RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1936:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1936. Andra kammaren. Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 27 nästlidna mars.

§ 2.

Föredrogos var för sig de å kammarens bord vilande motionerna; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 714 av herr Liedberg m. fl.; och
nr 715 av herr Gustafson i Kasenberg;

till särskilda utskottet motionen nr 716 av herr Lithander;
till statsutskottet motionen nr 717 av herr Carleson;

till konstitutionsutskottet motionerna nr 718 och 719 av herr Ossbahr m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 720 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.;

nr 721 av herrar Severin och Anderson i Råstock;

nr 722 av herrar Andersson i Igelboda och Andersson i Rasjön;

nr 723 av herr andre vice talmannen Jeppsson m. fl.; och

nr 724 av herr Hagberg i Malmö;

till jordbruksutskottet motionen nr 725 av herr Johanson i Huskvarna m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen nr 726 av herr Johanson i Huskvarna
m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr 727 av herr Pettersson i Dahl m. fl.;
till behandling av lagutskott motionen nr 728 av herr Lundqvist m. fl.; samt
till statsutskottet motionen nr 729 av fru Gustafson m. fl.

§ 3-

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 64—70,
bankoutskottets utlåtanden nr 26—29, jordbruksutskottets utlåtanden nr 50—
52, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 5—7, andra
kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 6 samt andra kammarens
femte tillfälliga utskotts utlåtanden nr 9—11.

§ 4.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets utlåtande,
nr 8, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
Andra kammarens protokoll 19S6. Nr 22. 1

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Ang. populärvetenskapliga
föreläsningar.

Punkterna 164—193.

Vad utskottet hemställt bifölls. I

Punkten 194.

Lades till handlingarna.

Punkterna 195—202.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 203, angående understöd åt anstalter och föreningar, som anordna
populärvetenskapliga föreläsningar.

Under punkten 198 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att dels till understöd åt anstalter och föreningar, som anordnade
populärvetenskapliga föreläsningar, för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag
av 199,000 kronor, dels ock fatta vissa i samband därmed stående
beslut.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta motioner, nämligen motionen nr 100 inom första kammaren
av herrar Bergman och John T. Björck, motionen nr 132 inom första kammaren
av herrar Sigfrid Hansson och von Heland samt motionen nr 431 inom
andra kammaren av herr Olsson i Mora m. fl.

I sistnämnda motion hade föreslagits, att riksdagen måtte till understöd
åt anstalter och föreningar, som anordnade populärvetenskapliga föreläsningar,
för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 300,000 kronor
samt att viss ändring måtte vidtagas i grunderna för anslagets fördelning.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1:132 men med avslag å motionerna
1:100 och II: 431, i vad dessa motioner skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag,
dels till understöd åt anstalter och föreningar, som anordnade populärvetenskapliga
föreläsningar för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag
av 215,700 kronor, dels ock fatta vissa i samband därmed stående beslut.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Jag förstår mycket väl, att det i frågans
nuvarande läge är hopplöst, men jag kan inte underlåta att uttala ett beklagande
av att statsutskottet inte funnit anledning att återföra föreläsningsanslaget
till det belopp av 300,000 kronor, som utgick för budgetåret 1932/
1933.

Skolöverstyrelsen har tillstyrkt detta anslagsbelopp och samtidigt framhållit,
att föreläsningsanstalterna behöva ökade statsbidrag, därest en kvalitativt
högtstående föreläsningsverksamhet skall kunna bedrivas. För min del
har jag personliga erfarenheter från föreläsningsverksamheten i landsorten,
erfarenheter som bekräfta riktigheten härav. När radion var ung, inträffade
på de flesta håll ett visst bakslag för föreläsnings verksamheten, men snart
visade det sig, att radioföredragen inte kunde ersätta den muntliga framställningens
levande ord. Föreläsningarna samlade åter växande åhörarskaror,
men så hårt som statsbidragen beskurits, blev det ytterligt svårt, för att inte
säga omöjligt att uppehålla verksamheten i samma omfattning som förut.

Nu har statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ansett, att rundradions
föreläsningsverksamhet synes vara skickad att fylla en icke ringa
del av de uppgifter, som ankommit på den hittillsvarande populärvetenskap -

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Äng. populärvetenskapliga föreläsningar. (Forts.)
liga föreläsningsverksamheten. Det har inte hörts av att kyrkoministern ansett,
att de kvalitativt högtstående radiogudstjänsterna syntes vara skickade
att fylla någon del av de uppgifter, som ankommit på den hittillsvarande kyrkliga
verksamheten. Radio verksamheten i all ära, men i verkligheten är det
nog så, att radioföredragen och de vanliga föreläsningarna stimulera och komplettera
varandra och att radion med alla sina förtjänster aldrig kan komma
att ersätta det levande ord, som en gång var Grundtvigs grundprincip för folkhögskolan.
Det finns, såvitt jag kan se, inga bärande skäl för att föreläsningsverksamheten
till skillnad från andra grenar av folkbildningsarbetet
skall hållas kvar vid kristidens hårt beskurna anslag. Denna verksamhet behöver
och förtjänar ett verksammare stöd, och jag ber att få yrka bifall till
min i ämnet väckta motion nr 421, så att anslaget till de populärvetenskapliga
föreläsningarna bestämmes till 300,000 kronor.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till

utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall
till berörda hemställan med den ändring däri, som innefattades i motionen
11:431; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra
propositionen.

Punkterna 204—207.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 208, angående bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet Äng. uppnå.
. m. för nykterhetens främjande. lysningsverh .

samhet för

Kungl. Majit hade uti punkten 203 av förevarande huvudtitel föreslagit nykterhetens
riksdagen att såsom bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet främjande.
m. m. för nykterhetens främjande för budgetåret 1936/1937 anvisa ett ^reservationsanslag
av 298,500 kronor att utgå under de villkor, som av Kungl.;

Maj :t prövades lämpliga, samt till de av departementschefen uti ifrågavarande
statsrådsprotokoll omförmälda ändamål med högst de av honom angivna belopp.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom
riksdagen väckta motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 139 och II: 326, I: 138 och II: 305 samt
I: 137 och II: 314 ävensom på grund av motionerna I: 136 och II: 306 men,
med avslag å motionerna I: 101 och II: 244 såsom bidrag till undervisningsoch
upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande för budgetåret
1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 319,000 kronor att utgå under de
villkor, som av Kungl. Maj :t prövades lämpliga, samt till de av departementschefen
uti ifrågavarande statsrådsprotokoll omförmälda ändamål med högst
de av honom angivna belopp, dock med de ändringar härutinnan, som föranleddes
av vad utskottet i punkten anfört.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Oscar Olsson, Bäckström och
Danielsson, som ansett, att utskottets hemställan bort innefatta tillstyrkande
jämväl av motionerna I: 101 och II: 244 eller att av Kungl. Majit begärt anslag
till de kristna samfundens nykterhetsrörelse måtte höjas från föreslaget
belopp 4,000 kronor till 5,000 kronor.

Nr 22.

Torsdagen dell 2 april.

Äng. upplysningsverksamhet för nykterhetens främjande. (Forts.)

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Danielsson: Herr talman! Bara ett par ord till förklaring av den

reservation, som är fogad vid förevarande punkt, en reservation av herr Oscar
Olsson m. fl. Denna punkt innefattar som bekant anslag till nykterhetens
främjande, och det är många olika institutioner som beröras därav, jag tror
ett 20-tal. Utskottet bär föreslagit en höjning med c:a 20,000 kronor av det
av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet, nära 300,000 kronor. Reservationen
skulle innebära en förhöjning med ytterligare 1,000 kronor, och denna höjning
skulle tillfalla de kristna samfundens nykterhetsrörelse. Dessa organisationer
fingo för omkring tre år sedan sitt anslag sänkt med 1,000 kronor. De ha

4.000 kronor nu och flera motionärer ha begärt, att de skulle få 5,000 kronor,
men detta har utskottet icke velat gå med på. Man säger helt kort, att man
icke kunnat biträda förslaget och att skolöverstyrelsen icke tillstyrkt detsamma.
Men örn jag icke minns orätt, var det samma förhållande med skolöverstyrelsens
avstyrkande i ett annat ärende, nämligen anslaget till nationaltemplarordens
studie- och ungdomsverksamhet, och det rörde sig då örn 1,000
kronor. Jag skall bara be att få peka på några fakta härvidlag, som jag tycker
äro ägnade att stödja reservationen, nämligen att det här gäller en synnerligen
stor och omfattande nykterhetsrörelse, att nykterhetskonsulenten i
fjol tillstyrkt en höjning med 1,000 kronor, att denna rörelse träffar mycket
stora skaror, som icke nås av övriga nykterhetsorganisationer, att den på sina
tusentals möten har åhörare som kunna räknas i hundratusental, och att den
bedriver en energisk upplysningsverksamhet bland landets skolor i många
klasser. Allt detta tycker jag motiverar, att man borde gå med på denna lilla
höjning till det belopp som utgick för några år sedan, en höjning således på

1.000 kronor till denna organisation. Jag måste säga, att det förefaller mig,
som om det vöre synnerligen motiverat ur många synpunkter, och med dessa
korta ord, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen på denna
punkt.

Häruti instämde herrar Johanson i Huskvarna och Norell.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Kammaren kan icke gärna på

goda grunder biträda reservationen, icke därför att 1,000 kronor mer eller
mindre spelar någon roll, icke heller därför att det kristna nykterhetssällskapet
icke skulle kunna behöva dessa pengar och också göra nytta för dem, men skall
det göras en ändring på denna punkt, får riksdagen också ta upp till prövning
frågan örn förändring av understödet till en hel rad andra nykterhetsorganisationer,
_ som begärt att få en liten höjning i sina hittills utgående anslag
men som icke kunnat få det. Dessa sällskap kunna på lika goda grunder
som det nu här ifrågasatta begära att få ett litet större belopp till sin verksamhet
än de hittills haft. Skulle man nu biträda reservationen, skulle man
visserligen ge detta sällskap en extra handräckning. men skulle därmed också
pa sätt och vis begå en orättvisa mot en hel del andra n y kte r! i e t s sälls kap, vilkas
krav på högre anslag är lika starkt motiverat som det sällskaps, för vilket
herr Danielsson nu förde talan.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Torsdagen den 2 april.

Punkterna 209—215.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Xr 22.

Punkten 216, angående gymnastiska centralinstitutet: avlöningar. Äng. gym .

. . nastiska cöVi linder

punkten 210 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit tralinstitutei.
riksdagen att dels godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för
gymnastiska centralinstitutet att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1936/1937, dels ock till gymnastiska centralinstitutet: avlöningar för budgetåret
1936/1937 anvisa ett förslagsanslag av 135,500 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Lundqvist m. fl. väckt motion, nr 538, vari föreslagits, att
riksdagen ville för budgetåret 1936/1937 fastställa nedannämnda arvoden för
följande befattningshavare vid gymnastiska centralinstitutet, nämligen för
kamreraren 1,800 kronor, för sekreteraren 1,550 kronor och för bibliotekarien

1,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motion, bifalla Kungl. Maj:ts förslag, enligt vilket arvoden blivit
bestämda för kamreraren till 1,000 kronor, för sekreteraren till 600 kronor och
för bibliotekarien till 600 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Nylander, Pauli, Lindström
och Rahmn, vilka ansett, att utskottet bort föreslå, att arvodena till
kamreraren och sekreteraren vid gymnastiska centralinstitutet skulle i enlighet
med motionärernas yrkande höjas till 1,800 kronor, respektive 1,550 kronor,
samt hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
den i ämnet väckta motionen,

a) godkänna i reservationen intagen avlöningsstat för gymnastiska centralinstitutet,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1936/1937; samt

b) till gymnastiska centralinstitutet: avlöningar för budgetåret 1936/1937
anvisa ett förslagsanslag av 137,300 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Lundqvist: Herr talman! Eftersom jag motionerat även på denna

punkt och det finns en reservation fogad till utskottets betänkande, ber jag att
få säga ett par ord.

Det förefaller mig, även när man läser statsutskottets eget uttalande, som
örn sakskälen i denna fråga nog till övervägande grad måste allmänt anses ligga
på motionärernas och reservanternas sida. Jag kan knappast se, att utskottets
majoritet har något annat att försvara sin ståndpunkt med än en hänvisning
till att riksdagen så sent som 1934 har haft denna fråga under prövning.
Jag tycker emellertid för min del, att då, som i detta fall, både direktionen
och riksräkenskapsverket, de myndigheter alltså, som ha den närmaste
kännedomen örn arbetets omfattning, ha uttalat sig för en höjning av dessa
arvoden, borde det icke behövt råda så förskräckligt stor tvekan att fullfölja
den aktionen. Jag tror icke, att den ersättning, som för närvarande utgår,
kan anses vara skälig. Enligt uppgift har kamrern en daglig tjänstgöring
av 4 timmar och han har ett arvode på 1,000 kronor. Det förefaller mig, som
örn en sådan ersättning i varje fall knappast kan sägas vittna om någon god
arbetsgivare. En sådan utnyttjar icke arbetskraften på det sättet till det priset.
Nu är det väl emellertid så, antar jag, att reservationen faller, och då har
ju statsutskottet sagt ifrån — jag tackar det därför — ganska tydligt, att
Kungl. Maj:t bör till ett annat år själv komma igen i denna sak. Jag vädjar

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. gymnastiska centralinstitutet. (Forts.)
därför till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet att titta
litet närmare på denna fråga och undersöka, örn det verkligen icke finns mycket
starka skäl för att här föreslå en höjning i de arvodesbelopp, som för närvarande
utgå.

Jag ber emellertid, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som
finnes avgiven av herr Nylander m. fl.

Herrar Ossbahr och Holmström instämde häruti.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag skall inskränka mig till

att yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 217—232.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 233.

Lades till handlingarna.

Punkterna 234—243.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 244.

Lades till handlingarna.

Punkten 245.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 246.

Lades till handlingarna.

Punkten 247.

Utskottets hemställan bifölls. §

§ 5.

Om lag Å föredragningslistan fanns härefter upptaget första lagutskottets utlåtanangäende
rätt (Je> nr 29, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
att förordna angående rätt för Konungen att i vissa fall förordna om kreditspärr, dels ock
<m kredit- i ämnet väckta motioner.

sparr. Genom en den 7 februari 1936 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 67, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lag angående
rätt för Konungen att i vissa fall förordna örn kreditspärr.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av propositionen väckta motioner.

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)

Utskottets hemställan innefattade,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts förslag icke kunnat av
riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande, såsom
utskottets förslag betecknade, förslag till lag angående rätt för Konungen att
i vissa fall förordna om kreditspärr.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Då på grund av artikel 16 i akten för Nationernas förbund förbindelser
av kommersiell eller finansiell art med viss främmande stat böra avbrytas
eller förhindras, äger Konungen, i den man så prövas nödigt för ändamålets
vinnande, förordna örn kreditspärr på sätt i denna lag sägs.

Sådant förordnande må innefatta förbud mot varje åtgärd, varigenom kredit
i någon form direkt eller indirekt beredes eller avses att beredas den
främmande staten eller dess myndigheter, offentliga eller privata juridiska
personer i den främmande staten eller fysiska personer, som hava hemvist
eller äro verksamma därstädes.

2 §•

Kreditutfästelse, som strider mot förordnande varom ovan sagts, är ogiltig.

3 §.

Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter för verkställande av förordnande,
varom ovan sagts, samt för övervakande av meddelat förbud, så
ock till förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att uppenbart motverka
vinnandet av med förordnandet avsett ändamål.

4 §.

Bryter någon mot förbud eller föreskrift, som meddelats enligt denna lag,
straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

5 §-

''Åtal för brott, som i 4 § sägs, anhängiggöres vid allmän domstol och utföres
av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling, och gäller
till och med den 28 februari 1937.
Förordnande, som meddelats jämlikt
denna lag, skall ej gälla längre än till
och med sistnämnda dag. Å förseelse,
som under lagens giltighetstid begåtts,
skola jämväl efter utgången av
nämnda tid tillämpas de i lagen meddelade
bestämmelser.

B) och C) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån dolcke finge, anses
besvarade genom utskottets hemställan under A), icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Nr 22.

Torsdagen deli 2 april.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!

Jag vill uttrycka min tillfredsställelse över att nu finna på riksdagens bord
ett utskottsutlåtande, som är i alla avseenden enhälligt. För egen del vill jag
gärna bidraga till denna enighet med förklaringen, att jag accepterar det slut,
vartill utskottet här har kommit. Att utskottet har givit fullmaktslagen
temporär giltighet kommer icke att bereda några praktiska olägenheter.

Vad angår den av utskottet anförda motiveringen vill jag vitsorda, att fullmakten
^icke varit avsedd för tillämpning av förbundspaktens artikel 17. Det
är också riktigt, att. förbundsmedlem har att själv bestämma, huruvida artikel
16 i pakten är tillämplig och att själv besluta över de åtgärder, som må
vidtagas. Givetvis kan därvid icke annat förutsättas än en lojal tillämpning
av denna prövningsrätt. I den prövningen bör ingå att fullt beakta värdet
av att en kollektivt rekommenderad sanktion också bibehåller sin kollektiva
karaktär. Jag tillåter mig erinra därom, att vid utformandet av sanktionsförfarandets
praxis de nordiska staternas representanter i Genéve gjort en
särskild insats vid tillkomsten av den s. k. koordinationskommittén i syfte att
garantera samtliga förbundsmedlemmars medverkan vid samordnandet av deras
åtgärder.

Jag anhåller, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Ossbahr: Då utskottet, såsom hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena framhöll, är fullständigt enhälligt i denna fråga, är det givetvis utsiktslöst
att .på något sätt söka påverka utgången i riksdagens kamrar. När
jag nu tar till orda, herr talman, är det icke heller i någon dylik fåfäng förhoppning,
utan jag gör det allenast för att med några ord motivera de synpunkter,
som ligga till grund för den motion, som herr Johansson i Krogstorp
och jag hava väckt i denna fråga, och i vilken motion vi hemställt om avslag
på den kungliga propositionen.

Det spörsmål, som här beröres, är självfallet, såsom också utskottet erkänner,
av den allra största vikt och betydelse. Problemet örn sanktionsförfarandet
har hittills varit, åtminstone för vårt lands vidkommande, av huvudsakligen
teoretisk natur. Men genom de händelser, som inträffat under föregående
ar, hava vi ställts inför realiteter. Vi ha så att säga kommit utrikespolitiken
på ett annat sätt än tidigare in på livet, och vi ha deltagit i ett aktivt
handlande gent emot en främmande makt. För min personliga del måste
jag ifrågasätta, örn uttalandet i arets trontal, att Sveriges förhållande till
främmande makter fortfarande är gott, kan anses helt och fullt överensstämma
med de verkliga förhållandena. Ty det ligger i sakens natur, att, om ett
land deltagar i sanktioner, även örn dessa blott äro av ekonomisk natur, mot
en främmande, makt, detta måste innebära en försämring av det tidigare goda
förhållandet till denna makt. Vi ha, såvitt jag förstår, genom ett dylikt
handlande i realiteten övergivit den neutralitetspolitik, som vi tidigare fört.
Jag vill därmed icke säga, att vi skulle kunnat undandraga oss de skyldigheter,
som förefinnas enligt den pakt, som vi undertecknat. Jag vill endast påpeka,
att vi dock i realiteten övergivit vår tidigare neutralitetspolitik.

^Jag vet mycket väl, att hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
på den punkten har en annan uppfattning. I årets remissdebatt gav han nämligen
uttryck åt den åsikten, att vi genom våra frivilligt åtagna förpliktelser
icke på något sätt skulle hava övergivit vår tidigare neutralitetspolitik. Vi
skulle icke pa något sätt hava betagit oss rätten att i förhållande till tävlande
och kämpande maktintressen i världen intaga en neutral inställning. Jag må -

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Om lag angående rätt för Konungen att förordna örn kreditspärr. (Forts.) ^
ste sätta ett ganska stort frågetecken vid denna punkt, ty deltager man i sådana
sanktioner som dessa, så har man dock icke längre denna neutrala inställning
till de olika makterna, som man tidigare haft. Jag vill därmed ingalunda
ha sagt, att man icke i vissa undantagsfall i praktiken alltjämt skulle
kunna anse sig intaga denna neutrala ställning. Gäller det en makt, med vilken
vi praktiskt taget icke ha någon förbindelse, spelar naturligtvis ett sanktionsförfarande
från vår sida ingen som helst praktisk roll. Skulle det exempelvis
gälla den fria negerrepubliken Liberia eller någon annan dylik stat,
skulle man naturligtvis kunna förmena, att vi icke genom ett sanktionsförfarande
i realiteten övergivit vår neutralitetspolitik. Men jag betvivlar, att
man eljest kan göra gällande, att ett sanktionsförfarande icke utesluter möjligheten
att vara fullständigt neutral.

Jag vill också påpeka den omständigheten, att så snart man anser förutsättningar
vara för handen för ett sanktionsingripande enligt artikel .16 i förbundsakten,
vi därigenom icke blott deltaga i finansiella och ekonomiska sanktioner,
utan vi äro därjämte också utan vidare förpliktade att,^ därest andra
makter skulle tillgripa militära sanktioner, lämna fri passage åt de trupper,
som kunna anses vara erforderliga för ett ingripande mot vederbörande makt.
Man kan säga, att den situationen icke nu föreligger, och att det fallet icke
är aktuellt för närvarande. Och det är självklart så. Men när man gör ett
generellt uttalande på denna punkt och förmenar, att ett deltagande i sanktioner
icke skulle innebära upphävande av den neutrala inställningen, måste
jag för min del anmäla avvikande mening. Jag skulle även på den punkten
kunna hänvisa till de mycket positiva uttalanden, sorn i detta hänseende gjordes
i den kungliga proposition år 1920 angående Sveriges inträde i Nationernas
förbund. Där medgav man uttryckligen, att ett aktivt deltagande i sanktioner
måste innebära ett övergivande av var tidigare neutralitetspolitik.^ Och
därmed ha vi också i många fall givit oss in pa ett ganska farligt område.

En tillämpning av Nationernas förbunds pakts artikel 16 innebär alltså en
allvarlig sak. Ty örn ett sanktionsförfarande, även örn det blott är av ekonomisk
natur, skall kunna vara effektivt, medför detta förfarande alltid den
allvarligaste fara för ett krig. Man har bestritt den saken, men jag kan icke
annat än finna, att örn man ingriper på detta sätt så kunna konsekvenserna
mycket lätt leda därhän, att det ekonomiska sanktionsförfarandet så småningom
övergår till ett krigstillstånd, åtminstone mellan vissa makter. Enligt min
uppfattning måste principen därför vara den. att da det gäller beslut i dylika
frågor, skola dessa beslut fattas under största möjliga samverkan mellan regering
och riksdag, på det att riksdagen icke måtte ställas inför ett fullständigt
fait accompli, och på det att riksdagen måtte bliva orienterad, och så att
riksdagen också i största möjliga utsträckning blir medansvarig för de åtgärder,
som kunna komma att beslutas.

Hans excellens framhöll i sitt anförande, att varje stat äger att själv pröva,
huruvida förutsättningar äro för handen för en tillämpning av artikel 16 eller
icke. Detta påstående är självfallet fullständigt riktigt. Men just den omständigheten
skärper enligt min uppfattning de krav, jag här har ställt. _ Ty
menar man, att riksdagen icke skall helt och hållet avkopplas från utrikespolitiken
-—- vilket ju är ett spörsmål, som alltid kan diskuteras —_ bör riksdagen
icke, då det gäller dylika för hela landet utomordentligt viktiga spörsmål.
ställas utanför, utan den bör i största möjliga utsträckning få tillfälle
att medverka.

Utskottet framhåller, att det även tillkommer vederbörande makt att pröva
omfattningen av de åtgärder, som böra vidtagas. Örn jag fattade hans excellens
rätt, gav han uttryck åt samma uppfattning. Men han tilläde dock nå -

Nr 22.

Torsdagen den ''2 april.

Om lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)
gotting synnerligen betydelsefullt, nämligen att man måste förutsätta en fullt
lojal tillämpning av dessa bestämmelser. Detta innebär ju i realiteten, att vi
visserligen skulle lia en formell prövningsrätt, även örn jämväl detta lian vara
omstritt, men att vi i praktiken måste ansluta oss till det förfarande, som kan
komma att beslutas av andra makter. Man kan naturligtvis i en dylik fråga
göra gällande, att det^ vöre ur mångå synpunkter olämpligt att inför riksdagen
diskutera dylika ömtåliga frågor av utrikespolitisk natur. Det är självfallet
en synpunkt, som är värd det största beaktande. Men möjlighet finnes dock
alltid att tillämpa den taktiken, att man håller förhandlingar med riksdagen
inför lykta dörrar på sätt, som tidigare skedde, men som numera uppenbarligen
blivit i praktiken avskaffat. Man hänvisar till utrikesnämnden och förklarar,
att spörsmål av den natur, sorn nu äro på tal, bringas inför utrikesnämndens
bedömande; Men därvidlag vill jag dock erinra därom, att utrikesnämnden icke
på något sätt är medbeslutande utan dess ledamöter kunna endast göra uttalanden
av rådgivande natur. Vi veta dessutom alla, att många gånger i fråga
örn tiden utrikesnämnden sammanträder under ganska pressande förhållanden,
och det ligger även i Kungl. Maj :ts hand att lägga fram allenast större eller*
mindre delar av den fråga, som kan vara på tal. Man kan alltså icke härvidlag
säga, att utrikesnämndens hörande på något sätt kan ersätta den prövning, som
rätteligen borde tillkomma riksdagen.

Utskottet framhåller — och detta påpekade även hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena -—- att det här endast gäller ett visst begränsat tilllämpningsområde,
men hans excellens ifrågasatte icke genom denna fullmaktslag
den tillämpning av artikel 16, som skulle ske så att säga via artikel 17. Jag
förstår mycket väl den situation, som man härmed åsyftar. Jag vill emellertid
ifrågasätta, örn man kan säga som utskottet, att denna begränsning är av
en sådan vittgående natur, att betänkligheterna därmed skulle falla. Utskottet
säger, att det endast gäller det direkta tillämpandet av artikel 16. För min del
finner jag emellertid detta vara alldeles tillräckligt och av en allvarlig och
vittomfattande betydelse. Man kan aldrig på förhand veta, hur en situation
utvecklar sig och även fall, som kunna ligga ganska klara, kunna genom nya
kombinationer, genom oförutsedd utveckling och genom komplikationer utvecklas
i allvarlig och betänklig riktning.

Vad det speciella fall beträffar, som nu omedelbart föreligger, nämligen
sanktionsförfarandet gentemot Italien, kan jag ej finna annat än att en fullmaktslag
måste betraktas såsom överflödig och onödig. Utskottet framhåller själv,
att den kreditspärr, som de facto redan anordnats, ingalunda visat sig hava
brustit i effektivitet. Ur reell synpunkt skulle sålunda för sanktionsförfarandet
mot Italien en fullmaktslag icke äga någon praktisk betydelse. Motiveringen
skulle vara det formella skäl, som anföres, nämligen den omständigheten,
att inom koordinationskommittén tveksamhet yppats på denna punkt. Men då
det gäller sådana frågor som dessa, bör väl icke ett dylikt, huvudsakligen formellt
skäl få tillmätas större betydelse än de praktiska betänkligheter, som
kunna göras gällande.

Jag vill framhålla, att ett beslut, varigenom vi skänka en regering möjlighet
att på detta sätt tillämpa en fullmaktslag, innebär ett prejudikat för framtiden,
vilket försvårar möjligheterna för riksdagen de facto, örn också icke
formellt, att vid ett annat tillfälle underlåta att lämna en dylik fullmakt. Har
man sagt a, måste man även mångå gånger säga b, vare sig man vill eller icke.
Denna synpunkt örn sakens prejudicerande betydelse måste jag för min del
anse vara av sa vägande natur, att man, då nu något reellt motiv för en fullmaktslag
i detta fall icke finnes, enligt min mening bör avstyrka den begärda
lagen.

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)

Jag måste även generellt sett finna en dylik fullmaktslagstiftning ganska
onödig och överflödig, ty genom den lagändring, som genomfördes för tre år
sedan, har Kungl. Maj :t i sin hand att inkalla riksdagen redan den andra dagen
efter vederbörlig kungörelse i de allmänna tidningarna. Jag betvivlar, att
någonsin en sådan brådskande situation kommer att inträffa, att man icke
skulle kunna dröja ett par dagar, innan man går att fatta beslut i frågor av
så allvarlig och omfattande betydelse. En fullmaktslagstiftning är enligt min
mening alltid osympatisk och bör endast tillgripas i verkligt trängande fall.
Men i detta fall finnes icke med hänsyn till de förhållanden, jag påpekat, sådana
trängande skäl, som kunna motivera denna fullmaktslagstiftning.

Så länge riksdagen överhuvud taget måste befatta sig med utrikespolitiska
spörsmål, bör icke riksdagen avkopplas fran en provning av ett sanktionsförfarande.
Men detta kan i realiteten komma att ske genom en fullmaktslag.

Man har ansett det vara synnerligen berömvärt, att sanktionsförfa,randet
äntligen tillgripits av Nationernas förbunds medlemmar. Jag måste ifrågasätta,
örn det sanktionsförfarande, som tillgripits, verkligen kan karakteriseras
såsom något sympatiskt eller ens tillfredsställande. Har man med rätt eller orätt
kommit till den uppfattningen, att förutsättningen för tillämpningen av artikel
16 är förhanden, bör väl ett sanktionsförfarande, örn det skall ha någon
mening, göras så effektivt, att det åsyftade resultatet örn möjligt uppnås. Man
kan sannerligen icke säga, att det sanktionsförfarande, som nu tillgripits, visat
sig vara ens i ringaste mån effektivt. Det har ej kunnat förhindra ett
krigsutbrott och ej heller hejda kriget under hela den langa tid, som förgått
sedan oktober månad föregående år. Man må ha den ena eller andra synen pa
tvisten mellan de två krigförande makterna, men därest man anser förutsättningarna
vara för handen för ett ingripande på ett dylikt sätt, bör detta vara
effektivt. Eljest förfelar det sin verkan och blir uteslutande till skada utan att
åstadkomma den åsyftade effekten.

Jag kan sålunda för min del icke finna annat än att åtminstone pa det sätt,
som sanktionsförfarandet mot Italien är anordnat, detta förfarande är misslyckat
och dessutom synnerligen osympatiskt. Jag vill erinra örn det uttalande
ifråga örn de ekonomiska sanktionerna, som gjordes av högerreservanterna i
det särskilda utskottet år 1920, då man beträffande dessa ekonomiska sanktioner
förklarade: »Genom dessa bestämmelser synes den s. k. hungerblockaden
av ett folk ha blivit införlivad nästan såsom ett rättsinstitut i den nya folkrätten,
något som står i strid mot vårt folks rättsmedvetande.» Denna synpunkt
beträffande de ekonomiska sanktionerna underströks också mycket skarpt i
debatten i denna kammare av högerns dåvarande ledare, amiral Lindman. Han
förklarade bl. a. den 3 mars 1920 beträffande dessa sanktioner, att »detta är
ingenting annat än hungerblockaden, inskriven i Nationernas förbunds folkrätt»,
och han tilläde, att »skall hungerblockaden bli ett rättsinstitut i den blivande
folkrätten, då har världen förts långt tillbaka i jämförelse med den
ståndpunkt, på vilken den stod före kriget».

Betraktar man dessa problem så som jag gör, måste man allvarligen ifrågasätta,
om det kan ur olika synpunkter vara lämpligt att lämna regeringen den
begärda fullmakten, varigenom riksdagen mycket lätt kan komma att i allvarliga
frågor i allt för hög grad sättas vid sidan av saväl avgörandena som medansvarigheten.
Med hänsyn till dessa omständigheter, herr talman, ber jag att
få yrka avslag å utskottets hemställan och därmed också på den kungl, propositionen.

Häruti instämde herrar Johansson i Krogstorp och Benglsson i Kullen.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Om lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)

Herr Flyg: Herr talman! Hans excellens herr utrikesministern inledde sitt
anförande här i kammaren, med att uttrycka, sin tillfredsställelse med den behandling,
som kommit den kungl, propositionen till del inom första lagutskottet.
Jag måste säga, att även örn jag förstår denna utrikesministerns tillfredsställelse,
finner jag, att den i detta fall är baserad på mycket blygsamma grunder.

. 9m ^et funnes sinne för humor i den församling, som här är bänkad, skulle
vi inför första lagutskottets produkt kunna skratta både riktigt hjärtligt, länge
och gott, ty va,d är det vederbörande utskott föreslår? Jo, att vi skola fatta
ett beslut, enligt vilket Sverige förbinder sig att fullgöra sin plikt, såsom
medlem av Nationernas förbund, enligt en viss statut i pakten intill ett visst
datum nästa år och från ett visst okänt datum, d. v. s. från det datum, då detta
beslut kommer ut i tryck i Svensk författningssamling. Vad bar man därmed
sagt. Jo, att från det ögonblick, då det italienska rövartåget gentemot
Abessiniens land och folk begynte, har Sverige på regeringens initiativ och på
dess och »riksdagens förtroendemäns» ansvar deltagit i någonting, för vilket
icke finnes stöd i gällande lag oell författning. Nu skall Sverige, säger man,
från ett visst okänt datum till en viss bestämd tidpunkt, nämligen den 28
februari 1937, fullgöra denna plikt enligt den lag, vi nu skola besluta örn.
Detta är i realiteten, vad som nu föreslås. Herr Sandler hade begärt något helt
annat, någonting som för honom var mycket naturligt, och som han måste
känt ett mycket starkt levande behov av. Herr Sandler hade begärt, att riksdagen
skulle i lag sanktionera, för att använda ett populärt ord, den politik, som
legeringen bedrivit i utrikespolitiskt avseende i denna speciella fråga, utan
att ha haft stöd i gällande författning, och utan att fråga den lagstiftande
församlingen örn lov. I det fallet har herr Sandler ej fått sin vilja fram.
Man kan ju säga, att man i det avseendet skulle kunna lämna en liten blomma
till första lagutskottet såsom ett tack för att utskottet dock i viss mån har*
förstått att handla sa, som utskottet bort handla i denna angelägenhet. Men
man kan ej göra detta, ty enbart det, som vi lia framför oss, är tillräckligt, för
att visa upp, att första lagutskottet icke har förstått, vad som borde varit dess
plikt i detta fall. Genom dessa mystiska herrar, som kallas riksdagens förtroendemän
och genom herrar partiledare av en viss pålitlig kaliber, har bakom
riksdagens rygg riksdagens rätt att överhuvud taget här Ira en mening och
göra på vad den ankommer satts ur spelet och trampats under fotterna. Trots
detta har icke första lagutskottet, vilket borde varit dess plikt, klart och tydligt
desavouerat de åtgärder, som vidtagits från deras sida, vilka icke haft någon
som helst rättighet att handla så, som man gjort.

Vad är det då, som det gäller här? Jag anser det kuriöst, att detta skall
sägas från det partis sida, som jag representerar, ett parti som ju för övrigt av
herr Meyerhöffer i gårdagsdebatten förklarats vara ett maskerat diktaturparti
med mycket tvivelaktig och ringa känsla för demokratien.

Vad är det som vi här ha framför oss, och vad är det som det i realiteten
gäller? Ja, det kan inga trollkonster i världen trolla bort. Det är, att utskottet,
utan att avgiva protest, utan att förstå det allvarliga i frågans karaktär, tolererat,
att riksdagen satts ur spelet i en fråga, där riksdagen rätteligen borde
hava hörts. På regeringsbänken sitter just nu en auktoritet, en juridisk auktoritet
i fråga om dylika angelägenheter, statsrådet Undén, som på uppdrag
av en socialdemokratisk regering år 1922 gjort ett uttalande, i vilket vederbörande,
det nuvarande statsrådet, konstaterar, att regeringen icke har en sådan
rätt, vilken den nu har tagit sig och omsatt i praktiken. Under utskottets utlåtande
finnes namnet Åkerman. Herr Åkerman är utskottets ordförande och
han avgav också vid samma tidpunkt och i samma sammanhang ett klart och
tydligt besked örn att det förhöll sig så, som den nämnde auktoriteten för -

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)
klara!. Det framhölls också, att det i sådana fall måste vidtagas vissa lagliga
åtgärder. Sedan har en regering från samma parti och med samma sakkunnige,
vilken nu är konsultativt statsråd, gått in för åtgärder just av den art, som
vederbörande då var medveten örn, att man icke hade rätt att vidtaga. Sedan
kommer man efteråt till riksdagen och begär att riksdagen genom att antaga
en viss lag i efterhand skall godkänna, vad far har gjort, medan vi icke voro
här. Vill man ha en slags politisk regim, ett slags politiskt regerande av den
art, som triumferar i Italien — vi synas på väg dithän — vill man ha en regi
med absolut regeringsmakt, ja, då se vi här det första steget. Andra exempel
av liknande art saknas sannerligen icke. Jag menar, att det borde icke vara
någon representant för vårt parti ensamt förbehållet att i detta ögonblick stiga
fram och säga, att vad riksdagen nu bör göra, är att slå vakt örn sitt anseende,
örn. låt mig säga det, det lilla anseende riksdagen ännu har kvar.

Sedan vill jag fästa uppmärksamheten på, att vi nyligen hade uppe frågan,
örn Sverige fortfarande skulle vara medlem av Nationernas förbund eller icke.
Konstitutionsutskottet avgav då ett betänkande i saken, däri det sades ifrån,
att man i närvarande stund ej borde gå ut ur Nationernas förbund, därför
att det måhända innebar större risker att vara utanför än att vara kvar i förbundet.
Utskottet konstaterade med andra ord, att Nationernas förbund var
ett ruskigt sällskap. Det medförde vissa risker att vara där. Detta visar, att
utskottet utvecklats och börjar inse, huru förhållandena verkligen ligga till.
Sedan det alltså slagits fast i riksdagen, att det föreligger vissa risker med att
tillhöra Nationernas förbund, kommer Kungl. Majit med dess utrikesminister
i spetsen och begär, att vi skola i en särskild lag binda oss ännu fastare vid
detta sällskap; med andra ord, vi skola i en särskild lag ytterligare slå fast,
att vi lia förpliktelser mot detta sällskap, fastän medlemsskapet medför vissa
risker. Denna auktoritet, konstitutionsutskottet, konstaterar således, att det
är riskfyllt och obehagligt att vara med i Nationernas förbund, men att vi
måste stanna kvar, därför att det är riskablare att vara utanför förbundet. Sedan
vill man, att vi skola acceptera denna lag, gällande för viss tid, för att
därmed lagfästa vissa förpliktelser såsom medlem i denna institution. Ja,
herr talman, enbart detta räcker till för att hävda den ståndpunkt, som vi
hävdat från vår grupps sida, då vi hemställt örn avslag på detta försök att
med riksdagens förmedling dels sanktionera ett handlande från regeringens
sida, för vilket regeringen icke haft stöd i gällande författning, dels binda landet
ytterligare fast vid en organisation, med vars medlemskap följer vissa
risker, vilka även konstaterats av konstitutionsutskottet, och dels för det tredje
engagera landet i ytterligare utsträckning på områden, där vårt land och folk
inga intressen ha att tillvarataga.

Sedan kommer jag till det kapitel, som herrarna förvisso hysa ett stort intresse
för. Genom dessa åtgärder skulle Sverige ha gjort sin plikt mot Abessinien
och varit med om att bekämpa, som ni med darr i stämman sagt på folkmöten,
den svarta italienska fascismen. Med gissning örn vad Abessiniens
folk i dag tänker örn Nationernas förbund och örn Sverige — och vår insats
i förbundets hjälpverksamhet, tror jag, att Abessiniens folk med tacksamhet
skulle notera, örn vi beslöte lämna Nationernas förbund, som enbart svikit
detta arma folk. Om ni sedan vill påstå, att det här sanktionsförfarandet i
den form och i den utsträckning, som Sverige har deltagit i detsamma, varit
en kamp mot den italienska fascismen och mot Mussolini, så vila edra påståenden,
mina herrar, framför allt de socialdemokratiska och kommunistiska propagandisternas
och agitatorernas, på losan sand, och — kunna vi säga — på
en synnerligen fin och lös flygsand.

Vad vittnar i dag verkligheten örn? Jo, att man genom Nationernas för -

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)
bune! lyckats förhindra, att massopinionen bland folken inriktat sig mot det
italienska rövartåget. Här sitta i denna kammare representanter för en del
av arbetarnas fackliga rörelse, vilken med socialdemokraternas och kommunisternas
välsignelse spants för Nationernas förbunds sanktionsvagn och fått hela
sin opinionskraft inlänkad som ett stöd bakom sekretariatet i Genéve. Här
finnes i denna kammare representanter, som nyligen varit på den konferens,
som den andra internationalen, alltså den socialdemokratiska internationella
politiska organisationen, hållit, och på nytt mobiliserat hela denna massrörelse
bakom Nationernas förbund och dess sekretariat. Massopinionen från dessa
två stora huvudorganisationer, vilken borde ha kunnat inriktas mot Italien,
mot. det fascistiska rövartåget, som försiggår där nere, har ställts bakom en
institution, vars reella syfte varit att se till, att man icke vidtager åtgärder,
vilka skulle kunna försvåra eller riskera, att Italien icke skulle segra i detta
krig. Om vapenlyckan i Abessinien hos detta svarta folk, som fått kämpa
utan någon som helst hjälp utifrån, varit en annan, skulle vi ha kunnat se
engelska och franska trupper sändas till hjälp åt de italienska vapnen, så att
Italien icke skulle fått stryk. Nu föreligger icke den situationen. Andra
händelser ha inträffat, som emellertid ha uppvisat, vilket bedrägeri man här
bedrivit. I ett sådant vidrigt skådespel, herr talman, där falskhet och bedrägeri
i officiell gestalt av oanade dimensioner hittills i världshistorien, förts
fram på scenen, där skola vi vara med. Genom detta papper, som gäller till
den 28 februari 1937, deltaga vi officiellt för riksdagens vidkommande i detta
och söka inbilla folket i landet, att vi därigenom göra vår plikt mot Abessiniens
folk och gå emot den italienska fascistiska diktaturen. Mina herrar, vill ni
för denna kammares vidkommande protestera mot diktaturen, så kunna ni göra
det på närmare håll. Då kunna ni vända er mot en regering, som i stället för
att inkalla riksdagen, enligt gällande författning, går åstad och vidtager åtgärder,
som äro typiska för den absoluta regeringsmakten, men som sannerligen
icke ha något med demokratien gemensamt. De, som i det fallet anse,
att jag begagnat för hårda ord, kunna ju inregistrera, att jag redan förut
markerat, att jag till stöd för min uppfattning har en framstående juridisk
expert, vilken tillika är medlem av den sittande regeringen.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till den av den socialistiska
gruppen väckta motionen, vilken innebär avslag å såväl den kungl,
propositionen som å utskottets utlåtande. Vill icke kammaren och riksdagen
i övrigt vara med örn avslag, förstår man icke bättre vad det i dag gäller, än
att man kan vara med och deltaga i det bedrägeri, som nu här skall upprullas,
ja, då vill jag förklara, att jag och den grupp, som jag representerar åtminstone
icke vilja deltaga i något sådant.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Den nationella gruppen har yrkat avslag
på den kungl, propositionen, och den kommer att utsträcka sitt avslagsyrkande
att jämväl omfatta det föreliggande utskottsbetänkandet. Vi anse nämligen, att
Sverige snarast möjligt bör komma ifrån hela detta sanktionsförfarande.

Det har visat sig, att sanktionssystemet icke blivit vad meningen var att
det skulle bli. Man har icke tillgripit sanktionsförfarandet gent emot en hel
rad av folk, vilka gjort sig skyldiga till rättskränkningar mot andra, och då
det skulle ha varit folkförbundets skyldighet att ingripa, därest det verkligen
velat fylla sin uppgift. Nu kommer plötsligen detta folkförbund och skall göra
sitt stora mästerverk. Italien skall hindras från att föra krig mot Abessinien,
hette det så vältaligt i regeringspressen på sin tid. Nu skall man äntligen få
se vad det betyder, när 53 nationer stå samlade för att ingripa gent emot
Italien för dess rövartåg mot Abessinien, hette det vidare. Just nu får man

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Om lag angående rätt för Konungen att förordna örn kreditspärr. (Forts.)
emellertid i Abessinien uppleva, att italienarna närma sig det, som ur militär
synpunkt anses vara själva operationsområdet, nämligen Blå Nilens källflöden.
Genom de senaste rapporterna få vi belägg för att vad Nationernas, förbund än
må kunna hindra, så icke är det att senapsgas användes i krigföringen nere i
Abessinien.

Då vi veta, att man, när det gäller andra folk, kommer att inta samma
vacklande hållning i fråga örn tillgripandet av sanktioner som redan kommit
till synes, då man antingen icke alls vågat tillgripa sanktionsförfarandet.eller
också tillgripit sanktionerna på det befängda sätt som skett i fallet Italien—
Abessinien, ha vi sagt oss: låt oss komma bort från hela detta sanktionssystem.

Herr talman! Jag hörde en gång en definition på vad som menades med
hyckleri. Den definitionen sade, att hyckleri är lastens hyllning åt dygden.
Ungefär samma roll spela Nationernas förbund och sanktionerna numera. Nationernas
förbund och sanktionerna äro med andra ord den stora dygdeskylten,
vilken avleder uppmärksamheten från det som är det reella, och som till och
med hindrar en opinion att ingripa på ett område, där människornas rättsmedvetande
säger att man skall ingripa. Detta system gäller det för.oss att snarast
möjligt komma ifrån, och av den anledningen, herr talman, ber jag att få yrka
avslag på utskottets hemställan.

Herr statsrådet Undén: Herr talman! Då nu de tre grupper, som i debatterna
här i kammaren bruka framföra sin kritik av Nationernas förbund och
Sveriges anslutning till folkförbundet genom var sin representant uttalat sig i
denna fråga, må det tillåtas mig att göra några randanmärkningar till deras
anföranden.

Örn jag då först får börja med den siste ärade talaren, så yrkade han avslag
på propositionen huvudsakligen med den motiveringen, att man borde
komma bort ifrån denna humbug, som sanktionssystemets tillämpning numera
visat sig vara. Jag vill med anledning härav till att börja med framhålla,
att örn jag läst herr Meyerhöffers yttrande i remissdebatten riktigt
-—■ jag var icke personligen närvarande då det hölls -— så ingick i hans uttalanden
då bland annat den förklaringen, att man skall halla sina utfästelser.
Örn det nu så är, att vårt land utfäst sig att vara med örn sanktioner i överensstämmelse
med Nationernas förbunds pakt, borde man alltså även enligt
herr Meyerhöffers ståndpunkt acceptera denna proposition, som ger regeringen
bemyndigande att fullgöra sina utfästelser.

Vad beträffar frågan huruvida sanktionerna i det enda fall, då de hittills
kommit till tillämpning, enligt erfarenheten visat sig vara utan verkan tror
jag, att vi icke äro i stånd att uttala oss därom nu. Enligt de uppgifter, sorn
stå till förfogande, ha sanktionerna ingalunda varit ineffektiva, låt vara att
de icke förmått hindra kriget i Abessinien. De kunna lia sin .betydelse för en
kommande uppgörelse, även örn de icke kunnat förhindra krigsoperationerna.
Visar det sig, att de i ekonomiskt hänseende haft en mycket kraftig inverkan
på den krigförande maktens ekonomi, är detta ett resultat, som icke bör underskattas
med hänsyn till blivande fredsförhandlingar.

Örn jag så går bakåt i debattörernas rad kommer jag till herr Flyg. Han
gick i sin kritik av den föreliggande propositionen på två linjer. Först uppehöll
han sig åtskilligt vid den konstitutionella sidan av saken. Därvidlag var
han emellertid något för enkel i sin tolkning av propositionen, i det han låtsade
sig tro, att denna gick ut på att vi skulle fullgöra våra förpliktelser intill
ett visst datum men icke längre. Jag förmodar, att herr Flyg som gammal
riksdagsman i åtskilliga fall varit med om att man tagit en lag för en
begränsad tid för att sedan, örn det visat sig erforderligt, förlänga dess gil -

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna örn kreditspärr. (Forts.)
tighetstid genom ett nytt riksdagsbeslut. Hela denna kritik synes mig knappast
vara riktigt uppriktig, utan snarare vara ett mycket enkelt dialektiskt
konstgrepp. Herr Flyg gjorde också den invändningen ur konstitutionell synpunkt,
att det var för sent att nu komma till riksdagen med denna fråga, oell
att regeringen redan från början borde ha underställt riksdagen spörsmålet örn
de olika sanktionsåtgärderna. Han åberopade i det sammanhanget ett yttrande
av mig som folkrättssakkunnig i utrikesdepartementet från år 1922, och han
slutade sitt anförande med att säga, att han hade mig till meningsfrände i den
konstitutionella frågan. Jag ber, herr talman, att på det bestämdaste få avböja
denna ära. Jag har icke uttalat mig så, som herr Flyg refererat mitt yttrande.
Jag har sagt, att det måhända kan bli föremål för delade meningar,
huruvida regeringen i alla de situationer, som kunna tänkas påkalla åtgärder
enligt artikel 16, kan utfärda import- och exportförbud såsom led i en avspärrningsåtgärd
gent emot en utländsk stat. Jag har sålunda uttryckt mig mycket
allmänt och framhållit, att det kan råda tvivel örn, huruvida man i alla de
situationer som kunna uppkomma, kan träffa avgöranden om import- och exportförbud
utan riksdagens hörande. En dylik tveksamhet vid den tidpunkten
förefaller mig mycket naturlig. Sedermera Ira vi emellertid fått en praxis,
som mer och mer gått i den riktningen att regeringarna ingripit med import- och
exportförbud. Redan ur den synpunkten är situationen sålunda förändrad. Nu
kan jag nämna för kammaren, att det var ett särskilt exportförbud, som vid
frågans behandling inom regeringen föranledde en viss tvekan om, huruvida
det skulle kunna utfärdas utan riksdagens hörande, nämligen det exportförbud
som innebar att man förbjöd sådan export, som icke visades ske mot kontant
betalning. Det var emellertid en övervägande mening även inom utrikesnämnden,
att man icke borde skrida till ett sammankallande av en urtima riksdag
på den grund, att man möjligen kunde hysa tvekan i fråga om en viss åtgärd.
Angående övriga åtgärder rådde ingen tvekan. Herr Flygs konstitutionella
anmärkningar förefalla mig sålunda alldeles obefogade.

När regeringen nu framlagt detta förslag för riksdagen, har den ingalunda
begärt riksdagens bemyndigande till samtliga de åtgärder, som ingå i sanktionsåtgärderna,
utan endast till en viss av dessa, nämligen kreditspärren.
Jag tycker, att det borde vara ganska lätt för herr Flyg att inse sammanhanget.
Regeringen har redan vidtagit åtgärder, som innefatta kreditspärr, nämligen
dels genom att utfärda exportförbud, såsom nyss refererats, och dels genom
att träffa överenskommelse med bankerna. Bankföreningen har skrivit
ett avtal, enligt vilket alla banker förplikta sig att icke lämna kredit. På denna
frivilliga väg har man åstadkommit ett resultat, som man anser på ett praktiskt
sätt fylla den reella uppgiften. I anledning av vissa erinringar, som
framställts inom Nationernas förbunds koordinationskommitté och som gå ut
på, att det, som åtgjorts, icke skulle stå i full överensstämmelse med det förslag,
som rekommenderats i Genéve, och efter hemställan av Nationernas förbund
— en hemställan som för övrigt riktats till alla de stater, som gått samma
väg som Sverige, och det är ju åtskilliga — har regeringen, för att någon
anmärkning icke skulle kunna göras emot åtgärderna ifråga, föreslagit, att
man här skall gå lagstiftningens väg och därmed göra det hela bindande icke
blott för de banker, som skrivit under detta avtal, utan även för enskilda bankirer
och enskilda företag, vilka till äventyrs skulle kunna vara villiga att
bevilja krediter till Italien. Jag vill inom parentes påpeka, att den erinran
som sålunda kommit från Genéve rörande effektiviteten av de olika åtgärderna
särskilt med hänsyn till dessa bankavtal icke riktats speciellt emot Sverige,
utan att densamma avser adla stater, som gått samma väg som Sverige. Det
kan emellertid tänkas, att i somliga av dessa stater situationen är en annan än

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Om lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)
hos oss, och att det sålunda icke är tillräckligt effektivt nied avtal med bankerna,
och då särskilt om ett brytande av ett sådant avtal icke är belagt med
straff. Ur den synpunkten torde det få anses motiverat, att kommittén nere
i Genéve gjort en erinran till samtliga dessa stater. Regeringen vill som sagt
endast på en annan väg än den vi hittills begagnat oss av åstadkomma samma
resultat, som redan på frivillighetens väg i stort sett uppnåtts.

Jag skall icke uppehålla mig något vidare vid herr Flygs sedvanliga lamentationer
över Nationernas förbund och den bristande effektiviteten i sanktionerna
emot Italien. Jag har redan något berört den saken. Då herr Flyg!
emellertid utropade, att Abessiniens folk säkerligen skulle tacksamt notera,
att Sverige anmälde sitt utträde ur Nationernas förbund, vill jag bara göra
den anmärkningen, att örn så är borde väl Abessinien självt i första hand lia
anmält sitt utträde ur folkförbundet. Men det har som bekant Abessinien
icke gjort. Då han vidare säger, att det är någonting ouppriktigt och falskt
med dessa ineffektiva sanktionsåtgärder emot Italien, tillåter jag mig fråga,
örn icke herr Flyg själv varit med örn att inom arbetarrörelsen rekommendera
blockader, även örn dessa blockader icke haft utsikt att bli sa värst effektiva.
Erfarenheten visar, att det parti, han tillhör, intresserar sig ganska mycket;
för ineffektiva blockader på det området. Jag tror icke, att det är ägnat att
väcka någon så stor uppståndelse, att det första^ gången då Nationernas förbund
tillämpar sanktionerna och första gången då Nationernas förbund trevar
sig fram på detta fullständigt nya område, visar sig, att avspärrningsåtgärderna
icke äro så effektiva som önskvärt vöre. Att de i alla fall varit ganska
effektiva har jag som sagt redan understrukit. _

Jag kommer så till den förste av de tre talarna, nämligen herr Ossbahr. Det
är icke så lätt att kritisera hans anförande, ty han växlade utgångspunkt i sin
kritik med en alldeles häpnadsväckande hastighet. Han började med att yrka
avslag på denna proposition, men samtidigt förklarade lian, att han var fullt
på det klara med att vi borde hålla våra utfästelser. Som jag redan anmärkt
gent emot herr Meyerhöffer, borde den utgångspunkten leda till ett yrkande
örn bifall till den kungl, propositionen. Vidare framhöll herr Ossbahr, att
denna fullmaktslag enligt hans mening vore onödig. Såsom jag redan framhållit,
kan den möjligen betraktas som onödig, örn man ser på det praktiska resultatet
av densamma. Den har emellertid alls icke motiverats av de skäl,
som herr Ossbahr refererade.

Herr Ossbahr hänvisade vidare till att man kan inkalla urtima riksdag, och
att regeringen alltså icke behöver en fullmaktslag. Jag förmodar emellertid,
att han icke menade, att detta var ett skäl för att regeringen nu icke skall begära
fullmakt att vidtaga åtgärder, som äro avsedda att omedelbart verkställas.
Meningen med denna fullmaktslag är att i viss utsträckning lägga örn
kreditavspärrningsåtgärderna med detsamma. Vi skola väl icke sammankalla
en urtima riksdag, när vi ha en lagtima samlad, som kan sanktionera åtgärd;
derna genom fullmaktslagens antagande.

Herr Ossbahr ansåg vidare, att hela sanktionssystemet var mycket osympatiskt,
en åsikt, som även de två andra talarna mot detta förslag delade. Herr
Ossbahr tycktes emellertid anse, att det är mycket mera osympatiskt med ineffektiva
åtgärder, ty han framhöll ju mycket starkt, att dessa sanktionsatgärder
icke äro tillräckligt effektiv!).. Jag vet icke, örn han menar, då han nu
kritiserar den svenska regeringens hållning, att vi från svensk sida borde ha
gjort starkare insatser i Genéve till förman för än mera effektiva sanktionsåtgärder,
vilket återigen skulle strida mot hans uppfattning, att vi böra ha så
litet som möjligt att göra nied sanktionerna. Jag kan salunda icke riktigt
komma underfund med, huruvida hans mening är, att vi varit för litet aktiva

Andra kammarens protokoll 1036. Nr 22 2

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Om lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)
eller .för mycket aktiva, så att vi nu böra vidtaga reduceringar i våra sanktionsatgärder.

Herr Ossbahr läste vidare upp en kritik av sanktionssystemet ur högerreservanternas
uttalande 1920. I detta hade amiral Lindman framhållit, att det var
osympatiskt och ^ stridande mot svensk rättskänsla att göra hungerblockaden
till ett vapen i sådana här situationer. Men, herr Ossbahr, det är ju här icke
fråga örn någon hungerblockad. Sanktionsåtgärderna äro ju inte så avpassade
i det fall, som föreligger, att någon hungerblockad kan förekomma. Det
är härvidlag endast fråga örn exportförbud å vissa bestämda varor, som visa
sig ha betydelse för krigföringen. Det är här sålunda icke alls fråga örn några
livsmedel. Detta argument kan i varje fall icke anföras i föreliggande situation.
Slutligen pekade herr Ossbahr på de stora faror, som föreligga för vårt
land att dragas in i förvecklingar och i ovänskap med andra länder genom
a.tt vi deltaga i sanktionsåtgärder. Men jag undrar, örn han inte något överdriver
denna fara. Det är ju icke fråga örn att vårt land skall handla ensamt
utan gemensamt nied ett femtiotal andra stater i världen, och då är det självfallet,
att de speciella olägenheterna för varje enskilt land i hög grad reduceras.

Jag vill till sist endast göra den reflexionen, att skulle det ändå inte, även.
för dessa sanktionsmotståndare, te sig litet egendomligt och ologiskt, örn man
först söker bilda en internationell organisation för alla stater emot kriget och
skriver m i en förbundsakt det mest högtidliga förbud mot att tillgripa krig
och sedan, när en situation uppstår, då en medlem av detta förbund på
flagrant sätt bryter mot detta krigsförbud, de andra medlemmarna då skulle
säga: för guds skull låt oss vara fullständigt opartiska, låt oss inte på något
sätt taga parti för eller emot. Här är en konflikt, där vi icke kunna bedöma
vilken part som står på den rätta sidan, vi måste visa den mest fullkomliga
neutralitet gent emot bägge parterna i striden. Ja, detta resonemang, att man
skall visa neutralitet, var befogat före Nationernas förbunds stiftande, det var
befogat under en period, då kriget betraktades som en laglig duell mellan sta-''
terna, då det icke var stridande mot några internationella utfästelser att gå till
krig. Men i och med att man anslutit sig till en organisation med syfte att
förhindra krig vöre det verkligen absurt att iakttaga en fullständig neutralitet
gent emot bägge parterna och på samma sätt betrakta vardera sidan utan
att medlemmarna i förbundet på något sätt skulle reagera mot den stat, som
går till angrepp.

Herr talmannen gav härefter för kort genmäle ordet till

Herr Meyerhöffer, som anförde: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr statsrådets förhastade slutsatser. Han sade bland annat att vi
skulle halla vara utfästelser. Ja, men det ha vi gjort. Ehuru regeringsförslaget
är ganska oklart, har jag icke uppfattat det som en ytterligare platonisk
kärleksförklaring till Nationernas förbund, utan som en utvidgning av
vara skyldigheter mot detsamma, och därför har jag vänt mig däremot.

Vidare får. jag säga att det ar ganska obilligt det där talet örn att sanktionerna
visat sig vara effektiva just den dag, då morgontidningarna bringa budskap
örn hur det nu ser ut i Abessinien. Då herr statsrådet säger, att Abessimen
icke utträtt ur folkförbundet är detta påstående riktigt, men det har
icke heller Italien gjort. Två förbundsbröder hålla här på att förgöra varandra,
ty det är detta som sker just nu, allt under det ett femtiotal makter fåfängt
söka förhindra detta genom sanktioner, d. v. s. beträdandet av den odelbara
fredens väg.

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Om lag angående rätt för Konungen att förordna örn kreditspärr. (Forts.)

Härpå yttrade:

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag Ilar begärt ordet endast för att yrka

bifall till utskottets hemställan. Första lagutskottets ärade vice ordförande
är icke närvarande, eljest hade han kommit att framställa detta yrkande.

Som kammarens ärade ledamöter finna, är det ett enhälligt utskott, sorn i sak
har tillstyrkt Kungl. Maj:ts proposition. Utskottet har enhälligt gått in för
denna tillstyrkan, ehuru först efter mycket noggrann prövning i lagutskottet,
där man varit i tillfälle att bli närmare informerad i denna sak än vad man
blivit enbart genom propositionen.

Den debatt, som i dag har förts, har, såvitt jag kunnat finna, icke kunnat
erbjuda något nytt. Samtliga de talare, som här framställt avslagsyrkanden,
lia vid flera tidigare tillfällen anfört detsamma som i dag. På den kritik, som
de åstadkommit emot det föreliggande förslaget och emot Nationernas förbund,
ha de fått ett sakligt svar ifrån regeringsbänken. Statsrådet Undén har ju
här i sak bemött deras anföranden på ett sätt, som varken jag eller, skulle
jag tro, många i kammaren varit mäktiga. Det återstår således, herr talman,
icke något annat än att, som jag sade, med hänvisning till utskottets hela motivering
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Skoglund: Herr talman! Jag är motionär i denna fråga, men utskottet
har icke velat yrka bifall till motionen. Då emellertid utskottet tydligen icke
varit främmande för de synpunkter, vi framlagt i motionen, och då utskottets
motivering är sådan, att vi tro oss finna ett visst hänsynstagande även till vad
vi vilja ha fram, har jag ingen anledning att nu yrka bifall till motionen utan
kommer att rösta för utskottsförslaget.

Jag vill dock tydligt säga ifrån, efter som det här talats örn att det beslut,
som skall fattas i dag, skall bli prejudicerande för framtiden, att jag, när jag
röstar här i dag, icke vill tillägga beslutet den betydelsen, att man med detsamma
skapar något prejudikat, som skall gälla för lång tid framåt.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! För folkpartiets vidkommande

finnes för närvarande ingenting att tillägga utöver vad vi anfört i den motion
som vi på sin tid väckt i anslutning till propositionen örn kreditspärr. I
berörda motion accepterade vi propositionens grundtanke. De speciella krav vi
framförde utgjorde allenast ett önskemål örn att den ifrågasatta tanken skulle
givas temporär giltighet. Skälet härför angavs vara angelägenheten utav att
frågor av så utomordentligt stor räckvidd som de, som här avhandlas, såvitt
möjligt böra dragas inför riksdagen och att endast rent praktiska skäl få föranleda,
att man ger regeringen en vidsträckt fullmakt. Detta vårt önskemål
har nu beaktats inom utskottet, och lagen föreligger i ett sådant skick, att vi
icke ha anledning till annat yrkande än örn bifall till utskottsförslaget.

Genom att lagen om kreditspärr ges begränsad giltighet beredes också möjlighet
att till ett annat år, då förslag i ärendet på nytt skall beredas, ta upp
spörsmålet, huruvida icke lagen lämpligen borde givas en vidare omfattning
än den nu har. Som statsrådet Undén har erinrat om täcker lagen allenast
ett avsnitt av sanktionsproblemet, nämligen det som rör kontrollen över kreditförhållandena.
Men det förefaller mig som örn man nog skulle kunna i en
sådan sanktionslag även inbegripa åtskilligt annat. Jag vill inte säga, att
man kan skapa en sanktionslag, som täcker alla tänkbara behov, men nog vore
det önskvärt med hänsyn till överskådligheten och även rent sakligt sett, att
man finge till stånd en lagstiftning, som omfattade något mera än allenast
kreditspärren.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Om lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)

Här har nu i debatten gjorts en del inlägg, jag tänker närmast på vad som
sagts ifrån trion Ossbahr, Flyg och Meyerhöffer. Men dessa herrars inställning
till själva saken är ju känd förut. Från deras utgångspunkter gäller det
här ett° ståndpunktstagande för eller emot Nationernas förbund och för eller
emot vart medlemskap i folkförbundet. Iden fragan ha vi emellertid diskuterat
vid tidigare tillfällen i år. Jag var då icke i tillfälle deltaga i diskussionen
och därför vill jag nu deklarera min uppfattning därvidlag, och den är
att yi böra stanna kvar som medlem i folkförbundet och där försöka använda
det inflytande vi ha att stärka förbundets auktoritet och göra det till det värn
för samarbete och fred, som det är avsett att vara.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag tycker det skulle ha varit
ganska naturligt och ändamålsenligt, örn herr Flyg och hans grupp i denna
fråga hade fått stå ensamma på avslagslinjen, och jag är ganska förvånad
över att han kunnat få stöd från annat håll. När nu utskottet begränsat lagen
till att ha temporär giltighet, borde dessa herrar, som uppträtt på avslagslinjen,
vid ett studium av utskottsutlatandet finna, att vad Kungl. Maj it här gör
liksom också vad Kungl. Majit tidigare gjort icke är annat än ett uppfyllande
av Sveriges traktatsenliga förpliktelser.

Uti de resolutioner, som antogos av folkförsamlingen 1921 — inom parentes
efter ett nordiskt initiativ — säges bland annat uttryckligen: »De skyldigheter,
som åligga medlemmarna jämlikt art. 16, härflyta direkt ur förbundsakten
och deras uppfyllande är en traktatsenlig förpliktelse.» I en senare
resolution säges, att man efter anmodan skall vidtaga de åtgärder i lagstiftnmgshänseenden,
som äro behövliga, och sådana erinringar ha ju också här
gjorts. Kungl. Majit har härvidlag således alls ingenting annat gjort än
Kungl. Maj :t varit pliktig att göra.

Jag träffade för några dagar sedan en utlänning, som rest vida omkring i
världen och även rätt ingående studerat svenska förhållanden. Han sade till
mig, att ni svenskar ha en alldeles särskild tillgång, och det är det anseende
m ha för hederlighet. Vi ha ingen anledning att klandra utan böra i stället
halla regeringen räkning för att den i detta fall visat, att Sverige är en nation,
som vill hålla sina internationella förpliktelser.

Jag läste i en schweizisk tidning ett utförligt referat av behandlingen i det
schweiziska nationalradet av denna fråga. Vi veta, att Schweiz är ett land,
som på grund av läge och nationalitetssammansättning måste hålla på neutraliteten
och har gjort det genom många hundra år och som vid inträdet i Nationernas
förbund gjort det uttryckliga villkoret, att landet skall få lov att
hålla på neutraliteten. I det schweiziska nationalrådet utvecklades den uppfattningen,
att Schweiz deltagande uti de sanktioner, som här blivit påbjudna,
icke fick anses såsom ett brott mot neutraliteten. De som förfäktade den uppfattningen,
och det gjorde man allmänt, stödde sig på dessa utav mig nyss
omnämnda resolutioner. De anförde de uttalanden, som finnas återgivna här
i utlåtandet, nämligen att »det ligger i förbundsaktens anda. att Nationernas
förbund åtminstone till en början skall försöka undvika krig och återställa
fred genom ekonomisk^påtryckning». Vi ha icke, säger man i schweiziska
nationalradet, tagit ståndpunkt för den ena eller andra kriförande parten,
utan vi ha medverkat i en aktion, som avser att skapa fred. En av dem, som
allra klarast och kraftigast utvecklade den uppfattningen, var förbundsrådsledamoten
Motta, som i många år har företrätt Schweiz inom folkförbundet
och som är en internationell expert och auktoritet, icke endast i Schweiz utan
också vid internationella överläggningar.

Jag måste, herr talman, säga att örn jag jämför Mottas auktoritet som in -

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)
ternationell rättsexpert med herr Ossbahrs och herr Meyerhöffers, så blir herr
Ossbahr mycket, mycket liten — och herr Meyerhöffer blir nästan obefintlig.

Jag förstår inte, vad det egentligen skall tjäna till, att man här förfäktar
den meningen, att vi varit oneutrala, när man i andra länder ställer sig på
den ståndpunkten, att man icke vidtagit några åtgärder, som böra betraktas
som oneutrala. Och jag skulle vilja säga min partivän herr Ossbahr ett pär
ord till. Både han och jag äro försvarsvänner. Vi hålla mycket starkt på,
att även sakkunskapen skall komma till tals i försvarsfrågan. Herr Ossbahr
bör vara konsekvent och även hålla på sakkunskapen i de internationella frågorna,
som dock lia ett visst sammanhang med försvarsfrågan. ° Jag kan försäkra,
att om herr Ossbahr hade följt den debatt, som i denna fråga föres i den
utländska pressen, och där sett hur ömtålig opinionen är, skulle han inte ha
uppträtt här, varken i dag eller när det gällde Sveriges anslutning till folkförbundet,
så som han gjort.

Herr Meyerhöffer talade örn läget i Abessinien. Vi känna alla det varmaste
deltagande med detta arma folk, som kämpar för sin frihet och självständighet
och som nu tyckes förblöda. Herr Meyerhöffer talade örn hyckleri. Han
sade, att hyckleriet är lastens hyllning åt dygden. Det är farligt,_ herr Meyerhöffer,
att säga sådant, ty det kan gå igen. Jag är inte den, som i tid och otid
fäster på mig epitetet nationell, ty jag anser, att här i kammaren äro vi alla
nationella, men jag tror, att om Sverige härvidlag icke fullgjort sina traktatsenliga
förpliktelser genom de åtgärder som vidtagits, skulle i nuvarande läge,
när man ser att Abessinien håller på att förblöda, omdömena om Sveriga ha
blivit sådana, att vi, som icke kalla oss nationella i tid och otid men som äro
nationella i hjärtat, icke haft anledning känna någon tillfredsställelse.

Jag vill betona, att jag icke tagit slutgiltig ställning till sanktionspolitiken
för framtiden. Det är en annan fråga, som kommer upp i annat sammanhang
och som då skall närmare diskuteras. Men herr Meyerhöffers demonstration
att nu gå emot den föreslagna lagfullmakten uppvisar intet logiskt
sammanhang. Jag har, herr talman, ingen anledning att gå emot utskottet
emedan jag anser, som jag redan sagt, att vad som här göres endast innebär
ett fullföljande och ett utförande av vad vi traktatsenligt åtagit oss, och därför,
herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Flyg: Herr talman! Jag skall först be att få inregistrera såsom en

rätt märklig företeelse, jag skulle tro för tredje eller fjärde gången denna riksdag,
att herr Björck, en av högerns främsta talesmän i kammaren, uppträder
såsom regeringens försvarsadvokat, då det gäller denna regerings utrikespolitik.
Örn jag samtidigt erinrar örn, vilka finansiella och därmed också utrikespolitiska
intressen, som högern representerar här i landet, tror jag, att ett
markerande av herr Björcks uppträdande som försvarsadvokat för den socialdemokratiska
regeringens utrikespolitiska handlande är av kanhända ett större
intresse än herr Björcks personlighet och genialitet på något sätt förtjäna.

Emellertid ber jag kammaren uppmärksamma, att herr Björck, som slutade
sitt anförande med att tala örn logik, själv gjorde sig skyldig till för hans så
väl andliga som fysiska volym rätt farliga logiska kullerbyttor, ty vad förklarade
han? Han förklarade, att vad regeringen har gjort_i detta avseende
är ingenting annat än ett uppfyllande av våra traktatsenliga förpliktelser.
Då ber jag, herr Björck, få efterlysa: var finnas herr Björcks tidigare protester
gent emot att i svensk författning icke har funnits, till dags dato, ett
ord som står i överensstämmelse med dessa synnerligen allvarliga och betydelsefulla
»traktatsenliga förpliktelser»? Herr Björck och högerpartiet ha
icke motionerat därom, ej heller det socialdemokratiska regeringpartiet. Herr

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna om Jcreditspärr. (Forts.)
Andersson i Rasjön och hans folkparti, som visserligen är en nyfödd men
dock ett par år gammal skapelse, som önskar att förslaget ytterligare skall
utvidgas, ha icke motionerat örn att svensk författning ställes i överensstämmelse
med de traktatsenliga förpliktelserna, så att icke pliktuppfyllandet blir
gällande författning. Skall man försöka lägga upp problemet
på sådant sätt som herr Björck, gör man sannerligen icke den sak, man vill
försvara, bättre ur de synpunkter, herrarna kanske främst ha intresse av att
förfäkta.

Vidare säger herr Björck, och därmed börjar han polemisera mot det han
skall försvara, att vi icke varit oneutrala. Jag förstår inte, säger han, varför
herrarna skola tala^ örn att man brutit neutraliteten. Och då har statsrådet
Undén nyss sagt fran statsradsbänken, att i och med att vi trädde in i Nationernas
förbund upphörde neutralitetspolitiken. I Uppsalatalet, varmed han
inledde sanktionskampanjen här i landet och tryckte på en knapp, som fick
herrarna att spritta upp och finna, att det var farligt ute i världen och obehagligt,
^ att Nationernas förbund fick något att göra, ty det hade icke någon
tänkt pa tidigare här i landet, sade herr Undén också, att från det ögonblick,
vi trädde in i Nationernas förbund, upphörde vi med neutralitetspolitiken och
begynte med solidaritetspolitiken.

Det har alltid förklarats tidigare här i kammaren — jag har inga protokoll
till mitt förfogande — att vi för Sveriges vidkommande äro medlemmar
av Nationernas förbund på basis av en starkt markerad reservation, som säger,
att vi icke ha några som helst förpliktelser i det eller det avseendet, utan att
vi lia ryggen fri. Det har alltid anförts emot oss, då denna fråga diskuterats,
att det finns inga risker. Nu säger man, att detta engagemang är en traktatsenlig
förpliktelse, och herr Björck förkunnar i det fallet ingen nyhet utan återupprepar
excellensen Sandlers-ord, då han förklarar, att vi lia »behörighet att
bedöma örn ett brott mot förbundsakten föreligger», utgående från art. 16.
Men konstateras det att det föreligger ett brott -—- och det kan väl knappast
trollas bort, att sa är förhållandet i det aktuella fall, som ligger som bakgrund
till frågan — säger herr Sandler, att då är »iakttagandet av bestämmelserna»
i ifrågavarande artikel »en traktatsenlig förpliktelse, som förbundsmedlemmarna
icke kunna godtyckligt undandraga sig».

Var sa vänlig da och titta på artikeln i fråga och betänk dess sammanhang
med övriga artiklar i akten! Jag tror, att kammarens ledamöter skola inse,
att man här kommit bort både fran reservationen och från markerandet av att
vi skola bedriva neutralitetspolitik och fram till ett engagerande för en politik
1 ,Natlonernas förbunds namn, d. v. s. en stormaktspolitik, där vi lia att fullgöra
vår insats efter helt andra utgångspunkter än tidigare och utan stöd i
gällande författning här i landet. Nationernas förbunds vänner i denna församling,
högern, folkpartiet, bondeförbundet och socialdemokratien, i varje fall
i dess ledande toppar, borde i någon mån betänka sitt ansvar i denna fråga
och borde inse hur hopplöst trassligt spörsmålet ligger till ur dessa edra utgångspunkter.

Jag skall härefter, herr talman, be att få säga ett par ord till statsrådet
Undén, som ansåg, att vad jag anfört var konstruktioner utav den art, att de
icke byggde på fakta, o. s.,v. Jag skulle kunna använda precis samma sätt
att replikera, och med precis samma rätt, gent emot statsrådet Undén. Herr
Undén begynte med att bevisa, att han är en optimist, för att inte säga utopist,
och för ali del, det, kan ju vara utav värde att ha män även med sådana
egenskaper pa en statsrådstaburett — även örn det inte vore bra örn samtliga
herrarna bleve likadana. Han säger emellertid, att ännu har han icke förlorat
hoppet. I dag meddela tidningarna, att Abessinien lär ha en armé kvar,

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna om lereditspärr. (Forts.)
som skall befinna sig i stridsdugligt ^skick, och i vilket stridsdugligt skick
kunna vi säkerligen allihop göra oss någon föreställning om. Men då förkunnar
en representant för den svenska regeringen, att ännu har han icke förlorat
allt hopp örn att man med sanktionerna skall kunna åstadkomma något.
Han säger, att dessa kunna komma att få betydelse örn inte annat så vid
fredsuppgörelsen. . o

Jag registrerar det uttalandet till protokollet och skall ha det i atanke vid
något kommande tillfälle. Jag skall icke ge mig in på att spå, men jag tror
inte, att jag skulle bli ensam örn den uppfattningen här i kammaren, örn vi
skulle företa en omröstning, att det slut, som den här historien får, blir det
slut, som varje klok och förnuftig människa fran början visste skulle komma,
nämligen Abessiniens stympande och landets underkuvande under Nationernas
förbunds protektorat, d. v. s. under en av de dominerande stormakterna i
förbundet. Det blir resultatet av spelet och — märk väl — icke det tyvärr
olyckliga slutet ur Nationernas förbunds synpunkt, utan det slut, som vederbörande
hela tiden varit inriktade på och för vars uppnående man liksom magasinerat
och tagit vara på arbetaroppositionen och massopinionen ute i världen,
för att icke någon skulle löpa åstad och försvara saken för Italien, förbundskamraten.
. . .

Mitt tal här i kammaren örn lagens giltighet, som ju bara skall sträcka sig
till den 28 februari 1937, tyckte herr Undén var ett enkelt trick från min
sida. Jag vill erinra örn vad jag förut sade angående uppfyllandet av de
»traktatsenliga förpliktelserna». Nu föreslår alitsa lagutskottet riksdagen att
besluta en lag, som gäller en viss detalj i fråga örn uppfyllandet av de traktatsenliga
förpliktelserna, gällande till och med den 28 februari 1937. Sedan
strunta vi i dessa förpliktelser igen, i alla fall i deras sammanhang med svensk
författning! Ett påpekande härav kallar regeringens juridiske expert för ett
enkelt trick från min sida. Örn det är sa, som herrarna förkunnat, borde den
där lagändringen lia vidtagits redan fran starten, och i varje fall visste en
man sådan som finansministern så tidigt som den 28 oktober i fjol, att det,
som här önskades och det som det här var fråga örn, »uppenbarligen krävde
åtgärder av civillags karaktär». .

Vidare sade herr Undén att jag alldeles misstolkat hans uttalanden i sakkunnigutlåtandet
av 1922. Ja, herr Undén är naturligtvis närmast till att
tolka sina egna utlåtanden, det vill jag inte alls bestrida, och herr Undén besitter
givetvis också juristens förmåga att tolka bade sina egna och andras utlåtanden
så, som herr Undén anser att de för tillfället böra tolkas. Jag hänvisar
för mitt vidkommande lugnt och tryggt kammarens ledamöter till detta
utlåtande, liksom till herr Åkermans utlåtande från samma tidpunkt. De
finnas återgivna i vår motion och ha atergivits även i annat sammanhang,
och den som vill läsa vad där säges får endast en mening, kan draga endast
en slutsats, och det är, att de sakkunniga, som vid den tidpunkten, tillfrågades
av den socialdemokratiska regeringen, ansågo, att man måste vidtaga vissa
lagliga åtgärder, d. v. s. ändringar i gällande bestämmelser, och infoga nya.
Det gick så långt, att lagrådet i sitt slutliga utlåtande förklarade, att medlemskapet
i Nationernas förbund och därav uppkomna »traktatsenliga förpliktelser»
föranledde en grundlagsändring, vilken till dags dato dock icke vidtagits.
Följaktligen ha vi framför oss en politik, praktiserad av regeringen
utan riksdagens hörande, vilket är ett brott mot grundlagen eller i varje fall
icke har något stöd i grundlagen och för vilken politik man nu dessutom för
en viss period begärt stöd i form av en tillfällig civillag. Sa förhaller det sig
med den saken. Jag är mycket lugn beträffande min position i detta avseende,
som jag finner betydligt riktigare än herr Undéns.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Om lag angående rätt för Konungen att förordna om kredit spärr. (Forts.)

Herr Undén säde vidare, att den överenskommelse, regeringen träffat med
bankerna, är frivillig. Ja, allt detta star i utlåtandet, ock det beliöver man
alltså inte här anföra på nytt. Man har nämligen, genom att träffa en frivillig
överenskommelse nied Svenska bankföreningen och genom att riksbanksfullmäktige
engagerats på ett sätt, som jag inte tror det finns något stöd för i
riksbanksfullmäktiges bestämmelser, lyckats att, efter samråd med riksdagens
förtroendemän och partiledarna, slippa ifrån att inkalla riksdagen. Oell här
sitta vi i dag och få oss i efterhand förelagd en begäran att, som herr Sandler
säger, ur »formell synpunkt» sanktionera det beslut man fattat utan att höra
oss. Och första lagutskottet säger: låt oss inte göra så det blir för tråkigt
till den 28 februari nästa år. Och högerledaren herr Skoglund säger: det var
inte alls min tanke för högerns vidkommande att vi skulle vara med örn att
fatta ett sadant här beslut, i varje fall inte örn det skall bli av prejudicerande
natur. Och herr Andersson i Rasjön säger t. o. m.: låt oss utvidga bestämmelserna,
så att de få en ännu vidare omfattning. Herrarnas position på
Nationernas förbundsvännernas front är mycket imponerande, saklig, logiskt
och starkt motiverad från alla utgångspunkter!

Gent emot. mitt yttrande, att Abessiniens folk säkerligen med glädje skulle
förstå, orri °vi i dag såsom en protest mot Nationernas förbunds uppträdande
anmälde vårt utträde ur förbundet, säger herr Undén att då borde ju Abessinien
självt ha anmält sitt utträde. Ja, det är ganska lustigt att inte en person,
som under månader haft en mördare över sig med dolken till strupen icke
tänkt på att anmäla sitt utträde ur ett räddningssällskap eller ett livförsäkringsbolag!
Örn vi menat allvar med dessa lamentationer örn demokrati och
frihet och solidaritet mellan folken, skulle vi vara närmast att i en tid som den
nuvarande göra en demonstration mot det utlämnande av en liten medlem
som skett ifrån detta skojarsällskap, som heter Nationernas förbund.

Slutligen fragade herr Undén — och därmed är jag färdig både med honom
och med mitt anförande: har inte herr Flyg varit med om att utfärda blockader.
Hetta visar först och främst, hur denne representant för regenngsbänken
och för socialdemokratiska partiet är främmande för arbetarrörelsen och
vad som därinom förekommer, ty visst har herr Flyg varit med om det. Men
jag har aldrig varit med om, och jag tror det skulle vara en fullständig oformlighet
att arbetarrörelsen, landsorganisationen eller en viss grupp av fackförbund
skulle utfärda en blockad tillsamman med arbetsgivarföreningen mot
en viss medlem av denna. Det har aldrig inträffat. Men något sådant ha
herrarna gjort. Ni ha engagerat arbetarrörelsen för arbetsgivarföreningen, internationellt
sett, för de kapitalistiska staternas förbund, för dem som i realiteten
äro solidariska med Italien. Den folkkraft som finnes och den masskraft
som skulle kunna inriktas mot kriget har man engagerat för dem som
vilja hjälpa den i detta fall brottslige, den som gått till anfall, för att alltså
se till att han icke misslyckas i sitt riskabla uppsåt. Någon sådan blockad
vill jag verkligen inte vara med örn. och jag hoppas att något sådant aldrig
kommer att inträffa i arbetarrörelsens vare sig fackliga eller politiska historia
här i landet.

Den kampanj som här borde lia förts skulle lia bestått uti att. för arbetarrörelsens
och de breda folklagrens vidkommande i det ögonblick då indignationen
var starkast och skulle ha kunnat trummas upp, alla de olika tidningarna,
främst den socialdemokratiska och kommunistiska pressen, för att inte tala om
den folkligt demokratiska, blott gjort sin plikt.. Därigenom hade denna folkkraft
mobiliserats såsom en masskraft mot kriget och krigsanstiftaren, mot
den fascistiske valdsutövaren, men för det lilla folk, som har lika stor rätt
som något annat men som här ensamt utlämnats av hela världen, framförallt

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)
av denna fredsorganisation, och som fått kämpa en så förtvivlad kamp till
döds för frihet och nationellt oberoende. Det är vad som borde lia skett, men
i stället har man engagerat oss i detta vidriga skådespel. Vad som för dagen
gäller är att vi skola sanktionera de åtgärder som vidtagits utan vårt hörande
och dessutom binda oss till den 28 februari 1937 för en viss bestämmelse — på
grund av någonting som herrarna kalla för vara självklara traktatsenliga förpliktelser.

Herr Hagberg i Luleå: Redan när motionen örn vårt utträde ur folkför bundet

behandlades deklarerade jag den ståndpunkt vi för vår del skulle intaga,
när denna fråga kom upp till behandling, och det finns ingenting att
ändra därvidlag. Det är emellertid ett par saker som jag skulle vilja ytterligare
beröra, när nu denna fråga återigen kommit under riksdagens behandling.
Den första gäller det socialistiska partiets ståndpunktstagande.

När man sitter här och hör herr Flyg, blir man alldeles villrådig och förstår
inte riktigt, vart herrarna på den kanten vilja komma. Han säger, att
örn den socialdemokratiska och kommunistiska pressen och folkpartipressen
hade satt in sina resurser mot den fascistiske fredsstöraren Italien, skulle det
ha hänt något alldeles utomordentligt, men det är ju detta som skett. Herr
Flyg förebrår oss närmast det han skulle förebrå sig själv. Han riktar anklagelser
emot denna press, emedan den gjort det som ni själva underlåtit att
göra, i det att ni i stället för att försöka medverka till en opinionsbildning
mot angriparen Italien med alla medel försökt motverka denna opinionsbildning
under de mest varierande motiveringar därför.

Jag tror att man i dag kan utgå ifrån en sak som absolut säker, ehuru dess
motsats dock var det socialistiska partiets huvudargument när man från det
hållet först tog ställning till denna fråga, nämligen att sanktioner icke leda
till krig. De sanktioner som i detta fall genomförts mot Italien ha icke lett
till krig. Och hela den kampanj socialistiska partiet fört emot tanken att
man skulle bistå det överfallna Abessinien har ju visat sig sakligt alldeles
ohållbar och oriktig. Emellertid märker jag i dag till min stora förvåning,
att herr Flyg, som tidigare vände sig mot de sanktioner, vartill bland annat
Sverige medverkade, med den motiveringen att sanktionerna skulle kasta oss
huvudstupa ut i ett krig, i dag vänt sig emot deni för att vi därmed riskera
att bryta vår neutralitetspolitik. Herr Flyg förebrår i dag stater tillhöriga
folkförbundet att de icke skickat sina arméer till Abessinien _för att ta kål
på italienarna. Han har här, såvitt jag inte alldeles missförstått honom, riktat
en ganska offentlig anklagelse mot England och Frankrike, emedan dessa
länder uraktlåtit att militärt bispringa det stackars överfallna Abessinien.
Herr Flyg får ursäkta om det snurrar litet runt i huvudet på en när man
hör, att man i ena ögonblicket tar avstånd från de blygsamma ekonomiska
sanktioner som genomförts, med motiveringen, att de kunna leda till krig,
och att man i andra ögonblicket anklagar folkförbundsstater för att de icke
gått ut i krig mot Italien! Det är ju möjligt, att herr Flyg sagt mera än
han egentligen satt sig in i i det fallet, liksom han gjort i en hel del andra
fall, när denna fråga behandlades.

Jag skall också ta ett annat karakteristiskt exempel. När frågan behandlades
föregående gång angav herr Flyg i debattens elfte timme att ett
huvudskäl •—■ väl icke det första men det andra eller tredje —• för att socialistiska
partiet nu ville utträda ur folkförbundet var att detta skapade en
maktkoncentration för bevarandet av de sista resterna av Versailles-fördraget,
nämligen den del som handlar örn gränsernas reglering. Jag replikerade
omedelbart att man alltså avgivit som första skälet mot ett medlemskap

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Om lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)
i folkförbundet, att nian tog ställning emot Italiens rövarkrig i Abessinien,
och sedan avgivit som ett andra skäl, att folkförbundet förhindrar en förändring
av Europas gränser. Jag blev därför minst sagt förbluffad när
jag, ^ då för ett par veckor sedan de tyska arméerna marscherade in i Rhenomradet,
fann att Folkets Dagblad, som följaktligen borde registrera detta
som en seger för dess allmänpolitiska synpunkter i fråga örn utrikesproblem,
i stället hoppade på den där Hitler, som i själva verket endast genomförde
vad herr Flyg ansåg vara så nödvändigt och som han ansåg vara ett skäl
för att vi skulle utträda ur folkförbundet. Herr Flyg måste medge, att
detta icke är logik. Och när man inom loppet av bara några fattiga veckor
presterar sådana logiska kullerbyttor, är det inte riktigt klädsamt att förebrå
andra för bristande logik.

Jag kan nämna ett annat exempel, eftersom det här gäller frågan örn
Sveriges neutralitet. Jag tillät mig att i debatten i går för vår del och för
arbetarrörelsens del avge en ganska självklar solidaritetsförklaring med den
nationella oavhängighetsidém Och detta tar herr Flyg till utgångspunkt
för en liten extra reprimand i sin tidning i dag. Jag såg emellertid att herr
I lygs partivän i första kammaren gick mycket längre än undertecknad i det
tallet, ty han förklarade, med Folkets Dagblads och herr Flygs bifall, att
han för sin del var beredd att ta knallpåken på axeln och gå ut och kriga
mot Hitler, örn det skulle gälla att försvara den socialdemokratiska regeringen.
Han gick så långt att han även ville försvara en regering Hamrin emot
Hitler. Som synes, herr Flyg, rimmar denna inställning illa med den allmänt
passiva och neutralitetsbetonade motivering som man avgivit för Sveriges
utträde ur folkförbundet. Enligt min mening strida just dessa båda uttalanden
ganska mycket emot varandra.

Herr Flyg yttrade vidare, att Sverige. borde såsom ett fullföljande utav
en 125-arig traditionell neutralitetspolitik i dag göra en demonstration genom
att utträda ur folkförbundet. Det är klart att man kan diskutera verkningarna
av en sådan demonstration, men det första intryck man dock får därom
ar att den närmast skulle vara en demonstration för Tyskland och för Japan,
alltså de länder som gått före och visat Sverige hur man skall demonstrera
för fredens ideal. Sedan tror jag, att man kan ganska saklöst ur denna diskussion.
avföra det s. k. författmngstekniska momentet. Jäg är visserligen
inte så värst sakkunnig i dessa frågor, men nog tror jag att jag står på betydligt
säkrare mark än herr Flyg, då jag utgår ifrån, att vad denna fråga
an ma vara, men en författningsfråga är den rasande litet. Det är i dag en
politisk fråga, en fråga örn ställningstagande gentemot de aggressiva och
krigsaktivistiska krafterna, inte minst i var värdsdel, och därmed kommer
jag m på det andra momentet.

Vi diskuterade i går försvarsfrågan, och jag vill säga till den diskussionen,
att det finns ett viktigare moment när det gäller att hävda försvarets
sak än antalet kanoner och bombplan, som man eventuellt kan anskaffa, och
det ar trugan örn vilken politik, som man för. När vi för vår del ha trätt
J,n att Sverige i dag på grund, av det nuvarande läget borde stå med i

folkförbundet, ha vi inte alls stuckit under stol med, vad det är vi mena att
man borde göra det för. Vi ha understrukit, att vi vilja att de stater, som
ha intresse av fredens bevarande, skola sluta sig samman inom folkförbundet
och där skapa starkast möjliga garantier åtminstone mot ett fredsbrott.
Vi äro av den meningen, att om de stater, som av ena eller andra skälet i
dag äro intresserade av fredens bevarande, förenade sina krafter på låt mig
säga elen paroll, som myntades av den andra internationalens konferens i Löndon
för några veckor sedan, nämligen att skapa kollektiv säkerhet, kommer

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna om lereditspärr. (Forts.)
detta att betyda en viss hämning, ett visst hinder för de stater, sorn i dag
uppträda som fredsstörare och som ganska öppet proklamera imperialistiska
mål.

Jag vill inte angripa regeringen för vad den danske utrikesministern Munch
gjorde i London för några veckor sedan i samband med folkförbundsbehandlingen
av Hitlers åtgärd att remilitarisera Rhenzonen, ty regeringens ställningstagande
är inte riktigt klart. För Norges vidkommande tycks det vara
klart, ty den norske utrikesministern telegraferade ju och bringade den danske
utrikesministern sin hyllning för hans uppträdande i London. Jag vet
inte den svenska regeringens ställningstagande, men jag tycker mig ha sett att
den utrikespolitik, som Sverige under vissa skeden har bedrivit, till sina verkningar
har blivit ett stöd för de aggressiva makter i Mellaneuropa, som i dag
sträva efter ett krig. Jag har redan föregående år påtalat några typiska
exempel, när Skandinavien demonstrativt mot de övriga staternas ställningstagande
faktiskt tagit ställning för Tyskland och därmed också till de fredsbrott,
som vederbörande har begått. Jag tror inte man behöver säga mera
örn doktor Munchs ställningstagande än det enkla konstaterandet, att han dock
ensam ansåg sig böra demonstrera mot det beslut, som folkförbundsrådet fattade
i anledning av Tysklands fördragsbrott, och vidare att den engelska
pressen omedelbart karakteriserade herr Munch som ett sändebud för Tyskland,
och ännu en sak, att herr Munchs uppträdande applåderades i Tyskland.
Jag vill bara ta ett enda citat ur Yölkischer Beobachter, som i denna
fråga ger en mycket talande förklaring örn, hur den uppfattar den skandinaviska
— eller ska vi använda uttrycket den danske utrikesministerns ställningstagande.
Den skriver på följande sätt: »Till och med i rådet höjdes
röster till Tysklands favör. Detta försvar för Tyskland fördes av den danske
utrikesministern Munch, vilken med utomordentlig iver inträdde för att Adolf
Hitler skulle ges möjlighet att i London låta föredraga sin fredsplan.»

Jag tror, att detta applåderande från det tyska nazistiska huvudorganet
ger en god värdering av, vilken insats doktor Munch gjorde vid folkförbundsbehandlingen
av frågan.

Nu har som sagt inte regeringen, såvitt jag vet, avgivit någon deklaration
vare sig i ena eller andra riktningen i fråga örn doktor Munch, men det finns
dock en viss anledning att förutsätta, att doktor Munch inte handlade alldeles
oberoende av den svenska regeringens ställningstagande i detta fall. Detta
ställningstagande från de skandinaviska länderna i en ny situation, som enligt
vår mening är minst lika allvarlig och kanske allvarligare för världsfreden
än vad Italiens aktion i Abessinien var, menar jag är en fara för de fredssträvanden
och för de nationella oavhängighetssträvanden, som man säger sig
vilja slå vakt örn. Det är ingen anledning att blunda för att Tyskland i dag
befinner sig i det läget, att det praktiskt taget hotar alla svaga punkter i vår
världsdel, och örn England fortsätter en liknande, vacklande politik, som det
förde 1914 och som det ju också har klagats på såsom en av orsakerna till
att Tyskland tog krigets ansvar, kan Tyskland fortsätta på detta sätt, aktivt
understött av vissa skandinaviska och andra länder. Det är då stor fara för
att de kollektiva säkerhetssträvanden, som exempelvis andra internationalen
uttalat sig för och som jag tror också lia majoritet i denna riksdag, spolieras
och att just dessa krigskrafter i Europas mitt förstärkas genom intrycket av,
att de lia ett mer eller mindre öppet stöd i vissa europeiska länder.

Jag tyckte, herr talman, att man borde använda tillfället att påtala just
denna tendens, som jag återigen tycker mig spåra i svensk utrikespolitik,, att
ge vissa handtag åt Tyskland, när detta land uppträder som den europeiska
fredens notoriska stö rare.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)

Herr Ossbahr: I motsats mot en viss föregående talare skall jag icke inlåta
mig på några personligheter eller personliga jämförelser. Jag har aldrig för
min del velat göra gällande, att jag skulle vara någon som helst auktoritet på
vare sig det ena eller andra området. Men jag har haft den uppfattningen, att jag
det oaktat i överensstämmelse med den moderna svenska demokratiska parlamentarismen
ägde råttkatt framföra min åsikt här i kammaren. Jag har därmed icke
heller gjort anspråk på att min åsikt skall vara den enda rätta och riktiga.
Jag °är fullt mottaglig för skäl, och jag förstår alltid mycket väl, att man kan
se på problemen på olika sätt och att det nog inte alltid är så lätt att komma
fram till den allmänna saliggörande sanningen.

Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att jag icke varit fullkomligt
ensam örn min uppfattning, att ett sanktionsförfarande i realiteten
innebär åtminstone ett visst avsteg från den absoluta neutralitetspolitiken.
Herr statsrådet Undén gjorde exempelvis gällande ungefär samma synpunkt
i sitt anförande, och under sådana förhållanden känner jag mig visserligen personligen
mycket ringa men dock vara i så pass gott sällskap, att jag anser
mig kunna stå för den åsikt, som jag uttalat.

Det har här gjorts gällande, att örn man hyser den uppfattningen, att förpliktelser
skola uppfyllas, man därmed också måste bifalla regeringens krav på en
fullmakt. Örn den uppfattningen vore riktig, så gäller väl den synpunkten icke
bara under år 1936 och de två första månaderna under år 1937, utan då gäller
den jämväl för den tid, som kan följa därefter. Örn sålunda en fullmakt åt regeringen
i dylikt hänseende är en nödvändig förutsättning för att man skall kunna
ge uttryck åt sin uppfattning örn löftenas helighet och örn skyldigheten att
uppfylla åtagna förpliktelser, bör man icke heller begränsa fullmakten till att
endast gälla temporärt. Då bör man bifalla, såsom också statsrådet Undén
framhöll, den kungl, propositionen och också ge Kungl. Maj :t denna generella
fullmakt.

Här har talats örn, att det icke skulle vara hederligt, örn nian icke ville vara
med örn sanktioner, då förutsättningar därför äro för handen. Jag har icke
velat göra på något sätt gällande, att vi icke skola uppfylla våra förpliktelser.
Jag har icke heller gjort gällande, att regeringen överskridit sina befogenheter.
Jag har endast förmenat, att då det gäller viktiga och betydelsefulla principer,
kravet på riksdagens medverkan och medansvarighet bör upprätthållas.

Det har här sagts, att frågan örn sanktionerna måste betraktas emot bakgrunden
av den uppfattning, som man har angående skyldigheterna och förpliktelserna.
Herr statsrådet Undén ifrågasatte min uppfattning i detta avseende,
då han frågade, huruvida jag ville ha skärpta sanktioner eller huruvida
jag ville avskriva sanktionerna helt och hållet. I mitt anförande talade jag i
detta sammanhang icke om^det speciella fallet utan jag rörde mig därvidlag
på det mera principiella området och talade örn sanktionssystemet såsom sådant.
Jag Imr därvid den uppfattningen, att örn sanktionssystemet överhuvud taget
skall tjäna ett förnuftigt ändamål, skall det vara effektivt. Kan det icke göras
effektivt -— och det är möjligt att så icke varit fallet — är också därmed
hela systemet förfelat. Då måste man taga upp hela detta system till allvarlig
och förnyad omprövning.

Herr statsrådet Undén menade emellertid, att sanktionerna denna gång icke
vörö ineffektiva. Han förklarade, att enligt de uppgifter, som kommit regeringen
till handa, skulle sanktionerna haft ganska effektiv verkan i vissa
hänseenden. Jag känner icke till dessa hänseenden, men även jag tror, att
sanktionerna haft vissa verkningar. Jag tror, bland annat, att de skadat vårt
land ekonomiskt i ganska hög grad, och jag tror också, att de skadat Italien
ekonomiskt i många hänseenden. Men sanktionerna ha i varje fall icke haft den

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)
verkan, som de borde ha enligt sanktionssystemets uppgift, nämligen att förhindra
ett krig eller att åtminstone kunna hejda ett krig på relativt tidigt stadium.
Jag vill i detta hänseende också understryka, att Nationernas förbunds
medlemmar i detta speciella fall befunnit sig i ett synnerligen gynnsamt läge,
då man redan många månader innan krigsutbrottet visste, att ett krig skulle
komma att utbryta. Man har sålunla icke plötsligt ställts inför en oväntad
situation, utan man har haft ganska lång tid på sig för att förbereda de åtgärder,
som man förmenat skulle kunna vara effektiva.

Jag vill ännu en gång understryka, att det här icke från min sida kan gälla
frågan, huruvida vi skola uppfylla åtagna förpliktelser eller icke. Det gäller
frågan örn riksdagens medverkan och medansvarighet eller ej, och då utskottet
självt begränsat fullmaktslagen till att gälla allenast en viss tid, har utskottet
därmed också i viss mån givit uttryck åt samma uppfattning, nämligen att riksdagen
icke i ett dylikt hänseende för framtiden skall ställas utanför medbedömandet
och medansvarigheten.

Herr statsrådet Undén gjorde ett uttalande, som i någon mån förvånar mig.
Han berörde nämligen frågan örn den urtima riksdagen och spörsmålet, huruvida
en dylik urtima riksdag borde lia inkallats under föregående höst. Han
nämnde därvid, att frågan varit uppe i utrikesnämnden, men att man där förklarat,
att en urtima riksdag icke borde inkallas. Jag kan icke anse annat än
att ett sådant uttalande inom utrikesnämnden är ett rent personligt och privat
uttalande av de ledamöter, som där sitta, men icke ett uttalande inom utrikesnämnden
såsom sådan, ty utrikesnämnden har icke att befatta sig med spörsmålet
om urtima riksdags inkallande. Utrikesnämndens uppgift är att med
Konungen rådpläga örn ärenden, som angå rikets förhållande till främmande
makter.

Jag förmenar sålunda, att den omständigheten att man inom utrikesnämnden
givit uttryck åt rent personliga åsikter i detta hänseende icke kan få tagas till
intäkt för ett riksdagens ståndpunktstagande till frågan örn inkallande av
ett urtima möte eller ej.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!

Jag önskar lämna herr Ossbahr den upplysningen, som tycks vara behövlig, att
utrikesnämnden som sådan är en fullkomligt stum figur. Det är endast utrikesnämndens
ledamöter, som yttra sig. Sådan är utrikesnämndens konstitution.

Herr Ossbahr: Jag vill i detta avseende självfallet vitsorda riktigheten av
den av hans excellens uttalade uppfattningen, men vad jag menar är, att då
utrikesnämndens ledamöter uttalat sig i frågan örn urtima riksdag eller icke, har
detta skett rent privat och personligt och icke i egenskap av ledamöter i utrikesnämnden.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack för

det varma deltagande, som herr Björck i Kristianstad fortfarande hyser för
mig, även sedan jag icke längre tillhör det rätta fadershuset. Jag får dock säga,
att uttrycken för hans deltagande allt mer börja erinra om det sätt, varpå
förbundsbrodern Italien betygar förbundsbrodern Abessinien den vita kulturens
överlägsenhet.

Jag skulle kunna fortsätta och taga upp det ena yttrandet efter det andra
från herr Björcks sida, men då de i regel gälla saker, som ligga helt utanför
det föreliggande ämnet, inskränker jag mig till att taga upp en sak, där jag
är angelägen att verkligen replikera herr Björck, på den punkten nämligen där
han med stor emfas talar om, att vi alltid hävda att vi äro nationella. Ja, herr

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)
Björck, men vi göra det aldrig för att framhålla, att vi äro nationella till skillnad
från herr.Björck eller till skillnad från regeringen — det lia vi aldrig gjort
— men i en tid, då det var en massa partier, som hävdade, att de voro internationella
och satte det i sina program, och då andra visade sin inställning genom
att kalla sig moderata, då önskade vi angiva, vad som enligt vår mening
var det väsentliga, som man skulle arbeta för, och då kom det namnet till. Men
är det nu så, att herr Björck är missnöjd på den punkten, tycker jag dock han
skulle vända sig mot det parti, vars senaste kostymbyte skett i den svenska
samlingens tecken.

Herr Björck har på sedvanligt^sätt också tagit med internationella auktoriteter
för att visa läget och framhållit, att den schweiziske förbundspresidenten
på detta, område är en stor man, herr Ossbahr liten och herr Meyerhöffer nästan
obefintlig. Ja, herr talman, det är nog riktigt. Alla finna vi någon gång vår
överman. Den ende, som inte behöver riskera det, är herr Björck; ty i den mån
later och överlägsenhet i ord få. ersätta saklighet i framställningen, blir den
store Motta alldeles obefintlig i jämförelse med den gigantiske herr Björck.

Jag skall ytterligare säga bara en enda sak. Herr statsrådet Undén omtalade,
att det är ingenting nytt i detta, och herr Björck säger, att vi skola vara
hederliga. Det är salunda det, som man nu siar sig ihop örn. Jag börjar sorn.
statsrådet Undén bakifrån och säger: Sillénkommunister, socialdemokrater,
folkpartiet, , bondeförbundet och delar av högern deklarera nu, att man skall
vara hederlig till den 28 februari 1937, då man skall taga under förnyad omprövning,
hurtman ämnar ställa sig i detta avseende.

. s^’ som froamhå.llits kär förut, bland annat av herr Andersson

i Håsjön, att det här är fråga örn att införa något nytt och att man önskar något
mera utvidgat. Det är på grund av dessa förändringar, som vi gått emot
i sak och som det. verkligen finns, anledning för oss att alltjämt hävda nödvändigheten
av att vi gå på avslagslinjen.

Herr Flyg: Herr talman! Jag skall ge herr Hagberg en liten replik. Han
bad mig^ örn ursäkt för att det snurrade Tunt i hans huvud. Det försäkrar jag,
att en sådan framställning behöver han inte alls göra till mig. Jag har länge
varit medveten örn herr Hagbergs tillstånd, och jag förstår, att just i nuvarande!
y^. e " . S1®ta året rotationen mäste vara alldeles oerhört snabb både
till höger och till vänster och i andra riktningar också.

. Men utgående från denna snurrande ståndpunkt i det anförande vi lyssnade
till skulle jag vilja taga upp vissa av herr Hagbergs påståenden till bemötane.
Herr Hagberg säger, att mitt framkallande av vad socialdemokratisk, kommunistisk
och demokratisk press borde ha gjort inte var befogat, ty denna
press hade gjort just detta. Jag kan som exempel nämna ett organ, som står
herr Hagberg, i varje fall halva året, mycket nära, som bevis på vad denna
press gjorde d. v. s. gjorde just det jag anmärkt nå och opponerat mig mot
och inte det jag hävdade i mitt anförande att den borde ha gjort. Vad säger
tidningen Ny Dag den 9 september 1935, herr Hagberg? Den säger: »Det enda,
som nu kan förhindra ett krigsutbrott, är att det skapas en massornas världs?Piini?ni.
ba™m Litvinovs krav i Genéve.» Och vad är det för krav? Jo, »att
lolkiorbundet skall.handla i enlighet med sina statuter och förhindra ett krig».
Hetta var den opinion denna press bedrev i det ögonblicket, det var den felåklga
opinion den bedrev. Det var den opinion, med vilken man magasinerade
och ledde in massornas hela indignation mot kriget och mot det ohyggliga, som
utspelades, bakom Nationernas förbund, bakom rådet, bakom de dominerande
stormakterna, d. v. s. bakom ryggen på Mussolinis bundsförvanter. Det var
den roll man spelade. Att mr Baldwin i London var mycket tacksam för den

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)
rollen förstår jag, ty den gagnade honom både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt.
Jag påtalade den ställning, som intogs av de socialdemokratiska organisationernas
ledningar, den kommunistiska internationalens ledning och den
ryska L. O. Hade i de olika länderna, där opinionen mot kriget var stark och
flammande, mobiliserats en massaktion mot kriget, hade den lett till resultat.
Det är uppenbart att vad man gjorde var en handling i rakt motsatt riktning.
Värdet därav framgår av det läge vi i dag befinna oss i.

Sedan förkunnade herr Hagberg, att vad vi nu ha framför oss — och hans
yttrande bevisar verkligen, att det snurrar för honom — inte är någon författningsfråga
utan en politisk fråga. Jag måste säga till herr Hagberg, att en
författningsfråga av denna art i allra högsta grad är en politisk fråga. Och
en politisk fråga av denna art är också i allra högsta grad en författningsfråga.
Jag begriper sannerligen inte vad det är för udd i denna hans replik.
[Var så vänlig då och tag ståndpunkt till frågan ur politisk synpunkt, ur kommunistisk-politisk
synpunkt! Vi ha framför oss en författningsfråga av så
utomordentlig betydelse ur politisk synpunkt, att det vore av stort värde, att
i detta fall den riksdag, som här sitter, och framför allt denna kammare, förstode
att ge uttryck åt det intresse, som finns, och att reagera eftertryckligt.

Sedan ber jag, herr talman, örn ursäkt att jag nödgas på grund av herr Hagbergs
anförande komma in på områden, som inte ha med dagens debatt att
skaffa. Men då herr Hagberg berör Folkets Dagblad och vårt partis ståndpunktstagande
till Hitlers inmarsch i den tyska gränszonen och ställer det i
motsättning till vad vi skulle ha sagt beträffande den nuvarande gränsregleringen
i Europa, vill jag inte låta hans påstående stå oemotsagt här i riksdagen.
Jag hävdar — och jag vet att den ståndpunkten tidigare var andra internationalens
och hela den socialdemokratiska rörelsens — att Versaillesfördraget
i fråga örn Europas gränsindelning inte bara innebar en juridisk och moralisk
orättfärdighet utan dessutom var av sådan art, att enbart i detta fredsfördrag
låg det nya kriget förborgat. Man drog gränser mellan områden, som
kulturellt, ekonomiskt, geografiskt och politiskt hörde samman. Man drog
gränser, som måste leda till ett permanent konflikttillstånd. Är det så, att
herr Hagberg anser, att det är en felaktig ståndpunkt att hävda denna allmänt
omfattade uppfattning i dag, är jag stolt att i så fall företräda denna enligt
herr Hagbergs mening felaktiga ståndpunkt.

När vi sedan gå över till vad som skett — Hitlers besättande av gränszonen
-— komma vi fram till frågan, hur man går tillväga för att revidera ett
orättfärdigt fredsfördrag. Det är mot metoden vi reagera. Yi ha hävdat, att
det bevisar, hur en kapitalistisk stat aldrig respekterar ett fördrag utan bryter
det i det ögonblick det visar sig vara av intresse. Men därmed ha vi inte
förnekat — och jag tvekar inte att säga detta här i dag — att örn de tyska
socialdemokraterna på Weimarrepublikens tid och de borgerliga demokratiska
regeringar, som då sutto, hade vidtagit en åtgärd av liknande art, utgående
från de former vederbörande fördrag angav, de kanske hade suttit kvar vid
makten i dag, och vi inte haft den situation, som nu råder i Tyskland.

Vet herrarna, vad det är fråga om just nu? Jo, det är frågan om att den
svenska riksdagen för sitt vidkommande också skall vidtaga åtgärder, som i
realiteten plöja upp marken för just motsvarande strävanden och riktningar
av diktaturkaraktär, plöja upp marken för ett undergrävande av respekt och
förtroende för demokratien själv. Det är detta vi stå inför. Och där lia vi
kanhända den logiska anknytningspunkten till den avvikelse jag här på grund
av herr Hagbergs anförande gjort.

Jag skall till sist, herr talman, be att få fästa uppmärksamheten vid herr
Hagbergs omvändelse. Jag ber örn ursäkt, det spelar naturligtvis en mycket

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna om Jcreditspärr. (Forts.)
liten roll i den svenska politikens historia, men eftersom vi befinna oss i en
pånyttfödelseprocess, som försiggår under dessa månader i kammaren på ett
mycket intressant sätt, kan man ju få markera det vid olika tillfällen. »Jag
vill inte», sade herr Hagberg — försiktigt och beskedligt, ungefär som en representant
för ett regeringsparti skall tala — »anklaga regeringen för vad
den danske representanten i rådet, doktor Munch gjort». Herr Hagberg talade
örn »den skandinaviske — eller skall jag säga: den danske representanten».
Jag vill bara markera detta och erinra herrarna örn hur det var när
herr Hagberg levde rövare därborta på samma plats över Munchs uppträdande
vid ett tidigare tillfälle. Då var Munch representant för den svenska regeringen,
då var det ingen tvekan örn den saken. Herr Hagberg riktade då sin
bannstråle mot precis samme man som i dag sitter på utrikestaburetten, medan
han i dag förutsätter, att det kanske inte finns något sammanhang. Det
är underligt ändå, vad befäl utifrån — österifrån — kan ha för betydelse på
en människas mentalitet och karaktär. Av en kraftig, oppositionell, energisk
gruvarbetarpojke blir snart en människa, som när som helst är mogen att
skickas på en officiell mission till Nationernas förbund som representant för
svenska, staten. Det går snabbt, och går det i rotationens tecken, är det ju
ingen risk. Då gäll er, det bara att hålla sig fast. Utvecklingen går helt visst
i den riktning, som bär uppåt och framåt så länge den härliga demokratiens
och N. F:s epok varar!

Till sist, herr talman, ber jag att få ändra mitt yrkande till avslag på det
föreliggande förslaget från utskottet och även på propositionen. Jag ber dessutom
att få meddela, att jag, på grund av den vikt jag tillmäter den här behandlade
frågan, kommer att begära votering och även rösträkning.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Endast en mycket kort replik

till herr Meyerhöffer. Jag skulle vilja säga honom, att de mycket ansträngda
spiritualiteter, varmed han här i kammaren har för sed att svara på sakliga inlägg,
möjligen kunna vara ägnade att skapa vad man brukar kalla »hemtrevnad
i kasern», men de ha mycket litet värde som inlägg i en allvarlig diskussion
örn ett viktigt internationellt rättsspörsmål, till vilket kammaren har att
taga ställning. Jag vill tillägga, att detta camouflage för brist på sakskäl
och brist pa insikt är ett dåligt incitament till den nationella samling, som
herr Meyerhöffer säger sig ha för avsikt att söka åstadkomma.

Herr talmannen yttrade nu: Jag får anmoda talarna att bättre hålla sig till
det föreliggande ämnet.

.Vidare anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Bara några repliker till herr Flyg.

Jag anser inte, att jag därmed går utanför det föreliggande ämnet, som ju
dock gäller Sveriges ställningstagande till ett påbud från folkförbundet och
därmed indirekt rullar upp problemet örn vårt ställningstagande till detsamma.

Det exempel herr Flyg anförde som bevis på den kommunistiska pressens
inställning gentemot Italien förefaller mig gripet alldeles i misshugg. Så
vitt jag förstår, bevisar det inte alls det herr Flyg ville bevisa, nämligen att
den kommunistiska pressen skulle ha sökt skapa en opinion mot det italienska
överfallet på Abessinien. Han påvisade endast, att man påyrkat en verklig
massuppslutning kring de krav, som ställts i Genéve i folkförbundet och som
inneburo sanktioner mot det fascistiska Italien. Nu invänder han, att man

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna örn kreditspärr. (Forts.)
skulle inte ha gjort på detta sätt, utan arbetarrörelsen skulle ha satt igång
nied sina sanktioner. Ja, därom äro vi inte alls oense. Jag anser också, att
arbetarrörelsen skulle ha utnyttjat sin makt, men jag kan inte ett ögonblick
förstå, varför inte arbetarrörelsen skulle gå fram på detta sätt i en situation,
då dess opinion och en allmän fredsopinion ute i världen faktiskt tvingade
folkförbundet och dess 52 nationer att taga ställning mot en fredsbrytare, i
all synnerhet som de medel folkförbundet använde sig av och vilka även Sverige
varit med örn, voro sådana som städse rekommenderats av arbetarrörelsen.
Frågan är ju i dag så förenklad genom att hela neutralitetsproblemet
koncentrerats i frågan, örn vi skola köpa italienska varor, om° vi skola sälja
krigsmateriel till Italien och örn Italien skall fa krediter fran Sverige för
att genomföra sitt krig. Då frågan blivit så förenklad, går det inte att fördunkla
den med allmänt tal örn neutralitet för att Sverige skall skyddas från
att dragas in i komplikationer. För övrigt: en sådan neutralitet som förbjöde
Sveriges arbetare att understödja ekonomiska sanktioner mot en krigförande
stat, mot en fredsbrytare, får inte herr Flyg ens sitt eget parti med på. Jag
pekade förra gången på ett karakteristiskt ställningstagande, som man hade
på en plats bär i landet, där herr Flygs parti hade stort inflytande. Jag tror,
att det säger en del, att i första kammaren herr Flygs partivän inte gick upp
och tog ställning till frågan överhuvud taget genom ett anförande. Jag uppenbarar
säkerligen ingen hemlighet, när jag säger, att herr Flyg är på god
väg att bli ensam i sitt parti och i dess ledning — visserligen med herr Meyerhöffer
och herr Ossbahr som sällskap men också bara med dem och med dem
likasinnade i denna fråga. Men just det medvetande, som tränger sig in
bland arbetarna, att man i dag är tvungen att genomföra åtgärder mot det
fascistiska Italien, håller på att undergräva hela den plattform av demagogi,
på vilken herr Flyg inlett sin stora offensiv mot Nationernas förbund under
detta år.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Självfallet lämnar jag därhän, vem som
är mest spirituell och kvick, herr Björck eller jag. Det har i detta sammanhang
mycket underordnad betydelse. Jag vill bara säga, att det ståndpunktstagande
nationella gruppen har i denna fråga ingenting har att skaffa vare
sig med Björck eller Meyerhöffer personligen, utan är baserat på vår uppfattning,
att sanktionerna visat, att de inte fyllt det krav, man bör ställa på
dem, och att de bli till risk i stället för till skydd. Därför gå vi på avslagslinjen.

Herr Kilbom: Herr talman! Det spelar ju inte så stor roll, vad herr Hagberg
fabulerar, fantiserar, antager o. s. v. För att emellertid belysa hans
fullkomligt bristande förståelse för att man i en diskussion som denna bör
hålla sig till fakta, ber jag att få anföra följande:

1) Det socialistiska partiet är fullständigt enigt i sin kamp mot sanktionspolitiken,
mot Nationernas förbund, och detta både av de praktiska och principiella
skäl, som härvidlag framförts.

2) Herr Hagbergs framställning, då han föregående gång denna fråga
diskuterades talade örn en plats i södra Värmland, där en organisation tillhörande
vårt parti skulle ha gått emot den ståndpunkt vi företrädde i riksdagen,
var grundfalsk. Vår organisation på platsen framlade vid det tillfälle
herr Hagberg åberopar förslag till resolution och uttalande, som stå fullt i
samklang med vår ståndpunkt.

3) Herr Hagberg påstod förra gången — och han upprepar det i dag —
att vi skulle i Folkets Dagblad lia motarbetat opinionsbildning från arbetarnas

Andra kammarens protokoll 1986. Nr 22. 3

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Om lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)
sida mot det fascistiska Italien. J a g tillät mig då omedelbart visa upp, att
herr Hagberg, som jag uttryckte det, hade misstagit sig. Jag visade i två
artiklar några dagar senare i tidningen med daterade belägg och med avtryckande
av vad Folkets Dagblad skrivit — en ståndpunkt som till på köpet herr
Hagbergs egen tidning understött — att herr Hagberg hade orätt. Då han
i dag emellertid, i lindrigare ordalag visserligen, förklarar sig vidhålla sin
tidigare ståndpunkt, nödgas jag konstatera, att herr Hagberg uppenbarligen
inte misstagit sig.. Det återstår endast två möjligheter: antingen ljuger herr
Hagberg fortsättningsvis medvetet — det skall stå i kammarens protokoll —
eller också saknar han varje som helst förmåga att fatta i detta sammanhang.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Till herr Kilbom vill jag säga två

saker. För det första skall jag erkänna, att jag tog fel på datum rörande
folkets Dagblad, när jag föregående gång frågan var uppe talade om dess
ställningstagande till det italienska överfallet på ambulansen. Det är detta
herr Kilbom utnyttjar. Det är verkligen ett bristfälligt tillhygge, ty mitt
misstag var inte mer än på en dag. Jag sade nämligen, att tidningen den 2
januari skrutit över att den var den enda Stockholmstidning, som inte vidarebefordrat
de tidigare överdrivna framställningarna örn verkningarna. Det var
inte den 2 januari, herr Kilbom. Jag hade fel: det var den 3 och den 4 januari.
Då kunde ju inte bara herr Kilbom vara efterklok utan också andra,
men de som gjort sig skyldiga till ungefär detsamma, som Folkets -Dagblad
voro för kloka att tala om det.

Sedan ännu en sak: Herr Kilbom deklarerade, att hans parti är fullstän digt

enigt. När herr Flyg förklarade, att han skulle begära rösträkning,
trodde jag det var för att kontrollera sitt eget parti. Saken är nämligen den

— och detta är ett faktum,_ som vem som helst kan kontrollera — att herr
Kilbom i Folkets Dagblad i somras krävde av folkförbundet, att det skulle
genomföra sanktioner. Det visade en teckning av abessinske kejsaren, som
säger: »Vad i jissenamn nu då, ska ni inte ge mig vapen, så att jag kan försvara
mig?» Det var alltså herr Kilboms ståndpunkt. Sedan upphävde visserligen
herr Flyg denna ståndpunkt, men herr Kilbom har så sent som i december
månad på offentliga möten här i landet förklarat, att när frågan kommer
före i riksdagen, skall han rösta för det av regeringen genomförda sanktionsförfarandet,
och jag har icke sett, att Folkets Dagblad har dementerat
dessa påståenden, som Ny Dag givit offentlighet åt. Och även om herr Kilbom
^skulle dementera vad han sagt — det gäller för övrigt även herr Ström

— så finnes det nog en mötespublik på resp. platser, som är beredd att vitsorda
det. Jag tänker för övrigt, att herr Kilbom är beredd att stå för vad
han sagt. Det var just därför jag förklarade, att jag med spänning väntade
pa denna votering och denna rösträkning. Ty jag tog för alldeles avgjort, att
herr Klibom i enlighet med sin deklaration skulle rösta för de sanktioner ''sorn
hittills genomförts.

Herr Flyg: Herr talman! Bara två ord! Jag vill säga. att ett av skälen,
örn också icke det väsentligaste, till att jag i dag ämnar begära rösträkning
var, att jag ville fotografiskt ha herr Hagberg i Luleå och hans kollega herr
Brädefors inramade i den nationella samling, som här om någon stund kommer
att framträda. Jag vill säga, att jag skulle också gärna velat ha en kamera
till hands, när herr Hagberg talade, så att jag kunnat få en bild av honom då
herr Västberg i första kammaren m. fl. m. fl. ärkereaktionära stofiler stodo
där leende bredvid honom och belåtna sågo upp till hans mun och lyssnade till
hans ord.

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn lag angående rätt för Konungen att förordna om kreditspärr. (Forts.)

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avsla,g å
såväl det av utskottet framlagda lagförslaget som Kungl. Marits proposition
i ämnet; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Flyg, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl det av utskottet framlagda lagförslaget
som Kungl. Maj:ts proposition i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Flyg begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 157 Ja och 13 nej,
varjämte 14 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 233, angående
viss reglering av handeln med färsk torsk.

Denna proposition bordlädes.

§ 7.

Vidare föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönetillägg åt
vissa revirförvaltare i domänverket;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till torrläggningsföretaget Ätrans reglering i Skaraborgs och Älvsborgs
län; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sänkning av räntan
å vissa uppskovslån ur egnahemslånefonden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Härpå föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av väckt
motion angående statsbidrag till avlönande av hemkonsulenter; och anförde
därvid:

Herr Sandberg: Herr talman! I den motion, som behandlas i föreliggande
utskottsbetänkande, lia vi motionärer från olika partier hemställt, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
snarast utarbeta och framlägga förslag örn statsbidrag till avlönande av hem -

Ang. statsbidrag
till
avlönande av
hemkonsulenter.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. statsbidrag till avlönande av hemkonsulenter. (Forts.)
konsulenter. Jordbruksutskottet har ju i så måtto biträtt motionens syfte,
att utskottet finner hemkonsulenternas ställning och verksamhet samt denna
senares eventuella ^stödjande från det allmännas sida böra göras till föremål
för utredning. Då emellertid konsulentfrågan i hela dess vidd kommer att
upptagas ^ till utredning — utskottet har tidigare förordat en dylik utredning
— och då även den kommitté, som nyligen tillsatts för utredning och avgivande
av förslag till den lägre lantbruksundervisningens ordnande, kan antagas
komma att syssla med hemkonsulenternas verksamhet, har jordbruksutskottet
icke ansett, att någon särskild framställning till Kungl. Majit örn utredning
av frågan om hemkonsulenterna är behövlig. Detta kan man ju hålla
med örn. En utredning i den fråga jag talar örn kan man nog ha anledning
förutsätta kommer till stand. &a till vida är allt gott och väl, och man kan ju
tycka, att vi motionärer kunde vara belåtna med detta. Det är icke heller min
mening att underskatta utskottets uttalande, men jag tillåter mig i alla fall
framhålla, att det funnits skäl för utskottet att göra även ett direkt uttalande
om önskvärdheten av att en sådan ordning kommer till stånd, att statsbidrag
lämnas till avlönaode av hemkonsulenter på samma sätt som nu sker med jordbrukskonsulenter
m. fl. Det gäller nämligen här ett mycket viktigt område
av lantbruksundervisningen, och man kan instämma i vad de sakkunniga
rörande den lägre lantbruksundervisningen yttrade i ett betänkande av år
1930, där de säga, att det har visat sig, att ett verkligt behov förefinnes av
kvinnlig undervisning i lanthushållning och särskilda grenar därav, framför
allt inom det område som är kvinnornas huvudsakliga, hemvård och husligt
arbete med allt vad därtill hör. Under det att för närvarande statsbidrag
utgår till avlöning för 59 jordbrukskonsulenter, 84 vandringsrättare samt, örn
lantbruksstyrelsens förslag vinner bifall i en nära framtid, till 29 trädgårdskonsulenter
och sannolikt även till egnahemskonsulenter, så nämnes ingenting
om hemkonsulenter. Därav finnas för närvarande endast sex anställda, fördelade
på fem hushållningssällskap, och till deras avlöning utgår intet statsbidrag.
De hushållningssällskap, som icke ha hemkonsulenter anställda, och det
är ju de flesta, ha samfällt betygat behovet av undervisning på det husliga
arbetets område, men deras ekonomiska möjligheter ha icke tillåtit dem att
anställa lämpliga undervisningskrafter.. I den mån undervisningsverksamhet
på här ifrågavarande område pågått inom hushållningssällskapen har man
funnit goda resultat av densamma, och bland allmänheten och de grupper det
gäller har man med tacksamhet mottagit den undervisning som givits. Då
jag understryker det stora behovet av undervisning pa ifrågavarande område,
vill jag tillägga, att detta understrykande givetvis icke i minsta mån innebär
något underkännande av det betydelsefulla arbete, som kvinnorna i lantbrukarhemmen,
enkannerligen husmodern, utföra. Tvärtom bör det här betonas, att
lantbrukar- och småbrukarhustrurna utföra ett utomordentligt arbete, vars betydelse
icke kan överskattas. Ofta uppskattas tyvärr detta uppoffrande och
tunga arbete alltför litet till och med av dem, som stå vederbörande närmast.
Men just därför att kvinnorna i jordbruket ofta ha ett alltför tungt och strävsamt
arbete, bör det vara angeläget att, i den mån en lämplig undervisning
kan bidraga till att underlätta deras sysslor, giva tillfälle till en sådan undervisning.
Det kan göras mycket för att rationalisera arbetet även inom hemmets
och den inre hushållningens område, samt för ett bättre tillvaratagande
a.v. de produkter, som man har att röra sig med. överhuvud taget bör man
söka främja en sådan utveckling, att arbetet för kvinnorna i lantbruket lämnar
bättre resultat för hälsa och ekonomi, blir tacksammare, och möjligen i
någon man lättare än förut.

Jag har icke anledning att taga upp tiden med att ytterligare utveckla

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Ang. statsbidrag till avlönande av hemkonsidenter. (Forts.)
denna sak, som för övrigt i stort sett bör vara självklar. Jag har endast velat
understryka den stora betydelsen av den verksamhet, som kan främjas genom
statsbidrag till avlönande av hemkonsulenter, och jag vill uttala den förhoppningen,
att den utredning, som kommer att beröra denna fråga, snarligen kommer
att leda till framläggande av positiva förslag i ämnet.

Fröken Wellin: Herr talman! I anslutning såväl till den motion som väckts
som till det anförande, som nyss hållits av herr Sandberg, skall jag bara be
att till riksdagens protokoll få foga det uttalandet, att detta är en fråga, som
intresserar kvinnorna i allra högsta grad.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Härefter förelåg till avgörande jordbruksutskottets utlåtande, nr 49, i anledning
av väckt motion angående köttbesiktnings bekostande med statsmedel.

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 371, hade herr Aronson m. fl. föreslagit, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära sådan ändring i lagen den 11 maj 1934 angående
köttbesiktning och slakthus, att kostnaden för köttbesiktningen skulle utgå
av statsmedel.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av berörda hemställan yttrade:

Herr Aronson: Herr talman! Då jag beslöt mig för att taga initiativ till
den motion, som nu ligger här på slaktbänken i väntan på nådestöten, som
snart skall infinna sig i form av ett klubbslag i talmansbordet, gjorde jag det
därför att jag ansåg, att den beskattning, som köttproducenterna få vidkännas
i form av köttbesiktningsavgifter, icke är rättvis. Mina medmotionärer och
jag ha bemödat oss om att i motionens motivering framhålla det orättvisa i
detta såsom det väsentliga i frågan. Det är med tillfredsställelse jag konstaterar,
att jordbruksutskottet har förbigått den saken med fullständig tystnad,
och jag konstaterar detta så mycket hellre, som jag i den tystnaden ser
något, som liknar ett samtycke till vår uppfattning på den punkten.

Min tillfredsställelse är emellertid icke lika stor, då det gäller den slutsats,
vartill utskottet kommit, och vilken för mig är något överraskande. Det ser
nämligen ut, som om man icke hade något att invända mot det berättigade i
motionärernas resonemang beträffande det orättvisa i denna bestämmelse. Det
är emellertid ganska förståeligt, att utskottet icke har kunnat göra annan
framställning i anledning av motionen än som skett, då de remissvar som ha
ingått gå i avstyrkande riktning. Men jag måste i alla fall på den punkten
göra den anmärkningen, att utskottets sätt att remittera denna motion är något
underligt. Utskottet har nämligen remitterat den till medicinalstyrelsen,
något som jag skulle ha förstått, örn det varit fråga örn att avskaffa köttbesiktningstvånget,
men det var det alls icke. Frågan gäller ju vem som skall
betala köttbesiktningen, och att medicinalstyrelsen skulle vara lämpligt forum
att avgöra något på den punkten, har jag svårt att förstå. Samma tyckes
förhållandet ha varit med medicinalstyrelsen själv, ty om jag förstår utskottets
utlåtande rätt, har medicinalstyrelsen remitterat motionen till Sveriges

Äng. köttbesiktnings

bekostande
med statsmedel.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. köttbesiktnings bekostande med statsmedel. (Forts.)
slakteriförbund, som medicinalstyrelsen ansett vara mera lämpat att ge utlåtande
härom. Detta kan ju också vara riktigt, men i varje fall kan jag icke
inse, att man har några som helst utsikter att få en allsidig belysning av den
fråga som föreligger genom detta remissförfarande. Man ser också i slakteriförbundets
utlåtande något, som ger stöd för denna förmodan, då slakteriförbundet
säger, att man »med utgångspunkt från de intressen, som förbundet
företräder», kominer till den och den slutsatsen, att motionen bör avstyrkas.
Jag tycker, att örn man velat lia frågan allsidigt belyst, så borde motionen också
hänvisats till någon instans, där jordbrukarintresset kunnat bliva mera beaktat.
Men då det icke har skett, utan motionen blivit remitterad till sådana
instanser, där man haft att förvänta ett rent motsatt intresse, förstår man, att
resultatet blivit sadant sorn det blivit. I den situationen medger jag gärna,
att utskottet icke har haft annat att göra jin att avstyrka motionen. Vad jag
anmärker på är sålunda detta remissförfarande, som jag anser vara allt annat
än tillfredsställande.

Nu skall jag, herr talman, ändå be att få ägna ett par tre minuter åt en
granskning av de remissutlåtanden som föreligga. I slakteriförbundets utlåtande
heter det -— jag upptar det till bemötande därför att det synes mig,
som örn man ville göra gällande, att vad man där poängterar skulle bestyrka
ett sådant påstående som att det är rättvist, att köttproducenterna betala denna
avgift —- på ett ställe följande: »Erfarenheten visar att en besiktigad vara
i allmänhet betalas med ett högre pris än en obesiktigad, vilket torde täcka
besiktningskostnaderna.» Då blir det bara frågan, örn slakteriförbundet bär
rätt på den punkten. För min del måste jag säga, att jag aldrig har kunnat
iakttaga, att det var någon prisskillnad på köttvaror i de distrikt, där köttbesiktningstvång
är infört, och i deni, där sådant inte är infört. Det har inte
förmärkts någon prisskillnad, som kunnat vara betingad av köttbesiktningen.
Det kan naturligtvis lia varit en av lokala förhållanden beroende prisskillnad,
men att det förekommit prisskillnad beroende på att det i ena fallet förelegat
besiktningstvång men i det andra icke, därav har jag ingen erfarenhet. Följaktligen
kan jag inte godkänna denna sats som ett bevis för det berättigade i
att jordbruket skall bära denna skatt.

Vidare heter det i ett bemötande av motionen i samma utlåtande: »I motionen
framhalles att det är ytterst sällan hälsovådliga varor komma under
besiktning. ^ Detta betyder enligt slakteriförbundets mening endast, att synbart
hälsovådligt kött ej föres till samhällen med besiktningstvång, då man
vet, att det blir beslagtaget.» Det där är något, som man ju kan säga, men
jag undrar, örn vederbörande själva tro det. Jag har all anledning att tro, att
inte ens utskottet tror på detta påstående, ty skulle utskottet tro därpå, skulle
det knappast lia kunnat uttala sig så, som det gör under kantrubriken »utskottet».
Där säger utskottet nämligen: »Förslagets genomförande torde vidare
medföra, att krav örn upprättande av köttbesiktningsbyråer framkommer från
de kommuner, som nu äro i avsaknad därav. Statens ifrågasatta utgift för
köttbesiktningen skulle därmed ökas.» Jag kan inte förstå detta på annat
sätt, än att utskottet utmålar det som ett avskräckande perspektiv att köttbesiktningstvång
inrättas på orter, där det nu inte förekommer. Jag kan inte
tro, att utskottet menar, att man, örn dessa orter äro avstjälpningsplatser för
det hälsofarliga köttet, bör bjuda till att konservera ett sådant förhållande.
Da borde utskottet sa mycket hellre ha tillstyrkt motionen, enär den syftar
till^ åtgärder, som äro ägnade att avlägsna detta missförhållande. Utskottsutlatandet
synes här närmast ådagalägga riktigheten av vad jag velat göra
gällande, nämligen att det inte är så farligt, som slakteriförbundet vill göra
gällande med att det överhuvud taget förekommer hälsofarligt kött i markna -

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Äng. köttbesiktnings bekostande nied statsmedel. (Forts.)

(leii. Jag menar, att de fall, då det förekommer, äro så sällsynta, att denna
sällsynthet ådagalägger det orättvisa i, att köttproducenterna skola betala

denna skatt. „

Nu skall jag beträffande medicinalstyrelsens utlåtande be att ta säga, att
det är värdefullt åtminstone i det avseendet, att det ger oss en uppgift, som
är både värdefull och intressant. Man upplyser nämligen, att dessa köttbesiktningsavgifter
lia belöpt sig till omkring D/2 miljon kronor år 1934. Utskottet
tager fasta på denna uppgift och gör den till huvudmotiv för sitt avstyrkande.
Mig synes det dock, som skulle denna uppgift vara mest lämpad
som argument till förmån för motionen. Utskottet tycks resonera som så, att
detta är för stort belopp för att staten skulle kunna åläggas betala detsamma.
Därför måste det tagas ut av köttproducenterna, oavsett örn detta är rättvist
eller ej. Ja — vad skall man säga örn ett sådant resonemang? Jag tror jag
avstår från att säga någonting alls. Jag tror det är bäst att reflexionerna få
göra sig själva. Jag ber ertiellertid, herr talman, att fa yrka bifall till motionen.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall

till utskottets förslag. Första kammaren har redan tagit utskottets förslag.
Jag vill säga till den ärade motionären, när han klandrar, att man remitterat
motionen till medicinalstyrelsen och att nian anmodat slakteriförbundet att
avgiva yttrande, medan man icke remitterat ärendet till något annat hall, att
jag för mm del icke velat motsätta mig detta, när det fran utskottets andra
avdelning kom begäran örn sådana remisser, ehuru jag måste säga, att det är
val häftigt, att redan nu riva upp en lag, som trädde i kraft den 1 januari
1936 och begära yttranden över förslag i sådant avseende.

Så nämnde den ärade motionären, att det var statsfinansiella skäl som gjort,
att utskottet ställt sig avvisande. Ja, det är ett av skälen, och jag är övertygad
örn, att nian i våra landskommuner kommer, om köttbesiktningsavgiften
betalas av staten, att i ökad utsträckning införa besiktningstvång. Vi se i
denna statistik, som medicinalstyrelsen uppgjort, att det föreligger en ökning
under år 1936, trots att man fått betala efter denna taxa,, som är fastställd
av vederbörande myndighet. Jag tror, att de, som låta besiktiga sitt kött och
få det stämplat, nog få ett högre pris. Herr Aronson säde, att han aldrig
märkt någon skillnad mellan priserna på stämplat^ och ostämplat kött. Jag
vill för min del säga, att det nog är stor skillnad ifraga örn priserna i en butik,
där man endast har undersökt och stämplat kött, och i en annan butik med icke
undersökt kött. Jag tror, att det i sista hand är konsumenterna, som fa betala

besiktningen. _ _ ...

Jag skall, herr talman, inte uppehålla tiden, utan ber att ia yrka biiali tili

utskottets hemställan.

Herr Aronson: Herr talman! Endast ett par ord. Jag kan inte förstå

detta resonemang, när man framställer det perspektivet såsom skäl. för avstyrkande,
att köttbesiktningstvång skulle tillskapas i större omfattning, örn det
skulle betalas med statsmedel. Är detta resonemang riktigt, måste det väl
innebära, att köttbesiktningstvånget. inte är uteslutande av godo. Jag har
emellertid inte vågat driva den meningen utan haller pa, att, oaktat de tall,
då man träffar på hälsofarligt kött, äro mycket sällsynta, risken i alla fall är
så stor, att köttbesiktningstvånget bör bibehållas. Men örn den risken finnes
i de samhällen, som lia 4,000 invånare och däröver, föreligger den väl också i
de mindre samhällena, och man borde väl da snarare betrakta det som ett önskemål,
att tvånget genomfördes även i sådana samhällen. Utskottet tycks emel -

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. köttbesiktnings bekostande med statsmedel. (Forts.)
lertid mena, att man bör undvika sådana åtgärder, som skulle medföra, att
köttbesiktningstvång även där infördes.

io7a1 Sedan beträffar talet örn, att lagen trätt i kraft så sent som den 1 januari
1936, kan jag ge utskottets ärade ordförande rätt därutinnan, men jag ber också
att såsom en förmildrande omständighet för att jag redan nu kommit med
denna motion, få anföra, att då förslaget förelåg i en kungl, proposition, jag
redan da hade en motion, liknande den nu här föreliggande skriven, i ändamål
att fa den behandlad i samband med propositionen Olyckliga omständigheter
gjorde emellertid, att jag inte blev i tillfälle att avlämna motionen, varför den
blev inhiberad. Detta kan ju i någon mån berättiga mig till att nu komma
med denna sak. Den var ju fran min sida uppmärksammad från första stund.

. Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 10.

Vid härpå skedd föredragning av andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 4, angående avskrivning eller avlösning av landskyld
och landgille samt andra jämförliga skattepålagor blev utskottets däri gjorda
hemställan av kammaren bifallen.

§ 11.

Härefter föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 5, angående betryggande rening och desinficering av material, som användes
till stoppning av sängkläder.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 11, angående regleringen för budgetåret 1936/ 1937 av utgifterna under
nksstatens elfte huvudtitel, i vad angår anslaget till allmänna indragmngsstaten
;

i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående anvisande av medel
till förbättring av förläggningsförhållandena å Järvafältet;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för löjtnanten,
vid fortifikationen A. Nyblom att tillgodoräkna sig viss tjänstetid för placering
i löneklass;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för inköp av tomt och uppförande av beskickningshus i
Warszawa;

• nr ?.?’ *. anle<3ning av Kungl. Maj :ts proposition angående understöd åt
vissa lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets omorganisation förlorat
sm anställning, jämte en i ämnet väckt motion;

..FL 61, i^ anledning av Kungl. Majrts proposition angående avskrivning av
till Västerås och Växjö domkyrkor utlämnade lån;

nr 62 i anledning av Kungl..Maj:ts proposition angående rätt för adjunkten
a. W. Uhr att för lönetur tillgodoräkna viss tjänstgöring; och

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

nr 63, i anledning av väckt motion om tillgodoräknande för lektorn A. G.

Herbert av viss tjänstgöringstid för beräkning av ålderstillägg som lektor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört bevillningsutskottets Äng. andrinbetänkande,
nr 24, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i fråga
om automobilbeskattningen. beskattningen.

Bevillningsutskottet bade i förevarande betänkande behandlat följande motioner,
nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 102 i första kammaren av herr Nylander
m. fl. och nr 256 i andra kammaren av herr Hagberg i Malmö m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn förslag till förändrad avvägning av automobilskatten, särskilt med
beaktande av i motionerna anförda synpunkter;

2) de likalydande motionerna nr 249 i första kammaren av herr Carlström
m. fl. och nr 554 i andra kammaren av herr Lundell m. fl., däri hemställts,

»att riksdagen måtte besluta att fordonsskatten för personautomobiler samt
för lastautomobiler med en tjänstevikt ej överstigande 2 ton skall utgå med
tio kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med sexhundra kilogram, dock minst med 50 kronor,

samt att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
och förslag

angående de belopp, som av automobilskattemedel per år böra användas för

vägväsendet, _ „

angående de grunder, efter vilka automobilskattesatserna böra sänkas, när

överskott tenderar att uppstå, _ .

angående huruvida preferens i skatteavseende lämpligen kan lämnas at
inom landet tillverkade motorfordon, samt slutligen,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn övervägande av
ändrad uppbördstid för fordonsskatten»;

3) de likalydande motionerna nr 250 i första kammaren av herr Löfvander
m. fl. och nr 555 i andra kammaren av herr Strindlund m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen med ändring av nu gällande bestämmelser för automobilbeskattningen
måtte besluta, att fr. o. m. budgetåret 1936/1937 fordonsskatten
skall utgå med 11 kronor för varje påbörjat tal av 100 kg av automobilens
tjänstevikt, minskad med 600 kg, och skatten pa automobilgummiringar
med 2 kronor per kg»;

4) motionen nr 327 i andra kammaren av herrar Johansson i Bro och
Gustafsson i Lekåsa, däri hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att fordonsskatten
för automobiler skall sänkas till 10 kronor för varje påbörjat tal
av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt minskad med 600 kilogram»;

5) de likalydande motionerna nr 103 i första kammaren av herr Löfvander
och nr 253 i andra kammaren av herrar Pehrsson i Bramstorp och Nilsson i
Hörby, i vilka hemställts,

»att riksdagen måtte besluta, att gummiringar, som användas till hästfordon,
skola undantagas från den för automobilgummiringar fastställda skatten,
samt .

att vederbörande utskott ville utarbeta förslag till härför erforderliga författningsändringar»
;

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. ändringar i fråga om automobilbeskattningen. (Forts.)

6) motionen nr°552 i andra kammaren av herr Flyg m. fl., däri hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att nu utgående beskattning av bilringar måtte
upphöra från och med den 1 juli 1936»; samt

7) motionen nr 119 i andra kammaren av herr Werner i Höjen m. fl. vari
föreslagits, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
sadan ändring i kungl, förordningen av den 12 december 1924 angående uppbörd
av automobilskatt att skattepliktig innehavare av automobil må kunna
medgivas rätt att erlägga honom påförd årlig automobilskatt i tvenne betalningsterminer
i likhet med uppbörd av kronoutskylder».

. Utskottet hemställde, att riksdagen matte, i anledning av ovan berörda motioner,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta
om utredning angående automobilbeskattningen och därvid beakta vad i förevarande
betänkande anförts samt för riksdagen framlägga de förslag, som
kunde av utredningen föranledas.

I en vid betänkandet fogad reservation hade herr Lundell förklarat sig anse,
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte---(lika med utskottet)---föranledas;

samt

2) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna nr 249 och 250 i första
kammaren samt nr 327, 554 och 555 i andra kammaren, besluta, med giltighet
från och med den 1 januari 1937, en provisorisk sänkning av fordonsskatten
för egentlig automobil med ringar av mjuk kautschuk till för personautomobiler
samt för lastautomobiler med en tjänstevikt ej överstigande två ton tio
kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med sexhundra kilogram, dock minst 50 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Lundell: Herr talman! Som kammarens ärade ledamöter torde finna
är vid bevillningsutskottets förevarande betänkande fogad en reservation av
undertecknad.^ Denna reservation innebär ett tillägg till utskottets förslag.
Den går alltså inte emot utskottets förslag, utan innebär ett önskemål utöver
dem, som i betänkandet framförts av utskottets majoritet. Det tillägg, som
föreslås i denna reservation, är i full överensstämmelse med en motion, som är
väckt av mig tillsammans med åtskilliga andra av kammarens ledamöter. Själva
klämmen i denna motion är, som herrarna behagade finna, avtryckt på betänkandets
första sida. Där payrkas dels sänkning av vissa skattesatser och
dels skrivelse till Kungl. Majit örn vissa längre gående problem. Yrkandet
örn skrivelse anse vi motionärer vara biträtt i allt väsentligt genom den hemställan,
som utskottet kommit till. Men vi anse, att det mycket väl kunnat
beredas utrymme även för den skattesänkning, som begärts i motionen.

Jag vill i det sammanhanget erinra örn den motion, som förekom vid fjolarets
riksdag, och hur ärendet da avvecklades. Där begärdes en sänkning av i
huvudsak samma skattesats, varom nu är fråga, till samma nivå som här föreslås.
Man kalkylerade da sa, att den minskning, som sänkningen skulle
medföra under innevarande budgetår beträffande inflytande bilskattemedel,
skulle röra sig omkring 1 miljon kronor netto. Motionärerna ansågo en sådan
sänkning fullt försvarlig, när de samtidigt ansågo sig kunna beräkna, att
inflytande bilskattemedel skulle komma att uppgå till 12—15 miljoner kronor
mer än som beräknats i budgetförslaget. Jag vill erinra örn, att när denna sak
behandlades här i kammaren, uttalade utskottets officiella representant gent

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Ang. ändringar i fråga om automobilbeskattningen. (Forts.)
emot motionärerna, att motionärerna och speciellt undertecknad finge »ursäkta,
örn bevillningsutskottet tror mera på vad riksräkenskapsverket och
finansministern räkna med än på de belopp, som herr Lundell försöker övertyga
bevillningsutskottet vara de riktiga». Jag hade då räknat med 98 100

miljoner, under det att budgetförslaget upptog 85 miljoner och utskottet enligt
en senare uppskattning kommit till 88 miljoner kronor. Jag vill påpeka, att
myndigheterna numera officiellt uppskatta beloppet till 100 miljoner kronor.
Det har alltså visat sig, att motionärerna hade fullkomligt rätt gent emot vad

utskottet då uttalade. . .

I år är det krav, som framställts på sänkning, mera allmänt understött i
kammaren så till vida, att den motion jag själv företräder har ett större antal
undertecknare. Dessutom ha väckts två andra motioner. Den ena av ^herrar
Johansson i Bro och Gustafsson i Lekåsa gar längre i sitt krav pa en
omedelbar sänkning så till vida att de yrka precis samma sänkning, men icke
blott för personbilar och lättare lastbilar utan för alla^bilar. ^Vidare har
en motion framburits av herr Strindlund, som yrkat på en något mindre
sänkning, nämligen till clyn kronor, men omfattande även denna, alla bilar,
och dessutom på en väsentlig sänkning av gummiringskatten. Den minskning
av bilskattemedlen, som skulle bli en följd härav, är högst avsevärt större än
den som skulle följa av ett bifall till den motion, jag själv företräder. .

Nu har utskottet stannat vid en utredning. När jag reserverat mig mot
detta beslut att endast gå till en utredning, har det skett av åtskilliga skäl,
av vilka jag vill anföra några. Det är först och främst det skälet, att man
icke vet huru lång tid en sådan utredning kan taga. Här står i utskottets
kläm ingenting örn att man begär en skyndsam utredning. Det står visserligen
något därom i motiveringen, men när man inom utskottet önskade att. få in
denna kraftigare formulering i klämmen, har det icke vunnit majoritetens
bifall. Alltså kan det hända, att denna utredning icke blir färdig till nästa
års riksdag. Under tiden hinna bilskattemedlen växa. Man har för innevarande
budgetår kalkylerat med ett belopp av 103 miljoner kronor. Det kan
mycket väl hända, att det flyter in icke blott 103 miljoner, utan snarare 110,
lil, 112 miljoner kronor eller kanske ännu mera under budgetåret 1936/1937.
Skulle det då heller icke bliva någon sänkning av skatten utan denna skulle
uppskjutas ytterligare ett år, kan det under det kommande året inflyta kanske
omkring 125 miljoner kronor — detta under förutsättning av obrutet goda
konjunkturer. Det är icke någon överdriven uppskattning, som^jag här framfört,
utan den kan mycket lätt bli en realitet. Vi få. komma ihåg, att Sverige
ligger ännu långt efter ifråga örn bilismens utveckling. — Nu kan man nog
säga, att ingen större skada skett, örn det flyter in mera bilskattemedel. Det
underlättar ju budgetarbetet. Jag menar emellertid, att det är rätt stora
risker förenade med detta rikliga tillflöde av bilskattemedel, ty när de flyta
in, användas de för ändamål, som i stor utsträckning icke ligga, inom ramen
för de ändamål, som man ursprungligen avsåg skulle täckas av bilskattemedel.
Det har gått så undan för undan för varje år, och det skall väl komma att gå
så under de närmaste åren också, ifall det kommer in 7 a 9 miljoner kronor
mera nästa budgetår och kanske 15 ä 20 miljoner kronor mera därpå följande
år. , „

Nu är det en riktig tanke, som många gånger iramtörts i fråga örn dessa
bilskattemedel, att de lämpligen skulle kunna användas för att avlyfta landsbygdens
vägskatter, som fortfarande åro ganska tryckande. Lmellertid får
man hålla i minnet de rätta proportionerna därvidlag och icke gå till överdrift.
Jag vill erinra örn att finansministern i remissdebatten i denna kam -

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. ändringar i fråga om automobilbesicattningen. (Forts.)
mare uttalade sig på följande sätt: »Jag ser en nyttig användning av dessa
bilskattemedel, en användning, som ligger helt i linje med de gällande reglerna,
och sorn, jag skulle vilja säga, kan kräva nästan obegränsade belopp.
Jag^ syftar på en sänkning av vägskatten.» Det är givetvis en felbedömning
i fråga om beloppet. Den nuvarande vägskatten uppgår till omkring 26 miljoner
kronor, och alltså till ett belopp, som mycket lätt kan helt och hållet
avlyftas, örn bilismen får utvecklas under goda konjunkturer. Den kanske
redan nu hade vari avlyftad helt och hållet, örn vi på ett tidigare stadium''
inriktat oss därpa. Nu ha vi i viss man ändock gått i den riktningen, såsom
herrarna kunna finna av den tabell, som är införd i utskottet betänkande på
f™ . • pär synes i sista kolumnen i tabellen, att kostnaderna för de väghallningsskyldiga
på sju år sjunkit från 35.7 miljoner till 26.6 miljoner kronor.
Aven örn c :a 10 miljoner kronor sålunda redan avlyfts från de väghållningsskyldiga,
ha bilskattemedlen vuxit med mycket större belopp än dessa
10 miljoner, och återstoden har alltså använts för ändamål, som äro mer eller
mindre främmande för de ändamål, som enligt vad man ursprungligen avsag
skulle bestridas med bilskattemedel. När man talar örn att avlyfta vägskatten,
bör man också tänka pa att man — åtminstone är det min åsikt —
icke kan gå hur långt som helst. Man kan icke gå till att helt avlyfta vägskatten,
ty då lär väl också bestämmanderätten på vägstämmorna bli avlyftad
fran landsbygdens. befolkning. Och blir bestämmanderätten avlyftad,
lärer icke landsbefolkningens önskemål bli tillgodosedda i den omfattning,
sorn den anser nödvändigt. Dessutom får man väl tänka på att ett vägväsende,
som helt skall skötas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelserna,
kommer att bli betydligt mycket dyrare än det blir med nuvarande
admimstrationsapparat.

Det är även en annan risk, som jag vill påpeka. Låter man bilskattemedlen
på det sättet växa utan att besluta någon begränsning, och de då disponeras
till en hel del andra ändamål, blir det ganska svårt, när sedan konjunkturerna
ga tillbaka, att rycka loss bilskattemedlen från dessa andra ändamål.
Vi mäste ha i minnet, att bilskatten är till sin natur mycket konjunkturbetonad.
Sa snart som det blir en försämring i konjunkturerna, minskas de inflytande
beloppen ganska snabbt. Örn vi da ha en mängd statsändamål,
som bekostas med dessa^ bilskattemedel, uppstår den frågan, örn vi skola
skjuta över dessa ändamål att återigen bestridas av vanliga statsmedel eller
ga in för en höjning av bilskattesatserna. Vi ha att välja endera av dessa
olika vagar, och jag skulle tro, att statsmakterna i ett sådant läge skulle
finna endast den senare vägen framkomlig, nämligen en höjning av bilskattesatserna.
Och vi skulle sålunda komma in i en ny höjning av skattesatserna
liksom vi gjorde 1931—32. utan att ha sänkt dem emellan, när vi hade bättre
konjunkturer. Det är tydligt, att en sadan utvecklingslinje icke är att rekommendera.
I varje fall skulle bilismen i vårt land i det långa loppet bli
knäckt.

.. l*a) såsom redan papekats, under de senaste åren bilskattemedlen influtit
med betydligt större belopp än som beräknats i budgetförslagen och
nksstaterna. Detta visar, ^ att bilskattesatsernas nuvarande höjd icke på
något sätt är motiverad av något oundgängligt behov för vägväsendet. Under
budgetaret 1933/34 inflöto 6 1j2 miljoner kronor utöver i riksstaten upptaget belopp
och budgetaret 1934/35 12 A miljoner kronor mer än vad man förutsett
i riksstaten. För budgetåret 1935/36 räknar man nu enligt den officiella uppskattningen,
att det kommer att inflyta 12 miljoner kronor utöver det i riksstaten
upptagna beloppet och 15 miljoner kronor över det ursprungliga bud -

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Ang. ändringar i fråga om automobilbeskattningen. (Forts.)
getförslaget, som slutade på 85 miljoner kronor. I verkligheten tror jag, att
det kan vara ganska möjligt att det under innevarande budgetår kommer att
flyta in mer än dessa nu tänkta 100 miljoner kronor. Jag menar, att under
sådana förhållanden borde icke några betänkligheter kunna resas mot en sänkning
av bilskattesatserna. En sådan synes väl vara på sin plats.

En sådan sänkning kan icke gärna heller komma att förorsaka, några statsfinansiella
svårigheter. Vi räkna med 103 miljoner kronor i bilskattemedel
för nästa budgetår. Om man varit i tillfälle att konstatera bilhandelnslivligliet
och den betydande ökning, som bär föreligger, i jämförelse med föregående år,
då den ändå måste sägas lia varit mycket livlig, så kan man tämligen säkert''
säga, att minst 110 miljoner kronor komma att inflyta i bilskattemedel under
nästa budgetår. Den direkta sänkning, som föreslås i den av. mig väckta motionen,
skulle primärt åstadkomma en minskning i dessa bil skattemedel på
ungefär 6 miljoner kronor. Man räknar emellertid även med en sekundär verkan
av denna sänkning så till vida, att det, när skattesatsen sättes ned, köps
mera bilar. Detta medför en höjning av fordonsskattens belopp och det medför
ju också en ökad inkomst av gummi- och bensinskatterna. Jag tror, att
man kommer sanningen ganska nära, om man säger, att denna primära sänkning
på 6 miljoner kronor skulle på grund av sänkningens sekundära ^verkningar
komma att bli minskad med 3 miljoner kronor, och vi kunna alltså med
tämligen stor säkerhet vänta att få in 110—6+3 miljoner kronor d. v. s. 107
miljoner kronor, alltså mer än tillräckligt för att täcka budgetförslagets 103
miljoner kronor.

Nu kan det naturligtvis inträffa oförutsedda händelser. Det kan bli ett tvärt
omslag i konjunkturerna, eller något annat, som icke nu kan förutses, kan inträffa
under hösten eller nästa vår. Vi lia emellertid skrivit i vår reservation
på följande sätt: »Därest mot förmodan angivna beräknade belopp ej skulle
till fullo uppnås, komme detta automatiskt att. medföra någon minskning i de
summor, som bleve tillförda länsfonderna, såvida icke i stället en motsvarande
nedsättning göres i under utgifter för kapitalökning till avbetalning av
statsskulden beräknade 7 miljoner kronor.» Dessa beräknade 7 miljoner kronor
skola ju tagas av nästa års bilskattemedel för att minska våra krisskulder.
Även örn man icke vill minska på dessa 7 miljoner -— jag känner icke till huru
uppfattningen i det fallet är — skall detta i alla fall icke komma att leda till
något annat än att tillskotten till länsfonderna bli något mindre. Jag menar,
att en sådan minskning icke skulle innebära några vådor, ty dessa länsfonder
ha under sista åren fått betydligt större tillskott än som varit avsett i budgeten.
Sålunda fingo dessa länsfonder för budetåret 1933/34 7.17. miljoner
kronor mer än som man förutsett och för budgetåret 1934/35 6.57 miljoner kronor
mer än man förutsett. Skulle de då få något obetydligt mindre än det som
förutsetts ett annat år, kan det väl icke innebära några större vådor. Det är
också på det sättet, att med dessa länsfonder bekostas förbättringar av för automobiltrafiken
särskilt viktiga vägar och broar inom länet, och skulle sådana
särskilda arbeten utföras i något mindre omfattning under en god konjunktur
kan detta väl icke vara annat än i överensstämmelse med tanken att få
till stånd en konjunkturutjämning genom reglering av statsutgifterna.

Allra sist skall jag be att få påpeka, att när de sista skattehöjningarna genomfördes
under åren 1931 och 1932. det av de olika statsmyndigheter, som
hade befattning med dessa höjningar, sades, att de skulle vara av provisorisk
natur och bortfalla eller så småningom avlyftas i den mån krisen lättade. Jag
menar, att detta är en sak som åtminstone i någon mån borde förplikta även
denna kammare.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. ändringar i fråga om automobilbeskattningen. (Forts.)

Herr talman, jag ber att med stöd av dessa synpunkter få yrka bifall till
min reservation.

I detta anförande, under vilket herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Osberg, Persson i Grytterud och
Wallén.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har såsom kammaren i övrigt med
intresse lyssnat till det, som herr Lundell varit sysselsatt med en rätt lång
stund. ^Det är blott det lilla felet med vad han här sagt, att när man jämför,
hans ståndpunktstagande och bevillningsutskottets övriga 19 ledamöters ståndpunktstagande,
skillnaden är den, att herr Lundell utgår ifrån att den sak, som
utskottet anser som den centrala delen i den undersökning, som skall företagas,
är klar. Då är det alldeles givet, att herr Lundell måste komma till ett annat
resultat än utskottet.

Vad innebär nu bevillningsutskottets betänkande? Jo, ett allvarligt försök
att förena de olika meningar, som gjort sig gällande i fråga om vår motorfordonsbeskattning.
Det finns meningar, som hävda, att motorfordonen redan
betala för mycket. Det finns meningar, som hävda en rakt motsatt uppfattning
och sålunda utgå ifrån att motorfordonen böra betala en större andel av
vägbördan. Det finns meningar, som göra gällande, att de lättare och mindre
fordonen betala för hög fordonsskatt, under det att de tyngre fordonen betala
för låg. Det finns de som hävda, att man icke kan ha den utgångspunkten med
hänsyn till näringslivet och den yrkesmässiga trafiken, som man har viss förpliktelse
att taga hänsyn till i detta sammanhang. Det finns också de, som
hävda, att på grund av den sista synpunkten gummiskatten bör underkastas
en sänkning; och det finns även de, som hävda, att man med hänsyn till näringslivet
och den yrkesmässiga trafiken bör taga under övervägande, örn
icke bensinskatten är för hög. Det är klart, att när man försöker att i ett utredningsbeslut
samla dessa motsatta meningar, så skall man beträffande den
ena meningen kanske finna de synpunkterna starkare understrukna än vad en
annan skulle önskat, och på en annan punkt finner man rakt motsatta synpunkter
starkare understrukna eller att man tagit på dem med lättare hand
än den andre skulle önskat. Vad som emellertid för utskottet med undantag
av herr Lundell står fullkomligt klart är, att när man går till en undersökning
av detta problem, man först och främst får ha klart i minnet vad det är man
skall syssla med. Man skall således försöka komma till en rättvisa så långt
som det är möjligt. Man skall försöka undersöka och mot varandra väga de
olika skattesatserna, men vad man framför allt — och det är just utgångspunkten
— bör ha klart för sig är, örn motorismen betalar den kostnad för vägväsendet,
som den skall betala, örn den betalar för mycket eller om den betalar
för litet. Det är den egentliga utgångspunkten för det resonemang, som bör
föras angående denna undersökning. Bevillningsutskottet har i det avseendet
pekat på att i samband med denna undersökning örn motorbeskattningen bör
gå en undersökning angående möjligheterna för en utvidgning av ramen för
bilskattemedlens användning. Med detta sitt yttrande manar utskottet -— det
är mycket försiktigt skrivet för att vi icke skola kollidera med det område,
som ä,r statsutskottets och icke bevillningsutskottets — att man skall taga hänsyn
till de höga vägskatterna. Vi veta ju, att vägskatten kanske är den minst
populära skatt, som finns i detta land. Vi mena, att man skall taga under
övervägande, huruvida man nu har en rimlig proportion mellan den andel, som
bäres av medborgarna i form av vägskatt, och den andel, som bäres av motortrafiken,
eller om det icke kan förhålla sig på det sättet, att en del av dessa

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Ang. ändringar i fråga om automobilbeskattningen. (Forts.)
vägskattebördor borde avlyftas ifrån de enskilda medborgarna därigenom, att
till vägdistrikten överflyttas mera bilskattemedel.

Man kan naturligtvis säga som herr Lundell, att vägskatterna ha gått ned
från 35 miljoner till i runt tal 26 miljoner kronor, men i samma ögonblick man
säger detta, skall man också säga en annan sak, nämligen att detta ger icke
en klar bild av läget, örn man icke håller i minnet, att utgångspunkten har varit
orimlig redan från början. De gamla vägskatterna voro orimliga. Pekar
man därför på att man i alla fall har sänkt dem från 35 till 26 miljoner kronor,
så betyder det icke så mycket som summan synes utvisa, utan man bör
taga hänsyn till att utgångsläget från början var felaktigt.

Det är, herr andre vice talman, alla dessa saker, vi vilja ha omprövade, och
först när dessa saker blivit prövade, är bevillningsutskottet för sin del villigt
att taga slutlig ställning till hur vi skola ordna vår bilbeskattning.

Den utgångspunkt, som herr Lundell har för sin ståndpunkt, gör det ju fullkomligt
rimligt för honom att återfalla på bro- och vägsakkunnigas betänkande
i detta stycke. Han utgår ifrån, att motorismen redan betalar sin andel av
kostnaderna, ja rent av mera än sin andel. Vi ha i bevillningsutskottet icke
kunnat dela denna uppfattning, dels med hänsyn till vägskattebördorna ute i
landet, dels med hänsyn till att väg- och brosakkunnigas betänkande har underkastats
en kritisk granskning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som
kommit till det resultatet, att de sakkunnigas utredningsresultat icke är så
säkert, som de själva ha velat göra gällande. Därför har bevillningsutskottet
icke velat utarbeta några strikt givna direktiv för denna undersökning, utan
man har velat få hela saken omprövad. Att det sedan, som jag nyss sade, på
en eller annan punkt har tryckts hårdare än som kanske varit nödvändigt, är
ju helt naturligt. Skall man göra en kompromiss mellan många olika meningar,
får man vara beredd att släppa på en punkt för att få igen på en annan.

Det slutliga stora argumentet från herr Lundells sida var, att vi icke visste
något örn när utredningens resultat kunde föreligga. Ja, men vi kunna ju bedöma
den saken med ledning av hur det gått med dessa spörsmål örn bilbeskattningen
vid föregående tillfällen. Utskottet understryker, att denna utredning
bör skyndsamt igångsättas. Med den erfarenhet vi ha från riksdagens
beslut örn utredning år 1931 och hur riksdagen redan 1932 blev i tillfälle att
fatta beslut om de bilskatter, som sedan i stort sett varit gällande, så anser
sig bevillningsutskottets majoritet kunna utgå ifrån, att Kungl. Maj :t i överensstämmelse
med den önskan, som uttalats av utskottets majoritet, skall göra
allt för att så snart som det överhuvud taget är möjligt bringa detta spörsmål
inför riksdagens avgörande i fullt utrett skick, så att det då blir möjligt att
taga del av alla de faktorer, som kunna inverka på saken, och örn möjligt komma
till det mest rättvisa resultat, som man här kan komma till.

Jag vill, herr andre vice talman, med hänvisning till vad jag här har anfört
hemställa örn bifall till vad bevillningsutskottet har föreslagit.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag har för min del icke så mycket
att tillägga till vad herr Olsson i Gävle här har anfört. Han har, såvitt jag
förstår, på ett korrekt och uttömmande sätt skildrat resonemanget i utskottet
och de slutsatser, till vilka man där har kommit. Det är ju givet, att
vissa intressen icke är tillfredsställda med detta utskottsbetänkande. Man
har haft sina särönskningar på vissa punkter, beträffande fordonsbeskattningen,
beträffande gummiringsskatten och även beträffande bensinskatten, men
det har ju giillt att få ihop ett såvitt möjligt enhälligt betänkande, och då
har man fått kompromissa och jämka med sig.

Vad som emellertid mest gläder mig för mitt ringa vidkommande i detta

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. ändringar i fråga örn automobilbeskattningen. (Forts.)
aktstycke är, att jag tror mig kunna konstatera, att ur detta bevillningsutskottsutlåtande
talar en helt annan anda beträffande motorismen än vad man
tidigare varit van att finna i utskottsutlåtanden och i riksdagens överläggningar
i dessa ting. Man har nu äntligen, såvitt jag förstår, lämnat den förlegade
ståndpunkt, som har betraktat automobilen såsom en ^företeelse. Man
har nu helt accepterat motorfordonet såsom ett arbetsinstrument, såsom ett
viktigt verktyg i samhällslivet, icke minst inom de ekonomiska delarna av
detsamma. Detta är alldeles ostridigt ett väsentligt framsteg, och jag tror,
att man immi motorismen ute i landet är utskottet synnerligen tacksam för
den positiva inställning till spörsmålet, som talar ur utskottsutlåtandet.

För övrigt skulle jag här vilja understryka — det har gjorts redan tidigare,
men jag tror, att det bör upprepas — vad utskottet självt i sin motivering
har skrivit pm angelägenheten utav att denna utredning måtte komma att
igångsättas inom den närmaste tiden och snarast möjligt slutföras. Här föreligger
ju inom vidsträckta kretsar i motorismen, i synnerhet inom den s. k.
nyttobilismen, åtskillig oro, icke minst med avseende å beskattningen. Utskottet
självt har ju tagit fasta pa denna oro, när det anser sig kunna skriva,
att skatten å förbrukningsartiklar stundom hårt kunna drabba ägare av i
yrkesmässig trafik eller eljest i intensiv drift begagnade motorfordon. Det
ligger naturligtvis vikt uppå, att denna oro blir såvitt möjligt så småningom
pacificerad, och det kan givetvis ske genom att denna utredning bedrives något
så när snabbt. Jag vågar alltså vädja till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet, örn det nu är han, som kommer att handlägga
detta ärende i fortsättningen —• det kan jag icke uttala mig örn — att han
måtte beakta vad utskottet har skrivit örn skyndsamheten.

Härtill skulle jag för egen del vilja knyta en anspråkslös förhoppning örn
att denna utredning måtte ges en allsidig karaktär. Vi lia i annat sammanhang
här i kammaren haft tillfälle observera, att en viss utredning icke har
skett på sådant sätt, att riksdagens krav lia blivit riktigt tillgodosedda. Jag
tror, att det ligger vikt uppå, att denna utredning blir allsidig såtillvida
icke minst, att motorismen får en otvetydig representation, så att den blir i
tillfälle att under förbindande former ge sin mening till känna.

Med dessa ord, herr andre vice talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten, men jag
skulle vilja till bevillningsutskottets ärade talesman få rikta en fråga. Han
var intresserad av att en utredning främst skulle ske i vad mån man skulle
kunne ersätta en del av vägskattemedlen med bilskattemedel. Jag håller med
honom örn att det kan vara önskvärt att få den utredningen verkställd. Jag
skulle emellertid vilja veta vad utskottet har tänkt sig i fråga om användandet
av de^ överskottsmedel, som nu uppstå på bilskattemedlen, under tiden till
dess en sådan utredning hinner bli verkställd.

Herr Lundell: Herr talman! Jag skulle vilja börja med att säga till herr
Hagberg i Malmö, min ärade partikamrat, och som jag vet mycket motorintresserade
partikamrat, att jag tycker, att han nog läser fram ur utskottets
utlåtande en positiv läggning av vidare art än som verkligen finns där. Jag
bär för min del icke kunnat få en så optimistisk uppfattning av vad som sägs
i detta utskottsutlåtande, som han har fått.

Herr Olsson i Gävle påstod, att jag utgick fran en annan utgångspunkt
än han. Han menade, att jag utgår från den uppfattningen, att bilskattemedlen
till fullo bestrida den andel av väghållningskostnaderna, som lämpligen

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Äng. ändringar i fråga örn automobilbesliattningen. (Forts.)
bör falla på motortrafiken, oell det vill jag gärna modge, att jag gör. Jag
sätter ganska stort värde på det utlåtande, som 1931 års väg- och brosakkunniga
avgåvo år 1933, där de direkt och klart utsäga, att de anse, att motortrafiken
vid den tidpunkten till fullo bestred de kostnader, som lämpligen
borde falla på densamma. De sakkunniga hasle i alla fall gjort en direkt
teknisk utredning och en verklig beräkning av de olika posterna, vilket annars
icke är så vanligt i sådana utredningar. Även om man emellertid skulle
ställa sig på herr Olssons ståndpunkt, att motortrafiken icke för närvarande
betalar alla de kostnader, som lämpligen borde åvila densamma, så måste
man ändå konstatera, att när motortrafiken betalar 103 miljoner och vägskatterna
ge 27 miljoner, så bestrida bilskattemedlen i alla fall redan nu
bortåt 80 %. Antag, att de icke bestrede bara 80 % utan, som de skulle kunna,
bestrede hela 100 °/°. Frågan gällde då, ifall herr Olsson i Gävle vill, att
de skola bestrida mer än 100 %. Jag är för min del rädd för att han vill det,
och att han skulle vilja använda dessa pengar till åtskilliga andra ändamål
än detta avsedda. Det är på den vägen, man redan är inne, och det är det,
som jag menar är så synnerligen farligt. Vi skulle _ i denna stund kunna bestrida
alla de 100 % av vägunderhållet, örn vi hade inriktat oss på den saken
och icke börjat använda bilskattemedel till andra utgiftsändamål.

Herr Olsson i Gävle påpekade också, att de gamla vägskatterna voro orimliga.
Ja, det är ett av de förhållanden, som man nu har börjat konstatera
på socialdemokratiskt håll, sedan genom ett beslut för ett par år sedan litet
mera tyngd kommit på de kommunala inkomstskattekronorna. Jag vet icke,
örn det, innan detta skede, förekom så positiva uttalanden från socialdemokratiskt
håll örn att vägskatterna voro orimliga. I varje fall lämnade de val
knappast några spår i författningarna. Det restes ju för övrigt ganska, mycket
motstånd, när år 1933 vägfyrkarnas antal för jordbruksfastighet minskades.
— Vägskatten är naturligtvis icke heller den tyngsta skatten på landsbygden.
Skatten tynger ungefär lika mycket som landstingsskatten, medan
den vanliga kommunalskatten på de allra flesta håll ju trycker betydligt
mycket mera.

Om jag skulle säga vad den utredning, som man ju tänkt skulle sättas i gång
av herr kommunikationsministern, lämpligen skulle kunna gå ut på, så har jag
för min del ansett, att det icke skulle vara någon idé med en sådan förutsättningslös
och allomfattande utredning, som jag dock tror åsyftas av bevillningsutskottets
majoritet. En sådan utredning behövs egentligen icke, när så mycket
arbete blivit gjort av 1931 års väg- och brosakkunniga. Det bästa resultat,
som man skulle kunna komma till, vore väl, om denna utredning kunde bestämma
sig för, att för ett visst år skall vägväsendet hålla sig inom en viss
marginal, d. v. s. man skulle få ett visst bestämt anslag, som man fick försöka
hålla sig inom. Låt oss säga, att med det motorfordonsbestånd, som man nu
har, man skulle lia att reda sig på 100 miljoner kronor till vägväsendet av bilskattemedel.
Sedan får man naturligtvis tänka sig, att i den mån automobilismen
ökar i landet, måste ett sådant belopp höjas, och att man också fastställer
vissa grunder för detta, till exempel att när den samlade tjänstevikten
inom landet stiger med 10 %, så måste bidraget till vägväsendet stiga, icke
med 10 %. t.y det behövs säkerligen icke, ulan med 3 eller 4 % eller något i den
stilen. Kunde man komma fram till en sådan ordning i fråga örn dessa anslag,
så tror jag, att det viktigaste vore vunnet, som man överhuvud taget kan vinna
genom denna utredning.

Det är en sak i motionärernas yrkande, som kommit något i skymundan i detta
betänkande, nämligen frågan örn huruvida preferens i skatteavseende lämpligen
kunde lämnas åt inom landet tillverkade motorfordon. Jag vill begagna detta

Andra hammarens protokoll 1936. Nr2S. 4

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. ändringar i fråga om automa b libe s k a 11 n in g e n. (Forts.)
tillfälle för att erinra om vikten av att även den saken tages under övervägande.
Jag tror mig minnas, att denna fråga förut varit under statsmakternas
behandling eller åtminstone under riksdagens behandling, såvitt jag minns
rätt, på grund av en enskild motion. Saken blev emellertid då avvisad
med hänvisning till handelspolitiska betänkligheter. Jag är icke alldeles
övertygad örn att dessa betänkligheter böra ha den tyngd, som man då
uppgav. Vi° ha ju ett mindre tullskydd för vår inhemska motorindustri
än man har åtminstone i flera andra bilproducerande länder i Europa. Vi ha
ju 15 % plus 5 % i tilläggstull, under det att, såvitt jag minns, England har
33 /,%. Det vore önskvärt, örn den svenska bilindustrien kunde stimuleras på
något .ytterligare sätt, till exempel genom någon preferens i skatteavseende. Vi
mäste hålla i minnet, att vi här i landet lia kommit mycket långt på efterkälken
i fråga örn en inhemsk bilproduktion. Det finns ju länder, där detta snart
sagt är det viktigaste produktionsföremålet i landets hela näringsliv, vilket
ingalunda kan sägas örn vårt land. För ett par dagar sedan tog jag mig för
v»ii i*ll ^r undersöka bilproduktionens ställning i Förenta staterna i förhållande
till byggnadsindustriens. Det är kanske icke så många av herrarna,
sorn ha funderat över den saken och liksom jag kommit fram till att med förvåning
konstatera, att bilproduktionen där för närvarande torde sysselsätta
flertal personer än som sysselsättas inom landets hela byggnadsindustri. I vårt
land ha vi säkerligen icke ens kommit upp till 10 % av det läget. Man har här
oerhörda områden för en utvidgning av sysselsättningsgraden för vårt folk.
Jag hoppas därför, att vara statsmakter framdeles ville intaga en mindre
restriktiv hållning mot bilismen än de hittills ha intagit såväl i skatteavseende
som i fråga om förordningar o. dyl.

Jag vidhåller mitt yrkande.

„ Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Endast ett par ord! Efter det anförande,
som herr Olsson i Gävle höll, tror jag, man måste vara överens örn att
det har framförts så goda och starka skäl för utskottets ståndpunkt, att det
ingenting återstår att säga i detta avseende.

Jag har begärt ordet endast för att säga herr Lundell, att jag tror att han
ar för mycket optimistisk i fråga örn bilskattemedlen. Som kammarens ledamöter
kanske erinra sig, kom från statsutskottet (fjärde avdelningen) i fjol ett
förslag med beräkning’ av betydligt ökade bilskattemedel, byggt pa upplysmngar
som vi fått från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det är ju på det sättet, att om man en gång fått blodad tand, vill man
garna, fortsätta. Därför ha vi också i år hört oss för, om det fanns utsikter
till någon betydande stegring av bilskattemedlen utöver vad Kungl. Majit har
beräknat, för att vi därpå skulle kunna bygga kalkyler att exempelvis använda
okade medel till bidrag åt vägunderhållet. Vi ha emellertid fått det svaret, att
man icke vagade förespå en sådan ökning. Jag har velat slå fast detta. Jag
anser att herr Lundell i sm argumentering skjutit över målet, då han räknar
rV3,, bilskattemedlen skulle springa upp med 6 å 7 miljoner kronor och
haller löre, att det därför icke skulle göra något, örn man ginge med på hans
förslag örn en provisorisk sänkning av bilskatten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

• /^.er,r driksson i Falun: Herr talman! Det är med anledning av herr Olssons
i Gävle och herr Lundells anföranden, som jag vill säga några ord.

Herr Olsson talade örn att det behövdes mera pengar för att lindra vägskatten
Jag tror icke, att herr Olsson har riktigt reda på de förslag, som
Kungl. Majit framlagt i år, och vad fjolårets riksdag beslöt. Enligt fjol -

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Ang. ändringar i fråga om automobilbeshattningen. (Forts.)
årets beslut utgår från och med i år statsbidrag till vägunderhållskostnaderna
med 80 procent, medan de väghållningsskyldiga betala 20 procent. Skall det
vara någon mening med att ha kommunala organisationer, som skola sköta om
vägväsendet och ha beslutanderätten i sin hand, då skall väl icke staten betala
alltsammans. Jag menar, att man nu är uppe vid den höga. gräns, att
man får överväga, örn statsbidraget skall ytterligare höjas, om icke staten
bör taga hand om hela vägväsendet.

När det gäller byggnadskostnaderna har Kungl. Majit föreslagit årets riksdag,
att i fråga örn enkla bygdevägar staten skall bidraga med 80 procent och
när det gäller allmänna landsvägar med 85 procent samt i fråga om stora
riksvägar med 90 procent. Bör statsbidraget ökas mera, när det enligt detta
förslag i fråga örn vissa vägbyggnader når upp till 90 procent?

Vidare har det föreslagits en skatteutjämning, som skall utgå så, att örn
vägskatten understiger 1: 50 per vägskattekrona blir det intet utjämningsbidrag,
men örn den överstiger 1 krona 50 öre men icke 2 kronor, skall det
utgå bidrag med 35 procent, och där vägskatten går till över 2 kronor per
skattekrona, där skall staten bidraga med ytterligare 35 procent, så att de,
som ha mer än 2 kronor i vägskatt per vägskattekrona, få statsbidrag med
70 procent på den del som överstiger 2 kronor. Jag undrar, om man kan gå
mycket längre. Till mer än 3 kronor i vägskatt per vägskattekrona torde
intet vägdistrikt hädanefter komma.

Jag har närmast begärt ordet för att framhålla, att när herr Lundell talar
om att vi icke ha behov av mera bilskattemedel, är saken icke avgjord därmed,
utan den får undersökas. Vi ha för närvarande i våra vägdistrikt en
skuldbörda på omkring 35 miljoner kronor. Bortåt 30 miljoner kronor lia
emellertid förskotterats i avbidan på statsbidrag för vägar, vilka Kungl. Maj :t
medgivit finge byggas i förskott, och dessa miljoner ligga och tynga vägdistrikten.
När nu vägdistrikten få anslag, gå de icke till vägar, som skola
byggas i år, utan de gå till vägar, som redan byggts, kanske för flera år sedan.
Det vore mycket önskvärt, att man kunde få denna skuldbörda avlastad. Kunna
vi få en ökning av bilskattemedlen, så menar jag, att de böra användas för
detta ändamål. Det är angeläget ur vägdistriktens synpunkt, att staten betalar
ut de bidrag, som vägdistrikten ha att fordra, och det går mycket pengar
åt därtill.

Sedan resa sig även nya krav. Visserligen kan man säga, att det statsbidrag,
jag här talat om, bör räcka till för vägväsendet, men hurudana äro
bilismens krav? Vad kommer det för framställningar från deras organisationer?
Jo, de fordra, att den och den vägen skall byggas om. De framställa
i hela vårt land krav på ombyggnader av vägar, som icke äro tillräckligt bra.
Sedan är det ett annat problem, som skall lösas, och det gäller de enskilda
vägarna. Det börjar bli olidligt för bönderna att underhålla de enskilda vägarna,
därför att bilarna köra sönder dem. Skola vi avlysa biltrafiken från
de enskilda vägarna? Det är ett problem som är mycket svårt att lösa. Det
kostar mycket pengar att underhålla dessa enskilda vägar, och bilismen, som
förstör dem, bör också bidraga till underhållet. Vidare komma städerna och
kräva en större anpart av bilskattemedel. De äro högröstade, men deras krav
äro också befogade. Jag anser alltså, att man har god användning för pengarna,
om det kunde bli ett tiotal miljoner kronor mera i bilskattemedel. Nu
tror jag emellertid icke, att det blir någon större ökning i år. Men herr Lundell
behöver icke vara ängslig för att pengarna icke äro behövliga. De komma
säkerligen till god användning för vägväsendet, även om de skulle inflyta i
något ökad omfattning. Jag anser alltså, att det är ingen fara, örn vi vänta
ett år eller två år och utreda frågan. Vad innebär herr Lundells yrkande?

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. ändringar i fråga om autoniobilbeskattningen. (Forts.)

Jo, att den som har att betala 700 å 800 kronor årligen i amortering, räntor
och omkostnader för en bil, får dessa kostnader sänkta med 30 ä 40 kronor.
Orkar lian med 800 kronor, så orkar han nog också med detta belopp under
tiden, som den av utskottet föreslagna utredningen utföres.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag vill starkt understryka, att herr
Lundell, som han själv nyss erkände, byggt sitt ståndpunktstagande helt och
hållet på 1931 års väg- och brosakkunniga. Vad som därefter förekommit,
yttrandet år 1935 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och det yttrande, som
avgivits av 1936 års trafiksakkunniga, det utelämnar herr Lundell helt och
hållet. Jag skulle i detta sammanhang också vilja peka på, att vad som här
är ett faktum, vilket utskottet understryker, det är ju, att utvecklingen av
lastbilstrafiken och omnibustrafiken går i sådant takt, att underlaget till
vägarna icke håller utan att vägarna måste ombyggas. Det är just synpunkter,
som framhållits från de håll, där man underkastat 1931 års utredning
kritik.

Gentemot den siste ärade talaren vill jag säga, att senare delen av hans
anförande understryker med verklig styrka just de synpunkter, som bevillningsutskottet
lagt på saken. Man kan naturligtvis tvista om de 20 procenten,
de som utgöra 26 miljoner kronor i runt tal, äro en för stor eller en för
liten del. Det är detta, som bevillningsutskottet anser böra undersökas, och
ställningstagande i saken bör icke äga rum, förrän undersökningen föreligger
fullt klar.

Sedan skulle jag vilja giva ett svar till herr Lundell, då han gentemot mig
säger, att han icke förut märkt, att vi haft sådant intresse för vägskatten och
bibehållande av motorskatterna. Jag vet inte, örn herr Lundell följt med
dessa ting från 1922 till 1933, när han tog plats här i kammaren, eller till
1936, då han tog plats i bevillningsutskottet. Skulle jag använda samma
sorts argumentation som herr Lundell, skulle jag svara på det sättet, att jag
har knappt märkt från landsbygden något egentligt intresse att sänka skatterna
på motorismen, förrän den förändringen skett, att skattebördan blivit
starkt överflyttad på inkomsttagarna.

Till herr Strindlund skulle jag slutligen vilja säga, att jag hade hoppats
att icke behöva giva den upplysningen till en ledamot av statsutskottet, att
det icke ankommer på bevillningsutskottet att anvisa, huru användningen av
överskottsmedel, örn sådana finnas, skall ske. Avvägningen av nya skatter
tillkommer bevillningsutskottet, men användningen av redan fastställda skatter
tillkommer däremot icke bevillningsutskottet.

Herr Lundell: Herr talman! På de ord, som riktats till mig av herr Anderson
i Råstock, har jag icke så mycket att svara, därför att han icke närmare preciserat
vilket budgetår det gällde, när man förfrågade sig, örn man hade att
räkna med ökade inkomster av bilskattemedlen, och myndigheterna svarade,
att de icke kunde ställa några sådana i utsikt. För det nu löpande budgetåret
beräknades bilskattemedlen ursprungligen giva 85 miljoner kronor. Detta belopp
höjdes i riksstaten till 88 miljoner kronor och beräknades i årets finansplan
officiellt till 100 miljoner kronor. Jag får säga, att herr Anderson i
Råstock har ganska stora anspråk, örn han begär en ytterligare ökning och
att det alltså skall flyta in mer än dessa 15 miljoner kronor utöver vad som
ursprungligen förutsattes i budgetplanen. Det kanske det gör. Det är för
tidigt att nu döma härom. Det kan komma in något mer än 100 miljoner
kronor. På den punkten vill jag icke uttala mig med bestämdhet. Men när

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Äng ändringar i fråga om automobilbeslcattningen. (Forts.)
det gäller det nya budgetåret, med vilket statsutskottet huvudsakligen syss ar,
d. v. s. budgetåret 1936/1937, för vilket budgetar man räknat med 103 mi joner
kronor, är jag ganska säker på att det kommer att flyta in ratt mycket
mer än dessa 103 miljoner kronor. Jag får det bestämda intrycket, nar jag
ser på importsiffrorna och konstaterar den stora omsättningen pa bilmarknaden
och att folk, som förut icke ansett sig ha råd att köpa bilar, nu skatta

Sedan vänder jag mig till herr Eriksson i Falun. Han ansåg, att bilismen
ställer rätt stora krav på vägarna och att man direkt kommer fram med okade
fordringar. Det kan ju hända, att detta förekommer, men jag vill saga, att
också motsatsen inträffar, nämligen att man från motorismens hall tycker, att
det bygges en hel del vägar, vilka man kostar pa för mycket. Det ar t. ex.
icke något intresse för bilismen, att alla vägar skola vara spikraka. De kostnader,
som vägväsendet på detta sätt ådrar sig, bör motorismen icke debiteras
för. Där talar man ofta om onödig lyx. Jag vill påpeka, att riksdagens
revisorer ett eller flera år pekat på denna onödiga lyx i fråga örn vägväsendet,
utan att det, såvitt jag vet, lett till någon åtgärd. ....

Herr Eriksson i Falun ansåg vidare, örn jag uppfattade honom ratt — jag
hörde icke allt, vad han sade — att de som ha råd att köpa, bilar, också ha
råd att lägga ned de 30 a 40 kronor mera, som det här är fråga om att taga
bort genom en direkt sänkning av skatten. Så kan det se ut i fråga örn dem,
som köpa nya bilar. För dem betyder det kanske icke sa mycket. Men fira ha
en betydande omsättning av gamla bilar. Det ar massor av småfolk, som
skaffa sig bilar för 400 å 500 kronor. Där väger fordonsskatten åtskilligt i
jämförelse med fordonets eget pris. De ha dessutom tungan av den obligatoriska
trafikförsäkringen. De få betala kanske 98 kronor i fordonsskatt och
ungefär lika mycket i obligatorisk trafikförsäkring örn året pa de tordön, som
de köpa för 400 ä 500 kronor. Det är ganska orimliga proportionel- och det
är något, som man ofta hör folk på landsbygden anmärka på, särskilt mindre
hantverkare, som köpa en bil för att utvidga den rayon inom vilken de kunna
taga arbete. För dem betyder en minskning på 30 ä 40 kronor örn aret rätt sa
mycket.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Blott några få ord! Man kan ju
icke rimligen tala örn att man icke behöver pengar till vägbyggnader, dag
tillhör en kommun, där man i flera ar verkat för att fa en väg ombyggd. Det
hänger bara på att det kostar mycket pengar. Nu behöver man mycket pengar
för att få våra vägar i stånd. . . ... .

Orättvisan i fråga om beskattningen ligger enligt mm mening dan, att man
betalar fast skatt efter bilarnas vikt och därvid betalar lika stor skatt för den
bil, som går i daglig trafik, och för den, som kanske bara går några gånger i
veckan. Det är där, orättvisan mest ligger. Lägg gärna skatt på bade bensin
och gummi, men utmät den icke efter själva bilens tyngd, ty den skatten blir
orättvis. Den som har en bil, med vilken han kör till staden eller till närmäste
järnvägsstation någon gång i veckan, får betala samma, skatt som den,
som begagnar sin bil snart sagt ideligen. Den skatten iir enligt min mening
orättvis, men den skatt, som utgår på bensinförbrukningen och slitningen av
ringarna, utgöres i proportion till hur bilen användes, och den blir mera rättvis
än den fasta skatten. Jag tror, att det är nödvändigt att utreda den saken,
men man får icke dröja för länge, utan utredningen bör ske så snart som
möjligt.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. ändringar i fråga om automobilbeskattningen. (Forts.)

Herr Anderson i Råstock: Jag skall försöka uttrycka mig klarare. Vi

.hava i statsutskottets fjärde avdelning till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
riktat Hagan, huruvida vi kunna räkna med att belopp utöver beräknade 103
miljoner inflyta nästa budgetår. På den frågan hava vi fått nej som svar.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr vice talman! När jag fick se utskottets
utlåtande, tann jag, att det innehöll alla de synpunkter, som man har att göra
med, nar man kommer m på denna automobilbeskattning och får med vägfrågorna
att göra. Jag får säga för egen del, att jag anser, att skatten är för
närvarande ganska hög och betungande. Det vore lyckligt, örn man småningom
kunde komma ned till att beskära densamma och sålunda giva detta nya tratikmedei
större möjligheter. Men jag har den uppfattningen, att det ännu återstar
ofantligt mycket att gora både i fråga om anläggande av nya vägar och
underhall av de befintliga, så att vi trots den utredning, som vi hoppas på och
som utskottet hår föreslagit, få vänta på en sänkning. Jag har tillåtit mig
att framlägga en motion och peka på ett spörsmål. Det gäller de fall
da befolkningen just på grund av bilismen och bilarnas tillkomst fått avsevärt
iorsvarade förhallanden och sina vägbördor mångdubblade utan att kunna få
ett enda ores bidrag, nämligen till de enskilda vägarna.

Utskottet, som har behandlat denna fråga, har gjort ett mycket välvilligt
uttalande och hanvisat till pågående utredning. Jag hoppas, att detta problem
i den utredning, som här kommer till stånd, också vinner tillräckligt beaktande
Het ar en orättvisa, som drabbar stora delar av befolkningen, som är
bosatt vid de enskilda vagar, som trafikeras av bilarna, men som icke kan få
bidrag till underhållet av dessa vägar. Först när en sådan hjälp kunnat lämnas
dessa vaghallare, först da tycker jag, att man bör tala örn minskning av

Härmed var^ överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den av
beri Lundell avgivna, vid betänkandet fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 14.

tioner och Härpå upptogs till behandling bankoutskottets utlåtande, nr 20, i anledning
understöd åt av iramstaIlningar angående pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst
vissa i statens anställda eller förut anställda personer m. m.
tjänst anställda
personer Punkterna 1—5.
m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6, angående pension åt förre fortifikationsarbetsförmannen L V
sundström.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 345, hade herr Meyerhöffer
loreslagit att riksdagen ville besluta, att förre fortifikationsarbetsförmannen
i Loden Leo Vilhelm Sundström måtte tillerkännas en årlig pension av 792

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

V!d denna punkt hade reservation anmälts av herr Lovén, som ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen, i anledning av förevarande motion,

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

''Äng. pensioner och understöd at vissel i statens tjänst anställda personer

m. ni. (Forts.)

måtte medgiva, att Sundström finge från och med den 1 januari 1936 under sin
återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
uppbära en årlig pension av 504 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lovén: Herr talman! Det är kanske en viss risk att begära ordet i
denna kammare, då man tillhör bankoutskottet. Ty även örn man yttrar sig
mycket sällan och i varje fall oftast mycket kort, så har man ändock lyckats
komma in i denna kammares protokoll som ett avskräckande exempel pa
den, som är med och förlänger riksdagens arbete. Jag undrar, örn lexe konstitutionsutskottets
vice ordförande och högerpartiledaren i denna kammare
skulle kunnat finna något annat tillfälle att göra anmärkningar pa dem, som
förlänga riksdagens arbete. Jag tänker i första hand pa den timslanga debatt,
som fördes av en av högerns ledamöter i konstitutionsutskottet örn . något
analyserande av någon salva, som var inköpt på något skönhetsinstitut.
Det kunna de herrarna skriva sig till minnes, när de anklaga mig och en
kamrat i denna kammare för att försena riksdagens arbete. Jag var icke inne,
herr talman, så att jag kunde ej svara, då detta yttrande fälldes. Jag passar
därför på tillfället att säga detta nu. .

Beträffande föreliggande motion örn pension at Sundström behandlades den
i fjol i kammaren och avslogs, medan en annan likartad framställning örn
pension åt banarbetaren Eriksson med 504 kronor bifölls. Man har visserligen
sagt från majoritetens sida i utskottet, att riksdagens beslut i fjol örn pension
till Eriksson berodde på en »sinkadus». Men ett faktum är att Eriksson och
Sundström haft samma slags arbete, samma längd i arbetstid, Eriksson 20
år, Sundström 19V2 år, samma ålder — Eriksson, som fick pension, är 4 dagar
äldre än Sundström — och båda arbeta pa samma plats, bada bo pa samma
plats. Men den ene fick en pension på 504 kronor och den andre ingenting!
Då förstår man, att man på denna plats undrar,^ vad det är för rättvisa, som
skipas i fråga örn pensioner i riksdagen. Förhållandena äro i stort sett desamma
beträffande Eriksson, som fick pension i fjol, och Sundström. Att
de blivit olika behandlade, tror jag beror närmast därpa, att Eriksson likställts
i någon mån med ban- och järnvägsarbetare, medan Sundström kommit
att jämföras med vissa fortifikationsarbetare. Det föreligger emellertid en
sådan rättvisa i att Sundström också får sin lilla pension på o04 kronor, att
jag vädjar till andra kammaren att i år reparera det misstag, som begicks i

•P * 1

J°Herr talman! Jag ber att få. yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
på denna punkt fogade reservationen.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Leffler: Herr talman! Det är naturligtvis fullkomligt riktigt som

herr Lovén säger, att dessa två personer i fråga örn tjänsteförhållanden kunna
jämföras och att skillnaden dem emellan är relativt obetydlig. Det ar aven
sant, att man inom utskottet vid behandlingen av denna motion har konstaterat,
att utskottets förslag beträffande Eriksson tillkom på grund av misstag, klar
Käller det alltså en person, sorn för tolv år sedan vid knappt iylltla 49 ars
ålder frivilligt avgick från sin tjänst. Det har icke tidigare förekommit, att
riksdagen beviljat pension till någon sadan men väl, när avgången ågt runi

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda per soner

m. m. (Forts.)

på grund av sjukdom. Principen har alltid varit, att en person, som skall
bliva pensionerad, måste först och främst hava uppnått pensionsåldern och
Y™?® haya yarit 1 tjänst vid pensionsålderns inträde. Detta har icke varit
lorhallandet här. Denne man avgick som sagt vid 49 års ålder för tolv år
sedan.

Inom utskottet hade man att överväga, hur man skulle ställa sig till frågan.
Vi hade klart för oss, att misstag begåtts förra året. Då gällde det att
taga ståndpunkt till frågan, örn man skulle fortsätta att begå misstag eller
rätta till det. Majoriteten var av den uppfattningen, att då nu ett misstag
begåtts va,r det icke rätt mot många andra, som vore i samma situation, att
fortsätta därmed, utan man borde göra en rättelse. Detta har utskottet tilllåtit
sig göra.

Med denna korta motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan. Jag ber även att få tillägga, att första kammaren följt utskottet.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Jag tar till orda helt kort i denna

Daga, som ju utförligt debatterats även i första kammaren. Jag kan relatera
litet grand, hur denna motion kommit till. Av en person, som är mycket intresserad
av riksdagsarbetet, blev jag i min hemstad uppsökt i fjol. Det är en
person som icke kan rubriceras som nazist eller halvnazist utan som har ett
utpraglat intresse för, hur vår nuvarande riksdag arbetar. Han sade: »Nog
göres det anmärkningar här och var på riksdagens arbete. Men när det går
till som i detta fall, att två personer på samma plats, som måst sluta sitt arbete
samma dag, därför att arbetena vid Bodens fästning voro färdiga, och
när det är 3 4 dagars åldersskillnad mellan dem och arbetstiden är densamma

för bägge, varpa beror da denna olika behandling? Beror det på» frågade
han, »vern som motionerar, när den ene fick och den andre icke fick pension?»
Jag lugnade honom och sade, att det är naturligtvis beroende på sådana saker,
som alltid förekomma i det mänskliga livet, att det fogat sig så, att man
gor misstag. Men kommer det till riksdagens kännedom, att av två personer,
som pa grund av att riksdagen upphört att bevilja medel till Bodens
lastning mast sluta sin anställning, den ene fått pension men icke den andrp
sa är man säkert villig, sade jag, att rätta till den saken. Jag är väl underrättad
örn, att det är ett flertal inom bankoutskottet, som företrätt och anfört
dessa synpunkter. Man måste säga, att belackarna få vatten på sin kvarn,
när man på en jplats åstadkommer ett bedömande av den art, som från Boden
gjorts i den fråga, som här föreligger.

Jag ber därför, herr talman, att fa yrka bifall till reservationen.

Herr Lovén: Herr talman! I anledning av den ärade vice ordförandens i
b an ko u t s k o 11 e t anförande vill jag säga, att den, som fick pension i fjol, avgick
vid 49 ars alder. Sundström avgick också vid 49 års ålder. Han var fyra
dagar yngre än den andre, Eriksson. Men dessa fyra dagar uppvägas av att
Sundström var förman och hade högre befattning än Eriksson.

Beträffande herr Lefflers omnämnande av voteringen i första kammaren
vill jag säga, att det var med mycket liten majoritet som kammaren avslog
reservationen. Därför kan andra kammaren rätta till detta genom att bifalla
reservationen och i den gemensamma voteringen giva denne man hans rätt.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Ang. pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer

ock på avslag därå saint bifall i stället till den vid punkten fogade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Lovén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkten 6
av utskottets förevarande utlåtande nr 20, röstar

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren, med avslag a utskottets hemställan, bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Punkten 7, angående pension åt förre tygvaktaren J. E. Å:son Strahl.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 466, hade herr Lovén föreslagit,
att riksdagen måtte bevilja förre tygvaktaren Johan Edvin Åkesson
Strahl en årlig pension med så stort belopp, som vanligen brukade förekomma
i dylika fall.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation avgivits av motionären, som hemställt, att riksdagen,
i anledning av förevarande motion, måtte medgiva, att Strahl finge
från och med den 1 januari 1936 under sin återstående livstid från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension av
312 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Lovén: Herr talman! Med stöd av vad arméförvaltningens artillerioch
civila departement anfört i detta ärende ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Leffler: Herr talman! I denna fråga gäller det, som i så mångå andra,
att man måste hålla sig till vissa principer och icke springa ifrån dessa.
Denne man är icke berättigad till pension enligt arbetarpensionsreglementena.
Han har avgått vid 50 års ålder. Herr Lovén har visserligen framhållit, att
arméförvaltningens artilleri- och civila departement tillstyrkt motionen. Men
statskontoret har tillkännagivit motsatt mening. Ett bifall till motionen skulle
otvivelaktigt medföra en hel del konsekvenser, som äro ganska svara att överblicka.
Dessa skäl hava varit avgörande för utskottet vid dess ställningstagande.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på avslag därå

m. to.

(Forts.)

Den, det ej vill, TÖstar

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer
nn. m. (Forts.)

samt bifall i stället till den vid punkten fogade reservationen; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Punkten 8, angående pension åt förre faktoriarbetaren A. R. Pettersson.

I en inom andra kammaren av herr Lundbom väckt motion, nr 340, hade
föreslagits, att riksdagen måtte bevilja förre faktoriarbetaren Axel Robert
Pettersson ett årligt understöd av 480 kronor att utgå från och med innevarande
års början.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade emellertid vid denna punkt anmälts av herr Laurén, som
yrkat, att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte medgiva, att
Pettersson finge från och med den 1 januari 1936 under sin återstående livstid
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig
pension av 480 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs, och yttrade därvid:

Herr Laurén: Herr talman! Utskottet har här som anledning till sitt avstyrkande
utlåtande sagt, att Petterssons tjänstetid har icke varit fullt 15 år,
då han avgått från sin befattning vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori. Jag
reserverade mig därför, att denna avgång icke var frivillig. Han hade varit
anställd tidigare. Då fick han sluta på grund av brist på arbete. Den andra
gången han anställdes, var förhållandet detsamma. Han har icke frivilligt
avgått utan på grund av arbetsbrist. I det senare betyget står detta även
framhållet.

När Pettersson slutade, hade han ett kapital på omkring 2,000 kronor. Han
köpte ett litet hemman och försörjde sig och familjen så gott han kunde. Men
när barnen växt till, var denna förvärvskälla icke tillräcklig, utan barnen
flyttade då ifrån honom och togo anställning på andra platser inom Eskilstuna.
När han sedan blev äldre och sjuklig, kunde han icke ensam sköta hemmansdelen.
Han måste sälja den. Han fick sina 2,000 kronor tillbaka. På dessa
2,000 kronor hava han och hustrun hittills levt. Nu äro pengarna slut, och
den hjälp, som hustrun kan skaffa, är icke stor. Men makarna hava sökt
draga sig fram sa gott de kunnat. Nu måste de antagligen anlita fattigvården.
Jag känner Pettersson mycket väl och hans anställning vid gevärsfaktoriet,
och jag vet, att de uppgifter, som lämnats i motionen, också äro riktiga. Jag
vill tillägga, att om han nu skulle avgått från gevärsfaktoriet efter så lång
tids tjänst, skulle han enligt nuvarande bestämmelser ha fått en pension av
omkring 600 kronor utan att behöva gå till riksdagen. Då han lider nöd, kan
man. säga, eller åtminstone befinner sig i mycket små omständigheter, har
jag icke tvekat att reservera mig mot utskottets beslut. Jag hemställer till
andra kammaren, att den i detta fall måtte bevilja pensionen, då han som
sagt, icke avgått frivilligt från sin tjänst. Det har givit mig anledning att
göra detta yrkande.

Med herr Laurén förenade sig herrar Elmroth och Lundbom.

Herr Leffler: Herr talman! Det är alltid så, att de motioner, som komma
till bankoutskottet rörande pension åt olika personer, avse, att skaffa hjälp
till dessa. Det är utgångsläget, att alla äro mer eller mindre i behövande örn -

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Äng. pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer

m. m. (Forts.)

ständigheter. Det är naturligtvis även förhållandet nied denne man. Jag
tillåter mig påpeka, att utskottet beträffande denna fråga varit fullständigt
enhälligt i sitt beslut med undantag av herr Laurén. Jag tillåter mig även
påpeka, att det är riktigt, som herr Laurén säger, att han kanske delvis tvangs
av omständigheterna att lämna sin plats och icke gjorde det frivilligt. Men
det är en anställningstid av endast 15 år och så långt tillbaka i tiden som 18
år, då det inträffade. Jag frågar: Var skall man draga gränsen för att bevilja
pensioner, örn man skall gå in för denna pension? Jag undrar, örn andra
kammaren är beredd att taga alla konsekvenser.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Laurén: Gentemot utskottets ärade vice ordförande ber jag få erinra,
att kammaren alldeles nyss beviljade pension till en person, som slutade vid
samma tid. Han hade haft anställning till 1922 och var mycket yngre än den
det här är fråga örn. Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på avslag därå samt bifall i stället till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Laurén, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkten
8 av utskottets förevarande utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda örn omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes.

Därvid avgåvos 62 ja och 56 nej, varjämte 28 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 9—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14, angående pension åt t. f. landsfogden A. J. A. Jacobson.

I en den 14 februari 1936 dagtecknad proposition, nr 92, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, i punkten 4 föreslagit riksdagen medgiva,
att t. f. landsfogden i Hallands län Anton Johan Arvid Jacobson finge
från och med månaden näst efter den, varunder han frånträdde förordnandet

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer
m. m. (Forts.)

såsom landsfogde, under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 2,700 kronor.

Utskottets hemställde, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Akerberg, Lindgren, Ehrnberg,
Leffler och Carleson, vilka inom utskottet yrkat, att utskottet skulle
tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Leffler: Herr talman! Denna fråga var föremål för riksdagens prövning
förra året, och då blev framställningen avslagen av båda kamrarna med
bl. a. den motiveringen, att man icke var övertygad om, att den sjukdom, som
mannen i fråga lider av, icke var självförvållad. Då denna fråga i år återkommer,
framgår det tydligt av de handlingar, som åtfölja den kungliga propositionen,
att denna sjukdom icke har kunnat anses vara självförvållad. Medicinalstyrelsens
rättspsykiatriska nämnd säger nämligen i sitt utlåtande, att
den sjukdom, varav Jacobson lider, enligt gängse medicinsk åskådning icke
kan anses såsom självförvållad. De skäl, som förra året anfördes av riksdagen,
ha alltså i den delen bortfallit.

Vidare finns ett intyg från professor Sjöbring, av vilket man finner, att
mannen i fråga lider av s. k. dementia paralytica. Detta är en sjukdom, som
är synnerligen hemsk och lömsk. En människa kan gå och bära på denna
sjukdom i åratal, innan den bryter fram, och en människa kan under denna
tid göra sig skyldig till åtskilliga egendomliga handlingar, som man knappast
kan anse, att en klok och förståndig människa kan göra sig skyldig till. Så
tycks vara förhållandet med denne man. Och när man nu kan konstatera, att
han lider av denna sjukdom, dementia paralytica, som blivit akut och brutit
ut, så finner man däri en naturlig förklaring till varför han handlat så, som
han gjort under de gångna åren. Det kan heller icke gärna anses annat, än
att det är denna sjukdom, som är skulden till att hans handlingssätt varit
sådant, som det varit. Man vill naturligtvis icke på något sätt försvara ett
dylikt uppträdande, därest man icke finner en sådan förklaring som denna.

Han har ju varit extra i tjänsten. Hade han varit anställd som ordinarie,
hade han på grund av denna sin sjukdom utan vidare blivit pensionerad av
staten, och frågan om pension till honom hade då icke behövt föreläggas riksdagen.
Första kammaren har också tagit all hänsyn till det nya läge, som
frågan kommit i, och med överväldigande majoritet i dag på förmiddagen beviljat
den pension, som Kungl. Maj :t föreslagit, och som reservanterna hava
tillstyrkt.

Då nu frågan är så ömtålig och tråkig att över huvud debattera, skall jag
med denna motivering tillåta mig yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag måste säga, att jag hade
ju icke väntat, att det på denna punkt skulle komma fram någon reservation
från bankoutskottet, ty alla de upplysningar örn ifrågavarande person, som
framkommo i utskottet rörande hans förhållande i tjänsten under den tid, han
innehaft landsfogdetjänsten i Hallands län, vore av den beskaffenhet, att man
icke kunde tänka sig, att någon skulle vilja försvara, att staten i ett fall som
detta skulle träda in för att bevilja pension.

Jag vill erinra örn att riksdagen nyligen på framställning av Kungl. Maj:t

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Äng. pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer

m. m. (Forts.)

fattat beslut rörande en gammal bestämmelse, som funnits i fråga om pensionering
av gamla soldater. Bestämmelsen innehöll, att örn en dylik någon gång
under sin tjänstgöring, kanske i sin ungdom, begått något felsteg av något slag,
så skulle detta vara ett hinder för att tilldela honom pension. Denna bestämmelse
har riksdagen i år avskaffat, men den har statt kvar ända tills nu.
Nu ifrågasättes här, att riksdagen skulle gå in för att bevilja pension till en
person, som icke haft någon ordinarie tjänst, och som under största delen av
den tid, han haft sin tjänstgöring förlagd till Hallands län, har misskött sm
tjänst på ett sådant sätt, att det rent av har upprört rättskänslan inom länet.
Jag kan icke här draga fram — och skall icke heller göra det varken allt
eller hälften eller ens tiondelen av allt det anmärkningsvärda, som denne person
under sin tjänstgöring gjort sig skyldig till. Men hans förseelser äro^av den
beskaffenhet, att örn riksdagen här skulle gå in för att lämna pension at mannen
i fråga, så skulle rättskänslan hos den stora, breda massan av folket inom
den del av länet, som känner till hans tjänstgöringsförhållanden, livligt reagera.
Det finns ingen möjlighet att offentligt talga i försvar ett sådant handlingssätt.
Här väger riksdagen kronor och ören, då det gäller gamla utslitna arbetare,
som under ett livs långa tjänstgöring utfört ett plikttroget arbete, och det skall
i allmänhet vilja mycket till för att man skall ga in för att bevilja dem någon
pension. Men här ifrågasätter man ett rakt motsatt förfaringssätt, nämligen
att riksdagen skulle bevilja pension åt en person,_ som under huvudsakliga delen
av den tid, han haft sin tjänstgöring förlagd till Hallands län, Ilar misskött
sin tjänst. Han har genom det sätt, varpå han skött denna tjänst, förorsakat
vissa förhållanden i det rättsliga förfarandet, som äro av rent upprörande natur,
och som man icke här kan gå in för att försvara. _

Nu söka utskottsreservanterna här skydd bakom ett läkarintyg, som iöreligger,
och framhålla, att sjukdom skulle vara orsaken till att denne man icke
kunnat vara herre över sina handlingar. Jag vill erinra örn, att detta läkarintyg
icke fanns föregående år. Jag vill vidare erinra örn, att personen ifraga
under, som jag förut sagt, huvudsakliga delen av sin tjänstetid misskött sig. Det
är sålunda icke endast under de senare åren, som detta förekommit. Detta
läkarintyg gör därför för mig varken från eller till, när det gäller att bedöma,
huruvida man skall bevilja pension. Jag förstår till fullo den godhjärtenhet,
som gjort, att finansministern, när han fått en förnyad framställning fran länsstyrelsen,
ansett det vara sin plikt att bära fram förslaget till riksdagen. Men
jag har den bestämda uppfattningen, att riksdagen gör finansministern den
största tjänsten genom att avslå denna framställning.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr Westman instämde häruti.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Jag förmodar, det får bli min egen sak att bedöma, på vad sätt kammaren gör
mig den bästa tjänsten. De fakta, örn vilka herr Andersson i Falkenberg erinrade
ha icke varit okända i finansdepartementet, och de voro icke heller
okända i första kammaren, som tvärt emot det goda exempel, som herr Andersson
givit här i andra kammaren, mycket utförligt sysslade med att framlägga
de personliga förhållanden, som herr Andersson endast anspelat pa..

Jag förstår innerligt väl den rent personliga reaktion, som inträder när
man finner, att en statens tjänsteman efter nära. tjugu ars tid, under vilken han,
såvitt man kan förstå, mycket illa har skött sin tjänst, skall belönas, som det
heter, med pension. Men det finns en skillnad, som vi icke kunna komma ifrån,

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda per soner

m. m. (Forts.)

mellan de i staten tjänst anställda och, jag vill nästan säga den överväldigande
delen av alla medborgare, nämligen att i statens tjänst anställda lia dels
vissa lagliga och dels vissa av praxis utbildade krav på staten. Detsamma som
herr Andersson i Falkenberg.nyss yttrat kunde mycket väl ha gällt en tjänsteman,
som hade haft den lagliga rätt till pension, att det icke varit möjligt för
någon riksdag, huru upprörd den än varit, att beröva honom denna, så länge
icke de förmän, som han haft att göra med i tjänsten, funnit sådana förhållanden
föreligga, att han blivit skild från tjänsten. Nu är det på det sättet,
att denne tjänsteman är extra ordinarie. Men det finns en lång praxis, som har
medfört, att man efter ett visst antal års tjänst anser moralisk skyldighet för
arbetsgivaren föreligga att pensionera tjänstemannen. Vad som här anförts
är i grund och botten icke någon invändning mot att han får pension, utan det
är en invändning emot att han fått stanna så länge i tjänst, att han har de
formella meriterna för att få pension.

Man kan naturligtvis såsom herr Andersson i Falkenberg säga, att det där
betyget m sjukdom kan icke^ spela någon särskilt stor roll. Ja, om man vill
spela på känslosträngarna, såsom herr Andersson i Falkenberg gör, då han
talar örn känslorna bland befolkningen i provinsen, så skulle det naturligtvis
också vara möjligt att spela på känslosträngarna i den riktningen, att man talar
örn en olycklig människa, som under en lång följd av år på grund av sjukdom
varit oförmögen att vara herre över sig själv. Problemet måste till sist bli det,
huruvida denna olyckliga människa, då han kommit till det stadium, att han
icke kan fullgöra sin tjänst och försörja sig själv, skall falla tillbaka på den
kommun han tillhör, eller örn staten som arbetsgivare skall säga: vi ha låtit
honom stanna kvar så länge, att vi icke kunna undandraga oss att under den
kanske korta tid av sitt liv, som han kan ha kvar, också se till, att han får sin
försörjning på statens bekostnad.

Det förelåg vid förra årets riksdag icke något intyg om att hans handlingar
skulle ha varit beroende på denna sjukdom. Nu föreligger detta intyg, och
alltså har den grund, på vilken andra kammaren ställde sig förra året, blivit
undanröjd. Jag tror, att örn man vill se saken så, som man här i denna kammare
mäste se den, se den i stort, se den som ett uttryck för en konsekvent
tillämpning av de regler, som staten tillämpar för sina tjänare, så kan man
icke komma, till annat resultat än det, som vi inom finansdepartementet kommit
till. Vi ha, som jag började med, icke varit okunniga örn allt, som kan
sägas emot detta, förslag. Jag har själv icke varit okunnig örn något av vad
herr Andersson i Falkenberg och andra från provinsen skulle kunna säga i
detta fall. Men jag har, då jag vägt det ena emot det andra, icke kunnat underlåta
att a.nse, att de starkare skälen vila på den sida, som vunnit första kammarens
bifall, vilka skäl jag hoppas, att även andra kammaren skall böja sig
för.

Herr Lovén: Herr talman! Jag nödgas besvära kammaren med några ord
till. Man vet, att statsrådet lagt sig i selen för sin proposition, och det är ju
icke att. undra på, att finansministern söker försvara sitt förslag. Men jag
skulle vilja citera när Leffler säger: Vart skall det bära hän, örn riksdagen
skall bevilja sådana pensioner som den, till en arbetare, som icke riktigt fyller
måttet? Jag frågar andra kammaren: Vart bär det hän, örn vi skola pensionera
en man, som skött sin tjänst på det sätt, som herr Andersson i Falkenberg
antydningsvis velat låta kammaren förstå? Den sjukdom, som mannen
lider av, har ju i utskottsutlåtandet angivits med sitt latinska namn, men man
har sagt mig från kompetent håll, att det är syfilis. Nu säger man här, att

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Äng. pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer

m. m. (Forts.)

denna sjukdom skulle varit anledningen till att lian gått omkring och varit
berusad och även gjort sig skyldig till fylleri i tjänsten. Man kan hitta^på
mycket underligt här i världen för att främja sina saker. Jag såg en gång
i en tidning en uppgift om en ung man med ett bekant namn, som blivit tagen
av polisen på Birger Jarlsgatan i Stockholm och därvid gjort våldsamt motstånd.
Och detta hade berott på ett patologiskt rus! Men örn polisen tar en
kolarbetare på Skeppsbron och dömer honom för fylleri, så är det icke något
patologiskt rus; det är ingenting annat än en vanlig bondfylla, som det
heter på vulgärt språk. Man kan hitta på mycket underligt i sådana här fall.

Herr Andersson i Falkenberg omnämnde, att bestämmelserna angående för
pension erforderliga meriter beträffande sjömän vid flottan blivit ändrade genom
en proposition i år. Jag påminner mig med anledning därav en begäran
örn pension för en sjöman vid flottan, vilken icke hade »redligt och väl» skött
sin befattning. Han hade nämligen för fyrtio år sedan, som ung pojke alltså,
gått i land och blivit berusad och därefter gått ombord i detta tillstånd. Med
anledning därav skulle han icke få någon pension. Det gick så långt, att
stationsbefälet hos Kungl. Majit hemställde örn ändring i detta avseende; och
det blev en ändring. En annan gång, då det var fråga örn pension åt en flottist,
snokade man i papperen och fick fram, att denne en gång hade rymt från
ett flottans fartyg men blivit insatt i tjänst igen. Med anledning därav kunde
den mannen icke få pension —- alltså därför att han rymt en gång i unga dar.

Statsrådet säger, att här föreliggande omständigheter icke voro okända, och
att det här gäller en olycklig man, och att det fel, som är begånget, egentligen
är det, att K. B. icke avskedat mannen. Men detta fel behöver icke göras
ännu större genom att pensionera honom med 2,700 kronor. Örn en extra ordinarie
stationskarl vid statens järnvägar eller en extra brevbärare vid posten,
som icke är pensionsberättigad, går och super sig full gång på gång i tjänsten,
så är det icke en sådan sak, att den faller under allmän åklagare, och han kan
icke komma att stå inför domstol och kanske ramla omkull där, så att han får
transporteras ut. Och tror någon, att den mannen, örn han sköter sig så, får
pension? Han är icke berättigad till det. Försök sedan säga, att det är en
olycklig människa, som kanske fått denna här omnämnda sjukdom, som utskrives
på latin i utskottets utlåtande, och att det är detta som gjort, att han
blivit så fallen för att bli berusad, och att han därför borde få pension. Det går
inte!

Det lämnades i utskottet av herr Andersson i Falkenberg åtskilliga fler detaljer,
men vi skola icke, som herr Andersson framhöll, draga in dessa i protokollet.
För att skaffa mig ännu mera förvissning skrev jag emellertid till
några mera bemärkta personer i Halmstad och frågade, om de ville ge mig ett
auktoritativt utlåtande, huruvida det vore lämpligt att pensionera honom.
Från en av dem jag tillskrev erhöll jag i brev bl. a. följande upplysning: »Efter
en mycket graverande anmälan mot J. av en kriminalkonstapel Friberg -—- händelsen
återgavs i tidningarna här -— kände J. marken bränna under sina
fotter, och han kom då underfund med att han var sjuk.» När denna anmälan
— en mycket graverande historia för en landsfogde — gjordes av en kriminalkonstapel,
fann man, att denna sjukdom dugde att taga fram. Och sedan dess
har han, såvitt det är mig bekant, icke uppehållit tjänsten men åtnjutit statsavlöning
under hela den tid, han gått och varit sjukledig. Men -— också såvitt
jag vet — skulle detta laga slut den 1 juli. Då skulle förordnandet för honom
såsom extra landsfogde utgå, och sedan skulle pensionen taga vid.

Jag tror icke, man får lov att göra på det sättet, ty det skulle bliva en
blamage för riksdagen. Ja, det skulle säkert bli betecknat med ännu starkare

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer
m. m. (Forts.)

ord, om riksdagen gick denna regeringens begäran om pension till mötes. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! dag ber om ursäkt att jag besvärar
kammaren i denna debatt, men jag måste göra det därför att jag tycker
att det resonemang som förts av herr Andersson i Falkenberg och herr Lovén
icke är riktigt rätt och icke följer rättvisans principer på någon punkt. Jag
måste för det första säga, att en dom sådan som herr Lovén vill att riksdagen
skall avkunna om den person varom fråga är, bör man icke avkunna direkt
i hatets tecken, ty en dom som avkunnas av domare, som hata vederbörande
person, kan aldrig på något sätt betraktas som rättvis. Enligt de handlingar,
som föreligga, har vederbörande person en gång straffats för de förseelser
han begått, och det är väl icke meningen att man här på högsta ort skall införa
en ny slags ordning, nämligen att en och samma person skall straffas två
gånger för precis samma förseelse. Göta hovrätt har ju suspenderat mannen
från tjänsten i två månader, och därmed har Göta hovrätt ansett, att han blivit
tillräckligt bestraffad för de förseelser han gjort. Skall nu riksdagen
bättra på Göta hovrätts dom med att frånkänna honom den pension, som staten
skulle gett honom, därest han icke hade på något sätt misskött sig? I
detta fall tycker jag, örn man har den uppfattningen, att domen varit för lindrig,
att man borde vända sig till de myndigheter som haft att övervaka vederbörande
persons arbete och säga, att ni ha varit allt för släpphänta gent
emot honom och låtit honom få missköta sig gång efter annan utan någon som
helst påföljd. Det är bra sent att göra det, när fråga är örn beviljande av
pension åt honom, helst som han därtill också är sjuk.

När herr Andersson i Falkenberg säger, att rättskänslan nere i det län, där
han varit anställd, skulle reagera, därest han finge pension, skulle jag vilja,
fråga: Reagerar icke samma rättskänsla hos samma personer, därest staten
eller kommunen på annat sätt än genom pension bleve tvungna att försörja
personen i fråga? Det förefaller mig, som örn den rättskänsla det här är fråga
om, skulle vara en liten smula ensidigt inriktad. Jag vill med detta, herr talman,
icke på något sätt — jag upprepar det — icke på något sätt försvara en
person, som misskött sig i sin anställning, det må vara i statens eller i annan
tjänst, men jag tycker ändock icke, att man skall bestraffa en person på det
sätt, som här från utskottets sida yrkas, och jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde herr Anderson i Råstock.

Herr Hingård: Herr talman! Det är ju ganska pinsamt att dryfta en

frånvarande persons angelägenheter på sätt, som här skett. Det faller mig
naturligtvis icke in att taga i försvar de klandervärda handlingar, som påtalats.
De enligt min uppfattning avgörande skälen för bifall till den kungl,
propositionen äro de, som anfördes av finansministern. Då det emellertid har
gjorts gällande av herr ^Andersson i Falkenberg i hans för övrigt måttfulla
anförande, att pension åt den i detta fall föreslagne skulle inom den landsändan
uppröra den allmänna rättskänslan, så har jag ansett mig såsom också
varande från samma landsända böra ge ett bestämt uttryck åt en annan mening.
Den del av ifrågavarande persons verksamhet, som sammanfaller med
hans landsfogdetjänst, alltså från hösten 1924, har jag ju själv haft rätt goda
möjligheter att följa, dels på grund av att jag varit bosatt i samma stad,

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Äng. pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer

m. m. (Forts.)

Halmstad, och dels på grund av min egen verksamhet som advokat. Och jag
måste säga, att under de tider — och det är klart att de voro de alldeles övervägande
— då vederbörande var fri från spritpåverkan, var han en normalt och
snarast litet mer än normalt duglig tjänsteman; han visade god energi och gott
omdöme i sin tjänst. Så kommo då dessa perioder av alkoholmissbruk — ty
det är att märka att det var ett typiskt fall av periodicitet, vilket väl i och
för sig utgör ett starkt belägg för det rent sjukliga däri, — och då var det ju
som örn en demon slagit ned och en makt, som han icke kunde behärska, tagit
hand örn honom. Jag har den uppfattningen, att man nere i den trakten, örn
som sannolikt är vederbörande skulle omhändertagas pa något försörjningshem,
ganska snart skulle känna sig upprörd över en sådan utveckling. Jag
tycker faktiskt icke det vore staten värdigt att under för handen varande omständigheter
och då sjukdomen är styrkt intaga en avvisande hållning. De
förseelser, för vilka vederbörande en gång undergått bestraffning, har han,
som herr Lindberg i Stockholm mycket riktigt framhöll, straffats för en gång;
han bör icke därutöver av riksdagen straffas med något slags livstidspåföljd
genom mistad pension.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag blev något förvånad

över herr Lindbergs i Stockholm inställning i denna fråga, och jag skulle vilja
råda herr Lindberg till att, innan han försvarar sådana herrar, litet närmare
undersöka de verkliga förhållandena, innan han gör sina uttalanden. Vidare ber
jag bestämt att få säga ifrån, att jag icke här uppträtt i någon hätsk avsikt
eller för att bereda en person ett straff, utan jag har uppträtt driven av
ren rättskänsla. Jag reagerar emot, att staten skall premiera en person, som
skött sin tjänst på sätt här uttalats, och jag gör detta så mycket mera, som
det gäller en person som varit den högste vårdaren av rättsväsendet inom länet.
Det är denna reaktion från min sida, som givit mig anledning att uppträda,
och det är icke för att straffa personen i fråga. Vidare vill jag till herr Lindberg
säga, att här är icke fråga örn något straff i detta fall. Personen i fråga
har icke någon laglig rätt att få pension, utan ett bifall till reservationen
skulle enligt min mening vara en premiering av ett sätt att missköta en tjänst,
och det kan jag för min del icke alls ge min anslutning till.

Till min högt aktade länskamrat herr Hingård vill jag säga, att även jag
haft tillfällen av olika anledningar att följa denne persons verksamhet under
ett tiotal år inom Hallands län, och jag känner således till hans sätt att förhålla
sig inom olika områden, och jag tror, att örn herr Hingård ville göra
sig litet underrättad örn inom vissa domsagor och inom vissa rät.tsanstalter
huru personen i fråga har uppträtt, skulle han få upplysningar, som åtskilligt
överskrida vad jag här givit antydningar örn. Beträffande det som herr finansministern
framhöll, att personen i fråga är anställd i statens tjänst och
enligt vanlig kutym skulle haft rätt till pension, vill jag icke bestrida detta
men framhålla, att vi å andra sidan också ha rätt att pröva, örn en person har
fullgjort sina skyldigheter, så att det kan finnas någon anledning att premiera
honom. Han är icke ordinarie utan är extra ordinarie och är således icke anställd
på konstitutorial, varmed skulle följa laglig rätt att få pension. Jag för
min del har icke lagt an på att här spela på känslosträngarna, utan det har
varit, som jag förut nämnde, själva känslan för vad som är rätt och orätt och
möjligt att försvara i denna sak.

Jag har ingen anledning att frångå mitt yrkande.

Andra kammarens protokoll 1936. Nr SS. 5

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Äng. pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer
m. m. (Forts.)

Fröken Wellin: Herr förste vice talman! Jag har icke begärt ordet för
att uttala mig i _ detta speciella fall, utan för att göra ett principuttalande.
Jag har arbetat inom praktisk sjukvård i femton år och lärde mig därvid, att
när vi fingo hand örn en sjuk människa, hade vi icke att rätta vårt sätt att
behandla denna sjuka människa efter huruvida personens i fråga lidande varit
självförvållat eller icke, utan vi hade att se till, att det var en sjuk och lidande
människa i behov av hjälp. Och jag tror, att det är en princip, som
det är gott, att vi människor hålla fast vid.

Herr Lovén: Herr talman! Jag har icke något emot att denne man be handlas

som en sjuk människa, men därför att sjukdomen utgör orsaken till
att han uppträtt så olämpligt, behöver han väl icke belönas med pension, som
han icke har rätt till. Till herr Lindberg vill jag säga, att jag kan icke hata
mannen, darför att jag icke känner honom, och jag skulle väl icke kunna hata
en människa, som jag blott möter i utskotts- eller riksdagshandlingar. Förslaget
blev i ^ fjol nära nog _ enhälligt avstyrkt både i utskottet och i kamrarna.
Jag har gått in för att tillsammans med herr Andersson i Falkenberg påvisa,
att vi skulle göra orätt, örn vi pensionerade en person, som icke är lagligen
berättigad till pension, när han icke skött sig väl. Nu ville herr Lindberg
försöka göra gällande, att han straffats tillräckligt för sina förseelser. Jag
vet icke, för vilken eller vilka förseelser dessa två månaders suspension gällde,
men jag vet, att när mannen kom i tjänst igen, begick han oavbrutet nya förseelser,
tills han blev anmäld av en kriminalkonstapel, och så blev han sjuk
den gången. Han blev således straffad med två månaders suspension, och då
vill herr Lindberg göra gällande, att man skall icke ytterligare straffa honom.
Nej, ingen vill straffa mannen; jag uttalar det uppriktigaste beklagande för
honom, men jag kan icke vara med om att belöna honom. Detta är fråga örn
en belöning, därför att han är icke berättigad till pension, och då man som
jag under så mångå år försökt utfå pensioner på några få hundra kronor exempelvis
till en utsliten lantbrevbärare eller knekt eller städerska och vet, hur
man i sådana fall, ifrån håll, där man nu försvarar propositionen, nagelfar
och söker med ljus och lykta efter att hitta några omständigheter eller kryphål,
som kunna tala emot i en sådan sak. Så skedde t. ex. då det gällde den
där flottisten, som var i land för 40 år sedan och bar sig illa åt. Då reagerar
min rättskänsla.

Mitt samvete förbjuder mig att, när det gäller en människa med en sådan
meritlista, ge en pension på 2,700 kronor, och det tycker jag ni kunde förstå,
både herr Leffler och herr Lindberg.

Herr Carleson: Herr talman! Ifrågavarande tjänsteman har uppenbarligen
lidit av den i uttalandet omförmälda sjukdomen på tidigt stadium. Hade han
blivit försatt ur tjänstgöring, innan någon förseelse ägt ruin, så hade det
icke varit tal örn annat, än att pension kommit att bestämmas i den ordning,
som praxis tidigare fastställt. När herrarna nu gå emot beviljandet av pensionen,
så måste man väl gå ut ifrån, att ni — mot vad jag anser vara styrkt
eller sannolikgjort — mena, att sjukdomen icke legat till grund för dessa förseelser
eller föranlett den bristande jämvikten hos honom.

Jag för min del yrkar bifall till propositionen.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag måste säga till herr Lovén,
att jag för, min personliga del har aldrig sökt efter några kryphål för att
fråntaga någon människa en gratifikation eller pension eller vad det vara

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Äng. pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer

m. m. (Forts.)

må. Jag Ilar med mitt inlägg endast velat framhålla, att man icke skall
försöka dra fram sådana rättsprinciper, som gjorts här från herrar Lovéns
och Anderssons sida. Jag upprepar ännu en gång, att rättskänslan nere i
länet måste reagera lika starkt, om denne person blir omhändertagen av staten
eller kommunen på annat sätt än genom att han får pension. Ty reagerar
man för att han får pension, så att han kan leva utan bekymmer tills
han dör, så måste man också reagera, örn han blir omhändertagen och hjälpt
på annat sätt.

Herr Eriksson i Tolered: Herr talman! Jag hade icke tänkt att deltaga
i denna debatt, och jag skall heller icke med många ord förlänga den. Min
ståndpunkt i frågan är icke beroende på några personliga erfarenheter, ty
jag har aldrig haft med landsfogden att göra, men jag känner så väl till hur
han skötte sin tjänst och sina göromål, så att jag kan icke med lugnt samvete
rösta för bifall till Kungl. Maj:ts förslag, därför att det skulle rent ut
innebära en premiering av en person, som misskött sig på det sätt han gjort.
Jag vill bara tillkännagiva, att jag kommer att rösta för bifall till utskottets
förslag i denna fråga.

Med herr Eriksson i Toftered förenade sig herr Pettersson i Dahl.

Herr Paulsen: Herr talman! Denne man hör ju icke till dem som äro

berättigade att erhålla pension. Hade så varit fallet, skulle vi icke haft att
behandla denna fråga i dag. Jag förstår ju, hurusom alla de personer, som
här förordat pensionen, låtit sitt goda hjärta tala och att de velat göra mannen
en tjänst. Men äro herrarna så alldeles säkra på, att ni göra det genom att
låta honom få pension? Vad tro ni sker, om han får denna pension? Jo, i
värsta fall hemfaller han åt fylleri igen, örn han får pensionen, och fortsätter
med det liv, som han hållit på med alla dessa år. Är det en lycka för
mannen? Är det icke i ett sådant fall som detta lyckligast, att han icke får
något att röra sig med, utan att det allmänna eller kommunen eller släktingar
få ge honom en knapp hjälp. Då blir mannen i fråga en bättre människa
än han blir, örn han får dessa pengar. Jag tycker, att detta medlidande
är missriktat, man tänker sig icke för, hur det går för mannen, om han
fortfarande får ha pengar i sin hand. För mig står det fullständigt klart,
att jag gör icke mannen en tjänst med att bevilja pension och ge honom pengar,
som han icke förmår sköta. Jag är därför beredd att rösta för bifall till
utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet; och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes
likväl av herr Leffler, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkten
14 av utskottets förevarande utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Ang. tjänstgöringstraktamente
för
vissa befattningshavare

vid förordnande
å
häradsskrivare-
eller
landsfiskalstjänst.

Äng. pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer
m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Lindberg i Stockholm begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
84 ja och 41 nej, varjämte 30 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 15—38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15.

Härpå föredrogs vart för sig punktvis bankoutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tilläggspension
åt vissa i statens tjänst anställda personer; och

nr 22, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa personer
i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 16.

Vidare föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräkningen i
vissa fall av pension åt lärarinna med delaktighet i lärarinnornas pensionsanstalt; nr

24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillämpning av
civila tjänstepensionsreglementet å personal, uppförd å indragningsstat för
domänverket; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av §§ 2, 3 och 9 förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående
konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 17.

Till avgörande förelåg nu andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 8, angående tjänstgöringstraktamente för vissa befattningshavare
vid förordnande å häradsskrivare- eller landsfiskalstjänst.

I en inom andra kammaren väckt, till dess femte tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 503, hade herr Jacobsson m. fl. föreslagit, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utfärdande av sådana föreskrifter,
att tjänstgöringstraktamente måtte tillerkännas befattningshavare vid
länsstyrelse, som förordnats att utom tjänstgöringsorten uppehålla häradsskrivare-
eller landsfiskalstjänst.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

''Äng. tjänstgöring ^traktamente för vissa befattningshavare vid förordnande
å häradsskrivare- eller landsfiskalstjänst. (Forts.)

Efter föredragning av berörda hemställan anförde:

Herr Jacobsson: Herr talman! Med hänvisning till de uttalanden från olika
myndigheter, som utskottet anfört i detta utlåtande, uttalanden, som jag är
övertygad om att samtliga kammarens ledamöter läst igenom och som därvid
måste har bibragt dem en uppfattning rakt motsatt den till vilken utskottet
kommit, ber jag att få yrka bifall till den i ämnet väckta motionen.

Herr Wallén: Herr talman! Med hänvisning till. vad olika myndigheter,
bland andra statskontoret, anfört, skall jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Jacobsson: Herr talman! I anledning av vad ordföranden i femte tillfälliga
utskottet yttrat ber jag att få hänvisa till att länsstyrelsen i Stockholms
län funnit synnerligen önskvärt, att i avbidan på lönereglering provisoriska
bestämmelser meddelas i den i motionen förordade riktningen, en uppfattning,
vilken delas av allmänna civilförvaltningens lönenämnd, som ävenledes
anser, att provisoriska åtgärder böra vidtagas i avvaktan på avlöningsrevisionens
genomförande.

Herr WaHén: Herr talman! Jag skall be att till svar få läsa upp vad en

annan myndighet, nämligen statskontoret, anfört: »Statskontoret vill icke
förneka, att de nuvarande bestämmelserna örn ersättning åt vikarie, å häradsskrivare-
eller landsf iskalstjänst i vissa fall kunna medföra obilliga konsekvenser
i avlöningshänseende. Spörsmålet huru de patalade mindre tillfredsställande
verkningarna av dessa bestämmelser skola kunna undanröjas torde
emellertid icke var så lättlöst, som det i förstone kan förefalla.» Statskontoret
slutar med följande ord: »Då en revision av nu gällande avlöningsförfattningar
lärer vara att emotse inom en nära framtid, synes det statskontoret
att med prövningen av nu förevarande fråga bör ansta i avvaktan pa sagda

Statskontorets uttalande bör väga tungt. Jag yrkar fortfarande bifall till
utskottets förslag.

Herr Jacobsson: Herr talman! Jag vill bara påpeka, att hen huvudsakliga
anledningen till att statskontoret avstyrkt vidtagande av åtgärder, nu varit,
att statskontoret ansett samma missförhållanden råda. på andra områden samt
att de där rådande missförhållandena icke skulle bliva avhjälpta genom ett
bifall till min motion. Statskontoret har framhållit, att befattningshavare i
hovrätt, som av hovrätten förordnas förvalta häradshövdingeämbete på annan
ort än hovrättens stationeringsort, icke åtnjuter tjänstgöringstraktamente
under dylikt förordnande. Jag vill framhålla, att beträffande dessa befattningshavare
i hovrätt icke framställts något förslag. Till nästa ars riksdag
torde frågan örn en reglering av lönerna för häradsskrivares och landsfiskalers
vikarier komma upp, och örn den frågan da löses, sa komma dessa befattningshavare
ändå i annan ställning än befattningshavare i hovrätt, som förordnats
vikariera för häradshövding.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock pa avslag
därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

§ 18.

Orri vi88 Å föredragningslistan fanns vidare upptaget andra kammarens tredje till åndring

i fälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion örn viss ändring
9«''tämmelser * Sä^an(^e bestämmelser angående befäl å svenska handelsfartyg.

angående be- _ I en inom andra kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga utskott hänfal
å, h<*nMs- visad motion, nr 29, hade herr Ström m. fl. föreslagit, att riksdagen måtte i
ar 1J''’" skrivelse till Kungl. Maj :t begära sådan ändring i förordningen den 29 mars
1912 angående befäl å svenska handelsfartyg m. m., att de i §§ 14, 15 och 16
uppställda fordringarna om. tjänstgöring å segelfartyg utginge och att i övrigt
de ändringar i förordningen vidtoges, som härav kunde föranledas.

Utskottet .hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Ström: Herr talman! Föreliggande motion och utskottsutlåtande vittna
örn att denna fråga marscherat framåt. När jag år 1931 väckte en liknande
motion, ansågs det vara omöjligt att biträda ett sådant förslag. Statsutskottet
hänvisade då till att 1930 års navigationsskolesakkunniga bestämt uttalat,
att det vore nödvändigt med utbildning ombord på segelfartyg. De sakkunnigas
förslag hade vunnit nära nog enhälligt understöd från de olika sammanslutningar,
till vilka förslaget remitterats för yttrande, liksom även från
navigationsskolorna i allmänhet och kommerskollegium. Departementschefen
hade på anförda skäl funnit sig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag härutinnan.

År 1931 var det omöjligt att få igenom ett förnuftigt förslag. I år har
utskottet, då det behandlat motionen, hänvisat till att kommerskollegium förra
året utarbetat förslag till ny fartygsbefälsförordning och att kommerskollegium
åtminstone delvis släppt kravet på utbildning ombord på segelfartyg.
Sådan utbildning skulle icke vara obligatorisk.

Jag hade nu tänkt framställa en fråga till herr handelsministern örn, när
han kan framlägga kommerskollegii förslag. Det kan nog dröja tämligen
länge. Jag erinrar örn att här i kammaren för flera år sedan fattades beslut
örn en utredning^ angående avgifterna vid sjöfolkets resor. Utredningen låg
klar, men statsrådet brydde sig inte örn att föra fram denna fråga förrän
det påkallades genom en interpellation. Fjorton dagar efter interuellationens
framställande förelåg proposition i frågan. Ibland går det att få fart på
regeringen.

Handelsministern lyser ju med sin frånvaro. Jag kan därför icke framställa
min fråga till honom annat än via riksdagens protokoll. Förslag i
ämnet överlämnades till Kungl. Maj :t den 20 juni förra året. Det vore på
tiden, att man sage till att fa en ändring till stånd. Det finns ju ingen anledning
för regeringen. att ligga pa dessa förslag, när de äntligen efter flera
ars. utredning^ kommit fram. Utskottet anser, att i och med det kommerskollegium
föreslår dessa ändringar är saken ordnad. Jag har emellertid en annan
uppfattning, och jag skulle tro att, om utskottet hade trängt in i frågan,
utskottet också kommit till en annan uppfattning. Jag vet ju icke vad kommerskollegium
föreslagit etter vad regeringen kan komma att föreslå beträffande
befälstjänstgöring på segelfartyg. Det är en tämligen viktig sak. Icke
heller vet man, när de nya bestämmelserna skola träda i tillämpning. Med
hänsyn till att det snart gatt ett ar efter det kommerskollegium överlämnat
sitt förslag utan att vi sett till någon proposition, vore det kanske anledning

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn viss ändring i gällande bestämmelser angående befäl å handelsfartyg.

(Forts.)

att skriva till regeringen, för att försöka få fram det förslag, som utarbetats
i ämnet.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till motionen.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag hade knappast tänkt mig,
att herr Ström skulle framställa något yrkande. Genom kommerskollegii förslag
har han realiter nått det syfte han velat främja med sin motion. I fartygsbefälsförordningen
finns för närvarande en bestämmelse örn att för erhållande
av skepparbrev av andra eller första klass och styrmansbrev fordras
tjänstgöring å segelfartyg under viss tid. Motionären vill ha bort dessa bestämmelser.
Kommerskollegium har föreslagit, att bestämmelserna skola borttagas.
Utskottsbetänkandet innehåller ett koncentrat av kommerskollegii utlåtande.
Där heter det att kommerskollegii förslag innebär bland annat frångående
av nuvarande ovillkorliga fordran å viss segelfartygstjänst för erhållande
av respektive skepparbrev av andra klass, skepparbrev av första klass
och styrmansbrev. Förslaget går således lika långt som motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström: Herr talman! Kanske den ärade ordföranden i utskottet skulle
vilja upplysa mig örn när regeringen tänker framlägga kommerskollegii förslag.
Dessförinnan kan ju ingen förändring komma till stånd. Det är ju möjligt,
att samma sak kommer att inträffa, som hänt förut, nämligen att regeringen
ligger flera år på förslaget. Eftersom jag icke kan få något besked
från handelsministern kanske herr Andersson i Malmö i stället kan lämna mig
sådant.

Vidare anfördes ej. Herr förste vice talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i
stället till den i ämnet väckta motionen: och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

§ 19.

Slutligen upptogs till behandling andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion örn viss ändring i gällande
bestämmelser örn rätt att föra befäl å passagerarfartyg.

I en inom andra kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 30, hade herr Ström m. fl. föreslagit, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära sådan ändring i förordningen angående befäl
på svenska handelsfartyg m. m. den 29 mars 1912, att i § 4 punkt 1 b och
samma § punkt 3 b gjordes sådana ändringar, att de befäl, som i dessa punkter
omnämndes, finge rätt att föra befäl å passagerarfartyg, som trafikerade
visst hamnområde och som icke gjorde längre resor än 8 nautiska mil från
sin huvudstation, oberoende av fartygens tontal och maskinstyrka.

Om visa
ändring i
gällande bestämmelser
örn
rätt att föra
befäl å passagerarfartyg.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Ström: Herr talman! Med denna motion förhåller det sig på samma
sätt som med den förra. Jag har lagt fram den vid flera föregående riksdagar,
men den har avvisats. Under tiden har man genomfört partiella för -

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Örn viss ändring i gällande bestämmelser örn rätt att föra befäl å passagerarfartyg.
(Forts.)

ändringar, men man har icke nått dit vi önska. Det är knappast någonting
annat för oss att göra än att försöka bearbeta opinionen, så att ett rimligt och
rättvist förslag i ämnet kan genomföras.

_ I den fråga, som behandlades nyss, har man ju i stort sett nått fram till en
rimlig och rättvis lösning i kommerskollegii förslag. I nu förevarande fråga
har man icke tagit steget fullt ut så att man kunnat få en förnuftig ordning,
utan man har endast, när det gällt kompetensvillkoren, ökat tontal och maskinstyrka.
På det sättet får man ingen verklig lösning av frågan. Jag kan bevisa
detta med ett litet exempel. Det var i Göteborg en skeppare, som fört en
färja i många år. Men så tog man och byggde skydd för passagerarna på färjan
med påföljd att tontalet ökades, att färjan fick ett så stort deplacement, att
den gamle befälhavaren, som i många år fört befälet på färjan, icke längre var
behörig att.föra fartyget. Ni förstå väl av detta lilla exempel, att det är fullständigt
orimligt att sätta kompetensen i relation till tontal och maskinstyrka.
Man måste komma fram till en förnuftigare metod. Det är därför vi upprepat
vår motion... Man hänvisar till dispensvägen. Man har höjt gränsen för tontalet
litet då och litet då för att tillmötesgå dessa krav, men vi fasthålla vid att
man bör söka komma fram till en fullständigt rättvis ordning, och därför ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till den föreliggande motionen.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Utskottet bär funnit motionens

syfte behjärtansvärt, men utskottet har velat lia säkra garantier för sjöfartssäkerheten
här i landet. Utskottet har därvid måst taga hänsyn till vad de
ansvariga myndigheterna sagt angående erforderliga kompetensvillkor.

Denna fråga gäller närmast Göteborg. Såvitt jag vet finns det ingen annan
plats., i landet, för vilken en sådan reform som den i motionen föreslagna skulle
ha någon som helst betydelse. Jag tror icke det tjänar något till att alltför
mycket fördjupa sig i denna angelägenhet. Kommerskollegium har i sitt juni
1935 avgivna förslag tillmötesgått de önskemål, som framkommit motionsvis.
Jag måste medge, att kommerskollegium icke på långa håll gått så långt som
motionärerna önskat, men jag kan å andra sidan icke se, att det är möjligt vare
sig för utskottet eller riksdagen att emot de ansvariga myndigheterna fatta
beslut i detaljfrågor angående sjöfartssäkerheten.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ström: Herr talman! Jag kan verkligen icke förstå de ansvariga
myndigheterna, som herr Andersson i Malmö talade örn, då de anse, att det
ur sjöfartssäkerhetens synpunkt är nödvändigt att sätta en annan befälhavare
i stället för den, som fört sitt fartyg i låt mig säga tio års tid, bara därför
att man satt upp ett regnskydd på hans fartyg.

Innan man givit en tillfredsställande förklaring på den saken och innan utskottets
ärade ordförande lämnat någon upplysning örn nödvändigheten av
dylika bestämmelser, kan jag, trots att ansvariga myndigheter stå bakom det
hela, icke. godkänna den påtalade oformligheten. Av den anledningen måste
man också fortsätta aktionen i denna fråga.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag hade egentligen icke tänkt
yttra mig i denna fråga, men då jag på sätt och vis är intresserad av densamma
anser jag mig skyldig att säga några ord med anledning av föreliggande
motion och utskottsutlåtande. Jag har också deltagit i utskottsbehandlingen
av frågan och är sålunda medansvarig för utskottets yrkande om avslag å den
av herr Ström m. fl. väckta motionen.

Torsdagen den 2 april.

Nr 22.

Örn viss ändring i gällande bestämmelser örn rätt att föra befäl å passa gerarfartyg.

(iorts.)

När denna fråga förra gången behandlades här i kammaren, blev ju den då
föreliggande motionen ochså avslagen. Jag hade vid tillfället maga fogat en
blank reservation vid utskottets utlåtande. Jag ansåg nämligen den gången i likhet
med vad herr Ström gör nu, att man icke borde kräva denna höga kompetens
för de befälhavare och maskinister, som sysselsättas på de färjor, som ga i tra--fik i Göteborgs hamn. Jag hade också den uppfattningen, att för förande av
vissa av de skärgårdsbåtar som gå nere i Göteborgstrakten icke heller borde

krävas den kompetens som nu fordras.

Efter att ha diskuterat och ventilerat denna fråga ur olika synpunkter mäste
man emellertid komma till det resultatet, att det knappast låter sig göra att
släppa efter på sjösäkerheten och dess krav. I all synnerhet gäller detta fartyg
av den storleksordning, som det här är fråga örn, nämligen färjor och batar,
som ta ett rätt stort antal passagerare än hit och än dit. Örn man skulle
göra ett undantag för de fartyg, som det här närmast är fråga om, nämligen de
där nere i Göteborg, skulle detta betyda, att vederbörande befäl, som innehar
ett dylikt certifikat, skulle kunna överflyttas till tjänstgöring å ett annat får-''
tygj för vars förande andra och högre kvalifikationer — teoretiska örn också
icke praktiska — äro erforderliga. Under sådana förhållanden och när man
nu vet, att kommerskollegium i fall där sa erfordrats dispensvägen medgift
vederbörande rätt att i fortsättningen tjänstgöra å sitt fartyg, är det med
motionen avsedda syftet redan uppnått. Med hänsyn härtill finus det heller
ingen anledning att hålla fast vid förslaget örn en författningsändring pa

denna punkt. . . ,

Jag tror också, att örn herr Ström närmare sätter sig in i denna fråga, han
säkerligen skall komma till det resultatet, att det nied hänsyn till passagerarnas
och besättningens säkerhet och jämväl ur andra synpunkter icke kan vara
lyckligt, örn man allt för mycket släpper efter på kompetensfordringarna ifråga
örn de befattningar som redan finnas. När kommerskollegium, vilket svenska
maskinbefälsförbundet vitsordat, i förekommande fall medgivits dispens, finns
det sålunda ingen anledning för riksdagen att nu påyrka en lindring i bestämmelserna,
en ändring som blott skulle medföra en eftergift ifråga örn kravet
på sjösäkerhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Med anledning av herr Ströms

senaste anförande vill jag endast kort och gott meddela, att kommerskollegium
har rätt att meddela dispens från de bestämmelser, som härvidlag gälla, en
rätt, som kommerskollegium, enligt vad ämbetsverket förklarat, i rätt stor utsträckning
begagnat sig av.

Herr Ström: Herr talman! Endast ett par ord till herr Lindberg i Stockholm.
Han påpekade, att personalens och passagerarnas säkerhet kräver, att
dessa bestämmelser finnas. Jag förvånar mig över att herr Lindberg, som
dock känner till dessa förhållanden, kan göra ett sådant uttalande. En °person
med den kompetens, som jag här talat om, kan få föra fartyg med mångå
mans besättning både i Nordsjön och Östersjön — därvidlag är det icke fråga
örn någon risk för besättningens säkerhet — men han får icke lov att föra
en färja 400 meter från den ena stranden av Göta älv till den andra, där överhuvud
taget ingen som helst risk vare sig för personal eller passagerare kan
anses föreligga. Detta exempel visar väl oformligheten uti de nuvarande bestämmelserna,
en omständighet som icke ens kommerskollegium kunnat förneka.

Andra kammarens protokoll 1936. Nr 22. 6

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

Örn viss ändring i gällande bestämmelser om rätt att föra befäl å passagerarfartyg.
(Forts.)

Till följd av de bestämmelser som sålunda finnas Ilar man varit nödsakad
att lämna dispens, då en strikt tillämpning av bestämmelserna skulle leda till
allt för stora orättvisor. Men när nu dessa bestämmelser äro så besynnerliga,
är det då icke riktigare att upphäva dem och att i deras ställe sätta andra,
som lia åtminstone så mycket av förnuft i sig att med fullt tillgodoseende av
trafiksäkerhetens brav sådana anledningar till orimlighet kunde avskaffas,
som med de nuvarande ojämna och oformliga bestämmelserna göra sig gällande.
Ty nog är det väl svårare att föra ett fartyg från Göteborg till Luleå än
att föra en färja över Göta älv. Rätten att föra det förra fartyget har vederbörande
tack vare sin kompetens och sina betyg, men han har icke samtidigt
rätt att föra en färja 400 meter över Göta älv.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Med anledning av herr Ströms
senaste yttrande måste jag säga, att utskottet måste ha missförstått herr
Ströms motion fullständigt. Skulle man nämligen följa de anvisningar lian nu
lämnat, skulle man kräva styrmans- och skepparexamen av alla som föra fartyg
av något slag och även de högsta kvalifikationer, som finnas stipulerade
för maskinbefäl. Örn herr Ström verkligen har den uppfattningen, tror jag,
att han gör sig själv en tjänst, örn han följer utskottet i denna fråga.

Herr Ekman: Herr talman! Tåg beklagar att jag nödgas begära ordet, men
jag måste lämna en upplysning rörande det verkliga förhållandet beträffande
färjetrafiken i Göteborgs hamn i det avseende, som herr Ström här refererat.
Jag kan därvidlag meddela, att utav de nuvarande befälhavarna i färjetrafiken
äro anställda fyra med sjökaptensbrev, två med styrmansbrev, sju med
skepparbrev av första klass och två med allenast tillståndsbevis.

En lagbestämmelse sådan som den herr Ström vill införa har vad Göteborgs
hamn angår ingen praktisk betydelse. Under de 15—20 år jag tillhört
Göteborgs hamnstyrelse har jag deltagit i behandlingen av frågor, som rört ändrade
anställningsförhållanden för befälhavarna å färjorna. Yi lia i hamnstyrelsen
vid många tillfällen vänt oss till kommerskollegium för att utverka dispens
för en dugande man, som varit anställd på någon av de mindre färjorna, och
som vi önskat befordra till en tjänst å någon av de större färjorna, men till
vilken han icke varit berättigad med hänsyn till sina examina. Såvitt jag
kan minnas har det aldrig vägrats någon sådan dispens. Däremot har det ofta
förekommit — och därvidlag har hamnstyrelsen givetvis varit i sin fulla rätt
och gjort sin skyldighet — att denna befälskår rekryterats med pensionerade
styrmän, vilka seglat på långtrade men som på gamla dagar slagit sig ned i
land, och som hamnstyrelsen velat förhjälpa till en befattning. Det finns ingen
lag som kan hindra Göteborgs hamnstyrelse att fortsätta med den politik, som
vi i det avseendet hittills fört. Hamnstyrelsen har också som jag redan nämnt
genom att den hos kommerskollegium utverkat dispens för gamla beprövade
fartygsbefälhavare i fall då dessa ieke ägt nödig kompetens i form av examina
visat sig ömma för denna kategori av sjöfolk.

Av det anförda torde, herr talman, framgå, att detta förslag såvitt angår
förhållandena i Göteborg saknar varje som helst praktisk betydelse.

Herr Ström: Herr talman! Jag måste inlägga en bestämd gensaga mot

herr Ekmans påstående, att det i min motion gjorda yrkandet skulle sakna
varje som helst betydelse. Måhända betyder detta yrkande ingenting för herr
Ekmans vidkommande och kanske inte heller för hamnstyrelsens, men däremot
betyder det en hel del för de personer, som jag här talat örn och som

Torsdagen den 2 april.

Nr 22;

Örn viss ändring i gällande bestämmelser örn rätt att föra befäl å passa gerarfartyg.

(Forts.)

för övrigt enhälligt genom sin organisation anmodat mig — såväl nu som tidigare
— att motionera i frågan. De stå sålunda samtliga bakom detta krav
på en förändring av de nuvarande bestämmelserna.

Här har påvisats, att man genom att gå dispensvägen kan skapa rättvisa
förhållanden på detta område. Det kan emellertid tänkas, att hamnstyrelsen
icke anhåller örn dispens för vederbörande att få föra sin färja över den 400
meter breda Göta älv, utan att den i hans ställe sätter en person med sjökaptensexamen,
och att den förstnämnde sålunda skjutes åt sidan. Det är ju
möjligt, att dispens beviljats dem, som hamnstyrelsen sökt dispens för, men
det finns å andra sidan andra, för vilka hamnstyrelsen icke sökt någon dispens,
och slutligen finns det sådana som ha erforderliga papper och som tycka, att
de skola ha ett område att bedriva sin verksamhet på. Vad tjänar det egentligen
till att folk skall gå i navigationsskolor för att skaffa sig utbildning
för lägre grad av befälhavare, när de sedan icke få någon sysselsättning utan
finna sina platser upptagna av personer med en utbildning, som berättigar dem
att föra fartyg på låt mig säga 10,000 ä 12,000 ton på långtrade, men som
tröttnat på det och i stället önska få sådant arbete, som väl egentligen borde
förbehållas dessa andra med de lägre skolorna? Man bör väl ändå kunna räkna
med, att när man skaffat sig utbildning för en lägre befattning, man också
skall kunna få denna utan att behöva bli utträngd av en person med den utbildning
för högre uppgifter, varom jag här talat.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 20.

Vid nu skedd föredragning av ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 365, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över
dess första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av väckt motion om
vetenskaplig utredning rörande smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m., beslöt andra kammaren hänvisa detta ärende till sitt andra
tillfälliga utskott.

§ 21.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 140, till Konungen, i anledning av väckt motion angående en förstärkning
av fullmäktige i riksbanken m. m.

§ 22.

Till bordläggning anmäldes andra kammarens tredje tillfälliga utskotts memorial,
nr 9, angående ifrågasatt remiss till annat utskott av motionen II: 385
angående sänkning av järnvägsfrakterna för färsk fisk.

§ 23.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 22.

Torsdagen den 2 april.

§ 24.

Ledighet från riksdagsgöromålen under den 4 april beviljades herr von Seth,
herr förste vice talmannen Magnusson, herr Jansson och herr Latsson,

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.47 e. m.

In fidem
Ver Cronvall.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

361811