RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1933:45)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1933. Första kammaren. Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran särskilda utskottets
utlåtande nr 16.

Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande Förordninganr
2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning an- förda9_ afgående
mjölkavgift m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. "ningmvgijt

Genom en den 12 maj 1933 dagtecknad proposition, nr 258, vilken hänvisats m- mtill
jordbruksutskottet och sedermera enligt överenskommelse mellan detta utskott
och bevillningsutskottet hänskjutits till behandling av sammansatt bevillnings-
och jordbruksutskott, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag till dels förordning angående mjölkavgift,
dels ock förordning örn ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 10
februari 1933 (nr 29) med bestämmelser örn införselmonopol å mjölk och mejeriprodukter.

Förslaget till förordning angående mjölkavgift var i nedan angivna delar så
lydande:

3 § 2 mom.

Avgiften för mjölk skall utgå med det belopp för kilogram, som av Kungl.

Majit bestämmes. Avgiften må ej bestämmas till högre belopp än som begärts
av mejerisammanslutning, som avses i 2 §, samt ej för något fall högre
än till 3 öre för kilogram.

Bestämmelsen örn ikraftträdandet.

Denna förordning träder i kraft den dag Kungl. Majit bestämmer och gäller
till och med den 30 juni 1935. Genom denna förordning upphäves förordningen
den 30 juni 1932 (nr 325) örn upptagande av vissa avgifter för
åstadkommande av förbättrad organisation vid avsättningen av mjölk och mejeriprodukter;
dock att de äldre bestämmelserna äga tillämpning beträffande
avgifter, som avse tiden före den nya förordningens ikraftträdande.

Till utskottet hade jämväl överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

Ilo) de likalydande motionerna nr 338 i första kammaren av herr von Heland
m. fl. och nr 531 i andra kammaren av herr Andersson i Dunker m. fl.,
i vilka hemställts, att riksdagen ville dels i förslaget till förordning angående5
mjölkavgift intaga stadgande därom, att avgiften kunde utgå med olika belopp
inom olika delar av landet, dels ock uttala, att avgiftsbeloppet skulle
fastställas så att konsulntionsmjölkpriset inom de olika delarna kunde upprätthållas
på skälig nivå;

Första kammarens protokoll 1983. Nr 45.

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Förordning sförslag ang. mjölkavgift m. m. (Forts.)

2:o) motionen nr 339 i första kammaren av herr Frändén, däri hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att i Kungl. Maj :ts förordning örn mjölkavgifter
skulle bestämmas, att endast mjölkproducenter boende inom mejeriorganisationernas
tillförselområden skulle åläggas betala mjölkavgifter;

3:o) motionen nr 532 i andra kammaren av herr Pehrsson i Bramstorp, däri
hemställts, att riksdagen ville antaga sådan komplettering av förslaget till
förordning angående mjölkavgift, att en högre avgift för åstadkommande, av
erforderlig utjämning mellan konsumtionsmjölkpriset och produktmjölkpriset
medgåves, där framställning därom gjordes av mejeriorganisation inom området
och framställningen vore omfattad i enlighet med vad som gällde för
nuvarande lokala avgift, ävensom att vissa i motionen föreslagna ändringar
av samma författningsförslag måtte genomföras;

4:o) de likalydande motionerna nr 340 i första kammaren av herr Lundell
m. fl. och nr 533 i andra kammaren av herrar Petersson i Lerbäcksbyn och
Skoglund, i vilka hemställts, att riksdagen i samband med beslut angående
upptagandet av mjölkavgift måtte uttala, dels att inflytande avgiftsmedel
måtte få användas med större frihet än nu skedde för ostprisets stödjande, dels
att smör borde användas i största möjliga utsträckning i stället för margarin
vid de statliga inrättningarna; samt

5 :o) de likalydande motionerna nr 341 i första kammaren av herrar Johan
Bernhard Johansson och Lundell samt nr 534 i andra kammaren av herr Sandström
m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta dels att förordningen
angående mjölkavgift skulle gälla tillsvidare, dels ock sådan ändrad lydelse
av Kungl. Maj:ts förslag till nämnda förordning att olika mjölkavgifter
kunde uttagas inom olika områden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte, med förklarande, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 258, i vad den avsåge förslag till förordning angående mjölkavgift, icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, samt med bifall till de likalydande
motionerna I: 341 av herrar Johan Bernhard Johansson och Lundell och II:
534 av herr Sandström m. fl., i vad de avsåge förordningens giltighetstid,
ävensom med avslag å ej mindre motionen II: 532 av herr Pehrsson i Bramstorp
än även de likalydande motionerna I: 338 av herr von Heland m. fl. och
II: 531 av herr Andersson i Dunker m. fl., samt de förut nämnda motionerna
1:341 och 11:534, sistberörda fyra motioner i vad de avsåge sådan ändrad
lydelse av förordningen, att mjölkavgift skulle kunna uttagas med olika belopp
inom olika delar av riket, antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående mjölkavgift med den ändring, att bestämmelsen om
ikraftträdandet erhölle följande lydelse:

Denna förordning träder i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer. Genom
denna förordning upphäves förordningen den 30 juni 1932 (nr 325.) örn upptagande
av vissa avgifter för åstadkommande av förbättrad organisation vid
avsättningen av mjölk och mejeriprodukter; dock att de äldre bestämmelserna
äga tillämpning beträffande avgifter, som avse tiden före den nya förordningens
ikraftträdande.

2) att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts förslag till förordning örn ändrad
lydelse av 1 § i förordningen den 10 februari 1933 (nr 29) med bestämmelser
om införselmonopol å mjölk och mejeriprodukter; samt

3) att förenämnda motioner 1:338 och 341 samt 11:531 och 534, motionen
1:339 av herr Frändén och de likalydande motionerna 1:340 av herr Lundell

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Förordningsförslag ang. mjölkavgift m. m. (Forts.)
m. fl. och II: 533 av herrar Petersson i Lerbäcksbyn och Skoglund, i den mån
dessa motioner ej kunde anses besvarade genom vad utskottet under 1) hemställt
samt förut anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid punkten 1 av utskottets hemställan hade reservationer avgivits av, utom
annan,

1) herrar Johansson i Uppmälby, Björnsson, Äström, Eriksson i Ljusdal,
Andersson i Ystad, Ericson i Boxholm, Werner i Hultsfred och Andersson i
Löbbo, vilka _på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj :ts proposition nr 258, i vad den avsåge förslag till förordning angående
mjölkavgift;

2) herrar Ericson i Oberga, von Stockenström, Olsson i Ramsta och Gustafson
i Vimmerby, vilka av angivna orsaker hemställt, att riksdagen måtte, med
bifall i övrigt till utskottets hemställan, med anledning av motionerna I: 338
och 11:531, 11:532 samt 1:341 och 11:534, samtliga motioner i vad de avsåge
sådan ändrad lydelse av förordningen angående mjölkavgift, att avgift
skulle kunna uttagas med olika belopp inom olika delar av riket, besluta, att
3 § 2 morn. i Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående mjölkavgift skulle
hava följande ändrade lydelse:

Avgiften för mjölk skall utgå med det belopp för kilogram, som av Kungl.
Maj:t bestämmes. Avgiften må för riket i dess helhet ej bestämmas till högre
belopp än som begärts av mejerisammanslutning, som avses i 2 §, samt ej
högre än till 3 öre för kilogram. För särskilda delar av riket kan avgiften,
där så finnes erforderligt för vinnande av det med dess upptagande avsedda
syftet, bestämmas till högre belopp än som fastställts för riket i dess helhet,
dock ej till mer än 2 öre däröver. Sådan förhöjning av avgiften må ej ske,
med mindre framställning därom blivit gjord av mejerisammanslutning, som
representerar minst 70 procent av den totala saluförda mjölkmängden inom
vederbörande område enligt beräkning, som Kungl. Majit finner sig kunna
godtaga, och denna framställning biträtts av minst s/4 av sammanslutningens
medlemmar, företrädande sammanlagt minst 4/5 av den totala årliga invägda
mjölkmängden vid de till sammanslutningen anslutna mejerierna.

3) herr Gustafson i Domö, som likväl ej antytt sin åsikt.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr von Stockenström: Herr talman! Det förslag, som här framlagts av
regeringen, innebär i vissa avseenden en revision av det system för mjölkhushållningens
stödjande, som antogs vid förra årets riksdag. Det var, som
vi veta, ett alldeles nytt system, som vi då införde. Att man ansåg sig böra
framlägga detta förslag, berodde på de svåra förhållanden, som gjort sig
gällande inom denna mycket viktiga gren av lanthushållningen, och jag får
erkänna, att jag förstår, att man på många håll kunde ställa sig tveksam
och undrande och kanske rentav avog mot ett dylikt i och för sig ganska ingripande
system, som man förut inte alls hade prövat i vårt land. Nu har
ju systemet inte varit i kraft mer än i omkring ett halvt år.

Vad man åsyftade med denna mjölkreglering var i första hand att kunna
hålla ett högre smörpris inom landet, än som betingades av priset på exportsmöret,
och det erkännes nu såväl av regeringen som av utskottet, att man
i stort sett kunnat nå det syftet. Nu åsyftas emellertid att söka hålla ett

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Förordning sförslag ang. mjölkavgift m. m. (Forts.)
ännu bättre smörpris än det, man hittills haft. För närvarande utgör noteringen
på smöret i partihandeln 1 kr. 95 öre per kilogram, och det framgår
av departementschefens uttalanden liksom även av uttalanden i en annan proposition,
som avser vissa åtgärder för smörprisets stödjande, att man åsyftar
att kunna hålla ett smörpris av 2 kr. 30 öre per kilogram.

Jag kan för min del inte annat än uttrycka min tillfredsställelse och glädje
över, att man även från regeringens sida vill medverka till att på detta sätt
förbättra smörpriset, så att det kan hållas på en nivå, som åtminstone står
i bättre relation till produktionskostnaderna än hittills varit fallet. Jag vill
emellertid framhålla, att man kunde ernå en dylik förbättring av smörpriset
genom att något höja den allmänna avgift, som redan nu uttages. Någon
förändring i den gällande författningen skulle av den anledningen icke vara
erforderlig. Det behövs endast ett beslut av Kungl. Maj :t efter därom gjord
framställning örn upptagande av en höjd avgift, varigenom man skulle erhålla
tillräckliga medel för att betala ett sådant tillägg på exportsmöret, att
man kunde hålla ett ytterligare förhöjt smörpris inom landet.

Det förra året genomförda systemet hade emellertid också ett annat syfte.
Genom rätten att upptaga en lokal avgift inom vissa bestämda områden avsåg
man att få till stånd, i viss mån åtminstone, en utjämning i priset mellan
konsumtionsmjölk och produktmjölk. Spänningen mellan dessa bägge prisnivåer
hade genom smör- och ostprisernas fall kommit att bli avsevärd, och
genom upptagande av lokala avgifter åsyftade man att utjämna denna prisskillnad
så långt det lät sig göra, och man avsåg också att på så sätt göra
det möjligt att hålla ett något så när rimligt pris på konsumtionsmjölk. Det
nu föreliggande förslaget har, kan man säga, i stort sett byggts på det sättet,
att det innebär ett sammanförande av bägge de hittills gällande grenarna av
systemet. Genom upptagande av en allmän avgift, som man åsyftar skulle
komma att utgå med väsentligt högre belopp, kanske med ett par öre per
kiln i stället för 0.4 öre, avser man att dels möjliggöra höjande av smörpriset
och dels också, så långt medlen räcka, genomförande i hela landet av
en prisutjämning.

Att detta nu har föreslagits beror, såvitt jag förstår, närmast därpå, att
man ansett, att det hittillsvarande systemet med lokala mjölkavgifter är förenat
med en del svårigheter. Den av Kungl. Majit tillsatta mjölkutredningen
har bland annat särskilt påpekat, att det råder svårighet att avgränsa de
områden, där lokala avgifter skola upptagas, från andra områden, och att
det ofta kan uppstå orättvisor och svårigheter, då det gäller att draga dessa
gränser. Det har också påpekats, att upptagandet av en enda gemensam
avgift skulle innebära en avsevärd förenkling av hela systemet.

Nu vill jag givetvis inte förneka, att ett system med lokala avgifter kan
vara förenat med vissa svårigheter, ehuru jag icke kan finna, att erfarenheterna
under den korta tid av endast några få månader, som ett dylikt
system varit i tillämpning i vissa delar av landet, givit vid handen, att svårigheterna
äro av så allvarlig beskaffenhet, att anledning skulle förefinnas
att, innan närmare erfarenhet vunnits, helt och hållet ändra systemet.

Jag antydde inledningsvis, att det var ett ganska nytt system, som man
förra året införde, och även örn jag medverkade vid detta systems tillkomst,
får jag säga, att därest man kan finna något bättre, enklare och lämpligare,
kan jag naturligtvis vara med därom. Jag känner mig i det avseendet inte
bunden av vad riksdagen beslöt i fjol på ett sådant sätt, att jag, örn man kan
finna något bättre system, inte skulle kunna medverka till dess genomförande.
Jag medger, att det nya systemet med upptagande av en förhöjd
allmän avgift i hela landet innebär en viss förenkling av det hela. Jag vill

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Förordning sförslag ang. mjölkavgift m. m. (Forts.)
också, erkänna, att man nu kan få till stånd en prisutjämning mellan konsumtionsmjölk
och produktmjölk i många delar av landet, där man eljest sannolikt
inte skulle kunna genomföra detta på ganska lång tid, kanske inte förrän
efter loppet av några år, på grund av att organisationerna där ännu icke
nått sådan styrka, att vederbörande kunna få rätt att upptaga dylika lokala
avgifter.

Vad jag emellertid har att erinra mot förslaget är närmast det, att jag tror,
att det i vissa delar av landet, där spänningen mellan konsumtionsmjölk och
produktmjölk är mycket stor, icke över allt blir möjligt att ernå en sådan
prisutjämning, en sådan förminskning av denna spänning, som är nödvändig
för att upprätthålla ett rimligt pris på konsumtionsmjölken. Det har redan
visat sig på flera håll i landet, att man varit nödsakad att sänka priset på
konsumtionsmjölken.

Nu kan man med allt fog invända, att örn vi få förbättrat pris på smör ——
jag hoppas i sinom tid även på ost — kommer givetvis spänningen redan av
den anledningen att bli mindre. Men jag kan trots detta icke undgå att hysa
en del farhågor, särskilt för vissa delar av landet, där jag tror, att spänningen
ändå kommer att vara så stor, att en sänkning av priset på konsumtionsmjölk
kommer att bli ofrånkomlig. Man kan också befara, att detta
kan ge anledning till svåra stridigheter mellan leverantörerna.

Det är av denna anledning, som jag ansett det vara önskvärt, att man
kunde göra den påbyggnaden på systemet, att Kungl. Maj:t medgåves rätt
att bevilja sådana organisationer, som nått en viss, större omfattning, tillstånd
att upptaga en något förhöjd allmän avgift. Jag tänker mig då, att
detta skulle ske inom stora, bestämt avgränsade områden och efter framställning
från vederbörande organisationer.

Nu invändes kanske, att man på det sättet får tillbaka de lokala avgifterna.
Ja, jag medger, att syftet är att utjämna prisskillnaden mellan konsumtionsmjölk
och produktmjölk i något större utsträckning än propositionen
avser, men jag tror å andra sidan, att örn detta kan ske inom var för
sig relativt stora områden, böra även de olägenheter, som man förmenat kunna
vara förenade med det hittillsvarande systemet med lokala avgifter, komma
att elimineras. Det är av denna anledning, som jag i utskottet har anslutit
mig till dem, som yrkat bifall till de motioner, vilka i denna kammare
väckts av herr von Heland och i andra kammaren av bland andra herr
Pehrsson i Bramstorp, och som just gå ut på denna rätt för vissa organisationer,
vilka nått en större omfattning, att få upptaga en något förhöjd avgift
inom sina områden.

Reservationen går alltså ut på bifall i övrigt till den kungl, propositionen,
men med denna påbyggnad. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven av herr Ericson i Oberga m. fl.

Herr Björnsson: Herr talman! Det förslag, som vi i dag ha att behandla,
går ju ut på, att man skulle ersätta den i fjol beslutade fullmakten för Kungl.
Maj :t att åstadkomma prisreglering på mjölkmarknaden med en ny. En av
de anmärkningar, som i fjol gjordes, var den, att fullmaktslagen konstitutionellt
var minst sagt betänklig. Det förslag, som nu föreligger, är i detta
avseende så hyfsat, att man måhända kan säga, att det till nöds går ihop
med grundlagens krav. I ett avseende har emellertid utskottets majoritet
förstört denna hyfsning. Kungl. Majit hade föreslagit, att lagen skulle få
en till två år begränsad giltighetstid. Utskottets majoritet anser, att lagens
giltighetstid bör vara obegränsad. En grupp reservanter — herr Johansson

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Förordning sförslag ang. mjölkavgift m. m. (Forts.)
i Uppmälby m. fl. — har yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat
även i detta avseende.

Den, som suttit i bevillningsutskottet under en följd av år, finner det fullkomligt
orimligt, att man skulle bevilja Kungl. Maj :t fullmakt att som här
föreslås avväga en skattesats för obegränsad tid. Jag vill erinra örn flera
prejudicerande fall. Kungl. Maj :t bär under en följd av år haft rätt att
åsätta kamptullar på varor gentemot vissa länder och sedan fått fullmakt
att rent generellt höja tullar eller åsätta nya tullar med en viss begränsning
men dessa medgivanden ha givits begränsad giltighetstid.

Det är klart, att spänningen mellan regeringsmakt och folkmakt inte är
på långt när så stark nu som på den tiden, då man från riksdagens sida med
misstänksam omsorg bevakade alla regeringsmaktens försök att kringskära
folkrepresentationens beskattningsmakt, men jag skulle tro, att gångna tiders
erfarenheter i alla fall ge vid handen, att det är mycket oklokt att på
grund av en sådan ändring i spänningen slå in på nya banor. Jag finner det
därför klokt, att riksdagen ger denna fullmaktslag — liksom den i regel
brukar göra — begränsad giltighetstid och hemställer därför, herr talman,
i detta hänseende örn bifall till den reservation, som innebär godkännande
av Kungl. Maj :ts förslag i oförändrat skick.

Örn jag därefter övergår till den sakliga innebörden av detta förslag och
den kritik, som herr von Stockenström ägnat detsamma, vill jag till att börja
med konstatera, att denna kritik var mycket lindrig, mycket mjuk. Men
jag vill erinra örn, att innebörden i herr von Stockenströms yrkande är följande:
man skulle till att börja med få lov att uttaga en allmän mjölkavgift
av 3 öre per kilogram och utöver denna en tilläggsavgift av 2 öre för vissa
distrikt — alltså högst 5 öre per kilogram. För att belysa den kvantitativa
innebörden av detta förslag skall jag ta ett exempel. En arrendator här i
Stockholmstrakten, som jag känner, betalar i arrende för sitt jordbruk 1,350
kronor örn året och säljer ungefär 55,000 liter mjölk för konsumtion per
år. Örn man skulle hitta på något så tokigt som att åsätta mjölken en beskattning
av 5 öre per liter, skulle han få betala 2,750 kronor per år i mjölkskatt,
alltså ett belopp, som är dubbelt så stort som hans årliga arrende.
En så fantastisk skatt på jordbruket tycker jag knappt hans kolleger skulle
vilja vara med örn, så mycket mindre som jag vet, att kammarens ledamöter
mycket väl känna till, att det råder ett allmänt utbrett missnöje med den nu
gällande lagstiftningen. Men jag skulle knappast tro, att flertalet så där
i hast kunna bedöma innebörden av den reservation, som herr von Stockenström
avgivit. Herr von Stockenström medgav, att denna reservation på en
omväg skulle återinföra de lokala mjölkavgifterna, fastän han själv var med
örn att utdöma dem, och jag tror, att när han utdömde dem, hade han mera
rätt, än då han rekommenderade deras återinförande på en omväg.

Då vi i fjol i riksdagens sista timme fattade beslut i detta ärende, förelåg
en plan för utnyttjande av fullmakten beträffande lokala avgifter, som
var ett fullkomligt monstrum av teoretiskt skrivbordsarbete i okritisk mjölkaritmetik.
Hade den planen verkligen börjat tillämpas, skulle vi vid detta
laget haft ett tjogtal mjölkfjdken i detta land, kringgärdade av tullmurar,
d. v. s. spärravgifter, som vore fullkomligt oöverstigliga, och mellan dessa
mjölkfylken skulle vi ha haft områden, som man från mjölkprotektionistiskt
håll skulle ha betraktat som vita fläckar. Man skulle inom dessa tullområden
haft fackföreningsstrider, som säkerligen inte hade stått de vanliga fackföreningsstriderna
efter i fråga om skärpa och överdrifter.

Tack vare en förnuftig lagtillämpning har man inte råkat ut för detta
spektakel. På grund av att Kungl. Majit vägrat vara med örn alla projekt,

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Förordnings förslag ang. mjölkavgift m. m. (Forts.)
som eljest formellt skulle kunnat fylla förutsättningarna, har man tvungits
att begränsa sig till ett relativt litet antal större mjölkdistrikt; spärravgift
har inte i något fall ifrågakommit, och den lokala avgift, som medgivits, har
i stort sett varit 2 öre per liter med ett enda undantag, nämligen i Stockholmstrakten
21/, öre. Trots att man på detta sätt haft större distrikt, har
gränsdragningen dem emellan vållat utomordentliga svårigheter och säkerligen
för leverantörer och kunder stora olägenheter. Jag skall belysa det
med ett enda exempel ■—- jag skulle kunna ta många fler, men jag vill inte
upptaga kammarens tid därmed.

I Kristianstads län hade man en frivillig prisutjämning, som man var belåten
med. Ett pär mejerier, som deltogo i denna, sålde mjölk till Sölvesborg,
och ur det pris, som de där kunde betinga sig, fingo de naturligtvis
lämna bidrag till prisutjämningen i Kristianstads län. Men sedan ville skåningarna
i övrigt ha laglig reglering av denna prisutjämning, liksom också
Blekingeborna, och följden har blivit, att gränsen mellan Blekingedistriktet,
som tillkommit huvudsakligen för Karlskronaintressets skull, och Skånedistriktet
går mellan dessa mejerier i Kristianstads län och deras kunder i
Blekinge län. Av Kristianstadsborna upptages en avgift, som användes för
att gagna jordbrukarna i Blekinge i dess helhet.

Vidare skulle man i vart och ett av dessa små distrikt ha haft ett litet
skatteuppbördsverk, organiserat av amatörer. Man har nu på övertalningens
väg lyckats få det ordnat så, att uppbörden av de lokala avgifter, som
utgå, ombesörjes centralt, och jag tror, att detta innebär en stor trygghet i
olika avseenden.

Emellertid innebär nu Kungl. Maj :ts förslag i detta avseende en synnerligen
stor förenkling. Rent tekniskt sett innebär Kungl. Maj:ts förslag, att
man upptar en och samma mjölkavgift för hela landet, och vidare, att man
således inte behöver skilja mellan produktionsmjölk och konsumtionsmjölk.
Detta har hittills varit en annan svårighet. Det är egentligen den jordbrukare,
som säljer konsumtionsmjölk, som skall betala den där tilläggsavgiften,
men när han säljer till ett mejeri och detta mejeri säljer till en partihandlare,
som i sin tur säljer till en återförsäljare, är det rätt svårt att veta,
när jordbrukaren säljer sin mjölk, om den skall bli konsumtionsmjölk en
gång i världen eller örn den på något av de ställen, där den vilar sig under
distributionsprocessen, skall förvandlas till smör. Med det nya systemet
kommer man bara att behöva skilja mellan mjölk, som saluföres, och därav
beredda mejeriprodukter.

Slutligen vill jag erinra därom, att såsom utskottets motivering är formulerad,
har man velat skaffa möjlighet att utnyttja dispensrätten i större
utsträckning än hittills. För en del gränskommuner, fjällkommuner och
skärgårdskommuner har man redan nu ansett, att det inte lönar sig att ta
upp avgifter. Avgifterna skulle inte giva på långt när så mycket, som uppbörden
skulle kosta. Men det har ändå vållat trassel. Nu vill man ha
detta dispensförfarande utsträckt att gälla även glest befolkade bygder i
allmänhet, särskilt i våra skogstrakter, där det inte finnes mejerier och där
man kanske också saknar förutsättningar för mejeridrift. Detta tror jag är en
fördel, som man inte skall underskatta. Genom en sådan anordning kan man
säkerligen bryta udden av mycket missnöje, sorn nu finnes och som säkert
inte är utan grund.

Men det viktigaste är kanhända en annan omständighet. Den avgörande
frågan, då det gäller att bedöma en åtgärd som denna, är väl örn den lett till
det önskade syftet eller icke, och då vill jag konstatera, att man här i det
mellansvenska området, Stockholmstraktens tillförselområde, har visat en

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Förordningsförslag ang. mjölkavgift m. m. (Forts.)
utomordentlig energi i sitt arbete på beskattningsfronten. Man fick rätt att
ta upp lokala avgifter från och med februari, men redan den 18 mars, innan
någon väsentlig del av avgiften för februari hade influtit och ännu mindre
någon prisutjämning hade ägt rum, var man färdig att begära förhöjning.
Denna begäran avstyrktes av en enhällig mjölknämnd, men inom kort, i april
månad, var man ånyo färdig att begära förhöjd lokal avgift och denna ansökan
beviljades så till vida, att avgiften höjdes till 2% öre. Men trots
denna höjning har man här i Stockholmstrakten fått sätta ned priset på
konsumtionsmjölk. Det sammanbrott, som man länge hotat med, har således
icke desto mindre kommit, sannolikt inte på grund av avgiften, men därför
att man inte vid dess tillämpning förfarit med den smidighet, som varit
önskvärd. Man har, såvitt jag kunnat finna, genom vissa åtgärder förmått
mjölkhandlarna att skaffa mjölk från mera avlägset boende leverantörer,
exempelvis ända bortifrån Västergötland. Jag tror, att man kan konstatera,
att här har den lokala avgiften visat sig icke kunna fylla sitt syfte.
Borta i västra Sverige — i Göteborgs och Borås’ tillförselområden -—- har man
inte begärt någon lokal avgift, men där har sammanbrottet på konsumtionsmjölksmarknaden
helt uteblivit.

Jag tror. att denna jämförelse kan vara tillräcklig för att visa, att den
lokala avgift, som herr von Stockenström nu på en omväg vill ha tillbaka,
är i hög grad överskattad. Jag tror, att det skulle vara mycket klokt, örn
man definitivt komme bort från den, så att de personer, som ägna sig åt
organisationsarbetet, med mera odelad uppmärksamhet kunde ägna sig åt
den affärsmässiga sidan av sitt problem och mindre åt den sida, som går ut
på att skaffa högre avgifter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Angående de olika

förslagen örn mjölkavgift skall jag fatta mig mycket kort, ty här finnas i
kammaren representanter, som ha mera intim kännedom örn, hur dessa olika
förslag möjligen kunna tänkas verka, än vad jag sitter inne med.

Vid behandlingen av ärendet i utskottet har jag kommit till det resultatet, att
det synes mig, som örn man med förtroende skulle kunna acceptera Kungl.
Maj:ts förslag, och jag vill hoppas, att detta skall komma att verka så, att
effektivitet uppnås i mjölkprisets reglering och att den blir, om inte tillfredsställande,
så i varje fall betydligt upphjälpt. Läget på marknaden är ju fortfarande
sådant, att det är nödvändigt, att någonting göres för att förbättra
prisförhållandena, och något annat system än det, som nu föreligger, har man
inte kunnat hitta på, i varje fall inte något, som man kunnat förorda framför
det föreliggande.

Huruvida det sedan kan vara nödvändigt att gå på reservanternas förslag
är en annan sak. Reservanterna åsyfta en förbättrad effektivitet, men jag
ställer mig tveksam huruvida detta kan anses vara nödvändigt, och ber sålunda
att härutinnan få förorda Kungl. Maj:ts och utskottets förslag.

Vad giltighetstiden beträffar har jag däremot ansett, att man borde låta den
fortsätta och inte begränsa den till enbart två år. Det är ju så, att det verkar
något lösligt, örn man endast fastställer tiden till kort tid, och det ger mer intryck
av att det är något fast att bygga på, om man låter lagen få utsträckt
giltighetstid. Denna riksdag binder ju ej på något sätt kommande riksdagar.
Örn anledning skulle finnas att göra ändring i ett eller annat avseende, har
Kungl. Maj :t givetvis full befogenhet att inkomma till riksdagen med ändringsförslag.
Likaså står det varje riksdagsman fritt att härutinnan väcka
förslag motionsvägen. Jag kan inte tänka mig annat, än att det skulle vara

Lördagen den 17 juni f. m

Nr 45.

Förordningsförslag ang. mjölkavgift m. m. (Forts.)
riktigt och klokt, om man sålunda ginge in för utskottets förslag att låta denna
förordning gälla tills vidare.

Med denna korta motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr von Heland: Herr talman! Yad jag huvudsakligen har emot det av
utskottet förordade förslaget är, att man ej får bort spänningen mellan priset
å produktmjölk och å konsumtionsmjölk. Herr Björnsson får ursäkta mig, att
jag anser, att det icke går att ha någon vidare stark spänning mellan dessa
båda pris. Det har erfarenheten visat på ett mycket tydligt sätt, särskilt just
inom det området jag tillhör, aliså Stockholmsräjongen.

Herr Björnsson nämnde, att sammanbrott har ägt rum här inom Stockholmsområdet,
trots att Mellansveriges mejeriföreningars centralförening fick en förhöjd
lokalavgift till två och ett halvt öre.

Herr Björnsson angav, att detta nog mycket berodde därpå, att man icke förfarit
tillräckligt smidigt. Ja, med hänsyn till det anförandet av herr Björnsson
må man ju beklaga, att vi ej ha sådana personer i vår ledning, som kunna ordna
denna sak tillräckligt smidigt, men jag kan försäkra herr Björnsson, att vill
herr Björnsson skaffa oss någon eller några sådana personer, som kunna ordna
saken smidigt, skola säkert jordbrukarna inom detta område bli synnerligen
tacksamma. Men jag betvivlar, att en sådan person går att uppbringa.

Jag skall icke i detalj gå in på en massa exempel härvidlag. Jag skall endast
taga ett exempel, som gäller mig själv. Menar man, att jag i längden, därför
att jag vill vara solidarisk med min förening, skall hålla till godo med ett
pris, som är cirka 2 öre mindre än min granne får, därför att han skickar sin
mjölk 14 mil till Stockholm till konsumtionsförsäljning, under det jag vill försöka
arbeta på sammanhållning, och alltså tills vidare håller till godo med
denna mindre tilldelning i priset? Det betyder för mig, skulle jag tro. detsamma,
som en arrendator här i Stockholm skulle få betala, om det skulle bli
högre beskattning av mjölk för åstadkommande av prisutjämning. Jag skall
taga bara ett exempel, som visar mycket tydligt, att det ej går att bibehålla en
sådan prisspänning, som följer med utskottsförslaget, och det är, att under
sista tiden ha 46 medlemmar brutit sig ut från Norrtälje andelsförening för
att kunna få ett högre pris genom att skicka sin mjölk till konsumtion hit till
Stockholm. Jag är övertygad om, att hade icke medlemmarna i vår största
andelsförening, Mjölkcentralen, lärt sig att vara solidariska, skulle de nuvarande
förhållandena ha lett till, att man fått se en ytterligare icke önskvärd
konkurrens här på Stockholmsmarknaden.

Det är en sak. som är särskilt beklaglig beträffande denna konkurrens, och
det är, att den leder till alldeles för höga distributionskostnader. Örn vi jämföra
exempelvis butiksantalet i Stockholm och andra huvudstäder, så finnes det
ingen huvudstad, som har så många mjölkbutiker per invånare som Stockholm,
och det är beroende på, att mjölkproducenter försöka få personer att planlöst
öppna mjölkbutiker för att på så sätt få sälja konsumtionsmjölk och få litet
mera betalt för sin mjölk.

Jag skall icke besvära med siffror, fastän jag har dem framför mig. Men
jag vill nämna, att år 1931 var det i Stockholm endast 267 konsumenter per
butik. Det är också enligt min uppfattning otvivelaktigt, att örn riksdagen
nu fattar ett beslut, som gör, att man icke kommer att få ned prisspänningen
mellan konsumtionsmjölk och produktmjölk, så kommer det att leda till ett
ytterligare prisfall här i Stockholm, och det betyder ofantligt mycket för oss,
sorn tillhöra Stockholmsräjongen. Jag kan nämna vilka som tillhöra detta tillförselområde.
Det är jordbrukarna i Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Sö -

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Förordningsförslag ang. mjölkavgift m. m. (Forts.)
dermanlands, Östergötlands och Örebro län jämte några socknar i Kalmar norra
län, men med undantag för vissa områden i norra Uppland och norra Västmanland,
som lia sin naturliga avsättning på Gävle och angränsande delar av Kopparbergs
län. örn man med utgångspunkt från tillgängliga siffror för de
mjölkkvantiteter, som produceras inom detta tillförselområde, skulle beräkna,
hur mycket man skulle förlora genom en ytterligare prissänkning, vill jag belysa
det med att säga, att endast ett öre högre eller lägre medelpris per kg mjölk
betyder omkring 7 miljoner kronor större eller mindre mjölkinkomster per år
för de berörda områdenas jordbrukare, och ett öres differens i priset på mjölken
för Storstockholms försäljning av konsumtionsmjölk betyder endast det över
en miljon kronor och samma differens på konsumtionsmjölken för hela området
omkring 3,300,000 kronor per år. Detta gäller alltså ifrågavarande mjölkleverantörer.

örn alltså majoriteten i riksdagen nu icke vill gå med på ett förslag, som
minskar spänningen mellan konsumtionsmjölken och produktmjölken, då få
också dessa medlemmar av riksdagen och inga andra taga på sig ansvaret för
en eventuell prissänkning inom detta stora område. Det kan icke vara jordbrukarnas
fel — ja, kanske indirekt, därför att de i dessa bistra tider söka
konkurrera ihjäl varandra — men i första hand är det dock riksdagen, som borde
vara skyldig att rätta till ett sådant tråkigt förhållande. Jag för min del
känner mig icke alls bunden av, vilka vägar riksdagen vill gå för att ordna
detta, men jag vädjar till kammaren att, eftersom det nu ej finns något annat
förslag än en av reservationerna, som kan åstadkomma denna avspänning, gå
in för denna reservation.

Herr Björnsson måste jag ytterligare vända mig emot. Herr Björnsson anförde,
att örn man skulle hitta på något »så tokigt» — det var herr Björnssons
uttryck — som att man ville sätta en högre skatt på mjölk, så skulle det leda
till, att en hel del jordbrukare i Stockholmsområdet skulle bli alldeles för högt
beskattade. Herr Björnsson nämnde då en arrendesumma, som en viss arrendator
hade att betala, och denna ytterligare beskattning på honom skulle bli
högre än arrendet. Ja, många påstå också, att arrendesummorna äro satta
med hänsyn till, att arrendatorerna skola få så och så högt mjölkpris, därför att
de bo så nära Stockholm. Denna idé måste anses kullslagen genom vad som inträffat
beträffande transportmedlen. Genom transportmedlens förträfflighet
har åtminstone största delen av den gamla fördelen att bo i närheten av samhällen
borteliminerats. Herr Björnsson nämnde också, att man skickade mjölken
ända från Västergötland, och jag kan nämna, att på grund av lättheten
att transportera mjölk, man skickar mjölk till Stockholm från exempelvis Töreboda
i Västergötland, och att man skickar mjölk från Nässjö i Småland upp
hit, därför att man kan få högre pris genom att spänningen mellan priset på
produkt- och konsumtionsmjölk icke är borttagen.

Jag vill dessutom stanna vid en annan liten detalj, och det är, att utskottet
har förenat sig med Kungl. Majit örn att använda sig av alternativ 2 vid uttagandet
av avgiftsmedlen för smörprisets stödjande. Jag förstår mycket väl,
att man vill stanna för detta alternativ, därför att det kanske är lättare ur redovisningssynpunkt,
men jag beklagar, att man stannat vid det alternativet, ty
alternativ 1 skulle minska den prisspänning, som jag anser vara ett fördärv för
jordbruket. Jag kan ej hjälpa, att jag tycker, att örn man nu går in för alternativ
2, blir det efter vanligheten ett gynnande av Skåneprovinsen. Vi ha ju
många mycket bemärkta skåningar i riksdagen inom de olika partierna, och
de äro väl tillfredsställda just med denna lösning, men genom alternativ 2, som
utskottet nu förordat, komma otvivelaktigt andra delar av landet att få hjälpa
skåningarna till att höja smörpriset, fast de icke producera så mycket smör

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Förordningsförslag ang. mjölkavgift m. m. (Forts.)
som skåningarna. Det är väl ej så mycket att säga örn detta, eftersom det endast
kommer att kunna betyda ett par tiondels öre, men jag anser, att det varit
bättre och rättvisare örn man gått in för alternativ 1, trots att det hade försvårat
redovisningen.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid med detta ämne, men jag vädjar
än en gång till kammaren att beakta de farhågor, som mångå här i Stockholmsområdet
ha, att man icke skall kunna bibehålla konsumtionsmjölkpriset,
örn man går in för det system, som bevarar spänningen mellan konsumtionsmjölkpriset
och produktmjölkpriset, och därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till herr Ericsons i Oberga m. fl. reservation.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Till en början ber jag att få belysa
ett par detaljspörsmål.

I utskottsutlåtandet liksom i den reservation, som är avgiven av herr Ericson
i Oberga m. fl., har man här gjort ett avsteg från propositionens förslag
om giltighetstiden, i det man föreslår, att förordningen skall gälla tills vidare,
under det att Kungl. Majit har föreslagit, att den skulle gälla tills vidare
under två år.

Jag vill i denna sak endast göra den deklarationen, att ifrån regeringens
sida har det ej varit någon avsikt med detta förslag att därigenom redan nu
taga ståndpunkt till detta systems varaktighet, utan från regeringens synpunkt
har förslaget tillkommit allenast för att såvitt möjligt tillgodose de konstitutionella
synpunkterna och alltså tillvarataga riksdagens rätt i en beskattningsfråga.
Det är ju självklart, att ifall riksdagen anser, att det är så viktigt
att här stärka regeringsmakten, så att man till och med måste nagga
grundlagen i kanten, är det väl icke regeringens sak att vara grundlagsväktare.

Vidare och utan att gå in på det invecklade systemet för mycket vill jag
säga gentemot herr von Heland, att den omständigheten, att man i Kungl.
Maj:ts förslag gått in för alternativ 2, då det gällde att bekosta stödjandet av
smörpriset, icke betyder, att jag vill gynna skåningarna utan därför, att man
genom att välja detta alternativ 2 förenklar hela proceduren oerhört. Vi skola
komma ihåg, att en av förutsättningarna för, att detta system överhuvud
skall kunna bestå, är, att man gör det så enkelt, att det lätt kan tillämpas, ty
försöka vi krångla till detta system med en mängd ting bara för att klara en
skillnad av några tiondelar i den s. k. spänningen, utsätter man hela systemet
för en spänning, som gör, att det mycket lätt kan springa i luften av tekniska
skäl.

Vad sedan gäller själva huvudfrågan, föreligger ju ej någon meningsskiljaktighet
mellan Kungl. Maj :t, utskottet och reservanterna i fråga örn åtgärder
till stödjande av smörpriset, utan vad man har tvistat örn är egentligen frågan
om, hur långt staten skall gå, då det gäller att utjämna prisskillnaden mellan
konsumtionsmjölken och produktmjölken. Från herr von Helands sida och jag
föreställer mig också från de reservanters sida, som stödja herr Ericsons i
Oberga reservation, har man den meningen, att staten skall genom detta system
upphäva den verkliga skillnaden i priset mellan konsumtions- och produktmjölken
och att man skall tillgodose den av herr von Heland åsyftade
rättvisan på det sättet, att den ene jordbrukaren icke skall för sin mjölk få
mera betalt än den andre. Men då vill jag ställa den frågan: vågar verkligen
svenska staten gå så långt i denna mjölkpolitik, att staten deklarerar den principen,
att spänningen mellan konsumtions- och produktmjölk skall helt avskaffas?
Vi må ju dock komma ihåg, att det alltid har funnits en spänning mellan
konsumtions- och produktmjölk, och det är att gå för långt, örn man in -

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Forordningsförslag ang. mjölkavgift m. m. (Forts.)
tager den ståndpunkten, att här får icke föreligga någon spänning alls. Om
det är så, att jordbrukarnas organisationer anse det vara ett mål att sträva
efter att nå en fullständig utjämning, så må det vara dessa organisationers
ensak, och det må vara dem fritt att söka med sin organisatoriska styrka nå
detta mål, men det går icke an att ställa det kravet på staten, att staten skall
se till, att det icke blir någon skillnad i mjölkpriset mellan olika mjölkproducenter.
Och det är därför, herr von Heland, som det ej är rimligt att säga, att
det är riksdagen och regeringen, som skall taga ansvaret, örn det blir en prissänkning
i Stockholmsområdet. Vi skola komma ihåg, att prissänkningen på
konsumtionsmjölk örn den kommer . är ett led i organisationernas kamp för
att utjämna prisskillnaden. Örn ej organisationerna vilja avskaffa prisskillnaden,
så blir det ingen prissänkning, det blir intet mjölkkrig. Vilja organisationerna
till varje pris ha bort spänningen, blir det mjölkkrig, men jag undrar:
skall staten intaga den ståndpunkten i denna fråga, att staten skall utan
vidare dekretera: det får icke bli någon spänning? Jag menar därför för min
del, att från statens sida bör man göra vad man kan för att minska denna s. k.
spänning, så att den icke blir så stor, att den leder till mera avsevärda omkastningar
i mjölkens användning och distribution. Men att man ej kan gå så
långt som att helt och hållet avskaffa denna spänning, anser jag klart. Det
finns ett mycket starkt skäl för, att staten ej bör intaga den ståndpunkten,
och det är det, att det föreligger också en annan spänning, nämligen spänningen
mellan producenterna av produktmjölk och producenterna av konsumtionsmjölk.
Vi skola komma ihåg, att hela detta system medför, att den jordbrukare,
som säljer mjölk till konsumtionsändamål, får utav sitt pris betala ett
tillskott till den jordbrukare, som producerar produktmjölk. Vi skola icke tro,
att jordbrukarna äro ett så altruistiskt släkte, att de utan vidare taga på sig
vilka bördor som helst till förmån för andra människor. Och det torde icke
vara obekant för någon i denna kammare, att det system, vi hittills haft, lett
till fruktansvärd psykologisk spänning inom jordbrukarnas egna led, där den
ene står i harnesk mot den andre och man är färdig att bekämpa varandra på
kniven. Jag frågar: Tror någon, att i fortsättningen detta tillstånd skall leda
till någon styrka för jordbrukarnas organisation? Förstår icke var och en, att
vad man dock har att se till vid tillämpningen av denna mjölkreglering är, att
spänningen mellan producenterna själva och spänningen i deras sinnesstämning
blir så liten ^som möjligt. Jag vill för min del säga, att det förslag, som
bär framlagts från Kungl. Maj:ts sida, går producenterna av produktmjölk
tillmötes ett mycket långt stycke. Om jag därtill lägger, att riksdagen nyss
genom sitt beslut om skatt på oljekakor ytterligare gett sitt bidrag till att
nedbringa spänningen, tror jag, att man har rätt att säga, att dessa två saker
sammanlagda böra ge det bidrag till nedbringandet av spänningen i mjölkpriset,
som rimligen kan från statens sida påfordras. Det är min bestämda
övertygelse, att ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag dessutom skulle leda till
mycket betydande avspänning av (ten motsättning, som för närvarande existerar
mellan jordbrukarna på olika orter och i olika ställning.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att på det varmaste rekommendera bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Från den konservativa

ståndpunkt, jag intager nu som alltid, kan det aldrig vara något önskemål,
att staten skall påkallas för att ingripa i alla möjliga enskilda förhållanden
till hjälpande av den ena eller andra sidan, när man kan förutsätta, att vederbörande
kunna hjälpa sig själva. Men det är från denna ståndpunkt också

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Förordnings förslag ang. mjölkavgift m. rn. (Forts.)
möjligt, att i särskilt påfrestande tider ett tillfälligt ingripande äger rum, så
långt det kan ske inom lagens råmärken.

Jag ber att i sammanhang härmed få till regeringen uttala min synnerliga
tillfredsställelse över att det förslag, som här framlagts, är konstitutionellt
oantastligt, så långt som det synes i den framlagda författningen. Den stora
skillnaden ligger däri, att den avgift, som nu kommer till stånd, är en allmän
avgift, en skatteavgift, och icke en avgift till enskilda sammanslutningar.

Men förslaget innehåller mera än vad som synes. Det förutsätter nämligen
en kompletterande tillämpningsförfattning, oell innan man har sett denna tilllämpningsförfattning,
som jag förutsätter måste komma att ersätta den nuvarande,
kan man ej helt och klart bedöma detta förslags innebörd. Jag befarar
högeligen, att denna författning i* viss mån kommer att lida av en ärftlig
belastning, som det icke är så gott att komma ifrån, och denna ärftliga
belastning får man ju räkna med på det sättet, att när tillämpningsförordningen
kommer, man fortfarande låter uppbörden ske genom de enskilda sammanslutningarna.
Jag kan icke göra någon invändning mot, att man provisoriskt
gör det på det sättet, men det måste emellertid förutsättas, att nästa
steg för att överföra förhållandena till det konstitutionellt riktiga är att borttaga
uppbörden från dessa enskilda föreningar. Det är möjligt, att detta kan
redan nu åvägabringas genom en praktisk tillämpningsförfattning, men jag
tror icke, att det låter sig göra nu omedelbart; å andra sidan torde det, lika
väl som det dock stora steget kunnat tagas, som i år tages i förhållande till
det föregående årets huvudförfattning, vara möjligt, att örn man måste nöja
sig med en tillämpningsförfattning i år, som tager hänsyn till de faktiska förhållandena,
sådana de nu äro, man ett följande år kan få författningen ännu
mer förbättrad och kanske fullt riktig.

Med den utgångspunkten, herr talman, är det icke för mig möjligt att ansluta
mig till utskottets uppfattning, att denna författning allenast skulle
bestämmas att gälla tills vidare, d. v. s. tills den upphäves. Nu är det eli
skatteförfattning. Som sådan är den beroende av gemensam votering, och
skatteförfattningar bruka ju i allmänhet gälla för ett år i sänder. Men vi ha
med avseende på postavgifterna det förhållandet, att riksdagen överlåtit åt
Kungl. Majit att bestämma vissa grunder och avgifter under en period, som
jag vill minnas är fyra år, motsvarande andra kammarens valperiod, och vill
man i detta avseende följa exemplet och överlåta åt Kungl. Majit att här bestämma
med avseende å en så begränsad tid, så kan det låta sig göra. Kungl.
Majit har föreslagit två år, till sista juni 1935. Jag skulle, om det kunde vara
någon möjlighet att härmed förena dem, som nu hålla på utskottets uppfattning,
tänka mig. att man kunde öka tiden till år 1937, således den 30 juni
1937. Darmed tillgodosåge man det berättigade kravet på viss stabilitet. Det
är dock icke i och för sig önskvärt enligt min mening. Jag skulle hellre vilja
gå på Kungl. Majits förslag, därför att Kungl. Majits förslag medför den
möjligheten och fördelen, att man tidigare kommer till revision av det, som
säkerligen ännu behöver revideras i dessa författningar, men man kan i alla
fall, såsom den ärade ordföranden i utskottet framhöll, under denna fyraårsperiod,
örn det först blir en sådan, åstadkomma ändringar ändå. Då blir fördelen
av en fyraårsperiod den dock mycket väsentliga, att man därmed hävdar,
att riksdagen icke överlåter åt Kungl. Majit att bestämma örn grunderna
för annat än en begränsad tid, och man håller skarpare än förut fast vid, att
det här gäller en skatteförfattning.

Detta gör, herr talman, att jag skall tillåta mig framställa yrkandet, att
kammaren ville bifalla Kungl. Maj :ts förslag men med den ändring, som ligger
mitt emellan, kan jag säga, Kungl. Maj :t och utskottet, att giltighetstiden

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Förordning sförslag ang. mjölkavgift m. m. (Forts.)
sättes till den 30 juni 1937. Det står på sid. 3 i det kungl, författningsförslaget
till slut: »till och nied den 30 juni 1935». Jag tillåter mig föreslå »den
30 juni 1937». På det viset går man, som jag nyss nämnde, en medelväg mellan
Kungl. Majit och utskottet. Man vinner vad utskottet vill vinna, nämligen
en större stabilitet under exceptionella förhållanden, som icke torde så
hastigt upphöra. Men vi måste komma ihåg, att denna författning avser en
kristid, avser ett tillfälligt förhållande, som inte får göras konstant och som
jag ifrån min utgångspunkt måste på det allra skarpaste motsätta mig att det
blir konstant. Detta gör, att jag tror, att denna anordning är den bästa.

Jag tillåter mig därför yrka bifall till utskottets hemställan och Kungl.
Marits förslag, med den ändringen, att tiden bestämmes varken enligt Kungl.
Majit eller utskottet utan till den 30 juni 1937.

Herr Gustafson, Fritiof: Herr talman! Det är självfallet, när en så omfattande
anordning som den i fjol införda mjölkregleringen skall träda i kraft,
att det uppstår vissa svårigheter och åtskilligt gnissel, men örn man har en
klar uppfattning örn omfattningen av arbetet och svårigheterna vid mjölkregleringens
anordnande, tycker man inte, att det missnöje, som på sina håll
kommit till uttryck är så överväldigande; alla de tiga, som funnit mjölkregleringen
vara i deras intresse och till stor nytta för dem.

I det framlagda förslaget har man sökt avhjälpa de bristfälligheter. som
vidlådit det förra systemet, men en förenkling i det tekniska förfarandet vid
uppbörden ernås givetvis med det nya systemet, i det endast en slags avgift
skall upptagas. Det har från vissa fall försports en viss fruktan för att det
nya systemet ej skall bliva lika effektivt i fråga örn minskande av spänningen
emellan produkt- och konsumtionsmjölk, som det nu rådande systemet — rätt
tillämpat. Det är dock att hälsa med tillfredsställelse, att regeringsförslaget
visar förståelse för nödvändigheten att i viss grad minska spänningen mellan
konsumtionsmjölkpriset och produktmjölkpriset. Huruvida regeringsförslaget
medger tillräcklig minskning i spänningen kan dock ifrågasättas. Till
detta återkommer jag senare.

Beträffande giltighetstiden för förordningen är det naturligtvis av stor betydelse,
att de organisationer, som skola fullgöra den dem enligt förordningen
tillkommande funktion, ha så lång tid på sig som möjligt för att kunna inrätta
sig någorlunda ordentligt och att inte någon större otrygghet råder om
förordningens giltighet för någorlunda lång tid. Jag kan emellertid, med hänsyn
till de betänkligheter av konstitutionell art, som här ha framförts mot
att låta förordningen gälla tills vidare, för min del biträda, vad professor Reuterskiöld
i detta fall föreslagit såsom ett förslag, som i viss mån tillgodoser
båda dessa olika intressen.

Jag har närmast tagit till ordet, därför att jag till betänkandet fogat en
blank reservation. Jag har liksom herr von Stockenström m. fl. varit av den
uppfattningen, att det kan medföra vissa och mycket stora svårigheter att
fastställa en lika avgift över hela landet. Det råder ju ganska olika förhållanden
i riket ifrån nordligaste Norrland och ned till de sydligaste delarna av
landet. Emellertid hade jag tänkt mig, att denna skiljaktighet i avgiftens
storlek, som jag förmenar kanske borde finnas, skulle kunna ernås på det
sättet, att man redan vid fastställandet av den avgift, som i förordningen här
är föreslagen, delade upp landet i några stora, likartade områden för att för
varje område kunna, örn så skulle visa sig erforderligt, fastställa olika avgifter.
Jag tror, att man på det sättet skulle kunna nått det resultat, som de
nyssnämnda reservanterna här åsyfta, utan att man behövde få den något

Lördagen den 17 juni £. m.

Nr 45.

Förordnings för slag ang. mjölkavgift m. m. (Forts.)
mera komplicerade anordning, som givetvis en tilläggsavgift i och för sig innebär,
särskilt beträffande uppbörden.

Det måste emellertid erkännas, att en viss utjämningsmöjlighet utöver den
direkta prisutjämningen är möjlig enligt Kungl. Maj :ts av utskottet biträdda
förslag, i det avseendet, att detta medger möjlighet att redan vid uttagande av
bidraget för stödjande av smörexporten åstadkomma en viss utjämning mellan
de olika landsdelarna. För min personliga del anser jag dock, att dessa möjligheter
icke medföra tillräcklig avspänning i vissa områden.

Avgörande för huruvida det nya mjölkregleringssystemet skall medföra avsedd
verkan är avgiftens storlek. Att döma av antydningar i propositionen
— exempelvis tabellerna, som angiva verkan av avgift å 11/2—2 öre — torde
departementschefens avsikt vara att godkänna avgifter å c:a 2 öre. En avgift
å två öre torde vara den lägsta, som under nuvarande förhållanden bör
ifrågakomma. Även med denna avgift torde det vara synnerligen svårt eller
omöjligt att uppehålla nuvarande konsumtionsmjölkpris.

Jag vill vidare här framhålla, att resultatet av regleringen i hög grad beror
på, hur den handhaves. Det är därför angeläget, att de tillämpningsföreskrifter,
som komma att utfärdas, medge en tillräcklig rörelsefrihet för organisationen
och mjölknämnden så att dessa kunna anpassa de behövliga åtgärderna
efter förhandenvarande förhållanden.

Jag vill särskilt påpeka nödvändigheten därav, att man i högre grad än
hittills beaktar nödvändigheten av att vidtaga åtgärder för att låta ostpriset
närmare ansluta sig till smörpriset. Det förekommer nu en eftersläpning i
fråga örn ostpriset, som är ganska påtaglig. Svårigheterna att kunna höja
ostpriset komma helt säkert att vid den nu förestående höjningen av smörpriset
bliva ännu mer kännbara och påtagliga, och man bör därför ha möjlighet
att kunna använda avgiftsmedlen på så sätt, som möjliggör att realisera
nu inneliggande stora ostlager, vilka löpa fara att förstöras. Det bör vara
angeläget för mejeriorganisationerna och för mjölknämnden att ordna det så,
att produktionen av ost kan betala mjölken med samma pris som smörproduktionen.
Då samma avgift uttages bör också eftersträvas lika resultat i prisförbättringshänseende.
Vidare anser jag, att man bör ägna uppmärksamhet
åt möjligheten att genom anordnandet av uppsamlingsställen och lagerhus för
ost kunna komma till rätta med de smärre osttillverkarnas lagerspörsmål. Det
borde vara möjligt att få lån ur mejerilånefonden även till ostlagerhus.

Jag tror inte, att tillräcklig anpassning av ostpriset till smörpriset är möjlig,
utan att även åtgärder vidtagas för en anpassning av ostproduktionen efter
konsumtionsbehovet, och jag har därför i utskottet givit uttryck åt den
meningen, att det bör ordnas så, att en produktionsanpassning befrämjas genom
användning av avgiftsmedlen.

Jag ber också att få framhålla lämpligheten av, att avgiftsbefrielse lämnas
hemmaproducenter, s. k. tillverkare av bondsmör och bondost, i större utsträckning
än hittills skett. Det kan vara helt beroende på avgiftens storlek,
huruvida någon sådan avgift överhuvud taget behöver oell bör uttagas. Vid
en avgiftsstorlek av 2 öre, som jag för min del anser vara den lägsta avgift,
som under nuvarande förhållanden bör ifrågakomma, torde man inte behöva
räkna med, att någon avgift alls skall påläggas tillverkningen av smör och
ost i hemmen.

Det har förut gjort sig gällande skiftande meningar i fråga örn mjölkregleringen,
men allt efter som jordbrukarna sätta sig in i systemet och se, hur det
verkar, och få erfara att det medför påtagliga och gynnsamma resultat, vilka
var och en, som sätter sig in i frågan, måste finna vara obestridligen till jordbrukets
fördel, skall den spänning mellan jordbrukarna, som herr statsrådet

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m

Förordningsförslag ang. mjölkavgift m. m. (Forts.)
talade om, helt säkert så småningom ge med sig. Jag är av den uppfattningen,
att allt eftersom vi jordbrukare verkligen komma in i denna svårbedömliga
fråga, skola vi också märka, att det varit nödvändigt att anordna mjölkregleringen,
och vi skola också finna att densamma är avgörande för mjölkproduktionens
ekonomi.

Herr Björnsson: Herr talman! Då det framför allt varit konstitutionella
hänsyn, som dikterat min anslutning till reservationen i fråga örn giltighetstiden
skall jag i enighetens intresse be att få taga tillbaka mitt yrkande och
instämma i herr Reuterskiölds.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Jag bekänner, att jag inte har något
emot att instämma i det yrkande, som framställts av herr Reuterskiöld, men
jag tycker inte, att frågan är av den vikt och betydelse, att man här bör ställa
det så, att kamrarna skulle fatta olika beslut. Nu är det så, att andra kammaren
har tagit utskottets förslag utan votering, och jag hoppas därför, att
första kammaren vill fatta enahanda beslut. Annars skola vi nu i riksdagens
sista timme åstadkomma en sammanjämkning — jag förmodar nämligen, att
det skulle kunna gå för sig sammanjämkningsvägen. Jag tycker, att det vöre
lämpligast att undvika detta, och jag ber att få vidhålla mitt yrkande örn bifall
till utskottets förslag oförändrat.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Sedan utskottets högt ärade ordförande
har förklarat, att han i själva verket inte har något emot, att giltighetstiden
förlänges till fyra år, och han endast hade den invändningen att göra emot
yrkandet, att det skulle medföra sammanjämkningsarbete inom utskottet, tilllåter
jag mig endast stryka under, att samman jämknings arbetet väl är nästan
klart: det kan bli tre år: två år enligt ena förslaget och fyra år enligt det
andra bli vid sammanjämkning tre år. Detta eller annat lika enkelt resultat
torde väl under herr ordförandens skickliga ledning inte taga längre tid än två
minuter att uppnå.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande utskottets i den nu föredragna punkten gjorda hemställan,
såvitt anninge 3 § 2 mom. av Kungl. Maj :ts förslag till förordning angående
mjölkavgift, särskilt angående samma hemställan, i vad den avsåge bestämmelsen
örn ikraftträdandet av den föreslagna förordningen samt särskilt rörande
utskottets hemställan i övrigt.

Beträffande utskottets hemställan, såvitt anginge 3 § 2 mom. av förordningsförslaget,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels, att densamma skulle bifallas,
dels ock att nämnda moment skulle godkännas med den lydelse, som
förordats i den av herr Ericson i Oberga m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan i nu förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr von Stockenström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Förordning sförslag ang. mjölkavgift m. m. (Forts.)
Den, som, med bifall till vad sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet
i sitt utlåtande nr 2 punkten 1 hemställt, godkänner 3 § 2 mom. av Kungl.
Maj:ts förslag till förordning angående mjölkavgift, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda moment med den lydelse, som förordats i
den av herr Ericson i Oberga m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Vidkommande utskottets hemställan, i vad den avsåge bestämmelsen om
ikraftträdandet av den föreslagna förordningen, yttrade nu vidare herr talmannen,
återstode, sedan herr Björnsson återtagit sitt tidigare framställda yrkande
örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag i denna del, följande yrkanden,
nämligen l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; samt 2:o), av herr
Reuterskiöld, att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, att
bestämmelsen om ikraftträdandet i förordningsförslaget avfattades på sätt
Kungl. Majit föreslagit, dock att tidsbestämmelsen »den 30 juni 1935» utbyttes
mot »den 30 juni 1937».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Reuterskiöld begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet i
sitt utlåtande nr 2 punkten 1 hemställt i avseende å bestämmelsen om ikraftträdandet
av den föreslagna förordningen angående mjölkavgift, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Reuterskölds yrkande i ämnet.

Sedan denna voteringsproposition efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes
omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,^ och därefter de
ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser;
och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Slutligen bifölls på gjord proposition vad utskottet i övrigt hemställt.

Vunkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Första kammarens protokoll 1933. Nr 45.

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. ra.

Ang. accis å
margarin
m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om
accis å margarin, m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.

I en den 2 juni 1933 dagtecknad proposition, nr 264, vilken hänvisats till
bevillningsutskottet, i vad den avsåge förslag till förordning örn accis å margarin
samt om höjning av tullen å margarin, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att, såvitt nu vore i fråga,

dels antaga vid propositionen fogat förslag till förordning örn accis å margarin,

dels ock besluta, att, därest förordnande om uttagande av margarinaccis av
Kungl. Maj :t meddelades, Kungl. Maj :t skulle äga att för tid, varunder sådan
accis utginge, förordna om motsvarande höjning av tullen å margarin (ur
tulltaxenummer 114; statistiskt nummer 274).

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet och jordbruksutskottet
hade nämnda proposition i omförmälda delar hänskjutits till behandling av
sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott, här nedan kallat utskottet.

Till utskottet hade jämväl överlämnats

dels följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen:

motionen nr 536 i andra kammaren av herr Hage, däri hemställts, att riksdagen
måtte, vid ett bifall till proposition nr 264 örn margarinaccis, i motiveringen
uttala, att riksdagen skulle finna det rimligt, örn Kungl. Majit verkställde
en undersökning rörande storleken och omfattningen av den ekonomiska
merbelastning, som för de minsta inkomsttagarna och särskilt sådana
med stor familj kunde bli en följd av ett bifall till nämnda proposition samt i
övrigt vid bifall till andra förslag av liknande innebörd, vilka framförts eller
bifallits vid denna riksdag, samt att nämnda undersökning även finge omfatta,
örn det kunde vara tekniskt möjligt samt skäligt att på ett eller annat sätt
bereda här nämnda samhällskategorier en större eller mindre kompensation för
nämnda merbelastning, exempelvis i form av ytterligare skattelättnad, då det
gällde den direkta stats- eller kommunalbeskattningen (större skattefria avdrag
m. m.);

motionen nr 537 i andra kammaren av herr Andersson i Stockholm m. fl.,
däri hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 264;
samt

motionen nr 538 i andra kammaren av herr Hagberg i Luleå, däri likaledes
hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 264;

dels ock följande under motionstiden vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen:

a) överlämnade från bevillningsutskottet:

de likalydande motionerna nr 112 i första kammaren av herr Per Gustafsson
m. fl. och nr 187 i andra kammaren av herr Petersson i Broaryd m. fl., däri
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att en tillverkningsavgift av femtio
öre skulle utgå för varje kilogram inom landet tillverkat margarin, samt jämväl
besluta, att importerat margarin skulle åsättas en tull av femtio öre per kilogram;
och

de likalydande motionerna nr 113 i första kammaren av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. och nr 212 i andra kammaren av herr Liedberg m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen för sin del ville besluta att, från den dag Kungl. Maj :t
bestämde, åsätta det inom landet förbrukade margarinet en accis av 20 öre per
kilogram; samt

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)

b) överlämnade från jordbruksutskottet:

de likalydande motionerna nr 32 i första kammaren av herr von Heland m. fl.
och nr 90 i andra kammaren av herr Olsson i Golvvasta m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om sådan ändring
av margarinförordningen, att bestämmelse infördes örn förbud mot viss
färgning av margarin enligt de av jordbruksutskottet år 1932 i utlåtandet nr 70
angivna riktlinjerna; och

_ motionen nr 52 i andra kammaren av herr Carlström, däri hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
föranstalta örn utredning angående förutsättningarna för samt verkningarna
av att genom skärpta bestämmelser på margarinlagstiftningens område eller i
annan ordning begränsa avsättningen inom landet av margarin och fettemulsioner
samt vidtaga de åtgärder, som av utredningen kunde föranledas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte, med förklarande, att Kungl. Majits proposition nr
264, i vad den avsåge förslag till förordning örn accis å margarin, icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas, samt med anledning av dels de likalydande
motionerna 1:112 av herr Per Gustafsson m. fl. och lii 187 av herr Petersson
i Broaryd m. fl., i vad de avsåge tillverkningsavgift å margarin, dels ock de
likalydande motionerna 1:113 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och
lii 212 av herr Liedberg m. fl. ävensom med avslag å motionerna lii 537 av
herr Andersson i Stockholm m. fl. och lii 538 av herr Hagberg i Luleå, i vad
de avsåge, accis å margarin, antaga i utlåtandet infört förslag till förordning
om accis å margarin;

2) att riksdagen måtte, med anledning av Kungl. Majits proposition nr 264
och de likalydande motionerna 1:112 av herr Per Gustafsson m. fl. och lii 187
av herr Petersson i Broaryd m. fl., i vad propositionen och motionerna avsåge
tull å margarin, ävensom med avslag å motionerna 11:537 av herr Andersson i
Stockholm m. fl. och lii 538 av herr Hagberg i Luleå, i vad de avsåge Kungl.
Majits förslag angående tull å margarin, besluta, att Kungl. Majit skulle äga
att från dag, då förordningen om accis å margarin trädde i kraft, förordna örn
höjning av tullen å margarin (ur tulltaxenummer 114; statistiskt nummer 274)
med samma belopp som det, varmed accis å margarin skulle utgå; samt

3) att motionerna lii 536 av herr Hage, I: 32 av herr von Heland m. fl. och
lii 90 av herr Olsson i Golvvasta m. fl. samt 11:52 av herr Carlström, i den mån
de ej kunde anses besvarade genom vad utskottet förut anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar Johansson i Uppmälby, Ericson i Oberga,
Aström, Hjalmarsson, Eriksson i Ljusdal, Granath, Ericson i Boxholm, Werner
i Hultsfred, Andersson i Löbbo och Pehrsson i Bramstorp, som ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen mätte, med bifall till Kungl. Majits proposition nr 264, i
vad den avsåge förslag till förordning om accis å margarin, samt med anledning
av dels de likalydande motionerna 1:112 av herr Per Gustafsson m. fl. och
lii 187 av herr Petersson i Broaryd m. fl., i vad de avsåge tillverkningsavgift
å margarin, dels ock de likalydande motionerna I: 113 av herr Johan Bernhard
Johansson m. 11. och 11:212 av herr Liedberg m. fl. ävensom med avslag å
motionerna 11:537 av herr Andersson i Stockholm m. fl. och 11:538 av herr
Hagberg i Luleå, i vad de avsåge accis å margarin, antaga det av Kungl.
Majit framlagda förslaget till förordning om accis å margarin;

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

2) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 264, i
vad den avsåge tull å margarin, samt med anledning av motionerna I: 112 av
herr Per Gustafsson m. fl. och II: 187 av herr Petersson i Broaryd m. fl., likaledes
i vad de avsåge tull å margarin, ävensom med avslag å motionerna II: 537
av herr Andersson i Stockholm m. fl. och II: 538 av herr Hagberg i Luleå, i
vad de avsåge Kungl. Maj:ts förslag angående tull å margarin, besluta, att,
därest förordnande om uttagande av margarinaccis av Kungl. Maj :t_ meddelades,
Kungl. Majit skulle äga att för tid, varunder sådan accis utginge, förordna
örn motsvarande höjning av tullen å margarin (ur tulltaxenummer 114;
statistiskt nummer 274); samt

3) att motionerna II: 536 av herr Hage, I: 32 av herr von Heland m. fl. och
11:90 av herr Olsson i Golfvasta m. fl. samt 11:52 av herr Carlström, i den
mån de ej kunde anses besvarade genom vad utskottet förut anfört, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Det nu föredragna utlåtandet ingår
som ett led i den stora bytesaffär, som avslutats mellan den sittande regeringen
och bondeförbundet, en bytesaffär, där båda parterna ha givit upp sina
gamla, inför valmännen framförda grundsatser för att nå ett positivt resultat
i de sedan flera år svävande tvistefrågorna örn arbetspolitiken och jordbruksprotektionismen.

Såvitt en enkel ledamot av kammaren kan bedöma har regeringen tillförsäkrat
de arbetslösa några miljoner mera i arbetslöner vid de med stats- och
kommunhjälp anordnade arbetena än dem de annars skulle ha fått, och till
gengäld har en sådan massa av bondeförbundets speciella krav på handelspolitikens
och den allmänna politikens område tillgodosetts, att bondeförbundet
väl inte i sina vildaste drömmar örn framgång hade vågat hoppas på ens hälften
därav. Vem skulle väl, mina herrar, under tidigare riksdagar och allra
helst efter höstens valutgång ha vågat förutspå, att exempelvis skatt på margarin,
denna föda för de mindre bemedlade ej minst torpare, statare och små
hemmansägare, skulle bli en av de stora reformer, för vilka en socialdemokratisk
regering skulle träda fram med hela sin auktoritet? I det stora flertalet
valtal och valartiklar ifrån socialdemokratiskt håll torde nämligen planerna på
beskattning av margarinet ha framställts såsom högst olämpliga och skadliga
för folklmshållet. Och på samma sätt förhåller det sig med nästan samtliga
de »reformer» på folkhushållningens område, som de närmaste dagarna_ skola
accepteras av den svenska riksdagen under den socialdemokratiska regeringens
ledning. Dessa reformer ha alla tidigare bekämpats med stor iver av partiet
och nu helt plötsligt — efter en kort tids enskilda förhandlingar — knäsatts
och fått det dop, som gör dem till bärande element i arbetarpartiets
politik.

Det är inte min avsikt, herr talman, att förvandla debatten örn margarmaccisen
till en allmän principdebatt örn hela det stora komplex av problem, vartill
den träffade uppgörelsen kunde ge anledning. Visserligen måste jag ju
konstatera, att då denna kammare ansåg sig ha råd att för ett par dagar sedan
ägna fyra, fem timmar åt att diskutera skolfrågan med anledning av en
motion, som på grund av kända omständigheter icke kunde leda^till_ något positivt
beslut av riksdagen, så borde riksdagen ha rad att ägna åtminstone tio
gånger så lång tid åt att dryfta det förevarande stora ärendets ^ innebörd och
dess konsekvenser, som äro av den mest revolutionerande art både samhällsekonomiskt
och politiskt.

Men, mina herrar, riksdagsmannens hemlängtan är som bekant en faktor,
som allt mer kommit att bli avgörande i svensk politik under mäktiga regis -

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Äng. accis ä margarin m. ni. (Forts.)
sörers skickliga händer, och mot denna hemlängtan äro alla argument verkningslösa.
Vi sågo, hur det gick med mjölkskatten föregående år. Den slungades
fram i sista ögonblicket, och det vägrades riksdagen varje rådrum att
ingående diskutera den frågan. Vi ha sett det samma beträffande en hel del
förslag innevarande riksdag, och det skulle inte förvåna mig, mina herrar,
om vi i sista stunden nästa riksdag skulle få se ett förslag örn kaffemonopol
slungas fram på riksdagens bord och hänvisas till ett särskilt utskott, där
man kan med lämpliga medel övertyga folk örn att det är lämpligt att ta det
och få något annat i utbyte, och så kommer det att genomföras, ehuru en allmän
folkomröstning i den frågan utan tvivel skulle ge en absolut förkrossande,
åtminstone tre fjärdedels majoritet emot monopolet. Men detta är den moderna
politiken.

Man får mer och mer, herr talman, känslan av att det är ett obevekligt och
blint öde, som styr folken. Den tro, som många av oss hyste i vår ungdom
och som jag åtskilliga gånger tagit mig friheten ge uttryck åt här i kammaren,
nämligen att politiken till sist skulle bli en rationell verksamhet — denna
tro är snart död och begraven, och den, som i likhet med mig ännu vågar hysa
den, betraktas allt mer som en ståndaktig men ömkansvärd tennsoldat, som
inte fattar det fina i maktpolitikens kråksång.

Jag skall därför, som jag sade, inte komma med ett så ohemult anspråk,
som att vad jag ämnar anföra skall påverka någon eller ge anledning till en
debatt, som skulle riskera att fördröja riksdagsarbetets avslutning.

Vad jag vill, herr talman, är sålunda endast att från kammarens talarstol
få ge dem, som valt mig, en helt säkert behövlig förklaring, varför jag icke
kan följa med i den glada galoppen utan måste intaga den föga avundsvärda
positionen som en ensam opponent mot hela den anda, som har tagit sig uttryck
i förslaget örn margarinskatt liksom i en rad andra förslag, som riksdagen
under de närmaste dagarna har att godkänna enligt träffad överenskommelse.

Till en början ber jag emellertid att få göra ett pär allmänna anmärkningar
i sakfrågan. Det synes mig icke ligga någon verklighet bakom det så ofta
hörda påståendet, att det låga smörpriset beror på konkurrens från margarinets
sida. Natursmör och margarin äro två skilda varor såväl med i stort
sett olika användning som med konsumtionen uppdelad på olika samhällsklasser.
Det finns visserligen ett gränsområde, där de båda varorna konkurrera,
men detta område är ingalunda så brett som man ofta påstår. Prisfallet på
smör är inte heller — vilket med absolut tydlighet framgår av föreliggande
siffermaterial —• framkallat av någon margarinets erövring av smörets avsättningsområde
eller av föregående stark prissänkning på den förra varan.
Den enklaste eftertanke borde saga margarinets vedersakare, att örn de hade
rätt i sin propaganda, borde smörpriset ha stått lägst, då margarinproduktionen
var som högst. Men så var icke förhållandet. Smörpriset har rört sig
utan samband med margarinpriset, beroende på tillgång och efterfrågan på
smör. Margarinpriset har däremot stått mera stilla. Variationerna däri ha
icke varit på något sätt jämförliga med växlingarna i smörpriset. Jag fastslår
detta förhållande, som är ovedersägligt och som även legat till grund för
mitt partis tidigare motstånd emot bondeförbunds- och högerkraven på tvångsåtgärder
mot margarinet.

Vad det nu rör sig örn är sålunda alls inte att skydda smöret mot margarinets
övermäktiga konkurrens, utan att med anlitande av statens ekonomiska
tvångsmakt driva konsumenterna att överge margarinet till förmån för smöret.
Man syftar sålunda till en tvångsmässig omläggning av förbrukningen
av två varor, och medlet skall bestå i en fördyring av den billigare varan,

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
som har konsumerats av de fattigare och betryckta i landet i första rummet,
genom en beskattning, varav inkomsten på något sätt skall komma producenterna
av den dyrare varan till godo, så att deras inkomst av tillverkningen
ökas utan att priset i allmänna marknaden behöver stegras i motsvarande
grad. Det hela utgör sålunda ett försök ifrån statens sida att flytta över
konsumtionen ifrån ett område till ett annat — ett försök som sedan i dag
kommer att beslutas även beträffande en annan vara, nämligen sulfitspriten.

Örn man ser närmare efter, skall man finna, att den verkliga orsaken till
det låga smörpriset är en smörproduktionsökning av stora mått. Den samhällsekonomiska
innebörden av vad som nu skall beslutas liksom av spannmålsregleringen
och flera andra regleringar är, att en producentgrupp skall
tillerkännas rätt att producera hur mycket den själv finner för gott att producera
och att staten sedan skall lia skyldighet att sätta lagen örn tillgång
och efterfrågan helt ur spelet genom särskilda åtgärder. Staten skall med
andra ord garantera denna producentgrupps avsättning av hela dess år från
år ökade produktion och detta till priser, som med hänsyn till avsättningen
voro riktiga och lämpliga vid en vida mindre produktion men ingalunda vid
den, som nu i verkligheten förekommer. För att kunna göra detta måste således
staten lägga tunga skattebördor på övriga samhällsmedlemmar och företag
och införa allehanda hinder för det fria bytet samt liksom beträffande
vissa varor i vissa stater — exempelvis kaffe i Brasilien och spannmål i Förenta
staterna — vara beredd att förstöra redan eventuellt frambragta och
betalta varor för att kunna taga emot mer, och beträffande andra varor —
såsom smör — tvinga fram en ökad förbrukning genom att på konstlat sätt
omlägga prisnivån.

Jag vet, herr talman, att man allt mer visar benägenhet att avvärja kritiken
mot dessa tillvägagångssätt genom att framställa dem såsom ett utslag
av planhushållning eller — som på sista tiden till min stora förbluffelse har
skett — såsom ett förverkligande av socialismens idéer. Det är inte regeringen,
som har gjort det, men den kommer väl! Att fasthålla vid uppfattningen,
att produktionen är till för konsumtionens skull och att just de nyttighetsvaror,
som människorna anse sig själva behöva, skola framställas blott
i sådana mängder att de gå åt, den uppfattningen kallas för Manchesterliberalism.
När jag för 30 år sedan, herr talman, inträdde i arbetarpartiet
såsom ung student, var den allmänna uppfattningen inom partiet, att människorna
en gång skulle lära sig att behärska produktionen, så att den så
noga som möjligt svarade mot folkets behov, och att produktionen skulle vara
en samhällets tjänarinna. Aldrig någonsin kunde vi falla på den besynnerliga
tanken, att vem som ville skulle få producera så mycket han ville av
en vara och sedan kunna fordra, att samhället övertoge varan och betalade för
den det av producenterna begärda priset. Den, som på den tiden hade framställt
en sådan teori, skulle ha blivit utskrattad eller betraktad såsom mindre vetande.
Men sådant kallas dock nu för tiden planhushållning och höjes på
sina ställen upp till rang, heder och värdighet av socialism och försvaras av
nationalekonomer, som tydligen inte utan skäl uppställt föränderligheten som
ledstjärna i livet och vetenskapen. — Ja, apropå föränderligheten, finns det
ett ord från gamla tider, som lyder: »Tempora mutantur et nos mutamur in
illis», tiderna förändras och vi i dem, eller som en gammal snäll kronolänsman
en gång i hastigheten råkade citera: »Tempora mutantur et nos tamutor
in illis.» — Jag kan, som jag redan sagt, inte följa med i galoppen, och jag
skall med några få ord ange, hur jag ser saken, ej blott från ekonomisk synpunkt
utan även allmänmänskligt.

Ekonomiskt sett är ett samhälle, där den besynnerliga ställning, som jag

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
nyss berört, beredes åt produktionen, en omöjlighet. Det måste leda till den
rena anarkien, örn producenterna få rätt att tvinga på samhället så mycket
produkter, som de önska framställa. Möjligen har man på sina håll den tanken
i reserv, att när anarkien, som man de senaste åren över allt i världen
har strävat att sätta i högsätet, har nått sin höjdpunkt och bringat hela det
ekonomiska maskineriet i olag — då man flyttat utgifter och inkomster, vinster
och förluster tillräckligt många gånger över olika konton, så att ingen
längre kan skönja sammanhanget och ingen kan identifiera de olika posterna,
och då alla begrepp ha upplösts i kaos — skall tiden vara mogen att låta det
drömda idealsamhället träda fullrustat fram ur en regerings huvud. Jag
varnar för min del för sådana tankar, örn de verkligen på allvar skulle näras
någonstädes. Att bygga ett nytt samhälle på cn kaotiskt förvirrad, genom
oförståndiga åtgärder och statsingrepp tilltrasslad ekonomi är som att resa
ett högt torn mitt i ett bottenlöst träsk. Bättre kan ett samhälle bli blott
genom att varje förändring går i rationaliseringens och ändamålsenlighetens
tecken. Och att den nu föreslagna icke gör det, det voro vi dock fullständigt
på det klara med inom arbetarpartiet så sent som vid denna riksdags början.

Enligt min åsikt föreligger även ett annat och från mina utgångspunkter
kanske ännu viktigare skäl än det nu angivna att icke vid denna riksdag
genomföra bondeförbundets ekonomiska program i så stor utsträckning, som
regeringen har föreslagit oss. Detta skäl synes visserligen även hålla på att
bli gammalmodigt i många stater, men det kan inte hjälpas, att det här i
Sverige allt fortfarande borde betraktas som fullt livskraftigt. Svenska folket
i val — den enda instans, som äger befogenhet i sådant hänseende — har
icke givit riksdagen fullmakt att genomföra detta program, allra minst beträffande
skatt på margarin. Örn vi här i landet hade referendum liksom
i Schweiz, finnes det enligt min bestämda uppfattning — som naturligtvis
kan vara subjektivt färgad -—- icke något tvivel örn, att allmän folkomröstning
skulle begäras i anledning av ett bifall till utskottets förslag, och det
kan knappast heller vara tvivelaktigt, att riksdagsbeslutet skulle bli förkastat
med stor majoritet liksom en rad andra förslag, som nu föreligga. Nya val
på det sedan valet i höstas helt förändrade ekonomiska handlingsprogrammet
skulle från min synpunkt ha varit det enda riktiga av hänsyn till vårt demokratiska
styrelsesätt.

Ytterligare en synpunkt, som också har betydelse vid den allmänna värderingen
av vad som nu har skett, skall jag be att få framföra. Utskottsutlåtandets
beskaffenhet ger en antydan örn vad vi nu ha att vänta här i
landet, sedan även socialdemokraterna lia släppt det fasta greppet i det handelspolitiska
förnuftets ledstång. Genom lottens hjälp har ett »överbud» blivit
utskottets hemställan — ett överbud över socialdemokraternas och bondeförbundarnas
överenskommelse. Detta, mina herrar, bådar något för framtiden.
Hur i all världen skall man kunna hindra, att auktionen fortsätter i
samma stil, sedan genom den träffade överenskommelsen fastslagits, att auktion
är det rätta sättet att avgöra, vem som är bondevänlig eller icke bondevänlig?
Varför just 30 öres margarinaccis? Om det är erkänt, att accis är
bra, så kan man viii bjuda väljarna både 00 och 90 öre och 1 krona 20 öre för
att bli vald. Gäller bondeförbundets anknytning till regeringsprogrammet i
accisfrågan för framtiden, eller står det kanske bondeförbundet fritt att nästa
år göra en annan affär och lämna sitt politiska bistånd det året åt den, som
bjuder den högsta accisen och de största bidragen i övrigt? Den här gången
har bondeförbundet uppträtt som en hederlig affärsman. Det har inte svikit
gjorda överenskommelser, men örn överenskommelsen icke är träffad för fram -

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
tiden, är det val ingenting som hindrar, att man nästa år gör en fördelaktigare
affär än den som regeringen bjudit. Och antag att arbetarna ute i landet
komma och säga: »Vi skola väl också vara med på ett hörn. Då sådana
här åtgärder äro av riksdagens största parti, av vårt eget parti, erkända som
nyttiga för jordbruket, så måtte väl de och de underkurerna, vilkas nytta vi
förut ha förnekat, vara bra för industrien.» Vad ämnar regeringen svara
på ett sådant resonemang? Det skulle intressera mig mycket att veta. Här
ha under föregående riksdagar arbetarrepresentanter kommit hitresande och
bett att få tull på den ena eller andra varan, därför att deras arbetsgivare ha
lovat dem, att bara de lyckas hos det socialdemokratiska partiet vinna sympati
för tullen och få igenom den, skola de få behålla sina löner eller erhålla
ökat arbete. Vi ha alla år sagt nej till sådana krav och funnit det vara bättre
för samhället, att det träder emellan med arbetslöshetshjälp för någon kortare
övergångsperiod i stället för att trassla till ekonomien och binda förhållandena
på en oekonomisk bas för framtiden.

Inom parentes, herr talman, skall jag be att få erinra örn en angelägenhet,
som står i nära samband med vad riksdagen redan har beslutat och nu ytterligare
i dag kommer att besluta, nämligen oljefrågan. Den dynasti, som
regerar i Kalmar på det ekonomiska området, begärde ju att få tull på margarinråvaror
som villkor för att driva oljefabriken där nere, den kombinerade
internationella trust- och svenska fabriken. Det avvisades, fastän det gällde
120 arbetare, som skulle få sysselsättning. Man menade nämligen, att denina
industri skulle kunna drivas utan understöd av samhället. Sedan gick. Kooperativa
förbundet och köpte för 3 miljoner kronor den andra oljefabriken,
den som ligger i Karlshamn, satte den i gång och visade, att affären går att
driva under de förutsättningar, som man hade anledning att räkna med, nämligen
rätt att obehindrat sälja fodervaror till jordbrukarna och . att avsätta
margarinråvaror i den utsträckning, som den förut gällande friheten medförde.
Om den av riksdagen beslutade åtgärden får den verkan, som är beräknad
—- jag säger inte, att det verkligen kommer att bli fallet., ty. verkningarna
komma nog att bli mycket besynnerliga — går det naturligtvis inte
att driva den industri, för vilken högern och bondeförbundarna tidigare ha
visat ett sådant oerhört starkt intresse. Nå, då komma arbetarna. Vad skola
vi svara dem? Skall man taga av den inflytande margarinskatten och betala
arbetarna, eller skola de kastas på bar backe? . Skall den, som. i förlitande
på att svenska riksdagen menade allvar med sina förslag satt i gång
en industri, taga den förlust, som här uppkommer, eller hur tänker man bära
sig åt? Det är en hel del frågor, som här uppkomma och sorn ..tyda på att
det ingalunda frambringas någon planmässighet genom dylika åtgärder och
heller icke någon sund grund att stå på vid fullföljandet av svensk handelspolitik.

Jag framställer också den frågan: Skall hädanefter varje val bli en marknad,
där det schackras med protektionistiska mått och steg? Hittills har industriarbetarklassen
varit den fasta pelare, på vilken den under de senare åren
förda handelspolitiken har vilat. Underlaget under den pelaren är nu rubbat,
och vad återstår då annat än det stora schackrandet — det som har berett
den australiska staten en sådan oerhörd »fördel», som herrarna veta. Australien
brukar ju alltid i högerpressen framhållas som ett avskräckande exempel
på hur det går, när man driver socialism. I själva verket är det ingen socialism,
som man har drivit där, utan det är bondeförbundspolitik både i fråga
om industri och jordbruk, och för all del också högerpolitik.

Jag skall sluta, herr talman. Jag skall bara till sist göra en rent personlig
deklaration. Min kamp emot begränsningen av varubytesrätten i

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Ang. accis å margarin m. ni. (Forts.)
världen, mot de senare årens protektionism och ekonomiska kvacksalveri har
varit dikterad av den ärliga övertygelsen, att dylika åtgärder i längden måste
vara ägnade att skada vårt folk och att försvåra alla folks framtågande emot
ett ökat välstånd. För mig har frihandeln aldrig varit en taktisk position,
lämplig att intaga, så länge vinden blåste åt frihandelshåll, men olämplig att
bibehålla, örn! opinionsvinden skulle vända sig. Därför känns det för mig
outsägligt bittert att nödgas uppleva den dag, då det visade sig, att det var
så lätt för mitt parti att byta bort och förneka den, att acceptera vad nyss
offentligen proklamerats som oriktiga och för folket skadliga mått och steg.

Det är för att på detta sätt tillkännagiva anledningen till att jag vidhåller,
även i år, den ståndpunkt, som jag intog förra året — emedan jag anser
den vara lika sakligt riktig och hållbar i år som i fjol — som jag har vågat
taga kammarens uppmärksamhet i anspråk. Genom att jag så länge har
talat här i dag har jag tillkännagivit min mening även örn alla de kommande
frågorna av samma art och behöver således senare icke besvära ^kammaren
med något annat än ett specialinlägg i en eller annan fråga. Även örn
jag skulle stå absolut ensam i denna kammare, ensam i riksdagen och ensam
i hela landet, skulle jag säga detsamma som jag säger nu. Herr talman,
med hur stor majoritet riksdagen skulle vilja besluta, att två gånger två är
fem, så är det ändå fyra. Och hur mycket man än må förneka detta i ord
och gärning, så gäller det dock, att konsumentens valfrihet och det nationella
och internationella bytets obehindrade fortgång äro ofrånkomliga förutsättningar
för framsteg både i välstånd och kultur.

Med dessa ord yrkar jag avslag på icke blott utskottets förslag och reservationen
utan även den kungl, propositionen. Jag bör tillfoga, att även örn
jag icke reser mig upp och yrkar avslag på längre fram under dagen eller
en följande dag kommande förslag, så menar jag i alla fall att yrka avslag,
ehuru jag icke vill besvära herr talmannen och kammaren med att resa mig
upp och göra det, då jag på förhand vet, hurudant resultatet kommer att bli.

Herr Andersson, Karl Andreas: Herr talman, mina herrar! Efter den föregående
talarens ingående kritik av föreliggande förslag kan jag fatta mig
mycket kort.

Med herr talmannens tillstånd ber jag först att få göra ett uttalande angående
behandlingen av ett ärende, som står i närmaste samband med nu föreliggande
fråga, nämligen sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 265 med förslag
till förordning örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermedel m. m.
Detta betänkande inkom på kammarens bord den 12 juni. Redan följande
dag, som var en tisdag, avgjordes sagda utlåtande. Man hade fått den föreställningen,
attt det icke skulle bli arbetsplenum den 13 juni, men icke förty
upptogs frågan till avgörande efter endast en bordläggning. Jag beklagar,
herr talman, att det icke är möjligt att på föredragningslistan få utsatt,
huruvida det kommande plenum är ett arbetsplenum eller endast ett bordläggningsplenum.
Jag ber alltså att på denna punkt fa anmäla mitt missnöje.

Vad det föreliggande förslaget angår, utgör det ju, såsom bekant är, ett
led i den överenskommelse, som träffats mellan vissa medlemmar inom särskilda
utskottet och även andra parter om tvenne komplex av frågor, ^som
äro vitt skilda från varandra. Jag torde senare få möjlighet att ingå på ett
bedömande av denna uppgörelse, men redan nu kan sägas, att i enlighet med
uppgörelsen förslag framkommit från Kungl. Majit till fördyrande av vissa
livsmedel, som man icke kunnat vänta av den nu sittande regeringen.

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

Här föreslå Kungl. Majit och utskottet åtgärder till fördyrande av smöret
och margarinet. Därigenom framkallas givetvis beträffande smöret en
ökad produktion under det att konsumtionen inom landet kommer att minskas.
Samtidigt har riksdagen, som jag nämnde, för några dagar sedan fattat
ett beslut, om fördyring av oljekakor, en åtgärd, som är ägnad att fördyra
produktionen av smör och därigenom även att förminska produktionen.
Men trots detta uppstår det ett stort överskott av smör, som måste exporteras.

Nu är meningen, att genom margarinskatten exporten av smöröverskottet
skall stödjas. Att de betänkligheter, som här resa sig ur internationell handelspolitisk
synpunkt, icke framkallat något synligt motstånd inom regeringen,
icke ens hos hans excellens utrikesministern, är ägnat att väcka förvåning.

Man kan vidare fråga sig: vad ha de mest betryckta i samhället för glädje
av, att regeringen åt dem genom sin metod att regera lyckas utverka en något
högre arbetslön, när regeringen samtidigt går in för ett program, som är
ägnat att höja priset på viktiga livsmedel? Här kommer man, såvitt jag
kan förstå, i en cirkel, och man är inne på en väg, där man har svårt att
säga stopp. Enligt min mening är det en alldeles oriktig väg. Det är endast
att vältra en börda över från en befolkningsgrupp till en annan. Strax
efter vältras den kanske genom någon ny åtgärd tillbaka, och under tiden
växer bördan och folket dignar.

Vi kunna t. ex. tänka på en landsdel sådan som Göteborgs och Bohus län,
där det bor en kustbefolkning på, låt mig för att inte överdriva, 25,000 människor,
som äro nödsakade att köpa alla sina livsmedel. Då kan jag inte
förstå rättvisan i att för denna befolkningsgrupp, som arbetar under minst
lika svåra omständigheter som jordbrukarna, lägga på en ökning av kostnaderna
för deras dagliga livsuppehälle. Örn jag tänker på de många arbetslösa
i samma län så synes orättvisan uti föreliggande förslag ännu
större.

Socialiseringsnämnden i vårt land har ju arbetat i många och långa år och
inte lyckats framlägga något förslag till socialisering, i varje fall intet som
lett till något resultat. Ur socialdemokratisk synpunkt synes det inte heller
vara behövligt. Regeringen och riksdagen äro redan inne på vägar, som leda
till eller i varje fall syfta mot socialisering. Staten skall i större eller mindre
omfattning taga hand örn näringarna. Faktiskt bildas här det ena monopolet
efter det andra. Härigenom fördröjes återhämtningen. När det en
gång blir bättre konjunkturer, kommer det att möta oändliga svårigheter
att åter komma fram till ett fritt näringsliv. Mig förefaller det högst egendomligt,
att de borgerliga partigrupperna till synes utan tvekan fortsätta
på dessa farliga vägar. Vi åka allt mer ned i ett subventionsträsk, som
det kommer att kosta många mödor att komma upp ur, örn vi nu någonsin
kunna göra det.

Med dessa korta ord ber jag, herr talman, att få yrka avslag såväl på utskottets
hemställan som på reservationen.

Herr Äström: Herr talman! Det är ju en särskild slump, som gjort, att
det blivit ett lika stort antal ledamöter, som dikterat utskottets ställningstagande,
och som återfinnas under reservationen. Att det kommit att bli på det sättet,
berodde dessutom på ett missöde vid bestämmandet av antalet ledamöter
inom utskottet.

Jag åhörde de båda första talarnas inlägg, som ju av den siste talaren kunde
göras ovanligt kort, då den förste talaren egentligen skött den andre talarens

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)

uppgifter. De liberala synpunkterna hade framförts på ett utomordentligt
starkt och kraftigt sätt av herr Örne. Det liknade mest något slags sorgemässa
över det socialdemokratiska partiets utveckling. Det enda märkvärdiga var,
att herr Örne själv inte föreföll att vara så synnerligen ledsen. Man kan ju
förstå detta, ty han kommer säkert att på en hel del håll förklaras vara den
enda rakryggade politikern i detta land och kommer att se sitt anförande refererat
av Folkets Dagblad Politiken och Dagens Nyheter, som starkt komma
att sentera detsamma.

Det är inte utan, att jag vid det första genomläsandet av den kungl, propositionen
hade en känsla, som något liknade herr Örnes uppfattning; men undan
för undan som jag försökte komma in i frågan, kom jag underfund med, att
sådana synpunkter, som skulle vara alldeles riktiga under vanliga, normala
förhållanden, inte så alldeles säkert äro lika riktiga under de nuvarande förhållandena.
Dessutom kom jag att tänka på, att man här kan säga, att det
visserligen är sorgligt, att man skall behöva taga ut en särskild skatt av de
fattigaste i landet för att hjälpa det betryckta jordbruket. Men så kom jag ihåg
en gammal historia örn en äldre, präktig general, som fanns i staden en gång i
tiden och som var mycket populär. Till honom kom en dag en kusk, som många
gånger hade skjutsat generalen och som av Överståthållarämbetet hade lyckats
få en ny droskrättighet men saknade de ekonomiska förutsättningarna för att
börja sin verksamhet. När kusken bad örn hjälp, svarade generalen, som inte
hade så gott av denna världens goda: »Men kära du, det vet du väl, att jag är
fattig.» — »Ja, det vet jag», svarade den andre, »men, bästa greven, hur skulle
det gå om inte vi fattiga hjälpte varandra?» Och generalen ansåg det vara så
pass stark logik i detta yttrande, att han gjorde vad han kunde för att hjälpa
honom.

Vi få väl betrakta denna situation på ett liknande sätt, ty det är tydligt, att
örn det skall bli någon verkligt effektiv hjälp, få alla samhällsgrupper lov att
deltaga i detta hjälparbete. Sådan som situationen är, har ju Kungl. Majit i
sin proposition framhållit, att örn det skulle visa sig framför allt att exporten
icke skulle komma att bli av den omfattning, som man borde kunna beräkna, så
bleve det nödvändigt med accis på margarin. Det kan ju också sägas, att det
vid olika tillfällen har framhållits från andra håll, att genom statens ingripande
för höjande av mjölkpriset får margarinfabrikationen ett ganska stort
handtag, då det gäller att uppehålla priset, och även möjlighet att höja detsamma.

Nu är det ju en internationell trust, som behärskar största delen av margarintillverkningen
här i landet. Även om Kooperativa förbundets margarintillverkning
i landet för närvarande beräknas till 20 procent, återstå ju 80 procent,
som huvudsakligen komma på den internationella trasten. Man har då
även från Kungl. Majrts sida ansett, att det skulle vara rimligt att begränsa
de vinstmöjligheter, som på det sättet skulle uppstå för margarinindustrien
genom påläggande av accis. Man har då begärt rätt att få pålägga en sådan
från 10 upp till 50 öre. Redan detta är, det skall erkännas, otvivelaktigt ett
avsteg från de principer och ståndpunkter, som man från vårt partis sida förut
intagit i denna fråga. Men när man från olika håll förebrår oss detta och när
man gör det exempelvis i en del av den frisinnade pressen och visar, hur lätt
vi ha för köpslående, skulle jag vilja varna för att vara så oförsiktig, då man
själv i någon mån befinner sig i ett mycket skört glashus.

Vid fjolårets riksdag intogo de frisinnade och socialdemokraterna en precis
liknande ståndpunkt i dessa frågor. I den ena frågan stodo vi tillsammans
inom utskottet såsom majoritet för ett avslagsyrkande, då det gällde accis på
margarin, och då det gällde andra frågor, stodo vi tillsammans som reservanter.

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

I år hava socialdemokraterna slutit upp kring regeringspropositionen tillsammans
med bondeförbundets representanter i utskottet. Men de folkfrisinnade
ha nu slutit sig tillsammans med högern. Nu har ju Kungl. Majit hemställt
örn rätt att, örn det visar sig vara av behovet påkallat, pålägga en accis från
10 till 50 öre, men de folkfrisinnade äro färdiga att gå med på högerns förslag,
att riksdagen direkt från början beslutar påläggandet av en accis av 30 öre per
kilogram med rätt att höja denna till 50 öre, örn så skulle behövas. Här har
man således inte hyst det förtroendet till regeringen, att man vill lämna åt den
rätten att — efter att ha tagit hänsyn till utvecklingen på området och de krav,
som skulle kunna framföras på grund av denna utveckling —• bestämma accisen
storlek utan gått ett avsevärt stycke längre än man är absolut säker på
att man verkligen behöver gå.

Att högern anslutit sig till denna ståndpunkt, beror väl huvudsakligen på
någonting, som har framförts från en del håll, nämligen att man anser, att
även örn denna accis på margarin inte behöver tillgripas för reglering av smörpriset,
kan det vara synnerligen tacknämligt att få några överskottsmiljoner,
som möjligen skulle inflyta direkt till statsbudgeten. Från början intog man
i varje fall denna ståndpunkt, men sedan har man gått med på den frisinnade
ståndpunkten, som utmynnar i att man skall vänta till nästa år för att taga
ställning till frågan örn vad överskottsmiljonerna möjligen skola kunna användas
till. När man inte vet, hur utvecklingen på området kommer att te sig,
och inte känner de åtgärder, som margarinindustrien anser sig vara tvungen
att vidtaga i fråga om höjning av priset eller uttagande av det belopp, som
kan bli en följd av accisen, förefaller det mig, som örn det vore det naturligaste,
att man överlämnar åt Kungl. Maj :t, som har möjlighet att, när regleringen
träder i tillämpning, bedöma verkningarna av densamma, att besluta örn de
åtgärder, som kunna bli av behovet påkallade.

Det är dessa synpunkter, som varit avgörande för reservanterna, och jag ber,
herr talman, att utan att längre upptaga kammarens tid få yrka bifall till den
av herr Johansson i Uppmälby m. fl. avgivna, vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! De båda första ärade
talarna i denna fråga ha ju inte så djupt gått in på själva frågans innebörd
utan mera beklagat sig över att de inte kunna få sina frihandelsideal förverkligade,
så som de uppställt för sig från sin ungdoms dagar.

Jag kan ju förstå, att när man haft förmånen att få en grundlig teoretisk
och kanske delvis även praktisk utbildning och fått en inställning, att så och
så skall man medverka till att leda landets öden, så kan det när det inte går
i de rätta fårorna kännas bittert, att man måste avvika från de utstakade linjerna.
Ja, det har ju varit tillfälle att säga så många gånger tillförne, att
över de ekonomiska förhållandena i världen kan ju inte ett land av en storleksordning
som vårt ha möjligheter till att öva något avgörande inflytande, utan
vi ställas ju inför nödvändigheten att åtminstone i viss utsträckning rätta
våra förhållanden efter världssituationen. Särskilt herr Örne har säkerligen
mycket ingående erfarenhet av, hur svårt det är att vid förhandlingar med
främmande makter kunna upprätthålla dessa frihandelsprinciper. Vi ha ju
inte blivit opåminta om detta ens under denna riksdag utan fått erfara, att
förhållandena i även de mest utpräglade frihandelsländer äro mera protektionistiska
än i vårt eget land.

Vad konsumtionen av smör och margarin beträffar, ville herr Örne låta påskina,
att de inte hade något direkt sammanhang med varandra. Men det
torde väl vara uppenbart för var och en, att så är förhållandet. Tydligt är

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)
ju, att efter hand som tekniken gått framåt och det varit möjligheter till att
framställa detta surrogat för smör i sådan form och till sådan kvalitet, att
det är lätt att förväxla med smör och prisläget också har kunnat bli så abnormt
lågt som för närvarande, så måste det ju nödvändigt bli en förskjutning
i konsumtionen för den billigare varan, och det är ju tydligt och klart
ådagalagt, att det inte finns någon möjlighet att i fortsättningen producera
smör här i landet till sådana priser, som vi nu under en längre tid haft. Tillverkningen
har gått med stora och rena förluster.

Herr Örne har vidare velat fördöma, att man gått in för en produktionsreglering
och att staten delvis skall ingripa i produktionen, på sätt som nu
delvis är föreslaget. Han menar, att tillgång och efterfrågan skulle fritt
få reglera dessa förhållanden. Men jag vill då erinra örn alla de åtgärder,
som staten under de senaste decennierna vidtagit för att stimulera till produktion
på jordbruksområdet. Det torde vara tydligt, att alla de åtgärder, som
vi företagit på jordbruksundervisningens område, och all den vägledning, som
staten offrat stora summor på, ju skett i syfte, att man skulle stimulera till
en ökad produktion. Jag vill inte underlåta att vid detta tillfälle peka på att
jordbrukarna ha ju också från mycket sakkunnigt håll, när det har gällt våra
handelsförhållanden, fått det rådet, att man skulle gå över från en vegetabilisk
produktion till en animalisk produktion. Herr Örne torde väl ingalunda
kunna förneka, att han själv varit en av de rådgivare, som velat föra utvecklingen
i denna riktning. Med samma pretentioner att bli trodd och med samma
pondus, varmed han fört fram sitt anförande i dag, har han tidigare velat
råda oss att gå helt andra vägar.

Det är ju alldeles tydligt, att då det blivit en sådan ordning, att ett eller två
stora företag kunna genom import av råvarorna från främmande länder sätta
i gång en produktion, som sysselsätter ett tusental arbetare, så kan man genom
rationella metoder inom landet göra en tillverkning, som till största delen
tillgodoser behovet av de varor, som vi här diskutera örn. Men vi få då
alldeles bortse från produktionsförhållandena på de platser, där råvarorna odlas
och tillverkas och under vilka förhållandena varorna transporteras hit.
örn vi skulle kunna tänka oss, att produktionsförhållandena i de exotiska länderna
skulle kunna komma i tillämpning även här, undrar jag, vilka sociala
förhållanden vi skulle gå till mötes. Men vill man på detta område alldeles
bortse från de sociala förhållandena och endast tänka på de affärsmässiga,
då skulle man ju möjligen kunna vandra den vägen. Men jag undrar, vilka
olyckor som skulle drabba oss, örn vi utan att på något sätt ingripa reglerande
skulle gå till väga på det sättet. Vi ha ju stora affärsorganisationer här i
landet. Här finns ju Kooperativa förbundet, som utan tvivel har utfört ett
utomordentligt viktigt och aktningsvärt arbete, och säkerligen på många områden
gjort mycket stort gagn och nytta. Men jag tror, att även en sådan
organisation kan gå till överdrift, när den begär, att den på alla områden, där
det passar den, skall få fritt förfoga över sina stora kapitaltillgångar och
ordna förhållandena inom landet, så som man finner med sina intressen förenligt.
Jag tror, att även denna organisation måste lia skyldighet att se på det
allmänna tillståndet i landet. Man skulle ju kunna tänka sig, att Kooperativa
förbundet en vacker dag sade: »Vi äro villiga att övertaga postbefordringen

här i landet. Vi skulle exempelvis kunna tänka oss att sänka priserna till
hälften genom att kalla in billig arbetskraft och trycka ned priserna på de
anställda, som finnas inom detta verk.» Man skulle ju därigenom möjligen
kunna åstadkomma en prisbillighet på detta område, men jag undrar, vilken
verkan detta skulle ha i socialt avseende. Det skulle bli alldeles samma
effekt, som då vi nu tillgodose vårt smör och fettbehov genom att låta dessa

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
mer eller mindre brunhyade medmänniskor arbeta för oss linder synnerligen
billiga ekonomiska förhållanden och under asociala förhållanden i andra länder.
Man skulle ju lika väl kunna låta dem komma in i landet och springa
i våra trappor med våra postförsändelser för kanske en fjärdedel eller en femtedel
av den lön, som vi nu betala till svenska medborgare.

Jag drar fram detta exempel, för att herr Örne skall tänka sig in i förhållandena
och se vart det leder, om man skulle låta allting utveckla sig fritt
och inte lägga någon hämsko på någonting utan ekonomiskt utnyttja alla möjligheter.
Jag förmodar, att det inte är farligt att framkasta denna tanke, ty
det är väl ingen, som reflekterar att ta upp den så på allvar, att den kan
komma till förverkligande.

Herr Örne nämnde vidare, att Kooperativa förbundet gått in för att fortsätta
driften av den med mycket stora kostnader tillkomna oljefabriken i
Karlshamn, och det är ju riktigt och synnerligen glädjande, att fabriken satts
i gång. Men jag vill samtidigt erinra om att denna fabrik anlades under något
andra ekonomiska förhållanden, än vi för närvarande ha. Den har ett
mycket högt anläggningsvärde, som det på grund av de förändrade ekonomiska
förhållandena inte varit möjligt att göra räntabelt. Slutligen ha de förutvarande
innehavarna av denna stora industriella anläggning tröttnat, och Kooperativa
förbundet har sedermera för ett i förhållande till anläggningskostnaderna
mycket lågt pris förvärvat fabriken, som sedan, på grund av att de
ursprungliga anläggningskostnaderna på så sätt blivit nedskrivna, kan ekonomiskt
löna sig för förbundet. Det är ju ett tillvägagångssätt, som stora ekonomiska
sammanslutningar ofta begagna sig av, att de låta folk sätta i gång
dyrbara anläggningar, som sedan stå på huvudet, och så kunna de stora sammanslutningarna
med sina stora kapitalresurser eventuellt själva övertaga företagen
till lågt pris, så att de kunna bli lönande. Det är ju en utveckling,
som gör sig gällande på massor av områden, där man kanske varit mer eller
mindre obetänksam att anlägga företag. Men vi vilja väl inte få till stånd
en sådan utveckling på jordbruksområdet, att vi skulle komma ned i sådant
ekonomiskt läge, att de nuvarande innehavarna av Sveriges jordbruk skulle
bli tvingade att i en ändå större utsträckning, än för närvarande är förhållandet,
avhända sig sina fäderneärvda egendomar, genom att dessa skola slumpas
bort för en spottstyver, och sedan detta väl skett, skulle man gå att reglera
förhållandena.

Man skulle ju kunna tala om dessa saker hur länge som helst; men jag tror
inte, att det tjänar mycket till, då vi ju äro så pass inne i förhållandena, att jag
förmodar, att var och en har sin ståndpunkt klar, när frågan skall avgöras.

Jag vill nu gå in på själva utlåtandet och därvid beröra den skillnad, som
finnes mellan utskottets förslag och Kungl. Maj:ts förslag. Vi ha ansett, att
det är tillrådligt att när man nu skall gå in för en margarinaccis låta den
träda i tillämpning omedelbart. Den lägsta accis, som vi anse nödvändig för
att nå det smörpris, som Kungl. Majit ansett ligga i underkant, nämligen 2
kronor 30 öre, anse vi böra vara 30 öre. Man kan sålunda inte nöja sig med en
accis av 10 öre. Jag tror det skulle vara synnerligen olyckligt, om man inte
ginge in för detta, därför att även om Kungl. Maj :t har den redligaste avsikt
att försöka hålla detta smörpris från början, nämligen 2 kronor 30 öre, så blir
det, örn inte margarinpriset höjts i viss mån, ju så, som herr Åström här erinrade
om, att margarinfabrikanterna komma att genom denna konstlade åtgärd
-— vi må ju kalla den så — som vidtages för att höja smörpriset, under det
margarinfabrikanterna fortfarande ha möjlighet att importera sina råvaror
för dessa låga pris, draga en ofantlig nytta av den prisreglering på mjölk,
som åstadkommits, och komma otvivelaktigt att inhösta mycket stora vinster

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
på detta. Om man inte omedelbart går in för en höjning av margarinpriset i
någon mån — och det lägsta anser jag vara 30 öre — befarar jag, att man
för över konsumtionen av fettämnen från smör till margarin i ganska stor utsträckning,
och örn Kungl. Majit eventuellt under tryck från konsumenternas
sida inte anser sig i rätt tid vilja gå in för denna prishöjning, så kan det taga
sin tid och vara förenat med vissa svårigheter att föra konsumtionen tillbaka
igen till smöret. Det är ju tydligt, att om hemmakonsumtionen skulle avtaga
allt för mycket, så att det blir ett större exportöverskott, så behövs det ju, för
att vi skola kunna hålla detta pris, ett betydligt större belopp, än örn man
kan hålla exportkvantiteten vid den, som man har beräknat. Det är ju inte
heller säkert, att vi ha möjligheter att ens kunna exportera det kvantum, man
räknat med, och det torde vara små utsikter för närvarande att kunna öka
denna export, i varje fall till något så när väl avvägda priser.

Jag tror därför, att klokheten bjuder oss att gå in för åtminstone det förslag,
som utskottet kommit till, och att det skulle vara opraktiskt att taga det
lägre beloppet. Det är ju, som jag redan har sagt, tydligt, att man kan ju
få samma accis, om Kungl. Majit finner det vara nödvändigt att tillgripa den,
men jag har den bestämda uppfattningen, att den lägsta accis, som man är
hjälpt med för närvarande, är 30 öre, och den bör man införa genast. Jag är
inte förvissad örn att ens detta räcker till, utan det kan bli nödvändigt att gå
till ännu högre belopp, och det har ju också Kungl. Maj :t möjligheter till,
i fall detta skulle visa sig erforderligt, vare sig man tar Kungl. Majits förslag
eller utskottets.

För min del vill jag på det varmaste rekommendera utskottets förslag och
ber, herr talman, att få yrka bifall till detta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! Då det råkar vara ett par motioner,
som jag framburit i kammaren i år och i fjol, vilka synas åtminstone delvis
ligga till grund för det utlåtande, som vi nu debattera, har jag ansett mig
böra taga till orda för att till vad som förut yttrats lägga några ord. Jag
tillät mig i fjol i debatten örn hithörande saker uttala mitt tvivel om att vi
skulle kunna fortsätta att exportera smör i samma utsträckning som förut,
vilket då ifrån motsatt håll påstods skulle bli fallet. Jag kanske får anföra,
vad en representant för bevillningsutskottet då yttrade: »Örn det är någon som
tror att inom den närmaste tiden hela vår export av mejerismör skulle försvinna
eller reduceras till en ren obetydlighet, skulle jag kunna finna en förnuftig
mening uti att söka begränsa konsumtionen av margarin under vad den
nu är.» Den som yttrade detta, står numera med på den sida, som vill ge
Kungl. Majit rätt att införa margarinaccis; det var herr Björnsson. Jag tilllät
mig då säga honom, att jag var rädd för att vi gingo mot tider, då det
skulle bli ytterst svårt att avsätta något smör på världsmarknaden, åtminstone
till priser, som tillnärmelsevis komme att täcka våra produktionskostnader,
och jag yttrade också sedan, att enligt min uppfattning vöre mjölkproduktionen
och smörtillverkningen den allra viktigaste delen av vår jordbrukshantering.
Detta har väl heller inte egentligen bestritts från något håll. Vad
som låg under min motion i fjol liksom under motionen i år, är, som det uttryckligen
sagts i båda, att vi måste få upp ett bättre pris för smöret för att
kunna ge möjlighet till existens under nuvarande tider för alla de jordbrukare,
som äro helt eller nästan helt beroende av denna produktion. Jag tänkte mig
då, att den enda väg, som syntes någorlunda säker, vöre införande av en mar -

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. ni. (Forts.)
garinaccis. Tankegången oell en del av vad som yttrades i motionen i år lia
tagits upp av Kungl. Maj :t i propositionen. Kungl. Maj :t säger emellertid
i sin proposition, att för att ernå ett visst smörpris finnas olika vägar att gå.
Kungl. Majit anser sig genom skatten på kraftfoder, genom de mjölkavgifter
som infördes i fjol och genom accis på margarin kunna uppehålla ett rimligt
smörpris, och Kungl. Maj :t har sagt, att detta skall utgöra minst 2 kr. 30 öre
per kilogram. Jag höll före i fjol och är allt fortfarande av den åsikten att
år 1929 hade här inom Sverige priserna på olika produkter stabiliserats i viss
mån efter den förutvarande krisen. Sedan dess har emellertid priset på jordbruksprodukterna
och speciellt smöret och mjölken kommit att ramla ned till
en nivå, som utgör hälften av 1929 års priser. Man återför inte priserna
på smöret och mjölken till 1929 års prisnivå genom ett smörpris av 2:30; det
borde vara högre. Emellertid har Kungl. Majit yttrat, att detta är målet
för strävandena, och tagit på sig ansvaret för att vi svenska smörproducenter
skulle under den närmaste tiden framåt kunna påräkna ett partipris på smöret
av minst 2 kr. 30 öre. Det ansvaret vill jag för min del inte hjälpa till
att avlyfta från dem, som påtagit sig det.

Det kunde ju vara rätt mycket att säga rörande konkurrensen mellan margarin
och smör och de villkor, under vilka margarinproduktionen här i Sverige
arbetar, men en del har redan anförts av föregående talare. Utskottets ärade
ordförande pekade emellertid enligt min uppfattning på en av de viktigaste
faktorer, varför margarin kan säljas för det låga pris, som nu sker. Allt
framställt fett, åtminstone i form av smör och margarin, är med undantag av
det valf ett, som ingår i margarin, dock en produkt av grödor, som vuxit på
jorden någonstans. Vårt svenska smör är en produkt av den svenska åkerjorden.
Det är huvudparten av Sveriges skörd, som går den vägen. Huvudparten
av råvaran till margarinet har vuxit på helt andra håll. Den har givit
arbete, men inte åt svenska bönder. Det är inte Sveriges för närvarande i viss
mån arbetslösa jordbruksarbetare, som frambragt den råvaran, utan. det är
australnegrer och mandsjuer. Jag kan inte förstå, varför vi här i Sverige skola
låta våra egna kämpa med oerhörda svårigheter, för att en världsomfattande
trust skall kunna tjäna pengar på ett ytterligt dåligt betalt arbete nere
på söderhavsöarna. Att margarintrusten tjänar pengar,, torde väl ingen vilja
förneka. Örn herrarna vilja ha besvär med att gå ut i biblioteket och söka
upp de engelska tidningarna där, kunna ni finna en illustration ifrån den stora
margarintrustens chefs bostad, vilken bostad framställes som höjden av lyx
och av vad London kan prestera för närvarande, liksom en del av våra tidskrifter
brukat roa sig med att visa, hur Ivar Kreuger kunde bygga och vad
han kunde åstadkomma. Att margarintrusten kan genom mjölkregleringen i
fjol och genom de åtgärder, som vidtagas för att höja vårt smörpris, tjäna
pengar här, är jag absolut övertygad örn. Jag kan dock inte förstå, varför vi
skulle låta den göra det, och ur den synpunkten sett anser jag, att det är fullt
befogat, att man ser efter, att man även från margarinet får bidrag till att
hjälpa svenskar ur de ekonomiska svårigheter, som för närvarande råda.

Nu vill jag också säga, att jag har inte den uppfattningen, att margarinet
är just de allra fattigastes föda. Jag tror jag sade det i fjol, och jag är alltfort
av samma mening, att i fall man kunde följa margarinpaketens vandring
ifrån fabriken ut till hemmen, skulle man icke alls kunna säga, att det är
just de allra fattigaste, som äro konsumenter av margarin, utan den konsumtionen
bestäms av andra faktorer, mången gång är den enbart förmågan att
kunna köpa ett visst kvantum fett.

Jag vill också passa på tillfället att säga, när herr Örne hänvisar till att
för 25—30 år sedan var det otänkbart att komma med sådana här tankar som

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)
frågan om margarinaccis, att för det första rådde för 25—30 år sedan ute på
världsmarknaden helt andra förhållanden och för det andra förekom en mycket
stor emigration av svenskar, t. ex. till Förenta staterna. Nu äro förhållandena
ändrade på dessa områden. Vi ha ett befolkningsöverskott varje år inom Sverige,
men vi ha ingen emigration nu. I de svenska landsbygdshemmen tvärstanna
nu en hel del unga personer, som förut inte stannade där. Dessa kunna
inte som situationen för närvarande är finna användning inom industri eller
andra näringsgrenar. De vistas hemma på landsbygden. Jag tror också, jag
vågar påstå, att den s. k. rationaliseringen går fortare inom industrien än inom
jordbruket och att därför en återgång till mera normala förhållanden inom
industrien icke komme att sysselsätta så mycket folk, som örn vi kunde utöka
möjligheterna inom vårt jordbruk att taga mot flera unga krafter.

Så vill jag komma till det, att importen av råvaran till margarin motsvarar
— om vi räkna med endast 40,000 ton margarin — inte mindre än en fjärdedel
av hela den svenska mjölkproduktionen enligt byråchefen Höijer. Räkna
vi med en margarinproduktion av över 50.000 ton, komma vi upp till bra nära
tredjedelen av hela den produktion av mjölk, som svenskt jordbruk kan prestera.
Jag tycker, att där borde finnas en marginal för sysselsättning åt svenska
arbetare i stället för åt australnegrer, vilken vi borde söka utnyttja.

Likaså erkännes det kanske, att vi för närvarande kunna producera hela
vårt behov av brödsäd. Vi ha dock under de senaste 25 åren med undantag av
krigsåren, när vi inte kunde importera något, tagit in spannmål, som har motsvarat
ungefär en femtedel av hela den svenska skörden av spannmål. Detta
gällde 1908—1910, och det gäller alltfort. Vi lia därför även på den delen av
jordbrukets område möjligheter att bereda arbetstillfällen för åtskilliga personer
till, ifall vi utnyttja tillfällena och enligt min uppfattning måste dessa
möjligheter anknytas till animalieproduktionen och icke till brödsädesspannmålen.
Ett tillbakaträngande successivt av margarinkonsumtionen menar jag
därför måste vara nationalekonomiskt berättigat, så länge inte man låter den
produktionen få ett ekonomiskt oriktigt övertag över andra näringsgrenar. Jag
hoppas dock, att ingen här i kammaren kan våga påstå, att för närvarande de.
som producera ladugårdsprodukter ha en för hög betalning i förhållande till betalningen
för annat arbete. Vi borde åtminstone i så fall komma över de priser,
som gällde 1929.

I det nu föreliggande betänkandet från det sammansatta utskottet har, säges
det, med lottens försorg en viss åsikt kommit att bli utskottets, men ett lika
stort antal personer hyste den åsikt, som har framförts i reservationen. Båda
sidorna ha åberopat den motion, jag tillåtit mig väcka. När det gäller att taga
ställning till frågan, ligger skillnaden såsom utskottets ärade ordförande nyss
nämnde, mest däri, att det minimibelopp, som finge uttagas, skulle enligt utskottets
förslag bli 30 öre i stället för 10 öre. Maximibeloppet skulle enligt
båda förslagen bli det av mig föreslagna, 50 öre, men det uttagna beloppet
skulle dels läggas på annat sätt i statsregleringen enligt utskottets förslag
och dels uttagas obligatoriskt. Enligt reservationen skulle accisen uttagas
efter beslut av Kungl. Majit. När Kungl. Majit har åtagit sig att svara för
att Sveriges jordbrukare skola få ett skäligt pris för sitt smör och därmed
svara för ett skäligt mjölkpris, såsom jag nyss nämnde, vill jag inte överflytta
det ansvaret på något annat håll, utan .jag litar absolut på Kungl. Majit. Utskottet
säger, att då utskottet ansett mjölkproducenternas intresse på förevarande
punkt böra säkerställas på ett mera betryggande sätt än enligt propositionen
skulle bliva fallet, har utskottet funnit sig böra ändra på propositionen.
För mig räcker det, när Kungl. Majit lovar att hålla ett pris av minst 2:30
för smöret, och jag har ingen anledning ait tvivla på detta löfte. Jag är ab FÖrsta

hammarens protokoll 193-1. Nr 1/5. 3

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

solut förvissad orri att jordbruksministern aldrig kommer att förneka sin namnteckning.

Av det skälet, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Reuterskiöld, Oscar Ericson och Anton Pettersson.

Herr Holmgren: Min uppfattning i den fråga, som vi nu diskutera, känner
kammaren till. Jag skall därför inte besvära kammaren med att redogöra
för den. Jag har bara velat tillkännagiva, att jag inte funnit anledning ändra
den och att jag alltså ansluter mig till de yrkanden om avslag, som framställts
av herrar Örne och Andersson.

Herr von Heland: Herr talman! Om man skall döma av sammansatta

bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 3, synas jordbrukarna äntligen
kunna erhålla en effektiv hjälp för den inhemska smörproduktionens avsättningsmöjligheter
genom en accis’ uttagande på den utländska konstprodukten
margarin, och jag skall sålunda inte så mycket ägna mig åt den huvudfrågan.
Den utveckling på marknaden för smör och margarin, som med
tämligen stor visshet kan förutses, torde emellertid kunna föranleda än mera
ingripande åtgärder, än vad en till sin maximigräns av 50 öre höjd margarinaccis
innebär. Ett erkännande härav gives också i den den 27 maj detta
år mellan vissa partier träffade överenskommelsen i arbetslöshets- och jordbruksfrågor.
Det heter där på tal örn de sistnämnda: »Erfordras för att bereda
avsättning inom landet av det smör, som ej kan exporteras, ytterligare åtgärder,
bör utredning härom komma till stånd, varvid även frågan örn reglering
av margarintillverkningen tages under omprövning.» Även i utskottet synes
man vara enig örn behovet av en dylik utredning. Det förefaller mig härvid
synnerligen önskvärt, att denna utredning snarast påbörjas, så att ett slutfört
utredningsarbete föreligger, när behovet av antydda åtgärder anmäler sig,
i stället för att frågan först då upptages till undersökning, enkannerligen när
ett behov därav med visshet kan väntas anmäla sig, och jag förmodar, att
en dylik utredning även borde tilltala herrar Örne och Holmgren, som nu
yrkat avslag på föreliggande olika förslag.

Beträffande riktlinjerna för denna utredning skulle jag utöver vad som
säges i utskottets utlåtande önska framhålla, att vidden och betydelsen av de
problem, som sammanhänga med landets fettförsörjning och fettframställning,
motivera frågans skärskådande under icke alltför snäva synvinklar. En mera
ingående, förutsättningslös undersökning av detta slag har aldrig kommit till
stånd, medan behovet av en sådan utan .svårighet skönjes. Visserligen föreligger
tull- och traktatkommitténs utredning av 1922 »Margarinindustriens utveckling
med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget», men dels
torde denna numera i betydande grad vara antikverad, dels sysselsätter sig
densamma av naturliga skäl icke närmare med sådana viktiga synpunkter
som margarintillverkningens egenskap av konkurrent till jordbruket, ej heller
har margarinets värde ur närings- och hälsosynpunkt jämförts med smörets,
vilken fråga på grund av nyare näringsfysiologiska rön och erfarenheter nu
torde ligga väsentligt annorlunda till. Det torde härvidlag vara tillräckligt
erinra örn att näringsfysiologerna numera ej tillmäta födoämnenas kalorivärde
samma utslagsgivande betydelse som tidigare utan fastmer bedöma näringsvärdet
med hänsyn till vitaminhalt, biologisk valör m. m.

I fråga örn konkurrensförhållandet mellan smör och margarin lär särskilt
under rådande arbetslöshet — vilken tyvärr ej synes alltför snart kunna avvecklas
— en förutsättningslös prövning vara på sin plats av respektive pro -

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)
duktionsgrenars förmåga att skapa inhemska arbetstillfällen. Härvid bör
hänsyn tagas även till hela vår jordbruksnärings beroende av mjölkhushållningen
och den senares beroende i sin tur av tryggad avsättning för smöret
till rimliga priser. Skulle vid en sådan undersökning resultat framkomma, som
tyda på att en ingripande reglering av margarintillverkningen är påkallad,
torde också böra övervägas, huruvida icke en sådan reglering lämpligen bör
ske genom ett statens övertagande i en eller annan form av margarintillverkningen.
Härför talar bland annat den redan långt drivna förtrustningen inom
denna industri liksom även vissa sociala hänsyn, vilka här i största korthet
skola antydas. Det kan visa sig, att väsentligt höjt pris på smör särskilt i
tryckta tider kail leda till en bland annat ur folkhälsans synpunkt mindre
önskvärd tillbakagång av konsumtionen. Vid en sådan utveckling kunde överskottet
från en statligt driven margarinindustri delvis disponeras så, att det
finansierade tillhandahållandet till lägre priser av smör åt mindre väl situerade
konsumenter.

Omständigheter finnas, som tala för att en utredning av ovan antydd natur
lämpligen bör tillhandahållas upplysningar av sådan art, som endast stå att
erhålla vid en tillämpning av lagen örn undersökning angående monopolistiska
företag och sammanslutningar av den 18 juni 1925. Bland dessa omständigheter
kunna nämnas den ovan antydda, i varje fall partiella och reella, örn ej
formella förtrustningen av margarinindustrien samt det förhållandet, att utländskt
kapital i betydande utsträckning torde vara investerat i denna industri.
Ävenså torde örn möjligt utredas, huruvida eventuellt icke samma utländska
kapitalintressen finnas representerade inom de företag, från vilka
margarinindustrien hämtar sina råvaror, samt det inflytande, som ett sådant
samband möjligen kan utöva på prissättningen av råvarorna. Ej minst ur beskattningssynpunkt
torde ett klarläggande av dessa frågor vara av intresse.

Jag skulle sålunda vilja framhålla som synnerligen önskvärt, att möjligheter
beredas den kommande utredningen att erhålla upplysningar rörande margarinindustrien
genom tillämpning av lagen örn undersökning angående monopolistiska
företag och sammanslutningar av den 18 juni 1925, samt att ifrågavarande
utredning må föreligga färdig till nästa års riksdag.

Härutöver skulle jag, herr talman, vilja uppehålla mig något vid det förhållandet,
att vid margarinfrågans lösning vid årets riksdag vissa personer,
som tidigare varit starka''motståndare till kraftåtgärder mot margarinets nedpressande
av jordbrukarnas existensmöjligheter, nu, när landets största konsumentparti
insett nödvändigheten av åtgärders vidtagande, inte ansett sig böra
stödja en gemensam samförståndslösning, utan ur partitaktisk synpunkt fullständigt
ändrat inställning och föreslagit skenbart strängare åtgärder mot
margarinet.

Nationella ungdomsförbundets styrelse uttalade för några dagar sedan, att
»förbundet har sedan länge drivit sin kritik mot den nuvarande svenska parlamentarismen.
Denna kritik har genom den senaste tidens händelser ytterligare
aktualiserats. Parlamentarismens förfall börjar bliva uppenbart för oss alla.»
Från såväl Nationella ungdomsförbundet som högerpartiet har vidare ideligen
framhållits, att man önskade, att det i vårt land skulle föras rikspolitik i stället
för partipolitik. Jag instämmer till fullo i dessa uttalanden, men anser samtidigt,
att man framför allt inom högerpartiet icke borde ha rätt försöka
inbilla valmännen, att detta parti för någon rikspolitik, utan det vore, särskilt
med hänsyn till senaste tidens händelser, av vikt, att högern med hjälp av
Nationella ungdomsförbundet sopade rent i eget hus. innan nian angrep andra
politiska organisationer för partitaktiska manövrar. Man kan verkligen ifrågasätta,
huruvida det kan anses landsgagneligt oell betecknas sorn rikspolitik,

Nr 43.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

att, när riksdagens starkaste parti, regeringspartiet, kommit till en samförståndslösning
med ett borgerligt parti och medlemmar ur andra borgerliga
partier, från högern och även från frisinnat håll, man nu försöker genom hetsagitation
utnyttja denna överenskommelse rent partitaktiskt. Det i mitt tycke
ynkligaste härvidlag är, att man försöker, som jag sett i de senaste tidningarna,
utmåla bondeförbundets riksdagsgrupp som förstörare av jordbrukets politiska
möjligheter vid årets riksdag. Dylika metoder borde man väl förstå kunna
icke gagna ett framtida samarbete utan torde på ett beklagligt sätt skärpa
klassmotsättningarna, vilket särskilt i allvarstider måste anses synnerligen
betänkligt.

För att något gå till rätta med denna kritik vill jag vid .denna fråga, örn
margarinbeskattning, lämna en del sakliga uppgifter, som borde kunna vederlägga
en del av den i samband därmed begynta bluffagitationen. Jag rekommenderar
härvid särskilt Nationella ungdomsförbundets ledning, dessa,
som påstå sig vilja bekämpa parlamentarismens förfall, att studera i riksdagsprotokollen,
hur deras förtroendemän ur saklig synpunkt handla särskilt
i jordbruksfrågorna, och fråga sig, om detta handlingsätt bör betecknas som
partitaktiskt eller som rikspolitik.

Jag kan då först och främst konstatera, att vi alltid haft borgerlig majoritet
i Sveriges riksdag, varför, örn man ur rikspolitisk synpunkt anser sig behöva
vidtaga åtgärder till jordbrukets skydd, exempelvis i margarinfrågan, man
mycket väl hade haft tillfälle att göra detta med hjälp av den borgerliga
majoriteten. Men hur ha de borgerliga ställt sig till margarinfrågan under de
år, som gått? Jag kan då stanna vid föregående års riksdag, då margarinfrågan
var minst lika aktuell som i år, och håller mig härvid till, hur de
borgerliga då handlade. Först och främst hade vid då i andra kammaren
motioner, dels av högermannen herr Nygren, dels av liberalen herr Wijkander,
som önskade väsentlig lindring i den av Kungl. Maj :t framlagda propositionen
i margarinlagstiftningen. Detta margarinlagstiftningsförslag ansågs ju, särskilt
vid jämförelse med utländska margarinlagstiftningar, vara synnerligen
milt avfattat, varför å andra sidan motioner avlämnats, där man begärde
måttlig skärpning av propositionens förslag. Denna skärpning tillstyrktes
av utskottet, men föll detta förslag örn skärpta bestämmelser i första kammaren
på sex röster, och hur röstade därvid de borgerliga? Mot jordbrukarnas
önskemål röstade härvid följande borgerliga: herrar'' Forssell, Johan Larsson,
Thorén, K. A. Andersson, Bergman, fröken Hesselgren, herrar Bjurström, Carl
Carlsson, Österström och Granström. Dessutom avstodo från att rösta och
voro frånvarande flera högermän och frisinnade, utan att ha kvittat ut sig med
socialdemokrater, vilket jag kontrollerade omedelbart efter röstningen. Bland
dessa, som avstodo från att rösta, märktes herrar Stendahl, von Stockenström,
Elof Andersson. Boman, Nordborg, Mellén och Hansén.

Vid föregående års riksdag behandlades även en bondeförbundsmotion örn
50 öres accis per kg margarin, vilken motion som bekant föll i riksdagen.
Trots att den borgerliga majoriteten var större föregående år, ha vi i år utskottsförslag
örn margarinaccis på minst 30 öre. Men det kan vara intressant att
höra vad exempelvis en av denna accis’ understödjare, herr Olsson i Ramsta,
hade att säga föregående år om densamma. Han yttrade då i andra kammaren
bl. a. om accisförslaget: »Vi ha icke anledning att ur jordbrukarsynpunkt fördyra
ett bra födoämne för den fattiga arbetaren och för de arbetslösa, just i
ett land, som har ett så kallt klimat som vårt och där det behövs fett i näringen.
Penningarna tagas ju ut av det arbetande folket, som konsumerar
margarin.» Så långt herr Olsson i Ramsta föregående år — herr Olsson, som
nu är med om utskottsförslaget. Jag skall icke besvära med en uppräkning av

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)
de röstande i första kammaren, men jag har protokollet här i min hand. Det
gällde endast en utredning örn möjligheterna av en margarinaccis, och flera
högermän och frisinnade röstade mot denna billiga begäran. Jag vill som sagt
inte besvära med att läsa upp namnen, men örn någon är intresserad av hur
han röstade föregående år, har jag rösträkningsprotokollet till förfogande.

Det är ju glädjande, att nämnda herrar och partier, som föregående år
stjälpte förslaget örn margarinaccis, i år önska i utskottet komma med mer
skärpta bestämmelser, än vad man lyckats komma med i samförståndslösningen.
Man må dock ursäkta mig, om jag fattar detta högre bud i utskottet mera som
en partitaktisk åtgärd från högern och de frisinnade för att därmed kunna
ge bondeförbundet en spark. För övrigt har denna min misstanke ytterligare
stärkts därigenom, att man hade kunnat vänta att, därest högern och de frisinnade
kunnat garantera sina partiers stöd för en verklig margarinaccis,
detta borde ha kunnat garanteras bondeförbundet, vilket, enligt vad jag erfarit,
i stället partiledarna icke kunnat garantera. Det skall bli intressant att se
vid voteringen, huruvida dessa borgerliga partiledare ha kunnat förmå några
medlemmar, som äro absoluta motståndare till margarinbeskattningen, att vid
voteringen rösta mot sin uppfattning, alltså för utskottsförslaget, för att på så
sätt kunna fullborda bluffen till partitaktiskt gagn. De liberala och även
en frisinnad ledamot ha ju dock redan deklarerat motsatsen. I samband härmed
vill jag ge mitt högaktningsfulla erkännande åt dem bland de borgerliga,
som trots pressen från partipiskarna, för en landsgagnelig rikspolitik velat
stödja samförståndslösningen, och yrkar jag med hänsyn till denna min inställning
bifall till reservationen.

Herr von Stockenström: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet med
anledning av herr Örnes anförande. Jag hade dock inte alls haft för avsikt
att ingå på någon närmare polemik med herr Örne, som för övrigt visst inte är
närvarande här nu. Yi känna ju alla herr örnes grundmurade liberala åskådning,
och vi förstå därför, att han många gånger har svårt att följa med den
socialdemokratiska politiken. Det är emellertid saker, som jag här inte har
anledning att närmare gå in på, men det var ett par yttranden av herr Örne
av mera praktisk innebörd, som jag skulle vilja säga några ord örn.

Herr Örne yttrade, att smörpriset icke påverkas av margarinpriset och att
dessa två priser icke stå i något samband med varandra. Som skäl härför
åberopade han, att man under vissa år — jag tror, att det var särskilt åren
1928 och 1929, som han tänkte på — kunnat hålla ett mycket högt smörpris,
trots att margarinpriset då var relativt lågt. Det är alldeles riktigt, att vi
då hade ett smörpris på ungefär 3 kronor, trots att margarinpriset låg på
endast ungefär hälften så hög nivå, men det berodde ju på att vi hade en så
god export. Vi hade de åren mycket stor export, och läget på exportmarknaden,
i England och i Tyskland, var gynnsamt, vilket gjorde, att vi kunde avsätta
betydande mängder smör, mycket mer än vi nu sälja till dessa länder,
till fördelaktiga priser. Emellertid kan man icke komma ifrån, att det som
läget nu är dock råder en viss relation mellan smörpris och margarinpris. Jag
kan nämna, att i höstas, då mjölkregleringen sattes i kraft och smörpriset på
kort tid ökades med några tioöringar, märkte man omedelbart en nedgång i
förbrukningen av smör, och jag är alldeles övertygad örn att, när man nu kommer
att öka smörpriset undan för undan, kommer det att bli svårigheter att
avsätta samma kvantiteter smör, som man hittills har kunnat avsätta.

Det har under diskussionen om denna sak anförts i pressen — och jag tror,
att även herr Örne var inne på det — att svårigheterna nu för smörproduktionen
icke bero på margarinindustriens omfattning, utan man vill göra gullan -

Nr 43.

Lördagen den 17 juni ?. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

de, att de i främsta rummet bero på att smörproduktionen har ökat så mycket
under de senare åren. Men vad man helt och hållet glömmer att tala örn —
eller man kanske inte har reda på det — är, i vilken omfattning som just
margarinproduktionen och margarinförbrukningen ökat i vårt land under de
allra senaste åren. Örn vi se på den kungl, propositionen, anföres där, att margarintillverkningen
1913 utgjorde omkring 23,000 ton. Sedan gör man ett
hopp till 1926, då den var något över 40,000 ton, medan den de senare åren
legat vid omkring 50,000 ton. Jag skulle emellertid vilja komplettera dessa
uppgifter med att nämna, att i början på 1920-talet, t. ex. under de fem första
åren, margarintillverkningen låg under 25,000 ton. Medeltalet för åren
1920—1924 utgör .sålunda 24,500 ton, medan vi de senaste fem åren ha en
medelsiffra på över 50,000 ton. Man kan inte komma ifrån, att under de senaste
åren tillverkningen och förbrukningen av margarin och i samband därmed
naturligtvis också importen av det utländska växtfett, som användes vid
margarintillverkningen, faktiskt mer än fördubblats, och jag undrar, örn man
inte ändå av detta skäl kan säga, att det inte är smörproduktionens fel, att
svårigheter nu råda.

Jag vill också i fråga örn smörmarknaden erinra om att man ju under de
allra senaste åren har fått alldeles särskilda svårigheter att dragas med på
vår exportmarknad. Flera olika länder och särskilt de länder, till vilka vi
exportera smör, ha ju infört ganska höga tullar på smör. Det har England
gjort. Tyskland har genomfört även kontingentering på smör, och vi vänta
och befara, att England när som helst också kommer att genomföra kontingentering.
Under sådana förhållanden är det uppenbart, att vår smörproduktion
befinner sig i ett mycket bekymmersamt läge. Man skulle för att
uttrycka sig kort kunna säga, att den -svenska smörproduktionen tränges mellan
å ena sidan tullförhöjningar och importrestriktioner i exportländerna och
å den andra sidan av konkurrensen från en stor och mäktig och ohämmad importfettindustri.

Som motivering till att jag har anslutit mig till utskottets förslag i förevarande
fråga vill jag vidare anföra, att det väl ändå är uppenbart, att när
staten nu genom särskilda åtgärder har medverkat till en förhöjning av smörpriset,
margarinpriset härigenom kunnat hållas högre än vad eljest skulle ha
varit fallet. Margarinpriserna ha i år för de bättre kvaliteterna legat vid så
där 1:30 å 1:50 per kg i minut. Antag att smörpriset hade varit alldeles
oreglerat. Vi hade då haft ett smörpris, som vissa tider i år varit nere i 1: 20
i parti, i minut givetvis något högre. Tror någon, att margarinfabrikerna då
hade kunnat hålla samma pris som nu? Jag är förvissad örn att priset kommit
att ligga flera tioöringar lägre än vad fallet varit nu. Jag menar därför,
att redan genom den .smörprisreglering, som ägt rum under det senaste
halvåret, margarinfabrikerna faktiskt kunnat hålla ett icke oväsentligt högre
pris och följaktligen också göra större förtjänst än vad som hade blivit fallet,
örn staten icke här hade ingripit. När det nu är avsikten att ytterligare höja
smörpriset — och vi äro glada och tacksamma för att även regeringen vill
medverka därtill — synes det mig därför vara alldeles på sin plats, att man
redan nu lägger en accis på margarin.

Det har här framhållits av herr Gustafsson i Benestad, att regeringen förklarat,
att den vill stödja smörpriset genom olika åtgärder, bl. a. margarinaccis,
och herr Gustafsson sade, att han icke ville vara med örn att lyfta det
ansvaret från regeringen. Han ville icke ge regeringen den lättnad, som det
skulle innebära, örn riksdagen nu antoge utskottets förslag, utan herr Gustafsson
ville, att ansvaret helt och hållet skulle ligga på regeringens skuldror.
För min del skulle jag inte ha något emot att avlyfta en del av det ansvaret

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Ang. accis ä margarin rn. m. (Forts.)
från regeringen, och jag kan inte anse, att regeringen egentligen borde ha så
mycket emot att riksdagen redan nu beslöte att införa en margarinaccis med
det belopp, som här föreslås. Jag tror nämligen, att man kommer att bli nödsakad
att göra detta ganska snart. Men jag frågar: skall man nödvändigtvis
vänta, tills smörpriset har höjts och svårigheter ha uppstått för avsättningen
av smör inom landet? Vi kanske få lov att försöka exportera ännu mer, men
samtidigt blir margarinförbrukningen ännu större än förut. Jag tycker, att
det är logiskt riktigare, när man går in för att ytterligare höja smörpriset,
att man redan från början ger hela anordningen det stöd, som en från början
fixerad margarinaccis avser. Det kan ju tänkas, att det blir påkallat att ytterligare
höja densamma, och jag vill säga till herr Gustafsson, att jag litar
lika mycket som han på att regeringen då kommer att fullt lojalt utnyttja den
fullmakt i detta avseende, som riksdagen lägger i dess händer.

Vad sedan herr von Heland beträffar, så sökte han dölja sin tydligen mycket
stora irritation i det nuvarande läget genom att göra en del angrepp på
olika personer. Det var Nationella ungdomsförbundet, som jag naturligtvis
inte tillhör, och en del personer inom riksdagen. Jag skall icke närmare gå
in på detta utan vill endast ta upp. vad herr von Heland yttrade om mitt ställningstagande
vid några föregående tillfällen i riksdagen. Han talade, om
jag uppfattade honom rätt, närmast örn en regeringsproposition förra året,
varigenom man inhämtade riksdagens yttrande över ett Kungl. Maj :ts förslag.
Att jag avstod i voteringen vid det tillfället var helt enkelt därför, att jag
ansåg det vara riktigast att göra det. Då regeringen ber örn riksdagens yttrande
i en viss fråga, har jag. då jag varit departementschef, ansett otillbörligt
att deltaga i voteringen därom. Jag har ansett, att riksdagen där själv
borde fatta beslut. Lika litet har jag brukat deltaga i voteringar, då det gällt
skrivelser till regeringen, när jag själv varit ledamot av densamma. Jag vet
mycket väl, att det i år och icke minst under de senaste dagarna av den nuvarande
regeringen har tillämpats en annan praxis, i det att regeringsledamöter
ha deltagit i voteringar om skrivelser till regeringen. Jag har ansett,
att man inte bör göra det, ty om riksdagen vill skriva till regeringen eller icke,
är en sak, som inte regeringens egna ledamöter böra lägga sig i. Jag har som
sagt inte heller ansett, att man, då det gällt riksdagens yttrande över ett av
regeringen framlagt förslag, bort deltaga i voteringen. Jag uppfattade inte
riktigt säkert, vilka fall som herr von Heland syftade på, men för såvitt det
gällde några sådana som jag här talat örn, har jag velat förklara, vad anledningen
var till att jag i omröstningsprotokollen är angiven såsom icke deltagande
i voteringarna.

Slutligen vill jag endast säga, att örn det föreligger två olika förslag, varav
man finner, att det ena är något bättre än det andra, så anser jag, att man
bör rösta för det man tycker är bäst. Jag tillhör ju inte regeringskoalitionen,
och jag anser mig därför oförhindrad att rösta för det förslag, som jag tycker
är det bästa. Jag ber på grund därav, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Woldin: Herr förste vice talman! Sanningen är på marsch, och denna
jordbrukets dag här i riksdagen fyller mig med den allra största tillfredsställelse.
I ett anförande vid lantbruksveckans öppnande för tre månader tillbaka
tillät jag mig att ange de riktlinjer flir svensk jordbrukspolitik, som i varje
fall under de närmaste svåra depressionsåren enligt min uppfattning borde
följas för att rädda vårt jordbruk från katastrof och vår jordbrukarbefolkning
från ruin. Till min glädje har nu den dag kommit, då stora betydande grupper
av den svenska riksdagen enat sig om att fullfölja sådana riktlinjer. Icke minst

Nr 45.

L5rdagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

bereder det mig glädje, att den nu sittande regeringen och bakom den det stora
arbetarpartiet funnit jordbrukets läge i vårt land vara sådant, att kraftiga åtgärder
äro av nöden för att avhjälpa de bekymmer, som dväljas i de hundratusentals
jordbrukarhemmen runt om i Sveriges bygder. Åtgärder och anordningar,
som ännu för något år sedan ansågos vara sådana, att en anslutning
från det hållet betraktades såsom utesluten, uppbäras nu av samma regering.
Detta vittnar örn en ökad ansvarskänsla och en vidgad blick för det svenska
folkets samfällda livsfrågor, som endast kan hälsas med djupaste tillfredsställelse
av den som sedan många år tillbaka betraktat den svenska landsbygdsbefolkningen
som rikets kärna och märg.

Jag kan så mycket mindre dela uppfattningen, att man med nedsättande ord
bör karakterisera denna den sittande regeringens förändrade hållning, som jag
för min del förstått, att regeringen på ett ganska begripligt och naturligt sätt
kommit in på dessa nya riktlinjer. Det hänger nämligen samman med den
uppfattning örn målet för vår penningpolitik och vår valutapolitik och dess
önskan att genom åtgärder på dessa områden skapa botemedel mot eller i varje
fall något lätta på konjunkturtrycket på näringslivet. Regeringens program
går ut på att söka skapa ökad köpkraft inom landet, men för att denna ökade
köpkraft skall kunna komma att stimulera det inhemska näringslivet måste
ansträngningarna gå ut på att vidga möjligheterna för inköpen av svenska produkter.
Lämpliga åtgärder äro på grund därav nödiga mot importen av utländska
varor, ty eljest komme den ökade köpkraften att rinna bort till främmande
länder i stället för att komma de svenska näringarna tillgodo. Genom
denna sin principiella inställning förefaller mig regeringen hava på ett organiskt
sätt letts in på tanken på åtgärder av importbegränsande natur och sådana
åtgärder har regeringen också föreslagit eller förberett på en rad skilda
områden. De äro så mycket viktigare, som programmet för arbetslöshetens
bekämpande, i vad det avser att lätta näringslivet och skaffa det något mera
luft under vingarna, måste, för att få den avsedda effekten, gå parallellt
med en sådan beskärning av importen eller sådana importreglerande åtgärder.

Vad nu den närmast föreliggande frågan angår, ha väl flera av de föregående
talarna rätt därutinnan, att insikten örn betydelsen av det svenska mjölkprisets
och smörprisets höjande icke tidigare varit så utbredd inom riksdagen,
som önskligt hade varit, och att vid föregående tillfällen åtskilliga, som antingen
icke personligen känt och förstått dessa bekymmer i tillräcklig grad
eller icke varit i tillräcklig grad orienterade i och intresserade för det svenska
lantbrukets förhållanden, ställt sig mera kallsinniga mot åtgärder av detta
slag. Det är något, som man kan beklaga och som man från mina utgångspunkter
naturligtvis så mycket mer beklagar, som jag ju skulle ha ansett det högeligen
önskvärt, att de åtgärder, varom nu är tal, kommit till tillämpning långt
före detta, därigenom förebyggande mycken nöd och många bekymmer hos
vårt lands jordbrukare. Men, denna sak åsido, så får man väl ändå icke alltför
mycket göra den frågan till utgångspunkt för angrepp mot oliktänkande vid
tidigare tillfällen, utan man får val vara glad över att nu äntligen den stund
har kommit, då insikten i hela riksdagen örn dessa åtgärders nödvändighet så
trängt igenom som fallet är, och man får väl nu hoppas, att en ny och bättre
tid skall randas för animalieproducentema här i landet, vilkas ställning ju varit
fullkomligt förtvivlad och fortfarande är det med hänsyn till mjölkprisets abnormt
låga nivå och smörprisets fantastiska tillbakagång. Jag hälsar sålunda
— som jag redan sagt — utskottets och utskottsreservanternas gemensamma
förslag örn åsättande av en accis på margarinet med den allra största tillfredsställelse,
och vare sig kammaren kommer att gå den ena eller den andra av de

Lördagen den 17 juni f. m.

\r 45.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
båda vägar, som här äro anvisade, kommer ju i alla händelser det första stora
steget att vara taget för en verklig förbättring av den svenska animalieproduktionens
ställning. Detta är det väsentliga.

När jag sedan beträffande de båda olika linjerna närmare sökt att eftertänka,
vilken av dem som bäst skulle tillgodose det syfte, som jag personligen eftersträvar,
måste jag erkänna, att vid första påseende och för övrigt ganska långt
in i det sista en viss tvekan måst föreligga från min sida, eftersom bådadera
linjerna äro förenade med vissa fördelar och möjligen också bådadera med vissa
olägenheter. En fördel med den av utskottets majoritet föreslagna anordningen,
enligt vilken margarinaccisen omedelbart skall av riksdagen beslutas att träda
i kraft med ett fixerat belopp, är naturligtvis, att man därvid genom ett omedelbart
riksdagsbeslut får saken fullt tryggad, och vidare, om jag förstått utskottets
motivering rätt, att man visserligen icke för nästa budgetår men möjligen
för framtiden skulle komma att kunna tillföra statsbudgeten vissa icke
föraktliga inkomster. Dessa synpunkter lia gjort och göra naturligtvis, att
jag tvekat, om icke den linjen vore att föredraga i en situation såsom den nuvarande.
Å andra sidan kan jag icke underlåta att nämna, att jag vid lantbruksveckans
öppnande på tal om margarinfrågan tillät mig framhålla, att
denna fråga är av en utomordentligt ömtålig natur, då ju å ena sidan åtgärder
mot margarinet äro absolut nödvändiga för tillvaratagandet av den stora landsbygdsbefolkningens
intressen men det å andra sidan icke kan förnekas, att vi i
vårt land äga stora fattiga folkgrupper, för vilka margarinet utgör ett fettämne
av stor betydelse och vilka i sin svåra ekonomiska ställning måst tillgodose
sitt fettbehov genom inköp av denna billigare artikel. Det borde dock,
slutade jag på denna punkt mitt anförande vid lantbruksveckan, icke vara
uteslutet att här finna väg för en rikspolitik på detta område,’ som toge hänsyn
till båda de samhällsgruppers berättigade intressen, som det här gäller.
Jag finner nu, att den vid utskottets betänkande fogade reservationen ger uttryck
för just denna rikspolitik, som jag för tre månader sedan vid lantbruksveckans
öppnande efterlyste. Ty i denna reservation har man på ett sätt, som
iir ägnat, att väcka den livligaste tillfredsställelse hos dem, som icke vilja göra
denna sak till en söndrande och skiljande fråga inom svenskt folkstyre, lyckats
förena de synpunkter, som de svenska jordbrukarna måste anlägga på spörsmålet,
med de sociala synpunkter, som det icke minst i en tid som den nuvarande
ävenledes är nödvändigt att anlägga på ett så ömtåligt spörsmål som det föreliggande.
Vid avvägandet av de båda förslagen har jag därför slutligen stannat
vid uppfattningen, att det för denna frågas behandling i framtiden och för
det fortsatta politiska samarbetet med avseende å åtgärder för avhjälpande av
våra jordbrukares svårigheter är riktigare samt för en politik på lång sikt
klokare att följa den väg, som föreslås i reservationen än att följa utskottet,
vars synpunkter jag ju eljest i hög grad respekterar och vilka jag också, som
jag nyss nämnde, i åtskilliga avseenden delar. Jag kommer sålunda, herr
talman, att i valet mellan de båda linjerna ge min röst åt den vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

Ehuru jag härutinnan blivit i väsentliga delar förekommen av herr von
Heland, vill jag vidare anföra, att jag för min del icke kan fullt överblicka
de föreslagna anordningarnas betydelse för vår mjölk- och smörproduktion i
framtiden och icke med full säkerhet kan bedöma, om det avgörande, som här
förestår, kan innebära den slutgiltiga lösningen av ifrågavarande spörsmål.
Jag föreställer mig därför i likhet med honom såsom alldeles nödvändigt, att
den utredning, varom såväl utskottet som utskottsreservanterna tala och som
närmast bygger på en i andra kammaren av herr Carlström väckt motion —
men som legat i luften under en längre tid redan dessförinnan — snarast möj -

42 Nr 45. Lördagen den 17 juni f m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

ligt måtte komma till stånd och få karaktären av en allmän och förutsättningslös
utredning rörande möjligheterna att på ett för de olika folkklasserna rättvist
sätt reglera förhållandet mellan den inhemska fettvaruproduktionen och
produktionen av den konstprodukt, sorn margarintillverkningen ju faktiskt utgör.
Denna utredning tror jag för min del, i likhet med den av mig nyss citerade
talaren, bör läggas så allsidigt, att den jämväl kommer att omfatta frågan
örn införandet av statsreglerande åtgärder i syfte att begränsa tillverkningen
och försäljningen inom landet av den konstprodukt, som margarinet utgör.
Den måste också för att kunna fylla sin uppgift omfatta hela den industris
ställning, om vilken jag nu talar, och naturligtvis därjämte denna industris
inverkan på vår handelsbalans, på sysselsättningsgraden inom vårt näringsliv
och överhuvud taget dess nationalekonomiska betydelse i allmänhet. Man får
emellertid icke vid denna undersöknings bedrivande tappa ur minnet vad som
här från flera håll redan med skärpa betonats, nämligen att denna industris
arbetarantal endast kan räknas till något tusental eller litet däröver, medan
det antal personer i vårt land, vilkas utkomst för dagen är oupplösligt förknippad
nied mjölk- och smörpriserna, kunna räknas i hundratusental, och att
sålunda en oerhörd skillnad består, när man ser på dessa båda grenar av fettvaruproduktionen,
såväl när det gäller deras inverkan på arbetstillfällena och
utkomstmöjligheterna här i landet, som när det gäller dessa båda fettvaruproducerande
näringsgrenars betydelse i det svenska näringslivet i allmänhet.
På andra områden har den nu sittande regeringen redan igångsatt utredningar
av denna natur. De äro grundade just på samma uppfattning, att här i landet
existerande dotterbolag till utländska världstruster böra närmare undersökas i
syfte att få fram ett resultat, som kan visa betydelsen av dessa företags fortvara
här i landet, möjligheten för vårt land att inbespara ansenliga summor
i handelsomsättningen med utlandet genom förändrade anordningar härutinnan
samt slutligen och framför allt möjligheten för ökad användning av inhemska
svenska produkter för vissa ändamål. Jag tänker i detta senare sammanhang
närmast på den av herr statsrådet och chefen för finansdepartementet anbefallda
utredningen angående importen till riket av motorbränsle och möjligheten
att i ökad omfattning använda svensk sprit vid tillverkningen av denna artikel.
I anslutning till vad jag sålunda anfört, synes mig det utredningskrav, som
här föreligger, synnerligen starkt motiverat, och jag tror, att de vägar och de
metoder, som tillämpas vid den av mig sist åsyftade utredningen, med fördel
skulle kunna tillämpas även vid den utredning, varom jag nu talar.

Jag slutar, herr talman, med det allmänna uttalandet, att när nu riksdagen,
som jag hoppas, går att besluta införandet av en accis på margarinet, eller
för att uttrycka mig mera exakt, går att ge Kungl. Majit en fullmakt att på
detta område träffa anordningar, som säkerställa det svenska smörpriset vid
ett visst minimibelopp, så är detta steg av ofantlig betydelse för vårt lands
jordbruk. Jag uttalar förhoppningen örn att regeringen så skyndsamt som
möjligt, då förhållandena det påkalla, sätter denna anordning i funktion, så
att smörpriset stabiliseras vid lägst den nivå, som är tänkt. Då är en stor
sak vunnen för den svenska lantbruksbefolkningen. Att den saken har vunnits
är ju ett resultat av en lycklig samverkan mellan stora folkgrupper i vårt
land, en samverkan, förutan vilken enligt min personliga tro en åtgärd av
denna natur icke med säkerhet hade kunnat bli genomförd. Och om den mot
min förmodan hade kunnat genomföras, skulle den ha kommit att genomföras
i stridens tecken och under upprivande motsättningar mellan stora folkgrupper
i vårt land i stället för att den nu, som jag hoppas, skall kunna genomföras
utan sådana strider och i god samverkan mellan inflytelserika politiska krafter.

Lördagen deli 17 juni f. m.

Nr 45.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

Jag yrkar, herr talman, bifall till den vid utskottets betänkande fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar Johan Johansson, Ernst Svenson, Johan
August Larsson, Johan Larsson och Löfvander.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Diskussionen här i dag rör sig
efter två mycket olika linjer.

Å ena sidan ha vi en relativt liten fråga, där det finns delade meningar
bland dem, som likväl alla anse att man i nuvarande situation kan tänka sig,
att man för att höja smörpriset kan tillgripa även en från många synpunkter
så litet tilltalande åtgärd som den att höja priset på margarin. Det gäller, huruvida
man omedelbart skall gå till en relativt hög accis eller om man skall
avvakta händelsernas utveckling och se, huruvida en sådan högre accis är nödvändig.

Å andra sidan ha särskilt herr Örne och några andra talare gjort denna
debatt till en diskussion örn hela den uppgörelse i kristidsspörsmålen, som nu
håller på att genomföras.

Jag skall tillåta mig yttra något örn båda dessa frågor.

Vad den första frågan beträffar yttrade herr von Stockenström, att han
och hans meningsfränder vörö både glada och tacksamma för den ändring,
som kommit till uttryck i regeringens och regeringspartiets uppfattning i
margarinfrågan, örn herr von Stockenströms glädje vågar jag inte uttala mig.
Men herr von Stockenströms tacksamhet har tagit sig ett ganska egendomligt
uttryck, när han försöker samla en majoritet, som skall gå emot den linje,
vilken mycket väl hade kunnat accepteras även av honom och hans meningsfränder,
och när han, såvitt jag förstår, på den punkten icke kunnat anföra
några som helst vägande argument för att frångå linjen att börja med en accis
på 10 öre, örn det skulle bli nödvändigt.

Jag kan inte tänka mig någon annan anledning att omedelbart kräva en
accis på 30 öre än den, att man anser, att en sådan accis under alla förhållanden
är nödvändig. Det finns ingen, som kunnat anföra skäl för att vi i detta läge
kunna avgöra, vilken accis, som kan befinnas erforderlig för att nå det mål,
som är det gemensamma, nämligen en höjning av smörpriset. Under sådana
förhållanden frågar man sig, vilka ytterligare skäl, som kunnat föreligga för
att omedelbart föreslå en accis på 30 öre. Det enda jag har kunnat tänka mig
är det, som herr Wohlin antydde, men som tydligen inte ligger i utskottsmajoritetens
— d. v. s. den hälft av utskottet, som med lottens hjälp blivit majoritet —
intentioner, nämligen att statsverket för den löpande budgeten behöver inkomster,
som omedelbart skulle användas. Inte heller denna majoritet av utskottet
föreslår, att de av denna accis inflytande medlen omedelbart skola
användas för att täcka utgifter, utan föreslår att medlen skola reserveras i en
fond, på samma sätt som reservanterna mena, för att eventuellt i framtiden
användas för ändamål, som kunna gagna konsumenterna.

Under sådana förhållanden tror jag man vågar påstå, att den linje, som
blivit vald, är onödig och att den under vissa förhållanden på de fattigaste
folkklasserna, örn vilka herr Wohlin talade, kan lägga en börda, som inte är
berättigad och inte heller nödvändig för att nå det uppställda målet.

Vad som under sådana förhållanden kan lia varit det verkligt bärande motivet
i denna aktion, undandrar sig mitt bedömande. Det förefaller mig vara
riktigast att då nöja sig med den försiktigare linjen. Herr Gustafsson i Benestad
har sagt, att han är fullt övertygad örn, att denna fullmakt i Kungl. Maj :ts
hand kommer att användas i den utsträckning, som är nödvändig. Jag är för

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. in.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

min del också alldeles övertygad örn, att så kommer att bli fallet. Men den
fullmakten ger också möjlighet, örn dessa medel icke behövas, att undvika en
åtgärd, som vi väl allesammans här måste erkänna icke är önskvärd, därest
icke ett större syfte gör den verkligen erforderlig.

Här gäller det nämligen inte vad jag skulle vilja kalla en protektionistisk
åtgärd av vanligt slag. Det som är det egendomliga, och det som gör åtgärden
mindre tilltalande, är att man flyttar över aktionen på ett område, som
ligger vid sidan av det område, där man egentligen vill lia en effekt, att man
sålunda för att gagna smörproducenterna och skaffa dem ett bättre pris inte
nöjer sig med den belastning av konsumenterna, som följer av detta högre
smörpris, utan griper över på ett annat område. Man går in på en alternativ förbrukning,
där man under andra förhållanden skulle säga till konsumenterna,
att det står dem fritt, örn de inte vilja betala det högre smörpriset, atf köpa
det billigare margarinet. Man griper alltså in på ett annat område, som inte
med det ursprungliga området har det nödvändiga sammanhanget. Det är uppenbart,
att det är på denna punkt de största betänkligheterna måste inställa
sig. Det är i grund och botten ingenting annat än en ny konsumtionsskatt, som
det här är avsikten att pålägga det svenska folket, och jag kommer strax in
på denna sak.

Det är uppenbart att det parti, som regeringen representerar, endast med
mycket stor tveksamhet ger sig in på att öka våra konsumtionsskatter. Men
det finns en sak som gör, att steget inte varit så svårt att taga som annars
varit fallet. Det är att vi lia fått en majoritet — och det gläder mig uppriktigt
att även den majoritet, som finnes i utskottet, gått på samma linje —■
inom en praktiskt taget enhällig riksdag, som inte är beredd att begagna denna
nya konsumtionsskatt för de löpande utgifterna utan som är beredd att
överväga, örn inte konsumenterna på något sätt skola kunna beredas kompensation
för den i detta avseende höjda skatten genom ett eventuellt lättande av
någon annan av konsumtionsskatterna.

Detta gör att det, som jag nämnde, varit lättare för regeringen och det parti,
som vi representera, att gå den här föreslagna vägen.

Men det avgörande, när vi kunnat ge oss in på den, är uppenbarligen, att vi
inte ha funnit någon annan väg att åstadkomma det resultat för jordbruket,
som är målet. Och det är på den punkten, som hela det stora spörsmålet om
regeringens politik och den nu gjorda uppgörelsen har förts in i debatten av
herr Örne.

Herr Örne är sedan gammalt här i kammaren den mest konsekvente företrädaren
för det fria näringsliv, som vi haft. Jag har under många år här i
kammaren slagits vid hans sida mot höjda konsumtionsskatter och mot protektionistiska
åtgärder överhuvud taget, och har därför ingen svårighet att förstå
de utgångspunkter, som diktera herr Örnes uppträdande här i dag. Däremot
har jag så mycket svårare att förstå det sätt, på vilket han lagt sin argumentering
och de i många hänseenden mycket lösa grunder, på vilka han
byggt upp sina påståenden.

Jag skulle icke ha tagit upp detta herr örnes yttrande till behandling, om
det icke varit så, att herr Örne i denna kammare icke står ensam; han står
kanske ganska ensam inom det socialdemokratiska partiet, men han har ganska
många meningsfränder utanför, som av principiella skäl gilla hans ståndpunkt.
Men framför allt har han ett alldeles ofantligt stort antal anhängare,
som av politiska och taktiska skäl glädja sig över de beskyllningar, som han i
detta läge riktat mot regeringen.

Vad den inrepolitiska uppgörelsen inom det socialdemokratiska partiet beträffar,
som herr Örne dragit upp, skall jag endast be att få konstatera, att

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
det inte är riktigt, att det socialdemokratiska partiet i höstens valrörelse gick
fram med något slags enkelt frihandelsprogram, under förklaring att örn vi
endast slopa alla tullar och ta bort alla restriktioner i näringslivet, skola
vi komma ut ur de ekonomiska svårigheterna. Jag skulle tvärtom vilja säga
— och det är skäl att säga detta på grund av mycket, som förekommit i den
offentliga debatten -—- att frågan om de handelspolitiska förhållandena spelat
en ganska underordnad roll i den socialdemokratiska agitationen i fjolårets
valrörelse. Det, som spelade den dominerande rollen, var frågan om att på
ett rimligt sätt skaffa människor arbete. Vad vi vände oss emot, när det gällde
att bemöta den protektionistiska uppfattningen, var den övertro på alla
slags protektionistiska åtgärder, som vi ville varna väljarna för att lita till.
Och mot den övertron, där den finnes, vända vi oss fortfarande.

När herr Örne talade örn att regeringen och det socialdemokratiska partiet
på denna punkt skulle lia uppgivit sin tidigare ståndpunkt, övergivit sin principiella
uppfattning och svikit sitt program, vill jag erinra herr Örne om, att
han väl ändå någon gång har läst det socialdemokratiska partiprogrammet.
Och där skall han finna, att i den punkt, som berör handelspolitiken, står det
inte bara »frihandel», utan också att utrikeshandeln skall organiseras under
samhällets kontroll. Hur herr Örne skall kunna förena den ståndpunkten nied
den mycket förenklade dogmatiska frihandelsståndpunkt, som han här företräder,
har jag svårt att förstå.

Herr Örne har emellertid, och jag vill ju säga, att det inte är ovanligt att
träffa på den uppfattningen bland agitatorer, en obetvinglig lust att framställa
sig själv såsom den ensamme mannen, som kämpar mot en värld av förmörkat
förstånd. Å andra sidan har han en lika obetvinglig lust att framställa
sig som representanten för de breda massorna och deras intressen, som han
endast behöver vända sig till för att genom folkomröstning få en överväldigande
majoritet för sin egen ståndpunkt. Herr Örne valde sitt exempel med förstånd,
det måste jag erkänna. Han sade: Gå ut till svenska folket och ställ
till en folkomröstning och fråga, örn det vill ha en skatt på margarin, så skall
ni få se vad de svara! Det skulle bli en överväldigande majoritet, som säger
nej! Ja, det är alldeles riktigt. Och jag lyckönskar herr Örne till att vara
finansminister i ett land och låta skatterna avgöras genom allmänna folkomröstningar!
Jag undrar, vilka skatter herr Örne skulle vilja lägga fram en och
en för det svenska folket och fråga, örn det vill ha dem? Vill han fråga örn
det vill lia tull på kaffe? Vill han fråga, om det vill ha skatt på margarin,
högre eller lägre inkomstskatt eller örn det önskar den eller den indexen? örn
man på det viset förenklar de politiska problemen, att man frågar väljarna, örn
de vilja offra det ena eller det andra, utan att sätta in det i ett större sammanhang
och tala om, vad de få i stället, tror jag, att varje förnuftigt styrelsesätt
skulle vara omöjligt.

Örn jag sålunda på den punkten kan lämna herr örnes folkomröstning, skall
jag emellertid gå över till frågan örn handelspolitiken. Herr Örne säger, att
lian alltid striivat efter och alltid, åtminstone tidigare, trott, att det skulle vara
möjligt att till slut vinna människorna för en rationell ekonomisk politik. Ja,
det där ordet »rationell» är ett mycket vackert ord. Men frågan är bara, vad
det är som är »rationellt». 1 det läge, i vilket vi nu befinna oss. då världen
i stort sett stänger av sig emot sina särskilda delar, örn jag får uttrycka saken
på det sättet, vad ilr det då sorn är rationellt? Är det rationellt att fortfarande
hålla fast vid den fiktionen, att det finns en världsmarknad, där priserna
bestämmas, som herr Örne säger, efter tillgång och efterfrågan, och att vi på
denna världsmarknad kunna utgöra den där delen, som njuter alla fördelarna
av tillgången och efterfrågan och de priser, som därav uppstå.

46 Nr 45. Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

Det finns i detta ögonblick ingen sådan världsmarknad. Det finns hela rader
av avstängda nationella marknader, som i olika grad och på olika områden
lia ett överskott på sina produkter, som de för att sysselsätta sitt folk och
ändå få någon inkomst kasta ut på denna s. k. världsmarknad, d. v. s. på alla
de punkter, där det finns möjlighet att kila sig in till vad pris som helst.

Att under sådana förhållanden söka uppehålla föreställningen, att man endast
genom att själv bedriva en rationell politik skulle komma tillrätta med
svårigheterna, stämmer också ganska litet överens med herr Örnes egen inställning.
Det är inte så synnerligen länge sedan herr Örne själv kände ett
behov av att på en alldeles avgörande punkt göra en anpassning efter de förändrade
förhållandena i världen, nämligen när det gällde förhållandet till
Tj^skland. I stället för att, när det gäller frågan örn de tyska avstängningsåtgärderna,
förklara, att dessa åtgärder i själva verket icke skada oss, utan
skada Tyskland självt, förklarade han helt enkelt, att örn tyskarna avstänga
sig på det viset, skola vi begagna det stora importöverskott, som vi ha i förhållande
till Tyskland, för att klämma efter dem. Herr Örne förstod alltså i
det fallet, att våra åtgärder icke voro alldeles oberoende av vad som sker ute i
världen. När vi inte kunna ändra förhållandena i stora världen, ty en sådan
ändring är den förnuftigaste metoden, är det på ett eller annat sätt nödvändigt
att skaffa det andrum och göra den anpassning här hemma, som under
de givna förhållandena är det bästa möjliga, eller låt oss säga, det minst
onda.

Det är den politiken vi under flera år bedrivit genom de olika regleringar,
som blivit införda. Och den enda verkligt befogade fråga, som herr Örne
skulle kunna ställa till sitt parti, vore den: Varför lia ni inte tidigare insett,
att detta var det riktiga?

På den punkten skall jag anknyta till, vad herr Wohlin yttrade. Jag tror
nämligen att det är oriktigt att påstå, att den socialdemokratiska regeringen
och det socialdemokratiska partiet under detta senaste år vunnit några anmärkningsvärt
ökade insikter eller någon ökad ansvarskänsla eller dylikt.
Jag är övertygad örn att vi voro lika ansvarskännande för två år sedan och
för ett år sedan, som vi äro nu. Det, som har förändrat sig, är varken våra
insikter eller vår ansvarskänsla, utan det, som har förändrat sig, är förhållandena
i världen. Det är klart, att med den olika ekonomiska inställning,
man har, drar det längre eller kortare tid för att komma fram till ett erkännande
av vissa fakta. För den som i sin allmänna ekonomiska åskådning,
såsom t. ex. den svenska högern, varit böjd för att anse protektionistiska åtgärder
av olika slag såsom välgörande under alla förhållanden — »en tull
kan aldrig skada» — är det alldeles uppenbart, att man inte behöver någon
längre tids erfarenhet för att gå hur långt som helst på denna avstängningens
väg. Men när man, såsom socialdemokraterna, sedan gammalt är övertygad
om att det internationella bytet, likaväl som bytet inom länderna, är fördelaktigt
och bidrar till att höja välståndet, när man i det längsta hoppats,
att världen skulle ta förnuftet tillfånga, när man inte ville tro, att man skulle
låta det gå till en fullständig avstängning mellan nationerna, då är det klart,
att man i det längsta dragit sig. Man väntar och hoppas, och det är först,
när förhållandena utvecklat sig så, som under det sista aret skett, att man
inte längre kan tro på en omsvängning, det är först då, som man finner sig i
att tillgripa de åtgärder, som här blivit föreslagna.

I den situationen är det alldeles uppenbart, att man inte kan bortse från
jordbrukets läge. Även herr K. A. Andersson, som tycks mena, att åtgärder
för att höja priset på smör äro förkastliga, därför att de öka levnadsomkostnaderna
för de fattiga, blir betänksam och till och med omvänd, så

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Äng. accis å margarin rn. m. (Forts.)
snart man kommer över på ett område, som han har sina ögon särskilt inriktade
på, nämligen när det gäller de bohuslänska fiskarna. Även om herrarna
erinra sig det mesta, som skrivits örn den nuvarande regeringens syndafall
och den rad av protektionistiska åtgärder, som den tillgripit, kanske inte
alla hunnit uppmärksamma, vilken den första av dessa protektionistiska åtgärder,
som regeringen tillgripit, egentligen var. Jo, det var den ur praktisk
synpunkt lilla, men ur principiell synpunkt synnerligen betydande åtgärden att
genomföra en importreglering på långa. Och denna importreglering på långa
var föreslagen av det liberala partiets ordförande, herr K. A. Andersson!

När man har sådana exempel för ögonen, skall man inte vara alldeles ovillig
att försöka se sakerna något mera i stort, än som här har skett.

Jag kommer nu till frågan örn prisfördyringen. Det är klart, att det socialdemokratiska
partiet vänt sig mot åtgärder, som höja levnadskostnaderna
för de breda lagren. Jag vill säga herr Örne och även herr K. A. Andersson,
att det socialdemokratiska partiet i denna punkt icke i någon mån har
ändrat uppfattning. Det socialdemokratiska partiet har aldrig någonsin förklarat,
att billigast möjliga priser, framkallade av vad slags förhållanden
som helst, är något som vi skola sträva till. Hela den stora del av den svenska
allmänheten och de svenska politiska partierna, som brukar beskylla det
socialdemokratiska partiet för att endast representera lönearbetarnas intressen,
vet mycket väl, att det socialdemokratiska partiet aldrig har motiverat
en sänkning av arbetslönen, när den varit i vårt tycke låg nog, med det resonemanget,
att örn vi få än lägre arbetslöner, kunna vi få lägre produktionskostnader
och därigenom också lägre priser. Vi ha aldrig motsatt qss en höjning
av arbetslönerna genom att säga, att detta kommer att belasta konsumenterna,
såvida vi nämligen funnit, att de arbetare, vilka det gällt, hade
en oskäligt låg lön.

Det äir ingenting annat än en tillämpning av dessa principer, som vi nu
försöka, när det gäller det svenska jordbruket. Vi ha icke tidigare funnit,
att de priser, som jordbrukarna lia fått, ha varit sådana, att vi lia haft anledning
att höja dem eller haft anledning att motsätta oss en sänkning av
dem. Men vad som hänt under de sista tre åren är, vilket herr Örne vet lika
bra som någon annan, att det svenska jordbruket genom prisfallet förlorat sådana
massor av miljoner, att det vore oförsvarligt att vägra att ta upp problemet
till behandling. Det är inte osannolikt, att den förlust i inkomster
på saluöverskottet, som det svenska jordbruket under dessa sista tre år lidit,
överstiger 300 miljoner. Att man under sådana förhållanden överväger åtgärder,
genom vilka en prisåterhämtning på dessa områden kan åstadkommas,
förefaller mig icke behöva möta motstånd ens ifrån dem, som slå sig till
riddare för principen örn den s. k. tillgången och efterfrågan, när man vet,
att denna tillgång är framkallad av fullständigt abnorma faktorer. Herr
Örne säger, att denna politik är så orimlig, att om man för 30 eller 25 år
sedan skulle fört fram den inom det socialdemokratiska partiet, skulle man
lia blivit utskrattad, nämligen den politik, som innebär, att vi nu skola uppmana
folk att producera så mycket som möjligt och sedan lova, att vi skola
köpa av dem denna produktion till ett visst bestämt pris. Det problemet
föreligger icke i dag, hur man skall kunna reglera den produktion, som eventuellt
kan uppkomma på grundval av dessa garanterade priser. Att det är
ett stort problem och att det leder över till den fråga, som herr Örne berörde,
nämligen frågan örn planhushållning, är klart. Jag kail försäkra herr Örne,
att åtminstone den nuvarande regeringen inte blundar för det problem, som
uppstår, när man garanterar ett visst pris, och att det problemet kräver en
undersökning av olika vägar för att hålla den därigenom uppkomna produk -

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis ä margarin m. m. (Forts.)

tionen inom de lämpliga gränserna, det är självklart. Det gäller åtminstone
en av de åtgärder, vilka nu äro föreslagna, nämligen skatten på oljekakor,
som tydligen Ilar till ändamål att förminska importen av dessa fodermedel
och därigenom också åtminstone i någon mån bidraga till minskning av mjölkoch
smörproduktionen.

Vad för övrigt beträffar talet örn den uppgörelse, som här skulle ha träffats
mellan socialdemokrater och bondeförbundare och några andra, och
den moraliska halten av den, är det kanske onödigt att taga upp en så uttröskad
fråga. Det förefaller ibland, som örn man i det fallet vore ledsen
över att här håde brutits ett politiskt monopol. Ty det läge, som vi här i
vårt land ha befunnit oss i under de sista tio åren, är, som alla veta det, att
vi haft någonting, som brukat kallas för ett borgerligt block, där de säkra
elementen ha varit högern och bondeförbundet. Å andra sidan ha vi haft socialdemokratien.
Utgången av den dragkampen har avgjorts av ett mellanparti,
som kallas för de frisinnade, och detta parti har ansetts inneha monopol
på att rösta ibland med socialdemokraterna och ibland med de övriga borgerliga.
Det förefaller mig, som örn det inte skulle vara så särskilt beklagligt,
örn vi på den punkten åtminstone återigen fått något mera av den fria
konkurrensen, och det förefaller mig, som om herr Örne inte skulle behöva
vara motståndare därtill.

Vem som får betala uppgörelsen, det kanske man kan ha olika meningar
örn. För min del skulle jag vilja ansluta mig till vad en talare här tidigare
har sagt, nämligen att det blir kontrahenterna själva, som få hjälpa varandra.
Det är alldeles uppenbart, att det pris, som det svenska folket betalar
för att få se flera människor i arbete och för att få se bättre priser
på jordbruksprodukterna, det priset betalas av svenska folket självt. Det
finns ingen utanför de stora folkklasserna, som gör det. Jag skulle i det
fallet vilja erinra herr Örne till sist örn ett gammalt gott ord av hans egen
läromästare i ekonomiska ting, nämligen Adam Smith. Han sade just i fråga
örn höjningen av arbetslönerna och dess påstådda skadliga inverkan på landet,
att det, som gagnar den största klassen i samhället, omöjligen kan vara till
skada för samhället självt. Jag kan tillägga: Det som gagnar de båda fullständigt
dominerande klasserna i det svenska samhället, kan inte vara till
skada för det svenska samhället självt.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har begärt ordet för att motivera,
varför jag för min del kommer att biträda den reservation, som är fogad till
det föreliggande utskottsutlåtandet.

Jag vill emellertid först säga några ord med anledning av herr örnes anförande.
Jag har under många år med den allra största solidaritet följt herr
Örne i hans kamp för frihandeln, och jag ser ännu alltjämt i denna hans strid
en utomordentlig tillgång för de sunda och riktiga principer, som böra tillämpas
i den svenska ekonomiska politiken. Men jag måste säga, att jag för min
del icke nu kan följa honom, då han även i ett sådant läge som det, som nu
föreligger, vill driva frihandelsprincipen till en ytterlighet, som icke kan vara
riktig eller välbetänkt. Jag kan emellertid å andra sidan inte säga, att det
skadar, att även i en sådan situation som denna de rena frihandelssynpunkterna
komma fram under debatten. Därigenom att de komma fram synes det mig,
att man kan så mycket lättare nå fram till en överenskommelse, där allt både
för och emot har kommit till tals, allt som överhuvud taget kan sägas i den
föreliggande saken.

Anledningen till att jag för min del biträder denna stora märkliga, kanske
historiska uppgörelse mellan arbetarepartiet och bondeförbundet, varav nu före -

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)
liggande spörsmål är en detalj, är först och främst att arbetslösheten har nått
en sådan omfattning i vårt land, att det är nödvändigt, att ett krafttag göres
för att man skall kunna nå fram till åtgärder, varigenom verkligen arbete herodes
för ett större flertal av de arbetslösa. Och när den föreliggande uppgörelsen
kan ge arbete åt mellan 70,000 och 100,000 arbetare, om man räknar
även dem, som indirekt få arbete genom den uppgörelse, som är träffad, då
synes det mig, att här verkligen är något betydande gjort. Här har åstadkommits
något som icke bara är ett palliativ eller något sken, utan en verklighet
som man måste vara synnerligen glad över.

Den minskade köpkraften hos arbetarklassen stärkes på detta sätt i mycket
hög grad, och detta blir av värde icke blott för arbetarklassen själv, för hela
dess ekonomiska standard och dess sociala läge, det blir även av den största
nytta för bondeklassen och för hela medelklassen. Man bringar genom denna
överenskommelse hjälp över en väldig räjong av den svenska nationens produktiva
krafter. Och kan då den jordbrukskris, som råder — och den krisen
är, det ha alla erkänt, oerhört svår, farlig, betungande och äventyrlig — lättas
på ett effektivt sätt, då synes det mig, att det är en plikt för oss alla att
biträda en sådan uppgörelse, som tillgodoser krav, som ställts från just de
produktiva elementen i samhället. Då stärker man hela den stora bärande
grunden hos hela det svenska folket.

Det har redan sagts här av en talare, att när icke de representanter, som
företräda de mera välsituerade i samhället, vilja hjälpa till, då blir det så, att
de fattiga få hjälpa varandra, och det synes mig vara ett gott tecken, något
som visar på en växande solidaritet just hos dessa stora folklager, en växande
solidaritet gentemot varandra. Det synes mig, att det är en mycket stor vinning,
att arbetare och bönder här hålla samman och bilda grundvalen för den
uppgörelse, som är träffad. Jag kan för min del ingalunda betrakta den
uppgörelsen som någon kohandel eller någon uppgörelse i mindre god moralisk
bemärkelse, utan jag ser i uppgörelsen ett tecken på en växande solidaritet,
ett växande samförstånd och en växande förståelse mellan de stora bärande
folkgrupperna i vårt land. Och det synes mig vara av ett särskilt värde att
denna insikt har kommit till synes och vuxit fram ifrån denna svenska urgrund
själv i en tid, när demokratien anfalles i alla länder och när man även i
vårt land ser tendenser, som ge vid handen, att fienderna till denna demokrati
rusta sig till avgörande slag, till avgörande kamp. Det har ännu, såvitt jag
vet, aldrig i historien inträffat, att en demokrati har gått under, när arbetare
och bönder hållit samman, men väl när dessa stora folkgrupper ha stått som
fiender emot varandra.

Det har sagts här, att överenskommelsen, och framför allt har man pekat på
att margarinaccisen skulle drabba med alldeles särskild tyngd de allra
fattigaste och drabba alldeles särskilt hårt ibland dessa de stora konsumerande
arbetarlagren. Men när man talar med arbetare och även med arbetare
i en stad som Stockholm, där sambandet mellan arbetare och
bönder är mindre utpräglat än på andra platser, finner man, att det råder,
märkligt nog, en ovanlig, nästan enstämmig sympati för tanken att arbetarklassen
bör hjälpa bondeklassen i en situation, där bondeklassen befinner sig
i en stor nöd. Jag har talat vid många möten med arbetare, som vid andra
tillfällen säkerligen inte skulle varit beredda att gå med på ett offer sådant
som detta, och de lia sagt, att vad det beträffar, att vi få betala något mer
för en eller annan lantbruksprodukt, gör det oss ingenting, blott det kommer
den stora av krisen drabbade delen av bondeklassen till godo, den del, som har
det svårt och verkligen är beträngd; det är något att verkligen lägga märke
till. Det visar, synes det mig, att sambandet mellan arbetare- och bondeklass

Första kammarens protokoll 1933. Nr hö. 4

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

ingalunda är så avbrutet, som man skulle kunna tro det vara. Det finns fortfarande
hos arbetarklassen en stark känsla för sambandet oell blodsbandet
mellan arbetare och bondeklass. Nästan alla arbetare i industrien i detta land
lia anförvanter på landet bland småbonde- och småbrukarklassen, och de kunna
vid mångfaldiga tillfällen just peka på att de ha fått veta av dessa sina anhöriga
på landet, hur oerhört svårt det är i månget fattigt bondehem.

Jag tror, att detta ger vid handen, att arbetarklassen med en verkligt äkta
solidarisk känsla har accepterat en uppgörelse sådan som den föreliggande och
att det ingalunda är så, att vi här ha med någon mindre aktningsvärd kohandel
att göra. Det är klart, att arbetarna, när det finns 200,000 arbetslösa
bland dem i vårt land, av statsmakterna kräva, att det skall visas förståelse för
deras svåra läge; det är klart, att industriarbetarna och med dem jämställda i
samhället kräva av riksdagen, dess partier och dess grupper och inte blott av
arbetarnas egna representanter, utan även av representanter för andra grupper
och klasser i samhället, att de beakta den nöd och de svårigheter, som arbetarna
ha att kämpa med. Kan man på detta sätt hjälpa både bondeklassen i
dess svårigheter och arbetarklassen i dess nöd, då kan väl detta inte vara någonting
annat än gott att säga om. och det vore egendomligt, örn det skulle
kunna betraktas såsom något mindervärdigt eller mindre politiskt hederligt.

Det ligger en stor sanning i det gamla ordet ända från medeltiden, att bondenöd
är arbetarnöd och att arbetarnöd är bondenöd. Eftersom de äro de
stora konsumerande och producerande klasserna, så gäller i alldeles utomordentlig
grad: är det möjligt, att arbetarklassen kan ha det bra, om bondeklassen
är fattig och utsugen? Och å andra sidan: är det möjligt, att bondeklassen
kan ha det bra, örn arbetarklassen är fattig och utsugen? Nej, dessa två förhållanden
betinga varandra, och därför måste man se till att man samtidigt
kan hjälpa både arbetarna och bönderna.

Nu kom emellertid herr Örne in på en sak som man inte får förbise, när han
frågade, om man inte kunde tänka sig, att när nu denna uppgörelse i år har
träffats mellan arbetare och bönder, en annan uppgörelse ett annat år träffas
mellan någon av dessa grupper och en tredje genom en köpslagan och ett auktionsförfarande,
som måste leda till de allra farligaste och mest allvarliga konsekvenser.
Jo, den faran förefinnes, och den kanske icke är alldeles fjärran,
men jag är dock övertygad örn att det icke kan finnas någon möjlighet för,
att man i den svenska riksdagen på allvar skulle löpa risken att komma in i en
sådan farofylld situation. Det skulle nämligen betyda — örn herr Örne i det
avseendet hade rätt — att den svenska exportindustrien skulle gå fullständigt
under. Det kan icke vara något, som den svenska bondeklassen kan finna vara
önskvärt, och ännu mindre den svenska arbetarklassen. Det kan också leda
dithän, att man råkade in i sådana äventyrligheter, att hela det svenska finansiella
tillståndet bringades i en sådan fara, att den svenska statsbudgeten skulle
totalt sprängas sönder. Jag tror icke det finns någon risk för att någon
mera inflytelserik part skulle våga gå in på vägar, som skulle leda dithän.

Man måste utgå ifrån att den överenskommelse, som är träffad, är träffad
på hederliga villkor och att det är meningen, att den skall genomföras på hederliga
vägar och att den icke skall leda fram till några alldeles orimliga konsekvenser.
Och det synes mig, att den omständigheten, att just i den fråga,
som vi nu behandla, bondeförbundet trots alla lockelser stått fast vid överenskommelsen
och är beredd att gå in för densamma, trots att den kanske skulle
se ut som om ett biträdande av utskottsutlåtandet skulle ge mer, den omständigheten,
säger jag, visar, att det är på hederliga och tilltalande vägar, som
vi äro inne, och att det icke är någon risk, att vi skola gå den väg, som herr
Örne befarade. Men vi få väl då också taga den del av uppgörelsen, som är

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Ang. accis å margarin rn. rn. (Forts.)
den minst sympatiska för oss, sona företräda arbetarklassens synpunkter ock
intressen, örn vi se dem i rent trängre bemärkelse; då få vi taga även margarinaccisen,
och då få vi säga, att för det stora helas skull taga vi den, och Paris
kan vara värd en mässa. När man vinner så ofantligt mycket för det hela, får
den ringa del, som här möjligen skulle kunna sägas vara mindre tilltalande,
även tågås, ty man får icke allt precis så, som man skulle önska det. Man
får vara nöjd, örn man får det i stora huvuddrag så som man finner vara bäst.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Nerman: Herr talman! Med hänvisning till motionen nr 537 i andra
kammaren ber jag få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag skall bara komma med ett par torra

anmärkningar, som jag emellertid ansett mig skyldig att framföra med anledning
av några uttalanden i herr von Helands anförande. Han sade det,
att margarinet är en konstprodukt, och så sade även herr Wohlin senare.
Det argumentet höres ofta i debatter, men det är inte något annat än ett
slagord. Det förhåller sig på samma sätt med margarin som med smör, att
båda framställas av människohänder genom diverse procedurer ur ett råmaterial.
De äro således i samma mening konstprodukter.

Herr von Heland uttryckte bekymmer för värdet av margarinet ur närings-
och hälsosynpunkt jämfört med smöret. Margarinet är ett utomordentligt
värdefullt födoämne, i kaloriskt avseende fullt jämförbart med smöret.
Vad angår hälsosynpunkten beror det väl mest på vad det är för
hygienisk kontroll vid fabrikationen. Såvitt jag förstår, är väl den hygieniska
kontrollen över margarintillverkningen minst lika betryggande som den, som
finns vid smörtillverkningen.

Vidare säges det, och det sade herr von Heland med rätta, att margarinet
icke innehåller vitamin på samma sätt som smöret. Det är vitaminfattigt,
och det är en viktig sak. Det är givet, att smöret i det avseendet har ett
försteg framför margarinet. Det är bekant, att människan absolut behöver
vitamin och inte kan reda sig utan det. Men därav följer inte, att det behöver
finnas vitamin i allting, som man äter. Det behöves bara, att det i
något av vad man äter finns tillräckligt med vitamin och det är ganska litet
sådant, som man behöver. Örn man skall anse ett födoämne icke vara rekommendabelt
eller lämpligt, därför att det är vitaminfattigt, då skulle också herr
von Heland anse, att kött vore en olämplig föda, ty det delar med margarinet
den egenskapen att vara vitaminfattigt.

Jag vill alltså, herr talman, säga, att margarin är ett utomordentligt värdefullt
födoämne, mot vilket inga anmärkningar av betydelse ur närings- och
hälsosynpunkt kunna framställas.

Herr Gustafson, Fritiof: Herr talman! Man borde kanske här fiirst konstatera,
att herr ör-nes farhåga, att riksdagsmännens hemresa skulle förhindra
en lång debatt, inte har blivit besannad. Jag tror nog, att jordbrukarna ha tagit
denna fråga så pass allvarligt, att de äro beredda att med herr Örne dryfta
den under så lång tid, som kan erfordras.

Det är med tillfredsställelse man kan hälsa utfästelsen av herr jordbruksministern,
när han satte i gång mjölkutredningen, att smörpriset skulle höjas
till 2.30. Det är nog i alla fall det lägsta pris, varmed jordbrukets produktion
kan tänkas vara någorlunda skäligt lönande. Det är för mig, som känner
jordbruksminister Sköld såsom en man, som brukar stå vid sina utfästelser,
helt naturligt, att han bär resolut har tagit konsekvenserna av sina tidi -

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

gare råd till Sveriges jordbrukare att gå in för en mera utpräglad animalisk
produktion. Det är därför för mig ganska självfallet, att detta förslag, vilket,
såsom här uttryckligen betonats bl. a. från regeringsbänken, synes ha
varit det enda möjliga för att klara denna sak, har framlagts av regeringen,
och jag tror därför inte, att man behöver säga, att den politiska uppgörelse,
som här har ifrågakommit, skulle varit absolut nödvändig för att få fram
ifrågavarande förslag från regeringen.

Det gäller inte, huruvida man litet mer och mindre futtigt skall tumma på
margarinfabrikationens möjligheter eller ej, utan det hela är ett vägande av
olika åtgärder, som behöva vidtagas för att man överhuvud taget skall kunna
inom jordbruket sysselsätta den del av befolkningen, som nu hardin försörjning
där. Och jag förmenar, att man med den nu föreslagna åtgärden
att höja produktprisen går den naturliga vägen. De förut begagnade åtgärderna
att genom stöd- och ackordslån så att säga hålla ett nödtorftigt
liv i de stackars jordbrukarna var en sämre väg, även örn det vid ett visst
tillfälle var en nödvändig åtgärd. Man har nu kommit därhän, att man tillgriper
den mera rationella utvägen att försöka höja produktpriset.

Vid granskandet av propositionen finner man, att däri anförts ganska
goda, som jag anser, fullgoda skäl för nödvändigheten att ställa smörets
konkurrenskraft i ett bättre förhållande till margarinets än vad som kan tänkas
bli resultatet efter den nu planerade mjölkregleringens genomförande.
Men även örn man i propositionen finner giltiga skäl för framläggande av
förslaget, finner man också uttalanden där, som göra en betänksam, huruvida
den föreslagna åtgärden är fullt tillfredsställande. Så uttalar exempelvis
finansministern i sin proposition, att accisen bör tillgripas endast örn så
befinnes oundgängligen erforderligt och en garanti för att sa sker har man,
anser finansministern, däri att det lägges i Kungl. Maj :ts hand att avgöra,
när och till vilket belopp dylik accis skall uttagas. Här är således en reservation
uttalad, av vilken man lätt kan draga den slutsatsen, att det endast blir i
yttersta nödfall, som denna accis kommer att tillgripas. ^ Det kan uppstå
sådana förhållanden, att den synnerligen avvaktande hållning, som man
måste läsa ut ur propositionen, förorsakar svårigheter, som inte skulle behövt
ifrågakomma, örn man redan från början hade fastlåst accisen till det
mycket skäliga belopp, som utskottet föreslår. Därför anser jag för min
del, att utskottet har haft fullgoda skäl, när det förordat accisens fastlåsande.
Jag tycker, att det finns även ett annat skäl härför att draga fram, nämligen
det att i och med att jordbrukarna själva genom kraftfoderaccisen bidraga
till mjölkprisets stödjande, d. v. s. gå in för att medvetet införa en
spärr i produktionen, är det på samma gång rättvist, att margarinfabrikationen,
som får en fördel av detta förhållande, också för sin del redan från början
får bidraga med ett mindre accisbelopp.

Jag vill i anledning av vad som här har förevarit säga, att den uppgörelse,
som här är träffad mellan olika politiska partier, har ur jordbrukarsynpunkt
tillmätts alldeles för stort värde. Ty skulle man döma av de sympatiska
uttalanden för jordbruksåtgärder, som här gjorts från regeringsbänken och
inte minst av en av de senaste ärade talarna, herr Ström, skulle det ju inom
alla partier förefinnas en vilja att hjälpa de stackars jordbrukarna, som hade
gjort det synnerligen onödigt att här träffa en uppgörelse — i vissa avseenden
innebärande uppoffringar för jordbruket — för att ge socialdemokraterna
tillfälle att visa den här uttalade välviljanv

Jag får lov att säga, att när jag följde herr Wohlin i hans argumentering,
blev jag något förvånad över att han med all den flödande vältalighet, som
han är mäktig, inte kom längre än till en så pass nödtorftig motivering för sitt

Lördageu den 17 juni f. m.

Nr 45.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)
yrkande, som han gjorde. Han ställde mot varandra de båda positiva förslagen
och säde, att å ena sidan utskottets förslag hade den fördelen, att det omedelbart
påförde den accis som lämpligen bör påföras, det var en fördel, och att å
andra sidan reservanternas förslag hade den sociala fördelen, att det icke tog
medlen till budgetära ändamål utan reserverade dem för sociala ändamål. Men
har möjligen icke herr Wohlin tagit fel på detta och underlåtit att observera,
att utskottet ingalunda, såsom herr Wohlin tyckes förutsätta, reserverar medlen
för budgetändamål, utan lämnar den frågan öppen och likaväl som reservanterna
ställer sig välvilligt till användande av medlen för sociala ändamål.
Jag kunde icke undgå att av herr Wohlins anförande få det intrycket, att han
ansåg utskottsförslaget vara sakligt starkast men av psykologiska eller taktiska
orsaker anslöt sig till reservanterna. För min del tror jag, att man kan
komma till en anordning som gör det möjligt att med åtminstone en del av
dessa pengar bidraga till en ökad smörkonsumtion i landet på det ena eller det
andra sättet.

_ När herr Andersson i Djursholm sade, att denna accis drabbar en befolkningsgrupp,
som har det betydligt sämre ställt än jordbrukarna, ber jag att
få hänvisa till de resultat, som i dessa dagar offentliggjorts angående
jordbruksdriften. Jag tar ett exempel: i ett västsvenskt län ha de officiella
räkenskaperna visat, att vid 18 mindre jordbruk, vardera örn 16.9 hektar jordbruksjord,
har det vid dessa jordbruk i medeltal uppstått en förlust å 397 kronor,
örn man räknar räntan på det nedlagda jordbrukskapitalet. Det egna arbetet
har betalts med 82 öre per mansdagsverke, och jag tror icke att dessa
dagsverken varit av det allra kortaste slaget. Jag har bara velat nämna det
såsom en jämförelse. Man kan icke generellt säga, att margarinaccisen enbart
drabbar de fattigaste befolkningslagren, ty användningen av margarin har
numera trängt in i kretsar, där det icke bara äro ekonomiska skäl som göra
att man använder denna vara.

Jag tror, att herr von Heland sökte slå in öppna dörrar, när han talade örn
allt motstånd, som skulle rests mot de föreslagna åtgärderna till jordbrukets
stödjande. Han tycktes känna en besvikelse, när han funnit, att de ändrade
förhållandena, som på de senare åren inträtt på jordbrukets område hade fått
den övervägande delen av svenska folket att förstå, att här måste göras någonting
för att hindra en katastrof på landsbygden. Det lät som örn han ville
säga: Margar inf rågan är vår egen lilla gata, på vilken inget annat politiskt
parti får träda in. Anser han måhända det vara en förlust för honom, att icke
i valrörelsen eller under politiska upplysningsresor kunna utpeka de politiska
personer, som röstat emot denna sak. Varför så starka ord, herr von Heland,
när det här från alla håll så starkt uttalats, att man vill göra allt för att stödja
jordbruket?

Herr Gustafsson i Benestad var så självuppoffrande, att han i sitt yrkande
örn bifall till reservationen också yrkade avslag på sin egen motion, som han
lade fram i vintras och som innebar åsättande av en fast accis. I sin motion
har han tydligen sagt, att i margarinaccisen lia vi ett liimpligt skatteobjekt.
Herr Gustafsson lär väl således knappast ha orsak att på grund av att reservationen
vill förbehålla accismedlen till sociala ändamål ansluta sig till densamma
utan borde väl snarare ansluta sig till utskottet, som i högre grad än
reservationen ansluter sig till hans i nämnda motion uttalade önskemål.

Jag vill påpeka, att redan tidigt i vintras låg förslag örn margarinaccis på
riksdagens bord i form av motioner. Efter remiss inkom från olika håll tydliga
påpekanden, att här måste man göra någonting åt margarinet, och det
förslag som nu föreligger om en fast accis å 30 öre förelåg från Sveriges Allmänna
Lantbrukssällskap redan före den nu så omtalade överenskommelsen.

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

Därför vill jag på det bestämdaste tillbakavisa påståendet, att utskottets förslag
skulle vara tillkommet i politiskt syfte. Så är icke förhållandet. Vi
högermän ha gått in för att sakligt pröva frågan, och vi ha vidhållit vår tidigare
uppfattning.

Jag tycker, att sådana kraftuttryck som herr von Heland begagnade, »hetsagitation
av olyckligaste slag, bluffagitation» m. m. icke äro på sin plats i
dag, när vi skola sakligt dryfta vad som i denna fråga är att göra.

Jag delar herr Wohlins uppfattning, att det kan vara behövligt att vidtaga
en utredning örn, vilken ställning margarinindustrien skall ha i folkhushållet.
Denna uppfattning kommer till uttryck såväl i utskottets utlåtande som i reservationen;
i båda fallen är praktiskt sett kravet om utredning lika, något
företräde i detta fall kan icke tillmätas reservationen.

Jag tror, att förhållandena kunna bli sådana, att de påkalla ett kraftigare
ingripande än nu föreliggande förslag innebär, och i likhet med herr Wohlin
är jag övertygad örn, att det är lyckligt, att detta faktum att vi äro tvungna
att gemensamt ordna margarinfrågan trängt igenom i alla partier. Men jag vet
icke, varför man skall gå därhän, att man för att få till stånd behövliga, åtgärder,
som alla synas vara eniga örn behöva vidtagas, skall behöva springa
ifrån sitt eget förslag och taga ett annat som man anser vara svagare! Jag
vidhåller, att från jordbrukarnas synpunkter utskottets förslag är vida överlägset
reservanternas, och därför kommer jag, herr talman, att rösta för utskottets
förslag, vartill jag yrkar bifall.

Herr Bagge: Ja, herr talman, jag hade icke förmånen av att åhöra den

första delen av herr von Helands anförande, men då jag kom in i kammaren,
hörde jag, att herr von Heland dundrade mot de borgerliga ledamöter, som tidigare
hade röstat mot en utredning örn accis på margarin, men som han nu förutsåg
skulle komma att rösta för en sådan accis. Han kunde icke finna någon
annan förklaringsgrund till detta, än att de i så fall måste rösta mot sin övertygelse,
drivna av partiledningen. Då jag hör till dessa fördömdas skara, ber
jag få säga, att det även finnes en annan möjlighet som ligger nära till hands
och som det hade varit trevligt örn även herr von Heland hade tänkt på, och
det är att numera en mjölkreglering är genomförd. Det vore då dåraktigt att
icke söka göra densamma effektiv, när den en gång finnes till, och för att göra
den effektiv är det nödvändigt att få igenom en accis på ett visst belopp för
att komma upp till ett smörpris som är önskvärt. — Det är i all enkelhet anledningen
till att jag kommer att rösta för accisen i dag. Värre var det icke!

Herr Andersson, Karl Andreas: Herr talman! Jag ber endast att få göra
en kort replik till herr finansministern, som passade på tillfället att på min
bekostnad inhösta en applåd från kammarens ledamöter. Jag är övertygad
örn att herr finansministern vid närmare begrundande skall finna, att han har
gjort mig orätt. Jag vill påpeka, att i vårt tullskyddade land fiskerinäringen
intager den egendomliga ställningen, att den trots detta tullsystem praktiskt
taget är oskyddad. Den orättvisa ställning, höll jag på att säga, som fiskerinäringen
intager inom samhället har gjort, att det under en lång tid från
fiskerihåll har klagats över detta förhållande särskilt med hänsyn till den betydande
importen av fiskvaror vi ha i detta land. Under min långa tjänstemannabana
har jag alltid ansett det vara oriktigt att vidtaga protektionistiska
åtgärder för fiskerinäringen. Jag har icke kunnat tillägna mig finansministerns
ståndpunkt därutinnan, att därför att det finnes protektionism inom
vissa områden, skall det finnas sådan inom alla områden, och jag har både
utanför och innanför riksdagen sökt förhindra dylika framkomna projekt.

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Äng accis å margarin m. rn. (Forts.)
Under detta tillstånd utan tullar har den svenska fiskerinäringen under de
senare årtiondena utvecklats på ett glänsande sätt, och jag är fortfarande av
den meningen, att detta är det bästa för näringen. Endast på en punkt har
jag under trycket av rådande svårigheter ansett mig kunna gå in för en protektionistisk
åtgärd, nämligen, såsom herr finansministern omnämnde, i fråga
örn spillånga. Men, mina herrar, jag tillåter mig framhålla, att det är en så
stor skillnad mellan nu nämnda ärenden och det ärende, som nu föreligger till
behandling, att det förvånar mig, att herr finansministern velat taga upp jämförelsen.
Spillånga är nämligen närmast att betrakta såsom en lyxartikel,
som i mycket, mycket ringa grad användes inom den svenska hushållningen.
Däremot lämnade herr finansministern obesvarad en fråga som jag framställde,
och den löd så: Kan det anses rimligt, att en stor befolkningsgrupp, som

är i en lika stor, örn icke större svårighet, som arbetar under mera ogynnsamma
ekonomiska förhållanden än lantbrukarna, skall drabbas av en prisförhöjning
på så viktiga livsförnödenheter som smör och margarin? Jag vidhåller
vad jag i mitt första anförande framhöll, att vi äro ute på oriktiga vägar, när
vi fördyra livsmedlen för befolkningsgrupper, som måste köpa dem, och resultatet
kanske blir, att vi bli skyldiga att hjälpa dessa grupper ur det ökade betryckta
läge, som kommer till stånd genom statsmakternas egna åtgöranden.
De äro snart komna därhän, att alla vilja ha hjälp av samhället, ingen vill
söka klara sig själv ur svårigheterna. Det har utbrett sig en understödstagaranda,
som allt mer och mer gör sig gällande mot samhället. Man måste
fråga sig vem som till slut skall betala allt detta, när allt större och större
befolkningslager skola hjälpas.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Hammarskjöld: Herr talman! Förra året, då frågan om den all männa

mjölkavgiften förelåg till behandling och då man åsyftade, att mjölkpriserna
inom landet skulle regleras genom tillägg på exportsmöret, tillät jag
mig erinra örn, att ifrågavarande väg för reglering av smör- och mjölkpriserna
inom landet icke kunde vara effektiv längre än det funnes möjlighet till
export för praktiskt taget obegränsade kvantiteter. Den farhåga, åt vilken
jag sålunda gav uttryck, har snarare än jag själv trodde kommit att förverkligas.
Det har blivit nödvändigt att vidtaga reglerande åtgärder, som direkt
avse icke blott exportsmöret utan även förhållandena inom landet. Under sådana
omständigheter och då vi icke gärna rimligtvis kunna ställa det så, att
ett pris som uppnås delvis genom uppoffringar av mjölkproducenterna själva,
enligt lagen örn sammanhängande priser indirekt kommer mjölkproducenternas
konkurrenter, d. v. s. margarinfabrikanterna till godo, kan jag icke finna
annat än att åtgärder för att begränsa margarinförbrukningen äro påkallade.
Emellertid måste jag trots detta erkänna, att jag i början av denna långa debatt
hyste allvarliga betänkligheter mot att rösta för en accis å margarin och
detta därför, att jag med rätt eller orätt hade fått för mig, att regeringens
förslag angående accis å margarin utgjorde ett led i en uppgörelse, som jag
för min del icke kan gilla, att regeringen genom framläggande av detta förslag
fullgjorde en förpliktelse enligt träffad överenskommelse, och jag då befarade,
att man genom att acceptera denna del av överenskommelsen också
skulle anses ha godkänt den motprestation som var avsedd. Genom herr
Wohlins och herr finansministerns anföranden har jag emellertid kommit till
insikt örn, att regeringens förslag örn margarinaccis är baserad på en, tidigare
eller senare vunnen, men dock fast och djup övertygelse om det berättigade
i denna margarinaccis, och att regeringen från sin sida icke väntar något
vederlag för framläggande av detta förslag, vadan uppgörelsen i detta avse -

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

ende får anses sakna praktisk betydelse. Under sådana förhållanden, herr
talman, är jag oförhindrad att rösta för margarinaccisen, och utan att upptaga
tiden med vidare motivering kan jag tillkännagiva, att jag kommer att
rösta för utskottets förslag.

Herr Wohlin: Herr Gustafson i Domö trodde, att jag icke skulle ha observerat,
att jämväl utskottet förutsätter, att genom margarinaccisen influtna
medel icke skola gå till statsbudgetära ändamål. Det är oriktigt. Jag betraktar
det först som en förtjänst i utskottets förslag, att utskottet går ut
ifrån, att örn accisen blir obligatorisk och bestämmes till lägst 30 öre för kg.,
ett betydligt större belopp än det, varmed departementschefen räknat, otvivelaktigt
skall komma att inflyta under nästa budgetår. Utskottet har vidare i
sin motivering sagt, att frågan, huru uppkommande överskott i accismedel skall
disponeras, bör hållas öppen till nästa års riksdag. På detta sistnämnda uttalande
byggde jag min förhoppning, att accismedlen skulle kunna framdeles i
viss mån reserveras för statsbudgetära ändamål. Jag uttalade såsom min
uppfattning, att detta var en förtjänst i utskottsmajoritetens förslag vid jämförelse
med reservanternas. Då jag sedermera trots detta stannade vid reservation,
berodde det, såsom jag närmare utvecklade, på min uppfattning örn betydelsen
av den tankegång, som ligger till grund för reservationen, nämligen att man
där har en linje, efter vilket man på ett ömtåligt område — där det gäller att
väga olika samhällsklassers berättigade intressen mot varandra — på ett ur
rikspolitisk synpunkt gynnsammare sätt kunnat lösa denna intressefråga.

Med detta förtydligande, som jag hoppas att herr Gustafson i Domö har
förstått, ber jag således att få komplettera mitt tidigare uttalande på den
punkten.

Herr von Heland: Herr talman! Herr Hammarskjölds förklaring, varför
han skulle rösta för utskottets förslag synes mig vara synnerligen egendomlig.
Han hade tydligen varit beredd att rösta emot en viktig näringsfråga, därför
att denna frågas lösning möjligen skulle berott på en politisk överenskommelse.

Herr von Stockenström trodde, att jag ville dölja min irratation över en av
vissa partier gjord överenskommelse genom angrepp på vissa personer. Jag
kan försäkra herr von Stockenström, att så ingalunda är fallet. Jag är mycket,
mycket lugn och glad över denna överenskommelse.

Herr von Stockenström förklarade vidare, varför han föregående år icke
hade deltagit i omröstningen, när det gällde margarinfrågan. Jag vill acceptera
denna förklaring, men vill säga att herr von Stockenström var jordbruksminister
ända till strax efter valen, och herr von Stockenström vet mycket
väl — han hade ju såsom jordbruksminister hört riksdagen ifråga örn margarinlagstiftningen
■— att kamrarna stannade i olika beslut, varför tydligen
den dåvarande jordbruksministern, herr von Stockenström, när denna margarinlagstiftning
fastställdes, hade kunnat göra den skärpning i margarinlagstiftningen
som andra kammaren hade biträtt.

Herr Gustafson i Domö ansåg, att vissa uttryck i mitt förra anförande icke
vore lämpliga å en dag som i dag, då vi skola taga ställning till denna för jordbruket
så viktiga fråga. Jag vill säga, att mitt förra anförande — och det
framhöll jag däri -— var en protest mot den agitation, som kom från högern
och de frisinnade, så snart överenskommelsen blev känd, och då vi icke ha
samma möjlighet inom vårt parti att komma till tals med valmännen som högern
och de frisinnade ha — vi ha inte någon sådan tidningspress — ansåg jag, att

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)
det var min rätt som riksdagsman att protestera mot ett så föga riksgagneligt
tillvägagångssätt.

Herr Gustafson i Domö drog också den slutsatsen av mitt förra anförande, att
jag skulle känna en besvikelse över, att kammaren i år så enigt tyckes sluta
upp kring åtgärden beträffande margarinet, ty på det sättet skulle vi bondeförbundare,
eller kanske det bara var jag, gå miste om agitationsobjekt under
kommande valtid. Ja, drog han den slutsatsen, får jag säga, att han icke har
följt med vad jag har sagt. Jag uttryckte min synnerliga glädje över, att
man vid denna riksdag tycktes kunna få en uppslutning omkring denna för
oss jordbrukare så viktiga fråga, och jag sade, att jag hoppades, att ^samtliga
partier kunde sluta upp kring den lösning, som regeringspartiet, såsom det
största konsumentpartiet, velat vara med örn att biträda.

Jag är likaledes synnerligen glad över, att herr Bagge i år går in för denna
frågas lösning.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! Av en del ledare, som varit synliga i
bl. a. Svenska Dagbladet, hade jag väntat mig det angrepp, som herr Gustafson
i Domö riktade mot mig, men vilket angrepp är fullkomligt oberättigat. Jag
har nämligen följt mina motioner från i år och i fjol, vilken senare motion icke
ens bevärdigades att remitteras från bevillningsutskottet till de myndigheter,
som hördes över andra motioner i samma syfte. Någon framgång ^för min
tankegång vann jag emellertid inte då. Jag upprepade motionen i år. Huvudsyftet
med motionerna, såväl i fjol som i år, var att få ett bättre smörpris.
Det står uttryckligen i motionerna. Det medel jag kunde peka på var en
margarinaccis. Kungl. Maj:t har tagit upp tankegången i motionerna, i vissa
delar använt ungefär samma uttryck som där och begärt rättighet att åsätta
en margarinaccis av lägst 10, högst 50 öre. Utskottsförslaget skiljer sig
härifrån så till vida som minimisatsen där är 30 öre och maximisatsen fortfarande
50. Jag vet hur min tankegång förut behandlats av den borgerliga
majoriteten, och ser jag på omröstningssiffrorna från denna kammare i fjol,
så finner jag, att det blott var ett litet fåtal, 81 medlemmar, närvarande vid
omröstningen, och det måste ha varit 21 borgerliga borta utan attalia varit
utkvittade. Den borgerliga majoritet, som jag skulle kunna bygga på, örn jag
biträdde utskottets förslag, är alltså så ytterligt svag, att det inte finns någon
möjlighet för mig att tro, att man skulle kunna nå ett positivt resultat på den
vägen. Jag anser, att jordbrukets ställning för närvarande är så pass allvarsam,
att jag hellre, tio gånger hellre, tar det förslag, som är framlagt av
Kungl. Majit, med den garanti som är lagd därunder. Jag tar hellre en fågel
i handen, herr Gustafson i Domö, än jag låter locka mig ut i skogen efter tio,
som troligtvis aldrig fångas.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Jag lyckades inte riktigt uppfatta
början av min ärade vän herr Åströms anförande. Han yttrade emellertid något
örn att jag utan tvivel i morgon i en del av pressen skulle komma att bli
prisad såsom den ende självständige mannen. Örn min vän därmed ville antyda,
att jag bar uppträtt här i dag flir att framkalla en sådan effekt i någon
del av pressen, så ber jag att få bestämt avvisa den tanken. Vad som
kommer att hända i pressen är jag tämligen på det klara med, nämligen att
större delen kommer i hög grad att ogilla mitt uppträdande, och framförallt
den press, som står mig närmast, det vill säga den press som föl talan för
mitt eget parti. Det är således ingalunda för att vinna applåder, som jag har
uppträtt, det är på grand av, att jag känt det vara nödvändigt att yttra vad
jag här gjort.

58 Nr 45. Lördagen deli 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (f orts.)

Efter herr finansministerns av djup övertygelse burna anförande var det
en person soln yttrade, att herr finansministern skulle vara oerhört farlig
för en fransk jury, han skulle nämligen övertyga den ögonblickligen. I dag
tycks första kammaren också vara en fransk jury, ty herr finansministern
övertygade den så gott som fullständigt örn det riktiga i sin ståndpunkt. Herr
finansministern talade så varmt för margarinaccisen, att han endast kunde
ledas av en personlig omvändelse i handelspolitiskt avseende för att komma till
den ståndpunkt han intog. Och däremot skall jag inte göra några invändningar,
jag förstår mycket väl att folk kan omvända sig.

Emellertid var det åtskilligt i vad herr finansministern yttrade, som inte
kan lämnas utan vissa erinringar från min sida. Vad som utgjort huvudskälet
för. det socialdemokratiska partiets och framförallt mitt ståndpunktstagande
i handelspolitiken har varit, att erfarenheten tydligt har ådagalagt, att alla
sådana här åtgärder, som det har vimlat av under det senaste årtiondet, så
långt ifrån ha varit ägnade att upphjälpa näringslivet, att de tvärtom överallt
där de tillämpats ha lett till betydligt svårare och värre förhållanden än deni,
under vilka vi levat i vårt land. Och säkert är, att hade den stora katastrofen
på det finansiella området i vårt land förra året inte inträffat, så skulle just
den omständigheten, att vi hållit oss jämförelsevis fria från dylika åtgärder,
gjort vår ställning så avsevärt mycket bättre, att ingen hade vågat föreslå
sådana här åtgärder och motivera dem med omtanken örn vårt näringslivs
bästa. Är det inte så, att de länder, där förhållandena äro som allra värst, ha
gått i spetsen? De äro de föredömen vi nu skola följa, sedan åtgärderna där
inte bara visat sig onyttiga utan positivt skadliga. Jag träffade en man nyss,
som erinrade mig örn, att år 1926 beslöt Amerikas förenta stater att införa en
smörtull av 4 cents per pound för att skydda det inhemska jordbruket mot den
danska konkurrensen. Detta beslut prisades av den väl organiserade amerikanska
pressen i lyriska tongångar såsom ägnat att fullständigt rädda de
amerikanska jordbrukarna och hjälpa dem upp på en hög nivå och så vidare.
Och hur har det gatt? Ja, äro de amerikanska jordbrukarna inte numera lika
hårt trängda som jordbrukarna i varje annat land? Är det inte så, att Tyskland
på de^senaste åren aldrig tvekat att genomföra sådana åtgärder, som vi
nu skola slå in på här? Och ha de tyska jordbrukarna fått det så bra? Först
när herr finansministern kan besvara den frågan med ja, så tycker jag det
finns anledning att proklamera omvändelsen med sådan iver som vi här ha
hört honom göra.

Herr finansministern erinrade örn, att det i det socialdemokratiska programmet
står inte bara frihandel utan också, att utrikeshandeln skall organiseras
under samhällets kontroll. Det var intressant att få den belysning till denna
sats, som vi nu få här! Såvitt jag kan se har allt som gjorts i världen under
den senaste tiden inte gått ut på utrikeshandelns organisation utan på dess
desorganisation. Herr finansministern talade örn, att det inte längre existerar
någon världsmarknad. Nej, tyvärr är det ganska dåligt, men handeln är
dock i fråga örn volymen allt fortfarande ungefär 40 procent av vad den var,
när den stod på sin höjdpunkt, d. v. s. när det vara goda konjunkturer. 40
procent är en mycket liten del, och värdet har ju också sjunkit, så att handeln
i pengar uttryckt är ungefär 1/:! av vad den var, men det förekommer i
alla fall fortfarande en internationell handel, den har man inte alldeles lyckats
utrota trots alla försök, och därför få vi väl ändå lov att allt fortfarande
tala örn en världsmarknad, åtminstone när det gäller våra viktiga exportnäringar.
Vi kunna, mina herrar, inte komma ifrån, att vad som nu beslutas,
kommer till sist ändå att oerhört hårt drabba vår exporthandel, framförallt
med skogens produkter. Det vore ju lätt för massaindustrien att kräva att få

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)

köra fullt och bygga nya anläggningar vart år, och att staten skulle betala
massan med 19 öre per kg., samma som vetet nu skall betalas med, att staten
utan vidare skulle inlösa den trämassa, som fabrikanterna behagade framställa.
Kravet vore analogt med det som nu skall godkännas. Men inte tror
jag, att ett sådant krav skulle kunna kallas för ett krav på utrikeshandelns
organisation.

Herr finansministern tolkade mitt tal om folkomröstning på ett ganska
egendomligt sätt. Jag menar självfallet inte, att man i en folkomröstning
skulle gå ut och fråga: Vill ni ha skatt på margarin, mina damer och herrar?
Utan man skulle uppställa det beslut, som riksdagen nu kommer att fatta,
det vill säga hela den reglering, som här kommer i fråga tillsammans med accisen,
till folkomröstning, och denna skulle gälla godkännande eller förkastande
av riksdagens beslut. Jag vet mycket väl, att det kan resas mångå invändningar
mot folkomröstningsinstitutet, men man kan inte komma ifrån, att där
det tillämpats har det utgjort en garanti för demokratien.

Jag skall inte, herr talman, ta upp tiden med att gå in på en hel del yttranden,
som äro fällda under denna diskussion, det skulle verka närmast som
ett utslag av grälsjuka, sådan som situationen för närvarande är, och jag har
inte velat ställa till något gräl. Jag har velat ventilera de grundläggande principerna
för handelspolitiken och den allmänna politiken. Jag tillät mig i mitt
första anförande att i en något ironisk och skämtsam form rikta en protest
mot det system, som har blivit allt vanligare i den svenska riksdagen: att
stora och allomfattande förslag framkastas i sista ögonblicket och forceras
igenom med en sådan hast, att det inte herodes det ringaste tillfälle att i sak
ventilera frågorna. Hur var det häromdagen, herr talman? Då genomfördes
accisen på kraftfodermedel vid ett bordläggningsplenum, sedan det stått i
pressen, att någon realbehandling av ärendena inte skulle förekomma, och så
snart efter framläggandet av utskottets yttrande, att säkerligen ingen hade
hunnit att ta del av detsamma. Propositionen i den nu förevarande frågan
kom i början på juni. Det är inte rätt, att de stora frågorna skola behandlas
på ett sådant sätt. Jag riktade de skarpaste anmärkningar mot den föregående
regeringen och särskilt mot dess jordbruksminister för användandet av
samma slags metoder. Det kan väl inte begäras, att jag i år skall inta en
annan ståndpunkt. Örn denna regering, om den förra regeringen, örn någon
annan tänkbar regering förfar på samma sätt, så måste domen ur de synpunkter
jag här förfäktar bli exakt densamma,

Ja, herr talman, jag slutar med en försäkran, att jag inte här har fullföljt
någon personlig ärelystnads syften. Jag har velat fästa uppmärksamheten
på en utveckling, som är oerhört farlig, en utveckling, vars spår vi sett i andra
länder, där den lett till ett fullständigt uppbrytande av alla politiska och ekonomiska
principer. Det har varit mitt syfte att framhålla detta. Örn sedan
kammarens ledamöter på grund av »högre» syften inte vilja följa min mening,
så finns det ingenting att göra däråt från min sida annat än att uttala ett
beklagande.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Den siste ärade talaren
förklarade, att han inte ville fortsätta debatten i denna fråga, men han tog
själv upp åtskilligt på nytt och framförde därvid samma synpunkter som i
sitt första anförande. Han har visserligen blivit vederlagd, men det oaktat
står han på samma ståndpunkt.

Herr Örne pekade på förhållandena i andra länder, där man vidtagit sådana
här åtgärder, och vi se hur det gått där, sade han. Ja, det är just detta vi
se! Men vi ha därav dragit den slutsatsen, att det är nödvändigt för oss att

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
inrätta oss efter de åtgärder som vidtagits i andra länder. Herr Örne däremot
ser missförhållandena, men inbillar sig, att vi skola själva kunna rätta
till dem genom att följa hans råd. Jag har vid upprepade tillfällen sagt,
att det står inte i vår makt att göra, utan vi måste vidta skyddsåtgärder,
till dess vi komma i normala gängor igen, och jag vidhåller, att det är nödvändigt,
att vi inta den positionen för närvarande.

Yad sedan beträffar några yttranden och beskyllningar som riktats mot
dem, som stå för utskottsförslaget, vill jag upprepa vad jag sade i mitt första
anförande, att åtminstone jag för min del har ställt mig på rent saklig grund,
och jag anser fortfarande, att det förslag, som vi fört fram, är det klokaste
och riktigaste. Jag tror att om man vill nå den verkan, som är avsedd, så
tvingas Kungl. Majit, vare sig Kungl. Maj:ts eget eller utskottets förslag
här blir antaget, att gå in för det högre accisbeloppet. Det var särskilt herr
von Heland, som gav uttryck åt sin förtrytelse över att vi intagit denna position,
och han ansåg, att det låg något av politisk bluff i detta. Jag känner
inte närmare till herr von Helands förutvarande verksamhet, men det förefaller
mig, som örn den sammanfallit, i viss mån åtminstone, med den politiske
agitatorns.

Herr Örne beskyllde regeringen för att den forcerat fram denna fråga så
hastigt och anmärkte även på, att den hade blivit så hastigt behandlad, vilket
väl skulle vara en admonition till utskottet. Men dessa frågor ha ju legat
på riksdagens bord sedan riksdagens början. De ha motionsvis förts fram
av riksdagsgrupper och enskilda motionärer och ha på ett tidigt stadium -—
redan i januari månad — remitterats till ämbetsverken för hörande. Svaren
på remisserna kommo också in och ha legat kvar i bevillningsutskottet. Men
på grund av den utveckling, som man såg framför sig, ansågs det vara klokt
att vänta med avgörandet till en senare tidpunkt. Jag vill erinra herr von
Heland örn, att jag själv — jag tror det var i februari månad — i egenskap
av ordförande i Sveriges allmänna lantbrukssällskap hade att medverka till
avgivandet av ett yttrande över dessa frågor på anmodan av lantbruksstyrelsen.
I Lantbrukssällskapets styrelse sitta representanter för olika politiska
partier, och vi försöka där med all makt frigöra oss från politiska synpunkter
och se uteslutande sakligt på frågorna. I vårt yttrande fastslogs
det, att en accis av 30 öre pr kg är den lägsta tänkbara, ifall åtgärden skall
få önskad effekt. Jag har velat säga detta för att tillbakavisa de beskyllningar,
som här riktats mot oss, att vi i nuvarande läge skulle sett uteslutande
partitaktiskt på frågan. Så är ingalunda förhållandet.

Herr Wohlin uttryckte en viss sympati för utskottsförslaget på grund
av att man därigenom möjligen skulle kunna få medel till budgetens stärkande
under det kommande regleringsåret. Jag vet inte, om han gjorde det
ur synpunkten att det skulle vara bra att ha dessa pengar, eller att det
eventuellt skulle utgöra en kritik mot utskottets inställning i jämförelse med
den inställning Kungl. Maj :t och reservanterna haft, nämligen att dessa
medel inte skulle disponeras för budgetära ändamål utan användas för sociala
intressen och möjligen komma de folkklasser till godo, som anses i viss
mån bli beskattade härigenom. Herr Wohlin citerade vad utskottet sagt
på sidan 8, att utskottet har det oaktat ansett frågan, huru uppkommande
överskott i accismedel skall disponeras, böra hållas öppen till nästa års riksdag,
men underlät att fortsätta med följande. Att den av departementschefen
anförda sociala synpunkten härvid kommer under bedömande, har
jämväl synts utskottet lämpligt. Jag vill således understryka, att när det
gäller medlens användning har utskottet intagit samma ställning som Kungl.
Maj :t.

Lördagen den 17 juni £. m.

Nr 45.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag har inte begärt ordet med anledning

av herr Örnes uppträdande här, ehuru jag uppfattat hans första anförande
såsom delvis adresserat till mig. Han sade, att han ville tala till dem, som
valt honom. Jag är ju den ende här närvarande, som bidragit till herr Örnes
val, och jag vill deklarera, att jag alltjämt inte ångrar, att jag gjort det.
Men jag tycker i alla fall att hans uppträdande här i dag verkar i allt för
hög grad den ståndaktiga tennsoldatens. Han påpekade, att de ingripanden,
sorn, skett överallt i länderna, inte lett till något resultat. Men kan man
inte också peka på, hur lönlöst det visat sig vara att sitta med armarna i
kors och vänta på att en bättring skall inträda? Även örn herr Örne kan
teoretiskt leda i bevis, att allt ordnar sig av sig självt bara man har tid att
vänta, så är det programmet orealiserbart i en tid, då hela världen ropar på
handling. Herr Örnes program ter sig alltså för mig som ett katastrofprogram.
Han räknar i allt för hög grad med kalla siffror och alldeles för
litet med de levande människorna.

Herr Gustafson i Domö satte sitt ord i pant för att utskottsförslaget inte
var tillkommit i politiskt syfte, eller, för att citera det uttryck, han använde,
för att ställa bondeförbundet mot väggen. Ja, jag vill inte yttra mig om
det, vill inte gå in i själarna och försöka läsa ut vad som där skett. Jag
tycker, att herr Gustafson ser så troskyldig ut, att han med framgång söker
verka oskuld från landet, men det utesluter inte, att det kan vara både större
och listigare rävar än han, som smyga i buskarna.

Jag begärde egentligen ordet nied anledning av herr Anderssons anförande,
där det var ett ord, som stack mig litet grand. Han sade, att ingen vill
nu försöka klara sig själv. Alla vilja lia understöd av samhället, det har
insmugit sig en understödstagaranda i vårt samhälle, vilken herr Andersson
fann vara betänklig. Det där är ju en »klyscha», som man ofta hör framföras,
men jag tror, att den är både orättfärdig och orättvis. Den, som känner
svenska folket, både arbetare och bönder, vet att understödstagarandan
är särdeles litet utbredd bland dem. Ingen vill egentligen ha understöd.
Det slår man ifrån sig med båda händerna. Det kanske finns en viss övertro
på att samhället kan hjälpa i alla situationer, men när man vänder sig
till samhället med begäran örn hjälp, så ber man inte örn understöd utan örn
hjälp att sig själv redligen försörja. Herr Andersson frågade, vem det är,
som skall hjälpa, då alla vilja ha hjälp. Ja, den frågan ha redan både herr
Åström och finansministern svarat på. Jag tror, att herr Åström uttryckte
svaret så, att de fattiga få försöka hjälpa varandra. Jag tycker, att det
är en betänklig enögdhet att tala örn understödstagaranda, då praktiskt sett
hela samhället hotas av katastrof och då de stora bärande grupperna i samhället,
som måste taga sitt öde i egen hand, därvid beklagligtvis tillgripa
medel, vilka än den ena, än den andra gruppen tidigare haft vissa betänkligheter
mot, men som för närvarande äro de enda, som erbjuda sig. Det
är djupt orättvist att beteckna detta som kohandel, som en köpslagan mellan
oförenliga intressen. Att dessa båda samhällsgrupper funnit varandra,
är ett uttryck för själva samhällets självbevarelsedrift, och jag vill beteckna
kritiken, som på den punkten kommit fram mot hela denna för vår nations
framtid så betydelsefulla uppgörelse som ett bevis för hur svårt partisinnet
har att fatta allvaret i en verkligt stor situation.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen; samt d:o) att utskottets hemställan
skulle avslås.

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Åström begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition vid den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Herr von Heland äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottets utlåtande nr 3 antager godkännande av det
förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

iVinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits avslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes
omröstningen, enligt av herr Johansson, Johan Bernhard, jämte . 19 av
kammarens övriga ledamöter före voteringspropositionens godkännande framställd
begäran, medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 49;

Nej — 79.

Vid omröstningen röstades

ja av herrar Trygger, Stendahl, Bagge, Borell, Hammarskjöld, Rydberg,
Sederholm, Tamm, von Stockenström, friherre Lagerfelt, herrar David Pettersson,
Björkman, Karl Gustafsson, Ekman, greve Spens, herrar Johansson-Dahr,
Martin Svensson, Johan Bernhard Johansson, Bissmark, Thelin, Erik Ander -

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

son, Wijkström, Roos, Johan Nilsson i Kristianstad, Forssberg, von Geijer,
Pålsson, Öhman, Boman, Nordborg, Hallin, Widell, Sundberg, Mellén, Bengtsson,
Nylander, Lundell, Fritiof Gustafson, August Johansson, Karl Bodin,
Lindgren, Ernfors, Halvarsson, Velander, Frändén, Bergqvist, Gabrielsson,
Sandström och Lindmark; samt

nej av herr förste vice talmannen, herr andre vice talmannen, herrar Klefbeck,
Lindley, Forssell, Hagman, Löfgren, Fredrik Ström, Olof Carlsson, Nerman,
Branting, Möller, Wahlmark, Johan Larsson, Forslund, Reuterskiöld,
Lindström, Källman, Carl Svensson, Wilhelm Björck, von Heland, Åkerman,
Norman, Bärg, Viktor Larsson, Oscar Gottfrid Karlsson, Westman, Bergström,
Oscar Ericson, Pauli, Larsén, Per Gustafsson, Thorén, Johan August
Larsson, Wagnsson, Gunnar Bodin, Wohlin, Alexander Nilsson, Anton Pettersson,
Jacob Hansson, August Nilsson, Johan Nilsson i Malmö, Berling, Löfvander,
Hjalmarsson, Alfred Andersson, Lindblad, Sjödahl, Rosén, Sigfrid Hansson,
Karl Andreas Andersson, Björnsson, Johan Johansson, Sandegård, Edward
Larson, Ernst Svenson, Strömberg, Schlyter, Sandén, Julin, Örne, Åkerberg,
Petrén, Dalberg, Åström, Bjurström, Sandler, Carl Eriksson, Granath,
Carl Carlsson, Per Åndersson, Lindhagen, Walles, Vennerström, Nils Andersson,
Västberg, Asplund, Karl Johanson och Hansén.

Herrar Henriksson, Holmgren, Torsten Ström, Bergman, Kvarnzelius, Sam
Larsson, Jonsson och Bäckström förklarade sig avstå från att rösta.

Vid förnyad föredragning av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för avsättning till statens mjölkregleringsfond, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 71, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om fortsatt tillämpning
under budgetåret 1933/1934 av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker ävensom i ämnet väckta
motioner.

I en den 3 januari 1933 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 60, hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, utom annat, att 2 § 1 mom. i nämnda förordning
skulle erhålla följande lydelse:

Omsättningsskatt upptages vid detaljhandelsbolagens inköp av spritdrycker
och utgår dels med en grundavgift av 1 krona 60 öre, för liter räknat,
dels med 60 procent av det belopp, som, skatten oberäknad, betingas vid
inköp av dryckerna i buteljerat skick.

Detaljhandelsbolagen äga att efter grunder, som av kontrollstyrelsen fastställas,
vid försäljningen av spritdryckerna göra sig betäckta för omsättningsskatten.

Till utskottets behandling hade jämväl hänvisats följande i anledning av
ifrågavarande proposition väckta motioner, nämligen:

1 :o) de likalydande motionerna nr 235 i första kammaren av herrar Bergman
och Johansson-Dahr samt nr 412 i andra kammaren av herr Olsson i Mora

Äng. omsättnings-
och
utskänkning sskatten
å
spritdrycker.

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. omsättnings- och utskänkning sskatten å spritdrycker. (Forts.)
m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte godkänna Kungl. Maj:ts förslag
till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker med den ändring, att
2 § 1 mom. erhölle följande lydelse:

Omsättningsskatten upptages vid detaljhandelsbolagens inköp av spritdrycker
och utgår dels med en grundavgift av tre kronor, för liter räknat, dels med
60 procent av det belopp, som, skatten oberäknad, betingas vid inköp av dryckerna
i buteljerat skick.

Detaljhandelsbolagen —--- omsättningsskatten.

2:o) motionen nr 388 i andra kammaren av herr Andersson i Lindome m. fl.,
i vilken hemställts, att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj :ts proposition
nr 60, i vad den avsåge ökad omsättningsskatt under budgetåret 1933/1934 å
spritdrycker, som försåldes genom utminutering, måtte besluta, att stämpelavgift,
på sätt i motionen föreslagits, skulle uttagas vid dylik försäljning;
samt

3:o) motionen nr 395 i andra kammaren av herr Nylander, i vilken hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att vid import av apoteksvaror och andra
icke eller lågt tullbeskattade produkter en särskild importavgift skulle uttagas,
avsedd att motsvara den spritskatt, som statsverket skulle erhållit, därest
varan tillverkats inom landet.

Till behandling i samband med förevarande proposition hade utskottet funnit
lämpligt upptaga de likalydande, till utskottet hänvisade motionerna nr 96
i första kammaren av herr Bergman m. fl. samt nr 336 i andra kammaren av
herr Johanson i Huskvarna m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta
åsättande av en provisorisk omsättningsskatt av tre kronor per liter å
alla viner utom de alkoholfria, att gälla till utgången av budgetåret 1933/1934
från den dag Kungl. Majit bestämde.

Förevarande proposition hade, i vad den avsåg tiden intill utgången av löpande
budgetår, redan behandlats av riksdagen, varvid 2 § 1 mom. i förordningen
angående omsättningsskatt å spritdrycker erhållit den av Kungl. Majit
föreslagna lydelsen.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte, med förklarande, att Kungl. Majits förevarande proposition
nr 60, i vad densamma avsåge omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker att utgå under budgetåret 1933/1934, icke kunnat oförändrad bifallas,
och med anledning av motionen lii 395 av herr Nylander ävensom med
avslag å de likalydande motionerna I: 235 av herrar Bergman och JohanssonDahr
och lii 412 av herr Olsson i Mora m. fl. samt motionen lii 388 av herr
Andersson i Lindome m. fl., antaga i betänkandet infört förslag till förordning
örn fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angåande
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker;

2) antaga i betänkandet infört förslag till förordning örn ändrad lydelse av
26 § förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning
av brännvin; samt

3) att de likalydande motionerna 1:96 av herr Bergman m. fl. och II: 336
av herr Johanson i Huskvarna m. fl., angående en omsättningsskatt å viner,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I en vid betänkandet avgiven reservation hade herrar Larsson i Örbyhus
och Ljunggren av angivna orsaker hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 235 av herrar Bergman och Johansson-Dahr

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Äng. omsättnings- och utskänkning sskatten å spritdrycker. (Forts.)
samt II: 412 av herr Olsson i Mora m. fl., antaga utskottets förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker med den ändring, att 2 §
av nämnda förslag erhölle den ändrade lydelse, som i reservationen angivits.

Enligt utskottets förslag skulle 2 § 1 mom. i berörda förordning även efter
den 1 juli 1933 hava den i propositionen nr 60 angivna lydelsen. Enligt
reservationen skulle momentet däremot avfattas på sätt som angivits i motionerna
I: 235 och II: 412.

På framställning av herr talmannen beslöts att betänkandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr Larsson, Johan: Herr talman! Vid behandlingen av denna fråga i

utskottet framförde jag den uppfattningen, att fastställandet av här ifrågavarande
spritskatt borde ske i samband med budgetregleringen, enär jag tror,
att större inkomster från denna skattekälla med säkerhet både kunnat och bort
utvinnas än de hittills varande. En dylik inkomstökning vore säkerligen önskvärd.
Härigenom kunde motsvarande minskning ske i upplåningen till täckande
av bristen i budgeten. Man invänder mot detta resonemang, att skatten redan
nu är för hög, men häremot kan jag svara, att den varugrupp det här gäller,
hör till de för alla befolkningslager umbärliga. varorna. Den representerar
ju inga nödvändighetsvaror, varför en höjd beskattning ej på något sätt kan
sägas vara orättvis.

En höjd skatt ^torde även med all säkerhet föra med sig en konsumtionsminskning
av ifrågavarande varor, vilket enbart är till nytta ur nykterhetssynpunkt
och social synpunkt. Detta förhållande bestyrkes tillfullo av erfarenheten
från vissa andra länder. Det framhålles som skäl mot en förhöjd beskattning,
att genom ett högre pris komme den olaga sprithandeln med säkerhet
att avsevärt ökas. Det är dock ingalunda säkert, att så kommer att ske. Den
olaga sprithandel har andra orsaker, säkerligen i viss mån beroende på att
många genom det nuvarande systemet bli avstängda från legala spritinköp.
Den olaga sprithandeln torde därför sannolikt icke komma att ökas genom införande
av dyrare pris på legal sprit. Man kan även ifrågasätta, huruvida inte
utvecklingen kommer att gå i den riktningen, att lättnader komma att göras i
de nuvarande restriktionerna. Men konsumtionsminskning åstadkommes medelst
fördyring genom högre skatt och till sådan höjd som ifrågakomma i vissa
andra länder, exempelvis Danmark.

Den på föranstaltande av riksdagens nykterhetsgrupp avgivna motionen, vilken
väckts i första kammaren av herrar Bergman och Johansson-Dahr samt i
andra kammaren av herr Olsson i Mora med flera, har till syftemål att i
nykterhetsavseende genom höjd beskattning verka hämmande på konsumtionen
men ändock med säkerhet på grund av den högre skatten bereda staten större
inkomster. Reservationen innebär ett bifall till denna motion.

På grund härav ber jag. herr talman, att få yrka bifall till den av mig och
herr Ljunggren vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Vi ha ju en gång tidigare
under riksdagens lopp diskuterat dessa frågor, och det finns därför knappast
någon anledning att gå in på en utförligare diskussion örn föreliggande
ärende. Det finns ju visserligen representanter i riksdagen och även i denna
kammare, som ha den uppfattningen, att man kan gå med på en förhöjd beskatt FÖrsta

kammarens protokoll 1933. Nr 4.5. 5

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. omsättnings- oell utskänkning sskatten å spritdrycker. (Forts.)
ning utöver den, som nu föreslås i utskottets betänkande. Deras uppfattning
om dessa frågor är kanske mest lagd på den bogen, att de vilja främja nykterheten,
men de ha också den åsikten, att man kan beskatta de varor, det här
gäller, nästan obegränsat och ändå nå ett gott ekonomiskt resultat, ja kanske
till och med ett bättre ekonomiskt resultat än det föreliggande förslaget kan
antagas komma att giva. Emellertid torde vi, som inte dela denna åsikt, ha
fullt fog för vår uppfattning, att man i varje fall bör ha någon längre tids
erfarenhet, innan man vidtager några ytterligare förändringar, åtminstone örn
dessa skola gå i den riktning, som reservanterna tänka sig. Det visar sig också,
då vi skola gå till en slutjustering av budgetberäkningarna på den budget,
som nu skall fastställas, att man nödgas göra betydande sänkningar i inkomstberäkningen
beträffande såväl sprit- som maltdrycker, eller med inte mindre
än 9 miljoner kronor. Det är ju tydligt, att inför ett sådant resultat och med
utsikt till att det ekonomiska utfallet skall leda till försämrade inkomster för
statsverket, bör man gå varsamt fram, innan man beslutar sig för en ytterligare
höjning av skatten. Jag vill i detta sammanhang också erinra örn vissa andra
synpunkter, som man bör tänka på, då man behandlar dessa frågor, nämligen
särskilt den illegala anskaffningen av alkoholhaltiga drycker. Jag syftar
därvid på smuggling och hembränning. Det är tydligt, att de »näringsidkare»,
som syssla med hithörande verksamhet, ha möjlighet till ökad framgång, örn
man går oförståndigt tillväga med prisregleringen. Jag tror, att det är ur
olika synpunkter synnerligen angeläget, att man söker se förståndigt på dessa
frågor och söker avväga förhållandena på ett så förnuftigt sätt som möjligt.

Jag tror, herr talman, att det finns fullt fog för att kammaren nu skall intaga
samma ståndpunkt som tidigare, och jag ber därför att få yrka bifall till
Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag.

Herr Bergman: Herr talman, mina herrar! Det är två skäl, som man anför
mot de motioner, som det här gäller. Det ena är, att genom en ökad beskattning
av spriten skulle konsumtionen minskas så mycket, att man icke skulle få in
något mera till statsverket trots denna ökning i skatten. Den skulle således
ur finansiell synpunkt representera ett misslyckat beskattningssystem. Men
det finansiella utfallet beror alldeles på, hur mycket man ökar skatten. De
exempel, vi i det avseendet ha från andra länder, visa att båda de resultat, som
genom en sådan skattläggning åsyftas, nämligen dels minskning i konsumtionen
— vilket från nykterhetssynpunkt ju är önskvärt —- och dels höjning av statens
inkomster, äro möjliga att samtidigt ernå. Det visar sig klart i andra länder.
Jag skall icke i denna sena timme upptaga herrarnas tid genom att anföra
några vidlyftiga bevis för denna sak. Jag ber att få anföra ett enda exempel,
nämligen från Danmark, och jag ber tillika få erinra örn, att en analog erfarenhet
föreligger från England och även från andra länder. I Danmark var
det så, att året före krigsutbrottet, eller 1913, inkommo i danska statskassan
genom skatter och införseltullar på spritdrycker sammanlagt ej mer än mellan
7 och 8 miljoner kronor. Sedan man i Danmark höjt denna skatt på sätt som
är allmänt känt, sjönk ju konsumtionen katastrofalt, kan man säga — örn man
tycker, att det är någon katastrof, att en sådan konsumtion sjunker — men
icke desto mindre inbragtes mellan 29 och 30 miljoner kronor årligen i statskassan
av dessa medel. Och örn man räknar med alla alkoholhaltiga drycker,
så är skillnaden den, att medan man år 1913 fick ungefär 16 miljoners inkomst
från dessa källor, så utgjorde motsvarande siffra 1929 ■—- det är det senaste
året, för vilket fullständig statistik förelegat för mig — omkring 64 miljoner.
Detta utgör sålunda ungefär en fyrdubbling av inkomsterna, men samtidigt

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 45.

Äng. omsättnings- och utskänkning sskatten å spritdrycker. (Forts.)
föreligger en högst betydande sänkning av konsumtionen. Detta visar, att båda
de nämnda syftena äro möjliga att samtidigt vinna.

Den andra invändning, som man gör mot en sådan beskattning, är den, som
den föregående ärade talaren starkt underströk, nämligen att fara föreligger
för en tilltagande olaga hantering. Då ber jag få säga, att det synes mig vara en
högst olämplig metod att bekämpa den olaga handeln på priskonkurrensens väg.
Skall man med framgång bekämpa den olaga hanteringen på den vägen, får
man gå ned med de lagliga varornas priser, tills man kommer i närheten av
självkostnadspriset. Det gäller naturligtvis örn denna konkurrens som örn all
annan af färskonkurrens, att konkurrenterna inställa sig efter varandras priser;
således rättar, sig priset i den olaga handeln på för försäljarna så förmånligt
sätt som möjligt efter priset i den lagliga. Är det senare högt, höjes givetvis
också det förra, ehuru i alla händelser så, att det håller sig under priset på den
legala varan. Men resultatet av det hela blir, att det blir svårare att åtkomma
de starka dryckerna på grund av förhöjt pris, och det är ju det, som är önskvärt
ur nykterhetssynpunkt. För övrigt: att av hänsyn till den olaga handeln
icke våga pålägga den legala en annars önskvärd lyxbeskattning, det innebär
en samhällets förklaring, att samhället kapitulerar inför olagligheten. Det är
ovärdigt ett rättssamhälle, och jag tror icke, att det svenska samhället är utan
möjligheter att kunna upprätthålla sin värdighet och sina plikter i här förevarande
fall. För övrigt, den skattehöjning, som här föreslås, är ingalunda
sa oerhört stor, att man behöver befara, att det skall bli någon synnerligen väsentlig
skillnad i avseende på den olaga handelns omfång genom den i motionen
påyrkade skattesatsen och genom redan förut införda höjningar. Den höjning,
som motionen avser, är ju ganska moderat tilltagen, men ändå så pass stor, att
man velat garantera, att staten verkligen får ökade inkomster samtidigt som
man hoppas på, att det skall bli någon ytterligare sänkning i konsumtionen.
Motionen innebär nämligen endast en höjning av 1 krona och 40 öre per liter
utöver nuvarande skatt, således tillsammans 3 kronor, och den skattesatsen kan
ju icke jämföras med de drastiska höjningar, som vidtagits i Danmark och i
England, men dess accepterande torde garantera ett mera framgångsrikt fortgående
på den väg, man hittills med en viss, dock ej tillräcklig framgång ur
bägge de angivna synpunkterna beträtt. Man kan icke säga, att den nedgång
i inkomsterna, som man i pressen talat om, varit någon verklig nedgång, den
innebar blott en relativ minskning av de siffror, som voro beräknade. Det påstås
emellertid av sakkunniga, att under maj månad visat sig andra siffror än
de som föreligga från mars och april.

Jag får således dels på grund av vad jag här anfört och dels med anslutning
till vad den ärade reservanten förut påpekat, yrka bifall till herrar Larssons
och Ljunggrens reservation.

I herr Bergmans yttrande instämde herr Johansson-Dahr.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till den
av herrar Larsson i Örbyhus och Ljunggren vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 45.

Lördagen den 17 juni f. m.

Då tidell nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss utfästelse
gentemot Stockholms Enskilda Bank;

nr 132, i anledning av väckt motion örn viss engångsersättning till änkefru
Emma Kleberg;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn ersättning
för debitering och uppbörd av landstingsmedel m. m.; samt

nr 134, i anledning av Kungl. Maurts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader m. m.;

bevillningsutskottets memorial nr 76, angående ersättning åt av utskottet
vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden;

första lagutskottets utlåtande nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
till riksdagen med förslag till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret
1933/1934 åt dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade
pastorat samt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare
av prästerliga emeritilöner; ävensom

särskilda utskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition nr 209 med förslag
till förordning örn erkända arbetslöshetskassor m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 210 med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) örn försäkringsavtal
;

nr 20, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 215 angående anslag
till vissa kostnader för arbetslöshetsförsäkringens organisation m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 21, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 213 med förslag
till lag örn offentlig arbetsförmedling m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; nr

23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn kvarlåtenskapsskatt m. m. ävensom i ämnet väckta motioner; samt

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till avskrivning av visst i fonden för förlag till statsverket
ingående lånekapital.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.59 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr förste vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes särskilda utskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211, 212 och 216
gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten
samt till bekämpande av arbetslösheten jämte i dessa ämnen väckta
motioner; och

nr 22, angående redovisning i riksstaten för budgetåret 1933/1934 av vissa
anslag för offentliga arbeten m. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stöd åt Hellefors
Bruks Aktiebolag; och

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande av
visst belopp ur fonden för mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922 till avlyftande av kassans skuld till riksbanken.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 72, i anledning av Äng. begränsKungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om tillfällig begräns- ning av rätten
ning av den i 5 § förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri ““ inköpa
sprit partihandlare medgivna rätt att inköpa brännvin, som framställes ur sulfl™a™un
avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, m. m.

I detta betänkande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 266,

1) antaga vid nämnda proposition fogat förslag till förordning om tillfällig
begränsning av den i 5 § förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående
handel med skattefri sprit partihandlare medgivna rätt att inköpa
brännvin, som framställes ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning; samt

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att för tiden till och med den 30 juni 1934, i
den mån så prövades nödigt, utfärda föreskrifter örn tvångsinblandning av
sulfitsprit i importerad eller inom riket tillverkad bensin.

Reservation hade anförts

1) av herrar Lithander och Velander, vilka på åberopade grunder hemställt,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition, nr 266, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

2) av herr Örne, som dock ej antytt sin mening.

Herr Velander: Herr förste vice talman! Den kungl, proposition, som föranlett
bevillningsutskottets här föreliggande betänkande, har, såsom framgår
av en till betänkandet fogad reservation, synts åtminstone mig icke böra av

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. (Forts.)
riksdagen bifallas. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet tager
enligt propositionen sikte på, att, i händelse av en riklig potatisskörd innevarande
år, potatis i vidgad utsträckning skall kunna användas för bränneriändamål,
vilket då skulle åvägabringas genom en begränsning av sulfitspritens användning
för tekniskt bruk och dess ersättande med potatisbrännvin eller potatissprit.

1918 års kungl, förordning, som reglerar handeln med skattefri sprit eller
sprit för tekniskt, industriellt och därmed likartat ändamål, avsåg, förutom
åstadkommande av en i olika hänseenden effektiv kontroll, att bereda dels
konsumenterna tryggad tillgång på dylik sprit till så lågt pris som möjligt,
dels ock sulfitsprittillverkarna en säker avsättning för deras tillverkningsprodukt.
Det ansågs också då vara av synnerlig vikt att genom en ökning av den
inhemska tillverkningen av sprit, framställd ur avfallsluten vid sulfitcellulosatillverkningen,
kunna göra vårt land mindre beroende av utländska brännoljor
och på samma gång nyttiggöra en avfallsprodukt, vars avförande i outnyttjat
skick varit förenat med betydande olägenheter.

I bevillningsutskottets motivering till förordningens 5 §, som tillerkänner
partihandlare — i detta fall Aktiebolaget Skattefri sprit — rätt att för tekniskt
bruk utan inskränkning inköpa sulfitsprit, under det att inköp av annan
sprit gjorts beroende av Kungl. Maj:ts prövning, säges det ock uttryckligen,
att därmed avsetts just att begränsa användningen för sagda ändamål av sprit,
framställd exempelvis av potatis och spannmål.

Av intresse är måhända, att denna 1918 års förordning och de principer,
som uppbära densamma, av riksdagens båda kamrar på sin tid enhälligt godkänts.

Vidare bör kanske i detta sammanhang erinras om, att på grund av en 1919
beslutad riksdagsskrivelse av för ändamålet av Kungl. Majit tillkallade sakkunniga
utredning verkställts angående vissa med sulfitspritens användning
sammanhängande spörsmål samt att denna utredning utmynnade i ett principuttalande
av innehåll, att sulfitspriten även i fråga örn förtäring skulle i konkurrensavseende
jämställas med sprit av jordbruksprodukter samt att tillverkningen
av sprit av sistnämnda slag, alltså sprit av jordbruksprodukter, skulle
regleras och begränsas i syfte att möjliggöra en avveckling därav i framtiden.

De sakkunnigas förslag framfördes i princip oförändrat i proposition till
1920 års riksdag. Propositionen blev av bevillningsutskottet i huvudsak tillstyrkt,
men riksdagens båda kamrar stannade vid olika beslut, vadan frågan
föll. Riksdagen antog emellertid ett samtidigt framlagt förslag till förordning,
möjliggörande användning av sulfitsprit jämväl för förtäringsändamål. Såsom
villkor härför uppställdes — och detta gäller allt fortfarande •— att behovet
av skattefri sprit för tekniskt bruk först skulle vara tillgodosett. Härmed
avsågs dock ingenting annat än att i överensstämmelse med grunderna för 1918
års förordning alltjämt säkerställa tillgången på en prisbillig sprit för tekniska
och industriella ändamål utan att särskilt gynna avsättningen av lantbruksprodukter
för tillverkning av brännvin.

En liknande uppfattning har sedermera tid efter annan uttalats från riksdagens
sida, och män kan säga, att så även skett så sent som vid sistlidna års
riksdag i samband med behandlingen av vissa ämnet berörande motioner.

Ostridigt torde sålunda vara, att statsmakterna allt hitintills avsett, att
sulfitspriten skall i första hand och framför annan sprit vinna eller beredas
avsättning för tekniska, industriella och därmed likartade ändamål samt att
sulfitspriten, i den mån tillgång därutöver förefinnes, skall i avsättningshänseende
vara åtminstone likställd med brännvin av potatis eller spannmål. Där -

Lördagen den 17 juni e. ni.

Nr 45.

Äng. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. (Forts.)
jämte har ju, såsom känt, sulfitsprit, blandad med bensin, i allt större utsträckning
beretts användning som motorbränsle.

På grund av bland annat sulfitspritens företrädesställning och konkurrensförmåga
med avseende å teknisk och industriell användning ha sulfitsprittillverkarna
med nedläggande av betydande engångskostnader, sannolikt väsentligt
överstigande 30 miljoner kronor, genom anpassning, förbättring och utvidgning
av produktionen kunnat till bushållens, hantverkets och den tekniska industriens
förfogande ställa en synnerligen prisbillig sprit, som överflödiggjort
begagnandet inom landet av motsvarande utländska varor och preparat och
samtidigt berett svenska industriidkare bättre möjligheter att kunna med sina
alster konkurrera jämväl på den internationella marknaden.

Utan att vilja trötta kammaren med siffror kan jag i detta sammanhang nämna,
att priset i detaljhandeln för sulfitsprit sålunda successivt nedgått från
1 kr. 60 öre 1920 till 59 öre innevarande år, allt för liter 95-procentig vara.

Nu skulle enligt den föreliggande propositionen och utskottets förslag Kungl.
Maj :t tillerkännas befogenhet att, låt vara temporärt, begränsa eller inskränka
det sulfitspritindustrien genom lagstiftning och den faktiska utvecklingen tillerkända
skyddet gentemot övriga tillverkare vid avsättning av teknisk sprit.
I dess ställe skulle lantbruksbrännerierna resp. potatisodlarna rycka upp och
sulfitindustrien kompenseras, såsom det heter, genom ökad avsättning av motoralkohol.

Detta projekt är ur ekonomiska och praktiska utgångspunkter förtjänt av
den största uppmärksamhet. Att detsamma överhuvud aktualiserats är att
tillskriva en utomordentligt god potatisskörd under 1932 samt den minskade
konsumtionen av brännvin, väsentligen föranledd eller orsakad av den under de
senaste åren starkt stegrade alkoholbeskattningen, alltså en direkt följd av
statsmakternas egna åtgärder. Potatisodlarnas avsättningssvårigheter äro förvisso
förtjänta av beaktande. Det stöd, som med iakttagande av sunda ekonomiska
principer kan beredas dem, får säkerligen anses påkallat. Man har dock
skäl att fråga sig, huruvida sulfit- resp. sulfitspritindustrien befinner sig i ett
bättre ekonomiskt läge än de jordbrukare, det här är fråga om. Man kan också
erinra örn att landets skogstillgångar för närvarande knappast äga något egentligt
rotvärde, i varje fall ett synnerligen blygsamt sådant, att en förändring
till det bättre härutinnan är till väsentlig del beroende av exempelvis sulfitcellulosaindustriens
läge, ekonomiskt och organisatoriskt, samt att detta förhållande
jämväl för landets jordbrukare icke kan anses vara av mindre vikt än möjligheterna
att lätt placera ett tillfälligt överskott av potatis inom ett fåtal av
landets jordbruksdistrikt.

Och huru skulle nu detta projekt komma att rent ekonomiskt te sig i praktiken.
Den årliga avsättningen av sulfitsprit till tekniska och industriella ändamål,
vilken sker genom Aktiebolaget Skattefri sprit, kan sägas utgöra i runt
tal 5 miljoner liter av 95 % alkoholstyrka. Sulfitspritfabrikernas försäljningspris
utgör för närvarande cirka 33 öre per liter eller sålunda för angivna 5
miljoner liter 1,650,000 kronor. Skulle sulfitspritfabrikerna bli hänvisade
att sälja denna spritkvantitet i form av motoralkohol till nu gällande pris. erhölle
de därför efter täckande av vissa därmed förenade omkostnader och utgifter
allenast cirka 700.000 kronor eller sålunda 950,000 å 1,000.000 kronor
mindre iin vid försäljning av samma spritkvantitet för tekniskt eller industriellt
bruk. Örn vidare lantbruksbrännerierna resp. potatisodlarna skulle sättas
i tillfälle att leverera enahanda spritkvantitet, alltså 5 miljoner liter ä 95 %,
får uppmärksammas, att priset på lantbruksbrännvin under senaste kampanj
uppgått till 29 öre för liter av normal styrka, utom beträffande; en tilläggskvantitet
av 2 miljoner liter, för vilken priset utgått med 26.3 öre per liter, mot -

Nr 45.

Lördagen ilen 17 juni e. m.

Äng. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. (Forts.)
svarande ett potatispris av 1 kr. 83 öre per hektoliter. Med utgångspunkt
från detta sistnämnda lägre pris skulle betalningen till lantbruksbrännerierna
komma att utgöra 48 öre för liter 95 procentig vara. Härtill komma emellertid
vissa kostnader för frakter, lagring, eventuell omdestillering m. m. med
minst 5 öre för liter. Genomsnittspriset skulle således komma att uppgå till
åtminstone 53 öre för liter eller sålunda för ifrågavarande spritkvantitet cirka
1 miljon kronor mera än om densamma inköpts från sulfitspritfabrikerna. Lägges
härtill den nyss angivna prisminskningen för sulfitspritfabrikerna, som
,ju måste drabba antingen fabrikerna själva eller motortrafiken, äro vi uppe i en
summa av icke mindre än 2 miljoner kronor. Med utgångspunkt från detta
belopp samt den omständigheten, att för tillverkning av den spritkvantitet,
som vi här talat om, kan beräknas åtgå cirka 560,000 hektoliter potatis med
ett uppskattat värde av 1 kr. 83 öre för hektoliter, skulle alltså cirka 1 miljon
kronor kunna inbesparas åt folkhushållet genom att potatisodlarna erhölle ett
kontant belopp, motsvarande potatisens värde, och denna helt förstördes, i stället
för att den tankegång, som uppbär den kungl, propositionen, fullföljes.
Det är givetvis icke min mening att rekommendera en förstöring av potatisen.
Jag utgår tvärtom ifrån att denna liksom tidigare skall finna åtminstone någon
förnuftig användning. I själva verket torde emellertid den sålunda beräknade
förlusten för folkbushållet komma att bli väsentligt större nied hänsyn
till konsekvenserna så att säga i andra hand av den desorganisation av marknaden
och den prisfördyring, som skulle drabba såväl industriidkare, hantverkare
och andra, vilka nu förbruka teknisk sprit, som ock motortrafikens utövare.

Därest propositionen nu bifalles, skall Kungl. Majit, »för den händelse behov
därav inträder», som det heter, äga genomföra därmed avsedda åtgärder.
I avvaktan därpå har sulfitspritindustrien att arbeta under ett i viss mån förlamande
osäkerhetstillstånd, som tilläventyrs kan komma att avbrytas av ett
regeringsbeslut, medförande en omläggning av dess produktion och arbetsförhållanden.
Ett sådant beslut synes dock icke kunna komma till stånd förrän
tidigast i september månad, vid vilken tidpunkt utfallet av potatisskörden kail
konstateras. Det får nämligen icke förutsättas, att potatisskördens resultat
på förhand fastställes eller fixeras. Med hänsyn härtill samt till den omständigheten,
att omläggningen av produktionen från teknisk sprit till motoralkohol
vid vissa fabriker beräknas taga en tid av cirka 9 månader, måste det framstå
såsom uteslutet, att det med propositionen avsedda syftet kan för sulfitspritfabrikernas
vidkommande förverkligas före den 30 juni 1934, eller den tidpunkt,
då Kungl. Maj :ts befogenheter i förevarande avseende skulle upphöra.

Det är ju självfallet, att sulfitsprittillverkarna, som genom egna omfattande
åtgärder, utan direkta uppoffringar från statsmakternas sida, äntligen nått
därhän, att de med en viss tillförsikt kunna motse framtiden, måste med den
största oro avvakta utgången av detta försök att begränsa den vinstgivande
delen av deras produktion — framställningen av den tekniska spriten — för att
kompenseras genom en utvidgning av den för dem allt hitintills förlustbringande
produktionen, framställningen av motoralkohol. Ur olika synpunkter
kan det för dem icke vara likgiltigt, örn deras existensmöjligheter göras beroende
av produktionsreglerande och prisstegrande åtgärder från statsmakternas
sida, vilkas konsekvenser väl äro avsedda och måste komma att belasta framför
allt den konsumerande allmänheten och näringslivet, då de själva skapat
betingelser för och lia utsikt att, utan dylika ingripanden, kunna så att säga
stå på egna ben.

Någon åtminstone relativt fri näringsutövning borde väl ändå även i denna
hårt pressande tid, örn icke eftersträvas, så dock tolereras.

Lördagen den 17 juni e. ni.

Nr 45.

Äng. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. (Forts.)

Jag tvivlar visserligen icke på att Kungl. Majit skall komma att besjälas
av en ärlig vilja och strävan att åstadkomma bästa möjliga resultat vid ett
eventuellt utnyttjande av de befogenheter, som med propositionen avses. Jag
hyser emellertid den uppfattningen, att ett gynnsamt resultat överhuvud taget
icke står att ernå vid ett ingripande i här avsedd ordning. Det måste därför i
varje fall vara försiktigt och riktigt samt ur olika synpunkter påkallat, att
riksdagen avvaktar resultatet av motorbränslesakkunnigas utredning och därmed
sättes i tillfälle att närmare överväga ifrågavarande säkerligen mycket
invecklade frågekomplex i hela dess vidd.

Det har sagts, att den kungl, propositionen skulle ansluta sig till någon i ett
större sammanhang träffad uppgörelse mellan vissa grupper eller partier inom
riksdagen, och att därmed ett bifall till densamma skulle vara givet. Jag kan
icke yttra mig därom, men jag beklagar, om så skulle vara förhållandet. I
varje fall kan jag, herr förste vice talman, med den inställning jag har till
föreliggande spörsmål icke annat än yrka bifall till ilen av herr Lithander och
mig avgivna, vid utskottsbetänkande), fogade reservationen.

Herr Wohlin: Herr förste vice talman! dag vill ingalunda klandra den

föregående ärade talaren för de synpunkter, han här utvecklat, synpunkter,
vilka i förstone kunna synas mången ganska naturliga och som ju ge ett uttryck
för den oro, som möjligen hyses inom en viss betydelsefull svensk industri.
Men jag nödgas samtidigt en smula korrigera hans uppfattningar och
söka ställa denna fråga i sin rätta belysning.

Den ärade talaren nämnde ett fåtal av landets jordbruksdistrikt, varmed
detta ämne hade samband, och han jämförde även den svenska sulfitspritindustriens
svårigheter och jordbrukarnas svårigheter i de av honom åsyftade
bygderna. Jag behöver knappast erinra kammarens ledamöter örn de tiotusentals
småbrukare, som i oftast fattiga förhållanden leva på den magra sandjorden
och grusjorden i de sydsvenska bygderna och som för sin utkomst väsentligen
äro beroende av odlingen av potatis, vilken gröda icke utan stora
svårigheter och allenast i mindre omfattning kan på dessa jordar ersättas med
grödor av annan natur. Sedan lång tid tillbaka har odlingen av potatis här
varit av utslagsgivande ekonomisk betydelse för dessa massor av mindre jordbrukare
liksom för dessa trakters ekonomiska liv i allmänhet. Den odling av
fabrikspotatis, som där av ålder bedrivits, har varit den mest givande och den
för dessa många odlare oeftergivligt nödvändiga formen av ekonomisk drift.
Denna odling av fabrikspotatis har på grund av utvecklingens gång i riktning
mot minskad konsumtion av brännvin här i landet samt ökad produktion
av sulfitsprit kommit att under årens lopp begränsas från en tidigare mycket
större kvantitet till den. som under senare år bär kunnat produceras. Jag erinrar
örn att det fanns en tid, då potatisbrännvinet fick gå till tekniskt och
industriellt ändamål, men att genom dels sulfitspritindustriens utveckling och
dels den av den föregående talaren åberopade, numera dock ganska föråldrade
lagstiftningen detta område reserverats för sulfitspriten. Jag har verkligen
svårt att förstå den ärade talarens yttrande, att »någon näringsfrihet skall
det viii ändå finnas i detta land», samtidigt som han går in för upprätthållande
av en lagstiftning från 1918, som ju i allra högsta grad ingripit i fråga
örn näringsfriheten på det föreliggande området och reserverat mycket betydande
avsättningsmöjligheter för den sulfitsprit, för vars intressen han har
gjort sig till tolk.

Läget är helt enkelt det, mina herrar, att på grund av den utomordentligt
stora potatisskörden under sistlidet år ett sådant överskott av potatis uppstått,
att med den bränning, som då blev tillåten och sedermera i viss mån ut -

Nr 4.->.

Lördasen den 17 juni o. ru.

Äng. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. (Forts.)
ökad, icke mindre än omkring G miljoner liters överskott av potatisbrännvin
för närvarande ligger och kommer att trjmka nästkommande års marknad.
Man beräknar därför, att örn man skall få avsättning för detta överskottslager
av potatisbrännvin, bränningen under nästkommande kampanj knappast
kommer att överstiga 15 miljoner liter, mot en normal bränning av minst 20
ä 22 miljoner liter under de senare åren. Vid sådant förhållande är det uppenbart,
att hos alla, som intressera sig för dessa sydsvenska jordbrukare och
deras ekonomiska förhållanden — och det gör, förmodar jag, även den siste
talaren -—- den frågan måste framställa sig, på vad sätt man på rimliga vägar
och utan att på ett skadligt sätt ingripa mot andra berättigade stora näringar
här i landet skall kunna från dem avlasta detta överskott av potatisbrännvin.
I sådant syfte har nu dels en uppgörelse träffats mellan chefen för finansdepartementet
och jästbolaget, enligt vilken överenskommelse jästindustrien förbinder
sig att nedsätta sin produktion av brännvin till ungefär hälften av den
nu tillåtna mängden, varigenom omkring 2 miljoner liter avlastas till förmån
för de potatisodlare, varom jag nu talat. Ytterligare torde de s. k. betbrännerierna
i södra Skåne komma att nedläggas; under alla förhållanden komma
de att under nästkommande kampanj få inställa sin verksamhet, varigenom
cirka 800,000 liter av ifrågavarande överskott än ytterligare avlastas från
potatisodlarna.

Men Kungl. Majit har funnit — och enligt min mening med rätta — att
det icke räcker med de sålunda redan vidtagna åtgärderna utan att man —
om man icke vill riskera möjligheten av en ekonomisk katastrof i de bygder,
varom det nu är tal —- måste gå ett steg vidare och söka bereda marknad för
åtminstone en väsentlig del av det återstående överskott, som, efter vad jag
nu nämnde, fortfarande kommer att finnas kvar. Kungl. Majit har då, efter
undersökning av olika utvägar, för att nå detta mål ansett sig böra av riksdagen
begära en fullmakt att —• därest potatisskörden innevarande år blir
så pass stor, att denna omständighet i förening med de överskottslager, varom
jag nyss talat, kan bringa odlarna i allvarliga svårigheter — få i lämplig utsträckning
reservera marknaden för teknisk sprit jämväl för potatissprit. Då
den föregående talaren talade örn att hela den kvantitet av sprit, som nu från
sulfitfabrikerna levereras för tekniskt och industriellt ändamål samt för hushållsbruk,
skulle genom detta åt Kungl. Majit givna bemyndigande i stället
överföras och reserveras för potatissprit, så har han nog icke rätt uppfattat
den av Kungl. Majit begärda fullmakten. Det är säkerligen icke meningen att
sträcka sig så långt, utan syftet är att på ett rimligt och allt efter omständigheterna
i höst förnuftigt sätt bereda möjlighet för potatisspriten att i en viss
grad få konkurrera med sulfitspriten på det ifrågavarande området för teknisk
sprit.

Jag vill vidare erinra den föregående talaren därom, att när han i sitt
anförande på ett fullkomligt riktigt och i allo övertygande sätt framhållit den
betydelse, som den svenska sulfitspritindustrien har haft och alltjämt har
för vårt land, så finnes det nog ingen i denna kammare, som icke delar denna
uppfattning och sorni icke önskar, att denna industri framdeles skall komma
att arbeta under mera tryggade förhållanden än den under de senare åren
gjort. Vi önska alla, att den skall komma i ett läge, där den skall kunna
blomstra upp, finna anledning att investera nytt kapital och på det viset
bli en framtidsindustri av växande betydelse såsom biindustri till det svenska
skogsbruket. På den punkten är jag fullkomligt överens med den föregående
talaren, och det måste vara angeläget att finna sådana regler för
framtiden, att detta syfte kommer att uppnås. Vad är det emellertid Kungl.
Majlis förslag innebär? Jo, det innebär att under en speciell nödtid som

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

Äng. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. (Forts.)
den nuvarande för de sydsvenska odlarna av fabrikspotatis göra ett tillfälligt
arrangemang, varigenom avsättning, sorni på grund av gällande lagstiftning
hittills icke varit tillåten, beredes potatisspriten på marknaden för teknisk
sprit, dock icke mer än som de senare under året inträdande förhållandena
motivera och berättiga, samt vidare att samtidigt kompensera sulfitspritindustrien
i dess berättigade intressen genom att bereda den möjlighet att i
stället utöka sin tillverkning av sprit för motorändamål. -Tåg tror, att det
är Kungl. Maj:ts mening — åtminstone har jag trott mig kunna utläsa det
av den framlagda propositionen -—- att sulfitspritfabrikerna vid prissättningen
å den sulfitsprit, sorn skall gå till motorändamål, skola få en skälig och
rimlig kompensation för den förlust de kunna komma att lida genom att en
viss del av marknaden för teknisk sprit undandrages dem. Denna priskompensation
är så mycket lättare att realisera, som meningen ju är att eventuellt,
örn så behöves, genom en lag örn tvångsinblandning av sulfitspriten
i bensinen bereda ökad avsättning för sulfitspriten till ett något högre pris
än det, som för närvarande gäller här i landet. Genomi att man på detta
sätt överför en del av överskottslagret av potatissprit på marknaden för den
tekniska spriten och i stället låter sulfitspritfabrikerna få större avsättning
av sprit för motorändamål till ett pris, som kompenserar dem för den förlust,
de lida genom åtgärden, har Kungl. Maj :t på ett enligt min uppfattning
riktigt sätt försökt att lösa ett f. n. mycket komplicerat och ganska
kinkigt problem. Och att Kungl. Maj :t gjort detta i en situation som denna,
motiveras fullt ut av det nödläge, som det stora potatisöverskottet åstadkommit
i de sydsvenska bygderna, och behöver enligt min uppfattning på
intet sätt prejudicera den slutliga lösningen av det problem, det här gäller,
vilken lösning förberedes inom en därför särskilt tillsatt kommitté. Jag
kan i detta sammanhang ej underlåta att såsom en anmärkning mera vid
sidan säga, att den föregående talaren i sin iver att här lägga fram sina
synpunkter åtminstone på en punkt väsentligen sköt över målet. Det var
då han talade örn den användning, som sulfitspriten för närvarande har såsom
dricksprit. Jag får påpeka, att deli frågan icke är aktuell i det nuvarande
sammanhanget, ty Kungl. Maj :t föreslår nu ingen ändring i fråga örn sulfitspritens
användning för förtäringsändamål och denna gren av sulfitspritens
avsättningsmöjligheter, som är den mest lukrativa för sulfitspritfabrikerna
skall fortfarande tills vidare bestå. De ekonomiska kalkyler, som den föregående
talaren gjorde, voro för övrigt så till vida missvisande, som de voro
grundade på uppfattningen, att hela marknaden för teknisk sprit skulle av
Kungl. Maj :t genom det givna bemyndigandet reserveras för potatissprit,
men detta är, som jag nyss anförde, icke riktigt. Därför voro också de miljonsiffror,
med vilka den föregående talaren rörde sig, alldeles felaktiga.
Och ingalunda är det heller så, att den prisstegring på teknisk sprit, som han
i siffror angav skulle bli en följd av propositionen, behöver blir så stor som
han angav, just av det skäl, som jag nyss nämnde. Då den ärade talaren till
sist ej kunde komma till någon annan lösning av detta svåra problem än att
bibehålla status quo med avseende å sulfitspritens avsättningsområden
d. v. s. de för densamma reserverade marknaderna men att man kunde tänka
sig möjligheten av ett kontant utbetalande av en eller annan miljon, ett utströende
av guld över ifrågavarande jordbruksbygder i södra Sverige i syfte
att därmed uppköpa en del av deras potatisöverskott, för att det .sålunda
uppköpta överskottet sedermera skulle förstöras — ja, så slutade han ju själv
med ett erkännande, att den vägen kunde han dock icke rekommendera, men
han hoppades, att någon »förnuftig användning» av detta potatisöverskott
dock skulle kunna förefinnas. Ja, mina herrar, vartill användes potatis?

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. (Forts.)
Framförallt användes den till mat, men om liela den svenska konsumtionen
är fylld — och den är så mycket mer fylld som riksdagen har avvisat åtgärder
mot onödig import av utländsk potatis — då kan man väl icke driva
potatisätandet längre än till den gräns, som konsumtionen sätter. Man kan
väl icke heller driva brännvinsdrickandet till högre gräns än svenska folket
konsumerar brännvin, och man kan väl slutligen ej begära, att dessa odlare
i de sydsvenska bygderna skola mata ut potatis till kreaturen i större utsträckning
än som motsvarar det antal kreatur de lia. Den ärade talaren
Ilar således icke angivit en enda förnuftig utväg att lösa denna fråga, då
han avskurit andra möjligheter och naturligtvis även avskurit möjligheten att
avkoppla sulfitspriten från marknaden för förtäringssprit. När vi befinna
oss i ett sådant läge, tycker jag kort och gott, att Kungl. Maj:t valt den
rätta vägen, och jag ber alltså för min del att få yrka bifall till den kungl,
propositionen.

Herr Stendahl: Herr förste vice talman! Det är alldeles riktigt, att nian
för närvarande här i landet ligger inne med ett överskott av förtäringsbrännvin,
på ungefär 6 miljoner liter. Men det förefaller mig, som örn intet hinder
funnes för att man balanserade detta överskott eller denna marginal, till dess
att det kommer ett år, då produktionen av brännvin, framställt av potatis, på
grund av skörde- eller andra förhållanden kommer att minskas. Således kan
man utgå från, förefaller det mig, att detta överskott på 6 miljoner liter skulle
kunna få ligga såsom en assurans mot tillfälliga händelser, som skulle kunna
inträffa och som alltid komma att inträffa inom en viss tidsperiod. På det
sättet skulle man för nästa år, såvitt jag förstår, kunna från potatisbrännerierna
köpa cirka 18 miljoner liter potatissprit utan att öka det överskott, som
nu finnes.

Därtill kommer, som den siste talaren fullt riktigt framhöll, att genom åtgärder,
som äro vidtagna under finansministerns egid, till potatisbrännerierna
kommer att överföras vid detta års bränning, således i höst, en ytterligare
kvantitet av cirka 3 miljoner liter, vilket förut icke kommit dem till del. Man
skulle då vara uppe i 20 å 21 miljoner liter. Det förefaller mig, som örn denna
hjälp, som här är vidtagen till potatisodlarnas fromma, vilket, som jag
nyss sade, betyder icke mindre än 3 miljoner liter, således bortåt 20 procents
ökning mot vad de annars skulle få, ej är fy skam, eller något, varom nian
bara kan tycka: »Ja, det ha vi fått, och det är bra, men vi vilja ha mer.»

Detta senare förefaller mig i viss grad som ett oresonligt resonemang.

Nu är det ett faktum, att så som detta förslag är lagt, skulle man för varje
tusental kronor potatis, man köper för att bränna, på sätt som här är föreslaget,
d. v. s. för att öka potatisbränningen, öka hushållskostnaden eller inköpspriset,
vad man nu kallar det, på den brända spriten med 2,000 kronor. Fördyringen
blir således jämnt det dubbla mot det belopp, som man använder för
att köpa råvaran. Man kan ju ha olika uppfattning örn vad som kan anses
vara riktigt och ekonomiskt försvarbart, men jag för mili del menar nu, att
en dylik proportion är så pass orimlig, att det kan finnas fog för att ifrågasätta,
huruvida man bör gå den vägen. Om det nu vore så, att man utan vidare,
som den siste ärade talaren påpekade, skulle kunna överföra den kvantitet
träsprit, som nu användes till teknisk sprit men som det är meningen att
beröva industrien, till att användas som motorsprit, skulle man ju öka självförsörjningen
av motorsprit med motsvarande kvantitet eller med en viss kvantitet
minska importen av brännoljor, och det kunde ju vara värt en slant. Men
min uppfattning av läget är nog densamma som den förste ärade talaren här
angav, nämligen att härför fordras en ny investering och en ny maskinell in -

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

Äng. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. (Forts.)
ledning eller installation i viss grad, och dylika maskinella inredningar bruka
icke kunna genomföras från i dag till i morgon, utan det tager i alla fall en
viss minimitid. Enligt de uppgifter, jag fått, sammanfaller det fullständigt
med den tid, som angavs av den förste ärade talaren, nämligen nio månader,
och då blir faktiskt, såvitt jag förstår, konsekvensen av detta, att man tager
från sulfitfabrikerna en viss kvantitet och lägger den över på potatisbrännerierna,
men sulfitfabrikerna hinna ej under samma tid vidtaga den nyinstallation,
som behöves för att av den, örn jag så får uttrycka mig, refuserade
kvantiteten sulfitsprit göra motorsprit.

Om det är så, ett sätt, som jag för övrigt tycker är synnerligen önskvärt,
nämligen att man vill göra ett offer för att öka produktionen av motorsprit,
och örn man därvidlag vill ha en svensk industri att investera en eller ett flertal
miljoner för att göra en dylik motorspritindustri möjlig, förefaller det
mig, att den smekning, som man här börjar med att ge den, nämligen att beröva
den möjligheten att detta år fortsätta en tillverkning, som den faktiskt
med statsmakternas medgivande fått lov att driva, så är det ett synnerligen
egendomligt sätt att stimulera en industri till att vidtaga nya kapitalinvesteringar
och hjälpa till att få fram en produktion, som vi allesammans nog anse
ur statsintressets synpunkt vara önskvärd. Det förefaller mig, att det skall
vara egendomliga industriidkare, som efter en sådan behandling verkligen
skulle känna sig särskilt förpliktade eller stimulerade till att vid lämpligt tillfälle
bli utsatta för mera av den sortens vänligheter, som det bär är fråga örn.

Jag skulle ytterligare vilja säga, att till hösten så väntas ju ett kommittébetänkande.
Jag kan ju icke veta vad det kommittébetänkandet kommer att
innehålla, men det skulle förvåna mig mycket, örn det ej skulle fortsätta på
den väg, som bär av kommitténs ärade ordförande har angivits, nämligen en
överflyttning av brännvinsbränningen från vissa andra råprodukter, d. v. s.
melass och jäst, varigenom den kvantitet, som då skulle komma potatisodlarna,
respektive potatisbrännerierna tillgodo, skulle kunna ökas med ytterligare
3 a 4 miljoner liter.

Allt detta sammantaget gör, att det förefaller mig, som om denna hast, som
är resultatet av den kungl, propositionen, vore något mera brådstörtad än vad
nöden kräver. Därför förefaller det mig, att man skulle kunna vänta och
nöja sig med vad som redan vidtagits, vilket, som jag nyss sade, icke är småsaker,
till hjälp för de betryckta potatisodlarna, och se tiden an till början av
nästa års riksdag, då vi med all säkerhet kunna vänta en kungl, proposition,
som skulle reda upp eller åtminstone komma med förslag att reda upp vissa
här berörda förhållanden.

Jag har tidigare berört, att så som detta förslag är lågt, betyder det faktiskt
ekonomiskt, att för varje tusen kronor man köper potatis, såsom råvara
för att bränna brännvin, blir merkostnaden för den sprit, som skall försäljas,
2,000 kronor. Det finner jag i likhet med en föregående ärad talare icke vara
en ekonomisk politik att rekommendera, och jag skulle då betydligt hellre gå
med på att votera .100,000 kronor, örn det är det beloppet det är fråga örn, för
att köpa potatis av odlarna där nere och sedan lämna ut den i form av potatis,
kött eller fläsk till nödlidande eller behövande personer i form av till1
äggsransoner, så att det icke skulle trycka den övriga marknaden.

Herr förste vice talman! Jag tillåter mig instämma i den förste ärade talarens
yrkande örn avslag.

Kerr Orne: Herr talman, mina herrar! De konsekvenser, som ett bifall

till den här föreliggande propositionen kommer att medföra, därest vi skulle
få en stor potatisskörd i år också, äro utvecklade av två föregående talare, och

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. (Forts.)

.jag skall icke så mycket uppehålla mig vid den saken. Herr Wohlin har på
ett mycket vältaligt sätt utvecklat de stora svårigheter, för vilka potatisodlarna
i södra Sverige ha råkat ut, tack vare den stora skörden. Emellertid förhåller
det sig väl på det sättet, att på den normala spritkvantitet, som tillverkas,
har icke den årliga tillgången på potatis åstadkommit någon starkare
pristryckande verkan, förmodar jag. Det skulle vara intressant att få reda
på det från auktoritativt håll. Är det så, att den normala kvantiteten framställt
brännvin av vin- och spritcentralen betalas lägre på grund av den stora
skörden, är det naturligtvis en svårighet. Men om man köper denna normala
kvantitet och betalar den med samma pris som förut, få ju visserligen odlarna
bara sälja sin vanliga kvantitet potatis, men de få samma pris för den. och
det överskott, de ha, blir ju ett rent tillskott, örn de överhuvud få något betalt
för detta överskott. Så synes det mig ligga till. Men det kan ju hända, att
det råder helt andra lagar på detta område än som annars gälla inom affärsverksamheten.
Det förefaller så av herr Wohlins anförande. Emellertid, örn
det nu råder ett nödläge, är jag principiellt ej emot att man räcker de nödlidande
en hand. Det kommer jag att visa genom att rösta för de åtgärder, regeringen
har föreslagit beträffande de arbetslösa. Örn det vid en undersökning
visar sig, att det råder ett verkligt nödläge här på grund av en sådan
fruktansvärd naturhändelse som att potatisskörden har växt till 2,200,000 ton,
så borde man väl undersöka det och hjälpa odlarna en smula. I stället har
man nu gjort denna underbara kringgående rörelse, som är skildrad här.

Denna sak har emellertid en sida, som jag icke riktigt hörde, om de föregående
talarna påpekade. Det är ju på det sättet, örn jag inte har gjort mig
skyldig till ett stort misstag, att det fortfarande ej betalas någon bränsleskatt
från automobilägarna för spriten; den är skattefri. På varje liter sulfitsprit,
som överföres till motorbränsle, förlorar således vårt vägväsen 10 öre. På
5 miljoner liter förlorar det 1/2 miljon kronor.

Jag kan icke undgå att framställa en idé, som förefaller mig vara ungefär
likvärdig med den, som tagit sig uttryck här. Som vi veta, är det f. n. en
ytterst svår situation för vår stenindustri. Örn man nu skulle lösa stenindustriens
svårigheter efter samma riktlinjer, som man tänkt sig att lösa potatisfrågan,
så skulle man förbjuda användandet av annat vägmaterial än sten.
Därav skulle följa, att asfaltindustrien och de, som där äro sysselsatta, skulle
komma att lida skada. Men det kunde man ju klara lekande och lätt genom
att föreskriva, att alla, som nu ha plåttak, skulle riva av dessa och lägga
asfalt på taken i stället. Då säger man: »Men det vore väl alldeles ofantligt
svårt, ty det skulle ju bli en kostnad för husägarna, och så skulle plåtslagarna
bli arbetslösa.» Ja, men då kunde man ålägga husägarna att sedan lägga på
nya plåttak, så finge plåtslagarna arbete. Därefter kunde man föreskriva, att
hyresgästerna för att hålla husägarna skadeslösa skulle betala högre hyra. På
detta svaras då, att det ha de icke råd till i en massa fall; de behöva tvärtom
hyreslindring. Men då finns det samma tillflykt som här, d. v. s. man säger:
»Tag av automobilskattemedlen och betala till hyresgästerna, så att de orka
betala den ökade hyran!»

Det är precis den nu framförda idén, som ligger bakom det diskuterade förslaget.
Jag var litet ängslig för att lägga fram den, ty det kunde ju finnas
någon, som tog den på allvar och till nästa riksdag väckte en motion därom.
Och så kunde något parti göra till villkor för beviljande av den tidens arbetslöshetsanslag
att också få igenom något, som, även örn det icke är exakt likt
det, som jag skildrat, dock vore något, som pekade i samma riktning.

Nu är det ju på det sättet, att här i landet har vuxit upp en ganska avsevärd
teknisk industri, som arbetar med sulfitsprit. Denna tekniska industri

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

Äng. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. (Forts.)
mår ganska bra, därför att man här har att göra med en tillverkning, som icke
är underkastad några stora variationer i fråga om tillverkningsvillkoren, utan
råvaran kan hållas i ungefär samma pris år efter år, och tillgången kan hållas
ganska jämn. Råvaran är ju av förträfflig kvalitet, när det gäller dessa tekniska
saker. Industrien har, tror jag, fyra-, fem- kanske sexdubblats under
den tid, som förflutit sedan man upptog denna tillverkning på grundval av
sulfitspriten. Därigenom äro sysselsatta en mängd arbetare, och man har slagit
ut konkurrensen från utlandet i mycket stor utsträckning. I sitt utlåtande
över denna industri säger kommerskollegium: »Den största olägenhet, som
skulle bliva en följd av den ovannämnda planens genomförande, skulle uppenbarligen
ligga i den desorganisation, som densamma i viss mån skulle medföra
i handeln med skattefri sprit för tekniska och hushållsändamål, och den minskade
förbrukning för sådana syften, som kan befaras bliva en följd av prisförhöjningen
och ovissheten örn prisläget.» Den närmast föregående ärade talaren
har framhållit de direkta förlusterna. Jag vet ej, örn han då räknade
med förlusten på automobilskatten också — nej, det har han icke gjort, ser
jag — och således bör den komma till här, och det beloppet blir beroende på
hur stor kvantitet det blir. Den föregående talaren har emellertid uppvisat,
att det är förenat med mycket stora förluster att gå denna väg, och då hade
det väl varit det enklaste och det, som minst rubbar bestående förhållanden på
det industriella området, att göra en undersökning i vad mån det var absolut
oundgängligt att komma dessa potatisodlare i södra Sverige till hjälp. Jag
tror, att man då hade kommit att stanna vid ett belopp, som varit väsentligt
mycket mindre än det belopp, det allmänna här får offra, och dessutom hade
man säkerligen kunnat bringa en mer effektiv och mer riktigt placerad hjälp
än den man kommer att bringa på det sätt, man här har tänkt sig.

Ja, herr talman, jag står antecknad som reservant utan något yrkande. Det
beror på att jag trodde, att jag skulle bli ensam och att det skulle vara fullständigt
lönlöst att framställa något yrkande. Nu hör jag, att jag har åtminstone
något litet understöd på denna punkt, och jag ber därför att få instämma
med de övriga reservanterna och med de föregående talare, som hemställt
om avslag.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Oavsett vilken in ställning

man har till denna fråga, ha vi väl alla varit ense och äro alla ense
örn att potatisodlingens upprätthållande här i landet är av synnerligen stor
vikt. Det är nu så, att potatisodlingen är i viss mån anknuten till vissa industrier
för tillverkning av sprit och stärkelse m. m. I de gamla tiderna, innan
vi hade fått Vin- och spritcentralen och innan vi hade fått statligt omhändertagande
av partihandeln och utminuteringen av spritvaror, sköttes ju
detta av tillverkarna själva och vissa grossister, som skötte det på det sättet,
att under goda potatisår föll visserligen priset kanske i viss utsträckning, men
de köpte i alla fall upp potatisen, så att tillverkningen under sådana år blev
väsentligt större än under de år, då skörden blev mindre. Det var ju helt naturligt.
Nu är det hela mera stelt, och det blir så, att under goda skördeår är
det mycket svårt att få någon avsättning till rimligt pris för den stora potatisproduktionen.
Vi ha sökt gå andra vägar för att reglera förhållandet, genom
en tullsats för att begränsa importen vid vissa tillfällen, men riksdagen bär
icke gärna velat gå med på det, och det är tydligt, att man måste söka någon
utväg för att få avsättning under vissa prekära förhållanden.

Nu är det ju så, som här har nämnts, att man har gått in för att försökahålla
tillbaka den utvidgning av tillverkningen av sprit, som äger rum i vissa
andra industrier, nämligen vid pressjästtillverkningen, och man har också för -

Nr 45

Lördagen deri 17 juni e. lii.

Ang. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. (Forts.)
sökt åstadkomma en uppgörelse med dem, som Ira tillverkat brännvin av sockerbetor,
då ju dessa kunna finna annan lämplig användning.

Vad beträffar pressjästförbrukningen, har man tidigare haft den uppfattningen,
att det var oundvikligt, att man skulle framställa ett visst kvantum
brännvin för att få en lämplig produkt pressjäst, men det har ju visat sig
genom tekniska experiment och på grund av utvecklingen, att man mycket väl
kan nöja sig med att vid denna tillverkning uttaga en mindre kvantitet
brännvin.

Nu är det inte fråga örn att fatta något definitivt beslut här utan det är
fråga om att lämna Kungl. Majit en fullmakt att reglera förhållandena, så att
man skulle kunna få användning för jordbruksspriten vid den tekniska industrien
och att man i stället skulle använda sulfitspriten till inblandning i bensin
för motorbränsle. Det torde väl ändå vara en riktig väg. att man tänker
sig att man på det sättet skall kunna få användning för inhemskt motorbränsle
i betydligt större utsträckning än som för närvarande varit och hittills
är förhållandet. I andra länder har man som bekant gått in för en tvångsinblandning
av sprit i bensin sedan flera år tillbaka. Sålunda har man ju
föreskrivit en betydligt större inblandning av inhemsk sprit i bensin i Tyskland,
Frankrike och Italien. Vi böra väl även här tillgodogöra oss den inhemska
tillverkningen.

Nu säger visserligen herr Örne, att örn man skall gå in för att på detta sätt
använda spriten, kan man inte taga ut den skattesats, som man nu tager ut,
på den prisbilligare bensinen. Det är visserligen sant, och givetvis blir följden
härav den. att man eventuellt på det sättet får något minskat skattebelopp
att ställa till förfogande för vägväsendet, men det får man nog finna sig i.
Jag tror, att örn man ser denna sak i ett sammanhang, är det väl försvarligt,
att man går till väga på detta sätt. Det är nämligen så, att vi på grund av
vissa förhållanden under senare år ha haft en synnerligen riklig tillgång på
automobilskattemedel, vilka ha använts för underhåll och nybyggnad av vägar,
men jag tror, att vi litet var ha en känsla av att vägbyggandet här i landet
under de senare åren kanske pågått i ett tempo, som skulle kunna anses
tåla vid någon avmattning, för den händelse andra intressen anses med rätta
böra tillgodoses på den verksamhetens bekostnad.

Jag vill med detta komma till den slutsatsen, att jag tror. att det. är viktigt,
att man får avsättning för jordbrukets och skogarnas produkter på sådant
sätt, att den därmed sysselsatta befolkningen kan förbliva vid sina naturliga
arbetsuppgifter, så att vi, vilket vi visserligen varit inne på tidigare,
slippa anslå ytterligare en mångfald miljoner att användas till vägbyggande
i brist på annan sysselsättning för arbetslösa som förut arbetat i skogs- och
jordbrukshanteringen, men som, då dessa näringar av brist på medel icke kunnat
behålla dem, i stället måst omhändertagas av det allmänna, sorn sysselsatt
dem med att bygga vägar. Det vore ju väl, örn man kunde ordna det så, att
detta undvekes. Man bär tvingats att använda vägbyggandet som en tillfällig
anordning, men det är enligt min mening inte lyckligt att göra det till en konstant
institution och att gå in för att öka i stället för att minska den. Jag
tror tvärtom, att även örn man varit tvungen att tillgripa den utvägen under
rådande förhållanden, bör man inrikta sig på att föra de arbetslösa tillbaka till
den näring, de en gång utövat. Även örn man under vissa förhållanden, menar
jag, skulle få någon minskning i dessa bensinskattemedel, tror jag, att
man inte alltför mycket behöver dra sig för att gå in för den nu föreslagna åtgärden.
Den går ju. som sagt, ut på att man skall kunna bibehålla potatisodlingen
vid en viss utsträckning, så att man under goda skördeår dock skall
finna användning för skörden utan att behöva realisera den till fullkomligt

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

Ang. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. (Forts.)
ruinerande priser såsom skett under detta år. Det är ju beklämmande, då man
får bevittna, att det skickas prima matpotatis till konsumtionscentra, där
potatisen betingar ett pris av 70—80 öre per hektoliter, vilket pris ett välorganiserat
företag i Stockholm tillåtit sig att betala gamla leverantörer, som
skickat potatis till företaget under många år. Jag har bevis på att så är förhållandet.
Det är orimligt att begära, att man skall kunna få jordbruksprodukter
till sådana priser. Vi få ju dock på detta område liksom på så många
andra tänka tillbaka på de tider, då det sattes mera värde på att vi hade en inhemsk
potatisodling i viss utsträckning, och vi äro inte alldeles säkra på att
vi inte kunna komma i den situationen igen. Nog ha vi anledning på detta
område liksom på alla andra, som gälla vår inhemska jordbruksproduktion, att
vaka över att vi inte tränga ut den inhemska odlingen.

Jag tror sålunda, att det förslag, som här föreligger till första, kammarens
avgörande, är väl värt att beakta, och jag ber för min del att få yrka, att
första kammaren ville bifalla utskottets hemställan.

Herr Velander: Herr förste vice talman! Jag känner mig uppfordrad till
ett par korta repliker i anledning av vad herr Wohlin tillät sig anföra gentemot
mig. _

I inledningen till mitt anförande antydde jag något örn sulfitspritens nuvarande
användningsområden och i det sammanhanget sade jag också något
örn att den förekom till förtäringsändamål. Med utgångspunkt ifrån detta
yttrade herr Wohlin, och det i en mycket förebrående ton, att jag sköt väsentligt
över målet, då jag gjorde denna antydan beträffande förtäringsspriten,
enär den kungl.'' propositionen inte tog på något sätt sikte på denna sprit.
Jag har inte påstått eller ens antytt att så skulle vara fallet.

Herr Wohlin tillät sig vidare, för att ställa mitt anförande i en, som han
förmodligen avsåg, synnerligen drastisk belysning, att tolka mitt uttalande om
den ekonomiska konsekvensen för folkhushållet av här avsedda anordning, för
den händelse densamma skulle komma att omfatta hela den spritkvantitet, som
sulfitspritfabrikerna nu leverera för tekniskt ändamål, så att jag rekommenderat
förstöring av den av mig i sammanhang därmed angivna kvantiteten potatis
560,000 hektoliter. Jag sade dock mycket bestämt ifrån, att det givetvis
inte var min mening att förorda något dylikt. Jag hade så mycket mindre
anledning att göra det, som det, såvitt jag vet, trots att det många gånger
tidigare förefunnits överskott på potatis, icke förekommit att potatis behövt
förstöras.

Herr. Wohlin förebrådde mig vidare, att jag inte kunnat anvisa någon
förnuftig utväg att hjälpa potatisodlarna, ehuru jag inte funnit lämpligt att
gå den av Kungl. Maj:t föreslagna vägen. Jag erinrade dock örn, att det pågår
en utredning, där herr Woldin själv är ordförande; och skulle det ha varit
ganska förmätet av mig, om jag försökt anvisa en lösning av en fråga, som
herr Wohlin håller på att utreda. Med den respekt, som jag hyser för herr
Wohlin, skulle det aldrig falla mig in, även om en viss utväg syntes mig
möjlig, att lämna honom några anvisningar i det hänseendet,

. Herr Wohlin antydde, vad den här föreliggande frågan enligt lians uppfattning
egentligen rör sig örn, och det gjorde han på ett sätt, som jag finner vara
i någon mån missvisande. Han sade, att här var det bara fråga örn att bereda
möjlighet eller tillfälle för potatisodlingen att konkurrera med sulfitspritindustrien.
Det är dock inte fråga örn någon konkurrens utan här tages sikte
på att eventuellt avföra en viss kvantitet sulfitsprit från teknisk användning
genom en direkt statsreglering och motsvarande kvantitets tillhandahållande
av lantbruksbrännerierna. Vöre det fråga örn en konkurrens, så är det alldeles

Forsta kammarens protokoll 1983. Nr 45. 6

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. (Forts.)
klart, hur denna konkurrens skulle komma att utfalla. Det är säkerligen inte
alldeles omotiverat, om jag tillåter mig säga, att lantbruksbrännerierna, även
örn de hade råvarorna fullständigt gratis, att de icke kostade brännerierna ett
enda öre, dessa likväl inte skulle ha någon möjlighet att konkurrera med sulfitspritfabrikerna
ifråga örn framställningen av teknisk sprit; jag står för detta
uttalande.

Herr Wohlin yttrade, att jag i mitt anförande gjort gällande, att propositionen
toge sikte på att hela den kvantitet sprit, som nu levererades för tekniskt
ändamål av sulfitspritfabrikerna, skulle ersättas av potatissprit. Det sade jag
nu inte. Men när jag sökte antyda vissa beräkningsgrunder till klarläggande
av de ekonomiska konsekvenserna för folkhushållet av en dylik anordning,
tog jag sikte på hela angivna kvantiteten. Dessa beräkningsgrunder äga dock
tillämpning, vare sig det gäller borteliminerandet av större eller mindre del av
den av sulfitspritfabrikerna levererade tekniska spriten.

Herr Wohlin antydde också, att jag intoge en föråldrad uppfattning i denna
fråga, då jag bland annat åberopade 1918 års förordning angående handel
med skattefri sprit. Jag anförde dock, att riksdagen därefter i olika sammanhang
och vid upprepade tillfällen behandlat hithörande spörsmål, sista gången
så sent som vid sistlidet års riksdag. Jag har ock i viss utsträckning gått
igenom riksdagstrycket för att utröna, vilken ståndpunkt som ifrån olika
håll tidigare möjligen intagits i denna angelägenhet, utan att jag i något
sammanhang funnit, att herr Wohlin intagit en ståndpunkt, sammanfallande
med den, han här gjort gällande. De tiotusentals småbrukarna på sandjordarna
i Kristianstads län, varom han talade, har han sålunda tidigare knappast uppmärksammat.
Jag ömmar visserligen för dessa småbrukare, men det förefaller
likväl, som örn de inte uteslutande vore beroende av potatisodling, ty det är
dock så, att i detta landets förmodligen förnämsta potatisodlingsdistrikt endast
cirka 7 procent av åkerarealen användes för potatisodling.

Herr förste vice talman! Jag vidhåller mitt tidigare framställda yrkande.

Herr Frändén: Herr talman! Det är anmärkningsvärt hur ofta det i riksdagen
förekommer, att det framföres krav på åtgärder, som direkt avse ekonomiska
förmåner för förslagsställarna själva, och så är förhållandet beträffande
den föreliggande frågan.

Några skånska bränneriägare framförde förra året en motion, vari det föreslogs
inskränkning av sulfitsprittillverkningen och utökning av potatisbränningen.
Vad har den motionen föranlett? Jo, den har föranlett en kungl, proposition,
och nu lia vi här ett utskottsutlåtande, som i huvudsak tillfredsställer
just fjolårsmotionärerna i den frågan. Det är lika anmärkningsvärt att
finna, hur liten hänsyn det tages just ifrån det hållet till kraven från andra
orter, från enskilda personer och från stora industriföretag, utan att det kan
påvisas andra skäl, än att det skall vara till fördel för en del potatisodlare i
norra delen av Kristianstads län att en utökning av potatisbränningen kom till
stånd. Efter uppförandet av trämassefabriker, som kostat oerhört stora belopp,
har det pågått ett rastlöst arbete för att försöka göra denna industri ekonomiskt
bärande. Detta har, det vågar jag påstå, inte lyckats, förrän dessa
företagare kunnat utfinna möjligheter att utnyttja avfallsprodukterna vid trämassetillverkningen.
Jag sade, att det har skett efter stora uppoffringar från
fabriksägarnas sida, men vår högtstående ingenjörsvetenskap har också bidragit
till att sida vid sida med kapitalet åstadkomma det resultat, vartill man nu
kommit. Denna industri har också hittills kunnat reda sig utan att behöva
begära eller mottaga statsunderstöd. För uppförandet av alla dessa fabriker
och deras dagliga drift kräves det ju massor av arbetskraft, vilka, om drif -

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

Ana. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. (Forts.)
ten nu skulle behöva inskränkas, givetvis skulle bli arbetslösa och öka de arbetslösas
antal på detta område. Trots alla dessa förhållanden försöker man
nu direkt att åtminstone delvis strypa till denna industris verksamhet. Det
säges visserligen i den kungl, propositionen, att man skall gå försiktigt fram,
men under alla förhållanden skulle ju sulfitspritindustrien bli beroende av potatisodlingen
i det län, som jag nyss nämnde.

Man kan verkligen fråga sig, hur det kan vara möjligt, att ett sådant förslag
kan komma fram och att det ställes anspråk på att det skall bifallas. Jag
instämmer i vad den förste ärade .talaren sade att det väl vore bättre om man
kunde anslå ett belopp för att lösa in potatisen och, som herr Stendahl sade,
dela ut den till fattigt folk, ty alltid förekommer det någonstans inom vårt
avlånga land, att det blir missväxt på potatis, och det vore väl en lika hederlig
användning av potatisen att dela ut den på det sättet som att bränna brännvin
av den. Jag skulle nästan ha lust att fråga herr Bergman, som i mångt och
mycket, men alldeles särskilt när det gäller spriten, är en förståndig karl,
huruvida det inte vore lika hederligt att äta upp den potatisen som att bränna
brännvin av den. Därigenom skulle ju i alla fall inte all annan industri, som
är beroende av denna billiga tekniska sprit, behöva bli lidande och komma i
det läget, att den för teknisk sprit skulle behöva betala dubbelt så mycket som
nu. Man behövde då inte heller våldföra sig på en industri, som faktiskt åtminstone
för stora delar av vårt land, är till så utomordentlig nytta och av så
stor betydelse.

Av utskottsutlåtandet finner man, att utskottet inte har tagit den ringaste
hänsyn till vare sig vad kontrollstyrelsen eller kommerskollegium har sagt; allt
naturligtvis i avsikt att örn möjligt trumfa igenom beslutet. Jag vågar säga,
att det är ett alltför våldsamt tillvägagångssätt. Sulfitsprittillverkningen sker
i direkt kombination med trävaruindustrien i vårt land, och för att kunna hålla
denna igång behövs den här sulfitsprittillverkningen. Det är då märkvärdigt,
att man just nu så livligt åtrår att komma denna näring till livs, samtidigt
som man betalar ut miljoner till andra trävaruföretag, för att de skola kunna
hålla sin drift igång. Det förefaller åtminstone mig. som örn riksdagen efter
närmare övervägande inte borde vara med om en slik manöver.

Det har sagts, att denna fråga skulle stå i samband med den uppgörelse,
som här har skett mellan socialdemokraterna och bondeförbundarna, men i så
fall må jag ju säga, att det skulle förvåna mig mycket, örn bondeförbundarna
och socialdemokraterna i hela Norrland med Gävleborgs och Värmlands län
skulle vilja vara med örn att stödja ett sådant förslag.

Det är alldeles klart, att detta förslag för skogsägarna kommer att ha stor
inverkan beträffande priset på det virke, som de ha att sälja. Det kommer
även att verka ofördelaktigt för industriidkarna, ty det måste gå ut över deras
förmåga att avlöna sin personal, i fall man stryper till industrien, så att den
knappast kan existera. Jag måste för min del säga, att det verkligen vore
beklagligt, om man i dessa tider, då snart sagt alla ropa på statsunderstöd,
fastän de trävaruindustrier, som ha dessa trämassefabriker, med all makt och
med den största uppoffring såväl ekonomiskt sorn materiellt, ändå sökt hålla
driften uppe, skulle försöka lägga hinder i vägen för dem. Herr Wohlin var
ju inne på den tanken, att man skulle ge dem statsunderstöd för motorspriten,
men jag tycker verkligen, att det är oklokt och att det talet nästan verkar
sorn ett försök att locka ännu fler att begära statsunderstöd.

Herr talman! Då jag inte kan finna vare sig rim eller reson, som ett statsråd
här yttrade sig härom dagen, i hela denna framställning, ber jag att få
hemställa örn bifall till reservationen.

Häri instämde herr Kvarnzelius.

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. (Forts.)

Herr Nordborg: Herr talman! Denna kammare har i dag i enighetens

tecken gjort sitt allra bästa för att slå ihjäl en industri till förmån för en annan
näring. Strax efteråt kommer ett nytt förslag örn att komma en annan
industri till livs.

Jag skulle vilja föreslå, att man inte konsekvent går in för att söka komma
alla industrier till livs för att endast hjälpa en enda näring, utan att man
åtminstone borde inskränka sig till att taga varannan industri, som kommer
på tapeten, upp till begrundande, och därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Herr Wohlin: Herr talman! Jag talar ifrån denna plats, för att jag skall
höras bättre av Norrlandsbänken.

Herr Frändén hade nog avfattat sitt anförande, innan han hört att meningen
var att ge sulfitspritfabrikerna en kompensation för den ^förlust, som
de komma att lida genom att en viss del av deras avsättning på marknaden
för teknisk sprit i stället kommer att reserveras för potatisspriten. Denna
kompensation består däri, att de i stället skola äga möjlighet att avsätta en
ökad kvantitet sulfitsprit för motorbränsleändamål. Den kvantitet, som de
avsätta för detta sistnämnda ändamål, skall betalas högre än den betalas för
närvarande. På det sättet är det tänkt, att sulfitspritindustrien icke skall
lida någon ekonomisk förlust genom hela det förslag, som nu föreligger -—
icke ett öres förlust. Slutresultatet blir, att den lättbentyl, som tack vare
den ökade inblandningen av sulfitsprit i bensinen, kommer i marknaden, kanhända
blir några öre dyrare, och det får i sin tur den konsekvens, som landshövding
Nilsson för en stund sedan påpekade och som även påpekats från
annat håll, nämligen, att det blir ett något minskat belopp till vägunderhåll.
Men det är en obetydlig summa, som man i förevarande sammanhang knappast
behöver tillmäta någon betydelse, särskilt när en så intresserad vägexpert,
som landshövdingen i ett av våra större län, icke tycker att vägunderhållet
skulle lida så stor skada genom en dylik mindre avbränning. Det är
vad jag ville säga till den ärade talaren på Norrlandsbänken, vars oro för
sulfitspritindustrien skulle ha varit berättigad, därest han icke hade förbisett,
att det är meningen att giva samma industri den kompensation, varom
jag nu talat.

Jag har icke någon anledning att ytterligare ingå pa_ någon replikväxling
•med herr Velander, men jag vill bara säga, att när jag fortfarande från
honom saknar varje anvisning på någon annan lösning av denna komplicerade
fråga, vilken kunde tillgodose de sydsvenska jordbrukarna, än att han hänvisade
till en pågående utredning, vars resultat komma inför riksdagen nästa år,
under det att denna fråga måste lösas nu, för att Kungl. Maj :t skall ha fullmakt
till hands redan i höst — ja, då finner jag, att herr Velander fortfarande
har brustit i förmåga att ange någon annan lämplig lösning i stället
för den här föreslagna.

Örn herr örnes utvecklingar kan jag i korthet säga, att de först och främst
voro oklara och för mig i väsentliga delar obegripliga och vidare att icke
heller han förmådde ge något som helst förslag angående en rimlig och resonlig
lösning av samma sak.

Med avseende å herr Stendahl, som torde vara den av herrarna, som bäst
känner detta spörsmåls olika sidor, får jag slutligen gentemot honom. anföra,
att det är väl ändå ganska äventyrligt att låta 6 miljoner liter potatisbrännvin
ligga som något slags »assurans» för kommande år, ty assuransen, örn vi
skola använda det uttryckssättet, blir väl, för den händelse potatisskörden blir
medelmåttig eller över medelmåttan, en ganska tyngande ballast, som man icke

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

Ang. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. (Forts.)
gärna kan balansera från år till år. Att man balanserar penningposter i
böcker från år till år, känner man till, men att man balanserar miljoner liter
brännvin från år till år, det är något för mig okänt ur assuranssynpunkt.
Jag finner, att icke heller herr Stendahl kan angiva någon annan lösning än
att Kungl. Majit skall ställa en halv miljon kronor till förfogande för inköp
av fabrikspotatis att användas som »tilläggsranson till fattigt folk». Fabrikspotatisen
är emellertid inte så lämplig för matändamål, varför jag tror, att
den lösningen av frågan icke är mycket att reflektera på.

Jag ber, herr förste vice talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Bergman: Jag hade inte tänkt yttra mig, framför allt av den an ledningen,

att vi ha en föredragningslista, som efter denna punkt omfattar
ungefär 50 ärenden, och vi komma inte härifrån förrän i morgon bittida, örn
vi skola fortsätta att diskutera på det långrandiga sätt, som hittills varit
fallet i denna enda fråga.

Jag skulle ej heller ha yttrat mig, om det icke hade varit på grund av den
omständigheten, att herr Frändén särskilt interpellerade mig om min mening.
Då jag alltså på visst sätt blev tvungen att begära ordet, vill jag även erinra
örn en omständighet som det ej behövs många sekunder att påvisa, och som
icke saknar betydelse. I utskottets utlåtande får man en sammanfattad redogörelse
för en promemoria, över vilken det har avgivits yttranden, som det
står, av generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium
och Sveriges bränneriidkareförening. Man får dock icke veta vad
dessa sagt. Vi ha här haft tillfälle att höra vad generaltullstyrelsen har
menat, och vad Sveriges bränneriidkareförening har sagt i saken, det kunna
vi räkna ut. Särskilt intressant vore emellertid att få veta vad kontrollstyrelsen
och kommerskollegium lia sagt. Jag har anledning att tro, att de
lia haft en annan mening. Nu får man visserligen veta det, om man går
till propositionen — där står det ju ■—■ men när man nu skall fatta beslut,
lia nästan alla här icke någonting annat framför sig än utskottets utlåtande.
Det vore önskvärt, icke blott i detta fall utan i andra fall också, att man åtminstone
på en rad finge veta, i vilken riktning sakkunniga myndigheters
uttalanden ha gått. Annars kan mången ha svårt att fatta ståndpunkt.

Emellertid får man veta (på sid. 3), att det pågår en utredning i denna sak
av tillkallade motorbränslesakkunniga, vilkas utlåtande man snart har att
förvänta. Då förefaller det väl som om det knappast skulle vara lämpligt
att, innan detta utlåtande föreligger, fatta något föregripande beslut i saken.

Jag skulle, örn jag hade deltagit i detta ärendes behandling inom bevillningsutskottet,
vilket jag på grund av uppdrag i annat utskott var förhindrad
att göra, troligtvis ha ställt mig på avslagsståndpunkten, och jag skall
nu för min del be att få yrka bifall till reservationen. Därmed torde jag ha
givit herr Frändén det besked han efterlyste.

Herr Hanson: Jag har i likhet med flertalet kamrater å Norrlandsbänken

under de gångna åren dels som riksdagsman, dels i annan ställning varit med
örn långt gående åtgärder till stöd åt jordbruket, åtgärder, som jag fullt insett
ha varit av den karaktären, att de direkt lagt bördor i motsvarande grad på
Norrlands jordbrukare. Jag har gjort det likväl med gott samvete, därför att
det alltid stått klart för mig, att man måste se näringslivets frågor i ett större
sammanhang och göra klart för sig, att när den ena näringen lider, så drabbar
det också den andra näringen, och örn man lider i en landsända, så drabbar det
också på ett eller annat sätt den andra landsändan. Detta innebär emellertid
icke.'' att jag i det hänseendet kail vara med hur långt som helst.

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. Forts.)

Jag ber att få berätta en liten historia. Jag kom hem i fjol sommar. Då
kommo till mig fem stycken beprövade, stadiga bönder från Norrbotten — två
voro högermän, två bondeförbundare och en tillhörde mitt parti. Vet herrarna,
vad de sade till mig? Jo, de ställde i korus denna fråga till mig: »Men hör

nu riksdagsman, finns det inte något sätt att hjälpa jordbrukarna i södra
Sverige, utan att vi skola bära bördan? Går det inte an att finna en form för
stöd åt jordbruket, som inte endast ger oss ökade bördor?» Jag hade tyvärr
intet annat svar att ge än att vi hade åtminstone funnit en sådan utväg, och
det var stödlånen, som i särskilt hög grad kommo Norrlands småbrukare till
godo. Det hade också tacksamt noterats av dem.

I dag föreligger här ett förslag till stöd åt potatisodlingen. Jag vill förklara
för herrarna, att jag för min ringa del med nöje skulle vara med örn stöd
åt potatisodlarna. Jag missunnar inte potatisodlarna i någon del av landet
att få bättre betalt. Men jag måste reagera mot att den form, som man här
valt, skall gå ut över, inte småbrukarna i Norrland, men den norrländska industrien
och därmed de norrländska arbetarna. I den mån — och det är väl syftet
med denna stödåtgärd — som den leder till att potatispriset stiger, vill jag
erinra örn, att Norrland är en stor kund för överskottet på potatis från de södra
delarna av landet.

Jag vill också erinra örn att i fjol förelågo starka krav på att lägga tull på
sill. I dag fördyrades margarinet. Man frågar sig onekligen: är det rimligt
i denna tid att bara fördyra den dagliga kosten för de allra fattigaste?

Den form för hjälp åt potatisodlingen, som här föreslås, skapar oro inom
den industri, som det här är fråga örn, och denna oro kan få rätt betänkliga
följder. Jag har visserligen inte förbisett vad som här upplysts under debatten,
att dessa industriföretag bliva tillförsäkrade samma priser för sulfitspriten
under den tid, som denna eventuella förordning skall gälla, men jag vill erinra
örn, att inom denna industri har i många år rått oro, därför att riksdagen icke
har givit garanti för tullfrihet för en tillräcklig tid framåt. Av den anledningen
har denna industri inte kunnat gå in för en vidgad drift på detta område,
och därigenom nyttiggöra en avfallsprodukt, som annars går till spillo. Tro
herrarna, att ett beslut i enlighet med utskottets förslag stärker dessa industriföretag
i deras föresats att utvidga sin tillverkning? Jag tror det inte.

Jag måste för min del säga: stöd gärna potatisodlingen, men stöd den på ett
sätt, som inte gör skada i dubbel måtto på annat håll!

Jag tillåter mig, herr talman, att instämma i avslagsyrkandet.

I detta anförande instämde herrar Carl Carlsson, Bjurström, Bäckström och
Sandström.

Herr Frändén: Herr Wohlin sade, att jag hade antagligen avfattat mitt

anförande, innan jag blivit varse, att det skulle ges någon kompensation till
dessa sulfitspritfabriker. Jag vill säga, att jag är emot allt statsunderstöd,
försåvitt det inte är den enda möjligheten och rent av nödvändigt, och i detta
fall är det ju ingenting annat än ett statsunderstöd, som det är fråga örn,
herr Wohlin, fastän herr Wohlin, som är en gentil man, kallade det för kompensation.
Det är ett statsunderstöd, som skall tagas från automobilskattemedlen.
De behövas minsann, där de skola vara, och de skola inte schackras
bort på detta vis. Nu skulle dessa sulfitspritfabriker få sälja sin motorsprit
till inblandning, men det vet ju herr Wohlin, att det har pågått i många år.
Det är således intet nytt att komma och tjusa till dem med, eftersom det är
något, som förekommer redan nu.

Jag vill säga som herr Hansén, att vi norrlänningar — åtminstone jag ■—-

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

Ang. begränsning av rätten att inköpa sulfit})rännvin m. nr. Forts.)
ha samvetsgrant röstat för bifall till alla de krav på förbättringar å jordbrukets
område, som ha kommit från Skåne och trakterna därnere. Det ha vi gjort
under alla år, men jag tycker verkligen, att herrarna nu gå för långt. Ni lia
blivit bortskämda. Ni kräva här fullkomligt orättfärdiga saker, när ni komma
och vilja ta bort denna industri och möjligheterna för skogsbefolkningen att
kunna få avsätta sitt virke och möjligheterna för arbetarna inom denna industri
att få en dräglig utkomst. Jag menar, att det är inte rätt att gå till väga på
det sättet.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr statsrådet Wigforss: Det är beklagligt, att jag skall behöva upprepa
vad som så många gånger förut har blivit sagt, men när denna diskussion väsentligen
tycks utveckla sig till att bli en diskussion mellan norrlänningar och
potatisodlare i södra Sverige, är det nog nödvändigt att upprepa, att det är inte
meningen att på något sätt skada den norrländska sulfitindustrien. Den andra
delen av diskussionen förstår jag mycket väl, därför att detta är en kostsam
form av hjälp åt potatisodlarna. Det kan ingen förneka, som har satt sig in i
frågan. Jag kan endast försäkra, att den fullmakt, som Kungl. Maj:t i detta
fall skulle få, skall brukas med sådan försiktighet, att det inte kan bli tal om
att den skall missbrukas.

Att man emellertid från den norrländska sulfitindustriens sida kan komma
och säga, att man inte vill ha statsunderstöd, när den faktiskt lever på att
slippa betala en skatt av 10 öre — d. v. s. en direkt subvention, som alla förbrukare
av motorbränsle betala till denna sulfitindustri —• och ytterligare kan
säga, att eftersom man är motståndare till allt understöd, vill man inte giva
potatisodlarna denna hjälp, så förefaller mig detta resonemang ganska orimligt,
så mycket mera som utskottet uttryckligen har skrivit — och det är kanske
något, som är en smula riskabelt — att sulfitindustrien skall få den kompensation,
som består däri, att lika mycket, som den får avstå av teknisk sprit, skall
den utan vidare få sälja till motorbränsle till samma pris, som den skulle få,
om den sålde till teknisk sprit. Därjämte skriver nu utskottet, att Kungl. Maj :t
skall se till, örn inte sulfitindustrien dessutom i ännu större utsträckning än
förut kan få avsättning för sin sulfitsprit.

Örn jag rätt kan förstå detta uttalande örn användningen av denna fullmakt
— såsom utskottet åtminstone här antyder, att den skulle användas — kommer
detta att leda till bättre förhållanden för sulfitindustrien än som skulle
ha varit fallet, om inte detta utskottsutlåtande blir antaget.

Man kan sålunda lia delade meningar om den andra delen av diskussionen,
men man kan inte gå emot detta utlåtande på grund av den diskussion, som
nu har förts rörande Norrlandsintressena.

Herr Stendahl: Med anledning av herr statsrådets upplysningar undrar

jag ändå, örn en kompensation, genomförd på det sätt, som herr statsrådet,
såvitt jag förstod, med fullt fog ansåg vara avsett i utskottets utlåtande, är
genomförbar på den tid, som fullmaktslagen skall gälla. Jag har för min del
tillåtit mig betvivla, att så är fallet.

Herr Bergman begärde en upplysning örn vad kontrollstyrelsen respektive
kommerskollegium hade sagt i detta fall. Kontrollstyrelsen avstyrker bifall
till den kungl, propositionen på det allra bestämdaste, och kommerskollegium
säger varken det ena eller det andra, men en sak är säker, att det icke tillstyrker.

Sedan bara en replik till min högt ärade ordförande i sakkunnigkommittén.
Örn han hade varit köpman, hade han aldrig i livet givit mig den repliken,

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. ni.

Äng. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. Forts.)
som han gav, ty i köpenskap gäller som en av de allra enklaste grundreglerna,
att när det är dålig tillgång med ty åtföljande höga priser, köper man så litet
som möjligt, och när det är riklig tillgång och därmed följande jämförelsevis
skäliga, rimliga eller låga priser, köper man jämförelsevis mycket, och så låter
man de goda åren balansera över, hållande en rimlig marginal för att möta de
svåra tiderna.

Det är just precis den metoden, som jag här tillåtit mig framhålla såsom
den lämpliga och som ett förståndigt sätt att hjälpa dessa, som nu påstå sig
sitta i en svår ställning och behöva hjälp. Det är att göra det, enligt mitt
sätt att se, på ett förståndigt och ekonomiskt sätt, och ur den synpunkten förefaller
det mig, som örn jag på ett mera praktiskt sätt ömmar för dem än vad
herr Wohlin gör.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Det är ingen konst för
herr Stendahl att vara köpman i egenskap av ledamot av Vin- och spritcentralen,
då man köper upp brännvin efter fastställt pris, som prissättningskommittén
sätter, och då ingen annan får köpa upp sprit i detta land. Då köper man
vad man behöver, och ett kommande år kan det hända, att prissättningen på
grund av minskad tillgång på råvara blir ett par öre högre, men detta slipper
det affärsdrivande verket att betala. Det får i stället den konsumerande allmänheten
betala.

I gamla tider var det så, att det fanns privata uppköpare av brännvin, och
när det blev god tillgång på råvara, brändes det mera brännvin. Dessa uppköpare
köpte då upp brännvin och lagrade det i spekulationssyfte. Sedan,
ett eller annat år efteråt, när det blev minskad tillgång på råvara, och det
således brändes mindre brännvin, släpptes det lagrade brännvinet ut, och på
det sättet fick man en reglering till stånd. Så går det emellertid inte till för
närvarande utan nu, när det är ett statsföretag, som tagit hand örn uppköpen,
kan det hända, att det varierar med en eller annan miljon liter. Ett statsföretag
har inte den smidighet, som behövs, för att få rimlig avsättning av produkterna
under vissa förhållanden, och det är detta, som detta förslag nu vill försöka
att reglera. Man vill ge ett direktiv eller en fullmakt till Kungl. Majit
att ordna med dessa företag, så att de kunna använda spriten för andra ändamål
och således under god tillgång få användning för densamma.

Jag tror inte, att man skall blåsa upp den här frågan till något storpolitiskt
spörsmål, eller en uppgörelse mellan Norrland och södra Sverige, ty skulle vi
börja en bokföringsmässig granskning därvidlag, undrar jag verkligen vilken
landsända, som åtnjutit den största ekonomiska omsorgen från statsmakternas
sida. Jag tror inte, att det är någon anledning att försöka gå in på några
djupare kalkyler, men jag tror säkerligen, att vi i södra Sverige skulle komma
att stanna i ett utomordentligt gott läge.

Här sade en ärad talare på Götehorgsbänken, att man sökt tidigare i dag
att slå ihjäl en näring, och nu skall man försöka slå ihjäl en till. Jag förstår
inte, var man får sådana argument ifrån. Jag tycker, att man skall försöka
hålla reda på, vad man säger även efter middagen, när man kommer hit till
kammaren.

Det förefaller mig ändå, som örn man vid detta tillfälle, när man just nu på
kamrarnas bord har fått in förslagen örn de stora uppoffringar, som statsmakterna
få lov att göra för att rätta till arbetsförhållandena här i landet,
borde bifalla nu ifrågavarande förslag, och jag vill påstå, mina herrar, att
dessa grupper av medborgare, som vi här i viss mån skulle stödja genom en för
statsmakterna mycket billig åtgärd, falla inte under den kategorien, att de
kunna få arbetslöshetsunderstöd. De gå hemma på sina anspråkslösa jordar

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

Ang. begränsning av rätten att inköpa sulfitbrännvin m. m. Forts.)
och torvor och försöka där försörja sig bäst de kunna. Om de skulle tränga
sig på som industriarbetarna och kanske inte minst som arbetarna vid vissa
storindustriella företag och under alla förhållanden begära att få sin utkomst,
så tror jag, att vi skulle komma till utomordentligt stora belopp, och det lilla,
som här föreslås till stöd, skulle då rentav försvinna av blygsamhet inför dessa
stora belopp. Jag tror, att man även skall tänka något på detta. Det går inte
an att ordna förhållandena här i landet på sådant sätt, att alla skola tränga
sig fram omkring dessa statliga arbeten och statliga arbetstillfällen, som man
försöker lägga upp. Man får försöka ordna det så, att befolkningen kan bibehållas
i sina naturliga näringar och arbeten.

Det står uttryckligen sagt i utskottets utlåtande, att ett bifall till detta
förslag förutsätter uppenbarligen, att sulfitspriten tillförsäkras en ökad avsättning
till motorbränsle och till samma fördelaktiga priser, som den för närvarande
betingar.

Jag tror, att örn man skulle låta potatisbrännvinet fritt få konkurrera med
övrigt brännvin, som tillverkas här i landet för det ena eller andra ändamålet,
skulle potatisbrännvinet stå sig mycket väl och inte behöva någon omsorg från
det allmännas sida.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna betänkandet hemställt samt vidare på godkännande
av den av herrar Lithander och Velander vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 72,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herrar Lithander och Velander vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank; och
nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av 10 §
andra stycket lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och av §§ 9 och 17
lagen örn rikets mynt den 30 maj 1873.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Ang. ersättning
åt utskottsselcreteraren
E. A.

Westling.

Föredrogs ånyo sammansatta banko- och jordbruksutskottets memorial nr 3,
angående ersättning åt utskottets sekreterare.

I detta memorial hade utskottet anfört bland annat:

»Hos utskottet hava varit anställda såsom sekreterare bankoutskottets sekreterare,
förste kanslisekreteraren i finansdepartementet E. A. Westling, och
såsom vaktmästare bankoutskottets vaktmästare.

Sedan utskottets arbete avslutats, begärde utskottet jämlikt 9 § i de av innevarande
års riksdag antagna avlöningsbestämmelserna för personal hos riksdagens
kamrar, utskott och kansli m. m. kanslideputerades yttrande i fråga
om ersättning åt utskottets personal, därvid utskottet för sekreteraren föreslog
ett ersättningsbelopp av 300 kronor.

Med anledning härav hava kanslideputerade i skrivelse den 7 juni 1933 erinrat
om, att riksdagens besparingskommitté i sitt den 20 december 1932 avgivna
betänkande (sid. 21) i fråga om personal från ständigt utskott, som anlitats
av sammansatt utskott, uttalat att enligt kommitténs mening denna personal
borde, där ej alldeles särskilda omständigheter till annat föranledde,
vara skyldig att utan särskild gottgörelse tjänstgöra hos sammansatta utskott.
Med hänsyn härtill finge kanslideputerade, som anslöte sig till detta
besparingskommitténs uttalande och i ett likartat ärende vid innevarande
riksdag hävdat en dylik uppfattning, avstyrka bifall till framställningen i
fråga.

Utskottet, som på grund av arbetets omfattning och beskaffenhet finner särskild
ersättning åt utskottets sekreterare vara påkallad, får hemställa, att riksdagen
må anvisa såsom ersättning åt utskottets sekreterare, förste kanslisekreteraren
i finansdepartementet E. A. Westling, ett belopp av 300 kronor.»

Herr von Geijer: Herr talman! Jag inser, huru betänkligt det är i ett

ärende av så ringa ekonomisk räckvidd som detta att taga till orda vid denna
sena timma, när föredragningslistan därjämte är så lång. Emellertid
har denna fråga en principiell sida, och det är den anledningen, som gjort,
att jag ber att få säga några ord.

Som herrarna hörde vid uppläsningen av klämmen, gäller det här ett arvode
på 300 kronor till sammansatta banko- och jordbruksutskottets sekreterare.
Till denna funktion har det sammansatta utskottet utsett bankoutskottets
sekreterare. Den besparingskommitté, som tillsattes under fjolåret,
kom under sitt arbete att få sin uppmärksamhet fäst på den praxis, som
ganska undantagslöst hade tillämpats, att sekreterare och även vaktmästare
i sammansatta utskott för detta sitt arbete fått en särskild ersättning. I den
delen yttrade kommittén, att enligt dess mening borde de ständiga utskottens
personal, som anlitats av sammansatt utskott, vara skyldig, där ej alldeles
särskilda omständigheter till annat föranledde, att utan särskild gottgörelse
tjänstgöra hos sammansatt utskott. Det är denna princip, som
kanslideputerade, vilka blivit hörda i ifrågavarande ärende, omfattat som sin
mening. Emellertid har utskottet, oaktat kanslideputerade avstyrkt dylik
ersättning, gått in till riksdagen med begäran, att riksdagen måtte anslå
beloppet ifråga.

Jag behöver inte här vidare utveckla de skäl, som ligga bakom besparingskommitténs
och kanslideputerades principiellt uttalade mening. Jag
hoppas emellertid att från det sammansatta utskottet få sådana upplysningar,
att utskottet, genom att ånyo framkomma med ärendet, icke har avsett
att på något sätt förneka riktigheten i den mening, som vunnit uttryck i besparingskommitténs
nj^ss angivna principuttalande, till vilket kanslideputerade
hänvisat, och att jag läst utskottets hemställan rätt, då jag fattat det

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

Äng. ersättning åt utskottssekreteraren E. A. Westling. (Forts.)
så, att utskottet i denna del velat ge uttryck åt, att sådana alldeles särskilda
omständigheter, som besparingskommittén hänvisat till, i detta fall ha förelegat.
De upplysningar i denna del, som lämnats av det sammansatta utskottet
till kanslideputerade, vore kanske inte heller fullt klargörande. Ej heller
innehåller sammansatta utskottets memorial nu någon vidare upplysning
i den delen.

Skulle jag emellertid, herr talman, få sådan upplysning från utskottet,
har jag för min del intet att erinra mot memorialet som sådant.

Herr Gustafsson, Karl: Herr förste vice talman! Jag skall villigt erkänna,
att vi under brådskan i utskottet inte ha skrivit tillräckligt tydligt för att
kunna ge den ärade föregående talaren en ordentlig uppfattning örn vad
vi här åsyftat. Jag får säga, att utskottet i dess helhet är i princip ense
med honom därom, att man bör göra allt, som sig göra låter, inom utskotten
för att tillse, att inte några extra utgifter behöva förekomma.

I detta fall förhåller det sig emellertid så, att vår sekreterare i bankoutskottet
var så överhopad med arbete, att han måste utföra detta arbete även
under kvällar och nätter. Yi ansågo, att detta egentligen inte var riktigt,
och att det därför skulle kunna tolkas såsom alldeles särskilda omständigheter.

På grund därav har utskottet för sin del velat tillstyrka denna ersättning,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Geijer: Då den upplysning, jag begärt, nu blivit mig lämnad,

upprepar jag, vad jag förut sagt, nämligen att under nu angivna förhållanden
har jag icke något att erinra mot ett bifall till det föreliggande memorialet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning av särskilda utskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande av byggnader
för statens bakteriologiska laboratorium jämte en i ämnet väckt motion, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets utlåtande nr 6, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m.

I en till riksdagen avlåten, den 24 februari 1933 dagtecknad proposition,
nr 156, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma dag, under punkterna IV, V och VII
föreslagit riksdagen att

IV) besluta, att vid Restads sjukhus vid Vänersborg skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen förordat förslag utföras nyoch
ombyggnadsarbeten för en beräknad kostnad av högst 395,500 kronor;

V) besluta, att vid Mariebergs sjukhus vid Kristinehamn skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen förordat förslag uppföras
ett bostadshus för kvinnlig personal för en beräknad kostnad av högst 278,000
kronor; samt

Anslag till
byggnadsarbeten
vid
sinnessjukhus
m. m.

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Anslag till byggnadsarbeten vid sinnessjukhus m. m. (Forts.)

VII) bland utgifter för kapitalökning, bilaga 1, under rubrik »Fonden för
förlag till statsverket» till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus för
budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag av 7,442,800 kronor, att
utgå av lånemedel.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl under
punkterna d), e) och g) hemställt,

att riksdagen måtte

d) besluta, att vid Restads sjukhus vid Vänersborg skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen förordat förslag utföras ny- och
ombyggnadsarbeten för en beräknad kostnad av högst 395,500 kronor;.

e) besluta, att vid Mariebergs sjukhus vid Kristinehamn skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen förordat förslag uppföras ett
bostadshus för kvinnlig personal för en beräknad kostnad av högst 278,000
kronor; samt

g) till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus för budgetåret 1933/
1934 anvisa ett reservationsanslag av 6,592,800 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Johansson i Fredrikslund, Sederholm,
Wohlin, Nylander, Lindman, Nilsson i Landeryd och Linnér, vilka ansett, att
utskottets motivering bort i vissa angivna delar hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottets under punkterna d), e) och g) gjorda
hemställan bort avfattas sålunda:

»att riksdagen må

d) avslå Kungl. Maj:ts förslag, att vid Restads sjukhus vid Vänersborg
skola i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen förordat förslag
utföras ny- och ombyggnadsarbeten för en beräknad kostnad av högst
395,500 kronor;

e) avslå Kungl. Maj:ts förslag, att vid Mariebergs sjukhus vid Kristinehamn
skall i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen förordat
förslag uppföras ett bostadshus för kvinnlig personal för en beräknad
kostnad av högst 278,000 kronor;

g) till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus för budgetåret 1933/
1934 anvisa ett reservationsanslag av 5,307,800 kronor.»

Herr Johansson, Johan Bernhard: I detta knippe av utlåtanden från det
särskilda utskottet ha till behandling framlagts de olika förslag i fråga örn
byggnader, som blivit till det särskilda utskottet remitterade. En granskning
av detta knippe av byggnadsfrågor ger vid handen, att det särskilda
utskottet i övervägande antal fall tillstyrkt bifall till Kungl. Maj :ts förslag.
Visserligen har utskottet i åtskilliga avseenden gjort nedprutningar i de
begärda anslagen, men utskottet har vid behandlingen och prövningen av
dessa olika anslagsfrågor behandlat dessa fullkomligt statsutskottsmässigt,
örn jag så får uttrycka mig, d. v. s. de ha bedömts efter den angelägenhetsgrad,
i vilken dessa byggnadsfrågor kunna anses befinna sig, och efter
granskning av möjligheterna att få dessa byggnadsarbeten igångsatta har
man försökt bedöma det behov av anslag, som bör ställas till förfogande under
nästa budgetår.

Det är emellertid på några punkter, där utskottet vid sin granskning funnit,
att det inte föreligger sådana skäl att man har kunnat bifalla Kungl. Maj :ts
förslag. I det nu föredragna utlåtandet är det också åtskilliga reservanter,
som ha uttalat betänksamhet mot vissa av i detta utlåtande upptagna punkter.
Jag vill erinra örn, att det är rätt så betydande belopp, som Kungl.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

Anslag till byggnadsarbeten vid sinnessjukhus m. m. (Forts.)
Maj :t här begär. Kungl. Maj :ts framställningar röra sig i alla dessa utlåtanden
om sammanlagt 24 miljoner kronor.

De poster, som reservanterna i nu föredragna utlåtande inte ansett sig kunna
biträda äro dels uppförandet av vissa byggnader å Restads sjukhus vid Vänersborg
samt å Mariebergs sjukhus vid Kristinehamn dels ett uppökande av
takten för färdigställandet av S:t Sigfrids sjukhus vid Växjö samt Vipeholms
sjukhus i Lund. Vad beträffar Restads och Mariebergs sjukhus, ligger
saken ju till på så sätt, att dessa sjukhusbyggnader ju rätteligen liggalitet
längre fram i planen. Vid förfrågningar, som gjordes rörande nödvändigheten
att igångsätta dessa arbeten, har det från vederbörande myndigheter
svarats, att de inte ligga i den angelägenhetsgrad, att man ej nu mycket
väl kunde skjuta på dessa arbeten. Inom utskottet har yttrats, att de nog
inte hade kommit fram nu, örn det inte varit på grund av de ändrade signaler,
som utgått. Man har ansett sig böra föra fram så mycket byggnadsarbeten
som möjligt.

Vad beträffar sjukhusen vid Växjö och i Lund, förhåller det sig på det
sättet, att på framställning av regeringen beslöts förra året, att färdigställandet
av dessa två stora sjukhusbyggen skulle ske i en något långsammare
takt, och detta regeringens förslag godkändes enhälligt av förra årets riksdag.
I överensstämmelse med detta riksdagens beslut ha vederbörande myndigheter
äskat, för byggnadsföretaget i Växjö 825,000 kronor och för byggnadsföretaget
i Lund 850,000 kronor. Kungl. Maj :t har emellertid nu föreslagit,
att förra årets beslut skulle upphävas och att arbetstakten åter skulle
ökas, och i det syftet äskat till vartdera av dessa båda byggnadsföretag la/2
miljoner kronor, eller sålunda tillsammans 3 miljoner kronor. Utskottets
majoritet har i sista stund nedsatt beloppet till 1,300,000 kronor för vartdera
företaget.

Jag håller före ■—■ och denna uppfattning delas av reservanterna —- att den
takt för arbetenas utförande, som förra året beslöts, bör man bibehålla. Visserligen
säga ju vederbörande, att det blir någon fördyring av byggnadskostnaderna
på grund därav, att administrationen utdrages ett år längre. Men
detta gick riksdagen förra året in för och godkände, ty det sades då från
Kungl. Maj:ts sida, att en viss fördyring kunde uppstå. Jag vill erinra om,
att det dock blir en viss kompensation för denna fördyring därigenom, att så
mycket mindre belopp behöva ställas till förfogande. Man gör sålunda en
räntevinst.

Det finns också en annan sak, som tillkommit och som talar för, att man
inte nu beslutar sig för att ånyo öka arbetstakten i fråga örn dessa företag.
Som kammarens ledamöter lia sig bekant, utbröt byggnadstrejk den 1 april
i år, och den pågår fortfarande. Efter allt vad vi inom utskottet kunnat inhämta,
torde strejken sannolikt komma att bli mycket långvarig. Den kommer
i lyckligaste fall att räcka till framemot jul, sålunda större delen av
nästa budgetår. Utskottet har — det vill jag erinra örn — i det nyss behandlade
utlåtandet nr 5 gjort ett principuttalande, där utskottet fullkomligt enhälligt
sagt ifrån, att innan enighet vunnits mellan parterna, böra några större
byggnadsföretag i byggnadsstyrelsens eller annan statsmyndighets egen
regi icke igångsättas eller avsevärt utökas. Vad det nu gäller Marieberg och
Restad så äro de nya byggnadsföretag, som skulle igångsättas, och vad beträffar
S :t Sigfrids sjukhus och Vipcholms sjukhus, äro de företag, som man föreslår
att avsevärt utöka. Det är sålunda med kännedom örn utvecklingen av
byggnadsstrejken sannolikt, att även om man skall besluta i överensstämmelse
med utskottets förslag, skulle arbetena icke kunna sättas i gång vid
Restad och Marieberg eller utökas vid Växjö och i Lund.

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Anslag till byggnadsarbeten vid sinnessjukhus m. m. (Forts.)

Alla skäl synas därför tala för, att man begränsar anslagsbeloppen till vad
myndigheterna i fråga om sjukhusen vid Växjö och i Lund begärt, d. v. s.
825,000 kronor för sjukhuset i Växjö och 850,000 kronor för sjukhuset i Lund,
och låter byggnadsarbetena löpa i den takt, som förra årets riksdag beslöt.
Jag tror, att det ur arbetssynpunkt på dessa platser inte är så önskvärt, att
man forcerar arbetet på det sättet, som i propositionen föreslås, ty sedan byggnaderna
en gång färdigställts, måste ju samtliga de nu anställda arbetarna
entledigas. Det kan vara ett skäl, som talar för, att man låter det gå i den
takt, som det nu gör, så att åtminstone de nu befintliga arbetarna kunna få
arbete.

Jag vill ju nämna, att man kan rikta vissa erinringar mot, att byggnadsstyrelsen
under nu pågående strejk har arbetet i gång i sin egen regi. Jag kan
passa på att sticka emellan med det meddelandet, att det förhåller sig på det
sättet, att byggnadsstyrelsen har gjort upp med sina arbetare sålunda, att de
få betalt med motsvarande belopp, som arbetsgivarna erbjudit byggnadsarbetarna
vid förhandlingarnas början, med löften örn att retroaktivt vid förhandlingarnas
slut få skillnaden mellan detta belopp och det, som förhandlingarna
kan ge till resultat. Jag har för min del inom utskottet riktat mig mycket
skarpt emot detta förfarande, då ju därigenom ett visst handtag ges åt byggnadsarbetarna,
när dessa i statens tjänst anställda arbetare ju slippa underhållas
av fackföreningskassorna under strejken utan i stället kunna få sin
arbetsutkomst och betala sina fackavgifter och sålunda i stället bidraga till
de andra, som äro i strejk. Härigenom bidraga de även att förlänga strejken
i viss mån. Att utskottet emellertid på den punkten inte gjort någon erinran
beror därpå, att det var synnerligen önskvärt, att enighet vanns åtminstone
därom, att man gjorde det uttalandet, som återfinnes i det nyss behandlade
särskilda utskottets utlåtande nr 5, att inga nya arbeten sättas i gång eller
hittillsvarande arbeten avsevärt utökas, innan förhandlingarna äro slutförda.

Här föreligger nu, vad både Restad och Marieberg beträffar, det förhållandet,
att de inte ligga i den angelägenhetsgrad, att de behöva igångsättas.
Det är nya företag. Visserligen kommer här att göras den invändningen, att
man där skall skaffa ett antal vårdplatser till billigare pris än i statens stora
sinnessjukhus, som byggas nu, men denna möjlighet står öppen även ett kommande
år. Jag mötes också av den invändningen, att det är angeläget att forcera
för att få ett så stort antal vårdplatser som möjligt. Denna invändning
bemöter jag därmed, att på skilda håll i landet pågå mycket stora och betydande
arbeten med sinnessjukhus, så att ett stort antal vårdplatser under den
närmaste tiden under alla förhållanden kommer att färdigställas. Därför synes
det mig inte vara särskilt trängande, att man bryter sönder den plan. som
en gång är uppgjord, utan man bör följa densamma. Det statsfinansiella läget
är också sådant, att det icke motiverar denna forcering eller denna utökning.
Förra året var det också det statsfinansiella läget, som förmådde den dåvarande
regeringen och riksdagen att förlänga arbetstiden, för att medelsdispositionerna
inte skulle behöva bli för stora, och jag vågar påstå, att örn det
statsfinansiella läget förra året motiverade en förlängning av tiden, är det
statsfinansiella läget nu icke bättre utan snarare sämre och motiverar sålunda
Icke, att man förkortar tiden och därmed ökar anslagsbelastningen. Jag gör
denna erinran örn det statsfinansiella läget jämväl under den erinran, att
Kungl. Majit ju föreslår, att dessa företag skulle forceras genom lån med
kort amorteringstid, för vilkas likviderande man måste taga upp en ganska
skärpt arvskatt. Alla skäl synas mig därför tala för, att de nya av dessa
företag, nämligen vid Restad och Marieberg, icke igångsättas och att arbe -

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

Anslag till byggnadsarbeten vid sinnessjukhus m. rn. (Forts.)
tena vid sjukhusen vid Växjö och Vipeholm bibehållas i den förut beslutade
arbetstakten.

I full överensstämmelse med vad jag nu anfört ber jag, herr förste vice talman,
att på samtliga punkter, som reservationen avhandlar, få yrka bifall
till den av mig m. fl. avgivna reservationen, såväl i fråga örn dess motiveringar
som dess klämmar.

Herr Pauli: Jag skall inte taga så lång tid på mig för att bemöta den föregående
talaren, detta så mycket mer, som han själv varit vänlig nog att i förväg
anföra de invändningar, som kunna göras mot hans resonemang. Jag anser
inte, att hans bemötande av dessa invändningar varit av den sakliga tyngd,
att de skulle kunna övertyga kammaren om att reservanterna ha rätt.

Både de skäl, som tala för anskaffande av ett större antal vårdplatser vid
dessa sinnessjukhus, och de skäl, som tala för ett snabbt igångsättande av arbetena
och utvinnande av arbetstillfällen, äro så starka och vägande, att jag
nöjer mig att med dessa ord, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Petrén: Till vad som yttrades av den siste talaren, vill jag endast

foga några ytterligare skäl för utskottets hemställan.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på en av de anstalter, där reservanterna
velat försena bygget, nämligen Vipeholms sjukhus vid Lund, som
är avsett för svårskötta, obildbara sinnesslöa. Det är av ett synnerligen trängande
behov, att just denna anstalt snarast möjligt blir iordningställd och kan
tagas i bruk. Det förhåller sig nämligen så, att de statsunderstödda sinnesslöanstalterna
inte ha tillräckliga resurser att sköta dessa svårskötta, obildbara
sinnesslösa. Därav blir följden, att kommunerna för närvarande få behålla
dem å sina fattigvårdsanstalter. En utredning, som jag i egenskap av
inspektör för sinnesslövården i riket verkställt, visar att årligen hemsändes
från dessa anstalter sådana obildbara sinnesslöa, som äro alltför svårskötta.
Åtskilliga tiotal ligga vidare anmälda till intagning, men mottagas inte, därför
att de äro så svårskötta, att de nuvarande statsunderstödda anstalterna
inte ha resurser att sköta dem. Det förhåller sig därför så, att det finns
mångå kommuner landet runt, som vänta på, att denna anstalt för svårskötta,
obildbara sinnesslöa, snarast möjligt skall bli iordningställd, och som med
mycket stor ledsnad skulle mottaga underrättelsen, att reservanternas mening
segrat.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergman: Reservanterna göra invändningar på två punkter, nämligen
med avseende å sjukhusen vid Restad och Marieberg.

Jag skall i denna fråga be^ att få yrka bifall till utskottets förslag. Om
man emellertid skulle göra någon skillnad beträffande dessa bägge punkter
— därest varje punkt blir behandlad för sig — vill jag framhålla, att behovet
av byggnaden vid Mariebergs sjukhus (Kristinehamn) är allra mest behjärtansvärt.
Vid Marieberg kan man nämligen utvinna 51 vårdplatser för
en kostnad av 278,000 kronor. Vid Restad kan man enligt utskottsutredningmi
få 30 vårdplatser för en kostnad av närmare 400,000 kronor. Skall man
salunda göra någon åtskillnad på dessa båda sjukhus, bör givetvis Marieberg
ha företräde, då detta kan i större utsträckning och samtidigt för mindre
kostnad tillgodose behovet av vårdplatser på detta område, där överhuvud
behovet är så trängande.

Jag ber således att la hemställa örn bifall till utskottets förslag åtminstone

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Anslag till byggnadsarbeten vid sinnessjukhus m. m. (Forts.)
i punkten om Marieberg, dock naturligtvis helst i fråga örn bägge de omstridda
punkterna.

Herr Nylander: Herr talman! Utöver vad herr J. B. Johansson anförde

för reservanternas ståndpunkt, vill jag endast tillägga ett par ord.

Vad beträffar byggnadsarbetena vid Restad och Marieberg, så äro de angelägenheter,
som framkommit i sista stund, så att de därför knappast kunna
vara så förberedda, som man i vanliga fall vill för att kunna besluta i saken.
Vi hava visserligen sett små skissritningar på dessa företag, men några definitiva
byggnadsritningar, efter vilka arbetet skall utföras, finnas ännu inte.
Med kännedom om den tid, som åtgår för att uppgöra sådana ritningar •— vilken
tid i alla händelser uppgivits till flera månader -— kan man mycket val
beräkna, att något arbete knappast kan komma i gång i år, även örn riksdagen
beviljar anslag. Man kan inte sätta i gång ett sådant arbete mitt i vintern,
och det kan sålunda hända, att det drar fram till nästa år, innan arbetet kommer
i gång. Då ha reservanterna haft den synpunkten, att man skulle kunna
använda dessa pengar på ett för arbetslöshetens lindrande bättre sätt än att
binda dem i företag, som i alla händelser inte kunna komma i gång på rätt
lång tid.

Beträffande S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Vipeholmsanstalten i Lund
är det ju klart framlagt av herr Johan Bernhard Johansson, huru riksdagen
förra året beslutade en något långsammare arbetstakt. Det kan väl inte vara
riktigt, att man nu, då dessa företag äro så att säga halvfärdiga, ökar arbetsstyrkan
och arbetstakten. Vid ett ordentligt och riktigt skött byggnadsföretag
brukar det vara så, att man undan för undan minskar arbetarstyrkan mot
slutet av byggnadstiden, för att man inte skall stå inför det svåra problemet
att sedan på en gång behöva säga upp en ökad arbetarstyrka.

Det är sålunda rent praktiska skäl, som tala för, att man här anslår de
lägre belopp, som byggnadsstyrelsen i varje fall har begärt, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Henriksson: Då jag är nära granne till Vipeholmsanstalten, skall jag
be att få säga några ord örn denna.

Jag kan inte yttra mig örn, huruvida denna anstalt är av behovet påkallad.
Om det funnes anledning tro, att det inom en nära framtid skulle bli lättare
att skaffa penningar, t. ex. till nästa år, så skulle jag med nöje gå med reservanterna.
Huruvida anstalten är behövlig, kan jag, som sagt, inte yttra mig
om. Men att det skulle bli lättare att skaffa pengar till nästa år, det har jag
däremot mycket svårt att förstå. Den stora miljonrullning, som vi nu hålla
på med under varje dag, kommer säkerligen att förorsaka, att vi till nästa år
mera måste inrikta oss på att betala av de stora skulder, som vi under de senaste
åren kommit i, än att göra sådana utgifter, som inte äro absolut nödvändiga
för att vi skola kunna rädda landet och folket från ännu större olyckor.
Jag är därför av den åsikten, att vi -— medan vi ännu äro i gång med
denna miljonrullning — få försöka skaffa medel till sådana företag, som inte
kunna uppskjutas någon längre tid.

Vid Vipeholmsanstalten äro för närvarande alla byggnader under tak, dock
med undantag för köksbyggnaden. Jag tror knappast, att det finns ett enda
rum, som ännu är användbart inom hela detta stora byggnadskomplex. Det
är klart, att en anstalt, den må vara stor eller liten, inte kan tagas i bruk,
förrän köksinrättningen och värmeledningen äro färdiga. Det synes mig därför,
som örn byggnadsstyrelsen hade börjat i fel ända, ty hade köksinrättningen
och värmeledningen varit med i den första byggnadsetappen, så hade man

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

Anslag till byggnadsarbeten vid sinnessjukhus m. m. (Forts.)
kunnat nöja sig nied de två tredjedelarna, och då kunde det ha räckt nied det
av reservanterna föreslagna beloppet. Den delen av byggnaden hade då inom
en nära tid kunnat tagas i anspråk, vilket nu inte blir förhållandet, om vi gå
efter reservanternas förslag.

Det ligger redan 2,250,000 kronor nedlagda i dessa byggnader, som man
inte har ett öres nytta av, förrän det hela blir färdigt. Om vi gå den väg, som
reservanterna föreslå, kommer det förbrukade beloppet att bli något över 3
miljoner, utan att anstalten ändå kan tagas i användning på ganska lång tid
framåt. Det är enligt min mening inte någon sparsamhet att gå den vägen.

Vad som också är egendomligt med denna anordning är, att byggnadsstyrelsen
står som entreprenör för detta arbete. Om det är därför, att det är
arbetslöshet inom byggnadsstyrelsen, så att de skola ha bättre användning
för personalen, det kan jag inte yttra mig om, men örn så är förhållandet, tror
jag, att det varit riktigare att reducera denna personal till rimliga proportioner,
så att den endast behövde ägna sig åt det, som jag anser byggnadsstyrelsen
verkligen skall vara till för. Jag har alltid tänkt mig, att byggnadsstyrelsen
skulle vara till för att uppgöra ritningar, kostnadsförslag och
arbetsbeskrivningar till statens byggnader samt se till. att arbetena bli utförda
i enlighet med de föreliggande förslagen. Men här har det visat sig
något helt annat. Jag kan inte undgå att ställa den frågan: vem skall kontrollera
byggnadsstyrelsen i detta fall? Örn statsrevisorerna skola lia det
uppdraget, så är det min åsikt, att de få vara minst lika skickliga som den
skickligaste i byggnadsstyrelsen, ty att kontrollera en husbyggnad och kostnaderna
för densamma, därtill skall det vara en verkligt kompetent person.
Örn byggnadsstyrelsen fått felaktiga direktiv, anser jag, att riksdagen bör
skriva^ så, att byggnadsstyrelsen får i uppdrag att endast utlysa entreprenader
och se till, att arbetena bli ordentligt utförda. Då komma vi på den rätta
vägen med byggnaderna, och jag är förvissad örn, att om det ställts på det
sättet och det tagits i förnuftiga etapper, så kunde man lia haft en hel del av
anstalten färdig, och såvitt beräkningar och planer äro riktigt uppgjorda, hade
det inte varit någon extra kostnad att bygga till vid behov. Då så icke
skett skulle emellertid ännu större belopp ligga oförräntade, örn man inte nu
sökte göra det färdigt, och därför vore jag närmast böjd för att följa denartementschefens
åsikt, så att man finge det färdigt nu, medan vi rulla med miljonerna,
men då det inte är någon möjlighet att komma fram med det yrkandet,
anser jag att kammaren dock bör i detta fall gå in för utskottets förslag,
till vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Petrén: Endast ett pär ord i anledning av herr Nylanders yttrande.
Det finns det skälet att återgå till den ursprungliga planen beträffande S:t
Sigfrids sjukhus och Vipeholm, att totalkostnaden för vart och ett av dessa då
blir 45,000 kronor mindre, vartill kommer, att skadeståndet till Lunds stad
blir större efter den 1 juni 1934, så att örn byggnaden försenas ett år, skall
Lunds stad ha större skadestånd. Det blir alltså också därigenom en ökad utgift.
örn reservationen segrar.

Beträffande do föreliggande förslagen till bostadshus vid ett par sinnessjukhus
vill jag med avseende å Restads sjukhus framhålla, att där finnes sådan
brist på personalbostäder, att t. o. m. ogift kvinnlig personal, en del av sköterskorna,
bo utanför sinnessjukhuset. Var och en förstår väl, vilka olägenheter
som förorsakas genom en sådan anordning, och detta visar ju, hur välbehövligt
det är, att även vid detta sinnessjukhus bostadshuset fortast möjligt
kommer till stånd.

Första kammarens protokoll 1933. Nr hö.

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. tillbyggnad
till lantmäteristyrelsens
hus m. m.

Anslag till byggnadsarbeten vid sinnessjukhus m. m. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste^vice
talmannen enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet hemställt i sitt utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo särskilda utskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till utbyggnad
av tvättinrättning vid statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till ny ladugård
m. m. vid statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande särskilda utskottets
utlåtande nr 9, i anledning av vissa utav Kungl. Maj :t gjorda framställningar
angående anslag till allmänna arbeten, avseende kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

I en till riksdagen avlåten, den 27 januari 1933 dagtecknad proposition,
nr 74, hade Kungl. Maj :t under punkten 1 föreslagit riksdagen att för tillbyggnad
till och grundförstärkning av lantmäteristyrelsens hus i Stockholm
m. m. för budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel,
av 232,500 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag, för tillbyggnad till
och grundförstärkning av lantmäteristyrelsens hus i Stockholm m. m. bevilja

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

Äng. tillbyggnad till lantmäteristyrelsens hus m. m. (Forts.)
ett belopp av 232,500 kronor samt därav för budgetåret 1933/1934 anvisa ett
reservationsanslag av 100,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Johansson i Fredrikslund,
von Stockenström, Sederholm, Sam Larsson, Gustafson i Domö, Nylander,
Lindman, Nilsson i Landeryd och Lindmark ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan,
att Kungl. Maj :ts ifrågavarande framställning icke måtte av riksdagen
bifallas.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr förste vice talman! Här komma
vi till ett byggnadsföretag, där jag vid granskning funnit, att man inte bör
tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag. I den reservation, som är fogad vid detta
betänkande och i vilken jag instämt, hemställes också, att framställningen i
fråga icke måtte av riksdagen bifallas. Det gäller här lantmäteristyrelsens
hus i Stockholm. En delegation från utskottet har avlagt besök på platsen för
att taga del av förhållandena, och reservationen innehåller ju det viktigaste
av vad som i denna sak kan sägas. Man har funnit, att bristen på tillräckliga
lokaler för styrelsen är inte större, än att ett anstånd kan tills vidare medgivas.
Det förhåller sig på det sättet, att lantmäteristyrelsen har hyrt en våning i
ett annat hus för 12,000 kronor örn året, och hyresavtalet för denna våning utgår
ej förr än den 1 okt. 1937. Det säges i propositionen, att man inte har
någon säkerhet för, att med hänsyn till den rådande hyresbristen i Stockholm
våningen kan uthyras, eller att den kan disponeras för annat statligt ändamål.
Det förefaller därför, som örn man borde kunna låta anstå med dessa arbeten
till litet närmare den tid, då kontraktet örn den förhyrda våningen utlöper, vilket,
som jag nämnt, inte är förr än 1937.

Vidare kan det ju erinras örn, att byggnadsstyrelsen, som haft att yttra sig i
ärendet, har uttalat, att den i handlingarna omnämnda grundförstärkningen är
visserligen önskvärd, men den är för närvarande ej oundgängligen påkallad.
Det har förekommit vissa sättningar, ganska obetydliga ■— man räknar med
2V2 mm. örn året. Dessa grundförstärkningsarbeten äro av den beskaffenhet,
att de icke kunna utföras under eldningssäsongen, utan de måste utföras på
sommaren. Nu är det som bekant icke möjligt att sätta i gång med dessa arbeten
under innevarande sommar. Dels blir det ju ganska sent beslut i år av
riksdagen, och^dels pågår det byggnadsstrejk, vilken, som jag nyss nämnde,
väntas räcka långt fram på hösten. På vintern kunna dessa grundförstärkningsarbeten
icke utföras, utan de måste under alla förhållanden anstå till
nästa sommar.

Det kan slutligen sägas, att organisationsnämnden, som också har granskat
saken i sammanhang med den plan, den uppgjort över statens byggnadsverksamhet,
upptagit detta arbete först under budgetåret 1934—1935.

Sammanställer man alltså dessa skäl: att det finns förhyrda lokaler, som
icke kunna disponeras för annat ändamål, att grundförstiirkningsarbetena
måste utföras på sommaren och icke kunna utföras under innevarande sommar
och att behovet av lokaler icke är så trängande, att inte byggandet kan uppskjutas,
synes det reservanterna, att det föreligger all anledning att för denna
gång avvisa detta förslag. Därmed är ju inte sagt, att man gjort det för alltid,
utan det kan komma igen, men för närvarande synes det finnas fulla skäl för
att icke bifalla denna hemställan, och därför, herr förste vice talman, yrkar
jag bifall till reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Det är naturligtvis mycket svårt att bevisa,

att ett visst byggnadsarbete måste utföras just detta år och inte lika gärna kan

100

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. tillbyggnad till lantmäteristyrelsens hus rn. m. (Forts.)
skjutas upp till ett följande. Jag tror emellertid, att flertalet i den delegation
av utskottet, där herr J. B. Johansson och jag hade äran sitta och arbeta
tillsammans, vid sitt besök i lantmäteristyrelsens gamla hus fingo ett ganska
starkt intryck såväl av otillräckligheten av lokalerna som även av grundens
bristfällighet. Vi skola komma ihåg, att detta hus härstammar ända från
drottning Kristinas tid, och lantmäteristyrelsen har under hela denna lid varit
inrymd i dessa lokaler. Det är ju inte svårt att förstå, att ett ämbetsverk under
dessa århundraden måste lia utvidgat sig så pass, att det kan behöva ytterligare
utrymmen, och som vi höra har sådant utrymme fått förloras utanför
denna byggnad.

Nu föreligger ett tillfredsställande tillbyggnadsförslag, som skulle lösgöra
de förhyrda lokalerna. Herr Johansson invänder, att dessa lokaler skulle
inan inte från statens sida kunna få användning för. Jag vill då framhålla,
att såväl byggnadsstyrelsen som departementschefen ha påpekat, att lokalreserven
i staten tillhöriga byggnader är så ringa, att även det gamla kanslihuset
fått i viss mån tagas i anspråk för tillfälliga utrymmesbehov och att,
sedan detta rivits, man i avvaktan på det nya kanslihusets fullbordande kommer
att lia en mycket knapp reserv av lokaler för statens räkning. Därför
finns det inte den minsta risk, förklaras det här, för att inte den ifrågavarande
förleda lägenheten skulle kunna utnyttjas för statliga ändamål.

Vad sedan beträffar grunden för detta gamla hus vid Kungsträdgården, så
förhåller det sig så, att det är likadant med detta hus som med kejsarriket
Japan. Det ligger på en sluttning, och det riskerar visserligen inte som kejsardömet
Japan att halka ned i Stilla havet, som just på den platsen lär vara
ovanligt djupt, utan det riskerar endast att halka ned i Kungsträdgården,
men det kan vara ganska obehagligt det också. Detta beror på en sättning genom
att den gamla trägrunden murknat bort. Vi fingo se ett stycke av en träbit,
som var tagen från den pålade grunden, och jag kan försäkra, att något
murknare än den träbiten kan nian knappast leta upp. Så att nog får man
säga, att det är en ''synnerligen dålig grund, som den mot Kungsträdgården
vettande delen av huset vilar på.

Herr Johansson nämnde i litet föraktfull ton, att de sprickor, som konstaterats,
voro endast 2X/S mm; men det står i propositionen 21/2—3 mm. Herrarna
skratta, när jag ger denna upplysning, men jag ber herrarna förhöra sig hos
byggnadsstyrelsen, vad det vill säga även med sprickor på 1/2 mm, när det gäller
sprickor av denna natur. Man har sagt oss att sprickor på 21/2—3 mm äro
en mycket allvarlig historia. Nu vill jag naturligtvis inte försöka skrämma
kammaren, så att ni tro, att lantmäteristyrelsens hus ramlar sönder, örn vi inte
genast reparera det. Men jag har velat framhålla, att man sannerligen inte är
försvarad med att skjuta alltför länge på detta grundförstärkningsarbete, och
när man är i tillfälle att utföra detta arbete i samband med en välbehövlig tillbyggnad,
så förstår jag inte, varför man skulle uppskjuta det längre, i synnerhet
som man kommer tillbaka till den ständigt för oss förhärskande synpunkten,
att därigenom ytterligare arbetstillfällen kunna tillgodogöras.

Jag ber alltså, herr talman, att på dessa skäl få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Då herr Pauli syntes göra gällande, att
jag inte skulle ha lämnat fullt korrekta uppgifter beträffande det föreliggande
hyresavtalet, ber jag att få läsa upp den passus i propositionen, som
handlar örn detta. Det heter där: »Med anledning av att hyresavtalet beträffande
lokalerna i fastigheten nr 4 vid Västra Trädgårdsgatan utlöper först
den 1 oktober 1937 framhåller byggnadsstyrelsen slutligen, att det med hän -

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

101

Ang. tillbyggnad till lantmäteristyrelsens hus m. rrv. (Forts.)
syn till läget å hyresmarknaden förelåge en viss risk att icke samma hyresbelopp
skulle erhållas, därest lokalerna skulle uthyras i andra hand för den
återstående hyrestiden.» Det är väl rätt så tydligt, att styrelsen hyser en
viss tveksamhet rörande möjligheten att disponera de förhyrda lokalerna, och
herr Pauli har inte kunnat bestrida, vad byggnadsstyrelsen framhåller beträffande
tidpunkten för utförandet av de ifrågasatta tillbyggnads- och grundförstärkningsarbetena,
därvid styrelsen säger: Ehuru några omedelbara åtgärder
för verkställande av grundförstärkningen icke kunna anses vara oundgängligen
påkallade etc., och på ett annat ställe, att förstärkningsarbetena
delvis måste utföras under den tid, då uppvärmning av byggnaden icke vore
behövlig. Det föreligger således alla skäl för ett uppskov, och det blir ju
här endast fråga örn ett sådant.

Herr statsrådet Leo: Herr förste vice talman! Jag tror, att det finns en
synpunkt att lägga på denna fråga utöver dem, som redan anförts ifrån utskottsmajoritetens
talesmän. Det är ingen, som bestrider, att det är nödvändigt
att inom kort företaga en utbyggnad av lantmäteristyrelsens hus.
Jag tror, att även minoriteten inom utskottet håller med om, att förhållandena
för närvarande inom lantmäteristyrelsens arkivlokaler hota att bli fullkomligt
olidliga och nära nog kommit att göra det omöjligt att utföra det
arbete, som där bedrives, samtidigt som de nuvarande förhållandena där
onödigt fördyra arbetet.

Nu sönderfaller, kan man säga, det anslag, som här är begärt, i två delar:
en, som avser att för en kostnad av 127,000 kronor bygga ut lantmäteristyrelsens
fastighet och få ökat lokalutrymme, och en, som avser att för en
kostnad av 105,000 kronor göra nödvändiga grundförstärkningsarbeten. Inom
parentes ina nämnas, att då man talar örn s. k. sprickor i grunden på 2 ä
3 mm, är det att lägga märke till, att sprickorna ökas med 2 ä 3 mm örn året,
så att de hota att anta ganska oroväckande proportioner.

Nu betalar man — och det är det, jag särskilt vill framhålla — för de
lokaler, som lantmäteristyrelsen förhyr ute i staden, 12,000 kronor örn året.
Det är 10 procents ränta ungefär på den kostnad, 127,000 kronor, som erfordras
för en sådan utbyggnad av lantmäteristyrelsens hus, att förhyrning
kan undvikas. Det är således en god affär för staten att göra den utbyggnad,
som Kungl. Maj :t föreslår. Det blir en förräntning med icke mindre
än 10 procent på penningarna. G-rundförstärkningsarbetena, som draga en
kostnad av 105,000 kronor, måste under alla förhållanden göras förr eller senare,
och det är ju mycket naturligt, att man gör dem i samband med den
föreslagna tillbyggnaden.

Nu säga reservanterna, att man kan vänta ett år till med utbyggnaden, och
naturligtvis kan man göra det, men jag förstår inte, vad det skulle tjäna till.
Det finns ingen som helst anledning till ett uppskov. Lokalerna behövas, och
staten gör, som jag redan sagt, en god affär genom att låta lantmäteristyrelsen
få tillräckligt med lokaler i sitt eget hus.

Det invändes, att man inte har någon säkerhet för, att de lokaler, som lantmäteristyrelsen
nu förhyr — och som äro förhyrda för statens räkning till
år 1937 — skulle kunna användas för något annat ändamål av staten, och
man pekar på ett uttalande av byggnadsstyrelsen, som är anfört i propositionen,
att det skulle föreligga en viss risk för, att man inte skulle få dessa
lokaler uthyrda i andra hand. Jag har bett byggnadsstyrelsen på nytt yttra
sig i den punkten, och byggnadsstyrelsen säger nu, att den lokalreserv, som
staten för närvarande förfogar över, är väl knapp och består helt och hållet
utav lokalerna i det gamla kanslihuset, som ju kommer att rivas, så snart bygg -

102

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. tillbyggnad till lantmäteristyrelsens hus m. in. (Forts.)
nadskonflikten är slut. I detta gamla kanslihus äro för närvarande femton rum
disponerade för statens räkning och tagna i anspråk av kommittéer eller andra,
som där arbeta för statens räkning.

Vidare säger byggnadsstyrelsen, att för en byrå i lantbruksstyrelsen behöver
hyras 10 ä 12 rum och att man sannolikt även behöver hyra rum för
arbetsrådet. Det finns således ingen risk för, att inte staten skulle kunna fullt
ut tillgodogöra sig de nu för lantmäteristyrelsens räkning förhyrda lokaler,
som bli lediga för det fall, att riksdagen, som jag hoppas, bifaller utskottets
hemställan örn anslag för påbörjande av ombyggnad av lantmäteristyrelsens
hus.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr förste vice talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på
godkännande av den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad särskilda utskottet hemställt i sitt utlåtande nr 9
punkten 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först
de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr förste
vice talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

J a — 54;

Nej — 49.

Punkterna 4—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande särskilda utskottets
utlåtande nr 10, i anledning av vissa utav Kungl. Maj :t gjorda framställningar
angående anslag till allmänna arbeten, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 17 juni e. ra.

Nr 45.

103

Punkten 2.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till uppförande av en magasinsbyggnad
för etnografiska museet i huvudsaklig överensstämmelse med av vetenskapsakademien
i skrivelse den 27 augusti 1931 framlagt, av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 3 januari 1933
återgivet förslag å riksstaten för budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag
av 160,000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herr Pauli, som ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, slutande med en hemställan,
att riksdagen måtte till uppförande av en magasinsbyggnad för etnografiska
museet i huvudsaklig överensstämmelse med av vetenskapsakademien
i skrivelse den 27 augusti 1931 framlagt, av departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari 1933 återgivet förslag
för budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag av 160,000 kronor.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har i detta ärende tillåtit mig att teckna
en reservation till förmån för Kungl. Maj :ts förslag, och jag skall be att i
korthet få utveckla, varför jag ansett, att detta förslag bör bifallas.

Frågan gäller etnografiska museet, vilket, som herrarna kanske veta, håller
på att inredas i de gamla övergivna kasernerna på norra stranden av Djurgårdsbrunnsviken.
Härtill har, som framgår av utskottets utlåtande för
budgetåret 1930/1931 anvisats 85,000 kronor och för budgetåret 1931/1932
230,000 kronor, men arbetet är ingalunda färdigt. Man har kommit så långt,
att nian har inrett en av kasernerna till visingslokal, men man har ännu inte
fått den behövliga monterutrustningen. Dessutom har man inrett en del
av kasernutrymmena till magasin. Ku visar emellertid — jag skall inte gå
in på detaljer — professor Lindblom i sitt petitum, som finns i propositionen,
att det är nödvändigt att för magasinsändamål inte bara använda de vindsutrymmen,
som därför avsetts, utan även en ny byggnad. Och man har då
tänkt sig den förnuftiga lösningen, att detta nya magasin inte skulle bli ett
sådant, där man stoppar in dessa etnografika från främmande världsdelar på
sådant sätt, att de äro otillgängliga inte bara för allmänheten utan även för
dem, som önska studera dem. Dessa samlingar skulle i stället göras så pass
tillgängliga, att forskare skulle kunna använda magasinet såsom en nödtorftig
studielokal — ett slags »studiemagasin». Det är detta, som gjort, att det blivit
något dyrare, än man ursprungligen hade tänkt sig.

Byggnadsstyrelsen har funnit denna omändring fullt motiverad, och deli
har också tillstyrkt ett tidigare iordningställande av denna magasinsbyggnad,
vilket motiverats därmed, att den etnografiska avdelningens samlingar under
senare år ökats i ett kraftigare tempo än man tidigare förutsåg. Byggnadsstyrelsen
har alltså tillstyrkt både det tidigare byggandet och den något utvidgade
formen för detsamma.

Nu skall jag säga precis som min vän herr J. B. Johansson sade nyss,
när han talade för sin reservation på en annan punkt, att han visste på förhand,
vilka invändningar som skulle komma att göras. Jag vet på förhand
åtminstone en av herr J. B. Johanssons invändningar, därför att jag har
hört den i utskottet. Det är den, att på kaserntomten borta på Gärdet finns
en gammal matsalslokal av trä, i vilken man har stoppat in en del samlingar,
och herr J. B. Johansson tycks anse, att denna synnerligen eldfarliga och
bristfälliga lokal kan vara försvarlig som magasineringslokal även en tid

Anslag till
magasinsbyggnad
för
etnografiska
museet.

104

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Anslag till magasinsbyggnad för etnografiska museet. (Forts.)
framåt. Jag Ilar en alldeles motsatt uppfattning. Med hänsyn därtill, att
dessa samlingar äro både dyrbara och i många fall fullkomligt unika, kan
jag inte finna det vara förenligt med vare sig ekonomisk klokhet eller ansvarskänsla
att tänka sig, att ett sådant trähus med sin bristfälliga beskaffenhet
skulle få tolereras någon längre tid såsom magasineringslokal.

Jag har naturligtvis ingen förhoppning örn att kunna omvända kammaren
till mina synpunkter och till Kungl. Maj:ts, eftersom utskottet har lämnat
mig ensam på skansen. Jag ber emellertid att få uttala den bestämda förhoppningen,
att det uppskov, som utskottets avstyrkande och kammarens eventuella
avslag innebär, inte skall utsträckas längre än som är strängt nödvändigt.
Ty man kan inte stå till svars med att ha dessa saker förvarade på
detta sätt, och det är inte heller riktigt, anser jag, att riksdagen, när den nu
har gått in för att successivt göra dessa kaserner till ett hyggligt och användbart
museum för etnografiska samlingar, på detta sätt gör ett avbrott och en
paus i det hela.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Den siste ärade talaren yttrade i början
av sitt anförande, att byggnadsstyrelsen hade funnit denna byggnadsfråga
motiverad. Jag undrar, örn det är någon, som, när en byggnadsfråga förelagts
riksdagen, har sett, att inte byggnadsstyrelsen i stort sett har tillstyrkt
densamma.

Här förhåller det sig dock så, att den delegation inom särskilda utskottet,
som haft att pröva dessa byggnadsfrågor, har avlagt besök ute vid kasernerna
och tagit lokalerna i betraktande. Där råder det förhållandet, att genom anslag
på huvudtiteln i vanlig ordning ha pågått och pågå fortfarande restaureringsarbeten
av ingalunda obetydliga delar av själva kasernerna. Dessa
restaureringsarbeten pågå som sagt alltjämt. Det finns iordningställda utrymmen,
som ännu inte på långt när äro utnyttjade, och det synes mig, som
örn den närmaste och viktigaste uppgiften vore den att placera museiföremålen
i dessa iordningställda nyrestaurerade lokaler. Detta arbete pågår och
betydande utrymmen stå ännu till förfogande.

Den byggnad, som det här är fråga örn att uppföra, skulle uppföras på
samma tomt, där den nu befintliga köksbyggnaden och regementsmatsalen stå.
Denna byggnad skulle rivas och på dess tomt skulle i stället uppföras en ny
magasinsbyggnad, dock så inrättad, att i denna nya magasinsbyggnad skulle
föremålen kunna bli tillgängliga för studiesyften.

Nu förhåller det sig inte så, som herr Pauli sade, att denna byggnad är
mycket bristfällig, utan jag skulle tvärtom anse, att denna byggnad är väl
underhållen. Jag är inte ensam om detta omdöme, eftersom hela utskottet
utom herr Pauli anser, att denna byggnad kan användas ännu en tid. Den är
mycket väl underhållen, vad målningen beträffar, och även i övrigt, och det
synes mig därför vara mycket opraktiskt och oekonomiskt att omedelbart riva
ned en väl underhållen byggnad för att på samma tomt uppföra en ny byggnad
för magasineringsändamål. Den nuvarande byggnaden användes för magasinering,
visserligen inte på samma sätt, som för detta ändamål särskilt
uppförda lokaler ge möjlighet till, men den användes dock som magasinsbyggnad
och kan ännu några år användas för detta ändamål. Byggnaden kan
sägas vara en övergångsbyggnad, där föremålen kunna vara placerade, tills
de bli uppställda i de utställningslokaler, som enligt vad jag nyss sade ha iordningställts
och hålla på att iordningställas i kasernerna.

Jag skall be, herr talman, att med dessa korta ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

105

Anslag till magasinsbyggnad för etnografiska museet. (Forts.)

Herr Pauli: Jag skall bara säga herr J. B. Johansson det, att jag har

inte menat, att denna byggnad var så bristfällig i egenskap av matsalsbyggnad
för de beväringar, som nu inte längre exercera därborta på Gärdet. I den
egenskapen kunde den nog ha använts ännu ett par år framåt. Jag ansåg, att
den var bristfällig i egenskap av museimagasin. Även den allra enklaste lada
kan, örn den är ordentligt timrad och målad, anses uppfylla alla rimliga anspråk
såsom lada, men därför är det inte säkert att den uppfyller alla rimliga
anspråk såsom ett betryggande förvaringsrum för dyrbara och lättantändliga
föremål.

Det är endast den lilla skillnaden, som jag här velat framhålla.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 3—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

I en till riksdagen avlåten, den 3 februari 1933 dagtecknad proposition, nr
83, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen
att till örn- och tillbyggnadsarbeten vid universitetsbiblioteket i Lund
i huvudsaklig överensstämmelse med ett av arkitekten Ä. Noreen uppgjort förslag
för budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag att utgå av lånemedel
av 400,000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av herrar Sigfrid Hanssom, Björnsson, Sam Larsson,
Lindström, Pauli, Forslund, Jansson i Falun, Lindqvist, Fast, Olsson i Gävle,
Andersson i Tungelsta och Andersson i Malmö, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag, till omoch
tillbyggnadsarbeten vid universitetsbiblioteket i Lund i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av arkitekten Ä. Noreen uppgjort förslag bevilja ett
belopp av 400,000 kronor samt därav för budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag
av 200,0000 kronor.

Herr Pauli: Herr talman! Vid denna punkt finns en reservation, som

inte liksom den förra är undertecknad av en ensam utskottsledamot, utan av
tolv av utskottets ledamöter. Det är alltså, som vi finna, endast lotten, som
har avgjort, att den ståndpunkt, som framförts här i reservationen, inte blivit
utskottets. Saken gäller, som vi se, örn- och tillbyggnadsarbeten vid universitetsbiblioteket
i Lund.

Jag vill erinra herrarna om, att vi i detta sammanhang också beviljat ett
liknande anslag åt universitetsbiblioteket i Uppsala. Det skedde alldeles nyss
under punkt 5. Visserligen beviljades inte hela den av Kungl. Maj :t begärda
summan, men det var dock ett ganska stort belopp, som möjliggöi igångsättandet
av dessa högst behövliga tillbyggnadsarbeten. Nu är det inte den enkla

Anslag till
byggnadsarbeten
vid
universitetsbiblioteket
i
Lund.

106

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Anslag till byggnadsarbeten vid universitetsbiblioteket i Lund. (Forts.)
synpunkten, jag här vill driva, att när man ger pengar för universitetsändamål
i Uppsala, skall man också ovillkorligen ge lika mycket till Lund, utan
jag har den synnerligen sakliga grunden att bygga på, att både Uppsala och
Lunds universitetsbibliotek ha sina lokaler i det allra närmaste fullstoppade
nied litteratur och tidskrifter och ha dessutom ont örn läsutrymmen. Framför
allt är det själva förvaringsutrymmena, som äro i det närmaste slut. Då därjämte
båda dessa bibliotek få tillförsel av vetenskaplig litteratur i samma
proportioner, är det alldeles tydligt, att en utvidgning, som behövs på det ena
hållet, också behövs på det andra hållet. Det är alltså inte här fråga örn den
enkla satsen »giv åt Stål en penning även», utan det är på fullt sakliga skäl,
som detta förslag Ilar framlagts.

Nu skall jag inte här diskutera själva byggnadsförslaget. Jag vill blott
nämna att det består i, att man på baksidan av universitetsbiblioteket i Lund
reser upp en magasinsbyggnad, som har gjorts relativt smal för att skona det
vackra trädbeståndet på den gamla Helgonabacken. Man har tänkt sig att i
framtiden kunna bygga på uppåt och därigenom på ett praktiskt sätt kunna
vinna ökade utrymmen. Det kan kanske invändas, att man därigenom bygger
upp ett slags skyskrapa, som ter sig främmande i stadens fysionomi i övrigt,
men denna ytterligare påbyggnad är ju endast framtidsmusik, och vi veta ju
för övrigt inte, hur det då kommer att se ut vare sig i fråga örn arkitekturen
eller i andra avseenden.

Herr J. B. Johansson, som nyss begärde ordet, kommer att läsa upp organisationsnämndens
yttrande angående universitetsbiblioteket i Lund. Jag vill
då redan nu framhålla, att organisationsnämnden i sitt betänkande i oktober
1932 säger, att det har befunnits, att utrymmet i den nuvarande biblioteksbyggnaden
är i det närmaste helt taget i anspråk, men att en viss utrymmesökning
möjligen skulle kunna vinnas dels genom att i vissa fall minska avstånden
mellan hyllfacken och dels genom att vidtaga en del överflyttningar
till andra lokaler av en del tryck. Emellertid tillägger organisationsnämnden,
att det synes nämnden i varje fall oundvikligt, att biblioteket erhåller utvidgade
lokaler inom de närmaste åren. Jag vill slutligen erinra örn, att det
förslag, som här är framlagt, ingalunda täcker det behov, som organisationsnämnden
själv har konstaterat.

Jag skall med hänsyn till den långt framskridna riksdagssäsongen och den
sena timmen inte utveckla dessa skäl närmare, utan nöjer mig, herr talman,
med att på grund av det nu anförda yrka bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen: Jag vill inte bestrida, att det inte kan finnas
behov av en utvidgning av bibliotekslokalerna vid Lunds universitet, men
detta behov torde inte vara så trängande, som den siste ärade talaren ville
göra gällande, och det framgick ju också av det citat, som herr Pauli nu
föredrog, av organisationsnämndens yttrande i saken. Jag kan därför bespara
mig besväret att för kammaren uppläsa detsamma. Därav framgår
emellertid att det kan anstå till budgetåret 1936/1937 med igångsättandet av
dessa arbeten. Nu är det ju i alla fall så, att dessa arbeten, som nu föreslås
till utförande, inte enbart skola sättas i gång för att tillgodose trängande byggnadsbehof,
utan även för att minska arbetslösheten, och endast från den synpunkten
kan detta arbetes snara igångsättande försvaras. Jag anser emellertid
att man beträffande denna byggnad kan vänta ett eller annat år och
liksom organisationsnämnden föreslagit skaffa ökat utrymme för biblioteket
genom en sammanflyttning av de olika hyllfacken och genom att flytta över
en del dubblettryck och tidningar till andra lokaler. Behovet av ökat utrymme
för biblioteket skulle därigenom ej bliva så trängande.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

107

Anslay till byggnadsarbeten vid universitetsbiblioteket i Lund. (Forts.)

Dessutom finns det en annan synpunkt, som man icke bör förbise, när man
går att besluta i denna byggnadsfråga, nämligen den, att riksdagen redan
beslutat utförandet av en del statliga byggnadsarbeten i Lund för nästa
budgetår. Sålunda är beslutat att vid Vipeliolms sjukhus vid Lund utföra
arbeten för 1.3 miljoner kronor, vid kemiska institutionen vid Lunds universitet
för 600,000, vid S:t Lars sjukhus invid Lund för 400,000 och till institutionslokaler
vid Alnarps mejeriinstitut 200,000. Dessutom skola statliga
byggnadsarbeten utföras vid Landskrona.

Med hänsyn till dessa förhållanden kan det ej vara så trängande att just
nu för arbetslöshetens avhjälpande sätta i gång flera arbeten i Lund eller i
dess närhet. Detta är ett skäl, herr talman, som för mig varit synnerligen
vägande. Man bör ju fördela de statliga arbetena så vitt möjligt på olika
delar av landet. Det torde därför inte vara skäl att nu besluta igångsättande
av även här ifrågavarande arbete nere i Lund.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Med instämmande i vad
andre vice talmannen här yttrat skall jag endast i korthet be att få fästa
uppmärksamheten på, att denna byggnadsfråga tycks ha tagits direkt ur
organisationsnämndens betänkande, som avgavs den 25 oktober förra året.
Såvitt av handlingarna kunnat inhämtas, föreligger inte såsom grund för
framställningen till riksdagen någon framställning från universitetsmyndigheterna
i Lund. Ärendet har alltså tagits direkt ur organisationsnämndens
betänkande, och sedermera har det infordrats yttranden från överbibliotekarien
m. fl.

Herr andre vice talmannen har redan omnämnt, att organisationsnämnden,
som ju haft i uppdrag att granska och uppgöra plan för statens byggnadsverksamhet,
granskat och bedömt även denna byggnadsfråga i ett större sammanhang
och kommit till det resultatet i fråga örn angelägenhetsgraden, att
dess utförande föreslagits ske under de två budgetåren 1936/1937 och 1937/
1938. Det är sålunda enligt nämndens mening inte så synnerligen angeläget,
att. detta arbete sker just nu.

Det är också riktigt, att man bör taga någon hänsyn till, att de byggnadsanslag,
som beviljas, något så när lika fördelas på olika orter i landet. Det
har redan, som här antytts, förutom detta byggnadsföretag beviljats anslag
för nästa budgetår för 2 å 3 miljoner enbart i Lunds stad. Även denna omständighet
bör kunna inverka vid avgörandet av denna fråga.

Dessutom föreligger det förhållandet, att vid granskningen av de skisser
och ritningar, som företeddes inom utskottet, fanns det vissa betänkligheter
emot att godkänna dessa ritningar. Jag tror, att det skulle vara önskvärt,
att Lunds stads myndigheter finge tillfälle att ånyo se på dem, örn de överhuvud
taget någon gång gjort det. Ty det föreföll, som örn denna byggnad,
när den en gång kommer upp i den storlek, som ritningarna utvisa, möjligen
skulle kunna störa stadsbilden. Därom kan jag emellertid inte döma i annan
mån, än vad ritningarna ge vid handen.

Jag ber, herr talman, att få förena mig med herr andre vice talmannens
yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Bergqvist: Herr talman! Jag vill endast tillkännagiva, att jag i

denna fråga kommer att rösta för bifall till Kungl. Maj :ts förslag, som är
tillstyrkt av universitetskanslern. Jag har själv besökt universitetsbiblioteket
i Lund och fått den bestämda uppfattningen, att det föreligger ett stort
behov av utvidgning av lokalerna. Utan att ingå i någon närmare diskus -

108

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e, m.

Anslag till byggnadsarbeten vid universitetsbiblioteket i Lund. (Forts.)
sion om saken ber jag, herr förste vice talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Det är ju mycket intressant att erfara, att herr
J. B. Johansson hyser ett så starkt intresse för stadsbilden i Lund. Men
man har svårt att förstå att han, när han talar om det stora överflödet på
byggnadsarbeten, avsedda för Lund, kan glömma bort att alldeles invid
Lund ligger en mycket större stad, som heter Malmö, och där det alldeles
säkert finns gott omi arbetskraft, som behöver sysselsättas. Det är en synpunkt,
som man inte bör glömma, när det gäller byggnadsfrågorna i Lund.

Herr Bergman: Herr talman! Det är med verklig förvåning, som jag här
hör påstås, att det icke skulle vara så trängande med avseende på behovet av
ökat utrymme vid universitetsbiblioteket i Lund. Jag har flera gånger arbetat
i detta universitetsbibliotek, även vid ett par tillfällen under sista året,
och jag har många gånger arbetat i Uppsala. Jag kan konstatera, att det är
mycket mer trångt och besvärligt med avseende på utrymmena i Lund än i
Uppsala. Beträffande Uppsala har utskottet enhälligt tillstyrkt ett anslag,
och det behövs förvisso ökat utrymme även där, men det behövs ännu mer
i Lund.

Jag har sett och arbetat i många universitetsbibliotek i Europa, men jag
har knappast sett något, som haft det mera trångt och obekvämt med utrymmet
än just universitetsbiblioteket i Lund. Är det någonstädes som det
i detta avseende föreligger ett i ordets bokstavliga mening trängande behov,
så är det vid universitetsbiblioteket i Lund. Jag vill därför, herr talman,
på det livligaste instämma i yrkandet örn bifall till reservationen.

I herr Bergmans yttrande instämde herr Petrén.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sam, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller
punkten 7, röstar

vad särskilda utskottet hemställt i sitt utlåtande nr 10
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

109

Anslag till byggnadsarbeten vid universitetsbiblioteket i Lund. (Forts.)
vice talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sam, begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —- 38;

Nej — 46.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9.

I en till riksdagen avlåten, den 3 februari 1933 dagtecknad proposition,
nr 82,^ hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen
att till uppförande och inredning i huvudsaklig överensstämmelse med
i ärendet företedda ritningar och kostnadsförslag av byggnad, inrymmande
lokaler för tekniska högskolans kansli samt dess laboratorium för byggnadsstatik
m. m., å högskolans område vid Valhallavägen i Stockholm för budgetåret
1933/1934 anvisa ett reservationsanslag att utgå av lånemedel av 478,500
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Björnsson och Pauli
ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Majros förslag, till uppförande och inredning i huvudsaklig överensstämmelse
med i ärendet företedda ritningar och kostnadsförslag av byggnad, inrymmande
lokaler för tekniska högskolans kansli samt dess laboratorium för byggnadsstatik
m. m., å högskolans område vid Valhallavägen i Stockholm bevilja ett
belopp av 478,500 kronor samt därav för budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag
av 200,000 kronor.

Herr Pauli: Herr talman, mina herrar! Jag ber örn ursäkt att jag ännu

en gång uppträder som talesman för reservanterna — jag skulle inte ha gjort
det med hänsyn till att vi endast äro två, nämligen herr Björnsson och jag,
örn jag inte haft anledning att för kammaren framhålla en omständighet, som
icke framgår vare sig av propositionen eller av utskottshandlingarna i detta
ärende.

Det är sa, att de lokaler, som det här gäller att bereda rum för genom en
nybyggnad vid Tekniska högskolan, för närvarande äro förlagda till de gamla
byggnaderna uppe vid Drottninggatan. Dessa gamla lokaler måste emellertid
nu synnerligen snabbt utrymmas, och anledningen därtill är riksdagens
eget beslut i fjol örn lantmäterihögskolans upprättande. Redan förut har
lantmäteriundervisningen bedrivits i en del av dessa lokaler, men denna undervisning
har inte haft den utvidgade organisation, som riksdagen genom
nyssnämnda beslut givit den. På grund av detta riksdagens eget beslut behövas
större utrymmen för lantmäteriundervisningens bedrivande; man har
räknat med att det fran och med hösten 1934 behövs plats för fyra årskurser,
under det att den tidigare provisoriska anordningen endast varit avsedd för
tre årskurser.

Äng. nybyggnad
för
kanslilokaler
m. m. för
tekniska
högskolan.

Ilo

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. nybyggnad för kanslilokaler m. m. för tekniska högskolan. (Forts.)

Alla måste därför förstå, att det finns mycket starka skäl för Kungl.
Majits hemställan att redan på hösten 1934 få den nya byggnaden färdig
uppe vid Tekniska högskolan och därigenom bereda bättre plats åt lantmäteriundervisningen
i de gamla lokalerna vid Drottninggatan.

Jag skall inte närmare utveckla de övriga skäl, varför denna flygelbyggnad
vid Tekniska högskolan behövs. De äro också synnerligen talande, men
de ha inte det nyhetens behag —■ eller obehag — för kammaren, som dessa
upplysningar angående lantmäteriundervisningen böra ha. Jag bär emellertid
inte någon större förhoppning om att kammaren, trots det synnerligen vägande
i dessa upplysningar, skulle vara villig att gå emot utskottet, men jag
anser mig ändå, herr talman, oförhindrad att med fullaste övertygelse yrka
bifall till reservationen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Att döma av de föregående
voteringarna ser det tämligen hopplöst ut att föra talan för den mera
försiktiga ekonomiska politik, som jag för min del anser att man i dessa tider
bör föra, när det gäller att uppföra offentliga byggnader, det må vara museer
eller byggnader av annat slag. Jag trodde att med den välvilja, som överhuvud
taget hela detta knippe av byggnadsföretag fått möta, så skulle, där
de, rent sakliga skälen talade för ett avslag, också sådan försiktighet kunna
iakttagas.

I den här föreliggande byggnadsfrågan förhåller det sig på det sättet, att
statens organisationsnämnd, som haft att granska och uppgöra plan för statens
byggnadsverksamhet, bedömt detta spörsmål med hänsyn till angelägenhetsgraden,
och den bär i sin plan upptagit detta byggnadsföretag att färdigställas
budgetåret 1938/1939.

När en av regeringen tillsatt nämnd, som på sakkunnigt sätt prövat angelägenhetsgraden,
funnit att det hela kan anstå till 1939, kan jag inte böja mig
för herr Paulis vältalighet om behovet. Behovet har prövats, som jag sagt,
och det har befunnits, att arbetet inte behöver utföras nu.

Med denna korta hänvisning till organisationsnämndens betänkande ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 10 och 11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo särskilda utskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av vissa utav Kungl. Majit gjorda framställningar angående
anslag till allmänna arbeten, avseende jordbruksdepartementets verksamhetsområde; nr

12, i anledning av vissa utav Kungl. Majit gjorda framställningar angående
anslag till allmänna arbeten, avseende handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

13, i anledning av väckt motion om vidtagande av reparations- och omändringsarbeten
i en bostadsvilla vid statens växtskyddsanstalt;

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

lil

nr 14, i anledning av väckt motion om utförande av konserveringsarbeten å
Bohus fästningsruin; samt

nr 15, i anledning av väckt motion örn anslag till ordnande av fyrbelysningen
i Kalmarsunds djupränna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial och utlåtanden:
nr 129, i anledning av kamrarnas återremiss av statsutskottets utlåtande
nr 87 med föranledande av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 90, gjorda framställning i fråga örn det ordinarie anslaget
till karolinska institutet: avlöningar för professorer och lärare m. fl.;

nr 130, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
bestridande av kostnader för Svea hovrätt, dels ock Kungl. Maj :ts under riksstatens
andra huvudtitel, punkterna 12, 13 och 15, gjorda framställningar angående
anslag till bestridande av kostnader för Gröta hovrätt, hovrätten över
Skåne och Blekinge samt tillfällig förstärkning av hovrätternas arbetskrafter
jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande
av krigsdomstolarnas verksamhet m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Herr förste vice talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varvid ledningen
av kammarens förhandlingar övertogs av herr andre vice talmannen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående
pension åt förste eldaren vid riksbankens huvudkontor J. Appelberg;

nr 58, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående
visst understöd åt en f. d. befattningshavare hos ett enskilt med statslån understött
järnvägsaktiebolag;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn vissa ändringar i den
vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
fogade åldersförteckningen; samt

nr 60, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn uppförande
av nybyggnad för riksbankens sedeltryckeri.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 73, i anledning av väckta
motioner om ändring av tullen å kaffe.

Till bevillningsutskottet hade för förberedande behandling överlämnats följande
fem motioner, avseende ändring av tullen å kaffe, nämligen:

l:o) de likalydande motionerna nr 105 i första kammaren av herrar von
Geijer och Karl Gustafsson samt nr 181 i andra kammaren av herr Lithander
m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte, med ändring av de utav 1932
års riksdag beslutade tilläggstullar å kaffe (tulltaxenr 73 och 74), besluta,
att från och med dag Kungl. Maj:t bestämde tilläggstullar därå skulle vid
införsel från utlandet i stället utgå efter nedan angivna grunder:

Örn ändring
av kaffetullen.

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Om ändring av haff dulien. (Forts.)
Tnlltaxe-	Statistiskt	Varuslag	Tilläggstull för 100 kg
nr	nr	Kaffe:	kronor
73	153	orostat ............................	....T 40: —
74	154	rostat, kaffesurrogat med tillsats av kaffe här-
		under inbegripet ................
2 :o)	motionen nr	178 i första kammaren av herr Holmgren	m. fl., däri yr-

kats, att riksdagen ville besluta att såsom bidrag till finansieringen av åtgärder
till arbetslöshetens bekämpande uttaga en tullförhöjning av 25 öre per kilogram
kaffe att gälla under ett års tid från den dag Kungl. Majit beslöte;
samt

3:o) de likalydande motionerna nr 179 i första kammaren av herr Johan
August Larsson och nr 340 i andra kammaren av herr Wallén m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen måtte sänka kaffetullen från 45 till 30 öre per kilogram.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att de likalydande motionerna 1:105 av herrar von Geijer och Karl Gustafsson
och II: 181 av herr Lithander samt motionen 1:178 av herr Holmgren
in. fl. örn höjning av tullen å kaffe, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

2) att de likalydande motionerna I: 179 av herr Johan August Larsson och
II: 340 av herr Wallén m. fl., om sänkning av tullen å kaffe, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nilsson i Kristianstad, Boman, Wohlin, Lithander, Forssberg,
Anderson i Norrköping och Brännström, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna 1:105 av herrar
von Geijer och Karl Gustafsson och II: 181 av herr Lithander samt motionen
1:178 av herr Holmgren m. fl., besluta, att förordningen den 31 januari 1932
(nr 15) med tillägg till gällande tulltaxa skulle från och med dag, som Kungl.
Majit bestämde, i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:

Tulltaxe-	Statistiskt Varuslag	Tilläggstull för 100 kg
nr	nr	Kaffe:	kronor
73	153	orostat ........................	..........T 35:-
74	154	rostat, kaffesurrogat med tillsats under inbegripet ............	av kaffe här-..........N 42:-

2) av herr Bergman, som på anförda skäl och under hänvisning till den motivering,
som förebragts i motionen I: 178, inom utskottet yrkat, att riksdagen
måtte, i anledning av de likalydande motionerna 1:105 av herrar von Geijer
och Karl Gustafsson och 11:181 av herr Lithander samt motionen 1:178 av
herr Holmgren m. fl., besluta, att förordningen den 31 januari 1932 (nr 15)
med tillägg till gällande tulltaxa skulle från och med dag, som Kungl. Maj :t
bestämde, i nedan angiven del hava följande lydelse:

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

113

Örn ändring av kaffetullen. (Forts.)

Tnlltaxe-	Statistiskt	V arfslag		Tilläggstnll för 100 kg
nr	nr		kronor
		Kaffe:
73	153	orostat ......................	. .........T	35: —
74	154	rostat, kaffesurrogat med tillsats	av kaffe här-
		under inbegripet ............	..........N	42: —

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Bevillningsutskottet

har i det föreliggande betänkandet avstyrkt kravet på en något förhöjd kaffetull.
Som skäl härför anför utskottet i sitt kortfattade yttrande, att tullen
inte skulle vara behövlig för att balansera budgeten, som vi nu snart äro färdiga
att fastställa. Men det är ju uppenbart, att de beräkningar, som kunna
göras i så här vanskliga tider, inte alltid äro hållbara. Det har visat sig inte
minst i år, när vi måst vidtaga en justering på det nu löpande budgetårets sifferresultat.
Jag tror att det hade inneburit en viss trygghet, örn man bär
kunnat få en statsinkomst på 8 ä 10 miljoner kronor. Då skulle man givetvis
kunna göra beräkningarna så mycket mer i underkant och få den blivande
budgeten betydligt starkare. Skulle eventuellt något överskott komma att
uppstå, hade ju detta automatiskt lämnat en välbehövlig förstärkning till
kassafonden.

Jag förstår ju det motiv, som utskottsmajoriteten haft, eller att man inte
i onödan vill tillgripa en ny indirekt beskattning. Det är emellertid ingalunda
säkert, att konsumenterna behöft få någon nämnvärd känning av en förhöjning
av kaffetullen med 20 öre per kilo. Vi veta, att priserna på kaffe ofta
fluktuera med detta belopp. De exporterande länderna hålla säkerligen också
väl reda på konsumtionen i importländerna och se till, att prisläget avväges
så, att de inte riskera någon minskning av exporten åt något håll.

Jag tror därför, att man med skäl kunnat räkna med att vi inte själva måst
betala den sålunda endast skenbara höjning av kaffepriset, som en förhöjd
tullsats skulle kunna beräknas åstadkomma. Priset från exportländerna kunde
måhända ha blivit sänkt i motsvarande grad. Då hade konsumenterna fått
kaffet för samma pris som förut, men vi hade fått en välbehövlig förstärkning
till vår statskassa, som man i dessa tider ingalunda borde avvisa.

Herr talman! Jag är förvissad om, att kammarens ledamöter redan lia sin
ståndpunkt klar, och jag tror inte att jag har förmåga att nu ändra deras
uppfattning. Därför skall jag inte uppehålla tiden längre, utan skall endast
tillåta mig att yrka bifall till den av mig m. fl. vid utskottets betänkande avgivna
reservationen.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag ber att få instämma i vad herr Nilsson
i Kristianstad bär har yttrat. Det förefaller mig ganska egendomligt, att
man här kan se socialdemokraterna vara med om att genom beskattning höja
priserna på allehanda näringsmedel, som för den fattiga befolkningen lia stor
betydelse, medan de, då det gäller kaffet, inte vilja vara med, utan vika undan
för en alldeles felaktig inställning hos befolkningen, som använder kaffe
långt mer än vad den har nytta av.

Då med den här föreslagna tullförhöjningen inga andra kunna få några
olägenheter än de, som begagna kaffe till övermått, vilket ingen människa kan
anse vara önskligt, kan jag inte förstå varför man kan lia någonting emot
den här föreslagna åtgärden. Det skäl, som utskottet anfört, att man skulle
ha så gott om pengar, att man därför inte behöver höja tullen på kaffe, förefaller
i dessa tider inte så synerligen imponerande.

Första kammarens protokoll 1933. Nr 45.

114

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Örn ändring av haff etuilen. (Forts.)

Herr Sjödahl: Herr talman! De sociala och hygieniska skäl, som åberopades
av den siste ärade talaren, synas vara tämligen obevisade i detta ärende.
Jag tror ingalunda att man ur den tillgängliga statistiken kan läsa ut med
någon säkerhet, att en ökad tull och därmed ett ökat pris i någon högre grad
kommer att minska konsumtionen av kaffe här i landet. Den synes förbli ungefär
densamma. Det är mycket möjligt, att konsumenten övergår till en billigare
kaffesort, men knappast att han minskar förbrukningen. De socialhygieniska
skälen synas därför, utan närmare bevisning, sväva i luften. Att ytterligare
pålägga en skatt sådan som denna, utan att man kan direkt påvisa,
att något behov därav för statsbudgeten förefinnes, synes ändå höra till sådant,
som kammaren inte i nämnvärd grad behöver uppmuntra.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i detta
ärende.

Herr Holmgren: Det är märkvärdigt, att alltid då det är fråga örn kaffe

framhålles det, att ett stegrat pris inte kommer att minska konsumtionen, men
så fort det är fråga örn något annat anses det självklart, att ett stegrat pris
skall minska konsumtionen. Vi veta, att kaffet inte är till någon nytta, det är
inte något näringsmedel, och det är känt att en stor del missbrukar det och
tar skada därav. Under sådana förhållanden kan jag alltjämt inte inse, att
den siste ärade talarens skäl ha något värde, utan jag ber att få vidhålla mitt
yrkande örn bifall till reservationen.

Herr Bergman: Jag ber att få instämma med herr Holmgren och vill

endast tillägga, att när herr Sjödahl talar örn, att det icke skulle finnas något
behov härav i sådana tider som dessa, är det väl ett av de mest besynnerliga
påståenden man kan få höra. Det torde väl icke vid någon riksdag under vår
livstid förelegat större budgetsvårigheter än vid denna. Nu säger man kanske,
att det har beräknats så mycket ifrån andra källor, att det inte behövs mer.
Ja, beklagligtvis har riksdagen i ödesdiger utsträckning avhänt sig möjligheten
att erhålla medel på annat sätt än genom upplåning, men kaffet återstår
ännu, och ifall man skulle genom en något förhöjd tull på denna i enorma kvantiteter
inkommande lyxartikel vinna den åsyftade statsinkomsten, skulle man
givetvis i motsvarande mån kunna minska den oerhörda upplåningen.

Beträffande den folkhygieniska sidan av saken, som jag i min reservation
särskilt uppehållit mig vid i anslutning till den av herr Holmgren, mig själv
och herr Hellberg väckta motionen, anser jag det för övrigt ganska sannolikt,
att det blir någon minskning också i konsumtionen. Förut ha ju ökningarna
varit jämförelsevis föga kännbara, men då den nu ifrågasatta ökningen tillkommer,
blir hela stegringen något mera kännbar, varför jag har anledning
att tro, att det verkligen uppstår någon minskning i konsumtionen. Då kan
även den socialhygieniska synpunkten i någon mån åtminstone börja komma
till sin rätt samtidigt som det oaktat en betydande ökning av statsinkomsterna
säkerligen är att motse.

Jag ber att få yrka bifall till min reservation, vilken är identisk med herr
Nilssons m. fl. i avseende på själva yrkandet, men i avseende på motiveringen
skiljer sig därifrån genom att den även betonar de socialhygieniska sidorna.

Herr Sjödahl: Herr talman, mina herrar! Då det av den siste ärade talaren
bär erkänts, att den finansiella planen för nästa års budget redan är upplagd,
behöver det knappast vidare framhållas, att detta tillägg skulle betyda en ytterligare
skattläggning av svenska folket utöver vad som behövs för anskaf -

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

115

Örn ändring av kaffetullen. (Forts.)

fande av penningmedel för nästa års budget, och den sommargåvan tycker jag
att svenska folket gärna kan besparas.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Bergman: Det vore väl besynnerligt, örn staten skulle vara skyldig
att upplåna 10 miljoner även örn man finge beloppet på annan väg. Det är ju
självklart, att upplåningen minskas, örn man på i motionen föreslaget sätt får
in dessa medel på en skatt som det står i vars och ens skön att undgå.

Herr Boman: Herr talman! Reservanterna förorda införandet av en tullförhöjning
pa kaffe. Här det talas örn, att budgeten är väl balanserad utan
denna nya skatt, så tycker jag man är inne på en märkvärdig väg. Man renskrapar
fonder, 10 miljoner kronor — gamla sparade vinster — tagas från
Tobaksmonopolet, det uttages besparade medel på andra områden, det uttages
ur kassafonden ett flertal miljoner kr.

Vad fördyrandet av kaffepriset beträffar kan jag inte underlåta att återge
några siffror från den utredning, som verkställts angående importmonopol på
kaffe. Där ser man, hur priset på kaffe har varierat mellan kr. 3:24 år 1928
och kr. 1:29 år 1931. Tro herrarna då, att en tullförhöjning på 20 öre skulle
ha någon betydelse för priset? Det är världsmarknadspriset, som har betydelse.
för kaffets pris i Sverige. Som ett ytterligare skäl kommer, att staten
Brasilien, som är det största exportlandet för kaffe till Sverige, har exporttull
på denna vara, och denna skulle ju en dag kunna höjas med de 20 öre, som
svenska staten anser sig kunna vara av med.

Jag hemställer örn bifall till reservationen.

Herr Sjödahl: Bara en replik till den siste ärade talaren. Den konsum tionsskatt,

som riksdagens bägge kamrar idag ha beslutat, hade ett bestämt
syfte, nämligen att fa ett bättre pris på en viss vara, som framställe^ i en betydelsefull
näring, jordbruket. Skattläggningen på kaffe betyder däremot ingenting
annat än en ökning av konsumtionsskatterna, utan att man därigenom
åstadkommer ett uns av svenskt arbete.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr andre vice talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande betänkandet förekommit följande yrkanden1:°)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Nilsson i Kristianstad m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle godkänna herr
Bergmans vid betänkandet avgivna reservation.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hellberg begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades i herr
Nilssons i Kristianstad m. fl. reservation, uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 73
röstar

Ja;

Nej;

Den, det ej vill, röstar

116

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Ang. förbud
mot tillverkning
av
brännvin av
sockerbetor.

Om ändring av kaffetullen. (Forts.)

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Nilsson i Kristianstad
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de
ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr andre vice
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för
j a-p ropositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 42;

Nej — 31.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 74, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn extra inkomst-
och förmögenhetsskatt ävensom en i ämnet väckt motion, bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 75, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande för Kungl. Majit att meddela
förbud mot tillverkning av brännvin av sockerbetor under tillverkningsåret
1933/1934.

I detta betänkande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 270, bemyndiga Kungl. Majit att, därest så
prövades nödigt, meddela förbud mot tillverkning av brännvin av sockerbetor
under tillverkningsåret 1933/1934.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Då Kungl. Majit har denna rätt utan

riksdagens bemyndigande, hemställer jag, att riksdagen ville besluta att, med
förklarande att något bemyndigande icke erfordras, avslå Kungl. Majits proposition.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Ja, det är möjligt, att Kungl. Majit
kan göra detta, men då skall det väl föreligga något särskilt förhållande. Här
har man försökt ordna det på det sättet, att man helt enkelt skulle upphöra
med tillverkningen av brännvin av sockerbetor för att liksom lämna större utrymme
för avsättningen av potatis. Vi kunna ju visserligen säga, att vi äro
självförsörjande i fråga örn sockerbetor, örn vi få goda skördeår, men vi ha inte
nått den gränsen, att vi kunna sägas ha för stor sockerbetodling i landet. Därför
synes det mig som om riksdagen borde överlåta åt Kungl. Maj :t att träffa
detta arrangemang. Det torde vara så, att en uppgörelse är träffad, men det
kan ju hända, att den på något sätt klickar, och att någon av parterna vill förhindra
dess genomförande. Riksdagen skulle därför uttala sig för, att Kungl.
Maj :t så att säga skulle få gå tvångsvis fram, ifall någon enstaka av dem, med
vilka överenskommelsen är träffad, skulle vägra i vändningen. Majoriteten
har gått med, men det finns några som ännu sätta sig emot, och då kan det
behövas att gå fram tvångsvis, det kan ju inte hjälpas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 17 juni e, m.

Nr 45.

117

Äng. förbud mot tillverkning av brännvin av sockerbetor. (Forts.)

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr andre vice talmannen
yttrade, att därunder yrkats dels att vad utskottet i det nu föredragna betänkandet
hemställt, skulle bifallas, dels ock, av herr Reuterskiöld, att riksdagen
skulle besluta att, med förklarande, att något bemyndigande ej erfordrades,
avslå Kungl. Majits förevarande proposition.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa åtgärder till
främjande av avsättningsförhållandena för slaktdjur samt kött och fläsk ävensom
i ämnet väckta motioner;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts i ''statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående ordinarie anslaget till departementschefen
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 102, i anledning av väckt motion angående sänkning av arvodena för bankofullmäktige
m. fl. arvodestagare;

nr 103, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst i vad rör jordbruksärenden; samt

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående nionde huvudtitelns anslag till tryckningskostnader.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om grunderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst
m. fl. jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör pensions- och indragningsstaterna; nr

62, i anledning av Kungl. Maj:ts under vissa punkter av elfte huvudtiteln
gjorda framställningar örn anslag till dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt pensionsberättigade änkor och
barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 5 juni 1909 angående konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, m. m.;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2, 5 och 6 §§ lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension, m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa bestämmelser
i fråga om rätt till pension för chefen för stuteribyrån hos lantbruksstyrelsen; nr

66, angående användande av riksbankens vinst för år 1932; samt
nr 67, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

118

Nr 45.

Lördagen, den 17 juni e. m.

Ang. bolags
rätt att förvärva
fast
egendom m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning av väckt
motion örn utredning rörande jämkning i den tekniska utformningen av dispensbestämmelserna
i lagen angående förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom.

Med föranledande av en inom första kammaren väckt motion, nr 292, av
herrar Tamm och Elof Andersson, hade utskottet i det nu föreliggande utlåtandet
hemställt,

A) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning,
huruvida och på vad sätt vissa jämkningar i den tekniska utformningen av
de dispensbestämmelser, som stadgats i 4 § andra och tredje punkterna samt
i den därmed sammanhängande 5 § av lagen den 18 juni 1925 angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom,
kunde vidtagas i syfte att, utan att lagens sociala och jordpolitiska verkningar
försvagades, möjliggöra att vid lagens tillämpning mera hänsyn toges till de
omständigheter, som förelåge i det särskilda fallet; samt

B) att riksdagen, i anledning av motionen, ville i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att i syfte att underlätta arrondering av såväl bolags, förenings
och stiftelses som enskilda personers jordinnehav Kungl. Majit måtte låta
verkställa utredning rörande lämpligheten av ändringar i gällande inteckningslagstiftning,
avseende att, utan minskning av inteckningshavares säkerhet,
bereda ökade tillfällen till utbyte av jord.

Reservation hade anmälts av herr Lindhagen, som med utförlig motivering
hemställt, att riksdagen i anledning av motionen ville hos Kungl. Majit anhålla
:

1) örn förslag till lagstiftning, varigenom olämpliga skogsskiften genom
byte mellan skogsägare av olika slag kunde likvärdigt och till allas fördel
omläggas, så att de bleve tjänligare till skogsvård och till stöd för jordbruket; 2)

örn bestämmelser i denna lagstiftning, särskilt vid byten mellan industri
och mindre jordbruk, tillika örn det målsmanskap och ekonomiska stöd från
det allmännas sida, som för ändamålet borde lämnas jordbrukarna såsom den
svagare parten;

3) att i denna lagstiftning eller i annan ordning omsider bereddes effektiva
möjligheter till inteckningars omflyttning eller dödande i de sålunda utbytta
markområdena utan överkänsligt övervärderande på öret av inteckningshavares
säkerhet, vilket ej skedde vid expropriationer, exekutiva auktioner eller
andra konjunkturers tillåtna fria spel med säkerheten.

Herr Lindhagen: Herr talman! I denna sena timme och i den sinnesstämning,
som kammaren befinner sig inför det stora uppbrottet, är det ju knappast
tillåtligt ens att tala i saken, och det tjänar heller inte mycket till. Detta är
en stor fråga och en vidlyftig fråga, och den skulle gott förtjäna minst en
timmes föredrag.

Jag vill emellertid uttala en skarp gensaga mot det attentat å den sociala
jordlagstiftningens effektivitet, som här smygvis framlägges för riksdagen
utan konturer eller förväntade praktiska resultat och med åsidosättande i både
motivering och kläm av det, som skulle vara det viktigaste, och för bolagen
liksom för allmogen och staten det väsentliga, nämligen en omformning genom
utbyten av de olämpliga långsträckta skogsskiften, som förekomma mångenstädes
i landet och i all synnerhet i de norra delarna av riket.

.Vi hade nyligen till behandling de s. k. expropriationslagarna för åstadkom -

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

119

Ang. bolags rätt att förvärva fast egendom m. m. (Forts.)
malide av möjlighet för de mer eller mindre jordlösa att erhålla jord för deras
omistliga ändamål från bland annat bolagsdomänernas jordmonopol. Det var
inte där fråga om någon konfiskation, utan det var ett utbyte av jord mot
pengar, jord för nya jordbruk, arbetarejordbruk, förbättring av ofullständiga
jordbruk, frilösning av arrendejordbruk och tomtmark till bostäder på landet.
Allt detta avslogs av riksdagen under förebärande, som man gjort ända sen
Norrlandskommitténs tid, att det fanns så mycket jord till salu, att det inte
behövdes någon expropriationslag. Det där är en av de största bluffar, som
förekommit i jordlagstiftningen. Vad som finns till salu är färdiga jordbruk,
som en jordbrukare vill avhända sig och sedan skall intagas av en annan jordbrukare.
I vissa fall kan man stycka ett sådant jordbruk mellan flera med
uppoffring av de stora ekonomibyggnaderna. Men det är icke heller någon
kolonisation, utan innebär, att man utestänger från uppehälle en del lantarbetare
och i stället sätter dit några småbrukare. Vad som här är fråga örn är
kolonisation av oodlad jord, varom 1925 års riksdag på min motion avlät en
skrivelse. För detta ändamål lia också vid flera tillfällen ända från Norrlandskommitténs
tid, ja kanske ännu tidigare, verkställts inventeringar av odlingsmarken
inom riket. Denna odlingsmark är naturligtvis i stort sett inte
till salu. Allra minst när det gäller att komplettera jordbruk och eljest skaffa
småfolk odlingsmöjligheter är den till salu på rätt plats, i rätt tid, till rätt
omfång, av rätt beskaffenhet, till rimligt pris, alltid och överallt. Detta är
man dock nog bluffig att vilja påstå för att leda bort tanken från den heliga
jordäganderättens okränkbarhet under alla förhållanden. Man tillåter inte,
som skett och sker mångenstädes i världen oell fordom även i Sverige, att på
något sätt beskära jordmonopolen. När man dock får ersättning i pengar, borde
väl åtminstone detta vara tillräckligt, och ingreppet är ju också av anspråkslös
beskaffenhet och bygger på skäligt hänsynstagande för jordägaren. Jag
skulle just vilja fråga, hur herrar äganderättsentusiaster till varje pris tänka
sig, att det alltid skall finnas jord till bands i detta fall.

Låt mig taga ett exempel. 1896 års ägostyckningslag tillät fri ägostyckning.
I motiverna framhölls, att det var särskilt till förmån för skogsindustrien
i landet, som sålunda kunde bli av med jordbruk, av vilka den inte hade
något behov och få behålla hela skogsmarken. Den begagnade sig också flitigt
därav. Under perioden 1896—1905, vilket senare år den provisoriska norrländska
ägostyckningslagen kom till stånd, så avstyckades en mängd sådana
fullständigt ofullständiga jordbruk. Då ville man inte släppa till odlingsmark
eller skog, och det är ju tillåtligt, att även skogsindustrien tänker på sitt intresse,
men samhället måste tänka på allas intressen. Från 1928 har det blivit
en regeringsmaxim, att ofullständiga jordbruk skola fullständigas. Det är av
synnerlig vikt för riket, sade jordbruksminister von Stockenström i sin egnahemsproposition
nämnda år. I sådana fall hjälper det inte att vädja till det
bolag, från vars domän den ofullständiga ägostyckningen är gjord, att frivilligt
avstå från odlingsmark och husbehovsskog som behöver läggas till jordbruket.
Tror någon att där alltid eller i regel eller ens i några fall svaras: naturligtvis,
var så god. Nej det sker ej utan trycket av en expropriationslag. Det ligger i
sakens natur, det känner hela don undre världen till och det är från den som
kravet kommit på en expropriationslagstiftning, vilket nu för första gången
upptagits av regeringen. Det är ett första steg, och de andra följa lika visst
som stjärnornas gång, även örn det går långsamt.

På samma sätt måste det ställa sig med förbättringen med de utstyckningar
som efter 1905 och allt fortfarande förmodligen till växande antal äga rum med
förknappningar eller rena försummelser i tilldelning av odlingsmark eller rimlig
husbehovsskog, som sker genom tillskyndan av »skogssakkunnige» och andra

120

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. bolags rätt att förvärva fast egendom m. m. (Forts.)
industrialiserade befogenhetsinnehavare, såsom jag sökt visa i mitt program
till andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1933.

Även för övriga tillbörliga av jordreformen påkallade utbrytningar från bolagsdomäner
och storgods ställer det sig lika vanskligt utan stöd av expropriationslagen.

Riksdagen 1933 har således fortfarande helt avvisat arronderingar i kolonisationssyfte
ens i moderat omfattning mot ersättning från jordmonopolen till
förmån för de jordlösa.

Nu kommer däremot ett anspråk från bolagens jordmonopol att också genom
lag få monopolisera till sig ytterligare av allmogens skogsegendoms odlingsmöjligheter.
Det har framförts i en motion av herr Tamm och herr Elof Andersson.
Det är den ofantliga skillnaden mellan dessa två motionärer, att i den förra
frågan uppträdde Elof Andersson — ensam inom de s. k. borgerliga partierna
och ensam frisinnad — och sade, att han icke kunde stå till svars med att
vägra medverkan till expropriation i jordbrukssyfte, under det att däremot
Tamm som målsman för det stridande industriella jordmonopolet naturligtvis
betraktade Elof Andersson som en avfälling och behandlade honom ganska
nedlåtande här i kammaren för detta hans obehöriga tilltag. Herr Elof
Andersson ville däremot en likställighet. Då bolagen skola få genom lag arrondera
sig, som det kallas, böra bolagen också genom lag förpliktas tillåta
jordlösa att skäligen arrondera sig på bolagens mark. Herr Tamm åter säger
nej till de mer eller mindre jordlösa men ja till skogsbolagens arrondering.
I stället för att statsmakten borde gå fram för en rimlig beskärning av
jordmonopolen komma vi således in på den gamla kära vägen att hjälpa bolagsmonopolet
att nafsa åt sig mer och mer, så att jordmonopolet blir större och
starkare och detta ens utan vederlag.

Förslaget har naturligtvis framförts under försäkringar, att det inte alls
är meningen att på något sätt komma lagens jordpolitiska verkningar till livs,
så att dessa försvagas, utan man skall endast möjliggöra »uppmjukningar»,
som Tamm uttrycker sig i sin motion, eller »tekniska åtgärder», som utskottet
kallar det! Utan att de medföra något förminskande av bondeklassens
jordbestånd skall man ändå kunna trolla på något sätt, så att genom dessa
tekniska och uppmjukande åtgärder jordmonopolet kan få något mera utan
förminskning av böndernas jordinnehav. Bakom sådana yrkanden ligga naturligtvis
i alla fall realiteter. Det är meningen att kunna få någonting, större
eller mindre, och det är således inte någon teknik det är fråga örn här, utan
örn en realitet, d. v. s. att genom ändringar i lagens bokstav kunna komma åt
mer än förut. Annars är det ju ingen mening med motionen.

1906 års förbudslag var ju egentligen en kolossal expropriationslag, ty
den exproprierade i lagstiftningen och i det allmänna tänkesättet den som
man förut ansåg fullkomligt okränkbara rätten att köpa och sälja fast egendom,
och denna lag förklarade, att i regel inga bondehemman få köpas, såvida
icke särskilda omständigheter därtill föranleda, d. v. s. undantagsomständigheter,
och det överlämnades åt Kungl. Maj:t att pröva dessa. Emellertid gällde
lagen endast för de norra trakterna, som voro mest hotade av det industriella
jordmonopolet. Men så skulle den utsträckas till södra och mellersta Sverige,
vartill jag också tagit initiativet, fast jag icke tänkte mig, att det skulle
leda till, att lagens verkningar i de norra delarna av riket borde försvagas.
Det sades emellertid uttryckligen i de officiella motiverna, att man icke behövde
ha en lika kraftig lag söderut, och därför borde den bli mindre sträng
även i de norra delarna av riket. Av detta skäl bland andra tillkommo år
1925 de fem s. k. lindrigare koncessionsvillkoren, som vände upp och ned på
saken. Enligt motiverna skulle nämligen för dessa fem fall begäran örn kon -

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

121

Äng. bolags rätt att förvärva fast egendom m. m. (Forts.)
cession i regel bifallas, och endast undantagsvis, om särskilda skäl talade
däremot, skulle koncession avslås.

Men den kungl, propositionen 1925 gick ännu längre. Den ville nämligen
avlägsna det stödskogsbegrepp, som fanns kvar i den gamla förbudslagen och
enligt vilket jordbrukshemman, som icke förut hade gått i bolagets ägo och
således hade kvar sin skog från avvittringarna, skulle få behålla åtminstone
tillräcklig stödskog, som skulle räcka till avsalu och för hemmanets fulla behov.
För att vara säker på att det fanns några konturer, som icke kunde genom
manipulationer och godtyckliga ämbetsmannaåtgärder i skumrasket i
skogarna där uppe åsidosättas, införde den gamla lagen vissa fasta bestämmelser
örn hur mycket som i de olika landsdelarna skulle minst lämnas kvar i
böndernas ägo. Det övriga skulle få köpas. Inom Norrlandskommittén väcktes
det förslag, att sådana köp först skulle hembjudas åt stat eller kommun,
så att det kunde bildas kronoparker eller kommunalskogar av sådana områden;
alltsammans var ju ursprungligen gammal kronoskog, som hade skänkts till
jordbruket. 1925 års riksdag till och med skrev till regeringen, att den ville
lia den saken under övervägande. Denna uppfattning har således framförts
ännu på ett ganska färskt stadium i riksdagens historia. Den var ett uttryck
för att man ville slå vakt örn de där gamla skogarna, som ännu icke hade övergått
till det industriella monopolet, och så mycket som möjligt bibehålla dem
åt folket och åt det allmänna välståndet.

När nu 1925 års proposition kom, hade den tagit bort de där garantierna.
Den hade »uppmjukat» också den bestämmelsen. Det skulle ske en prövning
»från fall till fall» på ort och ställe av vad som kunde anse vara tillräckligt
för jordbruket.

Lagrådet hade, såsom återgives i utskottets betänkande, sagt i ett utlåtande
1920, att det är oerhört svårt och, när frågan kommer till högre instans, alldeles
omöjligt för vederbörande att sålunda bedöma böndernas skogsbehov från
fall till fall. Det är enligt min uppfattning så sant som det blivit sagt. Med
den industrialisering, som enligt naturlagarna övergått det högre ämbetsmannaståndet,
är det lätt att förstå, att man numera allt mer avlägsnar sig från
det program, som uppstäldes av Norrlandskommitténs konservativa och liberala
ledamöter — tilldelning av odlingsmark och skog till de hotade bondejordbruken
— och att vad som enligt Norrlandskommittén skulle ske i minsta
underkant enligt nuvarande praxis blir i högsta överkant. Därom finns som
sagt en närmare utredning i andra lagutskottets utlåtande nr 18 i år i ett^program
för en skrivelse, som på min motion avläts, dock med vitt skilda asikter
bakom sig, i det att somliga till och med hoppades att undersökningen av
hur dessa tilldelningar av odlingsmark och husbehovsskog gingo till, även
kunde leda till att få bort all husbehovsskogstilldelning, som Tamm motionerade
örn 1931, medan andra ville inskränka tilldelningen för vissa sydliga
landsdelar och andra ville utvidga den för skogsbygderna särskilt norr ut i
riktning mot Norrlandskommitténs linjer. Med dessa skilda utgångspunkter
blev denna motion »enhälligt» tillstyrkt, herr talman, vartill motionären gratulerades.
Men han kände sig inte precis nöjd, ty det blir väl som vanligt
skogssakkunniga, som de kallas, som sättas till och nu för tiden sköta även
den sociala jordfrågan, och dessa skogssakkunniga utväljas nästan uteslutande
bland det industriella jordmonopolets män och deras vederlikar. Därför
börjar också utlåtandet över de utredningar, som först verkställts av socialiseringsnämnden
genom en från det industriella jordmonopolet tillkallad expert,
med att det är en gammal fördom, som håller på att försvinna, att bönderna
överhuvud skola ha husbehovsskog. På den strängen spelar man, och då man
inte kan få den principen ännu genomförd, ger man så litet som möjligt. Den

122

Xr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. bolags rätt att förvärva fast egendom m. m. (Forts.)
stora faran är, att samtidigt som vi skola fullständiga ofullständiga jordbruk,
skapa vi oavlåtligt nya ofullständiga jordbruk.

Man behöver ju inte tala om ett attentat mot stödskogarna, ty det ligger
naturligtvis en välvilja i att man vill »uppmjuka» bestämmelserna, som det kallas.
Men om man uppmjukar en lag, vars tillämpning är vansklig, betyder
det, att man tar bort ryggraden i lagen, och då är fältet fritt för alla möjliga
manipulationer. Bondeförbundet 1925 tog i med kraft i andra lagutskottet.
Herr Tjällgren, som nu är bortrest — egentligen skulle han sitta här och försvara
sitt initiativ vid min sida — och herr Johansson i Kälkebo, som var
bondeförbundets ordförande, förklarade i utskottet, att de inte ville tillåta det
där. De sade ungefär: »Jag känner dig, vackra mask», och ansågo, att det

var nödvändigt att ha några fasta konturer för bibehållande av erforderlig
stödskog. Därför bibehöllos de gamla garantierna i 1906 års lag. Det fastslogs
tillika att där odlingsmark, lämpad för bildande av nya jordbruk,
fanns, skulle möjligheten till skogstilldelnir^ar även till sådana nybildningar
bibehållas, vilket ej heller skett genom propositionen.

_ Nu vilja herrar Tamm och Elof Andersson åter omstöpa den garanti, som
bibehölls 1925 genom bondeförbundets och mitt ingripande — det var ju bondeförbundet,
som gjorde det, förstås, ty det representerar en maktfaktor, och
utan det hade det kanske inte gått. Även enligt andra lagutskottets tillstyrkan
skall det också prövas, att övergiva de där av riksdagen bibehållna garantierna
och genomföra 1925 års propositions uppmjukningsidéer. Utskottet
kallar nämligen bestämmelserna örn stödskogsarealerna för stela och vill
lia en uppmjukning på den punkten. Utskottet säger dock icke, hur den skall
ske, men framhåller, att det naturligtvis icke får bli några rubbningar i lagstiftningens
anda och effektivitet. Man hoppas således på ett trolleri.

Utskottet menar vidare, att det är galet, att stödskogen beräknas efter mantal.
och att det bör ske efter nutida begreppsbestämningar från fall till fall,
vilket till och med 1920 års lagråd ansåg vara minst sagt äventyrligt. Men
förhållandet är ju, att avvittringarna skedde efter mantal, och stödskogen
beräknas efter avvittringarna. Därför har det gamla mantalet i dessa punkter
fortfarande aktuell betydelse. Därigenom bibehålies säkerligen åt bondeklassen
mera skog än den skulle få efter de nya från fall till fall principerna.

Vad sedan angår det andra momentet —- 4 § 3 mom. i förbudslagen -— oell
de lindrigare koncessionsvillkor, som beviljades 1925, vill ju motionen också
ha bestämmelser örn att man i skogsvårdens intresse för att sammanlägga
skogsägor med varandra skulle få »avrunda» skogsområdena, som det heter.
Men såsom också tidigare framhållits, är Sveriges skogsmark söndersplittrad
genom mj^rar, berg och floder, sjöar, havsvikar och odlingar, och den skog,
som växer på alla dessa utsprång, går ju i alla fall att sköta och vårda utan
att de behöver ha cirkelform. När bolagen köpt in sig på olika byalags område
och ha framträdande utsprång av skogsmark, är det ju givet, att det
icke alltid kan vara så nödvändigt, att marken också blir avrundad, utan den
kan nog skötas på samma sätt som förut. I alla händelser får man nog vara
mycket försiktig, så att inte med den statliga administrationens tillhjälp böndernas
besittningsrätt på något sätt inskränkes till skada för jordbrukarna
och deras egna förmögenhetsförhållanden.

^Denna nya rätt är således också synnerligen vansklig, och att inlåta sig
på några ytterligare uppmjukningar, såsom här ifrågasattes, är ju i hög
grad äventyrligt, såsom redan framhållits. Det är för övrigt ganska intressant
att iakttaga, hur olika herr Tamm ställer sig till »uppmjukningar».
När det gällde expropriation, yttrade Tamm i debatten, att bestämmel -

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

123

Ang. bolags rätt att förvärva fast egendom m. m. (Forts.)
serna i propositionen visserligen voro ytterst försiktigt formulerade, men,
fortsatte han, »jag vill ansluta mig till ett uttalande, som i ett annat sammanhang
häromdagen gjordes i denna kammare av herr Örne, nämligen att
örn en uppmjukning börjar företagas, så vet man aldrig var det stannar. Detta
är en uppfattning, som vi säkert litet var funnit riktig.» Detta sade Tamm
för att komma åt den då föreslagna lagstiftningen. Att införa en lag örn
expropriation för ett nytt ändamål är emellertid icke någon uppmjukning,
fast det kallades så av herr Tamm. Men i sin motion nu talar han upprepat
örn att det bör bli uppmjukningar i lagen, ehuru han i den nämnda debatten
åberopade majoriteten bland allt folket för den uppfattningen, att sådana
icke vore tillrådliga. Det är alltså en tacksam motsägelse i Tamms olika
uttalanden, vilket jag vill skriva oss till minnes.

Den viktigaste praktiska frågan och det som också diskuterades mest i
andra lagutskottet, var alla dessa olämpliga skiften, som finnas mångenstädes
i landet, särskilt norrut, dessa långa, smala remsor, som ju äro fullkomligt
onaturliga. På många platser ligga bolagens och böndernas skogsremsor
blandade örn varandra, och kanhända även kronan och kommunalskogar
här och var äro meddelägare i detta missförhållande. Norrlandskommittén
påkallade rättelse i detta, dock utan påföljd hitintills.

Vidare äro böndernas husbehovsskiften på åtskilliga ställen lagda långt
från jordbruken, såsom det till exempel är fallet i Lillhärdal, där man sade
mig att sådana skiften kunde ligga ända till fyra mil från gården. Vad kan
väl då vara angelägnare, än att det just kommer till stånd en lagstiftning,
som tar hänsyn till alla parter och inte bara till bolagen och som bereder
vederbörande tillfälle att genom utbyten på ett likvärdigt sätt sammanföra
sina ägor, så att en god skogsvård kan äga rum. Detta har nu i lagutskottets
utlåtande fått ett mycket valhänt uttryck, så vitt jag kan förstå. Det talas
knappast i motiveringen örn utbyten. Det förekommer visserligen på ett ställe
ett uttryck örn detta, men i själva klämmen talas det bara örn att man bör
överväga, huruvida i förbudslagen ändringar »kunna vidtagas _ i syfte att,
utan att lagens sociala och jordpolitiska verkningar försvagas, möjliggöra att vid
lagens tillämpning mera hänsyn tages till de omständigheter, som föreligga i
det särskilda fallet». Det skall visst betyda, som det står, att bolag, förening
och stiftelse skola kunna få förvärva egendom i sådant syfte. Men hur går
det för alla andra, som aldrig kunna få förvärva någon skogsegendom från
bolagen, vilka däremot kunna lätt förvärva från bönder till skada för framtida
släkten? Hur går det för bönderna, staten, kommunerna och andra?
Därom finns ingen hänsyn än mindre vägledning i detta yttrande.

Men när vi sedan komma till punkten B, då ha jämte bolag, förening och
stiftelse även enskilda personer ryckt in. Man skall alltså bereda alla dessa,
men inte kronan, så vitt jag kan se, lättnader för utbyte av jord genom ändringar
i gällande inteckningslagstiftning »avseende att, utan minskning av
inteckningshavares säkerhet, bereda ökade tillfällen till utbyte av jord».
Där förekommer för första och sista gången ordet »utbyte» i själva klämmen.

Jag för min del har således i denna omgång ansett, att jag borde framlägga
ett förslag till skrivelse i anledning av deli väckta motionen, ty bakom den
kan också ligga, örn än dunkelt uttryckta och väsentligen undanskjutna, de
lojalaste skogsvårdsavsikterna till förmån för alla vederbörande.

De viktigaste av dessa äro enligt erfarenheten att få de här olämpliga skiftena
omlagda till läge och form, och därför lyder mitt förslag så, att jag begär
»förslag till lagstiftning, varigenom olämpliga skogsskiften genom byte mellan
skogsägare av olika slag kunna likvärdigt och till allas fördel omläggas,

124

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. bolags rätt att förvärva fast egendom m. m. (Forts.)
så att de varda tjänligare till skogsvård och till stöd för jordbruket» vilket
är lika viktigt. Detta är också en formulering, som verkligen giveT något,
men då måste man också som det sker i reservationens andra punkt, och som
man alldeles glömt bort, tillägga en begäran »örn bestämmelser i denna lagstiftning,
särskilt vid byten mellan industri och mindre jordbruk, tillika örn
det målsmanskap och ekonomiska stöd från det allmännas sida, som för ändamålet
bör lämnas jordbrukarna såsom den svagare parten».

Med min formulering har jag slutligen velat polemisera mot såväl detta som
alla föregående utskotts uttalanden om att man skall försöka få någon lagstiftning,
som möjliggör relaxering av inteckningarna. Det är just på detta
rigorösa krav på ett värderande på öret som alla sådana här försök till utbyten
falla. Vid expropriation och exekutiva auktioner torde det inte förekomma
något sådant där överkänsligt övervärderande på öret, och då kan man
också lättare vinna resultat. Därför lyder min tredje punkt på följande
sätt: »att i denna lagstiftning eller i annan ordning omsider beredas effektiva
möjligheter till inteckningars omflyttning eller dödande i de sålunda utbytta
markområdena utan överkänsligt övervärderande på öret av inteckningshavares
säkerhet, vilket ej sker vid expropriationer, exekutiva auktioner eller
andra konjunkturers tillåtna fria spel med säkerheten».

Herr talman! Jag yrkar bifall till min reservations tre punkter, som nu
blivit av mig föredragna.

Herr Reuterskiöld: Herr förste vice talman! Utskottet har i början och

slutet av detta utlåtande uttalat sig för en jämkning av bestämmelserna örn
dispenser i den riktningen, att dispensernas tillämpning skulle underlättas. I
mitten av betänkandet talar man örn att utredningen skall vara förutsättningslös
och allsidig.

Det är emellertid frågan, örn utskottet i verkligheten har velat beakta även
behovet av en jämkning i den motsatta riktningen, då utskottet verkligen
inte synes anse, att något behov härav föreligger.

Jag tillåter mig i anledning härav, herr förste vice talman, att påpeka,
att konstitutionsutskottet åtminstone två gånger, 1930 och 1931, örn jag inte
minns fel, har gjort anmärkning i sitt dechargebetänkande mot en enligt utskottets
mening alltför mild och felaktig tillämpning i åtskilliga fall av
dispensbestämmelserna, och jag har därför bara velat uttala en önskan att,
när det blir en allsidig utredning, vederbörande ville beakta även vad dessa
anmärkningar inneburo.

Herr Westman: Herr talman! Den siste ärade talaren tycks ha förbisett den
punkt i utskottets utlåtande, där det står: »Utskottet har ingalunda ensidigt
åsyftat en utvidgning för den enskilde av hans rätt att överlåta fastighet.
Tvärtom räknar utskottet även med den möjligheten, att ifrågasatt jämkning
i lagens dispensbestämmelser skall medföra inskränkning i den rätt till fastighetsförvärv,
som gällande lagstiftning medgiver.»

Utskottet har ganska noggrant gått igenom en hel del av de akter, som föredragits
inför Kungl. Majit, när dispens beviljats, och har därvid funnit, att
i en hel del fall ha de föråldrade tekniska bestämmelserna i. lagstiftningen
givit anledning till avgöranden, som enligt vad alla sakkunniga ha sagt, inte
ha varit i överensstämmelse med lagens syfte. Det är för att möjliggöra en
praxis i överensstämmelse med lagens verkliga syfte, som utskottet har föreslagit
denna skrivelse.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 45.

125

Ang. bolags rätt att förvärva fast egendom m. m. (Forts.)

Herr Lindhagen: Jag för min del har visst inte underlåtit att lägga märke
till den passus i utskottets utlåtande, som den föregående talaren fäste uppmärksamheten
på. Det är en sådan där gest, som det kan ligga ett uppsåt
under, men när man känner till, hur det i verkligheten förhåller sig, vet
man ju, att det inte kan bli någonting av den, och när allt kommer omkring,
blir det endast en ökning av förvärven.

Motionären beklagar, att dispensansökningar, som bort bifallas, blivit avslagna.
Och utskottet tror att så varit fallet och hänvisar till en föredragning
av sekreteraren, som enligt min hörsel ej bevisade någonting, som kunde
bereda utskottet någon visshet därom. Skrivelsen avser eventuella ändringar
i förbudslagen för att bereda bolagen en ymnigare dispens. Att sedan generöst
tillägga, att en granskning av lagen också kan föranleda en skärpning
av densamma är väl snarast ett utflöde av den gamla satsen att den,
som urskuldar sig, anklagar sig. Genom detta uttalande kan det ju för all
del hända, att försiktigheten blir en hårsmån större, och då är det bra, att
detta är sagt. Men det har inte någon verklig betydelse, och det ligger inte
någon trygghet bakom detta uttalande alls, utan tvärtom talar allt för att det
bara blir ett fromt önskemål.

För övrigt yttrade den siste talaren inte något örn de stora bristerna i det
här förslaget och örn den viktigaste skogsvårdsfrågan, den som vi därför
mest diskuterade i lagutskottet, nämligen frågan, att genom en särskild lagstiftning
möjliggöra ett allsidigt byte av de olämpliga skiftena till hjälp för
alla parter. Detta kan väl inte ske, genom att man ändrar förbudslagen på
angivet sätt till förmån för ytterligare förvärv av bolag, föreningar och stiftelser.
Därför tycker jag, att ordföranden gärna kunnat medgiva, att min
formulering är mycket riktigare, mera utformad och går klarare på sak. Jag
får väl eventuellt upprepa den nästa riksdag, få vi se, hur’ det går då!

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de yrkanden,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja
besvarad. _

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av väckt motion rörande viss ändring av lagen den 10
oktober 1913 (nr 239) angående köttbesiktning och slakthus; samt

nr 35, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen örn
arbetstidens begränsning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 105, med anledning Äng. reglering
Kungl. Majis proposition angående reglering av tillverkningen och avsättningen
av potatismjöl. potatismjöl

I en till riksdagen den 29 maj 1933 avlåten, till jordbruksutskottet hän- m- mvisad
proposition, nr 263, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till förordning örn tillverkning av potatismjöl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

126

Nr 45.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. reglering av tillverkningen av potatismjöl m. m. (Forts.)

Reservation hade anförts av herr Carlström, som av angivna orsaker yrkat
avslag på den föreliggande propositionen.

Herr Reuterskiöld: Vid detta utlåtande är fogad en reservation av herr

Carlström. Då den fullt ut återger min uppfattning, ber jag att få yrka bifall
till densamma.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, att i avseende på det nu föredragna utlåtandet endast yrkats, att
kammaren skulle godkänna den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1933/1934 jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör
jordbruksärenden; samt

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dels dyrtidstillägg åt föreståndare och lärare vid lantmannaskolor,
lanthushållsskolor och lantbruksskolor, dels ock tillskott till dyrtidstillägg
till vissa lantmätare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr andre vice talmannen tillkännagav, att herr talmannen och de ledamöter,
som fått i uppdrag att jämte honom tillsätta kammarens kansli och
vaktbetjäning, ansett nödigt, att nu tillsvidare i kammarens kansli anställdes
ytterligare två stenograf er; och hemställde herr andre vice talmannen, huruvida
kammaren medgåve detta.

Härtill svarades ja.

Därefter tillkännagav herr andre vice talmannen, att i enlighet härmed såsom
stenografer anställts F. Hähnel och korrespondenten N. G. Hj. Julin.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.18 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Söndagen den 18 juni.

Nr 45.

127

Söndagen den 18 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr förste vice talmannen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 128 och 132—134, bevillningsutskottets memorial nr 76,
första lagutskottets utlåtande nr 54 samt särskilda utskottets utlåtanden
nr 17—24.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att särskilda utskottets
utlåtanden nr 17—24 skulle i nu angiven ordning uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 10.04 f. m.

In fidem
Eric Carlén.