RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1933:45)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1933. Andra kammaren. Nr 45.

Fredagen den 9 juni.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 3 innevarande juni.

§ 2.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Lindman, som yttrade: Herr talman! Jag hemställer, att kammaren
ville besluta uppdraga åt sin talman att framföra kammarens lyckönskningar
till Hans Majestät Konungen på hans sjuttiofemårsdag.

Denna hemställan bifölls.

§ 3.

Herr talmannen gav nu på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Leo, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Bengtsson i Kullen till mig
framställt följande spörsmål:

1) Är det att vänta, att herr statsrådet vidtager erforderliga åtgärder för
att en reducering av vattenfallsstyrelsens krafttaxor kommer att tillämpas från
och med den 1 juli 1933?

2) Kan man förvänta, att herr statsrådet, med särskild hänsyn till jordbrukets
nuvarande, synnerligen prekära ekonomiska läge, vill taga under övervägande
att därvid de av minoriteten av 1930 års krafttaxesakkunniga föreslagna
taxereduktionerna komma att verkställas?

3) Ämnar herr statsrådet låta verkställa en utredning rörande möjligheterna
för besparingar inom vattenfallsstyrelsen, särskilt rörande de administrativa
kostnaderna, i syfte att därigenom ytterligare i framtiden reducera de elektriska
krafttaxorna?

Såsom interpellanten erinrat, har frågan örn vattenfallsstyrelsens taxor för
till landsbygden levererad elektrisk kraft efter därom av 1930 års riksdag i
skrivelse nr 383 gjord framställning varit föremål för utredning genom särskilda
sakkunniga. De sakkunniga, vilka i betänkande den 29 december 1932
redovisade sitt uppdrag, voro eniga därutinnan, att giltighetstiden för beräknade
tariffenhetstal i regel borde fastställas att vara lika lång som kontraktstiden,
d. v. s. i allmänhet tio år. I fråga om bygdetaxans bottenkraftavgift
rådde bland de sakkunniga skilda meningar, i det att tre av de sakkunniga —
däribland ordföranden — ansågo att bottenkraftavgiften borde sänkas från 200
till 175 kronor per kilowatt och år, medan övriga tre sakkunniga i avgiven
reservation funno sig kunna från andra utgångspunkter med avseende å självkostnadsberäkningarna
föreslå sänkning av nämnda avgift till 150 kronor.

Andra kammarens protokoll 19S8. Nr 45. 1

Svar å
interpellation.

Nr 45.

Fredagen den 9 juni.

Svar å interpellation. (Forts.)

Interpellanten synes förmena, att sistnämnda förslag borde genomföras, samt
åberopar till stöd härför i huvudsak, dels att vissa av de hörda ämbetsverken
och myndigheterna i sina över betänkandet avgivna yttranden tillstyrkt detsamma,
dels att den sålunda föreslagna större taxereduktionen skulle medföra
en för vattenfallsverket föga betydande inkomstminskning men däremot skänka
jordbruket stora lättnader.

Av de sakkunnigas betänkande framgår beträffande landsbygdselektrifieringens
utveckling under de senaste 8—10 åren, bland annat, att det totala kraftpris,
räknat i medeltal per kilowattimme, som landsbygdsabonnenterna i genomsnitt
betala till vattenfallsstyrelsen, minskats med 40 %, att distributions föreningarnas
likviditet i de flesta fall är god och att deras resterande låneskuld
i medeltal uppgår till endast 29.5 % av de ursprungliga anläggningskostnaderna,
motsvarande hälften av normalt anläggningsvärde vid nuvarande prisnivå, att
den år 1931 införda valfriheten mellan 1930 års industri- och bygdetaxor med
utgående från 1929 års belastningsförhållanden kan beräknas medföra för en
del av jordbruksabonnenterna en avgiftsminskning av i medeltal 11.9 % och
sannolikt kommer att för alla anslutna landsbygdsabonnenter medföra en sammanlagd
avgiftsminskning av 188,300 kronor per år eller 5 % av deras sammanlagda
kraftlega, samt att det kraftpris, som vattenfallsstyrelsens landsbygdsabonnenter
i medeltal hava att betala enligt 1930 års taxor, ej befunnits
vara högre än det, som abonnenter av motsvarande slag i allmänhet betala till
enskilda stordistributörer, i förhållande till några av de största enskilda kraftföretagen
tvärtom något lägre.

Avgifterna inom landsbygdselektrifieringen hava alltså avsevärt reducerats,
senast och ingalunda obetydligt genom nyssnämnda, år 1931 genomförda valfrihet
mellan olika taxor. Ävenså hava distributionsföreningarnas ekonomiska
ställning fortgående förbättrats.

Med avseende å de ekonomiska verkningarna av de skilda förslagen må framhållas,
att de sakkunnigas majoritet, då den framfört sitt förslag beträffande
sänkning av bottenkraftavgiften, räknat med att en vid dess genomförande
förutsebar inkomstminskning för vattenfallsverket jämte redan förefintligt underskott
å landsbygdsdistributionen, tillhopa 340,000 kronor, efter hand skulle
kompenseras och förbytas i ett mindre överskott; majoriteten har därvid förutsatt
en total ökning av effektuttagningen från bygdenätet av 50 %. Förslaget
innebär sålunda en diskontering av framtida ökade inkomster för vattenfallsverket.
Den av minoriteten föreslagna ytterligare sänkningen med 25 kronor
av bottenkraftavgiften har inom vattenfallsstyrelsen beräknats motsvara en
ytterligare minskning av de från föreningarna med bygdetaxa för innevarande
år beräknade avgifterna med 110,000 kronor. Genomförandet av förslaget beträffande
giltighetstiden för beräknade tariffenhetstal kommer otvivelaktigt
också att medföra ekonomiska fördelar för avnämarna, men härutinnan låter
sig någon siffermässig beräkning icke göra.

I fråga örn de över förenämnda betänkande infordrade utlåtandena framgick
av det av vattenfallsstyrelsen avgivna, att styrelsen ställde sig tillmötesgående
till förslaget beträffande giltighetstiden för beräknade tariffenhetstal
samt hade för avsikt att dels — utöver vad de sakkunniga föreslagit — göra
vissa jämkningar i kraftpriset för landsbygdskvarnar och dels från och med
den 1 januari 1934 genomföra förändringar i bygdetaxan i huvudsaklig överensstämmelse
med det av sakkunnigmajoriteten framförda förslaget. Totalintrycket
av övriga avgivna utlåtanden synes mig kunna kortfattat angivas så, att
man — där icke jordbruksnäringens tryckta läge fått bliva ensamt bestämmande
för ställningstagandet — i flertalet utlåtanden icke eller åtminstone icke

Fredagen den 9 juni.

Nr 45.

Svar å interpellation. (Forts.)

obetingat velat ansluta sig till den mening, som minoriteten bland de sakkunniga
företräda.

Då Jag hade att för Kungl. Majit anmäla detta i och för sig synnerligen
svårbedömliga ärende, fann jag helt naturligt anledning att fästa särskilt avseende
vid sakkunnigmajoritetens uttalande, att en omständighet, som bidragit
till att den icke ansett sig böra förorda större sänkning för närvarande än den
angivna, vore den, att den rådande krisen kunde på flera sätt ogynnsamt påverka
kraftverksrörelsens utveckling och ekonomi. Ej heller kunde jag bortse
från det likaledes av nämnda sakkunniga gjorda uttalandet, att de nu gällande
taxorna vore lämpligt avvägda och att, därest framdeles skulle befinnas möjligt
att reducera de avgifter, som vattenfallsstyrelsens abonnenter enligt normalt
tillämpade taxor skola betala, sådan reduktion borde genomföras likformigt
för 1930 års båda taxor — landsbygdstaxan och industritaxan.

Från nu angivna utgångspunkter och då, såsom av den nyss lämnade redogörelsen
framgår, vattenfallsstyrelsen deklarerat sin avsikt vara att vidtaga
taxeregleringsåtgärder i enlighet med sakkunnigmajoritetens förslag och därutöver
göra vissa jämkningar i kraftpriset för landsbygdskvarnarna, fann jag
ärendet i och för sig icke påkalla någon vidare åtgärd. Då emellertid taxefrågorna
givetvis böra vara föremål för vattenfallsstyrelsens oavlåtliga uppmärksamhet
och då ytterligare justeringar framdeles böra vidtagas, som kunna visa
sig möjliga och ur skilda synpunkter lämpliga, syntes mig betänkandet jämte
utlåtanden, med det värdefulla material handlingarna innehålla, böra överlämnas
till vattenfallsstyrelsen för att tagas i övervägande vid behandling av däri
berörda spörsmål. I enlighet härmed meddelades också den 21 sistlidna april
Kungl. Majits beslut i ärendet.

Med anledning av interpellantens uppfattning, att en sänkning av bottenkraftavgiften
till 150 kronor per kilowatt skulle vara av ringa betydelse för
vattenfallsverkets ekonomi, vill jag utöver vad jag nu anfört ytterligare framhålla,
hurusom härvidlag även är att beakta, att minskningen utgör ett tillägg
till ett, enligt sakkunnigmajoritetens mening, redan förefintligt icke oväsentligt
underskott på landsbygdsdistributionen, samt att möjligheterna att eliminera
ett dylikt ökat underskott knappast låter sig, allraminst under nuvarande
förhållanden, ens tillnärmelsevis bedömas. Det erfordras nämligen en betydande
ökning i effektuttagningen för kompenserande även av en jämförelsevis
liten taxereduktion, då ju även tillgodoseendet av ett ökat kraftbehov medför
utgifter. Jag erinrar örn att sakkunnigmajoriteten räknat med en inemot 50 %
ökad effektuttagning från bygdenätet såsom erforderlig för att täcka det av
dem efter genomförandet av deras taxeförslag beräknade totala underskottet,
340,000 kronor.

Förvisso är jordbrukets läge för närvarande sådant, att åtgärder till krisens
lindrande i möjligaste mån böra vidtagas. Principiellt torde det dock icke vara
tillrådligt att sådana stödåtgärder vidtas, som skulle innebära, att staten därvid
avstode från rimliga krav på avkastning av sin affärsverksamhet.

Vad beträffar tiden för genomförandet, av den tilltänkta taxereduktionen har
jag för min del funnit den av vattenfallsstyrelsen — som dock är för verkets
ekonomi närmast ansvarig — föreslagna tidpunkten, den 1 januari 1934, böra
godtagas. Det rör sig ju även här örn ett icke alldeles oväsentligt belopp, och
i nuvarande statsfinansiella läge bitr en rubbning av de beräkneliga inkomsterna
icke utan tvingande skäl tillåtas.

Med vad jag nu anfört torde interpellantens två första frågor hava blivit
besvarade.

Interpellantens tredje fråga avser åstadkommandet av besparingar inom vat -

Nr 45.

Fredagen den 9 juni.

Svar å interpellation. (Forts.)

tenfallsstyrelsen ■— eller riktigare vattenfallsverket — särskilt beträffande
administrationskostnaderna, för att därigenom möjliggöra framtida ytterligare
reduceringar av krafttaxorna. Interpellanten åberopar särskilt i detta sammanhang
en uppgift, att för det s. k. centralblocket de allmänna årliga omkostnaderna
uppginge till 3,363,000 kronor.

Jag vill då nämna, hur sistnämnda belopp fördelar sig på skilda ändamål. I
beloppet ingå till en början utskylder, pensioner och dylikt, årlig avsättning
till pensionsfond samt postavgifter med 840,000 kronor. Vidare hava inräknats
domstolsavgifter, fiskeavgifter, mätningar, försök och utredningar i samband
med domstolsbehandlingen av Vänerns reglering, vissa avskrivningar
m. m. med 600,000 kronor. De årliga kostnaderna för kraftverkens förråd,
mätare och mättransformatorer samt inventarier ingå i beloppet med 500,000
kronor. Tillhopa utgöra nu omnämnda kostnader 1,940,000 kronor. Återstoden
av totalbeloppet för allmänna omkostnader eller i runt tal 1,420,000 kronor
utgöra centralblockets andel i kostnaden för den centrala och den lokala förvaltningsorganisationen.
Den av interpellanten anförda totalsumman innefattar
alltså åtskilligt, som icke i allmänhet brukar hänföras till administrativa
kostnader.

Beträffande antalet tjänstemän vid statens vattenfallsverk kan jag nämna,
att totalsiffran i medeltal per år var år 1920 1,169 men år 1932 826. För nybyggnadsarbeten
voro motsvarande siffror 215 respektive 112, för driftarbeten
954 och 714 samt för kraftverksrörelsen 670 och 507. Dessa siffror torde,
särskilt i betraktande av kraftverksrörelsens under perioden ökade omfattning,
bära vittne örn lämplig återhållsamhet vid personalbehovets avvägande. Jag
vill också erinra örn att vattenfallsverkets organisation och personalbehov så
sent som år 1929 voro föremål för undersökning av särskilda av Kungl. Maj :t
utsedda sakkunniga, de s. k. ekonomisakkunniga. I stort sett föranledde denna
undersökning icke någon anmärkning. Vissa ändringar i organisationen ansågos
dock böra vidtagas. Förslag härom framlades i proposition till 1930
års riksdag och vann riksdagens bifall.

Att efter den grundliga prövning av hithörande spörsmål, som då förekom,
redan nu ånyo upptaga desamma till särskild behandling synes mig icke påkallat.
Givetvis äro emellertid statens vattenfallsverks organisationsfrågor
liksom motsvarande spörsmål inom statens övriga verksamhetsgrenar föremål
för fortlöpande uppmärksamhet.

§ 4.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 270,
angående bemyndigande för Kungl. Majit att meddela förbud mot tillverkning
av brännvin av sockerbetor under tillverkningsåret 1933/1934.

Denna proposition bordlädes.

§ 5.

Herr Bengtsson i Kullen, som anmält sig för yttrandes avgivande i anledning
av besvarandet av hans interpellation angående reducering av vattenfallsstyrelsens
krafttaxor, erhöll härefter ordet samt anförde: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för hans svar. Tråkigt nog kan jag icke vara lika
tacksam för innehållet i svaret, enär jag må säga, att detsamma är negativt
på samtliga punkter. Jag och många med mig hade ju hoppats, att herr stats -

Fredagen den 9 juni.

Nr 45.

Svar å interpellation. (Forts.)

rådet åtminstone skulle kunna till vattenfallsstyrelsen rekommendera det förslag,
som reservanterna eller minoriteten i taxekommittén hade kommit till.
Minoriteten var ju nämligen i fråga örn antalet personer lika stark som majoriteten,
den bestod av tre personer, liksom majoriteten av tre personer. Det
var ordförandens utslagsröst, som dikterade beslutet. Därtill är att anteckna,
att bland minoriteten befann sig den säkerligen mest kapable att bedöma
denna fråga av dem, som sutto i denna taxekommitté.

Från denna plats och i denna fråga har jag förut vid flera tillfällen uttalat,
att jag anser, att våra vattenfall äro en nationell rikedom, som bör skötas
och förvaltas på så sätt, att denna rikedom kommer svenska folket till
godo, och icke på så sätt som hittills har skett, att genom för höga taxepris
kraften icke kan utnyttjas utan denna kraft rinner bort. Jag vill fråga,
mina herrar: Finns det någon rim och någon reson i ett sådant skötande av en
sådan utomordentligt viktig sak? När för ett år sedan vi behandlade samma
sak här i andra kammaren, var det en av vattenfallsstyrelsens ledamöter, vilken
då tillhörde riksdagen, som uppträdde och försvarade vattenfallsstyrelsen,
och särskilt gjorde han detta med den motiveringen, att i händelse krafttaxorna
sänktes skulle detta medföra, att staten möjligen skulle få lämna bidrag
till en hel del enskilda föreningar, som icke skulle kunna bära en liknande
sänkning. Jag tror, att i det fallet det var en fullkomligt felaktig
uppfattning, därför att det bär sig alldeles utmärkt för de enskilda elektricitetsföreningarna
liksom för staten, under förutsättning att de skötas på ett
rätt sätt. Jag har här ett referat över, hurudan ställningen är i ett av de största
enskilda kraftbolagen i detta land, och det framgår härav, att sedan mycket
stora avskrivningar och avsättningar blivit gjorda, delar i alla fall detta
bolag ut icke mindre än 9 % på stamaktierna och 6 % på preferensaktierna, och
jag vill då också fråga, vilket företag går i dessa tider på ett sådant lukrativt
sätt, att det delar ut 9 %? Säkerligen äro de få, ja, de äro snart
räknade i detta land. Det är därför rentav löjligt av ifrågavarande person,
att komma med en sådan motivering för bibehållande av de alltför
höga krafttaxorna. I sammanhang med detta vill jag nämna, att statens vattenfallsverk
ingalunda heller har lämnat någon låg förräntning. Jag skall
här icke trötta med en massa siffror, som jag här har, jag skall bara taga
några få, som äro hämtade från vattenfallsstyrelsens egen redogörelse. Det
är alldeles officiella siffror, så att var och en kan kontrollera, att de äro
rätta. Så lämnade t. ex. Trollhättan under 1930 en förräntningsprocent av
6.82, och samma år lämnade Älvkarleby 10.17 %. 1931 lämnade Trollhättan

6.22 och Älvkarleby 9.87. Detta tycker jag verkligen är ett tydligt bevis för
att krafttaxorna kunna sänkas.

Nu framhöll herr statsrådet, att priset på den elektriska energien hade
under de senaste åtta ä tio åren avsevärt minskats. Ja, jag vill visst icke
förneka, att så skett, men därtill har ju, skulle jag vilja säga, vattenfallsstyrelsen
varit nödd och tvungen. Denna sänkning har sannerligen icke skett,
utan att det gnisslat från den värda styrelsens sida. Nu vill jag då icke tillmäta
denna sänkning någon särskilt stor betydelse, åtminstone ej den betydelsen
att man kan vara nöjd därmed, därför att det är ju helt och hållet
skillnad på förhållandena ekonomiskt sett för oss jordbrukare nu och för tio
år sedan. Skulle någon från det hållet vilja och kunna vara med och hjälpa
oss jordbrukare, så att vi finge samma ekonomiska resultat nu som för tio år
sedan, då skulle jag säga, att då kunde man med fog invända och påpeka
detta. Nu anser jag, att det icke har någon betydelse, vi kunna icke vara
tillfreds och äro icke tillfreds och komma icke att bliva tillfreds, förrän det
blir en ordentlig sänkning. När man, som t. ex. jag, bor intill Vänern och

Nr 45.

Fredagen den 9 tuni.

Svar å interpellation. (Forts.)

man då ser, huru det har gatt till och huru man ämnar göra beträffande
Vänerns reglering, när man ser, att från statens vattenfallsstyrelses sida
man i detta fall dränker ofantligt stora arealer av vår bästa jord för att
sedan i förening med Vargöns utbyggande låta dessa vattenmassor rinna bort
utan att något kommer svenska folket tillgodo av denna kraft, därför att
taxorna sättas alltför höga, då känner man sig beklämd, det är det lindrigaste
ord jag kan använda.

Sedan måste jag ju också beklaga, att när det gäller en liten detaljfråga,
nämligen ikraftträdandet av denna ytterst ringa taxereducering, som ställts
i utsikt, har herr statsrådet icke kunnat förmå vattenfallsstyrelsen att gå in
för tidpunkten den 1 juli i år, utan tidpunkten har bestämts till den 1 januari
nästa år. Jag tycker, att detta hade varit åtminstone ett litet steg av visat
tillmötesgående, och jag vill erinra herr statsrådet örn, att när det var fråga
örn en annan sak, som behandlades i statsutskottets utlåtande nr 86 angående
vattenfallsstyrelsens tjänstemän, då var det ingenting, som hindrade, utan
då föreslog herr statsrådet, att den ändringen skulle ske den 1 juli 1933. Nu
kan det ju hända, att detta senare är av underordnad betydelse, men jag tycker,
att den goda viljan hade kunnat sträcka sig i förra fallet lika långt.

Det skulle vara kolossalt mycket att säga i denna fråga, men jag har för
min del vid flera tillfällen förut fått i riksdagens protokoll fastslaget så
pass mycket av värde och bevis för vattenfallsstyrelsens bedrövliga sätt att
sköta sin uppgift, att jag nu skall begränsa mig och icke anföra något mera i
saken i dag. Men, herr talman och herr statsråd, jag anser, att det verkligen bör
tågås under allvarligt övervägande, huruvida icke en styrelse, som, när det
gäller våra nationella rikedomar, sköter sitt uppdrag på ett sådant sätt som
den nuvarande vattenfallsstyrelsen, bör så fort som möjligt entledigas och ersättas
av andra mera förstående personer.

Vidare yttrade

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det är icke alls min mening att
förlänga debatten. Jag vill bara för min del säga, att jag tror, att om en
styrelse, som skall sköta ett statens affärsverk, skulle tillsättas och arbeta
efter de principer, som tydligen leda herr Bengtsson i Kullen, då vore det synd
om våra affärsverk.

§ 6.

Vid remiss av Föredrogs Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande proposition, nr 268,
Pr°nrS2^len mec^ till vapenkungörelse m. m.; och anförde därvid

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Jag har tillåtit mig begära

ordet vid remissen av denna proposition för att fästa uppmärksamheten på
en tendens i det pågående lagstiftningsarbetet, som särskilt starkt framträder
i den föreliggande propositionen, den nämligen, att man forcerar fram viktiga
lagförslag på bekostnad av grundligheten i själva beredningen. Detta tar sig
bl. a. uttryck i att tiden för remissyttrandens avgivande tillmätes alldeles för
kort. Jag har i min hand avskrift av en skrivelse från ett av ämbetsverken
till en korporation, som satts i tillfälle att avgiva yttrande över det nu föreliggande
förslaget, en skrivelse, som är dagtecknad den 13 maj och enligt
verkställd påteckning kom ifrågavarande korporation till handa den 15 maj.
I denna skrivelse heter det, att eftersom ämbetsverket »har att senast den 17
innevarande maj inkomma till chefen för socialdepartementet med yttrande
i ärendet, torde eventuellt yttrande av Eder få motses den 16 innevarande

Fredagen den 9 juni.

Nt 45.

Vid remiss av propositionen nr 268. (Forts.)
maj». Alltså en hel dag för vederbörande korporation att avgiva sitt yttrande!
Ännu betänkligare ter det sig, att på grund av remisstidens knapphet
Konungens befallningshavande tydligen icke hunnit annat än undantagsvis
höra de lokala polismyndigheterna, vilka dock äro de, som ha största
erfarenheten av tillämpningen av 1927 års kungörelse i ämnet.

Det är uppenbart, herr talman, att örn remisstiden sättes så kort, att varje
möjlighet att lämna genomtänkta utlåtanden saknas, så blir hela utredningen
skäligen värdelös. Man lägger dock på korporationer och myndigheter ansvaret
för en lagstiftning, som måhända på ett mycket kännbart och tillika
olämpligt sätt ingriper i de enskildas förhållanden, ehuru korporationerna
och myndigheterna i verkligheten äro alldeles oskyldiga, då de icke haft tid att
genomtränga den föreliggande frågan.

Jag har ansett mig böra göra dessa erinringar, herr talman. Den meningsgrupp
jag tillhör har i sitt program ett krav, som lyder så: »Färre lagar,
men goda.» Det är ett krav, som jag tror omfattas av många människor i
detta land oberoende av politisk åskådning i övrigt. Förra delen av detta
önskemål lär det val inte finnas stora utsikter att få se förverkligad under
den närmaste tiden. Det hindrar icke, att man bör eftersträva, att den senare
delen i möjligaste mån förverkligas. En förutsättning för att det skall bli
goda lagar är, att de förberedas med grundlighet och omsorg, men härutinnan
synes det för närvarande brista i betänklig grad.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt hänvisa ifrågavarande proposition,
i vad den avsåge anvisande av ett extra förslagsanslag under femte huvudtiteln,
till statsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Till utskotten skulle jämväl överlämnas det i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandet.

Vidare föredrogs samt remitterades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts
jämväl på bordet liggande proposition, nr 269, med förslag till förordning örn
frihet från stämpel å bevis över tillstånd att fortfarande innehava deklarerat
skjutvapen.

§ 7.

Härefter föredrogos var för sig de å bordet vilande motionerna; och överlämnades
därvid

till jordbruksutskottet motionen nr 535 av herr Bengtsson i Kullen; och

till bevillningsutskottet motionen nr 536 av herr Hage.

§ 8.

Slutligen föredrogos, men bordlädes åter andra lagutskottets utlåtande nr 32
och särskilda utskottets utlåtande nr 4.

§ 9.

Ordet lämnades nu på begäran till

Herr Persson i Falla, som yttrade: Herr talman! Jag ber att få föreslå,

att bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan för morgondagens
plenum först måtte uppföras andra lagutskottets utlåtande nr 32.

Denna hemställan bifölls.

Nr 45.

Fredagen den 9 juni.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från bevillningsutskottet:

nr 296, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige, å ena, samt Det Förenade Konungariket Storbritannien
och Norra Irland, å andra sidan, träffade handelsöverenskommelse;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 254 angående vissa
ändringar i gällande tulltaxa, m. m.;

nr 298, i anledning av väckta motioner örn höjning av tullsatserna för Ungarn; nr

299, i anledning av väckta motioner örn tull å wolframjärn;

nr 300, i anledning av väckt motion örn höjning av tullen å aducerade rördelar;
och

nr 301, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar av bestämmelserna
rörande nöjesskatt;

från andra lagutskottet, nr 295, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284), dels ock i ämnet väckta motioner;

från jordbruksutskottet:

nr 293, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående kraftledningslånefonden m. m.; och

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1933/1934 för viss personal inom den civila statsförvaltningen;
samt

från särskilda utskottet, nr 283, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för ernående av ökad avsättning av inhemska skogsprodukter
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 122, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1933/1934 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 123, angående väckt motion i anledning av utfärdandet av Kungl. Majlis
förnyade stadga för rikets allmänna läroverk m. m.;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 268, gjorda framställning angående provisorisk
avlöningsförbättring i vissa fall för lärare vid de allmänna läroverken m. fl.;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning i fråga örn det ordinarie anslaget till
Kungl, operan jämte en i ämnet väckt motion;

nr 126, angående väckt motion örn skrivelse till Kungl. Majit med hemställan,
att bidrag av lotterimedel för teaterverksamhet icke vidare måtte beviljas;
och

nr 127, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till provisorisk avlöningsförbättring
för lärare vid navigationsskolorna;

Fredagen den 9 juni.

Nr 45.

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stöd åt Hellefors
Bruks Aktiebolag; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande av
visst belopp ur fonden för mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922 till avlyftande av kassans skuld till riksbanken;

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 38 § 1 mom. samt 64 och 66 §§ kommunalskattelagen den
28 september 1928 m. m. ävensom i ämnet väckta motioner;

nr 65, i anledning av väckt motion örn införande av tull å sankarin och
andra konstgjorda sötningsmedel;

nr 66, i anledning av väckta motioner örn tull å ammoniumsulfat;
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni 1932 angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift ävensom i ämnet väckta motioner;

nr 68, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn punkten
1) i utskottets betänkande nr 52 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 243 med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 69, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 61 i anledning av väckta motioner örn tullfrihet för cellulosaacetat
och aceton; och

nr 70, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn punkten
1) i utskottets betänkande nr 62 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 197 med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften m. m. ävensom en
i ämnet väckt motion; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 98, i anledning av väckt motion angående inrättande av ett särskilt radgivande
organ för lantbruksfrågor under rådande kris; och

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd
för ernående av förlikning i det s. k. Hornborgamålet.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Wikström under 5 dagar fr. o. m. den 10 juni,

» Leffler * 3 » * * 10 »

> Gardell i Stenstu * 6» » »12»

» Björklund » 2 » » » 12 » och

» Leo '' » den 10 juni.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.39 e. m.

In fidem
Ber Cronvall.

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 270, angående bemyndigande för Kungl. Maj:t
att meddela förbud mot tillverkning av brännvin av sockerbetor under tillverkningsåret
1938/1934.

§ 2.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 122—
127, sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden nr 2 och 3 samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 64—67.

§ 3.

Vidare föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets memorial:

nr 68, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn punkten
1) i utskottets betänkande nr 52 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 243
med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 69, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 61 i anledning av väckta motioner örn tullfrihet för cellulosaacetat
och aceton; samt

nr 70, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn punkten
1) i utskottets betänkande nr 62 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 197
med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19
november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften m. m. ävensom en i ämnet
väckt motion.

De i dessa memorial föreslagna voteringsp repositionerna godkändes.

§ 4.

Jordbruksutskottets utlåtanden nr 98 och 99, som härpå föredrogos, blevo
ånyo bordlagda.

§ 5.

Äng. ändring Till avgörande företogs andra lagutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av
av^exprovria ■^■ung^ Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa
tionslagen. ’(lelar av la?en den 12 maJ 1917 (nr 189) om expropriation, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 22 mars 1933 till riksdagen avlämnad proposition, nr 236,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, dels att 1 och 67 §§ lagen den 12 maj 1917 örn expropriation,
av vilka lagrum 1 § ändrats genom lag den 18 juli 1928 (nr 312),
skola, 1 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse, dels ock att i
förstnämnda lag skola under rubriken »11. Särskilda bestämmelser örn expropriation
av mark för egna hem eller jordbruksändamål» införas tre nya paragrafer,
betecknade 108—110 §§ samt lydande som följer:

1 §•

Fastighet, som---erforderlig mark;

12. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten;

13. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller

14. för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk eller för
stärkande av ofullständigt jordbruk.

Särskild rätt, som---till nationalpark.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda ali av expropriationsmålets handläggning,
expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller eljest av
expropriationen följande kostnad. Har motpart genom invändning eller yrkande
som uppenbarligen saknat fog hindrat överenskommelse örn expropriationsersättningen,
eller har kostnaden eljest utan skälig anledning ökats genom
hans vållande, pröve dock rätten i vad mån han bör själv vidkännas sina
kostnader ävensom gottgöra den exproprierande de utgifter som genom förfarandet
åsamkats denne. Kostnad, som i 34 § första stycket avses, må sökas
åter av den som därför svarar.

11. Särskilda bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem eller jordbruksändamål.

108 §.

Rätt till expropriation för ändamål som i 1 § 14 sågs må ej beviljas med
mindre ansökningen gjorts genom hushållningssällskaps egnahemsnämnd eller
organ, som för kommuns räkning bedriver statsunderstödd låneverksamhet för
egna hem eller arbetarsmåbruk, samt ändamålet omedelbart sammanhänger
med sådan av hushållningssällskapet eller kommunen bedriven verksamhet.

109 §.

Avser ansökningen mark vilken ingår i tomindelning, skall bifogas kopia av
tomtkartan jämte beskrivning eller, örn tomtmätning icke ägt rum, kopia eller
utdrag av tomtindelningskartan med tillhörande beskrivning. Avser ansökningen
annan mark, skall den åtföljas av karta däröver med beskrivning, upprättad,
under iakttagande i tillämpliga delar av vad om karta och beskrivning
vid avstyckning är stadgat, av lantmätare eller annan person med behörighet
att för det ändamål, vartill marken avses skola efter expropriationen användas^,
verkställa avstyckning av sådan mark. Sökande bifoge tillika styrkt uppgift å
markens ägare och innehavare samt, om i något hänseende överenskommelse
träffats, redogörelse därför.

I ansökningen skall, så noggrant omständigheterna det medgiva, angivas huru
efter expropriationen skall förfaras med marken.

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. ändring i vissa delar av expropriationslag en. (Forts.)

110 §.

Expropriationsrätt må beviljas endast om särskild svårighet möter att genom
avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris.

Sådan rätt må ej medgivas, örn den mark varom fråga är icke helt eller till
huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet, eller örn genom expropriationen
avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare.
Vid bedömande huruvida expropriationen skulle medföra olägenhet som nyss
sagts, må hänsyn icke tagas till anordning som prövas hava vidtagits i syfte
att förhindra expropriation.

Vid beviljande av rätt till expropriation av mark som ingår i tomtindelning
skall iakttagas, att expropriation ej må ske i strid mot tomtindelningen. Beträffande
annan mark må expropriationsrätt medgivas allenast örn marken
utgör särskild fastighet eller finnes kunna genom avstyckning frånskiljas stamfastigheten
samt, då sökandens avsikt är att marken skall uppdelas i flera fastigheter,
örn avstyckning finnes kunna ske i huvudsaklig överensstämmelse med
härför uppgjord plan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933. I fråga örn kostnaderna i expropriationsmål
vari stämning utfärdats före nämnda dag skall äldre lag gälla.

I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
dels två före propositionens avlämnande inom första kammaren väckta motioner,
nämligen nr 195 och nr 198, båda av herr Lindhagen, dels ock fyra i
anledning av propositionen väckta motioner, nämligen nr 313 i första kammaren
av herr Tamm m. fl. och nr 323 i samma kammare av herr Lindhagen
samt nr 470 i andra kammaren av herr Petersson i Lerbäcksbyn m. fl. och
nr 520 i samma kammare av herr Wihlund m. fl.

I motionerna 1:313 och 11:470 hade yrkats avslag å propositionen, övriga
motioner avsågo dels^ särskilda detaljer i det av Kungl. Maj:t framlagda
lagförslaget, dels ock avlåtande av skrivelser till Kungl. Majit med begäran
örn utarbetande och framläggande för riksdagen av vissa lagförslag rörande
expropriation för nya arbetarsmåbruk m. m.

Utskottet hemställde,

a) att förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas;

b) att motionerna 1:313 och 11:470 måtte anses besvarade genom utskottets
hemställan under a);

oc) att yrkandena under A) i motionerna 1:323 och 11:520 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

d) att motionen 1:195 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

e) att yrkandet under 2) i motionen 1:198 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

f) att yrkandet under B) 1) i motionerna 1:323 och 11:520 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

g) att yrkandet under B) 2) i motionerna 1:323 och 11:520 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

h) att yrkandet under 1) i motionen 1:198 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Linder, Lindhagen, Norman,
Magnusson i Kalmar, Hage, Pettersson i Hällbacken och Hermansson
hemställt örn bifall till propositionen.

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)

Därutöver hade herr Lindhagen i särskild reservation framställt vissa yrkanden
i anslutning till motionerna 1: 323 och 11:520 samt 1:198.

Efter föredragning av utskottets hemställan lämnades på begäran ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
talman! I förevarande proposition har Kungl. Maj:t föreslagit, att ett expropriationsförfarande
skall få ske, örn det visar sig erforderligt för att anskaffa
jord i samband med den statsunderstödda egnahemsverksamheten. Denna proposition
har nu avstyrkts av andra lagutskottet. Avstyrkandet har skett på
principiella grunder, alldenstund utskottet icke ansett det nödvändigt att ingå
på någon detaljgranskning av förslaget. För min del anser jag ur ett par synpunkter,
att det hade varit ganska lyckligt för utskottet, örn utskottet hade
kunnat nedlåta sig till en sådan detaljgranskning. Som det nu är finner man
nämligen att ett av de skäl, som av utskottet anförts som motiv för avslag är,
att det skulle för mindre bemedlade egnahemsköpare möta oöverstigliga svårigheter
att nedsätta den vid expropriationen erforderliga lösesumman. Jag kan
för min del icke förstå, hur utskottet kunnat komma till en sådan uppfattning,
då det i den kungl, propositionen på sid. 19 är angivet, att man från Kungl.
Maj :ts sida har tänkt, att då det gäller arbetarsmåbruk, dessa medel skulle
kunna ställas till förfogande ur det lån, som sedermera skulle tilldelas lägenheten.
Och på sid. 20 står det också anfört att det icke möter hinder att använda
av det blivande egnahemslånet för att betala lösesumman. Och deri
invändning, som från utskottets sida här framföres, att detta skulle vara omöjligt
därför, att inteckning vid den tidpunkten icke kunde meddelas i lägenheten,
är icke hållbar. Det spelar ju ingen roll och har icke med saken att
skaffa. Det förekommer ju ständigt, att man beviljar egnahemslån innan inteckningsmöjlighet
föreligger, och det blir en fråga, som vederbörande låneförmedlare
får avgöra, om denna förskottsbetalning kan göras. Från statens
sida ställas medel till förfogande, och låneförmedlaren har alltså full^ möjlighet
att se till att den, som skall komma i besittning av lägenheten, också kan prestera
den nödiga lösesumman.

Det skulle också, förefaller det mig ha varit riktigt, örn utskottet gått in i
detaljprövning av saken, med hänsyn därtill att de stadganden, som bär upptagits
i förslagets 67 § ju icke äro bestämmelser, som enbart taga sikte på
den frågan, huruvida man skall expropriera jord för egnahemsändamål. I
denna 67 § har ju nämligen tillförts det stadgandet, att, örn den från vilken expropriation
skali ske genom invändning eller yrkande, som uppenbarligen saknat
fog, hindrat överenskommelse örn expropriationsersättning eller örn kostnaden
eljest utan skälig anledning ökats genom hans vållande, då skall rätten
pröva, huruvida icke dessa kostnader helt eller delvis skola komma på den från
vilken expropriation sker. Den frågan har som jag nämnde icke uppkommit
i samband med förslaget örn rätt att expropriera jord för egnahemsändamål
utan den har, som kammarens ledamöter val känna till, uppkommit i en helt
annan ordning. Det har här vid ett par föregående tillfällen i motioner understrukits,
att det ofta förekommit t. ex. vid väganläggningar, att en jordägare
genom sin oresonlighet ådrager väghållningsdistriktet stora svårigheter och
ökade kostnader alldeles i onödan. Andra lagutskottet föreslog år 1928 en
skrivelse till Kungl. Maj:t örn utredning i den frågan. Det skrivelseförslaget
blev visserligen icke bifallet av riksdagen, men jag har bara velat peka på
detta för att visa, att det kravet på lagändring har uppkommit i annan ordning,
och det kan alltså icke avfärdas med de principiella skäl, som. från utskottets
sida i övrigt anförts. Jag vill icke närmare fördjupa mig i den sa -

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
ken utan tillåter mig i detta avseende endast hänvisa till vad länsstyrelsen
i Uppsala län i denna punkt anfört. Länsstyrelsen säger, att det understundom
förekommer, att en jordägare uppställer tydligt oskäliga anspråk som villkor
för godvillig överenskommelse och därigenom framtvingar expropriationsförfarande
med avseende på honom tillhöriga markområden, under det att hans
grannar träffa godvillig uppgörelse med vägstyrelsen. »I dylika fall», yttrar
länsstyrelsen, »skulle det säkerligen verka återhållande på obehöriga anspråk,
örn sakägaren finge svara för sina egna kostnader, örn expropriation
komme till stånd. De starka billighetsskäl, som i övrigt enligt expropriationslagens
grunduppfattning tala för att den, som tvångsvis frånhändes sin egendom.
skall få samtliga utgifter i anledning härav till fullo ersatta räcka knappast
att i sådana fall motivera gällande lags ståndpunkt.» Det är alltså ett
speciellt spörsmål det här gäller, och det kunde väl då vara skäl i att utskottet
ägnat detta problem någon uppmärksamhet och icke bara avfärdat det
med en liten handviftning. Emellertid är det ju så att utskottet avstyrkt huvudförslaget
närmast av principiella skäl. Jag kan dock icke säga, att det
är möjligt utläsa ur utskottets utlåtande, att utskottet under alla omständigheter
skulle vara motståndare till ett ingripande i förevarande avseende. Visserligen
anför utskottet, att, när det gäller expropriation, så skulle det enligt
nuvarande lagstiftning gälla att tillgodose ett intresse som är av mer eller
mindre allmän natur. Å andra sidan hävdar utskottet, att den expropriation, det
här gäller, skulle avse att tillgodose ett enskilt intresse. Jag kan för min del
icke följa utskottet i den argumenteringen.’ Det är alldeles självklart, att man
skall icke tillgripa expropriationsförfarande, så vida det icke gäller att tillgodose
ett allmänt intresse, men den nuvarande expropriationslagen står icke
på den ståndpunkten att med allmänt intresse endast skulle förstås sådant som
har avseende på stat och kommun, utan lagen intar nog den ståndpunkten, att
det allmänna intresset ses i en betydligt vidare belysning. Jag kan taga ett
par exempel. Man Ilar ju enligt lag rätt att expropriera mark för linbanor för
företag av större gagn för orten. Då kan man väl utan vidare säga att det
är ett intresse, som i allra första rummet är relevant för den, som äger företaget,
för bolaget eller industriägaren, i andra hand är det ett intresse för arbetaren,
i tredje hand ett intresse för kommunen att få skatter och i fjärde
hand av intresse för staten att ha ett företag igång. Men jag kan icke för min
del erkänna, att detta intresse är mera allmänt än intresset av att lösa en stor
social fråga och, såsom när det gäller arbetarsmåbruk, se till att det finns jord
för inrättande av arbetarsmåbruk för att därigenom från vederbörande kommuner
avlasta bördan av arbetslösheten och förhjälpa människor till en dräglig
försörjning. Det måtte väl vara ett allmänt intresse, även örn man naturligtvis
kan säga, att även de personer, som få dessa småbruk, också ha ett intresse
av saken. Vi veta ju också, att det finns i expropriationslagen den föreskriften,
att man kan tillgripa expropriation för att skapa tryggare bostadsförhållanden
inom ett tätt bebyggt samhälle såsom ett järnvägsstationssamhälle, ett
fiskläge o. s. v. Naturligtvis är det av intresse för de personer, som få sina
bostäder tryggade, men det är också av intresse för det allmänna att tillgodose
vissa sociala och hygieniska krav. Man kan sålunda punkt för punkt söka
fram stadganden i expropriationslagen, som äro betingade av lika mycket enskilt
och lika mycket allmänt intresse, som det förslag, som ifrån Kungl.
Majrts sida framställts. Kungl. Majit har föreslagit, att i den statsunderstödda
egnahemsverksamheten, alltså där man anser starka allmänna intressen tala
för en jordbruksnybildning, där skall man, då det befinnes nödvändigt, kunna
tillgripa ett expropriationsförfarande. Jag menar därför, och det framgår ju

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
också av majoritetens inom lagrådet yttrande, att det här icke gäller ett sådant
avsteg från nn gällande principer för expropriationslagstiftningen, att det
kan tagas till grund för ett avstyrkande av det föreliggande förslaget.

Nu är det ju emellertid på det sättet, att vad jag nu har anfört kanske icke
är utskottets huvudargument, utan utskottet har i stället kommit med ett annat
argument såsom det kanske för utskottet väsentligaste, nämligen det att utskottet
anser, att lämplig och erforderlig jord kan erhållas på frivillighetens
väg, och i många fall till verkligt goda priser. På grund därav förmenar utskottet,
att det finns icke skäl att här ha något expropriationsförfarande. Man
kan på frivillighetens väg få all mark, man behöver, och så behövs det icke
något mera, utan saken är klar. Regeringen har icke intagit den ståndpunkten,
att expropriation skulle vara det allmänt förekommande medlet att skaffa
jord åt egnahemsverksamheten. Regeringen står på den ståndpunkten, att man
skall skaffa jord på frivillighetens väg så långt detta är möjligt, och regeringen
hyser också den uppfattningen, att åtminstone i etet nuvarande läget
man i de flesta fall på frivillighetens väg kan fylla det nödvändiga behovet
av jord, men regeringen hyser därutöver den uppfattningen, att det finns fall,
då det för ett genomförande av statens politik är alldeles riktigt och nödvändigt
att ha tillgång till en möjlighet att på expropriationsvägen skaffa jord. Under den
resa till Norrland, som jag hade tillfälle deltaga i för några år sedan, då
särskilt dessa frågor örn arbetarsmåbruk diskuterades med kommunalmän och
andra ute i socknarna, var det icke någon ovanlig uppfattning som mötte en:
det skulle vara till allra största nytta att få till stånd arbetarsmåbruk i denna
socken, men skall det kunna ske, så tro vi, att det blir nödvändigt att staten har
rätt att expropriera mark, trots att det finns så mycket jord och billig jord
till salu. Vi skola ändå komma ihåg, att, då det gäller arbetarsmåbruk, ligger
hela tyngdpunkten därpå att det skall vara vederbörande kommun, som skall ha
intresse av att skapa egnahemslägenheterna. Det är kommunerna, som skola
göra det för att kunna placera sina arbetslösa skogsarbetare. Småbruken
måste följaktligen komma till stånd inom kommunens gränser. Då visar det
sig i vissa fall, att den mark, som ur jordbrukssynpunkt skulle lämpa sig bäst,
ägdes av en enskild person, som skulle kunna avstå den, men den enskilde personen
han vill icke, han behöver icke sälja, han tycker om att äga sin jord och
vill icke avstå den. Det är ett fall. Ett annat fall, som jag påträffade, var
detta, att den mark, som skulle lämpa sig var samfälld mark. Det visade sig
ytterligt svårt att komma till en överenskommelse på frivillighetens väg. Ett
tredje fall, som också kom i fråga, var ju detta, att den mark, som skulle
tagas i anspråk, var bolags.jord, som var belastad med inteckningar och obligationslån
på ett sådant sätt, att det icke fanns någon möjlighet att åstadkomma
en relaxering. Alltså kunna vi utan vidare komma till den slutsatsen, att det
.skulle vid tillämpning komma att visa sig att inom åtskilliga kommuner det
icke vore möjligt att på frivillighetens väg skaffa mark inom kommunens
gränser. Jag frågar då utskottet: vad har man då för glädje av att det finns
jord i riklig mängd och till goda priser att tillgå på annat ställe än inom kommunen?
Icke blir man hjälpt med detta, och icke kan man här fylla det .syftemål.
som man avsett. Men det är icke bara i fråga örn arbetarsmåbruk, som
samma behov gör sig gällande. Den fråga, det här gäller, är även av betydelse
för den egnahemsverksamhet, som vi bruka kalla för tilläggskolonisationen eller
med ett annat ord fullständigande av de ofullständiga jordbruken. Nu
veta ju alla, att det i Norrland, och inte bara i Norrland men framför allt där,
finns en oändlig mängd smålägenheter, som icke föda sin man, ja, som äro sä
små, att dé icke ens giva familjen de jordbruksprodukter, sorn familjen behöver.

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)

Samtidigt med att det finns sådana smålägenheter, är det en vanlig företeelse
för närvarande, att det i ett sådant småbondehem gå vuxna söner hemma arbetslösa
utan möjligheter att kunna få användning för sin arbetskraft. Det
har kommit ständiga krav på att dessa småbönder skulle sättas i tillfälle att
utnyttja sin egen och sönernas arbetskraft nu under krisen för att odla upp ny
mark för att göra lägenheten större och mer i stånd att fylla familjens behov
av jordbruksprodukter. Men skall detta kunna ske, så erfordras det ju också,
att den mark, som ligger intill lägenheten, skall kunna få tagas i anspråk för
ändamålet. Vad har man i ett sådant fall för glädje av att det finns mark
att få på frivillig väg och till goda priser i en annan del av socknen, eller på
annat ställe. Jag har själv konstaterat åtskilliga fall, där det är ett faktum,
att bolaget inte vill släppa till mark. Det är ingen affär, det löner sig inte,
bolaget har intet intresse av att stället i fråga blir större, och följaktligen sker
ingenting.

Det är därför en fullkomlig missuppfattning ifrån utskottets sida, då utskottet
påstår, att man på det sätt, som statsmakterna ha tänkt, kan genomföra politiken
beträffande arbetarsmåbruk och tilläggskolonisation på frivillighetens
väg och utan att anlita någon rätt till expropriation.

Jag föreställer mig, att det finns en och annan, som förmenar, att utskottets
ståndpunktstagande emot en expropriationsrätt och till skydd för äganderätten
är en samhällsbevarande och konservativ politik, men så är det inte. Detta har
nog synnerligen litet att skaffa med konservatism, det bygger nog mera på en
uppfattning, som vi bruka kalla för Manchesterliberalism och som inte har så
stora sociala känslor för människorna.

Nu skulle man emellertid kunna förstå dessa motståndare till lagförslaget,
om det här hade varit fråga örn ett angrepp i verklig mening emot äganderätten,
örn det här hade varit fråga örn att gå fram på ett sådant sätt, att jordäganderätten
skulle komma i någon fara. Men nu är det tvärtom på det
sättet, att det förslag, som här är framlagt, utgår i stället från den utgångspunkten,
att expropriation endast skall tillgripas i nödfall och att alla andra
möjligheter till anskaffning av lämplig jord först skola ha prövats, innan det
blir fråga örn att tillgripa expropriationen.

Det kan inte bli några missbruk. Ingen annan än offentlig myndighet kan
begära expropriation — antingen egnahemsnämnd eller arbetarsmåbruksnämnd.
Ingen annan kan besluta örn rätt till expropriation än Kungl. Maj :t, och Kungl.
Maj :t är skyldig att först pröva, örn det finns möjlighet att erhålla jord på
frivillighetens väg. Finns denna möjlighet, föreligger det icke stora svårigheter
för att på frivillighetens väg erhålla jord, då får icke expropriation ske.
Expropriation får ej heller ske, örn jordägaren därigenom skulle komma att
åsamkas väsentlig olägenhet. Det är med andra ord sörjt på alla sätt för att
detta expropriationsinstitut icke skall kunna användas annat än där det är
absolut nödvändigt, och såsom jag redan här försökt klargöra, kommer det att
finnas många fall, såväl då det gäller att genomföra arbetarsmåbruken som då
det gäller att genomföra tilläggskolonisationen, där det är nödvändigt med ett
expropriationsförfarande, för att statsmakternas politik skall kunna i anda och
sanning genomföras.

Därför är det otvivelaktigt på det sättet, att det förslag, som förevarande
proposition innehåller, skulle genomfört komma att utgöra ett gott handtag
till den politik, som dock alla meningsgrupper i riksdagen ha varit eniga örn att
få genomförd.

Herr talman! Jag hemställer därför, att kammaren måtte bifalla den föreliggande
propositionen.

Lördagen den 10 juni.

\r 45.

Ang. ändring i vissa delar av expropriationslag en. (Forts.)

Vidare yttrade:

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Det har ansetts vara en gammal
god regel vid snart sagt alla tillfällen, att man »inte skall använda större våld
än nöden kräver». Det synes mig, att regeringen genom framläggande av den
nu till riksdagens avgörande föreliggande propositionen har handlat i bestämd
motsats härtill, då den, utan att någon nöd har krävt åtgärden i fråga, av rent
principiella programskäl har framlagt det föreliggande förslaget. Jag kan
med detta mitt yttrande kvittera det uttalande, som herr statsrådet gjorde i
början av sitt anförande. Han sade nämligen, att »utskottet hade av principiella
skäl avstyrkt det föreliggande förslaget och icke ens nedlåtit sig att ingå
på en detaljgranskning av detsamma». Statsrådet är tillräckligt gammal riksdagsman
för att veta, att när ett lagförslag av liknande art som detta eller i
någon annan fråga föreligger och utskottet motsätter sig lagens genomförande,
så plägar det som regel inte ingå på den i dylika fall fullständigt onödiga
detaljgranskningen av förslaget. Herr statsrådet försökte finna ett skäl för
att detaljgranskning bort företagas, genom att påpeka, att beträffande § 67 i
expropriationslagen innefattar den föreliggande propositionen en förändring,
som kan vara av värde, oberoende av örn utvidgningen av expropriationsrätten
genomföres eller icke. Jag ber då att få säga herr statsrådet, att vill man ha
detta genomfört, då kunde det kanske lia varit riktigare att icke sammankoppla
denna fråga med en så omstridd och tveksam sak som utvidgningen av expropriationsrätten
till föreliggande område. Det förefaller mig likaledes litet
tveksamt, huruvida herr statsrådets i detta sammanhang gjorda försök att för
sin mening utnyttja länsstyrelsens i Uppsala län uttalande verkligen var fullständigt
riktigt. Jag förmodar, att den här närvarande länschefen varit med
örn att avgiva detta yttrande och att han är något tveksam mot det utnyttjande
av yttrandet i fråga, som här har kommit till synes.

För övrigt vill jag också säga, innan jag går närmare in på frågan, att här
föreligger samma företeelse som så många gånger förut kommit till synes från
den nuvarande regeringens sida, nämligen att man icke blott framlägger förslag,
oavsett om dessa ha mött en mycket bestämd och i många fall ganska
nedgörande kritik från de myndigheter, till vilka de ha remitterats för yttrande,
utan att man därvid även ganska utförligt citerar de mången gång — så
även i detta fall —■ mycket tveksamma tillstyrkande yttrandena samt bara talar
om att den och den har i huvudsak avstyrkt men inte bryr sig örn att lämna
något utförligare referat av dessa avstyrkande yttranden. Dessa kunna
kanske innehålla lika mycket av sakligt värde som de tillstyrkande yttrandena,
även örn jag erkänner, att de naturligtvis icke ha samma värde för förslagsställarens
syften.

Nu gjorde herr statsrådet gällande, att utskottet av rent principiella och
han menar väl då också politiska skäl hade avstyrkt det föreliggande förslaget
men icke ingått på en prövning eller ett bedömande ur rent sociala synpunkter.
Jag måste emellertid säga, att herr statsrådet icke lyckades övertyga därom,
att det ur rent sociala synpunkter skulle vara nödvändigt eller behövligt
att genomföra en lagstiftning som den förevarande, och jag tror icke heller, att
den i nuvarande läge skulle gagna den sak, som man avser att gagna, nämligen
småbruksbildningen.

När herr statsrådet gör gällande, att vi hade ridit upp på den omständigheten,
att det här gällde expropriationsrätt till förmån för enskilt intresse och
enskilt ändamål, och icke alls hade observerat, att bakom detta kunde ligga ett
allmänt intresse, så ber jag dock herr statsrådet läsa utskottets yttrande i den
delen, där vi erkänna, att regeringen förmenar, att här kari föreligga ett aliandra
kammarens protokoll 1933. Nr 45. 2

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
mänt intresse att anskaffa jord åt de därtill behövande, men vi säga samtidigt
ifrån, att vi anse, att för tillfredsställandet av detta allmänna intresse behöva
vi inte nu gå in för en lagstiftning av det ingripande slag som den här föreslagna
expropriationsrätten. Och jag skall i detta sammanhang be att få säga,
att när man nu söker lugna den tveksamme, som herr statsrådet gjorde och
som man har gjort på andra håll, med det påståendet, att här är expropriationsrätten
kringgärdad med så vidlyftiga garantier, att någon fara för missbruk
icke föreligger, så finns det nog anledning att ställa sig betänksam, när
man ser, hur likartade ehuru betydligt oskyldigare lagstiftningsåtgärder som
ha genomförts, undan för undan fått utgöra inkörsporten till utvidgade åtgärder,
där man ingalunda nöjer sig med de från början genomförda och vidbliver
den lugnande ståndpunkt och de uttalanden, som då gjordes, utan ständigt söker
utvidga lagens verksamhetsområde. Jag ber i detta sammanhang att få
erinra om den även här i propositionen åberopade ensittarlagen.

När denna — jag skall be att i detta sammanhang få vidröra densamma —
åberopas såsom ett stöd för det föreliggande förslaget och såsom ett bevis för
att riksdagen tidigare har ingått på någonting liknande, måste jag fullständigt
underkänna den bevisföringen. Ensittarlagen tillkom ju för att råda bot på
missförhållanden, som hade tillskapats genom en förutvarande ofullständig lagstiftning,
vilken icke tillät eller möjliggjorde frånskiftande av småtomter och
små bostadslägenheter, och därigenom uppstodo ju dessa förpantningslägenheten
Det var för att lösa de därigenom uppkomna verkliga missförhållandena,
som ensittarlagen genomfördes och antogs av riksdagen. Jag skall inte nu ytterligare
vidröra, hur den undan för undan utvidgats, men något liknande
missförhållande, som det ensittarlagen avsåg att avhjälpa, föreligger inte i nu
på kammarens bord liggande fråga. Man kan icke med fog göra gällande, att
det nu möter några avsevärda svårigheter för den därtill lämpade och behövande
att erhålla för småbruksändamål tjänlig jord.

Propositionens uttalanden i den delen äro synnerligen svaga. Man talar örn
att det kan inträffa, förhållanden, det kan tänkas, att det uppstår svårigheter
att förvärva jord. Är detta verkligen tillräckligt starka skäl, äro dessa tänkta
svårigheter tillräckligt vägande skäl för att vidta för våra förhållanden så ingripande
åtgärder som den föreslagna expropriationslagstiftningen?

Men jag skall be att få gå ett steg vidare och ta upp till bemötande statsrådets
beskyllning emot utskottsmajoriteten, att vi icke här hade haft något sinne
för eller tillgodosett de sociala synpunkterna. Innan jag går närmare in
härpå, ber jag emellertid att få anmärka, att när herr statsrådet vänder sig
mot utskottets uttalande, att det skulle möta oöverkomliga svårigheter för de
mindre bemedlade egnahemsköparna att vid expropriation åstadkomma den
för köpeskillingens nedsättande erforderliga penningsumman, och statsrådet
däremot genmäler, att det skälet inte alls har något reellt värde, och mot vår
invändning, att lägenheter, som förvärvas genom expropriation, icke äro inteckningsbara
och följaktligen säkerhet för lånet icke kan erhållas, framhåller,
att redan nu beviljas egnahemslån långt innan lagfartsförhållandena äro klara
och inteckningar kunnat beviljas — ja herr statsråd, då ber jag som sagt att
få anmärka, att lånen visserligen beviljas, men under förutsättning att, där
icke fullgod borgen kan ställas, lånen icke utbetalas, förrän inteckningarna äro
klara och lagaståndstiden, sex månader, har förflutit. Men så länge kan man
ju inte dröja med nedsättande av köpeskillingen, när det gäller expropriationsförfarande.
Där måste pengarna finnas tillgängliga omedelbart efter expropriationsbeslutet
och före lagfarts- och inteckningsmeddelande, åtminstone då
det gäller den enskilde. Huruvida vid ett expropriationsförfarande, som sökes
av egnahemsnämnd eller kommun eller dylikt, man kan utan svårighet åstad -

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
komma tillräckligt med penningar för nedsättande av köpeskillingen, kan jag
lör ögonblicket inte bedöma, och det torde inte herr statsrådet heller förmå,
men vad jag kan bedöma är, att här börjar man med en med hänsyn att främja
småbruksbildningen mindre väsentlig och viktig åtgärd, nämligen att vilja
föreskriva expropriationsförfarande, men glömmer det, som är det centrala,
det nödvändiga, nämligen att ordna för jordförmedlingen och att ordna för den
nödvändiga köpeskillingen.

Jag skulle förstått regeringens framstöt i detta fall bättre, örn man samtidigt
med att man här framlägger ett förslag till expropriationsförfarande
också hade framlagt ett fullständigt förslag till organisationsform för jordanskaffningens
genomförande. Som det nu är framlagt och utformat, innebär
det ifrån regeringens sida blott ett offrande åt en princip men icke ett offer,
som skulle innebära några verkliga fördelar för egnahemsköparna.

Regeringen medgiver själv i propositionen, att expropriationsförfarandet i
många fall komme att medföra en fördyring gentemot den frivilliga överenskommelsen,
och den saken är ju alldeles ofrånkomlig. Vid en frivillig överenskommelse
bortfalla ju alla kostnader för expropriationsnämnd och därmed sammanhängande
förfarande. Man kan sålunda åstadkomma betydligt billigare
omgång än vid ett expropriationsförfarande, och när det för närvarande faktiskt
ligger så till, att en mycket stor del, ja kanske den större delen av den
svenska jorden är till salu till billigt pris, då synes mig expropriationen vara
en ganska överflödig gärning.

Nu säger herr statsrådet: ja, visst finns det jord, men den ligger icke på den
för vederbörande sökande tjänliga platsen. Jag skall stanna ett litet ögonblick
vid detta. Är det möjligt och är det riktigt, att den omständigheten, att en
viss jordsökande har behag till jord på en viss plats eller att sådan jord, som
kunde för honom vara tjänligare, förefinnes i hans omedelbara närhet — skulle
ge honom rätten att förvärva den jorden från den närboende, vilken förut innehar
densamma? Mot detta invänder givetvis herr statsrådet, att detta gäller
endast för det fall, att vederbörande jordägare utan större olägenhet kan avstå
från jorden. Jag tror icke, att en förståndig kolonisation och en förståndig
jordanskaffning kunna och böra byggas på det systemet, att den jordlöse skall
ha företrädesrätt att tvångsvis avhända jord från den, som är jordinnehavare,
ty denne sitter verkligen för närvarande icke i det gynnsamma läget, att han
har tillfälle att i det fallet underkasta sig vilket tvångsförfarande som helst.
Men vidare: kan man påstå, att under nuvarande förhållanden den verkliga
lösningen av vårt folks försörjningsproblem i fråga om jordanskaffning ligger
däri, att man tvångsvis ordnar möjligheten till jordanskaffning utan att man
samtidigt har det ställt så att verklig möjlighet att försörja sig på jorden förefinnes?
Jag tror mig genom åtskilliga tidigare anföranden ha dokumenterat,
att jag till fullo behjärtar det svåra läge, vari vårt folks försörjningsproblem
för närvarande befinner sig. Jag är övertygad örn att vi måste söka alla tänkbara
utvägar för att bereda arbetstillfällen åt vårt folk inom vårt eget land.
Men föga äro vi i detta avseende gagnade med att vi genom en expropriationslagstiftning
skapa tvångsmöjligheter att anskaffa jord samtidigt som dessa
innehavare av jord kämpa en nästan förtvivlad kamp för sin existens. Redan
nu äro förhållandena sådana, att man har tvingats, trots allt tidigare intresse
för egnahemsbildningen, över vilken verksamhet jag skulle vara den siste att
bryta staven, alt fundera över, huruvida den verksamheten på många håll varit
så i allo lycklig, i det att den skapat en kår av jordbrukare, vilka för närvarande
kämpa en synnerligen svår och förtvivlad kamp för sin tillvaro och dill- det
allmänna nog måste och har masi i många hänseenden träda hjälpande emellan.
Rån det under sådana förhållanden vara klokt och riktigt att nu gå in för ett

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
förslag sådant som det föreliggande? Skall man gå in för detta, då, måste
jag säga, är det inte minst ur sociala synpunkter nödvändigt och riktigt att
man går in för att skapa en organisation, vilken verkligen kan taga hand örn
denna jordanskaffning, och icke lämna den mer eller mindre i den enskildes
oförmåga, varigenom man säkerligen inte kommer att hjälpa dem, vilka man
avser att hjälpa, men åstadkommer en oro och en osäkerhet i äganderätten och
jordförhållandena, som kan verka ödesdiger i många hänseenden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Eftersom jag blir nödsakad att tämligen snart flytta över till första kammaren
har jag tagit mig friheten att redan nu replikera herr Magnusson i Skövde.

Jag vill då till en början säga, att när jag här citerade länsstyrelsens i Uppsala
län uttalande rörande § 67, så gjorde jag det icke för att åberopa länsstyrelsens
uttalande i sakfrågan utan för att understryka, att den frågan har
ett annat sammanhang och en annan bakgrund än frågan, huruvida, man skall
expropriera jord för egnahemsändamål, och för att stödja min mening, att utskottet
hade bort observera den saken. Jag kan absolut icke tillmäta herr
Magnussons i Skövde anmärkning, att regeringen borde ha tagit paragrafen i
en särskild proposition, någon som helst betydelse, ty det ligger väl i sakens
natur, att örn det skall läggas fram förslag till förändring av expropriationslagen,
böra väl dessa förslag komma i ett sammanhang.

Herr Magnusson i Skövde ville göra gällande, att man får akta sig även för
en försiktig expropriationslagstiftning, ty den är, som han sade, inkörsporten
undan för undan för det som är värre, och så hänvisade han till utvecklingen
i fråga örn ensittarlagen. Men är detta ändå inte självklart, att örn det lagförslag,
som här föreligger, skulle vara onödigt, som man påstår från utskottsmajoriteten,
då blir det väl ingen utveckling undan för undan! Örn däremot
lagstiftningen visar sig vara till nytta och erfarenheten visar, att en utvidgning
är nödvändig, ja, då är det väl inget fel att den förekommer! Jag kan inte
finna, att det argumentet kan ha någon som helst betydelse.

Jag vill dessutom säga, att när herr Magnusson i Skövde är rädd för att de
pengar, som skola nedsättas till löseskilling, skulle vara i osäkert förvar, vill
jag bara ge den repliken, att så länge medlen finnas nedsatta, äro de val i
allmänhet i tillräckligt säkert förvar, och jag tror, att låneförmedlarna mångå
gånger tvingas placera på ett långt mera osäkert sätt än vad det här är fråga
örn.

Jag kommer nu till själva kärnpunkten i denna fråga. Jag tror, att kammarens
ledamöter märkte, att herr Magnusson i Skövde målade upp denna
sak till den dimensionen, att expropriationsförfarandet skulle bli ett hjälpmedel
för egnahemsverksamheten överhuvud taget. I själva verket är det
min mening, och jag tror att var och en, som tänker på saken, skall komma
till samma uppfattning, att detta instrument icke skall tagas i anspråk på
annan punkt än där det behövs. Jag vill för det första anmärka, att detta
expropriationsförfarande torde icke behöva tagas i anspråk för skapandet av
vanliga egnahem, och där hade herr Magnusson rätt i att det finns jord tillräckligt
och till billigt pris och det kan inte vara någon mening i att en person
skall säga: just precis den lilla jordbiten skall jag ha. och får jag inte
den, vill jag inte ha någon jord alls. Enligt mitt sätt att se är det ingen
styrka i ett sådant resonemang, ty då det gäller att skapa ett nytt jordbruk
åt en person, finns det ingen anledning att han precis skall bita sig fast vid
ett visst jordstycke. Det gör ingen annan människa, och det får naturligtvis
inte en jordsökande heller göra. Därför kommer ej heller expropriationsför -

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Äng. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
farandet att tagas i anspråk för detta ändamål. Men jag vill påpeka, att
det finns två områden, där det är nödvändigt, att den jord, som skall tagas
i anspråk, har en viss lokal belägenhet. Det är i fråga örn arbetarsmåbruken,
där jorden skall finnas inom en viss kommun, och det är i fråga örn tilläggskolonisationen,
där jorden skall ligga i anslutning till den förutvarande lägenheten.
Det är enligt, mitt sätt att se de enda fall för närvarande, där denna
expropriationslagstiftning behövs, men där behövs den. Den uppfattningen
stöder jag inte på något partiprogram eller på några principer, utan jag stöder
den på erfarenhet, som jag själv insamlat, och jag kan påpeka,
att egnahemsstyrelsen, som ju dock är den inrättning i detta land,
som på grund av sina resor i landet och på grund av sin kontakt
med, egnahemsverksamheten vet mest örn den saken, har tillstyrkt,
att en lagstiftning i detta syfte kommer till stånd. Således, här är det inte
fråga örn några principer, utan det kungl, förslaget stöder sig på den faktiska
verkligheten och på erfarenheten och tar sikte på det område, där ett sådant
ingripande kan komma att ske. Men när det är så och när man har
klart för sig, att instrumentet endast kan komma till användning för dessa
två ändamål, arbetarsmåbruk och tilläggskolonisation. faller alldeles givet behovet
av en jordförmedling och behovet av en organisation. Det finns en organisation
för arbetarsmåbruken, och när det gäller tilläggskolonisation är
det ju givet, vilken jord som kan komma i fråga, och något särskilt organ för
förmedlingen är inte nödvändigt.

Jag skulle också vilja tillägga, att när herr Magnusson i Skövde vill anföra
den omständigheten, att expropriationsförfarandet leder till en fördyring av
jorden, såsom ett argument emot förslaget, så är det enligt mitt sätt att se alldeles
tvärt om. Örn man anser, att expropriationsförfarandet endast skall tilllämpas
i nödfall, då det är absolut nödvändigt att tillgripa det, är det väl
icke något fel att den jord, som man skall förvärva genom expropriationen,
blir dyrare än den jord, som man kan förvärva på frivillig väg.
Däri ligger ju en garanti för att ingen i onödan begär ingripande i detta
syfte.

Jag vill till sist inflicka — och jag har fått den uppfattningen under samtal
med folk i vissa av de norrländska länen — att den uppfattningen håller
på att sprida sig allt längre in i kretsar, som kalla sig borgerliga, att det
går inte att här hålla på att äganderätten inte får på något sätt från samhällets
sida antastas. Det finns många borgerligt sinnade bönder, inte minst
i Västernorrlands län, som kommit till en grundmurad övertygelse örn att
det måste en expropriationslagstiftning till för att lösa en mängd av de sociala
frågor, som detta hårt trängda län nu har att brottas med. Och jag vill bara
säga, att herrarna kunna säga nej till denna expropriationslagstiftning i dag;
de. som äro rädda för en expropriationslagstiftning i dag, göra sig själva en
otjänst med att rösta på avslag, ty tiden arbetar för denna lagstiftning och
det kan hända, att när den kommer, den blir långt mera rigorös än det förslag,
som här föreligger.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Man kan säga, att utgångspunkten
för denna fråga politiskt sett är densamma som vid föregående riksdagar.
Särskilt när ett förslag kommer från andra lagutskottet får man den
föreställningen, att utskottets majoritet tager allt för lätt på denna fråga.
Jag skulle tro, att örn denna proposition i likhet med en hel del av de andra
kristidspropositionerna gått till särskilda utskottet, skulle frågan där säkerligen
fått en helt annan utgång än vad den nu fått. Ty i särskilda utskottet
hade man dock behandlat frågan såsom stående i så nära samband och så

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
nära beröring med övriga där behandlade spörsmål, att man inte kunnat blunda
för den viktiga omständigheten, att någonting i lagstiftningsväg måste göras
för att skapa möjlighet att få jord på lättare sätt än vad som för närvarande
är möjligt på den öppna marknaden.

Man har inom andra lagutskottet stannat vid den ståndpunkt, som man alltid
intagit, när det gällt expropriationslagstiftning, även för mycket socialt
sett behjärtade ändamål, att man sagt, att det finns jord i öppna marknaden i
den utsträckning att det skulle vara obehövligt att utsträcka expropriationslagstiftningen
till att omfatta även bildandet av nya jordbruk eller utökning
av jordbruk. Man får nästan den uppfattningen, att ordet expropriation, just
när det gäller att skapa nya jordbruk, är som det röda skynke, som man drar
upp framför tjuren för att dels reta och dels förskräcka honom.

Då den expropriationslagstiftning, som vi förut till en liten del genomfört
i fråga örn jordbruk, särskilt ensittarlagen, antogs här i riksdagen, framkommo
från motståndarna till denna reform precis samma toner som de, åt vilka
herr vice ordföranden i andra lagutskottet nyss från denna plats gav uttryck.
Hela högerpartiet stod som en man mot ensittarlagen, och det hjälper inte, då
herr Magnusson i Skövde nu här säger, att det var andra omständigheter
som voro bestämmande, då man genomförde ensittarlagen, så är det inte rätt,
ty inställningen var då från detta partis sida precis densamma som när det
gäller denna sak.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet har i de väsentliga
punkterna polemiserat mot herr Magnussons i Skövde uppläggning av
denna fråga. Jag skall emellertid be att få säga några ord beträffande herr
Magnussons påstående örn obehövligheten av denna lagstiftning. Man stöder
sig härvidlag på en del av de myndigheter, som yttrat sig i ämnet, och man
säger, att det framgår av deras utlåtanden, att tillgången på jord här i landet
är så riklig, att en expropriationslagstiftning på detta område skulle anses
obehövlig. Varför kan man inte, säger man, först köpa den jord, som utbjudes
till salu, och sedan, när inte sådan jord i tillräcklig utsträckning finns
att få, gå in för tvångsåtgärder, därest det anses, att man inte kan lösa frågan
på annat sätt? Men hur förhåller det sig egentligen i det verkliga livet?
Hur förhåller det sig, om man ser på frågan såsom den ligger till ute i landet?
Låt oss inte draga fram de synpunkter, som man rent teoretiskt anlägger
på frågan från visst håll, utan låt oss se den såsom den i verkligheten
ligger till.

Detta expropriationsförslag har icke tillkommit endast för det fall, då man
icke kan köpa jord i öppna marknaden, för att tillförsäkra jord åt den, som
kan komma att få lån ur den arbetarsmåbrukslånefond, som riksdagen för
några dagar sedan beslutat att inrätta. Visst blir det nödvändigt i många
fall att på ett eller annat sätt försöka anskaffa jord utöver vad som finns att
tillgå i öppna marknaden, det finnes ock en annan omständighet, som vi böra
tänka på just i detta sammanhang och det är, att vi ha ett så oändligt stort
antal jordbruk i detta land, som äro för små att försörja sina brukare. Det
finns fall, där det är rent upprörande att se, hur många människor, som äro
hänvisade att hava sin utkomst av jordbruksnäringen, måste, på grund av svårigheten
att på frivllighetens väg och till skäliga priser förvärva tillgänglig
erforderlig jord, lämna sitt för lilla jordbruk till sina fordringsägare, varigenom
även tillspillogives insatser av fonderat arbete och kapital. Inte kan man i sådana
fall nöja sig med att säga, att det finns gott örn jord till avsalu, ty man
kan ju inte köpa jord var som helst och lägga till detta småbruk, som är för
litet. De herrar, som säga, att denna lagstiftning är obehövlig, känna inte förhållandena
på detta område tillräckligt i landet.

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)

Vidare har man sagt, att denna expropriationslagstiftning skulle innebära
ett allt för starkt ingripande i den enskilda äganderätten. De, som påstå
detta, tyckas emellertid inte ha läst § 110, som klart och tydligt säger ifrån,
att där särskilda omständigheter föreligga mot expropriation skall sådan icke
få äga rum. Den trygghet, som är garanterad i denna paragraf, gör att
man inte behöver säga, att här kommer en människa och genom expropriation
tvingar en jordbrukare att avstå mark, som ligger så till att den inte
borde få tagas ifrån honom. Detta säger lagen tydligt och klart ifrån, precis
som ensittarlagens bestämmelse, att där särskilda omständigheter föreligga
mot expropriation eller särskild olägenhet skulle uppstå för jordägaren, får
expropriation icke äga rum.

Det är också en annan sak, som man har erfarenhet om från ensittarlagen
och som är rätt intressant. Vid ensittarlagens genomförande hyste man farhågor
för att denna lag skulle medföra vissa vådor för en del av Sveriges
jordbrukare, på vars ägor ensittare bodde. Men hur har förhållandet blivit
vid lagens tillämpning? Jo, den har visat sig vara en lagstiftning, som icke
bara är behövlig utan till välsignelse för landet. De som sutto på ofri grund
förut fingo därigenom marken till den stuga de ägde, och de fingo med lagens
hjälp möjlighet att utnyttja jorden på ett förståndigt sätt. Men det är
icke så många, som behöva tillgripa de åtgärder, som föreskrivas i ensittarlagen,
för att få köpa sina ensittarställen. I de flesta fall är det tillräckligt
att man vet, att man har ifrågavarande lagstiftning att tillgå, för att det skall
ske en överenskommelse mellan vederbörande. Man har här åberopat väglagen
och talat örn expropriation för framdragande av vägar etc. Ja, vöre det
icke på det sättet, att man hade en expropriationslagstiftning att tillgripa i
tveksamma fall, skulle det praktiskt taget bli omöjligt att förvärva mark för
vägar etc. Hade vi icke haft ensittarlagen, skulle vi i stora delar av vårt land
icke haft möjlighet att få de nya egnahemmen, där vederbörande äga sin
tomt. Genom ensittarlagen har man möjlighet att utan tvångsförfarande få
de egna hemmen bildade. Precis samma kommer förhållandet att bli, när
det gäller expropriation för utökande av småjordbruk och bildande av nya
jordbruk här i landet. Lagstiftningen är en tillräcklig, man kanske icke
Iean säga garanti men en tillräcklig invit, om jag får använda det uttrycket,
för att trilska jordägare skola kunna förmås att upplåta jord till skäliga
priser.

En annan sak, som talar för att lagen icke kommer att missbrukas, är den
omständigheten, att expropriationsförfarandet säkerligen blir betydligt dyrare
än en överenskommelse parterna emellan. Man behöver sålunda icke befara,
att någon i ogjort väder kommer att tillgripa detsamma. Vederbörande får
nämligen själv betala kostnaderna, därest det icke visar sig. att den andra
parten kommit med oskäliga anspråk.

Det kan också vara en sak som gör, att det är rent av omöjligt med nuvarande
bestämmelser att få förvärva jord. Utskottets vice ordförande bär här
förfäktat den ståndpunkten, att vederbörande redan nu har möjlighet att utan
expropriationslagstiftningens hjälp förvärva den mark han önskade. Jag skall
nämna ett par ord örn den saken. De av kammarens ärade ledamöter, som äro
inne i förhållandena och som kommit i beröring med personer, sorn försökt förvärva
mark bl. a. av bolag, som varit villiga att sälja sådan, ha säkerligen
kännedom örn den svårighet, som ofta gör sig gällande på grund av komplicerade
inteckningsförhållanden. Relaxering av inteckningar i fastigheterna, när
det gällt en dylik avsöndring, har varit utomordentligt svår att få genomförd,
och det hela har blivit en så dyr historia, att vederbörande måst avstå från
det. Det förfarande, som nu föreslagits av regringen i propositionen, skär bort

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
dessa olägenheter med ett mycket enkelt grepp. Det ger möjlighet att i de
fall, där svårigheter föreligga att få relaxering, övervinna dessa.

Det kan dessutom vara en annan omständighet, som vållar svårigheter. Jord
äges t. ex. av flera personer; den ene av dem som har äganderätten till jorden,
är villig upplåta jord till småbruk, men den andre säger, att han icke vill
sälja någonting av jorden. Det är icke säkert, att det är sakliga synpunkter,
som äro avgörande för den motsträviga parten, den som icke vill sälja. I
mångå fall kan det vara sådana synpunkter, att man kan tycka, att det är beklagligt,
att det hela skall kunna stjälpas bara för att denna person vägrar att
sälja. Ett lojalt och riktigt förfarande kan alltså på detta sätt förhindras, om
det är flera ägare till en jordbit.

Jag kan, herr talman, icke finna annat än att det är riktigt, att man inför
de omständigheter, som man möter ute i landet, söker tillgodose de sociala
önskemål det här är fråga örn. Vice ordföranden i andra lagutskottet talade
bl. a. örn att vi icke komme att genom expropriationslagstiftningen gagna jordbrukarnas
försörjning. Jo, vi bringa hjälp åt de jordbrukare, som ha ett litet
jordbruk förut men som icke ha möjlighet att försörja sig på detsamma. Vi
kunna också härigenom få till stånd en del nya jorbruk, på vilka människor,
som nu icke ha någonting att sysselsätta sig med, kunna söka få sin utkomst.
Vad man än säger om svårigheterna för jordbruket, är det dock bättre, att
människor sysselsättas med något och att de, även örn utkomsten i många fall
blir torftig och knapp, på detta sätt försöka få sin försörjning och sin utkomst.
Det gäller här det kanske största problem, som vi ha att brottas med icke
bara i vårt land utan även överallt ute i världen. Vi fatta här i riksdagen beslut
— vi ha redan gjort det i en del fall och vi komma att under riksdagens
fortsättning fatta flera dylika beslut -— vilka ställa kolossala anspråk på statsmakterna
men vilka endast för tillfället avhjälpa en del svåra missförhållanden
i samhället. Besluten äro i stora stycken byggda på att icke varaktigt giva
möjlighet _ till försörjning åt människorna. Hur man än resonerar för jordbrukets
vidkommande, skulle denna lilla reform — jag tillåter mig säga, att
den är en liten reform — dock vara ett steg i riktning mot en hjälp till försörjning
på lång sikt — icke bara en lättnad för tillfället, som fallet är med
så många andra åtgärder, som beslutas i riksdagen.

Med det nu anförda, herr talman, hemställer jag örn bifall till den kungl,
propositionen.

Herr Lundstedt: Herr talman! Det är tydligt, att utskottsmajoritetens

ståndpunkt är förestavad framför allt, eller åtminstone bland annat, av principiella
betänkligheter. Under sådana förhållanden torde det vara lämpligt att
något granska det rent principiella underlaget, och jag tror till och med, att
det kunde vara en angelägen sak, att alla partier sökte göra klart för sig, hur
själva grundfrågorna i ett sådant ämne som detta ligga till.

Utskottsmajoriteten har menat, att expropriation är ett ingrepp i den enskildes
rätt. Sådana ingrepp må väl ske, menar utskottet, för att tillgodose ett
allmänt intresse men inte i nu föreslagna fall, där expropriationen skulle tilllåtas
för att tillgodose enskilda intressen. I replik till jordbruksministern sökte
visserligen herr Magnusson i Skövde att bortförklara denna utskottets ståndpunkt.
Det står dock expressis verbis i utlåtandet, att det nya förslaget i motsats
till den gällande expropriationslagen skulle innefatta, att ett enskilt intresse
tillgodosåges på det sätt, att ett förut bestående annat enskilt intresse
finge träda tillbaka.

Det finns ingenting i utskottets utlåtande, som är ägnat att på något sätt
modifiera detta utskottets uttalande. De principiella betänkligheter, som på

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
detta sätt framträda i utskottsutlåtandet, äro otvivelaktigt icke sakligt grundade
utan uppkonstruerade. Expropriation är överhuvud taget icke något ingrepp
i en persons rättigheter eller rättsliga intressen. Sådant ingrepp kan
aldrig ske genom ett lagligen reglerat förfarande. Själva den s. k. rättigheten
eller det rättsliga intresset är endast en avspegling av de lagar, som upprätthållas,
varvid den ena lagen gäller lika mycket som den andra. Den s. k. rättigheten
till fast egendom får med andra ord sin konsistens, sina bestämningar,
icke blott genom olika lagar om s. k. förvärv och genom vissa straffbestämmelser
mot åverkan och egenmäktigt förfarande m. m. utan även genom en
gällande expropriationslag. Såvitt som en sådan är tillämplig i ett visst fall,
existerar helt enkelt icke den positionstrygghet, som vi kalla äganderätt. I
vad som icke existerar, kan givetvis icke något ingrepp ske, icke heller någon
kränkning av något rättsligt intresse äga rum.

Man finner sålunda, att själva positionstryggheten, så långt som den sträcker
sig, icke är något annat än en konsekvens av uppehållandet av lagar örn
köp, örn skifte, örn arv och testamente m. m. i förening med vissa lagparagrafer
örn straff för egenmäktigt förfarande, för åverkan o. d. Syftet med dessa
lagar är just bl. a. att möjliggöra dessa trygga positioner, som vi kalla för
äganderätt. Det bör här allvarligt observeras, att dessa lagar icke kunna vara
till för att, såsom man plägar säga, »skydda» den s. k. äganderätten, eftersom
denna själv endast är en position, vilken kommer till stånd som en följd av de
antydda lagarna.

Frågar man sig nu, varför lagar upprätthållas, som till sin konsekvens ha
dessa trygga positioner för den enskilde, så kan realiter icke något annat svar
givas, än att dessa äro nödvändiga för samhällsekonomien. Utan sådana positioner
skulle en väsentlig produktionsstimulerande faktor saknas. Men därav förstår
man också, att lagstiftaren skulle handla rent oförnuftigt, örn han inrättade
dessa positioner på ett sådant sätt, att de i stället för att vara produktionsstimulerande
bleve direkt till hinder för en god samhällsekonomi. Vart skulle
det bära hän, örn den s. k. ägaren kunde sitta på sin egendom och säga sitt absoluta
veto gentemot framdragande av järnvägar och enskilda vägar eller överhuvud
taget försvåra kommunikationerna i landet? Man kan knappast tänka
sig något effektivare medel att hämma samhällsekonomien, än just detta. Vi
finna sålunda, att det är nödvändigt att reglera denna position, så att den fyller
sin funktion och blir till nytta för den allmänna ekonomien och icke tvärtom
till skada för densamma. Den viktigaste regulatorn i sådant avseende är just
expropriationslagen, varmed i verkligheten intet annat kan avses än att modifiera
positionstryggheten på ett sådant sätt, att samhällsekonomien icke lider
skada av densamma.

Utav vad jag nu sagt torde man nödgas inse, att den s. k. äganderätten från
början är bestämd jämväl av expropriationslagen och att det sålunda är ohållbart
att påstå, att expropriationen innefattar ett ingrepp i äganderätten. Så
långt som expropriationen är laglig, så långt existerar nämligen icke ägarens
trygghet. Man torde nu också nödgas säga sig, att det är omöjligt att resa
några principiella betänkligheter mot en av samhällsekonomiska synpunkter
verkligen motiverad utvidgning av expropriationslagen. Frågan blir här alltså
endast direkt denna: är det, med vår kunskap örn det rådande ekonomiska läget
för stora massor av människor i landet, ett samhällsekonomiskt intresse att i
fall av behov genom expropriation anskaffa för dessa småbruk erforderlig
jord. eller föreligger icke ett sådant samhälleligt intresse? Det jakande svaret
på den frågan synes mig lika ofrånkomligt, som det måste anses vara ett samhällsekonomiskt
intresse att söka stävja arbetslösheten i landet.

När utskottsmajoriteten här understryker, att det vore fråga örn tillgodo -

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
seendet av enskilda intressen, så är detta riktigt. Men understrykandet därav
är meningslöst, Ty alla allmänna lagar, ali samhällsekonomi är till för att
tillgodose de enskilda medborgarnas livsmöjligheter och andra intressen. Exproprierar
man för att bygga ett skolhus, sker detta, på det att de enskilda
barnen där må kunna gå i skola. Exproprierar man för att bygga broar och
vägar, så sker detta, omedelbart på det att de enskilda må kunna färdas fram
där — det är icke staten utan människor, som fara fram på vägarna — och
medelbart på det att det för all omsättning och därmed för produktionen nödvändiga
kommunikationsväsendet skall kunna fungera på bästa sätt. Visserligen
är det alltså städse genom våra lagar de enskilda, som lia omedelbar
nytta av saken, men det är ett allmänt intresse, att de enskildas ifrågavarande
intressen tillvaratagas genom lagstiftning. På samma sätt förhåller det sig
med förevarande sak. Det är ett allmänt intresse, att enskilda arbetare och
annat småfolk, som eljest skulle lida nöd, få sina intressen att förvärva småbruk
tillgodosedda. Detta är ett allmänt intresse särskilt därför, att nöden är så stor
och bär så allmänt gripit omkring sig bland dessa befolkningsskikt.

Jag behöver, herr talman, efter vad som utvecklats i propositionen och av
herr jordbruksministern, icke närmare gå in på frågans detaljer. Jag har endast,
som jag nämnde, ansett det vara angeläget att påvisa, att motståndarna till
propositionen väsentligen stödja sig på en åskådning, som icke låter förena
sig med sakliga synpunkter. Jag yrkar bifall till reservationen och alltså
indirekt till deli kungl, propositionen.

Herr Sandström: Herr talman! Efter det uttömmande och klarläggande anförande,
som av andra lagutskottets ärade vice ordförande här hållits och
vari han motiverat majoritetens inställning till föreliggande problem, är det
icke mycket mera att tillägga, men då jag suttit med i utskottet vid behandlingen
av ärendet och tillhör den majoritet, som dikterat utskottets beslut, vill jag
yttra ett par ord utöver vad som förut framhållits i denna sak.

Vi som tillhöra utskottsmajoriteten fingo den uppfattningen, att lagförslaget
vilade på alltför lösa boliner. Departementschefen förklarade i propositionen,
att förslaget örn utvidgning av expropriationsrätten berodde på att två ledamöter
i sociala jordutredningen hade uttalat bestämda farhågor för att de avsociala
jordutredningen föreslagna åtgärderna för åvägabringande av småbruk
skulle medföra svårigheter i avseende å anskaffande av den för dessa småbruks
bildande erforderliga jorden. Emellertid uttalade de övriga tre ledamöterna
av sociala jordutredningen som sin uppfattning, att det inom landet funnes jord
att tillgå, som kunde för ändamålet förvärvas för skäligt pris, ja t. o. m. för
billigt pris. Med stöd sålunda endast av herrar Molander och Sten i nämnda
sakkunnigkommitté utfärdade departementschefen sin P. M., vilken utsändes
på remiss till en massa myndigheter och även till enskilda företag och korporationer.
Denna remiss resulterade i att de allra flesta, som hade att yttra sig,
uttalade sig i bestämt avstyrkande riktning. Ärendet remitterades till hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, till egnahemsnämnderna i landet, till länsstyrelserna
m. fl. myndigheter. Samtliga förvaltningsutskott avstyrkte förslaget,
likaså de allra flesta av länsstyrelserna — endast en länsstyrelse uttalade
sig för förslaget och två andra med en viss tvekan, att de ej hade någon invändning
att göra, ehuru dock ett utsträckt expropriationsförfarande ej erfordrades
för deras län. Egnahemsnämndernas uttalanden gingo också i huvudsak
— örn också icke alla — i samma riktning. Det var endast egnahemsstyrelsen,
som gav departementschefen ett visst stöd för framläggande av förslaget. Emellertid
var egnahemsstyrelsens utlåtande rätt vagt formulerat. Det framhölls
nämligen, att expropriation kunde bliva erforderlig, endast när det gällde att

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
för nyodling förvärva större sammanhängande odlingsmarker, som måhända
tillhörde ett flertal ägare. Det var sålunda i mycket begränsad omfattning
egnahemsstyrelsen uttalade sig. Sådana sammanhängande odlingsmarker, som
styrelsen avser, finnas ju egentligen i de nordligare landsändarna. Med den
kännedom vi lia örn de norrländska förhållandena, är det vår uppfattning, att
även sådana större sammanhängande odlingsmarker under nuvarande förhållanden
mycket lätt kunna förvärvas och apteras för odlingsändamål i enskild hand.
Vi förmena sålunda, att de få utlåtanden, som i anledning av remisser avgivits
till förmån för förslaget, utgöra ett alltför svagt underlag för att därpå bygga
en proposition med den omfattning som den här föreliggande. Det är ändå en
mycket allvarlig sak att utsträcka expropriationsrätten och göra ytterligare intrång
på äganderätten till jord. Det är något som man icke bör göra utan att
ha synnerligen starka skäl. Jag vill erinra därom, att andra lagutskottets majoritet
icke principiellt uttalat sig emot att en sådan utsträckning av expropriationsrätten,
som här ifrågasättes, skulle kunna i visst fall bli nödvändig, men
utskottet har sagt, att för närvarande föreligga icke sådana skäl att man bör
tillgripa så starka tvångsåtgärder, som här i Kungl. Maj:ts proposition^ begärts.
Det bör endast vara som en sista nödfallsutväg, som man bör gå in
för ett sådant förfarande, som föreslås i det ärende, vi nu behandla, då det blivit
fullt klart, att man ej på frivillighetens väg kan nå önskat resultat.

Jordbruket är ju nu för tiden föga givande, i vissa fall är det inte alls givande.
En följd härav är givetvis den, att de jordägare, som lia mera jord än
vad de med fördel kunna nyttja, icke äro ovilliga att sälja den överskjutande
arealen, och detta har också intygats av den sociala jordutredningens ledamöter,
herrar Westman, Tamm och Andersson i Fältenborg, vilka gjort vidsträckta
resor för att komma till en bestämd uppfattning örn huruvida det finnes jord
att köpa eller icke.

En annan myndighet, som har tillstyrkt detta förslag, är lantmäteristyrelsen,
men den omständigheten att detta ämbetsverk med en vag formulering tillstyrkt
förslaget anse vi icke utgöra tillräckligt stöd för att ett sådant här vidsträckt
expropriationsförfarande skulle tillgripas.

Då herr statsrådet Sköld här uttalade sig i denna fråga, ville han liksom
komma med ett hot, att örn riksdagen icke nu antoge det föreliggande lagförslaget,
så skulle förslaget komma igen, men då vara av en mera rigorös natur
och alltså mera vittgående än det nu föreliggande förslaget. Ja, det kan ju
inte hjälpas, om det framdeles kommer fram ett mera vittgående förslag, man
får väl säga: Den dagen, den sorgen. Det blir de som då bestämma och träffa
avgörande, som få taga ställning till det nya förslaget. Det kan dock inte
hjälpas, att detta statsrådets uttalande måste ingiva vissa farhågor för att
den tillämpning av expropriationsförfarandet, som herr statsrådet nu talade
om, nämligen att detta enligt det nu föreliggande förslaget icke skulle tillgripas
annat än i yttersta nödfall, att denna tillämpning med tiden skulle komma
att bli mera rigorös ifall lagen nu antoges. Det är icke utan, att man
av ett dylikt hot kan bibringas en sådan uppfattning.

Herr Pettersson i Hällbacken yttrade, att jord i många fall icke fanns att
köpa och att, örn det fanns sådan jord, så betingade denna ett oskäligt pris.
Han sade, att han ansåg, att de som suttit i utskottet och dikterat beslutet,
alltså utskottets majoritet, icke kände till förhållandena ute i landet så väl som
han gjorde; vi kände icke till de praktiska förhållandena, sade han. Jag vill
dock säga herr Pettersson i Hällbacken, att jag tror, att utskottets samtliga
övriga ledamöter, vare sig de tillhöra majoriteten eller minoriteten, nog känna
till de praktiska förhållandena på detta område lika väl som han gör. Var och
en känner väl till sin ort och trakten, där han bor, och vi äro ju från olika

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
delar av landet. Och nog får man väl medge, att alla dessa myndigheter och
korporationer, som officiellt uttalat sig angående det föreliggande förslaget till
expropriationslagstiftning, alltså hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
egnahemsnämnderna, länsstyrelserna m. fl., nog får man väl säga, att alla dessa
böra ha en rätt god kännedom örn de praktiska förhållanden de här uttalat sig
örn. Jag tror mig kunna bestämt säga, att nog ha de bättre kännedom om
dessa förhållanden än vad herr Pettersson i Hällbacken har.

Herr talman! Jag vill icke förlänga detta anförande utan ber att få sluta
med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hage: Herr talman! Jag tror det är nödvändigt att något litet komplettera
herr Sandströms nu hållna anförande. Han yttrade nämligen en del
saker, som voro till fördel för den ståndpunkt, som han själv fäktar för, men
underlät att lämna vissa upplysningar, som borde lämnats i detta sammanhang.
Sålunda nämnde han, att herr Andersson i Fältenborg — en ledamot av första
kammaren som vi alla känna — hade i den s. k. sociala jordutredningen gått
emot det av regeringen framlagda förslaget örn utvidgning av rätten till expropriation.
Herr Sandström borde emellertid också ha kompletterat denna uppgift
med att omnämna, att herr Andersson i Fältenborg sedermera, efter att
närmare ha funderat på saken, såsom ledamot av statens egnahemsstyrelse, tillstyrkt
detta förslag.

Jag skulle också vilja säga några ord med anledning av herr Sandströms
yttrande örn stämningen i Västernorrland. Då herr Sandström nämnde något
örn, att där fanns en opinion mot detta förslag, så kan det väl ändå förtjäna
omnämnas, att egnahemsnämnden däruppe har tillstyrkt förslaget, eller rättare
sagt uttalat sig^på det sättet, att den sagt, att det är antagligt, att det i vissa
fall behövs en sådan lagstiftning som den, som här föreslagits av Kungl. Maj:t.

Det var emellertid egentligen icke för att säga detta, som jag begärde ordet,
utan det var närmast för att uppehålla mig något litet vid det anförande, som
hölls här av herr Magnusson i Skövde. Jag skulle då vilja påminna de äldre
ledamöterna här i kammaren, att för en del år sedan satt det här i kammaren
på Skånebänken en högerman — en god högerman så vitt jag vet — som hette
Ekerot. En stor del av de här närvarande torde nog känna honom. Han hade
två egenskaper, som jag tycker borde vara en borgen för, att den mannen icke
ville locka lagstiftarna ut på några äventyrligheter. Han var nämligen hägerman
och till yttermera visso skåning, och har man två sådana egenskaper, så
ligger väl däri en ganska god garanti för, att vederbörande icke är med på
sådana där saker, som vi uppe på Norrlandsbänken kanske ibland vilja vara
med örn. Denne man har nu som chef för statens egnahemsstyrelse tillstyrkt
regeringens här föreliggande förslag. Och jag måste ju säga det, att när herr
Magnusson i Skövde i slutet av sitt anförande blev rentav lyrisk och i emfatiska
ordalag talade om, att vi genom en sådan här lagstiftning skulle irritera
jordbrukarna ute i landet, som nu ha det svårt, då såg jag för min inre syn
denne lugne man på Skånebänken, och tyckte, att jag hade mycket svårt att
förena den där bilden av en _ man med den inställning, som han hade och alltjämt
antagligen har, med bilden av en man, som ville irritera jordbrukarna.
Redan av ett sådant konstaterande som detta förstår man, att vad som sades
av herr Magnusson i Skövde innehöll fruktansvärda överdrifter. Man fick
av hans anförande nästan den uppfattningen, att han rentav ville göra gällande,
att detta lagstiftningsförslag vore ett förslag, som komme att irritera hela
jordbrukarklassen, vilken — förklarade han — hade det synnerligen svårt
för närvarande. Ja visst ha jordbrukarna det svårt för närvarande, det förnekar
jag inte, men detta förslaget kommer ju inte att träffa någon vidare

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
stor del av dessa jordbrukare. Och de, som komma alt beröras, få ju, som
bekant, mycket goda priser för sin jord vid en expropriation. Men jag förstår
ju så väl, hur herr Magnusson kan hålla ett sådant anförande, och jag förstår
också, att när detta anförande sedan blir fortplantat ut i landet till allehanda
förkunnare av högerlärorna, så blir det ännu mera ofördelaktigt för oss, ty då
kommer det naturligtvis att heta, att socialdemokraterna äro ena fruktansvärda
människor, som helt enkelt äro inställda på att bringa det därhän, att småningom
skola över huvud alla jordupplåtelser här i landet ske expropriationsvägen.
Så kommer det att heta, och så har det beklagligtvis hetat i den enklare
högerförkunnelsen ute i landet. Det är beklagligt, att man i denna debatt nödgas
konstatera sådana uttalanden, som herr Magnusson i Skövde här har gjort.
Det vore väl rimligare, att man, när man diskuterar dessa saker, framställde
dem såsom de i verkligheten äro och icke söker dölja, att även för socialdemokraterna
har huvudlinjen varit, och är alltjämt, att när det gäller att överföra
jord från den ena till den andra, så skall detta ske på frivillighetens väg. Det
är endast i nödfall eller undantagsfall, som vi vilja vara med på sådana åtgärder,
som de här föreslagna.

Nu säger man, att det inträffar aldrig sådana situationer, att man behöver
tillgripa dylika undantagsåtgärder. Jag är dock övertygad örn att det finnes
en hel del ledamöter här i kammaren, som skulle kunna stå upp och visa på sådana
fall, där det faktiskt vore nödvändigt att tillgripa expropriationsåtgärder.
— Själv besökte jag för en tid sedan en ort, där jorden i stor utsträckning
äges av ett bruk, och i den orten förklarade man, att på detta stora bruk
fasthåller man principiellt vid att aldrig sälja bort något av sin jord. Sedan
långt tillbaka i tiden har bruket lagt sig till med jord. som förut innehades av
självständiga jordbrukare, som sedan blivit arrendatorer, och nu är man principiellt
inställd på att absolut icke under några förhållanden gå med på att
sälja jord t. ex. för bildande av självständiga småbruk. Nu ifrågasätter emellertid
herr Magnusson i Skövde, örn det är rätt att i sådana fall — för att
åstadkomma jord åt dem, som sakna sådan eller lia otillräckligt med sådan —
tillgripa ett tvångsförfarande för att avhända en ägare jorden. Ja, då vill jag
säga, att i sådana fall, då man överhuvud kan säga, att jorden i den nye ägarens
händer kommer att bli ur allmänna utgångspunkter och från försörjningssynpunkt
till större nytta än den var förut, då tycker jag att man kan svara
ja på den fråga, som herr Magnusson i Skövde framställde. Ty i sådana fall
kan man väl ändå säga, att det är ett stort allmänt intresse att försöka åstadkomma,
att jord kan föras över. Jag tänker särskilt på sådana fall, där det
gäller att för bildande av de små skogsarbetarjordbruken. varom vi beslutade
för några dagar sedan, föra över jord till personer, som förut varit och delvis
alltjämt äro skogsarbetare, men som fått sina försörjningsmöjligheter betydligt
beskurna på grund av trävaruindustriens tillbakagång. Man kan väl säga,
att örn det redan förut varit ett allmänt intresse att åstadkomma ett sådant
överförande av jord och att det därför redan då fanns anledning att i nödfall
tillgripa expropriation för sådana här fall, så bör det viii nu — i den situation,
vari vi nu befinna oss, med de ökade försörjningssvårigheter, som sedermera
kommit till — vara ett ännu större allmänt intresse än förut att åstadkomma
en sådan jordöverföring på expropriationsvägen, därest så befinnes nödvändigt.

Jag kan inskränka mig till dessa synpunkter på den föreliggande frågan.
Jag vill i detta sammanhang ytterligare erinra örn, att jag för min del varit
med örn att underskriva en motion, som väckts i både första kammaren och
andra kammaren, en motion, i vilket det påyrkats, att i sammanhang med den
här reformen skulle vidtagas en (lid lagstiftningsåtgärder på detta område i
syfte att på sätt och vis komplettera den här föreslagna lagstiftningen. In -

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Arlej, ändring i visna delar av expropriationslag en. (Forts.)
för deri situation, som nu inträffat, då nian icke ens kunnat få med majoriteten
i utskottet på regeringens mindre långt gående förslag, har jag emellertid funnit
det utsiktslöst att reservera mig till förmån för den längre gående motionen.
Härmed vill jag dock icke säga, att jag på något sätt frångått de tankar
eller den uppfattning, som kommit fram i denna motion och som ju också
berörts i utskottets utlåtande. I denna motion, som väckts, i första kammaren
av herr Lindhagen, och i andra kammaren av herr Wiklund jämte ett flertal
representanter från Norrland, finnas åtskilliga spörsmål berörda, som vi enligt
mitt förmenande förr eller senare få taga upp och brottas med. Under nu rådande
förhållanden torde det dock vara onödigt att irritera stämningen genom
att taga upp speciellt dessa saker, och jag skall från dessa utgångspunkter,
herr talman, inskränka mig till att yrka bifall till Kungl. Maj :ts proposition.

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Efter det stora anförande,

som nyss hölls av professor Lundstedt till förmån för den kungl, propositionen,
kunde det kanske vara skäligen överflödigt att uppträda emot densamma, då
det.ju vill förefalla, som örn de, som till äventyrs förut varit tveksamma, huruvida
de skulle biträda propositionen eller gå emot densamma, nu borde ha
kunnat komma till klarhet med sig själva i det fallet genom de väldiga perspektiv
sorn herr Lundstedts anförande öppnat med avseende på expropriationsinstitutets
innebörd och yttersta konsekvenser. Jag skall helt naturligt
inte ingå på herr Lundstedts juridiskt vetenskapliga resonemang utan försöka
hålla mig litet närmare marken och verkligheten. Jag vill allenast inskjuta
en stilla undran vad det med herr Lundstedts vetenskapliga begrundande av
äganderätten är som icke kan bli föremål för expropriation under sådana sociala
förhållanden som nu råda.

I stället för att fullfölja det resonemanget ber jag få uttala mig örn några
av de viktiga praktiska omständigheter, som äro förknippade med det föreliggande
förslaget. Jag vågar då säga, att det dess bättre torde vara rätt sällsynt,
att så omfattande och i varje fall så ingripande lagförslag som detta
framläggas utan att äga stöd av de i ämnet hörda myndigheterna. Man kan
ju fråga sig, vad det överhuvud ligger för mening i att man hör myndigheter
och ämbetsverk, örn man sedan inte fäster något avseende vid vad de anföra.
I den här föreliggande frågan är det ju så, att det överväldigande flertalet av
de hörda myndigheterna ha avstyrkt en lagstiftning av föreslagen innebörd,
och de fa, som .lia tillstyrkt densamma, ha i allmänhet gjort det i utomordentligt
vaga och villkorliga ordalag.

Här har t. ex. åberopats till förmån för lagstiftningen ett yttrande av lantmäteristyreisen.
Ja, vad säger lantmäteristyrelsen? Jo, den säger -— yttrandet
är återgivet på sid. 9 i propositionen — »att det med fog kunde ifrågasättas,
huruvida efterfrågan på jord vore eller kunde förväntas bliva större än
att den i allmänhet kunde tillfredsställas med den jord, som onekligen funnes
att tillgå genom anskaffning på frivillig väg. Emellertid», fortsätter lantmäteristyrelsen,
»synes man å andra sidan icke berättigad att helt utgå från
att förefintligt behov av jord för här ifrågavarande ändamål under alla förhallanden
kunde bliva tillgodosett på lämpligt sätt genom vad som erbjödes i
öppna marknaden.» Man kunde alltså icke »helt» utgå ifrån att behovet »under
alla förhallanden» kunde bil tillgodosett på lämpligt sätt genom vad som
erb.judes i öppna marknaden. Det är verkligen, tycker jag, något anspråksfullt,
att därför att man i något enstaka fall inte kan få köpa den jord, som
man.har fatt begär till, sa skall en tvångslagstiftning införas, som kränker
enskild äganderätt!

Till förmån för lagstiftningen har också åberopats lagrådets yttrande. Ja,

Lördagen den 10 juul.

Nr 45.

Ang. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
vad betyder lagrådets yttrande? Lagrådets majoritet Ilar icke ingått i något
»bedömande av, huruvida sådant behov i det förevarande hänseendet må föreligga,
att det påkallar den föreslagna lagändringen», och den fjärde ledamoten
av lagrådet har, tycker jag, anfört synnerligen vägande skäl mot att man
skulle inlåta sig på denna utvidgade lagstiftning.

Nu har man här i debatten sökt trösta motståndarna till denna vidgade
lagstiftning med att den skulle få en ytterligt begränsad räckvidd. Herr
statsrådet förmenade sålunda, att den endast skulle komma i tillämpning, då
det gäller bildandet av arbetaresmåbruk och för utvidgandet av ofullständiga
jordbruk. Ja, men vem garanterar att denna lag, örn den en gång införes,
kommer att få allenast denna begränsade räckvidd? Herr statsrådets uttalande
var ju mycket värdefullt, men för övrigt rätt märkligt, ty det stämde i
varje fall icke riktigt bra överens med uttalandet i den P. M., som ligger till
grund för lagförslaget. Där heter det: »Den ifrågasatta nya expropriationslagstiftningen
torde böra avse sådan mark, som erfordras för tillgodoseende
av egnahemslånesökandes jordbehov» och så tillägger man: »Därest sociala
jordutredningens förslag om statsunderstödd arbetarsmåbrukslåneverksamhet

vinner statsmakternas bifall, torde,---, expropriation böra kunna äga

rum även för anskaffande av mark, erforderlig för främjande av sistnämnda
verksamhet.» De ändamål, som herr statsrådet åsyftade, komma alltså först
i andra rummet. Detta tycker jag är en omständighet, som man har anledning
att beakta i detta sammanhang.

,En av grudförutsättningarna för egnahemsverksamheten har ju hittills varit,
att bildandet av de nya egna hemmen skulle ske icke bara med äganderätt
för den blivande egnahemsinnehavaren utan också utan kränkning av
annans äganderätt. Häri har utan tvivel legat en av huvudanledningarna till
att denna rörelse omfattats med allmän sympati och rönt så storartad framgång,
som den har rönt. Det kan icke med fog påstås att frånvaron av en
expropriationslagstiftning, sådan som den som här föreslås, på något sätt
har hämmat egnahemsrörelsens utveckling. Jag har också haft anledning att
tro, att man även i radikala kretsar här i landet så småningom skulle lia nyktrat
till en smula, när det gäller uppfattningen av den sociala jordlagstiftningen,
sedan den tid, då förbud och tvång utgjorde stående ingredienser i
de förslag till lagstiftning, som framlades på detta område. Det vore att
beklaga, örn man nu skulle återfalla till de gamla vaneföreställningarna, ty
det skulle utan tvivel leda till att den sociala jordpolitiken skulle komma att
förryckas och att vi finge flera sådana socialt misslyckade jordlagstiftningsresultat
som t. ex. lagen örn åborätt, vilken under de år den har varit i gällande
kraft endast har tillämpats i ett enda fall. En av lagens tillskyndare
på sin tid har ju också nyligen i denna kammare givit den ett mycket dåligt
betyg, då han förklarade, att den helt enkelt icke kan tillämpas.

Man har sökt trösta oss även med en annan sak — det kom fram senast
i herr Hages anförande —- nämligen att en sådan här lag, örn den kommer till
stånd, icke skall behöva tillgripas så ofta, därför att den kommer att främja
frivilliga uppgörelser. Jag tror, att det var herr Pettersson i Hällbacken, som
i det sammanhanget åberopade ensittarlagens gynnsamma verkningar och
framhöll, att blotta tillvaron av denna lag lett till frivilliga uppgörelser i en
massa fall. Hans uppfattning var att så också skulle komma att ske, örn vi
finge den utvidgning av expropriationslagstiftningen, som här föreslås. Jag
ina säga, herr talman, att detta resonemang är, för att begagna ett mycket
milt uttryck, ganska anmärkningsvärt. Vad ligger bakom detta? Jo, att
man skali med hot örn lagens tillämpning tvinga f ram en uppgörelse, som man
hallar frivillig, men som naturligtvis icke är ett dugg frivillig från den andra

Xr 43.

Lördagen den 10 juni.

Äng. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
partens sida. Herr Lindhagen, som bland många stora förtjänster också har
den, att han ofta nämner tingen vid deras rätta namn, har i något sammanhang
uttryckt saken så, att expropriationens innebörd och betydelse är att
»visa jordägare, att det icke lönar sig att i onödan sätta sig till motvärn».
Märka icke herrarna, som äro anhängare av denna lagstiftning och som nu
föra detta tal örn att lagen icke skall behöva tillgripas så ofta, därför att man
skall få fram frivilliga uppgörelser, hur fruktansvärt detta tal skorrar? Märka
ni icke den skärande motsatsen i detta tal örn tvång till frivillighet? Det
är uppenbart, att det förra ledet fullständigt upphäver det senare, tvånget upphäver
frivilligheten eller förvandlar den till en parodi på frivillighet.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Brännström, Persson i Fritorp, Westerdahl, Thorell,
Nilsson i Antnäs och Larsson.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skulle icke ånyo ha begärt
ordet, örn icke herr statsrådet Sköld tillåtit sig att göra ett ofullständigt och
oriktigt citat av ett uttalande, som jag gjorde i mitt förra anförande. Innan
jag ingår på detta skall jag dock be att först få bemöta ett yttrande,
som herr statsrådet fällde i sitt anförande.

Jag betonade i mitt förra anförande, att det förelåg anledning befara, att
lagförslaget, örn man väl en gång gått in för detsamma, skulle undan för undan
skärpas och utsträckas. Herr statsrådet anförde häremot, att örn det
visar sig, att lagförslaget är onödigt, så kommer det icke att bli någon utveckling
eller skärpning undan för undan av lagen. Ja, men är detta så
säkert? Därest det skulle visa sig, att lagen i sin nuvarande omfattning är
onödig och obehövlig, har man icke då anledning att befara, att vederbörande
finner anledning att göra den mera användbar genom en utsträckning av dess
verksamhetsområde ?

Jag återvänder nu, herr talman, till det citat, som herr statsrådet gjorde
ur mitt anförande och som han framställde fullständigt oriktigt, då han förmenade,
att jag hade yttrat, att de penningar, som utgöra löseskilling för exproprierad
jord och som skola nedsättas hos länsstyrelsen, befinna sig i osäkert
förvar och att jag hade hyst farhågor på den punkten. Jag yttrade icke
något sådant, icke ens något, som rimligen kunde misstolkas eller på dylikt
sätt missförstås. Jag vet nämligen mycket väl, att de penningar, som nedsättas
såsom löseskilling hos länsstyrelserna, befinna sig i kronans förvar och
sålunda icke alls osäkra. Vad jag yttrade däremot var, att det möter svårigheter,
i vissa fall oöverkomliga svårigheter, för vederbörande enskild att
åstadkomma de penningar, som erfordras för nedsättande av hela köpeskillingen
på en gång. Detta yttrande upptog herr statsrådet icke alls till bemötande.
Det var emellertid en av de mycket vägande invändningar, som
jag gjorde i det sammanhanget, då jag yttrade, att man här framlagt ett teoretiskt
lagförslag, som innesluter en viss princip, men att man icke låtit det
åtföljas av förslag till en organisation, som bleve nödvändig, om lagen skulle
kunna omsättas i praktiken till förmån för jordsökande.

Herr statsrådet medgav, att det var riktigt, när vi, som äro motståndare till
lagen, påpekade, att det fanns gott om jord att köpa till billigt pris och att
det av den anledningen icke fanns behov av lagstiftning i detta fall. Han
sade emellertid, att föreslagen rätt till utsträckt expropriation skulle kunna
behövas inom vissa kommuner, för att man skall kunna komma åt jord just
inom dessa kommuner. Ja, givetvis kunna sådana fall föreligga, det vill jag
för ögonblicket icke bestrida, men ej heller bekräfta. Det kan hända, att herr

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
statsrådet har rätt, när det gäller Västernorrlands län, som han särskilt syftade
på. Förhållandena därstädes äro kanske otillfredsställande. Men jag
vågar säga, att det knappast kan vara riktigt att gå in för en hela landet
omfattande generell lagstiftning på grund av att det råder vissa mindre tillfredsställande
förhållanden i någon kommun eller ett län.

Herr Pettersson i Hällbacken hade ett uttalande, som enligt min mening
vittnade örn ganska ringa logik från hans sida. Han sade, att vi lia ett otal
med jordbruk i landet, som äro för små, och att vi därför behöva denna lagstiftning.
När han nu betonade detta, så kan jag icke begripa, att han för
8 å 10 dagar sedan stillatigande svalde ett förslag örn tillskapandet av arbetarsmåbruk,
som ju från början bli tilltagna för små. Därvidlag hjälper
icke heller den invändningen, att de äro avsedda att innehas av personer som
därjämte ha arbetsförtjänst, ty i mycket talrika fall kommer det att inträffa
— det kan man icke förneka —• att vederbörandes arbetsförtjänst försvinner
och att vederbörande då bli sittande vid ett ofullständigt jordbruk,
som Pettersson själv varit med örn att i viss mån skapa. Detta är ju en olägenhet,
som man får ta, och som man icke under alla förhållanden kan undvika.
Men jag tycker, att det var ologiskt av herr Pettersson i Hällbacken att resonera
på det sätt, han gjorde. — I nästa andedrag påpekade han dessutom,
att han såg åtskilliga högermän, som skrattade åt hans anförande. Ja, härtill
vill jag säga, att det väl utan tvivel berodde på att de märkte det ologiska
i herr Petterssons uttalande.

Herr Hage påstod, att jag hade varit lyrisk i mitt anförande. Jag tror,
att egenskapen att vara lyrisk nog är tämligen främmande för mig. ögonblicket
efter sedan herr Hage gjorde detta uttalande, tog han själv så djupa
brösttoner, att man kan säga, att han var — icke lyrisk, det vill
jag icke påstå, men däremot i hög grad fantasifull, en egenskap sorn,
när det gäller jordpolitik, icke är vare sig herr Hage eller hans läromästare,
herr Lindhagen, främmande. Han drog vidare upp en parallell och sade, att
han var med här i riksdagen på den tiden — det var jag också — när det på
Kristianstadsbänken, som orden folio, satt en god och trogen högerman, vilken
nu såsom ledamot i egnahemsstyrelsen har gått med på detta förslag.
Herr Hage syftade på chefen för statens egnahemsstyrelse. Ja, huruvida vederbörande
av oss betraktas såsom en verkligt god och trogen och, jag skulle
vilja tillägga, fast högerman, därom kunna vi åtminstone på vår kant vara
litet tveksamma. Att herr Hage giver honom det betyget, kan i det fallet
icke äga något vitsord. Jag tror, nämligen, att herr Hage har en viss benägenhet
att beteckna en högerman som god och trogen just i det ögonblick, då
han sviker högerprogrammet.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag tvingades att begära ordet

med anledning av herr statsrådet Skölds första anförande.

Herr Sköld yttrade, att han hade rest i Norrland och fått många och goda
skäl för att framlägga detta förslag till expropriationslagstiftning. Då jag
emellertid huvudsakligen känner till förhållandena i Jämtland och Härjedalen,
vilka landskap också ligga i Norrland, vill jag säga min uppfattning i
saken.

Jag har knappast hört jordbruksministern så främmande för sitt ämne, som
då han talade i den här frågan för en stund sedan. Efter min uppfattning
råder det rakt ingen brist på billiga jordbruk. Sådana kan man få köpa
både i Jämtland och Härjedalen. Det bjudes ju tvärtom ut jord till snart sagt
vilka priser som helst. Bolagen vilja gärna sälja sin jord och lägga ofta till
en smula skog, fastän de kunna vara nog så snåla därvidlag, I alla fall

Andra kammarens protokoll JOSS. Nr 3

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
bjudes det ut mycket och billig jord. Vad Härjedalen beträffar, så bär jag
mig bekant, att bolagen också sälja jord till förutvarande brukare, arrendatorer
oell andra.

Men för övrigt, varför behövs denna lag i dessa tider? Herr statsrådet Sköld
talade om att det i många fall skulle vara bra att ha en sådan här lagstiftning.
Örn en mindre jordbrukare t. ex. har några söner, sade han, skulle de
kunna på detta sätt skaffa sig mark, som kunde bli föremål för nyodling.
Sönerna skulle då kunna få arbete med nyodling. Men i dessa tider är det
väl ingen förnuftig människa, som tar sig till med att njmdla. När man får
sex öre litern för söt mjölk, levererad på ort och ställe i mejerierna, och 9 ä
10 öre för sitt korn, örn man nu ens får sälja något, då är det väl ingen mening
med att gripa sig an med nyodling. För övrigt: småbönderna streta på,
så länge de kunna, men till sist blir det exekutiv försäljning av hemmanet, och
sedan få de övergå till nödhjälpsarbete och statskommunala arbeten. Det är
gången. Man kan för närvarande icke leva på jordbruk. Det leder bara till
ytterligare skuldsättning eller — örn man har gott örn pengar—- till att man
gör slut på de pengar, som man har. Sådant är läget för närvarande för jordbruket.
Jag har också varit jordbrukare, och jag har hållit på därmed, så
länge jag orkade göra någonting. Men, som sagt, tiderna äro nu sådana, att
sannerligen någon förnuftig människa ger sig till att nyodla.

Vad det här förslaget skall tjäna till, förstår jag icke. Man skall väl icke
lagstifta för undantagsfall. Det kan väl finnas undantagsfall, då denna lag
skulle kunna tillämpas, men det blir i så ytterst få fall. Man skall, som sagt,
icke lagstifta för undantag utan för vad som är regel. Denna lag anser jag
fullständigt överflödig, och jag vet icke hur skarpt jag skall yrka bifall till
utskottets förslag.

Jag ber alltså, herr talman, att få biträda utskottets hemställan.

Herr Kilbom: Herr talman! Det är nog så, att när man begränsar synpunkterna
till den just nu föreliggande situationen, då kan det ligga något i
vad herr Olofsson i Digernäs och andra talare yttrat. Men herrarna utgå ju
själva ifrån, att det skall bli bättre tider för jordbrukarna; och så fort detta
inträffar, kommer säkerligen jordägarnas vilja att sälja jord att avtaga, och
då åtminstone tror jag, herr Olofsson i Digernäs, att det kommer att föreligga
skäl för en utsträckning av möjligheterna till expropriation. Den hittills
vunna erfarenheten, vad gäller bolagen, icke minst deras uppträdande
mot bönderna, herr Olofsson i Digernäs, visar också, skulle jag tro, nödvändigheten
av att det skapas ytterligare möjligheter till expropriationsförfarande.
Jag skall emellertid gärna medgiva, att detta förslag naturligtvis
icke tillgodoser den kanske icke för ögonblicket så akuta jordhungern. Det är
nog riktigt, som det säges, att det finnes möjlighet att köpa jord, men det är
ju icke där, som skon klämmer. Det finnes icke möjlighet för dem, som så
önska, såsom hemmasöner, jordbruksarbetare och andra att erhålla jord, på
villkor att de kunna existera. Ty är det så, att jorden från början skall belastas
med stor skuldbörda, då bli jordbrukarna urståndsätta att kunna klara
sig. Det centrala problemet för jordbrukarna för närvarande är skuldbördan,
semi det gäller att avlyfta. Ser man det hela ur den synpunkten, måste nian
säga, att det är förvånansvärt, vilken reaktionär uppfattning som den svenska
högern hyser i denna fråga.

Observera, mina herrar, vad som skett runt om oss i Europa. På hela
Balkanhalvön, framförallt i Jugoslavien, har man under gångna tioårsperioden
sett, hurusom i stor utsträckning man dragit in storgods och tvångsstyckat
dem för att skapa ett fritt och självständigt bondestånd. Likadant har

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
man gjort i Baltikum, Lettland, Litauen oell delvis i Estland. Man har gjort
det på annan grund — lex Kallio — i Finland. Där Ilar man funnit det helt
naturligt och riktigt att ändra nuvarande tillstånd med stora latifundier, med
jord hopad i enskild mans eller bolags ägo, som praktiskt medför, att den
bondeklass, som finnes, förr eller senare kommer i beroende ställning, och
som skapar ett proletariat i jordbruksavseende, som är fullkomligt beroende
av de stora jordbesittarna. Överallt eljest i Centraleuropa har man tagit steg,
syftande till precis samma mål. Men när vi komma till Sverige, säger den
svenska högern: Vi vilja icke vara med örn något sådant. Vi kunna ej gå
med på någon åtgärd, som innebär underlättande för folk att erhålla jord.
Vilja de köpa jord till de priser vi bestämma, i dag lägre, i morgon kanske
litet högre, så må det vara hänt, men annars skola vi ha jorden kvar. Och
den jord man säljer, herr Olofsson, vad är det för jord? I Jämtland och Härjedalen
samt norr örn Dalälven är det ej i stor utsträckning utjord, som bolagen
ej ha någon nytta av, som saknar för dem all verklig betydelse, som man
i första hand söker bli av med? Då det gäller försäljning av arrendegårdar,
är det under våra stora skogsbolag de arrendegårdar, som bära sig sämst,
vilka man söker pracka på arrendatorerna. Den bättre och mera välbelägna
jorden är man ej så ivrig att sälja. Jag tror således, att den ståndpunkt, som
alldeles speciellt högern intagit i denna fråga, i belysning av den utveckling,
som äger rum i stora delar av Europa i övrigt, är ett utmärkt bevis på, hur
reaktionär den svenska högern är.

Vad beträffar bondeförbundet, kan man förstå detsamma, örn det resonerar
kortsynt. Det utgår från dagens situation och säger, som man från det hållet
gjort i debatten, att under nuvarande förhållanden kunna de jordbrukare,
som finnas, ej klara sig, och vi vilja ej ha större konkurrens i fråga örn jordbrukets
produktion av ena eller andra slaget, vilket otvivelaktigt blir resultatet,
örn man vidtager en aldrig så ringa åtgärd, som skapar flera jordbruk.
Men jag undrar, om det vittnar örn så stor solidaritet med samhället. Nog är
det ur samhällelig synpunkt bättre, att en arbetare får ett stycke jord, som
lian åtminstone kan försörja sig på och där han har tak över huvudet, än att
arbetarna gå i tusental i industriella samhällen och tvingas ta hjälp av fattigvården.
När bondeförbundet går emot åtgärder i här ifrågavarande avseende
— åtminstone är det syftet med förslaget — så är det som sagt det
klaraste uttryck för klassintresse och visar ingen som helst hänsyn för det
samhällsintresse, som talar för att skapa jordbruk och flytta ut till landet
en del av de industriarbetare, som nu ligga samhället och fattigvården till last.

Jag tror, att enda sättet att lösa frågan är att genomföra en rationalisering
eller, örn man så vill, expropriation utan ersättning. Det är vår uppfattning.
Därvid kan det ej hjälpas, att de stora bolagens lämpliga jordegendomar och
fideikommissen måste komma i fråga i första hand. Därtill måste från samhällets
sida beredas hjälp till inköp av nödiga inventarier, uppförande av nödiga
byggnader o. s. v., så att människor få, bokstavligt talat, verklig mark
under fotterna och möjlighet att existera. Ty under nuvarande omständigheter
och med det perspektiv, som förestår för industrien med en oerhörd rationalisering,
måste ett stort antal av dem, som ej kunna få sysselsättning inom
den industriella produktionen, beredas möjlighet att komma ut på landsbygden.
Var och en, som säger sig företräda samhälleliga intressen, måste lia
detta klart för sig.

Trots att jag anser, herr talman, att den föreliggande propositionen ej för
till sådant resultat men i alla fall visar vilja att taga ett litet, litet steg i
rätt riktning, och då jag därtill ser det som en komplettering till det beslut
riksdagen fattade häromdagen om anslag på 2.5 miljoner kronor för att be -

Nr 43.

Lördagen den 10 juni.

Äng. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
reda möjlighet att få mark åt skogsarbetare, ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Carlström: Herr talman! Het är ju på det sättet, att särskilt i tider
av arbetslöshet inom industrien och då människor på andra områden ha det
svårt, riktar man gärna sina blickar åt jorden och menar, att där skall finnas
plats för de arbetslösa, och man talar även örn nödtorftig försörjning där.
Det är lätt att förstå dessa känsloriktningar, men det är likväl svårt att förstå,
hur mycket man på det hållet satt sig in i vad som egentligen kräves för
att kunna få nödtorftig försörjning vid jordbruket under dessa tider. Det är
ju en del talare, som varit inne på saken här, och det är kanske onödigt att understryka
den ytterligare. T. o. m. den siste ärade talaren sade, att f. n. kanske
det ej är så lysande. Men nu skulle det bli bättre. Jag förmodar, att han
syftade på den jordbrukshjälp, som ställts i utsikt vid innevarande riksdag
här i landet.

Jag måste säga, att jag icke tror, att det är skäl att tillgripa åtgärder av
det slag, som här är fråga om, förrän man åtminstone på något sätt fått se,
att det verkligen blir bättre för jordbruket, och att det verkligen blir så, som
herr Kilbom ansåg skulle bli följden, när det blir bättre för jordbruket, att
jorden stegras i pris. Yi som äro bönder och ha barn, som vuxit upp vid
jorden, och gärna skulle se, att de bleve kvar och toge arvet efter oss, ha i
denna tid mycket svårt att få dessa unga att förstå, att de böra försöka hålla
sig kvar vid jordbruket. De säga belt enkelt: Det här går icke. Det går
icke att vinna nödtorftig bärgning vid jordbruket utan att vi skola lägga örn
vår livsföring på ett helt annat sätt än andra människor vilja göra.

Man tyckes tro, att det ligger till så, att det finnes ett överskott på folk,
som äro gripna av sådan jordkärlek, att de vilja ga tillbaka till jordbruket och
arbeta där för en försörjning, som i många fall är lägre än den, som arbetslöshetsinstitutionerna
och fattigvården tilldela människor, som äro utan arbete.
Men, mina herrar, det gör icke vår tids uppväxande släkte, så länge det
har ögon och öron att se och höra med. Vederbörande blicka ut över hela arbetsområdet
i landet och fråga sig: Vad kräver man för betalning för arbetet
på andra områden och vad har man för anspråk där? Skola vi vara en
särskild klass, som skall leva på ett plan, som inga andra anse sig skyldiga
att stanna på, för att rädda landet? Det gå vi ej med på.

Frågan örn att få folk till jordbruket är icke en fråga örn att skaffa jord åt
folket. Jord finnes tillgänglig. Det är en anpassningsfråga, örn folket i
övrigt vill hjälpa till och gå ner i sina anspråk och jämna ut förhållandet
mellan jordbruket och andra näringar. Men örn jag frågar herrarna, om herrarna
vilja avstå något av sina lönekrav och dyrtidstillägg och annat, då
svarar man: Vi skola hjälpa er i stället genom konstlade åtgärder, sa att ni
komma i bättre läge. Men, med förlov sagt, tror jag ej på hjälp, sa länge
man ruvar på att taga igen den genom att pa andra områden fasthålla vid
sina krav. Jag menar sålunda, att denna jordkärlek, som gör sig bred på
vissa håll och proponerar, att nu skola vi fa plats at de arbetslösa vid jordbruket,
skall taga sig uttryck i de offer, som krävas, örn det skall lyckas.
Annars bli icke ens jordbruksfolkets egna kvar. De komma att trängas på
andra platser och kräva att staten försörjer dem som andra, som ej vilja taga
ett dåligt betalt arbete. Det är åtminstone logik i detta. ^ Jag har ej kunnat
underlåta att säga det, då man talar örn, som herr stastradet och chefen löi
jordbruksdepartementet gjorde, att det är en stor social fråga, när det gällei
att göra något för att lätta arbetslösheten och ge utkomst vid jordbruket lör
fattigt folk. Det är icke så, att det är själva jordfrågan, som är viktigast,

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
utan när det är fråga om att skapa ett nytt hem, är frågan: Vad kostar det
att bryta marken — när den är obruten — att bygga hus där sådana ej finnas,
att skaffa redskap o. s. v. för att komma i gång? Men örn jag frågar
dessa människor, som bygga hus, som slå tegel, arbeta i cement, måla, tapetsera
och tillverka redskap vid fabrikerna, örn de vilja vara med örn att
åstadkomma sådana priser för produktionen, att vi kunna byta oss till deras
produkter genom vårt arbete, så svara de: nej. Det vilja de ej vara med örn.
I den socialdemokratiska motionen i fjol, då det var fråga örn billigare bostäder
åt den jordbrukande befolkningen genom standardisering, säde man,
att det ej var skäl söka sänka lönerna eller arbetspriserna och på så sätt
Iramskapa billigare bostäder. »Man vrider ej tidens hjul tillbaka», hette det
om den saken.

Man vrider ej tidens hjul tillbaka, mina damer och herrar. Men tidens hjul
måste vridas så, att det blir jämviktsläge," annars är frågan om att få folk till
jorden bara prat. Vilja vi ge de offer, som krävas av hela folket, för att
det skall vara möjligt för oss att bereda arbetstillfällen vid jorden, måste man
slå in på andra vägar och icke endast fråga efter vad som är »vår rätt», som
man nu på skilda håll gör för att vilja arbeta.

Det är dessa synpunkter, som jag ej har kunnat underlåta att framföra.
Då det nu är modernt att på skilda håll tala örn att försörja folk inom jordbruket,
vill jag säga, att örn det vore en industri i landet, där arbetarna vägrade
arbeta för den lön, som gåves, skulle man väl icke begära, att nu skall
staten sätta i gång mera sådan industri. Man skulle väl då säga: endast
om det betalar sig kan sådant ske.

Först när vi kommit så långt, att bytesmöjligheten mellan jordbrukarna
och andra befolkningsgrupper i landet blir sådan, att det blir möjlighet till
att försörja sig på jorden på ett bättre sätt, kan man våga hoppas, att folk
kan föras hit ut i större utsträckning än hittills, och sålunda menar jag, att
det är överflödigt att nu komma med sådana förslag som detta.

Jag ber, herr talman, att få 5?rka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hingård: Herr talman! Sedan jag begärde ordet, har av en hel rad
talare anförts nästan alla de synpunkter, som kunna läggas på detta ämne.
Jag kan därför fatta mig mycket kort.

Jag har icke den uppfattningen, att spörsmålet gäller en juridisk principfråga,
så att läget skulle vara det, att antingen en ifrågasatt lagstiftning av
denna innebörd utan vidare skulle anses motiverad och given med hänsyn till
intresset av att arbetsmöjligheter vid jordbruket beredas dem, som äro därtill
lämpade, eller å andra sidan, att tanken på en sådan lagstiftning utan vidare
måste förkastas med hänsyn till de ingrepp, som den gör i de bestående förhållandena.
Allt vad lagstiftning heter är ju endast ett avvägande av kolliderande
intressen, en lösning av intressekonflikter. I detta fall gäller det
kollisionen mellan å ena sidan det allmänna intresset av att särskilt i denna
tid av arbetslöshet bereda möjlighet för ett avsevärt antal människor att kunna
försörja sig vid jordbruket, och å andra sidan de olägenheter, som äro förenade
med ett dylikt ingrepp i de bestående jordägareförhållandena. För
att man överhuvud taget skall kunna tala om en avvägning mellan kolliderande
intressen, måste det först vara klarlagt, att en sådan kollision uppkommer.
Givetvis kan man alltid påpeka något fall, där en dylik lagstiftning
skulle kunna fylla en viss uppgift. Men det kan icke vara tillräckligt. Det
måste vara fråga örn ett större antal fall. ett mera påtagligt allmänt intresse,
som ej kan tillgodoses med nuvarande förhållanden, för att en lagstiftning
skall anses motiverad.

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)

Jag anser, att då man läser handlingarna och avgivna yttranden, bör man
noga uppmärksamma den oerhörda övervikten på den sida, som bestämt avstyrkt
den ifrågasatta lagstiftningen. Det gäller nämligen icke endast själva
principfrågan, fastän resonemangen kommit att röra sig uteslutande därom.
Vad kammaren här har att taga ståndpunkt till är icke endast principfrågan i
och för sig utan örn en lagstiftning av den konkreta gestaltning, som här föreligger,
bör antagas. Jag anser bestämt, att lagstiftningens behövlighet icke
är ådagalagd. Inte brukar man på andra håll rusa i väg så, att man enbart
därför att möjlighet finnes, att det framdeles kan visa sig vara behov av en
lagstiftning, antager den i förskott. Om man en gång antagit en lag, är det
örn icke omöjligt så dock svårt att bli av med den. Då kommer det att heta:
Den är så ny, att man behöver skaffa sig nödig erfarenhet örn dess verkningar.
Men jag anser, det ej mindre nödigt att vinna erfarenhet innan man skaffar
sig en ny lag, erfarenhet nämligen örn dess behövlighet.

Dessutom, när man i dessa tider av arbetslöshet, bekymmer och betryck
kastat en blick ut över det ekonomiska livet och därvid riktat uppmärksamheten
på monopolförhållandena och undersökt, i vad mån monopol av olika slag
kunna ha sin del i de svåra förhållandena, så får man säga, att det är märkligt,
att man som det första monopol, mot vilket man anser lagens arm böra
riktas, tar det s. k. jordmonopolet, ett monopol, vars förhandenvaro icke är
konstaterad. Tvärtom har det av gjorda undersökningar framgått, att jord i
regel finnes i överflöd. Men nog är det märkligt, att man slagit ned på detta
förmenta monopol såsom hinderlig!, medan man icke har någon tanke på ingrepp
mot andra arbetsdödande monopol, monopol, vilkas förhandenvaro och
samhälleliga skadlighet är sedan åratal genom hundratals, ja, tusentals exempel
till fullo ådagalagd, monopol, vilkas stävjande framstår såsom ett viktigt
allmänt intresse av helt annan räckvidd och styrka.

På grund av det anförda ber jag, herr talman, att få ansluta mig till yrkandet
örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Johanson i Hallagården: Herr talman! Jag ber att med några ord

få tillkännage, varför jag biträtt utskottets hemställan i denna fråga.

Det har givits klart och tydligt besked därom, att det finnes tillräckligt med
jord att tillgå på frivillighetens väg i och för egnahemsbildning. Därför anser
utskottet icke tillräckliga skäl föreligga för ett bifall till den kungl, propositionen.
Det är under sådana förhållanden som jag anser det vara onödigt
att vara med på den expropriationslagstiftning, som däri föreslagits. Och jag
vill även fästa uppmärksamheten på att samtliga hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
som yttrat sig i frågan, avstyrkt förslaget. Dessa förvaltningsutskott
äro — det vågar jag säga —- sådana myndigheter, som ha tillräcklig
kännedom om dessa förhållanden. De flesta länsstyrelser ha även avstyrkt
förslaget. Dessutom ber jag att få fästa uppmärksamheten på vad styrelsen
för svenska landskommunernas förbund anfört. Den säger, »att man
kunde avvakta erfarenhetens vittnesbörd, innan man ingrepe med en expropriationslagstiftning,
som onekligen komme att väcka farhågor på många håll. Tidigare
utredningar gåve vid handen, att jord icke syntes saknas för upplåtelse
i vanlig ordning till egna hem och småbruk». Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten
på att i denna styrelse det även finnes socialdemokratiska ledamöter,
och jag vet inte, att de reserverat sig mot styrelsens avstyrkande uttalande.

Det finns således avgörande synpunkter, som tala för att vi icke behöva gå
in för att bifalla propositionen. Då det förhåller sig så, anser icke heller jag
skäl föreligga för att bifalla förslaget, utan jag nöjer mig med att kort och
gott yrka avslag på propositionen och bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)

Herr Sandberg: Herr talman! Jag skall endast be att få säga några få
ord.

Det är sant, som det framhållits här av bland annat herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, att den föreslagna expropriationslagstiftningen
omgärdats med vissa bestämmelser, som avse, att den icke skall komma
att användas i annat än undantagsfall. Jag skall icke taga upp tiden med att
räkna upp dessa bestämmelser, utan hänvisar till vad som säges därom i 110 §.
Trots denna begränsning, som man sålunda vill ge åt det föreliggande förslaget,
måste jag säga, att jag för min del ändå finner lagförslaget principiellt
betänkligt och praktiskt sett onödigt.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet yttrade bland annat,
att det bär icke är fråga örn ett sådant avsteg från de grundläggande principerna
för expropriationsförfarandet, att ett avslagsyrkande skulle kunna grundas
därpå. Jag förmenar dock, att det här verkligen är fråga örn en viss. utvidgning
av själva principerna, ty i det fall, som det här gäller, korsar icke
ett allmänt intresse på samma sätt ett enskilt intresse som i de fall, där expropriation
nu är tillåten. I de fall, där för närvarande expropriation kan förekomma,
kan det allmänna intresse, som man vill tillgodose, vanligen icke i någon
mån tillgodoses utan att ett visst enskilt intresse måste träda tillbaka.
Men då det här gäller skapandet av arbetarsmåbruk ■— och detta kan i nuvarande
läge betraktas som ett allmänt intresse — kan uppenbarligen detta slag
av allmänt intresse till allra största delen tillgodoses, utan att man behöver tillgripa
ett undantagsförfarande som expropriation, utan jord kan i de allra flesta
fallen förvärvas på frivillighetens väg. De fall som återstå, de fall alltså
där svårigheter skulle möta att förvärva för ifrågavarande syfte lämplig jord,
representera egentligen knappast ett allmänt intresse, utan där står, riktigare
uttryckt ett enskilt intresse mot ett annat enskilt intresse. Och varför skall
då just jordägarens intresse få lov att vika? Förslaget innebär ett längre gående
ingripande i den enskilda äganderätten än som för närvarande gäller enligt
expropriationslagstiftningen. Jag finner detta mycket betänkligt.

Jag nämnde, att den föreslagna lagstiftningen är praktiskt taget onödig.
Jag skall icke upptaga tiden med att upprepa skälen härför. Det räcker med
att hänvisa till en mängd auktoritativa yttranden, där man påpekat, att tillräckligt
med jord till skäliga priser finnes att tillgå och att man därför avstyrkt
detta lagförslag. Jag måste säga, att jag tillmäter dessa myndigheters
yttranden, som jag nu åsyftar, en mycket stor betydelse i denna fråga. _ Jag
tror mig kunna säga, att i den del av Norrland, som jag representerar, finnes
tillräcklig tillgång på jord till skäliga priser, och det är säkerligen mycket få
fall, där allvarliga hinder möta den, som vill förvärva jord, att göra det. Och
dessa få undantagsfall kunna icke motivera en lag av det slag som här föreslås.

I alla händelser bör icke ett utvidgat expropriationsförfarande bestämmas
eller godkännas, utan att en verklig erfarenhet föreligger örn behovet av ett
sådant förfarande, och en sådan erfarenhet kan icke sägas föreligga för närvarande.
Skulle mot förmodan erfarenheten visa, att ett utvidgat expropriationsförfarande
behövs för att tillgodose en normal utveckling av den statsunderstödda
egnahemsverksamheten, får man taga upp frågan till förnyad omprövning.
Utskottet gör en antydan örn en sådan möjlighet i den sats, som
''lyder: »Enligt utskottets uppfattning föreligga dock icke nu tillräckliga skäl
att för dc ändamål, för vilka expropriationsrätt föreslås, tillgripa denna utväg.
»

.Tåg vill till sist i likhet med den näst föregående ärade talaren erinra om vad
styrelsen för svenska landskommunernas förbund sagt i fråga örn att man bör

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
avvakta erfarenhetens vittnesbörd. Jag tycker detta är ett beaktansvärt yttrande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Efter så många anföranden mot regeringens

förslag synes det mig vara rimligt, om vi, som försvara förslaget, taga upp
till bemötande några av de invändningar, som gjorts under debatten.

Jag vill då först rikta mig mot herr Hingård och herr Sandberg, som
gjorde gällande, att det här icke funnes några skäl, att det icke inträffat någon
omständighet, som t5^dde på att man behövde en sådan lagstiftning. När
jag hörde dessa två anföranden, erinrade jag mig ett yttrande, som jag för en
stund sedan hörde i första kammaren av herr Andersson i Fältenborg, som
sitter i statens egnahemsstyrelse. Han förklarade för sin del, att han ansåge,
att han inte kunde stå till svars med att avslå det framlagda förslaget.
Det var hans erfarenhet, och jag vill säga till herrar Sandberg och Hingård,
att nog antar jag, att de äro mycket förfarna män, men gäller det, att jag
skall bedöma vem som har den största kunskapen på detta område, måste mitt
votum falla till förmån för herr Andersson i Fältenborg, som sitter i statens
egnahemsstyrelse och som säkerligen känner bättre till förhållandena än de
två nämnda talarna. Jag vill också nämna, att herr Andersson i Fältenborg
gick in för regeringens förslag.

Sedan vill jag säga ett par ord till min nära granne herr Olofsson i Digernäs,
som gjorde gällande, att här tjänar det icke någonting till att åstadkomma
överhuvud taget någon nydaning på området d. v. s. några nya jordbruk.
Mot detta vill jag säga herr Olofsson i Digernäs: varför gick då herr
Olofsson i Digernäs icke emot propositionen härom dagen örn de s. k. skogsarbetaresmåbruken?
Det hade varit en riktigare ståndpunkt i detta fall att
göra det än att yrka avslag på det nu föreliggande förslaget, sedan vi gått
in för det förra. Ty det är bland annat för att i vissa fall åstadkomma ett
komplement till det riksdagsbeslutet, som detta förslag kommit fram.

Sedan vill jag säga några ord till herr Carlström. Jag har fått den uppfattningen,
att så fort en jordbruksfråga på något sätt behandlas i riksdagen,
håller herr Carlström ett stort jordpoiitiskt anförande i kammaren. För all
del, jag brukar ofta med nöje höra på herr Carlströms anföranden, och för
närvarande finnes nog anledning att diskutera denna sak, som herr Carlström
varit inne på. Men jag vill dock säga, att denna fråga, som vi här behandla,
har strängt taget ingenting att göra med den stora frågan, om hur vi
skola ordna jordbrukarnas försörjningsmöjligheter i allmänhet. Det, som vi
i dag behandla, är mera en detaijsak, som vi böra fullfölja och göra något
åt, hur än sedan förhållandena bliva ordnade på andra punkter, där det gäller
jordbruket i allmänhet. Detta är alltså en fristående fråga och sammanhänger
icke direkt med den stora fråga, som herr Carlström brukar hålla sig
till.

Sedan vill jag säga något med anledning av herr Peterssons i Lerbäcksbyn
anförande. Han framhöll för kammaren, att här skulle man nu använda en
tvångslagstiftning på det sättet, att jordbrukarna skulle av rädsla för denna
lagstiftning förmås att frivilligt gå med på att avstå jord. Herr Petersson i
Lerbäcksbyn antydde, att detta var en mycket försåtlig taktik. Men avsikten
är ju främst att söka ingripa med expropriation viel sådana tillfällen, då
jordägare begära orimliga priser. Jag tror inte, att herr Petersson i Lerbäcksbyn
tillhör den riktningen, som anser, att jordbrukarna böra, när de
sälja jord, inrikta sig på att jobba med jorden och kräva jobbarepriser. Det
är detta man vill söka undvika med vad som bär föreslås, d. v. s. att jord -

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
ägare — det kan ju i detta sammanhang ej gärna bli tal örn annat än tämligen
stora jordägare -—■ skola begagna sig av sin monopolställning till att avtvinga
den person, som skall köpa ett litet jordbruk, orimliga priser, som
kunna innebära, att vederbörande icke kan klara sig. Jag vill säga, att den
tankegång, som man lagt in i detta, är inte så försåtlig, som saken framställts
av herr Petersson i Lerbäcksbyn, utan den syftar till ett socialt mycket
vackrare mål än herr Petersson i Lerbäcksbyn hävdade i sitt anförande.

Herr talman! Jag skulle naturligtvis i denna fråga kunna till bemötande
upptaga även en hel del andra saker, som berörts i debatten. Men jag ser,
att herr talmannen håller i klubban, och inför detta skall jag nu be att få
sluta med att ännu en gång yrka bifall till regeringens förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först propositioner
angående utskottets hemställan i mom. a), nämligen dels på bifall till
berörda hemställan, dels ock på avslag därå och bifall i stället till Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering
begärdes likväl av herr Hage, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i
mom. a) av utskottets förevarande utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 95 ja och
88 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande moment.

Vidare blevo efter av herr talmannen därå framställd proposition utskottets
hemställanden i mom. b)—h) av kammaren bifallna.

§ 6.

Härefter föredrogos vart för sig bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i vissa
fall för skada till följd av olycksfall, som drabbat elev vid statlig anstalt för
yrkesutbildning;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1933/1934 för viss personal inom den civila statsförvaltningen,
i vad avser pensions- och indragningsstaterna;

nr 46, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1933/1934 för vissa befattningshavare vid
Tumba bruk;

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

nr 47, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i
statens tjänst, i vad angår pensions- och indragningsstaterna;

nr 48, angående provisoriskt dyrortstillägg under budgetåret 1933/1934 till
befattningshavare vid riksdagens verk;

nr 49, angående lydelsen av 8 § i avlöningsbestämmelserna för personal hos
riksdagens kamrar, utskott och kansli m. m.;

nr 50, angående arvodet till sekreteraren i riksdagens kansli m. m.; samt
nr 51, angående ersättning åt biträde, anlitat av bankoutskottet vid handläggning
av visst ärende.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden och memorial hemställt.

§ 7.

Äng. förbud Å föredragningslistan fanns härefter upptaget första lagutskottets utlåtanmotpolitiska
de, nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
umformer. förbud mot poiitiska uniformer.

Genom en den 19 maj 1933 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 255, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till
lag om förbud mot politiska uniformer.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med förklarande, att ifrågavarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin
del antaga följande förslag till

Lag

orri förbud mot politiska uniformer.

Härigenom förordnas som följer:

Konungen äge, där det för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet
finnes påkallat, förbjuda bärande av uniform eller liknande klädedräkt, som
tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning. Sådant förbud skall
jämväl avse uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen
fallande kännetecken.

Den som bryter mot utfärdat förbud straffes med dagsböter. Fortsätter någon
att bryta mot förbudet under tid då han är ställd under tilltal för sådan
förseelse, skall för varje gång stämning utfärdats och delgivits till enahanda
ansvar dömas. Vad olovligen burits vare förbrutet.

överträdelse av förbudet ligger under allmänt åtal, som anhängiggöres vid
polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller,
där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Denna lag träder genast i kraft och gäller till och med den 30 juni 1935.
Å förseelse, som under lagens giltighetstid begåtts, skola jämväl efter utgången
av nämnda tid tillämpas de i lagen meddelade bestämmelser.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Lindman: Herr talman! Jag skall be att få yttra några ord med

anledning av det föreliggande utskottsbetänkandet, som avser Kungl. Maj:ts
proposition om förbud mot politiska uniformer. Jag vill redan från början

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
säga ifrån, att jag icke kommer att tala emot utskottets hemställan, utan jag
har endast för avsikt att meddela några få observationer, som jar har gjort
vid genomläsandet av den kungl, propositionen och utskottets betänkande.

Det är uppenbart, att det på detta område har försiggått en utveckling,
som medfört, att det tillkommit vissa nya omständigheter, men själva bruket
att använda vissa yttre kännetecken, som utmärka de politiska åsikterna, är
ju icke något så alldeles nytt. Jag har icke kunnat undgå att göra mig den
frågan, vem det var som började. Varifrån härstammar bruket av politiska
uniformer eller överhuvud taget sättet att utmärka det politiska tänkesättet?
Ja, herr talman, såvitt jag förstår,-härstammar det från det parti,_ i vilket det
statsråd, som har undertecknat den kungl, propositionen, var partisekreterare,
nämligen från det socialdemokratiska partiet. Såvitt jag icke gör mig^skyldig
till ett minnesfel, var det år 1911 eller däromkring, alltså för 22 år sedan,
som det socialdemokratiska partiet anlade »den röda rosen», som då var
mycket en vogue och mycket flitigt i bruk inom det socialdemokratiska partiet.
Det följdes inom det dåvarande liberala partiet av användandet av en
blåklint för att utmärka det liberala tänkesättet. Högermännen anlade icke
något motsvarande blomster och funno icke heller nödigt att använda något
annat sätt att beteckna, att man hade den politiska övertygelsen, ty vi trodde,
att det gick lika bra att bedriva politisk verksamhet utan att ha något sådant
märke på sig.

Den röda rosen, herr talman, var en tid framigenom icke så litet i bruk.
Jag mötte den mycket ofta, särskilt i 1911 års valrörelse. Jag erinrar mig
så ofantligt väl ett möte i Borlänge i ett missionshus, som var fullt med folk
och där jag stod i predikstolen och talade. Det var röda rosor runt omkring.
Det var så många, att de voro icke blott i majoritet utan säkert 90 procent.
Någon blåklint såg jag icke, och jag utgick ifrån, att de, som icke hade någon
ros, voro högermän och alltså hörde till mina anhängare. Den röda rosen var
emellertid det sätt att utmärka den politiska trosbekännelsen, som det socialdemokratiska
partiet och dess partisekreterare hade anlagt, ja, kanhända herr
Möller icke var partisekreterare då —- jag vill göra en reservation för det —-men det var i alla fall det parti, som han tillhörde, som hade funnit för gott
att anlägga denna beteckning. Det var början, herr talman, till de politiska
uniformerna.

Sedan har det gått med de politiska uniformerna precis på samma sätt som
med den sak, som vi talade örn häromdagen, nämligen flygmaskiner, bilar och
järnvägar, att de ha utvecklats undan för undan. De ha nått större och större
fullkomning. Lokomotiven voro mycket enkla i början, och vagnarna voro
också mycket enkelt inredda. Den lilla rosen var en oskyldig blomma, men
.sedan har man gått vidare och vidare. Vi finna salunda av den kungl, propositionen,
att man allt mer och mer har anlagt sådana politiska uniformer,
och det sägs, att de ha visat sig vara ägnade att störa ordningen. Ja, jag tror
icke, att den röda rosen störde ordningen. Åtminstone irriterade den icke mig
det allra minsta, men vill man vara konsekvent, måste man ju säga, att den
borde haft ungefär samma verkan, som de uniformer, som vi nu ha.

I detta sammanhang skulle jag vilja göra ett påpekande, även örn den saken
blivit påtalad redan förut, när propositionen remitterades till utskottet,
nämligen att det förefaller mig mycket egendomligt, hur man kunnat, när
man uppräknar dem, som begagna politiska uniformer, helt enkelt tappa bort
dem, som tillhöra det parti, som regeringen själv tillhör, nämligen det socialdemokratiska
ungdomsförbundet. Man räknar upp tre stycken sammanslutningar,
men man tappar bort den fjiirde. Det spelar ingen roll. herr talman, för
allt i världen, det gör ingenting, men jag tycker, att det i alla fall bör vara

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
påpekat, att de borde lia varit med. Jag var icke närvarande vid den debatt,
som ägde rum, när propositionen remitterades, och något protokoll har ännu
icke kommit, så att jag har icke haft tillfälle att se, vad, som förekom, men
det har sagts mig, att det bestreds, att det socialdemokratiska ungdomsförbundet
hade någon uniform. Jag har emellertid sedan undersökt saken en
smula, och jag har då kommit till det resultatet, att det socialdemokratiska
ungdomsförbundet har, om icke uniform i vanlig mening, för allt i världen,
så dock en uniformsskjorta, en blå skjorta, som utmärker dem. Att detta har
förekommit, kan icke bestridas, därför att det omvittnas av de socialdemokratiska
tidningarna själva, som prisa dessa -blåskjortor för det utomordentliga
arbete de utförde i valrörelsen. Därför är det nog så, att de bort tas med i
detta sammanhang.

Men jag går något vidare och säger: Tror man nu, att den lag, som skall
utfärdas av regeringen,^ skall kunna förebygga det, som man vill förebygga,
nämligen att det uppstår oroligheter och irritation o. s. v.? Jag tror för min
del ingalunda, att man nar det mål, som man vill nå, nämligen att undvika
sådana oroligheter, ty det finns så ofantligt många andra sätt, herr talman,
att markera sin politiska åskådning, örn man vill göra det till det yttre. Örn
det nu verkar så störande, att man har uniformer, örn det retar folk, så att
de ställa till bråk pa grund därav, kunna inte då de, som det vilja, ställa till
lika mycket bråk genom att bära fanor, röda fanor med sovjetstjärna och
skära eller fanor med hakkors? Verkar icke det lika utmanande, som om man
går klädd i uniform? Jag har mycket svårt att se skillnaden. Örn man till
exempel pryder talarstolen med en röd duk med sovjetstjärnan och skäran,
tycker jag det skulle reta ungefär lika mycket, som toreadorens röda duk retar
tjuren, och lika mycket, som örn några kommunister stå där i uniform.
Och ett hakkors på talarstolen har väl ungefär samma effekt. Jag tror icke,
att skillnaden blir sa stor. Vill man reta folk, så nog finns det möjligheter
att göra det, även örn man låter bli att bära uniform.

Ifrån detta skulle jag vilja komma till en sak. som står i utskottets betänkande
och för övrigt också i den kungl, propositionen, nämligen att anläggandet^
av en enhetlig dräkt på skilda platser i landet visat sig verka irriterande
på oliktänkande och därigenom ägnat att störa ordningen. Herr talman!
Vem är det,. som stör ordningen? Är det de, som ställa till mötet, eller
de, som komma dit för att ställa till bråk? När jag gick till riksdagshuset
här en kväll, låg det några lappar på Norrbro, där det stod, att det skulle
vara ett nationalsocialistiskt möte på Stortorget, och då sade jag till en god
vän, en ung man, som följde mig: Gå dit och titta på hur det går till, ty jag
har själv aldrig varit på ett sådant möte. Han gick dit och tittade, och hur
gick det till? Jo, där stod en 10 ä 12 ynglingar på trappan till Börshuset, av
vilka en höll ett tal, i vilket han för övrigt uttalade sig mycket förklenande
örn mig, mendet gör icke mig något, Han retade emellertid uppenbarligen
300 å 400 åskådare, som av ett 30-tal poliser hållos på visst avstånd och vilka
tydligen bestodo av socialdemokrater och kommunister, detta att döma av de
samtal, som min^vän förde med några av dessa personer. Man sjöng Internationalen
gang på gang för att avbryta de stackars ynglingarna, som skulle
hålla tal. Det var alitsa dessa åskådare, som ställde till oreda, och det var
dem, som Polisen förmanade att hålla sig tysta. I regel är det väl också
oliktänkande åskådare, som ställa till bråk. Jag frågade mig emellertid:
Vad hade de där att göra? Kunde de icke gått därifrån och låtit de fåtaliga
nationalsocialisterna stå där för sig själva, så hade de väl icke hållit på så
förskräckligt länge? På samma sätt är det, örn kommunisterna ställa till
ett möte. Icke går jag och hör på deras möten. Kunna icke de borgerliga

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
hålla sig borta därifrån, och för övrigt socialdemokraterna också, så se ju
dessa kommunister, att de äro ensamma och få predika för varandra i fred?
Det tycker jag är det allra bästa sättet. Då behövde man egentligen icke göra
något, ty då irriterar man ingen, oell då störes icke ordningen.

Det är ur dessa synpunkter, herr talman, som jag anser, att lagen, som jag
kommer att rösta för, icke tillräckligt fyller ändamålet. Det blir mycket
svårt, tror jag, att kunna veta, vem som stör ordningen, om det äro de, som lia
uniform, eller de andra, som komma dit för att höra på. Man skulle kanske
verka för att höja möteskulturen. Jag vill dock säga, att möteskulturen här
i landet på det stora hela taget är utomordentlig. Jag har aldrig någonsin på
möten haft något att anmärka. Även örn mötet varit fullsatt med mina argaste
vedersakare, så har jag icke haft något att anmärka. Jag tycker, att
vi ha en utmärkt möteskultur, och den skulle vi, både borgerliga och socialdemokrater,
försöka upprätthålla. Vad beträffar kommunisternas och nationalsocialisternas
möten, så låt bli att gå dit, låt dem vara för sig själva, så
skola ni få se, att den saken kommer att ordna sig alldeles av sig själv.

Emellertid vill jag till slut säga, att jag aldrig har förstått idén med den
röda rosen lika litet som jag förstått idén med den röda blusen med sovjetstjärnan
och skäran, socialdemokratiska ungdomsförbundets blåa skjorta eller
nationalsocialisternas uniform. Jag tycker det är onödigt, och det kan naturligtvis
verka på det sätt, som man säger. Örn det verkar så, är det dock deras
fel, som gå dit för att höra på.

Med hänsyn till det nu sagda, herr talman, har jag ingen anledning att motsätta
mig, att detta betänkande bifalles.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Brädefors: Herr talman! Här har regeringen föreslagit en lag mot
bärandet av politiska uniformer, vilken lag utskottet tillstyrkt med en viss
ändring. Medan regeringen vill ha en permanent lag, vill utskottet ha denna
lag endast provisorisk t. o. m. den 30 juni 1935.

Vad menar man egentligen med politiska uniformer? Kegeringen har vänt
sig till vissa polischefer för att få reda på huru förhållandena äro inom deras
områden, och i dessa polischefers yttranden framkommer allmänt såsom det
största momentet de kommunistiska uniformerna, som alltså skola med lag
förbjudas. Det är den genomgående tonen i alla de svar, som regeringen fått
från polischeferna. Vad menas egentligen med de kommunistiska uniformerna?
Man skulle kanske kunna tänka sig, att man här åsyftar den sortens enhetskläder,
som röda-frontorganisationerna bruka bära. Dessa enhetskläder
äro nämligen av sådan art, att dessa klädesplagg finnas att köpa i öppna
marknaden och användas av vilken medborgare som helst och således icke
endast av den, som är medlem av en röda-frontorganisation — en vanlig vindtygsrock,
som alla medborgare kunna använda, och en dito mössa. Örn det
är det förhållandet att man kombinerar denna jacka och mössa, som gör att
det blir en uniform, då skulle det i stället utfärdas förbud mot ett en person
får bära dessa båda plagg samtidigt.

Nu kan man också tänka sig, att man med kommunistiska uniformer åsyftar
även någon annan enhetsklädsel. Det finns här i landet arbetarnas teateramatörgrupper,
som kallas blåblusgrupper, som ha en enhetsklädsel, d. v. s.
den blåa blusen utvisar, vilka som äro medlemmar i denna amatörtrupp. Den
är ingalunda någon speciellt partipolitisk uniform, därför att i dessa grupper
finnas även personer, som icke äro organiserade i det kommunistiska par -

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
tiet. Man skulle också kunna tänka sig att man åsyftar en viss enhetsklädsel,
en blus som användes av arbetarbarnens organisation, s. k. pionjärblusar,
vilket^ också namnes här i propositionen. Här menar man, att stifta lag även
mot sådana barnuniformer eller barnkläder, men man säger å andra sidan ifrån
att en sådan uniform, som scouterna ha, icke skall inrangeras under detta förbud,
ty man menar att de äro en ideell organisation och att de därför skola
fa behålla sin uniform. Ja, det finns många andra uniformer och andra typer,
som äro verkliga uniformer, som man undantager från denna lagstiftning.

Regeringen har också tagit såsom motiv till sitt förslag de lagstiftningsåtgärder
i liknande syfte, som företagits i andra länder, bland annat i Finland
och Tyskland. Yad innehåller då den lagstiftningsåtgärd, som genomförts i
Finland och som folkhumorn döpt till »bluslagen», och som nu regeringen
tagit såsom motiv för sitt lagförslag? Jo, den innehöll, liksom beträffande de
svenska »blåblusarna», förbud att bära uniform. Det var endast den skillnaden,
att i Finland hade man röda blusar — det var endast färgen som skilde.
Men det enda utmärkande var, att dessa personer tillhörde arbetarnas teaterarnatörlag.
Man skulle kunna säga, att man icke borde från socialdemokratiskt
håll taga några exempel från den finska lagstiftningen mot arbetarorganisationerna
och deras s. k. uniformer. Man ser, huru man för icke länge
sedan i Finland utfärdade förbud mot att hissa den röda flaggan utomhus,
precis av samma motiv, som regeringen här kommit med för sitt lagförslag,
nämligen att den röda flaggan ansågs verka irriterande på andra meningsriktningar.
Örn man stiftar lagar och därmed slår sig själv, beror det kanske
därpå, att regeringen och dess parti icke numera äro några vidare älskare av
den röda flaggan, därför att de nu fått den blågula nationalflaggan som sin
partiflagga. Men hela deras föregående visar i alla fall, att de en gång haft
den röda flaggan som sin symbol.

Samma utveckling kunna vi också påvisa i det andra land, som regeringen
tagit såsom föregångsland för sitt lagförslag, nämligen Tyskland. Det sägs,
att i Tyskland de s. k. rödafrontkämpeförbunden förbjödos att bära politisk
uniform, och man talar örn att nationalsocialisterna blivit förbjudna att bära
uniform. Det är alldeles riktigt. Rödafrontkämpeförbunden ha icke endast
förbjudits att bära uniform, utan deras verksamhet har helt och hållet förbjudits.
Men vad blev följden av dessa förbud i Tyskland? Jo, nationalsocialisterna
demonstrerade ute på gatorna i full uniform oavsett detta förbud
och bära fortfarande sin uniform, utan att myndigheterna gjort någonting däråt.
Det var likadant, när i Finland man förbjöd dessa röda blusar genom införande
av den s. k. bluslagen. Då fanns i Finland också en frivillig politisk
organisation, som fortfarande bär sin uniform, och den blev icke förbjuden,
nämligen de frivilliga skyddskårerna. Man ser, att det här icke är fråga om
någonting annat än att komma åt den revolutionära arbetarrörelsen. Man tar
här såsom en sorts mask med även organisationer från yttersta högerkanten,
men meningen är att praktiskt genomföra detta precis som i det föregångsland,
som regeringen här pekat på. Men vi se, vart det lett. Vem är det, som
regerar i Finland och vem är det som regerar i Tyskland? I de båda länderna
som från regeringens sida åberopats såsom föregångsländer är fascismen härskande.

För övrigt är det här icke fråga örn någon detaljerad lagstiftning, som säger
rent ut, att alla politiska uniformer skola vara förbjudna, utan det är här
fråga örn att lägga i regeringens hand att godtyckligt besluta undan för undan,
vilka uniformer man skall förbjuda. Och man skulle kunna säga örn den
nuvarande regeringen, att den ämnar vara så neutral som möjligt vid bedo -

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
mandet av dessa frågor, och att den skulle utfärda förbud både åt höger och
vänster. Jag antar dock, att den nuvarande regeringen icke är någon evighetsinstitution,
utan att det kan hända, att vi inom kort ha t. ex. den yttersta
högerfronten som regerar i Sverige. Tro då socialdemokraterna, att den yttersta
högern såsom regeringsparti här i Sverige skulle förbjuda de uniformer,
som herr Meyerhöffers uniformerade »gråskjortor» bära, eller som nationalsocialisterna
bära? Absolut icke. Det vore onaturligt, och det kommer
den naturligtvis icke heller att göra. Jag har icke den minsta förhoppning
örn att den nu sittande regeringen kommer att göra det heller, utan den kommer
naturligtvis, när denna lag genomföres, att slå ned först och främst på
arbetarorganisationerna och dessa teateramatörgrupper, som bära sådana blåa
blusar, för att följa föregångslandet Finlands exempel.

Det som herr Lindman påpekar är naturligtvis icke alldeles oriktigt, nämligen
att örn man ser litet grand på de socialdemokratiska ledarnas föregångare,
ser man, hur de burit sådana synbara märken, som utvisat deras politiska
hemvist. Man kommer ihåg, och jag tror mig veta, att även den nuvarande
regeringens många medlemmar en gång i sin gröna ungdom burit de
s. k. »klubbhalsdukarna», som klart och tydligt visade, var de hade sin politiska
hemvist. Men då var det icke fråga örn att de irriterade några politiska,
motståndare. Örn det då hade varit fråga örn att i lag förbjuda de synliga
partimärkena, då hade de säkert gått emot ett sådant förslag. Med de exempel,
som regeringen i sin proposition framfört, från de länder, som den tagit
såsom föregångsland för sina strävanden, nämligen Finland och Tyskland, och
med den utveckling, som försiggått i dessa länder, som nu ha en fascistisk
regim, så kan man också gott säga, att den svenska socialdemokratiska regeringen
har samma strävan som dessa länder hade den gången, då de beslöto sådana
åtgärder mot politiska uniformer, nämligen det syftet att förbereda och
utjämna vägen för fascismen även här i Sverige.

Jag försvarar icke några uniformer, ty arbetarna äro icke älskare av några
uniformer. Men att införa förbud mot användning av sådana enhetskläder,
som vissa grupper, såsom t. ex. teateramatörgrupperna bära, innebär en, kan
man säga, svaghet hos den nuvarande regeringen och hos det nuvarande kapitalistiska
systemet i dess helhet. Det är en utomordentlig svaghet, att man
ser spöken i vissa uniformsliknande klädedräkter, och att då dessa uniformer
irritera meningsmotståndare, man utfärdar förbud mot att bära en sådan klädedräkt.
Det är förresten en talande bild för hurudant läget nu är här i Sverige.
Man försöker att mod dessa konstgjorda medel pressa ned opinionen
inom den klass, som lider mest under det kapitalistiska trycket, och därför är
det behövligt för dem, som kalla sig de samhällsbevarande, att utfärda sådana
lagföreskrifter mot dessa grupper. Jag anser sådana lagstiftningsåtgärder
vara av den beskaffenhet, att de ingenting betyda för arbetarklassens vidkommande
i praktiskt hänseende. Även örn man beslutar stränga och mycket
mera djupgående åtgärder mot arbetarklassen, kan man dock säga, att man
icke med sådana åtgärder dödar arbetarklassens kamp. Jag må säga, såsom
det en gång redan förut sagts i denna kammare, att »det är endast dårarna,
som bygga dammar av is på vårarna». Jag ber att få yrka avslag på
såväl regeringsförslaget som utskottets förslag.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag

tar nu till orda i debatten endast för att göra några reflexioner.

Jag kan försäkra kammaren, att det icke varit med något särskilt nöje, som
jag lagt fram detta förslag örn en fullmaktslag för att möjliggöra förbud mot
politiska uniformer, och jag medger mycket gärna, att jag för — låt mig säga

Xr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
ett par år sedan —• icke drömt örn att man överhuvud taget skulle kunna betrakta
det såsom motiverat att ingripa på detta sätt. Det finns emellertid efter
min uppfattning vissa skäl för en lagstiftning på detta område, vilka skäl
naturligtvis de, som icke önska någon lagstiftning, förbigå med tystnad.

I Sverige har bruket av politiska uniformer ännu icke fått någon vidare utbredning.
Det är ganska få människor, som ha den politiska glöd, den politiska
intensitet, att de anse sig vara tvungna att i kläder direkt tillkännage,
vilken politisk åskådning de omfatta. Märkligt nog kan man emellertid konstatera,
att varje folk tycks vid en given tidpunkt falla offer för vissa slags
epidemier. Örn man icke är alldeles säker på att här i Sverige detta bruk av
uniformer skulle inskränkas till samma lilla fåtal, som för närvarande bära
sådana, förefaller det mig, som örn det både i deras eget intresse och ur andra
synpunkter vore önskvärt, att man på ett så tidigt stadium som möjligt förebygger
en mera allmän utbredning av politiska uniformer. Örn man gör det
nu, så, betyder det, att förbudet drabbar ett ganska litet antal människor. Jag
vill visst icke tro, att utvecklingen med nödvändighet skulle föra dithän, men
skulle, låt mig säga om 3—4 år, de där små uniformerade grupperna hava
vuxit till det tiodubbla eller kansde det hundradubbla, med dagliga faror för
öppna sammanstötningar på gatorna mellan dem och de andra,, som ogilla
deras åskådning, så skulle ju ett förbud då vara väsentligen svårare att
genomföra och skulle medföra mycket obehagligare konsekvenser, än örn man
stämmer redan uti bäcken. Det har varit en av anledningarna till, att jag
efter ganska mycken betänksamhet anslöt mig till tanken, att man skulle
skaffa sig den möjligheten att förbjuda politiska uniformer.

För min del skulle jag ju också anse, att ett förbud vore alldeles onödigt,
därest medborgarnas allmänna läggning vore sådan, att de läte politiska motståndare
gå^ i fred, även örn dessa politiska motståndare uppträdde mycket utmanande,
såsom t. ex. Sillénkommunisterna i Ådalen eller som nationalsocialisterna
numera tyckas göra, åtminstone någon gång varje vecka. Det vore
då riktigt, att de människor, som ogillade deras åskådning, örn de icke kunde
behärska sitt temperament, när de hörde denna åskådning eller rättare denna
serie av osanningar — ty det är ju egentligen däri, deras åskådning består -—
eller när de ginge till deras möten, avstode från att gå dit eller ginge därifrån.
Men varken jag eller herr Lindman kan garantera, att det icke blir ständiga
uppträden och slagsmål mellan de olika grupperna, när grupperna själva göra
sig så lätt igenkännliga, som de göra, när de uppträda i uniform.

Jag skall icke komma in på de politiskt psykologiska verkningarna av att
människor uppträda såsom ett slags frivilliga truppförband i demonstrationerna
i stället för på det mera enkla sätt, på vilket det svenska folket i regel
förut demonstrerat. Men jag vill påpeka, att skulle det bliva så, att uniformer
bleve allmänna och att i deras släptåg kanske följde •— icke inbördeskrig
eller några sådana farliga saker — men ständiga slagsmål, då är detta
på sätt och vis en ren sparsamhetslagstiftning. Ty jag är rädd, att örn det
skulle fortsätta på det viset, finge vi förstärka våra poliskrafter för att bålla
i öronen alla dessa oroliga element, som anse sig nödsakade att slåss, när de
se uppträdanden av en viss art.

Det är väsentligen sådana överväganden, som gjort, att jag för min del har
trott, att det vore klokt av statsmakterna att skaffa sig detta vapen. Det
är kanske till och nied tvivelaktigt, om icke Kungl. Maj :t kunde hava ingripit
själv, eftersom det ju helt enkelt är en fråga örn upprätthållande av ordning
och säkerhet: på den punkten torde nog Kungl. Maj:t hava mycket stora
befogenheter. Men å andra sidan är det ju klart, att detta ställningstagande
mot politiska uniformer får en enormt mycket större tyngd, örn riksdagen

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
oell regeringen äro praktiskt taget enhälligt ense om att man bör genomföra
en sådan Ilar lag. Därför har jag också ansett, att det vore riktigare
att låta riksdagen pröva saken och örn den funne, att det vore rimligt att
genomföra förbudet, också själv deltaga i ansvaret för genomförandet av ett
sådant förbud.

Jag vill alls icke göra herr Meyerhöffer den äran, att jag säger, att det
var Nationella ungdomsförbundets beslut, som ledde till förslaget örn detta
uniformsförbud. Men jag måste medgiva, att det var ett nytt orostecken.
Förut var det små grupper av kommunister och nationalsocialister. Nu påstås
det, att det finnes en del politiska grupper av socialister i Skåne, som uniformera
sig. Men när man inom ett stort partis ungdomsförbund fattar ett
direkt beslut att bilda sådana där uniformerade kamptrupper, tar jag för
givet, att örn man icke ingripit, hade det socialdemokratiska ungdomsförbundet
— en organisation av omkring 60,000 personer — gjort ett motdrag av
samma beskaffenhet. Det var för att förhindra sådana möjligheter, som detta
förslag framlades, och jag tror, att detta var riktigt.

Sedan finnas, som sagt, vissa andra skäl. Denna lagstiftning, tror jag,
kan till en början göra en mycket betslande nytta genom att vi snabbt skola
kunna skilja på dem, som äro lojala medborgare i landet, och dem, som icke
äro det, därför att jag tar för givet, att sedan statsmakterna fattat beslut,
komma de lojala medborgargrupper, som viftat litet med tanken att uniformera
sig, att utan vidare avstå från den planen. Det kommer alltså enligt min uppfattning,
sedan en sådan lagstiftning är genomförd, uteslutande att bliva mot
rent illojala element, som icke hava något annat verkligt syfte än att ställa
till bråk och som i det avseendet hjälpa varandra förträffligt, herr Brädefors,
det blir endast mot dem förbudet i praktiken här kommer att rikta sig.
Det får jag säga för min del, att jag har icke ett spår av förbarmande på en
sådan här punkt med dessa människor.

Då. herr Brädefors säger, att man på detta vis vill undertrycka opinionen
mot det kapitalistiska systemet — så tror jag han sade — så må jag få säga,
att en värre fattigdom på möjligheter att giva opinion tillkänna mot vilket
system det vara må än det, att man icke har någon annan utväg än att tillgripa
uniformer, har jag svårt att föreställa mig. Skulle detta vara något
slags^ livsbehov för dem, som vilja tillkännagiva en opinion, få de ursäkta,
örn sådana där barnungar bliva tagna en smula i örat av folk, som har litet
mera förnuft. De äro enligt min uppfattning icke värda ett bättre öde.

Sedan skall jag gärna, medan jag har ordet, säga, att jag tror, att det var
klokt att begränsa lagens giltighet, så att jag har alls ingenting att erinra
mot utskottets tillägg till Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! T sin politiska siarekonst sade herr Brädefors.
att jag snart skulle hava störtat regeringen och övertagit regeringsansvaret.
Men vi kunna lämna alla sådana saker åt sitt öde, ty det har ingenting
med föreliggande fråga att skaffa. Det är fullständigt onödiga bekymmer,
och det visar, hur dåligt herr Brädefors är orienterad örn vad som rör sig i
tiden.

Jag skall i stället taga till orda såsom varande ett offer för, vad statsrådet
säger, den epidemi, som gär genom världen, men även ett offer för hans speciella
sparsamhetspolitik i detta fall. Jag kan göra det därför, att det orosteeken,
som Nationella ungdomsförbundet har varit, hoppas jag med mitt inlägg
kunna avlägsna från statsrådets sida i fortsättningen.

Jag vill först säga, en passant, att den historiska framställningen i propositionen
är, som jag redan sagt i annat sammanhang, något oriktig med hänsyn

Andra kammarens protokoll 1933. Nr 45. 4

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. förbud mot ''politiska uniformer. (Forts.)
till, att Skåne ju varit så starkt företrätt av de socialdemokratiska blå blusarna.
Huruvida man nu har blå blusar bland socialdemokraterna i Skåne eller grå
skjortor i Nationella ungdomsförbundet, kan vara skäligen likgiltigt. Jag kan
styrka mitt påstående med ett citat av vad riksdagsman Allan Vougt säger i
sin tidning i en ledare »Efter segern» tisdagen den 20 september 1932: »Icke

minst de unga lia gått in för årets valrörelse med en entusiasm, som är ungdomen
värdig. Betydelsen av vår socialdemokratiska ungdomsrörelse kan icke
nog högt skattas. Utan vissheten örn att dessa unga, som nu fostras till organisatoriska
och samhälleliga uppgifter, stå beredda att fylla leden, skulle de
äldre kanske understundom misströsta eller tröttna. Nu råder mellan äldre och
yngre en arbetsgemenskap, ett kamratskap, som ger rörelsen styrka och växtkraft.
De blå blusarna ha varit valkampanjens rörligaste trupper, i verksamhet
dag och natt, villiga till varje arbetsuppgift och överallt medförande den
entusiasm, som slår ned alla svårigheter.»

Jag skulle, örn icke tiden vore så långt framskriden, kunna komplettera med
ytterligare skildringar ur redaktör Vougts tidning, som ju är en verklig guldgruva,
örn man vill undersöka förhållandet ur vår synpunkt. Men jag avstår
från den saken.

Det är icke alls för att tvista örn vem som börjat, men när statsrådet talade
örn äran i detta fall, får jag säga å Nationella ungdomsförbundets vägnar att
vi, som så ofta förut, erkänna, att vi gått i skola hos den socialdemokratiska
ungdomsrörelsen. Och för mig som politisk motståndare är det en glädje att
som lärjunge få överräcka en hyllningens bukett till dessa mästare inom den
socialdemokratiska ungdomsrörelsen.

Detta må nu vara örn detta. Då nian talar örn uniformsförbudet, kommer
man snart in på en hel del betänkligheter. Jag förstår ju, att statsrådet med
sin liberala inställning icke funnit det så särskilt tilltalande att komma med
förslag till uniformsförbud. Den, som i likhet med undertecknad från barnsben
inandats kasernluften, är ju synnerligen förtrogen med statsrådets nuvarande
tankegång. För de åsikter jag företräder innebär detta ingrepp i individens
enskilda rätt att uppträda intet som helst störande. Personligen har jag dessutom
en utomordentligt stor erfarenhet på området. När jag var nyutnämnd
officer, kom jag till en kompanichef, som såg sitt livs uppgift vara att reglera
klädseln, se till, att manskapet var rakat och välklippt, och som också för denna
sin nitälskan örn truppens exteriör vann en mycket snabb majorsbefordran. Det
var givetvis, innan demokratien gjort sitt intåg. Hur som helst vill jag säga,
att i detta fall, med den ståndpunkt vi intaga i frågan inom Nationella ungdomsförbundet,
se vi intet som helst störande uti statliga ingripanden av denna art,
och de moraliska betänkligheter statsrådet anfört föresväva oss icke i allra
ringaste grad.

Däremot hava vi en del andra betänkligheter, åtminstone jag. Jag vet ju,
att det är särskilt ett gammalt högerkrav, att vi skola hava få men goda lagar.
Det är särskilt den omständigheten, att jag är uppväxt i den åskådningen,
som gör, att jag ställer mig något skeptisk beträffande lämpligheten av denna
lag. Redan i remissdebatten framhöll ju herr Hamrin, att detta uniformsförbud
vore en typisk kautschuklag. Och en så utomordentlig kännare av politiska
uniformer som herr Ström i Göteborg kunde meddela anvisningar, hur man
skulle kringgå lagens bestämmelser. Jag vill i det avseendet lugna statsrådet
med att säga, att inom den politiska organisation jag tillhör står det fullkomligt
självklart, att tillkommer ett beslut i laga ordning av statsmakterna, då
respekteras det. Och jag, som står som ledare för kampgrupperna, kommer
också att se till, att ett beslut, i laga ordning fattat, respekteras inom dem.

Men jag kan ändå säga, att jag har ytterligare betänkligheter mot denna

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
lag. Först och främst får jag säga, att själva motiveringen är en smula tvivelaktig.
Det borde dock i ett samhälle vara så, att örn det är människor, som
icke begå något direkt brottsligt — vilket ju icke på något vis bärandet av en
uniform ännu är —■ men de dock utsättas för trakasserier, ehuru de icke göra
något brottsligt, så skola väl lagens bestämmelser vända sig mot missdådarna
och icke mot dem, som äro den ofrivilliga orsaken till trakasserierna. Jag
försäkrar, att just på det området hava vi haft mycket stark känning nied en
utbredd opinion, som reagerar mot själva den motivering, utskottet presterat.

Jag vill därutöver också säga några ord i denna lagfråga angående vad
lagen verkligen kan giva. Inom Nationella ungdomsförbundet hava vi ansett
en aktivisering av propagandan vara det väsentliga. Och det sätt, på vilket
vår äldre moderorganisation uppträtt med högerfront, är ett utslag av samma
anda, som bildandet av kampgrupperna. Bärandet av uniformerna, som ju
endast varit en medgiven och tillåten sak, har för oss varit en fråga av mycket
underordnad vikt. Det har stått för oss alldeles klart, att detta icke på något
vis är någon stor och betydande fråga. Och hur beslutet än går, vare sig det
blir i den ena eller den andra riktningen, kommer det icke på något vis att vålla
någon större sorg eller någon större glädje för oss. Det väsentliga är i stället,
att en aktivisering sker av vårt arbete och vår propaganda.

Men då jag alldeles givet måste intaga den ståndpunkten, att icke här bärande
skäl hava kunnat förebringas, eller att det verkligen föreligger något behov
av ifrågavarande lag, så ber jag, herr talman, att få yrka avslag på framställningen.

Herrar Jacobsson och Gustafsson i Yälsnäs instämde häruti.

Herr Flyg: Herr talman! När statsministern talade på den 1 maj i år,

hade han som rubrik för sitt anförande kungsordet: land skall med lag byggas.
Jag förmodar, att det vi i dag diskutera är en sten i denna landsbyggande
verksamhet, som den nuvarande regeringen genom sin chef vid det tillfället
deklarerade. Jag har velat sagt inledningsvis, att jag befarar, att byggnaden
kommer att bliva mycket dålig, mer vacklande än vad den är den dag
som är, om man för framtiden kommer att använda lika ihåliga och dåliga
stenar som den, som nu presenteras för godkännande av denna kammare.

Herr Lindman var i sitt anförande inne på spörsmålet, varifrån bruket av
politiska uniformer härstammar. Enligt herr Lindmans uppfattning skulle
vi söka utgångspunkten någon gång borta i tiden omkring 1911 års valrörelse,
då den röda rosen för första gången användes såsom ett politiskt kännetecken
och såsom ett tecken för det då odelade socialdemokratiska partiet. Jag
är ju van vid att herr Lindman ger litet enkla förklaringar på de problem,
varmed vi brottas i tiden av i dag. Men jag måste säga, att hans förklaring
i det avseendet icke alls tillfredsställer mig och att den är mycket felaktig.

Det är väl ändå på det sättet, att den fråga, som kammaren i dag står inför,
denna fråga om lag, innebärande förbud mot politiska uniformer, icke
alls kan hänföra sig eller flyttas tillbaka till år 1911 och förhållandena då
eller jämföras med den röda rosen, ursprungligen ett valmärke, utan är ett
spörsmål, som bottnar mot vår tids sociala jordmån, mot vår tids sociala bakgrund.
Det är en fråga, som helt och utan någon som helst konstruktion kan
ställas vid sidan av herrar Lindmans och Tryggers motion från i fjol och
även i år — i år tyvärr bifallen — örn skärpt lagstiftning mot statsfientlig
verksamhet. Det är en fråga av liknande art. Och det är frågor av den
arten, som i nuets situation träda fram. Jag tror icke, att vare sig herr
Möller, socialministern, eller statsministern herr Hansson äro så pass naiva,

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
att de verkligen tro, att de skola kunna genom att få den lag genomförd, som
nu tillstyrkts av ett enhälligt utskott, gentemot politiska uniformer verkligen
uppnå syftet, som ligger bakom, det reella innehållet, kärnan bakom dessa
uniformer.

Det är riktigt, som här sagts redan förut — det var för resten herr Möller,
socialministern, som sade det -— att här i landet har bruket av politiska
uniformer ännu icke fått någon nämnvärd utbredning. Vi hava den tyska
Hitlerfilialen med Furugård i Deje som föreståndare, med importerat program,
importerade byxor och skjorta: hela rörelsen är import. Det är mycket
litet av speciellt svenskt i denna rörelse. Vi hava dess fronderande falang
här i Stockholm under Lindholm, ett slags grupp av lätt kavalleri, som brutit
sig ut, med likartat importerat program och importerad uniform: politiska
Epafirmor skulle man kunna säga. Vi hava de motsvarande strömningar,
som kommit på arbetarsidan. Jag syftar framför allt på en organisation,
som herr Brädefors sökte giva en falsk och oriktig bild av, nämligen Röda
frontförbundet, som är en kopia, en avläggare för Sveriges vidkommande av
det i Tyskland på sin tid mycket starka Rote Frontförbundet. Det är de
strömningarna vi hava. Så hava vi den organisation, som har sin ledare här
i kammaren, kapten Meyerhöffer, som socialministern för resten för en stund
sedan sade skulle egentligen vara den, som gav liv, förverkligande åt tanken
örn förbud mot politiska uniformer. Alltså, detta är i realiteten vad vi hava.
Herr Brädefors har också talat örn teateruniformer, blå blusar o. s. v. Det
är vad vi i realiteten ha.

Jag säger: finns det någon anledning att på grund av risken för den heliga
demokratiens bestånd sätta sig ned i bägge kamrarna, den första och den
andra, och stifta lag om att dessa människor icke få lia bruna skjortor, bruna
spetsbyxor, blå blusar eller grå skjortor, som man ju lär ha i herr Meyerhöffers
grupp? Finns det någon anledning att, på grund av att dessa grupper,
som jag nämnde, uniformera sig, gå till en sådan lagstiftning? Man måste
förekomma, sade socialministern. Man måste ingripa nu, ty det kan tänkas,
att det blir stora organisationer. Ja, vinner man då sitt syfte genom att
man förbjuder uniformer? Kapten Meyerhöffer har för sin grupp avgivit
den deklarationen, att förbudet skall respekteras av kampgrupperna. Tillåt
mig ställa en fråga, herr Meyerhöffer! Det gäller naturligtvis att förbudet
skall respekteras, vad beträffar skjortor och dylikt, men kampgrupperna komma
väl att bestå, utan skjorta eller kanske med blandad färg på skjortan?
Ja, jag säger det till herr statsminister Hansson, eftersom socialministern
icke är närvarande, att kampgrupperna komma att finnas kvar utan den grå
skjortan. Vi skola också vara medvetna örn, att icke försvinna herr Furugårds
trupper, icke försvinna herr Lindholms o. s. v.

Då man nu skall börja med arbetet, att land skall med lag byggas, då skall
man icke gå till anfall mot skjortan, som folk har på sig, utan man skall gå
till anfall på ett annat område med djupgrävning i fråga örn själva jordmånen.
Det gäller att ge de människor, som det är fråga om i dag, de som uniformera
sig, med politisk inställning av olika slag, möjligheten att få sina
intressen tillgodosedda. Griper man in där? Nej, det kan man icke, och
här kommer man in på sammanhanget mellan dagens fråga och hela det stora
problem, som vilar som ett moln över riksdagen, hela krisproblemet. Man är
medveten örn att kompromissen icke kommer att dämpa missnöjet, att lösa
svårigheterna i landet, och då tänker man sig att genom lagstiftning om
statsfientlig verksamhet, där utredning är igångsatt, och genom uniformsförbud
kunna upprätthålla »ordningen».

Socialministern sade så här: elen här lagstiftningen, tror jag, skall kunna

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
göra, att vi för framtiden kunna skilja här i landet på lojala och illojala medborgare.
När jag hörde det, tänkte jag på ett citat, som ofta använts i arbetarpressen,
av Anatole France, som säger, att lagen är rättvis, den förbjuder
både fattiga och rika att tigga och stjäla samt sova under broarna. Samma
sak är det, socialministern säger i dag. Vi skall med denna lagstiftning kunna
få möjlighet att skilja på lojala och illojala medborgare. Giv de människor,
som man framför allt syftar till här, som man framför allt fruktar, de
människor som kanske äro lättast tillgängliga för och ha lättast att lyssna
till nationalsocialismens demagogiska paroller, de människor, som kapten
Meyerhöffers demagogiska kampgrupper också hålla på att lära sig konsten
att tala till, de fattiga och nödlidande i landet, giv dem möjlighet att komma
ur svårigheterna, giv dem möjlighet att leva. Därmed skulle jag tro, att man
löser problemet, därmed går man den rätta vägen.

I Tyskland vidtog man sådana här åtgärder som att utfärda uniformsförbud
från demokratiens sida. Men nationalsocialismen förmådde ändå vinna
anhängare på landsbygden bland de fattiga elementen, bland de små affärsmännen,
bland mellanlagren och även i de proletära skikten bland de arbetslösa.
Demokratien var sysselsatt precis som här i landet med kohandel, med
utbyte i korridorerna bakom det rum, där de officiella förhandlingarna fördes.
Den mättade folk med papper och utredningar, medan målsmännen för dessa
strömningar och rörelser talade till de människor, som det här gäller. Den
saken kunna de, det kunna de göra med eller utan uniform. Det är det, vi
skola vara fullt medvetna örn. Det är de skärpta klassmotsättningarna i vårt
land, den gapande klyftan, som är bakgrunden till spörsmålet av i dag, och
ni skola aldrig tro, att ni rädda demokratien i detta land liksom i något annat
land genom sådana åtgärder, som här föreslagits. Men man gör det genom
att giva demokratien kött och blod, genom att gå in för att uppfylla, örn
icke de vallöften, som herr Hansson har givit, så åtminstone det program,
som han lade fram, när han blev regeringschef.

Detta skulle jag ha velat sagt örn karaktären av denna fråga, och sedan
har jag därutöver endast att tillägga, herr talman, att jag har ett ändringsförslag
att framställa, då det icke finns någon som helst utsikt, att lagförslaget
faller, trots att herr Meyerhöffer yrkat avslag på lagen i fråga, ty
han representerar, förmodar jag, bara en liten falang av högerpartiet, och
ledaren av partiet har haft en motsatt uppfattning och gått in för lagen.
Kapten Meyerhöffer representerar alltså bara en liten opposition, och kampgrupperna
får han icke taga med sig i kammaren. Han kan därför icke
spela någon avgörande roll. Då man alltså kan gå ut ifrån, att detta lagförslag
skall genomföras, så anser jag, att det bör genomföras på det sättet, att
det blir litet större effektivitet. Jag ber därför att få framlägga följande
ändringsförslag beträffande det föreliggande utlåtandet nämligen att första
stycket i utskottets lagförslag efter satsen »Härigenom förordnas som följer»
ersättes med följande: »Bärande av politisk uniform eller liknande klädedräkt
är förbjudet. Till politisk uniform räknas utom direkta politiska
sammanslutningars uniformer även uniformer för frivillig landstorm och
skytterörelse. Sådant förbud skall jämväl avse uniformsdel, armbindel (dier
annat därmed jämförligt i ögonen fallande kännetecken, dock icke parti- eller
förbundsmärke.» Sedan följer texten som i utskottets förslag: »Den som

bryter» etc. Gentemot detta förslag kan man säga, som man ofta gör, och
hänvisa till att det förkunnats av en bemärkt ledamot av regeringen, herr
Vennerström, alt landstorm och skytterörelse äro inga politiska rörelser. T
det fallet ger dock verkligheten belägg, som tala ett helt annat språk, och
inom arbetarleden är det i detta avseende en enhällig mening, som icke repre -

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
senteras av herr Vennerström av i dag men möjligen av herr Vennerström av
tidigare årgång. Där är man klart medveten örn dessa rörelsers starka politiska
karaktär.

Jag ber alltså att få framställa detta förslag. Principiellt stå vi i denna
fråga på avslagslinjen och komma alltså, örn vårt ändringsförslag faller, att
rösta för avslag.

Herr Hedlund i Östersund: Herr förste vice talman! Jag begärde ordet

för att försöka återföra debatten till det ämne, som saken rör. Här är det
icke fråga örn något annat än en ren ordningsföreskrift.

Första lagutskottets alla ledamöter ansågo liksom herr socialministern, att
det var beklagliga förhållanden, som inställt sig i landet, när vi nu för första
gången måste tillgripa en dylik lagstiftning. Men vi voro alla överens
därom, att örn vissa politiska partier i sin propagandaverksamhet använda sådana
agitationsmedel och sådana metoder, att de störa den allmänna ordningen,
då är det ett samhällsintresse att med lagstiftning förhindra, att denna
propagande får vinna vidare utveckling. Det kan vara det parti jag tillhör,
och det kan vara vilket politiskt parti som helst, sorn’ drabbas av denna lagstiftning,
under förutsättning att det i sin propagandaverksamhet tillåter sig
sådana metoder, som äro för den allmänna ordningen störande. Det är sålunda
uteslutande en ordningsfråga.

Från polismyndigheterna har inrapporterats, att bärandet av uniform har
visat sig vara för allmänna ordningen störande. Det har icke gått att upplysa
de politiska organisationerna örn att det är ovärdigt att uppträda, så att ordningen
störes. När icke andra medel hjälpa, måste givetvis samhället hävda
sin auktoritet och säga, att all agitation och all propaganda, som är för samhällsordningen
störande, måste genom lag förhindras. Det kail väl ingen på
allvar tro, att lagstiftningens syfte skulle vara, det herr Flyg säger, att förhindra
t. ex. Nationella ungdomsförbundet att driva sin propaganda, lika litet
som denna lagstiftning avser att hindra herr Flyg från att driva propaganda
för sin egen politiska uppfattning. Vad man velat förhindra, är användandet
av sådana agitationsmetoder, som störa den allmänna ordningen,
och häremot är väl intet att erinra.

Det är första gången, som riksdagen stått inför nödvändigheten att lagstifta
på detta område. Det är därför en viss betänksamhet kommit till synes
i första lagutskottets utlåtande. Första lagutskottet har liksom regeringen
funnit, att lagstiftningens område är vanskligt. Man har icke kunnat
söka sig fram på detta område tidigare, och därför har man velat giva lagstiftningen
en sådan begränsning, att icke större våld. än nöden kräver, skall
behöva komma i fråga. Man har försökt i lagtexten begränsa det. så att icke
de organisationer, som bära några slags tecken eller märken, som icke äro störande,
skulle drabbas av lagen, och man har utanför lagens verkningsområde
ställt ideella föreningar, som bära uniform. Det är fullständigt riktigt, när
man icke på förhand vet, hur denna lagstiftning kommer att verka, att göra
den begränsning, som regeringen och lagutskottet gjort.

Det vore därför oriktigt att följa herr Flygs förslag att nu vägra den fullmakt.
regeringen begär, och att i stället göra lagen gällande omedelbart. Herr
socialministern har själv sagt, och han bekräftade sålunda, vad första lagutskottet
anser, att nu i dessa dagar äro icke förhållandena sådana, att denna
lagstiftning behöver tillämpas. Men man vet icke, i vilken omfattning den
uniformsagitationen breder ut sig. Skulle denna få en sådan omfattning, att
lagstiftning bleve behövlig, är det nödvändigt att ge regeringen en fullmakt
att utfärda uniformsförbud. Det är sålunda enligt min uppfattning mest än -

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
damålsenligt, att regeringen får fullmakt att sätta lagen i funktion, när den
behövs.

Jag kan heller icke förstå herr Flygs motivering för att lagen skall få ett
verkningsområde, där den är fullständigt obehövlig. Denna lag är icke avsedd
att förhindra allt, som är förargligt i samhället. Lagen skall icke förhindra
herr Flyg att agitera förargligt, för såvitt han icke med sin agitation
stör ordningen. Örn den frivilliga landstormens och den frivilliga skytterörelsens
uniformer äro för herr Flyg och en del andra förargliga att se, så ha de
dock icke än åtminstone stört ordningen i samhället. Att under sådana förhållanden
begära, att ett uniformsförbud även skulle gälla de organisationerna,
är att klämma till med en lagstiftning, som är fullständigt obehövlig, och att
utsträcka den att gälla områden, där den icke hör hemma.

Jag har velat, som sagt, återföra debatten till vad den bör röra sig örn.
Detta är uteslutande en ordningsfråga, och jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till första lagutskottets hemställan.

Med herr Hedlund i Östersund förenade sig herr Olsson i Rimforsa.

Herr Ossbahr: Man må ställa sig till frågan örn lämpligheten och önsk värdheten

av politiska uniformer hur man vill, så måste man i alla fall fråga
sig, örn en lagstiftning av nu föreslagen art verkligen är en riktig och lämplig
åtgärd. För min del kan jag, liksom herr Meyerhöffer, icke finna annat,
än att det i viss mån i alla fall innebär, att man ställer problemet på huvudet,
då man vill ingripa på nu föreslaget sätt mot vissa organisationers bärande
av uniform, därför att en del oroselement icke kunna behärska sina känslor.
Örn vissa element i samhället övergå till våldsamhet, därför att de bliva uppretade
över en uniform eller någonting annat, så bör väl detta i första hand
motivera ett ingripande mot oroselementen men icke ett ingripande på nu föreslaget
sätt mot andra, som icke uppträtt störande eller övergått till våldsamheter.

Av den ganska knapphändiga och i många fall bristfälliga utredningen
framgår ingalunda, att vid de tillfällen, man där åberopat, oroligheter och
våldshandlingar kunnat utebliva, därest uniformering icke ägt rum. Man vet
ingenting örn den saken, men däremot vet man mycket väl, att det vid åtskilliga
tillfällen förekommit oroligheter och våldshandlingar, oaktat mötesdeltagarna
icke varit iförda någon som helst politisk uniform. Icke minst Nationella
ungdomsförbundets möten hava under ett flertal år vid upprepade tillfällen
störts av oroselement från framför allt den kommunistiska sidan. Men
detta bör väl icke motivera ett ingripande mot dem, som icke störa ordningen,
utan i stället ett effektivt ingripande mot oroselementen.

Såvitt jag kan finna av propositionens utredning, tycks det uteslutande hava
varit kommunistiska element, som blivit så irriterade över att politiska
motståndare burit uniform, att de icke kunnat underlåta att övergå till våldsamheter.
Det är märkligt, att man icke tidigare funnit någon som helst anledning
att föreslå lagstiftning, när andra blivit illa berörda och irriterade
över både den ena och den andra företeelsen, icke minst kommunisternas uniformer
och uppträdande vid olika tillfällen. Men nu hava på sista tiden kommunisterna
blivit en smula irriterade, därför att man på motståndarnas håll
också lagt sig till med uniformer, och då skyndar man genast fram från socialdemokratiskt
håll för att undanröja denna orosanledning för de kommunistiska
elementen.

Herr statsrådet framhöll, att man så småningom skulle få klart för sig, vilka
element i samhället som skulle vara lojala och vilka som skulle vara illojala.

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)

Herr statsrådet förklarade, att han icke hade något som helst medlidande nied
de illojala och att han gärna skulle vilja vara med örn att uppfostra dem eller,
såsom han uttryckte sig, taga barnungarna i örat. Man vill tydligen från
socialdemokratiskt håll börja uppfostra de kommunistiska barnungarna genom
att undanröja de orosanledningar, som möjligen kunna förekomma. Men när
man uppträder på detta sätt som en politisk barnjungfru, så förefaller det,
som örn man följde den metoden, att man bannade den stygga stenen, som
slagit den lilla älsklingen, då han sparkats och slagits i obehärskad ilska.
Vill man ha bort oroselementen, bör man tillgripa andra åtgärder. Då skall
man ingripa mot dem, som begå våldshandlingar, och icke stifta lagar mot
dem, som icke begå sådana handlingar. Skall man emellertid stifta en lag
för att undanröja irritationsmoment och få bort de motsättningar, som kunna
finnas mellan olika åskådningar, bör man, så vitt jag förstår, taga upp denna
fråga på ett helt annat sätt, och i dess verkliga sammanhang.

Det bär av herr Lindman bär framhållits, att det ingalunda bara är politiska
uniformer, som kunna verka irriterande och upphetsande. Det finns
många andra åtgärder, varigenom man kan ådagalägga sin politiska åskådning
och irritera ^sina politiska motståndare. Herr Lindman antydde också,
att det kanske på nationellt och svensksinnat håll många gånger kan väcka
ovilja och irritation, när man ser sovjetfanan eller sovjetemblem eller standar
mea inskriptioner och annat. Skall man taga upp frågan örn undanröjande av
irritationsmoment, så skall man taga upp frågan i hela dess vidd och även undersöka,
huruvida icke en hel del andra åtgärder också borde i detta sammanhang
förbjudas.

Det förefaller mig även, som örn angivandet av vad som är politiska uniformer
måste komma att i praktiken medföra ganska stora svårigheter. Gränserna
komma att bli flytande, såsom också antyddes av herr Hamrin, då han
karakteriserade första paragrafen såsom en kautschukparagraf. Man måste
också säga sig, att tillämpningen kommer i många fall med nödvändighet att
utmärkas av en viss godtycklighet. Det är även denna vaghet i hela lagen,
som jag för min del måste finna mycket betänklig.

-Tåg har för min del kanske en smula undrat, vad som kan hava varit orsaken
till denna propositions framläggande nu i riksdagens sista stund, men jag
bär av herr statsrådet fått svar på min ännu icke uttalade fråga. Att det icke
kan vara till rikets men. om man uppskjuter hela denna frågas behandling till
nästkommande års riksdag, torde ligga i öppen dag. Sålunda kunde en kunglig
propositions framläggande nu vid riksdagstidens slut endast motiveras
därav, att under riksdagen inträffat någon händelse, som varit av den betydelse.
att den kunnat motivera ett framläggande av den kungliga propositionen.
Att det icke varit socialdemokraternas eller nationalsocialisternas eller
kommunisternas uppträdande i uniform, som utgjort en sådan händelse, framgår
tydligt redan av den omständigheten, att dessa sedan åtminstone ett pär
år tillbaka använt sig av politiska uniformer. Det var, framhöll herr statsrådet.
Nationella ungdomsförbundets beslut den 26 mars i år att tillåta, medlemmarna
av sina kampgrupper att iföra sig politiska uniformer, som framkallade
framläggandet av denna proposition. Jag kan icke underlåta att göra
en liten jämförelse med en episod i kammaren den 22 april innevarande år.
Då vägrade man remiss av en motion, som väckts här i kammaren, en motion,
som framkallats av ett Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet. Då framhölls med
stor skärpa från socialdemokratiskt håll, bl. a. från herr Eriksson i Falun, att
ett Kungl. Maj :ts beslut i statsrådet ingalunda kunde utgöra en sådan under
riksdagen inträffad händelse, som kunde motivera en motions framläggande.
Nu ha vi emellertid fått höra, att ett beslut av Nationella ungdomsförbundet

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Äng. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
utgör en under riksdagen inträffad händelse, som kan föranleda Kungl. Maj :t
att framlägga en proposition. Jag måste lyckönska Nationella ungdomsförbundet
till att hava vunnit en så utomordentlig betydelse i vårt politiska liv.

Det framgår av utredningen, att det, såsom jag antydde, praktiskt taget
endast varit kommunistiska element, som stört ordningen och övergått till
våldshandlingar vid nationalsocialistiska möten. Vill man få bort oron och
spänningen i detta hänseende, förefaller det mig, som örn det vore riktigare
att på allvar taga itu med frågan örn skärpt lagstiftning emot den bolsjevikiska
propagandan och verksamheten i vårt land. Får man till stånd en effektivare
lagstiftning i detta avseende, så kommer också hela denna fråga om
politiska uniformer att förlora sin aktualitet och sakna betydelse. Men så
länge som man vill ingripa på detta sätt, icke emot de verkliga oroselementen
utan även emot andra element i samhället, tror jag icke, att man kommer fram
till en verklig lösning av hela frågan. Så länge de verkliga oroselementen fortfara
att finnas i samhället, så länge kommer sannerligen icke heller avskaffandet
av politiska uniformer att innebära någon realitet av nämnvärd betydelse.

Hur jag sålunda, herr förste vice talman, än må se på frågan örn lämpligheten
och önskvärdheten av politisk uniformering, måste jag säga, att hela
denna lagstiftning förefaller mig ytterst problematisk i fråga om de resultat,
vartill den verkligen kan komma att nå fram. Jag kan heller icke underlåta
att ännu en gång understryka, att en lagstiftning sådan som denna bör
upptagas i hela sin vidd och i sitt verkliga sammanhang.

Jag ber därför att få ansluta mig till det avslagsyrkande, som framställts
av herr Meyerhöffer.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr förste vice talman! Från ett par talare

här har man framhållit, att det skulle vara oriktigt, att man i den kungliga
propositionen utelämnat Socialdemokratiska ungdomsförbundet och icke pekat
på de uniformer, som förekommit inom vissa avdelningar av detta förbund.
Det råder emellertid ändå en väsentlig skillnad mellan detta förbunds åtgärder
på ifrågavarande område och de övriga ungdomsförbundens, och då speciellt
Nationella ungdomsförbundets, motsvarande åtgärder. Nationella ungdomsförbundets
styrelse har ju beslutat att för samtliga sina medlemmar införa
en visst sorts klädedräkt, medan det Socialdemokratiska ungdomsförbundets
styrelse icke på något sätt behandlat denna fråga i annat sammanhang, än att
det på 1931 års förbundskongress förelåg en motion från Malmö, enligt vilken
man önskade, att kongressen skulle besluta, att förbundets medlemmar skulle
tillhandahållas en vacker, ändamålsenlig och prisbillig klubbdräkt. Kongressen
beslöt, att förbundsstyrelsen skulle få i uppdrag att taga ställning till
ifrågavarande motion; och förbundsstyrelsen har i anledning därav på ett rätt
tidigt stadium tillkännagivit, att åtgärder på ifrågavarande område icke skulle
från förbundsstyrelsens sida ifrågakomma. T den mån man, exempelvis i
Göteborg, tillhandahållit förbundsmedlemmarna viss klädedräkt, har detta
icke varit uniformer utan en klubbdräkt, sorn skulle anses vara lämplig att
användas särskilt i campingläger och som man också vid ett pär tillfällen
använt vid val och dylika tillfällen. Emellertid har kretsorganisationen i
Göteborg för en månad sedan beslutat, att några dylika uniformer icke vidare
skola ifrågakomma.

Jag skall ytterligare endast säga, att vad beträffar förbudet i dess helhet,
kan man kanske ifrågasätta svårigheterna att upprätthålla detsamma. Men
såsom herr socialministern anförde, bär det icke varit utan betydelse, att högerungdomen
gick in för ifrågavarande uniformspalntt. Jag vill icke till -

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
lägga detta förbunds verksamhet någon .särskild betydelse på annat sätt, än
att dess medlemmar, såsom i detta fall, kunna göra en hel del ohägn. Och
när herr Meyerhöffer här vittnade om, hurusom han redan från barnsben vurmat
för och sedan gett sig in på militärbanan, och talade örn, huru befordran
där går tillväga, så vill jag säga, att örn av kapten Meyerhöffer blir major
Meyerhöffer, skall jag taga en sådan utnämning med ganska stort lugn, men
när av kapten Meyerhöffer blir skjortgeneral Meyerhöffer för Nationella ungdomsförbundets
kampgrupper, då har jag all anledning att känna mig betänksam.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Erlander: Herr talman! Jag skulle icke vid denna sena tidpunkt

hava begärt ordet, örn icke herr Meyerhöffer såväl vid remissen av denna
proposition som i dagens debatt citerat tidningen Arbetet på ett sätt, som
gör. att jag känner mig tvingad gå in på ett bemötande.

Det är ju glädjande, att tidningen Arbetet är en auktoritet för herr Meyerhöffer.
och jag vill bara uttrycka den förhoppningen, att hans .studium av
tidningen blir mera djupgående i fortsättningen, så att han icke faller offer
för en del missuppfattningar, såsom han gör för närvarande. Det är emellertid
icke bara tidningen Arbetet, som tycks hava blivit en auktoritet för herr
Meyerhöffer, utan han har i dag lagt ned en krans även för Socialdemokratiska
ungdomsförbundet och sagt, att det är Socialdemokratiska ungdomsförbundet,
som varit hans läromästare, när det gällt hans taktik.
Det är ju vackert att vara ödmjuk och erkänna, att man i sin politiska verksamhet
kopierar, även när man måste erkänna, att man kopierar sina meningsmotståndare.
Men jag undrar i alla fall, örn hail icke härvidlag gör
Socialdemokratiska ungdomsförbundet för stor ära. Vore det icke ärligare
att erkänna, att det icke är Socialdemokratiska ungdomsförbundet, som är
läromästare för unghögerns kampgrupper, utan att man får se uppdykandet
av dessa kampgrupper i samband med vissa händelser i vårt södra grannland?
Är det icke ett uttryck för att den epidemi, som för närvarande härjar i Centraleuropa,
håller på att sprida sig även här? Är det icke så vi få se denna
politiska uniformering, som herr Meyerhöffer infört för sina underlydande?
Och det är just därför, att vi icke vilja vara med örn att det politiska livet
i vårt land skall militariseras på samma sätt, som skett i andra länder, som
många av oss gripas av en viss oro inför denna- tendens.

Men, herr Meyerhöffer, örn det är på det sättet, att vi i någon mån äro läromästare,
så att vår auktoritet någonting betyder, skulle jag vilja råda herr
Meyerhöffer att studera, huru Socialdemokratiska ungdomsförbundet för närvarande
uppträder i denna fråga. Det är riktigt, att i Skåne har förekommit
i viss lokal utsträckning en uniformering av Socialdemokratiska ungdomsförbundets
medlemmar. Denna uniform har uppstått och brukats som en campingdräkt.
^ Den användes sedan som en praktisk dräkt, när klubbisterna
vörö ute på agitation på landsbygden, och den blev i vissa lokala organisationer
ett slags uniform, fastän den icke bars av på långt när alla klubbmedlemmarna.
Men de socialdemokratiska ungdomarna i Skåne ansågo sig
oförhindrade att bära den, så länge som de politiska motsättningarna icke voro
drivna till sådan höjdpunkt, att denna uniforms bärande föranledde irritation
och bråk. Och jag frågar, örn herr Meyerhöffer kan uppvisa något enda
exempel på att genom den politiska uniformen där nere i Skåne någon irritation
i. den mening, som jag här avser, ägt rum. Men i det ögonblick, som
den politiska spänningen i landet blev större, i det ögonblick krisen grep djupare
omkring sig, vad göra de socialdemokratiska ungdomsklubbisterna i

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
Skåne? Jo, före den 1 maj hava åtminstone de två största klubbarna beslutat
frivilligt avstå från bärande av uniform. Det är inte genom tvång
på grund av något lagförbud, som man gjort detta. Det är ett utslag av
politisk kultur, en politisk samhällsanda, som säger, att så länge man kunde
använda den estetiskt tilltalande klubbdräkten utan att skärpa de politiska
lidelserna, användes densamma, men i det ögonblick situationen blev annorlunda,
lades klubbdräkten bort frivilligt. Och när den kungliga propositionen
skrevs ■—- den är daterad den 17 maj — var praktiskt taget uniformsfrågan
icke längre aktuell, icke ens i detta Skåne, som här fått vara ett avskräckande
exempel.

Jag skulle vilja säga, att örn herr Meyerhöffer i fortsättningen tar oss som
läromästare och kopierar vår taktik, så ha vi ingenting att invända däremot.

Herr Wallén: Herr talman! Jag skall icke lägga mig i skjortdebatten

och dess olika kulörer. Jag blev emellertid uppkallad av några ord från en
tidigare talare. Han yttrade sig örn »den epidemi, som gripit omkring sig
i Centraleuropa» — jag förmodar, att han menade Tyskland. Jag skall icke
i dag, herr talman, yttra mig vidare om Tyskland eller örn den tyska nationalsocialismen.
Men då det fällts sådana ord här i svenska riksdagen, utan att
vederbörande tyckas känna till de förhållanden, som varit rådande i Tyskland.
böra de icke få stå oemotsagda. Ty herrarna böra, örn ni förstå saken,
tacka Gud för vad som försiggått i Tyskland och som sannolikt räddat oss och
det övriga Europa från bolsjevismen.

Därmed har jag, herr talman, ingalunda tagit ståndpunkt i ena eller andra
riktningen till den svenska nationalsocialismens uniformsfråga.

Jag begärde ordet närmast för att motivera, varför jag kommer att sluta
mig till dem, som rösta för avslag på den kungliga propositionen. Skälen
därför äro helt kortfattat de, att jag anser, att icke uniformsförbud utan lagligt
skydd bör vara rådande för alla medborgare i riket; att förslaget visar
en betänklig svaghet i statsmakternas auktoritet och att icke skjortförbud utan
åtgärder, som ge samhället bättre möjligheter att försörja sina medborgare,
äro det fundamentala, med andra ord att arbete och bröd ges åt folket, och
därjämte att utväxterna i statsförvaltningen bortskäras. Göra vi så, herr
talman, då tror jag icke, att vi behöva något uniformsförbud. Men vidtaga
vi icke åtgärder i denna riktning, då hjälpa icke några sådana förbud. Då
komma de rörelser, som man nu vill förhindra, att av egen kraft växa fram,
huru herrarna än lagstifta i övrigt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till det avslagsyrkande, som framställts.

Herr Hagberg i Luleå: Herr förste vice talman! Jag ämnar icke förlänga
denna debatt med många ord. Jag anser nämligen, att den fråga, som nu
behandlas, i och för sig icke är av det värde, att man behöver kosta så mycket
krut på densamma. Snarare skulle .jag vilja säga, att regeringens aktion i
det här fallet i ganska hög grad påminner örn Grönköping. Grönköpingsaktigt
är åtminstone det riktiga uttrycket för det sätt, på vilket man tror sig
vinna de mål, som man med dessa åtgärder avser.

De konsekvenser, som uppstå av regeringsförslagct eller av utskottets förslag,
när detsamma nu förverkligas, ha ju redan berörts. Jag vill bara säga,
att om exempelvis det parti, som jag representerar, ger ut en paroll, att
vi skola använda oss av blå cheviotkläder, så komme detta att falla under
uniformslagen i och med att det ju bleve en förordning från ett visst parti,

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
vilken förordning syftade till att skapa enhetlig klädsel för partiets medlemmar.
Sedan återstår det bara, att andra politiska meningsgrapper bli rasande,
över dessa blå ..kostymer, så har regeringen fullmakt och anledning att ingripa.
Det är så för närvarande, att sammanstötningar mellan olika politiska
riktningar inträffa, och jag betvivlar icke, att dessa komma att skärpas,
allt eftersom krisen utvecklas.

Emellertid är det mindre denna isolerade aktion från regeringens sida. som
gör, att jag velat använda tillfället för att säga min mening, än i högre grad
den allmänna tendens, som detta regeringens initiativ avspeglar. Jag tror nog
att socialministern vill förhindra utvecklingen av icke enbart den rörelse, jag
företräder, utan möjligen också den fascistiska rörelsen. Men man försöker
göra fascismen onödig för kapitalismen genom att man i stället med lagstiftningsåtgärder
stärker den statliga reaktionen. Genom detta förstärkande
av den statliga reaktionen försöker den socialdemokratiska regeringen att
skaffa sig.. meriter och samtidigt bevisa onödigheten av reaktionära rörelser
som uppstå i samhället. Jag tycker, att den socialdemokratiska regeringen i
alla fall borde tänka litet på erfarenheterna från Tyskland. Man hade där
samma utgångspunkter, och man skapade där lagar efter lagar och vidtog åtgärder
efter åtgärder med resultat, att regeringens partivänner i dag sitta
inburade där nere, ja att de i dag icke ens få skörda den ringaste tacksamhet
av sina herrar trots drängtjänsterna.

Och en annan sak. Herr socialministern förklarar, att vad man kommer
att vinna med detta, det är, att man får möjlighet att skilja mellan lojala och
illojala medborgare. Ja, herr socialminister, det har fattats beslut i denna
kammare många gånger, det har stiftats lagar många gånger, därvid de. som
gingo in för dessa lagar — riktade exempelvis mot herr socialministerns parti
— gjorde gällande, att det var fråga örn att se till, vilka som voro lojala och
vilka som voro illojala medborgare. När vi fingo Åkarpslagen till exempel
och en hel rad andra^ typiska klasslagar, kunde dessa lagars tillskyndare utan
vidare åberopa sig pa att det gällde att konstatera, vilka som voro lojala eller
illojala medborgare. Jag tror icke — även örn regeringen icke i och för sig
behöver lida sa mycket bland arbetarklassen för denna sin aktion mot politiska
uniformer •— att man kommer att dupera arbetarna med sådana fraser
som dessa, att det här gäller att skilja mellan lojala och illojala medborgare.

Sedan förklarade en annan socialdemokratisk talare, att hela denna fråga
egentligen är en ordningsfråga. Hail polemiserade genom detta sitt uttalande —
om det var medvetet eller omedvetet, låter jag vara osagt — mot herr socialministern,
som ju förklarade, örn jag uppfattade honom rätt, att det här gällde
att förhindra eller att i varje fall försvåra tillväxten av sådana rörelser, som
han icke anser vara önskvärda. Så uppfattade jag åtminstone honom. Herr
socialministern sade ju exempelvis, att i dag äro dessa rörelser betydelselösa,
men att de om några år kunna ha tiodubblats, ja, kanske hundradubblats. Han
anförde också, att detta var en besparingsåtgärd i viss mån, då, såsom han
menade, man genom dessa trakasseringsåtgärder — ty som sådana måste de
ju betraktas — kan förhindra tillkomsten av dessa rörelser och därför icke
behöver.. använda så mycket polis. Det finns alltså två olika socialdemokratiska
ståndpunkter i detta fall. Den ena är, att man reducerar betydelsen av
det hela till blott och bart en ordningsfråga, och den andra är, att man i och
med detta far ett politiskt kampmedel, ett medel att förhindra tillväxten av
partier, som vederbörande icke sympatisera med.

Sedan till sist vill jag bara uppmana herr socialministern, att han, när han
försöker åsätta det parti, som jag representerar, och andra sådana beteckningar
som »barnslig» och dylikt, tänker på sina partikamraters öde nere i Tysk -

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
land. Den rörelse — vars ledare den 1 maj uppmanade de tyska arbetarna
att demonstrera för Hitler, vilka ledare samma kväll fingo smörj av Hitlers
gossar -— som upplevt historiens största nesa och den svenska regering, som
visat sig kunna göra en konst i sina utfästelser till arbetarna, skall sannerligen
akta sig för att sätta epitet som »barnslig» och dylikt på rörelser, som
den icke gillar.

Herr Månsson: Herr talman! Det har här talats så mycket om vad som

skulle vara själva bakgrunden till detta förslag, och man har därvid framhållit,
att krisen skulle ha medverkat till att skärpa de politiska motsättningarna.

Jag är av en annan mening. Bakgrunden till detta förslag är borgardömets
sönderfallande. Borgardömet har kört i väg, till dess det kommit i en
återvändsgränd. Och det kommer inte mer ur fällan. I mer än en mansålder
har ungdomens uppfostran varit felaktig. Man har lärt barnen — och detta
har börjat i de s. k. övre lagren i samhället, som egentligen äro de lägre lagren
— att det inte är fint med kroppsarbete. Alla som äro födda i vissa samhällsförhållanden,
där föräldrarna icke äro tvungna mjölka kor och gå i fabriksarbete,
äro på förhand predestinerade till att få vad man kallar en
»bättre» uppfostran, vilken uppfostran är fördömt tunn ibland. När man
gått igenom sina klasser och fått sina betyg, kräver man, att man aldrig mer
skall behöva ta i en spade eller i spenarna på en ko. Man kräver, att samhället
för dem skall ordna tjänster och befattningar, att de med andra ord
skola ha sådana platser, där man slipper göra något. Men icke nog med detta.
Man kräver sedan att få allt högre och högre avlöning för sina improduktiva
så kallade sysselsättningar — d. v. s. inga sysselsättningar alls.

Typer för spetsarna i detta borgerliga förfall ha vi sett i dag i två för att
icke säga tre talare, som uppträtt här. När man kommer dithän att bara den
lilla klick av borgarklassen, som utgör handlarkåren, tar 43 ä 45 procent av
allt som tillverkas i riket, och när den, som säljer något, till exempel en ask
snus för 20 öre, pretenderar på en minimiinkomst av åtta gånger en arbetares
eller småbondes inkomst — och alla andra i stil därmed -— och kräver för sin
allt talrikare barnskara allt bättre befattningar i samhället — då kommer
man till en sådan situation, som den vi i dag befinna oss uti.

En talare här har haft den exempellösa fräckheten att beteckna sig och de
sina som »de sv en sk sinnade». Naturligtvis i motsats till alla andra här i
landet! Det är dessa »svensksinnade», som flagga den 6 juni. Men det är
också hela svensksinnet. De bruka inte en inhemsk cigarr, inte en inhemsk
bil, de smussla med sin beskattning och lägga sina tillgodohavanden i holdingcompanies
i Liechtenstein och annorstädes. Det är dessa riksfiender, som här
uppträda och förklara sig vara svensksinnade.

Man talar örn, att samhället måste förändras. Ja, jag är med därom. Låt
oss skära ner avlöningarna för alla från statsministern och kansliraden till arbetarna
till en grundlön av 4 kronor om dagen. Sedan få vi se, vad de kunna
förtjäna ovanpå det. Ingen skall neka dem det de kunna förtjäna^ därutöver.
Hela denna oerhörda svindel, att människor med åtta ä tio gånger
större avlöning än en arbetare gå och deklarera sig såsom varande de enda
svensksinnade, och de enda som veta hur ett samhälle skall skötas, är en utmaning,
som icke bör tålas.

Nu säger man här, att uniformsförbudet kommer på grund av att det finns
»samhällsfientliga» och samhällsomstörtande element, som känna sig irriterade
av dessa uniformer. Den jurist, som talar så, vet han inte, att det finns något
som kallas provokation, och som i vissa fall av strafflagen straffas strän -

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
gare än den gärning, som provoceras fram, eller i varje fall lika strängt? Äro
uniformerna på något sätt tillkomna för att stäcka en opposition? En opposition
är ju nödvändig. Ett samhälle — det må vara ett värdsligt eller ett
andligt samhälle — som icke har en opposition inom sig, visar därmed, att det
är ruttet intill döden. I oppositionens skola skola de unga fostras, som en
gång skola, leda samhället och kyrkan. Och jag vill inte ge mycket för de ledare,
som icke varit i opposition i sin ungdom, lien man skall föra en hederlig
opposition i ett demokratiskt land. Och detta land kommer att fortfarande
vilja vara demokratiskt. Dessa uniformsherrar skola komma att förstå,
att örn de utmana, blir det verklighet av den gamla lösen »klo mot klo skall
örnar rivas». Det kommer nog att här i landet kunna resas en skara folk, som
vill arbeta och leva i fred, och som inte bara kommer att protestera och trängas
med herrarna, utan som kominer att använda knytnävarna och de vapen,
de ha. Ty en demokrati, som icke vill ta till hårdhandskarna, är inte
värd något och har, mig veterligen, aldrig förekommit, annat än som döende.
De skola inte inbilla sig, att det går så länge som helst. Alla äro inte gödkalvar
som nazistherrarna här och måhända en och annan på den andra kanten.
Det finns de som gräva i jorden och arbeta för sitt dagliga bröd under
svåra förhållanden. Några gå i fabrikerna och begära intet mer än sin dagliga
utkomst och säkerhet på ålderdomen. Ni kunna vara säkra på att de lia
både mun och näve att tala med och de komma att tala en dag, och de komma
att göra rent hus med alla lushundar. Man skall inte inbilla sig, att här födas
sådana trälasjälar som nere i Centraleuropa.

En herre här med ett utländskt trälanamn har påpekat, att vad man behöver,
det är få men goda lagar. Man behöver inte bara goda lagar. Man behöver
även goda medborgare, och till goda medborgare höra icke bara de, som
sitta stilla utan även de som äro villiga att ta i med hårdhandskarna för att
hävda samhällets rätt, när så behövs. Det måtte väl herrarna veta, både de så
kallade kommunisterna — förlåt mig, herr talman, att jag använder det uttrycket,
ty jag anser dem av allt på jorden minst av allt vara kommunister
— lika väl som de på andra sidan, att dessa uniformer äro tillkomna i provokationssyfte,
uteslutande i provokationssyfte eller någon gång men mera sällan
i oförstånd, att de utöva en provocerande verkan på medborgarna. De äro
tillkomna för att stifta ofrid och oro i landet. Denna ofrid och oro skall icke
tolereras och får icke tolereras vare sig av en demokratisk regering eller av
de män, som röstat för en demokratisk regering. Och detta gäller, vare sig
det är fråga örn en högerregering, som tillkommit genom val, eller en vänsterregering,
vilken det vara må.

Vidare ha här uppträtt en del talare — ett par stycken i varje fall — som
talat emot denna lag ur vad de kalla kommunistisk synpunkt. Som jag sagt
förut, tillerkänner jag dem varken namnet kommunister eller en kommunistisk
samhällsåskådning. Det kan väl hända, att det i de djupa leden bland dem
finns en och annan, som har en kommunistisk samhällsåskådning, men han
kommer aldrig så långt upp till ytan, att han ens kommer in i kommunalfullmäktige
och ännu mindre i riksdagen, ty de, som komma fram här och
arbeta som ledare här i landet äro ingenting annat än vanliga små borgerliga
spekulanter på tjänstemannabefattningar i fackföreningarna och samhället i
övrigt. Jag vill inte säga, att de äro provokatoriska i lika hög grad som den
andra falangen, men jag vill säga, att inte ha de någon som helst rätt att kalla
sig kommunister, och inte heller lia de någon så samhällsomvälvande uppfattning
att de på grund därav behöva skruda sig i särskilda uniformer —
det skulle i så fall vara ganska grå uniformer.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Äng. förbud mot ''politiska uniformer. (Forts.)

Herr Magnusson i Skövde: Herr förste vice talman! Jag har funnit mig
föranlåten begära ordet med anledning av det anförande, som min ärade vän
herr Månsson här hållit. Jag tror icke, att detta anförande väsentligt kommer
att minska den aktning, som jag hyser för honom, eller den aktning, kammaren
har för herr Månsson, då jag anser, att anförandet får skrivas på ett för
tillfället mer än vanligt uppjagat nervöst temperaments konto.

Anledningen till att jag har begärt ordet är, att jag känt mig uppfordrad
till en gensaga. Då herr Månsson i början av sitt anförande med den stora
aktning, han har för kroppsarbetet — som både han och jag prövat och gärna
och med fägnad se tillbaka på, och som kanske vi bägge i allt för stor utsträckning
måst lämna — och mot bakgrunden av detta utan vidare vill frånkänna
dem, han vill kalla överklass och de intellektuellt arbetande, någon vidare
arbetsintensitet eller arbetsduglighet och nytta i samhället, gör han sig
skyldig till en mycket stor överdrift. Det kan hända, att man tidigare på det
hållet med en viss ringaktning såg ner på arbetarklassen och de kroppsarbetande
människorna. Men vi ha nog alla klart för oss, att denna uppfattning
dess bättre har ändrats. Lika väl som man ifrån det hållet erkänner det
värde, som kroppsarbetet har, och dess likaberättigande med det intellektuella
arbetet, måste vi erkänna, att de kretsar, mot vilka herr Månsson riktade
så hårda uttalanden, ingalunda äro några »gödkalvar», sorn. egentligen
intet annat göra än »tära på samhället». Det finns utomordentligt dugligt
och arbetsamt folk även där, och folk som icke minst i dessa tider göra nytta
i samhället genom beredande och skapandet av arbetstillfällen m. lii. Det
finns tyvärr parasiter och drönare inom alla samhällsklasser saväl inom de
intellektuella klasserna och överklassen som inom arbetarklassen och underklassen
— örn jag nu skall använda dessa förlegade uttryck — men att i
anledning därav göra sådana uttalanden, som herr Månsson nu gjort, finner
jag vara i hög grad omotiverat.

Jag skall icke ingå på herr Månssons uttalanden om »en herre med trälanamn»
och dylikt. Herr Månsson och jag ha mycket borgerliga namn. V i rå
icke för de namn, vi ha, i den mån vi icke skaffat oss konstiga tillnamn. I
regel ha vi väl fått ärva detta namn liksom åtskilligt av den åskådning och
möjligtvis intellektualitet, vi besitta.

Men när herr Månsson under bravorop frånkänner dessa, som flagga den 6
juni, svensksinne och svenskmannaanda, måste jag bestämt protestera. Visserligen
finns det människor, hos vilka detta har blivit till ett yttre sken, under
vilket de tro sig tillfredsställa svenskmannaandan, men jag vågar bestämt
hävda, att hos dem och bakom dem, vilka även iakttaga den yttre symbolen
att flagga den 6 juni och vid andra tillfällen, finnes så mycket av verkligt
uppoffrande och trogen svenskmannaanda, att det är synnerligen oriktigt att
frånkänna dem något dylikt. Jag skulle tro, att örn herr Månsson och jag
och för övrigt åtskilliga andra här hade tillfälle att lugnare och mera lidelsefritt
än vad fallet tyvärr åtminstone ofta blir med herr Månsson, när han
uppträder och talar det offentliga ordet, diskutera dessa frågor, skiljaktigheterna
icke skulle vara så stora, och herr Månssons omdömen icke bli så
starka. Jag vet, att han kan och vill uppskatta förtjänsten även hos dem,
som han här så hårt lastat, men för att hans uttalanden icke skola stå oemotsagda,
har jag tillåtit mig säga detta.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Möller: Herr förste vice

talman! Det är möjligt, att jag uttryckte mig otydligt, då jag sade, att det
Nationella ungdomsförbundets beslut örn införande av uniformer förvissa
kampgrupper inom detsamma framkallat min anslutning till tanken pa för -

Nr 45.

Lärdagen den 10 juni.

Äng. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
hud mot politiska uniformer. Har jag uttryckt mig på det sättet, ber jag
att få göra en korrigering.

Det har under denna riksdag inträffat en hel serie av händelser med början
i Västerås, där polisen måst ingripa, och nu senast bara för några dagar sedan
här i Stockholm, som föranlett mig att framlägga denna proposition.
Blanda dessa händelser ingår också Nationella ungdomsförbundets beslut, vilket,
då det ansågs härröra från en organisation med mera kultur än till exempel
de kommunistiska och nationalsocialistiska organisationerna, förmodades
sannolikt skola framkalla ett svar från den största politiska ungdomsorganisationen
här i landet, nämligen Socialdemokratiska ungdomsförbundet, som —
även om vissa medlemmar av detsamma varit iklädda blå blusar — icke för
sin del någonsin förordat införandet av uniformer.

Jag vill fästa uppmärksamheten på — kammarens ledamöter kanske icke
allmänt^känna till det — att, örn jag undantager Tyskland, och jag är inte
säker på att jag skall undantaga ens det landet — finns det icke något land
i Europa, där politiska organisationer i så hög grad omfattar ungdomen soia
i Sverige. Därest Nationella ungdomsförbundets egna officiella medlemssiffror
äro korrekta, är förbundet en mycket stor politisk organisation. Det
Socialdemokratiska ungdomsförbundet vet jag är en med hänsyn till att det
omfattar ungdom formlig jätteorganisation. Skulle nu också dessa börja uniformera
sig, skulle man ha nått en sådan utveckling i denna riktning, att
det kunde vara tillräckligt motiv för att, som jag sade, stämma i bäcken. Att
vänta tills nästa år hade ej varit särdeles praktiskt, ty då hade ju ändå uniformsklädseln
utan tvivel tagit ökad fart.

Jag skall för övrigt icke fortsätta försvaret för denna lagstiftning i annan
mån än att jag skall be att få framhålla, att framläggandet av propositionen
faktiskt åstadkommit en mycket betydande effekt, nämligen att både Nationella
ungdomsförbundet och representanterna för det distrikt inom det Socialdemokratiska
ungdomsförbundet, där uniformer bruka användas, nämligen
Skåne, uttryckligen förklarat, att de komma att ställa sig denna lag utan vidare
frivilligt till efterrättelse. Det är redan en mycket stor vinst ur den synpunkt.
man här velat tillgodose.

Vad sedan de av herr Hagberg anförda skälen beträffar, vill jag bara påpeka,
att om kommunisterna skulle kläda sig i blå cheviot, torde polisen icke
komma att antasta dem. Vilja de dessutom förse sig med kungl, segelsällskapets
mössa, lära de väl också få det. Blå cheviotkostym är ju en klädedräkt,
som är ganska allmän. Men örn de däremot skulle förse denna dräkt med
någon alldeles speciell provokatorisk utstyrsel, t. ex. en armbindel eller dylikt,
tror jag de skulle få kännedom om att armbindeln skulle komma att avlägsnas,
och jag förmodar man skulle också finna medel att lära dem, att de också
finge taga av armbindlarna. Det är icke fråga örn någon statlig reaktion
här utan endast om att till en viss grad förstärka statens auktoritet gentemot
medborgare av ett visst slag.

Jag vill slutligen tillbakavisa ett enda yttrande. Jag kan icke gärna ha
sagt, att uniformsförbudet skulle avse att förhindra tillväxten av vissa rörelser.
Jag kan icke tänka mig, att dessa rörelsers existens är beroende på örn
medlemmarna bära uniformer eller icke. Sitta åskådningarna så löst, att man
kan kläda av dem bara genom att taga av dräkterna, lära icke ens uniformerna
längre komma att hjälpa dem till någonting. Nej, vad jag velat framhålla
är, att vi vilja förhindra en onödig utbredning av bruket av politiska uniformer.
Örn rörelserna skulle tillväxa, skulle det i och för sig, därest uniformer
vore tillåtna, komma att medföra också en utbredning av detta bruk. Det
förmodar jag, att jag klargjort redan i mitt första anförande, men för att icke

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

Ang. förbud mot politiska uniformer. (Forts.)
heller på den punkten några missförstånd skola uppstå, har jag velat tillägga
detta.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, yttrade herr förste vice
talmannen: Då det av herr Flyg framställda yrkandet, vilket innebär en

skärpning av Kungl. Maj:ts utav utskottet tillstyrkta förslag, icke stöder sig
på i ämnet väckt motion, finner jag mig förhindrad framställa proposition på
herr Flygs yrkande.

Denna propositionsvägran blev av kammaren godkänd.

Härefter framställde herr förste vice talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Härpå lämnades på begäran ordet till

Herr Flyg, som yttrade: Med anledning av det beslut, som kammaren nu
fattat i fråga örn mitt yrkande, ber jag att få meddela, att precis samma förslag
i dag ställts under proposition i första kammaren utan några som helst svårigheter.
Jag ber att med dessa ord få påvisa, hur olika riksdagsordningen tycks
kunna tolkas i de tvenne kamrarna, och uttalar min protest mot det beslut, som
här fattats.

§ 8.

Slutligen föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Äng. ytterne
6, i anledning av väckt motion angående ytterligare åtgärder för bekäm- ll^re^^r
pande av smugglingen av alkoholvaror; och anförde därvid pande av

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag skall inte länge uppta

tiden, och jag kommer att rösta för utskottets förslag, men jag hemställer att
få adressera ett par yttranden till utredningsmännen. Det gäller ett par saker,
som jag för min del anser böra tas med, när nu utredning skall verkställas örn
spritsmugglingen.

För det första vill jag då säga, att utredningsmännen böra taga under övervägande,
huruvida man inte skulle kunna gå in för ett annat rättegångsförfarande,
när det gäller smugglare och därmed jämställda personer. Som det
för närvarande är, är det en hel massa av dem, som blivit dömda för smuggling
och langning, som klara sig från de straff, de blivit dömda till, tack vare ett
senfärdigt rättegångsförfarande och kanske ett ineffektivt system för indrivning
av böter m. m. Det skulle vara lämpligt, örn utredningen också ville omfatta
den saken.

Vidare är det en annan sak, som jag också anser bör komma med i själva
utredningen, och det är frågan örn tullbevakningen i hamnarna, inklareringen
och visitationen av fartygen. Denna visitation av fartygen sker nu, då de
ankomma till tullhamn. Det går vanligtvis till på det sättet, att samtidigt
som fartyget inklarerar, sker visitation av detsamma. De av besättningen och
befäl, som eventuellt ha något smuggelgods undangömt, veta således på förhand,
när en undersökning av fartyget kommer att ske, och kunna också bättre
gardera sig för upptäckt, när de ha kännedom örn saken. Skulle sedan, medan
fartyget ligger i hamn, något mindre beslag göras, vet också besättningen med
tämligen stor säkerhet, när en ny visitation kommer att ske, och hinner följaktligen
också att gömma undan det gods, som den kan ha tagit med sig för

Andru kammarens protokoll 1983. Nr 45. 5

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

Äng. ytterligare åtgärder för bekämpande av spritsmugglingen. (Forts.)
olovlig införsel. Följaktligen behöver visitationssystemet undergå en omredigering,
örn jag så får säga, så att inte människor långt i förväg veta och känna
till, när den inträffar.

Vad gäller denna andra fråga, är jag övertygad örn att, örn utredningsmännen
vända sig t. ex. till rikskommittén mot den olagliga rusdryckshanteringen,
kunna de få ganska mycket material att titta på. Således kommer den saken
varken att försvåra eller förlänga utredningen nämnvärt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63
riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första
kammaren.

§ 9.

Herr Andersson i Stockholm avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, ur 537, örn avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 264, med förslag
till förordning örn accis å margarin, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställning rörande utrikesdepartementets anslag till
tryckningskostnader;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning rörande flygvapnets anslag till tryckningskostnader; nr

286, i anledning av dels Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln framlagda förslag angående anslag till tullverket för budgetåret
1933/1934 och dels Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av
sagda förslag;

nr ^287, angående ordinarie anslagen till departementscheferna, till lönefyllnad
åt statsministern samt till statsråden utan departement;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till vägbyggnader och vägunderhåll
jämte i dessa ämnen väckta motioner;

nr 289, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen under
rubrik »Utgifter för kapitalökning» gjorda framställningar örn anslag till
förvärvande av mark för landningsfält för flygplan m. m.;

nr 290, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av
Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under rubrik
»Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning örn täckande av förluster
å lånemedelskap itai; och

nr 292, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn beräknande av inkomsttiteln »Statsverkets fond av rusdrycksmedel»
m. m.; samt

från första lagutskottet, nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn förbud mot politiska uniformer.

Lördagen den 10 juni.

Nr 45.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt tillämpning under budgetåret 1933/1934 av förordningen den 8
juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
ävensom i ämnet väckta motioner; och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn tillfällig begränsning av den i 5 § förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit partihandlare medgivna rätt att inköpa brännvin,
oom framställes ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld;

nr 53, i anledning av väckta motioner örn utredning angående vissa åtgärder
för åstadkommande av prisförhöjning å inhemska varor;

nr 54, i anledning av väckt motion om åstadkommande av en internationell
reglering av penningväsendet i syfte att hålla de internationella grosshandelspriserna
tillnärmelsevis konstanta;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 6 § lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank; och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra
stycket lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och av §§ 9 och 17 lagen
örn rikets mynt den 30 maj 1873;

sammansatta banko- och jordbruksutskottets memorial, nr 3, angående ersättning
åt utskottets sekreterare; samt
särskilda utskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till uppförande
av byggnader för statens bakteriologiska laboratorium jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbyggnad
av tvättinrättning vid statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till ny ladugård
m. m. vid statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar;

nr 9, i anledning av vissa utav Kungl. Majit gjorda framställningar angående
anslag till allmänna arbeten, avseende kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 10, i anledning av vissa utav Kungl. Majit gjorda framställningar angående
anslag till allmänna arbeten, avseende ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr 11, i anledning av vissa utav Kungl. Majit gjorda framställningar angående
anslag till allmänna arbeten, avseende jordbruksdepartementets verksamhetsområde; nr

12, i anledning av vissa utav Kungl. Majit gjorda framställningar angående
anslag till allmänna arbeten, avseende handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

13, i anledning av väckt motion örn vidtagande av reparations- och omändringsarbeten
i en bostadsvilla vid statens växtskyddsanstalt;

Nr 45.

Lördagen den 10 juni.

nr 14, i anledning av väckt motion örn utförande av konserveringsarbeten å
Bohus fästningsruin; och

nr 15, i anledning av väckt motion örn anslag till ordnande av fyrbelysningen
i Kalmarsunds djupränna.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Wallerius	under	5 dagar fr. o. m.	den 13 juni,
> Wallén	>	den 12 juni,
» Henriksson	>	2 dagar fr. o. m.	den 12 juni och
» Persson i Grytterud	>	2 »	> 11 > .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 7.38 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Måndagen den 12 juni.

Nr 45.

Måndagen den 12 juni.

Kl. 7 e. m.

§ I Föredrogs

herr Anderssons i Stockholm m. fl. å kammarens bord vilande
motion nr 537; och hänvisades densamma, i vad den avsåge upptagande i riksstaten
för budgetåret 1933/1934 av en inkomsttitel med beteckning »accis å
margarin, bevillning» till statsutskottet samt i övrigt till bevillningsutskottet.

§ 2.

Vidare föredrogos, meli bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden nr
71 och 72, bankoutskottets utlåtanden nr 52—56, sammansatta banko- och
jordbruksutskottets memorial nr 3 samt särskilda utskottets utlåtanden nr

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Hagberg i Luleå, nr 538, örn avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr
264, med förslag till förordning örn accis å margarin m. m.; och

herr Johanson i Huskvarna, nr 539, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 268, med förslag till vapenkungörelse m. m.

Den förra motionen bordlädes; den senare hänvisades genast till behandling
av lagutskott.

§ 4-

Till bordläggning anmäldes sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, m. m., ävensom i
ämnet väckta motioner.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 7.14 e. m.

In fidem
Per Cronvall.