RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1933:41
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1933. Andra kammaren. Nr 41.
Fredagen den 19 maj.
Kl. 3.30 e. m.
§ 1.
Justerades protokollen för den 12 och den 13 innevarande maj.
§ 2.
Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 255, med
förslag till lag örn förbud mot politiska uniformer.
Denna proposition bordlädes.
§ 3.
Herr talmannen gav på begäran ordet till
Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har herr Hagberg i Malmö till mig framställt
vissa spörsmål med anledning av Kungl. Maj:ts beslut den 3 februari
1933 att avslå en av Eric Tornberg i Malmö gjord ansökan örn tillstånd att
tillverka och saluföra fiskkonserver, färgade med giftfria ämnen, utan hinder
av bestämmelserna i 29 § i giftstadgan, med därtill hörande bilagor, att färsk
eller konserverad fisk, avsedd till förtäring, ej må hållas till salu eller försäljas,
örn den är försatt med färgämne av något slag.
De frågor, som interpellanten riktat till mig, äro följande:
Anser herr statsrådet nu gällande ordning på här ifrågavarande område
tillfredsställande?
Kan man i motsatt fall förvänta, att regeringen till förnyad prövning upptager
berörda framställning rörande rätt att tillverka och saluföra färgade
fiskkonserver samt vidtager åtgärder, ägnade att skapa möjligheter för svensk
företagsamhet av antydd art till fromma för vårt näringsliv och de i detta
verksamma samt till motverkande av rådande arbetslöshet?
Den ansökan, vars avvisande föranlett herr Hagbergs interpellation, avsåg
beredning och försäljning av s. k. laxersättning. Laxersättning tillverkas av
torkade och saltade torskarter, vilka rökas och skäras i skivor, varefter skivorna
rödfärgas och läggas i olja. Enligt vad sökanden upplyst är anledningen
till färgningen att fisken efter rökningen får en grådaskig färgton, vilket
gör ett oaptitligt intryck. Beträffande den ifrågasatta tillverkningen uppgav
sökanden, att han hade för avsikt att i Malmö anlägga en konserveringsanstalt,
huvudsakligen avsedd för fisk och med en beräknad tillverkning av cirka
I2 miljon burkar laxersättning årligen, vartill skulle åtgå 50,000 kg. fisk.
Fabrikationen i fråga beräknades skola giva arbete åt ett fyrtiotal personer.
Därjämte skulle svenskt emballage och svensk kronolja komma till användning.
För att undvika att allmänheten förväxlade laxersättningen med äkta vara,
Andra hammarens protokoll 1933. Nr Al. l
Svar å
interpellation.
2
Nr 41.
Fredagen den 19 maj.
Svar å interpellation. (Forts.)
skulle varje burk märkas med iögonenfallande påskrift, att den innehöll laxersättning.
över ansökningen inhämtades yttrande från medicinalstyrelsen. Styrelsen
framhöll däri till en början, att förbudet mot färgning av fisk tillkommit för
att skydda den konsumerande allmänheten för inköp av varor, som genom färgningen
skulle givas sken av att vara av bättre kvalitet än den verkliga. En
påskrift å förpackningen, vari laxersättningen förvarades, skulle, anförde styrelsen
vidare, kunna i viss mån skydda köparen av dylika förpackningar men
laxersättningen komme säkerligen att få sin största avsättning såsom pålägg
å smörgåsar, varvid köparna av dessa sällan eller aldrig bleve upplysta om
att pålägget icke vore vad det såge ut att vara, d. v. s. lax. Laxersättningen
torde därför komma att i många fall nyttjas för att i förvärvssyfte vilseleda
allmänheten. Vidare skulle ett bifall till ansökningen sannolikt komma att
medföra den konsekvensen, att krav snart nog skulle framföras örn rätt att
saluföra andra färgade fisk- och köttvaror. Härigenom skulle upprätthållandet
av principen örn förbud mot försäljning av färgade dylika livsmedel äventyras.
Den ståndpunkt, som medicinalstyrelsen sålunda intagit, biträddes av
Kungl. Maj :t. Enligt min mening måste starka skäl föreligga för att man
skall rubba på den princip, som nu sedan åtskilliga år upprätthållits, att
färgning av korv- och köttvaror samt av fiskvaror är förbjuden. Att denna
grundsats berett allmänheten ett verksamt skydd mot dåliga eller mindervärdiga
produkter visar erfarenheten. Erinras må om den tidigare förekommande
färgningen av köttfärs och korv i syfte att ge dessa varor ett mera aptitligt
utseende. Ingen lärer vilja ha denna färgning tillbaka. Skulle emellertid försäljning
av färgad laxersättning medgivas, kunde det bliva svårt nog att underlåta
lämna tillstånd till försäljning av andra färgade kött- eller fiskvaror,
varigenom principen att skydda den konsumerande allmänheten för inköp av
varor, som genom färgning givits sken av att vara av bättre kvalitet än den
verkliga, skulle kunna helt eller delvis bliva satt ur tillämpning.
De skäl, som sökanden framför allt åberopat till stöd för sin framställning
och vilka synbarligen jämväl interpellanten tillmäter stor vikt, avse den nationalekonomiska
betydelsen av att en försäljning av laxersättning medgåves.
Därigenom skulle nämligen dels ifrågavarande fiskarter finna en avsättning de
nu ej ha och dels vissa arbetstillfällen beredas. Dessa strävanden äro för visso
lovvärda, men det synes mig kunna starkt ifrågasättas, örn icke nämnda betydelse
avsevärt överskattats. För min del tror jag, att i den mån det bleve
känt, att laxersättning icke vore annat än färgad torsk, svårigheter skulle möta
att i större omfattning finna avnämare för varan.
I anledning därav att interpellanten såsom ett egendomligt förhållande framhäver,
att import av färgade fiskvaror ej är förbjuden, i följd varav försäljning
av sådana varor med hänsyn till bristfällig kontroll skulle kunna äga
runi, vill jag nämna, att medicinalstyrelsen vid förfrågan hos stadsveterinärer
i vissa städer erhållit den upplysningen, att försäljning av laxersättning därstädes
ägt rum blott i undantagsfall, väl närmast på grund av obekantskap
med förhållandena. Med all sannolikhet förekommer här i landet, praktiskt
taget, ej någon försäljning av laxersättning. Att enstaka personer skulle för
egen räkning importera laxersättning är naturligtvis uteslutet. Enligt min
mening föreligger därför icke något praktiskt behov av importförbud beträffande
laxersättning. Enahanda torde förhållandet vara med andra färgade
fiskvaror. I detta sammanhang må påpekas, att tillverkning av laxersättning
icke, såsom interpellanten synes anse, är förbjuden. Laxersättning må visserligen
ej försäljas här i riket, men hinder för export föreligger icke.
Fredagen den 19 maj.
Nr 41.
3
Svar å interpellation. (Forts.)
Uppfattningen, att färgning av fiskvara i allmänhet icke bör medgivas, har
även hävdats av min företrädare i ämbetet. Den 17 oktober 1930 avslogs nämligen
en ansökan örn sådan ändring av 29 § i giftstadgan, att det bleve tillåtet
att vid fiskfärsfabrikation använda med giftfritt ämne färgat panérmjöl. I
detta ärende förelågo yttranden från medicinalstyrelsen, föreståndaren för
statens farmaceutiska laboratorium, Stockholms stads hälsovårdsnämnd, förste
stadsveterinären i Stockholm och föreståndaren för hälsovårdsnämndens kemiska
laboratorium. Samtliga avstyrkte bifall till framställningen.
Av vad jag sålunda anfört framgår, att jag, vad angår färgning av laxersättning,
anser nu gällande ordning på ifrågavarande område tillfredsställande.
Härpå yttrade
Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framföra mitt vördsamma tack för herr
statsrådets tillmötesgående att så utförligt som skett besvara min interpellation,
ävensom för vänligheten att på förhand låta mig taga del av svaret.
Tyvärr kan jag inte lägga i dagen samma tillfredsställelse över innehållet
i svaret och detta må väl tillgivas mig. Herr statsrådet har anslutit sig till
den formella ståndpunkt, som medicinalstyrelsen intagit i denna fråga, och
icke -— trots tidsläget —■ ansett sig kunna giva utrymme åt en friare prövning
av ärendet än vad en snart trettioårig stadga stipulerar.
Utöver detta konstaterande anhåller jag att få till svaret knyta några korta
reflexioner.
Så vitt jag kunnat utröna, var det framlidne domänintendenten Sven Linders,
som först fäste myndigheternas uppmärksamhet på de möjligheter till
en ny industri, som här stöde till buds, en industri, som, enligt hans uppfattning,
skulle kunna bli av en viss nationalekonomisk betydelse. Man hänvisade
emellertid till giftstadgans bestämmelser och han vann föga förståelse
för sina synpunkter. När sedan formell anhållan ingavs av näringsidkaren
i Malmö, blev den också i februari i år avslagen.
Jag har dock svårt att förstå, varför vi icke här i landet skulle kunna visa
samma smidiga tillvägagångssätt som fallet är i ett flertal av våra grannländer.
Hade det gällt att skydda allmänheten för mindervärdiga livsmedel,
vore naturligtvis åtgärden fullt berättigad, men därom rör sig ju icke saken.
Det gäller ju blott att medelst giftfri s. k. konditorifärgning befria den konserverade
torsken från den mindre tilltalande grå färgton, den erhåller vid
konserveringen. På emballaget skulle tydligen angivas, att det här vore fråga
blott om laxersättning.
Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit att medgivande av dylik
laxersättning skulle kunna leda till förväxlingar, och styrelsen menar —- och
herr statsrådet instämmer häruti — att i många fall en konsument icke skulle
observera beteckningen på emballaget, utan konsumera varan i tanke att det
vore äkta lax. Särskilt bleve detta fallet, då laxersättningen komme att användas
såsom pålägg på smörgåsar etc.
Ja, detta låter naturligtvis säga sig. I ett stort antal svenska hem, ävensom
på många restauranger och spisningsställen utgör importerad, konserverad
lax en vanlig konsumtionsartikel — vi importera ju dylik lax för tämligen
nära en miljon kronor örn året. Huruvida denna importprodukt, trots
sitt namn, är att anse såsom lax i den bemärkelse, vi här giva denna benämning,
torde måhända vara tvivelaktigt. I varje fall lia verkställda undersökningar
och jämförelser givit vid handen, att denna importvara icke varken beträffande
smak eller andra egenskaper är överlägsen den »laxersättning»,
4
Nr 41.
Fredagen den 19 maj.
Svar å interpellation. (Forts.)
rörande vilken det nu varit avsikten att här i landet igångsätta tillverkning.
Det värsta, som alltså kunde hända en konsument vid en dylik av medicinalstyrelsen
antydd »förväxling» vore att han erhölle under förstklassiga förhållanden,
konserverad prima svensk torsk i stället för importerad sekunda
amerikansk lax. Jag kan inte finna, att han behövde förlora på bytet.
Enligt herr statsrådets mening måste starka skäl föreligga för att man skall
kunna rubba på den princip, som nu sedan åtskilliga år upprätthållits att färgning
bl. a. av fiskvaror är förbjuden. Men är det alldeles uteslutet, att dylik
färgning över huvud inte förekommer här i landet, utan att myndigheterna
för den skull ansett sig böra eller kunna ingripa. Så vitt jag vet, förekommer
i handeln såväl kaviar som hummer och i viss utsträckning ansjovis, som
äro färgade med vissa färgämnen. Förhållandet torde ha konstaterats på
hälsovårdsnämndens i Stockholm kemiska laboratorium. Emellertid har man
icke ingripit, så vitt jag förstår bland annat därför att ett dylikt stort beslag
skulle komma att förorsaka fabrikanter och köpmän avsevärda förluster.
Förmodligen får man här räkna med miljoner. En annan anledning lär vara
den uppfattningen, att ifrågavarande varor genom färgning icke på något sätt
ändrade sitt utseende så, att de kunde serveras som annat värdefullare varuslag.
Men färgning äger alltså redan rum i strid med gällande bestämmelser.
Och den amerikanska lax, som vi här för dyra pengar konsumera? Är man
alldeles säker på att den inte också är färgad? Jag ber att få påpeka, att en
stor del av denna laximport, så vitt man kunnat utröna, består av s. k. silverlax,
en laxart med alldeles vitt kött. Men när den kommer på vårt bord,
har den en ganska läcker, ljusröd färg. Hur nu detta kan gå till, vill jag
inte här gå in på.
Herr statsrådet har tagit fasta på mitt påpekande av det egendomliga förhållandet
att, samtidigt som tillverkning och tillsaluhållande av färgade fiskvaror
äro förbjudna här i landet, så är import av samma konserver medgiven,
i följd varav försäljning av sådana varor med hänsyn till bristfällig kontroll
skulle kunna försiggå. Medicinalstyrelsen säger sig emellertid vid förfrågan
hos stadsveterinär i vissa städer ha erhållit den upplysningen, att försäljning
av laxersättning därstädes ägt rum blott i undantagsfall. Ja, jag vill givetvis
icke polemisera på den punkten, men vill blott erinra om att man i detaljaffärer
i Malmö obehindrat kunnat köpa dylik tysk laxersättning. Ja, d. v. s.
i en affär lyckades det inte — varan var nämligen på grund av stark efterfrågan
slutsåld. Och hur skall man för övrigt på landsbygden kunna kontrollera
att inte detaljhandlarna på sina hyllor föra denna tyska laxersättning?
Härtill räcka nog inte våra kontrollmöjligheter. Detta är emellertid blott
en detalj.
Den väsentliga anledningen till att interpellationen framställdes var att
jag höll före att en tillverkning av denna art skulle få en viss nationalekomisk
betydelse. Herr statsrådet har självt i svaret anfört några sifferuppgifter
rörande den i Malmö ifrågasatta tillverkningen. Sedan interpellationen
framställdes, har jag emellertid erfarit, att man även inom den betydande
bohuslänska konservindustrien med synnerligt intresse tagit sig an saken.
En framstående representant för denna näring har nyligen i utlandet närmare
studerat denna laxersättningsindustri och förklarat sig beredd, att, därest
dispens här i landet komme att givas, sätta i gång med dylik tillverkning.
Denna bleve förmodligen av väsentligen större dimensioner än den som varit
ifrågasatt i Malmö. Arbetstillfällen skulle sålunda i betydande omfattning
kunna ställas till förfogande.
Herr statsrådet bestrider icke, att denna tillverkning nationalekonomiskt
skulle kunna vara av visst värde och bidraga till bättre avsättningsförhållan
-
Fredagen den 19 maj.
Nr 41.
5
Svar å interpellation. (Forts.)
den för en del fisksorter, som för närvarande kunna avyttras endast till mycket
låga priser, »men», säger statsrådet, »i den mån det bleve känt, att laxersättningen
endast vore färgad torsk, skulle svårigheter möta att i större
utsträckning vinna avsättning för varan».
Jag är av en något annorlunda uppfattning och tillåter mig hänvisa till erfarenheterna
i utlandet. I Tyskland pågår för närvarande — som ju också i interpellationen
visades — en alltmer omfattande framställning av dylik laxersättning.
Enligt meddelande av den 27 december 1932 från »Verein der
Fischindustriellen Deutschlands» bedriva i nämnda land ett 60-tal firmor —
och därav ett par sysselsättande hundratals arbetare — dylik fabrikation och
varan i fråga har där blivit en särdeles omtyckt konsumtionsartikel, av vilken
omsättningen är i stadigt stigande. För det tyska storsjöfisket har tillverkningen
visat sig vara av avsevärd betydelse.
Motsvarande upplysningar ha erhållits från Baltikum, Polen och Tjeckoslovakien.
Även i Danmark har numera tillverkning igångsatts. Myndigheterna
där synas dock till en början ha intagit en ståndpunkt liknande de
svenskas. Sedermera har emellertid fabrikationen frigivits. Enbart i Köpenhamn
tillhandahålla nu omkring 600 detaljaffärer denna vara och konsumtionen
är stadd i påtaglig uppgång.
Statsrådet påpekar, att inga hinder föreligga för startande här i landet av
en fabrik av antydd art för export. Givetvis inte. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att våra grannländer, där myndigheterna, som sagt, ha en
annan inställning till dessa ting än vad här i landet är fallet, ju redan hava
betydande egen dylik tillverkning, som helt fyller det inhemska behovet. Ett
par av dem ha därutöver drivit fram en enligt uppgift omfattande export,
bl. a. på England och Frankrike. Det torde erbjuda avsevärda svårigheter att
nu komma in på dessa exportmarknader, där exempelvis Tyskland har en
inarbetad försäljning. Nu rådande handelspolitiska förhållanden lägga ju
också hinder i vägen.
Regeringen har ju tidigare — givetvis i ett oändligt mycket större sammanhang
— deklarerat sin åstundan att, så vitt möjligt, söka skapa ökad livaktighet
inom det svenska näringslivet. Jag hade naturligen varit tacksam,
örn ett motsvarande intresse även kommit till uttryck beträffande det här avhandlade
spörsmålet. Det kan ju sägas, att detta ingalunda är någon särdeles
betydande angelägenhet. Men å andra sidan må det väl medgivas, att
tiderna dock nu äro sådana att varje arbetstillfälle, huru relativt obetydligt
det än i och för sig möjligen kan vara, dock är ett arbetstillfälle. Och här
hade det även..gällt arbete icke blott åt fiskare och åt de i fabrikationen direkt
sysselsatta. Även arbetarna i den svenska emballage- och oljetillverkningen
m. fl. skulle ju haft gagn av arrangemanget.
Nu har man blott att mod beklagande konstatera, att en tämligen gammal
stadgas snäva paragrafer i tider av arbetslöshet lagt hinder i vägen för tillkomsten
av en svensk industri med arbete åt många armar. En smidigare anpassning
skulle givit det i dessa dagar hårt betryckta fisket en icke ringa
avsättningsmöjlighet. — Inom parentes vill jag nämna, att jag här i min hand
har en resolution från ett skånskt fiskaremöte i Trälleberg (Ion 29 april, som
uttrycker sina livliga förhoppningar, att Kungl. Maj :t måtte till fromma
för fisket giva den begärda dispensen. — En dylik dispens hade vidare medfört
begränsning av en ganska onödig, ofta mindervärdig import — vi togo
1931 in från utlandet konserverade fiskvaror för 3,300,000 kronor — en
import, som kunnat åtminstone delvis ersättas med ett billigt, och gott svenskt
näringsmedel. Dispensen hade, som sagt, desslikes lett till motverkande av
rådande arbetslöshet.
6
Nr 41.
Fredagen den 19 maj.
Sear d
interpellation.
Svar å interpellation. (Forts.)
Till slut tillåter jag mig ifrågasätta, huruvida icke detta fall —- liksom
för övrigt det av herr statsrådet tidigare omnämnda av år 1930 — dock är
av beskaffenhet att nu motivera en förnuftig modernisering av gällande bestämmelser
så att, samtidigt som berättigade konsumentintressen icke trädas
för nära, dock åt vårt näringsliv i detta avseende givas åtminstone samma
möjligheter, som nu stå till buds för företagsamheten i flertalet av våra
grannländer. I olikhet med herr statsrådet vågar jag alltså hålla före, att
nu gällande ordning på detta område icke är tillfredsställande.
§ 4.
Efter att ånyo hava erhållit ordet anförde
Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Med
kammarens tillstånd har herr Bengtsson i Kullen till mig riktat följande
frågor:
1) Anser herr statsrådet, att snara åtgärder äro av behovet påkallade för
en ytterligare sänkning av apotekens läkemedelspris?
2) Om så är förhållandet, har herr statsrådet för avsikt att under den
närmaste tiden förelägga Kungl. Majit förslag i sådan riktning?
över interpellationen ha medicinalstyrelsen och apotekssakkunniga av år
1931 avgivit gemensamt yttrande och därvid överlämnat en inom medicinalstyrelsen
upprättad promemoria i ämnet.
Inledningsvis ber jag få fästa uppmärksamheten vid att flera av interpellanten
lämnade uppgifter äro felaktiga eller missvisande. Detta förhållande
har visserligen föga betydelse för interpellationens besvarande, men jag har
icke ansett mig böra helt förbigå detsamma, helst som interpellantens uppgifter
blivit föremål för en närmare behandling i den av mig nyss omförmälda
promemorian. För egen del skall jag emellertid i förevarande hänseende nämna
allenast följande.
Interpellantens uppgift, att en år 1925 vidtagen, av honom närmare omförmäld
åtgärd i fråga örn prissättningen av läkemedel tillfört apoteken på en
gång 1,000,000 kronor årligen, är visserligen riktig, men att märka är, att
denna åtgärd hade sin grund i en sänkning av avgiften för expeditionen av
recept, samt att nämnda sänkning i förening med en nedsättning av vissa läkemedelspris
samtidigt medförde en minskning av apotekens intäkter med omkring
samma belopp, 1,000,000 kronor årligen. Apoteken erhöllo således icke,
såsom interpellantens framställning närmast giver vid handen, en vinst å denna
summa. I anledning av interpellantens erinran örn vissa uttalanden av riksdagens
revisorer år 1926 rörande en del apoteksinnehavares höga nettoinkomster
må nämnas, att de av revisorerna åsyftade apoteksinnehavarna uppgingo till,
icke såsom interpellanten uppger 73, utan omkring 1ji samt att revisorerna uttryckligen
framhålla, att från de angivna nettoinkomsterna borde avdragas
pensionsavgifter, vilka då växlade mellan 100 kronor och 17,000 kronor.
Vad därefter angår själva saken får jag erinra, att sedan åtskilliga år tillbaka
från statsmakternas sida förefunnits en strävan att sänka läkemedelsprisen.
Flera omständigheter påkalla emellertid uppmärksamhet, då det gäller
att reglera nämnda pris. Sålunda finnas åtskilliga apotek i landet, vilka erfordra
bidrag till driften. Dessa bidrag gäldas indirekt av andra, mera bärkraftiga
apotek. De utgå nämligen från viss del av fonden för apoteksinnehavares
pensionering i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.
Beloppet av dessa driftbidrag har för år 1933 beräknats komma att uppgå till
75.000 kronor. Vidare är att märka, att betydande bidrag måste utgå till denna
Fredagen den 19 maj.
Nr 41.
7
Svar å interpellation. (Forts.)
fond för att den skall vara i stånd att fullgöra densamma åvilande förpliktelser
beträffande pensioner till apoteksinnehavare och farmacevter samt deras änkor
och barn m. m. Utöver bidragen till mindre bärkraftiga apotek hava nämnda
förpliktelser enligt en i december 1932 verkställd utredning uppskattats till
något över 1,000,000 kronor örn året. Vad som sålunda erfordras till fonden uttaxeras
med av Kungl. Maj :t fastställda belopp utav apoteksinnehavare, vilkas
årliga nettoinkomster överstiga 12,000 kronor. Slutligen åligger det som
regel sådana apoteksinnehavare, vilkas nettoinkomster överstiga 10,000 kronor
om året, att erlägga avgifter till föreningen apotekarkårens ålderstilläggskassa.
Denna kassa, för vilken Kungl. Majit fastställt reglemente, har till
ändamål att bestrida en del av farmacevternas löner ävensom ålderstillägg och
åtskilliga andra förmåner till dem. Det årliga beloppet av dessa avgifter
uppgår för närvarande till c:a 3,000,000 kronor. Självfallet måste vid läkemedelsprisens
fastställelse hänsyn tagas till de avgifter, som apoteken sålunda
ha att erlägga, och en sänkning av prisen föregås av en ingående utredning
om huru sänkningen kommer att verka å apotekens förmåga att bestrida desamma.
En viss sänkning av prisen har redan genomförts. Jag syftar härvid på
de tre s. k. etappsänkningarna, av vilka den sista genomfördes fr. o. m. den 1
januari 1932. Härigenom sänktes läkemedelsprisen med tillhopa omkring
83/2 vilket beräknats medföra en minskning av apotekens inkomster med i
runt tal 2,900,000 kronor. Ytterligare sänkning påyrkades emellertid av
statsrevisorerna i deras berättelse till 1931 års riksdag, således innan den sista
etappsänkningen ägde rum. Revisorerna framhöllo, att läkemedelsprisen visserligen
kunde sänkas blott till en viss nivå för att icke det nuvarande systemet,
som onödiggjorde bidrag av statsmedel, skulle undergrävas. Men då
apoteksväsendet även under nuvarande förhållanden väl syntes kunna bära
ytterligare taxesänkningar, vöre det av vikt, att såsom direkt fortsättning på
hittills genomförda prisreduktioner mera genomgripande successiva taxesänkningar
snarast företogos under beaktande av vissa av revisorerna framförda
synpunkter. I sitt utlåtande (nr 158) i anledning av revisorernas berättelse
förklarade statsutskottet sig anse det vara av vikt, att utredningen av frågan
örn nedbringande av läkemedelspriserna. vilken pågått sedan år 1926, fullföljdes
med skyndsamhet. Utskottet ville därjämte uttala sin förväntan, att vad
revisorerna anfört komme att tagas under närmare övervägande vid utredningen.
Då den av revisorerna till behandling upptagna frågan vöre av stor
betydelse, hade utskottet velat för riksdagen omförmäla vad sålunda förekommit.
Riksdagen lade anmälan till handlingarna.
De av mig i början av mitt anförande omförmälda apotekssakkunniga av år
1931 lia tillkallats för att inom socialdepartementet biträda med utredning angående
åtgärder för nedbringande av prisen å läkemedel m. m., därvid någon
rubbning i den bestående apoteksorganisationens allmänna grunder icke skulle
ske. Av de spörsmål de sakkunniga ha att överväga må nämnas minskning av
personal- och lokalkostnader samt kostnader för varuinköp och distribution,
anskaffande av driftkapital på fördelaktiga villkor ävensom tillverkning i stor
.skala å centrallaboratorier av de läkemedel, som nu framställas å de särskilda
apoteken. Personalkostnaderna lia ansetts kunna nedbringas genom
användande i större utsträckning än nu är fallet av billig personal (farmacie
kandidater, tekniska biträden m. fl.).
Rörande utredningsarbetet ber jag få meddela, att betänkande med förslag
lill förordning angående handel med farmacevtiska specialiteter (statens offentliga
utredningar 1932: 20) av de sakkunniga avgivits den 20 juli 1932.
Betänkandet, som avser vissa kontrollföreskrifter för handeln med apoteks
-
8
Nr 41.
Fredagen den 19 maj.
Svar å interpellation. (Forts.)
varor, vilka försäljas i originalförpackningar, är nyligen slutremitterat. T
skrivelse den 25 januari 1933 lia de sakkunniga uppgivit, att de, såvitt då
kunde bedömas, beräknade, att deras arbete i övrigt skulle vara slutfört i början
av år 1934.
Som jag förut omnämnt, ha medicinalstyrelsen och apotekssakkunniga avgivit
yttrande över interpellationen. I yttrandet har framhållits, att apotekssakkunniga
hade under ingående behandling och utredning just det ämne interpellationen
avsåge och att det vore erforderligt att avvakta utredningens resultat,
innan Kungl. Maj :t förelädes förslag i ena eller andra riktningen.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att frågan örn läkemedelsprisens
storlek äger nära samband med flera viktiga spörsmål, att en sänkning av
nämnda pris förutsätter en ingående utredning av dessa spörsmål, att utredning
i ämnet pågått sedan flera år tillbaka samt att återstående utredningsarbete
i ämnet kan väntas vara avslutat inom en jämförelsevis kort tid. Även
för den som i likhet med mig hyser ett livligt intresse för läkemedelsprisens
sänkning och jämväl — i betraktande bland annat av de höga nettoinkomster
åtskilliga apotek alltjämt uppvisa — räknar med en bestämd möjlighet härutinnnan,
lärer det under de angivna omständigheterna knappast böra ifrågakomma
att nu, utan avvaktan å det nära förestående slutförandet av utredningsarbetet,
vidtaga åtgärder i här ifrågavarande syfte. I vad på mig ankommer
skall jag emellertid, så snart omständigheterna det medgiva, i möjligaste
mån söka tillse, att den sänkning av prisen, som synes böra ske, kommer till
stånd samt att sänkningen genomföres med all den skyndsamhet, som kan åvägabringas.
Vidare yttrade:
Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för svaret.
Det gläder mig synnerligen, att herr statsrådet är av samma uppfattning som
jag, att allt icke är bra som det är. Jag ber särskilt få taga fasta på herr
statsrådets i denna riktning betydelsefulla ord, när han avslutar sitt svar med
löftet:
»I vad på mig ankommer skall jag emellertid, så snart omständigheterna
det medgiva, i möjligaste mån söka tillse, att den sänkning av prisen,
som synes böra ske, kommer till stånd, samt att sänkningen genomföres
med all den skyndsamhet, som kan åvägabringas.»
Därmed har också herr statsrådet klart dokumenterat statsmakternas intresse
av denna stora fråga och ävenledes instämt i min interpellation, vars syfte
således är uppnått.
Vad sedan beträffar de båda av herr statsrådet omnämnda miljonerna, som
skulle uttaga varandra, ber jag få nämna, att dessa äro ungefär riktiga till
sina siffror, men det torde råda ganska delade meningar om, huruvida nedsättningen
1925 av expeditionsavgiften för recept från 30 öre till 10 öre och
gällande den ena miljonen skall kunna betraktas som sådan minskning i apotekens
intäkter, vilken skulle föranleda statsmakterna lämna ersättning härför
genom densamma år verkställda höjningen av läkemedelsprisen = den andra
miljonen. Denna tredubbla receptavgift på 30 öre var nämligen en kvarleva
från kristiden och sålunda en tillfällig pålaga på allmänheten. När denna
tillfälliga tribut skall avlägsnas genom statsmakternas försorg, skall väl i all
rimlighets namn den för kristidens förhållanden gällande beskattningen icke
utbytas mot en ordinarie! Jag vädjar till kammarens omdöme härutinnan.
Utgångspunkten för medicinalstyrelsens påstående örn förlust för apoteken
Fredagen den 19 maj.
Nr 41.
9
Svar å interpellation. (Forts.)
vid sänkningen av receptavgiften från 30 till 10 öre torde därför vila på krass
apotekspolitik. Påståendet Ilar ävenledes formulerats av en apotekare och ej
av en objektiv medicinalstyrelse. Jag ber att få närmare motivera detta.
Receptavgift infördes först från 1885 och utgick då med 10 öre, när expeditionen
skedde i flaska, men med 5 öre, när läkemedlet utlämnades i påse.
Samtidigt infördes en expeditionsavgift av 2 öre för handköp. Alla tre avgifterna
utgöra apotekens pålägg, således utöver läkemedlets pris, utöver priset
för dess beredning och utöver priset för flaska, burk eller ask.
Receptavgiften höjdes från 1902 till 10 öre även för de läkemedel, som expedierades
i påse, varigenom från den tiden alltid 10 öre utgick extra, när läkemedlet
receptskrevs.
Handköpsavgiften utgick enligt »Grunderna för läkemedels taxering å apotek»
ända till 1920. Medicinalstyrelsen utfärdade dock särskilt cirkulär, vari
bestämdes, att handköpsavgiften även under denna tid skulle utgå med 2 öre.
Emellertid infördes handköpsavgiften på nytt i omnämnda »Grunder» från
1920, men höjdes då till 5 öre och kvarstår alltjämt vid detta belopp.
Receptavgiften bibehölls vid 10 öre ända till 1918, då den höjdes till 15 öre,
för att 1920 fördubblas. Utom detta pålägg på recepten uttogs en s. k. extra
expeditionsavgift under åren 1918 till och med 1923 i följande skala:
V, 1918—3% 1919.......................... 25 öre
V, 1919—31/12 1919......................... 30 »
Vi 1920—31/i2 1920......................... 25 »
Vi 1921 —31/12 1922......................... 35 »
Vi 1923—31/i2 1923......................... 10 »
Förskrevs således att läkemedel i recept under 1921—1922 lades på 65 öre i
receptavgift.
Orsaken till denna merkostnad å recept berodde på »den betydliga reduktion
av penningväsendet, som kristiden fört med sig», skriver medicinalstyrelsen
själv till Kungl. Majit 1918, och motiverar även 1919 sitt förslag med orden
»för mötande av de speciella kristidssvårigheterna». Kungl. Majit gick också
med på framställningen örn allmän höjning av apoteksprisen, så att recepturtaxan
1920 företedde så avsevärda förhöjningar, att dessa i en del fall ofta
uppgingo med 200 %, enligt medicinalstyrelsens uppgift. Exempelvis enbart
för proceduren med vägning av gifter i recept erhöllo apoteken 1920 612,000
kronor — också enligt medicinalstyrelsens beräkning — i vilken även uppgavs,
att apoteken »med normal omsättning» tillfördes »en inkomst av omkring
5,360,000 kronor» i och med recepturtaxans höjning 1920. Härjämte
höjdes posterna i laborationstaxan med 50 %, vartill kom en höjning i »själva
grunderna för läkemedlens taxering».
Ett halvt år tidigare (1919) skrev dock medicinalstyrelsen till apotekarsocietetens
direktion med anledning av societetens direktions begäran att medicinalstyrelsen
skulle tillse, att apotekarna lämnades god tid att slutsälja sina
lager av läkemedel, som inköpts till högre pris än vanligt:
»Styrelsen har nämligen den uppfattningen, att apotekens affärsvinster
under de två senaste åren varit så pass stora, att desamma borde hava
medgivit erforderlig nedskrivning å värdet å till förhöjda pris inköpta
förråd av läkemedel.»
Påläggen på receptförskrivna läkemedel bära således otvivelaktigt alla tecken
på att vara tillfälliga kristidsanordningar, fastän apotekarna givetvis inställde
sig på att få dem till permanenta pålägg på allmänhetens läkemedelsinköp.
Den extra expeditionsavgiften å recept bortföll i och med 1924 års ingång,
10
Nr 41.
Fredagen den 19 maj.
Svar å interpellation. (Forts.)
men kvar stod då alltjämt den tredubblade ordinarie receptavgiften, vilken även
den införts under kristiden. Man påminner sig ännu dragkampen därom mellan
läkare och apotekare. Läkarna reagerade nämligen mycket starkt mot, att
deras patienter skulle betala 30 öre extra för av dem receptförskrivna läkemedel,
trots att den kristid, under vilken denna avgift tillkommit, för länge sedan var
förbi, och trots att prisindex var på starkt nedgående och trots att alla andra
priser sjunkit i högst avsevärd grad vid jämförelse med kristidens.
Läkarna togo sig då före att i de fall, där det ginge för sig och detta gällde
företrädesvis de läkemedel, där icke gift ingick, låta bli att utskriva recept.
De skrevo helt enkelt läkemedlets namn på receptblanketten utan att underteckna
förskrivningen. Härigenom betraktades det förskrivna läkemedlet som
rekvisition genom handköp och pålägget blev endast 5 öre mot 30 öre, örn receptformen
hade använts.
Apotekarna ville emellertid icke alls låtsas om, att kristiden vore förbi, och
i tro, att stormen som så ofta förr skulle bedarra, slogo de dövörat till.
Det behövdes således ett yttre ingripande. Detta kom också i form av en skrivelse
till medicinalstyrelsen från Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund.
I skrivelsen, daterad den 22 juni 1925, heter det bl. a.:
»— ■— Centralstyrelsen funne det synnerligen önskvärt, att sådana
bestämmelser komme till stånd, att den olämpliga beskattning av recept,
som nu förefinnes, måtte upphöra--.»
Medicinalstyrelsen ansåg sig också nödgad gå med på upphävande från och
med år 1926 av kristidspålagan å recept, men ville samtidigt driva den uppfattningen,
att apotekarna härigenom gjorde förlust, och att denna förlust skulle
ersättas genom förhöjning i grunderna för läkemedels taxering å apotek. Det
tog ju sedan sju år, innan denna medicinalstyrelsens uppfattning örn förlust
blev tillrättalagd och den därvid gjorda förhöjningen i grunderna blev upphävd
från 1932.
Här föreligger således icke någon förlust för apoteksekonomien, allra minst
någon förlust, som allmänheten vöre skyldig att ersätta vid sina läkemedelsinköp.
Liksom många andra poster i 1920 års förhöjda recepturtaxa, vilka ävenledes
för länge sedan borde ha rättats till, när nu kristiden, under vilken de tillkommo,
var över, kan den tredubblade receptavgiften icke betraktas annat än som
en kristidsåtgärd att möta den tidens svårigheter. Apotekarna kunna känna
sig fullt tillfredsställda endast av den anledningen, att de hä fått ha kvar sagda
receptpålägg under hela kristiden och ett par år däröver.
Då apoteksinnehavarnas deklarerade nettoinkomster alltjämt äro belysande
för situationen inom apoteksväsendet, har jag föranstaltat en liten utredning
örn dessa. Den synes giva vid handen, att 121 apotek ha en deklarerad nettoinkomst
av mellan 30—145,000 kr. = nära en tredjedel av Sveriges 404 apotek,
och att 152 apotek ha mellan 24—145,000 kr. = betydligt över 1/3 av rikets apotek.
För en del apotek ha taxeringssiffror icke kunnat framtagas, varför ytterligare
flera apotek torde ha nettosiffror på ovanstående belopp, vars lägsta
siffra motsvarar årlig statsrådslön och högsta närmar sig summan av ett nobelpris.
Trots att två sänkningsetapper i apoteksprisen ingå i följande tabellariska
uppställning, synas apotekarnas inkomster vara på uppåtgående vid jämförelse
med riksdagens revisorers ifrågavarande tablå 1926.
Jag skall alltså be att få nämna några siffror för belysande av avkastningen
från apoteken. Dessa siffror äro tagna dels ur Sveriges handelskalender och
dels ur respektive taxeringskalendrar. Jag ber att härvidlag få reservera mig,
för den händelse det skulle vara någon apotekare, som utöver inkomsten från
Fredagen den 19 maj.
Nr 41.
11
Svar å interpellation. (Forts.)
sitt apotek även haft enskild inkomst. Sådant har jag för min del icke kunnat
göra skillnad på, men det torde icke vara i så avsevärt många fall. Jag skall
här blott nämna några apotek.
Apoteket 1932 års
Alingsås................................................. 39,220 hk
Arvika.................................................. 46,800 tk
Bjuv.................................................... 28,010 tk
Bollnäs.................................................. 32,970 tk
Bävern, Borås........................................... 35,650 hk
Kronan, » 61,850 hk
Eksjö................................................... 33,500 hk
Enköping.................-.............................. 45,150 tk
Kronan, Eskilstuna....................................... 71,560 tk 1930
Lejonet, » 37,090 hk
Eslöv................................................... 33,070 hk
Falkenberg....................... 53 410 tk 1930 114,260 tk
Falköping........................ 62,560 hk 1928 28,660 tk
Vasen, Falun..................... 59,160 hk 1928 12,360 hk
Filipstad......................... 44,210 hk 1928 26,720 tk
Lejonet, Gävle.................... 50,570 tk 1928 39,790 tk
Nordstjärnan, Gävle...................................... 29,470 hk
Biet, Göteborg....................................... 44,110 hk
Delfinen, » 25,710 tk
Duvan, » 34,460 hk
Ejdern, » 42,920 tk
Enhörningen, » 65,430 hk
Korpen, » 51,280 tk
Kronan, » 142,700 hk
Lejonet, » 25,530 tk
Måsen, » 30,840 tk
Nordstjärnan,» ....................................... 25,860 tk; a/4år
Svanen, » ................ 55,175 hk 1928 39,060 tk; V* år
Valen, » 24,790 hk
Vasen, » ................ 95,620 tk 1928 47,110 tk
Vakteln, Halmstad....................................... 42,440 hk
Hudiksvall............................................... 60,460 hk
Björnen, Hälsingborg..................................... 39,820 hk
Kärnan, » .............. 55,280 tk 1928 33,290 hk
Lejonet, » 39,590 tk
Bävern, Härnösand....................................... 43,180 tk
Hässleholm.............................................. 65,160 tk
Kronan, Jönköping...................................... 37,920 tk
Lejonet, » 44,660 tk
Tre Rosor, » 32,060 tk
Lejonet, Kalmar......................................... 48,520 hk
Karlshamn............................................... 58,850 hk
Karlskoga........................ 34,580 tk 1928 23,080 tk
Beckasinen. Karlstad..................................... 36,360 hk
Örnen, » 57,670 tk
Katrineholm............................................. 49,760 tk
Kiruna........................... 52,800 tk 1928 37,370 tk
Kronan, Kristianstad.............. 57,870 tk 1928 45,550 hk
Svanen, » 56,170 hk
12 Nr 41. Fredagen den 19 maj.
Svar å interpellation. (Forts.)
Apoteket 1932 års
Kristinehamn............................................ 52,850 hk
Kungsbacka............................................. 25,270 hk
Lejonet, Landskrona...................................... 39,690 tk
Leksand................................................. 27,080 tk
Lidköping............................................... 46,610 hk
Kronan, Linköping................ 56,780 tk 1928 51,820 tk
Vasen, » 46,520 hk 1928 63,130 hk
Ljusdal........................... 30,810 hk 1928 25,810 tk
Ludvika.......................... 31,950 25,220 tk
Luleå................................................... 31,550 tk
Hjorten, Lund.................... 43,850 tk 1928 38,430 tk
Svanen, » 65,000 hk
Fasanen, Malmö....................................... 46 490 t,k
Fläkta Örn, » 50J10 tk
Gripen, » 51,270 hk
Kronan, » 44,960 tk
Lejonet, » 144,970 tk
Storken » .................. 32,080 tk 1928 22,030 tk
Mariestad................................................ 43,700 hk
Mölndal................................................. 40,500 hk
Hjorten, Norrköping...................................... 78,820 tk
Kronan, » 32,500 tk
Svanen, » 43,250 hk
Ostgöta Lejon,» ...................................... 40,320 tk
Norrtälje................................................ 92,250 hk
Fenix, Nyköping......................................... 31,320 tk
Gripen » 31,490 hk
Nässjö.................................................. 34,320 tk
Oskarshamn............................................. 31,600 hk
Piteå............................. 47,380 tk 1928 30,870 hk
Ronneby................................................ 31,130 tk
Sala.............................. 36,960 tk 1928 24,390 tk
Sandviken........................ 25,650 hk 1928
Skara................................................... 35,530 tk
Skellefteå......................... 71,130 hk 1928 43,590 tk
Skövde.................................................. 77,930 tk
Sollefteå.......................... 37,090 tk 1928 30,850 tk
Bävern, Stockholm............... 76,250 tk 1928 81,200 hk
Draken, » 34,880 tk
Ekorren, » 26,930 tk
Elefanten, » 28,750 hk
Enhörningen, » 39,130 hk
Falken, » 64,290 tk
Fenix, » 38,330 hk
Gladan, » 24,460 hk 1928 62,660 tk
Gripen, » 38,430 hk
Hjorten, » 80,990 hk 1928 42,150 tk
Korpen, » 48,680 tk
Kronan, » 19,640 hk 1928 47,910 hk
Lejonet, » 33,410 tk 1928 50,730 hk
Leoparden, » 44,370 tk
Lokatten, » 34,190 hk 1928 17,000 tk
Fredagen den 19 maj.
Nr 41.
13
Svar å interpellation. (Forts.)
Apoteket 1932 års
Morianen, Stockholm ......inneh. 16,950 hk 1928 inneh. 19,150
arr. 33,920 arr. 26,390 hk
Mården, » 53,880 tk
Nordstjärnan, » 105,790 hk 1928 50,090 hk
Renen, » 51,530 tk 1928 85,490 tk
Råbocken, » 32,680 tk
S:t Erik, » 49,280 hk 1928 100,240 hk
Stenbocken, » 182,300 hk 1928 80,510 hk
Storken, » 40,090 hk
Svanen, » 77,580 tk 1928 50,550 tk
Sälen, » 55,380 hk 1928 103,910 tk
Tigern, » 61,100 tk
Ugglan, » 38,030 tk
Vasen, » (+ drogh.)......... 298,460 hk 1928 119,070 tk
Vita Björnen, » 54,450 tk
Älgen, » 48,500 tk 1928
Ängeln, » 48,120 hk 1928 34,010 tk
Örnen, » 86,770 tk 1928 52,930 hk
Strängnäs......................... 34,800 tk 1928 24,570 tk
Sundbyberg.............................................. 40,150 tk
Gripen, Sundsvall................. 57,630 hk 1928 49,780 hk
Lejonet, » 58,860 tk 1928 56,970 tk
Söderhamn.............................................. 26,430 tk
Söderköping............................................. 24,640 hk
Kronan, Södertälje................ 32,870 tk 1928 27,170 tk
Sölvesborg............................................... 32,940 tk
Torsby........................... 27,950 tk 1930
Trollhättan.............................................. 48,440 tk
Trälleberg......... 26,290 hk
Uddevalla................. inneh. 15,0001 . 35,000 hk
arr. 53,500 (tk
Umeå............................ 61,620 tk 1928 34,440 tk
Hägern, Uppsala......................................... 24,300 hk
Kronan, » 67,660 tk 1928 58,150 tk
Lejonet, » 61,180 tk 1928 48,400 tk
Varberg.......................... 73,650 tk 1928 16,310 hk
Visby............................ 51,190 hk 1928 31,220 tk
Vänersborg....................... 66,120 tk 1928 38,440 tk
Västervik................................................ 42,670 tk
Bävern, Västerås......................................... 55,690 tk
Hjorten, » ......................................... 56,180 tk
S:t Sigfrid, Växjö................. 29,000 tk 1928
Ystad............................ 23,110 hk 1928
Amål............................ 25,730 hk 1928
Årjäng........................... 22,250 hk 1928
Älmhult................................................. 29,690 tk
Ängelholm........................ 49,040 hk 1928 40,670 tk
Falken, Örebro........................................... 33,890 tk
Hjorten, » 68,220 tk 1928 44,180 tk
Svanen, » 47,980 hk 1928 34,940 tk
Örnsköldsvik............................................. 52,210 tk
Hjorten, Östersund................ 54,620 hk 1928 26,020 tk
Örnen, » 32,460 tk 1928 14,250 tk
14
Nr 41.
Fredagen den 19 maj.
Svar å interpellation. (Forts.)
Av min tabell synas de anförda apoteken 1931 ungefärligen haft följande nettoinkomster:
2
av 140—145,000 kr.
1 » 115—120,000 »
1 » 110—115,000 »
2 » 100—105,000 »
6 stycken från 100,000 till 145,000 kr.
1 av 90—95,000 kr.
1 » 85—90,000 »
2 » 80—85,000 »
2 »> 75—80,000 »
2 » 70—75,000 »
8 stycken från 70,000 till 95,000 kr.
3 av 65—70,000 kr.
8 » 60—65,000 »
8 » 55—60,000 »
13 » 50—55,000 »
14 » 45—50,000 »
46 stycken från 45,000 till 70,000 kr.
18 av 40—45,000 kr.
18 » 35—40,000 »
25 » 30—35,000 »
61 stycken från 30,000 till 50,000 kr.
121 » » 30,000 » 145,000 »
31 » » 24,000 » 30,000 »
152 » » 24,000 » 145,000 »
Det har även roat mig att se efter, hur det förhölle sig med apoteksinnehavarnas
inkomster före den mycket omtalade etappsänkningen av apoteksprisen
och efter densamma. Dock föreligga ännu icke, som bekant, upplysningar örn
verkan på apoteksinkomsten efter 1932 års sänkning, under vilket år dessutom
spelar in det goda hälsotillståndet i landet.
Jag har då också gått efter apotekarnas egna uppgifter i Sveriges handelskalender
för åren 1929 (= året före sänkningen) och 1932 (= året efter de
båda första etapperna), men har nu endast tagit upp det största apoteket i
Göteborg och några större apotek i Stockholm.
Siffrorna ge just icke vid handen, att dessa apoteks deklarerade inkomster
sjunkit genom de inträdda sänkningarna, utan lämna tvärtom uppgifter att
flertalet av ifrågavarande apoteks inkomster stigit, i några fall stigit avsevärt.
Först kan anmärkas, att tre apotek räknas till de största i Sverige, i det att
vart och ett av dem giva apotekarsocieteten högsta föreningsavgiften eller
1,000:— kr. per år. Dessa tre apotek äro: Kronan i Göteborg, som i 1929
års handelskalender uppgav 128,290 och i 1932 års 142,500, Svanen i Stockholm
1929 77,580, 1932 45,610, samt Stenbocken i Stockholm, för vilket apotek
visserligen saknas uppgift i handelskalendern för 1929 men för vilket uppgives
i 1930 års taxeringskalender (således efter första etappen) kr. 74,540 och i
handelskalendern för 1932 80,150.
Av dessa Sveriges tre största apotek är det endast Svanen i Stockholm, vilket
företer nedgång och en alldeles överraskande och oförklarlig nedgång, som
väl icke heller närmare kan förklaras annat än möjligen beroende på mer eller
mindre utpräglad affärsförmåga. De två andra nämnda storapoteken uppvisa
däremot relativt starkt ökad avkastning, trots sänkningen.
Fredagen den 19 maj.
Nr 41.
15
Svar å interpellation. (Forts.)
Här ha vi några andra apotek i Stockholm, vilka förete följande siffror i
handelskalendern nämnda år:
1929 1932
Bävern.......................... 76,250 81,200
Gladan.......................... 33,970 48,050
Kronan.......................... 30,500 47,910
Lejonet.......................... 32,000 50,730
Renen........................... 51,230 62,710
S:t Erik......................... 55,490 100,240
Sälen........ 62,590 96,130
För den synnerligen stora vinstökningen för vissa av nämnda apotek kan jag
ej finna annan förklaring än att vederbörande innehavare under tiden mellan
1929 och 1932 slutamorterat den skuld, han iklätt sig vid resp. apoteks övertagande
för inlösning av inventarier och lager från föregående innehavare.
Detta torde vara ett skolexempel på, vart det nuvarande apotekssystemet leder
med sin unika sammanblandning av apotekens uppgifter å ena sidan som
publika anstalter i den allmänna hälsovårdens tjänst och å andra sidan som
vinstbringande privata affärsföretag.
Herr statsrådet påpekar med rätta, att »sedan åtskilliga år tillbaka från
statsmakternas sida förefunnits en strävan att sänka läkemedelsprisen». Riksdagen
begärde detta redan 1907, men ärendet har uppenbart förhalats över
hövan. Statsrevisorerna ansågo sig också 1926 kunna uttala, att
»de igångsatta utredningarna hava hittills i stort sett icke avsatt andra
resultat än vissa åtgärder för ordnande av apotekarnas pensionsförhållanden
och dylikt».
Förteckningen över de olika utredningsskeden, som apoteksproblemet varit
underkastat de senaste 20 åren, är synnerligen imponerande, åtminstone i avseende
å det arbete, som måste ha nedlagts i alla dess olika instanser, nämligen:
1) apotekskommittén .................................... 1912—1919
2) socialdepartementets överarbetning av samma.............. 1920—1926
3) medicinalstyrelsens utredningskommitté.................... 1926—1928
4) medicinalstyrelsens sakkunniga .......................... 1930—-1931
5) socialdepartementets apotekssakkunniga av år 1931 .......... 1931—
Från alla dessa utredningar föreligga ju massor av material, vilka borde
ha gjort det lätt för en väl sammansatt kommitté, vilken varit vuxen sin uppgift,
att avverka förefintliga frågor. Men hur är det på området?
1) Apotekskommitténs 1912—1919 betänkande och förslag ansågs vara föråldrat,
när det framlades 1919, och det 1,500 sidor starka trycket utbjöds
under förra året i apotekarnas tidskrifter att gratis avhämtas hos apotekarsocietetens
vaktmästare, så långt upplagan förslog.
2) Socialdepartementets överarbetning av nämnda apotekskommittés betänkande
lades till handlingarna efter 5—6-årigt arbete.
3) Medicinalstyrelsens utredning om de första sänkningarna av apoteksprisen
på initiativ av riksdagens revisorer höll aldrig på att bliva färdig, emedan medicinalstyrelsen
ville utvidga sin utredning till att omfatta apoteksväsendets
alla områden. Pressen måste slå alarm och framtvinga papperen på bordet.
Sedan ville medicinalstyrelsen undan för undan uppskjuta ikraftträdandet av
de. olika^etapperna, varför riksdagens revisorer 1930 måste taga upp apoteksprisen
på nytt. Dåvarande socialministern avslog icke mindre än två gånger
medicinalstyrelsens och apotekarsocietetens uppskovsyrkanden örn etappsänkningen.
16
Nr 41.
Fredagen den 19 maj.
Svar å interpellation. (Forts.)
4) 1930—1931 års sakkunniga inom medicinalstyrelsen kunde icke avsluta
sitt arbete utan överlämnades samma till apotekssakkunniga av år 1931.
5) Hedan nu förutsattes, att en ny apotekskominitté skall tillsättas, när apotekssakkunniga
av år 1931 avlämnat sina handlingar.
Vari ligger nu den närmaste orsaken till de fruktlösa och intetsägande resultaten
av våra apotekskommittéers arbete? Den ensidiga sammansättningen
torde spela den största rollen, i det att samtliga kommittéer inställas på favoriserande
av de större apoteksinnehavarnas intressen.
Här sitta nu i en sådan kommitté som medlemmar medicinalstyrelsens chef,
medicinalstyrelsens apoteksbyråchef, apotekarsocietetens ordförande, som själv
emellanåt tjänstgör som byråchef i medicinalstyrelsen, och farmacevtförbundets
apotekarombudsman. Också kallas man och man emellan kommittén för
»lilla medicinalstyrelsen», från och till vilken remitteras ärenden från »stora
medicinalstyrelsen», där samma personer handha ärendena i denna sin andra
egenskap.
Det förefaller just då icke så egendomligt, att den inbjudne chefen för medicinalstyrelsen
lägger i dagen en särskild tillfredsställelse vid apotekarsocietetens
årsmötesmiddag 1932, när han där i sin dubbla egenskap av även kommittéordförande
uttalar enligt referat i Farmacevtisk revy: »förhoppningen örn,
att apotekssakkunnigas dagen till ära utkomna förslag örn lag beträffande försäljning
av specialiteter måtte mottagas med förståelse av kårorganisationerna».
Resultaten av apotekskommittéernas arbete, baserade på att i första hand
och enbart gynna apotekarna utan samtidig objektiv inställning till statsmakternas
och allmänhetens intressen, måste i sin egen natur bliva negativa och
ha också blivit det i det långa loppet. Ett mera för den föreliggande situationen
belysande exempel torde icke givas än nämnda middagstal 1932.
Att apotekens lokalkostnader måste nedgå, har jag i dagarna fått min uppmärksamhet
riktad på, i det att en apotekare i en replik till mig i en tidning
försvarat apotekshyror på 40,000:— kr. Bara den oerhörda summan för apotekshyran
borde komma apotekarna att blygas; nu tages den till och med i
försvar av dem.
Apoteken äro därjämte alldeles för dyrbart inrättade genom sin ofta luxuösa
inredning, vilken icke torde vara behövlig. 105,000 kr. och däröver ha kostats
på apoteksinventarier, medan lägsta inventariesumman för ett apotek kan
hållas nere på 4,000 kr., enligt statsrevisorernas berättelse 1930.
På de flesta apotek torde det ej vara behövligt med någon mer examinerad
apotekare än innehavaren, när apoteken nu tendera till att uteslutande bli distributionsställen
för allmänheten. Överkvalificeringen av arbetskraft på apoteken
torde tillrättaläggas.
Befordringsåldern för obefordrade farmacevter är nu uppe i 52.8 år, alltså
kan praktiskt taget en tjänstgörande farmacevt först påräkna eget apotek vid
53 års ålder. Detta är ju orimligt. Förhållandet är i första hand beroende på
den höga pensionsåldern inom yrket och på möjligheten att utarrendera apotek.
Den senare omständigheten har redan påtalats av riksdagens revisorer år 1931.
De nuvarande stora apoteksinnehavarna hänga sig kvar med näbbar och klor
vid sitt apoteksinnehav till förfång för de obefordrade. »Efter oss syndafloden»
har till och med, karakteristiskt nog, sagts av en av deni. Här bör riksdagen
alldeles särskilt följa med den utredning, apotekssakkunniga av år 1931
i sinom tid skall avgiva.
Medicinalstyrelsen vill i sin promemoria undanskymma den ringa summan
av 75,000 kr. år 1933 av utgående subvention till mindre bärkraftiga apotek
Fredagen den 19 maj.
Nr 41.
17
Svar å interpellation. (Forts.)
genom att framhålla apotekens avgälder till apotekarnas ålderstilläggskassa.
Det rör sig här dock örn vitt skilda områden, i det att subvention är en fristående
sak för sig och regleras ur apotekarnas pensionsfond, medan nämnda avgälder
däremot tillhöra »apotekarnas inbördes vinstreglering».
Beträffande »apotekarnas inbördes vinstreglering» är att märka, att Kungl.
Majit från 1919 kraftigt bidragit till att för apoteken underlätta dennas ekonomiska
innebörd. Taxorna höjdes nämligen över lag för detta ändamål, ja, i så
hög grad, att besvärliga överskott uppstått å exempelvis apotekens avgälder till
sin ålderstilläggskassa. överskottsmedlen ha skänkts till apotekarsocieteten,
till apotekarnas enskilda pensionskassa, till kassaförlagsfonden, till täckande
av brist i kassans avdelning för dyrtidstillägg, etc.
Det kan ju i detta sammanhang vara av intresse höra några siffror örn sagda
överskottsbelopp för några år:
åren 1917—1920
år 1921......
» 1922......
» 1923......
» 1924......
» 1925......
» 1926......
» 1927......
» 1928......
Summa kr. 1,148,834: 10
överskott 514,117: 41
» 143,183:71
» 92,324:73
» 12,004:21
* 45,903:71
» 63,932:50
» 68,122:78
» 110,719: 21
» 98,525: 84
De obefordrades organ, Farmacevtisk revy, har också på sin tid i ett belysande
uttalande givit luft åt sin harm över apoteksinnehavarnas »obehöriga»
vinst. Där låter det på ett ställe:
»Det har nämligen påvisats, att den höjning av recepturtaxan, som
trädde i kraft den 1 januari 1920, är fullt tillräcklig att bära nuvarande
löner. Och den taxeförhöjningen kom till stånd uteslutande för att
kompensera de höjda lönerna åt farmacevterna.
Skulle nu en undersökning företagas, huru denna taxeförhöjning verkat,
förefinnes god anledning att misstänka, att det skulle visa sig,
att t. o. m. med nuvarande minskade göromål det icke är någon dålig
affär för apoteksinnehavarna. Och det nya avtalsförslaget innebär
dessutom, att ytterligare 150,000 kr. av de medel, som statsmakterna
medgivit skola uttagas av allmänheten för att täcka våra löner, icke
gå till farmacevterna utan till innehavarna.»
Här bör kanske också lämnas uppgift örn de summor, som årligen gå till
»apotekens inbördes vinstreglering» och kan då tills vidare endast tagas tre av
de inrättningar, som handha samma. Enligt Svensk farmacevtisk matrikel
för år 1933 beskattas i år apoteken internt på 1,106,450:— kr. till pensionsfonden
och på 74,240: — till apotekarsocieteten, varjämte avgälderna till ålderstilläggskassan
uppgå till 3,092,760:—■ kr. Av sistnämnda medel återbetalas
dock allra största delen i form av avlöningar och ålders- samt dyrtidstillägg
till apotekens famacevtiska personal.
Siffrorna för 1930 ställde sig dock till pensionsfonden 1,134,600:—, till
apotekarsocieteten 75,855:— och till ålderstilläggskassan 1,796,600:—.
Det är nu ganska märkligt, att de olika storapotekens avgifter till pensionsfonden
växla år från år i så måtto, att de förete tendens att nedgå i stället för
tvärtom. Här några exempel.
Andra kammarens protokoll 1933. Nr ltl.
2
18
Nr 41.
Fredagen den 19 maj.
Svar å interpellation. (Forts.)
Apoteket | 1930. | 1933. |
Kronan, Borås.............. | ...... 19,300 | 17,230 |
Enköping................... | ...... 12,100 | 8,380 |
Kronan, Eskilstuna.......... | ...... 18,700 | 19,710 |
Lejonet, » .......... | ...... 9,700 | 5,290 |
Kronan, Falköping.......... | ...... 13,300 | 4,820 |
Lejonet, Gävle.............. | ...... 8,200 | 9,000 |
Ejdern, Göteborg........... | ...... 7,300 | 6,660 |
Enhörningen » .......... | ...... 20,200 | 15,670 |
Korpen, » .......... | ...... 10,000 | 10,910 |
Kronan, » .......... | ...... 31,300 | 25,180 |
Lejonet, » .......... | ...... 10,300 | 9,990 |
Svanen, » .......... | ...... 9,400 | 13,190 |
Vasen, » .......... | ...... 18,100 | 17,420 |
Hudiksvall.................. | ...... 12,700 | 12,090 |
Kärnan, Hälsingborg....... | ...... 9,700 | 8,760 |
Karlshamn................. | ...... 11,500 | 8,620 |
Örnen, Karlstad............ | ...... 12,100 | 11,210 |
Kronan, Kristianstad....... | ...... 12,400 | 7,320 |
Svanen, » ....... | ...... 11,200 | 11,260 |
Kristinehamn.............. | ...... 8,500 | 6,540 |
Lidköping................. | ...... 13,900 | 13,900 |
Kronan, Linköping......... | ...... 10,900 | 10,880 |
Vasen, » ......... | ...... 17,200 | 15,790 |
Hjorten, Lund............. | ...... 9,400 | 10,100 |
Svanen, » ............. | ...... . | — |
Gripen, Malmö............. | ...... 11,500 | 10,510 |
Kronan, » ............. | ...... 7,900 | 9,090 |
Lejonet, » ............. | ...... 18,700 | 16,970 |
Hjorten, Norrköping........ | ...... 7,300 | 9,300 |
Skellefteå.................. | ...... 8,800 | 10,320 |
Skövde.................... | ...... 7,900 | 8,740 |
Elefanten, Stockholm....... | ...... 7,600 | 7,910 |
Fenix, » ....... | ...... 7,600 | 7,720 |
Korpen, » ....... | ...... 7,900 | 6,260 |
Lejonet, » ....... | ...... 7,900 | 7,820 |
Morianen, » ....... | ...... 10,000 | 6,920 |
Mården, » ....... | ...... 10,000 | 13,430 |
Nordstjärnan, » ....... | ...... 10,000 | 6,920 |
Benen, » ....... | ...... 10,900 | 13,010 |
S:t Erik, » ....... | ...... 10,000 | 4,940 |
Stenbocken, » ....... | ...... 24,700 | 19,140 |
Svanen, » ....... | ...... 31,300 | 25,490 |
Sälen, » ....... | ...... 9,100 | 16,990 |
Ugglan, » ....... | ...... 10,000 | 5,250 |
Vita Björnen, » ....... | ...... 7,900 | 6,660 |
Ängeln, » ....... | ...... 8,800 | 6,610 |
Örnen, » ....... | ...... 8,800 | 8,050 |
Gripen, Sundsvall.......... |
| 9,770 |
Lejonet, » .......... | ...... 13,300 | 15,410 |
Uddevalla................. | ...... 9,700 | 8,190 |
Benen, Umeå.............. | ...... 11,500 | 3,570 |
Kronan, Uppsala........... | ...... 9,100 | 8,050 |
Fredagen den 19 maj.
Nr 41.
19
| Svar å interpellation. (Forts.) | |
Apoteket | 1930. | 1933. |
Lejonet, Uppsala............ | ..... 10,900 | 12,300 |
Varberg.................... | ..... 12,100 | 5,830 |
Visby...................... |
| 8,410 |
Vänersborg................. | ..... 13,600 | 11,050 |
Västervik................... | ..... 8,800 | 8,590 |
Bävern, Västerås............ | ..... 8,800 | 11,500 |
Hjorten, » ............ | ..... 11,500 | 10,620 |
Hjorten, Örebro............. | ..... 12,400 | 11,350 |
Svanen, » ............. | ..... 9,100 | 10,430 |
Örnsköldsvik................ | ..... 9,700 | 10,720 |
Hjorten, Östersund.......... | ..... 13,300 | 8,780 |
Enhörningen, Göteborg...... | ..... 20,200 | 25,670 |
Kronan, » ...... | ..... 31,300 | 25,180 |
S:t Erik, Stockholm......... | ..... 10,000 | 4,940 |
Stenbocken » ......... | ..... 24,700 | 19,140 |
Svanen, » ......... | ..... 31,300 | 25,490 |
Hjorten, Östersund.......... O. s. v. | ..... 13,300 | 8,780 |
För samtliga apotek i riket ka dessa avgifter sjunkit från 725,400 kronor till
662,540 kronor.
Nu är det ju så, att just avgäldema till apotekarnas pensionsfond från statsmakternas
sida torde betraktas som den främsta regulatorn att inverka på storapotekarnas
inkomster. Det torde då vara oförlåtligt att låta dessa avgälder
något år nedgå, som nu skett 1933 vid jämförelse med 1930. En årlig och
fortgående successiv höjning av dessa synes mer än annat här vara på sin
plats.
Över medlen i apotekarnas pensionsfond äger Kungl. Majit ensam förfoganderätt,
och kunna dessa nu till 11—12 miljoner kronor uppgående fondmedel
betraktas som statsmedel. Det ligger då makt uppå, att de årliga avgälderna
från apoteken till denna fond icke i någon mån minskas utan
ökas.
Beträffande de tre s. k. etappsänkningarna anför medicinalstyrelsen i promemorian,
att »det torde böra påpekas, att dessa tre etapper beräknats sänka
läkemedelspriserna med i medeltal 8.5 procent».
Det är alldeles riktigt att så »beräknäs», men hur förhåller det sig i verkligheten?
Och kvarstår dock icke särskilt receptur taxans otaliga poster, vilka
snarast borde vara föremål för revidering efter förhöjningen med de 200 %, som
betingades av kristiden? Varför ha åt apotekssakkunniga av år 1931 uppdraga
att föranstalta örn ytterligare sänkning av apoteksprisen, örn icke statsmakterna
ansågo sådan vara behövlig och nödvändig?
Ja, statsrevisorerna av 1930 giva väl bästa svaret på frågan, då de säga:
»Revisorerna få därför uttala den meningen, att etapp III under alla
omständigheter snarast bör genomföras, men att därmed ingalunda arbetet
med sänkandet av läkemedelspriserna får anses slutfört.»
Man förvånar sig över, att denna utredning örn fortsatt sänkning av de höga
priserna skall dröja så oändligt länge, trots att 1931 års statsutskott, enligt
vad herr statsrådet nyss angivit, särskilt underströk statsrevisorernas anmärkning,
i det att statsutskottet förklarade sig anse,
»det vara av vikt, att utredningen av frågan örn nedbringande av läkemedelspriserna,
vilken pågått sedan år 1926, fullföljdes med skyndsamhet».
20
Nr 41.
Fredagen den 19 maj.
Svar å interpellation. (Forts.)
Rörande förslaget till förordning angående handel med farmacevtiska specialiteter
bör här endast erinras om, att förslaget utryckts ur apotekssakkunnigas
av år 1931 kommande utredning på ett sätt, som torde vålla villervalla
vid sakkunnigas slututredning. Detta av fyra orsaker.
Den första är den, att förslaget framkommit, innan det avgjorts, vad som
skall vara apoteksvara eller apoteksfri vara. Apotekssakkunniga ha även den
utredningen örn hand och borde rättvisligen förnuftigtvis gränsen bestämts för
apotekens uteslutande försäljningsrätt av originalförpackningar m. m. före
det förslag örn förordning avlämnats örn dé originalförpackningar, apoteken
ensamma skola sälja.
Den andra orsaken är den, att revision av apotekens »skäliga handelsvinst»
på originalförpackningar icke samtidigt föreslagits i samband med specialitetsförslaget,
dels som skälig ersättning för de beramade höjda anmälningsavgifterna,
dels som ett led i sakkunnigas uppdrag att föreslå fortsatt sänkning i
apoteksprisen.
Den tredje är den, att —- enligt medicinalstyrelsens uppgift — 3 % förhöjning
kommer att ske å originalförpackade läkemedel på grund av ifrågasatta
dryga anmälningsavgifter, nu visserligen uppdelade som ett avbetalningssystem.
Den fjärde orsaken är till slut den, att vid genomförande av specialitetsförslaget
fordras en del förändringar i gällande apoteksvarustadgas lagtext, vilka
tydligen äro ämnade att genomföras på administrativ väg. Då nu enligt Kungl.
Maj:ts beslut av den 4 februari 1927 och 3 juli 1931 sakkunniga fått i uppdrag
att företaga en allmän revision av apoteksvarustadgan, synes försiktigheten
gentemot allmänhetens intressen före apotekarnas ha bjudit, att all revision
och ändring i apoteksvarustadgan verkställes på en gång för att i sin helhet
föreläggas riksdagen.
I detta sammanhang är det ganska märkligt, att apotekarnas kontrollaboratorium,
som är ett apotekarnas privata företag, utfärdar ukaser till allmänheten
utan stöd av någon författning och som om förordningen om specialiteter
redan vore stadfäst av Kungl. Majit efter riksdagens hörande.
Dokumentet, varpå jag syftar, låter:
Stockholm den 20 april 1933.
Det av Eder tillverkade medlet, som på grund av för apoteken gällande
inköpspris nu betingar ett försäljningspris av kronor 3: 25, får enligt
apoteksvarustadgan (§11) åsättas ett försäljningspris av högst kronor
2:25. Med hänsyn till den försäljningsvinst, som enligt av Kungl.
Maj:t den 7 december 1928 fastställda grunder för läkemedels taxering
tillkommer apoteken, skall därför apotekets inköpspris för nämnda
specialitet högst utgöra kronor 1:14.
Vi hemställa därför, att Ni snarast ville besluta om erforderlig prisnedsättning
och emotse Edert benägna meddelande härom. Samtidigt
bedja vi få fästa Eder uppmärksamhet på, att underlåtenhet från Eder
sida att verkställa nödig prisreducering, kommer att medföra utfärdande
av förbud för de svenska apoteken att tillhandahålla varan i fråga.
Högaktningsfullt
Apotekens Kontroll-Laboratorium.
Adolf Rising.
När sedan preparatet expedierades å kontrollaboratoriets apotek, taxerades
det emellertid till kronor 3:60.
Fredagen den 19 maj.
Nr 41.
21
Svar å interpellation. (Forts.)
Några ord om medicinalstyrelsens och apotekssakkunnigas yttrande den 23
mars 1933 torde vara på sin plats.
Jag kan fatta mig kort, ty yttrandet innehåller egentligen endast ett konstaterande
av några allbekanta fakta, vilkas innebörd är en bekräftelse på, vad
jag inledningsvis sagt örn den missriktade inställningen till apoteksväsendets
ekonomi hos hittills företagna utredningar på detta område.
Man går omkring den centrala frågan och de höga apoteksprisen och framdrar
den traditionella mängden av visserligen i och för sig icke alldeles ovidkommande
men dock mindre betydelsefulla moment i saken.
Så länge utredningsmännen tveka att gå frågan in på livet och att resolut
sätta fingret på den ömma punkten: apoteksinnehavarnas överdrivna anspråk,
så länge stå vi på samma punkt.
_ Vad nu beträffar den promemoria, som medföljt apotekssakkunnigas och medicinalstyrelsens
gemensamhetsskrivelse till herr statsrådet, bär den alla tecken
på att vara avfattad som ren facklig polemik, ett förhållande, som mycket
förvånar mig, när det nu gäller allmänhetens intressen, och när promemorian
utgått från medicinalstyrelsen.
Emellertid skall jag klarlägga några apotekarsynpunkter.
I sin promemoria skriver nu medicinalstyrelsen angående den i min interpellation
omnämnda motionen till 1926 års riksdag följande:
»En missuppfattning synes i detta fall föreligga. I den avsedda
motionen (nr 333 i andra kammaren) omnämnes icke någon skedd förhöjning
av apotekspriserna.»
Det förefaller då vara underligt, att medicinalstyrelsen i infordrat utlåtande
1926 till andra kammarens andra tillfälliga utskott själv skriver:
»— ■—- Med anledning av det i motionen gjorda uttalandet, att man
förväntat en avsevärd sänkning av läkemedelsprisen i 1926 års medicinaltaxa,
vill medicinalstyrelsen framhålla, att Kungl. Majit, efter förslag
av styrelsen utfärdat nya grunder för läkemedels taxering att lända
till efterrättelse från och med den 1 januari 1926, enligt vilka grunder
en viss, å varje recept utgående expeditionsavgift skulle sänkas
från förutvarande 30 öre till 10 öre. Den därigenom uppkomna minskningen
i apotekens inkomster med i runt tal 1,000,000 kronor om året
för hela landet var avsedd att kompenseras genom mindre höjning av
själva läkemedelsprisen i såväl receptur som handköp. Enligt gjorda
beräkningar skulle dessa taxeändringar åstadkomma en om ock obetydlig
genomsnittlig sänkning av läkemedelskostnaderna, varvid emellertid
hänsyn ej kunde tagas därtill, att apoteken för sådana läkemedel,
som äro allmänna handelsvaror, av konkurrenshänsyn hålla lägre priser
än medicinaltaxans. Medicinalstyrelsen prövar under innevarande år
verkningarna av det föreskrivna nya taxeringssättet, och om anledning
därtill skulle uppstå, kommer styrelsen att föreslå sådan förändring i
prisberäkningen, som skulle medföra ytterligare sänkning av läkemedelskostnaderna.
— —»
Som känt är, ingrep det årets riksdagsrevisorer och påyrkade i ampra ordalag
omedelbar sänkning av apoteksprisen. Kungl. Majit uppdrog också omedelbart
åt medicinalstyrelsen att utarbeta förslag härtill.
Mot min uppgift om apotekens vinst vid försäljning av vissa läkemedel söker
medicinalstyrelsen även polemisera, och kan då nämnas, att apoteken betinga
sig dels fraktfri leverans, dels 5—10 % kassarabatt vid direkt leverans
med förbigående av apotekens grossister. Dessa poster ha tydligen medicinalstyrelsen
icke medräknat, när styrelsen velat finna en differens i sina och
mina siffror beträffande anförda läkemedel. Skillnaden skulle egentligen ha
22
Nr 41.
Fredagen den 19 maj.
Svar å interpellation. (Forts.)
blivit ännu större, om jag icke tagit en medelproportional vid min beräkning.
Siffrorna visa alltjämt — även i medicinalstyrelsens gestaltning — en otillbörlig
avans för det enkla förfarande, som ligger i att rekvirera och utan någon
som helst farmacevtisk arbetsåtgärd utlämna en originalförpackning till
en sjuk människa.
»Det bör därför erinras därom, att en handelsvinst av 100 procent
icke beräknas för läkemedel i originalförpackning»,
skriver medicinalstyrelsen i sin nämnda promemoria.
Detta påståendes riktighet motsäges av uppgifterna i den av medicinalstyrelsen
utarbetade tabellen å sid. 81 i 1933 års medicinaltaxa. Där giva siffrorna
vid handen, att apotekaren skall av allmänheten taga dubbelt betalt av
det pris, för vilket apotekaren officiellt inköper alla de läkemedel, vars utförsäljningspris
äro uppe till kr. 2.90. Utöver detta får allmänheten i mångtalet
fall betala extra 10 öre, örn originalförpackningen förskrives i recept. Med
receptavgift blir alltså apotekens »skäliga handelsvinst» 106.9 % på alla originalförpackningar,
som kosta allmänheten upp till 2.90.
Att märka är, att vid apotekens inköpspris på 7—97 öre tillkommer i regel
ytterligare en 1—2-öring pr originalförpackning i vinst, varför vinstprocentsiffran
för apoteken å originalförpackningar, som kosta allmänheten upp till
kr. 1.95 i inköp, stiger till icke mindre än 111.3 %, ja, i en del fall till 233.3 %,
med inräknad receptavgift. De 233.3 procenten kommer apotekaren upp till,
om en originalförpackning, som kostar allmänheten 20 öre, förskrives i recept.
Apotekaren inköper nämligen denna för 9 öre och förtjänar således med receptavgiften,
som är 10 öre, 21 öre på affären. Ett annat exempel. En del
originalförpackningar kosta 50 öre för allmänheten. Apotekaren köper in
samma för 24 öre och erhåller således med receptavgiften 36 öre, motsvarande
jämnt 150 %. Dock ha i dessa siffror icke medtagits de extra fördelar, apoteken
i gemen erhålla i form av kassarabatt, etc. vid sina inköp.
Som bekant ligger det övervägande antalet originalförpackningar högst vid
ett prisläge av 2.90, varför medicinalstyrelsens här ovan citerade påstående uppenbart
synes vara vilseledande.
Utdrag ur tabellen i nämnda medicinaltaxa företer följande siffror:
Vid apotekens | försälj es | Vid apotekens | försäljes | ||||
inköpspris av: | till: | inköpspris av: | till |
| |||
5 | öre | 10 | öre | 47 | öre | 95 | öre |
7 | » | 15 | » | 49 | » | 100 | » |
9 | » | 20 | » | 52 | » | 105 | » |
12 | » | 25 | » | 55 | » | ilo | » |
14 | » | 30 | » | 57 | » | 115 | » |
17 | » | 35 | » | 60 | » | 120 | » |
19 | » | 40 | » | 62 | » | 125 | » |
22 | » | 45 | » | 65 | » | 130 | » |
24 | » | 50 | » | 67 | » | 135 | » |
27 | » | 55 | » | 70 | » | 140 | » |
29 | » | 60 | » | 72 | » | 145 | » |
32 | » | 65 | » | 75 | » | 150 | » |
34 | » | 70 | y> | 77 | » | 155 | » |
37 | » | 75 | » | 80 | » | 160 | » |
39 | » | 80 | » | 82 | » | 165 | » |
42 | » | 85 | » | 85 | » | 170 | » |
44 | » | 90 | » | 87 | » | 175 | » |
Fredagen den 19 maj.
Nr 41.
23
Svar å interpellation. (Forts.)
Vid apotekens | försäljes | Vid apotekens | försäljes | ||||
inköpspris av: | till |
| inköpspris av: | till |
| ||
90 | öre | 180 | öre | 120 | öre | 240 | öre |
92 | » | 185 | » | 123 | » | 245 | » |
95 | » | 190 | » | 125 | » | 250 | » |
97 | » | 195 | » | 128 | » | 255 | » |
100 | » | 200 | » | 130 | » | 260 | » |
103 | » | 205 | » | 133 | » | 265 | » |
105 | » | 210 | » | 135 | » | 270 | » |
108 | » | 215 | » | 138 | » | 275 | » |
ilo | » | 220 | » | 140 | » | 280 | » |
113 | » | 225 | » | 143 | » | 285 | » |
115 | » | 230 | » | 145 | » | 290 | » |
118 | » | 235 | » |
|
|
|
|
Går man vidare i medicinalstyrelsens tabell för apotekens handelsvinst å originalförpackningar
finner man, att det är först vid ett utförsäljningspris av
kr. 3.95, som handelsvinsten börjar gå ned från 104.5 % till under 100 %, i den
händelse man endast medräknar receptavgifter och utesluter övriga fördelar.
Apotekens handelsvinst håller sig således i bästa fall över 100 % ända till de
originalförpackningar, vars pris till allmänheten ligger vid kr. 3.95 och därunder.
Mera kan ju icke apotekarna begära få sin handelvinst på 100 % utsträckt
till, men det torde vara för mycket redan det. Tillräcklig anledning
finnes ju därför att beskära denna överdrivna handelsvinst.
Ja, herr talman! Hur högt vårt apoteksväsende än står och även obetingat
skall bibehållas därvid, är det därför påtagligt icke nödvändigt, att allmänheten
skall betala sina oumbärliga läkemedel vid sjukdom och nöd till priser, som
i så hög grad överdrivet gagna en enskild affärsorganisation, vilken skenbart
erhållit statens sanktion på sina priser, utnyttjade för tillfredsställande av en
säregen inbördes vinstreglering på allmänhetens bekostnad.
Skyndsammare utredning är därför av behovet påkallad. Häri är jag fullt
ense med herr statsrådet och tackar ännu en gång för detta herr statsrådets
löfte.
Innan jag lämnar denna plats, skall jag be att få demonstrera, huru det
egentligen går till på ett apotek, när det säljer sina varor. Här har jag i min
hand en liten flaska, som är köpt av en kamrat på ett Stockholmsapotek i går,
och jag har i min andra hand det recept, som föranlett, att denna lilla flaska
blivit expedierad. Här i denna flaska finnas tre beståndsdelar, dels ett gift
och dels borsyra jämte vatten. För giftet är här beräknat eller debiterat —
var och en har tillfälle att taga del av detta, örn han vill — enligt uppställning
å receptet 30 öre, för borsyran 5 öre och för vattnet likaledes 5 öre, men
sedan är för uppvägningen beräknat 30 öre och för blandningen 40 öre — jag
föreställer mig att denna blandning sker på ett mycket enkelt sätt t. ex. genom
att skaka flaskan — och sedan är det för att receptet läses 10 öre. Det blir
för varan 40 öre, men för att expediera densamma blir det 80 öre, och då är
ändå att märka, att i dessa priser, som jag anfört här, ingår förut erhållen eller
beräknad vanlig handelsvinst å inköpt vara. Finnes det någon utom vederbörande
själva, som har panna att försvara ett så orimligt sätt att ockra på sjukdom
och nöd hos den svenska allmänheten, ber jag till sist få fråga?
Herr Sandström: Herr talman! Hade jag vetat, att denna debatt skulle
dra ut så långt på tiden, skulle jag icke ha begärt ordet, men jag skall endast
taga kammarens uppmärksamhet i anspråk några minuter.
24
Nr 41.
Fredagen den 19 maj.
Svar å interpellation. (Forts.)
Det är en särskild detalj av det föreliggande spörsmålet, som har tyckts
mig vara av sådan art, att man särskilt bör poängtera densamma. Interpellanten
var även inne på den kategori av preparat, som försäljes på apoteken
och som kallas för farmaceutiska specialiteter. Denna benämning är uppfunnen
av apotekssakkunniga av år 1931. I dagligt tal kallas dessa preparat
för märkesvaror och äro mera bekanta som sådana. Dessa preparat skickas
ju alltid i originalförpackning till apoteken. I likhet med interpellanten
måste jag finna proportionen mellan inköpspris och salupris för dessa preparat
alldeles oerhört för stor. Det är en orimlig och otillständig uppskörtning
av allmänheten, som därvidlag äger rum. I medicinaltaxan av år 1933
finnas upptagna både inköpspriser och salupriser för alla dessa olika kategorier
av preparat, och av denna taxa framgår, att i regel har apoteksinnehavaren,
då det gäller sådana varor med ett inköpspris upp till cirka 2 kronor,
rätt att lägga på cirka 100 procent på varans inköpsvärde vid utförsäljningen.
För dyrare varor sjunker pålägget, procentuellt räknat, något litet
undan för undan. Det är emellertid icke nog med detta. Apoteken inköpa
i regel dessa varor genom apotekarnas egen grosshandelsaffär, och där har
man förut lagt på mellan 15 och 20 procent på fabrikspriset. Detta innebär
sålunda, att örn apoteket tar 2 kronor för ett paket i originalförpackning, så
får fabriken, som förfärdigat varan, förpackat den och skickat den fraktfritt
till apoteket, icke mer än c:a 80 ä 85 öre.
För min del måste jag finna det vara ganska märkvärdigt, då vi haft så
stora utredningskommittéer och så många sådana, och även så sent som år
1931 — då 1931 års apotekssakkunniga tillkommo — för dessa sakers utredande,
att man ändå icke har kunnat finna på något sätt att minska denna
oproportionerligt höga avans. Det är dock monopol på försäljningen av
dessa varor, och allmänheten har inga möjligheter att köpa in dem billigare.
Det är för övrigt icke endast läkemedel i egentlig mening, som det här gäller,
utan häri ingå även en hel del preparat, som allmänheten vant sig vid att
köpa för nära nog dagligt bruk. Jag kan för min del icke finna annat än
att det måste vara oriktigt att ha en så stor marginal mellan inköpskostnad
och försäljningspris. Apotekaren behöver i dessa fall icke ens ha lagringskostnad
för varorna, utan han kan få så mycket han vill varje vecka från engroslagret.
Man måste finna på någon utväg, som möjliggör, att arbetet med
att räcka fram varan över disken och ta betalt för densamma kan betalas
lägre.
Ja, herr talman, det är endast denna lilla detalj, som jag här velat föra
fram. Jag hälsar med tillfredsställelse, att regeringen intresserar sig för
den alltjämt pågående utredningen angående apoteksförhållandena och att
därvid även saluprisen å apoteken komma att bliva föremål för fortsatt beaktande.
Detta är också alldeles ofrånkomligt, ty det måste finnas utvägar
för att få bort sådana missförhållanden som dessa.
Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall icke med många ord
besvära kammaren, då jag tycker uttalandena redan ha varit tillräckligt långa.
Det har emellertid varit anledning för mig att begära ordet av det skälet,
att vid ett tidigare tillfälle, år 1930, statsrevisionen gjorde en mycket omfattande
undersökning örn det av interpellanten här framförda spörsmålet och
även gjorde framställning om sänkning av läkemedelsprisen. Jag kan icke
undgå att tycka, att interpellanten väl lätt halkade förbi det uttalande, som
statsrevisorerna gjorde så sent som år 1930, medan han alldeles särskilt dröjde
vid det uttalande, som statsrevisionen hade gjort år 1926. Det uttalande,
som revisionen gjorde 1930, har ju bland annat föranlett, att frågan örn låke
-
Fredagen den 19 maj.
Nr 41.
25
Svar å interpellation. (Forts.)
medelsprisen nu är föremål för utredning. Man får väl hoppas, att denna
utrednings resultat snart föreligger, så att den sänkning sker, som är möjlig
att genomföra.
I det sammanhanget vill jag begagna tillfället att fästa uppmärksamheten
på en sänkning eller vad man nu vill kalla det, som kan vara mera behövlig
än åtskilligt annat. Det är nämligen den omständigheten, att åtskilliga tekniska
preparat, som förut hava fått fritt försäljas i kemikalieaffärerna; undan
för undan bragts in under apoteksvaruförsäljningen och därigenom i viss mån
blivit mera svårtillgängliga och fördyrade. Jag skulle kunna nämna flera
sådana, men jag skall icke upptaga tiden därmed. Frigivandet av en del sådana
preparat vore av stort värde för allmänheten.
En annan omständighet vill jag också peka på, som givetvis verkar försvårande
för prissänkningen. Det är att genom valutafallet vissa läkemedel stigit
betydligt i inköpskostnad. Jag behöver hara erinra örn, vad det betyder,
att den svenska valutan, sedan statsrevisionen 1930 skrev, gentemot den tyska
—- det är från Tyskland vi köpa så mycket apoteksvaror — försämrats med
40 procent eller i varje fall med mellan 30 och 40 procent, vilket givetvis
motverkar en prissänkning.
Vidare vill jag påpeka den omständigheten, att de apotek, som hava förmånen
av goda inkomster, nu få lämna ifrån sig betydande belopp till subvention
åt de mindre apoteken i landsbygden. Jag vill påpeka — utan att
på något vis vilja uttala mig mot en sänkning och utan att det får upptagas
som något sådant — att landsbygden skulle vara ganska dåligt hjälpt, örn
det vidtoges en sänkning av det slaget, att det medförde indragning av en
del apotek i de glest befolkade landsdelarna. Ty för dessa bygder är det av
ett utomordentligt stort värde, att man icke har för långt till apoteken, ty
stora avstånd medföra dels fördyring genom tid och kostnader för medicinens
hämtande, dels’ också att denna kommer senare till användande, kanske för
sent vid allvarliga sjukdomsfall. Det är en sak, som är nog så allvarlig.
Jag bär emellertid velat säga dessa ord och påpeka, att den fråga, som
interpellanten framfört, tidigare varit mycket väl observerad från annat håll
och också föranlett framställningar av det slag, att jag tror, att de komma
att föranleda den sänkning, som är önskvärd och befogad.
Herr Osberg: Herr talman! Blott ett par ord.
Det är en omständighet, som jag vill hava påtalad i sammanhang med denna
interpellation. Det är de egendomliga befordringsförhållanden, som komma
i tillämpning inom apotekarekåren. Jag anser för min del, att pensionsåldern
borde sänkas, så att människorna icke behövde gå, tills de blivit ålderstigna,
innan de få apoteksprivilegium. Pensionsåldern borde sänkas till
65 år. Det skulle även i viss mån borteliminera dessa ojämnheter i fråga örn
inkomsterna.
I detta sammanhang måste jag säga ett par ord mot den siste ärade talaren,
när han säger, att det lämnas utjämningsbidrag från vissa apotek. Det
är fullkomligt riktigt. Men jag har fått uppgifterna efter taxeringskalendern,
vad apotekare hava för inkomster. Därvid är att märka, att då ha utjämningsbeloppen
blivit guldna, och det är nettobehållningen vi få se i taxeringskalendern.
När dessa kan gå upp till 140,000 kronor per år är det litet på
sned och bör rättas till.
Vidare hava vi något, som kallas arrendelagen. Den anser jag bör bort
fortast möjligt. När man har så gott örn apotekare i landet, borde de kunna
besättas med ordinarie innehavare, så att man sluppe detta system.
Det är bara dessa påpekanden jag velat göra. Och jag hoppas, att när det
26
Nr 41.
Fredagen den 19 maj.
Svar å interpellation. (Forts.)
blir reglering i andra syften, nian även tar upp de av mig här påtalade missförhållandena
i syfte att få ett system, som i görligaste mån sammanfaller
med förhållandena för andra befattningshavare.
Det är bara detta, herr talman, som jag velat säga.
§ 5.
Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid
o till jordbruksutskottet propositionen, nr 252, angående statsunderstöd för ernående
av förlikning i det s. k. Hornborgamålet; samt
till bevillningsutskottet propositionerna:
nr 253, angående godkännande av en mellan Sverige, å ena, samt Det Förenade
Konungariket Storbritannien och Norra Irland, å andra sidan, träffad
handelsöverenskommelse; och
nr 254, angående vissa ändringar i gällande tulltaxa, m. m.
§ 6.
Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 93
—99.
§ 7.
Vid nu skedd föredragning av statsutskottets memorial, nr 100, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut angående anslag till fångvården blev
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen av kammaren godkänd.
§ 8.
Slutligen föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bevillningsutskottets betänkanden
nr 44—46, särskilda utskottets utlåtande nr 1 samt andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 6 och 7.
§ 9.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:
från jordbruksutskottet:
nr 209, anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kapitalökning
för spannmålslagerhusfonden m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn kapitalökning för lånefonden för inköp av gasgeneratorer för
motordrift jämte en i ämnet väckt motion;
nr 211, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående ändring av villkoren
för lån från statens mejerilånefond samt kapitalökning för samma
fond;
nr 212, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen,
Utgifter för kapitalökning, gjorda framställningar i vad angår jordbruksärenden;
nr
213, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden;
Fredagen den 19 maj.
Nr 41.
27
nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till avlöningsstat
vid rikets allmänna kartverk;
nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln gjorda framställningar
örn ökat understöd åt lantmannaskolor och åt lanthushållsskolor;
och . . . _
nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen, nionde huvudtiteln,
gjorda framställning angående anslag till täckande av utgifterna
för statens lagerhus;
från riksdagens kansli, nr 221, angående utredning örn åtgärder mot statsfientlig
verksamhet;
från statsutskottet;
nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för beredande
av ökade möjligheter att indraga lärartjänster vid folkskoleväsendet;
nr 224, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under rubrik
»Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning örn anslag till studielånefonden;
. .
nr 225, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss utvidgning
av tjänstemannasamhället vid Mörby m. m., och
nr 226, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor;
från
bevillningsutskottet:
nr 229, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) örn särskild
skatt å bensin och motorsprit ävensom en i ämnet väckt motion;
nr 230, i anledning av väckt motion örn skattefrihet för s. k. invalidmotorvagnar;
nr
231, i anledning av väckt motion örn lättnad i vissa fall beträffande skattskyldighet
för avliden persons under livstiden havda inkomst och förmögenhet;
och • ....
nr 232, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående
särslnld stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;
från första lagutskottet:
nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande
av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning ävensom
i ämnet väckta motioner; och
nr 228, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om boutredning
och arvskifte m. m.; samt
från andra lagutskottet:
nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
vissa med främmande makter avslutade överenskommelser örn befrielse från
värnplikt i vissa fall av dubbelt medborgarskap m. m.; och
nr 234, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete, dels ock i ämnet väckta motioner.
§ 10.
Till bordläggning anmäldes
sammansatta banko- och jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående indragning av viss
personal vid domänverket m. m., jämte i ämnet väckta motioner; och
28
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
# nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förlängd giltighetstid
för avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket; samt
första lagutskottets memorial, nr 50, angående arvoden åt dem, som inom första
lagutskottet biträtt vid behandlingen av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn boutredning och arvskifte m. m., dels ock i ämnet väckt
motion.
§ 11.
Justerades protokollsutdrag.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Lindmark under 8 dagar fr. o. m. den 20 maj,
» Johansson i Djursnäs > 4 » » » 20 » och
» Andersson i Grimbo » den 20 maj.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.12 e. m. ■
In fidem
Per Cronvall.
Lördagen den 20 maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Enligt därom den 13 innevarande månad fattat beslut företogos nu val av
ej mindre tjugufyra valmän för utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda
bank och kontor, än även sex suppleanter för dessa valmän; och befunnos
efter valens slut hava blivit utsedda till
valmän:
herr andre vice talmannen Magnusson,
» Anderson i Norrköping,
» Brännberg,
» Bäcklund,
» Carlström,
» Eriksson i Falun,
» Eriksson i Stockholm,
» Fast,
» Hammarlund,
» Hansson i Trollhättan,
» Holmgren,
» Johansson i Sollefteå,
» Johansson i Uppmälby,
» Leffler,
» Lindqvist,
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
29
herr Lovén,
» Nilsson i Karlstad,
» Norsell,
» Olsson i Kullenbergstorp,
» Paulsen,
» Persson i Fritorp,
i » Pettersson i Rosta,
» Ryberg och
» Wikström,
var och en med 117 röster, samt
suppleanter:
herr Persson i Tidaholm,
» Brännström,
» Svensson i Grönvik,
» Andersson i Falkenberg,
» Danielsson och
» Persson i Grytterud,
var och en med 72 röster.
Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.
§ 2.
Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående paragraf omförmälda
valen.
§ 3.
Vid nu skedd föredragning av Kungl. Maj :ts a kammarens bord vilande Vid remiss av
proposition, nr 255, med förslag till lag örn förhud mot politiska uniformer propositionen
begärdes ordet av nr 255■
Herr Meyerhöffer, som anförde: Herr talman! Propositionen säger på
sid. 3: »Under senare år hava emellertid även medlemmar av vissa politiska
organisationer anlagt en enhetlig dräkt, tydligen i syfte att därigenom manifestera
den politiska åskådning de omfatta. Detta är fallet i fråga örn en del
kommunister samt nationalsocialister och medlemmar av nationella ungdomsförbundet.
» Vad som står i den kungliga propositionen är ju självfallet alldeles
riktigt, men propositionen lider dock av stor ofullständighet. Av någon
anledning har den största politiska ungdomsorganisationen i vårt land, det socialdemokratiska
ungdomsförbundet, blivit bortglömt, och då jag, herr talman,
vet, att ärendets brådskande handläggning gör det naturligt, att en eller annan
sak kan falla bort, är det icke min mening att på något vis rikta någon anmärkning
.mot propositionen, utan jag har endast velat, som det heter i denna församling,
till protokollet få fastslaget, att det här finns anledning att något
komplettera propositionens skildring.
Vidare yttrade:
Herr Ström: Herr talman! Med anledning av det yttrande, som fälldes
av herr Meyerhöffer, vill jag förklara, att denna ungdomsrörelse, som nämndes,
torde icke på någon plats här i landet hava burit sådana uniformer, som
här åsyftas. Vid vissa tillfällen lärer man i Skåne hava haft blå skjortor och
i Göteborg har man vid vissa valtillfällen, när ungdomsklubbister deltagit
som sångare vid valmöten, haft röda skjortor, men att hänföra detta till att
30
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Vid remiss av propositionen nr 255. (Forts.)
vara uniformerad måste jag beteckna såsom fullständigt orimligt. Ty det
kan ju icke vara meningen, att en skjorta av den beskaffenheten, när det
icke finnes något i övrigt i dräkten som kan kallas för uniform, kan falla
under sådana bestämmelser. Och när dräkten användes vid vissa tillfällen
av exempelvis en sångkör eller liknande, torde den framställning, som herr
Meyerhöffer givit av den uniformering, som eventuellt skulle använts inom
det socialdemokratiska ungdomsförbundet, vara felaktig.
Herr Meyerhöffer: Herr talman! Herr Ström är synnerligen dåligt underrättad.
Jag skall taga en tidning, som heter Arbetet, vars redaktör är en
av kammarens ledamöter, och där artikelförfattaren, herr Erlander, också
tillhör kammaren. I denna tidning gjordes för några dagar sedan ett uttalande
i en artikel, som heter »Politiska uniformer», av denna kammarens ledamot
herr Erlander, av vilken artikel jag ber att få uppläsa följande: »Jag
kan icke underlåta att berätta hur en ungdomsorganisation, som känner sitt
ansvar inför samhället, har handlat i denna fråga. I en ungdomsklubb, där
man sedan länge haft uniformer för sina medlemmar, förbjöd man vid årets
fackeltåg bärandet av uniformer.» Denna artikel är undertecknad av Tage
Erlander, och det är sålunda ur den socialdemokratiska tidningen Arbetet jag
hämtat min uppgift. Är uppgiften oriktig, herr talman, så är jag den förste
att beklaga det.
Herr Hamrin: Herr talman! Jag har icke mer än mycket flyktigt hunnit
läsa denna proposition, men det är icke med någon större sympati som jag läst
densamma. Vill man se ett typiskt exempel på en kautschukparagraf skall
man läsa den första paragrafen, särskilt dess första moment. Det skall bli
intressant att se, huru man i tillämpningen skall upprätthålla vad man därmed
stadgat, då man förbjuder »bärande av uniform — uniformsdel, armbindel
eller annat därmed jämförligt i ögonen fallande kännetecken». Säkerligen
är det flera än jag, som observerat, att man t. o. m. på regeringsbänken
bär sådana kännetecken, som konstatera vilket parti landets regering
tillhör. Det är flera andra som bära samma igenkänningstecken, och jag
skulle vilja ifrågasätta, örn icke herr socialministern kunde lämna en upplysning,
örn det är ett sådant »i ögonen fallande kännetecken», som här kommer
att förbjudas. Är så fallet, så har jag ingen invändning mot detta.
Herr Ström: Herr talman! I anledning av herr Meyerhöffers sista anfö
rande
så måste jag konstatera, att det ju är möjligt att på någon ort i vårt
land det har förekommit något sådant, men när det tidigare har sagts i den
borgerliga pressen, att inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet och
då särskilt exempelvis i Göteborg det skulle förekommit sådana uniformer,
måste jag säga, att det icke har varit fallet. Dessutom är det en annan sak,
örn ett ungdomsförbund ger ut en paroll örn att kläda sig i uniform, än örn
man på en enstaka plats, exempelvis genom överenskommelse mellan de deltagande,
har klätt sig på ett visst sätt. Beträffande sedan själva frågan
angående möjligheten att på så sätt kunna få till stånd en avspänning och
upphörande av sådana sammanstötningar mellan de olika grupperna, som
förekommit på sista tiden, tror jag för min del icke så synnerligen mycket
på det. Jag hade tillfälle att diskutera denna sak med en nationalsocialist i
veckan, och denne förklarade, att, örn en sådan lag går igenom, tar man bort
armbindlarna; den bruna skjortan kan man icke förbjuda, stövlar, som de hava,
kan man icke förbjuda, och ingenting annat heller, och följaktligen skulle
de då få uppträda på samma sätt, bara med den skillnaden att de skulle
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
31
Vid remiss av propositionen nr 255. (Forts.)
taga bort armbindeln. Det kan vara skäl i att påpeka detta redan nu, att på så
sätt bär man tänkt sig att kringgå förordningen.
Härmed var överläggningen slutad. Kammaren beslöt hänvisa ifrågavarande
proposition jämte de i anledning av densamma inom kammaren avgivna
yttrandena till behandling av lagutskott.
§ 4.
Härefter föredrogos, men bordlädes åter sammansatta banko- och jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1 och 2.
§ 5.
Härpå föredrogs första lagutskottets memorial, nr 50, angående arvoden åt
dem, som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om boutredning och arvskifte m. m.,
dels ock i ämnet väckt motion; och blev utskottets däri gjorda hemställan av
kammaren bifallen.
§ 6.
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse av § 24 riksdagsordningen ävensom väckta motioner angående vissa
ändringar i lagen om val till riksdagen.
Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:
Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Jag tänker icke att göra något
yrkande, men kan dock icke underlåta att säga några ord angående det sätt,
varpå konstitutionsutskottet behandlat detta ärende. Kungl. Maj:ts förslag
innebär ju, att vissa i grundlagen förefintliga hinder för genomförande av en
reform till underlättande av avgivande av röster vid riksdagsmannaval, skulle
undanröjas. _ Beträffande de ändringar i vallagen, som erfordras för en sådan
utvidgning av möjligheten att utöva rösträtten, har Kungl. Majit för
avsikt att senare inkomma med förslag, men har i propositionen angivit vissa
riktlinjer för en sådan förändring. Jag tror, att det hade varit värdefullt,
örn riksdagen nu hade bifallit Kungl. Maj:ts förslag och därigenom klart
givit till känna, att det finns en önskan inom riksdagen att åstadkomma en
lättnad eller en utvidgad möjlighet för valmännen att avge sina röster. Så
som utskottet nu utformat sitt betänkande, vet man knappast riktigt klart,
vad det är som utskottet egentligen avser, och då riksdagen väl kommer att
bifalla detta yrkande örn skrivelse, så icke får man någon klar föreställning
örn vad som därmed åsyftas. Detta är ju också rätt naturligt, då man i detta
utlåtande sökt sammanjämka vitt skilda meningar, dels sådana meningar, som
representeras av motionärerna i detta ämne, vilka önska en betydande utvidgning
av möjligheten att utan personlig inställelse avgiva sina röster, och
dels å andra sidan deras, som knappast önska någon utvidgning alls. Genom
att bifalla Kungl. Maj:ts förslag hade det också måhända kunnat vara möjligt
att tidigare få denna reform genomförd, som jag dock tror, att riksdagens
majoritet önskar. Man kan nämligen tänka sig en riksdagsupplösning, varigenom
det skulle varit möjligt att få ett vilande grundlagsändringsförslag
antaget, och sedan kunde man i vallagen ordna denna angelägenhet som man
önskade, vilket icke är möjligt med grundlagens nuvarande lydelse.
Äng. ändrad
lydelse av
§ 24 riksdagsordningen
m. m.
32
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen m. m. (Forts.)
Ja, herr talman, jag har endast velat giva tillkänna, att jag anser, att riksdagen
hade bort bifalla Kungl. Maj :ts förslag, men som frågan nu ligger till,
anser jag ett yrkande örn bifall till propositionen vara lönlöst, och jag skall
därför, herr talman, icke göra något yrkande.
Herr Hallén: Herr talman! Jag vill endast med några korta ord meddela,
att det utskottsförslag, som här föreligger, innebär på intet sätt något ogillande
av den kungliga propositionen, som utskottet tvärtom ansett synnerligen
välkommen, och som vi anse vara synnerligen välgrundad. Anledningen till
att vi dock icke nu velat formellt tillstyrka godkännande av denna grundlagsändring
är endast den, att vi mena, att det kan vara lämpligt, att förslaget
om de ändringar av vallagen, som skola genomföras, först hinner komma på
remiss till alla de sakkunniga myndigheter, som skola yttra sig, främst länsstyrelserna,
och att vi mena, att det nu är för tidigt att överblicka, örn det till
äventyrs efter dessa remisser skulle kunna tänkas, att även andra grundlagsändringar
vore erforderliga.
Dessutom har inom utskottet uttalats den meningen, att örn vi skola gå in
för denna princip att underlätta röstningen — och jag fäster mig särskilt vid
betydelsen av att dessa människor, som falla för det s. k. flyttningsstrecket,
omkring 40—50,000 medborgare i vårt land, må få kunna rösta på den plats,
där de befinna sig — så har det också synts oss angeläget att i detta sammanhang
bereda möjlighet att även vid landstingsmannaval ge medborgarna denna
lättnad vid rösternas avgivande. Detta gör, att vi anse det vara bättre, örn
vi kunde få hela detta komplex utrett på en gång och sedan få motse ett förslag
örn grundlagsändring, helst i samband med förslag örn ändring i vallagen.
:Vi hava alltså i princip helt och hållet anslutit oss till Kungl. Maj :ts proposition
och endast önskat, att samma reform skulle i ännu fylligare form kunna
föreläggas riksdagen.
Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 7.
Äng. omdaning
av
tryckfrihetsprocessen.
Vidare förekom till behandling konstitutionsutskottets utlåtande, nr 33, i
anledning av väckt motion angående omdaning av tryckfrihetsprocessen.
Uti en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 248, hade herr Lindhagen föreslagit, att riksdagen ville för sin del besluta
eller hos Kungl. Majit begära förslag till tryckfrihetsprocessens omdaning
till överensstämmelse med övligt rättegångsförfarande och i varje fall till
en rimlig domstolsorganisation, vartill borde komma en hedersdomstol sammansatt
av lekmän.
Utskottet hemställde,
l:o) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
av frågan om möjligheterna att ombilda processen i tryckfrihetsmål, anhängiggjorda
av enskilda, i sådan riktning, att större säkerhet för de enskilda därigenom
uppnåddes, samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda;
2:o) att motionen I: 248, i den mån den icke härigenom blivit besvarad,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade emellertid avgivits av herrar Hallén, greve Syenä, Björkman,
Borg, Andersson i Igelboda, Olsson i Mora och Vougt, som yrkat, att
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
33
Ang. omdaning av tryckfrihetsprocessen. (Forts.)
riksdagen måtte avslå såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.
Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:
Herr Hallén: Herr talman! Det Ilar skapats en majoritet på denna punkt
inom utskottet, där man har tillstyrkt en skrivelse, som, såsom kammarens
ledamöter se, syftar till en utredning av frågan örn möjligheterna att ombilda
processen i tryckfrihetsmål.
Nu förhåller det sig med den saken så — det framgår även av utskottets
utlåtande — att år 1912 avgav en kommitté ett förslag till fullständig revision
av hela vår tryckfrihetsförordning. Förslaget tog fasta på frågan örn
ombildning av juryn och många andra stora, centrala problem. Emellertid
har icke någon regering under hela den långa tiden sedan 1912 funnit skäligt
eller möjligt taga upp detta stora komplex av frågor. Man har heller icke
ansett lämpligt att bryta ut vissa detaljer ur detsamma. Nu veta vi, att herr
Lindhagen har väckt en motion i denna sak, och att det är på grundval av densamma
som utskottet nu gått med på en begäran om utredning. Jag måste
vädja till kammaren, örn det kan vara lämpligt, att man i en så stor och svår
fråga som denna, där samtliga regeringar under så lång tidsföljd icke hava
tilltrott sig att taga upp spörsmålet, nu skall på en motivering från motionären
på omkring fyra eller fem rader taga upp denna sak.
Motionären säger: »Nu kräva medborgarna företrädesvis ett skydd emot
pressfrihetens otillbörligheter mot dem». Man behöver icke stor fantasi för
att förstå, vad det är, som ligger bakom motionärens uttryck där, och att han
säkerligen knyter denna reformplan till sin egen person. Jag menar det, att
då det gäller en så stor och svår fråga som den, huruvida man skall bibehålla
det nuvarande jurysystemet eller omforma det, så kunna vi icke på grundval
av en så kort utredning, som utskottsmajoriteten åstadkommit, och på grundval
av en sådan liten lapp — jag kan icke bättre säga — som motionen i denna
fråga är, kräva en revision av dessa viktiga spörsmål.
Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Olsson i Mora, Törnkvist i Karlskrona och Vougt.
Herr Hingård: Herr talman! Då jag har deltagit i utskottets behandling
av detta ärende, ber jag att helt kort få motivera utskottets ståndpunkt.
Man är nog tämligen allmänt överens örn, att vår tryckfrihetslagstiftning
är behäftad med mycket stora brister. Man har med fullt fog pekat på, att
redan lagens disposition är till ytterlighet förvirrad, att dess redaktion är så
undermålig, att den av vår främste kännare betecknats såsom ett unicum i
svensk lagstiftning, att den är rik på svårlösta motsägelser, bl. a. beroende
därpå, att den på två eller flera ställen behandlar alldeles samma ämne och
därvid begagnar olika och motsägande uttryck, att den lider av en betänklig
.saklig ofullständighet, särskilt beträffande en så viktig fråga som om utrikes
på svenska språket tryckta skrifter, att tryckfrihetsjuryns anordning är i
hög grad otillfredsställande, att underställningsförfarandet är onödigt, att
ansvarighetsbestämmelserna, särskilt beträffande tidning, äro sådana, att de
direkt inbjuda till missbruk — en inbjudan, som heller icke lämnats obegagnad
— o. s. v. Med alla dessa brister, och flera därtill, kunde tryckfrihetsförordningen
synas väl mogen att underkastas en genomgripande reform. Det
är den utan tvivel också; och för egen del skulle jag varit mest benägen att
gå på den linjen. Men då det inom utskottet från alla håll av äldre riksdagsledamöter
upplystes, att detta vore utsiktslöst, att något positivt resultat icke
Andra kammarens protokoll 19SS. Nr hl. 3
34
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. omdaning av tryckfrihetsprocessen. (Forts.)
kunde vara att förvänta av frågans upptagande i hela dess vidd, så har man
som nykomling i denna församling knappast annat att göra än att böja sig
för detta förhållande.
Att utskottet icke ansett sig böra förorda en hela tryckfrihetslagstiftningen
omfattande revision beror, som av utlåtandet framgår, uteslutande därpå, att
alla tidigare sådana försök av riksdagen avvisats. Man har då att välja mellan
att.antingen låta allt vara som det är, eller att på sätt, som tidigare skett,
fortskrida på de partiella reformernas väg. Enbart den omständigheten, att
en lagstiftning är alldeles särskilt bristfällig, synes icke vara någon anledning
att helt avstå från att söka bättra på den.
Vid ett övervägande från dessa allmänna utgångspunkter har utskottet ansett
frågan örn den enskilde målsägarens ställning i tryckfrihetsmål särskilt
förtjänt av att upptagas till utredning. Det allmänna intresse, som anknyter
sig till tryckfriheten, gäller framför allt den obeskurna rätten till kritik i
samhälleliga angelägenheter, rätten att fritt i tryck få framlägga sina tankar
i sådana frågor. Såsom organ för den allmänna opinionen, då ett publikt
intresse beröres, har tryckfrihetsjuryn haft sin stora uppgift att fylla. Men
då det gäller angrepp mot den enskilde medborgaren, mot vad som faller inom
privatlivets område, saknas förutsättningen för den allmänna opinionens
domsrätt Som utskottet framhåller, har erfarenheten visat, att tryckfrihetsmål,
långt ifrån att utspelas snabbt och billigt, i stället bli väsentligt längre och
därigenom också väsentligt dyrare än vanliga mål. Detta kanske inte betyder
så mycket, då det gäller att genom den offentliga åklagarmakten hävda det
allmännas intresse gent emot missbruk av tryckfriheten. Men helt annorlunda
ställer det sig,, da. det gäller en enskild målsägare. Han drar sig på goda skäl
för att sätta i gång en tryckfrihetsprocess. Det är ett mycket dyrbart och
högst ovisst experiment. Det invecklade och dyrbara förfarandet, vars utgång
genom juryn är mer än vanligt svår att förutse, verkar så avskräckande, att
den enskilde, hur obefogade kränkningarna mot honom än må vara, i de flesta
fall föredrar att tiga och lida. Omvänt verkar detta faktiska förhållande såsom
ett indirekt skydd för angriparen. Just vetskapen örn att det är med
synnerlig tvekan och endast i sällsynta undantagsfall, som den enskilde skrider
till försvar emot ohemula angrepp, verkar på den agressivt lagde som en
uppmuntran till sådana angrepp.
När tryckfrihetsförordningen kom till, tänkte man blott på att värna pressen,
det. tryckta ordet, gent emot obehörigt undertryckande från det allmännas
sida från myndigheterna, vilkas åtgöranden och underlåtenhetssynder utsattes
för kritisk belysning i pressen. Man hade då icke någon anledning att ägna
uppmärksamhet at det förhållandet, att det gällde icke bara att freda pressen
mot myndigheterna utan även att freda den enskilde medborgaren mot pressen.
Det är därför icke heller förvånande, att de anordningar och den procedur,
genom vilka pressen beredes skydd mot myndigheterna, icke äro ändamålsenliga
för att freda den enskilde medborgaren mot pressen. Detta har framträtt
iner. och mer efter hand som pressens vidgade maktområde och oerhört
växande inflytande starkt ökat antalet fall, där pressen riktar sina vapen
även mot enskilda medborgare. Angriparens övertag är redan på grund av
situationen,, sådan den faktiskt föreligger, så övermäktigt, att det måste ans®s
Tj motiverat att utreda, pa vilket sätt den enskildes rätt bättre må kunna
skyddas. Det är ett allmänt intresse även det, att den enskilde icke ställes
rättslös mot ohemula angrepp endast därför, att angreppet sker genom det
tryckta ordet, ty därigenom blir det endast så mycket farligare. Jag ber
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herrar Lundqvist i Rotebro och Nyblom instämde häruti.
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
35
Ang. omdaning av tryckfrihetsprocessen. (Forts.)
Herr Lundstedt: Herr talman! Enligt reservationen och herr Hallens
anförande skulle icke tillräcklig utredning föreligga för att framställa en begäran
örn en utredning. Icke en tillfredsställande utredning föreligger i fråga
örn fakta, som väl, såvitt jag förstår, torde vara notoriska! Och har det likväl
brustit i utredningen, och har motionären, som väl icke alls avsett att göra
en utredning, helt enkelt därför att en sådan synts honom onödig, varit alltför
ofullständig, så har ju dock komplettering skett genom den föregående ärade
talarens framställning. Likväl skulle jag önska, herr talman, att i detta ämne
få göra några påpekanden.
Det är obestridligt, att en tidning under särskilda förhållanden har i sin
makt att genom illvilliga och osannfärdiga framställningar kunna förbittra
enskilda medborgares liv, slå ned deras livsmod och stäcka deras verksamhet.
Denna makt ha tidningarna därigenom, att dylika deras handlingssätt praktiskt
taget äro straffria. Här föreligger en inkonsekvens i vårt rättsväsende,
som är nästan obegriplig. Yår rättsåskådning är ju sådan, att den enskilde
anses lika litet behöva tåla några moraliska lidanden, i illvillig avsikt honom
tillfogade, som i sådan avsikt honom tillfogade kroppsliga lidanden. Man talar
i båda fallen örn personlig integritet, vilken — som det heter — icke får
lov att kränkas. I enlighet härmed är också en person, som illvilligt ärekränker
annan eller förtalar honom på sådant sätt, att det kan vara menligt för den
förtalades sociala eller ekonomiska anseende, straffbar enligt 16 kap. strafflagen.
Detta gäller dock endast med en högst väsentlig inskränkning. Det finnes
nämligen, mina herrar, en betydande förutsättning för att vår strafflag
skall reagera mot dessa lumpna handlingssätt, och det är, att dessa handlingssätt
äro relativt obetydliga, d. v. s. att de ske muntligen eller genom
brev eller dylikt. Producerar sig däremot förtalet i hundratusen stämmor,
drives förtalet genom pressen, då är den förtalande praktiskt taget skyddad.
Juryinstitutionen gör det till ett fullkomligt hasardspel för målsägaren, som
i en process riskerar att endast ytterligare förlora heder och anseende och
dessutom en massa penningar. Därför nödgas han vanligen fördraga det lögnaktiga
förtalet,. fördraga reptilernas spott och spe, fördraga krypskyttarnas
sårande projektiler. Dessa åter kunna tryggt hängiva sig åt sina triumfer.
När det ena offret slutligen oskadliggjorts, tar man lika oansvarigt och ansvarslöst
sikte på ett nytt. Vetenskapens charlataner och politikens lycksökare
höjas på skölden i dagspressen, ty de anpassa sig efter det snygga hantverkets
maximer. Men mot det redbara och sakliga arbetet spelar det moraliska
lönnmördandets hela teknik, så snart det gäller mera brännbara sociala
ämnen. Kan någonting här göras? Jag säger inte att det går, men kan någonting
göras mot det slags förtalsverksamhet, som härmed antytts, då synes
det mig också ovillkorligen höra göras. Ty det måste betänkas, att det icke
är de enskilda faktiska fallen, som här spela någon större roll ur social synpunkt,
utan, herr talman, vad man har att framför allt beakta, det är elen
oräkneliga mängden av fall, i vilka sanningens och saklighetens röst förstummats
inför skräcken för de hundratusenstämmiga giftigheter, glåpord och förvrängningar,
som genom en i yrket tränad penna kunna komma att överhölja
den, som låter sin röst tala i enlighet med samvetets bud.
Jag menar icke, att det sagda gäller alla tidningar. Jag menar heller icke,
att allt som jag sagt är tillämpligt gent emot ens de flesta tidningar. Men
vad jag sagt gäller i vart fall de största tidningar både på ostkust och västkust.
Korruption och hyckleri i vårt offentliga liv befrämjas genom elen nuvarande
ordningen. Skall det för bifall till utskottets förslag behövas en
särskild utredning härom i all synnerhet när förslaget endast går ut på, att
man skall söka få till stånd en utredning för att därpå i sin tur fota en lag
-
36
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. omdaning av tryckfrihetsprocessen. (Forts.)
stiftning, en eventuellt möjlig lagstiftning i ämnet? Kan denna offentliga
korruption och detta offentliga hyckleri motverkas, så bör det som sagt också
ske, och en undersökning i ämnet är av utomordentlig vikt. Jag kan icke finna
annat, än att det är till den grad viktigt, att alla slags syppunkter pm
olämpligheten av att »isolera» denna fråga måste underkännas. Det är icke
en liten isolerad fråga, utan enligt sakens natur måste det här bli fråga örn
en mycket djupgående utredning. Reservanternas ståndpunkt kan jag av nu
angivna skäl icke biträda, utan jag yrkar med stöd av vad jag anfört bifall
till utskottets hemställan.
Med herr Lundstedt förenade sig herr Petersson i Broaryd.
Herr Ström: Herr talman! Att jag biträtt det föreliggande utskottsutlåtandet
beror till stor del på de skäl, som herr Hillgard anförde, och jag skulle
till stora delar kunna instämma med de synpunkter, som han framfört här
under diskussionen. Vad som är det viktiga i detta fall ur medborgarsynpunkt.
det är, att rättssäkerheten i landet skyddas, och dessutom att man får
en billig och bra rättvisa. Med det nuvarande jurysystemet får man enligt
mitt och mångas förmenande en dyr och dålig rättvisa, och det kan då icke
vara någon anledning att på de skäl herr Hallén anförde vänta med att förbättra
denna dyra och dåliga rättvisa. Utskottet säger, att de förhoppningar,
som tidigare ställts på juryn, ha icke i allo infriats, kanske icke minst
beroende på det sätt. varpå juryn utses. Den, som har varit i tillfälle att
se, på vilket sätt en jury sammansättes, förstår ju, att det inte kan ställas
alltför stora fordringar på rättssäkerheten. Det är också därför som det
inom vida kretsar av vårt folk spritt sig en uppfattning i den riktningen,
och därför låta många enskilda, som missfirmas av tidningarna, det vara.
De lia icke råd att skaffa sig sådan rättvisa.
Nu har det frågats från reservanterna, om det kan vara lämpligt att utbryta
en del av denna stora fråga. Ja, det är det, när man icke kan få hela
frågan igenom, kan man lämpligen utbryta en del av densamma, och redan
det skäl herr Hallén anförde, att ingen regering har kunnat framlägga detta
omfattande förslag, visar hän på att man borde bryta ut en del och söka få en
lösning av denna. Den del, som skulle kunna utbrytas enligt utskottets förslag,
torde vara den viktigaste delen av tryckfrihetsmålen, nämligen den delen.
som rör tidningarnas förhållande till enskilda personer och därmed sammanhängande
åtgärder från dessa personers sida. Det är nödvändigt att se
till att man får en förändring på den punkten, så att även den fattigaste i
landet kan skaffa sig rättvisa gent emot den press, som kanske har ytterligt
stora ekonomiska möjligheter till sitt förfogande. Detta kan emellertid
icke ske så som det är ställt nu, och med utgångspunkt därifrån ansluter jag
mig till utskottets hemställan.
Herr Kilbom: Herr talman! Jag tjmker, att utvecklingen går nästan för
fort, då man nu så här från skilda partier med de starkaste ord fördömer
tryckfrihetsförordningen. Man gjorde kanske klokast i — i varje fall vill jag
understryka detta — att tänka på att tryckfrihetsförordningen med sina
brister dock innehåller en hel del av värde, som man sannerligen bör betänka
sig mer än en gång innan man börjar peta på. Det har varit de s. k.
demokraternas ståndpunkt i gamla tider, oavsett örn de kallat sig bara demokrater
eller socialdemokrater, ja alldeles särskilt har det varit de sistnämndas
uppfattning, herr Ström.
Det kan vara anledning att inlägga en, naturligtvis mycket svag och vis -
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
37
Ang. omdaning av tryckfrihetsprocessen. (Forts.)
serligen icke så sakkunnig gensaga, men dock en gensaga mot de starka ord,
som professor Lundstedt använde mot pressen. Jag vågar påstå, att den
svenska pressen ingalunda består ens till en liten, liten del av »ansvarslösa
nidskrivare». Jag vågar påstå, att det överväges mycket noggrant, innan
en person angripes. Det finnes emellertid massor av fall, där det är mycket
svårt att draga upp gränsen mellan en privatperson och en offentlig person,
och där hänsyn till de sistnämnda omständigheterna mycket väl motivera
ett kraftigt ord från pressens sida, som kan verka i synnerligen fördelaktig
riktning.
Man talar om att de enskilda under nuvarande tryckfrihetsförordnings bestämmelser
ha så förfärligt svårt att få sin rätt, och för att man skulle kunna
vidga den rätten föreslås — det är den reella innebörden av utskottets
förslag — ett sönderbrytande av gällande tryckfrihetsförordning. Ha icke
herrarna i utskottsmajoriteten sett några andra skavanker? Ha ni icke sett,
hur de nuvarande bestämmelserna av enskilda utnyttjas till en organiserad
förföljelse mot vissa tidningar? Jag hade tänkt mig, att exempelvis herr
Ström i Göteborg skulle ha observerat några dylika fall. Det har förekommit
upprörande händelser, icke minst mot stockholmspressen på sista tiden,
som man sannerligen inte bör ge någon som helst hemul åt. Det har där företagits
massåtgärder för att komma en enskild man till livs, därför att han
händelsevis var ansvarig utgivare för den tidning, för vilken han var redaktör,
och alldeles oavsett att han måhända inte hade en aning om, förrän han
stod inför fullbordat faktum, de saker, som publicerades. Jag tycker, således
att när man angriper skavanker i gällande tryckfrihetsförordning och
vill nå resultat därmed, så borde man angripa dem på ett sätt, som bättre
svarade mot verkligheten än vad härvidlag skett.
Jag skäll emellertid anföra fett fall, vittnande örn juryinstitutionens brister
som man inte från utskottsanhängarnas sida har anfört. En tidning hade
påtalat en enskild mans uppträdande, omvittnat av flera personer, ett skadligt
uppträdande, såväl gent emot samhället som mot andra enskilda personer.
Tidningen hade använt synnerligen försiktiga ordalag, vilket av domstolen
bekräftats. Juryn fick ärendet till behandling. Det ställdes två frågor.
Den ena gällde, huruvida artikelns innehåll, jämfört med rubriken, var brottsligt.
På den frågan svarades ja. Den andra frågan gällde, örn innehållet i
artikeln var brottsligt. På detta svarade juryn nej. Med rätta framhölls
efteråt — måhända kan detta anfötas utan att man går juryns sekretess för
när — att det sistnämnda svaret fullkomligt slog ihjäl det förstnämnda. Den
enskilde, som professor Lundstedt så dityrambiskt gick in för, förtjänade
den avbasning, som han fick, men tidningen blev dömd. När ärendet kom
till domstolen för straffets utmätande, kunde man inte misstaga sig angående
domstolens uppfattning örn juryns svar. Den fann det horribelt,
men det fanns icke någon som helst möjlighet att åstadkomma någon
ändring.
Varpå bero nu dessa brister i juryiristitutionen? Enligt mitt förmenande
— och jag har dock några års personlig erfarenhet, både som personligen ansvarig
ledamot av flera jurydomstolar och i andra avseePden — bero de inte
på den omständigheten, att juryinstitutionen som sådan skulle vara förkastlig.
utan de bero på att juryn sammansättes olämpligt. Den, som är anklagad,
har rätt att utse tre jurymän, käranden tre och domstolen tre. Det iir
uppenbart, att de tre sistnämnda ha i sin hand att avgöra, hur domen skall
bli. Jag tror inte, att jag begåt någon oegentlighet., örn jag påstår, att det
skulle vara ett mycket lätt arbete att med acta i hand påvisa, hurusom utseendet
av de tre sistnämnda jurymännen sker på sätt, som även örn det inte
38
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. omdaning av tryckfrihetsprocessen. (Forts.)
subjektivt avser att vara politiskt, dock objektivt är det. Från vilka klasser
hämtar domstolen jurymännen? Ja, det lior till undantagen — jag tror, att
här i Stockholm Ilar det under alla de år, jag har sysslat med journalistik,
förekommit två gånger, två gånger! — att de hämtats från kretsar, som kunna
tänkas lägga en annan politisk synpunkt på den åtalade artikeln eller
tryckalstret, än vad domstolen gör. Man utser i regel högermän, på sin höjd
liberaler och folkfrisinnade. Uppenbarligen har man en »lämpligt» sammanställd
lista av folk att välja bland. Undantag förekomma — någon enstaka
gång. Hela Stockholmspressen spärrade således upp ögonen av förvåning,
då en gång den nuvaranade utrikesministern av rätten nämndes som juryman.
Jag tycker verkligen, att det är mot detta, man borde rikta angrepp, och
möjligen också på någon annan punkt, örn man vill rätta till juryinstitutionens
brister.
De orden, herr talman, böra således sägas i denna debatt, domstolarna, som
ha att utse ledamöter i juryn, böra känna sig något mindre bundna av klasssynpunkter,
och ta representanter för alla grupper och klasser i samhället
som ledamöter av juryn. Därest detta sker, är jag övertygad örn att juryväsendet
måhända inte skall bli fullkomligt bra men i varje fall en hel del
bättre än vad det är för närvarande.
Jag har, herr talman, då man här så starkt understryker omöjligheten för
den enskilde att få rätt, velat understryka motsatta erfarenheter, som sannerligen
tala för att det inte är så lätt för tidningarna heller. De ha en viktig
samhällelig uppgift att fylla, som icke får försvåras.
Herr Olsson i Mora: Herr talman! Det förefaller mig, som om flera ärade
talare under den gångna debatten slagit in öppna dörrar. Såvitt jag vet råder
det ingen tvist örn att vår tryckfrihetsförordning lider av ofullkomligheter
och brister. Tvisten gäller, huruvida det är möjligt att genom partiella
reformer avhjälpa de mest i ögonen fallande bristerna. Vi reservanter ha ansett
det svårt, ja vi lia ansett det omöjligt att komma fram på denna väg, och
vi ha därvidlag kunnat stödja oss på uttalanden av alla dem, som tidigare ha
fördjupat sig i denna fråga. Detta beror på den yttre gestaltningen av vår
ärevördiga tryckfrihetsförordning. Tryckfrihetskommitterade, som avlämnade
sitt mycket omfattande betänkande år 1912, ansågo sig kunna konstatera,
att även en mycket begränsad revision av vår tryckfrihetsförordning måste
med nödvändighet medföra en så gott som fullständig yttre omgestaltning av
denna grundlag. Dessa kommitterade sammanfattade sitt uttalande på denna
punkt i följande ord, som jag gärna vill ha in i riksdagens protokoll: De fastslogo,
att »den ärevördiga omklädnaden för vår tryckfrihetsrätt är med alla
sina brister och sin för rättspraktiken föga ägnade teknik ett helhetsverk, men
ett helhetsverk av synnerligen ömtålig beskaffenhet. I vida högre grad än i
andra lagar är det ur spridda uttryck och smådrag, esomoftast givna i ett helt
oväntat sammanhang, som lagens rätta andemening måste framletas. Det är
genom ett ytterst aktsamt tillvaratagande av detta spridda material, som det
blivit det gångna århundradets rättspraxis möjligt att skapa en rättstillämpning
av hjälpligt genomförd konsekvens utan våld på lagens anda och ordalydelse.
Att bära händer på en så skör klädnad är ett alltför vanskligt företag.
Den låter sig icke upplappas. Den måste lämnas så gott som orörd eller
ersättas med en ny. Just detta förhållande har tid efter annan stått som ett
avgörande hinder för även sådana partiella reformer, som för det allmänna
omdömet tett sig såsom i och för sig högst nödiga eller nyttiga.»
Med hänsyn till detta enhälliga uttalande, som efter min uppfattning inte
kan jävas, och med hänsyn till den knapphändiga motivering, som förebragts
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
39
Ang. omdaning av tryckfrihetsprocessen. (Forts.)
av motionären och utskottets majoritet, tillåter jag mig, herr talman, att yrka
bifall till reservationen.
Herr Vougt: Herr talman! Det är med en viss tvekan jag som pressman
tar till orda i denna sak, ty uppenbart är ju, att åtminstone i allmänna medvetandet
ingår den föreställningen, att det härvidlag finns vissa motsättningar
mellan tidningarna och allmänheten. Örn jag tar till orda är det för att
i alla fall få beröra några av de argument, som förts fram från den knappa
utskottsmajoritetens sida.
Jag fäste mig sålunda vid att herr Hingård gav ett mycket förklenande
betyg åt vår tryckfrihetsförordning. Han betecknade dess redaktion som undermålig,
och jag må säga, att örn så är förhållandet, förstår jag mycket väl
det krav, som han helst ville ha tillgodosett, kravet på en revision av tryckfrihetsförordningen
i dess helhet. Men jag förstår inte, att han går med på
en framställning, utmynnande i en ändring på en enda punkt. Örn tryckfrihetsförordningen
är särskilt undermålig, bör man i varje fall inte ändra på och
försämra de garantier för tryckfrihetens upprätthållande, som denna förordning
innehåller, och de utgöras ju av jurysystemet. Jag skulle mycket väl ha
kunnat gå med på ett krav på revision av tryckfrihetsförordningen i dess helhet,
men den utbrytning, som nu föreslås, kan jag inte finna vara lämplig.
Vad skulle skälet vara för ett borttagande eller ett ifrågasättande av juryn i
mål, väckta av enskilda? Jag vet inte, örn man betraktar enskildas mål och
åtal såsom mindre viktiga saker och därför kan ta bort juryn, eller som mera
viktiga saker och örn man vill tillgodose deras krav att få rättelse genom att
lägga avgörandet i domstolen. På den punkten synes det i varje fall, som örn
de ärade ledamöterna av utskottets majoritet skulle ha en något olika inställning.
Sedan tycker jag, att det bör understrykas, att den svenska pressen säkerligen
i hög grad under påverkan av vår nuvarande tryckfrihetsförordning men
givetvis också under påverkan av en allmän kulturutveckling har nått fram
till en ansvarskänsla, som är ofantligt mycket större än bara för några decennier
sedan. Det är ju alldeles uppenbart, att det finns och har funnits en
skandalpress, som driver som sport att ta heder och ära av människor, men
ingen kan göra gällande, att det inte är möjligt att komma åt den delen av
pressen med de medel, som vår tryckfrihetsförordning tillhandahåller. Däremot
vågar jag säga, att tidningsmannen, allra helst den, som är sysselsatt i
den dagliga pressen, lägger sig mycket vinn örn att inte uttala sig sårande örn
medmänniskorna och att han noggrant överväger alla de angrepp, som omständigheterna
en eller annan gång under hans tidningsbana naturligtvis kunna
föranleda honom att företa. Jag har den känslan, att tidningsmannen känner
sitt ansvar i betydligt mycket högre grad än de icke tidningsmän, som understundom
ta till orda i pressen. När min ärade vän professor Lundstedt nyss
tolkade sin våldsamma indignation över att det i pressen förekommer förklenande
och sårande uttalanden om enskilda personer, vill jag i all stillhet erinra
honom örn att han för bara några månader sedan sände mig en artikel,
som jag måste återsända med den motiveringen, att jag icke kunde ta in i min
tidning de uttalanden, som där gjordes emot en annan person.
Jag tror sålunda med den förbättring av pressens allmänna ansvarskänsla,
som har skett under de senaste decennierna, att det vore oriktigt att genom en
utbrytning som den, vilken nu föreslås, ifrågasätta hela juryinstitutionens bestånd.
Jag finner därtill, att motionen är så löslig, att motiveringen i utskottets
utlåtande givetvis också har måst bli löslig. Med hänsyn härtill ber jag
att få yrka bifall till reservationen.
40
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. omdaning av tryckfrihetsprocessen. (Forts.)
Herr Severin: Herr talman! Jag har själv en ganska lång tidningsmannabana
bakom mig, och det kunde kanske därför synas naturligt, att jag intoge
samma ställning som övriga tidningsmän, vilka lia yttrat sig i denna debatt.
Jag har emellertid under min tidningsmannabana också vid ett par tillfällen
kommit i kontakt med tryckfrihetslagen, jag har haft ett pär tryckfrihetsåtal
på halsen, och jag har dessutom haft det tvivelaktiga nöjet att vara ledamot
i en fem eller sex juryer. Jag måste säga, att mitt intryck av dessa erfarenheter
är, att det på det hela taget inte finns någonting värre ur rättvisesynpunkt
än en jury. I alla juryer, där jag har varit ledamot, ha tidningarna
blivit fällda utom i ett enda fall, och det gällde Fäderneslandet. Jag vet inte,
om detta är signifikativt. Kanhända har Fäderneslandet också blivit fälld
någon gång. Men vad jag vill påtala är just, att en jury först och främst är
oansvarig. Det är mycket lätt att konstatera, att ibland har en jury uttalat
sig för det strängaste straff, som kan tänkas enligt de lagrum, vilka kunna
åberopas, men rätten har Utmätt det lägsta straff, vartill den haft möjlighet.
Utan juryinstitutionen måste rätten själv ta ansvaret för sin dom, men det behöver
den ju inte göra nu, ty sedan juryn har uttalat, att den ifrågavarande
artikeln är brottslig, har rätten ingen annan möjlighet än att döma; här faller
ansvaret i grunden på juryn och hela juryinstitutionen. Det är sålunda här
en möjlighet för rätten att döma utan att ta ansvaret för sin dom.
Jag kan mycket väl hålla med herr Kilbom örn att rätten har en viss möjlighet
att förmedelst juryns sammansättning influera på dess utslag. Jag vet
bara inte, hur den skulle kunna berövas denna möjlighet. Man kan naturligtvis
tänka sig andra former för juryns utseende. Jag har inte spekulerat däröver;
herr Kilbom angav inte heller själv någon sådan form, men det finns
möjligtvis sådana.
Nu kan jag hålla med örn att det inte är praktiskt att skilja ut en del av
tryckfrihetsmålen, så att en ändring bara gäller dem, som anhängiggöras av
enskilda personer, men såvitt det är fråga om att rädda juryn, befinner jag
mig närmast på den sida, som skulle vilja avskaffa denna ur rättssynpunkt
mycket tvivelaktiga institution.
Herr Lundstedt: Herr talman! Som jag uttryckligen angav i mitt förra
anförande, låg det mig fullkomligt fjärran att försöka mig på någon utredning
i detta ämne. Jag ville, herr Kilbom, endast göra vissa bestämda påpekanden.
Jag ville framhäva en sida av saken, som städse förbises, den
nämligen, att. om en enskild person muntligen eller i brevform kränker en annan
person eller förtalar honom, kan han bli dömd till nog så kännbara
straff,_ men örn samma sak sker hundratusenstämmigt i dagspressen, är faktiskt
situationen den, att målsäganden icke vågar sig på att anställa åtal, därför
att hän riskerar att därigenom ytterligare få sin heder och sitt anseende
nedsatta, varjämte han får betala en hel massa penningar. Man kan således
icke, herr Kilbom, utgå från de få processer, som här faktiskt äga rum, utan
man måste i stället tänka på de processer, som aldrig äga rum, av den anledning,
att vederbörande inte vågat sig på saken. Då. menar jag, förstår
man det av mig påtalade förhållandet. Där står, herr Kilbom, å ena sidan
en stackars ensam människa, och å andra sidan befinner sig en rik, mäktig
tidning. På vad Sätt- kan den enskilde skada tidningen i någon mera avsevärd
grad? Men tidningen kan nära nog fullkomligt göra kai på en person
genom att underkasta honom sådana moraliska lidanden, att han inte håller
ut. Det är underlåtenheten att beakta den haltande situationen härvidlag,
som gör, att jag önskat påpeka den enskildes maktlöshet.
Sedan har jag inte alls velat gå in på problemet i hela dess vidd. Det är
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
41
Äng. omdaning av tryckfrihetsprocessen. (Forts.)
uppenbart, att mycket skulle kunna förbättras, genom att man fick en något
förnuftigare princip för juryns sammansättning; därom vill jag inte yttra,
mig. Jag tycker överhuvud taget nu, liksom i remissdebatten angående lagförslaget
om uniformsförbud, att det är fullkomligt meningslöst att, innan
man känner den fullständiga utredningen, börja debattera sakens detaljer. En
herre här sade nyss, att han knappast ögnat på propositionen men skulle
ändå vilja kritiskt uttala sig örn densamma. På samma sätt menar jag här,
att när man yttrar sig i frågor, där en utredning begäres, bör man icke precisera,
hur det eller det skall regleras. Dylikt är ju en ren motsägelse. Eftersom
jag begär utredning, ligger den tanken bakom, att jag ännu inte är på
det klara med, hur det skall vara. Men så mycket är uppenbart, att juryn
kan förbättras. Jag lutar dock, liksom herr Severin, åt den åsikten, att
såvitt det gäller förtalskampanj mot eller annan förföljelse av den enskilde,
komma vi aldrig till någon trygghet, örn inte vanligt domaransvar här blir
avgörande. På grund av detta ansvar är man, när det inte är fråga örn
pressen, i det stora hela fri från ärekränkningar, men i pressen sker vad som
sker. En sak, som man inte här får glömma, är själva framställningssättet i
pressen. Jag talade örn durkdrivna pennor, som tränats decennium efter decennium
just i syfte att försöka göra livet trist för vissa medmänniskor. Herrarna
förstå, att de ju kunna välja sådana uttryck, att man inte kan så lätt
komma åt dem med de strafflagsformuleringar, som vi ha, utan, när juryn
granskar fallet och skall tillämpa lagen, hesiterar den inför att uttala sitt
»skyldig». Särskilt bör man här icke förglömma de konsekvent bedrivna förföljelserna.
Det kan hända, att den enskilda artikeln inte innehåller något så
omedelbart graverande, men hela serien kan betraktas såsom ett moraliskt
lönnmördande.
Jag tror, att örn herr Kilbom beaktade dessa synpunkter, skulle hän förstå,
att det dock finns en sida av saken, som här just behöver understrykas, bland
annat därför att den varit så förbisedd.
Herr Vougt kom med ett exempel. Örn jag vid tillfället ifråga har begått
en dålig handling, om jag har handlat på samma sätt som det av mig nu påtalade,
vilket jag anser, att man bör reagera emot, så förtar det väl ingenting
av min argumentation. Jag har väl aldrig sagt, att jag är bättre än andra
människor. Men jag får säga, att jag tycker, att det där exemplet är lika
simpelt som dumt. Herr Vougt måtte inte lia tänkt sig för, när herr Vougt
anförde det. Jag vill vidare fråga herr Vougt: vari bestod det lögnaktiga i
den ifrågavarande artikeln? Studera den, och tag hela bakgrunden i betraktande!
Sedan ber jag herr Vougt lägga fram skälen till att den skulle vara
av sådant slag, som jag här vänder mig mot. Vad jag talar örn och som jag
anser, att man skall reagera mot, är de illvilliga, lögnaktiga förvrängningarna
och giftigheterna. Det är klart, att jag inte menar, att man inte skall
få tala genom tidningarna. Men vad har den enskilde i sådant avseende för
makt, herr Vougt! Det ser man här förträffligt: en mäktig redaktör skickar
helt godtyckligt tillbaka artikeln.
Jag tror sannerligen, att vad jag har sagt och vad som framförts av andra
talare visar, herr talman, att det föreligger synnerligen starka skäl för att
företa en utbrytning av denna fråga. Och är detta riktigt, då förefaller det
mig. som örn herr Olssons i Mora uppfattning, att de, som talade för utskottsutlåtandet,
voro i färd med att slå in öpnna dörrar, icke alls vore motiverad.
Herr Ström: Herr talman! Samtliga talare i debatten ha uttalat sitt
missnöje med den nuvarande tryckfrihetsförordningen, och de ha ansett det
42
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. omdaning av tryckfrihetsprocessen. (Forts.)
vara behövligt att förbättra densamma. Men så har man sagt, att man inte
borde bryta ut en del utan i stället söka få till stånd en reform av tryckfrihetsförordningen
i dess helhet. Jag vill fråga herr Vougt, varför han inte
ställde det yrkandet i utskottet, att vi skulle förbättra den i dess helhet? Jag
har ingenting att invända emot detta, men ett sådant yrkande ansåg man vara
omöjligt därför att det var för omfattande. I fråga örn det nu föreliggande yrkandet
anser man däremot, att man inte skall ändra en del av tryckfrihetsförordningen,
därför att ett yrkande härom är för litet omfattande. Jag tror för
min del, att man anför dessa skäl uteslutande för att komma ifrån det hela.
Ingen kan försvara den nuvarande tryckfrihetsförordningen och säga, att den
är riktig, men då man inte vill förändra den, kryper man bakom dylika svepskäl,
som framförts.
Nu frågar man, örn denna revision, som har avseende på den enskilde, är
viktigare än de andra. Jag måste då säga, att för det första äro de mål, som
beröra enskilda, flera, och för det andra ha enskilda mycket begränsade tillgångar
i jämförelse med tidningar och andra stora företag, och till följd härav
är det viktigare att man för fram just denna fråga.
Beträffande herr Kilboms invändningar så talade han örn, att de enskildas
förföljelser mot tidningarna äro mera omfattande. Herr Kilbom talade väl av
egen erfarenhet, förmodar jag, och jag vet inte, hur det kan vara med den
saken. Men örn så skulle vara förhållandet, är det inte då rimligt och rättvist
att man ser till, att herr Kilboms tidning exempelvis, som ju inte torde
vara något förmöget företag, får en billig och bra rättvisa. Det kan man få på
detta sätt, och då. tycker jag, att herr Kilbom skulle vara tacksam i stället för
att göra anmärkningar på denna punkt.
Samtidigt konstaterar herr Kilbom, att i dessa juryar, som utses, insättas i
regel endast borgerliga representanter. Nåväl, finns det då någon anledning att
slå vakt om detta i fortsättningen, ty inte inbillar sig väl herr Kilbom, att man
på någon väg kan förbättra sinnesstämningen hos dem, som utse dessa, så att
de sätta in exempelvis herrar Kilbom, Flyg eller Spångberg eller några andra
med dem liktänkande. Jag inbillar mig inte detta, och då vore det ju skäl i
att gå på den väg, som här föreslagits från utskottets sida.
Herr Kilbom anförde också ett utomordentligt exempel på kvaliteten av denna
juryrättvisa, när han talade örn, att en jury besvarat frågan örn rubrikens
brottslighet med ja och artikelns med nej, och han tilläde, att domstolen fann
givetvis denna tolkning horribel. Just sådana företeelser inträffa, och när
man vet detta, bör man då inte ha intresse av att gå in för en sådan utredning
och omläggning, som här föreslagits? Här har från utskottets sida föreslagits
att gå en väg, som är framkomlig och möjlig att få anslutning till, men vi veta,
att en förändring av hela tryckfrihetsförordningen för närvarande inte går att
genomföra. Skall man då kasta bort detta bara därför att man inte kan få det
hela? Det brukar ju inte vara vanligt, när man genomför reformer i värt land,
att man skall gapa över så mycket att man mister hela stycket, utan det är
bättre att taga upp det som är mest aktuellt och av vikt för de sämst situerade
i samhället och försöka förbättra rättvisan för dem.
Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn bifall till utskottets hemställan.
Herr Hallén: Herr talman! Jag hoppas kammaren inte reflekterar så
mycket på herr Ströms erbjudande örn en bra och billig rättvisa, om man går
med på detta herr Lindhagens projekt.
Jag begärde emellertid egentligen ordet för att svara den ärade representanten
på Upplandsbänken. Han talade örn detta lönnmördande, som genom
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
43
Ang. omdaning av tryckfrihetsprocessen. (Forts.)
hundratusentals stämmor kan verka på ett fruktansvärt sätt, och menade, att
den enskilde i våra dagar står fullkomligt rättslös gentemot pressen. Ja, men
örn vi, som någon talare har erinrat örn, skulle se på, hur pressen exempelvis
på 1880-talet talade inte bara i politiska ting utan även emot enskilda, tror
jag, att herr Lundstedt skulle få ännu större användning för det patos, han
utvecklade. Man kan inte bestrida, att pressen med alla dess brister och svagheter
ändå, som jag tror herr Vougt antydde, på ett riktigt sätt avspeglat
den tilltagande kultiveringen inom hela vår nation, och att den verkligen bemödar
sig örn att iakttaga självbehärskning, då den yttrar sig örn enskilda.
Herr Lundstedt vet nog själv, att det är lika viktigt vare sig man talar eller
skriver, att göra detta. Jag erinrar mig ett anförande här i kammaren för
några år sedan, då vi hade en dechargedebatt, där en professorsutnämning
skulle ventileras och där det var en talare, som använde ett språk, som jag
näppeligen sett i någon svensk tidning framföras. Herr Lundstedt erinrar sig
säkert, vem det var, som då talade.
Det visar sig alltså, att vad det kommer an på är att man kan iakttaga
en tillräcklig självbehärskning, och det tycker jag att pressen, örn vi undantaga
ett par tidningar, utmärker sig för.
Herr Lundstedt apostroferade herr Vougt därför att han hade stoppat en
artikel, som lian inte ansåg det var lämpligt för den offentliga pressen att
framföra från herr Lundstedt^ sida. Då sade herr Lundstedt, att där ser man
den enskildes hjälplöshet gentemot en mäktig redaktör. Jag skulle vilja säga,
att tvärt örn är herr Vougts förfaringssätt ett lysande exempel på hur dessa
förhållanden skola lösas genom att redaktörerna ha så mycket urskiljning och
omdömesförmåga att de själva stoppa sådant, som inte är tjänligt att framföra
i pressen. Därför menar jag, att det praktiska livet anvisat betydligt bättre
och lämpligare vägar att lösa denna fråga än vad utskottet föreslagit.
Jag vidhåller, herr talman, mitt avslagsyrkande.
Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag skall göra mitt yttrande
synnerligen kort. Jag kan i nästan allt väsentligt instämma med herrar Hingård
och Severin.
Det har länge stått klart för mig liksom för många tidningsmän, att vår
tryckfrihetsförordning är i stort behov av omarbetning, och den saken harju
också vitsordats här i kammaren och utanför riksdagen vid mångfaldiga tillfällen.
Det är beklagligt, att utredningsarbetet ännu inte hunnit leda till något
resultat. På det område, som utskottsbetänkandet berör, anser jag, att reformbehovet
är allra mest trängande, och jag tvekar inte, ehuru jag fullkomligt
förstår den synpunkt, som reservanterna anfört, att ansluta mig till utskottsutlåtandet
i syfte att fortast möjligt få fram en^ reform på denna punkt.
Jag tror, att ett verkligt samhällsintresse, örn inte står på spel, så i alla fall
är starkt berört.
Jag kommer sålunda, herr talman, att rösta för utskottets förslag.
Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet,
då en rad av tidningsmän hade yttrat sig, och för att inte deras stämma
skulle stå så ensam till förmån för reservationen, ansåg jag mig böra säga
några ord.
Vad utskottet här önskar är ju en större trygghet för den enskilde mot angrepp
från tidningarnas sida. Jag undrar, örn den väg, som utskottet bär förordat,
nämligen avskaffande av jury i tryckfrihetsmål berörande enskilda,
skall ge denna ökade trygghet. För min del är jag ingalunda övertygad
därom.
44
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. omdaning av tryckfrihetsprocessen. (Forts.)
Herr Lundstedt gjorde sig till riddare för sanningen och rätten att hävda
sanningen. Jag skulle så gärna vilja instämma med herr Lundstedt i detta
avseende, även örn man stundom måste ställa den frågan: »vad är sanning».
Men ingalunda är det möjligt att genom grundlagsbestämmelser ge trygghet
åt att sanningen alltid blir härskande. Jag skulle vara mycket intresserad
av örn man kunde få en lagstiftning, som kunde förbjuda tidningarna
att ljuga eller som kunde ålägga tidningarna att intaga ett genmäle, därest
det kunde bevisas, att tidningarna farit med osanning, men jag tror, att
herr Lundstedt är överens med mig örn att det inte går att utforma en lag,
som ger denna möjlighet. _ I varje fall syftar ju inte utskottets förslag till
något sådant utan endast till avskaffandet av jury i mål berörande enskilda.
Lag tror emellertid, att det också finns ett annat skäl, varför man kan
ställa sig betänksam inför denna reform och som varit det avgörande skälet
för mig. Jag tror nämligen inte det är möjligt eller i varje fall lämpligt
att få två olika slag av processer, då det gäller tryckfrihetsmål, ty det
är många gånger rätt svårt att avgöra, huruvida ett tryckalster ur allmänna
samhälleliga synpunkter är att betrakta såsom brottsligt eller örn det endast
kan betraktas såsom brottsligt i vad det gäller angrepp mot enskild
person. Dessa två saker gå ofta in i varandra, och en artikel eller ett tryckalster
kan ju mycket väl vara brottsliga i båda dessa hänseenden, således,
såväl då det gäller allmänna samhälleliga synpunkter, som också då det gäller
enskilds rätt. Hur skall i dessa fall förfaras? Skall juryinstitutionen
komma i tillämpning eller skall den icke komma i tillämpning? Ja, därom
får väl utredningen ge besked, men jag tror det är alldeles riktigt vad herr
Olsson i Mora refererade från ett uttalande, att det är hart när omöjligt
att bryta sönder detta ämne och lösa en detalj utan att också taga upp övriga
frågor. Jag tror, att den väg, som här påtalats från vissa håll, nämligen
att försöka få en bättre sammansättning av juryn skulle vara den väg,
som vore den lämpligaste att söka sig fram på. Men ej heller till detta syftar
vare sig motionen eller utskottets utlåtande. Jag tror, att denna motion
är eli olämplig utgångsgrund för en reform på detta område. Jag är inte
ovillig att upptaga frågan om reformering av tryckfrihetsförordningen till
allvarligt övervägande, men då bör det vara något starkare underlag än en
motion av det slag, som vi här ha att behandla. Problemet bör angripas i
något större omfattning än vad här skett, även örn man får nöja sig med att få
en reform av endast partiell räckvidd.
Herr talman! Detta har varit de skäl jag här anfört, som gjort, att jag
anslutit mig till reservanterna, och jag ber att få förena mig med dem, som
yrkat bifall till reservationen.
Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Debatten har avslöjat, vilket
ju var väntat åtminstone för dem, som känna förhållandena inom kåren, att
det ingalunda råder någon enhetlig uppfattning hos kammarens tidningsmän
rörande hur den här behandlade saken bäst skall ordnas. Jag tror också
man kan resonera synnerligen obunden av yrkessynpunkter i detta spörsmål.
Emellertid måste jag säga för min del — och det var därför jag ansåg mig
nödgad att begära ordet — att utskottsmajoritetens resonemang inte verkar
alldeles övertygande eller tillfredsställande, och när man hör uttalanden här
från utskottets talesmän i debatten, blir man ytterligt betänksam att godkänna
ett initiativ på grundval av en sådan, jag höll på att säga häftighet,
varmed man driver ståndpunkterna i förevarande fall. Det är ett uttryck i
motiveringen, som jag för min personliga del funnit synnerligen märkligt
och det är, att »utgången av ett jurymål är även osäker och mycket obe
-
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
45
Ang. omdaning av tryckfrihetsprocessen. (Forts.)
räknelig». Att detta skulle utgöra ett skäl för att man skulle släppa loss en
lust att vilja processa på detta område, kan jag inte förstå vara bärigt. Skulle
det vara på det sättet, att jurymålen skulle vara osäkra, skulle jp detta betyda,
att rättsintresset inte skulle kunna tillgodoses via jury. Jag ställer en
fråga till herr Kilbom eller vilken annan tidningsman som helst bär i kammaren:
Ha ni inte den erfarenheten, att det funnits tider, då man varit alldeles
säker på förhand örn utgången av ett väckt tryckfrihetsmål? Om den
saken har det knappast varit någon tvekan i vissa speciella fall, som man
iakttagit. Skulle nu en människa, som känner sig kränkt av en tidnings
uppträdande mot henne, nödvändigt behöva vara säker på att vinna en eventuell
process för att processa? Ja, då är det uteslutande en fördel att en
sådan klarhet kap bringas, att man inte skall processa i onödan. Jag har
ett fall, som jag själv har erfarenhet örn. Det var en myndighetsperson,
som var ganska pigg på att processa. Han hade emellertid själv kommit i en
ställning i ett speciellt fall, då han måste mottaga presskritik i anledning av
sina förfoganden och förfaranden, och denna presskritik upprörde honom
mycket. Han ringde på till ansvarige utgivaren för en tidning och fällde därvid
bland annat det yttrandet: Jag kan ju inte åtala er, för målet går ju till
jury och där får man aldrig rätt. Nej, lär ansvarige utgivaren ha svarat,
det går naturligtvis inte. Följden av denna presskritik blev att vederbörande
själv blev åtalad av högre myndighet och dömd. Sålunda kunde det inte
lia varit någon fördel örn denne man haft möjlighet att föra en process
utan jury, kanske delvis på det allmännas bekostnad.
Jag tror, herr talman, att man också bör peka på att andra vägar nu synas
stå öppna för det enskilda rättsintressets tillgodoseende gentemot tidningarna.
I dagarna har fallit en dom i hovrätten, jag tror det var Göta Hovrätt,
av ganska märklig, jag höll på att säga uppseendeväckande beskaffenhet.
Det kan ju hända, att den kommer att ge anledning till ett prejudikat
på, hur man kommer att bedöma vissa mål och åtal gentemot tidningar.
Det var i en av våra västkuststäder en spjuver, som hade skickat in ett meddelande
till en tidning, som var osant och ärekränkande för den det gällde och
tydligen var avsett att träffa. Detta kände ju inte ansvarige utgivaren till,
men det blev åtal mot tidningens ansvarige utgivare samt mot vederbörande
ryktessmidare, som man råkat upptäcka genom en advokats hjälp. Ryktessmidaren
blev frikänd i rådhusrätten under hänvisning till att tryckfrihetsförordningen
bestämmer, att allt vad som finns återgivet i en tidning skall
åtalas enligt tryckfrihetsförordningen. Målet gick emellertid till hovrätten
och hovrätten gav rådhusrätten bakläxa och fällde honom för vad som stod
i tidningen. Här ha vi ett fall, där sålunda ansvarige utgivaren gått fri,
medan däremot den, som varit upphovsmannen till den falska och förklenande
uppgiften i tidningens spalter blev fälld för densamma. Här yppar sig sålunda
en möjlighet för enskilda personer att åtminstone i vissa fall hävda
sin rätt även utan hjälp av en jurydomstol.
Då jag, herr talman, tror, att sistnämnda exempel är ett fall, som kanske
icke observerats ens av ledamöterna i utskottet, då domen nyligen har meddelats,
har jag velat anföra det som kanske ett ytterligare motiv till att man
bör handla försiktigt. I varje fall synes det mig, som om utskottets eget
resonemang innebär tillräckliga skäl för en sådan försiktighet.
Jag kan för min del icke biträda utskottets förslag utan ber att få yrka
bifall till reservationen.
Herr Lundstedt: Herr talman! När herr Andersson i Igelboda här dragit
upp frågan: vad är sanning?, så vill jag i anledning därav säga, att det bär
46
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. omdaning av tryckfrihetsprocessen. (Forts.)
på intet sätt är fråga om en utredning av det filosofiska sannings- eller verklighetsbegreppet.
Om man icke kunde räkna med att somligt är sant och somligt
falskt, skulle man överhuvud taget icke kunna tänka, och det gängse
talet inför utredda fakta, örn att man icke skall tala om sanningen, därför
att man icke vet vad sanning är, det talet är i allmänhet —- jag säger detta
alls icke som någon insinuation gentemot herr Andersson — uttryck för antingen
intellektuell lättja eller moralisk feghet. Antingen är något sant eller
också är det falskt. Att jag står här är sant, att jag är i Uppsala nu är
falskt. På det sättet förhåller det sig med allting. En helt annan sak är det,
att frågan »sant eller falskt?» icke alltid föreligger utredd. Men här är det
fråga om rättegång, vars avgörande i viss riktning förutsätter utredning och
vissa fakta. Vad jag hävdar är endast, att när det kan utredas, att människor
blivit förföljda genom lömskt förtal, så att de blivit ruinerade andligen
eller ekonomiskt, bör situationen i ett ordnat rättssamhälle vara sådan, att
man har någon utsikt med en process i saken. Att här föra in Pilatus-frågeställningen
»vad är sanning?», är fullkomligt meningslöst. Men det är ganska
betecknande för denna debatt, åtminstone för vad man kommer med från reservationssidan,
där man ideligen försöker att kringgå saken.
Herr Hallén var i det avseendet fullkomligt storartad. Jag får säga, att
jag beundrar herr Hallens synnerligen förnäma ton. Jag är dock icke avundsjuk
och vill icke försöka uppnå den. Ty jag tror icke, att jag kan komma
så långt. Hans framställning var ett argumentum ad hominem, d. v. s. den
hade intet med saken att skaffa. Vad har nu det med föreliggande fråga att
göra, vad jag yttrat i en dechargedebatt? Även örn man utgår ifrån, att det
varit fullkomligt undermåliga och osannfärdiga uttalanden jag då gjorde,
finns det likväl det ringaste sammanhang mellan den saken och den fråga,
som nu behandlas? Skulle därför att jag vore en undermålig individ, det
svenska rättsväsendet icke få tillgodoses? Vad är meningen? Vidare skulle
jag ha »apostroferat» herr Vougt för att han skickat tillbaka en artikel av
mig. Det var emellertid icke detta, utan det var herr Vougts sätt att argumentera
i debatten — alltså någonting helt annat — som gjorde, att jag
»apostroferade» honom. Sedan sade herr Hallén: se där, vilken berömvärd
handling att stoppa artikeln! När bevisligen så mycket ont och elakt kan ske
i den svenska pressen, både dagligen och stundligen bland mängden av alla
dessa dagliga tidningar, skulle likväl den omständigheten, att en redaktör
skickat tillbaka en artikel, som jag sänt in till hans tidning, vara till den
grad berömvärd och betydelsefull, att vi däri skulle ha bevis för hur överflödig
denna debatt är och hur obefogat det yrkande är, som konstitutionsutskottet
här framställt! Jag får säga, herr talman, att sådan argumentation
förefaller mig ruskig.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Av de anföranden, som hållits av
herr Lundstedt och herr Ström i Göteborg, får man den uppfattningen, att
den enskilde står fullkomligt rättslös gentemot en hänsynslös tidningspress.
Det kan vara skäl i att bringa till kammarens kännedom, hur pressen stundom
kan uppvaktas av enskilda och bli hotad med åtal under förhållanden,
som allmänheten sällan eller aldrig får kännedom örn. Jag har egentligen begärt
ordet för att ge ett exempel från min egen erfarenhet. — Jag tillhör ju
dessa krypskyttar, som herr Lundstedt talade om, då jag är utgivare av en
tidning. Under de senaste två åren har jag blivit hotad med åtal av fyra enskilda.
Den ene var en hembrännare, den andre en lönnkrögare, den tredje en
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
47
Ang. omdaning av tryckfrihetsprocessen. (Forts.)
försäljare av olaglig sprit och den fjärde var en tjuvskytt. — Herr talman!
Det är icke underligt, att jag ansluter mig till reservationen.
Herr Severin: Herr talman! Jag tycker, att herr Olovson skulle på grund
av det exempel han själv gav ha anledning att vara vän av en reform av
tryckfrihetsförordningen. Ty det är icke, såsom herr Lundstedt säger, allenast
den enskilde, som är rättslös gentemot tidningarna. Tidningsmannen är
rättslös också gentemot den enskilde. Det skulle mycket väl kunna inträffa
— sådan tryckfrihetsförordningen nu är —• att jag exempelvis skrev örn herr
Olovson, att herr Olovson vore en mycket upphöjd och ädel karaktär, och att
herr Olovson sedan stämde mig och finge utsedd en jury, som fällde mig för
ärekränkning —- och det funnes ingenting att göra åt saken. Sådan är faktiskt
lagen. Å andra sidan finns det möjligheter att skriva på annat sätt och
— det må vara aldrig så riktigt -— bli frikänd.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Hallén begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan
utskottets förevarande utlåtande nr 33, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.
§8.
Härefter förelåg till avgörande jordbruksutskottets utlåtande, nr 90, i anledning
av väckt motion örn ändrad lydelse av 59 § lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 359, av herr Andersson i Leabo m. fl. hade föreslagits, att riksdagen måtte
antaga det av 1929 års vägsakkunniga framlagda förslaget örn ändrad lydelse
av 59 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet samt besluta att denna ändring skulle träda i kraft den 1 januari
1934.
Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till förevarande motion, måtte
för sin del antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 59 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.
Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet skall i nedan angivna delar erhålla följande
ändrade lydelse:
Äng. ändrad
lydelse av
59 § väglagen.
48
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
59 §.
Vägskatten utgår efter vägfyrk nied iakttagande därav:
a) att fastighet påföres en vägfyrk för varje tvåhundra kronor av taxeringsvärdet;
samt
b) att inkomst påföres en vägfyrk för varje femton kronor därav;
dock med iakttagande att vad som icke uppgår till hel vägfyrk bortfaller.
Vägfyrktalslängd i---till vägstyrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.
Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Johansson i Uppmälby,
Granath, Dalberg, Alfred Andersson, Olsson i Rödingsberg, Andersson i Löbbo
och Ericsson i Sörsjön, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande
motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:
Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! När jag fick se det förslag till
utlåtande, som kom från andra avdelningen, blev jag högst överraskad. Det
är ju icke vanligt, att man vidtager en ändring i en lag, som är föremål för
utredning, vilken utredning ligger hos Kungl. Majit och på vilken man har
att vänta ett nytt lagförslag.
Det förslag, som nu här föreligger, innebär en ändring av § 59 i lagen av
den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
Ändringsförslaget överensstämmer med vad de sakkunniga ansett böra gälla
i den nya väglagen. På den punkten har det icke rått olika meningar. Även
jag, som reserverat mig angående en annan organisation i avseende å väghållningsdistrikten,
anser, att man måste vidtaga en ändring för att något
avlyfta bördan från jordbruket och följaktligen få till stånd den ändring,
som här ifrågasatts. Men för att detta skall kunna ske, krävs det en utjämning.
Ty går man in för den föreslagna anordningen nu utan att en utjämning
sker, kommer det att ställa sig betydligt olika för olika väghållningsdistrikt.
I de väghållningsdistrikt, där det finns en del vägfyrkar, som grunda
sig på inkomst, blir det en lättnad för jordbrukarna, men i sådana, där den
största delen av vägfyrkarna grunda sig på fastighet, kommer det endast att
leda till en höjning av uttaxeringen, och resultatet för jordbrukarna blir knappast
någonting, medan däremot de få inkomsttagare, som finnas i ett dylikt
distrikt, drabbas oerhört hårt. Jag har roat mig med att räkna ut hur det
kommer att ställa sig för två väghållningsdistrikt inom ett och samma län.
I det ena är den nuvarande vägskatten 11 öre, i det andra är den 28 öre per
vägfyrk. Jag har därvid icke kunnat taga med i beräkningen den ändring,
som följer av att man nu gått in för att sätta ned procentsatsen för jordbruket
från 6—5, och icke heller den nedsättning i taxeringsvärdena, som nu
skett, utan jag har utgått från de tidigare förhållandena. Det visar sig då,
att i det väghållningsdistrikt, där man nu har 11 öres skatt, behöver man
för att få in samma summa, höja skatten till 15 öre, medan man i det väghållningsdistrikt,
där man nu har 28 öre i vägskatt, behöver höja den till
40 öre. En vägskatt av 28 öre per vägfyrk är ju icke den högsta som förekommer;
den varierar från 65 öre ned till 4 öre. Där vägskatten är låg nu,
blir det en lättnad för jordbrukarna, därför att det där finns även inkomsttagare
i stor utsträckning. I de väghållningsdistrikt, där inkomsten i medeltal
utgör över 65 % av det hela, blir det icke någon större lättnad.
Jag är emellertid medveten om, att man nu måste gå in för en ändring, men
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
49
Ang. ändrad lydelse av 59 § väglagm. (Forts.)
det gäller då, att man får en utjämning till stånd, en utjämning på annat
sätt än den som sker genom de stackars 200,000 kronorna till hårt betungade
väghållningsdistrikt. I utjämningssyfte har jag föreslagit, att man skulle i
första hand försöka att —■ även om man icke går in för att länet skall utgöra
väghållningsdistrikt — göra länet till en beskattningsenhet, i andra hand
söka erhålla utjämningsmedel från staten, så att det kunde råda någorlunda
likhet över hela landet. Det finns väl ingen anledning att hålla på det nuvarande
systemet: på ena sidan häradsgränsen sitter en jordbrukare och betalar
11 öre per vägfyrk — efter det nya systemet skulle han få betala 15 öre;
på den andra sidan häradsgränsen sitter en annan jordbrukare och betalar
28 öre per vägfyrk — efter detta skulle han få betala 40 öre. Det är klart,
att det hela kommer att verka i sådan riktning. Då ett visst belopp måste
uttaxeras och vägfyrkarnas antal sjunker, måste det bli en ökning per vägfyrk.
Här sjunker antalet, då det gäller jordbruksfastigheter, till hälften.
Jag träffade en ärad kammarledamot i går, som ansåg, att det vore rimligt
att slippa med halva vägskatten. Jag frågade honom, hur det låg till och hur
han tänkte sig det hela. »Jo», sade han, »det är väl i alla fall ofta så, att
det icke är så många inkomsttagare inom väghållningsdistrikten utan att
dessa äro rena jordbruksdistrikt.» •— »Då få ni väl vara nöjda att ni slippa
Vio», sade jag, »ty vägskatten skall i alla fall ut, och så länge man icke har
något instrument för utjämning av skattebördorna, kommer det i alla fall att
verka orättvist.»
Man brukar, när det väcks enskilda motioner i en fråga, som ligger hos
Kungl. Maj:t för prövning, avfärda saken med att man skall vänta, tills utredningen
blir färdig. Att man nu tagit ståndpunkt till denna fråga beror,
har man sagt, på att väglagen icke kunnat framläggas vid innevarande års
riksdag, såsom i fjol utlovades av den dåvarande departementschefen. Nej,
det har icke kunnat ske, därför att förslaget blivit så sent överlämnat till regeringen.
När den dåvarande regringen skickade ut ärendet på remiss, var
remisstiden så kort, att de flesta myndigheter klagade och ansågo, att det
var omöjligt att på så kort tid avgiva yttrande, varför de hemställde hos
Kungl. Maj:t örn utsträckning av remisstiden. Vidare kom den nya regeringen
just i det ögonblick när man i allmänhet inom regeringarna börjar syssla
med budgetbehandlingen, och följaktligen har saken icke kunnat framläggas
i år.
Nu är det så, att man på vissa håll på landsbygden, särskilt inom vissa
vägstyrelser, anser det nuvarande systemet enligt 1891 års väglag vara idealet.
Något vidare vill man icke ha. En skarpare kontroll anser man absolut
överflödig, ty vägunderhållet skötes mönstergillt inom distrikten och det
finns ingen anledning till anmärkning etc. Ja, jag har under fyra år haft
litet tillfälle att se, hur det är inom åtskilliga väghållningsdistrikt, och det
har ju från statsrevisorernas och riksdagens sida gjorts rätt skarpa anmärkningar.
Man har även vidtagit vissa inskränkningar i vederbörandes rätt.
Jag anser emellertid, att man i en ny väglag, hur den än kommer att se ut.
icke kan komma ifrån vissa sammanslagningar av väghållningsdistrikten —-örn man nu icke går hela linjen ut, så att man låter landstingsdistrikten utgöra
enhet. I vilket fall som helst måste det bli en utjämning av skattebördan.
Det är orimligt som det nu är, att man i det ena väghållningsdistriktet
skall utdebitera 5 ä G gånger så mycket som i det andra, intilliggande distriktet,
då vägarna ha samma betydelse för det ena som för det andra.
Jag befarar — och detta har jag sagt förut i utskottet — att, örn riksdagen
nu går med på den föreslagna anordningen, do. som icke vilja lia någon ändring
i väglagen och icke vilja lia någon ny sådan, komma att känna sig
Andra hammarens protokoll 1988. Nr 4l. 4
50
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
fullkomligt tillfredsställda. Vi lia hållit på med denna sak sedan 1911 och
haft tre utredningar under den tiden: först 1911 års vägkommission, så 1920
års vägsakkunniga och nu slutligen 1929 års vägsakkunniga. Ärendet är så
nära sin lösning, att man är färdig att börja utarbeta proposition till nästa
års riksdag. Att då året förut i den gamla väglagen ändra en paragraf, är
enligt min uppfattning ett förfaringssätt som icke förekommit förut i Sveriges
riksdag.
Jag tror som sagt icke, att ändringen för jordbrukarna kommer att betyda
så stor lättnad, i varje fall icke i de hårdast betungade distrikten. Ty i
de distrikt, där man har många inkomsttagare, i större samhällen t. ex., är
vägskatten för närvarande låg. I de väghållningsdistrikt återigen, där det
finns endast en eller annan arbetare eller ett par tre tjänstemän, blir lindringen
icke stor, men det vältras över på dessa få inkomsttagare ett oerhört
svårt tryck. Man kan icke enligt min uppfattning gå in för dylikt, med
mindre man samtidigt företager en skatteutjämning.
Av dessa skäl ber jag, herr förste vice talman, att få yrka bifall till den
av mig m. fl. vid betänkandet fogade reservationen.
I detta anförande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herr Paulsen.
Herr Hedlund i Häste: Herr talman! Både reservanterna och utskotts
majoriteten
äro ju fullkomligt eniga örn att en omläggningen av vägskattebördan
är välbehövlig och starkt motiverad. Reservanterna anse, att detta bör
ske i samband med införande av en ny lagstiftning rörande allmänna vägar.
Utskottet däremot anser, att det redan nu med hänsyn till de rådande förhållandena
inom jordbruksnäringen är av behovet påkallat, att en jämkning av vägbeskattningen
för jordbruksfastigheternas del äger rum.
Det är mycket riktigt så, som ordföranden i jordbruksutskottet erinrat, att
i denna fråga avlämnades ett sakkunnigutlåtande i augusti förra året, att yttranden
över detta sakkunnigutlåtande nu inkommit och att sålunda ärendet är
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Att under sådana förhållanden taga
upp frågan nu är ju ett rätt ovanligt tillvägagångssätt. Det är emellertid, som
man påpekat, de nu rådande förhållandena inom jordbruket som göra det påkallat
att, även örn ifrågavarande omläggning icke medför en alltför stor lättnad
för jordbrukarna, dock genomföra en dylik, då varje grad av lättnad i
jordbrukets utgifter är av mycket stort värde. De vägsakkunniga ha uttalat,
att de nu gällande repartitionsgrunderna icke kunna anses svara mot rättvisans
och billighetens krav. De omnämna vidare, att vägarna ha betydelse för alla
grupper av skattebetalare samt att de särskilda förhållanden, som förr rådde,
då man på grund av fastighetsägarnas större intresse av vägarna ålade dem
en högre beskattning för vägunderhållet, nu ha helt ändrats, särskilt på grund
av den starkt utvecklade biltrafiken. Denna trafik har ju utvecklats mycket
starkt. Vägarna i Norrland t. ex. skola ju numera hållas öppna för bilarna
under vintertiden. Man skrapar bort snön från vägen och vid första töväder,
som inträffar, äro vägarna bara. Fastighetsägarna få på grund härav stora
svårigheter. När de på vintern skola utföra körslor från ett skogsskifte t. ex.
och skola forsla virke, ved eller något annat dylikt, måste de ju använda vägarna
och de ha nu mycket större svårigheter än de hade förr, när det gäller
att komma fram på vägarna särskilt vintertid.
Jag kan icke förstå annat än att den ändring, som föreslagits av de vägsakkunniga,
nu bör kunna genomföras. Rättvisligen borde ju skatten, när det
gäller väghållningsbesväret, utgå efter samma grunder, som gälla för övriga
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
51
Ang. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
kommunala skatter, men man har ju här icke velat gå så långt för att icke,
som herr Johansson i Uppmälby omnämnde, komma i det läget att en övervältring
av skattebördan från en grupp till en annan åstadkommes på ett för
brådstörtat sätt och innan en mera genomförd skatteutjämning har kunnat äga
ruin. De sakkunniga säga att ernåendet av en sådan full likställighet mellan
jordbruksfastighet och annan fastighet och inkomst är ett krav, som framförts
med den allra största styrka undan för undan men att de sakkunniga nu
icke vilja gå så långt. Utskottet har ju här också stannat vid vad de sakkunniga
ha föreslagit. I de yttranden som avgivits över de sakkunnigas betänkande,
har, kan man säga, nästan alla ansett att frågan örn denna omläggning
av vägskatten är befogad och riktig. Det har egentligen icke framställts
någon erinran mot detta förslag. De få, som i detta avseende haft en annan
uppfattning ha sagt, att de anse, att man borde invänta de möjligheter till utjämning
i fråga örn skatternas utgörande, som äro föremål för sakkunnigeutredningar,
men de ha egentligen icke yttrat sig emot den ändring, som nu här
är föreslagen. Det är på grund av dessa skäl och på grund av det alldeles särskilt
tryckande läget bland jordbrukarna, som vi, som stå för utskottets utlåtande,
trots de omständigheter, som herr ordföranden i jordbruksutskottet här
omnämnt, dock ha velat vara med om att nu få en dylik ändring till stånd.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Persson i Falla, Westerdahl, Johansson i Bro, Hultman,
Hilding, Werner i Höjen, Persson i Trången, Brännström, Nilsson i Antnäs,
Johansson i Tväråselet, Gustafson i Kasenberg, Larssonl, Johanson i Hallagården,
Andersson i Lindome, Jonsson i Mörbylånga, Gustafsson i Yälsnäs,
Thorell och Wallén.
Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Leo: Herr förste
vice talman! Jag skall be att få säga några ord i föreliggande fråga, eftersom
den har ett så intimt samband med den stora frågan om en ny väglagstiftning,
som nu ligger under förberedande behandling i kommunikationsdepartementet.
Jag vill först säga, att utskottets förslag, sådant det här föreligger, i flera
avseenden är ganska märkligt. Det är väl mycket sällsynt att riksdagen — jag
kan icke för egen del erinra mig något liknande fall — på egen hand och utan
någon närmare utredning gripit in så pass starkt i skattelagstiftningen, som
här föreslås skola ske och flyttat över en del av kommunernas skattebörda från
en grupp till en annan grupp. Man brukar ju alltid och detta med rätta uppträda
och handla mycket försiktigt icke minst i skattelagstiftningsfrågor, så
att man icke riskerar att göra ont värre och åstadkomma resultat, som ingen
önskat. Nu säges det visserligen att det förslag, som utskottet här vill förmå
riksdagen att antaga, är ett av vägsakkunniga utarbetat förslag och att det
således har varit föremål för utredning och undersökning. Jag vill emellertid
fästa kammarens uppmärksamhet på den viktiga omständigheten att även örn
detta är vägsakkunnigas förslag, så ingår det i deras förslag endast såsom
en del, en detalj i hela det stora väglagstiftningsförslaget och förutsätter bland
annat en förstoring av de nuvarande vägdistrikten, så att man, när man flyttar
över en del av skattebördan från jordbrukarna till de andra inkomsttagarna, så
att säga därmed neutraliserar verkningarna av denna (iverflyttning genom att
göra vägdistrikten större, så att det nya skattetrycket kommer att verka mjukare.
Något sådant sammanhang med väglagstiftningsförslaget föreligger ju
däremot icke i utskottets förslag. Detta förslag går så att säga oförmedlat på
saken och föranstaltar om en överflyttning utan en motsvarande utjämning.
Jag vill emellertid också fästa uppmärksamheten på en annan viktig omstän
-
52
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Ang. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
dighet, och. det är den, att jag är bestämt övertygad om att riksdagen, örn den
tager detta förslag, därmed kommer att äventyra en förnuftig lösning av det
gamla, svåra och segslitna spörsmålet örn en ny väglag. Jordbruksutskottets
ärade ordförande har redan erinrat om, att det är 20 år sedan denna fråga blev
aktuell och att förslag i frågan framlagts tvenne gånger i riksdagen men båda
gångerna fallit. Jag tror, att detta iner än något vittnar om hur svårt det är
att förena de stridiga intressena om en ny väglagstiftning och hur försiktigt
man måste gå fram, för att man icke skall stycka sönder och fördärva de möjligheter,
som finnas att äntligen nå fram till en av alla efterlängtad lösning av
väglagstiftningsfrågan. Bryter man sönder de väglagstiftningssakkunnigas
förslag, riskerar man, att man till nästa år, när förslag till ny väglagstiftning
kommer att föreläggas riksdagen, icke får detta förslag i hamn. Då blir följden,
att man står och stampar på samma fläck med avseende å den av alla utdömda
väglagen.
Jag hör till dem, som i likhet med utskottets majoritet och i likhet med reservanterna
i utskottet ha den uppfattningen, att det finnes goda skäl för att
lätta på vägskatten för jordbrukarna. Jag ämnar således för min del — örn jag
får tillfälle därtill — göra vad som på mig ankommer för att åstadkomma en
sådan lättnad genom en bättre fördelning av skattebördan. Förslag därom är
således att vänta till nästa år och då i sitt rätta sammanhang. Då har riksdagen
möjlighet att bedöma alltsammans i sin helhet och riksdagen är då också
oförhindrad att fatta ett avgörande beslut örn både huru stora vägdistrikten
skola vara och örn hur stora lättnader, som böra göras i jordbrukets beskattning.
Jag tror, att man, örn man på det viset får tillfälle att pröva saken i hela sitt
sammanhang, skall ha möjlighet att komma fram till ett klokt och förmånligt
resultat på samtliga områden, som beröra denna väglagstiftning. Är det återigen
så, att man för att snabbt få en tillfällig fördel, skulle bryta sönder förslaget,
är jag rädd för att de, som här uppträda å jordbrukarnas vägnar, mera
skada än gagna sina huvudmäns intressen. Jag kommer således, herr talman,
att för min del rösta för reservanternas förslag.
Herr Herou: Herr talman, mina herrar! Yi lia städse från vårt håll konsekvent
understött varje strävande, som avsett att minska de för bönderna
hårda och särskilt orättvisa vägpålagorna. Den från olika håll förda kampen
mot orättvisorna på detta område har ingalunda varit resultatlös. Tum för
tum har motståndet mot de krav, som rests från jordbrukarhåll, nödgats retirera.
1929 års vägsakkunniga ha ju för sin del uttalat, att repartitionstalet icke
svarar mot rättvisans och billighetens krav. De lia ansett, att förordningen örn
de nya vägdistrikten borde komma i funktion den 1 januari 1936, och uttalat
som sin mening att 59 :e paragrafen i väglagen med den ändringen att jordbruksfastighet
åtminstone bör likställas nied annan fastighet, när det gäller
skattskyldighetens storlek, borde träda i kraft redan den 1 januari 1934. De
hörda myndigheterna ha ju också instämt därutinnan och från något håll har
man krävt likställighet mellan den skatt, som drabbar jordbruksfastighet, och
den, som drabbar inkomst överhuvud taget. I vissa länder har ju också frågan
örn de allmänna vägarna blivit en statsangelägenhet och där förhåller det
sig också så, att jordbruksfastigheter icke avkrävas någon särskild skatt.
Motståndet mot rättvisa på denna punkt synes i dag komma enbart från socialdemokraterna
i riksdagen. Jag var mycket nyfiken på att höra skälen för
deras nu intagna ståndpunkt, som utan tvivel är ett avståndstagande från deras
gamla paroll örn jämlikhet. Jag vill emellertid ingalunda frånkänna herr
Johanssons i Uppmälby invändningar varje värde. Han har räknat ut, att re
-
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
53
Ang. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
sultatet av ett bifall till utskottets förslag skulle för vissa vägdistrikt bli, att
man mot en utdebitering för närvarande av 11 öre t. ex. skulle få en utdebitering
på 15 öre. I ett annat vägdistrikt åter, där man nu har en utdebitering
av t. ex. 28 öre skulle man nödgas höja den till 40 öre. Han medgav dock, att
det i de kommuner, där inkomsttagarna till den betydande delen bilda underlaget
för vägskatten, bleve en lättnad för jordbrukarna, medan förslaget för
en del andra kommuner, där jordbruksfastigheterna företrädesvis utgöra underlaget
för vägskatten, skulle medföra som resultat, att man visserligen fick
ett mindre antal vägfyrkar men i stället fick lov att höja utdebiteringen per
vägfyrk. Jag kan instämma med honom, att det är klart, att det icke finnes
någon som helst reson ur rättvisans och billighetens intresse, att en jordbrukare
på ena sidan gränsen av ett vägdistrikt skall få betala 30 öre och därutöver
i vägskatt per vägfyrk, under det att en jordbrukare på andra sidan
gränsen skall få slippa undan med 5 ä 6 öre per vägfyrk. Vi ha emellertid
ingenting att erinra mot att herr Johansson i Uppmälby, när han har möjlighet
och är villig därtill, framlägger långt gående förslag till en utjämning
härutinnan. Vi kunna dock icke nu för vår del låta det bero med de stora
orättvisor, som nu råda mellan olika grupper av skattskyldiga, av rädsla för
att orättvisor ändå komma att bestå eller till och med skulle komma att uppstå
genom det beslut, som nu eventuellt kommer att fattas. Dessa kvarstående
eller nya orättvisor komme ändå icke att vara av den upprörande art, som
de orättvisor, som det här är fråga örn.
Jag skall taga några drastiska exempel på hur orättvist det överhuvud taget
är att jordbruksfastigheter drabbas hårdare än andra grupper av skattskyldiga,
när det gäller vägskatterna. Jag tager som exempel en småbrukare, som
bor på en ö. Han sliter aldrig kronans vägar. Han fraktar sina saker på
båt över sjön utan kostnader för staten. Han sliter ju bara på sjön! Han har
en jordbruksfastighet, som är värd, låt oss säga, 15,000 kronor, och härför
får han erlägga vägskatt efter 150 vägfyrkar oavsett den inkomst han har, ty
därför beräknas ytterligare vägfyrkar. I ett vägdistrikt med 25 öres utdebitering
får han följaktligen för sin fastighet betala 37 kronor och 50 öre i
vägskatt, fastän han icke någon gång använder kronans väg. En annan fastighet,
en industrifastighet är — vi kunna ju antaga det — av den karaktären
att den på grund av sin verksamhet synnerligen hårt sliter vägarna. Denna
fastighet slipper betydligt billigare undan. För varje 15,000 kronors värde
av fastigheten skall den betala vägskatt efter 100 vägfyrkar, och med en utdebitering
av 25 öre per vägfyrk blir det en summa av 25 kronor. Jag tar ett
annat exempel från, låt mig säga, Norrlands, Värmlands eller Dalarnas skogsbygder.
En jordbrukare där får med stora kostnader underhålla sin enskilda
väg fram till landsvägen och har kanske en lång väg att färdas för att få se »kronans
väg». Vägen är kanske också delvis sådan, att han icke kan trafikera den
med åkdon utan han är oftast hänvisad till att promenera på den och på sin
mer eller mindre starka rygg bära de förnödenheter, som han har. Denne jordbrukare
drabbas också lika oerhört hårt av denna för jordbruket betungande
vägskatten, fastän han icke sliter kronans landsväg mera än i samma mån, som
han sliter sina skosulor på densamma. Det kanske icke finns så många dylika
drastiska exempel på orättvisorna, men de äro dock av upprörande art, och det
gör, att man icke kan låta det hela vara som det är. Man behöver heller icke
enbart se på dylika exempel för att göra klart hur orättvist de nuvarande vägskatterna
drabba jordbrukarna.
Jag vill till slut säga, att jag och den grupp, som jag representerar — det
försäkrar jag — livligt sympatiserar med utskottet, när utskottet säger i sitt
utlåtande: »Med hänsyn lill nu rådande förhållanden inom jordbruksnäringen
54
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. undrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
måste särskilt en snar jämkning av jordbruksfastigheternas vägskattebelastning
anses vara av behovet påkallad.» Det är så sant, som det är sagt. Om de
herrar, som äro likgiltiga på denna punkt och som anse, att man ännu kan
nöja sig med löften om förbättringar i framtiden, göra sig möda att undersöka
prisfallet för de avsaluartiklar, som bilda grundvalen för småbrukarnas
årsinkomster, skola de finna att en småbrukare under åren 1909—1913 kunde
tillbyta sig — ja, t. ex. 1,000 murtegel för 55 kilogram fläsk. Nu får han
leverera 140 kilogram fläsk för att få samma kvantitet murtegel. Han kunde
vidare tillbyta sig 100 kilogram smidesjärn för 8 kilogram smör. Nu får
han lämna 10 kilogram smör. För en enskärig plog fick han betala 870 kilogram
potatis. Nu får han lov att lämna 1,515 kilogram potatis för denna
plog. Det förefaller mig, som örn sådana exempel bilda en alldeles utmärkt
bakgrund mot detta utskottets yttrande, att nu rådande förhållanden kräva
snabba ändringar, när det gäller lättnader i jordbrukarnas vägutskylder. Med
detta falla, synes det mig, reservanternas anmärkningar på sidan 6 platt till
marken.
Man har lovat att genom en ny lagstiftning om allmänna vägar med det snaraste
rätta till dessa orättvisor. När jag hörde herr statsrådet här skrämma
oss med att vi, örn vi i dag rösta för utskottets förslag, göra ont värre, då
väntade jag att herr statsrådet med sina möjligheter till utredning på området
skulle kunna giva material, som visade, att vi verkligen skulle göra ont
värre, örn vi taga utskottets förslag. Detta uraktlät emellertid herr statsrådet
att visa oss trots de möjligheter, som jag antar, han har i den vägen. Vi kunna
därför icke bara låta skrämma oss med hans, låt vara auktoritativa, förmodan
och uttalade övertygelse på den punkten, när hans uttalande icke åtföljdes av
någon bestämdare bevisföring. Med hänsyn till det sagda och till läget, som
jag har försökt illustrera, vågar jag påstå, att jordbrukarna behöva lättnader
nu och att man ej kan låta nöja sig med en oviss, halvt utlovad bättring i en
snar framtid. Det är ur den synpunkten, som jag underkänner reservanternas
här gjorda uttalanden, och jag ber att få ansluta mig till utskottets förslag.
Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Jag skall lova att icke bliva
mångordig, men då jag biträtt på avdelningen vid behandlingen av detta ärende,
skall jag be att få yttra några ord.
Under debatten har det icke ifrågasatts något annat än att det föreliggande
förslaget på denna punkt vöre föranlett av rättvisa och billighet gentemot jordbrukarna,
och förslaget är ju från dessa synpunkter motiverat. De enda avgörande
skälen mot förslaget, som efter vad jag kunnat finna, herr statsrådet
samt ordföranden i jordbruksutskottet framhöllo, voro dels att förslaget möjligen
i någon mån skulle kunna verka förskjutande på själva skatteunderlaget
och bli tyngande för de skattskyldiga inom en del distrikt men också att det
genom ett beslut i dag i överensstämmelse med utskottets förslag möjligen icke
skulle kunna bli så lätt att till nästa år få den stora väglagsreformen genomförd.
Jag tror för min del icke, att det är skäl att uppskjuta detta förslag,
som ju är en del av det förslag, som de kommitterade ha utarbetat och som
sålunda från den synpunkten icke kan möta betänkligheter. Förslaget är ju
grundat på rättvisa och billighet. Min uppfattning är den att ifall det är
så, att den föreslagna vägskattereformen är väl motiverad också på andra punkter,
kommer riksdagen att ansluta sig till den reformen, oavsett örn riksdagen
nu genomför det föreliggande förslaget till ändring beträffande själva skattegrunderna.
Det kan ju också tänkas, att genom den ojämnhet, som möjligen
kommer att uppstå vägdistrikten emellan vid tillämpningen av nu föreliggande
förslag, behov av en reform i riktning mot utjämning av vägskattebördan olika
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
55
Ang. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
vägdistrikt emellan kan uppstå, och att detta kan komma att anföras som skäl
för att lagförslaget i övrigt bör bliva genomfört.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Med herr Nilsson i Landeryd förenade sig herr Jönsson i Boa.
Herr Fast: Jag brukar aldrig taga till orda i frågor, som jag icke varit
med om att behandla i utskottet, men jag har dock bär djärvts begära ordet
för att säga några ord, då jag i annat sammanhang sysslat med denna fråga.
Jag måste säga, att jag är ganska överraskad över det beslut, som jag
förstår att kammarmajoriteten är beredd att fatta. Det är något nästan fullständigt
enastående, så vitt jag förstår, i riksdagens historia, att man går
till väga på detta sätt. Vad är det för skillnad, som föreligger här mellan
utskottets och reservanternas ståndpunkt? Man skall icke försöka att med
några enkla knep komma förbi att frågan gäller, huruvida reformen skall genomföras
nu eller nästa år. Sedan herr statsrådet här förklarat, att han för
sitt vidkommande, därest han kommer i tillfälle att få göra det, är beredd
att framlägga förslag, som åtminstone går så långt som detta, är det väl
klart, att, vad vi i dag i sak kunna diskutera, det är, huruvida vi skola genomföra
denna skattelindring i år eller först nästa år. För egen del må jag
bekänna, herr talman, att jag vid behandlingen av skatteutjämningskommitténs
beredning av detta ärende diskuterat mycket ingående om det i fortsättningen
finnes någon bärande grund för de skiljaktigheter i skattehänseende,
som alltjämt skola bestå, även om utskottets förslag går igenom. För mitt
vidkommande, och jag tror att många resonera på samma sätt, vill jag säga,
att jag tror att frågan, huruvida så skall bliva fallet, är beroende på den organisation,
som man skapar på vägväsendets område. Det är ingen oväsentlighet,
ty örn man har en olämplig organisation, som icke så att säga täcker
de behov, som för närvarande föreligga på vägväsendets område — man har
dock marscherat ganska raskt — måste man säga sig, att man — vi äro ju
dock ganska efterblivna på detta område — kan draga i tvivelsmål, huruvida
den lättnad, som man är i färd med att nu besluta, blir en verklig lättnad i
realiteten.
Jag ber att få erinra därom, att det icke bara är fråga örn t. ex. vägdistriktens
storlek. I det hänseendet ha olika förslag förelegat. Vägsakkunniga
ha sagt, att distrikten skola väsentligt förstoras, och skatteutjämningskommitténs
majoritet har förklarat, att visserligen skola landstingsområdena
icke göras till arbetsdistrikt, för vilket ändamål väsentligt mindre
enheter böra finnas, men att däremot landstingsområdena kunna göras till
utdebiteringsenheter. Detta betyder alltså, att vad det här är fråga örn, det
är att få samma skatt inom samma landstingsområde, så att vi komma ifrån
den skillnad, som nu råder inom distrikten i ofantligt många landstingsområden.
nämligen att vägskatten i det ena distriktet är tre, fyra gånger större
än i det andra. Detta är icke något löst antagande, ty vi ha ju sett hur det
förhåller sig i det levande livet, och vi känna ju till från vår egen verksamhet,
att en bonde, som bor på ena sidan om landsvägen, kan ha t. ex. 11 öre
per vägfyrk i utdebitering, medan hans granne på andra sidan landsvägen
har 28, 30, 32 öre. Är det rim och reson i detta? Nej, naturligtvis inte, men
här är man i färd med att på fri hand, ett år i förväg, bryta ut denna fråga
ur sitt sammanhang och äventyra det stora reformprojekt, som redan föreligger
i detta avseende. Det är nämligen självklart, att örn riksdagen i dag
fattar ståndpunkt i överensstämmelse med utskottsmajoritetens förslag, så
blir det en del befolkningsgrupper, för vilka intresset att få en modernare
56
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
lagstiftning på detta område icke kommer att bli så trängande. Den saken
kunna vi icke komma ifrån. Och vidare, om vi tänka på sådana väghållningsdistrikt
— och de äro många — där jordbruksbefolkningen är övervägande
och består av hemmansägare och med dem likställda, inom jordbruket
arbetande befolkningsgrupper, tro herrarna verkligen, att de få någon skattelättnad
genom detta beslut? Och även om så skulle ske, så finns det ju
präster, skollärare, banvakter och hantverkare m. fl., och den lättnad som de
skulle få genom detta förslag, blir så minimal, att man knappt kan skönja
den; mer än Vio % län det inte bli.
Vad är det som är den stora frågan härvidlag? Jo, det är utjämningen.
Men, säger man, den få vi vänta på, och vi få se hur det går, ty den frågan
är icke så trängande som att undanröja den orättvisa det här gäller. Ja, men
vi få dock besinna, att örn man lägger hinder i vägen för rättande av en stor
orättvisa, genom att nu i år gå händelserna i förväg och fatta ett beslut i
en detaljfråga, så lär man näppeligen ha gjort jordbrukarna någon verklig
nytta. Här är det icke bara fråga örn utdebiteringsdistrikten eller örn vägdistriktens
storlek eller örn organisationen i övrigt, utan här är det också
fråga om vägfullmäktige. om rösträttsbestämmelser, örn valet av dessa vägfullmäktige
och dylikt. Man säger på sina håll, att allt detta intresserar oss
icke i detta sammanhang, ty eftersom vägsakkunniga äro överens örn den
förändring i vägskattebördan, som motionen gäller, så är detta också den
minsta skattelättnad som kan komma i fråga, och därför bör den också genomföras.
Men örn vi bryta ut den frågan ur sitt sammanhang, så göra vi
faktiskt mera skada än nytta, och det var detta som statsrådet syftade på,
när han talade örn att göra ont värre. I den mån vi uppskjuta den stora,
verkliga reformen, som avser att åstadkomma verklig utjämning på detta
område — även på andra områden är skatteutjämning behövlig ■— så har
man också enligt mitt förmenande gjort ont värre och långt ifrån gagnat
jordbrukarbefolkningen, ja, man har enligt min uppfattning tvärtom skadat
densamma.
Det är, som jag inledningsvis nämnde, mycket egendomligt, att riksdagen
på grund av en enskild motion, mitt under det betänkandet från en utredning,
som försiggått efter delvis dubbla linjer, vilket varit ute på remiss, nu är
föremål för Kungl. Maj :ts övervägande för utarbetande av proposition till
nästa riksdag, det är Hacket egendomligt, säger jag, att riksdagen på detta
sätt går i förväg och fattar beslut i en detaljfråga. Jag tror, att örn det gällde
en annan fråga, så skulle den eventuella majoritet, som är tillfinnandes i
denna fråga, säkert åberopa de skäl, som jag nu ur sakliga synpunkter åberopar.
Det kan vara skäl att tänka sig för, innan man principiellt avhänder
sig de enligt mitt förmenande verkligt goda grunder, även med hänsyn
till framtiden, som vi nu stå på.
^ Från dessa utgångspunkter ber jag, herr talman, att för mitt vidkommande
få yrka bifall till reservationen.
Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Jag anser, att man bör från
jordbrukarhåll säga ifrån, att vi inte kunna vara nöjda med vad som bär i
detta utskottsutlåtande är föreslaget, men jag har för min del inom utskottet
gått med på förslaget, därför att jag anser, att det är ett steg i rätt riktning.
. Jag skulle vilja säga, att vad som här föreslås är så att säga en avbetalning
på en gammal orättvisa, men jag anser dock och har alltid ansett
att vi från vårt håll icke kunna vara nöjda förrän vi vederfaras en full rättvisa,
och därmed menar jag en lika beskattning av alla skattedragare, när det
gäller vägväsendet.
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
57
Ang. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
Jag skall här nämna några siffror för att visa, hur orättvist jordbrukarna
i detta hänseende varit och äro beskattade. Före år 1891 fick jordbruket ensamt
bära alla kostnader för vägunderhållet. Det fanns en hel del andra,
som körde sönder vägarna, men det var jordbrukarna, som ensamma fingo
laga vägarna och styra örn, att de höllos i fullgott skick. Mellan 1891 och
1927 hade jordbruket fem gånger så hög beskattning som andra inkomsttagare,
och efter år 1927 och fram till 1 januari detta år ha vi jordbrukare fått
bära två och en halv gånger så hög beskattning som andra skattedragare.
Det nu föreliggande förslaget innebär visserligen en förbättring, men vi jordbrukare
skola dock fortfarande enligt förslaget betala 50 % mera än andra
inkomsttagare.
Nu har det sagts här av flera talare, att i händelse man skulle bryta ut
denna detalj så skulle detta kunna medföra, att det stora förslaget till ny väglag
skulle kunna omintetgöras. Jag kan inte förstå detta. Ty är det så, att
förslaget i övrigt och även beträffande beskattningsgrunden är förståndigt
och rättvist, så får man väl, när det kommer fram. gå med på detsamma, men
om förslaget icke är klokt, rättvist och lämpligt, så bör det naturligtvis
falla.
Till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, som nyss
uttalade, att det enligt hans förmenande skulle bli fördelaktigare i skattehänseende
för jordbrukarna, om riksdagen icke nu bifölle utskottets förslag,
vill jag säga: Var då så vänlig och kom nied ett förslag, som, när det gäller
vägskatten, innebär lika beskattning för alla skattedragare, varifrån inkomsten
än kommer.
Jag tycker verkligen, att de ekonomiska förhållandena för jordbrukarnas
vidkommande äro sådana, att det nu kan vara och måste vara nog med den
ekonomiska misshandel i skattehänseende, som jordbrukarna på flera områden
ha fått utstå. Det är därför som jag ber, herr talman, ehuru ej fullt nöjd
med föreliggande förslag, att dock nu få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Andersson i Höör: Herr talman! Det tjmks ju inte råda något tvivel
örn att jordbruket bör erhålla någon lindring, när det gäller vägskatten. Tvisten
gäller ju egentligen vid vilken tidpunkt och i vilket sammanhang denna
lindring skall lämnas. Jag har alltid tänkt mig, att den gång man skulle
minska vägskattebördan för jordbruket, så borde detta kunna ske utan att
man därför skulle behöva lägga högre skatt på de övriga vägunderhållsskyldiga.
Man kunde ju tänka sig, att man dels finge högre bidrag av bilskattemedel
till vägunderhållet, dels högre statsbidrag. Vi ha ju haft 30 % bidrag
av vanliga skattemedel, men härav har man dragit in ena hälften under de
senare åren, och för innevarande budgetår Ilar man dragit in även den andra
hälften. Man skulle kunna tänka sig att få tillbaka vad sålunda dragits in.
Därigenom skulle man komma i tillfälle att sänka skatterna för jordbrukarna
utan att behöva pålägga högre skatter på de andra skattedragarna i distriktet.
Man talar nu om att det är så bråttom för jordbrukarna att få denna lindring.
Jag vill då erinra örn, att jag just i dag sett i tidningarna, att man vid
den senast verkställda taxeringen av jordbruksfastigheter minskat taxeringsvärdena
på dessa fastigheter, så att värdena nu ligga sammanlagt 500 miljoner
kronor under vad de förut gjort. Jordbruket får således lindrigare vägskatter
genom att man minskat deras taxeringsvärden, en minskning, som
t. ex. nere i Skåne uppgår till 12 %. Nu vill man lindra skattetrycket för jordbrukarna
och i stället övervältra bördan på inkomsttagarna. Örn jag då tänker
mig ett vägdistrik!, som består av huvudsakligast lantbefolkning, vad
finnes det då för inkomsttagare i ett sådant distrikt? Jo, lantarbetare och
58
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
andra mindre inkomsttagare. Men är det rättfärdigt frågar jag, att man
skall lägga högre skatter på dem, som väl ha det lika dåligt ställt som jordbrukarna,
vilka, det skall jag gärna erkänna, verkligen ha det dåligt ställt.
J ag tror dock inte man kan säga, att lantarbetarna ha det bättre, och att det
vore skäligt att lägga högre skatter på dessa.
Det är vidare en annan sak, som icke heller får glömmas i detta sammanhang.
Alla våra köpingar och inunicipalsamhällen få ju själva underhålla
sina vägar och gator, men dessutom också betala vägskatt. Är det då rättfärdigt
att, örn man redan nästa år kan få en ändring till stånd, pålägga inkomsttagarna
och innehavarna av »annan fastighet» i dessa samhällen en
högre vägskatt? Jag tycker ändå, att man borde en liten smula försöka att
betrakta denna stora fråga i sin helhet. Låt oss vänta till ett kommande år,
då vi fått fram ett slutgiltigt förslag! Då kan man säkerligen ordna skattefrågan
på ett tillfredsställande sätt, och då lovar jag för min del, att jag inte
skall motsätta mig en lindring i vägskatten för jordbrukarna, men på det
villkoret att saken ordnas så, att skattebördan icke behöver vältras över på
andra vägunderhållsskyldiga inom distriktet.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet erinrade örn att frågan örn en modern väglag
i vårt land visat sig mycket segsliten. Det är sant, och det finnes åtskilliga
förklaringsgrunder härvidlag, som ligga mycket nära till hands. Till en
början vill jag erinra örn att våra städer stå alldeles utanför det hela, men att
representanter för städerna här i riksdagen dock deltaga i avgörandet av
denna fråga liksom vi andra, ehuru det är vi som bo på landsbygden, som
egentligen drabbas av väglagens bestämmelser. Städerna ha ju sina särskilda
privilegier och äro inte alls berörda av väglagen i dess helhet. Vidare få vi
tänka litet på bilarna och bilskattemedlen. Jag vill fästa herr statsrådets
uppmärksamhet på hurusom vi från jordbrukarhåll fått kämpa tum för tum
för att få bidrag till vägunderhållet från de där bilskattemedlen och hur man
på sista tiden har kastat örn det hela och använt dessa pengar på ett annai;
sätt. Den siste ärade talaren yttrade något örn att han gärna skulle gå med
på saken, örn man kunde återfå statsbidragen av bilskattemedlen, ty det
skulle lätta det hela. Ja, jag har inte sett, att den senaste regeringen gjort
någonting i den riktningen, och överhuvud har jag nästan tappat allt hopp
att så kommer att ske.
Det är ju klart, att örn herr statsrådets påstående att det skulle försvåra
antagandet av en ny väglag och grunderna för denna, örn vi toge detta långt
ifrån revolutionerande steg beträffande det ekonomiska bidraget till vägunderhållet,
som föreslås av utskottet, skulle kunna försvaras rent logiskt, så
skulle jag vilja fråga herr statsrådet, örn han liksom man gjort förut, ämnar
använda jordbrukets hårda beskattning som en tumskruv på jordbrukarna
för att genomföra åtskilliga andra saker, som egentligen inte borde vara så
direkt avgörande härvidlag. Det är detta, som är pudelns kärna, och det har
det faktiskt varit hela tiden. Man har icke velat göra något medgivande och
släpua efter det minsta. Det skulle man ha till bytesobjekt. Vi jordbrukare
få stå med väglagen sådan den är och äro skyldiga att betala till de allmänna
vägarnas underhåll, och det är det, som man ej velat släppa ifrån sig. Däri
kan statsrådet finna den säkraste anledningen till, att en ny väglag hittills ej
kunnat genomföras i landet.
Utskottets ärade ordförande gjorde en hel massa förbehåll, som skulle vara
uppfyllda, innan han kunde vara med örn att skrida till ett lösande av denna
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
59
Ang. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
fråga för jordbruket. Det skulle vara gjort så och så och så. Ja, men orättfärdigheten
vid fördelningen av bördan mellan de skattedragare, som äro
jordbrukare, och dem, som icke äro jordbrukare, står väl kvar lika stark under
alla omständigheter. Så säger man, att till nästa år är det klart. Jag undrar,
med alla de förbehåll som utskottets ordförande gjorde, örn det är så
klart till nästa år det här. Så länge man vill begagna detta till ett pressningsmedel
mot oss jordbrukare, så länge tror jag, att stora svårigheter komma
att visa sig även framdeles, då det gäller att få en förnuftig väglag genomförd.
Vad på mig ankommer, skall jag ej lägga minsta hinder i vägen för
att så kan ske, då jag anser, att vår nuvarande väglag har mångå brister,
som behöva avhjälpas. Men det kan givetvis icke hindra, att jag anser, att
den lilla utjämning av bördorna för vägunderhållet, som utskottet föreslår,
kan man utan fara göra. Och jag tycker, att utskottets ärade ordförande
aldrig har funnit någon lämplig tidpunkt för detta. Det blir alltid detsamma.
När vi jordbrukare begära en utjämning, så tror jag, att utskottets, ordförande
helt enkelt ej finner tidpunkten lämplig då. Till sist kan man ju bli litet
tveksam, när den andra parten aldrig har funnit tidpunkten lämpligen den
utjämning och de lättnader, som vi här mot dess bestridande så småningom
kämpat oss till. Det är därför som jag tror. att vi knappast kunna vika för
detta, att jordbruksutskottets ärade ordförande ej finner tidpunkten lämplig.
Vi finna den i motsats till honom mycket lämplig för att göra detta. Och
just genom att åtgärden är så liten och — som de föregående talarna yttrat —
ej alls revolutionerande på detta område, vill jag säga, att jag kommer under
alla förhållanden att giva min röst för en åtgärd, som syftar till likställighet.
Många gånger är det bästa fiende till det goda. Jag har varit med så mycket
här i världen och sett så mycket, att jag har lärt mig, att om jag kan få
en rimlig uppgörelse, så tar jag den så fort jag kan, då jag finner tidpunkten
lämpligast.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
I detta anförande instämde herrar Westman, Andersson i Dunker, Werner i
Höjen, Hansson i Rubbestad, Andersson i Ovanmyra, Gustafsson i Lekåsa.
Ryberg, Niklasson, Beck, Mattsson och Eriksson i Toftered.
Herr Carlström: Herr förste vice talman! Jag kan visserligen förstå herr
statsrådets och chefens för kommunikationsdepartementet missnöje med vad
jordbruksutskottet i detta fall föreslagit, ty jag erkänner gärna, att det är en
något ovanlig väg, att man så där utan vidare tar och bryter ut ur ett förslag
ett visst stycke och genomför det, kan man säga, i förskott. Emellertid
visar vad som nu här skett faran av att »skynda långsamt», ty då beredningen
kom fram med sitt förslag är det givet, att vi jordbrukare litet var
hoppades, att regeringen skulle kunna lägga fram proposition i ärendet till
denna riksdag. Då det nu icke skeddde och herr statsrådet här tyckes klandra
motionärerna för att de tagit upp frågan i år, vill jag säga, att motionärerna
rå egentligen ej därför, ty utredningsmännen lia på ett så utomordentligt
sätt tillrättalagt ett sådant motionerande i år, att man knappt kunde
komma ifrån att göra det. Beredningen har nämligen i sitt betänkande resonerat
så, att reformen i dess helhet kan visserligen ej genomföras vid 1934
års ingång, men förslaget ifråga örn 59 § i väglagen ansågo utredningsmännen
lämpligen kunna träda i kraft redan då. Det är detta, som motionärerna
fäst sig vid och ansett det vara riktigt att, då ej förslaget kom fram, i varje
fall använda denna möjlighet att få denna del av frågan löst. Med kännedom
om förhållandena vid jordbruket för närvarande tror jag ej heller, att
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
det kail förundra departementschefen så mycket, att man nu söker få den lindring,
som detta förslag innebär för jordbruket. Det är — något som den föregående
ärade talaren också var inne på — visserligen icke full och hel rättfärdighet,
men man får vara tacksam för det nya steg, som här är taget.
Nu säger man, att det är bara fråga örn ett år. Då jag nu kommer att
rösta för utskottets förslag, vill jag också på samma gång för min del högtidligen
tillkännagiva och förklara, att jag icke skall vara med om att på
något sätt sabotera det förslag ifråga örn omorganisation av vägväsendet,
som väntas komma nästa år. Då jag röstar för utskottets förslag, anser jag
mig förpliktad att, då frågan, som jag hoppas, kommer upp nästa år, gå
med på en lösning, som man kan anse vara nödig och rimlig.
Men då man nu säger, att man skulle ha fått denna lösning i samband
med organisationsfrågans lösning nästa år, är jag ej alldeles säker på, att
det är meningen på alla håll. Örn jag ej missuppfattade herr Andersson i
Höör i hans anförande, var han ej beredd på att gå med på vad utredningsmännen
föreslagit i detta fall. Han talade örn, att det är ett orättfärdigt överförande
från jordbruket, som visserligen är skattetyngt och behöver lättnad,
på andra, som äro i behov av att ej få ökade bördor. Han ville, att man
skulle få lättnaden från annat håll, något som man ej i utredningens förslag
varit inne på. Under sådana förhållanden menar jag, att det ligger nära
till hands, örn frågan i dess helhet kommer upp nästa år, att man från det
håll, som herr Andersson i Höör företräder, vill lia ny utredning och nya
vägar för att komma till ett resultat. Jag kan också ifråga örn ett förhalande
av frågan uttala samma mening som herr Nilsson i Landeryd, då han säger,
att om det uppstår större ojämnheter i vägskatten inom vissa områden genom
denna reform, bör det vara en orsak till, att frågan i övrigt tages upp så
snart som möjligt och kommer att genomföras.
Herr förste vice talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Leo: Herr förste
vice talman! Bakom herr Carlströms anförande kunde man spåra en, visserligen
i vänliga ordalag framförd förvåning över, att ej de vägsakkunnigas
förslag till ny väglag blivit framlagt redan vid denna riksdag. Såvitt jag
rätt fattade det anförande, som jordbruksutskottets ordförande höll, föreföll
det emellertid, som örn han redogjorde för orsaken till att väglagförslaget ej
kunnat framläggas i år, oell jag vilie därför ej. då jag sist hade ordet, taga
upp tiden med att på nytt redogöra för dessa orsaker.
Det förslag till ny väglagstiftning, som framlagts av vägsakkunniga,
blev offentliggjort de första dagarna av september i fjol och remitterades
omedelbart av dåvarande departementschefen, som med sitt kända intresse
för hithörande frågor tydligtvis strävade efter att få fram förslaget i år, eftersom
det gavs en mycket kort remisstid på förslaget till de olika myndigheterna.
Från några av dessa kommo i anledning av den korta remisstiden
framställningar att få remisstiden utökad, och samtidigt begärde ordföranden
i den stora skatteutjämningsberedningen, att förslaget skulle få
ligga _ för att bli prövat av myndigheterna jämsides med det förslag om
organisation av vägdistrikten, som skatteutjämningsberedningen tänkte komma
med. Och jag är övertygad om, att för var och en, som känner till,
vilka anspråk riksdagen har på grundlighet i utredningar och att ej den ena
utredningen skall i onödan skära den andra, står det uppenbart, att regeringen
måste tillmötesgå de önskemål, som sålunda framställts örn längre
remisstid.
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
61
Ang. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
Därför blev det omöjligt att förelägga förslaget årets riksdag, hur gärna
jag än, likaväl som min företrädare i ämbetet, ville göra det.
Herr Olsson i Kullenbergstorp frågade mig, örn det var min avsikt att
använda vägbeskattningen som en tumskruv på jordbrukarna för att försöka
pressa fram ett nytt väglagsförslag. Jag försäkrar herr Olsson i Kullenbergstorp,
att det ej ett ögonblick varit min avsikt. Och jag tror, att det
skulle vara ganska utsiktslöst för vem som helst att försöka använda någon
sådan metod. Men jag sade i det anförande, jag nyss höll, att enligt min
mening är det till fördel för hela frågan, örn riksdagen kan få pröva den i
ett sammanhang, pröva frågan örn överföring av skattebördan från den ena
gruppen inkomsttagare till den andra och samtidigt pröva frågan om, hur
man skall kunna göra denna överflyttning så mjuk som möjligt, för att den
ej skall kännas alltför tung och hård för dem, som skola taga den nya bördan
och bära den. Man kan till en del åstadkomma en dylik övergång genom
att ge vägdistrikten lämplig storlek. Jag menar därför, att dessa båda frågor,
örn vägdistriktens storlek och örn fördelning av skattebördan, böra behandlas
samtidigt. Annars har man ej några garantier för ett gott och rättvist
avgörande. Jag är övertygad om, att herr Olsson i Kullenbergstorp liksom
jag är besjälad av den tanken, att man ej skall låta överflyttningen ske så,
att den med skäl kan uppväcka ovilja hos dem som bli drabbade av den nya
skattebördan. Finnes det möjlighet att jämna ut det hela, är jag övertygad
om, att han är med därom. Men här är enda vägen att nå målet att på en
gång behandla frågorna örn skattens fördelning och örn vägdistriktens storlek.
Herr Andersson i Löbbo: Herr förste vice talman! Det är en rätt så egendomligt
situation, som föreligger här i dag. Ett sakkunnigutlåtande har under
senare delen av år 1932 avlämnats med förslag örn ny väglag. Det har
efter allt att döma icke varit möjligt för regeringen att få förslaget framlagt
till innevarande års riksdag. Från alla håll har vittnats örn önskvärdheten
av att förslaget snarast möjligt framlägges. Vederbörande departementschef
har i dagens debatt oförbehållsamt gjort den deklarationen, att det är
hans avsikt, om han är kommunikationsminister nästa år, att framlägga förslag
till ny väglagstiftning m. m. för den svenska riksdagen. Detta hindrar
dock ej, att här i dag bildats en front från bondeförbundet över högern och
de frisinnade till kommunisterna för att söka genomföra en detalj i föreliggande
sakkunnigförslag. Man har som argument för genomförande av denna
detalj, d. v. s. den föreslagna förändringen i avseende å vägskattens beräkning,
anfört, att den skulle verka i skatteutjämnande syfte mellan olika intressegr
itp per. Innan jag går in på frågan örn skatteutjämningen vill jag erinra
örn, att såväl reservanterna som utskottets majoritet för sin del understrukit,
att de ej anse den nuvarande beskattningsformen riktig eller rättvis.
Jag har begärt ordet, herr förste vice talman, för att påvisa några sakförhållanden,
som jag tror att kammaren har all anledning att taga största hänsyn
till. Detta problem rör ej bara frågan örn skatteutjämning mellan olika intressegrupper
utan är intimt sammanbundet med frågan örn skatteutjämning mellan
olika väghållningsdistrikt. Nu ligger saken så till, att om riksdagen bifaller
förslaget komma verkningarna av reformen att variera oerhört beroende
på sammansättningen beträffande skilda grupper beskattningsobjekt inom de
olika vägunderhållsdistrikten. Jag har tillåtit mig att taga med mig vägsakkunnigas
betänkande med förslag till lag örn allmänna vägar, och däri finnas
införda några tabeller, som visa, hur belastningen för olika grupper av
skattskyldiga skulle te sig. Jag kan ej upptaga tiden med någon utförligare
redogörelse utan tar helt godtyckligt några stickprov. Vi taga först en ägare
62
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
till en jordbruksfastighet om 100,000 kronors taxeringsvärde, varav 25,000
kronor skogsvärde. Enligt gällande grunder betalar denne man, örn han bor
i Åkers väghållningsdistrikt 200 kronor, örn han bor i Åse distrikt 300 kronor
i vägskatt, men om han bor i Karlstads väghållningsdistrikt slipper han
undan med 170 kronor. Hur mycket skulle en sådan skattskyldig betala i
vägskatt enligt utskottets förslag? Jo, om han bor i Åse väghållningsdistrikt
skulle hans vägskattebörda sjunka från 300 kronor till 227 kronor 26 öre,
och örn han bor i Karlstads väghållningsdistrikt skulle den sjunka från 170
kronor till 90 kronor 48 öre. I första fallet skulle skattetrycket sjunka, örn
han bor i Åse väghållningsdistrikt med 24 %, men om han bor i Karlstads
väghållningsdistrikt med 46 %. Jag går över till att visa, hur förslaget skulle
verka för en annan skattskyldig än fastighetsägare. De verkningarna gå i
rakt motsatt riktning. Vi taga en liten inkomsttagare, som har 1,750 kronor
i årsinkomst och vars beskattningsbara inkomst, sedan orts- och familjeavdrag
frånräknats, uppgår till 1,000 kronor. Enligt nuvarande grunder skulle
han betala i vägskatt, örn han bor i Åse väghållningsdistrikt 19 kronor 80
öre och örn han bor i Karlstads väghållningsdistrikt 11 kronor 22 öre. Skulle
skatten utgå enligt de grunder, som i utskottsutlåtandet föreslås, skulle följden
bli, att en sådan skattskyldig mindre inkomsttagares vägskattebörda
skulle stiga avsevärt, nämligen örn han är bosatt i Åse väghållningsdistrikt
från 19 kronor 80 öre till 31 kronor 90 öre eller med 61 %. Men har han förmånen
att bo i Karlstads väghållningsdistrikt stiger skatten från 11 kronor
22 öre till 12 kronor 70 öre, alltså blott och bart med 13 %, följaktligen en
mycket måttlig och kanske rimlig höjning av skattesumman.
Jag har velat anföra dessa exempel för att visa, att verkningarna av den
föreslagna reformen bli fullkomligt godtyckliga, örn den ej kombineras med
en rationell skatteutjämningsanordning mellan de olika väghållningsdistrikten.
Då jag vet, att andra kammaren har mycket stort intresse för småbondeklassens
ställning till skattefrågan, och då jag hör. att det från olika håll deklareras
varma känslor och stor kärlek till småbondeklassen, har jag tillåtit mig
räkna ut, hur skattebelastningen och de föreslagna förändringarna skulle
göra för en småbonde, som bor i det ena eller det andra väghållningsdistriktet.
Därvidlag har jag icke kunnat använda vägsakkunnigas tabell därför att
där finns ingen sådan fullt jämförbar typ av småbruk med någon inkomst utöver
fastighetsskatten. Jag tar som exempel en småbondegård, taxerad till
6,000 kronor jordbruksvärde och antar, att ägaren har en taxerad inkomst, utöver
fastighetsskatten, på 1,090 kronor och en beskattningsbar inkomst av
340 kronor. Nu är det alldeles riktigt, att i nuvarande stund är det tyvärr
ett fåtal småbrukare, som ha beskattningsbar inkomst utöver vad som beskattas.
genom fastighetsskatt, men det finns dock en eller annan, som har
någon inkomst bredvid, t. ex. av skogsarbete eller annan inkomstkälla. För
en sådan man är den föreslagna skattereformen av rätt så problematiskt värde.
I Åkers vägdistrikt blir det sålunda en sänkning av endast 15 procent i
totala skattebördan. I Karlstads väghållningsdistrikt, där det finns många
inkomsttagare. men jämförelsevis få jordbrukare, får man en mycket stor
sänkning nämligen med 28 procent, under det att i Åsö väghållningsdistrikt, där
vägskatten är hög, fastighetsskatten övervägande och inkomstskatten ringa,
blir det inte någon sänkning alls, utan där stiger vägskatten tvärtom med 2
procent.
Jag har anfört dessa siffror för att visa kammarens ledamöter, att det här
problemet icke är på långt när så enkelt som vissa talare vill göra gällande.
Det är icke bara ett skatteutjämmngsproblem mellan olika medborgargrupper
utan framför allt en fråga om skatteutjämning mellan olika väghållningsdi
-
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
63
Ang. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
strikt. Om icke en skatteutjämning kommer till stånd mellan olika väghållningsdistrikt
är det hela förfelat.
Herr Herou, som i dag uppträdde mycket talför på bondeförbundets och
övriga borgerliga partiers sida kunde givetvis icke försumma att framför allt
söka framhålla socialdemokraterna såsom det parti, vilket i dag skulle ensamt
stå som motståndare till en rättvis reform. Det hjälper icke vad man skriver,
det hjälper icke vad reservanterna säga i sin reservation om att de äro med
på förändringar men vilja göra dem ordentligt, det hjälper icke, att kommunikationsministern
uppträder här i dag och förklarar, att han är beredd att
framlägga förslaget, så fort tillfälle gives. Herr Herou måste likväl påstå,
att socialdemokraterna befinna sig på motståndets sida.
Jag tar ett litet exempel. Antag att det i ett väghållningsdistrikt finnes
dels ett antal skogsbolag, som äga största delen av jorden och dels ett antal
skogsarbetare, samt att övriga beskattningsobjekt äro ringa. Det är klart,
att det vore mycket rationellt och bra, om det kunde bli en utjämning mellan
det distriktet och andra, ekonomiskt bättre rustade väghållningsdistrikt, men
skulle det endast bli en utjämning inom det distriktet, vad bleve följden?
Var och en, som känner skattelagarna, var och en som begriper, hur detta
komme att verka, kan ögonblickligen konstatera, att i ett dylikt väghållningsdistrikt
skulle det komma att ske en våldsam skatteövervältring från skogsbolagen
och andra jordägare på skogsarbetarna. Jag förstår ju, att det från
herrarnas sida anses vara rättvist, och jag förstår, att även herr Herou ger
sin anslutning till en tanke, sorn, örn den realiserades, skulle leda dit hän,
att skogsarbetarnas vägskatt höjdes, under det att skogsbolagens och andra
skogsägares skatt sänktes. Det är en åtgärd, som man finner rättvis
och förnuftig.
Jag hoppas, att ingen ett ögonblick tror, att de, som stå för reservationen,
vilja påstå, att de nuvarande grunderna för vägskattens utgörande äro försvarliga.
Jag hade tillfälle att giva uttryck för min uppfattning därutinnan
under förra årets riksdag, då ett liknande förslag behandlades här i kammaren.
Men vi få icke försöka lösa frågan på ett sätt, varom ingen för ögonblicket
med bestämdhet kan säga, hur det kommer att verka. Det är enligt
min uppfattning mycket viktigt, att man tar upp alla dessa frågor i ett sammanhang.
Om man det gör, tror jag också det finns mycket välgrundad motivering
för den uppfattningen, att man skall kunna nå en lycklig lösning
icke blott och bart vad frågan örn vägskatten och dess fördelning mellan olika
medborgargrupper beträffar utan av den stora vägfrågan i hela dess vidd.
Herr förste vice talman! Dessa synpunkter göra, att jag för min del i närvarande
stund ber att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.
Herr Andersson i Leabo: Herr förste vice talman! Jag ber att få pepeka,
att anledningen till att denna fråga kommit att föreläggas riksdagen varit den,
att jordbrukarna faktiskt befinna sig i ett sådant ekonomiskt läge, att de ha
all anledning att i första hand begära rättvisa och likställighet och sedan i
andra hand hjälp.
_Här tycks en del vilja gå den andra vägen, att så länge som möjligt bibehålla
gamla orättvisor gentemot jordbrukarbefolkningen. Detta anser jag för
min del vara fullkomligt orätt därför, att flertalet av jordbrukarna på grund
av den långa jordbrukskrisen kommit i sådan ekonomisk ställning, att det icke
är ur någon synpunkt försvarbart att bibehålla den orättvisan att av dem
skall, uttagas avsevärt högre skatter än av andra. Detta så mycket mindre,
som icke de verkliga inkomsterna få ligga som skatteunderlag. Det var, sorn
64
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
sagt, därför motionen framkom, och jag tror, att jordbruksutskottets majoritets
välvilliga behandling av denna motion också i åtminstone någon grad är
beroende av att man kommit till insikt örn att jordbrukets läge är sådant, att
det är all anledning att försöka få bort kvarstående orättvisor, som ställa jordbrukarna
i sämre läge än andra folkgrupper. Beträffande de argument, som
framförts emot denna reforms vidtagande nu, kan man konstatera en viss olikhet
i de uppfattningar, som därvid gjort sig gällande. Det har framhållits
från visst håll, att man är lika villig som utskottets majoritet a.tt giva jordbrukarna
rättvisa, eller åtminstone lika mycken rättvisa som här begärts, men
man har framhållit, att utbrytandet av dessa detaljer skulle så avsevärt försvåra
vägreformens genomförande i övrigt, att man därför icke kunde gå in
för det. Jordbruksutskottets ärade ordförande framhöll särskilt, att det
skulle omöjliggöra eller åtminstone försvåra den skatteutjämning, som skulle
verkställas mellan olika områden genom att man finge större väghållningsdistrikt.
Herr Abel Andersson däremot poängterade mycket skarpt, att, om
denna separata reform genomfördes, skulle det uppstå ännu större orättvisa
mellan de olika väghållningsdistrikten. Det argumentet är ju ett stöd för att
vägreformen i övrigt bör genomföras vid nästa riksdag.
Herr Andersson i Höör, som i denna debatt kommit med de allra frommaste
önskningar, är med på att jordbrukarna skola få mindre skatt, men ingen annan
skall betala mer för det. Det är ett idealiskt sätt att lösa skattefrågor.
Den siste ärade talaren har jag en särskild anledning att yttra några ord
till därför, att han just kom att tala örn småbrukarnas ställning till den föreslagna
reformen. Han är småbrukare, och jag är också småbrukare, men det
är litet skillnad på oss: jag är en fattig småbrukare, och han är en förmögen
småbrukare. Han söker nu uppvisa, att denna reform icke alls är värdefull
för småbrukarna, och så tillvida har han rätt, som den icke innebär någon fördel
för sådana småbrukare, vilkas inkomst av jordbruk betydligt understiger
deras övriga inkomster. Därmed förklaras hans personliga inställning, kan
jag säga, örn jag skall vända mig personligen till honom, men jag vill tilllägga:
här är för närvarande i Sveriges land icke så värst många verkliga
småbrukare, som komma upp till beskattningsbar inkomst, ty i regel ha de
hustru och barn att få avdrag för. Alltså är det icke riktigt att föra fram
den synpunkten,, att det är fråga örn ett övervältrande av skattebördan på de
minst bärkraftiga, ty de, som ha de minsta inkomsterna, ha ingen vägskatt
alls, vare sig enligt nu gällande lag eller den föreslagna ändringen. Jag vågar
bestämt förfäkta, att de lantarbetare eller småbrukare, som ha så pass
stor inkomst, att de komma upp i beskattningsbart belopp, ha bättre möjlighet
betala den vägskatt. som skall uttagas av dem, än de fattiga småbrukare, som
i dessa tider ingen inkomst lia eller i bästa fall kanske ha en inkomst av bara
en procent av taxeringsvärdet eller däromkring. När jordbruket i regel går
med så stor förlust, bör det räcka, örn vi skatta för 7V-> procent av taxeringsvärdet,
i stället för dessa 15 procent, som vi nu skatta för, även om vi ha skulder
för alltihop. Såsom fattig småbrukare vill jag göra gällande, att den.
som har inkomst, så att han skall erlägga vägskatt, har bättre möjlighet till
det än den fattige jordbrukare, som har skulder för allt vad han har och ingen
verklig inkomst. Det bör räcka med en skatt uppgående till 7Vs procent av
taxeringsvärdet, och jag ber för den skull att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Herou: Herr talman! Herr Andersson i Höör anförde en synpunkt,
som jag icke vill låta stå oemotsagd, en synpunkt, som vi givetvis skulle vara
mycket känsliga för, därest hans uppgifter varit riktiga. Han uppställer
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
65
Ang. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
nämligen frågan, om vi anse det vara riktigt, att i vissa kommuner skattebördan
vältras över från bönderna på lantarbetarna. Herr Andersson i Löbbo
hade liknande tankeexperiment och gjorde gällande, att vi vilja överflytta
skattebördan från skogsbolagen till skogsarbetarna. Förbise de då icke att
tusen kronors taxerad inkomst är fri från vägskatt. Av socialdemokraternas
egna yttranden i riksdagen örn lantarbetarnas ställning framgår med absolut
visshet, att de anse, att lantarbetarna och skogsarbetarna för närvarande icke
ha någon vägskatt på grund av att de ha så dåliga inkomster. Sedan må vi
ju också till denna synpunkt lägga den, att vårt ståndpunktstagande i många
fall går ut på att lägga över mera av bördorna på industribolagen. Jag är
förvånad över att herr Andersson i Höör icke skulle vilja hjälpa oss i den
punkten. Sin mest kostliga och misslyckade invändning gjorde han dock, när
han som nödankare i diskussionen tillgrep det argumentet, att jordbruksfastigheternas,
taxeringsvärde sänkts med 500 miljoner kronor och med ända till 12
procent i vissa distrikt. Då har ju herr Andersson i Höör ändå minimala anspråk
på rättvisa, när han anser, att det är en skattelindring. Taxeringsvärdet
skall motsvara fastighetens värde i en förståndig köpares hand, och när nu
taxeringsmyndigheterna landet runt funnit, att det är skäligt att vidtaga åtminstone
så pass stor nedsättning, kan det ju icke längre göras gällande annat
än att jordbrukarna skola erhålla den nedskrivning i antalet vägfyrkar, som
beror på fallande fastighetsvärden. Därtill kommer ju, att också annan fastighet
fått minskat taxeringsvärde.
Det förefaller mig mycket intressant, att här i denna debatt herr Fast formulerade
den satsen, att diskussionen rörde sig örn, huruvida detta skulle ske
i år eller nästa år. Jag får ju säga, att det är en tröstegrund för oss. Det
är ju svårt att säga, att vad som nu föreslås skulle vara en galenskap, när vi
lia besked örn att de, som äro motståndare i år, vilja vara med örn att genomföra
samma sak nästa år. Herr Andersson i Löbbo bevisade för mycket genom
att taga strödda exempel på, hur den nu föreslagna reformen skulle verka
i vissa utvalda väghållningsdistrikt. Han bevisade därmed i själva verket så
mycket, att han rent av skulle kunna tänkas hysa den meningen, att för småbrukarna
vore den här reformen ingenting värd. Det förvånar mig mycket,
att småbrukarnas vän nästa år vill vara med om en reform, som enligt hans
mening i dag är så litet värd för småbrukarna. Jag tycker man kan konstatera,
att alla jordbrukare, såvida de icke äro socialdemokrater, anse denna reform
vara ett steg i rätt riktning. Man måste således vara socialdemokratisk
bonde för att vara,, motståndare till den bär föreslagna åtgärden, som förordats
av de vägsakkunniga.
Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Blott några korta ord. Herr
Olsson i Kullenbergstorp yttrade, att jag icke ansåg tidpunkten vara lämplig
att genomföra denna reform. Herr Olsson i Kullenbergstorp ansåg själv tidpunkten
vara utmärkt lämplig. Jag måste då först konstatera av den följande
debatten, att jag tror nog, att kammarens ledamöter allmänt erkänna, att det
är ett säreget förhållande denna gång, som gör, att man bryter ut en del ur ett
kommittébetänkande, som ligger på konungens bord och som man väntar få
upp nästa år. Jag undrar, om det kan pekas på att något sådant inträffat
under de senare åren; åtminstone minns jag icke under de 25 år jag varit här,
att det. inträffat något dylikt. Vederbörande utskott har brukat uttala sin
sympati för vad saken gällt och siiga, att man får vänta och se, till dess man
kan få upp frågan i hela dess vidd. Vad jag för min personliga del sagt —
och det står jag för — är, att jag befarar, att man sedan kommer att ha mycket
mindre intresse för förslaget i övrigt. Visserligen har herr Carlström eleandra
kammarens protokoll 103-3. Nr 4l. 5
66
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
klarerat, att han har samma intresse nästa år för den reform, som då föreligger,
men man vet, hur det ligger till inom vissa väghållningsdistrikt. Man
vill icke gå ifrån de nuvarande vägstämmorna. Man tycker det är bra, att
man icke behöver lia någon fullmäktiginstitution, utan man har valda sockenombud.
Man är motståndare till hela reformen, och det enda, man vill, är att
få igenom det förslag, som föreligger här, och sedan struntar man i hela saken.
Hittills har ingen i debatten kunnat bestrida vad jag sade, att, även örn man
nu gör detta, blir det ingen likställighet mellan jordbrukarna i skattehänseende.
Hur stor vägskatt, de skola få, beror på, vilket väghållningsdistrikt, de höra
till. Det blir ej heller någon likhet mellan inkomsttagarna; det beror också på
vilket väghållningsdistrikt de höra till, om de få stor eller liten vägskatt. Man
får en reform, som i vissa väghållningsdistrikt, där vägskatten är lägst, medför
avsevärd lättnad för jordbrukarna, men i de distrikt, där vägskatten är hög,
blir det en ringa fördel därför, att där äro de jordbrukare nästan allihopa, och
samma summa måste i alla fall utdebiteras. Det göres utdebitering efter vägfyrk.
Vägfyrktalet sjunker, och då tror man, att man skall få hälften så stor
vägskatt. Jag antar, att när folk nästa gång få se sina debetsedlar, skola
de bli mycket förbluffade över att hela reformen, i vad det gäller vissa vägdistrikt,
var en reform bara på papperet. Oavsett detta kommer vägfyrktalet
naturligtvis att sjunka ändå på grund av nedsättning av taxeringsvärdena och
på grund av att repaTtitionstalet är ett annat. Det är omöjligt att kunna bestämt
säga, hur detta kommer att verka precis på öret, men så mycket förstår
man, att det kommer att bli en betydlig utökning per vägfyrk, och när skattedragarna
i de flesta fall icke äro annat än jordbrukare, blir skillnaden i vägskatt
knappast märkbar. Man säger, att jordbrukarna behöva en lättnad, och
det är jag den förste att villigt erkänna, och jag vill också säga, att jag har
aldrig någonsin tänkt mig, att man skulle kunna bibehålla det nuvarande
systemet för vägskatten. Man måste införa en lindring, men jag håller fortfarande
före, att det vore önskvärt, örn man kunde få en utjämning, så att
vägskatten bleve lika i alla vägdistrikt.
Här har klandrats, att man icke fått fram de vägsakkunnigas förslag till
denna riksdag, och det har kanske till och med från vissa håll uttalats, att
det skulle bero på någon försummelse från regeringens sida. Jag satt ju själv
med bland de vägsakkunniga. Förslaget är daterat sista dagen i augusti, men
då var det inte tryckt. Skulden ligger hos de vägsakkunniga. Vi hade ett
förständigande att vara färdiga långt tidigare, men på grund av den stora arbetsbörda,
som de sakkunnigas ordförande hade. blev det nästan omöjligt att
kunna hålla några sammanträden, och detta medförde, att vi under förra året
endast kunda avhålla ett fåtal sammanträden. Detta är icke den avgående regeringens
fel och icke den nuvarande regeringens fel, utan skulden få vi, som
varit vägsakkunniga, taga på oss, ty vi hade icke fullföljt utredningen inom
den tid, som blivit oss förelagd.
Hurudan utgången nu än må bli, tar jag den saken med jämnmod. Huvudsaken
är, att de herrar, som nu rösta för detta, också äro villiga att nästa år
gå in för en reform och att de icke då förklara, att nu ha vi redan fått detta,
nu äro vi nöjda och utjämningen av skattebördorna intresserar oss icke längre.
Det kommer säkerligen icke att intressera dem, som sitta i väghållningsdistrikt,
där man betalar 10 ä 11 öre, men det kommer att intressera dem, vilka, såsom
exempelvis i Överkalix, ha att betala en vägskatt av 65 öre.
Herr Andersson i Löbbo: Herr förste vice talman! Jag har begärt ordet
med anledning av ett pär repliker, som riktats mot mitt förra anförande. Herr
Herou gjorde gällande, att det näppeligen skulle finnas någon skogs- eller
Lördagen deli 20 maj.
Nr 41.
67
Äng. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
lantarbetare i detta land, som får betala vägskatt. Nu ligger saken till på det
sättet, att tusenkronorsstrecket gäller det taxerade och icke det beskattningsbara
beloppet. Våra lantarbetare torde i allmänhet vara upptaxerade till 1,000,
1,100 eller 1,200 kronor eller kanske litet mera, och följaktligen få de också i
regel betala vägskatt. Det är en sak, som man kan konstatera. Det är följaktligen,
herr Herou och herrar kommunister, icke bara i rena skogsdistrikt i
Norrland, som sådana exempel, som jag tillät mig peka på, kunna inträffa
utan även på den rena slättbygden. Det finns exempelvis i Skåne väghållningsdistrikt,
där de skattskyldiga till största delen bestå av ett fåtal och kanske
ett ringa fåtal större jordägare och i övrigt lantarbetare. Det tillkommer
även andra inkomsttagare för all del, men största delen av de skattskyldiga
kunna bestå av lantarbetare och dylika grupper. Följden kommer att bli, att
i sådana distrikt kommer en våldsam överflyttning att äga rum från de stora
jordägarna till lantarbetarna, d. v. s. lantarbetarna få högre och jordägarna
lägre skatt. Om strukturen är annorlunda, örn strukturen exempelvis är sådan
som i det härad, som jag och herr Andersson i Leabo bo uti, blir denna övervältring
icke så farlig. Där kan en reform sålunda vara väl försvarad.
Då herr Herou slutligen örn oss sade, att vi vilja endast vänta ett år med
denna reform, så har han tydligen i någon mån ändrat ståndpunkt mellan
sina båda yttranden, ty i det första förklarade han kategoriskt, att socialdemokraterna
äro motståndare till förslaget, men sedan konstaterade han, att nästa
år vilja även de gå in för saken. Ja, vi vilja gå in för denna reform, men vi
vilja samtidigt få till stånd en skatteutjämning mellan de olika väghållningsdistrikten.
Den saken är så pass enkel, att jag tycker, att även herrar kommunister
borde kunna begripa den, och att vem som helst borde kunna göra
det.
Sedan vill jag säga ett ord till min granne på Smålandsbänken och i hemorten,
herr Andersson i Leabo. Han drog här i kammaren sin mycket använda
och som jag hoppas också mycket verkningsfulla historia från 1932 års valrörelse.
Jag skall för min del örn den sak, som han talade örn, icke säga annat
än det, att jag har för min del många gånger behövt låna pengar. Ibland har
det varit svårt att få lån, ibland har det gått lättare, men jag hoppas, att efter
den soliditetsrekommendation, som herr Andersson i Leabo i dag har givit mig,
skola mina låneförsök i fortsättningen icke möta några som helst svårigheter.
Herr Johansson i Tväråselet: Herr talman! Jag skall endast be att få
anföra några exempel på hur vägskatten verkat enligt vårt debiteringssätt.
En jordbrukare med 20,000 kronors taxeringsvärde uppföres i vägfyrktalslängden
för 200 vägfyrkar; efter nuvarande garantiskatt av 5 % har han
1,000 kronors inkomst; är vägfyrken 40 öre, får han 80 kronor i vägskatt,
som alltså utgör 8 kronor per kommunal inkomstskattekrona. Vår nuvarande
lag bestämmer, att den, som av annan inkomst ej har över 1,000 kronors inkomst,
skall ej påföras någon vägfyrk. Jag vill ej säga, att det är orätt,
men att en skuldsatt bonde skall ha 200 vägfyrkar på samma beräknade inkomst
är orätt.
Andra exemplet: En jordbrukare har ett taxeringsvärde å 40,000 kronor.
Han får efter 5 % 2,000 kronors inkomst och 400 vägfyrkar. Han har hustru
och 4 barn under 16 år. För dem får han ej något avdrag. Hans vägskatt
blir 160 kronor efter 40 iire per fyrk eller 8 kronor per bevillningskrona. En
annan inkomsttagare med 2,000 kronors inkomst, som har hustru och 4 barn,
får efter — märk — lägsta ortsgruppen ett orts- och familjeavdrag på 1,570
kronor. Har han livförsäkringspremier för sig och hustrun på 130 kronor,
har han 300 kronor kvar att taxeras till kommunal inkomstskatt och efter
68
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
dessa 300 kronor debiteras han vägskatt, 1 fyrk för varje 15 kronor, således
20 vägfyrkar efter 40 öre eller 8 kronor. Således ej mer än kr. 2: 67 per
kommunal inkomstskattekrona och påföres endast 3 skattekronor. Bonden
fick 8 kronor per kommunal inkomstskattekrona och får 20 skattekronor.
Tredje exemplet: En jordbrukare med 100,000 kronors taxeringsvärde beräknas
lia en inkomst av 5,000 kronor och får 1,000 vägfyrkar utan hänsyn
till skulder eller familj. Om vägfyrken är 40 öre, blir det 400 kronor i vägskatt.
En annan inkomsttagare med 5,000 kronors inkomst får i orts- och familjeavdrag
1,710 kronor — märk — i lägsta ortsgrupp. Har han försäkringspremier
å 200 kronor, har han således 3,090 kronor att taxeras till kommunal
inkomstskatt. Efter dessa uppföres han i vägfyrktalslängden och får 206
vägfyrkar. Jordbrukaren har 1,000 vägfyrkar på en beräknad inkomst å
5,000 kronor, som han vanligen ej har. Annan inkomsttagare har 206 vägfyrkar
på 5,000 kronor, som han verkligen har. J.V detta rättvisa?
Resultatet blir i första exemplet bonden 200 vägfyrkar, annan inkomsttagare
ingen; i andra exemplet bonden 400, den andre 20; i tredje exemplet bonden
1,000, den andre 206.
Här gäller det endast ett litet steg mot rättvisa. Jag vädjar till kammaren
att taga detta steg. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Carleson: Herr talman! Jag har för min del varit mycket tveksam
om den ställning, som jag borde intaga i denna fråga. Efter den debatt, som
här har förts, kommer jag emellertid att rösta för reservationen. Jag skulle,
herr talman, kunna stanna vid detta, men jag anser mig dock i korthet böra
ange skälen för denna min ståndpunkt.
Med hänsyn därtill att man under debatten från skilda sidor velat framhålla,
att en orättvisa föreligger rörande jordbruksfastigheters deltagande i
väghållningsbesväret, bör dock icke förbises, att jordbrukets deltagande i
vägunderhållet successivt förändrats jämsides med den faktiska utvecklingen
av vägtrafiken, och att man sökt taga hänsyn till de förändrade förhållandena.
Den skattskyldighet, som reglerades år 1927, ligger ju långt, långt borta
från den skattskyldighet, som rådde under den tid åtminstone, då jag satt
mina ting ute på landet och hade tillfälle att något mera följa med väghållningsbesväret.
Jag antar också, att utvecklingen kommer att fortsätta på
samma sätt, därför att jag tror, att den allmänna trafiken kommer att taga
så pass mycket större utrymme på vägarna, att den allmänna skattskyldigheten
kommer att ökas och sålunda närma sig den skattskyldighet, som jordbrukarna
ha. Jag är övertygad om att så kommer att bli fallet, men jag anser
icke detta vara tillräckligt skäl att ta det föreliggande förslaget utan
håller före, att man bör kunna vila något på hanen.
Det förslag, som här föreligger, bryter ju först och främst sönder det förslag,
som framlades i december förra året. Från statsrådsbänken ha vi fått
höra, att vi snarligen kunna motse ett förslag från Kungl. Majit, kanske redan
nästa år, och det kommer troligen att innehålla just de skattesatser, som
här äro föreslagna. Det har nu frågats, varför man icke redan i år kunde
taga dessa föreslagna skattesatser. Att göra detta vore ju också mycket tilltalande
ur den synpunkten, att man därigenom skulle kunna räcka en hjälpande
hand till en massa jordbrukare, som nu ha svårt att utgöra det kontanta
väghållningsbidraget eller i vissa fall bidraget in natura. Emellertid kan man
icke förbise vad som blivit upplyst under denna debatt, nämligen att det dock
ännu erfordras en del utredningar, och är det i varje fall säkerligen många av
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
69
Ang. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
oss, som skulle vilja veta litet mera örn hur den nu ifrågasatta förändringen
av skattskyldigheten mellan jordbruksfastigheter och inkomster kommer att
te sig på de skilda områdena.
Man får icke förbise, att det finns väghållningsdistrikt, som äro så små,
att ett övervältrande av skattskyldigheten på föreslaget sätt mycket väl kan
vålla de allra största besvärligheter för de små inkomsttagarna inom väghållningsdistrikten,
vilka esomoftast även i mellersta Sverige icke omfatta större
områden än socknar. Detta behöver icke betyda, att förslaget icke kan genomföras,
men det kan möjligen betyda, att man bör sträcka en hjälpande
hand just till vissa grupper inkomsttagare eller eljest vidtaga åtgärder, som
minska den börda, som följer med nu föreliggande skatteförslag.
Det är emellertid även en annan sak, som man här fått uppmärksamheten
fästad på. Man kan t. ex. tänka sig, att det behövs vissa modifikationer beträffande
municipalsamhällen och dylika orter, där väghållningsbesväret är
på sitt sätt dubbelsidigt. Men jag vet mycket väl, att man här kommer att
svara, att så är också förhållandet på landsbygden, där det finns enskilda
vägar. Jag bestrider icke detta, men jag menar, att när man här får ett
förslag från regeringen, kan man vänta sig en utredning även på den punkten.
Härigenom understrykes även det förhållandet, att ett förslag, som är
så riksomfattande som förevarande, bör icke beslutas av riksdagen, innan
Kungl. Maj:t åtminstone haft tillfälle att slutföra sin utredning. När man
har så kort tid på sig som här, där det gäller antagligen ett år, borde man
kunna se tiden an.
Slutligen bör man kanske icke heller förbise den synpunkten, att den
stora vägreformen har, såsom det redan på många håll framhållits, ett mycket
intimt sammanhang med vägskattereformen, och att intresset för den
stora vägreformen i dess helhet kan kanske komma att på många håll naturligt
nog slappas, för den händelse man nu separat löser skattefrågan.
Med dessa ord vill jag sluta och kommer att rösta för reservationen.
Herr Herou: Herr förste vice talman! Det är naturligtvis icke i och för
sig så märkligt, örn den liberala tveksamheten söker sig till uppskovslinjen.
Det står blott i full konsekvens med tveksamhet, att vilja ha uppskov. Jag
må säga, att jag tyckte mer örn herr Andersson i Löbbo, när han i sitt senare
anförande lämnade de sakkunnigas tjocka betänkande å sido och fantiserade
på egen hand. Han gjorde en framstöt och förklarade, att han talade så väl,
att till och med »kommunisterna borde begripa» vad han sagt. Jag framhärdar
ändå i att man kan vara en smula förvånad över att han icke var på
samma linje som den, lie andra jordbrukarna samlat sig på. Sedan hade
han observerat, att jag i mitt första anförande sagt, att motståndet hade brutits,
och att det icke nu fanns något motstånd. Jag sade, att motståndet
tvungits att retirera. Det finns således kvar. Jag slår fast, att visst motstånd
ännu kvarstår. Örn jag får tro eder efter de tal, som vi här hållit, skulle
det blott vara fråga om ett år, men kammarens ledamöter lia ändå hört av
det energiska tal, som här förts, att det rests motstånd mot vad vi anslutit
oss till, och därför kan jag icke förstå, att det ligger någon motsägelse i mitt
föregående anförande.
Sedan trodde han, att jag misstog mig angående det sätt, på vilket lantarbetarna
och skogsarbetarna samt andra avlönade arbetare drabbas av denna
skatt, när det gäller den taxerade inkomsten, förklarade han. Jag gör det
oaktat gällande, att massor av skogsarbetare ha i detta nu en sådan inkomst,
att de icke drabbas av vägskatten, och att man därför icke alls behöver
70
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
frukta, att skattebördan i någon nämnvärd utsträckning kommer att överföras
från skogsbolagen på skogsarbetarna. Jag vet, att smärre grupper av
lantarbetare och skogsarbetare ha en sådan årsinkomst, att de påföras 1, 5
till 10 vägfyrk. Detta medför emellertid icke några nämndvärda utgifter, när
det gäller denna, som ni sagt, obetydliga reform. Obetydlig säger ni, när det
gäller att minska jordbrukarnas bördor, men ack så stor, påstår ni när det
gäller att lägga nya bördor på vissa andra grupper.
Jag förstår mycket väl de socialdemokratiska jordbrukarnas svårigheter
och skall hålla dem räkning för det. Visst är det tråkigt, för dem, att en reform,
som de vilja genomföra nästa år på förslag av deras egen lilla regering.
skall genomföras i år utan medverkan av deras regering eller medverkan från
de socialdemokratiska jordbrukarna. Jag förstår nu, varför de fäktat så
energiskt, som de gjort.
Jag medger emellertid villigt, att visst kvarstå några orättvisor efter den
partiella reformen. Vi medge visst, att nya olägenheter komma att uppstå,
till dess att herrarna hjälpa oss att få en reform, som tar bort desamma. Nu
är det i alla fall fråga om en beskattning, där det gäller annan fastighet, i
många fall rika industribolag och jordbruksfastigheter. Det är i fråga om
denna orättvisa, som vi vilja vara med om att medverka till ett större mått
av rättvisa eller kanske, rättare sagt, till ett mindre mått av orättvisa än
som nu är fallet. Och de förmenta olägenheter, som kunna uppstå av denna
partiella reform, skola icke få hindra oss att positivt medverka för den rättvisa,
som det nu är fråga om.
Herr Hällgren: Herr förste vice talman! Jag vill icke låta debatten av
slutas
utan att avge en protest mot en sådan skattepolitik, som man här vill
gå in för. Det visar sig faktiskt ute i bygderna, att denna reform kommer
att verka därhän, att man övervältrar de bördor, som förut åvilat jordbrukarna,
på de mindre bärkraftiga. Jag tillhör en vägstyrelse, men tillhör också
en kommun, där man icke har någon industri, utan där man endast har att
röra sig med befolkningsgrupper av jordbrukare, fiskare, sjömän samt löneoch
lantarbetare jämte några tjänstemän. Faktiskt är det så, att med den politik,
som här bedrivits de senare åren, är det dessa grupper, icke jordbrukare,
som få bära ökade bördor på grund av de lättnader man berett jordbrukarna.
När man genomförde kommunalskattelagarna, ökades antalet vägfyrk per
inkomstkrona. Förut fick man en vägfyrk för varje 30 kronor, nu får man
en vägfyrk för varje 15 kronor per 100 kronors inkomst. Vidare har man
gått in för en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet från 6 till
5 %, så att man ytterligare ökat dessa gruppers skattebörda. Nu går man in
för att ytterligare pålägga dessa svaga befolkningsgrupper en skatt, som
jordbrukarna förut betalat, och man gör det efter så småskurna synpunkter,
att det finns ingen möjlighet att åstadkomma en utjämning eller lättnad för
dessa svaga befolkningsgrupper.
Här har talats örn dem, som begagna vägarna. Ja, fiskare och sjömän
nyttja ganska litet vägarna, men de få ändå betala vägskatt. Men man beskattar
icke städernas befolkning och trafikanterna för att utjämna denna
skattebörda utan det blir så — åtminstone i mitt väghållningsdistrikt — att
man lägger denna börda på dessa arbetare med sin ganska låga inkomst, på
dessa sjömän, ett 20-tal skollärare och några tullman. Det blir dessa, som
drabbas härav. Jag tycker, att jordbrukarna icke skulle vilja tillämpa ordspråket,
att var och en skall vara herre över sin stackare, utan att om man
skall försöka åstadkomma en lättnad för jordbruket och en lättnad i jordbro
-
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
71
Ang. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
kärnäs skattebörda, bör det ske på annat sätt än genom att övervältra bördan
på dem, som lia de svagaste skuldrorna att kunna bära densamma.
Den enda ljuspunkt i denna skattepolitiska historia i dag är, att kommunisterna,
enligt det anförande, som hölls av herr Herou, och vari han förklarat
sig uppträda på sitt partis vägnar, komma att gå in för en sådan skattepolitik,
som de äro färdiga att förverkliga i dag. Herr talman, jag yrkar bifall
till reservationen.
Herr Andersson i Tungelsta: Herr förste vice talman! Jag skulle kunna
nöja mig med att instämma med den siste ärade talaren och skall icke
med många ord förlänga debatten. Jag begärde egentligen ordet i
anledning av det replikskifte, som här förts mellan herr Andersson i
Löbbo och herr Herou. Det har från herr Herous sida gjorts gällande,
att den ändring i vägskattebördans utkrävande, som man här vill
åstadkomma, icke skulle medföra något övervältrande av denna börda
på lantarbetarna eller överhuvud taget på de ekonomiskt svagast ställda.
Jag skall emellertid framhålla ett exempel — jag skulle kunna anföra
flera — på vägdistrikt, som består av två eller tre jordägare, vilka bära så
gott som hela vägskattebördan inom det distriktet. Den reform, som herrarna
nu gå att här genomföra, medför, att de lantarbetare och fiskare, som bo
inom dessa distrikt, få bära en mycket väsentlig del av den börda, som uppkommer
genom den lättnad, som dessa mycket bärkraftiga fastigheter komma
att erhålla. Jag menar, att sådana principer bör man icke följa, då det
gäller avskaffandet av orättvisor för jordbrukarna och lättnader i deras
skattebörda. Jag utgår i likhet med reservanterna ifrån, att också vi vilja
åstadkomma en lättnad för jordbrukarna i deras vägskattebörda, men jag
menar, att den lättnaden icke skall åstadkommas på det sättet, att man skapar
en orättvisa, som är ännu större.
Jag kan för min del, herr förste vice talman, icke medverka till en sådan
reform, utan jag ber att få ansluta mig till dem, som yrkat bifall till reservationen.
Herr Elmroth instämde häruti.
Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag skall endast besvära kammaren
med en kort replik. Herr Herou konstaterade, att en mängd skogsarbetare
befinna sig i ett så dåligt inkomstläge, att de icke upptaxerats till 1,000
kronors inkomst. Tyvärr är detta sant. Så ligger den saken till. Men det
sakförhållandet, att antalet inkomsttagare sjunker och deras samlade inkomst
även sjunker, styrker bara de synpunkter, som jag förut anfört, därför att
i ett sådant väghållningsdistrikt med en sådan struktur, som jag förut talat
örn, blir följden enbart den, att då antalet inkomsttagare sjunker och den
samlade inkomsten också sjunker, den av mig påtalade övervältringen till
skattepliktiga skogsarbetare och andra inkomsttagare blir så mycket större.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr förste vice
talmannen sig anse den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Johansson i Uppmälby, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:
72
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 90, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.
Herr förste vice talmannen meddelade, att herr Eriksson i Stockholm jämte
24 av kammarens ledamöter framställt skriftlig begäran örn voteringens verkställande
medelst namnupprop, vadan, sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser och voteringspropositionen blivit ännu en gång uppläst samt anslagen,
omröstning medelst namnupprop nu omedelbart företogs. Därvid avgåvos
98 ja och 86 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.
över omröstningen fördes anteckningar å voteringslista, som här nedan intages
:
| Ja | Nej | Av- står |
Herr Förste Vice Talmannen...... |
|
|
|
» Andre Vice Talmannen...... | 1 |
|
|
Stockholms stad. |
|
|
|
Herr Lindman............ | 1 |
|
|
» Eriksson i Stockholm....... |
| 1 |
|
» Hansson i Stockholm....... |
| 1 |
|
» Nylander............ » Engberg............. » Johanson i Stockholm....... | 1 |
|
|
Fru Östlund............. Frk. Wellin............. Herr Holmdahl............ | 1 | 1 |
|
» Höglund............ » Kilbom............. | 1 | 1 |
|
» Carleson............. » Andersson i Stockholm...... | 1 | 1 |
|
Fru Gustafson............ Herr Arnemark............ |
|
|
|
» Severin............. |
| 1 |
|
» Cruse.............. |
| 1 |
|
» Lindberg i Stockholm....... » Ossbahr............. | 1 | 1 |
|
Stockholms län. |
|
|
|
Herr Andersson i Igelboda....... |
| 1 |
|
» Leo............... |
| 1 |
|
» Andersson i Tungelsta...... |
| 1 |
|
» Mosesson............ » Ahl............... » Lundqvist i Rotebro....... | 1 | 1 |
|
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
73
Ang. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
|
| Ja | Nej | Av- står |
Herr | Flyg.............. | 1 |
|
|
» | Thorell............. | 1 |
|
|
» | Wallén............. | 1 |
|
|
» | Eriksson i Sandby........ |
| 1 |
|
| Uppsala län. |
|
|
|
Herr | Borg.............. |
|
|
|
» | Olsson i Golvvasta........ | 1 |
|
|
» | Lundstedt............ |
| 1 |
|
» | Linnér............. |
|
|
|
» | Elmroth............. |
| 1 |
|
| Södermanlands län. |
|
|
|
Herr | Johansson i Uppmälby...... |
| 1 |
|
» | Olsson i Ramsta......... | 1 |
|
|
» | Laurén............. | 1 |
|
|
» | Jonsson i Eskilstuna....... |
| 1 |
|
» | Andersson i Dunker....... | 1 |
|
|
» | Lundbom ............ |
| 1 |
|
» | Johansson i Ängtorp....... |
| 1 |
|
| Östergötlands län. |
|
|
|
Herr | Sjögren............. |
|
| i |
» | Olsson i Rimforsa........ |
|
| i |
» | Ericson i Boxholm........ |
| 1 |
|
» | Westman............ | 1 |
|
|
» | Ward.............. |
| 1 |
|
» | Anderson i Norrköping...... | 1 |
|
|
» | Skoglund............ | 1 |
|
|
» | Hermansson........... |
| 1 |
|
» | Hagman............ | 1 |
|
|
» | Falk.............. |
| 1 |
|
Fru Gillner-Ringenson......... |
| 1 |
| |
Herr | Jacobsson ............ | 1 |
|
|
| Jönköpings län. |
|
|
|
Herr | Johanson i Huskvarna...... | 1 |
|
|
» | Hamrin............. |
|
|
|
» | Carlström............ | 1 |
|
|
» | Fast.............. |
| 1 |
|
» | Nilsson i Landeryd........ | 1 |
|
|
» | Petersson i Broaryd....... | 1 |
|
|
» | Andersson i Löbbo........ |
| 1 |
|
» | Johnsson i Norrahammar..... |
| 1 |
|
» | Andersson i Leabo........ | 1 |
|
|
| Kronobergs län. |
|
|
|
Herr | Olsson i Blädinge........ | 1 |
|
|
» | Blomquist............ |
| 1 |
|
74
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
| Ja | Nej | Av- står |
Herr Svensson i Grönvik....... |
|
|
|
» Rosander............ » Mattsson............ | 1 | 1 |
|
Kalmar län. |
|
|
|
Herr Magnusson i Kalmar....... |
| 1 |
|
» Werner i Hultsfred........ |
|
|
|
» Gustafson i Vimmerby...... » Johansson i Krogstorp...... | 1 |
|
|
» Heiding............. » Johnsson i Kalmar........ | 1 | 1 |
|
» Jonsson i Mörbylånga...... | 1 |
|
|
» Lundell............. | 1 |
|
|
» Gustafsson i Välsnäs....... | 1 |
|
|
Gotlands län. |
|
|
|
Herr Gardell i Gans.......... |
|
|
|
» Svedman............ | 1 |
|
|
» Gardell i Stenstu........ | 1 |
|
|
Blekinge län. |
|
|
|
Herr Jönsson i Boa.......... | 1 |
|
|
» Törnkvist i Karlskrona...... » Jeppsson ............ » Holmgren............ | 1 | 1 |
|
» Hällgren............ |
| 1 |
|
Kristianstads län. |
|
|
|
Herr Nilsson i Bonarp......... |
|
|
|
» Persson i Fritorp........ » Björklund............ | 1 | 1 |
|
» Björk.............. » Isacsson............. » Hammarlund.......... | 1 | 1 |
|
» De Geer............ » Andersson i Munkalj ungby .... | 1 | 1 |
|
Malmö m. fl. städer. |
|
|
|
Herr Lovén............. |
| 1 |
|
» Lindskog............ » Bergström............ |
| 1 |
|
» Andersson i Malmö ....... |
| 1 |
|
» Vougt.............. |
| 1 |
|
» Svensson i Landskrona...... » Christiernsson.......... | 1 | 1 |
|
» Hagberg i Malmö........ » Erlander............ | 1 | 1 |
|
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
75
Ang. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
| Ja | Nej | Av- står |
Malmöhus län. |
|
|
|
Herr Olsson i Kullenbergstorp..... | 1 |
|
|
» Sköld.............. |
| 1 |
|
» Andersson i Höör........ |
| 1 |
|
» Törnkvist i Bjuv........ |
| 1 |
|
» Paulsen............. » Nilsson i Hörby......... | 1 | 1 |
|
» Pehrsson i Bramstorp...... | 1 |
|
|
Fru Nordgren............ Herr Liedberg............ | 1 | 1 |
|
» Landgren............ » Nilsson i Steneberg....... | 1 | 1 |
|
Hallands län. |
|
|
|
Herr Lindqvist............ |
| 1 |
|
» Andersson i Falkenberg...... » Eriksson i Toftered....... | 1 | 1 |
|
» Andersson i Lindome....... | 1 |
|
|
» Pettersson i Dahl........ | 1 |
|
|
» Hingård............. | 1 |
|
|
Göteborgs stad. |
|
|
|
Herr Lithander............ | 1 |
|
|
» Pehrsson i Göteborg....... » Wigforss............ » Olson i Göteborg........ | 1 | 1 |
|
» Ström.............. » Ekman............. | 1 | 1 |
|
» Nilsson i Göteborg........ |
| 1 |
|
» Frankenberg........... |
| 1 |
|
» Henrikson............ |
| 1 |
|
Göteborgs och Bohus län. |
| ; |
|
Herr Andersson i Grimbo....... |
|
|
|
» Osberg............. | 1 |
|
|
» Wallerius............ » Brännberg............ | 1 | i |
|
» Mårtensson........... |
| i |
|
» Karlsson i Munkedal....... » Hansson i Hönö......... » Olsson i Staxäng......... | 1 | i |
|
Älvsborgs län. |
|
|
|
Herr Danielsson............ |
|
|
|
» Gustafson i Kasenberg...... | 1 |
| i |
» Hansson i Trollhättan...... » Olsson i Mellerud........ » Hansson i Rubbestad...... | 1 | i 1 | |
| |||
|
76
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
| Ja | Nej | Av- står |
Herr Niklasson............ | 1 |
|
|
» Ryberg............. » Leffler............. | 1 |
|
|
» Petersson i Lerbäcksbyn..... » Welj ne............. | 1 | 1 |
|
» Larsson............. | 1 |
|
|
Skaraborgs län. |
|
|
|
Herr Bengtsson i Kullen........ | 1 |
|
|
» Magnusson i Skövde....... | 1 |
|
|
» Bäcklund............ » Johanson i Hallagården..... » Lundén............. » Persson i Tidaholm....... » Gustafsson i Lekåsa....... | 1 | 1 |
|
» Beck.............. » Fält.............. | 1 | 1 |
|
Värmlands län. |
|
|
|
Herr Hallén............. |
|
|
|
» Andersson i Prästbol....... |
| 1 |
|
» Norling............. |
| 1 |
|
» Norsell............. » Spångberg ............ | 1 | 1 |
|
» Björling............. » Nordström........... | 1 | 1 |
|
» Persson i Grytterud....... | 1 |
|
|
» Nilsson i Karlstad........ | 1 |
|
|
» Werner i Höjen......... | 1 |
|
|
Örebro län. |
|
|
|
Herr Uddenberg........... |
|
|
|
» Anderson i Råstock....... » Ljunggren............ | 1 | 1 |
|
» Persson i Falla......... | 1 |
|
|
» Pettersson i Rosta........ | 1 |
|
|
» Åqvist............. » Hansson i örebro........ » Johansson i Djursnäs....... | 1 | 1 |
|
Västmanlands län. |
|
|
|
Herr Eklund............. |
| 1 |
|
» Olovson i Västerås........ » Johansson i Bro......... » Westerdahl........... | 1 | 1 |
|
» Andersson i Surahammar..... » Gustavson i Sala......... |
| 1 |
|
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
77
Ang. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
|
| Ja | Nej | Av- står |
| Kopparbergs län. |
|
|
|
Herr | Eriksson i Falun......... |
| 1 |
|
» | Jansson............. |
|
|
|
» | Olsson i Mora.......... | 1 |
|
|
» | Andersson i Rasjön....... |
|
|
|
» | Pettersson i Hällbacken..... |
|
|
|
» | Andersson i Ovanmyra .... | 1 |
|
|
» | Karlsson i Grängesberg...... | 1 |
|
|
» | Aronson ............. | 1 |
|
|
» | Ericsson i Sörsjön........ |
| 1 |
|
| Gävleborgs län. |
|
|
|
Herr | Månsson............ |
| 1 |
|
» | Olsson i Gävle.......... |
| 1 |
|
» | Holmström........... | 1 |
|
|
» | Herou............. | 1 |
|
|
» | Högström............ |
| 1 |
|
» | Hilding............. | 1 |
|
|
» | Hultman............ | 1 |
|
|
» | Persson i Undersvik....... |
| 1 |
|
» | Nyblom............. | 1 |
|
|
| Västernorrlands län. |
|
|
|
Herr | Johansson i Sollefteå....... |
|
| i |
» | Strindlund............ | 1 |
|
|
» | Österström........... | 1 |
|
|
» | Molander............ |
| 1 |
|
» | Rudén............. | 1 |
|
|
» | Sandström............ |
|
|
|
» | Berg.............. |
| 1 |
|
» | Englund............ |
| 1 |
|
» | Jonsson i Haverö........ |
|
|
|
» | Norén.............. |
| 1 |
|
| Jämtlands län. |
|
|
|
Herr | Olofsson i Digernäs....... | 1 |
|
|
» | Hedlund i Östersund....... |
| 1 |
|
» | Hedlund i Häste......... | 1 |
|
|
» | Persson i Trången........ | 1 |
|
|
» | Olsson i Rödningsberg...... |
| 1 |
|
| Västerbottens län. |
|
|
|
Herr | Wikström............ | 1 |
|
|
» | Lindmark............ |
|
|
|
» | Brännström........... | 1 |
|
|
» | Lindberg i Umeå........ |
|
|
|
» | Sandberg ............ | 1 |
|
|
» | Näslund............. |
|
|
|
78
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändrad lydelse av 59 § väglagen. (Forts.)
|
| Ja | Nej | Av- står |
Herr Wiklund....... |
|
| 1 |
|
» Hansson i Vännäsby . . |
| 1 |
|
|
Norrbottens län. |
|
|
|
|
Herr Hage......... » Nilsson i Antnäs .... |
| 1 | 1 |
|
» Lövgren........ » Johansson i Tväråselet . |
| 1 | 1 |
|
» Brädefors....... |
|
|
|
|
» Meyerhöffer...... » Hagberg i Luleå .... |
| 1 |
|
|
| Summa | 98 | 86 | 4 |
§ 9.
^de^ävlisbets Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna, föredrogs
intressen vid vidare andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning
mttenregle- av vackt motion angående beaktande i vissa avseenden av fiskets intressen vid
ringar. utförande av vattenregleringar.
Därvid anförde
Herr Wallén: Herr talman! Jag ber att först få tacka andra kammarens
femte tillfälliga utskott för den relativt välvilliga behandling, som vår motion
fått röna. Jag vill särskilt påpeka de skilda uttalanden, som finnas i
utlåtandet, och som jag förmodar för framtiden skola bli normgivande för
torrläggningsföretag, så att man slipper bevittna sådana förhållanden, som
hittills odisputabelt ägt rum. Utskottet säger dock på ett ställe, att »några
missförhållanden å hihörande område icke synas påvisade av den art och
omfattning, att de förtjäna ett särskilt ingripande». Jag skall med anledning
av detta yttrande be att få säga ett par ord, som jag anser böra komma
in i riksdagens protokoll. Jag skall nöja mig med att taga Nya Dagligt
Allehanda för den 14 i denna månad och läsa upp ett par stycken. Det gäller
torrläggningen av en av Sveriges vackraste sjöar, varvid man offrat en och
en tredjedels miljon kronor för att få den torrlagd och där vi i dag hava på
riksdagens bord en proposition med begäran om 700,000 kronor för att få
skadan i någon mån botad. Jag vill påpeka, att med den en och en tredjedels
miljon kronor, som man lågt ned för att få sjön torrlagd, har man lyckats
åstadkomma följande, som i nämnda tidning beskrives sålunda:
»Har vårt land en stoltare sjö i sitt slag än Tåkern?» frågar tidningen.
»Nej, icke nu, men en gång och det för ej länge sedan kunde syskonlandskapet
Västergötland uppvisa såväl dess like i biologisk artrikedom som dess
övermakt i skönhet, nämligen Hornborgasjön. Sjön var bygdens centrum
icke bara i geografisk mening utan framför allt som huvudfaktor i både hushålls-
och nöjesliv, fiske och jakt.» Hur har det sedan gått, efter det man
lagt ned en och en tredjedels miljon kronor? Jo, därmed har sjön ödelagts.
Jag skall be att få relatera, herr talman, hur den ser ut för närvarande. Det
heter i samma tidning: »Nej, duan (dyn) duger inte att gå på nu, inte ens
för vadare. Ty efter denna vinter, då Hornborgasjön bottenfrös, finnes
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
79
Ang. beaktande av fiskets intressen vid vattenregleringar. (Forts.)
knappt ett vattenliv längre — stranden knastrar av tomma mussel- och snäckskal
och lika knastrande livlösa äro de myriader småkryp som utgöra vadarnas
föda. Samma är förhållandet med fisken som också strök med och nu
ruttnar alldeles därute •—- därav kråkornas ständiga expeditioner ut på dybankarna,
som vad dagen lider sticka upp allt fler över ytan,. Fisket är
följaktligen slut. Man sörjer särskilt kräftorna, som man förr fick upp
skäpptals på en enda kväll.»
Så har det gått med fisket. Vi erfara vidare, att strandägarna hava lidit
stora förluster. Flertalet av dem äro nästan ruinerade. Och gå vi till övriga
värden, så finna vi även, att industrien har lidit genom att vattenflödena
i floden Filan minskats.
Vidare har också klimatet, utseendet, kulturen, alltsammans, tagit skada.
Och jag måste säga, herr talman, att detta är tyvärr icke det enda stället,
utan det är även samma förhållande på andra platser i vårt land. Jag ber
även att få erinra örn de motioner, som såväl i år som de föregående åren
förekommit här i kammaren, där man anropat örn statshjälp för att kunna
rädda de människors ekonomi som av oförstånd och mindre väl planlagda
torrläggningsarbeten råkat i svårigheter.
Jag skall icke längre uppehålla mig vid frågan, då jag vet, att kammaren
är trött och gärna vill sluta. Men jag vill konstatera, att det ofta förhåller
sig så, att en duglig och framför allt initiativrik lantbruksingenjör lätt kan
locka med sig några strandägare, och äro de litet energiska, sätta de i gång
ett utdikningsföretag, som leder till, att fisket förstöres, jakten minskas, ekonomien
rubbas, klimatet tager skada, ja hela bygdens kultur förändras.
Mindre välbetänkta, mindre väl planlagda och mindre väl förberedda företag
av denna sort finnas icke bara i Västergötland, icke bara i Uppland, utan de
finnas snart sagt i alla landskap i Sverige.
Då emellertid, herr talman, jag hoppas och är förvissad om, att motionen
Ilar fallit framåt, och att för framtiden de i denna liksom i utskottets motivering
påpekade missförhållandena tack vare att frågan tagits upp i riksdagen
skola i största utsträckning bortelimineras, skall jag, herr talman, icke
göra något yrkande. Jag ber dock att få tillägga, att frågan har mycket stort
intresse i vida kretsar, och att, örn vederbörande myndigheter också framdeles
icke skulle beakta de nu påtalade missgreppen, anledning finnes att
återkomma.
Häruti instämde herr Nylander.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 10.
Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets utlåtande,
nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn ändring
i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210) m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.
Uti en till riksdagen avlåten, den 10 februari 1933 dagtecknad proposition,
nr 100, hade Kungl. Majit, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att godkänna propositionen bilagt Förslag till kungörelse angående ändring
i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).
Uti tvenne likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Johan Johansson (nr 252) och den andra inom andra kammaren av
Äng .T ändring
i vissa delar
av resereglementet
m. m.
80
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändring i vissna delar av resereglemente m. ira. (Forts.)
herr Pettersson i Rosta m. fl. (nr 421) hade föreslagits, att riksdagen måtte
dels i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte i den utsträckning
som kunde befinnas lämplig föreskriva, att kilometerpenningar icke
skulle utgå till i motionen omnämnda grupper av befattningshavare, dels ock
besluta, att den i 2 § i allmänna resereglemente! upptagna ersättningen för färd
med annan automobil skulle sänkas från 35 öre till 30 öre per kilometer.
I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling jämväl upptagit av
riksdagens år 1932 församlade revisorer under §§ 28 och 29 i deras berättelse
gjorda uttalanden angående dels utlämnande av reseförskott och kontrollen
över deras återbetalning, dels ock statsverkets kostnader för tjänsteresor.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Majits förslag
samt de i ämnet väckta motionerna
a) godkänna vid utlåtandet fogat förslag till kungörelse angående ändring
i vissa delar av allmänna resereglemente! den 27 juni 1929 (nr 210);
b) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville taga under
övervägande vad utskottet i utlåtandet anfört beträffande ytterligare utredning
angående vissa allmänna resereglementet och besparingsreglementena berörande
spörsmål.
Sedan berörda hemställan föredragits, lämnades på begäran ordet till
Herr Lundqvist i Rotebro, som anförde: Herr talman! Endast några ord.
Det förslag, som föreligger från statsutskottets sida, har givetvis tillkommit
för att spara. De synpunkterna förstår jag. Förslaget upptager emellertid
en liten detalj, som jag ur besparingssynpunkt icke kan förstå. Det är den
inskränkning, som utskottet har föreslagit beträffande resor i första klass för
dem, som skola resa efter resereglementet.
Det är så, att första klass i dagtåg finnes icke på andra linjer än på statens
järnvägar. Örn alltså en generaldirektör eller annan högre ämbetsman får
fortfara att begagna sig av första klass, komma de pengar, som detta kostar
vederbörande ämbetsverk, bara att tagas ur statskassans ena ficka och läggas
i den andra. Jag kan icke förstå, att man med detta förslag kan spara ens
så mycket som 5 öre. Denna ändring innebär ingenting annat än att riksdagen
nu, utan att några som helst skäl därför anförts, stryker en förmån, som dessa
ämbetsmän haft så länge överhuvud taget järnvägar funnits i vårt land. Då
några bärande skäl icke anförts eller kunna anföras för det tillägg, som här
är föreslaget av statsutskottet och vilket vidare icke har föreslagits vare sig
av Kungl. Majit eller statsrevisorerna eller motionärer, och under betonande
av att det här ej rör sig örn någon besparing, tillåter jag mig, herr talman, att
föreslå strykning av den mening i förslagets bilaga B närmast under tabellen,
som lyder: »Ersättning för plats i I klass å dagtåg må icke utgå i annat fall
än då platsen användes i omedelbart samband med begagnande av dylik plats
i sovvagn.» Jag hemställer alltså, att det stycket måtte utgå ur statsutskottets
förslag.
Vidare yttrade:
Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Det föreliggande förslaget inskränker
sig till att yrka förändring av gällande resereglemente på några
starkt begränsade punkter, där sådan ändring ansetts kunna föreslås och omedelbart
leda till besparingsresultat. Men statsutskottet har påpekat i sitt betänkande,
att resereglementet i det hela behöver överses, och yrkar därför, att
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
81
Äng. ändring i vissa delar av resereglementet m. m. (Forts.)
det göres till föremål för en snar utredning med åtföljande förslag till riksdagen.
Utskottet säger till och med, att utskottet förväntar, att de många
tumningar på, resereglementet i smådetaljer, som skett under de senare 6—7
åren, icke vidare skola behöva förekomma under en avsevärd tid framåt.
Tyngdpunkten ligger sålunda i detta förslag på, att man får en sådan allmän
översyn över resereglementet, som utskottet här anser vara behövlig.
I fråga om det yrkande, som den föregående ärade talaren har ställt, vill
jag ju säga, att man kan mycket väl förstå, att då det numera finnes möjligheter
att resa i första klass på dagtåg, fastän på begränsade sträckor, skulle
man ju kunna anse, att vissa statens befattningshavare också borde hava möjlighet
att utnyttja detta vid de tillfällen, då de finna sådant vara förenligt
med sina arbetsuppgifter och sin välfärd. Emellertid torde väl inga olägenheter
på något sätt behöva uppstå därav, att man inskränker denna rätt till
att gälla andra klass resa. I det stycket har utskottet haft ett starkt stöd
att falla tillbaka på i riksräkenskapsverkets infordrade utlåtande, där det uttalas
synnerligen kategoriskt på följande sätt örn denna sak: »Något verk
ligt
behov av att å dagtåg färdas i I klassavdelning synes riksräkenskapsverket
icke förefinnas.» Med ett sådant uttalande för handen är det väl, förefaller
det utskottet, synnerligen svårt att frångå den nu senast tillämpade regeln
att nöja sig med andra klass resa. Men det göres ett undantag, som ju uteslutande
är av praktisk art. Det är det, som det nu säges, att ersättning för
plats i första klass dagtåg kan utgå i de fall, då platsen användes i omedelbart
samband med begagnande av dylik plats i sovvagn. D. v. s., örn jag skall
resa en sträcka, som tar en tid av både dag och natt, skall jag hava rätt att
använda min uppbäddade sovkupé för dagresa i första klass och icke behöva
ommöblera under resan på något speciellt sätt. Det är det medgivandet, som
nu här i förslaget till resereglemente har gjorts.
Jag° skulle tro, herr talman, att med hänsyn till den utredning, som begäres,
då även den fråga, som den föregående ärade talaren här framlade sitt
förslag örn, kan komma under en genomgående prövning i avseende å anordningens
lämplighet eller icke lämplighet, torde ett riksdagsbeslut i överensstämmelse
med statsutskottets enhälliga betänkande nu vara det enda riktiga. Jag
hemställer örn bifall till utskottets förslag.
Herr Lundqvist i Rotebro: Herr talman! Örn det vöre så, att denna fråga
kunde komma under omprövning i sammanhang med de andra frågor, som
vid ett, bifall till statsutskottets förslag komme att utredas, skulle jag icke
hava så mycket att erinra mot det. Men jag vågar nästan utgå från, att örn
riksdagen i dag fastställer detta förslag, så anser sig Kungl. Maj :t sedan förhindrad
att upptaga denna detalj till prövning.
Jag understryker, att man genom att taga detta förslag icke tillför statskassan
ett enda öre. Det är bara att flytta vissa belopp från en kassa till en
annan. Jag tror icke heller, att det är alldeles betydelselöst, att denna förmån
finnes. Jag tror, att det skall kunna vitsordas, att det också kan vara till
fromma ^för tjänsten och det allmänna, att vid angelägna resor, som chefspersoner,
mäste göra, de kunna få företaga resan i första klass, där ju utrymmet
är mindre upptaget och där de alltså hava tillfälle att genomgå handlingar
o. s. v. Jag, tror, att det kan vittnas därom från många håll.
Jag vill vidare säga, att örn man nu skall gå så hårt fram, som statsutskottet
här gjort, har statsutskottet ändå icke varit riktigt konsekvent, såvitt jag
förstår. Det finns nämligen även nattåg, som hava första klass sittavdelning.
De tågen äro icke undantagna enligt statsutskottets förslag. Jag vet icke,
om det är avsiktligt. Enligt detta förslag skulle man alltså kunna åka t. ex.
Andra hammarens protokoll 1933. Nr lil. g
82
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändring i vissa delar av resereglementet m. m. (Forts.)
från Stockholm till Norrköping med kvällståg i första klass, men man får
icke göra det på dagen. Jag misstänker, att statsutskottets ärade ledamöter
icke äro fullt insatta i dessa detaljspörsmål.
Då nu emellertid statsutskottet vill hava en allsidig utredning av hela detta
problem, tycker jag för min del, att det vore klokt att följa det förslag, jag
här ställt. Ty då är jag alldeles övertygad om, att herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet efter vad som förevarit i denna fråga
kommer att ägna även denna detalj sin uppmärksamhet och att alltså riksdagen
en gång i tiden får på sitt bord ett förslag, som då hunnit bliva allsidigt
prövat.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! I det stycket, som den siste
ärade talaren nämnde örn Norrköping, är det på samma sätt som i övrigt,
att jag får resa första klass, örn det är förknippat med sovvagn men endast
under den förutsättningen. Med undantag av vad jag säde, att resan är förknippad
med sovplats, får jag under dagen icke resa i första klass sittvagn.
I fråga örn utredningen säger ju utskottet på följande sätt: »att riksdagen
bör i skrivelse till Kungl. Majit fästa uppmärksamheten på önskvärdheten
av att en allmän utredning sker rörande såväl detta spörsmål som vissa andra
här nedan angivna eller i övrigt föreliggande frågor, vilka beröra allmänna
resereglementet och de s. k. besparingsreglementena». Jag föresetäller mig,
att Kungl. Maj :t känner sig till och med förpliktad att göra en allmän och
förutsättningslös utredning på grundval av hittills inhöstade och inhämtade
erfarenheter rörande dessa angelägenheter och att Kungl. Majit icke kan hava
någon anledning att göra några begränsningar i fråga örn utredningen, så att
den föregående ärade talaren herr Lundquist torde nog med fog kunna känna
sig lugn på den punkten i fråga örn utredningens omfattning.
Herr Lundqvist i Rotebro: Herr talman! Det är ju icke att begära, att
statsutskottets ledamöter skola kunna i detalj behärska detta spörsmål. Jag
vill bara slå fast att det finnes första klass'' sittvagn i nattåget från Stockholm
till Malmö, vilken alltså är upplåten för sådana resande, som icke hava
sovplats. Kvar står således det faktum, att statsutskottet varit litet inkonsekvent.
Det torde bero på, att man icke känt till nyssnämnda faktum. Jag
tycker, att även av den anledningen borde man taga det förslag, som jag tilllåtit
mig framställa.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det var just vad herr Lundqvist
sist säde, som gav mig anledning säga några ord. Jag skall be att få säga,
att jag tror icke, att det är många andra än herr Lundqvist, som verkligen
kunna rätta sig till punkt och pricka efter resereglementet, som det är avfattat.
Det är, höll jag på att säga, hopplöst att sätta sig in i alla dess detaljer
och skrymslen. Jag får öppet bekänna, att den omständighet, som herr
Lundqvist påpekade, var icke känd för mig. Örn jag tillägger, att denna
fråga är blött och stött så många gånger i statsutskottet, att det är det, som
föranlett oss att begära utredningen, kanske herrarna och damerna förstå, att
det icke är någon lust att i onödan gräva sig ner i detta mycket omtyckta
debattämne, som föresvävat statsutskottet vid detta tillfälle.
Jag ber att få sluta med att med tillstyrkande av ett bifall till utskottets
utlåtande uttala den förhoppningen, att vid denna revision resereglemenet
skall erhålla sådan avfattning, att det blir möjligt för några flera än herr
Lundqvist i Rotebro att förstå, vad de olika föreskrifterna egentligen betyda.
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
83
Ang. ändring i vissa delar av resereglemente m. m. (Forts.)
Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag vill bara säga, att den
upplysning, som herr Lundqvist lämnade, meddelade allenast vad som är
känt, att det finnes dagtåg med första klass sittvagnar. Och att de äro upplåtna
för resande mellan Norrköping och Malmö, rubbar icke det faktum, att
reglementets bestämmelser skola innehålla, att de, som resa på statens bekostnad,
icke få använda första klass sittvagn på dagen. De få använda det endast
under nattresa med sovvagn. Örn herr Lundqvists upplysning innefattar,
att denna sittvagn användes av statstjänstemän, vill jag säga som den
föregående ärade talaren, att det vet jag icke örn. Då är det bristfälliga informationer,
och på dem kan man missa. Men då riksräkenskapsverket säger,
att något verkligt behov att å dagtåg färdas i första klass-avdelning synes
riksräkenskapsverket icke förefinnas, understryker detta, att denna vagn, som
skulle finnas mellan Norrköping och Malmö, icke får användas utanför
resereglementets bestämmelser.
^Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till berörda hemställan
med den ändring däri, som under överläggningen föreslagits av herr Lundqvist
i Rotebro; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra
propositionen.
§ IL
Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Majrts proposition, nr 257, med
förslag till förordning örn ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 5 juni
1909 angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.
Ifrågavarande proposition bordlädes.
§ 12.
Härefter föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:
nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt två
förutvarande lärarinnor vid privatläroverks småskolavdelningar; och
nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till riksf
örsäkringsanstalten.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 13.
_ Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 96, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under rubrik »Utgifter för
kapitalökning» gjorda framställning örn anslag till vattenkraftslånefonden jämte
i ämnet väckta motioner yttrade:
Herr Johansson i Bro: Herr talman! Då jag har motionerat i denna fråga,
som vi ventilerat, har jag gjort det uteslutande för att bekymren för de
skuldsatta bönderna ute på landsbygden må kunna i någon mån lättas. Jag
har också varit enfaldig nog tro, att varken utskottet eller riksdagen skulle gå
emot ett sådant förslag, alldenstund jag tror mig veta, att staten i alla fall
icke behöver betala 5 procents ränta för sina upplånta pengar. Men jag måste
för min del i alla fall erkänna, att utskottet varit tämligen välvilligt mot
motionärerna. I stället för att yrka bifall till motionerna har det, av formella
skäl helt enkelt föreslagit en utredning. Jag förmodar, att hade icke
Om anslag
till vattenkraftslåne/emden.
84
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Om anslag till vattenkraftslånefonden. (Forts.)
dessa formella skäl förelegat, hade det hänt, att vi från utskottet fått ett
bifall till motionerna.
Nu tänker jag icke framställa något yrkande utan kommer att finna mig
i vad utskottet här föreslagit. Jag vill endast tillägga, att det vore önskvärt,
örn regeringen ville skynda på med denna utredning, så att ett resultat
örn ifrågavarande räntesänkning må kunna bli resultat fortast möjligt.
Herr Eriksson i Toftered: Herr talman! Jag har givetvis intet annat
yrkande än örn bifall till utskottets förslag, men jag vill passa på tillfället att
understryka betydelsen av att den begärda utredningen påskyndas, ty det
föreligger ett verkligt behov av en räntesänkning på detta område.
Jag vill samtidigt påpeka, att riksdagen 1931 beslöt skriva till Kungl. Maj:t
och begära utredning i en närstående fråga, nämligen örn sänkning ^av räntan
på lån från kraftledningslånefonden. Men jag har ännu icke hört något resultat
av denna skrivelse. De flesta av dessa kraftledningsföretag, som fått lån
från denna fond, tillkommo under kristiden med dess synnerligen höga anläggningskostnader,
och detta har gjort, att de behöva tillämpa oerhört höga taxor
för energi, vilket tillsammans med de dryga räntor och amorteringskostnader,
som vederbörande abonnenter få betala, göra, att abonnenterna lia ett formligt
arrende att betala, för den elektriska kraften och ljuset. Därtill kommer, att
tack vare dessa höga lån och räntor arbeta kraftledningsföretagen under så
svåra ekonomiska förhållanden, att det är fara vart, om det icke snart blir
någon ändring i dessa förhållanden, att de få upphöra med sin verksamhet. I
vår närmaste grannsocken, en liten kommun med redan förut höga kommunalskatter,
finnes ett sådant kraftbolag, som i dessa dagar tvingats att gå i konkurs.
Vederbörande kommun har fått ikläda sig kommunal borgen för dess
lån, vilket gör, att kommunen råkat mycket illa ut och får betydligt höja den
redan förut höga kommunalskatten. Därtill kommer, att vid flera sådana företag
är det enskilda personer, som fått ikläda sig stora ekonomiska förbindelser
för företagen i fråga, och om icke en rättelse kommer till stånd, kommer det att
ha ödesdigra följder för vederbörande. Vi ha haft fall i Halland, där flera
jordbrukare fått gå från gård och hem på grund av de förbindelser, de iklätt
sig för dessa kraftledningsföretag, som tillkommo under kristiden.
Jag vill som sagt med detta endast understryka vikten och betydelsen av att
utredningen så fort som möjligt sättes i gång och att det verkligen blir ett
resultat av densamma, så att en lättnad i dessa bördor för landsbygden kan
komma till stånd.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Endast ett par ord. Vad den siste
ärade talaren påvisade beträffande den tidigare begärda utredningen kan bero
på att man den gången icke kunde lägga utredningskravet på en så bred bas,
som statsutskottet i detta fall föreslagit. Vi lia nämligen ansett, att det borde
göras en allmän översyn över statens samtliga utlåningsfonder, så att man icke
behövde ett år undersöka den ena fonden och ett annat år den andra. Man
borde verkligen i stället försöka överblicka det hela och undersöka, i vad mån
det kan åvägabringas räntesänkningar.
Jag vill tillägga en sak. Att såväl riksgäldsfullmäktige som sedermera
statsutskottet tillstyrkt denna utredning, beror på den omständigheten, att det
lyckats staten att genomföra så förmånliga konverteringsoperationer för ett
par år sedan. Hade icke detta gått, vågar jag försäkra kammaren, att varken
riksgäldsfullmäktige eller statsutskottet ansett sig kunna tillstyrka en utredning.
Tack vare dessa konverteringsoperationer, som gingo så bra, ha vi emel
-
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
85
Örn anslag lill vattenkraftslånefonden. (Forts.)
lertid ansett det vara rimligt, att man undersökte, örn det kunde verkställas
en reglering av ränteförhållandena.
Herr talman! Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.
.Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ U.
Till avgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande, nr 97, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till stöd åt hantverket
jämte i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten, den 17 mars 1933 dagtecknad proposition, nr
221, hade Kungl. Majit under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över handelsärenden för samma dag föreslagit riksdagen
dels besluta, att en särskild statlig lånefond, benämnd »lånefonden för ackordslån
och förlagslån åt hantverkare», skulle inrättas, från vilken fond —■ som
skulle förvaltas av statskontoret — finge av kommerskollegium beviljas ackordslån
och förlagslån till hantverkare och idkare av mindre industri i huvudsaklig
överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet angivna grunder; dels
såsom kapital för nämnda fond å riksstaten för budgetåret 1933/1934 bland
utgifter för kapitalökning under rubrik »Statens utlåningsfonder» anvisa ett
reservationsanslag av 1,000,000 kronor, att utgå av lånemedel; dels, vid bifall
härtill, höja den i statsverkspropositionen upptagna inkomsttiteln »Övriga lånemedel»
med motsvarande belopp; dels ock till bestridande av kostnaderna för
den med beviljandet av ackords- och förlagslån åt hantverkare m. fl. förbundna
verksamheten under riksstatens tionde huvudtitel för budgetåret 1933/1934 anvisa
ett extra anslag av 20,000 kronor.
I sammanhang med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till
behandling förehaft två före avlåtandet av propositionen väckta motioner, den
ena, nr 90, inom första kammaren av herrar Walles och Johansson-!)öhr och
den andra,, nr 311, inom andra kammaren av herr Andersson i Falkenberg
m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte för utlämnande av stödlån till
hantverkare för budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag av 2,000,000
kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till Kungl. Majits förslag
samt i anledning av de i ämnet väckta motionerna, måtte
a) besluta, att en särskild statlig lånefond, benämnd »lånefonden för ackordslån
och förlagslån åt hantverkare», skulle inrättas, från vilken fond — som
skulle förvaltas av statskontoret — finge av kommerskollegium beviljas ackordslån
och förlagslån till hantverkare och idkare av mindre industri i huvudsaklig
överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet över handelsärenden
den 17 mars 1933 angivna grunder;
b) såsom kapital för nämnda fond å riksstaten för budgetåret 1933/1934
bland utgifter för kapitalökning under rubrik »Statens utlåningsfonder» anvisa
ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor, att utgå av lånemedel; samt
c) till bestridande av kostnaderna för den med beviljandet av ackords- och
förlagslån åt hantverkare m. fl. förbundna verksamheten under riksstatens tionde
huvudtitel för budgetåret 1933/1934 anvisa ett extra anslag av 20,000 kronor.
Slutligen tillkännagav utskottet, att utskottet komme att framdeles under
riksdagen avgiva yttrande beträffande Kungl. Majits förslag örn höjning av
inkomstiteln »Övriga lånemedel».
Äng. vissa
åtgärder till
stöd åt
hantverket.
86
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. vissla åtgärder till stöd åt hantverket. (Forts.)
Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:
Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Med den avfattning, som
utskottets förslag här har fått dels med anledning av de föreliggande motionerna
och dels med anledning av den kungl, propositionen, skulle man ha skäl
att vara tacksam mot utskottet, och jag vill också ge till känna min tacksamhet.
Men det är självklart, att den skulle vara mera hörbar, örn förhållandet
varit, att motionerna blivit bifallna sådana de föreligga. Nu har utskottet
endast gått med på hälften av vad som yrkats i motionerna och bifallit den
kungl, propositionen, d. v. s. utskottet har endast tillstyrkt hälften av det lånebelopp
på 2 miljoner kronor, som föreslagits i motionerna.
Jag vill i denna fråga i någon mån göra mig till talesman för den grupp, det
här är fråga om, och vill framhålla, att bland yrkesutövare här i landet torde
de små hantverksmästarna och med dem jämställda vara de, som äro mest till
freds av vårt folk, de som minst göra sig gällande och de som minst göra anspråk
på det allmännas stöd. Jag vill vidare framhålla, att denna grupp av
samhällsmedlemmar torde i vårt allmänna liv, i vår kommunala förvaltning
och i det kommunala arbetet utgöra en mycket värdefull tillgång, jag skulle
nästan vilja säga en av de värdefullaste tillgångar, som våra kommuner och
framför allt våra små kommuner ha. Nu förhåller det sig ju så, att det stöd,
som lämnats åt dessa yrkesmän från det allmänna, har i förhållande till vad
andra yrkesutövare erhålla, varit det minsta. Den verksamhet, som staten
stöder i detta fall, inskränker sig egentligen till en hjälp till den självhjälp,
som hantverksorganisationen satt igång genom hantverksinstitutet. I olikhet
mot flertalet andra liknande inrättningar håres denna organisation och dess
verksamhet till huvudsaklig del upp av medlemmarnas egna avgifter och de
små resurser, som de ha till sitt förfogande. Den utredning, som verkställts,
innan Kungl. Maj:ts förslag och motionärernas förslag framkommit, har utförts
av hantverksorganisationen och underställts kommerskollegii prövning.
Det yttrande, som kommerskollegium har avgivit, synes mig vara det mest
klara beviset för att här föreligger ett verkligt behov av hjälp. Kommerskollegium
säger nämligen följande i sitt avgivna yttrande: »Den av hantverks
organisationen
förebragta utredningen torde tydligt giva vid handen, att hantverkarna
och därvid särskilt småhantverkarna å landsbygden, vilkas motståndskraft
redan från början varit ringa, genom krisen mångenstädes drabbats
av allvarliga ekonomiska bekymmer. Den av styrelsen till kollegium lämnade
skildringen av de svåra förhållanden, under vilka hantverkarna för närvarande
arbeta, torde, såvitt kollegium kan bedöma, i stort sett vara riktig.»
Det torde sålunda av detta yttrande från ett av våra på detta område mest
sakkunniga ämbetsverk vara fullkomligt klarlagt, att här föreligger ett verkligt
behov av att tillmötesgå den framställning, som här gjorts. 1 de motioner,
som föreligga, anhålles örn ett anslag på 2 miljoner kronor, icke som subvention
utan att utgå som lånemedel mot en fastställd ränta av U/2 procent. Den
utredning, varpå detta förslag bygger, ger vid handen, att ett åtskilligt större
lånebehov föreligger. Endast på den tid av tre veckor, som stått till förfogande,
framkom ett behov av lån till åtskilligt större belopp, än vad som här nu
är avsett. Här finnes i detta land cirka 60,000 hantverkare och med dem jämställda
yrkesutövare. Örn vi nu tänka oss, att endast en på 60 av dessa yrkesutövare
skulle begära lån på 2,000 kronor, så går det ju upp till dubbla beloppet
av vad här nu är föreslaget.
För att lämna ett litet bevis på hur förhållandena gestalta sig t. ex. i vårt
grannland Danmark vill jag erinra örn, att där har den nuvarande regeringen
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
87
Ang. vissa åtgärder till stöd åt hantverket. (Forts.)
framlagt en proposition om 5 miljoner kronor, oell där föreligga ansökningar
från i runt tal 25,000 lånesökande.
Vad som emellertid här särskilt föranlett mig att begära ordet, det är de
föreslagna villkoren för dessa låns erhållande. Jag kan för min del icke förstå,
varför det skall vara hårdare villkor för en liten hantverksmästare att. erhålla
lån av staten, än det skall vara för en liten jordbrukare. Örn vi se på
den proposition, som avgivits angående anslag till ackordslån och stödlån åt
jordbrukare står där i § 14 beträffande villkoren för lånen: »För lånet skall,
örn lånenämnden finner så skäligen kunna påfordras, lämnas av nämnden
godkänd säkerhet.» Örn vi se på den proposition, som gäller hantverkarna,
så har där § 9 följande lydelse: »Beviljat lån utlämnas av kommerskollegium,
sedan låntagaren dit avlämnat skuldförbindelse ävensom för lånet ställt säkerhet,
som kollegium finner sig kunna godkänna.» Jag kan för min del icke
förstå, vad det finns för verklig anledning att sätta hantverkarna i en svårare
ställning i fråga örn att skaffa säkerhet för att erhålla lån från staten, än
vad fallet är beträffande jorbrukarna, och jag vill särskilt framhålla önskvärdheten
av att, då förordning beträffande erhållande av ifrågavarande lån
av Kungl. Maj:t utfärdas, det ses till, att det blir sådana bestämmelser, att
icke lånevillkoren ställas så hårda, att det icke blir annat än en hjälp på papperet.
Här föreligger ett verkligt behov av att få hjälp, och det stora flertalet
av hantverkarna i vårt land äro sådana människor, att man icke behöver
riskera, att de icke fullgöra de förbindelser, som de ikläda sig.
Jag skulle vidare vilja peka på en annan sak i samband med lånevillkoren
och lånens utlämnande och det är önskvärdheten av att, när det gäller att
pröva lånebehovet och säkerheten, kommerskollegium hänvänder sig till och
utnyttjar de lokala organisationerna på de platser, där de lånesökande äro
hemma. Det torde för var och en stå klart, att örn denna tillgång utnyttjas,
blir det därigenom större säkerhet för att de lån, som utlämnas, också komma
att bli återbetalade av låntagarna.
Det borde kanske framgå av vad jag här framhållit, att jag skulle framställa
ett direkt yrkande örn ändring av lånevillkoren. Jag finner emellertid
detta vara lönlöst, och jag finner det icke heller direkt av behovet påkallat,
då förhållandet är, att Kungl. Maj :t skall utfärda en förordning härom.
Jag hoppas emellertid, att, vad jag här framhållit, måtte av Kungl.
Maj:t tagas i beaktande vid lånevillkorens bestämmande.
Vad gäller själva lånebeloppet som sådant finner jag givetvis, att det icke
är några utsikter till att få något bifall till det högre belopp, som i motionerna
föreslagits, nämligen 2 miljoner kronor, men då jag har en verklig
känsla av att här föreligger ett sådant behov, känner jag mig trots detta
dock pliktig att framställa ett sådant yrkande.
Jag hemställer således, herr talman, örn bifall till föreliggande förslag dock
med lånebeloppet bestämt till den summa, som innefattas i de föreliggande
motionerna, nämligen 2 miljoner kronor.
Herr Jacobsson: Herr talman! Frågan om inrättandet av en lånefond till
stöd för hantverket och för småindustrien torde vara av den art och den betydelse,
att den bör tilldraga sig uppmärksamhet i ganska vida kretsar. Det
centrala i de svårigheter, som denna riksdag har sig förelagda till bemästrande,
är ju av ekonomisk natur, och kärnan i detta centrum är det sociala
missförhållandet, att cirka 200,000 människor gå arbetslösa i detta land. Den
nu föreliggande frågan bör icke betraktas allenast som en fråga om hantverket
som sådant, utan den bör också i viss mån >ses mot bakgrunden av
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. viss/a åtgärder till stöd åt hantverket. (Forts.)
förhållandena på den allmänna arbetsmarknaden och strävandena att bereda
så produktiv sysselsättning som möjligt åt de arbetslösa och åt dem, som
hotas av arbetslöshet.
Hotet örn ökad arbetslöshet är synnerligen starkt inom här ifrågavarande
näringsgrenar. Hantverket och småindustrien omfatta enligt senast tillgängliga
siffror omkring 40 procent av sammanlagda antalet arbetare. Från
olika orter av vårt land under årens lopp ingångna rapporter visa, att trängande
behov av stöd föreligger i cirka 70 procent av de rapporterade fallen
till förekommande av driftsinställelser. Då, nu härtill lägges, att omkring
1U miljon människor för sin utkomst äro beroende av hantverket och småindustrien,
inses lätt, att detta spörsmål är av betydligt större vikt, än vad som
kanske kan förefalla vid första ögonkastet. Men även den sidan av saken
som hantverket själv utgör, är värd beaktande. Det gäller här en hel mängd
små företagare, minst hälften av de c:a 60,000 företagare, som herr Andersson
i Falkenberg talade örn, var och en med sina specialutbildade verkmästare
och arbetare. En stor del av de olika hantverksgrupperna bygga på en mycket
lång och mycket grundlig yrkesutbildning, som till dels skulle komma
att spolieras, örn ett större antal företag skulle gå omkull. Det är måhända
icke opportunt att i en tid som denna, funktionalistisk, mekaniserad, med
ett ord rationaliserad, komma och tala örn estetiska värden, men jag har likväl
icke kunnat undgå att här peka på även den sidan av saken, som heter
omsorgen örn yrket och omsorgen örn yrkesskickligheten.
Det statsfinansiella läget är ju tyvärr nu sådant, att det icke tillåter effektivt
ekonomiskt stöd i samtliga trängande fall. Därtill skulle säkerligen åtgå
tio gånger så mycket pengar som föreslås i Kungl. Maj:ts proposition.
Det skulle säkerligen icke heller vara klokt att i dessa tider inbjuda till ett
så vidlyftigt låntagande. Man måste nämligen också taga hänsyn till låntagarnas
förutsättningar att kunna reda sig i framtiden och icke stimulera
till bibehållande av företag av med hänsyn till konsumtionen för stor omfattning.
Stödet skulle på det sättet allenast uppskjuta svårigheterna, störta
de nu solventa i samma svårigheter och bli till varaktig hjälp för ingen.
Men med hänsyn till vad jag här tillåtit mig anföra måste jag likväl anse,
att den summa, som statsutskottet har tillstyrkt, är alldeles för liten för att
kunna tjäna det med lånefonden avsedda syftet. Endast omkring vart åttonde
eller vart tionde fall skulle härigenom komma i åtnjutande av hjälp, och
oredan inom hantverket skulle alltjämt komma att bestå. Vill man en verklig
och stadigvarande hjälp till självhjälp åt landets hantverk i dess helhet,
och vill man söka åstadkomma dess justering och stabilisering, är jag övertygad
örn att man måste se till att hjälp herodes åtminstone var fjärde eller
femte sådan hantverkare. I sådant fall skulle det åtgå en summa på allra
minst 2 miljoner kronor, och jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka
bifall till yrkandet örn anvisandet av 2 miljoner kronor till den ifrågavarande
fonden. ,
I anseende till förfall för undertecknad övertogs här protokollsföringen,
jämlikt herr talmannens förordnande, av tjänstemannen hos kammaren registratorn
G. Britth.
In fidem
Per Cronvall.
Med herr Jacobsson förenade sig herrar Wallén, Hagberg i Malmö, Åqvist,
Holmström och Johanson i Huskvarna.
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
89
Ang. vissa åtgärder till stöd åt hantverket. (Forts.)
Herr Persson i Fritorp: Herr talman! Som framgår av ifrågavarande utlåtande,
är statsutskottet enhälligt i att tillstyrka vad Kungl. Majit föreslår,
nämligen 1 miljon kronor. Jag vill säga det, att det varit med en viss tvekan,
som åtskilliga av oss gingo med på ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Det var nämligen av det skälet, att vi hava ett virrvarr av så många olika
slags lånefonder, men denna tvekan läto vi fara, och även vi som varit tveksamma,
hava gått med på att tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.
Ku ifrågasatte den förste ärade talaren, herr Andersson i Falkenberg, att
direktiven voro icke så avfattade, som han hade önskat. Men det är ju så
med lån, mina herrar, att lån skola återbetalas, och att staten här kräver
säkerhet är ju icke mer än rimligt. Det är möjligt, därom vill jag icke uttala
mig, men det skulle kunna tänkas, att herr Andersson i Falkenberg får
sin önskan uppfylld i detta avseende av Kungl. Maj:ts regering, som härvidlag
är den avgörande. Sedan säde båda talarna, både herr Andersson och herr
Jacobsson, att beloppet var otillräckligt, Jag vill då erinra om att i första
kammaren har det väckts en liknande motion av herr Walles, och herr Walles
har själv deltagit i behandlingen av frågan såväl inom avdelningen som sedermera
i utskottet, och han biträdde vad utskottet har föreslagit. Jag tycker
sannerligen, att det är ganska bra att få 50 %, när man kommer fram och
begär ett belopp av 2 miljoner kronor.
Jag skall icke, herr talman, längre uppehålla tiden, jag ber att nied dessa
korta ord få yrka bifall till vad statsutskottet föreslagit.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till
berörda hemställan med den ändring däri, som under överläggningen yrkats
av herr Andersson i Falkenberg; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.
§ 15.
Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under rubrik
»Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning örn anslag till hantverkslånefonden;
samt
nr 99, i anledning av väckt motion örn ändring av de allmänna villkoren och
bestämmelserna för lån från industrilånefonden.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
16.
Å föredragningslistan fanns vidare upptaget bevillningsutskottets betänkande,
nr 44, i anledning av väckt motion örn tilläggstullar för vissa slag av trädgårdsprodukter.
I en inom andra kammaren av herr Wallén ni. fl. väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 11, hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta,
att följande tilläggstullar utöver de nu gällande skulle från dag, som Kungl.
Majit bestämde, dock senast den 1 juli 1933, utgå för nedanstående varuslag:
Om tilläggstullar
för vissa
trädgårdsprodukter.
Tull
per 100 kg
kr.
Snittgrönt:
Asparagus, Medeola, Adiantum och levande blad av övriga ormbunkar 450
Andra slag .................................................. 50
90
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Orri tillägg stullar för vissa trädgårdsprodukter. (Forts.)
Tull
per 100 kg
kr.
Köksväxter:
Lök ........................................................ 20
Gurkor, färska (under tiden 15 mars—30 juni) .................. 20
Tomater (under tiden 1 maj—31 oktober) ...................... 40
Rädisor och spenat, sallat, dill och persilja ...................... 75
Andra grönsaker ............................................ 10
Gurkor, saltade .............................................. 35
[Vindruvor ................................................... 100
Äpplen ..................................................... 10
Päron ...................................................... 10
Plommon, aprikoser, persikor och nectariner...................... 35
Körsbär .................................................... 35
Skal och kärnhus av äpplen samt s. k. chopped äpples till beredning
av läskedrycker.............................. 25.
Utskottet hemställde i punkten 1), att förevarande motion, i vad densamma
avsåge tull å s. k. snittgrönt m. fl. uppräknade varuslag med undantag av skal
och kärnhus av äpplen samt s. k. chopped äpples till beredning av läskedrycker,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
[Reservation hade emellertid avgivits av herrar K. Oscar Ericson och Andersson
i Dunker, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av förevarande motion,
1) besluta, såsom tillägg till gällande tulltaxa, att vid införsel från utlandet
av till nummer 53 (stat. nr 109) hänförlig lök skulle utöver tull, som stadgades
i tulltaxan, utgå tiiläggstull med 15 kronor för 100 kilogram;
2) besluta, med ändring av förordningen den 31 januari 1932 (nr 15) med
tillägg till gällande tulltaxa, såvitt anginge till tulltaxenummer 67 (stat. nr
130, 131 och 132) hänförliga äpplen, päron och plommon, att tiiläggstull skulle
utgå för äpplen och päron med 20 kronor samt för plommon med 30 kronor
för 100 kilogram; samt
3) förklara, att de under 1) och 2) omförmälda tillägg och ändringar skulle
träda i kraft å dag, som Kungl. Maj:t bestämde.
Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:
Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Det föreliggande utskottsbetänkandet
behandlar en motion, vari föreslagits tullförhöjningar på en hel rad av
trädgårdsodlingens viktigaste produkter. Förslaget är givetvis avsett att försöka
bringa någon hjälp till trädgårdsodlarna, som för närvarande även de
hava det mycket svårt ekonomiskt ställt. Dessa svårigheter bero främst på
den stora import, som äger rum av åtskilliga varor, som konkurrera med de
svenska odlarnas produkter. Men importen är icke bara stor utan sker också
till så låga priser, att de svenska odlarna icke kunna konkurrera i många fall.
Örn det hade gällt sådana varor, för vilka det hade mött vissa svårigheter att
producera här i landet, då skulle man kanske icke sagt så mycket örn de låga
priserna, men i de allra flesta fall är det sådana varor, som man mycket väl
kan odla här och fylla vårt behov med under större delen av året.
I den reservation, som är fogad till utskottets betänkande, hava vi dock
icke yrkat bifall till motionen i sin helhet, utan vi ha begränsat oss till att
föreslå tullförhöjningar endast på lök, äpplen, päron och plommon, och skä
-
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
91
Om tillägg stullar för vissa trädgårdsprodukter. (Forts.)
let är det, att av dessa produkter är importen mycket stor, samtidigt som tullen
är jämförelsevis låg. Jag skall ur en bilaga till utskottsutlåtandet be att
få påpeka, hurusom av lök importeras över 4 miljoner kilogram per år, av
äpplen importerades 1930 14,800,000 kilogram i runt tal, 1931 18 miljoner
kilogram och 1932 17,300,000 kilogram; av päron importerades 1930 över 5
miljoner kilogram, 1931 över 12 miljoner kilogram och 1932 över 5 miljoner
kilogram. Jag vill samtidigt påpeka beträffande särskilt lökimporten, huru
priset, som står angivet här, har varit så lågt som 14 öre per kg. 1930 och
16 öre 1931. Det är ju, örn man jämför med övriga importpriser, som här angivits,
utomordentligt lågt. Man kan göra en jämförelse t. ex. med en sådan
vara som vitkål, som också importeras, fastän i betydligt mindre mängd, men
där importpriset har varit ungefär detsamma som beträffande lök. När, som
också framgår av utskottsbetänkande^ tullen för lök endast är 5 öre per kilogram,
under det att den för vitkål är 10 öre per kilogram, torde man förstå,
örn man är något hemma i jordbruk och trädgårdsskötsel, att det är en proportion
mellan dessa båda varor, som icke är rimlig. Det är alldeles klart, att
lök måste bli betydligt dyrare att odla per kilogram än vad vitkål är. Jag
har, för att bara med några ord ytterligare uppehålla mig vid löken, roat
mig med att göra en liten utredning, vad det skulle hava för betydelse, örn
vi kunde ordna det så, att vi inom landet skulle odla den kvantitet lök, som nu
importeras. Då jag gjort den utredningen, har jag rådgjort med kunniga
och erfarna odlare på olika platser i landet. Jag har då kommit till det resultatet,
att för en odling av så stor kvantitet lök som importeras, eller över
4 miljoner kilogram, åtgår det icke mindre än 860 hektar prima jord. Arbetskostnaden
för sådd, skötsel, skörd och rensning av löken på en så stor
odling kan i medeltal beräknas till mellan 510,000 och 520,000 kronor per år.
Räknar man efter vad det betyder i arbete, så kommer man till, örn man räknar
med en dagspenning för arbetet av 3 kr. 50 öre, att det skulle betyda icke
mindre än 140,000 dagsverken per år, endast därigenom att vi odlade här i landet
den lök, som vi nu importera. Jag har velat lämna dessa uppgifter för att
visa, att det är icke ett alldeles obetydligt spörsmål, som vi hava berört i
motionen.
I reservationen föreslå vi, att det skulle bli en tilläggstull på lök av 15 öre
per kilogram. Därmed skulle man hava förhoppning, att den skulle komma
upp i ett pris av c:a 35 öre per kilogram, vilket odlarna anse vara ett pris,
som de kunde odla löken för. I utskottsutlåtandet har man som ett skäl för
avslag visat på eller försökt framhålla vissa handelspolitiska olägenheter, som
kunde vara förknippade med åtgärder av här föreslagna art. Det är klart, att
intet land, som vill sälja sina produkter, känner sig tilltalat av att vi vidtaga
åtgärder till skydd för vår egen produktion och därmed försvåra förandra
länder att skicka hit sitt överskott. Vid behandlingen inom utskottet
har dock icke, såvitt jag kunnat uppfatta det, för de i reservationen föreslagna
tullförhöjningarna ansetts föreligga några avgörande handelspolitiska hinder.
Sedan utskottet fattade sitt beslut, har emellertid det engelska handelsavtalet
blivit känt, och i detta föreslår man, att de i fjol beslutade tilläggstullarna
på äpplen och päron skulle tågås bort under månaderna februari, mars
och april. Det kan ju då naturligtvis icke vara riktigt, att man nu skulle besluta
en tullförhöjning för dessa varor, som skulle omfatta även dessa månader.
Jag skall därför sluta, herr talman, med att yrka bifall till reservationen,
men med den ändringen att de i reservationen föreslagna tullförhöjningarna,
såvitt angår till taxenumret 67, statistiska numren 131, 132 och 133,
hänförliga äpplen, päron och plommon, i stället skola gälla tiden den 1—31
januari och (Ion 1 maj t. o. m. 31 december.
92
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Om tillägg stullar för vissa trädgårdsprodukter. (Forts.)
Herr Lövgren: Herr talman! När bevillningsutskottet har fattat ställning
till denna motion av herr Wallén, har det skett efter en mycket, mycket grundlig
behandling av densamma. Vi hava ju haft den till behandling i olika
repriser, och egentligen återstår av motionen nu endast att behandla frågan
örn lök, äpplen, päron och plommon, och jag skall därför inskränka mig till
att motivera, varför utskottet har gått på avslagslinjen beträffande dessa
varuslag.
Vad först löken beträffar föreligger där en import för ungefär 600 ä 700
tusen kronor per år, och det är uppenbart, att det vore önskvärt att fylla det
behovet genom egen produktion. Å andra sidan stöter man här på handelspolitiska
förhållanden, därigenom att importen kommer från Nederländerna,
Egypten, Spanien, Italien och Tyskland, och det är ju uppenbart, att när det
gäller avsättning av våra skogsprodukter, så har det en mycket stor betydelse,
att vi handelspolitiskt stå på en god fot med dessa länder. Framför
allt gäller ju det Spanien, Italien och Egypten men även Nederländerna.
Jag behöver icke gå djupare in i detta spörsmål, utan hänvisar bara till det
faktum, att även den protektionistiska sidan i bevillningsutskottet med undantag
av de två bondeförbundsledamöterna hava ansett sig på dessa grunder
nödsakade att gå på avslagslinjen och det är uppenbart, att det från högermännens
sida i utskottet icke förelegat någon önskan att misshandla det
svenska jordbruket. Men i valet mellan att riskera värden för skogsindustrierna
och skogsägarna här i landet och att uppmuntra en lökodling på deras
bekostnad, har man gått på avslagslinjen.
Man kan strängt taget säga detsamma vad beträffar varuslagen äpplen,
päron och plommon, men jag skall, herr talman, i förhoppning örn att få slut
på tullärendena före plenums slut icke gå djupare in i saken utan yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Månsson: Herr talman! I den nuvarande situationen, då även större
delen av den protektionistiska gruppen i utskottet gått på avslag av motionen,
är det^ strängt taget icke mycket att orda örn. Jag vill bara för kammaren
framhålla, huru fort tiden rider. Sedan vi fingo tillägg på de tullar, som funnos
förut rörande dessa varor, avgiver man här motioner, däri man yrkar ytterligare
tilläggstullar, icke bara på tullen, utan tull på tilläggstullen. När det
gäller t. ex. snittgrönt och ljung och sådana saker, där vi hade 50 kronor per
100 kilogram förut, kommer nu en motionär här och begär ytterligare 450
kronor per 100 kilogram, och med den gamla tullen och det förslag som motionen
innefattar skulle det bli 500 kronor per 100 kilogram ljung och gröna
blad, som användas vid begravningskransar, och detta gäller andra ämnen också.
Det finns i motionen en grupp, som kallas för »andra slag» av blad och
grönsaker. Jag är lika oklar som utskottet över vad man menar, men jag misstänker,
att man däri även kan innefatta vitkål o. s. v. och detta framgår ju
även av ett yttrande av utskottet. Vi hava nu en tull på dessa andra slag av
10 kronor per 100 kilogram. Motionären har föreslagit i tilläggstull 50 kronor,
summa 60 kronor. Nu är det osäkert, som jag säger, vad man egentligen
menar med »andra slag». Rörande meloner och gurkor omnämner utskottet
den gamla tullen av 20 kronor, och fjolårets tilläggstull av 20 kronor. Skulle
därtill komma ytterligare 20 kronor, så skulle det bli 60 kronor, örn motionärerna
finge sin vilja fram. Beträffande blomkål och tomater utgör den gamla
tullen 15 kronor, fjolårets tilläggstull ytterligare 10 kronor. Nu föreslås vidare
40 kronor, så att det skulle bli 65 kronor, örn motionärerna skulle få sin
vilja fram. På löken, som vi ju hörde en föregående talare här tala örn, att
den i importpris i fjol betingade 16 öre per kilogram, där hava vi förut en tull,
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
93
Örn tillägg shill ar för vissa trädgårdsprodukter. (Forts.)
den gamla tullen av 5 öre per kilogram, och nu föreslår motionären 20 öre, summa
25 öre. Märk väl, att då hava vi därtill den tull, som ligger i valutadeprecieringen,
som utgör 33 % eller rent av nära 40 %. För denna vara, som kostar
16 öre per 100 kilogram, skulle vi komma upp i en direkt tull av 25 öre. Numera
föreslås ju 5 öre mindre, d. v. s. 20 öre, men det blir i alla fall 25 öre,
örn jag tar med det skydd, som ligger i valutaställningen. Då blir det 25 öres
effektiv tull på en vara, som kostar 16 öre. Jag skall icke uppehålla kammaren
mera med siffror, ty detta vittnar ju tillräckligt örn hur man går på i det
rosenrasande.
Vi sakna ju här i landet mig veterligt i varje fall någon officiell trädgårdsstatistik.
Vi veta icke, huru mycket vi skörda av den ena och den andra sorten
grönsaker, och därför är ju ett utskott, när det skall arbeta med dessa saker,
fullständigt i blindo. Till och med de män, som äro specialister på detta område,
vandra fullständigt i mörker. Av de olika uppgifter, som framkommo i
utskottet, under det vi höllö på att arbeta med ärendet, förekommo även sådana,
som vittnade örn att dessa fackmän lika väl kunnat yttra sig örn det ekonomiska
resultatet från ett valkokeri i Söderhavet som örn den gärning, de höllö på med.
De voro fullständigt borta i det.
Vidare tillkomma ju här, såsom herr Lövgren påpekat, handelspolitiska skäl.
Vilja vi, att andra skola köpa något av oss, då måste vi även köpa av dem.
Det är nu en sak, som vi icke kunna komma ifrån. Det har hela
världen fått lära sig eller håller på att lära sig, att det blir lika mot lika
behandling. Det är krisens resultat. Vill den ärade motionären åtaga
sig att försörja pappersbruksarbetarna och sågverksarbetarna, då kan han
få så hög tull han vill, gärna för mig 1,000 kronor per kilogram, på dessa saker.
Men när nu dessa arbetare, som arbeta för en exportnäring, äro nödsakade
att icke bara försörja sig själva utan i stor utsträckning även försörja landets
här representerade godsägare måste man se till, att sågverksarbetarna och pappersmassearbetarna
ha någonting att sälja. Det är alldeles nödvändigt för att
de skola kunna leva, för att både de och de som exportera skola kunna betala
skatt till både stat och privata. Men när vi nu skola sälja någonting så måste
vi se till, att vi få betalt för det. I vilken form vill motionären taga in betalningen?
Vi äro icke i den ställningen — som möjligen motionären är -—- att vi
i allmänhet kunna resa ut och sätta oss i utlandet och supa upp timret och
papperet. Vi ha inga skulder till utlandet, så att det går icke åt någon pappersmassa
eller något timmer till räntor och amorteringar. Så dålig är alltså
ställningen. Vi äro tvungna att som betalning för pappersmassa och timmer
taga in varor. Vilka varor skola vi taga in, när Per och Pål och Nils och
Jöns komma och säga: nej, icke min vara, icke min vara? Vad skola vi då
taga in i betalning? Det är ju en sak, som man ovillkorligen måste tänka på,
när man behandlar sådana här frågor.
Nu är det ju dock så, att man skulle kunna tro, att det här är protektionistisk
religiositet, en form av religiositet. När man släppt den gamla, har man en
ny form av den. Man skulle kunna tro, att dessa motioner örn tullar av denna
art, som nu äro väckta, liksom potatistullen, som vi örn en stund skola behandla,
uttrycka något slags behov av stimulans. Jag tycker, att örn man behöver en
religiös stimulans, borde man tillgripa andra sakrament än att sysselsätta bevillningsutskottet
ett par månader med detta och försöka få riksdagen att vidtaga
alla möjliga åtgärder. Men det är så, att detta är icke något behov av
stimulans för dem, som väcka motionerna, utan det är ett behov för dessa att
stimulera dem, som stå bakom; det är att tillverka blå dunster för att slå i ögonen
på dem, så att man där kan få någon ersättning för vad vi här i kammaren
efter danskt mönster kalla för valfläsk. Ty något annat gäller det strängt
94
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Om tillägg stullar för vissa trädgårdsprodukter. (Forts.)
taget icke. Det är alldeles klart, som herr Andersson i Dunker säger, att vi
kunna odla det och det och det. Men vi måste då, som jag säger, göra klart för
oss vad vi skola taga in i betalning för de varor, vi måste sända ut för att kunna
leva.
Nu kommer man då till den frågan ■— och det kommer säkerligen att här
framhållas, om det kommer att bli någon debatt vidare — att det här är nödvändiga
åtgärder, ty eljest bli vi nedkonkurrerade av utlandet. Vad säger då
fackmannen i den saken? Beträffande den tilläggstull på dessa varor, som infördes
i fjol, hava vi ett uttalande av Stockholms läns och stads trädgårdsråds
verkställande utskott i en skrivelse, som det sänt till handelsdepartementet i
januari i år. Där säges det för det första rörande verkningarna av fjolårets
tilläggstullar, att följden blivit, att odlarna omedelbart börjat utöka sina förutvarande
odlingar och planlägga nya. Och de lia redan under fjolåret hunnit
så långt, att det blivit en ökning av produktionen på mellan 50—100 %. Vad
är nu verkan av denna produktionsökning? Jo, det framgår av fjolårets prissättning
av en del av dessa grönsaker. Trots den höga tull, som tillkom i fjol,
blev nämligen priset på varorna lägre i fjol än föregående år. Örn jag t. ex.
får priset på gurkor, så var detta nästan under alla månader i fjol 25 öre per
kilogram lägre än året förut. I september månad kostade gurkorna endast 25
öre per kilogram emot 75 öre året förut, d. v. s. de betingade i fjol endast en
tredjedel av priset föregående år. Och örn man ser på tomatpriserna, finner
man där samma verkan. Tomaterna kostade under fjolåret i genomsnitt 123
öre per kilogram mot 134 öre året förut. Verkan är här icke så stor som beträffande
gurkor, men man ser, att tendensen är densamma.
Utskottet, d. v. s. trädgårdsodlarnas utskott, säger, att importen »visat tillbakagång,
i vissa fall synnerligen stark tillbakagång». Och det är, som jag
nämnde, icke heller så märkvärdigt. Det blev nämligen redan i fjol en så stor
odling, att det blev överskott på produktionen, och priset sjönk. Det är förvånande,
att man under sådana förhållanden kommer och föreslår ytterligare tillläggstullar.
Folk, som icke äro hemma i tullfrågor, tro, att under angivna
förhållanden en varas pris kommer att stiga med tilläggstullens belopp. Det
är riktigt i det stora hela, med det påverkar i vissa fall varan så litet, att den
ändå måste införas utifrån. Och det stämmer ju icke alls, om den vara, som
tullen lägges på, tillverkas i sådan mängd, att det blir överskott på varan.
Då kan man lägga på en tull av 1,000 kronor per kilogram utan att detta inverkar
ett enda spår på priset. Följden blir snarare, att en del enfaldiga människor
ytterligare utsträcka odlingen och påbörja nyodling i förhoppning att
inhösta tullen, då de icke veta, att det kommer att bli överskott på varan.
Herr Wallén: Herr talman! Emot herr Fabian Månsson skall jag icke rikta
många ord. Han tycks icke känna trädgårdsordling, trots att han själv en
tid varit åtminstone jordbrukare och sålunda bort komma i någon beröring
med trädgårdsodling. ^ Jag vill bara säga herr Månsson, att när man talar
örn snittgrönt, så ingår däri icke bara begravningskransar, till vilka jag för
min del emellertid tycker, att man bör använda svenskt material. Örn herr
Fabian Månsson dock gärna vill hava utländsk vara därtill, så går det nog
att få.. Vi avse emellertid icke sa mycket detta utan mera blommor, sådana
som liljekonvaljer, penséer o. s. v. Och det blir icke så förskräckligt mycket
i tull på varje blomma, om man räknar dem kilovis, herr Månsson!
Jag vill vidare säga herr Mansson, att när man talar örn deprecierad valuta,
skall man också komma ihåg, att våra tullar äro icke beräknade i guldkronor
■ 1 motsats till förhållandet i en del andra länder —- varför tullen sjunker
i samma man, som valutan sjunker, alltså i förhållande till guldvalutan. Det
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
95
Om tillag g stullar för vissa trädg årdsprodukter. (Forts.)
går därför icke att bara tala om deprecierad valuta på ena hållet; man skall
taga det på bägge, örn man skall vara fullt rättvis.
Sedan finns det också någonting, som kallas för dumling, som tydligtvis
herr Månsson icke känner till! Jag vill rekommendera herr Månsson att gå
ned till järnvägsstationen i Stockholm och titta på försäljningen av holländsk
blomkål, så kanske herr Fabian Månsson förstår, varför det är svårt att vara
trädgårdsodlare och hålla arbetsfolk i Sverige för närvarande.
Herr Månsson åberopade en skrivelse av Stockholms läns och stads trädgårdsråd.
Jag råkar ha samma skrivelse och skall be att få läsa upp något
därur, som icke lästes upp! Det heter i denna skrivelse: »Enligt vår uppfattning
skulle den svenska trädgårdsodlingen genom ovan föreslagna tullsatser
bibringas ett stöd, som komme att avsevärt öka dess ekonomiska förutsättningar
och förhindra ytterligare nedläggning av vissa kulturer. Då ingen
annan näringsgren till sin areal har så stort behov av mänsklig arbetskraft
som trädgårdsskötseln, synes oss detta även i viss utsträckning kunna bidraga
till motverkande av arbetslösheten. Då förslaget dessutom knappast torde
komma att medföra någon väsentlig merutgift för de ekonomiskt sämst ställda
konsumentgrupperna men verka förbättrande på vår handelsbalans, våga
vi hoppas på ett beaktande av detsamma.» -—- Det hade varit skäl att taga med
detta tillstyrkande också, då herr Fabian Månsson läste upp det andra.
Till utskottet ber jag att få uttala mitt tack, för att motionen har behandlats
så grundligt, och för den relativa välvilja, vilken man visat den. Men då
herr Lövgren alltid tar fram handelspolitiska intressen, kan jag icke underlåta
göra den reflexionen, att det är konstigt, att det alltid är jordbruket eller
någon dess binäring, som skall vara bytesobjekt. Häromdagen, då det gällde
lingonen, var det industriprodukterna i Stockholm. Nu, då det gäller trädgårdsodlingen,
är det skogsproduktionen i Norrland. Det går icke för oss
att bara leva på byten, när vi aldrig få vara med att byta oss till någonting
!
För att sedan övergå till några små randanmärkningar, herr talman, ber jag
bara få säga, att vi trädgårdsfolk försöker slå oss fram så gott vi kunna och
hoppas givetvis att snart få den märkning av importerad potatis och vissa
trädgårdsalster, som båda kamrarna beslutat. Men detta räcker icke under''
nuvarande förhållanden och med den dumping, som pågår, samt den minskning
i skyddet, som vi fått vidkännas, bl. a. genom det franska handelsavtalet,
där man minskade tullen för blomsterodlingen med icke mindre än 5 kronor
per kilogram. Vi hava fått vidkännas reducering i skyddet även tidigare,
såsom exempelvis då man minskade tullen för plommon och icke heller senare
gav någon tilläggstull för denna vara. Och jag kan icke, herr talman, underlåta
att här i kammaren understryka — det kan ju hända, att det i någon mån
kan verka stimulerande i motsatt riktning nästa gång — huru det gick till på
svenska utställningen sommaren 1930 i Sveriges huvudstad. På den utställningen
fanns det icke möjlighet för en svensk trädgårdsodlare att få sälja ett
svenskt äpple, ett svenskt päron eller ett svenskt plommon. Det var monopol
för utländska produkter å utställningen i Sveriges huvudstad! Vi lyckades
efter framställning till högsta vederbörande till slut få tillstånd, herr talman,
att i nåder stå utanför portarna och sälja svenska äpplen och päron! Jag tycker,
att under sådana förhållanden borde man hava rätt att vänta åtminstone
ett så stort skydd, att när kvaliteten är god, och när varan finnes, skulle man
beredas tillfälle att få bjuda ut den.
Det är ingen obetydlig odling, som trädgårdarna representera. Enligt en
gjord utredning finns det i Sverige ungefär 4,200,000 äppelträd, 1,300,000
päronträd och cirka 1,000,000 plommonträd. Det är icke heller så liten areal,
96
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Örn tillag g stullar för vissa trädgårdsprodukter. (Forts.)
som trädgårdsodlingen representerar; den upptager icke mindre än cirka
80,000 tunnland. Den föder också en idog befolkning av för närvarande i runt
tal 150,000 munnar. Men, kerr talman, innan vi gingo in med motionerna,
hade sakkunniga trädgårdsmän tillsammans räknat ut, att örn vi finge rimligt
skydd och stöd för denna näring, skulle den kunna sysselsätta i runt tal 10,000
personer, som nu gå arbetslösa. Jag tror, att under sådana förhållanden vore
det kanske skäl i att se litet välvilligt på frågan.
Det är även en annan synpunkt, som jag icke kan underlåta framhålla. Är
det icke så, att åtminstone många liksom jag anse, att vi icke skola pressa
ned arbetslönerna. Det är fel system att gå på lönenedpressning; det löser
sannerligen icke krisen. Men vad göra ni, när ni gå emot trädgårdsodlarnas
begäran örn rättvist skydd? Ni veta, att utlandet dumpar. Ni tvinga trädgårdsodlarna
i Sverige med sina anställda att sänka pretentionerna undan för
undan, och därmed också att sänka avlöningen för sig själva och sina anställda.
Därför att det gäller en grupp i samhället, som kanske icke är nog stor,
som icke har så starka föreningar och ieke kan säga: här betyda vi någonting
på vågskålen i det politiska livet, därför är det dock icke rätt och rättfärdigt
att sänka avlöningen för denna grupp. Åtminstone borde icke de av oss, som
anse, att lönenedpressning är fel väg att gå för att lösa krisen, gå in för att
göra det sämre för denna redan nu ekonomiskt sett svagt ställda grupp medborgare.
Det är också en annan synpunkt, som jag vill framhålla. Herr Andersson i
Dunker nämnde beträffande lökodlingen, att det är dock 140,000 dagsverken,
som denna odling representerar, om den finge ske i landet. Hava vi råd att
kasta det i utlandets armar, när vi ha så många arbetslösa själva, och när
vi ha en passiv handelsbalans, som under de tio sista åren gått upp till i
nuvarande pappersvaluta räknat c:a 1,500 miljoner kronor? Jag skulle också
vilja säga, att läget är så allvarligt, och jag tror, att känslan inför ansvaret i
dag besjälar de olika partierna så mycket, att vi borde även kunna se en sådan
här fråga utan partigränser och -dogmer och försöka att giva trädgårdsmästarna
någon hjälp i dessa bistra tider.
Herr talman! Jag skall icke yrka bifall till motionen, ehuru den är utarbetad
i samförstånd med Sveriges trädgårdsfolk, utan jag skall i stället, då
jag förstår, _att den icke har utsikt gå igenom, vördsamt hemställa till kammaren
att gå med på reservationen, som i alla fall ger något.
Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag känner mig verkligen något
diskvalificerad, då a ena sidan den talare, herr Wallén, som nyss gick ned
från talarstolen, med kraftig stämma talade örn »vi trädgårdsmän», och å
andra sidan herr Fabian Månsson sade, att, när fackmän skulle redogöra för
sina synpunkter inom utskottet och för det ekonomiska resultatet av trädgårdsodlingen,
kunde de^ lika gärna ha redogjort för det ekonomiska resultatet
av ett valkokeri ned emot Sydpolen som för sin egen näring.
Jag tror icke, att okunnigheten om det ekonomiska resultatet är så stor
bland yrkesmännen som framgår av detta uttalande, ehuruväl det kan hända,
att det, med den ovana trädgårdsmännen ha att statistiskt framlägga resultat,
de verkat något famlande inför utskottet och inför herr Fabian Månsson.
Jag skall emellertid icke upptaga tiden med att peka på alla omständigheter,
som göra, att detlog icke alltid går att såsom sker skylla blott på de handelspolitiska
förhållandena och säga, att vi måste taga hänsyn till det nödvändiga
varuutbytet med andra länder och följaktligen ej kunna införa tull.
Jag tror, att nödiga sådana hänsyn måste tagas, och vi få ju den ena framställningen
efter den andra, där också dylika hänsyn tagits, men jag vill i
Lördagen. den 20 maj.
Nr 41.
97
Om tillag g stullar för vissa trädg årdsprodukter. (Forts.)
det fallet instämma med herr Wallén, att man kan ju göra sig den frågan,
huruvida viss näringsgrupp eller vissa grupper böra vara de, som få göra
medgivandena och andra skonas. Det är icke underligt, herr Fabian Månsson,
örn folk säger ifrån, att man är icke hågad att utan vidare höra till dem, vilka
skola offras.
Trädgårdsodlingen hör ovedersägligen till de näringar, vilka kanske ännu
mer än lantbruket kräva mycket manuellt arbete, och som sålunda förtjänar att
i särskild grad omhuldas under tidsförhållanden, sådana som de närvarande,
då det möter mycket stora svårigheter att skaffa arbete åt vårt folk, och jag
kan tillägga, att det finns kanske ingen näring, vilken har så stora möjligheter
att giva arbete åt det uppväxande släktet och träna de unga till goda arbetare
som trädgårdsodlingen. Jag tror, att den har mycket stor betydelse även
på detta området, men det är en sak att nämna i förbigående.
Vad sedan gäller konjunkturerna för trädgårdsodlingen och dess möjligheter,
kan det icke förnekas, att importen från utlandet börjar att kännas allt
starkare trots det tullskydd, som näringen åtnjuter. Detta beror på de svårigheter,
som utomlands ha mött att vinna avsättning för de där under billigare
och gynnsammare förhållanden producerade varorna. Det kan inte hjälpas,
att jag måste nämna ett visst land. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på
den allt hårdare konkurrens, som den svenska trädgårdsodlingen måste utstå
från Holland. Detta sammanhänger med det förhållandet, att den holländska
trädgårdsodlingen, som är baserad väsentligen på export, tidigare hade en
mycket stor export till England och Tyskland och även till Amerika, men försäljningsmöjligheterna
till dessa länder lia krympt oerhört tillsammans, vartill
kommer det sakförhållandet, att Holland håller på att erövra stora nya landsträckor
från Zuiderzee, mark som är ofantligt dyr, och som man avser att utnyttja
för trädgårdsodlingen, som skapar större ekonomiska värden än det
egentliga lantbruket. Det gör också, att vi i framtiden ha att vänta en ännu
skarpare konkurrens därifrån. Då måste det sägas ifrån, att vi ha att välja
mellan en konkurrens utifrån, vilken ofta rör sig med rena dumpingpriser och
att skydda vår trädgårdsodling. Jag skall icke upptaga tiden med att läsa
upp siffror, men den som vill se det, skall jag lämna uppgifter på, hurusom
man exempelvis nu i vår sålt holländska gurkor i Stockholm till priser, som
innebära att den holländske odlaren på sin höjd erhållit 15 ä 20 öre per kilogram.
Det är fullkomliga dumpingpriser. Det är uppenbart att om förhållandena
fortsätta att utvecklas på detta sätt, måste de tekniskt handelspolitiska
hänsynen skjutas åt sidan, örn vi icke skola nödgas riskera, att en näring, som
ger många sysselsättning, kommer att gå under.
Herr Fabian Månsson citerade ett uttalande från Stockholms läns trädgårdsråd,
däri man nämnde, att man utökat odlingen men mött en konkurrens, som
var mycket besvärlig. Så säger han, att i skydd av tullar ökar man nu odlingen,
och det är enligt hans och mångas mening en styggelse. (»Nej, visst
icke!» säger herr Månsson nu, hör jag.) Varför anmärkte då herr Månsson
på detta? Jag har den uppfattningen, att den, som under nuvarande förhållanden
vågar det kanske något djärva steget att utöka sitt företag och sysselsätta
flera arbetare, är snarare förtjänt av stöd och hjälp än av att därför
klandras. Det kan ju kanske i något fall inträffa att under tullskydd kunna
uppväxa företag, vilka kunna kallas mindre sunda. Men örn tullskyddet är sådant,
att det endast ger en liten lindring, en liten hjälp gentemot den övermäktiga
konkurrensen, så att företag kunna utvecklas, vilka lia sin naturliga rot i
den svenska jorden, så finner jag icke. att detta kan sägas vara osunt utan
tvärtom, det är i hög grad sunt och lyckligt.
Andra kammarens protokoll 1933. Nr hl.
7
98
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Om tillag g stullar för vissa trädgårdsprodukter. (Forts.)
Jag ber slutligen få erinra därom, att det icke längre går att upprätthålla
den något förlegade gamla teorien, att varor böra produceras endast i det land,
där de bästa betingelserna förefinnas för produktionen. Vi böra observera det
sakförhållandet att t. ex. lök och många andra alster, varom här är fråga,
komma från länder, där klimatet är så pass mycket mera gynnsamt än här,
där vegetationstiden är så lång, att man kan taga två skördar på samma jordstycke
och därigenom erhålla ofantligt mycket större utbyte av jorden och billigare
produktionskostnader. Jag kan icke finna annat än att det under sådana
förhållanden kan vara befogat att giva de svenska odlarna ett skydd, som
är till hjälp icke bara åt företagarna utan även åt den hos dem anställda personalen.
Som ärendet nu ligger till, kan jag icke annat än instämma i det av herr
Andersson i Dunker framställda yrkandet.
Häruti instämde herr Thorell.
Herr Lövgren: Herr talman! Herr Wallén sade, att det alltid var jord
brukarna,
som fingo sitta emellan, men i detta fall ligger saken faktiskt inte
till på det sättet, utan här har vid en avvägning av de olika intressena, nämligen
skogsbrukets och trädgårdsodlarnas intressen, man kommit till det resultatet,
att utöver de medgivanden, som gjorts tidigare, var det icke möjligt att
gå. Vad löken beträffar, så är den nuvarande femörestullen traktatsenligt
bunden, och i övrigt stå våra exportintressen där. Det är ju jordbrukarna,
som äro skogsägare här i landet. Till Spanien, Italien, Egypten, Ungern och
Nederländerna, från vilka länder vi importera lökar, sälja vi för ungefär 90
miljoner kronor per år. Det är siffran för år 1932. Tidigare sålde vi mycket
mer, men det är uppenbart, att när man här från utskottsmajoritetens sida bedömt
frågan, så har man varit tvungen att fatta sin ställning med hänsyn även
till skogsbrukets intressen. Redan i mitt första anförande har jag framhållit,
att även den protektionistiska delen av bevillningsutskottet, det vill säga högermännen,
varit med pa att avsla detta. Det borgar väl för att avslagsmotiveringen
är ganska stark.
Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Månsson: Herr talman! Jag vill bara konstatera, att det numera sedan
ett par tre år, och särskilt i år har varit klart för mig att det är ingen
mening att här i kammaren debattera tullar. Förr i världen lia vi, och till
»oss» räknar jag även herr Magnusson i Skövde, växlat hugg skarpt i dessa
frågor och visserligen gjort oss skyldiga till vissa överilningar både han och
jag och jag icke minst, men vi ha i alla fall försökt hålla oss på ett diskussionsplan,
som varit av den art, att vi kunnat taga varandra i hand efteråt.
Men numera har ju demagogien här börjat fira sådana triumfer, att jag har
med vett och vilja i år mycket litet deltagit i utskottets debatter i tullfrågor.
Jag finner det fullständigt omöjligt. Jag brukar kunna anslå en demagogisk
ton ibland, när den onde far i mig, men på inga villkor vill jag komma ner
till ett sådant plan, att jag kan deltaga i den sorts diskussioner, som herr
Wallén infört här i kammaren. Det gör jag inte.
Man talar örn att några skola offras. Vi få aldrig vara med örn ett byte.
Ha icke trädgårdsodlarna lika höga tullar och högre tullar, sedan fjolårets
tilläggstull kom till, än några andra yrkesutövare här i landet? Det kan ju
vara någon enda tull, som man kan leta upp, som är högre, men i alla fall
ha de väl på det hela taget högre tullar än någon annan näring här i landet
har.
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
99
Orri tillägg stullar för vissa trädg årdsprodukter. (Forts.)
De, som offras, äro konsumenterna, men dem talar man inte örn. Varför
inte? Jo därför, att man betraktar dem som ett nytt frälse precis i stil med
det danska och skånska fräket på 1300- och 1400-talet. Konsumenterna äro till
för att offras upp, de äro de onyttiga. Jag vill icke lägga mig till med en
sådan dialektik, som jag ibland kan vara frestad att göra, men det är så tydligt
och klart, alt här är en skillnad. Här är den onyttiga delen av nationen,
arbetarna, som ingen rätt skola ha, som bara äro till för att deras små fattiga
inkomster skola skäras av. Här är ingen hänsyn ens till örn deras barn angripas
av lungsot och alla möjliga sjukdomar. Deras barns sjukdomar framkallar
allmänt välstånd för den privilegierade klicken, som är företrädd här.
Ty alla andra äro knappast företrädda här.
o Jag förvånar mig något över att min vän herr Magnusson i Skövde kunde
låta förleda sig till — visserligen inte att direkt säga ut det, men det låg i
anförandets formulering —- att jag skulle klandrat, att odlingen utvidgas.
Jag tror ingen här i kammaren har yrkat på kraftigare utvidgning av odlingen
än jag. Jag erinrar herr Magnusson i Skövde örn alla de gånger jag redan
under de gångna riksdagarna och särskilt under de sista fem, sex åren yrkat
på total avstängning och på att vi själva skola odla vad vi kunna odla. Men
sedan jag väl sagt det, har jag också sagt, att de, som profitera av stora tullar,
skola också vara beredda att genom särskilda avgifter till staten betala igen
tullarna till det allmänna. Det har jag sagt, och det är också min hållning i
dag, och jag får säga, att det överraskade mig, och jag kände vad som här
yttrats som en grov orättvisa. Jag tror visserligen inte, att herr Magnusson
ville slunga det direkt i ansiktet på mig, men herregud, när man håller på
att diskutera, har man ju alltid några finter och knep för sig.
Herr Wallén: Herr talman! Jag undrar ändå, örn man icke något överdriver
handelsavtalets betydelse i fråga örn tullförhöjningar. Lökar importeras
till större delen — 1,800 ton — från Nederländerna, kålen från Danmark
och Nederländerna, meloner enbart från Danmark, gurkor mest från Nederländerna
och därnäst från Tyskland. Av äpplen importeras största delen —
av 14,000 ton importeras 10,400 ton -— från Amerikas förenta stater, av päronen
kommer huvudparten från Tjeckoslovakiet. Jag menar, att det borde väl
under sådana omständigheter icke vara otänkbart att ordna frågan utan att
nämnvärt skada Sveriges utrikeshandel så mycket mera som vi, när det gäller
Tyskland, icke ha någon handelstraktat.
Sedan ett par ord till herr Månsson. Han talar örn demagogi. Jag skall
icke svara med samma mynt, men när lian säger, att inga andra näringar skulle
bliva så skyddade som exempelvis trädgårdsodlingen, så ber jag herr Månsson
bara tänka på skoindustrien, klädesindustrien och förresten flertalet av våra
inhemska industrier. I det sammanhanget vill jag emellertid säga: jag har
ingenting emot dessa tullskydd, ty förhållandena i världen äro icke nu sådana
som de voro för 20, 30 år sedan, då svenska medborgare kunde resa ut till
de länder, där dessa saker producerades och där finna sin utkomst. I dag är
man dömd att bo i det land, där man är född och har praktiskt taget ingen
möjlighet att resa ut till andra länder, där produktionen är billig och där arbete
finnes. Då framställer sig ovillkorligen den frågan: skola vi försörja den
svenska medborgaren med arbete eller på debetsedeln? Ty vi få val ändå utgå
ifrån att örn en svensk medborgare är född i landet och icke kan resa ut, så är
det svenska statens .skyldighet att försörja honom med arbete eller med kontantunderstöd.
Under sådana förhållanden böra vi väl ändå inte tveka örn att giva
arbete. Det är alltså icke fråga örn att fördyra levebrödet för arbetarna, herr
Månsson, utan vi vilja giva arbete åt nya grupper av människor, som i dag äro
100
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Om tilläggstidlar för vissa trädgårdsprodukter. (Forts.)
arbetslösa, eller som kunna bliva arbetslösa, om vi fortsätta vår nuvarande
felaktiga handelspolitik.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
det av herr Andersson i Dunker under överläggningen framställda yrkandet;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Andersson i Dunker begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i
punkten 1 av utskottets förevarande betänkande nr 44, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Andersson i Dunker under
överläggningen framställda yrkandet.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i
förevarande punkt.
Punkten 2), vari utskottet anmälde, att utskottet i annat sammanhang komme
att yttra sig i fråga örn det i motionen framställda yrkandet i övrigt, lades
till handlingarna.
§ 17.
Om tull d Härefter förelåg till avgörande bevillningsutskottets betänkande, nr 45, i
liljekonvalje- anledning av väckt motion örn tull å liljekonvaljerötter m. m.
I en inom andra kammaren av herr Magnusson i Skövde väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 199, hade hemställts, »örn följande ändringar
i gällande tulltaxa, att rubriken ''levande växter, blommor m. m.’, rötter
icke ätbara, ej särskilt nämnda, rotknölar av gladiolus härunder inbegripna,
må erhålla följande ändrade lydelse:
Statistiskt Tull för 100 kg
nr kronor
85 Liljekonvaljerötter ................................ 100: —
87 Andra .......................................... 20:—.»
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Vid betänkandet var fogad reservation av herrar Johan Nilsfon i Kristianstad,
K. Oscar Ericson, Jönsson i Slätåker, Jönsson i Boa, Forssberg, Rydberg,
Jokansson i Krogstorp, Andersson i Dunker och Persson i Grytterud,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av
förevarande motion, besluta, att gällande tulltaxa, i vad den avsåge nummer
34, skulle från och med dag, som Kungl. Maj :t bestämde, hava följande ändrade
lydelse:
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
101
Om tull å liljekonvaljerötter m. m. (Forts.)
Tull för
100 kg
kronor
Rotter, icke ätbara, ej särskilt nämnda:
34:1 liljekonvaljerötter ................................ N" 100: —
34: 2 andra, rotknölar av gladiolus härunder inbegripna. .... fria.
Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:
Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Ehuru det kunde vara ganska
mycket att säga och kanske borde sägas åtskilligt för att giva kammarens ledamöter
en inblick i detta, kanske något svårförståeliga ämne, så inser jag med
hänsyn till den långt framskridna tiden, att kammaren är tacksam, örn jag
fattar mig så kort som möjligt, vilket jag också skall försöka göra.
Emellertid ber jag att till min vän Fabian Månsson endast få säga detta,
att jag nog icke missförstod hans yttrande under det förra ärendets behandling
mera än jag förmodar i så fall många andra, då jag fattade hans yttrande så,
att ett utökande av odlingen skulle vara förtjänt av förebråelse, därest man
under ett visst tullskydd hade förhoppning örn att kunna utöka odlingen. Men
detta örn den saken.
Jag har här motionerat dels örn skydd för en speciell odling, nämligen av
konvaljerötter för blomdrivning under vintern, dels också örn en förändring
av rubriken i tulltaxan därhän, att vissa slag av fleråriga örtartade blomsterväxter
skulle falla under vissa tullbestämmelser. Utskottet har avstyrkt bägge
delarna, och det har endast avgivits en reservation beträffande tullen på konvaljerötter.
Det är emellertid här fråga örn en planta, som utan någon som
helst svårighet kan odlas för det avsedda ändamålet inom vårt land och som nu
i mycket stor utsträckning ingår såsom en råvara för blomsterdrivning vintertiden.
Odling av konvaljer för dylikt ändamål påbörjades och fulländades
först i utlandet, varför den första odlingen eller det första användandet av
konvaljer till vinterblomning här i landet baserades på importerad vara. Därigenom
fick utlandet i detta fall som i många andra ett betydande försprång,
ett försprång, som det har vetat att behålla och som vi haft mycket svårt att
kunna inhämta. Det är nämligen så, att denna odling fordrar icke blott en
bestämd stam av växtslaget i fråga, utan den fordrar också en viss kunnighet,
framför allt beträffande sorteringen av de blombara konvaljeröttema. Det är
ju alldeles givet, att på håll, där man under flera årtionden har sysslat med denna
odling, har man kunnat upparbeta och behålla en tränad arbetskraft, och det
är lika givet, att om man inom vårt land skall försöka sig på denna odling och
samtidigt med att man lider av att icke äga en van, intränad arbetskraft
också har att kämpa med en mycket stark konkurrens från utlandet, blir
det nästan oöverkomliga svårigheter, vilka möta, när den svenske odlaren
vill föra sitt företag igenom. På grund av det kända förhållandet, att det nu
har blivit en minskad marknad för odlarna utomlands, icke minst de tyska och
holländska odlarna, som icke längre ha samma försäljningsmöjligheter till
England och Amerika, har tillförseln till den svenska marknaden ökats, och
därigenom ha priserna på den varan betydligt sjunkit. De hålla sig för närvarande
för medelkvaliteterna i ett pris mellan 3 och 5 öre per 100 st. Detta
har gjort, att med de arbetskostnader vi ha — vi ha dyrare avlönad arbetskraft,
och den är därtill mindre van vid arbetet — så lia de odlingar av konvaljerötter,
som finnas eller funnits i vårt land, till större delen nedlagts eller hålla
på att nedläggas. Om förhållandet mellan prisläget och arbetskostnaderna
skall fortsätta som för närvarande, är det lätt att förutse, att vi kanske inom ett
par år icke egentligen ha kvar några odlingar av denna vara.
102
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Om tull å liljekonvaljerötter m. m. (Forts.)
Nu är det emellertid så. att detta är en odling, som enligt mitt förmenande
icke lämpar sig blott för den övade och vane trädgårdsodlaren utan i lika stor
mån kunde lämpa sig för en del småbrukare och innehavare av täppor och småjordar,
vilka sannerligen kunde behöva hitta på någonting, som skulle kunna
ge dem ett litet ekonomiskt tillskott i deras ofta små och ekonomiskt svaga förhållanden.
Men skall man kunna tänka sig uppammandet av en sådan odling,
är det alldeles nödvändigt, att vi genom ett skydd för densamma få upp priserna
till en sådan höjd, att man utan ekonomisk förlust kan inrätta sig för
en dylik. Örn man icke kan vänta sig, att priserna ställa sig sådana, att de
täcka arbetskostnaderna eller ge skälig ersättning för arbetet, så är det ju alldeles
uppenbart, att man avstår.
Nu har emot denna min framställning örn ökat tullskydd rests ett mycket
häftigt motstånd från vissa trädgårdsodlare, som i stor utsträckning driva
konvaljer men basera denna drivning så gott som uteslutande på importvara
och som givetvis befara — och det naturligtvis med ett visst skäl — ökade
omkostnader, därest genom ett tullskydd denna importvara skulle bli fördyrad.
Då har man att överväga, huruvida det föreligger starkare skäl att låta dessa,
som driva konvaljer, och som arbeta med importerad råvara, fortfarande få den
råvaran till det billigare priset, eller om man genom införande av tullskydd visserligen
till en tid skall fördyra råvaran, tills den svenska odlingen av drivkonvaljer
kan tänkas bli så stor, att den kan täcka det inhemska behovet.
Enligt min mening föreligger det, då man nu på olika sätt söker skapa arbetstillfällen,
mycket starka skäl för att man genom ett tullskydd stöder och uppammar
en svensk odling av denna råvara. Under denna övergångstid få de.
som arbeta med den utländska varan, finna sig i någon fördyring av densamma.
Jag tror därför, att det skulle vara klokt och riktigt att genomföra en dylik
åtgärd.
Beträffande den här ifrågavarande tullen ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, som är fogad till utskottets hemställan. Men som
jag nämnde inledningsvis, innefattar min motion även en framställning om tull
på vissa rötter av fleråriga blomsterväxter, vilka nu på grund av en viss felaktig
tillämpning av tulltaxan äro tullfria. Det gäller i synnerhet fleråriga
blomsterväxter, såsom pioner, flox, löjtnantshjärtan och dylikt. Jag nämner
endast ett par namn bland många hundra sorter.
Utskottet gör sig emellertid skyldigt till ett misstag, när det i sitt utlåtande
gör gällande, att »flertalet av dessa icke odlas inom landet». Örn det i stället
hade stått, att endast ett fåtal av dessa sorter icke kunna odlas inom landet
— jag fick tyvärr icke utlåtandet med mig men återger väl andemeningen i
detsamma rätt — så hade det varit riktigt. I själva verket förhåller det sig
så, att så gott som samtliga dessa växter odlas och kunna med fördel odlas inom
landet, men givetvis icke till de slumppriser, till vilka de säljas ifrån utlandet,
och särskilt örn detta, såsom nu sker, får placera sina restpartier inom vårt land,
där »Epa»-affärer och andra välvilligt distribuerar dem ut över en godtrogen
allmänhet.
Jag tror inte, herr talman, att jag gör mig skyldig till något missbruk av
min ställning i denna talarstol, örn jag omnämner detta förhållande. Jag gick
i dag på morgonen in i en Epaaffär här i Stockholm. Där köpte jag för 25 öre
per bunt örn sex stycken liljekonvaljerötter, 2 buntar sådana, som utbjudas där
och ligga i den öppna butiken, på öppen disk. Det finns knappast en planta,
som är så ömtålig för torka och luft som liljekonvaljen. Jag kan i förbigående
säga, att alla växters rotdelar äro mer eller mindre, i regel mycket ömtåliga
för luft och torka. Här prackar man på en okunnig allmänhet denna vara
för 25 öre per bunt. Av vad jag för 75 öre här tillhandlade mig, finns inte
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
103
Om tull å liljekonvaljerötter m. m. (Forts.)
något, som har ett spår av värde mer än denna papperspåse. Dessa konvaljer
ha från början icke haft några blommor. Örn de såldes, innan de fått förtorka,
skulle de ju ha något värde, därför att man finge ett par blad, sedan man
planterat dem, men ingen trädgårdsmästare i världen kan nu väcka denna
vara till liv. Här har jag en pionrot, likaledes tillhandlad för 25 öre, liggande
på öppen disk. Ingen trädgårdsmästare i världen kan heller väcka den pionroten
till nytt liv. Det går mycket väl att köpa en sådan här svag vara utan
sortnamn från Holland till ungefär 10 kronor per 100, eller 10 öre per styck.
De gå tullfria. Det är från början svag vara, inga stora stadiga stånd, sådana
som vi trädgårdsmästare sälja, och man kan således förtjäna mycket bra på
försäljningen. Men det märkliga är, att örn jag som trädgårdsmästare säljer
en sådan vara och den dör, så säger den icke fackkunnige: det var en dålig
trädgårdsmästare, som säljer en vara, som inte tar sig, när jag sätter den, den
vågar jag ej handla med i fortsättningen. Det är hans ganska naturliga reflexion,
då han köper den från en fackman som med rätt göres ansvarig. Men
örn han köper den i en Epaaffär och planterar den med samma resultat, då
säger han: jag var en dålig odlare, som inte kunde sköta plantorna så, att de
växte. Där har han nämligen ingen fackman att falla tillbaka på och giva
skulden, utan då skyller han sig själv.
Här importeras massvis av dylika växter, och örn man får sälja dessa utan
angivande av namn eller sort eller dylikt och utan att behöva vid odlinglen
eller expedieringen särskilja sorterna, kan man naturligtvis odla en hel del
sorter vagnslastvis för 5 öre stycket och tjäna bra med pengar. Men när jag
till exempel av pioner skall tillhandahålla, för att tillfredsställa köparna, 25—50
olika sorter, hålla dem isär med namn och dylikt, då blir det en annan sak. Och
örn rekvirenten köper 25 stycken, köper han kanske 15—25 sorter, som dyra biträden
måste samla ihop. Då är det inte möjligt att sälja ens till närmelsevis så
låga priser. Man måste vidare ordna med omsorgsfull emballering och skötsel,
så att inte plantorna förtorka under transporten. Detta gör, att det för den
lojale handlanden och producenten är fullständigt omöjligt att konkurrera med
dylika priser och försäljningsmetoder. Örn man däremot får en rest över av
en blomsort, som kan föröka sig i massa, kan man mycket väl sälja för 5 öre
stycket i parti, örn man föser ihop dem i en låda och får sälja dem till Epa.
Det går för sig. Men en lojal affärsman gör sig inte skyldig till dylika försäljningar.
Det är allmänheten, som får sitta emellan, när den köper sådan
vara. Och även om detta, som jag nu visar, är torrare och sämre än vad som
i allmänhet förekommer, är det ett faktiskt förhållande, att växter icke tåla
vid att behandlas på detta sätt utan att löpa risk till sitt liv. Följaktligen får
köparen lätt en oduglig vara. De kunna ej utan stor risk försäljas i öppen
butik.
Herr talman! Det må tillåtas mig, när jag är inne på detta ämne, att säga,
att det har gått ända därhän, att Stockholms stads auktionsverk välvilligt tillmötesgår
utländska firmor, som skicka varor hit till Stockholm, att sälja dem
på auktion här. Allmänheten tror, att där är ett tillfälle att köpa billigt.
Rosenbuskar, behandlade på detta osakkunniga och livsfarliga sätt, som alltid
blir fallet i dylik öppen handel, betalas med 60—70 öre och mer på auktioner
i Stockholm, när man för 40 öre köper motsvarande svenska vara.
Jag erkänner gärna, att jag kanske med det jag sagt här gått litet utanför
mitt ämne och kan mötas av den invändningen, att detta är förhållanden, vilka
icke avhjälpas genom vad jag motionsvis har påyrkat, nämligen en tull, men
jag har funnit, att det här rör sig örn förhållanden, vilka äro av det slaget, att
de böra offentligen påpekas, så att den allmänhet, som vill höra, kan skydda
sig för dylikt, men jag tillåter mig, herr talman, att också säga, att det finns
104
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Örn tull å liljekonvaljerötter m. m. (Forts.)
säkerligen starka skäl för att beträffande dessa odlingar, dessa varor, av vilka
produktionen inom landet är fullt tillräcklig för att fylla landets behov, att man
genom ett höjt tullskydd förhindrar, att sådana affärer till allmänhetens skada
kunna ske, som de jag här har påpekat.
Då det icke är fogat någon reservation till utskottets utlåtande i denna del,
finner jag, herr talman, det tyvärr lönlöst att framställa något yrkande och
nöjer mig med det förut framställda yrkandet.
Herr Lövgren: Herr talman! Jag skulle tro, att vi i utskottet ha haft de
här liljekonvaljerötterna på föredragningslistan minst 25 gånger i vinter. Vi
ha haft handelsträdgårdsmästare och andra sakkunniga uppe, och slutligen ha
vi kommit till det resultatet, att om man här i någon mån gagnar odlare av
liljekonvaljerötter, så skadar man i motsvarande grad handelsträdgårdsmästarnas
intressen. Det är klart, att detta ju är en liten bagatell, som inte spelar
någon större roll, och inte skall jag gå och dränka mig i sorgen över ett bifall
till reservationen, men jag får säga, att jag inte tror, att någon tull kan väcka
liv i de där knölarna, som herr Magnusson i Skövde visade upp här.
Med hänsyn till att tiden är långt framskriden, skall jag inte uppta den
längre utan ber endast att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Aronson: Herr talman! Jag skulle inte ha begärt ordet i denna
fråga, örn det inte hade varit så, att jag sitter inne med en liten smula erfarenhet
beträffande den odling, det här är fråga örn, och jag skulle ändå
inte ha besvärat kammaren med ett anförande, örn det inte hade varit så, att
jag på grund av den erfarenhet, jag därigenom fått, har kommit till den uppfattningen,
att det här gäller en sak, som kan ha ganska stor betydelse för
en grupp av samhällsmedborgare, örn vilka man måste säga, att de i dessa
tider äro i behov av allt det stöd, som kan ges dem.
Det är nämligen så, att den odling, som det här är fråga örn, har, som
också herr Magnusson i Skövde nyligen omnämnde här, möjlighet att med
fördel bedrivas av småbrukare. Jag skall inte trötta med att prestera bevis
varför så är fallet. Jag skulle kunna anföra en hel rad skäl för detta, men
jag skall inte trötta kammaren därmed, allra helst som jag väl också vågar
hoppas på att mitt uttalande i detta avseende får tillmätas en viss betydelse,
d. v. s. jag hoppas på att man tror mig, då jag säger, att jag själv har den
erfarenheten, att saken för dessa har betydelse. Och jag går så långt, att
jag säger, att örn våra småbrukare under de förhållanden, som förut rått,
hade haft tillräcklig kännedom örn denna näringsgren och hade använt sig
av densamma, skulle många av dem, som nu befinna sig i ekonomiskt trångmål,
kunnat befinna sig på grön kvist. Detta förhållande gör, att jag anser,
att saken har rätt så stor betydelse.
Nu kan man då invända, att då denna odling förut kunnat betraktas som
en lönande näringsgren för småbrukare, så borde det väl också kunna göra
det i fortsättningen utan tullskydd. Men i det avseendet ber jag att få åberopa,
vad herr Magnusson i Skövde nyss har framfört såsom skäl för att
det nu verkligen behövs, att åtgärder vidtagas för möjliggörande av, att denna
näring skall kunna med ekonomisk fördel bedrivas inom landet liksom
hittills.
Jag skulle med avseende å betydelsen av att denna näring får stöd kunna
inskränka mig till vad jag nu har sagt, men jag begärde egentligen ordet,
då herr Lövgren nyss framhöll, att om man nu skulle ge dem, som skulle
anses i behov av stöd, den hjälp, som här begärts, skulle det medföra motsvarande
nackdel för handelsträdgårdsmästarna. Jag tror inte det är så farligt
med den saken. Jag tror först och främst, att örn man nu skulle besluta
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
105
Om tull å liljekonvaljerötter m. m. (Forts.)
den tull, som här är ifrågasatt, skulle på grund av den dumping som börjat
göra sig gällande, priset på denna vara inte komma att stiga, utan man skulle
på sin höjd kunna bibehålla priset i det läge det förut haft. Därtill må man
väl också få lägga det uttalandet, att här gäller det ändå icke — som
herr Fabian Månsson gärna uttrycker sig, då han talar emot tullar — att
taga något från de fattiga för att gynna de bättre situerade, ty man får väl
ändå räkna med, att blommor inte är något, som hör till livets nödtorft och
som man nödvändigt måste ha, utan man får väl anse, att de, som köpa
blommor, nog i allmänhet ha någorlunda god råd. Om man sålunda med den
åtgärd, som här är ifrågasatt, skulle hindra att priset sjunker så att varan
för dessa blir billigare, skulle jag inte tro, att man gjort någon så synnerligen
obarmhärtig gärning. Sålunda, även det skäl, som åberopas, att handelsträdgårdsmästarna
skulle bli lidande på införandet av denna tull, tror
jag inte väger så synnerligen mycket. I varje fall har den saken enligt mitt
förmenande mindre betydelse än det förhållandet, att man åt våra småbrukare
bevarar en möjlighet att komma i en ekonomiskt oberoende ställning.
Det är egentligen min önskan att man åt dessa skall bevara denna möjlighet,
som gör att jag, herr talman, ber få ansluta mig till dem, som ha yrkat bifall
till reservationen.
Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den
senare propositionen.
§ 18.
Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört bevillningsutskottets
betänkande, nr 46, i anledning av väckta motioner örn ändring i gällande bestämmelser
örn tull på potatis.
Förslag till ändring i gällande bestämmelser örn tull på potatis hade framställts
i följande två inom andra kammaren väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen:
nr 334, av herr Persson i Fritorp m. fl., däri hemställts, att riksdagen ville
besluta dels sådan ändring i gällande tulltaxa, att potatistullen under rubrik
nr 51 sattes till 1 krona för 100 kilogram under hela året, dels ock att nämnda
förändring i tulltaxan skulle gälla från den dag Kungl. Majit bestämde;
samt
nr 344, av herr Nilsson i Hörby m. fl., i vilken föreslagits, att riksdagen
måtte besluta, att tull å potatis, ävensom potatisflingor, skulle utgå med 2
kronor för 100 kilogram.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av förevarande motioner,
besluta, att det i förordningen den 4 november 1932 (nr 512) stadgade
tillägg till gällande tulltaxa, tulltaxenummer 51 (stat. nr 107), skulle
från och med dag, som Kungl. Majit bestämde, hava följande ändrade lydelse
:
Tulltaxe- nr | Statistiskt nr | Varuslag |
| Tull för 100 kg |
ur 51 | ur 107 | Potatis: rå: annan ............ | . . N | ii — |
Äng. ändring
i gällande
bestämmelser
örn tull på
potatis.
106
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
Äng. ändring i gällande bestämmelser om tull på potatis. (Forts.)
Häremot hade reservation avgivits av herrar Örne, Månsson, Lövgren, Ericson
i Boxholm, Hjalmarsson, Sjödahl, Hosén, Blomquist och Mårtensson,
vilka hemställt, att riksdagen måtte avslå såväl utskottets hemställan som
de i ämnet väckta motionerna.
Sedan utskottets hemställan föredragits anförde:
Herr Månsson: Herr talman! Det är inte lönt att spilla många ord på den
här saken. Den har ju vunnit utskottsmajoritetens bifall, men vi ha å vår
sida reserverat oss, vi, som anse — och det vill jag säga varit den huvudsakliga
synpunkten — att man inte skall inrätta några nya sakrament, när kyrkan
har sakrament förut. Det har nämligen aldrig här i riksdagen väckts
en motion som denna. Visserligen har det funnits motioner, som varit lika
till arten, men inte till graden. Jag skall be att få nämna några siffror.
Sveriges potatisskörd var år 1929 1,885,000 ton med ett värde av 108 miljoner
kronor. Införseln var 427 ton. Utförseln har jag härvidlag inte räknat
med. 1930 skördade vi 1,759,000 ton med ett värde av 90 miljoner kronor.
Införseln var 1,544 ton. 1931 skördade vi 1,498,000 ton, alltså en dålig
skörd, med ett värde av 88 miljoner kronor. Införseln var då 14,000 ton.
1932 skördade vi 2,133,000 ton. Införseln var 4,141 ton eller, märk: väl,
V533 av skörden, d. v. s. 4/i,ooo av skörden. Men märk väl, att förra året
var utförseln 7,991 ton, d. v. s. vi utförde dubbelt så mycket potatis som vi
införde. Under sådana förhållanden kommer man och yrkar på en tull av
1 krona per 100 kg. för att skydda potatisodlingen! Kom sedan och säg, örn
detta är vad vi i vanliga fall mena med praktiskt, eller örn det är en ersättning
åt vissa fördomsfulla grupper av allmogen för andra av dem övergivna
sakrament. Jag rekommenderar dem att återvända till de övergivna sakramenten
och bruka dem med förstånd. Ty tullarna kan man icke bruka med
förstånd.
Herr Persson i Fritorp: Herr talman! Om jag fattade den föregående, högt
ärade talaren rätt, menade han, att det här var tal örn att införa ett nytt sakrament.
Men detta infördes ju redan i fjol; det gäller bara nu att besluta,
huruvida riksdagen vill gå in för att konfirmera förra årets beslut samt utsträcka
tullen att gälla hela året och icke bara, som nu är fallet, under årets
första sju månader.
_ Jag skulle kunna nämna något örn vad herr Månsson yttrade beträffande
siffrorna på sidan 20 i betänkandet, men jag skall icke trötta kammaren, då
jag icke tycker det är erforderligt att uppehålla sig vid den saken. Så snart
det gäller tullar brukar herr Månsson bli synnerligen upprörd. Jag måste
dock säga till herr Månsson, som tyckte att en tull av 1 krona per 100 kg.
var för mycket, att han måste väl ändå erkänna, att en sådan tull är så blygsam
som den överhuvud taget kan vara. Jag skulle gärna ha sett, att utskottet
och riksdagen gått in för bifall till den av herr Nilsson i Hörby m. fl.
avgivna motionen, som innebär ett yrkande örn en tull av 2 kronor.
Då jag väckt den motion i ämnet, som av bevillningsutskottet tillstyrkts,
skall jag be att få tillägga ytterligare ett par korta ord. Jag vill då säga
att denna fråga hade icke behövt behandlas av årets riksdag, örn icke den
tyska handelstraktaten funnits till i fjol. Det var denna handelstraktat, som
lade hinder i vägen för att i fjol fastställa tullen för helt år. Som bekant
har handelstraktaten numera blivit uppsagd från Tysklands sida, och de
förhandlingar som förts med Tyskland örn nytt avtal, ha, så vitt jag har mig
bekant, icke lett till något som helst resultat. Under dessa förhållanden hade
Lördagen den 20 maj.
Nr 41.
107
Ang. ändring i gällande bestämmelser örn tull på potatis. (Forts.)
jag hoppats, att Kungl. Maj :t skulle effektuera den riksdagsskrivelse i detta
spörsmål, som förra årets riksdag avlät samtidigt som tullen blev beslutad.
Det framgår emellertid av utskottsbetänkandet, att ifrågavarande skrivelse
icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Det måste för envar framstå
såsom mycket märkvärdigt, att ha en tull på en vara under sju månader av
året men icke under den del av året, då det finns så god tillgång av denna
vara som det finns i vårt land. Jag går så långt, att jag rent av tycker, att
det är egendomligt, att Sverige, som är i alldeles särskild grad ett potatisodlande
land, ens medgiver import av potatis, varav vi producera mycket
mer än vi själva kunna konsumera.
Som jag nyss nämnde gäller det nu en mycket blygsam tullsats, som dock
är en skyddsåtgärd för den egna odlingen. Detta ringa skydd tycker jag
icke att man behöver missunna de tusentals och åter tusentals potatisodlarna
i vårt land.
Det skulle vara mycket mer att tillägga, men jag skall icke längre upptaga
kammarens tid utan vill bara rikta en vädjan till kammaren, att den
bifaller bevillningsutskottets hemställan, till vilken jag, herr talman, ber
att få yrka bifall.
Herrar Jönsson i Boa och andre vice talmannen Magnusson instämde häruti.
Herr Månsson: Herr talman! Jag glömde nyss att framställa något yrkande.
Jag hemställer örn bifall till reservationen.
Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid betänkandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Lövgren,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 46, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid betänkandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Andersson i Dunker,
vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 65 ja och 74 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit den vid betänkandet fogade reservationen.
§ 19.
Slutligen föredrogs särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående förlag för understöd åt enskilda järnvägar;
och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.
108
Nr 41.
Lördagen den 20 maj.
§ 20.
Herr Holmström avlämnade en motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 249, angående stöd åt Hellefors Bruks Alktiebolag.
Denna motion, som erhöll ordningsnumret 527, bordlädes.
§ 21.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgad rätt
till ersättning för skada av björn m. m. ävensom en i ämnet väckt motion; och
nr 236, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i villkoren för lån
från täckdikningslånefonden.
§ 22.
Till bordläggning anmäldes andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 10, i anledning av väckt motion angående en omorganisation av
sjömanshusens arbetsuppgifter.
Justerades protokollsutdrag.
§ 23.
§ 24.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Eriksson i Toftered
j> Nilsson i Antnäs
» Niklasson
» Jeppsson
» Meyerhöffer
» Persson i Falla
» Jonsson i Mörbylånga
> Andersson i Leabo
» Gustafsson i Lekåsa
» Aronson
» Olovson i Västerås
under 6 dagar fr. o. m. den
» 8 » > »
» 5 » 5> »
» 5 » s »
» 9 » » »
» 5 » » »
» 8 » » »
» 8 » » »
s 11 » * >
» 7 s » »
» 3 » > »
21
27
23
22
26
22
23
24
26
22
21
maj,
och
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6.20 e. m.
In fidem
Gunnar Britth.
Onsdagen den 24 maj.
Nr 41.
109
Onsdagen den 24 maj.
Kl. 4 e. m.
§ 1.
Justerades protokollen för den 16 och den 17 innevarande maj.
§ 2.
Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 258, med förslag till förordning angående mjölkavgift, m. m.; och
nr 256, angående viss utfästelse gentemot Stockholms Enskilda Bank.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 3.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 257, med förslag till förordning örn ändrad lydelse
av §§ 2 och 3 förordningen den 5 juni 1909 angående konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, m. m.
§ 4.
Vidare föredrogs och remitterades till statsutskottet herr Holmströms på
bordet liggande motion nr 527.
§ 5.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, som nu föredrogs,
bordlädes åter.
§ 6.
Ordet lämnades härefter på begäran till Interpellation.
Herr Nilsson i Antnäs, som yttrade: Herr talman! Den livliga naturliga
gränshandeln i Norrbotten mellan Sverige och Finland har på senaste tiden
tagit former av helt annan karaktär än tillförne varit fallet. Den utveckling,
som ägt rum på detta område, måste för Norrbottens jordbrukarbefolkning
te sig synnerligen oroande. Överhuvud taget kan sägas, att handelstrafiken
från Finland till Sverige i Norrbotten förlorat den forna gränshandelns
natur.
De nu rådande priserna på jordbrukets produkter, valutaförhållandena i
de bägge länderna, de låga tullsatserna i vårt land på smör, ägg, kött ochfläsk
ävensom de låga fraktkostnaderna både med järnväg och automobil
hava i förening åstadkommit, att stora delar av Norrbotten nu blivit förvandlade
till avsättningsområden för jordbruksprodukter från Finland. Detta
gjorde sig först i större utsträckning kännbart vid gruvsamhället Malmberget
och de närliggande orterna Gällivare och Koskullskulle. Nu har turen
kommit till det andra stora gruvsamhället i Norrbotten, Kiruna, till vilken
plats särskilt en livlig import av finsk mjölk nu äger rum.
Verkningarna av de förändrade avsättningsförhållandena i Norrbotten göra
sig gällande icke blott för lantbrukarna vid gränsen mot Finland och i byg
-
Ilo
Nr 41.
Onsdagen den 24 maj.
Interpellation. (Forts.)
den närmast gruvsamhällena utan även för jordbrukarbefolkningen inom
kustsocknarna i Norrbotten, vilken förut levererat jordbruksprodukter till
malmfälten. Bönderna i Norrbotten, redan förut hårt tryckta av depressionen,
ha självfallet icke kunnat undgå att oroa sig över denna import från Finland
särskilt över Haparanda och Svanstein f. v. b. till malmfälten och fråga
sig, huruvida intet skall göras från regeringens sida för att söka lindra svårigheterna.
I anledning av här åberopade missförhållanden anhåller jag, att till chefen
för jordbruksdepartementet få rikta följande fråga:
Är från herr statsrådets sida någon åtgärd att förvänta i avsikt att råda
bot på dessa missförhållanden?
Ifrågavarande anhållan bordlädes.
§ 7.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:
från statsutskottet:
nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i
avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
m. m. jämte en i ämnet väckt motion;
nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga;
nr
239, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer för
det sätt, varpå statsmyndigheter och statstjänstemän skola hava att utanordna
medel till kommuner och landsting; och
nr 240, i anledning av väckt motion angående avlösning enligt bestämmelserna
för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds domkyrka samt s. k.
hospitalsränta; samt
fran särskilda utskottet, nr 241, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående förlag för understöd åt enskilda järnvägar.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 23 § i lagen den 20 juni 1924 örn landsting;
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel; och
nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till ändrad lydelse
av § 20 regeringsformen jämte i ämnet väckta motioner;
statsutskottets utlåtanden:
^ 101, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa praktiska
utbildningslinjer på realskolans åldersstadium m. m. jämte i ärendet väckta
motioner;
nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 180,° gjorda framställning angående anslag till provisorisk
avlöningsförbättring åt lärare vid folk- och småskolor jämte en i ämnet
väckt motion;
Onsdagen den 24 maj.
Nr 41.
lil
nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten m. m.;
nr 104, i anledning av väckt motion örn inrättande av en avbetalningslånefond
för mindre jordbruk och småindustri;
nr 105, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932;
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående markbyte mellan
kronan och Malmö stad för utvidgning av Bulltofta flygplats;
nr 107, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst;
nr 108, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1933/1934 för viss personal inom den civila
statsförvaltningen;
nr 109, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till oförutsedda utgifter;
nr 110, i anledning av väckt motion om anslag för påbörjande av till- och
ombyggnad av posthuset i Linköping; och
nr lil, i anledning av väckta motioner örn förstatligande av hela det svenska
järnvägsnätet;
bevillningsutskottets memorial och betänkanden:
nr 47, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av väckt motion örn tull å liljekonvaljerötter m. m.;
nr 48, i anledning av väckta motioner örn införande av tull å vissa torkade
eller saltade frukter; och
nr 49, i anledning av väckta motioner örn fortsatt giltighet för gällande
bestämmelser angående utförselbevis för råg och vete;
bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 34, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
nr 35, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd,
att utgå av af färsdrivande verks medel m. m.;
nr 36, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;
nr 37, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap;
nr 38, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn pension
åt två anställningshavare vid Tumba bruk;
nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag av statsmedel
till pensioner åt dels avlidne kriminalkonstapeln O. F. Forsells änka,
dels ock förre kriminalkonstapeln S. V. Blomberg;
nr 40, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående
vissa ändringar i avlöningsstaten för riksbanken;
i! 1avskrivning av vissa osäkra fordringar vid riksbankens
huvudkontor; och
nr 42, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning i fråga
örn vissa förändringar i riksgäldskontorets organisation m. m.;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 51, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser örn krigsdomstolar och rättegången därstädes, dels
ock i ämnet väckta motioner; och
nr 52, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel m. m.;
112
Nr 41.
Onsdagen den 24 maj.
andra lagutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition nied förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284), dels ock i ämnet väckta motioner;
samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till lantbruksstyrelsen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;
nr 93, i anledning av väckta motioner angående visst villkor att föreskriva
vid beviljandet av tillstånd att vid kapplöpning använda totalisator;
nr 94, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser rörande
älgskadefonden m. m.; och
nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
till spannmålsodlingens stödjande jämte i ämnet väckta motioner.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag.
§ 10.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Nordström | under | 3 dagar fr. o. m. | den 24 | maj, | |||
> | Olsson i Mellerud | > | 3 |
|
| 24 | » |
> | Skoglund | 2> | 2 | > » |
| 24 | > |
| Persson i Grytterud | > | 3 |
| > | 27 |
|
* | Andersson i Löbbo | T> | 2 | > 2> |
| 26 |
|
| Wallerius | > | 9 | > > | > | 26 | > |
> | Holmgren | 2> | 14 | T> |
| 30 |
|
> | Johansson i Tväråselet | > | 5 |
|
| 30 |
|
» | Olsson i Gävle |
| 2 |
| > | 24 | » |
> | Hedlund i Häste |
| 6 |
|
| 25 | » |
> | Olsson i Rödingsberg |
| 3 | » » | » | 26 | > |
| Hultman | > | 10 | > J> | > | 25 | » |
| Andersson i Malmö | > | 9 | » » |
| 28 | » |
| Nilsson i Steneberg | y> | 5 | 7> 2> |
| 25 |
|
| Elmroth |
| 2 |
| » | 25 | » |
» | Eriksson i Sandby | > | 2 | T> » |
| 25 | > |
| Lithander | » | 10 | » » |
| 1 | juni, |
> | Andersson i Falkenberg |
| 3 | » 3> |
| 25 | maj, |
T> | Ekman |
| 13 | » » | » | 28 |
|
> | Hagberg i Luleå | * | 6 | T> 3> |
| 25 | 3> |
| Osberg |
| 5 | » » |
| 24 | » |
| Lövgren | i | 4 |
| 2> | 24 |
|
| Lundstedt |
| den 26, 29 och 30 : | maj, | samt | ||
| Spångberg | > | 2 dagar fr. o. m. | den 26 | maj. |
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.16 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
331479