RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1936:46)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1936. Första kammaren. Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 11 och den 12 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till lantmäteristyrelsen
m. m.;

nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter; samt

nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1936/1937 i vad rör jordbruksärenden.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 8.

Vid föredragning av särskilda utskottets memorial nr 5, angående ersättning
åt dess tjänstemän m. fl., bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 46, i anledning av
Kungl. Maj :ts propositioner med förslag till förordning angående ändring i
vissa delar av förordningen den 28 september 1928 om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt, m. m., ävensom i ämnet väckta motioner.

I en den 20 mars 1936 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 232, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

2) förordning om särskild skatt å förmögenhet;

3) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 374) om kommunal progressivskatt;

4) förordning angående upphävande av förordningen den 28 september
1928 (nr 375) om utjämningsskatt; samt

5) förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379).

Första kammarens protokoll 1936. Nr 1^6. 1

Ang. ändringar
i förordningen
om
inkomst- och
förmögenhetsskatt.

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)

I en den 5 juni 1936 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 269, hade Kungl. Maj:t sedermera föreslagit riksdagen att, under
i propositionen nr 267 angiven förutsättning att en försvarsreform med den
kostnadsram, som förutsatts av särskilda utskottet, bleve antagen av riksdagen,
antaga i proposition nr 232 framlagda författningsförslag med den
ändrade lydelse av 18 § i förslaget till förordning angående ändring i vissa
delar av förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt, av 1 och 3 §§ i förslaget till förordning om särskild
skatt å förmögenhet samt av 26 § i förslaget till förordning om ändring i vissa
delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379), som framginge
av inom finansdepartementet i dessa delar omarbetade författningsförslag.

Till utskottets behandling hade därjämte överlämnats ett flertal i ämnet
väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,

l:o)att riksdagen måtte, med bifall till i motionerna 1:417 samt 11:746,
747, 748 och 749 därom framställda yrkanden, avslå propositionerna nr 232
och 269 ävensom motionerna 11:750 och 751, i vad propositionerna och sistnämnda
två motioner avsåge förslag till förordning angående ändring i vissa
delar av förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt, förordning om särskild skatt å förmögenhet, förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september 1928
(nr 374) om kommunal progressivskatt och förordning angående upphävande
av förordningen den 28 september 1928 (nr 375) om utjämningsskatt;

2:o) att riksdagen måtte, med förklarande att propositionerna nr 232 och
269, i vad de avsåge förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379), icke kunnat oförändrade
av riksdagen bifallas, antaga under punkten infört förslag till förordning om
ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr
379);

3:o) att riksdagen i skrivelse hos Kungl. Maj:t måtte hemställa, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa förnyad utredning angående den statliga beskattningen
av inkomst och förmögenhet, varvid borde övervägas, vad utskottet
förut i betänkandet anfört, samt snarast möjligt förelägga riksdagen de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda;

4:o) att motionerna 1:199, 253, 417 och 439 samt 11:192, 441, 548, 746,
747, 748, 749, 750 och 751 måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Bärg i Katrineholm, Björnsson, Hjalmarsson,
Lövgren i Boden, Björklund, Olsson i Gävle, Sjödahl, Werner i
Hultsfred och Mårtensson, vilka på åberopade grunder ansett, att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, i anledning av propositionerna nr 232 och 269 samt
motionen I: 439,

a) antaga Kungl. Maj:ts genom proposition nr 269 framlagda förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 september 1928
(nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, dock med den ändring,
att 18 § 2 mom. erhölle den lydelse, reservationen visade;

b) antaga Kungl. Maj:ts genom proposition nr 269 framlagda förslag till
förordning om särskild skatt å förmögenhet;

Onsdagen den 17 juni £. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)

c) antaga i reservationen infört förslag till förordning angående ändring i
vissa delar av förordningen den 28 september 1928 (nr 374) om kommunal
progressivskatt ;

d) antaga Kungl. Maj:ts genom proposition nr 232 framlagda förslag till
förordning om upphävande av förordningen den 28 september 1928 (nr 375)
om utjämnings skatt;

2) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts proposition nr
269 i vad den avsåge förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379) icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, i anledning av motionen I: 439, antaga samma förslag med
de ändringar, att 29 § 1 mom. i förslaget utginge samt att 86 § erhölle den
lydelse, som i reservationen angivits;

3) att riksdagen i skrivelse hos Kungl. Maj:t måtte hemställa, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa förnyad utredning angående de juridiska personernas
beskattning, varvid borde övervägas vad reservanterna förut i reservationen
anfört, samt snarast möjligt förelägga riksdagen de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda; samt

4) att motionerna 1:199, 253 och 417 samt II: 192, 441, 548, 746, 747, 748,
749, 750 och 751 måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad
förut hemställts, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Dessutom hade reservation anmälts av herr Olsson i Närlinge och herr
Löfvander, vilka ansett, att utskottets motivering bort i vissa angivna delar
hava den ändrade lydelse, reservationen visade.

På framställning av herr talmannen beslöts att betänkandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr Bärg, Anders: Herr talman! I anledning av det nu föreliggande betänkandet
ber jag att i all korthet få erinra om hurusom 1935 års riksdag i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll om att det måtte föranstaltas en översyn
över det statliga beskattningsväsendet. Önskemålet var ju, att man skulle
åstadkomma en förenkling av detta beskattningsväsende inte minst med hänsyn
till den mångfald av skatteformer, som kristiden framtvingat. Riksdagen
hemställde också i enlighet med utskottets förslag, att proposition skulle föreläggas
1936 års riksdag. Kungl. Maj :t har hörsammat denna begäran, och
propositioner med förslag i ärendet ha förelagts innevarande års riksdag. Jag
föreställer mig, att alla kammarens ledamöter nogsamt ha studerat dem, även
om det virrvarr av skattebestämmelser, som hittills förelegat och ännu är bestående,
medför, att det sannerligen inte är lätt att komma till rätta i dessa
labyrinter.

Genom den nu föreliggande Kungl. Maj:ts proposition nr 232, som behandlas
i utskottsbetänkande! jämte kompletteringspropositionen nr 269, har Kungl.
Maj :t sökt att förenkla beskattningssystemet. Det föreslås sålunda, att man
skulle sammanföra vissa av de nu gällande skatteformerna till ett enhetligt
system, och Kungl. Maj :t har gått in för den ordningen, att den egentliga inkomst-
och förmögenhetsskatten, i vad det rör fysiska personer, skulle inrättas
på det sättet, att en rörlig bottenskatt fastställdes och därtill cn fast tillläggsskatt.
Enligt propositionerna innebär förslaget egentligen det, att denna
rörliga bottenskatt, som till sin struktur närmast sammanfaller med den nuvarande
inkomst- och förmögenhetsskatten med dess rörliga skala, skall vara

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
progressiv upp till 8,000 kronors beskattningsbar inkomst, och efter att inkomsten
har uppnått den nivån, blir skatteprocenten, som det nu senast föreslås
högst 10, beståndande för de högre inkomsterna. Progressionen fortsätter
däremot genom tilläggsskatten, som skulle börja där bottenskatten slutar, således
vid skiktet 10,000 kronors beskattningsbar inkomst, med en progression,
vars högsta procenttal är 26.

För aktiebolag och ekonomiska föreningar m. m. föreslås den omläggningen,
som påyrkats bland annat av bolagsskatteberedningen, att någon progressiv
beskattningsform icke skall tillämpas utan att de i stället skola överföras till
en proportionell beskattningsform. Så har som sagts skett i propositionen, och
det föreslås, att grundbeloppet för denna proportionella skatts utgörande skall
sättas till 8 %. Jag vill redan nu erinra om att såsom en följd av att bolagsskatten
omföres från progressiv till proportionell bortfaller också den kommunala
progressivskatten.

Den speciella förmögenhetsskatten föreslås börja vid 15,000 kronor med en
högsta uttagning av 8 pro mille. Detta är avsett att vara en fast skatt.

Familjeavdragen äro lämnade oberörda i det framlagda skatteförslaget. Departementschefen
säger, att särskilda skäl tala för detta, icke minst den utredning
som pågår angående familjernas beskattning med hänsyn till befolkningsspörsmålet.
Icke heller i fråga om avskrivningsrätten för juridiska personer
hava några ändringar vidtagits.

Jag skall inte fördjupa mig i tekniken här. Det skulle ju krävas timslånga
redogörelser för att ge en mera detaljerad överblick över verkningarna av det
föreslagna skattesystemet. Jag föreställer mig att det möjligen kan hända,
att under debattens gång någon statistisk belysning av dess verkningar kan
bli nödvändig, men det får anstå till dess. Kanske också att departementschefen
har större anledning att ge sig in i detaljerna än som kan förekomma
från min sida.

Den allmänna tendensen i Kungl. Maj :ts förslag kan man säga är den, att
man har sökt sig fram till ett skattesystem, som i fråga om förutsättningar
för åstadkommande av nödiga inkomstbelopp i långa stycken ansluter sig till
de normer, som nu tillämpas, även om man har sökt att i ett enhetligt system
inpassa de nu gällande skatterna. Som av propositionen framgår, har dock
någon jämkning av skatteskalorna skett i den riktningen, att någon lättnad i
skatten skulle beredas de lägre inkomsttagarna och en motsvarande ökning av
skatterna ske för de högre inkomsttagarna.

Jag skall emellertid av skäl som jag nyss anfört icke spilla mera tid på a,tt
ge en bild av skatteförslaget, sådant det föreligger, utan i stället övergå till
att säga något om utskottets yttrande och de föreliggande reservationerna,
vilka i sin mån avspegla uppfattningen om det nya skatteförslagets lämplighet.
Utskottets majoritet har nämligen funnit, att det föreliggande förslaget i
dess nuvarande skick icke bör antagas av riksdagen. Men i utskottets yttrande
framskymtar ju inte allt för tydligt, vilka direkta erinringar man haft
mot förslaget. Ett av skälen till att utskottet icke ansett sig kunna förorda
förslaget till antagande är ju det som framlyser på sid. 52 i utskottets betänkande,
nämligen, att utredningen varit bristfällig. Detta förslag har icke underställts
till omprövning alla de myndigheter, som borde ha yttrat sig, och
icke heller ha nödiga undersökningar verkställts om det föreliggande förslagets
verkningar ute i livet.

Det kan ju vidgås, att ytterligare remisser och ytterligare beräkningar skulle
kunna ansetts önskvärda, ehuru de kungl. propositionerna äro späckade med
så pass mycket uppgifter, tabeller och redogörelser, att det icke bör möta
några större svårigheter att bilda sig ett rätt klart omdöme om hur förslaget

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
skulle komma att verka, men om något ytterligare med skäl kan önskas här,
så vill jag understryka, vilket också utskottet lika väl som reservanterna erkänner,
att med den korta tid, som stått till förfogande — riksdagen begärde
''ju rätt bestämt att få ett förslag sig förelagt till i år — så lär det icke ha
varit möjligt att, om detta skulle efterkommas, till den grad fördjupa sig i
en massa detaljer, som åtminstone åtskilliga av utskottets ledamöter tyckas
önska. Och jag ber att få upprepa, att om man närmare undersöker det material,
som finns, så bör detta kunna vara tillräcklig ledning för att intaga
ståndpunkt i frågan.

När man nu går att se efter i utskottets yttrande, vad utskottet har att anföra
i sak mot propositionen, så får man ett ganska besvärligt huvudbry att
klara ut vad som egentligen åsyftas. Skälet till dessa besvärligheter är val
till en viss grad det, att man i utskottets yttrande har sammanblandat kritik
och vad som skall föreställa direktiv på ett sätt som gör det svårt att få ett
fastare grepp om vad som överhuvud taget önskas.

Utskottets yrkande går ju ut på, att riksdagen skall avslå Kungl. Majrts
proposition och att ny utredning skall verkställas. Då jag nu talar om utskottets
yttrande i frågan, måste jag fästa särskild uppmärksamhet vid
att det är inte nog med att läsa utskottets yttrande, sådant det föreligger, utan
man måste läsa det kompletterat med bondeförbundsledamöternas reservation
i ärendet, därför att de tre borgerliga partierna här samfällt ju utgöra majoritet
och bondeförbundet således är en ingående del av denna majoritet, som har
dikterat utskottsbetänkandet. Jag gör väl inte någon orätt, om jag säger, att
den som läser utskottets yttrande och samtidigt söker att däri inpassa den där
majoritetsdelens reservationer, blir ännu mera virrig i huvudet, när han skall
söka att få klart för sig, vad som i själva verket kvarstår orört av utskottets
egentliga yttrande.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten på vad utskottet säger i tredje stycket
på sid. 53. Där säger utskottet: »Beträffande frågan om omläggningen
av de fysiska personernas statsbeskattning går förslaget till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt huvudsakligen ut på en skärpning av skatteskalan för
de medelstora och högre inkomstlägena. Skärpningen liksom ock gränsen, där
denna inträder, är olika alltefter inkomstens natur av arbetsinkomst eller av
kapitalinkomst, I sistnämnda fall tillkommer förmögenhetsmomentet. Mot
skärpningen för de högre inkomstskikten svarar en lindring för de lägre. Av
de vid propositionen fogade tabellerna framgår, att vissa inkomstgrupper särskilt
hårt drabbas av den föreslagna ändringen av skatteskalan.» _— Jag skall
inte läsa längre. Man säger alltså, att vissa inkomstskikt särskilt hårt drabbas,
men man får inte veta vilka inkomstskikt som utskottet menar, och jag
röjer väl ingen farlig hemlighet, herr talman, om jag något vid sidan om vad
som står skrivet här nämner, vilka utvecklingsskeden denna punkt genomgått,
innan den fick den slutliga formen.

I denna del av betänkandet, som väl skulle sätta fingret på den verkligt ömma
punkten, var det i de utkast, förslagstryck och utskrifter, som presterades inom
utskottet, först tänkt, att man skulle säga ut, att den föreslagna skattelindringen
för de lägre inkomsttagarna icke var påkallad, och därvid utpekade
man särskilt jordbrukarna såsom dem som fått en för lindrig beskattning.
Dessutom höjdes ett litet klagorop över att man inte klämt till värre på de
högre inkomsterna. Däremot fick mellanskiktet en allt för hård skatt. Det
gick nu inte att ena majoriteten om ett sådant yttrande, i synnerhet, förstår
jag, därför att det var svårt att få en definition på vad mellanskiktet av skattedragare
var för någonting. Man försökte sig på att beteckna detta genom att
insätta vissa inkomstsiffror och sätta 8,000 kronors beskattningsbar inkomst

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

r Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
såsom ett minimum och 30,000 kronors beskattningsbar inkomst såsom ett
maximum för betecknande av mellanskiktet. När vi nu tala om beskattningsbar
inkomst, få vi ju räkna med att den verkliga inkomsten alltid överstiger
den beskattningsbara med några tusen kronor. Mellanskiktet skulle således
utgöras av inkomsttagare mellan 9,000—11,000 kronor å ena sidan och 30,000
—35,000 å den andra. Detta gick heller inte att få enighet i. Man fick då
övergå till den beteckning, som finns angiven här och som bara talar om vissa
skikt, som skulle hårt drabbas.

Om nu herrarna vilja besvära sig med att titta på sid. 70 i bondeförbundets
reservation, skola ni finna, att hela denna viktiga punkt i utskottsbetänkandet
i denna reservation — och bondeförbundet har ju varit tungan på vågen —
har krympt ihop till en och en halv råd, som lyder så: »Beträffande frågan
°m omläggning av de fysiska personernas statsbeskattning får utskottet anföra
följande.» Punkt och slut. Det är hela behållningen av alla resonemangen
i motiven och alla fingervisningarna om vari det egentliga huvudfelet
i Kungl. Maj :ts förslag består.

Jag ber att också få fästa uppmärksamheten på det sista stycket på sid. 53
i utskottets yttrande. Där klandrar man, att Kungl. Maj :t vid beräkningen av
det tryck, som de direkta skatterna och de indirekta skatterna åsamka skattedragarna,
har såsom indirekta skatter medräknat skatterna på sprit, vin och
tobak, och utskottet säger, att det för sin del icke kan biträda den uppfattningen,
att den relativa skatteförmågan bör bedömas med hänsyn till dylika lyxbetonade
varor. Utskottet åberopar överståthållarämbetets uttalande och säger,
att_ vid bedömande av skatteförmågans förskjutning mellan större och
mindre inkomsttagare skall man mindre räkna med det indirekta skattetrycket
än med prisläget på livsförnödenheter, vilket har större betydelse än de indirekta
skatterna ha.

Jag är villig att, såsom vi i den socialdemokratiska reservationen också anföra,
gå med på att man kan diskutera frågan om huruvida skatten på nu
nämnda lyxbetonade varor är en skatt av den beskaffenhet, att man kan säga,
att det är ett nödtvång på skattedragarna att betala den, men om man skall
räkna på direkta och indirekta skatter, så vet jag inte var man skall göra av
sprit-, vin- och tobaksskatterna om inte bland de indirekta skatterna, och man
får räkna med såsom ett faktum, att dessa skatter uttagas och tillföras budgeten
och spela sin roll där, oavsett om de nu kunna betraktas som skatter på
direkta livsförnödenheter eller lyxvaror. För min del vill jag obetingat säga,
att jag betraktar såväl sprit och vin som tobak såsom icke oundgängliga eller
nödvändiga varor utan tvärtom, men det förändrar icke min inställning, att
jag måste räkna med skatterna på dessa varor, så länge de tagas ut, som indirekta
skatter, vilka icke äro avvägda med hänsyn till de vanliga beräkningsgrunderna
för skatters utgående.

Jag får lov att inom parentes säga, att det förefaller mig litet oförsiktigt,
när utskottet i detta sammanhang åberopar överståthållarämbetets uttalande,
att det är prisnivån på förnödenheter, som spelar större roll än skatterna i och
för sig. Det är ju alldeles riktigt, att så kan vara förhållandet, men om man
erkänner den satsens riktighet, så kan det vara skäl i att tänka efter en smula,
vad det är som på sista tiden reglerat prisnivån på de stora förbrukningsförnödenheterna
här i landet. Det har ingalunda varit den fria prisbildningen,
utan det har varit andra åtgärder, och om vi skulle besvära oss

med att tänka efter, var prisnivån skulle ligga på de absolut nöd vändiga

förnödenheterna för menige man nu, om icke statsmakterna genom sitt
ingripande reglerat denna prisnivå uppåt, skulle vi nog finna, att prisläget
på dessa förnödenheter hade varit ett helt annat än det är. Man kan ju kan -

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
ske inte rätteligen, åtminstone inte rent formellt, beteckna den börda, som pålagts
konsumtionen för t. ex. jordbruksproduktionens förbättrade ställning, såsom
en skatt, men den är i varje fall en pålaga — berättigad, Herre Gud, jag
vidgår och upprepar det: en berättigad pålaga — på den ena klassen till förmån
för en annan, oavsett om denna pålaga gått in genom statskassan och ut
igen såsom ett stöd eller den överföres från den ena kategorien till den andra
genom andra åtgärder. Det lär väl för den skull näppeligen kunna anföras,
att de indirekta skatterna spela mindre roll än prisnivån, då man på detta
konstgjorda sätt lyfter upp prisnivån, vilken dock, såsom överståthållarämbetet
mycket riktigt påpekar, ingalunda kan anses oskäligt hög.

På sidan 54, andra stycket, i utskottets betänkande möta vi vissa uttalanden,
som borteliminerats från majoritetens genom bondeförbundets reservation.
Samma förhållande möta vi på sidorna 55 och 56. Jag skall inte ge mig till
att påta för ingående i dessa ting, men om man subtraherar ifrån utskottsbetänkandet
bondeförbundets reservation, så måste jag fråga mig vad det kan
vara av egentligt värde i direktivväg som då kvarstår. Härmed avses icke
några förebråelser mot vare sig bondeförbundsrepresentanterna eller de övriga
talesmännen för utskottets yttrande för att det har blivit så uttunnat som det
är. Man har tydligen haft mycket svårt att få fram några verkliga skäl för
gravare anmärkningar mot den kungl. propositionen, och när inan då har börjat
försöka ena sig om var man skulle sätta in stöten, har det visat sig, att sammanhållningen
har alldeles gått sönder. Detta, anser jag, maste betyda, att
anmärkningarna inte varit av sådan beskaffenhet att man på grund av dem
hade bort avstyrka Kungl. Maj:ts förslag. Nu har emellertid ett avstyrkande
skett, och det har då inte återstått oss socialdemokrater här annat än att
i anslutning till vår uppfattning i huvudsak yrka bifall till den kungl. propositionen.

På ett ställe hava vi dock avvikit från propositionen, nämligen i fråga om
juridiska personers beskattning. Det har inom utskottet med styrka framhävts
beträffande den omläggning från progressiv till proportionell skatt, som
Kungl. Maj :t föreslår, och som varmt förordats av bolagsskatteberedningen,
att denna vid omplanteringen ute i livet visat sig kunna komma att medföra
så pass stora rubbningar i den bestående ordningen, att man blivit betänksam.
Den proportionella skattemetoden måste ju jämförd med den progressiva medföra
en sådan omkastning. De stora inkomsterna eller procentuella vinsterna komma
nämligen inte att beskattas på samma sätt som förut, utan inkomstbeloppen beskattas
efter samma normer, oavsett om de äro stora eller små. När man därtill lägger,
att den progressiva kommunalskatten också måste bortfalla vid övergången
till proportionell skatt, har detta på sina ställen medfört så pass stora och oväntade
skatteförskjutningar, att man har blivit litet betänksam. Orsaken till. att
vi socialdemokrater gärna tillmötesgått en önskan om att man skulle skjuta
på godtagandet av denna nya aktiebolagsbeskattningsform, har inte minst
varit den, att det kungl. förslaget icke innebär någon merinkomst för statsverket
än den inkomst, som tillföres genom den nuvarande progressivskatten. Förslaget
innebär endast en utjämning av skatten bolagen emellan, men det totala
skattebeloppet förändras inte något nämnvärt därigenom. Någon rubbning i
budgetärt hänseende medför därför inte ett uppskov med den frågan, och vi
hemställa därför i vår reservation, att Kungl. Maj :ts förslag i övrigt måtte
antagas men att aktiebolagens beskattning ytterligare bör omprövas. Därav
har emellertid måst följa, att en omräkning, en evalvering av den nuvarande
skatteskalan har måst ske för en anpassning efter de beräkningsgrunder, som
ifråga om fysiska personer skola tillämpas rörande beskattningen i övrigt.
Den nya skatteskalan för bolag, som föreslås, är i fråga om skattetyngden

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
jämförd med andra skattedragares precis densamma som den har varit. Det
har bara införts andra siffror till följd av att siffrorna för de fysiska personernas
skatter efter den nya skalan ökats.

I vad det gäller ekonomiska föreningar ha vi icke ansett att samma skäl till
uppskov med införandet av proportionell beskattning föreligger som ifråga om
bolagen, därför att dessa föreningar redan nu intaga en helt annan ställning i
beskattningshänseende, och vi hemställa därför, att den av Kungl. Maj:t föreslagna
proportionella beskattningsmetoden skall tillämpas för ekonomiska föreningar,
men att bolagen skola få stå kvar vid den gamla tillsvidare.

Det nu föreliggande förslaget till ny skattelag avser ju inte skatts hopbrinnande
för täckande av behov i kommande års budget, utan är avsett att träda
i kraft först för beskattningsåret 1937/1938. Men det finns ett visst sammanhang
mellan det nu föreliggande förslaget och skattebudgeten för kommande
år. budgetåret 1936/1937, och det må därför tillåtas mig att yttra några ord i
detta sammanhang jämväl om det budgetförslag, som vi få på kammarens bord
endera dagen.

Saken är nämligen den, att om den kungl. propositionen här antages, frigöras
de belopp, som genom utjämningsskatten hava insamlats för användning
i nästa års budget, under det att, om man avslår den kungl. propositionen, denna
tillgång inte längre står till buds. I så måtto sammanknytes sålunda det nu
föreliggande, förslaget med budgetförslaget för nästa år. Denna utjämningsskatt
plus tillskottet från lotteriskattemedel utgör ett belopp av 11,400,000
kronor, som nu måste, om man förkastar Kungl. Maj:ts förslag, tagas ut på
annat sätt än vad som enligt den kungl. propositionen föreslås, eller ersättas
med andra medel. I det finansieringsförslag, som de socialdemokratiska reservanterna
här förorda och som ju kommer till synes i det följande betänkandet
och allra sist i inkomstberäkningen, som förelägges riksdagen i morgon, tror
jag, hava vi utgått från den linje, som Kungl. Maj:t förordar. Om man får
detta belopp av utjämningsskattemedel, 11.4 miljoner kronor, lösgjort och disponibelt
för budgeten 1936/1937 och därjämte enligt Kungl. Maj :ts förslag tar ut den
extra inkomst- och förmögenhetsskatten, eller kanske beteckningen bättre kännes
igen, om jag använder det allmänna namnet på den, Hamrin-skatten, med
30 miljoner kronor, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, innebär detta ju ett icke
oväsentligt tillskott vid inkomstberäkningen. De 30 miljonerna innebära ju
en avsevärd utökning av denna Hamrin-skatt. Enkel, d. v. s. utan påbyggnader,
skulle denna skatt betyda en inkomst för statsverket av 10 miljoner kronor.
Kungl. Maj :t föreslår den tredubblad, och den skulle således då ge 30
miljoner kronor. I ett följande betänkande föreslår nu utskottet en betydande
höjning av denna extra inkomst- och förmögenhetsskatt, dock inte tredubblad,
utan ungefär 2 1/2-dubblad. Den skulle således ge 23 miljoner kronor, d. v. s.
.7 miljoner kronor mindre än enligt Kungl. Maj :ts förslag. Men om man följer
Kungl. Maj :ts förslag, skulle man kunna täcka inkomstbehovet med de
övriga, . beräknade skatterna, ifall man sätter uttagningsprocenten för den
ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten till 155. Avslås den föreliggande
kungl. propositionen, går man miste om möjligheten att disponera dessa 11.4
miljoner kronor och måste ta ut motsvarande belopp på annat sätt, och hur det
skall. ske, det få vi se, när utskottsbetänkandena komma. Det är emellertid
nog ingen hemlighet att förråda, då jag säger, att utskottet här räknar med
att öka skatteprocenten från den av Kungl. Maj:t föreslagna 155 till 170 för
att på det sättet taga ut 15 miljoner kronor mer än vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Den brist som ändå uppstår, lär man få komma att täcka genom att tillgripa
medel ur kassafonden till ett beräknat belopp av cirka 41/2 miljon kronor.

Jag föreställer mig, att det är hopplöst att i nuvarande situation locka kam -

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
marens att gå med på Kungl. Maj :ts förslag för att åt nästa års budget rädda
11.4 miljoner kronor. Det är nog inte tillräckligt lockbete, och jag har inte
nämnt det i den avsikten utan bara såsom ett skal, varför man vid behandlingen
av det nu föreliggande utskottsbetänkandet inte kan undgå att något
resonera om det snart förekommande budgetförslaget. Jag väntar, att bevillningsutskottets
högt aktade ordförande efter mig skall påvisa, när vi närmare
komma in på budgetförslaget, att bevillningsutskottets förslag innebär uttagning
i större utsträckning av direkt skatt, än vad den socialdemokratiska reservationen
innebär. Det är riktigt, att så är förhållandet, av det enkla skälet,
att det inte ansetts tillbörligt att tillgripa kassafonden för täckande av
den inkomstminskning, som uppstår, då man går miste om de 11.4 miljoner
kronorna. Genom skatteprocentens förhöjning har man kommit till ett belopp,
som med åtskilliga miljoner kronor överstiger det förslag till inkomsters uttagande
genom en direkt skatt, som den socialdemokratiska reservationen innebär.
Jag vill samtidigt med att jag säger detta på förhand — ty jag kanske
därigenom slipper begära ordet efter herr ordförandens anförande — säga, att
det ju inte kan vara likgiltigt, när man nödgas anlita den direkta skattevägen
för att täcka inkomstbehovet, på vilket sätt man uttager dessa skatter. Det är
således inte om den saken meningsskiljaktigheterna råda mellan utskottsmajoriteten
och socialdemokraterna inom utskottet, att man på direkt skatteväg
tagit ut för stort belopp, utan skiljaktigheterna bottna däruti, att vi inte kunna
inse, att de skatteskalor och skattemetoder, som förordas av utskottet till
täckande av budgetbehovet, äro så tillfredsställande som vi önska. De avvika
inte mycket men dock åtskilligt från vad den kungl. propositionen innebär.
Utökningen av skatteprocenten från den föreslagna 155 till 170 drabbar ju hela
linjen ända uppifrån och ned, från de högsta skattedragarna till de lägsta.
Den kungl. propositionen avsåg dock, genom att taga ut ytterligare 7 miljoner
kronor i extra inkomst- och förmögenhetsskatt, att lägga dessa 7 miljoner
kronors ökad skatt på inkomsttagare med över 6,000 kronors beskattningsbar
inkomst. Nu drabbar denna ökning inkomsttagare med ända ned till lägsta
beskattningsbara belopp. Utan att vara elak kanske jag kan få lov att säga,
att den tendens, som härvidlag lyser fram, gör en betänksam. Det synes mig
vara ett dåligt omen om hur man i framtiden tänker infria de löften, som ändå
ha givits från olika håll, att fördela den högre skattebörda, som är en följd
av de beslutade ökade försvarsbördorna, på de mera bärkraftiga. Kommer denna
ökade skattebörda att läggas på de mera bärkraftiga efter de metoder, som
det nu föreliggande förslaget såväl i denna fråga som beträffande den allmänna
budgetregleringen angiver, är det inte så värst mycket med dessa löften.

Jag och mina medreservanter hava för vår del funnit, att de allmänna linjer,
som av Kungl. Maj :t i föreliggande propositioner förordas, för statsbeskattningens
ordnande, bättre sammanfalla med kraven på billighet och rättvisa
såväl med hänsyn till det snart föreliggande budgetförslaget för nästa
år som ock med hänsyn till jämförelsen mellan de nu gällande skattebestämmelserna
och dem, som i den Kungl. propositionen nr 232 förordas.

Jag ber, herr talman, att få hemställa om bifall till den av mig och mina
medreservanter avgivna reservationen i vad som innefattas i reservationens
punkt 1), vilken ju motsvarar utskottets hemställan i punkten 1).

Herr Nilsson, Jolinu, i Kristianstad: Herr talman! Innan jag närmare redogör
för utskottsmajoritetens ställning till de föreliggande reformförslagen
rörande statsbeskattningen vill jag understryka vad utskottet i sitt betänkande
uttalat, att utskottet med hänsyn till den tid, som stått herr statsrådet och

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
chefen för finansdepartementet till förfogande för verkställande av utredning
och för utformande av det i proposition nr 232 framlagda förslaget, funnit
det däri nedlagda arbetet vara värt allt erkännande. Utskottet har också framhållit,
att de utredningar, som föregått förslaget, skola bli av stort värde vid
det fortsatta utredningsarbetet.

Jag har velat redan från början erinra om dessa uttalanden för att därmed
klarlägga, att utskottsmajoritetens ståndpunkt till de föreliggande förslagen
uteslutande är dikterad av sakliga skäl. Vi äro fullt överens med finansministern
om behovet av en statsskattereform. Vi anse det också vara av stor
vikt, att man söker åstadkomma inte blott förenkling i det nuvarande skattesystemet,
utan även en så rättvis avvägning av skattebördan mellan olika inkomsttagare
och förmögenhetsägare som det är möjligt. Det sista är inte det
minst viktiga, utan tvärtom, och det är detta som i allra högsta grad har betydelse
för de skattskyldiga och för hela samhället.

Då det gäller att bedöma skattereformer och verkningarna därav i olika hänseenden,
är det av betydelse icke minst för riksdagen, som i sista hand bär ansvaret
för reformerna, att ha vägledning för sina beslut av de erfarenheter
myndigheterna ha på detta område.

Nu förhåller det sig emellertid så, att myndigheterna icke haft tillräcklig
tid att närmare överväga de förslag, som framlagts i den s. k. departementspromemorian,
samt att bedöma verkningarna av de i promemorian framlagda
förslagen. Den av särskilda sakkunniga verkställda undersökningen rörande
det samlade skattetrycket i Sverige och utlandet, på vilken undersökning det
föreliggande förslaget huvudsakligen synes vara grundat, har slutförts först
efter propositionens avlämnande till riksdagen. Jag tror, att det skulle ha
varit av stort värde för denna frågas behandling i riksdagen, om myndigheterna
haft tillgång till denna utredning, innan de hade att fatta ställning till de i
promepiorian framlagda alternativa förslagen rörande fysiska personers statsbeskattning.
Så har emellertid icke varit fallet, utan myndigheterna ha endast
fått kännedom om den summariska översikt över nämnda undersökning,
som återgivits i departementspromemorian. Det framgår också av myndigheternas
yttranden, att de i anslutning till vad i promemorian uttalats endast
tagit ståndpunkt till frågan om en teknisk omläggning av statsbeskattningen.
I statsrådsprotokollet har finansministern framhållit, att en teknisk omläggning
av nämnda beskaffenhet inte kan företas utan att samtidigt ett avgörande
träffas i de tvistiga frågorna om skattetryckets fördelning.

Då man emellertid kommer in på sistnämnda spörsmål, är man inne på hela
beskattningsproblemet icke blott på de statliga utan även på det kommunala
och den därmed sammanhängande frågan om den kommunala skatteutjämningen.
Med statsbeskattningen hänga även samman frågorna om familjebeskattningens
ordnande samt om borttagandet av de personella avgifterna. Hur
önskvärt det än skulle vara, att stats- och kommunalbeskattningen löstes i ett
sammanhang, har utskottet dock varit på det klara med att stora svårigheter
i detta avseende finnas med hänsyn till den mångfald spörsmål kommunalskatteberedningen
har att ta ställning till. Utskottet har därför icke ansett
sig böra förorda att alla dessa frågor upptagas till omprövning samtidigt, utan
inskränkt sig till att föreslå, att åtminstone stats- och familjebeskattningen
upptages till behandling och avgörande i ett sammanhang liksom även frågan
om borttagandet av de personella avgifterna.

Beträffande frågan om omläggningen av de fysiska personernas statsbeskattning
går förslaget huvudsakligen ut på en skärpning av skatteskalan för de
medelstora och högre inkomstlägena. Samtidigt härmed föreslås en lindring
för de lägre inkomstskikten. Det är givet, att vad man ger efter på det ena

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
hållet, måste man taga igen på det andra. Och då finansministern i statsrådsprotokollet
anmärker, att det största antalet skattskyldiga återfinnes bland de
lägre inkomstskikten, så innebär sålunda en skattelindring på cirka 10 miljoner
kronor för dessa, att lindringen i skatt för var och en inte blir stor. När
man emellertid skall ta igen de 10 miljonerna på de medelstora och större inkomsttagarna,
vilka såsom även framgår av statsrådsprotokollet icke äro så
många till antalet, måste det bli en ganska kraftig skärpning i de sistnämndas
statsskatter. Av den vid propositionen nr 232 fogade tabell 1 på sidan 154
framgår exempelvis, att vid en utdebiteringsprocent av 150 enligt nu gällande
bestämmelser jämfört med 100 % enligt proposition nr 232 skulle en person
med en taxerad inkomst av 8,000 kronor enligt förslaget få en minskning i
skatt med 10 kronor, medan åter en person med 15,000 kronors taxerad inkomst
enligt förslaget skulle få en skatteökning med 254 kronor. Nu säger finansministern,
att de mindre inkomsttagarna och förmögenhetsägarna under senare
år erhållit en ökad skattebörda genom skärpningen av den indirekta och den
kommunala beskattningen.

I fråga om de indirekta skatterna har i propositionen räknats med sådana
indirekta skatter som skatter respektive tullar å sprit, vin, öl och tobak. Samtliga
dessa förbrukningsartiklar äro lyxvaror, och var och en kan sålunda själv
bestämma över huru stor dylik skatt han vill betala. Utskottet har därför icke
kunnat biträda den uppfattningen, att det relativa skattetrycket bör bedömas
med hänsyn till dylika lyxbetonade varor, vilkas beskattande sker i konsumtionsbegränsande
syfte. I stället synes den allmänna prisnivån här varit av
betydelse. Under de senare åren har emellertid denna varit i sjunkande, varför
man icke torde kunna taga prisnivån till utgångspunkt för skattelättnaden
för de mindre inkomsttagarna.

Jag skulle i detta sammanhang vilja fråga herr finansministern, hur det
skulle gå, om det exempelvis ur nykterhetssynpunkt eller ur budgetär synpunkt
skulle befinnas lämpligt eller nödvändigt att höja skatterna respektive tullen
å förutberörda lyxvaror. Skulle detta icke påkalla att man finge uppta till
förnyat övervägande, om icke de lägsta inkomstskikten borde beredas ytterligare
lättnad i sin statsskatt än den nu föreslagna? Jag har framfört detta
måhända teoretiska resonemang, men såvitt jag kan förstå, böra konsekvenserna
av finansministerns uppläggning av frågan bli den nu antydda. Å sidorna
134—135 i propositionen nr 232 finns en tabell, som visar det direkta och indirekta
skattetrycket för olika inkomstgrupper. Jag skall icke uppehålla mig
länge vid den där återgivna utredningen, men jag har frågat mig: Är det verkligen
allmänt brukligt, att en person, som är gift och har ett barn, och som bor
i en kommun med genomsnittlig utdebitering och som har en årlig inkomst på
1,300 kronor per år, betalar i skatt m. m. 104 kronor för dessa lyxvaror? Såvitt
jag kan bedöma måste inköpsvärdet för varorna röra sig omkring 200 å 250
kronor per år, d. v. s. en sådan person skulle för sig och sin familjs försörjning
ha kvar cirka 1,100 kronor, sedan han betalat dessa lyxvaror. Med andra ord,
han skulle förbruka cirka 15 till 20 procent av hela inkomsten på umbärliga
varor av detta slag. Ligger det icke nära till hands att anta att en person i
nämnda inkomstläge, som förbrukar så stor del av sin inkomst på sprit, vin,
öl och tobak, försummar att försörja sin familj eller i varje fall icke helt kan
göra det utan nödgas för familjen anlita något av samhällets sociala hjälporgan?
Ger man en sådan person lindring i statsskatten, ligger det icke då
nära till hands att anta, att han kommer att använda denna besparing i skatt
att köpa ytterligare dylika lyxvaror? Utskottet har för sin del ansett, att
man icke kan bygga, en stat sskattereform på en jämförelse med indirekta skatter
av nu angivna slag.

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)

Vad kommunalskatten beträffar, så ligger det givetvis någonting uti, vad
finansministern säger, att kommunalskatterna under krisåren varit rätt höga
på sina håll. Riksräkenskapsverket har emellertid påpekat, att höjningen av
kommunalskatterna icke varit allmän och lika över hela landet, varför således
förskjutningen för sistnämnda beskattnings del måste medföra nya ojämnheter.
Inom utskottet företagen utredning visar, att statsskatten, särskilt för
jordbrukarna, i allmänhet icke är den mest tyngande, utan att kommunalskatten
och särskilt garantiskatten för fastighet utgör den pålaga, som drabbar
hårdast. Utskottet har med anledning härav erinrat, att detta förhållande
egentligen talar för att den statliga beskattningen icke borde lösas särskilt,
utan i samband med kommunalbeskattningen. Nu torde detta icke låta sig
göra. Vid en ny statsskattereform är emellertid önskvärt, att hänsyn så vitt
möjligt tas till det utredningsmaterial, som från kommunalskatteberedningen
kan föreligga vid tiden för den nya skattereformen.

Det föreliggande reformförslaget beträffande de fysiska personernas statsbeskattning
har vad angår avvägningen av skattetrycket mellan mindre och
större inkomsttagare grundats på krisårens förhållande, det vill säga finansministern
utgår ifrån, att krisskatterna skola bliva stadigvarande i stället
för, såsom vid deras tillkomst åsyftats, allenast tillfälliga. Bevillningsutskottet
vid 1934 års riksdag har ifråga om den särskilda skatten å förmögenhet
erinrat, att myndigheterna framfört betänkligheter mot denna skatt, och utskottet
har för sin del framhållit att med ledning av verkställda undersökningar
utskottet funnit denna kritik befogad. Nu komma emellertid krisskatterna
igen, visserligen i förändrad form, men resultatet härav har visat sig
bli, att den föreslagna statliga inkomst- och förmögenhetsskatten i förening
med den föreslagna särskilda förmögenhetsskatten kommer att verka synnerligen
orättvist samt betungande för många skattskyldiga. De undersökningar,
utskottet verkställt, ha bestyrkt riktigheten av detta. Visserligen kan man
icke av vissa speciella fall dra allt för vittgående konsekvenser, men man
torde å andra sidan icke kunna undgå att beakta även dylika fall. Jag skall
endast ange ett fall, som belyser det nu anförda. Efter avdrag av samtliga
skatter å allmänna avdrag har sålunda en ägare av en större jordbruksfastighet
fått kvar ett belopp av 12—13,000 kronor, medan hans sammanräknade
inkomst utgjort i runt tal 60,000 kronor. Med dylika och liknande fall för
ögonen må det icke förvåna, att utskottet ansett det vara nödvändigt att
för ett riktigt bedömande av det förevarande förslaget samt av de i departementspromemorian
omförmälda alternativa förslagen ha tillgång till erforderligt
material rörande verkningarna av de olika förslagen, innan utskottet
ansett riksdagen kunna fatta slutlig ståndpunkt till en skattereform på detta
område.

Utskottet har i saknad av sådan fullständig utredning blivit tveksamt beträffande
vilket förslag som kan leda till största rättvisa i statsbeskattningen.
Då det icke synes vara förenat med någon olägenhet att uppskjuta frågan
om statsbeskattningens lämpliga ordnande, till dess en noggrann utredning
av angivet slag kunnat verkställas, har utskottets majoritet för sin del förordat
uppskov med ifrågavarande reform. Majoriteten har ytterligare stärkts
i denna sin uppfattning, sedan finansministern själv funnit det i propositionen
nr 232 framlagda förslaget icke vara så avvägt, att skatteskalan anses
användbar vid det förändrade budgetära läge, som finansministern funnit bli
följden av riksdagens beslut angående förbättrad försvarsordning. Det är
givet, att utskottet under de få dagar, utskottet haft tillfälle att ompröva det
sistnämnda förslaget och i saknad av noggranna utredningar rörande verkningarna
av detsamma, med sin förut angivna uppfattning om det i proposi -

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)

tion nr 232 framlagda förslaget icke kunnat tillstyrka bifall till propositionen

nr 269.

Mot förslaget om de juridiska personernas statsbeskattning gäller liksom
i fråga om förslaget beträffande beskattningen av de fysiska personerna, att
det icke är möjligt att i brist på tillförlitlig utredning överblicka verkningarna
av desamma. Jag behöver endast erinra om, att utskottet fått stöd för
denna sin uppfattning genom de utredningar, som verkställts inom utskottet
för utrönande av verkningarna av övergången från . progressiv till proportionell
skatt för de ekonomiska föreningarna och aktiebolagen. Utskottet
är icke ensamt om sin tveksamhet på denna punkt. Jag ber endast att få
hänvisa till reservanterna. De ha för sin del icke kunnat förorda bifall till
förslaget angående aktiebolagens beskattning, utan förordat uppskov med den
frågan samt påyrkat ytterligare utredning ifråga om dessa, meda,n de däremot
biträda förslaget om de ekonomiska föreningarnas beskattning. Detta
visar, att även reservanterna ställa sig tveksamma och för sin del ansett sig
böra avvakta resultatet av en ytterligare utredning rörande de juridiska personernas
beskattning. Men i och med detta så biträda reservanterna åtminstone
delvis majoritetens uppfattning om de föreliggande förslagen. ^ Jag tror
icke, alldenstund det är finansministerns egna partivänner, som stå som reservanter
på den punkten, att det är politiska skäl som tala för deras ställningstagande.
Skillnaden mellan reservanternas och majoritetens uppfattning
om förslaget utmynnar sålunda i ett bedömande av, huruvida man vid årets
riksdag skall gå in för en partiell statsskattereform eller icke. Majoriteten
har för sin del ansett, att hela frågan bör prövas i ett sammanhang. Jag har
velat säga detta för att ännu en gång understryka att det är sakliga skäl,
som tala för vår hemställan om uppskov med hela reformen. Jag kan i detta
sammanhang icke underlåta att framhålla de egendomliga konsekvenser, som
bli en följd av reservanternas ståndpunkt. Enligt deras förslag kommer den
kommunala progressivskatten att alltjämt utgå åtminstone tillsvidare ifråga
om aktiebolagen, medan däremot de ekonomiska föreningarna slippa ifrån
denna skatt. Det må icke väcka förvåning, om näringslivets män komma
att ställa den frågan: Är detta rättvisa i beskattningen?

För att återgå till finansministerns förslag rörande omläggningen av bolagsbeskattningen,
synas mig konsekvenserna bjudit, att finansministern icke
blott framlagt bolagsskatteberedningens förslag om proportionell skatt för
dessa rättssubjekt, utan att han i samband därmed följt bo.lagsskatteberedningen
och sökt lösa frågan om närings företagens rätt till friare avskrivning
för i rörelsen ingående inventarier och maskiner. I likhet med motionärerna
på denna punkt anser utskottet det vara nödvändigt, att även den frågan tages
till omprövning i samband med ett förnyat övervägande, av statsskattereformen.
Det måste nämligen anses såsom samhällsgagneligt att näringsföretagen
under goda tider konsolidera sin ställning så mycket som .möjligt.
Här bjuds en möjlighet att på skattelagstiftningens väg^bidra härtill, utan
att detta i det långa loppet betyder någon minskad skatt från bolagen.

Det är emellertid icke blott de nu anförda skälen, som föranlett utskottet
föreslå uppskov med statsskattereformen.. Vi ha även ansett det vara nödvändigt
för att komma fram till en rättvis avvägning av skattetrycket mellan
olika inkomstgrupper, att man är fullt på det klara med skatteunderlagets
storlek. Här föreligger enligt vår mening en osäkerhet i liera hänseenden.
En omläggning av familjebeskattningen — allt under förutsättning att den
skall bli effektiv — torde komma att medföra, att en stor delgav de mindre
inkomsttagarna kommer att gå helt fri från statsskatt eller får den väsentligt
reducerad. En sådan omläggning torde emellertid medföra en skärpning

Nr 46

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
av skattetungan för övriga inkomsttagare. Likaledes torde en omarbetning
av reduktionsregeln vid förmögenhetsbeskattningen på sådant sätt. att densamma
leder till större rättvisa än för närvarande, kunna medföra minskning
av skatteunderlaget. Ett annat osäkerhetsmoment är omläggningen av
de juridiska personernas beskattning, särskilt i fråga om de ekonomiska föreningarna,
och icke minst är risken, att fysiska personer, vilka driva rörelse,
kunna komma att finna det förenligt med sin fördel att ombilda rörelsen till
ekonomisk förening eller aktiebolag för att därigenom vid en hög progressiv
beskattning söka åstadkomma skattelindring för sig. Finansministern har
framhållit, att om så skulle bli förhållandet, man finge ta under övervägande,
om icke ändring i gällande bestämmelser angående ersättningsskatt måste
vidtagas. Utskottet ifrågasätter för sin del, om man kan komma till rätta
med ett sådant missförhållande endast genom ändring av bestämmelserna angående
ersättningsskatten, vilken som bekant är en statsskatt.

På grund av det anförda har utskottet icke kunnat föreslå riksdagen godkänna
de i propositionerna nr 232 och 269 framlagda förslagen. Utskottet,
som emellertid är på det klara med nödvändigheten av att statsbeskattningen
snarast möjligt blir reformerad på ett tillfredsställande sätt, har förutsatt,
att en förnyad utredning angående omläggning av denna beskattning snarast
möjligt kommer att igångsättas, och utskottet förutsätter därvid, att de erinringar,
utskottet riktat mot förslagen, skola komma att tagas under övervägande.
Då det är av vikt, att en definitiv statsskattereform leder till rättvisa
och tillräcklig effektivitet, har utskottets majoritet ansett sig böra fästa
uppmärksamheten på några ytterligare synpunkter, som böra övervägas. I
propositionen nr 232 ha verkställts vissa beräkningar angående fördelningen
mellan skatt å inkomst och å förmögenhet. På grund av de år 1935 verkställda
ändringarna i taxeringsförordningen, åsyftande en förbättrad skattekontroll,
ha som bekant betydande förmögenhetsbelopp, som icke tidigare deklarerats,
vid innevarande års taxering kommit till taxeringsmyndigheternas
kännedom. Med hänsyn till detta anser utskottet det vara av stor vikt att
utredning med ledning av innevarande års deklarationer och efterdeklarationer
verkställes angående dels storleken av den inkomst av kapital och storleken
av den förmögenhet, som efterdeklarerats för de senaste fem åren, dels
ock den förmögenhet, som uppgivits till beskattning innevarande år. Då dessa
deklarationer för närvarande ligga hos prövningsnämnderna för granskning,
har utskottet funnit lämpligt att utredningen snarast möjligt igångsättes, så
att resultatet av densamma kan bli till gagn vid en förnyad utredning om
statsbeskattningen. Likaledes har utskottet understrukit nödvändigheten av
att i samband med en ny statsskattereform frågan om familjebeskattningens
ordnande på ett rationellt sätt göres till föremål för övervägande.

I den mån de direkta skatterna måste höjas, är det såsom jag tidigare
framhållit av stor betydelse, att de skattskyldiga finna beskattningsreglerna
vara fullt rättvisa. Jag skall icke uttala mig om vilka motiven kunna
ha varit för de skattskyldiga, som under tidigare år underlåtit att riktigt
deklarera sin förmögenhet. Då jag förra året biträdde förslaget om en förbättrad
skattekontroll, skedde detta, enär jag var övertygad om nödvändigheten
av att en sådan reform genomfördes. De nu efterdeklarerade förmögenheterna
ha kommit fram i anledning av de nya kontrollbestämmelserna.
Skall det bliva möjligt för taxeringsmyndigheterna att åstadkomma rättvisa
och jämlika taxeringar, utan att statens kostnader för själva taxeringsarbetet
springa avsevärt i höjden, torde det vara nödvändigt, att man i samband
med frågan om avvägning av skattetrycket även upptar vissa andra
frågor till omprövning. Det är sålunda av vikt, om förmögenhetsbeskattningen

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
måste skärpas, att man i samband därmed tar under omprövning, huruvida
icke nu gällande bestämmelser rörande beräkningen av förmögenhet böra
göras till föremål för revision.

Utskottet har även funnit nödvändigt att vid en omläggning av statsbeskattningen
upptas till omprövning, huruvida icke vid förmögenhetsbeskattningen
hänsyn bör tagas till avkastningen av förmögenheten och om icke, i de
fall då förmögenheten lämnar ingen som helst avkastning eller allenast ringa
sådan, skattelättnad bör kunna beredas vederbörande skattskyldiga.

Så länge det varit möjligt att hålla statsbeskattningen på en relativt låg
nivå, ha vissa rättssubjekt helt eller delvis kunnat undantagas från skattskyldighet
för inkomst samt befriats från skattskyldighet för förmögenhet.
Därest en ökad skattebörda måste påläggas de fysiska personerna och även
näringsföretagen, uppkommer den frågan, huruvida staten i den utsträckning,
som för närvarande är fallet, bör helt eller delvis undantaga vissa rättssubjekt
från skatteplikt. Utskottet har för sin del ansett att vid en förnyad omprövning
av statsbeskattningen även sistnämnda fråga bör upptas till övervägande.

Efter denna redogörelse för utskottets synpunkter på den föreliggande frågan
får jag, herr talman, yrka bifall till vad utskottet i sitt betänkande nr 46
anfört och hemställt.

Herr statsrådet Wigforss: Här jag begär ordet redan omedelbart efter
utskottets ordförande, är det därför, att det torde vara nödvändigt, att kammarens
ledamöter ha i riktigt färskt minne de argument, som han har anfört
och som i stor utsträckning utgöra en omskrivning av utskottets motivering för
sitt avslagsyrkande.

Jag skall emellertid börja med att instämma i hans yttrande. Jag är fullständigt
ense med honom på det sättet, att jag tror, att utskottets förslag om
avslag på Kungl. Maj:ts proposition är dikterat av sakliga grunder, om man
med sakliga grunder menar motsatsen till politiska. Jag tror inte, att det är
vad man i trängre mening menar med politiska grunder, som här varit bestämmande
för utskottet. Däremot är jag övertygad om att inom området för vad
som kallas sakliga motiv finns det en mycket vid marginal för de personliga,
subjektiva omdömena, och det är naturligtvis på detta subjektiva omdöme,
som den väsentliga motiveringen för avslagsyrkandet vilar. Det är nämligen
knappast möjligt att de i trängre mening sakliga skäl, som utskottet har anfört,
kunna vara anledningen till att denna skattereform har avvisats. Med
sakliga skäl i trängre mening syftar jag då på önskemål om utredningar i olika
hänseenden, som utgör det väsentliga av motiven för utskottets avslagsyrkande.
Det är nämligen inte att ta fullt på allvar, att ett bevillningsutskott, som på
våren år 1935 skrev, att man ville ha ett förslag till 1936 års riksdag, pch
påpekade, att utredningen borde igångsättas i så god tid, att den kunde medhinnas
till denna riksdag — utskottet tänkte sig tydligen möjligheten, att
utredningen inte igångsattes alldeles omedelbart —. Det är alldeles omöjligt, att
det bevillningsutskottet hade tänkt sig en sådan rad av djupt ingående utredningar,
som man här begärt.

Jag tror, att om man för undan det, som så ofta i våra riksdagsdebatter blir
slöjor över de verkliga skälen, hade väl bevillningsutskottet, åtminstone en betydande
del av utskottet, förra året den uppfattningen, att revisionen av dessa
inkomst- och förmögenhetsskatter skulle väsentligen gå ut på att man på ett
eller annat sätt bleve av med de s. k. krisskatterna. Det var en relativt enkel
reform. Om därvid behövde göras någon justering av de gamla skatteskalorna,
skulle det väl inte heller ha varit så särskilt svårt, och jag misstänker, att om

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
Kungl. Maj :ts förslag hade innehållit en sådan revision av vår inkomst- och förmögenhetsbeskattning,
skulle utskottet utan någon tvekan ha accepterat det
och icke kommit med den rad av krav på utredningar, som här föreligger. Jag
tror, att utskottets nya ståndpunkt i viss mening är riktigare än den utskottet
hade år 1935. Utskottet har nämligen nu förstått, att hela det ekonomiska och
statsfinansiella läget gör det omöjligt att komma fram med en så begränsad
revision av vårt nuvarande skattesystem. Men då skulle jag bara vilja uttala
ett önskemål i fråga om utskottets motivering, och det är, att den inte skulle
ha skrivits på ett sådant sätt, att en läsare, kanske även en mycket uppmärksam
läsare, får det intrycket, att utskottet nu menar, att alla dessa utredningar
hade kunnat företas, innan det nu föreliggande förslaget framlades, och att det
alltså är beroende på finansdepartementets oförmåga eller ovillighet, att inte
alla dessa utredningar, som utskottet nu anser vara nödvändiga, ha kommit till
stånd. Det hade varit möjligt för utskottet att skriva sin kritik på ett sätt,
som visat, att kritiken inte drabbar finansdepartementet, utan i stället den
provisoriska och alltför svagt underbyggda uppfattning, av läget, som utskottet
självt år 1935 uttalade. Jag vågar nämligen påstå, att utredningen har
forcerats på ett sätt, som sällan torde ha förekommit. Den började till och
med innan bevillningsutskottet år 1935 hade gjort sitt uttalande. Redan vid
årets början hade jag nämligen själv antytt, att det var nödvändigt att företa
en sådan revision. Utredningen har bedrivits med tillhjälp av ett mycket
stort antal personer, och om det är riktigt, som utskottet nu säger, att myndigheterna
inte ha haft tillräcklig remisstid för att deras erfarenheter och omdömen
fullt skola komma fram, beror det förhållandet på att jag — låt mig säga
det öppet — helt enkelt inte ville riskera att icke komma fram med en proposition
till detta års riksdag. Kammaren kan tänka sig, vilket läge jag skulle
ha befunnit mig i, om man, då man i slutet av denna riksdag hade funnit,
såsom nu är fallet, att inte ens de tidigare utgående krisskatterna äro tillräckliga
utan att man inte obetydligt behöver höja dem, hade kunnat säga om finansdepartementet,
att det inte satt riksdagen i tillfälle att göra om skattesystemet,
utan att detta orimliga tillstånd, såsom man säkert skulle uttryckt sig,
skulle få fortbestå.

Om det emellertid är riktigt, att myndigheternas tid för avgivande av sina
yttranden varit för knappt tillmätt, vilket legat i omständigheternas natur,
kunde detta kanske ha föranlett utskottet att något mindre, om jag så får säga,
trofast lita på vad som i dessa utlåtanden har yttrats. Det finns åminstone
på en punkt ett yttrande av utskottet, som jag tror hellre borde ha varit borta,
där utskottet, som dock haft ganska lång tid på sig att behandla denna fråga,
kunde ha hunnit med att bilda sig ett mera avvägt omdöme än det, som uttalats
av en av myn digheterna.

Vad jag med dessa inledande ord vill komma fram till är, att jag är enig
med utskottet om att läget i fråga om vår beskattning är något annorlunda,
och icke så litet annorlunda, än 1935 års bevillningsutskott ansåg, och att det
därför inte är möjligt att göra en sådan där liten justering av de gamla skalorna,
utan när man väl har huggit tag i problemet, måste man göra ganska
ordentliga omläggningar. Jag har sagt, att de utredningar, som utskottet begärt,
äro mycket tidsödande, men det är, som redan herr Bärg i sitt anförande
yttrade, en viss vacklan i utskottets uttalande. När man först läser vad som
enligt utskottets mening behöver utredas, väntar man sig, att slutsatsen skall
bliva, att innan dessa saker äro utredda, bör inte något nytt förslag framläggas.
Men när man till sist skall draga slutsatsen, tvekar man och säger,
att ett sådant uppskov för utredning visserligen är i hög grad önskvärt, men
att det kanske tar så lång tid, att vi inte våga oss på att gå den vägen. Om en

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
hel råd av de utredningar, som herr Johan Nilsson nu sist räknade upp och
som han ansåg behöva verkställas, säger utskottet självt, att det kanske inte
är möjligt att komma fram med dem. När det gäller utredningen om skattefriheten
— jag tänkte just på den saken —- som möjligen skall komma, slutar
man med att säga: »Därvid förbiser icke utskottet, att en utredning rörande
detta spörsmål kan bliva synnerligen tidsödande. Utskottet utgår därför ifrån,
att en sådan utredning bör igångsättas jämsides med utredningen rörande statsbeskattningen,
men att det icke är oundgängligen nödvändigt, att dessa utredningar
samtidigt slutföras.» Man skall med andra ord lägga fram förslaget
utan att invänta resultatet av en sådan utredning, d. v. s. förfara på precis
det sätt, som föranlett utskottet att rikta anmärkning mot Kungl. Maj :t, därför
att t. ex. den stora skattetrycksutredningen inte i sin helhet förelegat för utskottet.
Nu säger man, att den metoden skall tillämpas även i fortsättningen.
I fråga om kommunalskatten är jag ense med herr Johan Nilsson om att det
finns vissa skäl för att statsbeskattningen och kommunalbeskattningen skola
utredas samtidigt, men även därom säger utskottet, att det vore mycket önskvärt,
att man finge dessa utredningar på en gång, men man vågar inte draga
slutsatserna och uppskjuta avgörandet, tills utredningen blivit klar. Hela rader
av önskemål, som jag inte skall räkna upp, äro, som var och en, som läser utskottsutlåtandet,
kan se, av den natur, att antingen utskottet självt inte vågar
dra slutsatserna av sin ståndpunkt och förorda, att utredningarnas resultat
skola avvaktas, eller varje tanke på att med så omfattande utredningar, som
begäras, kunna komma fram till en reform av vår beskattning under låt mig
säga de närmaste två åren måste anses vara utesluten.

Jag skulle i det sammanhanget vilja säga, att de båda reservanter från bondeförbundet,
som genom en lycklig ingivelse ha kommit på den idén att göra
sig fria från utskottets motivering på ett par andra punkter, nog hade gjort
klokt, om de även i fråga om de långa utredningarna hade sagt, att man inte
anser, att dessas fullföljande skulle förhindra en snabb omläggning, såvida
man nu inte, det vill jag tillägga, ifrån det hållet önskar, att dessa utredningar
verkligen skola slutföras, för att, låt mig säga bondeförbundet inte skall tvingas
att ta ståndpunkt till denna mycket ömtåliga omläggning av hela vår statsbeskattning.

Som sagt var, de utredningar, som utskottet begärt, äro mycket önskvärda,
men skulle man avvakta resultaten av dem, komme det att betyda ett mycket
långt uppskov. Kammaren har här att välja. Om kammaren godkänner den
motivering, som anses vara majoritetens, föreligger för den Kungl. Maj:t,
som skall ta upp saken, jag vill säga inte bara möjlighet utan helt enkelt skyldighet
att företa utredningar av den omfattning, att det blir absolut omöjligt
att komma fram till nästa års riksdag och kanske tvivelaktigt, om man skulle
kunna komma fram ens till riksdagen 1938 med förslag. Den slutsats, som
man måste draga därav är, såsom jag tror var och en inser, som sett, hur budgeten
för år 193G—1937 balanseras, att det blir nödvändigt att under tiden,
när man skall operera med vårt nu bestående skattesystem, komplettera det
med kanske ytterligare några sådana krisskatter, som man under de sista åren
klagat så mycket över.

Men detta är egentligen inte kärnpunkten. Jag tror, att herr Johan Nilsson
skall ge mig alldeles rätt i att om man hade gillat den fördelning av skattebördan.
som i propositionen har föreslagits, skulle hela raden av utskottets
betänkligheter ha försvunnit, möjligen med undantag av den, som riktar sig
mot bolagsbeskattningcn. Jag skall säga ett ord om den saken.

Bolagsbeskattningen befinner sig i det egendomliga läget, att i fråga om

Första kammarens protokoll 1936. Nr 46.

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
den gör sig inte alls samma intressemotsättning gällande som i fråga om de
fysiska personernas beskattning. Jag tror, att om de grupper i samhället, som
gilla herr Johan Nilssons kritik av förslaget rörande de fysiska personerna,
skulle komma tillsammans för att diskutera bolagsbeskattningen, skulle de
vara minst lika oense om bolagsbeskattningen som herr Johan Nilsson och jag
äro i avseende på de fj^siska personernas beskattning. Ty det är alldeles uppenbart
— och den saken måste vara klar från början, och den kan inte klaras
ut bättre genom några som helst utredningar — att skall man göra en proportionell
beskattning, kan man inte göra bolagsbeskattningen så lindrig, att följden
blir, att inkomsterna av bolagsskatten radikalt sänkas. Jag förstår mycket
väl, att det kunde vara en mycket lockande utväg — och det var den utvägen,
som ju närmast föresvävade bolagsskatteberedningen — att när man
gick över till den proportionella skatten sätta skatteprocenten så lågt, att höjningen
av den tidigare utgående skatten för de bolag, som hade mindre avkastning,
skulle bli relativt måttlig, under det att sänkningen för dem, som
både mycket stor avkastning, skulle bli i högsta grad tilltalande. Det läge vi
för närvarande befinna oss i tror jag är sådant, att ingen på allvar kan överväga
att lätta på bolagsbeskattningen på det sättet, att bolagens samlade
skatter skulle göras mindre. Det finns många argument — av dem har herr
Johan Nilsson anfört vissa — som tala för den, låt mig använda benämningen
indirekta beskattningen, ty människorna veta inte direkt om vad de betala,
när man använder denna beskattningsform. Jag tror det är ett argument även
till förmån för bolagsbeskattningen. Det är säkerligen lättare för folk att betala
skatten, om den avdrages redan då bolaget betalar sin skatt, än att få
pengarna i sina händer och sedan betala skatten härför på den vanliga inkomstskattens
väg.

Jag tror i alla händelser, att det är så ofrånkomligt, att vi under de tider,
som närmast kunna överblickas, måste ta ut av de svenska bolagen åtminstone
lika mycket som vi göra nu, att en övergång till proportionell beskattning
måste läggas så, att den kommer att innebära en väsentlig höjning av
skatten för de bolag, som ha låg avkastning, och naturligtvis i motsvarande
grad en mindre sänkning för dem, som ha större avkastning, fastän även det
är en sänkning, som kan se ganska betydande ut.

Min slutsats blir den med hänsyn till de resultat, till vilka utskottsmajoriteten
kommit, då den inte vågat sträcka sig längre än att förklara, att vissa
skäl tala för en proportionell beskattning, och med hänsyn till de skäl, som
anförts av reservanterna, att man nog torde få säga, att tanken på en proportionell
bolagsbeskattning är avförd från dagordningen för en lång tid framåt.
Jag har ingen anledning att på den punkten uttala någon stor ledsnad, ty jag
har hela tiden ansett, att saken är tveksam. Det finns faktiskt skäl för en
progressiv bolagsbeskattning; det finns även skäl emot en sådan. Starkaste
skälet emot den är egentligen, som alla veta, att avkastningen såsom den framkommer
i bokföringen icke är ett verkligt uttryck för bolagens ekonomiska
ställning och att det därför är en fiktion, att man genom det progressiva systemet
beskattar de välställda bolagen mer än de sämre ställda. I den mån
detta argument är riktigt — och det har varit det stora praktiska argumentet
— finnas starka skäl för en proportionell beskattning, men i den mån det kan
inträffa — vilket jag förmodar utskottet menar är förhållandet —, att bolag
med låg avkastning äro svagare och bolag med formellt högre avkastning äro
starkare, kan man nog säga, att vissa argument finnas för att den progressiva
bolagsbeskattningen bör behållas — alldeles bortsett ifrån att avskaffandet av
den progressiva bolagsbeskattningen också i viss mån kommer att drabba kommunerna.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)

Jag vill egentligen inte störa den sakliga diskussion, som jag här för med
herr Nilsson, genom att säga, att det är inte omöjligt, att det finns folk, som
vill föra undan frågan om den proportionella bolagsbeskattningcn ur den nu
pågående diskussionen, därför att de äro rädda inte så mycket för att den
drabbar de små bolagen med låg avkastning, men kanske i stället tvärtom för
att man på vissa håll i landet skall förklara, att den socialdemokratiska regeringen
här velat lätta skattetrycket för de stora och rika bolagen på ett sätt.
som går ut över enskilda och fattiga kommuner. Jag tror, att man kan föra åt
sidan denna del av skatteproblemet. Den bar inte något nödvändigt sammanhang
med det förslag, som bevillningsutskottet nu begärt. I samma mån som
man för den åt sidan, kan man också bortse från frågan om avskrivningar.
Det är en viktig sak, men den kan tas upp för sig och belxiver inte ingå i
det nya övervägandet.

När det däremot gäller de fysiska personerna, äro vi, som jag förut sagt,
framme vid själva kärnpunkten av de sakliga meningsskiljaktigheter, som bär
föreligga. När jag säger, att det är sakliga meningsskiljaktigheter, betyder
det inte, att man kan på någondera sidan anföra argument, som var och en
måste böja sig för, ty så fort det gäller frågor om hur mycket den ena eller
andra skall betala i skatt och om vad som är rättvist och rimligt, kan man inte
undgå att låta sin allmänna och sociala ekonomiska uppfattning spela in. Och
även när man kommer in på frågan om vilken effekt, som en viss avvägning
av beskattningen har på landets ekonomiska liv, tror jag, att det är ytterligt
svårt att hålla isär sina subjektiva meningar från de resultat, som man möjligen
kan vinna på vad jag skulle kalla för objektiv väg.

Utskottet bar, jag vågar nästan säga inte alls, motiverat sin uppfattning,
att den av Kungl. Maj :t föreslagna fördelningen av skattebördan mellan olika
inkomstgrupper är olämplig. Man har helt enkelt uttalat som sin mening, att
skatterna trycka för hårt på vissa, medan de på andra håll lättats litet för
mycket. Den enda ansats till argument skulle väl ligga i att utskottet avvisar
propositionens tanke, att man vid beräkningen av skattebördan för olika personer
skall ta med konsumtionsskatterna, d. v. s. konsumtionsskatter, som
gälla lyxvaror. Jag tror inte, att någon, som har tagit del av det stora skattetrycksbetänkandet,
skall kunna förneka, att det utförts med en mycket stor
objektivitet, och i detta betänkande, som naturligtvis inte heller på den punkten
kan hålla sig fullständigt fritt från subjektiva meningar, anföras mycket
bestämda skäl för uppfattningen, att även konsumtionsskatterna på dessa umbärliga
varor böra tagas med i beräkningen, när man avväger det samlade
skattetrycket. Hade det inte varit riktigt, att utskottet, när det haft detta betänkande
och denna motivering framför sig, ansett den uppfattning, som uttalats
av utredningsmännen, vara värd ett bemötande i stället för att bara utan
vidare avvisa tanken, i synnerhet som det inte kan vara utskottets majoritet
obekant, att den därigenom intagit en ståndpunkt, som jag hittills aldrig funnit
någonstans i världen, när det gällt skattepolitiska diskussioner? Det finns
inga utredningar rörande skattetrycket från något land jag känner till, som
inte utgå ifrån, att konsumtionsskatterna skola räknas in i den s. k. skattebördan
och att man måste räkna med även dessa skatter, när man beräknar,
bur hela skattesystemet skall ordnas. Det är just en av de stora frågorna, hur
man, när man har en konsumtionsbeskattning, som drabbar i stort sett de breda
lagren hårdast, skall kunna anordna inkomstbeskattningen så, att den utgör en
motvikt, varigenom hela skattebördan blir fördelad på ett sådant sätt, som
man anser vara rimligt. Jag tror inte jag begår någon orättvisa, om jag säger,
att utskottet här har gjort saken alldeles för lätt för sig. När utskottet i det
sammanhanget hänvisar till ett yttrande av överståthållaren, får jag säga, att

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
det är ju riktigt att överståthållaren har haft mycket kort tid på sig för att utarbeta
sitt yttrande, och de kan därför vara förklarligt, om han i hastigheten
kastat ut ett ord, som inte är så väl övervägt, som det borde vara. Men när
utskottet i tre månader haft tid att fundera över frågan, förefaller det dock
något märkvärdigt, att det skall förklara, att konsumtionsskatterna äro av
mindre betydelse, medan det däremot är den allmänna prisnivån, som för de
mindre inkomsttagarna är av betydelse på det viset, att när den allmänna prisnivån
är i sjunkande, då, tycks man mena, må inkomsttagarna så bra, att de
inte behöva bry sig om, hur hårt deras konsumtionsvaror bli beskattade. Men
jag undrar, om herr Johan Nilsson skulle kunna gå till våra jordbrukare — de
äro ju små företagare — och säga, att nu har prisnivån sjunkit så avsevärt,
att det inte bör spela någon roll för er, om vi taga ut 3, 4, 5 eller 6 kronor i
konsumtionsskatt per liter brännvin. Jag tror inte, att herr Johan Nilsson
skulle säga någonting sådant. Man kan inte heller förutsätta, att folks inkomster
under en tid av sjunkande priser bli oförändrade. Så är inte ens fallet,
när det gäller statstjänarna, som dock i den situationen befinna sig i en gynnad
ställning, ty deras dyrtidstillägg sjunka, när priserna falla. Den stora
massan av människor, även sådana med löneinkomst, riskerar att inkomsterna
skola sjunka, för att inte tala om dem, som under sådana tider förlora hela sin
inkomst. Och det finns även en tredje kategori. Under sådana depressionstider
med sjunkande priser brukar även räntan sjunka. Om man tänker på de
små inkomsttagare, som ha mindre besparingar insatta på bank, inte kunna
de heller vara likgiltiga för en höjning av konsumtionsskatten, när de veta, att
deras inkomster av räntor samtidigt sjunka! Jag skall emellertid inte närmare
yttra mig om det fallet. Jag menar, att om detta vore ett alldeles ensamstående
exempel på den motivering, som utskottet anfört, funnes det kanske inte
så stora skäl att så länge uppehålla sig därvid, men jag tror, att det ger ett
visst uttryck för den, låt mig säga något hastigt tillkomna motivering, som
här har skapats, för att man skulle komma fram till ett resultat, som väl redan
från början var givet.

Om jag sålunda kan bortse från argumentet om konsumtionsskatterna, återstår
frågan om fördelningen av skattetrycket i övrigt. Man har riktat sig,
och även herr Johan Nilsson gjorde det, dels mot höjningen av skatterna för
vissa grupper, dels mot sänkningen för vissa andra. Om höjningen för vissa
grupper kanske jag skall säga att par ord först.

Det exempel, som herr Nilsson anförde från den ursprungliga propositionen,
var riktigt. Den, som har en taxerad inkomst på 8,000 kronor, skulle få eu
sänkning av skatten med inte mer än en tia. Den, som har en taxerad inkomst
på 15,000 kronor, skulle få en höjning av skatten med ungefär 250
kronor. Men om jag övergår till den nya propositionen, som anses innehålla
ännu mera förskräckliga ting, finner jag där, om jag ser på motsvarande
siffror, att för en inkomst på 15,000 kronor torde skatten icke höjas med mer
än 60, 70 eller 80 kronor. Det är helt enkelt beroende på att den nya skalan
är anordnad på ett annat sätt. Jag skall inte trötta kammaren med tekniska
detaljer, men jag vill bara säga, att det är klart, att eftersom hela det nya
förslaget innebär en överskjutning av en ytterligare del av skattebördan på
de s. k. fasta delarna av beskattningen, således tilläggsskatten och förmögenhetsskatten,
så faller en relativt mindre del uå den rörliga skatten; denna
behöver förresten då inte tas ut med mer än 80 procent i stället för 100 procent,
som är grundbeloppet. Det leder till att för vissa mellangrupper verkar
det nya förslaget i regel lindrigare än det gamla förslaget. Men jag vill påpeka
för kammaren, att det är inte mycket mening med att, som herr Johan
Nilsson gjorde, ta som exempel dels en person, som har 8,000 kronor i taxe -

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
rad inkomst och som får en sänkning med en tia, vilket inte betyder någonting,
och dels en person, som har 15,000 kronor i taxerad inkomst och som får
skatten höjd med 250 kronor. Man knnde nämligen ha valt en inkomstsiffra,
som låg mellan 8,000 och 9,000 kronor, och där hade man funnit, att
sänkningen utgjorde 1 krona eller 10 öre. Ty det är alldeles klart, att har
man en kontinuerlig skala, kommer skatten på en viss punkt att bli varken
sänkt eller höjd. Det hade kanske varit riktigare, om herr Johan Nilsson
t. ex. tagit ett exempel, som jag skall anföra, därför att det har sin betydelse.
Låt oss undersöka, hur det ställer sig enligt det nya förslaget för en person,
som har ett beskattningsbart belopp av 2,000 kronor. Det är en medelklassare
med 4,000—5,000 kronors inkomst. Man skall ju draga av för att komma
fram till det beskattningsbara beloppet även kommunalskatten jämte försäkringsavgifter,
vilka i regel förekomma, plus familjeavdrag. Då misstänker
jag, att man för denna grupp kommer upp till ett avdrag på nära 3,000 kronor;
det kan vid något högre inkomst gå upp till både 4,000 och 5,000 kronor.
Den, som sålunda har inemot 5,000 kronors inkomst, skulle få en sänkning
av skatten från 90 kronor till 56 kronor, d. v. s. med 34 kronor; den, som
har 4,000 kronor i beskattningsbart belopp, skulle få en sänkning från 183
till 128 kronor, d. v. s. med 55 kronor; för en person med 6,000 kronor i beskattningsbart
belopp skulle skatten sänkas från 280 till 214 kronor, d. v. s.
med 64 kronor; den, som har 8,000 kronor i beskattningsbart belopp, skulle
få en sänkning med 56 kronor; en person med 10,000 kronor i beskattningsbart
belopp finge skatten sänkt från 506 till 488 kronor, d. v. s. med endast
18 kronor. Någonstans i närheten av denna siffra, kan jag komma intill gränsen
så, att sänkningen inte blir mer än någon krona eller mindre. Å andra sidan
skulle enligt det nya förslaget den, som har ett beskattningsbart belopp på
12,000 kronor, vilket säkert motsvarar låt mig säga 16,000 kronors inkomst,
få skatten höjd med 68 kronor; den, som har 15,000 kronor i beskattningsbart
belopp, vilket säkerligen betyder inemot 20,000 kronors inkomst, skulle
få en höjning med 183 kronor; den, som har 20,000 kronor i beskattningsbart
belopp, motsvarande omkring 25,000 kronors inkomst, skulle få en höjning
med 441 kronor. Sedan stiger höjningen ytterligare.

Man har emellertid hållit sig till denna s. k. mellangrupp. Att man kallat
den för medelklass är väl mest beroende på språkets makt över tanken. Det
beror ju på vad man menar med medelklass. Det finns naturligtvis en hel del
folk i inkomstlägena mellan 10,000 och 20,000 kronor, som i socialt hänseende
inte känna sig höra till den egentliga ekonomiska överklassen. Men delar
jag upp svenska folket från inkomstsynpunkt, är det uppenbart, att man till
mellangrupperna rimligen bör räkna låt mig säga dem, vilkas inkomst är
högre än en vanlig arbetares eller jordbrukares inkomst men inte kommer
över en 8.000 eller 10.000 kronor. De. som ha högre inkomst, få väl i ekonomiskt
hänseende sägas tillhöra den verkliga ekonomiska överklassen.

Beträffande den sänkning av skatterna, som förslaget skulle medföra, kan
man fråga sig vad den skall tjäna till. Jag hör inte till dem, som mena, att
ett litet belopp inte betyder någonting, ty det är ju alldeles beroende på vilken
inkomst man har. Men det finns ett skiil, som är berört i departementschefens
uttalande och som jag inte kan underlåta att här erinra om, därför att
därmed sammanhänger, skulle jag vilja säga, den motivering, som i propositionen
ges för att man inte anser det nödvändigt att koppla samman denna
skattereform med kommunalskattefrågan.

Om kommunalskattefrågan skall ha någon väsentlig betydelse för statsbeskattningen,
måste det vara därför, att när man kommer till en lösning av
kommunalskattefrågan, vill man åstadkomma en verklig lättnad i kommunal -

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
skattebördan, och jag tror för min del inte bara, att detta är önskvärt, utan
även att det för närvarande är den största skattefråga vi ha i vårt land. Man
måste försöka göra en sådan lättnad, som verkligen bereder ett minskat tryck
för den stora massan av skattebetalare. Men om man skall göra detta och
flytta över skattebördan, kan det inte ske genom att man flyttar över skattebördan
från den ena gruppen inom kommunerna till den andra. Det är meningslöst
att tro. Vi ha nu under tjugu års tid hållit på att slåss om hur man
skulle fördela skattebördan inom kommunerna mellan fastighetsägare och löntagare
o. s. v., fastän det i grund och botten bara betyder, att man flyttar över
från den ene fattige till den andre. Skall det kunna åstadkommas en lättnad
där, måste det ske genom överflyttning till statsskatten. Men ingen kan väl
tänka sig, att denna överflyttning skall ske på det sättet, att man ökar konsumtionsskatterna,
som komma att drabba samma små inkomsttagare ännu
hårdare, utan det måste ske på det sättet, att en betydande del av kommunalskatten
flyttas över till direkt statsskatt. Och då skall den flyttas över till
den del av inkomstskatten, som är rörlig. Om man då skall av de 300 miljoner,
som de primära kommunernas ungefärliga skattebörda uppgå till, flytta
över t. ex. 50 miljoner eller mer, vilket skulle innebära en verklig lättnad —
jag säger inte, att det skall ske likformigt, utan man kan göra det efter vissa
regler — är det uppenbart, att denna summa måste läggas i stor utsträckning
på de medelstora inkomsterna, som jag här kallar dem. Ty lägg märke till
det — däri ha många kritiker rätt — att hela statsbeskattningen är inte av
någon fundamental betydelse för de verkligt små inkomsttagarna. Även om
jag kan säga, att en femma betyder mycket för en liten inkomsttagare, erkänner
jag, att den absoluta siffran har en viss betydelse. Statsskatten betyder
däremot någonting, så fort man kommer upp låt mig säga i den medelklass,
som har 4,000 till 8,000 kronors inkomst, och det är tydligt, att skall
man till denna statsskatt flytta över en väsentlig del av kommunalskatten,
kommer man att på dessa mellangrupper lägga en icke obetydlig merbelastning,
eftersom man lyfter av från de ännu fattigares kommunalskatt och lägger
den bördan på dessa mellangrupper. Men då är det av högsta vikt, att
den skatteskala vi från början ha där är så beskaffad, att den kan höjas,
utan att man kommer till vad man tycker orimliga resultat. Frågan om
elasticiteten är en av de viktigaste frågorna i detta sammanhang, och jag
kan till nöds förstå, att när den nya propositionen kom, tyckte man, att det
var en lätt funnen replik att säga. att finansministern själv funnit, att den
första skatteskalan var så illa konstruerad, att den inte en gång kunde stå sig
vid en merbelastning på 30 miljoner kronor, utan han var tvungen att komma
fram med ett nytt förslag! Jag berörs inte mycket av den kritiken. Var
och en, som känner till saken, vet, att i en skatteskala, där grundbeloppet inte
ger mer än 100 eller 90 miljoner, såsom fallet är enligt den gamla skalan, är
en merbelastning av 30 miljoner så betydande, att den kräver en eftersyn av
skalan. Till dem, som ha sinne för ett argumentum ad hominem, skulle jag
vilja säga: tänk efter, vad bevillningsutskottet självt har gjort i år! Vi hade
förut en skatteskala, som var uppe i ett indextal av 150: nu kommer man
antagligen att föreslå 170. Man har inte funnit, att denna skatteskala är
rörlig nog för att man skall våga lägga till de ytterligare 30 miljoner man
vill ta ut, utan då får man bita i det sura äpplet och mer än fördubbla den
extra inkomstskatten. Lägg märke till detta. Det förhållandet, att man mer än
fördubblat den extra inkomstskatten, betyder att man ansåg, att man inte
kunde sätta indextalet för den vanliga inkomstskatten, för ögonblicket åtminstone,
över 170. Man ansåg således elasticiteten vara slut. Men, lägg
märke till det, elasticiteten i fråga om de höga inkomsterna anser man inte

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
vara slut, ty man lägger på en extra inkomstskatt, som tar ännu mer på de
höga inkomsterna. Motiveringen för att man inte går högre än till 170 måste
därför vara, att man anser sig i annat fall belasta dessa mindre inkomsttagare,
medelklassen med 4,000 till 8,000 kronors inkomst, för mycket. Det är skäl.
att man, när man själv sitter i det läget och känner, hur svårt det är med
elasticiteten, åtminstone försöker inse de svårigheter, som inställa sig, så fort
man skall göra en skatteskala, som verkligen skall motsvara det önskemålet,
att till den skatten skall kunna föras över en betydande del av en annan
skatt.

När jag sagt detta, tror jag inte jag kommer längre i fråga om argumenteringen
för min subjektiva mening om hur beskattningen av fysiska personer
skall vara anordnad. Jag tror inte det är någon möjlighet att gå vidare i ett
resonemang med dem, som ha en annan mening rörande frågan, om det är riktigt
att höja skatten med 250 kronor för dem, som ha 15,000 kronor inkomst,
eller om det är riktigare att höja på något annat håll.

Jag skulle bara vilja säga, att man nog får hålla isär två olika linjer för argumenteringen
här. Den ena är — och det är den, som tidigare kanske spelat
den största rollen i diskussionen — att man genom en sådan starkare belastning
av större inkomster och förmögenheter skadar näringslivet. Den
stora invändningen mot den högre beskattningen av större inkomster och förmögenheter
har ständigt varit, att man därigenom minskar den nödvändiga kapitalbildningen.
Jag tror, att det argumentet under senare tid förlorat icke
obetydligt i styrka även för dem, som tidigare varit varma anhängare därav.
Jag tror, att man särskilt i vårt land skall vara ganska försiktig med påståendet,
att den, som har en liten inkomst, konsumerar den fullt ut, medan den,
som har en större inkomst, sparar så väsentligt mycket mer. Det är klart,
att det måste vara så vid vissa ytterlägen. Men jag inte bara kam tänka mig,
utan jag vet det på grund av många praktiska exempel, som jag känner till,
att det förhåller sig så, att folk, som sitter med 3,000 till 6,000 kronors inkomst,
lägger undan summor, som visserligen inte kvantitativt kunna mäta
sig med dem, som inkomsttagare med 20,000 kronor om året, för att inte tala
om 50,000 och 100,000 kronor, sätta av. Men om man lägger tillsammans fem
eller tio personer med lägre inkomster och ser efter, hur mycket de spara
tillsammans, skulle man sannolikt finna, att de genom en lättnad i beskattningen
skulle spara mera sammanlagt än en enda, som sitter med 30,000 till
40,000 kronors inkomst. Jag tror. att det där argumentet, att sparandet mest
förekommer i de högre inkomstskikten, är så undergrävt, att det inte längre
kan användas.

Sedan kommer man till frågan om den personliga orättvisan, och herr Johan
Nilsson använde ordet mycket oftare än jag skulle våga göra i en debatt om
beskattningsfrågor. Alla ha säkert det intrycket, att ban menade, att det är
orättvist att höja skatten med 250 kronor för den, som sitter med 15,000 kronors
inkomst. Jag kan inte övertyga honom om det berättigade i min ståndpunkt,
och han kan inte övertyga mig, att det är riktigt att gå den motsatta
vägen. Här kommer jag fram till den slutsatsen, att det blir ett i viss mening
politiskt avgörande i frågan om var man skall anse, att skattebördan skall
vila. Jag vill i det sammanhanget uttala min tillfredsställelse över att man
vid närmare betänkande inom bondeförbundet funnit, att det kanske finns
skäl för en sådan avvägning, som skett i propositionen, eller i alla händelser
att man får vara försiktig med att direkt avvisa en sådan avvägning. Det
väsentliga i de båda bondeförbundarnas reservation är nämligen, att de ^strukit
hela det stycke, som sysslar med avvägningen av skatteskalorna. På det
sista stället ha de till ocli med strukit de rader, som förklara att det nya för -

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni £. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
slag, som. korn fram, är från denna synpunkt ännu mer oacceptabelt än det
gamla. Lika väl som man inom vissa lager av bondeklassen under de senaste
åren tvingats till en viss nyorientering, när det gäller finanspolitiken och därmed
sammanhängande frågor, är det min förhoppning att man där också så
småningom skall finna, att en nyorientering även i fråga om skatterna inte är
så orimlig.

. När jag nu nämnde att det nya förslaget har kunnat avvisas med en hänvisning
till att det inte^kan vara genomtänkt och att man har haft ännu mindre
möjligheter att skärskåda det än det första, kanske det är skäl att så starkt
som möjligt för kammarens ledamöter understryka, att detta nya förslag icke
innebär någonting annat än en ändring av skatteskalorna. Och tvärtemot vad
utskottet säger är det min bestämda mening, att man inte kommer någon väg
med att göra, som det heter, utredningar för att taga reda på hur en viss inkomstskatt
faller. Det kan man göra precis lika bra generellt genom att säga,
att om inkomsten är så stor och förmögenheten så stor, så blir beskattningen
så och så stor. Jag tror jag vågar påstå, att det material, som utskottet här
levererat — ett mycket begränsat material — inte lämnar någon som helst
ledning. Om man skulle tänka sig att man på grundval av ett sådant material
skulle kunna bestämma, hur skatterna skola vara fördelade, tror jag att
man ställt sig inför en olöslig uppgift.

Herr Johan Nilsson anförde ett drastiskt exempel på vad som under vissa
betingelser kan hända genom det nya skatteförslaget. Ja, men ville vi undersöka
de nuvarande skatterna, och skatterna sådana de alltid varit, skulle vi
nog också kunna hitta liknande exempel, utan att det föranleder herr Johan
Nilsson eller någon annan att kräva en radikal ändring av det bestående skattesystemet.

Det är emellertid kanske ändå nödvändigt att också säga ett ord till försvar
för att den nya skattepropositionen lades fram. Den lades fram för att möta
en såvitt jag förstår fullt legitim begäran från övriga riksdagspartier att få
veta, vad regeringen menade genom sitt anbud att taga del i ansvaret för de
högre försvarskostnaderna under förutsättning att bördorna så fördelades, att
de större inkomsterna och förmögenheterna skulle bära en väsentligt större andel.
Det är detta som genom den nya propositionen är gjort. Där har man
nämligen kommit fram till ett förslag, som i förhållande till de nu utgående
skatterna innebär en belastning med ungefär 30 miljoner kronor av folk med
större inkomster och förmögenheter. Jag tror att om vi inte lagt fram detta
nya förslag, kunde man från den andra sidan med skäl ha frågat, vad vi egentligen
menade med vårt anbud. Man skulle ha undrat om det, som möjligen
partiets representanter i utskottet skulle föreslå, verkligen också var ett uttryck
för regeringens mening. Partiets representanter i utskottet hade då
kanske inte heller haft tillfälle att reservera sig för en sådan ny ståndpunkt,
om det inte förelåg ett regeringsförslag tidigare.

Jag förstår alltså mycket väl att man i det läge, i vilket vi under denna
diskussion kommit, kan använda det där argumentet, att regeringen i sista
minuten kastar in ett förslag om en omläggning av det hela. Men då skall
man rikta den kritiken mot hela anbudet och förklara att detta varit meningslöst.
När man emellertid erkänner, vilket man överallt gjort, att själva anbudet
var, jag skulle vilja säga hederligt i denna punkt, ty ingen har sagt att
icke finansieringen sammanhänger med utgifterna, då får man också ta den
konsekvensen att man säger, att när det utarbetats i konkreta former, skall
man behandla saken på ett allvarligt sätt.

Jag vet att det i detta läge inte finns någon anledning att tänka sig ett
annat beslut än vad utskottsmajoriteten har anslutit sig till. Men jag vill

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

An/j. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
sluta med att uttala den förhoppningen, att vem som helst, som får hand om
dessa utredningar, och vilket förslag, som än framkommer, skall man allvarligt
taga hänsyn till de argument, som i den kungliga propositionen äro anförda
dels för att en lättnad för de lägre inkomstskikten är nödvändig, om
man nämligen skall kunna tänka sig en överflyttning av kommunalskatter, och
dels att vårt nuvarande skattesystem, trots vad man säger om konsumtionsskatterna,
tynger så hårt på stora grupper av små inkomsttagare, att en förskjutning
över på de mera välbärgade är riktig och rättvis.

Herr andre vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Herr Hansén: Herr talman! Efter det utförliga anförande, som bevillningsutskottets
ordförande här hållit, skall jag försöka yttra mig så kortfattat som
möjligt.

Jag vill inledningsvis erinra därom, att 1919 års skattelagstiftning hade i
stort sett ända fram till 1931 väl fyllt sin uppgift såsom instrument för den
statliga beskattningen. I och med den svåra kris, som då inträtt och som
medfört starkt reducerat skatteunderlag och vidare i och med att statens
verksamhet i övrigt visade starkt reducerade statsinkomster, befanns denna
skattelag icke längre till fullo användbar för täckande av statens inkomstbehov
genom den direkta beskattningen. Detta hade till resultat, att vid sistnämnda
års riksdag antogs förordning om extra inkomst- och förmögenhetsskatt,
byggd på principen att i ett för staten bekymmersamt statsfinansiellt
läge en stegrad skatt i främsta rummet borde läggas på de mera bärkraftigas
axlar. Det betonades emellertid i den kungliga propositionen, att denna skatt
vore att betrakta som tillfällig och att densamma, så snart normala konjunkturer
inträdde, skulle avskaffas. Emellertid har detta icke kunnat ske, utan
man har därjämte under de därefter följande åren sett sig nödsakad att jämväl
antaga förordning om extra förmögenhetsskatt, vilken även den av departementschefen
betecknades vara av tillfällig karaktär.

Då vid 1935 års riksdag ånyo framlades förslag om dessa båda skatters bibehållande,
beslutade riksdagen på förslag av bevillningsutskottet att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och framläggande av förslag till
1936 års riksdag av en teknisk revision av den statliga beskattningen i syfte
bl. a. att få ett mindre antal olika beskattningsformer.

Finansministern har med erkännansvärd energi låtit verkställa omfattande
utredningar för att efterkomma detta riksdagens uttalande. Resultaten därav
föreligga för riksdagen utformade i den kungl. propositionen nr 232. Det
har emellertid därvid visat sig, att löftena om avskrivning av de ovannämnda
s. k. kristidsskatterna icke kunnat infrias, utan att dessa skatter måst inräknas
i de i propositionen framlagda skatteskalorna, vilka därutöver jämväl inrymma
väsentliga skattehöjningar.

Anledningen härtill är, som vi alla veta, att söka i det förhållandet, att
riksdagen år efter år ansett sig böra genomföra vittgående reformer på de
sociala och kulturella områdena och nu senast i år genomfört försvarsreformen,
vilka reformer såväl för nuet som än mer för framtiden bundit staten vid
mycket betydande utgiftsökningar. Jämväl för den närmaste framtiden torde
med stor säkerhet kunna påräknas betydande ökning i statsutgifterna för
nyssnämnda ävensom andra ändamål, jag tänker då i första rummet på det
sociala området. Med konstaterande härav riktar jag intet klander mot finansministern
för att han i den förenämnda propositionen dragit konsekvenserna
av detta förhållande. Men utöver vad utskottet anför framkallar detta

Xr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
läge hos mig den reflexionen, att vid det förnyade övervägande, som utskottet
föreslagit, .jämväl och måhända som grundläggande för den fortsatta utredningen
bör verkställas en översyn över de utgifter staten anses ha att räkna
med under ett antal år framåt å ena sidan, å andra sidan hur dessa utgifter
lämpligen böra täckas såväl genom direkta som indirekta skatter som även
huru dessa skattebördor lämpligen böra avvägas mellan olika grupper av
skattdragare. Jag erinrar i det sammanhanget om att föregående års riksdag
i samband med pensionsreformen rekommenderade ökad beskattning på
vissa överflödsvaror, och vad de indirekta skatterna beträffar, syftar jag följaktligen
i främsta rummet på sådana varor, som äro av lyxbetonad karaktär
eller överflödsvaror, såsom sprit, tobak m. m. Ett sådant övervägande synes
mig direkt framkallas av det faktiska förhållandet, att vi trots rådande högkonjunktur
med starkt stigande skatteunderlag och likaledes starkt ökade
statsinkomster genom statens olika verksamhetsgrenar likväl stå inför nödvändigheten
att väsentligt öka den direkta beskattningen.

På samma gång jag med nöje understryker ett erkännande åt det arbete för
en reformerad skattelagstiftning, som finansministern presterat, måste jag
konstatera, att denna fråg''a fått en omfattning, som föregående års riksdag
måhända icke förutsåg, varför den tillmätte en alldeles för kort tid för ett så
omfattande utredningsarbetes utförande. Hörda myndigheter ha ju också
tämligen allmänt uttalat sig i denna riktning. Utskottet, som väl inser önskvärdheten
av att snarast möjligt få denna fråga löst, har på grund av nyssnämnda
erfarenheter likväl inskränkt sig till att föreslå riksdagen att begära
proposition i ämnet snarast möjligt, detta för att bereda tid för en så ingående
prövning av denna fråga, som dess vikt och betydelse obestridligen förtjänar,
och för att undvika att riksdagen på nytt begär ett stort förslag genomfört
inom en tidrymd, som erfarenheten visar icke är tillräcklig. Utskottet har i
sitt betänkande framfört en rad synpunkter, som enligt utskottets mening
böra bli föremål för övervägande, men har självfallet därutöver ansett, att det
bör ankomma på Kungl. Maj:t att närmare uppdraga riktlinjerna för frågans
fortsatta behandling. Och därmed besvarar jag de anmärkningar, som i debatten
riktats mot utskottet för att det icke givit tillräckligt klara direktiv.
Jag hyser personligen den meningen, att utskottet och riksdagen i allmänhet
böra antyda, vilka spörsmål och vilka synpunkter, som de anse böra bli föremål
för omprövning, men det bör och måste ankomma på Kungl. Maj :t att
angiva de konkreta direktiven.

En skattelagstiftning av den innebörd, varom här är fråga, bör enligt min
mening vara så avvägd, att den för en tid framåt utgör det skatteinstrument,
varigenom staten utan provisoriska åtgärder kan täcka sitt skattebehov. Detta
torde knappast sägas vara fallet med de i propositionen nr 232 framlagda skatteskalorna.
Herr finansministern har nyss på den punkten i förväg bemött
eventuella invändningar och förklarar, att det är ett billigt argument att åberopa
den senare propositionen. Han menar, att en merbelastning på 30 miljoner
kronor är av den storleksordningen, att den inte kan inrymmas i skalorna.
Som jag inledningsvis anfört, har den nu gällande skattelagstiftningen
praktiserats på det sättet, att då man kom upp till en skala på 170, ansåg
man, att staten, då den behövde ytterligare medel, måste vidtaga särskilda
åtgärder genom provisoriska förordningar. Det har skett, sedan denna lagstiftning
började praktiseras, från år 1919 ända fram till 1931. Om jag tillmäter
det nu föreliggande skattelagsförslaget en motsvarande tidrymd, kan
jag inte underlåta, herr statsråd, att beteckna det som i icke ringa mån uppseendeväckande,
att herr statsrådet, innan utskottet hinner behandla detta förslag,
kommer med ytterligare en proposition, som ådagalägger, att herr stats -

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
rådet själv icke ansåg, att förslaget hade en sådan elasticitet såsom skatteinstrument,
att det ens tålde en merbelastning på 30 miljoner kronor. Utan att
därmed vilja på något sätt göra några arroganta anmärkningar, gör jag den
enkla sakliga reflexionen, att det senare förslaget utdömer skalornas elasticitet
för en belastning, vilken enligt min mening ligger inom en rimlig storleksordning,
då man stiftar en skattelag för en avsevärd tidrymd framåt.

Finansministern bar i bägge propositionerna föreslagit skattelättnader för
de mindre inkomsttagarna. Hur önskvärda sådana lättnader än må vara, når
man emellertid enligt min mening icke en skattelättnad, där den bäst behövs,
på den föreslagna vägen. Att för inkomster upp till 2,000 kronor t. ex. föreslå
en skattelättnad generellt för alla på några få kronor saknar enligt min
mening betydelse för vederbörande. Det medför däremot det resultatet, som
någon talare tidigare anfört, att man minskar statens inkomster av dessa
skatter med ett tiotal miljoner kronor.

Enligt min mening bör man gå andra vägar. Den ena är familjebeskattningens,
ty genom en lösning av denna löser man en fråga, som länge diskuterats,
och når det syftet, att man sätter in skattelättnaden där den är som mest
behövlig och där också de starkaste skälen föreligga. Den i propositionen föreslagna
vägen motverkar det senare alternativets lösning. Man har med andra
ord inte de resurser, som erfordras för att göra det.

Den andra vägen är den kommunala beskattningen. Om man kan nå fram
till en ökad skatteutjämning, når man därmed en jämnare fördelning av den
totala skatten för samtliga skattedragare, alltså även de små. Men framför
allt hjälper man de små genom att rationellt lösa familjebeskattningsfrågan,
ehuru icke på det sätt, som här föreslagits.

Jag är visserligen övertygad om att i fall propositionen antagits, hade blotta
meddelandet om en skattelättnad för de små inkomsttagarna framkallat stor
tillfredsställelse hos måhända hundratusenden av vårt folk. Men jag är lika
övertygad om att då den första kronodebetsedeln presenterats, efter det den
nya skattelagen sålunda antagits, skulle besvikelsen ha blivit lika allmän.
Ty man skulle helt enkelt inte lägga märke till denna skattelättnad på några
få kronor. Och varför? Jo, därför att på kronodebetsedeln som bekant uppföras
även skatter av kommunal natur, såsom landstingsskatt, vägskatt samt
för jordbrukarna jämväl försäkringsavgift. Den enkla medborgaren ser på
skattsedelns slutsumma, och jag tror, att han efter en sådan reform, som den
regeringen föreslår, skulle finna, att talet om skattelättnad egentligen inte
innebar någonting. Skattsedeln bleve i det närmaste lika stor som den han
hade förut — i allra bästa fall hade beloppet sjunkit med tre, fyra eller fem
kronor. Reformen medför sålunda inte någon reell lättnad, men den förtar
enligt min mening möjligheterna att sätta in denna, där den allra bäst behövs,
icke minst med hänsyn till att befolkningskommissionens nu aktualiserade spörsmål
tränga sig fram till en lösning snarast möjligt.

Med det nu anförda har jag velat understryka några synpunkter, som för
mig varit avgörande vid mitt ställningstagande till den föreliggande propositionen.
Trots dessa betänkligheter har emellertid den göda viljan från utskottets
sida icke saknats. Vi ha försökt att genom jämkningar nå ett positivt
resultat. I det syftet beslöt utskottet efter yrkande av herr Olsson i Närlinge,
som uppdrog vissa riktlinjer till justering av de föreliggande skatteskalorna,
att välja en delegation, som försökte göra vissa jämkningar och nå ett positivt
resultat. Men redan vid den första överläggningen i denna delegation framställde
de socialdemokratiska representanterna i densamma yrkande om, till en
början 20 miljoners, sedermera reducerat till 10 miljoners ytterligare ökning
av dessa skalor. Detta bekräftades sedermera av finansministerns framlagda

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
tilläggsproposition, och sålunda omöjliggjordes den från utskottets sida gjorda
ansatsen att nå ett positivt resultat vid årets riksdag.

Det är emellertid min bestämda förhoppning att om riksdagen följer utskottet
och alltså återförvisar ärendet till förnyad utredning, alla ha att vinna därpå.
Frågan är av den utomordentliga betydelse, att den bör ingående prövas och
alla vägar undersökas.

Slutligen ber jag, herr talman, att få framhålla som min mening, att de divergenser
i utskottets motivering, åt vilka givits uttryck i den av herrar Olsson
i Närlinge och Löfvander vid utskottsbetänkandet fogade reservationen, icke
äro av den sakligt stora betydelse, som man här velat tillmäta dem. För oss,
som suttit i utskottet, är det ju bekant, att den tid, som stod till förfogande,
för slut justering av utskottets utlåtande, var synnerligen knapp och icke gav
möjlighet till nödig överläggning för att sammanjämka de divergenser, som
fått sitt uttryck i dessa reservationer. Jag är för min del övertygad om att
därest nödig tid stått till förfogande, hade denna reservation icke framkommit.

Innan jag slutar må herr statsrådet förlåta, om jag tillåter mig svara på ett
par uttalanden, som herr statsrådet gjorde —• herr statsrådet markerade, att
han diskuterade dessa frågor med bevillningsutskottets ordförande, men jag
hoppas han tillåter även en ledamot av utskottet att göra ett litet inpass. Jag
lade märke till att herr statsrådet påtalade, att utskottet icke tillräckligt tydligt
sagt ifrån, att den brist i utredningen, som utskottet konstaterat eller velat konstatera,
icke kunde läggas finansdepartementet till last. Jag beklagar, om
utskottet icke givit tillräckligt klart uttryck åt den meningen. Jag har nu
försökt att ge uttryck åt den med mina enkla ord, men jag skall även tillåta
mig citera vad utskottet härom yttrat på sidan 57 i betänkandet: »Med hänsyn
till den tid, som departementschefen haft till sitt förfogande för verkställande
av utredning och för utformande av det i propositionen nr 232 framlagda
förslaget, finner utskottet det därå nedlagda arbetet vara värt allt erkännande.
» Därmed ha vi i varje fall velat utsäga, att vi icke ha ett spår av
klander mot den arbetsprestation, som finansministern åstadkommit inom den
tid, som stått till förfogande. Vi ha velat adressera det tillbaka till riksdagen,
som måhända, såsom jag nyss sade, icke förutsåg, att ärendet skulle få de proportioner,
som det verkligen fått, och därför begärt ett förslag inom en alltför
knappt utmätt tid.

o Jag skall därutöver, herr statsråd, tillåta mig göra gällande, då herr statsrådet
tyckte, att vi i för vaga ordalag uttryckt oss om verkningarna av skalorna,
att det synes mig föreligga tillräckliga skäl för utskottets betänksamhet
rörande verkningarna av de föreslagna skalorna, om jag erinrar om följande.
Enligt propositionen, med en uttagen skatt av 100 procent, jämförd med det
framlagda budgetförslaget med en uttagen skatt av 150 procent, bleve resultatet,
att medan inkomster på mellan 2,000 och 4,000 finge en skattelättnad
på 22.2 procent, så fluktuerade skalan sedan upp till 45.5 procents höjning för
att återigen dala och sluta med en höjning för den, som förtjänar en miljon,
med endast 11.6 procent. Det må förlåtas en lekman, om han ställer sig en
smula fundersam mot en sådan skala i en situation, då staten behöver lägga
om sin skattelagstiftning för möjliggörande av väsentligt ökade intäkter skattevägen.

Jag skall emellertid inte ingå närmare på detta. Jag tror i likhet med tidigare
talare, att det inte^ gagnar till mycket att fördjupa sig i detaljer. Vi
skulle givetvis kunna hålla på åtskilliga timmar ännu, om vi började draga
fram alla de tabeller, som sekretariatet upprättat under dessa veckor, för att
motivera vår betänksamhet. J ag slutar, herr talman, med att säga; att den
ståndpunkt, till vilken utskottet kommit, har tagit sikte på att ge tillräcklig

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
tidrymd för ett sådant övervägande, som ger möjlighet för Kungl. Maj:t och
riksdagen att taga ståndpunkt till denna stora och betydelsefulla fråga och
komma, så långt det står i mänsklig makt, till bästa möjliga resultat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Löfvander: Herr talman! Då jag anmält en reservation till bevillningsutskottets
betänkande i denna fråga, skall jag be att med några ord få
ge en förklaring till denna reservation, som är undertecknad av herr Olsson i
Närlinge och mig.

Jag får tillkännagiva, att jag inte har några principiella anmärkningar emot
grunderna till förslaget i Kungl. Maj :ts proposition nr 232, dock med undantag
för bolagsbeskattningen. Jag har därför inte kunnat vara med om den
kritik, som utskottsmajoriteten utövat och som kommit till synes i utskottsbetänkande!.
Så som detta betänkande är uppställt i reservationen, är det
ganska svårt för kammarens ledamöter att i en hast sätta sig in i skillnaden
i motiveringarna, och jag vill därför förklara, att skillnaden är, att vi reservanter
icke velat utöva en så skarp kritik som utskottsmajoriteten, och vidare
ha vi icke heller velat vara med om att ge direktiv för den kommande utredningen.

Anledningen till att vi inte kunnat gå med på propositionen är i huvudsak
den korta tid, som stått utskottets ledamöter till buds för en granskning. De
ha icke så grundligt kunnat behandla frågan, som man bort för att kunna fatta
en säker ståndpunkt. Jag har den uppfattningen, att om man på ett tidigare
stadium vid utskottsbehandlingen av denna fråga hade visat en mera allvarlig
vilja bland samtliga ledamöter inom alla åsiktsriktningar i utskottet, så
tror jag, att man skulle ha kunna nå fram till en något justerad linje, som
kunde ha vunnit allmän anslutning. Som herr Hansén omtalade, tillsattes en
delegation före pingst, och jag vill bekänna, att jag för min del hade stora förhoppningar
om att denna delegation skulle komma till det resultat, som jag nu
åsyftat. Men de omständigheter, som senare inträffat, ha ju omöjliggjort att
överhuvud taget resonera om saken, och då har man inte heller kunnat komma
till något resultat.

Jag nämnde också, att en av anledningarna till att herr Olsson i Närlinge
och jag icke velat vara med om utskottsförslaget är de direktiv, som givits.
Vi vilja nämligen inte vara med om att binda en blivande finansminister mer
än nödigt är.

Jag skall senare återkomma med ett yrkande beträffande denna reservation,
när vi komma till behandlingen av punkt 3 i utskottsbetänkandet. För tillfället
har jag, herr talman, ingenting ytterligare att tillägga.

Herr Björnsson: Herr talman! Vi veta alla, att resultatet av voteringen
efter denna debatt blir bifall till utskottsmajoritetens förslag. De sakliga
skäl, som kunna anföras emot ett sådant beslut, ha relativt utförligt framhållits
av herr Bärg och av finansministern. Jag skall därför inte ge mig till att
upprepa några av sakskälen för eller emot ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag
i den proposition, vi nu behandla, men jag skall be att med några korta ord
få kritisera den motivering, som, därest den godtages av riksdagen, skulle tjäna
som skäl för riksdagens beslut.

Denna motivering innehåller naturligtvis en kritik av Kungl. Maj :ts förslag.
Men därjämte innehåller den, och detta utgör kanske dess väsentligaste del,
direktiv för en kommande utredning. Om utskottet hade skrivit sin motivering
i två delar, en som innehållit kritik och skäl för avslag, och en annan, som
innehållit direktiv för det kommande utredningsarbetet, skulle jag kunnat nöja

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
mig med att. yrka avslag på den del, som innehöll direktiven. Detta är tyvärr
nu inte möjligt, eftersom kritiken av det föreliggande förslaget och direktiven
för en kommande utredning punkt efter punkt äro sammanvävda på ett sådant
sätt, att det inte går att skilja dem åt.

Jag vill, innan jag går in på min kritik av de delar av utskottets motivering,
som innehålla direktiv för framtida utredningar, först konstatera, att det är
en ganska knapp majoritet för utskottets sakliga beslut att förorda avslag på
Kungl. Maj :ts förslag. Det är elva röster, sju högerrepresentanter och två
från vartdera av mellanpartierna, som stå bakom majoriteten. Vi äro nio, som
stå bakom reservationen. Vi ha nyss hört, att herr Löfvander talat om, att
han och hans medreservant för det första inte alls vilja vara med om direktiven,
sådana de äro utformade här, och för det andra endast kunna deltaga
i kritiken av Kungl. Maj :ts förslag så till vida, att utskottet inte har haft tillräcklig
tid och tillräckliga möjligheter att få materiellt underlag för att åstadkomma
en kompromiss, som kunnat tillfredsställa alla läger inom utskottet.
Vidare har han gjort gällande, att han inte kan vara med om Kungl. Maj:ts
förslag i vad det gäller aktiebolagsbeskattningen. Där intar han alltså alldeles
samma ståndpunkt som de nio reservanterna.

Under sådana förhållanden, herr talman, är det visserligen faktiskt majoritet
för yrkande om avslag på propositionerna, men det är också majoritet för
avslag på utskottets motivering utom i vad det gäller aktiebolagsbeskattningen
och de yttranden, där utskottet konstaterar, att det haft för kort tid på sig.
Det skulle då vara underligt, om i en så viktig fråga som denna, där det gäller
att ge direktiv för en kommande utredning till underlag för en reform av den
statliga beskattningen, riksdagen nu skulle vilja godkänna direktiv, som äro
förordade av en minoritet i utskottet.

Jag undrar för övrigt, hur det är med den sakliga överensstämmelsen inom
den minoritet, som återstår, alltså överensstämmelsen mellan representanterna
för högern och för folkpartiet. Herr Hansén förklarade visserligen, att det
för det första inte fanns några väsentliga skillnader mellan den kvarstående
majoriteten inom utskottsmajoriteten — alltså de nio ledamöterna — och
bondeförbundsrepresentanterna, och att det för det andra rådde rörande enstämmighet
mellan högerrepresentanter och folkpartirepresentanter. Ja,
men det har inte kommit till uttryck vare sig i papperen eller i herr Hanséns
yttrande. Nej, jag ser att herr Hansén skakar på huvudet och jag misstänker,
att det var på det sättet, att enigheten i själva verket inte var så stor,
utan man har fått använda metoden att till exempel taga bort sifferuppgifter,
där man inte kunnat ena sig om sådana. Om man alltså vill definiera till
exempel, vad man menar med medelskiktet, kan man säga, att det är personer
med en inkomst emellan, låt oss säga 3,000 och 8,000 kronor. Men uppenbarligen
ha de frisinnade ledamöterna en annan mening om den saken än högern,
eljest skulle vi ha fått en sådan för det kommande arbetet utomordentligt viktig
vägledning. Herr Hansén har således, herr talman, nu i grund och botten
vid sidan om diskussionen bekräftat, att det inte är så mycket bevänt med
samstämmigheten ens inom den minoritet, som står bakom förslaget till motivering.

Man maste väl ändå beklaga, om riksdagen skulle ge sin anslutning till en
motivering, innehållande direktiv beträffande mycket besvärliga utredningar,
om man inte kan lita det allra minsta på att de direktiv, som ges där, utgöra
uttryck för en ganska samlad och omfattande mening inom riksdagen. Då ha
sådana direktiv efter min mening intet värde.

Jag hör till dem, som verkligen uppmärksamt läst igenom detta utlåtande,
icke en utan flera gånger, men det har varit mig utomordentligt svårt att få

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
någon riktigt klar uppfattning om vad man vill säga med det. I detta utskottsutlåtande
beröras följande skatteproblem, som sättas i samband med det föreliggande
skattespörsmålet, vilket ju i grund och botten gäller att fastställa
grunder för beräkningen av beskattningsbart belopp samt skatteskalor för inkomst-
och förmögenhetsskatter: kommunalbeskattningen, skatteutjämningen,
personliga avgifter, alltså mantalspengar och därmed jämförliga, familjebeskattningen
och därvid också frågan om ortsavdragens storlek, förmögenhetsbeskattningen,
den indirekta beskattningen. Vidare behandlas bolag och juridiska
personer — således andra juridiska personer än dem, som behandlas
på samma sätt som vid fysiska personer. Jag uppehåller mig först vid svenska
aktiebolag. I fråga om dessa är det först och främst frågan om skattebördans
avvägning mellan bolag med olika lönsamhet. Vidare är det frågan om rätt
till avskrivning, frågan om huruvida progressiv skatt skall stå kvar för bolag
eller inte, vidare hur man skall förekomma risk för skatteskolkning, vidare om
man skall behöva i sådant syfte ge sig in på ersättningsskatten. Vidare finns
en avdelning för diverse andra skattefrågor. Man siktar alltså kanske på utskiftningsskatten
och dylikt. Så har man sysslat med beskattning av föreningar
och stiftelser. Vidare har man vissa för såväl fysiska som juridiska
personer gemensamma frågor, som äro berörda på tal om progressivskatt och
utjämningsskatt, och vidare frågan om skatteunderlaget och möjligheten att
göra en skatteskala, som kan tåla växlande belastning utan att resultatet blir
ojämnt.

Ja, mina herrar, det är inte få skatteproblem, som äro uppradade på det
sättet på dessa få sidor. Om man nu skall göra anspråk på att kunna uttala
direktiv, vill man väl åtminstone veta en sak: Vilken är angelägenhetsgraden
hos de krav, man framställer? Begär man att få fram ett huvudförslag först
när man har löst den ena eller andra av alla dessa många utredningsproblem,
som äro berörda här? Vidare skulle det väl också vara utomordentligt önskvärt
att riksdagen i den ena frågan efter den andra hade fått säga, antingen
att den vill ha en förutsättningslös utredning, eller att den vill ha en utredning,
som går ut på det och det. Intetdera föreligger, om jag undantar en sak.
Det är endast beträffande familjebeskattningen, som man fullt klart och entydigt
säger vad man vill beträffande angelägenhetsgraden. Där säger man
helt enkelt, att man vill ha ett förslag till familjebeskattningens reformerande
i samband med förslag till ändrade grunder för beskattning av inkomst och
förmögenhet. Men man nämner icke alls någonting om de svårigheter, som
kunna uppstå, då det gäller att lösa problemet. Man talar om att vi ha ett
kommittéförslag, och man säger, att man förstår, att det inte har kunnat oförändrat
läggas till grund för ett förslag till reform, men man säger inte alls
någonting, huruvida man vill ha det eller något annat eller i vilket avseende
man i förra fallet skulle vilja ha det annorlunda.

Om jag nu tänker på sambandet mellan statlig och kommunal beskattning,
så beröres det på många ställen i utskottsutlåtandet och det på ett sådant sätt,
att åtminstone inte jag kan riktigt reda ut vad man menar. Om man till exempel
slår upp sidan 54, så talas det där om att riksräkenskapsverket har sagt,
att höjningen av kommunalskatterna icke varit allmän och lika över hela landet,
»vadan således förskjutningen för sistnämnda beskattnings vidkommande
måste medföra nya ojämnheter». Och så tycks man därav vilja draga den slutsatsen],
att frågan om utjämning av den kommunala skattebelastningen skall
fördröja den revision, som här betraktas som utomordentligt angelägen. Man
kan väl ändå aldrig komma på den idén, att om man konstaterar, att kommunalskatten
är hög i en kommun, skall man statsbeskatta invånarna där efter
annan grund än i andra kommuner. Har man velat något sådant, är det vill

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni £. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
en så epokgörande nyhet, att det hade bort talas om. Således har man här,
såvitt jag förstår, rätt utförligt betonat en sak, som absolut inte är relevant
för den fråga, som här är av väsentlig betydelse.

Om jag ser på vad man har sagt i fråga om förmögenhetsbeskattningen, så
finns det på samma sida. Vi ha som bekant nu en förmögenhetsbeskattning i
form av inkomst- och förmögenhetsskatt, och så ha vi en särskild förmögenhetsskatt.
Nu vill man inte tala om, om man vill ha kvar en indirekt förmögenhetsbeskattning
i samband med inkomstskatten eller inte. Man talar om,
att tre alternativ ha förekommit att lösa det problemet. I fortsättningen behandlar
man bara två av dessa alternativ, det tredje kommer bort. Då konstaterar
man, att vissa myndigheter, som äro hörda om förslaget, förorda alternativ
IT, som ungefär utgöres av det nuvarande systemet, att man får ett slags
förmögenhetsbeskattning genom att man ökar den faktiskt deklarerade inkomsten
med en sextiondel av förmögenhetens belopp. Detta förorda myndigheterna
av två skäl: dels därför att vi äro vana vid det — det är konservatismen,
som man där har strukit under — dels därför att det är tekniskt enkelt. Vari
enkelheten består, begriper i förbigående sagt inte jag, om man har en särskild
förmögenhetsskatt vid sidan härom. Men nu säger utskottet om detta problem:
»I saknad av fullständig utredning angående verkningarna av de olika
alternativen har det för utskottet icke varit möjligt att avgöra vilketdera av
de båda^ alternativen som bör lämnas företräde framför det andra.» Där är
således lämnat rum för en förutsättningslös undersökning. Vidare säger utskottet,
att det förutsätter, »att vid den omarbetning av det nu föreliggande
förslaget, vilken utskottet för sin del kommer att förorda, en noggrann utredning
verkställes för utrönande av, huruvida icke större rättvisa i statsbeskattningen
kan ernås medelst det av flertalet av de hörda myndigheterna förordade
alternativet II ...» I nästa mening ger man således ett om också lamt förord
för alternativ II, d. v. s. en kombinerad inkomst- och förmögenhetsbeskattning.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att till exempel herr Trygger vid
många tillfällen under de år, jag har tillhört riksdagen, har kritiserat denna
metod som olämplig och oriktig och till sina verkningar ytterst obillig, då det
är fråga om icke räntabel förmögenhet. Men om man nu jämför utskottets
uppfattning angående förmögenhetsbeskattningen med vad utskottet säger om
i grund och botten samma sak på sidan 58, finner man, att där vill utskottet
i själva verket ha en fristående förmögenhetsbeskattning, och där vill man ha
bestämmelser om beräknande av den skattepliktiga förmögenheten på sådant
sätt, att hänsyn tages till om förmögenheten ger avkastning eller icke. Det är,
såvitt jag förstår, närmast en fråga, som berör taxeringen av den skattepliktiga
förmögenheten. Då frågar man sig: vill man här gå in även på sådana
bottenstadganden för vårt beskattningsväsen och göra en reform av grunderna
för clen statliga beskattningens beräknande beroende av att detta är färdigt?
Ty då har man ju uppskjutit alla reformer till en oöverskådlig framtid.

Det är ganska intressant att se, hur man sammanfattat sina reflexioner angående
förmögenhetsbeskattningen: »Vid sådant förhållande finner utskottet
önskvärt, att vid en omläggning av statsbeskattningen även den frågan upptages
till omprövning, huruvida icke vid förmögenhetsbeskattningen hänsyn
bör tagas till avkastningen av förmögenheten, och om icke i de fall, då förmögenheten
lämnar ingen som helst avkastning eller allenast ringa sådan,
skattelättnad bör kunna beredas vederbörande skattskyldiga.» Så talar utskottet
om att det inte förbisett svårigheterna. Härpå kommer slutsatsen, som
är rätt dråplig: »Önskvärt vore emellertid, om ändring i nu gällande bestämmelser
i ämnet kunde verkställas.» Man vill alltså ha en ändring till varje

Onsdagen den 1" juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
pris, oavsett om den går uppåt eller nedåt. Bara man slipper denna ledsamma
enformighet, må ändringen vara hurudan som helst. Det finns ju historier om
att personer, som äro stadda i tjänst, till och med sätta värde på en lönenedsättning,
bara för att det skall bli en ändring i deras enahanda. Men man hade
ju inte trott, att bevillningsutskottet skulle ha en majoritet, som hade samma
uppfattning om behovet av växling.

I fråga om den indirekta beskattningen skall jag inte tillägga någonting till
vad som här sagts tidigare. Jag skall emellertid på en punkt tillåta mig att
erinra om innebörden av någonting, som herr Johan Nilsson sade. Han talade
om, att han hade funnit en person, som hade låga inkomster, och denne hade
beräknats ha en indirekt skatt för sprit, tobak och dylikt på 100 kronor eller
någonting ditåt. Herr Johan Nilsson korn med en kalkyl, att de varor, denne
person köpte för att få denna skattebelastning, skulle kosta ungefär 250 kronor.
Jag tror, att om man antar, att denne person köper, låt oss säga två liter
renat brännvin i månaden, så går det till något över 100 kronor. Vidare har
han köpt några askar cigarretter. Då äro vi uppe i ungefär 140 kronor. På
denna konsumtion av umbärliga lyxvaror har han, tror jag, till stat och kommun
betalat in i det närmaste 100 kronor i skatt. Det förhåller sig nämligen
enligt vad en expert på området meddelat så, att av priset på en liter renat,
4.30, utgör ungefär 3—3.50 sådana medel, som komma stat och kommun till
godo i form av skatt eller vinst. En annan expert i denna kammare har talat
om att av salupriset i en butik på cigarretter utgöra ungefär 60 procent skatt
till staten.

Således har herr Nilsson alldeles överskattat det kommersiella värdet av de
umbärliga varor hans skattebetalare köper, jämfört med skatteandelen i priset.
Med den kännedom, jag har om herr Johan Nilssons goda hjärta, kan jag
inte tänka mig annat än att han vill gå med på att om en lantarbetare till
exempel köper två liter brännvin i månaden och kanske någon liter extra till
jul och påsk och detta vållar en beskattning av ungefär 100 kronor, så kan
det räknas in i den skattebelastning, som man får tala om. Och det finns säkert
många lantarbetare, som skulle vilja räkna det till livets nödtroft att då
och då få taga en sup. Jag kan således inte finna annat än att om staten använder
dessa konsumtionsskatter för att få in pengar till staten, får man inte
sedan bagatellisera dessa pengar, när man ser på dem ur skattebetalarens
synpunkt.

Går jag sedan över till vad utskottet har sagt om de juridiska personernas
beskattning, så vill jag erinra om att man där har gett sig in på ett par frågor,
som intressera mig på grund av ett kommittéarbete, som jag tidigare
sysslat med. Det är frågan om avskrivningsproblemet först och främst. Det
har förekommit en motion med förslag, att man skulle medge fri avskrivning
för såväl juridiska personer som enskilda näringsidkare. Till denna motion
har utskottets majoritet aldrig tagit någon bestämd ståndpunkt. Det enda
ståndpunktstagande, jag kan finna, är, att man har redovisat problemet endast
under den avdelning, som i övrigt handlar om juridiska personer. Men
om detta får uppfattas så, att man har tagit bestämt avstånd från motionärens
önskan att även låta enskilda näringsidkare få fri avskrivning under
vissa villkor, framgår inte klart av formuleringen.

När man vidare säger, att rätten till fri avskrivning skulle innebära ett
tillmötesgående av kravet på rättvisa, så tror jag inte, att man har rätt. Ty
om man tänker på den slutliga skattebelastningen under ett år, är det ju uppenbart,
att om en person behöver taga ut det mesta möjliga av sin rörelse,
alltså inte har råd att göra avskrivningar, så tar han ut pengar och får då betala
skatt på uttaget, under det att den, som har råd att låta en del av in Första

kammarens protokoll 1936. Nr -''16. 3

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
komsten eller årsvinsten stanna kvar i form av avskrivning, slipper ifrån
skatt. Jag har aldrig någonsin fattat detta krav på rätt till fri avskrivning
som ett krav på rättvisa, utan som ett praktiskt krav, ett näringspolitiskt
krav, som i och för sig är mycket berättigat: man skall uppmuntra juridiska
personer att göra avsättningar i konsolideringssyfte. Det syftet tycker jag
räcker mycket långt, om man bara kan finna sådana former, att det inte leder
till svekliga manipulationer med bolagslagstiftningens hjälp. Och jag föreställer
mig, att det kan finnas sådana möjligheter, men det är klart, att det
är ett mycket svårt problem och kräver tid. Utskottet har här, lika litet som
i flertalet övriga fall, talat om huruvida det är angeläget eller icke att få
fram förslag. Till slut har man ett ungefär lika oklart uttalande om den
kommunala progressivskattens verkan för aktiebolag. Man säger: tar man
bort den, ökas kommunalskatten, och då kanske bolagen förlora en stor del av
vad de vinna genom den kommunala progressivskattens slopande. Att en del
går förlorad, är självklart, eftersom kommunalskatter äro repartitionsskatter,
men i själva verket måste det alltid vara till fördel för en grupp skattebetalare,
om denna grupp lyckas stjälpa över en del av sina skatter på samtliga skattedragare.
Jag kan därför inte riktigt fatta tanken, som ligger bakom där ■— i
den mån det nu finns någon sådan.

Ja, herr talman, jag skall inte punkt för punkt gå igenom alla de beskatt -ningsproblem och i samband därmed stående utredningskrav, som utskottet har
sysslat med i sitt utlåtande. Jag tror, att denna lilla axplockning visar, att
utskottets utlåtande, i den mån det blir godkänt av riksdagen, kommer att
snärja och inte stödja den regering, som har att planera det fortsatta revisionsarbetet
på detta område. Därför tillåter jag mig, herr talman, att yrka avslag
på utskottets motivering och vill samtidigt nämna, att om mot förmodan
och mot vad jag hoppas detta mitt yrkande icke bifalles, skall jag för egen
del —• och jag har hört ett par av mina meningsfränder förklara, att de ämna
göra detsamma -—- stödja som en nödfallsutväg bondeförbundsreservanternas
förslag till utlåtande. Jag vill säga, att om denna reservation hade varit formulerad
så, att den hade stått i full överensstämmelse med de principer, åt
vilka herr Löfvander gav uttryck i sitt anförande här, skulle jag utan tvekan
ha röstat därför. Men jag kan inte med bästa vilja i världen se, att det,
som står kvar, sedan man strukit bort det, som herr Löfvander och hans medreservant
önska få bort, verkligen stämmer med vad han här i kammaren sagt,
att han ville ha.

Herr Wohlin: Herr talman! Det behövs säkerligen icke många ord för att
erinra om den allmänna bakgrund mot vilken den föreliggande frågan bör ses,
och om de djupare anledningarna till det läge, vari den råkat. Vi befunno
oss för någa år sedan i en osedvanligt svår ekonomisk kris, då skatteskärpningar
och införandet av nya skatter voro oundgängligen nödvändiga. Sedan
har konjunkturen gått i gynnsam riktning, och helt naturligt ha landets skattebetalare
under sådana förhållanden hoppats på skattelättnader. Emellertid
har just i sammanhang med högkonjunkturen framträtt krav på nya högst väsentliga
statsutgifter och detta med särskild styrka såväl i samband med den
stora försvarsreformen som i samband med vissa betydande sociala reformfrågors
lösning. Och så befinna vi oss sålunda, trots högkonjunkturen, i ett
läge, där det på alla håll i den svenska riksdagen anses omöjligt att skrida
till sådana skattesänkningar, om vilka man tidigare gjorde sig vissa förhoppningar,
utan där meningsbrytningarna i stället gälla, huru de skattestegringar
skola planeras, som tidsomständigheterna trots det ökade skatteunderlaget och
de goda tiderna i landet göra nödvändiga.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)

Mitt i hela detta sammanhang ha också kommit två betydelsefulla riksdagsskrivelser,
helt naturligt avlåtna i en situation som den nuvarande, nämligen
dels riksdagsskrivelsen om ett rationellt samarbetande av de olika statsskatterna,
dels riksdagsskrivelsen angående en förnyad utredning av kommunalskattefrågan.
När man bemärker, huru vårt lands kommunalbeskattning verkar
i olika kommuner, har vetskap om de utomordentligt stora differenserna i
skattetrycket skilda kommuner emellan, känner den tunga, som kommunalbeskattningen
utgör, icke minst för de breda folklagren i vårt land, och ytterligare
beaktar de stora organisationsfrågor, som röra vissa kommunala förvaltningsuppgifters
överflyttande på större utdebiteringsenheter, så äro ju
riksdagsskrivelsen om kommunalbeskattningens ordnande och de statsrådsdirektiv,
som givits för denna utrednings verkställande, helt naturliga och fullt
i överensstämmelse med, som jag tror, en enhällig uppfattning inom riksdagen.
Jag föreställer mig, att denna utredning, som också statsrådet och chefen för
finansdepartementet antydde, kommer att leda till förslag om vissa ytterligare
kommunala förvaltningsuppgifters överförande till staten på sätt som
redan har skett med avseende å en viktig gren av de tidigare kommunala uppgifterna,
nämligen folkskoleväsendet, och att man sålunda i vårt land liksom
för övrigt i en rad främmande länder har att motse ett förslag till reduktion
av de kommunala skattebördorna genom vissa förvaltningsuppgifters och
därmed förenade kostnaders överflyttande på statsverket. Lika uppenbart är
emellertid, att utredningen om dessa spörsmål, som ju innefattar organisatoriska
frågor av svårlöst och komplicerad natur, icke kan slutföras inom en
nära liggande tid, utan det kommer troligen att kräva åtskilliga år, innan
dessa frågor bli mogna för sin lösning. Även i gynnsammaste fall kan man
säkerligen icke tänka sig denna stora kommunalskatteutredning så slutförd,
att något resultat där kan förväntas vare sig till nästkommande eller sannolikt
ens till den därefter följande riksdagen. Vid sådant förhållande förefaller det
mig uppenbart, att man icke kan avvakta dessa spörsmåls lösning, innan man
skrider till rationaliseringen på statsbeskattningens område, och bevillningsutskottets
såväl majoritet som olika reservanter ha ju också uttalat denna
mening.

Det enda, som majoriteten i det sammanhanget uttalar, är ju en mera platonisk
synpunkt, att dessa omständigheter med avseende å kommunalbeskattningen
egentligen tala för att den statliga beskattningen icke borde lösas särskilt
utan i samband med den kommunala beskattningen, men utskottet tilllägger
självt — och därmed är ståndpunkten klarlagd — att skulle detta icke
kunna ske inom de närmaste åren — och jag erinrar om att så kan säkerligen
icke ske — vill utskottet uttala det önskemålet, att hänsyn såvitt möjligt tages
till det utredningsmaterial, som må föreligga från kommunalskatteberedningen.
Ser man på detta uttalande, tror jag, att såväl herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet som representanterna för den socialdemokratiska
reservationen vid detta utskottsbetänkande kunna vara fullständigt lugnade
med avseende å den sidan av saken.

När man sedan kommer till riksdagens önskemål om en rationalisering av
den statliga beskattningen, var ju detta också, när bevillningsutskottet under
fjolåret skrev i ämnet, en mycket legitim önskan med hänsyn till den söndersplittring,
som på grund av förhållandena under krisåren kommit att äga rum
på statsbeskattningens område genom de nya krisskatternas införande. Man
måste säga, liksom det har sagts från alla håll i debatten, att det arbete, som
finansdepartementets experter och departementet självt nedlagt på den departementspromemoria,
som legat till grund för propositionen, liksom på det omfattande
aktstycke, som ytterligare tillkommit — visande skattetryckets för -

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
delning med flera förhållanden inom olika delar av vårt land ävensom i andra
länder — tillhöra det mest kvalificerade, som under senare år sett dagen inom
Kungl. Maj :ts kansli, och att detta material, såsom också utskottets ärade ordförande
underströk, får utomordentligt stort värde för frågans fortsatta beredning
i framtiden.

Vad är det då, som egentligen föranleder, att med en så kvalificerad utredning
till grund och med en så pass stark önskan hos riksdagen bakom oss att
här uppnå ett bättre tillstånd än det nuvarande, resultatet av behandlingen av
dessa propositioner likväl för årets vidkommande blivit negativt? Jag får i
det avseendet för min del säga, att det tyckes mig mera vara någonting, °som
allmänt ligger i luften i fråga om tveksamhet rörande ett definitivt ståndpunktstagande
i detaljer till det framlagda förslaget, än någon meningsmotsättning
beträffande de allmänna principerna för detta förslag, jferr Löfvander
har i sitt anförande för en stund sedan framhållit, att han för sm del
icke har något egentligt att anföra gentemot det kungliga förslagets pnnciper,
frånsett den detalj, som rör bolagsbeskattningen och som ju hela utskottet
och även departementschefen icke tillmäter så stor betydelse. ^ För mm del
ansluter jag mig till denna, herr Löfvanders och andra talares ståndpunkt, och
detta så mycket mera som jag vid behandlingen av försvarspropositionen, liksom
tidigare vid remissen av densamma, med full övertygelse gått in för den
uppfattningen, att de ökade statsutgifter, som såväl denna reform som andra
reformer krävt och komma att kräva, principiellt skola läggas på de mera barkraftigas
axlar och att de stora folklagren i vårt land med sina lägre inkomster
och sina mera tryckta förhållanden icke böra under de kommande åren merbelastas
utöver vad de redan äro belastade, och detta emedan det gäller för
dem att få mera luft under vingarna icke minst med hänsyn till de fanlllj,e''
och övriga försörjningsbördor, de äro underkastade, och med hänsyn till de
förbättrade förhållanden på skilda områden, varav de även i fortsättningen äro
i behov. När det sålunda icke föreligger någon principiell skillnad i uppfattningen
mellan i varje fall herr Löfvanders och min och herr statsrådets grunduppfattning
rörande hela reformen, och när, såvitt jag förstår, icke heller utskottsmajoritetens
motivering ger uttryck för några klara principiella synpunkter
av motsatt natur, utan nöjer sig med allehanda något dunkla uttryckssätt
ägnade att i någon mån binda den kommande utredningen vid oklara direktiv,
då förefaller det mig, som om det vore uppenbarligen riktigast, att icke
biträda utskottsmajoritetens motivering, utan den försiktigare motivering, som

herr Löfvander har föreslagit. . „ „ . ,

Som redan sagts, förefaller det mig som om orsaken till att iragan icke
desto mindre fått en negativ utgång vore tämligen given. Det är uppenbarligen
ingenting annat än att en svensk riksdagsman, även om han har en
viss intellektuell receptivitet och en viss förmåga att sätta sig m ide skiftande
och svårbedömbara ärenden han fått framför sig, här statt inför ett
osedvanligt komplicerat spörsmål på ett tämligen sent skede av riksdagens
arbete så att det uppenbarligen även för den, som sysslat med skattefrågor,
varit en svår sak att taga ståndpunkt till verkningarna av dessa olika skatteskalor,
och man har en allmän känsla av att man borde dröja något för att
kunna få tid att tänka. Och vad är det, som är naturligare för de svenska
bönderna än att de behöva en viss tid av mogen eftertanke för att fatta ett
sådant beslut, även om de, när de en gång finna de förslag, de nu ha framför
sig i stora drag vara acceptabla? För mm del maste jag saga, att detta
har varit en av de mera svårläsbara propositioner som den svenska riksdagen
fått på ett årtionde, och det förefaller mig icke alldeles onaturligt, att

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
man måste känna sig tveksam inför ett ståndpunktstagande i en fråga som
denna.

Jag får också erinra därom, att det inte är så alldeles lätt att särskilja
beskattningen av juridiska personer och taga definitiv ståndpunkt allenast
till frågan om beskattningen av fysiska personer. Det är dock önskvärt, att
dessa båda spörsmål komma till lösning i ett gemensamt sammanhang och
det då allmänt erkännes, att den proportionella bolagsskatt, som i propositionen
är föreslagen, knappast är tilltalande eller lycklig, detta är också ett
skäl för att på någon tid uppskjuta det slutliga ståndpunktstagandet till hela
frågan.

Det är också ett annat upphovsskäl, som herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet måhända tillmäter mindre betydelse, men som jag för
min del tillmäter en mycket stor vikt och som även samtliga bevillningsutskottets
ledamöter, vilka motiveringar och ståndpunkter de än intagit, till
min stora tillfredsställelse understrukit i sina uttalanden både i betänkandet
och nu i kammaren. Det är den ingalunda oviktiga frågan om
vissa reformer på familjebeskattningens område, ägnade att tillgodose en enhällig
riksdags för några år sedan uttalade önskan om utvidgade barn- och
hustruavdrag och beredande av någon lättnad, om också icke så stor, för
skattskyldiga med försörjningsbörda av denna natur. Att detta uttalande tillsammans
med de ytterligare uttalanden, som förekomma i samtliga motiveringar,
nämligen att man även, när det nu gäller att ytterligare överväga
denna fråga, bör taga ståndpunkt till spörsmålet om möjligheten av en viss
differentiering mellan å ena sidan skattebördan för personer utan försörjningsbörda
och närmast utan familjeförsörjningsskyldighet och å andra sidan
skattebördan för skattskyldiga med sådan försörjningsbörda, kommit med
i motiveringen, innefattar ju ur de befolkningspolitiska synpunkter, som jag
och herr Myrdal här i kammaren företräda, en mycket stor framgång, som i väsentlig
grad gör, att vad som föranledde mitt i någon mån bekymrade uttalande
vid en debatt i befolkningsfrågan för någon tid sedan numera kan betraktas
med större jämnmod, och befolkningskommissionen bör kunna emotse sina
framtida arbetsuppgifter med större optimism än vid det tillfället. Dessa
båda punkter ha särskilt framhållits, och det förefaller mig, som om därmed
också en mycket naturlig anledning till ett något fortsatt uppskov vore given.

Jag slutar med anmärkningen, att jag för min del, som jag redan antytt,
sålunda finner de allmänna skälen för ett uppskov vara tämligen naturliga,
att jag varnar för antagande av utskottets motivering på grund av de pekpinnar,
som denna motivering ger åt den fortsatta utredningen samt att jag
sålunda måste förorda ett bifall, visserligen till utskottets förslag, men med
den motivering, som herr Löfvander och hans medreservanter ha föreslagit.
Och ytterligare skulle jag, innan jag avslutar detta yttrande, vilja, i anledning
av några uttalanden av herr statsrådet, tillägga, att man vid denna fortsatta
utredning visserligen, såsom jag starkt understrukit, bör hålla i minnet
den huvudprincip, som ligger till grund för förslaget, nämligen att de ökade
statsutgifterna skola bäras av landets ekonomiskt mera bärkraftiga element,
men att man likväl, när det gäller så ömtåliga och i den enskildes och samhällets
förhållanden så djupt ingripande frågor som skärpningar i beskattningen,
icke får tappa ur sikte att varje skatteskärpning ändå innebär en
hård belastning, icke endast för de enskilda utan — i motsats till vad herr
statsrådet anförde — även för det produktiva näringslivet, vars konkurrenskraft
på världsmarknaden i icke oväsentlig grad beror på möjligheten att
reducera produktionskostnaderna och däribland även skatteposten. Man bör

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni £. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
sålunda söka förena sin principiella uppfattning, att skattebördorna skola
läggas på de mera bärkraftiga, med varsamhet vid framgåendet, så att man
icke skärper skatterna mera än de nödvändiga statsutgifterna göra oundgängligen
nödvändigt.

Med dessa ord, herr talman, får jag, såsom jag nyss anfört, yrka bifall till
utskottets förslag i den förevarande punkten, men uttala min anslutning till
herr Löfvanders motivering för denna ståndpunkt.

Herr Velander: Herr talman! Jag hade inte avsett att deltaga i denna
debatt, men det har under densamma förekommit en del uttalanden, som uppkallat
mig.

Från olika håll har utskottets motivering berörts. Denna skulle vara behäftad
med så utomordentligt stora brister. Bland annat skulle den på en del
punkter inte utsäga, vad som egentligen vore avsett. Det ligger ju dock så
till, att denna motivering är uttryck för den uppfattningen, att de föreliggande
propositionerna inte äro av beskaffenhet att böra av riksdagen accepteras,
utan att en ingående undersökning och prövning i skilda hänseenden
vore påkallad; och då utskottet förordar en sådan undersökning och prövning,
är det ju klart, att utskottet inte kan i antydda hänseenden angiva någon
bestämd uppfattning.

Det har också uttalats en undran över vem som egentligen stode bakom
utskottets motivering. Det framgår dock av betänkandet, och jag utgår ifrån
att vid det definitiva ståndpunktstagandet här i dag till detta utskottsbetänkande
de, som representera den uppfattning, som däri kommit till uttryck,
även komma att stå fast därvid. Jag beklagar dock, att bondeförbundets
representanter icke ansett sig kunna ansluta sig till denna motivering. På ett
tidigare stadium har emellertid saken legat så till, att det icke förelegat något
som helst skäl att antaga, att inte så skulle bliva fallet.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet uttalade i anslutning till
herr Johan Nilssons i Kristianstad anförande, att han givetvis ansåge att utskottsmajoritetens
ståndpunkt vilade på sakliga grunder, men att den dock
vore ett uttryck för sådana subjektiva omdömen, som i trängre mening knappast
kunde anses representera den fulla sakligheten. Detta omdöme må nu
stå för finansministerns egen räkning. I det sammanhanget berörde emellertid
finansministern bevillningsutskottets uttalande vid förra årets riksdag
om lämpligheten av en översyn av de direkta statsskatterna. Jag utgår ifrån
att bevillningsutskottet med detta sitt uttalande endast avsåg att ge sin anslutning
till vad finansministern därutinnan anfört i statsverkspropositionen,
och jag kan inte gärna tänka mig, att bevillningsutskottet i det sammanhanget,
alltså, i det statsfinansiella läge, som då förelåg, på något sätt avsåg,
att resultatet av denna översyn av den direkta statliga beskattningen skulle
bli så omfattande, som propositionen nr 232 till årets riksdag markerar. Jag
kan till och med tänka mig möjligheten av att finansministern själv vid detta
sitt uttalande i statsverkspropositionen till 1935 års riksdag egentligen inte
tänkte sig, att det skulle bli nödvändigt, att gå så på djupet. Jag skulle
också förmoda, att om finansministern respektive bevillningsutskottet då
kunnat se på den finansiella ställningen så optimistiskt, som finansministern
gjorde i början av årets riksdag, då det ställdes i utsikt en skattelättnad på
inte mindre än 20 miljoner kronor, det knappast heller vore möjligt att tänka
sig, att vare sig finansministern själv eller bevillningsutskottet 1935 tagit sikte
på någon mera djupgående omläggning av den direkta statliga beskattningen.
Det må sålunda vara ursäktligt, om bevillningsutskottets majoritet i

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
det förändrade läge, som nu inträtt, och med de ökade krav på skattebetalarna,
som måhända icke låta sig avvisas, måste förutsätta en mera djupgående
undersökning och utredning än som presterats.

Det förekom någonting i finansministerns yttrande, som, om jag inte fattade
fel, innebar ungefär det, att man avvisade den kungl. propositionen bland
annat av den anledningen, att man inte vore villig att acceptera den skattelättnad
för de lägsta inkomstskikten, som finansministern tagit sikte på. Jag
vill för min del säga, att utskottsmajoriteten på den punkten liksom på övriga
punkter, där fortsatt utredning ifrågasatts, icke intagit någon bestämd
ståndpunkt i sak, utan sådant ståndpunktstagande får bli beroende på resultatet
av.den fortsatta utredningen. Det är emellertid så, att de skäl, som finansministern
åberopat till stöd för denna skattelindring, liksom ock för övervältrande
av skatter från vissa inkomstskikt till andra, icke synts åtminstone
mig ägnade att utan vidare kunna accepteras. I det sammanhanget kommer
man emellertid in på vad som tidigare här berörts, nämligen bl. a. frågan om
den indirekta beskattningen; och då måste jag för min del ansluta mig till den
tankegången att beträffande den indirekta beskattningen och dess tryck på
olika inkomstskikt det gäller i första rummet icke frågan om den direkta beskattningen
såsom sådan, utan frågor om levnadskostnadsnivå. Om trots en
stark stegring av den indirekta beskattningen förhållandena dock utvecklat sig
så, att levnadskostnaderna inte stegrats, utan att närmast motsatsen gäller,
då synes det mig, som om den omständigheten, att vissa indirekta skatter gått
något i höjden, inte kan vara någon avgörande anledning till något slags kompensation
för vissa inkomstskikt i form av minskad direkt statlig beskattning.

Jag vill också betona — detta jämväl i anledning av ett finansministerns
uttalande — att jag med skattebördan menar den samlade skattebördan, alltså
både de direkta och de indirekta skatterna. När det gäller den kommunala
skattetungan, är det dock i främsta rummet fråga om en skatteutjämning, och
det kommunala skattetrycket är ju, såsom redan påpekats, ytterst ojämnt. Undan
för undan vidtagas emellertid åtgärder, som äro ägnade att minska tryckket
av dessa kommunala skatter. Härvid kan hänvisas till exempelvis folkpensioneringen,
som man väl får hoppas skall i väsentlig utsträckning minska
fattigvårdskostnaderna, och kostnaderna för folkskoleväsendet — beslutet om
dessas omläggning träder ju med nästa års ingång i full tillämpning.

_ Åtskilliga punkter finnas, där jag för min del måste, för att kunna taga definitiv
ställning till en omläggning av den direkta statliga beskattningen, avsedd
att lända till efterrättelse under någon längre tid, kräva ytterligare klarlägganden.
Om jag. börjar med beskattningen av de juridiska personerna,
avses egentligen icke någon minskning av den samlade skattebördan för
dessa. Däremot skulle en väsentlig förändring av skattebördans fördelning
mellan de olika skattepliktiga inträda. Jag skulle kunna illustrera detta med
några exempel. Svenska järnvägsföreningen har verkställt en undersökning,
omfattande bl. a. 37 till föreningen anslutna företag, som deklarerat beskattningsbar
vinst innevarande år. För 23 av dessa 37 företag skulle med den
förändring av bolagsbeskattningen, som finansministern tagit sikte på, inträda
en stegring av skattebördan med i genomsnitt cirka 255 %. Det var för 23 av
de 37 företagen. För 4 av företagen med en inkomstprocent av mellan 4
och 5 skulle skattebördan ökas i genomsnitt med 200 %. och för 2 av företagen
med en inkomstprocent av mellan 5 och 6 skulle det inträda en genomsnittlig
skattestegring på 130 %. Enligt en utredning, verkställd inom utskottet,
vilken omfattat företag inom olika branscher, skulle, om man håller sig till
samtliga med utredningen avsedda företag inom en och samma bransch, en

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
skatteförhöjning komma att inträda för exempelvis träförädlingsindustrien med
75.8 %, för sågverken med 91 % och för den elektriska industrien med 40 %.

Det är ju ganska klart, att man inte kan vara benägen att acceptera en skatteproposition,
som i nu antydda hänseenden knappast innehåller någon utredning
och som, efter vad man finner, i enskilda fall medför dylika konsekvenser.

Nu gav finansministern uttryck åt den tanken, att på grund av utskottets
ställningstagande beträffade beskattningen av de juridiska personerna vore frågan
därom för avsevärd tid framåt avförd från vidare diskussion. Jag beklagar,
om så skulle bliva fallet. Det synes mig ock, att när finansministern tagit
upp denna fråga och därvid kommit till en sådan slutsats, att ett förslag verkligen
borde framföras, detta förslag icke får förutsättas vila på så föga bärande
grund, att icke en fortsatt utredning är påkallad.

De kungl. propositionerna synas mig vidare icke innefatta någon utredning
eller i varje fall ingen tillfredsställande utredning beträffande avvägningen av
förmögenhetsbeskattningen. År 1910, när man första gången gick in för. beskattning
av förmögenhet här i landet, var utgångspunkten den, att man icke
syftade till en beskattning av förmögenheten såsom sådan, utan i stället att
utnyttja den högre skattekraft, som den fonderade inkomsten eller förmögenhetsavkastningen
representerade. Man gick då ut ifrån en genomsnittsavkastning
av 5 % och ökad skatteförmåga för denna förmögenhetsbeskattning, motsvarande
i förhållande till annan inkomst en tredjedel, eller med andra ord en
tredjedel av 5 % — 1.67 %, alltså en sextiondedel av förmögenheten. Denna utgångspunkt
bibehölls vid den omläggning av beskattningen, som ägde rum år
1919. Den bibehölls även vid den omläggning av beskattningen, som skedde
år 1928. Nu säger finansministern, såvitt jag funnit, inte ett ord om denna
sak. Vad bar finansministern för uppfattning ifråga om den fonderade inkomstens
högre skattekraft? Med vilken genomsnittsavkastning kan man i
fortsättningen räkna, och i vilken utsträckning kan det vara rimligt och skäligt
att taga denna avkastning i anspråk? Det förefaller, som om det skulle
vara på sin plats att åvägabringa åtminstone någon utredning på denna punkt.

Till den kommande progressivskatten kan jag för min del deklarera den inställningen,
att skall man rubba på denna skatteform, bör det ske icke blott
beträffande de juridiska personerna, utan även beträffande de fysiska personerna,
och om sålunda resultatet vid en fortsatt utredning blir att man kan och
bör slopa den progressiva beskattningen för de juridiska personerna, den även
bör bortfalla för de fysiska. Detta skulle vara av icke oväsentlig betydelse
bland annat ur ren skatteutjämningssynpunkt.

Här bar efterlysts utskottsmajoritetens uppfattning om de olika föreslagna
skalorna. Det bar ansetts, att det skulle föreligga någon plikt att komma
med ett klarläggande uttalande därutinnan i detta sammanhang. Det är alldeles
säkert för mycket begärt. En sådan fordran sträcker sig självfallet vida
utöver vad som kan vara rimligt. Avvägningen av dessa skalor hör väl just
till det, som bör bli föremål för den fortsatta utredningen.

Innan jag slutar, skall jag beröra en annan synpunkt.

Såsom jag förut påpekat, gick finansministern i början av denna riksdag ut
ifrån, att det skulle bli möjligt att sänka den direkta statliga beskattningen
med ett belopp, motsvarande cirka 20 miljoner kronor. Det var ju ett meddelande,
som mottogs med stor tacksamhet av svenska folket, och jag misstänker,
att det var många, som i förskott, så att säga, höllo finansministern räkning
därför. I propositionen nr 232 tog finansministern, efter vad man då både
anledning förmoda, definitiv ståndpunkt till regleringen av den direkta statsbeskattningen.
Vid intetdera av dessa ställningstaganden kan finansministern

Onsdasen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
ha saknat anledning att räkna med en väsentlig ökning av försvarsutgifterna.
Räknade finansministern inte med stegringen av dem, skulle jag för min del
nästan vilja beteckna det såsom en oförklarlig underlåtenhet. I propositionen
nr 232 räknade emellertid finansministern av andra anledningar med att mycket
väsentliga stegringar av den direkta statliga beskattningen vore att förvänta.
Dessa stegringar klarade dock finansministern lekande och lätt under
hänvisning till den nya bottenskattens elasticitet. Med utnyttjande av denna
elasticitet kunde finansministern i framtiden möta bland annat den väntade
omläggningen av familjebeskattningen. Finansministern klarade också med
denna elasticitet den ökade statliga beskattning, som väl måste bli en följd
av en mera effektiv skatteutjämning. För min del kan jag med hänsyn härtill
inte känna annat än överraskning över att finansministern genom skattepropositionen
nr 269 underkänner de skalor och de grunder i övrigt, på vilka
propositionen nr 232 vilar. Jag vill också för mitt vidkommande bestämt
säga ifrån, att det inte är, såsom finansministern antytt, något lättköpt argument,
när någon hänvisar till detta och tar denna, jag boll nästan på att säga,
enastående åtgärd såsom utgångspunkt eller skäl för att icke utan vidare utredning
godtaga finansministerns uppgifter och uttalanden i skilda avseenden.

Jag ber, herr talman, i anslutning till det anförda, att få instämma i det
yrkande, som i den föreliggande punkten framställts om bifall till utskottets
förslag.

Herr Bergman: Herr talman! Vid flera föregående skattedebatter i denna
kammare har jag gjort gällande, att man måste taga hänsyn till den obestridliga
differentiering, som både logiskt och praktiskt taget måste göras emellan
olika slag av indirekt beskattning. Den saken har också nu beaktats, och
jag gläder mig åt att i det betänkande från bevillningsutskottet, som vi bär
ha framför oss, se den betonad ganska tydligt och energiskt, liksom ock att
finna den framhållen i det anförande, som utskottets ärade ordförande höll i
början av debatten. Han strök under differensen med särskild styrka. Det
står på sidan 53 i betänkandet: »Vad den indirekta beskattningen beträffar,
har i propositionen räknats med sådana indirekta skatter som skatter (respektive
tullar) å sprit, vin, öl och tobak. De sålunda medräknade förbrukningsartiklarna
äro samtliga att hänföra till mera umbärliga varor. Utskottet kan
för sin del icke biträda den uppfattningen, att den relativa skatteförmågan bör
bedömas med hänsyn till dylika lyxbetonade varor.»

Under föregående debatter i denna fråga har jag haft att kämpa på två
fronter, dels emot finansministern, dels emot bevillningsutskottets majoritet
och dess ordförande. Jag konstaterar att jag i dag inte behöver rikta mig åt
det senare hållet. Nu ser det ut, som om finansministern och hans partivänner
skulle vara isolerade i denna fråga. Ty i den särskilda reservation, som avgivits
av bondeförbundets representanter, har ingen invändning gjorts emot
denna passus i bevillningsutskottets betänkande. La vérité est en marche, den
riktiga och förnuftiga uppfattningen arbetar sig dock fram. Detta är en
fråga, som måste komma att lösas i den riktning och anda, som jag länge har
gjort gällande. Det vore att försumma en plikt, om jag icke gåve uttryck
däråt även i dag.

Till och med socialdemokraternas reservation synes vittna om, att man även
bland dom blivit något betänksam på donna punkt. Där står uttryckligen
medgivet, att man kan hysa olika åsikter om vilka indirekta skatter, som
böra medtagas vid beräknande av skattetrycket. Men sedan står det: »Vi
kunna inte finna annat än att, då det nu en gång förhåller sig så, att staten
belagt konsumtionen av vissa umbärliga varor, såsom rusdrycker och tobak,

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
med betydande skatter, man icke kan undgå att taga hänsyn till den skattebelastning,
som faktiskt kommer att åvila de olika inkomstklasserna.» Det
är verkligen ganska egendomligt, att man erkänner, att man kan ha olika åsikter
om skattetrycket, men ändå ställer sig på den ståndpunkten, att man skall
räkna med detta skattetryck, vilket icke trycker någon annan än den som
frivilligt belastar sig därmed. Detta slags indirekta skatter äga också folkuppfostrande
innebörd, i det man därigenom uppmuntrar folk till sparsamhet
i avseende på en onyttig eller skadlig konsumtion. En sådan skatt är icke
blott socialt oantastlig, den är också socialt nyttig och önskvärd.

Nu sade finansministern, att lian inte hade kunnat finna, att man i andra
länder vid resonemang om dessa saker gjort någon sådan differentiering. Man
hade räknat med det indirekta skattetrycket såsom en helhet och räknat in
dessa lyxartiklar däri. Jag skulle vilja fråga honom, om han följt med den
litteratur från senaste tid, som på detta område sett dagen i England och Danmark.
Åtminstone är den praxis, som där tillämpas, alldeles stridande mot en
sådan uppfattning. Där har man på det allra skarpaste gått in på en beskattning
av spirituösa och öl, och det mycket hårdare, än man någonsin har kunnat
tänka sig här i Sverige.

Jag ber att få uttrycka min glädje över att, som sagt, dessa synpunkter nu
vunnit erkännande från så många håll. Må man också draga konsekvenserna
därav på alla dessa håll. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Wigforss: Jag tänker inte förlänga debatten, jag skall bara
ge några repliker, därför att det kanske är nödvändigt att klara upp några
missförstånd.

Herr Hansén citerade de — mycket onödigt, skulle jag vilja säga — välvilliga
ord, som utskottet efter all den föregående kritiken har skjutit in. Jag
vände mig inte alls mot något annat än att när utskottet börjar med en uppräkning
på en hel rad sidor av de utredningar, som det anser borde ha föregått
ett framläggande av förslag av denna natur, så kan ingen uppfatta det annat
än som ett uttalande av den meningen, att detta borde ha skett. Om man sedan
efteråt kastar in några välvilliga ord, så verkar det närmast, som om man
tyckte, att man borde säga någonting vid sidan om det hela. Detta karakteriserar
kanske ytterligare den något egendomliga tillkomsten av denna utskottsmotivering.

Jag glömde, när jag bemötte herr Johan Nilsson första gången, att svara
på en direkt fråga. Det är så mycket mer skäl att taga upp den, som nu herr
Johan Bergman ytterligare strukit under frågan om huruvida dessa så kallade
lyxskatter skola räknas med. Herr Johan Nilsson frågade, om det verkligen
var min mening, att om staten av andra skäl, till exempel folkhygieniska
och dylikt, skulle finna sig föranlåten att ytterligare starkt belasta konsumtionen
av dessa onödiga varor, detta då måste föranleda en justering av övriga
skatter. Jag svarar ett fullständigt klart ja. Jag tror, att det är omöjligt
att komma ut till det svenska folket och förklara: »Hur mycket skatt vi än
lägga på sådana varor, som vi anse vara onödiga, skall ni inte resonera därom.
Alla edra andra skatter skola vara likadana.» Om herrar bondeförbundare,
som på den punkten icke ha reserverat sig mot utskottets betänkande, verkligen
ha klart för sig, att utskottets yttrande här innebär, att svenska riksdagen
skall slå fast, att hur mycket man än beskattar sprit, tobak, vin och öl,
så skall detta inte räknas in i den samlade skattebelastningen, och det skall
icke kunna föranleda något slags jämkning på övriga skatter, då borde de förstå,
att man har slagit fast principer, som inte kunde framföras i något annat
civiliserat land.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)

Herr Johan Bergman förväxlar fullständigt frågan om spritbeskattningens
höjd och belastningen. England och Danmark ha en mycket högre spritbeskattning
än Sverige på varje liter, men England och Danmark belasta konsumenterna
betydligt mindre än Sverige, helt enkelt därför att konsumenterna
i Danmark och England konsumera så mycket mindre. Det är alltså två fullständigt
skilda ting. Om vi lade, låt mig säga, tiodubbel beskattning på varje
liter —- och herr Bergman kan få nämna vilken siffra som helst — och detta
hade till följd, att konsumtionen inskränktes så starkt, att till exempel varje
individ och varje familj endast betalade ett obetydligt belopp, skulle det betyda,
att denna spritbeskattning var synnerligen låg, under det att en spritbeskattning,
som, även om den håller sig vid måttligare siffror på varje liter,
dock svarar mot en mycket stor kosumtion, innebär en kraftig belastning av
de mindre inkomsttagarna.

Jag tror, att just därför att jag själv hör till nykterhetsvännerna och därför
att jag har sympatier för tanken, att man måste överväga även den möjligheten
att begränsa konsumtionen genom högre beskattning — en åsikt, som
kanske herr Johan Bergman inte företräder men som hyses av många andra
inom nykterhetsrörelsen — så kan jag säga, att det är så mycket nödvändigare,
att man inte förlorar ur sikte, att denna sak verkligen har en annan sida än
bara den folkhygieniska. Om det vore på det sättet, som herr Johan Bergman
säger, att den, som köper denna sprit och sedan konsumerar den, får stå sitt
kast, då kunde det vara någon reson i det, men herr Johan Bergman vet mycket
väl. att de där, låt mig säga 100 kronorna i spritskatt, som det talats om
under denna debatt, minska inte bara personens i fråga konsumtion av annat,
utan även storleken av det belopp, som skulle gå till hans hustru och barn.
Jag tror, att den synpunkten inte kan lämnas ur räkningen, när man har att
överväga ett lands beskattning.

Vad beträffar herr Veländers yttrande om bolagsbeskattningen och om den
senkomna propositionen, är det ju en smula egendomligt att höra, att det inte
föreligger någon utredning i fråga om bolagsbeskattningen, när vi ha fått hela
den stora bolagsskatteberedningens förslag. Det enda, som skiljer detta förslag
ifrån det nuvarande förslaget, är ju, att man nu har ansett sig helt enkelt
vara tvungen att sätta det proportionella procenttalet högre. Men alla de principiella
invändningar, som man kan rikta emot den proportionella skatten, finnas
ju kvar, inte minst, såsom herr Velander säkert vet från utskottet, den invändningen,
att det utgör en oskälig nedsättning av beskattningen för stora
och rika bolag. Och det lönar sig inte mycket att komma och tala om med
vilka procenttal skatten höjs på vissa håll. Om dessa procenttal gälla mycket
små skattebelopp, får jag säga, att 200 och 300 procent på en liten skatt betyder
ju inte någonting. Herr Velander menar nog inte, att om ett bolag redovisat
en avkastning på bara 2 eller 3 procent och man höjer skatten till det
dubbla eller det tredubbla, så visar detta, att det är en orimlig beskattning av
detta bolag. Det beror på hur detta bolag redovisar sitt kapital. Det kan
hända, att detta kapital borde nedskrivas på sådant sätt, att avkastningsproccnten
bleve en helt annan.

När herr Velander till sist återigen upprepar — och herr Hansén gjorde detsamma
— den där invändningen, som jag finner vara något för lättvindig, att
man är överraskad över att ha fått den nya propositionen, så vill jag återigen
ställa den frågan, vad man överhuvud taget har tänkt sig under det anbud,
.som ställdes av regeringen till de övriga partierna om en överflyttning av
skatt på de mera bärkraftiga. Om man överhuvud taget liar inlagt någon som
helst mening i detta, och det liar man tydligen gjort under den offentliga debatten,
så måste det innebära, att man icke skulle taga ut dessa 30 miljoner

Xr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
genom en allmän höjning av en förut given rörlig skala, utan det måste innebära
en förskjutning emellan de olika elementen i denna skala, vilket endast
kan åstadkommas av det system, som nu är föreslaget, genom överflyttning
antingen till den fasta tilläggsskatten eller till förmögenhetsskatten eller genom
tillfogande av ett nytt skikt i bottenskatten på de större inkomsterna.

Man kan sålunda gärna för mig kritisera hur mycket som helst, att överhuvud
taget ett sådant anbud framkommit, att överhuvud taget en regering skulle
kunna tänka sig att vädja till en folkrepresentation och säga: »Vi. skola gå
med på dessa kostnader, om ni vilja lägga dem på de mera bärkraftiga.» Men
att sedan man resonerat om detta och funnit, att man kan diskutera själva
tankegången, därefter anse det vara orimligt att praktiskt utforma ett förslag,
det måste jag å min sida uttala min överraskning över.

Herr Bergman: Jag vill med ett par ord svara på det, som herr finansministern
sade i början av sitt sista anförande.

Han riktade sig mot mig och syntes mena, att höjd skatt på ifrågavarande
lyxvaror ej skulle inbringa något, därför att man därmed skulle sänka konsumtionen
och alltså inte få in så mycket. Höjningen skulle sålunda ur den
synpunkten vara ändamålslös. I Danmark hade man före införandet av den
starka beskattningen en inkomst från alkoholkällorna av ungefär 16 miljoner,
men efter densamma har man kommit upp i över 60 miljoner. Trots detta har
man konstaterat en betydande och mycket nyttig sänkning av konsumtionen.
Allt beror på hur hög beskattningen sättes.

Nu sade finansministern, och det gjorde väl intryck på många av kammarens
ledamöter, att det inte bara är den, som förtär de där konsumtionsvarorna,
som drabbas av skattehöjningen, utan hans hustru och barn komma att lida
av att dessa varor bli dyrare. Mannen knappar in på vad de skulle ha. Jag
har nyss varit i Danmark och deltagit i en politisk debatt om skattefrågorna
där, vari deltogo landets främsta experter ur olika partier. Denna fråga, var
då också under behandling. De synpunkter, som jag då, liksom nu, gjorde
gällande, rönte icke motsägelse från något håll. Man var ganska ense om
denna sak, och jag fick också reda på — detsamma har jag även inhämtat från
England — att erfarenheterna där visa, att det är ofantligt många flera familjer,
flera hustrur och barn, som genom denna höga beskattning ha räddats
åt ett lyckligare familjeliv, än de hustrur och barn, som möjligen i vissa undantagsfall
ha fått det sämre, därigenom att husbonden har varit ohjälpligt förlorad
i det här avseendet. De flesta familjer av den kategori, som både finansministern
och jag ömma för, ha fått det bättre på denna väg, än de haft det
förut. Man minskar konsumtionen, men tack vare den starka skattehöjningen,
ökas icke desto mindre statens inkomst. Statsrådet syntes alldeles förbise den
engelska ölbeskattningen. Det argument, herr statsrådet anförde, inverkar
således inte på mig, som något känner till verkningarna i detta avseende både
i England och Danmark.

Herr Velander: Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet syntes
vilja inlägga den meningen i bevillningsutskottets uttalanden, att någon som
helst hänsyn inte finge tagas till skatter på umbärliga varor, exempelvis sprit,
vin och tobak. Jag tror, att det måhända var något förhastat att fastslå detta
liksom ock att bevillningsutskottet i det sammanhanget förfarit på ett sätt,
som inte har sin motsvarighet i något annat land. Det förhåller sig väl i stället
närmast så, att bevillningsutskottet velat reagera mot att finansministern
själv tycks fästa en avgörande vikt vid denna beskattning.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)

Sedan antydde finansministern beträffande de procenttal jag anfört såsom
exempel på den skattestegring, som skulle inträda för vissa företag vid den
föreslagna omläggningen av aktiebolagsbeskattningen, att det inte var någon
mening med sådana där procenttal, då det kanske förhöll sig så, att man hade
att göra med så små beskattningsbara inkomster och alltså så små skattebelopp,
att ökningen i procent i själva verket inte spelade någon roll. Jag skulle dock
ifrån det material, som funnits tillgängligt inom bevillningsutskottet, kunna
anföra en massa exempel på motsatsen, men jag skall nöja mig med att taga
ett fåtal sådana från en enda grupp. Ett bolag, som nu betalar i skatt 18,133
kronor, skulle få detta skattebelopp höjt med 180.7 procent till 50,898 kronor.
Ett annat bolag har enligt gällande grunder ett skattebelopp på 102,365 kronor.
Detta skulle enligt propositionen nr 232 ökas med 75.8 procent till 179,982
kronor. Skattebeloppet i ett annat fall utgör 501,604 kronor. Detta skulle
komma att stegras med 30.4 procent till 654,090 kronor. Ett annat bolag slutligen
har nu en skatt på 323.961 kronor. Den skulle komma att ökas med
104.6 procent till 662,837 kronor. Exemplen må vara tillräckliga. Att genom
den föreslagna omläggningen av bolagsbeskattningen en betydande skattestegring
kan uppkomma är utan vidare klart.

Finansministern ansåg, att jag förbisett, att det förelåg en omfattande
utredning beträffande omläggningen av beskattningen av de juridiska
personerna. Jag har emellertid inte förbisett den utredning, som föreligger
i det betänkande, som 1931 avgavs av bolagsskatteberedningen, och inte
heller de yttranden, som avgivits öyer detta betänkande. Men jag vill säga, att
detta betänkande bygger på förutsättningar, som inte längre äro relevanta, och
det syftar till sådana resultat, som finansministern fullständigt lämnat åt sidan.
Bolagsskatteberedningens huvudsynpunkt var, att de svenska bolagen i förhållande
till de utländska vore mycket hårt beskattade. Sedan menade beredningen,
att det vore önskvärt att så omlägga bolagsbeskattningen, att det
utländska kapitalet stimulerades till investeringar här i landet. Jag kan
tänka mig, att intetdera av dessa skäl nu föreligger.

Skatteprocenten föreslogs av beredningen till 5, medan näringsorganisationerna
i sina yttranden uttalade sig för procenttalet 4. Nu tar finansministern
sikte på procenttalet 8. Det är alltså inte samma utgångspunkter, över
den departementspromemoria, som varit remitterad för yttranden av olika myndigheter,
ha näringsorganisationerna inte på något sätt beretts tillfälle att
uttala sig. Medan de år 1931 väntade sig en väsentlig skattelättnad, skulle nu,
i många fall, en väsentlig skattestegring inträda, en skattestegring som i synnerhet
skulle komma att gå ut över de minst bärkraftiga företagen, över företag,
som äro inriktade på export, samt över vår rederinäring. Då så är fallet,
känner jag mig inte övertygad om att resultatet av en utredning skulle komma
att utgöra stöd eller underlag för finansministerns förslag i förevarande avseende.

Herr Bärg, Anders: Herr talman! Jag vill bara uttala min förundran över
att herr Veländer nöter med bolagsskatten, just den punkt i det föreliggande
förslaget, där alla äro ense om att en ytterligare utredning bör ske. Såväl
utskottets företrädare och socialdemokraterna, som reserverat sig, som statsrådet
själv säga ju, att det kan finnas vissa skäl att ytterligare se på denna
sak. Donna fråga kan således, såvitt jag kan förstå, inte ha något som helst
inflytande på ställningstagandet till skatteförslaget i övrigt.

Dessutom måste jag göra en ytterligare fråga. Om jag får tolka herr Velanders
angrepp i denna punkt som ett uttryck för uppfattningen att någon
proportionell skatt på bolagen icke skall ifrågakomma, varför skriver då ut -

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
skottet på följande sätt: »Även om skäl kunna anföras för, att de juridiska
personernas statsbeskattning bör vara proportionell, anser utskottet med hänsyn
till det anförda, att frågan härom bör göras till föremål för förnyad utredning.»
Jag röjer väl ingen hemlighet om jag säger, att herr Velander är en av dem,
som i utskottet ideligen förklarat, att han inte ville inta någon bestämd ståndpunkt
i fråga om den proportionella beskattningen. Kärnan i det hela är
säkerligen inte frågan om proportionell skatt eller icke från kritikernas sida.
Sjung ut med att det här gäller att sätta en så låg skatteprocent, att alla
bolag förtjäna på en övergång och bördan lassas över på andra skattebetalare!
Det är detta som det reella i resonemanget ytterst rör sig om.

Slutligen vill jag till min gamle vän och trätobroder i spritfrågorna herr
Bergman säga, att det var en tid i världen då dessa frågor voro helt dominerande.
I brist på andra politiska livsförnödenheter kunde det parti, som herr
Bergman då var en framstående företrädare för, passa in rusdrycksfrågorna på
allt mellan himmel och jord. Det blev en laber vind efter den senaste partikombinationen,
och jag gratulerar både rusdryckslagstiftningen och riksdagen,
att den dämpare på folkpartiet, som anslutningen från den liberala falangen
utgjorde, verkligen kom till stånd. I det föreliggande resonemanget försöker
herr Bergman leda in problemet på spörsmålet nykterhetslagstiftning eller icke.
Jag delar herr Bergmans uppfattning att man bör ha en så pass hög beskattning
på rusdryckerna, som man rimligen kan våga sig på för att inte andra
och större olägenheter, som vi känna till, skola göra sig alltför breda. Det
gäller inte här denna fråga såsom sådan, utan det gäller de belopp rusdrycksbeskattningen
inbringar och vilka statsmakterna sätta värde på i budgetärt
avseende. Vill man sedan ha skäl att komma åt rusdryckskonsumtionen genom
ökad beskattning får man vara vänlig att se till, att dessa skatter ges så brett
rum i budgeten som möjligt; ty få inte inkomstkraven göra sig gällande så
kommer man ingen vart. Tror ändå inte herr Bergman att de belopp som dessa
skatteobjekt inbringa både i Danmark och England ha en stor inverkan på den
direkta beskattningen där? Tar man bort dessa skatter så kommer den direkta
beskattningen säkerligen att få sitta emellan. Finnas de, såsom fallet
är i både England och Danmark och annorstädes, så komma de att ha sin
verkan och bli en faktor som man inte kan underlåta att räkna med vid bedömandet
av de olika skatteformernas betydelse i den allmänna budgeten. Jag
kan inte se att man kan komma ifrån dem; sedan får man tycka vad man vill
om deras nödvändighet. För min del behöver jag inte betyga vare sig herr
Bergman eller någon annan, att jag har den uppfattning, som jag lät framskymta
i mitt första anförande, att jag inte kan betrakta dessa varor annat än
som överflödsvaror — jag behöver inte tillägga skadliga sådana — men de
miljoner som genom dem rulla in kan jag inte underlåta att räkna med i budgetärt
hänseende. Och någon annan plats för dem än bland de indirekta skatterna
kan jag icke finna.

Jag vill till slut lyckönska herr Bergman till att i fortsättningen söka sitt
stöd hos högern, när det gäller att höja spritskatterna.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu. föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av
de förslag, som innefattades i punkten 1 av den av herr Bärg i Katrineholm
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)

Herr Bärg, Anders, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr
46 punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antagas de förslag, som innefattas i punkten 1 av den av herr
Bärg i Katrineholm m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropsitionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propopositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bärg, Anders, begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda :

Ja — 7Ö;

Nej — 53.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Herr Löfvander: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till den av
mig och herr Olsson i Närlinge avgivna reservationen angående motiveringen.

Herr Bärg, Anders: Herr talman! Herr Björnsson framställde redan i sitt
yttrande under a) ett yrkande om strykning av utskottets motivering, alltså
all motivering till det yrkande som göres under 3:o. Jag ber herr talman, att
på denna punkt, då nu yrkande rätteligen skall framställas, få ansluta mig
till herr Björnssons yrkande om avslag på all motivering. Jag ber samtidigt
att få förklara, att, därest detta mitt yrkande icke skulle komma att
segra, jag ansluter mig till den reservation som är avgiven av herrar Löfvander
och Olsson i Närlinge. Detta gör jag så mycket hellre — även om jag anser
det vara klokast att inte ha några direktiv givna för denna utredning —
sedan herrar Löfvander och Wohlin ha tolkat oklarheten i bondeförbundets
reservation i vad den angår direktiven på ett sådant sätt att även jag kan
känna mig tämligen tillfredsställd därmed. Jag vill därför, herr talman, slå
fast till protokollet, att anledningen till att jag och den grupp jag tillhör,
om mitt yrkande att stryka all motivering anslås, kunna ansluta oss till
bondeförbundets motivering i motsats till utskottets yttrande är just den tolkning
av innebörden däri, som är gjord av herrar Löfvander och Wohlin såsom
företrädare för den reservation som är avgiven av herrar Löfvander och
Olsson i Närlinge.

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Då jag trodde att överläggningen
skulle anses avslutad får jag inskränka mig till att yrka bifall till såväl utskottets
hemställan som dess motivering.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu ifrågavarande punkten yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering;
2 :o) att utskottets hemställan skulle bifallas med de ändringar i motiveringen,
som förordats i den av herr Olsson i Närlinge och herr Löfvander vid
betänkandet avgivna reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med uteslutande av motiveringen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering vara med övervägande ja besvarad.

Herr Löfvander begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 2:o) här ovan upptagna yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 46
punkten 3 med godkännande av utskottets motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med de ändringar i motiveringen,
som förordats i den av herr Olsson i Närlinge och herr Löfvander vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Johan i Kristianstad begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda :

Ja —- 50;

Nej — 75.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 47, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskild
skatt å förmögenhet för år 1936 jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Föredrogs ånyo bevillningsutskotttes betänkande nr 48, i anledning av Kungl. Ang. extra
Maj:ts propositioner med förslag till förordning om extra inkomst- och för- ''^rmögenhetsmögenhetsskatt
för år 1936 ävensom en i ämnet väckt motion. skatt för är

1 en den 3 januari 1936 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad pro- 1936-position, nr 22, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om extra inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1936.

2 § i förevarande förordningsförslag var så lydande:

Extra inkomst- och förmögenhetsskatten skall utgöra:

när det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet
icke överstiger 8,000 kronor:

en halv procent av den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

6,000 kronor;

när det beskattningsbara beloppet överstiger

8,000 men	icke	12,000 kr.:	10 kr.	för	8,000 kr.	och	1 %av återstoden
12,000 »	»	20,000 » :	50	»	»	12,000	»	»	1.5% » »
20,000 »	»	30,000 » :	170	»	»	20,000	»	»	2 % » »
30,000 »	»	40,000 » :	370	»	»	30,000	»	»	2.5% » »
40,000 »	»	60,000 » :	620	»	»	40,000	»	»	3 % » »
60,000 »	»	100,000 » :	1,220	»	»	60,000	»	»	3.5% » »
100,000 kr.			2,620	»	»	100,000	»	»	4 % » »

Rörande skatteplikt för äkta makar och fördelning dem emellan av det för
dem gemensamt uträknade skattebeloppet skola stadgandena i 19 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tilllämpning.

Därefter hade Kungl. Maj :t i en den 5 juni 1936 dagtecknad, till bevillningsutskottet
hänvisad proposition, nr 268, föreslagit riksdagen att under i propositionen
nr 267 angiven förutsättning antaga vid propositionen nr 268 fogat,
ändrat förslag till förordning om extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år
1936.

Det vid propositionen nr 268 fogade författningsförslaget var av samma lydelse
som. det med propositionen nr 22 framlagda med det undantag, att 2 §
i det nya förslaget lydde sålunda:

Extra inkomst- och förmögenhetsskatten skall utgöra:

när det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet
icke överstiger 8,000 kronor:

två procent av den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

6,000 kronor;

när det beskattningsbara beloppet överstiger

8,000

men

icke

10,000

kr.

för

8,000

kr.

och

%av

återstoden

10,000

12,000

100

10,000

% »

12,000

15,000

180

12,000

% »

15,000

20,000

330

15,000

% »

20,000

40,000

630

20,000

% »

40,000

60,000

2,030

40,000

% »

60,000

100,000

3,630

60,000

% »

100,000

kr.

7,230

100,000

% »

Första kammarens protokoll 1936. Nr b6.

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1936. (Forts.)

Till utskottets behandling både även överlämnats en i anledning av proposition
nr 22 inom andra kammaren av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.
väckt motion, nr 624, i vilken hemställts, att riksdagen måtte besluta, att § 2
i förordningen om extra inkomst- och förmögenhetsskatt måtte beträffande
skattesatsernas storlek erhålla följande lydelse:

Extra inkomst- och förmögenhetsskatten skall utgöra:

när det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet
icke överstiger 8,000 kronor,

fem procent av den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

6,000 kronor;

när det beskattningsbara beloppet överstiger

8,000

men

icke

10,000

kr.

100

kr.

för

8,000 (

och

återstoden

10,000

15,000

220

10,000

15,000

20,000

620

15,000

20,000

25,000

1,170

20,000

25,000

40,000

1,870

25,000

40,000

60,000

4,420

40,000

60,000

100,000

8,420

60,000

100,000

200,000

17,620

100,000

200,000

500,000

43,620

200,000

500,000

1,000,000

133,620

500,000

1,000,000

308,620

1,000,000

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen matte, i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner nr 22
och 268 ävensom motionen II: 624 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl., antaga
det vid propositionen nr 22 fogade förslag till förordning om extra inkomst-
och förmögenhetsskatt för år 1936 med den ändring, att 2 § erhölle följande
lydelse:

Extra inkomst- och förmögenhetsskatten skall utgöra:

när det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet
icke överstiger 8,000 kronor:

en procent av den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

6,000 kronor;

när det beskattningsbara beloppet överstiger

8,000

men

icke

10,000

kr.:

kr.

för

8,000

kr.

och

av återstoden

10,000

12,000

» :

10,000

12,000

20,000

» :

120

12,000

20,000

30,000

» :

440

20,000

30,000

50,000

» :

940

30,000

50,000

100,000

» :

2,140

50,000

100,000

kr.

5,640

100,000

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation hade herrar Bärg i Katrineholm,
Björnsson, Hjalmarsson, Lövgren i Boden, Sjödahl, Werner i Hultsfred,
Eklund, Mårtensson och Persson i Undersvik på anförda skäl ansett, att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen matte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 268, antaga det vid propositionen fogade förslag till förordning om
extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1936; ävensom

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1936. (Forts.)

2) att Kungl. Maj:ts proposition nr 22 samt motionen II: 624 av herr Karlsson
i Grängesberg m. fl. måtte anses besvarade genom vad under punkten 1)
hemställts.

Herr Velander: Eftersom herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
är i kammaren närvarande, skall jag tillåta mig att göra en hemställan till
honom. Det förhåller sig ju så, att den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten
är fördelad på två uppbördsterminer, under det att den nu utgående
extra inkomst- och förmögenhetsskatten erlägges under den förra av dessa.
Nu blir den extra inkomst- och förmögenhetsskatten mer än fördubblad; och
jag utgår ifrån att den kan bli av sådan storleksordning, att det är lämpligt
att den liksom den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten uppdelas på
två terminer. Jag har, herr talman, här begärt ordet för att detta mitt uttalande
skall komma till kammarens protokoll, och jag uttrycker den förhoppningen,
att statsrådet och chefen för finansdepartementet måtte beakta
detsamma.

Herr Bärg, Anders: Jag vidrörde redan i mitt första anförande i skattefrågorna
det ändringsförslag till den kungl. propositionen om extra inkomstoch
förmögenhetsskatt som nu föreligger. Jag skall inte trötta kammaren
med att mala på den historien; det hela är nu i varje fall ur världen. Jag vill
bara påpeka, att om riksdagen i detta fall följer reservanterna, som ha förordat
bifall till Kungl. Maj:ts förslag, så innebär det att man med en liten skarvning
från kassafonden skulle kunna undvika att ta ut 170 % av den ordinarie
inkomst- och förmögenhetsskatten, vilket annars bevillningsutskottet nödgas
föreslå. Man skulle kunna inskränka sig till att höja skatteprocenten från
av Kungl. Maj:t föreslagna först 150 och sedan 155 till 160 %.

I anslutning till vad jag har sagt ber jag att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till den reservation som av mig och mina partikamrater
är fogad till betänkandet.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Ja, herr talman, förhållandet är ju
det, att vi nu stå inför ett verkligt avgörande i fråga om årets beskattning,
när vi skola ta ställning till det föreliggande förslaget. De uträkningar som
där äro gjorda förutsätta nämligen, att budgeten sedermera skall balanseras
med den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten. För detta ändamål har
man tvingats att gå upp till ett repartitionstal av 170. Uträkningarna ha
visat, att sedan alla nya anslagsbelopp blivit täckta — och därvid vill jag
erinra att statsutskottet de senaste dagarna höjt anslaget till arbetslöshetens
bekämpande med 3 miljoner kronor utöver Kungl. Maj:ts förslag —■ en brist
på 12,773,155 kronor uppstår. Nu hade finansministern beräknat den extra
inkomst- och förmögenhetsskatten till det tredubbla mot den förutvarande,
alltså 30 miljoner kronor, och vidare hade finansministern velat höja den
ordinarie inkomst- och förmögenhetsskattens procenttal från 150 till 155,
vadan det alltså skulle bli en merökning utöver den som stegringen i själva
skatteunderlaget har framkallat av 5 miljoner kronor. Så hade finansministern
räknat med att man skulle tillgripa 11.5 miljoner av den skatteutjämningsfond
som finns. Den stora skillnaden mellan finansministern och bevillningsutskottet
ligger däri, att utskottet inte har velat räkna med denna fond.
Vi ha resonerat så, att när man inte tagit finansministerns nya skatteförslag
— och det är i samband med detta som han velat tillgripa fonden — bör man
inte heller i annat sammanhang tillgripa densamma, utan den bör tills vidare
få vara som den är. Även om man tagit av fonden och i samband därmed

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Ang. extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1996. (Forts.)
utjämningsskatten kommit att försvinna, vore man därmed inte av med de
finansiella bekymmer, som de skattetyngda kommunerna bereda oss. Ty
finns inte utjämningsskatten eller denna fond, så föreställer jag mig att resultatet
blir att.man på den allmänna budgeten får ta upp ett motsvarande
belopp, för att i fortsättningen kunna understödja de skattetyngda kommunerna.
I realiteten tror jag alltså inte att det blir någon skattelättnad.

Utskottet har emellertid inte kunnat godkänna finansministerns förslag, att
när man i detta budgetära läge tvingas att inte blott bibehålla utan även väsentligt
öka de krisskatter som vi tidigare ha opponerat oss emot, samtidigt
bereda en skattelättnad för en hel del genom att sänka det nuvarande skattetalet
från 170 till 155. Vi ha i stället resonerat som så, att när man inte
kan undvika dessa utgifter får man stå fast vid de 170 och sedan fylla återstoden
genom att höja den extra inkomst- och förmögenhetsskatten med ett
tal, som i stället för 10 miljoner som under löpande budgetår ger 23 miljoner.
Det är mycket litet tilltalande att man tvingas belasta skattdragarna
med denna extra skatt, men då man inte velat resonera om eller reflektera
på att tillgripa någon indirekt beskattning, har man i nuvarande budgetära
läge ingenting annat att göra än att föreslå att täcka bristen på detta sätt,
Om nu skattetalet höjes på sätt utskottet föreslår är det ett faktum att vi ta ut
i skatt 8 miljoner kronor mer än finansministern har föreslagit. Dessutom ha
vi på grundval av inkommet siffermaterial vågat höja den ordinarie inkomstskatten
med 1 miljon och på så sätt kommit upp till 9 miljoner. Det blir ju
i alla fall en brist på 3,773,155 kronor, men beträffande denna ha vi i det
betänkande om den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten som kommer,
antytt, att statsutskottet får klara upp den med kassafondens hjälp. Detta
ha vi ansett oss kunna göra, därför att kassafonden i år beräknas komma
upp till 78.3 miljoner, och enligt riksräkenskapsverkets uppfattning är det
tillfredsställande om den är 70 miljoner. Då vill jag understryka att vi ha
kvar de 11.5 miljonerna i utjämningsskattefonden, som ju kan anses ha karaktären
av en extra kassafond, ifall man skulle ändra på beskattningen. Jag
vill heller inte underlåta att nämna att från Grängesbergsbolaget förväntas
en engångsinkomst på 12.5 miljoner, som visserligen förfaller först nästa år
men som man kan få när man vill, och även dessa medel kunna betraktas som
en extra kassafond. Det budgetära läget får alltså, för närvarande i varje
fall, betraktas som tämligen gott.

Nu kan möjligen mot detta anmärkas, att vi ändå ha tagit något från kassafonden.
Men jag vill påpeka att den balansering av budgeten som legat framför
oss från riksdagens början ju innebär att tillfälliga skulder så att säga
skola avbetalas på kortare tid. Det gäller avskrivningar på statens järnvägars
lånekapital, avskrivningar på krigslånen och på spannmålsförlusterna och
förluster hos riksgäldskontoret på vissa affärstransaktioner genom Kreditkassan.
Det sammanlagda beloppet uppgår till 411.5 miljoner kronor. Härav
är avbetalat i årens budget ett belopp av 135.5 miljoner, alltså 33 %, vilket
är en synnerligen kraftig avbetalning. För att kunna göra detta har finansministern
tillgripit 60 miljoner kronor ur kassafonden, och det som vi göra oss
skyldiga till är ju mycket oväsentligt i jämförelse med vad finansministern
tidigare gjort.

Herr talman, jag har velat lämna denna lilla redogörelse som en förklaring
till att vi nödgats komma med det förslag som utskottsbetänkandet innebär.
Ifall detta nu accepteras av riksdagen, blir följden att i det förslag till
bevillningar som sedan kommer, den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten
fastslås till 170.

Herr talman, jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Ang. extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1936. (Forts.)

Herr statsrådet Wigforss: Jag skall inte nu rulla upp någon debatt, då vi
redan vid föregående ärende hade den väsentliga1 debatten. Jag skall bara bekräfta
vad utskottets ordförande säger, att sedan det nya skatteförslaget har
fallit finns det ingen, om jag så får säga, enkel möjlighet att ta i bruk de
11.5 miljoner som ligga i utjämningsfonden. Het hade annars varit en naturlig
utväg, även om den uppenbarligen hade minskat de fonderade medlen.

Jag begärde ordet för att påpeka, att det beslut, som nu fattas, har betydelse
inte bara för avgörandet av vilken skatteprocent som skall läggas till grund
för nästa års ordinarie inkomstskatt. Jag vill också understryka att genom
det beslut som här fattas ger man uttryck åt sin uppfattning rörande den ståndpunkt,
som regeringen intagit, då den föreslagit att flytta över en väsentlig
del av de ökade kostnaderna på de större inkomsterna. J ag vill inte underkänna
den argumentationen, att det i nuvarande läge kan vara motiverat att begära
uppskov. Den som känner sig osäker kan alltid säga, att det ligger ingenting
ont i att fundera ytterligare ett år på saken. Därmed har han inte utan vidare
avvisat den linje i fråga om skattebördans fördelning som regeringen tänkt
sig. Men då det gäller att besluta för budgetåret 1936/1937 så ställs man inför
nödvändigheten att tillkännage vad man i grund och botten menar om denna
förskjutning. Utskottsförslaget kan inte gärna uppfattas annat än som ett
avslag på den linje som regeringen har valt. Det har ofta under de sista
månaderna sagts, att alla äro ense om, att en större del bör. läggas över på
de mera bärkraftiga. När man nu kommer till avgörandet vill man så långt
ifrån lägga de nya 30 miljonerna på de mera bärkraftiga, att man inte en gång
accepterar de 20 miljoner som regeringen har föreslagit utan stannar vid 13
miljoner och därvid uttryckligen förklarar i motiveringen att detta är^en extra
ordinarie åtgärd, vilket jag inte kan fatta pa annat sätt, än att så snart
man kan komma ifrån denna ytterligare belastning på ^de mera bärkraftiga
så skall man också göra det. Herrarna få inte undra på att man har det intrycket,
att en icke obetydlig del av svenska riksdagen finner det naturligt
att först och främst lägga skatterna på konsumtionen. När man inte kan
komma längre på den vägen faller man tillbaka pa den allmänna inkomstskatten
som drabbar alla, och när inte heller den vägen längre star till buds bekvämar
man sig att ta det återstående av de mest bärkraftiga. Jag säger
inte detta som en kritik eller en anklagelse. Jag vill bara understryka att .jag
har litet svårt att tro att den enighet i princip rörande skattebördans fördelning,
om vilken särskilt herr Wohlin talade, verkligen föreligger.

Med dessa ord skall jag inte yrka bifall — vilket jag inte heller kan göra
i denna kammare — till Kungl. Maj:ts förslag. Efter utgången i den förra
frågan torde väl även utgången i denna vara given.

Herr Hansén: Herr talman! Jag tillät mig i försvarsfrågan saga, att jag
hoppades, att det skulle bli möjligt för oss att i handling visa, att då det gällde
skattebördans fördelning voro vi beredda att taga konsekvenserna av det beslut
som, då fattades. Jag anser att i och med att vi besluta bifalla utskottsförslaget
har denna min förhoppning infriats. Man kan ju nämligen inte utsträcka
förhoppningen därhän att man skulle ta ut mera pengar än som behöves.
Vi ha, som bevillingsutskottets ordförande riktigt anmärkte, gått i
(överkant när vi lämnade de 11.4 miljonerna ograverade, alltså reserverade
för skatteutjämning, och togo ut ytterligare 13 miljoner på den extra inkomstoch
förmögenhetsskatten.

Vad beträffar det uttalande som statsrådet citerade vill jag för min del säga,
att jag inte inlägger den betydelsen i utskottsförslaget, utan tvärtom uppfattar
det så som om utskottet därmed markerar att det allvarligt vill lägga de ökade

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Förordningsförslag
ang.
yrkesmässig
trafik med
automobil.

Ang. extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1936. (Forts.)
bördorna i ökad omfatting på de mera bärkraftigas axlar. Detta är uttryckt
i utskottsförslaget, och det innebär a andra sidan, att så länge vi inte kunna
. förslag till ny skattelagstiftning, som riksdagen kan godkänna, nödgas
riksdagen fortsätta pa den väg som vi slogo in på 1931 och lägga en del av
skattebördorna via dessa provisoriska skatter på de mera bärkraftigas axlar.
Jag antydde förra aret, att man tydligen ansett den nuvarande skatteskalan
utnyttjad till hela sin elasticitet vid omkring siffran 170, och vid sådant förhållande,
herr talman, anser jag att vi både i princip och sak ha hävdat vad
vi utfäst oss till i detta avseende. i

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först, på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
betänkandet hemställt samt vidare pa antagande av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 49, i
anledning av väckt motion om viss ändring av gällande bestämmelser om gift
kvinnas beskattning, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Eöredrogs anyo andra lagutskottets utlåtande nr 54, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående yrkesmässig
trafik med automobil, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 mars 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 161,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj :t anhallit om riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil.

I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren:
nr 290, av herr Löfvander m. fl.,
nr 325, av herr Johan Bernhard Johansson,
nr 337, av herr Hamrin m. fl.,

nr 338, 339 och 340, av herrar Lindley och Robert Berg, och
nr 362, av herr Bagge m. fl.; samt

inom andra kammaren:
nr 581, av herr Nilsson i Steneberg m. fl.,
nr 679, 680 och 681, av herr Nilsson i Göteborg m. fl.,
nr 682, av herr Andersson i Rasjön m. fl.,
nr 697, av herr Skoglund m. fl.,
nr 707, av herr Pehr sson i Bramstorp m. fl.,
nr 708, av herr Lindmark,

nr 709, av herrar Gustafsson i Välsnäs och Meyerhöffer,
nr 724, av herr Hagberg i Malmö, och
nr 728, av herr Lundqvist m. fl. I

I motionerna I: 337 och II: 682, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen i yttrande över det i propositionen framlagda förslaget måtte uttala,
att förslaget enligt riksdagens mening icke vore av beskaffenhet att böra
läggas till grund för en förändrad lagstiftning på ifrågavarande område.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Förordnings för slag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)

I motionerna I: 362 och II: 697, vilka jämväl voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t meddela, att lörslaget
icke kunnat av riksdagen godtagas.

I motionen II: 707 hade hemställts, att riksdagen måtte avstyrka det gjorda
förslaget samt att riksdagen i sitt yttrande till Kungl. Maj :t måtte uttala, att
nytt förslag borde framläggas till riksdagens antagande i enlighet med §
regeringsformen.

I motionen II: 709 hade hemställts, att riksdagen måtte förklara, att propositionen
ej borde läggas till grund för en förändrad lagstiftning pa området.

I motionen II: 724 hade hemställts, att riksdagen ville avslå propositionen.

I motionen II: 728 hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t meddela, att förslaget icke kunnat av riksdagen godkännas, samt
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte verkställa förnyad utredning av den föreliggande
frågan med beaktande jämväl av de synpunkter, som framförts i motionen.

I de likalydande motionerna I: 325 och II: 708, I: 338 och II: 679, I: 339
och II: 680 samt I: 340 och II: 681 hade hemställts om eller ifragasatts vissa
ändringar i eller tillägg till det i propositionen framlagda förslaget.

I motionerna I: 290 och II: 581, vilka även voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
sådan ändring i gällande motorfordonsförordning, att för transporter av mjölk
till mejeri och konsumtionsort samt slaktdjur och slaktenprodukter ej skulle
erfordras särskilt tillstånd.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet avfattat sin hemställan i sex
särskilda, med A—F betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen vid granskning av det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil,
i anslutning till vad i motionerna I: 337, I: 362, II: 682, II: 697, II: 707,
II: 709, II: 724 och II: 728 hemställts, funnit förslaget icke böra laggas till
grund för lagstiftning i ämnet.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Linder, Hagman,
Forslund, Hage, Olovson i Västerås och Hermansson ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort

hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen vid
granskning av det vid propositionen fogade förslaget till förordning angående
yrkesmässig trafik med automobil funnit förslaget böra, med de jämkningar,
som kunde föranledas av vad i det av reservanterna föreslagna utlåtandet anförts,
läggas till grund för lagstiftning i ämnet,

samt att de i ärendet väckta motionerna, i den mån de icke blivit besvarade
genom vad sålunda hemställts, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Forordnings förslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)

, i“erji • in<yr: Herr talman! Det ämne, som nu är föremål för kammarens
behandling, har tidigare låtit rätt så mycket tala om sig ute i landet. Som
vi imna av utlåtandet har utskottsmajoriteten inte ansett regeringsförslaget
vara en lycklig utgångspunkt för lösningen av detta problem. Vid slutet av
den langvanga behandlingen i utskottet var det min tanke, att man inte skulle
gwa någon detaljerad framställning som svar på regeringens förslag, utan jag
hade tankt mig, att man allenast skulle återställa den kungl. propositionen
med en anmodan till departementschefen att med hänsyn till den ingående
diskussion, som har förekommit både i pressen och man och man emellan, samt
med hänsyn till de motioner, som hade väckts, låta vidare bearbeta ämnet och

nn«Via UtHn,Ti Efter det myckna arbete, som nedlagts på denna fråga,
anser jag, att detta hade vant det riktigaste svaret. Man kan inte, tycker jag
underkanna det störa arbete som här blivit gjort, och den villighet att komma
till ett tillfredsställande resultat, som statsrådet varit besjälad av. Då hade
svaret, som man säger, kommit att stå i samma kasus som det stora arbetet
lat vara att propositionen återställdes. Det yrkades emellertid avslag på detta
mitt förslag, och sedermera utvecklade sig saken på sätt som skedde, d. v s
e e s med en mera detaljerad framställning från utskottsmajoritetens sida ocli
s med ett mera detaljerat svar från reservanterna. Och där befinna vi oss

Huvudskalet för majoriteten är som sagt, att propositionen inte är någon
ijckiig utgångspunkt for lösningen av det föreliggande problemet. Propositionen
bygger emellertid pa en utredning, som på sin tid genom riksdagens initiativ
korn till stånd, da riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
en allsidig utredning av fragan om åtgärder för ernående av en ur olika synreglering
av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar och sjöfart
jamte darmed sammanhängande problem. När denna framställning gjordes var
anledningen den, att vart järnvägsväsen befann sig under intrycket av en ''svår
S"!”!! S vars orsaker man kunde föra tillbaka till den frambrytande
motorismen. ^ Sedan framställningen gjorts och sedan utredningens satts i
gång, har vart land fatt uppleva en högkonjunktur, och under denna högkonjunktur
har en hel del av det goda också kommit att falla på järnvägarnas
lott. „ Järn vagarn a ha kunnat uppvisa rätt gynnsamma resultat, trots "den

tel!>nlev fra“*kriaa"d,(j motortrafiken. Detta har gjort, att utskottsmajoriteten
kunnat framställa de farhagor, vilka på sm tid voro anledningen till
orsoken att reglera förhållandet mellan biltrafiken och järnvägarna, såsom
i stort sett ogrundade. Man hanvisar till. att järnvägarna gått bra. bättre
an man någonsin tänkt sig, och att man alltså inte behöver hysa så förfärigt
stor oro för konkurrensen med biltrafiken. Reservanterna medge naturngtvis,
att det nu ar en högkonjunktur, men anse att man mänskligt att döma
inte iar rakna med denna sa förfärligt länge. Någon gång tar den som alltmg
annat slut, och vid en ny lågkonjunktur stå vi sannolikt på nytt inför
en brydsam situation. Framför allt komma måhända alla de enskilda järnvägarna
att se sin existens i hög grad hotad, och det är då så dags att bereda
dem en möjlighet att dra sig fram och leva. Så långt ifrån, att vi anse farhagorna
överdrivna, förmena vi, att en utredning i denna sak bör påskyndas
och inte uppskjutas. Det ar av stor vikt, att man under lugna förhållanden
kan åstadkomma en såvitt möjligt måttfull och lugn lösning av det problem
det har ror sig om. ’

Problemet ar. som vi alla veta, inte något, som angår vårt land ensamt,
utan svårigheterna aro desamma över hela världen. Yi äro ingalunda de första
som tankt pa att försöka ordna denna angelägenhet. Om man inlåter
•sig pa en sådan reglering är det självfallet, att man därmed inte avser att

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Förordning sförsl a g ang. yrkesmässig trafik med auiomobil. (Forts.)
försöka stoppa motortrafikens utveckling, något som jag för resten inte tror
skulle löna sig. Men man får inte förbise, att motortrafiken har trängt in på
ett område där gamla, stora, betydelsefulla transportmedel förut ha levat sitt
liv, och att den därvid undergrävt och underminerat dessa transportmedels
möjligheter att på samma sätt som förut finna sig till rätta och bibehålla sina
intäkter. Man kan ju säga, att om ett transportmedel är för gammalt, så
får det rymma fältet, det kan inte hjälpas. Men så förhåller det sig inte alldeles.
ty motortrafiken har inte helt och hållet förmått onödiggöra järnvägsväsendet.
Det är endast en del, låt vara en mycket värdefull del. att det gods,
som varit föremål för transport av järnvägarna, som motortrafiken har tagit
hand om, men en rätt stor del, den mindre värdefulla delen, har den inte
övertagit, utan denna har alltjämt överlämnats åt järnvägarna, som med

dess hjälp få försöka dra sig fram. Det är aliså inte oberättigat, att, även
om man erkänner det berättigade i motortrafikens utveckling, också skänka
en tanke åt de gamla transportmedlen, järnvägarna exempelvis. I järnvägarna
är dock en mycket betydande del av vårt lands kapital investerat, och
man får inte glömma att vid dessa järnvägar och med dessa järnvägars inkomster^
har det fötts och klätts en betydande massa människor under många,
många år, vilka till stat och kommun ha fullgjort sina skyldigheter. Järnvägarna
ha också varit av stor kulturfrämjande betydelse. Man talar om att
motortrafiken har avlägsnat ödebygdsbegreppet. så att det inte har samma
betydelse som tidigare, men även järnvägarna ha på sin tid skapat en stor
och betydelsefull kulturutveckling som nu inte heller skall glömmas.

När man nu vill försöka en reglering ha olika projekt varit på tal. I andra
länder har man tänkt sig en tvångsuppdelning av själva fraktmarknaden. Vi
reservanter ha ansett det vara en förtjänst hos regeringsförslaget, att propositionen
inte gått den vägen och velat bestämma, att visst gods skall fraktas på
ett sätt och annat gods på ett annat sätt utan att det alltjämt skall få
avgöras av allmänheten själv, vilket transportmedel den vill använda. Den
reglering, som regeringen gått in för, innebär en tudelning, organisatoriskt och
författningsmässigt, av den yrkesmässiga biltrafiken, alltså dess uppdelning
i närtrafik- och fjärrtrafikområden. Man har klandrat denna uppdelning.
När regeringen har velat göra till ett närtrafikområde ett visst begränsat handels-
och transportområde, till vilket en viss stationsort närmast skulle hänföra
sig, så säger man att detta är oriktigt, eftersom varken hantverk, handel
eller industri ha sådana enhetliga handels- eller transportområden. Skulle det
för övrigt verkligen gå att göra en sådan uppdelning i närtrafik- och fjärrtrafikområden,
så är det, säger man, i varje fall oriktigt som regeringen har
gjort, ty när trafikområdena ha blivit alldeles för snäva, medan fjärrtrafikomradena
ha blivit sa mycket större och inte bara omfatta avsevärda långresor
utan även ett slags lokala fjärrtrafikområden. För reservanternas del
får jag säga, att jag anser detta vara en fråga i andra planet, som kan avhjälpas
genom att göra närtrafikområdena större. Då måste ju intressena,
såvitt jag förstår, sammanfalla, eftersom ett större närtrafikområde givetvis
måste sammanfalla med ett visst tillfredsställande handels- och transportområde.

Man har iiven gjort en annan anmärkning mot regeringsförslaget. Låt
vara, säger man, att ni dela upp trafiken i när- och fjärrtrafik, inte tro ni
väl, att den avlastning som då kommer till stånd tillfaller järnvägarna 1 Det
gör den ingalunda. I stället kommer det att bli på det sättet, att de enskilda
begagna sina egna bilar för att med dem forsla fram de varor och produkter,
som det kan vara fråga om. Detta medför i sin tur att en hel del av dem som
förut ha varit självständiga näringsutövare på detta område måste försvinna

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

F örordnings för slag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
och på sin höjd övergå till att bli anställda. Och, säger man, det är mindre
önskvärt att få en ytterligare ökad kår av anställda inom denna trafik, rekryterad
av dem, som förut varit självständiga företagare. — Överhuvud taget
tycker jag häremot för min del, att ett bärande moment i det av regeringen
framlagda förslaget är försöket att skapa en viss fastare taxebildning för att
på den vägen få till stånd en stabilisering av fraktnivån. Det skulle inte bli
denna mördande konkurrens. Det skulle bli åtminstone något så när fasta
bestämmelser, hur mycket som skäligen borde tillkomma trafikutövarna och
hur mycket som allmänheten borde betala. Det måste anses vara en ganska
stor fördel för dessa trafikutövare att på detta sätt få tillfälle att beräkna sina
inkomster och utgifter, när de kalkylera sin verksamhet. Och för allmänheten
måste det vara en fördel att kanske lättare än förut få sina transporter utförda
genom att äga en säkrare tillgång till transportmedel. Transporterna
komma också att bli på ett vederhäftigt sätt utförda. Och eftersom utövarna
själva äro i tillfälle att genom sina organisationer öva ett betydande inflytande
på de olika spörsmål, som här kunna förekomma, skulle det vara en praktisk
och betydelsefull gärning, som på detta sätt skulle kunna åstadkommas i
deras intresse.

Jag skall icke riva upp den kritik, som riktats mot detta förslag, eftersom
jag anser, att den kan förbigås vid ett sakligt bedömande av frågan, men så
mycket måste jag i alla fall säga, att det icke är rättvist att kasta sig över
vederbörande departementschef. Här ha två stora utredningar förekommit. I
den första utredningen, som, om jag inte minnes fel, igångsattes av. dåvarande
kommunikationsminister Jeppsson, deltog den för oss alla här i kammaren
väl bekante, numera landshövding von Sneidern — han var t. o. m. ordförande
i andra lagutskottet — vidare herr Johan Bernhard Johansson, ^ som
sitter här ännu i dag och som också är väl känd för oss alla sedan manga
år, samt numera avlidne riksdagsman Wikström. Det är dessa personer,
som givit statsrådet uppslaget att komma fram med ett försök i den riktning,
som nu har skett. -—- Sedermera har det, som vi alla veta, riktats många
invändningar mot uppslaget, och det är helt naturligt, ty varför skulle
man inte gör det? Det är fråga om en sak, som bryter fram såsom en ny
tid, med nya kommunikationsförhållanden. Det är alltså klart, att det skall
uppstå mycken diskussion om detta förslag, och det kan väl tänkas, att många
ha anmärkningar att göra mot detsamma. — När emellertid anmärkningarna
kommo, tillsattes på nytt en utredning, de s. k. trafiksakkunniga. Det
har varit en i vårt lands industriella och administrativa liv mycket känd man,
landshövding Liibeck, som varit ordförande hos dessa sakkunniga. Jag skall
icke räkna upp de övriga medlemmarna; de som äro intresserade i frågan veta
mycket väl, vilka de äro. Såsom vi finna av propositionen ha även dessa
personer kommit med sina förslag. Den väsentliga tankegången i den föreslagna
regleringen är dock kort och gott dessa kommittéers. Jag menar därför,
att man icke kan betrakta denna sak rätt och slätt som ett politiskt projekt,
som ett statsråd har kastat ut, utan här föreligger från, såvitt man kan
döma, objektivt och lugnt resonerande människor ett förslag att försöka en
väg ut ur en besvärlig situation: att söka finna en lösning, som för samhället
och oss alla skulle vara i möjligaste mån tillfredsställande.

Nu har detta förslag —- för att använda ett rätt så banalt ord, men det
skulle väl anses vara passande, kan jag tänka mig — »fallit under bordet»,
som det heter. Man har inte ansett det förtjäna ett bättre öde, men det. är
aldrig svårt att rikta kritikens udd mot ett förslag. Då frågar man sigj
Var är hjälpen? Ty någon gång måste det i alla falla komma en stund, då
man är tvungen att göra någonting. Ja, såvitt jag kan se av det betänkande,

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Förordningsförslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
som avgivits av utskottsmajoriteten, går det i första hand ut på en reglering,
en sänkning av statens järnvägars taxor. Sedan jag började befatta mig med
denna sak, har. jag tänkt rätt mycket över detta projekt, som varmt förordas
av utskottsmajoriteten. Det säges i utskottets förslag, att utskottet tror
att ett åsyftat resultat kan vinnas i nära anslutning till det förslag, som järnvägsstyrelsen
framlagt. Ja, jag undrar i alla fall, vad en sänkning av statens
järnvägars godstaxor kan komma att betyda och om det på något sätt
skulle kunna vara gynnsamt? Det är möjligt, att det kan vara gynnsamt för
statens järnvägar på det sättet, att statens järnvägar kunna konkurrera ihjäl
en betydande del av motortrafiken. Men det är också tydligt, att om statens
järnvägar sänkte sina taxor, måste även motortrafiken observera vad som händer
och rätta sig därefter, och för att kunna hålla sig uppe i konkurrensen
måste alltså även den sänka sina taxor. På det sättet går ju skruven alltmera
nedåt, och för dessa trafikutövare, som redan nu sägas utöva sin näring under
socialt pressande villkor, måste en sådan åtgärd enligt min mening synas
i hög grad betänklig. Det är tydligt, att om den reglering, som här har
föreslagits, hade fått sättas i verket, så hade man måst verkställa en avvägning
mellan de olika transportmedlen, men när man nu låter allt ha sin fria
gång —- även om det i förbigående säges i utlåtandet att man naturligtvis
också tänkt sig en reglering av motortrafiken — så kan jag förstå, att dessa
trafikutövare med betydande oro tagit del av utskottets förslag, och jag kan
icke finna annat än att deras oro är rätt så välgrundad.

Men det är inte slut med detta. Det föreslås också en höjd beskattning för
de tyngre bilarna. Det kan jag också förstå. Man säger, att vägarna allt
mer och mer påfrestas av dessa allt tyngre motorfordon, att godstransporten
tär på vägarna, och att det är nödvändigt, att biltrafiken bidrager till att
hålla vägarna i gott skick. Detta blir alltså ett ytterligare pålägg, som måste
bäras av dessa trafikutövare, när de sätta i gång med sina tyngre bilar, ty ju
större bilar de ha, dess bättre förmodar jag att det ställer sig ekonomiskt
för dem.

. Men^det är icke riktigt slut ännu! Det finns också en annan sak, som i
viss mån rönt reservanternas gillande. Jag har, som jag från början sade,
icke med någon särskild glädje deltagit i en detaljerad framställning på reservanternas
sida, ty jag ville ju, att man kort och gott skulle återställt propositionen
och endast begärt en fortsatt bearbetning med anledning av den
diskussion, som hade förts, och ett slutförande av det hela. Men nu har det
påpekats från båda sidor,. att den bilpark, som står till förfogande, är för
stor, och att tillstånden äro för många. Då måste inskränkas. Efter vad jag
kan se,, är det tydligen fråga om att förfara mera rigoröst vid meddelandet
av trafiktillstånd.

Det betyder med andra ord, att det kommer att bli allt snävare och snävare
för dessa trafikutövare. Var gränsen skall gå, kan ingen människa säga.
Den frågan skall avgöras hos en central myndighet; efter vad man nämner,
förmodar jag att det i flertalet fall skulle bli länsstyrelsen. Men det är givet,
att därvid ett ofrivilligt godtycke kan göra sig gällande. Det är icke
så lätt att sitta i länsstyrelsen och avgöra, huruvida trafiktillstånd skall
ges eller icke. Det kan ofta nog bli beroende på, hur pass mjuk och försiktig
den tunga är, som talar, och hur pass man kan lägga siffrorna tillrätta
för att visa, att ens framställning är berättigad.

När jag skärskådar dessa huvudprinciper för en ny trafikreglering, sådan
utskottsmajoriteten tänker sig den, måste jag säga, att det förefaller mig
som om den icke skulle te sig så särskilt tilltalande för trafikutövarna. Men
nu förväntar jag också — och det behöver inte vara slut ens med det jag

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Förordningsförslag ang. yrkesmässig trafik med automobU. (Forts.)
nyss sagt —• att en önskan, som länge varit närd bland bondeförbundets män,
icke skall ha långt till sitt förverkligande, nämligen att få verkställa transport
av mjölk och slaktdjur utan tillstånd — att alltså få till stånd en linjetrafik,
som går vid sidan av den yrkesmässiga linjetrafiken. Om den saken
ha vi stritt många gånger här i kammaren, och det har från alla håll betygats,
att vi varit villiga att stödja önskemålet om billigare frakter för jordbrukarnas
produkter. Men det har alltid rests den lilla invändningen däremot,
att man vill undvika en maskerad linjetrafik. Nu vill man, att detta
medgivande skall omfatta även färsk fisk och skogsprodukter, ehuru jag
hör, att man av någon egendomlig anledning ej gått med därpå i andra kammaren.
Man har icke från det håll, där jag politiskt hör hemma, framställt
någon önskan om en viss avtrubbning av förslaget. Vi intogo ju en helt och
hållet annan ställning. Från annat håll har man dock önskat, att färsk fisk
och skogsprodukter skulle undantagas, medan det övriga skulle stå kvar.
Jag kan mycket väl tänka mig, att det till sist inte blir så enkelt att uppehålla
ett sådant individualiserat trafiktillstånd, ty det anses vara i hög grad
onaturligt, att icke en man, som skall forsla mjölk och slaktdjur till staden,
också kan ta med sig något annat gods. Man tycker, att det inte är så noga.
Men då har man vad vi alltid fruktat, vad vi brukat kalla en maskerad linjetrafik
— ordet är godtyckligt valt, men man menar, att tillämpningen icke
blir så strikt som man egentligen avsett. Därigenom blir det ogynnsamt för
dem, som ha yrkesmässig linjetrafik till sitt yrke, sin näring, som de leva av.

Efter vad man räknat ut, har det talats fem, sex timmar i medkammaren
om denna sak. Det behöver kanske icke ta så lång tid i denna kammare. I
varje fall anser jag. att jag hållit på tillräckligt länge, och jag kan sluta med
att bara yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Westman: Herr talman! Då andra kammaren har fattat sitt beslut i
detta ärende, torde det icke vara nödvändigt, att vi här fördjupa oss i alla
de synpunkter, som kunna framföras rörande det stora problem, som nu föreligger
till vår diskussion. Jag skall för min del avstå från att försöka nyansera
mina uttalanden, som man ju borde göra, om man verkligen skulle
ingå på en diskussion, som skulle motsvara ämnets vikt, och i stället nöja
mig bara med några få uttalanden. Jag kan så mycket hellre inskränka
mig, som den föregående ärade talaren i sitt anförande, såsom vi hörde, diskuterade
pro et contra. Han var den förste talaren. Det var således ur hans
synpunkt mycket lämpligt, att han först redogjorde för de av motståndarna
anförda skälen, innan han redogjorde för de motskäl, som han ansåg vara
av betydelse. Jag förmodar, att kammaren icke tror, att det beror på bristande
intresse, om jag under sådana förhållanden fattar mig ganska kort.

Herr statsrådet har haft till uppgift att förena gammalt och nytt. Det
är en uppgift, som ett annat statsråd före honom en gång i Sverige tog sig
för att söka lösa. Jag syftar på den berömda kappa, som Birger Jarl skickade
som ett svar på inbjudan till bröllopet i Ulvåsa. Man kan mot herr
statsrådet rikta den invändningen, att han har behandlat järnvägarna som
sidensidan av kappan och bilismen som den delen, som är av vadmal. Det
är alltid så, att när något nytt bryter sig fram, reses det ett motstånd mot
det från det förutvarandes sida, och man bör naturligtvis icke hemfalla till
det svenska begäret att hoppa på allting, som är nytt, i sådan utsträckning,
att man vårdslöst åsidosätter eller tillintetgör det gamla, som ännu kan vara
livsdugligt. Man har gjort den anmärkningen mot Kungl. Maj :ts proposition,
att den tillkom under en lågkonjunktur, då järnvägarna voro mycketl

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Förordningsförslan an9- yrkesmässig trafik med autoniobil. (Forts.)
litet räntabla och då den frambrytande motorismen tyckte åstadkomma en
katastrof för vårt lands järnvägsväsen. Under sådana omständigheter var
det förklarligt, att man övervägde mycket stränga åtgärder gentemot den
framrusande motorismen för att hindra, att den åstadkom en ekonomisk katastrof
för järnvägarna. Sedermera har krisen gått över, och det finnes icke
längre så talande skäl för att vidtaga omedelbara och drastiska åtgärder för
att skydda järnvägarna. Man har fått litet andrum och kan under sådana
omständigheter studera detta problem i mera lugn takt.

De anmärkningar, som från utskottets sida framförts mot Kungl. Majits
förslag, ha, såsom framgår av utskottets utlåtande, väsentligen rört sig om
det sätt, på vilket närtrafiken och fjärrtrafiken där ha reglerats. Bland andra
anmärkningar har framförts den, att bestämmelserna om gränsen för närtrafikområdet
icke ha varit riktigt väl avvägda. Bl. a. har man då pekat på,
att det icke finnes något minimimått angivet för gränsen av ett närtrafikområde.
Det är för övrigt en anmärkning, som reservanterna ha godkänt i sin
reservation. Vidare har man ställt sig litet tveksam inför förslaget om att
införa en fast taxa för fjärrtrafiken. I fråga om fjärrtrafiken skulle den
regeln kunna gälla, att den, som fraktade gods i fjärrtrafik, icke skulle ha
rätt att ta mindre betalt än efter den officiellt fastställda taxan. Det skulle
vara fastställda taxor där liksom vid järnvägarna. Det ha vi funnit vara
alltför hårt åtdraget, såsom framgår av de anmärkningar, som äro gjorda i
utskott sbetänkandet.

Vad beträffar tillståndsgivning har utskottet velat uttala sin anslutning
till den synpunkt, som kommit fram i propositionen, att man vid tillståndsgivning
skall se till, att tillstånd icke ges i större omfattning än behovet
kräver. Men vi ha icke kunnat ansluta oss till herr statsrådets förslag, att
det skulle införas en vägtrafikmyndighet, en central myndighet, som skulle
ha hand om tillståndsgivningen. Det finnes för övrigt en hel rad andra frågetecken,
som av utskottet satts i kanten av den kungl. propositionen.

Att utskottet har gått på hemställan om avslag har icke minst berott därpå,
att utskottet har ansett, att de vore lämpligt, att innan man tog ståndpunkt
i de stora frågorna skulle de utredas litet närmare. Utskottet har därvid
att stödja sig på uttalanden både från den yrkesmäsiga trafikens utövare
och från järnvägsstyrelsen. Icke minst järnvägsstyrelsen har understrukit,
att när man skall taga ställning till detta problem, vore det önskvärt, att
man först hade undersökt, huruvida icke järnvägarna skulle kunna göras
mera konkurrensdugliga. Och man måste ju säga, att det verkar litet egendomligt,
när man är ute i bygderna här i Sverige och ser ett tåg komma
dundrande fram genom terrängen med ett stort lokomotiv med kanske både
lokomotivförare och eldare på, och så en personvagn, dilr det kanske sitter en
enda gumma, och kanske en lastfinka efteråt, och tåget rusar fram i ett moln
av rök. medan samtidigt en buss går fram på vägen bredvid, tyst och smi:
digt. Man tänker då också på, hur lätt det är ordnat med biltrafiken: bilen
stannar vid vägkanten, lämnar av passagerare och paket utan vidare, medan
däremot det för en ofta minimal järnvägstrafik skall finnas särskilda stationshus,
godsmagasin, stins och alla möjliga anordningar. Man får det intrycket,
att järnvägarna skulle kunna moderniseras något, utan att man
komme ned på lägre säkerhetsgrad än man gör, när det är fråga om biltrafik.
Man har för övrigt också talat om att rationalisera järnvägsdriften genom
att sammanslå de många små järnvägarna i större enheter. Utan tvivel skulle
därmed kunna ernås besparing. Det har man redan funnit vid de rationaliseringsåtgiirder.
som vidtagits. Framför allt har järnvägsstyrelsen föreslagit,
att man skulle vidtaga en taxerevision. Det är en fråga, som har framförts

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Förordnings för slag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
bland annat också av den kommitté, som haft att beakta järnvägstrafikens
och biltrafikens konkurrens med sjöfarten. Denna fråga har således icke
framförts bara från järnvägsstyrelsen, utan också från olika andra håll.

Den föregående ärade talaren sade, att en nedsättning av taxorna på järnvägarna
-— framför allt på statens järnvägar —- skulle vara betänklig, därför
att det skulle betyda, att järnvägarna toge ifrån bilismen — eventuellt
också sjöfarten -—- en del gods, som förut har fraktats av dessa trafikmedel.
Men det är ju inte så säkert, ty det är också möjligt, att en nedsättning av
frakterna kan öka trafikvolymen. Sådant ha vi sett många gånger förr i
världens ekonomiska historia.

Utskottet har kommit till den uppfattningen, att det kunde vara av stort intresse
att undersöka en hel del sådana problem, som spela in i lösandet av denna
fråga, innan man toge definitiv ståndpunkt till densamma. Utskottet kan
därvid till stöd för sin ståndpunkt åberopa icke blott en hel del sakkunniga,
som tillkallats av Konungen, samt offentliga myndigheter och den yrkesmässiga
biltrafikens företrädare, utan utskottet kan också som stöd härför åberopa
reservanterna, som i sin reservation ha sagt, att en hel del önskemål från
den yrkesmässiga lastbiltrafikens utövare borde överlämnas till Kungl. Maj :t,
som skulle taga hänsyn till dem, utan att utskottet, och därmed riksdagen,
uttalade något omdöme om deras berättigande eller icke berättigande.

Således finnas ganska många skäl anförda för att man inte nu skulle träffa
ett avgörande, utan att man skulle bearbeta det material, som föreligger, och
på grundval därav, med lämplig komplettering, försöka komma till en ny lösning
av denna fråga. Utskottet har försökt att lämna sitt _ anspråkslösa bidrag
till frågans förande framåt genom att ägna fyra trycksidor åt att ge anvisningar
dels om vad utskottet anser bör undvikas vid en kommande reglering,
dels om de problem, som böra beaktas vid det kommande arbetet. Utskottet
har således på intet sätt ställt sig på en rent negativ ståndpunkt. Jag hoppas,
att herr statsrådet håller utskottet räkning för dessa utskottets försök
att inför Kungl. Maj :t framlägga riksdagens åsikt i en så positiv form som
kan begäras av riksdagen.

Vad slutligen beträffar det av den siste ärade talaren berörda förslaget att
fritaga transport av mjölk, slaktdjur, fisk och skogsprodukter från tillståndsgivning,
har riksdagen beträffande de uppräknade varuslagen med undantag av
fisk och skogsprodukter redan förut uttalat sitt gillande av en sådan anordning.
Reservanterna ha velat avslå detta förslag. De ha i reservationen hemställt,
att alltsammans skulle avstyrkas, men det föreföll mig som om den
ärade talaren icke ämnade driva den ståndpunkten så hårt, och det synes ^mig
som om det kunde föreligga en möjlighet för denna kammare att utan någon
längre diskussion komma fram till samma ståndpunkt, som andra kammaren
har intagit.

Eftersom det nu är fråga om att riksdagen skall avge ett yttrande till Kungl.
Maj :t, så är det naturligtvis lättare för dem, som vilja tillgodose lantmännens
önskemål att få ett positivt resultat, att vinna detta genom att kammaren ansluter
sig till andra kammarens ståndpunkt. Jag skall, när vi komma till
punkt C), tillåta mig framställa yrkande härom. För närvarande, då det endast
gäller punkt A), ber jag få hemställa om bifall till utskottets yrkande i
denna punkt.

Häri instämde herr Johansson, Johan.

Herr statsrådet Leo: Herr talman! Med hänsyn till den utförliga och utmärkta
redogörelse för frågans innebörd och läge, som den ärade talesmannen
för utskottsreservanterna redan har givit, skall jag icke närmare ingå på det

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Förordnings för slag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
föreliggande ärendet. Det finnes kanske så mycket mindre anledning därtill,
som andra kammaren nyss har fattat sitt beslut, vilket jag antager så småningom
kommer att bli också första kammarens, oberoende av hur debatten här
föres och går. Jag skall emellertid i alla fall be att få säga några ord, som
möjligtvis kunna tjäna till att bidraga till frågans belysning.

Jag måste då först och främst uttala min uppriktiga förvåning över hur
svårt det har varit att i denna dock för många så viktiga fråga få till stånd
en ordentlig sakbehandling, en ventilering av det sakliga innehållet i det framlagda
förslaget. Jag fick se i tidningarna, att vid remissen här i första kammaren
av det framlagda förslaget, då jag tyvärr icke kunde närvara, en av
kammarens ärade ledamöter redan vid detta tillfälle hade tagit till orda och
betecknat förslaget såsom reaktionärt och stridande mot utvecklingen. Då
jag nu utgår ifrån, att denna beteckning på förslaget, »reaktionärt», icke satts
dit med tanke på att det i allt väsentligt är resultatet av tvenne utredningar,
där utredningsmännen såvitt jag vet samtliga äro av borgerlig politisk uppfattning,
utan att beteckningen »reaktionärt» satts dit med tanke på förslagets
sakliga innehåll, försökte jag i riksdagens protokoll få reda på, vad det
skulle ha varit i förslaget, som hade orsakat, att det fick denna beteckning.
Jag hittade emellertid inga anvisningar om vad som låg till grund för detta
hårda omdöme från den ärade talarens sida, och jag får säga, att under den
tid, som gått sedan dess, har jag förgäves väntat på att få se något sådant
bevis.

I diskussionen om denna sak har man gärna velat framhålla — och den ärade
utskottsordföranden antydde även något därom •—• att jag på grund av
några ensidiga sympatier för järnvägarna skulle ha lagt fram detta förslag i
syfte att hejda bilismens frammarsch och hjälpa järnvägarna i deras konkurrens
mot bilismen. Jag vill på det bestämdaste bestrida, att jag har haft
några som helst sådana avsikter, och jag tror heller icke, att ett genomförande
av det framlagda förslaget skulle komma att ha någon sådan verkan, att järnvägarna
på något som helst orättmätigt sätt skulle bli hjälpta på den yrkesmässiga
lastbiltrafikens bekostnad. Utskottsmajoriteten har ju för övrigt själv
framhållit, att någon sådan verkan icke kan förväntas av det framlagda förslaget.

Min egen inställning till detta förslag har jag angivit i propositionen, och
jag skall be att få citera några ord ur densamma. Jag säger där bl. a.: »Ett
genomförande av detta förslag kommer helt visst icke att nämnvärt inverka på
den bestående transportfördelningen mellan de olika trafikmedlen. Däremot
hyser jag för min del förhoppningen, att förslagets genomförande skulle komma
att bidraga till att avlägsna den oro och osäkerhet, som nu råder inom
olika grenar av kommunikationsväsendet, och hejda eller åtminstone mildra
den kris, som, om icke förr, så vid en eventuell konjunkturförsämring med säkerhet
kommer att drabba de olika trafikmedlen, om det nuvarande tillståndet
får obehindrat vidare utveckla sig.»

Det är, som man finner, alls inga överdrivna förhoppningar på verkningarna
av det framlagda förslaget, och framför allt alls inga uttalade förhoppningar
om eller någon uttalad avsikt att ett genomförande av detta förslag skulle föra
över gods från bilarna till järnvägarna. Det är helt enkelt en uppfattning, att
detta försiktigt hållna förslag genom sina bestämmelser rörande taxorna och
organisationen för den yrkesmässiga biltrafiken skulle komma att något stabilisera
förhållandena på transportväsendets område och förhindra de alltjämt
pågående taxcsänkningar, som äga rum. än inom det ena, än inom det andra
transportmedlet, i deras konkurrenskamp med varandra, en taxesänkning, som
enligt min mening redan gått för långt och åstadkommit mycket skadliga re -

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Förordnings förslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
sultat, icke minst inom den yrkesmässiga lastbiltrafiken, där de ekonomiska och
sociala förhållandena till följd av denna ideligen pågående konkurrenskamp
och ideligen pågående pressning av fraktpriset åstadkommit en verklig proletarisering
inom stora delar av denna kår. Detta har varit mitt syfte och
ingenting annat.

Jag lyssnade naturligtvis med stor uppmärksamhet till vad den ärade utskottsordföranden
skulle ha att anföra i sak mot det framlagda förslaget, och
jag blev, det måste jag erkänna, även denna gång besviken, ty, uppriktigt
sagt. var det icke mycket av kritik i sak, som herr Westman bjöd på. _ Jag
förstår, att det icke gärna kunde vara annorlunda, eftersom utskottet självt,
efter att ju ändå ha i ett par. tre månader grubblat på saken, ej kunnat prestera
någon saklig kritik av förslaget. Man har helt enkelt undvikit, även nu
in i det sista, att ingå på en sakbehandling av denna viktiga fråga och viftat
bort den med några talesätt, några allmänna fraser om bilismens förträfflighet,
som vem som helst kan skriva under, om faran av att hejda denna utveckling.
en fara, som vi alla inse, och vidare några anvisningar om hur man skall
gåjillväga för att åstadkomma en lösning på annat sätt, anvisningar, som jag
strax skall säga ett par ord om.

Men först vill jag säga ett ord till utskottets ordförande om hans hänvisning
till att förhållandena nu dock äro annorlunda och bättre än de voro 1932,
då riksdagen skrev och begärde att få en utredning och ett förslag i ärendet.
Ja, det är alldeles riktigt. Yi ha sedan 1932 kommit in i en bra mycket bättre
konjunktur. Just nu leva vi mitt uppe i en högkonjunktur, vad särskilt transportområdet
beträffar, men alla veta ju, att denna högkonjunktur när sop helst
kan förbytas i sin motsats, att vi när som helst kunna beräkna att glida ned
mot en lågkonjunktur igen och att man då måste räkna med att det uppstår
precis samma svårigheter inom transportområdet som under föregående lågkonjunktur,
lågkonjunkturen 1932. Icke är det väl på det viset vettigt folk
i regeln handlar, att man skjuter upp att vidtaga sina försiktighetsmått ända
tills faran står omedelbart för dörren och då det ofta är för sent att vidtaga
nödiga försiktighetsmått eller i varje fall för sent att göra det på ett lugnt,
måttfullt och lämpligt sätt. Det är klart, att vi kunna uppskjuta regleringen
av biltrafiken till den tidpunkt, då vi på nytt befinna oss i en lågkonjunktur,
då samtliga våra trafikmedel, järnvägarna, sjöfarten och den yrkesmäsisga bilismen
äro'' oerhört hårt pressade av de dåliga tiderna. Det är klart, att vi kunna
uppskjuta regleringen till dess, men då är jag övertygad, att det kommer
att bli en reglering av bra mycket mer genomgripande art än den. som framlagts
i det föreliggande förslaget.

Ja, sedan var det verkligen två påpekanden i sak mot det framlagda förslaget,
som herr Westman gjorde. Det ena var det, att förslaget saknade bestämmelser
rörande minimistorleken av det s. k. närtrafikomradet. . Ja, om
detta nu skall vara en brist i det framlagda förslaget, hade väl ingenting varit
lättare för andra lagutskottet, om det velat något i sak, än att sätta dit en
sådan minimisiffra, 3 mil, 5 mil eller något annat, som utskottet ansett lämpligt.
Det är ingenting, som kräver någon så vidlyftig utredning att icke utskottet
skulle gått i land med den.

Herr Westman påpekade vidare, att det måste anses som en brist i förslaget,
att det enligt detta skulle komma att gälla orörliga, fasta taxor för fjärrtrafiken,
medan däremot han utgick från att järnvägarna liksom hittills skulle
få lov att röra sig någorlunda fritt med priser under de. av Kungl. Maj:t för
järnvägarna fastställda maximitaxorna. Denna uppfattning hos den ärade utskottsordförandens
sida är icke fullt riktig. Det är ingalunda så, att man här
avser att röra sig med några fasta, orörliga taxor inom fjärrtrafiken, vilket

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Förordningsförslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
framgår av 1936 års kommittésakkunnigbetänkande, där det heter om detta:
»Med kravet på offentlig taxa för fjärrtrafiken följer icke, vare sig att taxan
skall vara lika för alla orter (och linjer) i riket eller att nedsättningar skola
vara uteslutna. Huruvida en fast rikstaxa kan komma att i sinom tid realiseras,
får framtiden utvisa.» Man får här nöja sig med, säga de trafiksakkunniga,
»att för varje särskilt fjärrtrafikföretag eftersträva samma grad av
fasthet och likformighet, som uppnåtts för järnvägarna». — »Taxans förnämsta
funktion är givetvis att, såvitt transporter i fjärrtrafik angår, medverka
till förverkligandet av en fri tävlan på lika villkor mellan de olika transportmedlen.
»

Det är således icke meningen och har icke varit meningen att låsa fast
taxorna i fjärrtrafiken på det viset, att de skulle göras orörliga, under det att
järnvägstaxorna skulle göras rörliga, varigenom järnvägarna skulle få ökad
konkurrenskraft gent emot bilarna. Det har vid flera tillfällen framhållits,
att den grundläggande principen, den grundläggande tanken i förslaget är att
göra det möjligt för de olika trafikmedlen att konkurrera med varandra på
likartade villkor.

Ja, nu har, som sagt, utskottsmajoriteten avvisat det föreliggande förslaget
och i stället hänvisat till en fortsatt utredning. Jag ställer mig ganska
frågande inför denna hänvisning till en fortsatt utredning av ärendet. Yad
är det för riktlinjer, som utskottet anvisar för denna utredning? Ja, det är för
det första en allmän sänkning av järnvägstaxorna, det är för det andra en
höjd beskattning av de tyngre lastbilarna och det är för det tredje ett frigivande
från bestämmelserna om yrkesmässig trafik av en hel rad av varor,
mejeriprodukter, slaktdjur, färsk fisk och skogsprodukter, vilka enligt utskottets
mening skulle få lov att yrkesmässigt fraktas utan att vederbörande behövde
ha tillstånd till bedrivande av yrkesmässig trafik. Jag måste om dessa
tre positiva anvisningar från utskottet säga, att ett förverkligande av dem kommer
att bli ganska ödesdigert för icke minst den yrkesmässiga lastbilstrafikens
utövare.

Vad betyder en allmän sänkning av järnvägsfrakterna? Vilket, inom parentes
sagt, är järnvägsstyrelsens recept, då det gäller att komma tillrätta
med konkurrensen från lastbilstrafiken? Jo, det betyder naturligtvis, att järnvägarnas
förmåga att konkurrera med lastbilstrafiken och, väl att märka, även
med sjöfarten kommer att ökas och att såväl lastbilstrafiken som sjöfarten få
lov att släppa ifrån sig en del kunder till järnvägarna, såvida icke lastbilstrafiken
och sjöfarten äro villiga och ha förmåga att ytterligare pressa sina
taxor för att behålla sina kunder. Det blir en skärpt konkurrens om trafiken,
som kommer att resultera i ett ytterligare skärpt taxekrig mellan de olika trafikmedlen.
Men detta är, såvitt jag förstår, raka motsatsen till den trafikreglering,
man velat åstadkomma och som väl också 1932 års riksdag tänkte
på, då den skrev till Ivungl. Maj :t och begärde utredning. Då vi tala om en
sänkning av järnvägsfrakterna skola vi för resten komma ihåg, att vi röra oss
icke bara med statens järnvägar utan även med de enskilda järnvägarna. Statens
järnvägar kunna naturligtvis sänka sina taxor, d. v. s. minska sina inkomster
och låta ytterligare ett par hundra miljoner kronor av det i statens
järnvägar nedlagda kapitalet bli oräntabla och avskrivas. Det kan statens
järnvägar göra, som har hela statens finansiella makt och stöd bakom sig, men
de enskilda järnvägarna kunna icke handla på samma sätt. De ha icke samma
ekonomiska ryggrad. En allmän sänkning av järnvägsfrakterna kommer för
många av våra enskilda järnvägar att betyda en stark ökning av de svårigheter,
under vilka de redan nu ha att leva,, svårigheter så stora, att de säkerligen!
komma att knäcka ett icke obetydligt antal av dem.

Första kammarens protokoll 1030. Nr hO. 5

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Förordnings förslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)

Vad beträffar de undantag från bestämmelserna om yrkesmässig trafik i
fråga om en hel del varor, som utskottet föreslår, måste jag också säga, att
vad man än vill kalla det för, inte kan man kalla det trafikreglering. En
trafikreglering syftar ju bland annat till att begränsa de tillgängliga trafikmedlen
i förhållande till behovet. Vad kommer detta utskottets förslag att
medföra? Jo, antalet lastbilar, särskilt på landsbygden, kommer att ökas i
hög grad utöver det förefintliga behovet. Många av de yrkesmässiga bilåkarna
på landsbygden komma att få släppa ifrån sig sina kunder till s. k. friåkare,
som efter denna ändrings införande få full frihet att utan särskilt tillstånd
forsla de varor, det här är fråga om.

Dessutom må jag säga om utskottets tal om fortsatt utredning, att det förvånar
mig även ur den synpunkten, att jag icke inser vad det är som skall
utredas. Beträffande den frigivning av varor, jag nu talat om, så har ju utskottet
redan formulerat en författningstext och begär omedelbar ändring i
motorfordonsförordningen. Här behöves således, enligt utskottet, ingen utredning.
Vad frågan om höjd beskattning av de tyngre lastbilarna beträffar,
är den redan föremål för utredning i annat sammanhang, och vad slutligen
frågan om en allmän sänkning av järnvägsfrakterna beträffar, så vet jag icke
vad en utredning därom skall gå ut på utöver det man kan få reda på, när
nu järnvägsstyrelsen om någon tid kommer att framlägga sitt förslag till
sänkning av järnvägstaxorna. Det är bara fråga om att taga ståndpunkt för
eller mot en sådan sänkning och vara beredd att taga de konsekvenser, som
kunna komma att uppstå av det ena eller andra avgörandet.

Jag skall, herr talman, icke vidare inlåta mig på någon redogörelse för den
föreliggande propositionen. Saken torde väl i själva verket vara redan avgjord.
Den kommer nu här att avgöras på ett sätt, som jag för min del är
övertygad om inom kort kommer att av alla berörda parter anses vara, såsom
utskottet yttrar om propositionen, »mindre lyckligt», om man icke rent av
kommer att beteckna det som olyckligt, det beslut, som kommer att fattas.

Herr Westman erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr statsrådet
uttryckte sitt beklagande över att han icke liksom i andra kammaren
mött en tillräckligt sakligt stark opposition, för att han skulle få fullt ut visa
sina krafter.

Jag skall be att bara på en punkt få försöka förbättra hans intryck av
oppositionen genom att påpeka, att han tydligen har missuppfattat vad jag
säde om förslaget i propositionen att införa fasta taxor i fjärrtrafiken. Jag
yttrade ej, att fjärrtrafiken därigenom skulle komma i annan ställning, än
järnvägarna, utan tvärtom antog jag, att dessa fasta taxor hade sitt mönster''
i de taxor, som finnas vid järnvägarna.

Jag ber slutligen endast att få säga, att jag undrar om icke statsrådet
betonat begreppet trafikreglering alltför mycket. I en trafikreglering ligger
väl bara det, att den skall ingripa i den mån det är oundgängligen nödvändigt,
men det ligger icke däri, att man skall reglera mjölktransporterna, om
det är olägligt att göra det, och icke heller att man vid en trafikreglering
ovillkorligen skall sörja för att ge ett skydd åt järnvägarna, för vilka inom
parentes sagt herr statsrådets intresse stegrades i slutet av hans anförande.

Herr Nyländer: Herr talman! Jag vill icke här så mycket ingå på det
anförande,, som departementschefen nyss har hållit, utan jag vill knyta några
allmänna reflexioner till det föreliggande problemet med anledning av att jag
under så många år såsom bilbesiktningsman har haft en ständigt återkommande
beröring med hela den stora kategori av yrkesutövare, som ha sin in -

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Förordnings förslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
komst av den yrkesmässiga trafiken, varigenom jag har kommit att få en
ganska god inblick i de olika förhållanden, under vilka dessa ha att arbeta
och verka.

Det är så, att när en rättighet till yrkesmässig trafik lämnas av en tillståndsgivande
myndighet, så ligger däri en skyldighet för den, som erhåller
trafiktillståndet, att ha en viss tillämpad maximitaxa för de körningar, han
utför. Men i praktiken har det gått längre. Jag vill säga, att alla förare
i yrkesmässig trafik ha skyldighet också att varje dag utföra körningar, och
i detta ligger ett alldeles särskilt moment, som jag tror, att man gör lyckligt
i att hålla i minnet. Med detta menar jag också, att hos den tillståndsgivande
myndigheten bör finnas en viss skyldighet att vid prövningen av blivande
tillstånd se till, att den som erhåller sådant tillstånd, även har en antaglig möjlighet
att inom sitt naturliga trafikomåde erhålla sin skäliga försörjning. Jag
avser härmed sådana trafikutövare, som helt ägna sig åt yrket, som sålunda
leva på sin bil och för sin bil. Dessa äro givetvis mycket känsliga för varje
förändring i gällande bestämmelser för den yrkesmässiga trafiken, och det
kan ju icke vara angenämt för dem att leva under sådana förhållanden, att
de kunna befara att helt oväntat utan uraktlåtenhet eller försummelse från
deras egen sida bli genom ett riksdagsbeslut berövade sitt levebröd. Det är
uppenbart, att riksdagen gentemot dessa måste taga en rimlig hänsyn för att
icke sätta en hel kategori nyttiga och arbetsamma medborgare på bar backe
och tvinga in dem i de arbetslösas skara.

Jag vill emellertid också påpeka, att det finns en annan kategori av utövare
av yrkesmässig trafik, som hava detta yrke som biförtjänst. Jag avser det
stora antal lanthandlande och jordbrukare, som själva ha anledning att mera
regelbundet fara in till närmaste större ort med sina bilar för att få avsättning
av olika jordbruksprodukter och för att samtidigt hämta hem sådana
förnödenheter, som de måste inköpa. Dessa bilägare bli ofta anmodade att
för kunder eller grannar mottaga personer eller varor, och då de av hänsyn
till dessa icke gärna kunna vägra utföra den dem anförtrodda kommissionen,
bli de satta i den situationen att antingen bryta mot gällande bestämmelser
eller på något sätt försöka få ett trafiktillstånd. I den mån dessa kunna få
trafiktillstånd, bli de ju endast i viss grad utövare av yrkestrafik. Det är
ingenting att anmärka häremot. Det är säkerligen så, att ett dylikt trafiktillstånd,
som endast utövas i viss mån, har sin stora betydelse för många
orter, men man kommer på det sättet att få en hel skala av utövare av yrkesmässig
trafik, från dem, som så att säga äro hundraprocentiga och helt och
hållet leva på detta, ner till dem, som endast utföra en och annan körning i
yrkesmässig trafik. Jag har studerat detta förhållande ganska noga. Jag
har genom att förhöra mig med olika trafikchaufförer, som haft dessa körningar,
fått reda på att förhållandet ligger till på det sättet. Givetvis är
det mycket svårt att vid tillståndsgivningen taga skälig hänsyn till förefintliga
betingelser i varje särskilt fall för den begärda trafiken, och det måste
tyvärr konstateras, att bedömningen varit mycket olika hos de olika tillståndsbeviljande
myndigheterna. Jag menar emellertid, att det skulle väl inte vara
omöjligt för Kungl. Maj :t att utfärda sådana direktiv, att man skulle kunna
komma fram till ett mera enhetligt bedömande vid tillståndsgivningen, och
redan härigenom skulle mycket vara vunnet. Utskottet har ju också pekat
på åtgärder i samma riktning. Jag vill emellertid för min del erkänna, att
nu gällande bestämmelser för den yrkesmässiga trafiken äro allt annat än
klara och hitta att förstå och tillämpa.

Det finns en lång rad exempel, som kunna anföras, utvisande, hur åtal skett
och dom fallit mot personer, som ansett sig lagligen och med all rätt utföra

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Förordningsförslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
vissa körningar. Det har t. ex. inträffat, att en hemmansägare försålt en
skogspark för avverkning och då förbehållit sig att få köra med sin bil det
avverkade virket. Det har emellertid befunnits, att han utövat yrkesmässig
trafik, och han har blivit åtalad och fått bota. Om han däremot verkställer
precis samma körning med hästar, är det ingen som lägger sig i det, och det
äro troligt, att han får göra det helt och hållet som sin privatsak, och allt är
i sin ordning. Men så snart han använder lastbil, är han färdig för åtal. Detta
kan naturligtvis icke vara riktigt, och än mer märkvärdigt förefaller det ju,
om han begagnat den möjligheten, som jag anser, att han kunnat göra, att han
i sitt försäljningskontrakt på denna skogspark i stället för att sälja den, där
den befinner sig, har sålt den att av ägaren levereras fritt framkörd till viss
plats, en station eller såg, en fabrik eller dylikt. Då skulle såvitt jag förstår,
det icke varit fråga om yrkesmässig trafik. Det finnes andra exempel, som
äro kanske lika belysande för den oklarhet, som råder.

Jag har av en av kammarens ledamöter blivit underrättad om ett fall, då
en vägstyrelse gjort upp med en person om en viss gruskörning, där han
skulle få betalning per kubikmeter kört grus. Det skulle köras ut och uppläggas
på vissa platser utefter vägarna. Han hade för detta blivit åtalad
och dömd, och transporterna ha numera fått ordnas på annat sätt. Hade
emellertid samma person uppträtt som entreprenör för underhållet av samma
väg, d. v. s. hade han åtagit sig icke bara att köra ut gruset utan även att vid
vissa av vägsstyrelsen angivna tidpunkter på visst sätt breda ut gruset på
vägbanan, hade han stått som vägentreprenör, och den körning, han gjort,
hade icke fallit under yrkesmässig trafik, även om man för enkelhetens skull
gått in för att låta betalningen utgå för på vägen pålagt antal kubikmeter
grus. Det finns många andra exempel, som man kunde föra fram, på den
oklarhet, som för närvarande finnes. Jag har bara velat belysa detta för att
ge uttryck åt det, att jag för min del ingalunda är belåten med de nuvarande
förhållandena, eller anser, att de äro lämpliga att leva efter.

Vad kan det då bero på att de nuvarande bestämmelserna äro olämpliga?
Det kanske ligger historiskt ganska långt tillbaka. Jag tänker icke upptaga
kammarens tid med någon utredning om detta, men det är uppenbart, att när
man började tala om tillståndet i den yrkesmässiga trafiken, tittade man
icke så mycket på konkurrensförhållandet vare sig bilarna emellan eller gentemot
andra trafikföretag, utan det var mera säkerhetsföreskrifterna som
man granskade och talade om — att bilarna skulle undersökas, att förarna
skulle vara så och så gamla och undergå särskilda prov. Utvecklingen har
ju under de gångna åren naturligtvis gått på sådant sätt, att de tillståndsgivande
myndigheterna, när de började lämna tillstånd, ingalunda ha kunnat
se så långt framåt, att de kunnat tänka sig vilken enorm utveckling detta
trafikmedel skulle komma att få, och för den skull har det icke funnits någon
klar princip, efter vilken tillstånden blevo beviljade. Man liar icke inom länen
upplagt någon översiktlig plan över var tillstånd överhuvud erfordras.
Fm sådan plan vore naturligtvis av allra största betydelse i alla län. I c ni
sådan plan är det en hel massa olika faktorer, till vilka det bör tagas hänsyn.
Det är ju befolkningstätheten, förefintligheten av industri, hemslöjd o. s. v.,
geografiska förhållanden i allmänhet, vägnätets sträckning, naturliga handelsvägar
o. s. v.

Nu kan det i en hel del fall påvisas, att de yrkesmässiga trafikrättigheterna
finnas i överflöd i en trakt av länet, medan andra trakter däremot ha blivit
helt utan eller i alla händelser uppenbart missgynnade. Intetdera förhållandet,
varken överflöd eller brist på bilar i yrkesmässig trafik, torde vara till
gagn för orten. I förra fallet, om det är överflöd på trafikmedel, uppstår det

Onsdagen den 17 juni f. m.

Nr 46.

Förordning sförslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
en mördande konkurrens med underbud på transportpriset, överbelastning av
bilarna, otillfredsställande underhåll och tillsyn av fordonen, överansträngning
av bilförarna o. s. v., oftast slutande med ekonomiskt obestånd och konkurs
för innehavaren. I senare fallet, om det är brist på bilar i yrkesmässig
trafik, frestas, som jag förut talat om, privata personer, som äga bilar, att
för mycket åtaga sig körning för ortsbefolkningen och fortsätta med det i
en eller annan form, därigenom förr eller senare ådragande sig åtal och böter.
Och när jag nämner överbelastningen av bilarna, vill jag särskilt peka på att
i denna omständighet ligger en av de faktorer, som kanske alldeles särskilt
ha bidragit till att lastbilarna kunnat konkurrera med järnvägarna. Jag har
så mångfaldiga exempel från min verksamhet på hur bilar kunna taga vissa
låga taxor, därigenom att de så väldigt överlasta sina bilar och därigenom
få. så länge åtmintone bilarna hålla ihop, en ökad förtjänst på körningen.
Särskilt gäller det om långlinje-, numera kanske de kallas fjärrtrafikutövarna.
Det är alldeles särskilt dessa, som genom dylika åtgärder kunna konkurrera
med järnvägarna. Jag ser på detta område en alldeles särskilt viktig
uppgift för statspolisen, som genom tidigare beslut vid denna riksdag blivit
utökad för att kunna särskilt vaka över lastbilstrafiken på våra landsvägar.

Det synes icke heller vara för mycket begärt, att lastbilar i långlinjetrafik
— d. v. s. så snart det är fråga om körning av gods till stationsorterna —
skulle medhava någon sorts fraktsedlar, någon handling, som utvisade lastens
beskaffenhet och vikten av den last, som för tillfället medföres på bilen. Jag
skulle vilja erinra om hur i det fallet järnvägarna få redovisa genom fraktsedlar
vartenda litet kolly, och jag får säga, att här kan verkligen den störa
allmänheten begära, att samma strikta redovisningsmetoder användas för bilarna
som för järnvägarna. Detta kan icke uppfattas som en fientlighet vare
sig mot den ena eller andra parten. Jag vill även erinra om att för några år
sedan — det var år 1933 — infördes bestämmelser om särskild trafikbok för
utövare av yrkesmässig trafik. Men denna bok tager icke alls någon hänsyn
till beskaffenheten eller vikten på de varor, som transporteras, utan tager
mera hänsyn till att man skall kunna övervaka, att icke vederbörande trafikutövare
överanstränger sig genom att ha alltför lång arbetstid. Den går sålunda
väsentligen på sidan av den sak, det här skulle gälla. Jag har emellertid
funnit, att ur de synpunkter, jag här velat framhålla, innebär det förslag,
som framlagts av den i det föregående omnämnda sakkunniga beredningen och
upptagits av departementschefen, icke den förbättring, man skulle önska,
utan en hel del här påtalade olägenheter. Olägenheterna skulle tydligen komma
att framdeles kvarstå, och eftersom nu jag förmodar, att denna sak går
till förnyad utredning, har jag med dessa ord, herr talman, velat så att säga
skicka med de synpunkter, som jag här framfört.

Medan jag nu har ordet, vill jag liksom även den föregående talaren gjorde,
något komma in på mom. C) i föreliggande utskottsutlåtande, där det gäller
undantagsbestämmelserna för uteslutande transport av mjölk och mejeriprodukter,
slaktdjur, färsk fisk och skogsprodukter. Jag vill för min del säga,
att de vidlyftiga undantag, som här förelagits, skulle komma att medföra
en katastrof för många innehavare av yrkesmässig trafik. Man kan fråga
sig: Vad är det egentligen sedan på landsbygden, som är kvar att transportera
för en utövare av yrkesmässig lastbilstrafik? Ja, det skulle vara några
sådana jordbruksprodukter, som icke äro undantagna, och sedan litet handelsvaror
och ett och annat flytt lass. Men jag äir övertygad, att man genom
denna reglering skulle komma att göra förhållandena på landsbygden väsentligt
mycket sämre än vad de äro för närvarande.

Jag skulle för den skull gärna ha velat vara med på att hela inom. C) hade

Nr 46.

Onsda-gen den 17 juni f. m.

Förordnings förslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
fått gå till nytt övervägande, men jag böjer mig för det argument, som utskottets
ärade ordförande redan har anfört, då han påpekade, att riksdagen
redan genom tidigare beslut uttalat sig för att mjölkprodukter och slaktdjur
skulle undantagas från den yrkesmässiga trafiken, och det kanske skulle se
alltför märkvärdigt ut, om riksdagen nu tog tillbaka sitt uttalande från ett
tidigare år. Det kanske icke heller finnes anledning härtill, då det nu upplysts,
att andra kammaren har beslutit i denna riktning. Jag tror emellertid,
att det kommer att medföra ganska många komplikationer, såsom även
statsrådet påpekade, ty det ligger ju nära till hands, att den som kör in
mjölk på morgonen och kör tomflaskor tillbaka, vill passa på att lägga på
en del andra varor för sina grannar och för dem i övrigt, för vilkas räkning
han kör mjölk. Han är genast i kontakt med den yrkesmässiga trafiken,
och det kan hända, att resultatet blir, att han lika fullt söker trafikrättighet
för att kunna utnyttja bilen även andra tider på dagen än då själva
mjölktransporten sker. När man talar om mejeriprodukter, låter det ju ganska
märkvärdigt, att en privat bilägare får köra smör men icke skulle få köra
margarin, ehuru, såsom det upplysts mig, margarin lär smaka som smör.
Och vad beträffar slaktdjur, tror jag, att det icke blir så förfärligt stor glädje
heller för de privata bilägarna med detta undantag, beroende därpå att det
för transport av slaktdjur, således levande djur, i allmänhet fordras särskilda
anordningar på bilarna med höga lämmar och även anordningar för att kunna
lätt lasta o. s. v., vilket gör, att det nästan är uteslutet för den enskilde bilägaren
att lägga sig till med en sådan utrustning för det fåtal fall, då han
för egen räkning har att transportera levande djur, utan det blir väl närmast
uppköparen, som kan ha sådan utrustning på bilen eller ock de som driva
sådan yrkesmässig trafik.

Jag har med detta redan nu velat ange min ställning till den fråga, som
senare kommer fram, och jag vet, att utskottets ordförande kommer att ställa
yrkande på den punkten. Jag kommer då att biträda det yrkandet, att för
färsk fisk och skogsprodukter, varuslag, om vilka riksdagen icke tidigare
fattat någon ståndpunkt, icke för närvarande måtte beviljas undantag, utan
att vi måtte så att säga stanna vid det beslut, som riksdagen en gång uttalat,
det må vara lyckligt eller olyckligt.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att den fortsatta överläggningen i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 333, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående återuppförande
av brunnen byggnad vid Rosersbergs slott m. m.;

nr 334, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående granskning av
läroböcker jämte i ämnet väckta motioner;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning åt
J. P. Styrman i Karungi för förluster i anledning av inköp av vissa besittningsrätter; nr

336, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avlöningsanslag till socialstyrelsen m. m.;

nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1936/1937 till inrättande av en anstalt för män, som ådömts ungdomsfängelse
m. m.; samt

nr 338, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för befrämjande
av hemslöjden inom Bohuslän.

Onsdagen den 17 juni £. m.

Nr 46.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 344, till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändringar i lagen
om utlännings rätt att här i riket vistas m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 345, i anledning av väckta motioner om ökat skydd för frukt- och trädgårdsodlingen;
samt

nr 346, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
angående tillfällig löneförbättring under budgetåret 1936/1937 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen m. m. jämte en i ämnet väckt motion; bevillningsutskottets

betänkande och memorial:

nr 50, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1936/1937, m. m.,-och

nr 51, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden;

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets memorial nr 2, angående
ersättning åt av utskottet anlitat biträde;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 81, i anledning av fullmäktiges i riksbanken och fullmäktiges i riksgäldskontoret
förslag till ansvarighetslag för nämnda fullmäktige m. fl.;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om ändring i
vissa delar av militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 (nr 167)
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 196, punkten 2, angående
pension åt skrivbiträdet hos statens fastighetsregisterkommission
Maria Falk, född Cervin;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsrätten för
vissa övningslärare vid folkskoleseminarierna; och

nr 85, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angående vissa
ändringar i reglementet för riksgäldskontoret;

jordbruksutskottets memorial nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till avsättning till
fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen m. m.; samt

budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.20 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Förordningsförslag
ang.
yrkesmässig
trafik med
automobil.

(Forte.)

Onsdagen den 17 juni e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Fortsattes överläggningen rörande punkten A i andra lagutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående yrkesmässig trafik med automobil, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Herr Lindley: Herr talman! Det är inte något nöje att tala för tomma
bänkar, men jag får väl börja trots allt.

Jag får säga jag som pojken, vilken blev tillfrågad, om han kunde spela
piano, och som svarade, att det trodde han nog, att han skulle kunna göra,
inte för att han försökt, men ändå! Jag har ju aldrig försökt heller att sköta
en bil, men jag tror mig likväl, med den kunskap jag har i att styra fartyg i
till och med mycket trånga farvatten, om att även kunna klara bilkörning
efter en liten smula övning.

Orsaken till att jag här, trots dessa mina något tvivelaktiga kunskaper på
bilkörningens område likväl anser mig berättigad att begära ordet, är, att jag
i egenskap av förtroendeman för Svenska Transportarbetareförbundet haft åtskilligt
att göra med biltrafiken. Till det förbundet äro inte allenast många
tusen chaufförer anslutna utan även ett ansenligt antal smärre, egna åkare,
av vilka en del även hava anställda löntagare. Visserligen skulle man ju
kunna säga, att dylika företagare inte borde ha någon hemortsrätt i ett löntagarnas
fackförbund, och det råder också delade meningar därom inom vårt
förbund, men anledningen till deras anslutning är helt enkelt den, att de ansett
sig behöva en större fackorganisations stöd och hjälp dels för den lokala sammanhållningen
och dels för att få hjälp vid regleringen av sina taxor. Även
en och annan av vad vi skulle kunna kalla för de större åkarna har anslutit
sig till vårt förbund, vilket emellertid helt och hållet berott på den omständigheten,
att när åkarna på någon plats organiserat sig, d. v. s. bara sådana
åkare som sköta åkeriet och körningen själva, kanske det på platsen även
kunnat finnas åkare som haft flera bilar, varför de övriga, smååkarna, velat
att även de större åkarna skulle ansluta sig till organisationen för sammanhållningens
skull och för undvikande av den mördande konkurrens, som i annat
fall skulle uppstå. Det är därför jag anser mig hava rätt att tala å samtliga
dessa åkares vägnar i min egenskap av deras förtroendeman.

Jag har också i denna min egenskap haft en del kontroverser med kommunikationsminister
Leo, och vid dessa samtal har jag vid olika tillfällen fått det
intrycket, att han inte är någon större vän av motorfordonstrafiken, med undantag
möjligen för den del därav, som drosktrafiken utgör. Beklagligtvis har den
uppfattningen om herr Leo även blivit allmän, och herr Leo har därför inte blivit
populär bland den kategori, som vi här tala om. Man har betraktat herr
Leo som motståndare till motorfordonstrafiken, och man har ansett, att han
lägger ned all kraft på att försöka försvara järnvägarnas intressen. Det är
nog detta, som har legat honom emot vid bedömandet av den nu föreliggande

Onsdagen den 17 juni e. to.

Nr 46.

Förordning sförslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
propositionen och som gjort det lättare att från denna utgångspunkt bedriva
en verkningsfull agitation mot hans förslag.

Jag måste dessutom konstatera, att herr Leo många gånger fått lida för
missnöjet med den, även enligt mitt förmenande, oskäligt höga bilbeskattningen.
Det är självklart, att gemene man ha möjligheter att anställa jämförelser. När
det tas ut mycket stora skatter från trafikbilägarna på deras bilar, blir ju
möjligheten mindre för dem att kunna betala de löner, som de hos dem anställda
arbetarna kräva. Åkarna äro således hårt pressade från olika håll.

Med den inställning jag fått, skulle jag för något år sedan ha ansett det
vara nästan otänkbart för mig att här uppträda för att försvara en sådan proposition
av herr Leo. Detta nämner jag nu endast för att konstatera, att jag
ser saken reellt och att jag inte alls skulle vara villig att rösta för ett förslag,
bara därför att det utgått från en socialdemokratisk regering.

Vi ha, som sagt, en mängd åkare, således arbetsgivare, anslutna till vårt förbund,
men det oaktat ha vi aldrig — och den saken skall jag strax återkomma
till •— blivit tillfrågade vid propositionens utarbetande. Om man granskar
frågan närmare, skall man måhända finna, att vårt förbund har flera åkare
anslutna än vad ens lastbilägarnas eller trafikbilägarnas riksförbund har, och
vi skulle troligtvis kunna visa upp en medlemssiffra för åkare, anslutna till
vårt förbund, fullt jämförbar med någon av de andra organisationernas. Vi ha
emellertid, som sagt, inte ens blivit tillfrågade vid propositionens utarbetande,
medan man inkallat ett par representanter för lastbilägarna och trafikbilägarna.
Vi kunde därför inte heller få fram våra synpunkter, utan vi ha varit hänvisade
till den utvägen att, sedan propositionen blivit framlagd, här i riksdagen
framföra våra synpunkter genom motioner. Jag klandrar detta förhållande, att
vi inte blivit tillfrågade. Jag tycker inte det är riktigt, och bara det visar, att
det inte varit något så förtroligt samarbete oss emellan, som det borde ha
varit.

Jag kan alltså säga, att jag var en Saulus, när jag först började läsa propositionen
nr 161. Men ju mer jag försökte hitta de svagaste punkterna i propositionen,
desto mer blev jag övertygad om att propositionen i och för sig dock
var något att slå vakt om, eftersom den i själva verket innebar ett försök att
lösa det förevarande problemet.

Det måste erkännas, att en reglering av biltrafiken och i synnerhet av lastbiltrafiken
bör komma till stånd snarast möjligt. Konkurrensen mellan järnvägar,
sjöfart och biltrafik är mördande. Skulle nu det framlagda förslaget
avslås av riksdagen, dröjer det nog flera år, innan ett nytt förslag torde kunna
framläggas, ty man måste väl i så fall först försöka åstadkomma en ny utredning.

Jag skall här passa på att deklarera att jag aldrig trott på något tillfredsställande
resultat av den nu verkställda utredningen. Inom utskottet — ty
frågan hänsköts till bankoutskott på grund av att den framfördes från järnvägshåll
— yrkade jag, att denna utredning skulle verkställas enligt de principer,
som man mera allmänt tillämpar vid utredningar i England, nämligen att man
tillsätter en kommission, som skall ha full rätt att till och med få höra vittnen
på ed, att infordra handelsböcker för granskning och att vidtaga alla önskvärda
åtgärder för utredningen; alltså en öppen undersökningskommission.
Hade så skett även här, hade man fått alldeles klart för sig, hur den ekonomiska
ställningen gestaltade sig för alla de parter, som voro berörda av utredningen.
Man svarade mig emellertid då i utskottet, att det var omöjligt att
åstadkomma en dylik utredning, ty då skulle Kungl. Maj :t först nödgas gå till
riksdagen och begära en särskild lag, för rättighet att tillsätta en kommission
av denna art, och vidare, säde man, skulle en sådan utredning bli mycket dyr -

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Förordnings förslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
bar. Ja, det är möjligt, att den skulle ha kostat betydligt mer än den nu verkställda
undersökningen, men hade en sådan kommit i gång, är jag säker på att
man fått fullständig klarhet om hur frågan ligger till för vårt lands vidkommande.
Två misslyckade utredningar äro inte heller så billiga, och skall man nu till
och med nödgas vidtaga en tredje, måste man väl erkänna, att det hade varit
bättre att redan från första början gå till botten med problemet. Skulle nu
förslaget rörande denna utredning beträffande regleringen av biltrafiken falla,
blir inte heller den utredning, som redan verkställts beträffande konkurrensen
mellan sjöfarten och lastautomobiltrafiken samt järnvägstrafiken, till någon
nytta, ty den skulle ju då komma att hänga fullständigt i luften. Då måste
åtgärder på nytt vidtagas för att få den frågan ordnad.

Vårt förbund är också mycket intresserat i den frågan, eftersom det även
har att göra med trafik i samband med sjöfarten. Det låter sig knappast förnekas,
att det behövts en reglering av trafikförhållandena, och vid den allmänna
sjöfartsföreningens årsmöte i maj månad detta år, protesterade man emot
att trafikfrågorna blivit onödigt mycket politiserade, och man sade, att läget
krävde en snar reglering av trafikförhållandena. Men till Sveriges allmänna
sjöfartsförening äro, såvitt jag vet, inte den stora massan av motorfartyg och
motorseglare, till ett antal av närmare 1,000, anslutna, utan till den höra endast
kustångfartygen och liknande fartyg. Från representanterna för dessa ha
vi gång på gång fått påstötningar, vari de kräva, att vi skola reducera hamnarbetstarifferna
för lossning och lastning. De säga, att de inte kunna konkurrera
med statens järnvägar och med bilarna. För någon tid sedan kunde man utåt
Djurgårdssidan här i Stockholms hamn se en stor mängd av Sveabolagets kustbåtar
upplagda till följd av denna konkurrens. Men dessutom finns det också
konkurrens mellan kustbåtarna och de små motorfartygen, konkurrens mellan
dessa och bilarna, ävensom konkurrens mellan järnvägen, sjöfarten och bilarna.
Det är ju en mördande konkurrens, som pågår och som fullständigt håller på
att trassla till förhållandena i vårt land.

Jag anser, att sjöfartsföreningen har fullständigt rätt i vad den sade beträffande
politiseringen. Denna utgör också den enda förklaringsgrunden till hur
det kunnat vara möjligt, att representanterna för lastbilägareförbundet och trafikbilägarnas
riksförbund, som själva varit med om att godkänna kommittéförslaget,
sedermera backa ut från det och vilja gå fram på en helt annan
linje. Vad har inträffat? Jo, helt enkelt, att denna politisering påverkat dem.
Med tidningsskriverier har man försökt förklara för dem att kommittéförslaget
vore något alldeles förskräckligt farligt. Det finns något, som heter bondånger,
och för litet mera än fjorton dagar sedan, då jag trodde, att förslaget
omedelbart skulle komma inför riksdagen, skrev jag följande i mina anteckningar:
»Det finns någonting, som kallas bondånger, och jag tror, att även en
sådan skall inställa sig, innan många månader förflutit.» Jag räknade inte
med att denna bondånger skulle inställa sig redan inom åtta dagar, men det
har den gjort. Man har blivit varse, att man hoppat i galen tunna, och nu ha
vederbörande själva skickat ut cirkulär till alla riksdagsmän, där de för död
och pina be att man skall vidtaga åtgärder för att, skydda dem mot de faror,
som hota dem. Om statens järnvägar endast vidtager det, som utskottet i
själva verket föreslår, är ju gärdet fullständigt uppgivet såväl för lastbilstrafiken
som för sjöfartens vidkommande. Statens järnvägar kunna gott sänka
sina taxor under de verkliga fraktkostnaderna, och det göra de i vissa fall allaredan,
enligt vad vi kunnat konstatera. Rederierna ha t. ex. påvisat för mig,
att statens järnvägar sänkt sina fraktsatser, så att det blivit omöjligt för fartygen
att kunna konkurrera med statens järnvägar.

En gång i tiden påtalade jag detta i riksdagen — det gällde då statens järn -

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

Förordnings förslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
vägars taxor för transport av mineralvatten från Hälsingborg eller Ramlösa
till Göteborg. Frakten var fastställd till 20 kronor per ton, men statens järnvägar
nedsatte den till 5 kronor per ton, med resultat att vederbörande kunde
frakta Ramlösavatten från Ramlösa till Göteborg för^ 5 kronor per ton och
sedan tillbaka halva vägen till Hälsingborgstrakten på tåg billigare än med
båt direkt. Sådana omständigheter måste man också räkna med.

Nu säges det visserligen, att de små enskilda järnvägarna, inte kunna bedriva
någon sådan hänsynslös konkurrens som statens järnvägar, men det är
ju tal om att infoga de enskilda järnvägarna i statens järnvägsnät, och då kommer
hela den på järnvägstrafiken uppkommande förlusten på skattedragarna.
Järnvägarna kunna sedan sätta ned sina taxor hur långt de vilja. Om inte den
nu föreslagna regleringen kommer till stånd, blir ställningen ytterst prekär
såväl för lastbilstrafiken som för sjöfarten.

Jag skall villigt erkänna, att även Kungl. Maj :ts förslag är behäitat med
en del fel, som jag redan påtalat, Dessa ha vårt förbund försökt rätta till
genom en del motioner. Utskottet har emellertid törklarat sig icke kunna taga
hänsyn till motioner om ändring i KungL Maj:ts förslag, eftersom utskottet
avslår hela Kungl. Maj :ts förslag. Jag vill emellertid inte vid detta tilltädle
diskutera de av oss väckta motionerna, utan jag skall halla mig mera till den
stora avslagsmotion, som i första kammaren har framburits av herr Hamrin
in. fl. I denna motion finner jag efter en lovsång till automobilens ändamålsenlighet
följande: »Mot bakgrunden av dessa förhållanden synes böra övervägas,
huruvida en reglering av den yrkesmässiga biltrafiken enligt de i propositionen
förordade formerna dels kan anses ur den allmänna samhällsnyttans
synpunkt önskvärd, dels verkligen i avsedd omfattning skulle befordra den
utjämning i konkurrensen mellan järnväg och bil, som åsyftas samt dels även
förbättra det sociala och ekonomiska läget för de inom den yrkesmässiga biltrafiken
sysselsatta, vilket enligt departementschefen utgör en av de ej minst
viktiga bevekelsegrunderna för denna lagstiftning.» Läser man uppmärksamt
igenom ifrågavarande motion, framträda ganska tydligt de intressen, som
motionärerna identifiera med beteckningen »samhällsnyttan», nämligen, etter
vad jag kan förstå, detsamma som möjligheten för grosshandlare och andra
att kunna få sina varor distribuerade efter billigast möjliga taxa. Detta söker
man visserligen dölja genom att man säger, att enskilda firmor skulle skaJfa
sig egna transportbilar, ifall den föreslagna regleringen genomfördes. Det
tror jag inte blir fallet. Gäller det någon stor industriell verksamhet, som
distribuerar sina varor över hela landet i stora partier, kan man tänka sig något
sådant som möjligt, men när det gäller den stora massan, som sänder varor
från ena delen av landet till den andra, behöver man väl knappast tänka sig,
att egna transportbilar skola användas. På Stockholms gator ser man visserligen
många bilar, som tillhöra enskilda firmor, men de ha inte transportbilar,
därför att dessa äro oundgängligen nödvändiga för verksamhetens bedrivande,
utan bilarna äro helt enkelt ingenting annat än rullande annonstavlor för
respektive firmor. Är det fråga om långtransport, t. ex. mellan Göteborg
och Stockholm, föreligger det inte något behov av att firmorna skaffa sig egna
bilar, och därför tror jag inte, att den faran är så stor beträffande lastbilstrafiken.
Vill man identifiera samhällsnyttan med att lata grosshandlarna
få skära pipor i vassen under en utarmande konkurrensstrid? En sådan kan
väl inte heller betraktas som någon samhällsnyttig företeelse. _ Man kan ju
tänka sig, att ett sådant konkurrenskrig skulle avlöpa så, som jag i min ungdomstid
hörde att slagsmål mellan manxkattor avlöpte. De slogos så, att bara
svansstumparna funnos kvar efter dem.

Sedan säger man att det är omöjligt att kunna på förhand avgöra, huruvida

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Förordnings förslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
den föreslagna regleringen i avsedd omfattning skulle kunna utjämna konkurrensen
mellan järnväg och bil, men man måste ha rätt att räkna med en del
betydande förbättringar. Härtill kommer även hänsynen till kustsjöfarten,
som är i mycket stort behov av en sådan reglering för att kunna trygga sin
verksamhet. Går man den andra vägen och nedsätter järnvägs frakterna och
etablerar ett utsvältningskrig, skulle alla parter hotas-av ruin. Följden skulle
bli en mycket stor fartygsuppläggning. Jag tänker då även på den mängd
småfartyg, motorfartyg, som finns vid kusterna landet runt, och som säkerligen
allaredan nu ha det ganska svårt i ekonomiskt avseende, eftersom vi fått
lov att försöka förhandla med dem om ordnade förhållanden för att undvika
arbetskonflikter vid hamnarna.

Herr Hamrin sade också, att han tvivlade på regleringens möjligheter att
förbättra det sociala och ekonomiska läget för de inom den yrkesmässiga biltrafiken
sysselsatta. Detta är ju alltid beroende på arbetarorganisationens
möjligheter att utöva påtryckning, ty även företag med goda inkomster betala
ibland mycket, mycket usla löner, såvida det inte finns någon arbetarorganisation,
som kan förmå dem att betala rimliga löner. Hen där det inte finns något
att taga, finns det å andra sidan inte någon möjlighet att åstadkomma rimliga
löner. Skulle t. ex. lastbilägarna på grund av den hänsynslösa konkurrensen
drivas ned till att tillämpa taxor, som motsvarade eller kanske understego
rena självkostnadspriset, skulle de inte kunna betala några rimliga löner.
Jag skulle kunna visa herrarna en provkarta på de löner, som betalas litet varstans
i vårt land i småsamhällena, där sådana åkerisammanslutningar finnas.
Våra medlemmar ha där måst nöja sig med mycket, mycket små löner, och arbetstiden
är många gånger fruktansvärt lång. Vi hava kunnat konstatera,
att fall inträffat, då samma person fått köra bil i fjärrtrafik under fjorton,
sexton, aderton, ja, tjugu timmar i sträck. Under sådana förhållanden kunna
mycket lätt bilolyckor inträffa, och sådana ha också inträffat många gånger.
Men ^ det finns ingen möjlighet att reglera arbetstiden, då vederbörande åkare
påstår, att hans rörelse inte går ihop, så att han kan hålla några avbytare.
Det skulle krävas, att det på sådana långfärder skulle finnas två avbytare,
varav den ene skulle få försöka vila, medan den andre körde. Men även om
den__ene skulle få försöka sova, medan den andre körde, så blev det nog svårt
för honom att kunna sova. Även om man försöker göra sovplatsen på bilen
så pass rymlig, att han skulle kunna luta sig och låtsas sova, så blir det ändå inte
någon ordentlig vila. Det är ju en smutskonkurrens med järnvägarna, som
ha ordnad arbetstid och ombyte för personalen, så att den inte blir överansträngd.
Från den synpunkten sett måste jag ge järnvägarna rätt, att lastbilarnas
konkurrens med järnvägarna är unfair i det hänseendet. I fråga om
sjöfarten finns det i alla fall några regier beträffande arbetstiden, ehuru arbetstiden
på fartygen enligt min mening är för lång.

Vi skola inte heller vara absolut övertygad om att de av herr Hamrin och
hans medmotionärer framförda synpunkterna alldeles sammanfalla med köpmannaintresset.
Jag håller nu i min hand här ett mycket intressant dokument
från Haparanda, vari samtliga handelsfirmor gjort en hemställan till vårt förbund
om åtgärders vidtagande för att ordna upp lastbilstrafiken i Haparanda.
Det fanns där en sådan lokal sammanslutning av åkare, som har anslutit sig
till vårt förbund. En del av dem voro av finsk börd och talade finska. En
del voro svenskar. Men finnarna voro i majoritet, och de äro som bekant litet
envisa. Firmorna ville ha en taxa, men åkarna ville inte utarbeta en sådan,
utan de ville göra upp själva, när de blevo anmodade att köra. Men firmorna
förklarade: »Vi kunna inte ha det på det sättet; vi måste veta, när vi skola
distribuera varor till byarna och samhällena, hur mycket vi skola betala för

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

Förordningsförslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
transporterna, annars kan den ene ackordera sig till ett billigare pris och sälja
varorna billigare än den andre.» Då måste _vi försöka ° påverka åkarna att
göra upp en gemensam taxa, och det fingo vi dem. också så småningom till.
Yi ha sedermera bekommit en skrivelse av följande innehåll:

»Härmed har jag äran meddela, att jag i dag mottagit akeriföreningens underskrivna
taxa, Samtidigt anhåller jag att få överlämna en avskrift av den
skrivelse, som tillställts åkeriföreningen. Underskrifterna representera 90 procent
av stadens affärsmän och trafikanter, och hava samtliga visat härigenom
det allra största intresse att få den föreslagna organisationen genomförd. Under
livlig förhoppning, att transportarbetarförbundet kraftigt vill stödja den i skrivelsen
önskade anordningen, som är av uteslutande fördel för alla föreningens
medlemmar, vore jag mycket tacksam att fa motse förbundets ståndpunkt i
saken och tecknar» . . . jag behöver inte angivna namnet, men jag kan uppge det,
om någon så önskar. Och skrivelsen, vad innehåller den? Jo, här står:

»Under hänvisning till åkeriföreningens taxa få vi undertecknade trafikanter
framhålla följande: En s. k. ’ordercentraU» — alltså någonting i stil.med
vad kommunikationsminister Leo föreslagit — »i likhet med var fallet är inom
andra liknande sammanslutningar, är nödvändig att omedelbart anordna. Denna
ordercentral organiseras sålunda: Åkeriföreningen tillsätter en ombudsman
med egen telefon, varom kungörelse införes i Haparandabladet. Till denna
central (ombudsman) anmälas alla önskade transporter, vilka då utföras till
föreningens taxa. Centralen (ombudsmannen) fördelar så bland föreningens
medlemmar efter tur och ordning all körning, som av föreningsmedlemmarna
skall utföras, centralen (ombudsmannen) utskriver i åkeriföreningens namn
räkningar å all den körning, som av föreningsmedlemmarna utförts, samt inkasserar
dessa räkningar och fördelar likviden bland resp. medlemmar.»

Här följer så underskrifter av 16 firmor.

Detta var firmornas önskningar, och jag måste säga, att sedan denna kungl.
proposition blivit framlagd, ansåg, jag, att jag kunde ta den som tillhygge
mot våra medlemmar och säga: »Ni kan lika gärna ga med pa att ordna detta
frivilligt nu som att ni bli tvungna genom denna lagstiftning att ordna det. på
detta sätt.» Och så beslöto de att ordna det så, som samtliga köpmän och importfirmor
hade begärt.

På samma sätt är det med de rederier, som ha trafik på staden eller dess
uthamn, därför att då de i Göteborg eller Stockholm eller någon, annan kuststad
taga in fraktgods, som kanske är destinerat till någon plats i närheten av
Haparanda, vilja de veta på förhand, vad de skola debitera för att kunna ta
emot sådant gods. Det är till allas fördel, att det kan ordnas pa detta sätt,
och jag kan icke förstå, att utskottet inte inser det nödvändiga i att åstadkomma
en sådan här reglering. . „

Varför vilja nu firmorna ha det så? Jo. för att det inte skall bil något
smussel, utan lika taxor tillämpas vid försändningen av varor till byar och
samhällen. Man vill inte ha någon illojal konkurrens. Kustsjöfarten behöver
också denna ordning för transitering av godset. Dessa köpmän och godsavsändare
representera i politiskt hänseende borgerliga åskådningar, förmodar
jag; det finns väl knappast någon enda, som representerar socialdemokratisk
åskådning. Även bland åkarna finns det alla möjliga åskådningar: de äro ofta
bondeförbundare, liberaler och högermän, ty vi ha aldrig bedrivit någon politisk
agitation bland dem. Men jag är övertygad, att sedan de fått erfara, hur
de borgerliga här förfarit och vad de anse bör göras för att ordna deras verksamhet,
så tror jag sannerligen, att åkarna komma att fundera över, om de
verkligen böra skänka den borgerliga politiken sitt stöd.

Efter vad jag sagt beträffande herr Hamrins och hans medmotionärers

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Förordnings för slag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
motion torde det vara onödigt att här ge sig in på de andra motionerna. Herr
Bagge har visserligen fört fram en motion av något liknande slag, men han
säger där bland annat, att det är olämpligt att fastställa taxor endast för f järrtrafikutövarna.
Är det nu så, att herr Bagge skulle vara villig att gå i spetsen
för att man även skall fastställa taxor för närtrafikutövarna, skall jag ansluta
mig till det förslaget ögonblickligen, så att det kunde bli som vi redan ordnat
det i Haparanda på grund av köpmännens egen framställning.

Jag anser mig inte här kunna gå in på motioner, som väckts i medkammaren.
Men vad är det nu. man egentligen föreslår? Man föreslår, såsom kommunikationsministern
förut påpekat, eu sänkning av järnvägsfrakterna, just det, som
lastbilstrafikutövarna inte vilja ha, som sjöfarten inte vill ha och som skulle
åstadkomma fullständig ruin för dem. Skulle Kungl. Maj:t göra allvar av
detta och försöka med de maktmöjligheter, som finnas, att åstadkomma något
sådant, kommer här säkerligen att bli ett våldsamt gny över hela vårt land.

Vidare föreslår man en ökad beskattning av de tyngre bilarna. Ja, det
skulle kanske hjälpa till att strypa de större bilarnas konkurrens med järnväg
och sjöfart, och det tror jag att järnvägarna och sjöfarten kanske inte
skulle ha så värst mycket emot, men det är väl inte någon egentlig lösning på
detta problem. Och sedan talar man om en begränsning av tillstånden. Jag
har hört — jag vet inte om det är riktigt — länsrepresentanter säga: avslå ni
i riksdagen Kungl. Maj :ts förslag, så ha vi inte någon anledning att hålla igen
beträffande tillståndsgivningen, som vi gjort förut, och vilka maktmedel skola
vi här kunna tillämpa emot de olika kungl. befallningshavandena för att få
dem att strypa åt tillståndsgivningen? Det finns ju inte någon lag, utan det
är de själva, som bestämma vad de anse kan vara behövligt i länet, och vilja
de hjälpa till att åstadkomma försvårade förhållanden, så kunna de ju mycket
lätt öka ut bilbeståndet.

Jag tycker också, att det verkade en smula komiskt — förlåt att jag säger
det — när herr Nyländer här gav oss några exempel på den oklarhet, som är
till finnandes och som gjorde, att han här ställde sig avvisande till Kungl.
Maj:ts förslag. Han talade nämligen om att personer inte skola kunna få bedriva
yrkesmässig trafik, t. ex. om det är en person, som äger en skogslott och
har sålt den till någon annan, men vill förbehålla sig, fastän han inte har
rättighet till yrkesmässig trafik, att likväl få bedriva sådan. Han får visserligen
inte kontant betalning därför, utan betalningen för denna yrkesmässiga
trafik ingår i försäljningsvillkoren. Det anser herr Nyländer är en oklarhet.
Jag tycker det är klart, att den saken blir någorlunda reglerad, så att man
icke skall få idka yrkesmässig trafik och utföra ett arbete, som andra ha fått
tillstånd till.

Likadant är det beträffande körning av sand till en väg. Herr Nyländer
säde, att om personen i fråga åtagit sig att själv sköta om vägen, skulle han
få göra det, men kör han sand för någon annan, skulle han inte ha rättighet att
göra det. Nej, naturligtvis inte, ty då bedriver han ju yrkesmässig trafik, och
får betalt, antar jag, för varje lass sand han kör.

Jag förstår inte denna sorts argumentering. Allt talar emellertid för att
en ytterligare reglering borde komma till stånd fortast möjligt.

Så påvisade herr Nyländer också en hel del fall, där personer i smyg åtagit
sig körningar för ortsbefolkningen och sådant mera. Ja, det är dessa saker,
som behöva regleras och förhindras. Likadant är det beträffande överlastningen,
som han talade om, fast i det fallet ansåg han ju inte, att det berodde
på oklarhet, utan helt enkelt på underlåtenhet att följa redan fastställda regler
beträffande bilarnas belastning. Allt detta talar ju bara för att en reglering
borde komma till stånd fortast möjligt, och jag kan inte förstå annat än att

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

Förordnings för slag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
om vi nu avslå detta förslag — och det är väl nästan säkert, att riksdagen
kommer att göra — så kommer ju här allting att lämnas i en fullständig villervalla.

Man skulle ju nästan kunna säga, att om man vill åstadkomma skada och
villervalla, vore det väl det enklaste att visa på att detta är den nuvarande
riksdagens ståndpunkt: se, hur den ställt till det för alla dessa bilägare och
för sjöfarten och det andra!

Jag måste säga, att jag är rent förvånad över att man intagit en sådan
ståndpunkt i riksdagen. Jag stod, som sagt, ursprungligen på den ståndpunkten,
att jag letade efter skäl att avslå Kungl. Maj:ts förslag, men när jag
hade läst igenom denna proposition grundligt, korn jag underfund med att det
förslaget är det enda förslag, som är möjligt att realisera, och att man, om
man inte tar det nu, säkerligen kommer att inom en mycket kort tid ändå
nödgas acceptera ungefär samma sak.

Herr talman! Jag kan inte göra något annat än yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har icke varit med i andra lagutskottet
om behandlingen av detta ärende och är inte heller insatt i detta komplex av
frågor, som upprullat sig om motorfordonsförordningen. Men så mycket förstår
jag, att här ha vi inför oss ett skådespel av den rasande kampen mellan
maskinerna samt mellan människor, som söka skaffa sig maskiner för att till
det yttersta, i strid med andra och om möjligt med andras undergång, tillkämpa
sig ett uppehälle.

Jag röstar alltså för att man håller sig till det förslag, som^åtminstone försöker
med statens ingripande hand börja införa någon reda på landsvägarna.
Det har ju redan fordrats koncession för att anlägga järnvägar och busslinjer
för befordrande av personer. Det är väl uppenbart, att oredan på, jag säger
inte landsvägarna, utan allfartsvägarna icke kan redas upp annat än därigenom,
att det blir koncessioner även beträffande godstrafik på dem, i all synnerhet
som man mer och mer strävar till att transportera storgods pa landsvägarna:
bredare bilar, större bärighet!

Hela den stora fabriksindustrien skall nu också in på vägarna med sina
skogsprodukter. Om den trafiken åtminstone vore inskränkt till småbönder
och småbrukare, kunde det ju finnas något bevekande skal därför, nien allting
skall nu in på allfarsvägarna. Och så förstör man sjöfarten på samma
sätt, och arbetarna slå ihjäl varandras försörjningsmöjligheter, allt eftersom de
tillhöra den ena industrien eller den andra eller industrier av samma slag
med inbördes konkurrens.

Jag tror inte, att Kungl. Maj:ts förslag kan trolla, men det är ju i alla fall
en uppslagsända att låta statens fasta hand taga vid här lika väl som vid
järnvägarna och busslinjerna med flera trafikanstalter.

Men vad föreslås nu här i stället av det »sociala» lagutskottet? Jo, det föreslås,
att vi skola övergå till näringsfrihet på vägarna. Kan man tänka sig.
herr talman, ett sådant förslag! Näringsfrihet på vägarna -— det måtte bli
ett trevligt tillstånd därigenom, herr talman! Här ha några epigoner från
gamla tider, som fört med sig den gamla liberalismen under kappan, trott
att vi leva i samma tid som då liberalismen kämpade för genomförande av näringsfrihet.
Det var näringsfrihet för handens arbete, och det var en nyttig
sak men näringsfrihet för maskinerna med undertryckande av handens arbete,
det är en annan sak. Den liberala näringsfriheten passar inte alls in
på det nuvarande systemet, utan dess tillämpning här är bara att göra den ena
villan värre än den andra, såvitt jag förstår.

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Förordning sförslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)

Jag hade begärt ordet för att tala om sammanhanget mellan detta lagutskottsutlåtande,
som jag inte varit med om, och det följande, där jag så mycket
mer varit med såsom representant för fotfolket. Det är nu knappast
tal om annat än föra in ytterligare bilism på allfarsvägarna. Att bland annat
fotfolket därigenom får släppa till liv, lem och egendom i högre grad än
förut, det betyder föga. Man frågar inte efter vad allfarsvägarna tåla, man
tar ingen lärdom av erfarenhet och statistik över döda och lemlästade, för att
inte tala om att 50 miljoner kronor om året gå förlorade på allfarsvägarna genom
materiella skador, samt bråket och omkostnaderna för 50,000 processer
årligen om bilismens framfart. Det tänker man inte på. Ännu mera rulljangs
dä.r, och ännu mera döda och lemlästade människor och skadade ägodelar.
Är det en ansvarskännande riksdag, som tror sig kunna lösa svårigheterna
på detta sätt?

Vidare må framhållas, att bilismens påkallade frihet att med äventyrande
av statens och enskilda järnvägars bestånd i obegränsad omfattning använda
allfarsvägarna till transport är icke en befogad frihet. Järnvägarna äro fortfarande
menige mans främsta fortskaffningsmedel, och i samma mån man förstör
järnvägarna för oss genom minskade inkomster och höjda transportpris för
människor och gods, bli vi också pungslagna och eventuellt berövade en stor
del av de fördelar, vi ha genom att kunna få använda järnvägarna.

Järnvägarna måste vara till fyllest, till dess man kan ordna saken på annat
sätt, och deras förmåga att transportera får man använda tills vidare och inte
låta de menigas främsta kommunikationsmedel äventyras för dem. Detta under
ledning — och det är det, jag skall komma till i nästa ärende ■— av de
mäktiga bilorganisationerna och i all synnerhet av gentlemannachaufförernas
sammanslutning i den kungl. automobilklubbens trust. Läs bara den senares
trusttidning, hur den behandlar dessa saker, vilken hets, vilken nonchalans och
vilka glåpord mot allt allvarligt återställande av vägfreden för att i den stora
läsekretsens namn, för att i stat, kommun och regering kräva diktatur för
maskinens suveränitet med uppoffrande av människornas rättigheter!

Jag förstår inte, att kommunikationsminister Leo, som jag tjmker är en
bland de förståndigaste statsråd vi upplevat, kan tillsätta en sådan kommitté
som de s. k. »sakkunniga», som vimla i nästa betänkande. Den bestod av tre
representanter för högbilkulturen, två höga ämbetsmän, som åka bil på
landsvägarna. De ha kommit med det mindervärdigaste betänkande, man kan
föreställa sig. Det är ett spektakel, att i en kungl. proposition vimlar av
denna slags »sakkunskap», som är raka motsatsen till sakkunskap. Ett kommittébetänkande
av parter utan ett ord av medkänsla för mänskligheten. Jag
säger ifrån detta, herr talman, ty det måste sägas någon gång, och jag har
förre polismästare Hårlemans tillstånd att åberopa även hans uppfattning vid
detta tillfälle.

Herr Nyländer — som också är en hygglig människa privat — sade, att det
är högst egendomligt, att man med hästskjuts får forsla sådana här saker men
inte med bil. Förstår inte Nyländer, att hästarna inte köra ihjäl några människor,
men det göra bilarna, och därför måste det vara kontroll på bilarna?
Hästarna ha bättre förstånd än människorna, ty ligger det en människa på
vägen, stannar hästen av sig själv, även när hans körsven är drucken.

Och hela den rulljangs med näringsfrihet på allfarsvägarna kommer också
att betyda, att de starkare komma att vinna över de svagare, grosshandeln över
minuthandeln, storkörslorna över småkörslorna och storfolket över småfolket,
ty det är naturens lag. Det är denna lössläppta näringsfrihet, som utskottet
nu vill ha •— Gud bevars •— under lags skydd. Däremot, när jag föreslår
skydd genom lag mot trafikens utsvävningar så säger utskottet, att det be -

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

Förordningsförslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
hövs inte. Utskottet tycker kanske det vore bättre, att regeringen får sköta
det ensam, därför att regeringen och dess kommitterade ha bilmännen bättre
hand om, och där kunna de bättre få sin vilja igenom.

Jag kommer således att med olust rösta för det enda, som har någon betydelse
här, nämligen för Kungl. Maj:ts förslag som en utgångspunkt. Nu
har ock Kungl. Maj:t fått så mycket direktiv att välja på, och vi behöva ju
inte tro att just utskottets förslag obekymrat anammas.

Jag tror, att staten väl får övertaga en del av trafiken även på de stora
landsvägarna. Men då bör staten i första hand anställa de chaufförer, som
nu försöka livnära sig i egna, dyrt förvärvade bilar. De skola ha företrädesrätt
att bli chaufförer vid dessa statens inrättningar.

Herr Tamm, Gustaf: Som denna fråga nu ligger, är det naturligtvis fullständigt
meningslöst att här ingå på någon längre debatt, i synnerhet som tiden
redan allt för mycket har upptagits med rätt ovidkommande synpunkter.
Det är dock ett par saker, som jag med anledning av dagens debatt skulle vilja
be att få framhålla.

Det första och viktigaste, jag skulle vilja säga, är att jag för min del skall
be att få instämma i de beklaganden, som av herr Linder direkt och av herr
kommunikationsministern indirekt uttalades över att det kommit in alldeles
för mycket politik i denna fråga. Jag anser det också befogat att ifrån det
håll, jag representerar, uttala den bestämda meningen, att jag och vi förmena,
att det framlagda förslaget är ett verkligt ärligt och uppriktigt försök av statsrådet
Leo att lösa denna fråga och att åtminstone inte jag på något sätt ställer
mig bakom de uttalanden av politisk art, som riktats emot statsrådet i
detta avseende.

Gent emot vad herr Lindhagen yttrade, att de av statsrådet Leo senast tillsatta
sakkunniga icke skulle ha varit vederhäftiga, vill jag hävda, att för den
uppfattningen står nog herr Lindhagen såsom ofta ganska ensam. Det är kloka,
skickliga och vederhäftiga män, som insatts i denna sista sakkunnigkommitté,
och statsrådet har sedan i stort sett följt dem.

Att nu detta förslag kommit att i viss mån lida haveri, har ju många orsaker.

o Jag skall icke närmare ingå på några ytterligare sakskäl, men då herr statsrådet
efter det anförande, som hölls i dag på förmiddagen av utskottets ordförande,
efterlyste sakskälen och förmenade att utskottet knappast hade presterat
några sådana, vill jag erinra därom, att när man bildar sig en uppfattning,
anser man gärna, att ens egna subjektiva synpunkter äro riktiga, medan
de skäl, som kunna anföras däremot, anses vara av mindre vägande art. Jag
vill i detta fall bara peka på den bestämt avvisande hållning, som intagits till
en början från trafikbilägarna och järnvägsstyrelsen. Kommerskollegium har
ju vidare för sin del, när det gäller yttrande över 1932 års trafikutredning,
funnit att kollegium icke alls kunde taga ställning till frågan, därför att en
utredning rörande förhållandet mellan land- och sjötrafikmedel då ännu icke
förelåg. Denna utredning är daterad den 29 februari 1936, alltså endast några
dagar före propositionen, som bär datum av den 6 mars 1936. Men det hindrar
ju icke, att herr statsrådet kan hava tagit del av dess innehåll förut.

Och på tal om politiska biintressen vill väl knappast någon hävda att en
dylik tankegång legat bakom de sakkunnigas olika förslag. Herr Lindley
sade också att trafikbilägarna blivit påverkade av tidningspressen till att göra
politik av saken. Detta iir ett uttalande, som jag knappast heller tror kan
hava någon som helst hemul för sig.

Första kammarens protokoll 1936. Nr h6.

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Förordnings förslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)

Det är kanske riktigt och ganska naturligt, om den nuvarande kommunikationsministern
hyser en viss förkärlek för järnvägarna. I det fallet vill jag
emellertid inte alls gå så långt som herr Lindley, i hans påstående, att kommunikationsministern
icke alls har någon förståelse för motorismen. Med den
allmänt förstående inställning, som herr kommunikationsministern ständigt visat
alla kommunikationsmedel under sin ämbetsutövning, tror jag, att man icke
har mycket att anmärka på heller i detta fall.

Jag skulle i detta sammanhang vilja säga några ord om en sak, som här
varit mycket på tal, nämligen just järnvägsstyrelsens förslag angående
taxesänkning. Vi ha naturligtvis icke från vårt håll sagt, att man överhuvud
taget skulle gå in för en taxesänkning, men vi ha begärt, att frågan
om taxesänkning i större eller mindre omfattning skulle kunna upptagas
till omprövning. Vidare ha vi ansett att det i viss mån kunnat vara befogat
därför att, såsom järnvägsstyrelsen själv påpekat, socialstyrelsens levnadskostnadsindex,
jämförd med 1914, utgör ungefär 150, och kommerskollegii grosshandelsindex
rör sig om 115, medan järnvägsstyrelsens taxor alltjämt variera
mellan 141 och upp till 185. Det är ju alltså icke så märkvärdigt, att man
inför ett sådant faktum kan föreställa sig, att viss justering utan olägenhet
skulle kunna företagas.

Jag vill dock bestämt understryka, att en taxesänkning givetvis icke bör
ske så, såsom det har befarats på vissa håll, att statens järnvägar utnyttjar
taxesänkningarna till att slå ihjäl ej så mycket motorismen som i främsta
rummet de mindre enskilda järnvägarna. En sådan art av taxesänkning kan
självfallet ingen av dem, som stå bakom utskottets utlåtande, vilja vara med
om.

Nu är det för övrigt så, att en taxesänkning behöver långt ifrån alltid betyda
en inkomstminskning, ty det är väl i allmänhet bättre att få en ökad trafik,
även med lägre tariffer, än en liten trafik med högre taxor, eller att såsom
utskottets ordförande på förmiddagen framhöll, genom lägre taxor söka
åstadkomma en ökad varucirkulation. Det är alldeles säkert, att vi ännu icke
nått gränsen för det transportbehov, som kan frammanas. Jag kan t. ex. peka
på ett fall uppe i Bergslagen för något år sedan. Tack vare sänkning av vissa
järnvägsfrakter kunde en hel gruvas drift återupptagas och arbete beredas
åt något hundratal man. Och detta gäller naturligtvis icke blott järnvägarna
utan även i lika hög grad bilarna.

Nu kan det ju dock hända, att en taxesänkning trots allt skulle leda till en
viss sänkning av förräntningsmöjligheterna för järnvägskapitalet. Enligt erhållna
uppgifter skulle järnvägskapitalet i vårt land kunna uppskattas till
cirka 2 miljarder kronor, medan man förmenar, att värdet av motorfordon etc.
är något mindre än hälften härav. Men det är ganska märkvärdigt att samtidigt
erfara, att lastbiltrafiken representerar en årsomsättning av omkring 300
miljoner kronor. Räkna vi med hela motorismen, var det enligt den siffra,
som för mig uppgivits, år 1931 en omsättning av 530 miljoner kronor. Även
om man nu vet, att härav ungefär 100 miljoner kronor genom bensinuppköp
etc. gå till utlandet, är det hela ju en ganska betydande siffra. Samtidigt uppgå
avlöningar och dylikt och andra driftskostnader för järnvägarna sammanlagt
till 250 miljoner kronor per år, alltså icke mer än till hälften. Om vi då
även lägga till räntorna på driftkapitalet, så skulle det hela röra sig om 350
miljoner kronor om året. Antalet å motorismens område sysselsatta arbetare
uppgick år 1931 till närmare 105,000, medan järnvägarna sysselsatte 48,000
personer.

Jag har tagit mig friheten att nämna dessa siffror just för att visa, hur
verkligt betydande motorismen numera är för hela näringslivet i vårt land.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

Förordnings förslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
Om man därför också skulle tvingas att genom en sänkning av taxorna minska
förräntningsmöjligheterna och detta skulle nödvändiggöra avskrivning av en
del av järnvägskapitalet, vore det kanske i alla fall icke så alldeles ekonomiskt
oklokt att göra detta med hänsyn till att man dock icke kan i längden
med konstlade medel motverka en utveckling efter modernare och mera tidsenliga
riktlinjer. Jag vill därmed icke alls hava tagit ställning till saken på
annat vis, än att jag velat hemställa — och det ha vi ju även gjort i utskottet
— att denna fråga skulle bli i dess helhet föremål för en förnyad och mera allsidig
omprövning, som om möjligt skulle leda till ett förslag utan att några
hårdare ingrepp i näringsfriheten behövde tillgripas.

Herr Lindley nämnde i sitt anförande, att redan nu tyckas trafikbilägarna,
alltså efter en vecka, ha fått bondånger. Ja vi ha fått cirkulär, där man hemställer,
att vi icke skola antaga utskottets förslag i föreliggande skick. Men,
herr Lindley, det är icke fråga om förslaget i dess helhet, utan endast om
det tillägg, som upptages i punkten C). Man har haft betänkligheter emot
den föreslagna fria rättigheten för jordbrukarna att få transportera mejerivaror,
skogsprodukter och fisk.

Jag vill då framhålla, att riksdagen fattat beslut i samma riktning redan
i fjol beträffande mejeriprodukter, och då har jag icke kunnat göra annat än
biträda även årets förslag på den punkten. Beträffande lämpligheten av att
i de fria rättigheterna medtaga även skogsprodukter och fisk, kan ju tveksamheten
vara större. Men vidare tror jag, att olägenheterna av bestämmelsen i
mycket hög grad överskattats från trafikbilägarnas sida.

Jag skall be att få läsa upp några rader, varmed en person, som under
många år varit motionär i frågan, nämligen herr Löfvander, förra året slutade
sitt anförande här i kammaren. Uttalandet var av följande lydelse: »Jag anser
mig böra deklarera, att det inte varit motionärernas avsikt att ge jordbrukarna
monopol på dessa transporter. Det må vara fritt för vem som helst att
kontraktera om mjölktransporter. Det praktiseras i allra största utsträckning,
att dessa mjölktransporter lämnas ut på ett år eller flera år framåt, och det
är min och mina medmotionärers uppfattning, att vem som helst bör få åtaga
sig sådana. Det skall inte vara något monopol för jordbrukarna, jag vill särskilt
framhålla detta.»

Jag vill nu sluta med att säga, att en fullständig enighet ju råder om att
detta verkligt stora och viktiga problem, som nu behandlas, måste lösas, och vi
hoppas, att det skall få en snabb lösning. Jag tror också, att det värdefulla
arbete, som ligger bakom den kungl. propositionen, skall bli en god hjälp vid
den slutliga lösningen, som jag hoppas, att vi skola kunna komma fram till
i största möjliga endräkt.

Herr Linder: Herr talman! Det var några mycket vackra ord, varmed herr
Tamm slutade sitt anförande, och ingen skulle livligare än jag vilja instämma
däri, men jag skall i alla fall därutöver säga några ord.

Det är rätt märkligt, hur hovsam denna debatt om den yrkesmässiga trafiken
på det hela taget har varit i jämförelse med allt, som försiggått dessförinnan
och som till och med sträckt sig långt in i riksdagen. Jag har nu
hört sägas, att man yrkar, att det skall bli en ny utredning och att det kommer
att vidtagas nya åtgärder. Herr Tamm talade om, att det behövdes en
ny omprövning. För min del tror jag icke, att det står mycket mera att vinna
på den vägen, utan att man sedan vid detta tillfälle liksom också vid den
föregående striden i andra kammaren i själva verket fattat ett betydelsefullt
avgörande.

Herr lundhagen karakteriserade saken på det sättet, att han tänkte sig, att

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Förordnings förslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
det skulle bli statens fasta hand, som skulle komma att läggas över denna
trafik, och han ställde däremot, att sedan regeringens förslag nu har fallit,
ramla vi åter in i näringsfrihet. Trots det, att vi svenskar i allmänhet
lita rätt mycket till statens rättvisa och önska, att den skall ställa allt till
rätta för varjom och enom, tror jag likväl, att striden här, att regeringens
förslag faller i verkligheten betyder, att vi segla ut ifrån den kontroll, som man
hade önskat från statens sida och i stället glida in, som det heter, i det fria näringslivet,
men icke på det sättet, att det blir något slags låt-gå-system. Jag
tror, att denna sak kommer att tagas om hand av storfinansen och de stora
näringsorganisationerna. Även detta kallas egendomligt nog för det fria näringslivet.
De komma att begagna detta tillfälle, som verkligen är glänsande,
till att söka göra någonting. Jag tror alltså, att det blir utgången av det
hela, att man kommer att skapa en organisation, men den kommer icke att
ledas från statens sida utan av de stora finansiella makterna i detta land och
möjligen där utanför.

Herr Lindley: Bara några få ord! Jag vill säga till herr Tamm, att då jag
här påpekade, att kommunikationsministern icke var populär, om jag så får
uttrycka mig, bland motorfolket, menade jag, att det var därför, att han fått
på sig det där omdömet, att han mera intresserade sig för järnvägarna än
för motortrafiken. Nu kan det ju vara med rätt eller orätt, jag vill inte alls
fälla något omdöme om dessa saker, men det är ett allmänt rykte, att det förhåller
sig så, och får en person ett elakt rykte, får han behålla det ganska
länge.

Men vad det nu föreliggande förslaget beträffar, har jag konstaterat, att
statsrådet absolut funnit den rätta lösningen. Han har här föreslagit det
enda, som kan göras, för att åstadkomma en reglering på ifrågavarande område.
Kvar står nu det hot, som offentligen uttalats av herr Granholm från
statens järnvägars sida, nämligen att om denna reglering icke genomföres,
kommer han där att vidtaga åtgärder för att sänka taxorna och etablera en
ohejdad konkurrens med automobiltrafiken. Frågan är nu, vilka krafter
herrarna vilja sätta emot detta. Ni komma att förkasta regleringsförslaget.
Vad skola ni då svara dem, som sedermera komma att klaga över de förhållanden,
som därigenom uppkommit? Ni kunna möjligen säga, att lasttrafikbilägarna
i första hand hängt upp sig på frågan om jordbrukarnas rättighet
att få transportera mjölk och andra dylika produkter. Det är det, som sticker
mest i ögonen, men det är de andra verkningarna, som äro de allvarligaste.
Det kommer säkerligen att föranleda en fruktansvärd uppståndelse, så fort
statens järnvägar vidtar de där taxenedsättningarna. Och jag är rädd för att
det inte finns någon möjlighet, om detta förslag nu blir avslaget även i denna
kammare, att regeringen på nytt kan lägga fram samma förslag. Här gäller
det att välja mellan en reglering och den fria konkurrensen. Det är den fria
konkurrensen, som ni vilja gå in för. Jag är alldeles övertygad om att den
kommer att bli till fruktansvärd skada såväl för järnvägarna som även för
lasttrafikbilägarna.

Därför vidhåller jag mitt yrkande om bifall till Kung!. Maj :ts förslag.

Herr Lindhagen: Jag glömde en sak. Det är så svårt att komma till rätta
med en sådan här fråga, när en valrörelse förestår, ty då är det så många
obehöriga synpunkter, som också anläggas.

När det nu förespeglas för särskilt de smärre jordbrukarna, att de skola
kunna få köra med egna bilar, vill jag varna dem för att låta förleda sig till
att köpa bilar. Jag har färdats i bygder och hört bönder klaga över att deras

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

Förordningsförslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
söner äro så ivriga efter bilar. Familjen blir ruinerad på det, ty deras lilla
jordbruk kan icke bära kostnaderna för en bil.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare därpå
att kammaren skulle godkänna första stycket av den hemställan, som förordats
i den av herr Linder m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition var med övervägande ja
besvarad.

Herr Linder begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 54
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

•Vinner Nej, godkännes första stycket av den hemställan, som förordats i den
av herr Linder m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 50;

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten B.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen, i anledning av motionerna
11:707 och 11:728, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t under beaktande av vad i utskottets utlåtande anförts ville upptaga
ärendet till fortsatt beredning samt, därest nytt förslag i ämnet komme
att innehålla bestämmelser, innefattande mera betydande ingrepp i näringsfriheten,
framlägga en sådan lagstiftning för riksdagen i enlighet med § 87
regeringsformen.

Herr Linder: Detta kan ju synas vara en fråga utan någon väsentligare vikt.
Jag har egentligen den uppfattningen också, men jag anser likväl, att något
bör sägas i den.

Man har ifrån majoritetens sida ansett, att när det gäller regleringar, som
medföra så betydande ingrepp i näringsfriheten som Kungl. Maj:ts här framlagda
proposition, bör Kungl. Maj:t inte nöja sig med att inhämta riksdagens
råd beträffande förslaget, utan i stället förfara i enlighet med 87 § regeringsformen
och alltså framlägga (agförslag för riksdagen i frågan. Jag får säga,
att i stort sett är det för mig ganska likgiltigt, hur man går tillväga, såsom

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Förordnings förslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
en fråga som denna nu ligger till. Kungl. Maj :t lägger fram sin proposition och
hör riksdagens mening därom och får ett lika klart och tydligt besked eller
råd som Kungl. Maj :t skulle ha fått, om Kungl. Maj :t hade framlagt förslag
till en lag i enlighet med 87 §. Det kan invändas, att då Kungl. Maj:t inte
kan begära annat än ett råd, behöver Kungl. Maj :t inte bry sig om att
följa det, utan kan handla fritt. Men praxis har utvecklat sig på det sättet,
att Kungl. Maj :t i allmänhet ändå går riksdagen tillmötes och följer det råd,
som riksdagen givit. Jag kan därför inte se, att man vinner någonting genom
att fordra ett tillvägagångssätt enligt 87 § regeringsformen. Det är för övrigt
här fråga om Konungens ekonomiska lagstiftning, såvitt jag förstår, och i den
skall Kungl. Maj:t ha beslutanderätt ensam. Visserligen är det sant, att denna
ekonomiska lagstiftning under tidernas lopp, allteftersom konkurrensen
blivit vildare mellan människorna, inskränkts alltmer, men när det gäller en
fråga som denna, tror jag inte, att man bör vara alltför sträng, så länge man
i alla fall tillämpar regleringen så lojalt, som nu sker.

Jag har intet särskilt yrkande att framställa, men jag har velat anföra
dessa synpunkter på frågan.

Herr Westman: Eftersom den siste ärade talaren inte framställde något
yrkande, kanske det kan vara överflödigt för mig att göra något uttalande i
frågan.

Jag ber emellertid att i all korthet få fästa kammarens uppmärksamhet
därpå, att när utskottet på yrkande av en motionär föreslagit, att riksdagen
skulle göra det uttalande, som innehålles i denna punkt, har utskottet gått
efter den riktlinje, vilken riksdagen följt vid ett flertal föregående tillfällen.

Herr talman, jag ber att få hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på denna punkt
av de skäl, som jag förut har anfört. Motiven för utskottets förslag äro klart
ådagalagda. De äro, att man genom näringsfrihet för motorismen skall låta
den ytterligare översvämma landsvägarna utan någon kontroll från det allmännas
sida än som redan består. Det måste medföra en ytterligare anhopning
av olycksfall på allfarsvägarna.

Herr Reuterskiöld: Jag vill med anledning av det första anförandet endast
påpeka, att de förhållanden, som regleras genom de nu behandlade och avstyrkta
förslagen, avse rättsförhållanden enskilda emellan i allra största utsträckning,
och sådant faller under 87 § regeringsformen. Såvitt det här är fråga
om de enskildas ställning till staten, är det en helt annan sak. Men så som utvecklingen
här gestaltat sig, är det framför allt dessa förhållanden de enskilda
emellan, som det kommer att gälla, och då är lagens väg den enda riktiga.

Herr Lindhagen: Jag instämmer fullkomligt med den siste ärade talaren,
men önskar att det antages en särskild lag, som sätter tumskruv på näringsfriheten.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Oasdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

Förordnings för slag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)

Punkten C.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen, i anledning av motionerna
I: 290 och II: 581, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte vidtaga sådan ändring i gällande motorfordonsförordning, att
transporter uteslutande av mjölk eller produkter därav eller av slaktdjur eller
av färsk fisk eller av skogsprodukter från avverkningsplats undantoges från
tillämpningen av de särskilda bestämmelser, som gällde för den yrkesmässiga
trafiken.

Herr Westman: Herr talman! Andra kammaren har godkänt utskottets
förslag med strykning av orden »eller av färsk fisk eller av skogsprodukter
från avverkningsplats». Alltså skulle sådana transporter, som avse färsk fisk
eller skogsprodukter från avverkningsplats, icke bliva undantagna från tillämpningen
av de särskilda bestämmelser, som gälla för den yrkesmässiga trafiken.

Då Kungl. Maj:t ju endast har infordrat riksdagens yttrande, och då alltjämt
den regeln gäller, att utskottet endast avger yttrande beträffande en lagstiftning
av denna art, tillämpas ju sådana former, ifall kammrarna fatta olika
beslut, att det förefaller vara ändamålsenligast ur deras synpunkt, vilka önska
en riksdagens åtgärd med anledning av punkten C, att första kammaren biträder
andra kammarens beslut.

Jag ber därför, herr talman, att få hemställa om samma uteslutning, som
verkställts av andra kammaren, i utskottets kläm. Jag hemställer vidare, att
i utskottets motivering å sid. 62 och 63 följande text måtte utgå: å sid. 62 i
andra stycket av motiveringen punkten »Tillgången till — — — konsumtionsorter»
; å sid. 63 i tredje stycket orden »eller av färsk fisk eller av skogsprodukter
från avverkningsplats», samt å sid. 63 i sista stycket av motiveringen
orden »eller av färsk fisk eller av skogsprodukter från avverkningsplats».

Herr Sederholin: Jag har i denna punkt intet annat yrkande att framställa
än den föregående talaren, men jag skall med avseende på motiveringen för
utskottets förslag på denna punkt be att få anföra några synpunkter.

Det är ett efter min mening berättigat önskemål från jordbrukare och även
andra näringsidkare, att de skola få använda sina automobiler såsom transportmedel
vid näringsutövningen. Det är önskvärt för sådana jordbrukare,
som kanske i sin näring inte kunna få full användning av automobilen, att få
utnyttja den till transporter inom en mindre rayon, i den mån de inte begagna
den för egen räkning. Genom den nuvarande restriktiva licensgivningen
och särskilt den restriktiva behovsprövningen av nya licenser är emellertid
denna möjlighet i hög grad beskuren. Nu skulle ju jordbrukarna få möjlighet
att köra inte blott sin egen mjölk, utan även andras mjölk mot ersättning,
precis som förhållandet var, innan automobilerna kommo till och hästen användes
för mjölktransporterna. Enligt min uppfattning böra jordbrukarna
inte genom en sådan rigorös behovsprövning hindras från att utnyttja sina
bilar för transporter i trakten, utan jag anser, att sådana böra tillåtas.

Här vill man gå den vägen, att de skola få köra mjölk utan någon sådan
licens. Jag anser, att det vore bättre, om man kunde gå en annan väg, nämligen
att licenserna gjordes mera lättförvärvade för sådana näringsidkare, som
hade dylika transporter att utföra, inte bara av mjölk, utan även av andra
produkter. Licenserna kunde gälla för endast ett begränsat område, ett begränsat
antal varuslag och under begränsad tid.

Beträffande transport av skogsprodukter har det framhållits, att jordbrukare
inte kunna få verkställa sådana transporter från avverkningsplatsen vid

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

. Förordnings förslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
inköp av en skogspark eller dylikt. Jag anser, att det varit lämpligast och
riktigast, att tillfälliga licenser lämnades för transporter vid en speciell avverkning,
och en sådan licens skulle kunna lämnas utan den tidsödande och
osäkra prövning av behovet, som nu äger rum. Man borde åtminstone ha
kunnat taga under övervägande att mjuka upp denna skarpa gräns mellan
den strängt yrkesmässiga trafiken och den trafik, som föranledes av tränsporter
mer eller mindre för eget behov.

Herr Linder: Vi ha många gånger talat om denna sak både i andra lagutskottet
och här i kammaren, men man kan inte säga, att saken, trots allt som
talats därom, blivit klarare. Utskottsmajoriteten säger nu, att »starka skäl
tala för att transporter uteslutande av mjölk eller produkter därav eller av
slaktdjur eller^ av färsk fisk eller av skogsprodukter från avverkningsplats
undantagas från de bestämmelser, som gälla den yrkesmässiga trafiken i allmänhet».
I nästa stycke säges det, att utskottet föreslår riksdagen att anhålla
hos Kungl. Maj :t, »att sådan ändring snarast vidtages i gällande motorfordonsförordning,
att dylika transporter undantagas från tillämpningen» av
de ifrågavarande stadgandena. Redan detta, att man nu i denna debatt börjar
tumma pa vad. utskottet förut sa ivrigt framhållit, visar, hur osäker man
är på sin sak. Även reservanterna ha emellertid sedan många år tillbaka
förklarat sig behjärta lantbrukarnas önskemal om billigare transporter för
sina produkter, men vi ha alltid i viss mån hesiterat att inför riksdagen framlägga
förslag om lagstiftning i den riktningen, därför att vi ansett, att det
skulle kunna resultera i en maskerad linjetrafik, som skulle komma att menligt
inverka på den yrkesmässiga trafiken.

När nu emellertid vederbörande statsråd lagt fram sitt förslag, har han i
§ 4. sista momentet tagit upp frågan om dessa mjölktransporter såsom hänförliga
under yrkesmässig trafik men såsom närgodstrafikbestämmelse. Nu
har dock hela det lagförslaget fallit, och allting står åter i samma läge som
förut. Under sådana omständigheter vidhåller jag för min del min gamla
inställning till frågan. Inga garantier finnas för att man här inte eventuellt
får en maskerad linjetrafik.

Det fälldes också ett yttrande här före middagspausen, att det var mycket
sannolikt, att när vederbörande avlämnat sin mjölk, taga de gärna på återvägen
med sig någon last hem. Man skulle anse det helt naturligt, att man då forslade
andra saker med sig. På det sättet kommer man att göra intrång på den
yrkesmässiga linjetrafiken, vilkens utövare ha sitt levebröd därav.

I det skick som ärendet nu befinner sig, har jag därför ingen anledning att
yrka annat än bifall till reservationen och avslag på de motioner, som väckts
i syfte att få sådana transporter tillåtna.

Herr Westman: Herr talman! Vid fjolårets riksdag diskuterade vi frågan
om mjölktransporterna,, och riksdagen fick då höra vittnesbörd från lantmän
från alla delar av Sverige, men alldeles särskilt från det län, från vilket den
föregående ärade talaren politiskt härstammar, därom, att det nuvarande tillståndet
innebär, att alldeles olidliga hinder läggas i vägen för lantmännens
näring. På. grund av de ökade krav, som ställas på mejeriprodukternas snabba
befordran till mejerierna, är det nödvändigt att använda bilar, och det är nödvändigt
för lantmännen att därvid befrias ifrån restriktioner, som en del länsstyrelser
mycket hårdhänt tillämpa på detta område.

Efter mycken överläggning både vid fjolårets riksdag och vid denna riksdag
haT utskottet nu funnit, att enda sättet att tillmötesgå det behov, som är styrkt
från lantmännen i hela Sverige, är, att man ställer dessa transporter utanför
regleringen. Jag vågar tro, att första kammaren, liksom den gjorde i fjol och

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

Förordningsförslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
liksom andra kammaren gjort i år, skall finna, att denna önskan från den svenska
lantbefolkningens sida bör tillmötesgås. Jag skall icke uppehålla tiden med
att erinra om den mängd fall av hårdhänt tillämpning av lagen, som upprört
landsbygdens befolkning och som den fattat såsom ett fullkomligt oberättigat
och byråkratiskt intrång i dgss näring.

Jag nöjer mig, herr talman, med att vädja till alla lantmän i kammaren,
huruvida de inte äro beredda att styrka, att vad jag här sagt är riktigt, och
jag ber att få hemställa om bifall till utskottets förslag med den ändring jag
angivit i mitt förut framställda yrkande.

I herr Westmans yttrande instämde herrar Holstenson, Oscar Ericson och
Gunnar Bodin.

Herr Lindhagen: I fråga om frigörelsen från licenser har jag ingenting att
invända emot herr Sederholms förslag. Därigenom få de stora trävaruindustriella
företagen ej belamra våra allfartsvägar med transporter av sina produkter.
Licenserna skulle inskränkas till transporter, utförda av småbrukare.

Beträffande vad den föregående talaren sade i övrigt om lantbrukarnas möjlighet
att få fria händer, när det gäller att transportera sina produkter, synes
mig detta tilltalande, eftersom jordbruket är den främsta näring, som skapar
kultur samt äger bestånd och varaktighet.

Som fotgängare skall jag dock anhålla, att innan vägarna med herr Sederholms
bistånd ytterligare betungas med motortrafik enligt den nyssnämnda behjärtansvärda
licensfriheten, bör det samtidigt förekommas, att olyckorna
därigenom ökas på landsvägarna. Ty den primära frågan måste val vara, att
bilismens civilisatoriska uppgifter ej köpas med offer av människoliv, lemlästade
människor och skadegörelse av egendom i stor omfattning.

Vidare bör i varje händelse denna frihet ej komma till stånd, förrän vi få
den av riksdagen år 1935 begärda skyndsamma lagstiftningen om ändring i
försäkringslagen.

Herr Löfvänder: Jag hade för min del inte tänkt deltaga i denna debatt,
på grund av den långt framskridna tiden, och jag skall inte mycket förlänga
densamma.

Jag vill på det livligaste instämma i vad utskottets ordförande anfört. Sedan
vi i fjol behandlade denna fråga i riksdagen, har det visat sig, att det inte
under det år, som gått, blivit några bättre förhållanden ute i landet på detta
område. Tvärtom har man ännu starkare känt behovet av en sådan frihet för
transporter av mjölk och andra produkter som föreslås av utskottet.

Man vill göra gällande, att den skulle medföra ett intrång på motortrafikens
område till skada för lastbilägarna. Jag har här i min hand en skrivelse, som
visar, att en sådan lasttrafikbilägare sökt tillstånd att få transportera mjölk,
men detta har mött svårigheter. Trots att han hade länstrafikrättigheter, fick
han inte köra en mjölkskjuts. Skrivelsen är rätt lång; den visar tydligt och
klart, huru det gestaltar sig och huru det förfares inom länsstyrelserna. Detta
exempel är hämtat ifrån Kronobergs län. Det skulle vara intressant att läsa
upp skrivelsen, men för tillfället skall jag inte göra det.

Jag vill ännu en gång instämma i vad utskottets ärade ordförande anfört
och yrkar bifall till det förslag han framställt här.

Herr statsrådet Leo: Jag har redan under den föregående debatten som min
bestämda mening framhållit, att frigivandet av de varor utskottsmajoriteten
har föreslagit kommer att innebära ett hårt slag mot stora delar av den yrkesmässiga
biltrafikens utövare. Även om man, såsom majoriteten nu tycks vara

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Förordningsförslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
i färd med, delvis backar ut från sitt eget förslag genom att stryka från listan
på de fria varorna färsk fisk och skogsprodukter och låta stå kvar endast
mjölk och mejeriprodukter, slaktdjur och slakteriprodukter, kommer det i alla
fall att medföra, att —• ja, jag tors säga det -—- hundratals yrkesåkare bli
av med sina kunder och tvingas över på andra områden med sina körslor för att
där konkurrera med kolleger och i sin tur söka tränga ut dem. Jag vet ju mycket
väl, att riksdagen förra året skrev och begärde ett frigivande ungefär i den
utsträckning, som herr Westman nu sist föreslagit. Jag sökte att tillmötesgå
det framställda önskemålet på det sätt, som framgår av § 7 i det framlagda
förslaget, ett sätt som närmast överensstämmer med det, som herr Sederholm
nu förordat, nämligen en friare licensgivning och ett friare bedömande av ansökning
om tillstånd till yrkesmässig trafik, då det gäller transport av mejeriprodukter
och slakteriprodukter, liksom också då det gäller att befordra skolbarn
med skolskjutsar. Om herr Sederholm tittar efter i det framlagda regeringsförslaget,
tror jag, att han där skall återfinna sin egen tankegång. Hans
anförande borde, synes det mig, ha utmynnat i en hemställan om bifall till regeringens
förslag åtminstone på den punkten.

Herr Löfvander: Då kommunikationsministern i sitt anförande ville göra
gällande, att ett förslag sådant som det utskottet här framlagt, skulle innebära
ett intrång på den yrkesmässiga biltrafikens område, kan jag inte underlåta
att uppläsa den skrivelse jag i mitt förra anförande omnämnde. Den ger
ett exempel på att även den yrkesmässiga biltrafikens utövare kunna vara i
behov av en sådan frihet som föreslås av utskottet. Skrivelsen är ställd till
»Herrar Lagstiftare» och lyder på följande sätt: »Statsmakterna ställde som
villkor för jordbruksstödet, att vi lantmän skulle sammansluta oss och centralisera
vår affärsverksamhet vad jordbrukets produkter beträffar, och i stor
utsträckning har detta villkor av lantmännen efterkommits; men för att denna
centralisering skall kunna fullständigt genomföras är det av vikt att motortrafiken
icke genom förordningar monopoliseras utan får mera fritt utveckla
sig, ty motortrafiken är dock den glest befolkade landsbygdens livsnerv.

Jag vill med ett litet exempel ur verkligheten belysa trafikförordningens
svagheter vid dess tillämpning.

Vi hade här i Annerstad ett litet privatmejeri, som av Mejeriförbundet inköptes
och tillträddes den 1 juli 1935 för att mjölken skulle överföras till
Ljungby andelsmejeri.

De första dagarna i ovan nämnda juli månad insände en i Skeen bosatt lastbilschaufför
Lavesson, som har läntrafikrättigheter i Kronobergs och angränsande
län, till länsstyrelsen ansökan om linjetrafikrättigheter för att
kunna få forsla vår mjölk till Ljungby mejeri; men ärendet skulle som vanligt
ut på remiss och i mitten på oktober månad kom det åter till Lavesson för
påminnelser och erinringars avlämnande, och vid förfrågan fick han det beskedet
att omkring den 1 november skulle tillståndet vara klart. Han ansåg
sig därför kunna teckna kontrakt med oss mjölkleverantörer från och med den
1 november, vilket ock skedde och trafiken började; men den hade icke fortgått
många dagar förrän anmälan och stämning för olaglig trafik träffade vår
mjölkchaufför och den 19 november dömdes han av Sunnerbo häradsrätt till
tjugo dagsböter.

Den tjugonde ringde jag till länsstyrelsen för att höra hur saken låg till
och talade om förhållandet; jag fick det beskedet, att tillståndet för Lavesson
var utfärdat den 15 november, men där var 30 dagars klagotid, så att han
hade icke rätt att börja någon transport av mjölk före den 15 december.

Det förefaller rätt märkvärdigt att det skall behövas över fem månader för

Onadagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

Förordnings förslag ang. yrkesmässig trafik med autoniobil. (Forts.)
tillstånd att transportera mjölk, då personen i frågan befor samma vägsträcka
dagligen förut med vedlass och varjehanda gods.

Lika riskabel är förordningen för chauffören om han hämtar mjölk utom
det linjestadgade området, och det är ju alldeles på tok. om några gårdar ligga
vid en anfartsväg till linjevägen och av en eller annan anledning icke lämnade
mjölk då linjerättigheten söktes, dessa skola vara avstängda eller nya rättigheter
behöva sökas om icke böter skall bli följden.»

Jag vill understryka vad jag sade i fjol under debatten i denna fråga, nämligen
att jag med min motion inte avsett att införa monopol för jordbruket på
detta område. Tvärtom bör det vara fritt även i framtiden för alla, som
vilja konkurrera. Jag har inte med min motion velat avstänga den yrkesmässiga
biltrafikens utövare från deras näring.

Herr statsrådet Leo: Den av herr Löfvander upplästa skrivelsen visar två
ting, nämligen dels att brevskrivaren tycks ha brutit mot gällande bestänimelser,
och däråt är ingenting att göra — han får finna sig i vad som följer
därav — och dels att om herr Löfvander och hans meningsfränder anslutit
sig till Kungl. Maj:ts förslag i § 9, skulle någonting sådant, som omtalas i
skrivelsen, inte behöva upprepas, ty enligt detta förslag kunna länsstyrelserna
omedelbart meddela tillstånd i ett sådant fall, som det här var fråga om, utan
att vederbörande behövde tillgripa det vanliga och vidlyftiga ansökningsförfarandet
med inväntande av besvärstidens utgång o. s. v.

Det är således en ytterligare anledning för kammarledamöterna att övertänka,
om icke Kungl. Maj:ts förslag är den riktiga lösningen även i detta
fall.

Herr Sederholm: Då nu de lagförslag, som herr statsrådet framlagt i sin
proposition, genom beslutet vid punkt Ä ha så att säga blivit avvisade av
kammaren, är det rätt naturligt, att jag inte bryter ut en paragraf och här
yrkar bifall till någon del i det redan underkända förslaget. I den mån som
mitt förra yttrande innebar ett erkännande av de principer, som herr statsrådet
velat tillämpa i den nämnda paragrafen, så står jag fortfarande för att
jag anser, att de böra under ett utarbetande av en ny lagstiftning åter komma
under övervägande.

Herr Westman: Herr talman! Vi diskuterade ju, låt vara helt flyktigt,
denna fråga redan under förmiddagen, och jag skall inte upprepa vad som då
sades. Men redan under förmidagen, då vi diskuterade det huvudförslag, som
avslagits i dag av kammaren under punkten A, märkte helt säkert kammaren,
att herr statsrådet betraktade regleringen ur en vidare synpunkt än den,
som kammarens majoritet anlade. Och samma allmänna åskådning kom till
uttryck även i herr statsrådets näst sista anförande här i kväll, när herr statsrådet
framhöll, att om man ställde de skjutsar, varom det nu är fråga, utanför
regleringen, skulle man göra några hundratal lastbilägare arbetslösa. Så
bör man väl inte resonera. Man får väl i stället se saken så, att man med
denna lagstiftning skall tillgodose näringslivets behov. Om det nu är ett behov
för våra jordbrukare i hela Sverige att kunna få köra sin mjölk utan att behöva
begära licenser för mjölkskjutsar, kan väl det betraktas som en så stor
och viktig sak, att om man lägger den i ena vågskålen, kan den inte uppvägas
genom att man i den andra lägger det förhållandet, att ett par hundra lastbilägare
blivit arbetslösa. Man kan ju inte anse, att det skall vara en reglerings
uppgift att tillgodose denna minoritet av mellanhänder gentemot den stora
tusenhövdade skara av producenter, vilka i sin legitima näring lida skada genom
det byråkratiska ingripandet i deras näring. Man kan väl icke uppfatta

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Förordningsförslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
en reglerings uppgifter på det sättet. I varje fall är jag övertygad om att
Sveriges lantbrukande befolkning icke vill fatta begreppet reglering på det
sättet.

Herr Löfvander: Herr statsrådet nämnde i sitt anförande, att den där
personen, som omnämndes i den skrivelse jag uppläste, hade brutit mot gällande
bestämmelser. Ja det är riktigt, men man får väl ändå förlåta denne man,
om han hade svårt att förstå, att det skulle innebära ett brott att handla på
det sätt han gjorde. Han hade dock vänt sig till länsstyrelsen och fått besked,
att han en viss dag skulle få tillstånd. Är det nödvändigt, att det skall behöva,
dröja fem månader, innan man skall få ett dylikt tillstånd?

Vidare yttrade kommunikationsministern, att enligt hans förslag i propositionen
kan ett sådant tillstånd beviljas utan att vederbörande länsstyrelse
infordrar yttranden från olika håll. Det är också det enda kommunikationsministern
givit på hand i den kungl. propositionen, men med min kännedom
om resp. länsstyrelsers inställning till detta spörsmål så komma de nog fortfarande
att infordra sadana yttranden och ta all hänsyn till vad fjärdingsmän
och landsfiskaler i bygden ha att anföra. Det är min erfarenhet. Jag kan
därför inte tillmäta kommunikationsministerns förslag i det avseendet det
ringaste värde.

Herr Lindley: Herr talman! Jag påpekade förut i ett anförande här, att
vi ha en mängd små åkarföreningar anslutna till vårt förbund. De finnas
inte i de större städerna, ty där är det storåkare, som ha avlönat folk anställt
i rörelsen, utan det är just i de smärre samhällena med kringliggande landsbygd.
En hel del av dessa trafikbilägare äro samtidigt småbrukare. Dessa
ansluta sig till de föreningar, som finnas på detta område med uppgift att
reglera arbetet och den inbördes konkurrensen mellan medlemmarna. Dessa
åkare ha också i allmänhet kontrakterat med bönderna ■—- de äro, som sagt,
själva oftast småbrukare eller bönder — om att transportera deras mjölk och
mejeriprodukter.

Nu säger man här, att frihet skall ges för vilken lantbrukare som helst att
konkurrera med åkarna, och herr Westman säde, att jordbrukarna lida skada,
därför att de inte få uppta den konkurrensen. Kan det vara rimligt, att de
skulle få göra det? På det sättet kan man ju bara trasa sönder för andra. Om
vem som helst, som har en bil och använder den till egna körningar, skulle få
rätt att utföra transporter för andra, innebure det ju i själva verket, att man
satte ur spelet trafiktillståndet för dem, som bedriva yrkesmässig trafik.

Det är det frågan gäller och ingenting annat. Jag kan inte se, att det kan
vara lämpligt att på det sättet frigiva transporterna, så att vem som helst
skall kunna uppträda och konkurrera, kanske till och med med sina egna
grannar, som ha det där arbetet som sin födkrok. Det kan inte vara riktigt.

Herr Lindhagen: Det är riktigt, som Westman sade, att hela organisationen
av vårt samhälle är sådan, att den enes död betyder den andres bröd. Om det
göres någon ny upptäckt eller kommer något nytt patent, då få personer sluta
sina anställningar, där de haft sitt uppehälle. Men jag har aldrig hört någon
så oförbehållsamt saga det och säga det så belåtet, att så skall det gå till. Här
anser man det vara viktigast, att vissa medborgare skola få sköta sig själva
precis som de vilja, och för den skull få gärna andra gå under.

Jag yrkar, herr talman, att om en sådan omreglering sker och då yrkesidkare
trott, att det fortfarande fordras licens för att driva den ifrågavarande
näringsgrenen och staten har lockat dem över till den, bör officiellt övervägas,

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

Förordnings förslag ang. yrkesmässig trafik med automobil. (Forts.)
i vad mån sådana yrkesidkare må få ersättning för inkomstförlust och utlösen
av deras bilar. Då först kan Westman med gott samvete låta den nya ordningen
passera.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu föredragna punkten yrkats l:o), av herr Westman,
att kammaren skulle bifalla utskottets hemställan med den ändring, att orden
»eller av färsk fisk eller av skogsprodukter från avverkningsplats» uteslötes,
samt i samband härmed i avseende å utskottets motivering besluta, att följande
delar därav skulle uteslutas, nämligen dels å sidan 62 i det tryckta utlåtandet
den mening, som började med orden »Tillgången till automobiler» och
slutade med »andra konsumtionsorter», dels å sidan 63 de i andra och fjärde
styckena förekommande orden »eller av färsk fisk eller av skogsprodukter
från avverkningsplats»; samt 2:o) att utskottets hemställan skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande punkt hemställt samt vidare enligt berörda yrkanden;
och förklarade herr talmannen sig anse propositionen på bifall till herr Westmans
yrkande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linder begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits avslag, uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller herr Westmans yrkande med anledning av punkten C i
andra lagutskottets utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås vad utskottet i nämnda punkt hemställt.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkterna D—F.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga,
dels ock motioner i ämnet m. m.

Genom en den 11 mars 1936 till riksdagen avlämnad proposition, nr 213,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, anhållit om riksdagens yttrande över
vid propositionen fogade förslag till

1) motorfordonsförordning och

2) vägtrafikstadga.

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Till grund för de i propositionen framlagda författningsförslagen låg i
huvudsak ett av 1934 års vägtrafiksakkunniga den 28 maj 1935 avgivet betänkande
med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga m. m.

Det förslag, som i nu förevarande proposition framlagts, innebar i stort
sett endast en formell omarbetning av författningarna och särskilt en överflyttning
från motorfordonsförordningen till vägtrafikstadgan av sådana bestämmelser
i den nuvarande förordningen, som direkt hänförde sig till trafiken.
I motorfordonsförordningen hade nämligen ansetts icke böra bibehållas andra
bestämmelser än de, som hade avseende å fordons beskaffenhet och registrering
samt rätten att föra motorfordon. I åtskilliga fall hade emellertid sakliga
ändringar vidtagits.

I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 10, av herr Lindhagen,

nr 319, av herr Elof Andersson m. fl.,

nr 360, av herr John Gustavson m. fl., och

nr 361, av herr Nyländer m. fl.; samt

inom andra kammaren:

nr 390, av herr Elmroth,

nr 655, av herr Norell m. fl.,

nr 693, av herr Andersson i Ovanmyra m. fl.,

nr 694, av herr Nilsson i Göteborg m. fl.,

nr 696, av herr Aronson m. fl.,

nr 710, av herr von Seth m. fl.,

nr 712, av herrar Elmroth och Wiklund,

nr 722, av herrar Andersson i Igelboda och Andersson i Rasjön, och
nr 723, av herr andre vice talmannen Jeppsson m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört, att utskottet funnit
de i propositionen framlagda förslagen i deras huvuddrag tillfredsställande
och ansåge, att desamma borde läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet,
samt att utskottet vid granskning av förslagens detaljer och de väckta motionerna
ansett sig böra göra vissa å sid. 46—144 i det tryckta utlåtandet
återgivna uttalanden i ämnet. Utskottet hade därefter hemställt,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att vid granskning
av de vid ifrågavarande proposition fogade förslagen till motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga riksdagen ej funnit skäl att mot desamma göra
andra erinringar än utskottet i förevarande utlåtande upptagit;

B) att motionerna 1:10, 1:319, 1:360, 1:361, 11:655, 11:693, 11:696,
11:722 och 11:723, i den mån de icke blivit beaktade genom vad utskottet
under A) hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

C) att motionerna II: 390, II: 694, II: 710 och II: 712 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet funnos fogade ett flertal reservationer.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Linder: I avseende å föredragningen av andra lagutskottets utlåtande
nr 55 får jag hemställa, att detsamma må företagas till avgörande på det sätt,
att först föredragas i den ordning, vari de i utlåtandet förekomma, utskottets
uttalanden beträffande de föreliggande förslagens detaljer och de i ämnet

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

väckta motionerna, varvid sagda uttalanden icke må behöva uppläsas i vidare

mån, än sådant av någon kammarens ledamot begäres, samt att, sedan utlåtan det

blivit på nyss angivet sätt genomgånget, utskottets hemställan föredrages.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

I enlighet härmed föredrogs nu

Utskottets å sid. 46 i anslutning till 1 § 1 mom. av förslaget till motorfor- Ana- begrepdons
förordning gjorda yttrande beträffande olika slag av automobiler. Automobil''

Berörda moment innehöll bland annat följande bestämmelser:

I denna förordning förstås med

motorfordon: för färd på marken avsett, för person- eller godsbefordran
inrättat fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor)
och icke löper på skenor, ävensom underrede till dylikt fordon (chassi);

automobil: motorfordon, som är försett med tre eller flera hjul, där icke
fordonet enligt det följande är att anse såsom motorcykel;

personautomobil: automobil, som är byggd för befordran av personer, högst
sju;

omnibus: automobil, som är byggd för befordran av ett större antal personer
än sju, vare sig densamma därjämte är avsedd för befordran av gods
eller icke.

Vägtrafiksakkunniga hade framhållit, att de hade sig bekant, att numera i
marknaden förekomme automobiler, vilka vore avsedda för ända till nio personer
utan att därför böra betraktas som omnibusar. Med hänsyn härtill hade
de sakkunniga föreslagit, att sist angivna personantal skulle bestämmas som
maximum för en personautomobil.

I vissa yttranden över de sakunnigas förslag hade anmärkts, att en höjning
ay personantalet för personbilar icke vore av behovet påkallad samt att en
dylik ökning endast skulle leda till maskerad linjetrafik samt ökad konkurrens.

Föredragande departementschefen, statsrådet Leo, hade icke ansett sig böra
biträda förslaget, att såsom personautomobil skulle anses även automobil
avsedd för befordran av 8 eller 9 personer. Den nu fastställda gränsen, 7
personer, borde enligt departementschefen bibehållas och fordon för större antal
personer alltjämt betraktas såsom omnibus.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. hade föreslagits, att gränsen för
ett fordons klassificerande som personautomobil eller omnibus skulle sättas till
automobil, som vore byggd för befordran av högst respektive mera än nio
personer. Såsom skäl härför hade i motionen anförts, att i handeln redan funnes
personbilar med sittplatser för fler än sju personer och att utvecklingen
mot något större automobiler sannolikt komme att fortskrida.

Härom hade utskottet i den nu föredragna delen av sitt yttrande anfört bland
annat:

»De praktiska konsekvenserna av att ett fordon betecknas som personautomobil
eller omnibus äro betingade av att skilda regler i vissa avseenden gälla
för dessa slag av motorfordon. Enligt 24 § 1 mom. i Kungl. Maj:ts förslag
till vägtrafikstadga skall hastigheten för personautomobiler vara fri vid färd
utom tättbebyggda områden under det att omnibusar i motsvarande fall icke
skola få framföras med högre hastighet än 50 kilometer i timmen. Vidare
stadgas i 29 § 1 mom. gällande motorfordonsförordning, att särskilt tillstånd
att föra automobil i yrkesmässig trafik (trafikkort) icke berättigar till fö -

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. begreppet personautomobil. (Forts.)
rande av omnibus i yrkesmässig trafik, såvitt ej å trafikkortet lämnats uttryckligt
medgivande härtill.

Då automobilernas bromsnings- och manövreringsanordningar blivit allt
mera effektiva, torde det ur trafiksäkerhetssynpunkt icke möta några betänkligheter
att såsom personautomobiler godtaga även något större vagnar än de
som enligt gällande lagstiftning falla under denna beteckning. Det torde även
föreligga ett praktiskt behov att kunna använda dylika vagnar t. ex. för
transporter till och från arbetsplats eller för skolskjutsar utan hinder av de
inskränkande bestämmelser, som gälla för omnibusar. Vägtrafiksakkunniga
ha även föreslagit, att med personautomobil skall avses automobil som är
byggd för befordran av högst nio personer. De i vissa yttranden uttalade
farhågorna, att den av de sakkunniga förordade höjningen skulle leda till
maskerad^ linjetrafik, innebära enligt utskottets mening icke tillräcklig grund
för bibehållande av de nuvarande bestämmelserna. Utskottet anser sig därför
böra tillstyrka motionärernas yrkande, att såsom personautomobil skall betecknas
automobil, som är byggd för befordran av högst nio personer, och såsom
omnibus automobil, som är byggd för befordran av ett större antal personer
än nio.»

Vid förevarande moment hade reservation anförts av herr Norman och herr
Olovson i Västerås, vilka ansett, att de av Kungl. Maj :t föreslagna definitionerna
å personautomobil och omnibus bort lämnas utan erinran.

Herr Norman: Herr talman! Denna paragraf innehåller en del definitioner
på olika slag av motorfordon. I den tredje punkten står definitionen på personautomobil.
Kungl. Maj :t har där föreslagit, att med sådan menas »automoD1h
som är byggd för befordran av personer, högst sju». Vägtrafiksakkunniga
ha här föreslagit, att definitionen skulle bestämmas så att fordonet i fråga
skulle vara avsett för högst nio personer. Mot detta har gjorts en del erinringar
i de olika^ yttranden, som inkommit, t. ex. från Sveriges trafikbilägares
riksförbund, Västra Sveriges omnibusägareförening, Kopparbergs läns trafikbilägareförening,
Gävleborgs läns trafikbilägareförening samt svenska järnvägsföreningen.
Det har framhållits, att ett sådant där stort fordon kan, om
det betraktas som personautomobil, föranleda, att det skulle kunna leda till
maskerad linjetrafik och därmed också konkurrens.

_ När lagutskottet realbehandlade denna paragraf, deltog jag inte i handläggningen.
Jag satt och lyssnade på debatten och tyckte, att det fanns kanske
skäl för bägge ståndpunkterna, nämligen både för Kungl. Maj :ts ståndpunkt
och den, som förordas av vägtrafiksakkunniga, vilkas förslag framburits i en
motion av herr Jeppsson m. fl. När det definitiva beslutet sedan fattades,
fick jag särskild anledning att ta ståndpunkt till det här spörsmålet, och vad
som för mig då bestämde denna ståndpunkt, var kanske inte så mycket de
skäl, som framfördes från dessa olika yrkessammanslutningar, som yttrat sig
över. förslaget. Visserligen kunde man tycka, att med all den överflödande
välvilja, som under våren åtminstone i ord har visats dessa yrkesutövare, skulle
utskottet och riksdagen här gärna tillmötesgå deras önskemål och synpunkter.

Vad som för mig var avgörande vid mitt ståndpunktstagande till Kungl.
Maj :ts förslag var dock, att utskottet beträffande hastighetsbestämmelserna i
tätbebyggda samhällen uttalat sig för s. k. fri hastighet och detta endast för
personautomobiler och motorcyklar under det att maximihastighetsbestämmelserna
fortfarande enligt utskottets mening skola bibehållas beträffande
lastbilar och omnibusar. Jag menar då, att uttalar sig riksdagen i enlighet
med detta utskottets förslag, är det allt skäl i världen att övertänka, huruvida

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

Ang. begreppet personautomobil. (Forts.)
det kan vara lämpligt att göra den ändring i definitionen av personautomobil,
som utskottet här förordar. Det blir en så pass stor och tung vagn, förefaller
det mig, att den måste i det här fallet jämställas med omnibusar och lastbilar
i allmänhet.

Av dessa skäl, herr talman, hemställer jag, att kammaren måtte lämna
Kungl. Maj :ts förslag i denna punkt -— således 1 § 1 mom. tredje punkten —
utan erinran.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr andre vice talmannen.

Herr Nyländer: Herr talman! Det förefaller mig som om herr Norman
har ganska mycket missuppfattat, vad det är fråga om för slags fordon. Han
talar nämligen ett par gånger om så stora och tunga fordon. Det är emellertid
inte alls så att dessa fordon, som det här är fråga om, skulle på något sätt
verka omnibusar. Det är helt enkelt vanliga personautomobiler, som äro så
rymliga i sätena, att det får rum tre personer i varje säte. Jag är övertygad
om att herr Norman är mycket van vid att t. ex. i baksätet på en bil tre personer
mycket bekvämt kunna få rum genom att man byggt om karosseriet, så
att man minskar stänkskärmarnas bredd och i många fall t. o. m. låter karosseriet
gå ända ut till yttersidan, så att säga, av stänkskärmarna — således
utan att öka fordonets bredd. I övrigt är det ju redan så, att på de säten
och de stolar, som finnas i de nu förekommande sjusitsiga bilarna, kan man
mycket väl få in nio personer. Det förefaller då, som om det vore att motverka
utvecklingen, om man skulle göra det omöjligt för personer att använda
dessa niositsiga bilar, som redan finnas i marknaden. Jag kan fördenskull
säga, att herr Normans farhågor, då han talar om dessa förfärligt störa bilar,
inte äro befogade och jag ber, herr talman, att med dessa korta ord få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Linder: Beträffande herr Normans invändning vill jag säga, att en
vagn avsedd för nio personer redan finns i den öppna handeln. Då vi därjämte
veta, att de tekniska framstegen äro. så stora, att bromsnings- och manövreringsanordningarna
nu äro rätt effektiva, anser jag för min del, att det
inte finns någon risk att beträffande dessa bilar utsträcka det av Kungl. Maj :t
förslagna antalet sju personer till nio. Jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag.

Herr Nyländer: Herr talman! Det är en sak till under denna första paragraf,
som jag i all korthet vill säga några ord om. Det avser lättviktsmotorcyklarna.
Jag har egentligen intet att erinra mot vad utskottet här föreslagit,
men jag skulle vilja framhålla en sak, som är mycket vanlig med dessa lättviktsmotorcyklar,
nämligen att när man nu skall försöka pressa vikten å en
sådan cykel under 50 kilogram, blir det nära nog nödvändigt^ att eftersätta
något på denna motorcykel för att icke vikten skall gå över. Då har det visat
sig beträffande mångfaldiga sådan typer av cyklar, som jag haft att göra med,
att man har eftersatt fordran på ljuddämpare. Jag skulle vilja i detta fall
endast nämna, att då det förhåller sig pa det sättet, att Kungl. Maj :t här har
begärt riksdagens yttrande, skulle det ju ännu kunna vara möjligt att vid
lagförordningens utfärdande påpeka, att det icke far vara något eftersättande
av kammarens ledamöter många gånger ha hört dessa ilsket puttrande mai
fordringarna på ljuddämpare. J ag kan vara ganska säker pa att flertalet
skiner, som fara fram utmed vägarna och som nära nog helt och hållet sakna

Första kammarens protokoll 1936. Nr hG. 1

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. begreppet personautomobil. (Forts.)
den ljuddämpning, som man eljest anser vara en synnerligen nödvändig och
viktig sak för alla motorfordon.

Jag har emellertid icke något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på godkännande av utskottets yttrande
i nu ifrågavarande del samt vidare på godkännande av den av herr Norman
och herr Olovson i Västerås därom anförda reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets å sid. 48 i anslutning till 1 § 1 mom. av förslaget till motor fordonsförordning
gjorda yttrande beträffande lättviktsmotorcyklar.

Godkändes.

Utskottets å sid. 50—59 gjorda yttranden beträffande 2 § 4 mom., 4 § 1 mom.
i), 9 § 2 mom., 10 § 1 mom., 13 § 1 mom. 2 och 3 punkterna, 14 § samt 15 §
2 mom. av förslaget till motorfordonsförordning.

Godkändes.

Ang. minimiåldern
för rätt
att föra lättviktsmotorcykel.

Utskottets å sid. 60 gjorda yttrande beträffande 18 § 3 mom. av förslaget till
motor for donsförordnin g.

Berörda moment lydde:

Lättviktsmotorcykel må föras allenast av den, som fyllt 15 år.

I gällande motorfordonsförordning fanns ingen åldersgräns stadgad för rätten
att föra lättviktsmotorcykel. Ej heller vägtrafiksakkunniga hade föreslagit
någon bestämmelse härutinnan.

I yttranden över de sakkunnigas betänkande hade, bland andra, statspolisintendenten,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, besiktningsmyndigheten i Stockholm,
kungl. automobilklubben och svenska teknologföreningen föreslagit 16 år
som minimiålder för rätten att framföra lättviktsmotorcykel. Automobilbesiktningsmännens
förening hade i sådant hänseende föreslagit 15 år.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. hade anförts:

»Att bestämmelse om viss minimiålder för rätt att föra lättviktsmotorcykel
är av behovet påkallad torde vara oomtvistligt, varför propositionens förslag
i detta hänseende är ett steg i rätt riktning. Dock synes, med hänsyn till att
lättviktsmotorcyklar i många avseenden äro att jämställa med motorcyklar,
en minimiålder av 15 år vara för låg, varför föreslås att denna ålder, i likhet
med för förande av motorcykel, sättes till 16 år.»

Utskottet hade i denna fråga yttrat:

»I överensstämmelse med vad som anförts i ett flertal yttranden över vägtrafiksakkunnigas
förslag anser utskottet, att för rätten att föra lättviktsmotorcykel
bör stadgas en minimiålder av 16 år.»

Reservation hade anmälts av herrar Linder, Norman, Hage, Olovson i Västerås
och Pettersson i Hällbacken, vilka ansett, att Kungl. Maj :ts förslag bort
lämnas utan erinran.

Herr Norman: Herr talman! Här har utskottet förordat en ändring i Kungl.
Maj :ts förslag, som jag anser, att det är allt skäl, att kammarens ledamöter
fundera på en smula. Det gäller frågan om minimiålder för förande av lättviktsmotorcyklar.
För närvarande finns intet stadgande härom i motorför -

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

Ang. minimiåldern för rätt att fora lättviktsmotorcykel. (Forts.)
ordningen. Kungl. Maj :t har föreslagit, att lättviktsmotorcyklar må föras
allenast av dem, som fyllt 15 år. Med anledning av vissa yttranden över vägtrafiksakkunnigas
förslag har det motionsvis förordats, att denna minimiålder
skulle höjas till 16 år. Utskottet har förordat detta och i konsekvens härmed
har utskottet beträffande straffbestämmelserna infört den punkt, som gäller
överträdelse av vad utskottet här föreslagit i 18 § 3 mom.

Skulle riksdagen förorda utskottets förslag, kommer det egendomliga att inträffa,
att en pojke kan köra lättviktsmotorcykel, innan han är 15 år, utan
att han kan straffas därför, då straffbarhetsåldern ju inträder först vid 15
års ålder. Men åker en pojke, som är mellan 15 och 16 år, på en lättviktsmotorcykel,
som han kanske redan har nu, fastän han inte uppnått den ålder,
som utskottet här förordar, nämligen 16 år, så skall han straffas. Jag finner,
att dessa konsekvenser av höjningen av minimiåldern icke låta försvara sig.
Jag vet icke, om man kan påvisa några särskilda olägenheter av att småpojkar
farit fram på dessa lättviktsmotorcyklar. Det förefaller mig, som om de klarat
sig bra hittills, och då synes det mig, som om 15-åringar även hädanefter skola
kunna göra det.

Jag hemställer om bifall till den i paragrafen och momentet avlämnade
reservationen av herr Linder med flera — således bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr Tamm, Gustaf: Vid behandlingen av denna punkt i utskottet upplystes
det, att numera finns det lättviktsmotorcyklar, som med trimning kunna köras
med ända upp till 70 ä 80 kilometers hastighet. Nu är det så, att det behövs
icke något licensförfarande för att få köra en lättviktsmotorcykel, utan vem
som helst får göra det. När man vet, att dessa lättviktsmotorcyklar göras
mer och mer kraftiga och även snabbare, tycker man i alla fall, att det är
litet betänkligt, att vilken yngling som helst över 15 år skall få köra dem,
utan att överhuvud taget hans kompetens därtill har blivit prövad.

Man kan naturligtvis säga, att det är väl inte så stor skillnad mellan en
15-åring och en 16-åring, men det är väl i alla fall i regel någon skillnad.
Vi fäste oss inom utskottet vid att den av utskottet föreslagna minimiåldern
16 år har förordats bland annat av statspolisintendenten och kungl. automobilklubben,
som ju bägge två -— var och en på sitt område — äro särskilt
sakkunniga. Att man sedermera måste, när det gäller straffbestämmelserna,
som herr Norman framhöll, ta in sådana för överträdelser beträffande ynglingar
mellan 15 och 16 år, är ingen märkvärdighet. Det är en enkel logisk följd, tycker
jag, och den saken behöver inte ha den allra ringaste betydelse.

Med hänsyn just till denna frihet för vem som helst att utan prövning få
köra dessa lättviktsmotorcyklar och det meddelande, som lämnades i utskottet,
att för framtiden lättviktsmotorcyklarna säkerligen komma att bli ganska
starka och kraftiga fordon, ansågo vi, att man bör sätta litet större åldersgräns
här, och jag ber med anledning därav, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Colleen: Herr talman! Jag måste verkligen rätta till de vanföreställningar,
som herr Norman har, när han sade, att en pojke, som icke har
fyllt 15 år och åker på en lättviktsmotorcykel, blir utan straff, men att en,
som fyllt 16 år, blir straffad. Ja, så är det för alla pojkar. De, som icke ha
fyllt 15 år, men begå samma förseelser som 16-åringar, kunna icke straffas av
domstol, utan bli överlämnade för bestraffning till t. ex. barnavårdsnämnderna.
De bli icke utan straff. Så är det på hela området, och det är icke något

100

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. företeende
av
nykterhetsintyg
m. m,
vid förareprov.

Ang. minimiåldern för rätt att fora lättviktsmotorcykel. (Forts.)
speciellt märkvärdigt, vad lättviktsmotorcyklarna beträffar. Pojken får sitt
straff icke inför domstol, men inför exempelvis barnavårdsnämnderna.

Herr Norman: Jag var naturligtvis för kortfattad, så att jag missuppfattades
i mina begrepp om de rättsliga följder, som skulle kunna uppstå i det här
fallet. Jag känner mycket väl till vad den sakkunnige juristen anför, men
jag tänkte knappast, att jag kunde ifrågasätta, att en pojke, som överträder
det här förbudet, skulle t. ex. tas in på ett skyddshem eller på annat sätt omhändertas.
Att ett sådant förfarande gäller i allmänhet, är ju fullt riktigt.
Här är det emellertid så, att för närvarande finns ingen åldersbestämmelse
för att få köra lättviktsmotorcyklar. Nu skall det emellertid införas en sådan
åldersbestämmelse, när en hel massa pojkar, som icke ha uppnått den föreslagna
åldern, redan ha sådana lättviktsmotorcyklar, och man skall samtidigt införa
straffbestämmelser för pojkarna. Det är just mot detta, som jag har
reagerat.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt föreliggande yrkanden
gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets nu föredragna yttrande
samt vidare på godkännande av den av herr Linder m. fl. därom anförda
reservationen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

TJtskottets å sid. 60 g förda yttrande beträffande 19 § 2 mom. av förslaget
till motorfordonsförordning.

Detta moment angav de handlingar, som vid anmälan till förarprov skulle
företes av sökanden.

Till skillnad från vad som gällde enligt mosvarande stadgande i 1930 års
motorfordonsförordning (14 § 2 mom.) hade i 19 § 2 mom. i propositionens
förslag bland handlingar, som skulle företes, icke upptagits nykterhetsintyg,
av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller erhållit
körkort, samt fotografi. Föredragande departementschefen hade såsom skäl
för denna ändring angivit, att dessa handlingar syntes ha betydelse endast vid
länsstyrelsens prövning av frågan om utfärdande av körkort, varför han låtit
bestämmelserna härom inflyta i 20 §. Enligt vägtrafiksakkunnigas förslag
skulle dylika handlingar företes vid anmälan till förarprov.

I motionerna I: 361 av herr Nyländer m. fl. och II: 696 av herr Aronson
m. fl. hade anförts, att i det föreliggande förslaget sådan ändring borde ske,
att nykterhetsintyg och fotografi upptoges bland de handlingar, som enligt
19 § skulle företes för besiktningsmannen vid anmälan till förarprov.

Härom hade utskottet yttrat, att utskottet anslöte sig till departementschefens
uppfattning och följaktligen icke kunde förorda det i motionerna framförda
förslaget.

Herr Nyländer: Herr talman! Det kan ju tyckas, att den sak, som det här
rör sig om, är en ren bagatell. Det gäller å ena sidan det fotografi och å andra
sidan det nykterhetsintyg, som skola medfölja handlingarna, när vederbörande
skall ha sitt körkort. Med den långa erfarenhet, som jag har häri -—- jag tror,
att det är över 10,000 människor, som jag har prövat för körkorts erhållande -—
har jag kommit till insikt om hur det bör vara på detta område.

Det är nämligen så, att detta fotografi, som skall medfölja körkortet, följer
ju, så att säga, med personen i fråga under hela hans liv, och detta fotografi
skall väl åtminstone då vara sådant, att den, som ser personen framför sig, kan

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

101

Ang. företeende av nykterhetsintyg m. m. vid förareprov. (Forts.)
konstatera, att det är den personen. Fotografiet skall överhuvud taget ha
någon likhet med den person det gäller. Jag kan saga, att man mycket ofta
får kassera de fotografier, som de körkortssökande komma med. Om de t. ex.
ha en liten gruppbild av ett stort sällskap, där de äro med, ta de helt enkelt
och klippa ut sitt eget huvud och få på detta sätt ett fotografi, som är^någon
centimeter i fyrkant. De anse, att detta fotografi är riktigt, eller också komma
de med fotografier, som äro tagna för så länge sedan, att man inte på något
sätt kan finna någon likhet. Det skall väl i alla fall vara någon, det vill
jag säga, som skall se personen och verkligen kan konstatera, att det är han.
Det kan aldrig länsstyrelsen göra.

Jag vågar uttala, att här är ett klart misstag begånget i såväl departementschefens
förslag som även i utskottets, som ju här gå på samma linje, nämligen
att vid körkortsprövningen skall fotografi inte medföras. Jag vill tala om
här för kammarens ledamöter att i den 1923 utfärdade förordningen hade
man glömt detta »fotografi», men det hade icke gått mer än något, år, förrän
det kom en kompletterande förordning, som med en klar motivering angav,
att fotografiet skulle vara med bland de handlingar, som skola medföras till
besiktningsmannen för att av honom påtecknas, att det verkligen är herr den
och den. som nu genomgår provet. Man skall tänka på att det här rör sig om
personer från mycket stora distrikt. Ingen känner dem. Varken besiktningsmannen
eller någon i hans omgivning kan ju personligen känna dem. Man har
endast fotografierna att gå efter för att se, att det är verkligen den person,
som har genomgått provet. Det finns exempel på, tyvärr vill jag säga, att
bedrägligt förfarande har förekommit i detta avseende. Den, som varit rädd
för provet, har skickat upp någon annan i ungefär samma ålder och på detta
sätt kunnat klara sig till ett körkort. Det förekom, innan bestämmelsen om
fotografiet fanns.

Något liknande gäller angående nykterhetsintyget. Här är nu föreslaget av
departementschefen, att nykterhetsintyget skall skaffas först, efter det att vederbörande
har gått igenom körkortsprovet. Nu är det emellertid så, att om man
inte har klart nykterhetsintyg, kan man aldrig få något körkort. Då har
denne person kostat på sig hela sin utbildning och sitt prov förgäves. Därför
är det också mycket vanligt, att man brukar se till att man har klart nykterhetsintyg,
innan man kommer till besiktningsmannen. Annars äro ju papperna
så att säga förgäves utfärdade. De ha kostat på sig hela sin utbildning
förgäves, om de icke kunna få ett klart nykterhetsintyg. Därför ligger även
å detta område ganska klart för mig, att nykterhetsintyg bör vara med, när
besiktningsmannen skall underkasta den sökande provet. Härtill kommer ytterligare
den omständigheten, att det nu åligger bilbesiktningsmännen att särskilt
förhöra sig angående vederbörande sökandes kännedom om alkoholhaltiga
dryckers inverkan på människokroppen, och jag får säga. att man vid frågornas
framställande har mycket god ledning av detta nykterhetsintyg för .att
verkligen bilda sig ett begrepp om att personen har fattat, vad det är fråga
om. När man får nykterhetsintyg och ser efter, hur de besvara frågan om den
tid, de varit absolutister, och man finner, att en del säger »sedan kanske ett
år» och en del säger »sedan 14 dagar», torde kammarens ledamöter förstå, att
den, som svarar »nykterist sedan 14 dagar tillbaka», har man all anledning
att på detta särskilda område underkasta ett litet mera ingående förhör och
verkligen se efter, vad det är, som givit honom anledning att komma med ett
sådant påstående.

Jag vill sammanfatta detta på så sätt, att såväl fotografi som nykterhetsintyg
böra i enlighet med de av mig i denna kammare och herr Aronson i andra
kammaren väckta motionerna förefinnas bland do handlingar, som skola med -

102

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. företeende av nykterhetsintyg m. m. vid förareprov. (Forts.)
följa till besiktningsmännen vid körkorts avläggande, och jag Iber, herr talman,
att få yrka bifall till dessa motioner i denna punkt.

Herr Linder: Jag skulle vilja svara på detta med att endast hänvisa till det
skäl, som departementschefen framhållit för sitt ståndpunktstagande i saken,
nämligen att dessa handlingar, alltså fotografi och nykterhetsintyg, torde ha
betydelse endast vid länsstyrelsens prövning av frågan om utfärdande av körkort.
Jag skulle vilja understryka detta.

För övrigt tycker jag beträffande herr Nyländers krav på fotografi, så som
han skildrat saken, att det väl bör kunna vara tillräckligt, om vederbörande infinner
sig hos besiktningsmannen och där företer, såsom det står skrivet i 19 §,
åldersbevis, utvisande sökandens ålder. Det är det vanliga sättet, när man identifierar
sig, att man har med sig ett åldersbevis. Det hela kan vara en smaksak.
Jag kan för övrigt inte tänka mig, att mystifieringar äro några mera allmänt
förekommande fall hos bilbesiktningsmännen, utan som regel är väl den
person, som inställer sig för att undergå förareprovet, den riktige. Om herr
Nyländer händelsevis någon gång under sin besiktningsmannatid har fått något
mystifierat fall, får det väl ändå anses ha varit ett undantag, ett sällsynt
undantag. Jag tycker icke, att man behöver gå längre än vad departementschefen
säger.

Vad beträffar besiktningsmannens prövande av nykterheten, får jag säga,
att även här tycker jag, att departementschefen har rätt, då han säger, att det
är egentligen en sak, som är av betydelse för länsstyrelsen, när den skall utfärda
körkort. Hos länsstyrelsen skall företes ett av polismyndighet utfärdat
intyg, och det intyget stöder sig på ett intyg från nykterhetsnämnden. Jag;
tycker för min del, att har en person dokumenterat sig hos en nykterhetsnämnd,
får det väl _ vara tillräckligt. Skall han nu undergå en extra besiktning och
prövas ytterligare om sin nykterhet hos bilbesiktningsmannen, det tycker jag är
att gå litet bra långt. Låt var och en ha sin uppgift och nykterhetsnämnden
alltså sin och pröva vederbörandes nykterhet där. För resten tycker jag, när
jag laser 19 §, att där står inte alls talat om något, som tyder på något mera
särskilt framträdande krav i fråga om undersökning av den sökandes nykterhet.
Det heter om besiktningsmannen, att han skall pröva de sökandes lämplighet,
om de besitta »ur trafiksäkerhets synpunkt erforderlig körskicklighet,
sinnesnärvaro och omdömesförmåga, dels ock äga nödig kännedom om verkningssättet
hos det slag av motorfordon, varom fråga är, om gällande trafikföreskrifter
ävensom om alkoholhaltiga dryckers inverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt
å den mänskliga organismen». Att på grund därav en sökande skall
behöva underkasta sig en extra examination om sin nykterhet, det tycker jag
inte alls är nödvändigt. Jag håller mig till departementschefens förslag i detta
fall och tycker, att när nykterhetsnämnden har prövat dessa saker, vilket förresten
lär vara rätt ingående, skulle bilbesiktningsmannen i viss mån kunna
draga sig för att gå på djupet med alla de frågor, som höra till utrönandet av
en persons nykterhetsförhållanden och bara nöja sig med att »som skomakaren
bli vid sin läst» och ingenting vidare.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Nyländer: Herr talman! Jag måste börja med att konstatera, att åtminstone
har jag tagit min tjänst såsom bilbesiktningsman väsentligt allvarligare
än vad herr Linder anser, att man skall vifta i väg saken och bara se på
papperna, om mannen har ett nykterhetsintyg. Hur det än ser ut, skall han
släppas vidare._ Jag måste bestämt reagera mot en sådan sak. Det är väl meningslöst,
om riksdagen här år efter år beklagar sig över de olyckor, som ske

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

103

Ang. företeende av nykterhetsintyg m. m. vid förareprov. (Forts.)
genom onyktra bilförare och sådana, som kanske inte ha kunskap om hur alkoholhaltiga
drycker verka på kroppen, och vi skulle, så att säga, sudda ut den
prövning, som man genom tidigare beslut har ansett vara nödvändig för de sökande
att undergå.

Jag får säga, att jag kan ingalunda så bagatellisera den saken, som herr Linder
vill göra, och jag undrar, om icke i detta fall kammaren har en annan mening
än den, som herr Linder här har företrätt. Såsom herr Linder varit vänlig
nog att läsa upp, står det ju i denna paragraf, att det skall särskilt undersökas,
att den sökande har kännedom om alkoholhaltiga dryckers inverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt
å den mänskliga organismen. Då har jag sagt, att om jag finner
av den sökandes nykterhetsintyg, att han kanske vid upprepade tillfällen
varit ådömd straff för fylleriförseelser eller dylikt, är det väl så mycket mera
anledning, att jag offrar tid för att verkligen försäkra mig om att denna person
nu har insett vilka faror, han kan råka ut för, och vilka olyckor han kan ställa
till med, om han fortsätter med sitt mer eller mindre olämpliga tillstånd.

Vad sedan angår fotografiet, får jag också återkomma därtill. Herr Linder
säger helt enkelt, att åldersbevis är tillräcklig identifiering. Det får jag med
bestämdhet tillbakavisa. Det hjälper icke, att man kommer med ett åldersbevis,
ty det kan begäras utav vem som helst. Fotografiet är det enda, som verkligen
kan identifiera, och har jag det, kan jag se, att det är den peron, som står framför
mig, som saken gäller.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, anförde herr andre vice talmannen,
att därunder yrkats dels att utskottets yttrande skulle godkännas i
nu förevarande del, dels ock, av herr Nyländer, att kammaren skulle godkänna
det uttalande i ämnet, som gjorts i motionerna I: 361 och II: 696.

Därefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets yttrande vara med övervägande
ja besvarad.

Utskottets å sid. 61—77 gjorda yttranden beträffande vissa andra delar av
förslaget till motorfordonsförordning.

Godkändes.

Utskottets å sid. 78 gjorda yttrande beträffande vägtrafikstadgans rubrik.

I sin motion I: 21 vid förra årets riksdag, till vilken hänvisas i motionen
1: 10 till denna riksdag, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville överväga och föreslå
riksdagen ett återställande av vägfreden i landet väsentligen på sätt i motionen
närmare angivits.

I motionen hade bland annat framhållits, att trafikfrågorna borde regleras
genom lag och ej genom regeringens eller länsstyrelsernas administrativa föreskrifter.

I motionen I: 10 till innevarande riksdag hade herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föreslå, att de huvudsakliga
stadgandena till skydd för liv, lem, arbete och egendom skulle fastställas i lag
och ej i administrativa förordningar.

Med erinran, att den kungl. propositionen icke innehölle något uttalande i
förevarande ämne, hade utskottet yttrat, att utskottet ansåge den gjorda framställningen
icke böra föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Om fastställande
i lag av
vägtrafikstadgans
huvudsakliga
föreskrifter.

104

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Om fastställande i lag av vägtrafikstadgans huvudsakliga föreskrifter.

(Forts.)

I en vid vägtrafikstadgans rubrik avgiven reservation hade herr Lindhagen
på anförda skäl hemställt om riksdagens förord för sitt yrkande, att vägtrafikstadgans
huvudsakliga föreskrifter skulle fastställas i lag.

Herr Lindhagen: Herr talman! Det iönar sig nu knappast att yrka någonting
eller hoppas någonting i denna upplösningens tid. Den individuella parlamentarismen,
där varje individ själv tar hänsyn till rim och reson enligt eget
tycke, är beskuren. Det tjänar föga till att göra gällande individuella synpunkter.
Yar ha vi partiledarna, och saken är merendels avgjord.

Nu har jag i alla fall avgivit en reservation, och den skall försvaras. Den är,
såvitt jag förstår, riktig, det vill jag säga nu med detsamma, och därför avslås
den, ity att den kränker bilens suveräna majestät.

Ett kapitel i reservationen har till rubrik: »Vad det gäller.» Det gäller,
att 1935 dödades i landet 316 personer och skadades 4,556. Därtill komma
de olyckor till okänt antal, som icke kommit till vederbörandes kännedom, men
som sannolikt till antalet äro betydande. Så finns det också en statistik, varav
framgår, att egendomsskador uppstått vid 6.165 olyckor. Därtill förekommo
enligt 1933 års statistik i runda tal 30,000 rättegångar om niotorfordonsförordningen
och 20,000 rättegångar om trafikstadgan.

Jag läste, att den nitiske stockholmsexperten ingenjör Wallenberg, som ordnar
de s. k. trafikveckorna här i staden vid särskilt utsatta hörn och vägkorsningar,
har vid en intervju upplyst, att genom bilolyckor åstadkommits,
endast under ett år skador för 50 miljoner kronor. Det är ju förskräckligt,
sade Wallenberg, och vi måste förekomma det. Man kan säga tuiipanaros, men
gör den också.

Nu är det så, att på alla andra områden är en verksamhet, som leder till
mord och lemlästning av individer samt ruin och sorg för dem och deras familjer,
icke tillåten. Det tänka vi emellertid inte på här. Du och jag ha
inte varit föremål för det, och min familj lever, så länge det bär sig, i välbefinnande,
och jag behöver bara tänka på mig själv. Så resonera vi förmodligen
i allmänhet.

_ Det står också i 1935 års statistik, att huvudorsaken är bilarnas fortkörning
eller »förarens körsätt» jämte hans personliga förhållanden — ett mindre
antal fall fylleri o. s. v. Det är hans körsätt, som är orsaken. Chaufförens
»körsätt» är icke någon skuld hos honom utan det är samhället, som har infört
och tillåtit ett sådant körsätt och därför skall man inte heller skylla för mycket
på föraren. Det är samhället — riksdagen och Kungl. Maj :t — och ingen annan,
som, såvitt jag förstår, bär den huvudsakliga skulden.

Det är ju klart, att innan motorismen infördes på allfarsvägarna, skedde
inte sådana här olyckor. Nu påstår man, att det är icke det, som gjort det,
utan det är fotgängarna, som äro oförsiktiga. Så säger nämligen Kungl. automobilklubben
och andra bilorganisationer merendels. Jag tycker, att Kungl.
automobilklubben borde ombilda sig till »Gentlemannachaufförernas biltrust».
Nästan alla bilolyckor bero således på för hög hastighet och fortkörningen är
ett tärningskast med människors liv och lemmar, det är konstaterat. Nu ber
jag förre socialminister Larsson, som sitter där nere och konverserar om andra
saker, att han måtte intressera sig just för dessa ting och att han hör på mig.

Även statsmakten har kommit underfund med att det kanhända är motorfordonens
fart i alla fall, som tillskapat ofreden på vägarna. Därför är stadgat
för närvarande en viss maximihastighet i trakter med sammanträngd befolkning.
Men nu förordas i riksdagen s. k. fri fart allestädes såsom allmän regel
med rätt visserligen för de tjugufyra länsstyrelserna att utan någon gemen -

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

105

Om fastställande i lan av vägtrafikstadgans huvudsakliga föreskrifter.

(Forts.)

sam vägledning en var efter sitt huvud stadga restriktioner för vissa fall.
Således eventuellt ett sammelsurium i författningarna för hela landet. Utskottsmajoriteten
har hoppats, att det blir mindre olyckor, om man gör farten fri
överallt. Såsom skäl till förslaget har även angivits att restriktionerna sällan
efterlevas, men på samma gång lämnar man rum för kaotiska undantagsrestriktioner
under förhoppning kanhända, att de skola sällan komma.

Bakom denna överraskande nyhet skymtar skuggan av motorfordonsorganisationerna
med sin hänsynslösa press och Kungliga automobilklubben i spetsen
och det var ju därför också i sin ordning, att av en slump som andra lagutskottets
ordförande fungerade chefredaktören för klubbens spridda tidning.

Överträdelser av gällande restriktion beivras ibland — till och med kitsligt —
med. Men det lönar sig inte. Den vilda jakten går i alla fall sin gång, och
så resignerar samhället. Jag såsom domare har för mig, att lagar skola efterlevas.
Respekt för gällande lag och öppen rätt att fordra en annan^har alltid
varit inskrivet inom mig. Här måste det vara fel med lagarna eller åtminstone
med strafflagarna. Om jag vore lagstiftare, åklagare och polischef på en gång,
skulle inom kort tid dessa överträdelser vara försvunna.

Nu gör sig jäktet gällande på alla områden. Vi ha möjlighet att på järnvägslinjerna
få allt större fart och likaså till sjöss och i luften genom bättre
maskiner. Men på allfarsvägarna få inte sådana här kriminaliteter tillåtas,
så länge de äro allfarsvägar. Vill man på marken ej nöja sig med järnvägarnas
och fartygens allt snabbare fortkomstmöjligheter, sa får det byggas särskilda
billinjer, avsedda endast för motorfordon med rätt för gentlemannachaufförer
och lastbilsägare att för vinnings skull hålla sina motorfordon i den
fart, som fordonet medgiver. En annan möjlighet är att minska farten, och
det lär enligt en tidningsnotis ha införts i Italien — en för hela riket gemensam
högsta fart. Detta har också förordats i min reservation med rätt för länsstyrelser
att för vissa undantagsfall medgiva sänkningar eller förhöjningar i
farten, allt med bibehållande av erforderlig varsamhet vid varje tillfälle såsom
den grundläggande regeln. En tredje hjälpåtgärd är, att ransonera antalet
bilar, som släppas in på allfarsvägarna, varom ock en framställning förekommer
i min motion 1:21 vid 1935 års riksdag. Ju flera bilar man släpper in,
dess större antal olyckor blir det.

I dag har riksdagen redan beslutat, att släppa loss i näringsfrihetens namn
ytterligare motorfordon på vägarna med därav följande större osäkerhet.,

När jag häromdagen skulle skriva min reservation, intervjuade jag förre polismästaren
i Stockholm Hårleman. En författare Anders Norell har nämligen
skrivit en lärorik broschyr om bilolyckorna och deras beroende av för hög
hastighet. Där upplyses, att han frågat en polismästare — enligt Norells
iippgift till mig Hårleman — varför ej åtgärder här vidtagas mot överskridande
av stadgad maximifart. Därpå svarades, att bilfolket har sa starka organisationer,
att mot dem kan polisen ingenting åtgöra. På min förenämnda
intervju med polismästare Hårleman härom, säde. sig denne kunna säga så
mycket, att bilintressenterna hade så starka organisationer, som kraftigt verkade
för att tillrättalägga den allmänna opinionen till sin fördel. Detta omdöme
tilläts jag även att publicera.

Bilarna må gärna få köra med hur stark fart som helst blott den nuvarande
olycksfrekvensen väsentligen och definitivt förekommes. Det senare år huvudproblemet.
Detta kan emellertid inte ske, därför att allfarsvägarna inte
äro till för ett sådant fortskaffningsmedel. Icke på något annat område är
det tillåtet att förfara på detta sätt med människor annat än i krigstid.

Nu är mitt första yrkande ett sådant, som icke faller under någon para -

106

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Om fastställande i lag av vägtrafikstadgans huvudsakliga föreskrifter.

(Forts.)

graf, och det är, att vägtrafikstadgan skall förvandlas till lag enligt den nyss
förut i förra ärendet åberopade 87 § grundlagen. Det har sedan urminnes tider
varit så, att skydd för liv och lem, arbete och egendom reglerats genom
lag och icke genom administrativ författning.

I förra ärendet var lagutskottet angeläget om att bilarnas rätt till obehindrad
trafik skulle garanteras i själva näringsfrihetslagen, så att de skulle få
frihet att idka det hur som helst och släppa in hur många bilar som helst utan
licens på landsvägarna. Då ville man ha en lag, men när det föreslås att genom
lag vinna trygghet mot biltrafiken till människornas liv, lemmar och
egendom, då får det inte vara fråga om någon lag längre. Då önskas reglering
fortfarande endast genom administrativ författning, kanske därför att
därigenom anses bilorganisationerna lättare få inflytande på författningens
redigering.

Jag yrkar således, herr talman, först bifall till mitt yrkande, att riksdagen
bör äska, att skydd mot motortrafikens äventyr regleras genom en lag om trafiksäkerhet
och icke genom administrativ författning.

Herr Linder: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Jag tycker, att borgmästarens i Malmö yttrande är väl
kortfattat. Anser Linder, att det verkligen är riktigt att gå till väga på det
här sättet? Varför är det riktigt?

. Herr Linder: Jag skall säga förre borgmästaren i Stockholm, att det är så
litet att ta på, vad han har sagt. Här vi emellertid komma till de särskilda
paragraferna, och om herr Lindhagen då har några speciella punkter, där han
vill göra något yrkande, kan jag ju där närmare yttra mig. Jag hade tänkt,
att när herr Lindhagen hann fram till den av honom mycket omtalade hastigheten,
kunde vi talas vid om den saken ett litet slag.

Emellertid liar jag suttit och uppmärksamt hört på vad herr Lindhagen sagt.
J_ag har också läst herr Lindhagens motioner och sökt bilda mig en uppfattning
därom. Jag finner visst och sant, att herr Lindhagen har fog för klagomal,
men herr Lindhagen är inte den ende, som kommer med sådana. Herr
Lindhagen säger därvidlag inte någonting annat än vad mången annan tycker
och tänker i denna sak. Men det är inte säkert, att man bemästrar dessa
ting på det sätt. som herr Lindhagen tänkt sig. Jag vill framhålla för herr
Lindhagen, att, åtminstone såvitt angår detta land, människorna göra allt vad
de kunna och allt vad som står i deras förmåga för att bemästra de svårigheter,
som ha uppkommit med bilismen. ° Det är inte tillräckligt att komma med
allmänna talesätt härom, utan man måste verkligen också göra någonting, och
det kan man inte göra pa något annat sätt än genom att söka få fram goda
bestämmelser att efterleva. När herr Lindhagen säger, att lagarna inte efterlevas
på detta område, så är det helt enkelt inte sant. Vi måtte väl veta
detta båda två, det skulle väl vara att tala mot bättre vetande, om man hävdade
någonting annat; domstolarna överflöda ju av s. k. bilmål. Att påstå,
att inte åklagarna sysselsätta sig med dessa ting är oriktigt. När herr Lindhagen
säger, att om han vore åklagare etc., skulle det snart bli slut på det här
— ja, då ber jag: tala om vad det är, herr Lindhagen tänker göra då! Det är
ju dock inte herr Lindhagen, som är diktator i detta land — ännu. Vad är
det, som skulle kunna göras för att få hela folket med på vad herr Lindhagen
önskar? Det har jag inte hört talas om. Herr Lindhagen talar om en sådan
allmän sak som att man skall göra lag och inte administrativ författning. Blir
det bättre för det? Tror inte herr Lindhagen, att domstolarna kunna tillämpa

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

107

Om fastställande i lag av vägtrafikstadgans huvudsakliga föreskrifter.

(Forts.)

de administrativa författningarna med kraft? Har inte förresten herr Lindhagen
varit med om en lag också i det avseendet såsom ett utflöde ur automobilförfattningar,
där fylleri vid ratten belägges med urbota straff? Gör inte
samhället så gott det kan? Jag har för övrigt för ganska länge sedan suttit
här och läst igenom på sidan 139, som vi framdeles komma till, allt vad herr
Lindhagen där räknar upp. Det är ett program, skall jag tala om för herr
Lindhagen, som, såvitt jag kan bedöma med min erfarenhet och min synvidd,
skulle ta ungefär hundra år att förverkliga. Jag menar, att vi få hålla oss
inom det rimligas gränser och inte bara komma med allmänna talesätt.

Det står för övrigt någonting här, som jag tycker, att man får ta fasta på,
även om det har sina svårigheter och trångmål. Det står, att vi få försöka att
hjälpas åt alla på denna punkt och visa varandra ömsesidig hänsyn.

Jag kan verkligen inte för ögonblicket svara herr Lindhagen annat än detta,
men när vi komma till de reella punkterna, kan jag kanske säga något. Men
det är som bekant så, att det finns fall, då man inte kan svara. Herr Lindhagen
erinrar sig kanske något sådant.

Herr Lindhagen: Den siste talaren håller sig inte till det ämne, som nu
föreligger. Yi komma för övrigt sedan till hastigheten och många andra detaljfrågor,
som finnas specificerade i fjolårets motion och åberopats i min
motion i år. Om det är någon som »talat bara i allmänhet» så är det väl
Under, som i sitt föregående anförande icke gjorde annat.

Mitt realprogram är enligt vad alla andra hittintills sagt mig det utförligaste
som framkommit och rör sig i allt på jorden. Även överståthållareämbetets
trafikråd har officiellt yttrat, att det innehåller många tänkvärda uppslag och
går vida utöver vad rådet sysselsatte sig med. Om Linder tycker som han
sade, att det går åt hundra år exempelvis för att lagstiftningarna om statsplanen
och om vägar på landet skola mera syssla med vår tids utveckling, än
som hitintills skett, så kan man förstå att allting måste gå hopplöst.

Men den nya generationen är ganska livligt inställd för att ta vara på
sina egna aktualiteter. Så det reder sig nog fortare än herr Linder tror,
blott man tar uti med tingen för dagen.

Jag talar för övrigt inte för mig själv, utan för de årligen i hundratal dödade
och i tusental lemlästade jämte deras familjer. En sådan angelägenhet
får ej tövas med. Sedan gammalt har skydd skapats genom lag och ej lättvindigare
överlämnas åt administrativt godtycke, när det gällt så viktiga
angelägenheter för individen. Det var en av andra kammarens främsta programpunkter
vid sekelskiftet. Andra lagutskottet har i år uttalat sig i samma
riktning vid behandlingen av propositionen om motorfordonens konkurrens
med järnvägarna. Förhållandena böra regleras genom näringsfrihetslagstiftningen
och icke läsligt genom administrativt godtycke, ansåg lagutskottet.

Det är detta ämne, varmed kammaren i anledning av mitt här ommotionerade
yrkande för ögonblicket sysselsätter sig eller åtminstone bör göra det. Jag
kan ej hjälpa, om borgmästaren i Malmö i olikhet med förre borgmästaren
i Stockholm ej intresserar sig för denna angelägenhet.

Vi övergår därför till nästa ärende, herr talman.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande
av utskottets yttrande i nu ifrågavarande del samt vidare, enligt herr Lindhagens
yrkande, därpå att riksdagen skulle förorda, att vägtrafikstadgans huvudsakliga
föreskrifter fastställdes i lag; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

108

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Utskottets å sid. 78 gjorda yttrande beträffande 1 § av förslaget till vägtrafikstadga.

Godkändes.

Ang. fot- Utskottets å sid. 82 gjorda yttrande beträffande 2 § av förslaget till väqtragangares
an-f{k r

svar for ovar-1 &-

samt gående. Berörda paragraf kade följande avfattning:

"V arje vägfarande skall iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till förekommande,
av olycksfall betingas, av omständigheterna. Han skall uppträda
hänsynsfullt mot andra vägfarande och mot dem, som bo eller eljest uppehålla
sig vid vägen. Han skall efterkomma polismans anvisningar till trafikens
ordnande och stanna, när polisman därtill giver tecken.

Utskottet, som i sitt utlåtande erinrat om att paragrafens bestämmelser
vore tillämpliga å samtliga vägfarande, alltså icke endast å
förare av fordon, därunder inbegripen bland annat även cyklande, utan
jämväl å gående m. fl., hade anfört, att utskottet ansåge det föreslagna stadgandet
hava erhållit en lämplig avfattning och icke funnit skäl till erinran mot
detsamma.

I en vid paragrafen avgiven reservation hade herr Lindhagen bland annat
påyrkat att fotgängare icke skulle åtalas och bötfällas annat än om de uppenbarligen
av tredska eller okynne lade hinder i vägen för bilfarten genom ett
sådant otillbörligt tillvägagångssätt samt att vid sidan av böter och frihetsstraff
borde för trafikförseelser införas även varning att icke falla offer för
den av samhället självt instiftade och på bilorganisationernas begäran tillåtna
likställigheten mellan olikställda: och hade herr Lindhagen hemställt om riksdagens
förord för dessa yrkanden.

Herr Lindhagen: Här har gjort åtskilliga yrkanden. Jag kommer icke att
begära votering annat än vid punkten om trottoarer på landsvägarna. Där står
jag kanske ensam, under det att första lagutskottet förra året var så gott
som enhälligt med därom. Det blir intressant att se, om första kammaren
finner, att det inte behövs trottoarer vid landsvägarna och således ej att taga hänsyn
till fotgängarnas äventyr och bekvämlighet. Det skall inskrivas kulturhistoria
också i riksdagsprotokollen.

I § 2 är det fråga om varsamheten. Upphovet till sakernas nuvarande
tillstånd är motorismen. Det är således den, som bör iakttaga varsamhet.
Till en början gav lagstiftningen också uttryck för åskådningen, att motorförarna
skulle vara varsamma. Men i den mån tiden gick samt länsstyrelser,
regeringar och särskilt bilismens experter fingo sitt ord med i laget, fordrades
och stadgades »likställighet i varsamheten». Likställighet mellan totalt olika
och olikställda vägfarande. På den punkten befinna vi oss nu. Det är den
historiska utvecklingen.

Jag menar, att här i lagen bör återinföras något uttryck för olikställigheten.
Det har därför också föreslagits, att åtal icke skall ske mot fotgängare,
som icke kunnat iakttaga all den varsamhet, som bilismen har gjort det
omöjligt för dem att kunna iakttaga i varje fall. Ty individen är väl inte
bara en maskin, som endast tänker på bilarna. Han tänker väl på sina ärenden
och sina bekymmer samt förbiser därför lätt det ena och hinner ej iakttaga
det andra i den stora bilhetsens böljegång från skilda väderstreck.

Det har framför allt föreslagits, att fotgängare icke skola kunna åtalas, när
de endast åsamkat sig själva skada av bilarnas framfart. Men det är en
specialitet, åtminstone hos Stockholmsåklagarna, att så snart de kunna få tag

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

109

Ang. fotgängares ansvar för ovarsamt gående. (Forts.)
i en person, som endast åsamkat sig själv skada, äro de i alla fall bums över
honom. Sådant väckte löje hos opinionen överallt i landet när man genom
mitt olycksfall fick veta att något sådant praktiseras. Nyligen avgjorde
hovrätten ett mål, där tre ledamöter mot en dömde, att när någon fotgängare
skadar bara sig själv, kan detta inte bli föremål för åtal. Sedan kom målet
till högsta domstolen, som beslöt med 4 röster mot 3, att den ifrågavarande
personen borde dömas på sätt skett i underrätten. De tre hade samma åsikter
som hovrätten. Här stodo således 6 överdomare mot 5. För detta mål är
närmare redogjort i min motion 1:21 år 1935. Nu hemställer jag, att regeringen
vid författningens slutliga redigering tar hänsyn till den allmänna
opinionens, av sakens natur och dessa sex överrättsdomares stödda åsikt i detta
fall. Den naturliga olikställigheten mellan orsak och verkan skulle då åter
få ett vederbörligt uttryck i författningen.

Däremot böra fotgängare åtalas, när de uppenbarligen av tredska och okynne
lägga hinder i vägen för biltrafiken, men det bör stå i författningen att
det är då de skola åtalas.

Nu säger man också, att den bästa och största varsamheten vinnes genom
att bilisterna få hålla fri fart överallt. Det är lösen i detta utskottsbetänkande,
att den kollektiva bilförarkårens bästa förstånd och samvete är den
bästa vägledningen. Men liksom varje människa har sitt särskilda ansikte
— intet är likt det andra — så har också varje människa sin särskilda själ,
olik alla andra. Det finns inte något kollektivt förstånd hos alla bilförare,
utan de ha var och en sitt särskilda förstånd, eller sin särskilda brist på
förstånd, i det avseendet. Därför vänta vi fotgängare tåligt och iakttaga
rimlig försiktighet, av självbevarelsedrift. Vi veta inte, vem som sitter vid
ratten i den bil, som nalkas och måste därför räkna med att det kan vara en
bilterrorist eller en särdeles obetänksam människa. Att grunda den obegränsade
farten på det bästa förståndet hos en kollektivitet är ett förbiseende
av naturlagarna.

Det hemställes, att Kungl. Maj:t vid slutlig utformning av trafikstadgan
tar hänsyn även till vad av mig anförts ovan och i övrigt i mina två motioner
i ämnet vid 1935 års riksdag, i en motion vid 1936 års riksdag samt i min
reservation till förevarande utskottsbetänkande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr andre vice talmannen, att
därunder endast yrkats, av herr Lindhagen, att riksdagen skulle förorda de
yrkanden, som framställts i den av honom vid förevarande paragraf avgivna
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets yttrande
i nu föredragna del samt vidare enligt herr Lindhagens yrkande; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Utskottets å sid. 88 gjorda yttrande beträffande 3 § av förslaget till vägtrafikstadga.

Godkändes.

Utskottets å sid. 90 gjorda yttrande beträffande å § 1 mom. av förslaget tillAn<)- övergång
vägtrafikstadga. Ul\m\ik.''

Berörda moment hade följande lydelse:

Annan vägfarande än gående bör, där så lämpligen kan ske, färdas å körbanans
vänstra del.

110

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. möte
med eller om
körning av
gående m. m

Ang. övergång till högertrafik. (Forts.)

Om vid färd i kurva, gatu- eller annan vägkorsning, backe eller annorstädes
utsikten över vägen är skymd, skall vägfarande, som här avses, städse hålla
till vänster å körbanan.

Utskottet, som erinrat om att vägtrafiksakkunniga upptagit till övervägande
spörsmålet, huruvida vårt land borde övergå till systemet med högertrafik,
hade beträffande det nu ifrågavarande momentet anfört:

»Enär frågan om införande av högertrafik är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning i anledning av vägtrafiksakkunnigas förslag, anser sig utskottet
icke vilja föreslå riksdagen att göra något ytterligare uttalande i ämnet.»

I en beträffande momentet avgiven reservation hade herr Lindhagen anfört
vissa skäl, som talade för en övergång till högertrafik, men yttrat, att han
trots dessa skäl dock finge låta sig nöja med utskottets uttalande.

Herr Lindhagen: Detta gäller högertrafiken. Där har jag gjort ett yrkande,
att ur internationell och även ur den svenska bilfabrikationens synpunkt är
det av vikt att denna fråga inte skjutes upp, tills den kanske blir omöjlig
att lösa.

Jag tycker, att riksdagen påminner om att den saken omedelbart bör tagas
upp till övervägande.

^Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter propositioner gjordes, först
på godkännande av utskottets nu föredragna yttrande samt vidare, enligt herr
Lindhagens yrkande, därpå att riksdagen skulle uttala sig för ett övervägande
av frågan om övergång till högertrafik; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets å sid. 93 gjorda yttrande beträffande 4 § 3 mom. av förslaget till
vägtrafikstadga.

Godkändes.

Utskottets å sid. 94 gjorda yttrande beträffande 4 § 4 mom. första stycket av
''förslaget till vägtrafikstadga.

• Ifrågavarande stycke var så lydande:

Vägfarande, varom i detta kapitel förmäles, åligger att vid möte med eller
omkörning av gående lämna denne rådrum att vika åt sidan ävensom möjliggöra
för honom att förfoga över tillräckligt utrymme å vägbanan.

Berörda stycke motsvarades i gällande stadga av 3 § 1 mom. andra stycket
enligt vilket den som framför fordon skulle, där särskild gångbana icke
vore anordnad, såvitt möjligt låta gående utan intrång färdas närmast vägkanten.

Utskottet hade i sitt utlåtande erinrat om att herr Lindhagen i motionen
I: 21 vid 1935 års riksdag framställt vissa önskemål i ämnet men att nämnda
motion i förevarande del avslagits. Utskottet hade därefter yttrat:

»Enligt utskottets mening tillgodoser den av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen
bättre än motsvarande föreskrift i gällande vägtrafikstadga fotgängarnas
intresse att erhålla tillräckligt utrymme å vägarna. Emot vad sålunda
i propositionen föreslagits har utskottet icke haft något att erinra. Vad
som anförts i motionen, vilken varit föremål för prövning av fjolårets riksdag
och då i förevarande del avslagits, har utskottet icke ansett böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

111

Ang. möte med eller omkörning av gående m. m. (Forts.)

Reservation hade anmälts av herr Lindhagen, som hemställt om riksdagens
förord för vissa i reservationen framställda yrkanden, bland annat avseende
skyldighet för förare av automobil att hålla trottoaravstånd till viss bredd
öppet dels för fotgängare och dels för cyklister.

Herr Lindhagen: Här har jag en reservation. Jag yrkade förra året, och
det yrkar jag också nu, att för vägar, där det inte redan finnes trottoarer,
skall det i författningen, den må fortfarande vara administrativ eller bliva
lag, stadgas skyldighet att hålla trottoaravstånd vid passerandet av fotgängare
och cyklister, så att dessa inte som nu drivas ut i dikena eller på renarna
eller helt enkelt köras ikull bakifrån och dödas, såsom händer. Det kan hända
på natten, när det är svårare att se. Detta kan inträffa, även när fotgängarna
hålla sig längst ut på vägen vid själva dikeskanten. Och så dödas de. Bilarna
skola för säkerhets skull också ha skyldighet att stanna. Min åklagare
sade åt min gentlemannachaufför: ni kunde ju använda ett knep, som sällan
brukas, nämligen att stanna bilen! Jag har aldrig sett, att sådant förekommer,
utan bilförarna mena, att de skola ha rätt att hålla farten.

I fråga om dessa två saker yrkar jag således, att trottoaravstånd skola hållas,
och kan man inte det, skola bilarna stanna.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först på
godkännande av utskottets yttrande i nu förevarande del samt vidare, i enlighet
med herr Lindhagens yrkande, på godkännande av den av honom därom
anförda reservationen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets å sid. 97 och 98 gjorda yttranden beträffande 4 § 5 och 6 mom.,
5 § första stycket samt 7 § av förslaget till vägtrafikstadga.

Godkändes.

Utskottets å sid. 99 gjorda yttrande beträffande 10 § av förslaget till väg- Ang- rätten
trafikstadga. atl begagna

* gangbana och

Nämnda paragraf lydde: cykelbana.

Annan vägfarande än gående må ej begagna gångbana. Ej heller må annan
sådan vägfarande än cyklande begagna cykelbana. Yad ovan stadgats må
dock ej utgöra hinder för färd tvärsöver gångbana eller cykelbana, där så är
erforderligt, eller för sådan banas befarande av annan giltig orsak.

I vägtrafiksakkunnigas förslag hade för 10 § första stycket föreslagits följande
avfattning:

Annan vägfarande än gående må ej begagna gångbana. Ej heller må annan
vägfarande än cyklande begagna cykelbana; dock må cykelbana, där
gångbana icke finnes, kunna användas jämväl av gående. Utan hinder av vad
ovan stadgas må gångbana eller cykelbana, där så finnes erforderligt för färd
tvärsöver banan eller av annan särskild orsak, befaras jämväl av annan vägfarande
än sådan, för vilken banan är avsedd.

Härom hade utskottet anfört:

»Kungl. Maj :ts förslag i förevarande paragraf lider av en viss oklarhet.
Av detsamma framgår ej med tydlighet, huruvida gående skall äga rätt att
använda cykelbana. Enligt 14 § 1 mom. i samma förslag bör gående, där
gångbana finnes, använda denna. Om gångbana finnes, torde skäl saknas
att låta gående använda cykelbana. Då första stycket i de sakkunnigas för -

112

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. rätten att begagna gångbana och cykelbana. (Forts.)
slag enligt utskottets mening erhållit en lyckligare avfattning än propositionens
förslag, får utskottet föreslå, att förevarande paragraf avfattas i överensstämmelse
med nämnda stycke.»

Reservationer hade avgivits

1) av herr Lindhagen, som av angivna orsaker förordat propositionens förslag
med den förändringen, att ordet »sådan» i andra satsen utginge;

2) av herr Norman, som på anförda skäl ansett, att utskottet beträffande
10 § bort utan ändring förorda Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Norman: Herr talman! I denna paragraf har utskottet förordat en
ändring av Kungl. Maj :ts förslag, som inte riktigt passar, åtminstone inte
i det sammanhanget. Jag får be de ärade ledamöterna att slå upp sidan 25.
Då finna ni, att där står ett tredje kapitel med rubriken »Särskilda bestämmelser
för andra vägfarande än gående». Det kapitel omfattar §§ 3—13. Nu
ha trafiksakkunniga, efter vad jag kan förstå, begått en lapsus i sitt förslag,
då de i tionde paragrafen ha intagit ett stadgande, som gäller gående. Motionärerna
i det här fallet ha gjort likaså och utskottet har följt i spåren och
föreslagit, att riksdagen skall uttala sig för första stycket av de sakkunnigas
förslag i denna paragraf. Där står det i andra punkten: »Ej heller må annan
vägfarande än cyklande begagna cykelbana; dock må cykelbana, där
gångbana icke finnes, kunna användas jämväl av gående.» Kungl. Maj :t
föreslår indirekt detsamma, då Kungl. Maj:ts förslag lyder så här: »Annan
vägfarande än gående må ej begagna gångbana. Ej heller må annan sådan
vägfarande» — alltså annan än gående — »än cyklande begagna cykelbana.»
Utskottet menar, att Kungl. Maj:ts formulering där är oklar. Jag finner
den däremot mycket klar och redig och riktigt utsäga, vad som skall sägas,
utan att något denna paragraf ovidkommande kommer in i detta stadgande.
Om det skall stadgas någon rätt för gående att begagna cykelbana, så bör
detta, efter vad jag kan förstå, intagas i § 14, som innehåller just de stadganden,
som äro avsedda för gående. Nu finner jag det för min del alldeles onödigt,
att det göres ett sådant där särskilt påpekande, att gående i särskilda
fall må använda cykelbana. Enligt bestämmelserna i § 10, sådan Kungl.
Maj:t har föreslagit den, jämförda med vad Kungl. Maj:t föreslagit i § 14,
är detta enligt min mening tydligt och klart utsagt.

Jag hemställer därför om bifall till min reservation vid denna paragraf.

Herr Lindhagen: Utskottet har här föreslagit bifall till de sakkunnigas förslag.
Det är synnerligen olyckligt formulerat i två avseenden. För det första
förutsättes — och uppmuntras således -— att vid allfarsvägar kunna inrättas
cykelbanor, men inte gångbanor. Den ordningen skall det väl i alla fall inte
gå. För det andra föreslås en sak, som inte borde få ifrågakomma, nämligen
att cykelbanan bör kunna användas jämväl av gående. Det blir ju olidligt
både för gående och cyklande, om bäggedera hänvisas till att använda cykelbanan.
Hur kan man föreslå något sådant! Jag vet inte, om utskottet har
tillstyrkt det, men i samma veva står det så här: »Å väg skall den, som framför
fordon, såvitt möjligt låta gående utan intrång färdas närmast vägkanten.
» Det är verkligen frikostigt! »Såvitt möjligt» ■—■ annars kör man över
honom förstås! Det är sakkunskapen — ifrån automobilklubben.

Jag yrkar bifall till propositionen, som är rättvis och begriplig, bara man
stryker ordet »sådan», som står på tredje raden i propositionens formulering,
vilken återfinnes i utskottsutlåtandet på sidan 98. Detta ord gör det inte sammanhängande
för mig, men strykes det, får man en mycket bra och klar be -

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

113

Ang. rätten att begagna gångbana och cykelbana. (Forts.)
stämmelse. »Annan vägfarande», står det i propositionen, »än gående må ej
begagna gångbana. Ej heller må annan . . . vägfarande än cyklande begagna
cykelbana.» Där ha vi cyklarna. »Yad ovan stadgats må dock ej utgöra hinder
för färd tvärsöver gångbana eller cykelbana, där så är erforderligt, eller
för sådan banas befarande av annan giltig orsak.» Det är ju en redig och
begriplig paragraf.

Jag vet inte i vad mån herr Normans reservation skiljer sig från min. Det
är väl detsamma, kan jag tro.

Herr Linder: Frågan om placeringen, som herr Norman fört på tal, kan
ju vara en smaksak. Utskottet har i alla händelser funnit, att det kanske
ändå med propositionens formulering av denna paragraf råder en viss oklarhet.
Vi ha därför funnit, att med den placering, som finnes här, är ett tillstyrkande
av sakkunnigas förslag på denna punkt bättre. Vi ha därför gatt
in för detsamma i utskottsutlåtandet. Vi tjocka, att sakkunnigas förslag här
är klarare än propositionens, och vi ha ansett oss böra åtnöja oss med detta.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Norman: Jag skall kanske besvara herr Lindhagens fråga beträffande
innehållet i min reservation i jämförelse med hans. Herr Lindhagens yrkande
innebär enligt min mening precis samma inkonsekvens som utskottets yrkande,
då genom att ordet »sådan» borttages det i detta kapitel kommer in
ett stadgande, som gäller gående, vilket inte alls hör hemma i detta kapitel
utan i fjärde kapitlet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, att därunder förekommit följande yrkanden: Lokatt utskottets yttrande
skulle godkännas i nu föredragna del; 2:o), av herr Lindhagen, att kammaren
skulle godkänna den av honom därom anförda reservationen; samt 3:o),
av herr Norman, att den av honom vid förevarande paragraf avgivna reservationen
skulle godkännas.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen pa godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Norman begärde votering, i anledning varav herr andre vice talmannen
upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr andre vice talmannen sig finna de
härå avgivna svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga bifall till herr Normans yrkande.

Herr Lindhagen äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående andra lagutskottets
å sid. 99 i utlåtande nr 55 gjorda yttrande beträffande 10 § av
Kungl. Maj :ts förslag till vägtrafikstadga antager bifall till herr Normans
yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall
till herr Lindhagens yrkande.

Första kammarens protokoll 1986. Nr -4(3.

114

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. rätten att begagna gångbana och cykelbana. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner andra lagutskottets å sid. 99 i utlåtande nr 55 gjorda
yttrande beträffande 10 § av Kungl. Maj :ts förslag till vägtrafikstadga,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Norman därom anförda reservationen.

oSedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser: och
befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. tillstånd Utskottets å sid. 100 gjorda yttrande beträffande 11 § av förslaget till väg -

till vissa tävlingar
å väg.

trafikstadga.

Denna paragraf hade följande avfattning:

Å väg må tävling med motorfordon eller cykel ej anordnas, utan att vederbörande
länsstyrelse finner anledning meddela tillstånd därtill. Gives tillstånd
har länsstyrelsen att meddela nödiga föreskrifter till förebyggande av
fara och olägenhet för trafiken och dem, som äro bosatta eller uppehålla sig
utmed vägen, ävensom att i övrigt vid tillståndet fästa de villkor, som kunna
finnas påkallade.

Utskottet hade härom anfört, att utskottet ansett sig kunna lämna den föreslagna
bestämmelsen utan erinran.

Keservation hade anmälts av herrar P. Sandström, Hage och Olovson i Västerås,
vilka ansett, att tävlingar med motorfordon borde vara förbjudna.

Herr Sandström: Två ledamöter från den andra kammaren ha jämte mig
avgivit en reservation beträffande § 11 i vägtrafikstadgan. Jag anser mig
emellertid icke ha skäl att framställa något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning godkändes utskottets yttrande i nu föredragna
del.

Utskottets å sid. 101 och 105 gjorda yttranden beträffande 12 §, 13 § 1 mom.
och 17 § av förslaget till vägtrafikstadga.

Godkändes.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

115

TJtsJcoitets å sid. 109 gjorda yttrande beträffande 18 § 1 mom. första stycket
av förslaget till vägtrafikstadga.

Detta stycke var så lydande:

Om med dragare förspänt fordon framföres å allmän väg under mörker,
skola å fordonet eller dragaren föras antingen en eller flera tända lyktor, så
anbragta, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån, eller
ock reflexanordning, som återkastar sken såväl framåt som bakåt. Lyktor
och reflexanordning skola visa vitt, blåvitt eller gult ljus framåt och sådant
eller rött ljus bakåt.

Berörda stycke motsvarades i gällande vägtrafikstadga av 5 § andra och
tredje styckena, vilka voro av följande lydelse:

Därest sådant finnes av behovet uppenbarligen påkallat, må länsstyrelse
beträffande viss väg med livlig trafik förordna, att å med dragare förspänt
fordon, som under mörker framföras å vägen, eller å dess dragare skall föras
antingen tänd lykta så anbragt, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån
som bakifrån, eller ock reflexanordningar, som vid belysning återkasta
sken såväl framåt som bakåt. Lykta och reflexanordningar skola visa vitt
ljus framåt och rött ljus bakåt. Sådant förordnande, som ej må avse med
dragare förspänt ofjädrat arbetsåkdon, må innehålla de undantag, länsstyrelsen
finner erforderliga, och skall kungöras samt, i den ordning länsstyrelsen
bestämmer, tillkännagivas medelst anslag å eller invid vägen.

Reflexanordning skall vara av typ, som godkänts av Konungen eller den
myndighet, Konungen därtill förordnar.

I de likalydande motionerna 1:360 av herr John Gustavson m. fl. och
II: 693 av herr Andersson i Ovanmyra m. fl. samt I: 319 av herr Elof Andersson
m. fl. och II: 655 av herr Norell m. fl., hade föreslagits, att bestämmelserna
angående skyldighet att föra lykta eller reflexanordning å hästfordon
skulle givas samma innehåll som i nu gällande stadga.

I motionen I: 21 vid förra årets riksdag hade herr Lindhagen anfört:

»Motorismens även i riksdagen framställda krav, att hästfordon skola förses
med lyktor vid mörkrets inbrott, synes mig ej förtjäna avseende. I varje
fall bör en sådan ytterligare militarisering av vägarna för bilismens bekvämlighet
bekostas av bilskattemedlen med hästfordonens befriande från de ifrågasatta
utgifterna.»

I detta ämne hade utskottet yttrat:

»(Enligt utskottets uppfattning synas strängare bestämmelser än de nu gällande
icke böra ifrågakomma. Utskottet vill därför förorda, att det huvudsakliga
innehållet av gällande bestämmelser angående skyldighet att föra
lykta eller reflexanordning upptages i en kommande ny vägtrafikstadga. I
viss överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag torde emellertid böra stadgas,
att lyktor och reflexanordningar skola visa vitt, blåvitt eller gult ljus
framåt och rött ljus bakåt.»

Reservation hade avgivits av herr Lindhanen, som ansett, att utskottet bort
föreslå riksdagen att uttala, att någon skyldighet överhuvud taget icke borde
föreligga att föra lykta eller reflexanordningar å med dragare förspänt fordon.

Herr Lindhagen: Jag försummade nyss i föredragningens brådska tillfälle
att yrka bifall till min reservation till förmån för herr Aronsons m. fl.
motion i andra kammaren som jag tycker är riktig. Jag ber motionärerna
om ursäkt och hoppas att Kungl. Maj:t beaktar motionen och reservationen.

Ang. förande
av lykta eller
reflixanordning
å hästfordon.

116

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. förande av lykta eller reflexanordning å hästfordon. (Forts.)

I det nu förevarande ämnet har jag ansett, att någon skyldighet över huvud
taget inte bör stadgas att föra lykta eller reflexanordningar å med dragare
förspänt fordon, så snart det begagnar sig av eller tillfälligtvis kommer in på
landsväg. Lantmännen vilja ju i allmänhet ej heller veta av det. Att nu gå
längre än redan stadgats är så mycket mindre påkallat. Bilisternas krav på
denna punkt är såsom i andra fall icke tillkommet för att skydda andra vägfarande,
utan för att bilarna skola få köra fort och gentilt och slippa se sig för.
Sedan kommer man väl och vill, att vi fotgängare skola ha en lykta på ryggen
och en på bröstet, vilket väl i bilarnes nyssnämnda intresse vore ännu mer
påkallat. Det går för långt, och vi böra stämma i bäcken. Jag yrkar bifall
till min reservation.

Herr Nyländer: Vi ha här kommit in på ett ämne, som jag för min del för
ett par år sedan i motioner har framställt förslag om, nämligen just i enlighet
med det förslag, som nu har framlagts av de sakkunniga och av föredragande
departementschefen. Det nära nog förvånar mig, att utskottet enhälligt
har gått på en annan linje, nämligen på de nuvarande bestämmelserna,
som ju bara innebära det, att det bör ankomma på länsstyrelsen att för viss
väg föreskriva, att belysningsanordningar eller reflexglas skola finnas på
hästskjuts. Jag vill inte taga upp någon lång debatt om detta, men jag beklagar,
att det inte ännu har gått upp för kammarens ledamöter och för den
stora allmänheten vilket skydd det är för alla dem, som måste färdas med
hästskjutsar, att på sina fordon använda dylika reflexglas. De kosta någon
krona, kanske 1.25 i inköp, och det kan sålunda inte på något sätt anses vara
någonting betungande för den enskilde ägaren till ett hästfordon. Jag tycker,
att det är mycket sorgligt, att inte utskottet har kunnat lyfta sig till litet mera
känsla för trafiksäkerheten. Här bevilja vi exempelvis till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande ett ganska stort belopp. Det ha vi gjort
både förra året och i år med 50,000 kronor vartdera året, och alla deklarera,
när man talar med dem, vilket intresse man har för trafiksäkerheten, men
det är på denna punkt, som om tungan säger en sak men hjärtat är långt ifrån
att ha något intresse i själva ärendet.

Jag tänker inte här framställa något yrkande, då det inte finnes någon
enda, som har varit saklig nog att följa departementschefen och de sakkunniga
på denna punkt. Jag har endast velat beklaga den oerhörda efterblivenhet
och brist på känsla för utvecklingen, som utskottet har visat, och som jag
kan förstå, att även kammaren kommer att nu i dag visa.

Herr Linder: Ja, det ligger mycket i vad herr Nyländer sade. Detta är
en gammal fråga, många gånger diskuterad. För min del har jag och flera
med mig i utskottet vid mer än ett tillfälle yrkat på, att dessa belysningsanordningar
skulle komma till stånd, men det har varje gång strandat på det
önskemål, som har framförts från bondehåll. Det har alltid varit en önskan
från det hållet, att man här skulle hålla sig till en viss gammal frihet och
inte onödigt besvära med kostnader. Vi ha nog, precis som herr Nyländer
uttryckte sig, alltjämt haft sinne för att det är det enda riktiga, att man
skulle ha ifrågavarande belysningsanordningar. De äro ett led i utvecklingen,
som man med rätt kan kräva, men det är faktiskt också av hänsyn till
den från böndernas håll uttalade önskan, som vi låtit det bero. Vi ha också
denna gång liksom många gånger förut stannat vid, att det icke skall bli
strängare bestämmelser än vad det nu är. Jag vill alls inte påstå, att detta
är ett utlåtande av utskottet i trötthetens tecken, utan det är helt enkelt så,
att vi ha låtit bönderna få sina önskemål tillgodosedda i denna punkt och så

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

117

Ang. förande av lykta eller reflexanordning å hästfordon. (Forts.)
få vi ju se, om inte utvecklingen med nödvändighet sedermera för saken vidare
fram. Hittills har det väl inte skett så många eller stora olyckor, till
följd av att dessa reflexanordningar ha saknats, och då ha vi tyckt, att det
inte varit skäl att göra något åt saken.

Herr Branting: Då jag under min erfarenhet som praktiserande jurist
sett en del fall, där svåra trafikolyckor inträffat tydligen på grund av avsaknad
av sådana belysningsanordningar, som här äro i fråga, har jag för
min del ganska svårt att intaga den passiva hållning, som man nu förutsätter.
Jag vill i stället tillåta mig framställa yrkande om bifall till paragrafen i
den lydelse den har enligt Kungl. Maj:ts förslag. Jag hoppas, att herr Nyländer
vill stödja detta yrkande.

Herr Sederliolm: När man skall bedöma den här frågan, bör man ju först
bilda sig en mening om vilka svårigheter det kan möta med en föreskrift om
förande av sådant ljus, som här är föreslaget i Kungl. Maj :ts proposition.
Det går nog rätt bra att förse vanliga åkdon med ett sådant ljus, men om vi
tänka oss, att en lantman är ute och åker med ett. halmlass så är det rätt
så besvärligt att anbringa en sådan belysningsanordning. Om han kör med ett
timmerlass eller ett vedlass, så är det också besvärligt men kanske allra mest
när han åker hem på vintern med kälkar och inte har annat än kälkarna, som
lian sitter på. Då vore det ganska svårt att iakttaga en sådan föreskrift.
Många sådana svårigheter kunna uppstå, som göra, att det kommer att från
lantbefolkningens sida anses som en onödig pålaga och ett trakasseri med en
sådan bestämmelse. Jag skulle emellertid inte säga så mycket om det, om
det verkligen vore anledning att, som den föregående talaren här gjort, påstå,
att trafikolyckor ofta uppstå av denna anledning. Jag har som landshövding
haft tillfälle att göra en undersökning. Jag skickade ut cirkulär till alla
polismyndigheter, landsfiskaler o. s. v. med förfrågan huruvida under deras
tjänstetid något fall inträffat, där en trafikolycka kunde sättas i samband
med det förhållandet, att man inte var skyldig att föra ljus, och ingen sådan
polisman kunde uppgiva något sådant fall inom Södermanlands län. Om nu
herr Branting råkat få något eller några fall så tror jag, att det är ett ganska
enastående fall, och jag tror inte, att den fara, som herr Nyländer här
talade om, alls är så stor, som man velat förespegla, att den skulle vara. Det
iakttages så pass stor försiktighet från de åkandes sida — både från deras
sida, som köra bil, och från deras, vilka åka med hästskjuts, att på denna
grund olyckor icke bruka uppstå. Jag ber därför att få j^rka bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herr Svensson, Martin.

Herr Nyländer: Ja, herr talman, jag kan naturligtvis inte ha något att invända
mot den undersökning, som herr Sederholm såsom landshövding i Södermans
län verkställt. Jag tror, att den säkerligen har givit det resultat,
som svarade mot verkligheten, men jag kan också omnämna, att när jag för
ett par år sedan drev denna sak två år å rad såsom motionär här i kammaren,
fick jag från personer, som jag aldrig har träffat och aldrig hört talas om,
men vilka äro intresserade för detta, det ena brevet efter det andra med massor
av tidningsurklipp med skildringar av olyckor, som voro direkt föranledda
därav, att någon som helst belysningsanordning inte funnits, på hästfordonen.
Det var särskilt en norrlandsläkare -— jag kommer inte nu ihåg hans placering
-— som hade en hel del fall att relatera, och jag tror även, att jag då
gav honom några antydningar om vad som hade inträffat.

118

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. förande av lykta eller reflexanordning å hästfordon. (Forts.)

Och beträffande de uttalanden, som herr Sederholm gjorde om att det vore
så besvärligt att anbringa dessa reflexglas på fordon av olika slag, så kan
inte detta uttalande bero på annat än att herr Sederholrn inte har sett alla de
olika typer av sådana reflexglas, som finnas i marknaden och, som jag sade,
för en mycket ringa penning. Det finnes sådana, som mycket lätt kunna
hakas fast om man bara har en rem påspikad på en del av vagnen, och det
finnes sådana, som äro monterade på en rem ungefär som ett vanligt klockarmband,
och som man alltså kan spänna upp på vilken uppstående stolpe
eller del av fordonet som helst. Och vad framsidan beträffar så är det mycket
enkelt att anbringa ett sådant glas i hästens pannrem eller möjligen på bogremmen,
om han har en sådan. För närvarande är det oftast så, att det första
man ser av en skjuts, då man möter den, är glansen i hästens ögon, men
aur mycket mera effektivt vore det inte, om det verkligen funnes ett reflexglas
på exempelvis pannremmen! Då har man genast klart för sig, att man
möter ett hästfordon.

Seda,n herr Branting har framställt yrkande om bifall till Kungl. Maj:ts
proposition, ber jag att få instämma i detta.

Herr statsrådet Leo: Herr talman! Jag vill bara med ett par ord i likhet
med herr Nyländer beklaga, att denna gamla omstridda säkerhetsfråga inte
heller denna gång tycks fa en tillfredsställande lösning, men i likhet med herr
Nyländer inser jag det hopplösa i att gentemot ett enhälligt utskott söka få
önskemålet igenom. Jag vill dock för min rent personliga del säga, att jag
överhuvud taget icke förstår hur någon människa, gående eller åkande, i dessa
tider vågar sig ut på en landsväg i mörkret utan att vara försedd med en reflexanordning,
som kan varna bilisterna, och jag tycker det skulle ligga i vars
och ens eget intresse att vara med om genomförandet av den enkla och billigt
verkställda säkerhetsanordning, som föreslås i Kungl. Maj ds proposition.

Herr Lindhagen: Vid detta tillfälle talar, synes mig, statsrådet som om
hänsyn endast skall tagas till bilisterna. Varför skall man vara utsatt för
att bli överkörd av bilisterna, om man inte har en lykta? Bilisterna få väl
kora varsamt även om natten. Äro de vägarnas konungar, och får deras fart
inte på något sätt hindras? Det är nog så, som landshövdingen i Södermanlands
län sade, att det måste vara mycket sällan som det blir olyckor av den
här anledningen. Herr Brantings fall var kanske det enda, ty så många lära
väl inte ha förekommit på den advokatbyrån, men nu har det redan blivit pluralis,
och hålla vi på en stund så blir det snart hundra. Var det ett fall,
Branting, eller var det flera? Det var nog bara ett fall, och vad olyckan bestod
i vet jag inte heller, men det var väl en vagn, som skadades, eller en bil,
som skadades.

När människor sitta i så där stora skyddsvärn som ett åkdon av ena eller
andra slaget brukar det ju avlöpa utan några människooffer i varje fall. Men
jag vill säga Nyländer, att jag har fått mig tillsända tidningar och brev om
mångahanda olyckor och vet att det också förekommer, att fotgängare på
nätterna blivit överkörda och dödade. I ett fall berodde det på en oerhörd försummelse
från bilägarens sida. Han bara körde bakifrån på och över en förhoppningsfull
ung man, som höll sig i yttersta utkanten av vägen, och dödade
honom. Jag tror inte heller, att det förekommer i så stor utsträckning, men
det händer här och där. En fotgängare har bara sin lilla kropp, som kan
skydda honom, men den, som kör ett fordon eller en vagn, honom skyddar
vagnen, och till och med den, som drar en dragkärra, har genom kärran bättre
skydd än en fotgängare. Det fordras väl då, om Nyländer har medkänsla för

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

119

Ane/, förande av lykta eller reflexanordning å hästfordon. (Forts.)
människorna eller om det inte bara är det förargliga, att bilen inte får hålla sin
fart såsom vägarnas konung, att också fotgängarna ha en lykta på bröstet och
en på ryggen när de gå. Det vore som sagt ännu viktigare, ty för dem ske
lättare olyckor, än för den, som sitter i sin vagn, som skyddar honom, och bilägarna
äro ju också så rädda om sin egen vagn att det är sällan som de köra
på en skjuts ens på nätterna.

Jag har åkt bil på andra sidan havet i Lettland en kolmörk natt. Vi passerade
otaliga foror med hö till Riga. Vi susade förbi dem, men inte hade de
några lyktor på sig.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag skall be att få instämma i vad herr
Sederholm har sagt. Det är mycket sällan man hör, att det har blivit sammanstötningar
med en hästskjuts, och på den ort jag är ifrån tror jag man kan
räkna hela år innan man ser något sådant fall. Däremot är det riktigt som
herr Lindhagen sade, att fotgängarna äro ännu mer utsatta. Herr Nyländer
borde ha kommit med det förslaget också, att fotgängare skola ha en röd lykta
bak och vitt sken framtill. Det var på stora landsvägen mellan Landskrona
och Malmö ett par lantbrukare, som stodo och resonerade på gångbanan. Det
kom en bil i full fart, och stänkskärmen tog dem och kastade dem flera meter
utåt marken. Den ene dog tvärt, och om den andre vet jag inte, om han blev
vid liv. Sådant händer mycket ofta. Nu beror det på, om herr Nyländer har
större ömhet om bilarna, ty om de taga törn mot en lastvagn kommer det att
märkas. När de däremot kora över en människa så skadar det inte bilen. Det
är bara människan, som får släppa livet till. För min del tycker jag, att det
är lika nödvändigt, att man säger att gående skola vara klädda i sådana lyktor
som hästfordonen. Med hästfordonen är det, som herr Sederholm sade, så,
att det mycket sällan inträffar någon skada. Därför kan jag inte finna, att
det är nödvändigt att gå den här vägen. Då får det nog tagas så, att allt
kommer med. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Englund: Herr talman! Herr Lindhagens hållning till den här frågan
är ju grundad på ett personlighetskomplex, som kan hänföras till en viss för
honom beklaglig erfarenhet, men att den erfarenheten skall generaliseras i alla
väder och i alla sammanhang på det sätt, som här skett, kan jag icke anse
vara riktigt.

Jag har som publicist i en ganska stor tidning en rätt vidsträckt erfarenhet,
givetvis bara iakttagelsevis, vilken anknyter sig till vad herr Branting här
yttrade. Det är ingalunda på det sättet, att det är så sällan, som olyckstillbud
och svåra olyckstillbud inträffa på landsvägarna, särskilt i de delar av landet,
där vägarna gå fram genom skogrika trakter, och var och en, som någon gång
medan mörker råder har suttit i en bil och upplevat den nervösa chock, som
ofta kan inträffa då det i mörkret dyker upp en hästskjuts, som man inte
riktigt vet på vilken sida man skall taga, inser nog hur befogat det är, att en
ändring kommer till stånd i det avseende, som det här är fråga om. Det
räcker ingalunda, som herr Lindhagen yttrade, med att man far varsamt fram
om natten. En bil må köra fram aldrig så varsamt — om man kommer i en
vägkrök och möter en hästskjuts, något som ingalunda är så ovanligt, som det
här göres gällande, så kan ju trots all varsamhet ett olyckstillbud inträffa.
Jag erinrar mig några under de senaste åren i min hembygd inträffade ganska
ruskiga olyckshändelser av detta slag som jag inte skall skildra. Särskilt
ett rinner mig i minnet. Det var då en skakel från ett hästfordon klippte
av huvudet på en människa som satt i sidvagnen till en motorcykel. Att i

120

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. förande av lykta eller reflexanordning å hästfordon. (Forts.)

Skåne, som herr Henriksson säger, olyckor av det slag jag tänker på inte äro
så talrika är ganska självklart. Där föreligga inte sådana sikthinder som i
andra delar av landet, där det inte finns öppna, siktbara områden kring vägarna.

Jag kan för min del, herr talman, inte förstå det sega motstånd, som nästan
under hela motorismens senare utveckling här i landet har framträtt, därvid
man alltid åberopar lantmännens, som man anser självfallna, intresse av att i
dessa saker få vara och fara efter vägarna hur som helst. Det är inte något
obilligt krav, tycker jag, att om en hästfora kommer en avtagsväg från en arbetsplats
ut på allmän landsväg, som det ofta händer i Dalarna eller Norrland
eller var som helst, den skall ha täten markerad med ljus och ljusreflex till
ledning för andra vägfarande. Herr Nyländer, som är bilexpert och en verklig
auktoritet på detta område och vars ord alltså bör tillmätas en avgörande betydelse,
framhåller också att det är ett ganska billigt krav att en vägfarande
skall markera sin närvaro. Man viftar inte bort detta genom att skämtsamt
tala om, att fotgängare skola ha lyktor både fram och bak. Det är inte därom
frågan rör sig, och man skall inte försöka att fullständigt osakligt skämta bort
en allvarlig sak. Man tycker det är för mycket begärt att hästfordon på landsvägen
skola markera sin närvaro med ljus. Men numera håller man efter cyklisterna
mycket effektivt och i varje fall mycket bättre än förut, och jag skulle
tro att cyklisterna nu, då de fara vägarna fram, inte bara ha en lykta som är
synlig på långt håll, utan även bakljus, så att en bil som kommer bakifrån ser
den framförvarande cyklisten. Ett sådant anspråk bör man också kunna ställa
på hästskjutsarna, att deras närvaro på landsvägarna verkligen syns.

Jag vill med dessa korta orcl instämma i herr Brantings yrkande.

Herr Nyländer: Herr talman! Jag kan inskränka mig till att i likhet med
den siste äTade talaren säga till herr Henriksson, att man inte skall göra den
allvarliga fråga det här gäller, frågan om människors liv, till ett skämtstycke
att roa sig med här i kammaren. Det är verkligen en sak av en sådan betydelse
för den svenska allmänheten, att man inte som herr Henriksson får driva den
till ett skämt. Det gäller ju att ge bilisten en möjlighet att iaktta en ytterligare
hänsyn till hästskjutsarna. Jag anser det mycket viktigt att man ger de befarande
denna möjlighet. Herr statsrådet framhöll alldeles nyss att för den
som är ute nattetid med en hästskjuts borde det vara en känsla av säkerhet att
ha satt på ett reflexglas för att därigenom vara mera skyddad för inträffande
olyckor.

I detta anförande instämde herr Wagnsson, Ruben, och herr Rahmn.

Herr Löfvander: Den fråga vi här diskutera är inte ny. Den har varit
uppe förut i riksdagen, fastän vi de senaste åren varit förskonade från densamma.
Då man skall motivera nödvändigheten av denna belysning framhåller
man alltid den ringa kostnad som den skulle innebära. Jag kan vara med om,
att det inte är någon betydande kostnad, men svårigheten är att alltid kunna
hålla dessa belysningsanordningar i ordning på arbetsåkdon. Detta har också
varit anledning till att tidigare förslag inte bifallits av riksdagen. Samma skäl
kvarstår fortfarande. Det finns ingen möjlighet garantera att alltid belysningen
på arbetsåkdon kan hållas i det skick en lag föreskriver, detta på grund
av den risk för åverkan som alltid förefinnes å dessa fordon, och då riskerar
vederbörande, som råkar ut för ett sådant äventyr, att åtalas. Att frågan inte
är så enkel som herrarna göra gällande framgår därav, att mig veterligt ingen
länsstyrelse begagnat sin befogenhet att utfärda förordning om belysning på

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

121

Ang. förande av lykta eller reflexanordning å hästfordon. (Forts.)
arbetsåkdon. Det var intressant att höra herr Sederholm upplysa, att det i Södermanlands
län inte förekommit något fall av sådana olyckor, vilka så ofta
påstås inträffa.

Jag kan inte bibringa mig den uppfattningen att denna åtgärd är nödvändig.
Jag har kört bil i många år och inte råkat ut för några äventyr av dylikt slag.
Kör man bara ordentligt fram på vägarna nattetid så reder man sig utan en
sådan här belysning. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Henriksson: Herr talman! Det var ett mycket egendomligt uttryck
som herr Nyländer tog sig för att använda, då han sade att jag tog denna_ saken
skämtsamt. Jag har tvärtom tagit den mycket allvarligt, men jag. har inte
tagit det så allvarligt med en lastvagn som jag har gjort med en människa som
blir överkörd. Lastvagnen är någonting man kan skaffa igen för en rimlig
kostnad, men ett människoliv, då det kanske gäller en familjeförsörjare, anser
jag vara värre. Det är därför jag har sagt, att en människa är värre utsatt än
en lastvagn, ty den får bilföraren akta sig litet för.

Jag vill också säga till herrarna: det finns ljussignaler och ljudsignaler vid
järnvägarna och allt möjligt sådant. Man har börjat tänka på att ta bort dem
för att folk numera skulle ha blivit tillräckligt varsamma. Men vad händer?
Mitt under det signalen ringer, mitt under det ljuset är framme, det skarpa
ljuset som syns på långt håll, kör man rakt på tåget. Det har många gånger
konstaterats att sikten varit fri, ingenting har varit i vägen, och ändå händer
sådant. Hur kan man då tänka sig, att det lilla ljus, som skulle finnas på en
hästskjuts, kommer att göra så mycket för den sortens bilförare? Att så inte
blir fallet borde herr Nyländer ha klart för sig också.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottsförslaget. Det finns inte
något skäl att handla så som herr Nyländer vill.

Herr Collecn: Jag skall väl också vittna litet i denna sak i egenskap av
gammal domare. Jag har de senare åren haft åtminstone tre fall, då hästskjutsar
blivit påkörda av automobiler. Det yttrades här mera skämtsamt, att man
kanske skall begära att fotgängare nu också skola förses med reflexljus eller
lykta, men jag tycker inte det skulle vara så förfärligt märkvärdigt om det bestämdes.
Ty en människa som är rädd om livet ger sig inte ut i mörkret på en
av bilar mycket befaren väg utan att tänka sig för hur hon skall skydda sig. Det
kan hon mycket lätt göra med ett reflexljus fram och ett bak. Så det är som
sagt inte så mycket att skämta med. Det kanske inte behövs i denna tid, ty,
som en chaufför sade: Gud ske lov, att damerna ha korta kjolar igen, så att,
man ser de ljusa benen! Det tyckte han var en välsignelse och det är nog så
med många, många chaufförer. Men om kjolarna bli längre igen får man kanske
fundera på att sätta på dem reflexljus.

Jag instämmer i herr Nyländers yrkande.

Herr Lindhagen: I utskottet var det lantmännen som absolut satte sig emot
förslaget i propositionen. Dels kunde inte sådant ljus sättas på alla skjutsar
både fram och bak, och dels blev man tvungen att vidta sådana försiktighetsåtgärder,
även om man bara skulle köra över en allmän väg för att komma från
sitt stall till en äga på andra sidan. Kunde inte bilarna också få vänja sig iaklta
försiktighet och inte köra på sådana här vagnar? Herrar Englund och Nyländer
ha verkligen också »komplex.» De påstå att jag har fotgängarkomplex,
vilket nog är riktigt, men de glömma att de sitta inne, så det förslår, med
bilägare-, bilförare- eller bilåkarekomplex, nämligen just de för vägfreden i
landet farliga komplexen.

122

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. förande av lykta eller reflexanordning å hästfordon. (Forts.)

En talare från Skåne, erinrade nyss Nyländer, som sagt att man inte
skulle skämta bort en allvarlig fråga, varför han var så ivrig när det var fråga
om skjutsar och inte när det var fråga om fotgängare. Det är väl också en allvarlig
fråga, då man vet att de äro mera utsatta för olyckorna. Varför? Kanske
därför att bilisterna i sin omedvetna komplexstämning frukta först och
främst skada på sin bil, men kör lian över en fotgängare blir det mera sällan
skada på bilen.

Herr Nyländer: Herr talman! Jag finner att denna debatt har gått vida
över gränserna för vad man kan tillåta sig att säga genom sådana insinuationer
som exempelvis den herr Lindhagen nu kom med, att jag hellre skulle köra över
en människa än riskera en skada på bilen. Jag väntar att herr Lindhagen ber
om ursäkt för ett sådant uttalande. Till herr Henriksson kan jag säga ungefär
detsamma, när han sade sig tro att bilförarna nära nog sikta på att köra över
människor. Jag skall tala om för herr Henriksson, att åtminstone i den del
av landet där jag vistas och där jag i huvudsak har kört ha vi så mycket hänsyn
till en skjutskarl som vi mota, att vi inte vilja att han skall råka i olycka.
Man skall inte — det säger jag ännu en gång, herr Henriksson — försöka göra
detta till ett skämtstycke genom att tala om, att fotgängare borde vara mer
eller mindre lysande i sitt uppträdande.

o Till herr Löfvander vill jag lämna en saklig upplysning. Han visste inte
något fall, där en länsstyrelse använt den rätt som tillerkänts den att påbjuda
reflexglas eller ljus för vissa vägar. Jag kan tala om för herr Löfvander, att
det finns många län, där sådana bestämmelser finnas på åtskilliga vägar. Jag
har stött på dem på många håll och vet att många här i kammaren känna till
saken. Men faran ligger just däri, att när man kör från ett län eller härad, där
sådant är påbjudet, in i ett annat län, så tror man fortfarande att hästskjutsarna
äro utrustade på det sättet, och om så inte är fallet kunna olyckor inträffa, just
på grund av att enhetliga bestämmelser saknas. Det är däri den stora faran
ligger.

Herr Wagnsson, Kuben: Herr talman! I början av debatten kring vägtrafikstadgan
höll herr Lindhagen ett temperamentsfullt anförande, i vilket
han bland annat omnämnde, att under föregående år ett stort antal trafikolyckor
inträffat i vårt land, som resulterat i trehundra dödade människor.
Han riktade också en ganska allvarlig anklagelse mot utskottet därför att inte
detta beaktat denna fråga och velat vidta någon effektiv åtgärd till skydd för
människoliv. När sedan utskottets talesman, herr Linder, hos herr Lindhagen
efterlyste vilka åtgärder han ville vidta för att åstadkomma detta skydd,
blev herr Lindhagen honom svaret skyldig. I stället har herr Lindhagen nu
givit svaret genom att energiskt motsätta sig åtgärder med detta syfte. För
min egen del tror jag, herr talman, att om man biträder Kungl. Maj :ts förslag
i denna del och samtidigt räknar med en tillräckligt lång övergångstid för
ikraftträdandet av dessa bestämmelser, så skulle man därmed tillmötesgå olika
berättigade önskemål och framför allt bidra till att öka skyddet för människoliv.
Jag biträder alltså herr Brantings yrkande.

Herr Gustavson, John: Vid denna punkt har jag väckt en motion om avslag
på förslaget om anbringande av belysningsanordningar på alla slag av fordon.
Det är inte av likgiltighet för vare sig körkarl eller häst eller lass, utan det
är på grund av svårigheterna att tillämpa en sådan lag som vi anse att det bör
göras undantag. Herr Nyländer bör tänka efter, hur det skulle gå till att
anordna effektiv belysning på halmlass, timmerlass, gödsellass eller rislass,

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

123

Ang. förande av lykta eller reflexanordning å hästfordon. (Forts.)
d. v. s. lass med grenar eller bränsle, som man kör hem från skogen. Jag tror
inte det blir så förfärligt lätt. Det skulle stöta på så stora svårigheter i praktiken
att tillämpa en sådan bestämmelse, att det skulle vara så gott som omöjligt.
Det förekommer heller inte så ofta att man kör sådana lass nattetid, men
har man varit i skogen på kvällen och det börjar natta på och det är lång väg
hem, så att man kan bli tvungen att köra någon timme efter mörkrets inbrott,
så får man antingen lov att stanna där man är eller riskera att bli bötfälld
under hemfärden. Nej, det är absolut omöjligt att anbringa belysning enligt
de föreskrifter som Kungl. Maj:t föreslagit, så att den blir effektiv. Och jag
vill säga herr Nyländer att det inte är svårare att upptäcka en körkarl, som
går bredvid sitt hölass eller sitter på detsamma, än en människa som går ensam
på vägen. Det är nog inte så galet, det som herr Lindhagen yttrade om denna
sak.

Jag ber med dessa ord att få ansluta mig till dem som yrka bifall till utskottets
förslag.

I herr John Gustavsons yttrande instämde herr Karlsson, Gottfrid.

Herr Englund: Herr Lindhagen är ibland ganska frikostig med att göra
insinuationer. Jag har för min del inte yttrat mig för bilägare eller bilförare.
Jag har aldrig ägt en bil eller tagit i en bilratt men däremot varit bilpassagerare
mångfaldiga gånger, och det är med en sådans erfarenhet, som jag här
vågar ta till orda. Detta om den saken.

Sedan vill jag tillfoga en fråga till herr Löfvander. När lantbrukarungdomen
överallt i landet är ute och cyklar på vägarna, har den alltid lykta och
bakljus. Det går alldeles förträffligt, och var man än kommer kan man möta
på vägarna långa, långa kavalkader av cyklande ungdom. Skall det vara
svårare att göra ett ljus på en hästskjuts och se till, att det fyller vissa förpliktelser,
än att kontrollera en cykellykta? Vad herrarna säga rimmar inte
alls vid en jämförelse med vissa förhållanden i verkligheten.

Herr Branting: Man gör gällande att det skulle stöta på stora praktiska
svårigheter att anbringa nu ifrågavarande belysningsanordningar på vissa slag
av fordon. Samtidigt är det ostridigt att länsstyrelserna äga rättighet att påbjuda
sådan belysnings anbringande även på dessa vagnar. Det är vidare
upplyst, att länsstyrelserna i vissa län meddelat förordnande härom. Vore det
riktigt, som man här gör gällande, att det överhuvud taget inte låter sig göra
att anbringa denna belysning på vissa fordon, skulle väl konsekvensen ha fordrat
att man väckt förslag om avskaffande av länsstyrelsernas befogenhet att
meddela ett sådant omöjligt förordnande. Något sådant förslag har emellertid
inte synts till.

Herr Lindhagen: Jag vill inte yttra mig om länsstyrelsens förfarande, men
det har ju förklarats att på vissa skjutsar, exempelvis vanliga personvagnar,
ljus kan anbringas men inte på andra. Om så är förhållandet föreställer jag
mig, att länsstyrelserna bara tillämpa förordningen på sådana vagnar för vilka
den passar och inte på de andra. Och inte kan väl Branting påstå, att han har
någon erfarenhet av hur det tillämpas.

Det var en talare som ville, att jag skulle be om ursäkt. Det kan jag verkligen
inte göra, ty jag har blivit beskylld för att handla under komplex. Jag
vill skydda de svaga, och hade jag inte blivit överkörd, så hade jag i alla fall
väckt min motion, ty det har jag varit betänkt på länge. Herr Nyländer handlar
också under komplex, och därför äro vi oansvariga båda två och inte vid
våra sinnens fulla bruk.

124

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Om jörbud
mot rökning
vid framförande
av automobil.

Ang. förande av lykta eller reflexanordning å hästfordon. (Forts.)

Herr Wagnsson kom som stadsbo och hoverade sig och sade att jag blivit
Linder svaret skyldig. Det visar att han inte alls begriper vad det är fråga
om och icke ens hörde det uttryckliga svar, som jag gav Linder på hans i detta
fall särdeles underliga anförande. Då jag har väckt fredsmotioner, har
Wagnsson såsom ordförande i ett tillfälligt utskott och även annorstädes alltid
yrkat avslag på dem, både stora och små, och det är tydligen detta motsatsförhållande,
som också nu skall upprätthållas, då det gäller den för Wagnsson
likaledes obekanta vägfreden.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr andre vice talmannen
anförde, att därunder yrkats l:o) att utskottets yttrande skulle godkännas i
nu ifrågavarande del; 2:o), av herr Branting, att kammaren skulle förklara,
att den ej funnit skäl till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag; samt 3:o), av
herr Lindhagen, att kammaren skulle godkänna den av honom därom anförda
reservationen.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner andra lagutskottets å sid. 109 i utlåtande nr 55 gjorda
yttrande beträffande 18 § 1 mom. första stycket av Kungl. Maj:ts förslag
till vägtrafikstadga, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, förklarar kammaren, att den ej funnit skäl till erinran mot
Kungl. Maj :ts förslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, occh därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Utskottets å sid. 109 och 110 gjorda yttranden beträffande 19 § av förslaget
till vägtrafikstadga.

Godkändes.

Utskottets å sid. 110 gjorda yttrande beträffande 20 § 7 mom. av förslaget
till vägtrafikstadga.

Detta moment lydde:

Förare må icke röka tobak vid framförande av automobil i tättbebyggt
samhälle.

Ifrågavarande bestämmelse hade oförändrad upptagits från 21 § 7 mom.
gällande motorfordonsförordning.

I motionen II: 723 av herr Jeppsson m. fl. hade föreslagits, att stadgandet
skulle utgå, då förbudet att röka tobak numera syntes vara föråldrat.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

125

Om förbud mot rökning vid framförande av automobil. (Forts.)

Utskottet liade anfört, att utskottet i likhet med motionärerna ansåge, att
förevarande stadgande borde utgå.

Herr Lindhagen hade i avgiven reservation hemställt om riksdagens förord
för totalförbud för förare att röka tobak vid framförande av automobil
eller, om detta ej bifölles, att åtminstone det nuvarande partiella förbudet
måtte bibehållas.

Herr Lindhagen: Detta är en pikant historia. Det gäller om bilföraren skall
få röka i bilen eller icke under fart. För närvarande är det stadgat, att när
bilen passerar ett samhälle med mera sammanträngd bebyggelse, får föraren
icke röka, men när han kör mera i ödemarker får han röka i bilen. Utskottet
har föreslagit att man skall få röka vid alla tillfällen och således även vid färd
genom sammanträngd bebyggelse.

Nu vill jag fästa uppmärksamhet på, att en förare icke får vara berusad,
varken mer eller mindre. Men trots att det är honom påbjudet att inte underlåta
den utomordentligaste vaksamhet, skall det tillåtas honom att förslappa
och distrahera sig med utövande av tobaksrökning under fart överallt och
alltid.

Detta förordas av utskottet på det skäl, som anförts av motionärerna, vilka
ansett förbudet mot rökning under fart även i bygder med sammanträngd befolkning,
vara »föråldrat». Detta är ett föga vackert betyg för svenska folkets
karaktärsdaning och förmåga av självövervinnelse.

Jag hemställde om kammarens förordning för totalt förbud mot förare att
röka tobak vid framförande av automobil. Men sådan rökning tillåter nog
herr Wagnsson också, det är jag övertygad om, därför att jag gjort detta yrkande.
Om mitt yrkande inte bifalles, hemställes, att det nuvarande partiella
förbudet åtminstone bibehålies.

Likaväl som en förare inte får på något sätt vara berusad, inte ens så, att
graden av berusningen endast kan genom blodprov ådagaläggas, bör han inte
få distraheras och förslappas med tobaksbruk just när människors liv och
lemmar stå på spel inför hans självbehärskning. En unikt »ovarsam» lagstiftning
således.

Därtill må uppmärksamheten fästas på, att riksdagen två gånger på mitt
förslag enhälligt förordat ett upplysningsarbete till förekommande av tobaksmissbruk.
Här tillstyrker utskottet, såsom mig synes i synnerligen oträngt
mål, just ett sådant missbruk.

Det återstår i sådant fall fotfolket den förhoppningen, att Kungl. Maj :t skall
rätta till en sådan förlöpning av riksdagen i blind underkastelse för sina gentlemannachaufförers
upplopp mot rimlig ordning och »varsamhet» till och med
på denna punkt.

Häri instämde herr Andersson, Anders.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först
på godkännande av utskottets yttrande i nu föredragna del samt vidare, enligt
herr Lindhagens yrkande, på godkännande av den av honom därom anförda
reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets å sid. 111 gjorda yttrande beträffande 22 § av förslaget till
vägtrafikstadga.

Godkändes.

126

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang auto- Utskottets å sid. 114 gjorda yttrande beträffande 23 § 1 mom. av förslaget
Citryl m vägtrafikstadga.

Detta moment hade följande avfattning:

Automobil med ett största hjultryck överstigande 2,000 kilogram må ej
framföras å allmän väg, gata eller annan allmän plats utan särskilt tillstånd.
Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller,
om trafiken skall försiggå inom viss stads område, hos polismyndigheten i
staden.

Utskottet hade i sitt utlåtande erinrat om att enligt 2 § 1 mom. i Kungl.
Maj:ts förslag till motorfordonsförordning automobils största hjultryck motsvarade
den tyngd, som, när automobilens vikt uppginge till dess totalvikt,
uppbures av det mest belastade hjulet, samt att automobils totalvikt utgjorde
dess tjänstevikt med tillägg av i fråga om personautomobil, den beräknade
vikten av det största antal passagerare, för vilket automobilen vore avsedd,
och beträffande omnibus eller lastautomobil, den beräknade vikten av det
största antal personer utom föraren och den största last, varför automobilen
vore inrättad (maximilast).

I anledning av väckta motioner hade utskottet sedermera förordat, att i
förevarande moment måtte införas en bestämmelse om rätt att framföra automobil,
vars högsta hjultryck efter den i nyssnämnda moment angivna beräkningsgrunden
överstege 2,000 kilogram eller eljest medgivet största hjultryck,
därest automobilen lastats så att dess förhandenvarande hjultryck icke
överstege det högsta tillåtna. Utskottet hade därvid uttalat, att utskottet icke
förbisåge; att övervakningen av bestämmelsens iakttagande kunde bliva förenad
med vissa svårigheter.

Reservation hade anförts av herrar Linder, Frändén, Lindhagen, Norman,
Hage och Olovson i Västerås, vilka ansett, att Kungl. Maj:ts förslag bort
lämnas utan erinran.

Herr statsrådet Leo: Herr talman! För min del har jag med undantag för
den nyss behandlade punkten om anbringande av reflexanordningar på hästfordon
inte känt något behov att yttra mig angående utskottets utlåtande
förrän nu.

Vi komma här till två paragrafer, 23 och 24 §§, där utskottet gjort ett par
avvikelser ifrån Kungl. Maj:ts förslag, som jag inte anser vara välbetänkta.
Övriga jämkningar och justeringar, som utskottet företagit i propositionen,
ha varit av mindre betydelse och mera rört rena smakfrågor, som inte varit av
något större intresse. I föreliggande punkt har utskottet föreslagit, att det oberoende
av en bils högsta teoretiska hjultryck skall vara tillåtet att färdas med
den på en väg, tillåten endast för ett visst hjultryck, om bara det faktiska hjultrycket
håller sig under det för vägen tillåtna högsta hjultrycket. Detta kan
kanske lättast med ett exempel åskådliggöras. För närvarande gäller för vägar
i allmänhet ett högsta hjultryck på 2,000 kilogram, och om en bil har ett
teoretiskt högre hjultryck än 2,000 kilogram får den bilen inte utan särskilt
tillstånd färdas på dessa vägar, även om bilen vid tillfället inte har högre last
än att hjultrycket håller sig under dessa 2,000 kilogram. Nu föreslår som sagt
utskottet, att även om bilen teoretiskt har högre hjultryck än dessa 2,000 kilogram,
skall den få framföras efter dessa vägar, om bara faktiskt hjultrycket
håller sig under 2,000 kilogram.

Utskottet säger självt, då utskottet föreslår denna ändring i Kungl. Maj:ts
förslag, att utskottet ingalunda förbiser att svårigheter kunna uppstå rörande
övervakningen, och däri har utskottet alldeles rätt. Men vad betyder detta

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

127

Ang. automobils högsta hjultryck. (Forts.)
utskottets medgivande? Jo, det betyder, att man genom den bestämmelse,
som utskottet nu vill införa, faktiskt kommer att fresta en hel del personer
till lagöverträdelser. Man kommer att fresta dem till att utnyttja bilens högsta
lastförmåga även om hjultrycket därvid skulle överstiga det för vederbörande
väg tillåtna, fresta dem att göra detta i förhoppning, att de inte skola
bli upptäckta. Jag anser det vara orätt mot våra lastbilschaufförer, och det
är dem, det här gäller, att på det sättet nära nog locka dem till äventyrligheter,
som kunna få mycket besvärliga följder för dem. Vi veta, att om en chaufför
några gånger brutit mot bestämmelserna i motorfordonsförordningen eller
vägtrafikstadgan, riskerar han att få sitt körkort indraget, och för en chaufför
i yrkesmässig trafik betyder denna körkortsindragning ofta, att han blir berövad
sitt levebröd under hela den tid, körkortsindragningen varar. Jag tror,
att den bestämmelse vi ha, och som vi hela tiden haft, är enklare, rejälare och
mera ägnad att förhindra missbruk. Där får vederbörande veta, att om hans
bil kan taga högre last än den på viss väg tillåtna, får inte bilen gå fram på
vägen. Det är visserligen sant, att detta i vissa fall kan medföra resultat,
som kunna synas obilliga och stela, men jag tror, att detta i längden är den
tryggaste lösningen och den, som inte minst till bilägarnas och chaufförernas
egen nytta förhindrar missbruk och därigenom också hindrar dem från att
komma i kollision med lagens bestämmelser.

Jag ber för min del att få rekommendera Kungl. Maj:ts förslag i ifrågavarande
punkt.

Herr Tamm, Gustaf: Ja, herr talman, i stort sett har utskottet nästan på
alla punkter utom i fråga om vissa smådetaljer, som vi talat om nyss, följt den
kungl. propositionen. Vad det här gäller, framgår av själva huvudförslaget,
att det högsta hjultrycket endast skall få gå upp till 2,000 kilogram i normala
fall, och i den delen har även utskottsmajoriteten följt propositionen och
alltså avstyrkt en motion, som har yrkat på allmänt tillstånd till högre hjultryck.
Detta ha vi gjort med hänsyn till vägarna, eftersom det kanske inte är
så många vägar i alla delar av landet, som hålla för ökat hjultryck.

I detta fall är som herr statsrådet framhöll den enda meningsskiljaktigheten,
att en bil med exempelvis 2.500 kilograms hjultryck enligt utskottets mening
bör få köra med låt oss säga halv last på de vägar, där den inte har rätt fatt
köra med det högre hjultrycket, ty då skulle man inte belasta vägarna hårdare
med denna bil än om man kör med en mindre bil, till exempel en vagn med
2,000 kilograms hjultryck, vilken har full last.

Nu framhåller herr statsrådet såsom huvudmotiv för att han avstyrker denna
lättnad, att den enligt min mening praktiska anordning, som utskottet föreslagit,
skulle mången gång kunna fresta till lagöverträdelse. Ja, utskottet har
även strukit under, att utskottet observerat den saken, men vi veta, hur ofta
det tyvärr är så redan nu, att bilchaufförer lasta sina bilar långt utöver vad
de ha rätt till. Frestelsen föreligger ju nästan alltid för en chaufför — inte
alltid men i många fall — att »överlasta» sin bil för att förtjäna litet mera.
Jag förstår så väl borr statsrådets uppfattning. Man bör ju inte med full
klarhet om att det inleder folk i frestelse åstadkomma en sådan lagstiftning,
att folk i onödan frestas. Vi ha dock ansett, att frestelsen skulle över huvud
vara lika stor ändå, och att den förekommer i så många fall, att detta inte
skulle ha någon större betydelse. Hela vårt förslag har alltså gått ut på att
få en praktisk tillämpning. Ställer man nu å andra sidan emot detta obenägenheten
att inleda bilförare i frestelse, så förstår jag ju, att man kan väga
dessa synpunkter mot varandra. Jag för min del anser det inte vara någon
sorts livssak, att man tager utskottets hemställan på denna punkt, och jag

128

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. autonwhils högsta hjultryck. (Forts.)
skulle bara vilja säga, att jag skulle kunna gå med på statsrådets inställning
till denna punkt med hänsyn till motiveringen, att folk inte skall frestas till
lagöverträdelse, om jag skulle kunna räkna på, att herr statsrådet ville med
samma motivering gå med utskottet på den sista punkten, som vi skola resonera
om. Ty det är just där, som vi motivera vår inställning med ungefär
samma sak, men efter vad statsrådet anförde, ha vi kanske inte någon större
utsikt att där få något stöd från honom — vilket vi ju visserligen inte hade
räknat med men kanske litet svagt hoppats på.

Jag får säga, att den praktiska nyttan av denna sak skulle peka på ett bifall
till utskottets förslag. Men då jag nu här har framställt läget precis så,
att jag tror, att var och en kan överväga vad han anser praktiskt, vill jag för
min del, då jag naturligtvis biträder detta utskottets utlåtande, yrka bifall
till det, men jag kan inte underlåta, att jag samtidigt ärligt säger ifrån, att
de betänkligheter, som herr statsrådet här framhållit, naturligtvis också äro
befogade.

Herr Nyländer: Herr talman! Då jag framburit en motion i denna fråga,
tillåter jag mig att säga ett par ord. Jag åhörde med intresse herr statsrådets
yttrande och fäste mig vid ett par ord, som han fällde, nämligen, att
det skulle vara rejälare och enklare med nu gällande bestämmelser. Jag förstår
inte, hur man kan komma till den uppfattningen. Det är just de nu gällande
bestämmelserna, som verka rent absurda kan man säga. Här kan man
—- jag skall gå till ett ytterlighetsfall — komma och köra med en bil, som har
ingen last alls, utan är tom, men den får ej befara vägen, därför att den, om
den vore lastad så högt som dess fulla bärighet medgåve, skulle ha ett hjultryck,
som vore för högt för vägen i fråga. Inte kan det väl av praktiskt
tänkande människor anses riktigt att vara så formalistisk. Det teoretiska
hjultrycket, som står instämplat på vagnen, inverkar väl inte på vägbanan
och utgör väl inte det förstörande moment, som motiverar begränsningen av det
tillåtna hjultrycket för vissa vägar. Man bör sträva till att inte fastna i juridiska
formaliteter, och om man verkligen vill komma fram till sådana bestämmelser,
som äro praktiska för den stora allmänheten, då måste man väl
gå den väg, som utskottsmajoriteten här föreslagit. Vad nu gäller svårigheten
att övervaka de bilar, som skulle köra med reducerad last, förstår jag
inte riktigt det resonemang, som herr statsrådet förde. Det är väl lika stor
anledning att övervaka, att inte de, som ha ett lägre teoretiskt hjultryck på sina
bilar, överskrida detta? Jag tror, att det kanske bland dem är många flera,
som lasta sina bilar över den tillåtna hjultrycksgränsen. Jag liar förut i annat
sammanhang i dag varit inne på samma sak, och det är en erfarenhet, som jag
har vunnit från ofantligt många fall. Däremot tror jag, att om en bilförare
vet med sig, att nu skall han med sin bil, som har ett högsta hjultryck av så
och så många kilogram, trafikera en väg, där endast ett mindre hjultryck är
tillåtet, då kommer han att vara mycket mera försiktig vid framförandet av
sin bil och se till, att lasten inte överstiger det tillåtna, just därför att han
har anledning att vänta särskild undersökning angående den last han har,
medan han däremot, då han kör på de stora huvudvägarna med mycket större
last, tänker, att där är inte kontrollen så noggrann.

Jag kan således inte tillmäta tillräckligt vitsord åt de betänkligheter, som
herr statsrådet anfört, utan tror på vad som är, om jag så får säga, vettigt
och som folk förstår, nämligen att det är det förhandenvarande hjultrycket,
som inverkar på vägbanan och inte det teoretiska hjultryck, som står instämplat
på bilen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

129

Ang. automobils högsta hjultryck. (Forts.)

Herr Linder: Det exempel, som herr Nyländer tog fram med den tomma
vagnen, är väl ändå inte riktigt lämpligt att anföra, ty det kan ju inte gärna
tänkas i verkligheten. Det skulle nämligen innebära ett oekonomiskt utnyttjande
av vagnen. Man får i stället alltid tänka sig, att vagnen lastas så, att
det lönar sig så bra som möjligt, lastas så mycket som möjligt, och alltså kommer
det ständigt och jämt att finnas en massa tveksamma fall. Vederbörande
möta i ty fall en statspolis, och han börjar fråga om lasten. Han tycker, den
är bra stor. »Nej», säger föraren, »den är inte mer än vad jag får ha.» -—- »Ja,
det få vi undersöka», svaras det, och så blir det ständiga tvister om saken.
Lasten måste vägas, och vi ha i gång en rätt otrevlig »trafik», om jag så får
säga, som utmynnar i ständiga tvister mellan vederbörande ordningsmän på
vägarna och trafikanterna. Jag förmenar, att liksom hittills det teoretiska
hjultrycket är det säkraste att lita till. Den andra bestämmelsen för med
säkerhet till stora och många tvistigheter.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Nyländer: Herr talman! Jag måste först och främst till herr Linder
säga, att det som han anförde om tvisterna innebär en ganska märkvärdig
uppfattning. Han tror, att dessa fall, då en bil framföres på vägar, där hjultrycket
inte får vara så högt som det hjultryck, bilen är utrustad för .skulle
bli så förfärligt många. Men det är tusentals flera fall, där bilar framföras,
vilkas teoretiska hjultryck icke överstiger det tillåtna, men där lasten ändå är
för hög. Det blir tvister där också, om statspolisen kommer. Det måste vara
mångfaldigt flera fall där detta kommer att inträffa. Då jag talade om. det
extrema fallet, att bilen är utan last, gjorde jag det just därför att jag minns
ett tillfälle, då vederbörande kom med en ny bil, som skulle levereras
på en plats. Bilfirman förde dit bilen tom. Den hade ett påstämplat hjultryck,
som var högre än det för vägen officiellt tillåtna, och mannen, som
körde denna väg, blev åtalad och dömd. När en sådan absurditet kan inträffa
tror jag, herr borgmästaren är med mig och säger, att vi skola väl inte
tvinga in folk i sådana galenskaper, utan vi skola väl rätta sådana här bestämmelser
efter vad som är möjligt att efterleva.

Herr Lindhagen: Det betraktas nu bara som en naturlig utveckling att utnyttja
allfarvägarna mer och mer i bilismens tjänst. Vi äro på väg att tillåta
allt större fordon med stora foror, som förr fördes på järnvägarna, således med
anlitande även av landsvägar, som ännu inte äro skapade för sådan användning.
Hur det kommer att gå med nötning och underhåll av vägarna, lämnar jag
därhän.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande
av utskottets yttrande i nu ifrågavarande del samt vidare på godkännande
av den av herr Linder m. fl. därom anförda reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på godkännande
av utskottets yttrande, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Linder begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner andra lagutskottets å sid. 114 i utlåtande nr 55 gjorda
yttrande beträffande 23 § 1 mom. av Kungl. Maj :ts förslag till vägtrafikstadga,
röstar

Ja;

Första lcammarens protokoll 1936. Nr h6.

130

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. körhatiigheten
vit
färd med
awtomobil.

Ang. automobils högsta hjultryck. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Linder m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringsprositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Utskottets å sid. 115 gjorda yttrande beträffande 23 § 2 mom. av förslaget
till vägtrafikstadga.

Godkändes.

Utskottets å sid. 122 gjorda yttrande beträffande 24 § 1 mom. av förslaget
till vägtrafikstadga.

Nämnda moment var så lydande:

Automobil må icke inom tättbebyggt område framföras med högre hastighet
än 40 kilometer i timmen. Omnibus och lastautomobil må annorstädes ej
framföras med högre hastighet än 50 kilometer i timmen.

Härom hade utskottet yttrat bland annat följande:

»De grundläggande föreskrifterna i 2 och 3 §§ förslaget till vägtrafikstadga
erbjuda ett säkrare skydd mot äventyrlig hastighet än fixerade hastighetsgränser.
Särskilt betydelsefull är den allmänna regeln i 3 § första stycket
om skyldighet för vägfarande ’att vid varje tillfälle anpassa färdhastigheten
efter vad behörig hänsyn till andra vägfarande och till trafiksäkerheten kräver
och nödig försiktighet bjuder’. Erfarenheterna från de år, då den fria
hastigheten varit medgiven för landsbygden i allmänhet, tala för att ett slopande
av bestämda hastighetsgränser under särskilda förhållanden kan komma
att ha för trafiksäkerheten gynnsamma följder. Utskottet finner därför
övervägande skäl tala för att några föreskrifter om högsta medgivna hastigheter
icke böra meddelas för personautomobiler, motorcyklar och lättviktsmotorcyklar
för färd inom tättbebyggt område.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Frändén, Hage, Olovson i Västerås och Hermansson, vilka ansett,
att den av Kungl. Maj:t föreslagna författningstexten bort tillstyrkas,
dock, i överensstämmelse med vad föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
yttrat, med det tillägg, att vederbörande myndigheter skulle,
där trafikförhållandena det medgåve, äga förordna om höjning av maximihastigheten
för personautomobil till högst 50 kilometer i timmen;

2) av herr Lindhagen, som på anförda skäl förordat en viss normal högsta
körhastighet för hela riket, med rätt för vederbörande länsstyrelser att kunna
utsträcka den i vissa fall samt nedsätta den i andra med ledning av allmänna
anvisningar därom i lagen.

Herr statsrådet Leo: Herr talman! Här är en punkt i utskottets utlåtande,
som innebär en avvikelse från Kungl. Maj :ts proposition av kanske något mera
avsevärt intresse. Det gäller frågan om hastigheten i städer och tättbebyggda

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

131

Ang. körhastigheten vid färd med automobil. (Forts.)
samhällen. För närvarande är denna hastighet begränsad till 35 kilometer i
timmen. Den kommitté, som hade att utreda frågan om utarbetande av vägtrafikstadga,
föreslog höjning av denna hastighetsgräns till 50 kilometer. Utskottet
har å sin sida uttalat sig för slopande helt och hållet av varje begränsning
av hastigheten i städer och tättbebyggda samhällen, så att samma bestämmelser,
skulle komma att gälla för dessa områden som för våra landsvägar.
Jag skall nu oförbehållsamt erkänna, att jag helt och hållet delar utskottets
resonemang beträffande frågan om det lämpliga eller olämpliga i att fastställa
en så pass hög gräns för den tillåtna hastigheten som 50 kilometer. Jag
är fullständigt ense med utskottet därom, att det sämsta av allt man kan göra
i denna fråga är att fastställa en för högt maximerad hastighetsgräns. Hellre
än att göra det, bör man som utskottet säger, övergå till den fullständigt fria
hastigheten, ty det är klart att om man sätter upp den tillåtna maximigränsen
för högt, exempelvis till de 50 kilometer, som utredningsmännen föreslagit,
inger man lätt folk den uppfattningen, att, om de bara hålla farten under
denna gräns, ha de uppfyllt allan rättfärdighet. Den första ursäkt, de då
andraga, när de råkat ut för någon olycka, är den, att de ändå hållit sig under
den tillåtna hastigheten, inte överskridit denna, och följaktligen efter egen
mening äro oskyldiga till vad som hänt. Hellre än att fastställa en så hög
maximigräns bör man alltså gå utskottets väg och slopa varje hastighetsbegränsning
men lägga ansvaret helt och hållet på motorförarna för de olyckor
som kunna komma att inträffa på grund av för hög hastighet. Man har ju
nämligen alltid den bestämmelsen att falla tillbaka på i förordningen, att den
körande alltid skall iakttaga vad nödig hänsyn kräver och således bland annat
aldrig hålla högre hastighet än att olyckor kunna undvikas.

Men även här gäller det, att man genom att slopa varje begränsning av hastigheten
lätt lockar människorna i frestelse och därmed i olycka. Det låter
visserligen mycket bra att säga, att man lägger ansvaret på motorföraren själv,
vädjar till hans ansvarskänsla, litar till hans omdöme och på det
sättet vinner garanti för att han aldrig driver upp hastigheten högre
än som vid varje tillfälle kan vara tillåtet och försvarligt med
hänsyn till omständigheterna. Vore det bara så, att man alltid hade
att räkna med omdömesgilla, sakkunniga och ansvarskännande motorförare,
så skulle det väl inte heller vara fråga om annat än att man kunde
följa den av utskottet anvisade vägen och slopa hastighetsbegränsningen. Men
tyvärr är det inte alldeles på det viset, att vi bara ha att räkna med en kår
av motorförare, bestående uteslutande av omdömesgillt, kunnigt och ansvarskännande
folk. Om vi titta på vår rättsstatistik, skola vi finna, vilket verkligt
förfärande stort antal personer, som årligen dömas för förseelser mot vägtrafikstadgan
och motorfordonsförordningen i vårt land. Jag har tagit fram siffrorna
från 1933, vilka äro de senast tillgängliga och de visa, att under 1933 dömdes
för förseelser mot vägtrafikstadgan 23,266 personer och för förseelser mot
motorfordonsförordningen 18,658 personer; sammanlagt äro således över 40,000
personer dömda under ett år för förseelser mot vägtrafikstadgan och motorfordonsförordningen.
Jag tror, att man bara behöver kasta en blick på dessa
siffror för att få klart för sig, att vi tyvärr inte ännu kunna överlämna åt motorförarna
själva att enbart på eget ansvar och med ledning av eget omdöme
och med anlitande av egen kunnighet avgöra bland annat, hur stor hastighe1en
skall vara i våra tättbebyggda samhällen och i våra städer.

Jag tror, att försiktigheten både mot motorförarna själva och mot de oskyldiga
personer, som kunna råka ut för deras mer eller mindre ovarsamma framfart,
bjuder, att vi fortfarande bibehålla en lagom avpassad maximigräns för
den tillåtna hastigheten i städer och samhällen. Jag har för min del ansett,

132

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. körhastigheten vid färd med automobil. (Forts.)
att man skulle kunna något jämka på denna högsta gräns, vilket, som jag
nämnde, för närvarande är 35 kilometer, upp till 40 kilometer, men därutöver
anser jag, att man under inga omständigheter bör gå — för såvitt en maximigräns
överhuvud skall finnas till. Och det vill jag öppet säga, att skulle kammaren
icke dela min mening, att man bör stanna vid en maximigräns av 40
kilometer, ja, då rekommenderar jag kammaren att taga utskottets förslag om
en obegränsad hastighet hellre än att stanna vid en så farligt hög maximigräns
som 50 kilometer, ty det vore, som jag redan nämnt, säkerligen den
sämsta lösningen av alla. Men jag tror, att försiktigheten bjuder oss att
stanna vid den utväg, som är anvisad i propositionen, och vänta med att taga
ytterligare ett steg mot den fria hastigheten, tills vi blivit övertygade, att
körkulturen och hänsynen mot andra vägfarande har gått våra förare litet
mera in i blodet än vad de för närvarande tycks ha gjort.

Herr Linder: Detta är utan tvivel én fråga, som tilldragit sig den största
uppmärksamhet, och jag medger mycket gärna, att det resultat, utskottet kommit
till, kan synas rätt så djärvt. Jag anser mig nu rätt hemma på detta
område, ty jag har varit med om att genomföra den fria hastigheten, då det
gällde landsbygden. Då var man ytterst bekymrad och såg de största faror i
att, som det hette, släppa lös den fria hastigheten. Jag för min del kom av
en händelse att tillhöra dem, som ansågo, att den fria hastigheten var det
enda riktiga, ty så som man for fram på vägarna, såg jag ingen annan möjlighet
att hejda människor, som visa obetänksamhet, än att göra dem ansvariga
så att säga för varje meter, som de körde. Jag minns icke nu i detalj, hur det
kom sig, men efter de överläggningar, som ägde rum i kamrarna, gick man
med på den fria hastigheten. Jag hade, bland annat, också den uppfattningen,
att när man hade fri hastighet i Bulgarien, Ungern, Spanien och Tjeckoslovakiet
o. s. v., också vårt folk kunde anses vara så disciplinerat och organiserat,
att man skulle våga anförtro det en sådan förmån, som man kan anse
rätten att köra med fri hastighet utgör. Jag kan icke tänka mig annat än,
och man har fått det bekräftat av erfarenheten, att den fria hastigheten varit
till välsignelse, sådan den har blivit genomförd, när det gällt landsbygden.

När man nu kommit fram till städerna, veta vi alla, att maximihastigheten
där är bestämd till 35 kilometer i timmen. Men det är också ett faktum, att
alla, så snart som det ges tillfälle därtill, här i staden köra mer än 35 kilometer
i timmen. Det hör väl egentligen till undantagen, att man inte överskrider
denna hastighet. Herr statsrådet har också säkerligen haft på känn,
att ingen i stad kör med den lagstadgade hastigheten. Hade herr statsrådet
då velat sätta kraft bakom ordet och bestämt säga: »Här skall det köras högst
35 kilometer», så hade detta kunnat genomföras eventuellt genom nya tillägg
till straffbestämmelserna, men nu har statsrådet själv givit sig ut på det sluttande
planet. Herr statsrådet tror, att han kan hjälpa upp det förhållande,
att varje människa kör ungefär som han vill i städerna — i den mån han icke
hindras av trafiken — genom att höja gränsen med 5 kilometer. Därmed vinnes
dock ingenting, ty det blir ingen skillnad att tala om — man överskrider
lika lätt en hastighet av 40 kilometer.

I utskottet, där man noga tänkt på denna sak, framställdes frågan: »Varför
skulle man icke kunna få köra med 50 kilometers hastighet? Med de stora
tekniska framstegen, när det gäller bromsinrättningar o. s. v. på bilarna, måtte
det väl inte vara någon konst att pålitligt manövrera och styra en bil, och därför
kan man mycket väl höja hastighetsgränsen till 50 kilometer.» Nu hör
jag bestämt till dem, som vilja, att lagarna skola efterlevas, och jag anser, att
bilisterna böra vara så goda och köra högst 35 kilometer i städerna, men man

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

133

Ang. körhastigheten vid färd med automobil. (Forts.)
ser ju, att de inte ta hänsyn till bestämmelsen om en sådan maximihastighet.
Under sådana förhållanden vill jag, hellre än att fixera 50 kilometers maximihastighet,
gå in för den fria hastigheten. Därmed menar jag, att det kanske
kommer att gestalta sig på det sättet, att man långt ifrån får köra ens med
35 kilometers hastighet, utan får kanske nöja sig med 10—-15 km. JTy här
gäller det samma bestämmelse, som beträffande den fria hastigheten på landsbygden:
där äro förarna skyldiga att i varje ögonblick iakttaga varsamhet och
uppmärksamhet, och det kan kanske till och med hända, att varje bilist vid
olycksfall blir dömd, därför att man kan säga till vederbörande: »Ni har inte
kört tillräckligt försiktigt.» Men det skadar inte, att människor fa sig alagd
denna skyldighet att ständigt och jämt vara på sin vakt. Och var och en, som
har i sina händer ett verktyg, som i sig självt rymmer en så ofantlig kraft, som
en bil gör, har skyldighet mot andra medborgare att alltid vara försiktig.

Jag hade tänkt, att jag skulle sluppit behöva även denna gång ställa mig
i bräschen för den fria hastigheten, men jag har tvingats in i denna situation,
därför att ingen fäster sig vid bestämmelsen om 35 kilometers maximihastighet,
och jag skulle tro — jag säger detta, utan att jag på något vis vill förnärma
herr statsrådet — att man skulle skratta åt en ändrad bestämmelse om
40 kilometers maximihastighet. Så som förhållandena ligga till, vill jag för
min del sätta p för detta sätt att betrakta givna föreskrifter genom att förklara:
»Ni få kora med fri hastighet, men varje ögonblick äro ni ansvariga.»
Det tycker jag är den bästa principen.

När det gäller förhållandena här i Stockholm t. ex., är det klart, att man
inte kan begära, att en bilist skall inskränka sig till att hålla högst 35 kilometers
hastighet på vägen utåt Kristineberg eller dylika ställen, där sikten
är fri. Men stadgar man en maximihastighet av 50 kilometer, blir det så, att
var och en som ställes inför domstol på grund av en olyckshändelse i samband
med bilkörning, svarar: »Ja, men jag har ju inte kört fortare än jag har rätt
till.» . . ...

Under sådana omständigheter menar jag, att jag vill tillåta vad som kallas
för fri hastighet — vilket dock innebär att vederbörande i varje ögonblick
är ansvarig för hur han kör.

Jag yrkar för min del med dessa ord bifall till utskottets hemställan och iar
kanske tillfälle att återkomma sedan under diskussionen.

I detta anförande instämde herr Nyländer.

Herr Pauli: Herr talman! Orsaken till att jag Jjärvts taga till ordet i
denna fråga, något som jag icke har anledning till såsom utskottsmedlem, då
jag icke tillhör detta utskott, och icke heller såsom bilist, är den, att jag har
ett allmänt intresse för att det skall råda civiliserade förhållanden i vår vägtrafik.
Jag har dessutom observerat, att förstakammarreservanten i den reservantgrupp,
som här finnes, ej tyckes vara närvarande i kväll. Jag har
därför velat framställa yrkande om bifall till herrar Frändéns, Hages m. fl.
reservation, för den händelse att ett sådant yrkande icke eljest skulle framkomma.
Denna reservation innebär ett tillstyrkande av Kungl. Maj :ts författningstext
»dock, i överensstämmelse med vad föredragande departementschefen
till statsrådsprotokollet (sid. 77) yttrat, med det tillägg, att vederbörande
myndigheter skola, där trafikförhållandena det medgiva, äga förordna om
höjning av maximihastigheten för personautomobil till högst 50 kilometer i
timmen». Detta innebär alltså icke något avsteg från det förslag till författning,
som Kungl. Maj :t har framlagt och som statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet här har utvecklat.

134

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. körhastigheten vid färd med automobil. (Forts.)

Jag måste säga, att jag har mycket svårt att förstå de argument, som här
framförts av utskottets ärade ordförande. Därför att det har slagit väl ut med
den fria hastigheten på landsbygden, är det väl ej säkert, att det skall slå väl
ut med den fria hastigheten på de tätt trafikerade gatorna i städerna. Jag har
också svårt att förstå, att en allmän bestämmelse i vägtrafikstadgan, som
ålägger varje vägfarande att visa omsorg och varsamhet, icke måste gälla,
även när man satt en maximigräns.

Nu talar man om att en sådan maximigräns liksom suggererar en bilförare,
så att han tänker: »Så fort kan jag i alla fall utan risk köra.» Vi hörde herr
Linder här säga, att denna 35-kilometershastighet är så obetydlig, att den överskrides
under alla förhållanden. Men var ligger då den förfärande faran i detta?
Det har jag svårt att förstå. Menar herr Linder, att de skulle köra minst 35
kilometer under alla förhållanden, så att de antingen köra fortare eller i många
fall, då de borde hålla lägre fart, icke göra det? Det är väl i alla fall inte riktigt.
De köra väl med lägre fart än 35 kilometer även nu, fast de formellt
ha rättighet att hålla högre hastighet. Jag menar med andra ord, att nog
begagnar väl den enskilde bilföraren sitt omdöme i de särskilda ögonblicken
även nu. Men det förefaller, som om utskottet menade, att ett sådant begagnande
av det enskilda omdömet icke skulle ske annat än under förutsättning av
fri hastighet. Det har jag synnerligen svårt att förstå.

Däremot delar jag fullt statsrådets uppfattning, att ett medgivande av fri
hastighet i städerna skulle kunna innebära en uppmuntran för de mera ansvarslösa
elementen att passa på och kora undan.

Jag har hälsat den tysta trafiken som en välkommen reform, och den är
naturligtvis också ofarlig, så länge man kör hyggligt, men jag är rädd, att
den bilist, som är uppmuntrad av den fria hastigheten till att släppa sig lös
litet grand och som dessutom icke längre har någon skyldighet eller ens rättighet
att signalera, kommer att kunna ställa till mycket ont.

. Överhuvud tycker jag, att det är ganska märkvärdigt, att utskottet här gett
sig ut på denna djärvhet, som ordföranden själv kallade det, då icke några
särskilda omständigheter egentligen kunna åberopas såsom skäl för en sådan,
minst sagt, dristig, jag skulle vilja säga äventyrlig reform. Jag tror, att litet
sund konservatism skulle varit klädsam för utskottet. I detta fall talar jag,
liksom herr Lindhagen brukar göra i sådana här frågor, närmast å fotgängarnas
vägnar. Jag tror verkligen, att denna uppfostringssynpunkt, som man
anlägger på den fria hastigheten, väger något lättare i detta fall i jämförelse
med den risk, som otvivelaktigt ett införande av fri fart i tättbebyggda samhällen
och städer skulle innebära.

Jag ber på grund av dessa i korthet framförda synpunkter få yrka bifall till
den vid punkten fogade reservationen av herr Frändén m. fl.

Herr Tamm, Gustaf: Herr talman! Herr Pauli började med att säga, att
han hade ett allmänt intresse av att det skulle råda civiliserade förhållanden
på trafikområdet. Jag vet icke, om herr Pauli har givit sig tid ens att läsa
utskottets motivering på denna punkt, men om herr Pauli hade gjort det, tror
jag, att herr Pauli i så fall skulle kommit till den uppfattningen, att just
detta intresse är ett av huvudskälen till att utskottet kommit till den ståndpunkt,
som det gjort. Jag skall ej stå här och upprepa de skäl för utskottets
ställningstagande, som herr Linder nyss framförde. Det är ju så, som jag även
hade tillfälle att i en annan fråga nyss framhäva, nämligen beträffande den
subjektiva uppfattningen, att de skäl, som för en part i detta fall för mig äro
övertygande och klart ådagalägga, att föreliggande förslag kommer att leda

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

135

Ang. körhastighelen vid färd med automobil. (Forts.)
till eu bättre ordning, av herr Pauli aberopas som skäl att antaga raka motsatsen
eller att ändringen rent av skulle leda till äventyrligheter och kaos.

Jag ber få framhålla, att det egentligen är tva huvudskäl, som tvingat mig,
rent ut, till att gå på den linje, som vi här följt. Det första skälet är vad
ju också framförts och, i viss mån godtagits av herr statsrådet — att just
denna tillåtelse till fri hastighet med huvudansvaret vid körningen måste skarpa
förarens uppmärksamhet och öka hans ansvarskänsla, lagd pa gällande
huvudregel, som innebär, att »vid framförande av automobil skall hastigheten
städse anpassas efter som vid varje tillfälle behörig hänsyn till andra
vägfarande och till vad trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet bjuder».
Det är självklart, att om denna allmänna bestämmelse följes, maste resultatet
bli ett mera »civiliserat» körande även i städerna. o o

Samma argument, som herr Pauli här anfört, anfördes ju tran manga hall,
när den fria hastigheten tilläts på landsbygden. Jag tror, att utvecklingen
visat, att de herrar, som då ordade om äventyrligheter och vony rädda för den
kommande utvecklingen, nu icke ha något belägg eller kunna få något sadant
för sina betänkligheter. Jag tror, att man vågar påstå, att utvecklingen har gatt
i helt annan riktning, eller i den som föresprakarna för den fria hastigheten

då förutspådde. .

Det andra huvudskälet — kanske det allra viktigaste, och nu ber jag ia använda
just de ord, herr statsrådet använde i diskussionen på den förra punkten

_är det, att man genom en lag om viss maximihastighet ovillkorligen frestar

människor i hög grad till överträdelse. Statsrådet framhöll visserligen, att
man också frestar folk i viss mån att köra vårdslöst genom att bara hänvisa
till den allmänna huvudregeln, det är riktigt! Men enligt mitt förmenande är
dock utsikten och frestelsen måndubbelt större, att bil lagbrytare med fastslagen
bestämmelse om maximihastighet. Man bör ej skriva en lag, om vilken man pa
förhand vet att den överhuvud taget aldrig någonsin kommer att följas! Herr
statsrådet angav några mycket höga siffror för fall av överträdelse av motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan. Ja, mina herrar, när man vet, hur
det går till i praktiken, är det icke underligt, om man kan få fram sådana siffror.
Jag nödgas verkligen här i kammaren draga fram ett exempel, som jag
tycker är ganska belysande för hur det verkligen går till i praktiken.

Det gällde min egen chaufför, som för två år sedan skulle köra till Stockholm
för att hämta en läkare. Han hade kört denna väg mellan Västerås och
Stockholm många gånger och kände den mycket bra. Jag vill påpeka, att
jag har haft denne chaufför i tjugu år, och han har aldrig förut haft någon
prick på sig. När han kommer till en plats, som heter Kungsängen, ser lian
plötsligt på ett ställe en nyuppsatt anslagstavla, innebärande, att man.kommit
till ett tättbebyggt samhälle. — Herrarna veta ju själva hur en dylik tavla
ser ut. Han kom i normal fart, körde väl omkring 60 kilometer i timmen, och
bromsade ögonblickligen upp. Men efter 400 meter ungefär stod där en polisman,
som stoppade honom och sade: »Ni har kört denna vägsträcka med 45
kilometers hastighet mot tillåtna 85 kilometer». Om en bilist kommer till
denna punkt där anslagstavlan står, och icke förut vet, att han kommit till ett
tättbebyggt samhälle — och det kan man ej se, när man kommer till Kungsängen,
ty där är det faktiskt icke tättbebyggt — så hinner han icke, fast han
bromsar in så häftigt, som chauffören gjorde, komma ned i en tillräckligt låg
genomsnittshastighet, så kort vägsträcka som det här var fråga om. Det är
nästan omöjligt. Ja, chauffören försökte förklara sig, men det hjälpte ej. Han
blev naturligtvis uppskriven. Han kom till Stockholm och hämtade läkaren
och for tillbaka. Denne läkare hade bråttom. När han kom till Kungsängen,
satte chauffören saktare fart, ty nu visste han, var gränsen var. Den ena bilen

136

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. körhastigheten vid färd med automobil. (Forts.)
e.^r den ajrdra susade förbi honom. Det var två timmar efteråt, det förra
tillfället. Läkaren undrade: »Varför kör ni på det viset? Jag har bråttom.»
Lnautloren talade da om anledningen därtill, men läkaren sade: »Kör på bara''
Jag iar taga det pa mitt ansvar.» Ja, då hade polisen strax förut tagit en
40 oO sadana »lagbrytare», och på detta och liknande vis kommer nog
störa delar av denna statistik över lagbrotten till. Men två timmar efteråt
körde, som sagt, den ena efter den andra — kanske flera hundra bara denna

i "K i m(V för höS hastighet. Hade polisen legat där en vecka, hade
den val plockat in tusen lagbrytare minst.

En bekant till mig hade kört genom ett samhälle, som heter Bålsta, litet
längre bort på samma väg, ett samhälle, som det heller icke finnes någon rimlig
anledning att beteckna såsom tättbebyggt. Han blev fast på samma vis, och
da säde statspolisen: »Det är mycket beklagligt, men här ha sjuttio blivit
last före herrn, sa det får herrn väl taga med jämnmod.»

Ja, så går det till. Jag skulle vilja rekommendera riksdagens ärade ledamöter
att taga var sin bil och åka ut i Stockholm, åka runt staden och sitta bredv„
chau tiören och se på mätaren. Jag tror icke, att någon av herrarna, om
ni åker bara en så liten bit som Strandvägen—Narvavägen—Karlavägen som
aro gator med någonlunda fri sikt, skola komma åter utan att ha varit delaktiga
i brott mot svensk lagstiftning. Är detta rimligt?

Här har sagts och påyrkats att man överhuvud taget icke skall tillåta bilisterna
halla en högre lagstadgad fart än 40 kilometer i timmen i städer etc. Men när
redan nu icke någon enda bilist t. ex. i Stockholms stad håller denna fart eller nu
gällande 35 kilometer, är det då lämpligt att föreskriva en sådan i lag? Jag
har rent av icke moraliskt mod att vara med om en sådan lagstiftning, då jag
vet, att praktiskt taget varenda bilförare i Sverige bryter och tvingas att bryta
mot en sådan lag. Jag tycker inte, att det är rätt av lagstiftarna att stifta sådana
lagar, om vilka de äro medvetna att de icke komma att hållas och knappast
kunde hållas i verkligheten. Då är det väl mycket bättre att tillåta den
tria hastigheten men samtidigt se till att polisen finge stränga order att om
någon bryter _ mot huvudbestämmelsen, d. v. s. icke kör med nödig hänsyn,
strängt gripa in och bestraffa den felande. Jag har inte heller något emot, om
herrarna vilja öka straffet det anser jag vara skäligt — men skriv icke sådana
lagar, om vilka man uppenbarligen vet, att de komma att överträdas nästan
varje dag!

. JaB skulle som ett sista litet exempel vilja nämna, att härom dagen körde
jag mod min bil genom Stockholm. Da körde framför mig två statspoliser på
motorcykel. Jag sade då till min chaufför med tanke på det nyss relaterade:

»Nu skola vi se, hur fort polisen kör.» Flera gånger såg jag tiden på mätaren
och konstaterade, att polisen körde 10—15 kilometer över den lagstadgade hastigheten.

Är det rimligt att ha en sådan lag, som inte hålles ens av polisen, som skall
vara kontrollant? Jag känner mig, jag kan ej hjälpa det, nästan upprörd, när
6r pa en sadan lagstiftning. Och en höjning från nu gällande 35 till
40 kilometer har ingen betydelse. Varje hastighetsbegränsning kommer här
aven oni gransen sätts ganska hög, icke att leda till något annat resultat än lagbrott.
^ Det var med tillfredsställelse jag konstaterade det uttalande, som herr
statsrådet gjorde, att fixerandet av en högre maximihastighet än t. ex. 40 kilometer
som något normalt, måste anses vara i hög grad förkastligt och att fri hastighet
da vore mycket att föredraga. Hänvisa då i stället, som utskottet föreslagit,
varje bilkorare till den angivna huvudregeln, och kräv personligt ansvar!

, ® tror, att riksdagen därmed skulle göra en god gärning, och det skulle
hälsas med stor tillfredsställelse och, herr Pauli, även öka civilisationen inom

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

137

Ang. körhastigheten vid färd med automobil. (Forts.)
trafikområdet! Det är min bestämda övertygelse. Eljest skulle det aldrig falla
mig in att vilja tillstyrka en sådan bestämmelse. Jag är fullkomligt övertygad
om, att detta skall leda till förbättrade förhållanden på trafikområdet, men
då det naturligtvis, som statsrådet med full rätt betonade och beklagade, finns
en hel del personer, som icke med någon lagstiftning kunna beräkna köra under
nödigt ansvar, så kläm efter dessa herrar eller damer och ge dem kraftiga
straff och böter! Det är bättre, men låt icke dem, som vilja vara laglydiga, i
onödan göras till lagbrytare!

I herr Gustaf Tamms yttrande instämde herrar Karl Bodin, Holstenson,
Gustaf Björkman, Buben Wagnsson och Mannerskantz.

Herr Sandström: När jag i utskottet anslutit mig till dem, som röstat för fri
fart vid framförande av automobil inom tättbebyggt område, har detta skett,
icke därför att jag anser, att särskild försiktighet ej alltid kan anses vara av
nöden, när man framför bil eller cykel inom dylikt område. Tvärtom håller
jag bestämt före, att föraren vid färd inom stad eller annat tättbebyggt område
städse bör iakttaga synnerlig aktsamhet. Men detta hindrar icke, att jag icke
kunnat undgå att taga intryck av den omständigheten, hurusom på sätt förut
anförts i debatten, i nu gällande motorfordonsförordning stadgade bestämmelser
om maximifart för bil, som framföres inom tättbebyggda orter, i regel aldrig
efterlevas. Enbart en mera ytlig iakttagelse av motorfordonstrafiken här i
Stockholm ger vid handen, att maximifartsbestämmelserna mycket sällan efterlevas.
Detsamma torde även gälla beträffande trafiken inom de tätare bebyggda
orterna i landsorten.

Ännu anmärkningsvärdare synes mig emellertid, att överträdelser av hastighetsföreskrifterna
i allmänhet aldrig beivras. Trafikpolisen finner det ej nödvändigt
ingripa, fastän flagranta lagöverträdelser äro för handen. Det vanliga
torde vara, att körning med för stor fart så gott som undantagslöst endast åtalas
i det fall, att fortkörningen konstaterats i sammanhang med någon inträffad
bilolycka eller vid tillbud till sådan olycka. Då torde det vara regel, att
bilföraren ställes till ansvar, även fastän fortkörningen i och för sig ej kan
sättas i kausalsammanhang med olyckshändelsen eller olyckstillbudet.

Nu angivna sakförhållande har för mig utgjort ett mycket tungt vägande
skäl, varför jag anslutit mig till förslaget om fri fart för automobil, som framföres
inom tättbebyggt område. Ty jag håller före, att det icke finnes anledning
för lagstiftaren att, om ej alldeles särskilda skäl föreligga, bibehålla eller
söka ingjuta nytt liv i lagbestämmelser, som enligt vad erfarenheten visar, redan
förlorat sin livskraft och därför ej längre respekteras. Enligt mitt förmenande
är det icke skäl att uti en lag bibehålla bestämmelser, då man vet, att
de icke efterlevas.

Jag vill sluta mitt korta anförande med att tillkännagiva, att jag helt delar
herr statsrådets uppfattning om att, därest kammaren ej kommer att bifalla
utskottet förslag, hastigheten inom tättbebyggda områden bör begränsas till 40
och icke till 50 kilometer i timmen, på sätt som i den till utlåtandet vid denna
paragraf avgivna reservationen föreslagits.

Herr Hammarskjöld: Herr vice talman! Det har alltid varit mig svårt eller
till och med omöjligt att begripa, varför regeln, att en chaufför skall iakttaga
erforderlig varsamhet, skall upphöra att utöva sin verkan på honom, när han
kommer inom ett område där en maximifart är föreskriven. Jag har sålunda
icke kunnat förstå eller länka mig, att en försiktig chaufför, som med största
varsamhet har passerat en landsbygdssträcka, när han kommer till ett bebyggt

138

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. hörhastigheten vid färd med automobil. (Forts.)
samhälle och far se ett anslag »Högsta fart 35 km», då i sitt inre ropar: »Hej,
nu kan jag släppa mig lös! Om jag bara inte kör mer än 35 km, behöver jag
inte vara^ försiktig längre.» Denna synpunkt har jag aldrig kunnat förstå, och
jag förstår den icke nu heller.

Om, såsom jag icke vill bestrida, införandet av den fria farten på landsbygden
har avlupit väl, beror det på omständigheter, vilka åtminstone delvis icke
ha sin motsvarighet inom städerna, i varje fall icke inom de verkligt tätt bebyggda
områdena. Den varsamhet, som chauffören skall visa, går ju ut på
att förebygga olyckor; således att undvika att köra på folk o. d. Men speciellt
i de verkligt tätt bebyggda stad sområdena föreligger ju den olikheten mot på
landsbygden, att det mycket ofta finnes anledning för fotgängare att passera
automobilvägen. På den jämförelsevis öde landsbygden behöver man i regel
icke vänta så länge, förän vägen är fri och man kan passera. I staden kan man
få vänta mycket länge, innan vägen blir fri, och för att då våga korsa automobilens
väg måste man ju göra en beräkning, om man skall hinna över, innan en
annalkande automobil har kommit fram, en beräkning av våglängderna och en
beräkning av automobilens fart. Denna beräkning blir givetvis allt vanskligare,
ju hastigare bilen går, ju bredare vägen är, som man själv har att korsa,
och ju ovissare man alltså är om den sträcka bilen kan tillryggalägga på den
tid, som man själv behöver för att korsa vägen. Om man hade tillräckligt många
övergångsställen i städerna och om dessa övergångsställen respekterades,
skulle det ju icke vara så mycket att säga, om bilarna åkte aldrig så fort däremellan,
men jag skulle tro, att det icke är vidare förenligt med ekonomisk fart
att aka mycket fort mellan närbelägna övergångsställen, där man är skyldig
att hålla sakta fart, och dessutom har man näppeligen det intrycket, att automobilförarna
allmänt respektera övergångsställena, även om dessa äro tydligt
utmärkta, och det finnes ju många övergångsställen som icke äro utmärkta alls.

Ur dessa synpunkter kan jag icke annat än finna betänkligt att släppa farten
lös i städerna. Jag kan medge, att de nuvarande bestämmelserna om tätt bebyggda
områden äro något för vidsträckta, så att man eventuellt borde inskränka
tillämpningen av regeln om den minskade farten till mindre områden.
Det skulle jag kunna vara med om, men att helt och hållet slopa regeln förefaller
mig icke rådligt.

På grund härav ansluter jag mig till det yrkande, som närmast överensstämmer
med mina intentioner, och hemställer således om bifall till den reservation,
som avgivits av herr Frändén m. fl.

Herr Lindhagen: Herr talman! Vid denna punkt kommer frågans psykologiska
sida fram såsom en intressemotsats mellan bilfolk och fotfolk i renodlad
form. Vad vill motorfordonsintresset nu? Vad vilja ni göra åt olyckshändelserna,
som ske varje år? Med utskottets förslag göres ingenting. Medkänslan
saknas alldeles. Alltså blir ingenting gjort.

Huvudsaken för bilismen är att komma fram fortast möjligt. Och i nästa
punkt avslås även begäran om nödtorftiga gångbanor på landsbygden, åtminstone
där det är avsevärd trafik.

Olyckshändelserna ha inträffat med att motorismen kommit in på allfarvägarna.
Förr hände det inga olyckor. Alltså måste det vara bilarnas fel.
Och varför? Jo, därför att de ha för stor fart. Alla olyckor uppkomma genom
att bilarna ha för stor fart.

_ Nu försöka Tamm och andra »urbilister» så att säga förespegla oss, att om
vi inte sätta någon gräns för farten, ja, då blir det bra, ty då blir man samvetsgrann.
Hur kunna herrarna försöka föra oss bakom ljuset på det sättet?

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

139

Ang. körhasligheten vid färd med automobil. (Forts.)
Det är väl givet, att om det är fri fart och man har bråttom, kör man på ännu
friskare, än om det finnes någon kapson.

Den där begränsade farten kan anges på förståndigt sätt i författningen,
t. ex.: »Här får inte köras mer än så och så fort, även om man har fri sikt,
där ingenting kan inträffa. Men farten skall saktas och disciplineras ytterligare
för att ingen olycka skall inträffa när helst ett sammanträffande mellan
vägfarande är i sikte eller kan vid backkrön eller kurvor i vägen befaras.» Ett
sådant tydligt och begripligt innehåll bör formuleras i författningen. Detta
kan ock ske med iakttagande av den syn på saken, som anlagts i min reservation.
Men att försöka slå i allmänheten, att om det blir fri fart, ja, då blir
det en sakta fart, det är väl att ställa allt på huvudet, som borde stå på fotterna.
Det beror bara på att herrar bilister äro offer för egna intresseinstinkter,
vilka här råka att vara de farligaste.

Det rådde först mycken betänksamhet i utskottet. Det talades visserligen
bland bilisterna om önskvärdheten att avskaffa begränsningen ^av farten i bygder
med sammanträngd befolkning, men ingen yrkade det. Då var det en modig
man, en folkpartist från Påboda, som slutligen grep till ordet och sade:
»Ja. det där låter förståndigt och då ni inte också yrka det, så gör jag det.»
Då blevo i ett slag alla dammar upprivna. Allmänt instämmande följde detta
yrkande. Endast ordföranden, chefredaktör för kungl. automobilklubbens något
hetsiga motortidning, skakade beklämd på huvudet. »Jag undrar, om det
verkligen kan gå igenom i riksdagen», sade han. »Jo, var lugn för det, herr
ordförande», sade jag. Då föll till sist även ordföranden, glad och lycklig, i
den stora majoritetsfamnen.

Så slumpa vi med människoliv för att få köra fort i gentlemannabilar, såsom
»Packard» och allt vad de heta, och ha det bekvämt och trevligt till andra
människors eventuella fördärv genom dylika föredömen även för den övriga
motorfordonskåren. Vad ha dessa vederbörande gjort för att förbättra olycksstatistiken?
Ingenting. De ha som sagt inte ens bestått offren något medlidande.
Det förklarar allt. Det visar, att vi äro nästan inne i ansatser till
ett specialiserat hunnervälde, ty de foro fram på något liknande sätt. Därför
fingo de ett märke i historien. Var lugn att motorismen för vägarna också får
det, helst olyckorna nu också skola ökas.

Jag skulle kunna vara med på en allmän medborgerlig fart för hela landet,
som enligt en pressnotis lär införts i Italien. Den farten få bilisterna hålla, när
sikten är fri och ingen olycka synes kunna inträffa, men vid möten med alla
slags vägfarande och förbifarter skola de sakta ned farten och även stanna, om
det behövs. Därtill kan fogas — med svenskarnas konstitutionella förtröstan
till länsstyrelserna — att för vissa i lagen allmänt skisserade undantagsfall
må av länsstyrelserna föreskrivas sänkningar eller medgivas höjningar i den
allmänna genomsnittsfarten. Detta system föreslås som sagt i min reservation,
som jag tillåter mig anbefalla i Kungl. Maj:ts välbevågenhet.

Det förvånar mig något, att även statsrådet i den allmänna bristen på utvägar
blivit så övertygad om fartens nödankare, att han vill höja maximifarten
något, såsom ett provisorium utan någon genomgripande reform.

Nu kunna vi höja farten till 40 km, sade statsrådet. Sedan kan man så
småningom gå över till den fria farten, när alla chaufförer blivit sa kultiverade,
trots den stora farten, som de ännu inte kunna bemästra. En sådan förhoppningsfullhet,
byggd för övrigt på övergångar med lik, lemlästningar, skadegörelser
och rättegångar, går även över min förmåga.

Herr Pauli är den ende opartiske i kammaren, som haft ett oförvillat förstånd
i den här saken. Jag och utskottets majoritet äro partiska, men det är

140

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. hörhastigheten vid färd med automobil. (Forts.)
inte Pauli, förklarade han själv. Och jag har heller inte funnit, att han på
detta område företer några eskapader.

Jag nödgas således vara med Pauli och de av honom åberopade reservanterna
i voteringen, ehuru jag ogärna går med på en skenreform, som inskränker
sig till att i mer befolkade trakter höja farten från 35 till 40 km, utan då
är det väl bättre att, i avvaktan på den stora klarheten, börja tillämpa gällande
bestämmelser. Det vore skönt för oss alla, om man körde lugnt och varligt
åtminstone i städer och liknande samhällen. Då kunde man se sig omkring
på omgivningen i stället för att som nu sitta och undra, om bilen kör i
diket, på ett träd eller en lyktstolpe, mot en bil eller över en fotgängare eller
en cyklist.

Vägen måste gå mot fred över vägarna!

Jag yrkar nu — ja, vad skall man yrka, herr talman, i denna församling,
i dess nuvarande upplösta skick och återstodens tydliga inställning till förmån
för tidens väsende, maskinkulturen.

Jag yrkar därför emellertid som sagt — till att börja med — bifall till
Frändéns m. fl. reservation, ty den är i alla fall ett litet steg i rätt riktning.

Herr Pettersson, Anton: Det kunde vara obehövligt att efter herr Hammarskjölds
sakliga inlägg förlänga debatten, men jag lovar att icke yttra många
ord.

Jag vill då säga, att när man åhör en debatt som denna, finner man, att partilinjerna
äro alldeles utsuddade. Det är något, som vi veta från en föregående
liknande debatt. Men man hör så väl, vilka det är som ha bil och vilka
som icke ha det, och av de förra är det några, som vilja köra fort, och andra, som
icke vilja köra fort.

Gentemot herr Tamm skulle jag vilja säga, att det är väl ändå ett faktum att
om man kör med endast 35 km fart, kan man bromsa in bilen på kortare sträcka,
än om man har 50 ä 60 km fart. Det kan väl icke bestridas. Och om
man åker genom ett tätt bebyggt samhälle, hur lätt kan det då inte hända,
att ett barn springer ut på vägen, som ofta är kantad av häckar? Den ser ut
att vara klar, men hur lätt är inte olyckan framme, om man har en fart av
50 å 60 km? Ty det är givet, att man då inte kan bromsa in bilen på lika
kort sträcka, som om man kör med lägre hastighet.

Sedan säger herr Tamm: »Ja, men de köra ändå så fort. Hur många är det
som hålla den lagliga farten?» Men det är väl just det man skall bestämma,
att man skall ha en maximifart av 40 km i städerna. Om det visar sig, att
den, som vållat en olycka, kört med 60 km fart, är det ju klart, att han haft
för hög hastighet.

Jag menar, att om det föreskrives viss maximifart, kunna de inte på anmärkningen:
»Ni åkte för fort», svara: »Ja, men vägen var klar. Inte kunde
jag veta, att ett barn eller en cyklist skulle komma ut från en gård.»

Jag förstår mycket väl, att herrarna ha bestämda åsikter. Det är inte gott
att rucka på dem. Men det är min uppfattning, att man inte behöver ha så
bråttom, när man kör igenom ett tätt bebyggt samhälle. Det är något annat,
när man åker på en väg, utefter vilken det inte finns några gårdar. Där möter
intet hinder att hålla hög fart, men i fråga om tätt bebyggda samhällen tycker
jag att vi kunna hålla oss till det förslag, som framlagts i reservationen.

Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Herr Pauli uttalade sin förvåning över att
utskottet kunnat komma till det resultat, som det gjort, utan att några särskilda
omständigheter förelegat för ett sådant ståndpunktstagande. Vad mig be -

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

141

Ang. hörhastigheten vid färd med automobil. (Forts.)
träffar, har det förelegat sådana särskilda omständigheter, nämligen den motion,
som har väckts av herr Jeppsson m. fl., vari yrkas, att maximihastigheten
i tätt bebyggda samhällen skall fastställas till 50 km med rätt för vederbörande
myndighet att i särskilda fall höja den siffran till 60 km.

Stämningen inom utskottet var sådan, att det, efter vad jag kunde förstå,
förelåg ganska stor sannolikhet för att denna motion skulle bli tillstyrkt av
utskottet, och då yrkade jag i första omgången bifall till Kungl. Maj:ts förslag
under förklaring, att jag egentligen tyckte, att 85 km var tillräckligt hög
fart i tättbebyggda samhällen, men jag tilläde, att hellre än att gå med på en
maximifart av 50, eventuellt 60 km, skulle jag rösta för^ s. k. fri fart. Det
förefaller mig nämligen, att det i realiteten ofta kan bli sa, att den fastställda
maximihastigheten i många fall uppfattas som en rättighet att köra med den
farten, vilken således också blir minimihastighet.

Jag lämnade denna förklaring, och sedan någon annan talare i utskottet
hade framfört ungefär samma synpunkter som jag beträffande denna sak,
framlade då herr Knut Petersson sitt yrkande om den s. k. fria farten. Då
gick jag över på hans linje, under det att dessa, som ville ha 50 ä 60 km fart,
voro betänksamma, som herr Lindhagen sade, och skakade på huvudet åt vår
djärvhet.

Herr Hammarskjöld antydde, att det kanske är så, att beteckningen »tättbebyggt
samhälle» är för vidlyftig och obestämd för att det skall bli en rätt
effekt av bestämmelser om maximifart i dessa samhällen. Jag har tänkt på
den saken och framhöll också bestämt i utskottet, att skola vi ta bort maximibestämmelserna,
då skola vi också i 12 § understryka, att vederbörande myndigheter
— polismyndigheten i städerna och länsstyrelserna på landsbygden —
ha rättighet att, där så lämpar sig meddela erforderliga bestämmelser om begränsning
av hastigheten. Jag hoppas för min del, att myndigheterna, om
den s. k. fria farten blir genomförd, skola begagna sig av den möjlighet, om
vilken utskottet här har uttalat, att den bör förefinnas i vägtrafikstadgan, och
jag har den föreställningen, att om sådana bestämmelser komma till på varje
särskild plats, där det anses lämpligt, skola bilisterna få större respekt för
dessa bestämmelser, än de skulle ha för en generell bestämmelse i vägtrafikstadgan.

Dessa synpunkter ha varit avgörande för mig, när jag har anslutit mig till
utskottsmajoriteten.

Till sist ber jag att få göra en förklaring. Eftersom debatten här kunnat
inge föreställning, att här skulle förefinnas en meningsmotsättning mellan bilförare
och icke bilförare eller mellan dem, som ha bil, och dem, som icke ha bil,
så som herr Anton Pettersson sade, eller i varje fall mellan dem, som ofta åka
bil och då vilja åka fort, och andra, som icke vilja åka. fort, ber jag till sist att
få förklara, att jag icke har bil, icke kan köra bil och icke vill åka fort.

Herr Sederholm: Här föreligga tre förslag. Det ena är Kungl. Maj:ts
förslag, att det skall bli en maximihastighet av 40 km inom tätt bebyggda
samhällen, så ha vi reservanternas förslag, som går ut på, att denna hastighet
må kunna höjas till 50 km, och slutligen utskottets förslag, att man skall ha
fri hastighet och att det skall bli som vid körning på landsbygden -— att den,
som för bilen, har ansvaret och själv får bedöma vilken hastighet han bör använda
och sedan också får taga följderna, även om hastigheten varit 20 eller
30 km, när den borde varit ännu lägre, eller om han överhuvud taget farit
fram på olämpligt sätt.

Jag har alldeles samma uppfattning som herr statsrådet i det hänseendet,
att det sämsta av dessa förslag är förslaget om höjning av maximihastigheten

142

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Ang. hörhastigheten vid färd med automobil. (Forts.)
till 50 km. Jag anser nämligen, att om det är så, att det sättes en siffra,
vilken som helst — även om det understrykes, att det är en maximihastighet
— betraktar man, såsom herr Norman nyss sade, det som en rättighet att
köra med denna hastighet, och om man bara inte överskrider den, kan man
försvara sig med att man inte kört för fort. Jag tror därför, att detta förslag
i första hand bör utmönstras.

Vad sedan beträffar de två andra förslagen, vill jag erinra om, hur det var,
när vi för några år sedan behandlade frågan om införande av fri hastighet på
våra landsvägar. Det rådde då stor villervalla, och man konstaterade på alla
håll, att de föreskrivna hastighetsbestämmelserna icke respekterades. Folk
ansåg, att när vägen var bra och de hade god sikt, kunde de köra så fort bilen
tillät och försiktigheten medgav. En del körde överdådigt och vårdslöst, och
det blev en anarki på vägarna, som en del menade, att man skulle stävja genom
att pressa ned hastigheten och strängt upprätthålla lagens bestämmelser, medan
andra menade, att man borde införa större ansvar för bilförarna, så att de
verkligen kände risken och fingo ta ansvaret för vad de gjorde, när de körde
på vägen.

Riksdagen gick in för den senare linjen, och jag tror att alla, som efteråt
färdats på vägarna, kunnat konstatera, att denna ändring verkat, jag vill säga,
rent uppfostrande på bilförarna. Den gör, att biltrafiken löper fram, kanske
inte med högre hastighet än förut, men på ett mera vårdat och hänsynsfullt
sätt, och antalet olyckor är nu otvivelaktigt vida mindre, än om vi skulle haft
de gamla bestämmelserna kvar.

Vilka är det, som köra bil i städerna? Ja, det är huvudsakligen mera tränade
och yrkesutbildade personer, som köra i städerna än på landet. Under
sådana förhållanden kan jag icke förstå annat än att man bör kunna räkna
på att samma utveckling skall komma till stånd i städerna som på landsbygden.

Men jag skulle vilja göra en ytterligare erinran, som rör just dessa tätt bebyggda
samhällen. Vad är ett tätt bebyggt samhälle? Man har satt upp en
del vägskyltar, som skola ange, var den tätare bebyggelsen börjar, men
det har upplysts _ mig från juristhåll, att om en sådan skylt råkar
sitta litet längre in än där den tätare bebyggelsen kan anses börja, är
vederbörande trafikant icke straffri, om han kört med den högre hastigheten
fram till skylten, utan han skall själv avgöra, var den tätare bebyggelsen börjar
och där sätta ned hastigheten, oberoende av var skylten befinner sig. För
övrigt äro icke alla tätt bebyggda samhällen utmärkta med sådana skyltar.
Där skall alltså vederbörande, som färdas vägen fram, även om vägen är rak
och sikten fri, se sig omkring åt sidorna och observera, var bebyggelsen börjar
bli så tät, att han skall sakta farten. Om sedermera något händer, åtalas han
och ställes till ansvar för att han icke haft riktig uppfattning om var bebyggelsen
började bli så tät, att han borde saktat farten.

Detta är väl ändå en ganska riskabel ordning. Det händer ju ofta, när man
på kvällen eller natten färdas på landsvägen i bil, att man kommer till en
trakt, som man inte känner till så noga. Jag har själv en kväll åkt bil från
Enköping till Stockholm och passerade därvid Bålsta. När jag kom litet längre
in, upptäckte jag givetvis, att det var tätt bebyggt, men var denna tätare
bebyggelse började, var inte lätt att säga. Det kunde först gott ha tagits för
något mindre stationssamhälle eller dylikt.

Jag anser därför, att denna bestämmelse är ytterst riskabel för vederbörande,
som skall avgöra den saken, och jag tror, att det även ur den synpunkten
är lämpligt, att bestämmelserna angående farten göras beroende av de spe -

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

143

Ang. hörhastigheten vid färd med automobil. (Forts.)
ciella förhållanden, som råda just där trafiken går fram genom ifrågavarande
samhällen.

Man klandrar chaufförerna här i Stockholm för att de ofta överskrida den
lagstadgade högsta hastigheten, men jag kan inte tycka det vara rimligt och
riktigt, att chaufförerna inte t. ex. på Drottningholmsvägen, där det inte är så
synnerligen stark trafik, skola få köra med en hastighet som med rätt många
kilometer överstiger de fyrtio tillåtna per timme, när det på denna väg normalt
inte bör vara förenat med någon risk att göra det. Jag menar därför,
att det skulle vara klokt, att i sådana fall inte anse det såsom ett lagbrott att
köra med en högre hastighet än den angivna, fyrtio kilometer i timmen, medan
man, å andra sidan, förutsätter — och var och en, som åker bil här i Stockholm,
kan iakttaga, hur försiktigt och varligt chaufförerna köra med sina
bilar — att farten minskas, så fort det är minsta anledning därtill. Bilolyckorna
här i staden äro mycket fåtaliga i förhållande till trafikens intensitet,
och jag tror inte, att man har att befara ett mera ansvarslöst eller oförsiktigt
framförande av bilarna genom att den fria farten införes.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets hemställan
i denna punkt.

Herr Lindhagen: Jag hörde av den siste talaren, att Frändéns reservation
gick ut på att bilarna skulle få köras med 50 kilometer i timmen i samhällen,
som äro mera tättbebyggda. Jag trodde, att det var fråga om 40 kilometer i
timmen, och därför yrkade jag bifall till reservationen för att få en proposition
framställd på en linje, som möjligen kunde samla några röster.

Det är visst också föreslaget, att den tillåtna hastigheten skulle kunna med
myndighets tillstånd få ökas till 50 kilometer i timmen. Varför just 50 kilometer
i timmen? Att det är mera äventyrligt än 40 kilometer i timmen, det
är självklart, liksom 40 kilometer är mera äventyrligt än 35 kilometer i timmen
och fullt fri fart äventyrligare än 50 kilometer i timmen.

Med den ståndpunkt, jag intagit i denna fråga, skall jag, herr talman, be
att få taga tillbaka mitt kompromissförslag och i stället förorda status quo,
d. s. v. en maximihastighet av 35 kilometer i ifrågavarande samhällen.

Landshövding Sederholm sade för övrigt, att anarkien på gatorna och
vägarna blivit utbytt mot någon slags ordning. Olycksfallens antal hade minskats,
genom att bilförarna fått köra fortare än förut. Detta visar emellertid
inte statistiken, utan den visar, att olycksfallen stigit i antal.

Herr statsrådet Leo: Det råder, som redan sagts, mellan mig och utskottets
majoritet ingen skillnad beträffande vår principiella uppfattning om dessa
ting; det är bara det, att utskottsmajoriteten antar, att ett frigivande av hastigheten
skulle medföra en ökad trafiksäkerhet, under det jag tyvärr nödgas
räkna med att ett frigivande av hastigheten skulle locka en hel del obetänksamma
förare till att köra så äventyrligt, att det bleve till fara både för
dem sjiilva och andra. Nu talade ju herr Tamm mycket varmt och mycket
sakkunnigt för utskottsmajoritetens uppfattning, och jag har begärt ordet för
att i någon mån söka stödja min ståndpunkt genom att åberopa den sakkunskap,
på vars sida jag har ställt mig.

Bland dem, som avstyrka en höjning av maximigränsen för den tillåtna
hastigheten, befinna sig sålunda, förutom en del länsstyrelser, bland annat
överståthållarämbetet i Stockholm, besiktningsmyndigheten i Stockholm, droskbilägarnas
riksförbund och vägstyrelsernas förbund. Det är således en mycket
imponerande sakkunskap, som hyser farhågor för att ett höjande av den
tillåtna maximihastigheten skulle komma att äventyra trafiksäkerheten.

144

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Om lagbestämmelser
ang.
vägarnas förseende
med
gångbanor
m. m.

Ang. körhastigheten vid färd med automobil. (Forts).

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr andre vice talmannen, att
därunder yrkats 1 :o) att utskottets yttrande skulle godkännas i nu förevarande
del; 2.-o) att kammaren skulle godkänna den av herr Frändén m. fl. därom
anförda reservationen; samt 3:o), av herr Lindhagen, att kammaren skulle
förorda, att ingen ändring vidtoges i nu gällande bestämmelser i ämnet.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pauli begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av herr Frändéns m. fl. reservation, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner andra lagutskottets å sid. 122 i utlåtande nr 55 gjorde
yttrande beträffande 24 § 1 mom. av Kungl. Maj :ts förslag till vägtrafikstadga,
röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Frändén m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr andre vice talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindhagen begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja -— 33;

Nej -—- 13.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Utskottets å sid. 126—138 gjorda yttranden beträffande vissa andra delar
av förslaget till vägtrafikstadga.

Godkändes.

Utskottets å sid. 141 gjorda yttrande beträffande stadsplane- och väglagstiftning.

I förevarande del av sitt yttrande hade utskottet redogjort för vissa i herr
Lindhagens motioner I: 21 vid 1935 års riksdag och I: 10 vid innevarande års
riksdag gjorda framställningar om viss komplettering av stadsplane- och väglagstiftningen
till motverkande av trafikosäkerheten å gator och vägar; och
hade utskottet anfört, att motionärens ifrågavarande framställningar synts utskottet
icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Lindhagen hade reservationsvis påyrkat, att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t göra påminnelser om dels övervägande av bestämmelser i lagen om de

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

145

Om lagbestämmelser ang. vägarnas förseende med gångbanor m. m. (Forts.)
allmänna vägarna rörande vägarnas förseende med gångbanor och velocipedbanor
eller eljest med utrymmens avsättande därtill för framtida anläggningar,
och dels att i varje fall vid nya väganläggningar oavsett den nämnda
bristen i lagstiftningen sådana anläggningar i praktiken tillämpades och att
i programmet också inginge gamla vägars förseende med vägbanor och cykelvägar
i mån av behov och lägenhet.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har här åtskilliga, enligt mångas mening
behjärtansvärda yrkanden, men i frågans nuvarande läge är det inte värt
att göra sak av dem nu. Till ett av dem yrkas dock bifall. Jag hemställer
nämligen, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t kräva dels föreskrifter om
vägarnas på landet erforderliga förseende med gångbanor och velocipedbanor,
eller utrymmens avsättande därtill för framtida anläggningar och dels
eventuellt förslag till förtydligande bestämmelser därom i lagen om de allmänna
vägarna.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr andre vice talmannen
anförde, att därunder endast yrkats, av herr Lindhagen, att riksdagen skulle
hos Kungl. Maj:t kräva dels föreskrifter om vägarnas på landet erforderliga
förseende med gångbanor och velocipedbanor, eller utrymmens avsättande därtill
för framtida anläggningar och dels eventuellt förslag till förtydligande bestämmelser
därom i lagen om de allmänna vägarna.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen propositioner, först på godkännande
av utskottets yttrande i nu ifrågavarande del samt vidare enligt
herr Lindhagens yrkande; och förklarade herr andre vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på godkännande av utskottets yttrande, sig
finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner andra lagutskottets å sid. 141 i utlåtande nr 55 gjorda
yttrande beträffande stadsplane- och väglagstiftning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lindhagens under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr andre vice talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindhagen begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 31;

Nej — 7.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstodc från att rösta.

Utskottets ä sid. 143 gjorda yttrande beträffande skadeståndsregler och försäkring
slag stif tning.

I motionen I: 10 till innevarande riksdag hade herr Lindhagen hemställt,
att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte överväga vad i herr Lind Första

kammarens protokoll 19SG. Nr 46. 10

Om revision
av försäkringslagstiftningen.

146

Nr 46.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Om revision av försäkringslagstiftningen. (Forts.)
hagens förra året väckta motioner i riksdagen och hos Stockholms stadsfullmäktige
påkallats beträffande försäkringslagstiftningen samt för denna riksdag
framlägga den av 1935 års riksdag begärda skyndsamma revisionen av
försäkringslagstiftningen, i vad den nu skapade rättslös olikställighet för fotgängarna
och tillika särdeles ökade domstolarnas och även högsta domstolens
arbetsbörda.

Härom hade utskottet yttrat:

»Då riksdagen så sent som förra året tog ställning till de i motionerna behandlade
spörsmålen samt frågan om en revision av skadestånds- och försäkringslagstiftningen
på grund av hemställan av riksdagen är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning, anser sig utskottet, som förväntar att den av riksdagen
begärda utredningen bedrives med skyndsamhet, icke böra föreslå riksdagen
att hos Kungl. Maj:t göra framställning i förevarande ämnen.»

Reservation hade avgivits av herr Lindhagen, som på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ovillkorligen för
1937 års riksdag måtte framlägga den av riksdagen begärda skyndsamma revisionen
av försäkringslagstiftningen.

Herr Heiiman: Jag har ingenting i sak att yttra, men vill säga, att jag
tycker det är ofösvarsligt att på sätt som sker här i kväll fresta kammarens
och herr talmannens tålamod, genom att begära rösträkning, då den öppna voteringen
givit så tydliga utslag, som den givit vid flera tillfällen i kväll.

Herr Lindhagen: Jag anser det ännu mera oförsvarligt, att det i ett protokoll
skall stå: »övervägande ja», så att man inte ur protokollet upplyses om
det var bara en röst som skilde eller alla emot en. Det bör få stå på väggen
och sedan i protokollet precis hur styrkeförhållandet ställer sig belyst även
av »avståenden» och »frånvarande».

Då får man också veta tydligast efter fotografien hur var och en röstat,
vilket kanske såsom även sagts mig majoritetsfolk är mindre gärna med om.
Detta blir sålunda också öppen omröstning, under det att den flyktiga uppresningen
är varken sluten eller öppen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, godkändes utskottets yttrande
i nu föredragna del.

Utskottets å sid. 144 gjorda yttrande beträffande övriga av herr Lindhagen
motionsvis framställda önskemål.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Bifölls i vad den ej besvarats genom kammarens föregående beslut.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr andre
vice talmannen att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Onsdagen den 17 juni e. m.

Nr 46.

147

nr 350, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad m. m.;

nr 351, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg;

nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser
för biskoparnas avlönande m. m. ävensom i ämnet väckta motioner;
samt

nr 353, i anledning av väckta motioner angående offentliga nöjestillställningar
m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 2.22 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.