RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1935:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1935. Andra kammaren. Nr 17.

Onsdagen den 6 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 141, angående statsverkets övertagande av staden
brännäs förpliktelser beträffande en icke lagfaren rådman, vilken vid rådhusrättens
i staden upphörande kommer att indragas.

§ 2.

Vidare föredrogs samt remitterades till statsutskottet herr Olssons i Mora
m. fl. pa bordet liggande motion nr 508.

§3.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter andra kammarens fjärde tillfällitra
utskotts utlåtanden nr 2 och 3.

§ 4.

Vid nu skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande, nr 4 i anledning
av väckt motion angående vissa ändringar i lagen örn val till riksdagen
och kommunala vallagen blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bil allen.

§ 5.

Till avgörande företogs härpå konstitutionsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning
av väckt motion örn viss ändring i § 12 riksdagsordningen.

l eii inom andra kammaren av herr Ström m. fl. väckt, till konstitutionsutskottet
hanvisad motion nr 108, hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta
sadan ändring i § 12 riksdagsordningen, att till sådan riksdagsman, som tillika
vore statsråd, nksdagsarvode ej skulle utgå.

Any. viss
ändring i § 12
riksdagsordningen.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade av herrar Bergman, Källman, Borg, Andersson i Igelboda
och L/Uudqvist fogats reservation utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

■*ter„r Ström: Herr talman! Den föreliggande motionen framför ju ingen
ny truga. Redan vid 1932 års riksdag väcktes en liknande motion och när
man behandlade denna i konstitutionsutskottet, ansågs det ju, att denna
fråga var av sadant värde, att man borde inflicka den i den allmänna utredAndra
kammarens protokoll 1085. Nr 17. 1

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. viss ändring i § 12 riksdagsordningen. (Forts.)
ning, som då skulle företagas angående vissa ändringar i riksdagsmannaarvodet.
’ Vid det tillfället avslogs emellertid frågan av första kammaren, medan
förslaget örn en dylik utredning bifölls här i den andra. Nu kunna vi konstatera,
att konstitutionsutskottet har gått på avslag beträffande denna mo tl0Det

heter i slutet av utskottets motivering för detta avslag: »I övrigt hava
några nya synpunkter icke anförts i motiofren för den sa nyligen avgjorda
frågans återupptagande.» Örn det nu icke anförts några nya synpunkter, sa
äro enligt min mening de gamla synpunkterna beträffande detta krav sa stärka,
att man borde taga hänsyn till dem. Nog tycker man, att när statsråden
ha'' en ersättning av staten på respektive 40, 30 och 24 tusen kronor per år
för sitt arbete, de icke därutöver behövde erhålla riksdagsmannaarvode!!, i all
synnerhet som vi påpekat, att de enligt grundlagen icke kunna deltaga i det
riksdagsarbete, som man betecknar som det väsentligaste, nämligen utskottsarbetet.
Nu kanske det är någon, som säger, att det finns andra riksdagsmän,
som icke heller deltaga i utskottsarbetet. Men de äro åtminstone icke enligt
grundlagen förhindrade att deltaga i detta arbete, även örn de äro utestängda
av andra skäl. Detta visar ju, att den tanke, som vi gjort oss till tolk för,
nämligen att man borde begränsa dessa dubbelavlöningar, torde vara riktig.

Nu säger utskottet, att »som utgångspunkt för förslaget åberopas ''kampen
mot dubbelanställningar’», och att denna utgångspunkt skulle vara fullständigt
felaktig. Är man så alldeles säker på det? Vad är det, som är kärnan
i dubbelanställningar? Det är icke det, att vederbörande ha mycket att utföra,
ty man vänder sig icke emot, att personer, som själva vilja arbeta mycket,
'' få göra det, utan det centrala är väl ändå, att de lia betalt från två
olika håll, och i detta fall t. o. m. för samma arbete. Det är detta, som man
reagerar emot, och framför allt i sådana tider, da arbetare och andra av småfolket
fått sin levnadsstandard nedpressad, sina löner sänkta. Då tycker man
åtminstone, att det vore lämpligt att avskaffa dessa dubbelavlöningar. När
vi tidigare motionerat örn att man skulle sänka dessa statsradslöner, som enligt
vår mening äro alldeles för höga, sa bär det funnits sådana, som, samtidigt
som de gått emot denna motion, rekommenderat arbetare ute i landet att taga
lönereduceringar. Arbetare som haft 1,500 eller kanske 2,000 kronors inkomst
per år, dem har man rekommenderat att taga lönereduceringar, medan samtidigt
dessa redaktörer och andra här i riksdagen konsekvent gått emot tanken
på att reducera statsrådsarvodena. Det var därför rätt glädjande, att
man 1932 kunde konstatera, att kammaren här på visst sätt reagerade emot
dessa dubbelavlöningar genom att fordra den omnämnda utredningen.

Nu har emellertid konstitutionsutskottet vänt om. Visserligen finns det en
reservation till utskottsutlatandet, men jag förmodar, att den är tillkommen
mera pro forma. I själva verket är det väl så, att partierna gå in för avslag
på denna fråga. Vi kunna icke vara med örn detta. Detta är ingen stor fråga,
men det är en betydelsefull fråga. I övrigt är det så, att den berör den
högsta ledningen här i landet, och när den högsta ledningen går före med sådana
exempel, kan man icke gärna angripa andra, som godkänna och försvara
dubbelavlöningar.

Det är med utgångspunkt därifrån som vi väckt delina motion för att demonstrera
emot detta system med dubbelavlöningar, och det är med hänsyn till
detta, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till den föreliggande motionen.

Herr Fast: Herr talman! Huvudmotionären i denna fråga Ilar nu själv

framhållit, att det här icke är någon stor fråga, och att det närmast varit

Onsdagen den G mars f. m.

Nr 17.

Ang. viss ändring i § 12 riksdagsordningen. (Forts.)
ett behov att demonstrera, som varit anledningen till motionen och det yrkande,
som han ställde.

Utskottet har för sitt vidkommande sagt ifrån, att själva utgångspunkten i
motionen, nämligen frågan om dubbelanställningar, icke kan vara tillämplig
på det här ifrågavarande området. När man talar örn dubbelanställningar,
brukar det vara pa det sättet, att det är fråga örn att man vid sidan örn ett arbete
också åtager sig arbetsuppgifter, som kunde skapa försörjning åt andra.
Här rör man sig emellertid pa ett område, där det är fråga örn förtroendeplatser,
som icke på detta sätt kunna omhänderhavas av människor, som sakna
sysselsättning. Jag tycker därför, att vi kunna avkoppla dessa argument och
se detta som en fråga örn besparing i statsutgifterna, ty det är enligt min mening
att ställa problemet riktigt.

Anledningen till att åtminstone jag för min del har hamnat på avslagslinjen
är främst den begränsning, som man i denna motion har gjort, då man uteslutande
Ilar hållit sig till statsråden, vilka alltså icke skulle få uppbära arvoden
som riksdagsmän. Men om man vill taga upp hela detta problem till
utredning och belysning, varför skall man då stanna blott vid statsråden och
icke taga med de andra grupper av statstjänare-förtroendeämbetsmän, som
antingen hava hela sina avlöning från staten eller också mycket betydande
delar av denna avlöning orubbad under riksdagstiden? Det finns enligt min
mening ingen anledning att på sätt som skett sätta statsråden i en särskild
klass, utan vill man ha en sådan utredning, så bör man taga upp till utredning
hela det stora problemet.

Nu har ju också riksdagen fattat beslut i denna fråga så pass sent som för
endast ett pär år sedan, och vi hava i utskottsutlåtandet sagt, att några nya
synpunkter icke anförts utöver dem, som redan vid den tidpunkten förelågo.
För egen del skulle jag hava hamnat på utredningslinjen, därest man velat
taga denna vidlyftigare utredning och därmed ställt denna fråga i sitt stora
sammanhang. När man icke gjort detta, finns det ingen anledning att på
det sätt, som motionärerna här föreslå, begära utredning på det här området.
Jag vill erinra örn att det icke bara är statsråden, som icke deltaga i utskottsarbetet.
Det finns ju även andra ledamöter av riksdagen, som icke deltaga i
utskottsarbetet. Och vill man gå på en gradering i fråga örn riksdagsmannaarvodena
med hänsyn till den arbetsinsats, som de olika ledamöterna göra, då
är jag rädd för att man kummer in på en ganska ohållbar linje. Och jag
tror knappast, att det i så fall blir statsråden, som komma i skottgluggen i
första hand, utan det kanske i stället blir andra.
o Då det, herr talman, mke minst med hänsyn till att vi om några ögonblick
få till behandling en fråga, där man kommer att tala örn begränsning av riksdagsdebatterna,
kan vara tillräckligt med det anförda, hemställer jag med
dessa få ord örn bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Inom utskottet har jag anslutit
mig till ett yrkande, som gick ut därpå, att utskottet i år skulle upprepa sitt
förslag örn skrivelse till Kungl. Maj :t i motionens syfte i enlighet med de riktlinjer,
som angåvos i utskottets utlåtande 1932. Då detta yrkande icke vann
majoritet i utskottet, voro vi, som önskade gå fram på denna linje, förhindrade
att reservationsvis framföra något yrkande, då ju detta skulle gått långt
utöver motionens ram. Även motionen synes vara skriven på ett sådant sätt,
att man av rent formella skäl icke kan yrka bifall till denna, därest man
skulle vilja gå motionären till mötes. Jag anser i likhet med den föregående
talaren, att skall detta problem tagas upp till undersökning och övervägande,
så bör detta ske i ett större sammanhang.

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. viss ändring i § 12 riksdagsordningen. (Forts.)

Jag kan, herr talman, under sådana förhållanden för närvarande icke ställa
något yrkande.

Herr Ström: Herr talman! Invändningen att frågan bör upptagas i ett

större sammanhang har man alltid hört, när man framfört ett eller annat
detaljförslag. Men det där större sammanhanget kommer så sällan. Det är
endast en smidig formulering för undanskjutandet av en fråga.. När man icke
vill och icke kan direkt gå emot ett förslag, kommer man alltid med den där
formuleringen, att frågan lämpligen borde upptagas i ett större sammanhang.
Varför behöver denna fråga upptagas i ett större sammanhang? Ja, på den
frågan har man icke fått något svar. Går det icke lika väl pa denna punkt
som på andra att taga detaljfrågorna för sig och ändra beträffande dessa?
Det synes man emellertid nu icke vara pigg på att göra.

Vad sedan beträffar den omständigheten, att jag i motionen angivit, att
kampen mot dubbelanställningar är en aktuell fråga, så är detta icke det
grundläggande för denna motion, utan det grundläggande är ju orättvisan i
att man från statens sida utbetalar dubbelavlöning till dem, som redan
tidigare uppbära en så hög avlöning av staten. Huru kan man tänka
sig, att man skall kunna föra någon kamp emot dubbelavlöningar beträffande
dem, som ha 6,000. 7,000 eller 10,000 kronor om året, när regeringsledamöterna
med sina 24,000, 30,000 och 40,000 kronor uppbära dylika dubbelavlöningar?
Och det är väl ingen, som vill påstå, att de kunna utföra det
arbete, som de eljest i egenskap av riksdagsmän skulle kunna utföra, då de ju
äro förhindrade utföra utskottsarbete och vad därmed sammanhänger.

Någon gradering av arvodena har icke ifrågasatts i denna motion, men det
har hänvisats till dessa faktiska förhållanden. Att det sedan blir en gradering
av arbetet, vem beror det på? Det beror naturligtvis icke på den enskilde riksdagsmannen,
utan det beror ju på partiförhållandena och på det sätt, varpå
nian samverkar för att utestänga vissa riksdagsmän fran utskottsarbete.. Men
vi hava aldrig tänkt, att denna utestängningsprincip, som i och för sig är
felaktig, skulle på något sätt premieras och knäsättas genom att man skulle
gradera arvodena. Den synpunkten har ju heller icke framförts i motionerna
vare sig nu eller tidigare. . .

Då frågan genom en motion framfördes vid 1932 ars riksdag, gick ju, såsom
jag redan nämnt, konstitutionsutskottet in för den linje, som här omtalats. Det
är ju därför rätt förvånansvärt, att utskottets utlåtande nu blivit sådant, som
det här föreligger. Ar det första kammarens avslag 1932, som verkat.. avskräckande,
eller är det någonting annat som gjort, att man icke nu vågat
fullfölja den inställning, som konstitutionsutskottet tidigare haft? Den frågan
kan man ställa sig. , o

Avsikten med den föreliggande motionen är naturligtvis att utåt . väcka
opinion för det orättvisa i dessa dubbelavlöningar. Och då bör man börja med
att peka på de högst uppsatta och där kräva rättelse för att sedan fortsätta
på andra områden.

Efter att ånyo hava erhållit ordet yttrade herr Ström: Herr talman! Enligt
uppgift skulle det möta formella hinder för det yrkande, jag här ^framställt
örn bifall till motionen. Med anledning därav skall jag be att få göra
en liten ändring i detta yrkande. Jag skall be att få ändra det därhän, att
jag yrkar ett tillägg till § 12 riksdagsordningen av följande lydelse: »Till

riksdagsman, som tillika är statsråd, utgår ej arvode.»

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till det av herr Ström

Onsdagen den 6 mars i. m.

Nr 17.

Äng. viss ändring i § 12 riksdagsordningen. (Forts.)
under överläggningen senast framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Ström begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit det av herr Ström under överläggningen
senast framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget konstitutionsutskottets ut- Äng. boranslåtande,
nr 6, i anledning av väckt motion örn viss begränsning av yttrande- n''nQ av
rätten vid sammanträden med riksdagens kamrar. yttranderätten

T . » riksdagens

1 en inom andra kammaren av herr De Geer väckt, till konstitutionsutskot- kamrar.
tet hänvisad motion, nr 12, hade föreslagits, att riksdagen ville besluta införande
av sådana bestämmelser, att riksdagens talmän bemyndigades att till
undvikande av onödigt langa kammardebatter vid behov föreskriva viss tidsbegränsning
för talare, som begärde ordet vid kamrarnas sammanträden.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

. Reservation hade emellertid avgivits av herrar Rahmn, Lindskog och Björck
i Kristianstad, vilka inom utskottet hemställt örn en skrivelse till Kungl.

Majit med begäran om utredning i motionens syfte.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

. Herr De Geer: Herr talman! Konstitutionsutskottet har avstyrkt den motion,
som jag har väckt angående viss tidsbegränsning för talare i riksdagen.

Det förefaller mig emellertid, som om konstitutionsutskottets majoritet i grund
och botten vore något tveksam, därför att utskottet bland annat säger: »Skulle
det oaktat de patalade förhallandena göra sig starkare gällande, torde det böra
tagas i övervägande, örn åtgärder i motionens syfte böra tillrådas.» Dessa
ord ge mig den tanken, att man kanske inom utskottsmajoriteten dock varit
ganska tveksam för att icke säga lutat något åt den åsikt, jag tillåtit mig
här komma fram med.

Jag är mycket tveksam, huru det skulle gått med min motion, om den skulle
ha avgjorts genom en folkomröstning här i landet. Ja, jag kanske icke skall
säga, att jag är tveksam, utan jag anser det ganska troligt, att min motion
da skulle fatt ett annat öde, än vad den nu sannolikt får genom det beslut,
som väl kommer att fattas här i riksdagen i dag. Kanske man invänder, att
svenska folket i allmänhet icke har satt sig synnerligen in i vad frågan gäller,
och att det icke satt sig tillräckligt in i riksdagens arbetssätt. Ja, så är nog

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
också förhållandet. Jag har också tillåtit mig i min motion påpeka, att en
stor del av kritiken på detta område är felaktig och överdriven. Men örn än
kritiken överdrives, så kan det nog icke förnekas, att det ligger något fog
i den kritik, som kommer till synes i den fråga jag berört.

I utskottets utlåtande påpekas, att ända från år 1867 och till nu har icke
i riksdagen kommit upp något förslag i den riktning, som jag nu kommit med.
Då framkom nämligen ett förslag, att ingen talare skulle få yttra sig mer än
två gånger i varje fråga. Riksdagens arbetssätt är i stort sett, mäste man
säga, detsamma nu som vid den nuvarande riksdagsordningens tillkomst. Men
nog har det i alla fall tillkommit en del omständigheter, som kunna ge anledning
till att nu tänka på någon reform, eventuellt en sådan som den, jag här
föreslagit. Är det verkligen så, att den diskussion, som förekommer i riksdagen.
alltid är sådan, som man skulle önska sig? _ Det kan nog finnas anledliing
till en viss kritik, så att man komme till ett tillstånd, som mera närmade
sig det ursprungliga, d. v. s. att man här i kamrarna mera skulle försöka övertyga
varandra, så att icke den kritik hade allt för mycket rätt, som säger,
att allting avgöres i utskotten, och att plena i allmänhet äro mera ett skådespel
utan större betydelse. Jag tillåter mig säga, att det kanske kunde vara
av värde att företaga någon liten självrannsakan och göra en liten undersökning
i protokollen angående sättet för diskussionerna. _ ...

Det har framkastats i en tidning här i landet, en socialdemokratisk tidning
— jag tror det var redaktören för densamma, som vid berörande av min motion
bl. a. framhöll detta — att »herr De Geer har väckt denna motion i ali välmening».
Ja, mina damer och herrar, jag måste säga, örn jag får använda samma
uttryck, den har verkligen tillkommit i all välmening. Min tanke vid motionens
väckande har varit uteslutande att örn möjligt taga ett litet steg för
att förtaga kritiken det mesta av dess berättigande på detta område och försöka
att komma något litet framåt, så att riksdagens anseende på detta område
icke på något sätt skulle behöva utsättas för skada. Jag tillhör dem, son)
äro livligt övertygade örn att det lyckligaste här i landet är att vi matte få
behålla riksdagen, att vi överhuvud matte fa behålla ett parlamentariskt styrelsesätt.
Och när man har den utgångspunkten, så måste det vara följdriktigt,
att man, om man upptäcker något, som man tror på något sätt kan vara till
riksdagens skada, då försöker att i sin ringa man gripa in till rättelse.

Det har också sagts, att denna motion och detta yrkande äro obehövliga,_ ty
riksdagens ledamöter kunna ju själva, sa att säga under hand, rätta till missförhållandena.
De gamla orden, att den största segern är segern över sig själv,
kan man naturligtvis tillämpa här, och örn man tilläventyrs någon gang i sin
iver vill bidraga till att göra en allt för lång debatt, så kunna dessa_ ord vara
tänkvärda. Örn man överhuvud tror på det nuvarande riksdagsskicket, bör
man, som jag tidigare sade, gripa in mot alla förekommande oarter, och jag
tror icke det kan vara riktigt att man låter de fel, som upptäckas, samla sig
på hög, i tanke att konstitutionsutskottet möjligen kommer att senare gripa in.
För mig förefaller det vara riktigare, att örn man är överens örn att här är något
som behöver rättas till, så bör också något göras, innan man kommer allt
för långt fram i tiden. De som önska, att riksdagen skall vara ett verkligt
bålverk emot omstörtande tendenser, borde således utan tvekan sia vakt örn riksdagen
och taga bort även sådana oarter, som kanske för mångå kunna synas
mindre betydande. Örn vi däremot önska oss envälde eller diktatur här i landet,
då bör man naturligtvis bortse från allting, som kan göra riksdagen impopulär,
men örn man icke har den åsikten, vågar jag tro, att det riktiga är att
gripa in utan tvekan.

Nu har man sagt beträffande kritiken emot riksdagens arbetssätt, att de

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Äng. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
långa-, ibland mycket långt utdragna debatterna betyda i kostnadsavseende icke
så värst mycket. Ja, det är nog också riktigt, om man räknar ut direkt vad
det betyder i kostnad per timme, men om man räknar i kostnad för minskat
anseende hos svenska folket på grund av långdragna debatter, tror jag man
räknar fel, örn man icke ingriper.

Bland argumenten emot mitt förslag skall jag tillåta mig beröra några som
jag hört och känner till. Man säger till en början, att örn mitt förslag genomfördes,
skulle det kunna bli ett hinder för den fria yttranderätten. Jag kan
icke för min del tro att detta vore möjligt, så som jag tänkt mig förslaget.
När man säger, att frågorna behöva all möjlig belysning, är det naturligtvis
också riktigt, men jag vågar påstå, att örn en debatt pågått länge och det bleve
tidsbegränsning, exempelvis till 10 minuter, skulle man därigenom icke riskera,
att icke alla frågor skulle få fullständig belysning. Jag tror t. ex. icke —-men det är kanske ett litet långsökt exempel -— örn man ginge tillbaka till den
gamle Demostenes, att denne store vältalare skulle ansett det nödvändigt att
övertyga sina motståndare genom att inlåta sig på ett oerhört långt debatterande.
Det har också i argumenten mot mitt förslag framhållits, att man rent
av skulle anse det fördelaktigt att bibehålla möjligheterna till obstruktion.
Men. mina damer och herrar, det är väl knappast tänkbart, att någon på allvar
kan hava en sådan uppfattning. Man har ju i andra länder sett exempel
på tråkiga följder av sådan obstruktion. Det har vidare sagts, att genom mitt
förslag någonting så orimligt skulle kunna bli en följd, som att remissdebatterna
skulle inskränkas. Något sådant kan naturligtvis knappast tänkas på
fullt allvar, utan jag förmodar kammarens ledamöter söka förstå min tankegång,
att det i allmänhet vid de mera ordinarie långdragna debatterna kan vara
önskvärt med en tidsbegränsning.

Såsom också konstitutionsutskottet framhåller, har i det kommittébetänkande,
som avgavs den 31 oktober 1931, förslag framställts angående vissa ändringar
i riksdagens arbetsformer. Där har nämligen påpekats, att i övriga parlament
finnes i allmänhet en hel del bestämmelser angående inskränkningar i tiden för
talarnas anföranden eller deras sätt att tala. Jag skall tillåta mig taga några
få exempel. I Belgien exempelvis finnes både i senaten och i representantkammaren
den regeln, att en talare får yttra sig endast två gånger; tidsbegränsning
kan också beslutas. I Danmark kan ordföranden föreslå avslutning av sammanträdena.
I England förekommer dels tvångsvis avslutning i vissa fall, dels
beslut i förväg i vissa fall, t. o. m. om avslutning av sessioner. I Frankrike
finnas också liknande bestämmelser. I Förenta staterna finnes också något
liknande; ofta är tiden i förväg bestämd för avslutning. I Nederländerna gäller
detsamma, likaledes i Norge, där det också föreligger förslag bl. a. gående
ut på att presidenten eller tio medlemmar skola kunna föreslå tidsbegränsning.

Då jag skulle utforma min motion och skulle överväga de förslag, som densamma
-borde utmynna i, hade jag några alternativ att överväga. Sålunda
tänkte jag mig först den vägen, att jag skulle föreslå en i lag eller i stadga
för riksdagen bestämd tid för varje talare, men jag övergav detta alternativ såsom
varande i mitt tycke olämpligt i alla avseenden. Det fanns också den
möjligheten att kamrarna skulle själva besluta avslutning, men jag reflekterade
icke heller på detta. Det fanns också möjligheten att överlåta åt kamrarnas
presidier, åt talmän och vice talmän att avgöra huruvida under en debatt
cn viss tidsbegränsning behövde genomföras. Men jag fastnade för det som
jag tycker enklaste och rimligaste, d. v. s. att överlämna åt den fungerande talmannen
att själv bestämma en viss tidsbegränsning, då han fann debatten tendera
att bli allt för lång. Det förefaller mig också av konstitutionsutskottets

Nr 17.

Onsdagen den 0 mars f. m.

Ang. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
betänkande, som örn man i utskottet i princip icke inriktat sig emot själva sättet
för begränsningen, sådan jag tänkt mig den.

Vad skulle det kunna bli för följder, om exempelvis talmannen hade den
makt, som iag tillåtit mig föreslå, att han borde hava? Skulle det kunna bli
någon orätt emot de olika partiernas medlemmar? Nej knappast, örn talmannen
föreskrev ett visst antal minuter, något som exempelvis ofta förekommer
vid mångfaldiga sammanträden av enskild natur. Det skulle bli lika för alla
partier. Skulle man behöva frukta för att herrar talmän skulle bli allt för
stränga och använda sin makt allt för mycket? Nej, jag tror knappast att
man behövde frukta något sådant av så utmärkta och framstående talmän, som
vi alltid haft i den svenska riksdagen. Jag tror, att man med fullständigt
förtroende skulle kunna överlåta den makten åt talmännen, som säkerligen
skulle komma att använda den på ett lämpligt sätt. Men jag föreställer mig,
att enbart detta att talmännen hade den maktbefogenheten, enbart detta hot
skulle antagligen verka begränsande i många fall.

Som jag tidigare sagt och framhållit i min motion, har jag velat i min ringa
mån försöka bidraga till en reform, som skulle syfta till att höja riksdagens
anseende utåt, och jag kan icke förstå, att det kan vara rådligt att ställa sig
tveksam på denna punkt, lika litet som man i andra punkter, där det gäller
höjandet av riksdagsskickets anseende och förtroendet för detsamma, bör dröja
med att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras. Utvecklingen och tidsströmningarna
nu för tiden gå ganska fort, och jag tror icke att det är klokt att med
armarna i kors låta vår riksdagsrepresentation bli sådan, att den kanske en
dag icke kan bli det bålverk, som vi alla önska oss att den skall bli mot ytterlighetsriktningar.
Jag är övertygad om, att bibehållandet av en slagkraftig
riksdag måste vara det effektivaste sättet att lotsa gamla Sverige genom tidens
stormar. Örn man finner en och annan oart, som möjligen för mången kan
befinnas vara mindre väsentlig, så måste nog ändå det riktiga vara, att — örn
jag får taga en liknelse — liksom en klok trädgårdsmästare skära bort de vinskott,
som vuxit fram. Riksdagen måste bibehållas som den bärande ryggraden
i vår samhällskropp, och då jag har denna uppfattning och tror på nödvändigheten
att bibehålla ett kraftigt och gott riksdagsskick, har jag tillåtit
mig att väcka den motion, som nu behandlas av kammaren.

Jag skulle givetvis, herr talman, helst velat yrka bifall till min motion, då
dess genomförande ju skulle verka snabbare, men då jag anser detta gagnlöst,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den avgivna reservationen.

Herr Hallén: Herr talman! En debatt om de långa riksdagsdebatterna bör
om möjligt själv icke vara lång, och icke heller de anföranden, som där hållas.
Jag skall också försöka taga detta ad notam.

Jag vill inledningsvis erkänna, att motionärens motiv äro värda all aktning.
Jag är övertygad örn, att han icke alls vill med sin framstöt ge något
stöd åt det inom vissa suspekta läger lanserade talet om parlamentsledan.
Däremot vill jag sätta ett frågetecken för det betyg han ville ge sitt eget
uppslag genom att förmena, att örn det bleve fråga örn en folkomröstning,
skulle det bli ett annat resultat än det till vilket utskottet har kommit.

Det är onekligen så, att det finns ett visst fog för motionärens klagan över
i onödan utdragna debatter. Vi hava särskilt under senare år haft många
både tråkiga och ledsamma erfarenheter därav, det skall villigt erkännas, och
det var icke så värst länge sedan, som vi hade en debatt på ett par timmar, som
var fullständigt onödig. Jag erinrar hurusom vid slutet av riksdagen i fjol
vi en dag hade en föredragningslista med 70 ä 80 ärenden. Rätt som det var,
kom det före ett anslag rörande Hornborgasjön, som upptog tiden i drygt

Onsdagen den 6 mars f. ni.

Nr 17.

Ang. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
en timme, vilket verkade ganska förvirrande eller hindersamt på den fortsatta
behandlingen. Och ibland förekomma ju här mellan olika grupper uppgörelser,
som äro av den art, att de strängt taget icke höra till riksdagens förhandlingar.
Så nog har motionären rätt i, att ibland bli debatterna uttänjda
med inlägg, som kunna vara ganska ovidkommande för vad som förehaves.
Men att därifrån taga steget till att företaga en begränsning av yttranderätten
hava vi icke ansett tillrådligt. Något sådant missbruk som, låt oss säga, obstruktioner,
likartade med vad som förekommer i den finska riksdagen, kunna
vi ju dock icke säga, att här försiggår.

Vad skulle man då kunna göra för att råda bot mot de missförhållanden,
som ändock finnas? Jag tillåter mig peka på, att de olika riksdagspartierna
böra kunna söka organisera eller rättare åtminstone rationalisera de större
debatterna och gärna utan att använda partipiskan hålla hand över att icke
alltför pratsamma kammarledamöter få breda ut sig i debatterna.

Sedan kommer den ytterst ömtåliga frågan örn våra aktade talmän. Det
är ju mycket mänskligt, om talmännens berömliga månhet örn opartiskheten
skulle kunna betyda en frestelse till att ibland skatta för mycket åt passiviteten.
Det kan lätt tänkas en sådan situation, och det inträffar väl ibland,
att en talare, som i otillbörlig form skrider utanför ämnet, kan bli erinrad
från talmannen örn detta, medan däremot anföranden, som åtminstone i yttre
form äro korrekta, men som gå utanför ämnet, kunna få framföras utan hinder.
Jag säger det, herr talman, därför att det är på samma gång ett erkännande
åt talmännens svåra ställning. Det är icke så lätt att, då man icke
har några maktbefogenheter, kunga gripa in. Det kan också inträffa, att talmannens
befogade erinran till en talare icke alls beaktas av denne. Talmannen
sitter där värnlös, och en talare kanske förklarar helt frankt, att hela
hans utsvävning på ovidkommande vägar, den anser han höra till ämnet. Jag
erkänner därför mer än gärna, att det idre är lätt för en talman ur den synpunkten
att han givetvis är män om sitt anseende att vara opartisk. Örn
han skulle få rätt att begränsa debatten i sin helhet, skulle detta naturligtvis
medföra oerhörda svårigheter för honom, därför att han då lätt kunde få den
skuggan över sig, att han anlade partisynpunkter. Vi måste alla erkänna
den oerhört ömtåliga ställning, som en talman har. Men däremot förmenar
jag, att kammaren nog med jämnmod skulle finna sig i, örn våra talmän
ibland inte bara under hand och enskilt erinrade alltför långrandiga talare
örn vikten av begränsning, utan även öppet direkt ifrån presidiet och till protokollet
uttalade en vädjan till kammaren att söka iakttaga större begränsning.
Det är visserligen möjligt, att sådden i vissa fall folie på hälleberget,
men nog finns det tillräckligt med omdömesgilla medlemmar, som skulle taga
en sådan erinran ad notam. Jag menar alltså, att detta bör vara de vägar,
som man bör gå fram på. Partierna böra söka en smula bättre rationalisera
åtminstone de större diskussionerna, och talmännen böra i högre grad än hittills
göra behövliga erinringar.

Skulle dessa medel icke ha erforderlig verkan, då först men icke förr, bör
riksdagen överväga, örn åtgärder i syfte att kunna, med all opartiskhet, företaga
en begränsning av debatterna, böra komma i fråga.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindskog: Herr talman! Den föregående ärade talaren herr Hallén
började ju med att säga, att det var nödvändigt att i debatten uttrycka sig
kort. Jag förstår, att med den ståndpunkt, han har, var detta av vikt för
honom. För min del är jag i den synnerligen lyckliga belägenheten att in -

Nr 17.

Onsdagen den G mars f. m.

Äng. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
genting riskera genom att tala för länge, ty, om jag etet gör, får man bara
ett nytt bevis på hur lämplig den av herr De Geer väckta motionen är. Jag
är sålunda fullkomligt oförhindrad att fritt ur hjärtat säga vad helst jag
vin.

Här föreligger — det kan man läsa ut ur utskottets utlåtande -— icke
egentligen, som motionären trodde, någon tveksamhet, utan det föreligger
olika meningar. Inom majoriteten av konstitutionsutskottet finns det två
meningar. Den ena är den, att allt är bra som det är. Debatterna äro så förträffliga
här i riksdagens kammare, att det vore synnerligen orätt att önska
någon förändring. Den andra uppfattningen —• det är den, som närmast representeras
av herr Hallén — är, att det visst icke är bra som det är, men
dels är det svårt att ändra och dels är det ännu icke så galet, att man behöver
ändra.

För min del har jag jämte ett par andra reservanter liksom motionären
ställt mig på den ståndpunkten, att jag tror, att det vore ganska lämpligt,
att man redan nu övervägde, hur man skall kunna bota de uppenbara missförhållanden,
som enligt min mening råda.

Det är märkvärdigt med riksdagens arbete. I utskott eller på partimöten
äger det ju rum utomordentligt klarläggande debatter. Det är debatter, som
man lyssnar till med utomordentlig glädje och behållning. Jag försäkrar,
att, örn man på ett partimöte eller i ett utskott är oviss om en fråga, som man
icke satt sig in i tillräckligt, vinner man verkligen genom att lyssna på debatterna
en ståndpunkt, och man får sin egen uppfattning uppklarad i mycket
glädjande mån. Men i riksdagens kamrar är det ofta, som örn det vore
någonting verklighetsfrämmande, något nästan spöklikt över debatterna.
Det står där en herre, i bästa fall omgiven av några trogna, och talar. Resten
av kammaren sitter och pratar eller går ut i korridoren eller äter lunch eller
gör någonting annat nyttigt. Man hör inte på debatten. Detta är något som
är så utomordentligt'' allmänt, så det lönar sig icke att förneka det, mina
herrar! Allmänheten är vittne till vad vi göra här.

Man klandrar riksdagsmedlemmarna därför att de icke höra på debatterna.
Jag anser tvärtom, att ibland är det helt enkelt vår ofrånkomliga skyldighet
mot oss själva att icke höra på debatterna. Sådana kunna de vara!
Dessutom överskrider det den mänskliga hjärnans prestationsförmåga att
sitta timme efter timme och dag efter dag och höra på debatter utan att få
ut något av dem. Här behövs förvisso en självrannsakan och en förbättring.

Herr De Geer har säkerligen rätt i, att allmänna opinionen ute i landet -—•
vi kunna se det i pressen — har den ganska bestämda uppfattningen, att det
icke skulle skada med en ändring. Under de veckor, som nu gått, ha gång
på gång kammarledamöter kommit fram till mig och sagt: Håller detta på,
måste vi ju ändra det hela.

I pressen har sagts åtskilligt både för och emot. En socialdemokratisk
riksdagsman, ledamot av första kammaren, har i en tidning på västkusten uttalat,
att det icke är bra som det är. Särskilt skulle det vara två gamla uvar
i första kammaren, som förstörde debatterna. Han sade, att vi kunna icke finna
oss i denna terror från de åldriga gråhårsmännens sida. Jag för min del
måste säga, att jag protesterar emot, att man gör detta till ett åldersproblem,
ty i andra kammarens debatter finns det både medelålders uvar och unga
uvar, som i lika hög grad fördärva debatterna. Detta kan icke vara nyttigt
för riksdagens anseende. Jag vill bara citera en liberal Stockholmstidning,
som häromdagen talade örn detta gummi elastieum, som man förnimmer i
riksdagens långtrådiga debatter.

Nu säger man — särskilt herr Hallén var inne på den tanken —, att partier -

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Ang. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
na skulle rationalisera debatterna. För min del får jag, herr talman, säga:
Jag skulle mycket önska, att partierna rationaliserade debatterna, men jag
tvivlar på att detta är möjligt. Det går inte, ty här i riksdagen ha vi redan
och komma säkerligen ytterligare att få en del småpartier, som icke låta rationalisera
sig. Det kommer utomparlamentariska insatser in i debatterna.
Man kanske ingenting bättre begär än att förstöra debatterna. Det hjälper
icke med ett rationaliseringsförsök, om det nu överhuvud taget blir iscensatt.

Sedan talade herr Hallén örn den ömtåliga ställning, som talmännen skulle
få genom detta. Ja, det är ju klart, att det blir en ömtålig ställning — jag
medger det öppet och gärna — men det blir väl icke en ömtåligare ställning
för våra talmän i Sverige än den ställning, som talmännen ha i de flesta parlament
i världen. I de allra flesta parlament har det, mina herrar, införts en
begränsning av yttranderätten. Det har lagts framförallt i talmännens händer
att ingripa, då så är nödvändigt.

Herr Hallén sade, att han skulle önska, att talmännen mera ingrepe och
öppet vädjade till talarna att begränsa sig i debatterna. Jag förstår fullkomligt
väl, att våra talmän draga sig för detta. Jag har flera gånger bevittnat,
hur talmannen uppmanat kammarledamöterna eller en viss talare att fatta
sig kort. Härvid har det ofta inträffat, att talmannen fått ett snäsigt och avspisande
svar på sin uppmaning. Man har svarat: Jag talar inte alls för
länge. Jag talar så länge jag vill o. s. v. Sådant kan icke vara angenämt
för en talman att höra. I en stor liberal Stockholmstidning förklarar i dag
den person, som brukar utpekas såsom den store mästaren i långtalighetens
konst i första kammaren, att det är hans ovillkorliga skyldighet emot mänskligheten
— så säger han — att tala så länge, han gör det under obeskrivliga
lidanden, men han är tvungen att göra det. När man har med sådana psyken
att göra, förstå nog herrarna, att det icke går med några rationaliseringar.

Så säger man, att det är synd om talmännen att behöva åtaga sig en så ömtålig
uppgift. Man säger, att de skulle beskyllas för partiskhet. Jag har för
min del ett fullständigt förtroende för våra talmän. Jag tror icke, att de
skulle visa prov på någon partiskhet utan låta varje åsikt komma fram fritt
och öppet. Här är icke meningen att inskränka åsiktsfriheten. Någon barmhärtighet
mot talmännen kan jag icke hysa, ty de äro till för att ordna debatterna
på bästa sätt, och örn det från allmän parlamentarisk synpunkt befinnes
vara nödvändigt att ingripa, få talmännen underkasta sig det. Jag är
övertygad, att talmännen i sitt hjärta icke skulle ha något emot att kunna
sätta makt bakom sina ord, då de önskade begränsa en debatt.

Det har sagts, att det är vår önskan att begränsa yttrandefriheten och att
riksdagsmännens yttrandefrihet icke finge begränsas. För min del protesterar
jag mot detta. Det är varken motionärens eller reservanternas önskan att
begränsa yttrandefriheten. Vi anse, att det tillhör ett fritt demokratiskt samhällsskick,
att varje åsikt skall få fritt utsägas, men vi protestera emot det
hinder för yttrandefriheten, vilket ligger uti det fullständigt onödiga pratande,
som ibland exekveras i riksdagen. Det är den stora risken med detta yttrandeflöde,
att det ofta nog faktiskt förhindrar, att den verkliga debatten
kommer till sin rätt. Det är därför jag för min del tror, att vi med hänsyn
till åsikts- oell yttrandefriheten förr eller senare skola bliva tvungna att slå
in på denna väg. Vad skulle hindra oss här i den svenska riksdagen att gå
samma väg som de flesta parlament slagit in på? I det engelska parlamentet
har talmannen en sådan makt, att det skulle väcka en våldsam proteststorm,
örn vi skulle lägga samma makt i våra talmäns händer. Han har makt att
hoppa över en talare och att giva ordet åt den person, som han anser bäst kunna
föra fram en åsikt från ett visst parti. Vad skulle vi säga, örn man lade en

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Foris.)
sådan rättighet i våra talmäns händer? Det är dock något helt annat och
mindre, som här kräves, nämligen att talmännen skola ha rätt att, då de finna,
att pratet flödar över alla gränser, sätta makt bakom ordet.

Mina herrar, jag skall icke fortsätta längre, Jag vill dock säga, att vi böra
slå vakt örn vår demokrati och vårt parlamentariska statsskick. Det göra vi
bäst genom att vi skaka av oss de oarter, som finnas hos oss själva. Vi skola
icke vara ivriga att reformera på alla andra håll men vara urkonservativa,
när det gäller riksdagens egna arbetsformer.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Anderson i Norrköping och Wallerius.

Herr Lindman: Herr talman! Man borde ju kunna hoppas, att den debatt,
som hålles i detta ämne, skulle bli en mönsterdebatt, där man begränsade sig
till att säga vad som är nödvändigt och ingenting annat. Jag skall också försöka
att inte taga upp saker, som det redan har talats om, men det är ett par
synpunkter jag särskilt ville framhålla.

I tidningsuttalanden har det gjorts anmärkning mot våra talmän. Man kan
icke begära av talmännen, att de gång på gång skola säga till kammarens ledamöter:
Var så snälla och var kortfattade! Var så snälla och håll inte så
långa anföranden! Var god håll eder till ämnet! Man kan icke komma med
en sådan begäran, då talmännen icke ha någon befogenhet att förkorta debatterna.
Jag vet, att talmännen under hand verka ganska mycket härför, men
genom direkta uttalanden i kammaren komma de icke långt. Det har varit
bland det mest pinsamma, jag varit med örn, när talmannen riktat sig till en
talare och sagt, att denne icke höll sig till ämnet, och, som herr Lindskog påpekade,
fått ett svar, som sannerligen icke varit passande. Att största delen
av kammarens ledamöter reagerat emot detta är gott och väl, men det är icke
uppbyggligt, att talmännen skola utsätta sig för någonting sådant, som att
en talare fortsätter, fullkomligt oberörd av talmannens tillsägelse.

Motionären håller sig i sin motivering ganska mycket till vad folket tänker
örn vad som framkommer i riksdagsdebatterna. Vad han säger därom är riktigt.
Jag instämmer i det, men jag skulle starkare än motionären vilja understryka
debatternas betydelse för riksdagsmännen själva.

När jag som ordförande skall leda en förhandling — vilket ju inträffar
vid mångfaldiga tillfällen ■— börjar jag, liksom bruket ju också är här i kammaren,
alltid punktligt, ty jag har aktning för andras tid. Det har man däremot
icke i den svenska riksdagen. Man talar en mängd i onödan. Man gör
sig skyldig till upprepningar. Det gör jag kanske själv ibland, men det ändrar
ju icke saken.

Herr Lindskog talade om parlamentet i England. Jag har många gånger
varit i det engelska underhuset och även i överhuset, men jag håller mig nu
till underhuset. Vet herrarna, att den obeskrivliga aktning, som underhusets
ledamöter ha för talmannen, speakern, är sådan, att alldeles som herr Lindskog
sade —- örn talmannen vidtar en åtgärd, som han har laglig befogenhet
till, skulle ingen tänka på att opponera sig däremot. Det skulle icke falla
någon parlamentsledamot in, vilket parti han än tillhör.

Så går det till i det parlament, som sedan lång tid tillhaka är vårt gamla
mönsterparlament. Men där får man icke stå och läsa från papperet. Örn en
talare läser upp ett långt anförande, som han skrivit på förhand, ropar hela
huset: Till ordningen! Och talaren tvingas att sluta. Talaren får ha ett blad
med anteckningar, men han får icke stå och läsa innantill. Vi riksdagsmän
förbereda ofta ett anförande med stor omsorg. Vi sätta upp det i skrift, och

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Äng. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
sedan ge vi oss icke, förrän vi fått läsa upp allt vad som står på papperet,
även om förut en annan talare sagt samma sak. Ifan borde beflita sig örn att
tala mera fritt, med stöd på sin höjd av en anteckningslapp. Skrivna anföranden
borde i regel icke få förekomma.

I underhuset äro ledamöterna tvungna att sitta på sina platser, när de äro
inne. De få gå till och från sina platser, men när de äro inne i underhuset
skola de sitta på sina platser. Örn någon skulle taga sig för att ställa sig
såsom herrarna stå här nu, skulle hela huset ropa: Till ordningen! Och vederbörande
skulle vara tvungen att gå tillbaka och sätta sig på sin plats. Det
skulle säkerligen vara bra att införa samma ordning här.

(Trots alla bemödanden, som gjorts från talmännens sida, ha vi i våra kammardebatter
varken i det ena eller andra avseendet en riktig ordning, och man
blir mångå gånger ledsen, när man är tvungen åhöra en debatt, som tänjes ut
i det oändliga. Ofta blir det långa debatter i småärenden, som stå först på
föredragningslistan.

Enligt min mening, herr talman, komma vi icke ifrån att göra någonting
åt denna sak. Det kan komma den dag, när något parti här i kammaren försöker
med obstruktion såsom nyligen skett i den finska riksdagen. Då kan
det vara bra att ha förebyggt det i tid. Därför är jag för min del med örn att
försöka skaffa talmännen ökad befogenhet, och därför kommer jag att rösta
för reservationen.

Herr Molander: Herr talman! Det vore ju mycket intressant, örn motionären
och hans vänner ville namnge den eller dem, som tala så förskräckligt
mycket här i kammaren. För min egen del vågar jag tro, att jag tillhör dem
som för det mesta tiga, och som anse, att om man skall begära ordet, skall
man antingen ha varit motionär eller ha deltagit i utskottsbehandlingen av
den föreliggande frågan eller också ha ett alldeles särskilt intresse för densamma.
Nu finner jag emellertid t. ex., att motionären, som står här och pläderar
för en talestid av tio minuter, själv måste använda sig av åtskilligt
längre tid för att rekommendera dessa tio minuter åt andra. Vidare finner
jag, att motionären under sin första riksdag, nämligen år 1933. höll fjorton
anföranden här i kammaren. Så vitt jag kunnat finna, hänförde sig allenast
ett av dessa anföranden till en av honom själv väckt motion. Slutligen finner
jag. att motionären under fjolårets riksdag höll tretton anföranden.

Jag vill nu fråga herr De Geer, vilka de metoder äro, som han anser att
man bör tillgripa, därest var och en av kammarens ledamöter skulle anse sig
^öra halla så manga, sa langa, och jag höll nästan på att säga så omotiverade
anföranden som herr De Geer själv hållit. Jag tror, att örn varje riksdagsman
skulle hålla, fjorton anföranden under varje riksdagssession, skulle vi få stanna
här åtskilligt mycket längre än vi hittills nödgats göra.

. När det nu förhåller sig pa detta sätt beträffande motionären själv, och
.lag skulle tro. också beträffande herr Lindskog liksom även den siste ärade
talaren — ty icke ta viii .de upp den minsta tiden här i kammaren — och då
udden i detta förslag, sa vitt jag kan förstå, är riktad mot kommunisterna,
a''r7_, ?aSOm jaR va* förstår .— man anser tala mycket och länge, får man
icke förbise,
ligen finns det ju bara en grupp, som kallar sig den kommunistiska _ ha

synnerligen få medlemmar. Sillénkommunisterna äro ju endast två stycken,
och skulle dessa Iva prata lika mycket som talare från övriga grupper göra,
skulle det hela bli mycket värre än det i själva verket är. Man får ju dock
ta hänsyn till, att de ha rätt att begära ordet här, och då de nu äro så få i sin

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
grupp, ha de följaktligen synnerligen många frågor att försvara, att intressera
sig för och att beakta här i kammaren.

Jag tror, herr talman, att jag med en något självtagen rätt att representera
dem som merendels icke säga så mycket här i kammaren, kan yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Vougt: Herr talman! Anledningen till att jag begärt ordet är närmast
den, att jag anser, att konstitutionsutskottet i sitt utlåtande gått för
långt i fråga om medgivande i den rikning, som motionären påyrkat. För min
del hade jag velat, att konstitutionsutskottet klart skulle sagt ifrån, att riksdagen
icke har någon som helst anledning att i detta fall följa synnerligen
obetänksamma anvisningar.

Med det anförda har jag icke sagt, att jag anser, att allt är bra som det är,
ty allt mänskligt är ju behäftat med åtskilliga brister; så också riksdagsmännen.
Riksdagen är gud ske lov icke vald ur vältalighetssynpunkt. Hit
har i stället kommit folk från olika delar av landet, personer som äro valda
på grund av sakliga förtjänster, för vilka de gjort sig uppskattade i sina respektive
hemorter. Man får inte begära, att allt som här säges skall vara ett
mästerverk i fråga örn koncentrationens konst. Men så länge riksdagen i stort
sett ger en god och saklig behandling av spörsmålen, finns det icke någon anledning
att hänga upp sig vid den formella sidan av saken. Riksdagen är icke
en plattform för vältalighetsprov utan skall möjliggöra att alla nyanser i
åskådningarna runt örn i vårt långa land komma fram. Jag tror •— såsom
jag redan tillåtit mig säga i skrift — att motionären haft ett uteslutande vällovligt
syfte, men det kan icke hjälpas, att denna motion är en liten eftergift
åt riktningar, som man kan kalla antiparlamentariska, och som på olika sätt
kunna komma det demokratiska samhället till livs. Samma riktning som plägar
kritisera riksdagen, emedan utskottsbehandlingen där tar för stort utrymme,
kritiserar också det myckna och långrandiga talandet i riksdagen.
Man förmenar, att saker och ting avgöras i utskotten, och att behandlingen i
kamrarna är helt och hållet formell. Även örn det nu är så, att utskottsväsendet
intager ett stort utrymme i vårt parlamentariska liv, så sitter ju i varje
utskott, som behandlar en viss fråga, endast ett ringa antal representanter för
kamrarna, och följaktligen måste det föreliggande spörsmålet ventileras, när
det kommer till kamrarna. Jag tror icke, att man rimligen kan göra gällande,
att riksdagsdebatterna tynga ned riksdagsarbetet eller förlänga detsamma på
ett orimligt sätt. Jag skulle i detta sammanhang kunna erinra örn, att vi ännu
icke i år, med undantag för remissdebatten, haft ett enda kvällsplenum, och vi
befinna oss likväl i början av mars. Denna omständighet tyder väl ändå icke
på, att man med fog kan säga, att riksdagsarbetet alltför mycket upptagits av
några långa debatter, vilka en tidning funnit på att kalla »sega som gummi
elasticum». Jag vill icke ge ett lillfinger åt de strävanden, som här framkommit,
och jag måste säga, att man, när man hör de olika talarna yttra sig i
denna sak, icke kan undgå att finna vissa anti- eller sympatier framskymta.
Det har yttrats i en tidning, att det var så obehagligt när debatten fördes på
den yttersta vänsterkanten, när kommunister, socialister och socialdemokrater
förde långa debatter örn saker och ting, som icke intresserade de övriga kammarledamöterna.
Jag har icke anledning att ta representanterna för de socialistiska
eller kommunistiska partierna i försvar. Herr Molander har ju redan
vidrört den punkten. För min del måste jag säga, att vi nog få finna oss uti,
att även talesmän för misshagliga riktningar ta till orda i kammaren, när nu
dessa riktningar överhuvud taget fått in representanter i den svenska riksdagen.
Det är långt ifrån något nöje alla gånger att ta upp strid med en

Onsdagen den G mars f. m.

Nr 17.

Ang. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
meningsriktning, för vilken de demagogiska motiven ofta spela större roll än
de rent sakliga, men detta måste tyvärr göras, och riksdagsarbetet är väl icke
uteslutande ett nöje, utan det är väl också ett arbete.

Här har i detta sammanhang utav herr Lindman nämnts ett ord. Han talade
örn obstruktion. Frågan örn obstruktion sysselsatte verkligen utskottet en
lång stund under debatten örn denna sak. Jag tillät mig därvid säga, vilket
jag tycker kan vara tillåtet att säga även här, att det är omöjligt att med föreskrifter
av formell art förhindra obstruktion. Därest en meningsriktning finner
sig böra föra obstruktionspolitik, tyder detta väl ofta därpå, att något är
sjukt inom den institution, där något sådant förekommit, och det har hänt,
att obstruktionen räddat demokratien, när den varit hårt trängd. En demokrati
som är sund behöver inga skrankor. Är den däremot osund, hjälper
det icke med skrankor. Den allra sämsta vägen skulle vara örn man försökte
få partierna att rationalisera debatterna eller med andra ord, att partierna
skulle skicka fram sina paradtalare, som skulle tala för allmänheten eller rättare
sagt för pressen, ty allmänheten får ju icke reda på mycket av vad som
händer och sker annat än genom pressen. Det tycks nu som örn pressen i detta
fall och av skäl, som jag icke vill ge mig in på, söker driva upp en opinion
och giva stöd åt den framställning, som här är framförd. Jag tror, att pressen
gör bäst uti att försöka informera allmänheten om vad som säges och att
icke se till sin egen bekvämlighet.

Trots, herr talman, att jag anser, att konstitutionsutskottets utlåtande går
ett steg för långt i eftergift, ber jag att få yrka bifall till detsamma sådant
det nu föreligger.

I detta anförande instämde herrar Törnkvist i Karlskrona och Magnusson
i Kalmar, fru Nordgren samt herrar Erlander, Osberg, Hansson i Trollhättan,
Olsson i Mellerud, Hansson i Rubbestad, Norling, Anderson i Råstock, Gustavson
i Västerås, Olsson i Mora, Ericsson i Sörsjön, Englund, Lovén och Svensson
i Landskrona.

Herr Carlström: Herr talman! Om jag hade den ringaste tro på, att en utredning
i denna sak skulle leda till något resultat, skulle jag icke ha något
emot att instämma med reservanterna. Men vi ha ju en tämligen lång erfarenhet
av hur det går, när vi sätta till utredningar, som syfta till att riksdagen
skall reformera sig själv. Vi ha ju flera exempel på, hur dåligt det
gått hittills i det avseendet, och jag tror, att det skulle gå lika dåligt i detta
fall, örn man nu skulle ställa till med en utredning.

Jag skall gärna erkänna att man, då man hör vissa debatter här i riksdagen,
därvid man inom de olika partierna försöker komma åt varandra utan att
egentligen röra vid själva sakfrågan, blir ganska uttråkad. Men då har man
ju den möjligheten, som jag tycker skulle kunna organiseras bättre inom de
olika partierna, nämligen att man går ut ur kammaren, något som jag tror i
det långa loppet kunde verka en smula svalkande på vederbörande talares
lust att fortsätta.

Det var emellertid närmast herr Lindskogs framhållande av, att den allmänna
opinionen och särskilt pressen fastslagit, att det är alldeles uppåt väggarna
med det myckna talandet här i riksdagen, som föranledde mig begära
ordet. Denna anmärkning kan ju vara nog så sann, men jag tror likväl, att
örn man skulle ställa till med den folkomröstning, som den ärade motionären
här var inne på, densamma icke skulle gå i den riktning, som motionären
tycktes förutsätta. Jag har för min del aldrig kunnat förmärka, att någon
riksdagsman fått stanna hemma därför att han varit en flitig talare. Tvärtom

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
hör man ofta ute i bygderna, då man träffar folk och resonerar örn riksdagsarbetet,
att den och den hörs aldrig i riksdagen, så vad har han där att göra?
Detta är också ett utslag av den allmänna opinionen, som man inte utan vidare
får förbigå. Varje år utges ju i tidningarna en redogörelse över riksdagens
»flitigaste talare», en förteckning som jag förmodar folk studerar och bedömer
vederbörandes duglighet efter.

Men vidare: skall man kunna lyckas genomföra bestämmelser i den riktning
motionären här föreslagit? Herr Lindskog tyckte icke det var synd örn talmännen,
men själv måste jag säga, att en befogenhet av den art som här är
föreslagen, skulle vara den svåraste en talman överhuvud taget skulle kunna
få sig anförtrodd. Vi behöva bara tänka på den fråga, som herr Hallén var
inne på, eller frågan om Hornborgasjön. Herr Hallén tyckte, att debatten
i den frågan var alldeles onödig. Ja, det kan ju så förefalla den, som icke
känner till dessa människors lidanden, som drabbades av det företaget, men
själva ansågo de måhända denna debatt viktigare än de debatter, som herr
Hallén från sina utgångspunkter anser viktiga. Motionären sade vidare, att
det varit ifrågasatt att ingen talare skulle få hålla mer än två anföranden.
Jag vet nu inte, örn han därmed avsåg två anföranden under varje riksdagsmans
livstid, två anföranden under varje riksdag eller två anföranden i varje
fråga. Det är emellertid klart, att örn varje riksdagsman icke skulle få hålla
mer än två anföranden, så skulle detta leda till mycket tråkiga konsekvenser.
Jag är för min del överens med dem, som anse, att här behövs självrannsakan,
och liksom herr Lindskog, fastän jag icke talar så mycket som han, anser jag,
att man bör känna en viss bävan för att ta till orda. Har man emellertid behov
av att säga något, bör man göra det, ty det kan betyda en förlust, att man icke
säger sin mening.

Jag vill med det sagda ha framhållit, att jag gärna ser, att vi inskränka på
talandet och motionerandet också för resten, ty det är de många motionerna,
som ge mången av oss anledning att stiga upp och tala här, även om det bara
är fråga örn ett »begravningstal». Men det kan ju också hända, att man väcker
en motion just för att få tala över densamma. Kunna vi emellertid icke
själva iakttaga en viss måttfullhet, tror jag icke, att man genom en utredning
skall kunna vinna det syfte, som man härvidlag vill nå.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Flyg: Herr talman! Det som gav mig anledning begära ordet i denna
debatt var egentligen herr Lindskogs yttrande. Han underströk, att vad vi
måste göra det är att slå vakt örn demokratien och parlamentarismen. Motionären,
som här i talarstolen öppnade debatten, säger för sin del, att han tillhör
dem, som hoppas på. att vi skola få behålla ett parlamentariskt styrelsesätt.
[Vi kunna sålunda säga, att bägge dessa talare vittnat om, att motivet till
deras inställning till den fråga, som här behandlats, är oron för att demokratien
eller parlamentarismen skall förintas och viljan att värna och skydda
densamma.

Vilken är den slutsats som vi, herr talman, kunna dra av detta resonemang?
Jo, den att vad vi här hålla på att tala örn, nämligen herr De Geers motion,
är ett utslag av den tidens sjukdom, som man mycket diskuterar just nu, och
som heter demokratiens kris. Herr Lindskog hävdar nu, att denna kris skall
man kunna undkomma genom att vidtaga vissa restriktiva åtgärder enligt
hans recept. Herr De Geer å sin sida förmenar, att om man blott genomför
en begränsning i tiden för anförandena, skall demokratien kunna räddas. Jag
måste för min del säga, att jag anser båda dessa vägar, båda dessa recept i
sig ingenting annat innebära än ett försök att avhjälpa ett ont genom att av -

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Äng. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Furts.)
skaffa det som drabbats av samma onda. Detta i sin tur står i full överensstämmelse
med många andra åtgärder, som jag nu inte skall gå in på, men
som vidtagits under de senaste åren, åtgärder, vilka avse att beskära den demokratiska
ordningen i det ögonblick den så att säga börjar komma fram till
sin blomning, då den verkligen börjar bli bred och folklig.

Jag är fullt medveten örn existensen av det intresse, som finnes inom det
parti herr Lindskog representerar och som går ut på att vilja vidtaga sådana
åtgärder, som han antydde, och jag konstaterar, att i den mån herr De Geer
representerar bondeförbundet ■— som väl är det ena regeringspartiet — detta
parti står sida vid sida med högern — låt vara något olika inriktat i fråga
örn de metoder, som man menar sig böra använda, men som dock gå ut på åtgärder,
som i realiteten äro riktade mot demokratien och icke emot det onda,
som drabbat den demokratiska ordningen. Herr Lindskog säger sig förmena,
att det ibland är vår ofrånkomliga plikt att icke höra på debatterna, och representanten
för folkpartiet, herr Carlström, förklarar, att han anser, att man
ibland bör gå ut, när någon viss talare uppträder här. Ja, är det icke ett
underbart recept till stärkandet av demokratiens anseende, att när en talare
här har en avvikande mening, när han hävdar en oppositionell inställning och
gör detta från sin utgångspunkt av hela sin övertygelse, då skola folkpartiets
och högerns representanter gå ut ur kammaren? Ja, i regel bruka ju även
representanterna för övriga partier så handla och så göra. Jag kan nu för
min del säga, att denna underbara metod också skulle kunna tillämpas från
de oppositionella partiernas sida, nämligen att man för att bättre kunna förstå
varandra icke skall lyssna till varandra. Örn jag nu tänker på herr Carlström,
vore denna metod icke någon större olycka, ty jag måste säga, att
hellre talar jag till herr Carlströms tomma stol, än jag talar till herr Carlström
själv.

Sedan skulle jag vilja fästa uppmärksamheten vid, att den ene talesmannen
för det socialdemokratiska partiet — jag vet nu icke, örn han talade mest på
utskottets vägnar eller huvudsakligast på den socialdemokratiska gruppens
vägnar — nämligen herr Hallén, fann motionärens motiv värda all aktning.
Hed detta uttalande kunna vi säga, att buketten är färdigknuten. Samtliga
dessa talare äro således vänner av restriktiva åtgärder. Jag å min sida, herr
talman, hävdar, att problemet ligger till på detta sätt: antingen en parlamentarisk
demokratisk ordning men i hela den utsträckning, som detta begrepp
förutsätter, eller också motsatsen. Endast dessa två alternativ finnas. Med
dessa tvenne spörsmål brottas vår tid, och mellan dessa tvenne alternativ ha
vi att välja. Jag.för min del säger — även örn man tvivlar på, att jag i
detta fall talar ärligt — att vi för vår del hävda, att det i dag gäller att till
varje pris värna örn de demokratiska rättigheterna så väl inom riksdagens
kamrar som utanför desamma, rättigheter, vilka man nu vill beskära. Detta
är något, som man kunnat lära av utvecklingen under den gångna tiden.

Sedan, herr talman, ett ord till herr Lindman. Han talade om obstruktion,
en sak som sedan berörts av en annan talare. Jag vill rekommendera herr
Lindman ali studera ett land på andra sidan Bottenhavet, ett land med vilket
han har intimare förbindelser än jag. Vilka voro de som där nyligen kämpade
för demokrati och parlamentarism med obstruktionens vapen? Jo, det
var herr Lindmans meningsfränder. I det landet har demokratien utvecklat
sig därhän, att någon opposition överhuvud taget icke får existera inom
den lagstiftande församlingen.

Till sist, herr talman, ett ord till herr Lindskog. Herr Lindskog talade
mycket hånfullt örn en representant i första kammaren. Jag förmodar, att vi
alla äro medvetna därom, att han med sina ord asyftade gamle borgmästare

Andra kammarens protokoll 1936. Nr 17. 2

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
Lindhagen. Det är icke min sak, herr talman, att här föra någon som helst
talan för herr Lindhagen. Jag har icke gjort det tidigare, och det är andras
sak mer än min att göra det i denna kammare. Jag vill emellertid bara säga,
att han är en i Sveriges parlament, som sagt fler sannningar i sina anföranden
och som mer varit i kontakt med stämningar och strömningar bland folkets
djupa lager än någonsin herr Lindskog under hela sin parlamentariska verksamhet.

Herr Lundstedt: Herr talman! Liksom herr Vougt anser jag, att en inom
partierna åstadkommen rationalisering av talartiden i debatterna skulle vara
synnerligen olämplig. Men jag kan å andra sidan icke instämma med honom
däri, att jag icke ens vill räcka ett lillfinger åt de tendenser, som det här bifråga
örn.

Jag gillar icke detaljerna i det förslag som framställts av motionären, men
jag kan inte komma ifrån, att läget, sådant som det är, icke är tillfredsställande.
Jag behöver ju endast erinra örn, att en timmes fåfängt tal i denna kammare
kan betyda ett bortslösande av 230 timmars mer eller mindre kompetent arbetskraft
inom skilda yrken. Om överhuvud taget någonting i frågan kan
åstadkommas finner jag vara synnerligen tveksamt. Men om det icke a priori
är otänkbart, att något, som kommer att accepteras av majoriteten i kammaren,
kail åstadkommas, vet jag inte, varför man skulle motsätta sig en utredning.

Herr talman! Jag vill demonstrera min ståndpunkt genom att endast helt
kort säga tre ord: bifall till reservationen!

Herr Hallén: Herr talman! Herr Carlström yttrade något örn Hornborgasjön.
Ja, det var jag som först tillät mig anföra denna fråga såsom exempel
på hur man med en oproportionell uttänjning av en debatt kan inverka hindersamt
på behandlingen av de följande ärendena. Herr Carlström förklarade
emellertid, att även örn jag icke ansåg den ifrågavarande debatten nödvändig,
så kanske de som fått lida av alla de långvariga stridigheterna kring
den sjöns stränder hade intresse av debatten. Jag vill därför påpeka, att
inga västgötar voro uppe i den diskussionen i fjol utan endast representanter
från Göteborg, som väl hade andra intressen i frågan.

Jag begärde närmast ordet med anledning av min ärade vän herr Vougts
anförande. Jag vill gärna understryka en huvudtanke som han där ville betona,
nämligen att man inte skall försöka spela ut den här frågan i partipolitiskt
syfte och mena, att det är någon viss politisk riktning, som utav
ena eller andra skälet genom sin mångordighet förrycker det parlamentariska
arbetet i kamrarna. På den punkten ger jag herr Vougt alldeles rätt, då
lian inlägger en gensaga mot ett sådant påstående. Det ansvar, som därvidlag
påvilar oss, få vi nog bära tämligen jämnt fördelat mellan riksdagens
olika partier.

Jag vill emellertid inlägga en liten gensaga mot två synpunkter, som herr
Vougt framförde. Den ena gäller tanken på obstruktion, som han vidrörde,
varvid han gjorde gällande, att det kunde tänkas förhållanden, varunder inte
minst en för sitt liv kämpande demokrati kunde behöva begagna sig av obstruktionens
vapen. Jag tillåter mig lia en helt annan uppfattning. Den dag
det gått så långt, att en demokrati så att säga med konstlade medel måste
försöka avvärja någonting och tillgriper obstruktionen, då är steget inte långt
till att de parlamentariska arbetsformerna hålla på att komma ur kraft.

Den andra synpunkten herr Vougt framhöll var att det är ganska riskabelt
att rekommendera en »rationalisering» av debatterna, då partiledningarna

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Äng. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
släppa fram sina s. k. paradhästar för att avlägga något slags vältalighetsprov
inför kammaren och allmänheten. Ja, det är mycket riktigt, men man
kan ju tänka sig en rationalisering av debatterna på annat sätt, nämligen
sa, att man från den ansvariga politiska ledningen inom varje läger försöker
se till att överläggningarna i kamrarna präglas av större koncentration och
saklighet. Den sortens rationalisering förmodar jag att vi alla inom samtliga
partier skulle hälsa med synnerlig tillfredsställelse.

Jag vill sluta, herr talman, med att nämna — det är nog ingen indiskretion
— att den förstärkta talmanskonferensen i dag behandlat denna fråga.
(Jin man frånser herr Lindman, fingo vi det intrycket, att hela denna ganska
stora konferens vänder sig emot tanken på att här vidtaga några lagändringar.
Kammaren skall besinna, att detta förslag avser en ändring av grundlagen.
Det är inga smasaker såsom att bara företa någon ändring i de parlamentariska
föreskrifterna. Vi mäste faktiskt skrida till en ändring av gällande
grundlag. Och aärför menade konferensen — som jag tycker med allt
~~ ätt i så fall måste läget först ha blivit betydligt allvarligare än nu
är, fallet, för att man skulle kunna begära ens en utredning, då det här är
örn ett sa allvarligt steg. Jag kan också nämna, att man inom denna
förstärkta talmanskonferens övervägde möjligheten av att vid en fortsatt debatt,
då man skulle ta upp denna fråga, möjligen kunna enas örn att till kammaren
och dess olika ledamöter överlämna någon promemoria, som lämnade
bättre anvisningar örn huru man genom inbördes bättre disciplin och rationalisering
av vara anföranden skulle kunna nå ett bättre resultat.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Flera av de talare som här uppträtt
emot mottonen och kritiserat den ha, såvitt jag kunnat finna, lagt in i
den ett innehåll, som icke finnes där.

De lia sålunda antytt, att det här skulle vara meningen att redan från
början inskränka debatterna och förkorta talartiden. Något sådant är alls
icke ifrågasatt. Det är att rita hin pa väggen för att piska honom, när man
ger ett sådant innehåll åt motionen eller reservationen. Det är icke tal örn
att förkorta annat än de långt uttänjda debatterna — vi lia ju alla varit
med örn debatter, som varit uttänjda ända till olidlighet. Vid dessa tillfällen
hade det ur alla synpunkter varit önskvärt, att talmannen haft den befogenhet,
som motionären vill att han skulle ha, nämligen att kunna inskränka dylika
uttänjda debatter. Jag betonar än en gang: det är inte fråga örn annat än
att åstadkomma en inskränkning av dessa långa debatter. Jag tror, att talmannen
mycket sällan skulle behöva tillgripa detta enligt min mening mycket
nödvändiga korrektiv. Man finner i utskottsmajoritetens motivering, att talmannen
redan nu kan vädja till kammaren och talarna, men vi veta mycket
väl, vilken effekt denna vädjan har; den har ingen effekt alls. Men örn talmannen
kan säga, att örn ni inte begränsa edra anföranden, tillgriper jag
den makt jag enligt grundlagen har att begränsa talartiden, tror jag, att blotta
lotet härom skulle vara tillräckligt för att debatten skulle kunna hållas inom
begränsad tid. Detta är allt vad det här gäller. Det är inte fråga örn den
stora sak, som så mångå talare här velat göra den till, då man till och med
gatt sa långt, att man påstått, att vi velat inskränka yttrandefriheten. Någon
sadan tanke kan jag icke finna i motionen, och så vitt jag vet finns den inte
holler hos reservanterna. Det är alldeles oriktigt att lägga en sådan innebörd
i vad motionären eller reservanterna åsyfta.

^]err Carlström yttrade, att han tyckte det skulle vara synd om talmannen,
oni han fingly denna befogenhet. Jag undrar örn herr Carlström efter ett studium
av förhållandena i de länders parlament, där talmannen redan har sådan

Nr 17.

Onsdagen deri 6 mars f. m.

Äng. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
befogenhet, skulle kunna anse, att det finns någon anledning att beklaga honom.
Jag tror inte det. Där går det ganska lätt och bra, och denna anordning
är för vederbörande en så naturlig sak, att jag inte tror det finns någon
som helst tanke på att avskaffa densamma. Jag måste snarare säga, att det
är mera synd örn en talman som inte har makt än örn en som har makt att
leda debatterna så, att de inte flyta ut över alla bräddar.

Herr Molander hade ett anförande här, som efter mm mening var av den innebörd
och beskaffenhet, att han med detsamma gav synnerligen starka skäl
för motionen. Han vände sig emot motionären och sade, att han redan under
sin första riksdag hållit alldeles för många och långa tal. När vi debatterade
denna sak i utskottet, var det en av utskottets ledamöter, en mycket god vän,
som jag sätter mycket stort värde på, sop riktade alldeles samma beskyllning
mot mig. Jag svarade då: Ja, det är ju bara ytterligare ett skäl för motio nen!

Av vad herr Molander sagt framgår icke, att motionären förebragt någonting,
som skulle motsäga motionen. Tvärtom borde herr Molanders yttrande
vara ett stöd för motionen. Jag tycker vidare, att herr Molander är en smula
inkonsekvent. Då han talade örn kommunisterna sade^han: Visst skola de lia
sin yttranderätt. Men skulle da icke motionären också kunna lia yttranderätt
även vid sin första riksdag? Jag tycker det skulle vara lämpligt att behandla

alla lika. „ . .

Herr Vougt förklarade, att en sund demokrati icke behöver några skrankor
— så tror jag orden folio — och är den osund, hjälper ingenting. Jag har
mycket stor respekt för herr Vougts auktoritet, och när jag nu bemöter honom,
hänvisar jag till en auktoritet, som kanske skulle kunna sägas vara jämbördig,
nämligen den engelske utrikesministern sir John Simon, som för ett pär dagar
sedan höll ett mycket uppmärksammat tal i Paris, på anhållan av och anordnat
av tidningen »Le Temps», som jag vet att herr Vougt läser med lika stort
intresse som jag brukar göra. Den engelske utrikesministern sysselsatte sig
i detta tal med den engelska parlamentarismen. _ Vi veta ju att England är
parlamentarismens moderland, det land som varit exemplet i detta avseende
och som nian i alla länder, där man har parlamentariskt styrelsesätt, försöker
efterlikna så gott man kan. Sinion yttrade många intressanta saker i detta
sitt föredrag, som är mycket läsvärt, men jag skall här huvudsakligen halla
mig till vad han säger örn talmannen. . .

Han framhåller som något väsentligt i hela det engelska parlamentariska
systemet, något som i varje fall här är av allra största vikt, nämligen just
talmannens, »speakerns», ställning. Denne har utomordentligt stor auktoritet
och makt att leda debatterna i kammaren. Simon säger, att han varit med
trettio år och icke kan erinra sig att speakern mer än en enda gång varit nödsakad
avbryta sammanträdet. Detta säges inför fransk publik, som är van
vid att talmannen gång på gång måste avbryta sammanträdena. Föredragshållaren
tillägger, att talmannen inte ens äger en ringklocka. Det har ju inte
vår talman heller, men en president i franska deputeradekammaren, som inte
har en klocka, är en vapenlös man; han måste mycket ofta ringa i klockan.
Sir John Simon säger i fortsättningen, att den omständigheten att parlamentarismen
fungerar så bra i England kanhända beror pa flegman och kallsinnet
hos engelsmännen. Emellertid finns även en annan anledning, och det är
den, att talmannen är i så hög grad respekterad. Som exempel härpå omtalar
han, att så fort talmannen reser sig, sätter sig hela huset. Och nan tillägger:
»Att huset sätter sig är en början till vishet.» Den här lilla lustigheten är
avsedd för en fransk publik, ty i franska parlamentet inverkar det inte det
minsta vid upprörda tillfällen, örn talmannen reser sig upp och viftar med sin
käpp aldrig så mycket, kammaren är lika upprörd ända.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Äng. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)

Till sist gör sir Jolin Simon en sammanfattning av vad lian velat säga och
betonar, att det väsentliga i det parlamentariska livet är traditionen. Det är
den som byggt upp parlamentarismen i England, och den är icke någonting,
som man utan vidare kan exportera till andra länder. För att förtydliga
detta förhållande berättar han en liten anekdot. Det kom en amerikan till
Oxford, säde han, som där fick se en utomordentligt välvårdad gräsmatta. Han
blev mycket intresserad av denna gräsmatta och bad att få tala med trädgårdsmästaren.
Amerikanen ville ha reda på hur denne bar sig åt med gräsmattan.
Trädgårdsmästaren sade da: Det är en ganska enkel sak. Jag skaffar goda
frön, dem sår jag, och så växer gräset. Sedan använder jag välten och gräsklippningsmaskinen
med vissa mellanrum — så där en 200 ä 300 år. Det är
alltihop.

Vad ville nu Sinion säga med detta? Jo, han ville säga, att friheten också
behöver sin tukt och ans. Det är på det sättet med den mänskliga naturen,
det kan inte hjälpas. Vad man nu här begär är ingenting annat än att denna
tukt och ans skall tillgripas, när debatterna bli olidligt långa. Det är allt vad
man begärt, och ett dylikt system förekommer i andra länder, exempelvis i
vårt grannland Norge och fungerar där, så vitt man kan se, på ett synnerligen
tillfredsställande sätt. Jag anser att de erfarenheter vi ha i kammaren visa,
att en sådan reform är behövlig, och jag har all anledning befara, att erfarenheterna
framdeles ännu mera komma att understryka detta behov.

Herr talman! Jag har biträtt reservationen, och därför ber jag nu att få
instämma i herr Lindskogs yrkande, som innebär förslag örn att kammaren
skulle avlåta en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning i motionens
syfte.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Det är nied icke ringa intresse
jag åhört denna debatt örn debatter, och jag undrar, hur det skulle ha gått, om
vad man nu föreslagit här hade tillämpats i fråga örn alla upprepningar. Vid
vilken tidpunkt under denna debatt skulle i själva verket herr talmannen ha
nödgats ingripa? Ty det har inte på en rätt lång stund sagts något egentligt
nytt; Jag är således själv ett synnerligen talande exempel, då jag nu ber att
få säga några ord. Jag skulle helt säkert ha förvägrats detta, om den avsedda
anordningen nu vore i kraft, då jag knappast har något nytt att tilllägga
utöver vad som redan sagts. Likväl har jag en känsla utav att jag inte
vill bli berövad den. yttranderätt, som enligt 52 § regeringsformen dock tillkommer
en svensk riksdagsman. Att det blir en upprepning av vad som tidigare
yttrats är sålunda antagligt, ty jag tror att ämnet är utdebatterat. Men
varför skulle denna, fria yttranderätt vara förmenad en ledamot, som vill lägga
fram en synpunkt i detta fall, där han intar en ståndpunkt, som är motsatt
hans meningsfränders som redan yttrat sig i ärendet?

Jag har inom utskottet gatt med på det förslag som nu framlägges.

Jag skall endast uttala min förvåning över att det med sådan bestämdhet
sagts, att det här inte är fråga om att begränsa yttrandefriheten. I sådant
fall skulle vi inte vilja vara med om saken, säger man. Hur kan det vara
möjligt att se denna sak så? Det bleve ju dock i verkligheten ett begränsande
av yttrandefriheten.

Den föreslagna anordningen är visserligen avsedd att tillgripas emot demagogiska
anföranden och emot onödiga upprepningar, men den kunde också komma
till^användning emot mycket behövliga och i sak goda inlägg. Ty här är
icke fråga örn en uppvisning i retorik. Här finnas många, icke minst nykomna,
som ännu icke lärt sig den koncentrationens konst, som vi allesamman ha
så svårt att lära oss, och som kanske ha sitt särskilda bygdeintresse att kämpa

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
för, vilket väl kan motivera upprepningen. Därför är det icke nyttigt att begränsa
yttrandefriheten. Detta gäller icke ett parti eller en åskådning utan
alla. Jag vill inte vara med örn att begränsa yttrandefriheten. Under 500 år
ha vi haft yttrandefrihet i detta land, befästad i riksdagen, liksom fordom på
tinget, och jag vill inte vara med örn att fira minnet genom att begränsa den.

En annan synpunkt, som för mig är mycket betydande, är den, att jag inte
tror på effektiviteten av det förslag som här är framställt. Jag har den bestämda
meningen att det här liksom överallt annorstädes ute i livet icke är
fråga örn formerna i första hand utan att det är fråga örn människorna.
Jag är viss örn att den maning vi nu ha fått •— jag tar den
till mig för självrannsakan — till självtukt, till behärskning och till
noggrann förberedelse har varit till nytta, icke minst som en påminnelse örn att
man inte skall stiga upp och prata, då man ingenting har att säga, och då
orsaken blott är den, att man vill, att det skall synas hemma att man har talat.
Vi behöva nog självrannsakan — jag upprepar det — och jag hoppas att denna
debatt såväl som motionen skall lia fått ge ett bidrag till denna självrannsakan.

Jag vill inte heller vara med örn — och därvid kommer jag tillbaka till vad
som tidigare yttrats från ett par håll — att sätta kammarens talman i en sadan
situation, som eventuellt här skulle komma i fråga. Med alla hänsyn till
de olika partierna och till de ledande inom partierna kan den situationen bli
besvärlig nog. Det finns ingen möjlighet för mig att få ett svar från vår talman
i detta fall, men jag tror, att talmannen skulle betacka sig för detta, ty
i verkligheten bleve talmannen strykpojken för allt, som man inte tyckte, örn
i kammaren och i dess förhandlingar. Arrangemanget i fråga skulle icke
heller föra med sig något förstärkande av talmannens ställning eller öka hans
anseende utan snarare tvärtom. Så bleve det enligt min mening i praktiken,
och något sådant vill jag inte biträda.

Och allra sist, herr talman: om arrangemanget också lyckades, tror någon
av herrarna, att man skulle ge riksdagen ett större anseende därigenom, riksdagen
som — såsom en ärad talare här sade — skulle vara »ett bålverk»
mot det som är nedbrytande i tiden? Jag tror det inte. Ty det är andra faktorer,
som bidragit till att riksdagen kanske i viss mån icke har det anseende
som den, framför allt på grund av dess arbetsamhet, förtjänade. Man har ju
från olika håll ute i landet gjort allt för att riva ned. aktningen för riksdagsmännen
och deras arbete; jag hänvisar till pressen i de olika fraktionerna.
Riksdagens anseende hänger icke på om talmannen får utvidgad rätt att taga
ordet ifrån någon talare och begränsa debatten, det hänger på värdet av det
arbete, som här utföres i uppriktighet och ärlighet till fosterlandets gagn.
Därpå beror det ytterst och icke på några formella bestämmelser och deras
tillämpning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Månsson: Jag är egentligen förekommen av herr Pehrsson i. Göte borg,

men, herr talman, när vi en gång behandlade utrikesstaten här i riksdagen,
var det en representant som sade: »Herr talman, jag ser en valman på
läktaren, så jag skall be att få säga några ord.» Jag säger ungefär detsamma.
Jag har här gjort några anteckningar och ber nu örn ursäkt för att jag
tar till orda, ehuru jag är förekommen av herr Pehrsson.

Skall man draga fram mycket gamla synder, så är ingen större sjudare i
kammaren än jag, det är ju allmänt bekant. När jag var nykommen här i
riksdagen, uppfattade jag denna kammare som nationens krater, varur allt
missnöje skulle välla fram. De som voro med då, det var så tidigt som 1912,

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Ang. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
1913 o. s. v., minnas nog hur långa debatterna voro den tiden. Vi brukade
ibland dra ifrån draperierna i plenisalen och öppna dörrarna, och då sken
den uppgående solen in på talmannen. Det var ett omtyckt nöje på den tiden.
Då var det aldrig så mycket skrik örn att debatterna voro långa fastän
de slutade vid 4—5-tiden på söndagsmorgnarna. Det var den gången då vi
debatterade^tullar och vissa skatter och då vi stredo örn pansarbåtar och undervattensbåtar
och mångahanda andra ting, som de nog minnas, som voro
med på den tiden. Men det egendomliga med debatterna var, att det fanns
inga underfundigheter i dem. Vi gingo löst på varandra med all kraft och
den, som satt på läktaren, skulle kunnat tro, att vi där nere i kammaren voro
personliga dödsfiender. Men just vi, som slogos allra värst med varandra.
voro de bästa vänner. Den ena gruppen höll fast vid sina gamla privilegier.
Man ville ha sina tullar, sina indirekta skatter och sitt militärsystem. Men
det var av gammal vana och förestavat av en viss idealism. Vi, som voro nykomna
och trodde att riksdagen var en vulkan, som skulle lätta trycket i landet,
voro också besjälade av idealism, som förde fram oss. Detta gjorde, att
man den tiden icke hörde så mycket talas örn parlamentsleda.

Sedan kom det ju andra män och andra tider. Vi besvärades alltför mycket
en tid av att de gamla männen förföllo och att nya, redan förfallna, kommo
in. Debattinläggen blevo krokbensrörelser. Man kunde timme efter timme,
ja, halva natten, när det var stora debatter, höra dessa underfundigheter.
Ja, herr Karlsson säger så och herr Jönsson säger så, men i verkligheten mena
de så och så, och därunder mena de egentligen ännu något annat. —• Örn
det under sådana debatter skulle utbryta parlamentsleda så skulle det vara
på kammarens bänkar. — Något i den vägen var nu en gång debattekniken
under rätt långa tider.

Här har man talat om folkets mening. Jag hör kanske icke till dem, som
rest mest omkring bland de djupa leden i landet, men jag har dock somliga år
hållit upp till bortåt 240 föredrag per år, så nog känner jag folket en smula.
Jag kan icke erinra mig att jag bland bönder och arbetare mött någon som
helst parlamentsleda. — Däremot har jag under de sista, jag kan säga, femton
åren ibland vissa tjänstemannagrupper och även ibland andra mellangrupper
mött en och annan, som fällt något yttrande därom. Men de människor, som
fört detta på tal, ha i övervägande antalet fall hört till kafépubliken, som tagit
intryck av vissa tidningars agitation. Det kan icke hjälpas att de mera löst
ställda elementen i landet i sådana kristider, som vi nu genomleva — och de
äro fullt jämförliga med kristiderna på 300-talet och 1500-talets mitt — tappa
fotfästet både materiellt och andligt. Det uppkommer vad man kan kalla
en andlig undre värld. Det är denna andliga undre världs atmosfär, som vi
lia att göra med i den kristid, som vi nu genomleva och som icke är så värst
olika kristiderna under nyssnämnda sekel. Örn vi här i landet, som det sagts,
skulle vilja föranstalta örn en folkomröstning rörande debatternas längd i
riksdagen, skulle det nog bli svårt att driva upp mer än 7 ä 8 % röstande för
en opposition mot riksdagsdebatternas längd, och den oppositionen skulle nog
endast komma från den andliga undre världen och från en liten krogpublfk.
Det kan för övrigt icke undgås, att det vid ett stort politiskt genombrott kommer
fram nya personer, som, liksom vi gjorde, när vi voro unga, tro att riksdagen
är nationens krater, ur vilken allt missnöje skall välla fram.

De. som känna de människor, som mest berörts av det politiska genombrottet,
ha ett annat vittnesbörd örn utvecklingen än det som här avgivits. Utvecklingen
har^icke gått till det sämre utan till det bättre. Tänk på fackföreningarna
sådana do voro för 30 år sedan och deras dåvarande dagordningssystem.
Pa den tiden kunde man skjuta in alla möjliga småfrågor på

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
sammanträdena och debattera till långt in pa nätterna. Men sa småningom
lärde man sig, att man måste gå hem och lägga sig i tid på kvällarna för atti
kunna stiga upp på morgonen och gå till sitt arbete. Man måste följa en
skarpt skuren dagordning. Kom i dag in på en fackförening och försök skjuta
in något litet, vad som helst. Det vore som att tala till stenmuren. Den
nya dagordningen följes obönhörligt. Nu är det icke de, som äro roade av
prat, som där angiva tonen. De, som skola avgöra ärenden, vilja gå hem och
lägga sig i tid för att kunna komma upp på morgonen och gå till sitt arbete.
Örn det i fackföreningarna, i arbetarkommunerna eller i andra politiska församlingar
föreligger någon fara, är det denna genom hela historien evigt
återkommande fara: »låt oss slippa, de bästa männen skola göra det». Det
är denna fara, som sticker fram här i talet örn referenter. Det talas örn att
partierna skola föra fram sina referenter på samma sätt, som man t. ex.
gör på de stora internationella socialistiska kongresserna och även på andra
kongresser. Det är de bästa männen, som skola göra det, och deras gärning
är känd i norden och i hela världshistorien. De »bästa männen» köra alltid
nationerna till avgrunden. På intet ting och i ingen församling har det varit
friare talan, mig veterlig!, än på de gamla nordiska tingen.

Här har man talat örn den makt, som det engelska parlamentet besitter.
Men ur vilken källa har det engelska underhuset druckit? Jo, ur de gamla
danska och engelska tingen och ur de gamla nordiska lagarna och traditionerna.
Det är därifrån, som det engelska underhusets blandning av frihet,
absolut disciplin och makt kommit. Se på det gamla tinget förr i världen.
Där skulle varje man vara närvarande, då solen gick upp och eden skulle gås.
Voro de icke närvarande, då fingo de böta tre marker silver, vilket utgjorde i
värde nio och en halv ko på 940-talet. Där hade var man rätt att yttra sig!,
örn ock i bundna former. Alla ärenden bereddes liksom i dag i utskott, och
först därefter kunde viktiga ärenden föreläggas församlingen. Där höll lagmannen
sina föreläsningar, dessa föreläsningar som så småningom utvecklade
sig till vad vi i våra dagar kalla för landskapslagarna. När föreläsningen
var slut, avgjordes de förut beredda ärendena, och ni kunna vara säkra på att
det då icke tolererades några onödiga debatter. Först sedermera, när man i
Norge och sedan även i Sverige införde riksdagssystem — Norge var den
första makt i världen, som hade riksdagssystem — och man började välja
avlönade representanter till riksdagen, då, det märker man tydligt, flyttades
tiden för sammanträdena från soluppgången till fram på förmiddagarna o. s. v.
— Detta är sagt i förbigående. — Ni behöva icke vara rädda för upplösning
och destruktion, ty där demokratien härskar, där kommer det så småningom
att växa fram disciplin, ordning och självtukt. Den stora faran, som lurar, är
icke upplösning och destruktion ty med sådant får man alltid bukt. Nej, den
största faran kommer från »de bästa männen». Akta er för dem, de äro
kända.

Ja, herr talman, jag har endast velat säga dessa ord. Så länge det är idealism,
fosterlandskärlek och verkligt intresse —- icke egna intressen utan folkets
intressen •— rättfärdighetens intresse, Guds intressen, som företrädas,
så länge behöva vi icke befara att angreppen ifrån det håll, jag har nämnt,
komma att ha stor verkan. Vi behöva icke befara någon upplösning, den
kommer, som historien lär, när de privata intressena träda i förgrunden.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Brädefors: Det torde icke vara något tvivel om att den åtgärd, som
föreslagits i den föreliggande motionen, först och främst riktar sig mot det
parti, som jag representerar, nämligen det kommunistiska partiet, och sär -

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Ang. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
skilt mot dess representanter i riksdagen. Motionären själv har i sitt anförande
yttrat att riksdagen skall vara ett bålverk mot ytteriighetspartierna.
Reservanterna säga även att den omständigheten att vi nu måste räkna med
partier, som ha klart antiparlamentariska program, ger anledning till farhågor.
Härigenom angiver man också vad man egentligen haft för mening
med denna motion.

När man nu här från olika håll talar örn det berättigade i den i motionen
föreslagna åtgärden — icke blott samtliga borgerliga partiers talesmän utan
även de socialdemokratiska talesmännen ha erkänt det berättigade i motionen,
en av dem har t. o. m. yrkat bifall till reservationen ■— motiverar man detta —
det är det märkvärdiga — med en hänvisning till demokratiens krav. Man
vill försvara demokratien. Med vilka medel? Jo, genom att söka begränsa
yttrandefriheten i denna riksförsamling för vissa partiers talesmän. Kan det
kallas för demokrati att genom diktatoriska åtgärder införa undantagsbestämmelser
för vissa partiers representanter i denna kammare? Man har visserligen
talat om att det icke är fråga därom utan örn en allmän rationalisering av
riksdagens arbete. Herrarna lia emellertid icke talat örn på vilket sätt man i
så fall skulle gå till väga för att bringa dessa viktiga ytterlighetsriktningar i
riksdagen i en särställning. Det är ju dit man ville komma ty såväl motionärerna
som även reservanterna anföra detta som ett huvudskäl för en ändring
av dessa rättigheter.

Socialdemokraterna, åtminstone en del av dem, ha talat om att de i motionen
föreslagna bestämmelserna äro obehövliga, medan andra åter talat om att dylika
bestämmelser äro berättigade -— ja, herr Lundstedt yrkade t. o. m. bifall
till reservationen, som ju i verkligheten icke är annat än ett led i de strävanden,
som kommer fram i andra avseenden. Såsom representant för det parti,
som torde vara i skottgluggen i denna fråga, tycker jag emellertid, att det är
litet egendomligt, örn socialdemokraterna vilja vara med om att binda den radikalare,
den oppositionella riktningen inom arbetarklassen såväl innanför som
utanför riksdagen på detta sätt, med andra ord, med demokratiska medel förbereda
ett successivt införande av den fascistiska diktaturen här i landet.

Herr Fast: Herr talman! Man har givit denna motion alldeles för stora
proportioner, och debatten i frågan har också pågått alltför länge.

Man har gjort.gällande att de åtgärder, som här äro föreslagna, avse att bota
demokratiens kris. Jag måste säga att demokratiens sjukdom måste vara av
lindrig beskaffenhet, örn man inbillar sig att vad som här föreslås på något
sätt skall vara ett botemedel. Jag tillhör dem, som i allt väsentligt, kanske
med undantag av en enda punkt, skulle kunna instämma med vad herr Vougt
här har anfört, och det gör jag även då han önskat ett mera kategoriskt avslag
å föreliggande motion. De åtgärder, som i motionen föreslås, äro helt enkelt
icke, örn man ser till läget av i dag, av behovet påkallade. Jag tror, att det
svenska parlamentet kan tåla en jämförelse även med det av herr Björck nyss
prisade parlamentet i parlamentarismens hemland, i vilket parlament en mönstergill
ordning råder och där debatterna äro mycket livfulla men även mycket
begränsade. Jag tror också att vi ha en tillgång i den goda tonen, i den kamratlighet
och i det otvungna umgänge, som existerar mellan ledamöterna,
oavsett partiriktningar. Jag menar därför, att vi icke skola se allting sämre
än det är, utan att vi skola se det, som det är i verkligheten. För egen del
tror jag, att det är bättre att oppositionens representanter få tala fritt i riksdagen,
även örn det skulle bli en smula långrandigt. Man behöver ju ej nödvändigt
höra på det man icke vill höra. Det står ju var och en fritt att avstå från
åhörandet. Men bitr bär man ju ej att göra mod fullt samma ovederhäftighet

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. begränsning av yttranderätten i riksdagens kamrar. (Forts.)
från partierna på både höger- och vänsterhåll, som förefinnes på dessa partiers
folkmöten. Där har man ej den ringaste kontroll på vad som säges, och ingen
möjlighet att bemöta vad som sägs. Även örn det på den kanten verkligen
behöves en smula uppfostran tror jag aldrig att vad man här påtalar kommer
att leda till någon verklig kris i vårt demokratiska liv. Skulle det vara så att
utvecklingen visar att åtgärder äro erforderliga —• så är i varje fall icke läget
av i dag — skola vi ej av klemighet eller feghet uraktlåta att vidtaga lämpliga
åtgärder. I så fall blir det nog åtgärder av annan beskaffenhet, än som
föreslås i motionen, ty dessa kunna i verkligheten ej leda till något resultat.
Det problem, som vi nu behandla, är frågan örn uppfostran för litet
var till självtukt. Det är icke bara fråga örn debatterna, och jag kan instämma
med min kamrat, herr Carlström, då han sade, att det gäller att
komma fram till en sådan självtukt även ifråga om väckandet av motioner,
så att man icke väcker motioner, som man vet sakna varje förutsättning
att kunna vinna riksdagens bifall och som endast åsyfta att väcka intresse för
motionären själv. Jag anser således att läget av i dag ej motiverar vidtagandet
av åtgärder av det slag, som föreslås i motionen. Jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets förslag, som främst tar sikte på avslag å motionen,
även örn man ej är fullt överens örn utskottets motivering.

Herr Lundstedt: Herr talman! Av rent förbiseende kom jag att oreserverat
yrka bifall till reservationen. Jag instämmer icke i reservationens motivering.
Det var icke och det är alltjämt icke min mening att rikta någon udd åt
något håll. Jag ber därför, herr talman, att få omformulera mitt yrkande
därhän, att jag anhåller, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit begära
en utredning i motionens syfte. Att anse den ståndpunkt jag sålunda
intager såsom på något sätt odemokratisk finner jag vara fullkomligt orimligt,
icke värt att spilla ord på.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen och 3:o) bifall till
det av herr Lundstedt under överläggningen senast gjorda yrkandet; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr De Geer, varför herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka den under 2:o) angivna nu antogs till kontraproposition.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

§ 7.

Herr statsrådet Leo avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 145, angående ökade lokaler för länsstyrelsen i Hallands län;

nr 146, angående rätt för adjunkten vid navigationsskolan i Göteborg A.
Skoglund att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna viss tjänstgöring; nr

143, med förslag till förordning angående skatt å vissa för drivande av
automobil använda brännoljor;

nr 147, med förslag till förordning örn utsträckt tillämpning av de i kungörelsen
den 3 februari 1888 (nr 1 sid. 3) samt 4 § lagen den 2 december 1892
(nr 106) meddelade bestämmelser angående ersättning av statsmedel för gulden
frälseränta;

nr 151, med förslag till förordning angående grunder för förvaltningen av
vissa kronoskogar; och

nr 152, angående kronojägaren J. P. Turtolas befriande från viss ersättningsskyldighet
till domänverket.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Föredrogos vart för sig första lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och diakoniens
tjänst; samt

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträden åt ärkebiskopen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Vidare förekom till behandling andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion angående inrättande av statslotteri.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess femte tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 393, hade herr Wallén m. fl. anhållit, att riksdagen
ville hos Kungl. Majit hemställa örn slutförande av den år 1920 begärda utredningen
om statslotteri samt örn framläggande av det förslag till dylikt lotteri,
vartill utredningen kunde giva anledning.

Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte för sin del besluta, att
riksdagen ville hos Kungl. Majit hemställa örn slutförande av den år 1920
begärda utredningen örn statslotteri samt om framläggande av det förslag till
dylikt lotteri, vartill utredningen kunde giva anledning.

Häremot hade av herr Nilsson i Steneberg avgivits reservation utan angivet
yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Nilsson i Steneberg: Herr talman! Det förefaller mig, som om femte
tillfälliga utskottet hade misstolkat riksdagens skrivelse 1920. Utskottet hemställer
nämligen, att andra kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen
ville hos Kungl. Majit hemställa örn slutförande av den år 1920 begärda utredningen
örn statslotteri samt om framläggande av det förslag till dylikt lot -

Ang. inrättande
av
statslotteri.

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. inrättande av statslotteri. (Forts.)
teri, vartill utredningen kan giva anledning. Den nyssnämnda riksdagsskrivelsen
innehöll emellertid en begäran, att Kungl. Maj :t täcktes skyndsamt
låta verkställa utredning rörande inrättandet av ett statens öbligationslotteri
eller någon annan form av ett under svenska statens kontroll ställt penninglotteri
samt för riksdagen framlägga förslag o. s. v.

Nu förhåller det sig ju på det sättet, att vi redan ha ett statsobligationslotteri.
Alltså behöver man inte utreda den saken. Vi ha också ett under
statens kontroll ställt penninglotteri. Jag kan därför inte riktigt förstå, att
man vill lia fortsättning på denna utredning, då vi redan ha fullföljt den
tankegång, som riksdagen hade 1920. Utskottet går emellertid i sin motivering
längre än riksdagen ville gå den gången. Man talar örn, att man vill
ha en enhetlig budgetberedning, och därmed menar man väl, såvitt jag kan
förstå, att de medel, som ställas till Kungl. Maj :ts förfogande, skola ingå i
den allmänna budgeten. Detta innebär ju nära nog en misstro mot den nu
sittande regeringen. Jag hoppas emellertid, att man inte menar så. _ För min
del anser jag det lämpligt och kanske rent av nödvändigt, att regeringen har
möjlighet att ge medel till vissa kulturella ändamål, som eljest inte skulle
kunna tillgodoses så lätt. För min del har jag såsom styrelseledamot i en
folkhögskoleförening varit med örn att begära anslag för ett visst ändamål
men icke fått mer än 2/5 av vad vi begärde, men jag förstår mycket väl svårigheterna
för regeringen att bevilja så mycket som man begär. Jag kan inte
finna annat än att den möjlighet att bevilja dylika anslag, som regeringen
har, icke bör fråntagas den eller ytterligare beskäras.

Vidare säger utskottet, att ett statligt lotteri bör givas stor smidighet och
konkurrenskraft, så att folk slipper spela på utländska lotterier. Man menar
förmodligen, att vi borde ha ett klasslotteri såsom i Danmark. Men det är väl
ingen svårighet att få ett sådant. Det kan man väl få utan denna utredning,
förmodar jag.

Man talar vidare örn att man vill hindra kapitalflykten ur landet. Men hur
skall detta kunna hindras, om folk vill spela på det danska klasslotteriet och
skicka bud med personer, som resa till Danmark? Det är väl en omöjlighet.
Jag kan inte tänka mig, att man vill ingå på brevhemligheten eller dylikt.
Detta är väl för övrigt en sak, som jämnar ut sig, ty vi sälja väl inte så få
lotter till andra länder. Jag tror inte man för den skull behöver sätta i gång
med denna utredningsapparat. Jag tror, att det under statens kontroll ställda
penninglotteri, som vi ha, arbetar smidigt.

Jag kan förstå, att utskottsmajoriteten är rädd för att gå in på kostnadsfrågan.
Utskottet har icke nämnt något örn administrationskostnaderna. Nu
förhåller det sig på det sättet, att administrationskostnaderna för vårt penninglotteri
inte äro mer än 1.5 procent av hela omslutningen, under det att
motsvarande siffror äro, för det danska lotteriet 7.82 och för det norska 5.5.
Det är alltså mer än fem gånger så stora driftskostnader för det danska klasslotteriet
som för det svenska penninglotteriet.

Jag vill vidare erinra om, att när för några år sedan Norge och Finland
ordnade sina lotterier, gjorde de det inte efter mönster av det danska klasslotteriet
utan efter det svenska penninglotteriet.

Jag tror, att den utredning, som andra kammarens femte tillfälliga utskott
vill att vi skola få, är en utredning huvudsakligen för utredningens egun skull.
Jag kan inte heller för min del finna, att det är så särskilt sympatiskt att
sträva efter att med statsmedel ytterligare uppamma spel- och lotteriintresset.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan och
därmed även på motionen.

Herr Carleson instämde häruti.

Onsdagen den 6 mars f. ni.

Nr 17.

Äng. inrättande av statslotteri. (Forts.)

Herr Wallén: Herr talman! Med hänvisning till de uttalanden, som gjordes
här i kammaren under föregående debatt, skall jag fatta mig mycket kort.
Jag tror jag kan så mycket mera göra det som kammaren gång på gång bifallit
utredningskravet om ett statslotteri.

Till min vän herr Nilsson i Steneberg skall jag endast säga, att om han såsom
medlem av femte tillfälliga utskottet där velat få reda på de olika sakerna
han frågat efter, hade det gått lättare än genom att här upptaga kammarens
tid. Jag skall därför inte närmare gå in på utan endast snudda vid dem.

Herr Nilsson i Steneberg frågade, vad man menade med ett smidigare och
konkurrenskraftigare lotteri. Om herr Nilsson i Steneberg vore exempelvis
trädgårdsodlare i Stockholmstrakten och höll ett stånd i en av Stockholms stads
hallar och där nästan varje vecka bleve angripen av norska agenter för norska
statslotteriet, kanske det skulle vara lättare för herr Nilsson i Steneberg att
förstå, att det behövs ett statslotteri i Sverige och att detta behöver vara litet
smidigare än våra nuvarande lotterier. Örn vidare herr Nilsson i Steneberg
exempelvis skulle vilja be mig örn en adress, skulle jag skicka honom till en
medborgare här i Stockholm, en gammal man, som lämnat följande upplysningar.
Han har spelat från 1903 till 1935 på danska klasslotteriet. Han är
ju skåning förstås — det kanske jag skall tillägga. Under denna tid har han
givit ut medel till Danmark, sammanräknade nota för nota, till ett belopp av i
runt tal 36,000 kronor. Han har spelat med tio kvarts- och tolv halvlotter.
Han har under samma tid fått tillbaka i vinst 7,500 kronor. Han har alltså
en ren kapitalförlust på 29,500 kronor, vilket med tillagd ränta utgör något
över 50.000 kronor, som från denne gamle man gått till vårt broderland
Danmark. Jag nämner detta endast såsom ett exempel. Jag kan hänvisa till
en massa personer som göra på samma sätt. Jag tror därför vi kunna vara
överens om, att det pågår en ganska stor kapitalflykt från vårt land, vilken,
örn jag inte minns fel, för de södra delarna av vårt land beräknas till ungefär
8 miljoner kronor årligen. Vi komma då till frågan: skulle ett svenskt statslotteri
kunna bidraga till att förhindra detta? Härpå tror jag man obetingat
kan svara ja.

Gå vi till den moraliska sidan av saken, som herr Nilsson i Steneberg också
berörde, så skulle jag kunna vara med på samma sida som han, örn därigenom
lotterispelet upphörde. Men som det nu är, herr talman, måste jag säga mig,
att hellre än jag ger ut till danskar, norrmän och finnar miljoner kronor årligen
av lotterimedel, hellre är jag med örn att ge dessa pengar till sociala ändamål,
exempelvis folkpensioneringens förbättrande i Sverige. Jag tror det är
bättre och nyttigare att ge dem till gamla åldringar på vår landsbygd än kasta
deni till utlandet. Den moraliska sidan av saken, herr Nilsson i Steneberg,
tror jag är väl sent att tänka på nu när vi fått både tippning och totalisatorspel.

Beträffande kostnadsfrågan vill jag medgiva, att herr Nilssons i Steneberg
siffror äro riktiga. Men han glömde en sak, nämligen att det danska lotteriet
är ett klasslotteri med en massa kollektörer, som härigenom finna sin bärgning,
under det att vi i Sverige inte lia tillräcklig tillgång på lottsedlar och därför
endast i ringa utsträckning behöva använda kollektörer. Herr Nilsson i Steneberg
glömde också att tala om att den stora försäljningen av dragningslistor
icke redovisas. Den gav ju i början, då det endast var några få dragningar om
året, inte så stora belopp, men nu uppgår denna försäljning dock till inemot
74 miljon årligen.

Det kan räcka med dessa erinringar, och jag skall till slut endast bemöta
vad herr Nilsson i Steneberg i slutet av sitt anförande yttrade om misstroende
mot regeringen. För min del hyser jag den allra största aktning för regeringen

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. inrättande av statslotteri. (Forts.)
och skall vara den siste här i kammaren, som, med den ställning den intager till
folkförsörjningsproblemet, vill visa den något misstroende, men jag tror heller
inte att den såsom ett sådant uppfattar mitt ställningstagande i denna
fråga. Den nuvarande regeringen liksom blivande hoppas jag har möjlighet att
få igenom välmotiverade anslag i riksdagen, även örn lotterimedlen skola ingå
i den ordinarie budgeten.

Det finns, herr talman, enligt mitt sätt att se, icke något skäl för kammaren
att i år intaga en annan ställning än i fjol och ett par gånger tidigare, och
jag tror att kammarens ledamöter äro mig mycket tacksamma, då jag nu slutar
och endast ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ossbahr: Herr talman! Det var med en viss förväntan jag emotsåg
utskottsordförandens yttrande här i kammaren. Utskottets utlåtande innehåller
nämligen mycket litet till stöd för utskottets ståndpunktstagande. Jag
hade därför tänkt mig, att utskottets ordförande, då han uppträder å utskottets
vägnar, skulle kunna framlägga all den bevisning, som skulle vara erforderlig
till stöd för ståndpunktstagandet i denna sak. Detta synes mig ha varit så
mycket mera påkallat som frenne av utskottets ledamöter i år intaga en annan
hållning till denna fråga än de gjorde föregående år.

Då utskottets handlingar icke innehålla några nya synpunkter, måste man
naturligtvis fråga sig, vad som egentligen förekommit i utskottet och vad som
föranlett dessa tre utskottsledamöter att nu i år intaga en diametralt motsatt
ställning till denna fråga mot vad de gjorde föregående år. Jag skulle därför
sätta mycket stort värde på, örn dessa trenne ledamöter, herrar Johansson i
Djursnäs, Englund och Gustafson i Dädesjö, skulle kunna här redogöra för
de motiv, som föranlett denna deras förändrade inställning.

Örn jag förstod utskottets ordförande rätt förmenade han, att skälet för förstatligande
av lotteriet skulle vara den större konkurrenskraft gentemot de utländska
lotterierna, främst de danska och norska, som därmed skulle vinnas.
Jag har för min del mycket svårt att förstå, att den omständigheten att ett
lotteri är lagt i statens regi eller i någon annan regi på något sätt skall kunna
utgöra en förstärkning eller en försvagning av lotteriets konkurrenskraft. Då
personer köpa lotter i ett visst lotteri, är detta helt säkert icke beroende på,
att detta lotteri drives i den ena eller andra regimen, utan inköp av lottsedlar
torde bero på helt andra omständigheter, omständigheter av psykologisk natur
och många andra sådana skäl. Den omständigheten allena, att man har ett
statslotteri, torde icke på något sätt kunna öka konkurrenskraften gentemot de
utländska lotterierna. Det är ett mycket beklagligt faktum, som utskottsordföranden
framhöll, att svenskarna i stor utsträckning spela på både danska och
norska lotterier, men det finns ingenting som anger, att denna kapitalflykt
.skulle minskas, därest vi införde ett statslotteri, d. v. s. ett lotteri i statens
egen regi. Såsom herr Nilsson i Steneberg redan framhållit, ha vi ett under
statens kontroll ställt penninglotteri och tvenne premieobligationslotterier, varigenom
riksdagens år 1920 uttalade önskan blivit uppfylld.

Utskottets ordförande menade, att det nuvarande systemet dock skulle vidlådas
av vissa brister, bland annat, örn jag förstod honom rätt, därför att en
viss inkomst i samband med lotteriverksamheten icke redovisas, nämligen den
inkomst som inflyter genom försäljning av dragningslistor. Som utskottets
ordförande torde finna av den utredning, som visserligen icke i år men dock
föregående år förebragts utskottet, ha administrationskostnaderna blivit oerhört
låga inom det svenska lotteriet, vilket också herr Nilsson ^Steneberg framhållit.
Som ersättning för anordnande av lotteri äger föreståndaren uppbära
i ett för allt 45,000 kronor mot skyldighet att bestrida samtliga för lotteriet

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Ang. inrättande av statslotteri. (Forts.)
uppkommande kostnader. Då varje lotteri är fullt självständigt, utgår detta
belopp nu för varje månad. Omkostnaderna äro emellertid större än 45,000
kronor. De uppgå i allmänhet till omkring 52,000 kronor i månaden. Den
överskjutande delen av omkostnaderna kan endast täckas genom försäljningen
av dragningslistor, genom vilken försäljning han jämväl erhåller sitt arvode för
befattningen såsom föreståndare. När man beaktar denna omständighet, vilken
torde förtjäna omnämnas och särskilt påpekas, måste man säga sig, att
administrationskostnaderna äro. synnerligen låga och att lotteriet eller rättare
sagt den serie av penninglotterier, som vi ha, måste karakteriseras såsom synnerligen
väl skött och väl administrerat.

Jag kämner mig för min del alldeles övertygad därom, att om vi skulle införa
ett lotteri i statens egen regi, ett statslotteri i egentlig mening, så skulle administrationskostnaderna
komma att uppgå till helt andra belopp än vad som nu
är fallet. Detta framgår av de jämförelser som här redan gjorts med administrationskostnaderna
i Danmark och Norge. Vi skulle få en utökad tjänstemannakår
— och det förmodar jag inte varit den verkliga avsikten, åtminstone
inte från herr Walléns sida. Vi kanske rent av skulle kunna få ett nytt ämbetsverk,
och detta ämbetsverk skulle alltid kunna tjäna det syftet att utgöra
lämpligt objekt för vissa politiska partibelöningar, det vill jag medge, men jag
tror icke heller detta varit avsikten från motionärernas sida. Vi skulle helt
säkert komma att öka administrationskostnaderna i hög grad utan att staten
skulle erhålla en i någon mån ökad inkomst. Staten erhåller nu för egen del
och för kulturella ändamål omkring 35 procent av de inflytande beloppen, vilket
är högre än vad motsvarande siffror uppgå till i Danmark och Norge.
Staten har icke heller någon som helst risk, ity att såväl statens inkomster som
vinsterna äro garanterade för varje lotteri. Staten får nu en avsevärd inkomst,
uppgående till jag vill minnas 15 miljoner kronor per år, utan att, som sagt,
behöva löpa några som helst risker. Under sådana omständigheter måste man
fråga sig, vilken fördel inrättandet av ett statslotteri skulle kunna medföra ur
statens synpunkt.

Herr Wallén tycktes vilja motivera sitt krav på ett statslotteri bl. a. med den
omständigheten, att vi därigenom skulle få ett klasslotteri i stil med det danska
lotterisystemet. Det finns emellertid icke något som helst hinder för att
med det nuvarande systemet i vårt land upprätta ett dylikt klasslotteri, örn
detta verkligen vore förmånligt. Jag betvivlar emellertid, att det skulle kunna
anses innebära någon förmån ur lottköparnas synpunkt. Detta framgår ju
redan av den omständigheten, att Norge och Finland, som infört sina lotterisystem
senare än Sverige, tillämpat vår princip örn enhetslotterier i stället för
det danska klasslotterisystemet. Jag tror icke heller, att man kan säga, att
klasslotterisystemet. är ett demokratiskt system, då vinsterna praktiskt taget
endast förekomma i den högsta klassen, nämligen sjätte klassen, vilket gör,
att en person, som vill lia. utsikt att få en verklig vinst, måste köpa en hel serie
av lotter, m. a. o. mäste inköpa minst sex lotter till ett sammanlagt belopp av
92 kronor. Att dylikt skulle vara någon särskilt stor förmån tillåter jag mig
för min del betvivla.

Jag kan sålunda, herr talman, icke finna att några av de skäl, som här äro
framförda och som tidigare i debatterna i ämnet framförts, tala till stöd för
den ståndpunkt, vartill utskottet kommit. Jag vill understryka, att utskottet
icke bara hemställer örn en förutsättningslös utredning. Utskottets hemställan
innebär ett bestämt och positivt ståndpunktstagande till förmån för ett statslotteri,
ett lotteri sålunda i statens egen regi. Några sakskiil till stöd för denna
ståndpunkt — och framför allt för förändringen i utskottets ståndpunkt — kan
jag icke finna. Örn utskottets hållning utgör en gärd av aktning för dess ord -

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. inrättande av statslotteri. (Forts.)
förande och för motionärerna, kan jag förstå utskottet, men till stöd för sin
uppfattning har utskottet i varje fall icke åberopat några sakskäl.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma i det avslagsyrkande, som tidigare
framställts av herr Nilsson i Steneberg.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Carlström: Herr andre vice talman! Jag föreställer mig, att om vi
hade haft de bestämmelser, som vi resonerade örn alldeles nyss i ett annat
ärende — ärendet angående begränsning av yttranderätten i kamrarna •—
skulle man väl knappast ha fått yttra sig i en sak, som ^ligger till på detta
sätt. Man skulle nämligen ha sagt, att det varit alldeles fåfängt att här komma
med några andra yrkanden än motionärernas och utskottets, och att det
därför varit lika gott att alldeles låta bli att tala örn saken. Men här, menar
jag, ha vi just ett exempel på att det är bra att få tala örn saker och ting,
som man anser oriktiga och som man vill motarbeta, även örn detta kan vara
lönlöst. Det kan alltid ha någon betydelse ändå.

Herr Wallén nämnde, att det icke var anledning att fästa sig vid de moraliska
synpunkterna i detta fall. Dem kunde man gå förbi heitsch hållet.
Det spelades ändå så mycket här i landet — vi kunde bara se på hur tippningshistorierna
utvecklat sig o. s. v. Ja, det är tyvärr sant, att det spelas
ganska mycket. Spellustan har antagit former, som äro rent oroväckande.
Och jag märker, att man t. o. m. börjat utnyttja spellustan eller tippningsförfarandet
i den politiska kampanjen, ty här i Stockholm har det från ett
visst parti utdelats en liten broschyr, i vilken allmänheten uppmanas att tippa
örn hur valet i Stockholm kommer att utfalla. Man kan alltså finna utlopp
för spellustan på alla möjliga sätt — även politiskt — och jag förmodar, att
herr Wallén också så småningom kommer in på den vägen, att han till nästa
val tippar örn hur många röster bondeförbundet får i riksdagen.

Herr Wallén kom med ett exempel, som han tyckte var dråpligt, för att
bevisa fördelarna med ett statslotteri. Han talade örn en liten specerihandlare
här i staden, som spelat bort 50,000 kronor. Ja, det är ett bra exempel på
hur det är med lotterispelet. Jag skall emellertid inte uppehålla mig mycket
vid specerihandlaren — han måste väl ha haft möjlighet att tjäna och förlora
pengar på ett lättare sätt än kanske folk i allmänhet. Men här talar man
örn att man skall stödja t. ex. folkpensioneringen genom att inrätta ett statslotteri.
Jag pekade på en sak vid debatten i denna fråga i fjol: vilka personer
i landet är det som spela mest, och vilka intressera sig för tippningshistorierna?
Är det folk, som har råd att förlora pengar? Nej, sådana saker äro
till för att plundra ut småfolket — det är hela sanningen. Ty det går nog i
regel för dem som för specerihandlaren: de förlora det mesta. Men då menar
herr Wallén, att statens välsignande hand skall sträckas ut för att göra gott
på annat sätt. Det är tydligen metoden.

Jag för min del måste reagera mot detta att vi bara skok drivas med, därför
att en folkmening går i en viss riktning. För all del, vi måste vara med
och fortsätta på den vägen! Inte är det lönt att hålla igen! Nej, jag förstår,
att det icke är lönt, men jag måste protestera mot metoderna. De äro icke
demokratiska. Min uppfattning kanske kan sägas vara konservativ, det är
möjligt. Men det är icke att stödja de små och söka hjälpa människor att få
bättre förhållanden, när man lockar dem förstöra sina inkomster genom att
spela på lotteri.

De pengar man får in på detta sätt kunna för all del jämföras med rus -

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Äng. inrättande av statslotteri. (Forts.)
drycksmedel och sådant, som jag tror vi inte heller ha stor glädje av att håva
in till statskassan. Jag tror för resten också, att örn vi finge ett statslotteri,
komme det snart att gå så som herr Nilsson i Steneberg förutsade. Första
tiden sökte man nog hålla inkomsterna i en särskild budget, eftersom de skulle
användas till vissa ändamål. Sa hette det också, när man gick med på hästlotterierna
här i landet; pengarna skulle avsättas för goda ändamål och icke
få rörås. Men hur det är, har man inte sökt lotsa in även en del av dessa i
den allmänna budgeten? Det skulle icke dröja länge, förrän man gjorde på
samma sätt med de medel man finge genom ett statslotteri. Det bleve helt
enkelt en av de ordinarie, indirekta beskattningsmetoderna.

Jag skall icke ga in på frågan, örn vi spela lika bra med de lotterier vi ha,
eller på spörsmålet örn den förtjänst eller den förlust det skulle bli för staten’
örn det inrättades ett statens penninglotteri. Jag måste reagera mot hela
systemet och mot uppfattningen, att bara därför att en viss folkmening gör
sig gällande, även om den går i galen riktning, riksdagen skall följa med och
säga, att ingenting är att göra åt den saken. Jag tror, att det inte är bra
att handla på detta sätt. Därför ber jag, herr andre vice talman, att få yrka
bifall till det avslagsyrkande, som här gjorts av herr Nilsson i Steneberg.

Med herr Carlström förenade sig herr Björling.

Herr Lovén: Herr talman! Då utskottets ärade ordförande talade om mannen
i Stockholm, som spelat bort så mycket pengar, gjorde han en parentes och
säde, att mannen var skåning, fastän han bodde i Stockholm. Det ligger någonting
i detta. Den som känner till förhållandena t. ex. nere i min hemtrakt
vet, att dessa lottsedlar — särskilt från det danska klasslotteriet •— äro
så spridda över södra Sverige, att det ofta händer, att personer som kanske
icke ens äro med i sjukkassor, dock lia ett större eller mindre antal lotter i
det danska klasslotteriet. Men ingen skall försöka göra troligt, att spellusten
när det gäller utländska eller inhemska lotterier florerar bara i de södra delarna
av Sverige, speciellt i Skåne. Örn herrarna kunde undersöka de rekommenderade
brev, som varje månad gå med postkupéerna till Köpenhamn och
Oslo, skulle herrarna finna att en oändlig mängd av dem som komma från
mellersta och norra Sverige innehålla omsättning av lottsedlar. Det hela går
bara icke så öppet till som därnere. Man har inga ombud eller kollektörer att gå
till, som resa med stora packar av lottsedlar, men spellusten är minst lika
utbredd i mellersta och norra Sverige som i Skåne. Vad som däremot icke är
så utbrett i södra delarna av landet är hyckleriet att man icke spelar på lotteri.
Det är nog så som Fabian Månsson sade en gång, när vi debatterade
denna sak: örn herrarna öppnade plånböckerna hos en hel del av dem som
hyckla motstånd mot stats- och klasslotterierna, skulle ni säkert finna lottsedlar
där.

Nu säger herr Nilsson i Steneberg, att vi redan ha ett lotteri, där vi kunna
spela. Men det är skillnad pa lotteri och lotteri. I det nuvarande penninglotteriet
är det 12-kronorslotter,. och premieobligationerna äro på betydligt
högre belopp — de äro ju egentligen värdepapper. Småfolket, som vill spela,
måste dela upp 12-kronorslotterna och bilda något slags bolag, ty de kunna
icke komma ut med 12 kronor på en gång. Det danska klasslotteriet iir baserat
på åttondels lotter och kvartslotter, och människor ruinera sig icke på
att köpa sådana. Om ett par grannar eller arbetskamrater tillsammans köpa
en lottsedel, få de i alla fall litet del i vad man har kallat »de fattigas poesi»,
men det är icke ruinerande för dem. Det är naturligtvis så, att ett statslotteri i

Andra kammarens protokoll 1935. Nr 17. 3

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. inrättande av statslotteri. (Forts.)
ordnat efter det danska klasslotteriets mönster, skulle på ett annat sätt hejda
den penningflod, som flyter ut över landets gränser. _

Herr Nilsson i Steneberg talade om att omkostnaderna vore så höga i Danmark
och Norge jämfört med kostnaderna här i landet. Men därvidlag är
det så, som utskottets ordförande nämnde, att en mängd kollektörer i Danmark
och Norge ha sm försörjning pa detta. Det är uttjänta statstjänare och
änkor efter statstjänstemän som äro kollektörer, och dem slipper ju staten betala
dryga pensioner på det sättet. Örn herr Nilsson vill jämföra de belopp,
som skulle utgå i pensioner, med vad dessa personer få från statslotterierna,
kommer han att förstå, att omkostnaderna för staten icke äro så höga som
man vill göra gällande.

Herr Ossbahr sade, att lotterivännerna kanske rent av skulle vilja vara med
om att skapa ett nytt ämbetsverk. Han var inne med den gamla käpphästen,
som man har tumlat så mycket med: att det skulle bli partipolitiska belöningar
o. s. v. Jag vet icke, hur man skulle kunna få fatt i ^ämbets- och
tjänstemän, som icke ha någon åsikt alls. En person måtte väl få ha åsikter,
även örn han får en tjänst eller ett uppdrag. Skulle man i statens tjänst bara
ha sådana, som icke ha någon mening alls, finge man nöja sig med den sortens
människor som jag icke vill beteckna med det namn de gå under därnere hos
oss. Det bleve folk, som varken Gud eller hin onde vill ha. Så fort vederbörande
har en utpräglad mening i det ena eller det andra fallet, heter det,
att det är partipolitisk belöning, örn han får något uppdrag för statens räkning.
Om vi nu finge ett statslotteri och kollektörer tillsattes, som råkade
vara socialdemokrater eller kommunister, skulle man genast säga: se där ha
vi partipolitiska belöningar igen! Sådant tycker jag, att vi borde kunna
komma ifrån, åtminstone när det gäller en fråga som denna. Dessa partipolitiska
belöningar äro icke så utbredda, som man söker göra gällande på
vissa håll i tidningspressen. .

Herr Carlström yttrade, att införandet av ett svenskt statslotteri skulle
vara ett sätt att ytterligare plundra ut småfolket. Men herr Carlström kan
ju icke göra något för att småfolket icke blir utplundrat genom lotterierna i
Danmark och Norge. Är det bättre, att en främmande makt plundrar ut våra
svenska medborgare än att staten bevarar pengarna inom landet? Jag förstå?
icke, att det skulle vara något så rysansvärt, om folk finge spela med en åttondels
eller en fjärdedels svensk lottsedel i stället för med en dansk eller norsk
lottsedel. Spellusten finns och är vida utbredd i hela landet —- herr Carlström
talade ju här örn tippningen och Solvallatävlingarna och dylikt — och
då är det icke skäl i att spela hycklare och säga, att det icke går an med ett
statslotteri. Man får ju spela så mycket man vill, när det gäller fotbollstippning
och tävlingarna för den ädla hästaveln, som det varit tal örn så mycket.
Då går det bra att få spela.

Jag vet icke för vilken gång i ordningen under min riksdagstid vi nu
debattera denna fråga. Och jämt och ständigt komma motståndarna med
samma sak. Mest vill man anlägga moraliska synpunkter på frågan. Några
sakliga skäl mot att man skulle i Sverige, på sätt som skett i våra grannländer.
inrätta ett statslotteri har man icke lyckats prestera i riksdagen.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Hällgren: Herr talman! Det var ett yttrande av herr Ossbahr, som
kom mig att begära ordet. Frågan örn utredning beträffande ett statslotteri
är ju annars så mycket debatterad i denna kammare, att man kunde ha gjort
i år liksom i fjol: avlyst all diskussion och endast voterat i saken.

Herr Ossbahr var med i fjol i det utskott, som behandlade spörsmålet. Det

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

... . Äng. inrättande av statslotteri. (Forts.)

visade sig da, att kammaren gick med på en utredning, trots att herr Ossbahr
och jag oell andra försökte avlysa all debatt i kammaren. Nu förvånar herr
Ossbahr sig över att ett par medlemmar av utskottet ändrat mening och biträtt
utskottsmajoritetens förslag. Herr Ossbahr anser, att inga nya skäl motivera
en sådan inställning. Men i utskottsutlåtandet på sidan 2, sista stycket
och överst pa sidan 3 står motiveringen för andra kammarens beslut i fjol
och jag tycker, att den är så bärande, att den också kan tjäna såsom motivering
tor kammarens beslut i år örn utredning av frågan angående ett statslotteri
och vad därmed sammanhänger. Särskilt de fyra sista raderna synas
mig vara motivering nog: »Härvid torde såväl restriktiva åtgärder som även
omläggning av nuvarande lotteriverksamhet samt behovet av en bättre anpassad
lotterilagstiftning böra komma under omprövning, ävensom i vad mån
riksdagen borde hava inflytande beträffande lotterimedlens användning » Det
rör sig här örn så stora summor, att man icke synes böra beröva riksdagen möjligheten
att ha någonting att säga till om, när det gäller hur medlen skola fördelas.
Del hjälper icke, att man spelar upp de moraliska synpunkterna och
för övrigt later lotteriväsendet utveckla sig självt utan att på något sätt lagligen
reglera det fran riksdagens sida. I fjol hade tippningsväsendet urartat
dithän, att Kungl. Majit fann sig föranlåten att ingripa mot detta tippningsväsende.
Vad lotteriväsendet beträffar är det ju mycket utvecklat Det
ger staten stora inkomster, som Kungl. Majit fördelar utan riksdagens hörande.
__ Allt i lagväg, som ligger till grund för denna lotteriverksamhet lär
vara någon bestämmelse om, att man får anordna lotterier för uppmuntran
av svenska konstmakare eller dylikt. Det är sålunda en snäv och antikverad
lagstiftning, som ligger till grund för lotteriverksamheten. Och när vi gått in
för en utredning, så är det för att få ordning och reda i fråga örn allt vad till
lotteriväsendet hör.

Med denna motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det är flera år sedan jag deltog i någon
lotteridebatt i denna kammare. Jag erinrar mig livligt det animerade samtal,
som vid det tillfallet hölls mellan Gävleborgsbänken och Göteborgsbänken,
dar da satt den nuvarande finansministern. Trots de krafter, som då
sattes in däremot från olika håll, uttalade sig vid den tidpunkten andra kammaren
lör ett statslotteri. Jag är mycket lyhörd, jag sticker inte ett ögonblick
linder stol darmed — för de synpunkter, som herr Carlström lagt på frågan.
Jag har respekt för alla dem, som från moraliska synpunkter gå emot denna
lotterianordning. Jag har inte lika stor respekt för dem, som ha en lottsedel
i planboken och likväl svinga sig upp i de moraliska höjderna.

. ” aS nan inte, herr talman, första det motstånd, som reses mot en fortsättning
av den utredning, varom riksdagen en gång har fattat beslut, ty vi ha ju
taktiskt redan ett statslotteri. Vi ha ett statslotteri, fastän riksdagen inte har
någon som helst inverkan på detta statslotteri. När jag första gången var
med °m att diskutera frågan örn ett statslotteri här, var det, vill ian minnas
150,000 lotter. Sedan finga vi 200.000 lotter. Och när vi hade den debatt örn
vilken jag nyss bär erinrat, var — det erinrar jag mig livligt — den dåvarande
handelsministern mycket indignerad över, att vi skulle skriva till Kungl.
Majit örn ett statslotteri. Andra kammaren gjorde det emellertid. Men herr
fiinocftnnnIS^nI1i fattade veckan därpå ett beslut om ökande av lotternas antal
till 250,000. Det kan inte astadkommas en enda dragning i detta lotteri, utan
att Kungl Majit fattar beslut därom. Kungl. Majit bestämmer lotternas antal,
Kungl. Majit bestämmer sedan vad pengarna skola användas till osv

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. inrättande av statslotteri. (Forts.)

Det hela sker alltså linder det allmännas kontroll. Det är faktiskt ett statslotteri
vi ha i detta land. Men riksdagen har inte något som helst inflytande
på, hur detta statslotteri skall se ut och hur det skall drivas eller hur medlen
skola användas. Det är detta, herr talman, som gjort, att jag är livlig anhängare
av en fortsättning och ett slutförande av denna utredning, varom
riksdagen fattat beslut år 1920. Låt oss få papperen på bordet, låt oss få ett
slutförande av denna utredning, få klart för oss, örn allt är, som det skall vara,
örn statslotteriet skall drivas i den form det f. n. har eller örn utredningen visar,
att det finnes andra vägar att gå fram på, när det gäller ordnandet av
detta lotterispel. Det förefaller mig, som vore det ett krav, till vilket man
från alla sidor här kunde ansluta sig, så att man får saken klarlagd och den
frågan bringad ur världen, örn det skall vara som det är eller om det finnes
andra vägar att ordna saken på. Det är rimligt — jag ber att få stryka under
det — att när vi faktiskt ha ett statslotteri, även riksdagen skall få ha en
smula inverkan på, hur det skall se ut och under vilka former det skall drivas.
Det bör inte ensamt förbehållas handelsministern eller Kungl. Majt att avgöra
dessa saker.

Jag ber, herr andre vice talman, att med hänvisning till vad jag salunda
yttrat få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Carlström: Herr talman! Det är ganska märkvärdigt, att om en talare
här i kammaren framför en mening, som han har och vill försvara, kommer
herr Lovén och talar örn »hyckleri» i tva särskilda omgangar. Får man
inte ha en mening, som inte överensstämmer med herr Lovéns, utan att bli beskylld
för detta? Jag vill gärna låta herr Lovén ha sin mening i olika frågor.
Han talar ju ganska tappert för dem här i kammaren, men jag vill inte beskylla
honom för hyckleri, även örn jag tror, att han ibland tar^i för^ mycket
i fråga örn de saker han går i strid för. Jag ber emellertid att få behålla mm
mening utan att därför bli beskylld för hyckleri. Jag har här i kammaren
konsekvent varit emot hästlotteri och tippning och har inte ändrat mening
därutinnan. Men jag får ju saga, att beträffande de herrar, som tidigare haft
den uppfattningen, att man inte bör draga upp slussarna för detta, men nu
ändrat mening, därför att det är så modernt, kan man kanske i någon mån
tala örn en smula hyckleri. . _ . _r . , .. „ ,

Vi ha redan ett statslotteri, säger herr Olsson i Gävle. Men det ar Kungl.
Maj :t och handelsministern, säger han, som ha hand örn detta. Jag trodde
dock, att herr Olsson hade stor respekt för Kungl. Majit, åtminstone för den
nu sittande regeringen, och att han inte tror, att någon galenskap kan komma
därifrån. Men nu är det fråga örn, att vi här i riksdagen skola förklara för
hela riket, att vi vilja ha ett statslotteri. Det får den effekten, att de, som ännu
inte kommit in på vanan att spela på lotteri, nu komma att göra det. Det är
inte nog med dem, som nu göra det, utan det blir flera, ty da. har riksdagen
sagt, att det är en institution, som nästan är en välgörenhetsinrättning, och
att nu kunna alla få vara med. Det gar inte att bara tala örn.moraliska skäl.
Då man inbillar folk att det är affär att ta tio kronor ur ena fickan för att fa
igen två kronor i den andra är det bara dåligt skämt. Det är inte rätt att uppmuntra
folk att söka förtjäna på lotteri.

Jag menar, att man kan få förfäkta en mening, örn man är övertygad örn
dess riktighet, även örn det är ont örn tiden i kammaren. Jag har aldrig hycklat,
då jag inte velat böja mig för andras mening.

Herr Lovén: Herr talman! Jag vill säga, att jag riktade inte denna beskyllning
örn hyckleri till herr Carlström personligen. Jag nämnde inte hans

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Ang. inrättande av statslotteri. (Forts.)
namn. Mitt yttrande var avsett för alla dem, som — det kan inte hjälpas -—
herr Carlström har företrätt, vilka varit med och voterat för tippningen och
dessa andra saker, men sedan konsekvent motsätta sig varje utredning örn
ett statslotteri. Då är det ett hyckleri, när man i det andra fallet var med örn
att lägga hyende under lasten, men nu inte kan vara med örn detta statslotteri.

Vidare är det enligt min mening hyckleri, örn en person har en lottsedel i
planboken och kommer och frågar en annan om denne får sig tillskickad
dragningslistan från danska klasslotteriet, men sedan röstar emot detta statslotteri.
Vad skall det annars kallas? Nu är det så, herr Carlström, att örn
man säger till en person, att han skall få sin skatt höjd med 5 öre per bevillnmgskrona,
blir det gny örn höjda skatter. Men köper man en lott för t. ex.
10 kronor, som det ingen eller liten utsikt är att vinna på, men varpå staten
förtjänar pengar, så köper man den gladeligen och ser glad ut, örn det
också inte blir någon vinst. Det är ett sätt att få skatt av folk. Villigt och
glatt betala de,. men annars blir det jämmer och veklagan. På detta sätt kan
man göra det billigare och bättre.

Herr Wallén: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten. Jag tycker,
att vi kunna gå in för en utredning och bifalla utredningskravet här.
Det mäste väl alla erkänna, att det inte kan vara obefogat, att 1920 års beslut
blir satt i verkställighet.

Men jag vill dock vända mig med ett par ord till herr Carlström. Han
uppfordrade mig* därtill genom att tala om, att genom en utredning örn ett
sådant lotteri skulle statens välsignande händer komma över spellusten. Jag
nödgas då säga till herr Carlström, att varken herr Carlström eller jag i någon
större utsträckning har förmåga att göra människor annorlunda än de
äro och inte staten heller. Låt oss se dem som de äro. De vilja spela. Örn de
spela i Sverige, är det bättre än örn de spela i utlandet. Ha vi gått med på,
att man får spela för att vi skola kunna uppföda hästar, då tycker jag, att
vi kunna ga med pa, att man far spela för att vi skola kunna ge vissa sociala
möjligheter för en del folkgrupper.

Till herr Ossbahr en liten replik. Han talade örn, att detta inte var demokrati.
Ja, herr Ossbahr, det är inte mera demokrati, om vi spela på danska
klasslotteriets sex klasser, än örn vi ga med på utredning örn ett under statens
kontroll stående lotteri. Vidare sade herr Ossbahr, att vinsterna äro garanterade.
Det är riktigt, att deras utbetalande är garanterat. Men herr
Ossbahr borde ha upplyst örn, att för den garantien som är riskfri betalas
det avsevärt till enskilda banker.

Herr talman! Allt talar för att utredningen slutföres. Jag ber att ännu
en gång få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ossbahr: Herr talman! Herr Wallén vädjade så varmt till oss, som i
denna sak äro hans motståndare, att åtminstone nu ge vika och förena oss
med honom och utskottet i kravet på en utredning i frågan. Örn utskottet
hemställt örn en förutsättningslös undersökning och utredning, skulle måhända
även mitt hjärta veknat inför herr Walléns bön. Men så är ingalunda
fallet. Utskottet gör ett bestämt och positivt ställningstagande till frågan örn
statslotteri och fordrar ett förslag örn genomförande av ett sådant. När man
intar en sådan ställning i denna sak, kan det inte sägas, att utskottet allenast
begär en utredning för att man skall få undersökt, örn ett statslotteri bör införas
eller inte. Det är mot denna —- jag är övertygad därom — oavsiktliga
förvanskning av förhållandet, som jag måste reagera; det är det som gör, att

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. inrättande av statslotteri. (Forts.)
jag för min. del under inga omständigheter kan ansluta mig till utskottets
hemställan.

Det har varit ganska intressant att höra på exempelvis herr Wallén och
herr Olsson i Gävle. Herr Wallén motiverar utskottets hemställan med, att
det är nödvändigt att få ett statslotteri i landet för att konkurrera med utländska
lotterier. Herr Olsson i Gävle ansluter sig till samma yrkande, men
förklarar, att vi ha redan ett statslotteri, så att den frågan är löst. Därför
behöva vi sålunda inte undersöka detta spörsmål, utan det gäller endast att
pröva, örn statslotteriet skall kunna få i vissa hänseenden andra former än
det nu har.

Det finnes ingen, som bestrider, att en viss kapitalflykt sker till Danmark
och Norge. Det finnes ingen i kammaren, vilken ståndpunkt han
än må intaga till frågan örn ett statslotteri, som inte beklagar detta. Men
ännu har ingenting påvisats, som kunde utgöra stöd för den uppfattningen,
att ett lotteri i statens egen regi skulle på något sätt kunna motverka denna
kapitalflykt. Örn herrarna kunde lägga fram något sådant, kunde man taga
frågan under omprövning. Örn herrarna åtminstone kunde kräva en förutsättningslös
utredning, skulle måhända samtliga ledamöter i kammaren kunna
reflektera på en dylik. Men att kammaren på denna bristande utredning skulle
taga ställning till frågan örn inrättandet av ett statslotteri eller inte, finner
jag orimligt.

Herr Wallén riktade sig mot mig och menade, att jag, då jag ^ talade örn
statens vinst och örn administrationskostnaderna, även borde. ha påpekat, att
denna garanti, som tillförsäkrar staten vinst och vinnarna sina vinster, dock
medför vissa utgifter. Jag kan icke exakt angiva siffran, men jag tror, att
beloppet uppgår till något mer än 4,000 kronor i månaden, d. v. s. ett synnerligen
obetydligt belopp då det gäller en omslutning på 36 miljoner kronor
per år. Att detta skulle vara ett avsevärt tillägg till själva administrationskostnaden,
måste jag för min del bestrida. Att denna kostnad är så låg som
den är beror på det utomordentliga sätt, på vilket lotteriet skötes och som gör,
att bankerna kunna ställa garanti mot sådan obetydlig kostnad. Det är icke
något avsevärt belopp, som åtgår till administrationskostnader, utan det är
ett minimibelopp. Skulle staten driva lotteriet i egen regi, skulle staten åsamkas
utgifter för reklam och annat.

Jag ber att ännu en gång få understryka, att här är det icke fråga om en
förutsättningslös utredning utan om ett positivt och definitivt ståndpunktstagande
till frågan örn statslotteri, och därför ber jag, herr talman, att få vidhålla
mitt förut framställda yrkande örn avslag å utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Steneberg: Herr andre vice talman! Yad som uppkallade
mig var talet örn hyckleri. Örn någon motsätter sig yrkandet örn utredning
förklaras han vara hycklare, men det kan icke vara riktigt. Jag vill erinra
örn, att jag i mitt förra anförande framhöll, att jag kan vara med om ett klasslotteri
-— som i Danmark — eller att införa 24 dragningar i det nuvarande
lotteriet i stället för de 12, som nu finnas. Men det kan göras utan utredning.
Jag vill också erinra örn att Norge och Finland togo icke Danmark som mönster
utan Sverige, när de inrättade lotteri. Administrationskostnaderna äro i
Danmark fem gånger så höga som här. Vi ha en betydligt lämpligare form
av lotteri än man har i Danmark, och det behövs ingen utredning för att konstatera
detta.

Jag har icke av herr Wallén fått svar på min fråga, hur han ämnade förhindra,
att svenskarna köpa lottsedlar i Danmark. ° Jag frågar, om det är
brevhemligheten man vill åt, eller vad är det? Fragan blir nog obesvarad.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Ang. inrättande av statslotteri. (Forts.)
Vidare har ingeri konstaterat i huru stor utsträckning utlänningar spela på
svenska lotterier. . Att det rör sig om avsevärda belopp, det är ett faktum.
Det tycks ingen vilja röra vid.

Inom den ram vi redan ha kunna många olika önskemål tillgodoses, och
mycket få skäl tala för en utredning, örn det icke skulle vara att få en utredning
för utredningens egen skull. Det har framskymtat i herr Olssons i Gävle
anförande, att avsikten skulle vara att få på ett eller annat sätt en riksdagens
kontroll. Men vad tjänar det till, då det lotteri vi ha skötes väl och det inte
kan påvisas att regeringen har använt medlen på oriktigt sätt. Administrationskostnaderna
äro ju också de minsta tänkbara. Då har jag svårt att inse,
vad vi skulle ha för nytta av en utredning.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Lovén: Jag vill bara svara på frågan, hur man skall komma till rätta
med svenskarnas lust att spela på främmande lotterier. Jo, det sker genom att
man inrättar ett svenskt statslotteri och ordnar det lika bra som det danska
och norska. Man behöver endast göra det en liten gnutta bättre för att det
inte vidare skall köpas lotter från utlandet.

_ Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr andre
vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på avslag å säväl berörda hemställan som den i ämnet väckta motionen; och
förklarade herr andre vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Ossbahr jämte flera av kammarens
ledamöter begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner. Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar örn anslag
till byggnadsarbeten, avseende kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

30, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning gjorda framställning örn anslag till studielånefonden
jämte två i ämnet väckta motioner;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för löjtnanterna
E. V. Ekman och G. O. Friberg samt furiren H. A. Schollin att tillgodoräkna
sig viss tjänstetid för placering i lönehänseende;

Nr 17.

Onsdagen den 6 mar3 f. m.

Ang. avsättning
till en
fond av medel,
som influtit
vid försäljning
av
spar märken.

Äng. inrättande av statslotteri. (Forts.)

nr 32, i anledning av väckt motion om rätt för fanjunkaren C. J. Lindholm
att i lönehänseende tillgodoräkna viss tjänstetid;

nr 33, i anledning av väckt motion angående beredande av fria resor till
hemorten för viss vid flottan anställd personal;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Majits proposition angående upplåtelse av
rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ IL

Härefter förelåg till avgörande statsutskottets utlåtande, nr 36, i anledning
av Kungl. Majits proposition angående avsättning till en fond av medel, som
influtit vid försäljning av sparmärken.

I en till riksdagen avlåten, den 1 februari 1935 dagtecknad proposition,
nr 78, hade Kungl. Majit, under åberopande av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att de medel,
som till postsparbanken influtit för avyttrade och ännu utelöpande sparmärken,
finge, räknat från och med den 1 juli 1935, avsättas till en under generalpoststyrelsens
förvaltning ställd fond, varav avkastningen skulle enligt
av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser användas för att till skolor, varest
skolsparrörelse funnes anordnad, lämna bidrag till ändamål, som avsåge lärjungarnas
fostran eller utbildning och som icke kunde i annan ordning tillgodoses;
med skyldighet dock för generalpoststyrelsen att av fondens medel
gottgöra postsparbanken beloppet av de sparmärken, som efter nämnda tidpunkt
kunde komma att av postsparbanken inlösas.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj :ts förevarande framställning.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Johan Bernhard Johansson,
Borell och Holmgren, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Kungl.
Majits förevarande proposition ej måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Holmgren: Herr andre vice talman! Kungl. Majit har proponerat

riksdagen och statsutskottet har tillstyrkt, att ett belopp av 90,000 kronor,
som influtit för avyttrade och ännu utelöpande sparmärken, skulle avsättas
till en fond, vars avkastning skulle användas för att till skolor, varest skolsparrörelse
finnes anordnad, lämna bidrag till ändamål, som avse lärjungarnas
fostran eller utbildning och som icke kunna i annan ordning tillgodoses.
Detta ändamål är tvivelsutan beaktansvärt, men jag håller före, att räntorna,
d. v. s. avkastningen av detta kapital av vid pass 90,000 kronor, ingalunda
kunna räcka till att bestrida de kostnader, som äro förenade med en rörelse av
ifrågasatt omfattning. Vi lia sålunda all anledning antaga,^ att vi ha att
emotse ytterligare krav på medel för detta ändamål. Det vill da förefalla mig
såsom naturligt och riktigt., att vi, innan vi kasta oss in på detta äventyr, göra
klart för oss vad kostnaderna komma att uppgå till när det hela fungerar.

Det förefaller mig vidare icke tilltalande, att postverket, som är ett affärsdrivande
verk, skall vid sidan av sin verksamhet såsom sadant behöva syssla
med social understödsverksamhet av ifrågasatt art. Här föreligger, kan man

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Äng. avsättning till en fond av medel, som influtit vid försäljning av spar märken.

(Forts.)

säga, en påräknad kapitalvinst för postsparbanken. Det är ett överskott. En
annan gång är det klart, att det kan föreligga en brist. Det förefaller mig då
som örn det kunde vara anledning att ha kvar en reservation i form av opåräknade
vinstmedel, varmed man kan täcka de hål, som i framtiden kunna uppstå.
På grund av vad jag sålunda anfört ber jag att få yrka avslag å utskottets
hemställan och bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr andre vice talman! Så till vida ha reservanterna
rätt, att detta icke är någon stor fråga, men vad jag vill trycka på
är, att det är i själva verket de små spararnas egna pengar det gäller. Följden
av detta konstaterande är, att utskottet icke har ansett sig kunna utan
vidare avslå propositionen utan funnit det rättvisare att gå på det förslag, som
framlagts om att lämna små bidrag till skolresor och inköpande av radioapparater
m. m. De fattiga skolorna ha svårt att åstadkomma sådant. Jag vill
säga, att den skräckmålning -—- som för övrigt icke var så farlig — som vi
fått från reservanterna, att man har att vänta ökade anspråk på anslag, kunna
vi taga lugnt, ty det har från såväl Kungl. Maj :t som de tillstyrkande myndigheterna
framhållits, att det icke bör kunna bli så stora kostnader. Jag
vågar vidare säga, att postsparbanken har tack vare sin organisation de bästa
möjligheter att ordna detta billigt. Jag skall icke längre uppehålla tiden, utan
ber endast att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts och utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Herr andre vice talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 12.

Härpå föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 11, i anledning av
väckt motion örn reglering av införseln i riket av mindervärdig konst; och biföll
kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 13.

Vid härefter skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande, nr
12, i anledning av väckt motion angående skydd för den svenska linodlingen
lämnades på begäran ordet till

Herr Johanson i Hallagården, som anförde: Herr andre vice talman! Då
jag är motionär i ämnet och utskottet icke ens velat tillstyrka en utredning
rörande stöd för linodlingen, ber jag att få säga några ord. Odling av lin
förekommer nu för tiden endast i mindre skala inom vårt land. Det var under
krigsåren och åren närmast därefter som linodling förekom i större omfattning.
Då voro ett fyrtiotal linberedningsanstalter, arbetande med svenska
maskiner i verksamhet. I Danmark har man börjat intressera sig för saken, i
det att man där söker få en stor odling av lin. Där räknar man att få stöd genom
importreglering och säkerhet för avsättning. De danska jordbrukarna
lära vara mycket intresserade för den frågan. Och i dagarna har man bildat
ett bolag med ett stort kapital för att sätta i gång en inhemsk odling. Det
skulle ha varit av intresse, örn man även i vårt land velat diskutera saken.
Om t. ex. spinnerierna kunde tillförsäkra odlarna avsättning för oberett eller
berett lin och de förra kunde tillförsäkras avsättning för sina produkter, så

Ang. skydd
för den
svenska
linodlingen.

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. skydd för den svenska linodlingen. (Forts.)
skulle med ali säkerhet vår linodling utvidgas, och det således beredas ökade
möjligheter till arbete för svenska armar. Härför fordras emellertid intresse
och ingripande från statsmakternas sida. Åtgärder till stöd för andra produktionsgrenar
ha vidtagits. Varför skulle då icke linet också få kunna komma
i fråga? När det nu finnes så gott örn arbetskraft, synes det mig, som örn
man inte borde underlåta att på alla möjliga områden se till att arbetslösheten
minskas och särskilt då på sådana, där samtidigt en nyttig produktion gynnas.
När nu emellertid utskottet enhälligt avstyrkt motionen, har ju ett bifallsyrkande
till densamma icke någon utsikt att vinna gehör. Jag skall därför
icke göra något yrkande.

Häruti instämde herrar Nyblom och Gustafsson i Lekåsa.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Äng. för- Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört bevillningsutskothindrande
av tets betänkande, nr 13, i anledning av väckt motion angående förhindrande av
importen av importen av trävaror.

trävaror. _ . ..

I en inom andra kammaren av herrar Pettersson i Hosta och Werner i Höjen
väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, nr 318, hade föreslagits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsamma åtgärder
till förhindrande av importen av trävaror.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet hade av herr Heiding fogats reservation mot viss del av
motiveringen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Heiding: Herr talman! Det är beträffande motiveringen till utskottets
hemställan, som jag inte kan vara med. Utskottet har med stöd av inhämtade
prisuppgifter för virke anfört, att de under åren 1933 och 1934 gällande
priserna varit för skogsägarna gynnsammare än de under de närmast
föregående åren. Vid utskottets betänkande är fogad en tabell, av vilken domänstyselsens
prisuppgifter framgå. Priserna ha ställt sig något högre under
de senaste åren, men priserna ligga i alla fall under dem, som gällde de år,
som vi räkna såsom mera normala, nämligen 1929 och 1930.

Utskottet säger: »Enligt vad utskottet inhämtat hava de inom handelsdepartementet
vidtagna anordningarna för att, med ledning av för varje vecka
inhämtade detaljuppgifter, följa förhållandena på förevarande område ägt bestånd
till och med utgången av juni 1934, från vilken tidpunkt man övergått
till att följa utvecklingen med ledning av månadsstatistiken över handeln med
utlandet.» Slutligen säger utskottet emellertid: »I överensstämmelse med den
ståndpunkt i frågan, som senast intagits av 1933 års bevillningsutskott och
riksdag, får utskottet, som jämväl beaktat att priset å skog på rot att döma
av domänstyrelsens prisuppgifter varit för landets skogsägare gynnsammare
under åren 1933 och 1934 än under de närmast föregående åren, hemställa»
etc. Det är denna sista punkt jag anser borde utgå. Man kan tyda den så, att
det är icke behövligt att följa prisuppgifterna nu, när priserna börjat stiga,
på samma sätt som under de år som gått. Jag är alldeles överens med utskottet
örn det önskvärda i att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet följer dessa frå -

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Ang. förhindrande av importen av trävaror. (Forts.)
gor, men man får icke göra ett dylikt uttalande, ty det kan tolkas så, att nu
är det icke så av behovet påkallat som förut. Yi se för det senaste året 1934,
att importen har varit betydligt högre än 1933, och därför kan man ju säga,
att det är ingen anledning att man nu skall med mindre vaksamhet följa denna
import från utlandet.

Det har, då frågan på grund av motioner förelegat vid de senaste riksdagarna,
alltid talats örn att det varit handelspolitiska konsekvenser, som gjort,
att man icke har kunnat vidtaga några åtgärder för att minska importen.
Man skulle i stället söka på upplysningens väg, genom att vidtala importörerna
få dem med på att upphöra med den obehövliga importen. Det synes
också ha haft asyftad verkan under 1933, då importen av virke varit den lägsta
under de senaste åren. Men då det visat sig, att importen sedan dess verkligen
kommit att gå upp, finnes det icke någon anledning att tro på en minskad
import av trävaror. Man bör därför icke uttala sig i prisfrågan genom
att säga, att priserna varit betydligt gynnsammare för skogsägarna under
åren 1933 och 1934. Det är något, som jag för min del icke kan vara med
om, ty priserna äro icke tillräckliga utan borde vara högre än vad de för närvarande
äro och varit under de båda sista åren.

Jag ber sålunda, herr talman, att på grund av vad jag här har anfört få
yrka på att i sista stycket av utskottets motivering orden »som jämväl beaktat
att priset å skog på rot att döma av domänstyrelsens prisuppgifter varit
för landets skogsägare gynnsammare under åren 1933 och 1934 än under de
närmast föregående åren» måtte utgå.

Herr Björklund: Herr talman! Det finns ju icke någon anledning att här
taga upp någon större debatt i denna fråga. Jag måste dock erkänna, att jag
icke riktigt kunde förstå herr Heidings ståndpunkt. Han konstaterar själv
med ledning av de uppgifter, som åtfölja utskottets betänkande, att priserna
på virke ha stigit under åren 1933 och 1934, vilket ur både herr Heidings och
hela landets synpunkt varit mycket önskvärt. Att man emellertid skulle vara
rädd för att detta omtalas i utskottets betänkande kan jag som sagt icke riktigt
förstå.

btskottet omnämner i sitt betänkande endast, hur denna fråga från början
har uppkommit, framhåller att handelsdepartementet alltjämt inhämtar uppgifter
om den ifrågavarande importen samt slutar med att konstatera, att trävarupriserna
befunnit sig i stigande. Jag kan med hänsyn till vad som blivit
begärt i motionen icke finna det rimligt, att utskottet därutöver också skulle
ha gett sig in på spörsmålet, huruvida nuvarande trävarupriser äro sådana,
som de borde vara, eller örn de äro för låga. Bevillningsutskottet konstaterar
alltså endast, att priserna på svenska trävaror undergått en förbättring och säger
sig förutsätta, att Kungl. Maj :t alltjämt skall ägna sin uppmärksamhet åt
saken, d. v. s. försöka verka i sådan riktning, att i den mån så är behövligt
åtgärder vidtagas i prishöjande riktning.

Herr Heiding har säkert lika litet som jag den uppfattningen, att det skulle
vara nyttigt ur landets synpunkt att överhuvud taget förbjuda trävaruimporten
såsom sådan. För att ge vissa av våra industriella anläggningar möjlighet
att utnyttja sin kapacitet, behöver man importera vissa slag av virke. Dessutom
förekommer i ganska stor omfattning träimport från Norge, vilken import
dock ingår i vad man betecknar med ordet gränshandel i detta ords egentliga
bemärkelse. Ingen människa kan ju överhuvud taget ha något emot en
sådan import.

Hela herr Heidings argumentering gick enligt mitt förmenande endast ut
på att han var missbelåten med att utskottet hade konstaterat det faktum, att

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. förhindrande av importen av trävaror. (Forts.)
trävarupriserna ha stigit, och att han därför ville ha bort detta omnämnande
ur motiveringen. Jag finner för min del detta vara opåkallat, herr talman,
och ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan med oförändrad motivering.

Herr Nyblom: Herr talman! Det är nog gott och val, att man här säger,
att man kan nöja sig med att Kungl. Majit följer denna sak med all nödig
uppmärksamhet, men jag kan icke neka till att den statistik, som föreligger i
utskottsutlåtandet, inger vissa betänkligheter. Man finner ju därav, att införseln
av trävaror under år 1934 ökats ganska avsevärt jämfört med år 1933.
Det tarvas kanske därför, att man icke bara följer saken med uppmärksamhet
utan också ingriper. Örn man här år efter år söker lugna oss med att regeringen
uppmärksamt iakttager vad som sker på detta handelsområde, så, kan
detta visserligen lugna oss en eller två gånger, men när importen stiger i rätt
oroväckande grad utan att några restriktiva ingripanden, såvitt är oss bekant,
ha skett, måste man ju också här lägga till det lilla önskemålet, att man till
uppmärksamheten också fogar vissa rent positiva åtgärder. I varje fall skulle
det vara rätt intressant att från utskottets sida få ett besked om vid vilken
tidpunkt man anser, att Kungl. Majit skall ingripa, hur stor importen överhuvud
taget skall vara, innan Kungl. Maj :t från utskottets synpunkt anses
vara berättigad att ingripa, samt örn vilka åtgärder utskottet anser, att Kungl.
Maj :t har möjlighet att vidtaga, för den händelse Kungl. Maj :t skulle anse sådana
behövliga.

Herr Johansson i Tväråselet instämde häruti.

Herr Werner i Höjen: Herr talman! Det har givetvis icke varit motionärernas
mening att man helt skulle förhindra den nödvändiga import av virke,
som sker till vårt land. När emellertid min medmotionär och jag väckte denna
motion, skedde det, därför att vi hade en känsla utav, att importen av trävaror
under år 1934 varit i starkt stigande. Av de siffror, som bifogats utskottets
utlåtande, framgår också, att denna import år 1934 slutade på en värdesiffra
av över 6 miljoner kronor, vilket innebär en stegring med 2.3 miljoner kronor
från år 1933. Det är ju också klart, att en import, som icke direkt grundas
på ett framträdande behov, i viss mån måste inskränka möjligheterna att
skaffa arbete åt de arbetslösa, vilket ju är så mycket mera beklagligt, som man
ju söker efter alla möjligheter att skapa arbetstillfällen. I den summa, som
jag förut nämnde, av 6 miljoner kronor, skulle jag också tro döljer sig åtminstone
3 miljoner i arbetslöner. Jag skall givetvis erkänna, att importen av
tändsticksvirke och den så att säga naturliga import av virke, som följer flottlederna,
kan vara av nödvändigheten påkallad, men jag skall med ett par ord
be att få ange vad det är för import, som vi vända oss emot.

I den tablå, som åtföljer utskottets betänkande, finns också för år 1932 upptagen
en post virke från Sovjetunionen på 30,000 kubikmeter. Denna post är
ju icke stor, men den utgör dock en miljon kubikfot oförädlat pappersvedsvirke.
Man skulle ju kunna tro, att denna post stannat i någon av Östersjöns hamnar,
men så är icke fallet. Posten i fråga har nämligen importerats av ett värmländskt
trävarubolag och skeppats genom Östersjön, uppför Göta älv och över
Vänern samt lossats i en av Vänerns norra hamnar. Mitt i hjärtat av Sveriges
skogsbygder ha vi alltså fått taga emot ryssvirke, som ingalunda varit behövligt
för den produktionsapparat, som vi ha inom länet, utan tvärtom importerats
uteslutande såsom ett direkt hot mot de nybildade skogsägarföreningarna.
Det är att märka att ryssvirket i fråga av bolaget betaltes med ett avsevärt

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Ang. förhindrande av importen av trävaror. (Forts.)
högre pris än det bolaget betalade för samma virke i orten. Jag menar, att
när man kanske mäste vädja till staten örn stöd för dessa skogsägarföreningar,
skall man icke lämna dessa trävarubolag ett starkt vapen emot varje försök
att höja priserna på vårt virke. Det är emot denna import, vilken när som
helst kan upprepas, som vi hariat reagera, och det är just mot en dylik import,
vilken jag vill beteckna såsom en okynnesimport, vi velat påkalla Kungl.

Majits uppmärksamhet.

Jag skall med dessa ord be att få ansluta mig till herr Heidings yrkande.

Med herr Werner i Höjen förenade sig herr Gustafsson i Lekåsa.

Herr Björklund: Herr talman! Herr Nyblom frågade, om jag fattade honom
rätt, hur långt importen överhuvud taget enligt utskottets uppfattning
skulle fortgå, innan Kungl. Majit skulle ingripa. Jag vill då säga herr
Nyblom, att Kungl. Majits har redan ingripit vid åtskilliga tillfällen. Dessa
ingripanden började redan under den förra ministären. Man har gång på
gång genom underhandlingar mellan vederbörande importörer och Kungl.

Majit kommit fram till resultat, som jag för min del tror i rätt kraftig mån
ha medverkat till den prishöjning, som inträtt på svenskt virke och svensk
skog, givetvis i förening med den stora efterfrågan, som nu råder på skogsäter.

Örn man med den föreliggande motionen åsyftar att överhuvud taget förbjuda
all import, då tror jag för min del, att man gör Sveriges land och folk
en mycket stor otjänst. Även jag förutsätter dock, att onödig import icke bör
förekomma. Vi kunna dock icke rätt gärna här i kammaren eller i bevillningsutskottet
i varje särskilt fall sitta och pröva vad som är nödigt och nyttigt,
utan vi måste överlåta den saken till Kungl. Majit. När Kungl. Majit
redan har en fullmakt att ingripa, är det väl onödigt att ge Kungl. Majit
ytterligare en sadan fullmakt. Jag har i varje fall det förtroendet till den
nuvarande Kungl. Maj :t, och jag utsträcker detta förtroende även till en eventuellt
kommande Kungl. Maj it, att den i denna sak skall göra det bästa möjliga,
och jag kan icke för min del anse, att riksdagen har någon speciell anledning
att utöver vad som redan beslutats befatta sig med hithörande ärende.

Jag ber fortfarande, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till samma hemställan med den ändring i motiveringen, som under överläggningen
föreslagits av herr Heiding; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

§ 15.

Härpå upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, nr 14, i Äng. importanledning
av väckt motion örn förbud mot import av hummer under viss tid förbud ä
av året. hummer

T ... under viss tid

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, av <*re*.
nr 390, hade herr Osberg föreslagit, ,att riksdagen måtte besluta, att under den
tid, da hummerfiske vore förbjudet inom vårt land, även import av hummer
skulle vara förbjuden.

Utskottet^ hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. importförbud å hummer under viss tid av året. (Forts.)

Efter föredragning av berörda hemställan yttrade:

Herr Osberg: Herr talman! Den fråga, det här gäller, Ilar varit föremål
för riksdagens behandling flera gånger förut. Den är således icke ny. Jag
fann det emellertid vara lämpligt att även vid denna riksdag framställa krav
på att under den tid, då hummerfisket är förbjudet, import av hummer också
skall vara förbjuden.

För närvarande råder importförbud fram till den 15 september, vid vilken
tidpunkt också förbudet mot hummerfiske på vissa trakter upphör. Fiskarna
i Norrvikens fögderi ha emellertid funnit det lämpligt och med sin fördel
förenligt att få fredningstiden framflyttad till den 1 oktober — de ansågo en
sådan framflyttning alldeles behövlig för att icke hummerbeståndet skulle
försvinna — och detta deras önskemål har också beaktats av myndigheterna,
som för detta fögderi utsträckt förbudet mot hummerfiske till angivna datum.
Det förefaller mig emellertid mycket egendomligt, att man icke velat vara
med om att utsträcka importförbudet att också gälla till den 1 oktober. Det
förefaller mig också litet egendomligt, att norrmännen verkligen kunna lia något
emot detta. Om förhållandena varit ombytta, så att norrmännen befunnit
sig i den ställning, där vi nu äro, skulle de naturligtvis ha fört fram samma
krav, och jag är också säker på att de skulle ha lyckats driva det igenom.

Nu kan jag ju förstå av vad utskottet här har anfört, att det måste vara
hänsyn till handelsavtalet med Norge, som gör, att utskottet icke velat gå med
på yrkandet i motionen. Utskottet säger nämligen: »Såsom framgår av de
ovan lämnade uppgifterna gäller redan nu importförbud å hummer under den
tid, då allt hummerfiske är förbjudet i vårt land. Att utsträcka detta importförbud
att gälla under den längre fredningstid för hummer, som stadgats
för Norrvikens fögderi av Göteborgs och Bohus län, finner utskottet under
förhandenvarande förhållanden icke lämpligt.»

Med »under förhandenvarande förhållanden» menas antagligen, att det
ingår i vårt handelsavtal med Norge, att importförbudet skall upphöra den
15 september. Det finns naturligtvis ingen utsikt att få motionen bifallen
gentemot ett enhälligt utskott, men det torde icke varit oformellt, örn utskottet
hade sagt, att de och de orsakerna legat till grund för att man nödgats avstyrka
motionen.

Nu är det väl så, herr talman, att vårt handelsavtal med Norge gäller icke
för evinnerliga tider utan endast för viss tid framåt, och jag hoppas verkligen,
att när avtalet upphör, de, som skola taga hand örn uppgörandet av ett nytt
avtal, verkligen beakta detta spörsmål och gå in för att importförbudet skall
sammanfalla å tiden med förbudet mot hummerfiske i vårt land. Det är ju
dock orimligt att tänka sig, att det skall få vara som det nu är. Den del av
vårt land, där man icke får börja fiska hummer förrän den 1 oktober, är ju
just den del, som ligger närmast Norge. Örn det nu vore så, att det icke skedde
en våldsam import från Norge under senare delen av september, tror jag
icke, att våra fiskare där uppe skulle vända sig så mycket emot detta, men
under dessa 14 dagar importeras det hummer från Norge i mycket forcerat
tempo och importörerna fylla sina sumpar i till Norge angränsande fjordar.
Det är ju sedan helt naturligt, att när de fått lägga ut kapital för denna
importerade hummer och ha fått sina förråd fyllda, så skola de sedan i första
hand tänka på att få tillbaka de pengar, som de betalt för den norska hummern,
och de vilja därför sälja denna, innan de köpa svensk hummer.

Som jag sagt förr, kan man icke frigöra sig från den uppfattningen, att
detta förhållande är analogt med det förhållande, som rådde, innan vi fingo

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Ang. importförbud å hummer under viss tid av året. (Forts.)
spannmålsregleringen här i landet. Kvarntrusten importerade då under sommarmånaderna
överhuvud taget så mycket spannmål, som den kunde förvara
i sina lagerhus, och när de svenska lantmännen efter tröskningen kommo med
sin säd, beskärmade sig kvarntrusten och kunde icke taga emot den, därför
att »prisläget icke var stabiliserat» o. s. v. Det gäller precis detsamma örn den
hummerimport, som får försiggå under fredningstiden i norra Bohuslän.

Denna fråga är av stor vikt för den del av befolkningen, som det här gäller,
nämligen de äldre fiskare, som i huvudsak ha detta hummerfiske såsom
sin väsentliga inkomstkälla, och jag kan försäkra herrarna, att frågan kommer
icke att skrinläggas, förrän man fått rättelse på denna punkt. Är det
nu så, att myndigheterna icke finna lämpligt att ha en annan fredningstid för
hummern uppe i Norrviken, får man naturligtvis böja sig för detta, men så
länge man anser lämpligt att freda hummerbeståndet genom förlängd fredningstid,
måste man också låta tiden för importförbudet sammanfalla med
denna längre fredningstid. Det är ett så rimligt krav, att det icke kan uppges,
förrän man vunnit rättelse på den punkten.

Det är som sagt inga stora möjligheter att nu få frågan löst, men jag skall
i alla fall tillåta mig att yrka bifall till motionen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Lövgren: Herr talman! Såsom herr Osberg själv antydde äro de handelspolitiska
förhållandena gentemot Norge en smula ömtåliga. Det förefaller
mig litet märkligt^ att icke herr Osberg själv inser, att det kan vara klok
politik att icke alla gånger skriva ut allt, som man eventuellt kan skriva i en
motivering. I detta fall ligger det ju så till, att det är svenska och norska
intressen, som gång på gång kollidera med varandra. Våra underhandlare försöka
ju efter måttet av sin förmåga att tillvarataga de svenska intressena.
Med hänsyn härtill tror jag också det är klokt, att vi icke från vår sida försöka
kommendera eller vidtaga några ingripanden, som förrycka den situation, som
nu råder.

Jag ber att få hemställa örn bifall till utskottets yrkande på denna punkt.
Jag tror, att det även ur det bohuslänska fiskets synpunkt är klokt att nu gå
på ett bifall till utskottets hemställan.

Herr Osberg: Herr talman! När herr Lövgren säger, att det var en lämplighetsåtgärd
att icke nämna något örn orsakerna, får jag säga, att det väl
icke behöver vara något hemlighetsmakeri. Man får ju taga del av ett avtal
med vilket land som helst, och så pass kallt stål torde väl norrmännen tåla,
att man kan säga, huru det ligger till, och åtminstone få reda på huru länge
detta handelsavtal gäller. Det är väl icke meningen, såsom jag sade först, att
man skall halla pa med detta hur länge som helst. Så förståndig som herr
Lövgren är vet Jag, att han åtminstone kan ge mig rätt i detta att fredningstiden
och den tid, då en import icke är tillåten, bör sammanfalla i vad gäller
de närmaste trakterna till Norge. Jag säger ännu en gång, herr talman, att
örn det blir fråga örn nya, förhandlingar, såsom ett oeftergivligt villkor bör sättas,
att det blir samma tid. Det måste väl ändå finnas en gräns för åtgärderna,
även när det gäller förhållandena till ett grannland.

Herr Lövgren: Herr talman! Yi skola icke ställa några oeftergivliga villkor
på denna fråga utan låta våra underhandlare sköta denna sak utan några
diktat från riksdagens sida. Det tror jag vara den klokaste politiken.

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. skydd
för markägares
rätt
till bärplockning.

Äng. importförbud å hummer under viss tid av året. (Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 16.

Föredrogos vart för sig första lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
tillfällig ökning av justitierådens antal;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 11 kap. 28 § giftermålsbalk^!;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av lagen den 22 februari 1924 (nr 23) angående domstols behörighet
i fråga örn upptagande av vissa brottmål; och

nr 20, i anledning av väckt motion örn ändring eller förklaring av lagen
angående vad till fast egendom är att hänföra.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§17.

Till avgörande förelåg nu första lagutskottets utlåtande, nr 21, i anledning
av väckta motioner örn lagstiftning till skydd för markägares rätt till
bärplockning å skogs- och hagmark m. m.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren
nr 100 av herr Holstenson m. fl. samt motionerna i andra kammaren
nr 136 av herr Hansson i Vännäsby och nr 234 av herr Mattsson m. fl.

I de likalydande motionerna 1:100 och II: 234 hade föreslagits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn lagbestämmelser till
skydd för rätt till bärplockning å skogs- och hagmark i huvudsak efter vissa,
i motionerna angivna riktlinjer.

I motionen II: 136 hade yrkats, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa
om återupptagande av tidigare igångsatt men år 1922 nedlagd utredning
angående rätten att tillvarataga skogsbär^ samt örn vidtagande av åtgärder
i samma syfte som avsågs med »1930 års proposition till riksdagen
angående bestämmelser örn förbud för plockning av omogna skogsbär», allt
i ändamål att åt den jordägande lantbefolkningen i högre grad än nu vore
fallet säkerställa avkastningen av skogsbär å dess marker.

Utskottet hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla,
att Kungl. Maj :t ville skyndsamt verkställa utredning av frågan i vissa,
av utskottet i utlåtandet angivna hänseenden, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Åkerman, Klefbeck, Branting,
Lindqvist och Sjögren, fru Östlund samt herr Olsson i Mellerud,^ vilka
hemställt, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag begärde ordet för att yrka bifall till
den reservation, som är avgiven av socialdemokraterna inom första lagutskot -

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
tet. Envar, sorn tagit del av utlåtandet, har funnit, att den fråga, det nu gäller
att behandla, varit före i riksdagen mångå gånger. Redan år 1899 framförde
vissa ledamöter motioner örn förbud för bärplockning, och sedan hava
med vissa mellanrum motioner varit framförda av ungefär samma innehåll.
Att alla dessa motioner, som förelegat, icke lett till något resultat, är säkerligen
icke beroende därpå att riksdagen icke velat göra något, utan mera på
de stora praktiska svårigheter, som man ställes inför, ifall man vill gå in för
ett bärplockningsförbud. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att när
vi i dag behandla detta ärende det icke blott är fråga örn det vanliga bärplockningsförbudet,
örn jag så får säga, utan även örn förbud att plocka lingon,
innan de blivit mogna. Det är nämligen så — jag vet icke vad det kan
bero pa, möjligen förbiseende — att en av motionärerna tagit upp båda dessa
frågor och trots detta fått sin motion remitterad till utskottet. Det gäller sålunda
här att taga ställning till båda dessa frågor.

När vi tidigare haft denna bärplockningsfråga före här i riksdagen, har det
i allmänhet varit så, att det utskott, som haft att behandla de väckta motionerna,
5^rkat avslag på desamma. I år har det däremot blivit en majoritet
inom utskottet för en skrivelse. Jag är villig att ge mitt erkännande åt den
motivering, som utskottsmajoriteten här anfört för sitt tillstyrkande av en
skrivelse. ^När man läser motiveringen, måste man nämligen säga sig, att majoriteten
gatt fram pa ett mycket försiktigt sätt. Att den så gjort, beror väl
icke blott pa dessa personers kynne och lynne samt sätt att skriva utan fastmera
pa att även utskottsmajoriteten funnit detta vara ett mycket svårt område
att lagstifta på. Den, som läst utskottets motivering, har väl märkt, att
aven de, som utgöra majoriteten, finna, att det skulle vara fullkomligt oriktigt,
ifall vi skulle fa en lagstiftning som denna, enligt vilken markägaren skulle
förbehållas skogsbären. Utskottet säger t. ex. på ett ställe, »att man ganska
allmänt funnit det naturligt, att befolkningen på en ort skulle kunna gemensamt
tillgodogöra sig bären å skogsmarken i trakten. Något berättigat missnöje
till följd av denna ordning torde icke heller tidigare ha förefunnits.» Men
nu har det kommit till något annat — en sak, som för all del icke är ny för
i år, utan var före även då frågan förra gången behandlades — och därom
säger nu utskottet: »Det har blivit allt vanligare, att folk från samhällena

bege sig ut till mer eller mindre avlägsna trakter för att där tillgodogöra sig
den bärskörd, som tidigare väsentligen varit förbehållen ortsbefolkningen.» Det
är^ detta nya förhållande, förekomsten av dessa bilkaravaner, som det talas örn,
från industriorterna, som gjort, att det nu blivit majoritet för en skrivelse.
Jag vågar icke med säkerhet säga, i huru stor utsträckning dessa bilkaravaner
från större samhällen förekommit, men jag tillåter mig dock tvivla på att de
förekommit i ^den utsträckning, som man från en del håll vill göra gällande.
Jag tvivlar på, att det gäller burgna människor från mera tätt bebyggda samhällen^
som här ge sig ut på landsbygden för att plocka bären. Skulle det
vara så, att det förekommer, att den burgna befolkningen från städer, stationssamhällen,
industrisamhällen o. s. v. verkligen uppträda på ett sådant sätt,
som man vill göra gällande, skulle jag för min del från denna plats vilja tillropa
deln, så långt mina ord kunna höras: Ni skall låta bli att göra dessa

resor. Ni skall låta bli att fara så fördärvande fram ute på landsbygden,
som man säger, att ni gör. -— Det är nämligen klart, att i den mån dessa resor
förekomma på ett sådant sätt, som man här från en del håll säger, blir det
tråkigheter pa landsbygden, tråkigheter som vi litet var böra söka förebygga.

Det är väl känt och erkänt av oss reservanter, att många jordägare mycket
väl kunna behöva den inkomst, bärplockningen kan inbringa, men är det icke

Andra kammarens protokoll 1035. Nr 17. 4

Xr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
så, som vi säga i vår reservation, att även om, såsom påståtts, det någon gång
inträffat, att välsituerade personer kommit farande långväga ifrån för att
plocka bort bären intill småbrukares husknutar, så är det väl ändå i allmänhet
endast den fattigare befolkningen, som går i skogarna och plockar bär för
att därigenom försöka skaffa sig en inkomst som de kunna behöva lika väl som
den, som äger marken.

Utskottet har funnit det vara ett berättigat önskemål att en jordägare herodes
möjlighet att i någon mån förbehålla sig rätten till de bär, som växa på
hans mark. Det har sålunda givit sitt erkännande åt den uppfattningen, ^att
icke markägaren ensam skall ha rätt till bären. Vid avvägandet av dessa båda
rättsintressen har utskottet av praktiska skäl ansett lämpligt, att jordägaren
skall förbehållas rätten till bären å de ägor, som äro belägna närmast hans
gård. Utskottet uttalar icke direkt, hur det tänkt sig ordna detta, men det är
väl troligt, att det närmast åsyftar ett sådant sätt, som lagberedningen i sitt
förslag av år 1909 tänkt sig, nämligen att ett område av 300 meter från tomtgrunden
skulle vara fridlyst. Dit skulle ingen obehörig få gå. Den lösning
av frågan, som lagberedningen tänkt sig, har vid flera tillfällen varit underställd
riksdagen. Riksdagen har emellertid icke velat ansluta sig till densamma.
Det torde väl bli så, örn man vill gå in för en lagstiftning enligt lagberedningens
förslag, att i vissa delar av landet det område av 300 meter från
tomtgränsen, som alltså skulle bli fridlyst, befinnes icke vara tillräckligt. Och
örn det icke vore tillräckligt i andra trakter, beroende på huru tomtmarken
ligger i förhållande till skogsmarken, skulle detta heller icke vara tillfredsställande.
Vi ha vid tidigare tillfällen när man fört fram tanken på att ordna
saken genom fridlysning av visst område sagt, att, örn området skulle vara fridlyst,
man också måste tänka sig, att det skulle vara inhägnat. I och med att
man utfärdat ett förbud, måste det väl vara ett vite för dem som överträda
förbudet. Då måste också folk ha rätt att få veta, vilka delar av marken man
får beträda och plocka bär på, och på vilka marker man icke får göra det.
Jordägaren skulle bli skyldig att genom stängsel och gärdesgårdar avskilja
området. Detta skulle kanske kosta honom mer än vad hären kunde vara
värda. Därigenom skulle man således icke gagna vad man ville gagna.

Vi reservanter ha icke, när det gällt att ordna saken på sätt lagberedningen
tänkt sig, velat taga någon bestämd ställning till frågan. Vi ha ansett, att det
skulle vara riktigast att vänta med vårt ställningstagande i denna fråga,. till
dess vi få revisionen av jordabalken i sin helhet klar, och att det icke finns
tillräckliga skäl för att nu gå in för en utbrytning blott av detta, ärende. Utskottet
säger emellertid, att det kan icke finna, att det är nödvändigt att vänta,
tills denna revision blir klar, utan anser, att man även dessförinnan kan avgöra
spörsmålet. Jag medger villigt, att man icke är tvungen att vänta så
länge, men ha vi nu väntat i snart femtio år, sedan den första motionen kom
fram om förbud för bärplockning, kan man väl vänta ännu några år, tills den
saken blir ordnad. Även på andra områden har man ju tidigare arbetat för
förbud och tänkt, att man därmed skulle kunna lyckliggöra land och^folk. Man
har dock där måst ändra uppfattning, och man tror numera icke på förbudets
lyckliggörande förmåga på samma sätt som tidigare. . Varför skulle vi icke
kunna omsätta detta även på detta område och börja. inse,, att ett förbud för
bärplockning icke ger så mycket, som man kanske i början trodde, att det
skulle ge?

Jag skall nöja mig med denna motivering för ett avslag ifråga örn den ena
delen av förslaget och säga några ord även örn den andra delen, där det gäller
lagstiftning med förbud att plocka lingon, innan de blivit, mogna. Jag vill
då påminna örn, att jag för min personliga del vid tidigare tillfällen här i riks -

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

-4ng. skydd för markägares rätt till härplockning. (Forts.)
dagen sökt medverka till åstadkommande av en dylik lagstiftning. Även jag
tycker, att det är oriktigt, att lingon skola få plockas vita eller halvröda; man
•tvf1?!618, nÄ^a av dem> ifall man väntar till dess de blivit mogna. Men vid de
tillfällen da jag sökt medverka till en sådan lagstiftning, har man alltid sagt
mig, att det är rent praktiskt omöjligt att ordna detta. Man har anfört skäl av
olika slag tor denna sin mening. Jag har väl insett, att det varit svårigheter,
men svårigheter äro ju här,, har jag tänkt, som annorstädes till för att övervinnas.
Ju mera, man trängt in i frågan, desto mera har ens uppfattning kommit
slagSammantal a m6Cl deiaS’ S°m motsatta sig en lagstiftning av ifrågavarande

. .Nu „har utskottsmajoriteten, när den haft att taga ställning till denna fråga
icke vagat saga något bestämt örn hur saken skall ordnas. Från utskottets sida
ha,r .man pekat på tidigare försök till lagstiftning. Man har talat örn att dessa
blivit avvisade av riksdagen, men utskottet har icke tagit avstånd från tanken
pa att en lagstiftning, liknande den som tidigare varit på förslag, skulle på
nytt framläggas, samt slutligen sagt, att även andra vägar skulle vara möjliga
att undersöka. Vi veta, att när denna fråga senast var före här i riksdagen
och töll detta^var beroende därpå, att de jordbrukare, som sutto i utskottet,
7,®r 1S-1.nn . i ansago, aft det var alldeles orimligt med en sådan lagstiftning som
förbjöd jordägaren själv, hans hustru och hans husfolk att plocka lingon innan
den dag kom, då de voro mogna. Så länge ett förbud funnes skulle förbudet
gälla även jordägaren och hans husfolk. Jordägarna ville icke vara med
därom Detta torde väl vara det huvudsakliga skälet till att lagförslaget vid
det tillfallet föll. Jag tror, att utskottsmajoriteten har fullkomligt rätt när
den säger: »Då avsikten med en bestämmelse av nu berört innehåll icke är att
bereda .jordägaren en förmån framför andra, synes det vara konsekvent att
föreskriva att, där jordägaren beträffande viss mark utverkat ett sådant förbud
som förut nämnts, icke heller han själv eller hans folk må där skörda
lingon i omoget tillstånd.» Så. tillägges det: »Vissa invändningar, som förut
anförts mot ett .sådant förbud jämväl för jordägaren och hans folk, torde icke
äga berättigande, därest bestämmelsen i övrigt utformas på det sätt utskottet
liragasatt.» Jag tror, att det. är riktigt, som här sagts, att vill man verkligen
ha en lagstiftning, som. förhindrar bärplockning före viss tid, då får även
jordägaren finna sig dari. När nu riksdagen skall taga ställning till bärplockningen,
da gäller det icke bara att taga ställning till den enkla frågan örn
bären skola förbehållas markägaren helt eller delvis, utan också till frågan om
, r.,c mo^. a^ Plocka lingon före viss tid. Jag skall peka på några av de
skål, som tidigare varit framförda mot en sådan lagstiftning som den här sist
nämnda.

• ^18 förklarade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, att han

icke kunde ansluta sig till ett dylikt förslag och anförde till stöd för sin mening
följande: »Den^lämpliga mognadsgraden lärer ställa sig ganska olika i de
olika fallen. Sålunda torde lingon, avsedda att exporteras, helst böra plockas
något innan de uppnatt full mognad, medan lingon för inhemsk förbrukning
anses kunna, lämnas att kvarsitta något längre. Härjämte komme stora
vanskhgheter att yppa sig i fråga om kontrollen å efterlevnaden av ett sådant
förbud, särskilt om lingonen plockades för försändning till annan ort, i vilket
fall de bruka förpackas, sa fort de plockats.» I 1930 års proposition till riksdagen
i ämnet förklarade vederbörande .departementschef, att han av samma
skäl icke funné ett dylikt förslag lämpligt. För egen del vill jag utöver vad
jag citerat tillägga, att den lämpliga mognadsgraden torde ställa sig olika även
1 fråga örn den inhemska förbrukningen. Det har sagts mig, att man med hänsyn
till den tillämnade olika beredningen av bären måste lia bär av olika

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
mognadsgrad. Det har sagts, att de bär, som skola användas t. ex. for beredning
av gelé, icke böra vara fullt mogna.

Olämpligheten av ett förbud av ifrågasatt art framträder enligt mitt förmenande
särskilt i fråga om svårigheterna att^ kontrollera dess efterlevnad, och
det pekade också departementschefen på, såsom jag förut framhållit, man
torde väl kunna säga, att svårigheterna här bliva mycket stora. När t. ex. bärplockarna
komma fram till bebyggda platser efter att ha varit ute i skogen, ar
det klart, att de här kunna vänta att möta landsfiskalen eller någon annan.
Då kan man väl tänka sig, att de låta de bär, som äro mogna och röda, ligga
överst i korgen. Skall då landsfiskalen se, örn de verkligen plockat omogna
bär får han lov att gräva i korgarna och se efter, hurudana barén aro. Vidare
blir det, såvitt jag förstår, mycket svårt att kontrollera, örn hären plockats pa
ett förbjudet ställe eller på ett icke förbjudet ställe. Enligt utskottets förslag
skulle ju markägaren kunna få ett visst område fridlyst. Det skulle vara
landsfiskalen eller någon annan, som skulle ge honom denna ratt Alldeles
intill det fridlysta området kunde finnas ett icke fridlyst, pa vilket det också
var gott örn bär. Det bleve sannerligen icke lätt att då kontrollera, i vilken

del av skogen dessa bär plockats. . ,

Här skulle kunna anföras en hel del praktiska svårigheter som man kornmer
inför, svårigheter av den art, att jag tror, att tillståndet där nte pa landsbygden
genom det ifrågasatta förbudet icke skulle bil bättre, än det tor närvarande
är, utan snarare tvärtom. . . . ...

Nu kommer man väl att säga i dagens debatt, skulle jag tro, att vi inom torsta
lagutskottet, som icke velat vara med örn denna lagstiftning, icke kanna tili
förhållandena där ute på landsbygden, enär vi äro bosatta i stader. Vi, som
nu för tillfället bo i städer, äro väl dock icke fullt främmande för forhallandena
ute på landsbygden. Även örn vi icke ha fullständig kännedom örn
landsbygdens alla förhållanden, kunna vi mycket val forsta, vilka ofantliga
svårigheter man kommer inför, ifall man går in för ett förbud att plocka lingon

under viss tid. , „ „ .. „ ,. ,

Jag skall icke i avseende å den andra fragan saga någonting annat an att
ia g mycket väl vet, att det där ute på landsbygden är mångå jordbrukare, manga
småbrukare, som mycket väl behövde de pengar, sorn barén kunde inbringa.
Men örn det blir ett förbud, skola dessa småbrukare förhindras att ga och plocka
bär på annan mark än den, de själva aga. Det ar heller icke blott dessa
jordägare, som behöva plocka bär, utan manga andra, som tidigare gjort det

och för vilka det varit till stor nytta. , „ ,

Det är emellertid icke dessa synpunkter, jag närmast vill trycka pa, utan
de praktiska svårigheter, som förefinnas såväl när det galler den forsta delen

av detta ärende som den andra delen. , . , ,

På grund av det anförda ber jag, herr talman, att fa yrka avslag pa utskottets
hemställan.

Herr Mattsson: Herr talman! Såsom motionär i denna fråga ber jag att

få säga några ord. , „ „ „

Örn man tar del av de debatter, som ägt rum de manga gånger, da denna
fråga varit uppe i riksdagen, och de olika skäl, som gang efter gang anförts
så synes det mig, att det icke skulle tarvas någon längre utläggning
och motivering för att vi nu äntligen skulle komma dithän, att riksdagen begärde
en utredning. . ... ,, ..

Den föregående talaren, som är reservant i utskottet, boll före. att nar man
såg vilka reservanterna äro, man skulle kunna säga, att de icke vidare kanna
till förhållandena på landsbygden. Jag får verkligen saga, herr talman, att

Onsdagen den fi mars f. m.

Nr 17.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
när jag tåste, reservationen och såg, vilka herrar som stodo för densamma,
gjorde jag mig verkligen den frågan, örn de verkligen kände till dessa förhållanden.
Herr Lindqvist sade själv i sitt anförande, att han icke följt med
den senaste utvecklingen på detta område. För oss, som verkligen känna till
denna utveckling, står det klart, att det är oefterrättliga förhållanden, som
nu inträtt, och att dessa äro till stor skada för särskilt lingonens rationella
tillgodogörande. Örn man tanker på äganderättsfrågan, så ligger det nära
till hands att draga upp en jämförelse med jordägarens jakträtt. Där har
jordägaren icke blott rätt till det vilda, som finnes på hans område, utan även
rätt till de fåglar-, som flyga över hans mark. Nog kunde man väl draga
upp paralleller på detta område och säga, att det även mött stora praktiska
svårigheter, sådana som herr Lindqvist talade örn, att få frågan örn jakträtten
ordnad. Man frågar sig, vilka stora intressen det varit, som medverkat till
att föra fram denna fråga.

Reservanterna säga i sin reservation: »Den motionär, som nu ånyo fört

fram spörsmålet, har icke lämnat något som helst nytt uppslag för frågans
lösning.» ^ Jag vill härtill svara, att det nu endast gäller en utredning och
att det således endast är örn denna som riksdagen skall besluta. Det förefaller
mig, som örn det redan framkommit så många synpunkter under den
långvariga behandling, för vilken denna fråga varit föremål här i riksdagen,
att säkerligen utredningskommittén ingalunda kommer att sakna skäl och
uppslag, när den skall framlägga sina förslag.

Det är ingalunda min uppfattning, herr talman, att icke småfolket i skogsområdet,
såsom också säges i motionen, bör beredas tillfälle att få plocka bär.
Jag skall icke här draga upp så många exempel på, hur det nu verkligen kan
gå till ute i många lingonbackar. Jag ber emellertid att få nämna, att hemma
i min trakt kan det mycket väl inträffa och har inträffat, att när en fattig
jordägare, vars jordinnehav ingalunda kommer upp till de 60 tunnland,
man här talat örn, med sina barn kommer ut och skall tillgodogöra sig lingonen,
han då i lingonbacken träffar på 12—14 stycken från samhället. Nog
kan man väl genom den utredning, som här är ifrågasatt, komma fram till
något förslag att bereda möjlighet till lingonplockning för icke jordägare på
de större skogsmarkerna, på de stora bolagens skogsmarker, så att man icke
behöver hänga upp sig på den saken och låta den vara till hinders för att
man här skipar rättvisa. Jag tror, att den ifrågasatta utredningen skall tillfredsställande
beakta dessa synpunkter.

Jag får, herr talman, säga, att jag för min del icke är fullt tillfredsställd
med utskottets motivering, men då jag hoppas, att utredningen likväl kommer
att omfatta hela detta spörsmål, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Larsson: Herr talman! Med den kännedom som jag har från viss del
av landet örn de förhållanden, som äro rådande vid bärplockningen och särskilt
vid lingonplockningen, har jag icke kunnat annat än ansluta mig till utskottsmajoritetens
förslag.

Denna fråga örn bärplockningen och särskilt lingonplockningen har så
länge och så många gånger varit föremål för riksdagens behandling,
att jag tycker det verkligen är på tiden att riksdagen nu fattar ett
beslut, som ger en mera positiv lösning av denna fråga. Det förhållande,
som nu råder på de, kan jag säga, flesta håll inom landet, när
det gäller lingonplockning, är i längden ohållbart. Man bör väl ändå
icke underskatta de känslor, som kunna besjäla den mindre jordbrukaren,
när han blir nödsakad att åse, hur ett sällskap, kanske långväga och kom -

Xr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
mande från helt andra trakter, slår sig ned just på den plats, där han tänkt
sig att få en skörd för sitt hushåll och möjligen också för avsalu. Det kanske
därjämte är så, att denna lilla jordägare har bra mycket större behov av att
få tillgodogöra sig dessa bär, som vuxit på hans mark, än de sorn, komma och
roffa till sig dem. Det kan väl icke heller vara i överensstämmelse med rättsmedvetandet,
att en jordägare tvingas åse, att vid en sådan invasion på hans
mark andra roffa åt sig en bärskörd, som han själv tänkt tillgodogöra sig och
som kanske kunnat giva honom ett litet tillskott till hans inkomster.

Jag är villig medgiva, att det är till stor del på grund av de lättare kommunikationerna,
som nu starkare krav ställas på en lagstiftning i denna fråga,
än som tidigare varit fallet. Förr i tiden var det icke så lätt att taga sig ut
långa vägar, som det nu är, då det kan ske med bilar och bussar. Men vad
jag tror förr också gjorde en sådan lagstiftning, som nu är tilltänkt, mindre
nödvändig, var det förhållandet, att folk då tog mera hänsyn till jordägarens
önskemål, när han förbjöd bärplockning på någon viss, kanske liten del av sin
mark. Numera är det icke sällan fallet, att folk från främmande orter kommer
och slår sig ned, som nyss nämndes, på hans mark och oaktat att han
strängt säger till dem, att just detta område har han tänkt få skyddat för
egen del, icke täger den minsta hänsyn till dessa hans önskemål utan helt
enkelt säger till honom: vi plocka, när vi vilja och var vi vilja.

Jag får även lov att säga, att det är väl ändå ett besynnerligt rättstillstånd
när lagen förbjuder att taga väg över en annans tomt, åker, äng, plantering
eller andra ägor, vilka därav kunna skadas, men däremot tillåter, att
den bärskörd, som växer på hans mark, får tagas av vem som bäst gitter.
Jag tror också, att det är detta rättslösa tillstånd, som gör, att bären ofta
avplockas, innan de hunnit mogna, och kanske också plockas på ett sådant
sätt, att det skadar nästa års skörd. Örn en lagstiftning kommer till stånd,
som ger markägaren rätt att skydda någon viss, kanske mindre del av sin
bärmark, så tror jag också, att den allmänt beklagade oseden att plocka bären,
innan de blivit mogna, till stor del kommer att försvinna.

Efter vad jag hörde herr Lindqvist säga, förefaller det mig, att han har
en viss känsla av att det kunde behövas en lagstiftning och att det icke vore
omotiverat, att en markägare finge skydda någon viss mindre del av sitt område.
Men han gjorde gällande, att svårigheterna att få en lämplig lagstiftning
voro synnerligen stora. Jag fick den uppfattningen, att han ansåg, att
det var nästan omöjligt. Jag får säga, att jag tycker icke, att det är så omöjligt
att få en lagstiftning i denna, örn jag så får säga, lilla fråga utan att
den skulle kunna regleras.

Jag kan, som sagt, herr talman, icke finna annat än att det är ett ofrånkomligt
behov att något åtgöres i denna fråga och att vi snarast måtte komma
fram till en lagstiftning, som ger skydd åt någon viss mindre del av jordägarens
mark, som han alltså får ha för sin egen del.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Rimforsa: Herr talman! Det är så mycket sagt i denna fråga,
att jag på förhand skall lova att icke taga många minuter i anspråk.

När jag satt och lyssnade på den förste ärade talaren i denna fråga, så föll
mig i minnet den dag för 22 år sedan, då jag första gången var inne i denna
kammare som åhörare på läktaren. Det var just frågan om lingonen, som då
var föremål för kammarens överläggning, och den som stod på denna plats och
talade, som jag särskilt fäste mig vid — det var flera naturligtvis -—- det var
just herr Lindqvist. Det visar ju, att frågan är gammal, och den är äldre än
så. Det var nämligen icke första gången, den då behandlades, utan redan det

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
sista året på förra århundradet, vill jag minnas, var denna fråga uppe i riksdagen.
Att den gång på gång med vissa längre eller kortare intervaller kommit
igen, torde också bevisa, att det är ett ganska allvarligt och betydande
irritationsmoment, denna fråga om bären, örn rätten till dem och skördandet
av dem utgör. Jag är också medveten örn och villig att erkänna, att fastän
detta icke kan betecknas som en stor fråga, det icke är lätt att finna lämpliga
vägar, på vilka man kan lösa densamma. Men jag anser, att ännu mera allvarliga
försök i denna riktning borde göras, än vad som gjorts.

Jag skall icke gå igenom hela den långa rad av allt vad som förevarit i denna
fråga. Många av oss ha varit med vid flera tillfällen, då den behandlats
och olika förslag kommit fram. Utskottet har nu icke gått in för att principiellt
förorda någon viss form för dess lösning utan överlåtit den saken åt den
utredning, som man begär. Jag skall därför icke, som herr Lindqvist gjorde,
gå in på skärskådande av de olika förslag, som varit uppe under tidernas längd.
Jag anser, att den saken blir det kanske tillfälle att närmare behandla, örn
denna utredning skulle komma till stånd och vi senare åter finge behandla
frågan. Vad man framför allt och i första hand bör söka klarlägga, är själva
äganderätten till bären. Därvidlag är det ganska olika uppfattningar, som
göra sig gällande. Man talar örn, att man har rätt att plocka lingon på annans
mark på grund av gammal hävd, och man använder också ibland uttrycket
»urgammal hävd». Jag har dock levat tillräckligt länge — liksom
flera i denna kammare -— för att minnas, hur det var för, låt mig säga, 50—
60 år^sedan i min ungdom hemma i min hembygd. Jag kan icke säga, hur det
var på andra håll i landet. Men det var icke alldeles den allmänna uppfattningen,
att bären på marken tillhörde dem, som ville taga dem, utan där låg nog den
uppfattningen grundad innerst inne, att jordägaren hade åtminstone viss
rätt till båren. Jag minnes mycket val, hur det gick till, då bären började
mogna och jordägare, som hade större arealer och mera bär än de själva behövde,
helt enkelt överläto rätten att plocka bär till andra mot viss ersättning.
Jag har själv t. ex. i min ungdom varit med örn att plocka hallon på häradsallmänningar,
där vi fingo skaffa oss rätten genom uppgörelse med dem, som
ägde marken. Det kanske icke är så alldeles säkert, att den där rätten, som
vi tala om, är så urgammal eller djupt inrotad.

Men jag skallycke inlåta mig på det. Jag erkänner, att det kanske är lämpligast,
att det på detta område får fortgå som hittills, blott det kan ordnas på
ett rimligt sätt, då det gäller själva tillgodogörandet av bären. Jag hörde nyss
ett uppslag i första kammaren, som var ganska originellt, på tal örn denna
rätt till bär. En ärad talare där inne, en mycket lärd jurist uttalade, att det
fanns möjlighet att lösa frågan örn rätt till bären på så sätt, att jordägaren
finge tillösa sig denna rätt mot en viss ersättning till det allmänna. Nog
finnas här fantasi och uppslag, som kunna användas. När man säger, att
frågan icke kan lösas, kanske det ändock finnes något ljushuvud, som har
möjlighet att komma med ännu något nytt förslag.

Utskottet begär icke, att jordägaren skall få rätt utan vidare att disponera
över bären. Så långt vill icke heller jag gå. Jag anser ganska viktigt och
nödvändigt, att bärskörden i sin helhet kommer att skördas och kommer människorna
till gagn. Men vad jag icke kan komma ifrån och vad jag menar
vöre en gärd av rättfärdighet, det är att jordägaren dock linde någon möjlighet
och rätt att tillgodogöra sig åtminstone så mycket, som han behöver för
sitt eget hushåll.

Jag skall icke tala örn allt vad jag vet örn, hur det går till i det praktiska
livet. Men det är ofta så, att do, som sitta på ett litet stycke jord, där det
växer åtskilligt med bär, dock få minst därav. Nu kan man visserligen säga,

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
som reservanterna göra på ett ställe, där det talas örn detta: »Man kan frå ga

sig, om det verkligen är med billigheten överensstämmande att nu förläna
jordägaren, som dock sitter på sin gård, en rätt, som han aldrig förut haft.»
Nog är det många jordägare, som sitta på en gård örn 2—3 tunnland åker
och litet bärmark. De sitta på sin gård. Torparen sitter också på sin gård,
örn man vill kalla det så. Men när det gäller att skörda vad han behöver, får
han se sig om.

Vi hava, som jag sade nyss, icke i utskottsutlåtandet dragit upp några bestämda
linjer eller tänkt oss kunna föreslå, att på det eller det sättet skalig frågan
lösas. Vi hava pekat på de olika förslag, som varit framme de många
gånger, som frågan debatterats, och tänkt oss möjligheten att slutligen komma
fram genom den utredning, som vi anse nödvändig, till något förslag, som
ur olika synpunkter kunde accepteras. Nu är det visserligen sant, att den utredning,
som en gång •—• låt oss säga för ungefär tio ar sedan — avbröts, nämligen
utredningen rörande en förändring av jordabalken, återupptagits nu igen.
Men det har enligt mitt förmenande mycket riktigt anmärkts _ i utskottsutlåtandet,
att den omständigheten, att denna utredning återupptagits, icke torde
behöva vara hinder för att denna speciella fråga behandlas utan samband med
denna utredning.

Jag slutar med att säga, att vad vi inom utskottet vilja, det är att i någon
mån de missförhållanden rättas till, som föreligga, då det gäller jordägarens
rätt att få del av bären, men icke ett absolut förbud mot bärplockning på annans
mark. Vidare vill jag säga, att en fråga, som enligt mitt förmenande
har en mycket stor betydelse, är just frågan örn tiden för bärskörden.

Jag skall icke mycket uttala mig därom. Jag hörde samme ärade talare i
första kammaren, som jag nyss citerade, gå in på det kapitlet. Han påpekade
på tal örn att bären skördas omogna, att det gäller endast bär, som gå till export.
Andra bär skulle icke skördas för tidigt. Jag har en annan uppfattning.
Jag känner från min hembygd, hur det går till. ^ Det är ofta så, att
människorna giva sig i väg till bärmarkerna för att fa något med, medan det
finns bär kvar, oavsett huru mogna de äro. Sedan breder man ut dessa bär och
låter dem .ligga 14 dagar eller så, varefter de utbjudas i allmänna marknaden
såsom mogna lingon.

Jag skall icke säga mera, herr talman, utan skall sluta med att yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Gardell i Stenstu.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Det var herr Lindqvists, den förste
talarens anförande, som föranledde mig att begära ordet för att fa säga något
i denna fråga. Herr Lindqvist erkände utskottsmajoritetens motivering nästan
helt och hållet, kan man väl säga, och han erkände också, att jordägaren bör
få hava någon viss rätt åtminstone till någon del av sina marker att få hava
skogsbären i fred och plocka dem själv. Men han säger, att det är så svårt
att lagstifta på detta område, att man kommer ingen väg. Utskottet har varit
inne på detta så många gånger, och det har alltid strandat på vissa svarigheter.
_ o

Nu föreslår utskottet en utredning. Vore det ändå icke skäl, ^när det är sa
svårt, herr Lindqvist, att vi finge en utredning på detta område?^ Ty det
är just när det är svårt och kinkigt, som man brukar begära utredning. Jag
tycker verkligen, att det är svepskäl detta. Nog borde väl ända jordägaren
kunna få hava någon del av sitt område fredat för andra och själv få njuta
de frukter, som växa på hans egen mark. Det får han faktiskt icke nu.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)

Herr Lindqvist säger, att det är så svårt att uppdraga några gränser. Om
man skall förbjuda bärplockning på ett område, måste man hava det inhägnat.
Jag kan upplysa herr Lindqvist och övriga kammarledamöter, som icke känna
till det, att det finnes mycket gott om sådana inhägnade områden, stora beteshagar,
med skogsbackar ini, där det växer frodigt och vilt med bär. De växa
bra pia sådana områden. Men icke ens dessa inhägnade områden, dessa beteshagar
får jordägaren nu hava i fred, utan där plockas det först. Där äro bären
stora, vackra, fina och mogna. De plockas av, innan jordägaren hinner göra
sig dem till godo. Så är förhållandet.

Vidare undrade herr Lindqvist, örn det är så farligt, han trodde icke, att det
var så farligt med de där karavanerna, som komma ut från städer och stadsliknande
samhällen för att plocka bär. Det är ganska farligt ibland. Man
trampar ner gärdesgårdar och gröda och far icke alltid så väl fram. Jag är
icke den, som vill förmena andra att göra sig till godo skogsbären. Tvärtom
tycker jag alltid, att det är synd, örn de skola få stå utan att människorna
skola tillgodogöra sig denna ädla frukt. Men på samma gång skulle jag nog
tycka, att det vore rättvist, örn jordägaren finge disponera åtminstone något
av sin mark. Det får han faktiskt icke nu. Han står rättslös.

Frågan har varit uppe mångfaldiga gånger. När den var uppe och behandlades
1927, yttrade första lagutskottets ordförande på tal örn detta i första
kammaren, att »vi komma icke undan en lagstiftning på detta område»; och,
örn jag minnes rätt, instämde herr Klefbeck med honom både i utskottet och
i kammaren. Vi komma icke undan frågan, sade han.

Nu vill man i alla fall skjuta undan detta ännu mycket längre. Det är
orimligt.

Örn det är klart, att vi icke komma undan frågan, varför då icke vidtaga
åtgärder? Men nu vill man skjuta undan saken, tills revisionen av jordabalken
är undanstökad. Det lär icke bliva så hastigt det. Man säger här, att Kungl.
Majit har bestämt, att lagberedningen från och med den 1 mars 1935 skulle
övertaga den pågående utredningen örn revision av aktiebolagslagstiftningen,
och tillika har det förordnats, att en eller två av lagberedningens ledamöter
skulle utföra erforderliga förberedande arbeten för revision av jordabalken, varefter
beredningen, sedan revisionen av aktiebolagslagstiftningen blivit slutförd,
skulle övergå till att behandla frågan örn en reform av jordabalken. Tro icke
herrarna och damerna, att vi få vänta 10—20 år, säkerligen 10 år minst, innan
detta arbete är verkställt? Under tiden skola vi på blotta svepskäl behöva
vänta på att få en sådan här fråga utredd! Är det verkligen riktigt honnett
att behandla detta ärende på det sättet? Numera har det ingått i de flestas
medvetande och erkännes ju också här i kammaren, att jordägaren bör hava
någon företrädesrätt till och bör få skydd för något område. Men säger man,
det är svårt att lagstifta, och man kommer ingen väg. Jag säger ännu en
gång: Varför icke sätta till en kommitté, som utreder? Det är mindre viktiga
saker, som uppdragits till utredning av kommittéer.

Herr talman! Det kan vara nog med dessa påpekanden. Jag ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Det kan synas, att den föredragna
frågan icke är av så stor betydelse. Å andra sidan måste sägas, att
frågan är av synnerligen stor betydelse för landsbygdens befolkning och också
i viss mån av stor betydelse för en del av industrisamhällenas befolkning. Jag
kan också tillägga, att den säkerligen är av en mycket stor nationalekonomisk
betydelse. Vi känna ju till, att när det gäller landets bärskörd, är det av

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
vikt, att man kan tillvarataga den under det år, som går. Det, som icke blir
plockat på hösten, ruttnar ner och blir till ingen som helst nytta för markägaren.
Vad man särskilt i motionerna här fäst stort avseende vid och som
man tydligen också ansett vara av den betydelse, att det skulle påfordras en
lagstiftning på detta område, det är, att man kanske i vissa fall kunnat konstatera
att bärställen •—- om jag får använda det uttrycket — som finnas i
närheten av vissa gårdar, där markägarna bo, uppsökts av folk från annat håll
och plockats ut. Nu anser man just från dessa utgångspunkter nödvändigt
med en lagstiftning på detta område.

Jag skall giva herr Olsson i Rimforsa rätt i, att reservanternas motivering
för deras avslagsyrkande på utskottsutlåtandet i den av honom citerade delen
icke är riktigt lämplig. Den stöter säkerligen varje jordägare. Men å andra
sidan skulle jag vilja använda ett uttryck, som herr Nilsson i Antnäs hade.
Han sade, att det är orimligt att säga, att bärplockningen skall vara fri för
alla. Det kommer säkerligen för många tiotusentals människor att förefalla
fullständigt orimligt och oförsvarligt att införa bärplockningsförbud. Det är
icke riktigt säkert, vill jag säga de ärade ledamöterna av kammaren, att det
är just de, som ingen jord hava, som här måste lösa till sig rätten till bärplockning,
utan i många fall är det också mindre jordägare, som plocka bär
på annans mark. Det har skett så under generationer, och det sker alltjämt.
Det tåles också i de flesta fall. Man har ingenting egentligen att invända
mot det. Alltså kan man med säkerhet utgå från, att den större delen av den
jordägande befolkningen, som ser saken mera i stort, fäster kanske icke så förfärligt
stort avseende vid detta bärplockningsförbud.

Motioner i denna sak hava kommit från vissa delar av landet vid de tillfällen
då de varit före. Det är möjligt, att det föreligger sådana förhållanden
där, att man med vissa skäl kan åberopa, att en lagstiftning borde komma till
stånd. Men i andra delar av landet, särskilt de nordligare delarna, kan jag
icke finna, att det föreligger verkliga skäl att gå in för en lagstiftning härutinnan.

Jag erinrade örn, att frågan har stor nationalekonomisk betydelse. Den har
också i viss mån ur folkförsörjningssynpunkt en rätt stor betydelse. De, som
känna till förhållandena på landsbygden, särskilt i skogstrakterna, veta mycket
väl, att en stor del av den fattiga befolkningen under bärtiden ur skogarna
hämtar sin försörjning och till och med också kan få något överskott att hava
till hands under den mörka och svåra vintern. Det borde vara statsmakterna
angeläget att tillvarataga skogens överflöd på bär. Markägaren har ingen
nytta, örn bären ruttna ner, men han har mera nytta av att bären tillvaratagas
och att de lämna utkomst åt vissa fattiga människor. Blir det en god bärskörd,
hjälper det många fattiga familjer under hösten och vintern, särskilt barnrika.

Det har i år väckts motioner om åtgärder för att höja nativiteten. I regel
äro de, som plocka bär, kvinnor och barn, och de draga till familjerna extra
inkomster på grund av sin bärplockning.

Jag skulle också vilja säga en annan sak, när man är inne på detta område.
När det gäller bärplockningen, få vi icke glömma en viktig omständighet. Det
är, att örn det är en bonde, som har en liten skogslott, går han kanske icke dit
och plockar bären utan skickar familjen. Men är det riktigt säkert, att vederbörande
veta, att här går gränsen för deras mark? Antag exempelvis, att de
komma in på ett bolags mark, som ligger intill. Skulle det bli en lagstiftning
på detta område, kunde det även hända, att en medlem aven jordägande bondefamilj
skulle kunna göra sig skyldig till att bryta mot lagens bestämmelser.

Onsdagen deli 6 mars f. m.

Nr 17.

Ang. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)

I detta sammanhang kan jag icke underlåta, herr talman, att erinra örn några
siffror, som jag förmodar, att motionärerna hava studerat, innan de väckt motioner
i detta stycke. Men innan jag erinrar örn dessa siffror, ber jag få nämna
ett pär saker. Det har från bolagstjänstemannahåll sagts mig: varför kan
icke riksdagen bifalla de framställningar, som gjorts örn bärplockningsförbud?
Nu går man här och plockar och skrämmer bort älgarna och skrämmer bort
vildnaden och förstör för oss. Bleve det bärplockningsförbud, skulle vi få
fred för vildnaden i våra skogar. Jag är övertygad örn, herr talman, att därest
det skulle bli en utredning i denna fråga, som skulle leda till bärplockningsförbuds
införande, komme säkerligen av nyssnämnda anledning många av våra
storbolag att utfärda bärplockningsförbud på sina marker. En del av domänverkets
jägmästare ansage kanske, att det borde vara bärplockningsförbud
för att skydda vildnaden under den lovliga tiden etc. Man skulle plocka fram
alla möjliga skäl för att få nämnda förbud.

Nu ställer jag den frågan: huru mycket skogsmark är det egentligen, där
vi ha vilda bär? Huru mycket skogsmark är det, som den mindre bondebefolkningen
i landet har? Det är enkelt att säga, titta i statistiken! Om vi
skulle gå till sådana jordägare, som det här talades så vackert örn, exempelvis
den lilla gumman med den lilla täppan och det lilla lingonstället, så blir det
icke så stora arealer. Men örn man skall tala örn förhållandena hos medelstora
bönder — efter ungefär mina egna förhållanden — som ha husbehovs- och
stödskog etc., få vi icke heller så förfärligt stor areal. Av landets ungefär 22
miljoner hektar skogsmark hava dessa småbönder ungefär 3 miljoner hektar
skogsmark. Men gå vi exempelvis till staten, de ecklesiastika boställena och
övriga allmänna inrättningar, så innehava dessa över 5 miljoner hektar skogsmark.
Titta vi på bolagens innehav av skogsmark, så hava vi 1,292 bolag här
i landet, vilka inneha icke mindre än 5,668,000 hektar skogsmark. Sedan hava
storgårds- och fideikommissinnehavare 734,000 hektar och en del större jordbrukare
och dylika några miljoner hektar. Men dessa småbrukare och småbönder,
som man har så ömt hjärta för, inneha, som sagt, i runt tal 3 miljoner
hektar av landets 22 miljoner hektar.

Huru är det, mina herrar, när vi här gå in för denna sak? Tror någon
egentligen, att man tjänar bondebefolkningen så mycket med detta, eller att
man därmed verkligen gör någon tjänst för den eller befolkningen i övrigt? Jag
kan icke finna det. Jag är själv jordbrukare och har litet skog, men jag kan
icke begripa den mentalitet, som här vid upprepade tillfällen tar sig uttryck i
att förbjuda fattiga människor att försöka få med av skogarnas överskott
av bär.° Nu kan man visserligen säga, att här kommer folk på lastbilar och
roffar åt sig bären. Ja, det är i vissa fall riktigt. Men man får icke stirra
sig blind på detta och säga, att därför att sådant förekommer, skola vi ha bärplockningsförbud.
I regel är det kanske så, att de människor, som ge sig ut
på lastbilar om söndagarna eller lördagseftermiddagarna, också väl behöva
de bär, som de kunna plocka ihop för sina familjer. I regel plocka de icke för
försäljning, till export och dylikt, utan de plocka för eget behov.

Efter vad jag känner till i denna sak, herr talman, kan jag icke finna, att
det finns så bärande skäl för en utredning angående lagstiftning på detta område,
som utskottet bär föreslagit. Jag tror, att svårigheterna för en sådan
lagstiftning skulle bliva rent av oöverkomliga i vissa stycken, då det gällde
att praktiskt tillämpa den. Vi hava haft dessa frågor före så många år, att
jag försökt sätta mig in i, huru det skulle komma att verka, därest riksdagen
skulle fatta ett dylikt beslut. Och jag har mycket svårt att finna annat, än
att man skulle få en del gamla gummor, som tagit bär, inför domarskranket

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars f. m.

Äng. skydd för markägares rätt till härplockning. (Forts.)
för att de gjort sig skyldiga till att plocka någon liter lingon att lia under den
övriga delen av året.

Sådant vill jag icke, herr talman, vara med örn. Jag tror, det är klokt att
icke gå in för en brådstörtad lagstiftning på detta område, varför jag för min
del ber att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med anledning
av herr Hattssons anförande, ty det är så, att icke bara herr Mattsson är från
det stora skogslandet Småland, utan även jag har mesta tiden av mitt liv
vistats där nere. Då jag redan på förhand i dag fått kunskap örn att herr
Mattsson skulle som en stark motivering för utskottsbetänkandet emot reservanterna
framföra, att de som stodo som reservanter voro från städerna och
icke förstodo förhållandena ute på landsbygden, var det för att underlätta
för herr Mattsson att icke behöva säga så mycket örn den saken, som jag tillät
mig att erinra örn detta. Jag vill säga, att jag gratulerar såväl herr Mattsson
som andra talare här i dag, som verkligen vilja hos Kungl. Majit begära en
lagstiftning, som förbjuder markägaren att vid vilken tid som helst på aret
få gå ut och plocka en liter lingon på sin egen mark. Det vill jag säga, att
nog skulle det bli trevligt icke bara för herrarna utan för flera, när den lagstiftningen
blir genomförd. Men det vill förefalla, som örn ni icke vilja resonera
örn den saken, utan bara om en del mera enkla saker, örn äganderätten
och hur långt man här kan gå. Varför tala ni icke örn förbudet att plocka
lingon, innan de äro mogna? Är det därför att det är en mera komplicerad
sak och att kanske vanskligheten blir ännu större, örn man går in för
det?

Nu kommer jag i fortsättningen att göra något, som jag vet mer än en av
kammarens ledamöter kommer att tycka man icke skall förlänga debatten
med. Jag kommer nämligen att läsa upp ett brev, som jag gärna vill hava
till protokollet. Därför att när smålänningarna nere i Kronobergs län läsa
herr Mattssons anförande och örn vilka krafter, som varit igångsatta för att
genomföra detta förbud åt jordägarna, så vill jag som motvikt mot detta hava
in något i protokollet. Vi hava en tidning där nere, som både herr Mattsson
och jag läsa. Det är herr Mattssons liv- och husorgan, och jag har under
längre tid än den tidrymd, som herr Olsson i Rimforsa här talade örn, också
varit prenumerant och läsare av denna, nämligen Nya Växiöbladet. Det är,
såvitt jag förstår, en av bondeförbundets mera respektabla tidningar. I denna
tidning har det pågått en lång debatt örn bärplockningsförbudet. Jag har
icke läst det hela, men jag fick mig tillsänt under gårdagen en del insändare,
och bland dessa fanns det ett brev, som jag ville hava in i dagens protokoll.
Och herr Mattsson kan örn denne, som skrivit brevet, icke säga, att han icke
känner förhållandena där nere, ty han bor på landet och kallar sig för lantbrukaren,
och därför bör han känna till det. Han skriver med anledning av
herr Mattssons motion på följande sätt: *

»När jag för en tid sedan i denna tidnings spalter läste att en riksdagsman
från våra bygder» — det var sålunda herr Mattsson — »motionerat örn lagstiftning
om äganderätten till våra’ skogsbär, blev jag inte alls förvånad. Ty
det finns ingenting som ligger så mycket för människans intresse som att
skydda och värna det hon äger. Och att bonden är den som äger bären på
sin egen gård är naturligtvis odisputabelt. Men ändå blev jag så besynnerligt
beklämd, när jag läste örn den där motionen i fråga. Det stormade en här av
minnen över mig, minnen från mina egna fattiga barndomsår, då jag sprang

Onsdagen den 6 mars f. m.

Nr 17.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
omkring bland tuvorna i skogen och plockade de röda lingonbären. Och jag
mindes glädjen i min mors ansikte, när hon av uppköparen mottog lönen för
arbetet där ute i skog och mark. Det blev till det nödvändigaste och skingrade
för stunden det värsta bekymret för brödet.»

»Ännu i den dag som i dag är finnes det tusen och åter tusen sådana hem,
som mitt var. En del av dem ligga kanske vid vägen, andra återigen långt
ute i markerna. Det är de små stugornas folk som lever här, folket som ännu
liksom förr har de värsta ekonomiska svårigheterna att slåss med. Ibland
detta folk finner man säkerligen dem som hittills varit mest beroende av bärplockningen
och skördat den största välsignelsen därutav. I det yttersta av
dessa dagar gå många och undra hur det skall gå med lagförslaget. Och de
flesta vet att örn det går igenom kan omöjligen bärplockningen bli till samma
välsignelse för den fattige skogsbon som den tillförne varit.»

»Vad jag» — säger han — »med ovanstående vill hava sagt är: Bör man
verkligen utestänga dessa fattiga människor från den lilla förtjänst bärplockningen
skänker bara för att, som man motiverar det, hindra rikt folk från
samhällena att skörda av skogens röda guld? Och bör man inte göra en undersökning
örn huruvida bären räcka till för alla och örn det verkligen finns
markägare som inte fått så många bär som de behövt? Småland är skogigt
och rikt på blåbärsväxt och lingontuvor och de goda frukterna räcka säkerligen
till för oss alla, bara vi kunna lära oss att dela med oss till våra medmänniskor.
Må vi hellre söka lära oss denna svåra konst än att stifta lagar,
lagar som endast skapa lagöverträdelser och förta en del människor en del
av deras inkomst och frihet. Och må vi lära oss att betänka, att jorden har
blivit skapad för oss alla och att vi alla ha samma rättighet att bygga och
bo på densamma och njuta av de frukter naturen frambringar.»

»För oss smålänningar» — slutar han — »har ju alltid Småland varit som
en enda stor lingonhage, där var och en haft rättighet att gå ut och skörda.
Så har det varit sedan urminnes tider och jag hoppas att det blir så även I
framtiden.»

»Och må vi till hösten, om det blir ett gott lingonår, så många som hinna
gå ut i skogen och plocka av de mångomtvistade bären. Låtom oss då inte
sörja över att det blir en hel del över till kung Bore. Lantbrukarson.»

Ja, som synes, äro icke alla av samma uppfattning som herr Mattsson i
Eneryda m. fl.; och när nu detta kommer till protokollet, hoppas jag herr
Mattsson kommer att läsa och begrunda det, och jag vill säga: väl bekomme.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att
uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m.,
då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 18.

Herr statsrådet Leo avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 144, angående befrielse för Vaxholms kustartilleriregementes manskapskassa
från betalningsskyldighet för vissa skulder m. m.; samt

nr 150, angående ändrad löneklassplacering för vissa beställningshavare
vid artilleriets fabriker och tyganstalter.

Nämnda propositioner bordlädes.

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Ang. skydd
för markägares
rätt
till bärplockning.

(Forts.)

§ 19.

Fröken Wellin avlämnade en motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 108, angående reglering av arbetstiden för viss statsanställd personal.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 509, bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.31 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 6 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Herr

talmannen anmälde till fortsatt handläggning första lagutskottets utlåtande,
nr 21, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning till skydd för
markägares rätt till bärplockning å skogs- och hagmark m. m.; och lämnades
därvid enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Andersson i Tungelsta, som anförde: Herr talman! Då man såväl

från motionärernas som utskottsmajoritetens sida syftat till att begränsa rätten
till fri bärplockning, har man framförallt motiverat detta med att denna
fråga nu skulle ha kommit i ett alldeles nytt läge. Man har sagt, att det
finns så mycket människor ifrån städer och andra samhällen, som resa ut och
skövla bärmarkerna ute i bygderna. Jag känner ganska väl till, hur det
förhåller sig med denna sak i trakten kring Stockholm. Jag vet mycket väl,
att stockholmarna i stor utsträckning resa ut i bil och buss till skogarna och
plocka bär, men denna »skovling» av bärmarkerna från stadsinnebyggarnas
sida har icke i något fall, som jag känner till, varit av sådan beskaffenhet,
att jordbrukarna berövats möjligheten att skaffa sig sitt husbehov av lingon.
Det har åtminstone icke varit fallet i de trakter, där jag hör hemma. Jag
vet ju, att det någon gång förekommit, att man vid dessa färder farit fram
ute i markerna på ett sätt, sorn man måste reagera emot.

Det är ju en mycket ringa del av dessa bär, som tillvaratagas utav industrisamhällenas
och städernas invånare. Det är alltjämt så, att det är de fattigaste
ute på landsbygden, som genom bärplockning skaffa sig ett litet tillskott
till sin försörjning. Att hindra människor från städer och andra samhällen
från att resa till skogarna och plocka bär utan att på samma gång
beröva landsbygdens folk den fria bärplockningsrätten torde vara praktiskt
taget omöjligt.

Under debatten här på förmiddagen har det från flera talares sida starkt
poängterats, att vad man här framförallt åsyftar det är att möjliggöra för de
mindre jordbrukarna att få behålla sina skogsbär. Det skall förhindras att
de berövas dem av inbyggare i städer och andra samhällen. I verkligheten är
det väl så, att det är de mindre jordbrukarna och med dem jämställda ute i

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

Äng. skydd, för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
Dygderna, som tillvarataga lejonparten av skogsbären här i landet. Det är
de mindre jorbrukarna och deras barn, det är torpare, arrendatorer o. s. v.
De kunna göra detta tack vare den fria rätten att plocka bär. Tager man
bort denna rätt, berövar man dessa människor i stor utsträckning den fördel,
de haft av bärplockningen. Alla äro ju ense därom, att skogsbären böra tillvaratagas
i så^ stor utsträckning som möjligt. Jag tror heller icke, att det är
någon, som på allvar vill göra gällande, att det icke är riktigt, att man i
möjligaste mån försöker bibehålla den fattiga befolkningen på landsbygden
vid denna rätt.

Örn man är ense örn detta, tror jag det är lyckligast, att man icke nu skrider
till lagstiftning på detta område, utan låter den gamla rätten att fritt tillgodogöra
sig skogsbär, som den svenska befolkningen åtnjutit sedan urminnes
tider, alltjämt vara kvar.

Jag vill med dessa ord, herr talman, yrka bifall till reservationen.

Härpå yttrade:

Herr Hällgren: Herr talman! Det är en särskild anledning att jag begärt
ordet i den här fragan. Jag Ilar nämligen tillsammans med bondeförbundaren
konsul Wallén väckt en motion, som syftar till en utredning angående ett
rationellt utnyttjande av svenska frukter och bär. Den motionen har vunnit
anslutning av ett enhälligt utskott och en enhällig andra kammare. Frågan
var också före vid fjolårets riksdag, och då sade vederbörande tillfälliga utskott,
att de särskilt i. Norrland vissa ar ytterst rikligt förekommande skogsbären
borde, såvitt möjligt, tillgodogöras. Da de befolkningslager, som draga
huvudsakliga nyttan av fruktodlingen eller bärplockningen, ofta tillhöra de
mindre bemedlade, sag utskottet häri ett ytterligare stöd för sin mening.
Detta utskottets utlåtande från i fjol är undertecknat av herr Hansson i Vännäsby,
en, örn jag icke ser fel, av motionärerna i denna fråga vid innevarande
aTs riksdag. Den motion, som jag här nämnt, har i år behandlats i ett utskottsutlåtande,
däri det heter: »Vad utskottet här ovan anfört beträffande
produkter av frukt gäller naturligtvis i tillämpliga delar jämväl svenska bär.
lidigare hava stora mängder därav utförts, i synnerhet till Tyskland, och därigenom
hava mångå, oftast barnrika, familjer i små ekonomiska villkor bereus
en ej föraktlig ökning av inkomsten. Kunde åtminstone en del av den
uteblivna inkomsten återvinnas åt befolkningen i de bärrika trakterna, skulle
:1SGn där hälsas med tacksamhet. Lingon och blåbär lämpa sig väl
ör förädling (råsaft o. s. v.).» Detta utskottsutlåtande har denna kammare
gjort till. sitt, och första kammaren kommer antagligen rätt snart att på förslag
av sitt tillfälliga utskott göra ett liknande uttalande.

Ett sådant beslut, som första lagutskottet här föreslår, är ju icke alls j
överensstämmelse med vad riksdagen uttalat för cirka 14 dagar sedan. Utskottet
vill lia. till stånd en utredning. Utskottet ifrågasätter, att man genom
landsfiskalen i orten skulle kunna utverka förbud mot plockning av lingon å
viss mark. Jordägarens initiativ skulle tas i anspråk. Jordägaren skulle
hjälpa till att se. efter, att förbudet efterlevdes. När lingonen bleve mogna,
skulle det vara tillåtet att plocka dem. Är det meningen, att man skulle annonsera
i tidningarna att nu äro lingonen mogna, och nu får allmänheten börja
plocka. Jag kan icke tänka mig annat än att resultatet av den anordning
torsta lagutskottet bär ifrågasätter, skulle bliva, att jordägare skulle kunna
anordna klappjakt pa de fattiga, barnrika familjer, som sökte sin utkomst
genom att plocka vilda bär. Jag kan icke finna det vara annat än inkonsekvent
att begära, att riksdagen skall göra ett sådant uttalande. Det passar

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
icke, när nian först beslutat att ifrågasätta att med allmänna medel sätta
igång en försöksverksamhet för att bereda allmänheten inkomst genom tillvaratagandet
av skogsbär. Ett par veckor efteråt skulle man begära en lagstiftning,
som berövade allmänheten den rätt, som den haft sedan urminnes
tider, att för sin försörjning tillvarataga skogsbären! dag kan icke tänka
mig, att den väg, som föreslås här, är framkomlig, och jag ber därför att få
yrka avslag på första lagutskottets utlåtande och bifall till reservationen,
d. v. s. rent bord med frågan, tills man får fram en motivering, som kan
vara bärande för ett riksdagsbeslut.

Herr Fält: Herr talman! Jag hade knappt haft anledning blanda mig i
denna debatt, som dragit ut på tiden, så att lingonen icke bara blivit mogna
utan — kan man nästan säga — blivit mos. Ett par argument ha framkommit
i denna debatt, som framfördes även föregående år. Jämt och ständigt skjutas
småbrukarna i förgrunden, när det gäller rätten att plocka lingon. Det är
därvid ett par synpunkter, som icke förut nämnts i denna kammare, som jag
vill framhålla. Man tycks bortse från det faktum, att det finns en avsevärd
mängd av småbrukare och mindre jordägare, som äro i total avsaknad av
skog och lingonmark, för att icke tala örn alla dessa icke besuttna, torpare,
arrendatorer, lantarbetare o. d. Det säges visserligen i utskottets motivering,
att man vill ha fram ett förbud mot att plocka lingon, som icke äro mogna,
men det skjutes ju mer och mer i förgrunden, att syftet med dessa motioner
är att få fram ett förbud. Jag erinrar mig från den tid jag bodde här i staden
under de svåra åren under kriget, hur massor av arbetare, som då voro lediga
— hela familjer — reste ut till skogarna. Skogsområdena ägdes icke av mindre
jordbrukare utan av tomtjobbarbolag, som icke togo till vara lingonen. Jag
tycker det är litet grand småaktigt eller missunnsamt, som det heter på västgötska,
att förmena en hel del icke-skogsägare att förse sig med litet tillskott
till sina skafferier. Som herr Hällgren nyss erinrade örn, ha vi haft en motion,
däri det var fråga örn att i största möjliga utsträckning tillvarataga mindervärdig
frukt och framförallt skogsbär. Det var en motion ifrån bondeförbundshåll.
I vår motivering skrevo vi, att det gällde ju icke minst alla dessa skogens
röda bär. När vi verkligen vilja bjuda till att taga till vara detta röda
guld, så tycker jag, att man inte — bara därför att det på vissa platser exempelvis
nere i Småland inträffat, att folk från industrisamhällen rest ut för
att skaffa sig litet grand lingon — skall stifta lagar med förbud mot lingonplockning
över hela landet. Nu är det ju så, att dessa, mindre skogsägare finnas
i mellersta Sverige, framförallt i Småland, men jag vill erinra örn, att^i
min hemtrakt, i Västergötland, och större delen av Skåne äro de flesta småbrukare
helt i avsaknad av skog och lingonmark. De äro tvungna att ge sig
ut till de stora skogarna. Ha icke motionärerna tänkt på, huru detta kommer
att verka exempelvis uppe i Dalarna och Norrland, där bolagen och andra stora
skogsägare av ren småkitslighet kunna förbjuda folk att plocka lingon pa
deras marker?

Det har talats om, att detta förbud skulle vara begränsat till en
viss rayon av den gårdarna närmast liggande skogen. Den som har någon
hum örn hur det är skiftat i detta land, vet ju också, att en hel del jordägare
ha sina skogsskiften långt borta. Det är mycket svart, att, i avsaknad av
stängsel, veta var 60-meters, 300-meters- eller kilometersgränsen går. Jag vill
icke på något sätt gå in på den rättsliga frågan, men jag har icke kunnat underlåta
att påpeka just detta, att det är många mindre jordbrukare, som äro i
total avsaknad av skog. Det argumentet, att det är de mindre jordbrukarna,

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
man vill skydda, håller absolut inte streck. Detta, herr talman, har jag velat
påpeka.

Med dessa ord ber jag få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Frii Östlund: Herr talman! Jag föranleddes begära ordet av att en talare
i början av debatten förmodade, att reservanterna i första lagutskottet icke
kände till denna fråga och de förhållanden, som föranlett de motioner, varigenom
man velat åvägabringa rättelse. Det var väl med hänsyn till att vi
voro stadsbor, som vi icke skulle kunna känna till landsbygdens förhållande,
men det är väl ändå så, herr Mattsson, att, örn människor bedöma en fråga från
olika utgångspunkter, man givetvis lätt kan komma till olika slutledningar.

De obesuttnas representanter i lagutskottet kunde måhända av ganska naturliga
skäl vara tveksamma att gå med på att avhända folket i vårt land
en rätt, som, säga vad man vill, i långa tider tillkommit alla. Förr var det
visst icke så stor efterfrågan på lingon, att lingonplockningen spelade samma
roll i ekonomiskt avseende, som den nu anses göra. Så småningom började en
intensiv agitation för tillvaratagande av skogsbären, skogens röda guld, som
det hette, och denna agitation utfördes både ur hälso- och hushållningssynpunkt.
För den fattiga befolkningen i hela vårt land ha nog lingonen i oändliga
tider många gånger varit det enda sovlet till potatisen. Så nog ha de varit
utnyttjade och värdefulla men icke på samma sätt som jag tror, att motionärerna
nu avse. Efter det att man kommit till insikt örn, hur ytterligt värdefulla
lingonen äro, dröjde det heller icke så länge, förrän det inleddes en mycket
stor export av lingon, och jag vågar påstå, att det var just i och för export av
lingon, som man började plocka lingonen omogna. Det var kanske nödvändigt
av det skälet, att det gällde att plocka så mycket som möjligt på kortaste tid.
Dessa bär skola skickas långa vägar och lagras kanske i veckotal. Skulle vi än
en gång komma i tillfälle exportera bär, skulle kanske de, som nu yrka på lagstiftning,
vara de första att begära, att lagen skulle suspenderas. Örn bären
skola exporteras, finns det ingen möjlighet att plocka dem, sedan eventuellt
en länsstyrelse förklarat, att de äro mogna.

Jag har fäst mig vid, att det icke sparats på starka ord i motionerna, när
det gällt den bärplockande allmänheten. Här säger en motionär, att bärplockarna
komma från städer o. s. v. ut till skogarna i avsikt »att rafsa åt
sig allt vad som lättast kan åtkommas etc». Det talas örn den »planlösa
plundringen». En av motionärerna säger, att för en ringa penning kunna de
»flitiga skövlarna, försedda med korgar och medhjälpare, resa ut på morgonen
och avverka stora skogsområden». Man spar således icke på överdrifter. Arbetet
under dagen har mera varit »en angenäm rekreation och en omväxling i
det vardagliga arbetet». Så poetiskt kanske icke de flesta människor se på bärplockningen.
Det är nog inte precis någon rekreation eller något sommarnöjesarbete
för de flesta.

Jag tror, att denna fråga mår bättre av att man håller sig så nära till sanningen
som möjligt än örn man gör sig skyldig till sådana här överdrifter, som
icke bevisa någonting.

Här har i dag talats om förbud mot lingonplockning. Men motionärerna
lia som exempel nämnt vilda bär och till och med svamp: snart sagt allt som
växer vilt. Utskottsmajoriteten förklarade visserligen, att frågan naturligtvis
gällde lingonen. Jag är icke säker på detta ämne, ty motionen ger ganska
stor marginal. Jag kan inte underlåta att framställa den frågan: Ar det
verkligen tänkbart att förbjuda särskilt lingonplockningen, när varje människa
vet, att de vilda bären mogna slag i slag? Man kan inte vara alldeles säker

Andra kammarens protokoll 1985. Nr 17.

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
på, att den ena bärsorten är slut den dag, som den andra bärsorten börjar. Det
händer till och nied under vissa somrar, att olika slags bär mogna nästan samtidigt.
.

Jag är den första att beklaga, att en del bärplockare tyckas ha gjort ^sig
skyldiga till ovarsam framfart. Det får väl i så fall betecknas som oförstånd
i tjänsten. Jag säger bestämt ifrån, att med mitt inlägg här och mitt ställningstagande
till motionen i utskottet försvarar jag icke dem, som göra sig
skyldiga till skadegörelse, men det är så ovant för stadsbefolkning och fabrikssamhällenas
befolkning att komma ut och känna sig fria, så att livsglädjen kan
ibland taga sig överraskande och till och med olämpliga uttryck och uttryck
av förbittring också — till och med bland de allra fredligaste människor. I
Stockholmstrakten t. ex. möts man mycket ofta och i synnerhet vid stränderna
av stora skyltar: »Enskilt område», »landstigning förbjuden» o. s. v. i oändlighet.
Det må vara ägarnas rätt detta, men kvar står, att den fattiga, egendomslösa
känner sig utestängd.

Det är med kännedom örn, hur olika lant- och stadsbefolkningen mäste se
på den föreslagna lagstiftningen, som jag för min del icke kunnat annat än
reservera mig emot utskottets utlåtande. Det finns för närvarande, såsom en
talare nyss nämnde, så oändligt många människor utom smabrukarna, som
man velat ta hänsyn till och som ha mycket knappt örn slantarna och maten,
så att det för dem kan vara ett utomordentligt gott ^tillskott att plocka edessa
bär. Här ha under de år denna fråga varit föremål för behandling såväl i
första lagutskottet, där jag flera gånger förut varit i tillfälle att följa diskussionen,
som även inom riksdagen olika förslag framkommit. Sa har bl. a. föreslagits,
att man skulle lagstifta för viss tid, och herr Olsson i Rimforsa
yttrade ju i sitt anförande, att han icke önskade helt förbud. Man har också
talat om, att en areal inom vissa hundratal meter från ägarens bostad skulle
avlysas. Men det låter sig ju icke med säkerhet bestämmas^ var lingonen växa,
det kan ju ofta nog vara mer än både 300 och 600 meter från bostaden. Detta
kan man väl lika litet lagstifta örn som örn mognadstiden. Men när man nu
kommer med alla möjliga tänkbara förslag fran de lagstiftnmgstroendes hall,
tyder jag detta så, att man med en eventuell lagstiftning vill gå så varsamt
fram som möjligt, vilket vi naturligtvis fa halla motionärerna räkning för.
Men detta visar också, hur oändligt svårt det är att komma till något bestämt
resultat. Man säger nu, att detta får utredningen söka räkna ut. Men örn
nu vi, representanter från stad och landsbygd, som här diskuterat denna fråga
så många gånger och som både plockat bär och kanske också försökt sälja
dem, veta, hur oändligt mycket bär som förfares och i allander har fått förfaras
i skogarna, icke kunna finna att en lagstiftning pa detta område är
önskvärd, ja, då förefaller det mig mycket vanskligt att gå in för en utred J^g

tillåter mig slutligen undra, örn verkligen den ekonomiska betydelsen
av en ifrågasatt lagstiftning härvidlag kan vara av större betydelse än den
rent psykologiska verkan, som ett förbud i äskad riktning, och som utskottet
tillstyrkt, skulle bli riksdagens beslut. Jag tror tvärtom, att örn man väger
dessa båda faktorer emot varandra reservanternas förslag skall väga tyngre.
Jag ber därför att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson i Södergård: Herr talman! Medan jag lyssnat till delina
debatt örn lingonen har jag icke kunnat undgå att lägga märke till, att på
det håll, där man försvarar den fria rätten att plocka lingon var som helst,
gör man sig skyldig till en vantolkning av såväl motionernas innehåll som
också av motionärernas syfte. Man säger sålunda örn och örn igen, att vi

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
vilja lia förbud mot att plocka lingon, att vi vilja förhindra tillvaratagandet
av lingonen. Detta är icke alls motionärernas mening, utan denna går endast
därpå ut, att vi vilja försöka reglera förhållandena i någon mån, så att det
blir fastslaget, vem som skall ha förmånsrätten till lingonen, detta särskilt
med tanke på de mindre jordbrukarna. Man ställer nu upp här — flera talare
lia gjort detta å ena sidan de stora bolagsskogarna och godsägarnas stora
skogsmarker och a andra sidan de egendomslösa, vilka skulle förbjudas att
plocka lingon, varigenom lingonen icke skulle bli tillvaratagna. Det är icke
Pao detta sätt motionärerna se på denna fråga, utan de se på densamma just
från de mindre jordägarnas synpunkt. Dessa lantbrukare, som köpt sina gårdar,
betalt skatt för dem skatter som mangen gang icke alls motsvaras av
en verklig inkomst från jordbruket i fråga utan mången gång är en skatt på
en inkomst, vilken man icke haft — tycka, att det är egendomligt, att, när det
växer lingon på deras mark, de icke ens skola ha förmånsrätten till dessa bär
utan att andra skola kunna komma och ta dem, när de själva ha det som allra
mest bråttom med skördearbetet. Ty så går det till i mycket stor utsträckning
åtminstone i södra Sverige; det är icke alls ovanligt utan tvärtom mycket
ofta förekommande, när de mindre jordbrukarna äro sysselsatta med skördearbetet
och icke vilja plocka de kanske icke mer än halvmogna båren, ty vi
anse det icke riktigt att plocka dem omogna eller halvmogna. Men när man så
efter någon vecka tror, att nu kunna lingonen vara mogna och så beger sig ut
att plocka dem, finns det inga lingon kvar. I mycket stor utsträckning utgöras
dessa bärplockare av städernas och industrisamhällenas invånare. Jag
vet till exempel från min egen hemtrakt, hurusom i mycket stor utsträckning
stora sällskap komma fran Oskarström och Halmstad, och jag kan försäkra,
att deras klädsel och vad de ha med sig i sina matkorgar icke vittnar om, att
de äro fattiga proletärer, utan att de tillhöra helt andra folkgrupper, för vilka
det bara är en nöjesresa att komma ut och plocka dessa lingon, så att den
fattige småbrukaren icke skall kunna få ens till husbehov. Det är ur denna
synpunkt vi sett på denna fråga och ställt frågan under diskussion angående
vern som kan ha större rätt till dessa bär, denne småbrukare, som mycket väl
behöver detta tillskott bade till sill dagliga föda eller de pengar han kan få
in genom att sälja dessa bär, eller dessa andra, som nu komma och taga dem.
Det är icke alls säkert, att det förhåller sig så, som man här säger, nämligen
att dessa bärplockare tillhöra de egendomslösa, ty i realiteten äro dessa bär
lika nödvändiga för småbrukaren. Yi ha icke alls menat, att det skall stiftas
några lagar för att förhindra tillvaratagandet på de stora skogsmarkerna, till
exempel bolagsskogarna. Åtminstone vill jag ha sagt, att det icke borde vara
omöjligt för statsmakterna att genom en utredning, som vi här ifrågasätta,
av sakkunnigt folk kunna få fram en lagstiftning, som möjliggör, att de
mindre jordbrukarna i allmänhet finge en förmånsrätt till så mycket av lingonen
pa sina marker, att de åtminstone hade sitt eget husbehov därav säkrat.
Däremot vilja vi icke på något sätt förhindra, att bären tillvaratagas på de
stora skogsmarkerna. Jag för min del ser saken så, att det icke borde vara
allt för svårt att i detta fall ge anvisning i den riktningen, att när det gäller
bolagsskogarna alla som äro sysselsatta vid ett bolag, till exempel arbetare i
bolagets industri, torpare eller arrendatorer på bolagets mark, i första hand
skola lia förmånsrätt till lingonplockningen på bolagets mark. Detta vore lika
naturligt som att på de stora jordbruken torparna och arrendatorerna liksom
tor övrigt alla de, vilka ha sin sysselsättning på samma jordbruk, i någon mån
hade en liten förmånsrätt till lingonplockningen på ifrågavarande mark. Jag
kan icke inse, att det kan vara sa absolut rätt och riktigt som man här vill
göra gällande, nämligen att till exempel industrisamhällenas invånare skola

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
ha rätt att ge sig ut på landsbygden och plocka och riva bort alla lingonen, sa
att vederbörande jordägare icke skall kunna plocka, dem själv. Jag har hort,
att någon av talarna här stötte sig på motionernas innehåll, där det står .talat
om dessa bärplockare, som riva till sig bären omogna, så att skada uppstår pa
lingonriset ävensom å hägnader, skogsplanteringar o. dyl. Ja, det är ett fakturn,
att så sker, ty dessa stadsbor ha icke lärt sig att fullt respektera bönderna
och deras äganderätt. Att de icke äro så värst nogräknade vet jag av
egen erfarenhet från min egen hemtrakt. Där dessa lingonplockare gått fram
över markerna, markeras deras väg av nerrivna gärdesgård^, så att kreaturen
släppas ut från de betesmarker, där de haft att hålla sig. o

Jag medger gärna, att det kan vara en viss svårighet att lagstifta pa detta
område, men jag säger ännu en gång, att det icke bör vara omöjligt. Jag kail
icke komma ifrån att se på denna fråga just från den synpunkten, att dessa
jordbrukare, som köpt sina gårdar, lia lagfart på desamma och betalt skatt
för dem, böra stå något litet framför andra, då det gäller rätten att tillvarataga
det som växer på deras mark i en utsträckning åtminstone, som gör det möjligt
för dem att kunna täcka sitt eget husbehov av ifrågavarande produkter. .När
denna fråga en gång tidigare diskuterades här i riksdagen var det någon som
drog upp en parallell, vilken jag tycker var mycket underlig, mellan a ma
sidan jakträtten och å andra sidan rätten till skogsbären. Det har sagts något
om den saken även i dag, och jag tycker, att det är egendomligt, att en jordbrukare
har jakträtt, att han har rätt till ett villebråd^ som springer över hans
marker, då det ju icke är så säkert, att detta villebråd funnit sm näring pa
hans mark, men att han icke skall lia äganderätten till dessa bär, som växa
på hans mark. Det villebråd, som springer över hans marker, har han ratt
att fridlysa och rätt att skjuta. Detta är så rätt och naturligt. Denna ratt
vill jag för min del visst icke förneka jordägaren, men jag tycker, att det
vore bra mycket naturligare, att han hade samma rätt till det som växer pa
hans mark, åtminstone i den utsträckning att han vore tillförsäkrad vad han

behöver för sin familj. ,,

Jag vill för min del bestämt bestrida, att det kan vara ratt och riktigt att
framställa denna fråga så, att här å ena sidan stå de förmögnas intressen av
att slå vakt örn något som de knappast äga rätt till, och a andra sidan de
egendomslösa, som skulle behöva dessa bär för att .kunna existera. J ag sager
ännu en gång, att det finns mången bland de fattiga småbrukarna, som man
tagit alla lingonen från, som är minst lika fattig som de, vilka tagit dessa
lingon. Man får försöka se denna fråga sådan den i verkligheten ar Vi
syfta med vår begäran om utredning i denna fråga icke alls till en iagsti
ning, som skulle omöjliggöra tillvaratagandet av lingonen pa de stora skogsmarkerna.
Vad vi lägga huvudvikten vid är att ett sadant beslut skall kunna
fattas som bereder ett skydd för mindre och medelstora jordbrukare, den stora
massan av landets jordbrukare med andra ord, och en lagstiftning, som ger
dem möjlighet att plocka åtminstone så mycket lingon, att de kunna tacka

sitt behov därav. ........ ,.. ,,

Jag skall icke gå in på någon närmare polemik i fråga örn vad som tiar .yttrats
men jag kan icke underlåta att till herr Lindqvist i Halmstad säga några
ord/ Jag vill till honom ställa frågan, om han verkligen tror, att det där brevet
som var litet känslomättat och som han läste med nästan religiöst patos,
var skrivet av en bondson, som ännu har full och hel kontakt med bondebefolkningen.
Det tror åtminstone icke jag, ty det finns manga,, som nar det
passar sig sätta signaturen bondson, men som för längesedan slitit alla Hadar,
som bundit dem samman med bondebefolkningen. Jag vet icke hur långt i

Onsdagen den G mars e. m.

Nr 17.

Ang. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
baka man skall behöva gå för att knyta herr Lindqvist till bondebefolkningen,
eller om han vill kännas vid att kallas bondson eller använda den signaturen,
men jag vet åtminstone, att han från Småland inflyttat till Halmstad. I den
omständigheten kan ligga en förklaring till, att lian så bra försvarat de stadsbor,
som begivit sig ut på landet för att taga lingonen från fattiga bönder.
De fattiga bönderna i min hemtrakt lia sannerligen inga angenäma minnen av
Halmstadsborna, när de komma till oss och plocka våra lingon. Man har ingen
anledning att på det hållet tala om, att det är de egendomslösa som behöva
plocka dessa lingon, ty det har icke visats, att dessa bärplockare tillhöra de
egendomslösa folkgrupperna.

Vidare är det alldeles klart, att när det gäller ett rationellt tillvaratagande
av lingonen är det i högsta grad förkastligt att plocka dem omogna. Men
det är just den allmänna uppfattningen, att man skall komma först och plocka
och riva till sig så mycket man kan, antingen de äro mogna eller icke. Det är
icke nationalekonomiskt riktigt att göra så. Bonden eller ägaren till marken
där bären växa ser på detta mycket sundare. Han vet, att det är nödvändigt
att bären få mogna. Men när han gått för att plocka dem, lia de icke funnits
kvar. Det bör därför sannerligen göras något för att förhindra detta plockande
av omogna lingon. Detta är också ett av motionärernas syften med motionen.

Jag kan icke underlåta att se på denna sak även ur en annan synpunkt,
vilken bör vara aktuell just nu, när man gör så mycket ''för att skapa ökade
försörjningsmöjligheter ute på landsbygden, genom tillskapandet av nya småbruk,
vilka man ju vill skola ha tillräcklig skogsmark för att i görligaste mån
bli bärkraftiga. Jag vet av egen erfarenhet från den tid, då jag som fullständigt
medellös jordbrukare började odla upp ett litet småbruk, som hade 1 tunnland
i odlad jord, hur innerligen väl det behövs, att man kan disponera över
de lingon, som växa på den lilla skogsmark, som hör till ett småbruk. Herrarna
—• och damerna också förresten — som gå emot detta försök att möjliggöra
för dessa fattiga småbrukare att tillvarataga det som finnes på deras
marker, då man ännu fråntar dessa småbrukare dispositionsrätten till bären
på deras egen mark, bär vilka de behöva lika väl som de, vilka nu ta dem,
tycker jag borde förstå, att lagstiftningen icke är tillräcklig och fullständig
på detta område. Där ingen lag finnes tycker jag, att det borde vara en riksangelägenhet
att se till, att en sådan lagstiftning kommer till stånd, och en
lagstiftning, som ger alla dessa småbrukare, som nu måste brottas med oerhörda
svårigheter för att kunna klara sig, en liten förmånsrätt till allt som
växer på deras små marker.

Jag vet mycket väl, att förhållandena på detta område kunna vara mycket
olika i olika trakter av landet. Det är helt naturligt, att en utredning i frågan,
som skulle komma till stånd därest andra kammaren går med på vad som här
föreslås, skall ta tillbörlig hänsyn till de olikartade förhållandena i vårt avlånga
land. Jag tycker, att det vore en väl stor inkompetensförklaring, om
riksdagen skulle säga, att detta är ett så svårt område att ge sig in på, att
riksdagen icke kan lagstifta på detta område. Jag är säker örn, att regering
och riksdag tagit itu med lagstiftningsfrågor, som varit betydligt svårare än
denna. Finns bara den goda viljan är jag förvissad örn, att det skall visa sig
möjligt att få till stånd bättre förhållanden på detta område.

Jag vill sluta med att ännu en gång poängtera, att vi icke syfta till att
omöjliggöra tillvaratagandet av skogsbären. Vi lia endast velat, att den som
äger jorden och i mycket stor utsträckning är beroende av möjligheterna att
kunna tillvarataga dess avkastning också bör lia förmånsrätt till denna av -

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
kastning, åtminstone i den utsträckning att han kan fylla sitt eget husbehov
av det som växer på hans mark, vilken han köpt och får erlägga skatt för. Det
är inga långt gående krav, om man kräver detta. Vill ni mot detta ställa ett
annat krav, som ni anse viktigare, nämligen att de, som icke äga denna mark
och icke skatta för den, skola ha fri dispositionsrätt över denna mark, ja, då
är detta ett slag i ansiktet på tiotusentals av Sveriges fattiga småbrukare och
ägare av mindre och medelstora jordbruk, som för att kunna klara sig så väl
behöva tillvarataga alla de möjligheter, som finnas. Jag för min del ansluter
mig till deras krav på en viss förmånsrätt framför de övriga. Å andra sidan
syftar jag, som sagt, icke alls till att få fram något förbud mot bärplockning
på de stora bolagsskogarna eller på därmed jämställda marker, ty där råder
ett annat förhållande. Dessa markers ägare kunna ej på något sätt själva tillgodogöra
sig bären och äro ej heller i behov av att göra det. Det bör därför
icke vara omöjligt att draga upp en gräns i detta avseende mellan såväl dessa
olika ekonomiska intressen, som mellan dessa olika storleksgrupper av skogsmarker.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson i Hälleforsnäs: Herr talman! Då jag begärde, ordet i

denna fråga var det närmast med anledning av att jag känner en viss samhörighet
med den befolkning, som i stor utsträckning hämtar en viss utkomst
av de bär, som här äro omdebatterade. Jag vet vad dessa bär betyda för den
fattiga lantbefolkning, som kallas för lantarbetare.

Örn riksdagen skulle besluta örn en utredning, som eventuellt nästa år skulle
leda till ett lagfästande av de bestämmelser, som här ifrågasättas, skulle det
säkerligen komma att visa sig, att den lagen bleve tämligen illusorisk. Jag
kan för min del, herr talman, icke vara med örn att biträda någonting dylikt.
Jag skall villigt erkänna, att det finnes fog för vad motionärerna framhållit.
Jag har själv varit vittne till hur befolkningen från industrisamhällen ibland
kommit åkande i bilar och satt i gång med bärplockning och huserat bland
små täppor, som tillhöra mindre och medelstora jordbrukare, vilka, kan man
säga, böra ha moralisk rätt att också skörda vad som finnes å deras marker.
Nu har man ju från visst håll sagt, att det egentligen är arbetare, som komma
och plocka bären. Det kan man ju alltid säga, men jag tror ej, att det är
själva arbetarna, som härvidlag synda mest. Det finnes också andra grupper,
som enligt vad herr Andersson i Södergård påpekade syndat lika mycket och
som ej befunnit sig i den ställningen att de äro i behov att giva sig ut och
plocka bort bären på en liten hagtäppa örn 10—15 tunnland, som äges av fattiga
småbrukare. Bärplockarna finna ett nöje häri, det måste jag dock livligt
understryka. Men de ha i varje fall varken moralisk eller ekonomisk rättighet
att gå tillväga på detta sätt. Å andra sidan undrar jag, som jag förut
sade, hur man skall gå till väga, när det gäller att söka utforma den lag, som
skall utgöra ett skydd på detta område. Jag tror att en lag på detta område
skulle bli tämligen illusorisk. Jag undrar fortfarande örn icke vi alla och
envar, vilket parti, eller vilken meningsriktning vi än tillhöra, skulle kunna
taga upp denna fråga till allsidig behandling i våra hemorter, i t. ex. de större
eller mindre sammanslutningar, som vi ha. Där skulle vi kanske^ kunna komma
till rätta med svårigheterna på detta område. Örn vi hjälptes åt var och en
tror jag, att vi skulle härigenom nå bättre resultat än örn vi gå in för en utredning,
som i sinom tid syftar till en lagstiftning, som säkerligen icke skulle
komma att leda till önskat resultat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den föreliggande reservationen.

Onsdagen den 6 mara e. ni.

Nr 17.

Äng. skydd för markägares rätt till härplockning. (Forts.)

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Här har hållits många anföranden
i vilka man har gjort sig skyldig till stora överdrifter. De, som ej vilja
gå med på denna utredning, äro absolut på den sidan som gör gällande att all
bärplockning skall vara fri. Men det är väl rakt icke meningen. Åtminstone
är det icke min mening. Jag har sagt förut, att jag tycker att det här i första
rummet är en ordningsfråga, och det håller jag på. Det råder dålig ordning
kan man väl säga, när det kommer långa rader med bilande och cyklande
personer till en plats och roffar åt sig de många gånger omogna bär,
som där finnas, och vilka jordägarna själva borde få utnyttja i den utsträckning
de behöva för sitt hushåll. Längre vill jag dock ej gå. Låt människorna
få plocka bär så mycket de vilja, blott det sker med viss ordning. Örn man
roffar åt sig bär, som växa på marker, som ligga alldeles inpå jordägarens
hus eller på inägorna, åstadkommer man endast ont blod. Själva saken har
i sig själv icke så stort värde. Men folk reagerar mot att man skall kunna
gå tillväga på sätt som sker.

Här gör man nu alla möjliga invändningar och säger, att det går icke att
lagstifta, det är så besvärligt. Ja, när man icke vill en sak, finner man den
alltid besvärlig. Jag kan icke förstå annat, än att man gott skulle kunna
t. ex. tillgripa ett fridlysningsförfarande. Man begär t. ex. hos vederbörande
att få fridlysa ett litet område av sin skog närmast gården. Denna begäran
kan ju sedan prövas av antingen kommunalfullmäktige, eller också kan man
utse vissa personer, en delegation, som får pröva dessa saker. Är det så att
man begär för mycket, ja då får man avslag på sin begäran i så måtto, att
man får ett mera begränsat område fridlyst. Har man måttliga anspråk bör
vederbörande kunna få fridlysning för den trakt av skogen, som han själv vill
disponera för bärplockning till husbehov. Härigenom skulle det bli ordning i
det hela. Jag kan icke förstå att ett sådant förfarande skulle vara omöjligt.
Nog finnes det möjlighet, om man vill, att reglera dessa förhållanden, så man
slipper hålla på med detta gång efter gång.

Det var någon som sade, att det nu visst är fjortonde gången, som vi hålla
på med denna fråga i riksdagen. Är det rim och reson att vi skola hålla på
att kivas med denna fråga så länge? Om det ej kan bli slut på detta förrän
en utredning kommer till stånd tycker jag att reservanterna, bara för att få
ett slut, åtminstone tills vidare, på diskussionen i frågan, borde gå med på
en utredning. När utredningen kommer, få vi väl rådgöra örn vilka vägar vi
skola. gå. Örn utredningen är tillfredsställande eller ej, få vi bedöma, när utredningen
är färdig, men låt oss nu få ett slut på detta. Det förefaller åtminstone
för folk utanför riksdagen, som om vi kivades i bärplockningsfrågan ideligen.
Det är icke trevligt, och det skadar riksdagens anseende att vi inte
kunna komma till ett slut på detta.

Jag yrkar bifall till förslaget om utredning i frågan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Den omständigheten att denna
fråga ständigt återkommer till riksdagens bedömande är säkerligen ett vittnesbörd
så gott som något örn att det Ilar råder missförhållanden och svårigheter,
som tarva sin lösning. Jag tror icke, att jag gör mig skyldig till ett
misstag, om jag säger, att denna fråga kommer att åter och åter visa sig på
riksdagens bord ända tills att en lösning har kunnat ernås. En talare här i
kammaren yttrade nyss, att man skulle göra rent bord med denna fråga till
dess man funnit en bärande motivering. Jag fruktar, att vi tyvärr fått in så
mycket politik i denna fråga, att det därför torde vara svårt, för att icke säga
omöjligt, att få fram en motivering, som man från olika synpunkter vill er -

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
känna som tillräckligt bärande, dag skall emellertid söka i någon mån bidraga
till denna motivering — örn det är mig möjligt, är en annan sak.

Det lider intet tvivel därom, att bärtillgången i våra skogar franiskapat
ett motsatsförhållande mellan landsbygdens och städernas och industrisamhällenas
befolkning, som ej är lyckligt. Landsbygdens befolkning anser och med
viss rätt att dess rättigheter och förmåner äro ganska beklagligt trampade
under fotterna. Landsbygdens befolkning, som ofta lever under små förhållanden
och har små möjligheter till förtjänster, räknar helt naturligt med att
den i någon mån skall ha företrädesrätt att utnyttja den tillgång, som skogsbären
erbjuda. Men icke minst det kända förhållandet, att de nutida transportmedlen
göra det möjligt för stora skaror att lätt och billigt komma ut i
skogen, har förorsakat, att det även till ganska avlägsna bygder kommer folk
från industrisamhällen och plockar bort bären. Jag skall emellertid tillsvidare
skjuta åt sidan den sidan av saken för att i stället tala om några andra
förhållanden, som tidigare Ira påpekats och som ha föranlett mig att tidigare
motionsledes söka åstadkomma ändrade förhållanden. Jag åsyftar härmed
en lösning av frågan, hur man skall kunna skona bären tills den tid kommer,
då de äro så mogna att de verkligen äro plockfärdiga, detta för att förhindra
att rovdriften, när det gäller bären, åtminstone icke sättes i gång vid en tidpunkt,
då bären icke ha hälften av den mognadskvalitet, som de böra ha. De
skogsbär, som ha det största ekonomiska värdet, äro utan tvivel ^lingonen, men
det finns intet bär och ingen frukt, som låter sig misshandlas i sådan utsträckning
som lingonen, men likväl köper och nödgas ofta allmänheten köpa bären,
fast de ha dålig kvalitet. Den som känner till Sveriges bärtillgångar vet, att
exempelvis hallon icke låta sig plockas, innan de äro mogna, ty plockar man
dem dessförinnan, följer hela fruktbottnen med och de bli icke njutbara. Icke
heller andra skogsbär, t. ex. blåbär, kan man plocka på något alltför tidigt
stadium. Lingonen kunna däremot plockas, innan de äro i moget tillstånd, ty
de ha på grund av sin garvsyra den egenskapen, att de icke ruttna ner vid förvaringen
utan eftermogna och de få t. o. m. den röda färgen. Kvaliteten blir
dock i så fall kanske endast femtio procent av den kvalitet, som de verkligt
fullmogna bären besitta. Man får av de omogna bären detta otrevliga vattniga
lingonmos, som man så ofta får smaka, och som är en parodi på verkligt
gott lingonmos.

Genom den fullständiga frihet, för att icke säga anarki, som räder, i bärskogarna,
skapas det ett intresse att så fort som möjligt tillgodogöra sig bärtillgången
för att ej bli förekommen. Jordägarna måste skynda sig att plocka
bären, eljest kommer det folk från annat håll och bortrövar hela bärtillgången.
Den som icke äger marken och skall plocka bären måste också skynda sig, ty
örn så ej sker, hinna andra före. Följden blir, att korgarna fyllas med vita
eller halvmogna bär till en kvalitet, som är en bedrövelse för den, som förstår
sig på skogsbär och känner till de verkliga förhållandena.

Jag gick, mina herrar, på sin tid in för att försöka åstadkomma en lagstiftning,
som gav vederbörande ortsmyndighet en fakultativ rätt att fastställa
en viss tid före vilken lingonen ej finge plockas. Jag vet att detta är
en svårframkomlig väg, som ej ger en fullgod och riktig lösning av frågan,
men det innebure i alla fall ett framsteg mot nuvarande tillstånd, som leder
till att bärtillgången förstöres och fördärvas.

Jag skall ej upptaga kammarens tid längre. Vi ha ju debatterat saken tillräckligt
mycket. Jag vill emellertid säga, att det här ej är fråga örn att ställa
småfolk mot storfolk eller att förhindra den fattiga befolkningen att utnyttja
denna bärtillgång. Jag kan nämna, att jag har hört många godsägare och
representanter för bolagen, som beklagat att de ej ha möjlighet att låta sina

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

Ang. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
arbetare få förmånen av att plocka de bär, som växa på deras marker. Vad
man här åsyftar är ej någonting som går emot småfolket, utan det innebär
tvärtom tillmötesgående av småfolkets intressen. Jag tror, att man kan giva
dem rätt som säga, att de, som komma från samhällena och plocka bären på
markerna, ej äro enbart fattiga människor, utan människor vilka många gånger
ha en långt bättre ekonomisk ställning än landsbygdsbefolkningen, som
ofta ej får någonting med av bärtillgången.

Det är sålunda oriktigt att se denna fråga ur synpunkten av de mindre bemedlade
mot de bättre bemedlade, de egendomslösa mot de egendomsbesittande.
Så ligger ej frågan till. Kunna vi lösgöra oss från den missuppfattninken,
kan det kanske bli möjligt att få fram en saklig debatt i frågan. Då gäller
det å andra sidan att se till dels att denna bärtillgång icke förstöres genom
en för tidig plockning, dels att den delen av vårt lands befolkning, som i första
hand behöver tillgodogöra sig denna tillgång, också får möjlighet därtill.
Utgår man från dessa synpunkter, tror jag, att det är möjligt att vinna en lösning,
som kan vara tillfredsställande ur alla synpunkter och för alla samhällsklasser.
Jag vågar tillägga, att jag också tror. att frågan måste komma tillbaka
med förslag till en lösning i en sådan riktning.

Herr Brännström i Skellefteå instämde häruti.

Herr Hansson i Vännäsby: Herr talman! Jag skall icke förlänga debat ten,

i all synnerhet som utskottets utlåtande till väsentlig del upptagit de synpunkter,
som jag och min medmotionär framlagt i denna fråga. En annan
motionär har förut här i dag tryckt på de synpunkter, som legat till grund för
hans motion örn bättre rätt för jordägare att tillvarataga skogsbären på de
marker, han själv äger. Jag ämnar därför icke hålla mig till den synpunkten,
utan skall i stället beröra några andra synpunkter, som här visserligen tidigare
ehuru ej i nämnvärd omfattning berörts.

Vi ha i vår motion tryckt just på dels de olägenheter, som uppkommit genom
rovplockning, och dels på anledningen till att sådan rovplockning kan uppstå
i så stor omfattning som sker. Att det numera är möjligt att för billig kostnad
och i stora sällskap giva sig ut på landsvägarna och ut i markerna i och
för bärplockning i större omfattning, beror ju, som bekant, på de förbättrade
kommunikationerna. För några år tillbaka var det ej möjligt att komma fram
på landet i samma omfattning som nu. Man kan resa ganska långt numera
för en billig penning. Man kan gå ut på morgonen och hinna uträtta mycket
i detta avseende på dagen och ändå komma tillbaka till sitt hem samma afton,
efter att ha samlat stora mängder av dessa bär. Denna omständighet verkar
också i den riktningen, att man inte väntar tills bären bil mogna utan ger sig
ut och roffar och plockar. Man tar denna skörd för tidigt, man ger sig inte
tid att vänta tills den börjar få en mogen färg. Det är just denna stora olägenhet,
som jag och min medmotionär tagit sikte på, och vi ha i vår motion understrukit
att en reglering av dessa missförhållanden skulle vara ofantligt
värdefull, icke bara för jordägarna själva utan för frågan i hela dess vidd,
såväl för ägare av jord som för icke jordägare. Med en ändring härutinnan
bleve det möjligt att få en mogen och värdefull produkt. Om man kan föra
fram frågan i den riktningen, vinner man mycket därpå.

Därmed avse vi icke, att man skulle införa ett absolut förbud för icke jordägare
att plocka, bär, men man skulle vinna så mycket, att jordägare bleve
jämställda med icke jordägare. Nu förhåller det sig så, att jordägaren är
i ett sämre läge. Särskilt gäller detta småbrukare, inte minst i våra norrländska
bygder, där de med egen arbetskraft utföra det arbete som skall ut -

Nr 17.

Onsdagen den G mars e. m.

Äng. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
rättas på deras gårdar. Bärplockningen kommer ju i fråga under en årstid,
då man i allmänhet har arbete med skörden och den gröda som hör till gården.
Då kan man icke ägna tid åt annat utan måste i första hand bärga
skörden. Vid den tiden försitter man alltså ofta möjligheterna att tillvarataga
dessa skogsbär. Då komma i stället stora följen från städer och samhällen
och hämta den bärskörd som finns, innan den ännu är mogen.^ Även
härigenom blir således markägaren urståndsatt att tillgodogöra sig något av
vad som i detta avseende finnes på hans område.

Nu ha reservanterna, bland andra herr Lindqvist, energiskt företrätt .dessa
icke jordägande bärplockare och framhållit att det är omöjligt att åstadkomma
någon lösning av frågan. Herr Lindqvist säger, att inga nya direktiv
för närvarande föreligga. Motionären har inte pekat på några nya synpunkter
av sådan art, att frågan kan vara värd att överlämnas till en utredning. Utskottet
har emellertid pekat på en viss ny synpunkt, som inte tidigare^ förekommit
i diskussionen, nämligen att lokal fridlysning skulle kunna åstadkommas
och meddelas genom landsfiskalerna.

Örn jag för min del skulle tillåta mig att säga något om en synpunkt som
nyss underströks här av en föregående talare, skulle jag helst önska att frågans
lösning ginge i den riktningen, att man åstadkom en fakultativ lagstiftning.
Vi ha goda möjligheter till en lösning av frågan genom våra hushållningssällskap
och deras tjänstemän på olika orter. Man kunde till exempel
genom dessa angiva den tidpunkt, inom vilken en fridlysning borde vara
allmän. Det kunde genom en länskungörel.se tillkännagivas inom varje län,
när det exempelvis vore tillåtet att pocka lingonen, som äro de värdefullaste
av våra skogsbär. Därigenom kunde, som jag förut nämnt, jordägarna åtminstone
i detta avseende bli jämställda med icke jordägare.

Herr Pettersson i Hällbacken yttrade tidigare i afton, att detta vore ett
intresse speciellt för landets sydligare delar. Jag vill påstå att det är ett intresse
inte minst för Norrlands vidkommande. Vi ha även där
samhällen, och vi ha städer här och där. Och, som jag förut nämnt, stora följen
från dessa områden komma ut till landet och taga helt enkelt för sig vad de
komma över. Herr Pettersson åberopade även de oerhörda skogsmarker, som
befinna sig i ecklesiastik ägo, i bolagens och i kronans ägo, och framhöll, att
det inte fanns någon anledning att .ge sig in på en begränsning på detta område,
emedan de självägandes områden vore så ofantligt små och betydelselösa.
Häremot vill jag invända att frågan är minst lika betydelsefull för Norrlands
del och de trakter jag här avser. Beträffande bolagens och kronans såväl
som ecklesiastik mark kan jag aldrig tänka mig att, örn en utredning kommer
till stånd, denna skulle ge oss ett förslag örn förbud för bärplockning på
sådana marker.

Det var någon här som framhöll, att det inte stod i god överensstämmelse
att å ena sidan vara motionär i fråga örn ett bättre tillvaratagande av landets
tillgång på frukter och bär och att å andra sidan stå som motionär i den föreliggande
frågan. Jag anser för min del, att det står i synnerligen god samklang
just därför att det innersta och viktigaste syftet, åtminstone med den
motion som jag undertecknat såsom huvudmotionär, är att söka åstadkomma
en bättre tingens ordning i så måtto att bären böra få mogna, så att .de för
alla, som ta reda på dem, kunna bli till verklig nytta. Trots den långa tid som
gått, sedan denna fråga först togs upp, har den ännu knappast kommit i något
bättre läge. På så sätt ligger den bättre till än under fjolåret, som utskottets
flertal nu äntligen synes vilja vara med om den föreslagna utredningen.
Frågan har också på senare tid på grund av antydda skäl, främst.kommunikationsväsendets
utveckling, blivit mer och mer aktuell för varje år.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

Ang. skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
Jag tror, som en föregående talare nyss sade, att här blir inte något lugn i fråga
örn detta spörsmål, förrän vi överlämnat detsamma till utredning. Sedan
få vi avvakta dessjesultat och se till vad vi då kunna göra i saken. Jag tror
också, att vi ha så gott örn goda jurister och så mycket sunt och praktiskt
förstånd i detta land, att vi ha möjlighet att få fram ett antagbart förslag,
som icke tillgodoser jordägarnas intressen i alltför hög grad men som icke
heller förhindrar jordägare att ta reda på de skogsbär som växa på hans
marker.

Efter som nu utskottsmajoriteten föreslår en utredning, hoppas jag, att
kammaren följer utskottet, så att vi komma till ett beslut i denna fråga i enlighet
med dess hemställan.

Herr Fält: Herr talman! Blott några ord till förtydligande av mitt förra
anförande.

Jag är inte alls motståndare till några åtgärder i avsikt att förhindra skördandet
av lingonen innan de äro mogna. Jag är inte motståndare till en lagstiftning
som tillgodoser de mindre jordbrukarnas rätt att disponera över bär,
som växa på deras inägor, men jag anser att en sådan fråga i praktiken är
omöjlig att lösa.

Till herr Andersson i Södergård vill jag säga, att det icke enbart är småbrukare
jag i detta fall åsyftar utan alla mindre jordägare, som ej kunna
kallas för småbrukare i egentlig bemärkelse, alltså alla backstugusittare och
med dem jämställda. Jag är själv uppfödd i ett hem, där vår huvudsakligaste
spis vissa tillfällen bestod just av potatis och lingon. Men mina föräldrar
vörö icke ägare av några, lingonmarker, och jag vill inte räcka ett enda litet
finger åt en förbudsriktning av här avsedd art.

Herr talman! Det var blott dessa ord jag ville säga.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Herr lindqvist begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 21, röstar

Dem det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har^ kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Mattsson, vadan omröstning
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 73 ja och 90
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså med avslag å utskottets hemställan bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Ang. viss
ändring i
motorfordonsförordningen.

§ 2.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget andra lagutskottets utlåtande,
nr 11, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i motor fordonsförordningen.

Andra lagutskottet hade till behandling . i ett sammanhang förehaft två
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade likalydande motioner, nämligen
nr 53 i första kammaren av herr Löfvander to. fl. och nr 135 i andra
kammaren av herr Nilsson i Steneberg to. fl., i vilka motioner föreslagits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn sådan ändring i motorfordonsförordningen,
att för transport av mjölk till mejeri och konsumtionsort
samt slaktdjur och slakteriprodukter ej skulle erfordras särskilt tillstånd.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet vad fogad reservation av herrar K. G. Westman, Bagge, P.
Sandström, Knut Petersson, Johanson i Hallagården, Petersson i Lerbäcksbyn,
Sandström i Sollefteå och Johanson i Huskvarna, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ^anhålla,
att Kungl. Majit ville föranstalta, att riksdagen utan dröjsmål måtte
beredas tillfälle att fatta ståndpunkt rörande lagstiftning i det spörsmål, som
framförts i ovanberörda motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Motionärerna i ° detta ärende

hemställa: »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn sådan
ändring i motorfordonsförordningen, att för transport av mjölk till mejeri och
konsumtionsort samt slaktdjur och slakteriprodukter ej skall erfordras särskilt
tillstånd». Denna fråga har. tidigare behandlats i riksdagen. 1933 erinrar
andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 31 särskilt örn de svårigheter som föreligga
med nuvarande bestämmelse i detta fall, »att ett antal lantbrukare eller
en mejeriförening utbjuder körning av mjölk från olika producenter till mejeriet
på ackord, då körning kan erhållas till billigare pris än det, som hegäres
enligt den taxa, vilken tillämpas av trafikutövare, som innehar tillstånd till
linjetrafik å den vägsträcka, där mjölkkörningen skall äga rum».

I år yttrar utskottet, att »det i motionerna berörda spörsmålet är av sådan
betydelse, att det enligt utskottets mening förtjänar, att tagas under statsmakternas
omprövning», men utskottet avstyrker motionerna med hänvisning
till den utredning som pågår rörande ny motorfordonsförordning. ^Nu har
denna utredning framlagt förslag, sedan utskottet behandlat denna fråga, och
jag får bekänna, att jag inte riktigt är på^ det klara med, huruvida denna utredning
närmare gått in på detta spörsmål, och örn man verkligen .mera ingående
har omprövat denna fråga. Den saken är jag som sagt inte fullt
inne i, men vad jag vet är, att denna fråga är av stor betydelse för manga
lantbrukare. I vissa fall förekommer ju, att exempelvis mjölk transporteras
på bussar och bilar i linjetrafik. I många trakter äro dessa kommunikationsmedel
icke alls lämpliga att använda, varför stora svårigheter för lantbrukarna
uppstå med den förordning vi nu ha. Frågan är av särskilt stor betydelse, då
ju lantbrukarna i allmänhet behöva nedbringa produktionskostnaderna för
dessa varor så mycket som möjligt. De priser de erhålla för sina produkter
äro nämligen sådana, att de i största utsträckning även behöva nedbringa fraktkostnaderna.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

Äng. viss ändring i motorfordonsförordningen. (Forts.)

Emellertid äro nu både reservanterna och majoriteten i sak ense härvidlag.
Vad som skiljer oss åt är att vi för vår del vilja erinra Kungl. Majit örn detta
förhållande och vilja säga ifrån, att vi i detta fall vilja ha frihet för lantbrukare
att kunna utlämna dessa körningar på entreprenad utan att vara bundna
av bestämmelserna i motorfordonsförordningen. Första kammaren, som behandlat
detta ärende tidigare i dag, har efter vad jag hört med stor majoritet
bifallit reservationen. Jag skulle därför vilja rekommendera andra kammaren
att likaledes bifalla reservationen. Därmed ha vi sagt att vi önska denna fråga
ordnad för framtiden, så att lantbrukarna erhålla den frihet de behöva i fråga
örn dessa transporter. Därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Häruti instämde herr Petersson i Lerbäcksbyn.

Herr Hage: Herr talman! Jag har knappast hört ett enda ord av vad herr
Johanson i Huskvarna sagt, men jag skulle likväl vilja bemöta honom, ty jag
vet ungefär vad han yttrat.

Herr Johanson har pekat på det förhållandet — något som också erkännes
både av utskottet och av reservanterna •—, att det finns vissa bestämmelser
i automobilförordningen, som försvåra jordbrukarnas mjölktransporter. Den
saken har emellertid observerats av den utredning, som sysslar med dessa spörsmål.
Det har sagts, att det inom den allra närmaste tiden kommer att framläggas
ett förslag på detta område, och därför har utskottet avstyrkt motionen.
Sedan vi avlämnat detta utlåtande, ha vi blivit underrättade örn innehållet
i det kommittéförslag, som kommer att framläggas, troligen i slutet på denna
månad. Enligt vad som alldeles nyss meddelats mig har detta förslag nu framlagts
för fyra dagar sedan, men det har inte utkommit i tryck, vilket dock skall
ske i slutet av mars månad.

I det sakkunnigeförslag, som föreligger, finnas efter mitt sätt att se fullt
tillfredsställande bestämmelser, varigenom just de förhållanden, som påtalats
i motionen, redas upp. När man nu har den bestämda uppfattningen och det
för övrigt är klarlagt, att denna fråga inom den allra närmaste tiden — synbarligen
till nästa riksdag — kommer att föras fram och beaktas, tycker jag
det är ganska orimligt och alldeles icke nödvändigt -—- hur intresserad man
än är för denna sak — att nu skriva örn den. Utskottsmajoriteten för sin del,
det vill säga den ena utskottshalvan, är lika intresserad som reservanterna av
att denna angelägenhet blir ordnad. Men vi äro övertygade örn, att man lika
bra vinner samma syfte, som reservanterna vilja komma till, genom att avvakta
framläggandet av ett förslag i denna fråga.

Herr talman! Från denna utgångspunkt skall jag för min del be att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! För att icke i onödan förlänga
debatten instämde jag nyss med herr Johanson i Huskvarna, min medreservant
i utskottet, och skulle icke ha funnit anledning begära ordet, om icke
herr Hage hade åberopat 1932 års trafikutredning och det betänkande, örn vars
innehåll vi delvis erhållit kännedom.

Nu förhåller det sig emellertid så, att 1932 års trafikutredning icke haft
anledning syssla med här ifrågavarande spörsmål i annan mån än när de kommit
upp i samband med den stora huvudfråga, som trafikutredningen haft sig
anförtrodd, nämligen konkurrensförhållandet mellan de olika trafikmedlen. Det
är följaktligen så, att den utredning, som är verkställd, icke är fullständig
utan måste kompletteras i de delar, som vi avse. Jag kan ju få tillägga, att
en av denna trafikutrednings ledamöter, som tillika är ledamot av första kam -

78 Nr 17. Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. viss ändring i motorfordonsförordningen. (Forts.)
maren, i dag i första kammaren röstat för reservationen ock efteråt personligen
för mig uttalat som sin mycket bestämda mening, att en skrivelse till Kungl.
Maj :t i enlighet med reservanternas hemställan är fullt befogad och påkallad.

Jag ber med anförande av detta att få fullfölja det tillstyrkande av reservationen,
som jag avsåg genom att instämma med herr Johanson i Huskvarna.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den senare propositionen.

§ 3.

Vidare föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av väckt
motion örn ändrad lagstiftning angående rätt att draga vissa ledningar över
annans mark; och biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 4.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört jordbruksutskottets
utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. centralanstalten
för
försöksväsendet
på jordbruksområdet.

Punkten 15, angående centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet:
avlöningar.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punkten
15 av nionde huvudtiteln föreslagit riksdagen att fastställa viss personalförteckning
och godkänna viss avlöningsstat för centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet samt att till centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet: avlöningar för budgetåret 1935/1936 anvisa ett förslagsanslag
av 147,600 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1:182
av herr von Stockenström och II: 355 av herr De Geer m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen måtte besluta att för avlöningar för icke-ordinarie befattningshavare
vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet för budgetåret
1935/1936 anvisa ett med 11,500 kronor förhöjt förslagsanslag för
möjliggörandet av ett uppehållande i sin nuvarande omfattning av den genom
samarbete mellan hushållningssällskapen och centralanstaltens jordbruksavdelning
bedrivna försöksverksamheten, till dess att den utredning rörande
försöksverksamheten på bland annat växtodlingens område, som verkställts
av särskilt tillkallade utredningsmän, blivit föremål för statsmakternas slutliga
prövning.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å de i
ämnet väckta motionerna, bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Onsdagen den G mars e. m.

Nr 17.

Äng. centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. (Forts.)

Vid denna punkt hade reservation anmälts av herrar Sederholm, Gabrielsson,
von Stockenström, C. Bengtsson, Gustafson i Kasenberg och Hagman,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med bifall till ovanberörda motioner för
centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet fastställa personalförteckning
och godkänna avlöningsstat samt till centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet: avlöningar för budgetåret 1935/1936 anvisa
ett förslagsanslag av 159,100 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hagman: Herr talman! Som av Kungl. Maj:ts proposition och utskottets
utlåtande framgår, har dels av centralanstaltens styrelse, dels genom
särskild motion här i kammaren gjorts framställning örn ett något förhöjt anslag
till försöksverksamheten på jordbruksområdet.

I motionen fixeras detta ökade anslag till ett belopp av 11,500 kronor.
Detta högre anslag skulle användas till avlönande av särskilda extra assistenter
under vinterhalvåret för att verkställa uträkning och bearbetning av de
lokala försöken, som utföras huvudsakligen genom hushållningssällskapens
tjänstemän. Dessa försök beräknas under det kommande året uppgå till ett
antal av 3,500 stycken. För att förstå behovet av detta ökade anslag skall
jag be att med några ord få vidröra, hur denna verksamhet är organiserad.

Förslag angående planerna för försöken utarbetas av centralanstaltens jordbruksavdelning,
och planerna fastställas sedan vid sammanträde i Stockholm
någon gång under februari månad med försöksledarna för de olika länen.
Försöken utläggas sedan i skilda delar av landet av hushållningssällskapens
tjänstemän. När sedan försöken skördats, insändas resultaten till centralanstalten.
Där sker bearbetning av varje enskilt försök, och varje jordbrukare,
som har haft sådana försök, far sig tillställd redogörelse häröver. På samma
gang far han rad, hur han bör gödsla på den jord, där försöket varit utlagt.

Detta samarbete mellan hushållningssällskapen och den centrala försöksanstalten
har pågått allt sedan 1907, således i 28 år, och vi kunna säga, att detta
samarbete har för den praktiska försöksverksamheten varit av utomordentligt
stor betydelse. Beviljas icke de medel, som i motionen begärts, kan detta
samarbete icke längre bedrivas utan måste upphöra. Man måste ju säga sig,
att då staten anslår medel till anordnande av försök ute i bygderna, det vöre
synnerligen tråkigt, örn inte medel skola kunna beviljas så att försöken kunna
uträknas och utlåtande skrivas samt försöksvärdarna härigenom få reda på
de resultat, vartill de kommit genom sina försök.

Nu är det så, att denna bearbetning av försöken har från och med 1920 bekostats
med medel, som ställts till centralanstaltens förfogande av ett konsortium,
benämnt Ager. Dessa medel äro emellertid nu slut, och centralanstalten
star, som jag nyss nämnde, inför eventualiteten att avbryta denna verksamhet,
om inte den ifrågavarande framställningen beviljas.

Departementschefen åberopar — och däri instämmer utskottet — att Kungl.
Ma,].t, ela Kungl. Majit gav anstalten tillstånd att mottaga dessa medel, därvid
föste det villkoret att donationen icke finge medföra ekonomiska förpliktelser
för statsverket. Det rörde sig då örn ett anslag av 85.000 kr. per år
under 5 års tid, och Kungl. Maj:ts avsikt var tydligen att genom fastställande
av berörda villkor fritaga staten från ansvaret att i fortsättningen uppehålla
en med dessa rikliga medel igångsatt verksamhet. Nu rör det sig ju örn ett
betydligt blygsammare belopp — endast 11,500 kronor — och utskottet säger
också i sitt yttrande, att visserligen kan på sätt motionärerna framhållit detta

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. centralanstalten för för soli sväsendet på jordbruksområdet. (Forts.)
villkor icke anses utesluta varje ökning av anslaget till försöksverksamheten,
då en sådan ökning kan befinnas vara av förhallandena pakatlad.

Den verksamhet, varom här är fråga, har icke påbörjats genom de fran
»Ager» erhållna medlen. Densamma har pagatt, som jag förut nämnde, ända
sedan 1907, således i 12, 13 år innan dessa medel ställdes till förfogande.
Donationen har däremot möjliggjort en år efter år stigande utveckling av
verksamheten. Detta har kunnat ske utan att ytterligare anspråk på medel
behövt ställas på staten. Det har varit möjligt att låta varje jordbrukare, som
varit intresserad av försök, få sådana utförda, och det har som sagt, icke
medfört några ökade kostnader för det allmänna. Förslaget örn ett ökat anslag
på 11,500 kronor innebär icke krav på någon utvidgning av verksamheten
utan endast ett möjliggörande av att hålla verksamheten uppe i nuvarande
omfattning. o

Jordbruksutskottet åberopar, att det för närvarande pågår en utredning
ang. försöksverksamheten på jordbrukets område, och man menar,. att det
skulle vara olämpligt att nu, innan denna utredning är slutförd, bevilja ökat
anslag. Enligt min uppfattning skulle det vara mycket beklagligt, därest icke
centralanstalten skulle kunna fullfölja försöksverksamheten såsom hittills intill
dess att denna utredning föreligger. Då kanske dispositionerna delvis kunna
bli annorlunda. _ o

Jag skall icke längre taga kammarens tid i anspråk utan ber att fa yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen och vill särskilt understryka,
att det skulle vara för försöksverksamheten synnerligen menligt, örn det
samarbete, som allt sedan 1907 fortgått mellan centralanstalten och hushållningssällskapen,
nu skulle nödgas upphöra.

Med herr Hagman förenade sig herr Gustafson i Kasenberg.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina herrar! Det är alldeles
riktigt, som den föregående ärade talaren sade, att det är här icke fråga örn
någon utvidgning av denna verksamhet, som har bedrivits under manga ar,
men verksamheten har bedrivits med medel, som anskaffats pa annat sätt än
genom anslag från staten.

Det var nämligen så, att en del gödningsämnesfirmor såsom reklam för sina
varor överlämnade ett belopp till staten och även utfäste sig att betala vissa
kostnader, och när Kungl. Maj:t den 12 november 1919 medgav centralanstalten
rätt att emottaga denna gåva, satte Kungl. Maj :t som villkor, att gåvan
för framtiden icke finge medföra några utgifter. Nu ha dessa firmor dragit
sig tillbaka. De anse väl, att de gjort god reklam. Det inflyter mindre och
mindre pengar, fonden är förbrukad, och nu kommer man och kräver, att staten
skall biträda vid denna verksamhet, som hittills uppehållits utan att det
kostat staten någonting. Men det är en annan sak, som också den föregående
ärade talaren berörde och som åtminstone för mig verkat avgörande. Det är
ju nämligen så, att riksdagen har begärt en utredning örn försöksverksamheten
i hela dess vidd. Denna utredning föreligger nu. Det är statens offentliga.utredningar
1934, nr 4, som nu är färdig att prövas av Kungl. Majit. Att just
i det ögonblick denna utredning ligger klar utvidga denna verksamhet i den
män som den kräver statsbidrag, har majoriteten av utskottet ansett sig icke
böra göra, och därför ha vi stannat på Kungl. Majits linje. Vi ha således intagit
samma ståndpunkt som departementschefen, och då nu första kammaren
bifallit Kungl. Majits förslag i denna punkt, antar jag, att andra kammaren
kommer att handla på samma sätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

Äng. centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. (Forts.)
Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 16—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Lades till handlingarna.

Punkterna 21—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Lades till handlingarna.

Punkterna 30—38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39, angående lägre lantbruksundervisning m. m.: understöd åt lantmannaskolor.

Under punkten 39 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Haj :t föreslagit
riksdagen att till lägre lantbruksundervisning m. m.: understöd åt lantmannaskolor
för budgetåret 1935/1936 anvisa ett förslagsanslag av 520,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1:267
av herr andre vice talmannen Nilsson m. fl. och 11:454 av herr Pehrsson i
Bramstorp^ m. fl., vari föreslagits, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Haj :t anhålla örn sådan ändring i de bestämmelser, som vore utfärdade för de
med statsmedel ''Understödda lantmannaskolorna, att undervisning i skogsskötsel
av därtill kompetent lärare måtte kunna upptagas som ett av huvudämnena.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl. Haj:ts förevarande förslag; samt

2) att ovanberörda motioner icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Tjällgren och Gustafson
i Vimmerby, vilka ansett, att utskottet bort i mom. 2 hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Haj :t anhålla örn sådan ändring i de bestämmelser,
som vöre utfärdade för de med statsmedel understödda lantmannaskolorna,
att undervisning i skogsskötsel av därtill kompetent lärare måtte kunna upptagas
som ett av huvudämnena.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Under denna punkt har jordbruksutskottet
redovisat en motion, väckt av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.,
vari hemstädles, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Haj :t anhålla örn
sådan ändring i de bestämmelser, som äro utfärdade för de med statsmedel

Andra kammarens protokoll 1935. Nr 17. g

Ang. understöd
åt lantmannaskolor.

Nr 17.

Onsdagen den 0 mars e. m.

Äng. understöd åt lantmannaskolor. (Forts.)
understödda lantmannaskolorna, att undervisning i skogsskötsel av därtill
kompetent lärare må kunna upptagas som ett av huvudämnena.

Jag behöver väl i detta fall icke säga, att meningen ingalunda varit den,
att undervisningen i skogsskötsel skulle göras till huvudämne i alla lantmannaskolor.
Vad motionärerna syftat till är endast att i de trakter av vårt land.
där lantmannaskolor äro belägna och där skogshanteringen är av den omfattning,
att den spelar en alldeles avgörande roll vid sidan av jordbruket, det
skulle vara möjligt att upptaga undervisning i skogsskötsel såsom huvudämne.
_ ...... -o ,.nl

Nu har utskottet visserligen ställt sig välvilligt till denna motion sa till
vida att man har sagt, att det är nödvändigt att det kommer till stånd en ökad
skogsundervisning vid lantmannaskolor i sådana trakter, där skogsbruket har
särskild betydelse för befolkningen. Detta är för all del mycket vackert sagt,
men det är enligt min mening allt för platoniskt för att motionärerna skulle
kunna känna sig tillfredsställda.

Saken ligger nämligen till på det sättet, att det finns provinser här i landet,
inom vilkas område lantmannaskolor äro belägna, där man faktiskt kan peka
på att skogsbruket ekonomiskt sett har 3 ä 4 gånger så stor betydelse som
jordbruket såsom sådant har. Det är väl inte orimligt, att, såsom motionärerna
ha ifrågasatt, det just i sådana skolor''skulle möjliggöras att man gav undervisningen
i skogsskötsel det rum, som man i motionen har angivit. Här räknar
man naturligtvis icke med att det i den undervisningen skall anläggas enbart
eller huvudsakligen just skogsvårdande synpunkter, ehuru dessa givetvis
måste ha sitt rum, utan man vill först och främst söka se till, att jordbrukarungdomen
får tillfälle till undervisning i virkeshantering och allt vad därmed
sammanhänger, och varför inte också någon handledning i fråga örn virkesaffärGr Jag

kan för min del icke finna annat än att vad motionärerna i detta fall
ha hemställt örn är synnerligen rimligt och att riksdagen för sin del borde
kunna ansluta sig till deras yrkande. o

Jag ber, herr talman, att med dessa få ord få yrka bifall till den reservation,
som vid ifrågavarande punkt har avgivits av herr Tjällgren och mig.

I detta yttrande instämde herrar Hilding och Werner i Höjen.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina herrar! Det är ju klart,
att det är av intresse att i lantmannaskolorna meddelas undervisning i skogsvård,
och detta torde också i de flesta fall ske, i varje fall finns det möjlighet
att göra det utan att man upptager den såsom ett huvudämne, för vilket
skall anställas en ordinarie lärare, som naturligtvis måste vara skogsutbildad
och följaktligen vara jägmästare eller minst forstmästare.

Nu sade herr Gustafson i Vimmerby, att en dylik undervisning behövs inte
i alla län. Nej, visst inte. Men även i ett sådant län som t. ex. Södermanlands
län, där skogsarealen är lika stor som den odlade delen, skulle nog framkomma
krav på att skogsundervisning skulle tagas upp såsom huvudämne, örn man
får statsbidrag till en lärare i detta ämne. Utskottet anser, att denna undervisning
kan tillgodoses genom de lärare, som man nu har. ^ Vad gäller Södermanlands
län, så har skogsvårdsstyrelsen i länet ställt både jägmästare och
länsskogvaktare till förfogande, länsskogvaktaren huvudsakligen för att i närliggande
skogar, där avverkning pågår, giva en inblick i hur nian skall förfara
med virket för att kunna taga ut det mesta möjliga. Länsjägmästare!!
har brukat vara där i fjorton dagar och hålla omkring fjorton föreläsningar i
teoretisk skogsutbildning. Nog kan man med nuvarande anordningar tillgo -

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

Äng. understöd åt lantmannaskolor. (Forts.)
dose denna sak, och finns det behov för ytterligare undervisning i ämnet, finns
det skogligt utbildade personer att tillgå utan att anställa jägmästare såsom
ordinarie lärare vid skolorna.

Detta har varit orsaken till att utskottet icke kunnat gå med på motionärernas
framställning.^ Jag är övertygad örn, att örn den utvägen skulle öppnas,
att man kunde fa statsbidrag för anställande av särskild lärare i ämnet,
man nog i de flesta lämen, således utom på rena slättbygden, skulle kräva att
ia en särskild ämneslärare, som skulle vara ordinarie vid skolan. Jag tror,
att man om skolans styrelse har intresse för saken, kan komma långt med det
som redan finnes och man kan utbygga det ytterligare. Det föreligger däror
enligt min mening icke något behov att gå så långt som vad motionärerna
reservanterna vilja göra. Detta har varit anledningen till att utskottet
gatt in för avslag på motionen samtidigt som utskottet understrukit nödvändigheten
av att man i de trakter, där skogshushållningen är av större betydelse,
utnyttjar de möjligheter, som inom den nuvarande ramen stå till buds för att
ordna denna fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Strindlund: Herr talman! Det första jag fäste mig vid, då jag fick
se detta utlåtande, var det sätt, varpå utskottet på sidan 28 behagat ange motionens
sylte. Det heter där, att »motionärerna åsyfta, att undervisning i
s ogsskotsel skulle upptagas som ett huvudämne vid lantmannaskolorna». Jag
Der att ia påpeka, att i motionens kläm användes uttrycket »må kunna upptagas
som ett huvudämne». Så vitt jag förstår, har man framställt saken som
om motionen skulle åsyfta, att därest vissa förutsättningar föreligga, det skulle
bil obligatoriskt med denna utvidgade undervisning i skogsskötsel vid lantmannaskolorna
och med dennas upptagande som ett huvudämne. I motionen
gores emellertid bara en hemställan, att man under vissa förutsättningar må
elga ratt att vidtaga en dylik anordning.

dessutom säga, att då jag märker, hur utskottsmajoriteten här
stailer sig till saken och då jag hörde utskottsordförandens anförande och förstod,
att han rentav var rädd för en utvidgad undervisning i skogsskötsel, det
nara nog hanns beklämmande att konstatera, hur litet man observerar de frågor
Su*?na ,vara a.v vekligt intresse bl. a. för oss norrlänningar. Ty även om
utiatandet ar — jag skulle vilja säga icke välvilligt men vänligt formulerat,
star dock last, att man genom att motsätta sig, att denna undervisning får
upptagas som ett huvudämne, fortfarande vill betrakta den som en bisak i lantmannaskoleundervisningen.

Jag anser mig lia rätt — och även skyldighet — att ge en liten bild av
betydelsen av vart skogsbruk överhuvud taget för vårt lands vidkommande
liksom aven av dess rent jordbruksekonomiska betydelse. Jag förmodar att
mgen vill bestrida, att det icke minst är tack vare avkastningen från våra
skogar som vi lia det relativa välstånd, som vi kunna konstatera i landet. Jag
ber att ia erinra om att bruttoavkastningen av våra skogar av 1931 års skogssakkunniga
beräknades till icke mindre än 49 miljoner kubikmeter per år, och
att nettoavkastningen av gagnvirke för industriel! konsumtion uppskattades till
i runt tal 24 miljoner kubikmeter. Detta är tal av den storleksordning, att
lanken nara nog svindlar infor dem. Jag ber få tillägga, att ungefär hälften
av var skogsareal ligger i bondehänder. Man torde då utan vidare i likhet
med en norsk nationalekonom kunna säga, att förvaltningen av vårt lands förnämsta
inkomstkälla är till mycket stor del anförtrodd åt våra bönder Vi
kunna val också ena oss örn förmodar jag, att det beror på hur denna förvaltning
utövas, hur flödet från källan kommer att bli. Enbart den omstän -

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. understöd åt lantmannaskolor. (Forts.)
digheten tycker jag borde vara tillräcklig för att man skall kunna lörsta och
finna skäligt, att undervisningen om hur man skall förvalta denna inkomstkälla
icke betraktas enbart som ett biämne, då det gäller fackutbildningen lör vaT

jordbrukarungdo ^ n^gra exemBel belysa skogsbrukets jordbruksekonomiska

betydelse. Jag skall taga ett exempel från mitt eget län. Vi veta, att ungefärligen
V™ av vår skogsavkastning kommer från Västernorrlands län. -Nettouttaget
av gagnvirke från skogarna i Västernorrlands län kan uppskattas till
cirka 2.4 miljoner kubikmeter per år. Jämväl det talet är stort, och jag är
icke säker på att vi i allmänhet tänka oss in i dess innebörd. Jag ber därför,
herr talman, att få i en populär bild ge en antydan om vad det innehar ba
mycket virke uttages för industriell konsumtion per år, att skulle man stapla
upp detsamma i en kast som vore 1 meter hög och 1 meter bred, skulle denna
kast gå fyra gånger fram och tillbaka mellan Malmö och Stockholm, r or
att få fram tal, som vi bönder kanske äro mera vana att räkna med, skall jag
räkna örn kubikmeterna till kubikfot. Jag kommer då till att ifrån Västernorrlands
län taga vi ut mellan 75 och 80 miljoner kubikfot virke per ar. lia
jag vet, att 42 % av Västernorrlands läns skogsareal ligga i bondehänder, kan
jag beräkna, att ifrån bondeskogarna taga vi ut cirka 30 ä 32 miljoner kubikfot
virke per år. För kuriositetens skull vill jag nämna, att den deklarerade
mjölkmängd, som saluföres och skattebelägges inom Västerbottens län, enligt
Svenska mejeriernas riksförbunds matrikel uppgår till i runt tal 31.7 miljoner
kilogram per år. Dessa äro alltså siffror för i ena fallet kilogram mjölk, i
andra fallet kubikfot uttaget virke. Vi kunna väl säga, att detta virke per
kubikfot räknat brutto är värt minst dubbla priset i förhållande till vad man
får för 1 kilogram mjölk. Alltså fastslår jag, att bara från bondeskogarna
erhålla Västernorrlands läns jordbrukare minst dubbla inkomsten mot vad de
få in på sin ladugårdsskötsel. Beräknar jag vidare, att jämväl den del av
skogarna, som äges av staten och bolagen, måste utdrivas och att åtminstone
halva bruttopriset representerar arbetskostnad, kan jag konstatera, att tor länets
vidkommande inkomsterna från skogen betyda åtminstone tre gånger sa
mycket för lantmannabefolkningen, som inkomsterna från ladugardsskötseln.
Jag tycker, att vad jag nu anfört borde vara tillräckligt för att överbevisa
majoriteten inom utskottet örn att vi icke gärna kunna betrakta skogsundervisningen
som en bisak i fackutbildningen för vara jordbrukare. ,

Se vi på riksskogstaxeringens resultat av inventeringen av skogsbeståndet,
finna vi, att tillväxtprocenten i det län, som jag hämtade exemplet gitran, ar
jämförelsevis liten. Vad skulle det icke betyda i ökade inkomster fran skogsbruket,
örn man kunde höja tillväxtprocenten aldrig så litet. Och vad stale
detta dessutom icke kunna ha för betydelse ur synpunkten av ökade arbetstillfällen?
Jag tror, att man för att åstadkomma något dylikt icke kan ga en
bättre väg än att just via undervisningsanstalterna intressera ungdomen tor
skogsbruket och få de unga att omsätta sin lärdom i praktiken. Det skulle bil
bättre resultat på den vägen än genom hur mycket statssubventioner och understöd
som helst. „ .... .,.

Vad motionen åsyftar är ju icke, att man ^skulle pa något satt vilja inskränka
den undervisning, som genom skogsvårdsstyrelserna för närvarande
bedrives. Jag anser för min del, att denna till fullo behövs, men jag vili, att
det skall beredas möjligheter att, där man anser det ömkligt, komplettera denna
undervisning med en utvidgad undervisning i ifrågavarande amne vid de lasta
undervisningsanstalterna. Det var denna sak, som utskottets arade ordförande
tycktes vara mycket rädd för. Jag skulle vilja fråga en gang till: Varför ar
jordbruksutskottets ordförande egentligen så rädd? Jag kan rakt inte rakna

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

o Äng. understöd åt lantmannaskolor. (Forts.)
ut, att man genom en sådan åtgärd skulle bereda statsverket ett enda öre mer
i utgift - icke ens örn man ginge så långt, att en av de ordinarie lärarna med
agronomutbildning utbyttes mot en ordinarie lärare med forstlig utbildning,
t. ex. mot en jägmästare. Icke skulle det behöva kosta statsverket mera? Dock
vill jag påpeka, att motionen icke sträckt sig så långt. Den har krävt, att
man skulle få möjlighet att bereda en ökad undervisning genom kompetent
lärare. Kunna skogsvårdsstyrelserna lämna lärarkrafter i den utsträckning,
som kan anses erforderlig med hänsyn till frågans vikt och betydelse, har jag
ingenting emot den saken, och jag kan icke heller finna, att motionärerna på
något sätt motsatt sig ett sådant förfarande.

Jag vill också erinra örn att motionen stöder sig på ett enhälligt sakkunnigutlåtande,
ett utlåtande som jämväl den numera avlidne förre socialdemokratiske
jordbruksministern Sven Linders anslöt sig till. Kommittén var fullständigt
enig i sitt uttalande, vilket intagits i den motion vi nu diskutera. Samtidigt
som vi här diskutera denna fråga äro landets skogsmän samlade till sin
örliga överläggning i Stockholm för att utbyta erfarenheter och rön. Säkert
är också, att nya erfarenheter och nya rön göras på skogsvårdens område för
varje ar som gar. Icke minst tror jag detta är fallet genom den forskningsverksamhet,
som bedrives av våra skogsbolag. Men skola dessa rön och erfarenheter
få verklig betydelse, gäller det att även få dem omsatta ute i bondeskogsbruket.
Det säkraste sättet att nå fram till detta är just enligt min mening
att gå den väg motionärerna anvisat, Endast på det viset tror jag man
kan få upp blicken och väcka intresset för skogsbruket och ge det den plats
det bör lia med hänsyn till dess stora betydelse icke bara för den individ, som
har en skogsbit under sin förvaltning, utan jämväl för hela nationen såväl i
nutiden som i framtiden.

Jag anser fragan vara av sa stor nationell betydelse, att jag djärvs hoppas,
att kammaren skall förena sig med reservanterna och gå med på det förslag, som
ar framställt i motionen, och till vilket jag yrkar bifall.

Herr Hedlund i Häste: Herr talman! Jag uppkallades att begära ordet
med anledning av vad herr Strindlund först anförde, då han tycktes vilja göra
gällande, att utskottet skulle på något sätt ha förvanskat innebörden av det
yrkande, som framställes i motionen. Så är väl ändå icke fallet. På sidan 27 i
utlåtandet refereras^ yrkandet _ fullständigt, och på sidan 28 framhålles vad
som är huvudinnehållet i motionen och meningen med densamma. Jag kan
icke finna annat än att utskottet framställt saken riktigt, ty innehållet i motionen
och ändamålet med den är ju, att undervisningen i skogshushållning
skall bil ett mera omfattande ämne vid lantmannaskolorna och att en fast lärare
med särskild kompetens skall anställas för detta ändamål.

Jag är alldeles övertygad örn att ingen, som har sin verksamhet uppe i de
områden, dit herr Strindlund och jag ha vår verksamhet förlagd, på minsta
sätt vill förneka nödvändigheten av en god undervisning även i skogsskötsel.

I Jämtlands län ha vi det ordnat på det sättet, att vi utökat tiden för undervisningen
vid lantmannaskolan utöver den enligt författningen gällande för
att få tillfälle att lämna en bättre, allsidigare och mera utvidgad undervisning
i skogsvård. Jag tror icke, att det är möjligt att komma fram till ett resultat
i detta avseende utan att utöka tiden för undervisningen rätt väsentligt,
och detta mäste, såsom ordföranden i jordbruksutskottet befarade, leda till
ökade utgifter. För min del må jag säga, att jag personligen icke hyser några
iarhagor för den saken. Det är därvidlag ett så viktigt ändamål,'' som skall
tillgodoses, att även örn något ökade utgifter uppstå, vi böra se till, att vi
beredas möjligheter att bestrida dem. Örn man däremot med den tid, som nu

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. understöd åt lantmannaskolor. (Forts.)
står till förfogande, skulle upptaga undervisning i skogsvård i större omfattning,
komme detta givetvis — så belastade som lantmannaskolorna äro
i fråga om antal ämnen och så hårt som undervisningen måste bedrivas där —
att medföra, att den undervisning, som nu har till sin huvudsakliga uppgift
att bibringa kunskap örn lantbruk och husdjursskötsel, måste minskas, lietta
bleve ofrånkomligt, och då undrar jag, om det verkligen vöre lämpligt och
riktigt att gå in på den vägen, så att vi finge inom dessa skogslän visserligen
en förbättrad undervisning i skogshushållning men en försämrad undervisning
i jordbruk och husdjursskötsel. Jag är för min del av den uppfattningen,
att den undervisning, som nu lämnas i dessa ämnen, är väl behövlig, och att
vi därför icke få vidtaga någon åtgärd, som i det avseendet kommer att försämra
undervisningen. En god undervisning i skogsvård anser jag vala ett
absolut livs vilgor, för att vi skola få till stånd en verkligt rationell skogshushållning.
n. är det sa i lantmannaskolorna, att utom föreståndaren

finnes en fast anställd lärare. Föreståndaren har jordbruksläran jämte en
del andra ämnen, och den andre fast anställde läraren har husdjursskötseln
jämte en del ämnen därtill. Skola vi få fram en vidgad undervisning i fråga
örn skogshushållning, är det, som jag förut omnämnt,^ nödvändigt att utöka
tiden för undervisningen i lantmannaskolorna. Att pa det sättet taga i anspråk
en av de två fast anställda lärarna tror jag skulle komma att medföra
en försämring av undervisningen i lantmannaskolorna, något som väl inte
heller herr Strindlund vill vara med om. Det är ett önskemål, att frågan angående
den lägre lantbruksundervisningen tages upp till verklig lösning. Denna
motion jämte en del andra på en del olika punkter här i huvudtiteln ^hellandlade
ärenden måste enligt min mening ännu mer understryka kravet på, att vi
där verkligen få fram en förbättrad undervisning och en ordentlig, omläggning
av lantbruksundervisningen på olika områden. Sker detta, är jag säker
örn, att denna viktiga fråga måste komma att vinna en lösning, som kommer
att gå i det stora hela fram på samma sätt, som motionärerna här velat göra.
Då denna utredning angående den lägre lantbruksundervisningen ligger hos
Kungl. Maj:t, har det varit en anledning till att utskottet f. n. inte velat.vara
med om dessa ändringar utan ansett, att man skulle kunna få dessa ändringar
rationellt genomförda på en gång. Det är därför, som jag för min del anslutit
mig till utskottets förslag på denna punkt.

Herr Osberg: Herr talman! Sedan herr Hedlund haft ordet, hade jag gärna
kunnat avstå från att yttra mig. Men jag vill säga till herr Strindlund, att
det ingalunda varit någon avoghet mot den tankegang han framfört örn bättre
skogsundervisning i Norrland, som gjort sig gällande. Herr .Strindlund hade
inte behövt draga upp de tablåer, som han anförde, för att visa, vilket värde
Norrlands skogar ha för vårt lands hushållning. Det känna vi alla till.

Jag vill särskilt understryka, herr talman, vad herr Hedlund åberopat, med
tanke på den föreslagna omorganisationen av den lägre lantbruksundervisningen.
Kungl. Maj:t har låtit utreda detta spörsmål genom en särskild kommitté
av sakkunniga och frågan ligger på Kungl. Maj:ts bord. Det^sist församlade
mötet med ombud från hushållningssällskapen gjorde också en påstötning
för att få fram frågan till en lösning.

Det är vidare ett spörsmål, som herr Hedlund omnämnde, vilket jag vill
understryka, nämligen att örn herr Strindlund och hans meningsfränder finge
sin vilja igenom, skulle det splittra lantbruksundervisningen, så att där varken
bleve hackat eller malek Jag har kännedom örn, hur undervisningen bedrives
vid en lantmannaskola. Det är inte en fackskola i vanlig mening,, utanede
pojkar och flickor, som gå där, ha ju även att deltaga i undervisning i allmän -

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

Ang. understöd åt lantmannaskolor. (Forts.)
bildande ämnen. Skulle man då tänka sig, att skogsundervisningen finge så
framskjuten plats som herr Strindlund vill, skulle det förrycka den undervisning,
som skolan egentligen är avsedd att bibringa. Om vi nu få denna
omorganisation utarbetad och en ny form för lantmannaskolorna, tycker jag,
att norrlänningarna skulle gå in för särskilda skogsvårdskurser. Det vore
det riktiga, herr Strindlund. Vi ha i Bohuslän så ordnat, att länsjägmästaren
har denna undervisning på sin lott. Även länsträdgårdsmästaren medverkar
liksom veterinär o. s. v. Men därutöver anser jag, att man i Norrland
borde söka få fram en särskild kurs i skogsvård. Men den borde inte lia den
längd, som nu vanligen gäller beträffande lantmannaskolorna, nämligen sex
månader. Den undervisning, som herr Strindlund talat om, bör ju ändå bli
rätt tidsödande,_ emedan eleverna måste komma ut på fälten och i skogarna
för att få materialet demonstrerat för sig. Då förstår man, att det skulle förrycka
arbetet vid lantmannaskolorna. Här finnes ingen — det vill jag ännu
en gång uttala — som inte uppskattar värdet av de norrländska skogarna och
skogarna i hela landet, och som vill tillbakahålla en undervisning, som är så
värdefull för landet. Men man måste tänka på att inte förstöra eller försämra
den undervisning man har vid våra lantmannaskolor genom att draga in för
mycket, så att resultatet inte blir gott i vare sig det ena eller det andra avseendet.
Jag kan inte tänka annat än att motionärerna kunna vara belåtna
med utskottets utlåtande. Och vi hoppas, att när den nya organisationen
kommer,, större hänsyn kan tagas till skogsundervisningen. Det ligger ju också
i varje orts intresse att se till detta. Jag tror, att ingen motsätter sig en
sådan utveckling.

Jag har intet annat yrkande, herr talman, än örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Nyblom: Herr talman! Herr Hedlund i Häste anförde en del synpunkter
på denna fråga. Han trodde bl. a., att vissa rätt allvarliga olägenheter
skulle inträda för lantmannaskolorna, örn man där beredde en likvärdig
ställning för jordbruks- och skogsundervisningen. Jag kan emellertid på den
punkten lugna herr Hedlund något, litet genom att omtala, att vi i vårt län,
i Bollnäs lantmannaskola, ha praktisk erfarenhet, hur nian kan på ett lämpligt
sätt anordna jordbruks- och skogsundervisning jämsides och likvärdigt,
utan att därför jordbruksundervisningen behöver lida. Man har, såvitt jag''
vet, pa ett lyckligt sätt kunnat ordna saken även i Kyrkerud i Värmland.
Men det har skett tack vare vissa uppoffringar från skogsvårdsstyrelsernas
sida i respektive län. Jag tror, att man kan ordna saken enhetligt, åtminstone
vid de lantmannaskolor där skogsundervisning är behövlig. Några sådana
olägenheter, som herr Hedlund befarar, behöva inte inträffa där.

När jag nu har ordet, vill jag uttala min förvåning över, att man så länge
försummat skogsundervisningen i våra lantmannaskolor, speciellt i de skogrika
länen, och att man inte fran statens sida redan tidigare kraftigt ingripit
i denna angelägenhet. När man år 1878 började organisera lantmannaskolorna,
beredde man inte någon plats för skogsundervisningen, och det var först
senare, inpå 1900-talet, som man kunde räkna med ett större antal timmar för
denna undervisning. ^ Men det rörde sig inte om mer än ett 20-tal, vill jag
minnas. Det vore på tiden, att skogsundervisningen bereddes likvärdigt rum
med jordbruksundervisningen, och att man därmed erkände betydelsen av
skogshanteringen för stora delar av vårt land.

^Jag skall med dessa ord och i den förhoppningen, att vi nu äntligen skola

^ Positivt beslut i denna fråga, som går i rätt riktning, be att få yrka
bifall till reservationen.

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Ang. understöd åt lantmannaskolor. (Forts.)

Herr Strindlund: Herr talman! Jag ber att först få säga några ord i anledning
av herr Hedlunds i Häste anförande, när han pekade på, hur man
fått en utvidgad skogsundervisning där uppe i Jämtland. Jag vill då fråga,:
Blir det billigare på det sättet, då man utökar kursen och anställer undervisare
vid den utökade kursen? Jag vet, att man kan göra det. Jag vill inte
motsätta mig detta och har inte opponerat mig mot att så sker. Men jag menar,
att där skogsbruket är av övervägande betydelse, _ skulle man kunna få
lägga in skogsvårdslära som huvudämne, även örn man inkräktar i någon man
på det, som eljest räknas som huvudämne, d. v. s. jordbrukslära och husdjursskötsel.
Nu nämnde herr Hedlund i Häste örn hur denna undervisning är
uppdelad mellan föreståndaren och andre läraren. I regel hade föreståndaren
att undervisa i jordbrukslära och andre läraren i husdjurslära. Det vet jag.
Men vid sidan av dessa ämnen ha vi också, som omnämnts, flera allmänna
ämnen. Nu vill väl ändå inte herr Hedlund i Häste påstå, att örn man skulle
utbyta andre läraren mot en jägmästare och göra en lämplig fördelning av
ämnena mellan denne och föreståndaren, den undervisning eleverna finge i de
allmänna ämnena skulle bli sämre därför att .en jägmästare användes därvid.
Jag är ense med herr Hedlund i Häste därorn, att örn man kan vidga kurserna
så, att man utöver den nuvarande undervisningen kan tillgodose en lämpligt
avvägd undervisning i skogsvård, är detta enbart fördelaktigt. Men det är
att märka, att då skulle en lantmannaskolekurs i skogsbygderna bil betydligt
längre och dyrbarare än vad som ansetts behövligt i rena jordbruksdistrikt.
-11 = 1 i

Jag håller med herr Hedlund i Häste därom, att om nian kunde bade oka
kurserna och garantera, att man till dessa skolor finge hela det antal elever,
som kunde mottagas, vore ingenting att säga emot en sådan utökning. _ Den
erfarenhet, som har erhållits inom denna undervisning, har emellertid i allmänhet
givit vid handen, att alltför långa kurser tycks den befolkning, at
vilken man vill ge denna undervisning, inte ha rad att övervara. Det är väl
därför som dessa s. k. Å-skolor inte lyckats i Sverige, emedan de bygga pa
två kurser och därför inte i praktiken vunnit anslutning1. Man bör bereda ^möjlighet
för de skolstyrelser, som så önska, att under nuvarande kurs fa inlägga
en tillräckligt vidgad skogsundervisning.

Till herr Osberg vill jag även säga några ord. Han sade, att örn mitt förslag
ginge igenom, skulle det splittra undervisningen i lantmannaskolan, och
att det där skulle bli varken hackat eller målet. Jag tycker, att hela hans
anförande var varken hackat eller malet, det mäste jag säga. Det finns
strängt taget ingen strikt regel för hur ordningen skall vara ^ vid våra lantmannaskolor.
Vi ha funnit förmånligt för vara svenska förhallanden att ge
skolorna största möjliga frihet att inom en viss begränsning inrätta sig efter
olika lokala förhållanden. Det är bara i detta fall, som man inte ger dem
tillräcklig rörelsefrihet. Jag tror, att just denna frihet att ordna skolan efter
de lokala förhållandena varit till lycka för lantmannaundervisningen. Man
skulle enbart vinna på, örn man kunde sträcka ut friheten litet längre. Herr
Osberg ville råda oss norrlänningar att anordna skogsvårdskurser. Ja, herr
Osberg, vi ha sådana ordnade genom skogsvårdsstyrelserna, men det är inte
tillräckligt. Herr Osberg skulle nog inte vilja rekommendera i.trakter, där jordbruket
är övervägande, att man skulle nöja sig med kurser i jordbrukskunskap
anordnade av hushållningssällskapens tjänstemän t. ex. Det är ungefär samma.
förhållande, som skulle inträda för oss, örn vi skulle följa herr Osbergs
anvisning här. Jag tror, att vi norrlänningar begripa den saken bättre.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

Äng. understöd åt lantmannaskolor. (Forts.)

Herr Elmroth: Herr talman! Jag borde egentligen inte ha begärt ordet i
denna fråga, då jag varken är motionär eller tillhör det utskott, som behandlat
den, men mig synes, att de synpunkter, som av reservanterna anförts, ha
mycket berättigade skäl för sig. Örn jag också inte har erfarenhet på den
punkten, så vet jag, att bland en del av vårt lands skogsägare och jordbrukare
börjar alltmer den synpunkten taga sig uttryck, att den undervisning, som
meddelas i våra lantmannaskolor, skulle må mycket väl av att bli kompletterad
med den undervisning i skogsskötsel, varom reservanterna tala. Det är dock
så, att vi i stort sett ha kommit rätt långt beträffande den praktiska vinsten
av den teoretiska undervisning, som meddelas i våra lantmannaskolor. Men
det förhåller sig också så, att ute bland en del människor i vårt land inom
hithörande område, som ha att syssla med båda dessa grenar, skogsskötseln
och jordbruksnäringen, man med erfarenhet av utvecklingen på området alltmera
bibringats den uppfattningen, att här borde den teoretiska undervisningen
för våra jordbrukarsöner komnletteras med undervisning i skogsvård m. m.
Jag har inte tillfälle att närmare gå in på spörsmålet och kommer att avstå
ifrån att rösta med hänsyn därtill. Men de synpunkter, som reservanterna
anfört, synas mig i mycket stor utsträckning hava fog för sig i vårt land,
inte bara när det gäller Norrland utan även när det gäller mellersta och
södra Sverige.

Herr Lindman: Herr talman! Jag har den största sympati för tanken, att
man skall söka förbättra undervisningen i skogsvård vid lantmannaskolorna.
Har man ett livligt intresse för hela vårt skogsbruk, vilket jag under mångfaldiga
år haft, måste man känna sig övertygad, att det är av behovet påkallat,
att sådana personer, som gå igenom lantmannaskolorna och som ofta komma
att ägna sig åt skogsbruk i de skogrika bygderna av vårt land, få en förbättrad
undervisning.

Den fråga, som vi behandla nu, gäller emellertid bara anslag till lantmannaskolorna,
och så vitt jag förstår, har man icke begärt någon ändring i anslaget.
Å andra sidan föreligger det i år en ganska vidlyftig motion. Den nu
förevarande motionen är en följdmotion till den stora motionen nr 266 i första
kammaren, som blivit utremitterad för yttrande. Jag vet, att den är remitterad
till skogsvårdsstyrelsernas centralråd, och det synes mig, som örn det
skulle ha varit av ett visst värde, att man hade före denna diskussion fått höra,
vad centralrådet har att säga örn denna sak — och för övrigt andra myndigheter
också, till vilka motionen kan vara remitterad.

Frågan har upptagits tidigare av 1930 års kommitté för den lägre lantbruksundervisningen,
som berört åtskilliga spörsmål, vilka äro angivna ganska
utförligt i motionen nr 266 i första kammaren på sidan 8. För min del menar
jag, att rätta tidpunkten är inne att debattera frågan, när den motionen kommer
upp och yttrandena i anledning av densamma äro tillgängliga. Det kan
ju synas, som örn jordbruksutskottet hade kunnat låta saken anstå, tills dessa
yttranden kommit in, och att man sålunda kunnat få del av desamma. Nu, då
saken emellertid egentligen rör anslagsfrågan och då intet yrkande är framställt
örn ändring av anslaget, blir detta oförändrat.

För min del vill jag framhålla, att jag har sympati för att man gör allt
vad göras kail -— naturligtvis utan att inskränka så mycket på undervisningen
i jordbruk, att det blir till skada för dem som gå igenom lantmannaskolorna -—
för att få en verkligt kompetent och sakkunnig undervisning i skogsvård och
därtill hörande frågor vid dessa skolor. Detta tror jag skulle vara av stort
värde. Nu är frågan, hur en sådan undervisning skall anordnas. Det är
klart, att de lärare, som äro anställda där, näppeligen torde kunna ombesörja

Nr 17.

Onsdagen den 0 mars e. m.

Ang. understöd
dt lanthushållsskolor.

Äng. understöd åt lantmannaskolor. (Forts.)
undervisningen, utan det får nog bli särskilda lärare för ändamålet. Jag känner
väl till de förhållanden herr Nyblom berörde, när han talade örn lantmannaskolan
i Bollnäs och om hur den är anordnad med tillhjälp av skogsvårds
styrelsens tjänstemän. Det är möjligt, att skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän
— kanske icke alltid länsjägmästarna kunna ha tid, men det finns ju
andra tjänstemän i styrelserna -— skulle kunna ordna så att det bleve en verkligt
god undervisning. Hur denna skulle kunna trängas in i programmet utan
att man ökar ut tiden är en fråga, som jag icke skall tillåta mig att nu bedöma.
Vi se, att två lantmannaskolor ha utvidgat undervisningen i skogsskötsel,
och det kan hända, att så blir fallet även vid andra lantmannaskolor, som
ligga i de skogrika trakterna av vårt land.

I kommittébetänkandet talas örn att man har 9 verksamma lantmannaskolor,
som kunna anses belägna i rena jordbrukstrakter, 19 skolor belägna i blandade
jordbruks- och skogstrakter samt 13 belägna i övervägande skogstrakter.
»Uppenbart är», säga de sakkunniga, »att skogsundervisningen i åtskilliga av
dessa skolor med hänsyn till skogsbrukets betydelse för den befolkning skolorna
äro avsedda att tjäna borde tillgodoses på ett helt annat sätt än vad nu är
fallet.»

Det är detta jag velat påpeka, när vi debattera frågan redan nu vid behandling
av denna följdmotion till den stora motionen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, blev på herr talmannens
först därå givna proposition utskottets hemställan i mom. 1 av kammaren bifallen.

Därefter framställde herr talmannen i fråga örn mom. 2 propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i berörda moment, dels ock på bifall till det
förslag, som innefattades i mom. 2 av den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Votering begärdes likväl av herr Osberg, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller det förslag, som innefattas i morn. 2 av
den vid punkten 39 i jordbruksutskottets utlåtande nr 1 fogade reservationen
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda moment.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande moment.

Härefter föredrogs punkten 40, angående lägre lantbruksundervisning m. m.:
understöd åt lanthushållsskolor; och yttrade därvid

Herr Lundell: Herr talman! I den förevarande punkten om understöd åt
lanthushållsskolorna föreligga motioner i båda kamrarna, undertecknade av
medlemmar av de flesta riksdagspartierna. Syftet med dessa motioner är att
få till stånd en mycket blygsam förhöjning av det ifrågavarande anslaget, från

300,000 kronor till 315,600 kronor. Förhöjningen skulle vara avsedd att möj -

Onsdagen den 0 mars e. m.

Nr 17.

Äng. understöd åt lanthushållsskolor. (Forts.)
liggöra, att vid sådana lanthushållsskolor, som ha eget jordbruk och egen ladugård,
anställes och avlönas en tredje lärarkraft.

Under ärendets förberedande behandling, d. v. s. innan propositionen framlades,
var lantbruksstyrelsen för sin del beredd att gå med på ett anslag, som
var ännu högre än det anslag, till vilket man i motionen begränsat sig. Departementschefen
har i propositionen erkänt behovet av dessa ytterligare medel,
men han säger, att han anser sig av statsfinansiella skäl nödsakad att avstå
från att begära ökat anslag. Utskottet har följt departementschefen till alla
delar och har icke låtit beveka sig av motionärernas framställning.

Utskottsutlåtandet är ju mycket välvilligt formulerat. Utskottet medgiver,
att »det föreligger otvivelaktigt ett kännbart behov av ökade arbetskrafter»,
men utskottet har av samma statsfinansiella skäl, som departementschefen ryggat
tillbaka för, ansett sig böra avstyrka förhöjt anslag. Man får ju i det läge
frågan har känna sig tacksam och nöjd med detta välvilliga uttalande. Det
går icke att åstadkomma någon ändring i ett enhälligt utskottsbeslut. Jag
skulle här endast vilja framföra ett litet förtydligande av vad utskottet
säger.

_ Det heter i utlåtandet: »Vad först angår motionerna, vilka åsyfta en utökning
av arbetskrafterna vid lanthushållsskolorna, föreligger otvivelaktigt ett
kännbart behov av ökade arbetskrafter vid flera skolor såväl med som utan
jordbruk.» Detta uttalande kanske icke ger en alldeles riktig bild av förhållandena.
Behovet har i själva verket varit så starkt, att dessa skolor i de
flesta fall känt sig nödsakade att på egen hand anskaffa en tredje lärarkraft
och att på olika sätt försöka få ihop medel för avlöning till denne lärare. Då
kunde man kanske från riksdagens sida mena, att örn vederbörande redan anskaffat
lärarkraft på egen hand, har man ingen anledning att vidare sysselsätta
sig med saken. Då äro ju förhållandena i huvudsak sådana som motionärerna
vilja ha dem. Men följden har blivit, att ekonomien för de lanthushållsskolor,
som så förfarit, blivit utsatt för en synnerligen stark påfrestning
genom dessa extra utgifter, då man måst avlöna tre lärare med ett anslag avsett
endast för två.

Vad sedan angår de statsfinansiella skäl, som såväl departementschefen som
utskottet faller tillbaka på vid sitt avstyrkande, kan det vara åtskilligt att
säga örn den saken. Jag skall emellertid; icke här taga upp någon nationalekonomisk
diskussion örn vad som i själva verket skulle vara fördelaktigast för
samhället. Men det är ju för närvarande så, att när det gäller vissa huvudtitlar,
är man till ytterlighet sparsam med anslagen, under det att så snart det
är fråga örn sociala åtgärder anslagen äro skäligen rikliga. Det är icke säkert,
att ett sådant förfarande är statsfinansiellt riktigt eller att det är att anse
som det bästa förfarandet. Den utsträckning, i vilken personer och familjer i
landet förmå förkovra sin ekonomi, kommer ju i hög grad att inverka på det
kommande behovet av sociala hjälpåtgärder, och om man vill uppamma eller
vidmakthålla människors förmåga att taga vara på sin ekonomi och sina egna
möjligheter, bör man enligt min mening uppmuntra den skoltyp det här är
fråga om, en skoltyp som är en av de allra bästa man egentligen kan tänka sig.
Undervisningen i praktiskt arbete leder fortare till omedelbart ekonomiskt resultat
än den enbart bokliga undervisningen. Jag menar alltså, att 15,000
kronor ytterligare för detta ändamål säkerligen skulle kunna inbespara — örn
icke i år så i alla fall inom en nära framtid — tiodubbla beloppet årligen. Det
är alltid bättre att söka förekomma nöd än att bota det nödtillstånd, som råder.
Jag har bara velat framhålla detta om de s. k. statsfinansiella skälen.

Som saken ligger till är det ju, som jag nämnde, ingenting att göra åt den i
år. Jag vill endast uttala den förhoppningen, att när frågan nu faller, den

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Ang. trädgårdsundervisvingen.

Äng. understöd åt lanthushållsskolor. (Forts.)
måtte falla framåt och att ett kommande år de framställda önskemålen så vitt
möjligt måtte bli tillgodosedda redan i statsverkspropositionen.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Herr andre vice talmannen, som nu övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, framställde proposition i ämnet; och blev utskottets
i punkten gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 41 och 42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Lades till handlingarna.

Punkten 44.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 45, angående trädgårdsundervisningen: understöd åt trädgårdsskolorna
i mellersta och norra Sverige.

Kungl. Maj :t hade i punkten 45 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att till trädgårdsundervisningen: understöd åt trädgårdsskolorna i mellersta
och norra Sverige för budgetåret 1935/1936 anvisa ett anslag av 32,000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Sandberg m. fl. väckt, till utskottet hänvisad motion, nr
380, vari föreslagits, att riksdagen måtte besluta att till trädgårdsundervisningen:
understöd åt trädgårdsskolorna i mellersta och norra Sverige för budgetåret
1935/1936 anvisa ett anslag av 36,000 kronor, därav till Norrlands trädgårdsskola
i Söråker 20,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å den i
ämnet väckta motionen, bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Efter föredragning av berörda hemställan yttrade:

Herr Sandberg: Herr talman! Understödet åt trädgårdsskolorna i mellersta
och norra Sverige har under de fyra sista åren utgått med ett belopp för
båda skolorna tillsammans av 32,000 kronor, varav lika stort belopp eller

16,000 kronor till vardera skolan. Då vi nu, några motionärer från de norrländska
länen, yrkat, att Norrlands trädgårdsskola i Söråker skall komma i
åtnjutande av ett med 4,000 kronor förhöjt anslag under fem års tid, ha vi
gjort detta därför att denna skola såsom varande nyanlagd har haft och fortfarande
har att kämpa med betydande svårigheter i fråga örn sina driftkostnader.

Utskottet har dock icke ansett sig kunna tillstyrka vår framställning. Utskottet
har likväl uttalat sig mycket välvilligt örn själva saken, och jag vill
passa på tillfället att med tacksamhet notera, att utskottet framhåller, att
skolan i Söråker har en viktig uppgift att fylla för trädgårdsodlingen i Norrland
och därför bör erhålla nödigt stöd från statens sida. Jag tror mig också
veta, att det funnits sympatier inom utskottet för att nu direkt biträda^ yrkandet
örn ett förhöjt anslag. Man har emellertid icke nått fram till något
resultat i det hänseendet, som kommit till synes i utskottsbetänkandet.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

Ang. trädgårdsundervisningen. (Forts.)

Jag skall icke uppehålla mig vid de skäl, som tala för det yrkande vi framställt.
Det är ju för övrigt ganska tydligt, att denna skola, som befinner sig
i början av sin verksamhet, måste ha särskilt stora svårigheter att dragas
med. Dess driftkostnader skola bestridas dels av det statsbidrag, som erhålles,
dels av inkomsterna från försäljning av växter och grönsaker. Det är
klart, att det måste taga en betydande tid och draga åtskilliga kostnader, innan
man kan förvandla en jordbruksegendom till en fullt avkastande trädgårdsegendom.

De skäl, som utskottet anför för avstyrkande av motionen, äro delvis av
formell art. Utskottet erinrar örn att den framställning i ärendet, som gjorts
till Kungl. Maj :t från styrelsens sida, inkommit så sent, att den icke kunnat
vinna prövning vid statsverkspropositionens utarbetande. Därför menar utskottet,
att det kan vara betänkligt att i förevarande ordning tillstyrka en
framställning som denna, så mycket mer som utskottet icke äger möjlighet till
ett fullständigt bedömande av vilka skäl som ur budgetära och andra synpunkter
kunna anföras för och emot bifall till framställningen.

Jag tycker nu, att vad de budgetära synpunkterna beträffar konsekvenserna
icke borde bli så avskräckande, då det här gäller ett synnerligen blygsamt
belopp. Icke heller ur andra synpunkter borde det vara så farligt att gå in
för den begärda ökningen av anslaget. Jag måste säga, att jag tycker, att
utskottet varit en liten smula för försiktigt i detta fall. Man kan ju måhända
göra gällande, att styrelsen borde ha kommit in med sin framställning tidigare,
så att denna hade kunnat underställas Kungl. Maj:ts prövning. Saken ligger
väl så till, att skolan försökt reda sig i det allra längsta utan att göra
någon framställning örn ökat statsbidrag, men att då man vid styrelsesammanträdet
i december 1934 fann, att de ekonomiska svårigheterna i fråga örn
driftkostnaderna voro stora, man såg sig nödsakad att gå in med en begäran.
Skolans huvudmän, de fem norrländska hushållningssällskapen, ha ju begränsade
möjligheter att träda emellan, så mycket mer som anslagen till hushållningssällskapen
beskurits.

Jag anser sålunda, att man icke alltför mycket bör fästa sig vid de formella
skäl, som kunna tala emot ett bifall. Vill man verkligen saken, borde man
kunna hjälpa med detsamma i stället för att låta skolan ytterligare ett år dragas
med de svårigheter, som äro en följd av det knappa anslaget, och de ekonomiska
besvärligheter, som skolan har att kämpa med.

Jag vill sluta med att i detta sammanhang rikta en vädjan till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, då jag ser, att han är närvarande, och
jag uttalar också den förhoppningen, att min vädjan måtte vinna beaktande.
Så välvilligt i sak, som utskottet skrivit, och med den formulering, som man
för övrigt använt, tycker jag, att det icke borde vara något hinder för Kungl.
Majit att, örn nu riksdagen, som jag tror, tyvärr avslår min motion, av tillgängliga
medel, som stå till Kungl. Maj :ts förfogande, ändå redan under innevarande
kalenderår medge en ökning av anslaget till Norrlands trädgårdsskola
i Söråker i den omfattning, som vi önska. Jag anser mig emellertid
oförhindrad att trots denna vädjan ställa ett yrkande örn bifall till motionen.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Det är alldeles riktigt, som

den föregående ärade talaren sade, att vi inom utskottet ansett, att det kan
föreligga behov för denna skola att få något större anslag än vad den andra
skolan får, därför att denna skola är ny och kan vara i behov därav. Vi ha
dock icke ansett oss kunna tillstyrka detta. Jag är rädd för en princip, som
lätt kan smyga sig in, ifall vi nu tillstyrka det, nämligen att styrelser, som

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. biskötselns
befrämjande.

Äng. trädgårdsundervisningen. (Forts.)
nu gå till Kungl. Maj :t med sina äskanden, kunna såsom denna styrelse uraktlåta
att komma in till Kungl. Maj :t i så god tid med sin framställning, att den
kan behandlas av Kungl. Maj :t och tagas med i statsverkspropositionen. Man
resonerar som så: »Det är väl ingen brådska. Det gick för Söråkersskolan,
och det har riksdagen godkänt.» Nästa år kanske det blir två eller tre styrelser,
som göra på samma sätt, och det kommer då att bli en praxis, att man
går direkt till riksdagen utan att först få sin framställning prövad av Kungl.
Maj :t i vanlig ordning. Detta är orsaken till att vi icke kunna tillstyrka motionen.
Jag tror, att man även inom jordbruksutskottet får lov att vara litet
försiktig. Herrar motionärer tänka aldrig på några konsekvenser, men en
utskottsordförande får lov att tänka även på konsekvenserna.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr andre vice talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den^i ämnet väckta
motionen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra
propositionen.

Punkterna 46 och 47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48.

Lades till handlingarna.

Punkterna 49—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Lades till handlingarna.

Punkterna 54—58.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59, angående biskötselns befrämjande.

I två inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner,
I - 55 av herr ''Sköldén m. fl. och IX: 141 av herr 11 allen nu. fl., hade föreslagits,
att riksdagen måtte för budgetåret 1935/1936 under nionde huvudtiteln anvisa
ett ordinarie reservationsanslag av 8,000 kronor till biskötselns befrämjande.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Sedan berörda hemställan föredragits, anförde:

Herr Wallén: Herr talman! Tillsammans med ett flertal kammarleda möter

har jag tillå.tit mig väcka en motion örn ett anslag å 8,000 kronor till
biodlingens befrämjande i Sverige. Under en följd av år har man haft ett
anslag på 10,000 kronor, som emellertid numera slopats. I år har lantbruksstyrelsen
föreslagit 8,000 kronor, och vi ha följt lantbruksstyrelsen. Utskottet
har emellertid avstyrkt motionen men gjort ett mycket vackert uttalande,
där det säger: »Utskottet anser, att biskötseln är av stor betydelse för lanthushållningen
och att anvisande av särskilda anslagsmedel till detta ändamål dar -

Onsdagen den G mars e. m.

Nr 17.

Ang. biskötselns befrämjande. (Forts.)
för i och för sig varit önskvärt.» Sedan kommer en punkt, som jag särskilt
ber, att man må beakta: »Av statsfinansiella hänsyn» — herr talman, märk
väl 8,000 kronor! — »och då, i enlighet nied vad departementschefen anfört, medel,
som i något fall finnas böra utanordnas, torde kunna utgå från till Kungl.
Maj :ts omedelbara förfogande ställda anslag, anser sig utskottet emellertid
icke böra biträda motionerna.» Man säger med andra ord, att vi skola få
pengar i alla fall. Det är mycket bra, och jag är tacksam för det uttalandet.

Vi skola under alla förhållanden taga fasta på detta, bättre i år än i fjol.
Det är nämligen så, att Sverige har em 12,500 organiserade biodlare och c:a

10,000 oorganiserade, fördelade på tjugufem länsförbund. Det är en stor organisation,
som huvudsakligen omfattar småfolket och den fattigare befolkningen,
och nian tycker då, att även i Sverige borde de kunna lia rätt att räkna
pa ett visst bidrag. I Norge exempelvis, där biodlingen har mycket mindre
betydelse, har man 3,400 kronor i anslag och i Danmark 15,600 kronor sammanlagt.

Nu skulle nian kunna^ trösta sig med att säga, att det är bra som det är, ty
söker man anslag hos Kungl. Majit, har man anledning hoppas att få sådant.
Emellertid bär det under förra året icke varit alldeles på det sättet. Jag har
hört mig för i lantbruksstyrelsen och har här en skrivelse, hämtad från jordbruksdepartementet,
som visar, att samtliga hushållningssällskap, med undantag
av Göteborgs och Bohus läns samt Västernorrlands läns och Norrbottens
läns, sökt bidrag: Blekinge läns 100 kronor, Kalmar läns 800 kronor, Skaraborgs
läns 1,500 kronor och de övriga länens hushållningssällskap varierande
mellan 200 och 500 kronor. Vidare har Stockholms stads och läns hushållningssällskap
begärt 200 kronor och fått denna framställning tillstyrkt av
lantbruksstyrelsen. Örebro läns hushållningssällskap har begärt 200 kronor
och fått detta tillstyrkt, men alla gånger har det hos Kungl. Majit varit följande
beslut: »Ej åtgärd.» Jag har blott velat lämna denna upplysning. Jag
tror, att den är riktig, och att vi nästa år få räkna på större välvilja efter
jordbruksutskottets utlåtande. Det lär också finnas medel till förfogande säges
det. _ Javisst! Men det lär vara något över 14 kronor, enligt vad en tjänsteman
i jordbruksdepartementet uppgivit! Jag har som sagt icke kunnat
kontrollera denna uppgift, men är den riktig, så räcker detta belopp ju icke
så långt för 12,500 personer!

Herr talman! Jag skall icke uppehålla tiden längre utan ber att få yrka
bifall till motionen, ty den bör vara berättigad även ur sparsamhetssynpunkt.
Jag tror icke, att anslaget spelar någon större roll i den miljardstat, som vi
ha, och örn något anslag är värt beaktande, bör det vara detta. Jag ber emellertid
att samtidigt, som jag yrkar bifall till motionen, få säga, att skulle,
såsom jag förmodar, motionen avslås, då få vi taga fasta på jordbruksutskottets
uttalande, och jag skall också se till, att ansökningar komma in till Kungl.
Maj :t.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Den föregående ärade talaren tycks ha den uppfattningen — jag har hört liknande
tonér från annat håll — att örn det gäller ett litet belopp, finns det ingen
anledning att spara. Men kammarens ärade ledamöter få göra klart för
sig, att statsverkspropositionen till mycket stor del består av små anslag, örn
man vill försöka hålla statsutgifterna inom sådana gränser, att en ökad beskattning
kan undgås, finns det ingen möjlighet att icke även taga hänsyn till
do besparingar, som kunna göras på små anslag. När med hänsyn till krisen
bl. a. detta anslag till biskötselns befrämjande indrogs, berodde detta därpå,
att detta anslag användes på ett sådant sätt, att man plottrade ut på samtliga

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. biskötselns befrämjande. (Forts.)
hushållningssällskap i riket 100, 200, 300 eller 400 kronor. Var och en förstår
ju, att pengar, som på detta sätt plottras ut, icke kunna spela mycket stor roll
för den uppgift, de äro avsedda att främja. Det ligger i sakens natur, att
örn man skall draga in och spara pa något anslag, far man göra det beträffande
sådana anslag, där man kanske ser, att effekten av pengarna varit förhållandevis
liten.

Jag vill också säga till herr Wallén, att när i 1933 ars statsverksproposition
uttalades, att örn det behövdes för exceptionella fall, anslag skulle kunna
beviljas av tillgängliga medel, kan detta icke innebära, att biodlarna kunna
tänka på att jämt komma till Kungl. Maj :t och begära sina 100, 200, 300 eller
400 kronor per hushållningssällskap med det resultatet, att hela summan

8,000 ä 10,000 kronor måste gå ut på nytt. Ty då måste man väl ändå medge,
att indragningen är av ringa betydelse. Följaktligen få vi väl halla oss till
att, om det för något särskilt fall på grund av vissa skäl erfordras, att det blir
handräckning från statens sida, bör det ske, men da får det icke gälla de
önskemål, som förut varit vanliga, och som man alltså i besparingsarbetet underkänt Jag

ber att få fästa uppmärksamheten på att år 1933 beviljades 1,100 kronor
för sådana särskilda fall. Kalmar läns södra fick 500 kronor, örebro län
200 kronor och Södermanlands län 400 kronor. Vad fingo då dessa län dessa
extra anslag till? Jo, de fingo dem såsom bidrag till bekämpandet av vissa
bisjukdomar, där det var klart, att respektive län icke kunde reda sig, utan
det var nödvändigt för dem att fa bidrag. Varför beviljades icke några bidrag
i fjol? Jo, därför att de ansökningar, som då kommo in, gällde samma
sak, men 1934 års riksdag hade beslutat en särskild lag örn åtgärder för bekämpande
av bisjukdomarna, för vilket ändamål anslag skulle i annan ordning
kunna erhållas från staten.

Jag skulle vilja hemställa till herr Wallén, att herr Wallén nu icke animerar
biodlareföreningarna i landet att komma in med framställningar att fa tillbaka
de 100, 200, 300 och 400 kronor så att det sammanlagt blir 10,000 kronor,
ty det kan varken vara Kungl. Maj :ts eller riksdagens mening, att det
skall gå till på det sättet. Med detta vill jag icke på något sätt underskatta
biskötselns betydelse. Vi veta alla, att den ur mångå synpunkter har en
mycket stor betydelse. Men, å andra sidan skola vi heller icke överskatta
betydelsen av att det kommer ett par hundralappar från staten dinglande ned
i varje län, ty om de komma dit eller ej, betyder säkerligen ganska litet.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten
utan ber endast att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wallén: Herr talman! Jag vill blott lämna den upplysningen, att det
var biodlarnes riksförening, som jag närmast avsåg. Det är alldeles riktigt,
såsom herr statsrådet säger, att man icke skall plottra bort dessa medel, men
det gör man icke, när man ger dem till riksföreningen, denna stora organisation,
vars underavdelningar under föregående år avhållit cirka 1,800 möten.
För denna organisation har det en mycket stor betydelse, örn den får ett ekonomiskt
handtag, och jag vill blott lägga herr statsrådet pa hjärtat, att det
var denna organisation, det gällde.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till motionen.

Efter härmed slutad överläggning gav herr andre vice talmannen propositioner
på de därunder förekomna yrkandena; och blev utskottets i punkten gjorda
hemställan av kammaren bifallen.

Onsdagen den G mars e. m.

Punkterna 60—65.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 17.

Härpå föredrogs punkten 66, angående statens veterinärbakteriologiska an- Äng. statens
stalt: avlöningar; och lämnades därvid på begäran ordet till veterinär Herr

lliorell, som anförde: Herr talman! Kungl. Maj:t har under denna giska anstalt.
punkt till avlöningar vid statens veterinärbakteriologiska anstalt föreslagit
ett belopp av 135,300 kronor, och detta belopp har tillstyrkts av utskottet. I
anslutning till ett förslag av anstaltens föreståndare har jag väckt en motion,
där jag hemställt örn att detta anslag matte höjas med 21,496 kronor. Samma
föreståndare har också hos Kungl. Maj :t framhållit, att anstalten i viss mån
är självförsörjande, och att man fran denna anstalt kan få en inkomst på
cirka 135,000 kronor, således så gott som exakt det belopp, som utskottet föreslagit.
Emellertid framhålles det från anstaltens föreståndare, att örn anstalten
fortfarande skall lida av den personalbrist, som för närvarande förefinnes,
vöre det risk för att det förtroende, som anstalten för närvarande har
hos allmänheten, skulle minskas, och en följd härav skulle bli, att även inkomsterna
komme att minskas. Detta vore således en ur sparsamhetssynpunkt
synnerligen dålig affär.

Departementschefen har principiellt icke ställt sig avvisande mot detta
klav, och utskottet uttalar sig mycket välvilligt. Det säger, att önskemålen i
motionen äro beaktansvärda, men det avstyrker av statsfinansiella skäl. Jag
skall boja mig för dessa skäl, men då jag har nöjet att se chefen för vederböra.
6 departement närvarande i kammaren, ber jag att till honom få framföra
det önskemålet, att örn han ser någon möjlighet därtill, under nästkommande
ar, itali han da sitter kvar och förbereder budgeten, han då beaktar detta helt
säkert synnerligen behjärtansvärda ändamål och försöker få fram det högre
beloppet, som icke blott har det syftet att få medel till att driva anstalten
utan aven ett annat syfte, nämligen att uppflytta till ordinarie tjänstemän
sådana personer, som under mycket lång tid gått såsom extra ordinarie.

Jag har, herr talman, emellertid icke något yrkande utan ber endast att
ledning^ ^°r^a °ra *a ^ram^^a den mening, som finnes inom anstaltens

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 67—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten r5, angående bidrag till hushållningssällskapen.

Under punkten 75 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att till bidrag till hushållningssällskapen för budgetåret 1935/1936
anvisa ett förslagsanslag av 3,319,000 kronor samt godkänna av departementschefen
tillstyrkta ändrade grunder för fördelning mellan hushållningssällskapen
av de tor sällskapens allmänna verksamhet avsedda anslagsmedlen.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 185 av friherre Lagerfelt m. fl., likalydande med II: 172 av herr von
beth
ningssällskapens verksamhet bevilja ett allmänt anslag av 3,000,000 kronor
oell med anledning härav till bidrag till hushållningssällskapen för budgetåret

Andra kammarens protokoll 19S5. Nr 17. 7

Äng. bidrag
till hushållningssällskapen.

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)

1935/1936 anvisa i stället för äskade 3,319,000 kronor ett förslagsanslag av

3,719,000 kronor;

2) 11:138 av herr Sandberg ni. fl., vari hemställts, att riksdagen matte
besluta att till bidrag till hushållningssällskapen för budgetåret 1935/1936
anvisa ett förslagsanslag av 3,719,000 kronor; samt

3) I: 264 av herr C. Bengtsson, likalydande med 11:464 av herr Persson i
Grytterud m. fl., vari föreslagits, att riksdagen måtte till avlönande av 26 husdjurskonsulenter
för budgetåret 1935/1936 anvisa ett belopp av 109,200 kronor
och att anslaget till konsulentverksamheten i anledning härav måtte höjas
från äskade 300,000 kronor till 409,200 kronor.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande framställning
samt ovanberörda motioner till bidrag till hushållningssällskapen för budgetåret
1935/1936 anvisa ett förslagsanslag av 3,419,000 kronor; samt

2) att riksdagen måtte godkänna av Kungl. Maj:t föreslagna ändrade grunder
för fördelning mellan hushållningssällskapen av de för sällskapens allmänna
verksamhet avsedda anslagsmedlen.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Johansson i Uppmälby,
N August Nilsson, Carl E. Eriksson, Granath, Olsson i Rödningsberg, Andérsson
i Löbbo, Andersson i Tungelsta och Osberg, vilka ansett, att utskottets
hemställan bort innefatta, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda motioner,
bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! På denna punkt har utskottsmajoriteten
höjt det av Kungl. Maj :t föreslagna anslaget till hushållningssällskapen
med 100,000 kronor. Motioner hade ju väckts örn att anslaget till hushållningssällskapens
allmänna verksamhet skulle liksom förr bil 3,000,000
kronor, d. v. s. 400,000 kronor mera än Kungl. Maj :t hade föreslagit. Kmellertid
vågade majoriteten i utskottet icke spänna bagen sa högt utan stannade
vid en ökning av anslaget med 100,000 kronor. _ .

Jag och mina medreservanter ha icke vågat biträda detta förslag, da vi
veta att budgetberäkningarna icke hålla, ifall man på detta sätt skulle ga utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit, och vi lia därför också reserverat oss tor
bifall till Kungl. Maj:ts förslag. „ . „

Jag skall icke vid denna sena timme, som man brukar saga, ga in pa någon

vidare debatt i denna fråga utan ber att fa yrka bifall till den av mig m. fl.

vid denna punkt avgivna reservationen, vilket innebär detsamma som bil ali

till Kungl. Maj :ts förslag. Vi ha ju två år å rad haft gemensam votering i
denna fråga, varvid Kungl. Maj *.ts förslag har segrat, och i ar har även första
kammaren bifallit Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Herr von Seth: Herr talman! Denna fråga har ju debatterats i flera år,
och det är icke tu tal örn att det icke här gäller ett mycket viktigt område för
jordbruket. Motionärerna ha föreslagit en höjning av anslaget med 400,000
kronor, och utskottet har för sin del gått med på en höjning med 100,000

Jag skulle vilja vädja till jordbruksministern, örn han icke i detta fall skulle
kunna vara med örn att tillstyrka det högre anslaget. De 100,000 kronor, som
hushållningssällskapen därigenom skulle få i sina händer, utgöra ett ytterst

Onsdagen den G mars e. m.

Nr 17.

Äng. bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)
verksamt medel att gagna jordbrukets olika grenar. Av kungl, lantbruksstyrelsens
motivering på sid. 190 i statsverkspropositionen, nionde huvudtiteln,
framgår ju, att det också föreligger ett stort behov för hushållningssällskapen
att få^ högre anslag. Det framhålles därvid också, att de stödåtgärder i avseende
å jordbruksnäringen, jäom statsmakterna funnit sig böra vidtaga, belastat
hushållningssällskapen i så hög grad, att deras ekonomi har blivit lidande.

Jag hade tillfälle att förra året draga fram en del siffror angående detta
och finner ingen anledning att nu upprepa dem. Jag vill emellertid särskilt
understryka, att därest 100,000 kronor skola utgå för arbetslösheten eller dylikt
inom jordbruket, så gagnar det ingalunda tillnärmelsevis i så hög grad,
som om samma belopp sättes i hushållningssällskapens händer. Det är en
hjälp till självhjälp, som är av oerhört stor vikt för jordbruket.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Sandberg, Westerdahl, Werner i Höjen,
Gustafson i Kasenberg, Persson i Grytterud, ''Petersson i Lerbäcksbyn, Wallerius
och Petersson i Gärestad.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag kan tyvärr icke tillmötesgå den föregående ärade talaren med att tillstyrka,
att kammaren på denna punkt skulle följa utskottet. Såsom utskotäfs-de
ordförande redan har papekat, har denna fråga diskuterats mycket
utförligt^ de två senaste åren och båda gångerna med det resultatet, att Kungl.
Maj :ts förslag har bifallits. Det kan därför icke finnas någon anledning att
ånyo använda alta de gamla argumenten, men så mycket tycker jag ändå, att
jag här bör framröra, att jag säger, att det förhåller sig på det sättet, att
det behövts mycket kraftiga åtgärder för att hålla budgeten inom en ram,
som medger, att man icke i^år har tvingats att höja skatterna. Det har måst
iakttagas stor sparsamhet på praktiskt taget alla områden. Var och en förstår
emellertid, att örn man pa en punkt så att säga faller ur rollen och medger
en ganska betydande uppskrivning av ett anslag, så kommer detta att få den
konsekvensen, att det sedan blir omöjligt att hålla igen på andra punkter,
utan man får släppa loss också där. Då gäller det, huruvida det finns möjiighet
att med rimliga bördor tillgodose de behov, som då framställa sig.

Vi skola i detta sammanhang också komma ihåg, att den punkt, som vi nu
diskutera, utgör icke en av de mest ömmande punkterna. Det finns otvivelaktigt
manga andra punkter pa nionde huvudtiteln, där det måste anses vara
mera trängande att få en ökning av anslagen än just på denna punkt. Vi skola
också komma ihåg, att hushållningssällskapen äro icke nödlidande. De äro
icke alldeles barskrapade. Av den utredning, som den föregående ärade talaren
pekade pa, Damgar, att hushållningssällskapen i hela landet tillsammans
läknade en nettoförmögenhet på cirka 20,000,000 kronor. Man kan fråga sig,
varifrån dessa pengar ha kommit. En del har naturligtvis kommit genom donationer
och andra särskilda inkomster, men förmögenheten har också i stor
utsträckning uppkommit genom inbesparade statsanslag. Jag erkänner gärna,
att icke allt av denna förmögenhet är disponibelt för löpande utgifter, men
enligt lantbruksstyrelsen uppgifter föreligga i alla fall över 4,000,000 kronor
av sådan natur.

Jag skulle därför för min del vilja fråga, örn det verkligen är alldeles rimligt
att under denna kris, då man nödgas dra in svångremmen på många områden,
detta skall vara det första fält, där man skall börja vända tillbaka till
det gamla. Jag vill för min del understryka, att jag tror, att det skulle
■vara en ganska farlig väg med hänsyn till utformningen av den blivande statsverkspropositionen,
örn andra kammaren i dag skulle frånfalla sin under de

100

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)
föregående åren intagna ståndpunkt, att det allmänna anslaget till hushållningssällskapen
skall bibehållas vid de 2,600,000 kronor, som utgått under
flera år. Jag tror därför, att andra kammaren bör nu liksom i fjol stödja regeringens
förslag.

Herr Osberg: Herr talman! Blott ett par ord. Då jag på denna punkt varit
med örn reservationen, vill jag gärna deklarera min ställning till denna
fråga.

Jag är icke den, som icke unnar hushållningssällskapen så mycket de kunna
få, men i detta fall måste man ändå böja sig för fakta. Man får nog icke
rucka alltför mycket på den av Kungl. Majit uppgjorda budgeten.

Närmaste anledningen till att jag varit med örn reservationen på denna
punkt har varit, att jag beträffande en senare punkt, punkt 91, som gäller
anslag till gödselvården, har gått med utskottsmajoriteten för ett väsentligt
högre anslag än Kungl. Maj :t har äskat. Herr statsrådet har fullkomligt rätt
uti, att det anslag det nu gäller, till hushållningssällskapen, icke hör till de
mest ömmande, ty hushållningssällskapen ha möjligheter att ordna sina finanser,
så att ingen egentligen blir lidande på anslagsminskningen. I fråga örn
den senare punkt, som jag nyss nämnde, gäller något helt annat, eftersom det
innebär en nationalvinst, örn man kan åstadkomma, en bättre gödselvård. Det
är också därför, som jag kommer att göra allt vad jag kan för att vi där skola
gå med på en höjning av anslaget, men man kan icke höja på alla punkter.

Herr talman! Det är bara dessa ord jag velat säga på denna punkt, och
jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr andre vice talman! Man mäste naturligtvis
ge herr statsrådet rätt däruti, att man icke nu kan tala örn någon verklig
nöd ekonomiskt sett för hushållningssällskapen, men det torde dock vara
tämligen ovedersägligt, att många av de mindre hushållningssällskapen sta,
örn icke direkt inför ekonomiska svårigheter, så dock i det läget, att man har
ofantligt svårt att tillgodose alla de olika utgiftsändamål, som särskilt under
denna tid med så stor styrka anmäla sig. Jag kan icke underlåta att erinra
örn, hurusom exempelvis, såsom anförts så många gånger tidigare, när denna
fråga varit på tal här i riksdagen, hushållningssällskapen under de senare
åren ha fått taga på sig en hel mängd nya arbetsuppgifter med uppgörandet
av planer för statsbidrag till nyodlingar, betesförbättringar o. dyl. Sällskapen
ha naturligtvis med allra största glädje åtagit sig att utföra dessa uppgifter,
därför att de veta, vilken nytta dessa statsbidrag i olika hänseenden ha fört
med sig för de mindre jordbrukarnas vidkommande. Det. har emellertid icke
kunnat undgås, att dessa nya och starkt utvidgade uppgifter ha ställt stora
anspråk på sällskapens ekonomi. I det hushållningssällskap, som jag själv
tillhör, har man icke heller under en följd av år kunnat balansera budgeten,
utan man har fått röra sig med årliga underskott till rätt så betydande belopp.
När man, som vi ha det ställt hemma i Norra Kalmar län, har ytterst små
fonder, som krympt ihop från år till år, inser man, hur ytterst önskvärt det
vore för dessa mindre sällskaps vidkommande att få litet mera medel att röra
sig med.

Jag vill också i detta sammanhang passa på att säga, att för dessa sällskap,
som ekonomiskt sett lia det sämst ställt, föreligger icke ens den möjlighet,
som är anvisad och knuten till en del andra anslag, som utgå till hushållningssällskapen
för viss verksamhet, att sällskapet kan söka och erhålla
bidrag i den mån sällskapet har använt extra arbetskraft för vederbörande
arbetsuppgifts fullgörande. Vi ha icke kunnat använda oss av den

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

101

Ang. bidrag till hushållningssällslcapen. (Forts.)
möjligheten, därför att vår medelstillgång varit så begränsad. Följden har
också blivit, att det fåtal tjänstemän vi lia i ett så litet sällskap som vårt
anstränges alldeles överhövan för att nödtorftigt hinna med alla de arbetsuppgifter,
som de senare åren förelegat. Samtidigt har också genom de ökade
arbetsuppgifterna resekostnadsanslaget belastats ganska hårt, varför sällskapet
i alla fall icke kunnat i den mån, som hade varit påkallad, begränsa sina
utgifter.

Nu förstår jag mycket väl, att det kanske icke här är möjligt att driva
igenom ett bifall till utskottets förslag, men jag kan ändå icke underlåta att
för min del hemställa, att kammaren ville bifalla utskottets hemställan i den
föredragna punkten.

Jag tror emellertid, herr talman, att det icke vore riktigt honnett att avsluta
denna debatt utan att ge ett erkännande ord för det sätt, på vilket herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet har tagit på denna anslagsfråga
till hushållningssällskapen i den nu föreliggande huvudtiteln. Jag menar för
min del, att den förändring av de grundbelopp, som utgå till hushållningssällskapen,
som herr statsrådet har vidtagit, innebär ett steg i rätt riktning, vilket
är värt ett erkännsamt ord, och det vill jag för min del gärna lämna från
denna plats.

Herr von Seth: Herr statsrådet framhöll, att hushållningssällskapen hade
stora tillgångar. Enligt 1929 års utredning uppgingo sällskapens fonder till
sammanlagt 21,853,000 kronor. Härav utgjordes dock 15,355,000 kronor av
tillgångar, som voro bundna och alltså icke voro disponibla för hushållningssällskapens
verksamhet.

Nu utgående låga anslag lia också år från år så ansträngt sällskapens ekonomi,
att det vid uppgörandet i december 1934 av staterna för innevarande år
för de icke välsituerade hushållningssällskapen uppkommit en högst svår situation.
_ I Jönköpings län fingo vi exempelvis spara både på hundralappar och
femtiokronor,^när det gällde att tillgodose nödvändiga krav. Såsom ett enda
exempel härpå kan jag anföra, att det i Jönköpings läns hushållningssällskap
fördes ^en stor debatt örn huruvida man skulle anslå 200 kronor för ett visst
ändamål eller örn man skulle använda beloppet för ett annat. Då tillräckliga
medel icke funnos att tillgå, måste nämligen ettdera av dessa ändamål bli
utan anslag, fastän det gällde en så ringa summa som 200 kronor. Situationen
är verkligen den, att hushållningssällskapens tillgångar ha krympt samman
år från år, och örn deras verksamhet nu skall kunna bli effektiv, måste
anslaget höjas.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Votering begärdes likväl av herr Johansson i Uppmälby, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
75 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

102

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Ang. bidrag
till gödselvårdsanläggningar.

Äng. bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funné flertalet hava röstat
för nej-propositionen. Herr von Seth begärde emellertid rösträkning, vadan
omröstning medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 62 ja
och 80 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 76—78.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Punkterna 79—87.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 88.

Kades till handlingarna.

Punkterna 89 och 90.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 91, angående bidrag till gödselvårdsanläggningar.

Kungl. Majit hade i punkten 91 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att till bidrag till gödselvårdsanläggningar för budgetåret 1935/1936
anvisa ett reservationsanslag av 350,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 105 av herr Tjällgren m. fl., likalydande med II: 169 av herr Gustafson
i Vimmerby m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret
1935/1936 anvisa ett anslag av 800,000 kronor för utlämnande av statsbidrag
till gödselvårdsanläggningar; samt

2) I: 106 av herr N. J. Martin Svensson m. fl., likalydande med II: 168
av herr Hagman m. fl., vari föreslagits, att riksdagen måtte besluta att för
budgetåret 1935/1936 till statsbidrag till gödselvårdsanläggningar anvisa i
stället för äskade 350,000 kronor ett reservationsanslag å 800,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande
framställning samt ovanberörda motioner till bidrag till gödselvårdsanläggningar
för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 700,000
kronor.

Reservation hade emellertid vid denna punkt avgivits av herrar Johansson i
Uppmälby, N. August Nilsson, Carl E. Eriksson, Granath, Olsson i Rödningsberg,
Andersson i Löbbo och Andersson i Tungelsta, vilka ansett, att utskottets
hemställan bort innefatta, att riksdagen måtte, med avslag å de i ämnet väckta
motionerna, bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

10 3

Ang. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs, därvid anförde:

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina herrar! Detta är en ny
punkt på huvudtiteln, som icke funnits där förut. Det är nämligen så, att
utav lånemedel från fonden för förlag till statsverket har i två år utgått ett
anslag på 700,000 kronor till understöd åt gödselvårdsanläggningar. Nu har
Kungl. Majit minskat detta anslag med hälften av det belopp, som förut utgått,
och begärt ett anslag på 350,000 kronor. Utskottsmajoriteten har emellertid
icke varit nöjd med denna Kungl. Haj:ts välvilja att på nionde huvudtiteln
som ordinarie anslag upptaga detta kristidsanslag utan krävt, att det
skall utgå med samma belopp som förut. Skälet till att reservanterna icke
vilja gå längre, än vad Kungl. Majit föreslagit, har varit, att man icke vågat
öka huvudtitelns slutsumma med ett så stort belopp, som det här är fråga örn,
nämligen 350,000 kronor utöver vad i statsverkspropositionen begärts.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av mig m. fl. i denna punkt
fogade reservationen, som innebär ett bifall till Kungl. Majits förslag, vilket
även första kammaren har godtagit.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! På denna punkt kan jag inte
undertrycka den meningen, att vi, som nu ha att i viss mån företräda skogsbygdens
jordbrukare, känna en viss grad av besvikelse. Det är nämligen så,
att jämsides med detta anslag varit uppfört ett anslag avseende bidrag till
täckdikning. Det sistnämnda anslaget har under de tvenne föregående åren varit
uppfört med 1,500,000 kronor, och detta anslag föreslås i år av statsrådet att
uppföras till samma belopp på nionde huvudtiteln, under det att anslaget avseende
bidrag till gödselvårdsanläggningar föreslås sänkt från det tidigare beloppet,
700,000 kronor, till 350,000 kronor.

Nu vet jag mycket väl, att statsrådet har motiverat nedsättningen av anslaget
till gödselvårdsanläggningar med att detta anslag icke skulle spela samma
betydande roll som bidraget till täckdikning, när det gäller att med arbeten,
som utföras, bekämpa arbetslösheten. Jag vill kanske icke helt bestrida,
att örn man ser det rent siffer- och statistikmässigt, det till äventyrs kan synas
vara på det sättet, men jag tror dock, att det finns grundad anledning att
våga göra det påståendet, att även det anslag, som avser bidrag till gödselvårdsanläggningar,
i icke ringa omfattning fyllt den uppgiften. Dessutom rå
vi icke för, att vi, som nu företräda skogsbygdens jordbrukare, lia en känsla
av att det i och för sig skulle verka liksom litet stimulerande, örn vi visste, att
vi för detta ändamål kunde få samma belopp i år som de två föregående åren,
liksom man lämnat möjligheter för slättbygdens jordbrukare att få bibehålla
sitt anslag för täckdikning oförminskat jämväl för nästa budgetår.

Det är också en annan synpunkt, som gör, att jag för min del tycker, att det
hade varit synnerligen behj ärtans värt, örn man även i år kunnat få uppfört
ett anslag på 700,000 kronor som bidrag till gödselvårdsanläggningar. Om
man ser på de ansökningar örn bidrag till gödselvårdsanläggningar, som inkommit
till mitt eget hushållningssällskap, så förhåller det sig på det sättet, att
icke mindre än 63 procent av alla ansökningar om bidrag härleda sig från
jordbrukare, som icke ha mer än 10 hektar åker, och inom storleksgruppen
10—25 hektar åker ligga 26 procent av de bi dragssökandes antal. Med andra
ord, 89 procent av de bidragssökande återfinnas i storleksgruppen 2—25 hektar
åker. Inom den grupp av jordbrukare, vars åkerareal överstiger 25 hektar,
finnas icke mer än 11 procent av de bidragssökande. Jag har med dessa siffror
endast velat påvisa, att i varje fall inom det hushållningssällskap, som jag
tillhör, är det nära nog uteslutande mindre jordbrukare, som ha sökt och i

104

Nr 17.

Onsdagen den G mars e. m.

Äng. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
varje fall hittills kunnat erhålla del av detta statsbidrag. Vi hade ansökningar
inne föregående höst, vill jag minnas, för icke mindre än 46,000 kronor. Vi
blevo tilldelade 15,000 kronor av detta anslag. Vi kunde med andra ord icke
bevilja bidrag på mer än nätt och jämnt en tredjedel av det totala anslagsbelopp
som var sökt.

Med den utgång, som voteringarna fått i första kammaren och även i andra
kammaren i en del föregående punkter, synes det, som örn det icke heller
skulle föreligga några större utsikter att i detta fall vinna gehör. Jag vill
emellertid för min del säga, att hur önskvärt jag än funnit det vara att få .en
höjning på 100,000 kronor i anslaget till hushållningssällskapen, så kan jag
möjligen finna mig i att vi på den punkten icke fått vår önskan igenom, men
i fråga örn denna punkt skulle jag känna mycket stor tillfredsställelse, örn den
motion, som jag tillåtit mig att tillsammans med en del ledamöter av denna
kammare väcka, kunde bifallas. Jag är också övertygad örn att det alldeles
övervägande antalet av mindre jordbrukare i de bygder, som äro närmast
berörda av dessa anslag, också skulle dela denna tillfredsställelse.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gustafsson i Lekåsa instämde häruti.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Vi skola icke glömma att det anslag, som här debatteras, har kommit till icke
som ett anslag för jordbrukets stödjande utan som ett anslag för arbetslöshetens
bekämpande. När det år 1933 gällde att finna arbetsobjekt för att bekämpa
arbetslösheten på landsbygden, tillgrep man i riksdagens särskilda
utskott detta anslag som ett sådant medel. Nu veta alla, att arbetslösheten
under det sista året gått starkt tillbaka. Det har från alla håll rests krav på
att de extraordinarie åtgärder, som av riksdagen vidtagits för att bekämpa
arbetslösheten, måtte efterhand avvecklas. Men skola vi avveckla åtgärder,
som vidtagits för arbetslöshetens bekämpande, ligger det i sakens natur, att
vi måste börja med sådana anslag, som äro av ringa verkan i fråga örn det
ändamål, för vilket de tillkommit.

Jag har roat mig att göra några enkla beräkningar. Det visar sig beträffande
de arbeten, som utförts från den 1 april 1934 och fram till förliden höst,
att av de dagsverken, som avse företag, vilka på detta område slutförts, komma
24 procent på folk, som förut varit arbetslösa, medan cirka 50 procent
falla på jordbrukaren själv eller hans ordinarie arbetspersonal. Om jag då
t. ex. jämför detta med ett annat anslag, som kanske verkar bäst av alla —
och det är därför som jag har valt det, det sticker jag icke under stol med
— nämligen det tillfälliga anslaget till skogsvårdsåtgärder, så visar det
sig, att av de där utförda dagsverkena hava 94 procent utförts av folk, som
förut varit arbetslösa.

Herr Gustafson i Vimmerby nämnde här anslaget till täckdikning. Jag
har icke exakta siffror beträffande detta anslag, då jag icke väntat, att det
skulle komma upp i debatten, men örn jag icke missminner mig, så är procenttalet
dagsverken utförda av arbetslösa där över 80 procent. Dessa siffror
måtte väl ändå mer än några andra visa, att såsom medel för arbetslöshetens
bekämpande tillhör ifrågavarande anslag icke de främsta, och örn det
alltså är något anslag, som bör avvecklas, så är det väl detta.

Nu säger man, att Kungl. Maj :t föreslagit en sänkning av detta anslag
med 350,000 kronor. Men glöm då icke bort, att under de föregående åren
har det varit upptaget 700,000 kronor att utgå av lånemedel men att i år före -

Onsdagen den 0 mars e. m.

Nr 17.

105

Ang. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
slas, att 350,000 kronor skola uttagas av skattemedel. Det innebär alltså i
själva verket, att regeringen här pålagt en ny utgift av skattemedel örn 350,000
kronor. Nu vill utskottsmajoriteten att dessa 350,000 kronor skola ökas till

700,000 kronor. Det frågades i första kammaren: har utskottsmajoriteten talat
med budgetdelegationen, varifrån dessa pengar skola tagas? Svaret blev
nej. Det frågades vidare, örn utskottsmajoriteten tänkt på eller undersökt,
på vad sätt man skall få de ökade inkomster åt staten, som erfordras för att
täcka dessa 350,000 kronor. Svaret blev nej. Jag menar alltså, att det väl
ändå blir ganska långt gående konsekvenser, örn andra kammaren nu skulle
vägra att vara med örn att fixera detta anslag till 350,000 kronor. Vilket anslag
till arbetslöshetens bekämpande tro kammarens ärade ledamöter, att man
då skulle kunna avveckla, örn man icke tar ett sådant, där arbetslöshetseffekten
är ringa?

Jag förstår mycket väl, att man nu försöker förvandla detta anslag från
att vara ett arbetslöshetsanslag till att bli ett anslag för jordbruksnäringens
stödjande. Men jag undrar, örn det finansiellt sett nu är den rätta tiden att
taga detta steg. Jag skulle vilja säga: överdriv nu icke betydelsen av detta
anslag ur jordbrukssynpunkt. Jag skulle också vilja tillbakavisa herr Gustafsons
i Vimmerby påstående, att detta anslag skulle särskilt vara till fromma
för skogsbygdens befolkning. Det är ändå påtagligt, att intresse för gödselvårdsanläggningar
har man både i skogsbygd och på slättbygd. Jag är säker
på att jordbrukarna på slättbygden äro lika ivriga att få del av detta anslag
som skogsbygdens befolkning. Herr Gustafson ville göra gällande, att anslaget
till täckdikning varit något speciellt anslag för slättbygden. Örn jag
känner till^ saken, är skogsbygdens befolkning mera i behov därav än slättbygdens,
då man där befinner sig på efterkälken. Jag tror icke, att försöket
att göra en skillnad mellan skogsbygden och slättbygden utfallit så fördelaktigt.

Nu visar allt som sagts örn detta anslag följande. Anslaget har bringat
fram ett stort intresse. Det har kommit massor av ansökningar, och det visar,
att hos jordbrukets män finns det en stor förståelse för bättre gödselvård.
Låt oss då komma ihåg, att jordbrukets ekonomiska villkor dock väsentligt
förstärkts från 1933 till 1935, där vi nu äro. Låt oss vidare komma ihåg, att
i åtskilliga hushållningssällskap har man delat ut 15 eller endast 10 procent
i bidrag till dessa gödselvårdsanläggningar för att pengarna skulle räcka så
niycket längre. Jag tror, att var och en förstår, att det icke kan vara denna
ringa del av kostnaderna, som framtvingat detta intresse. Jag tror, att intresset
finns och kommer att göra sig gällande. Då skola vi icke glömma,
att alla dc gödselvårdsanläggningar, som utförts med tillhjälp av detta anslag,
finnas kvar ute i bygderna såsom exempel, som vittna örn gödselvårdens betydelse
och som locka folk att fortsätta på denna väg. Jag tror alltså, att vi
kunna räkna med en ganska god utveckling av gödselvården i vårt land, även
om man i nuvarande statsfinansiella situation finner det naturligt att icke
för detta ändamål belasta skattebudgeten med mer än 350,000 kronor. Det
är dock 350,000 kronor mer än vad som anslogs i fjol och som anslogs i
förfjol.

Herr Hagman: Herr talman! Herr statsrådet sade, att detta arbete icke
hade större betydelse för bekämpande av arbetslösheten, och anförde vissa
siffror för att bestyrka detta. Det är möjligt, att dessa arbeten icke ha så
stor betydelse i detta hänseende som vissa andra, men örn man jämför, hur
mycket arbete som blivit utfört per krona i statsbidrag, då visar det sig, att
detta anslag icke år de andra underlägset. Av statsbidrag för ifrågavarande

106

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
arbeten har utgått i medeltal 2 kronor eller något däröver per dagsverke, och
även om det är så, att endast 50 procent av dessa arbeten utföras av sådana
arbetare, som icke varit anställda vid gården, så blir det örn statsbidraget fördelas
på lejda dagsverken icke mer än c:a 4 kronor per sådant dagsverke.
Det blir alltså billigare för det allmänna än reservarbeten och dylikt.

För övrigt är det förhållandet att beakta, att de arbeten som med hjälp av
detta bidrag utföras äro av synnerligen stor betydelse ur jordbruksekonomisk
synpunkt. Det arbete och de pengar, som läggas ned på dessa företag, komma
igen med ränta, och jag tror icke, att vi gärna kunna använda några medel för
bekämpande av arbetslösheten på ett bättre sätt än att anslå dem till arbeten,
som sedan de utförts äro av så stor ekonomisk betydelse.

Herr statsrådet påpekade, att vissa hushållningssällskap nödgats utdela i
statsbidrag så litet som 10 eller 15 procent. Det har nog sin riktighet, och
detta tillvägagångssätt har måst tillgripas enär ansökningarnas antal varit
mycket stort, i förhållande till medelstillgången. Nu t. ex. finnas, såvida jag
är riktigt underrättad, av föregående års anslag odisponerat 83,125 kronor,
vilken summa nu skall fördelas. Hos hushållningssällskapen ligga emellertid
inne ansökningar örn bidragsmedel på icke mindre än 1,045,000 kronor. Det blir
således endast c:a en tolftedel av dem, som sökt bidrag, som kunna få det.
Intresset för dessa arbeten är synnerligen stort i bygderna. Nu kan man ju
säga, som statsrådet sade, att dessa i sig själva så lönande företag böra utföras
utan statsbidrag, men som herr Gustafson i Vimmerby påpekade, är det
framför allt de mindre jordbrukarna, som söka bidrag. Dessa mindre jordbrukare
äro skuldsatta, många mer än vad de kunna bära, och synnerligen
rädda för att ytterligare låna pengar vare sig av släkt eller banker eller av
staten för detta ändamål. Man har därför varit synnerligen tacksam för den
lilla hjälp, som kunnat erhållas genom kontant bidrag av staten. Jag känner
många exempel på att trots att vederbörande tillfullo inse betydelsen av god
gödselvård, vidtagas inga åtgärder för att avhjälpa bristerna. I väntan på
bidrag, som till följd av ringa anslag ej kunnat erhållas, får arbetet vila år
efter år. Man är som förut påpekats mycket rädd för kontanta utlägg och
detta är orsaken till att arbetena icke sättas i gång. Bifalles Kungl. Maj :ts
nu föreliggande förslag, så dröjer det tre år, innan de, som för närvarande
ligga inne med ansökningar, kunna få dylikt bidrag. På det sättet stoppas
verksamheten upp på ett betänkligt sätt, vilket vi anse vara ur jordbrukets
ekonomiska och alla andra synpunkter ytterligt beklagligt.

Jag skall icke upptaga tiden längre utan ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Heiding: Herr talman! Jag har för min del ingenting emot om det
går att skära ner anslagen, när det gäller arbetslöshetens bekämpande, men
jag undrar, örn icke detta anslag blivit nerskuret alltför mycket i förhållande
till motsvarande anslag. Jag kan icke förstå, huru hushållningssällskapen
skola ordna utdelningen av dessa bidrag, när det kommit in så många ansökningar,
som nu är fallet. I regel är det icke mer än en tredjedel som kunnat
erhålla bidrag av dem som först inlämnat sina ansökningar. Herrar Gustafson
i Vimmerby och Hagman hava med siffror påvisat detta. Det hushållningssällskap,
som jag tillhör, fick av förra årets anslag ett bidrag med 20,000
kronor men hade ansökningar om bidrag inkommit på över 60,000 kronor. För
närvarande hava vi 291 ansökningar inne på en kostnadsberäknad summa av
närmare 227,000 kronor. Vi skulle alltså behöva cirka 56,000 kronor, då det
gäller en fjärdedel, som skall lämnas i statsbidrag. Vi kunna således örn
Kungl. Maj :ts förslag vinner riksdagens bifall icke räkna på mer än 10,000

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

107

Äng. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
kronor av detta anslag. Det är ju klart, att det är många jordbrukare, som
räkna med att få det bidrag, som de inlämnat ansökan om. Därför blir det
mycket svårt att fördela anslaget. Man kan icke lämna en mindre procent,
ty då kunna många icke fullfölja arbetet och göra det fullt i ordning. Örn
dessa jordbrukare få 25 procent i bidrag, anser jag det vara ett mycket gott
sätt att avhjälpa arbetslösheten. Visserligen kan det många gånger räknas
med, att de arbetare ute på landsbygden, varom nu är fråga, icke helt och hållet
hava tillhört de arbetslösas skara. Men de kanske hade kommit dit, örn de icke
kunnat beredas sysselsättning vid dessa och andra tillfälliga arbeten. Jag menar,
att i det avseendet kanske statistiken icke är så fullt att lita på, som man
här vill göra gällande. Att man icke, som herr statsrådet anförde, får överdriva
betydelsen av detta anslag, det är ju klart, men det bidrager i sin mån
till att avhjälpa en betydande del av den arbetslöshet, som nu är rådande. Och
därför tycker jag, att det varit skäl i att man nu kunnat fortsätta något längre
på den inslagna vägen.

Både utskottet och likaså reservanterna hava ju även förordat anslag och
ansett, att det har sin stora betydelse. Det har sin stora betydelse för jordbrukarna,
ty de få bättre gödselvård, men det har även sin betydelse, då det
gäller arbetslöshetens bekämpande. Endast på grund av det statsfinansiella
läget hava reservanterna ansett, att man icke kunde gå med på dess bibehållande
vid oförändrat belopp. Älla äro således överens i det avseendet att anslag
är behövligt till detta ändamål. Därför hade det varit mycket berättigat,
att anslaget hade kunnat beviljas i fortsättningen med det belopp som nu utgår,
såsom också utskottsmajoriteten förordat.

Herr statsrådet framhöll, att då anslaget nu varit beviljat i två år hade det
kunnat utföras en hel del anläggningar, och att det vore goda exempel ute i
bygderna. Men örn det blivit ännu flera, hade det varit önskvärt. Dessa pengar
hava varit lika väl använda som en del av de anslag, vilka jag är förvissad
örn komma att beviljas till andra arbeten, då det gäller arbetslöshetens bekämpande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Osberg: Herr talman! Anledningen till att jag är med majoriteten
här för det högre anslaget skall jag öppet erkänna är den arbetslöshet, som vi
hava i det län jag representerar. Det är nog det värst lottade i det hänseendet.
Därför är det icke att undra på, örn jag velat biträda det högre anslaget.
Det var mycket resonemang i utskottet i denna fråga, särskilt beträffande det
yttrande herr statsrådet fällde här, nämligen att anslaget icke skulle vara av
någon större betydelse för att avhjälpa arbetslösheten. Jag vill säga för min
del, att i detta fall kan man räkna med, att så gott som allt utgöres av arbete.
Den cement, som åtgår till de här arbetena, måste tillverkas. Vidare är det
helt och hållet grovarbete, det är stenarbete, jordschaktning o. s. v. Jag vill
bara nämna för herr statsrådet, hur vi söka ordna med detta i vårt hushållningssällskap.
Vi låta strängt behovsprincipen komma i förgrunden, så att de
välsituerade få stå tillbaka och de mindre bemedlade i främsta rummet få del av
detta anslag. Vi hava icke på långa vägar kunnat få sysselsättning för de
arbetslösa. Ehuruväl statsmakterna gjort kolossalt mycket, går en massa folk
utan arbete. Det är den kategorien, som vi använda i fråga om sådana här
extra arbeten i gårdarna. Det kan icke vara främmande för statsrådet. Man
ser ofta i tidningarna notiser örn, hur den och den kommunen begärt kontantunderstöd
för 50—60 personer i dessa värst ansatta kommuner. Då är det förlåtligt,
örn en representant ifrån en sådan ort vill vara med, där det b.judes
tillfälle att skaffa arbete. Det upplystes i jordbruksutskottet, att det var en -

108

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. bidrag till gödselvårdsanlägguinnar. (Forts.)
dast 10 procent av jordbrukarna i Sverige, som ordnat med gödselvården på
ett enligt vad man anser rationellt sätt. Folk lia fått den uppfattningen, att
de vilja hava ordentliga skördar. De köpa en massa konstgödsel och kraftfoder
för att hålla uppe standarden. Det kostar pengar och drar ned ekonomien.
Men kunna de få en god gödselvård, behöva de icke köpa konstgödsel
och kraftfoder i någon nämnvärd utsträckning och deras ekonomi blir bättre.
Även om således detta anslag icke direkt avhjälper arbetslösheten, verkar det
indirekt i den riktningen.

Herr statsrådet säger, att det skulle bliva för betungande att bevilja detta
högre anslag, att man kanske därför finge i någon mån höja beskattningen
o. s. v. Ja, jag ömmar icke så mycket för detta, då det är ett så behjärtansvärt
ändamål, att man kan gott försvara detsamma. Det är från alla synpunkter
ett nationalekonomiskt företag.

Därför skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Beck: Herr talman! Jag skall icke säga många ord till det, som förut
sagts. Men herr statsrådet yttrade några ord, som jag tog fasta på. Det var,
att detta utgjorde ett av de första anslag, som borde avvecklas. Jag vill vädja
till statsrådet att bibehålla detta anslag så länge som möjligt. Han säger, att
jordbrukets möjligheter hava förstärkts under senare år. Det kan icke nekas
till. Men hur pass mycket det förstärkts för sådana småbrukare, som sitta
med en areal av 3—8 tunnland åkerjord, därom kunna vi diskutera.

Nu ligger det ju så till i min hemtrakt, att för dessa småbrukare har det
tack vare detta anslag varit möjligt att ordna gödselvården. Utan detta anslag
hade icke någon sådan möjlighet funnits. Förut fanns en stor grop i marken
intill ladugården, där gödseln låg. Där är det nu på en hel del ställen små
nätta gödselvårdsanläggningar.

Det är därför jag, herr talman, vill yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Jag har åhört denna debatt och är ganska övertygad, att detta anslag är ett
från många synpunkter nyttigt anslag likaväl som andra, som man i kammaren
vill giva pengar till. Men jag behöver icke erinra kammarens ledamöter örn
att vi under de föregående åren ha av olika anledningar ansett oss både böra
och kunna giva ut mycket stora belopp för olika slag av arbeten, som vi i årets
budget icke längre anse vara möjligt. Man behöver icke överskatta den förbättring
i arbetslösheten, som inträtt. Men att den, som jordbruksministern
säger, gått tillbaka så starkt, att man icke skall behålla utgifter av vare sig
låne- eller skattemedel på samma höjd som föregående år, det ha vi allesammans
varit ense örn.

Då återstår bara en fråga. Det är den, på vilka punkter man skall minska.
Det är den saken man inom regeringen sökt avgöra genom att minska överlag.
När det här säges, att man på andra håll kan minska mera, vill jag erinra örn,
att det finnes anslag, som de sista åren utgått och i år icke alls återkomma
på budgeten. Sålunda, här föreligger ett försök att åstadkomma denna minskning
på det sätt, som man inom regeringen, med överblick över olika huvudtitlar,
ansett vara mest skäligt. Jag kan naturligtvis icke påstå, att denna
nedskärning överlag gjorts på det riktigaste sättet. Det är klart, att på olika
punkter kan man ha olika meningar. Men man får göra klart för sig att den,
som är särskilt intresserad på en punkt och anser sig där kunna höja budgeten
med icke mindre än 350,000 kronor, har svårt att, örn han möter en annan
opinion, som på en annan punkt säger, att detta är ett utomordentligt bety -

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

109

Ang. bidrag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
delsefullt anslag, då säga nej. Jag erinrar om detta därför, att det icke är
alldeles omöjligt att foga in 350,000 kronor i utgiftssumman utan extra skattehöjning.
^ Men skall man tillämpa samma metod att höja anslagen till det
dubbla på olika punkter, är det uppenbart, att de pengar, man för närvarande
kan räkna med som inkomster, icke räcka till.

o Jag ber till sist att få säga, att vi befinna oss i år i ett annat läge än föregående
år. När det föregående år anslogs 700,000 kronor till detta ändamål
och om någon då sagt, att 700,000 kronor icke räckte utan att man borde anslå

300,000 kronor till, så att det bleve en miljon, så kunde man ha sagt, att lånar
man 700,000 kronor, så kan man även låna en miljon. Men det är klart, att
örn det skall tagas av skattemedel, som vi nu äro överens örn, finnes icke samma
marginal. Vill man då höja anslaget, måste man finna sig i att skaffa
dessa ökade skattemedel.

Jag tror, att vi alla äro överens örn att nu söka hålla oss inom ramen av
vad i statsverkspropositionen upptages av verkliga inkomster. Men örn man
inom alla huvudtitlar skulle tillämpa den metod, som en höjning i detta fall
till det dubbla av regeringens anslag innebär, då håller icke den nuvarande
budgetramen. Den kommer att sprängas, och riksdagen kommer att befinna
sig i det läge att på ett eller annat sätt icke obetydligt behöva höja skatteinkomsterna.
Jag tror, att i detta läge är det klokast att följa regeringen och
alltså följa utskottsreservanterna.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! När jag begärde ordet, visste jag
icke, att finansministern skulle yttra sig. Jag tänkte bara fråga kammaren,
hur det skulle ställa sig, örn statsutskottet skulle tillämpa samma princip som
jordbruksutskottets majoritet. Jag har icke närmare räknat efter, men jag
tror, att de utgiftssummor, som statsutskottet har att behandla, komma upp
till 85—95 procent av den samlade budgeten. Örn vi skulle, som finansministern
säde, på olika punkter höja anslagen till det dubbla, kunde vi vara säkra
örn, att vi icke undginge en betydande skattehöjning. Det var endast detta
jag ville säga.

^Härmed, var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den senare propositionen.

Punkten 92, angående bidrag till svenska betes- och vallföreningen.

Under punkten 92 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att till bidrag till svenska betes- och vallföreningen för budgetåret
1935/1936 anvisa ett anslag av 89,400 kronor.

Äng. bidrag
till svenska
beles- och
vallföreningen.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Linnér m. fl. väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 353,
vari föreslagits, att riksdagen måtte till bidrag till svenska betes- och vallföreningen
för budgetåret 1935/1936 anvisa ett anslag utöver det av Kungl. Majit
föreslagna av 2,875 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å den i
ämnet väckta motionen, bifalla Kungl. Majits förevarande framställning.

Häremot hade reservation avgivits av herr Hedlund i Häste, som ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till ovanberörda motion.

Ilo

Xr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. bidrag till svenska betes- och vallföreningen. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Linnér: Herr talman! Den meningsskiljaktighet, som föreligger i

denna punkt, rör en av de små besparingarna, och jag kanske vågar säga också,
som statsrådet sade, ett av de ömmande fallen. Frågan är den, huruvida
man skall kunna tilldela försöksledaren i betes- och vallföreningen en avlöning,
som även enligt utskottsmajoritetens uppfattning är skälig, eller om man
icke skall kunna giva honom denna avlöning. Det hinder, som enligt utskottsmajoritetens
uppfattning föreligger mot att höja anslaget med det begärda beloppet,
en avlöningsförhöjning på 2,500 kronor, är den utredning, som föreligger
angående försöksverksamheten. Om man ser närmare på hur det förhåller
sig med denna utredning, är det så, att i det framlagda förslaget behålles
en verksamhet för betes- och vallkultur. I samtliga de yttranden, som
äro avgivna angående detta förslag, är också en sådan verksamhet förordad. I
organisationen förekomma flera befattningshavare upptagna för just denna betes-
och vallkultur. Ingen utav de tjänstemän, som äro avsedda för denna
organisation, har en så låg avlöning som den, som nu ifrågavarande försöksledare
skulle komma upp till efter avlöningsförhöjningen. Det är sålunda icke
möjligt, att den här begärda avlöningsförhöjningen kan på något sätt verka prejudicerande
vid en blivande organisation. Det skulle då möjligen kunna sägas,
att föreningen själv med egna medel skulle kunna bekosta den obetydliga avlöningsförhöjningen.
Tyvärr är det icke så. Som lantbruksstyrelsen framhållit
i sitt utlåtande, är föreningen för närvarande i den situationen, att föreningen
knappast är i stånd att upprätthålla sin hittillsvarande verksamhet
utan högre statsunderstöd än det, som senast har beviljats. Lantbruksstyrelsen
tillägger den förklaringen, att föreningen har fått anlita sina kapitaltillgångar.
Jag kan ytterligare upplysa, att föreningen för närvarande, bortsett
från sin fastighet, endast förfogar över två fonder, den ena en fond för pensioneringsändamål,
som icke kan röras, den andra en fond, som heter s. k.
ständiga medlemmars fond. Denna fond har under de tre sista åren minskats
med ungefär en tredjedel på grund av sådana här extraordinära utgifter. Jag
vet därför icke, hur det skall vara möjligt utan denna i och för sig mycket
ringa anslagsförhöjning, att föreningen skall kunna till sin försöksledare giva
en avlöning, som alla äro ense örn är behövlig och skälig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Med herr Linnér förenade sig herr Westerdahl.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Det är ju så, att frågan om
hela försöksverksamheten ligger för närvarande eller har legat under utredning,
och förslag ha framlagts. Utskottet har icke på någon punkt, ^där det
gällt någon som helst utvidgning av försöksverksamheten, gått med på något.
Jag vill erinra t. ex. örn vad vi debatterat örn förut här, nämligen örn centralanstalten;
de försök som anordnas där, och till vilkas bibehållande man begärt
medel. Även på den punkten ha kammaren och riksdagen nu fattat ståndpunkt
och icke gått med på någon utökning. Är det nu fråga örn en omorganisation,
skulle det då vara lämpligt att vidtaga en lönereglering? Bör den
icke anstå, tills frågan kommer upp i ett sammanhang?

Detta har varit orsaken till att utskottet har avstyrkt herr Linnérs, motion,
vilket ju framgår av motiveringen, och jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Onsdagen den 0 mars e. m.

Nr 17.

lil

Ang. bidrag till svenska betes- och v all för euin g en. (Forts.)

Herr Hedlund i Häste: Herr talman! Den försöksledare, som det här är
fråga örn, har varit i tjänst hos föreningen sedan 25 år. Det är en högst kvalificerad
person, han har ju bl. a. sökt befattning som professor vid lantbrukshögskolan
och därvid av sakkunniga blivit förklarad kompetent för denna
befattning. Han har också under åtskilliga år varit tillförordnad professor i
jordbrukslära vid det gamla institutet, och under den tiden hade föreningen
möjlighet att få en person i hans ställe, som fullgjorde hans uppdrag. När
han sedan gick tillbaka till föreningen, var det för föreningen absolut omöjligt
att lämna honom en ersättning, motsvarande den minsta, som en konsulent
i ett hushållningssällskap kan erhålla, då sällskapet har som bidrag till konsulentavlöningen
ett belopp av 4,200 kronor. Det är för att höja avlöningen i
detta avseende, som denna motion har kommit fram, och det har ju också här
påpekats av herr Linnér, att man icke därmed skall på något som helst sätt
göra någon rubbning i den placering, som han eventuellt skulle kunna komma i,
när en omorganisation av hela försöksverksamheten bleve genomförd.

Jag kan icke förstå, att det är möjligt för föreningen att fortsätta på detta
sätt, att taga av ständiga medlemmars fond belopp undan för undan, så att
denna fond helt och hållet förbrukas. Det vore ju egentligen något orimligt.
Man brukar alltid låta dessa ständiga medlemsavgifter gå in till en fond, och
endast avkastningen av den fonden användes. Föreningen sim lie, behöva bl. a.
medel till litteratur, den utger en årsbok och dylikt, och det måste finnas några
medel för att tillgodose dessa behov.

Jag är också av den uppfattningen, att denna verksamhet är så pass betydelsefull
för jordbrukarna, att man även ur den synpunkten måste tillse, att ledaren
för denna har nödig kompetens, men också samtidigt, då vi hava en sådan
person, väl meriterad, som kan utföra arbetet, att han erhåller en någorlunda
skälig ersättning.

Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag vill bara påpeka följande fakta. Sakkunniga, som utrett försöksverksamheten,
föreslå, att betes- och vallföreningen skall upphöra, att staten icke längre
skall lämna anslag till den. Den sakkunnige, som jag tillsatt för en överarbetning
av detta förslag, har fått till direktiv att försöka finna någon form, var
igenom betes- och vallföreningen kan kvarstå som en propagandaanstalt, men
även jag förutsätter, att föreningens försöksverksamhet kommer att överlämnas
till statens försöksanstalt. På grund därav är det alldeles omöjligt att nu
säga, huruvida staten kan övertaga en försöksledare i den löneställning, som
ett bifall till motionen skulle komma att medföra, och därför måste det anses
som klokast, att riksdagen nu icke binder sig för en befattning, som vi kanske
vid omorganisationen icke kunna utnyttja, men som skulle komma att medföra
ekonomiska förpliktelser, eller åtminstone ur moralisk synpunkt, för statsverket.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 93.

Utskottets hemställan bifölls.

112

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. bidrag Vid härpå skedd föredragning av punkten 94, angående bidrag till Sveriges

till Sveriges pomologiska förening, erhölls på begäran ordet av
pomologiska

förening. Herr Gustafson i Vimmerby, som yttrade: Herr talman! På denna punkt
har jordbruksutskottet tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag örn ett anslag på

14,000 kronor till Sveriges pomologiska förening. I samband med denna punkt
har emellertid förelegat till behandling ett pär motioner, varav den ena framburits
i denna kammare av herr Pettersson i Dahl, och i vilken yrkats, att
anslaget till pomologiska föreningen skulle utgå med 18,000 kronor. Utskottet
har emellertid icke velat tillstyrka detta motionärens förslag, ehuru man
torde kunna säga, att de statsfinansiella skälen i varje fall icke kunna åberopas
med samma betydelse på denna punkt som på åtskilliga andra, som vi
tidigare behandlat. Det rör sig här örn ett mycket blygsamt belopp.

Jag skall emellertid nu, herr talman, icke göra något yrkande örn bifall
till denna motion. Jag har endast velat begagna tillfället att ge uttryck
åt den meningen, att eftersom det nu pågår ett mycket lovvärt organisationsarbete
syftande till att genom organisation söka främja avsättningen av svensk
frukt, så kan man ju påräkna, att för detta organisationsarbetes slutförande
det kan erfordras vissa belopp utöver dem, som man räknar med kunna ställas
till förfogande av det anslag, som pomologiska föreningen på detta sätt erhåller.
Jag har endast med dessa ord velat uttala en vädjan till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, att därest det skulle till departementet
inkomma någon sådan ansökan, Kungl. Maj :t då ville taga under
välvilligt övervägande att av medel, som kunna stå till Kungl. Maj :ts förfogande,
bevilja något ytterligare bidragsbelopp för att på detta sätt främja
organisationsarbetet, då det gäller avsättning av svensk frukt.

Jag har som sagt, herr talman, intet yrkande.

Häruti instämde herr Gustafson i Kasenberg.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 95.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 96.

Lades till handlingarna.

Punkterna 97—99.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 100.

Lades till handlingarna.

Punkten 101.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 102.

Lades till handlingarna.

Punkterna 103 och 104.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 6 mars e. m. Nr 17. 113

Punkterna 105 och 106.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 107—110.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten lil, angående bidrag till jordbrukarungdomens förbund.

Kungl. Majit hade under punkten lil av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att till bidrag till jordbrukarungdomens förbund för budgetåret 1935/
1936 anvisa ett anslag av 84,900 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) II: 227 av herr Gustafsson i Välsnäs m. fl., vari hemställts, att riksdagen
som bidrag till jordbrukarungdomens förbund för budgetåret 1935/1936
måtte anvisa ett anslag av 94,900 kronor; samt

2) II: 472 av herr Andersson i Dunker, vari föreslagits, dels att riksdagen
vid beviljande av anslag till jordbrukarungdomens förbund måtte anhålla, att
Kungl. Majit ville utfärda närmare bestämmelser för de anslagna medlens
användning och för verksamhetens bedrivande, dels ock att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande lämpligaste sättet för anordnande
av praktisk jordbruksundervisning för ungdom.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
och med avslag å motionen 11:227 till bidrag till jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret 1935/1936 anvisa ett anslag av 84,900 kronor; samt

2) att motionen II: 472, i den mån den ej kunde anses besvarad genom vad
utskottet i punkten anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Tjällgren och Gustafson
i Vimmerby, vilka ansett, att utskottet i mom. 2 bort hemställa, att riksdagen
med anledning av motionen 11:472 måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning
rörande lämpligaste sättet för anordnande av praktisk jordbruksundervisning
för ungdom.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag har på denna punkt tillsammans
med herr. Tjällgren i första kammaren fogat en reservation, och jag
ber att med anledning av densamma få säga ett par ord. Jag skall dock med
hänsyn till den långt framskridna tiden icke besvära kammaren länge.

Anslaget till jordbrukarungdomens förbund har under en längre följd av
år varit uppfört med 30,000 kronor per år, och dessutom har detta jordbrukarungdomens
förbund haft anslag av lotterimedel för fullföljande av sin
verksamhet. Emellertid föreslog Kungl. Maj :t i år under nionde huvudtiteln,
att man skulle uppföra hela det medelsbehov, som man anser vara behövligt
för detta jordbrukarungdomens förbunds årsanslag, på den ordinarie budgeten.

Det kanske vöre åtskilligt att säga örn den saken, men jag skall nu icke gå
in på densamma i annan mån, än att jag icke kan undgå att ge uttryck åt
den reflexionen, att man på detta sätt i själva verket kanske är i färd med att
göra jordbrukarungdomens förbund till en ren statsinstitution, och örn detta

Andra kammarens protokoll 1985. Nr 17. 8

Äng. bidrag
till jordbrukarungdomens

förbund.

114

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
är från min sida ingenting annat att säga än möjligen en erinran därom, att
jag tror att för en ideell förening, som man i viss mån ändock får anse att
jordbrukarungdomens förbund är, vore det i själva verket för den själv bäst,
örn den finge leva sitt eget fria liv.

Nu är det emellertid icke på den punkten, jag egentligen tänkte säga något,
utan det hänför sig till en annan omständighet. Jag var på sin tid med i
kommittén rörande den lägre lantbruksundervisningens ordnande. Vi hade
där denna fråga uppe till övervägande bland en mängd av andra spörsmål,
och vi gingo där in för, som jag redan då ansåg och även nu anser vara riktigt,
att i betydlig grad möjliggöra för detta jordbrukarungdomens förbund att
få statsanslag för bedrivande av sin verksamhet. Emellertid räknade man
bland dessa sakkunniga för ordnande av den lägre lantbruksundervisningen
med att, som det heter i de sakkunnigas betänkande, det under de närmaste
åren framåt icke skulle behöva tagas i anspråk mera än. 20,000 k 40,000 kronor
per år av statsmedel. Som kammaren behagade finna av det nu föreliggande
förslaget, äro vi redan uppe i en medelsåtgång per år av rena statsmedel
på i runt tal 85,000 kronor. Man har alltså redan passerat den där
gränsen, som man tänkte sig för de närmaste åren, då man räknade med att

20,000 ä 40,000 kronor skulle befinnas tillräckliga för denna verksamhet per
budgetår under de närmaste åren framåt.

Nu har i samband med detta anslag en motion väckts av herr Andersson
i Dunker, vari han hemställt örn att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att bestämmelser utfärdades och kontroll utövades över det
sätt, på vilket de sålunda anvisade medlen användes. Vidare har också i
samma motion begärts en utredning, syftande till att planlägga, på vad sätt
man skulle kunna göra den konsulentverksamhet, som jordbrukarungdomens
förbund bedriver, tillgänglig för all landsbygdens ungdom.

I den första delen av yttrandet över motionen har utskottet, kan man säga,
gatt med på ett bifall till vad motionären hemställt örn, enär utskottet här
i motiveringen skriver att det förutsätter, att Kungl. Maj :t skall utfärda sådana
bestämmelser för verksamhetens bedrivande. — Vad återigen gäller den
senare delen av motionärens yrkande, nämligen den örn utredning, bär utskottet
däremot icke velat vara med om den saken.

Vi reservanter anse, att det hade varit rimligt, om man även hade gått med
på att begära en utredning i nu sist antydda hänseende. ° Såsom vi anföra
i vår reservation, borde redan den omständigheten att nu så betydande belopp
tagas i anspråk för denna konsulentverksamhet föranleda, att ett nytt^ övervägande
ägde rum rörande denna konsulentverksamhet. Vi hava också, tilllåtit
oss att i reservationen som en tänkbar utväg peka på, att hushållningssällskapen
finge taga hand örn denna konsulentverksamhet, och att. man pa
det sättet kunde låta dessa tjänstemän —■ de äro ju i själva verket ingenting
annat — betjäna en bredare allmänhet, i varje fall bland landsbygdens ungdom.

Jag tar mig också friheten att peka på, att i den huvudtitel vi nu behandla
har man bl. a. redovisat en motion, väckt av herr Bengtsson i första kammaren,
däri han hemställt om ett anslag på i runt tal 100,000 kronor för
avlönande av 26 husdjurskonsulenter inom de olika hushållningssällskapen. En
sådan motion har man givetvis icke kunnat vara med örn att på grund av det
statsfinansiella läget och andra omständigheter bifalla. Men den tanken ligger
enligt min mening snubblande nära till hands, att örn man genom en utredning
kan tilläventyrs komma fram till vad vi tänkt oss i var reservation, nämligen
att de konsulenter, som nu arbeta inom jordbrukarungdomens förbunds rörelse,
anknötes till hushållningssällskapen, skulle man på det sättet inom hushåll -

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

115

Ang. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
ningssällskapen kunna få tillgång till ytterligare arbetskrafter jämväl för
andra arbetsuppgifter än dem som nu påvila dem i jordbrukarungdomens förbunds
rörelses tjänst.

Jag behöver väl icke vid ett tillfälle som detta säga ut, att jag med vad
jag nu sagt och kommer att yrka icke på något sätt riktar mig mot denna
rörelse som sådan. Jag förstår likaväl som andra av kammarens ledamöter,
som hava intresse för denna jordbrukarungdomens förbunds rörelse, att värdesätta
dess arbete. Men jag måste å andra sidan säga, att en viss tvekan råder
hos mig, huruvida det kan vara lämpligt att på detta sätt låta undan för
undan denna konsulentverksamhet i fråga om kostnaderna springa upp till
betydande belopp, samtidigt som man måste säga sig, att den dock på grund
av omständigheter, över vilka naturligtvis jordbrukarungdomens förbund själv
icke kan råda, endast kan betjäna en viss och för ali del mycket begränsad
del av landsbygdens ungdom.

Ja, herr talman, med hänvisning till vad jag nu anfört ber jag att på den
förevarande punkten få yrka bifall till den reservation, som har fogats vid
utskottets utlåtande av herr Tjällgren och mig själv.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Det har gått med denna förening^som
det alltid brukar gå. När man har möjlighet att kunna utveckla
sig, så gör man det, och när det börjar tryta och bli ont örn pengar, kommer
man till staten, som skall träda emellan. Så har det skett här, och så brukar
det ske i många andra fall. Vi hava åtskilliga gånger i riksdagen och i jordbruksutskottet
vid behandling av anslag till enskilda föreningar sagt, att det
icke kan få fortgå på detta sätt, utan att man skall försöka ge dem ett belopp,
som de hava att räkna med att få från staten, och sedan hava de att inrätta
sig därefter, och så få de anlita de resurser, som de vid sidan därav kunna
skaffa sig medel på.

Inom avdelningen var jag benägen att gå in på den linjen. Jag gjorde ett
yrkande, att vi skulle fördubbla detta belopp 30,000 till 60,000 kronor, men
att vi skulle stanna där och säga ifrån, att förbundet icke kunde påräkna mera
från statens sida, utan fick inskränka sin verksamhet örn möjligt inom den ramen.
Det vänn ju icke någon anklang, utan jag kom i minoritet, och då ansåg
jag, att det icke fanns någon anledning att reservera mig, allra helst som utskottet
sedan tog den motivering, som jag hade för mitt förslag, och gjorde den
till sin. Så vann jag ju alltid litet, och som utskottsordförande får jag vara
van vid att vara ytterst tacksam för det lilla jag kan vinna. Det jag vann,
var det som här omnämndes av herr Gustafson i Vimmerby, nämligen att utskottet
säger sig förutsätta, att föreningen, när den nu får 84,900 kronor, »driver
sin verksamhet i den omfattning, som med detta anslag och från annat
håll till förfogande stående medel är möjligt. I detta sammanhang vill utskottet
erinra, hurusom riksdagen tidigare vid anslag till enskilda föreningar
uttalat, att de måste begränsa sin verksamhet inom ramen av beviljat anslag
och eljest tillgängliga medel». Och vi förutsätta, »att Kungl. Majli, skall utfärda
bestämmelser angående kontroll över statsanslagets användning».

Nu har i denna punkt avgivits en reservation, som syftar vidare, nämligen
till ett bifall av den andra delen av motionen örn att skriva till Kungl. Maj:t
och begära en utredning. Jag är rädd för att denna utredning kommer för
det första att draga en lång tid, och under den tiden går man bara på i ullstrumporna
inom förbundet. Men för det andra, såvitt jag kan finna, föreligger
redan en utredning. Herr Gustafson har själv varit med i den, och den
ligger på Kungl. Maj:ts bord, och då vet jag icke, om man skall begära av
Kungl. Maj :t att förordna andra personer än dem som hade med den lägre lant -

116

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
bruksundervisningen att göra. Jag tyckte de gjorde det så bra, ehuru något
dyrt i en del detaljer, och jag är rädd för att, om det blir en ny utredning, så
kommer det icke att bli billigare. Det är därför jag är tveksam, örn man skall
skriva till Kungl. Majit. Ty här blir det en stor utredning, örn man skall gå
den väg, som man tänkt sig. Jag har varit tveksam på denna punkt, och därför
har jag icke kunnat tillstyrka motionen, men vore jag förvissad örn, att det
skulle komma ett billigare förslag än det lantbrukssakkunniga gjorde, då skulle
jag icke haft några betänkligheter. Jag var emellertid en tid på väg att bli
en gammal kommittéhäst, och jag har setat i åtskilliga kommittéer, jag vet
därför, att örn det bleve en ny kommitté, skulle man säkerligen icke komma
att spara på kostnaderna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Då min motion örn jordbrukarungdomens
förbund tycks ha åstadkommit en smula oro i lägret, hade det varit
min avsikt att närmare anföra skälen för min motion. Men när nu klockan
närmar sig midnatt, skall jag icke säga så många ord.

Jag vill egentligen bara anföra ett skäl, som gör, att jag anser det vara
behövligt, att några bestämmelser utfärdas för huru denna förening skall driva
sin verksamhet och använda sina medel.

Örn man studerar de årsberättelser, förbundet varje år utger, finner man
en del förhållanden, som man har litet svårt att förstå. Det är ju så, att det
väsentliga av denna förenings verksamhet består i att försöka väcka de unga
pojkarnas och flickornas intresse för jorden och jordbrukarens yrke. Och det
gör man bland annat därigenom, att de själva få odla trädgårds- eller åkerbruksväxter
på ett stycke jord och själva få behålla den vinst,, som kan uppstå
vid försäljning av vad de odlat. Härvidlag kunna de unga inom jordbrukarungdomens
förbund visa på resultat, som ställa oss litet äldre jordbrukare fullkomligt
i skuggan. Och det må ju vara hänt, ty vi hoppas alltid, att de yngre
skola bli betydligt skickligare, än vad vi varit. Men de resultat, som de kunna
uppvisa från den ena eller andra odlingen, äro så pass underbara, att man måste
ställa sig tveksam till de undervisningsmetoder, som kunna åstadkomma
sådana resultat.

Jag skall icke anföra mer än några få siffror. De äro tagna ur jordbrukarungdomens
förbunds årsberättelser för 1931 och 1932. Där meddelas, att i
Södermanland, mitt hemlän, gav år 1932 odling av åkerbruksväxter — jag understryker,
att det icke var trädgårdsväxter utan åkerbruksväxter — de 25
unga odlarna i medeltal en nettovinst — alltså sedan arrende, utsäde, gödningsämnen
och arbetskostnader m. m. fråndragits — av 460 kronor pr hektar.
Och östgötarna voro ändå duktigare. De fingo 502 kronor per hektar i nettovinst.
Skåningarna skötte sig sämre. De 267 odlarna i Kristianstads län
fingo nöja sig med 240 kronor per hektar netto. Malmöhus län hade bara 7
odlare, så att dem har jag icke räknat med. I Skaraborgs län fingo 300 odlare
i medeltal 400 kronor per hektar i nettovinst. Men, ärade kammarledamöter,
detta var ofantligt litet ändå emot vad man fick uppe i Tornedalen i Norrbotten.
Där var det 40 unga odlare, som i medeltal fingo icke mindre än 1,320
kronor per hektar i nettovinst av åkerbruksväxter. Och så talar man örn de
usla jordbruksförhållandena i övre Norrland! Det här är inga siffror, som
jag själv hittat på, utan jag har tagit dem ur jordbrukarungdomens förbunds
egen årsberättelse.

Skulle man sedan få tro tabellen för år 1931, så skulle man komma till fullkomligt
fantastiska siffror. Då skulle man på dessa växtodlingar i Söderman -

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

117

Ang. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
land lia haft en vinst på 4,500 kronor per hektar och i Norrbotten 7,370 kronor.
Nn tror jag, att denna tabell är felaktig. Det kan icke vara möjligt annat, än
att decimalkommat måste flyttas ett steg till vänster, så att det blir en tiondel
av de bär uppgivna, siffrorna. Men ändå verkar resultatet ganska otroligt.

Nu frågar jag mig: Kan det verkligen vara gagnelig! att inbilla dessa unga,
att jordbruket ger sådana vinster? Och kan det vara gagnelig! för jordbruket,
att sådana framkonstruerade siffror offentliggöras? Jag för min del tror det
icke.

Det är ett par andra omständigheter, vilka ligga på ett helt annat plan, som
ökat min tveksamhet gent emot åtminstone vissa företeelser inom jordbrukarungdomens
förbund. Det är anmärkningsvärt, vilken, jag vill kalla det stötande
självgodhet och självtillräcklighet, som ofta lyser igenom vad som säges
och skrives av högsta ledningen inom J. U. F. Jag har haft tillfälle att höra
tvenne föredrag av J. U. F :s förbundssekreterare, och mot vissa uttalanden i
båda dessa föredrag reagerade åtminstone jag mycket starkt. Det ena föredraget
hölls vid en s. k. jordbrukaredag i Eskilstuna på vintern 1933. Då
förklarade föredragshållaren, att staten kunde ingenting göra för att hjälpa
jordbruket, statsåtgärder betydde ingenting. Det var J. U. F., en stark J. U. F.-rörelse, som skulle rädda Sveriges jordbrukare. Ty så kan man sammanfatta
en del av det föredrag, som hölls. Och detta var vid en tidpunkt, då flertalet
av vårt lands jordbrukare snart nog hade stått vid ruinens brant, örn icke just
statsåtgärder snarligen blivit vidtagna. Det andra föredraget hölls vid lantbruksveckans
öppnande här i Stockholm förra året. Det föredraget var sådant,
att alla kunde instämma i mycket av vad som sades; men där gjordes också
en del uttalanden om landsbygdens ungdom, som gav en alldeles falsk bild av
förhållandena. Efter att ha omnämnt den tid, då bondpojkarna i den allmänna
uppfattningen, som föredragshållaren uttryckte sig -— vad han nu menade
med denna »allmänna uppfattning» vet jag icke, men jag kan icke tänka
mig, att han menade, att denna allmänna uppfattning också omfattades av
landsbygdens folk —- voro bondpojkarna på den tiden snustuggande, kutryggiga
slöfockar. Och så fortsatte han litet senare: »Ännu finns det visserligen
gott örn ungdom på landsbygden, som är andligen sovande, och som icke känner
till andra nöjen än de allra ytligaste och därför minst glädjegivande. De
stå nere vid järnvägsstationerna och titta på tåget, en anspråkslöshet i fråga
örn nöjen, som är lika förvånande som beklämmande. På söndag förmiddag är
det ungdom av denna kategori, som ligger i en skogsbacke och spelar kort och
som på lördag och söndag eftermiddag samlas till ''dans på rymlig dansbana’ —
’obs! med två musikkapell. Inga pauser’. Den andliga näringen hämtas ur
veckotidskrifternas ''sanna berättelser ur livet’ o. s. v.»

Men så tillägger han: »Det finns emellertid en stor kategori vaken och verksam
lantungdom,_ som gjort till sin uppgift att i sin mån medverka till jordbrukets
och lantlivets höjande, och det är i den avsikten, som ungdom av denna
kaliber samlats i J. U. F. till ett mångsidigt bildningsarbete.»

Dessa ord finnas återgivna i lantbruksveckans handlingar från förra året.
Här sökte emellertid denne talare från J. U. F. i ett offentligt föredrag nedsätta
och förlöjliga den landsbygdens ungdom, som icke tillhör J. U. F., under
det att J. U. F.-arna utgjorde den vakna och verksamma ungdomen, som samlades
till ett mångsidigt bildningsarbete. Det får förlåtas, om man kände sig
ganska upprörd, när man hörde detta och samtidigt känner till, vilket utomordentligt
fostrande bildningsarbete, som nedlagts och dagligen nedlägges i
de stora ungdomsorganisationerna inom bonderörelsen, inom arbetarrörelsen
och inom nykterhetsrörelsen. Och när man känner till, vilka stora skaror utomordentligt
präktig ungdom, som samlats inom dessa organisationer, då

118

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
måste man göra deli reflexionen, att denna ungdom sannerligen icke gör sig
förtjänt av det betyg, som denne ungdomsledare har behagat ge den.

Den av mig påtalade självtillräckligheten inom J. U. F :s ledning har fått
flera beklagliga uttryck. Jag skall referera ytterligare ett. I höstas fick
jordbrukarungdomens förbunds styrelse på remiss för yttrande svenska landsbygdens
studieförbunds ansökan örn statsbidrag till sin studieverksamhet. Man
borde ha kunnat vänta en varm tillstyrkan av denna ansökan från J. U. F :s
ledning, örn det är så, att det är saken man arbetar för och vill främja. Men
J. U. F :s förbundsstyrelse avstyrkte ansökan under förmenande, att det räckte
för landsbygdens del med J. U. F:s studieverksamhet, och fanns det andra studieförbund
och studiecirklar, kunde dessa anslutas till J. U. F. Nu är att
märka, att svenska landsbygdens studieförbund har över 500 livligt arbetande
studiecirklar, under det att J. U. F. har omkring 300.

Jordbrukarungdomens förbund har förstått att skaffa sig en utomordentlig
tidningsreklam, och örn detta kan ju icke vara annat än gott att säga. Men
det är en sida av denna reklam, beträffande vilken man kan fråga sig, huruvida
den är lämplig för en förening, som lever på allmänna medel, och det är
den reklam, som tydligen är avsedd att mera vara en reklam för respektive
tidning än för J. U. F. och dess verksamhet. Jag syftar på vad de flesta nog
ha sett: Stockholms-Tidningens och J. U. F:s plöjningstävlan, StockholmsTidningens
och J. U. F:s mjölkningstävlan o. s. v. En vacker dag få vi väl
se reklam för exempelvis Eskilstunakurirens och J. U. F :s tävlan i gödselspridning.
I det fallet är ju den tidningen på sitt område sedan länge obestridd
mästare. En tävlan kan alltid anordnas men blir då säkerligen mest
reklam för tidningen. Det kan ifrågasättas, om sådan reklam bör understödjas
med statsmedel.

Det har ju alltid sagts, att J. U. F. är politiskt neutral. Jag tror, att man
från J. U. F:s ledning försökt att upprätthålla den proklamerade politiska
neutraliteten, och jag tror icke, att man har rätt att säga, att J. U. F. är engagerat
i något visst politiskt partis tjänst. Men ändå vågar jag påstå, att
J. U. F. har fått över sig politisk färg, fastän denna varierar inom olika
delar av landet. Och detta beror därpå, att inom vissa län är det främst högermän,
som tagit hand om ledningen inom J. U. F., och då får förbundet sken
av att vara en högerorganisation. I andra län är det främst bondeförbundare
eller S. L. thåre, som sitta i ledningen för J. U. F., och då misstänkes förbundet
för att vara en förtäckt bondeförbundsorganisation. I ett tredje fall är
det kanske folkpartiets män, som tagit hand örn J. U. F., och då blir det lätt
nog en folkpartiets organisation. Att J. U. F. skulle misstänkas för att vara
socialdemokratiskt eller kommunistiskt, har jag icke hört. Nu borde kanske
dessa politiska färgskiftningar icke ha så stor betydelse, men tyvärr^ betyda
de ändå ganska mycket för verksamhetens framgång. Där J. U. F. fått över
sig en viss politisk färg, där finns det just intet intresse för förbundet och
dess arbete hos personer med annan politisk uppfattning. Man nekar ^medverka
i rörelsen, och man motarbetar den tyst eller öppet. Att så är förhållandet,
må beklagas men kan nog icke ändras, så länge verksamheten handhaves
av en enskild förening.

För min del tror jag därför, att vill man verklig och varaktig framgång åt
en praktisk jordbruksundervisning för ungdom, då får det icke vara en enskild
förening, som handhar denna undervisning, utan då måste denna läggas i händerna
på ett det allmännas organ, som icke kan misstänkas för några politiska
syften, och som står i nära kontakt med jordbrukare av alla kategorier. Jag
tänker mig här närmast hushållningssällskapen som detta organ. Verksamheten
skulle då på alla håll omfattas med förtroende; alla skulle då skänka

Onsdagen den G mars e. m.

Nr 17.

119

Ang. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
sitt stöd och sin medverkan. Yi ha också ett gott exempel i detta avseende i
Gävleborgs läns hushållningssällskap, som självt tagit hand örn denna jordbruksundervisning
för ungdomen.

Jag har här en skrivelse från sekreteraren i Gävleborgs läns hushållningssällskap,
däri han redogör för, huru man där ordnat verksamheten. Han anför
två huvudskäl, varför hushållningssällskapet självt tagit hand örn denna
verksamhet, och säger:

»1) Drevs verksamheten av hushållningssällskapet, kunde man förvänta,
att anslutning skulle ernås från alla kategorier av landsbygdens ungdom, alltså
oberoende av förutfattade meningar örn politik, föreningar och dylikt.

2) Verksamheten består i vårt län i undervisning i agrikulturella göromål
och kräver som ledare agronomiskt utbildad person. Arbetet är alltså av den
undervisande art, som hushållningssällskapet för övrigt bedriver genom sina
tjänstemän. Det har därför också ansetts innebära en onödig dualism, örn i
länet oberoende av varandra men med sammanfallande uppgifter skulle arbeta
dels J. U. F :s, dels hushållningssällskapets konsulenter.»

Att Gävleborgs läns hushållningssällskap också vunnit betydande framgång
i denna verksamhet har jag ett belägg för i ett tidningsurklipp, där det
redogöres för verksamheten och anföres, att förra året var det icke mindre än
642 personer, som del togo i växtodlingen, och 97, som deltogo i djurskötsel.

Jag har här tillåtit mig att rikta några kritiska anmärkningar mot jordbrukarungdomens
förbund. Därmed har jag emellertid ingalunda påstått,
att det icke också finns mycket gott hos denna organisation och dess strävanden.
Jag anser tvärtom, att J. U. F. har många goda och berömvärda
sidor, och vet, att inom J. U. F. finns det mycken präktig och duktig ungdom.
Men detta har så ofta och så mycket framhållits i tidningar och annars, att
det kanske till omväxling kunde vara befogat med en smula kritik.

Vid jordbruksutskottets behandling av denna fråga har utskottet, såsom herr
Gustafson i Vimmerby framhöll, visserligen avstyrkt motionen, men genom
sina uttalanden i motiveringen har utskottet dock, kan man säga, i sak biträtt
yrkandet av en ytterligare kontroll över medlens användning. Och i det fallet
är jag jordbruksutskottet tacksam. Däremot har utskottet avstyrkt yrkandet
om utredning. På den punkten har emellertid herr Gustafson i Vimmerby
så utförligt motiverat skälen för den reservation, vari han och herr Tjällgren
yrkat bifall till min motion, att jag icke skall ytterligare ge mig in på detta.

Jag vill därför bara, herr talman, instämma i det yrkande, som här gjorts
av herr Gustafson i Vimmerby.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Utav de anföranden, som här hållits från reservanternas sida, tycker jag det
framgår en viss kritik gentemot statsförvaltningen och Kungl. Maj:t för
bristande kontroll över det statsanslag, som tilldelats jordbrukarungdomens
förbund. Det kan därför kanske icke vara ur vägen, att jag yttrar några
ord i den föreliggande saken. Jag kanske skulle ha så mycket större rätt
att göra detta, som den siste ärade talaren aldrig hört talas örn, att J. U. F.
är socialdemokratiskt. Följaktligen kan jag icke gärna beskyllas för någon
partiskhet i den här frågan.

Jag skulle vilja här uttala såsom min åsikt, att J. U. F:s verksamhet är
av ett utomordentligt slag. Den är bestickande originell, entusiasmerande.
I grund och botten kan det icke vara mer än en mening därom, att verksamheten
är utav stor betydelse och väl värd att stödjas. Låt oss ändå komma
ihåg, att J. U. F. lyckats föra in i bondebefolkningens liv en framgångsrik
strävan efter att göra arbetet till en glädje, att väcka kärlek för arbetet och

120

Nr 17.

Onsdagen den 6 mara e. m.

Äng. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
taga avstånd från tanken att arbetet är en börda samt i stället förvandla
arbetet vid jorden till en glädje. Det måtte väl vara en mission, som är värd
att stödjas! Förbundets framgångar kunna ju på den punkten icke bestridas.
Det ligger i sakens natur, att om man skall fullfölja en sådan linje, får man
arbeta med ganska ungt folk, med mycket ungt folk. Det framgår också, örn
man tar del av J. U. F :s medlemskaders åldersfördelning. Det viktigaste
är att väcka intresse, skapa entusiasm, skapa arbetsglädje. Örn det sedan
skulle visa sig, att, som herr Andersson i Dunker påpekade, en eller annan
sak icke är så siffermässigt vederhäftig, måste man väl ändå säga, att det
kan ju inte vara det viktigaste. Jag är nämligen alldeles övertygad örn, att
den klientel, som jordbrukarungdomens förbund arbetar med, inte har mycket
sinne för de där siffrornas valör. Den tiden kommer nog i deras liv, då de
komma i kontakt med den ekonomiska verkligheten. Jag tror icke, att det
i J. U. F :s arbete spelar någon roll, örn nettoinkomsten per hektar är den eller
den. Det som är viktigt är, att de unga se, huru resultatet växer fram inför
deras ögon. Jag menar därför, att man skall kanske inte tillmäta de där
siffrorna, hur fantastiska de må vara, alltför stor betydelse. Vi skola inte
låta sådana saker skymma bort blicken för att här är en gärning, som är av
stor betydelse. Jag tycker det är riktigt, att denna verksamhet får fortgå
och utvecklas. Därför måste jag för min del varna för den utredning, som
den sista ärade talaren talade örn, en utredning, som skulle bestå däri, att
man skulle försöka länka in denna verksamhet under hushållningssällskapen.
Hushållningssällskapen i all ära, men att komma och påstå, att hushållningssällskapen
skulle vara bärare för ungdomlig entusiasm! Det är väl ändå
ingen, som tror. Jag ställer mig skeptisk, jag tror icke, att det är möjligt
för våra hushållningssällskap att övertaga J. U. F :s verksamhet och göra
någonting av den, att utveckla den och att bibehålla den andliga status, som
den nu har.

Jag menar därför, låt oss icke försöka oss på det. Låt denna spontana,
intressanta, nyttiga rörelse få fortgå och entusiasmera landsbygdens befolkning
och ge åt denna befolkning kärlek till arbetet vid jordbruket. Låt icke
små misshälligheter av politisk eller annan natur, som kunna uppkomma, spela
så stor roll! Jag har ju haft kontakt nied J. U. F., och naturligtvis har jag
icke kunnat undgå att observera, att, örn det i en J. U. F.-avdelning varit
ivriga högermän, som haft ledningen, ha de haft litet svårt hålla fingrarna
i styr, liksom det kanske också är litet svårt att hålla fingrarna i styr i
andra J. U. F.-avdelningar, där andra partimän sitta i ledningen. Men vad
vi äro säkra på är, att förbundets ledning gör vad som göras kan för att få
dem att hålla fingrarna i styr, och mer kan man inte rimligen begära. Låt
oss icke i olika läger vara för fariséiska, herr Andersson i Dunker! Svenska
landsbygdens studieförbund får ju i år ett statsanslag. Inom parentes tycker
inte jag heller, att J. U. F:s ställning till saken var riktig, men jag ville bara
säga herr Andersson i Dunker: Hjälp till, så att man också håller fingrarna
i styr inom den organisationen! När herr Andersson i Dunker får känna på
vad det vill säga och hur svårt det kan vara, kanske vi kunna komma till
det resultatet, att vi inte begära för mycket av varandra, ty vi äro dock människor
alla.

Det är icke min uppgift, att här ingå i något försvar för de klandrade föredragen,
men varje människa har ju sin talekonst; och örn det nu är så, att en
person vinner vissa resultat med att lia en chockerande stil i sina föredrag:
Vem har icke använt den metoden? Jag är alldeles övertygad om, att örn vi
granskade i sömmarna de föredrag, jag hållit, och de föredrag, som herr
Andersson i Dunker hållit, så skulle vi komma till det resultatet, att vi också

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

121

Ang. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
ibland tillgripit den metoden för att få en sak att fästa sig i minnet. Yi ha
varit litet chockerande, vi ha gått till ytterligheter och tillspetsat saker och
ting, utan att vi därmed menat så förfärligt illa.

Jag vill alltså för min del här avråda ifrån att låta staten blanda sig
alltför mycket i J. U. F :s verksamhet. Det är klart, att har förbundet statsanslag,
så skola vi se till, att statsanslaget användes på ett riktigt sätt och
att icke verksamheten urspårar. Det är klart, att vi skola göra detta, men låt
för övrigt verksamheten ha sin gång och låt oss icke drömma örn att snöra in
den i någon officiell institution. Ty göra vi det, kan det hända vi döda den,
och då ha vi säkerligen gjort skada för den svenska bondebefolkningen.

Herr Carlström: Herr talman! Herr Andersson i Dunker sade, att denna
sak väckt oro. Jag vet icke, örn han menade, att det var här i kammaren eller
hos honom själv. Efter vad jag förstår, sedan han så utomordentligt avslöjat
sitt egentliga syfte med motionen, har han icke något vidare intresse för den
här föreningen, därför att den måhända konkurrerar med andra grupper och
förbund, som stå honom närmare, och jag vill bara beklaga herr Gustafson i
Vimmerby, som givit sig in på äventyret att försvara den här saken. Jag
skulle givetvis icke gått in på att värdesätta olika ungdomsrörelsers arbete,
örn icke herr Andersson så utomordentligt inbjudit till det. Här får nu inte
en sådan här rörelse arbeta fritt längre, utan den skall plockas in antingen i
den ena eller den andra politiska organisationen. Eljest får den icke finnas till.

Herr Andersson sade, att en talare i ett föredrag uttalat sig litet fariseiskt
och fällt rätt hårda domar över den ungdom, som icke tillhörde den ifrågavarande
föreningen. Jag tycker ju det var illa, men jag, herr Andersson, kan
omvittna, att den rörelse, som herr Andersson tydligen håller så kär, på en
del platser i landet verkligen förtjänar sådana domar till och nied då det gäller
uppträdandet vid fester. Man skall icke kasta alltför mycket sten, ifall
man sitter i glashus. Är det icke ett elände, herr Andersson, att StockholmsTidningen
får tala örn jordbrukarungdomens förbund? Tänk att den nu blivit
politiskt intresserad i denna sak och vill göra detta förbund till ett politiskt
ungdomsförbund, så att den får säga vackra saker örn förbundet!

Hur kan man komma fram med sådana slutledningar om denna verksamhet?
Örn vi icke äro så partipolitiskt förblindade som herr Andersson, erkänna vi litet
var — liksom herr statsrådet gjorde nyss —■ att den väcker någonting, som
det icke går för de officiella institutionerna att väcka, nämligen kärleken till
jorden och jordbrukarnas yrke. Det är detta som verkligen denna fria verksamhet
lyckats åstadkomma. Jag skulle, herr talman, icke velat gå in på den
här historien, men då herr Andersson som sagt själv har velat ha det så och
genom sin kritik så där ohöljt låtit veta, vart han siktade, har jag icke kunnat
underlåta att säga detta. Jag tror det vore bra, örn vi, vilken politisk meningsriktning
vi än företräda, i någon mån kunde skilja på politik och annan verksamhet.

Herr Gustafson i Vimmerby menade, att man borde lägga denna rörelse under
hushållningssällskapen. Jag vet, att herr Gustafson i likhet med mig icke
är så värst glad åt att det blir alltför många konsulenter. Åtminstone tror jag
han haft den meningen förr. Det räcker, som herr statsrådet sade, i en del län
bra med de nuvarande konsulenterna. Örn vi nu, såsom herr Gustafson ville,
skulle stoppa in J. U. F :s verksamhet i hushållningssällskapen, skulle vi väl
få de där 26 nya konsulenter, som en motionär i annat sammanhang talat örn.
Jag tror, att därigenom den verksamhet, som hittills utövats av J. U. F., skulle
få en helt annan karaktär.

122

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)

Herr talman! Jag har icke kunnat underlåta att säga detta, då jag anser,
att det är ganska oförsynt att vid en kritik av denna rörelse gå till väga, som
herr Andersson i Dunker här gjort.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Hagman: Herr talman! Efter de anföranden, som hållits av herr

statsrådet och av herr Carlström, har jag icke mycket att säga i den föreliggande
frågan. Endast ett par ord.

Det yttrades här, att man måste ordna det så, att den undervisning i jordbruk,
som bedrives av J. U. F., blir tillgänglig för all landsbygdsungdom. Jag
förstod därav, att man menade, att så icke vore förhållandet nu. Jag ber med
anledning därav få påpeka, att vilken intresserad ung man eller kvinna som
helst, vilket läger de än tillhöra, har rätt deltaga i J. U. F :s tävlingar. Det
är icke ens satt som villkor, att de skola tillhöra en J. U. F.-förening. De behöva
endast anmäla sig hos J. U. F.-konsulenten, så tar han hand örn dem och
gör vad han kan. Men det är ju klart, att konsulenternas arbetskraft är begränsad.
Under sista året ha enligt mig lämnade uppgifter ungefär 10,000
ungdomar deltagit i J. U. F:s arbete. För år 1935 räknar man med att anställa
21 stycken manliga konsulenter. Det blir 400 ä 500 lärjungar per konsulent.
Man kan ju inte säga, att det är litet. Det som begränsar möjligheten
för ungdomen att få undervisning är konsulenternas tid och arbetskraft. I den
mån deras tid och arbetskraft räcka till och i den mån tillgängliga medel ställas
till förfogande, kunna alla, varifrån de än komma, få deltaga i J. U. F :s
tävlingar.

Man har här klandrat den kontroll, som utövas över rörelsen. Jag ber med
anledning därav få påpeka att Kungl. Majit utser en ledamot i styrelsen för
J. U. F. Vidare utser Kungl. Majit en revisor. Lantbruksstyrelsen är ålagd
att utöva tillsyn över verksamheten. Dess kontroll utövas, såvitt jag vet,
av chefen för undervisningsbyrån, byråchefen Ågren. Enligt vad han sagt
mig, har han under senare tid tagit kännedom örn och inspekterat J. U. F:s
arbete. Mig veterligt har från det hållet ingen anmärkning gjorts mot verksamheten.
Den skötes också så vitt jag förstår på ett utomordentligt bra sätt.
Hushållningssällskapens ombud utser ävenledes en ledamot i styrelsen. Av
förbundets styrelse upprättad plan för verksamheten granskas och godkännes
av lantbruksstyrelsen. Det skulle vara av ganska stort intresse att få höra,
vilken av de nämnda styrelseledamöterna eller institutionerna -— jag tänker
närmast på lantbruksstyrelsen, som har i uppdrag att kontrollera J. U. F :s
verksamhet — som felat. Jag tror icke man kan säga att tillsyn och kontroll
eftersatts.

Jag har endast velat säga dessa ord. I övrigt skall jag bedja få understryka
vad som här sagts av herr statsrådet och herr Carlström.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Endast ett par små repliker!

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet tycktes i vår reservation
och även i det korta anförande, jag nyss höll, vilja inlägga den meningen,
att vi skulle haft för avsikt att vilja föreslå, att hushållningssällskapen
skulle ta hand örn hela J. U. F.-rörelsen. Detta har ingalunda sagts ifrån
min sida och ej heller varit reservationens mening eller kommit till uttryck
i densamma. Vad jag här sagt och som också uttryckligen säges i reservationen
är, och det gäller för övrigt örn den erinran, som herr Carlström gjorde
på samma punkt, att vi ha antytt, att det kunde och borde övervägas, huruvida
icke hushållningssällskapen skulle kunna ta hand örn den konsulentverk -

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

123

Ang. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
samhet, som nu snart sagt uteslutande med statsmedel bedrives av jordbrukarungdomens
förbund. Detta innebär, därest man vill fatta det rätt, att jag
förutsätter och på fullaste allvar förutsätter, att J. U. F—rörelsen som sådan
skall vara en landsbygdens ungdomssammanslutning, en sammanslutning, som
lever sitt eget fria liv som föreningar i allmänhet av ideell eller praktisk natur,
men också att denna ungdomsrörelse skall ha tillgång till denna konsulentverksomhet,
eventuellt ställd under hushållningssällskapen, vid tävlingar för medlemmarna
i rotfruktsodling, i djupplöjning och alla jordförbättringar överhuvud
taget. Detta och ingenting annat ha vi haft i tankarna och till syfte med vår
reservation.

Och så, herr talman, ett enda ord till jordbruksutskottets aktade ordförande!
Han talade örn, att den utredning, som han yttrade sig örn i detta sammanhang,
var mycket dyr. Jag förmodar, att han i detta fall menade, att vad
man föreslagit skulle, därest det på olika punkter genomfördes, komma att
ställa sig mycket dyrbart. Han fullföljde själv sin tankegång genom att säga,
att det oftast är fallet, när man sätter till en utredning, att det nya man får
kommer att visa sig dyrbart. Ja, gudi klagat går det så i detta fall också,
Örn lantbruksstyrelsens förslag till den lägre lantbruksundervisningens ordnande
på de olika punkterna bleve genomfört, skulle detta medföra en kostnadsökning
på i runt tal 500,000 kronor per år räknat, således en mycket
aktningsvärd kostnadsökning. Men vi få i detta sammanhang komma ihåg
en sak, nämligen att vi här röra oss på ett område, där det gäller att tillgodose
en mycket betydande del av landets ungdoms behov av fortsatt utbildning
i undervisningshänseende. Med tanke på vad man kostat på sig
i fråga örn den högre utbildningen ovanpå folkskolan åt en hel del andra
medborgargruppers ungdom i detta land vågar jag påstå, att även örn man
säger, att det förslag, som utredningen kommit med, ställer sig dyrt, på mig
imponera i varje fall icke dessa siffror i fråga om sin storleksordning. Dessutom
kan jag ju anförtro utskottets ärade ordförande, att i anslutning till
detta betänkande rörande den lägre lantbruksundervisningen jag såsom ensam
reservant på ett flertal punkter reserverat mig till förmån för förslag, som
i kostnadshänseende betyda rätt så väsentliga besparingar i olika avseenden.

Slutligen ett ord till herr Carlström! Herr Carlström säger, att han beklagar
mig, som på detta sätt nödgats gå in för denna sak. Jag är icke i
behov av herr Carlströms vare sig beklaganden eller applåder i fråga örn vad
jag gör och låter i riksdagen.

Herr Nyblom: Herr talman! Även örn kritik på en eller annan punkt kan
riktas emot denna organisation och dess verksamhet, och sådan kritik har ju
här framförts speciellt av herr Andersson i Dunker, så innebär detta med säkerhet
icke, att man skulle vara blind för det goda, som denna organisation
kan utföra och jämväl har utfört. Jag är alldeles säker på, att herr Andersson
i Dunker med sin kritik icke velat frånkänna denna förening ali betydelse i
fråga om dess stora verksamhet. Jag känner behov av att här säga, att
J. U. F. på många håll i vårt land utfört ett storartat arbete och burits av
ungdomlig entusiasm. Den har också många goda krafter i rörelse, som offrat
sig för denna verksamhet. Detta får man icke förglömma, utan man får lov
att erkänna det. Man får också säga, att det är till nytta för vårt jordbruk
och jordbrukarbefolkningen överhuvud taget, att så många goda krafter äro
i verksamhet för att försöka hos det uppväxande släktet väcka entusiasm för
jordbruksarbetet och jordbruksnäringen.

Men även om man erkänner allt det goda arbete, som organisationen har
kunnat utföra, och man till detta fogar en rättvis och billig kritik, är det

124

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
klart, att man måste lägga en rätt stor vikt vid den punkt, som herr Andersson
i Dunker alldeles särskilt tryckte på, nämligen den ekonomiska undervisning,
som denna organisation har att ge sina medlemmar. Det kan icke för
framtiden vara nyttigt — jag ber herr statsrådet Sköld ursäkta mig, örn jag
här har en helt motsatt uppfattning mot herr statsrådet — och det är icke
oviktigt, örn man ger dessa ungdomar en felaktig föreställning örn lantbrukets
bärighet. Det måste redan från början göras klart för dessa unga
medborgare vad de ha att vänta av jordbruket. Örn man bibringar dem felaktiga
kalkyler i detta avseende, blir det för dem en rätt smärtsam kontakt
med verkligheten, när de själva en gång skola rycka in i det dagliga arbetet.
Jag anser därför, att den kritik, man här riktat mot denna rörelse, är av värde,
och att man icke får skjuta undan den. Jag hoppas, att vad som här sagts
också kan höras av de ledande inom J. U. F., så att de ta hänsyn därtill och
jämväl lära sig förstå och uppskatta det arbete till jordbrukets stödjande, som
utföres här i riksdagen, så att man icke försöker att ute i landet i de olika
kretsarna bibringa folk den uppfattningen, att de av riksdagen beslutade stödåtgärderna
icke ha någon som helst betydelse.

Örn man utgår ifrån detta och alltså medger förbundets förtjänster och även
medger det värde förbundet har, men också ställer en viss kritik, vill jag utöver
det sagda bara tillägga, att det icke finns någon här i riksdagen, som, såvitt jag
vet, velat förneka organisationen det ifrågasatta anslaget utan att alla tvärtom
velat vara med örn detsamma.

Herr statsrådet sade, att hushållningssällskapen kanske icke äro bärare
av »ungdomlig entusiasm» på samma sätt som en ungdomsorganisation kan
vara det. Nåväl, detta kan vara rätt och riktigt. Men i Gävleborgs län har
man dock lyckats att ifrån hushållningssällskapets sida bedriva en ungdomsverksamhet,
som varit av minst samma betydelse som den, vilken J. U. F.
bedriver. Jag tror därför, att även örn hushållningssällskapen icke äro bärare
av den ungdomliga entusiasmen på samma sätt som J. U. F., de dock kunna
utföra ett mycket betydelsefullt upplysningsarbete bland jordbrukarungdomen.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Jag vill med anledning av herr
Carlströms anförande säga endast det, att de uppgifter jag lämnade voro hämtade
ur J. U. F :s egen årsberättelse. Örn dessa uppgifter voro drastiska, ja,
kanske rent av chockerande, kan jag inte hjälpa, ty jag har som sagt tagit
dem direkt ur årsberättelsen. Örn detta kan anses oförsynt får stå för herr
Carlströms egen räkning.

Herr Carlström: Herr talman! Jag vill bara säga herr Andersson i Dunker,
att mitt yttrande icke alls hänförde sig till dessa uppgifter utan till det
resonemang, som kom efteråt.

Herr von Seth: Herr talman! Herr Nyblom har försökt att i någon mån
tvätta bort de fläckar, som herr Andersson i Dunker försökt sätta på J. U. F.-rörelsen. Jag tror icke, att det lyckades riktigt. J. U. F.-rörelsen har gått
som en frisk fläkt över den svenska landsbygden, och det bör ligga i vars och
ens intresse att söka se till, att icke denna friskhet undertryckes. Denna
friskhet skulle givetvis ha tagits bort, örn man försökt tränga in rörelsen i
någon slags tvångströja. Det är, som herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
anförde, alldeles riktigt, att just denna frihet till självverksamhet
kommit jordbrukarungdomen att organisera sig i så hög grad. Tusenden
sinom tusenden ha fått sin kärlek till den svenska torvan befäst genom J. U. F.-

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

125

Ang. bidrag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
rörelsen. Därför torde det stå klart för envar, att denna rörelse bör understödjas
så, att den utan tvång kan fortsätta sin välsignelserika verksamhet.

I detta yttrande instämde herrar Skoglund, Thorell, Johansson i Krogstorp,
Petersson i Gärestad, Liedberg, Olsson i Staxäng, Petersson i Lerbäcksbyn,
Gustafson i Kasenberg, Persson i Grytterud, Aronson, Persson i Falla, Lindmark
och Brännström i Skellefteå.

Herr Hagman: Herr talman! Jag skall bara säga ett par ord med anledning
av de siffror, som här nämndes av herr Andersson i Dunker, då han ironiserade
över de utomordentligt goda skörderesultat, som uppnåtts per hektar.
Enligt meddelande från J. U. F:s sekreterare, förhåller det sig i detta fall så,
att de höga siffrorna gälla odlingar av trädgårdsväxter såsom jordgubbar,
gurkor o. d. I 1933 års berättelse, som här åberopats, är skördens bruttovärde
antecknat, icke nettovärdet.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! I J. U. F:s egen årsberättelse
står, beträffande de siffror, som jag här angav, att de gälla åkerbruksväxter
och nettovinsten per hektar.

Härmed var överläggningen slutad. På av herr talmannen först därå given
proposition blev utskottets hemställan i mom. 1 av kammaren bifallen.

^ Vidare framställde herr talmannen beträffande mom. 2 propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering,
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen med godkännande
av reservanternas motivering; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

Punkterna 112—132.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 133.

Lades till handlingarna.

Punkterna 134—137.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 138 och 139.

Lades till handlingarna.

Punkterna 140—151.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 152.

Lades till handlingarna.

Punkten 153.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 154 och 155.

Lades till handlingarna.

126

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Ang. rikets
allmänna
kartverk.

Punkterna 156—167.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 168 och 169.

Lades till handlingarna.

Punkterna 170—174.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härefter föredrogs punkten 175, angående rikets allmänna kartverk: avlöningar;
och yttrade därvid:

Herr Arnemark: Herr talman! Under den nu föredragna punkten redo visas

en motion, som väckts av herr Lundqvist och mig. Vi ha uti denna vår
motion påyrkat, dels att de Henne statstopograferna skulle såsom hittills uppföras
under rubriken »Tjänstemän å övergångsstat» med lön enligt lönegraden
B 21, och dels att de skulle få komma i åtnjutande av löneklass 24, d. v. s. högsta
löneklassen i B 21. Med anledning härav föreslå vi också en höjning av anslaget
med 1,300 kronor. Motionens yrkande sammanfaller med vad kartverkschefen
hemställt örn uti skrivelse till Kungl. Maj :t den 7 december 1934.

Utskottet har, såsom vi finna, avstyrkt motionen, medan uti en vid utlåtandet
fogad reservation hemställts örn bifall till densamma.

Ur riksdagens synpunkt är givetvis denna fråga en mycket liten fråga, men
vi motionärer ha icke kunnat undgå att finna, att de tjänstemän det här gäller
blivit mindre väl behandlade av statsmakterna, och att frågan är av ganska
betydande principiell innebörd. Jag skall därför, herr talman, be att i största
korthet få redogöra för, varför vi kommit till denna uppfattning.

Under åren 1906—1912 voro topografer och kartografer vid rikets kartverk
helt likställda beträffande anställningsform och avlöning m. m. Kartverket
var då på extra stat. Bägge kategorierna hade då förordnande på sina tjänster,
1912, då kartverket överfördes på ordinarie stat, fördes av organisatoriska
skäl statstopograferna på övergångsstat, och de ha alltsedan den tiden och
till den dag som i dag är kvarstått å samma stat. Det bestämdes emellertid
1912, att de skulle, såsom tidigare varit fallet, vara jämställda med kartograferna.
Fullmakt utfärdades från och med januari 1913 på deras tjänst såsom
topograf vid rikets kartverk med rätt till de förmåner, som innehöllos i ett
kungl, brev av den 29 oktober 1912. I detta kungl, brev jämte en kungl, kungörelse
av samma datum stipulerades uttryckligen — jag skall här be att få
citera kungörelsens ordalag — »att för åtnjutande av de i övergångsstaten upptagna
avlöningar skola för civil topograf i tillämpliga delar gälla samma villkor
som ovan äro stadgade för kartografer».

Denna jämställdhetsprincip bröts emellertid vid löneregleringen 1923, då
riksdagen -—- i strid mot vad kartverkschefen och kartverkskommissionen föreslagit
— bestämde, att statstopograferna icke skulle erhålla högsta löneklassen
i den lönegrad, som de fortfarande skulle lia gemensam med kartograferna.
I lönehänseende jämställdes de sålunda 1923 med befattningshavare å extra
stat, oaktat att de fortfarande skulle kvarstå å övergångsstat. De tillfogades
härigenom en arvodesminskning i förhållande till kartograferna på 243 kronor
om året, utan att dock någon förändring i deras tjänstgöring motiverade denna
minskning.

Uti årets statsverksproposition föreslås, att topograferna skola uppföras på
extra stat, vilket för dem skulle betyda en ytterligare årlig löneminskning på
192 kronor eller ett belopp motsvarande pensionsavdraget för 23 :e löneklassen.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

127

Äng. rikets allmänna kartverk. (Forts.)
Till saken hör vidare, att topograferna i pensionshänseende på grund av placeringen
i lägre löneklass än kartograferna bli sämre lottade än dessa.

Skälet för att topograferna i år av Kungl. Majit föreslås att överföras till
extra stat är, så vitt jag kunnat förstå det, att det därigenom skulle ställa sig
formellt lättare att tillämpa det nya tjänstepensionsreglementet på dem.

Nu ifrågasätter jag emellertid, örn det inte med hänsyn till sakens förhistoria
i så fall rentav varit riktigare att föra över dem på ordinarie lönestat.

Herr talman! Hela detta arrangemang, att helt plötsligt förändra tjänstemän,
som i över 20 år varit placerade å övergångsstat till extra tjänstemän,
förefaller åtminstone mig minst sagt egendomligt. Det är ganska begripligt,
örn de befattningshavare, som drabbas av denna transaktion, själva kommit att
betrakta sig som reellt sett ordinarie tjänstemän.

Formellt sett är det naturligtvis alldeles riktigt, att topograferna aldrig
varit ordinarie, alldenstund hela kartverket var på extra stat intill 1913,
d. v. s. till den tidpunkt, då topograferna sattes på övergångsstat. Men nog
tycker jag åtminstone, att det kan allvarligt ifrågasättas, örn det icke skulle
vara riktigast att reellt sett betrakta dem som ordinarie tjänstemän och åtminstone
låta dem kvarstå på övergångsstat, örn man nu icke vill återplacera
dem på ordinarie stat.

_ Detta icke minst med hänsyn till tidigare utfästelser från statsmakternas
sida. Med hänsyn härtill är det även ur rena rättfärdighetssynpunkter och
skälighetshänsyn motiverat, att deras jämställdhet med statskartografcrna
återställes. Detta kan ske genom ett bifall till den vid punkten fogade reservationen
av herr Hedlund i Häste. Ett bifall till utskottets förslag medför,
som jag tidigare anfört, att topograferna i lönehänseende skulle komma i ännu
sämre läge gentemot kartograferna än för närvarande.

Såsom reservanten påpekat, medför ett bifall till reservationen inga som
helst prejudicerande konsekvenser, alldenstund dessa 3 statstopografer, det
här är fråga örn, äro de enda icke ordinarie tjänstemän, som äro uppförda
å övergångsstat. Situationen är ju för dem ganska unik. Man brukar ju
annars, mig veterligt åtminstone, icke sätta extra tjänstemän på övergångsstat,
och den omständigheten, att statsmakterna 1912 satte dem just på övergångsstat,
vittnar enligt min mening om att man då i själva verket reellt
sett egentligen betraktade dem som närmast jämförliga med ordinarie befattningshavare.

Det skulle, herr talman, för mig ställa sig naturligast att yrka bifall till
den reservation, som herr Hedlund i Häste fogat till utskottets utlåtande. Men
med hänsyn till att första kammaren beslutat återremittera denna fråga örn
statstopograferna till jordbruksutskottet, ber jag, herr talman, att få yrka återremiss
på punkten i vad den avser statstopograferna. Jag tror mig veta,
att återremissen i första kammaren skedde utan omröstning, men efter en
belysning av fragan i debatten, som i allt väsentligt sammanfaller med den
uppfattning, som jag nu sökt ge uttryck åt. Alternativt ber jag, därest kammaren
motsätter sig återremissyrkandet, att få yrka bifall till reservationen.

Herr^ Johansson i Uppmälby: Herr talman! Då första kammaren har beslutat
återremiss och här har framställts ett återremissyrkande, är det naturligt,
att jag icke motsätter mig detta. Men jag vill säga den föregående ärade
talaren, att örn han hållit detta anförande för att informera utskottet, har det
varit överflödigt, emedan vi ha alla dessa papper och handlingar i utskottet.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

»Tåg har begärt ordet för att det ieke skall framstå, som örn det föredrag, herr

128

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars e. m.

Äng. rikets allmänna kartverk. (Forts.)

Arnemark här höll, skulle vara det sista ordet i denna fråga. Då det emellertid
icke finns någon anledning att vid denna sena timme diskutera saken,
vill jag bara lämna den upplysningen, att, såvitt jag fattade saken rätt i första
kammaren, det icke var de omständigheter, herr Arnemark här åberopade,
som fällde utslaget. Det var i stället den upplysningen, att ifrågavarande tre
statstopografer år 1912 skulle ha erhållit konstitutorial på sina tjänster, en
upplysning som icke förut framkommit i målet. Då man ju icke på rak arm
kunde avgöra, vilken inverkan på frågan den omständigheten skulle medföra,
var det närmast den saken, som blev anledningen till att första kammaren
ansåg, att utskottet ånyo borde pröva saken.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen därå given proposition beslöt
kammaren återförvisa förevarande punkt till utskottet för ny behandling.

Punkterna 176—187.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 188.

Lades till handlingarna.

Punkterna 189—194.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 195—197.

Lades till handlingarna.

Punkten 198.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Slutligen föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
allmänna arvsfonden tillfallna tomterna nr 2 och 3 i kvarteret Linden i
Motala;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
vissa kronoegendomar; samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution i vissa
fall av skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:

nr 34, med överlämnande till riksdagen av förteckning över av vattenfallsstyrelsen
under år 1934 försålda eller bortbytta tomter;

nr 35, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning rörande fiskets skyddande
mot förorening av vattnet i vattendragen;

nr 36, i anledning av väckta motioner angående ändring i villkoren för erhållande
av statsbidrag till understöd åt fiskare;

Onsdagen den 6 mars e. m.

Nr 17.

129

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Nedre Åråns regleringsföretag i Jönköpings län;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlagskapital åt
Svenska spannmålsföreningen u. p. a.; och
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
nionde huvudtitelns anslag till utredning angående jordbrukets skuldsättning.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Jansson	under	3 dagar fr.	o. m.	den	7	mars,
» Nilsson i Göteborg	2	6	2	>	>	7	>
» Norén	>	5	>	>	>	9	>
» Wallerius	>	5	2	>	2	8	>
> Nyblom	2	2	2	»	>	7
» Högström	2	4	>	>	>	7	>
> Ström	>	2	>	>	$	7	>
» Leffler	>	4	2	2	2	8	2
» Hagman	2	6	2	2	>	7	2
» Anderson i Råstock	>	2	2	>	2	9	>
> Wallén	>	2	2	>	2	7	2
» Hallén	2	4	»	2	>	9	2
> Borg	2	3	2	>	>	7	2
> Ryberg	2	4	>	»	2	9	2
» Karlsson i Grängesberg	2	5	>	>	2	9	2
> Weijne	2	2	>	>	2	10	2
> Johanson i Hallagården	2	5	2	2	2	8	» och
» Björck i Kristianstad Kammarens ledamöter åtskildes	2 härefter	2 kl.	> » 1.16 på natten	2	11	2

In fidem
Per Cronvall.

Andra kammarens protokoll 19S6. Nr 17. 9