RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1935:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1935. Andra kammaren. Nr 32.

Fredagen den 10 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 3 och den 4 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 13—15,
statsutskottets utlåtanden nr 99—104 och andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 7.

§ 3.

Herr Lundqvist avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 236, angående provisoriskt dyrortstiilägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. m.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 632, bordlädes.

§ 4-

Ordet lämnades härefter pa begäran till herr Holmström, som yttrade: Herr Interpellation.
talman!^ Sedan någon tid har pagatt en livlig och intressant diskussion örn
de förhållanden, under vilka den norrländska exportindustrien arbetar.

Det har därvid visats, att den norrländska exportindustrien är av omistlig
betydelse för hela Sverige, att den kan stå sig i konkurrensen med grannländerna
endast örn den, liksom dessa, har möjlighet till kontinuerlig försäljning
och skeppling samt att vintersjöfart därför är ett oavvisligt krav.

Framstående representanter för näringslivet hava i sina diskussionsinlägg
framhållit, att statsisbrytarna icke i önskvärd utsträckning medverka till sådan
vintersjöfart.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet har den 24 sistlidne
april med anledning av den dittills förda diskussionen gjort ett uttalande, i vilket
herr statsrådet förklarar, att statsisbrytarna icke kunna vara sysselsatta
i Bottenhavet därför, att »i vederbörande förordning stipuleras att det primära
för dem är att vid isvinter hålla Stockholm, västkusten och Öresund öppna
för sjöfarten» och att de »under dessa förhållanden icke kunna hjälpa till
att också bryta i de norrländska hamnarna, vilket är varje stads ensak eller
att alltid hålla en ränna öppen, så att trafiken på Norrland obehindrat kan
fortgå».

Häremot är intet att invända om »rangordningen» mellan de nämnda områdena
sättes sålunda: Västkusten, Öresund, Stockholm. Men då inga isar finnas
eller äro att befara inom dessa områden — och det är ju numera regel_

böra isbrytarna kunna oavbrutet arbeta i Norrland och vara där stationerade.

Ty det kan icke vara lämpligt att de skola ligga i Stockholm för att vänta på
att det skall bliva is inom de nämnda övriga områdena.

Andra kammarens protokoll 1985. Nr 8%. \

Nr 32.

Fredagen den 10 maj.

Interpellation. (Forts.)

Vad verksamheten i Norrland beträffar, kan det icke vara tillrådligt att ga
så långt i ändring av nu gällande bestämmelser, att statsisbrytarna, som i herr
statsrådets anförande säges, skola »hjälpa till att också bryta i de norrländska
hamnarna». Detta torde vara förenat med alltför stora risker av flera
slag. Det måste alltjämt vara de enskilda hamnarnas sak att svara för ränna
ut till havs.

Sätter man som önskemål, att statsisbrytarna som regel endast skola svara
för havsrännan, så torde detta vara ganska lätt att med god vilja tillfred ställa.

Efter herr statsrådets ovan nämnda uttalande hava ytterligare diskussionsinlägg
gjorts, av vilka framgår, att det icke blott är önskligt, utan även möjligt
— icke minst från ekonomisk synpunkt -— att få en större smidighet i
ledningen av statsishrytarnas verksamhet.

På grund härav och under framhållande av att den norrländska vintersjöfarten
är en riksangelägenhet samt att en säkrare tillgänglig statsisbrytarehjälp
skulle skapa större trygghet såväl för den norrländska industrien som för sjöfarten,
får jag vördsamt anhålla örn kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet få framställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att, med anledning av den sedan en tid pågående
diskussionen örn Norrlands vintersjöfart, föranstalta örn sådana ändringar
i gällande bestämmelser och organisation för statens isbrytare, att dessa
på ett mera effektivt sätt kunna tjäna den norrländska exportindustrien?

Ifrågavarande anhållan blev på begäran bordlagd.

§ 5.

interpellation Herr Ossbahr, som nu erhöll ordet, anförde: I skrivelse den 17 juni 1932
anmälde flygstyrelsen hos Kungl. Maj :t, att de tvenne bomb- och torpedflygplan,
varöver flygvapnet förfogade, voro omoderna, och av mindre god beskaffenhet
samt att behovet av dylika flygplan vore trängande, och i en den 24
mars 1933 dagtecknad gemensam skrivelse till Kungl. Majit från chefen för
marinstaben, chefen för generalstaben samt chefen för flygvapnet och flygstyrelsen
framhölls vikten utav, att högsta krigsledningen ägde tillgång till
flygplan, vilka jämväl vore användbara såsom fjärrspaningsflygplan. Dessa
myndigheter hemställde därför, att Kungl. Majit måtte medgiva flygstyrelsen
rätt att vidtaga erforderliga förberedande åtgärder för anskaffning av den
av dem förordade flygplantypen. Sedan flygstyrelsen efter avlåtandet av
denna skrivelse infordrat anbud å ett tvåmotorigt bomb-, torped- och fjärrspaningsflygplan,
inkom sådant anbud från, bland andra, Aktiebolaget Flygindustri
å ett dylikt plan av viss Junkertyp, varå priset vid samtidig beställning
av tre flygplan utgjorde 220,000 kronor per styck. Genom beslut
den 10 november 1933 ställde Kungl. Majit ett belopp av 440,000 kronor till
flygstyrelsens förfogande för inköp av två torped- och fjärrspaningsflygplan,
och sedan flygstyrelsens militärbyrå uttalat, att av de inkomna anbuden endast
det av Aktiebolaget Flygindustri ingivna kunde ifrågakomma, tillstyrktes
detta anbud jämväl av flygstyrelsens tekniska byrå och av stabschefen hos
chefen för flygvapnet.

Någon anskaffning kom emellertid då icke till stånd, uppenbarligen beroende
därpå, att vid denna tidpunkt vissa åtgärder vidtogos för att utröna, huruvida
icke någon engelsk firma i stället kunde offerera ett likvärdigt flygplan.
Såsom framgår av min med fleras reservation nr XVI vid konstitutionsutskottets
memorial nr 12 innevarande år angående granskningen av statsrådsproto -

Fredagen den 10 maj.

Nr 32.

. Intet-peilat ion. (Forts.)

kollen, bringades några uppgifter angående det offererade Junkerplanets prestanda
och pris på obehörigt sätt till viss engelsk firmas kännedom, varefter
denna, genom sin agent i Sverige, Aktiebolaget Aeromateriel, den 20 december
1933 ingav ett preliminärt anbud å ett bombflygplan, under det att Aktiebo .

get,fIygindustn dagen förut inkommit med ett slutgiltigt anbud beträffande
sitt offererade plan. iörnyade undersökningar blevo en följd härav, men detta
dröjsmål väckte uppenbarligen generalstabschefens oro, eftersom denne den 17
januari 1934 avlät en skrivelse till chefen för flygvapnet, vari generalstabschefen
efter en utförlig och tungt vägande motivering framhöll, att det med
hänsyn till nksförsvaret syntes nödvändigt, att, i den mån tillgängliga medel
medgave, en anskaffning av bombflygplan utan omgång bomme till stånd och
att i övrigt sådana åtgärder vidtoges, vilka vore ägnade att påskynda flygvapnets
förstärkande med bombflygstridskrafter.

Efter fortsatta undersökningar och jämförelser mellan de båda flygplantyperna,
hemställde flygstyrelsen, med instämmande av cheferna för generalstaben
och marinstaben, den. 16 mars 1934 örn Kungl. Majlis fastställelse av
huvudrltn;ng *ör det av Aktiebolaget Flygindustri offererade flygplanet, men
i stället för att omedelbart besluta sådan fastställelse, vilade regeringen på
ärendet till den 20 april, då flygstyrelsen i stället erhöll i uppdrag att verkstalla
undersökningar inom vissa länder angående möjligheten att därifrån
erhålla lämpligt bombplan. Efter, fullgjort uppdrag meddelade emellertid
il.ygstyreisen den 18 maj 1934, att intet framkommit, som föranledde en rubbning
av förslaget av den 16 mars 1934. Endast den tidigare åsyftade engelska
konkurrentfirmans typ hade vid de verkställda undersökningarna kunnat komma
till bedömande, men såväl ur svensk luftförsvarssynpunkt och teknisk synpunkt
som beträffande tidpunkten för serietillverkningen vore, enligt flygstyrelsens
uttalande, Junkerplanet det engelska överlägset. Därtill kom att de
tva torsta planen av den engelska typen skulle tillverkas i England, under det
att samtliga flygplan av Aktiebolaget Flygindustris typ skulle byggas i Svenge,
ävensom att priset för de två första engelska planen beräknades uppgå
till icke mindre än 690,000 kronor.

Det oaktat anbefallde regeringen genom konseljbeslut den 22 juni 1934 flygstyreisen
att fullfölja underhandlingar med den åsyftade engelska firman för
anskaffande av ifrågavarande fjärrspanings-, bomb- och torpedflygplan varigenom
salunda alla vidare förhandlingar med Aktiebolaget Flygindustri avbrotos.
bin plikt likmätigt följde flygstyrelsen den givna befallningen men
de nya undersökningarna föranledde ingen ändring i vare sig flygstyrelsens
elfer generalstabs- och mannstabschefernas tidigare uttalade uppfattning. Visserligen
sag sig flygstyrelsen slutligen, med hänsyn till regeringens befallmng
och eftersom det, enligt ftygstyrelsens uppfattning, läge stor fara i ett
drojsmal med anskaffning av ett bombflyg förband, nödsakad att hos Kungl.

örn rätt att sluta kontrakt med den engelska firman, men samtidigt
förklarade flygstyrelsen uttryckligen, att det engelska flygplanet dock
icke bomme att uppfylla de militära fordringar i avseende å bomblast och aktionsradic
vilka vöre betingade av Sveriges luftstrategiska läge. Flygstvrelsen
framhöll även att det första engelska flygplanet kunde beräknas färdigt
tor provflygning först 14 mannder etter beställningsdatum och att seriebeställningen
i »venge icke kunde påbörjas förrän de båda engelska typflygplanen
genomgått godkända prov, som icke kunde vara slutförda förrän våren 1936

1 avgivet yttrande förklarade generalstabschefen, att det engelska flygplanet.
vöre Junkertypen väsentligt underlägset och samtidigt dyrare samt att
serietillverkning av det engelska planet icke kunde beriiknas komma till stånd
iorrun varén 1936 medan motsvarande tillverkning av Junkertypen skulle

Nr 32.

Fredagen den 10 maj.

Interpellation. (Forts.)

kunnat igångsättas redan i slutet av 1934. Generalstabschefen ansåg sig
därför ur försvarsberedskapssynpunkt icke kunna underlåta att framhålla de
allvarliga vådor, som vöre förknippade med det engelska förslaget.

Jämväl marinstabschefen förklarade i sitt yttrande, bland annat, att det
engelska planet icke fyllde uppgifterna som ett för kustflottan lämpligt torpedplan,
vilket han betraktade såsom för riks för svarets effektivitet betänkligt,
och han tilläde, att denna anskaffning innebure icke blott väsentliga bristfälligheter
jämfört med anskaffning av föreslaget Junkerplan utan även ett avsteg
från Kungl. Maj:ts ändamål med anskaffningen, vilken torde hava avsett
fullgoda torpedplan.

Intet av allt detta inverkade emellertid på regeringen, som den 12 oktober
1934 beslöt, att flygstyrelsen skulle sluta avtal med den ifrågavarande engelska
firman rörande anskaffning av två fjärrspanings-, bomb- och torpedflygplan
samt i fråga örn licens för tillverkning i Sverige av 12 dylika flygplan.
Detta innebar emellertid ingalunda att kontrakt omedelbart kunde avslutas,
och av ovannämnda reservation till konstitutionsutskottets memorial framgår,
att icke ens den 10 april 1935 avtal kunnat ingås, till synes beroende bland
annat därpå, att överenskommelse örn samtliga kostnader icke kunnat träffas
med leverantören, vilket ingalunda är ägnat att förvåna, eftersom denne genom
borteliminerandet av all konkurrens erhållit monopolställning.

Även örn, såsom hans excellens herr statsministern ville göra gällande, i
försvarsdebatten i denna kammare den 10 april innevarande år, förslag till
avtal då förelåg i sådant skick, att det när som helst kunde av de svenska
myndigheterna undertecknas, innebär detta dock ingalunda att,, såsom lian
yttrade, »därmed erhållas de första plan, som skola ingå i en serie av dylika
plan». Kontraktets avslutande är icke detsamma som ett levererande av
flygplanen, och av tidigare anförda uttalanden av de militära myndigheterna
framgår, att det första engelska flygplanet icke kan vara färdigt för provflygning
förrän 14 månader efter beställning sdatum, d. v. s. tidigast sommaren
1936. Provflygningarna taga dessutom givetvis flera månader i anspråk,
och eftersom de militära myndigheterna föregående höst mot bakgrunden av
den då hysta uppfattningen, att kontrakt snart skulle kunna avslutas, beräknade
att seriebeställningen kunde påbörjas först våren 1936. innebär detta
att numera, på grund av den skedda förskjutningen, en serietillverkning icke
torde kunna komma till stånd förrän i bästa fall omkring årsskiftet 1936—
1937, i stället för i slutet av 1934, som varit fallet, därest Aktiebolaget Flygindustris
anbud godtagits av regeringen. När hans excellens herr statsministern
i nämnda sammanhang förklarade, att de uppkomna svårigheterna »icke
medfört, att de beräknade tiderna ytterligare skulle förskjutas» må detta möjligen
vara riktigt, men den förskjutning som redan skett, är tillräckligt allvarlig
och kan icke bortresoneras. Statsministern påstod vidare att nämnda
svårigheter icke heller medfört, »att anskaffningen av hela denna serie genom
vad som inträffat skulle komma att försenas», men detta är så till vida oriktigt,
som serietillverkningen väsentligt förskjutits i enlighet med det förut
sagda, vartill kommer, att serietillverkningen av den engelska typen, såsom
framgår av de militära myndigheternas uttalanden, icke kan påbörjas förrän
minst två år senare än serietillverkningen av Junkerplanen.

Därest läget i nu ifrågavarande hänseende varit så pass gynnsamt som hans
excellens ville göra gällande, hade säkerligen icke chefen för marinstaben,
chefen för generalstaben och chefen för flygvapnet dagen innan, d. v. s. den
9 april 1935, till Konungen avlåtit en gemensam skrivelse av följande lydelse:

»I underdånig skrivelse den 4 dennes, nr 300, har chefen för generalstaben
under hänvisning till den inträdda förändringen i det militärpolitiska läget

Fredagen den 10 maj.

Nr 32.

Interpellation. (Forts.'')

framhållit att en snar förstärkning av flygvapnet med bombförband ur
riksförsvarets synpunkt är en nödvändighet.

De strategiska utredningar, som verkställts för försvarskommissionen, ådagalägga
nämligen med oemotsäglig tydlighet att tillgången på ett operativt
flygvapen, inneslutande främst bombförband av tillräcklig omfattning, är en
oeftergivlig förutsättning för rikets försvar. Saknas dylika förband torde
en motståndare genom blotta hotet örn en oinskränkt luftkrigföring mot hemorten
(befolkningscentra, industrier, kommunikationsleder m. m.) kunna tvinga
en svensk regering till eftergift. Finnas däremot bombförband av lämplig
styrka och beskaffenhet jämte för luftförsvaret i övrigt erforderligt stridsmedel,
minskas sannolikheten för att en dylik påtryckningsmetod tillgripes.
Försökes dock detta angreppsförfarande, synes det under angiven förutsättning
icke ^sannolikt, att härigenom den svenska nationens motståndsvilja kan
brytas. Vid en krigisk konflikt är vidare tillgången på bombförband ett villkor
för järnvägstrafikens tryggande och därmed även för att de svenska lantstridskrafterna
skola kunna planenligt koncentreras och därefter fsdla sina
uppgifter liksom även för att sjöstridskrafterna skola kunna fullfölja sina
operationer.

Det principbeslut Kungl. Majit i slutet av 1933 fattade, varom upplystes
av chefen för försvarsdepartementet i remissdebatten den 17 januari 1934, örn
anskaffning för då disponibla medel av tvenne bombflygplan för en kostnad
av 440,000 kr., vilka avsågos skola tjäna som typ vid en kommande inhemsk
serietillverkning, innebar sålunda ett beaktande av ett utomordentligt viktigt
försvarsintresse. Det första steget för avhjälpande av den fullständiga bristen
på bombflygplan med tillräcklig aktionsradie var därmed taget. Av åtskilliga
skäl synes emellertid beslutets verkställande fördröjts. Ty i juni
1934 anbefalldes flygstyrelsen enligt en från försvarsdepartementet utgiven
kommuniké ’att fullfölja underhandlingarna om anskaffandet av fjärrspanings-,
torped- och bombflygplan av viss engelsk typ’. Avsikten var otvivelaktigt
att säkerställa en fullgod materielanskaffning. Med hänsyn till den
tid, som kräves för provs verkställande sedan dessa flygplan levererats och
för serietillverkningens ordnande inom landet, komma ett flertal år att förflyta
innan bombförband kunna disponeras. Under hela denna tid skulle riket
sålunda praktiskt taget vara i fullständig avsaknad av ett försvarsmedel, som
i ett kritiskt läge synes oundgängligt för neutralitetens tryggande och för att
underlätta förandet av en självständig svensk politik.

Detta, förhållande är av så allvarlig innebörd, att vi, med hänsyn till den
försämring i den utrikespolitiska situationen, sorn inträtt sedan ovan angivet
beslut fattats, icke ansett oss kunna underlåta att inför Eders Kungl. Majrt
i underdånighet framhålla nödvändigheten av att intet medel lämnas oprövat,
ägnat att påskynda anskaffandet av ändamålsenliga bombflygplan i tillräcklig
omfattning. Bland de krav i fråga örn försvarsberedskap, som betingas
av det nutida läget, är utan tvekan en snabb anskaffning av här ifrågavarande
krigsmateriel det ur riksförsvarets synpunkt angelägnaste.»

Allvaret i denna skrivelse ger vid handen, att frågan ingalunda kan avfärdas
på det sätt, som hans excellens herr statsministern tycktes önska. Ivrigsberedskapssynpunkten
och rikets trygghet fordra uppenbarligen vidtagandet
av helt andra åtgärder än dem, som blivit en följd av regeringens skilda beslut
i bombplanfrågan. När de tre militära cheferna »framhålla nödvändigheten
av att intet medel lämnas oprövat, ägnat att påskynda anskaffandet av
ändamålsenliga bombflygplan i tillräcklig omfattning», innebär detta tydligen,
att anskaffning av bombflygplan måste ske i annan ordning, än den av
regeringen hittills avsedda. Mot bakgrunden av det långa dröjsmål, som för -

Nr 32.

Fredagen den 10 maj.

Interpellation. (Forts.)

orsakats av regeringens beslut, och eftersom »ett flertal år komma att förflyta
innan bombförband kunna disponeras», därest allenast den engelska typen
får komma i fråga, uppstår kravet på inköp från annat håll. De militära
cheferna understryka, att »en snabb anskaffning av här ifrågavarande
krigsmateriel är det ur riksförsvarets synpunkt angelägnaste», och de nyss
citerade ordalagen i deras skrivelse ge vid handen, att möjligheter till en
skyndsammare och bättre lösning av bombplanfrågan fortfarande skulle kunna
förefinnas. Om så verkligen är fallet, måste man fråga sig, varför dessa
möjligheter icke utnyttjas, vare sig de innebära en anskaffning av Junkerplan
eller icke.

Under den s. k. dechargedebatten i denna kammare den 4 innevarande maj
hade herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet med hänsyn till hela
detta ärendes utomordentliga vikt lämpligen bort beröra det anmärkningsyrkande,
som, enligt vad tidigare nämnts, av mig med flera i nu ifrågavarande
hänseende reservationsvis framförts, men då tillfälle därtill förefanns, nämligen
omedelbart efter majoritetsanmärkningarnas slutbehandling, fanns departementschefen
icke längre tillstädes i kammaren. Denna anskaffningsfråga
är emellertid av sådan betydelse för hela vårt försvarsväsende, att densamma
icke, enligt min uppfattning, på dylikt sätt får förbigås och undanskjutas.

Med hänsyn alltså till de ur försvarsberedskapssynpunkt allvarliga vådorna
av den försening, som handläggningen av detta ärende vållat beträffande
anskaffning av erforderliga bombflygplan; och med hänsyn jämväl till de
beslutade flygplanens underlägsenhet ur såväl ekonomisk som teknisk och militär
synpunkt i jämförelse med annan erbjuden typ; ävensom med beaktande
av den ur såväl arbets- som krigsberedskapssynpunkt betydelsefulla omständigheten,
att de två första engelska flygplanen skola tillverkas i England;
får jag, under hänvisning till chefernas för marinstaben, generalstaben och
flygvapnet framställning till Konungen den 9 april 1933, vördsamt anhålla
örn kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Finnes fortfarande möjlighet att anskaffa bomb-, torped- och fjärrspaningsflygplan,
vilka icke blott äro ifrågavarande engelska plan överlägsna
ur teknisk och militär synpunkt utan även kunna i avsedd omfattning levereras
väsentligt snabbare?

2) Örn så är fallet, är det då herr statsrådets avsikt att i regeringen skyndsamt
hemställa örn erforderliga åtgärders vidtagande för en dylik anskaffning? Jämväl

denna framställning bordlädes.

§ 6.

Härpå lämnades på begäran ordet till herr audre vice talmannen, vilken yttrade:
Herr talman! Jag hemställer, att sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtanden nr 1 och 2 måtte uppföras som första och andra ärenden
bland två gånger bordlagda ärenden på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

Fredagen den 10 maj.

Nr 32.

från statsutskottet:

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av två
fartyg för minsvepningsändamål; och

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
skyddande av de allmänna intressena vid utnyttjandet av Bolidens gruvaktiebolag
tillhöriga gruvfyndigheter; samt

från bevillningsutskottet, nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till frihamnsförordning m. m.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner örn höjning av tullsatserna å vissa för
lacker avsedda lösningsmedel m. m.;

nr 39, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för vissa trädgårdsprodukter
samt örn reglering av införseln utav matlök; och

nr 40, i anledning av väckt motion angående tullen å balk-, vinkel- och annat
varm valsat prof il järn;

bankoutskottets memorial:

nr 52, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens huvudkontor
samt avdelningskontor i Luleå;

nr 53, angående befrielse för E. Johannesson från viss betalningsskyldighet
till riksbanken;

nr 54, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande viss
del av bankoutskottets utlåtande nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa
m. m.;

nr 55, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkten
31 av bankoutskottets utlåtande nr 45, i anledning av framställningar
angående pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda eller förut
anställda personer m. m.; och

nr 56, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkten
60 av bankoutskottets utlåtande nr 45, i anledning av framställningar angående
pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda eller förut
anställda personer m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt kontrollföreningsverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
till reglering av jordbrukets skuldförhållanden jämte i ämnet väckta motioner; nr

72, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till främjande av det
svenska fisket;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av en
kronan tillhörig tomt i Landskrona jämte i ämnet väckt motion;

nr 74, i anledning av väckt motion om viss märkning å förpackningen av
salubjudna konserverade fiskvaror;

nr 75, i anledning av väckt motion angående utvidgad rätt till ersättning
för skada av björn m. m.;

nr 76, i anledning av väckt motion örn inköp och bibehållande såsom naturskyddspark
av ett skogsområde i Örkeneds socken av Kristianstads län; och

Nr 82.

Fredagen den 10 maj.

nr 77, i anledning av väckt motion angående upprättande av en fast försöksgård
för fåravel.

§ 9-

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Stockholm den 9 maj 1935.

Prosten, teol. doktor Per Pehrsson är på grund av tillfällig sjukdom (kraftnedsättning
och överansträngning) oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
10—18 maj 1935;
vilket jag härmed intygar.

Stockholm som ovan.

Karl Otto Larsson,
Överläkare.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Beck	under	5 dagar	fr. o. m.	den	11	maj
> Olsson i Närlinge		2	2>	3>		12	7>
» Björling	2>	3	2>	2>		12
* Magnusson i Kalmar	V	4	»	S		10	>
» Anderson i Norrköping	>	3	>	2»		10	2>
» Bäcklund		4			>	11
» Gustavson i Västerås	»	4	»	»		11	2>
» Svedman	2>	5	>			12	2>
» Liedberg	2>	2	»			13
» andre vice talmannen Jeppsson	>	4	2>	2>	>	11	>

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.19 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Föredrogs

och hänvisade till statsutskottet herr Lundqvists m. fl. å kammarens
bord vilande motion nr 632.

§ 2.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden nr
38—40 samt bankoutskottets memorial nr 52 och 53.

§ 3.

Härpå föredrogs bankoutskottets memorial, nr 54, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande viss del av bankoutskottets utlåtande,
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa m. m.; och biföll kammaren
utskottets däri gjorda hemställan.

§ 4.

Härefter föredrogos vart för sig bankoutskottets memorial:

nr 55, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkten
31 av bankoutskottets utlåtande nr 45, i anledning av framställningar angående
pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst anställda eller förut
anställda personer m. m.; och

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna blevo av kammaren
godkända.

§ 5.

Jordbruksutskottets utlåtanden nr 70—77, som härpå föredrogos, blevo ånyo
bordlagda.

§ 6.

Herr Holmströms vid kammarens nästföregående sammanträde gjorda, men
då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa spörsmål angående ändring i gällande bestämmelser och
organisation för statens isbrytare, som nu föredrogs, bifölls av kammaren.

Nr 82.

Lördagen den 11 maj.

§ 7.

Vidare föredrogs herr Ossbahrs jämväl på bordet liggande anhållan att till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa spörsmål
angående anskaffning av vissa flygplan för försvarsväsendet; och blev även
denna framställning av kammaren bifallen.

§ 8.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 238, med
förslag till förordning angående skattefrihet för viss förmån av hyresavdrag.

Denna proposition bordlädes.

§ 9-

Äng. ändmd Vid nu skedd föredragning av sammansatta stats- och första lagutskottets
8^kap6$V§ utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
rättegång^ om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m., lämnades på begäran
balken, m■ m- ordet till

Herr Lindman som anförde: Herr talman! Vid behandlingen av denna

fråga ber jag att få yttra några ord. De komma inte att rikta sig mot inrättandet
av en hovrätt för Norrland, utan de komma huvudsakligen att rikta
sig mot inrättandet av en hovrätt med den sammansättning, som i den kungl,
propositionen är föreslagen.

Jag har haft ett stort intresse av att studera denna sak och sökt sätta mig
in i alla de frågor, som kunna ha inflytande på densamma. Jag har även
sökt inhämta uppgifter av personer, på vilkas omdöme jag sätter ett mycket
stort värde. Och det är efter detta studium av frågan, som jag bildat mig
den uppfattningen, att en hovrätt, sammansatt såsom här föreslås, inte är
lycklig. Nu ser jag väl, att från sammansatta stats- och första lagutskottet
föreligger ett enhälligt betänkande så när som på en blank reservation av
herr Svensson i Kompersmåla, och utskottet har väl, förmodar jag, också penetrerat
och grundligt studerat saken. Men örn man vänder sig till på området
sakkunniga personer, synes det bland dem råda en mycket allmän mening,
att detta förslag är ur organisatorisk synpunkt olyckligt. Detta framgår även
av de på riksdagens bord liggande handlingarna. Vi ha sålunda ett enhälligt
utlåtande från lagrådet, och vi ha ett utlåtande från Svea hovrätt, som också
uttalat en enhällig mening. Båda dessa utlåtanden gå i avstyrkande riktning.
Och jag undrar mycket, om icke — åtminstone har det uppgivits så för mig
— det är en mycket enhällig mening bland erfarna hovrättsman med undantag
av herr statsrådet självt och ordföranden i processlagberedningen, att det icke
är tillrådligt att tillskapa en hovrätt med så svag organisation som den nu
föreslagna.

För ett par år sedan — jag tror för två år sedan — voro både herr statsrådet
och processlagberedningen — det finner man av officiella uttalanden —
av samma mening som andra sakkunniga. Man ställer sig då den frågan,
varpå det beror, att man på det hållet fått en annan inställning. Enligt herr
statsrådets uttalande beror det på processlagberedningens utredning. Men det
har upplysts från sakkunnigt håll, att denna utredning inte innehåller något
väsentligt, som inte var väl bekant för alla i saken initierade, redan då herr
statsrådet förra gången hade att taga ställning till frågan. Sedan finna vi av
utskottets betänkande, att beredningens ledamöter icke enhälligt omfattat denna
uppfattning. Det finnes en reservant, som uttalat, att dylika domstolar

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m. (Forts.)
syntes vara förbundna med sådana olägenheter, och vore så svaga, att det icke
kunde vara tillrådligt att inrätta dem på det sättet. Man har då svårt att frigöra
sig från misstanken, att den ändrade uppfattningen kan bero på andra
omständigheter, främst svårigheten att enas om förläggningsplatsen för en
hovrätt i Norrland. Det skulle alltså möta vissa politiska svårigheter att genomföra
den ståndpunkt i organisationsfrågan, som man eljest mycket allmänt
synes anse vara den riktiga.

Man kan då fråga: Vilka äro de invändningar, som jag har att göra, när
jag uttalar mig mot hovrättens sammansättning på det föreslagna sättet? Jag
menar, att det uppstår en olägenhet genom att hovrätterna bli söndrade i så
små enheter som här är fallet. Jag skall icke fästa mig så mycket vid kostnaderna.
Det får anses vara en fråga av underordnad betydelse, att flera små
hovrätter naturligtvis bli dyrare än färre och större. Men då med den dyrare
anordningen förbindes en svagare organisation, må det vara tillåtet att säga,
vad man menar om själva organisationen. En mycket viktig synpunkt är den
av processkommissionen, alltså icke processlagberedningen utan processkommissionen,
uttalade och i den kungl, propositionen på sidan 32 angivna synpunkten,
att det förefinnes en fara för ensidighet, att det blir en begränsning
av synvidden, som ofta följer med tvånget att under sådana små förhållanden
samarbeta med ständigt samma lilla krets av kolleger. Jag finner av herr
statsrådets uttalande, att han icke fäster större avseende vid detta, att han
bagatelliserar den synpunkten med hänvisning till — såsom framgår av propositionen
och av betänkandet — att denna fara icke kan vara så stor, då
denna division kommer att bli större än en vanlig division, d. v. s. den kommer
att bestå av sex ledamöter, däri inräknad presidenten för hovrätten. Men jag
tror, att man därvid förbiser, att processkommissionen icke syftat främst på
antalet ledamöter, örn det skulle vara en eller två mer eller mindre utan på
själva organisationsformen, nämligen att ledamöterna äro hänvisade till att
kollegialt samarbeta inom samma lilla slutna krets. Den invändningen kan
man icke bemöta genom en hänvisning till rådhusrätterna, ty örn dem vet man
av erfarenhet, att samarbetet där icke är lika intimt som det blir inom en hovrätts
division. I rådhusrätterna har var och en i mångt och mycket sitt eget
verksamhetsområde.

Vidare tror jag, herr talman, att dylika små hovrätter icke kunna fylla en
särskild uppgift, som tillkommer våra hovrätter, nämligen att utgöra utbildningsanstalter.
Den erfarenhet, som de unga juristerna kunna förvärva vid en
sådan liten hovrätt, blir icke tillräckligt omväxlande och instruktiv. Hovrätten
får icke tillfälle att bland ett större antal sökande göra jämförelser och
urval, lika litet som den kan göra det bland dem, som bli anställda i hovrätten.
Men framför allt blir den avstängd från möjligheten att välja bland ett större
antal aspiranter, vilket är en förutsättning för en god rekrytering.

Så vill jag framhålla, att en sådan liten hovrätt icke kan tillfredsställa sitt
eget personalbehov, än mindre kan den på sätt i gällande bestämmelser förutsattes
förse underrätterna med erforderlig personal. Varje sommar, när hovrättsledamöterna
ha semester, måste en så liten hovrätt som denna låna personal
från en annan hovrätt, i detta fall från Stockholm. Och om en häradshövding
blir sjuk eller behöver en god och skolad arbetskraft, måste samma
utväg tillgripas. Man kan nämligen av brist på lämpliga arbetsuppgifter och
möjlighet till fortsatt utbildning vid hovrätten icke kvarhålla lämplig reservpersonal
för sådana ändamål. Detta framgår ju även av det utskottsbetänkande,
som vi komma att behanda närmast efter detta. Formellt blir det väl
den lilla hovrätten, som bestämmer, att här skall det förordnas en vikarie eller
tillsättas ett biträde till en domare, men i själva verket blir det en annan hov -

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. ändrad lydelse av 8 Icap. 3 § rättegångsbalken, m. rrv. (Forts.)
rätt, som kommer att bestämma, vilken person som skall få detta tillfälliga
uppdrag.

Så ha vi vidare svårigheterna med rekryteringen av små hovrätter. Av de
skäl jag antytt är tjänstgöringen vid en sådan liten hovrätt mindre lockande
än vid en stor med bättre befordringsmöjligheter. Den får också lätt något
instängt över sig, och härtill komma de misshälligheter, som bero på dåliga
hefordringsutsikter. Jag nämnde den saken nyss. För vilken hovrättsman
som helst tycker jag, att det borde te sig ganska betänkligt, även från den
synpunkten. Och örn man försöker bedöma frågan från lekmannasynpunkt, kommer
man— åtminstone har jag gjort det -— till det resultatet, att en sådan
organisationsform icke är naturlig och lämplig.

Från alla de synpunkter jag angivit skulle sålunda en fördubbling av den
nya hovrättens organisation och arbetsuppgifter, så att den erhölle två divisioner,
te sig som en mycket betydande förbättring. Här står naturligtvis den
rättsvårdande synpunkten mot lokalt färgade synpunkter. Och man frågar
sig: Kan det då vara någon tvekan i valet? I varje fall kan det inte vara det
från den rättsvårdande synpunkten, som också har stor betydelse för den
landsända, till vilken hovrätten skall vara förlagd.

Mot dessa framställda olägenheter har man att väga de fördelar, som man
förmenar skola uppkomma genom den föreslagna ordningen. Det heter, att
hovrättens större lättillgänglighet skulle vara av betydelse, och det argumentet
verkar naturligtvis mycket bestickande. Men tränger man närmare in i
saken, finner man, att det nog ställer sig väsentligt annorlunda. Det är sant,
att hovrätten blir lätt tillgänglig för befolkningen i hovrättsstaden och i trakten
närmast omkring. Men för den befolkning, som lever på avlägsna orter,
långt bort från den stad, där hovrätten kommer att vara belägen, blir det rätt
annorlunda. Men viktigare för den norrländska rättsvården synes mig vara,
att hovrätten besitter erforderlig rörlighet, så att den i tillbörlig utsträckning
skall kunna hålla s. k. hovrättsting, vilket här är meningen att införa, och
helst periodiska sådana ting i vissa större centra. Men skall det kunna ske,
herr talman, måste hovrätten ha en så stark sammansättning, att den kan
arbeta på åtminstone två divisioner. I den stad, där hovrätten är förlagd,
måste alltid en division finnas tillgänglig för att kunna behandla vissa brådskande
ärenden. Men då frågar man sig, hur statsrådet tänkt sig, att kunna
hålla hovrättsting med en sådan liten hovrätt som denna. Hur skall en hovrätt
med endast en division kunna fungera och sköta dessa två uppgifter? Den
kan ju icke finnas på två ställen på en gång. Jag förmodar, att svaret blir,
att då vi få muntligt förfarande i hovrätten, blir det så mycket arbete för
dessa små hovrätter, att de behöva två divisioner i stället för en, att alltså den
ökade arbetsbördan gör, att de måste svälla ut till två divisioner . Av det utlåtande
från Svea hovrätt, som finnes bifogat den kungl, propositionen -—
och jag tror, att Svea hovrätt har mycket stor erfarenhet på detta område —
framgår, att den tror det motsatta, ty hovrätten framhåller bland annat, att
efter rättegångsreformens genomförande blir det så mycket dyrare att fullfölja
målen till hovrätt, att målen kunna förväntas bli färre, en sak som kommer
att inverka på hovrätternas arbetsbörda. Hur stor den totala arbetsbördan
blir, därom vet man ingenting med visshet. Om man räknar med, att en
division vid reformens genomförande skall svälla ut till två, så ter sig detta
perspektiv ganska skrämmande, ty om man får ytterligare en hovrätt i Norrland
och kanske en i någon stad på Västkusten, kommer samma ansvällning
att äga rum där. Och man får tänka sig, att beträffande de nu befintliga
hovrätterna en ansvällning kan komma till stånd av samma orsak. Det är ett
skrämmande framtidsperspektiv.

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m. (Forts.)

Enligt min mening, och det just med hänsyn till hovrättens lättillgänglighet,
är det av synnerlig vikt, att hovrättens organisation gör det möjligt att i erforderlig
utsträckning hålla sådana hovrättsting, som man tänker sig skola
införas. Men på denna kardinalpunkt brister det i den organisation, som
föreslås. Jag anser också, att svårigheter skulle uppstå, som jag förut nämnt
och särskilt under de tre sommarmånaderna, då endast tre ledamöter av hovrätten
äro i tjänstgöring.

Överhuvud taget, herr talman, veta vi i riksdagen ganska litet örn den ordning,
som skall förberedas genom denna nya hovrätt. Frågan örn hovrättsproceduren
tillhörde de mest omstridda punkterna, då grunderna för rättegångsreformen
diskuterades här i riksdagen år 1931. Det säges i propositionen
på sidan 44 någonting om, att processreformen numera fortskridit så långt, att
processlagberedningen genomgått överrättsprocessen och därigenom kunnat
bilda sig en bestämdare mening örn de krav en framtida rättegångsordning
ställer på hovrätterna i organisatoriskt hänseende. Det är på denna beredningens
uppfattning som det här föreliggande förslaget är byggt. Man får dock
höra från snart sagt alla håll man vänder sig till, att denna reform, som går
ut på införandet av sådana små hovrätter, stöter på ett mycket energiskt motstånd.
Jag frågar mig då, örn det kan vara lämpligt, att riksdagen utan att
lia någon närmare kännedom örn denna ytterligt omstridda hovrättsprocedur
förbereder genomförandet av denna organisatoriska ändring, som är tämligen
enhälligt utdömd av de på området verkligt sakkunniga. Detta vore, menar
jag, ett olyckligt första steg mot rättegångsreformens genomförande.

I det läge, vari frågan nu ligger, med den kungl, propositionen enhälligt tillstyrkt
av utskottets ledamöter från denna kammare, skulle jag likväl helst
yrka avslag på utskottets hemställan för att få frågan åter till Kungl. Majit
och framlagd för riksdagen med beaktande av sådana synpunkter som dem jag
nu framhållit. Då skulle man få möjlighet till en hovrätt med större jurisdiktionsområde
och med bättre sammansättning, man skulle med andra ord få
en livskraftig institution, som kunde stå på egna ben och föra en självständig
tillvaro. Men vid det förhållande, herr talman, att det föreligger ett enhälligt
utlåtande i denna kammare och marken synes vara väl förberedd för ett genomförande
av förslaget, har jag icke något yrkande att göra.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Till avgörande förelåg härefter sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder
för inrättande av en hovrätt för övre Norrland ävensom i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1935 dagtecknad till statsutskottet hänvisad proposition,
nr 159, vilken behandlats av sammansatt stats- och första lagutskott, hade
Kungl. Majit under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden föreslagit riksdagen att medgiva
Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande under budgetåret
1936/1937 av en hovrätt för övre Norrland i Umeå.

I två med anledning av propositionen väckta motioner, nr 307 i första kammaren
av herr Sandström m. fl. och nr 527 i andra kammaren av herr Nilsson
i Antnäs m. fl., hade yrkats, att riksdagen, med avslag å propositionen, måtte
medgiva Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande under
budgetåret 1936/1937 av en hovrätt för övre Norrland i Luleå.

Äng. inrättande
av
en hörnätt
för Övre
Norrland•

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)

Utskottet hemställde, att riksdagen, med avslag å de i ämnet väckta motionerna,
måtte bifalla förevarande proposition.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Asplund och Nilsson i Antnäs,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen, i anledning av
Kungl.^ Maj :ts förevarande proposition och ovanberörda motioner, måtte medgiva
Kungl. Majit att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande under
budgetåret 1936/1937 av en hovrätt för Övre Norrland i Luleå.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Nilsson i Antnäs: Ja, herr talman, jag har icke i utskottet — och
jag ämnar inte heller göra det här — blandat mig i resonemangen örn frågan,
huruvida den föreslagna hovrätten är bra eller dålig, eller med andra ord i
den sak, som amiral Lindman talade örn nyss, dels därför att jag anser mig
icke vara kapabel att bedöma denna sak och dels därför att jag är så innerligt
övertygad örn, att även örn man gjorde några försök i den riktningen, skulle
riksdagen dock sannolikt med stor majoritet fatta det beslut, som utskottet
nu tillstyrkt.

Men det är en annan sak, som jag anser mig, i någon mån åtminstone, kapabel
att bedöma, och det är hovrättens förläggningsort, som detta utlåtande
berör. Det är väl ändå ganska horribelt, det är så att man undrar, örn man
drömmer eller är vaken, när man tar del av utskottsmajoritetens utlåtande och
det motiv, som där anföres för att förlägga domstolen ner till Umeå. Den
kommer då att ligga 5—6 mil från det södra länets södra gräns, under det att
vi ha 60—70 mil upp till det norra länets norra gräns. De motiv, som utskottet
försöker eller rättare sagt skulle försöka framföra för denna förläggning,
ramlade sönder så fort man vidrörde dem, därför att de voro onaturliga och
ohållbara. Man har bland annat talat örn folktätheten och befolkningsförhållandena
i Umeåräjongen. Mina herrar, det håller inte streck. Jag har undersökt
saken senast i dag på morgonen, och jag har funnit bland annat, att örn
jag tar hänsyn till folkmängd och areal, d. v. s. folkmängden per kvadratkilometer,
så ha Umeå stad samt Nordmalings och Degerfors tingslag en sammanlagd
areal av 808 kvadratkilometer med 69,336 invånare eller alltså 8.6 invånare
per kvadratkilometer. Örn jag så går över till Luleå domsaga med
städerna Luleå, Piteå och Boden, så finner jag, att detta område omfattar
875.6 kvadratkilometer med 78,414 invånare och alltså har 9 invånare per
kvadratkilometer. Det håller helt enkelt icke streck detta påstående örn folktätheten.
Man talar örn folktätheten i Västerbottens län, men det finnes ett
område, och det är norra delen av länet, som, örn hovrätten förlägges till
Luleå, kommer att tillhöra Luleåräjongen, örn jag så får kalla det. Hela detta
tal örn folktätheten är oriktigt, helt enkelt. Som sagt, de argument och motiv,
som inom utskottet anfördes för hovrättens förläggande till Umeå, har man
varit tvungen att stryka.

Det enda motiv, som står kvar, är det, att herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet har förordat Umeå. Något annat finnes icke. Man försökte
sig visserligen på att finna några andra motiv, men -— som jag sade •—
de folio sönder så fort man vidrörde dem. Man var nödsakad att stryka dem,
och herr statsrådets uttalande utgör nu det enda motivet. Att man strukit
allt annat förvånar mig icke alls, ty skälen voro konstgjorda och overkliga.
Man kunde icke få fram några skäl och motiv, som voro bärande för hovrättens
förläggande till Umeå, det var helt enkelt omöjligt.

Herr justitieministerns förordande av Umeå förvånar icke så mycket den,
som känner till hans brinnande nit och intresse att överhuvud taget och såvitt

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
möjligt få riksdagen med på förslaget om en hovrätt för Övre Norrland. Jag
har den uppfattningen — jag kan inte hjälpa det -—- att ett av skälen och
kanske ett av de starkaste, när det gällt att förorda Umeå, har varit, både för
statsrådet och för många även i riksdagen, att man påverkats av det gamla
talet örn Umeå såsom förläggningsort. Man har helt enkelt suggererats av
det ständigt hörda talet om att hovrätten skulle förläggas till Umeå och inte
till Luleå, och jag är bestämt övertygad om att detta påverkat statsrådet till
att följa det minsta motståndets lag. Jag vill säga det, att var och en, som
bemödar sig att objektivt och utan förutfattad mening bedöma saken, måste,
särskilt örn han därtill har reda på lokala och geografiska förhållanden och
folkmängdsförhållanden, komma till den riktiga uppfattningen, att Luleå är
den rätta platsen för Övre Norrlands hovrätt. Det går icke att komma förbi
den saken, emedan det är ett faktum. Hur än riksdagen kommer att besluta,
kommer detta faktum att stå kvar.

Länsstyrelserna i de båda länen ha ju avgivit yttranden härutinnan och givetvis
har var och en sökt hålla på sitt, som man brukar säga. Jag skall göra
några korta axplock ur länsstyrelsernas yttranden för att visa vad de stödja
sig på.

Länsstyrelsen i Västerbottens län gör såsom en sammanfattning av sitt yttrande
följande uttalande: Ur rekryteringssynpunkt har länsstyrelsen funnit

Umeå erbjuda ojämförligt större fördelar än Luleå, därvid länsstyrelsen efter
redogörelse för levnadskostnaderna i de båda städerna framhållit, att dessa
kostnader genomgående vöre lägre i Umeå än i Luleå. Länsstyrelsen har vidare
anfört: »Därtill kommer det sydligare läget, som ur rekryteringssyn punkt

erfarenhetsmässigt visat sig vara av avgörande betydelse.» Jag vill
stanna en smula på den punkten, det återkommer på flera ställen i yttranden
av olika myndigheter, och statsrådet har talat härom. Man syftar här givetvis
på personalens trivsel. Men jag frågar då först: Finnes det någon rimlig
grund för att denna personal skall trivas bättre i Umeå än Luleå? Nej, säger
jag, men även örn det funnes, så är det en sak, som icke skall påverka hovrättens
förläggning, det kunna vi väl alla vara överens örn. Men jag har den
bestämda uppfattningen att även i detta avseende skulle Luleå säkert gå före
Umeå.

Vidare säger länsstyrelsen: »Vid bestämmande av förläggningsorter i övre
Norrland för statliga institutioner hade statsmakterna på senare tid stannat
vid Umeå såsom den centralaste. Sålunda hade hit förlagts de norrländska
kraftverkens kontor och Norrbygdens vattendomstol. Med sistnämnda institution
torde ett personalutbyte bliva möjligt för den blivande hovrätten, och
gemensam personal torde också kunna komma i fråga i amanuensgraden. I
Umeå hade två domsagor sina kanslier förlagda, och i staden praktiserade ett
avsevärt antal rättsbildade advokater. Allt detta måste ur rekryteringssynpunkt
vara synnerligen värdefullt.» Jag förstår mig inte på vilka större värden
som ligga i detta. Är det därför att det koncentrerats en del institutioner
i en viss stad, som man skall förlägga hovrätten för övre Norrland längst bort
i sydöstra hörnet av södra länet, när vi därifrån ha så ofantligt långt upp till
vår bygd och när befolkningsförhållandena icke ge vid handen att det behövs?

Länsstyrelsen i Norrbottens län bemöter detta utförligt och har uttalat, att
det vid förläggningsfrågans bedömande måste vara av primär betydelse att
få utrönt, huru stora delar av de båda länen som hade närmare förbindelse
med Umeå eller med Luleå samt för huru många rättssökande det ställde sig
lättare att nå den ena eller den andra staden. Det är väl denna synpunkt man
här skall anlägga och är skyldig att anlägga. Så säger länsstyrelsen vidare:
»Till Luleåräjongen folie från Västerbottens län Byske socken samt delar av

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Ang. inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)

Jörns och Skellefteå socknar med enligt 1934 års mantalslängder 16,435 invånare
och till Umeåräjongen från Norrbottens län del av Arvidsjaurs socken
med 1,595 invånare enligt samma års mantalslängd; ''erövringen’ till Luleå
skulle således utgöra 16,435 minus 1,595 eller 14,840 personer. Då folkmängdssiffrorna
per den 1 januari 1934 utgjorde för Västerbottens län 210,381
och för Norrbottens län 204,351, skulle alltså Luleåräjongen innesluta 219,191
personer och Umeåräjongen 195,541 personer. Av hovrättsområdets befolkning
skulle med andra ord Luleå ligga närmare till för inemot 25,000 fler
människor än Umeå skulle göra.»

Man tycker det är siffror som tala och siffror, som icke ha kunnat vederläggas
och som icke heller komma att vederläggas.

Processlagberedningen har för sin del tillstyrkt Luleå såsom förläggningsort
för hovrätten. Det var endast en reservant, som var av olika mening i förläggningsfrågan,
och denne reservant säger: »Det är visserligen riktigt, att

nämnda stad är mera centralt belägen inom jurisdiktionsområdet än Umeå,
men denna omständighet torde icke kunna tillerkännas avgörande betydelse.
I dessa trakter gå befolkningens förbindelser i huvudsak söderut och det torde
vara mindre olägligt att befolkningen i Norrbottens län i viss utsträckning
nödgas resa till Umeå än att befolkningen i Västerbottens län skall begiva sig
till Luleå.» ^ Är _ det inte befängt hela detta resonemang? Länsstyrelsen bemöter
det på följande sätt: »Uttalandet örn riktningen av befolkningens för bindelser

vore alltför stelt generellt och i huvudsak oriktigt: Förbindelserna
hade sedan gammalt en avgjord benägenhet att följa älvdalarna, en tradition
som de utvecklade kommunikationerna mycket litet ändrat på. Därjämte ville
länsstyrelsen framhålla, att hovrättsresorna icke vore nöjesresor utan betingade
av det bestämda rättsärendet. Reservanten förklarade vidare att Umeå ur
rekryteringssynpunkt ägde avgjort företräde. Länsstyrelsen kunde icke medgiva
detta kategoriska och obestyrkta påstående och hade för sin del icke förmärkt
några svårigheter att erhålla kvalificerad arbetskraft.»

Så har det varit tal om lokaler för denna hovrätt. Vi skola se, vad byggnadsstyrelsen
säger örn detta. I Umeå äro de statens lokaler, som finnas tillgängliga,
inrymda i ett gammalt trähus. Byggnadsstyrelsen har anbefallts
besiktiga detta och säger i avgivet yttrande följande: »Byggnadsstyrelsen
hade för sin del icke något att erinra beträffande det framlagda förslaget
till byggnadens iståndsättande med däri av en dess tjänsteman gjorda tillägg.
De sammanlagda kostnaderna för förslagets genomförande hade av denne beräknats
till 185,000 kronor. Beträffande detta belopp hade byggnadsstyrelsen
icke något att erinra, men finge styrelsen framhålla, att i detsamma icke ingmge
någon kostnad för förstärkning av undergrunden, en åtgärd som med
hänsyn till den erfarenhet styrelsen ägde beträffande grundförhållandena i
Umeå sannolikt torde bliva erforderlig. Kostnaderna härför kunde emellertid
icke bedömas utan en ingående grundundersökning.» Gentemot detta vill
jag påpeka, att Luleå erbjudit hovrätten lokaler i ett nytt, för icke så länge
sedan uppfört stenhus med alla moderna bekvämligheter, där man sålunda icke
kan befara någon förstärkning av undergrunden. Processlagberedningen förklarar,
att dessa lokaler äro lämpliga och bra. Det är icke något förbehåll
alls.

Så säger man vidare, att det är icke så viktigt, var hovrätten ligger, ty
hovrätten skall resa ut och hålla hovrättsting. Men huru skulle det då ställa
sig med kostnaderna? Hur är det med tidsspillan? Domstolen har att företaga
onödigt långa resor, längre än nödvändigt vore, om den vore förlagd
mitt i domstolsomradet. Det blir naturligtvis dyrare för statsverket och besvärligare
för den massa människor, som behöva anlita domstolen, om den

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
ligger i utkanten av domstolsområdet. Detta borde ligga i så öppen dag, att
man tycker, att det är underligt, att man ens behöver resonera därom. Jag
säger, att, såsom nu domstolen föreslås att ligga, kan det för Norrbottensdelen
vara ungefär detsamma, örn den ligger i Umeå, Härnösand, Sundsvall
eller Stockholm, ty det blir icke några muntliga kommunikationer med de långa
avstånd, som här finnas. Den större delen av befolkningen skulle emellertid
kunna bekvämt och behändigt komma till domstolen, örn den vore förlagd mitt
i området. Detta tycker jag vara så klara verba, att det knappast behöver
påpekas.

I fråga örn måltätheten hänvisar jag till de tabeller, som finnas vidfogade
utskottets utlåtande, och som vem som helst av herrarna på några ögonblick
kan gå igenom och därvid kontrollera, att mitt påstående är riktigt. Det konstateras
av olika siffror och av denna statistik.

Jag skall återgå för några ögonblick till det yttrande, som länsstyrelsen i
Luleå avgivit. Jag skall hoppa förbi en del saker. Här har man tagit i betraktande
väglängden och kostnaderna för resor, och länsstyrelsen säger:

Utgångspunkten för dessa resor vore för rådshusrättsstädernas del given,
likaså för de två städerna under landsrätt, vilka ju hade tingsstället inom staden,
och för tingslagens inbyggare hade resan beräknats anträdd från tingsstället.
Utredningen visade, att en resa till Umeå för invånarna i den nya hovrättens
domkrets konsumerade 105,221,665 personkilometer, under det att motsvarande
tal för en resa till Luleå utgjorde 87,293,598. Örn man antoge att en
på tusen av invånarna en gång örn året skulle hava ärende till hovrätten, komme
detta att innebära 20,000 onödiga personkilometer per år.

Vilka siffror man än tager fram och vilka utredningar, man än tittar på,
peka de alltså, om man låter det sunda förnuftet och ett objektivt omdöme
råda, på att hovrätten skall ligga i Luleå och icke i Umeå.

Tills vidare, herr talman, skall jag nöja mig med vad jag sagt. Det är
väl troligt, att man kan bli tvungen att återkomma i denna fråga, men för
närvarande yrkar jag avslag på utskottets hemställan och bifall till den reservation,
som fogats vid utlåtandet av herr Asplund och mig.

Herr Jacobsson: Herr talman! Jag skall icke på något sätt ingå i något
bemötande av den siste ärade talaren. Det kommer helt visst att ombestyras
av representanter från Västerbottensräjongen, lika säkert som att vi i fortsättningen
komma att få se ett stilla krig mellan Västerbotten och Norrbotten örn
placeringsorten. Då jag här tagit till orda, har det varit för att anmäla en
från utskottet avvikande mening, bestående däri, att jag anser, att riksdagen
överhuvud taget icke bör lägga sig i frågan örn placeringsorten för denna nya
hovrätt. De nödiga kvalifikationerna för ett ställningstagande härutinnan
anser jag^nämligen ligga helt på det administrativa området. Jag har själv
i många år varit bosatt och haft min verksamhet där uppe i övre Norrland
och känner sålunda till förhållandena där ganska bra. Men icke ens på detta
fleråriga, vistande där uppe vågar jag bygga ett objektivt ställningstagande i
denna fråga. Huru mycket svårare skall det då icke vara för representanterna
från sydligare trakter, vilka utgöra majoriteten här, och vilka överhuvud taget
icke alls känna till förhållandena där uppe! Av de infordrade utlåtandena
man man icke bilda sig något som helst objektivt omdöme. Dessa utlåtanden
äro nämligen i hög grad färgade av lokalintressen, och på vissa punkter
synes det mig också erforderligt att något ytterligare utreda denna fråga.
Lämpligast och riktigast synes det mig därför vara, att riksdagen överlåter
åt Kungl. Maj :t att i administrativ ordning bestämma örn förläggningen av
denna nya hovrätt. Jag skall därför, herr talman, tillåta mig hemställa, att

Andra kammarens protokoll 1935. Nr 32. 2

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
riksdagen måtte medgiva Kungl. Majit att, under iakttagande av i Kungl.
Maj:ts proposition, nr 159, angivna grunder, vidtaga erforderliga åtgärder för
upprättande under budgetåret 1936/1937 av en hovrätt för övre Norrland
i den av städerna Luleå och Umeå, som Kungl. Majit, efter förnyat övervägande
i ärendet, finner sig böra bestämma såsom förläggningsort för nämnda
hovrätt.

Herr Brännström i Skellefteå: Herr talman! Det är kanske litet djärvt att
gå upp i denna debatt, när det sagts av den nästföregående talaren, att den,
som hade en annan uppfattning i denna fråga, använde icke sitt sunda förnuft.
När jag likväl nu måste anmäla en i viss mån avvikande mening, är jag alltså
dömd i förväg, men jag hoppas ändå, att herrarna även skola kunna taga hänsyn
till något av vad jag har att säga.

Jag skulle då kunna börja ungefär såsom herr Nilsson i Antnäs, när han
yttrade, att han ansåg sig vara kapabel att bedöma frågan örn förläggningsorten.
Av reservationen framgår det tydligare än av det yttrande, som herr
Nilsson i Antnäs höll, att det är Västerbottens norra domsaga med sin huvudort
Skellefteå, som är liksom tungan på vågen. Här säga reservanterna: »Västerbottens
norra domsaga med sin huvudort Skellefteå, som särskilt på grund av
under de senaste åren tillkommen gruvdrift och malmförädlingsindustri nått
en betydligt starkare folkökning än övriga, sydligare belägna delar av Västerbottens
län och har bättre utsikter därtill även för framtiden, har en folktäthet
av 8.2 invånare per kvkm., medan länet i övrigt endast har 3.0 invånare
per kvkm.» Det är riktigt men så draga reservanterna härav följande slutsats:
»Då denna domsaga ligger i genomsnitt lika långt från Umeå som från
Luleå, synes det vara riktigast att ej medräkna densamma vid avvägandet
av hovrättens förläggningsort.» Ja, örn man gör på det sättet, att man
eliminerar bort norra domsagan och Skelleftea stad, blir det ganska bekvämt
att komma med siffror, som kunna läggas till stöd för den mening,
som herr Nilsson i Antnäs och den andre reservanten gå in för, men jag ifrågasätter,
örn det är riktigt att eliminera bort denna bygd på det sättet. ^ Det är
dock så, att Västerbottens norra domsaga med sin huvudort Skellefteå, såsom
reservanterna uttrycka sig, omfattar en areal av över 78 kvadratmil och har en
folkmängd, uppgående till i runt tal 65,000 invånare, d. v. s. området har en
större areal än vart och ett av tio län i landet. Det är större än Stockholms län
och har en folkmängd, som är betydligt talrikare än den, som Gotlands län har.
Att då eliminera bort detta område och anföra siffror, utvisande vad som ligger
söder resp. norr därom, samt på detta sätt draga sin slutsats, måste väl
ändock vara en ganska egendomlig bevisföring. 0

Med den kännedom, jag har örn Västerbottens norra domsaga och Skelleftea
stad, anser jag mig vara kapabel att bedöma förhållandena i kommunikationshänseende
för de människor, som bo i denna bygd, som jag ju själv närmast
representerar. Jag måste da först och främst säga, att kommunikationerna
äro lagda och komma väl att ligga så, att det för hela Västerbottens norra
domsaga, även. Byske socken, kommer att vara lättare att komma till Umea
än till Luleå. För närvarande är det så, att man kan komma från Skellefteå
till Umeå och tillbaka till Skellefteå på samma dag och ändå kan man tänkas
hinna uträtta sina ärenden i Umeå. Man kan nämligen fara kl. 6 på morgonen
från Skellefteå och genom att använda en lägenhet på aftonen kl. 4 kan nian
hinna tillbaka till Skellefteå mellan kl. 10 och 11 på kvällen samma dag.
Mellantiden brukar man använda till att få sina ärenden uträttade. Aven beträffande
järnvägsförbindelserna är det på samma sätt. Det har även konstaterats
och medgivits, att en del av Norrbottens län, nämligen Arvidsjaur -

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Äng. inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
delen, har lättare att komma till Umeå via Jörn än till Luleå. Kommunikationerna
komma att alltid bli sådana, ty man torde väl icke kunna förvänta,
att, därest hovrätten förlädes till Luleå, kommunikationerna skulle för den
skull läggas om.

Med den kännedom, jag har örn förhållandena på grund av egen erfarenhet,
och med den kännedom, jag vunnit därigenom, att jag stått i förbindelse med
ledande kommunalmän och övriga inom denna del av Västerbottens norra
domsaga och Skellefteå stad, kan jag nämna, att jag icke lyckats få höra en
enda säga -— och jag är förvissad om att ingen enda skulle vilja påstå eller
medge det —- att Luleå vore att föredraga såsom förläggningsort framför
Umeå. Detta är ganska naturligt också. I residensstaden har man nämligen
en hel del andra viktiga saker att uträtta. Västerbotten i dess helhet och även
hela norra domsagan äro därför utan tvekan inställda för att Umeå är den lämpligaste
förläggningsorten. Detta är ett ofrånkomligt faktum. Det är heller
ingenting märkvärdigt, ty i residensstaden har man en hel del institutioner,
länsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, vattendomstolen och hushållningssällskapet
med sina expeditioner m. m. Jag tycker därför, att det vore litet djärvt att
använda sådana argument, som att man antingen utan vidare anser en sådan
betydande del av länet som norra domsagan såsom en neutral zon och aldrig
tager någon hänsyn till dess intressen eller också lägger den utan vidare inom
Luleåräjongen.

Det är egentligen detta, jag velat säga, att i ATästerbottens norra domsaga
och den stora delen av hovrättsområdet, som finns här, är meningen enhällig
därom, att Umeå är den rätta förläggningsorten. Tittar man på kartan, som
hänger här på väggen, kan man bli frestad att säga, att min egen stad, Skellefteå,
skulle vara den lämpligaste förläggningsorten, men jag anser, att man icke
skall se på denna fråga så lokalpatriotiskt, ty då skulle jag vara bland dem,
som skulle vilja få frågan uppskjuten. Jag anser emellertid, att det skulle
vara att visa en lokalpatriotism, som skulle bortse från sakliga ssmpunkter, och
därför kan jag icke ett ögonblick ansluta mig till en sådan tankegång, inseende
att båda städerna, Umeå och Luleå, lia avgjorda företräden och alltid
komma att ha det, när det gäller frågan örn en förläggningsort för hovrätten.

Beträffande måltätheten — detta är en sak, som jag kanske icke borde gå in
för, då jag icke deltagit i utskottsbehandlingen i denna del — kan man av de
siffror, som jag hämtat från propositionen, finna, att Västerbotten dock har
haft under åren 1931—1933 i genomsnitt ett antal mål av 3,497 st. och Norrbotten
under samma tid 2,778 st. När det är uppenbart, att hela Västerbottens
län är enigt därom att rätta förläggningsorten är Umeå, måste det dock visa,
att måltätheten är större i Västerbottens län.

Sedan gjorde herr Nilsson i Antnäs en invändning mot den byggnad i Umeå,
där hovrättens lokaler skulle vara förlagda, under förmenande, att grundförhållandena
skulle vara osäkra. Jag känner till detta, fastän jag icke är
fackman på detta område, och såsom ett bevis för att även detta påstående
är mera myt än verklighet, har jag i min hand ett intyg, som säger följande:
»Förutvarande semiijariebyggnaden i Umeå stad, uppförd av sten i två våningar
åren 188G—87, företer tills dato inga spår av sättningar i grunden förutom
några smärre sättsprickor inomhus. Utvändigt finnes ingen sprickbildning.
Skäl till antagande att hela byggnaden skall hava sjunkit, föreligger
ej. Byggnaden är belägen 150 meter från Umeälven på en höjd av c:a
9 meter över älvens medelvattenyta. Under likartade förhållanden finnes i
staden uppförda ett flertal byggnader av sten, bl. a. Sjömanshuset och Sparbanken
med en höjd av tre våningar, utan pålförstärkning av grunden och utan
att några sättningar förmärkts.» Detta intyg är undertecknat av Kjell Wret -

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
ling, stadsarkitekt, och Umeå stads byggnadskontor. Jag förmenar, att det
här talet örn grunden är något, som man i detta sammanhang knappast kan
komma med, ty det är ett alltför svagt argument.

Nu skall jag till sist säga några ord i anledning av vad deli föregående
talaren var inne på. Jag tror, att man skulle i och för sig kunna gå med
på hans yrkande, men det är statsrådet självt, som anser, att han icke vill
avgöra frågan, utan vill hänskjuta densamma till riksdagen. Skulle det sedan
vara en rent administrativ åtgärd att bestämma förläggningsorten, så ä la
bonne heure. Jag undrar dock, herr Jacobsson, örn det är någon idé med att
komma fram med det yrkandet, när varken herr Jacobsson eller jag äro spekulanter
i något regeringsskifte och vi här ha en justitieminister, som sagt, att
Umeå skall vara förläggningsorten, och riksdagen för övrigt redan bestämt, att
hovrätten skall komma till. Under sådana förhållanden torde det väl från min
utgångspunkt vara fullkomligt likgiltigt, örn man bifaller herr Jacobssons yrkande
eller icke, men det är fullkomligt onödigt och kan icke inverka på förläggningsorten,
vilket vi nu tvista örn.

Med dessa ord, varmed jag velat särskilt bemöta det påstående, som gjorts
beträffande Västerbottens norra domsaga, och klarlägga, huru frågan ligger
till, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag har varit ivrig anhängare av att en

hovrätt skulle förläggas till Norrland eller kanske rättare sagt anhängare till
förslaget, att man skulle få två norrländska hovrätter med hänsyn till de
oerhört långa avstånd, det där gäller. Hade jag emellertid vetat, att, när
frågan örn ep hovrätt för de två nordligaste länen skulle lösas, förläggningsorten
skulle, såsom det framgår av denna lilla skiss på väggen, bli i den allra
sydligaste kanten av detta väldiga område, så att Norrbottens inbyggare icke
skulle få den allra ringaste fördel av att en hovrätt placeras »uppe i Norrland»,
såsom det heter, skulle jag varit den första att motarbeta en hovrätts
förläggande i Norrland.

Hur ställer det sig då, när vi däruppifrån skola resa ned till Umeå? En
Kirunabo har en natt på tåget och sedan en halv dag, och han får på det sättet
ett helt dygn fördärvat och kan först andra dygnet komma till tals med hovrätten.
Alla andra norrbottningar få en dag fördärvad, och mera behöva de
icke offra, även om de skulle resa ned till Stockholm. I Stockholm ha de
emellertid den stora fördelen, att där finns det överflöd av rättsbildade, som
kunna stå dem till tjänst. I Umeå blir det däremot ganska sparsamt med den
saken.

Jag vill vidare framhålla, att vi ha 25,000, kanske 30,000 finsktalande människor
här uppe. I Luleå finns det tingstolk^, svensk- och finskkunniga personer,
som kunna stå dessa till tjänst, men i Umeå finns det inga finsktalande
personer, försåvida man icke importerar sådana från annat håll.

Statsrådet säger själv i sitt anförande till statsrådsprotokollet, att »vid ett
ställningstagande till frågan vilken av dessa städer som må anses äga företrädet
i angivna hänseende synes i första hand hänsyn böra tagas till önskvärdheten
av att hovrätten förlägges till en ort, där den efter införande av
ett muntligt överrättsförfarande kan beräknas bliva lättast tillgänglig för det
övervägande antalet av den rättssökande allmänheten». Med stöd av denna
statsrådets egen motivering frågar jag: Får efter införandet av ett muntligt
förfarande den övervägande delen av hovrättsområdets befolkning det lättast,
om hovrätten förlägges till Umeå? Jag får ju säga, att jag har sett många
halsbrytande volter i politiken, men jag har sällan sett en volt mera halsbrytande
än denna. Luleå ligger dock i centrum. Den föregående ärade ta -

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Äng. inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
laren har icke längre att resa från Skellefteå till Luleå än från Skellefteå
till Umeå. Kirunabon har 350 km till Luleå men får dubbelt så långt till
Umeå.

Jag måste sedan komma in på frågan hur det skall gå med hovrättsförläggningama
i fortsättningen. Det har ju varit tanke på att få en hovrätt förlagd
till Sundsvall eller någon annan av de sydligare Norrlandsstäderna, men
förlägger man nu denna hovrätt till Umeå, torde det väl vara ganska säkert,
att västernorrlänningarna få titta i kikaren efter sin hovrätt. Det kommer i
fortsättningen säkerligen att heta, att vi skola i stället förlägga två eller tre
divisioner till Umeå för att få en bättre hovrätt där, och så få västernorrlänningarna
i stället resa dit upp, varmed deras dröm örn en hovrätt i deras eget
centrum är borta. Så ligger saken nog till.

Jag vill säga, att skall man till tjänst för allmänheten skapa en överdomstol
i övre Norrland, så måste man väl i all rimlighets namn lägga denna överdomstol
i centrum av det område, det gäller, och icke i den nedersta kanten,
varigenom ju alla de svårigheter, som förut finnas, i alla fall stå kvar för
den övervägande delen av områdets befolkning, ty det blir ju resultatet av
ett bifall till utskottets förslag. Saken ligger så klar, tycker jag, att jag icke
behöver argumentera längre utan kan tillåta mig att yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Hage och Johansson i Sollefteå.

Herr Strindlund: Herr talman! Vi ha nu beslutat, att dela Svea hovrätt
och inrätta en hovrätt för övre Norrland, och vad som nu diskuteras är ju
endast frågan örn var denna nya hovrätt skall förläggas. Vi veta av erfarenhet,
att den frågan är synnerligen delikat, ty det har väl just varit förläggningsfrågan,
som tidigare har förhindrat ett beslut örn inrättande av en norrländsk
hovrätt. I Kungl. Maj:ts förslag har Umeå fått förord såsom förläggningsplats.
Jag ber inom parentes att få säga, att för egen del har jag som
lekman ingen möjlighet att försvara detta förslag, men såsom ledamot av utskottet
har man givetvis att grunda sitt ståndpunktstagande på de yttranden,
som avgivits. Går man igenom yttrandena i föreliggande fråga, som stått
till förfogande, så måste man, även örn man bortser från länsstyrelsernas yttranden,
vilka kanske icke böra tillmätas alltför stor vikt, eftersom de möjligen
kunna vara något lokalt betonade, dock medgiva, att, som utskottet också har
sagt, de övervägande skälen nog ha anförts för Umeå. Kungl. Majit har ju
också stannat för att föreslå Umeå såsom förläggningsort. Vi ha därför helt
enkelt icke ansett oss böra motsätta oss Kungl. Maj :ts förslag, och jag kan
därför icke heller nu annat än anse mig så gott som skyldig att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Näslund: Herr talman! Jag skall icke, som en ärad föregående talare,
herr Jacobson, förmodade, kasta mig in i någon strid med norrbottningarna i
denna fråga. Jag hade överhuvud taget icke tänkt begära ordet, detta närmast
därför att denna fråga kanske skulle vinna mest på att ortsintressena holle sig
utanför diskussionen, men när man nu från Norrbottensbänken har framhållit
de oerhört stora avstånden från Norrbotten till Umeå och man jämväl i reservationen
anfört siffror, som ju kunna vara ganska belysande för avstånden
där uppe överhuvud taget, så har jag ansett mig tvungen att gå upp för att
erinra örn att det finns avstånd även i Västerbotten.

Jag representerar i denna kammare Lappmarken. Lappmarken bildar egen
domsaga och inom denna domsaga faller icke mindre än närapå en tredjedel

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
av samtliga vid domstolarna i Västerbotten handlagda mål. Målantalet i
denna domsaga är det största i någon domsaga inom de båda nordligaste länen,
ja, övervikten är så stor, att den utgör cirka 50 procent jämfört med den domsaga,
som därnäst har det största målantalet.

Det är klart, att när man talar örn avståndet till en blivande hovrätt, måste
man under sådana förhållanden se på hur långt sådana rättssökande, som bo i
kretsens utkanter, ha icke blott till Umeå utan också till Luleå. I herrar Asplunds
och Nilssons i Antnäs reservation angives, att avståndet från de längst
bort belägna trakterna av Norrbotten till Umeå utgör 620 km. Hur lång blir
emellertid en resa från Västerbottens lappmark till Luleå med utnyttjande av
den naturliga och billigaste kommunikationsvägen? Jo, mina herrar, från
övre Dorotea socken blir avståndet till Luleå 769 km, från Vilhelmina blir
det nära 600 km, och från övre Tärna blir samma avstånd nära 650 km, givetvis
hörende på att kommunikationslederna äro sådana, att man måste göra en
betydande omväg. Skulle jag resonera på samma sätt som herr Lövgren,
skulle jag också kunna säga, att jag reser hellre till Stockholm än till Luleå
från den domsaga, som jag nu talat örn, men jag anser icke, att detta bör få
utgöra något skäl för att på nytt försöka fälla denna fråga, när den äntligen
står inför sin lösning.

Många platser i Västerbotten lia alltså längre till en hovrätt i Luleå än
vad norrbottningarna skulle få till en hovrätt i Umeå. Dessa av mig anförda
siffror tala enligt min uppfattning ett tydligt språk därom, att det är icke
bara i Norrbottens utkanter, som man kan begära hänsynstagande vid behandlingen
av denna fråga.

Jag vill visst icke förneka, att Umeå ingalunda är den precis gynnsammaste
förläggningsplatsen, men det förhåller sig väl ändå på det sättet, att en sådan
domstol som en hovrätt icke kan läggas precis på den punkt, som enligt
kartan skulle vara den geografiskt mest riktiga. Det finns också andra skäl,
som man måste taga hänsyn till, och mig förefaller det, som örn dels måltätheten
och dels befolkningstätheten böra vara de huvudsakligen avgörande skälen.
Nu förhåller det sig ju så; att söder örn Luleå ha vi två tredjedelar av
den sammanlagda befolkningen i dessa båda län, och måltätheten fördelar sig
på ungefär samma sätt. Detta är faktiska förhållanden, som det icke går att
bestrida, även örn man på Norrbottensbänken behagar låna en del av Västerbotten
för att överhuvud taget kunna få en plattform för en reservation såsom
skett i denna fråga.

Herr talman! Jag vill icke bidraga till att förlänga debatten utan skall
nöja mig med att yrka bifall till sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande i föreliggande ärende.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Blott några korta repliker.

Herr Brännström sade, att jag hade påstått, att han icke använder sitt sunda
förnuft. Det har jag icke precis sagt, utan jag har sagt, att det är oförnuftigt
att lägga hovrätten i Umeå för hela det stora området här uppe. Örn herr
Brännström använder sitt förnuft, så gör han det åtminstone icke på ett förnuftigt
sätt, när han tycker, att detta skulle vara riktigt.

Jag vill vidare säga, att jag har icke alls eliminerat bort befolkningen i norra
delen av Västerbotten. Nej, herr Brännström, denna är icke alls medtagen i
mina siffror. Om man drar en gräns mitt emellan Luleå och Umeå, så kommer
den befolkningen med till Luleåräjongen och får icke längre till Luleå än
till Umeå. Större delen av befolkningen får närmare till Luleå. Men som sagt,
i de siffror, som jag nämnde i mitt förra anförande, är icke en enda människa
medtagen från den delen av området.

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)

Så har man talat om att kommunikationerna skulle vara så förträffliga till
Umeå. Mina herrar! De äro precis lika förträffliga till Luleå i alla avseenden,
och vad gäller sjöförbindelserna äro de mycket bättre. Vi ha riksgränsbanan
och vi ha en busstrafik, så att Umeåräjongen överträffar oss icke på
något sätt. Vi ha också framkomliga vägar, så att det blir möjligt för den,
som behöver besöka staden, att komma dit på fortaste och billigaste sätt. Den
saken kunna vi gott avföra från diskussionen och sluta tvista därom, ty därvidlag
ligger man icke framför i Umeå.

En sak, som jag förut icke omnämnde men som kanske, när allt smått skall
plockas fram, ändå bör framhållas är, att vi ha en härlig skärgård i Luleå,
som är mycket guterad och som man sätter stort värde på, vilket Umeå saknar.
En sådan fördel kommer nian icke åt i Umeå.

Vad Arvidsjaurdelen beträffar, så är dess befolkning inräknad i de siffror,
som jag andreg i mitt första anförande. Det kunna vi också gott avföra från
diskussionen. Mina siffror hålla streck, mina herrar! Det kan icke knåpas
på dem ett enda pinal, hur ni än använda ert sunda förnuft.

Måltätheten har jag talat örn förut, och de siffrorna stå också fast. Dem
har icke herr Brännström lyckats motbevisa och kommer aldrig att kunna göra
det, därför att de äro riktiga.

Så talade herr Brännström örn att Umeå var residensstad m. m. Ja, men det
är ju Luleå också. Det talas örn att det finns så gott örn advokater i Umeå.
Det kan ju hända, att det finns några flera sådana där kniviga advokater än
i Luleå, men det finns tillräckligt i Luleå också, och det kanske blir flera sådana
med tiden även i Luleå örn hovrätten förlägges dit.

Man har här förebrått mig för att jag alltför mycket skulle lia framhållit
lokalpatriotiska intressen. Jag vill för min del genmäla, att detta är icke ett
ortsintresse eller ett lokalpatriotiskt intresse, utan när allt kommer omkring är
det ett riksintresse. Vi ha en trespråkig befolkning där uppe. Svenskheten
behöver spridas ute i bygderna mycket intensivare än som hittills skett, och
därtill skulle en hovrättsförläggning i Luleå bidraga åtskilligt. Det har erfarenheten
visat, och det ha vi alla gott av.

Det finns avstånd även i Västerbotten, säger man. Ja, jag skall icke draga
ut debatten genom att komma med några vidlyftiga utläggningar örn detta,
men jag dristar mig till, mina herrar, att be er titta en gång till på den uppsatta
kartan. Från hela detta väldiga område längst upp skall man resa ned
till sydöstra hörnet av Västerbottens län för att besöka hovrätten. De avstånd,
vi angivit i vår reservation, avse fågelvägen, och, herr Näslund, tag fågelvägsavståndet
från vilken av edra lappmarksorter som helst, så kommer ni
aldrig upp till några vare sig 500, 600 eller 700 km. Det säger sig ju självt.
Titta på kartan, jag säger det ännu en gång. Där ligger Luleå och där ligger
Umeå, och hela detta väldiga avstånd måste man fara för att komma ned till
Umeå.

Ja, herr talman, det var i huvudsak dessa påpekanden, som jag ville göra.
Jag betonar ännu en gång, att de uppgifter, som jag har lämnat, och de siffror,
som jag har anfört, stå fast och kunna icke omkullkastas.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Jag förmodar, att örn herr Näslund går
upp en gång till i debatten, kommer han med största lätthet kunna bevisa, att
högsta domstolen skall flyttas från Stockholm till Umeå. Den formen av bevisföring
hade han ju i sitt anförande nyss. En blick på kartan ger emellertid
redan besked örn att Luleå rent geografiskt är det naturliga centrum för

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Ang. inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
de bägge nordligaste länen. Vi lära aldrig kunna komma ifrån, att Umeå
ligger i sydöstra kanten men att Luleå ligger i centrum av det ifrågavarande
området. Taga vi bägge länen var för sig, äro de till folkmängden ungefär
likvärdiga. Se vi på förbindelserna, äro de för Norrbotten i dess helhet bättre
till Luleå än till Umeå. För norra Västerbotten är det omstritt, hur det förhåller
sig, men för Skellefteåorten äro förbindelserna lika bra till Luleå som
till Umeå. Det sätt att jämföra, som herr Näslund och andra ha tillgripit,
kan ge vad som helst. Man talar örn avståndet från Dorotea till Luleå, men
vi ha icke gjort några jämförelser beträffande avståndet från Karesuando till
Umeå. I så fall skulle vi ju komma till rent fantastiska avstånd. Vi ha i stället,
som herr Lövgren angav, tagit avstånden från verkliga befolkningscentra
och jämfört dem med varandra.

Det finnes två tätbefolkade platser, Kiruna och Umeå, som representera utkanterna
inom området, överhuvud taget hade det varit lika rimligt eller
rättare sagt orimligt att föreslå Kiruna till hovrättscentrum som att föreslå
Umeå.

Här äro förhållandena sådana, att hur man än vrider och vänder på saken,
kan man aldrig komma ifrån, att Luleå, som ligger i Norrbottens södra del, både
geografiskt och ur befolkningstäthetens synpunkt är den rätta platsen.

Det är då helt naturligt, att det är med den största besvikelse, som man tar
del av utskottets utlåtande i ifrågavarande fall, där det ena föga bärkraftiga
skälet hopas på det andra för att få förläggningen på en plats, som icke är
den ur saklig synpunkt gynnsammaste.

Herr Hage: Herr talman! Jag har endast tänkt rikta en liten replik till
herr Näslund. Han ställde mot varandra i en jämförelse de avlägsna bygderna
i Västerbotten och de avlägsna bygderna i Norrbotten och sade, att
örn man nu förlägger hovrätten till Luleå, blir följden den, att man missgynnar
de avlägsna bygderna i Västerbotten. Nu vill jag emellertid påvisa det
förhållandet, att de avlägsna bygderna i Västerbotten representeras i stor
utsträckning av bygder med mycket mindre folktäthet. Förhållandet är det,
att i de avlägsna bygderna i Norrbotten finnes det några gruvsamhällen med
upp till 10,000 invånare. Man måste alltså göra klart för sig, att det är
icke kommensurabla storheter, när man jämför de avlägsna bygderna i Västerbotten
med de avlägsna bygderna i Norrbotten. Jag vågar alltså påstå, att
den omständigheten talar till fördel för att man bör tillgodose i detta avseende
de avlägsna bygderna i Norrbotten.

Sedan vill jag säga, att detta förslag att förlägga hovrätten till den yttersta
kanten av det område, som skall beröras av hovrättens lagskipning, blir
ju ungefär detsamma som att flytta huvudstaden ned till Småland eller Skåne
eller något i den stilen. Säkerligen skulle en hel del av herrarna reagera, örn
man överhuvud på andra områden följde sådana principer.

Jag vågar alltså det påståendet, att —- särskilt när det gäller mycket avlägsna
bygder med stort geografiskt ytområde — är det viktigt att följa den
principen, att förläggningsplatsen, där ärendena skola avgöras, ligger så mitt
i räjongen som möjligt. Jag tror, att detta skäl är särskilt starkt med tanke
på projektet örn den muntliga föredragningen, som man går in för i samband
med hela denna reform. Jag vågar alltså säga, att man kan hava anledning,
även örn man sutte på Västerbottensbänken, att ur sakliga utgångspunkter
argumentera för en förläggning av hovrätten till Luleå.

Jag skall från den utgångspunkten tillåta mig att yrka bifall till reservationen.

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)

Herr Lindmark: Herr talman! Jag skall endast yttra mig rörande kommunikationsförhållandena
i Norr- och Västerbotten. Tittar man på den karta,
som här finnes uppsatt, får man nog den uppfattningen, att en förläggning av
hovrätten till Luleå kommer mera i mitten än en placering i Umeå. Om man
går till tidtabellerna, vare sig det gäller järnvägstrafiken eller turbilslinjerna,
finner man, att för största delen av Norrbottens län blir det en särskild resdag
att komma till Umeå. Men förhållandet är fullkomligt likadant, när det
gäller för resande inom Västerbotten att komma till Luleå. Tänka vi enbart
på Skelleftebygden, så finna vi, att det är möjligt att resa in till hovrätten i
Umeå samma dag, som man skall uppträda inför hovrätten. Men skall man
från Skelleftebygden resa till Luleå, så blir det icke på samma sätt. Man
måste taga en resdag extra för att komma till hovrätten i Luleå. Allt detta
under förutsättning, att man vill utnyttja järnvägstrafiken och omnibuslinjerna.
Tar man en särskild bil för att resa till Luleå, blir ju förhållandet ett
annat. Men bär gäller det ju att göra resan så billig som möjligt.

Med detta enkla påpekande komma vi till, att det spelar mindre roll från
rent geografisk synpunkt, huruvida hovrätten ligger i Umeå eller Luleå. Med
våra dagars kommunikationer blir det möjligt att komma dit endast om man
tar en särskild resdag, vare sig det gäller den övervägande delen av befolkningen
inom Västerbottens län eller den övervägande delen av befolkningen inom
Norrbottens län. Då det gäller att besluta sig för vilken plats som i detta
fall bör väljas, är det andra hänsyn, som böra bli avgörande. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Vid slutet av denna debatt ber jag
att få erinra örn, att förslaget om hovrättens förläggning till Umeå kommer
från Kungl. Maj :t, samt att denna förläggningsort stödes både av Svea hovrätt
och av Sveriges advokatsamfund, som i sin inlaga till Kungl. Majit påvisat,
att det icke kan vara besvärligare för norrbottningarna att resa till Umeå
än för västerbottningarna att resa till Luleå och icke heller kostsammare.

Slutligen vill jag dessutom påpeka såsom ett mycket viktigt argument för
Umeå, att där kan hovrätten flytta in i ett statens eget hus, medan hovrätten
i Luleå skulle snyltgästa på en av de mest skattetyngda städerna i landet.
Det säger sig självt, att örn hovrätten lägges i Luleå, det bara är en tidsfråga,
när här i riksdagen kommer upp spörsmål om att bygga ett nytt hovrättshus
där uppe i Luleå, vilket naturligtvis kommer att medföra en mycket avsevärd
kostnad.

Dessutom bör man heller icke förbise rekryteringssynpunkten. Umeå har
givetvis med sitt sydligare läge en större dragningskraft än Luleå kan hava
med sitt nordligare läge. Men bortsett från detta bör man icke glömma det
förhållandet, att de människor, som skola sitta i denna hovrätt, komma i Umeå
att hava avsevärt mycket billigare levnadskostnader än i Luleå. Det betyder
väl dock något bara detta, att Luleå har en skatt, som med 150 procent överstiger
skatten i Umeå. Skall man vidare tänka sig, att i en framtid kunna utvidga
denna hovrätts domkrets, ligger det i sakens natur, att detta kommer
att vara omöjligt, örn hovrätten ligger så långt norrut som i Luleå. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Jag har skäl att något reagera mot den,
jag vill säga, dästa självbelåtenhet, som kom till uttryck i den senaste representantens
för Västerbotten yttrande. Det må vara hänt, att han i detta fall
tillmäter Kungl. Maj :ts omdöme ett så stort vitsord — vilket han ju icke bru -

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)
kar vara villig till i andra avseenden. Men vi hava dock vetat från början, att
det är med största tvekan, som man här tagit ställning mellan de två framställda
förslagen.

Herr Lindberg talade örn statens eget hus, som kommer i Luleå. Det vet
han icke det allra minsta örn. Det är icke honom mera bekant örn den saken
än örn vi profetera, hur det skall bliva med utvidgning i Västerbotten. Med
kännedom örn den enastående tilltagsenhet, som alltid kommit till synes från
Umeå, borde en farhåga av den arten ligga närmare till hands än den av herr
Lindberg antagna, icke minst när det gäller det här berörda spörsmålet.

Det är dessutom överraskande att finna en medlem av regeringspartiet plötsligt
gripas av skräck inför utsikten av nya penningutgifter. Eljest hava vi
fått lära av herrar Möller och Wigforss, att utgifter för byggnadsverksamhet
äro konjunkturskapande och konjunkturstimulerande framför allt annat. Skulle
det bli nödvändigt att anvisa medel till anskaffande av hovrättslokaler i Luleå,
skulle ju en dylik utgift gå utomordentligt bra i stil med den allmänna politik,
som den nu sittande regeringen och herr Lindbergs parti företräder på det
ekonomiska området.

Ja, dessa något välska toner från Umeå, att de klimatiska förträffligheterna,
borde locka dit, skulle ju passa mycket bra, örn det icke gällde behandlingen
av så triviala saker som brottmålscessioner. Då är det tvärtom av vikt,
att man får fram synpunkter av ett helt annat slag än dem herr Lindberg
gjorde sig till tolk för. Skulle vi börja åberopa sådana saker som skatter och
dylikt, måste det ju för övrigt leda till den rena avfolkningen för Norrbotten.

Jag företräder icke herr Lindbergs allmänna sociala syn i detta fall, att åt
den, som mycket har, skall yttermera givet varda, utan jag företräder en helt
annan syn, nämligen att skall man i detta fall överhuvud taga någon hänsyn
till sådana saker som skattespörsmål, då bör man tänka på möjligheten att
hjälpa de hårdast prövade kommunerna.

Allt, vad herr Lindberg här anförde, talar till förmån för Luleå och icke
för Umeå.

Herr Lövgren: Herr talman! Herr Lindberg sade, att ett skäl, varför man
skulle förlägga hovrätten till Umeå vore, att det vore så billiga levnadskostnader
där. Jag trodde, att det var fråga örn att göra en åtgärd i syfte att
skapa en god rättsskipning för övre Norrland. Den får man icke genom att
man lägger hovrätten till det allra sydligaste hörnet.

Vidare, örn det är på det sättet, att det är så billiga skatter i Umeå, så hänger
väl det samman med, att Umeå haft förmåga att draga till sig alla möjliga
institutioner tidigare. Jag erinrar mig för några år sedan, med vilken verklig
frenesi man arbetade för att draga dit och där få förlagt hospitalet, som
rättare borde hava legat på en annan ur klimatiska och geografiska synpunkter
bättre plats än där det nu ligger. Alltså, örn Luleå har utomordentligt
höga skatter, så är det ytterligare ett skäl, varför man skulle lägga det här
ämbetsverket dit för att förbättra skatteunderlaget.

Sedan sade herr Näslund, att det var så förfärligt långt och besvärligt att
komma från Västerbottens lappmark upp till Luleå, och vidare talade han om,
att de voro så brottsliga i Lappmarken, så att detta var ett alldeles särskilt
skäl, varför man borde få kortare väg till hovrätten. Då vill jag bara säga,
att även örn de äro mer än vanligt brottsliga, så finns det dock icke mera än
11 lappar på kvadratmilen i Västerbottens lappmark. Men i Norrbottens lappmark
finnas två samhällen örn respektive 10,000 och 5,000 invånare. Det säger
något örn denna sak.

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (Forts.)

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Som saken nu ligger och då herr
Jacobsson framställt ett annat yrkande än örn bifall till reservationen, nämligen
det yrkandet, att riksdagen skulle återförvisa detta ärende till Kungl.
Maj :t, så att det efter grundlig utredning på administrativ väg finge avgöras,
var den norrländska hovrätten skall ligga, skall jag be att få återtaga mitt
yrkande och instämma med herr Jacobsson.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till det av herr Jacobsson
under överläggningen framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Nilsson i Antnäs begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och första lagutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Jacobsson under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 86 ja och 73 nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 11.

Härefter föredrogos vart för sig första lagutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av väckt motion örn påskyndat avskrivande av prästerskapets
till statsverket indragna tionde m. m.; och

nr 44, i anledning av väckt motion angående ändring i lagen örn skydd för
vissa mönster och modeller.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Vidare föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 6, i anledning av väckt motion, 11:245, angående införande i folk- och
småskolan av obligatorisk undervisning i hälsovård.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng- en
proportionellt
riktigare mandatfördelning

vid andrakammarval -

§ 13.

Å föredragningslistan fanns härefter unptaget konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 13, i anledning av väckta motioner om åstadkommande av en proportionellt
riktigare mandatfördelning mellan de olika partigrupperna vid
val till riksdagens andra kammare.

Uti de lika lydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 223
i första kammaren av herr Elof B. Andersson m. fl. och nr 397 i andra kammaren
av herr Andersson i Rasjön m. fl. hade föreslagits, i vad dessa motioner
hänförde sig till andrakammarvalen, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla om utredning angående sådana ändringar i valordningen till
riksdagens andra kammare . . . ., att en proportionellt riktigare mandatfördelning
mellan de olika partigrupperna ernås samt att förslag i ärendet måtte
framläggas för 1936 års riksdag».

Utskottet hemställde, att förevarande motioner, i vad de avsåge valen till
riksdagens andra kammare, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Bergman och Olsson i Mora,
vilka yrkat bifall till ovanberörda motioner, i vad de avsåge andrakammarvalen.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Under den nu föredragna punkten

framträder det en seglivad krabat, som riksdagens majoritet flera gånger
trott sig hava avlivat men som lever och kommer igen, tills den röner en välvilligare
behandling. Det är, som kammaren förstår, kravet på en rättvisare
mandatfördelning vid andrakammarvalen. Detta är ett mycket gammalt krav.
Sedan proportionalismen år 1909 införlivats med svensk rätt »som en tanke
av djup och oemotståndlig rättvisa», som det hette på den tiden, dröjde det
icke länge, förrän det visade sig, att proportionalismen som allt mänskligt var
ganska bristfällig i tillämpningen. Vid val efter val gav den missvisande utslag,
och regelmässigt följde den det gamla ordet — som förut citterats i dag -—•
ordet att den, som mycket haver, åt honom skall ytterligare varda givet. Vid
1917 års andrakammarval blevo icke mindre än 20 andrakammarmandat ur
proportionell synpunkt oriktigt placerade. Året därpå begärde riksdagen under
tillstyrkan av ett enhälligt konstitutionsutskott utredning.rörande de åtgärder,
som kunde vidtagas till undvikande av med det proportionella valsättet
förenade olägenheter. Riksdagen framhöll behovet av ändring i valsättet
i sådan riktning, att större proportionell rättvisa ernåddes, och riksdagen uttalade
samtidigt, att frågan örn införande av ett utjämningsförfarande vare
sig med tilläggsmandat eller på annat sätt i detta sammanhang borde undersökas.

Det blev utredning. År 1921 utvidgades valkretsarna för andrakammarvalen,
och tre år senare bereddes det en möjlighet att använda tre väljarbeteckningar
å valsedlarna. Något vanns det med detta, men frågan var icke löst.
Den togs upp och avvisades vid 1926 års riksdag. Den utreddes på nytt men
avvisades återigen, när den motionsledes framfördes 1928 och 1929. Och samma
öde mötte den proposition i frågan, som förelädes 1932 års riksdag.

Efter allt detta är det icke gärna möjligt att säga någonting nytt i denna
fråga. Men det finnes åtminstone ett par tidigare argument, som man nu kan
avfärda. Det ena är detta, att partimomentet icke bör ytterligare markeras
vid de parlamentariska valen. Det argumentet har tidigare spelat en ganska
framskjuten roll, men i detta avseende ha vi ju redan löpt linan ut. Argumen -

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. en proportionellt riktigare mandatfördelning vid andrakammarval.

(Forts.)

tet kan icke längre betyda något. Det andra är, att invändningar tidigare
gjorts mot de tekniska metoder, som föreslagits för en reform. Nu lämnas
den frågan helt och hållet öppen, sedan det konstaterats, att den icke är
olöslig.

Men vad är det då, som nu är bestämmande för majoritetens avslagsståndpunkt?
Ja, det får man icke veta. Utskottet säger endast, att några skäl för
ett förändrat ståndpunktstagande från riksdagens sida hava icke anförts av
motionärerna och föreligga icke enligt utskottets mening. Punkt och slut!
Hävden räcker.

Inom utskottet har man fått höra, att ett bifall till motionerna skulle kunna
främja tillkomsten av alltför obetydliga småpartier. Då det invänts, att ingenting
kunde vara lättare än att konstruera en spärr mot denna olägenhet,
så har det i största allmänhet svarats, att en reform i motionernas
syfte skulle nog ändå inte vara lyckligt. Den skulle rent av kunna
leda till att vi finge flera kommunister i riksdagen. Där torde vi ha
de verkliga avslagsargumenten. Det är de besittandes resonemang i alla
tider: det skulle inte vara lyckligt, örn andra finge sitt, så att min egen maktställning
försvagades. Vad kommunisterna beträffar, berättades det en gång
här i kammaren, att när herr Kilbom på Stockholmsbänken år 1921 första
gången invaldes i andra kammaren, så lär Hjalmar Branting ha telegraferat
från Genéve till Social-Demokraten och uttryckt sin tillfredsställelse över att
också den politiska meningsriktning i Stockholm, som herr Kilbom företräder,
fått en representant i riksdagen. Det faller mig inte in att betygsätta detta
Bräntings uttalande. Jag förstår dem, som ha en annan mening, men jag
kan rakt inte förstå, att det kan vara någon rationell metod, när det gäller
att bekämpa kommunismen, att slå vakt örn en bristfällig valmetod, som låter
kommunisterna betala långt flera röster för ett andrakammarmandat än andra
partier. Det är, med förlov sagt, den gamla fyrkskalan i ny form, och försvaret
för denna orättfärdighet förefaller bekant.

Det är ett rimligt krav, att de stora partierna få jämka på sin överrepresentation,
så att även de mindre vederfaras rättvisa. Det är inte fråga örn
något teoretiskt principrytteri, som skulle kunna leda till pulvrisering av vårt
partiväsen. Det är endast fråga örn att utan praktiska olägenheter göra vår
proportionella valmetod så rättvis som möjligt. Nu ger den regelmässigt felaktiga
och därmed orättvisa utslag. Vad som kräves, det är, som det en gång
uttryckts av en socialdemokrat, endast en logisk, naturlig och riktig konsekvens
av proportionalismens fordran på en rättvis fördelning av mandaten.

Jag ber, herr talman, att i anslutning till den föreliggande reservationen
få yrka bifall till de i ämnet väckta motionerna i vad dessa avse andrakammarval.

I detta anförande instämde herrar Olsson i Ramsta, Hilding, Bengtsson i
Norup, Björling, Johanson i Huskvarna, Spångberg, Ljunggren och Ekman.

Herr Fast: Herr talman! Jag tror, att denna kammare håller utskotts majoriteten

räkning för örn vi icke gå in i en argumentation rörande alla skäl,
som i denna fråga tidigare framförts. Reservanten själv gjorde icke detta,
tydligen i känsla av att det icke tjänar mycket till att upprepa desamma.
Riksdagen har ju, som reservanten här framhöll, vid åtskilliga tillfällen prövat
denna fråga och alltid kommit till den slutsatsen, att skäl icke förelegat att
vidtaga den ändring i fråga örn valsättet, som föreslås i de föreliggande motionerna.
Reservanterna erkänna ju själva, att de icke anfört några nya skäl.

Nr 82.

Lördagen den 11 maj.

Äng. en proportionellti riktigare mandatfördelning vid andrakammarval.

(Forts.)

Det är alltså endast fråga om ett bemötande av de gamla skälen och de tidigare
anförda synpunkterna.

Jag fick emellertid en känsla av att den ärade reservanten nu liksom också
tidigare vid dessa debatter lägger alltför stor vikt vid själva valsättet, som om
det rent av skulle vara ett självändamål. Jag tror, att det finns anledning än en
gång erinra därom, att det icke får bli så, att proportionalismen blir ett självändamål
utan att den skall avse att skapa åt landet en demokratisk styrelse, en
handlingskraftig och duglig riksdag, ur vilken det skulle kunna växa fram
en handlingskraftig regering. Om man helt enkelt bortser från dessa synpunkter,
kommer spörsmålet betänkligt på sned.

Det var intressant att höra herr Olsson i Mora slå sig till riddare för speciellt
kilbomskommunistema i detta sammanhang -— ja, förlåt, »socialisterna»,
herr Flyg. Samtidigt var det också intressant att höra, att herr Olsson i Mora
glömde bort de andra ytterlighetsriktningarna, som finnas i detta land. Det
kan ju hända, att vi örn icke i år så kanske nästa år få se, att man på den
borgerliga sidan kanske rent av ställer sig på den ståndpunkten, att man vill
gå in för en lagstiftning, som förbjuder ytterlighetspartiernas tillvaro. Då
verka dessa deklamationer, som här göras, om sympati för de små förtryckta
nästan löjliga. Det är nog icke där, skon klämmer, utan på andra områden.
Emellertid har utskottet icke yttrat sig örn de partier som finnas, utan vi ha
tillåtit oss säga, och det tror jag att vi kunna stå för, att det är intet samhällsintresse
att ha ett valsätt, som uppmuntrar uppkomsten nästan i all oändlighet
av små partier.

Man har sagt, att de föreliggande motionerna ha den förtjänsten att de icke
speciellt bundit sig vid något tekniskt förfarande utan lämna vägarna öppna.
Jag känner, herr talman, icke till att man under diskussionen sökt framföra
mer än egentligen två synpunkter. Den ena är den rena, klara riksmandatvägen,
och den andra är att göra tilläggsmandat i de kretsar, där vederbörande
parti står närmast till att erhålla plats. Vilken utväg man än väljer
blir det helt enkelt ett försvagande av vad vi i våra svenska förhållanden ansett
vara en betydande tillgång, nämligen förankringen av riksdagsmännen i
valkretsarna. Örn man ser på förhållandena i ett vårt näraliggande grannland,
då märker man nog, hur det varit en svaghet i den ställning, som riksdagsmännen
där intaga, att man saknat denna förankring i folkförtroendet,
som val inom valkretsen medför. Vi ha ingen anledning att efter utländskt
mönster bygga upp vårt styrelsesätt utan tvärtom anledning att slå vakt örn
vad som hittills ur våra synpunkter visat sig vara värdefullt och bibehålla det.

Man säger, att det är bara de små partierna det är fråga örn och att det med
nuvarande system blir ett utomordentligt stort felutslag av valet. Örn man
går igenom de senast förrättade landstingsmannavalen, finner man, att det
talet icke under alla omständigheter håller streck. Vi ha ett medelstort parti,
nämligen bondeförbundet, som har en mycket betydande överrepresentation,
vilken ungefär svarar mot den underrepresentation, som folkpartiet har. Underrepresentationen
är icke bara beroende på styrkeförhållandena utan på en
hel del andra omständigheter. I det sammanhanget vill jag säga, att om ett
parti skall växa sig starkt beror helt enkelt icke på huruvida man har tilläggsmandat
eller icke, utan det beror i huvudsak på bärigheten av de idéer, varpå
partiet bygger, och det sätt, varpå dessa idéer frambäras. Det hjälper icke
med tilläggsmandat eller konstlade metoder. Det har erfarenheten klart visat.
Örn ett parti sålunda är livskraftigt, växer det oavsett örn tilläggsmandat
kunna förekomma eller icke. De behöva i detta avseende icke tillmätas någon
större betydelse.

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Äng. en proportionellt'' riktigare mandatfördelning vid andrakammarval,

(Forts.)

Herr talman! Då det icke anförts några nya skäl och då de gamla skälen
äro ventilerade både i utskottet och här i riksdagen samt då man dessutom
har anledning förutsätta, att någon ändrad uppfattning icke i någon större utsträckning
ägt rum i denna fråga, hemställer jag, kort och gott om bifall till
vad utskottet här hemställt.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Att döma av den volym, som konstitutionsutskottets
utlåtande har, betraktar utskottet tydligen detta spörsmål
som en mycket liten fråga. Det är visserligen tacknämligt, att riksdagens
utskott göra allt vad göras kan för att spara på kostnaderna för riksdagstrycket,
men det finns väl även för sparsamheten en gräns, som icke borde
överskridas. När herr Fast till yttermera visso deklarerar, att det icke tjänar
något till att resonera örn detta spörsmål, då förstår jag, att det icke endast
är sparsamheten, som gjort utskottsutlåtandet så knapphändigt, utan att
det också är det rena nejsägandet. Saken är avfärdad av riksdagen så och så
många gånger, och därmed är den klar.

Jag skall icke draga för stora växlar på kammarens tålamod, och alltså icke
upptaga någon längre debatt här, ty jag förstår, att det, som herr Fast säger,
ingenting tjänar till att diskutera denna fråga. Och då han säger, att det
icke kommit till några nya skäl, kan jag ge honom rätt till en del, men vill
samtidigt framhålla, att i motionerna denna gång dock framförts vissa andra
synpunkter på spörsmålet än i tidigare motioner. Vi ha icke längre skjutit
fram den absolut rättvisa mandatfördelningen som huvudskäl för vår nya
framstöt utan ha fast mera framfört som huvudskäl angelägenheten att komma
bort från det hittills praktiserade kartellsystemet.

Visserligen är det sant, som herr Fast säger, att det icke är på den omständigheten,
huruvida det finns tilläggsmandat eller icke, som framgången
för det ena eller andra partiet beror, men framgången för ett parti kan i mycket
hög grad bero på möjligheterna för det att hävda sin självständighet, och
för de små partierna innebär kartellsystemet en betydande olägenhet därutinnan,
att man utåt inför valmännen riskerar en del av sin självständighet. Men
så länge man har den orättvisa mandatfördelningen, tvingas de små partierna
att gå in i kartell med andra, även örn det för dem är politiskt motbjudande,
för att icke helt och hållet kasta bort sina röstresurser.

I nuvarande läge är denna synpunkt för oss den bestämmande. Vi önska
ingenting hellre än att hävda vår självständighet som parti åt alla håll. Det
ligger i sakens natur, att detta är ett livsvillkor för ett mellanparti. Men vi
känna oss hindrade i denna föresats, därför att valsystemet tvingar oss att gå
in i karteller vid valen. Till de partier, med vilka vi bruka samverka vid
valen, högern och bondeförbundet, skulle jag i detta sammanhang vilja säga,
att de icke böra göra sig allt för säkra på att möjligheter till fortsatt samverkan
alltjämt skola föreligga. Det kan inträda ett läge, där folkpartiet
anser, att självständigheten betyder mera än ett eller annat mandat, och vi
kunna .sålunda i viss situation komma att avböja samverkan i valkartell, det
må sedan bära eller brista. Jag anser, att detta bör vara sagt i detta sammanhang,
så att respektive partier, må veta, vad ett avslag gång efter gång på
detta vårt rättvisa krav kan innebära.

Huvudskälet för oss att jämt och ständigt återkomma — jag förmodar att
någon tycker till leda — med förslag örn en rättvisare mandatfördelning är

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. en proportionellt riktigare mandatfördelning vid andr ak ammarp al.

(Forts.)

att få fram sundare förhållanden i vårt politiska liv. När herr Fast varnar
för att taga mönster från utlandet och talar örn våra svenska förhållanden
o. s. v., skulle det vara intressant att veta, örn det proportionalistiska valsystemet,
sådant det utformats här i landet, är en svensk uppfinning och örn
icke hela systemet är en importvara.

Det skulle också vara rätt intressant att gå närmare in på de skäl, som herr
Fast snuddade vid, nämligen att man genom att införa något system med
utjämningsförfarande och tilläggsmandat skulle uppmuntra tillkomsten av små
partier. Hur var det, när proportionalismen genomfördes i vårt land? Då
fanns det icke mer än tre partier, högern, de frisinnade och socialdemokraterna.
Nu sedan det proportionalistiska systemet införts och fått den utformning,
som herr Fast är nöjd med, då finner man, örn man gör ett överslag, att
vi i dag ha sju partier representerade i riksdagen. Alltså Ilar man icke genom
det system, som herr Fast förordar, lyckats hindra uppkomsten av små partier.
Tvärtom ha vi sett, att senast vid årets riksdag ett nytt parti uppstått.
Jag förutsätter liksom herr Fast, att det icke skall dröja så värst länge, förrän
även representanter för de nazistiska partierna kunna komma att uppträda
i riksdagen. Detta skäl, att reformen skulle uppmuntra tillkomsten av
små partier, har följaktligen icke någon som helst bärighet. Det är icke möjligheten
att erhålla representation i riksdagen, som är bestämmande för uppkomsten
av nya partier och meningsriktningar. Jag förstår icke, hur den (demokrati
är beskaffad, som vill hindra tillkomsten av nya partier genom ett
valsystem, som förvägrar dem en rättvis representation i riksdagens andra
kammare. Det är en demokrati, som i varje fall jag icke vill bekänna mig
till.

Slutligen vill jag framhålla, att vi i år samvetsgrant aktat oss för att i motionen
föra fram några konkreta förslag, att frågan skall lösas efter det eller
det systemet. Vi förklara, att vi äro beredda att acceptera vilket förslag som
helst, som leder till önskat resultat. Att man hittills icke kunnat utfinna
någon metod som tillfredsställer alla, kan bero på att det icke varit tillräckligt
skickliga och intelligenta hjärnor som varit inkopplade på spörsmålet.
Men skulle utskottet tillstyrka och riksdagen besluta en utredning, då blir det
tillfälle att inkoppla andra män på spörsmålet, vilka till äventyrs kunna komma
fram till någon lycklig lösning. När det har gått i andra länder att tilllämpa
ett proportionellt valsystem med ett utjämningsförfarande utan att det
där stött på tekniskt oöverkomliga hinder, bör det väl kunna lyckas här i Sverige
också. De geografiska förhållandena och förhållandena beträffande befolkningens
rörlighet m. m. äro icke så förfärligt olika i vårt land mot i
andra länder.

Summan av vad som står i konstitutionsutskottets utlåtande och vad herr
Fast här sagt kan icke bli annat, än att man vill överhuvud taget icke någon
ändring, därför att man själv sitter i en förmånlig ställning och inkasserar
vissa fördelar av det nuvarande systemet. Det är kort sagt de obotfärdigas
förhinder. Men det tror jag icke kommer att utgöra något skäl för oss att
förtröttas i vår strävan, utan det är ganska sannolikt att vi måste komma igen
med kravet på en reform på området, ty ett av de sätt på vilka ett politiskt
parti hävdar sitt existensberättigande är att icke släppa krav, som man finner
rimliga och rättvisa, även örn de röna motstånd från andra partiers sida.

Jag ber att få förena mig i yrkandet örn bifall till motionerna.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! För en militär yrkesman ligger det onekligen
något tilltalande i herr Fasts yttrande. Hela dispositionen är det gamla:

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. en proportionellt riktigare mandatfördelning vid andrakammarval.

(Forts.)

bara marschera, icke resonera. Handlingskraften har t. o. m. blivit så stark,
att vi skola underlåta att debattera, och icke nog med detta, utan herr Fast
antyder, att kammaren skulle hålla honom räkning för att han icke ens motiverade
utskottets utlåtande. Längre i gammal preussisk militär fullkomning
kan man onekligen icke komma. Men jag föreställer mig, att riksdagens andra
kammare icke är rätt forum för motiveringar på detta sätt, och örn vi ta på
denna sak ur andra synpunkter än de exklusivt militära av gammalt preussiskt
snitt, mäste jag säga, att herr Fast representerar en dålig konservatism,
ty han vill fastlåsa ett förhållande som är långt ifrån önskvärt.

Proportionalismen är till för att skapa bättre och rättvisare förhållanden
mellan partierna. Det nuvarande systemet fungerar icke endast orättvist vid
mandatfördelningen, utan det bidrar dessutom till en fullkomligt onaturlig kartellbildning,
varpå det exempel vi senast hade för ögonen vid Stockholmsvalet
i år utgör ett bevis. Där kände sig många husvilla, andra stannade hemma,
och det saknades icke uppmaningar att man skulle lägga sina röster på håll,
dem man politiskt icke sympatiserade med. Det kan väl ändock icke vara något
demokratiskt önskemål.

Jag mäste säga, att det är glädjande att finna, att folkpartiet fortfarande
håller på vad som, man må se huru olika som helst i övrigt på partiets
göranden och låtanden, har varit dess adelsmärke, nämligen dess strävan efter
rättvisa mellan skilda grupper, och det är därför jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Lundqvist: Herr talman! Det sista av vad herr Meyerhöffer sade

igor ju mig litet tveksam att gå upp och förfäkta en motsatt mening, i fall
bans uttalande nämligen bör tolkas på det sättet, att den som icke utan vidare
godtar herr Meyerhöffers uppfattning, icke vill »rättvisa mellan skilda grupper».
Jag tror, att det är en något för lättvindlig slutledning, som herr Meyerhöffer
där drog.

Emellertid skall jag för min del gärna erkänna, att det nuvarande valsystemet
ingalunda skänker full rättvisa åt de olika partierna. Det skall jag mycket
gärna göra, och jag kan också mycket gärna erkänna, att det ligger åtskilligt
berättigat i de uttalanden, som gjorts i motionerna och reservationen
och i de muntliga anförandena här i kammaren från dem, som nu vilja en
ändring. Örn jag icke dess mindre har stannat på avslagslinjen, är det närmast
därför, att jag har litet svårt att på samma sätt, som reservanterna, och
deras meningsfränder göra, betrakta partierna som något så där exklusivt
självändamål.

Herr Andersson i Rasjön var mycket angelägen örn att betona vikten av
partiernas självständighet till det yttersta. Jag tror, att det icke är riktigt
lyckligt att se frågorna på det sättet, uteslutande ur det enskilda partiets synpunkt.
Jag tror ej heller att denna fråga bör ses så. utan att det fastmera
är ganska viktigt att se denna fråga litet mera ur det helas synpunkt, och då
lära vi väl icke kunna förneka, vare sig vi vilja eller icke, att den linje,
som här förordas i reservationen, ovillkorligen måste innebära en viss stimu1
ering till ytterligare splittring av bela vårt. politiska liv. med påföljd bl. a.
av nya partier ute på flyglarna. Jag tror för min del icke, att en sådan utveckling
är önskvärd, redan därför att den ovillkorligen försvagar möjligheten
att åstadkomma, såvitt jag förstår, en parlamentariskt stark regering,
och en sådan hava vi ju eljest, oavsett partilinjer, alltid ansett vara önskvärd
i landet. Det förefaller mig ur olika synpunkter vara för det hela önskvärt
att man, i stället för att åstadkomma en ökad splittring, söker få till stånd åt Andra

kammarens protokoll 1935. Nr 3%. 3

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. en proportionellt riktigare mandatfördelning vid andrakammarval.

(Forts.) .

minstone ett ökat samarbete mellan de partier, av dem vi redan hava,o som
reellt sett stå varandra ganska nära. Till en sådan utveckling, till ett sådant
samarbete, en sådan sammansmältning inbjuder det nuvarande systemet, lika
visst som den linje, som reservanterna förorda, obestridligen inbjuder till raka
motsatsen, alltså till ökad splittring.

Nu har ju herr Andersson i Rasjön gjort det mycket klara uttalandet^ att
högern och bondeförbundet gjorde klokt i att för framtiden icke såsom något
bestämt räkna med den borgerliga samverkan, som tidigare har ägt rum. Jag
måste, herr talman, djupt beklaga, att det uttalandet fälldes här i kammaren
av folkpartiets ledare. Jag hoppas emellertid, att det var mera ett litet varningens
ord, som icke får tagas allvarligare än vad det var avsett, jag menar
som ett litet skrämskott. Ur landets synpunkt, ur borgerlighetens synpunkt,
förefaller det mig vara synnerligen olyckligt, ifall vi skulle från borgerligt
håll än mera öka splittringen, än vad den för närvarande är. _ Men dithän
skulle vi uppenbarligen lättare komma, ifall man ginge på den linje, som reservanterna
här förorda, och det är alltså närmast därför som jag för min del
icke vill vara med om den. Jag tror icke, att den ur landets, ur det helas,
synpunkt är lycklig, och därför ber jag, herr förste vice talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Rasjön: Med anledning av den siste ärade talarens anförande
vill jag säga, att vi ingalunda äro obenägna för samarbete med andra
partier; det ha vi många gånger visat i gärning. Men vi vilja hävda vår självständighet
särskilt under valen. Och vad jag här sade, speciellt adresserat till
dem, som bruka medverka med oss i kartell, var visserligen ett varningsord, men
det var, herr Lundqvist, icke något för fluget ord utan rena raina allvaret.
Därför tror jag, att herrarna icke ha någon anledning att betrakta denna fråga
som en fluga, som man schasar bort; det kanske en dag kan bli ett obehagligt
uppvaknande. Och för att det icke skulle komma som en överraskning, har
jag velat ge besked i god tid.

Herr Fast: Herr talman! Jag vill som min mening framhålla, att självständigheten
är icke bara beroende på uppträdandet vid valtillfällena utan även
på inriktningen av hela den politik, man för eller understöder. Jag tror, att
detta är mera avgörande.

När man vidare framställer utskottsmajoritetens anhängare såsom icke varande
anhängare av en demokratisk samhällsordning, så vill jag däremot ställa
en motfråga: huru kan det då vara möjligt, att man, såsom jag ^vet vara fallet,
inom folkpartiet hyser många varma anhängare av tanken på en återgång
till majoritetsval i enmansvalkretsar? Den, som verkligen vill bibehålla det
nuvarande proportionella valsystemet, kan också möjligen göra sig den frågan,
därest man så till den grad utvecklar systemet, som man nu är på god
väg att göra med alla de påbyggnader, som under årens lopp ägt rum, huruvida
vi icke kanske snart bli mogna för att på allvar till prövning upptaga tanken
på en omändring av valsystemet, men då sannerligen icke i den riktning,
som reservanterna påkalla, utan i alldeles motsatt riktning.

Jag tror icke, det är påkallat att i detta sammanhang upptaga en diskussion
om vem som är den varmaste demokraten, den som har den eller den uppfattningen
rörande valsättet.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Äng. en proportionellt riktigare mandatfördelning vid andr ak ammar v al.

o (Forts.)

avslag dara samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Olsson i Mora, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

k''iMV4 j1 Ne-J\ har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit annu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresmngsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ia-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 14.

Härefter förelåg till avgörande konstitutionsutskottets utlåtande nr 14 ian mancktfördJ]a<^kta

™ åstadkommande av en proportionellt riktigare projZionelU

mandatfördelning mellan de olika partigrupperna vid landstingsmannavalen Pigare man Konstitutionsutskottet

hade till behandling i ett sammanhang förehaft dels “JwÄ*
de likalydande motionerna nr 223 i första kammaren av herr Elof B. Andersson t^smannam.
11. och nr 397 i andra kammaren av herr Andersson i Rasjön m. fl i Vad ml
motionerna hänförde sig till landstingsmannavalen, dels ock motionen nr 174 i
andra kammaren av herr Spångberg m. fl.

,w223 °ch 11:397 hade hemställts, i vad dessa motioner hänorde
sig till landstingsmannavalen, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl
Maj t anhålla örn utredning angående sådana ändringar i valordningen till f ''
andstingen, att en proportionellt riktigare mandatfördelning mellan de olika

års XdPag»na GrnaS Samt ^ fÖr8la* 1 ärendet måtte Damläggas för 1936

I motionen II; ].74 hade ^föreslagits, »att riksdagen måtte besluta sådan
f0r^attl1UI]gC11 angae.nde landstingsmannaval, att de olika partierna
tillförsäkras mandat i proportionellt förhållande till deras inom landstingsom förfp+f

a-mman^da rosttal>>’ samt >>att vederbörande utskott måtte utarbeta de
författningsändringar, som kunna föranledas av ett bifall till motionen».

Utskottet hemställde,

1) att motionerna I: 223 och II: 397, i vad de avsåge landstingsmannavalen
icke matte till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

2) att motionen 11:174 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade emellertid anmälts av herrar Berg
vilka yrkat bifall till motionerna 1:223 och 11:397
tingsmannavalen.

man och Olsson i Mora,
i vad de avsåge lands -

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. en proportionellt riktigare mandatfördelning vid landstingsmannaval.

(Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Spångberg: Herr talman! I den motion, som vi från vår grupp hava
väckt i denna fråga, ha vi föreslagit en sadan ändring i författningen rörande
val till landsting, att varje parti skulle bliva representerat efter det rösttal,
det har inom landstingsområdet. Vad som skiljer oss från yrkandet i de frisinnade
motionerna är ju endast det, att vi föreslagit, att en sådan ändring
skulle beslutas redan i år, under det att de frisinnade hava hemställa alf förslag
i ärendet av regeringen skulle framläggas nästkommande år. Praktiskt
taget sammanfalla ju motionerna. Örn ett bifall till den ena eller andra motionen
skulle beslutas, skulle detta i varje fall komma till tillämpning vid
nästa landstingsmannaval. .

Utskottet har avstyrkt här förevarande motioner liksom de motioner, som
behandlades i föregående ärende. Vi återfinna även här samma reservanter
som under föregående utskottsutlåtande. Utskottet har emellertid icke anfort
några sakskäl för sitt avstyrkande av motionerna. Det hänvisar endast till
att liknande motioner hava avslagits vid riksdagarna ar 1926 och 1928. _Men
att ett pär föregående riksdagar hava avslagit liknande krav betyder ju^i och
för sig ingenting. Riksdagen har ju sedan dess för övrigt omvalts tva gånger.
När man går igenom de skäl, som då anfördes, kunna i varje fallvi ,ran
håll icke ge något erkännande åt dessas bärighet, vare sig 1926 eller 1928.
Det var då som nu de stora partierna, som voro gynnade av de orättvisor, som
denna författningsbestämmelse medför. Det var de, som kunde stjäla
några mandat från de mindre partierna. Och även örn man icke
använder det ordet, är i alla fall just detta det skäl, som är avgörande,
varför de stora partierna i detta fall ga emot förslaget. Döt
är den verkliga, låt mig säga kapitalistmoralen, där man gärna använder ynka
metoder som helst, vilka orättvisor som helst, där det icke reses några betänkligheter
i vägen, bara man kan roffa at sig något pa de mindres bekostnad.
Nu vill jag icke säga, att den riksdag, som sitter, är bättre, än vad 1926 och
1928 års riksdagsmajoriteter voro. Den är väl i stort sett densamma; det framgår
ju av den föregående debatten. Men då arbetarklassen förlorar pa den
ordning, som nu räder, anse vi för var del, att det är var plikt att framföra

frågan på nytt. lin

Om män undersöker resultatet av föregående landstingsmannaval, skall
man finna, att man kommer upp till hundraprocentiga orättvisor _ vid fördelningen
av mandaten i förhållande till partiernas verkliga röstsiffror inom
respektive landstingsområden. Vårt parti erhöll, som bekant, för att taga
ett exempel, tolv mandat vid föregående landstingsmannaval. Örn landstingsområdena
utgjort en enda valkrets, eller örn pa annat sätt varje parti hade
erhållit mandat i förhållande till antalet inom landstingsområdet avgivna röster,
skulle vårt parti erhållit tjugoåtta mandat. Vi ha i detta fall alitsa blivit
underrepresenterade med sexton landstmgsmandat. Socialdemokraterna hava
däremot gynnats av orättvisan och hava sexton mandat mera, än vad deras
rösttal berättigar dem till. Här har man ju svaret på, varför. socialdemokraterna
härvidlag överge den demokrati, som de eljest säga sig vilja kämpa

Tar jag sedan arbetarpartierna å ena sidan och jämför dem med de borgerliga
partierna å den andra sidan, så visa siffrorna, att arbetarpartierna vid
senaste landstingsvalen haft tolv mandatförluster pa grund av de bestärnmelser
i detta avseende, som enligt den nuvarande författningen gälla. Högern
däremot är exempelvis representerad med sexton mandat mera i landstingen,

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Äng. en proportionellt riktigare mandatfördelning vid landstingsmannaval.

(Forts.)

än partiet vore berättigat till enligt sitt rösttal. Kominternpartiet är underrepresenterat
med tolv mandat. En ändring skulle alltså komma att medföra,
att arbetarpartierna erhölle tolv mandat mera i landstingen, än de nu hava,
och de borgerliga tolv mandat mindre.

Jag skall sedan icke här gå in på den orättvisa, som givetvis av samma
orsak ligger i fördelningen av mandaten mellan de olika borgerliga partierna.
Men jag vill säga till socialdemokraterna, att när man finner dem vara det
parti, som i detta fall faktiskt stjälper det förslaget örn rättvis fördelning,
vilket skulle ge arbetarpartierna tolv mandat mera, då borde man kunna ha
skäl att i stället hoppas eller rent av begära, att socialdemokraterna gåve en
smula avkall på sin kapitalistiska roffarmoral.

En ändring av författningen i enlighet med vårt förslag skulle enligt min
uppfattning, i motsats till vad som från en del håll framfördes vid behandlingen
av föregående utskottsutlåtande, ge en större stabilitet på det politiska
området och säkerhet för valmännen, att de verkligen hade större utsikter att
bli representerade i förhållande till sitt antal. Det skulle skapa en större
politisk aktivitet, som ju samtliga partier anse vara någonting eftersträvansvärt.
Nu får det hela i vissa fall karaktären av något slags lotteri. Det avgöres
av ett mycket litet fåtal röster, vem som skall få det ena eller andra
mandatet, och det ges ju, icke minst om man tar jämförelsematerial från andra
länder,^ massor av exempel på, huru mångå gånger en minoritet inom en valmanskår
i vissa fall kan vinna en majoritet i representationen. Och sådana
där osäkra omkastningar ä la lotteri kunna väl icke på något sätt vara eftersträvansvärda.

Jag vill icke göra gällande, att man skulle uppnå en fullständig rättvisa,
om man bifölle det förslag, som från motionärernas eller reservanternas sida
bär föreligger. Någon hundraprocentig rättvisa är väl över huvud icke möjlig,
och jag vågar icke hoppas på den. Men jag anser, att det är eftersträvansvärt
med en så långt gående rättvisa, som över huvud är möjlig.

Tittar jag ytterligare på uppgifterna från landstingsmannavalen, så finner
jag ännu ett skäl, varför dessa motioner borde bifallas. Landstingen ha ju
till uppgift bl. a. att utse ledamöter i riksdagens första kammare. En mycket
liten röstförskjutning, en röstförskjutning grundad på en orättvis mandatfördelning,
kan ge en oriktig fördelning av mandaten i första kammaren, där
ett parti, som rätteligen på grund av sin röststyrka inom landstingsområdet
borde vara berättigat till ett mandat, får avstå detta till ett annat parti. Jag
stirrar mig emellertid icke blind på dessa förhållanden. Jag vet mycket väl,
att det, när det gäller valdeltagande och valsegrar, icke bara är fråga örn
valteknik. En valseger är ju i många fall en ekonomisk fråga. De, som ha
lätt att anskaffa pengar pa ett eller annat sätt, hava lättare att segra vid
valen. De stora partierna, de nuvarande i värjo fall, högerpartiet med de
starka kapitalistiska intressen, som sta bakom detsamma, socialdemokratien
med sina möjligheter att vittja landsorganisationens och fackförbundens kassor,
ha ju därvidlag ett övertag över oss, som få skaffa pengar genom egna
uppoffringar. Tittar man på valrörelsernas kostnader, skall man finna, vilka
svindlande summor som bl. a. socialdemokraterna på det sätt, jag nyss antydde,
kunna lägga sig till med. Men därför att ett parti har dessa möjligheter’
finns det väl intet skäl, varför det också rent författningsenligt skall lia möjlighet
att orättvist tillskansa sig mandat utöver det antal, som rösternas antal
egentligen berättigar till. För dem, som ha gott örn pengar, bli många gånger
program och valmanifest något, som man avser att locka och draga med, men
s°m man lägger undan mellan valen och som man blir mycket stucken över

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. en proportionellt riktigare mandatfördelning vid landstingsmannaval.

(Forts.)

att någon gång bliva påmind om. Det är ett slags falskspel det där, som för
de stora partiernas vidkommande bär lett till många och relativt lättköpta
segrar. Det är ett utslag av det förhållande, som sammanfattas i satsen:
»Guldet fick makt att förtrycka.»

Dessa olägenheter stå ju alltså kvar, även örn motionerna här skulle bifallas.
Men man skulle genom ett bifall till våra förslag uppnå en rättvisa
så tillvida, att varje parti verkligen finge samma antal mandat inom landstingsområdet,
som det på grund av sitt rösttal vore berättigat till. Det är
emellertid betecknande, herr talman, att vi härvidlag finna högern och socialdemokraterna
hand i hand för att slå ned ett rättvist krav.

I en slutvotering lia vi ingenting emot att rösta med den frisinnade reservationen,
som i sak innefattar detsamma som vi motionerat om. Men jag yrkar
nu bifall till vår motion.

Herr Fast: Herr talman! Därest man har sinne för konsekvens, måste
man väl säga sig, att denna fråga är avgjord efter den votering, som nyss
förrättats. Ty om man kan anföra skäl emot ett utjämningsförfarande vid
valen till riksdagens andra kammare, så måste ju dessa skäl vara oändligt
mycket starkare, då det gäller landstingsmannavalen, vartill naturligtvis rada
sig en hel del andra skäl. Där måste rättvisesynpunkterna, även om de tilllämpas
på sätt motionärerna föreslagit, bli mycket relativa. Möjligheter till
utjämning utanför valkretsen äro inga, beroende på den kommunala indelningen
och de uppgifter, landstingen i sådant hänseende ha att fylla. Jag
anser det därför vara överflödigt att ingå på något bemötande av vad som anförts
i denna sak, då man ju med sinne för konsekvens i detta fall måste handla
på samma sätt, som man nyss handlade i den föregående frågan.

Därför hemställer jag, herr talman, örn bifall till utskottets förslag och
avslag på förevarande motioner.

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Det gläder mig att här kunna följa

det föredöme i fråga örn att fatta sig kort, som talaren på Smålandsbänken
gav. Under åberopande av den principiella motivering, som jag tillät mig anföra
under föregående punkt, ber jag att i korthet få yrka bifall till motionerna
nr I: 223 och II: 397.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen först propositioner
angående mom. 1), nämligen dels på bifall till utskottets hemställan i
berörda moment, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till motionerna
1:223 och 11:397, såvitt nu vore ifråga; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

Därefter gav herr talmannen ifråga om mom. 2) propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i sagda moment, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till motionen II: 174; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

§ 15.

Ang- upp- Härpå upptogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtande, nr 15, i
hävande av ] anledning av väckta motioner örn upphävande av kommunallagarnas bestäm bestammel-

me]ser om valkretsindelning vid val av stads-, kommunal- och kyrkofullserna
orri valkretsindelning
IT1 ak Lige.

md vissa Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft motio°mmunaa
nerna nr —177 j andra kammaren av herr Spångberg m. fl.

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Äng. upphävande av bestämmelserna om valkretsindelning vid vissa kommunala
val. (Forts.)

I motionen 11:175 hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att stadgandet
örn stads uppdelning i valkretsar, § 15 i lagen örn kommunalstyrelse i
stad, måtte utgå».

I motionen II: 176 hade yrkats, »att riksdagen måtte besluta, att stadgandet
örn kommuns uppdelning i valkretsar, § 34 i lagen örn kommunalstyrelse på
landet, måtte utgå».

I motionen II: 177 hade föreslagits, »att riksdagen måtte besluta, att stadgandet
örn församlings uppdelning i valkretsar, § 31 i lagen örn församlingsstyrelse,
måtte utgå».

o Utskottets hemställan innefattade, att förevarande motioner icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Nils A. Andersson och Nordström;

av herr Olsson i Mora; samt

av herr Llindqvist, som ansett, att utskottet bort, med åberopande av i reservationen
angiven motivering, hemställa, att ovanberörda motioner icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Spångberg: Herr talman! Vi hava i dessa tre motioner från den

socialistiska gruppen väckt förslag örn att bestämmelserna örn stads uppdelning
i valkretsar vid stadsfullmäktigeval, kommuns uppdelning i valkretsar
vid kommunalfullmäktigeval och församlings uppdelning i valkretsar vid
kyrkofullmäktigeval skulle utgå ur resp. författningar. Jag skall icke upptaga
någon ny^ principiell debatt örn denna sak utan bara hänvisa till vad
jag i mitt föregående anförande sade, och jag ber därför endast att få yrka
bifall till de här ifrågavarande motionerna.

Herr Hallén: Herr talman! Det är väl ganska onödigt också att från utskottets
sida upprepa skälen för dess avstyrkande hållning i fråga om förevarande
motioner. Det är ju med samma argumentation, som vi haft i de
två föregående fallen, som vi också här kommit till detta resultat. Vi hava
särskilt velat framhålla, att denna kommunala valkretsindelning har ett visst
berättigande för att liksom skydda de lokala intressena på orterna och ge större
utrymme för framförande av deras önskemål. Jag ber därför att helt kort
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lundqvist: Herr talman! Som synes av utskottets utlåtande på

denna punkt, finns det här ytterligare ett par reservanter, som icke varit med
på de andra punkterna. Jag tror också, herr talman, att förhållandena ligga
litet annorlunda till, da det gäller detta ärende örn valkretsindelningen inom
kommunerna, än då det gäller val till riksdag och landsting. Beträffande
riksdagsmannaval har ju ganska ingående vid olika tillfällen belysts konsekvenserna.
Beträffande landstingsmannavalen skulle jag vilja säga, att även
där finnas påtagliga skäl för den nuvarande ordningens bibehållande. Det
kan finnas motsättningar mellan olika delar av ett landstingsområde, stad och
landsbygd o. s. v., och det är därför ganska viktigt, att man låter de olika
delarna få den representation de skola hava, utan att sedan slå ut överskottsröster
o. dyl. Men när det gäller en och samma kommun, tror jag för min

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. upphävande av bestämmelserna om valkretsindelning vid vissa kommunala
val. (Forts.)

del, att det är mycket svårt att få tåg i verkligt bärande skäl, varför man
skall behöva hava en obligatorisk valkretsindelning, i varje fall vid en så låg invånaresiffra
som 10,000. Inom utskottet bar man i varje fall icke kunnat
påvisa några bärande skäl för den ståndpunkten. Jag har icke heller på något
annat håll hört några sådana. Jag tror, att det är mycket sällsynt förekommande
i kommunerna, vare sig det är en stadskommun eller en landskommun,
att motsättningen mellan en del och en annan del verkligen är så stor, att det
skulle vara nödvändigt att för att tillgodose dessa olika delars intressen hava
en obligatorisk valkretsindelning. Jag tror tvärtom, att motsättningarna i
allmänhet äro mycket små, men att just en obligatorisk valkretsindelning kan
vara ägnad att skapa motsättningar mellan olika delar av en kommun, eller
en stad, och det kan jag för min del icke anse vara lyckligt. Örn man vidare,
som det göres gällande, under alla förhållanden bör försöka skaffa representation
för olika delar av en kommun, så behöver man icke därför hava någon
valkretsindelning. Vi hava våra stora politiska valorganisationer, och de se nog
till att de få fram kandidater från olika delar av en stad eller en kommun.

Det finns icke, såvitt jag förstår, några sakliga skäl, varför man i detta fall
skall behöva förrycka det matematiskt rättvisa i valet med en sådan bestämmelse
som den nuvarande, och då finns det enligt mitt förmenande icke heller
något skäl att hava kvar den ordning, som nu är.

Att gå så långt, som motionärerna tänkt sig, att utan vidare, utan någon
utredning helt skära bort de bestämmelser, som finnas om en valkretsindelning,
är givetvis icke möjligt. Hela detta problem bör ses ur en vidare synvinkel
och måste underkastas en ingående utredning. Man kan tänka sig,
att man går in för en fakultativ valkretsindelning, där alltså en kommun själv
får bestämma, örn den vill hava en sådan eller icke. Man kan också tänka
sig, att man höjde den nu fastslagna gränsen — 10,000 invånare — till en
lämpligare siffra, där behovet av en valkretsindelning blir mer påtagligt.

Jag för min del har velat, att utskottet skulle säga ifrån detta i sin motivering.
Det har icke majoriteten velat. Jag tror emellertid, att det finns bakom
min reservation flera än vad som framgår av handlingarna, därför att vid
justeringen åtskilliga voro frånvarande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan men med
den motivering, som finns intagen i den av mig avgivna reservationen.

Herr Olsson i Mora instämde häruti.

Herr Fast: Herr talman! Jag vill bara erinra kammaren örn, att 1930, när
vi genomförde den stora kommunallagsrevisionen, prövades denna fråga ingående.
Nog skulle det vara egendomligt, örn man nu så kort efteråt skulle
vara färdig med att begära en utredning örn huruvida man icke skulle gå in
på en annan linje än den som man efter mycket ingående prövning då fann
vara den mest lämpliga. Det räcker med att anföra detta som skäl, och något
nytt utöver vad som förekom 1930, då man gick in i en stor diskussion i denna
fråga, har icke förekommit. Skillnaden mellan herr Lundqvists uppfattning
och utskottsmajoritetens är den, att herr Lundqvist inbjuder motionärerna att
komma igen, kanske på ett annat sätt, medan utskottet har ansett att i nuvarande
läge finns ingen anledning till en sådan uppmaning.

Jag tror därför att kammaren gör klokt i att också följa utskottets hemställan,
till vilken jag yrkar bifall.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Jag vill endast tillkännage,
att därest jag haft tillfälle vara närvarande vid justeringen av detta utlåtande,

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Äng. upphävande av bestämmelserna örn valkretsindelning vid vissa kommunala
val. (Forts.)

skulle jag hava anslutit mig till herr Lundqvists reservation. Saken är emellertid
icke av någon allt för stor betydelse. Det är endast ett fåtal kommuner,
som denna bestämmelse örn valkretsindelning drabbar. Det synes därför
vara lämpligt att upptaga denna fråga i något sammanhang, där kommunallagarna
eller den kommunala vallagen ändock kommer upp till behandling.
För att hava fria händer vid ett sådant tillfälle vill jag endast som sagt tillkännage,
att herr Lundqvists reservation sammanfaller med den uppfattning,
som jag för min del har anslutit mig till.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) avslag därå samt bifall i
stället till de i ämnet väckta motionerna och 3:o) bifall till den av herr Lundqvist
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Herr Spångberg begärde emellertid votering, varför herr° talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under 3 :o) angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Spångberg votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15 antager den av herr Lundqvist avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
de av herr Spångberg m. fl. i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Herr Lundqvist begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 66° ja och 78 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit de
i ämnet väckta motionerna.

I överensstämmelse härmed blev nu efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
de av herr Spångberg m. fl. i ämnet väckta motionerna.

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng- avstående
i
vissa fall av
allmänna
arvsfondens
rätt till arv -

Äng. upphävande av bestämmelserna örn valkretsindelning vid- vissa kommunala
val. (Forts.)

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till byggnader för statens bakteriologiska laboratorium; nr

100, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss ändring i
grunderna för statsbidrag till erkända sjukkassor;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
vissa landsting för av dem disponerade vårdplatser å folksanatorierna; och
nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till övre
Norrlands erkända centralsjukkassa för beredande av rörelsekapital åt kassan.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 17.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets utlåtande,
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i
vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten I, angående avstående från allmänna arvsfonden av viss del av
kvarlåtenskapen efter Carl August Söderström.

I en till riksdagen avlåten den 8 mars 1935 dagtecknad proposition, nr 206,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, i punkten 1 föreslagit riksdagen
medgiva, att av det allmänna arvsfonden tillfallna arvet efter Carl
August Söderström från Sundsvall måtte avstås

dels ett belopp av 4,000 kronor till Anna Amalia Lodén,
dels ett belopp av 10,000 kronor till Olof Marino Bengtsson,
dels ock en tjugondei av kvarlåtenskapen till envar av Per Ludvig Söderqvist,
Nils Johan Söderqvist, Herman Prästberg och Hildur Jonsson, en åttiondel
därav till envar av Alma Ulrika Elisabet Vallin och Amanda Charlotta
Olivia Lindkvist samt en fyrtiondel därav till Maria Katarina Hamrin.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Jonsson i Haverö väckt motion, nr 516, vari föreslagits, att
riksdagen ville göra den förändringen i Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
att änkefru Anna Amalia Lodén tillerkändes ett belopp av 8,000 kronor.

Utskottet hemställde i förevarande punkt, att riksdagen måtte
A. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å ovanberörda motion
medgiva, att av det allmänna arvsfonden tillfallna arvet efter Carl August
Söderström från Sundsvall måtte avstås

a) vad som åtginge för beredande av livränta åt Anna Amalia Lodén med
600 kronor örn året under hennes återstående livstid;

b) ett belopp av 10,000 kronor till Olof Marino Bengtsson; samt

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Äng. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)

B. avslå Kungl. Maj:ts förslag om avstående från allmänna arvsfonden av
vissa delar av kvarlåtenskapen efter Carl August Söderström till envar av Per
Ludvig Söderqvist, Nils Johan Söderqvist, Herman Prästberg, Hildur Jonsson,
Alma Ulrika Elisabet Vallin, Amanda Charlotta Olivia Lindkvist och Maria
Katarina Hamrin.

Vid först skedd föredragning av punkten I A. blev utskottets däri gjorda
hemställan av kammaren bifallen.

Härefter föredrogs punkten I B.; och yttrade därvid

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Jag ber kammaren örn ursäkt för att jag tar upp en debatt örn flera punkter
i detta statsutskottsutlåtande, fastän det endast uti en punkt finns en reservation,
och det alltså från början kan se ut, som om det vore utsiktslöst
att få en ändring till stånd uti vad utskottet här föreslagit.

Det förhåller sig emellertid på det viset med dessa s. k. arvsfondsärenden,
att jag för min del vågar påstå, att ingen däri är mera sakkunnig än den
andre. Statsutskottets auktoritet är mycket stor, men statsutskottets ledamöter
ha i dessa frågor ingenting annat att följa än sitt vanliga sunda omdöme.
Samma omdöme kan man göra anspråk på att anses lia inom Kungl. Maj:ts
regering, och samma omdöme kan man också göra anspråk på att anses ha här
i kammaren.

Det gäller här — utom på den punkt, där det finns en reservation, vilken
delvis hänger på en lagtolkningsfråga — huruvida man skall vara mer eller
mindre välvillig, mer eller mindre hård gentemot dem, som söka att få något
bidrag ifrån arv, som rätteligen helt skulle tillfalla allmänna arvsfonden. Örn
det nu varit så, att statsutskottet genomgående varit hårdare än Kungl. Maj :t,
örn sålunda statsutskottet genomgående minskat på de belopp, som Kungl.
Maj :t föreslagit, hade det kanske inte varit så mycket att säga örn saken. Då
hade man från statsutskottets sida kunnat säga. att man följt en princip, och
att man tyckt, att Kungl. Maj :t velat skänka efter något för mycket.

Nu förhåller det sig emellertid i själva verket icke på det viset i detta
fall. I den punkt, som redan blivit av kammaren godkänd, har statsutskottet
i stället för en engångssumma på 4,000 kronor, vilken fanns upptagen i propositionen,
föreslagit en livränta på 600 kronor örn året, vilket snarast representerar
dubbla kapitalbeloppet. I en senare punkt, där Kungl. Maj :t föreslagit
5,000 kronor, har statsutskottet föreslagit en livränta på som jag tror
480 kronor, vilket också representerar ett större belopp än det av Kungl.
Majit föreslagna. Man kan sålunda inte säga, att det här är fråga örn ett
sparsamt statsutskott, som velat se till, att arvsfonden skall få så mycket som
möjligt, och en välvillig Kungl. Majit, som tycker, att det är synd om dessa
fattiga släktingar, utan det har varit så, att omdömet gått i statsutskottet åt
ena hållet och i finansdepartementet åt andra hållet.

I denna punkt gäller det sju stycken fattiga kusiner till en avliden, vilken
lämnat efter sig något över 40,000 kronor. Utav denna kvarlåtenskap har,
som kammaren redan vet, nyss beslutats, att en summa av 10,000 kronor skall
avstås till en gammal tjiinarc, medan en livränta på 600 kronor örn året skall
ges åt en hushållerska, som under en lång följd av år, låt vara för ganska litet
arbete, betalts med endast 2 liter mjölk samt dessutom 5 öre örn dagen. Beträffande
de sju kusinerna, piil vilka man i propositionen kan läsa, att de
flesta verkligen befinna sig i den djupaste fattigdom, där det gäller familjer
med många barn och där familjerna hemsökts av sjukdomar o. s. v., har Kungl.

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
Maj:t föreslagit, att de tillsammans skulle få ungefär 10,000 kronor av kvarlåtenskapen
i fråga. Här Ilar emellertid statsutskottet sagt blankt nej. Statsutskottet
har ingenting annat haft att stödja sig på än att advokatfiskalsämbetet
hänvisat till en polisrapport, där man har tagit upp vittnesmål rörande
arvlåtarens ställning till sina släktingar. I denna polisrapport heter det,
att två personer sagt, att denne arvlåtare skulle ha yttrat, att han inte njutit
något gott av dessa sina släktingar, och att han därför inte behövde tänka på
dem, när han gjorde upp om sin kvarlåtenskap. Emellertid förhåller det sig
nu så, att dessa båda vittnen äro dels hushållerskan, som får 600 kronor i livränta,
och dels den person, som nu får 10.000 kronor. Man kan nog ha skäl
att säga, att dessa personer icke varit fullt ojäviga, då de ju själva sökt att
få del av dessa pengar. Ett tredje vittne har endast yttrat, att arvlåtaren
vid ett tillfälle skulle ha sagt, att den där idén med allmänna arvsfonden kanske
inte vore så dum.

Jag tror, att förhållandena ligga så till, att man skulle göra en god gärning,
örn man i detta fall följde Kungl. Majit och inte statsutskottet. Jag
erkänner, att det är en omdömesfråga. Om statsutskottet genomgående hade
behandlat de fattiga kusinerna på sätt som här skett, skulle jag inte haft så
mycket att invända. Men uti två andra fall, som avhandlas i samma proposition,
har statsutskottet medgivit, att kusiner skulle få del i arv enligt den
gamla arvslagen. Dessa kusiners ekonomiska läge har dock icke varit så
svårt som de sju kusiners, som det här är fråga örn.

Jag skulle önska, att kammaren allvarligt övervägde, om det inte kunde
vara skäl uti att i detta fall följa det välvilligare förslag, som föreligger från
Kungl. Majits sida.

Herr Strindlund: Herr talman! Det var ju ganska grava anmärkningar,

som kommo statsutskottet till del från herr statsrådets sida. Jag skall nu
be att få litet närmare beröra vad herr statsrådet här sade för att visa upp,
att det inte är så farligt med dessa anmärkningar, som det kanske kunde
höras.

Först vill jag dock för egen del göra ett litet principuttalande. Då den
nya arvslagen genomfördes var jag emot, att man berövade kusinerna deras
arvsrätt. Sedan vi nu i alla fall fått denna lagstiftning och därigenom bestämts
att arv. som enligt äldre lagstiftning skulle ha tillfallit kusiner, nu i
stället skola tillfalla allmänna arvsfonden, och vidare vissa regler för användningen
av arvsfondens medel, anser jag mig böra hålla på dessa, så att inte
nya regler och prejudikat tillskapas undan för undan. Man bör enligt min
åsikt vara konsekvent i fråga örn utdelningen av medel från arvsfonden.

I 5 kap. 3 § sägs: »Arv, som tillfallit fonden, må, där det med hänsyn till
omständigheterna får anses billigt, av Konungen med riksdagens samtycke
helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren
nära.» Jag ber att i detta sammanhang få peka på vad man avsåg
att vinna med denna fond. Syftet med fonden finna vi angivet i 1 § lagen örn
allmänna arvsfonden, där det sägs: »Den egendom, som i arv tillfaller allmänna
arvsfonden, så ock egendom, som må tillfalla fonden genom gåva eller
testamente, skall utan sammanblandning med andra medel förvaltas av statskontoret
såsom en särskild fond för främjande av barns och ungdoms vård och
fostran.»

o Detta är en uppgift, som fonden ännu på långa vägar icke kan fylla. Under
sådana förhållanden frågas, örn man nu skall börja att i vissa fall införa arvsrätt
för kusiner, därför att billighetsskäl till äventyrs kunna tala för en sådan
åtgärd. Man bör då först göra klart för sig, om dessa billighetsskäl äro kraf -

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Äng. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
tigare än de skäl, som tala för att man använder pengarna till ungdomens
fostran och vård.

Nu är det givetvis en mycket svår och delikat uppgift att avgöra, huruvida
de olika framställningar och anspråk, som kunna komma ifrån mer eller
mindre närstående släktingar till en avliden, äro berättigade eller ej. Jag
anser att vi göra klokt i att låta den myndighet, som har hand om fördelningen
av dessa medel, få välja den linje, som i största möjliga utsträckning
hör följas vid fördelningen av medlen i fråga. Gör man inte det och dessutom
går ifrån kravet på att vederbörande skall ha stått arvlåtaren nära, och
i stället går in för enbart en behovsprövning eller en prövning efter billighetssynpunkter,
förstår jag inte, var vi en gång skola hamna. Jag vet ej heller,
vad som i så fall skall bli över av dessa medel, som avsetts för barns och
ungdoms fostran och vård.

Herr statsrådet sade, att vi i utskottet inte varit konsekventa. Jo, det ha
vi varit. Vi ha varit konsekventa så till vida, att vi försökt följa advokatfiskalsämbetet
i dess yttranden över de framställningar, som behandlas i föreliggande
utlåtande. Det har påpekats, att vi redan på denna punkt gått utöver
Kungl. Maj :ts förslag, då vi tillstyrkt en livränta i stället^ för det av
Kungl. Maj :t föreslagna engångsbeloppet. Men märk väl, att i fråga örn dessa
600 kronor i livränta, som föreslagits av advokatfiskalsämbetet, har statsutskottet
ansett, att för beredande av denna livränta borde avsättas erforderligt
kapitalbelopp, som efter livräntetagarens död skulle tillföras arvsfonden
i övrigt.

Beträffande de under punkt B) upptagna personerna har kammaradvokatfiskalsämbetet
yttrat, att de icke stått vederbörande arvslåtare nära. Här
åberopas billighetsskäl. Ja visst kunna här finnas billighetsskäl, i så måtto
nämligen, att vederbörande, som herr statsrådet sade, äro i fattiga omständigheter.
Genom ett beslut i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag skulle^ vederbörande
hemortskommun bli den, som indirekt åtminstone finge förmåner av
arvet och icke den avlidnes kusiner.

Jag ber att i detta sammanhang och i anledning av de anmärkningar, som
riktats emot vårt förslag, få påpeka, att här ifrågavarande personer uppburit
regelbundna understöd från fattigvården. En person av de föreslagna arvtagarna
har enligt egen uppgift aldrig sammanträffat med Söderström eller stått i
någon förbindelse med honom. Trots detta föreslås nu att avsta av arvsfondens
medel till denne person. Jag menar, att ett bifall härtill skulle föra
oss ut på ett gungfly, där vi ingenting ha att rätta oss efter.

Jag vill bestämt avråda från att man avviker från utskottets förslag, ty
utskottet har dock i görligaste mån försökt följa hittills tillämpade regler.
Dessa pengar flöda ej så rikligt, att man inte kan använda dem för avsedda
mycket behjärtansvärda ändamål.

Herr talman! Tillsvidare nöjer jag mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Andersson i Prästbol: Herr talman! Jag tror inte, att jag gör mig

skyldig till ett olämpligt tillvägagångssätt, örn jag här meddelar kammaren,
att utskottet icke var så enhälligt på denna punkt, som det kan förefalla av
det föreliggande utskottsutlåtandet.

Jag tillät mig vid utskottets sammanträde hemställa örn bifall till Kungl.
Maj:ts förslag på den nu föredragna punkten. Vid den votering, som följde

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
på detta yrkande, visade det sig, att drygt hälften av utskottets ledamöter
röstade för avslag på Kungl. Maj:ts förslag, och att fyra ledamöter röstade
för bifall, övriga utskottsledamöter avstodo från att deltaga i voteringen.

Jag vill för min del understryka vad herr statsrådet här anförde, nämligen
att det i detta fall finns mycket ömmande omständigheter. Det är inte på
något sätt sa, att Kungl. Maj :ts förslag skulle strida mot den lag, som reglerar
förhållandena på detta område, utan förslaget står tvärt örn i full överensstämmelse
med de tankar, som i denna lag kommit till synes. Det gäller här
fattiga familjer och kusiner till den avlidne. Det har kunnat påvisas, att den
avlidne i åtskilliga fall stått dessa familjer nära genom ekonomiskt stöd, som
han givit dem. Jag har mig bekant, att det i ett fall gäller en familj med
rätt sa stor barnskara. Denna familj hade med hjälp av egnahemslån skaffat
sig ett eget hem, vilket familjen emellertid förra året måste avträda, då den
icke kunde fullgöra sina skyldigheter. Ett belopp på drygt 1,000 kronor skulle
därför bli denna familj till mycken god hjälp.

I ett annat fall gäller det en arbetare, vilken jag också känner till litet
grand. Hur förhåller det sig nu med hans ekonomi? Jo, han har visserligen
arbete och har skaffat sig ett eget hem, men han har ganska stor skuld på
detta egnahem. För denna familj skulle det därför vara till stor hjälp och
välsignelse, örn den finge det lilla bidrag, som här ifrågasättes.

Att vi icke i utskottet reserverade oss till förmån för Kungl. Maj:ts förslag
berodde därpå, att vi efter samråd med utskottets ordförande, som var på
samma linje som vi, ansågo detta lönlöst, Man trodde icke vid tillfället i
fråga, att någon reservation på den ena eller den andra punkten skulle fogas
vid detta utskottets utlåtande.

När jag nu meddelat detta, anser jag, ehuru jag icke reserverat mig i utskottet,
att ingenting hindrar, att jag nu yrkar bifall till Kungl. Maj:ts förslag
på denna punkt. Jag hoppas, att kammarens ledamöter skola finna det
mycket vällovligt och behjärtansvärt att i den föredragna punkten följa Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr Lithander: Herr talman! Det fall, som vi nu behandla, visar, jämte
många andra, hur felaktigt det var av riksdagen att besluta att avskära så
nära anhöriga som kusiner ifrån delaktighet i vad som skapats av en familjemedlem
och tillhör familjen eller släkten. Många här i kammaren voro
emot det, men vi förlorade. Det här är, som jag sade, ett belysande exempel
på vart det leder hän.

Jag kail, herr talman, för min del icke se annat än att man gör rätt i att
rätta till det, när det som här finns fattiga anhöriga på så nära håll. Helst
skulle jag se, att riksdagen ju förr dess hellre gåve så nära anhöriga som
kusiner rätt att få sin anpart i vad som närskylda samlat eller ärvt.

I den förevarande punkten ber jag. herr talman, att få yrka bifall till Kungl.
Maj :ts förslag.

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Jag har för min del stor

respekt för de förslag, som statsutskottet brukar komma med, men i det fall,
som nu föreligger, har jag icke kunnat avstå ifrån att ge uttryck för den meningen,
att Kungl. Majit träffat det riktiga avgörandet, så mycket mera som
de pengar, det är fråga örn, vid bifall till Kungl. Maj :ts förslag skulle komma
fattiga människor med flera barn till godo. Pengarna skulle just komma att
användas för det ändamål, som allmänna arvsfonden skall tillgodose.

Därför ber jag att på det varmaste få förorda bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Äng. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)

Herr Andersson i Höör: Herr talman! Herr statsrådet började sitt anförande
med att säga, att det här är en omdömesfråga. Det är riktigt. Men vilket omdöme
är det, som är det rätta? Länsstyrelsen har t. ex. ansett skäl icke föreligga
att bevilja Lodén något understöd. Advokatfiskalsämbetet har däremot
sagt, att Lodén i första hand bör ha understöd, och Kungl. Maj:t har sagt,
att allesammans böra lia understöd. Vem skall utskottet följa? Vi lia hållit
oss till advokatfiskalen. Vi ha haft honom uppe i utskottet och resonerat
med honom. Utskottet tyckte, att det var skäl att följa honom, som jämt
sysslar med sådana här saker. Det var det enda skälet till vårt ställningstagande.

Statsrådet sade, att utskottet varit mera generöst än Kungl. Majit, då utskottet
förordat ett årligt understöd i stället för ett kontant engångsbelopp.
Ar det att vara mera generös? Ger man en person t. ex. 4,000 kronor, är nian
av med pengarna. Avsätter nian däremot ett visst belopp och utbetalar räntan,
så länge vederbörande lever, så finns ju vid dödsfall kapitalet kvar, och man
kan sedan använda pengarna hur man vill.

Med dessa få ord har jag velat motivera min ståndpunkt.

Herr Skoglund: Herr talman! Det är ju glädjande, att finansministern för
en gångs skull ömmar för kusiner och vill göra dem arvsberättigade, det är
onekligen ganska frestande att följa honom, när han verkligen fått en så god
uppfattning.

Jag vågar dock påstå, att statsutskottet efter ett noggrant övervägande kommit
till slutsatsen, att det i detta fall är bättre att följa advokatfiskalsämbetet
än herr statsrådet. Det är visserligen, som herr Lithander nyss påpekat,
ömmande skäl, som tala för kusinerna, men vi måste också tänka på konsekvenserna.
Örn vi börja att i allt större utsträckning låta jämförelsevis avlägsna
släktingar få del av dessa medel, som annars skulle gå till arvsfonden,
inflyter det ju mindre och mindre pengar till arvsfonden. Om de herrar, som
här talat för att vi skola följa statsrådet, tänka på till vad ändamål arvsfondens
medel användas, skola de finna, att dessa ändamål äro mycket behjärtansvärda
sociala ändamål, och att det i stor utsträckning blir en bedömningsfråga
hur det skall förfaras. Jag för min del anser, att pengarna komma
till minst lika god användning, örn de gå till arvsfonden, som örn de tillfalla
de personer, det här är fråga om. Det är alldeles rätt, att man låter personer,
som stått arvlåtaren nära — framför allt sådana som varit anställda hos honom,
t. ex. en gammal hushållerska, tjänarinna eller dräng — få sitt underhåll
ifrån de besparingar, som finnas i boet, men jag tror, att vi skola akta
oss för att uppmuntra finansministern att i sådana bär fall sträcka sig alltför
långt.

Jag yrkar bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Jonsson i Haverö: Herr talman! Jag har ju icke stor anledning att
taga till orda, ty jag är överens med utskottet i första punkten. Jag vill
emellertid örn den punkt, varom det nu är fråga, uttala den meningen, att vi
väl ända fa betrakta detta som ett specialfall, som icke kan jämföras med vilket
fall som helst. Jag förmodar, att statsutskottets ledamöter lia noggrann
kännedom örn hur det förhåller sig med denna sak. Jag har mig bekant, att
örn den man, det här gäller, fått behålla livet så länge, att han kunnat ordna
med sina pengar, skulle han åtminstone till förmån för en av kusinerna gjort
testamente. Jag är för övrigt ganska säker om, att återstoden av pengarna
icke skulle kommit att tillfalla arvsfonden.

Jag skall emellertid icke förlänga debatten, ty jag är som sagt i stort sett

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
nöjd med den första punkten i utskottets betänkande. Jag skall därför inskränka
mig till att i nu förevarande punkt yrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

Fröken Wellin: Herr förste vice talman! Jag är livligt övertygad om, att
statsutskottet i denna fråga intagit en principiellt sett synnerligen stark ståndpunkt.
Jag tror, att vi alla kunna vara övertygade örn den saken, lika väl som
vi mången gång måst känna oss övertygade om, att bankoutskottet intagit en
lika stark principiell ståndpunkt, när detta utskott nödgats yrka avslag på en
hel del framställningar örn pensioner och understöd.

Nu vill jag säga, att jag för min del tror, att bankoutskottet i dylika fall
kanske har svårare att med jämnmod se att en sak går utskottet emot, än statsutskottet
skulle behöva göra i nu föreliggande fall, ty jag erinrar mig från
alla de år jag varit stadsfullmäktig, hurusom mången gång vid frågor örn
efterskänkande av danaarv de starkt grundade principiella meningarna icke
hemfört segern, utan att det i stället varit billighets- och skälighetssynpunkter,
som därvidlag fått fälla utslaget. Jag tror, att det är rimligt, att såväl en kommunal
församling som också riksdagen i sådana fall, där billighetsskäl tala
för ett mjukare grepp på dylika frågor, kan känna sig obunden av rent principiella
och reglementariska föreskrifter.

Då jag för min del finner, att Kungl. Maj :t i detta fall tagit mjukare på det
föreliggande ärendet än statsutskottet ansett sig kunna göra, skall jag, herr
förste vice talman, med dessa ord be att få suka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr Lithander: Herr talman! Det har i århundraden varit en styrka

hos den svenska allmogen, att den hållit på familj och släkt. Jag har svårt att
förstå, att man i längden gagnar, om man går in för åtgärder, som avskära
så nära anhöriga som kusiner från arvsrätt. Det hjälps icke, att släkten står
närmare än en allmän fond, hur behjärtansvärda ändamål fonden än har att
främja. Vi behöva icke uraktlåta att tillgodose dessa ändamål i alla fall, men
det som är närmast är närmast. I vår tid sträva många att bryta sönder
gamla band. Jag anser, att bandet mellan nära anhöriga hör till det, som är
väl värt att bevara.

Det gäller nu icke någon principfråga. Det föreligger icke något yrkande
örn ändring i gällande bestämmelser. Det förslag, som Kungl. Maj :t framlagt
i denna punkt, står, mer än utskottets, i överensstämmelse med vad jag anser
vara rätt och riktigt.

Därför ber jag, herr talman, att fortfarande få yrka bifall till Kungl. Maj :ts
förslag i denna punkt.

Herr Jansson: Herr talman! Fröken Wellin talade om de många motioner
örn beviljande av pensioner och understöd, som bankoutskottet jämt och ständigt
har att behandla. _ Jag ger fröken Wellin rätt i att det är rätt så ledsamt
och att man känner sig lätt obehagligt berörd, örn man måste avstyrka en
framställning, som gjorts från fattigt folk, som tydligt och klart kunna påvisa,
att de behöva en slant till hjälp för att uppehålla livet. Det är ganska
tråkigt att behandla sådana där saker. Därför tror jag, att man icke skall
döma varandra så hårt, örn man råkar ha litet olika uppfattning.

Jag trodde icke, att finansministern skulle gå så hårt fram mot statsutskottet
i detta fall. Enligt min mening har statsutskottet försökt att lägga
sakliga synpunkter på frågan. Utskottet har undersökt, om det var möjligt
att få en riktlinje att gå efter. Utskottet har ansett, att kammaradvokat -

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
fiskalen, som har att bevaka kronans rätt till arv, är den, som är mest insatt i
dessa saker. Jag tror heller ingen vågar bestrida, att så är fallet.

Den fråga, det här gäller, är av mycket ömtålig art. Örn vi följa Kungl.
Majits förslag, är gärdet uppgivet. Då går det som i bankoutskottet: Det
finns ingen möjlighet att veta vad man skall rätta sig efter. Den som icke
känner till de personer, det är fråga örn, måste rätta sig efter vad myndigheterna
säga. Jag vill i förbigående säga, att jag icke haft tillfälle taga
del i den förberedande granskningen av denna punkt, och jag kommer därför
icke så noga ihåg, hur myndigheterna ställt sig, men jag vet, att det i sådana,
här fall inträffat, att vederbörande länsstyrelse ställt sig avvisande. Jag
kan dock icke säga, örn så skett även beträffande denna punkt.

Det är vad vi ansett, att man mäste taga all möjlig hänsyn till. Framför
allt bör man icke ge„sig ut på losan sand. Jag förstår mycket väl, att herr
Lithander passade pa tillfället, ty för honom är det en glädje, örn han tror
.sig kunna pavisa, att det var alldeles oriktigt att beröva kusiner arvsrätt.
Jag tror dock icke, att man kan taga detta som motiv för vilket förslag som
helst.

. Sedan var departementschefen litet stygg, mot statsutskottet, då han sade att
vi icke voro så sparsamma som Kungl. Maj :t. Det är sant, men vi ansågo det
lämpligare att ge en livränta än ett kapital pa en gång, detta emedan vi ha
den erfarenheten, att när riksdagen beviljar ett kapital på en gång, försvinner
detta kapital i de allra flesta fall — jag vågar säga i nio fall av tio — genast,
och sedan är den som fått det lika utan. En livränta däremot får vederbörande
för varje år, och det är detta, som varit motivet, när vi gått ifrån Kungl.
Maj :ts förslag, och det bör ju icke vare sig departementschefen eller utskottet
ta sa hart, tycker jag.

Jag säger för min del, att inte skola ni tro, att statsutskottet anser sig
aesavucrät till den grad, att utskottet skulle gräma sig över, om riksdagen
skulle visa ett ömmare hjärta i detta fall än utskottet. Men vad vi vilja är,
att i så fall skall också riksdagen vara beredd att följa dessa ömmare känslor
aven vid andra tillfällen, så att behovsprövningsprincipen verkligen lägges till
grund, då man skall besluta i dylika angelägenheter. Så länge det emellertid
icke föreligger några uttalanden om, att behovsprövning skall äga rum, kan
jag icke finna, att vi kunna gå in för densamma på sätt som här nu föreslås

Detta var några synpunkter, som jag i detta sammanhang velat framhålla,

fTw (‘■r1n»1n • ,ne,r Ja0g som sagt ingen anledning frångå utskottets förslag.
Det forhaller sig dock så, som här tidigare nämnts, att en del av de personer,
varom här är fråga, redan ha sin fulla försörjning utav det allmänna.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

J ag hoppas, att diskussionen icke skall taga den vändningen, att vi nu rulla
lipp hela Hagan, huruvida det var riktigt av riksdagen att besluta, att kusiner
icke skulle fa arva. När vi nu emellertid med gällande lag dock ha en möjlighet
oppen för Kungl. Maj:t och riksdagen att i ömmande fall låta kusiner
la flen elei av arvet, som enligt den gamla lagen skulle ha tillerkänts dem, forell
»Vil om man icke ifan. Söra, som herr Strindlund tycktes mena,

alisa helt enkelt klippa av .denna möjlighet. Jag kan inte heller tro, att detta
var herr Stnndlunds mening, emedan hittills icke någon regel finnes, som
sager, att man skall vägra bifalla sådana ansökningar av kusiner. I detta
utlåtande finnas Iva exempel på dylika fall, där statsutskottet utan vidare
Andra leammarens protokoll 1935. Nr 82. *

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
följt Kungl. Maj :t och beviljat åt kusiner den elei av arvet, som de skulle ha
fått efter den gamla lagen. _

Frågan är, örn släktingarna stått den avlidne nära. Hittills nar därvidlag
den regeln tillämpats, att om arvlåtaren tidigare hjälpt sina släktingar på olika
sätt, betraktar man saken, som örn de hade stått honom nära. Nu är det vittnat
i dessa fall, att han bistått åtskilliga av dessa kusiner både med penningar
och livsmedel. Det är inte riktigt, tror jag, sorn herr Jansson säger, att sagda
kusiner äro omhändertagna av fattigvården. X sa fall skulle finansdepartementet
ha varit mycket mera tveksamt. Jag ber att exempelvis här få läsa
upp vad sorn genom myndigheternas utredning framkommit rörande den äldste
brodern Söderqvist. »Per Ludvig Söderqvist är född 1871.» Han är alitsa
nu G4 år. »En ledamot av fattigvårdsstyrelsen i Sundsvall har intygat, att
Söderqvist, vilken vore känd som en skötsam och redbar person, i ekonomiskt
hänseende haft det trångt och besvärligt och att svårigheterna ° för honom nu
ytterligare ökats därigenom att han lång tid varit arbetslös. På grund av sm
höga ålder kunde han hädanefter icke påräkna något fast arbete, och utsikterna
för honom att under någon längre tid kunna försörja sig själv vore tämligen
små. Söderqvist har själv uppgivit, att han vid flera tillfällen under Söderströms
livstid av denne erhållit hjälp i form av kontanter och lån.» Det förhåller
sig på ungefär samma sätt beträffande alla dessa kusiner, utom att det
i flera fall finns många barn, och de ha fått något bidrag från fattigvården
som hjälp till ved och dylikt. Man har funnit, att dessa personer vilja försöka
klara sig själva; i värsta fall ha de fått någon hjälp av fattigvården. Det
förefaller mig, som örn det just vore i sådana fall man borde tillämpa de mildare
bestämmelserna. Örn det vore på det sättet, att man här kunnat säga,
att det funnes några fasta regler att följa, skulle jag erkänna dem, till och med
örn de blott vore så pass fasta som dem bankoutskottet har uppställt och följer.
Men sådana finnas icke.

Som jag redan nämnt, ha kusiner i vissa fall fått ärva. Av detta utlåtande
framgår också, att de fått ärva i två fall. Statsutskottet har icke genomgående
följt kammaradvokatfiskalsämbetet härutinnan. Därför behöver man inte
taga herr Strindlund alldeles på orden, när han säger, att man kommer ut på
villande hav, örn man icke följer advokatfiskalsämbetet. Jag vill erinra örn
att när vi komma till ett följande fall, som rör Elin Andersson, kammaradvokatfiskalsämbetet
har avstyrkt att hon skulle få något utöver fastigheten och
lösöret. Kungl. Majit har föreslagit, att hon dessutom skulle få 5,000 kronor.
Statsutskottet gillar Kungl. Majits inställning men säger, att man i stället
för detta kontantbelopp bör ge henne en livränta på 480 kronor, emedan det
är så svårt för folk att handha kontanta penningar. Jag erkänner att statsutskottet
i regel har rätt. Att vi härvidlag icke ansett det nödvändigt att ge
vederbörande livränta beror på det speciella förhållande, som jag icke vet, om
statsutskottet tagit reda på i handlingarna, att denna Elin Andersson visat
sig vara en sådan person, att när hon redan 1927 av_ denne husbonde erhöll
5,000 kronor kontant, återfunnos dessa 5,000 kronor vid hans dödsfall i hennes
byrålåda! Man kan alltså säga, att någon säkrare handhavare av kontanta''penningar
torde man få leta efter. Denna omständighet har gjort, att
vi icke ansett det vara så farligt att låta henne få handha ytterligare 5,000
kronor.

Det finns i grund och botten icke några andra regler att följa härvidlag än
att, som vi lia sett, kusiner gång på gång genom statsmakternas medgivande
fått ärva. Man avstår till dem arvet, när de i någon mån ha stått arvlåtaren
nära och när de ekonomiska förhållandena äro ömmande. Det äro de faktiskt
i detta fall, och jag tror, att statsutskottet skulle kunna med ganska stort

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
jämnmod se, att riksdagen intog en något välvilligare hållning än statsutskottet
ansett sig kunna.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag skall endast be att få göra ett par
repliker.

„ Till en början skall jag be att få säga några ord i anledning av herr statsrådets
och chefens för finansdepartementet sista anförande, vari han reagerade
emot att någon bär sagt, att vederbörande skulle lia åtnjutit fullständig fattigvård
Jag nämnde ingenting om att ifrågavarande personer varit helt omhändertagna^av
fattigvården, men jag sade, att de haft regelbundet understöd
fran fattigvården. År detta mitt yttrande felaktigt, är också propositionen
felaktig, ty pa sidan 4 omnämnes, att »Alma Ulrika Elisabet Vallin är född
1877 och änka efter en skräddare. Hon är dövstum samt åtnjuter för sig själv
?C1 ea minderårig son regelbundet understöd av fattigvården.» Hon brukade
ibland fa hjälp av Söderström. Jag vill dessutom framhålla, att nog kan det
val finnas godhjärtade personer, som ge hjälp, utan att de hjälpbehövande stå
dem nära.

Herr Lithander anser, att alla kusiner borde vara berättigade till arv och
tycks därför vilja driva den linjen, att alla förslag som komma fram örn att
arvsfonden skulle avstå arv till kusiner utan vidare skola bifallas Vidare
finnes den linje, som vr försökt tillämpa i statsutskottet, nämligen att det
forst och framst skall finnas billighetsskäl, och vidare att vederbörande jämväl
skola ha statt arvlåtaren nära. Skillnaden mellan Kungl. Majis förslag
och utskottets är att vi velat i görligaste mån tillämpa jämväl den senare
regeln, b rangas denna och anläggas nya synpunkter än dem som hittills
tillämpats vid provning av dessa ärenden, böra först ordentliga regler utarbetas.
JJet gar ej att tillämpa en princip i ett fall och en annan i ett annat fall. Ty
för statsutskottet måste de beslut, som i riksdagen fattas, bli vägledande för
dylika ärendens framtida behandling inom utskottet. Jag anser det synnerlgen
farligt, örn man skulle följa den princip, som fröken Wellin vill tillråda
kammaren att ansluta sig till, nämligen att alltid — för att uttrycka sig med
hennes ord — ga den mjukaste vägen. Hon har ingen invändning att göra
emot statsutskottets princip, men emedan Kungl. Maji i detta fall varit mjukare
bor kammaren enligt hennes åsikt följa Kungl. Maji. Om statsutskottet
skulle vara mjukare en annan gång, skulle kammaren alltså då följa utskottet
JJet ar alldeles orimligt att gå till väga på sådant sätt.

• ,a? j..de.tta samband att inom parentes få påpeka, att Kungl. Maj i icke

inskränkt förslaget örn avstående av arv enbart till kusiner, utan jämväl till
kusinbarn, born skäl har bland annat åberopats, att den ene är arbetslös, att
den andre bär fattigyardsunderstöd och att den tredje säkerligen kommer att
falla fattigvården till last, etc. — allt nya motiv för att man skall avstå
pengar fran arvsfonden.

Örn man frångår hittills tillämpade system, går det nog med dessa frågor
som det gick med pensionsfrågorna inom bankoutskottet. Örn jag inte rnissmmner
mig, mäste det, för att man skulle kunna få någon klarhet i det hela
ansta fas en särskild tjänsteman i finansdepartementet, som fick ta liand örn
de tilltrasslade pensionsfrågorna. Sedan dess bar försökts att få alla sådana
frågor hanvisade till Kungl. Maji för förberedande behandling innan de avgöras
av riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan i punkten I B., dels ock på av -

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
slag därå samt bifall i stället till Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den senare propositionen. Herr Strindlund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å statsutskottets hemställan i
punkten I B. av utskottets förevarande utlåtande nr 103, bifaller Kungl.
Maj :ts förslag i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren med avslag å utskottets hemställan bifallit
Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

Punkten II.

Utskottets hemställan bifölls.

Härpå föredrogs punkten III, angående avstående fran allmänna arvsfonden
av viss del av kvarlåtenskapen efter Julia Johanna Holm till Fredrik
August Biber. Därvid anförde

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Jag vill icke taga kammarens tid i anspråk på denna punkt, men jag vill bara
säga, att jag tror att det finnes goda skäl även för detta Kungl. Maj:ts förslag.
Statsutskottet har sagt, att örn man åt denne Riber ger en sjättedel av
det allmänna arvsfonden tillfallna arvet, vilket är Kungl. Maj:ts förslag,
skulle de 900 kronorna tillfalla staden Strömstad. Från stadens sida har man
emellertid förklarat, att man icke ämnar göra anspråk på dessa pengar. Jag
har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna IV—VIII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten IX, angående avstående från allmänna arvsfonden av kvarlåtenskap
efter Hedvid Sjöberg.

Under punkten 9 av förevarande proposition hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen medgiva, att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlatenskapen
efter förra telegrafisten Hedvig Sjöberg från Borgholm måtte avstås

dels den avlidnas fastighet i kvarteret Våren i Borgholm till Ölands kulturminnesförening,

dels ock vad som åtginge för beredande av livränta åt Adamina^Fock med
600 kronor örn året från och med mars månad 1934 under hennes återstående
livstid.

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Äng. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)

Uti tva likalydande motioner, väckta, den ena, nr 306, inom första kammaren
av herrar Wagnsson och andre vice talmannen Nilsson samt den andra, nr
525, inom andra kammaren av herr Jonsson i Mörbylånga m. fl., hade föreslagits,
att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter Hedvig Siöberg
måtte avstås till Ölands kulturminnesförening, linder villkor att föreningen
till Adamina Fock inbetalade 600 kronor örn året från och med mars månad
1934 under hennes återstående livstid.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

A. avslå Kungl. Majhs förevarande förslag och de i ämnet väckta motionerna
örn avstående fran allmänna arvsfonden till Ölands kulturminnesförening
av förra telegrafisten Hedvig Sjöbergs fastighet i kvarteret Våren i
Borgholm;

B. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag medgiva, att av den allmänna arvsfonden
tillfallna kvarlåtenskapen efter Hedvig Sjöberg måtte avstås vad som
atginge för beredande av livränta åt Adamina Fock med 600 kronor örn året
från och med mars månad 1934 under hennes återstående livstid.

Vidkommande punkten IX A. hade reservation anmälts av herrar Oscar Olsson,
N. J. Martin Svensson och Walles, vilka yrkat bifall till Kungl. Maj:ts
förslag i ämnet.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

I denna punkt förhåller det sig på helt annat sätt än i den föregående. Här
kan det icke vara fråga örn att vädja till några känslor, emedan det här helt
enkelt gäller, huruvida man skall kunna avstå från arv för arvsfondens räkning
till en fornminnesförening, alltså till en juridisk person och icke till en
fysisk person. Statsutskottet har på den punkten ansett, att man icke bör
kunna avstå arv till en juridisk person, och därför har statsutskottet avstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag.

Nu ^förhåller det sig på det sättet, att frågan örn huruvida lagen skall tolkas
på det ena eller andra sättet varit föremål för riksdagens behandling år
1931. Statsutskottet har nu vågat sig på en tolkning av lagen, som skulle
innebära, att man skall avklippa möjligheterna för Kungl. Maj :t och riksdagen^
att gemensamt i vissa fall låta en juridisk person erhålla arv. Ar 1931
ansag varken statsutskottet eller första lagutskottet att man vågade göra en
sådan tolkning. Nu har statsutskottet icke dragit sig för att göra den. Men
jag undrar, örn man icke därigenom onödigtvis begränsar statsmakternas rättigheter.
Det är ju ändå på det viset, att intet sådant fall kan komma att avgöras
på annat sätt än genom en proposition, som bifalles eller avslås av "riksdagen.
Riksdagen är sålunda i varje särskilt fall i tillfälle att avgöra, huruvida
den anser tillräckliga skäl för ett bifall föreligga eller icke. Man vet
att under den tidigare lagen danaarv avståtts till dylika juridiska personer i
flera fall, och de som stiftade lagen togo icke avstånd från denna praxis. Lagen
är dock skriven på ett sådant sätt, att den nog närmast ger intryck av att
man avsett fysiska personer.

Emellertid vill jag framlägga ett skäl, som jag tror bör vara ganska avgörande
när det gäller frågan, huruvida man här skall lämna denna fastighet
till ifrågavarande fornminnesförening. Detta fall har varit föremål för Kungl.
Maj :ts prövning tidigare. Det var då fråga om, huruvida ett muntligt testamente,
som denna arvlåterska hade gjort, skulle klandras av kammaradvokatfiskalsämbetet
eller icke. Om Kungl. Majit då hade beslutat att ingen sådan

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
klandertalan skulle anställas, hade helt enkelt både fastigheten och den kontanta
förmögenheten utan vidare gått till denna juridiska person. Det låg
alltså i det ögonblicket i Kungl. Maj :ts hand att låta alltsammans gå till den
juridiska personen. Kungl. Maj :t ansåg icke, att testamentet var fullt klart,
och därför anställdes klandertalan, varvid testamentet ogillades. När Kungl.
Majit sedan frågar riksdagen, örn riksdagen vill vara med om att giva icke
alltsammans utan endast fastigheten -—- gravationsfri -— till denna fornminnesförening,
för att den skall kunna vårda fastigheten, är det ganska egendomligt,
örn riksdagen icke skulle vilja vara med därom utan svara, att riksdagen anser,
att Kungl. Majit och riksdagen tillsammans icke ha en sådan möjlighet,^sörn
tidigare faktiskt ensam legat i Kungl. Majits hand. Jag tror att en sådan
tolkning av lagen är så pass besynnerlig, att den kungl, propositionen i detta
fall borde bifallas.

Herr Jansson: Herr talman! Jag tror att håde regeringen och utskottet
kunna anses såsom lika goda kålsupare, som man brukar säga, när det gäller
ståndpunktstagandet i denna fråga. Kungl. Majit har i propositionen sagt,
att lagen kan tolkas så, som herr statsrådet här givit uttryck åt, och utskottet
har för sin del sagt, hur den enligt utskottets mening bör tolkas. Utskottet
stöder sig därvid på riksdagens uttalande från ett tidigare år, då samma fråga
var uppe beträffande Stockholms konserthus. Riksdagen intog då den ståndpunkten.
att en juridisk person icke på grund av lagens formulering kan anses
komma i fråga, när det gäller att få del av dessa arvsmedel.

Detta är en tvist angående lagens tolkning, som första lagutskottet tidigare
behandlat, och herr statsrådet har också nyss nämnt, att bestämmelsen i fråga
ej är klarlagd. I utskottet ha vi haft den uppfattningen, att det är bättre, att
klarlägga denna bestämmelse i form av en ändring av lagen, än att låta riksdagen
vid olika tillfällen fatta beslut, grundade på känslostämningar och ingenting
annat. Örn man nu skulle gå in för departementschefens och Kungl.
Majits princip, river man alldeles upp gärdet, då blir det, som så många gånger
sker här, en prövning från fall till fall. Då bli ej sakskälen de avgörande,
utan ovidkommande skäl komma att göra sig gällande. A7i lia ingenting
emot att den här fornminnesföreningen får denna fastighet, under förutsättning
att gällande bestämmelser medgiva detta. Den jurist, som vi. lia haft
uppe i avdelningen, har, liksom utskottets jurister, ansett, att det ej är möjligt
att giva bestämmelserna den tolkning, som Kungl. Maj :t här gör gällande.
Under sådana förhållanden tycker jag ej heller, att man bör göra det.

Man kan ej klandra utskottet, för att utskottet vidhåller den uppfattning.,
som riksdagen intog, när samma fråga var uppe beträffande konserthuset ° i
Stockholm. Här gäller det ju för övrigt ett betydligt mindre belopp än. då,
och ur den synpunkten kunde det kanske förefalla, som örn denna fråga^ej nu
har någon större betydelse. Rent principiellt är det väl ändå bättre att Kungl.
Maj :t föreslår en ändring av gällande bestämmelser, efter vilka man sedan har
att rätta sig, än att fortsätta med att tolka denna bestämmelse i det oändliga.
Var och en tolkar ju ändå lagen på sitt sätt. Jag tycker ej att det är
riktigt.

Det står nämnt i propositionen, att även andra juridiska personer gjort framställning
om att få del av kvarlåtenskap, som tillfallit arvsfonden. Dessa
framställningar har Kungl. Majit ej ansett sig kunna taga upp. Jag. är säker
örn att rätt vad det är komma sådana framställningar att göras motionsledes.
Örn nu Kungl. Majits förslag bifalles av riksdagen, kommer det att väckas
motioner efter motioner, i vilka man tar upp de fall, vilka Kungl. Majit ej
ansett sig kunna ta upp. Då få vi slåss gång på gång örn sådana här saker.

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
Utskottet menar, att utskottet ej har skyldighet att begära någon utredning
eller något förtydligande av dessa bestämmelser. Kungl. Majit kan göra det
ändå. Så har saken legat till i föreliggande fråga. Jag vill för min del hemställa,
att regeringen vidtager åtgärder för att få fram klara bestämmelser, så att
vi veta vad vi skola rätta oss efter. På det sättet slippa vi bråk i riksdagen
gång på gång. Så som frågan nu ligger till, kan man ej göra något förhandsuttalande,
utan man måste gå på samma linje, som man gjorde, när det gällde
konserthuset, och det var, tror jag, för ett par tre år sedan.

På dessa grunder, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Att jag vågat begära ordet
i denna fråga, beror därpå, att jag år 1931 såsom motionär hade anledning
syssla med frågan örn innebörden i 5 kap. 3 § arvslagen, alltså det lagrum,
örn vars tolking vi nu överlägga. Då vår motion rätt utförligt är refererad
i utskottsutlåtar.det, kan det kanske tillåtas mig att tala litet örn densamma.

När motionen väcktes, utgingo vi motionärer ifrån, att den av advokatfiskalsämbetet
hävdade uppfattningen var riktig, nämligen att detta lagrum
ej medgav, att arv avstods till förmån för juridiska personer. Att det överhuvud
taget rådde menningsskiljaktighet på den punkten, blev uppenbart först
i och med utskottets beslut och kom som en mycket stor överraskning för oss
och säkerligen för många andra. Vid detta förhållande avstodo vi från att
hårdare driva vår mening örn en lagändring i form av ett tillägg till denna paragraf,
vilket skulle medgiva avstående av arv till förmån för juridisk person,
och ha, då motionen avslogs, sedermera icke upprepat densamma. Vi ha i
stället följt det rådet, som gavs av representanter för den yppersta juridiska
sakkunskapen i riksdagen, att lämna lagtolkningsfrågan öppen, avvakta ett
konkret fall, pröva det fallet och sedermera ta i övervägande, huruvida en ändring
av lagbestämmelserna vore erforderlig eller icke.

Det var, herr talman, år 1931, som detta inträffade. Lagen hade antagits
redan år 1928, och nu skriva vi 1935. Under hela denna långa tid har frågan
stått öppen, huruvida lagrummet har den ena eller andra innebörden. Det är
rätt märkligt, ja, anmärkningsvärt, att ett lagrum av denna betydelse skall
vara så avfattat, att det kan råda så olika meningar örn dess innebörd, att
ingen vet, hur det rätteligen skall tolkas. Nu har äntligen det tillfälle kommit,
då man kan förfara så, som den juridiska sakkunskapen förordade år
1931. Det har skett genom den kungl, proposition, som ligger till grund för
föreliggande utskottsutlåtande. Där har Kungl. Majit i den punkt, vi nu
behandla, föreslagit, att ett avstående av arv skall ske till förmån för en
juridisk person. Däri ligger sålunda, att det kan ske, och örn riksdagen följer
Kungl. Maj :ts mening, så har därmed den tolkning kommit till stånd, på
vilken vi väntat under alla dessa år.

Örn statsutskottets ståndpunkt godtages få vi också en tolkning av lagrummet,
men det blir en tolkning av rakt motsatt innebörd, mot den, som Kungl.
Majlis förslag giver. Det kan då diskuteras, vilkendera tolkningen som skall
tillmätas den avgörande betydelsen. För egen del har jag aldrig dristat att
driva någon personlig mening emot sakkunskapen, men det vill förefalla, som
om Kungl. Maj :t väl skulle ha mycket stora förutsättningar att bedöma vad
dens mening var, som lagen gjorde. Följaktligen bör man tillmäta stor vikt
åt den uppfattning, till vilken Kungl. Majit har kommit. Jag tror, att man
kan säga det, utan att brista på något sätt i skyldig respekt för statsutskottet,
som ju icke har tagit del i förberedelserna för här ifrågavarande lag -

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Ang. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
stiftning. Det gjorde däremot första lagutskottet, som år 1931 kom till den
ståndpunkten, att man tills vidare skulle lämna frågan öppen. Första lagutskottet
har ej sagt, att man ej kan avstå eller får avstå arv till juridiska personer,
utan har som sagt lämnat frågan öppen. Nu har Kungl. Majit kommit
till den uppfattning, som ligger till grund för förslaget, och det förefaller
mig då, som örn man med fullt förtroende och med största lugn skulle
kunna följa Kungl. Maj :ts förslag i denna punkt.

Man har i diskussionen örn tolkningen fäst stort avseende vid uttrycket i den
nuvarande lagbestämmelsen, att arv, som tillfallit fonden, må kunna avstås
till någon, som »stått arvlåtaren nära». Man säger, att en fysisk person ej kan
ha en juridisk person till närstående, och advokatfiskalsämbetet anser, att man
icke kan tala om billighetsskäl, alltså ömmande omständigheter annat än i
samband med fysiska personer. Jo, herr talman, vad man det han göra. Jag
tillåter mig, fast det kanske ligger litet på sidan av vad vi här behandla, att
erinra örn det fall, som låg bakom motionen från år 1931. Låt mig tala örn,
herr talman, att någon tid före jul gick ridån ner efter ett sorgespel, som har
sträckt sig genom fyra år, och det skedde efter en slutreplik, som bestod i, att
landsfiskalen i orten för allmänna arvsfondens räkning avfordrade en liten
västgötakommun något över 90,000 kronor i arvsmedel, som staten processa!
sig till av kommunen. Alla övliga former lia iakttagits. Det finnes ingenting
att säga örn det formella förfarandet. Ingenting att klandra i den delen. Men
beloppet utgjordes av arvsmedel efter en man, som tillbragt hela sitt liv i ifrågavarande
kommun. Han hade som minderårig uppfostrats genom kommunens
försorg, som vuxen hade han beklätt kommunens främsta förtroendeposter. Sin
mycket betydande förmögenhet hade han sammanbragt lika mycket genom en
till ytterlighet driven sparsamhet som genom företagsamhet. Sin kommuns
förhållanden kände han i detalj. Kommunen är liten, avsides belägen, skuldsatt
och skattetyngd. Vid upprepade tillfällen hade denne man förklarat,. att
han hade för avsikt att testamentera sin förmögenhet till kommunen. Sjukdom
hindrade honom från att fullfölja sin avsikt. De många uttalanden, som
funnos, bevakades såsom muntligt testamente. Arvsfonden klandrade, det,
man gick igenom alla instanser, och slutet har jag nyss talat örn. Det finnes
i den trakten ingen, som ej är på det klara med att den mannen stått sin kommun
nära, och att kommunen, örn den ej »stått» honom nära, dock i alla fall
legat hans hjärta nära. Det finns ingen, som icke anser, att det här förelåg
i allra högsta grad ömmande omständigheter. Örn riksdagen i dag följer
Kungl. Majit, öppnas en möjlighet att i fortsättningen vid tillämpningen av
denna lag taga hänsyn till slika fall. Örn riksdagen följer statsutskottet,
stänger man den möjligheten — tills vidare.

Jag säger tills vidare. Ty jag är ense med herr Jansson om, att man kan
gå fram lagändringsvägen. Man kan motionera, eller, ännu bättre,. Kungl.
Maj :t kan komma med förslag örn förtydligande av lagen. Dessa möjligheter
finnas. Men varför skall man behöva slå in på en sådan omväg, när Kungl.
Maj :t, som val ändå haft möjlighet att pröva denna sak ganska ingående, kommit
till det resultatet, att lagen medger ett sådant avstående, som föreslås
av Kungl. Majit. Varför icke följa Kungl. Majit?

Jag ber, herr talman, att få föreslå, att kammaren behagade bifalla vad
Kungl. Majit föreslagit i denna punkt.

Häruti instämde herrar Lithander, Ryberg och Gustafson i Kasenberg, fröken
Wellin samt herrar Liedberg, Leffler, Aronson, Andersson i Lindome,
Björck i Kristianstad, Fast, Johanson i Huskvarna, Olsson i Staxäng, Larsson
och Johnsson i Kalmar.

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Då herr statsrådet började debatten
och yttrade, att det var svårt att intaga någon klar ståndpunkt till denna fråga,
svarade herr Jansson, att det berodde på det personliga omdömet, om man intog
en mer eller mindre välvillig ställning till frågan. Detta är vad vi nu
lia att rätta oss efter.

Herr Jansson sade vidare, att det icke är riktigt att klandra utskottet för
utskottets ställning till frågan. Nej, det skola vi visst icke göra. Men det är
i alla fall ej riktigt, att statsutskottet här givit sig in på en lagtolkning. Det
vore olyckligt, örn riksdagen skulle följa statsutskottet därvidlag. Skulle utskottets
förslag vinna riksdagens godkännande, ha vi därmed bundit Kungl.
Majit, så att Kungl. Majit ej kan göra förslag till riksdagen örn arvsmedel
i den utsträckning, Kungl. Maj :t eljest nu har möjlighet att göra.

Herr Jansson sade, att riksdagen sade nej till konserthuset på sin tid, fastän
det där rörde sig örn mycket större belopp, medan det här rör sig örn ett
mycket ringa belopp. Just därför, herr Jansson, anser jag, att Ölands kulturminnesförening
är värd att få litet hjälp. Här offrar staten stora summor
för att bevara kulturminnen. Nu finnes det ett tillfälle att, genom att följa
Kungl. Majits förslag, stödja en liten anspråkslös kulturminnesförening. Skall
man, därför att statsutskottet behagar göra en tolkning av en oklar lagbestämmelse,
binda riksdagen på detta sätt? Det går ej an. Vill Kungl. Majit
lägga fram ett lagförslag och säga bestämt ifrån, hur lagen skall tolkas, får
det bli regeringens sak.

Jag vill begagna tillfället att i denna debatt säga, att det vore gott, örn regeringen,
därest nu denna statsutskottets lagtolkning skall gälla för framtiden,
ställer sig så välvillig som möjligt, när det gäller att hjälpa både fattiga kommuner
och sådana här kulturminnesföreningar och andra juridiska personer.

Jag skall ej fortsätta längre, herr talman, ty jag tror, att det räcker med
vad som har sagts, för att Kungl. Majits förslag skall vinna riksdagens bifall.

Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Majits förslag.

Herr Skoglund: Herr talman! Det var ett varmhjärtat och av djup känsla
buret anförande, som min värderade vän, herr Petersson i Lerbäcksbyn höll,
och det gör mig ont, då jag nu måste anmäla en avvikande mening. Jag anser
mig dock böra göra det när det gäller det principiella uttalande, som herr statsrådet
här begär av riksdagen.

Hade herr statsrådet stannat vid möjligheten att utvidga bestämmelserna till
att gälla kommunerna, skulle jag kanske ha haft mindre betänkligheter. Men
det principiella uttalande, som herr statsrådet här begär av riksdagen, sträcker
sig betydligt längre. Det öppnar möjlighet för juridiska personer, av snart
sagt vilka slag som helst, att betraktas såsom en arvlåtare närstående. Det
är därför jag frågar riksdagen, örn den är beredd att giva statsrådet ett sådant
medgivande.

Vad den juridiska tolkningen beträffar, vågar jag mig icke på att göra
någon utläggning. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet sade
själv i sitt första yttrande — örn jag icke fattade honom fel •—- att det nog
var så, att lagen närmast syftade på fysiska personer. Statsrådet är självt
tveksam alltså. Jurister ha stått mot jurister, den ene har haft en uppfattning,
den andre en annan. Under sådana förhållanden är det väl riktigt, att lagutskottet
får ett ord med i laget.

Vi torde också böra taga i betraktande vad penningarna skola användas till.
— Vi få ställa ändamål mot ändamål och söka bedöma vilket som är mest

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
önskvärt. Jag skall be att få göra den personliga deklarationen, att jag först
var mycket tveksam, örn man icke borde följa Kungl. Majit. Det var kanske
icke minst det intryck jag tidigare fått i frågan av herr Petersson i Lerbäcksbyn,
som gjorde, att jag lutade åt en sådan uppfattning. För att emellertid
få en noggrannare kännedom örn hur de pengar, som gå till allmänna arvsfonden,
användas, begärde jag och fick en uppgift härom. Jag fann då, att det
är ett jämförelsevis begränsat belopp, som står till förfogande för varje år.
För budgetåret 1933/1934 var det sammanlagt 481,342 kronor, som utbetalades
i understöd från allmänna arvsfonden. Därav gingo 252,240 kronor till upptagningshem
för barn, hem för mödrar och späda barn, hem för tuberkuloshotade
barn o. s. v. Ett belopp av 29,300 kronor gick till sommar- och skollovskolonier
för klena barn. Ytterligare ett belopp av 147,347 kronor gick till institutioner
sådana som barnträdgårdar, barnavårdscentraler, hem för dövstumma
barn o. s. v. Slutligen utgingo 11,015 kronor till studiebidrag till medellös
ungdom och 41,440 kronor till understöd åt barnrika familjer. Jag vet, att
alla dessa ändamål, som jag här räknat upp, äro ändamål, som ligga min vän
herr Petersson i Lerbäcksbyn mycket varmt örn hjärtat. Jag vet också, att
riksdagen för icke så länge sedan enhälligt fattat ett beslut, som utvisar, att
man har ett livligt och varmt intresse för ungdomen och icke minst för barnen.
Jag undrar då, örn det icke är riktigare, att när man rör sig med ganska begränsade
belopp, man lämnar pengarna till arvsfonden för tillgodoseende av
sådana ändamål jag här nämnt än att man avstår dem till en del juridiska
personer, exempelvis religiösa stiftelser och samfund, såsom evangeliska fosterlandsstiftelsen
o. s. v. — eller kanske till svenska missionsförbundet; jag såg,
att dess ordförande herr Bengtsson i Norup var uppe och talade i frågan nyss.
,Vi kunna också tänka oss, att det kan bli organisationer av vitt skilda slag, som
skola kunna betraktas ha stått arvlåtaren nära. Varför inte även politiska
organisationer? Ena gången blir det kanske allmänna valmansförbundet, som
ansett sig stått arvlåtaren nära, andra gången socialdemokratiska partiet. I
detta fall som diskussionen i dag är knuten till gäller det en fornminnesförening;
nästa fall kanske blir en idrottsförening, som arvlåtaren ansetts vara
särskilt varmt intresserad för.

Jag vill icke vara med örn att utan vidare öppna alla dessa möjligheter, och
det är därför, herr förste vice talman, jag vid detta tillfälle intager den ståndpunkt
jag gör. Jag tror det är riktigt av flera skäl, att riksdagen här går
varligt fram och icke binder sig, innan vi i annan ordning fått besked örn hur
denna lag skall tolkas.

Herr statsrådet Undén: Herr förste vice talman! Den siste ärade talaren
anförde bland sina invändningar mot Kungl. Maj :ts förslag i denna punkt det
rent sakliga intresset av att arvsfonden tillgodoses så mycket som möjligt och
därmed de ändamål, som arvsfonden är avsedd för. Det är klart, att man
kan ha den ståndpunkten, att man icke bör i oträngt mål beskära de medel,
som enligt lagstiftningens syfte skola gå till arvsfonden.

Örn man alltså ett ögonblick diskuterar den föreliggande frågan ur den synpunkten,
huruvida det är en tillfredsställande regel eller ej, att man har möjlighet
att i särskilda fall avstå arvsfondsmedel till juridiska personer, kan
man naturligtvis, som nämnts, ha olika åsikter. Den ene kan anse, att man
bör vara så snäv som möjligt i lagstiftningen och på så sätt tillgodose arvsfonden
i största möjliga utsträckning, den andre kan ha den uppfattningen, att
man bör vara mera generös mot de olika intressen, som stått arvlåtaren nära.
Jag ber emellertid att få fästa uppmärksamheten vid att det ju här icke gäller
att släppa fram alla möjliga ändamål, såsom den siste talaren ställde i ut -

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
sikt. Riksdagen skulle i så fall vara ytterligt rädd för sina egna framtida
beslut, ty ingenting kan ju avstås enligt denna paragraf, utan att Kungl. Maj :t
och riksdagens båda kamrar äro med örn saken i varje enskilt fall. Detta förefaller
väl ändå vara en ganska stark garanti för att icke ett omotiverat avstående
skall ske.

Jag vill vidare understryka sammanhanget mellan denna regel och en annan
bestämmelse i arvslagen, som finansministern förut åberopat, nämligen
den som handlar om klandertalan mot testamenten. Som kammaren känner
till, bevakas ofta testamenten på mycket lösa grunder; det kan vara muntliga
uttalanden, kanske långt tillbaka i tiden. Örn dylika uttalanden bevakas
såsom testamenten, bli de, ifall ingen anställer klandertalan, gällande såsom
testamenten. Följaktligen kan det mycket väl inträffa, att de ändamål av
olika slag, som tillgodoses genom juridiska personer, kunna tillgodoses genom
Kungl. Maj :ts beslut enligt 2 § i samma kapitel av arvslagen att avstå från
klandertalan. Det är ingalunda något oriktigt, konstitutionellt sett, att Kungl.
Maj :t beslutar att i vissa fall avstå från klandertalan, även örn det såsom
testamente bevakade yttrandet eller den skriftliga handlingen icke skulle vara
formellt tillfredsställande ur juridisk synpunkt. Det är nämligen tvärtom
lagstiftningens mening, att Kungl. Majit skall pröva möjligheten till klandertalan
med hänsyn tagen till billigheten i de enskilda fallen och alltså kunna
avstå från klandertalan, även örn en sådan skulle ha de största utsikter att
vinna domstols bifall.

Nu ser det väl något egendomligt ut, örn man å ena sidan möjliggör för
Kungl. Majit att avstå från klandertalan, även när det gäller testamentariska
förordnanden, som äro mer eller mindre formellt oriktiga, till förmån för juridiska
personer, å andra sidan uppställer en strängare regel, när det gäller beslut,
som Kungl. Maj :t med riksdagen skall fatta angående avstående av arv.
Så mycket mera påtaglig är den inkonsekvens, som skulle bli följden av en
sådan rigorös tolkning, i ett fall sorn det här föreliggande, eftersom Kungl.
Majit ju här hade kunnat avstå från klandertalan. Därmed hade de såsom
testamenten bevakade förordnandena blivit gällande såsom testamenten och
egendom i mindre utsträckning tillförts arvsfonden än som skulle ske genom
ett riksdagens beslut i enlighet med propositionen. Kungl. Majit ansåg ju
nämligen, att man icke borde gå så långt i avstående, som hade blivit följden
av ett Kungl. Maj :ts beslut att avstå från klandertalan.

Jag kommer sedan till de rent juridiska synpunkterna. Först vill jag då
i anledning av något uttalande under debatten understryka, att det icke föreligger
något precedensfall, där riksdagen skulle ha uttalat sig mot möjligheten
att avstå arv till förmån för juridiska personer. Då det gällde konserthusstiftelsen,
var det på det sättet, att statsutskottet uttalade, att, oavsett huruvida
det var möjligt enligt lag eller icke att avstå från arv till förmån för
juridiska personer, utskottet den gången icke ansåg tillräckliga skäl föreligga
för ett avstående. Det gjordes alliså intet prejudicerande uttalande, utan frågan
ligger fortfarande alldeles öppen. Då kvarstår tolkningen av ordalagen i
bestämmelsen. Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att den är en
lagbestämmelse av alldeles säreget slag, en lagbestämmelse, som icke kan
komma att tillämpas av annan instans än just Kungl. Maj :t och riksdagen.
Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt är den encia domstol, om jag så får
uttrycka saken, som överhuvud taget har att tillämpa regeln. Örn det eljest
föreligger en lag, som är otydlig eller ger möjlighet till olika tolkningar, får
man så småningom något prejudikat från högsta domstolen, och sedan är saken
knäckt för framtiden. Här är riksdagen högsta domstol. Om alltså
riksdagen uttalar sig för en mera vidsträckt tolkning, är därmed saken för

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
framtiden avgjord, och riksdagen har då icke begagnat sig av några andra
metoder än domstolarna ofta nog äro tvungna att använda, när de få liknande
regler att tillämpa. Jag tror därför, att man likaväl kan gå denna väg som
den andra, något omständligare vägen att föreslå en ändring i arvslagen. För
övrigt ske sådana ändringar på samma sätt genom beslut av riksdagens båda
kamrar och Kungl. Majit. Just därför att en tillämpning i detta fall, även örn
det alltså skulle vara en relativt vidsträckt tillämpning av lagen, sker under
samma former, som eljest fordras för lagstiftning överhuvud taget —- frånsett
att lagrådet icke hörts, men detta kan icke ha någon speciell betydelse i en
fråga av denna art —- förefaller det, som örn riksdagen utan fara kunde taga
på sitt ansvar att acceptera en lagtillämpning, som två olika regeringar föreslagit
under de sista åren.

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Jag skulle egentligen ha

kunnat avstå från ordet efter det vägande anförande, som hölls från statsrådsbänken
av statsrådet Undén. Jag begärde emellertid ordet, då min förträfflige
vän herr Skoglund föll för frestelsen att bevisa litet för mycket och därför
kanske icke blev så stark i bevisningen, som han annars brukar vara.

Det har redan erinrats om att det är av Kungl. Maj :t och riksdagen det
kommer att bero i varje särskilt fall, örn ett avstående skall ske eller icke.
Jag tror icke, att de fallen bli särskilt många, då riksdagen kommer att ställas
inför spörsmålet örn ett avstående av arvsmedel från allmänna arvsfonden
till förmån för vare sig Allmänna valmansförbundet eller socialdemokratiska
partiet, som min gode vän herr Skoglund ställde i utsikt!

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag vill liksom statsrådet och herr
Petersson i Lerbäcksbyn erinra herr Skoglund örn att det icke, som han tror,
går att dela ut pengar hur som helst. Saken skall prövas av regering och
riksdag, innan någonting kan betalas ut.

Herr Skoglund nämnde något örn att det kanske t. o. m. kunde hända, att
det kunde ges något till svenska missionsförbundet. Nej, herr Skoglund, det
har jag aldrig begärt, och förbundet skulle aldrig vilja taga emot något sådant
från riksdagen. Yi Ira andra källor att taga ur än statens pengar. De 7 miljoner
kronor vi behöva varje år få vi in ändå. Men jag kanske får erinra om
en liten händelse från denna riksdag, som visar, hur svårt det är att få något,
när det gäller vissa statsintressen. Jag uppträdde icke, när saken var före,
eftersom jag ansåg det vara alldeles lönlöst. Då gällde det icke missionen
utan svenska barns undervisning i utlandet, som riksdagen i flera årtionden
beviljat anslag till. Då det finns mer än ett tiotal svenska barn i Kina •—-barn till svenska föräldrar — som icke få någon svensk undervisning, örn man
icke skickar lärare eller lärarinnor ut till Kina, begärde jag i en motion 2,000
kronor örn året, för att Svenska missionsförbundet skulle kunna sända ut en
elementarutbildad lärarinna, som var fullt kompetent att undervisa de svenska
barnen. Nej, sade statsutskottet. Nej, sade riksdagen, det var lönlöst göra
något motyrkande då ett enhälligt statsutskott avstyrkt. Men vad blir följden?
Jo, örn vi icke på annat sätt genom enskilda medel skaffa pengar till att avlöna
en lärarinna där ute — vilket vi komma att göra — skulle dessa barn få
avvara svensk undervisning, de skulle icke få lära sig svensk historia och
svensk kultur, de skulle icke få något av den allmänbildning, som bör ges
uppväxande svensk ungdom, som är borta från sitt fosterland under en period,
i detta fall av sju år.

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)

Jag har bara nied detta velat visa, att det är bäst, att herr Skoglund är
litet försiktigare och icke slungar ut dylika antaganden om, att här kunde
evangeliska fosterlandsstiftelsen och svenska missionsförbundet och andra missionssällskap
få pengar. Så enkelt går det icke till, herr Skoglund.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Jansson: Herr talman! Det skulle aldrig falla mig in att diskutera
en lagtolkning med statsrådet Undén, utan jag får i stället anlägga lekmannens
synpunkt på saken. Jag vill då erinra örn vilka svårigheter, som kunna
uppstå redan när det gäller att pröva vad fysiska personer skola ha. Vi hade
en debatt härom dagen, av vilken det framgick, hur svårt det var att avgöra,
örn vederbörande voro berättigade att få något eller icke. Skall man då också
taga med juridiska personer i beräkningen, förstår jag icke, hur man skall
klara upp saken.

Nu säger herr statsrådet, att en juridisk person kan stå arvlåtaren nära.
En annan jurist säger alldeles bestämt — och det gör kammaradvokatfiskalen
— att det finns ingen möjlighet, att en juridisk person kan stå en arvlåtare
nära på det sätt lagen avser. Då vill jag fråga, örn det icke är lämpligt att
låta juristerna klara upp frågan. Sedan blir det lättare för oss att bedöma,
örn det föreligger ömmande skäl eller dylikt. Den saken kunna vi lättare
döma örn ur lekmannasynpunkt. Jag för min del är av den bestämda uppfattningen,
att vi icke skola gå in för att skapa ett prejudikat, som sedan riksdagarna
i framtiden komma att tvista örn. Låt oss alltså få ett bestämt förslag
— sedan få vi slåss örn, huruvida det föreligger ömmande omständigheter
eller ej. Örn en juridisk person kan stå en arvlåtare nära, den saken äro
juristerna oense om. Såsom lekman måste jag säga, att jag icke förstår, att
ett dött ting kan stå en levande människa nära. Man får väl då föra in en
bestämmelse örn att även juridiska personer kunna komma i åtanke i dylika
fall.

Vad sedan angår klander av testamente, har ju Kungl. Majit gudskelov
möjlighet att avstå från klandertalan, så att riksdagen slipper vara med örn
att slåss örn den saken. Detta är en stor fördel, och riksdagen vinner mycket
på att slippa bråka örn huruvida ett testamente skall klandras eller icke
klandras. Därvidlag ha vi en bestämmelse. Låt oss då också få en bestämmelse,
när det gäller juridiska personer!

Jag ber för min del att i nu föreliggande fall få på det bestämdaste yrka
bifall till utskottets förslag, och jag varnar kammaren för att ge sig ut på
okända vägar, så att man icke vet, var man hamnar. Vi kunna lugnt slå oss
till ro och vänta, tills vi få se, vilka förändringar av gällande lagbestämmelser,
som kunna komma att föreslås.

Herr Lindman: Herr talman! Det är kanske litet svårt för den, som icke
deltagit i statsutskottets arbete och icke hört de skäl, som där anförts, att
uttala sig örn denna sak. Men nu ha vi i kammaren hört skäl för och emot,
och man kan ju då med ledning därav och med ledning av statsutskottets utlåtande
liksom också av den kungl, propositionen bilda sig en mening i frågan.

För min del skulle jag vilja säga, att jag alldeles ä priori skulle vilja göra
den invändningen, att man icke skall tolka en lag på det sätt, som här är
föreslaget, genom ett uttalande från statsutskottet och sedermera genom ett
riksdagens beslut. Örn jag fäster mig vid vad som står i själva lagparagrafen
och läser den så, som en människa med vanligt förstånd läser, så finner jag,
att där talas örn »arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. avstående i nissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
nära». Detta uttryck torde väl ändå få tolkas så, att därmed avses en fysisk
och icke en juridisk person.

Nu menar statsrådet Undén, att det här är fråga örn en lagbestämmelse av
alldeles säregen art, ty det är Kungl. Majit och sedan riksdagen, som är högsta
domstol i detta fall och avgör, hur det skall förfaras. Men kan det vara
riktigt att resonera så? Riksdagen tolkar väl icke någon lag genom ett utlåtande
av statsutskottet — örn riksdagen överhuvud tolkar någon lag. Riksdagen
beslutar örn en lag, framlagd av Kungl. Maj :t i form av ett lagförslag,
som passerat vederbörande myndigheter förut, sedan lagrådet haft tillfälle att
yttra sig om det. Då beslutar riksdagen, om lagen skall tagas eller ej, i förändrad
eller oförändrad form. Men jag kan icke förstå, att riksdagen skulle
lia befogenhet att tolka en lag. Jag tror, att örn man överhuvud taget skulle
våga sig på att göra detta i riksdagen, skulle väl lagtolkningen gå till så, att
förslaget komme till första lagutskottet och bleve prövat av utskottet, som
sedan finge säga sin mening. Första lagutskottet har en gång förut — år
1931 — uttalat sig i saken, men dess uttalande stöder närmast den uppfattning
jag företräder, nämligen att någon tolkning av lag icke bör komma till stånd
på det sätt, som här är meningen.

Statsrådet Undén yttrade vidare, att det icke alls gäller att släppa fram
förslag för alla möjliga ändamål. Men vad veta vi örn den saken i detta nu?
Jag skall icke gå in i prövning av frågan, huruvida det ändamål det nu gäller
är bra eller icke. Har man emellertid börjat gå in för en tolkning och
litar på att Konung och riksdag skola tolka lagen på ett förståndigt sätt, då
ledes man från det ena fallet över till det andra.

Jag skulle vilja i likhet med ordföranden på en av avdelningarna inom statsutskottet
— med användande av ungefär samma ord som han använde — på
det allra bestämdaste avstyrka andra kammaren från att gå med på detta
förslag och hemställa, att örn Kungl. Majit alltjämt vill detta, vi måtte få det
i form av ett förtydligande tillägg eller ändring i den lag som finns.

Herrar Lindqvist och Werner i Höjen instämde häruti.

Herr Skoglund: Herr talman! Herr Bengtsson i Norup föreföll av någon
anledning, som jag inte känner till, vara illa berörd av att jag vågade nämna
Svenska missionsförbundet i detta sammanhang. Jag ber att få säga, att jag
har den största vördnad och aktning för Svenska missionsförbundet och det
arbete förbundet utför. Jag nämnde det endast i förbigående såsom exempel
på sådana stiftelser och religiösa sammanslutningar, som jag tror kunna komma
i åtnjutande av dylika arvsmedel, om vi nu bifalla Kungl. Majits förslag.

När herr Bengtsson i Norup sedan gick vidare och deklarerade, att han under
inga förhållanden ville ha några sådana medel till denna rörelse, undrar
jag örn han menade allvar. Örn en arvlåtare vid något tillfälle uttalat, att
han önskade ge Svenska missionsförbundet en del av sin förmögenhet, och
Kungl. Maj :t hemställer, att riksdagen skall avstå arvet till förmån för Svenska
missionsförbundet, tror jag nog, att herr Bengtsson i Norup gärna skulle
tacka och taga emot,

iVad jag också skulle vilja säga, herr talman, nu när jag har ordet, det
är, att jag hoppas att kammaren hörde på, när herr Bengtsson i Norup talade
örn lärarinnan som skulle till Kina och hennes verksamhet, och då konstaterade,
att vad herr Bengtsson talade örn inte hade det ringaste att göra med vare
sig arvsfonden eller den fråga, vi nu behandla.

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)

Herr Strindlund: Herr talman! Jag vill göra ett par påpekanden i denna
debatt.

Statsutskottet Ilar klandrats för att det upptagit en principfråga till avgörande,
och man har framställt den anmärkningen, att det icke tillkomma statsuskottet
att tolka lagen. Även jag anser detta vara riktigt. Jag ber dock få
påpeka, att Kungl. Majit för sin del gör ett principuttalande, visserligen icke
under den punkt i proposition nr 206, som nu närmast debatteras, utan på
sidan 22 i samma proposition, nämligen under punkt 6. Där säger departementschefen:
»Vid sådant förhållande vill jag för min del ansluta mig till
den meningen, att även juridisk person bör kunna — under de i paragrafen
särskilt angivna villkoren — få fonden tillfallet arv till sig efterskänkt.»
Ett klart och tydligt principuttalande angående tolkningen av bestämmelserna.
Vad blir följden, om riksdagen och statsutskottet för sin del icke gör något
uttalande? Jo, då kommer det att heta, att riksdagen lämnat detta uttalande
utan invändning.. Även örn vi skulle gå den vägen, såsom någon här rekommenderat,
att vi t. ex. skulle avslå statsutskottets motivering vid punkt 1)
och därmed hålla tolkningsfrågan öppen, kommer, såvitt jag förstår, Kungl.
Maj :ts uttalande under punkt 6 att stå oemotsagt och därmed på sätt och vis
vara godkänt. Det är inte utskottet, som tagit något initiativ till att knäcka
denna tolkningsfråga, utan vi lia blivit tvingade härtill på ett sätt, som vi
ingalunda anse riktigt. Även jag håller före, att vill man knäcka en principfråga
av denna karaktär bör man gå den vanliga vägen via lagutskottet.
Detta örn den formella behandlingen.

I sak har jag den uppfattningen, att det skulle vara oklokt, örn kammaren
skulle biträda den uppfattning, som Kungl. Maj :t här företräder. Från många
håll har gjorts försök att tillföra juridiska personer medel från arvsfonden.
Jag har också lagt märke till, att då man har velat lägga in i bestämmelsen
att juridiska personer skola ha rätt att få till sig avstått medel från arvsfonden,
har det i allmänhet legat ett intresse bakom ståndpunktstagandet. Jag
undrar, örn det inte var något av detta, som tog sig uttryck i de massinstämmanden,
som skedde i debatten för en stund sedan.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Det är som lekman jag tar upp diskussionen med herr Jansson, herr Lindman
och herr Strindlund. Jag vågar emellertid säga, att det finns en bestämd
skillnad mellan att som statsutskottet tolka lagen så, att juridiska personer
överhuvud icke kunna få del av dessa arvsmedel, och att i enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag tolka lagen så, att de, när Kungl. Majit och riksdagen gemensamt
så besluta, kunna komma i åtnjutande av dylika medel. Det ena är att
praktiskt taget utesluta dem en gång för alla, det andra att ge en möjlighet
att under vissa bestämda förhållanden tillåta dem att få. Skillnaden är uppenbarligen
väsentlig.

Vidare är jag inte säker på, att herr Lindman hörde vad jag sade i mitt
första anförande angående lagberedningens arbete, innan den nya lagen lades
fram. Det är nämligen så, att före den nya lagen förekom det i en hel rad
fall, att danaarv avstodos till juridiska personer. Åren 1913—1922 ha sådant
efterskänkande skett i 7 fall, d. v. s. den hemska fara, för vilken herr
Jansson, herr Strindlund och herr Lindman nu varna, ha vi känt sedan gammalt.
Lagberedningen omtalar dessa sju fall i sina motiv och tar inte avstånd
från dem, formulerar icke paragrafen på ett sådant sätt, att juridiska
personer skola vara uteslutna. Det måste väl ändå tyda på, att man där inte
ansett detta vara något så farligt. Det är ganska egendomligt att höra en
gammal riksdagsman som herr Lindman uppträda och varna för att lekmän

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
skola försöka fälla avgöranden i sådana här frågor. Vem är det, som i sista
hand avgör, huruvida en lag skall lia det ena eller andra innehållet? Är det
inte just lekmännen? Är det inte i grund och botten riksdagen, som har att
besvara frågan: Vilja vi, att juridiska personer skola kunna få dylika arvsmedel
eller vilja vi det icke? Jag tycker det är att avstå från sina grundlagsfästa
rättigheter på ett sätt, som man verkligen knappast skulle ha väntat.

Jag vill peka på en konsekvens, som skulle följa. Ingen har ännu svarat
på frågan, örn det är rimligt, att Kungl. Majit på egen hand skall kunna avstå
från klandertalan och härigenom avgöra, huruvida ett téstamente skall
gälla eller inte. Ty som statsrådet Undén nämnde, förekommer det ofta, att
ett muntligt uttalande eller en skriven lapp utgör det enda underlaget för ett
bevakat testamente. Kungl. Majit kunde ha sagt: testamentet skall gillas,
och det hade betytt, att hela kvarlåtenskapen skulle gått till Ölands kulturminnesförening.
Nu ansåg Kungl. Majit, att det kunde vara skäligt, att fastigheten
gick till föreningen —■ lägg märke till, att fastigheten hade ett taxeringsvärde
av endast 6,000 kronor — men däremot ansåg Kungl. Majit det
icke vara skäligt, att även det kontanta kapitalet skulle tillfalla föreningen.
Därför går Kungl. Majit till riksdagen och säger: Vi ha inte velat skänka
bort alla pengarna, vill ni inte vara med örn att föreningen skall få endast
en del. Det är en ganska egendomlig situation att riksdagen då säger: Vi
skulle inte haft något att invända, örn ni skänkt bort allt sammans, men vi vilja
inte vara med om att skänka bort bara en del.

Jag tycker riksdagen kunde ta på sitt ansvar att knäcka frågan på det
enkla och direkta sätt som här föreslås.

Vad sedan sakfrågan beträffar, så förstår jag mycket väl herr Skoglund,
då han talar örn de många andra behjärtansvärda ändamål, som arvsfonden
har att tillgodose, men jag tror inte det är skäl att här, då det gäller 6,000
kronor till en kulturminnesförening, draga upp allt möjligt annat, som arvsfonden
använder pengar till. Dessa 6,000 kronor räcka inte långt i ett sådant
fall, och även en kulturminnesförening är ju av den karaktär, att riksdagen,
när den tycker sig ha råd, ger medel till den. Det förefaller mig, som
örn denna fastighet, taxerad till 6,000 kronor, skulle kunna få gå samma väg.
Jag tror inte kammaren gör något orätt, om den bifaller propositionen.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Herr Skoglund måtte inte varit

närvarande, när jag i mitt sista anförande talade örn lärarinnan. Jag har
nämligen icke begärt att av arvsmedel få något anslag för nämnda lärarinna.
Däremot har jag begärt, att riksdagen för beredande av undervisning åt svenska
barn i utlandet skulle, liksom förut skett för barn i Paris och Berlin, bevilja
ett anslag av 2,000 kronor till avlöningskostnader. Såväl statsutskottet
som riksdagen sade emellertid nej till denna framställning.

När sedan herr Skoglund gör gällande, att om det vore någon gammal rik
man, som uttalat såsom sin önskan, att missionsförbundet skulle få hans kvarlåtenskap,
jag skulle vara mycket för detta och tala för det i riksdagen, vill
jag säga herr Skoglund, att den risken föreligger inte. Ingen regering kommer
att föreslå riksdagen något sådant. Det är helt enkelt otänkbart, att en
regering skulle framlägga förslag örn att arvsfonden skulle avstå medel till
förmån för Svenska missionsförbundet, och det kommer därför aldrig att föreligga
någon sådan framställning, herr Skoglund.

I föreliggande fall gäller det emellertid en kulturminnesförening. Var och
en, som haft med hembygdsvård att göra, förstår att det är ganska svårt för
en dylik förening att få debet och kredit att gå ihop. Kulturminnena försvinna
år från år. Hiksdagen ger då och då med villig hand ett anslag, men

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ang. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
detta är otillräckligt för att i ett så vidsträckt land som vårt tillvarataga de
kulturminnen som finnas här och där i socknarna. De större föreningarna
kunna få några tusen kronor, men de små föreningarna äro i allmänhet hänvisade
till frivilliga bidrag. Då nu Kungl. Majit varit vänlig nog att tänka
på denna lilla kulturminnesförening på Öland, skulle det vara märkvärdigt,
örn riksdagen sade nej.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Jansson: Herr talman! Det har här talats om danaarv och att man
Jåtit sådana gå även till juridiska personer. Det fanns därvidlag icke några
bestämmelser. Det måste väl anses ha varit någon mening med att man genomförde
en särskild lagstiftning örn begränsning av arvsrätten, och även bestämmelserna
örn huru arvsfondens medel skulle användas hade väl sitt särskilda
syfte. Då det nu visat sig — vilket gjorts gällande från mycket auktoritativt
håll — att de myndigheter, som förberedde denna lagstiftning, inte
ens haft en tanke på att bestämmelsen skulle kunna omfatta juridiska personer,
är det inte så underligt, örn man inte vill gå med på att utan vidare skapa
ett prejudikat, som så att säga sätter lagstiftningen vid sidan. Yi vilja ha en
lagstiftning, som klart och tydligt ger besked, utan att varje särskilt fall skall
vara beroende av godtycklig prövning. Vi ha inte yttrat oss i föreliggande
sakfråga på annat sätt än att vi förklarat oss icke kunna bryta mot en viktig
princip i gällande bestämmelser. Det är vår uppfattning.

Det är visserligen sant, att det är lekmän, som i riksdagen stifta lagar, men,
som herr Lindman sade, riksdagen bör akta sig för att tolka lagar. Det böra
andra institutioner göra. Närmast tillkommer det väl Kungl. Majit och våra
domstolar att tolka lagarna. Jag tror det skulle bli mycket svårt, örn riksdagen
även skulle vara lagtolkare. Den får väl nöja sig med att vara lagstiftare.

Man skulle ju kunna vara litet elak och säga, att här föreligger en sak, som
är ömtålig och som man vill verka för i regel. Det gäller ju en kulturminnesförening,
och det är ju inga värden, som det här är fråga örn. Men det är inte
den saken det gäller utan själva principen. Jag vill erinra örn, när riksdagen
fattade det mycket omtaladet beslutet att medgiva några fattiga lokeldare rätt
att flytta upp en löneklass. Hur många hundra gånger har inte detta prejudikat
dragits fram, och hur många gånger ha vi inte fått tvista och bråka örn
den saken. Det är endast ett litet exempel, som visserligen inte ligger på samma
plan som detta ärende, men det visar, hur det går, när man skapar prejudikat
vid sidan av gällande bestämmelser. Det är detta, som vi äro motståndare
till. Yi skola gärna gå med på att låta arvsfonden avstå medel till Ölands
kulturminnesförening och även andra föreningar, i fall det blir bestämmelser,
som klart utsäga, att sådana institutioner ha rätt att få medel från arvsfonden.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lindman: Herr talman! Jag förstår inte riktigt, varför man från

regeringsbänken skall så envist hålla fast vid, att statsutskottets betänkande
på denna punkt icke kan godtagas. Det gäller ju här en sak, om vilken vi
uppenbarligen äro av olika meningar, och när så är förhållandet, är det väl
klokare att gå den försiktiga vägen, nämligen att få denna fråga fram till
riksdagen i annan form och på annat sätt.

Statsrådet Wigforss inblandade i sitt anförande den frågan, att det här
gäller ett så obetydligt belopp som 6,000 kronor. Det har enligt min uppfattning
inte det ringaste med saken att göra, om det är 6,000 eller 600 kronor

Andra kammarens protokoll 1986. Nr 82. 5

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)
eller vilket belopp det vara månde. Det gäller ju här, såsom statsutskottet
uttalat, en princip angående tolkningen av en bestämmelse i arvslagen. Finansministern
sade, att här gäller det, örn man skall utesluta, som statsutskottet
vill, möjligheten att tolka bestämmelsen på det sättet, eller örn man skall
ge en möjlighet härtill. Jag kan då, även om det blir ett upprepande, inte
underlåta att säga, att jag anser, att man icke kan tolka bestämmelsen på
sätt som Kungl. Maj :t föreslagit. Skall en sådan tolkning _ genomföras, bör
från Kungl. Maj :t framläggas förslag örn ändring av lagen i denna riktning,
eller, örn detta inte anses behövas, göras ett uttalande i ett förslag från Kungl.
Maj :t, att vederbörande myndigheter, som bruka yttra sig om sådana saker,
i första hand lagrådet, icke ha något emot en sådan tolkning.

Jag betvivlar naturligtvis inte riktigheten av vad finansministern sade beträffande
danaarv — jag hade inte hört hans förra anförande i den delen och
kan inte bedöma det. Men sedan säger herr statsrådet och chefen för finansdepartementet:
»Valka skola tolka lagen, örn inte lekmännen?» Kan det

vara riktigt att säga så? Därmed menar herr statsrådet, att vi riksdagsmän,
av vilka de allra flesta äro lekmän, skola tolka lagen. Nej, herr talman, så
är det väl ändå inte. Lagen tolkas väl av jurister, och när lekmännen fatta
beslut örn antagandet av en lag eller icke, göra de det efter att lia fått de juridiska
instansernas utlåtanden över hur de anse att lagen skall avfattas. Vi
ha ju t. ex. förut i dag behandlat en fråga, vari lagrådet hörts.

Sedan sade herr finansministern något örn att Kungl. Majit kunde ha avstått
från klandertalan och att kulturminnesföreningen då utan vidare fått
kvarlåtenskapen. Ja, herr talman, det skulle den fatt, men på Kungl. Majits
ansvar. Under konstitutionellt ansvar hade Kungl. Majit kunnat göra det,
och då hade saken kommit till riksdagen i annan form. Det är en helt annan
sak än att avgöra frågan på detta sätt.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Jag vill inte lämna det oemotsagt, vad herr Lindman yttrade, att om man
föijer Kungl. Majits förslag, skulle man tolka lagen, men att örn man följer
utskottets förslag, skulle man inte tolka lagen. Det är uppenbart, att statsutskottets
förslag innebär en uttrycklig lagtolkning, då utskottet säger: »Utskottet,
som ock är av den uppfattningen, att den lagbestämmelse, varom fråga

är, icke med nuvarande avfattning kan inrymma juridiska personer,--.»

Jag har sålunda funnit, att utskottet har tillåtit sig det, som herr Lindman
säger, att riksdagen inte kan göra. Och örn herr Lindman har rätt i, att
Kungl. Majits avstående från klandertalan skulle kunna komma tillbaka till
riksdagen genom att Kungl. Maj :ts åtgärd granskas av konstitutionsutskottet,
så blir det, örn utskottet gör anmärkning på grund av att Kungl. Majit mot
lagens avsikt låtit det gå till en juridisk person, återigen riksdagens sak att i
sista hand avgöra frågan. Det är faktiskt så, att det finnes i lagfrågor icke
någon högre myndighet i detta land än Sveriges riksdag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice^ talmannen
framställde först propositioner angående mom. A., nämligen dels på bifall till
utskottets hemställan i berörda moment, dels ock på avslag därå samt bifall i
stället till Kungl. Majits förslag i ämnet; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Bengtsson i Norup jämte flera ledamöter, av kammaren,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Äng. avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten IX
morn. A. av utskottets förevarande utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren med avslag å utskottets hemställan i förevarande
moment bifallit Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

På av herr förste vice talmannen vidare därå given proposition blev utskottets
i mom. B. gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Punkten X.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Härpå upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 104, i anledning Äng. tilläggsav
väckt motion örn tilläggsarvode åt byråchefen å socialstyrelsens sjuk- arrode åi
kassebyrå. byråchefen å

. socialstyrel I

en inom andra kammaren av herr Eriksson i Falun m. fl. väckt motion, sens sluk;
nr 288, hade yrkats, att riksdagen måtte besluta tillerkänna byråchefen på kasseljyråsocialstyrelsens
sjukkassebyra ett särskilt tilläggsarvode utöver den ordinarie
lönen såsom ersättning för det av sjukkassereformens genomförande föranledda,
väsentligen ökade arbetet, att utgå med det belopp socialstyrelsen i
framställning till Kungl. Maj :t den 8 september 1934 föreslagit.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte vinna riksdagens
bifall.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Carl A. Carlsson, förste vice
talmannen Olsson, Asplund, Walles, Anderson i Råstock och andre vice talmannen
Jeppsson, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av förenämnda motion under femte huvudtiteln till socialstyrelsen:
särskild ersättning till byråchefen a socialstyrelsens sjukkassebyrå
anvisa ett anslag av 3,000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Eriksson i Falun: Herr förste vice talman! Statsulskottet har med
betydande majoritet avstyrkt den motion, som jag och ett par andra ledamöter
av kammaren väckt, men jag skall ändå be att få anföra några skäl för bifall,
åtminstone till reservanternas hemställan.

Saken ligger sa till, att när 1931 ars sjukkassereform genomfördes, föreslog
föredragande departementschefen — det var ledamoten av den frisinnade regeringen
Sam Larsson —- att till vederbörande byråchef skulle som ersättning
för organisationsarbetet utgå ett belopp av 3.000 kronor örn året. Då gjorde
statsutskottet ett uttalande, som riksdagen biträdde, och som är återgivet i
reservationen, vilket på goda grunder givit vederbörande den uppfattningen,

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Äng. tilläg g sarvode åt byråchefen å socialstyrelsens sjukkasssebyrå.

(Forts.) r ,

att man var välvilligt inställd, ela det gällde att pröva Hagan, etter det arbetet
slutförts. Hur har det nu ställt sig här? Het har för denne tjänstemän
varit ett mycket betungande och hårt arbete som utförts. Det är faktiskt sa,
att sjukkassebyrån har under dessa omorganisationsar förvaltats nästan som
ett självständigt ämbetsverk. Het har, med den arbetsbörda . socialstyrelsen
har inte varit möjligt att föredraga ärendena inför generaldirektören, utan
vederbörande byråchef har fått fatta beslut på föredragning av inom byrån
tjänstgörande tjänstemän. He, som följt arbetet pa sjukkassebyran, mäste
vitsorda, att det varit ett tyngande arbete, och det stora intresse, varmed den
arbetsbörda utförts, som ålegat den befattningshavare, örn vilken det här ar

fråijB[Bi

Hå vi motionärer väckt vår motion, ha vi funnit, att. de skäl. som socialstyrelsen
anfört i fjol såväl som i år, ha varit övertygande, icke på det sättet, att vi
velat ansluta oss precis till det belopp, socialstyrelsen yrkat pa, utan vi ha
framlagt socialstyrelsens yrkande men naturligtvis tänkt oss.. att riksdagen
skulle jämka till beloppet så, som riksdagen skulle finna lämpligt.

Nu menar statsutskottet, att principiella skäl tala emot med hänsyn till konsekvenserna.
Jag vet ju, att statsapparaten ar mycket tungrodd, och principiella
skäl ha sitt berättigande, det vill jag visst icke förneka, men det är väl
frågan örn, huruvida icke i ett fall, då en tjänsteman skapat en ny organisation,
på sätt som här skett, och har en mer än vanligt tung arbetsbörda, det
vore skäl att ge honom en ringa ersättning. Jag kan icke första annat än
att statsförvaltningen borde vara mjukare än den är, och jag kan, inte hjälpa,
att jag tycker, att den blir hårdare och mera tungrodd år för år. . Om det
är till nytta för statsverket, därom skall jag icke upptaga någon diskussion

Nu ha några reservanter velat vara med om att giva vederbörande byråchef
en ersättning och stannat vid 3,000 kronor. Jag tycker .det beloppet är ringa.
Vi motionärer hade tänkt oss ett annat belopp, fastän vi icke lagt fram något
annat än socialstyrelsens förslag. När det nu icke är möjligt att fa igenom
ens reservationen, kan jag icke framställa något annat yrkande än örn bifall
till reservationen. Jag ber kammaren överväga de synpunkter, som äro framförda
i motionen, och de synpunkter jag här ytterligare utvecklat, och jag
ber att få, bestämt betyga, att enligt min mening har. det arbete, sorn utförts,
varit av den art, varit så kvalificerat, att det är skäligt och värdigt, att riksdagen
fullföljer det indirekta löfte, som man kan i viss mån läsa ut ur 1931
års riksdags beslut.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Strindlund: Herr förste vice talman! Jag skall be att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan både i fråga örn motiveringen och klämmen.

Vidare anfördes ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels na
bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr förste vice
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Eriksson i Falun begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes: Hen,

som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 104, röstar

Ja;

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Ann. tillägg sarvode åt byråchefen å socialstyrelsens sjukkasssebyrå.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 19.

Hans excellens herr statsministern Hansson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 239, med förslag till viss ändring i förordningen den 31 januari
1932 (nr 15) med tillägg till gällande tulltaxa.

Denna proposition bordlädes.

§ 20.

Slutligen föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 7, i anledning av väckt motion, I: 117, örn ändrad ordning för tillsättande
av ständig adjunktsbefattning; och blev utskottets däri gjorda hemställan av
kammaren bifallen.

§ 21.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Osberg, som anförde: Herr Interpellation.
förste vice talman! Riksdagen har i år liksom i fjol anslagit medel till stensättning
av vissa sträckor av större vägar inom landet med tidigare statsbeställd,
men ännu ej försåld gatsten. Följande vägar äro nämligen föreslagna
att stensättas under budgetåret 1935/1936:

inom Östergötlands län å vägen Ödeshög—Mjölby, en sträcka av 7,500 meter,
i Jönköpings län å vägen Jönköping—Huskvarna—Gränna, en sträcka av
7,100 meter, i Blekinge län å vägen Kalmar—Karlskrona—Kristianstad, en
sträcka av 6,300 meter, i Hallands län å vägen Malmö—Göteborg, en sträcka
av 31,200 meter, i Göteborg och Bohus län å vägarna Göteborg—Uddevalla och
Göteborg—Borås, sträckor örn 23,950 meter samt i Älvsborgs län å vägen Göteborg—Trollhättan—Vargön,
en sträcka av 21,900 meter, tillhopa i runt tal
98,000 längdmeter och en beläggningsyta av 562.400 kvadratmeter. Detta program
är beräknat utföras för en kostnad av 5,000,000 kronor.

Större delen av den gatsten, som skall tagas i anspråk för här ifrågavarande
arbete, är lagrad i Bohuslän, och ombesörjes transporten av stenen genom
kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

När riksdagen förlidet år beslutade örn stensättning av vissa vägar enligt
samma system, som årets förslag innebär, då hoppades mäklare och skeppare
i norra Bohuslän att erhålla denna transport, detta på grund av, att när vår
stenindustri var i gång och bedrevs som en fri industri, voro de här nämnda
skeppare och mäklare upptagna med stentransporter för olika firmor.

Statsmakterna ha ansett angeläget vara att träda hjälpande emellan när
stenhuggarna blevo arbetslösa och en av åtgärderna har bestått i att låta
hugga s. k. statssten, nämligen den gatsten, som nu skall komma till användning
vid den beslutade stenläggningen. I och med att stenhuggningen upphörde,
blevo naturligt nog de, som ombesörjt stenfraktningen, även arbetslösa
och inkomstlösa, men deras båtar och motorer tarvade trots detta underhåll.

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

Interpellation. (Forts.)

Under själva krigstiden drabbades stenindustrien av den första stora krisen.
Den gången hade våra skeppare möjligheter att sälja sina båtar och till ovanligt
höga priser, men då nekades dem licens under åberopande av, att båtarna
behövdes när stenindustrien koni i gång igen. När den andra stora krisen bröt
in, kunde skepparna sälja sina båtar och när den påräknade stenbefränningen
sattes i gång av staten själv, fingo dessa skeppare och mäklare, som just haft
stenbefraktningen som sin utkomstmöjlighet, i stort sett stå utanför, i det att
befraktningen överläts åt andra på avlägset liggande orter, där konjunkturerna
t. o. m. voro goda och båtar blevo använda, som lämpade sig för transport
av andra varor än sten. Men den befolkning, som var bosatt på de hemsökta
arbetslöshetsorterna och som haft stenfrakt till sin utkomst och vars båtar voro
lämpliga för denna befraktning, lämnades, som sagts, i stort sett utanför, trots
enträgna framställningar till vederbörande statsråd, landshövdingen i länet
och det ämbetsverk, som ombesörjt befraktningen.

Förfaringssättet förefaller mig högst anmärkningsvärt och detta isynnerhet
som de på orten boende mäklarna och skepparna försäkra, att de erbjudit vederbörande
sina tjänster för en ersättning, som ej skulle överstigit den, som
blivit utbetald till de å andra orter boende mäklarna. Det synes mig, att när
på en ort dess befolkning drabbas av svårigheter och det allmänna anslår stora
summor till avhjälpande av dessa svårigheter, då böra även våra ämbetsverk
förstå att det här vore deras skyldighet att samarbeta, när sådant kan ske utan
olägenhet. Byråkratiska tendenser borde vid sådana tillfällen läggas åt sidan.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen borde från början ha insett nödvändigheten
av att i största möjliga utsträckning taga hänsyn till de framställningar,
som blivit gjorda från de sämst lottade orterna. Extra ordinära förslag ha
blivit framförda helt nyligen av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län till
regeringen örn särskilda anslag till de av arbetslösheten hårdast drabbade kommunerna
i syfte att rädda dessa från ekonomiska sammanbrott. Under sådana
förhållanden torde även ett statens ämbetsverk kunna förstå, att samarbete och
samförstånd måste komma i tillämpning när det gäller så påvisbara nödlägen.

Till de personer, som under normal tid haft sin utkomst av stenbefraktning,
borde man i första hand överlåta befraktningen när de svåra tiderna kom, och
därtill när staten själv blev den, som skulle bestämma och även ta ansvaret
för de arbetslösa.

Inom kommunerna i norra Bohuslän finnes för närvarande omkring 150
st. mindre fraktfartyg, av dessa ett 00-tal från 40 till 00 ton och de övriga
mellan 00 och 150 ton. Dessa fartyg lia huvudsakligast inköpts och använts
för stenfrakter på in- och utrikes orter. Sedan de nu rådande svårigheterna
drabbat stenindustrien, har även den omständigheten yppat sig, att örn det kan
säljas smärre partier på utlandet, förbehåller sig dessa länder att med egna
båtar få hemföra den köpta stenen.

Det torde framgå av vad bär blivit anfört, att, ett annat förfaringssätt med
hänsyn till rådande förhållanden bör komma i tillämpning vid transporten av
den sten, örn vilken riksdagen i år fattat beslut.

Med stöd av det anförda hemställer jag vördsamt örn kammarens medgivande
att få till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande frågor:

1) Anser herr statsrådet, alt. kungl, väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen vid
befraktningen av statens sten under föregående år handlat på. ett för staten
och de skattetyngda kommunerna i Bohuslän fördelaktigt sätt genom att två ä
tre mäklarfirmor på avlägsna orter erhållit befraktningen och att sådana fartyg
fått ombesörja transporten, som haft stora utsikter till annan befraktning?

21 Har herr statsrådet för avsikt sitt vidtaga åtgärder i syfte att statens
stenbefraktningar under innevarande år i största möjliga utsträckning kom -

Lördagen den 11 maj.

Nr 32.

Interpellation. (Forts.)

ma att överlämnas till behövande skeppsmäklare och skeppare inom de orter,
varifrån stenen skall utlastas och där arbetslösheten är störst?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedskrivning av
statslån till anläggning av Skövde—Axvalls järnväg m. m.;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till militärt
tjänstepensionsreglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1935/1936 till det militära pensionsväsendet m. m. jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till Isig om
ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag örn ändring
i vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 (nr 442);

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätten
för professorn E. H. O. Stensiö; och

nr 208, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 12 andra stycket förordningen den 16 maj 1890 (nr 21
s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m.

§ 23.

Justerades protokollsutdrag.

§ 24.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för professorn
G. Rudberg att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss
tjänstgöring;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för expeditionsvakten
E. O. Cederholm att för uppflyttning i löneklass tillgodoräkna
viss tjänstgöring;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående Karin Gunnelius
överflyttning såsom ämneslärarinna vid samrealskolan i Sunne;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönetursberäkning
för vissa lärare jämte en i ämnet väckt motion;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående småskoleseminarielärarinnan
Sigrid Degermans avlöningsförmåner;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln gjorda framställningar
angående anslag till Patent- och registreringsverket: Avlöningar
m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr lil, i anledning av väckta motioner örn statsbidrag till avlönande av
vissa befattningshavare vid ålderdomshem, sinnessjukanstalter och hem för
kroniskt sjuka;

nr 112, i anledning av väckt motion örn anslag till kurser för utbildning av
vissa hushållerskor;

nr 113, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till förlossningsanstalter; -

Nr 32.

Lördagen den 11 maj.

nr 114, i anledning av väckta motioner örn viss retroaktiv tillämpning av
beslut rörande Linköpings stads placering i dyrortshänseende; och

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för anordnandet av rundradioverksamheten i Sverige jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets memorial, nr 41, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande utskottets betänkande nr 37 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 148 med förslag till förordning örn ändring i vissa delar
av taxeringsförordningen ävensom en i ämnet väckt motion;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckt motion angående lagstiftning till tryggande i
vissa fall av gift kvinnas arbetsanställning;

nr 26, i anledning av väckta motioner rörande ändrade bestämmelser angående
moderskapsunderstöd med mera; och

nr 27^ i anledning av väckt motion örn viss minimiersättning vid invaliditet
i följd av yrkessjukdom, framkallad genom inverkan av stendamm; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av allmän flottled från Färnäsfjärden i Dalälven till
Bottniska viken.

§ 25.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr	Hansson i Rubbestad	under	4 dagar fr. o. m.	den	15	maj,
£	Persson i Tidaholm	£	2	>	£	12	£
£	Blomquist	£	2 »	£	£	13	£
£	Björck i Kristianstad	£	3 »	£	£	12	£
£	Pehrsson i Bramstorp	£	2 >	»	£	12	£
>	Nilsson i Hörby	»	4 »	£	£	12	£
£	Olofsson i Digernäs	»	3 »	£	£	15	£
£	De Geer	£	3 »	>	>	12	£
£	Osberg	>	2	£	£	13	£
£	Lundstedt	»	den 14 maj,
»	Johansson i Bro	£	3 dagar fr. o. m.	den	12	maj,
»	Andersson i Ovanmyra		4 »	>	£	13	£
£	Jonsson i Eskilstuna	£	4 »	£	£	12	£
£	Svensson i Grönvik	£	4 »	£	£	13	»
£	Leffler	>	3 »	£	£	12	£
£	Törnkvist i Karlskrona		3 *	£	£	14	£
>	Andersson i Löbbo	£	4 »	£	£	11	£
£	Johansson i Djursnäs	£	3 >	£	£	14	£
£	Hällgren	£	4 »	»	£	15	£
	Carlström	£	2 »	£	£	12	£
£	Näslund	»	4 »	£	£	12	£
£	Lindmark	£	5 »		£	14	£
>	Andersson i Surahammar	£	3 »	£	»	12	£
£	Andersson i Lindome	£	2 »	£	£	13	!> och
£	Heiding	£	3 »	£	£	13	£

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.44 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

351989