RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1934:42)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1934. Andra kammaren. Nr 42.

Lördagen den 2 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:

. Att riksdagsman Ejnar Jonsson, Mörbylånga, på grund av nervinflammation
i vänster ben är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet från och med
den 31 maj 1934 under minst 2 veckor framåt intygas.

Mörbylånga den 31 maj 1934.

Gustaf Nilson,
provinsialläkare.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 279, med förslag till förordning med särskilda
bestämmelser örn beskattning av realisationsvinst i samband med rekonstruktion
av den s. k. Kreugerkoncernen, m. m.

§ 3.

0 Vidare föredrogs och remitterades till bankoutskottet herr Lindmans m. fl.
på bordet liggande motion nr 651.

§4.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden
nr 59—61.

• § 5.

Vid härpå skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande, nr 54,
i anledning av väckt motion örn skattefrihet för arbetslös tilldelat kontant
understöd blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Till avgörande företogs bevillningsutskottets betänkande, nr 55, i anledning
av väckt motion örn viss skärpning av den utländska artister åvilande skattskyldigheten.

1 en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 53, hade herr Mårtensson m. fl. föreslagit, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter, att den i 4 § 2 mom. för utländsk
artist stadgade bevillningsavgiften fastställdes att utgå med 20 procent av

Andra kammarens protokoll 1984. Nr 4%. 1

Ang. skärpning
av utländska
artisters
skattskyldighet.

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. skärpning av utländska artisters skattskyldighet. (Forts.)
den inkomst, som på grund av hans medverkan tillflöte honom, dock att minsta
avgiften skulle utgöra 2 kronor per dag.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade emellertid avgivits av herr Martensson, som hemställt, att
riksdagen ville, med anledning av ifrågavarande motion, besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla om verkställande av utredning och framläggande
av förslag örn sådan ändring av förordningen den 23 oktober 1908 angående
bevillningsavgifter för särskilda förmaner och rättigheter, att utländska artister
på ett effektivare sätt bleve beskattade för den inkomst, som förvärvades här
i riket.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag betraktar inte det här föreliggande
spörsmålet som någon större skattefråga, men jag har reserverat mig, därför
att jag anser, att de grunder, enligt vilka artistskatten för närvarande utgår,
innebära vissa orättvisor för de svenska yrkesutövarna, och särskilt då de
svenska musikerna.

Utskottet har i sitt utlåtande påpekat ett fall, där en ogift yrkesutövare,
bosatt här i Stockholm, redan vid en inkomst av 3,000 kronor får erlägga en
högre skatt, än vad artistskatten uppgår till för en utländsk musiker i samma
inkomstgrupp. Jag skall tillåta mig att utöka detta exempel med ytterligare
några ifrån andra kommuner än Stockholm, ty det finns jn musiker
även i andra städer än Stockholm. Het patalades i en debatt här i kammaren
för någon månad sedan, att det i en medelstor stad t. o. m. fanns en
tjänsteman, som hade tagit till sm uppgift att förmedla platser ^för utländska
musiker. Örn vi ta ett exempel från en medelstor stad och utgå från att utdebiteringsprocenten
är lika med 11 och inkomsten 4,000 kronor, får en ogift
svensk musiker betala en skatt av 530 kronor. I detta belopp är da.inräknat
såväl stats-, landstings- som kommunalskatten. En utländsk musiker med
samma inkomst behöver däremot endast erlägga en artistskatt av 400 kronor.
Taga vi nästa inkomstgrupp, till exempel 3,000 kronor, visar det sig,
att den svenske artisten får erlägga en sammanlagd skatt på 356 kronor, medan
den utländske musikern slipper undan med endast 300 kronor. Örn vi
gå så långt ned som till en årsinkomst av 2,500 kronor, får den svenske musikern
i denna inkomstgrupp erlägga en skatt på sammanlagt 267 kronor, medan
den utländske musikern endast behöver betala en artistskatt på 250 kronor.
Härtill kommer någonting, som man i detta sammanhang inte bör bortse
ifrån, nämligen att en utländsk musiker ofta. kan skaffa sig ganska, stora
extra inkomster genom privatlektioner och dylikt, och för dessa extra, inkomster
beskattas han i regel inte alls, därför att det är en okontrollerad inkomst,
som den musikern har, medan motsvarande svenska yrkesutövare ju mäste
skatta för hela den inkomst, som han kan förvärva under året.

När denna fråga tidigare har varit föremål för. behandling såväl inom bevillningsutskottet
som inom riksdagen, har det gjorts vissa uttalanden, som
tyda på, att den nuvarande artistskatten kanske ändå inte är så rättvist avvägd
i förhållande till de skatter, som påläggas motsvarande svenska medborgare.
Redan 1925 anförde utskottet i sitt utlåtande: »Från den.salunda
angivna synpunkten och med hänsyn till den ökning, den allmänna, inkomstbeskattningen
undergått sedan år 1908, då skatteprocenten för artistskatten
fastställdes, förefölle det icke osannolikt, att någon höjning av nämnda skatte -

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Äng. skärpning av utländska artisters skattskyldighet. (Forts.)
procent kunde numera vara påkallad.» Utskottet förutsatte dock, att Kungl.
Maj .t skulle taga initiativet till en ändring i gällande förordning. När frågan
behandlades 1931, anförde utskottet i huvudsak samma synpunkter, och
i det här föreliggande utlåtandet hänvisar utskottet till, vad som tidigare år
skrivits. Utskottet anser salunda, att det här föreligger en orättvisa i beskattnmgshänseende,
men att det är Kungl. Maj :t som bör taga initiativet till
en ändring.

När det emellertid nu har visat sig, att Kungl. Majit, trots den betydande
ökningen av skattebördan, som har förekommit sedan år 1925 för de svenska
skattebetalarna, ändå inte har tagit något initiativ för att åstadkomma en
ändring i nu gällande grunder för artistskatten, anser jag, att riksdagen bör
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning och förslag till en ändring av
artistskatten. Detta är anledningen till att jag har reserverat mig mot det
föreliggande utskottsutlåtandet, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde herrar Lovén och Malmqvist.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! I stort sett är det ju ingenting att

invända mot de synpunkter, som reservanten har lagt på den föreliggande
Hagan.

Ur beskattningssynpunkt är det ju ett bagatellartat ärende, även örn jag
kan erkänna, att det utan tvivel i en del fall är på det sättet, att beskattningen
verkar hårdare för de svenska yrkesutövarna och lindrigare för motsvarande
utländska yrkesutövare, som ha att erlägga artistskatt. Man skulle
också kunna säga, att man utan att därmed åstadkomma någon orättvisa
skulle kunna tänka sig en justering av skatteskalan upp till exempelvis 15
procent i stället för av motionären föreslagna 20 procent.

Som bevillningsutskottet har anfört vid alla tidigare tillfällen, då detta
ärende bär förelegat, och som också anföres i dag finns det emellertid vissa
andra skäl, som spela en avgörande roll vid ett bedömande av den föreliggande
frågan. Detta ärende måste nämligen ses i samband med den beskattning,
som i andra länder äger rum av motsvarande svenska yrkesutövare. Detta
görrätt hela saken är en liten smula ömtålig. Det går inte an, att på detta
område ga fram pa det sättet, att vi genom åtgärder, som ur finansiell synpunkt
spela föga eller ingen roll, för svenska medborgare i andra länder åstadkomma
förhållanden, som ingen önskar fa till stand. Det är just på grund av
de internationella förhallanden, som spela in i detta spörsmål, som bevillningsutskottet
har ansett, att örn det skall tagas ett initiativ till en förändring i nu
gällande normer för artistskatten, så bör detta initiativ komma från Kungl.
Majit, sedan Kungl. Majit skaffat sig närmare överblick över de internationella
förhållandena.

Jag har ingenting emot att Kungl. Majit, såsom bevillningsutskottet har
papekat, söker att taga upp denna fråga till behandling, men jag liksom utskottet
hävdar, att skall ett initiativ tagas på detta område, bör det vara Kungl.
Majit och inte riksdagen, som gör det.

Med anförande av dessa synpunkter, herr talman, hemställer jag om bifall
till vad utskottet föreslagit.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Ang. jordbrukets
kredit
kassor m.

§ 7.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående rätt för Konungen att .i vissa fall
inställa tillämpningen av 10 § andra stycket lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897 och av §§ 9 och 17 lagen örn rikets mynt den 30 maj 1873; och
biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 8.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget bankoutskottets utlåtande,
‘nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i ior"
ordningen örn jordbrukets kreditkassor, m. m.

I en till riksdagen den 1 februari 1934 avlåten proposition nr 93 som
hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning hade Kungl. Majte,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att.

1) antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning angående andrad
lydelse av § 31 förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets
kreditkassor *

2) besluta den ändring i gällande bestämmelser angående överlämnandet
till Sveriges riksbank av svenska statens obligationer såsom pant för envar
centralkassas för jordbrukskredit förbindelser, att nuvarande maximibeloppet
för obligationerna höjdes från 500,000 till 750,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande
proposition.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Stendahl, Lidren Era/ws,
Leffler och Svedman, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Kungl.
Maj :ts förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Leffler: Herr talman! Det nu föredragna utlåtandet, avser ju, såsom

kammarens ledamöter behagade finna, att bereda jordbrukets kreditkassor ut Vi

AvVen1 utredm^^m har förebragts inom utskottet, finner man, att
Kunni Maid så sent som i december 1933 har tillsatt en kommitté med upp
''att utreda alla deTrågor, som beröra jordbrukets kreditkassor. Av den
förebragta utredningen framgår vidare, att praktiskt taget samtliga av
hörda myndigheterna ställa sig tveksamma till den föreslagna utvidjpmgen a
inlåninnsrätten och man har i varje fall ansett, att man forst bor avvakta
resultatet av den pågående utredningen, innan man vidtar några förändringar
S dettaomiMe, och detta i all synnerhet som något behov av okad ratt fall

irÄÄÄi.» »».a «

med reservationen skall man finna det något egendomliga förhållandet, att
utskottets utlåtande ställer sig betydligt mera oförmånlig tel den «kade im

örn även den^ommit till ett avslagsyrkande och lätte saken bero i avva

på resultatet av den utredning, som jag nyss nämnde.

T)pt bar visat sie att av centralkassorna ar det endast en encia, sorn
nått upp till den nu’gällande gränsen för sin inlånmgsrätt. For denna assa

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Äng. jordbrukets kreditkassor m. m. (Forts.)
finns det ju emellertid andra möjligheter att tills vidare täcka behovet av
ökad kredit. Man kan till exempel åstadkomma ökad inlåning från allmänheten,
och man kan skaffa medel genom rediskontering i riksbanken. Vidare
kan man även företaga upplåning hos jordbrukskreditkassan. När man har så
mångå möjligheter att skaffa sig ökad kredit, behöver det därför i stort sett
inte medföra några som helst svårigheter, örn kammaren nu i likhet med vad
reservanterna föreslagit ställer sig avvaktande och ser, till vilket resultat
den nu pågående utredningen kan komma.

Det är dessa skäl, som förefalla mig ganska naturliga, som lia föranlett oss
reservanter att yrka avslag på Kungl. Maj:ts proposition. Jag ber alltså, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Paulsen: Herr talman! Reservanterna säga, att det inte följer

nå,gra olägenheter nied att centralkassorna inte få ökad inlåningsrätt. För
min del tycker jag dock, att det ligger i öppen dag, att örn bara en enda kassa
har nått maximum för sin inlåningsrätt och inte kan skaffa sig ökade kreditmöjligheter,
så måste hela verksamheten stoppa upp. Det skulle nog därför
medföra ganska stora olägenheter, örn man skulle ordna det så, att man först
skall avvakta en utredning, som man ju inte vet, när den kan bli färdig.
Det är verkligen inte någonting att rekommendera.

Utskottets vice ordförande sade, att utskottets betänkande är mera oförmånligt
än reservanternas. Ja, det kan ju vem som helst här i kammaren läsa sig
till, vilket som är mest oförmånligt. Utskottet yrkar ju på, att centralkassorna
i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag skola få utvidgad inlåningsrätt, under det
att reservanterna yrka avslag på detta förslag.

Vidare sade utskottets vice ordförande, att det finns många andra möjligheter
öppna för centralkassorna att skaffa sig de medel, som de behöva. Han
pekade till exempel på att de kunde öka inlåningen från allmänheten o. s. v.
Ja, men det är ju just detta som de inte få göra, när de ha nått maximum för
sin inlåningsrätt.

Örn bara en enda kassa har nått maximum för sin inlåningsrätt, betyder det,
att det hela stoppar upp för den kassan, och detta har givetvis sina återverkningar
på hela rörelsen. Den vägen är sannerligen inte att rekommendera.

Jag tycker, och det har också utskottet i dess helhet ansett, att när det endast
gäller att i Kungl. Maj :ts hand lägga en möjlighet att till en viss grad öka inlaningsrätten
för dessa kassor, så är väl ändå inte detta någon orimlig begäran.
Det förtroendet kan man väl ändå ha för Kungl. Majit, vilken Kungl. Majit
som än sitter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hilding: Herr talman! Jag kan inskränka mig till att instämma

med herr Paulsen. Även jag vill vitsorda, att såväl departementschefen som
utskottet här ha iakttagit en ganska stor försiktighet. Utskottet säger således
i sitt betänkande: »Utskottet förutsätter emellertid, att angivna fullmakt

av Kungl. Maj :t utnyttjas med största varsamhet och endast i den utsträckning,
som befinnes erforderlig med hänsyn till centralkassas behov av inlåningsmedel
för sin fortsatta rörelse.»

Under sådana förhållanden anser jag, att andra kammaren i likhet med
första kammaren lugnt kan godkänna, vad utskottet föreslagit.

Herr Persson i Trången instämde häruti.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

§ 9.

Härpå föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 58, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående överlämnande till Svenska jordbrukskreditkassan
av svenska statens obligationer till visst belopp jämte en i ämnet väckt motion;
och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 10.

Ang. fribil- Vid nu skedd föredragning av bankoutskottets utlåtande, nr 59, i anledning
jetier å statens av väckta motioner örn beredande av stående fribiljetter a statens järnvägar

riksdagens ledamöter lämnades ordet på begäran till

ledamöter. Herr jj8vgren> som anförde: Herr talman! Jag är något överraskad över
innehållet i bankoutskottets utlåtande.

Utskottet säger sig »dela motionärens uppfattning, att rätt till fria resor
å stats järnvägar na för riksdagens ledamöter skulle vara ägnad att öka deras
kännedom örn förhållandena i landets olika delar.» Örn man har den uppfattningen
och anser, att det är önskvärt att riksdagens ledamöter känna till olika
delar av landet, förefaller det mig, som örn det vore en ganska rimlig åtgärd
att införa ett system med stående fribiljetter på statens järnvägar för riksdagens
ledamöter. Åtgärden i fråga komme ju faktiskt inte att föra med sig
några kostnader att tala örn. Statens järnvägar expedierar sina tåg alla dagar
i vanlig ordning, och örn det skulle följa med en eller annan riksdagsman, sa
skulle detta sannolikt inte medföra några kännbara utgifter för statens järnvägar.
För den enskilde riksdagsmannen däremot kan det vara av utomordentligt
stort värde att bli i tillfälle att sätta sig in i förhållandena på den
eller den orten. Vidare tror jag, att örn vi hade ett sådant system med stående
fribiljetter, skulle riksdagsmännen i viss utsträckning använda sin lediga tid,
till exempel sin semester, för att att skaffa sig ökade kunskaper om^olika trakter
i vårt land och deras förhållanden. Jag kan således inte förstå det negativa
resultat, till vilket utskottet har kommit.

Med anledning av bankoutskottets hänvisning till att det här rör sig örn en
grundlagsfråga, måste jag säga, att jag tycker, att man borde ha kunnat
komma underfund med den saken vid en sa pass tidig tidpunkt av riksdagen,
att man hade kunnat återremittera motionen till kammaren, så att denna i sin
ordning hade kunnat flytta över motionen till konstitutionsutskottet. Jag menar
därför, att utskottet har saknat den goda viljan att göra något, även örn
man bestått sitt avslagsyrkande med en någorlunda ^sympatisk motivering.

Örn herrarna se på bilagan pa sid. 3 i utskottets utlåtande, finna ni, att parlamentsledamöterna
i det stora flertalet andra länder ha rätt till fria resor under
den tid, som riksdagen pågår och under tiden mellan riksdagarna, samt att de
dessutom i regel äro mycket bättre betalda än de svenska parlamentsledamö Jag

anser, att det inte kan vara något intresse att snåla på den här punkten,
därför att detta motverkar faktiskt representanternas möjligheter att
sätta sig in i de olika frågor, som de ha att handlägga.

Jag skall, herr talman, inte hålla något långt begravmngstal över min
motion, ty jag förstår, att det är hopplöst att komma till något resultat i ar.
Med den kända envishet, som jag är behäftad med, lovar jag dock att komma
tillbaka nästa år och hoppas då att få motionen remitterad till rätt utskott
redan från början, så att den kan få en ordentlig behandling. Frågan har varit
under behandling, örn jag minns rätt, sedan år 1874, och då tycker jag, att

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Ang. fribiljetter å statens järnvägar för riksdagens ledamöter. (Forts.)
det hade varit rimligt, om man fått den löst år 1934. Örn det emellertid inte
går i år, så tycker jag, att det bör gå 1935, när riksdagen firar sitt jubileum.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Härefter föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 43. i anledning av
väckta motioner angående ändringar i förordningen den 26 juni 1931 (nr 280)
örn erkända sjukkassor m. m.; och biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 12.

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 126, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan örn riksdagens yttrande i fråga örn
ytterligare understöd fran statens sida för fullbordande av järnvägsanläggningen
Ulricehamn—Jönköping jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 20 april 1934 avlåten proposition, nr 263, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma dag anhållit örn riksdagens yttrande
rörande en av Borås—Jönköpings järnvägsaktiebolag gjord framställning
örn ytterligare understöd fran statens sida för fullbordande av järnvägsanläggningen
Ulricehamn—Jönköping.

I anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition hade i två likalydande
motioner väckta den ena, nr 363, inom första kammaren av herr P.
Bernhard Nilsson m. fl. och den andra, nr 640, inom andra kammaren av herr
Petersson i Lerbäcksbyn m. fl. föreslagits, att riksdagen med anledning av
Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition ville uttala sig för att järnvägsanläggmmgen
Ulricehamn—Jönköping, skulle färdigställas samt besluta, att
härför erforderliga medel skulle anvisas på sätt i propositionen angivits.

Utskottet, som i sin motivering, bland annat, uttalade, att utskottet vid den
prövning, utskottet ägnat ärendet, hade kommit till den uppfattningen, att staten
nu nödgades medverka till ifrågavarande banbygges slutförande och att
hinder salunda icke borde möta för att statens arbetslöshetskommission fortsatte
ur dess synpunkt lämpliga arbeten å anläggningen, hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition och de i
ämnet väckta motionerna, i skrivelse till Kungl. Majit anmäla vad i utlåtandet
blivit i ämnet anfört beträffande den riksdagen underställda frågan örn fullbordande
av järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Borell, Oscar Olsson, Bagge,
Strindlund och Persson i Falla, vilka — under uttalande, bland annat, såsom
sin uppfattning, att ytterligare bidrag av statsmedel icke borde beviljas till
banbygget samt att arbetslöshetskommissionens arbeten å banan borde avbrytas
så snart som med hänsyn till förhållandena lämpligen kunde ske — förklarat
sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förevarande proposition och med avslag å de i ämnet väckta
motionerna, i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla vad i reservationen blivit i
ämnet anfört beträffande den riksdagen underställda frågan örn fullbordande
av järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping.

Äng. järnvägsanläggningen
Ulricehamn—

Jönköping.

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Ström: Herr talman! Man behöver ju endast taga del av majoritetens
i statsutskottet motivering för att förstå, att det här gäller att kasta
goda pengar efter de dåliga. ...

På sid. 8 i utskottets utlåtande heter det: »Därest nu till bedömande iorelåge
frågan örn banföretagets igångsättning, skulle någon statens ekonomiska
medverkan härtill näppeligen kunna komma i fråga.» Detta betyder .väl, att
om utskottet nu hade fria händer att bedöma den föreliggande fragan ur
ekonomiska synpunkter, konstaterar denna majoritet själv, att det inte vöre
möjligt att utverka något understöd från statens sida till den järnvägsanläggning,
som det här är fråga om, och detta är någonting ganska naturligt, örn
man tar hänsyn till de möjligheter, som denna järnväg bär.

Detta järnvägsbygge är ett av de mest typiska exempel, som man kan tänka
sig på det sociala kvacksalveri, som man bedriver för att bekämpa arbetslösheten.
Man drar sig i det fallet inte ens för att igångsätta arbeten, som inte
lia någon som helst större, åtminstone ekonomisk, uppgift att^ fylla, medan
däremot andra viktiga arbeten och viktiga behov i samhället fa sta tillbaka.
Jag är alldeles övertygad om att örn man gick ut i våra bygder och undersökte
de behov, som förefinnas, skulle sannerligen behovet av en järnväg mellan
Ulricehamn—Jönköping komma ganska långt ned på skalan. Det iinns
massor av behov, som det är mera angeläget att fylla. Det finns till exempel
behov av bostäder, kläder, föda och allt sadant, åtminstone bland de arbetslösa
och fattigaste. Vore det inte skäl i att använda samhällets resurser för
att söka tillfredsställa dessa behov framför till exempel behovet av en sadan
järnväg som det här är fråga örn.

För någon tid sedan behandlades här i riksdagen fragan örn anslag tili byggnadsverksamheten.
Regeringen hade framlagt ett förslag örn ett. anslag pa
10 miljoner kronor, vilket statsutskottet sedan hade prutat ned till 8 miljoner.
Då hade man inte råd att gå med pa att ansia 10 miljoner kronor för att
förbättra den synnerligen laga bostadsstandard, som förefinnes pa manga ställen
i landet, men i dag har man rad att uttala sig för att man.. skall fortsätta
ett arbete, som det ur alla synpunkter inte kan anses vara någon anledning

att fortsätta. o ...

Ser man på de ekonomiska synpunkterna, måste man konstatera, att Järnvägen
i fråga går genom trakter, som inte äro så synnerligen rikt befolkade.
För ett år sedan hade jag tillfälle att göra en resa genom dessa trakter för
att undersöka nödhjälpsarbetarnas förhållanden där. nere, och jag kunde da
konstatera, att det var en mycket gles bebyggelse på de flesta av de platser,
som järnvägen passerade. Det är således inte möjligt, även örn man färdigställer
järnvägen, att få den att bära driftkostnaderna. Aven dessa, mäste
samhället i fortsättningen betala, och det är så mycket mindre anledning att
färdigställa järnvägen nu, som man vid sidan av densamma har gjort i ordning
en präktig landsväg, där bil- och busstrafiken ombesörjer den lilla transport,
som eventuellt finns. Således kan det inte, örn man nu fullföljer järnvägsbygget,
det vill säga rälslägger järnvägen i fråga, bli annat än ytterligare utgmer
för det allmänna, ty detta företag kan troligtvis icke bära dessa .utgifter. Det
är alltså inte nog med den summa, som eventuellt erfordras, för järnvägens färdigställande,
utan man måste också räkna med de ekonomiska konsekvenserna
av ett sådant färdigställande. Ty det är väl inte meningen att endast färdigställa
järnvägen och sedan icke trafikera densamma. Och skulle man trafikera
den, kommer det att fordras mycket betydande bidrag ifrån det allmänna
för uppehållandet av denna drift. Sedan någon tid har gått, måste man säker -

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Ang. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
ligen konstatera, att det inte kan få fortsätta på detta sätt, uppoffringarna
skulle bli för stora.

Även ur arbetssynpunkt måste man säga sig, att man väl ändå inte vinner
så synnerligen mycket med detta. Banbygget i fråga har ju varit ett utav de
nödhjälpsarbeten, som väckt mycket stor uppmärksamhet i hela landet. Arbetsförhållandena
ha varit mycket dåliga, och man har haft det besvärligt
vid vissa tidpunkter. Företaget har helt enkelt varit ett mycket typiskt skolexempel
på, huru arbetslöshetskommissionen fördyrar alla arbeten, som den
får hand örn. De beräkningar, som man från början uppgjorde, ha inte alls
hållit streck, utan man har så småningom måst göra nya beräkningar, som i
sin tur sedermera måst höjas undan för undan. Men ändå ha arbetsförhållandena
på platsen varit mycket bedrövliga.

Vid en undersökning, som vi företogo för ett år sedan, visade det sig, att
det fanns arbetslag, som hade tjänat 22 öre i timmen. Den vecka vi voro ute
och gjorde undersökningar, hade man företagit en preliminär uppmätning av
ackordsarbetena och schaktmästaren meddelade, att enligt denna skulle förtjänsten
uppgå till 11 öre i timmen. Man sysselsatte nämligen här folk, som
inte voro vana vid att utföra sådana arbeten. Mest var det textilarbetare o. d.,
som man hade placerat därute, och resultatet härav måste ju bli, att det uppstod
en fördyring av alla arbeten. Även ur den synpunkten måste man således
utdöma detta arbetsprojekt.

Örn man sammanfattar allt detta, måste man konstatera, att ur ekonomiska
synpunkter måste företaget utdömas, ur arbetssynpunkt likaså. Det finns
betydligt viktigare angelägenheter för staten att satsa pengar på än ett sådant
företag. Det råder till exempel en upprörande bostadsbrist både i landsorten
och städerna, i synnerhet är det dåligt ställt med bostädernas kvalitet. Vore
det inte angelägnare för det allmänna att biträda med lösningen av en sådan
fråga, än att kasta bort ytterligare miljoner på ett företag, beträffande vilket
till och med utskottsmajoriteten i sin motivering måste konstatera, att det
är att kasta goda pengar efter de dåliga. Något sådant har aldrig betraktats
som god ekonomi. Och ur den synpunkten liksom ur åtskilliga andra, ber jag
för min del att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till den
därvid fogade reservationen.

Herr Strindlund: Herr talman! Frågan om ytterligare understöd från statens
sida för fullbordandet av järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping,
är ett ganska diskutabelt projekt -— härom kunna vi väl alla vara ense. De
motiv, som kunna tala för ytterligare anslag härvidlag, äro ju ■—• för att
kortast klargöra läget —• dels vissa billighetsskäl och dels även vissa anständighetsskäl.
Emot saken tala de rent ekonomiska synpunkterna. Så ligger
väl egentligen den sak till, som vi ha att diskutera. Men att nu dra upp en
större debatt om denna fråga, som för alla torde vara känd och i vilken det
går ganska lätt att skaffa sig en ståndpunkt, anser jag, med hänsyn till dagens
späckade föredragningslista, inte vara skäligt.

För egen del anser jag, att de ekonomiska skälen som tala emot ytterligare
anslag, äro övervägande, och därför har jag varit med örn att vid utlåtandet
foga en reservation, vari vi yrka avslag på utskottets hemställan, vilket yrkande
sammanfaller med Kungl. Maj :ts proposition.

Herr talman! Jag ber kort och gott att få yrka bifall till reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall försöka att i denna

fråga uppträda på samma sätt som herr Strindlund, det vill säga inte för
min del rulla upp någon större debatt. Jag måste dock till herr Ström säga

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
endast det, att det ju var synd, med den uppfattning han i dag har, att han
inte hade något större inflytande i Göteborgs stadsfullmäktige den gång, man
där låg i för att detta arbete verkligen skulle komma till stånd. Detta om
detta.

Beträffande själva saken ansågo vi i statsutskottet, att den var av sådan
natur, att det vore bäst att på ort och ställe övertyga sig örn, hur det hela låg
till. Därför reste en hel del av utskottets ledamöter omkring därnere och tog
reda på allt vi kunde hinna med under en dags förlopp. Vi kommo till
den uppfattningen, att det skulle vara staten ovärdigt att nu lämna företaget
å sido, i synnerhet som vi genom uppvaktningar från ortsbefolkningen fingo
klart för oss att de hyste ett sådant intresse för saken, att exempelvis i en
liten kommun skattekronan, bara på grund av de förbindelser vederbörande
kommun hade iklätt sig gentemot detta järnvägsföretag, hade stegrats med
3:20 — ja, i en annan liten kommun var det ännu värre. Detta gav oss anledning
fråga, vilketdera kommunerna helst ville, örn de skulle ha att välja
emellan att få tillbaka sina gjorda kapitalutlägg — alltså bli av med de skulder
de ådragit sig för detta ändamål — eller att få järnvägen till stånd. Härtill
svarade man samfällt på alla håll: Det är järnvägen vi vilja ha. Vi skola
gärna dras med de utgifter vi åsamkat oss på grund av att vi tecknat aktier
i detta företag och understött det.

Utskottsmajoriteten har ju i ganska stor utsträckning tagit fasta på det alternativ,
som framlagts av Kungl, järnvägsstyrelsen, nämligen förslaget örn en
utredning, som skulle avse att klarlägga^ hur det skulle ställa sig i framtiden
beträffande detta järnvägsföretag. Även örn man kan säga, att det inte är
så säkert — vilket jag för min del vågar göra gällande — att det skulle visa
sig förmånligare att koppla in denna bana i statens järnvägsnät, så bör i alla
fall den sidan av saken tagas upp till en utförlig och klarläggande utredning.
I det stycke av utlåtandet, som talar härom, har det emellertid råkat bli en
liten felaktighet beträffande uttryckssättet. I det sista stora stycket av utskottets
motivering finns en sats, som börjar: »I sistnämnda hänseende finner
utskottet förtjänt av övervägande, huruvida ej den nya banan Ulricehamn—Jönköping
bör övertagas» etc. I denna mening bör det i stället heta: »---hu ruvida

ej banan Borås—Jönköping bör övertagas och trafikeras av statens
järnvägar», alldenstund det i stort sett är samma ägare till företaget. Det är
ju naturligt, att örn det skall ske en utveckling åt det hållet att staten skall
övertaga banan, bör det vara fråga örn hela järnvägen och inte bara örn sträckan
mellan Ulricehamn och Jönköping.

Med yrkande örn rättelse av den felaktighet jag här påpekat ber jag, herr
talman, att få hemställa örn bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Leffler, Ryberg, Gustafson i Kasenberg,
Petersson i Lerbäcksbyn, Hansson i Trollhättan, Olsson i Mellerud, Niklasson,
Johanson i Huskvarna, Johnsson i Norrahammar, Malmqvist och Andersson
i Leabo.

Herr Fast: Herr talman, mina herrar! Jag har såväl i tal som i skrift

bekämpat Ulricehamnsbanan, men då jag i det läge, som frågan nu ligger,
ändå kommer att ansluta mig till utskottets hemställan, har jag begärt ordet
för att säga vad anledningen till detta ändrade ståndpunktstagande kan vara.
Jag har, som jag nämnde, tidigare tillkänngivit, att jag ansåg det olämpligt
och orimligt att staten via arbetslöshetskommissionen skulle engageras i detta
företag. Nu ha vi emellertid järnvägsbanken där och staten är engagerad i
företaget och har genom sitt engagemang även föranlett de fattiga kommu -

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Ang. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
nema i orten att engagera sig i företaget. De missgrepp, som gjorts, kunna
icke repareras därmed, att man nu låter bli att lämna ytterligare medel till
företaget. Det är visserligen sant att kommunernas insatser äro förlorade,
bur man än ordnar saken. Detta faktum skola vi utan tvekan göra klart för
oss. Skulle emellertid icke blott kommunernas pengar gå förlorade utan även
de fördelar utebliva, som kommunerna räknat med att järnvägen skulle föra
med sig, bleve det ganska bekymmersamt och betänkligt.

Statsutskottets ordförande har här redogjort för dessa kommuners ekonomiska
läge. Järnvägsbanken ligger nu, som sagt, där och kan icke på något
sätt utnyttjas till något förnuftigt ändamål. Den kan t. ex. icke skäras ned
till en väganläggning. En sådan är för övrigt ej behövlig för orten, .då det
redan finnes där en väg av utmärkt beskaffenhet. Med hänsyn härtill har
jag ansett det vara bäst att göra järnvägen färdig. Man får ju hoppas att
förlusterna i framtiden med hänsyn till driften icke skola bliva alltför stora.

Jag känner orten ganska väl och vill därför passa på att säga, att jag
tror, att den enda förutsättningen för att kommunerna skola få den nytta av
detta järnvägsföretag, som man räknat med, är, att företaget icke kommer att
skötas i konkurrens med statens järnvägar. Ifrågavarande järnväg bör ingå
som ett led i statens järnvägars trafikleder. Då finnes det kanske förutsättningar
för att man åtminstone icke under de närmaste åren kommer att diskutera
järnvägens nedläggande, något som eljest enligt min mening, obestridligen
torde komma att bliva fallet.

Det är således, herr talman, av tvångsskäl, som jag anser mig böra ansluta
mig till utskottets hemställan.

Herr Severin: Herr talman! Jag kan icke finna att den omständigheten,
att man redan på järnvägen i fråga nedlagt så många miljoner kronor, utgör
ett skäl för att där nedlägga ytterligare några miljoner -— enligt beräkning
ungefär tre miljoner kronor ytterligare. Detta skulle kunna vara motiverat,
därest detta ytterligare utlägg kunde sägas vara en investering, varigenom även
de förut nedlagda pengarna i någon mån skulle kunna bliva räntabla. Nu
måste de pengar, som redan äro nedlagda i Ulricehamnsbanan, såsom det säges
i den kungl, propositionen, betraktas såsom förlorade. Örn man lägger
ned aldrig så många miljoner kronor till, kan man icke få igen ett enda öre
av vad som där är nedlagt eller påräkna ett enda öres avkastning. Det enda
resultat, som kan nås med en ytterligare investering, är att det utöver de 6 å
7 miljoner kronor, som redan äro bortkastade, kastas bort ytterligare c:a 3
miljoner kronor, vilka icke kunna beräknas bliva på något sätt räntabla. Detta
måste bliva resultatet.

Nu säger man, att järnvägsbanken ligger där, och att man gjort så mycket
för företaget, att det skulle vara staten ovärdigt att icke göra arbetet färdigt.
Jag medgiver, att det kan vara ägnat att kanske draga en smula löje över
statens järnvägsbyggande, därest man nu skulle avbryta arbetet. Men det inträffar
ju ibland också att man, sedan man byggt en järnväg helt och hållet
färdig och börjat trafikera densamma, nedlägger trafiken. Så skedde med
järnvägen Åmål—Årjäng, där man började trafiken år 1928 men nedlade densamma
år 1932 efter att ha trafikerat den i fyra år. De ansträngningar, som
man nu gör hos staten och riksgäldskontoret, i syfte att förmå vederbörande
att medverka till att åter sätta driften i gång på denna järnvägslinje, som ju
är helt och hållet färdig, ha hittills vari fåfänga. Det pågår visserligen någon
ringa drift vid järnvägen i fråga. Bergslagsbanan arrenderar densamma
och någon dag i veckan kör man in med ett godståg, men all annan trafik vid
järnvägen är inställd. Denna järnväg byggdes alltså färdig och en massa

Nr 42.

Lördagen den 2 juni i. m.

Äng. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
människor lockades att sluta sina anställningar vid andra järnvägar för att
få arbete vid järnvägen Åmål—Årjäng. Staten hade investerat mycket kapital
i järnvägen och man räknade då med, att staten därigenom iklätt sig moralisk
skyldighet att uppehålla driften vid denna järnväg. Efter fyra år ansåg
sig emellertid staten icke ha denna skyldighet, och den anställda personalen
avskedades. Man måste väl dock, när det gäller ett sådant företag,
säga, att det hade varit åtskilligt lyckligare, örn arbetet med järnvägen Åmål
—Årjäng hade avbrutits redan under pågående byggnad, så att järnvägen således
aldrig någonsin färdigställts och trafiken på densamma aldrig börjat.
Man behöver måhända icke befara ett liknande resultat i alldeles samma utsträckning
beträffande Ulricehamnsbanan, därest statens järnvägar omedelbart
omhändertager denna linje. Staten kan naturligtvis på ett eller annat
sätt täcka de förluster, som kunna uppkomma på driften. Örn järnvägen skall
drivas såsom enskilt företag är det däremot tämligen säkert, att ett nytt Åmål
—Årjäng skulle uppkomma efter fyra—fem år. Då skulle driften på denna
bana icke kunna upprätthållas med mindre man ville nedlägga ytterligare miljoner
kronor i järnvägsföretaget. Då det i fallet Åmål—Årjäng icke ansågs
staten ovärdigt att låta företaget läggas ned, skulle man även i detta fall säkerligen
bli nödsakad att lägga ned järnvägsföretaget och avskeda de anställda.

Det är icke endast järnvägen Åmål—Årjäng, som nedlagts, sedan den blivit
färdig. Det finnes flera exempel härpå. Då åtskilliga av de enskilda
järnvägarna endast med yttersta nöd kunna hållas gående, när flera delar av
statsbanenätet gå med ständiga förluster, när landsvägsnätet oupphörligen utvecklas
och motortrafiken blir allt konkurrensdugligare gentemot järnvägen,
när man kan räkna med att järnvägarna, såsom en av anhängarna av Ulricehamnsbanans
färdigställande yttrade, i dag befinner sig i samma ställning
gentemot motortrafiken, som de gamla hästskjutsarna gentemot järnvägarna på
den tiden, då dessa infördes, är det väl i en sådan tid av svårigheter för järnvägarna
försvarligt att nedlägga ytterligare miljoner i denna järnväg, då man
samtidigt just på denna plats ytterligare utvecklar vägnätet och således igångsätter
en konkurrens från motortrafiken, avsedd att omöjliggöra för järnvägen
att på något sätt förränta de nedlagda medlen? Örn detta, som statsutskottets
ärade ordförande sade, kan anses vara staten värdigt, så anser jag i varje
fall, att det icke är ekonomiskt välbetänkt av staten att handla så. Med hänsyn
härtill, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
framgår såväl av utskottets utlåtande som av propositionen att undertecknad
icke ansett sig kunna tillstyrka de anslag, som krävas för att banan Ulricehamn—Jönköping
skall kunna färdigställas. Jag skall bara i korthet be att
få motivera detta ståndpunktstagande.

Kammaren har i dag, när det gäller denna fråga, att välja mellan vanliga
affärsmässiga synpunkter och sentimentala synpunkter.

Ur ekonomisk synpunkt kan det knappast anföras några vägande motiv
för banan i fråga. Jag skall nu icke resonera örn huru många miljoner, som
det här gäller, och örn huru många miljoner, som redan äro nedlagda i detta
företag. Varje ny krona som nedlägges där måste ur kapitalsynpunkt i
varje fall betraktas såsom förlorad. Jag tror icke, att man för framtiden
skall kunna räkna med någon slags förräntning av det här nedlagda kapitalet.

Vad sedan själva trafikbehovet beträffar fäster jag uppmärksamheten pa

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Ang. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
att banan icke går genom bebyggda trakter. I själva verket förhåller det sig
så att banan endast på två ställen går genom byar, vilkas befolkning så att
säga har järnvägsstationen inpå sig. Befolkningen i övriga orter få gå eller
på annat sätt transporteras ganska långa vägar för att komma från resp.
boningsorter till järnvägsstationen. Bottnaryd och Strängsered ärö egentligen
de enda något så när befolkade orter, som järnvägslinjen berör. Det är
alldeles uppenbart att denna bana aldrig hade kommit till stånd, örn
man icke för dess utförande hade haft möjlighet att anvisa arbetslöshetsmedel,
på vilka man icke förväntade någon förräntning. Hade man från begynnelsen
haft klart för sig, att det skulle komma att ställas förräntningsanspråk
på någon _ större del av det nedlagda kapitalet, hade banan säkerligen, som
sagt, aldrig kommit att byggas. Under själva byggnadstiden har emellertid
särskilt busstrafikens utveckling gått med mycket raska steg. Jag betraktar
det som tämligen uteslutet, att de människor, som bo i de trakter där järnvägen
går fram, komma att begagna sig av järnvägen, örn de skola till Jönköping
eller Ulricehamn. Bussarna stryka förbi deras hus och de kunna ta bussen
på landsvägen bredvid, under det att de ha ganska långt ned till järnvägsstationerna.
Någon nämnvärd persontrafik torde knappast vara att vänta,
annat än den, som från andra orter än Jönköping söker sig till Ulricehamn,
Borås eller Göteborg. Vad resandetrafiken på Göteborg beträffar torde banans
konkurrenskraft sägas vara ringa på grund av elektrifieringen av linjen
Jönköping—Göteborg över Falköping. Härigenom har nämligen åstadkommits
en så snabb befordran att jag knappast kan tänka mig att Ulricehamnsjärnvägen
ur den synpunkten kommer att kunna konkurrera. Vad en eventuell
godstrafik beträffar är det nästan omöjligt att säga något därom. Järnvägen
går ju genom skogstrakter och kan möjligen uppamma småindustri kring
banan. Det kan naturligtvis icke bestridas, att man därigenom kan få litet
grand godstrafik.

När jag på sin tid fick framställningen rörande denna järnväg, var min
första impuls att helt enkelt avvisa förslaget. Innan beslut skulle fattas,
reste jag emellertid ned för att se, örn det fanns någon möjlighet att göra något
annat än en järnväg av denna anläggning. Man skulle ju möjligen kunna
tänka sig en landsväg med enkelriktad trafik eller något sådant. Jag reste
därför ner och fick se denna enorma banvall, som på vissa ställen är 30 meter
hög, d. v. s. man befinner sig långt över trädtopparna, då man är uppe på
banvallen. Detta var obestridligen en av anledningarna till att banan blev
så vanvettigt dyr i anläggningen. När jag hade sett detta, sade jag mig, att
banvallen icke kunde användas till annat än en järnväg. Banvallen är för
smal för att kunna användas till landsväg nied enkelriktad trafik. Möjligen
skulle den kunna göras till en cykelstig. I så fall skulle den med sina sex
mil kosta omkring 7 ä 8 miljoner kronor. Även örn man skulle göra den till
en cykelstig torde ytterligare några hundra tusen kronor behöva nedläggas där
för att få vallen jämnad, så att cyklarna kunde komma fram.

Emellertid kan jag icke neka till, att jag blev tveksammare, sedan jag hade
sett banvallen, än jag var förut. När saken låg till på detta sätt, var det
icke möjligt för Kungl. Maj :t att utan vidare avslå framställningen örn banans
färdigställande. Jag ansåg, att det var nödvändigt att på denna punkt höra
riksdagen. Jag kan ju säga, att jag icke tar ett nederlag för propositionen
så hårt, men jag måste erkänna, att detta företag tillhör de tokigaste företag,
sorn kommit till i vårt land, och det vill kanske'' icke säga så litet. Å andra
sidan är det uppenbart att vissa avslutningsarbeten måste komma till stånd.
Det kan ju icke få se ut, som det nu gör i Jönköping och Ulricehamn. Åtminstone
några arbeten måste utföras men allt detta är dock av sådan art, att

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
det kan utföras, om man så vill, genom arbetslöshetskommissionens försorg.
Skulle kammaren besluta att banan icke bör byggas, kan det kanske vara skäl
att uppsätta en minnestavla över detta ståtliga avslutningsmonument i svensk
järnvägsbyggnadspolitik.

Herr Weijne: Herr talman! Jag skulle i sak kunna gå med på mycket

av vad herr statsrådet Möller har sagt, men det är ju icke vanligt, att man
instämmer med ett statsråd. Jag skulle också i mångt och mycket kunna
instämma med herr Severin, örn man nämligen skall lägga enbart ekonomiska
synpunkter på den fråga, som här föreligger.

När jag för mm del, herr talman, kommer att rösta för att banan skall
färdigställas, lägger jag icke väsentligen ekonomiska synpunkter på saken.
För mig är det de psykologiska skälen, som varit avgörande. Jag skulle verkligen
vilja inbjuda de herrar, som här komma att rösta emot förslaget, att
resa ned till befolkningen där nere. De skulle ju kunna t. ex. besöka Strängsereds
kommun, som med en befolkning av några hundra invånare tecknat
75,000 kronor eller en annan kommun, som tecknat 35,000 kronor och säga
till dem, att det icke lönar sig att fortsätta med den här historien. Dessa
kommuner ha ju offrat betydande summor, och de anse, att statsmakterna
ha garanterat järnvägens färdigställande. Man kan visserligen säga, att riksdagen
stått utanför saken, men å andra sidan skall ingen kunna bestrida, att
man från kommunernas sida hela tiden haft den uppfattningen att statsmakterna
stått som garanter för att en järnväg skulle komma till stand. För
mig ställde sig valet så här. Antingen skall järnvägen färdigställas eller
också skola kommunerna erhålla ersättning för det kapital, som de offrat till
ingen nytta. De ha ju bara fått sin hembygd förstörd ur natursynpunkt. Jag
är för min del icke riktigt säker på vilket som blir det billigaste, att bygga
järnvägen färdig eller att ersätta kommunerna och sedan vidtaga de avslutningsarbeten,
som herr statsrådet Möller talade örn. Det kan hända att kostnaderna
i det ena och andra fallet komma att väga tämligen jämnt.

Man har här talat örn att det nedlagda kapitalet icke skulle komma att
förränta sig. Men därvidlag blir det ingen skillnad vilken av dessa vägar,
man än kommer att välja. Jag är för min del icke heller så fruktansvärt
rädd för att det nedlagda kapitalet icke skall komma att förränta sig. ° Icke
minst under de sista tio åren har man offrat miljoner och ater miljoner pa vågbyggnader,
som icke äro räntebärande ur vanliga synpunkter. ° Vägarna äro
ju också kommunikationsleder och jag tycker icke, att det^är så särskilt upprörande,
örn man offrar miljoner kronor för en järnväg, på vars anläggningskapital
man icke får någon ränta, när man ändå kan hysa det hoppet att driftskostnaderna
skola kunna täckas av inkomsterna. En järnväg är ju i alla fall
ett betydelsefullt kommunikationsmedel. _ .

Från dessa synpunkter, herr talman, har jag kommit till den uppfattningen
att denna järnväg bör färdigställas. Att jag intar denna ståndpunkt beror
icke på att jag själv råkar vara bosatt ej så långt från järnvägens ena ändpunkt.
Jag skulle ha precis samma uppfattning var järnvägen än vore belägen
i landet. » i i

Jag vågar hysa den förhoppningen att driftskostnaderna en gang skola
täckas av inkomsterna, och jag anser, att situationen är en annan, när man
har fått ett hygge halvfärdigt, än när man har att pröva saken tran forsta

b°Jag’ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Weijne förenade sig herr Osberg.

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Äng. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)

o Herr Andersson i Leabo: Herr talman! När jag lyssnade till herr statsrådet
Möllers yttrande om järnvägens sträckning, blev jag litet förvånad. Han
talade nämligen om att den endast berört två byar och att ortsbefolkningen
skulle ha mycket långt till järnvägsstationerna. Han talade örn hur bekvämt
det i stället var att resa med bussarna, som gå fram på landsvägen Jönköping
7 Ulricehamn. Mellan Borås och Alvesta järnväg och Falköping är det, örn
jag icke missminner mig, omkring atta mil, och genom detta område går såväl
järnvägen som landsvägen. Det är väl långt för många av ortsbefolkningen att
komma fram även till busstrafikledcrna, och det är kanske icke alltid så lockande
att taga bussarna även örn bussturerna äro många. Detta argument
att det är långt till järnvägsstationerna är därför icke något skäl, som kan
anföras för att järnvägen icke skulle vara till den största nytta. Det är klart
att en järnväg går tämligen rakt och att samhällena mångå gånger komma att
ligga vid sidan av densamma. En bana kan ju icke gå i krokvägar från det
ena samhället till det andra.

Vidare framhölls, att persontrafiken i huvudsak torde hålla sig till bussarna,
men även örn detta är sant i viss utsträckning, så är väl ändå godstrafiken
av större betydelse för ortsbefolkningen, och för övrigt måste även genomgångstrafiken
från Jönköping m. fl. städer mot Göteborg givetvis ha sin betydelse
för denna järnväg med dess betydligt kortare sträckning och på grund
därav billigare transportkostnader.

o Om man till sist skulle tänka sig, att järnvägsbygget icke skulle fullföljas,
så är det ju alldeles riktigt, att detta bygge skulle stå som ett monument över
en viss rätt betydande misshushållning med statens medel, men jag tror, att
det skulle bli ett mera skrämmande monument, örn järnvägen icke fullbordades
än om den bleve fullbordad.

Varför jag begärde ordet var egentligen för att komma med några repliker
mot herr Severin. Han framhöll ju, att därför att man nedlagt så många
miljoner på detta företag, funnes det ingen anledning att nedlägga ännu flera
miljoner på detsamma. Det har väl heller ingen velat påstå, att den omständigheten
att det redan nedlagts mycket pengar på företaget skulle vara ett
huvudargument för att järnvägen bör fullbordas, utan frågan är ju, örn järnvägen
skall bli till nytta för den ortsbefolkning, som finnes där. Det är detta
man skall ta hänsyn till, och tidigare har man också tagit största hänsyn till
detta förhållande, då det gällt järnvägsbyggen.

Herr Severin drog vidare upp en parallell mellan Ulricehamnsbanan och
järnvägen Åmål—Årjäng. Det är en dålig jämförelse. Årjäng är ändpunkten
för järnvägen Åmål—Årjäng, och Jönköping är ändpunkt för Ulricehamnsbanan,
men det är väl en betydande skillnad mellan Årjäng och Jönköping.
Man kan för övrigt också tillägga, att Huskvarna oell den större delen av det
småländska höglandet genom denna trafikled finge en betydligt snabbare och
därigenom billigare förbindelse med Göteborg. Det är icke så litet gods, särskilt
trävaror, som transporteras från Småland ut till världsmarknaden. Blir
nu denna transport underlättad, så kommer detta att bli av stor betydelse.
Herr Severins resonemang går tydligen ut på att järnvägarna äro till iför sin
egen skull, men vi andra lia den uppfattningen, att de äro till för folkets skull,
och då blir också resonemanget annorlunda än det som herr Severin kom med.

Till sist skall jag be att få säga ett par ord till herr Ström, därför att lian
nu återigen kom med dessa flera gånger meddelade uppgifterna örn att denna
järnväg så att säga skulle vara till bara för att bereda arbete åt arbetslösa,
vilka ändå skulle förtjäna så dåligt, att deras inkomster kunde gå ned till 11
öre i timmen. Herr Ström syftade därvid på arbetslösa textilarbetare, som
icke kunnat komma upp till högre inkomst. Jag skulle vilja fråga herr Ström,

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
om lian tror, att textilarbetarna skulle kunna förtjäna mera, om de sattes in i
något annat grovarbete, i fall de inte ha större arbetskapacitet än vissa arbetare
lagt i dagen vid Ulricehamnsjärnvägen. Örn de t. ex. skulle kunna
komma in i herr Ströms fack — lian har ju varit byggnadssnickare — så tror
jag verkligen, inte, att dessa i det facket okunniga textilarbetarna skulle kornma
upp till större inkomster där heller med den arbetskapacitet, som de nedlagt
vid Ulricehamnsbanan. Örn det är sant, att de inte förtjäna mer än° 11 öre
i timmen, så ha de också visat en mycket dålig arbetskapacitet, och da torde
som sagt samma dåliga resultat bli följden av deras arbete, pa vilket område
de än sättas in. Den omständigheten, att arbetarna haft daliga arbetsförtjänster
därför att de arbetat dåligt, varigenom också järnvägsbygget blivit för
dyrt, kan knappast vara någon anledning, varför denna järnväg icke skulle fullbordas,
och ortsbefolkningen, som på grund av statens tidigare inställning till
denna järnvägsfråga offrat så stora summor, summor som den sannerligen icke
haft råd att kasta i sjön, nu skulle finna, att deras uppoffringar varit till

ingen nytta. .

Jag kan inte se denna sak från annan synpunkt, ty jag kanner tili hur etet
är att bo långt borta från järnvägar och goda kommunikationer. Det är just
med hänsyn till denna fattiga ortsbefolkning, som jag vill, att denna järnväg
skall fullbordas, även om den icke är någon lysande affär för staten.

Det har tidigare framhållits såsom skäl för att nedlägga järnvägen, att den
drar trafik från andra järnvägar, huvudsakligen statens järnvägar. Ja, ^det
är sant, men det är ju alltid så, att da en ny järnväg kommer till, så mäste
den väl i all rimlighets namn draga trafik från andra järnvägar, ty^ motsatsen
skulle ju förutsätta, att det inte bleve någon nämnvärd trafik på den nya
järnvägen. Detta är således icke något skäl att icke fullborda järnvägen. Just
därför att förbindelsen mellan den stora exporthamnen Göteborg å ena sidan
och Jönköping, Huskvarna m. fl. städer samt en stor del av det småländska
höglandet å den andra, blir så betydligt förkortad, måste Ulricehamnsbanan
ovillkorligen ha en betydelse för denna befolkning, som inan icke bör bortse
ifrån, även om det är klart för alla, att järnvägen inte kan bil någon god affär
för staten. Men skola vi nödvändigt kräva, att detta företag skall bil en god
affär för staten, då finnes det säkerligen många andra statsengagemang, där
man borde nedskära kostnaderna eller inställa arbetena, och därför kan man
inte gärna tillämpa strängare principer här än i andra fall.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Gustafsson i Lekåsa instämde häruti.

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Tillsammans med åtskilliga
av mina medmotionärer instämde jag vid debattens början i det anförande, som
hölls av herr Anderson i Råstock, och jag gjorde det i uppriktig förhoppning
örn att debatten skulle på det sättet kunna väsentligen begränsas. Då jag nu
måste bryta min ursprungliga avsikt att icke taga till orda, så är anledningen
därtill nämast det anförande, som nyss hölls av herr Severin. .

Det var särskilt den jämförelse, som han gjorde med järnvägen Amal Årjäng,
som föranledde mig att begära ordet. I likhet med herr Andersson i
Leabo måste jag finna den jämförelsen föga rättvisande. Fullbordandet av
bansträckan Ulricehamn—Jönköping kommer nämligen att med varandra, direkt
förbinda två var för sig så betydande städer som Boras och Jönköping,
och jag tycker därför inte att det är alldeles riktigt att göra den jämförelse,
som herr Severin gjorde. Alla de övriga, alltså redan färdiga, från Borås utgående
järnvägarna, äro fullt bäriga, och detta utgör ett av skälen, varlör man
i bygden icke ser fullt så mörkt på denna järnväg som herr Severin och andra

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Ang. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
göra. Genom fullbordandet av denna sträcka öppnas också en länge åtrådd
genara och bekvämare förbindelse för stora delar av Västergötland med norra
smålånd och Östergötland. Örn också icke direkt så i varje fall medelbart
genom näringslivets utveckling och bygdens ekonomiska lyftning, bör det allmänna
ha utsikt att erhålla en god avkastning av de medel, som det här är fråga
om att ytterligare anvisa.

Det finnes nämligen, herr talman, en väsentlig och bestående skillnad mellan
järnvägar a ena sidan samt bussar och lastbilar å den andra, hur moderna
, senare än äro och hur förträffliga de i många fall kunna vara som fortskaliningsmedel.
Dessa kommunikationsmedel kunna tillgodose ett redan befintligt
trafikbehov något så när tillfredsställande, men de upparbeta inte på
samma sätt som en järnväg nya trafikbehov. Järnvägen har med andra ord
en förmåga att ekonomiskt lyfta en bygd, som bilar och bussar icke ha. Det
är insikten härom som gör, att ortsbefolkningen står sällsport enig i sin förväntan
och sm förhoppning på detta företags fullbordande.

. 1 likhet med den föregående ärade talaren, herr Andersson i Leabo, vågar
jag säga, att jag ganska väl känner denna befolkning, och jag vet, att den i
andra stycken icke har över hövan betungat det allmänna. Arbetslösheten har
lyckligt nog i våra bygder varit av mindre omfattning än i många andra delar
av landet, och tack vare detta har bygden icke behövt att i samma utsträckning
som manga andra bygder taga det allmännas stöd i detta hänseende i anspråk.
Jag upprepar, att jag betraktar detta som ett mycket lyckligt förhållande.
Sina övriga kommunikationsfrågor har bygden löst själv. Staten har inte haft
någon som helst kostnad för tillkomsten av de övriga järnvägarna, som utgå
från Borås åt Göteborg, Herrljunga, Varberg och Alvesta. Är det då så orimligt
begärt, örn man nu hemställer, att staten skall offra litet extra för fullbordandet
av denna sista kommunikationsled mellan Borås och Jönköping, när
man besinnar vad staten i övrigt har offrat för kommunikationsväsendets utveckling
i olika delar av landet?

Jag anhåller, herr talman, med åberopande av vad jag nu sagt, att få hemställa
till kammaren att göra samma uttalande som första kammaren tidigare
har gjort och alitsa vara med örn att staten ger detta ytterligare handtag åt
en synnerligen idog och strävsam befolkning, ett handtag, som denna befolkning
både behöver och förtjänar att få.

Jag hemställer således örn bifall till utskottsmajoritetens hemställan.

Häruti instämde herrar Olsson i Staxäng och Bengtsson i Kullen.

Herr Ström: Herr talman! Herr Anderson i Råstock hade ett uttalande
bär, som föranledde mig att begära ordet. Han beklagade nämligen, att jag icke
hade haft något större inflytande i Göteborgs stadsfullmäktige, när dessa beslöto
att teckna den första halva miljonen i Ulricehamnsbanan. Ja, det beklagar
jag själv, att jag inte hade, men jag vill säga, att den argumentering, som
da fördes jag* satt just pa läktaren och lyssnade till diskussionen vid det
tillfället — var a.v precis samma karaktär som den argumentering, som föres
här i kammaren i dag. Inga av de argument, som nu anföras, saknades då.
Från deras sida, som genomdrevo tecknandet av denna halva miljon, anfördes
också just det skäl, som herr Andersson i Leabo nu anfört, nämligen att för
den stora exportstaden Göteborg var det av mycket stor vikt, att det blev en
närmare förbindelse med de trävaruproducerande orterna i Småland. Det framfördes
också den meningen, som herr Petersson i Lerbäcksbyn här gjort sig
till tolk för, nämligen att de medel, som här nedlades, skulle lämna en god avkastning
för det allmänna. Jag är övertygad örn att upphovsmännen till beAndra
kammarens protokoll 1934. Nr 2

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
slutet att teckna denna halva miljon i Ulricehamnsjärnvägen i dag säkerligen
icke vilja betala 75 öre för de där aktierna, ty då skulle de göra en dålig affär.
Men vid den tidpunkten hävdade man den meningen, att detta var en mycket
god affär, som skulle ge en god avkastning. ^ .

Nu har man åtminstone kommit ned pa jorden så pass, att man i varje tali
icke inbillar sig, att de medel, som här nedlagts, skola ge någon avkastning,
utan sedan man nu offrat ytterligare åtskilliga miljoner för rälsläggning pa
järnvägen i fråga, tycker man att man far vara tacksam, örn järnvägen bär
driftkostnaderna. Ja, det är till att ha små anspråk, da man dimper ned pa
det sättet från de högtflygande planer man tidigare hade. Men just dessa
högtflygande planer är det, som lockat dessa fattiga kommuner att teckna
aktier över förmåga, ty det ha de faktiskt gjort. Och inte hjälper man dem
genom att nu anslå belopp för färdigställande av en järnväg, där man kanske
får nedlägga driften örn fyra, fem år. Då vore det betydligt förnuftigare, örn
staten ginge in för att bistå dessa fattiga kommuner genom att återbetala de
belopp de tecknat, ty dessa kommuner ha dock låtit locka sig av föreställningen,
att det fanns starka garantier för att detta företag skulle fullföljas såsom
här åberopats under diskussionen. Då finge åtminstone kommunerna någon ersättning'',
men genom att man färdigställer en järnväg, som alldeles säkert icke
kommer att bära driftkostnaderna, utan snart får nedläggas, uppnår man knappast
annat än att kommunerna lockas till ytterligare utgifter och ytterligare
uppoffringar, söm bli ännu svårare att bära vid den tidpunkt, då det blir traga

örn att nedlägga järnvägen. . . .. ,

Hur det kan gå i det fallet, har man exempel pa just fran järnvägen Amal—
Årjäng, och den jämförelsen är icke sa missvisande, som herr Petersson i Derbäcksbyn
sökte göra gällande. Det enda han kunde anföra mot jämförelsen
var, att denna Ulricehamnsbana i motsats till järnvägen Åmål—Arjang förmedlade
förbindelsen mellan Jönköping och Borås, två mycket stora stader.
Ja men de städerna lia redan järnvägsförbindelse med varandra; aven örn den
icke är direkt, så kan man dock inte tala om några synnerligen svara omvagar.
Det har också omvittnats under diskussionen, att genom den elektrifiering av
vissa bandelar, som nu sker, kommer det förmodligen att bli på det sättet, att
dessa järnvägsdelar bliva konkurrenskraftiga gentemot den^nya järnvägen.

Här har nu sagts, exempelvis av herr Weijne, att det måhända skulle vara
rimligt att lämna ersättning åt dessa kommuner, och han framhöll särskilt
en av dessa kommuner, som hade offrat 75,000 kronor pa järnvägsföretaget.
Ja, det tycker jag vore rimligt, örn man valde att anlita den utvägen, men att
fullfölja den linje, som man här tidigare påbörjat, det kan inte vara någon

Herr Andersson i Leabo polemiserade också mot ett uttalande, som jag hade
gjort i diskussionen, då jag nämnde,_ att ett lag arbetslösa textilarbetare, som
fått sysselsättning vid denna bana, icke hade förtjänat mer än 11 öre i timmen
Han förklarade då, och jag förmodar att han besitter mycken sakkunskap
i detta ämne, att den låga arbetsförtjänsten berodde pa att de arbetat
dåligt; arbetskapaciteten hade icke varit tillräcklig. Jag skall icke döma om
den saken. Jag har visserligen själv sysslat med sådana saker i åtskilliga
år men nu skall jag låta den schaktmästare, som haft chefsskapet över laget
döma. Denne sade, att det inte hade varit något fel på arbetskapaciteten,
men att de inte hade kunnat ordna arbetet, därför att de voro ovana därvid.
Det är för övrigt detta som är eländet med vårt nödhjälpssystem Hade det
där laget haft någon, som kunnat ordna arbetet, så hade resultatet säkert
blivit ett annat. Arbetet bestod_ i att taga upp diken vid sidan av banvallen
och detta arbete kräver vissa insikter örn hur man skall utföra det, för att det

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Äng. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
skall bh ordentligt gjort. Nu fingo arbetarna gång på gång justera sitt arbete
och detta mäste göras sa många gånger, att arbetsförtjänsten härigenom
Björik sa_ som jag anfört. Jag måste för övrigt säga, att jag tror mer på denna
schaktmästare^ omdöme, ty han hade ju tillfälle att följa med arbetena i
iraga, an pa de förklaringar, som herr Andersson i Leabo lämnade. Jag är
t o m. alldeles övertygad örn att örn man stuckit in dessa mannar, tre fyra
stycken, i olika lag, där de fått någon ledning i arbetet i fråga av vana grovarbetare,
sa skulle resultatet kunnat bli åtskilligt bättre och mera tillfredsställande.

Det var som sagt några argument mot det, som har anförts under diskussionen.

Let enda av värde, som här anförts, är att när man nu börjat med en sak,
kan man icke avbryta den, men här måste man ju avbryta den förr eller senare
La ar det endast fråga örn vid vilken tidpunkt det skall ske, örn det
skall ske etter rälsnedläggandet som då Årjängbanan avbröts eller örn det
inte ar klokare att avbrytajust nu. De arbeten, som återstå med rälsnedaggning,
kunna icke va,ra så omfattande, utan det rör sig mera om materialkostnader
Ar det da icke bättre att spara materialkostnaden och nedlägga
. V1id, (?enna tidpunkt än att sedan behöva konstatera örn några år,

att det var oklokt att fortsätta och färdigställa järnvägen i fråga. Det kan
man göra, örn man icke själv får bära några ekonomiska uppoffringar men
det vöre ansvarslöst att handla på annat sätt här, och från de synpunkterna
ar det, som jag anser, att den lämpliga tidpunkten för avbrytande just nu
ar inne. Den borde ha varit det tidigare. Man borde aldrig ha igångsatt
detta järnvägsbygge. Det bär betonats från många håll, men aldrig ha de
uppmaningarna följts, lika litet som man i dag följer de uppmaningar, som
göras att icke ytterligare av statens medel anvisa åtskilliga miljoner till järn\/ra®a-,
Men en dag, då det visar sig, att det icke blir möjligt att
gora detta foretag till ett ekonomiskt bängt företag, då måste man överväga,
örn det icke skall nedlaggas. Det är faktiskt på det sättet, att den befolkning
som bor efter den järnvägen, är icke så synnerligen talrik. Det ligger en järnvägsstation
vid varje by efter linjen, och då dessa byar äro mycket små och
obetydhga samt det dessutom gar en landsväg vid sidan av järnvägen, där
det P.atn „for buss'' ocb biltrafik, som kan upptaga den persontrafik

som det har ar fråga örn, synes mig bygget nu kunna nedläggas. Med hänvisning
till dessa synpunkter måste jag vidhålla mitt tidigare yrkande

!err ^nder,s,°" 1 Råstock: Herr talman! Jag måste erkänna, att jag är

linja111 trl ''"i &tro,™ upPtäckt> det finnes något, som heter ansvarskansla.
Jag formodar, att kammarens övriga ledamöter äro ense med mig om
att han icke särskilt adagalagt det tidigare, och därför är det nu desto nöjsammare
att han nu ar inne pa den vägen. Men annars är det så med debatten
örn den har saken att det har förts in en massa ovidkommande moment Herr
Severin och herr Strom t ex 1m icke dragit sig för att blanda in Åmål med

IS—fri lar--°Ch iCt ,f,°rai<:ier mig att säga, att det är icke färdigt
rand/’Det taJSkToÄ ** Kr

När statsrådet talade om sentimentala synpunkter, får jag säga att ett
monument med minnestavla kan nog lia sitt värde, men för dem sein arbetat

Firdfvsiini g’ hai1i0jmmentet betydligt större värde, örn det består i en
färdigställd bana Till dom, som tala örn att det icke finnes möjlighet för
järnvägen att fa trafiken att gå ihop, vill jag säga, att när de utgift från
sådana utgångspunkter ha de icke räknat med den billigare rullande materiel
for järnvägen, sorn bestar i moderna motorvagnar, vilkas driftkostnad be -

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jonköping. ^ (Forts.)
löper sig till några få ören per kilometer. Den saken få vi komma ihåg, när
det gäller en sådan lokalbana som den det här är fråga örn.

Jag kan icke neka mig nöjet att lägga fingret på en som jag tycker ganska
örn punkt för de olika Kungl. Majit. Här har man under arens lopp anvisat
via arbetslöshetskommissionen den ena miljonen efter den andra. M.en sa
upptäcker Kungl. Majit så småningom, med den möjlighet till överblick, som
Kungl. Majit har, att nu, när banan närmar sig sm fullbordan, bör den avbrytas,
och då skall riksdagen gå in på den linjen och säga: det har lii sa rasande
rätt i. Jag vill säga till herrar Severin och Ström, att nar herrarna nu
veta hur det skall gå, så vittnar det i högsta grad om efterklokhet V artor
lia icke herrarna gjort framställning till riksdagen örn att ga m med en skrivelse
till Kungl. Majit och säga, att här föreligger ett sadan vansinne, att
det måste avbrytas. Herrarna ha varit med tillräckligt manga ar för att
hinna med den saken.

Jag skall, herr talman, icke säga mera, fastän det ar en del synpunkter, som
jag skall framföra till herr Severin privat i lians egenskap av nationalekonom
men som det är onödigt att belasta kammarens protokoll med vid detta tillfälle.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Det olyckliga företag, carona här är
fråga, kan nästan sägas utgöra ett skolexempel på vart det kan bära hän, när
ett ekonomiskt företag baseras uteslutande på lösa och sangvimska förhoppningar.
Den trakt banan genomlöper har icke sådana utvecklingsmöjligheter
att det där kan drivas en trafik, som kommer att bära sig. De pa företaget
redan nedlagda miljonerna äro förlorade, och de miljoner det här ytterligare
är fråga örn bli också förlorade utan att, såvitt man kan se, något av varde
vinnes för trakten. Utan varje tvivel måste dessutom banans trafik komma att
medföra en mycket avsevärd årlig förlust. Jag tror icke alls på vad som den
föregående ärade talaren ställde i utsikt, nämligen att man med de moderna
nva motorvagnarna skulle kunna göra banan räntabel. A andra sidan mäste
det anses högst bedrövligt, att en i det närmaste färdigbyggd dyrbar järnvägsanläggning
skall ligga ofärdig och komma att utgöra ett monument över var
tids sätt att handla i ekonomiska ting. Måhända skulle anläggningen även pa
det sättet kunna göra nytta, örn riksdagens ledamöter någon gang varje valperiod
finge taga banan i betraktande. Visserligen ar icke riksdagen ansvarig
för att järnvägsbygget igångsattes. Men jag föreställer mig dock, att en
sådan åskådningsundervisning skulle kunna vara nyttig.

Nu är det visserligen icke någon tvekan örn att riksdagen kommer att tilfstyrka
att pengar för byggets slutförande skola lämnas, men da jag har den
inställningen i ekonomiska ting, att de mäste behandlas ur ekonomiska synpunkter,
har jag icke kunnat biträda utskottets förslag. Utan det ringaste
hopp om framgång men för att »rädda mm sjal», ber jag, herr talman, att ta
yrka bifall till reservationen.

Herr Severin: Herr talman! Jag tror visst det är riktigt, att invånarna
där nere gärna vilja ha järnvägen. På det hela taget vill man gärna ha järnvägar,
även örn man icke känner till svårigheterna att kunna driva dessa järnvägar,
eller kanske just därför. Jag vill erinra örn hur det var, nar man skulle
bygga järnvägen från Haparanda till Pajala. Järnvägsstyrelsen avstyrk
te- den skulle gå med 60,000 kronors förlust örn året något som skulle innebära,
att landets söder ut boende medborgare Unge betala 60,000 kronor örn
året för att det skulle gå några tåg dar uppe. Järnvägsstyrelsen foreslog att
man skulle ordna en busslinje, som skulle bil billigare och bara kosta 11,000
kronor örn året i förlust. Det blev också statsmakternas beslut. Nar sedan

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Ang. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
denna för ändamålet fullständigt tillräckliga trafikled skulle invigas och
igångsättas, demonstrerade ortsborna med att icke en enda flagga hissades i
topp, och att icke någon av invånarna åkte med den första bussen, utan generaldirektör
Granholm fick resa ensam med några järnvägstjänstemän. Järnvägstrafiken
kunde icke bära sig då det endast ligger ett par trehundra gårdar
utmed den tänkta linjen. Men man vill ha järnväg ändå.

Det är icke länge sedan man ville inrätta en busslinje mellan Skellefteå och
Bastuträsk. Järnvägsstyrelsen protesterade och ansåg att örn busslinjen upprättades,
kunde banan nedläggas. Den gick redan med förlust, och S. J.
kunde icke taga ytterligare förluster genom att folk nu skulle alldeles upphöra
att använda järnvägen. Men då började starka protester höjas från invanarna
i trakten. Man tänkte icke på att använda banan, men den skulle finnas
där och tåg skulle gå.

Så blir det måhända här också. Man kommer att vilja ha både järnväg
samt buss- och biltrafik, och järnvägen blir naturligtvis, såsom herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet yttrade, oanvänd. Människorna komma
att anlita bussar och bilar, tågen komma att gå tomma, men man vill ha
dem. Jag tror det var herr Petersson i Lerbäcksbyn eller herr Andersson i Leabo,
som framhöll, att denna järnväg avsåg att förbinda två städer med 40,000
resp^. 32,000 invånare, och därför kunde den icke jämföras med järnvägen
Åmål—Årjäng. Men den omständigheten, att järnvägen går mellan två relativt
stora städer är icke någon garanti för att den kommer att bära sig. Vi
ha tråkiga ekonomiska förhållanden vid t. ex. östra Smålands järnvägar, som
förbinder Oskarshamn och Kalmar. Dessa banor gå sålunda också mellan två
för våra förhållanden relativt stora städer, men de kunna inte bära driftkostnaderna
utan befinna sig i oupphörliga svårigheter.

Jag vet för övrigt icke vad statsutskottets ärade ordförande menade, då han
instämde däri, att de båda järnvägsbyggena icke vore jämförliga, och lade
därtill, att det icke är färdigt med Åmål—Årjäng än. Det skulle vara intressant,
örn han ville sträcka sina indiskretioner så långt, att han ville yppa
de planer riksgäldsfullmäktig^ lia örn Åmål—Årjäng. Tills vidare är den så
pass färdig, att den vid järnvägen anställda personalen avskedats och att bergslagsbanan
går in ^med godståg ett par gånger i veckan, och att mycket stora
ansträngningar från privat hall att återtaga driften ännu icke krönts med
framgång.

Herr Andersson i Leabo förebrådde mig att jag velat göra gällande, att
skälet för den föreslagna investeringen skulle vara, att man redan lagt ned
så mycket pengar i banan. Jag minnes inte hur mina ord folio, men nog kan
man av flera yttranden i dag draga den slutsats herr Andersson förebrådde
mig ha antytt. _ Man är rädd att den halvfärdiga banan skall stå som ett
monument över besinningslösheten i svensk järnvägspolitik och vill därför anvisa
ytterligare kapital för färdigställande.

Däremot protesterar jag med bestämdhet mot den tolkning av ett mitt yttrande,
som herr . Andersson i Leabo gav, nämligen att jag skulle mena, att
järnvägen vore till för järnvägens egen skull och icke för folkets skull. Jag
tror, att rent förnuftsmässigt är det lättare att kasta den anklagelsen mot anhängarna
av järnvägsbyggets fortsättande än mot anhängarna av dess avbrytande,
därför att järnvägsbygget kan, örn det färdigställes, väl sägas komma
till för sin egen skull och icke för folkets, som icke har nytta av den.

När statsutskottets ärade ordförande framhållit, att det skulle kunna beredas
möjlighet för järnvägen att få motorvagnar, vill jag därtill genmäla, att
motorvagnarna äro avsedda att avveckla persontrafiken, men icke godstrafiken,
och att persontrafiken kommer att avvecklas av bussarna, och då är det

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

M»<7- järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
överflödigt, att motorvagnar inköpas för banan. För övrigt har den första
ansökningen örn 63,000 kronor till motorvagnar avstyrkts av järnvägsekonomisakkunniga.

Jag skall slutligen till statsutskottets ärade ordförande säga, att när. han
förebrår motståndarna, att vi icke förut gått till aktion och icke föreslagit en
skrivelse till Kungl. Majit örn avbrytande av bygget, och när han säger, att
vi ha varit här tillräckligt länge för att hinna med det, så kan han icke mena
mig. Jag vill emellertid beträffande banan sluta med att säga, att hade den
blockad, som man en gång igångsatte mot utförande av detta bygge av arbetslöshetskommissionen,
gjorts så effektiv, att banan icke alls hade blivit byggd,
så skulle en blockad undantagsvis ha varit till samhällsekonomisk fördel.

Herr Lindman: Herr talman! När jag fick denna proposition i min hand,
gjorde jag omedelbart den reflexionen, att här lia vi nu bekräftelsen på vad
man kände på sig, när detta företag sattes i gång, att det var onödigt att sätta
det i gång. Det var den regering, som då satt, som bär ansvaret för att man
satte i gång företaget så som gjordes. Det har gjorts av en person, som brukar
vara ganska karsk i munnen, när det gäller att tala om sparsamhet med
statens medel. Det är nu en gång gjort, och vi ha hunnit att lägga ned väldiga
belopp i företaget. När jag läste propositionen, gjorde jag mig den frågan:
vad föreslås nu av Kungl. Majit? Vad har Kungl. Majit för förslag
att göra riksdagen för att vi skola kunna komma ifrån företaget på ett hyggligt
sätt? Skall det föreslås ett fullbordande eller ett avbrytande. När jag
läste propositionen, trodde jag mig finna, att Kungl. Maj :t var för, att statliga
medel icke vidare borde beviljas. Men sedan hänskjuter socialministern
till riksdagen att avgöra saken. På mig gör det ett egendomligt intryck, att
man får ett sådant uttalande från Kungl. Majit, som avstyrker men lämnar
till riksdagen att avgöra. Vi bruka vara vana att få förslag från Kungl.
Majit, som gå antingen i den ena riktningen eller i den andra. Man fordrar
att bestämt få veta vad Kungl. Maj :t har för förslag. Sedan har^ riksdagen
att taga ställning. Örn vi nu haft bestämmelse om rätt för statsråd att äga
tillträde till utskott, undrar jag vilken ställning statsrådet där kommit att intaga,
örn det blivit i överensstämmelse med utskottets förslag, vilket antagligen
även blir kammarens beslut, eller örn det blivit i överensstämmelse med
vad som uttalas i propositionen. Alltså, vad har då riksdagen att göra? Då
kan man naturligtvis göra så som här föreslås, att man skall lägga ut nya
pengar, d. v. s. följa de gamla orden att kasta goda pengar efter dåliga. Det
rör sig allt som allt örn 2 miljoner kronor, varav 900,000 kronor skulle på haltande
motivering lämnas av arbetslöshetskommissionen. Det skulle kunna
vara försvarbart. Sedan återstår 1.1 miljoner kronor, som staten skulle lämna.

Jag frågade mig då: Skall man göra det eller ej? Här har talats örn, att
en sådan järnväg ej kan komma att bära sig i konkurrensen med busstrafik
och landsvägstrafik. Men detsamma gäller även beträffande en hel del andra
järnvägar, som kämpa en hård strid nied busstrafiken; och det kommer säkerligen
att utfinnas någon möjlighet att rädda dessa järnvägar från undergång,
exempelvis genom insättande av motorvagnar av enklare konstruktion,
som kunde vara användbara för sådana järnvägar. Därför menar jag, herr
talman, — och den uppfattningen har jag ej fått efter att ha läst utskottets
betänkande utan efter att ha läst den kungl, propositionen — att här finnes
intet annat att göra efter den utredning, som järnvägsstyrelsen gjort, än att
bevilja de medel, som erfordras. Jag vill icke underkänna reservanternas uttalande.
Jag förstår mycket väl, att de kommit in på den vägen de valt.
Men när man ser, att, som det heter i utskottets betänkande, banvallen är

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Äng. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
färdigställd och terrasserad längs nästan hela sträckan, när man ser att stationshusen
äro färdiga, när man därtill ser i den kungl, propositionen vad
alla dessa små kommuner gjort för uppoffringar genom tecknande av aktier,
som nu bli värdelösa för dem, och de så till på köpet skulle bli av med den
kommunikationsled, som de haft anledning tro skola komma till stånd, när
den tidigare påbörjats efter beslut av Kungl. Majit och fortsatts genom anslag
av statsmedel, då förefaller det mig, som örn den väg, som här är föreslagen,
är den rätta. Ja, den är icke direkt föreslagen, men man har tänkt,
att järnvägsstyrelsen skulle taga hand örn banan, och att den således skulle
införlivas med statens järnvägar. Jag vill uttala den förhoppning, att järnvägsstyrelsen
måtte kunna genom överlämnande av billiga rälser och begagnade
av statens rullande materiel o. s. v. vara i stånd att få järnvägen så
skött, att den ej kommer att gå med någon vidare förlust.

Med herr Lindman förenade sig herr andre vice talmannen Magnusson.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag vill endast
med anledning av den anmärkning, som herr Lindman gjorde i fråga om ärendets
formella behandling, påpeka, att det är ett ärende, vari Kungl. Majit
har att fatta beslut. Kungl. Maj :t kunde alltså utan riksdagens hörande
fatta beslut i ärendet. Det är ett uttryck för Kungl. Maj:ts önskan om ett
gott samarbete med riksdagen, att Kungl. Majit velat bereda riksdagen tillfälle
att uttala sig. Sedan riksdagen gjort detta, är det fortfarande Kungl.
Majit, som har att fatta beslut. Någon tvekan örn socialministerns ställning
och regeringens ställning i frågan kan ej finnas. Den framgår av propositionen
och av det yttrande, som socialministern haft här.

Herr Ryberg: Herr talman! Yi diskutera här ett ärende, som rör, huru vida

ett järnvägsföretag, för vilket staten och vissa kommuner gjort stora
uppoffringar, skall med någon ytterligare kostnad fullbordas eller ej. Jag
vill gärna instämma med statsutskottets majoritet däri, att örn vi nu haft att
taga ställning till den frågan, örn detta järnvägsbygge skulle påbörjas, så
hade ej många röster höjts härför efter den revolution på trafikens område,
som ägt ruin, de sista. åren. Men vi stå icke här i dag inför den frågan utan
inför den frågeställningen, örn vi för ett anslag av ett par miljoner kronor
skola fullborda detta järnvägsbygge eller örn det som hittills nedlagts på detsamma
skall vara bortkastat. Det är så, som herr Lindman yttrade, att arbetet
har fortskridit så långt, att själva järnvägsbanken är färdig med undantag
av infarterna vid Jönköping och Ulricehamn. Stationshusen äro även färdiga
och infartsvägar till järnvägsstationerna äro i största utsträckning iordningställda.
Jag tror, att örn kammarens ledamöter hade varit i tillfälle att
besöka trakten och se, hur långt arbetet fortskridit därnere, skulle det ej ha
blivit mångå röster i kammaren — jag hoppas, att det icke blir det i alla fall
som höjts för att inte arbetet skall fullbordas. Socialministern sade också,
att sedan han sett järnvägen och konstaterat, att banken ej kan användas
för annat än °järnväg, hade han i sin mån blivit tveksam och ej velat taga ansvaret
för frågans avgörande utan hänskjutit densamma till riksdagen. Statsutskottets
ledamöter, som nyligen varit där och sett på järnvägsbygget, ha
förordat arbetets fortsättande. För ortsbefolkningen skulle det bli ett hårt
slag, om andra kammaren i dag beslutade, att järnvägen ej skulle fullbordas.
Som ett bevis på de ekonomiska ansträngningar, som ortsbefolkningen gjort,
vill jag nämna ett exempel. Den lilla Strängsereds kommun, som tecknat
75,000 kronor i aktier och upplånat det tecknade kapitalet, består av 450 in -

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönkoping. (Forts.)
vånare, uteslutande småbrukarebefolkning. Denna teckning av aktier i järnvägsföretaget
förorsakar, som utskottet sagt, en utdebitering av 5 kronor per
skattekrona under många år framåt. Örn järnvägsbygget ej kommer till stånd,
kommer utdebiteringen att stå kvar utan att ortsbefolkningen fått någon järnväg.
Vidare blir järnvägsbanken till obehag för många enskilda, därför att
deras ägofigurer och åkertegar blivit sönderskurna utan någon motsvarande
fördel.

Jag vill därför å ortsbefolkningens vägnar vädja till kammaren att följa
första kammarens beslut och godkänna statsutskottets utlåtande, till vilket
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Osberg: Herr talman! Det kan ju hända, att den svenska riksdagen
i en senare tid kan få nytta av herrar Ström och Severin i ekonomiska spörsmål.
Men när det gäller det ärende, vi nu resonera örn, äro de något för sent
ute, och det hade varit lämpligt örn de sett efter, till vilka ändamål de medel,
som anvisats till, arbetslöshetens bekämpande, användas. Ni borde ha tagit
reda på, hur mycket som utbetalats under senare år i kontantunderstöd. Här
är brist på arbeten i allmänna marknaden men även brist på sådana arbeten,
som kallas reservarbeten. Jag såg i en tidning en sak omnämnas från Tossene
kommun. De ha nämligen haft ett reservarbete i Hunnebostrand, men nu saknar
kommunen medel till den andel, som skulle bestridas av denna, och har
därför måst nedlägga arbetet. Då har kommunen intet annat att göra än
att begära att få betala kontantunderstöd. Så länge det betalas ut så mycket
i kontantunderstöd, anser jag, att man ej skall nedlägga ett sådant arbete,
som här är fråga om. Jag kan försäkra, att jag icke har något ortsintresse
härvidlag, men jag anser, att vi skola ha litet självrespekt och respekt för
dem, som satt i gång detta järnvägsbygge. Det är i det närmaste färdigt,
och det blir genant för oss här i kammaren och för landet, örn vi låta denna
skrothög ligga som den nu ligger, utan att fullborda företaget.

Jag vill vidare säga ett ord till dem, som tala örn bilar och bussar. Vi
skola ej bygga så mycket på detta. Det kanske kommer en tid, då järnvägarna
åter komma till sin rätt. Jag kan nämna, att från Munkedals bruk
fraktas papper direkt till Stockholm på bilar. Det betyder, att man får anpassa
taxeförhållandena vid statens järnvägar på ett annat sätt. Jag vet också,
att man för konserver från Gravame, ett samhälle, som ligger vid Västerhavet,
till Stockholm på bilar, och då ha vi ändå statens järnvägar och dess
bussar som sköta trafiken från denna plats. När statens järnvägar komma
till en rimlig taxesättning, komma de skuldsatta bil- och bussförarna att
sluta med trafiken, och då komma järnvägarna åter till sin rätt. Detta järnvägsföretag,
varom nu är fråga, är intet lyckligt företag, men vi få därför
ej göra oss löjliga. När herr Ström ömmar för skattebetalarna, hoppas jag,
att han fortsätter därmed, men han torde knappt behärska den fråga det här
gäller. Det är, som jag förut sagt, genant för oss att nedlägga detta järnvägsbyggnadsarbete.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Jag instämde med statsutskottets
ordförande i hans första anförande och tänkte därför ej yttra mig mera.
Men när jag hört debatten, kan jag ej avstå från att säga något med anledning
av vad som yttrats av dem som gå på avslag på det i frågasatta anslaget. Särskilt
herr Severin har anställt sådana jämförelser med andra järnvägsföretag,
som ej äro lämpliga. Herr Severin talade om järnvägen Åmål—Årjäng och
järnvägen Haparanda—Pajala och flera andra, som han anförde som exem -

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Ang. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
pel. Då jag delvis känner till dessa orter och alldeles särskilt den ort, där
järnvägen Ulricehamn—Jönköping går fram, vill jag säga, att dessa jämförelser
stämma icke alls. När jag hörde statsrådet yttra sig om sitt besök
därnere, fick jag det intrycket att han för sin del kanske fäst sig alltför mycket
vid den bygd, där järnvägen går fram. Men han hade, såvitt jag förstår,
mindre givit akt på just de orter som järnvägen förbinder med varandra nämligen
Jönköping och Borås. Örn järnvägen kommer att bära sig eller icke
beror mindre på dessa socknar, som banan går igenom, Bottnaryd och Strängsered
och andra, utan det avgörande för, att järnvägen skall kunna bära sina
omkostnader, är just dessa industriorter, som järnvägen förbinder. Jag vill
erinra om Jönköpingsorten med dess stora industrier. Dessa industrier ha
icke heller stannat i utveckling utan äro i vardande och utvecklas undan för
undan. Där är en befolkning på över 50 tusen människor i denna del av Småland,
som direkt beröres av järnvägen, och detta förhållande är avgörande för, om
järnvägen skall kunna bära sina egna omkostnader eller icke. Av detta framgår
att de jämförelser, som gjorts av herr Severin, med andra järnvägar, t. ex.
Åmål—Årjäng och Haparanda—Pajala, äro jämförelser, som är oriktigt anföra
som skäl för avslag på det ifrågasatta anslaget.

Vidare vill jag erinra, att denna järnväg liksom andra har förmåga att
skapa fram företagsamhet. Då jag känner dessa bygder, i synnerhet Småland,
och känner befolkningens inställning till näringslivet, är jag övertygad
örn, att det går icke många år, förrän vid dessa mindre järnvägsstationer, som
byggts upp, komma att växa upp företag och mindre industrier, som komma
att ge åtskilliga arbete. Dessa bygder äro också mycket skogrika, vilket är
förhållandet med hela denna del av Småland, som järnvägen berör. Detta
gör, att jag ej ser situationen så hopplöst som många andra. Herr Ström gick
ut från, att järnvägen icke kan drivas, och att det därför vore bättre att icke
bevilja anslaget. Jag tror icke att det behöver gå så. Viktigt är, att sättet
att befrakta järnvägen blir ordnat på lämpligt sätt. Jag är då övertygad om,
att denna järnväg skall kunna bära sina kostnader. Herr Severin gick så
långt, att han sade, att denna järnväg kommit till för sin egen skull och ej
för befolkningens skull. Jag har en motsatt uppfattning. Emellertid vill
jag säga, då jag känner till förhållandena, att det enda riktiga är, att andra
kammaren följer första kammaren och beslutar att bevilja detta anslag. Det
vore ändå orimligt att använda, jag kan ej säga hur mycket, men kanske det
mesta av det begärda anslaget till att rasera vad vi byggt upp. Då är det klokare
att fullfölja arbetet. Kommer staten att taga hand örn järnvägen, blir det
samtrafik med Jönköpings statsbanestation, som blir lämplig och bra. Därför
är det övervägande skäl, som tala för att bevilja detta anslag. Jag vädjar
varmt till kammaren att följa första kammaren och anhåller, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Ström: Herr talman! Jag begärde naturligtvis icke ordet för att bemöta
och vederlägga herr Osbergs argumentering. Då jag nu fått ordet, kan
jag emellertid om denna säga, att örn frågan örn järnvägarnas räntabilitet kan
lösas så enkelt, som herr Osberg ansåg, vore det egendomligt, örn ej dessa nödställda
järnvägar skulle kunna anställa herr Osberg som generalkommissarie
för alla dessa järnvägar för att klara upp historien. Är det bara den saken
att sänka taxorna och sedan få järnvägarna att kunna konkurrera med bilarna
och bussarna, är det bra märkvärdigt, att alla dessa kloka människor, som sitta
i järnvägsstyrelserna och annorstädes, cj upptäckt det förrän nu. Hur skall
det gå med dc järnvägar, som redan nu gå med stor förlust och gå mot ruin,
örn man ytterligare sänker taxorna? Det bör herr Osberg tänka på, när han

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Ang. statlig
exportkreditgaranti
m. m.

Äng. järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
kastar fram detta förslag så lättvindigt. Han konstaterade, att det är bilar,
som köra papper från Munkedal till Stockholm, och konserver från Gravarne
till Stockholm. Samtidigt säger han, att det går ej i fortsättningen med denna
konkurrens mellan bilar och järnvägar i det långa loppet, utan att järnvägarna
komma att få övertaget, om de bara taga den patentmedicin, som
herr Osberg ordinerat. Jag överlåter till kammaren att bedöma värdet av en
sådan argumentering.

Beträffande herr Andersons i Råstock yttrande, att vi ej tänkt på att göra
framställning i detta avseende tidigare, tycker jag, att det vore egendomligt,
örn ej statsutskottets ordförande läst kamrarnas protokoll. Vid remissdebatter
och andra tillfällen ha just dessa synpunkter anförts, och jag rekommenderar
herr Anderson i Råstock särskilt att läsa protokollet från första kammaren,
där herr Örne för någon tid sedan — jag tror, att det var för 2 år sedan eller
så — framförde dessa synpunkter i så skarp form, att jag ej förstår, att den
framställning, som då gjordes, har gått herr Anderson i Råstock förbi. Inte
har det saknats framställningar från olika håll, även örn inte jag och herr
Severin haft anledning att göra sådana. Jag har ändå påpekat detta vid en
remissdebatt här i kammaren.

Beträffande herr Andersons uttalande, att jag tidigare borde ha ådagalagt
samma ansvarskänsla som nu, vill jag säga, att det är väl ändå höjden av
argumentnöd, när man kommer och påstår någon sådant utan att kunna visa
på ett enda exempel. Men jag förstår, att skall man försvara Ulricehamnsbanan,
måste man befinna sig i sådan argumentnöd, att man måste tillgripa sådana
saker, och därför förlåter jag herr Anderson i Råstock för att han tillgrep
ett sådant argument. Något annat hade han ej att tillgripa.

Herr Osberg: Herr talman, mina herrar! Det är förlåtligt, att inte herr

Ström kan ägna sig åt mera världsliga saker. Han ägnar sig i dessa dagar så
mycket åt politiken, att han ej begriper sunt förnuft. Jag har sagt, att om
bilarna taga trafiken, blir det ingen över för järnvägarna. Det var det, jag
sade.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till det av herr Anderson i Råstock därunder framställda yrkandet,
dels ock på bifall till den vid förevarande utlåtande fogade reservationen; och
fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 13.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört sammansatta stats-,
bevillnings- och bankoutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statlig exportkreditgaranti m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 16 mars 1934 avlåten proposition, nr 256, hade
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen dels medgiva,
att svenska staten finge, i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande
bestämmelser, under tiden till och med utgången av budgetåret 1934/
1935 till belopp av högst 25 miljoner kronor —- däri inberäknat de belopp,
vartill garantier beviljats eller kunde komma att före utgången av nu löpande
budgetår beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade
inhemska alster av industri, jordbruk och fiske, dels — för disponerande såsom
lån till vissa främmande stater för beredande av likvid, i den ordning

Lördagen den 2 juni £. m.

Nr 42.

Ang. statlig exportkreditgaranti m. m. (Forts.)
och enligt de grunder, som av Kungl. Maj :t kunde bestämmas, för till vederbörande
land levererade inhemska varor — för budgetåret 1934/1935 under
Utgifter för kapitalökning och rubriken Fonden för förlag till statsverket, avdelning
D. Övriga anslag anvisa ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel,
å 10,000,000 kronor, dels ock, vid bifall härtill, höja den i förslaget till
riksstat för budgetåret 1934/1935 under rubriken F. Lånemedel upptagna inkomsttiteln
Övriga lånemedel med motsvarande belopp.

Ifrågavarande proposition hade hänvisats till statsutskottet. Efter överenskommelse
mellan stats-, bevillnings- och bankoutskotten hade propositionen
behandlats av sammansatt stats-, bevillnings- och bankoutskott.

I anledning av förevarande proposition hade väckts nedan nämnda två motioner,
vari framställts följande yrkanden:

I motionen i första kammaren, nr 333, av herrar Johan Larsson och Elof
B. Andersson hade hemställts, att riksdagen måtte, med avslag å Kungl.
Maj:ts proposition, nr 253, angående godkännande av en mellan Sverige och De
Socialistiska Rådsrepublikernas Union avsluten överenskommelse angående beställningar
och krediter m. m. — vilken fråga sedermera förfallit -—- besluta
att det i propositionen nr 256 angivna belopp, 25 miljoner kronor, intill vilket
svenska staten skulle få iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade
inhemska alster av industri, jordbruk och fiske, skulle höjas till 40 miljoner
kronor, att härav skulle intill en totalsumma av högst 15 miljoner kronor statsgaranti
kunna beviljas och förskott å köpesumman lämnas för lantbruksprodukter
såsom fläsk, nötkreatur (avelsdjur och andra), svin, hästar, utsäde och
andra dylika inhemska varor, vilka försålts till de Socialistiska Rådsrepublikernas
Union, samt att för disposition av sagda 15 miljoner kronor skulle gälla
vad i förordningen angående statsgaranti för exportkredit m. m. den 26 juni
1933 stadgades örn statsgaranti för exportkredit och förskott å köpesumman
lämnad vid försäljning till utlandet av i förordningen omförmälda alster av
jordbruk.

I motionen i andra kammaren, nr 585, av herr Nylander hade föreslagits,
1) att riksdagen måtte besluta, att villkoren för beviljande av exportkreditgaranti
skulle så ändras, att exportkreditnämnden skulle, där speciella skäl
därtill förelåge och efter prövning i de särskilda fallen, äga rättighet att bevilja
exportkreditgaranti, innebärande, att ett belopp uppgående till högst 75
procent av den av exportören lämnade krediten komme att inflyta; samt 2) att
för den händelse Kungl. Maj:ts ovannämnda proposition nr 253 icke skulle av
riksdagen bifallas besluta, att det belopp, för vilket svenska staten i huvudsaklig
överensstämmelse med nu gällande bestämmelser, dock med den i motionen
föreslagna ändringen, under tiden t. o. m. utgången av budgetåret 1934/
1935 finge iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade inhemska alster
av industri, jordbruk och fiske, skulle bestämmas till 35,000,000 kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om fortsatt statlig exportkreditgaranti
samt motionerna I: 333 samt II: 585 (motionen I: 333 i vad den avsåge
höjning av det i propositionen föreslagna kreditgarantibeloppet) dels
medgiva, att svenska staten finge under tiden till och med utgången av budgetåret
1934/1935 till belopp av högst 35 miljoner kronor — däri inberäknat
de belopp, vartill garantier beviljats eller kunde komma att före utgången av

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. statlig exportkreditgaranti m. m. (Forts.)
nu löpande budgetår beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade
inhemska alster av industri, jordbruk och fiske, dels ock besluta, att
för ifrågavarande exportkreditgarantier nuvarande bestämmelser skulle i huvudsak
oförändrade gälla, dock med beaktande av vad utskottet i utlåtandet
anfört rörande garantis maximibegränsning;

b) avslå motionen I: 333, i vad motionen avsåge beslut örn ett särskilt exportgarantibelopp
för leveranser till de Socialistiska Rådsrepublikernas Union
av lantbruksprodukter;

II. att Kungl. Maj :ts förslag örn anvisande av ett anslag å 10 miljoner kronor
för lån till främmande stater för viss export ej måtte av riksdagen bifallas.

Av herrar Hamrin, Strindlund, Olsson i Golvvasta och L. Gunnar Bodin
hade anmälts reservation beträffande viss del av utskottets motivering.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Strindlund: Herr talman! I det utlåtande, som här föreligger, be handlas

frågan örn en fortsatt statlig exportkredit och villkoren för densamma.
I samma utlåtande behandlas även Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn
anvisande av tio miljoner kronor för lån till främmande stater för viss export.
Som kammarens ledamöter funnit, ha vi inom utskottet varit ense i huvudsak.
Det är endast i fråga örn motiveringen, som jag på sidan 9 i utlåtandet påyrkar
en ändring i det stycke, som börjar med orden »vad därefter angår» och
slutar med orden »medel förskotteras». Jag ber att i all korthet få ange några
av de skäl, som gjort, att jag i detta fall velat ha någonting annat utsatt i
utlåtandet än vad nämnda stycke säger.

Alla ha vi varit ense om att vad som kan göras för att befrämja en ökad
export av jordbruksprodukter är värt uppmuntran. I detta syfte avsatte fjolårets
riksdag icke mindre än 6 miljoner kronor av de för statlig exportkredit
anvisade 75 miljoner kronor speciellt till exportkreditgarantier rörande jordbruksprodukter.
Det är också ett annat villkor, då det gäller jordbruksexporten,
som är gynnsammare än då det gäller exnort av andra varor. Sålunda beviljar
staten här garanti för hela exportsumman och förskotterar pengarna till
försäljarna. Trots det gynnsamma villkor, som sålunda exportörerna av jordbruksprodukter
erhöllo, har denna exportkreditgaranti icke i någon mån tagits
i anspråk. Då man nu vet, att det föreligger ett behov av en sådan export
och samtidigt vet om dessa gynnsamma villkor, måste man givetvis fråga sig,
varför någon export icke kommit till stånd. Jag tror, att ett av huvudskälen
till detta är att söka bland annat däri, att den organisation som vi ha för avsättningen
av jordbruksprodukter icke är i någon större utsträckning organiserad
för export med undantag av några speciella produkter. Det är också
klart, att för en sådan organisation måste det föreligga svårigheter att skaffa
förbindelser på den utländska marknaden, framför allt på de nya marknader,
som det nu gäller att finna.

Det är också en annan sak, som man i detta sammanhang bör erinra sig, och
det är de våldsamma omkastningar, som under senare år förekommit på den internationella
marknaden, som bland annat medfört ett tillspetsande av det handelskrig,
som pågår, och vilket givetvis ställer betydligt större krav än under
normala förhållanden på den organisation, som skall ha hand örn försäljningen
på en främmande marknad.

Man kan ju säga, att detta är en brist, som det närmast borde åligga jordbrukarna
själva att avhjälpa. Jag vill påpeka, att åtminstone i fråga om

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Ang. statlig exportkreditgaranti m. m. (Forts.)
vissa jordbruksprodukter, varav vi lia ett överskott, är detta visserligen tillräckligt
för att trycka hemmamarknaden och förstöra priserna, men därmed är
icke sagt, att det är så stort, att det icke bleve betungande att lägga upp en
särskild organisation för att avsätta överskottet på exportmarknaden. Det vill
med andra ord säga, att exportöverskottet kan ibland vara för litet för att
kunna bära kostnaderna för en egen organisation.

Då man kommer in på industriens område äro en hel del industrier inriktade
på export och avsättningsorganisationen är upporganiserad med detta såsom
syfte. De ha också i betydligt större utsträckning kunnat skaffa sig egna representanter,
på alla de marknader, som äro av verklig betydelse.

Det ligger då nära till hands att söka åstadkomma ett intimare samarbete
mellan industriens och jordbrukets organisationer, då det gäller att föra ut
produkterna på exportmarknaden. Frågan är av den storleksordning, att det
allmänna borde medverka till att, örn det är möjligt, i någon mån underlätta
åstadkommandet av en sådan samverkan. Det allmänna har merendels visat
intresse för att stödja jordbrukets avsättningsmöjligheter, och örn så icke alltid
skett, så har det i varje fall erkänts, att det är ett allmänt intresse, att
jordbruket får hjälp i detta avseende.

I första hand böra jordbrukets avsättningsmöjligheter och svårigheter beaktas,
när det är fråga örn en avtalsuppgörelse. Detta var även förhållandet
i fråga örn det avtal, som förelädes riksdagen, då det gällde krediten till
Ryssland. Där hade man sammankopplat jordbruksexporten och industriexporten
på ett sätt, som herrarna nog själva ha sig bekant. Jag tror emellertid,
att man dessutom skulle kunna på åtskilliga andra vägar stödja detta
syfte. Bland annat skulle man kunna nå detta just genom att man utnyttjade
denna exportkreditgaranti på ett sådant sätt, att man vid beviljandet av en
statsgaranti toge hänsyn i varje särskilt fall till, huruvida industriexporten
vore förenad med någon jordbruksexport. Det är därför, som vi velat ha in
i utskottsutlåtandets motivering detta uttalande, som strängt taget icke går ut
på annat än att vi vilja, att exportkreditnämnden vid bestämmande av den
statliga exportkreditgarantien i uppmuntrande syfte beaktar, huruvida det
finns möjlighet att åstadkomma det samarbete, som jag anser vara så betydelsefullt.
Jag vill påpeka, att det därvidlag finns ökade möjligheter för exportkreditnämnden
i och med att man inom utskottet kommit överens örn att
i vissa fall höja maximibeloppet för statsgarantien från, såsom det nu är bestämt,
60 % till 75 %.

Ja, herr talman, mina herrar, detta är egentligen den motivering, som jag
haft för reservationen. I frågans nuvarande läge skall jag icke uppehålla
kammaren längre utan ber att få yrka bifall till den av herr Hamrin m. fl.
avgivna reservationen, vilken innebär, att det stycke, varom jag förut talat,
på sidan 9 i utlåtandet skall utbytas mot vad som sägs i reservationen på sidan
11.

I detta yttrande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Johanson i Huskvarna, Weipie,
Andersson i Dunker, Nyblom och Persson i Trången.

Herr Nylander: Herr talman! Jag skall först be att få uttala mitt tack

för och min stora tillfredsställelse med att det sammansatta utskottet velat acceptera
min motion, så att det här nu i enlighet med mitt förslag föreslås 35 miljoner
kronor till statsgaranti jämte rättighet för exportkreditnämnden att i
vissa speciella fall höja den nuvarande maximigränsen för garantien, från 60
till 75 %.

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. statlig exportkreditgaranti m. m. (Forts.)

Sedan skall jag tillåta mig att med några ord beröra det i och för sig intressanta
spörsmål, som den föregående ärade talaren bär upptagit, nämligen ett
närmare samarbete mellan exportindustrierna och jordbruket.

Jag vill då till en början erinra örn att den institution, som jag har äran
leda, i sin dagliga informationsverksamhet ofta har att även på olika sätt arbeta
till förmån för export av jordbruksprodukter. Jag har haft nöjet att
för flera av denna kammares ävensom medkammarens ledamöter då och då
demonstrera detta vårt arbete. För mig personligen är det endast kärt att
kunna stå jordbruket till tjänst, och från exportföreningens sida har tidigare
föreslagits jordbruket ett närmare samarbete. Jag vill nämligen erinra örn det
föredrag, som exportföreningens vice ordförande, direktör Prytz, våren 1930
höll, då han tog upp denna fråga till behandling och därvid underströk de
möjligheter, som förelågo för exportindustriernas och exportföreningens förbindelser
i utlandet, att stå till tjänst med informationer i vad det avsåge
avsättningen av svenska jordbruksprodukter. Han ifrågasatte även, örn jordbrukets
representanter funno det önskvärt och lämpligt, möjligheten av att i
exportföreningen öppna en särskild avdelning, speciellt inriktad på jordbrukets
avsättningsmöjligheter. Sedan dess har icke någonting avhörts i denna
fråga från jordbrukarnas sida förrän nu, då herr Strindlund närmare upptog
frågan i samband med det föreliggande ärendet örn villkoren för en statlig
exportgaranti. Kanske jag, innan jag går in på detta spörsmål, bör tillägga,
att jordbruksutredningen på sin tid, de flesta ledamöterna åtminstone, även
gingo igenom exportföreningens organisation och, efter vad som då framgick,
kommo till det resultatet, att möjlighet säkerligen skulle kunna föreligga
för att åstadkomma en viss kombination i syfte att exportföreningen även
skulle direkt och mera intimt upptaga arbetet på befrämjandet av avsättningen
av jordbruksprodukter. Yi lia också i vår styrelse, som av naturliga skäl
huvudsakligen består av representanter för industri och sjöfart, en särskild
målsman för jordbruket, just för att vi när så behövs skola kunna tillgodogöra
oss hans sakkunskap. Jag finner det alltså synnerligen naturligt, att man
verkligen tar upp denna fråga om ett närmare samarbete mellan exportföreningen
och jordbruket till behandling, så att man får ur världen den missuppfattning,
som man här och var ibland hör talas om, nämligen att exportindustrien
skulle på något sätt vara motståndare till jordbrukarnas intressen,
vilket ingalunda är fallet. Vi skola från vårt håll med stor glädje hälsa, om
vi med våra förbindelser utomlands kunna stå jordbruket till tjänst. Det säger
sig dock självt, att på grund av alla de autarkiska åtgärder, som i främmande
länder äro vidtagna, nya avsättningsmöjligheter för våra jordbruksprodukter
icke äro så lätta att finna, men desto större anledning är det då att försöka
hålla sträng utkik, då det gäller att så långt som möjligt utnyttja möjligheterna.
Vi behöva icke gå längre än till ett naboland för att se, huru kommersiellt
man just lagt detta arbete på jordbrukets område, och huru man därvid
lyckats utnyttja nya möjligheter, som här och var dykt upp både för avsättning
av kreatur, ägg och andra jordbruksprodukter.

Nu uppställer sig emellertid den frågan, huruvida man vid beviljandet av
exportkreditgaranti skall kunna göra en sådan kombination som reservanterna
tänkt sig. Detta kommer, därom är jag övertygad, att i praktiken ställa sig
ganska besvärligt. Exportkreditgaranti beviljas industriföretag, som ha att
kämpa en mycket hård kamp med främmande länders industrier, särskilt på
kreditens område. Jag vill erinra om att praktiskt taget vartenda med Sverige
konkurrerande land i Europa bär infört exportkreditgarantisystem, som i
de flesta fall äro betydligt mera tillmötesgående mot exportindustrien än de
bestämmelser, som vi i detta avseende lia i Sverige. Detta gör, att konkurren -

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Ang. statlig exportkreditgaranti m. m. (Forts.)
sen blir för oss desto hårdare. Det säger sig självt, att det i en sådan situation
är synnerligen svårt, för att icke säga omöjligt, att genomdriva affärer, örn
till de leveransvillkor, som den utländska konkurrenten har att erbjuda, från
svensk sida skulle tilläggas ett villkor i den riktningen, att exportkreditnämnden
bör se till att man vid beviljandet av kreditgaranti även skapar möjligheter
för att få till stånd en export av jordbruksprodukter. Skulle det komma
att bli fråga örn ett mera brett avtal med någon utländsk grupp eller något
större företag, där man kan göra en kombination av export av industriprodukter
oell lantbruksalster, såsom var fallet i Rysslandsavtalet, är det givet,
att man skall söka utnyttja den möjligheten. Men jag tror verkligen, att man
icke har att räkna med så många, ja kanske knappast några sådana affärer,
utan att man, såsom exportkreditnämndens hittillsvarande verksamhet ger vid
handen, fortfarande har att räkna med att enskilda företagare komma att lämna
in ansökningar örn statsgaranti för den och den speciella affärens genomförande
på de och de bestämda villkoren.

Nu förstår jag efter samtal med herr Strindlund, att meningen icke alls
är att uppsätta såsom villkor från exportkreditnämndens sida, att man för beviljande
av statsgaranti — och framför allt en statsgaranti, som skulle överskrida
hittills gällande belopp — skulle kombinera detta med en export av
jordbruksprodukter, utan detta är endast sagt i syfte att uppmuntra det samarbete,
som här berörts. Jag tror, att en sådan uppmuntran visserligen är
önskvärd, men jag tror som sagt att det blir svårt att komma någon väg i samband
med beviljandet av en exportkreditgaranti. Jag har icke någon befogenhet
att tala på exportkreditnämndens vägnar, men i egenskap av ledamot
av nämnden, vågar jag säga, att örn möjlighet därtill erbjuder sig man
från nämndens sida säkerligen vill göra allt för att tillvarataga jordbrukets
intressen.

Jag vill sluta med att ännu en gång understryka, att det för exportföreningen
skulle vara ett kärt nöje att på en bredare bas få upptaga ett samarbete
med jordbrukets representanter samt att vi från vår sida skulle göra det bästa
möjliga för att söka fylla jordbrukets behov av information om utländska avsättningsförhållanden.

Jag finner, herr talman, med hänsyn till vad jag här anfört det uttalande,
som gjorts av utskottsmajoriteten, vara alldeles tillräckligt och ber därför att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Den siste ärade talaren uttalade
sig ju mycket välvilligt för ett samarbete mellan industriens och jordbrukets
exportorganisationer, och det synes också mig vara önskvärt, att ett sådant
samarbete skulle kunna komma till stånd. Jag tror herr Nylander sade. att
det från jordbrukets exportorganisationer icke förmärkts någon önskan om ett
sadant samarbete, men det är klart, att det är icke så lätt för jordbruksorganisationerna
att söka åstadkomma ett sådant samarbete med industriexportorganisationer,
vars intressen i vissa fall äro väsentligt olika utan man får först
känna sig för i vilken utsträckning den senare är intresserad för ett samarbete.
Frågan örn ett samarbete kunna vi emellertid alltid klara upp framdeles.

Herr Nylander betygade också, att svårigheterna äro stora, särskilt då det
gäller export av jordbruksprodukter på vissa marknader, och att konkurrensen
även är stor, då det gäller export av industriprodukter, därför att flera andra
länder lia betydligt större exportkreditgarantier än vad vi ha. Som jäg sagt
här tidigare,, är det nog så, att jämfört med andra länder lia vi nog vidtagit de
minst effektiva åtgärderna. Det är därför önskvärt att kunna göra det mesta

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. statlig exportkreditgaranti m. m. (Forts.)
möjliga för att stödja den export av industrivaror, som är behövlig för att vi
skola kunna upprätthålla vår produktion.

Trots sina välvilliga uttalanden kom emellertid herr Nylander i slutet av
sitt anförande till det resultatet, att han icke ville gå med på reservationen.
Vad innebär då reservationen? Jo, såvitt jag kan förstå, bör man kunna räkna
med att det ändå finns vissa exportmarknader, där en viss del av den
svenska industriens verkligt framstående varor äro begärliga, och där vår industri
därför samtidigt med att en affär göres upp bör kunna påverka köparen
i viss utsträckning, så att större möjligheter skapas för export även av
svenska jordbruksprodukter och jordbrukets exportorganisationer därmed kunna
få större möjlighet att i samband med dessa underhandlingar erhålla möjlighet
till export. Det är efter vad jag kan förstå tänkt så, att exportorganisationen
för industrivarorna i detta fall skulle kunna få en något högre exportkredit
än vad den i annat fall skulle kunna erhålla. På detta sätt synes det
mig också, att man lättare skulle kunna komma in på den samarbetets väg,
som herr Nylander betygade omfattades med intresse från exportföreningens
sida. Örn industrierna icke kunna åstadkomma ett sådant resultat, som jag
nämnde, är därmed icke sagt, att de icke skulle kunna komma i åtnjutande av någon
exportkreditgaranti, och följaktligen kan det icke heller vad jag kan förstå
innebära den ringaste risk att bifalla vad reservanterna här ha föreslagit.
Tvärtom skulle man med större tillförsikt kunna räkna med att det finns något
större utsikter för att de sex miljoner, som anslagits för export av jordbruksprodukter,
skulle kunna komma till användning, örn vi bifalla vad reservanterna
ha föreslagit.

Jag vill fördenskull hemställa, att kammaren måtte bifalla reservanternas
förslag.

Herr Nylander: Herr talman! Min erfarenhet från exportkreditnämndens
hittillsvarande arbete är visserligen icke så lång, eftersom vi började vårt arbete
förlidet år, men örn jag hade funnit, att det förelåg möjligheter att gå den
väg, som nu utvecklades av herr Pehrsson i Bramstorp, skulle jag icke ha något
att invända. Förhållandet är emellertid det, att man vid beviljandet av exportkreditgarantier
så gott som alltid har att göra med köpare, som icke ha något
som helst med importen av jordbruksprodukter i respektive länder att göra.
Jag skall taga ett par exempel. Här kommer ett svenskt järnverk och anhåller
örn exportkreditgaranti för försäljning till en viss köpare i utlandet av
järn och stål. Här kommer ett större svenskt industriföretag och anhåller om
exportkreditgaranti för installation av ett elektricitetsverk i en viss utländsk
kommun, eller här kommer ett företag och anhåller om exportkreditgaranti för
uppsättandet av ett pappersbruk eller något dylikt. Man har då den utländske
konkurrenten i knivskarp konkurrens emot sig. Denne lämnar sina villkor,
som ej sällan, tack vare att exportkreditgarantien går längre i andra
länder än hos oss, äro gynnsammare än det svenska företaget kan erbjuda.
Det kan emellertid vara andra omständigheter, som göra, att man i alla fall
föredrar den svenska affären. Att emellertid i dylika förhandlingar koppla
in ett önskemål örn att exempelvis den och den staden i utlandet, den och den
enskilde köparen, som endast handlar exempelvis med järn och stål, eller det
och det företaget, som skall införa en installation eller göra en nyanläggning,
även skall köpa en del svenska jordbruksprodukter, är ogörligt, därför att det
för den främmande intressenten är en alldeles obekant uppgift att börja göra
affärer med lantbruksprodukter eller att börja animera till inköp av sådana,
när han icke har med detta i sin dagliga verksamhet att skaffa. ^

Det är alltså med den praktiska erfarenhet jag på detta område har, som

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Äng. statlig exportkreditgaranti m. m. (Forts.)
jag vågar påstå, att det blir ogörligt att gå den väg, som reservanterna föreslå.
De tankar, som utvecklats i reservationen, böra i stället taga form på
det sättet, att man söker åstadkomma ett samarbete mellan exportindustriens
organisation, Sveriges^ allmänna exportförening och jordbruksintressenterna.
Det kan kanske ske på så sätt, som direktör Prytz föreslog, nämligen en särskild
avdelning under ledning av en i jordbruket initierad person, vilken avdelning
skulle stå jordbruket till tjänst med liknande informationsverksamhet,
som föreningen nu lämnar till industri, handel och sjöfart, samt utföra de
undersökningar, som för jordbrukets vidkommande kunna bli erforderliga, då
det gäller att efterspana nya avsättningsmöjligheter.

Jag försäkrar, att det är icke någon bristande vilja från min sida, när jag
icke anser mig kunna biträda reservationen, utan det beror på den fasta övertygelse,
som erfarenheterna från exportkreditnämnden givit mig, att det icke
är möjligt att gå reservationens, väg. Herr Strindlund har förklarat för mig,
som jag förut nämnde, att det icke är meningen att här uppsätta ett villkor.
Det är ju också självklart, att ett dylikt villkor skulle omintetgöra en hel del
affärer, därför att köparen skulle komma att säga, att med ett sådant nytt
villkor kan han icke alls reflektera på affären.

Det är alltså med. stöd av den praktiska erfarenhet, som jag har, som jag
anser, att man bör bifalla utskottets förslag, samtidigt som jag vill vädja till
kamm arén.och dem, som äro intresserade för ett samarbete mellan jordbruket
och exportindustrien, att i stället beträda de vägar, som jag här har skisserat.

Herr Strindlund: Herr talman! Även örn man bifaller reservationen, beträder
man ju på sätt. och vis de vägar, som herr Nylander skisserade. Jag
vill understryka, att jag icke har gått in för att det skulle uppställas något
villkor, utan vad vi helt enkelt velat nå genom reservationen har varit att hos
de representanter, som exportindustrien har på främmande marknader, där
jordbruket saknar någon handelsrepresentation, väcka intresse för att bereda
möjlighet jämväl för jordbruksexport. Nog måste man väl ändå förutsätta,
att ifall den industri, som har en representant på en viss marknad vet, att dess
begäran örn en behövlig exportkreditgaranti kommer att behandlas välvilligare,
därest man är i tillfälle att kunna medverka till viss jordbruksexport,
så kommer detta också att väcka intresse hos vederbörande för saken. Därmed
tror jag man har kommit ganska långt. Då herr Nylander medger, att
ett samarbete ibland skulle vara praktiskt befogat, tycker jag, att han rätteligen
också borde vara med om reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det är på det sättet med denna
sak, att när den först var på tal i. utskottet, var det åtminstone i det första inlägget
tänkt såsom ett fullständigt villkor. Det gick icke utskottet för sin
del med. på, och vid justeringen förbehöllo sig herr Strindlund och ett par
herrar till att få reservera sig i denna riktning. Jag kan försäkra, att det är
ingen. sorn.Ilar något emot den utvecklingslinje, som herr Strindlund här har
gjort sig. till målsman för, men jag måste å andra sidan säga, att det förefaller
ling, som örn reservanternas yrkande närmast skulle kunna tillämpas
endast vid avtal om exportkredit med sådana länder, som ha sin utrikeshandel
centraliserad. De exempel, som herr Nylander här anförde, äro alldeles
oemotsägliga, och man skulle lätt kunna draga fram flera. Man har
till exempel pekat på stenindustrien och sagt, att den kunde behöva få ett
handtag, men det är ju alldeles klart, att vid export till de sydamerikanska
republikerna vore det olämpligt, att man skulle behöva taga hänsyn till reserAndra
kammarens protokoll 1984. Nr 4S. 3

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. statlig exportkreditgaranti m. m. (Forts.)
vanternas uttalande, att »hänsyn i varje särskilt fall» skall tågås till eventuell
export av jordbruksprodukter. Det måste ju läsas som det° är skrivet
i reservationen. Ja, herr Strindlund skakar pa huvudet, men det mäste betyda
det, som står här, och det är i detta fall, som herr Nylander anser, att det
icke kan godtagas. I det fallet instämmer jag helt med herr Nylander. Örn
den önskan, som herr Strindlund nu deklarerar örn att exportindustriens företrädare
i främmande länder skulle animeras att undersöka marknaden för
lantbruksprodukter, hade kommit till uttryck pa annat sätt än som skett i
reservationen, hade saken legat i ett helt annat läge, men nu star det faktiskt
på följande sätt, som jag skall be att få nita fast till protokollet: »Detta

torde lämpligen kunna ske genom att vid bestämmande av statsgarantiens
storlek beträffande export av industrivaror hänsyn i varje särskilt fall tages
till huruvida och i vad mån exporten är förbunden med utförsel av jordbruksprodukter.
»

Det är ganska starkt skrivet och det förutsätter en individuell provning, som
jag för min del föreställer mig, att man icke utan olägenhet kan ge sig in på.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag oförändrat.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Jag förstår alltför väl de

synpunkter, som herr Nylander framförde, då man säljer till en importör i
ett annat land, som har helt andra intressen och sålunda icke alls är villig att
driva handel med jordbruksprodukter. Om vi emellertid granska den exportkreditgaranti,
som har meddelats i anledning av riksdagens beslut år 1933,
finna vi, att den använts i största utsträckning till länder, där det icke finns
någon enskild köpare utan statliga inköpsorgan, och i det fallet föreligga ju
icke samma svårigheter. Trots svårigheterna i de fall, som herr Nylander
omnämnde, menar jag, att det ändå kan finnas kvar en möjlighet till export av
jordbruksprodukter till sådana länder, som använda sistnämnda inköpssystem.

Nu vände herr Anderson i Råstock sig emot motiveringen att det skulle
ske en prövning i varje särskilt fall. Ja, även om en dylik prövning sker i
varje särskilt fall, är det vad jag förstår icke meningen, att ett negativt resultat
medför någon påföljd. Blir det däremot resultat tänkte jag mig en
större kreditgaranti. Det förefaller mig, att har man vilja att åstadkomma
ett samarbete, såsom här blivit betygat, är det de obotfärdigas förhinder, örn
man icke vill gå med på vad reservanterna här ha föreslagit.

Herr Lindman: Herr talman! Jag har ganska mycket funderat på huruvida
man skulle kunna få in något i den riktning, som reservanterna här lia föreslagit.
Jag förstår ju väl, att de på detta sätt önska finna en väg till ökad
export av jordbruksprodukter. Jag måste också finna det mycket beklagligt,
att förhållandena utvecklat sig på sådant sätt, att de undantagsförmåner, som
jordbruket fick vid export av sina produkter, när exportkreditgarantien infördes
förra året, icke i någon mån kunnat utnyttjas. Därför är jag fullkomligt
på det klara med och instämmer med reservanterna i att det vore önskvärt,
örn man kunde finna någon väg att med hjälp av exportkreditnämnden kunna
tillmötesgå de önskemål, som här blivit framförda. Nu vill jag säga, att
jag med stor uppmärksamhet åhörde herr Nylanders anförande, och jag fann
då, att han, som ju är direktör i exportföreningen och medlem av exportkreditnämnden,
uttalade sig på det mest välvilliga sätt för tanken att kunna åstadkomma
något, när det finns möjlighet att göra det, i den riktning, som reservanterna
eftersträva. Det förefaller mig därför, som örn man efter de uttalanden,
som blivit gjorda under debatten, skulle kunna nöja sig med vad som
blivit sagt. Att däremot taga reservationen i oförändrat skick tror jag

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Äng. statlig exportkreditgaranti m. m. (Forts.)
medför en viss risk. Det är ju dock så, som herr Anderson i Råstock nyss citerade,
_att det står i reservationen, att det i varje särskilt fall skall tagas hänsyn
till huruvida och i vad män exporten är förbunden med utförsel av jordbruksprodukter,
och då uppträda ju alla de svårigheter, som herr Nylander här
talat örn. Det torde väl också vara känt av envar, att de, som förmedla försäljning
av industriprodukter, och de, som förmedla export av jordbruksprodukter,
icke äro samma personer. De sälja icke för och icke till samma människor.
Det lärer väl sålunda knappast kunna komma i fråga, och i varje fall skulle
det bli förenat med stora svårigheter att taga sådana hänsyn, som reservanterna
önska.

Da återstår det fall, när man säljer till ett land, där hela handeln är centraliserad
hos en inköpsnämnd, såsom fallet är exempelvis med Ryssland. Man
kunde ju möjligen tänka sig att genom ett allmänt avtal mellan exportkreditnämnden
och den ryska handelsdelegationen söka förmå den senare att också
köpa jordbruksprodukter. I det stora låneförslag, som sedan förföll och som
omnämnes här i utskottets utlåtande, var ju också den tanken uppe, att man
skulle sälja svenska industrivaror för 85 miljoner kronor med villkor, att vederbörande
också skulle köpa för 15 miljoner kronor lantbruksprodukter. Jag
förmodar, att detta tillägg, örn jag får kalla det så, hade tillkommit just för
att hjälpa jordbruksexporten, ty i annat fall hade det väl icke hängts på avtalet
såsom något, som från svensk sida begärdes för att man skulle gå med
pa ett sadant avtal. Det är ju tänkbart, att man genom exportkreditnämnden
skulle kunna få fram något liknande, men att göra det i varje särskilt
fall • det är ju det farliga uttrycket här —• synes man mig svårligen kunna
vara med örn.

Hela exportkreditinstitutet har ju tillkommit för att främja svensk export.
Vi taga på oss garanti för industrivaror ända upp till 60 procent och i vissa
undantagsfall upp till 75 procent och för jordbruksprodukter ända till 100
procent. Denna risk ikläder sig alltså svenska staten för att underlätta försäljning
till utlandet av svenska industri- och jordbruksprodukter, och vi göra
det därför att vi veta, att vi på alla områden äro utsatta för en synnerligen
hard konkurrens fran andra länder, där man infört ännu större förmåner för
sina exportörer än de, som beviljas enligt det nu föreliggande förslaget. Detta
åtaga vi oss för att hjälpa, men man får nog vara försiktig att icke genom
något påhäng till det hela skapa svårigheter.

Jag skulle för min del tro, som jag nyss sade, att allt vad som här blivit
uttalat är tillräckligt för att exportkreditnämnden skall taga all den hänsyn,
som är möjlig,^ då den går att behandla ansökningar örn exportkreditgaranti.
Jag vågar också uttala den livliga förhoppningen, att så skall ske. Däremot
bör nämnden icke bindas på det sätt, som skulle bli fallet genom det uttalande,
som reservanterna föreslå och som skulle omöjliggöra försäljningar av varor,
som vi just skulle önska kunde komma till stånd.

Herr Strindlund: Herr talman! I anledning av vad herr Anderson i

Råstock sade, att han i protokollet ville nita fast en mening, som i reservationen
var uttalad, skulle jag vilja bedja herr Anderson i Råstock att icke
läsa bara en enda mening, utan se den i sitt sammanhang. Annars kan den
giva ett helt annat intryck än vad därmed avses. Örn man bara fäster sig vid
den mening, som herr Anderson i Råstock läste upp, att man skall taga hänsyn
i varje särskilt fall till, huruvida exporten är förbunden med jordbruksexport
eller icke, då kan man tänka sig, att lika viii som man i det ena fallet
kan uppmuntra skulle man i det andra fallet inom exportkreditnämnden kunna
strama till. Men om man läser den mening, som kommer före, och även den

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. statlig exportkreditgaranti m. m. (Forts.)
mening, som kommer efter elen, som kerr Anderson i Råstock läste ripp, flir
nian ett grepp örn vad som avses. I den mening, som står före och som
jag anser mig böra läsa ripp, eftersom man nu vill hava dessa saker i protokollet,
står det: »Ehuru det lärer ankomma på de olika intressenterna själva
att ordna det erforderliga samarbetet, bör detsamma dock, enligt utskottets
mening, uppmuntras från det allmännas sida.» Salunda hava vi aldrig någonsin
sagt, att vi skola strypa till möjligheterna för industriens export eller
möjligheterna att genom exportkreditgaranti stödja densamma, utan vi hava pekat
på, att man skulle få tillfälle här att uppmuntra den i högre grad.

I den sats, som kommer efter den av herr Anderson upplästa, understryka vi
detta genom att säga: »En ändring av bestämmelserna örn garantiens maximibegränsning
i enlighet med vad utskottet ovan förordat medför givetvis, att.
möjligheterna för ett dylikt hänsynstagande. ökas». Det är med andra ord
sagt, att därigenom hava vi berett större möjligheter till att uppmuntra exporten.
Det är så reservationen skall läsas, icke på något som helst annat sätt.

Herr Nylander: Herr talman! I anledning av vad herr Pehrsson i Brams torp

yttrade vill jag påpeka, att exportkreditgaranti hittills beviljats icke eJl"
dast till ett enda land utan till ett stort antal länder, men att det mesta beviljats
till ett visst land, som genom sin handelsorganisation gjort inköpen. Aven
örn exportkreditnämnden skulle för affärer på detta land vilja °foga sådana
önskemål vid beviljandet av garantier, som det här är tal örn, så vet ju herr
Pehrsson i Bramstorp lika väl som jag, vilka svårigheter som därvidlag skulle
erbjuda sig. Det har både han och jag mycket väl reda på efter den förberedande
behandling, som vi gemensamt haft av ett ärende, som för någon tid
sedan förekom i riksdagen. Alltså, även vid affärer med detta land, blir det
säkerligen mycket, mycket svårt att genomdriva sådana villkor eller realisera
sådana önskemål och detta, av skäl, som vi alla känna till.

Vad sedermera övriga länder beträffar gå affärerna på det sätt, som tomt
av mig skisserades.

Jag slutar med att ännu en gång inför kammaren framtora export!oreningens
redebogenhet att stå vårt jordbruk till tjänst. Det är på de vägarna man
skall komma fram till det samarbete, som de ärade reservanterna med ali ratt
eftersträva.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Hade det bara förelegat tillräcklig

tid för att väga i utskottet de synpunkter, som herr Strindlund kastade Iram
i allra sista ögonblicket, innan nian kom till det slutliga resultatet, sa bade
säkert hela den debatt och strid mellan reservanterna och utskottet, som här
försiggått, varit överflödig. Jag kan icke dölja förlig, litt utgången i utskottet
i mycket hög grad berodde därpå, att det strindlundska förslaget vid
utskottsbehandlingen gav ett bestämt intryck av, att man avsåg att göra detta
till ett villkor för exportkreditens utgående. Det kan man också torsta, da
det otvivelaktigt var meningen att se till, att de här garanterade sex miljonerna
skulle komma att ersätta de 15 miljoner kronor, som gmgo förlorade genom
att det icke blev något av med avtalet med Ryssland. o

Jag tror icke. att man kan tolka utskottets utlåtande såsom pa något satt
fientligt mot de synpunkter, som herr Strindlund och herr Pehrsson i Bramstorp
här gjorde sig till tolk för. Jag tycker, att herrarna skulle för i ar nöja
sig med de välvilliga uttalanden, som från skilda håll här hava gjorts, lfa ar
det kanske möjligt, att när man får taga upp den här Hagan till förnyad omprövning
ett kommande år det skall visa sig, att pa det sättet, som herr y -

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Ång. statlig exportkreditgaranti m. m. (Forts.)
lander här utvecklade, nian kan komma till det resultat som herrar Strindlund
och Pehrsson i Bramstorp åsyfta.

Jag vill som min personliga mening hava uttalat, att den svenska exportkreditgarantien
i jämförelse med vad andra länder giva icke är av den karaktär,
att man kan knyta vilka villkor som helst till den för att köparna i världen
skola handla svenskt. Det far man i detta fall taga avsevärd hänsyn till.

Såsom ärendet nu ligger, tror jag, att det ur alla synpunkter, även ur reservanternas
synpunkt, är rimligast, att vi taga utskottsförslaget och låta de välvilliga
uttalandena från olika håll gå till exportkreditnämnden och avvakta,
örn man under det kommande aret kan skaffa sig ytterligare erfarenhet örn
detta, och sa till nästa ar, da vi hava tid på oss, se, huruvida vi då kunna
komma till ett bättre resultat än det vi komma till i dag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels pa bifall till utskottets hemställan med godkännande
aVji "SS motiverinS oförändrad, dels ock på bifall till berörda hemställan med
godkännande av det förslag i fråga örn motiveringen, som innefattades i den
vid utlåtandet fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:

nr 46, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för galvaniserade järnrör; nr

47, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för signalklockor till
velocipeder;

n« * anledning av väckt motion om ändring av tulltaxans bestämmelser
angående ackumulatorer;

nr 49, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för torrelement och
torrbatterier;

nr 50, i anledning av väckt motion örn höjning av tullen å säkerhetständstickor;
och

nr 51, i anledning av väckta motioner om höjning av tullen å vissa slag av
hästar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 15.

Till avgörande förelåg nu första lagutskottets utlåtande, nr 65, i anled- Äng. uppliing
av väckt motion örn upphävande av den s. k. Åkarpslagen. hävande av

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 303, Åkarpslagen.
vilken ^behandlats av första lagutskottet, hade herrar Brädefors och Hagberg
i Luleå framlagt förslag av innebörd, att riksdagen måtte besluta, att andra
stycket av 22 § i 15 kap. strafflagen måtte utgå tillika med den del av 24 §
i samma kapitel, som börjar med orden »eller ock» och slutar med orden »erbjudet
arbete».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Åkerman, Klefbeck, Branting, Lindqvist, Hedlund i Östersund,

Sjögren och Olsson i Mellerud, vilka yrkat, att riksdagen måtte för sin del be -

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. upphävande av den s. k. Åkarpslagen. (Forts.)
sluta, att andra stycket av 15 kap. 22 § strafflagen skulle utgå saint att därjämte
ur 24 § samma kapitel skulle uteslutas den del som börjar med orden
»eller ock» och slutar med orden »erbjudet arbete»; samt

av herrar V. Edward Larson och Björling beträffande utskottets motivering.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Lindqvist: Herr talman! Vid detta utlåtande är fogad en reservation
av herr Åkerman med flera. Jag skall icke taga upp någon debatt i detta
ärende, då man ju på förhand kan veta, hurudan utgången kommer att bliva.
Jag skall nöja mig med att yrka bifall till herr Åkermans med flera reservation.

Herr Briidefors: Herr talman! Vi hava vid fjolårets riksdag i samband
med en då väckt motion motiverat vårt yrkande örn avskaffande av denna lag,
som är en speciell lagstiftning till strejkbrytarnas ^skydd. Därför behöva vi
icke i samband med denna fråga i år framlägga någon mera utförlig motivering
för vår ståndpunkt.

Jag vill emellertid säga, att örn det varit befogat och välmotiverat tidigare
att yrka denna lags avskaffande, så är det ännu mera motiverat och befogat
just nu, när nian håller på att stifta nya lagar, som skola skydda strejkbrytarna
och som skola förhindra arbetarna i deras ekonomiska kamp. Det ar
därför jag anser, att man även vid årets riksdag behöver lägga fram ett förslag,
allra helst som frågan i fjol på grund av vissa formella svårigheter icke
kom till ett verkligt avgörande, för att man skulle se, hur riksdagsmajoriteten
ställer sig till denna fråga. Då har man salunda möjlighet att i denna fråga
ställa spörsmålet, hur riksdagsmajoriteten ställer sig till densamma.

Jag skall, som sagt var, icke gå in i någon detaljerad motivering för var
ståndpunkt, utan jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Fröken Wellin: Herr förste vice talman! Jag skall icke heller förlänga

denna debatt utan bara säga, att jag kan glädja herr Brädefors med, att jag
gärna skulle bifalla hans motion under en förutsättning, nämligen, att det
hade visat sig, att dessa lagbestämmelser icke vore behövliga. Men i det f allet
har herr Brädefors brustit i bevisningen. Jag vet ju, att från ansvarigt
håll inom arbetarpartiet erkännes det och beklagas, att det har förekommit
övergrepp. Bland dem, som jag hört göra dessa uttalanden, är herr Lindqvist
i första lagutskottet. Det är klart, att om man har en känsla för vad som ar
rätt och riktigt i dessa arbetarstrider, kan man icke annat än beklaga de övergrepp,
som hava skett. Det är just för att detta har förekommit, som det haller
på, som herr Brädefors sade, att stiftas andra lagar. Det innebär just ett
belägg för vad jag här har anfört. . .. , ,

Sedan skulle jag vilja säga till herr Brädefors, att örn vi skulle gora det
tankeexperimentet, att vi skulle vända på hela frågan och tänka oss, att det
förekomme, att människor ville tvinga strejkande arbetare att arbeta, trots att
det var blockad på en arbetsplats, då förstår man, att ett yrkande om en lag,
som förhindrade detta, då skulle anses vara fullt berättigat.

Det är på grund av de synpunkter, som jag här i allra största korthet velat
anföra, som jag, herr förste vice talman, ber att fa yrka bifall till utskottets
förslag.

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Äng. upphävande av den s. Jc. Åkarpslagen. (Forts.)

Herr Brädefors: Herr talman! Fröken Wellin yttrade, att hon gärna

skulle biträda det förslag, som väckts, örn dessa lagar icke voro behövliga på
grund av de övergrepp, som, enligt vad hon sade, skulle blivit begångna och
som göra, att dessa lagar skulle vara behövliga. Men från vilken synpunkt
ser fröken Wellin behovet av dessa lagar? Jag förstår, att från arbetsköparsynpunkt
äro sådana lagar alltid behövliga, ja till och med ännu mer skärpta
lagbestämmelser mot arbetarna behövliga. Men från arbetarsynpunkt äro de
icke endast obehövliga utan i högsta grad skadliga för arbetarnas ekonomiska
intressen. Här är alltså fråga örn tvenne olika ekonomiska intressen, som strida
mot varandra och som göra, att för ena sidan äro dessa lagar behövliga men
för den andra obehövliga och skadliga.

Fröken Wellin förklarade vidare, att örn det vore så, att man skulle tvinga
arbetarna att arbeta som strejkbrytare mot deras vilja, skulle en lag häremot
vara berättigad. Man kan få strejkbrytare på flera andra sätt än genom att
direkt tvinga dem. Det kan också finnas vissa ekonomiska förhållanden bland
en del av dessa, så kallade arbetsvilliga, som på sätt och vis tvinga dem att bli
strejkbrytare, just sådana ekonomiska förhållanden, att de leva under svältgränsen
och tvingas av svälten. Men det är icke alla, som tvingas av den anledningen,
utan arbetsgivardömet har alltid förstått att med sina ekonomiska
maktresurser mobilisera^ vissa köpta strejkbrytargarden, som försvara deras
intressen på grund alltså av arbetsgivarnas ekonomiska makt. Det är därför
som det är ett allmänt arbetarkrav och icke något partipolitiskt krav, att sådana
lagar skola avskaffas. Därest fröken Wellin här i dag skulle vinna, så att
dessa lagar icke avskaffades, tror jag, att arbetarna fortfarande ganska enstämmigt
ha den uppfattningen, att de återigen och återigen skola återkomma
så väl inom parlamentet som utom parlamentet med krav på dessa lagars avskaffande.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Mitt parti har tidigare framfört
yrkande örn avskaffande av denna lag. Jag skall här endast i korthet be
att få ansluta mig till det bifallsyrkande till reservationen, som förut framställts.
Men i anledning av herr Brädefors’ uttalande här örn att det ur arbetsköparnas
synpunkt skulle vara ett behov av sådana lagar, ja till och med
av skärpta lagar av detta slag, kan jag icke underlåta att säga, att jag har
den uppfattningen, att legala företagarintressen kunna under alla förhållanden
tillgodoses utan sådana lagar och att de icke äro av behovet påkallade. Det
är därför, som jag anser, att denna lag skall avskaffas.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels pa bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den av herr Åkerman m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Brädefors begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, sorn vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 65, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
den av herr Akerman m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. upphävande av den s. k. Åkarpslagen. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
örn omröstningens resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos
91 ja och 84 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Härefter föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 66, i anledning av
Kungl. Maj :ts propositon med förslag till lag med särskilda bestämmelser om
vissa beslut rörande ändring av bolagsordning för aktiebolag m. m.; och blev
utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Äng. stats- Å föredragningslistan fanns vidare upptaget statsutskottets utlåtande, nr
beställningar p28, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställ 1°

väckta motioner.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under Utgifter
för kapitalökning (bil. 2, punkt 1), rubriken »Fonden för förlag till statsverket»,
föreslagit riksdagen att för statsbeställningar för budgetåret 1934/
1935 anvisa ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor.

I förevarande ämne hade väckts följande, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen:

inom första kammaren:

nr 14 av herr Wohlin m. fl., vilka hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att anslaget till statsbeställningar skulle bestämmas till 15,000,000 kronor,
samt att av detta anslag ett belopp av 4,357,000 kronor skulle användas för
anskaffning av medeltunga bombflygplan m. m. i enlighet med en i motionen
intagen specifikation avseende budgetåret 1934/1935;

nr 42 av herr Westman m. fl., vilka hemställt, att riksdagen måtte för budgetåret
1934/1935 för statsbeställningar anvisa ett reservationsanslag av
14,000,000 kronor;

nr 76 av herr Wohlin, som föreslagit, att det i motionerna nr 14 1 första kammaren
och nr 12 i andra kammaren till 15,000,000 kronor föreslagna anslaget
till statsbeställningar måtte ökas med 10,000,000 kronor och sålunda bestämmas
till 25,000,000 kronor, samt att av detta anslag måtte användas: för påbörjande
av ett pansarskepp (ersättningsbyggnad för Oscar II) enligt angiven
plan 6,643,000 kronor, för byggande av två vedettbåtar 1,890,000 kronor,
för anordnande av oljeeldning 1 viss utsträckning a pansarskeppet Drottning
Victoria 750,000 kronor samt för uppförande av 8 oljecisterner för flottan
700,000 kronor;

inom andra kammaren:

nr 12 av herr Heiding m. fl., vilka gjort enahanda hemställan som i motionen
nr 14 i första kammaren;

16.

§ 17.

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934U935. (Forts.)
nr 102 av herr Österström m. fl., vilka gjort enahanda hemställan som i motionen
nr 42 i första kammaren;

nr 210 av herr Ossbahr, vilken hemställt, att riksdagen måtte besluta, att
för statsbeställningar för försvarsändamål för budgetåret 1934/1935 anvisa
ett reservationsanslag av minst 22,000,000 kronor;

nr 218, av herr Svedman, vilken hemställt, att riksdagen måtte besluta, att
av det utav Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition äskade anslaget till
statsbeställningar ett belopp av 112,000 kronor skulle användas för modernisering
av Sverige-skeppens artilleriammunition; samt

nr 396 av herr Lundell, vilken gjort enahanda hemställan som i motionen
nr 76 i första kammaren.

Vidare hade utskottet ansett sig i detta sammanhang böra till behandling
upptaga följande inom andra hammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen:

nr 33, av herr Ossbahr, vilken hemställt, bland annat, att riksdagen ville
för motorisering av Gotlands infanterikår för budgetåret 1934/1935 anvisa
ett extra reservationsanslag av 56,400 kronor och för garagebyggnad vid
samma infanterikår för nämnda budgetår ett extra reservationsanslag av 90,000
kronor;

nr 93 av herr Holmgren, vilken hemställt, att riksdagen ville till byggandet
av ett nytt utsjölodningsfartyg bevilja ett belopp av 870,000 kronor;

nr 191 av herr Holmström m. fl., vilka hemställt, att riksdagen måtte besluta
att för bestridande av engångskostnader för anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1934/1935 — utöver vad i årets statsverksproposition
upptagits -—• anvisa ett extra reservationsanslag av 6,500,000 kronor för anskaffning
av medeltunga bombförband; samt

nr 209 av herr Holmgren, vilken föreslagit, att det måtte beslutas, att ersättningsbyggnad
av krigsfartygsmateriel omfattande ■—- förutom de två jagare
och två undervattensbåtar, för vilkas påbörjande medel redan anvisats
— ett pansarskepp, fyra vedettbåtar och två undervattensbåtar skulle äga rum
under budgetåren 1934/1935—1937/1938, samt att fördenskull för budgetåret
1934/1935, utöver av Kungl. Majit under fjärde huvudtiteln i årets statsverksproposition
äskade medel till flottans ersättningsbyggnad, ett belopp av
9,263,000 kronor måtte anvisas för påbörjande under instundande budgetår av
ersättningsbyggnad för pansarskeppet Oscar II och två vedettbåtar.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) med anledning av motionerna I: 42 och II: 102 samt I: 76 och II: 396
ävensom med avslag å motionerna II: 218, I: 14 och II: 12 samt II: 210 i enlighet
med Kungl. Majlis förslag bland Utgifter för kapitalökning, fonden för
förlag till statsverket, till statsbeställningar för budgetåret 1934/1935 anvisa
ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor, att användas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i utlåtandet angivits;

b) avslå motionen II: 33, i vad den avsåge anslag till motorisering m. m.
av Gotlands infanterikår;

c) avslå motionen II: 93 örn byggande av nytt utsjölodningsfartyg;

d) avslå motionen II: 191 om anslag till medeltunga bombförband; samt

e) avslå motionen II: 209 rörande ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Bergqvist, N. J. Martin Svensson, Borell, Nylander, Tersson i Fritorp
och Tersson i Falla, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksda -

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
gen måtte med bifall till motionen II: 218, motionen II: 33, i vad den avsåge
anslag till motorisering m. m. av Gotlands infanterikår, och motionen II: 93
ävensom i anledning av motionerna I: 14 och II: 12, I: 42 och II: 102, I: 76
och II: 396 samt II: 209, 210 och 191 bland Utgifter för kapitalökning, fonden
för förlag till statsverket, till statsbeställningar för budgetåret 1934/1935 anvisa
ett reservationsanslag av 14,000,000 kronor; samt

av herr Holmgren, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionen II: 218, motionen II: 33, i vad den avsåge anslag
till motorisering m. m. av Gotlands infanterikår, motionerna II: 93 och
209, I: 76 och II: 396 samt II: 191 ävensom i anledning av motionerna I: 14
och II: 12, II: 210 samt I: 42 och II: 102 bland Utgifter för kapitalökning,
fonden för förlag till statsverket, till statsbeställningar för budgetåret 1934/
1935 anvisa ett reservationsanslag av 28,573,000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Som kammaren behagade finna, innehåller
den reservation, som jag fogat till utskottsutlåtandet, samma yrkande, som av
herr Bergqvist med flera blivit framställt i deras reservation, men därjämte
krav på medel till ersättningsbyggnad för pansarskeppet Oscar II och två
vedettbåtar i enlighet med motion av herr Wohlin i första kammaren och av
mig i andra kammaren samt dessutom medel till åtta oljecisterner i enlighet
med herr Wohlins förslag i första kammaren, varjämte jag i enlighet med
herr Holmströms med fleras motion krävt anslag till engångskostnader för
anskaffning av flygmateriel. I de delar, där min reservation skiljer sig från
herr Bergqvists med fleras, ber jag att få anföra följande.

1925 års riksdag beslöt en flotta av en viss omfattning, och beslutet erhöll
sin detaljutformning i fråga örn typer och antal fartyg efter förslag av särskilt
tillkallade sakkunniga, som föreslogo dels en plan för flottans sammansättning
och dels en plan för nödig ersättningsbyggnad. Ersättningsbyggnadsplanen
avsåg två 5-årsperioder, den förra slutande 1932—1933, den senare
1937—1938.

1927 års riksdag hade intet att invända varken mot planen för sammansättningen
eller ersättningsbyggnaden. Formligt beslut fattades dock rörande ersätta!
ngsbyggnaden endast vad rörde första femårsperioden. I fråga örn den
andra femårsperioden ville riksdagen icke fatta definitivt beslut med hänsyn
till svårigheterna att så långt i förväg kunna fixera de definitiva kostnaderna.
Riksdagen beslöt emellertid att för ett belopp av 100,000 kronor under första
5-årsperioden utföra ritnings- och förberedande konstruktionsarbeten för ett
pansarskepp.

Denna 1927 års flottplan avsåg att giva flottan en fast grund för sin ersättningsbyggnadsverksamhet.
Planen höll de fyra första åren. 1932 års riksdag
indrog 3.9 miljoner av de 9.2, som rätteligen borde ha utgått, vilken summa
översköts till nästa år, som var det första året i andra 5-årsperioden.

I anledning av andra 5-årsperiodens ingång anbefalldes de marina myndigheterna
att undersöka, huruvida någon revision av 1927 års program erfordrades.
Myndigheterna inkommo med resultatet av sin undersökning och
föreslogo Kungl. Maj:t att hos 1933 års riksdag hemställa örn ersättningsbyggnad
av bland annat ett pansarskepp.

Försvarskommissionen, till vilken förslaget hänsköts, ansåg det icke lämpligt
att, innan den avsedda allsidiga utredningen av försvarsfrågan slutförts,
taga definitiv ståndpunkt till ett ersättningsbyggnadsprogram, som omspände

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Ang. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
en följd av år, utan ansåg, att det från fall till fall borde avgöras, vilket byggnadsarbete,
som i första liand borde komma till utförande.

Efter 1933 års riksdag återstå av andra periodens byggnadsprogram ett
pansarskepp, två u-båtar och fyra vedettbåtar, örn vilka fartygs påbörjande
jag motionsvis gjort framställning. Fartygen skulle vara färdiga år 1938,
och kustflottans styrka skulle också därmed bli den i 1927 års plan förutsatta.

Enligt sakkunskapens mening är det synnerligen angeläget, att pansarskeppet
utan uppskov lägges på stapeln. De tre Sverigeskeppen börja nämligen
att närma sig åldersgränsen. Under förra decenniet reducerades vår flotta till
hälften på grund av uteblivna eller otillräckliga ersättningsbyggnadsanslag.
1927 stoppade man förfallet, och för de då befintliga resterna av flottan beviljades
erforderligt ersättningsbyggnadsanslag. 1932 och 1933 års riksdagar
ha på grund av penningnöden gjort inskränkningar i ersättningsbyggnadsanslagen,
som ofrånkomligt föra till ytterligare stympning av flottan.

Jag framhåller här alldeles särskilt pansarskeppet, och jag gör det av två
skäl, dels därför att en fullständigt enig sakkunskap anser nybyggnaden nu
av ett pansarskepp vara den för flottans bestånd utan all jämförelse viktigaste
frågan, och dels därför att man från lekmannahåll på senare tid öppnat
diskussion i fråga örn nybyggnad av pansarskepp.

Varje sjögående flotta utgöres av en eller flera operativa enheter, i vilka
ingå såsom huvudbeståndsdelar pansarskepp, kryssare, jagare, u-båtar och
flygstridskrafter. Varje fartygsslag har inom denna enhet sin uppgift att
fylla. Saknas något fartygsslag, återverkar detta i hög grad på möjligheterna
för den operativa enheten att lösa sina uppgifter. Pansarskeppet är för
en flotta lika omistligt som artilleriet för en armé.

Om vi se på våra egna förhållanden, så inses lätt, att en fientlig flotta kan
vilja försöka att genom mineringar utanför de kustområden, där våra jagare
och undervattensbåtar in- och utlöpa, hålla deni instängda. När det för oss
gäller att genom minsvepning undanröja dessa mineringar, komma fiendens
kryssare och jagare att driva tillbaka våra minsvepningsfartyg. Men sätta
vi då in våra artillerifartyg, d. v. s. pansarskepp, blir läget ett annat, de lätta
fientliga stridskrafterna drivas undan, och upprensningsarbetet kan effektivt
bedrivas. Endast med hjälp av artillerifartyg blir det oss möjligt att hålla
farvattnen kring våra kuster fria från minor. Utan pansarskepp i vår flotta
blir den lätt instängd och kan föga uträtta. Med pansarskepp säkerställes
flottans rörelsefrihet, som är den första förutsättningen för att den överhuvud
skall kunna lösa sina uppgifter. Pansarskeppen möjliggöra sålunda de lätta
fartygens rörelsefrihet, och de lätta fartygen, u-båtar och kryssare, utgöra ett
ofrånkomligt stöd åt pansarskeppen vid deras verksamhet till sjöss. Artillerifartyg,
lilltå övervattensfartyg oell undervattensbåtar utgöra var för sig länkar
i en kedja. Brister en länk, är kedjan defekt. Artillerifartyget är nämligen
de lätta övervattensfartygens värsta fiende, de lätta övervattensfartygen
äro den största faran för u-båtarna, och u-båtarna äro det kraftigaste hotet
mot pansarskeppen.

Kraftiga artillerifartyg i vår flotta tvinga en fiende att riskera sina kraftiga
fartyg mot oss. Vid bedömandet av riskerna och de eventuella vinsterna
torde det kunna hända, att han avstår från företaget. Ur neutralitetssynpunkt
är detta förhållande av den allra största betydelse. Ju starkare fartyg desto
större utsikt att få vara i fred.

Örn nödvändigheten för en flotta av tillgång till artillerifartyg med kraftig
bestyckning liro alla mariners auktoriteter eniga. Nu har från håll utom marinen
här i vårt land framkastats —- icke tvivel på behovet av pansarfartyg

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 193411935. (Forts.)

—■ men tvivel om att de pengar, som nedläggas på ett pansarskepp, skulle
komma till den allra bästa användning för försvarsändamål. Man framhåller,
att effekten skulle bli större, om man nedlade samma belopp på bombplan.
Denna sin uppfattning stöder man på vissa ofullständiga bombfällningsförsök,
av vilka man dragit den slutsatsen, att ett pansarskepp skulle vara synnerligen
sårbart för bombanfall. Och det är sant, att bombanfall för närvarande
är en mycket allvarlig fara, men sådana anfall äro icke farliga enbart
för pansarskepp utan för hela vårt land. Örlogsfartyget är ju ett rörligt mål,
som kan flytta sig undan bombträffar, vilket intet annat mål i samma utsträckning
kan göra. Det av marinens myndigheter föreslagna pansarskeppet med
sina 12 st. 12 cm. luftvärnskanoner och ett tjugotal luftvärnskulsprutor blir
ju en rörlig, flytande luftvärnsbefästning, som har ett luftvärn av nästan
samma styrka som det enligt luftvärnsutredningens förslag för hela Stockholm
avsedda. Vore etet omöjligt för ett pansarskepp att försvara sig gent
emot luftanfall, så är väl förhållandet i ännu högre grad detsamma i fråga
om Stockholms stad, som har så oerhört mycket större träffyta.

För 47 år sedan trädde jag in i flottan. Jag har varit med och deltagit i
många strider med ord och penna bland fackmännen, strider som flammat upp,
så snart något nytt förstörelsemedel sett dagens ljus. Redan före min tid
började man förse dåtidens fartyg med sidopansar, och pessimisterna darrade
för dessa osårbara monster. Så kommo kanoner med avsevärt större kraft,
projektiler, som trängde genom pansaret, som örn det varit smör. Man införde
pansar av nickelstål; så kommo projektiler, som icke exploderade, förrän spetsen
trängt långt in i pansaret o. s. v. Man uppfann då en obemannad undervattensbåt,
torpeden, som gick så långt under vattnet, att den träffade fartygets
botten under pansaret, och försåg den med en sprängladdning stark nog
att sänka det träffade fartyget. Nu var de stora skeppens saga all, tänkte de
unga torpedentusiasterna inom marinerna. Men nej, man försåg då de stora
skeppen med dubbla bottnar avdelade i vattentäta celler, så att en eller flera
celler vattenfylldes av en torpedträff, men fartygets flytbarhet äventyrades
ej. Så ökades fartygsartilleriets porté till den grad, att torpedfartygen kunde
oskadliggöras, innan de hunnit så nära, att de kunde avskjuta sina torpeder.
Ja, då gjorde man undervattensbåtar, mot vilka pansarskeppen praktiskt taget
äro värnlösa, men inte har man därför upphört att bygga pansarskepp. Men
man har låtit de lätta övervattensfartygen övertaga uppgiften att oskadliggöra
u-båtarna, och man har skaffat lyssnarinstrument, som ange den riktning
i vilken u-båtar finnas, så att man i god tid kan undvika dem.

Herr Fabian Månsson, som icke för ögonblicket är inne i kammaren, minns
nog säkert den lilla duell, som vi på sin lid hade på Gävle teater, då vi där
diskuterade frågan, huruvida u-båtarna eller dykebåtarna, som han då ville
kalla dem, voro det allena saliggörande. Ja, det ligger så snubblande nära att
utdöma allt, som förut finnes, så snart något nytt dyker upp.

Erfarenheten lär emellertid, att knappt hinner något nytt otyg uppfinnas,
förrän motmedlet kommer, och så är det även i detta fall. Utgöra flygplanen,
som jag för min del håller före, ett ytterligt allvarligt hot mot våra pansarskepp,
så få vi väl se till att skydda dem, t. ex. genom att sätta ännu fler
luftvärnskanoner och kulsprutor på dem än de avsedda 32, eller att förse alla
lätta övervattensfartyg med luftvärnspjäser, så att de verksamt kunna deltaga
i försvaret mot flygplanen.

Under de 14 riksdagar jag bevistat har jag låtit mig angeläget vara att på
varje punkt stödja de av de militära myndigheterna framlagda kraven, som
underställts riksdagen antingen i form av proposition eller motion. För mig
finns ingen fråga antingen pansarskepp eller bombplan, för mig är det ett

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Ang. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
både-och, både pansarskepp och bombplan. Den trafik, som för närvarande
pågår mellan yngre officerare av olika försvarsgrenar, den är osund för att
icke säga i högsta grad tadelvärd. Ingen förmenar de unga att ärligen kämpa
för den försvarsgren, de själva tillhöra och förstå, men det är oridderligt att
söka vinna framgång för sitt vapen på andra vapens bekostnad. Det är icke
de enskilda oansvariga unga officerarna, som skola verkställa avvägningen
mellan försvarets grenar. Avvägningen är förbehållen Kungl. Maj:t och
riksdagen efter ansvariga myndigheters hörande. Min övertygelse är, att
vårt försvar i närvarande stund hade varit bättre tillgodosett, örn de unga
krafterna, inom vårt försvar ridderligt hade skänkt varandra sitt stöd i stället
för att kivas inbördes.

Herr talman! Jag kominer i min reservation med långt gående krav för
försvarets vidkommande. Alla de i denna kammare, som anse ett försvar behövligt,
äro icke därför beredda att tillgodose de framförda kraven, med säkerhet
icke därför att de underkänna behovet, utan därför att hänsynen till
andra samhälleliga önskemål gör dem återhållsamma. Vi ha ju en arbetslöshet
av osedvanlig omfattning, och riksdagen planlägger i stor utsträckning
arbeten för att sysselsätta de arbetslösa. I den mån som arbetena äro produktiva
böra de naturligtvis i första rummet komma till utförande, men inför
valet mellan olika improduktiva arbeten tvekar jag icke att föredraga arbeten
för försvaret framför andra, ty behovet av sådana arbeten kan ej bestridas,
även där det brister i viljan att tillgodose detsamma. Örn jag sålunda här i
min reservation kräver stora belopp, så är jag också beredd att göra motsvarande
avprutningar på andra reservarbeten, varigenom budgetens jämvikt icke
rubbas.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den av mig vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Häruti instämde herr Lundell.

Herr Ossbahr: Jag kan, herr talman, helt och fullt instämma med herr

Holmgren, då han i slutet av sitt anförande framhöll betydelsen av, att alla
de arbetstillfällen, som finnas inom försvarsväsendets område, just i dessa
tider bliva tillgodosedda. Jag har också vid ett par föregående tillfällen här
i riksdagen berört denna fråga och framhållit det egendomliga däruti, att man
uraktlåter att utnyttja alla dessa tillfällen, som finnas inom försvarsväsendets
område, samtidigt som man söker efter arbetstillfällen på andra håll,
som icke tjäna lika nödvändiga och nyttiga ändamål. Denna omständighet
har synts mig sa mycket mer egendomlig, som man från socialdemokratiskt
håll på. sista. tiden gjort sig mycken möda att i tal och skrift framhålla sitt
parti såsom ingalunda försvarsfientligt utan såsom ett parti, det där numera
gärna vill tillgodose de olika försvarsbehoven. Jag har också tidigare framhållit,
att denna försvarsvilja, som kommer till uttryck i allehanda tal, också
borde komma till uttryck i gärning, och att den framför allt bort komma till
uttryck pa ett helt annat sätt, än vad som skett i fråga örn försvarets krav
vid innevarande års riksdag.

Alla minnas vi säkert de beskärningar, som gjordes vid behandlingen av
fjärde huvudtiteln. Men under denna behandling framhölls det, åtminstone
antydningsvis, att ° en del av de beskärningar, man då såg sig nödsakad
verkställa, dock mahanda skulle komma att erhålla någon kompensation i
samband med behandlingen av frågan om statsbeställningar. Många hyste
kanske därför vissa förhoppningar, att anslagen till statsbeställningar skulle
komma att sättas högre än de av Kungl. Majit föreslagna, detta så mycket

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
hellre som en del motionärer såväl inom bondeförbundet som det frisinnade
partiet framställt önskemål och krav i dylikt hänseende. Men när vi nu komma
fram till slutbehandlingen av denna fråga örn statsbeställningsanslaget, finner
man, att utskottet med undantag av högerreservanterna helt och fullt
ställt sig på Kungl. Maj :ts sida och icke i detta sammanhang velat giva någon
kompensation för tidigare verkställda nedprutningar.

Jag kan för min del icke finna det vara rimligt att på detta sätt underlåta
att tillgodose försvarsbehoven, samtidigt som man i fråga örn andra huvudtitlar
och andra områden låtit dessa komma i åtnjutande av anslag vida
utöver vad som skulle hava varit fallet under normala förhållanden. Jag har
för min del kommit till ungefär samma belopp som herr Holmgren, men jag
har däremot ansett, att lantförsvaret bort erhålla en väsentlig ökning i fråga
om tillfredsställandet av sina behov. I de motioner, som jag i detta hänseende
väckt här i riksdagen, har jag också framhållit betydelsen av, att lantförsvaret
komme i åtnjutande av ett vida högre belopp, än som skulle bli fallet enligt
såväl utskottets förslag som reservanternas hemställan. Och jag har för
min del icke ansett siffran 8 å 9 miljoner kronor för högt tilltagen. Enligt
utskottets förslag skulle till lantförsvaret endast kunna anslås högst ett belopp
av 1,268,700 kronor, och det är ingalunda säkert, att ens hela detta belopp
skulle komma lantförsvaret till del, allra helst som departementschefen i
statsverkspropositionen framhåller, att civila myndigheters och institutioners
behov i avsevärt ökad omfattning nu skulle kunna komma att tillgodoses. Och
åt samma uppfattning har herr statsrådet givit uttryck vid behandlingen av
försvarsfrågan under årets riksdag. Icke heller utskottet fastlåser detta belopp
för lantförsvarets räkning utan framhåller endast, att hänsyn särskilt
bör tagas till materielanskaffning för lantförsvaret vid disponerandet av detta
belopp. För lantförsvaret skulle sålunda knappast ens kompensation kunna beredas
för den beskärning man gjort på exempelvis årsanslagen för engångskostnader
till anskaffning av materiel. Och ännu mindre skulle genom denna
summa några andra av de betydelsefullaste försvarsbehoven inom lantförsvarets
område kunna bli tillgodosedda.

Jag har dels i min motion nr 210, som här är redovisad, och dels i en annan
motion, nr 597, som med hänsyn till sin anknytning till den kungliga propositionen
nr 234 kommer att redovisas först i annat sammanhang även i vad denna
motion avser statsbeställningsanslagen, framhållit en del önskemål, som enligt
min uppfattning med det snaraste borde bli tillgodosedda. Jag har i mina motioner
framhållit nödvändigheten av att exempelvis vårt långskjutande fältartilleri
erhåller sådan materiel, att vår armé i ett eventuellt krig verkligen
med någon utsikt till framgång kan upptaga kampen mothén fiende, soiner
utrustad på ett modernt sätt i detta hänseende. Ett krav i den riktning, jag
framställt, innebär icke någon organisatorisk utökning, ty i vilken riktning ett
blivande beslut i försvarsfrågan i dess helhet än kommer att gå, kommer givetvis
behov av långskjutande artilleri att finnas inom lantförsvaret vida överstigande
den ram, som jag i min motion har angivit, Jag har också särskilt
framhållit, att just i vår tid, då flygvapnets utveckling blivit sådan, som den
är, är det nödvändigt att anskaffa luftvärnsmateriel i erforderlig utsträckning.
Jag har vidare talat örn betydelsen av ett fullföljande av den väg,
varpå man redan inslagit i fråga om modernisering av vårt lätta fältkanonmateriel,
och jag har även framhållit vikten av, att man i enlighet med 1925
års försvarsbeslut förser vissa artilleritruppförband med erforderliga traktorer
på det sätt, som tidigare varit förutsett. Jag har också i motionen, förutom
mycket annat, omnämnt behovet av det viktiga skyddsmedel, som gasmaskerna
utgöra, och jag har talat örn nödvändigheten av att anskaffa erforderligt an -

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
tal- kärror till infanteriet, så att infanteriet på ett rätt sätt kan utnyttja den
fördel, som de tunga, vapnen utgöra.

Kommendör Holmgren har här berört frågan om flottans ersättningsbyggnader,
och då jag sett av talarlistan, att kapten Holmström anmält sig till
yttrande, är jag övertygad örn, att han med hänsyn till den av honom väckta
motionen skall komma att motivera behovet av anslag till flygvapnet. Jag
skall därför endast be att ytterligare få beröra en annan av mina motioner,
som nu redovisas delvis i detta sammanhang, och det är min motion nr 33 i
vad den avser motorisering av Gotlands infanterikår. Örn överhuvud Gotlands
stridskrafter skola kunna på ett effektivt och tillfredsställande sätt utnyttjas,
är det nödvändigt att dessa också i erforderlig utsträckning motoriseras. Så
är icke för närvarande fallet, utan för att övningarna skola kunna på ett
någorlunda tillfredsställande sätt bedrivas har man sett sig nödsakad att anskaffa
erforderlig motorisering genom förhyrande av bilar. Det är självklart,
att ett dylikt tillvägagångssätt icke kan vara tillfredsställande ur övningssynpunkt,
och det är icke heller i längden tillfredsställande ur ekonomisk synpunkt.
Det blir billigare på längre sikt att anskaffa ett stambestånd av bilar
än att på detta sätt vara nödsakad att förhyra sådana. Erfarenheter i det
hänseendet har man från en del av de motoriserade artilleritruppförbanden.
Det är således ur såväl utbildnings- som krigsberedskapssynpunkt som ekonomisk
synpunkt av betydelse att det anslag, som jag här yrkat, också måtte
av riksdagen bifallas.

Jag ber därför, herr talman, att få under hänvisning till mina motioner nr
33, 210 och 597 yrka, dels att anslag till statsbeställningar måtte enligt i motionen
nr 210 angivna grunder helt avse försvarsändamål och bestämmas till
28,573,000 kronor, dels ock bifall till min motion nr 33 i vad den avser anslag
till motorisering m. m. av Kungl. Gotlands infanterikår.

Herr Ekman: Herr förste vice talman! Jag måste uttala ett beklagande

över att utskottet icke har ansett sig kunna förorda beviljande av ett större
belopp för krigsmateriel. På samma gång måste jag uttala en synnerligen
stor tillfredsställelse, vilken säkert delas av många, över att utskottet uttalat
sig på följande sätt: »Vid bestämmandet av statsbeställningar av krigsmateriel
synes i främsta rummet behovet av att stärka luftstridskrafterna böra
beaktas.» Detta är ju en sanning, som icke torde kunna jävas av någon. Det
är ju ett väl känt förhållande, att under det man ute i världen överallt har
insett den utomordentligt stora betydelsen vid ett framtida krig, som flygvapnet
har, och även rustar sig därefter, har vårt flygvapen här rönt en rätt så
styvmoderlig behandling. Utskottet säger vidare, att »vid sidan av ett markförsvar
med luftvärnsartilleri synas härvid i främsta rummet böra komma till
användning jakt- och spaningsplan av modernaste och starkaste typ.»

Jag begärde ordet egentligen för att fästa uppmärksamheten på dessa bombflygplan,
som äro synnerligen effektiva och varav icke ett enda finns här i
vårt flygvapen. Jag anser, att detta är en brist, som snarast möjligt bör avhjälpas.
Då jag själv icke är fackman på området, vill jag självfallet icke
närmare gå in på dessa bombplans betydelse, men då det troligtvis är en del av
kammarens ledamöter, som icke äro närmare förtrogna därmed, skall jag dock
tillåta mig att i allra största korthet citera vad ett par framstående auktoriteter
här i landet hava att säga örn dessa vapen. En av dessa auktoriteter säger
så här: »Vid nuvarande svenska flygvapen kan en motståndare utan några
egentliga risker upprätta sina flygbaser i omedelbar närhet av vårt territorium,
exempelvis på Åland, Gotland eller Bornholm samt längs östra och södra
kusterna av Bottniska viken och Östersjön. Från svensk sida kan intet åt -

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
göras för att förhindra en dylik basering» — men, säger lian, »ingå däremot
operationsdugliga bombförband i elen svenska försvarsorganisationen, blir läget
ett annat. De nämnda öarna torde härvid i händelse av krig mot Sverige icke
alls kunna komma i fråga för basering av bombförband, i varje fall icke i
någon större utsträckning. Även en permanent basering inom kustområdena
invid Östersjön eller Bottniska viken blir härigenom omöjliggjord.» Och några
ord skall jag även be att få citera av en annan auktoritet. Han säger: »För
vårt lands försvar äro bombflygplan av utomordentlig betydelse. Vid eller
inför hotet av ett krigsutbrott äro de avsedda att utgöra.våra försvarskrafters
strategiska spaningsorgan, varigenom försvarsledningen i tid skall kunna varskos
örn motståndarens dispositioner, uppmarsch, eventuella^ överskeppningsförberedelser
etc.» Han säger vidare, att »förbereder motståndaren ett överskeppningsföretag
(en landstigningsoperation) mot vår kust, kan bombförbandens
uppgift bli att i samverkan med egna sjöstridskrafter anfalla fiendens
sjöstridskrafter, i beredskap hållna transportfartyg samt i ilastningshamnarna
samlade trupper och förråd av krigsmateriel m. m. eller —- i ett senare skede
— i överskeppningen deltagande fartyg. Vad det innebär för oss att på^sa sätt
genom motanfall med bombförband kunna möta fienden, innan han natt in i
vårt land, och — med tillräckligt starka bombförband till förfogande — kanske
helt lyckas förhindra en fientlig invasion nied all dess förödelse, behöver icke
utläggas.»

Vidare ber jag att få framhålla, hurusom man i de stora länderna har pa
senare tider gått in för just detta. Det pastas, att i Sovjet-Ryssland t. o. m.
c:a 600 finnas. Huruvida det är riktigt, vet jag icke.

Jag skall icke upptaga tiden längre, då det är många talare anmälda, men
jag har icke kunnat underlåta att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på dessa bombplan, och jag vet, att herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
har haft och har alltjämt sin uppmärksamhet fäst härpå. J^g
vill uttrycka den förhoppningen, att inom en icke avlägsen framtid vårt luftförsvar
skall kunna fa den förbättring, som avses genom dessa plan.

Jag har, herr vice talman, intet yrkande.

Herr Holmström: Herr talman! Det är ägnat att väcka stor förvåning,

att utskottet icke till saklig prövning upptagit annat än flygets och flottans
materialbehov. Armén och hemortens luftvärn ha däremot icke undergått, såvitt
av handlingarna framgår, någon sådan behovsprövning i utskottet. Armén
och hemortens luftvärn få bara »vad som blir över». Efter utförliga motiveringar
föreslår utskottet nämligen, att till flyg och flotta skola anvisas vissa
preciserade belopp. Örn armén och hemortens luftvärn heter det däremot, att
den lilla summa — det är D/i miljon — som sedan återstår skall användas
enligt regeringens gottfinnande, varvid hänsyn särskilt bör tagas till lanttor svaret,

vari luftvärnet ingår. .

VaTför ha icke, frågar jag, varför ha icke arméns och luftvärnets behov provats
parallellt med övriga försvarsgrenars? Jag vill ingalunda påstå, att
exempelvis sjöförsvaret har fått för mycket. Men jag vill bestämt hävda,
att åtskilliga av arméns och luftvärnets behov äro lika angelägna och av lika
elementär vikt för försvarsberedskapen som fartygsbyggnaderna. Det ar
exempelvis en offentlig hemlighet, att vi i landet äga endast ett enda modernt
luftvärnsbatteri, det för Stockholm, och det är för övrigt en skank till staten
från frivilliga, medan däremot de luftvärnssakkunmga ansago. att flera tiotal
sådana batterier voro nödvändiga. Jag vill också erinra örn att — enligt herr
Ossbahrs motion i år — vi blott hava 25,000 gasmasker, vilka naturligtvis en -

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
dast äro en bråkdel av vad man behöver för mobiliseringsbehovet. Detta är
bara två exempel.

Det synes mig, som om utskottet mycket väl hade kunnat nöjaktigt börja
tillgodose de mest trängande armé- och luftvärnsbehoven utan att minska på
de till flotta och flyg nu begärda beloppen, därest utskottet hade begagnat sig
av det mycket gynnsamma utgångsläge, som fanns, på grund av att det förelåg
motioner, förutom från högern, även från bondeförbundshåll, från liberalt
håll och från frisinnat håll, enligt vilka motioner siffran 10 miljoner skulle
höjas till 14 miljoner. Jag förmodar nämligen, att de ärade motionärerna från
sina olika håll icke äro sinnade att nu gå ifrån sina motioner, och jag förmodar,
att motionären herr Österström kommer att här tala för den motion, som
han framlämnat. Jag vill i detta sammanhang påpeka, att det väckte bland
landets försvarsvänner mycket livliga förhoppningar, när man i början av
årets riksdag fick se dessa motioner från de olika partierna, i synnerhet från
de borgerliga vänsterpartierna. Dessa ingåvo vissa förhoppningar. Jag vet,
att besvikelsen, blivit ganska stor bland dessa, när de nu sett hur liten anklang
de vunnit i statsutskottet, när icke ens dessa motionärers egna partiledamöter
hava velat vara med örn de föreslagna åtgärderna.

. Men har jag nu riktat mig mot utskottet, herr talman, så måste jag också
rikta mig mot mina egna partikamrater i utskottet, nämligen högerreservanterna.
De hava beklagligtvis icke givit lantförsvaret och luftvärnet medel i
rimlig proportion till behovet ens inom det högre anslag på 14 miljoner kronor,
som dessa reservanter förorda. Av de 4 miljoner, varmed deras yrkande
överstiger utskottets, föreslås nämligen icke mindre än 3/4 till sjöförsvaret.
Men icke nog nied det, reservanterna upplysa i sin motivering, att de skulle
hava påyrkat ett ändå högre belopp för sjöförsvaret, örn icke det ekonomiska
läget tvingat dem att avstå därifrån. Jag respekterar naturligtvis denna
välvilja mot sjöförsvaret, men jag nödgas i riksförsvarets intresse reagera mot
reservanternas sätt att behandla detta avvägningsproblem, ty, mina damer och
herrar, det är. ett avvägningsproblem, som här föreligger.

För att nu icke bli missförstådd, så säger jag, att jag på intet vis vill vara
med om att åsidosätta någon enda försvarsgren, liksom jag icke heller anser
det föreligga någon risk för att sjöförsvaret i och för sig skulle få för mycket
pengar.. Jag önskar endast hävda, att vi nu måste se till att, då en extraordinär
möjlighet föreligger att hjälpa det försummade försvarsväsendet, de försvarsgrenar,
som äro de mest misshandlade, också bli de först hjälpta. Härvid
står flygvapnet före alla andra i kön. Den föregående ärade talaren framhöll
nödvändigheten av bombflygplan. Jag gjorde det i remissdebatten, och
jag har gjort det i min motion, och skall därför här icke upprepa dessa saker.
Flyget har ju i alla fall av reservanterna och av utskottet blivit jämförelsevis
bra tillgodosett, det får 4 miljoner. Men därnäst kommer enligt min mening
armén och luftvärnet. Sjöförsvaret är visserligen ingalunda överkompenserat,
men det är dock mindre misshandlat än de övriga försvarsgrenarna. Det är ju
att märka, att örn jag undantar den 4 :e pansarbåten, hava samtliga de fartyg,
vartill medel enligt 1927 års flottplan innan den ih 1933 bort beviljas, också
blivit io huvudsak beviljade. Så förhåller det sig icke alls beträffande hären
enligt år 1925 beslutade nybyggnadsanslag. Luftvärnet — det gäller hemortens
luftvärn — är det sorgligt att tala örn. Där hava vi icke ens börjat, icke
beviljat ett enda öre för den materiel, som under alla förhållanden snart måste
anskaffas, vilken omfattning försvarsorganisationen i framtiden än må få.

Jag skall naturligtvis icke diskutera med den förste ärade talaren i denna
debatt angående pansarskeppens nödvändighet eller icke. Den diskussionen

Andra kammarens protokoll 1984. Nr 4S. 4

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
är väl knappast aktuell nu i dag i riksdagen. Men då den ärade talesmannen
för flottan framköll, att pansarskeppen äro en länk i flottans liela försvarsordning,
så vill jag säga, att varje lantförsvarets anordning också är en länk
i liela den försvarskedja, som försvaret är avsett att bilda för vårt land, och
att varje länk där är av betydelse, och att en brusten länk har samma betydelse
för lantförsvaret, som den skulle hava för sjöförsvaret. Jag vill endast
i förbigående erinra herr Holmgren örn, när han talade örn sin benägenhet att
tillgodose försvarets olika ändamål, att det har på grund av herr Ossbahr^
motion, för vilken motionären här alldeles nyss redogjorde, funnits flera^möjligheter
att tillgodose lantförsvaret, och den erinran vill jag rikta också naturligtvis
till de ärade högerreservanterna i utskottet. Jag vill instämma i
herr Holmgrens uttalande rörande den rivalitet, som nu tyckes råda mellan de
olika försvarsgrenarna, och uttalar den förhoppningen, att den striden måtte
föras endast på sakliga grunder och icke på något annat sätt.

Ja, herr talman — för att nu taga ett exempel —- mina ärade partikamrater
i statsutskottet ha i sin reservation upptagit ett anslag av 870,000 kronor
för byggande av ett utsjölodningsfartyg. Jag vet ju icke riktigt, vad det är
för slags fartyg, men så mycket tror jag mig veta, att det icke kan vara av
någon primär betydelse för försvaret, knappast en sekundär, utan mera av civil
betydelse. Jag blir verkligen beklämd när jag ställer anslaget för utsjölodningsfartyget
i jämförelse med behovet av luftvärnsbatterier, där vi ha det så
illa ställt, eller när jag ställer det i jämförelse med behovet av gasmasker. Vi
ha gasmasker endast för l1/* arméfördelning. Skola de andra arméfördelningarna
gå utan gasmasker? Det blir icke lätt för höga vederbörande att avgöra,
om det blir krig, vilka truppförband som skola hava gasmasker och vilka
som skola få det sorgliga odet att gå utan. Eller skall man fördela dessa så
att t. ex. var femte man får en? — Jag kan icke hjälpa, att jag anser, att här
har avvägningen mellan lantförsvarets och sjöförsvarets behov icke gjorts på
det rätta sättet. Och den står icke alls i proportion till det nuvarande förhållandet
mellan lantförsvaret och sjöförsvaret. Men då det nu icke finns någon
möjlighet att få en ändring i detta, så får jag, herr talman, yrka bifall
till den av herr Bergqvist m. fl. avgivna reservationen.

Men, herr talman, innan jag lämnar denna plats, skall jag be att få uppläsa
något, som är högst aktuellt. Det är nämligen ett tal av ryske utrikesministern
Litvinov i Genéve den 29 maj 1934, alltså i tisdags. Det är ett dokument,
som belyser behovet av försvarsanordningar, och effektiva sådana. 1
sitt tal framhöll Litvinov bland annat, att Nationernas förbund i nuvarande
form icke kunde anses motsvara de anspråk, som han ställde på detsamma.
Dess sammansättning möjliggjorde icke lösandet av nutidens viktiga problem.
Nationernas förbund vore alltför mycket bundet av paktens paragrafer. Ett
bevis härför vöre tillsättandet av den nu arbetande avrustningskonferensen.
Och så citerar jag: »Mina herrar», säger den ryske utrikesministern i tisdags

i Genéve, »jag ser ingen annan utväg. Avrustningskonferensen har blivit sammankallad
vid ett tillfälle, då många ansågo kriget blott såsom en teoretisk
eller historisk möjlighet. Kan eller bör avrustningskonferensen definitivt avslutas
och upplösas utan att lämna spår efter sig? Kunna vi lugnt återvända
hem, då vi veta, att vi icke löst vår uppgift? Kunna vi detta i dag, då risken
för ett blodigt krig mellan alla eller snarare en serie sådana krig hotar alla
kontinenter, ja hela mänskligheten? Det finns väl nu endast få stater,, som
kunna anse sig skyddade mot en dylik fara. Den kan träda i dagen tidigare
för somliga, senare för andra, men ingen undgår den dock. Jag vet, att det
finns politici, vilkas hela strävan går ut på att finna vägar, vilka skola ställa
deras länder utanför denna fara, i förhoppning att sedan en sådan bestämd

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

An,.l- statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts )
kurs inslagits, tills faran aldrig mera skall komma i deras väg. Hur fåfänga
äro icke dess förhoppningar.»

Herr talman!_ Jag anhåller ånyo att få yrka bifall till den av herr Bergqvist
m. fl. avgivna reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Jag har under de senaste åren inte
deitagrt i.några militär debatter i riksdagen, därför att jag fruktat för att jag
skulle lalla för frestelsen att på ett sätt, som kunde anses obehörigt, utnyttja
det material, varöver jag kommit att förfoga som medlem av 1930 års försvarskommission.
Det har nu emellertid blivit alltmera vanligt, att ledamöter av
försvarskommissionen uppträda här i riksdagen och på rak arm ange vilka
föreliggande förslag, som kunna anses föregripa kommissionen i dess arbete,
och vilka, som kunna anses icke göra det. Jag anser mig på grund härav ha
rättighet att också ange min mening, därest jag anser att en fråga föregriper
kommissionen i dess arbete.

Innan jag går närmare in på det föreliggande utskottsbetänkande^ vill jag
erinra om att den frisinnade partiledaren, herr Hamrin, i årets remissdebatt
yttrade, att det enda, som försvarskommissionen åstadkommit, var ett vidunderligt
förslag i negativ riktning. Uttalandet tyder på, att herr Hamrin
är komprometterande litet underkunnig örn vad som under snart fyra års tid
uträttats uti försvarskommissionen. Där bygges nämligen upp en militärorganisationen
av utomordentlig effektivitet, och arbetet härpå är så långt
framskridet, att det inte kan dröja manga manader till, innan denna organisation
kan i slutgiltigt skick presenteras för kommissionens civila medlemmar.
Man har nämligen överlämnat åt den militära expertisen att sköta arbetet. De
civila medlemmarna ha ännu icke angivit sin ståndpunkt.

Men denna militärernas faktiska ledning inskränker sig inte till försvarskommissionen.
Den militära expertisen har förstått att tillvälla sig ett betydande
politiskt inflytande. Det är militärer, som sköta ledareavdelningarna
i vissa inflytelserika pressorgan, när dessa skola uttala sig örn försvarsväsendets
behov, och det är militärer, som gett innehåll åt ett flertal av de motioner,
som burits fram vid årets riksdag i försvarsfrågan, och till vilka vi nu ha
att ta ställning. Det har i någon tidning framhållits, att här lurar en fara,
och jag tror, att detta omdöme är berättigat. Här lurar den faran, att det civila
förståndet sättes ur spelet, och att försvarsfrågan får en lösning, som inte
är den ändamålsenligaste och den för landet lyckligaste.

Det utskottsutlåtande, som bär föreligger, innebär i ett mycket väsentligt
avseende ett föregripande av försvarskommissionens arbete. Med ett bifall
till utskottets motivering kommer riksdagen, så vitt jag kan se, att acceptera
en helt ny princip för landets försvarsorganisation. Hittills har man i vårt
land avböjt att pabörja anskaffningen av bombplan, och denna ståndpunkt har
betingats bl. a. därav, att detta vapen varit förbjudet för de genom tvångsfrederna
efter världskrigets slut avrustade fyra staterna i Europas mitt. Denna
ståndpunkt har vidare betingats av, att bombvapnet är offensivt till sin
karaktär, och det har betingats även därav, att bombflygets förbjudande stått
i centrum för ansträngningarna vid nedrustningskonferensen i Genéve. Utskottet
^föreslår nu emellertid ett uttalande, som synes innebära, att Sverige
skall pabörja uppbyggandet av ett bombflyg. Den militära propogandan i
detta syfte har alltså burit frukt.

Det finns medlemmar av denna kammare, som kommit till den uppfattningen,
att utskottets utlåtande icke skulle ha den innebörd jag angivit. För

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
dessa ledamöter av kammaren vill jag påpeka, att på sid. 6 i utskottets utlåtande
förekommer följande passus: »Ej heller finner sig utskottet böra tillstyrka
i motionen II: 191 framställda yrkandet örn anvisandet av ett särskilt
anslag av 6,500,000 kronor för anskaffning av medeltunga bombförband. I
någon mån bär detta yrkande tillgodosetts genom vad utskottet här ovan föreslagit.
» . -nili

Jag för min del måste absolut vägra min medverkan till ett beslut av denna

innebörd, oell jag skall nu be att få motivera denna min ståndpunkt. Jag
erinrar då först om, att jag vid 1928 års riksdag interpellerade dåvarande försvarsministern,
huruvida han ville igångsätta en utredning för att fastställa
den flygtekniska utvecklingens inverkan pa vart lands militära försvarsmöjligheter,
och jag åberopade i min interpellation vissa uttalanden utav dåvarande
majoren K. A. Bratt angående luftvapnets revolutionerande betydelse
för krigföringen oell faran för civilbefolkningen vM luftangrepp. Den försvarsutredning,
sorn jag således ville lia till stånd, igångsattes 1930 såsom resultat
av en socialdemokratisk partimotion, och i direktiven för försvarsutredningen
lämnades anvisning om att detta problem örn fiskets inverkan pa, krigföringen
och faran för luftangrepp emot civilbefolkningen också skulle bil
föremål för uppmärksamhet. Jag anser mig nu oförhindrad meddela kammaren,
att så långt jag kunnat uppfatta vad som förekommit inom iorsvarskommissionen,
och jag försäkrar att jag varit en mycket intresserad åhörare
av föredragningarna uti denna kommission, bar herr Bratts uppfattning i trycket
väsentliga avseenden vunnit bekräftelse genom de verkställda utredningarna
Det är icke sant vad som förkunnats i vissa tidningsorgan, nämligen
att faran från luften icke skulle vara så stor som man tidigare antagit Man
kan i stället våga säga, att flygvapnet visat sig i vissa hänseenden ha en
mycket större effekt än man förut beräknat. Om denna effekt fick man tor
övrigt en god föreställning, när man för ett par månader sedan överraskades
av en artikel i Nya Dagligt Allehanda, en artikel, som uppenbarligen var skriven
av en flygmilitärt sakkunnig person. I artikeln hette det bi. a.: »Bet
har rått en viss oklarhet kring de utländska bombfällmngsförsöken pa grund
av att resultaten delvis hemligstämplats. Det material, som föreligger, ar dock
fullt tillräckligt för att tillsammans med i vart eget land utförda försök medgiva
uppgörandet av vissa träffsannolikhetstabeller och även beräknandet av
erforderlig bombinsats mot olika mål vid bombfällning fran olika nöjder Särskilt
pansarskeppen ha befunnits vara överraskande Barbara mai. Med ett
för en stormakt relativt begränsat antal flygplan anses huvuddelen av kustflottans
samlade pansarskeppsstyrka kunna försättas ur stridbart skick.» Uttalanden
av liknande innebörd göras också i ett par av de vid arets riksdag

VdJa^ärade kammarledamöter, en pansarbåtsflotta skulle följaktligen icke
vara mycket värd, om ett kraftigt bombflyg insattes mot densamma. Detta ar
en åsikt, som har ivriga militära förespråkare inom 1930 ars forsvarskommission
vars utredningsmaterial också pekar i den riktningen, sa långt utredningarna
hittills blivit framförda. Jag gör mig här icke skyldig till någon indiskretion
eftersom materialet härom dagen framlades i en broschyr av kaptenen
vid generalstaben G. Sergel, en broschyr, som för närvarande ar föremål
för mycket livliga kommentarer av tidningspressens militära medarbetare.
Men örn man på detta sätt relativt lätt tillintetgör en pansarbatsflotta, vars
artilleristiska utrustning för att möta flygangrepp ju är mycket betydande —
hur vill man då försöka göra troligt att vara städer och Barnhällen, vara industrianläggningar,
våra järnvägar och övriga kommunikationsleder, kort sagt
Ära civilcentra överhuvud taget, skola kunna skyddas emot luftangrepp?

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
Den militära, expertisen har avstått från att söka bevisa, att man klarar civilcentra
med jaktplan, luftvärnsartilleri, luftvärnskulsprutor, gasmasker, gasskyddsrum
oell dylika preventiva försvarsåtgärder. Statsutskottet lever emellertid
tydligen kvar i den föreställningen, att sådant går för sig oell föreslår
därför, att man skall anskaffa jakt- oell spaningsplan av kraftigaste typ. På
militärt håll är problemet mycket mera invecklat, och när man då icke på
något annat sätt kan lösa problemet, har man hittat på att civilcentra måhända
icke komma att angripas. Den synpunkten går igen i flera av de
väckta motionerna, och det är onekligen en mycket bekväm ståndpunkt. Fienden
är antingen en mycket hygglig själ, eller också är fienden en rädd stackare.
Och följaktligen klarar man cilivilcentra här i landet. Herr Österström
exempelvis, en av motionärerna, ritar och berättar: »Ännu för ett halvt decennium
sedan framträdde som en allmänt utbredd åsikt att luftflottornas stora
destruktiva möjligheter mot städer, industriorter och övriga bebyggelsecentra
skulle föranleda de stridande att hänsynslöst insätta sina luftstridskrafter mot
dylika mål. I detta hänseende har numera en påtaglig omsvängning inträtt.
Genom den ingående studie- och försöksverksamhet, som i alla länder bedrivits
angående den sannolika vapenverkan vid framtida krigföring, har alltmera
framträtt riktigheten av de redan tidigare från vissa håll framförda
åsikterna, att i första hand de militära maktmedlen måste komma att utgöra
målet för den ömsesidiga kraftutvecklingen.» Där medges således, att man i
varje fall bör räkna med, att civilcentra komma att angripas i andra hand.
Nu säger emellertid ett vanligt sunt bondförstånd, att vad som i första hand
måste ske vid ett krigsutbrott, det är att luftstridskrafterna förstöra fiendens
kommunikationer för att hindra mobiliseringen och dessutom de för krigets
förande betydelsefullaste industrierna. Men eftersom de stora järnvägsknutpunkterna
och de stora industrierna enligt sakens egen natur ligga i civilcentra,
så lär man inte komma ifrån, att civilbefolkningen omedelbart måste
drabbas av flyganfallen.

Dessa försök, som göras att bagatellisera luftfaran för civilbefolkningen,
är det medel, som man nu tillgripit, sedan det visat sig, att detta är det enda
sättet att invagga civilbefolkningen i trygghet om de militära maktmedlens
skyddande förmåga. Men spelet är falskt, mina damer och herrar. Det finns
större auktoriteter än den av motionärerna åberopade militära expertisen, som
ha en helt annan åsikt. Jag skall nöja mig med att citera en av dem, engelske
brigadgeneralen P. R. C. Groves. Groves är inte en general vilken som helst,
och hans uttalanden inte sådana, att man rycker på axlarna åt dem. Vad
han sagt har auktoriserats av ingen mindre än nedrustningskonferensens president
Arthur Henderson, vilken i en artikel, som han låtit publicera i tidningar
över hela världen, understryker generalens synpunkter.

Nå vad säger nu Groves? Säger han, att de militära maktmedlen först
komma att bli föremål för den ömsesidiga kraftutvecklingen? Söker han invagga
Englands folk i den föreställningen, att det går att genom preventiva
skyddsmedel, luftvärnsartilleri, gasmasker, skyddsrum o. s. v. rädda civilcentra
och deras inbyggare? Rekommenderar han, att man skall bygga bombplan,
. som gå över till fiendelandet och förstöra fiendens flygbaser, d. v. s.
den linjo, som vår egen flygmilitära sakkunskap rekommenderar, och som riksdagen
anbefalles att ge ett finger åt i dag? — jag fattar nämligen innebörden
av statsutskottets yttrande på detta sätt. — Nej, general Groves förfäktar
alldeles motsatta ståndpunkter, och hans åsikt dölas av nedrustningskonferensens
ordförande. Henderson. Jag skall be att få citera den artikel, som
Henderson skrivit i olika tidningar i olika hinder. »Huvudprincipen för alla
generalstabers nuvarande arbete är», säger han, det vill säga general Groves,

Nr 42.

Lördagen den 2 juni £. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)

»den grundsats, som för några år sedan uttalades av en tysk expert, major
Endres: ’Vad som i forna, s. k. ociviliserade tider betraktades som en vanära
för varje armé, nämligen att angripa civilbefolkningen med eld och svärd, har
nu blivit den moderna krigföringens grundprincip.’ General Groves anser
det icke blott möjligt utan säkert, att örn krig åter skulle utbryta, det i första
rummet skulle innebära luftbombardemang av London, Paris, Berlin och andra
liknande befolkningscentra. Attacken kommer att utföras med högexplosiva
bomber, brandbomber, giftgas. Och under ett anfall av detta slag anser generalen,
liksom andra moderna auktoriteter, att det icke finns några skyddsmedel,
som kunna effekivt värna civilbefolkningen mot dess fasor. Han
diskuterar de mått och steg, som skulle kunna tagas: ’0m gasmasker kunde
anskaffas åt 8 miljoner människor’ — det är här fråga örn London — ''och
örn dessa 8 miljoner kunde undervisas örn sättet att använda dem, skulle de
erbjuda ett visst skydd mot vissa gaser. Men mot andra skulle de icke räcka
till. Ingenting mindre än en lämplig betäckning för hela kroppen skulle erfordras.
Något mera skulle ju kunna göras genom inrättandet av gassäkra
skyddsrum, men dylika utrymmen kunna aldrig skapas i fullt tillräcklig
omfattning, och även de, som kunna skaffa sig sådana, finge kanske ej tillfälle
att begagna dem i tid.’

Efter att ha diskuterat och förkastat teorierna örn att giftgas icke innebär
någon verklig fara för civilbefolkningen, kommer författaren till en slutsats,
som han sammanfattar i följande sensationella ord: ''Alla upptänkliga lokala
skyddsåtgärder skulle på sin höjd vara i stånd att rädda en obetydlig bråkdel
av Londons åtta miljoner invånare i händelse av ett luftanfall i den skala,
som redan nu är möjlig.’ Och han förklarar ånyo: ’det kan med fog antagas,
att huvudmassan av den civila befolkningen måste lämnas utan skydd’. Det
är skäl för oss alla, att noga övertänka vikten av dessa ord, när de komma från
en sådan auktoritet som general Groves: ''Alla upptänkliga lokala skyddsåtgärder
skulle på sin höjd vara i stånd att rädda en obetydlig bråkdel av Londons
invånare.’

Vilka försvarsmedel är det då general Groves föreslår? Påyrkar han att vi
skola bygga upp en väldig styrka av stridsflygplan för att driva bort fientliga
lufträder? Nej. Han anser tvärtom, att ett försvar med hjälp av stridsflygplan
på intet sätt motsvarar sitt ändamål.»

Henderson forsätter: »Jag har aldrig trott, att enbart fruktan skulle leda
folken till att acceptera nedrustningen. Jag har aldrig trott, att utmålandet
av framtidskrigets fasor i hemska färger skulle i sig själv vaja nog för att
förmå nationerna att hindra detta krig från att bryta ut. Men jag måste säga,
att den bild, som general Groves med sträng saklighet och sakkunskap har
målat, är sådan, att den måste ingjuta skräck hos varje man och kvinna, som
har någon tanke på ej blott vårt eget folks, utan också och framför allt hela
den västerländska civilisationens öde. Vad innebär denna bild? Den innebär
följande: Örn icke någon nedrustningskonvention kan träffas, komma nationerna
att starta en jättelik kapprustning i luften. Var och en av dem kommer
att sträva efter — i själva verket ha de redan börjat därmed — att skaffa
sig starkare och tekniskt bättre utrustade luftflottor än grannstaterna. Allt
eftersom denna tävlan växer i skärpa, och luftflottorna växa i styrka, kommer
varje lands regering att i sina händer ha makten att totalt ödelägga de angränsande
staternas städer. Denna makt komma de att eftersträva, emedan
— örn general Groves får rätt ■— ’det enda effektiva skyddsmedlet mot luftanfall
är motattacken mot fiendens territorium, och det enda effektiva
avskräckningsmedlet mot luftangrepp är hotelsen örn motsvarande repressalier’.

Lördagen den 2 juni {. m.

Nr 42.

Äng.^statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)

Låt oss komma ihåg att detta ingalunda är en doktrin, som general Groves
för sin del har uppställt. Denna doktrin har tvärtom ''blivit allmänt, officiellt
accepterad och dikterar nu proportionen mellan bombflygplans- och stridsflygplansskvadroner
i vårt försvarsprogram’. Vår regering har på denna väg
kommit till det resultatet, att örn den skall kunna skydda London och våra
övriga storstäder mot ödeläggelse från luften, så måste detta ske genom att
vi sätta oss i stånd att förstöra Paris och Berlin!

Är detta verkligen en situation, som den engelska nationen eller en västerländsk
nation över huvud kan finna med sin ära och sitt samvete förenligt
att acceptera? Kan det verkligen tolereras att vår civilisations säkerhet skulle
uteslutande bero på den relativa styrkan i luftstridskrafter, där varje folk
desperat anstränger sig att bli starkare än de övriga? Måste icke en sådan situation
innebära den fruktansvärda möjligheten, att någon stat, driven av
fruktan för omedelbar attack, släpper lös kriget genom att söka försäkra sig
örn fördelen av ett plötsligt och överraskande anfall?»

Så långt Henderson. Skall nu även vårt lilla land acceptera principen att
ett bombvapen utgör vårt förnämsta militära skydd, genom att besluta, att man
skall upprätta ett bombflyg? Enligt min åsikt finns det icke någon som helst
anledning att forcera denna fråga örn anskaffning av ett bombflyg. Jag anser
detta vara så mycket mindre lämpligt, som Sveriges folk och Sveriges riksdag
säkerligen ännu icke äro fullt förtrogna med innebörden och konsekvenserna
av ett sådant beslut.

Må man emellertid ha klart för sig, innan ett sådant beslut fattas, vilka
åsikter örn bombvapnets användning de hysa, som driva på bakom kulisserna
för att få de första bombplanen beslutade, utan avvaktan på försvarskommissionens
utredningsresultat. Den av mig tidigare omnämnda broschyren av
kapten Sergel vid generalstaben — kapten Sergel tillhör försvarskommissionens
expertis —- är i detta avseende synnerligen upplysande. Efter att ha
framhållit, att det finnes andra former för hemortskrigföringen än angrepp
mot civilbefolkningen, nämligen flyganfall mot industriella anläggningar och
mot kommunikationerna — kapten Sergel synes förbise, att det finns civilbefolkning
även inom industriområdena och där kommunikationerna äro bäst
utvecklade — fortsätter författaren:

»Mycket omfattande utredningar ha verkställts och pågå fortfarande i denna
fråga försatt belysa dess innebörd för Sveriges vidkommande. Det har av
dessa utredningar framgått, vilken allvarlig försämring av Sveriges försvarsläge
som inträder, därest fientliga flyganfall kunna utgå från västra och sydvästra
Finland. Vitala delar av Sveriges industri komma i så fall att ligga
inom räckhåll för ryska bombförband. Möjligheterna att tillgodose norrlands
försörjning under ett längre krig bliva i hög grad problematiska. Därest
dc till övre Norrland söder- och västerifrån ledande järnvägarna helt avbrytas
och kustsjöfarten samtidigt förhindras, måste nämligen icke endast de
hit avdelade stridskrafternas underhåll utan jämväl Norrlandsbefolkningens
försörjning baseras på biltransporter. Verkställda utredningar visa, att
svårigheterna härvid komma att tilltaga i den mån kriget drager ut
på längden och att man vid nuvarande svenska flygvapen under vissa förhållanden
måste räkna med, att icke ens Norrlandsbefolkningens behov kunna tillgodoses.

Visserligen framträder även i detta fall, huru fiendens möjligheter minskas,
därest den svenska krigsmakten tillföres ett offensivt flygvapen och ett ändamålsenligt
luftvärn. Trots detta måste man dock räkna med att i samband
med krigföringen i övrigt flyganfall kunna riktas mot vår industri och våra
kommunikationer. Frånsett alla politiska förhållanden är det därför ett fram -

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
trädande svenskt intresse att medverka till förhindrande av en rysk flygbasering
i Finland. Motsvarande förhållanden gälla i viss mån örn en tysk flygbasering
på Själland. Verkställda, mycket omfattande utredningar ha visat,
att ett verksamt understöd av ifrågavarande stater kan lämnas med en mindre
svensk kraftinsats än vad som erfordras för försvaret av Sveriges eget territorium.
»

Ja, mina damer och herrar, här får Sveriges folk en liten inblick i vilken
riktning spekulationerna gå i de kretsar, där man just nu bär ett betydande inflytande
på utformningen av vår blivande försvarsorganisation och varifrån
man hämtat det material, på vilket flertalet av motionärerna vid årets riksdag
stöder sina yrkanden. Ett svenskt bombflyg är betryggande för försvaret
av vårt land, endast om det får utföra sin gärning på främmande territorium,
i Finland mot Ryssland, i Danmark mot Tyskland. Vilka perspektiv, som
här öppna sig, behöver jag icke närmare gå in på. Jag föreställer mig, att
kammarens ledamöter ha förmåga att själva dra de riktiga slutsatserna. En
reflexion skall jag emellertid tillåta mig och det är denna: Därest de militära
synpunkter, som jag här omnämnt, vinna anslutning i detta land, måtte
de länder, mot vilka vårt flygvapen skall rikta sig, ha bättre förstånd än
Sverige skulle visa sig ha!

Enligt min åsikt finns det, som jag redan framhållit, icke någon som helst
anledning att forcera denna fråga örn huruvida Sveriges flygvapen skall förstärkas
eller inte. Visserligen finns det gott örn olyckskorpar, som kraxa örn
ett nära förestående krig. Svenska Dagbladet erinrade i går örn ett uttalande
i remissdebatten av den frisinnade partiledaren, i vilket han yttrade:
»Det är så, mina herrar, att studiet av försvarsfrågan öppnar ögonen försatt
vi icke leva i en tid, då lamm beta bland ulvarna. Det är tyvärr länder, vilka
smida vapen i större utsträckning än plogbillar. Jag tillstår också gärna, att
ju mera man sysslar med försvarsfrågan, desto mera blir nian övertygad örn
att vi icke ha det väl beställt.» Jag vet, att den frisinnade partiledaren i försvarskommissionen
icke hör till de ivrigaste, när det gällt att tillstyrka militära
äskanden. Han och jag ha t. o. m. i vissa fall befunnit oss på samma
linje mot kommissionen i övrigt. Herr Hamrins yttrande är emellertid typiskt
för den panikstämning, som börjar gripa omkring sig även inom den svenska
vänstern. Man synes numera inom vida kretsar ha tappat förmågan att se
skillnaden mellan å ena sidan läget i Mellaneuropa och läget här uppe i Norden.
Jag har upprepade gånger i försvarskommissionen frågat, varför man
är så orolig. Jag har frågat, vilket tänkbart krigsfall i vår närhet, man
räknar med. Jag anser mig oförhindrad att meddela, att jag inte fått ett
klart besked. Det är nog så att läget för Sveriges del visst icke är så kritiskt
som man gör gällande. Något krigsfall i vår närhet,, därvid vår
neutralitet kunde komma i fara, har man inom överskådlig tid helt visst
inte att räkna med. Häromdagen höll försvarskommissionens utrikespolitiske
expert envoyén Boheman ett föredrag i kommissionen, därvid
han förklarade — något som ju varje objektiv bedömare förstår — att
Sverige och Norge nu intaga en särställning i Europa i fråga örn gynnsamma
betingelser för att kunna bevara freden. Men detta avundsvärda läge bör
verkligen medföra förpliktelser. Och till dessa förpliktelser hör, att vi försöka
hålla oss obesmittade av den panikstämning, som breder ut sig över Europa
i övrigt.

Det nu föreliggande utskottsförslagets motivering ger enligt min uppfattning
ett finger åt anspråk, som jag menar, att andra kammaren icke bör falla undan
för.

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Ang. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)

Jag ber därför och för att frågan om motiveringen skall komma under särskild
proposition att få hemställa örn avslag på utskottets motivering.

Med herr Lindberg i Umeå förenade sig herrar Norén, Johansson i Sollefteå,
Ericsson i Sörsjön och Wihlund.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag skall självfallet icke närmare

ingå på de vidlyftiga försvarspolitiska spekulationer, som den föregående ärade
talaren här framförde. Jag gör det så mycket mindre som herr Lindberg
i hög grad tillgodogjort sig uttalanden av vissa auktoriteter, främst uttalanden
av hans engelske partivän Henderson och en av Henderson med instämmande
citerad militär auktoritet general Groves. Nu veta vi ganska väl, att
de militära experterna i dessa frågor äro av mycket olika meningar, och jag
tror, att man kan till förmån för alla de många och ofta divergerande försvarstekniska
linjer, som nu äro aktuella, få stöd av experter, som med från
lekmannasynpunkt starka argument gå in för den ena eller den andra linjen.

Att herr Lindberg för sin del kommit till den slutsatsen, att för oss är ingenting
annat att göra än avrusta, är ingenting nytt. Det är ingenting, som
herr Lindberg inhämtat i försvarskommissionen. Denna försvarsnihilistiska
uppfattning hade herr Lindberg långt, innan han blivit så undervisad i militära
ämnen som man är just nu. Han använder nu de auktoriteter och de argument,
som finnas tillgängliga och äro användbara för hans uppfattning, och,
som jag sade, det finns militära auktoriteter som driva de mest olika linjer,
och herr Lindberg har tagit det, som passat honom bäst, och tolkar uttalandena
så att de tjäna hans syfte.

Den plan för materialanskaffning, som hörde till 1925 års försvarsordning,
har, som vi alla veta, icke fullföljts utan sönderbrutits. Icke heller den då beslutade
organisationen har fullt utbyggts. Våra försvarsmedel äro sålunda
nu väsentligt svagare än som förutsattes i 1925 års försvarsordning. Samtidigt
har det världspolitiska läget i hög grad försämrats, jag hänvisar därom
endast till det föredrag, som utrikesminister Sandler under påsken höll i Dalarna.
Vårt lands behov av försvarsmedel motiverar mer än väl det yrkande,
som herr Holmgren i debattens början framställt, men i denna liksom i andra
frågor får man icke endast se till, vad som är önskvärt, man måste också se
till vad som är möjligt att åstadkomma. Vid sådant övervägande har jag nödgats
stanna vid ett avsevärt lägre belopp än herr Holmgren. Vid ett bifall till den
av herr Bergqvist m. fl. avgivna reservationen skulle vissa trängande behov för
vårt försvar bli tillgodosedda för mycket rimliga kostnader, kostnader, som
även i det nuvarande statsfinansiella hårt pressade läget, äro mycket väl motiverade.
Det yrkande, som där framställts, går ut på ett totalbelopp av 14
miljoner kronor, alltså 4 miljoner kronor högre än vad regeringen äskat och
utskottet förordat. Vid ett bifall till denna reservation skulle ett belopp av

4.431.300 kronor anvisas till fortsättande av arbetena på redan beslutade och
igångsatta ersättningsbyggnader för flottan och viss ombyggnad av maskinanläggningen
på minkryssaren Clas Fleming. Vidare skulle flygvapnet tillgodoses
med ett belopp av 4 miljoner kronor, att disponeras på sätt som
Kungl. Maj:! prövade skäligt. Därefter återstående belopp av 5,568,700 kronor
skulle disponeras dels för lantförsvaret, därutav till artillerimateriel

2.250.300 kronor, till motorisering av Gotlands artillerikår 146,400 kronor
och dels till sjöförsvaret för byggande av två vedettbåtar 1,890,000 kronor, till
oljeeldnings anordnande på pansarskeppet Drottning Victoria 300,000 kronor,
till modernisering av Sverigeskeppens artilleriammunition 112,000 kronor och
till byggande av utsjölodningsfartyg 870,000 kronor.

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)

Detta är icke mycket, men det tillgodoser som sagt de mest trängande behoven,
och i det nuvarande läget lär det vara fullständigt utsiktslöst att gå
längre.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till den av herr Bergqvist m. fl. vid
betänkandet fogade reservationen.

Herr Österström: Herr talman! Mina medmotionärer och jag befinna oss
i en ganska egendomlig situation. Såsom kammaren behagade finna, har vår
motion blivit tillstyrkt av utskottet, och samtidigt har den ju blivit på visst
sätt också avstyrkt. Det yrkande, som vi framfört örn att ett belopp på i runt
tal 4 miljoner kronor skulle anvisas för statsbeställningar och att detta skulle
tillfalla flyget, därvid man klart skulle säga ut det, har ju utskottet gått med
på. Jag anser det vara min plikt att tacka för vänlig behandling, men jag
kan icke neka till att å andra sidan har man tagit dessa 4 miljoner kronor på
ett sätt, som jag skulle vilja karakterisera så att man använt orätta medel till
detta. I motionen föreslås det ju, att de utav försvarsministern äskade medlen,
nämligen summa 10 miljoner kronor till statsbeställningar, skulle ökas till
i runt tal 14 miljoner kronor. Det har ju utskottet icke ansett sig kunna gå
med på. Om jag i det föregående tackat utskottet för vänlig behandling, måste
jag i detta sammanhang uttala ett beklagande över att situationen enligt
utskottets mening varit sådan, att man icke vågat sig på att föreslå riksdagen
den av oss föreslagna höjningen, som jag anser i och för sig varit sakligt motiverad
och mycket väl försvarbar.

Jag skulle också i fortsättningen närmast kunna instämma med herr Holmström,
som utvecklat en tankegång, vilken ger sig själv och vilken jag också
var inne på när jag läste utskottets utlåtande, och det är i få ord sagt denna,
att statsutskottet icke har parallellt prövat medelsbehovet för de olika vapenslagen.
Följaktligen är det så, som herr Holmström mycket riktigt uttryckte
det, att man vill ge flottan det som man på grund av fjolårets beslut och på
grund av vad som i det sammanhanget förekom icke kan komma ifrån, att man
vidare tillstyrker vår motion om medel till flyget, och att man slutligen menar,
att armén får det som blir över. Men utlåtandet är så till vida otillfredsställande,
som det där icke finns någon som helst redogörelse för att utskottet
gått in i en saklig värdering av de önskemål beträffande medelsanskaffningen,
som från de olika vapenslagens sida framställts. Dessvärre är det
också så, att högerreservationen —■ i varje fall ur min synpunkt sett — icke
är tillfredsställande. Det kan icke vara rimligt — och därvidlag hänvisar jag
alltjämt till den argumentation, som under debattens tidigare skede drivits
från olika talares sida — att anslå nära 1 miljon kronor till det ifrågavarande
fartyget, medan armén faktiskt saknar skyddsmedel och en i viktiga avseenden
alldeles nödvändig försvarsberedskap, en sak som väl alla, som äro positivt
intresserade i detta fall, måste finna vara vad som ligger avgjort i första
planet av vad som borde anskaffas först av allt. Jag hoppas, att herr försvarsministern
skall anse det vara en angelägen uppgift att, sedan riksdagen,
som jag förmodar, stannat vid statsutskottets förslag beträffande medelsmängden,
se till att det som nu blir över och som skulle gå till armén verkligen kommer
försvarsberedskapen till godo, så att den får allt som i det hänseendet
överhuvud taget kan lämnas.

Så har jag också, herr talman, ett par ord att säga den nästföregående talaren,
herr Lindberg. Jag kan icke hjälpa, att, när herr Lindberg inledde sitt
anförande, jag hade en känsla av att det låg nära till att erinra sig en liten
scen ur Jeppe på berget. Det är den scen, där Jeppe plötsligt vaknar i baronens
säng och, som man kanske kan förstå, är en liten smula desorienterad.

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Ang. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
Omgivningen tröstar honom, oell då han litet dumt och förbluffat stirrar framför
sig i rummet — ja, det där gäller icke herr Lindberg, det gäller Jeppe —
uttrycker man hans situation helt älskvärt så: »Du är en sådan särdeles

karl, kära Jeppe, att du kan icke förstå vanliga människors språk.» Jag är
icke alls i någon tveksamhet om att herr Lindberg därigenom att en regering
placerat honom i försvarskommissionen har ett oerhört övertag över oss andra,
vilka dessvärre äro utanför försvarskommissionen, och vi fingo också klart för
oss, hur mycket herr Lindberg vet, och att han vet det han vet på ett alldeles
särdeles sätt. Därför tycker jag uppriktigt sagt icke, att den risk han framhävde
nämligen risken för att militärerna skulle fullständigt kommendera utvecklingen
och för att, som han uttryckte det, »det civila bondförståndet skulle
sättas ur spelet», kan vara så oerhört stor, så länge herr Lindberg stannar kvar
i försvarskommissionen och kan bevaka civilismens intressen därvidlag.

Herr Lindberg påstod, att jag ritade och berättade i min motion. Ja, det
vill jag icke förneka. Det kan man göra, och det har man rätt att göra. Herr
Lindberg begagnade sig också av sin rätt att måla och berätta, och han gjorde
som alla andra målare — alltså även jag — han målade som det roade honom
att måla.

Det är några synpunkter i hans anförande, som äro ganska intressanta. Nu
är det emellertid beklagligtvis så, att herr Lindberg, som givetvis under alla
förhållanden tager sin sak på allvar — det är ingen tvekan örn den saken —
dessutom — och det erkännandet vill jag ge honom — verkligen följer en konsekvent
linje. Han är en av de få, som verkligen draga ut konsekvenserna utav
det resonemang han anser vara det riktiga. Herr Lindberg sade det kanske
icke alldeles tydligt, d. v. s. med samma ord, men jag förmodar, att han icke
har någon som helst anledning eller lust att bestrida det, när jag säger, att
han med nödvändighet på den väg han vandrar kommer fram till ett krav på
en isolerad svensk avrustning, oavsett hur världen i övrigt gör och handlar,
oavsett hur andra länder, både de som äro våra närmaste grannar och de som
ligga på fjärmare avstånd från oss, ställa sig till detta avrustningsproblem.
För herr Lindberg är det ingen tvekan, för honom är det en svensk plikt att
tänka tanken ut och hamna i den isolerade avrustningen. Det är detta som
gör —- och det förstår ju hela kammaren utan att jag behöver utveckla synpunkten
närmare — att det är så oerhört svårt att i detta sammanhang föra
en debatt med herr Lindberg. Jag skulle tänka mig, att statsutskottet — och
den svenska riksdagen i stort sett — står på en så helt annan principiell plattform
än herr Lindberg att det därför är ganska vanskligt att taga upp debatt
med honom på ett sätt, som verkligen skulle kunna föra fram till ett resultat.

Nu säger herr Lindberg beträffande farorna för civilcentra, att risken är
alldeles enorm med hänsyn till flygets utveckling. Till en början skulle man
kunna instämma med honom i den teckning av själva det faktiska läget, som
lian gav i sitt anförande, när han talade örn vilket fruktansvärt vapen flyget
är. Det finns ingen anledning alls att bestrida, att denna teckning är riktig.
Det är alldeles säkert så, att flyget, på det sätt det utvecklats, är ett utomordentligt
farligt och effektivt vapen. Men, säger herr Lindberg i fortsättningen:
när man nu på militärt håll vill försöka komma ur en viss svårighet, räddar
man sig på det ytterst bekväma sättet, att man bagatelliserar det som för
den stora allmänheten är det känsliga i hela resonemanget, nämligen risken för
civilcentra. Numera, säger herr Lindberg, påstår den militära expertisen,
att man tidigare måhända överdrivit risken, att utvecklingen nu lett det hela
in på i någon mån nya vägar och att nya synpunkter kunna liiggas på saken.
Det är detta nya läge som herr Lindberg bestrider. Det är icke på det sättet,

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
menar lian. Herr Lindberg uttrycker det ordagrant så: militärerna göra nu
gällande — och följaktligen motionärerna i detta fall — att fienden antingen
är en rysligt hygglig och beskedlig själ, som kommer att skona civilcentra,
eller också en feg stackare. Det är de enda alternativ, som härvidlag kunna
tänkas för herr Lindberg. Jag skulle däremot tro, att det finns ett tredje alternativ,
herr Lindberg. Man skulle kunna tänka sig, att fienden är klok och
försiktig. Och vad betyder det i detta sammanhang? Jo, det betyder helt
enkelt, att man beträffande flyget måste resonera på samma sätt som när det
gäller vårt försvar i övrigt, d. v. s. anse det mycket sannolikt, att om vi skola
kämpa ensamma med en utomordentligt överlägsen fiende det bara är en tidsfråga,
när fienden — vilka vapen man än använder -— måste kunna besegra
oss. Detta är självklart. Men därför har väl också hittills svensk försvarspolitiks
bärande grunder varit, att man velat skapa ett försvar, anpassat efter
våra ekonomiska möjligheter men så starkt att fienden måste räkna med att
det är en verklig risk för honom att sätta in en stöt. Skulle herr Lindberg
icke kunna tänka sig, att man resonerade på detta sätt, även när det gällde
flyget, att det följaktligen är en svensk plikt — åtminstone för den som står
på den försvarspolitiska grund, som jag nu resonerar utifrån — att tänka sig
saken så: här bör finnas ett svenskt flygvapen, som i varje fall är så starkt,
att man även ur fiendens synpunkt räknar med så stora risker, att det kan
vara klokt för fienden att icke företaga det angrepp han eljest skulle göra eller
åtminstone betänka sig noga. Jag tycker, att man väl ändå skulle kunna förutsätta
ett sådant resonemang och tänka sig ett sådant tredje alternativ. Man
skall nu i allmänhet icke — det gäller örn politik och det gäller örn livets alla
övriga förhållanden — utgå ifrån, att motståndare, vare sig det är meningsmotståndare
eller motståndare av en farligare karaktär, äro dummare än man
själv.

Nu är det på det sättet, att herr Lindberg glömmer bort att tala örn att vi i
vårt land årligen kosta på vårt försvar mycket över 100 miljoner kronor. Det
förvånar mig verkligen, att herr Lindberg med den utgångspunkt för hela resonemanget,
som han har, icke, när försvarshuvudtiteln på sin tid var före, gick
upp i kammaren och yrkade blankt avslag på alltsammans. Han påstår i dag,
att han dragit sig för att göra detta, därför att han hittills icke velat lägga
sig i den offentliga debatten i ämnet. Ja, det är en smaksak — och det må
vara hans rätt att avgöra — när man vill uppträda. Det skall jag icke på
något sätt blanda mig i. Men nog må jag säga, att herr Lindberg långt
hellre än att uppträda nu borde ha uppträtt, när försvarsministerns huvudtitel
var före, och sagt, att alltihop var nonsens, att alltihop var skoj. Ty, herr
Lindberg, strängt taget är det så, att är detta nonsens och skoj, äro alla de 100
miljoner kronor, som vi åstadkomma ett försvar för, också nonsens och skoj
och borde icke beviljas. Den saken ligger principiellt på precis samma plan
som flyget, som vi nu önska medel till. Det måste ju vara någon mening alltså
med att vi årligen kosta på så stora belopp, och örn herr Lindberg under
adla dessa år i försvarskommissionen icke kunnat få reda på vad det är för
mening med den saken, så förmodar jag, att statsrådet skulle kunna tala örn
för honom, varför vi kosta på sådana väldiga summor och offra sådana väldiga
belopp. Det sker icke alldeles utan mening — i varje fall icke ur vår
Synpunkt sett. Men då fråga vi oss: när vi offra dessa summor, är det då
rimligt att underlåta att i försvarsberedskapen placera sådant, utan vilket försvarsberedskapen,
även om den kostar 150 miljoner kronor, är i utomordentligt
hög grad blottställd? Svaret från vår sida på den frågan blir, att det icke
är rimligt att förfara på ett dylikt sätt. Ur herr Lindbergs synpunkt blir det
ett annat svar —■ det är jag övertygad örn. Det är klart, att vi med så skilj -

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Ang. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
aktiga utgångspunkter i resonemanget icke kunna komma fram till samma
resultat. Jag menar, att den situation, som är operationsbasen för herr Lindbergs
resonemang, icke föreligger hos oss. Yi ha icke gått in för den isolerade
avrustningens princip. Yi ha ett försvar, som kostar mycket stora pengar.
Men utan att detta försvar fylles ut med visst materiel äro pengarna i hög
grad bortkastade — jag säger icke fullständigt men i hög grad bortkastade.
Jag skulle vilja uttrycka saken så, att utan flyget äro vi antagligen icke i förhållande
till en part, som skulle vilja angripa oss, en förhandlande part. Vi
ha icke någonting att sätta emot varigenom den risk, som fienden, d. v. s.
den motpart vi här tala örn, skulle löpa, eventuellt kunde anses vara för stor
för att den skulle tagas.

Jag skall taga ett exempel, som underligt nog icke berörts vare sig av herr
Lindberg •—- nåja, det kan jag ju förstå — eller av någon av dem, som stå på
ungefär samma linje som jag, ett exempel som är ganska aktuellt. Herr Lindberg
vet mycket väl — och det vet kammaren i övrigt också —• att den danska
socialdemokratiska-radikala koalitionsregering, som nu sitter vid styret, vid
flerfaldiga tillfällen gått in för någonting, som jag skulle förmoda man kan
beteckna med det bekanta uttrycket: en isolerad dansk avrustning. För några
veckor sedan överraskade emellertid den danska socialdemokratien hela världen
— i varje fall hela Norden — med att offentliggöra en verklig nyorientering
med hänsyn till sin ställning till landets försvar. Jag behöver antagligen
icke ordagrant redogöra för vad man yttrade. Kontentan i det manifest
statsminister Stauning lät utfärda var, att nedrustningssträvandena i världen
beklagligtvis icke lett till det resultat man tidigare hoppats på och att det under
sådana förhållanden ingen annan råd var än att erkänna, att det icke föreligger
tillräcklig basis för en isolerad avrustning nuförtiden. Det är icke något
argument i och för sig mot herr Lindbergs linje — jag bara anför det såsom
något i detta sammanhang ganska intressant. Men fortsättningen, som
avslöjades i förgår, var verkligen mycket intressant även ur herr Lindbergs
synpunkt. Jag skulle nämligen tro, att herr Lindberg medger, att Danmark
näppeligen hotar någons intresse, men vad kom man med i förgår? Jo, man
kom med ett meddelande, att alla de danska politiska partierna gått in för att
bilda en landsförening för Danmarks skyddande mot luftangrepp. Detta har
icke blivit observerat i den svenska pressen på det sätt, som är tillbörligt.
I Danmark har alltså inträffat, att socialdemokratien med den socialdemokratiska
riksdagsgruppens ordförande, herr Alsing Andersen, i spetsen, följd av
bonde-venstre och jag förmodar, ehuru den saken ännu inte är avgjord, även
av de radikala, bildat en landsomfattande organisation för att skydda landet
emot luftangrepp. Men vad har detta för betydelse i detta sammanhng, kanske
herr Lindberg frågar? Jo, det har Jon betydelsen att det visar, att ett land
sådant som Danmark, örn vilket man kan påstå, att det icke skaffat sig ett
enda offensivt bombplan, räknar med, att trots den fredsinställning, Danmark
officiellt och i praktiken bekänner sig till, är Danmark icke skyddat för risken
att Irots allt bli anfallet av andra. Kan inte detta säga herr Lindberg någonting?
Herr Lindbergs argument ilr detta: Yi skola inte irritera världen

därute med något flyg, och den tysta konklusionen av detta resonemang är:
(röra vi inte det, är det heller ingen risk för oss. Men det är, herr Lindberg,
det sista som skulle bevisas.

Herr Lindberg kan, trots sina många år i försvarskommissionen, inte ge den
svenska riksdagen den ringaste garanti för att, örn vi underlåta att skaffa
oss flyg, det ej passar någon annan att likväl ge sig in över de svenska gränserna,
och så binge herr Lindberg därvidlag bara har en tro men inte några
bevis och ej heller kan ställa någon garanti, skulle jag vilja säga min högt

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
ärade vän herr Lindberg, att det kan vara skäl att tala en liten smula tystare
om dessa saker.

Herr Lindbergs isolerade avrustning är en logisk linje. Den är konsekvent,
men tills vidare är den icke den svenska linjen.

I fortsättningen av sitt resonemang citerade herr Lindberg en engelsk general
samt nedrustningskonferensens president Henderson. Henderson hade liksom
alla andra sagt, att flyget är ett fruktansvärt vapen. Jag lyssnade mycket
noga till detta citat, men jag kunde verkligen inte uppfatta, att herr Lindberg
kom fram till det, som skulle, herr talman, verkligen eventuellt varit mördande
för oss andra, nämligen vad mr Henderson säger inför det propå, att
England ensamt av alla stater i världen skulle avstå från flyget. Vad säger
den engelske statsmannen, örn någon ger honom att välja på, att England ensamt
nedrustar flyget, örn man inte kan komma till en internationell avrustning,
och att hans fädernesland skall värnlöst och motståndslöst i självuppgivelsens
tecken låta sig ödeläggas?

På samma sätt förhåller det sig, då herr Lindberg förklarade, att envoyén
Boheman varit hemma och talat örn, att det icke är någon krigsrisk.
Jag hoppas, det är riktigt citerat, och ingen skulle vara gladare
än jag, örn det vore sant. Men säg mig, herr Lindberg, sade envoyén
Boheman också, att Sverige följaktligen skulle avrusta, att vi inte skulle
lägga oss till med något flyg? Vad drog envoyén Boheman för konklusion av att
det inte fanns någon ögonblicklig krigsrisk för oss? Det skulle vara av verkligt
stort intresse att höra. Är det så, att ett sådant uttalande till förmån för
isolerad svensk avrustning gjorts från envoyén Bohemans sida, är herr Lindbergs
meddeladnde verkligen sensationellt, enär herr Boheman är placerad som
svensk rapportör i ett av stormcentra. Men så länge denna konklusion inte är
dragen av envoyén Boheman, tillåter jag mig säga, att herr Lindbergs resonemang
på den punkten är inte av det värde, som man eljest, när man lyssnar
till herr Lindbergs framställning, skulle våga tro.

Dessutom är det ju en annan, mycket enklare och simplare reflexion, som
därvidlag insmyger sig. Är herr Lindbergs optimism berättigad, föreligger
här ingen krigsrisk, är det så, att statsmännen runt om i världen sc fel på
detta problem, vad är det då, herr Lindberg, för slags faror med att Sverige
skulle skaffa sig denna komplettering i sin utrustning? Menar verkligen herr
Lindberg, att om vi nu bevilja 4 miljoner kronor till detta ändamål, vi därigenom
plötsligt skulle förvandla denna förtjusande och underbara idyll till
ett explosionscentrum? Jag kan inte föreställa mig detta. Jag tvivlar inte,
herr talman, ett ögonblick på, att inte herr Lindberg, som han uttryckte det,
känner sitt ansvar. Jag har aldrig velat bestrida detta. Hans linje är —
jag säger det för tredje gången — logisk och konsekvent om man så vill, men
herr Lindberg får förlåta, örn även vi, som stå på en annan ståndpunkt i detta
avseende, också känna vårt ansvar och be, att han tror oss på vårt ord, när
vi försäkra honom, att icke heller vi anse, att vi i detta läge kunna handla
annorlunda än vad vi göra.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vennerström: Jag skall,
herr talman, ingalunda gå in i en diskussion om den isolerade avrustningen,
som nu förts mellan de två senaste talarna. Jag skall heller icke gå in på
frågan om avvägningen mellan de olika vapengrenarna. Vi ha i debatten här
i eftermiddag kunnat förnimma, hur trots de berättigade orden från herr
Holmgrens sida örn avlysningen av fiendskapen de olika vapengrenarna emellan
diskussionen i detta avseende även i någon mån kommit att blossa upp i
riksdagens andra kammare.

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 42.

Ang. statsbeställningar för budgetåret 193''i/1935. (Forts.)

Jag skall nöja mig med att endast i ett synnerligen kortfattat inlägg på
grund av närheten till herrarnas väntande middagsmål få deklarera min anslutning
till det förslag, till vilket majoriteten av utskottets ledamöter kommit.
Det överensstämmer i vad det gäller summorna för statsbeställningarna,
som ^damerna och herrarna väl veta, helt med Kungl. Majits förslag, och även
i fråga. om motiveringen är det sådant, att jag för min del icke har några
betänkligheter mot att godkänna detsamma.

Jag vill visserligen göra den lilla reservationen, att det kanhända inte är
den lämpligaste arbetsmetoden, när det gäller avvägningen och utmätningen
av dylika anslag, att man i varje detalj binder Kungl. Majit i förväg. Det
kan vara av stort praktiskt värde, att Kungl. Maj :t i detta avseende har relativt
fria händer att efter samråd med de olika vapengrenarnas chefer och för
övrigt även med andra sakkunniga nå fram till en avvägning och fördelning
av de anslag, som riksdagen har beviljat.

Emellertid är den läggning, som utskottet givit, sitt utlåtande, icke av den
natur, att det från min sida kan föreligga anledning att icke godkänna detsamma.
När jag gör det, ligger däri självklart, att jag icke kan godkänna
den tolkning av utskottets motivering, som min partivän herr Lindberg i Umeå
givit, och icke heller godkänna, vad han i sitt anförande tryckte synnerligen
starkt, pa, nämligen att i ett avseende skulle betänkandet i fråga innebära ett
föregripande av den kommande försvarsordningen och försvarskommissionens
ställningstagande samt införande, såsom herr Lindberg förklarade, av en ny
princip i svensk försvarspolitik. Den nya principen i svensk försvarspolitik
skulle enligt herr Lindbergs mening vara godkännandet av byggandet av bombplan.
Jag vill inte gå in på frågan örn ett föregripande av försvarskommissionens
ställningstagande, så mycket mindre som jag anser det vara föga
lämpligt att här i riksdagen ingå på frågornas läge inom denna institution och
på° spörsmålet, vad den eller den intager för ställning inom kommissionen i
fråga. Men jag vill a andra sidan säga, att örn man går in för byggande av
bombplan, innebär detta ingalunda införandet av någon ny princip. Saken
ligger i stället till på det sättet, att örn man gör detta, fullföljer man helt enkelt
endast vad. den svenska riksdagen på framställning av dåvarande Kungl.
Maj :t — regeringen var ju då liksom nu socialdemokratisk — beslöt vid genomförandet
av den nya försvarsordningen. Jag ber herrarna vara vänliga
att observera, att vid uppläggningen av det självständiga flyget, som man
gjorde år 1925, begränsade man sig ingalunda till sådana flygplan som exempelvis
jaktplan eller spaningsplan, utan man gick, såsom riksdagens handlingar
vittna örn, även in för godkännande av bombplan. I flygvapnet skall,
enligt beslutet, ingå även bombplanförband. Jag har velat lämna denna upplysning,
så, att det skall stå fullständigt klart för kammarens ledamöter, att
örn man går in för liknande plan strider detta ingalunda emot utan ingår i
1925 års försvarsordning.

Det kun måhända i detta sammanhang även behöva upplysningsvis sägas,
att det i vissa avseenden finns en ganska liten skillnad mellan de olika flygplanstyperna.
.Vad. som i allmänhet och i. den offentliga debatten kallas för
bombplan, har inte i den officiella benämningen alltid samma namn, och dess
användning är icke begränsad till vad som angives av det namnet. Går man
till det förslag, som avgivits från flygstyrelsens sida om anskaffande av liknande
plan, ha de benämningen torped- och fjärrspaningsplan. Det innebär
nämligen, att de äro starka spaningsplan på samma gång som de ha förmågan
att vara torped- och även bombbärare. Det är således spaningsplan av den
allra starkaste typen, men som därjämte ha möjlighet att även bära bomber
och torpeder. Man kan måhända behöva göra denna lilla deklaration för att

Nr 42.

Lördagen den 2 juni f. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
i någon mån vägleda den allmänna meningen, då man diskuterar dessa spörsmål.

Sedan ber jag för min del även uttryckligen få acceptera, att man från utskottets
sida lämnat en relativt stor summa till reorganisation och till förbättring
av flygvapnets materialbestånd. När man där kommit till en summa av
4 miljoner kronor ligger denna summa inte så värst långt från den, som jag
själv tänkt mig, och örn herrarna läsa mitt uttalande i — jag vill minnas det
var remissdebatten — deklarerade jag där för min del bestämt, att jag ansåg,
att när flottan erhållit vad den skulle ha, borde det väsentliga av de övriga anslagen
gå till förstärkning av vår flygmateriel.

Nu har i detta avseende gjorts en liten reservation från vissa håll, särskilt
var kapten Holmström inne på detta, nämligen att man ger för litet åt armén.
Den kommer i skymundan och erhåller den minsta delen av tillgängliga medel.
Det är visserligen sant, jag erkänner det, men det finns i detta fall tvenne observationer
att göra, som kanske inte äro opåkallade i detta sammanhang.
Den ena observationen är den, att vid fördelningen av innevarande års anslag
till statsbeställningar, som skedde redan förra hösten, erhöll flyget inte brorslotten
utan tvärt om. Det erhöll, örn jag inte missminner mig, en totalsumma
av endast 510,000 kronor. Armén återigen erhöll av statsbeställningarna en
summa på jag vill minnas ungefär 2,400,000 kronor, och den tackade för det,
inte minst artilleridepartementet. Armén erhöll alltså den gången lejonparten
av tillgängliga medel, sedan marinen fått sitt. Det kan då måhända vara en
liten smula rättvist, örn armén denna gång håller sig något tillbaka och flyget
får större delen av tillgängliga medel.

Den andra observationen är den, att förstärkningen av flygmaterielen på
samma gång är ett förstärkande även av materielen för den svenska armén.
Det är ju så, som kapten Holmström vet lika bra som jag, att flyget samverkar
med armén, och vissa delar av flygvapnet äro helt enkelt avsedda för samverkan
med armén. Jag kan nämna, att själve generalstabschefen för ganska
lång tid tillbaka till mig skriftligen och även muntligen deklarerat, att det
främsta försvarsbehovet för närvarande, i vad det gäller själva materielen, är
förstärkning av flygvapnet. Den förstärkning, som här sker, sker alltså helt i
överensstämmelse med framställningen från svenska arméns främste vårdare,
och jag skulle förmoda, att hans tillfredsställelse i detta fall såsom chef för
armén bör kunna delas även av underordnade, som tillhöra samma vapen.

Jag skall inte vidare förlänga debatten utan jag vill, som jag tidigare nämnde,
endast för kammarens ledamöter anmäla, att jag för min del såsom departementschef
icke har något att invända emot att utskottets betänkande nu vinner
andra kammarens gillande.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på hemställan av herr talmannen att uppskjuta
den vidare behandlingen av förevarande utlåtande samt handläggningen
av övriga å föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.54 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

Lördagen den 2 juni.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Riksdagsman Johan Albert Hermansson som lider av angina tonsillaris
är tills vidare oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet; intygas.

Stockholm den 2 juni 1934.

Bror Ahlström,
leg. läk.

§ 2.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets utlåtan- Äng. statsde,
nr 128, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda fram- beställningar
ställning om anslag för statsbeställningar för budgetåret 1934/1935 jämte i^ofÄT*
amnet väckta motioner; och lämnades därvid, enligt förut skedd anteckning
ordet till 8 (Forts-)

Herr Brädefors, som yttrade: Herr talman! Jag skall inte med många ord
förlänga denna debatt. Jag vill endast göra ett par påpekanden i anledning
av herr Holmgrens yttranden här på förmiddagen. Då han lade fram sina
synpunkter i frågan, åberopade han sig på den stora arbetslösheten här i landet
och sade, att riksdagen anslår stora summor till arbetslöshetens bekämpande.
Därför menade han, att när han yrkade på en större summa än vad
utskottet föreslagit till militära ändamål, detta också skulle vara i arbetslöshetens
intresse.

Det är inte alls någon nyhet, att man numera här i riksdagen motiverar
vilka åtgärder som helst med arbetslösheten. Det har förekommit tidigare,
da det gällt förstärkning av flottan och armén, att man motiverat sina förslag
med arbetslösheten. När det gällt att förlänga tjänstgöringstiden för f. d.
fast anställt manskap med tre manader, har man också motiverat detta med
arbetslösheten. Och när högerpartiet föreslog, att man skulle skapa en helt
frivillig värnpliktsarmé, motiverades också detta med arbetslösheten. Emedan
arbetslöshetsproblemet är ganska aktuellt får man, genom att använda
dessa motiveringar på detta sätt, bättre genklang för sina syften även från
de grupper, som eljest icke skulle vara så hågade att öka de militära utgifterna.

Herr Holmström citerade i sitt anförande den ryske utrikeskommissarien
Litvinovs tal i Genéve, och av hans citat framgick, att Litvinovs yttrande
skulle ge belägg för att upprustningar måste göras, emedan det knappast
fanns något land, som var tillräckligt upprustat; denna uppfattning fick man,
när herr Holmström citerade detta. Men man fick också enligt mitt förmenande
en annan uppfattning av vad herr Holmström citerade, nämligen att
just från Sovjetunionen skulle faran hota de länder, vilka, liksom Sverige,

Andra hammarens protokoll 1934. Nr 42. 5

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
inte enligt hans åsikt voro nog starkt rustade att möta denna fara, och att
det var mot detta land, som man i främsta rummet skulle rusta här i Sverige.

Till herr Lindberg i Umeå skulle jag också vilja säga några ord. Då han
försökte spela ganska radikal i sitt långa anförande, trodde jag verkligen, att
herr Lindberg skulle bli en bundsförvant till mig och yrka avslag på hela
utskottsförslaget. Den uppfattningen fick jag verkligen av hans radikala
resonemang. Men när han kom till slutet, nöjde han sig med att yrka avslag
på motiveringen. Men dessa 10 miljoner kronor, som skulle ansins för de
militära ändamålen, var inte herr Lindberg motståndare till. Det är endast
beträffande små detaljsaker, som man såväl bland socialdemokrater som borgerliga
inte riktigt är överens. Det framgår ju, att även de militära representanterna
här i kammaren, som tillhöra samma parti, inte äro riktigt överens
örn små detaljer, men i det hela, beträffande principen arman enig. För den
skull enar man sig om, att de 10 miljoner kronorna —. såsom här föreslås
skola utgå till militära ändamål. Herr Lindbergs radikala tal här skall naturligtvis
inte tjäna något annat syfte än att ge arbetarna ute i landet den
uppfattningen, att det verkligen finns någon, som är radikal bland socialdemokraterna.
Det finns också tillfällen, när socialdemokrater ha använt herr
Lindbergs radikala yttranden här i kammaren och påvisat, att så här säde. en
socialdemokrat i den och den frågan. Det går bra för sig att ge en socialdemokratisk
representant tillstånd att spela radikal och sedan påvisa socialdemokraternas
radikalism inför arbetarmassorna.

Jag tycker att såväl herr Persson i Falla som herr Österström egentligen
inte ha någon anledning att kritisera herr Lindbergs anförande eller hans
uppfattning i denna fråga. Jag må säga, att dessa herrar sitta pa samma
gren —. för att använda herr försvarsministerns älsklingsuttryck. Herr
Holmgren vädjade i slutet av sitt anförande tillfalla, som voro verkligt angelägna
örn försvaret, att de inte endast skulle gå med på blott vad utskottet
föreslagit utan rösta för vad han och hans partikamrater föreslagit utöver utskottets
förslag.

För min del får jag säga, att jag här representerar ett parti, som inte vill
försvara kapitalismens system här i Sverige. Vi vilja inte -— vi ha för resten
tidigare deklarerat vår uppfattning i militära frågor — gå med på att bevilja
några som helst anslag till kapitalismens militarism. Även i detta fall tilllåter
jag mig, herr talman, att yrka avslag på utskottets utlåtande såväl
beträffande motiveringen som yrkandet i punkt a. De övriga punkterna,
b, c, d och e, har ju utskottet yrkat avslag på, och i fråga örn dem vill jag
förena mig med utskottet.

Vidare anförde:

Herr Ward: Herr talman! Då det ännu inte, åtminstone förment, har

framställts något yrkande örn bifall till statsutskottets förslag, samt då jag
deltagit i vederbörande utskottsavdelnings behandling, av frågan och även
står bakom utskottsutlåtandet, kan det anses vara min skyldighet att här
framställa ett yrkande av nämnda innebörd. Jag skall därför be att få säga
några ord till stöd för framställandet av ett sådant yrkande.

Jag tror inte att det är många, som väntat sig någon större försvarspolitisk
debatt på dessa punkter. Det förefaller, som örn det vore riktigt, som herr
Österström tidigare framhållit, att en sådan debatt utspunne sig i anslutning
till de större anslagsäskanden till militära ändamål, som. riksdagen, i annat
sammanhang haft anledning ta ställning till, nämligen vid behandlingen av
huvudtiteln. För att överhuvud taget en mera allmän debatt här skall uppstå,

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
måste man tydligen utgå ifrån den förutsättningen, att här skulle, i vissa
stycken åtminstone, föreligga något nytt, som riksdagen tidigare inte varit
i tillfälle pröva. En sådan förutsättning tycktes i varje fall herr Lindberg
i Umeå räkna med, då han i sitt anförande så starkt kritiserade, vad utskottet
framhållit i sin motivering för anslaget till flygvapnet. Herr Lindberg tycktes
förutsätta, att riksdagen tidigare aldrig räknat med, att bombplan skulle
komma till användning inom det svenska försvarsväsendet, en sak som emellertid
nu blivit belyst av herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
pa ett sätt som visar, att herr Lindberg råkat förbise en mycket viktig faktor,
nämligen vad riksdagen yttrade år 1925.

Jag tror för övrigt, att ingen kan av utskottets motivering sluta sig till,
att utskottets majoritet nu skulle önska att man ifrån myndigheternas sida
omedelbart och dessutom alldeles oprövat ginge in för ett system med bombplan
Jag tror att man snarare ur utlåtandet kan utläsa, att man helst önskar,
att denna fråga i fortsättningen bör prövas av försvarskommissionen i samband
med andra härmed sammanhängande spörsmål. Egentligen har nog utskottet
och dess avdelning härvidlag ställt sig ganska avvaktande inför resultatet
av denna utredning. Vad som nu förekommit i riksdagen visar för resten
till fullo, att man har all anledning att ställa sig avvaktande. Under den relativt
korta debatt som förts i ämnet har det ju faktiskt visat sig, att personer
representerande olika vapenslag uppträtt på olika linjer och till och med polemiserat
mot varandras framställningar. Trots varning från herr Holmgrens
sida har herr Holmström faktiskt — låt vara mycket försiktigt — gått till
angrepp mot den del av försvarsväsendet, som herr Holmgren representerar.
Dessutom har det nu också pågått en diskussion angående den ställning flygväsendet
bör intaga.

Man kan nog våga det påståendet, att det är något djärvt att begära att
lekmannen har inom kammaren skola vara redo att utan vidare bifalla de
specialyrkanden, som framställas från de skilda representanterna för olika
vapenslag, när dessa representanter själva hitintills till synes inte ha kunnat
ena sig om en gemensam, samlande linje. När herrarna, som framför allt representera
det försvarspolitiska intresset, ännu inte ha kunnat ena sig om och
-L. Sveriges riksdag framlägga en samlande linje, hava de sannerligen inte
rätt att begära, att de övriga representanterna i denna församling utan vidare
skola kunna gå med på vare sig det ena eller det andra. Man får nog i stället
ga till väga pa det sättet, att man, ända tills den nya ordningen blivit utformad,
far upprätthålla den gamla och till de olika ändamålen bevilja de anslag,
son^ äro absolut nödvändiga för att det hela överhuvud taget på någorlunda
nöjaktigt sätt skall kunna fungera. Denna synpunkt tror jag har
varit grundläggande för statsutskottets majoritet, och jag anser att den synpunkten
pa problemet i dess nuvarande läge är riktig och mycket väl kan
iörsvaras.

Jag bley även något förvånad, det måste jag säga, när jag lyssnade till
herr .Lindbergs skickligt upplagda och i mångt och mycket synnerligen intressanta
anförande. Jag blev förvånad därför att han tillspetsade saken så
ohyggligt och kom med påståenden — savida jag nu inte missuppfattat honom
— som inte alls kunna vara överensstämmande med verkliga förhållandet
och som jag livligt tror, att herr Lindberg själv vid närmare eftersinnande
djupt angrar Med reservation för att jag möjligen har kunnat höra fel —
det är sannerligen inte lätt att sitta vid genomgångsporten där uppe och lyssna
tili talare, ty där är det verkligen en trafik, som nästan omöjliggör varje
lyssnande — med denna reservation vill jag framhålla, att jag tyckte mig
hora, att herr Lindberg påstod, att Sveriges riksdag genom att bifalla ut -

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. ra.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
skottsförslaget skulle upphöja bombflyget till ett av våra viktigaste försvarsmedel.
Jag tror inte, att någon, som uppmärksamt läser vad utskottets skriver
i sitt utlåtande, kan komma till den slutsatsen, att vi ha sagt, att bombflyget
skulle vara ett av våra allra viktigaste eller kanske rent av vårt viktigaste
försvarsmedel.

Herr Lindberg yttrade också i det sammanhanget något örn, att man vore
beredd att knäsätta principen om bombflygets användande emot civilbefolkningen.
Därmed menar naturligtvis inte herr Lindberg, att vi här i Sverige
skulle vara speciellt intresserade av att få kasta bomber över andra länder
och dess civilbefolkning. Jag tror inte ett ögonblick, att herr Lindberg menade
något sådant. Jag tycker emellertid, att det är ett något vårdslöst uttryck
detta, att Sverige skulle genom ett riksdagens beslut i överensstämmelse
med utskottets utlåtande vara berett att förorda en dylik princip. Detta är
naturligtvis inte alls meningen. Det är vidare också ganska överraskande
vad herr Lindberg yttrar, då han kommer in pa kapitlet örn de svårigheter
som härvidlag skulle uppstå för vårt folk i fortsättningen. Utgår man ifrån,
att vad vi åsyfta med planläggning av vårt försvarsväsende ingalunda är att
ge möjlighet för offensivt bruk av våra vapen, så bortfaller, efter vad jag
kan förstå, hela den argumentation på den punkten, som herr Lindberg använde.

Det förefaller mig för övrigt -— det vill jag till sist säga — som örn herr
Lindberg knappast skulle ha berättigad anledning att tala örn panikstämning
på det håll, som i detta fall statsutskottets majoritet representerar. Jag tror
snarare man kan säga, att herr Lindberg i sin syn på den allmänna försvarspolitiska
uppfattning, som förefinnes i vårt land, sökte driva upp en panikstämning,
sökte liksom intala folket ute i landet, att här var Sveriges riksdag
i färd med någonting, som förr eller senare måste komma att innebära
stora risker för det svenska folket med hänsyn till dess förhållande till andra
länder. Jag tror inte, att herr Lindberg avsåg att framkalla en dylik panikstämning,
men jag vill för min del utgå ifrån, att de ord man yttrar ifrån
denna plats i Sveriges riksdag, dock måste väljas på ett annat sätt än man
på sina håll tydligen anser tillrådligt, då det gäller den allmänna propagandan.
Det är även nödvändigt, att det från den delegation av riksdagen, som
avgivit detta utlåtande, klart och tydligt säges ifrån, att något sådant som
herr Lindberg misstänker har denna delegation och därmed utskottet ingalunda
velat inlägga i sitt yttrande. Vad vi velat säga är precis detsamma,
som herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet utläste ur utskottets
yttrande.

Jag tror mig kunna säga, att efter detta klarläggande av saken — om ett
sådant överhuvud taget behövde anses nödvändigt — ingen skall kunna missförstå,
vad man menar. Man kan därvid också utgå ifrån, att allmänheten
för visso mycket väl skall inse, att vad som här föreslås ingalunda är något
nytt, något äventyrligt utan att det tvärtom står i full anslutning till vad
statsmakterna tidigare gått in för.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr De Geer: Herr talman! Då herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för ett par timmar sedan yttrade sig i den ännu pågående debatten,
var det nog många med mig som gladde sig över den sakliga och förnuftiga
syn på förevarande fråga han därvid gav till känna. Det var nog
också många bland oss, som gladde sig över att han fullständigt desavouerade
sin partivän herr Lindberg i Umeå.

Angående herr Lindbergs åsikter i denna fråga måste jag för att använda

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
ett kanske litet gammalt och slitet uttryck säga, att det föreföll, som om han
hörde till dem, som man brukar kalla för försvarsnihilister. Det är möjligt,
som en talare före mig har sagt, att herr Lindberg kommer att ångra en del
av de uttryck, som han fällde och som åtminstone enligt min uppfattning voro
ganska kraftiga och onödigt försvarsovänliga.

Jag är emellertid för min del nog optimistisk att tro, att lika väl som man
inom det socialdemokratiska partiet så småningom har kommit till den för oss
jordbrukare glädjande uppfattningen, att man måste stödja jordbruket, nog
också den dagen är i antågande, då man får se, att detta stora och mäktiga
parti kommer att stödja försvarsväsendet mera än som tyvärr tidigare har
varit fallet. Att döma av de yttranden, som herr statsrådet här hade för ett
par timmar sedan, kan man hålla detta för mycket sannolikt.

Det förefaller mig, som örn man på en del håll i försvarsdebatter ibland
ovillkorligen synes tala emot bättre vetande. Det ser ut, som om man rent av
ville åstadkomma något slags dimbildning genom att anstränga sig att vara
sakkunnig, men jag mäste verkligen säga, att det förefaller mig, som örn en
hel del av den sakkunskap, som kommer fram, måste betecknas som ren humbug.
Det är mig annars omöjligt att förstå, hurusom man, örn man, såsom
för övrigt herr Lindberg sade, begagnar sunda förnuftet, så ofta kan komma
ut på de underligaste vägar, sådana som sannerligen inte tyda på att man
använder sunda förnuftet. Jag förstår till exempel inte, varför det i sådana
bär försvarsdebatter skall vara nödvändigt att läsa upp en sådan mängd av
citat fran ^fackmän pa alla delar av jordklotet. Jag tycker för min del, att
detta är någonting ganska överflödigt. Örn man inte vill försvar, varför kan
man då inte öppet och klart säga ut: Jag tror inte att det behövs något försvar,
och därför röstar jag emot det. Örn man å andra sidan tror, att det,
såsom världen, nu är skapad, är nödvändigt med ett försvar, behöver man
väl inte heller i de fallet komma med sådana oerhörda härvor av citat av olika
slag, som bara trassla till det hela. Någonting sadant förefaller mig verkligen
ganska obehövligt.

Herr Österström sade bland annat, att herr Lindberg kände själv sitt ansvar.
Ja, det hoppas och tror också jag, men av hans anförande var det dock
svårt för mig förstå, att han verkligen riktigt känner ansvaret för vårt lands
framtid. För att ett ögonblick uppehålla mig vid herr Lindbergs anförande, så
föreföll det mig, som örn han vore särskilt rädd för att vi skulle gå in för att
skaffa oss bombflygplan. Sedan hörde vi ju av herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet, att vi inte behövde vara rädda för den saken, ty den
ingick^ ju redan i den tidigare fastställda planen för vårt försvarsväsende.
Statsrådet kunde därför uttala sig utan någon som helst rädsla på den punkten.
Det föreföll mig också, som örn herr Lindberg vore särskilt rädd för utlandets
omdömen, om vi här i Sverige skulle vara så förfärligt barbariska, att
vi skaffade oss bombflygplan. Vi kunna ju alla erkänna, att bombflygvapnet
i och för sig är någonting sorgligt och barbariskt, men behöver man därför
avstyrka sådant? Jag tror, att utlandet rent av skulle finna oss litet löjliga,
örn vi skulle vara så överhumana här i landet, att vi inte skulle våga
skaffa oss dessa i och för sig sorgliga och tråkiga försvarsmedel.

Hela denna fråga ligger för mig till på så sätt — och jag tycker, att
den borde ligga till på samma sätt för alla •—- att man först skall tänka sig in
i, om man anser, att det verkligen behövs ett försvar, och örn man vill ha ett
försvar. Därvid har man då olika ståndpunkter att utgå ifrån. Man kan
till exempel utgå fran den ståndpunkt, som intages av herrar kommunister,
eller åtminstone de delar av kommunisterna, som anse sig höra så utomordentligt
nära samman med ett stort grannland. Jag kan inte förstå annat än,

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
att om herrar kommunister ville använda sitt sunda förnuft, så skulle de inte
kunna komma till en annan ståndpunkt, än att örn de anse, att vi skola efterfölja,
vad som försiggår i det land, som de betrakta som ideallandet, det måste
för dem vara i högsta grad anmärkningsvärt, att vi inte skaffa oss otroliga
mängder av bombflygplan och annan krigsmateriel. Saken ligger nog till på
det sättet, att örn man ville vara fullt öppen och ärlig i det partiet, så skulle
man säga: Ja, vi skulle naturligtvis vara de första att anskaffa sådan krigsmateriel,
örn vi bara vore de enda, som regerade här i landet. Under sådana
förhållanden tycker jag verkligen, att det är märkligt, att man på den sidan
kan förmena dem, som anse, att det skall finnas mer än en grupp, som har
någonting att säga till örn här i landet, rätten att halla ett försvar, som kan vara
någorlunda effektivt. .

Om man överhuvud taget är i den belägenheten, att man måste tro pa kriget
som en sorglig möjlighet, som vi till varje pris måste söka undvika, kan
jag inte förstå annat än att man sedan endast behöver inskränka sig till att
tänka efter, hur mycket vi skola kosta på vårt försvar. Då säger man på en
del håll, att vi måste vänta, till dess att resultatet a,v.försvarskommissionens
utredningar föreligger. Jag förstår till fullo, att vi inte kunna komma till
något verkligt avgörande i fråga om vårt försvar, förrän kommissionen blivit
färdig med sitt arbete. Mycket stora delar av det svenska folket undra dock,
hur länge det verkligen skall behöva dröja, innan försvarskommissionen blir
färdig. Vad gör man egentligen inom denna kommission, kan folk fråga sig.
Jag hör till dem som tro, att man inom kommissionen arbetar mycket energiskt
och allvarligt. Jag tillåter mig dock ställa den frågan, som ^så ofta
framkastats, örn det verkligen är riktigt lämpligt i nuvarande tid, då man i
allt vidare kretsar inom samhället börjar säga, att parlamentarismen är obehövlig,
och vill komma fram till andra arbetsformer, att man arbetar, så långsamt,
som man tycks göra inom försvarskommissionen. Ger man inte dem
som hysa sådana åsikter ett vapen i händerna, och visar just inte detta, , att
hela den nuvarande apparaten arbetar för långsamt och verkar, för dåligt?
De som vilja försvara den nuvarande demokratiska samhällsordningen, skulle
väl därför, örn de ville vara logiska, vara de första att skynda pa denna kommissions
arbete, så att man äntligen fick se ett resultat. Det är nämligen
omöjligt för en utomstående att förstå, att man skulle behöva flera år^ på
sig för att tänka ut, vad som är det allra nödvändigaste för att upprätthålla
ett erforderligt försvar. Jag tror, att det stora flertalet av kammarens ledamöter
i sitt inre måste hålla med mig örn att den^stora allmänheten har svårt
att förstå varför kommissionens arbete kan taga sa lang tid. Manga säga, och
det kanske med skäl, att anledningen till att man inte kommit till något resultat,
ligger i ett de obotfärdigas förhinder. Man har helt enkelt inte den
sanna tron eller viljan att uträtta något för försvaret. . .

Jag tillåter mig påminna örn ett årtal ur svenska historien, vilket inte ligger
så långt avlägset, nämligen årtalet 1914. Många av dem., som då vöro
här i kammaren, liksom jag och många andra, sorn. in te voro i riksdagen på
den tiden, torde nog erinra sig, hurusom försvarsljumheten då var ungefär
likadan som nu och kanske ännu värre. Det fanns då personer i mycket framskjuten
ställning, som inom denna byggnad yttrade sig i den riktningen, att
åtgärder på försvarets område voro tämligen obehövliga. Men hur gick det,
mina damer och herrar? Det behöver jag knappt erinra örn. När världskriget
utbröt, blev det ju en omsvängning även inom de kretsarna. Den gången
hade vi den oerhörda turen och lyckan att slippa bli inblandade i kriget, och
jag hoppas och tror verkligen på en sådan lycka även i fortsättningen för
vårt fädernesland. Jag undrar dock, örn de, som nu vilja uppskjuta alla at -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

Ang. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
gärder på försvarsväsendets område och alltså äro ganska oförsiktiga, verkligen
skulle kunna säga sig, att de handlat rätt, om vi skulle ha den oturen
och olyckan att bli inblandade i ett krig utan att egentligen ha något kraftigt
försvar. Det är uppenbart, att vår riksdag har ett utomordentligt stort
ansvar i den ovissa tid, vari vi nu befinna oss.

När det sedan gäller frågan, om vad som verkligen behövs för försvarets
stärkande, diskuteras det ju bland de sakkunniga här i riksdagen och i hela
landet, om man behöver t. ex. bombplan, pansarfartyg eller endast endera. För
min del kan jag ge kommendör Holmgren rätt, då han säger, att det behövs
»både—och». Det är mycket bekvämt och behagligt att resonera på det sättet,
att den eller den försvarsdetaljen är dyr, och därför skära vi bort den och
ersätta den med mindre och billigare saker, och så tro, att vi på det sättet få
ett försvar. För den, som verkligen vill tänka efter, måste det framstå som
någonting ganska klart, att det hela tyvärr är så beskaffat, att man måste
behålla de flesta kuggarna i försvarsverket, för att det hela skall gå lyckligt.

Jag tillåter mig att framhålla och tycker, att det är synnerligen beklagligt,
att de skilda representanterna för vårt försvarsväsen ha så svårt att
komma till ett gemensamt och likartat yttrande. Jag tror, att det skulle vara
mera ansvarsfullt från den sidan, örn man försökte komma fram till verkligt
klara linjer. Som en tidigare talare har sagt, anser jag därför, att det kan
vara ganska svårt att avgöra, vad vårt försvar verkligen behöver, när militärerna
ha så olika åsikter. Vi få därför hoppas, att de snart skola komma
till enighet.

Jag har tillsammans med några andra av kammarens ledamöter varit med
om att väcka en motion om bland annat medel för anskaffande av medeltunga
bombflygplan. Särskilt efter det yttrande, som herr statsrådet här hade,
hoppas jag och tror, att man snart skall kunna komma något steg framåt på
detta område.

Det skulle inte förvåna mig så värst mycket, örn någon efterföljande talare
från någon mycket radikal sida om mitt yttrande skulle komma att säga, att
jag var den verklige militaristen, för att nu använda ett gammalt omtyckt
uttryck. Ja, mina damer och herrar, jag kan inte hjälpa, ifall jag blir bedömd
som sådan, men jag ber att få säga, att det är en felaktig uppfattning.
Jag har nämligen alls ingen önskan att arbeta i riktning mot överdrifter på
detta område, och jag inser till fullo, att det är nödvändigt med en kraftig
avvägning av kostnaderna. Men lika övertygade som jag och mina medbroder
inom bondeförbundet lia varit om nödvändigheten att vidtaga verkligt kraftiga
åtgärder,. när det under fjolårets och under innevarande års riksdag har gällt
att bevilja stora belopp till understödjande av de arbetslösa, lika övertygad
är jag i dag om att man inte får vara alltför njugg i fråga örn försvaret, utan
att vi måste styra om en försäkring för vårt fäderneslands oberoende, innan
det är för sent.

Som jag tidigare sagt har jag särskilt glatt mig åt, att man inom det socialdemokratiska
partiet börjat inse angelägenheten av att stödja jordbruket. Jag
vill ännu en gång upprepa, att jag hoppas och tror, att man från det hållet
så småningom skall få ett värdefullt stöd, även när det gäller försvaret. Det
har ju så ofta sagts, att »försvaret skall stå över partierna». Dessa ord användas
som slagord över allt, men hitintills åtminstone har man därvidlag
inte kommit till något större resultat. Det är dock kanske möjligt, att man
en gång skall komma till ett så lyckligt tillstånd. Själv tror jag det knappast,
men vad jag däremot tror och hoppas är, att den förhärskande majoriteten i
landet så småningom skall komma att inse, att man behöver främja försvå -

I\r 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
ret, och att man inte skall ställa till med alltför mycket dimbildning och
oklarhet samt komma med alla möjliga märkliga sakkunniguttalanden utan
i stälelt lugnt försöka resonera örn det, som åtminstoneförefaller mig vara ganska
självklart.

Den reservation, som har avgivits av herr Bergqvist m. fl., har i mycket behjärtat
de synpunkter, som bland annat framförts i motion av herrar Heiding
och K. G. Westman m. fl. Som jag också hyllar de förslag, som i motionerna
framförts, tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till den av herr Bergqvist
m. fl. avlämnade reservationen.

Häruti instämde herrar Heiding, Gardell i Gahns och Petersson i Broaryd.

Herr Lindberg i Umeå: Jag har, herr talman, närmast begärt ordet för
att ändra mitt yrkande, vilket avsåg uteslutande av utskottets motivering.
Herr talmannen har nämligen påpekat, att det i utskottets kläm förekommer
en hänvisning till motiveringen och att proposition på mitt yrkande av den
anledningen icke kan framställas.

Innan jag framställer ett nytt yrkande, vill jag emellertid säga några ord
med anledning av den polemik, som här förts mot mitt förra anförande.

Herr Persson i Falla och herr Österström togo upp till diskussion frågan örn
den isolerade svenska avrustningen. Vad har nu detta egentligen med den
föreliggande frågan att göra? Jag har inte sagt ett enda ord i mitt förra anförande
örn den isolerade svenska avrustningen och har heller inte framställt
något yrkande i den riktningen. Jag har uteslutande hållit mig till innebörden
av utskottets uttalande rörande anskaffandet av medeltunga bombplan.
Herr Österström och statsutskottet samt alldeles säkert en majoritet här i kammaren
vilja alls inte vara med örn anslag till det pansarskepp, som kommendör
Holmgren m. fl. lia motionerat om, men det faller väl ändå ingen in att
blanda ihop en sådan ståndpunkt med den svenska militära avrustningen. Låt
oss därför tala örn bombflyget, herr Österström, och inte försöka blanda bort
korten. Det kunna vi spara med till dess vi mötas ute på folkmötena.

I sak anförde herr Österström, att en stat, som har lust att angripa oss,
nog inte avstår därifrån av hygglighet eller feghet. Herr Österström tänkte
sig ett tredje alternativ, nämligen det att vi hade ett bombflygvapen av en
sådan styrka, att det medförde vissa risker att angripa oss. Men, herr Österström,
nog hade man väl ändå i Europa 1914 militärorganisationer av en sådan
styrka, att det var förenat med vissa risker att börja krig! Det hjälpte
ju emellertid inte, och det skulle kunna tänkas, att historien upprepar sig.

För övrigt vill jag säga, att den parallell, som herr Österström drog mellan
å ena sidan flygvapnet och å andra sidan armén och flottan, inte är alldeles
hållbar. En liten armé kan mycket väl tänkas bjuda ett effektivt motstånd
mot en större armé. Förhållandena kunna nämligen vara sådana, att den stora
armén inte kan utveckla hela sin slagkraft. Frontavsnittet kan vara för smalt,
och därför kan den starkare parten inte utveckla sin överlägsenhet; eller också
kan kommunikationsväsendet vara sådant, att man inte tillräckligt snabbt kan
framföra de erforderliga trupperna. Det är heller inte någonting omöjligt,
har jag fått lära mig i försvarskommissionen, för en mindre flotta att hålla
en större flotta på avstånd eller att neutralisera densamma. Landstigningsmöjligheterna
vid kusterna kunna nämligen vara begränsade, och kusterna
kunna skyddas av ett svårgenomträngligt skärgårdsområde. Men när det gäller
flygvapnet, då kommer överlägsenheten fullt ut till sin rätt. Ett land med
ett starkt flygvapen torde med ganska stort jämnmod kunna upptaga striden
med ett land, som är underlägset i luften. Jag erinrar i detta sammanhang

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

Ang. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
herr Österström om uttalandet i hans egen motion, vilket jag visserligen polemiserat
emot, men vari herr Österström säger, att viel ett krigsutbrott angreppen
först komma att riktas mot de militära anstalterna. Har herr Österström
rätt i sitt antagande, så förbättrar detta inte hans sak, ty det torde
komma att visa sig, att det starkare flygvapnet tämligen snart kommer till
rätta med det svagare. Men herr Österström kanske menar, att Sverige skall
skaffa sig ett bombflyg, som är andra staters överlägset. I så fall fruktar
jag nog, att herr Österström förlyfter sig till och med i svenska riksdagen.

När vi offra över 100 miljoner till militära ändamål, böra vi använda dessa
pengar på bästa sätt, yttrade herr Österström vidare. Ja, men vad är det,
som är det bästa sättet? Därom gå ju meningarna mycket isär även i militära
kretsar. Kommendör Holmgren menar förvisso, att ett pansarskepp har
ett väsentligt mycket större stridsvärde än herr Österströms bombflyg, även
örn kommendören för husfridens skull kan gå med på båda, och kapten Holmström
vill helt säkert inte släppa sitt infanteri. Det var denna avvägningsfråga,
som försvarskommissionen skulle knäcka. Men man har inte velat ge
sig till tåls. Flygmilitärerna ha utvecklat en synnerligen intensiv propaganda,
och jag kan inte hjälpa, att jag har den uppfattningen, att de redan vunnit en
rätt värdefull framgång. Man vill ha prejudikat på flygets överhöghet. Visserligen
har man inte lyckats fullt ut därmed, men ett finger har man i alla
fall sträckt ut i statsutskottets utlåtande, och jag fruktar, att så småningom
kommer hela handen att följa med. Det finns även militärer, mina damer och
herrar, som frukta för den saken.

Herr Österström nämnde om en dansk socialdemokratisk omorientering i militärfrågan,
vilken skulle innebära, att man i Danmark inte längre ansåg sig
ha tillräcklig basis för en isolerad avrustning. Jag har också hört åtskilligt
talas om denna danska omorientering i militärfrågan, betingad av Tysklands
nazifiering, och jag har även hört talas örn att Holland och Schweiz samt åtskilliga
andra länder skulle vara inne på samma linje. Jag tror emellertid,
att detta tal lider av väsentliga överdrifter, och det har i varje fall ingen som
helst betydelse i detta sammanhang. Jag bestrider inte, att Tysklands grannländer
kunna ha skäl till en viss oro, men jag kan inte vara med örn att den
nazistiska revolutionen skulle nödvändiggöra upprättandet av ett svenskt
bombflygvapen. Inte vill väl herr Österström göra gällande, att vårt land
hotas av angrepp från Tysklands sida? Tror inte herr Österström, att tyskarna
ha fullt upp att göra med länder, som ligga mycket närmare till, om Tyskland
vill föra krig? Herr Österström kan fråga sin militäre själasörjare, som
nog bör kunna ge honom vissa tips på den punkten.

Statsrådet Vennerström menade, att jag i utskottets yttrande inlagt en betydelse,
som detta inte har. Jag måste bekänna, att jag är glad, örn så skulle
vara förhållandet, men jag anser mig fortfarande ha skäl för min farhågor på
denna punkt. Statsrådet yttrade visserligen, att här var det inte fråga örn att
acceptera någon ny princip, ty redan med 1925 års försvarsbeslut accepterades
bombflyget. Ja, det står verkligen så i utskottsbetänkandet 1925, vilket
jag har kunnat konstatera under middagsrasten. Men herr statsrådet vet ju
lika bra som jag, och naturligtvis ännu bättre, att vi trots detta inte ha något
bombflyg i egentlig mening i detta land. Och varför lia vi inte det? .Tåg
tror, att man inte velat skaffa sig bombflygplan, därför att deras förbjudande
slått på dagordningen vid nedrustningskonferensen i Genéve och dessutom
därför att de tvångsavrustade staterna i Europas mitt äro förbjudna att
inneha bombflygplan. Det är väl i alla fall ändå något nytt vi ge oss på,
därest vi nu besluta att anslå medel till medeltunga bombflygplan, ty. såvitt
jag kan erinra mig, har riksdagen aldrig förr beviljat medel speciellt till detta

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
ändamål. Jag har den åsikten, att avgörandet på såväl denna punkt som beträffande
den nya pansarbåten och åtskilliga andra saker bör kunna uppskjutas
till dess försvarskommissionens förslag föreligger och riksdagen får en inblick
i vad saken i själva verket gäller.

Då herr Brädefors här hade ordet, förklarade han, att jag bedrev någon
sorts falskspel för att lura arbetarna. Jag försäkrar herr Brädefors, att vad
jag här säger verkligen är ett uttryck för min uppfattning.

Herr Ward hade fått en något oriktig uppfattning beträffande innebörden i
mitt anförande och trodde, att jag hade sagt, att bombflyget var ett av våra
viktigaste försvarsmedel. Jag har verkligen inte tillåtit mig att ha någon
mening på den punkten. Men jag vet att man på både flygmilitärt och lantmilitärt
håll hyser en dylik åsikt.

Herr Ward sade också, att jag hade uttalat, att örn vi upprättade ett bombflyg,
så var avsikten därmed att vi skulle använda detta vapen mot civilbefolkningen.
Ja, jag har inte heller på den punkten uttalat någon egen mening,
men däremot tillåtit mig citera den engelske generalen Groves, som förklarade,
att i händelse av krig bombflyget skulle komma att användas mot civilbefolkningen.

Herr De Geer slutligen hade fått det intrycket, att jag var försvarsnihilist.
Jag vill då säga honom, att jag har den uppfattningen, att det kan finnas
andra försvarsmedel än de militära organisationerna, och förr eller senare
måste ju mänskligheten komma fram till den ståndpunkten, att man inte kan
bygga freden på de militära organisationerna, eftersom all erfarenhet hittills
visat och säkert också i framtiden kommer att visa, att de militära organisationerna
icke trygga freden. — Herr De Geer förebrådde mig också, att jag
läste en massa citat, från, som han uttryckte det, sakkunniga på hela jordklotet.
Jag åberopade, herr De Geer, endast en utländsk sakkunnig och en
svensk. Och varför? Jo, jag har nämligen råkat läsa de motioner, som avgivits
av herrar De Geer, Österström, Wohlin m. fl., och där har jag funnit uppgifter,
som vederläggas av flera av de yppersta militära auktoriteterna i världen.
Det var därför jag anförde ett citat av en av dessa auktoriteter.

Herr De Geer hade, såvitt jag fattade honom rätt, svårt att förstå, att jag
kunde känna ansvar för detta land och för detta folk. Jag vill säga herr De
Geer, att felet med mig, därest det nu är något fel, är, att jag i detta ögonblick
känner ansvaret alltför tungt. Jag har nämligen under tre och ett halvt
års tid blivit undervisad örn vad bombflyget betyder. Jag skulle önska, att
även herrarna kände till den betydelsen och därefter också kände sitt ansvar.

Herr De Geer riktade en anmärkning mot försvarskommissionen, därför att
dess arbete täger så lång tid. Det tillkommer naturligtvis inte mig att svara
på försvarskommissionens vägnar, men eftersom jag har ordet omedelbart efter
herr De Geer, kan det ju vara tillåtet att upplysa kammaren därom, att orsaken
till att det dröjer så länge med försvarskommissionens arbete är att söka i
de militära utredningarna, vilka dock forceras.

Herr talman! Då det således inte går för sig att framställa ett yrkande örn
uteslutande av motiveringen, ber jag, då jag därmed vinner samma syfte, att
få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Flyg: Herr talman! Det synes mig, som örn det föreliggande ut skottsutlåtandet

med därvid fogade reservationer liksom den debatt, som vi
här ha lyssnat till under de senaste timmarna, kan sägas vara betecknande
för den nuvarande demokratiens förmåga att lösa de problem den har sig förelagda,
och det gäller ej blott dessa utan även liknande problem av annan art.

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

Ang. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)

De som hittills deltagit i debatten, tillhöra samtliga, med ett undantag, försvarsvänliga
partier, d. v. s. partier, vilka lia principiellt samma ståndpunkt
i den föreliggande frågan och erkänna principen om det nuvarande samhällets
försvar. Här ha vi hört talesmän för olika ståndpunkter hos högern, alltså
företrädare för högerpartiet, det parti, som i söndags ute vid Källhagen förklarade
genom sin ledare, att det gäller att sätta »reglarna hårt för rikets
port», att det gäller »handling i stället för utredning, utrustning i stället för
pappersluntor, vapenövade karlar i stället för samvetsömma». Inom parentes
sagt vet jag inte, huruvida det där talet örn handling i stället för utredning
och utrustning i stället för pappersluntor skulle vara någon slags indirekt
anvisning till herrar Borell, Magnusson i Skövde m. fl., att lämna försvars"kommissionen,
men faktum är, att vad jag nu anfört är ordagrant återgivet ur
högerledarens tal i söndags. Vi ha också hört röster från liberaler och frisinnade,
de två en gång i tiden förenade — sedan skilda — vilka snart återigen
skola bli ett, och dessa talare äro också mycket försvarsvänliga. Vi ha
även hört en röst från bondeförbundet; huruvida herr De Geer var partitalare,
vill jag inte uttala mig örn, men eftersom ett par av hans meningsfränder instämde
med honom, kan man kanske draga den slutsatsen. Vi veta ju för övrigt,
att detta parti vid senaste programrevisionen mycket markant framhöll sin
försvarsvänlighet. Herr De Geer ställde sig t. o. m. på den ensamme mannen,
herr Holmgrens sida, och ansåg, att denne i sin reservation representerade den
enda riktiga försvarsvänligheten. Vi ha också hört talesmän för socialdemokratien,
och i debatten har det hänvisats till herr Sandlers tal för någon
tid sedan, där detta partis försvarsvänlighet och vilja till försvarsberedskap
offentligt underströks. Jag hänvisar också till den främste regeringsadvokatens,
Rickard Lindström, artiklar i försvarsfrågan, och jag konstaterar, att
även detta parti är klart försvarsvänligt och i den fråga det här gäller intager
en positiv och med de borgerliga partiernas principiellt likartad ståndpunkt.
Herr Lindberg i Umeå är i år liksom vid tidigare tillfällen, då vi haft
denna fråga på tapeten i kammaren, en ensam ropandes röst, en ännu kvarlevande
representant för en bred, mäktig, före detta pacifistisk rörelse, som
icke längre har något gehör i det socialdemokratiska partiet och som i förhållande
till den positiva politiken och ledningen icke har någon som helst
möjlighet att göra sig gällande.

Det är emellertid inte nog med att vi här i denna kammare, som skall avgöra
frågorna, få lyssna till olika talesmän, representerande olika partier och
olika linjer, utan här kommer man till oss nied ett förslag som upptar tre
olika ståndpunkter. Det är utskottets förslag, det är en reservation av högermännen,
och det är en annan reservation, avgiven av herr Holmgren, alla
förslagen olika, med olikartat innehåll och olika slutyrkanden. Dessutom finner
jag, örn jag tittar i utlåtandet, att man talar om för oss, att vederbörande
militära myndigheter, vilka utgöra den allra djupaste källan till sakkunskapen
på området, ha blivit hörda, och de ha äskat, för armén 15 miljoner kronor,
för marinen 13 miljoner och för flygvapnet 8 miljoner, sammanlagt 36
miljoner kronor. Utskottet äskar 10 miljoner kronor, högerreservanterna 14
miljoner, och herr Holmgren ramlar i väg upp till 28’/2 miljon, men ingen kommer
ända fram till den gräns, som de verkligt »sakkunnigas» utlåtande markerar.

Nu ställer jag, herr talman, en tämligen berättigad fråga i denna debatt,
en fråga, som jag förgäves suttit och väntat på att få besvarad, innan jag begärde
ordet här, och det är denna: Har utskottet innan det kommit till riksdagen
och begärt, att vi skola bevilja ett anslag på 10 miljoner kronor för de
militära ändamål det här är fråga örn, hört försvarskommissionen och begärt

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. ni.

Äng. statsbeställning ar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
dess förslag till dessa medels disponerande? Ha reservanterna från högerpartiet
med herr Borell i spetsen, som ju också är ordförande i försvarskommissionen,
ha dessa herrar, som begära 14 miljoner av riksdagen, hört försvarskommissionen?
Eller har herr Holmgren, som vill ha 28 miljoner, begärt att
få ett utlåtande från försvarskommissionen? Herr Holmgren nickar och ger
förmodligen därmed sitt tysta medgivande till att han hört försvarskommissionen.
Skulle han alltså med de projekt han här lägger upp, representera försvarskommissionens
synpunkt på hur det svenska militärväsendet skall organiseras
i framtiden, då säger jag: Arma fosterland -— ur fosterlandets synpunkt,
icke ur min egen — om det skall för framtiden beskyddas och bevaras
efter de riktlinjer, som herr Holmgren företräder! Jag tänker då särskilt på
denna både fotograferade och döpta pansarbåt, till vilken vi ännu icke beviljat
ens det första anslaget.

Med vad jag nu har sagt anser jag, herr talman, att jag har rätt att ställa
en sådan fråga, som jag nyss gjorde. Här komma, som jag sagt, representanter
för försvarsvänliga partier, företrädande var sin sakkunnigståndpunkt och
begära, att vi skola bevilja medel till militära ändamål, men ingen talar örn,
huruvida man hört de herrar, som äro tillsatta av eder själva för att lösa
frågan, hur man skall organisera på detta område. Ingen har tydligen hört sig
för hos denna sakkunniga institution; dess mening frågar man tydligen inte
efter. Utskottet föreslår: Låt oss kasta 4,700,000 kronor i sjön, låt oss kasta

4 miljoner i luften och 1,300,000 kronor på marken, för att, vad det sista beloppet
angår, disponeras och användas efter herr Yennerströms gottfinnande.
Detta är alltså vad sakkunniga representanter på området inom utskottsmajoriteten
begära. Går jag sedan till reservanterna, finner jag, att de i stort sett
följa likartade huvudlinjer, medan de i någon män skilja sig speciellt i fråga
örn de olika detaljer det här gäller.

I det sammanhanget, herr talman, skall jag be att få säga några ord örn
ett avsnitt i herr Lindbergs anförande. Man har sagt, att försvarsministern
lär ha bestritt, att det fanns något fog för herr Lindbergs farhågor, att man
i något av de förslag, som här föreligga i smyg öppnade dörren för bombflygplanen.
Jag tror emellertid, att om vi, som lärt oss, hur man skall läsa sådana
här aktstycken, och som veta, hur de formuleras, titta litet grand på
utskottets formulering, så skola vi nog finna, att det hela torde förhålla sig
så som herr Lindberg har sagt. Kommendör Holmgren säger klart och tydligt,
att han önskar bombflygplan för 6.5 miljoner kronor. Hans partivänner,
herrar Borell, Nylander m. fl. äro mera försiktiga, mera opportunistiska och
kloka, skulle jag vilja säga, och de säga, att vi skola anslå 4 miljoner kronor
till flyget, vilket belopp skall ställas till förfogande för materialanskaffning
och disponeras på sätt regeringen prövar lämpligt. Här säger man alltså ingenting
visst, utan: var så god, här är pengar, bygg nu flygplan såsom ni
pröva lämpligt, plan av bombkaraktär eller spanarflygplan, vilket som anses
vara riktigt! — Och utskottet, vad säger det? Jo. örn jag inte minnes fel, har
herr Lindberg redan påpekat, att utskottet på sid. 6 yttrar följande: »I någon
mån har dock detta yrkande», d. v. s. anskaffning av medeltunga bombförband,
»tillgodosetts genom vad utskottet här ovan föreslagit.» Men på sid.

5 i utlåtandet finnes en mening, som lyder så här: »Vid sidan av ett markförsvar
med luftvärnsartilleri synas härvid i främsta rummet böra komma till
användning jakt- och spaningsplan av modernaste och starkaste typ.» Där är
också en sådan där bisats inskjuten, som icke har något berättigande, örn det
icke bakom densamma finnes en given dold mening, och jag tror, att herr Lindberg
i sitt anförande i dag mycket riktigt pekat på den mening, som här ligger
bakom. Alltså, herr Holmgren ställer dörren öppen: In med bombflyg -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

Ang. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
planen, det är vad vi sakna! Herr De Geer, bondeförbundaren, talar också om
att detta är nödvändigt. Högerreservanterna ställa dörren öppen till tre fjärdedelar,
och utskottet ställer den på glänt. I utskottets utlåtande är dörren
således icke stängd, utan här finnas möjligheter, men, säger utskottet, låt oss
»i främsta rummet» få dessa jakt- och spaningsplan! Ja, så få vi nog tolka
vad som sagts från vederbörande parter i det underliga förslag, som ligger
framför oss.

Medan jag sysslar med herr Lindberg, skall jag be att få säga ett par ord
örn hans resonemang om krigsfaran. Jag har inte något citat från hans anförande
att återge, men jag tror inte jag misstolkar honom, om jag säger, att
det intryck man fick av hans tal, var det, att det icke existerar någon sådan
fara. Han riktar en förebråelse mot socialdemokraterna och, förmodar jag,
mot en del frisinnade, för att partierna på vänsterkanten gripits av en sådan
krigspsykos, att de lämnat tidigare intagna positioner och se en viss ful potentat
på väggen, vilket herr Lindberg för sitt vidkommande icke ansåg riktigt;
det fanns inte sådana där orsaker till fruktan. Jag undrar örn inte herr
Lindberg litet för mycket ägnat sig åt att studera försvarskunskapen teoretiskt,
så att han glömt att studera den verklighet, i vilken försvarskunskapen
skall tillämpas. Jag tror eljest, att vilken människa det än må vara, som
vill objektivt se på det läge, som råder i världen, skall erkänna, att detta ur
krigsfaresynpunkt är dubbelt hotfullare i dag än vad det var före den ödesdigra
augusti 1914. Det finnes, det skall jag medge, vissa starka och givna
faktorer, som tala emot ett krigsutbrott, men situationen är så laddad, att
trots förefintligheten av dessa faktorer en urladdning när som helst kan komma.
Det är ingen tillfällighet, herr Lindberg, att herr Holmström från Gävle
i dag anser sig kunna sluta sitt anförande med att citera Rysslands utrikeskommissarie,
Litvinov, och det är ingen tillfällighet, att denne utrikesminister
för Sovjetstaten nu befinner sig i Genéve och där intagit en ståndpunkt till
Nationernas förbunds avrustningskonferens av helt annan art och karaktär än
den man från det hållet tidigare intagit. Man gör icke det utan vidare bara
därför att man kommit på annat humör, utan det måste bero på att det finnes
reella förhållanden, som nödvändiggöra en dylik inställning, och dessa förhållanden
utgöras av den krigsfara, som består och som när som helst kan
urladda sig. Svårigheten är att säga på vilket sätt den kan urladda sig, men
herr Lindberg kan vara övertygad om att de stora makter, som komma att ha
hand örn ledningen, icke skola tillåta Sverige att sitta på första parkett och
applådera och dela upp sig i ententevänner och tyskvänner, i aktivister och
avrustare såsom förra gången, utan de komma att begära landets aktiva insats,
kanske just som medlem av den »fredsorganisation», som kallas Nationernas
förbund.

Ja, herr talman, med dessa ord skulle jag vilja peka på, trots att jag inte
räknas till de försvarsvänliga partierna och kretsarna, att man ur försvarsvänlig
synpunkt lagt upp frågan på sådant sätt, att ett avslagsyrkande här
är det enda riktiga. Den ende, som gått fram för utskottets förslag, är herr
Ward, och han har gjort det synnerligen skruvat. Han har kommit med en
Brasklapp, »härtill är jag nödd och tvungen», och säkerligen tyckt, att det
inte var något trevligt uppdrag, som han hade fått. De övriga ledamöter, som
yttrat sig här, ha talat örn .sina reservationer, men lia huvudsakligen lagt an
på att argumentera mot varandra. Skulle, jag händelsevis kommit in i kammaren
under denna debatt och då tänkt, att nu skall jag bli omvänd av för-.,
svarsvännerna från min förutvarande ståndpunkt, så får jag säga, att följden
nog snarare blivit den rakt motsatta. Nu har jag inte gått in för något dylikt,
men av de synpunkter av olika kalibrar och karaktär, som här framställts,

INr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
har jag endast kunnat komma fram till den uppfattningen, att de från er egen
ståndpunkt, från principiellt försvarsvänlig ståndpunkt, äro ohållbara. Kom
fram den som vill säga: Hurra, det är en utmärkt lösning, som här föreligger!
Tag fram den sakkunnige man, som godkänner något annat förslag än
det egna! En sådan man finnes icke, och jag skulle tro, att från den utgångspunkten
skulle man kunna ge utskottet och reservanterna en berättigad bakläxa
och säga: Nej tack, vi ha inte råd i tider som de nuvarande att gå fram
på så lösa boliner och utan att ens er egen försvarskommission blivit hörd,
kasta 10 eller 28 miljoner vare sig i luften, i sjön eller på landbacken.

Härtill kommer, herr talman, att vi i denna fråga inta vår egen ståndpunkt,
som är av principiellt socialistisk karaktär, och den ståndpunkten är för oss
utslagsgivande. Jag behöver icke orda så mycket härom, då vi ju tidigare
framställt avslagsyrkande på denna punkt. Här tillkommer ju emellertid
dessutom nödvändigheten av att iakttaga »sparsamhet». Den synpunkten betona
herrarna, när det gäller sociala frågor och när det gäller frågor på det
kulturella området, men den synpunkten kan ju vara ett alldeles utmärkt motiv
även här för avslagsyrkande. Jag ber också att få passa på att ansluta
mig till herr Lindbergs i Umeå ståndpunkt, när han säger, att man givetvis
måste avvakta vad försvarskommissionen säger. Även ur den synpunkten bör
man för ögonblicket spara in de här tio miljoner kronorna.

Från dessa utgångspunkter, herr talman, ber jag alltså att få yrka avslag
å det föreliggande förslaget från utskottet. Om man nu gör den invändningen,
att detta betyder att vi taga tio miljoner kronor från ett anslag, som
eljest skulle komma de arbetslösa till godo, kan jag till en början säga, att
det är ett påstående, vars sanning är högst relativ. Jag behöver endast hänvisa
till att vi i arbetslöshetsfrågan väckt en motion, där de belopp, som vi
yrka på, helt säkert äro väsentligt större, än de belopp, vilka komma att föreslås
av vederbörande utskott. Det finns alltså möjligheter att återkomma till
dessa tio miljoner kronor. Även detta argument mot avslagsyrkandet faller
således till marken. Detta är, herr talman, vad jag har att säga i denna fråga.

Herr Österström: Herr talman! Jag skall till en början säga ett par ord
med anslutning till herr Flygs anförande. Herr Flyg konstaterade med mycket
illa dold förtjusning, att det bland de militära sakkunniga pågår en mer
eller mindre men oftast mer häftig debatt örn vilket av de olika vapenslagen,
som bör ha företräde ur försvarseffektivitetens synpunkt. Andra talare i debattens
tidigare skede ha, icke alls med någon förtjusning utan med helt
andra känslor, konstaterat detsamma. Jag tror, att det också är nödvändigt
att göra det. Det är på sin plats att slå fast, att denna debatt i många avseenden
ter sig oroande. Jag erinrar örn att min egen partichef för relativt kort
tid sedan hade ett allvarsord i det hänseendet att säga till de militära representanterna
örn det olyckliga i denna strid.

Herr Flyg yttrade, att örn han hade kommit in i kammaren, medan denna
försvarsdebatt pågick, han skulle tack vare den blivit omvänd i rakt motsatt
riktning, örn det varit möjligt och blivit oerhört mycket försvarsovilligare,
än han nu i verkligheten är. Han kan nu, som bekant, icke bliva mera försvarsovillig
än han är, men eljest förelåg ju en viss risk, som kammaren hörde. Jag
tycker, att hans förvåning var underlig. Man måste väl ändå i rättvisans
namn säga, att den svenska riksdagen ej är alldeles främmande för dylika menings
skilj aktigheter mellan sakkunniga. Samma företeelse möter oss i fråga
efter fråga. Här kommer en kungl, nroposition i något mer eller mindre viktigt
ärende. Genast rusa de, som äro speciellt intresserade av denna proposition,
fram med sina speciella önskemål. Detta är ju någonting som vi möta

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

Ang. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
nästan varje dag och som vi ju måste taga ställning till. På vad sätt skola
vi då taga ställning till sådant? Ja, naturligtvis icke på det sättet, som herr
Flyg föreslår, d. v. s. att man skulle säga, att då de herrar, som böra begripa
ärendet, icke äro ense, kunna vi icke röra vid saken. Den svenska riksdagen
är ej här för att svära på någon magisters ord. Den är här för att träffa
just det avgörande, som måste träffas. Det är något som vi nödgas göra varje
timma. Herr Flyg skall observera, att vi örn en stund få en annan fråga, där
just olika intressen kollidera och där det gäller att knäcka frågan trots sakkunniga
intressens inbördes oenighet.

Försvarskommissionen skall raska på med sitt arbete. Det finns ingen anledning
att tvivla på att den verkligen bemödar sig örn att komma fram med
ett förslag. De, som sitta där, äTo Kungl. Maj :ts och riksdagens, d. v. s. landets
förtroendemän med speciella möjligheter, som vi andra ej förfoga över,
att komma till vissa resultat. Sedan är det Kungl. Maj:ts och riksdagens
skyldighet att på grundvalen av deras förslag träffa ett avgörande. Att riksdagen
därför att herrarna på militärsidan äro oeniga, skulle vara befriade
från skyldigheten att överhuvud taget göra någonting, är en sakligt fullkomligt
orimlig ståndpunkt och verkligen ett de obotfärdigas förhinder.

Så var det herr Lindberg i Umeå. Hans anförande var intressant ur två
synpunkter, eller, rättare sagt, det gav, såvitt jag förstod honom rätt, besked
endast i två avseenden. Till en början lämnade han mycket kategoriskt, med
den absoluta kännedom örn förhållandena, som han har tillägnat sig i försvarskommissionen,
det meddelandet, att jag naturligtvis hade fått det hela örn bakfoten
och att det icke vore så, som jag skulle ha argumenterat här, nämligen
att vårt flygvapen skulle kunna vara någonting, som för en eventuell motståndare
kan te sig såsom en faktor att räkna med. Men däremot förhåller det sig
på det sättet med armén sade herr Lindberg. En liten armé kan operera framgångsrikt
mot en större armé, också en liten flotta kan, gynnad av alldeles
särskilda förhållanden, såsom en lämplig skärgård, klara sig utmärkt vid en
defensiv. Men flygvapnet i Sverige, sade herr Lindberg, har ingen möjlighet
att reda sig. Skulle man ändå icke, herr Lindberg, kunna säga, att det även
på detta område kanske är skäl att säga att allting är relativt. Jag trodde,
att det i princip icke förelåg någon skillnad mellan flottan, armén och flygvapnet
härvidlag. Det är kanske i praktiken i många hänseenden skillnad,
men ej i princip. Det är väl ändock så, herr Lindberg, att det exempelvis icke
är alldeles likgiltigt på vilket avstånd motståndarens flygbaser ligga. Har
den omständigheten ingen betydelse alls? Herr Lindberg säger vidare, att en
motpart kan sätta in hela sin överlägsenhet i flygvapnet. Är det verkligen
så? Behöva vederbörande ej taga hänsyn till sina övriga gränser? Har han
icke skyldighet att därvidlag kalkylera precis som när det gäller armén? Ja,
det är ju möjligt att försvarskommissionens pedagogiska undervisning är sådan,
att man, som herr Lindberg, kan säga saker kategoriskt och absolut och
säga dem som herr Lindberg gör, men jag trodde dock icke, att det låg till alldeles
så.

Herr Lindbergs anförande gav emellertid även besked av mera glädjande
art. Han vägrade att diskutera mitt konstaterande av att hans resonemang
var baserat på en uppfattning, som mynnade ut i den isolerade avrustningen.
Det innebar verkligen icke något angrepp på honom denna min anmärkning.
I stället var det en mycket hygglig anmärkning från min sida och avsåg att
förklara hans ståndpunkt till föreliggande anslagsfråga. Herr Lindberg var
mycket upprörd däröver och sade, att jag ville blanda bort korten, och han
tyckte, som kammaren hörde, att vi skulle spara resonemanget i den vägen
tills vi komma ut på folkmötena. Ja, jag säger verkligen: arma folk!

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Ang. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)

Så var det en enda sak till. Herr Lindberg hade åtskilliga bekymmer för
mina militära själasörjare. Vad han sade i den vägen skulle antagligen vara
elakt, och jag förmodar att han menade, att jag och mina militära själasörjare
springa och konferera hos varandra. Vad skulle det för övrigt ligga för orätt
däri? Jag har ingen möjlighet dessvärre att få militära själasörjare på
Kungl. Maj:ts kommendering. Det har däremot herr Lindberg. Men därjämte
skulle jag vilja säga, att när man år efter år sitter vid Gamaliel fötter,
som herr Lindberg gör i försvarskommissionen och hämtar varje argument,
som han har i denna fråga, av militärer, så skall han akta sig för att tala
föraktligt örn mina militära själasörjare. Vilka, argument äro herr Lindbergs
egna? Han läser upp citat av engelska, franska och tyska generaler. Vad
är det för fel på mina militära själasörjare i motsats till t. ex. herr Lindbergs
engelska? Jag ber att få svar på den frågan. Äro de svenska militära själasörjarnas
uttalanden på något sätt av sämre kvalitet, än dem, som herr Lindberg
får i översättning t. ex. från Storbritannien?

Herr Lindberg slutade sitt första anförande med att säga, att han hoppades
att utländska parlament skola vara förnuftigare än det svenska parlamentet,
som ämnar följa statsutskottet. Jag hoppas i min tur, herr talman, att den
svenska riksdagen skall vara en aning förnuftigare än herr Lindberg i Umeå
är i denna fråga.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Örn jag hade deltagit i detta
ärende på statsutskottets första avdelning hade jag utan tvekan haft och till
utskottets utlåtande anmält avvikande mening. Den reservationen hade i så
fall innehållit ett tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Kungl. Majit föreslår ju här, att till statsbeställningar för militära ändamål
skola anvisas tio miljoner kronor. Om det bara hade gällt en enkel fördelning
av denna summa, hade det uppenbarligen varit för avdelningen och
utskottet bäst, att gå den väg, som av försvarsministern anvisats i propositionen.
Han har ju hela materialet i sina händer och väntar ytterligare material
för bedömandet av den lämpliga avvägningen mellan de olika försvarsgrenarna
av de anslag, som beviljas. Han kan tillsammans med vederbörande
myndigheter bättre än någon annan bedöma, vad som kan vara lämpligt i fråga
örn de olika försvarsgrenarnas behov. Jag instämmer i det stycket fullständigt
med vad försvarsministern har sagt i propositionen, när han, efter
att lia meddelat konsekvensen av förra årets riksdagsbeslut rörande vissa fartygsbyggnader,
sedan anslag därtill anvisats, säger: »Det torde få bero på
Kungl. Maj :t att framdeles, efter det närmare utredning förebragts i avseende
på angelägenhetsgraden av de olika materielanskaffningar, som kunna
tänkas böra ske, besluta om dispositionen utav den återstående delen av anslaget.
» Därmed avser givetvis försvarsministern, att det behövs överläggningar
med de olika försvarsgrenarnas chefer, som ju bära ansvaret för försvarets
funktion. Det behöves och kräves också överväganden och överläggningar
tillsammans med dem, innan man slutligen kan taga ståndpunkt till
fördelningen av anslaget i det hela. Det förefaller mig, herr talman, vara en
radikal avvikelse från synpunkter, som mer och mer hävdas, om man, såsom
här har föreslagits av utskottet, på detta sätt lägger sig i Kungl. Maj :ts rätt
att fördela ett anslag. Statsutskottet säger, att vi behöva fyra miljoner kronor
till flyget. Försvarsministern har icke ansett det vara nödvändigt att
poängtera detta i propositionen, men statsutskottet säger på rak arm, att vi
behöva denna summa till flyget. Mina damer och herrar! Det kan ju inte föreligga
några större förutsättningar för denna delegation, d. v. s. försvarsministern
och vederbörande chefer, att bedöma, vad som kan vara lämpligt att

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
göra med dessa, lat oss säga fyra miljoner kronor under kommande budgetår,
när det gäller tillgodoseendet av olika behov inom försvaret. Jag kan icke
tänka mig att statsutskottet kail stå på hållfastare grund i det stycket än
försvarsministern och regeringen. Följaktligen kan jag ej heller anse, att man
utan vidare kan rekommendera den väg, som statsutskottet här har föreslågit.
Örn det nu befinnes vara krafter pa något håll som, örn vi icke passa
pa att förhindra det, framhålla speciellt denna del av försvaret, kan det
hända att försvarsministern alldeles glömmer bort att tillgodose sådana försvarsintressen,
som eventuellt icke lyckats få övertaget för stunden. Jag anser
icke att riksdagen bör följa en sådan här anvisning. För övrigt resoneras
det allmänt den tanken är jag för min del ej heller så alldeles främmande
för — om att riksdagen ej bör alltför mycket lägga sig i detaljanvändningen
av de olika förslagsanslagen och så att säga draga ut örena för den och den
spiken, den och den kanonen eller den och den ammunitionsmassan o. s. v. En
större rörlighet bör finnas för Kungl. Maj:t och myndigheterna, så att man
får en sa ändamålsenlig användning som möjligt av de medel, som anvisas
pa riksstaten.

Herr talman! Då denna fråga tillhör den ämnesgrupp, som jag i många år
sysslat med i riksdagen, har jag ansett mig skyldig att giva en personlig
deklaration och tillkännagiva, att jag ej hyser samma mening som utskottet
i denna sak. Det har här framlagts ett förslag örn uteslutande av motiveringen.
i utskottets förslag och det har vidare tillkännagivits, något som ju är
riktigt, att det icke gärna är möjligt att framställa proposition på ett sådant
yrkande, alldenstund klämmen hänvisar till motiveringen. Sedermera har förslagsställaren
ändrat sitt yrkande till bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Då nu
• p nc^* :^S förslag står i överensstämmelse med den mening, som jag har
i t ragar), hemställer jag, herr talman, att få biträda yrkandet örn bifall till
Hung!. Maj Js förslag. Jag avser icke därmed att komma i motsättning till
försvarsministern eller till regeringen. Jag föreställer mig att försvarsministern
icke bär haft någon anledning anse statsutskottets förslag oacceptab®
. > eller att det speciellt fanns någon anledning för honom att upptaga en
strid med statsutskottet pa denna punkt. Jag antar, att det ligger till så, att
han ännu anser, att den ståndpunkt, som han har intagit, är den bästa,’och
att den möjlighet, som innehålles i statsutskottets förslag, är den näst bästa
ståndpunkten. Jag hemställer därför om bifall till Kungl. Maj:ts förslag såsom
det bästa av de föreliggande förslagen på denna punkt.

Herr talmannen gav härefter för kort genmäle ordet till

Herr De Geer, som yttrade: Herr talman! Jag skall endast säga ett pär
oid såsom ett litet genmäle till herr Lindberg i Umeå, som var vänlig att
meri några ord rikta sig mot mig i sitt anförande.

„ £ förstå, att det var herr Lindbergs mening att göra en liten

reträtt, sa att han kunde närma sig den ståndpunkt, som försvarsministern
intar. Enligt min mening — och det tillät jag mig framhålla i mitt förra
anförande — linde försvarsministern en mycket klok och riktig uppfattning
1 denna truga. Det föreföll mig verkligen, som örn herr Lindberg var på väg
att gora en viss reträtt. Herr Lindberg sade, att han hade en mycket stark
känsla av ansvar för fäderneslandet, något som jag i mitt förra anförande
tillät mig delvis betvivla att han hade. Vidare sade herr Lindberg, att han
mycket nara larf känna ^och tydligen i hög grad frukta allt vad bombplan
nette. .Bara tanken därpa ingav honom mycket stor förskräckelse Jag fick
dock icke den uppfattningen, att han skulle önska att motverka de fientliga
Andra hammarens protokoll 1934. Nr J,2. g

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
bombplanen på ett effektivt sätt. Jag kom da att tänka pa ett land, där man
en gång sade, att man icke ville ha något försvar. Man skulle, endast ha några
män med stavar, som skulle stå på gränserna och vinka åt eventuella inkräktare.
Jag tänkte då, att när de skulle få se bombplanen, skulle de peka
på deni med sina stavar och ropa: Snälla bombplan kom icke hit, vi vilja
icke möta er på samma sätt. Vi vilja icke ha sådana där förskräckliga redskap.
_ Jag vet icke örn herr Lindbergs uppfattning går i stil härmed? ^
Sedan vill jag endast säga ett par ord till herr Flyg, som bl. a. påstod,
att jag intog samma ställning i denna fråga som herr Holmgren. Jag vill
då i all korthet säga, att jag gillar hans tanke, att alla delar av försvaret behöva
tillgodoses, men att jag icke har velat biträda hans yrkande.

Herr Lindberg i Umeå, som nu jämväl för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Herr talman! Herr Flyg anförde, att jag skulle ha sagt, att det icke föreligger
någon krigsfara. Jag har i mitt anförande framhållit, att jag ej tror
på något krig, som kan komma att beröra vårt land, d. v. s. jag tror ej på
ett krig inom överskådlig tid inom vår närmaste intressesfär.

Till herr Österström vill jag säga, att det lilla landet med det svaga flygvapnet
naturligtvis är att gratulera, därest det stora landet samtidigt rakar
ha krig även vid andra gränser än mot det lilla landet, men man bör nog inte
lita därpå. Då herr Österström använde uttrycket »arma folk» om det folk,
som på folkmöten skulle behöva höra honom, var det väl onödigt att förutsätta,
att folket skulle vara att beklaga därför att herr Österström uppträdde
där. Jag vill vidare säga, att jag icke uttalat mig förklenande örn
herr Österströms militäre själasörjare, utan jag ansåg att herr Osterström
gett sig ut på farliga vägar, varifrån han kunde återföras av sin militäre
själasörjare.

Härpå yttrade:

Herr Holmström: Herr talman! Jag skall gärna tillmötesgå den uttalade
önskan, att debatten så fort som möjligt tar slut. Men såväl herr Ward som
herr de Geer har gjort vissa uttalanden, som föranleda mig att säga några ord.
Med anledning av det förhållandet att i debatten gjorts till synes motstridiga
uttalanden från talesmän för de olika försvarsgrenarna,^ vill jag erinra om
att herr Holmgren i sitt första anförande tydligt sade ifrån, att när det gäller
de olika försvarsgrenarna, är det icke fråga örn »antingen eller» utan
»både -— och». Jag vill också erinra örn att jag tydligt uttalat, att jag anser,
att flottan icke fått tillräckligt av vad den behöver för sitt behov. Vad diskussionen
här gällt är avvägningen mellan de olika försvarsgrenarnas behov.
Beträffande målet att skapa största möjliga effektivitet med vårt försvar
äro vi båda ense. Jag anser, att de olika försvarsgrenarna skola leva efter regeln:
leva och låta andra leva.

Jag skulle också vilja säga några ord till herr Lindberg i Umeå. Men han har
i två omgångar så grundligt och elegant avrättats av herr Österström, att jag
anser, att jag icke behöver komma efter honom såsom skarprättare. .Men det
är ett uttalande, som jag vill fästa mig vid. Herr Lindberg säde i sitt första
anförande, att läget för Sverige är icke sa kritiskt, och såsom herr Osterström
påpekade — han vill gärna giva ett visst sken av vederhäftighet at
sina uttalanden, då han sitter i försvarskommissionen. Herr Flyg pa Stockholmslänsbänken
har tydligen en annan uppfattning än herr Lindberg i denna
sak. Jag vet icke, örn det var det förhållandet, att lag citerade den ryske
utrikesministerns uttalanden i Genéve, som gjorde, att han icke kunde säga emot

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

Ang. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
mina uttalanden. »Flygspaningen» från Stockholmslänsbänken har emellertid
givit vid handen, att det förekommer en del orosanledningar i världen. Men
då förvånar det mig, att herr Flyg icke slutade sitt anförande med att yrka
bifall till högerreservationen. Det var formella och finansiella skäl, som han
anförde däremot. Det var en »flygmanöver», som jag absolut inte förstod mig
på. När jag nu vill taga upp herr Lindbergs yttrande örn att läget för Sverige
inte är kritiskt, ber jag få säga att man skall vara ganska försiktig, då man
gör sådana uttalanden. Det har redan antytts från herr De Geers sida. Kammaren
kommer kanske ihåg, hur år 1914 det stod i vårt land framstående
politiker och förklarade, att det aldrig sett lugnare ut för freden i Europa än
just då — och fjorton dagar därefter bröt det stora världskriget ut. Jag menar
alltså, herr Lindberg, att man skall vara ganska försiktig med sådana där
uttalanden.

(Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag har icke för avsikt att lägga
mig i frågan om de olika argumentens värde, utan jag har begärt ordet med
anledning av att herr Törnkvist i Karlskrona numera tycks — jag förmodar
det är en ny åkomma han fått — anse, att den som sitter i Kungl. Majrts
regering och representerar försvarsväsendet kan han hysa den allra största
tilltro till, och han försökte trolla fram en motsättning mellan statsutskottet
och försvarsministern. Jag tror, att jag kan å utskottets vägnar förklara, att
-— såsom också kammaren själv var i tillfälle att konstatera på förmiddagen -—•
försvarsministern har accepterat utskottets förslag. Jag kan vidare tillåta
mig nämna, att representanter för första avdelningen —• såsom man ju brukar
göra i vissa situationer, innan det tages slutlig ställning till en fråga — ha
varit i kontakt med försvarsministern. Jag förmodar dessa upplysningar
räcka för att taga bort det intryck av en motsättning mellan Kungl. Maj :t och
utskottet, som herr Törnkvist i Karlskrona velat deducera fram.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundstedt: Herr talman! Här har från visst håll konstaterats, att

den internationella luften i dag är kanske mera krigsfarofylld än den någonsin
varit tillförene. Från samma håll yrkas likväl intet annat än rent avslag
på varje understöd åt vårt eget försvar. Detta kan, såvitt jag förstår, icke
innebära något annat, än att det vore fullkomligt likgiltigt för den svenska demokratien,
örn den omvandlades i en kommunistisk eller nazistisk diktatur.
De personer, som föra sådant tal, de synas mig, herr talman, sakna förmåga
av normala värderingar. Det är enligt min mening beklagligt, att sådant ansvarslöst
tal kan framföras i den svenska riksdagen, och jag har, herr talman,
begärt ordet endast för att för min personliga del inlägga en allvarlig gensaga
mot den cynism, som på detta sätt har fått taga sig uttryck i kammaren.

Herr Flyg: Herr talman! Då jag närmast känner mig som adressat för

herr Lundstedts mycket ridderliga anförande, där han till och med ifrågasatte,
örn undertecknad och mina meningsfränder skulle vara i besittning av förståndets
fulla bruk, har jag utgående från hans värdesättning om oss, mitt omdöme
örn honom klart. Den ståndpunkt jag företräder om världsläget och om
krigsfaran och min ståndpunkt till militärväsendet i det kapitalistiska Sverige
är icke någon nyhet av i dag. Det är samma ståndpunkt, som vi tidigare intagit,
och en ståndpunkt, som, herr Lundstedt, ni skulle förstå, om det funnes
något av socialist kvar hos er. Vem var det som trampade demokratien under
fotterna i Österrike, om icke den där befintliga reaktionen med hjälp av mili -

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
tarismen? (Herr talmannen avbröt här talaren och yttrade: Jag får be talaren
hålla sig till det föredragna ämnet.) Jag förstår, att herr talmannen
avbryter mig. Jag respekterar det. Men vad jag säger är en följd av det som
herr Lundstedt sagt gent emot mig. Jag ber, herr Lundstedt, att innan ni
kommer i denna kammare med dylika anklagelser, skall ni vara vänlig att
lämna studerkammaren i Uppsala. Då kan ni sedan förstå och diskutera vad
som sker i världen.

Anledningen till att jag begärde ordet var, att herr Österström trädde fram
i en visserligen tacksam, men dock enligt min mening något opåkallad roll såsom
demokratiens riddare, riddare för lagstiftarnas och riksdagsmännens rätt
att yttra sig, att ha olika uppfattningar och att föra fram dem i de frågor det
gäller. Herr Österström, jag har ingen anledning att bestrida, att den rätten
existerar, jag har icke någon anledning att, så länge den nuvarande ordningen
består, trampa den rätten på tårna, men herr Österströms uppträdande såsom
riddare för denna rätt, därför att jag skulle angripit densamma, är fullkomligt
opåkallat. Vad jag påtalar är att framför oss ligger ett utskottsutlåtande
med två reservationer, där det äskas medel, som skola beviljas av riksdagen
enligt förslag, som icke i första, andra eller tredje avseendet är en följd
av deras meningar och deras synpunkter, som herrarna själva ha tillsatt för
att utarbeta riktlinjer för hur frågorna skola lösas. Det har jag påtalat, och
den bristen komma herrarna icke ifrån. De olika meningarna på området ha
nu ökats. Herr Törnkvist i Karlskrona har trätt fram såsom representerande
en ny linje vid sidan av herr Lindberg, representerande regeringen. Därtill ^finnes
utskottet, första reservationen och andra reservationen, i allt fyra ståndpunkter,
samtliga levererade från försvarsvänligt håll med stöd av »sakkunskapen».
Detta har jag påtalat, herr talman.

Sedan vill jag beträffande det infanterianfall, som från Gävleborgsbänken
riktades mot mig, endast säga, att det var sådant det brukar vara, då det kommer
från det svenska infanteriet av år 1934; skotten gingo inte fram, de missade
fullkomligt och laddningen var dålig. Det är vad jag har att säga örn herr
Holmströms anförande.

Till sist vill jag till herr Lindberg ha sagt detta: jag riktar en replik till
honom, därför att jag faktiskt tar herr Lindberg på allvar i frågan. Jag tror
icke, att han, då lian uppträder och förfäktar sin speciella ståndpunkt, samtidigt
vill spela teater. Jag tror han representerar en ärlig uppfattning. Det
föreligger verklig anledning till krigsfara, men den existerar icke för Sverige,
säger herr Lindberg. Från den utgångspunkten menar herr Lindberg,^ att den
pacifistiska inställningen är den riktiga. Är det utgångspunkten, då är det
en dålig uppfattning, som herr Lindberg företräder, den är icke mycket värd.
Jag skulle vilja säga till herrarna: ni äro försvarsvänner, som stå principiellt
på samma linje. Vill ni ha frågan löst på ett tillfredsställande sätt, ett sätt,
där det icke består olika meningsriktningar av partipolitiska skäl, kommer den
lösningen först i det moment, då det arbetande folket har makten i landet och
skapat ett socialistiskt Sverige, där försvaret upprättas efter lägets behov,
oavsett örn det kostar 8 eller 10 miljoner.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag skall bara be att få säga
ett par ord i anledning av statsutskottets ärade ordförandes replik till mig.
Jag biträder icke vad statsutskottet här har lagt till emedan det är olämpligt.
I vilken annan fråga som helst av vanlig natur, som ligger på riksdagens
bord, kan jag känna mig friare, men detta är icke ett ärende »vilket som helst»
utan ett ärende varom undersökning pågår och där vi vänta på att senare
få taga ståndpunkt efter föregående övervägande. Statsutskottets förslag till

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

An0- statsbeställningar för budgetåret 1934/1935. (Forts.)
standpunkts tagande redan nu vill jag och kan jag följaktligen icke vara med
om. JJet år hela saken.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Herr Törnkvist i Karlskrona har
lc,^e„ betraktat Kungl. Maj:ts förslag såsom sakrosanta, och jag ber

att ånyo fa understryka, att statsutskottets uttalande har skett i fullständigt
samiorstand med försvarsministern. Det torde vara tillräckligt för kammaren
att veta.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag ber att än en gång få

erinra om att det väntas överväganden örn vad som kan vara lämpligt i detta
speciella lall. Jag anser det därför vara mindre lämpligt att på förhand
taga ståndpunkt.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner på de
härunder gjorda yrkandena; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3.

10£ föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets utlåtande, nr
7... > 1 anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställningar jämte väckta motioner.

Punkten 1, angående engångskostnader för anskaffning av artillerimateriel. Äng. engångs ™

innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punkten “SJ
i fV fJari.e huvudtiteln föreslagit riksdagen att till bestridande av engångs- av artilleri kostnader

för anskaffning av artillerimateriel för budgetåret 1934/1935 anvisa nuaeridett
extra reservationsanslag av 1,000,000 kronor.

I tvenne likalydande motioner, väckta, den ena, nr 110, inom första kammaren
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och den andra, nr 221, inom
andra kammaren av herr Lindman m. fl. hade yrkats, bland annat, att riksdagen
matte besluta, att anslaget till engångskostnad för anskaffning av artillerimatenel
skulle ökas till 2,928,200 kronor. Motionärerna hade vidare föreslagit,
att riksdagen måtte besluta, att åtgärder snarast måtte vidtagas för
ordnande av det fasta luftförsvaret.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motioner, i vad de avsåge förevarande anslag, bifalla Kungl. Maj:ts
förslag i ämnet.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Ossbahr: Jag skall, herr talman, med hänsyn till den långa debatt,
som förut förts rörande försvarsanslagen, och med hänsyn till att en del därunder
framförda synpunkter jämväl kunna avse förevarande spörsmål fatta
mig synnerligen kort, men jag tillåter mig dock att anföra ytterligare ett par
synpunkter.

Den sak, varom det nu är fråga, utgör en del av den materielanskaffning
ärmen, som, när 1925 ars försvarsordning antogs, ansågs oundgängligen
nödvändig. Man beräknade då ett engångsanslag på tillhopa något mer än
22 miljoner kronor, men da icke hela beloppet kunde utgå i ett sammanhang,
beslöts, att det skulle uppdelas på 10 år. Årskvoten skulle komma att utgöra
något mer än 2 miljoner kronor, varav omkring 1,918,000 kronor skulle avse

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. na.

Äng. engångskostnader för anskaffning av artiller materiel. (Forts.)
artillerimateriel. I propositionen 1925 framhölls av dåvarande, departementschefen,
nuvarande statsministern, behovet av dylik materielanskattning.
Men av kostnadsskäl ansågs denna böra begränsas till vad som mäste betraktas
som oundgängligen nödvändigt. Ehuru man då stannade vid det lägsta
möjliga, skedde redan år 1932 en ganska skarp nedskärning av årskvoten
framför allt beträffande artillerimateriel, i det att densamma minskades med
ej mindre än 1 miljon kronor, d. v. s. med ungefär hälften. Ehuru denna nedskärning
av de militära myndigheterna kunnat biträdas endast under förutsättning
av kompensation under närmast följande två år, beslöt riksdagen ar
1933 en ny nedskärning av årskvoten med samma belopp, och även i ar töresås
en beskärning med hälften. Utskottet framhåller visserligen, att i samband
med behandlingen av anslaget till statsbeställningar utskottet föreslagit,
att visst belopp därav skulle användas till materielanskafimng för armen,
men nu förevarande behov kan endast till ringa del inrymmas i detta anslag.
På så sätt skulle detta behov ej ens tillnärmelsevis bil tillgodosett i den utsträckning
som är erforderlig. Man har i trots av det förefintliga behovet
av ekonomiska skäl sett sig nödsakad att låta anslaget utgå under sa lang
tidrymd som 10 år. Men örn man på detta sätt beskär årskvoten ar etter ar,
måste detta leda till den konsekvensen, att den redan i och för sig langa tidrymden
av 10 år kommer att ytterligare utsträckas till allvarligt men tor
kr igsb er ed skap en

Örn man överhuvud taget någonsin kommer att erhålla någon kompensation,
torde för övrigt vara tvivelaktigt, icke minst med hänsyn till den omständigheten,
att man ansett sig kunna på denna punkt begagna sig av en hel del s. k.
reservationer. Vid tidigare tillfällen har i riksdagen patalats det farliga i
detta tillvägagångssätt, och jag skall därför ej nu närmare ingå pa den sidan
av saken. Men det är klart, att det i längden måste återverka skadligt aven
ur ren sparsamhetssynpunkt, örn man, som skett, tar stora reservationer i
anspråk i budgetreglerande syfte. ., ,

Vad som särskilt bör observeras, är den omständigheten, att man, vid bestämmande
av beloppets storlek i statsverkspropositionen på denna punkt
liksom på ett par andra punkter icke låtit försvarsbehovet vara. avgörande
utan i stället medelsbehovet för driftens säkerställande. Det är givetvis värdefullt
att anslå medel, så att driften vid olika fabriker och faktorier kail
upprätthållas, men det förnämsta är icke ett tillfredsställande av medelsbehovet
för driftens säkerställande utan ett tillfredsställande av iorsvarsbehovet
Vid 1925 års riksdag ansåg man sig kunna beskära de oundgängliga
krav, som framställts från de militära myndigheternas sida, på sätt som skedde
med hänsyn till den då relativt gynnsamma utrikespolitiska situationen.^ blu
ha vi kommit i betydligt försämrat läge, och det oaktat fortsätter man pa den
inslagna vägen, nämligen att ytterligare skära ned dessa anslag.

Jag kan, herr talman, mot denna bakgrund icke annat än yrka bifall till
förevarande motioner d. v. s. herr J. B. Johanssons m. fl. motion nr 110 i
första kammaren och herr Lindmans m. fl. motion nr 221 i andra kammaren,
i vad de avse ifrågavarande anslag.

Under detta yttrande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Vidare yttrade:

Herr Ward: Herr talman! Under hänvisning till utskottets yttrande ber

jag att få yrka bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

Äng. engångskostnader för anskaffning av artillerimateriel. (Forts.)

Herr Brädefors: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på såväl utskottets
hemställan som motionerna.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner på de yrkanden, som därunder förekommit; och blev utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för nya byggnader för Stockholms tygstation m. m.; och
nr 131, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för modernisering av vissa matinrättningar vid marinen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 132, i anled- Än9- tillgodoning
av väckta motioner rörande vidtagande av åtgärder för tillgodoseende av sefnd^ av
ön Gotlands försvarsbehov. Gotlands för svarsbenov.

Uti tvenne likalydande motioner, väckta, den ena, nr 110, inom första kammaren
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och den andra, nr 221, inom
andra kammaren av herr Lindman m. fl., hade föreslagits, bland annat, att
riksdagen måtte besluta, att åtgärder snarast måtte vidtagas för tillgodoseende
av ön Gotlands försvarsbehov.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner, i vad de avsåge vidtagande
av åtgärder för tillgodoseende av ön Gotlands försvarsbehov, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Ossbahr: I förevarande utlåtande behandlas bl. a. en av mig väckt
motion, vari jag yrkat, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
örn sådan skyndsam utredning rörande Gotlands behov av försvarskrafter,
att ett på denna utredning grundat förslag må kunna föreläggas 1935
års riksdag. Det är självfallet med tillfredsställelse jag läst, att utskottet
förklarat sig till fullo beakta Gotlands betydelse ur militärpolitisk och strategisk
synpunkt, och att utskottet anser, att ett tillgodoseende av öns försvarskrafter
är i hög grad av behovet påkallat. Utskottet anser emellertid med
hänsyn till försvarskommissionens pågående arbete en utbrytning av denna
fråga, på sätt jag föreslagit, icke lämpligen böra eller kunna ske utan framhåller,
att denna fråga icke bör utbrytas ur sitt organisatoriska sammanhang
med försvarsfrågan i övrigt.

På den punkten kan jag icke dela utskottets uppfattning. Jag kan ej finna,
att ett likformat ordnande av försvaret i rikets alla delar är utan vidare påkallat.
Det kan finnas speciella omständigheter och särskilda hänsyn, som
göra, att man mycket väl kan behandla en viss del av rikets försvarsfråga för

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tillgodoseende av Gotlands försvar sbehov. (Forts.)
sig. Så är enligt min mening förhållandet rörande Gotland, och detta framgår
också därav att organisationen av Gotlands trupper sedan lång tid tillbaka
varit en helt annan än den organisation, som gällt för fastlandets trupper.
Denna skillnad förefanns före år 1925, och förefinnes fortfarande enligt
nu gällande försvarsordning, framförallt i fråga om de värnpliktigas uttagande
till linjetjänst. Jag vill hänvisa till ett uttalande i propositionen nr 50
år 1925, den proposition, som ligger till grund för vår nuvarande härordning.
Där anföres i denna punkt bl. a.: »Enligt försvarskommissionens förslag
skulle samtliga värnpliktiga på Gotland uttagas till linjetjänst. En dylik anordning
ansågs nödvändig, då Gotland icke alltid kunde påräkna att vid inträffande
mobilisering erhålla för försvaret erforderliga truppkontingenter
från fastlandet och följaktligen komme att för sitt försvar huvudsakligen vara
hänvisat till sin egen värnpliktstillgång. En uppdelning av de värnpliktiga å
för linjetjänst avsedda och å ersättningsreserv i samma proportion som å fastlandet
kunde därför icke ifrågasättas. Enligt nu föreliggande förslag frikallas
samtliga icke vapenföra från tjänstgöring i fred. Av enahanda skäl, som
revisionen anfört, böra därför samtliga vapenföra värnpliktiga på Gotland uttagas
till linjetjänst.» Man erkänner sålunda i princip nödvändigheten av att
uttaga den fulla värnkraften på Gotland, men när det gäller att omsätta denna
princip i handling, har det icke på grund av kadern varit möjligt.

Med hänsyn sålunda till de särskilda organisatoriska förhållandena rörande
stridskrafterna på Gotland och med hänsyn till andra omständigheter, som äro
för Gotlands vidkommande av särskild art och beskaffenhet, kan jag ej finna
annat, än att det varit möjligt att påskynda utredningen örn Gotlands försvar,
så att den kunde, oavsett försvarskommissionens arbete i övrigt, föreläggas
nästkommande års riksdag.

Åt denna uppfattning har jämväl militärbefälhavaren å Gotland givit uttryck,
då han i siri inspektionsrapport den 29 september föregående år bl. a.
uttalar: »Organisationen av öns försvarsanstalter får därför icke göras beroende
av den för fastlandet omsider utarbetade organisationen. Gotlands försvar
får enklast uttryckt karaktären av ett riksförsvar i miniatyr.» Längre ner i
samma rapport framhåller han, att »Alla skäl tala för ett utbrytande ur den
stora försvarsutredningen och en snabb behandling av Gotlands försvarsfråga.
»

Jag kan i detta sammanhang ej underlåta att understryka det allvarliga
däri, att kadern vid Gotlands infanterikår i antal understiger kadern vid infanteriregementen
med s. k. begränsad organisation med ej mindre än 55 man,
varav 16 officerare och 9 underofficerare, och dettta oaktat att kåren har att
utbilda lika stort antal värnpliktiga som ett sådant infanteriregemente.

När läget i världen, som jag nyss framhöll, är så väsentligt förändrat, som
fallet nu är, böra alla de åtgärder vidtagas, som kunna ske, för att vi så
snabbt som möjligt skola kunna erhålla ett effektivt försvar. Här finnes möjlighet
att utan olägenhet verkställa skyndsam utredning i fråga örn en så viktig
del av vårt försvarsproblem som Gotlands försvar, och jag vill, ej minst
med hänsyn till den debatt, som tidigare förts i kväll, understryka vikten och
betydelsen av att i ett kommande krig Gotland ej kan göras till flygbas för
fientliga luftstridskrafter.

Alla skäl tala för en sådan utredning, som jag påyrkat i min motion. Den
är ej endast behövlig utan också möjlig; och därför skall jag, herr talman, be
att få yrka bifall till min motion, d. v. s. att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa örn sådan skyndsam utredning rörande Gotlands behov
av försvarskrafter, att ett på denna utredning grundat förslag må kunna
föreläggas 1935 års riksdag.

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

Ang. tillgodoseende av Gotlands försvarsbehov. (Forts.)

Herr Svedman: Herr talman! Det enhälliga utskottets vänliga och sympatiska
formulering av sitt betänkande på denna punkt ger icke anledning till
någon formell invändning. Frågans reella innehåll synes dock vara av den art,
att utskottets försäkran, att försvarskommissionen har sin särskilda uppmärksamhet
fäst vid Gotlands försvarsbehov, borde ha varit åtföljd av en uttalad
förhoppning, att kommissionen snart måtte vara färdig att framlägga sina avsikter
och önskemål. Gotlands försvarsfråga står i klart och direkt samband
med norra Europas fred. Det synes mig därför ligga verklig fara i dröjsmålet
med lösandet av densamma. Gotlands strategiska betydelse är utomordentligt
stor i varje konflikt, där Östersjön ingår som stridsområde.

Detta, herr talman, är ingen nyhet. Men jag har velat begagna tillfället att
i detta sammanhang ge uttryck för den oro, som Gotlands befolkning känner
inför detta faktum.

Herr Gardell i Gahns instämde häruti.

Herr Holmgren: Herr talman! Den fråga, som de två föregående talarna
upprullat, är förvisso en synnerligen viktig försvarsfråga, och jag är fullt
ense med de båda föregående talarna örn vikten av att Gotlands försvarsfråga
tillgodoses så snart som möjligt. Men frågan har underkastats en grundlig
prövning i statsutskottet och vi ha inhämtat upplysningar från försvarskommissionen.
Vi ha kommit till det resultatet, att en lycklig lösning av
frågan är att förvänta, örn den ej utbrytes ur sitt sammanhang.

På grund därav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till det av herr Ossbahr under överläggningen framställda yrkandet; och fattade
kammaren beslut i enlighet med den förra propositionen.

§ 6.

Härefter föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 223, gjorda framställning angående provisorisk avlöningsförbättring
i vissa fall för lärare vid de allmänna läroverken m. fl.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkpropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 36, gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt de
för religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa utländska hamnstäder
anställda präster;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 197, gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt
befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning;
och

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 227, gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt
lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Vidare föredrogs oell lades till handlingarna statsutskottets memorial, nr
137, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn Kungl. Maj:ts i

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln, punkten 119, gjorda framställning
angående arvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna
läroverken jämte i ämnet väckta motioner.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 138, angående regleringen av tillläggsstaten
till riksstaten för budgetåret 1933/1934.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Härpå föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställningar angående bidrag till skattetyngda kommuner
samt förstärkning av skatteutjämningsmedlens fond jämte en i ämnet
väckt motion; och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
tullverkets båtlånefond m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Äng. anslag Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 141, i anledning
till tullver et. av Maj :ts i statsverkspropositionen under sjunde huvudtiteln gjorda

framställning angående anslag till tullverket jämte i ämnet väckta motioner
lämnades på begäran ordet till

Herr Hansson i Hönö, som yttrade: Herr talman! Den 15 december förra
året beslöt Kungl. Maj:t, att tullkammaren i Marstrand skulle indragas. Då
detta beslut kommer att medföra för såväl Marstrands stad som dess omgivning
stora olägenheter och förluster, har jag väckt en motion, i vilken jag
yrkar, att riksdagen måtte besluta, att den ifrågasatta indragningen av tullkammaren
i Marstrand icke måtte komma till stånd. Jag beklagar, att utskottet
icke kunnat tillstyrka motionen, så att Marstrands stad och dess omgivning
hade fått behålla sin tullkammare, som befolkningen i både Marstrand
och fisklägena däromkring anser vara för dem så nödvändig. Av yttranden
från såväl Marstrands stad som svenska västkustfiskarnas förening
och svenska segelfartygsföreningen har ju enligt föreslagen utredning klart
bestyrkts tullkammarens berättigande.

Då det torde vara lönlöst att här framställa något yrkande örn bifall till
min motion, så vill jag inskränka mig till att understryka, vad utskottet i sitt
utlåtande säger, nämligen att Kungl. Majit med uppmärksamhet följer förhållandenas
utveckling och, därest de av riksdagen i fjol angivna förutsätt -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

Ang. anslag till tullverket. (Forts.)

ningarna för tullkammarens indragning icke visa sig föreligga, upptager frågan
örn tullförvaltningens organisation i Marstrand till förnyad prövning.

Med herr Hansson i Hönö förenade sig herrar Lithander, Osberg, Lind och
W allerius.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart för sig:

statsutskottets utlåtande, nr 142, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag
till provisorisk avlöningsförbättring för lärare vid navigationsskolorna; och
bevillningsutskottets betänkande, nr 56, i anledning av väckt motion örn ökat
tullskydd för fickur samt vissa slag av boetter.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 12.

Slutligen upptogs till behandling bankoutskottets utlåtande, nr 60, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt till tjänstepension för tjänstemän,
tillhörande den civila statsförvaltningen, och för arbetare i statens tjänst
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 2 mars 1934 dagtecknad proposition, nr 222, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Maj :t under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag föreslagit riksdagen,

dels godkänna vid propositionen fogade förslag till

1) reglemente angående tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila
statsförvaltningen (civila tjänstepensionsreglementet) och

2) reglemente angående tjänstepension för arbetare i statens tjänst (tjänstepensionsreglementet
för arbetare),

dels ock fatta vissa i samband därmed stående beslut.

I samband med ifrågavarande proposition hade utskottet till behandling
förehaft följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 329 och 330 av fröken Hesselgren,

nr 331 av herr Robert W. F. Berg,

nr 342 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.,

nr 343 av herr Bissmark m. fl.,

nr 344 av herrar Forslund och Karl Äng. Johanson,

nr 345 av herr Norling,

nr 346 av herr Granath,

nr 347 av herrar Granath och Petrén,

nr 348 av herr Oscar Gottfrid Karlsson,

nr 355 av herr Norman m. fl., och

nr 356 av herr Reuterskiöld; samt

inom andra kammaren:

nr 581 av herrar Holmgren och Jeppsson,

nr 602 och 603 av herr Lundqvist m. fl.,

Äng. tjänstepension
för
statstjänstemän
m. fl.

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän rn. fl. (Forts.)

nr 604 av herr Blomquist,

nr 605 av herr Törnkvist i Karlskrona,

nr 606 av herrar Severin och Eriksson i Stockholm,

nr 607 av herr Lindskog m. fl.,

nr 608 av herrar Jacobsson och Meyerhöffer,

nr 609 av herr Hage,

nr 610 av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå,
nr 622 av herr Sefve m. fl.,

nr 623 och 624 av herr Andersson i Stockholm m. fl.,
nr 625 av herr Gustavson i Sala m. fl. och
nr 626 av herr Spångberg m. fl.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition och
de i ämnet väckta motionerna I: 343, 344, 345 och 347 samt II: 602, 605, 606,
607 och 623 ävensom med avslag ej mindre å motionen I: 329, i vad densamma
nu vore föremål för prövning, än även å motionerna I: 330, 342, 348 och 356
samt II: 604, 608, 609, 610, 622, 624 och 626, i vad de skilde sig från Kungl.
Maj:ts förslag, måtte

1) för sin del godkänna under punkten Al) intagna, såsom utskottets förslag
betecknade, förslag till reglemente angående tjänstepension för tjänstemän,
tillhörande den civila statsförvaltningen (civila tjänstepensionsreglementet)
;

2) för sin del godkänna under punkten A 2) intagna, såsom utskottets förslag
betecknade, förslag till reglemente angående tjänstepension för arbetare
i statens tjänst (tjänstepensionsreglementet för arbetare);

3) bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen förordade grunder, utfärda bestämmelser angående pensionering
av arbetarpersonal, som icke erhölle pensionsrätt enligt tjänstepensionsreglementet
för arbetare;

4) besluta,

a) att pension och uppskjuten livränta, som beviljades med tillämpning av
civila tjänstepensionsreglementet, skulle utgå

vid affärsdrivande verk av vederbörande verks medel,

vid andra verk, vilkas omkostnader i allmänhet gäldades av särskilda medel,
från dessa medel samt

vid övriga verk av de riksstatsanslag, vilka vore eller kunde bliva avsedda
för bestridande av pensionskostnader,

b) att de anslag eller de medel, från vilka pension och uppskjuten livränta
sålunda utbetalades, skulle beredas gottgörelse från vederbörande pensionsfonder
med belopp, svarande mot pensionsfondernas efter fastställd fördelningsgrund
uträknade andel i utgifterna,

c) att pension och uppskjuten livränta, som beviljades med tillämpning
av tjänstepensionsreglementet för arbetare, skulle bestridas

vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk av de vid
nämnda verk befintliga pensionskassorna för pensionering av icke-ordinarie
personal,

vid andra affärsdrivande verk av vederbörande verks medel samt
vid övriga verk från det under riksstatens elfte huvudtitel uppförda förslagsanslaget
till diverse pensioner och understöd m. m.,

d) att de pensioner, vilka beviljades med tillämpning av de av departementschefen
förordade bestämmelserna angående pensionering av arbetarper -

Lördagen den 2 juni e. ra.

Nr 42.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
soimi, som icke erhölle pensionsrätt enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare,
skulle bestridas vid affärsdrivande verk av vederbörande verks medel
samt vid övriga verk från nyssnämnda anslag till diverse pensioner och understöd
m. m.;

5) föreskriva,

a) att från de vid. telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
befintliga pensionskassorna för pensionering av icke-ordinarie personal
skulle efter den 1 juli 1935 till vederbörande pensionsfonder överföras de hos
kassorna fonderade medel, som belöpte å i kassorna delaktig icke-ordinarie
personal i tjänstemannaställning,

b) att nämnda kassor skulle från och med den 1 juli 1935 benämnas telegrafverkets,
statens järnvägars, respektive statens vattenfallsverks arbetarpensionskassa,

c) att avsättning av vederbörande verks medel till ifrågavarande kassor
skulle tills vidare ske i enlighet med nu gällande bestämmelser;

6) förklara, att å pensioner, som beviljades med tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet,
tjänstepensionsreglementet för arbetare eller av departementschefen
förordade bestämmelser angående pensionering av arbetarpersonal,
som icke erhölle pensionsrätt enligt sistnämnda reglemente, ej skulle
utgå pensionstillägg eller pensionsförhöjning;

7) i fråga om grunderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst förklara, att med avlöningsbelopp, å vilket enligt gällande bestämmelser
dyrtidstillägg utginge, skulle i fall, där vederbörande tjänsteman eller arbetare
hade att vidkännas pensionsavdrag å lönen, förstås lönens nettobelopp;

8) medgiva, att beträffande sådan förste postexpeditör och postexpeditör
samt förste telegrafexpeditör och telegrafexpeditör, vilken enligt riksdagens
beslut personligen i lönehänseende placerats i lönegrad närmast högre än den,
till vilken vederbörande befattning hörde, finge från och med den 1 juli 1935
tillämpas det pensionsunderlag och det pensionsavdrag, som gällde för den
lönegrad, enligt vilken vederbörandes avlöning utginge;

9) bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen förordat, utfärda bestämmelser örn förhöjda pensioner för
vissa rikstelefonister samt örn rätt för rikstelefonister att i vissa fall för förhöjning
av pensionsbeloppen fortfarande erlägga tilläggsavgifter; samt

10) bemyndiga Kungl. Majit att under budgetåret 1934/1935 av den i ordinarie
staten, för statens pensionsanstalt upptagna anslagsposten till avlöningar
till icke-ordinarie befattningshavare bereda medel för den förstärkning av anstaltens
personal, som kunde bliva erforderlig för anstaltens handläggning av
vissa pensionsärenden i enlighet med vad departementschefen förordat;

^ B) att riksdagen, i anledning av motionen II: 603, måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående
ändrade bestämmelser i fråga om tid för pensions utgående efter pensionstagares
frånfälle, såvitt anginge för detta civila befattningshavare samt
arbetare i statens tjänst, som avgått med pension före ikraftträdandet av de
under Al) och 2) här ovan omförmälda pensionsreglementena, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda; samt

C) att motionerna I: 331, 346 och 355 samt lii 581 och 625, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad utskottet i utlåtandet anfört, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)

Vid utlåtandet voro fogade

dels en med A) betecknad reservation i fråga örn förslaget i dess helhet av
herrar Lindgren, Ernfors, Silfverstolpe och Leffler, vilka hemställt,

1) att riksdagen, i anledning av motionerna I: 342 och II: 622, måtte, med
avslag å Kungl. Maj:ts förevarande proposition, i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa skyndsam förnyad utredning
angående lämplig pensionsålder för tjänstemän och arbetare i statens tjänst
samt därefter för 1935 års riksdag framlägga förslag till civilt tjänstepensionsreglemente
samt till tjänstepensionsreglemente för arbetare;

2) att övriga i ämnet väckta motioner måtte anses besvarade genom vad
under 1) hemställts,

dels åtskilliga under B) upptagna reservationer, avseende olika delar av
det civila tjänstepensionsreglementet,

dels ock en med C) betecknad reservation av herrar Lovén och Paulsen beträffande
punkten A 7) av utskottets hemställan.

Sedan herr andre vice talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Leffler, som yttrade: Herr andre vice talman! Beträffande föredragningen
av bankoutskottets utlåtande nr 60 tillåter jag mig hemställa, att utlåtandet
må företagas till avgörande punktvis samt vardera punkterna A) 1
och A) 2 på det sättet, att först föredrages utskottets i dessa punkter framställda
förslag till reglementen, därest så erfordras, paragrafvis med promulgationsstadgande,
övergångsbestämmelser och rubrik sist samt under iakttagande
av att närmast efter vardera paragraferna 14 och 19 i förslaget till
civila tjänstepensionsreglementet behandlas de till samma paragrafer hörande
bilagor, att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet, samt att lagtext icke behöver
uppläsas i vidare mån än det av någon kammarens ledamot begäres.

Henna hemställan bifölls.

Punkten Al).

I enlighet med kammarens beslut rörande föredragningssättet upptogs först
till behandling utskottets i punkten framlagda förslag till tjänstepensionsreglemente.

För 1 § hade utskottet i likhet med Kungl. Majit föreslagit följande lydelse
:

1 §•

1. Detta reglemente skall, med de undantag som i 2 § angivas, äga tilllämpning
å följande ordinarie befattningshavare:

a) ordinarie tjänsteman, som är underkastad föreskrifterna i något av följande
avlöningsreglementen, nämligen avlöningsreglementet den 19 juni 1919
(nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk, avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451, jfr
1925 nr 270) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk,
tillhörande den civila statsförvaltningen, avlöningsreglementet den 9 juni 1922
(nr 379) för befattningshavare vid lots- och fyrstaten, avlöningsreglementet
den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare och provinsialläkare samt

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

Ang. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
avlöningsreglementet den för tjänstemän vid domänver ket;

ävensom

b) justitieråd, regeringsråd och landshövding.

2. _ Reglementet skall, likaledes med de undantag som i 2 § angivas, jämväl
tillämpas å

a) extra ordinarie tjänsteman tillhörande verk, å vars ordinarie tjänstemän
reglementets bestämmelser jämlikt 1 mom. äga tillämpning;

b) annan icke-ordinarie tjänsteman vid dylikt verk, i den mån Kungl. Majit
med hänsyn till anställningens natur samt tjänstgöringens omfattning därom
förordnar.

3. Där Kungl. Majit så förordnar, skall reglementet lända till efterrättelse
även beträffande befattningshavare vid verk, vars samtliga tjänstemän innehava
allenast icke-ordinarie anställning, under förutsättning att befattningshavarna
åtnjuta avlöning enligt något av de i 1 mom. a) omförmälda avlöningsreglementena
eller enligt av Kungl. Maj :t i anslutning därtill utfärdade
avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie personal.

4. Kungl. Majit äger, när särskilda skäl därtill äro, besluta, att reglementet
skall i tillämpliga delar bliva gällande jämväl för icke-ordinarie anställningshavare,
som icke avses i 2 eller 3 mom.

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Leffler: Herr talman! Den fråga, som nu kommer att behandlas, är
i stort sett redan avgjord av första kammaren i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet föreslagit. Därför skall jag icke nu uppehålla tiden alltför
länge, men jag anser mig dock böra i någon mån ge uttryck för de betänkligheter,
som vi reservanter framhållit.

Den reglering av pensionsbestämmelserna, som det gäller, är av gammalt
datum, och det har varit olika försök att lösa denna pensioneringsfråga under
de senare åren, utan att man hittills lyckats komma till något resultat.
Reservanterna äro fullt överens med Kungl. Majit och utskottet därom, att
man bör lösa denna fråga snarast möjligt, och det förslag till reglementen,
som i det avseendet föreligger, ha vi därför i stort sett kunna godtaga. I
vissa avseenden ha vi emellertid ansett oss böra ge uttryck åt vissa betänkligheter,
och om dessa skall jag nu be att få yttra några ord.

Kungl. Majit liksom utskottsmajoriteten hava såsom tungt vägande skäl
för genomförandet av denna pensioneringsform — jag tänker särskilt på den
kraftiga sänkning av åldersgränsen i Kungl. Maj :ts förslag, där man på vissa
punkter gått ned med 7 år — framfört dels sociala synpunkter dels ock önskvärdheten
av att erhålla en effektivare arbetsförmåga hos vederbörande tjänstemän.
Vad effektiviteten beträffar, synes man därvidlag nog ha till en viss
grad överskattat argumentets styrka. Vi böra erinra oss, att förhållandena i
samhället numera nått en utveckling, som i många avseenden skiljer sig ifrån
förhållandena under tidigare skeden. Folkhälsan har stigit, de hygieniska
förhållandena ha förbättrats och livslängden har blivit ökad. Att under sådana
förhållanden gå in för en sänkning av pensionsåldern synes oss knappast
vara lämpligt.

Beträffande den sociala sidan har man anfört såsom ett skäl för pensionsålderns
sänkning, att man därigenom skall kunna avvärja arbetslösheten bland
de unga. Även i det avseendet ställa vi oss tveksamma. Vi vilja icke förneka
riktigheten av att man genom en sådan åtgärd kanske kan bereda en del ungdomar
bättre arbetstillfällen, men man glömmer samtidigt, att genom denna
avkoppling av personer, som äro i sin fulla arbetskraft, tvingas de in i en arbetslöshet,
som de kanske helt enkelt icke utan vidare finna sig i. Man kan

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
mycket väl tänka sig, att dessa, såsom förhållandet är med vissa militärer,
söka sig in på arbetsmarknaden, där de tack vare den omständigheten, att de
ha sin pension, ha tillfälle att åtaga sig arbete för en betvdligt lägre betalning
än som annars skulle vara fallet, varigenom man på sätt och vis tager
med den ena handen, vad man ger med andra. Det är dessa synpunkter, som
vi å vår sida ansett vara ganska tungt vägande skäl, varför man bör noga
överväga, huruvida verkligen en sänkning av pensionsåldern kan vara påkallad.
Ätt dessutom anknyta denna sänkning av pensionsåldern till frågan
örn arbetslöshetens bekämpande anser jag vara synnerligen olämpligt, då ju
detta reglemente och bestämmelserna däri beträffande pensionsåldern äro avsedda
att gälla avsevärd tid framåt och icke blott för någon kortare tidsperiod.

En annan sak, som man härvidlag icke heller utan vidare kan förbigå, är
den omständigheten, att många av dessa tjänstemän i olika grader dock lia inställt
hela sin livsföring på ett visst år, då de skola avgå med pension. De ha
påtagit sig kostnader av olika slag, exemnelvis för barnens uppfostran, för
skapande av egna hem och dylikt, och möjligheten att kunna ekonomisera har
anknutits just därtill, att de räknat med en inkomst på sin tjänst under det
antal år, de haft anledning att räkna med. Nu vill man avkoppla dem på ett
sätt, som de ursprungligen icke räknat med, och detta kommer givetvis att
medföra stora ekonomiska svårigheter för många bland deni. Detta är också
en synpunkt, som vi reservanter ansett motivera, att man icke utan vidare kan
gå med på denna kraftiga sänkning av pensionsåldern.

Även ur statens synpunkt sett är detta en ekonomisk fråga. Örn Kungl.
Maj :ts förslag skulle ha gått igenom oförändrat, skulle det medföra en merkostnad
för staten av omkring 7 miljoner kronor efter 10 år. Kostnaderna
skulle ökas år efter år till och med det tionde året då man alltså skulle komma
upp till en kostnadsökning av c:a 7 miljoner kronor mot vad som i annat
fall skulle erfordras.

Vi hade gärna velat biträda framlagda förslag till reglementen, men under
alla förhållanden med bibehållande av de åldersgränser, som nu äro rådande,
alltså ett provisorium, men i stället begärt en utredning att föreläggas nästa
års riksdag. Emellertid låter det sig icke göra av tekniska skäl, och tyvärr
har icke heller tiden räckt till för reservanterna att åstadkomma någon utredning
i detta avseende, som såsom ett definitivt förslag beträffande dessa åldersgränser
kunnat bifogas vår reservation. Därför ha vi varit tvingade att
gå den väg, som vi här gått, nämligen att yrka avslag på såväl Kungl. Maj :ts
som utskottets förslag.

Beträffande tjänstepensionsreglementet för arbetare ha reservanterna även
i det avseendet i stort sett ansett sig kunnat biträda utskottets förslag, som ju
i huvudsak även ansluter sig till Kungl. Maj:ts. Men av samma skäl, som jag
nyss nämnde, ha vi icke heller i detta avseende kunnat åstadkomma någon
utredning i tid att föreläggas riksdagen vid detta tillfälle, och då ha vi i konsekvens
med vår inställning beträffande tjänstemännens pensionering även ansett
oss böra yrka avslag på detta förslag.

Det är med denna motivering, som jag tillåter mig att yrka bifall till den
av herr Lindgren m. fl. avgivna reservationen, som innebär avslag på utskottets
hemställan.

Herr Ryberg: Herr andre vice talman! I motsats till den föregående ärade
talaren har jag velat medverka till att en ny pensionslagstiftning för den civila
statsförvaltningen skulle kunna antagas redan vid denna riksdag.

Såsom utskottet framhåller, har behovet av ett nyordnande av det civila
pensionsväsendet länge med styrka gjort sig gällande. Skulle nu kammaren

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
följa herr Leffler, bleve resultatet, att alla dessa pensionsfrågor blevo utkastade
i en ny utredning, och att det skulle dröja länge, innan de åter skulle
ligga ^på kammarens bord. Dessa pensionsfrågor ha redan tidigare varit
föremål för en del utredningar, och den sista kommittén blev färdig 1932.
Det är ju också på denna kommittés förslag, som både Kungl. Maj:ts proposition
och utskottets förslag grunda sig. Jag har således i stort sett ingenting
att erinra vare sig mot civila tjänstepensionsreglementet eller mot tjänstepensionsreglementet
för arbetare. De erinringar, som jag har att göra, hänföra
sig till 19 § i civila tjänstepensionsreglementet, som berör pensionsåldrarna,
och med herr talmannens tillstånd skall jag nu be att få säga några
ord örn dessa.

Jag är ense med både Kungl. Maj:t och utskottet i vad det gäller tjänstemän
med en löneställning i lönegrad 13 och därutöver, att deras pensionsålder
bör sättas till 65 år. Utredningskommittén hade visserligen föreslagit, att
dessa lönegrader skulle indelas i två grupper med en pensionsålder, som i
lönegraderna 13 20 skulle vara 65 år och i lönegraderna över 20 skulle vara

67 år Vill man emellertid samtidigt med antagandet av en ny pensionslag
ga in för sänkt pensionsålder, måste det framför allt vara påkallat att sänka
den hogsta pensionsåldern, med hänsyn bland annat till effektiviteten i arbetet.
Mina erinringar gälla i stället förslaget om ändring av pensionsåldern
för lönegraderna 1—12. Där har Kungl. Majit föreslagit, att man skulle
sänka pensionsåldern till 60 ar. Utredningskommittén föreslog en pensionsålder
för dessa lönegrader av 63 år.

Beträffande dessa lönegrupper har icke effektivitetssynpunkten räckt för
att motivera denna låga pensionsålder, utan man har också fått anföra sociala
skäl. Med sociala skäl menar man, att genom en lägre pensionsålder skulle
en hel del unga kunna beredas arbete. Jag skall visst icke bestrida, att det
ligger mycket i detta, men det kan ju också ligga en fara däri, att man pensionerar
_ eller avkopplar tjänstemän vid en alltför låg ålder. Då de ännu
besitta sin fulla arbetskraft, komma dessa icke att sitta med armarna i kors
utan söka sig ut på den allmänna arbetsmarknaden, och i den mån de göra
detta, motverkar det i viss män det syfte, som man velat uppnå. Jag har
för mm del stannat vid den pensionsålder, som de sakkunniga föreslagit, nämligen
63 år för dessa lönegrupper. Jag har också föreslagit, att man här
skulle gora sänkande undantag. De sänkande undantag, som äro gjorda i
bodins och min reservation gälla dem, som redan ha en lägre pensionsålder
än 63 år, således de, som ha en pensionsålder av 60 eller 62 år. Att vi
stannat vid 63-årsåldern, beror kanske först och främst därpå, att en sänkning
av pensionsåldern till 60 år kommer att medföra ganska avsevärda
kostnader för staten. Kostnadsberäkningarna i Kungl. Majits proposition
utvisa, att skillnaden i kostnaderna mellan det förslag angående pensionsåldern,
som kommittén framlagt, och Kungl. Maj :ts förslag utgör, när reglementet
fullt trätt i kraft, ungefär 7 miljoner kronor. Nu är det visserligen
sant, att utskottet föreslår vissa justeringar, som medföra, att det skulle bli
litet mindre kostnader än Kungl. Maj:ts förslag skulle medföra. Utskottsmajontelen
har nämligen gatt in för, att man skulle behålla kvar en del, som
nu pensioneras vid 65 eller 67 års ålder, vid en pensionsålder av 63 år ’ Utskottsmajon
teten har härigenom flyttat ned ungefär 7,000 befattningshavare
tilt en pensionsålder av 63 år.

Utskottsmajoriteten har icke gjort några beräkningar över vad dess förslag
kostar, roen det torde komma att bli en eller ett par miljoner billigare än
Kungl. Maj :ts förslag. Enligt den reservation, som jag liar avgivit, skulle

Andra kammarens protokoll 1984. Nr 4S. 7

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
den stora massan av tjänstemän i de lägre lönegraderna erhålla en pensionsålder
av 63 år och endast cirka 9,000 komma att pensioneras vid 60 år. Om
man skulle våga göra något påstående örn vad detta skulle kosta, sa tror jag
man kan våga säga, att det skulle bli ungefär fem miljoner kronor billigare
än Kungl. Maj:ts.

Jag har som sagt i den nu föredragna punkten intet annat yrkande att göra
än örn bifall till utskottets förslag, men när vi komma till § 19, kommer jag att
framställa yrkande örn bifall till den av herr Bodin och mig avgivna reservationen.
o o

I nu föreliggande punkt ber jag alltså, herr talman, att få yrka bifall till

utskottets hemställan.

Herr Sefve: Herr talman! När jag först läste propositionen i det nu föreliggande
ärendet, trodde jag, att förslaget skulle stöta på mycket starkt motstånd
på den grund, att det ju var förenat med mycket stora kostnader, och
detta motstånd trodde jag framför allt naturligtvis skulle komma ifrån sådant
håll, där man i regel visat sig sparsam, när det gäller ämbetsverken. Jag
blev ytterligare bestyrkt i denna min tro av den debatt, som fördes i fråga
örn dyrtidstilläggen, varunder det ju framhölls, att så stora besparingar som
möjligt borde göras. Jag var därför framför allt ängslig för att den sammankoppling,
som i propositionen hade gjorts mellan a ena sidan det nya
pensionsreglementet och å andra sidan de nya bestämmelserna i fråga örn
pensionsålder, vilka senare ju framför allt skulle dra med sig de ökade
kostnaderna, skulle äventyra själva reglementets genomförande, och detta
gjorde, att jag i den motion, som jag väckte tillsammans med några kammarkamrater,
sökte koppla dessa båda saker ifrån varandra. Jag föreslog sålunda,
att reglementet skulle antagas redan i år, men att frågan örn pensionsåldrarna
skulle bli föremål för ny utredning.

Jag har emellertid till min förvåning nu sett, att förslaget i det stora hela
blivit tillstyrkt av utskottets majoritet, och jag drar sålunda den slutsatsen,
att utskottsmajoriteten för närvarande icke betraktar den statsfinansiella situationen
såsom så svår, som den varit tidigare. Studerar man riksdagens
beslut under en följd av år, finner man, att det finns en metod, på vilken man
kan få riksdagen att gå med även på ganska stora kostnadsökningar. Det
gäller nämligen att lägga upp förslagen så, att de icke kosta så mycket första
året, helst ingenting alls, och relativt obetydligt de närmast därpå följande
åren. Örn de sedan stiga betydligt relativt långt fram i tiden, brukar icke
spela så rysligt stor roll. Jag måste också säga, att detta förslag i det avseendet
är nästan idealiskt. Det kostar ingenting alls under nästa budgetår.
Under det budgetår, som börjar den 1 juli 1935, blir kostnaden 4.15 miljoner
kronor, under det därpå följande året 4.56 miljoner kronor o. s; _v., och först
år 1945 har den årliga utgiftsökningen stigit till närmare 7 miljoner kronor,
allt detta enligt Kungl. Maj:ts förslag. Enligt utskottets förslag blir det
en ytterligare förskjutning av kostnaderna till en senare tidpunkt även under
den första tioårsperioden.

Eftersom förslaget avser statstjänstemännen, kunde det kanske vara av intresse
att höra en statstjänstemans synpunkter på denna sak. Jag kan också
uttala mig ganska fritt, eftersom jag själv icke på något sätt beröres av förslaget.
Det har sedan gammalt sagts, att statens kaka är knapp men säker,
och jag vill ingalunda opponera mig mot den första delen av detta påstående
men väl mot den senare, detta med hänsyn särskilt till sista tidens erfarenheter.
Förr hade statstjänstemannen en fullt bestämd inkomst, som han kunde
räkna på, men numera är det icke längre så, ty nu består avlöningen till

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

, . An0■ tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)

stor del av olika tillägg Särskilt är ju dyrtidstillägget varje år föremål
tor särskild provning, och statstjänstemännen gå ständigt och jämt och äro
angsliga för att ändringar i det avseendet skola vidtagas till det sämre. Genom
det nu framlagda förslaget har det visat sig, att ställningen är osäker
aven i ett annat avseende, nämligen i fråga om anställningens längd. Örn
pensionsåldrarna pa detta sätt skola kunna sänkas, så betyder ju detta, att
en statstjänsteman kan få avgå avsevärt tidigare än från början varit beraknat,
örn särskilda omständigheter, sociala förhållanden eller politiska konstellationer
gora en sadan förändring möjlig eller lämplig. Under sådana förHallanden
blir det ju icke så värst mycket kvar av säkerheten

Under nu rådande tider, som vi väl ännu få räkna till lågkonjunkturen, är
det icke sa farligt ur statens synpunkt. Staten kan alltid räkna på att få tillräckligt
manga sökande till tjänstemannabefattningarna, men annorlunda ställer
det sig naturligtvis i en uppåtgående konjunktur, ty då inträder givetvis
en mycket stark konkurrens mellan staten å ena sidan och de enskilda företagen
och kommunerna å den andra. Är det så, att säkerheten borttages, kan
man vara övertygad örn att staten får vara beredd att höja avlöningarna, örn
elen skall kunna bestå i en sådan konkurrens.

Jag är övertygad om att det är många tjänstemän, som i likhet med mig
ibland ha kant sig upprörda över en del yttranden om tjänstemännens ställning,
som fallas. Ibland är det nästan, som örn vi skulle betraktas såsom
någon sorts understödstagare av staten, och det är en synpunkt, som vi ingalunda
vilja vara med pa. Vi räkna i stället därmed, att vi tillföra staten vinster
precis pa samma sätt som en arbetare naturligtvis tillför den enskilde föreXafn
enpVlnst 1 annat lall skulle den senare givetvis icke anställa denna
arbetare. Precis samma ståndpunkt anse vi, att staten skall intaga gentemot
oss, som den enskilde företagaren gör till sina arbetare. Om staten icke finner
sig i behov av vara tjänster, skall staten icke anställa så många. Anser icke
SS- i St”ten S rfd att.betala så mycket för den höga utbildning, som
bildning S^emannen ^°Sta Pa Slg’ ska 1 staten minska anspråken på denna ut För

min del vill jag nu se förslaget örn sänkning av pensionsåldrarna ur
denna synpunkt. Jag anser, att man skall avskeda tjänstemännen vid den ålder
da det befinnes, att deras arbetsförmåga ej längre motsvarar lönerna minskade
med pensionerna. Att fastställa pensionsåldern med hänsyn till detta

är därenno/-kvnT1Sk SS S låta t1ianstemännen gå tidigare eller senare
ar däremot icke lönande. Det kan naturligtvis tänkas, att det ibland kan finnas
vägande skal för att man skall besluta örn en tidigare avgångsålder än den
som motiveras av tjänstens krav, men i så fall bör man ha klart för sig, hur
stora de utgifter aro, som förorsakas av tjänsten, och hur stora de utgifter
arT jTf andra tjänsten ovidkommande skälen draga med sig

i det föreliggande förslaget har man ganska mycket sammanblandat dessa
olika synpunkter. Vid granskning av förslaget kan man omöjligen säga, hur
■stor del av kostnaderna det ar, som föreslås med hänsyn till tjänstens krav
och hur mycket det ar som man anser, att staten skall taga på sig med hänsyn
synpu"k1f ^ För ett enskilt företag är det absolut nödvänÄatf
1 VarjG ),g,°"bl,lck ba reda pa vad de olika grenarna av verksamheten
kosta, ty i annat fall kunna icke nödiga besparingar vidtagas, om en lågkonjunktur
intrader. Samma sak gäller för staten, och i särskilt hög grad i detta
fall, eftersom det harvidlag ar fråga även örn de affiirsdrivande verken. Vi
bni ^ man fran Järnvägsstyrelsen tidigare klagat över att järnvägens
budget belastats med vad man skulle kunna kalla för sociala järnvägssträckor
fl. v. s. järnvägar som beslutats av riksdagen av sociala skäl. Styrelsen har

100

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
krävt, att deras affärer skola skiljas från järnvägarnas i övrigt ty i annat
fall är det fullständigt omöjligt att upprätthålla kravet på en affärsmässig
skötsel av statsjärnvägarna. Genom det nu framlagda förslaget komma emellertid
dylika sociala kostnadsförhöjningar att göra sig gällande över praktiskt
taget hela linjen, och det blir givetvis mycket svårt för järnvägarna att kunna
bestå i konkurrensen med exempelvis lastbilar och bussar, som icke ha en liknande
extra beskattning att taga hänsyn till. Detta gäller och kan siffermässigt
beräknas för de affärsdrivande verken, men det gäller naturligtvis även

örn andra verk. -un- -i

Örn nu tiderna äro sådana, att man av sociala skäl anser sig henova oka
kostnaderna för statens verksamhet, bör man formulera beslutet sa att därav
tydligt framgår både nu och framdeles, vad det är, som faller pa driften, och
vad det är, som förorsakas av de sociala skälen. Den sakkunmgutredning,
som gjorts, visar icke fullt tydligt, hur härmed förhåller sig. Pensionssakkunniga
ansågo ju, att de pensionsåldrar, som vi för närvarande fia, vörö
något så när väl avvägda och de föreslogo till och med en höjning pa vissa
punkter nämligen i fråga örn den kvinnliga arbetskraften, men i propositionen
och i utskottets utlåtande framkommer ingenting annat än att man visserligen
anser någon sänkning vara befogad på grund av tjänstens krav, men at
de sociala skälen därvidlag äro de övervägande. Såvitt jag kan forsta, ar det
nödvändigt, att i detta avseende en ny utredning göres, som direkt tar sikte
på detta. En sådan utredning behöver ju ingalunda draga med sig någon toisening
av ärendet, då ju lagen är avsedd att träda i kraft först med budgetåret
1935/1936. . o , i +

Med ett sådant uppskov skulle man emellertid också vinna något mycket
väsentligt. Man skulle möjligen under nästa år med dess kanske något mera
förhoppningsfulla ekonomiska läge kunna befria sig fran den arbetsloshetspsykos,
som för närvarande tycks ha gripit stora delar av vart folk Vi förmås
ju av arbetslösheten till beslut, som vi under normala förhållanden aldrig
skulle ens tänka på att fatta, och som enligt mangas asikt strida mot ali sund
ekonomi. Det är ju dock ganska förklarligt, att vi pa detta satt under trycket
av arbetslösheten gripa efter snart sagt vilka räddningsmedel som helst
för att bringa lindring åt de nödställda. Däremot kan det knappast ursaktas,
om vi fatta oöverlagda beslut, som icke så mycket avse;var egen ™

fastmera höra framtiden till. Hela var ekonomiska arbetsloshetspolitik utgår
från den förutsättningen, att den nuvarande arbetslösheten ar av tillf aflig
natur, och detta är ju just motiveringen för de valdina Ian, varmed hjälpen
finansieras. Kan det under sådana förhallanden verkligen vara riktigt att
med hänsyn till arbetslösheten vidtaga åtgärder som verka med sm tuffa
kraft först efter tio år? Genom de av utskottet föreslagna övergångsbestämmelserna
bli ju, som jag redan förut framhållit, dessutom verkningarna betydligt
mindre under den första tiden. _ .

Det enda, som är fullt klart, är, att vi genom ett bifall till utskottets förslag
komma att i avsevärd grad stegra våra omkostnader för statsdriften och
att vi besluta utgifter, som stiga för varje ar, och detta beslut motivera vi
bland annat med den nuvarande arbetslösheten. För att jada hot pa arbetslösheten
taga vi i anspråk skattemedel för en följd av ar framåt genom
lån som vi nu upplägga, och dessutom binda vi kommande generationer y -ferlieare genom denna pensionslagstiftnmg. Och detta gora yi kanske darfo
att vi ha alldeles felaktiga föreställningar örn hur arbetslösheten oycrhuvpd
taget skall bekämpas. Det är ingalunda säkert, att 1950 års människor kommfatt
ha samma uppfattning som vi. De kanske ha funnit, att ^ föreställning,
som för närvarande tycks vara mycket populär, nämligen att det galle

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

101

Ang. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
att uppdela tillgängligt arbete på så många händer som möjligt, ingalunda
innebär den rätta lösningen. De ha kanske tvärtom kommit underfund
med att vägen till en lösning av arbetslöshetsproblemet ligger i att höja
levnadsstandarden och att utnyttja all arbetskraft och hela den moderna tekniken.

Som skäl för sitt ståndpunktstagande har utskottet särskilt framhållit vissa
beräkningar av befolkningens fördelning inom olika åldrar. Vi ha enligt utskottets
mening redan nu ett överskott inom de arbetsföra åldrarna, som just
nu förorsakar arbetslösheten, och detta förhållande kommer, anser utskottet,
att kvarstå och till och med vinna ökad aktualitet för lång tid framåt. Det är
ju, måste man säga, ett märkligt tidens tecken denna ängslan över ett för stort
antal arbetsföra medborgare. Enbart denna inställning till ekonomiska problem
borde ju väcka misstanke. Jag undrar dessutom, hur det förhåller sig
med utskottets beräkningar. Även örn utskottets föreställningar örn de lämpliga
medlen för svårigheternas avhjälpande skulle visa sig vara de riktiga,
vilket jag håller för osannolikt, måste framhållas, hur ytterst osäkra utskottets
kalkyler äro. De ändrade demografiska förhållandena lia ju framtvingat
nya statistiska utredningar, och dessa giva oss i viktiga avseenden en
helt annan bild. Antalet åldringar -— över 65 år — har ökats med mer än
13 % mellan åren 1920 och 1930. Ökningen kommer med säkerhet att fortsätta.
Man beräknar, att man år 1960 skall ha 70 % fler åldringar än 1920
och mer än 50 % fler än för närvarande. Det blir således en mycket kraftig
ökning av denna grupp av tärande samhällsmedlemmar. Skall nu pensionsåldern
sänkas, sker ju ökningen så mycket snabbare. Jag tror nu icke på
lämpligheten av att med hänsyn till oberäkneliga sociala förhållanden pålägga
kommande generationer dessa nya bördor.

Jag skulle dessutom vilja erinra örn hur farligt det är att göra ingripanden
på områden, som man icke behärskar. Man har ju sorgliga erfarenheter därpå
i flera länder, när det gälla biologiska förhållanden. Jag vill bara erinra
örn, att man t. ex. införde mungon till de västindiska öarna för att han där
liksom i Indien skulle bekämpa de giftiga ormarna. Men mungon lurade människorna.
När han kom till Västindien brydde han sig ej om ormarna utan
slog sig i stället på hönsen. Vad veta vi egentligen örn verkan av en för tidig
pensionsålder annat än att den kostar pengar? Förutsättningen för att
den skall bereda ökade arbetsmöjligheter är ju, att den pensionerade ej ger sig
ut och konkurrerar på annan del av arbetsmarknaden. Den säkerheten vinner
man ju något så när, örn pensionsåldern bestämmes efter tjänstens krav, men
ingalunda örn den av sociala skäl sättes för lågt. Jag tror tvärtom, att med
hänsyn till arbetslösheten ingenting är så farligt som just för tidigt pensionerade,
pigga och krya åldringar. Tjänstemännen t. ex. komma att med stor
framgång kunna konkurrera med de intellektuella yrkena. De kunna under
sin tjänstetid skaffa sig förbindelser och kunna tack vare sin pension dumpa
sin arbetskraft, så att ingen ungdomlig familjeförsörjare kan konkurrera med
dem. Och de kunna moraliskt försvara dumpingen med påpekandet, att ingen
kan begära att de, som ännu äro friska och arbetsföra, skola gå och slå dank,
och, herr talman, örn denna farhåga besannas, blir den sista villan värre än
den första. Ty det kan man vara säker på, att då en person i 60- eller 63-årsåldern bygger upp en ny egen verksamhet, pensionerar han sig icke frivilligt,
om han är frisk, vid vare sig 65 eller 67 år.

Jag kan, herr talman, ej finna annat än att utskottets nu föreliggande förslag
ävensom propositionen i de delar, som avse pensionsåldern, icke liro tillräckligt
förberedda oell ej heller taga full hänsyn till alla de omständigheter,
som äro av avgörande betydelse för frågans bedömande.

102

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)

Med hänsyn härtill ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Lindgren m. fl.

I detta yttrande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Carleson, Ekman och Bengtsson i Kullen.

Herr Lindman: Herr talman! Jag har icke haft tillfälle att taga del av

den debatt, som förts i denna kammare, med undantag av det, som yttrades
av den siste ärade talaren. Jag har emellertid erfarit, att mycket av vad jag
skulle velat framföra blivit sagt i debatten, och detta gör att jag kan fatta
mig mycket kort och nöja mig med en sammanfattning av mina synpunkter
på den föreliggande frågan.

Jag vill då först säga, att det enligt min mening är ganska angeläget att
ändringar i pensionslagen komma till stånd, och att praktiskt taget allt som
återfinnes i dessa pensionsbestämmelser är sådant som man kan vara med örn,
t. ex. borttagandet av vissa ojämnheter, införandet av den icke ordinarie personalen
o. s. v. Att man överhuvud taget får en enhetlig reglering av pensionsförhållandena,
är av behovet påkallat och synnerligen önskvärt.

Jag skall således icke beröra de skäl, som i dessa avseenden anförts, utan
jag övergår till det, som enligt min mening är det mest otillfredsställande i
detta förslag, nämligen bestämmelserna örn pensionsåldrarnas sänkning. Det
har anförts i motiveringen till den kungl, propositionen, att skälen till att
man gör en sådan stor nedsättning uti pensionsåldrarna, så att man t. ex. sänker
ifrån 70 år till 65 år, från 67 till 65, från 67 till 60 o. s. v., skulle vara
dels behovet av ökad effektivitet och dels arbetslösheten bland yngre kategorier.
Vad effektiviteten beträffar, herr talman, skulle jag starkt vilja ifrågasätta,
örn man kan anföra effektiviteten som skäl för genomförandet av en
dylik stark reduktion av pensionsåldern, som det här är fråga örn. Man kan
väl ändå inte gärna säga, att det inträffat sådana förändringar, att effektiviteten
hos en ämbetsman nu skulle vara mindre än vad den var, då den nuvarande
pensionsåldern infördes. Skulle någon skillnad i det avseendet förefinnas,
förmenar jag, att den skulle vara av rakt motsatt natur, så att man
icke kan säga, att pensionsålderns sänkning skulle vara berättigad med hänsyn
till önskvärdheten av en ökad effektivitet. Jag menar snarare tvärtom.
Vad arbetslösheten beträffar, så tänker jag mig, att man icke gärna kan
införa en lagstiftning för ett förhållande, som, såsom vi hoppas och tro, skall
bli av övergående art.

Sedan jag sagt detta, skulle jag vilja ingå på det, som jag menar innebär
en orättvisa gentemot tjänstemännen av olika slag. Jag ifrågasätter det rättvisa
uti att sänka t. ex. pensionsåldern för en vaktmästare så betydligt som
här föreslagits. En vaktmästare har exempelvis inrättat sig för att erhålla en
pension vid den och den åldern. Hela hans ekonomi är inställd på, att han
skall få uppbära sin lön intill viss tid. Jag känner mången gammal man,
som kommit till mig och nästan med tårar i ögonen sagt: nog är det bra sorgligt,
att jag nu fastän jag känner mig vid full vigor skall nödgas avgå med
pension och få vidkännas en högst väsentlig reducering i mina ekonomiska förhållanden.
Jag läste häromdagen uti en tidning — jag har icke haft tillfälle
att kontrollera uppgifterna — att t. ex. en vaktmästare, vars pensionsålder
enligt den kungl, propositionen skulle sänkas ifrån 67 till 60 år, skulle
göra en kapitalförlust med hänsyn till skillnaden mellan lön och pension på,
om jag minns rätt, mellan 11 och 12,000 kronor. Det är därför en mycket betänklig
sak att göra på detta sätt.

Det är mången, som skaffat sig ett eget hem, som han nu skall göra avbe -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

103

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
talning på, för att icke tala om alla dem, som ännu ha barn, som behöva uppfostran
o. s. v. Jag förmodar, herr talman, att allt detta är sagt i denna debatt,
och att detta alltså endast behöver göras såsom ett omnämnande.

Vad jag i detta sammanhang emellertid särskilt skulle vilja peka på är
den stora klass av ämbetsmän, som jag skulle vilja kalla byråchefsklassen,
kansliråd, landssekreterare, landskamrerare och byråchefer, en stor klass av
ämbetsmän, som faktiskt utgör en verklig ryggrad i det svenska ämbetsmannaståndet.
Uti statsförvaltningens olika grenar är denna klass av ämbetsmän
med sin samlade erfarenhet utav en ovärderlig nytta, och den erfarenhet, som
denna ämbetsmannaklass samlat, bör man icke avhända sig, så länge naturligen
dessa ämbetsmän äga förmåga att sköta sin tjänst och icke behöva förtidspensioneras
på grund av sjukdom eller andra förhållanden. Det är denna
stora klass, som jag i detta sammanhang särskilt tänker på.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja framföra en speciell fråga. Den gäller
dem som inneha våra högsta domarämbeten, nämligen justitieråden och regeringsråden.
Jag kan icke förstå annat än att justitieråd och regeringsråd äro
berättigade att kvarstå i tjänsten och avgå med pension först vid den ålder,
som för närvarande är bestämd. Jag kan icke läsa de bestämmelser och de
kungl, brev, som utfärdats beträffande dessa ämbetsmän på annat sätt. Ty
i det kungl, brevet den 11 juni 1926 med bestämmelser örn löneförmåner för
justitieråd och regeringsråd utbrötos justitieråden och regeringsråden ur
det allmänna avlöningsreglementet, vilket innehållit, att nämnda ämbetens
innehavare voro pliktiga att underkasta sig de ändrade bestämmelser, som
kunde komma att utfärdas i fråga örn pensioneringen, men icke i fråga örn
skyldigheten att avgå vid en tidigare ålder. I ett kungl, brev året förut införde
man dels. bestämmelser, som innefattade skyldighet för vederbörande att
underkasta^sig föreskrifter örn pensionering, och dels bestämmelser om en tidigare
avgångsålder. För landshövdingarna gällde exempelvis andra bestämmelser
än för justitieråd och regeringsråd. Om man tar del av vad som förevarit
beträffande.innehavarna av våra högsta domarämbeten, finner man oförtydbart,
att enligt såväl de sakkunnigas förslag som det förslag, som av
Kungl. Majit framlades år 1926, dessa ämbetsmän ha rättighet att kvarstå
till den ålder, som nu är bestämd. Örn nu detta är förhållandet — och jag
måste säga, att detta är det riktiga — måste jag fråga mig, om riksdagen i
detta fall skall fatta ett beslut, som kan kränka deras rätt, och som kan medföra,
att en sådan person trots sin stora lojalitet, en lojalitet, som man på intet
sätt kan betvivla, kan med fog säga, att han blivit tvingad avgå med pension
tidigare än han varit skyldig göra det, och att han därför kan utkräva ersättning
av staten för den tjänstetid som återstår för honom.

Jag skall i detta sammanhang även beröra vad det kan betyda alldeles speciellt
för de domare, som inneha dessa höga ämbeten, att man överhuvud taget
rör vid de bestämmelser, som gälla för dem. Jag menar, att innehavarna av
d.omarämbetena överhuvud taget och alldeles särskilt då justitieråds- och regeringsrådsämbetena,
böra kunna känna sig fullständigt oberoende, och att man
icke skall ingripa i något, som kan anses vara deras verkliga riitt. Om man
studerar den åldersförteckning, som gäller t. ex. för justitieråden, finner man,
att,, trots de övergångsbestämmelser som utskottet här i motsats till Kungl.
Majit föreslagit, en ganska kraftig avgång kommer att ske i fråga örn dessa
ämbeten. Att detta skulle vara till nytta, och att det skulle vara lyckligt
för rättstillämpningen hos våra högsta dömande myndigheter, vågar jag på
det starkaste betvivla. Jag tror, att där om någonsin kontinuitet behövs, och
att samlad erfarenhet där bör vara det utslagsgivande, och något som av riksdagen
i detta sammanhang särskilt bör beaktas.

104

]Vr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)

Jag kommer, herr talman, för min del att yrka bifall till den reservation,
som man förut från högerhåll yrkat bifall till. Men jag skulle redan nu vilja
antyda, att jag kommer senare att framställa ett yrkande, för den händelse
utskottets förslag kommer att vinna kammarens bifall, ett yrkande som kommer
att innebära, att man ur §§ 1, 2, 18, 19, 32 och ett par till skall utesluta
bestämmelserna angående justitieråd och regeringsråd, och därmed ställa dem
utanför de bestämmelser, som riksdagen här tydligen kommer att antaga.

Häruti instämde herrar Persson i Grytterud, Gustafson i Kasenberg, Lithander,
Petersson i Lerbäcksbyn, Björck i Kristianstad, Persson i Falla, Nilsson
i Karlstad och Johansson i Krogstorp samt fröken Wellin.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Jag var icke i

tillfälle att höra mer än den allra sista delen av herr Lindmans anförande.
Däremot hörde jag representanten för högerreservanterna i utskottet och även
större delen av herr Sefves yttrande, och jag har därutav fått det intrycket,
att det, som anförts ifrån dem, som icke vilja gå med på denna lag eller i varje
fall den del av denna lag, som gäller sänkningen av pensionsåldrarna, anfört
ungefär samma argument, som jag hade tillfälle att lyssna till på förmiddagen
i första kammaren.

Jag skall be att i allra största korthet få framhålla de synpunkter, som jag
för min del ansett böra vara avgörande i detta fall, och som varit avgörande
för det förslag, som Kungl. Maj :t här lagt fram, och som i väsentliga delar
överensstämmer med utskottets förslag. I anledning av olikheterna mellan den
kungl, propositionen och utskottets förslag ber jag att få uttala, att den
ändring i fråga örn vissa pensionsåldrar, som av utskottet föreslås, icke är av
den natur, att jag har någon bestämd anledning att avböja detta förslag.
Större betänkligheter skulle från viss synpunkt kunna anföras gentemot övergångsbestämmelserna,
därför att de beröra en utav anledningarna till den ändring
i pensionsåldern, som här är föreslagen, eller frågan örn deras inverkan
på arbetslösheten.

Det, som man från motståndare till detta förslag anfört, är utav tre olika
slag. Man försöker dels visa, att statsmakterna knappast ha någon rätt att
ändra på statstjänstemännens pensionsålder. Vidare söker man visa, att
det icke är till fördel för det allmänna eller samhället, att en sänkning
äger rum, och slutligen för det tredje fäster man sig vid de hårda verkningar,
som en sänkning av pensionsåldern skulle medföra för den enskilde.

Jag skall icke i fråga örn den första synpunkten, nämligen frågan örn lagligheten,
yttra något annat än att därest man ville göra en bokstavlig tolkning
av den svenska grundlagen, regeringsformens § 36, skulle det överhuvud
taget vara omöjligt för staten att pensionera sina befattningshavare. En sådan
formell tolkning har emellertid sedan flera mansåldrar tillbaka ansetts
vara utesluten, och man har praktiskt taget förfarit med pensionsåldrarna, som
örn denna paragraf i grundlagen icke existerade. Jag har icke heller i dag
hört, att denna paragraf anförts, och jag kan tillägga, att i den promemoria,
som högsta domstolens ledamöter tillställt bankoutskottet, denna
formella grund icke heller anförts. Med anledning av vad herr
Lindman yttrade rörande just justitieråden, så är det väl ändå anmärkningsvärt,
att justitieråden själva, när de argumentera för bibehållandet av
nuvarande bestämmelser, icke ställa sig på denna laglighetsgrund — detta
kanske inte därför att det anses att den icke existerar, utan fastmer därför, att
den icke anses ha den bärkraft, som herr Lindman tydligen ansåg. Jag tror
därför, att vi praktiskt taget kunna bortse från denna diskussion om laglig -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

10B

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
heten. Det skulle vara högst anmärkningsvärt, örn riksdagen genom att tillmäta
dessa argument någon som helst vikt skulle vilja avhända sig bestämmanderätten
i fråga örn tjänstemännens pensionering.

Vad herr Lindman i detta sammanhang yttrade örn justitieråden, skall jag,
eftersom detta är en detalj av ganska underordnad betydelse, endast i förbifarten
och såtillvida belysa, att jag skall göra en jämförelse emellan det förslag
till övergångsbestämmelser, som utskottet framlagt, och dess verkningar
i fråga örn justitieråden och det förslag, som föreligger i en särskild reservation.
Då man här talar om att det i och med det nu framlagda förslaget skulle
ske en mycket snabb och brådstörtad avgång av justitieråd, vill jag erinra örn,
att enligt utskottets förslag fyra justitieråd skulle avgå intill utgången av
juli 1936. Enligt reservanternas förslag skulle samma fyra justitieråd avgå
1937. Det är alltså inte fråga örn någon större skillnad än ett uppskov på
ett år. Enligt utskottets förslag skulle ytterligare två justitieråd avgå före
slutet av år 1937. Enligt reservationen, som ju skall visa ett större tillmötesgående
gentemot justitieråden, skulle denna avgång ske under år 1938; alltså
återigen ett års skillnad. Jag tror inte att detta är av sådan betydelse, att
det är lämpligt att för denna enda grupp göra en sådan avvikelse från vad
som gäller för stora mängden av statstjänare. Det är aldrig tilltalande att, när
man avfattar generella bestämmelser för hela den stora massan utav i statens
tjänst anställda, man då skall göra en undantagsbestämmelse för en liten
grupp. Man kan säga, att denna avvikelse är gjord med hänsyn till att denna
grupp är så betydelsefull, men då är det ju också betydelsefullt, att man
på den gruppen anlägger samma synpunkter, som man gör beträffande de övriga.

De synpunkter, som jag nu skall övergå till, äro icke bara eller ens i främsta
rummet av den sociala natur, varom man här har talat, utan lia i främsta
rummet — och då särskilt när det gäller de högre graderna av statstjänstemän
— avseende å effektiviteten.

Den sänkning av pensionsåldern från 6(7 till 65 år för vissa grupper, som
det närmast är tal om, och även den sänkning, som gäller justitieråden, är uppenbarligen
icke i främsta rummet eller icke alls motiverad av dess gynnsamma
verkningar på arbetsmarknaden. Visserligen är det uppenbart, att det
finnes en arbetsmarknad även för juridiskt utbildat folk i landet och att det
uppenbarligen innebär vissa ökade befordringsmöjligheter för denna del av den
högre medelklassen, som kanske icke står herr Lindmans hjärta så fjärran,
och att detta i sin tur har till följd, att man ända ner i de lägsta rekryteringstrappstegen
får ökade sådana möjligheter, när någon går bort i toppen. Men
det är uppenbart, att detta icke beträffande vare sig justitieråden eller ämbetsmännen
överhuvud varit någon framträdande synpunkt. Där har verkligen
frågan örn effektiviteten varit utslagsgivande. Detta innebär icke något
som helst underkännande av det faktum, som alla kunna konstatera, att somliga
statstjänare lika väl som somliga andra medborgare, även sådana, som vi
ha i denna kammare, också vid ganska framskriden ålder visa upp en ovanligt
hög grad av vitalitet. Men när det gäller pensioneringsbestämmelser kan man
icke avväga pensionsåldern efter de individuella olikheterna. Det skulle bliva
en fullständigt omöjlig situation, örn man i varje särskilt fall skulle försöka
avgöra, huruvida en tjänsteman skulle få lov att kvarstå ett, två, tre för att
icke säga fyra eller fem år längre än andra. Det är nödvändigt med generella
bestämmelser. Under sådana förhållanden är det utan tvivel klokt att sätta
denna pensionsålder så pass lågt, att icke ett avsevärt antal av dessa statstjänare
under de sista åren av sitt arbete har en väsentligt nedsatt arbetsförmåga.

106

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)

Jag tror, att den sänkning från 67 till 65 år, som här är föreslagen, kan
man starkt motivera med önskvärdheten av en ökad effektivitet.

Den andra stora gruppen, som det här gäller, är de i väsentligen kommunikationsverken
men även på vissa andra håll anställda, som nu hava en pensionsålder
på 63 år och som enligt både Kungl. Maj :ts och utskottets förslag
skulle få en pensionsålder på 60 år. Ingen kan bestrida, att dessa i
delvis mycket hårt och ansträngande kroppsarbete sysselsatta människor mycket
väl kunna behöva ersättas med yngre arbetskraft, då de komma upp till
60-årsåldern. Jag vill hänvisa till, att dessa statstjänares egna organisationer
ha upprepade gånger framställt anhållan örn en sålunda sänkt pensionsålder.

När man på detta sätt kan med statens egna intressen såsom arbetsgivare
motivera den sänkta pensionsåldern, är det emellertid icke ur vägen — eftersom
detta alltid är en fråga örn ett mer eller mindre —- att också taga hänsyn
till verkningarna på arbetsmarknaden. Det är uppenbart, att herr Lindman,
tror jag, eller kanske var det herr Sefve, har rätt, då det heter, att man får
icke förfalla till den missuppfattningen, att det skulle finnas ett visst begränsat
antal arbetstillfällen i samhället, som man skall söka ransonera ut.
Jag tror också, att det är en missuppfattning. Ju mera arbete, som utföres
på olika håll av människor, desto mera möjligheter skapas till arbete på andra
håll. Det är en synpunkt, som jag tror från denna regeringsbänk under dessa
år med mycket stor styrka framhävts. Men örn man sålunda får giva ett
bestämt erkännande åt den uppfattningen, att arbetslösheten icke väsentligt
kan bekämpas genom att plocka bort folk från arbetsmarknaden, hindrar det
icke, att under vissa tider, under särskilda förhållanden kan även denna utväg
bli nödvändig. Vi ha korttidsarbete, vi lia förslag örn begränsning av
arbetstiden. Vi lia särskilt i denna kammare hört debatter gång på gång, som
ha gått ut på att visa, att örn man finge en viss grupp av medborgare eller
väsentligen medborgarinnor avkopplade från produktivt arbete eller arbete
ute i förvärvslivet, skulle detta medföra en lättnad för arbetsmarknaden. Jag
vill erinra herr Lindman örn, att en mycket framskjuten medlem av hans eget
parti, nämligen herr Bagge, vid förra årets riksdag motionerade örn att staten
skulle anslå icke mindre än 10 miljoner kronor för att hjälpa enskilda arbetsgivare
att tidigare än eljest vore fallet pensionera sina arbetare för att på det
viset bereda plats för yngre arbetskraft. Den motionen gick alldeles uppenbart
ut ifrån den uppfattningen, att genom tidigare pensionering av i enskild
tjänst anställda skulle skapas nya arbetstillfällen. Där framfördes icke omedelbart
den synpunkten, att dessa, som avkopplas från en arbetsgivare med
pension, skulle omedelbart söka sig över till en annan arbetsgivare och på det
viset konkurrera med de övriga, som vore ute i förvärvslivet.

Jag säger detta icke därför, att jag underkänner det svar, som för övrigt
från motionärens egen sida gavs i första kammaren på detta mitt påpekande,
nämligen att den motionen var avsedd som ett engångsingripande för att lätta
arbetsmarknaden just under den stora arbetslöshet, som nu råder, och att det
icke kunde motiveras, att man gjorde på samma sätt i fortsättningen. Det är
alldeles riktigt. Den lättnad på arbetsmarknaden, som skulle inträda genom
en sänkning av pensionsåldrarna för tjänstemännen, skulle verka nu. Huruvida
sänkningen i framtiden skulle hava en sådan effekt, är beroende på de
förhållanden, som råda i framtiden. Men uppenbart är, att under de nuvarande
förhållandena, med den svåra arbetslöshet, som nu finnes, bör en avkoppling
av statstjänare lia samma effekt på arbetsmarknaden som en avkoppling
av arbetare i enskild tjänst. Det har för regeringens del spelat en
viss roll, just hänsynen till vad man finner önskvärt att enskilda arbetsgivare

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

107

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
göra. Om man dessutom konstaterar — just på grund av denna motion från
högerhåll vid förra årets riksdag — att enighet råder örn nödvändigheten av
att man inom det enskilda näringslivet skulle försöka något väsentligt för att
avkoppla den äldre arbetskraften och ersätta den med yngre, om man alltså
finner detta önskvärt och finner, att staten bör medverka därtill, är det en
naturlig konsekvens, att man begär, att staten i detta fall går före med sitt
exempel och att icke staten säger: »Visserligen är det rimligt, att enskilda

arbetsgivare taga på sig de kostnader, som behövas för en sådan tidigare pensionering,
men för statens räkning kan det icke komma i fråga, ty staten har
icke råd till dessa uppoffringar.» Jag tror, att skall man med någon effekt
kunna verka för att i det enskilda näringslivet en sådan förtidspensionering
äger rum, får man icke draga sig för att även låta staten göra detsamma.

Nu kan häremot göras vissa invändningar. Jag vill icke dölja den olikhet,
som här föreligger mellan regeringens proposition och utskottets utlåtande.
Regeringens proposition går ju på den linjen, att denna avkoppling av arbetskraft
skulle ske mycket raskt. Från och med den 1 juli 1935 skulle det ske.
Det är klart, att då skulle det inträda en ganska stor omedelbar nyrekrytering
i statens tjänst. Utskottet har ansett, att detta vore att gå allt för bryskt till
väga, icke ur statens synpunkt, icke ur arbetslöshetens synpunkt, men ur de
enskilda befattningshavarnas synpunkt. Man anser, att de enskilda befattningshavarna
ha vissa berättigade anspråk på att icke så väsentligt hastigare
kopplas av än vad de hade väntat sig. Jag skall icke heller förneka, att denna
sak har två sidor, att sålunda det kan finnas skäl till tveksamhet, huruvida
man skall göra snittet raskt för att nå större omedelbar effekt på arbetsmarknaden,
eller örn man skall taga dessa hänsyn till de äldre. Jag förnekar icke,
att vad man begärt i den kungl, propositionen av dessa äldre tjänstemän var
en verklig uppoffring. Men regeringen ansåg, att det trots den tveksamhet
man kunde hysa var berättigat att under nuvarande förhållanden, då uppoffringar
krävdes av alla medborgare, även kräva denna uppoffring av vissa
äldre tjänstemän, som stodo nära pensionsåldern.

Nu har utskottet menat, att denna uppoffring, som krävdes av tjänstemännen
i de äldre årsklasserna, var för stor, och ansett, att det därför var skäligt
att genomföra en långsammare övergång. Jag har i nuvarande läge ingen anledning
till annat än att godtaga dessa övergångsbestämmelser. Men därav
följer uppenbarligen, att effekten icke kan omedelbart bli lika stor, som vi
tänkt oss. Men däri skulle jag vilja giva utskottet rätt, när utskottet anför
argument för, att den arbetslöshet, som vi nu ha att räkna med, icke kommer
att inom avsevärd tid försvinna. Jag tror, att herr Sefve yttrade, att det är
en alltför pessimistisk uppfattning och det är oriktigt att på det viset måla
framtiden mörk, att man tänker sig, att arbetslösheten skall bli permanent.
Det är mycket glädjande att höra något sådant. För två år sedan, ett och ett
halvt år sedan, bara för ett år sedan var det väsentligen från regeringsbänken,
som man fick lov att tala optimismens sak och uttala sin förvissning om, att
detta gamla samhälle nog skulle kunna reda sig ur även denna svåra depression,
men då möttes man med beskyllningen, att vi icke kunde se verkligheten
utan endast svävade i det blå. Nu tyckes man på den andra sidan vara så
optimistisk, att man blundar för, jag vill icke säga det faktum, ty ännu är
det icke ett faktum, men för den betydande sannolikhet, som ligger i den
uppfattningen, att vi under lång tid framåt komma att ha att göra med försörjningssvårigheter
beträffande det svenska folket, vilka icke utan vidare
komma att försvinna, såvida icke samhället självt vidtager mycket väsentliga
åtgärder för att undanröja sådana försörjningssvårigheter.

Jag tror, att med den relativt ringa omfattning, som de nu föreslagna in -

108

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
greppen skulle lia i fråga om att berecia nya arbetstillfällen, behöver man icke
frukta, att man kopplar av för många, så att brist på arbetskraft skulle kunna
uppstå. Vi få ju komma ihåg, att här gäller det icke frågan om huruvida
man skall koppla av folk, som vill göra nyttigt arbete, utan frågan gäller i
grund och botten ett val mellan de två vägarna: örn den, låt mig säga, sysslolöshet,
som i viss utsträckning är nödvändig, är bäst att taga för de gamla
eller bäst att taga för de unga. Ty vilka olägenheter det än kan ha att säga
till äldre folk: »Nu har ni gjort edert arbete, nu kan ni få vila er eller göra
vad ni själva tycker är angenämt, även nyttigt arbete», eller att säga till de
unga: »Ni få överhuvud icke komma in i förvärvslivet, därför att vi kunna
icke bereda er plats», så tror jag icke att någon tveksamhet kan råda örn
var den största faran ligger. Under sådana förhållanden tycker jag, att man
i denna kammare liksom i första kammaren utan alltför stora betänkligheter
kan gå med på de sänkningar av pensionsåldrarna, som här föreslagits.

Jag skall utöver vad jag här nämnt endast tillfoga ett par ord rörande de
olägenheter, som skulle följa, örn icke detta pensionsreglemente vid denna
riksdag antages. Nu har ju även herr Lindman förutsatt, att utgången skulle
bli den, att denna kammare liksom första kammaren skulle acceptera reglementet
och att det sedan egentligen blir en diskussion örn vissa detaljer.

Det som talar för att riksdagen icke skall lämna frågan olöst, det är, när
det gäller just pensioneringsförhållandena, två ting. Om icke detta pensionsreglemente
nu antages, kommer därigenom frågan örn familjepensioneringen
att skjutas på framtiden. Den är under utredning och meningen vore, att
när väl denna civila tjänstepensionslag antagits, skulle också frågan örn familjepensioneringen
kunna relativt hastigt bliva löst. Men det finnes en särskild
grupp av befattningshavare, som icke är med här. Det är de militära
befattningshavarna. Dessa militära befattningshavare ha en ganska lång tid
klagat över sina föråldrade pensionsbestämmelser. De ha varit energiska i
sina påtryckningar för att få sin pensioneringsfråga upptagen. En utredning
har för kort tid sedan igångsatts för att utforma det militära pensionsreglementet.
Örn riksdagen nu skulle förklara, att det här framlagda reglementet
kan man icke taga, därför att man icke kan enas örn pensionsåldrarna, är
det, med den osäkerhet, som då skulle råda i fråga örn framtiden, alldeles
säkert, att frågan om den militära pensioneringen skulle uppskjutas till en
oviss framtid.

Jag har icke velat underlåta att nämna även dessa ting därför att när man
talar om de statliga befattningshavarnas berättigade intressen, får man icke
heller glömma de berättigade intressena hos de grupper, som icke äro inbegripna
i det framlagda förslaget.

Jag skall sluta med att ytterligare understryka, att det både ur statens
synpunkt och ur ungdomens synpunkt icke är utan betydelse, att det förslag,
som bär nu har kommit från utskottet, blir antaget. Man kan ha delade
meningar om hur stor effekten på arbetsmarknaden blir. Men man kan icke
ha delade meningar örn, att den effekt, som blir, kommer att gå i rätt riktning,
nämligen att bereda de unga, som ha rätt att kräva att få komma och
göra en nyttig samhällsinsats, ökade möjligheter att göra detta.

Herr Paulsen: Herr talman! Det är ju egentligen en sänkning av pen sionsåldern,

som man i regel vänder sig emot, då man säger, att det som skall
vara avgörande för att man skall behålla tjänsten är, örn man kan sköta den.
Det är naturligtvis riktigt. Men jag skulle tro, att man nog i allmänhet är
mogen för pensionering vid 60 år. Visst finnes det undantag. Det är klart,
att man kan peka ut till och med i riksdagen en hel del människor, som nått

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

109

Ang. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
en ålder över 60 år och som kunna vara lämpliga att sköta ett arbete. Men
det är undantag. I regel är man vid den åldern utsliten. Därför bör man
lämna den tjänst man har, när man nått den åldern.

Det är val ändå så, att frågeställningen till sist blir: Skola vi låta de gamla
orkeslösa människorna vara i arbete och låta de unga slå dank, eller skola
vi låta de gamla orkeslösa bliva fria och låta de unga arbeta?

Svaret kan icke bli mer än ett; det kan icke bli annat, än att det är riktigt,
att de unga få träda till och arbeta.

Det är alldeles givet, att örn man frågar de personer det gäller, så blir svaret
mycket olika. De, som äro i den åldern, att de snart bli pensionerade, vilja
visst icke ba minskad pensionsålder, och de, som äro unga och vilja träda till,
tycka, att de gamla skola gå. Men riksdagen skall se till statsnyttan, och
jag tycker för min del, att vad som föreslås i propositionen och förordas av
utskottet är väl avvägt. Högerreservanterna yrka avslag och begära ny utredning.
Man anser från det hållet, att det icke räcker med de utredningar,
som redan pågått under 27 års tid. För dem är pensionsåldern icke för hög
utan tvärtom. Man är rädd för att pensionärerna skola öka trängseln på arbetsmarknaden,
och man talar om, huru de skola komma att taga arbete från
andra, emedan de kunna gå för en billigare penning, därför att de hava sin
pension att lita till. Det är klart, att detta i några fall kan inträffa, men jag
tror icke, att det är så farligt. Örn man jämför med militären, så pensioneras
ju den vid 50 års ålder; det är 10 år tidigare. Och icke trängs den så värst
mycket med andra på arbetsmarknaden.

Så säger man, att det är alldeles orimligt att sänka pensionsåldern nu, när
livslängden ökas. Ja, det gör den ju enligt statistiken i hög grad, men det
beror väl till mycket stor del på, att barnadödligheten minskats. Den reella
livslängden ökar väl icke i så värst hög grad. Så pekar man på — och det
gjorde särskilt herr Lindman — den enskilde tjänstemannens ekonomiska intressen
och säger, att han har skaffat sig ett eget hem, och han kan icke amortera
på det, örn han icke kan vara kvar i sin tjänst längre; han kan icke heller
ge sina barn den fostran, han skulle vilja ge dem o. s. v. Men, mina herrar,
det är väl på det sättet, att tjänstemännen börja väl icke tänka på att ordna
dessa saker först då de bli gamla och stå inför pensionering. Dessa saker
ordnar man väl på mycket lång sikt. De böra väl bereda sig på den saken
många, många år tidigare, och icke väntar man till de sista åren därmed.
Jag tycker icke, att den invändningen är mycket värd.

Herr talman! Jag skall icke fortsätta längre. Jag vill endast med detta
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag skall icke taga kammarens
tid i anspråk så länge, som väl denna fråga vöre värd ur de ^synpunkter,
som de, vilka äro beroende av spörsmålet, hava anledning lägga på detsamma.

Beträffande pensionsåldern, som ju kommit att spela den avgörande rollen
i den hittills förda debatten, skulle jag endast vilja säga ett ord i anledning
av herr Lindmans uttalande, då han talade om, att det är mångå, åldringar,
som kommit till honom med tårar i ögonen och undrat, örn de verkligen skulle
vara tvungna att lämna sin tjänst, trots att de äro vid full vigor. Ja, herr
talman, förvisso finns det många människor här i landet, som äro vid betydligt
större vigor än personer i sextiosjuarsaldern eller sextioarsaldern. ^ Tänk
på alla dessa unga män och kvinnor i tjugo-, tjugofem- och trettioårsåldern,
som sakna möjlighet att få en anställning och därmed sakna möjlighet att
genom arbete skaffa sig inkomst till sitt uppehälle. Visserligen kan jag belijärta
läget för den åldring, som icke befinner sig i gynnsamma omständig -

Ilo

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
heter och som måste komma i fråga till den sänkning av inkomst, som skillnaden
mellan pension och lön utgör, men det är dock uppenbart, att läget är
avsevärt bekymmersammare för alla dem, som sakna varje möjlighet till arbete
och inkomst; det är ofrånkomligt. Jag har i övrigt ingen anledning upptaga
tiden med att tala örn pensionsåldern. Så mycket lär dock vara klart,
att de övergångsbestämmelser, som utskottet föreslagit, såvitt jag kan förstå,
komma att vinna riksdagens bifall, och det tjänar ju icke mycket till att argumentera
för och emot. Den uppmjukning, som utskottet gjort, förefaller åtminstone
mig fullt tillräcklig på den punkten.

Varför jag, herr talman, emellertid begärt ordet i denna fråga är för att
säga några ord om arbetarnas pensionsreglering, som jag haft anledning att
speciellt intressera mig för. Jag företräder i min dagliga gärning ungefär
4,000 av dem, som komma att bli inrymda under dessa arbetarpensionsbestämmelser,
och har haft anledning syssla med åldringarnas försörjningsmöjligheter,
d. v. s. de åldringar, som skola lämna anställningen såsom arbetare i
statens tjänst. När riksdagen hittills har sysslat med dessa åldringars pensionsspörsmål,
har det ju varit i form av beslut i varje särskilt fall angående
den pension, som skulle utgå. Och envar, som här i kammaren följt dessa
pensionsspörsmål, har säkert ändå icke kunnat göra sig fri från intrycket, att
det varit en smula lotteri, både om vederbörande skulle få någon pension och,
i ännu större utsträckning, huru stor pensionen skulle bli. Har det varit så,
att man haft någon förespråkare i utskottet, så har det alltid kunnat hjälpa
till. Har man därtill haft en fin titel eller tillägnats en sådan av vederbörande
förvaltningsmyndighet, med rätt-eller orätt, så har det alltid varit ett utomordentligt
gott skäl för att pensionen skulle bli några hundra kronor högre.
Det där har varit ett oefterrättlighetstillstånd, varför åtminstone jag hälsar
med tillfredsställelse, att detta kommer att avskaffas genom de bestämmelser,
som riksdagen nu, som jag förmodar, går att fastställa. Jag hälsar sålunda
ur den synpunkten med huvudsaklig tillfredsställelse, att man nu kommit så
långt, att riksdagen skall vara färdig att genomföra pensionsbestämmelser för
arbetare i statens tjänst, även örn jag beträffande dessa bestämmelser har vissa
anledningar till erinringar, då det gäller bestämmelsernas innebörd.

Jag vill, herr talman, rikta uppmärksamheten på, att arbetarna i statens
tjänst på intet sätt kunna lastas för att de icke hittills varit i tillfälle att
genom egna avgifter bidraga till den pension, på vilken de skola leva, när
arbetsförmågan tryter. Jag har tagit del av framställningar, som gjorts för
30 år sedan från arbetargrupper i statens tjänst örn att staten skulle ordna
pensionsfrågan för arbetarna liksom den ordnats för övriga i statens tjänst
anställda. Jag har själv deltagit i behandlingen av detta spörsmål från arbetarsidan
under 15—16 år, där det ena anspråket rests efter det andra. I 13
år, som jag närmare följt frågan, har den varit föremål för utredningar och
nu slutligen kommit så långt, att det lagts fram ett förslag på riksdagens
bord. När det i årets trontal meddelades, att Kungl. Majit skulle komma att
lägga fram förslag till bestämmelser angående arbetarpensionering, tillät jag
mig motionsvis föra fram förslag örn att alla de, som vid innevarande riksdag
skulle komma i fråga vid beviljande av enskild pension från riksdagens sida,
skulle komma att behandlas i överensstämmelse med de bestämmelser, som på
grund av regeringens framlagda förslag kunde komma att fastställas. Jag
gjorde detta i den förhoppningen och alldeles bestämda tron, att när man nu
skulle gå att ordna arbetarnas pensionsbestämmelser, skulle man göra det på
det sättet, att pensionsbeloppen bleve åtminstone något så när tillräckliga för
vederbörandes försörjning. Den märkliga händelsen inträffade emellertid, att
bankoutskottets utlåtande över denna motion och rörande en del förslag an -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

lil

Ang. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
gående enskilda pensioner kommo på kammarens bord ungefär samtidigt som
den kungliga propositionen angående arbetarnas pensionsbestämmelser. Och
jag måste då till min häpnad, herr talman, konstatera, att örn de ifrågavarande
befattningshavarna skulle pensionerats enligt det förslag, Kungl. Maj :t
lade fram i fråga om arbetarpensionsbestämmelser, så skulle de i en hel del
fall fått betydligt mindre, än vad bankoutskottet tillstyrkt som enskild pension
åt deni. Jag måste säga, att det var en utveckling, som jag åtminstone
icke väntat mig. Sådan var emellertid innebörden i detta förslag, och jag
hade därför den gången ingen möjlighet att åtminstone med någon större energi
fäkta för godkännande av den motion jag väckt, ty det skulle faktiskt inneburit,
att vederbörande fått mindre, än riksdagen nu kom att bevilja enligt
de förslag, som i dessa fall förelågo.

När det gäller de förslag till arbetarpensionering, som förekommit i olika
sakkunnigbetänkanden, skall jag icke rikta kammarens uppmärksamhet på
alla dessa olika förslag. Men 1927 års sakkunniga föreslogo, att en arbetare
i anställning, för vilken yrkesutbildning ej kräves, skulle få en pension på
1,500 kronor — detta gällde då manliga arbetare — och manliga yrkesarbetare
skulle få 1,704 kronor. Beträffande kvinnliga arbetare i samma ställningar
föreslogos respektive 1,128 och 1,284 kronor. På dessa belopp skulle
utgå dyrtidstillägg enligt de grunder, som då gällde. Detta förslag blev sedermera
föremål för överarbetning, och år 1932 överlämnade ju 1930 års pensionssakkunniga
ett förslag till Kungl. Majit, däri man föreslog, att för en
manlig arbetare i anställning, för vilken ej kräves yrkesutbildning, skulle fastställas
ett pensionsunderlag på 2,052 kronor och för kvinnlig arbetare'' i samma
anställning ett pensionsunderlag på 1,536 kronor. För yrkesarbetare föreslog
man för manliga 2,268 kronor och för kvinnliga 1,704 kronor. När arbetarna
i statens tjänst togo del av detta förslag, ansåg man nog rätt allmänt
det där vara en lösning av pensionsfrågan, som man skulle kunna känna sig
något så när tillfreds med. Det var visserligen icke en pensionering sådan
som den, som tillkom tjänstemän i statens tjänst, men det var ungefär vad
man vågat hoppas, att arbetare anställda i statens tjänst skulle kunna få. När
emellertid Kungl. Maj :ts förslag kom, visade det sig, att man räknat ned dessa
pensioner på det sättet, att man hade minskat pensionsunderlaget med i runt
tal 600 kronor. Det var visserligen i de sakkunnigas förslag avsett, att dyrtidstillägg
icke skulle utgå på de föreslagna pensionerna, under det att enligt
Kungl. Maj :ts förslag dyrtidstillägg skulle utgå därå. Men om man räknar
med dyrtidstilläggen, var nedräkningen i alla fall ungefär 400 kronor eller
något däröver.

Jag vet ju, att man anfört det skälet för en sådan förändring av sakkunnigas
förslag, att man kunde icke genomföra den av de sakkunniga tilltänkta
pensionsregleringen för tjänstemännen, och för den skull kunde man icke heller
bibehålla de föreslagna pensionsunderlagen för arbetarna. Om det nu hade
genomförts en lönereglering och därefter en pensionsreglering för tjänstemännen,
så hade detta icke automatiskt åtföljts av en lönereglering för arbetarna.
Och man borde ju, när det gäller att bestämma pensionsunderlagen för arbetarna,
åtminstone behandla detta spörsmål så pass självständigt, att man tar
hänsyn till de båda realiteter, som gälla för arbetarna, nämligen lön å ena
sidan och pension å den andra sidan. Och då borde man icke sammankoppla
dessa saker på det sätt, som man här gjort. Att riksdagen icke genomfört
en lönereglering för tjänstemännen synes mig icke vara något skill för att
icke här upptaga de pensionsunderlag för arbetarna, som de sakkunniga föreslagit.

Jag har alltså, herr talman, velat göra denna invändning mot resonemanget

112

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
beträffande nedräkningen av pensionsunderlagen för arbetare, såsom det skett
från de sakkunnigas förslag och fram till det förslag, som regeringen nu har
framlagt. Med dessa utgångspunkter är det också riktigt, att man resonerat
som man gjort beträffande arbetare i statens tjänst i den motion, som jag och
några andra kammarledamöter fört fram efter samråd med representanter för
olika tjänstemannasammanslutningar, nämligen att man borde räkna upp pensionsunderlagen
åtminstone två grupper, så att man fick ett belopp, som visserligen
icke kommer upp till precis vad de sakkunniga tänkt sig, men i varje
fall tillsammans med dyrtidstillägget ger någorlunda möjlighet för en arbetare
även på dyrare ort att försörja sig på den pension, sorn riksdagen här går
att bevilja.

När det gäller en annan detalj, som också sammanhänger med bestämmelserna
om pensionsunderlagens storlek och pensionsavdragen, skall jag be att få
taga kammarens tid i anspråk några ögonblick för att säga ett par ord örn de
pensionsavdrag, som äro avsedda att göras för arbetarna. Jag sade inledningsvis,
att man från arbetarhåll icke rest några invändningar emot att med
egna avgifter få bidraga till den pension, med vilken man skall försörja sig
på ålderdomen. Men då det gäller sättet att göra dessa pensionsavdrag, ha såväl
sakkunniga som Kungl. Maj :t och sedermera utskottet föreslagit för arbetarna
dels avdrag per månad och dels avdrag per vecka. Och frågan örn det
skall vara vecko- eller månadsavdrag göres beroende av, örn lönen utbetalas
per vecka eller per månad. I motionen nr 623, där vi framfört dessa spörsmål,
hava vi riktat uppmärksamheten på de verkningar, som veckoavdragen komma
att få. Det förhåller sig nämligen på det sättet, att det finns arbetare i
statstjänst, som äro avlönade med timlön och ackord, men för en del utbetalas
lönen per månad och för andra per vecka. För dem, som få ut lönen per vecka,
har man föreslagit, att örn det gäller en manlig icke yrkesarbetare, skall han
per vecka få ett pensionsavdrag på 85 öre. Är det så, att han får ut avlöningen
per månad, skall avdraget vara kronor 3.50 per månad. Örn jag ser
efter, vad detta innebär, finner jag, att den manliga icke-yrkesarbetaren får
betala 18 öre i månaden mera för sin pensionering, därest han får ut sin lön per
vecka, än örn han finge ut den per månad. Då säger man, att 18 öre per månad
är väl icke värt att tala örn. Men detta gör emellertid, att på hela avgiftstiden,
30 år, får arbetaren betala 64 kronor 80 öre mera för sin pension,
än han behövt göra, därest han fått ut sin lön per månad. Och om jag vill se,
huruvida det ligger några matematiska beräkningar bakom dessa siffror, så
har jag åtminstone svårt att finna, att så kan vara fallet, när jag konstaterar,
att yrkesarbetaren, som ju ändå skall få en högre pension, får betala endast
11 öre mer per månad för sin pensionering, örn han utfår lönen per vecka. Det
gör 39 kronor 60 öre för hela den tid, pensionsavgifterna utgå. För en kvinnlig
arbetare är förhållandet omvänt. Där får icke-yrkesarbetaren betala 1 öre
mera i månaden, alltså en obetydlig summa, om hon utfår sin lön per vecka,
och 5 öre mera per månad, därest hon är yrkesutbildad.

Om jag sedan går över och ser, vad detta betyder, då det gäller tjänstårsberäkning,
så är det så, som i motionen anförts, att örn t. ex. en arbetare, som
får ut sin lön per vecka, blir permitterad på grund av arbetsinställelse från
dagen före julafton till dagen efter trettondagen, så förlorar han 2 veckor av
tjänstetiden, därför att pensionsavdrag göras endast för den tid, han har någon
avlöning att utfå. Men örn en arbetare, som får ut lön per månad, får
sitt arbete inställt under precis samma tid, så får han räkna hela månaden som
tjänstetid. Därför att den ene får ut lönen per vecka förlorar han sålunda en
halv månad i avräkning från tjänstetiden på grund av sättet för avlöningens
utbetalande. Och lägger jag ihop detta för hela tjänstetiden, alltså 30 år, kon -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

113

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
staterar jag, att han förlorar sammanlagt 15 månader, vilket gör ungefiir 67
kronor mindre i pension om året under förutsättning, att det där inträffar bara
en gang om året. Men det kan också inträffa vid andra tillfällen, och då blir
givetvis avdraget i pension ännu större. För den skull ha vi föreslagit, att
det där veckoavdraget skulle avskaffas. Nu säger utskottet, att utskottet har
visserligen funnit, att en del skäl tala för en sådan åtgärd, som vi ifrågasatt,
men med hänsyn till att säsongarbetarna skulle komma i åtnjutande av vissa
fördelar i fråga örn tjänstårsberäkning, har utskottet icke ansett sig kunna
biträda den uppfattning, vi företräda, utan säger i stället: »Det vill synas

utskottet, som om ett tillgodoseende av syftet med motionärens förslag, såvitt
angar arsanställda arbetare, enklast skulle kunna vinnas genom ändring i gällande
regler angående tiden för lönernas utbetalande, i den mån dessa icke redan
nu utbetalas månadsvis.»

Ja herr talman, det förhåller sig egentligen så, att de, örn vilka jag talat,
som hava avloningspenod per månad, få ut förskott den 10 och den 21 och så
fa de slutavlöning den 1 i den följande månaden. De få alltså lön tre gånger
i manaden, och de andra få ut lön varje fredag. Så pass stor är sålunda
skillnaden Nu kail man naturligtvis tänka sig, att det träffas avtal på sätt
utskottet förutsätter, att lönen skall utbetalas månadsvis, d. v. s. att de få förskott
var fredag, och så få de väl då de udda örena utbetalade den första, och
pa det sättet skulle man kringgå den lag, som riksdagen fastställt. Det är
uppenbart, men jag tycker, att det vore en smula rakare att genomföra föreskrifter,
beträffande vilka man icke på förhand kan förutse, att de medföra
sadan orättvisa eller oegentlighet, som jag tycker, att denna föreskrift skulle
komma att innebära.

Det är, herr talman, egentligen bara en sak till, som jag har att säga några
ord örn, och det gäller tjänstarsberäkningen för den tid, som arbetaren haft
anställning i statstjänst, innan dessa bestämmelser trätt i kraft. Jag har där
föreslagit, att arbetarna skulle fa tillgodoräkna sig 5/6 av den tjänstetiden för
beräknande av pensionens storlek. Egentligen hade jag ansett det vara rättvist
att få tillgodoräkna sig hela denna tid. Hade man kunnat göra gällande,
att arbetarna i statstjänst hade motsatt sig erläggande av avgifter för att
åstadkomma en pension för sin del, sådan som den som tillkommer andra befattningshavare
i statstjänst, då skulle jag hava böjt mig för det skälet, som
kunnat anföras, nämligen att arbetarna icke själva velat medverka till en sådan
pensionering, varom nu är Håga. Men då jag kunnat konstatera, att framställningar
hava gjorts sedan årtionden att få komma i åtnjutande av reglerade
pensionsförhållanden, kunna arbetarna icke lastas för den omständigheten
att staten icke har gått in för reglerande av dessa förhållanden för arbetarna,
°så som skett för andra befattningshavaregrupper i statstjänst. När
man då är så pass blygsam, att man ställer anspråket, att de skola få räkna
sig till godo B/6 i stället för de 2/3, som regeringen har föreslagit, så är det ett
synnerligen rimligt anspråk. Det skulle innebära, att en arbetare, som varit
30 ar i tjänst, när bestämmelserna trädde i kraft, och då är färdig att avgå
med pension, skulle få sig tilldelad en pension på 25/3o av pensionsunderlaget.
Han skulle i allt tall få lov att bära förlusten för fem tjänsteår på grund av
de förhållanden, som jag här har talat örn, och det är ju en tillräcklig bestraffning
för förhållanden, till vilka han icke alls bär någon skuld, och de i motionen
framförda yrkandena tycker jag, att utskottet hade bort hava möjlighet
att tillmötesgå. Jag medger gärna, att den förändring av regeringsförslaget,
som utskottet har gått in för, och som återfinnes i utskottets förslag till övergångsbestämmelser,
tillmötesgår i viss utsträckning de önskemål, som motionsvis
från vår sida framförts. Men man begränsar sig då till, att man skulle
Andra hammarens protokoll 1934. Nr 42. 8

114

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
få räkna 4/5, i den mån som denna beräkning icke medför att man kommer
över 25 tjänsteår. Jag måste säga, att jag icke kan finna, att denna begränsning
till 25 år är berättigad, ty den som under längre tid har arbetat åt staten
torde vara berättigad att anse, att de tjänsteår han verkat måste väl ändå
betraktas som lika värdefulla, när det gäller tilldelning av pension, och så
länge han icke kommer över en pension som man avsett att tilldela dessa arbetargrupper,
tycker jag icke det finnes något skäl att göra någon begränsning,
och för den skull, herr talman, synes det mig riktigast, att man åtminstone
läte honom tillgodoräkna sig tjänsteår efter de grunder, som föreslagits, och
då icke begränsa tiden till 25 tjänsteår. Det skulle medföra större rättvisa
för de äldre arbetarna.

Det är dessa synpunkter jag velat anföra i detta sammanhang, och jag kommer
att tillåta mig att då de olika punkterna föredragas, på dessa punkter
ställa yrkanden, men jag skall för tillfället åtnöja mig med de skäl som anförts.

Jag skall endast slutligen be att få säga eller understryka vad jag här inledningsvis
sade, att det finns anledning att ge tillkänna tillfredsställelse med
att riksdagen beträffande behandlingen» av spörsmålet pensionering av arbetare
i statstjänst nu har kommit så långt, att man star färdig att lösa denna, fråga.
När det gällt för statstjänarna och dessa arbetargrupper att taga ställning till
det förslag, som föreligger, så hade man allmänt rätt manga invändningar
att göra, men man sade: det är ändå så pass viktigt, att spörsmålet löses, att
man skall icke göra flera invändningar än vad vi anse alldeles nödvändigt,
och organisationerna enade sig örn att resa invändningar pa de punkter jag

talat örn. .

Det vore rimligt, herr talman, örn riksdagen tillmötesgick de anspråk, som
från olika sidor på detta sätt framförts, och det skulle endast innebära en
gärd av rättvisa. Är det emellertid så, att icke det sker, har i allt fall med
genomförande av dessa bestämmelser grunden lagts för astadkommande av en
försörjning för de arbetare i statstjänst, som på grund av föreskriven ålder
eller bristande arbetsförmåga måste lämna tjänsten. Jag har i många fall
sett med ganska stort bekymmer på de ekonomiska omständigheter, som dessa
gamla arbetare kommit i, dels de som haft sa pass kort tjänstetid, att de icke
kunnat räkna med pensionering genom riksdagens beslut, och aven de som fått
pension ha icke fått sådan till tillräckliga belopp. Det har i allmänhet varit
fattigvården som fått träda hjälpande emellan. Jag uttalar den livligaste förhoppning,
herr talman, att det beslut, som kammaren nu går att fatta beträffande
pensionering av i statstjänst anställda arbetare, skall, åtminstone medföra
till en början, att de i så ringa utsträckning som möjligt behöva anlita
fattigvården för sitt uppehälle, då de icke längre genom arbete hos staten kunna
försörja sig, och jag uttalar den livliga förhoppningen, att vad som icke
göres i dag för att få tillfredsställande bestämmelser skall inom en nära framtid
åstadkommas genom förbättringar i de bestämmelser, som riksdagen i dag
går att fastställa.

Herr förste vice talmannen, som nu övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
lämnade härefter för kort genmäle ordet till

Herr Paulsen, vilken yttrade: Herr talman! När herr Andersson i Stockholm
förmenade, att de arbetare, som skola betala pensionsavdraget.per vecka,
få det dyrare än de som betala per manad, och konstaterade, att skillnaden pa
30 år blir ungefär 60 kronor, så har han naturligtvis alldelesjätt. Det har icke
kunnat ordnas på annat sätt, ty örn det skall betalas avgift sa ofta som en gang

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

115

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
i veckan, blir det dyrare än om det betalas månadsvis. Dessutom har man ansett,
att det går icke att upptaga avgiften per månad, när avlöningen utgår
per vecka. Det kan ju hända, att vid manadens slut arbetaren blivit permitterad
pa grund av arbetsbrist. Det finns ingen annan råd än att herr Andersson
tar upp saken, när kollektivavtalen skola förnyas och då söka få införd
den bestämmelsen, att avlöningen skall utbetalas per månad.

Vidare anförde:

Herr Werner i Hultsfred: Herr förste vice talman! Det förslag till lö sande

av statstjänarnas pensionsfråga, som här föreligger, har varit efterlängtat,
och det har tillkommit för att överhuvud få reda i de olika bestämmelser
därvidlag tillämpas. Anledningen var ju också att söka bereda arbetstillfällen^
för andra arbetare. Man skulle i detta sammanhang kunna beklaga, att
övergångsbestämmelserna blivit sådana att det dröjer så länge, innan verkningarna
i detta avseende göra sig fullt gällande, men jag förstår också mycket
väl de invändningar, som kunna göras. När herr Lindman här talar örn bördan
för samhället att avkoppla människor i åldern över 60 resp. 63 år från
arbete pa sina resp. hall, sa är det kanske en sanning, men det är en sanning
med mycket stor modifikation. Genom det system, som åtminstone de affärsdnvande
verken och staten överhuvud använder, så blir nyrekryteringen icke
den börda, som den under andra förhållanden skulle ha blivit, då begynnelselönen
ju endast utgör en del, lat vara en större del av lönen för dem som avkopplas.
Tar man då hänsyn till att de pensioner, som nu skola betalas till dessa, till
stor del äro hopkomna genom avgifter utbetalade under en lång följd av år av
resp. befattningshavare, så tror jag de ekonomiska betänkligheterna kunna
vika Det är bara en from önskan, som jag nu skall komma till i efterskott,
och det är att samtidigt som vi fatt detta förslag borde vi även fått den genomgripande
lönereglering, som är planerad. Då skulle mycket av det gnissel,
som kan uppkomma vid genomförandet av detta förslag, alldeles bortfalla.

Men det är strängt taget icke för att i principfrågan göra något uttalande,
som jag begärt ordet, utan mera i en detaljpunkt i propositionen, som gäller en
viss grupp av statstjänare. I propositionen har regeringen föreslagit, att grupperna
lokförare och lokeldare skola uppflyttas till lönegrupperna resp. 13 och 8.

Utskottet har icke gatt med pa detta utan med frångående av förslaget hänfört
dem till grupperna 12 resp. 7, där de för närvarande stå. Motiveringen,
som utskottet anför, är sa lydande: »Ett beslut i sådan riktning skulle, såvitt
utskottef kan döma, vara ägnat att medföra konsekvenser beträffande andra
befattningshavare med särskilda inkomster i viss tjänstgöring, icke minst för
befattningshavare, vilka liksom lokomotivpersonalen på grund av sin tjänstgöring
hava regelbundna inkomster av reseersättning i en eller annan forin.
Utskottet avstyrker alitsa bifall till saväl Kungl. Maj :ts som motionärernas
förslag i denna del.» Jag kan ej godkänna detta skäl. Det är ett formellt
skäl, och jag vill angiva några synpunkter, som enligt mitt förmenande tala
för att Kungl. Maj :ts förslag hade bort av riksdagen bifallas. De s. k. lokomotivtjänstpenningarna.
som utskottet ej ansett hava karaktär av lön, hava
dock under hela sin tillvaro ur alla synpunkter betraktats som en del av lönen.
Vid varje lönereglering ända sedan år 1863 har vid bestämmandet av de fasta
lönerna för lokpersonalen hänsyn tagits till dem som en löneinkomst, och
när de nämnda år infördes, sänkte man, på den grund att de voro en löneförmån,
de ordinarie årsarvodena för lokförarna med 300 riksdaler. Lokomotivtjänstpenningarna
utgjorde en kompensation för denna sänkning i form av

116

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
vissa premier. Lokomotivtjänstpenningarnas karaktär av avlöning har vid
olika tillfällen genom uttalanden av lönesakkunniga och olika kommittéer
framhållits. Jag skall endast återge en passus^i en av Järnvägsstyrelsen den
15 december 1931 till pensionssakkunniga avlåten skrivelse, där det säges:
»Enligt Kungl, styrelsens mening torde visst fog icke saknas för att vid bestämmande
av pensionsunderlaget för lokomotivpersonal hänsyn tages till
lokomotivtjänstpenningarna. Vid lönegradsplaceringen av denna personal lärer
nämligen avseende hava fästs vid samma personal tillkommande förman
av dylik extra ersättning.» Och pensionssakkunniga hava i sitt nu avgivna
betänkande efter samråd med järnvägsstyrelsen förordat, att »för lokomotivförare
och lokomotiveldare fastställdes särskilda pensionsunderlag beräknade
på sådant sätt, att det för vederbörande lönegrad bestämda pensionsunderlaget
förhöjes med ungefär 2/3 av den inkomst av lokomotivtjänstpennmgar, som
ifrågavarande befattningshavare i genomsnitt uppbära för år». Det är sålunda
erkänt och fastslaget, att dessa penningar utgöra lön. Efter framhållandet
av att åtgärden i fråga icke innebär införande av någon ny princip
i pensionssystemet föreslå de sakkunniga, att pensionsunderlaget för lokförare
bestämmes till 3,504 kronor och för eldare till 2,604 kronor, d. v. s. att det
pensionsunderlag, som normalt skulle gälla för de lönegrader, vartill ifrågavarande
tjänstemän höra, skulle förhöjas med kr. 204 för lokförare och med
kr. 108 för lokeldare.

Ett bifall till propositionen skulle väl svara mot pensionssakkunmgas förslag.
Enligt betänkandet utgöra lokomotivtjänstpenningarna i medeltal utom
dyrtidstillägg 266 kronor för lokförare och 136 kronor för lokeldare; /3 därav
utgöra 177, resp. 91 kronor. Skillnaden mellan 12 :e och 13 :e lönegraden
resp. mellan 7:e och 8:e är skenbart något större, men endast skenbart, då
dyrtidstillägget bör beräknas efter de bestämmelser, som gälla för oreglerade

I våra grannländer har man gatt samma väg, I Norge exempelvis beräknas
körpengar till 720 kronor och ingå i pensionsunderlaget, i Danmark far
personal, som anställts före 1919, valfritt inräkna 500 resp. 250 kronor som pensionsunderlag
för sin pension. „ .

Utskottets motivering bygger på, att det kan uppsta konsekvenser med
hänsyn till andra befattningshavare, som på grund av sin tjänst hava regelbundna
inkomster av reseersättning i en eller annan form. Detta mäste bero
på en missuppfattning. All tågpersonal har reseersättning, saväl tågmästare,
konduktör, lokförare och eldare. Denna ersättning utgår per timme och avser
att täcka kostnaden för fördyrade levnadskostnader och är beskattningsfn.
All tågpersonal är i detta avseende likställd. Lokomotivtjäustpenningama
däremot uppbäras endast av lokpersonal och beskattas i vanlig ordning som
löneinkomst. Det är således två inkomster av helt olika karaktär,_ som icke
kunna jämföras. För lokeldarna är det en tolkningsfråga, om de icke skola
föras till lönegrad 8. eller örn de skola stå i 7 :e lönegraden. De hava tor ett
tiotal år sedan tillerkänts en extra slutlön som ersättning för minskade befor
dringsmöjligheter. Lokeldarna få efter 40 levnadsår och 12 tjänsteår en
extra lön, som svarar mot 8:e gradens slutlön.

Med hänsynstagande till den lagtext, som här föreligger, kan det tyckas, att
frågan är naiv. Jag har emellertid frågat ett par ledamöter av utskottet men
har av dem icke kunnat få något bestämt svar på frågan, huru det skall tolkas
För min del kan jag icke finna annat än att de böra få sm pension efter
den fasta lön, som de innehaft ett tiotal år. Frågan huruvida__ lokomotivtjänstpenningarna
borde inarbetas i den fasta lönen har flera gånger varit
före. Denna möjlighet föreligger ju ej nu. Jag anser, att lokomotivpersona -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

117

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
len borde i detta fall likställas med en annan grupp, med lotsarna, som fått
sina lotspenningar medtagna i ett högre pensionsunderlag. Detta sagt icke
som anmärkning, då jag anser, att det är fullt riktigt, att så förfarits med den
gruppen.

Jag tror, som saken nu ligger till, att utskottets beslut innebär en orättvisa
mot ifrågavarande personal, som på ett eller annat sätt snarast möjligt
måtte rättas vid behandlingen av lagförslaget. Jag återkommer därför vid
par. 18 med ett yrkande.

För närvarande har jag intet yrkande, herr förste vice talman.

Herr Brädefors: Herr talman! Det av Kungl. Maj:t framlagda och av

utskottet tillstyrkta förslaget är pa intet sätt tillfredsställande för de lägre
statstjänarna.. Vi ha därför från den kommunistiska gruppen lagt fram en
motion, där vi ha föreslagit vissa ändringar i Kungl. Maj :ts proposition. Den
första av dessa ändringar rör fastställande av pensionsåldern. Det har ju all“Ki
vaia^ stetstjägarnas, åtminstone de lägre statstjänarnas krav, att pensionsåldern
skulle sänkas till högst 60 år. Nu har man från regeringens sida ävensom
från utskottets — från den senare sidan dock med vissa undantag -—- så
Hilvida gått till mötes dessa lägre statstjänares krav, att man föreslagit en
sänkning, av pensionsåldern till 60 år för lönegraderna 1—12. Denna sänkning
motiveras av regeringen själv och av de talare, som här haft ordet i denna
fråga, delvis med arbetslösheten. Man säger, att när det blir flera tjänstemän
pensionerade pa grund av pensionsålderns sänkning, beredes möjlighet för de
arbetslösa att komma i de avgangnas ställe. Men varför har man icke vare sig
£ran r®Ser^nSens sida eller fran utskottets tagit med i beräkningen dessa arbetslöshetsgrunder,
när det gällde de övriga lönegrupperna, de över 12 :e lönegraden?
Det torde väl rada precis samma förhållande inom dessa lönegrupper,
att över 60 år gamla personer uppehålla tjänster. Yngre och för sådana högre
befattningar skolade krafter ga arbetslösa, eller också trängas de på den
öppna arbetsmarknaden örn sådana sysselsättningar, där man icke behöver
någon kvalificerad eller skolad arbetskraft, därigenom försvårande möjlighet
arbete för andra. Därför ha vi föreslagit 60 år som pensionsålder, oavsett
till vilken lönegrupp befattningshavaren hör.

Även ur en annan synpunkt är det omotiverat, att man ställer dessa högre
lönegrupper i ett bättre ekonomiskt läge därigenom att man låter dessa tjänstemän,
vilka ha löner uppgående till 15, 16 eller 17,000 kronor örn året, stå
kvar För dessa tjänstemän innebär en dylik anordning naturligtvis ganska
betydande fördelar. Man bär här under debatten utav ett par talare uttalat
iarhagor för att, örn statens tjänstemän pensioneras vid en allt för låg ålder,
de sedan komma att taga arbete i den öppna arbetsmarknaden, och att de föreslagna
åtgärderna ur arbetslöshetssynpunkt därför icke skulle medföra någon
förbättring. Men är deras mening, vilka hysa dessa farhågor, den, att för att
man kan vara så absolut säker på, att dessa f. d. statstjänstemän icke komma
att taga arbete i den öppna arbetsmarknaden, örn man fastställer en så hög
pensionsålder, att man vet att icke ens 10 procent av dem uppnår pensionsåldern,
innan de dö.

„ ^en ,let finlls något annat som kan vara en verklig anledning till farhågor
sådana som den, vilka av vissa talare här anförts, och det är att, såsom man
väl vet, pensionsunderlaget för de lägsta lönegraderna är så pass lågt, att
dessa gamlingar, även örn de icke skulle lia lust att arbeta efter uppnådd pensionsålder,
^likväl äro tvungna, därest det överhuvud taget finns någon möjlighet
att få sysselsättning, att skaffa sig sådan för att överhuvud taget kunna
leva pa den pension, som föreslagits av regeringen och nu tillstyrkts av ut -

118

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. .(Forts.)
skottet. Man Ilar i fråga om pensionsunderlaget föreslagit så låga belopp, att
vi från vår sida gått in för — om arbetarna skola kunna skaffa sig det nödvändigaste
till livets uppehälle, när de bli pensionsmässiga — en procentuell
höjning för lönegraderna 1—12. För första lönegraden lia vi föreslagit 30 %
förhöjning. Förhöjningen avsmalnar sedan uppåt, så att den i tolfte lönegraden
utgör 15 %. I enlighet med denna beräkningsgrund — man kan ju icke räkna
detta avsmalnande uppåt på mer än ett sätt eller med 1 % i sänder för de lägre
lönegraderna och med 2 % för de sista lönegraderna — kommer vårt förslag att
bereda åtminstone för de grupper, som innehålla det största flertalet, lägre
statstjänare, t. ex. femte lönegraden, åtskilligt högre pension än regeringens
förslag gör. Regeringsförslaget innebär i fråga örn femte lönegraden ett pensionsunderlag
av 1,644 kronor och vårt förslag 2,071 kronor. En annan grupp
är åttonde lönegraden, som också innehåller en stor massa lägre statstjänare.
Enligt regeringens förslag är pensionsunderlaget här 1,920 kronor och enligt
vårt förslag 2,361 kronor. Det finns visserligen två andra motioner bland de
femton, som i denna fråga väckts i andra kammaren, vilka äro av en något
mera genomgripande natur, nämligen den motion som väckts av herr Spangberg
m. fl. ■— en motion som emellertid i fråga örn dessa lönegrader kommer
åtskilligt under vad vi föreslagit, i det att pensionsunderlaget för åttonde lönegraden
enligt herr Spångbergs förslag skulle bli 2,190 mot det av oss föreslagna
2,361 — samt den som väckts av herrar Jacobsson och Meyerhöffer och
som för samma lönegrad föreslår ett pensionsunderlag av 2,008 kronor. De
för de lägre statstjänarna förmånligaste pensionsunderlagen föreslås alltså i
den motion, som vi ha avlämnat.

Vi lia också föreslagit en liten ändring i fråga örn tjänsteårsberäkningen.
Såväl regeringen som utskottet förordar beträffande de flesta lönegraderna
som villkor för erhållande av hel pension 30 tjänsteår, medan man för de
högre lönegraderna föreslagit 25 år. När man nu föreslår en sänkning av
pensionsåldern men bibehåller en tjänsteårsberäkning av 30 år, så innebär
detta en direkt förlust för tjänstemännen i fråga, då ju tjänsteårsberäkningen
icke följer den sålunda nedsatta pensionsåldern.

Vi lia vidare i vår motion föreslagit en ändring i regeringens i denna del
av utskottet tillstyrkta proposition med avseende å den förenkling, som° regeringen
kallar det, som innebäres däri, att tjänstemännen icke skulle få något
dyrtidstillägg på den del av lönen, som utgör avdrag för pensionsavgifter.
Man räknar med, att det härvidlag icke rör sig örn så stora summor. Man har
i propositionen och utskottsutlåtandet räknat ut, att minskningen på grund
av denna förenkling skulle utgöra lägst en krona och högst tre kronor i månaden.
Men även örn vi nu räkna med den lägsta siffran, blir det dock tolv
kronor om året, som vederbörande tjänsteman går förlustig, och i de högre
lönegraderna ännu mer. För en befattningshavare i de lägsta lönegraderna
är det ganska kännbart, örn man på detta sätt skulle minska lönen med tolv
kronor. Dessa pengar är kanske just det han behöver för att kunna skaffa
sig det absolut nödvändiga. Vi ha därför också föreslagit, att denna passus
i regeringens förslag skall utgå, och att dyrtidstillägg alitsa skall beräknas
på bruttobeloppet. ....

I fråga örn arbetarpensioneringen ha vi likaledes framställt vissa ändnngs■
förslag. Regeringen har här föreslagit en indelning i tvenne grupper. Den
ena grupuen skulle bestå av icke yrkesutbildade arbetare, vilka skulle jämställas
med fjärde lönegradens befattningshavare på extra ordinarie stat. Den
andra gruppen skulle bestå av yrkesarbetare. Dessa skulle jämställas med
sjunde lönegradens befattningshavare. Varför har man egentligen gått in för
ett sådant beräkningssätt, att t. ex. en arbetare i statens tjänst icke skall

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

119

Ang. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
kunna jämställas med exempelvis en vagn- och stallkarl vid statens järnvägar,
för vilken icke kräves någon yrkesutbildning? Denne vagn- och stallkarl
står i femte lönegraden, medan man för en fullgod arbetare eller en lika
god arbetare som denne vagn- och stallkarl föreslår en placering i fjärde lönegraden.
Om jag sedan i fråga örn de yrkesutbildade arbetarna tar exempelvis
den yrkesgren, däri jag själv är anställd, eller verkstadsrörelsen, så måste
man ju säga, att en verkstadsarbetare vid statens järnvägar eller vid vilken
verkstad som helst måste vara lika yrkesutbildad som exempelvis en reparatör,
som nu står i åttonde lönegraden. Yi ha därför yrkat den ändring uti
legeringens förslag, att dessa arbetare i pensionshänseende skola jämställas,
den ena kategorien med extra ordinarie befattningshavare i femte lönegraden
och den andra med befattningshavare i åttonde lönegraden.

\i ha vidare föreslagit, att pensionsåldern för arbetare i statens tjänst skall
sättas till 60 år, medan utskottet här förordar en pensionsålder av 63 år. Jag
förstår icke varför man gör denna skillnad, att för de ordinarie och extra
ordinarie befattningshavarna i statens verk, tillhörande lönegraderna 1—12,
föreslås en pensionsålder av 60 år men för arbetare 63 år. Det är vidare en
annan sak att bemärka i fråga örn arbetarpensionen. Regeringen har föreslagit
för arbetarna samma tjänstårsberäkning som för tjänstemännen eller
30 år. Om man emellertid tar i betraktande, att en massa stadsarbetare icke
ha något fortlöpande arbete, att det med andra ord finns säsongarbetare, som
arbeta exempelvis endast under somrarna men under vintrarna icke kunna få
något arbete, måste man ju säga, att det för en sådan arbetare, även om man
fastställer en så hög pensionsålder som 63 år, måste bli mycket svårt att
uppnå 30 tjänstår. När han har arbete ungefär bara halva året, måste det naturligtvis
därför bli mycket svårt för honom att uppnå dessa 30 tjänstår, som
erfordras för erhållande av full pension. Det är alltså med avsikt som man
för dessa arbetare föreslagit en avkortad pension. Vidare äro bestämmelser
föreslagna angående den arbetstid, som skall presteras för att arbetet överhuvud
taget skall få räknas såsom säsongarbete. Man bär i det avseendet
föreslagit, att arbetet skall ha pågått minst sju månader örn året. Därvidlag
ha, vi yrkat en ändring, så att allt arbete vid statens olika verk, alltså oavsett
den kortare eller längre tid, som vederbörande på grund av arbetsbrist måst
vara utan arbete, skall räknas in i tjänstetiden för erhållande av pension. Även
i fråga örn den tredje gruppen i förslaget till kungörelse med föreskrifter
angående pensionering av sådan arbetarpersonal i statens tjänst, som icke kan
få sådan arbetarpension, ha vi framlagt ett ändringsförslag. Vi ha föreslagit
en kortare anställningstid för erhållande av pension, nämligen tio år, ävensom
ett högre pensionsbelopp än regeringen föreslagit, nämligen om anställningstiden
uppgår till tio men ej femton år för man 1,260 kronor och
för kvinna 1,060 kronor och därefter en successiv ökning för varje femårsperiod.

Jag tror, att det skulle väcka en ganska stor opposition bland de lägre
statstjänarna, örn regeringsförslaget, vilket ju i stort sett tillstyrkts av utskottet,
skulle bifallas av riksdagen, örn icke förr så åtminstone vid den tidpunkt
då dessa lägre befattningshavare i statstjänst i praktiken få att göra
med dessa bestämmelser och skola leva på de pensioner, som föreslagits av
regeringen och tillstyrkts av utskottet. Det förslag, som av regeringen avlämnats,
har, efter vad jag har mig bekant, dryftats inom statstjänarorganisationerna
ute i landet, och jag tror, att på de flesta platser, där man överhuvud
taget behandlat regeringens förslag, har man uttalat sig emot detsamma
och förkastat det såsom icke varande tillfredsställande för de lägre
statstjänarna. Pa flera platser ute i landet, såsom Göteborg, Luleå och andra,

120

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
har man på stora gemensamma statstjänarmöten visat sig vara motståndare
till regeringens förslag i pensionsfrågan.

Herr talman! Jag vill sluta mitt anförande med att först och främst yrka
bifall till den av herr Hagberg och mig avlämnade motionen. Jag kommer
sedan att under de olika punkterna yrka bifall till de särskilda ändringsförslag,
som vi i denna vår motion framfört.

Herr Linnér: Herr förste vice talman! Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
berörde i sitt yttrande en motion, som avgavs vid förra
riksdagen av herr Bagge och mig. Jag skall med anledning härav be att med
några ord få bemöta hans anförande i denna del. Han medgav själv, att
det förelåg en väsentlig skillnad emellan den ståndpunkt, som representerades
av motionen, och den, som representeras av regeringens föreliggande förslag.
Man kan emellertid föra denna skillnad väsentligt längre än herr statsrådet
gjorde. Denna motion avsåg en frivillig pensionering och en engångsåtgärd
för att med ett slag kunna föra in en, såsom vi hoppades, större grupp arbetslös
ungdom i det aktiva arbetet. Detta förslag skulle således leda till en omedelbar
effekt. Utskottets position här eller den kompromiss, som av herr
statsrådet nyss accepterats, kan däremot enligt herr statsrådets eget medgivande
icke medföra någon sådan effekt. Det blir väl snarare tvärtom så, att
ett beslut i enlighet med utskottets förslag kommer att verka synnerligen långsamt,
örn det överhuvud taget har någon verkan alls i arbetslöshetslindrande
syfte.

Däremot är det ju klart, att detta beslut kommer att medföra mycket väsentliga
kostnader. Hur stora dessa kostnader bli, vet ingen i denna stund.
Utskottet medger, att det icke kunnat göra några säkra beräkningar. Det är
således utan att veta kostnaderna, som riksdagen nu går att fatta beslut. För
min del delar jag herr statsrådets uppfattning om, att utsikterna i fråga örn
arbetslösheten, eller arbetslöshetens prognos, örn jag så får säga, äro ogynnsamma,
och detta på grund av de fakta, som föreligga angående befolkningsrörelsen.
Vi veta, att i de arbetsdugliga åldrarna inom de närmaste tio åren
kommer in ett mycket stort antal unga personer. Därmed följer något helt
annat än vad herr statsrådet tänkt sig. Därmed följer nämligen, att örn dessa
ungdomar skola kunna försörjas på arbetsmarknaden, så måste ett väsentligt
kapital investeras i det svenska näringslivet. Detta leder till, såvitt jag förstår,
att man måste vara försiktig, när det gäller att belasta det svenska näringslivet
med nya utgifter. Då detta pensionsförslag uppenbarligen kommer
att medföra utgifter, vilka icke äro kända, är just det faktum, som utav herr
statsrådet påpekats, ett skäl emot detta förslag.

Jag skall för övrigt endast be att få yttra mig i fråga örn en enda men efter
min uppfattning mycket viktig detalj uti det föreliggande förslaget, nämligen
den, som rör de högsta instansernas medlemmar. Det är ju så, att de
högsta instanserna — högsta domstolen i rättsfrågor och regeringsrätten i administrativa
frågor — lia en för hela det svenska rättslivet utomordentligt
stor betydelse. Här skulle nu ske ett ingripande i dessa instansers sammansättning,
som icke kan vara utan en viss effekt på dessa instansers arbete. Det
kommer att ske ett ombyte utav deras fåtaliga personal, och därmed kommer
också upprätthållandet av den i de högsta instanserna nödvändiga kontinuiteten
att försvåras. Den högsta instansen har speciellt i vårt land med dess
relativt outvecklade rättsdoktrin en alldeles särskilt viktig uppgift, ty den
måste leda själva rättsskipningen på ett sätt, som man icke alltid i samma
grad har behov av i andra länder. Högsta instansen har ju alltid uppgiften
att svara för rättsskipningen, men här har den nu den speciella och synner -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

121

Ang. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
ligen viktiga uppgiften att leda rättsutvecklingen. För att detta skall kunna
ske förutsattes en mycket hög kvalifikation hos instansernas fåtaliga ledamotsbesättning.

Om man då undersöker, vilka egenskaper som i första rummet krävas, så
måste man säga, att det är icke sådana egenskaper, som man i allmänhet söker
hos unga ämbetsmän: initiativkraft, rörlighet -—- fysisk och psykisk —
och andra sådana ungdomliga egenskaper, utan det är framför allt ett verkligt
moget omdöme, en verkligt mogen behärskning utav den lagstiftning och
den doktrin, som de ha att röra sig med. Och sedan självfallet denna erfarenhet
utav hela det mänskliga liv, kan man säga, som kommer under en domares
och framför allt en högsta instans domvärjo. Allt detta föreligger snarare
hos en domare —• örn förutsättningarna för övrigt äro för handen — när
han har hunnit till en långvarig tjänstgöring, en långvarig praktik och en
jämförelsevis hög ålder. Det har därför visat sig såsom ett alldeles ofrånkomligt
faktum, att de äldre ledamöterna i högsta instansen utöva ett mycket betydelsefullt
inflytande. Den ständiga träning, som de lia dag för dag, hindrar
dem från att tappa den livaktighet i förståndet och omdömet, som är nödvändig
för domarvärvet, och deras rika erfarenhet ger dem förmåga att snabbt
och säkert genomskåda de olika fallen och se dem i belysning av de tusentals
andra fall, som de haft att göra med under sin långa verksamhet. Därför
tror jag, att det är ett bestämt fel att beskära de högsta instanserna från ledamöter
i åldern mellan 67 och 70 år.

Jag skall icke i någon större utsträckning beröra frågan örn lagligheten av
den åtgärd, som herr statsrådet föreslår, därför att det skulle säkerligen icke
intressera kammaren örn jag skulle gå in på en verkligt djupgående diskussion
i den frågan. Jag vill bara säga, att för den, som i någon mån känner
till den anda, som råder bland högsta domstolens ledamöter, är det icke något
bevis, när herr statsrådet åberopar, att de icke själva velat framdraga frågan
örn lagligheten utav en av Kungl. Maj :t avsedd åtgärd, som rör dem själva.
Man kan därför alldeles oberoende av det faktum, att det icke har gjorts
en sådan invändning, själv försöka tolka det föreliggande rättsläget. Det
kungabrev, som är bindande för högsta domstolens och regeringsrättens ledamöters
pensionering, är, såvitt jag förstår, icke fullt klart till sina ordalag.
Då får man göra, såsom man plägar göra, när man skall försöka tolka ett
oklart lagrum, d. v. s. man får vända sig till förarbetena. Går man till förarbetena
och ser vad som förekom, då den dåvarande socialdemokratiska departementschefen
intog ställning till dessa ämbetsmäns pensionering, så finner
man, såvitt jag förstår, att han därvid avvisade tanken, att man för dem skulle
kunna genomföra en ändring utav pensionsåldern.

Med stöd av denna tolkning kommer jag därför för min del till den sannolikheten
-—- jag vill icke påstå någonting mera — att denna åtgärd icke är
fullt överensstämmande med de lagliga förutsättningar, på vilka justitierådens
och regeringsrådens pensionsrätt för närvarande vilar.

Jag skall på grund av dessa skäl be, herr förste vice talman, att få — för
det fall att det utav herr Leffler framställda yrkandet örn avslag på Kungl.
Maj:ts proposition skulle komma att av kammaren avvisas — framställa ett
yrkande, som går ut på att justitieråd och regeringsråd skola uteslutas från
tillämpningsområdet för den föreliggande kungörelsen. Beträffande 1 §, som
nu debatteras, kommer det att innebära den förändringen, att i moment 1. b
orden justitieråd och regeringsråd uteslutas.

Med herr Linnér förenade sig herr Lindskog.

122

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)

Herr Gustavson i Sala: Herr talman! Jag Ilar i anledning av propositionen
tillåtit mig att väcka en motion, som avser en ordnad pensionering för
poststationsföreståndarna. Denna grupp av befattningshavare har ju vid
upprepade tillfällen gjort framställning till statsmakterna örn att få sin pensionsfråga
prövad och ordnad i huvudsaklig överensstämmelse med de principer,
som gälla för statens övriga befattningshavare. De ha också förklarat
sig villiga att i likhet med övriga befattningshavare själva medverka till sin
pensionering genom inbetalning av pensionsavgifter.

Jag skall icke vid denna sena timme uppta kammarens tid med någon längre
motivering. Jag vill endast i korthet påpeka, att det för närvarande är ordnat
med ett understödsförfarande för dem, som avgå ifrån poststationsföreståndare"änst,
men att detta understödsförfarande, som för övrigt är förknippat
med en ganska sträng behovsprövning, ju icke kan ersätta en ordnad pensionering.
De understöd, som utbetalas, äro dessutom så låga, att man icke
kan beräkna, att vederbörande befattningshavare på dem kan bereda sig ett
någorlunda drägligt uppehälle.

Jag skall för att belysa den, man vågar säga orättvisa, som begås emot denna
grupp, bara taga det exemplet, att en poststationsföreståndare med något mer
än 3,000 kronor i lön kan, därest han är fullständigt medellös, när han slutar
sin befattning, i bästa fall erhålla ett årligt understöd av omkring 1,000 kronor,
och för hans familj är, därest han avlider, på intet sätt sörjt.

Det har emot statspensionering anförts, att denna befattningshavargrupp
icke har sina löne- och anställningsvillkor ordnade på ett sådant sätt, att man
för dem kan inrätta en pensionering efter samma principer som för övriga statliga
befattningshavare. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att
kammaren nu antagligen är beredd att godkänna en princip, som väl icke
tidigare varit erkänd, åtminstone icke i något pensionsreglemente. I det föreslagna
arbetarpensionsreglementet utgör det nämligen en allmän förutsättning
för beviljande av pension, att anställningen skall lia utgjort arbetarens huvudsakliga
sysselsättning och förvärvskälla. Även sådana befattningshavare,
som icke ha full sysselsättning utan endast arbeta åt staten en del av sin
arbetstid, kunna erhålla pensionsrätt. Med hänvisning till att denna princip
nu blivit godkänd tillåter jag mig framställa en vördsam vädjan till Kungl.
Maj :t att, då dessa befattningshavares understödsrätt nu enligt utskottets uttalande
på sid. 14 väl icke kan undgå att bli föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet,
Kungl. Maj :t därvid tar under övervägande, huruvida det icke
skulle vara möjligt att med befattningshavarnas egen medverkan på ett eller
annat sätt ordna deras pensionsfråga.

Herr Severin: Herr förste vice talman! Vid denna sena timme skall jag
icke inför den glest besatta kammaren uppta till mera ingående bemötande alla
de anmärkningar, som framställts dels mot propositionen och dels mot utskottets
förslag.

Jag skall bara i största korthet gentemot herr Sefve och andra, som framfört
samma resonemang, säga, att det kan vara riktigt, att en fördelning av
det förefintliga arbetet icke är den absolut riktiga metoden att bekämpa arbetslösheten.
Bestämmande för utskottets yrkande i den här frågan ha heller
icke varit dessa skäl. Dessa skäl ha spelat roll. men det avgörande skälet har
för utskottet varit, att utskottet velat söka öka effektiviteten av statstjänsten.
Det kan väl knappast bestridas att i synnerhet för dem, vilkas pensionsålder
för närvarande är 67 år, effektiviteten under de senare åren av deras tjänstgöring
måste vara väsentligen nedsatt. Det är så även för de befattnings -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

123

Ang. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
havare, för vilka pensionsåldern för närvarande är 63 år. Det gäller lägre befattningar,
med vilka är förenat ett ibland ganska hårt kroppsarbete, för vilket
kräves en betydande fysisk rörlighet och spänstighet, som de ofta icke
besitta vid en ålder av 63 år. Jag vill i förbigående säga, att jag tror, att
farhågorna för att de, som vid en ålder av 60 resp. 63 och 65 år komma att
pensioneras, skulle utöva en osund konkurrens på arbetsmarknaden, äro betydligt
överdrivna. För övrigt passar det ju inte riktigt ihop att hysa dessa
farhågor men samtidigt befara att nationalhushållet kommer att påföras så
mycket större bördor. Om folkhushållet skulle komma att påföras större bördor
därigenom, att pensionsåldern nedsattes, måste ju detta vara under förutsättning
att de sålunda tidigare pensionerade icke efter pensionsålderns inträde
utförde något arbete. Om de även efter pensionsålderns uppnående arbeta
så länge som de orka, kan naturligtvis inte folkhushållet påföras några större
bördor genom den tidigare pensioneringen. Däri ligger tydligen en motsägelse.

Det är naturligtvis i och för sig en hållbar sats, att människorna skola arbeta
så länge som de äro sunda och friska och så länge de orka. Det låter
sig väl dock knappast bestridas, att den moderna hetsen, det rationaliserade
arbetet kräver större både fysisk och andlig spänst. Tidigare kunde människorna
kvarstå i sin tjänst till 65 och 67 år, men nu ha de svårare att göra
det åtminstone på många poster. Det kunde i detta hänseende vara rätt mycket
att tillägga i detta allmänna spörsmål rörande motiven för pensionsålderns
sänkning. Jag skall emellertid med hänsyn, som jag sade, till den sena timmen
icke uppehålla mig därvid.

Jag skall däremot säga ett par ord med anledning av herr Werners i Hultsfred
yrkande örn bifall till den kungl, propositionens förslag örn höjning av
pensionsunderlaget för lokomotivpersonalen, d. v. s. lokomotiveldare och lokomotivförare.
I och för sig skulle jag icke ha någonting att invända mot
en höjning av detta pensionsunderlag. Motionsvis framförde jag och herr
Eriksson i Stockholm också yrkande örn att, därest pensionsunderlaget för lokförare
och lokeldare höjdes, så skulle det också höjas för maskinbiträden i
loktjänst, som i detta hänseende intaga samma ställning som förare och eldare.
De uppbära nämligen loktjänstgöringspengar. Utskottet Ilar emellertid ägnat
denna fråga en rätt ingående uppmärksamhet.

Inför utskottet lia företrätt såväl representanter för järnvägsstyrelsen som
representanter för lokmannaförbundet och Svenska järnvägsmannaförbundet.
Efter det utskottet hört dessa representanter och sökt att penetrera detta rätt
tillkrånglade spörsmål, har utskottet funnit, att man icke rättvisligen kunde
höja pensionsunderlaget för en grupp med hänsyn till dylika extra utgående
tjänstgöringspengar men låta andra grupper i detta hänseende bli förbisedda.
Det är nämligen icke allenast lokpersonalen, som uppbär dylika tjänstgöringspengar.
Vi ha exempelvis ångfärjepersonalen, som har sjötjänstpengar, och
vi ha växlingspersonalen, som har växlingspengar, o. s. v. Om man skulle
ta hänsyn till alla dessa extra utgående ersättningar, så bleve frågan örn pensionsunderlaget
en så oerhört komplicerad fråga, att utskottet måste lämna
alltsammans och hänför varje befattning till det pensionsunderlag, som svarade
emot den lönegrad, i vilken vederbörande stod under sin tjänstgöring.
Det har sålunda varit med hänsyn till dessa praktiska tekniska svårigheter
utskottet i detta hänseende stannat vid det förslag, som utskottet framlagt för
riksdagen.

Jag skulle ha lust att säga en del örn de yrkanden, som jag i sällskap med
några andra reservanter har framställt. Då det emellertid icke kan vara lönt

124

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
att taga upp någon principdebatt härom, skall jag avstå därifrån och i stället
vid envar av de särskilda punkterna be att få återkomma för framställande
av de säryrkanden, vartill reservationen kan föranleda.

Jag ber sålunda, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag beträffande 1 § i det föreliggande pensionsreglementet.

Herr Bäcklund: Herr förste vice talman! Det är klart, att denna fråga

har uppmärksammats icke blott i riksdagen utan även av den personal, som
beröres av den förändring av pensionsåldern, som innebäres i det föreslagna
pensionsreglementet. Utskottet har ju haft att behandla, förutom den kungl,
propositionen, en mängd motioner och dessutom en väldig massa skrivelser
ifrån olika personalsammanslutningar och enskilda personer, och det har icke
varit så värst lätt att taga ställning till de olika spörsmålen. Utskottet har
försökt att så långt möjligt åstadkomma en lösning av frågan, och det har
liksom i många andra fall varit nödvändigt med en kompromiss för att överhuvud
taget nå fram till ett resultat.

Frågan örn ny pensionslagstiftning för personal i statstjänst har länge
varit aktuell. De mest framträdande önskemålen på detta område äro: enhetliga
pensionsregler för den redan pensionsberättigade ordinarie personalen
vid civilförvaltningen, medgivande av pensionsrätt för icke ordinarie tjänstepersonal
och beredande av pensionsrätt för mera fast anställd arbetarpersonal.
För allmänna civilförvaltningens ordinarie personal gäller för närvarande 1907
års civila pensionslag. Denna lag är avpassad efter det äldre lönesystemet.
Genom provisoriska pensionsbestämmelser har man visserligen anpassat pensionsunderlaget
och pensionsavgifterna efter de nya lönebestämmelserna, men i
övrigt har någon modernisering av pensionsbestämmelserna icke skett, fastän
man vid löneregleringen tänkte sig, att denna snart skulle ske genom antagande
av en ny definitiv pensionslag.

För kommunikationsverken däremot antogs redan 1920 en ny pensionslag.
Genom denna lag ha åtskilliga ändringar av de tidigare pensionsbestämmelserna
skett. Följden härav har blivit, att stor ojämnhet numera förefinnes i
pensionsbestämmelserna även i viktiga punkter mellan å ena sidan kommunikationsverken
och å andra allmänna civilförvaltningen. Sålunda är pensionsåldern
fastställd på olika sätt för enahanda eller likartade tjänster inom å
ena sidan kommunikationsverken och å andra sidan civilförvaltningen. Vidare
föreligga betänkliga skiljaktigheter beträffande pensionsberäkningen i
förhållande till tjänste- och avgiftsår, tiden för avgiftspliktens fortvaro, den
för hel pension erforderliga tjänsteåldern, skyldighet att av olika anledningar
avgå från tjänsten samt att vid avgång före pensionsrättens inträde erhålla
gottgörelse för inbetalda pensionsavgifter m. m. Att så olika pensionsbestämmelser
gälla för olika delar av den civila statsförvaltningen, ehuru tjänstemännen
numera lyda under samma lönesystem, är givetvis icke lämpligt. För
närvarande är det endast ett fåtal icke ordinarie tjänstemän, som ha pensionsrätt.
Visserligen utgör den icke ordinarie tjänstepersonalen i stor utsträckning
rekryteringspersonal, som så småningom blir ordinarie, men då antalet
icke ordinarie befattningshavare under senare år mycket ökats, skulle pensionsrätt
likväl för många vara av stor betydelse. I varje fall skulle möjligheten
till sjuk- och invaliditetspension vid inträffad arbetsoförmåga vara av
stort värde. Vidare måste det vara av vikt, att tjänstemännen i tid få börja
betala avgifter till sin pensionering. Slutligen kan familjepensionsfrågan icke
ordnas förrän vederbörande fått pensionsrätt.

För arbetarpersonalen är pensionsfrågan av ännu större betydelse. Det är
inte många grupper av arbetare, som för närvarande åtnjuta pensionsrätt med

Lördagen den 2 .juni e. m.

Nr 42.

125

Ani/, tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
avgiftsplikt, och pensionsbestämmelserna för dessa arbetare äro mycket föråldrade
och invecklade. För alla dem, som sakna pensionsrätt, måste pensionsfrågan
lösas genom riksdagsbeslut i varje särskilt fall, men detta blir i
längden ohållbart. Att lösa tjänstepensionsfrågan för arbetare är också nödvändigt
för att kunna lösa familjepensionsfrågan.

Riksdagen har skrivit till Kungl. Maj :t ett flertal gånger i denna sak och
hemställt om förslag så skyndsamt som möjligt. Detta har icke förrän nu
kunnat leda till något framsteg, och detta framsteg innebär ju, att man skulle
få tjänstepensionsfrågan ordnad, och därmed skulle man, såsom förutsatts, redan
till nästa år kunna ordna familjepensioneringen för dessa grupper. Det
går ju nämligen inte att ordna familjepensioneringen först och tjänstepensionen
sedan, utan det måste ske i omvänd ordning.

Kungl. Maj :ts förslag har i utskottet blivit avsevärt förändrat, så att ett
stort antal befattningshavare fått sin pensionsålder ökad från 60 till 63 år.
Jag nämnde förut, att en stor del av de beslut, som äro fattade i utskottet, ha
måst ske på kompromissens väg, och i synnerhet har detta gällt de åldersgrupper,
där befattningshavarna skulle placeras i pensionshänseende. Utskottet
tillsatte en delegation för behandlingen av detta spörsmål, och delegationen
var enig örn att höja pensionsåldern för en stor del till 63 år mot av Kungl.
Maj :t föreslagna 60 år. Men tyvärr höll inte denna kompromiss, utan flertalet
av högern gick på avslagslinjen, när frågan väl kom inför utskottet, och då
högern gjorde detta skulle ju bondeförbundets representanter också gå sin
egen väg och alltså föreslå andra pensionsåldrar än dem vi kommit överens örn
i delegationen. Därför har det blivit tre linjer, kan man säga. Socialdemokraterna
och de frisinnade stå för utskottets förslag, och de båda andra grupperna
ha, trots att de själva varit med örn att fastställa de olika åldersgrupperna
i utskottsförslaget, dock till sist reserverat sig.

I jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag innebär utskottsförslaget, att antalet
befattningshavare med en pensionsålder av 63 år ökats med 6,910. Detta
har skett dels genom att av ungefär 33,950 befattningar, tillhörande lönegraderna
1—12, vilka enligt den kungl, propositionen normalt skulle få en pensionsålder
av 60 år, omkring 6.750 befattningar undantagits från den föreslagna
normala pensionsåldern, 60 år, och i stället erhållit en pensionsålder av
63 år, dels genom att omkring 160 befattningshavare i lönegrader högre än den
tolfte undantagits från den för befattningar i dessa lönegrader föreslagna
normala pensionsåldern, 65 år, och likaledes givits en pensionsålder av 63 år.
Dessutom har i utskottets förslag en betydande uppmjukning skett av övergångstiden.
Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle sänkningen taga sin början
redan den 1 juli 1935 med i huvudsak 3 å 7 år. Utskottet har i stor utsträckning
inte gått med på en sänkning från 67 till 60 år utan har för dessa föreslagit
en sänkning med endast 4 år. En stor del av de grupper, som anfört
klagomål över att deras pensionsålder enligt regeringsförslaget blivit satt för
lågt, lia genom utskottets förslag fått sina önskningar i viss mån tillgodosedda.
Utskottet har dessutom gjort en mjuk övergångsregel, som under flera
år neutraliserar övergångstiden. Ingen får sin pensionsålder sänkt de första
åren med mer än ett år, och det dröjer sedan många år, innan den slutgiltigt
bestämda avgångsåldern kommer att verka. Under sådana förhållanden kan
man inte säga, att riksdagen, örn den godkänner utskottets förslag, kommer
att gå bryskt tillväga mot befattningshavarna utan tagit all möjlig hänsyn
till dem, som nu stå i närheten av pensionsåldern.

Många synpunkter tala för, att Kungl. Majis förslag hade varit det riktiga
och framför allt det rakaste, men det har inte varit möjligt att gå så
långt, och därför har man fått jämka och härigenom kommit fram till ett nå -

126

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
got annorlunda resultat. Men i stort sett kommer Kungl. Majlis förslag, trots
de ändringar, som utskottet vidtagit, att bliva grundläggande örn utskottsförslaget
antages, ehuru verkningarna komma att inträda först så småningom och
icke så hastigt, som man från början tänkt sig.

Det har framställts många detaljförslag, som av olika talare här berörts.
Jag anser mig emellertid icke vid denna sena timme kunna upptaga dem till
bemötande. En hel del av önskemålen ha dock blivit tillgodosedda, ehuru givetvis
icke alla. Utskottet har så långt det varit möjligt försökt att åstadkomma
det bästa möjliga. Själv är jag tillsammans med andra utskottsledamöter
reservant på några punkter, och jag kommer med hänsyn härtill och
vissa beslut, som äro fattade i första kammaren, att framställa yrkanden örn
vissa ändringar i utskottets förslag. Jag sparar emellertid dessa till dess vi
komma fram till behandlingen av dessa delar av utskottets förslag och ber nu,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag beträffande den nu föredragna
paragrafen.

Herr Spångberg: Herr talman! Örn för samtliga lönegrader för vilka högre
pensionsålder är gällande hade föreslagits samma pensionsålder, 60 år, skulle
pensionsförslaget hälsats med stor tillfredsställelse. Principen örn en nedsättning
av pensionsåldern till detta tal torde nämligen allmänt erkännas vara
riktig. Regeringen har emellertid stannat vid tolfte lönegraden och utskottet
har föreslagit en ytterligare försämring av Kungl. Maj:ts förslag, i det att
en del befattningshavare i lönegraderna 1—12 komma att erhålla en högre
pensionsålder än vad som av Kungl. Majit föreslagits.

För vår del ha vi sett frågan örn åldersgränsen inte bara ur statstjänsteman -nasynpunkt utan även med hänsyn till arbetslöshetsproblemet. När det gäller
de befattningshavare, som av utskottet föreslagits skola erhålla en högre pensionsålder
än 60 år, kan det måhända medgivas, att dessa i allmänhet utföra
ett lättare arbete och att det sålunda ur arbetssynpunkt kan motiveras, att de
få en högre pensionsålder. Jag anser emellertid, att man, ä,ven då det gäller
dessa bättre befattningar, måste se frågan ur arbetslöshetssynpunkt. Det är
samhällets plikt att se till, att de ungdomar, som inom alla klasser lida av arbetslöshet,
få möjlighet till sysselsättning och försörjning. Vi ha därför föreslagit,
att pensionsåldern för samtliga grupper skulle sättas till 60 år, och vi
ha dessutom föreslagit, att lokförare, lokeldare och eldare på statens färjor
skulle få en pensionsålder av 58 år, en begäran, som ju förut framställts från
järnvägsmannakretsar, bland annat från lokmannaförbundet.

Beträffande tjänsteårsberäkningen skall jag be att få beröra ett par detaljer,
som förut inte vidrörts. Det föreslås här bland annat, att avdrag skall
göras för tid omfattande minst 15 dagar i följd, under vilken befattningshavare
åtnjutit ledighet för hälsans vårdande samt för havandeskap och barnsbörd.
Se vi på bestämmelserna i 2 § finna vi, att tjänsteår få beräknas i de fall, där
ledighet erhållits för exempelvis offentligt uppdrag, för olycksfall i tjänsten,
för sjukdom och för militärtjänst. När jag då ser på denna bestämmelse örn
svag hälsas vårdande, måste jag säga, att den bör närmast jämställas med
tjänstledighet för sjukdom.

Det påstås, att man i högre lönegrader förr brukat erhålla tjänstledighet
för svag hälsas vårdande utan att egentligen vara sjuklig. Jag vet inte, hur
det förhåller sig med den saken, men så mycket vet jag, att jag känner icke
något fall bland de lägre befattningshavarna, där en dylik tjänstledighet för
svag hälsas vårdande har erhållits utan att den varit motiverad av sjuklighet.
Sådan ledighet torde vara svår att erhålla annat än efter och i samband med

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

127

Ang. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. .(Forts.)
genomgången sjukdom och kan icke erhållas utan att behovet av sådan ledighet
är styrkt av läkare.

När det sedan gäller tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd, måste
man väl säga, att det ur samhällelig synpunkt borde medgivas, att dylik tjänstledighet
inte behövde frånräknas vid fastställande av tjänsteårsberäkningen.
Vi ha därför föreslagit, att dessa bestämmelser skulle utgå.

Beträffande pensionsavgifterna föreslås här en ändring, som innebär en direkt
löneförsämring för befattningshavarna, och detta blir ju den enda känning
av beslutet i fråga, som många av befattningshavarna få, när detsamma har
fattats. Pensionsavgifterna skulle nämligen komma att medföra pensionsavdrag,
och den återstående lönen skulle då kallas för nettolön. På denna skulle dyrtidstillägget
komma att utgå. Härigenom skulle befattningshavaren gå miste örn den
del av dyrtidstillägget, som belöper sig på det belopp, som kommer att avdragas.
Med nuvarande grunder för dyrtidstilläggens beräkning innebär detta en
direkt löneförsämring. Hur pass betungande detta verkar, särskilt för de lägre
befattningshavarna, skall jag be att få ge ett exempel på. I femte lönegraden
på billigaste ort utgår det för närvarande en månadslön av 165 kronor. På
denna lön utgår ett dyrtidstillägg av kronor 13: 20, och enligt nuvarande bestämmelser
skall detta dyrtidstillägg avrundas till näst nedåt liggande jämna
krontal, alltså till 13 kronor. Enligt propositionen, som i detta avseende är
tillstyrkt av utskottet, skall pensionsavgiften, 4 kronor, fråndragas lönen, och
dyrtidstillägg beräknas endast på återstoden, i detta fall 161 kronor. Dyrtidstillägget
på detta belopp utgör kronor 12:88, som fortfarande enligt bestämmelserna
skall avrundas nedåt till jämna 12 kronor. Dyrtidstillägget blir
alltså i detta fall en krona mindre per månad än vad för närvarande utgår.
Detta gör 12 kronor om året, vilket belopp alltså faktiskt kommer att dragas
ifrån såsom pensionsavgift utan att dock beräknas såsom sådan. Rätteligen
borde således^en befattningshavare i femte lönegraden ha pension efter sjunde
lönegraden, så länge de nuvarande bestämmelserna örn dyrtidstillägg äro gällande.

.Då det givetvis icke kan vara lämpligt att beräkna pensionen efter dessa
olika variationer i fråga om dyrtidstilläggen, ha vi föreslagit, att dyrtidstilllägget
skall beräknas på bruttolönen. Utskottet medgiver också, att detta är
möjligt att verkställa, men framhåller, att det kommer att möta vissa svårigheter
vid beräkningen av ^dyrtidstillägget enligt vårt förslag, och därför avstyrker
man motionen i fråga. Jag kommer emellertid att. yrka bifall till den
av oss väckta motionen.

Till sist några ord rörande övergångsbestämmelserna. Här föreligga ju
olika förslag rörande övergångsår, men för min del anser jag, att några sådana
bestämmelser icke borde antagas. Enligt utskottets förslag kommer man
fram till år 1939, innan pensionsbestämmelserna fullt träda i kraft. Detta
har föreslagits på grund av att det, såsom utskottet medgivit, kan kännas betungande
för dem, som nu skulle ställas inför att få avgå från tjänsten och
därigenom få mindre inkomst än de förut beräknat. Jag noterar riktigheten
av medgivandet i fråga, men jag anser, att man härvidlag friimst bör taga hänsyn
till den rådande arbetslösheten, som väl ändå varit ett av grundmotiven
för förslaget. Vi lia därför föreslagit, att till befattningshavare inom lönegraderna
1 12 följande belopp skola utgå i pensionstillägg: i första lönegra den

480 kronor, i andra 450 kronor, i tredje 420 kronor, i fjärde 390 kronor,
i femte 360 kronor, i sjätte 330 kronor, i sjunde 300 kronor, i åttonde 270 kronor,
i nionde 240 kronor, i tionde 210 kronor, i elfte 156 kronor och i tolfte 96
kronor. Jag anser, att kravet i fråga är överensstämmande med rätt och bil -

128

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
likhet, och om detta skulle bifallits i stället för de övergångsår, som här föreslagits,
ett förslag, som tydligen riksdagen kommer att ansluta sig till, hade det
varit en åtgärd från statens sida, varigenom arbete skapats åt ett stort antal
arbetslösa. Jag tycker, att det borde ha mötts av större förståelse än som
skett från utskottets sida.

Herr talman, med detta korta anförande har jag velat motivera de olika förslag
vi framställt. Jag kommer att ställa yrkanden på de olika punkterna i
betänkandet.

Herr Lovén: Herr talman! Herr Sefve nämnde, att det kunde vara riskabelt
att göra uttalanden på områden, som man icke fullt behärskade, men han
gjorde sig själv skyldig därtill. Herr Sefve talade örn vilka betungande utgifter
det skulle bli bl. a. för statens järnvägar, som redan förut på grund av
andra omständigheter vore oräntabla, örn man nu där skulle behöva utbetala
pensioner ett eller annat år tidigare än annars skulle ha varit fallet. Nu är
det emellertid så vid statens järnvägar, vilket herr Sefve väl icke har reda på,
att man redan tidigare under flera år med all makt sökt bli av med personal,
som varit på något sätt defekt eller närmat sig pensionsåldern för att få yngre
personal i tjänst och därmed effektivare arbete. Dessutom har man beträffande
vissa grenar av driften, t. ex. växling och annat mera tungt arbete,
haft svårigheter att få dugande personal, ty det har icke varit någon nyrekrytering
på många år, och man har haft gamla män där man behövt ungt och
rörligt folk. Jag tror därför icke, att det blir så farligt för de af färsdrivande
verken som herr Sefve sökte måla ut det för kammaren.

Hela den princip, som diskuterats här under flera timmar, bottnar i det
problem statsrådet Wigforss i sitt anförande berörde. Frågan kan ställas
kort och gott så: skola vi låta 20-åringar och 30-åringar gå och spatsera
sysslolösa och bli fördärvade till kropp och själ, eller skola vi låta utarbetade
60-åringar och 65-åringar vila sig? Att dessa senare skulle vara så arbetsföra
och vitala, som här försäkrats av herr Lindman m. fl., är kanske möjligt när
det gäller skrivbordsbefattningar, befattningar där man helst vill sitta kvar
så länge man orkar kvittera ut avlöningen. Men jag skulle vilja fråga, varför
arbetsgivarna i allmänhet vid upprättande av kollektivavtal med arbetarpersonalen
i avtalen sätta in, att arbetarna, när de uppnå en ålder av 60 år, skola
ha lägre lön därför att arbetskraften hos dem är nedsatt. Då låter det så vid
förhandlingsbordet, och det är på samma sätt med staten som arbetsgivare
som med enskilda arbetsgivare. Men nu, när det är fråga örn pension åt 60-åringarna, äro dessa så vitala och arbetsföra, att de kunna arbeta hur länge
som helst! Samma klagan över att ungdomen är utestängd från arbete förekommer
såväl inom de intellektuella yrkena som bland arbetarna. För några
dagar sedan — närmare bestämt den 28 maj — fanns det i Svenska Dagbladet,
d. v. s. i herrarnas tidning, ni som propagera för att de gamla skola sitta
kvar så länge som möjligt i sina befattningar, en teckning, som var ganska
talande. Man ser ett plank med en port, ovanför vilken det står: »Stängt. Arbetsstyrkan
fulltalig.» Utanför porten står en nybakad student. Texten till
teckningen är helt kort och lyder: »Vår tids tragedi är att ungdomen nu för
tiden först som gammal släpps in i den ljusnande framtiden.» Dessutom står
det som motto: »Den växande arbetslösheten inom de intellektuella yrkena
måste ses med särskild oro.» Detta var som sagt i Svenska Dagbladet, och
när herrarna annars så ofta åberopa den tidningen och mena, att det är sanningsord
vad som står i den, kanske herrarna vilja vara goda att erkänna sanningen
även, när tidningen kommer med en illustration med text som den
nämnda.

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

129

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)

Herr talman, jag skall göra ett pär yrkanden, när vi komma fram till resp.
punkter, men jag ber att för tids vinnande få framlägga en kort motivering
för dessa yrkanden — jag slipper då göra det när vi behandla de särskilda
punkterna. . Jag kommer bl. a. att yrka, att den kvinnliga ekonomipersonalen
vid sinnessjukhusen, som har en pensionsålder av 55 år enligt det pensionsreglemente
som gäller, en pensionsålder som nu i både propositionen och utskottsutlatandet
föreslås höjd till 60 år, fortfarande skall få ha kvar samma
pensionsålder. För sköterskorna i sinnessjukvården är pensionsåldern 55 år,
och jag vagar påstå, att den kvinnliga ekonomipersonalens arbete är lika betungande
som sköterskornas vid sinnessjukhusen. Ifrågavarande personal
utgöres av förestanderskor och arbetsledare vid sinnessjukhusen. De ha till
hjälp i arbetet kvinnliga sinnessjuka. Så är det i köken, så är det i väv- och
systugorna, och så är det i tvättstugorna. Dessa sinnessjuka kvinnor måste
övervakas i sitt arbete oavbrutet och få icke släppas en minut, ty de kunna
komma över tillhyggen såväl i väv- och systugor som i tvättstugor. De kvinnliga^
arbetsledarna och övervakarna äro lika överansträngda och utarbetade vid
55 ar som sköterskorna, och jag förstår därför icke, att det kan vara rim och
reson i att höja deras pensionsålder från 55 till 60 år. Det är på grund härav
jag kommer att göra detta yrkande, herr talman.

Sedan har jag gjort en reservation beträffande en sak, som är omnämnd
har tidigare. Man har beräknat, att dyrtidstillägget skall utgå på nettolönen
och icke på bruttolönen. Vart vill man komma med detta? Jo, för att
vinna lättnad i administrationen, lättnad vid utskrivande av avlöningslistor

o. s. v., skall man beräkna dyrtidstillägget på nettolönen och därigenom få en
tast siffra att hålla sig till. .Detta underlättar givetvis arbetet. Jag har då
ställt Dagan: kommer anordningen att medföra, att man inbesparar personal
pa administrationsbyråerna? Nej, det gör man icke. Det hela medför endast,
att den personal, som nu har något mera att göra, får mindre att göra och får
det bekvämare. För denna bekvämlighet på administrationsbyråerna skall
personalen få betala från 1 krona till 3 kronor per månad. Det är icke mycket,
menar man, när man vinner en sadan lättnad. Nej, det är icke mycket
att betala 3 kronor för den som har 500 eller 600 kronor i månaden, men för
den som har 125 ä 150 kronor i månaden eller däromkring kan det många gånmycket
hart att betala 1 krona per manad för att andra skola vinna
lättnad i. ett arbete,, som kanske icke förut är så ansträngande. Jag tycker,
att det icke är riktigt och icke vackert att låta den personal, som har små
löner, betala för denna lättnad, da man icke därigenom gör någon ekonomisk
besparing. Jag kommer därför, herr talman, att vid punkt A: 7 framställa
yrkande om att dyrtidstillägget skall utgå å bruttolönen.

Med detta yttrande ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den föredragna
punkten i utskottets utlåtande.

Herr Blomquist: Herr förste vice talman! Det är om en detalj i det föreliggande
betänkandet, som jag skulle vilja yttra några ord.

Jag har väckt en motion, som gäller sänkning av pensionsåldern för skötarna
vid statens sinnessjukhus. Den nuvarande pensionsåldern är för dem 60
år, och denna bibehålies enligt förslaget. Jag har yrkat i motionen, att den
matte sänkas till 57 år, och som stöd härför har jag åberopat tidigare förhållanden,
på detta område. Innan ifrågavarande sjukhuspersonal blev överförd
på ordinarie stat — år 1910 — hade den en pensionsålder av 55 år. De sakkunniga,
som förberedde frågan om denna personalgrupps överförande på ordinarie
stat, ansago, att åldersgränsen 55 ar var väl avvägd, och de gjorde sitt
uttalande härutinnan med anledning av att medicinalstyrelsen vid den tidpunk Andra

kammarens protokoll 19SU. Nr h2. 9

130

Nr 42.

Lördagen den 2 jani e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
leii ställde sig på denna ståndpunkt. De sakkunniga yttrade, att på grund av
det synnerligen uppslitande sjukvårdsarbetet de i berörda lag förefintliga bestämmelserna
angående pensionsåldern icke borde äga tillämpning rörande
nämnda personal. Därför syntes en ändring nödvändig. De av medicinalstyrelsen
utfärdade och då tillämpade bestämmelserna ansågo de sakkunniga väl
avvägda oell väl svarande mot billighetens krav. De vore likväl mindre liberala
än motsvarande bestämmelser i utlandet. När sedan, löneregleringskommittén
tog liand örn frågan, kunde den icke av rent principiella skäl gå med
på de sakkunnigas förslag med hänsyn till, att åldersgränsen 60 år var den
som för resp. befattningshavare i statens tjänst skulle tillämpas som minimum.
Saken blev sedermera föremål för riksdagens behandling, senast år 1922, då
ett yrkande framkom i en motion örn att pensionsåldern för béfattningshavarna
i fråga skulle sättas till 55 år. Detta yrkande blev emellertid icke av riksdagen
bifallet, men under den debatt, som fördes i kamrarna,^påvisades det, att
den manliga sjukvårdspersonalen alltmer brukade vid äldre år få hand om avdelningar,
där lugnare patienter vårdades. Detta önskemål har emellertid icke
kunnat realiseras på grund av att numera kvinnlig personal i så stor utsträckning
sköter sjukvården även på de manliga avdelningarna. Därigenom få de
manliga skötarna fortfarande behålla de oroliga patienternas vård.

Man kan ju tycka, att ifrågavarande personalgrupp icke har något strängt
arbete, men man måste betänka, att det dagliga arbetet bland sinnessjuka människor
givetvis verkar nedtryckande på vederbörandes^ hela nervsystem. Det visar
sig också, att de ofta lida av psykiska och fysiska åkommor, och att de i förtid
bli nedbrutna. Erfarenheten ger vid handen, att dessa befattningshavare mellan
50 och 60 år ständigt äro utsatta för sjukdomar under, längre eller kortare
perioder, och icke sällan förekommer det, att de fa ga aratal sjukpermitterade.
Det går t. o. m. så långt ibland, att de måste uttaga hela den sjukpermission
de äro berättigade till och därefter nödgas taga sjukpension före uppnådd
pensionsålder. Örn de skola försöka tjänstgöra under mellantiden någon
månad, visar det sig, att de strax efteråt få avbryta sin tjänstgöring. Det
kan enligt mitt förmenande icke vara klokt att på detta sätt slita ut en personal,
som är utsatt för sådana psykiska påfrestningar.

Nu förstår jag mycket väl, att det icke lönar sig att här göra något yrkande.
Vederbörande utskott har icke tagit någon hänsyn till motionen. Jag har
det oaktat, herr förste vice talman, icke kunnat underlåta att påpeka förhållandena
sådana de te sig i praktiken. Jag har alitsa intet yrkande.

Herr Hansson i Trollhättan instämde häruti.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Carlström: Herr talman! När ett förslag av den omfattning, som det

här föreliggande kommer fram, är det icke lätt för den som icke varit närvarande
vid utskottsbehandlingen att bilda sig en riktig föreställning örn vad det
innehåller. Förslaget omspänner nämligen ett område, som är ganska invecklat
och svårbedömbart för lekmän, som icke varit i tillfälle att närmare sätta
sig in i spörsmålet. Jag har visserligen för några år sedan sysslat litet i en
löneregleringskommitté, men jag måste säga, att jag icke är mäktig att till
fullo förstå, vad förslaget innebär för framtiden.

Jag har försökt avlyssna debatten här i kväll, men jag har icke kunnat ta
reda på vad det hela kommer att kosta efter några årtionden framåt i tiden.
Nu har ju herr Linnér framhållit, att man icke egentligen kan räkna ut vad
det skall kosta. Man vet det icke. Men det är väl uppenbart, att det örn ett

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

131

.. , , „ . An0- tjänstepension för statstjänstemän ni. fl. (Forts.)

lota! ar kommer att kosta åtskilliga miljoner mer än det system, som för närvarande
tillampas. Det må nu vara riktigt, örn det är så, som herr finansministern
gjorde gillande, att förslaget skulle ha ganska stor betydelse ur
arbetsloshetssynpunkt och särskilt såsom ett led i kampen mot ungdomsarbetslösheten.
Jag ar mycket intresserad av att det vidtages åtgärder av ganska
djupgående karaktär i syfte att få in ungdomen — och överhuvud taget de arbetslösa
— i det ° produktiva arbetet. Men är det nu verkligen på det sättet
att man ^vinner sa synnerligen mycket i detta hänseende? Det är tydligt, att
i den man äldre tjänstemän tidigare än för närvarande sker avgå ur tjänsten,
nya ategoner erhålla anställning. Men vad som är alldeles säkert är, att
detta inte kommer att verka på det sättet, att det blir en uppdelning av arbetsu
lil aliena och förtjänsterna så som man skulle önska sig, alltså att man kunde

dess” frukter a n d C n ’ da lltet var kunde få vara med och dela såväl arbetet som

. Fö[ de froner i ökade kostnader, som genom detta förslags genomförande
asamkas staten, kommer ej att lämnas något mer utfört arbete, ty själva kvantiteten
av det utförda arbetet måste väl — om jag inte misstar mig — bli
densamma enligt detta förslag som efter det system, vi nu tillämpa. Herr
-everin säde att folkhushallet inte komme att belastas med större bördor för
sa vitt inte de pensionerade upphörde att arbeta. Och nu förhåller det sig ju
Sa T- s°“ hc;rr leverin och även en del andra talare framhållit — att just den
omständigheten att vederbörande avgå från sin tjänst tidigare och få pension,
skulle leda till att dessa pensionerade komme att kasta sig över arbetstillfäl■
U + a gängliga. Men vad vinner man då ur arbetslöshets synpunkt

istorf?, Emellertid menade nu herr Severin, att örn de göra detta
sa blir det inga okade kostnader för folkhushållet. Men, herr Severin, är det
inte anda pa det sattet att dessa ökade miljoner i utgifter måste betalas av
dem, som tillbyta sig de tjänster och nyttigheter som här ifrågakomma, och
därigenom mäste det bil en ökning av kostnaderna i varje fall för dem som
hllbyta sig dessa tjänster. Aven om det inte blir större kostnader för folkhushallet
i dess helhet. Ett av resultaten härav blir i varje fall att fördel!,
,1"g.en av dessa kostnader drabbar olika, ojämnt. Det blir alltid en del av
iolkhushallets medlemmar, som bli hårdare belastade genom den åtgärd, som
ilar teresias, det tror jag inte vi kunna komma ifrån.

err statsrådet säde i sitt anförande, att detta förslag vore lyckligt både
ur statens och ungdomsarbetslöshetens synpunkt. Jag vill upprepa, vad jag
i''0rUt/ nam iffen att om det skulle bli en stor invasion av unga personer till
statstjänsterna genom detta förslag, vore det naturligtvis i varje fall lyckligt
för ungdomen. Och da bleve det i andra hand kanhända lyckligt också för
staten Men åstadkommer man här en ökad belastning av vissa kategorier inom
folkhushallet, ar det klart, att man måste vara betänksam. Herr statsrätt
och chefen för finansdepartementet yttrade i en debatt här i riksdagen för
någon tul sedan, den 12 maj for Övrigt, då det gällde en pensionsfråga: »Det
ar ett taktum, som vi mäste se i ögonen, att statstjänarna behandlas på ett annat
satt an andra människor. De stå i en särställning och i många hänseenden
i en gynnad särställning, det skall ingen förneka.» Jag menar därför
att man givetvis mäste tänka på den andra delen av samhällsmedlemmarna
också, da man vidtager sådana här förändringar. Man måste försöka klargöra
tor sig örn man även på andra områden inom folkhushållet kan tänka
sig möjligheten av en minskad tjänsteålder med bibehållen lön

dag har inte kunnat underlåta att framföra dessa reflexioner. Ty försöker
jag bedonia de minskningar av tjänstgöringstiden, som man för de skilda grupperna
tiar iorcslagit. anser jag att nedskärandet av tjänstgör;ngsåldrarna till

132

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)

60 år på så våldsamt stora områden, som det här är fråga örn, väl ändå måste
leda till en belastning av produktionen liksom också av folkhushållet. Jag
måste för den skull uttala min betänksamhet i avseende på det föreliggande
förslaget, och då vi komma fram till behandlingen av de skilda punkterna beträffande
åldersgränserna kommer jag att rösta i enlighet med den reservation,
som är avgiven av herrar Bodin och Ryberg.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på 1 :o) godkännande av 1 § i utskottets föreliggande reglementsförslag,
2:o) bifall till den vid utskottets utlåtande fogade, under A.) antecknade
reservationen av herr Lindgren m. fl. samt 3:o) bifall till det av herr Linner
under överläggningen gjorda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Herr Leffler begärde emellertid votering, varför herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka den under 2:o) angivna antogs till kontraproposition. I
överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i bankoutskottets föreliggande
förslag till civilt tjänstepensionsreglemente, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utskottets utlåtande fogade,
under A) antecknade reservationen av herr Lindgren m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresnmgsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt 1 § i utskottets föreliggande reglementsförslag.

Vidare föredrogs 2 §; och blev, efter av herr talmannen givna propositioner
i ämnet, paragrafen av kammaren godkänd.

3 § skulle enligt utskottets förslag lyda sålunda:

3 §.

1. Tjänstår, som avses i detta reglemente, beräknas för tid, under vilken
tjänsteman före uppnående av den för hans tjänst stadgade pensionsåldern innehaft
med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller haft att vidkännas
pensionsavdrag enligt bestämmelserna i tjänstepensionsreglementet för arbetare
eller för vilken erlagts avgift för tjänstepensionering till av staten upprattad eller
understödd pensionsanstalt eller pensionskassa. Vid tjänstår sberäkningen
skall avdrag göras för tid omfattande minst 15 dagar i följd, under vilken
tjänstemannen åtnjutit tjänstledighet för svag hälsas vårdande, för havandeskap
eller barnsbörd eller för enskild angelägenhet, så ock för tid, under vilken
tjänsteman varit tagen i häkte eller avstängd från tjänstgöring elier
utan giltigt förfall avhållit sig från tjänstgöring. Tid, under vilken extra
ordinarie tjänsteman haft avkortad tjänstgöring, skall vid tjänstarsberäkningen
minskas med så stor del, som svarar mot avkortningen i tjänstgönngs 2.

Har tjänsteman eljest i eller utom statens tjänst förrättat^ arbete idler
uppdrag, som finnes vara av beskaffenhet, att tid, varunder sadant arbete

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

133

Ang. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
eller uppdrag förrättats, skäligen bör helt eller delvis tillgodoräknas honom
såsom tjänstar, beror pa prövning i den ordning Kungl. Maj :t föreskriver, örn
och i vad mån dylikt tillgodoräknande må äga rum.

3. Tid, som tagits i beräkning såsom tjänstår för grundläggande av rätt
till pension, må sedermera icke i något avseende ånyo tillgodoräknas såsom
tjänstår, såframt icke under nämnda tid fullgjorts annan tjänstgöring än den,
på vilken den tidigare tjänstår sberäkningen grundats.

4. Därest vid beräkning av tjänstår den uppkomna slutsumman utvisar
del av dag, skall avrundning ske till närmast högre hela dagantal.

Paragrafen föredrogs; och begärdes ordet därvid av

Herr Spångberg, som anförde: Herr talman! I enlighet med vad jag föreslagit
i motionen och även i den allmänna debatten anfört ber jag få föreslå,

att på sid. ^ 43 i den förevarande paragrafen orden: »---under vilken

tjänsteman åtnjutit tjänstledighet för svag hälsas vårdande, för havandeskap
eller barnsbörd eller — ---» måtte utgå.

Vidare yttrades ej.

Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande av förevarande paragraf
i utskottets reglementsförslag, dels ock på bifall till det av herr Spångberg
under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Spångberg, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 3 § i bankoutskottets föreliggande
förslag till civilt tjänstepensionsreglemente, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

. Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Spångberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och votenngspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt förevarande paragraf i utskottets förslag
till civilt tjänstepensionsreglemente.

Härpå föredrogs 4 §; och lämnades därvid på begäran ordet till

Herr Briidefors, som yttrade: Jag föreslår, att punkt 4 i vår motion beträffande
civila tjänstepensionsreglementet måtte intagas under denna paragraf
i stället för vad utskottet föreslagit.

Jag yrkar därför avslag på utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen givit propositioner dels på godkännande
av förevarande paragraf i den av utskottet föreslagna lydelsen, dels
ock pa bifall till det av herr Brädefors gjorda yrkandet, godkändes paragrafen
enligt utskottets förslag.

5 §§; 14 § jämte den till 14 § 1 mom. hörande förteckningen (Bila ga

A); 15 och 16 §§.

Godkändes.

134

Nr *2.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)

17 §■

Utskottet hade i likhet med Kungl. Majit föreslagit följande lydelse av
paragrafen.

17 §.

1. Tjänsteman, som tidigast fem år före uppnåendet av pensionsåldern
frivilligt avgår ur tjänst, må kunna av Kungl. Majit medgivas rätt att komma
i åtnjutande av förtidspension, under förutsättning att han innehar minst trettio
tjänstår samt att avgången finnes icke vara stridande mot statens intressen.

Förtidspension motsvarar hel ålderspension men skall för tiden intill dess
tjänstemannen uppnår pensionsåldern vara minskad med Vigo för varje full
fjärdedel av år, varmed tjänstemannens levnadsålder vid avgången understiger
pensionsåldern.

2. Varder sådan i detta kapitel avsedd tjänsteman, vilken innehar förtroendesyssla
enligt § 35 regeringsformen, entledigad utan egen ansökning och
utan att på grund av bestämmelse i 12 § detta reglemente skyldighet att avgå
från tjänsten föreligger, må han kunna efter Kungl. Majits beprövande komma
i åtnjutande av förtidspension. Förtidspension till sådan tjänsteman bestämmes,
där tjänstemannen under minst tolv år innehaft befattningen, till
ett belopp, motsvarande det för densamma gällande pensionsunderlaget men
eljest till ett belopp, som med ettusen kronor understiger nämnda underlag.

För tjänsteman, hänförlig till diplomatisk eller konsulär personal, gäller i
förevarande hänseende vad särskilt finnes stadgat.

Uti en vid denna paragraf avgiven reservation hade herrar Bäcklund, Lovén,
Paulsen och Severin yrkat, att åt paragrafen måtte givas denna avfattning i

17 §.

1. Tjänsteman som frivilligt avgår ur tjänst, må kunna av Kungl. Majit
medgivas rätt att komma i åtnjutande av förtidspension, under förutsättning
att han kan räkna trettio eller, örn han är innehavare av i Bilaga A till detta
reglemente omförmäld befattning, tjugufem tjänstår samt att avgången finnes
icke vara stridande mot statens intressen.

Förtidspension motsvarar---(lika med utskottets förslag)

understiger pensionsåldern.

2. Varder sådan---(lika med utskottets förslag)--— finnes

stadgat.

Efter föredragning av paragrafen anförde i

Herr Paulsen: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid paragrafen
fogade reservationen.

Herr Kyberg: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse
av förevarande paragraf, dels ock på godkännande av paragrafen i den aviatt -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

136

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
ning, som föreslagits i den vid paragrafen fogade reservationen; och godkändes
paragrafen i den av utskottet föreslagna lydelsen.

18 § lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

18 §-

1. Beträffande de i detta kapitel avsedda befattningar, som äro hänförda
till viss lönegrad, skola, där ej annat följer av stadgandena i 2 morn., 20 och
21 §§ samt 24 § 4 morn., tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag,
som här nedan för de särskilda lönegraderna angivas:

1. Befattningar vid allmänna civilförvaltningen, med undantag av lots- och fyrstaten,

samt vid affärsdrivande verk.

a) Tjänstemän i chefs- eller därmed, jämförlig ställning:

Lönegrad	Pensions- underlag kr.	Pensionsav-drag för år kr.
Al.........................	7,296	438
A 2.........................	7,896	474
A 3.........................	8,496	510
A 1.............................	8,796	528

b) Andra tjänstemän.

	Lönegrad	Pension- underlag	Pen- sions-		Lönegrad	Pensions- underlag	Pen- sions-
	man	Ikvinna	för år		man	kvinna	avdrag för år
		kr.	kr.	kr.			kr.	kr.	kr.
(B)	1........	1,320	1,236	36	(B) 16 ........	3,240	3,036	141
>	2........	1,404	1,320	39	>	17........	3,444	3,240	156
>	3........	1,476	1,404	42	>	18........	3,684	3,444	174
>	4........	1,560	1,476	45	>	19........	3,924	3,684	192
>	5........	1,644	1,560	48	>	20........	3,924	3,684	192
>	6........	1,716	1,644	51	>	21........	4,200	3,924	213
>	7........	1,824	1,716	57	>	22........	4,476	4,200	234
>	8........	1,920	1,824	63	>	23........	4,764	4,476	255
»	9........	2,040	1,920	69	>	24........	5,076	4,764	279
>	10........	2,160	2,040	75	>	25........	5,400	5,076	303
>	11........	2,304	2,160	84	>	26........	5,724	5,400	330
>	12........	2,436	2,304	90	>	27........	6,036	5,724	354
>	13........	(2,640	2,436	102	>	28........	6,360	6,036	378
>	14........	2,844	2,640	114	>	29........	6,684	6,360	399
>	15........	3,036	2,844	129	>	30........	6,996	6,684	420

136

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

2. Befattningar vid lots- och fyrstaten.

Lönegrad	Pensions- underlag	Pen-sions-avdrag för ä.r kr.	Lönegrad	Pensions- underlag	Pen- sions-
man kr.	kvinna kr.	man kr.	kvinna kr.	avdrag för år kr.
1...........	1,404	1,320	39	8..........	2,160	2,040	75
2...........	1,560	1,476	45	9..........	2,304	2,160	84
3...........	1,644	1,560	48	10..........	2,436	2,304	90
4...........	1,716	1,644	51	11..........	3,924	3.684	192
5...........	1,824	1,716	57	12..........	5,724	5,400	330
6...........	1,920	1,824	63	13..........	6,036	5,724	354
7...........	2,040	1,920	69

2. För följande befattningar skola, oavsett vilken lönegrad befattningen
tillhör, tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag, som enligt 1 mom.
gälla för nedan angivna lönegrader, nämligen:

för överläkare av l:a klass vid statens sinnessjukhus .... 30:e lönegraden
* » » 2:a » » » d .... 29:e *

» » » 3:e » » » » .... 28:e » ,

dock att för överläkare, som tillika är professor i psykiatri vid
universitet eller vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, pensionsunderlaget
skall utgöra 7,500 kronor och pensionsavdraget 450 kronor,

för lantbruksingenjör..................26:e lönegraden

» länsveterinär....................22:a >

» lokomotivförare 13:e löne -

graden

» lokomotiveldare 8:e lönegraden.

För lotspersonal, tillhörande 10 :e lönegraden, utgör pensionsunderlaget 2,640
kronor för man och 2,436 kronor för kvinna samt pensionsavdraget 102 kronor.
För övrig lotspersonal skola tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag,
som gälla för lönegrad närmast högre än den, till vilken vederbörande befattning
hör.

3. För nedan angivna, till viss lönegrad ej hänförliga befattningar skola
tillämpas följande pensionsunderlag och pensionsavdrag:

för justitieråd, regeringsråd och landshövding: pensionsunderlag 9,996 kronor
och pensionsavdrag 600 kronor,

för förste provinsialläkare: pensionsunderlag 6,996 kronor för man och 6,684
kronor för kvinna samt pensionsavdrag 420 kronor,

för provinsialläkare: pensionsunderlag 6,036 kronor för man och 5,724 kronor
för kvinna samt pensionsavdrag 354 kronor, ävensom

för distriktsveterinär: pensionsunderlag 3,924 kronor för man och 3,684 kronor
för kvinna samt pensionsavdrag 192 kronor.

I ovanberörda motion II: 610 hade herrar Brädefors och Hagberg i Luleå under
punkten 3 hemställt, att pensionsunderlaget måtte höjas för 1 :a lönegraden
med 30 procent samt utjämnas uppåt intill 12 :e lönegraden, så att ökningen
i 12 :e lönegraden utgjorde 15 procent.

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

137

Ang. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)

Uti en vid denna paragraf avgiven reservation hade herrar Berling, Bäcklund,
Lovén och Severin yrkat, att riksdagen, i anledning av motionerna II: 602
och 11:608, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa utredning och för riksdagen framlägga förslag rörande
pensionsunderlagens beräknande på grundval av lönen å B-ort samt pensionsavdragens
omräkning i anslutning härtill.

Paragrafen föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Werner i Hultsfred: Herr talman! Vid denna punkt kommer jag att
framställa ett yrkande, men först ville jag passa på tillfället att ge en kort
replik till herr Severin, som ville påstå, att växlingsersättningen vore jämförbar
med de loktjänstpengar, vilkas införande i pensionsunderlaget han påyrkade.
Jag erinrar om det uttalande, som jag tidigare citerat och vari kungl,
järnvägsstyrelsen sagt, att fog finnes för att anse loktjänstpenningarna såsom
löneinkomst. Växlingsersättningen är helt naturligt en ersättning, som är berättigad
och som fortast möjligt bör inarbetas i de fasta lönerna. I detta avseende
är jag fullständigt överens med herr Severin. Järnvägsstyrelsens uppfattning
i denna angelägenhet framgår av den skrivelse till pensionssakkunniga
av den 15 september 1931, varur jag nu tillåter mig citera några rader:
»Vad särskilt angår växlingsersättningen, vilken förmån nyligen tillkommit,
är ju uppenbart att densamma icke övat inflytande vid avlöningens fastställande.
Växlingsersättningen är tillika av så variabel och individuell karaktär,
att någon enhetlig grund för ersättningens värdering knappast kan tänkas.»
Ifrån det hållet anses således dessa former av inkomst icke jämförbara. Då
jag nu yrkar bifall till Kungl. Maj :ts förslag vill jag påpeka, att det inte
torde gå att upphitta någon dylik extraersättning, för vilken respektive befattningshavare
vid dess tillkomst fått avstå en del av sin lön.

Herr talman! Med dessa skäl ber jag att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag, som innebär, att grupperna lokförare och eldare skola uppföras i högre
lönegrupp än den, vari utskottet placerat dem.

Herr Lundqvist: Herr talman! I en av de motioner, som jag jämte några
kammarledamöter har tillåtit mig att väcka i anslutning till den föreliggande
propositionen, förslås, att pensionerna skola beräknas inte såsom för närvarande
efter lönen på den billigaste orten utan i stället efter lönen på den näst
billigaste orten.

Jag tillåter mig att fästa kammarens uppmärksamhet på att de pensionssakkunniga
på sin tid enhälligt ha föreslagit, att pensionerna skulle utgå
efter lönen å medeldyrort i stället för, såsom f. n. är fallet, efter lönen på
billigaste ort. Jag tillåter mig också att erinra örn att även finansministern
i sitt yttrande till statsrådsprotokollet har skänkt sitt erkännande åt de synpunkter,
som de sakkunniga i detta avseende ha givit uttryck åt. Jag tror
också, att man inte här behöver komma med någon lång motivering för att
göra klart, att en sådan ändring verkligen är berättigad.

Nu förstår jag emellertid, att de statsfinansiella skälen i dessa dagar göra
det synnerligen svårt för riksdagen att gå med på en sådan åtgärd, som dock
av alla i och för sig förklaras vara fullt berättigad. Mig förefaller det dock,
som örn det ekonomiska nödläget icke skulle vara så allvarligt, att man inte
skulle kunna sträcka sig så långt, som vi ha föreslagit i vår motion, nämligen
därhän att pensionerna beräknas efter lönerna på den näst billigaste orten.

Efter de undersökningar, som jag försökt göra, tror jag mig i alla fall
kunna våga det påståendet, att den merkostnad, som på det sättet skulle

138

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
uppstå för statskassan, inte kan vara av den storleksordningen, att de statsfinansiella
betänkligheterna härvidlag kunna få vara uteslutande avgörande
vid denna frågas bedömande. En sådan förändring av grunderna för pensionsberäkningen,
som vi ha föreslagit i motionen och som alltså skulle medföra
en höjning av pensionerna, förefaller mig vara så mycket mera motiverad,
örn man, såsom ju nu väl är i det närmaste fastslaget, nu kommer
att ytterligare sänka pensionsåldern, vilket inte alls var avsett, då de pensionssakkunniga
på sin tid avgåvo detta förslag örn en bättre beräkning av pensionerna.

Nu har emellertid bankoutskottet inte kunnat gå med på det förslag, som
framställts i motionen, men jag konstaterar med tillfredsställelse, att inte
heller bankoutskottet har velat bestrida det berättigade i de krav, som där
ha framförts. Örn nu riksdagen kommer att följa bankoutskottet på denna
punkt, vågar jag därför uttala den förhoppningen, att därmed inte skall
vara sagt det sista ordet ifrån statsmakternas sida i denna fråga, utan att
vid lämplig tidpunkt denna sida av detta omfattande problem måtte bli föremål
för nytt övervägande.

Nu finns det ju emellertid glädjande nog en reservation bifogad utskottets
utlåtande på denna punkt, avgiven av herr Berling m. fl., där man föreslagit
en skrivelse till Kungl. Majit i det syfte, som jag nyss har framhållit. Jag
ber därför, herr talman, att få ansluta mig till denna reservation, till vilken
jag alltså yrkar bifall.

Häruti instämde herr Arnemark.

Herr Bäcklund: Herr talman! Förutom de skäl som herr Lundqvist i

i Rotebro anförde, anser jag, att man också kan säga, att lönen på
B-ort bör läggas till grund för pensionsunderlaget av den anledningen,
att tjänstemännen nu få nettolöner. Man tar alltså ifrån dem en
del av dyrtidstilläggen, varför de inte få någon kompensation. Det skulle
därför kunna vara en berättigad kompensation örn B-ortslönen finge ligga till
grund för pensionsberäkningen. När dessutom de sakkunniga gått in för en
högre beräkning än på A-ortslönen, skulle det väl inte vara ur vägen, örn
riksdagen nu avläte en skrivelse till Kungl. Maj:t örn utredning. Det är
denna anhållan örn en utredning, som innefattas i reservationen, och jag ber
därför att få ansluta mig till det yrkande, som framställdes av herr Lundqvist.

Herr Paulsen: Herr talman! När herr Werner i Hultsfred säger, att järnvägsstyrelsen
har tillstyrkt att lokmännen skulle få räkna pension även på lokpengarna,
är ju detta sant, men det var dock med en viss tvekan, som man
tillstyrkte detta. Lokpengarna äro inte avsedda att täcka resekostnader utan
för att pressa lokförarna till sparsamhet och till att hålla rätt tid. De kallades
därför också ursprungligen för premier och äro fortfarande av alldeles likartad
betydelse.

Herr Werner säger, att det inte finns några befattningshavare som kunna
jämställas med lokpersonalen. Ja, det är kanske inte så säkert, att det inte
finns några sådana. För den händelse sådana skulle finnas, kan man ju inte
ge bara den ena gruppen och inte de andra.

Till herr Lundqvist vill jag, när han talar örn att kostnaderna inte skulle
bli så stora, om man överginge till att beräkna pensionerna efter lönerna på
B-ort, säga, att kostnadsökningen för''1934/1935 skulle bli 37,000:—, för 1935/
1936 110,000:—, för 1940/1941 550,000:—, för 1945/1946 1,050,000:— och

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

139

Ang. tjänstepension för statstjänsteman m. fl. (Forts.)
för 1950/1951 1,510,000:—■ kronor. Det blir alltså en rätt avsevärd kostnadsökning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Brädefors: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets
hemställan ^paragraf 18 angående 1—12 lönegraderna och i stället bifall till
punkt 3 i vår motion angående civila tjänstepensionsreglementet. Jag anser
också, herr talman, att jag bör meddela, att jag finner denna punkt vara så
pass viktig, att jag kommer att begära votering.

Herr Werner i Hultsfred: Herr talman! Jag kan verkligen inte förstå

herr Paulsens uppfattning i fråga örn de s. k. lokpengarna. Lokmännen ha
nämligen fått sin ordinarie avlöning minskad med samma belopp, som dessa
lokpengar uppgå till, och lokpengarna skola nu kompensera denna minskning.
Detta är väl ändå ett prejudikat för att dessa pengar skola räknas som lön.

Jag skall även upprepa något, som jag sade i mitt första anförande, nämligen
att dessa lokpengar beskattas som vanlig inkomst, och detta i motsats till
vad som är fallet med övriga ersättningar, som utgå för vissa befattningshavare.

Jag vidhåller mitt yrkande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner beträffande förevarande paragraf, nämligen på l:o) godkännande
av paragrafen i dess av utskottet föreslagna lydelse, 2:o) godkännande
av paragrafen enligt Kungl. Maj:ts förslag samt 3:o) bifall till det
av herr Brädefors under överläggningen gjorda yrkandet; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Brädefors begärde emellertid votering, varför herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
därvid den under 3:o) angivna nu antogs till kontraproposition. I
överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner 18 § i bankoutskottets föreliggande
förslag till civilt tjänstepensionsreglemente, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Brädefors under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt förevarande paragraf i dess av utskottet
föreslagna lydelse.

Vidare framställde herr talmannen i fråga om den av herr Berling m. fl.
vid paragrafen avgivna reservationen propositioner dels på bifall till berörda
reservation, dels ock på avslag därå; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering
begärdes likväl av herr Ryberg, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

140

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller den vid 18 § i bankoutskottets föreliggande
förslag till civilt tjänstepensionsreglemente av herr Berling m. fl.
fogade reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

"Vinner Nej, har kammaren avslagit berörda reservation.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren avslagit berörda reservation.

19 §.

Utskottets med Kungl. Maj:ts överensstämmande förslag lydde sålunda:

19 §.

Där ej för viss befattning annan pensionsålder angives i den såsom bilaga
B till detta reglemente fogade åldersförteckningen, inträder pensionsåldern
vid utgången av den månad, under vilken tjänsteman uppnår nedan angivna

levnadsålder:

1. För justitieråd, regeringsråd och landshövding.........65 år

2. För tjänstemän vid provinsialläkarstaten:

provinsialläkare............. 63 »

förste provinsialläkare...................65 >

3. För distriktsveterinär.....................63 5

4. För tjänstemän vid lots- och fyrstaten:

tjänstemän, tillhörande lönegraderna 1—10..........60 »

» i> v 11—13..........65 »

5. För övriga tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen samt

för tjänstemän vid affär sdrivande verk:

tjänstemän, tillhörande lönegraderna (B) 1—12......60 »

* » (B) 13—30 ...... 65 »

> » »A 1— 4...... 65 »

Herrar Brädefors och Hagberg i Luleå hade i sin förberörda motion II: 610
föreslagit, bland annat, att pensionsåldern för de i civila tjänstepensionsreglementet
avsedda personer skulle fastställas till högst 60 år.

Vid denna paragraf hade reservationer avgivits:

av herrar L. Gunnar Bodin och Ryberg, vilka hemställt, att paragrafen
måtte erhålla följande lydelse:

19 §‘

levnadsålder:

1. För justitieråd, regeringsråd och landshövding.........65 år

2. För tjänstemän vid pr ovinsialläkar staten:

provinsialläkare......................63 s

förste provinsialläkare...................65 »

3. För distriktsveterinär................. 63 »

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

141

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)

4. För tjänstemän vid lots- och fyrstaden:

tjänstemän, tillhörande lönegraderna 1—10.........63 år

* » » 11—13.........65 »

5. För övriga tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen samt

för tjänstemän vid affär sdrivande verte:

tjänstemän, tillhörande lönegraderna (B) 1—12.......63 »

» » » (B) 13-30 ....... 65 »

* * »A 1— 4.......65 »;

av herr Laurén, som på anförda skäl ansett sig höra biträda det förslag,
som framställts i sistomförmälda reservation;

samt av herrar Torsten E. Ström, Berling, Bäcklund, Lovén, Paulsen och
Severin, vilka ansett, att pensionsåldern bort i enlighet med vad som yrkats
i motionen II: 608 fastställas till 63 år för befattningshavare i högre löneställning
än 12:e lönegraden (motsvarande lönegrad för lotsverket), med undantag
för vissa särskilda tjänster.

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Ryberg: Herr talman! I anslutning till vad jag tidigare har yttrat
ber jag få hemställa att paragraf 19 måtte få den avfattning, som innefattas i
den av herr Bodin och mig avgivna reservationen. Den innebär, att pensionsåldern
för tjänstemän i 1—12 lönegraderna i regel skulle fastställas till 63 år
med de undantag, som äro gjorda i den bilaga B, som i denna paragraf är bifogad
vår reservation.

Herr Brädefors: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till vår motion med förslag örn fastställande av pensionsåldern
för samtliga tjänstemän till högst 60 år.

Herr Bäcklund: Herr talman! Vid denna paragraf är avgiven en reservation
av herr Ström m. fl., vari yrkas att pensionsåldern i enlighet med vad
som föreslås i motionen II: 608 skall sättas till 63 år för befattningshavare i
högre löneställning än 12: e lönegraden samt motsvarande befattningar i lotsverket
med undantag för vissa särskilda tjänster.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag i övrigt, men då det gäller
dessa lönegrader, som omfattas av motionen, 11:608, hemställer jag örn bifall
till reservationen, som alltså innebär en sänkning av den av utskottet föreslagna
pensionsåldern.

Herr Wikström: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Spångberg: Jag ber, herr talman, att i anslutning till vad jag tidigare
anfört och i överensstämmelse med vad jag motionerat örn få föreslå, att pensionsåldern
för samtliga de befattningshavare, som beröras i den förevarande
paragrafen, skall bestämmas till 60 år.

Herr Bäcklund: Herr talman! Jag hemställer, att mitt nyss framställda
yrkande beträffande herr Ströms m. fl. reservation inte måtte komma under
omprövning och ber att få återtaga detsamma.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av utskottets förslag till lydelse av paragrafen, 2:o) god -

142

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
kännande av paragrafen enligt den avfattning, som föreslagits i den av herrar
L. Gunnar Bodin och Ryberg vid paragrafen fogade reservationen samt
3:o) bifall till det av herr Brädefors under överläggningen framställda yrkandet;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förstnämnda propositionen. Herr Ryberg begärde emellertid
votering, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av, vilka den under
2:o) angivna antogs till kontraproposition. I enlighet härmed blev nu efter
given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner 19 § i bankoutskottets föreliggande
förslag till civilt tjänstepensionsreglemente, röstar

Ja;

Ben, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herrar Bodin och Ryberg beträffande
denna paragraf avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt utskottets förslag till lydelse av förevarande
paragraf.

Den till 19 § i reglemente förslag et hörande ålder sförteckning en (Bilaga B).

Åldersförteckningen var i nedan angivna delar av följande lydelse:

För innehavare av följande ordinarie befattningar inträder pensionsåldern
vid utgången av den månad, under vilken vederbörande uppnår nedan angivna
antal levnadsår.

Verk och befattningar	Levnadsår j
Statens sinnessjukhus. Kontorspersonal:
Kassör.................................	63
Kameralbiträde................''.............	63
Sjukvårdspersonal:
Uppsyningsman av l:a klass.......................	60
Förestånderska av l:a klass.......................	55
Förestånderska av 2:a klass.......................	55
Översköterska.............................	55
Sköterska...............................	55
Ekonomipersonal:
Maskinmästare av l:a klass.......................	63
Maskinmästare av 2:a klass.......................	63
Tullstaten.
Tullkontorist................................	63
Tullöveruppsyningsman...........................	63

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

143

Ang. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)

Verk och befattningar	Levnadsår
Tulluppsyningsman...................	63
Tillsyningsman.....................	63
Postverket.
Förrådsmästare................	63
Förste postexpeditör................	63
Stationsmästare av klass 6............	63
Transportmästare..............	63
Postexpeditör....................	63
BokbinderifÖrman...................	63
Tryckeriförman..............	63
Brevbärarförman................	63
Stationsmästare av klass 7.............	63
Stationsmästare av klass 8.............	63
Domänverket.
Överjägmästare...............	63
Byrådirektör...................	63
Jägmästare.....................	63
Skogsskolföreståndare.................	63
Skogsingenjör....................	63
Skogstaxator....................	63
Assistent...............	60

Vid aldersförteckningen (Bilaga B) voro fogade reservationer:

av herrar L. Gunnar Bodin och Ryberg, vilka under hänvisning till vad av
dem yrkats i reservationen vid 19 § hemställt, att Bilagan B måtte erhålla i
reservationen angiven lydelse;

av herr Laurén, som under hänvisning till sin reservation vid 19 § instämt
i det förslag, som framställts av herrar L. Gunnar Bodin och Ryberg;

av herrar Torsten E. Ström, Berling, Lovén och Paulsen, vilka ansett, att för
kvinnlig ekonomipersonal vid sinnessjukhusen borde, såsom i motionerna 1: 347
och II: 605 _ föreslagits, bibehållas den nu gällande pensionsåldern av 55 år,
samt vilka i enlighet härmed yrkat, att Bilagan B till civila tjänstepensionsreglementet
måtte, i vad anginge statens sinnessjukhus, erhålla följande lydelse: -

Verk och befattningar	Levnadsår
Statens sinnessjukhus.
Kontorsperson al:
— — — (lika med utskottets förslag) — — —
Sjukvårdspersonal:	J
— — — (lika med utskottets förslag) — — —	—

144

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)

Verk och befattningar	Levnadsår
Ekonomipersonal:	63
Maskinmästare av l:a klass.......................
Maskinmästare av 2:a klass.......................	63
Köksförestånderska av lia klass.....................	55
Arbetsförestånderska...........................	55
Bageriförestånderska...........................	55
Köksförestånderska av 2:a klass.....................	55
Tvättförestånderska av l:a klass.....................	55
Närmaste biträde till köksförestånderska..................	55
Närmaste biträde till bageriförestånderska . ...............	55
Tvättförestånderska av 2:a klass.....................	55
Närmaste biträde till tvättförestånderska.................'' •	55
Sömmerska eller väverska........................	55; samt

av herrar Torsten E. Ström, Berling, Bäcklund, Lovén, Paulsen och Severin,
vilka ansett, bland annat, att pensionsåldern för brevbärarförmän vid postverket
borde fastställas till 60 år och fördenskull yrkat, bland annat, att Bilagan
B till reglementet måtte i nedan angivna del erhålla följande lydelse:

Verk och befattningar	Levnadsår
Postverket.	63
Förrådsmästare...............................
Förste postexpeditör.............................	63
	63
Transportmästare..............................	63
Postexpeditör................................	63
Bokbinderiförman..............................	63
Tryckeriförman...............................	63
Stationsmästare av klass 7..........................	63
Stationsmästare av klass 8..........................	63

Efter föredragning av åldersförteckningen anförde:

Herr Lundqvist: Herr talman! I denna bilaga finnas på sid. 73 under

rubriken »Domänverket» upptagna bl. a. jägmästare med en pensionsålder av
63 år. Dessa jägmästare tjänstgöra ju till allra största delen ute i reviren.
Emellertid är det så, att det finns några få, som ha sin tjänstgöring förlagd
till själva domänstyrelsen. De ha tidigare haft titeln byråjägmästare. Det
har alltid funnits en viss skillnad i pensionsåldern emellan de jägmästare, som
tjänstgöra i domänstyrelsen, och de, som tjänstgöra ute i reviren. De senare
ha hittills haft en pensionsålder av 65 år, under det att de, som haft sin
tjänstgöring förlagd till styrelsen, haft en pensionsålder av 67 år.

Nu har man från dessa senare befattningshavares sida hos bankoutskottet
gjort framställning örn, att denna skillnad skulle upprätthållas även i framtiden,
och att alltså dessa byråjägmästare skulle få en pensionsålder av 65
år i likhet med andra tjänstemän i styrelsen med ungefär samma arbete,
sekreterare, kamrerare, revisorer m. fl. I första kammaren har yrkande fram -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

145

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
ställts om en sådan ändring, och detta yrkande har utav första kammaren
välvilligt bifallits. Det är därför, herr talman, som jag dristar mig att här
framställa samma yrkande. Det innebär alltså, att till denna tabell under
rubriken »Domänverket» skall fogas en not med den lydelse, som för övrigt
finnes intagen i texten på sid. 32, andra stycket, och som lyder sålunda: »För
sådan jägmästare, som tjänstgör i domänstyrelsen, inträder pensionsåldern vid
utgången av den månad, under vilken vederbörande uppnår 65 år.»

Det är alltså för att få samstämmighet i besluten i första och andra kammaren
som jag, herr talman, ber att få framställa detta yrkande, och jag hoppas,
att denna kammare skall biträda det beslut, som på denna punkt redan
fattats i första kammaren.

Med herr Lundqvist förenade sig herr Lindskog.

Herr Bäcklund: Herr talman! Under rubriken »Tullstaten» finns icke

tullvakt upptagen men däremot tillsyningsman med 63 levnadsår. Dessa båda
befattningshavare, tillsyningsman och tullvakt, ha emellertid precis likvärdigt
arbete efter vad som konstaterats i tullverket. Örn den ena gruppen skall ha
60 levnadsår, bör den andra också ha det. Utskottet har nu föreslagit, att tillsyningsman
skall ha 63 levnadsår. För att man icke skall få ett annat beslut
än det första kammaren för sin del redan fattat, ber jag att i detta fall
få frånfalla den reservation, vi ha avgivit angående tillsyningsman under
rubriken Tullstaten, och hemställer om, att tullvakt uppföres under denna
rubrik.

Mitt yrkande är sålunda, att i Bil. B under rubriken »Tullstaten», omedelbart
efter befattningen tillsyningsman, uppföres befattningen tullvakt med en
pensionsålder av 63 år. För tullvakt har enligt utskottets hemställan föreslagits
60 levnadsår, men då dessa båda befattningshavaregrupper böra ha samma
pensionsålder, går jag för min del med på, att andra kammaren biträder
vad första kammaren redan beslutat, vilket beslut överensstämmer med mitt yrkande
här.

Herr Lovén: Herr talman! Jag ber att få föreslå, att under rubriken

»Statens sinnessjukhus» införes »Kvinnlig ekonomipersonal» med en pensionsålder
av 55 år.

Herr Severin: Herr talman! Med samma motivering som herr Bäcklund
—■ jag förmodar, att han glömde bort detta —- ber jag att få yrka, att under
rubriken »Affärsdrivande verk» i bilaga B. befattningen »Brevbärarförman»
med en föreslagen pensionsålder av 63 år utgår, varigenom dessa personers
pensionsålder kommer att bli 60 år. Motivet till detta yrkande är, som sagt,
detsamma som herr Bäcklunds motiv för yrkandet beträffande befattningen
»Tullvakt». Första kammaren har redan beslutat att sätta pensionsåldern för
brevbärarförmän till 60 år.

Herr Bäcklund: Herr talman! Jag ber att få instämma med herr Severin
i hans yrkande. ^ Jag glömde göra detta yrkande, då jag nyss hade ordet.

Jag skall också be att få yrka bifall till herr Lundqvists förslag.

Det hela blir då i överensstämmelse med det beslut första kammaren fattat,
och från utskottets sida äro vi nog ganska eniga om att sådan ändring bör
ske.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde till
en början propositioner beträffande den del av åldersförteckningen, som rörde

Andra kammarens protokoll 1934. Nr k%. 10

146

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
befattningshavare vid statens sinnessjukhus, nämligen dels på godkännande
av utskottets förslag i denna del, dels ock på bifall till den reservation, som
beträffande vissa befattningshavare vid sinnessjukhusen avgivits av herr Torsten
E. Ström m. fl.; och godkände kammaren utskottets förslag i ifrågavarande
del.

Härpå gav herr talmannen i avseende å den del av åldersförteckningen, som
rörde befattningshavare vid tullstaten, propositioner dels på godkännande av
utskottets härutinnan framlagda förslag, dels ock på godkännande av
utskottets förslag med det av herr Bäcklund under överlä-ggningen föreslagna
tillägget; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare
propositionen.

Vidare framställde herr talmannen propositioner angående den del av åldersförteckningen,
som rörde befattningshavare vid postverket,° nämligen dels
på godkännande av utskottets förslag i denna del, dels ock pa godkännande
av motsvarande del av den av herr Torsten E. Ström m. fl. beträffande åldersförteckningen
sist anförda reservationen; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Slutligen gav herr talmannen i fråga örn den del av åldersförteckningen,
som rörde befattningshavare vid domänverket propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag i denna del, dels ock pa godkännande av samma
förslag med det tillägg, som under överläggningen påyrkats av herr Lundqvist;
och fattade kammaren beslut i överensstämmelse med innehållet i den
senare propositionen.

Övriga delar av åldersförteckningen.

Godkändes.

20—34 §§; promulgationsstadgandet.

Godkändes.

Övergång sbestämmelserna.

Punkterna 1 och 2.

Godkändes.

Punkten 3 föredrogs härefter. Därvid yttrade:

Herr Bäcklund: Herr talman! Jag ber att få yrka, att denna punkt matte
antagas med den förändringen, att dels orden i tredje ^ raden »genom reglementets
bestämmelser» utelämnas, dels näst efter det å sjunde raden förekommande
ordet »han» insättas orden »enligt detta reglemente». .Detta förändrar
ingenting i sak. Det är bara den formulering, som antagits i första
kammaren, och jag hemställer, att samma beslut matte fattas i denna kammare.

Herr Leffler: Herr talman! Jag hade begärt ordet vid denna punkt för att
framställa samma yrkande som herr Bäcklund nyss gjorde, och jag ber att
få instämma med honom.

Herr Laurén: Vid punkt 2 har jag och tva andra av utskottets ledamöter
fogat en reservation. Då utskottets förslag i punkt 2 redan antagits, ber jag

Lördagen den 2 juni e. ra.

Nr 42.

147

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
att få yrka, att under punkt 3 följande moment införes: »Justitieråd ock regeringsråd
äger utan hinder av stadgandet i 12 § 1 mom. a) kvarstå i tjänst, örn
han vid reglementets ikraftträdande fyllt sextiofem år intill fyllda sjuttio år, örn
han vid nämnda tidpunkt fyllt sextio men ej sextiofem år intill fyllda sextionio
år och örn han vid samma tidpunkt fyllt femtiofem men ej sextio år
intill fyllda sextioåtta år.»

Härefter lämnades på begäran ordet ånyo till

Herr Laurén, som anförde: Herr talman! Då jag upplyses att det icke går
att få in momentet i fråga under punkt 3, ber jag att få återtaga mitt yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av förevarande punkt enligt utskottets förslag,
dels ock på bifall till det av herr Bäcklund under överläggningen gjorda
yrkandet; och blev berörda yrkande av kammaren bifallet.

Punkterna 4—10; reglementsförslagets rubrik.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1) förklarades vara besvarad genom
kammarens föregående beslut.

Punkten A 2).

Utskottets i punkten framlagda förslag till tjänstepensionsreglemente för
arbetare.

1 § föredrogs. Ordet begärdes därvid av

^Herr Brädefors, som yttrade: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag
på andra punkten i 1 § samt bifall till den av mig väckta motionen beträffande
tredje punkten.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av förevarande paragraf, dels ock på bifall till det av herr Brädefors framställda
yrkandet; och blev paragrafen av kammaren godkänd.

2 och 3 §§.

Godkändes.

Sedan 4 § föredragits, anförde:

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! I anslutning till de synpunkter
jag tidigare framfört, ber jag att få föreslå, att 4 § första momentet erhåller
den lydelse, som är föreslagen i motion nr 623.

Herr Brädefors:. Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets
förslag i 4 § och bifall till den av mig och herr Hagberg i Luleå väckta motionen
i samma stycke.

Herr Bäcklund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

148

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner pål :o)
godkännande av paragrafen i den av utskottet föreslagna lydelsen, 2:o) godkännande
av paragrafen i den avfattning, som föreslagits i motionen II: 623
samt 3:o) bifall till det av herr Brädefors under överläggningen framställda
yrkandet; och godkändes paragrafen enligt utskottets förslag.

5—18 §§; promulgationsstadgandet.

Godkändes.

Över g äng s bestämmelserna.

Punkterna 1 och 2.

Godkändes.

Punkten 3 föredrogs härefter. Därvid yttrade:

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få föreslå, att

punkt 3 i utskottets förslag ersättes med det förslag, som är angivet i punkt
2) av motionen nr 623.

Herr Ryberg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bäcklund instämde häruti.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner på de därunder förekomna yrkandena, godkändes punkten
enligt utskottets förslag.

Punkterna 4 och 5; reglementsförslagets rubrik.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 2) förklarades vara besvarad genom
kammarens beslut i fråga örn reglementsförslaget.

Punkterna A 3)—A 6).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten A 7).

Beträffande utskottets i denna punkt gjorda hemställan hade reservation
avgivits av herrar Lovén och Paulsen, vilka yrkat, att vad utskottet under
förevarande punkt hemställt måtte av riksdagen avslås.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Lovén: Herr talman! Jag yrkar bifall till den av mig och herr

Paulsen avgivna reservationen och alltså avslag på utskottets förslag under
punkten 7.

Herr Ryberg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

149

Ang. tjänstepension för statstjänstemän m. fl. (Forts.)
på bifall till den av herrar Lovén och Paulsen beträffande punkten avgivna
reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna A 8)—A 10) samt punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Herr talmannen tillkännagav, att följande interpellationer komme att besvaras
vid kammarens sammanträde tisdagen den 5 innevarande juni, nämligen
:

Herr Walléns interpellation till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i fråga örn utfärdande av föreskrifter örn ursprungsbeteckning
för importerade lantmanna- och trädgårdsprodukter;

Herr Lithanders interpellation till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
i anledning av träffat förfogande beträffande tiden för öppethållande
av en enskild näringsutövares utskänkningslokal i Eksjö; samt

herr Perssons i Fritorp interpellation likaledes till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående möjligheten att utvidga odlingen av tobak
inom landet.

§ 14.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från första lagutskottet:

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vapenkungörelse
ävensom i ämnet väckta motioner;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
förbud mot vissa sammanslutningar; och

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
angående handel med farmacevtiska specialiteter m. m. ävensom en i
ämnet väckt motion; samt

från riksdagens kansli:

nr 298, angående förbättrande av landskommunernas räkenskapsväsen; och

nr 299, angående utredning och förslag i fråga om ersättning i vissa fall
av statsmedel för skada, som tillfogats enskild person vid ingripande på ordningsmaktens
sida.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 143, i anledning av väckt motion om anslag till förlängd värnpliktstjänstgöring
för vissa till linjetjänst uttagna värnpliktiga och f. d. stamanställd^; nr

144, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till folkhögskolor
ävensom till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till oförutsedda utgifter;

150

Nr 42.

Lördagen den 2 juni e. m.

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag för bestridande av kostnader för gråbergsbrytning; nr

147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare stöd
från statens sida åt Kalix träindustriaktiebolag;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under »Utgifter
för kapitalökning» gjorda framställning angående anslag för utvidgning
av tvångsarbetsanstalten i Landskrona m. m.;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under »Utgifter
för kapitalökning» gjorda framställning angående anslag till byggnader
för statens bakteriologiska laboratorium; och

nr 151, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning och i propositionen nr 118 gjorda framställningar
angående anslag till byggnadsarbeten, avseende kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av ett institut för medellång
och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet, jämte i ämnet väckta
motioner;

första lagutskottets utlåtande, nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1934/
1935 åt dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner;

andra lagutskottets utlåtande, nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 14:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dels dyrtidstillägg åt föreståndare och lärare vid lantmannaskolor,
lanthushållsskolor och lantbruksskolor, dels ock tillskott till dyrtidstillägg
till vissa lantmätare;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
dels örn ökat understöd åt lantmannaskolor, dels ock om understöd
åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter; och

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående nionde huvudtitelns anslag till tryckningskostnader m. m.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ 17.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Nilsson i Antnäs under 6 dagar fr. o. m. den 6 juni,

» Westman > 2 » » » 5 »

» Falk » 3 > » » 3 »

» Olovson i Västerås » 3 » » » 3 »

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 42.

151

herr Vougt

* Gustafson i Vimmerby
> Fält

» Pettersson i Hällbacken
» Borg

» Eriksson i Sandby
» Johansson i Silingeborg
» Molander
» Wikström

under 2 dagar fr. o. m. den

» 2 » » >

» 2 » » »

» 3 > » »

» 2 » » »

» 2 » > >

» 3 > > »

» 2 » » »

> 4 » » »

3 juni,

4 »

3 »

4 »

5 >

4 >

3 »

4 *

6 , .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.32 på natten.

och

In fidem
Per Cronvall.