RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1933:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1933. Första kammaren. Nr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Nothin avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr^ 28, angående avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller
upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark;

nr 29, angående anslag till understöd åt kemiska stationer; samt
nr 40, med förslag till förordning med bestämmelser örn införselmonopol å
mjölk och mejeriprodukter.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 39, med
förslag till förordning om extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1933.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av närslutna läkarintyg, får jag vördsamt anhålla om 3 veckors
ledighet.

Stockholm den 17 januari 1933.

Erik Forssberg.

Konsul Erik Forssberg, som på Röda korsets sjukhem skall undergå operation,
är på grund härav arbetsoförmögen i c:a 3 veckor.

Stockholm den 17 januari 1933.

Gustaf Söderlund,

Leg. läkare. Professor.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes kanslideputerades memorial nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.

Föredrogos ånyo och företogos till behandling i ett sammanhang Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret
1933/1934, och nr 2, med förslag till tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1932/1933.

Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Vid förra årets remissdebatt

tillät jag mig säga, att det då framlagda budgetförslaget visserligen ådagalade,
att den statsfinansiella ställningen i vårt land ännu hade kvar åtskilligt
av sin gamla styrka, men att däremot vårt näringsliv, vår handel,
Första kammarens protokoll 1933. Nr 3. i

Statsverkspropositionen

m. m.

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vårt penningväsen, vår arbetsmarknad förändrat sig i en häpnadsväckande
grad till det sämre. Jag behöver icke erinra kammaren örn, att denna försämring
med alltjämt stigande hastighet och intensitet fortfarit under det
gångna året. Var mitt uttalande vid 1932 års remissdebatt riktigt, då jag i
nämnda sammanhang gjorde gällande, att huvudsaken vore att söka medel
för ett stärkande och utvecklande av vår nationalhushållning, så är ett dylikt
uttalande örn möjligt än mera berättigat för närvarande. Konsekvensen
härav blir alltså även nu den, att man vid den framlagda statsregleringens
bedömande har att ägna en alldeles särskild uppmärksamhet åt de däri upptagna
posternas betydelse för nationalhushållningen. Denna konsekvens blir
än mera ofrånkomlig, då vi av statsverkspropositionen erfara, att även den
statliga hushållningen är på väg att glida ner i ett träsk. Obestridligt torde
nämligen vara, att endast en kraftig nationalhushållning kan uppbära en
svag statsfinansiell ställning, medan däremot statsfinansernas styrka icke är
annat än en tidsfråga, då nationalhushållningen blivit undergrävd.

Innan vi ingå på Kungl. Maj :ts budgetförslag, böra vi följaktligen något
närmare undersöka den situation, i vilken vår nationalhushållning befinner
sig, samt de möjligheter till dess förbättrande som föreligga. Härvid
synes nian böra skilja mellan näringar, vilkas marknad huvudsakligen är
inom landet, och näringar, vilkas produkter i stor omfattning eller nästan uteslutande
äro hänvisade till den utländska marknaden. I fråga örn de förra
är det tydligen en viss möjlighet för oss att genom reglerande bestämmelser
av olika slag åstadkomma någon lindring i den inträdda depressionen.
Med avseende åter på de senare äro våra möjligheter i det stora hela synnerligen
ringa. Det gäller att vidtaga åtgärder för att öppna utlandets
marknader, vilka åtgärder i sin ordning ofta måste innebära kompensationer
från vår sida. Förhåller sig saken på detta sätt, är det uppenbart, att ett
land, vars nationalhushållning är, örn .jag så får uttrycka mig, mera allsidig,
har mycket lättare att genomkämpa en depressionsperiod än ett land, vars
hushållning på grund av arten av dess naturliga tillgångar eller andra orsaker
är i väsentlig grad inriktad på utlandet och följaktligen beroende av
där befintlig köpkraft och köplust. Att väcka den senare blir möjligt endast
genom en prissättning, som möjliggör konkurrens, och en dylik prisnivå
förutsätter lägsta möjliga produktionskostnader, såvida man ej genom offer
från näringslivet i övrigt vill ersätta skillnaden. Beträffande åter den utländska
köpkraften är vår förmåga att inverka på densamma knappt avsevärd,
enär köpkraften i stort sett beror på styrkan i de ansträngningar, som
främmande länder kunna utveckla för att övervinna den depression, som även
där är rådande.

Sverige är obestridligen ett land, i vars nationalhushållning exporten till
utlandet spelar en högst betydelsefull roll. Därav blir följden, att vi ej kunna
genomkämpa världskrisen, därest vi ej förmå för vara stora exportartiklar
bevara eller återvinna de marknader, som kunna upptaga desamma.
Uppenbart är, att det för oss är av största vikt att den ekonomiska krisen
ute i världen mildras och slutligen övervinnes. Helt naturligt är därföre, att
våra blickar rikta sig mot utlandet för att uppspåra tecken till en förbättring
av den ekonomiska situationen därstädes. Men en dylik förbättring
löser icke frågan för vår del, örn icke vi samtidigt finna de medel, som för
våra exportnäringar möjliggöra ett utnyttjande av den lättnad,. som kan göra
sig gällande inom andra länder. Det gäller för oss att icke i förlitande på
det välstånd, som vi under ett halvsekel undan för undan tillvunnit^ oss,
låta dagarna förflyta under förhoppningar att allt skall ordna sig på ett
tillfredsställande sätt. Det gäller för oss att icke inrätta vår nationalhus -

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

_ Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

hällning efter en regim, som passar för en av utlandet relativt oberoende
ekonomisk enhet. Det gäller däremot att väl tillvarataga för vårt näringsliv
det kapital, som utgör dess drivande kraft, den yrkesskicklighet, som utgör
dess skapande kraft, och den kloka och betänksamma ledning, som kan
ge dessa krafter deras rätta inställning. Det gäller att sätta in dessa produktiva
krafter för företag, som i alltjämt stegrad grad ge tillbaka vad som
utgivits och därigenom göra det möjligt för vårt folk att, låt vara under
en lägre levnadsstandard, slutligen komma tillbaka till sitt gamla välstånd.
På denna väg blir den svenska nationalhushållningen i stånd att tjäna jämväl
som en givande källa för tillfredsställandet av det allmännas krav på
medel för att kunna fylla sina viktiga uppgifter.

Vad då^ angår den finansplan, som av Kungl. Majit nu framlagts för riksdagen,
måste det ju erkännas, att svårigheterna vid statsbudgetens uppgörande
varit synnerligen stora. Man har haft att framlägga förslag icke
blott för det budgetår, som ingår den 1 nästkommande juli, utan även för
täckande^ av konstaterade eller beräkneliga brister till stora belopp i det
löpande årets budget.

Redan bär framlagts en särskild tilläggsstat för budgetåret 1932/1933. Att
såsom ^där skett från den s. k. rusdrycksmedelsfonden till kassafonden överföra
75.6 miljoner och till arbetslöshetens bekämpande 7 miljoner anser jag
för min del fullt riktigt. Örn jämväl 35 miljoner böra tagas i anspråk från
fonden^för statsskuldens amortering för ytterligare kostnader under löpande
budgetår för arbetslöshetens bekämpande, torde man vid granskningen av tillläggsstaten
böra närmare undersöka.

Beträffande åter riksstaten för nästkommande budgetår gripes man av en
verklig oro redan då man ser dess slutsiffra för inkomst- och utgiftssidan
1,029 miljoner kronor, därav lånemedel 240 miljoner. Riksstaten för budgetåret
1932/1933 slutade på 896 miljoner kronor, därav lånemedel 100 miljoner

• allt i runda.. tal. Därest man emellertid till sistnämnda slutsumma i det
löpande budgetårets stat skulle lägga de i anspråk tagna kapitaltillgångar,
som inga i förut nämnda tilläggsstat, nämligen 118 miljoner kronor, komme
man även för året 1932/1933 upp till en slutsumma av 1,014 miljoner. Jag
vet mycket väl, att denna kalkyl icke är fullt korrekt, ty däri ingår ju ett
belopp av 75.6 miljoner kronor till kassafonden, och man behöver ju icke antaga,
att denna fond vid budgetårets slut skulle vara länsad på vad den sålunda
har fått, ty det kunde möjligen bli något över. Det har talats örn att
det skulle bara, ga at hälften eller något ditåt; men i alla fall från min synpunkt
är det riktigare, när jag vill framhålla, att den nuvarande budgeten är
synnerligen stor och. kommer fram under ogynnsammare förhållanden än den
föregående, att vid jämförelsen till den föregående lägga snarare för mycket
än för litet. Det är alltid ovisst, hur mycket som vid detta budgetårs slut
kommer att finnas i kassafonden. Örn man salunda lägger dessa belopp till
slutsumman på det löpande årets budget, får man ungefär liknande slutsumma
sorn. i den föreslagna riksstaten. Den nuvarande ställningen vore i alla fall
så till vida försämrad i jämförelse med föregående år, att lånemedlen i detta
ars budgetförslag vuxit med omkring 140 miljoner kronor samt att så gott
som alla disponibla behållningar redan tagits i anspråk för själva budgeten,
sålunda för tilläggsbudgeten nyss nämnda 83 miljoner från rusdrycksmedelsfonden,
35 miljoner kronor från fonden för statsskuldens amortering samt för
riksstaten riksbankens beräknade vinst för 1933 till ett belopp av 13 miljoner
kronor. I tidigare budgeter har man upptagit, liksom man har gjort i år, riksbankens
vinst för föregående kalenderår, men här täger man upp vinster för
två år. Det nya är således, att man beriiknar ytterligare 13 miljoner kronor

4 Nr 3. Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
från riksbanken. Därtill komma åtskilliga andra belopp, som utgöra en
summa av 12 miljoner kronor.

Skulle nu emellertid även den framlagda riksstaten liksom den föregående
komma att lämna ett deficit — något som är mycket antagligt — saknar man
i stor sett möjlighet att ersätta detsamma med annat än ytterligare lånemedel,
när man nu bär tömt alla besparingar och utnyttjat alla möjligheter redan
vid riksstatens uppläggande. Låt oss nu ställa dessa förhållanden i belysning
av riksräkenskapsverkets beräkning angående inkomst- och förmögenhetsskatten,
enligt vilken beräkning det till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade
beloppet skulle för år 1933 utgöra 4,854 miljoner kronor och det beskattningsbara
beloppet 2,254 miljoner kronor -— är det således en beräkning, för att
man skall se, hur mycket inkomstskatten kan komma att ge. Man utgår sålunda
ifrån att för år 1933 skulle det taxerade beloppet vara 4,854 miljoner
och det beskattningsbara beloppet 2,254 miljoner. Jämför man nu dessa belopp
med dem, som avse året 1931/1932, finner man, att det taxerade beloppet
år 1931 utgjorde 5,910 miljoner kronor och det beskattningsbara beloppet
2,935 miljoner, 1932 var det taxerade beloppet 5,429 miljoner och det beskattningsbara
beloppet 2,559 miljoner kronor. Örn vi jämföra vad som var år
1931 och vad som nu beräknas för år 1933, se vi sålunda, att den beskattningsbara
inkomsten minskat med 681 miljoner kronor. När man ser dessa
siffror, kan man icke värja sig för en känsla av djup beklämning över en statsbudget,
som slutar på en summa av 1,029 miljoner kronor, d. v. s. omkring
45 procent av den beskattningsbara inkomsten med tillägg av en sextiondedel
av den skattepliktiga förmögenheten eller omkring 50 procent av den beskattningsbara
inkomsten utan detta tillägg. Det nu framlagda budgetförslaget
slutar sålunda på en summa, som är 50 procent av hela landets beskattningsbara
inkomst.

I en situation av nu angiven beskaffenhet har en finansminister icke annat
val vid riksstatens uppgörande än att undersöka, huru långt inkomsterna. kunna
ökas och utgifterna minskas. Sedan han i nämnda avseenden kommit till
ett resultat, innebärande en brist på, inkomstsidan, finns icke någon annan
utväg än att anlita lånevägen, detta icke blott för att täcka verkligt produktiva
utgifter utan även för att möjliggöra eljest nödvändiga utgifter. Särskilt
under en världskris, då kapitalet förminskas eller rent av förintas, samt de
enskildas inkomster särskilt från näringarna reduceras eller helt utebli, kan
det anses berättigat att låta skattebördan i viss mån överflyttas på framtiden.
En erkänd princip är emellertid att man härvid har att förfara med den största
försiktighet. Man måste således vid prövningen av utgifternas berättigande
ha iakttagit en sträng återhållsamhet och noga se till, att lånevägen ej anlitas
i en omfattning, som äventyrar statens kredit och därigenom lätt leder till
en för hela landets ekonomi ödesdiger inflation. Särskilt i ett land, vilket
berövat sitt penningväsen den säkra förankring, som guldmyntfoten innebär,
gäller det för statsmakterna att icke. genom en .lättsinnig upplåning rubba
statskrediten och sålunda driva staten i en sådan situation, att den måste taga
sin tillflykt till sedelpressen, en situation, som icke. minst för alla småkapitalister.
vilka hava sina nandel i sparbankerna, kan bli rent av ödeläggande.

Huru har finansministern ställt sig till nu angivna grundsatser för en sund
finansförvaltning? Vad budgetens inkomstsida angar, har han höjt procenttalet
för inkomst- och förmögenhetsskatten med 20 enheter samtidigt som han
bibehållit den förra året antagna extra inkomst- och förmögenhetsskatten. Mot
nämnda höjning kan, såvitt jag förstår,, icke göras någon anmärkning. Däremot
skulle det enligt min mening varit att föredraga, att det belopp, som
vinnes genom den extra inkomst- och förmögenhetsskatten, i stället hade ut -

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tagits genom en ytterligare förhöjning av procenttalet för den allmänna inkomst-
och förmögenhetsskatten. Finansministern har vidare föreslagit höjning
av tobaksskatten, omsättningsskatten å spritvaror samt maltskatten. I
vad mån den avsedda inkomstökningen därigenom kommer att inträda, är jag
ej i stånd att nu bedöma, men under förutsättning att så sker, synas mig ifrågavarande
_ skattehöjningar kunna försvaras. Man kan med skäl fråga, varför
finansministern icke ifrågasatt en förhöjning av kaffetullen, trots det att
kaffets importpris sedan flera år varit i fallande. I stället har finansministern
för avsikt att genom omläggning av skatten för arv och gåvor tillföra statsverket
en inkomst av 40 miljoner kronor, vilket innebär en ökning med omkring
25 miljoner kronor. Härom skall jag längre fram yttra mig i sammanhang
med lånebudgeten och på densamma anvisade utgifter.

Jag övergår nu till de besparingar, som åstadkommits på budgetens utgiftssida.
Med avseende å verkliga utgifter utgör minskningen ett belopp av 34.3
miljoner. Att här närmare ingå på detaljerna i de kalkyler, som sluta å nämnda
besparingsbelopp, torde icke vara erforderligt, så mycket mindre som resultatet
beror dels på vissa automatiskt inträdande utgiftsökningar, dels på vissa
anslags överflyttande på kapitalökningsbudgeten, dels på inskränkning för tillfället
i vissa såsom utgifter förut upptagna fonderingar o. s. v. Vad
som däremot måste väcka en allvarlig oro är, att av nämnda 34.3 miljoner
de föreslagna besparingarna på fjärde huvudtiteln utgöra ett belopp
av 19.9 miljoner. För var och en, som, låt vara i aldrig så ringa
mån, sökt sätta sig in i den nuvarande världssituationen, borde det stå klart,
att densamma innebär en ovisshet, som i alldeles särskild grad borde vara
en anledning för varje stat att i brist på internationell överenskommelse tills
vidare avhålla sig från varje väsentlig minskning av landets försvarsberedskap.
Jag skall dock icke redan vid detta tillfälle närmare gå in på denna
sak. Men oberoende härav synes det egendomligt att en regering, som till högsta
norm för hela sin inrikespolitik tagit frågan örn arbetslösheten och dess
bekämpande genom beredande av arbetstillfällen, söker försvarets kostnadsminskning
i en inskränkning av värnpliktsövningarna samt en minskning av
arbetsgivande materialanskaffning. Vad särskilt värnpliktsövningarna angår,
beröras av inskränkningen många unga arbetslösa, som icke på ett billigare
eller för deras framtid nyttigare sätt kunde beredas livsuppehälle och sysselsättning
än genom inkallelse till militär tjänstgöring.

Medan fjärde huvudtiteln sålunda får släppa till 19.9 miljoner, uppgå de
övriga besparingarna på de verkliga utgifterna endast till 14.4 miljoner. Med
god vilja skulle man dock, såvitt jag förstår, kunnat gå viisentligt längre än
soni skett. Sålunda ligger det en stor portion av komik eller snarare tragik
i finansministerns förklaring örn sin ställning till dyrtidstilläggen. Efter att
lia omtalat att socialstyrelsens levnadskostnadsindex sjunkit från det för innevarande
budgetår fastställda indextalet 156 till 154 uttalar finansministern
löljande nied lin logik valda ord: »Med hänsyn till ovissheten i den fortsatta
utvecklingen har jag icke ansett mig böra framlägga förslag örn ändring i nu
gällande grunder för dyrtidstilläggen utan förordar, att de för löpande budgetår
fastställda grunderna få oförändrat gälla även under budgetåret
1933/1934. I enlighet härmed hava dyrtidstilläggsanslagen beräknats på
grundval av en fast levnadskostnadsindex av 156.» Har månne finansministerns
penna förts av en för honom omedveten känsla av att regeringens finansplan,
örn den antages, skulle komma att sluta i en ytterligare försämring av
kronans guldvärde, som kunde komma att träffa även dess inhemska köpkraft?

I detta sammanhang ber jag att få yttra några ord i frågan örn den svenska
kronans återknytning till guldmyntfoten. Jag hyser alltjämt den uppfatt -

Nr 3.

Onsdagen den IS januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ningen, att det är en olycka för ett land att lia en s. k. fri valuta. Detta särskilt
i en tid som den nuvarande, då så stor oreda råder på det ekonomiska och
finansiella området. En till guldet ansluten valuta utgör alltid en fast punkt
i all denna ekonomiska oell finansiella oro. Örn icke annat, så utgör den en
ytterst känslig mätare med avseende på utfallet av landets nationalhushållning.
Den fria valutan åter kan, väl manövrerad, ofta tjänstgöra som ett bedövningsmedel
mot deras bekymmer, som tycka sig märka att allt icke är väl
beställt i fråga örn landets ekonomi och finanser. Härmed vill jag dock icke
ha sagt. att vi omedelbart och utan garantier skola återvända till guldmyntfoten.
Lika litet är det min mening, att det vore lämpligt att återgå till kronans
förra guldvärde. För mig är det klart, att kronan måste fixeras väsentligt
lägre, ja, ju längre vi dröja, desto djupare komma vi ned, särskilt örn statens
finansförvaltning kommer att ledas av den djärva fantasi, som enligt
historiens vittnesbörd besjälat mången finansminister. Det, som emellertid för
mig är det väsentliga, är, att man så snart som möjligt bereder vägen för en
återgång till guldmyntfoten i alla länder, som icke störtat så djupt i misär,
att det är för dem en omöjlighet att rycka upp sig. Dagligen påminnas vi örn
olägenheter, som följa av en deprecierad valuta. Vi hotas med extra tullar
från länder, som importera våra varor. Ja, det har till och med gått så långt
att dylikt hot kommit från stater, som vid reglerandet av sina valutaförhållanden
fixerat sitt mynt högst väsentligt under dess förra guldvärde. Någon
större fördel för vår konkurrenskraft ligger uppenbarligen icke däri, att vi ha
en fri valuta med ett visst värde, än om vi hade en guldvaluta med samma
värde. Motsatsen är enligt min mening snarare det riktiga.

Jag vill nu nalkas, visserligen med undran, det stora uppslag, som regeringen
gjort för att råda bot för arbetslösheten och samtidigt åstadkomma en
bräcka i den depression, som vilar över vårt land.

I riksstaten för 1933/1934, som nu föreligger, har under femte huvudtiteln
beräknats ett belopp av 35 miljoner kronor för bekämpande av arbetslösheten,
därav nära 10 miljoner avsedda för reservarbetenas avveckling i nuvarande former
och därmed av arbetslöshetskommissionens väsentligaste verksamhet samt
25 miljoner för framför allt kontantunderstöd åt de arbetslösa.

I stället för den hittills förda arbetslöshetspolitiken skulle enligt den kungl,
propositionen träda i stor skala anordnande av beredskapsarbeten, för vilkas
finansierande av lånemedel anslås ett belopp av 160.5 miljoner kronor, som
under huvudrubriken utgifter för kapitalökning upptagas såsom en fond för
förlag till statsverket. Ur denna fond skulle enligt en gjord sammanställning
utgå för husbyggnadsarbeten omkring 46 miljoner, kommunalarbeten 30 miljoner,
väg- och järnvägsbyggnadsarbeten 54 miljoner, skogs- och torrläggningsarbeten
9 miljoner, industriell verksamhet 10 miljoner och diverse 11
miljoner. Det är inte jag, som har gjort hopräkningen, och jag har ej kontrollerat
den. men herrarna lia kanske sett, att den utförts av en framstående
nationalekonom, som skrivit i en tidning örn denna fråga. Jag skall ej
upptaga kammarens tid med en jämförelse mellan kostnaderna för arbetets
utförande vid de föreslagna arbetena och vid de genom arbetslöshetskommissionen,
med tillämpning av gällande grunder, utförda arbetena. Icke heller
skall jag uppehålla mig vid den inverkan, som genomförandet av ett dylikt
stort arbetsprogram måste öva på arbetslönerna inom näringslivet i allmänhet,
särskilt inom våra hårt betryckta exportindustrier. Dessa frågor komma säkerligen
att här utredas av den, som är mera förtrogen med dessa frågor än
vad jag för min del är. Vad jag däremot vill påpeka är, att hela detta praktfulla
arbetsprogram i själva verket icke kan egentligen betraktas som ett
program för arbetslöshetens bekämpande utan företrädesvis som ett ingripan -

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
de från statens sida för att taga ledningen vid depressionens bekämpande.
Detta erkännes ock i statsministerns anförande till statsrådsprotokollet. Jag
skall be att få ordagrant återgiva hans ord; de ge koncentrerat en bild, som
inte brister i tj^dlighet beträffande vad som verkligen är avsett. Statsministern
säger: »Ett allvarligt försök bör göras att komma ur den nuvarande
depressionen. Detta kan icke förväntas såsom ett resultat av enbart enskilt
initiativ. Den allmänna förlamningen återhåller allt. Nedpressningen av arbetslönerna
har icke framkallat den ökade företagsamhet, som ställts i utsikt.
I stället har den minskade köpkraften hos arbetslösa samt arbetare med till
eller under existensminimum begränsade inkomster endast lett till försämring
i omsättningen hos handlande och producenter av förnödenheter. Den skrämda
och blinda återhållsamheten på alla håll har icke motverkat stagnationen och
utarmningen utan såvitt man kan se haft rakt motsatt verkan. Ett igångsättande
av allmänna arbeten, statliga och kommunala, i tillräcklig omfattning
skulle både direkt och indirekt giva arbete och inkomster. Olika företag skulle
erhålla sysselsättning med tillverkning av material för förbrukning vid dessa
arbeten, och redan därigenom skulle den enskilda företagsamheten stimuleras.
Men staten bör även direkt genom lån eller understöd uppmuntra produktiva
arbeten, igångsatta av enskilda. Det är min förhoppning», slutar statsministern,
»att genom sådana åtgärder det skall vara möjligt att icke blott bereda
betydande delar av den stora arbetslöshetsarmén sysselsättning, utan också
att bryta stagnationen och öppna en väg till återhänitning och ekonomiskt
återuppbyggande.»

Huru vackert låter icke denna skildring av resultaten av ett genomförande
av regeringens program till depressionens övervinnande! Örn blott staten tager
hand om saken, så försvinna depressionsmolnen, och alla, arbetare, företagare,
ja hela samhället, få uppleva en ny uppsvingsperiod. Vilken lycka
skulle det då icke vara för alla, örn staten, särskilt under socialdemokratisk
ledning, toge hand icke blott om denna begränsade verksamhet utan om hela
nationalhushållningen! När man med upplånade 160 miljoner kronor kan
åstadkomma så mycket som statsministern antytt, vad skulle man icke kunna
åstadkomma, om nästan hela den skattepliktiga förmögenheten i vårt land
— som emellertid, trots de alltför höga taxeringsvärdena å fast egendom, från
1931 till 1933 beräknas ha sjunkit från 15,600 miljoner till 12,600 miljoner
kronor, sålunda med 3,000 miljoner kronor — ställdes till statens förfogande
för nationalhushållningens behov!

Jag tror emellertid, att statsministern förbisett åtskilligt, som är värt beaktande.
Det är visserligen ingen, som bestrider, att man genom att ställa
kapital till disposition för företagsamheten kan åstadkomma verksamhet och
rörelse, där förut depressionen lagt sin tunga hand över det ekonomiska livet.
Detta är lika klart, som att, där företagsamheten redan är stor, alltjämt ökade
kapitalinvesteringar kunna åstadkomma en lysande hausseperiod. Vad som
skedde i Amerikas Förenta stater före den nuvarande krisens utbrott är därpå
det bästa beviset. Men trots landets stora rikedomar sprack en dag den stora
såpbubblan, och då inträdde en kapitalförlust och en arbetslöshet, större än
vad världen förut upplevat. Vilken var emellertid orsaken till denna missräkning?
Jo, helt enkelt den omständigheten att all ekonomisk verksamhet
för att kunna lämna bestående, lyckliga resultat kräver att vad man lägger
ned på ett företag verkligen är i stånd att alltjämt ge avkastning. Endast
därigenom blir företagaren i stånd att själv leva, behålla sina arbetare och
ersätta vad som av det nedlagda kapitalet blivit utslitet, föråldrat eller eljest
otidsenligt. Denna enkla ekonomiska sanning gäller icke blott för enskilda
utan även för samhället. För min del vill jag förvisso nu hjälpa de arbets -

Kr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lösa i deras sorgliga belägenhet, men särskilt i en tiel sorn den närvarande
måste denna hjälp anordnas på ett lämpligt och för samhället minst betungande
sätt. Vi få icke inrikta oss på ett uppsving för någon kortare tid, utan
vi måste så småningom bygga upp en säker grundval för framtiden. Att, såsom
föreslagits i statsverkspropositionen, finansiera hjälpaktioner även med
lånemedel kan visserligen vara nödvändigt, men olägenheten härav blir minskad
i samma mån som beloppet reduceras till det ofrånkomliga.

Regeringens förslag att till lånemedlens snabba betalning anvisa en oskäligt
ökad, ja, konfiskationsartad arvs- och gåvoskatt särskilt på mera avsevärd
förmögenhet, medan smärre förmögenheter bil skattefria, är en gest, som kanske
är ägnad att göra mången mindre vaksam mot det betänkliga i det stora
välfärdsprogrammet. För övrigt verkar det som en ödets ironi, att samma
regering, som i sitt budgetförslag nästan länsar fonden för statsskuldens amortering
på alla dess tillgångar, i sak föreslår bildandet av en ny sådan fond.
låt vara att man valt den formen att låta arvs- och gåvoskatten direkt ingå
som avskrivning å den föreslagna fonden för förlag till statsverket. Sådana
bokföringsfinter förmå icke inverka på vårt lands förmåga att tidigare eller
senare amortera vår statsskuld.

Herr talman! Det budgetförslag, som regeringen framlagt, stärker mig i
min övertygelse, att den nuvarande krisen, vad vårt land angår, är av den
art, att endast ett sakligt meningsutbyte och ärlig samverkan mellan alla
riksdagens partier kunna leda till ett för riket ljudvigt resultat.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag skall be att redan på detta
tidiga stadium av debatten få utveckla, hur regeringen har sett på det nuvarande
ekonomiska läget och hur den nu framlagda budgeten har kommit till
stånd. Jag skall emellertid börja med ett tack till herr Trygger, som i hög
grad har överraskat mig genom den milda form han har givit den kritik, som
säkert ändå från hans sida varit ganska allvarligt menad. Jag skall framför
allt tacka honom för att han, jag vill säga inte bara underlåtit att instämma i
en del av den okunniga och missvisande kritik, som har riktats mot förslaget,
utan dessutom helt enkelt har tillrättalagt förhållandena.

Jag hade annars tänkt att själv börja med vissa saker, som jag nu kan nöja
mig med att i mycket stor korthet beröra. Jag tror, att en av de framställningar,
som lättast påverka den allmänna opinionen, när det gäller ett budgetförslag,
är om man skildrar det som ett förslag, vilket är gjort för ett år och
sedan inte kan upprepas, d. v. s. att man rensat ut alla reserver för att klara
sig för ögonblicket men att man inte tänkt på framtiden. Herr Trygger har
varit älskvärd och generös nog att mycket klart uppvisa, att den utrensning
som ägt rum har måst ske för att få den nu gällande riksstaten att gå ihop.
Vilken finansminister, som än kommit till ämbetet i höstas hade, såvitt jag
förstår, måst tillgripa precis de utvägar, som den nuvarande regeringen fått
föreslå för att överhuvud komma till rätta med detta års budget. Detta är å
andra sidan inte någon kritik emot den nu gällande riksstaten. Det är omständigheterna,
som varit övermäktiga. Det var inte möjligt att i våras förutse,
att tullmedlen skulle gå ned på det rent katastrofala sätt, som fallet blivit,
och det är i grund och botten den svåraste stöt, som den nu löpande riksstaten
har fått. Det hade däremot kanske varit lättare att förutse, att de 25
miljoner, som i fjol anslogos till arbetslöshetens bekämpande, skulle bli otillräckliga.
På den punkten saknades icke röster, som påpekade, att det var
skäl att skaffa täckning för mera utgifter till följd av arbetslösheten än som
då beslöts. Alltså — hela den operation, som har måst företagas för att klara
den nu löpande budgeten, har faktiskt tömt de reserver, som vi förut ha sam -

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lat. Jag får kanske säga, att det är med en viss tillfredsställelse som jag
just nu, när herr Trygger talat, erinrar mig vad som skedde för sju år sedan.
Jag hade då tillfälle att framlägga en budget, vilken herr Trygger betecknade
som synnerligen optimistisk för att icke säga lättsinnig. Den rensade också
ut allt som fanns •— herr Trygger var mycket mindre mild då än nu ■— och
den var inte heller gjord för efterträdarna.

Jag säger inte detta för att erinra örn att denna budget höll sig; att mina
efterträdare hade tillfälle icke bara att öka utgifterna starkt utan också att
minska skatterna starkt — en utveckling som kulminerade i det budgetförslag,
som framlades av den regering, i vilken herr Trygger var en av prydnaderna —
men jag erinrar örn detta för att påminna just om att i den budgeten föreslogs
det en fondering av rusdrjmksmedel, vilken fondering sedan har inbringat till
statskassan under de förflutna åren låt oss säga ungefär 150 miljoner kronor
och gjort det möjligt att under några år klara budgeten utan alltför stora
skatteökningar samt också delvis gjort det möjligt att reda upp den nu gällande
riksstaten. Sedan detta blivit gjort, så stod man vid arbetet med den
nya budget, som skulle framläggas, utan några sådana reserver att tillgripa.
Jag vill sålunda starkt understryka, att den riksstat, som framlagts för budgetåret
1933/1934, är uppgjord utan tillgripande av reserver, som under de
sista åren varit tillgängliga för budgetens finansiering. Den är sålunda uppgjord
precis i samma läge som det, som kommer att inträda för den efterträdare,
vilken eventuellt kommer att göra upp nästa års budget. Jag skall i
detta sammanhang inte tillåta mig några politiska uttalanden — jag förmodar,
att debatten i fortsättningen kommer att bli rik på sådana — men var
och en som följt vårt politiska liv och följt det parti, som regeringen tillhör, i
dess verksamhet, är, anser jag, övertygad om att när detta parti gått in för en
viss politik, är det inte i väntan på att få lov att sitta en riksdag och göra
upp en viss budget och sedan överlämna allting åt efterträdaren, sägande:
»Vi ha intet ansvar!», utan med det partiets politik följer, att vi vilja öva allt
det inflytande, som vi kunna. Och med detta inflytande följer också det ansvar
för budgeten, som vi känna.

Den nu framlagda budgeten är alltså uppgjord utan tillgång på reserver.
Den är inte uppgjord utan tillgång på vissa engångsinkomster, men det föreföll
mig som om även herr Trygger gick med ganska lätt hand förbi dessa engångsinkomster.
Det är uppenbart, att man kan resonera örn huruvida det
är skäl att ett år, då sådana engångsinkomster äro tillgängliga, taga dessa i
bruk eller omedelbart skrida till starkare skattehöjning. Jag tror, att alla
finansministrar och säkerligen även herr Trygger, örn han varit i samma läge,
skulle ha sagt: »Låt oss taga dessa engångsinkomster» — det är 25 miljoner,
som nu kunna fås — »annars få vi göra skattehöjning strax. Det är kanske
lika gott att skjuta denna skatteökning till ett annat år. Det kan hända, att
man inte då behöver tillgripa den.» Örn jag tills vidare bortser ifrån den stora
nyhet, som ligger i att vi skapa en extraordinär lånebudget för arbetslöshetens
bekämpande och i viss mån för att se om man skulle kunna ge en stöt framåt
åt det enskilda näringslivet, om jag bortser ifrån denna extraordinära lånebudget,
tror jag mig våga sii ga. att den nu framlagda skattebudgeten är balanserad
efter de mest konservativa — inte i politisk betydelse utan i betydelsen
av försiktiga — principer. De hål, som funnits där. lia blivit fyllda genom
besparingar till ungefär hälften och genom inkomstökningar till ungefär hälften.
Herr Trygger antydde, fastän även det ganska milt, att det kanske skulle
lia varit möjligt att åstadkomma ytterligare besparingar. Jag är övertygad
örn att regeringen med mycket, mycket stort intresse avvaktar de förslag till
ytterligare besparingar, som kunna koni ina. ifrån riksdagens sida. Att vissa

Sr 8.

Onsdagen den IS januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
av dessa besparingar ligga i öppen dag, så att det bara gäller ett rent politiskt
avgörande, om man skall taga dem eller icke, är självklart. Örn herr Trygger,
som talat örn dyrtidstilläggen, verkligen är beredd att taga bort dessa och
tager bort dem fullt i detta ögonblick, vinner herr Trygger 60 miljoner kronor.
Tager han bort dem till hälften, vinner han 30 miljoner kronor, och om
han nöjer sig med mindre, får han också mindre besparing.

Det har ingått i regeringens hela politik att inte anse det vara riktigt att
på det sättet skära ned dyrtidstilläggen och detta från olika synpunkter. Hela
utgångspunkten för regeringens verksamhet är nämligen den, att vi skola försöka
hålla uppe inkomsterna, hålla uppe köpkraften och på det sättet försöka
få igång mera arbeten. Men vi veta mycket val, att det finns en annan väg.
som av många rekommenderas. Jag är inte säker på örn herr Trygger är anhängare
av den vägen — han gav inte uttryck åt det tydligt nog — men det
finns i alla fall en annan väg, nämligen de radikala nedskärningarna på alla
områden; den radikala nedskärningen av statstjänarnas löner, den radikala nedskärningen
av alla inkomster, den radikala nedskärningen av industriens löner
för att därigenom eventuellt kunna åstadkomma ett uppsving inom näringslivet.
Här gäller det ett val, och det värsta, som kan hända ett land, är, örn
man inte vet att välja; således varken gör det ena eller det andra. Såvitt jag
förstår, ha vi bär i landet inte någon stor och samlad opinion, som enigt går
in för den linje, som skulle vara alternativet till den av regeringen nu föreslagna.
Det finns inte någon stor och samlad opinion, som på alla punkter
vill anpassa alla förhållanden efter det ytterligt låga läget i fråga örn priser
på mångå produkter, som vi för närvarande ha. Regeringen har i alla händelser
icke valt den vägen, och då den icke gjort det, har den inte kunnat gå
den vägen heller, som herr Trygger antydde, nämligen att radikalt skära ned
våra dyrtidstillägg.

Vad herr Trygger i den punkten antydde om den bristande logiken i yttrandet
örn en oförändrad levnadskostnadsindex på 156, tror jag är rätt förklarligt.
Vi ha haft en ganska stadig levnadskostnadsindex på 157 och 156, men så få
vi plötsligt vid nyår 1933 en sänkning därav till 154. Att då omedelbart säga,
att denna skall komma att bli beståndande, framför allt då man hoppas, att
en ekonomisk återhämtning skall lyfta oss upp ur detta djupa läge, vore
icke riktigt. Det är däremot riktigt att säga, att denna tillfälliga sänkning
kan icke, i betraktande av det osäkra i framtiden, föranleda oss att omedelbart
räkna med en levnadskostnadsindex på 154 under nästa budgetår. Vi räkna
med en bestående index på 156.

I fråga örn utgifterna har, som sagt, herr Trygger inte anvisat några ytterligare
besparingar, utöver dem jag nu nämnt. Han gör däremot ett försök att
framställa besparingarna kanske något mindre än de äro genom att taga slutsiffran
34 miljoner kronor och säga, att örn vi draga de 20 miljonerna på försvaret
därifrån, sparas det inte mer än 14 miljoner kronor. På det sättet kan
man taga var och en av de exakta besparingssiffrorna och säga med utgångspunkt
därifrån att på hela återstoden har man inte sparat mer än vad man subtraherar
sig fram till. Det är ett oriktigt sätt att räkna.

Var och en vet. att då man skall jämföra siffrorna mellan nu löpande budget
och det framlagda förslaget, finns det en post i de s. k. verkliga utgifterna,
som stigit mycket starkt, nämligen räntorna å statsskulden. Dessa ha stigit
ifrån ungefär 90 miljoner till över 100 miljoner kronor. Men lägg märke till
att denna stegring icke är förorsakad av regeringens framlagda lånebudget
mer än till en summa av 41/2 miljoner kronor, under det att de övriga miljonerna
väsentligen äro en följd av den hjälpaktion, som staten, såvitt jag förstår
även med herr Tryggers bistånd, förra året gick in för att hjälpa det en -

Onsdagen den 18 januari f. ni.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
.skilda näringslivet med. Det är således en höjning, som man får bortse
ifrån.

Går man till de elva vanliga huvudtitlarna, finner man, att summan av dessa
huvudtitlar i föregående års budget utgjorde 672 miljoner kronor. Samma elva
huvudtitlars summa i det nu framlagda budgetförslaget ligger vid 630 miljoner
kronor, utvisande alltså en minskning av 40 miljoner. Då man vet, vilka
ofrånkomliga höjningar på olika punkter, som lupit med, tror jag man måste
erkänna, att de besparingar, de faktiska nedskärningar, som blivit gjorda, äro
så stora efter mitt förmenande, att jag inte är säker på att någon annan regering
än denna skulle ha kunnat komma ned till ett sådant belopp.

Örn herr Trygger, som anser att besparingen på fjärde huvudtiteln är för
stor och som kanske helst inte skulle ha velat minska den något alls, i alla fall
låt oss säga gått granskningsnämnden så långt till mötes, att han i stället för
de 12 miljoner kronor, som denna föreslog, hade stannat vid 10 miljoner kronor,
så hade herr Trygger fått spara ytterligare 10 miljoner kronor på andra huvudtitlar
för att komma ned till den besparing på 40 miljoner kronor, som här
föreligger. Jag behöver väl inte heller säga, att i det besparingsarbetet har
regeringen och icke minst finansministern haft ovärderlig hjälp av de preliminära
förslag till nedskärningar, som just framlades i våras av denna granskningsnämnd.
Det är inte lätt att övervinna trögheten eller den — jag vill inte
säga oberättigade — motvilja mot nedskärningar, hela det vaktslående kring
sina egna nyttiga funktioner, som på alla håll inom förvaltningen är naturligt,
men örn man i denna förvaltning och i dess olika grenar får en sådan påkörare,
som granskningsnämndens förslag örn sänkning med 50 miljoner kronor innebär,
ger detta en mycket, mycket bättre utgångspunkt för det besparingsarbete,
som sättes i gång. Att vi inte kunnat stanna helt och hållet vid de
förslag till besparingar, som granskningsnämnden kommit fram med utan måst
gå ett steg vidare, hänger tydligen samman med att det ekonomiska läget och
särskilt utsikterna beträffande statens inkomster blevo betydligt försämrade
under höstens lopp. Jag tror det är tillräckligt att säga detta örn besparingarna,
till dess att mera konkreta inlägg på den punkten blivit gjorda.

Jag skall sedan också gå över till frågan örn inkomstsidan. Herr Trygger
gillade ju, såvitt jag förstod, i stort sett den fördelning av skattebördan, som
blivit gjord — örn jag nu bortser ifrån den extraordinära ökningen av arvsskatten
— fastän han anslöt sig till uppfattningen hos dem, som anse, att man
hellre borde öka på den vanliga inkomst- och förmögenhetsskatten än behålla
den extra inkomstskatten. Denna diskussion fördes redan förra året. Var
och en vet, att den motivering, som av förre finansministern anfördes för extra
inkomstskatt, var den att eftersom den extra inkomstskatten inte också gick
ut över bolagen, skulle det vara en beskattning, som var gynnsammare för
svenskt näringsliv än en ökning av den vanliga inkomst- och förmögenhetsskatten.
Men det är klart — jag har icke vågat räkna denna extra inkomstoch
förmögenhetsskatt till mer än 9 miljoner kronor, på grund av den starka
minskningen av just de större inkomsterna — att den, som vill gå den vanliga
inkomstskattevägen, kan i stället för siffran 165 sätta siffran 175 eller
snarare 180 för att komma ifrån den extra inkomst- och förmögenhetsskatten.
Jag är emellertid icke övertygad örn att herr Trygger på den punkten har
med sig alla ens på det håll, där man närmast kommer alt få betala denna extra
inkomst- och förmögenhetsskatt.

Örn, som sagt, detta var själva innehållet i diskussionen örn den nya skattebudget,
som framlagts, så gav herr Tryggers anförande samma intryck som
man fått av den offentliga debatten, att det inte är på den punkten som de
stora meningsskiljaktigheterna komma att råda. Utan dessa stora menings -

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skiljaktigheter komma först fram då frågan gäller, hur man skall kunna bemästra
eller i alla händelser lindra den arbetslöshet, som råder. Herr Trygger
befinner sig i det bekväma läget att kunna kritisera utan att på varje
punkt tala örn vad som skall sättas i stället. Men i det läge, vari vi nu
befinna oss, få vi komma ihåg, att här gäller det att lösa praktiska problem,
som föreligga nu och som förelågo under sistlidna höst och som äro ofrånkomliga.
Man har att skaffa medel till ökade utgifter för arbetslöshetens
bekämpande. Örn man på den punkten säger: »Jag bryr mig inte om det.
Jag nöjer mig med de 25 miljoner kronor, som förra året anslogos eller eventuellt
med de GO miljoner kronor, som arbetslöshetskommissionen har föreslagit
för nästa budgetår», vill jag inte säga, att det är omöjligt att göra upp
en budget utan tillgripande av lånevägen. Alltså. Den, som klart och radikalt
ställer sig på den ståndpunkten, att vi inte behöva ge ut för att bekämpa
arbetslösheten mer än vad som nu föreslås ifrån arbetslöshetskommissionen,
har helt enkelt att till den framlagda skattebudgetens 35 miljoner lägga
ytterligare 25 miljoner kronor. Det är sant, som herr Trygger sagt, att på
denna lånebudget äro överflyttade anslagen till vissa byggnadsföretag och
vissa andra anslag till allmänna arbeten. Jag skall räkna upp dem. De
byggnadsanslag, som äro upptagna i nu löpande budget och som äro överflyttade
till lånebudgeten, utgöra 7 1/2 miljoner kronor. Vi finna vidare däribland
4 miljoner kronor för inlandsbanan, vilka nu stå på skattebudgeten.
Jag kan inte se annat än att den, som vill driva verklig sparsamhetspolitik,
skulle kunna säga, att detta är bortkastade pengar, som på det sättet ryka
bort, och att vidare de 3 miljoner kronor till beredskapsarbeten, som också
finnas där, även äro bortkastade pengar. De äro nu överflyttade till lånebudgeten.
Vidare finna vi där ett anslag på 2 miljoner kronor för extra
skogsvårdsåtgärder, som inte kommer att ge någon avkastning, förrän i en
mycket avlägsen framtid. Man kan naturligtvis ta bort dessa 2 miljoner
kronor också. Jag skulle vilja tillägga att i stil med hela den nedskärnings-
och besparingspolitik, som är alternativet till regeringens linje, vore
det väl riktigt att säga, att vi även kunna stryka miljonerna till byggande
av sinnessjukhus, till fortsättande av arbetet på karolinska sjukhuset
eller till lantbrukshögskolan. Det är inte nödvändigheter, och det vore då
riktigt att stryka dessa anslag, örn man på fullt allvar tog sin egen uppfattning,
att en minskning på alla punkter av statens verksamhet i detta
ögonblick är erforderlig.

Örn man emellertid av sitt hjärta eller kanske av sitt förstånd drives att
säga, att de arbetslösa inte kunna lämnas alldeles åt sitt öde, återstår att
skaffa oss de 60 miljoner kronorna, och detta betyder 25 miljoner kronor till.
Det är inte någon svårighet för en finansminister i herr Tryggers anda att
skaffa dessa 25 miljoner kronor. Om han inte vill taga dessa extra 25 miljoner
kronor ifrån arvsskatten, vilket jag förmodar att en sådan finansminister
inte skulle göra, är det inget som hindrar att öka kaffetullen, så att
den ger ytterligare 25 miljoner kronor. Cfenom att öka tullen med 60 ä 70
öre få vi in ungefär 25 miljoner kronor och få en kaffetull på något över
en krona per kilogram. Problemet är lösbart men det är lösbart ifrån helt
andra och motsatta ekonomiska och sociala uppfattningar än de, som regeringen
representerar. Oell innan man ifrån herr Tryggers sida och ifrån
den grupp han representerar lägger fram ett sådant förslag till lösning av
arbetslöshetsfrågan och statens budgetpolitik, finns det ingenting att resonera
örn. Man måste ha klart för sig, vilka utgångspunkter en motståndare har,
innan man verkligen på allvar kan taga upp en diskussion.

Nu märkte jag mycket väl, att herr Trygger i sitt anförande inte anslöt

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 8.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sig till dem, som ansågo, att det är en förbrytelse mot nationen att låna
pengar för att skaffa arbete åt de arbetslösa i dessa tider. Han antydde
till och med att örn man i ett sådant läge blir pressad, så är det ofrånkomligt
att man lånar. Men han gjorde ett tillägg, som är mycket naturligt ifrån
hans sida, nämligen: »Då skall nian försöka använda pengarna på så sätt,
att omfånget av dessa lån kan bli så litet som möjligt.» (Tåg förmodar att
bakom detta för litet konkreta och för mycket akademiska uttryckssätt döljer
sig den enkla realiteten: att låna pengar för att ge åt arbetslöshetskommissionen
till nödhjälpsarbeten. Ja, det kan man göra. Det är möjligt, att
detta blir den linje, som herr Trygger till sist väljer, men jag frågar då: hur
står detta i överensstämmelse med den uppfattningen, att lånemedel endast
få användas till vad man kallar produktiva ändamål? Ty i den stora lista
på offentliga arbeten, som regeringen framlagt och som redan finnes i den
del av statsverkspropositionen, som heter »utgifter för kapitalökning», är
det alldeles uppenbart ifrån denna synpunkt, att den del, om vilken man kan
vara mest tveksam, när man resonerar örn hur pass nyttiga och räntabla företagen
äro, är just den delen, som omfattar det typiska området för arbetslöshetskommissionens
verksamhet.

Man säger — och därmed är jag över på frågan örn lånen för ökade arbeten
— att det som väcker oro är just siffran för statens utgifter. Det är
ett uttryck för detta, att siffran för statens utgifter stiger till det, som man
tycker svindlande beloppet av en miljard 29 miljoner kronor. Jag kan återigen
tacka herr Trygger för den mycket generösa sammanräkning, som han
gjort rörande den nu löpande budgeten, där han visat upp att man inte
kommer långt ifrån den siffra, som finns i den nya budgeten. Jag skulle
vilja tillägga, att det finns många bokföringsfinter även i en budget och
att det inte finns någon svårighet för att komma under detta odiösa tal. en
miljard. Om jag i stället för att säga. att vi lånat 160 miljoner kronor med
kort amorteringstid och med detsamma göra en avbetalning på 40 miljoner,
i stället hade sagt: »Vi taga 120 miljoner av lånemedel och 40 miljoner av
skattemedel», hade omedelbart siffran sjunkit med 40 miljoner och jag hade
kommit ned till ett tal på 900 miljoner, i stället för denna miljard, och det
skulle tydligen lia verkat mycket mera lugnande. Faktum är att jag tror.
att man i hög grad överdrivit omfånget av den upplåning, som förekommer i
det nu framlagda förslaget i jämförelse med tidigare. Vi få komma ihåg att
i nu löpande budget finnas lånemedel på inte mindre än 100 miljoner kronor.
Man kan fråga sig, om det är till nyttiga ting som dessa skola användas.
De ha tidigare inte mött motstånd, såvitt jag vet, vare sig förslagen örn de
övriga 70 miljonerna eller de 30 miljonerna för att L. K. A. B. skulle kunna
fortsätta sin verksamhet och lagra malm i Norrbotten. Såvitt jag minns,
gick förslaget igenom utan meningsskiljaktigheter. Det kan vara anledning
erinra örn detta, då man nu med så oerhörd skärpa granskar det produktiva
i de lån, som nu föreslagits.

Det finns alltså 100 miljoner kronor lånemedel upptagna i nu löpande riksstat.
I den framlagda riksstaten är det, som herrarna veta, 240 miljoner,
alltså ytterligare 140 miljoner kronor. Ja, det är 140 miljoner kronor, och
det är inte någon liten siffra. Det är riktigt. Men den Ilar inte den omfattning,
som man tänker sig, ty örn jag därifrån drar de 40 miljoner i skattemedel,
som omedelbart skola amortera av en del av dem, är jag nere i endast
100 miljoner kronor. Jag vill säga detta, därför att jag vet, att planerna
ifrån regeringens sida på utökning av statens upplåning på vissa håll
framkallat den föreställningen, att det här kommer att lili så stort lånebehov
att nu skola de, som vilja låna lil pengar, passa på och försöka pressa upp

Nr 8.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
räntorna. Jag är övertygad om att det kommer att visa sig att de, som på
det viset spekulera i räntestegring på grund av dessa statslån, lia spekulerat
fel. Rörande amorteringen av dessa lån skall jag också säga ett par ord.

Det är riktigt, att det är en ganska stark utökning i beskattningen av
arv i form av den kvarlåtenskapsskatt, som regeringen föreslår, men ingen,
som har någon överblick över vårt svenska skattesystem och som har möjlighet
att jämföra detta beskattningssystem med jämförliga länders, kan undkomma
det intrycket, att den del av skattekraften i vårt land, som är mycket
lindrigt anlitad, är just beskattningen av förmögenheter. Jag talar inte
om huruvida det överhuvud taget är nyttigt att beskatta förmögenhet eller
icke. Yi leva icke i en värld, där man kan säga, att man tar vad som är
bara riktigt och nyttigt, utan allting är i den punkten relativt. Och faktum
är, att vår svenska förmögenhetsbeskattning är synnerligen lindrig i jämförelse
med andra länders, som för övrigt äro jämförliga med vårt land.

Örn jag får genom ett par siffror belysa läget, tror jag, att det är lättare
än genom att jämföra skatteskalor och dylikt, ty man kommer till en uppfattning
om hur pass betungande en skatt är, om man ser efter hur mycket den ger
i jämförelse med vissa andra ting. Man kan då se, att den svenska arvsbeskattningen
i sin nya form, örn den skall ge ungefär 40 miljoner kronor på
en årlig arvfallen förmögenhetssumma av 400 miljoner, tar ungefär 10 procent.
Örn jag ser på den engelska arvsskatten, som visserligen är känd för
att vara hög men icke desto mindre bara för ett par år sedan ytterligare höjts,
så att man för de allra största förmögenheterna tar hela 50 procent av arvet
i skatt, så kommer jag till att den under de sista åren givit ungefär 80 miljoner
pund på en samlad kvarlåtenskap av något över 500 miljoner pund. Jag
är då uppe i 15—16 procent. Gör jag då en reservation även därför att i
England, såvitt jag vet, någon giftorätt icke förekommer och att alltså den
del av kvarlåtenskapen, som går till beskattning, borde närma sig mera hela
summan av boets tillgångar, fastän jag på den punkten inte är riktigt på det
klara med saken, skulle jag tro, att man inte kommer så långt ifrån att kunna
säga, att den engelska arvsskatten tar omkring 20 procent av den efterlämnade
förmögenheten.

Går jag till ett land som vårt grannland Danmark, har man där visserligen
en arvsskatt, som icke är mycket hårdare än den nuvarande svenska. Men
vid sidan av denna arvsskatt har man en årlig förmögenhetsskatt, som under
de senaste åren i detta lilla land givit mer än 30 miljoner kronor. Örn jag
adderar ihop förmögenhetsskatten och arvsskatten och sätter detta tal i relation
till den årliga angalina förmögenheten, kommer jag för Danmarks del
upp till ungefär 15 procent av det hela. Jag glömmer nu inte att vi även i
vårt land i inkomst- och förmögenhetsskatten ha en skatt på 1/60 av kapitalet,
och denna skatt har för år 1931 beräknats ge kanske 16 miljoner kronor — i
den mån det nu överhuvud taget är möjligt att särskilja den del av skatten,
som går ut över förmögenheterna. Men därmed är man inne på hela den invecklade
frågan om inkomst- och förmögenhetsskatten. I grund och botten
är denna förmögenhetsdel endast ett sätt att så att säga skärpa inkomstskatten
för den inkomst, som anses vara säkrare än arbetsinkomst, och detta förekommer
ju på andra håll vid sidan av en särskild förmögenhetsskatt.

Jag tror alltså att man på denna punkt måste säga, att även med den omläggning,
som regeringen nu föreslagit, är vår beskattning av förmögenheten
här i Sverige icke anmärkningsvärt hård.

Jag får kanske här kasta in en replik till herr Trygger i fråga örn sättet
att beräkna statsinkomsterna i relation till den beskattningsbara inkomsten
— jag tror nämligen att det är ett sätt att räkna, som leder till rent fantastiska

Onsdagen den 18 januari f. m.

N r 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
resultat. Det är ju helt och hållet beroende på, hur stor del av den taxerade
inkomsten som är skattefria avdrag. Det är ingenting som hindrar att vi
hade så höga skattefria avdrag som exempelvis i Förenta staterna. Det är
sålunda ingenting som hindrar att vår beskattningsbara inkomst- och förmögenhet
ginge upp icke till två miljarder, utan till en miljard, eller varför inte
500 miljoner. Man kan tänka sig att man till oell med saknade en inkomstskatt,
med vilken man på detta sätt kunde anställa jämförelser, och att man då skulle
komma till det resultatet, att riksstatens slutsiffra översteg hela summan av
folkets skattepliktiga inkomst!

Att det måste gå rysningar genom hela svenska folket, när det talas örn att
ta så stor del av dess tillgångar i bruk, kan jag inte förvåna mig över, intill
dess man har besinnat, att inkomstskatten och det underlag för inkomstskatten,
som vi räkna med, ändå bara är en mycket liten del av statsinkomsterna.
Lägg märke till att i en samlad budget, som herr Trygger och även vi andra
nu ha beräknat ända upp över en miljard, utgör den del av inkomsterna, som
kommer från inkomst- och förmögenhetsskatten, även den extra inkomstskatten,
enligt det framlagda förslaget 123 miljoner kronor. Jag tror att man
kan använda detta resonemang också för att visa, hur liten del av bördan som
i själva verket uppbäres av inkomstskatten. Vi ha tyvärr så stora mängder
av annan skatt, och när man nu talar om, att de extra 25 miljonerna på förmögenheterna
är en så hög siffra, vill jag påminna om dessa andra stora delar
i skattebudgeten. Hela den föreslagna arvsskatten på 40 miljoner och skatteökningen
på 25 miljoner utgöra faktiskt bara en liten detalj i det hela, när
vår samlade skattesumma går upp till mellan G00 och 700 miljoner. Man skall
inte, därför att man här träffar en grupp av framstående och inflytelserika
människor i samhället, för den sakens skull glömma bort, att 25 miljoner i
alla fall inte är mer än 25 miljoner, och 25 miljoner tar man med ett enda
penndrag ut av dem, som konsumera öl och sprit, genom de höjningar som i
detta avseende föreslagits. Vi få komma ihåg. att vi under de senaste åren
haft stora skattehöjningar; förra året togo vi ut ytterligare 75 miljoner i
skatt, och nu i år uppgår motsvarande siffra till låt mig säga något över
40 miljoner. Alltså är siffran 25 miljoner icke avskräckande bland alla de
väldiga belopp, med vilka den svenska budgeten rör sig.

Jag skall, herr talman, sluta med några ord om den lånepolitik, som skulle
leda till ett ianspråkstagande av landets kapital; jag skall göra det emedan
saken diskuterats och kritiserats mycket mera fränt i den offentliga debatten
än vad som här skett från herr Tryggers sida. Man har sagt att de arbeten,
som här skulle igångsättas, icke äro nyttiga arbeten. Jag skall be att i det
stycket få göra en liten sammanställning, som är en annan är den herr Trygger
hämtat från sin nationalekonom.

Vi skola alltså ta i betraktande vad som behöver täckas nied den extra
ordinarie upplåningen — lägg märke till, att 100 miljoner upplånas, men att
40 miljoner av dem äro skattemedel; alltså är det som lånas egentligen 120
miljoner. Till vilka arbeten skulle dessa 120 miljoner gå? Jo, vi ha byggnadsarbeten
flir statens räkning till ett belopp av 1G.5 miljoner. Jag vill erinra
örn. att i dessa byggnadsarbeten ingå de redan påbörjade arbetena för sinnessjukhus
samt för karolinska sjukhuset, som jag nyss nämnde, och av vilket
herr Trygger är varmt intresserad. Där ingå vidare byggnadsarbeten för
universiteten, till institutioner och bibliotek, som jag skulle förmoda att även
universitetskanslern ger sin anslutning lill. Om nu någon invänder, att detta
ändock icke är nödvändiga arbeten, vill jag påminna örn, att allesammans de
nya arbetena befinna sig inom ramen av den tioårsplan för statens byggnadsverksamhet,
som uppgjordes i varas eller som kommo fram under hösten från

Nr 8.

Onsdagen den 18 januari f. ra.

Statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
organisationsnämndens sida. Man vet alltså att folk, som sannerligen inte
kunna beskyllas för bristande sparsamhet, kommit till det resultatet, att det
är dessa företag, som under de närmaste åren äro nödvändiga för staten att
bygga. Att då utan vidare göra gällande, att detta icke är nyttiga ting och
sådant som vi icke skola utföra under denna tid för att bekämpa arbetslösheten,
förefaller mig icke vara rimligt.

I summan ingår även 1.5 miljoner under handelsdepartementet för igångsättande
av förberedande arbeten för gruvbrytning och dessutom för anskaffande
av ett fyrskepp. Jag undrar om detta är någonting sådant som man kommer
att avslå.

Där ingå under jordbruksdepartementet vidare icke mindre än 12 miljoner,
bestående i skogsvårdande åtgärder, torrläggningsarbeten och arbetarsmåbruk
för skogsarbetare, ett förslag som kunnat glädja sig åt en alldeles ovanlig anslutning
från alla meningsriktningar. Där ingår vidare inlandsbanan, om vilken
man ju kan diskutera. Men när man kommit så långt som man faktiskt
gjort, är det dock en smula otrevligt att avbryta det hela, förefaller det mig.
Däri ingår vidare 1.5 miljoner till hjälp åt enskilda järnvägar för att förbättra
sin trafik.

Sammanlagt ha vi alltså här över 35 miljoner, om vilka knappast några delade
meningar synas kunna råda, när man ställer frågan, huruvida det gäller
ting som äro nyttiga och som behöva utföras.

Jag kommer sedan till socialdepartementet. Där finner man ett preliminärt
förslag örn 20 miljoner för att hjälpa kommunerna och andra att bygga bostäder.
Jag förmodar att vi alla äro ense örn, att bostadsbyggande icke hör till
de improduktiva arbetena i detta land. Där ingå 5 miljoner till hjälp åt vissa
enskilda industriföretag, och 10 miljoner, som efter vanliga regler skola användas
för att hjälpa kommunerna att utföra vissa ting.

Här ha vi ytterligare en summa av 35 miljoner, alltså tillsammans 70 miljoner.

Vidare lia vi ytterligare anslag till kommunikationsdepartementet. Om dem
kan man naturligtvis alltid tvista. Men den, som känner till den dragkamp,
som i alla år ägt rum örn bilskattemedlen, och som vet hur man kämpat, inte
minst från landsbygdens håll, för att få så stora anslag som möjligt till vägarbeten,
och vidare vet, att dessa bilskattemedel årligen stigit till 50, 60 upp till
70 miljoner, den blir icke förvånad, om det under kommunikationsdepartementets
huvudtitel för påskyndande av vägarbeten, som sedan gammalt äro planlagda,
föreslås 25 miljoner kronor. Den som kan säga, att detta är att strö
nationens pengar utefter vägarna, den vet inte vad orden betyda.

De skenfria vägkorsningarna äro sannerligen inga produktiva företag, örn
man endast skall räkna med ränta på det nedlagda kapitalet. Men räknar
man någon liten smula med, att människoliv äro värdefulla även i en tid, då
det tycks finnas för mycket människor, bli inte alla skrämda av de 14 miljoner,
som offras för skenfria vägkorsningar. Nämner jag vidare byggandet av
hamnar för 3 miljoner och landningsplatser för flygplan för ett par miljoner,
så äro vi uppe i ytterligare 45 miljoner.

Sammanlagt gå dessa arbeten upp till 115 miljoner, alltså en siffra alldeles
i närheten av de 120 miljoner, som faktiskt skola upplånas. Örn också resten,
de 40 miljonerna, vore avsedda för mindre nyttiga ting, kan det i alla händelser
sägas att de skola täckas icke av lånemedel, utan av skattemedel. Och
skattemedel tjockas under denna diskussion vara märkvärdigt älskade, något
som under tidigare år sannerligen inte varit fallet!

Om jag alltså på detta sätt går igenom posterna, kan jag inte finna annat än
att skattebudgeten, som jag redan nämnt, är balanserad efter konservativa prim

Onsdagen den 18 januari f. ra.

Jfr 3.

Statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
ciper. Lånebudgeten är ofrånkomlig i viss utsträckning, och jag skulle bli
mycket förvånad, örn denna riksdag skulle komma att förete en uppdelning av
partierna, såsom man förutspått, i dem som förklara, att icke ett öre skall
få lånas till arbeten, och i dem som säga, att staten skall låna. Jag tror tvärtom
att det på denna punkt kommer att ske en nationell samling.

Frågan örn hur detta program skall påverka dels arbetsmarknaden, dels statens
kredit, är en fråga som kommer att belysas i fortsättningen på ett vida
mer ingående sätt än jag har anledning att nu här göra. Vad jag vill erinra
örn är endast det, att när regeringen gjort upp detta budgetförslag, har den
haft klart för sig, att för att förslaget skall kunna läggas fram med fortsatt
bevarande av förtroendet för statens finanser, så är det nödvändigt att göra
just vad vi ha gjort: att uppgöra en hårt begränsad och väl balanserad skattebudget
och att göra lånen kortfristiga, så att det icke kan göras gällande, att
vi skjuta över bördan på framtiden. Men när vi iakttagit allt detta är jag
övertygad örn, att det förtroende, som allmänheten haft för statens finanser,
kommer att bevaras.

Den som antyder något annat förbiser tecknen runt omkring oss. Det är till
staten man vänder sig, när man vill lia trygghet. Det skedde i våras från de
stora bankernas sida — kanske det kan ske en gång till. Det har skett i höst
från mindre bankers sida. Och från alla håll säges det, att den trygghet,
som ligger i att staten är med. den tryggheten är av stort värde. Det finns
ännu ett litet tecken, som jag inte kan förbigå. De som tala örn att man genom
den lånepolitik, som regeringen föreslår, kommer att undergräva allmänhetens
förtroende för staten, de böra lägga märke till vad de själva samtidigt kräva,
när det gäller frågan örn de räntor, som staten skall betala på inlånade medel i
postsparbanken. Det är, säga de, nödvändigt att postsparbanken har en procent
lägre ränta än enskilda banker och sparbanker. Endast därigenom kan
man nämligen uppväga den ökade säkerhet och det större förtroende, som postsparbanken
har i jämförelse nied enskilda banker. Man kan inte komma och
begära en procents skillnad i räntesatsen, då man samtidigt påstår, att förtroendet
för statens finanser inom vårt svenska samhälle är undergrävt.

Det är inte sant att det finns någon misstro till den svenska statens finanser.

När man till sist påstår, att den föreliggande budgeten skulle kunna vara
riktig^ under en förutsättning, nämligen att vi kunna räkna med en mycket
snar återhämtning, och att den skulle vara ett tärningskast i förväntan på en
sådan återhämtning, är detta också oriktigt. Den som tror, att vi inom kort
skola få uppleva en återhämtning, den kan måhända gå den väg, som här anvisats,
ännu tryggare än andra. Ty då betyder det hela endast, att under en
depression, som snart skall avlösas av bättre tider, så skyndar staten att utföra
de ting, som den under alla förhållanden skulle ha gjort, och som den därför
kan få gjorda billigare och till större fördel för landet under depressionstider.
Den däremot, som inte tror på en sådan snar återhämtning, befinner sig inför
ett annat problem. Jag tror dock jag vågar säga, att regeringen icke, när detta
budgetförslag blev uppgjort, gått ut ifrån den uppfattningen, att det enskilda
näringslivet i världen inom en kort tid skulle visa sådana tendenser till
uppsving, att vi kunna säga att vi kommit ut ur depressionen. Det är tydligt
att frågan då ställer sig annorlunda.

Jag förmodar, att det är därpå herr Trygger syftar, när lian både nu och i
ett tidigare anförande vid riksdagens öppnande har talat örn, att det är nödvändigt
att vi pressa ned vår levnadsstandard för att kunna klara oss igenom
kristiden. Detta problem örn en sänkt levnadsstandard skall jag här endast
från en enda sida beröra. En sänkt levnadsstandard i ett land som Sverige
måste hänga samman med, örn det skall ha någon realitet, det faktum, som

första kammarens protokoll 1933. Nr 3.

>’r 3.

Onsdagen den 18 januari i. m.

Statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
herr Trygger underströk, att vårt land i hög grad är ett land som exporterar,
och att alltså en del av vårt välstånd är byggt på att andra köpa och betala
bra för våra produkter. Att det genom inskränkningen av vår utrikeshandel
har inträtt en sänkning av vårt folkhushålls samlade inkomster är klart. Men
det förvånar mig att detta skall framföras med den största skärpan från det
håll, som herr Trygger representerar. Örn det framförts från, låt mig säga
någon medlem av den regering, som jag själv tillhör, som under alla år slagits
för att söka främja den internationella handeln, emedan därigenom landets
välstånd okas. skulle det talet vara mer begripligt. Men även vi, som slagits
för en friare internationell handel, äro inte på det viset bundna därvid, att vi
säga att vårt välstånd är i sådan grad beroende av vår internationella handel,
att om denna går ned med vissa procent, skulle detta tvinga oss ned i en långvarig
fattigdom. Det är underligt att konstatera, att nian påstår någonting sådant
från deras sida, där man ständigt strävat efter att göra oss självförsörjande,
där man sagt att vi så långt som möjligt måste söka begränsa vår import,
och därmed naturligtvis också exporten, för att skapa ett mera mångsidigt
näringsliv, för att inom landet sysselsätta våra produktiva krafter på ett
säkrare sätt och på detta sätt bana vägen till välstånd. Att man från det hållet
i samma ögonblick, som utrikeshandeln går ned, förklarar att nu är det slut
med vårt svenska välstånd, det hänger sannerligen inte ihop.

Regeringen har byggt upp det föreliggande budgetförslaget från den övertygelsen,
att vi inom vårt land lia sådana produktiva krafter, att vi, örn vi använda
dem på ett förnuftigt sätt och verkligen sätta dem i arbete, i mycket
kunna råda bot för svårigheterna. När det talats om att regeringsförslaget innebär
en kapitalförstöring, skall jag här icke diskutera örn vad kapital är -—-att draga in några teorier i detta avseende skulle endast på ett ofruktbart sätt
skapa förvirring i debatten. För mig är i detta fall teorier av intet värde.
Kapitalet, det är våra produktiva förmögenheter, våra naturtillgångar, våra
produktiva företag, vår mänskliga arbetskraft. Och att säga, att dessa produktiva
tillgångar förstöras, när man vill sätta dem i arbete, medan de skulle
bevaras, örn man inte vill låta dem vara sysselsatta, det ter sig för mig som
höjden av dårskap. Jag är övertygad örn att det svenska folket ser saken
på samma sätt, oförvillat av alla teorier, ser att värdena och förmögenheterna
ligga i de konkreta, nyttiga tingen. Vi ta vara på våra förmögenheter, då vi
sätta människor i arbete, vi förslösa dem då vi låta människorna vara sysslolösa.

Ifrån den synpunkten har regeringen lagt fram detta budgetförslag. Regeringen
väntar inte med någon säkerhet, att det skall inträda en uppgång i hela
världens näringsliv, men regeringen förklarar, att även örn det icke blir ett sådant
uppsving, så är det bästa vi kunna göra att taga i bruk vad vi äga och
utnyttja det för hela folkets gemensamma bästa.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Ehuru finansiministern nu redogjort
för de synpunkter, som varit bestämmande för regeringen vid dess upprättande
av budgetförslaget, och de avsikter och principer, som därvid varit
rådande, tillåter jag mig likväl att göra några erinringar med anledning av
den föreliggande statsverkspropositionen och det därtill knutna budgetförslaget.

Innehållet i den föreliggande statsverkspropositionen har motsetts med ett
mer än vanligt intresse. Anledningen härtill är med all sannolikhet icke beroende
av att den framlägges av en socialdemokratisk ministär — ty vi ha ju
tidigare haft ministärer med denna partifärg här i landet — utan torde
fastmera vara att söka i uttalanden, som gjorts av regeringsledamöter i skatte -

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och arbetslöshetsfrågorna, och i de långt gående vallöftena från förra sommaren.
Dessa löften och uttalanden ha skapat både oro och förväntan; å ena
sidan oro beträffande de åtgärder, som regeringen skulle komma att vidtaga
och föreslå under en av de svåraste ekonomiska kriser, som vårt folk under
senare tider genomgått; å andra sidan förväntan örn de givna löftenas infriande.

Det vore mig långt ifrån att söka bedöma, i vad mån i och med budgetens
framläggande det senare skett. Det är tillräckligt med att konstatera, att
vad som kan framkalla sådana sinnesstämningar även i stor utsträckning
präglar det nya i budgeten. Det är nya, hittills oprövade principer, som där
framföras, principer, örn vars verkningar man ännu ej har någon erfarenhet
och örn vilka i visst avseende även finansministern säger, att man måste pröva
sig fram. Det blir så många frågetecken, som måste ställas efter vad som
i statsverksnropositionen utsäges och föreslås angående de av staten anordnade
och understödda allmänna arbetena. Först ställer sig därvid den frågan:
komma icke dessa arbeten med den omfattning, som de skulle få och så som
de tänkts anordnade, att förhindra och fördröja den anpassning, som är nödvändig
örn vi skola komma ur krisen? Och kanske värdet och nyttan av dessa
arbeten ur produktiv synpunkt i många fall blir ganska tvivelaktigt.

Propositionen innehåller ej heller någon upplysning om hur många arbetare,
som skulle kunna sysselsättas vid dessa arbeten. Sannolikt blir det blott en
mindre del av dem, som äro arbetslösa. Har då staten möjlighet, att i ekonomiskt
avseende i samma utsträckning som nu tillgodose även dessa som ej
kunna erhålla arbete? Och skola vid dessa arbeten, där man väl dock måste
mottaga arbetare, vars prestationer stå under det normala, den fria marknadens
avtalsenliga löner tillämpas?

Dessa och liknande frågor framställa sig osökt, då man tar del av regeringens
förslag. Jag har härvid icke berört finansieringen, men då jag tar
kännedom örn det sätt, på vilket den skall genomföras, nämligen genom kvarlåtenskapsskatt
och arvslottsskatt, så förstår jag, att man valt en form, som
tillfredsställer finansministerns älsklingstanke i fråga örn skatter. Finansministern
må således vara tillfredsställd, men är samhällsintresset i stort
lika väl tillgodosett? Är denna finansieringsplan alldeles utan vank och brist?
Är den klart genomtänkt i alla sina konsekvenser? Det kan nog exempelvis
mycket väl tänkas, att svårighet uppstår för den skattskyldige att skaffa
likvida medel för inbetalning av skatten. Särskilt kan detta tänkas bli fallet,
där kvarlåtenskapen utgöres av jordbruksfastigheter, vilka nu ha sjunkit
starkt i värde och vid försäljningar ofta understiga taxeringsvärdena.

En välvillig författare i Social-Demokraten, som jag förmodar står regeringen
nära, har visserligen meddelat, att anstånd ju kan beviljas med inbetalning
med skatten mot inteckning i fastigheten, och att detta anstånd, som
nu normalt beviljas till en tidrymd av intill fem år, kan utsträckas. Enligt
det nya förslaget skulle denna tid under normala förhållanden kunna utsträckas
till tio år, men även i särskilda fall därutöver. Under denna1 tid kan ju
egendomen ytterligare en gång bli arvfallen, och staten skulle således kunna
tänkas få ta ytterliga en inteckning i fastigheten. Det vore ju också ett sätt
att socialisera!

En annan viktig fråga må även ställas: hur verkar en upplåning av sådan
omfattning som den nu föreslagna?

Örn vi tillåta oss den fantastiskt otroliga premissen, att vi utan menligt
inflytande på vår penningmarknad lyckas upplåna erforderligt kapital för de
föreslagna statsarbetena och även få in arvsskatt för dess amortering -— var
stå vi, då dessa medel om något år äro förbrukade och om de vidtagna stats -

Nr 3.

Onsdagen den IS januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
åtgärderna icke skulle ha påverkat konjunkturerna i av finansministern avsedd
riktning? Kanske skall då finansministern liksom Hamlet sucka:
»O, ve!»

Örn man emellertid bortser från de nya och djärva greppen i finansministerns
budgetuppläggning och ägnar en tanke åt den så att säga ordinarie
budgetstommen, så kan man glädjande nog notera, att man visat en rätt god
vilja att gallra en aning i utgiftsskogen. Man hade knappast vågat hoppas
att granskningsnämndens intentioner av en socialdemokratisk regering skulle
bli så välvilligt behandlade, men de intima relationerna mellan regeringen och
granskningsnämnden ha tydligen i förening med finansministerns goda vilja
förmått åstadkomma en del, som varit oväntat. Man kan emellertid inte underlåta
att framhålla, att våra önskemål rörande utgiftsbegränsningen nog sträcka
sig en god bit utöver vad statsrådet åstadkommit. Av statsrådets allmänna
översikt tycks också framgå, att han möjligen velat sträcka sig något
längre än vad han gjort, men att de områden, som varit ägnade för utövan.det
av sparsamhetsnit, synts statsrådet så kringgärdade av politiska murar, att
han inte vågat sig på att överstiga eller på annat sätt söka övervinna dem.
Tyvärr saknar man närmare uppgifter örn'' vilka områden det är, som statsrådet
anser kunde nagelfaras ur sparsamhetssynpunkt, men som han av politiska
skäl avstått från att beträda. Det hade onekligen varit av värde att
få dylika uppgifter.

Klart är, att särskilt i dessa depressionstider en stor försiktighet är av nöden
vid handhavandet av statens finanser. Ingen väg, som kan leda till större
sparsamhet och effektivitet, bör lämnas oprövad. Verkningarna av statens
hushållning sträcka sig långt in i samhällslivet — in i näringslivet och dess enskildheter.
Det bör erinras härom speciellt vid ett sådant tillfälle som detta,
då riksdagen går till prövning av en budget på delvis och i väsentliga delar
ns’a hushållsprinciper. Man må hoppas, att angelägenheten örn att fylla vissa
förpliktelser och valutfästelser inte skall föranleda en alltför hastig och
osäker prövning av det njms mera djupgående verkningar. Det blir nog också
nödvändigt att ägna en tanke — och en allvarlig tanke! — på framtiden
och dess resurser. Vi få inte ställa det så, att vi lämna den fasta marken
och tryggheten och ge oss ut i experiment, som kunna medföra ödeläggande
verkningar. I det politiska livet — som eljest — är det nog så, att framtiden
får sona vad som brutits.

Depressionen förlamar alltjämt vårt näringsliv. För ett år sedan hoppades
många, att botten hade uppnåtts, och att vi skulle skrida mot ljusnande och
bättre tider. Detta hopp har emellertid kommit på skam. Läget är i denna
stund sämre än någonsin. Det ena företaget efter det andra måste nedlägga
eller högst avsevärt inskränka driften. Arbetslösheten stiger. Siffrorna äro
skrämmande stora — även örn de inte nått en så beklämmande höjd som i vissa
andra länder. Klart är, att de oförskyllt arbetslösa måste hjälpas. Omfattande
åtgärder lia ju redan vidtagits av stat och kommuner. Även kommunerna
lia dokumenterat sin vilja att hjälpa dem. som oförskyllt lida nöd och befinna
sig under arbetslöshetens påfrestande svårigheter. Att hjälp behöves och att
hjälp måste till, därom råder väl ingen tvekan. Hjälpen får dock under inga
villkor ha den formen, att den ytterligare ökar näringslivets svårigheter. Det
vore att göra det onda värre. Det tjänar ingenting till att bedöva en värkande
tand för en stund men uraktlåta att laga den. Det blir visserligen skenbar bot
för stunden, men sedan återkommer smärtan med oförminskad styrka. Man
kan nog avhjälpa arbetslöshetens onda för en kortare eller längre tid, beroende
av anslagens storlek och fördelning. Men frågan är om det inte tarvas
andra och djupare grepp på problemet, örn man inte måste ned till det ondas

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
rot. — Riksdagen bör i år anse det som sin angelägnaste uppgift att ägna
all möjlig uppmärksamhet åt vad som kan göras för att verksamt stimulera
vårt produktiva näringsliv. De exporterande företagens strävanden böra underlättas
och stödjas, och avtalsförhandlingarna med vissa länder böra ta sikte
på att åt oss försöka bevara våra viktigaste marknader •— även örn det skulle
kräva någon kompensation av något slag eller jämkning av förbindelserna på
annat håll. Det finns ett gammalt folkligt ordstäv, som säger: det är inte roligt
att titta i den glugg, som inte tittar igen. Jag misstänker, att denna gamla
folkliga visdom äger sin tillämpning på vissa av våra handelsförbindelser. Vi
ska inte tro, att vi kan få behålla viktiga marknader, örn vi icke visa benägenhet
att »titta igen» — för att nu använda ordstävets talesätt — i stället för,
som nu ofta sker, titta åt annat håll.

Vad vi främst torde vara i behov av är en snabb och från alla håll villig
anpassning till krisläget. Många tyckas ej på allvar vilja inse, att vi befinna
oss i en av de fruktansvärdaste kriser, som någonsin tryckt oss. Man förlitar
sig på, att krisen snart skall gå över, att vi nått botten av depressionen, att
det äntligen börjar ljusna etc. Vi känna alla till dessa vanliga, men tomma
uttrycksformer för en visserligen from, men tämligen lösligt grundad förhoppning.
Vi skulle snabbare övervinna svårigheterna, som torna sig i vår väg,
örn vi anpassade oss efter de möjligheter, som finnas. Det är nog klokare och
försiktigare att räkna pessimistiskt än optimistiskt. Man står då säkrare i
alla avseenden. Nervösa ingripanden och sociala stridsåtgärder hjälpa inte
till att förbättra situationen. — När ett skepp befinner sig i storm, måste varje
man ombord göra sin plikt. Den som sviker sin uppgift, sin absoluta plikt, i
en sådan situation och drager sig undan sina solklara förpliktelser — av bekvämlighet
eller andra skäl —- handlar icke som en god medborgare, han uppträder
osolidariskt. — Strid och sönderslitenhet endast förvärrar vår belägenhet.
Av hetsigheter, strid och splittring ha vi haft övernog. Vi behöva nu
lugn och fasthet, en redlig vilja att samfällt och i god enighet övervinna svårigheterna.
Det har icke bidragit till att skapa en lugnare och för kloka överväganden
gynnsam atmosfär, att regeringsledamöter redan på ett tidigt stadium
uttalat hot örn tillgripandet av ytterligt gående parlamentariska medel,
därest icke alla riksdagens ledamöter vore beredda att skriva under på regeringens
ekonomiska program. Blir en riksdagsupplösning, enligt regeringens
synpunkt, nödvändig, så faller ansvaret icke på riksdagen i en stund och tid
som denna. Det återfaller på dem, som tagit initiativet. Riksdagen måste under
alla förhållanden och i varje läge förbehålla sig en fri och obunden saklig
prövning av föreliggande frågor. Vill regeringen skicka hem riksdagen och
förordna örn nya val. har regeringen att ensam taga konsekvenserna av ett dylikt
handlingssätt. Jag vågar dock uttala den icke alldeles ogrundade förhoppningen,
att det i regeringen skall finnas större mått av försiktighet och
lugnt omdöme än vad tidigare uttalanden från enskilda medlemmar givit vid
handen.

_ Under prövningen av de krisåtgärder, som eventuellt skola genomföras, och
vid bedömandet av vårt allmänna ekonomiska läge måste all nödig hänsyn tagas
till jordbrukets ställning och dess svårt beträngda belägenhet. Ingenting
får vidtagas, som försämrar jordbrukets ekonomi. I stället äro ytterligare och
vidsträckta ingripanden av nöden för undvikandet av ett sammanbrott. Här
måste noga prövas och undersökas hur regeringens nya hushållningsprinciper
verka på jordbruket, både direkt och indirekt, innan beslut fattas i ena eller
andra riktningen. Det vore i hög grad olyckligt, om den ledande politiska kursen
finge en sådan inriktning, att den i någon grad försämrade jordbrukarnas
ställning genom ytterligare prispressningar på jordbrukets produkter och för -

Jfr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dyring av dess omkostnader. Jordbruket kan omöjligen bära 113''a bördor. Noteringarna
på flertalet jordbruksprodukter ligga på en nivå, som ej överstiger,
men väl understiger 1913 års prisnivå, men omkostnaderna äro avsevärt förhöjda
oell skuldbördan fördubblad. Som exempel påpekar jag noteringen av
en för jordbrukets ekonomi så viktig artikel som smöret. Kan inte riksdagen
finna verkningsfulla åtgärder för att i ena eller andra riktningen förbättra
modernäringens ekonomiska läge, så kan den närmaste tiden komma att bli
ödesdiger för icke blott enskilda jordägare utan även för samhället.

Frågan örn jordbrukets ekonomiska ställning sammanhänger för övrigt intimt
med frågan örn näringslivets ställning i allmänhet. När produktionen icke
längre är lönande utan »äter upp» kapital, då äro vi inne på en väg, som leder
till ekonomiskt sammanbrott. Lika visst som produktionen utgör den viktigaste
faktorn, då det gäller att lägga grunden för hela vår materiella och andliga
odling, lika visst är det, att en sjunkande och förlustbringande produktion
snabbt sänker och i det långa loppet förintar samhällets verkliga kapitalvärden.
Det viktigaste, det mest väsentliga av allt är därför en sådan politik,
som värnar örn näringslivet —■ det må nu vara jordbruk eller industri, handel
eller hantverk — och försöker så vitt möjligt finna livsbetingelser för det produktiva
näringsliv, av vilket det mesta i vårt samhälle beror.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Till ursäkt för min djärvhet att taga
till orda vid remissdebatten under den första riksdag, jag som ledamot bevistar,
och — än mer — att göra detta redan i debattens början har jag intet
annat att anföra än att jag under de senaste två åren haft att taga ingående
befattning med sådana frågor, som nu äro särskilt betydelsefulla •— arbetslöshetsspörsmålen
— och att det av mina meningsfränder ansetts vara av vikt,
att dessa frågor även från vårt håll i debattens första skede erhölle någon belysning.

Jag kommer icke att inlåta mig på någon som helst allmänpolitisk argumentering
utan inskränker mig till att uteslutande tala örn arbetslöshetspolitiken,
och jag kommer därvid att enbart syssla med dess socialpolitiska sida och alltså
icke alls ingå på något bedömande av de nu föreslagna åtgärdernas konjunkturpolitiska
verkningar.

Det nuvarande lägets allvar står för mig alldeles klart. Arbetslösheten har
tagit en omfattning, som man ännu för ett år sedan omöjligen kunde förutse.
Enligt Kungl. Maj :ts proposition nr 2 uppgick antalet till arbetslöshetskommissionen
anmälda hjälpsökande arbetslösa vid november månads utgång till
147,000 och torde nu närma sig och måhända snart överskrida maximum från
januari 1922 med 163,000 anmälda. Så till vida synes läget nu vara allvarligare
än under den närmast föregående stora krisen, som man nu lärer få räkna
med längre varaktighet och långsammare återhämtning än vad fallet var
för 11 år sedan. De höga arbetslöshetssiffrorna tala sitt oförtydbara språk
om ett beträngt näringsliv, om nöd och umbäranden i tiotusentals hem och örn
ekonomiska bördor för ett stort antal av våra kommuner, bördor vilka blivit
så tunga, att många kommuner digna under dem. Det allra värsta är, att ingen
vågar säga, att bottnen nu är nådd. Alltjämt försämras läget oavbrutet, och
någon ljusning kan visst icke skönjas. Skulle jag våga peka på en enda punkt,
som ger möjlighet till en relativ tillfredsställelse, så är det den omständigheten,
som jag inte sett hittills uppmärksammad i den offentliga diskussionen,
att den genom fackförbunden rapporterade arbetslösheten under det senaste året
icke stigit i på långt när samma grad som anmälningarna till arbetslöshets -

Onsdagen den 18 januari f. m.

Kr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kommissionen. Medan det förr varit vanligt, att fackförbundens arbetslöshetssiffror
varit avsevärt högre än arbetslöshetskommissionens, råder nu det motsatta
förhållandet och det till och med så utpräglat, att antalet hos arbetslöshetskommissionen
anmälda arbetslösa nu med ungefär 50 procent överstiger
fackförbundens arbetslöshetssiffror. Detta förhållande är ägnat att belysa
två viktiga fakta. Dels framgår det därav, att vår industri — trots allt —
hållits i gång i förhållandevis stor utsträckning; till industrien och med den
mer eller mindre likartad verksamhet hänföra sig nämligen huvudsakligen
fackförbundens uppgifter. Dels visar också jämförelsen mellan de båda mätarna
på arbetslöshetens omfattning, att en kris av den svårartade beskaffenhet
och den långvarighet som den nuvarande, pressar fram hjälpsökande ur sådana
befolkningsskikt, som icke äro direkt tillhöriga industrien och därmed fackförbunden.
Det är framför allt massor av arbetslösa skogs- och lantarbetare,
som nu anmäla sig. De senaste uppgifterna i Kungl. Maj :ts proposition nr 2
giva också vid handen, att det fortfarande är så, att grovarbetarna och de arbetare,
som lämpligen kunna sättas till vanligt grovarbete, utgöra den ojämförligt
största delen av de arbetslösa. Till denna sak, som har särskilt stor
betydelse vid bedömande av frågan, vilka slags arbeten, som böra igångsättas,
återkommer jag.

Med vad jag anfört angående arbetslösheten inom fackförbunden har jag
ingalunda avsett att på minsta sätt måla en ljus bild av läget. Tvärtom är jag
villig att med all kraft understryka, att även dessa uppgifter belysa det nuvarande
lägets allvar.

Så som förhållandena nu tyvärr gestalta sig, beträffande arbetslöshetsläget,
synes det mig, som örn Kungl. Maj:ts regering har full rätt att av riksdagen
begära medverkan till verkliga ansträngningar för att efter måttet av våra
samlade krafter bringa så effektiv hjälp som möjligt åt de oförskyllt nödställda.
Kungl. Maj :t synes mig desslikes hava icke blott rätt utan plikt att
av riksdagen kräva, att densamma med frånträdande av många invanda äldre
uppfattningar, som kunde vara berättigade under flydda tider med deras mera
idylliska förhållanden men som ställa oss rådvilla inför denna tids exceptionella
svårigheter, skall vara beredd att även oförfärat pröva nya vägar, som
kunna leda till bättre resultat än de hittills beträdda. Men — regeringen kan
däremot icke begära, att riksdagen skall slå in på vägar, som den anser farliga
eller av beskaffenhet att icke leda till målet. Minst av allt lämpar sig
det nuvarande nödläget till partipolitiska spekulationer. För egen del är jag
beredd förklara min redebogenhet att utan förutfattade meningar med största
välvilja pröva regeringens olika förslag i arbetslöshetsfrågan. Vill Kungl.
Maj :ts regering och regeringspartiet visa samma förliandlingsvilja och betrakta
de förslag, som framläggas, såsom bas för närmare överväganden men
icke som ultimata, tvivlar jag icke på möjligheten av samförstånd. Jag vill
dock genast tillägga, att i vissa avseenden regeringen måste vara beredd att
göra avsevärda eftergifter, örn sådant samförstånd skall kunna uppnås. Syftet
med krav på sådana ändringar skall dock från min sida aldrig vara att
minska på effekten av den hjälp, som bör lämnas de arbetslösa, men väl att
på väsentliga punkter påfordra andra former för hjälpens meddelande.

Såvitt framgår av .statsverkspropositionen, ämnar Kungl. Maj :t förelägga
riksdagen förslag till arbetslöshetsåtgärder av följande innebörd:

1. Arbetslöshetsförsäkring skall införas.

2. Allmänna arbeten skola igångsättas för i runt tal 160 miljoner kronor,
vilket belopp skall upplånas.

3. Kontant understödsverksamhet skall fortgå. För detta ändamål hava
för nästa budgetår beräknats 25 miljoner kronor.

>''r 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)

4. Däremot skola de nuvarande reservarbetena avvecklas och arbetslöshetskonunissionen
upphöra.

Jag skall be att få säga några ord om var och en av dessa punkter i regeringens
arbetslöshetsprogram.

Vad först arbetslöshetsförsäkringen beträffar har jag förut både i riksdagen
och i anföranden till statsrådsprotokollet uttalat, att jag icke hyser någon
principiell motvilja mot sådan försäkring under förutsättning, att den kunde
så anordnas, att de på sina håll i utlandet konstaterade missbruken av försäkringen
i största möjliga utsträckning kunde förebyggas. De senaste månadernas
oavlåtliga sysslande med frågan örn arbetslöshetsförsäkring har hos mig
befäst den uppfattningen, att en sådan försäkring både är möjlig att utforma
så, att den tillfredsställande uppfyller de av mig uppställda kraven, och att
den kan bliva av synnerligen stor betydelse som hjälp mot arbetslöshetens ekonomiska
påfrestningar.

Det förefaller mig som örn man å ömse sidor gjort och gör sig skyldig till
en felaktig bedömning av frågan örn en arbetslöshetsförsäkrings innebörd och
verkningar. Å ena sidan har man tvivelsutan — i synnerhet tidigare —
trott, att en försäkring skulle kunna lösa hela arbetslöshetsfrågan, och att följaktligen
alla övriga åtgärder skulle bliva överflödiga, örn blott en effektiv försäkring
infördes. Aven örn man på ledande socialdemokratiskt håll under
senare år uttryckt sig mera försiktigt, finns det utan tvivel alltför mycket att
anmärka mot de skönmålningar av försäkringens verkningar, som även på
sista tiden framkommit från det mest insiktsfulla håll bland socialdemokraterna.
Å andra sidan har man bland motståndarna envist motsatt sig varje
mera ingående diskussion av arbetslöshetsförsäkringen, under förmenande att
färje form av sådan försäkring skulle strida mot grundläggande socialpolitiska
priciper. Båda dessa uppfattningar äro enligt min mening lika oriktiga.
All erfarenhet från utlandet och nu även inom vårt land verkställda undersökningar
visa, att en rationellt uppb5rggd arbetslöshetsförsäkring omöjligen
kan täcka mer än en mindre del av arbetslösheten. Det är så långt från
att den innebär en »lösning» av arbetslöshetsproblemet, att den tvärtom -—
såsom den senaste engelska kommittén i arbetslöshetsfrågan uttryckte det —
får nöja sig med att utgöra »samhällets första försvarslinje gentemot arbetslösheten».
Men därför är den sannerligen icke betydelselös. Lika oriktigt
som att överskatta försäkringens verkningar är det väl emellertid, örn man på
förhand — obesett -— avvisar varje förslag till försäkring. Det är väl dock
icke benämningen försäkring man skall bekämpa. Allt beror på innehållet,
utformningen, garantierna mot missbruk, begränsningen i fråga om utfästelserna
från statens sida. Örn man kan utforma ett system av arbetslöshetsförsäkring
— och jag tror, att det är möjligt — på sådant sätt, att dess bärande
grundsats blir att giva hjälp till självhjälp, att vidare möjlighet skapas
för att inom försäkringen upptaga ej blott de välorganiserade industriarbetarna
utan även exempelvis lantbrukets och skogshanteringens svagt avlönade
arbetargrupper, att försäkringen sätter sig ett begränsat mål före och rigoröst
avgränsas från andra hjälpformer, att utformningen göres sådan, att bästa
möjliga garantier skapas gentemot missbruk samt att statens understöd rationellt
begränsas — då tror jag, att en sådan försäkring skulle kunna bliva till
verkligt stor betydelse och alls icke medföra de vådor, örn vilka man så bestämt
uttalat sig. En särskild fråga, om vilken jag icke nu skall yttra mig, är den,
som rör tidpunkten för försäkringens ikraftträdande.

Annu vet man ju för övrigt alls icke, hur Kungl. Maj :ts blivande förslag
kommer att gestalta sig. Den promemoria i ärendet, som väl örn någon dag
kommer att bliva offentlig och som utarbetats av en kommitté, i vilken jag

Onsdagen den IS januari £. lii.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
deltagit, är icke i alla delar uttryck för kommittéledamöternas egen uppfattning.
Den Ilar utformats i enlighet nied från socialministern erhållna direktiv
särskilt på de politiskt omstridda punkterna. Jag hyser emellertid en livlig
förhoppning örn att det kommande kungl, förslaget skall vara så utformat,
att det — med vissa ändringar — öppnar möjlighet till lösning av denna sedan
årtionden omdebatterade fråga. Det beror, såvitt jag kan se, helt på den
förhandlingsvilja Kungl. Maj:ts regering vill lägga i dagen samt på ■— framför
allt — den lösning andra med arbetslösheten sammanhängande frågor
kunna erhålla. Det vore nämligen ett ödesdigert misstag örn man trodde, att
exempelvis en arbetslöshetsförsäkring kan införas utan hänsynstagande till
andra hjälpåtgärders beskaffenhet och innebörd. För egen del vill jag redan
nu förklara, att min medverkan till en arbetslöshetsförsäkrings införande helt
är beroende av huru den s. k. arbetslinjen utformas''. Örn det icke skapas möjlighet
att verksamt pröva arbetsviljan hos de arbetslösa, kan även det bästa
försäkringssystem medföra oöverskådliga ekonomiska och moraliska risker.

Jag övergår nu till de allmänna arbetena och skall därvid icke alls ingå på
de i och för sig nog så tveksamma frågorna örn sådana arbetens inverkan på
det allmänna näringslivet och om det riktiga i det sätt, som föreslagits för deras
finansiering. I enlighet med vad jag inledningsvis uttalade skall jag inskränka
mig till den rent socialpolitiska sidan av problemet.

Därvid kan jag först icke underlåta att uttala min förvåning över att man
i den offentliga diskussionen allmänt synes utgå från att vad Kungl. Maj :t nu
föreslagit skulle vara något helt nytt, som därför skulle få verkningar, med
vilka man tidigare aldrig kunnat räkna. Man synes mena, att tidigare förfaringssätt
närmast skulle gått ut på att under depressionstider minska det allmännas
verksamhet så långt som möjligt för att på sådant sätt spara på de
offentliga utgifterna. Åtminstone örn man tar hänsyn till de senaste två årens
åtgöranden är detta betraktelsesätt fullständigt oriktigt. Under den nu rådande
krisen hava redan av staten, kommunerna och väghållningsdistrikten
igångsatts allmänna arbeten av sådan storleksordning, att de ungefärligen
kunna mäta sig med de av Kungl. Majit nu föreslagna. Jag behöver blott
erinra örn de betydande anslag, som under de två senaste åren beviljats för
husbyggnader, järnvägars elektrifiering, vägbyggnader m. m. Enbart de arbeten,
som för närvarande äro påbörjade eller kontrakterade till utförande genom
arbetslöshetskommissionens försorg, torde belöpa sig på minst 50 miljoner
kronor. Redan nu pågå sålunda allmänna arbeten av mycket betydande
omfattning.

Då det framlagda förslaget till en ny form av allmänna arbeten av regeringen
i viss mån anknutits till de anslag till s. k. beredskapsarbeten, vilka på
min föredragning av Kungl. Majit äskades av 1931 och 1932 års riksdagar,
anser jag mig skyldig att med några ord särskilt beröra beredskapsarbetenas
karaktär. Jag vill emellertid icke underlåta att uttala ett särskilt tack för
att Kungl. Maj :t icke benämnt de nu föreslagna arbetena »beredskapsarbeten»,
ehuru de populärt plägat kallas så. De av mig föreslagna beredskapsarbetena
ha nämligen knappast någon som helst likhet med vad som nu föreslagits. Enligt
uttrycklig förklaring lia hittills beslutade beredskapsarbeten icke avsetts
att vara något annat än en ^svällning under dåliga tider av statens normala
verksamhet, ungefär på det sätt som en vidsynt enskild företagare skulle söka
göra. Dessa arbeten ha vidare uttryckligen angivits sakna samband med de av
arbetslöshetskommissionen bedrivna arbetena. För att dessa och andra för beredskapsarbetena
angivna principer skulle kunna tillämpas, var det oundgängligt
att begränsa anslagsbeloppet till en summa av ungefär den storleksordning,
som de senaste två åren beslutats. Det säger sig självt att beloppet kan

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
okas, måhända ej så obetydligt, men absolut icke tillnärmelsevis till det av
Kungl. Majit för allmänna arbeten föreslagna beloppet, utan att den principiella
grunden rubbas.

Men regeringens avsikt är ju just att bryta med den principiella grund, som
ligger bakom vår hittillsvarande arbetslöshetspolitik. Oell däri ligger enligt
min mening det verkligt betänkliga. Ännu känner man visserligen icke till,
hur Kungl. Maj :t kommer att närmare utforma förslaget till allmänna arbeten,
men av såväl finansministerns och socialministerns som framför allt hans excellens
herr statsministerns uttalanden till statsrådsprotokollet framgår oförtydbart,
såvitt jag kan se, att avsikten är ungefär följande: För det första

skall den enda arbetslinje, som skall förekomma i vår arbetslöshetspolitik, vara
den, som utformas genom allmänna arbeten av olika slag. För det andra skall
huvudparten av dessa arbeten, åtminstone av dem som jämförelsevis snart kunna
igångsättas, utgöras av husbyggnadsarbeten samt olika slags anläggningsarbeten.
För det tredje förefaller det, som örn vid arbetena skulle tillämpas
s. k. avtalsenliga löner.

I den offentliga tidningsdiskussionen örn detta program bar jag särskilt
uppmärksammat en ovanligt klar och saklig framställning av den framstående
nationalekonomen och insiktsfulle socialpolitikern professor Eli Heckscher. Det
förefaller mig, som örn han i den av mig åsyftade artikeln på ett utomordentligt
klargörande sätt framlagt det väsentligaste av de erinringar, som äro att
anföra mot denna arbetslinje. I övrigt synes det mig, att opinionens talesmän
i stor utsträckning liksom tappat andan inför de stora planer, som uppläggas
av regeringen, och icke riktigt vågat sig på att mera ingående undersöka
deras verkliga innebörd.

Först skulle jag vilja göra en mera teknisk erinran. Man har förvisso fullständigt
misstagit sig, örn man tror, att en mera betydande del av dessa arbeten
kan igångsättas så tidigt, att de för nästa budgetår få större betydelse.
Min erfarenhet från de senaste två årens handläggning av ärenden rörande
beredskapsarbeten säger mig oförtydbart, att hur omsorgsfullt den nu verkställda
inventeringen än är gjord, det vid arbetenas igångsättande belt säkert
kommer att visa sig, att förberedelserna äro betydligt mera tidskrävande än
man tänkt sig. De arbeten, som genast kunna överflyttas på annan ledning,
äro givetvis de, som nu bedrivas i arbetslöshetskommissionens regi, men genom
att överflytta dem sker ju ingen ökning av arbetstillfällena. Enda resultatet
blir, att arbetslönerna stiga och att därför för samma belopp ett mindre antal
arbetslösa blir hjälpt. På alla eller så gott som alla övriga områden är det
min bestämda övertygelse, att högst avsevärda tekniska besvärligheter skola
inställa sig, örn man önskar snart sätta i gång dessa arbeten. Det kan hända,
att under nästa budgetår dessa hinder bli så stora, att allenast en mindre del
av det beräknade beloppet kunde komma till användning, och det skulle ju
också kunnat inträffa, även om jag inte vågar hoppas på en så lyckosam utveckling,
att just som dessa väldiga arbeten blivit igångsatta, konjunkturerna
vända sig och efterfrågan på arbetskraft inom det enskilda näringslivet kraftigt
stegras. I en sådan situation hade man måhända genom de allmänna
arbetenas väldiga utsvällning på ett ödesdigert sätt hindrat näringslivets anpassning
efter en ljusnande utveckling.

De viktigaste punkterna i fråga örn dessa allmänna arbeten röra emellertid
givetvis icke sådana tekniska saker. Betydelsefullare är att få klarhet på
följande punkter, på vilka jag särskilt skall fästa uppmärksamheten: För

det första: vilka löner skola tillämpas? För det andra: vilka möjligheter förefinnas
att till dessa arbeten hänvisa hjälpsökande arbetslösa, vilkas arbetsvilja
kan behöva prövas? Och för det tredje: vilka utsikter förefinnas att med all -

Onsdagen den 18 januari f. m.

Kr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
manna arbeten giva arbetslinjen den dominerande platsen bland åtgärderna mot
arbetslösheten?

Vad arbetslönerna beträffar, vore det önskvärt att få besked, örn avsikten är
att gå in för avtalsenliga löner över hela linjen, eller om möjligen några särskilda
löner, något nedsatta måhända, på detta område skola tillämpas. Örn
avtalsenliga löner skola utbetalas, så måste detta för mycket stora grupper
av arbetarstyrkan, byggnads- och kommunalarbetarna i synnerhet, innebära, att
dessa arbetargrupper under en särskilt svår tid, då mycket stora delar av landets
befolkning få till det yttersta inskränka sina fordringar på livets nödtorft,
genom statens ingripande få behålla sina monopollöner, vilka högst avsevärt
överskrida icke blott lantarbetarnas och skogsarbetarnas utan också hela
exportindustriens och jämväl så gott som all övrig industris lönenivå._

Professor Myrdal har i den utredning, som bifogats statsverkspropositionen,
uttalat, att det under vissa förutsättningar kan givas starka skäl för att kombinera
utvidgningen av de offentliga arbetena med vissa lönenedsättningar inom
såväl det offentliga som det enskilda näringslivet. Må det vara mig tillåtet
att till herr finansministern rikta den direkta frågan, örn den allmänna anslutning
i huvudsak till professor Myrdals synpunkter och slutsatser, som herr finansministern
i finansplanen uttalar, även gäller detta av mig citerade yttrande
om önskvärdheten av en lönenedsättning. I och för sig anser jag det visst
icke önskvärt och rättvist att genomgående kräva lönenedsättning som botemedel
mot krisen. Jag tror inte, att den medicinen hjälper. Men detta är oi
sak. En helt annan är, vad jag nu berört, nämligen vissa gynnade yrkens
oskäligt uppskruvade löneläge, som nu skulle så att säga garanteras genom
statsmakternas ingripande. Detta synes mig knappast vara rimligt. Och
vad hindrar exempelvis byggnadsarbetarna att gentemot staten tillämpa precis
samma stridsmetoder, som gentemot enskilda företagare? I synnerhet örn
det skulle gå så, att efterfrågan på arbetskraft ökas, skulle man kunna få bevittna
försök till ren utpressning, eventuellt blockad mot alla statliga arbeten.
Som bekant saknas icke exempel på att sådana stridsmetoder kommit till användning
även gentemot staten.

Särskilt bekymmersamt blir detta förhållande örn, såsom jag vidare antytt,
något hänvisningsförfarande motsvarande det nu tillämpade icke skulle komma
till användning. Jag kan möjligen tänka mig, att man vid beviljande av medel
för ett allmänt arbete kan uppställa som villkor, att arbetskraften i första hand
skall tas från ett visst område, men stort längre lär man väl knappast kunna
komma, örn vanliga regler för den öppna marknadens arbeten skola tillämpas.
Med ett sådant villkor vinner man emellertid alls icke någon säkerhet för att
de arbetslösa och de mest behövande arbetslösa vinna anställning. Skall man
förhindra, att exempelvis lägre betalade skogs- och lantarbetare sluta sina anställningar
och söka sig in till anläggningsarbeten med avsevärt högre löner?
Och hur vill man ordna det med industriens arbetare, när de bli arbetslösa?
Hans excellens herr statsministern har i sitt uttalande till statsrådsprotokollet
såsom ett karakteristiskt drag i de senaste två årens arbetslöshetsutveckling
framhållit, att arbetslösheten icke längre är ett grovarbetarproblem utan kännetecknas
av en över hela yrkesskalan utbredd arbetslöshet. Grovarbetarna skulle
nu utgöra endast inemot en tredjedel av antalet arbetslösa. Detta är givetvis
riktigt, örn man som grovarbetare betecknar allenast den grupp arbetare, som
icke äro hänförliga till annan yrkesgrupp. Men går man den andra vägen och
utväljer dem av de anmälda arbetslösa, som på grund av sitt yrkesarbetes beskaffenhet
lätt nog kunna åtaga sig vanligt grovarbete eller anläggningsarbete,
så kommer man upp till helt andra tal. I de senaste uppgifterna från arbetslöshetskommissionen
har jag gjort en beräkning och kommit till den slutsatsen,

Sr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att 70 å 80 procent av de anmälda arbetslösa skulle kunna sysselsättas i grovarbete,
att sålunda endast 20 ä 30 procent skulle utgöras av specialindustriarbetare,
affärsanställda m. fl. Om denna proportion kunde tillämpas jämväl
på de senaste uppgifterna örn totala antalet arbetslösa, vilket jag icke känner
till men som man har all anledning att tro, så skulle man komma till det resultatet,
att 100,000 ä 120,000 arbetslösa skulle kunna sättas till grovarbete av
ungefär det slag, arbetslöshetskommissionen nu bedriver.

Därmed är jag inne på den sista punkten i fråga örn de allmänna arbetena.
Hur komma de att verka till beredande av en dominerande ställning för arbetslinjen?
Jag befarar -— det vill jag öppet redan nu säga — att de allmänna
arbetena komma att i mindre utsträckning men för kanske dubbelt så höga
samlade kostnader lämna möjlighet till arbete än som kan ske genom utbyggnad
på olika sätt av de s. k. reservarbetena. Såsom professor Heckscher framhållit,
så har den nuvarande regeringen besvarat herr finansministerns under
förra årets riksdag och i valrörelsen framförda fråga: ha vi råd att arbeta?
med ett bestämt nej. Kungl. Maj:ts förslag kan komma, enligt mina
beräkningar, att ge arbete åt 30,000 ä 40,000 årsarbetare. Men örn, som herr
finansministern redan för ett halvår sedan antog, de arbetslösas antal uppgår
till cirka 200,000, så betyda dessa kalkyler, att icke ens en fjärdedel av de
arbetslösa skulle beredas arbete. Hela återstoden skulle på annat sätt hjälpas
eller lämnas utan bistånd. Även ett så för våra förhållanden gigantiskt belopp
som det av Kungl. Maj:t föreslagna lämnar oss alltså utan möjlighet att
annat än i mycket begränsad utsträckning ge arbete åt de arbetslösa.

Vad jag nu anfört rörande de allmänna arbetena är visst icke ämnat att innebära
uttryck för något slutgiltigt ställningstagande, men jag har ansett det
vara ärligast och riktigast att redan på detta stadium öppet säga ifrån, hur
starka betänkligheter som hittills lämnade antydningar om de blivande förslagens
innebörd äro ägnade att inge. Jag kan emellertid väl tänka mig. att i
viss utsträckning det allmännas företagarverksamhet under nuvarande förhållanden
forceras, och jag skulle särskilt gärna vilja medverka till en sådan omläggning
av arbetslöshetskommissionens verksamhet, att arbetsmöjligheterna i
avsevärt större _ utsträckning än som nu sker bleve tillgodosedda genom av
denna kommission ledda och igångsatta arbeten, liksom att de så långt som
möjligt utsträcktes även till andra områden än de nu brukliga. De s. k. statskommunala
arbetena torde också kunna utvidgas, och jag kan därjämte väl
tänka mig, att genom samarbete mellan kommuner och väghållningsdistrikt
vägarbeten såsom statliga eller kommunala reservarbeten i betydligt högre utsträckning
än för närvarande är fallet skulle kunna bedrivas. Jag skulle
inte heller ställa mig avvisande till en fördomsfri prövning i övrigt rörande
de principer, som tillämpas i fråga örn arbetslöshetskommissionens arbeten,
men vad jag bestämt måste vidhålla är, att vi inte ha rätt att rasera, vad
vi under mer än tio års strävanden byggt upp, utan att vi ha säkra garantier
för att det nya blir bättre än det vi nu Ira.

Om de allmänna arbetena måste jag slutligen också fråga: Vad inträffar,
örn läget nästa år är lika svårt som det nuvarande eller värre? Jo, svarar
regeringen säkerligen, då måste vi upplåna nya hundratals miljoner för att
fortsätta på samma sätt. Men — alldeles bortsett från vilket inflytande en
sådan politik i längden kan få på svenska statens kreditvärdighet — när även
dessa belopp äro förbrukade och till äventyrs något bättre tider men alls ingen
högkonjunktur inträffat, då stå vi med 30,000 ä 40,000 man, som faktiskt
äro statsanställda. Kunna de utan vidare avskedas för att måhända sedan
gå arbetslösa? Blir inte det verkliga läget det, att staten även då tvingas att
utöka sin verksamhet mer än som kan vara rimligt. Dessa arbetare sakna ju

Onsdagen den 18 januari f. m.

Jfr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
i motsats mot reservarbetarna varje anledning att söka sig ut i en alltid oviss
öppen marknad och lämna den anställning, som de ha i statens tjänst.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle nu arbetslöshetsförsäkringen och de
allmänna arbetena kompletteras med något slag av kontantunderstödsverksamhet.
För detta ändamål samt för arbetslöshetskommissionens administrationskostnader
under avvecklingstiden begär Kungl. Maj :t sammanlagt
25,000,000 kronor. Enligt min mening är detta belopp alldeles orimligt för
lågt beräknat, om nuvarande förhållanden skulle bli beståndande eller förvärras.
Arbetslöshetsförsäkringen kan knappast få någon som helst effektivitet
under nästa budgetår. De allmänna arbetena ge sysselsättning åt allenast en
mindre del av de arbetslösa, och återstoden hänvisas alltså till kontanta understöd.
Hävdar man då därjämte den uppfattningen, att så gott som alla anmälda
arbetslösa böra erhålla understöd, och saknar man — och detta är enligt
min mening det särskilt betydelsefulla — verksamma medel för att pröva
vederbörandes arbetsvillighet, då kunna kontantunderstöden lätt stiga till fullkomligt
svindlande belopp. Därmed infinna sig icke blott oberäkneliga ekonomiska
svårigheter utan också allvarliga moraliska betänkligheter. Jag syftar
på utbredningen av den understödstagaranda, som man icke har rätt att bagatellisera.
Visserligen har jag i regeringsorganet i Stockholm sett, att sådana
betänkligheter skulle sakna betydelse och närmast, om jag minns rätt, vara att
betrakta som uttryck för de välställdas obenägenhet att hjälpa nödställda medmänniskor.
Lyckligtvis delas emellertid icke denna uppfattning av de praktiska
kommunalmännen ute i orterna. Oavsett parti, och ej minst inom socialdemokratiskt
styrda kommuner, är man där överens örn det olyckliga och demoraliserande
i en understödsvcrksamhet utan arbetsprestationer. Jag skulle kunna
anföra en mängd helt enkelt upprörande skildringar av hur långt vi redan
kommit på det sluttande planet, men jag skall inte göra det vid detta tillfälle.

Örn emellertid den andan vinner insteg, att så snart staten lämnar bidrag det
gäller för de enskilda att tillskansa sig största möjliga förmåner, då är man
inne på ytterst farliga vägar.

Jag vill nu icke säga, att man kan undgå kontant understödsverksamhet,
sedan arbetslöshetsförsäkring införts. Jag är nämligen tvärtom övertygad örn
att sådana understöd åtminstone tidvis kunna bli oundgängliga, men jag är
alldeles bestämt av den uppfattningen, att olägenheterna och farorna med sådana
understöd kunna något så när bemästras allenast under den oeftergivliga
förutsättningen, att man icke berövat samhället möjlighet att verksamt pröva
de understödstagandes arbetsvilja. Även på denna punkt kommer jag alltså
till det resultatet, att arbeten av ungefär de nuvarande reservarbetenas typ
icke kunna undvaras.

Herr talman! Det kan synas, som örn mina anspråkslösa synpunkter på
arbetslöshetsproblemet vore övervägande negativa. Örn detta är huvudintrycket,
så skulle det bereda mig smärta, ty jag önskar i själva verket ingenting
högre än att få tillfälle att medverka till positiva åtgärder för lindrande av
nödtillståndet i landet. Illa skulle jag emellertid fylla mitt uppdrag som ledamot
av kammaren och som ansvarskännande medborgare, örn jag inte begagnade
första erbjudna tillfälle att angiva, efter vilka ungefärliga linjer jag
kan tänka mig en samling för frågornas lösning. De linjerna skulle, som torde
framgå av vad jag har haft äran anföra, ha ungefär följande utseende: Arbetslöshetsförsäkring
skulle införas, något förhöjt anslag till beredskapsarbeten
skulle beviljas, åtskilliga andra allmänna arbeten, exempelvis järnvägars
elektrifiering, skulle beslutas till utförande tidigare än vad eljest planerats,
reservarbetena skulle bibehållas och utvecklas i avsevärd grad, regler skulle

Sr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fastställas för viss kontant understödsverksamliet. Det kan omöjligen sägas
om detta, att det är ett negativt program eller ett sterilt motstånd mot även
ganska djärva planer på nya åtgärder. Det må kanske tillåtas mig att erinra
örn att det program, av vilket jag skisserat huvuddragen, är vida mera
omfattande och genomgripande än det, till vilket de socialdemokratiska ledamöterna
bland 1926 års arbetslöshetssakkunniga i sitt så sent som år 1928
framlagda betänkande gåvo sin anslutning, ett program, som veterligen ända
till på allra sista tiden gillats av det socialdemokratiska partiet.

Det är emellertid med fullaste avsikt jag velat betona och kraftigt understryka
en allvarlig och uppriktig önskan, att i denna svåra tid vi icke måtte
nöja oss med att säga nej utan, som jag började med att framhålla, söka från
alla håll samverka för att med gemensamma ansträngningar och med uppoffring
av mycket, som tidigare varit oss kärt, försöka slå oss igenom svårigheterna.
Vårt folk har förr ridit ut svåra stormar. Så skall det göra även
nu, örn vi blott redligen gå varandra till mötes och känna gemensamt ansvar
för landets och folkets nöd.

Herr Nerman: Herr talman! Att det ekonomiska tillståndet är allvarligt,
att krisen fortsätter och snarast fördjupas, det är en verklighet av i dag, som
väl alla äro på det klara med och som jag inte behöver ta upp utförligt och med
stora ord för att få bakgrund till ett ställningtagande till dagens kungliga
propositioner. Man behöver knappast vara socialist till sin åskådning för att
se vad som nu faktiskt sker, att den gamla, för sin tid dugliga men nu alltmer
odugliga hushållningen, där maskinerna snart har gjort hälften av mänsklighetens
arbetskrafter arbetslösa och med tiden kommer att göra det stora flertalet
människor överflödiga, att denna hushållning har blivit ohållbar. Det
är ju rent tekniskt inte möjligt att fortsätta hur långt som helst, eftersom en
sådan hushållning ju i alla fall behöver en kundkrets, behöver köpkraft, och
sådan kan ju inte fabriceras med maskin. Men den hushållningens faktiska
upplösning och därav följande kaos är det, som vi nu uppleva och som sätter
grova spår även i den svenska riksbudgeten. Teknokratien, teknikens välde,
har mycket debatterats just i dagarna och en tidning berättade i förrgår, hur
i kapitalismens mönsterland Förenta staterna — mönsterland också i ^forsbacken
— en maskin med en enda mans bistånd numera producerar samma
antal elektriska lampor som 9,000 arbetare producerade år 1914, hur en modem
kvarn med en enda mans betjäning mal lika mycket, oell bättre, mjöl per
dag som 8,000 mjölnare av det gamla slaget, hur en stor grävmaskin i ett koldistrikt
i Kansas ersätter 15,000 man o. s. v.

Under sådana förhållanden förvånar det inte, att man också från borgerligt
håll börjar fundera en smula och lägga opp teorier örn, att det räcker, att vi
arbeta fyra timmar örn dagen, eller att man, som president Hoovers 500-mannakommitté
— enligt telegram av den 3 januari i år — föreslår »nationellt,
ekonomiskt och socialt planeringsarbete, bättre fördelning av inkomsten, höjning
av massornas köpkraft samt sex timmars arbetsdag och fem dagars arbetsvecka
för att jämnt fördela arbetstillfällena». Att märka är, att kommittén
talar örn »möjligheten av en våldsam revolution» i Förenta staterna,
om »icke en bättre ordning kan komma till stånd på det sociala området». Ja,
30—40 miljoner helt arbetslösa i världen är i längden ingen säker grundval
för en hushållning.

Jag skall ytterligare bara med några ord antyda, hur den gamla hushållningens
upplösning återverkar politiskt. Att rustningstrycket inte kan fås
bort genom internationell statlig aktion, har en lång erfarenhet av det s. k.
Nationernas förbund lärt oss, ett förbund så litet värt, att en av dess höga

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
råds ledande makter kan överfalla en annan av makterna i samma råd och
ett faktiskt blodigt krig just nu pågår mellan de två makterna utan att Nationernas
förbund törs efterleva sin egen pakt och gripa in. Den internationella
handelns blodomlopp snöres till genom alltmer ökade tullar, som alla säga sig
innerst vara emot men alla bygga högre, drivna av den kapitalistiska anarkiens
eget tvång. Vi uppleva vad vi inte förr ha upplevat: kapitalismens bankrutt
röjer sig i, att inte bara en besegrad, tributbelagd stat som Tyskland förklarar
sig ur stånd att betala sina tributer, men att en stor mäktig segerståt som
Frankrike inställer sina betalningar. Sådant ökar just inte förtroendet för
systemet. Och så pass litet hoppas man numera på officiellt håll, att utrikesministern
i sitt budgetförslag med klädsam kallblodighet i punkt C 3 förklarar:
»att eventuella kostnader för deltagandet i den ekonomiska världskonferensen
samt i nedrustningskonferensen i Genéve, med hänsyn till situationens ovisshet,
icke för det närvarande kunnat tagas i beräkning vare sig under detta anslag
eller annorstädes i huvudtiteln». Jag tror inte utrikesministern kommer att
bli angripen för den inbesparingen. Vi kommunister komma att yrka inbesparing
även av summan under C 1, 600,000 kronor, för Sveriges årsavgift i
Nationernas förbund.

Den gamla hushållningen är obestridligt i upplösning. Samtidigt är inom
en sjättedel av jordytan en ny hushållning, en planhushållning, i vardande.
Jag skall inte oroa med siffror, åtminstone inte vid detta tillfälle, men jag tror
ingen i denna kammare vill förneka, att — med alla brister och svårigheter
— därute i öster har begynts ett bygge av helt annan typ än privatkapitalismens,
och att det bygget går framåt — jag uttrycker mig med avsikt så moderat
— går framåt dag för dag, medan den övriga världen dag för dag går tillbaka.
Den nu fyllda första femårsplanen har ryckt opp det nya Ryssland till
första, respektive andra och tredje plats som industriland i olika av de stora
produktionsbranscherna, har gjort örn ett förslöat, förfäat bondefolk till ett
ledande folk i världsproduktionen, till ett nytt folk av arbetare och bönder,
av djärv, dådlysten, optimistisk, framtidstroende ungdom. På kulturens område
ger detta sig tillkänna i sådana resultat, som att numera 97 procent av
ryska folket kan skriva och läsa. Man må komma med hur mycket invändningar
som helst mot Sovjetunionen, varje ärlig människa måste erkänna, oberoende
av partisyn, att där finns den enda ljuspunkten för mänskligheten just
nu, och en stor ljuspunkt. Socialismens, arbetarklassens land är det enda landet
utan arbetslöshet. Till den stora motsättningen mellan den sjunkande
kapitalistiska världen och den stigande socialistiska får jag i övrigt tillfälle
att återkomma, då riksdagen längre fram kommer att behandla den av oss
kommunister begärda statliga krediten för handel på Sovjetunionen. I motsats
till Tyskland, Frankrike och andra stora kapitalistiska stater har Sovjetunionen
mönstergillt skött alla sina ekonomiska förpliktelser till utlandet.
Tsarregimens skulder till Frankrike äro inte det nya R5’sslands.

Det är för all del naturligt, att människor, som äro med sina privata ekonomiska
intressen förankrade i den gamla anarkiska hushållningen, inte vilja,
inte förmå tänka utanför dess ram utan måste leva kvar i tvångsföreställningen,
att just deras privilegierade ställning är evig, men allt fler miljoner
bli i våra dagar rotlösa i det gamla och börja tänka ■— kanske komma de
efterhand också att handla! Herr Trygger representerar den grupp av samhällsvarelser,
som ännu segt hålla fast vid det gamla, och det är mycket begripligt.
På hans håll ser man ännu i vära dagar mera biologiskt-individuellt
på livet än sociologiskt-kollektivistiskt, det vill säga man räknar egentligen
med, att vi fortfarande bara äro djur, och det är ju också en ståndpunkt, fast
en smula genant, tycker jag, för den som har den. Men eljest börjar man

flir 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vackla ganska starkt även bland de borgerliga intellektuella. Det har dock
gått långt, när en sådan den borgerliga konservatismens jättepelare som professor
Fredrik Böök börjar tvivla. Det är betänkliga toner, när han i sin
sista bok. i julas, vid ett besök i Lenins blygsamma emigrantbostad i Zurich
röjer stark beundran för den store revolutionären och i samband därmed serverar
följande domedagsringning över sin egen — och herrarnas — borgerliga
samhälle och kultur:

»Jag kan» — säger Böök — »ge honom (Lenin) rätt i en hel del. Jag är
ingen blind beundrare av det kapitalistiska Europa sådant det breder ut sig
i majsolen 1932, mellan kreugerkatastrofen och Lausannekonferensen. Örn
mitt hjärta ändå hänger fast vid det, örn jag med oro lyssnar till gnisslet i
maskineriet och det dova mullret av jordstötarna, så beror det icke på någon
överdriven känsla av aktning och respekt för dem, som makten äga. Den
känslan har fått alltför många hårda törnar. Versaillesfredens statsmän och
konferensernas pratmakare, de herrar, som leda manövrerna på börsen, och de,
som leda intrigerna i parlamenten, de sutenörtyper, som behärska pressen —
örn deras visdom och goda vilja med ett slag sopades bort från jordens yta,
skulle förlusten vara stor? Örn tronerna störtade över ända, skulle man kunna
gråta annat än med torra tårar? Vad betyder den monarkiska principen, hur
skulle man kunna hålla på kungligheten, sedan den upphört att hålla på sig
själv? Hur litet finnes det inom vetenskap och konst och kyrka, som betecknar
en levande, verksam, stridsduglig andlig makt? Vi ha icke fått några
lösenord i kampen för det väsentliga, för rättvisa, förnuft och godhet; tomheten,
vanmakten gapar mot oss ur de trasiga, själlösa, barnsliga målerierna,
ur de tillgjorda, enfaldiga diktverken, ur de lärda specialisternas likgiltiga
avhandlingar. Den västerländska civilisationen befinner sig icke i något blomstrande
och löftesrikt skick; ett krig och en fred ha givit den oläkta sår. Oläkliga?
Ingen vet det. I det officiella livet ha vi levat så intimt samman med
lögnen och hjmkleriet, orättvisan och illusionen så länge, att vi börjat vänja
oss vid den förpestade atmosfären.

Ofta har jag» — det är fortfarande Bööks ord — »i en mörk stund tvivlat
på, att denna europeiska civilisation är värd ett bättre öde än att gå under.
Sitter man en vacker vårkväll vid Rivieran och betraktar vimlet, kan tvivlet
övergå till visshet: nej, detta förtjänar icke att leva. Prostituerad natur, prostituerade
människor, banal lyx, stupid nöjeslystnad; privilegierade dårar som
rasa kring i bilar mellan tennisbanor och danslokaler för att hamna vid spelborden,
varenda detalj inrättad till tjänst för de sysslolösa och bortskämda,
för att kittla deras nerver och tillfredsställa deras raffinerade infantilism;
hela denna ström av internationella turister, som står under den sluga, cyniska
kasinokratiens beskydd, och så runt omkring i smutsgrå, förfallna medeltidsstäder,
i pittoreska men stinkande gränder landets egna barn, höljda i trasor,
levande av skulorna från hotellen.»

Så långt Böök. Jag har tillåtit mig anföra en sida ur hans bok. Visserligen
säger han sedan, att man måste vara på sin vakt mot att låta sig överrumplas
av sådana missmodiga stämningar, men när Fredrik Böök ändå kan
befordra dem till trycket, måste nian vara på det klara med, att även livgardet,
även schweizervakten redan är illa angripen av tvivlet på den gamla regimen.

En klick penningmagnater kan ännu dra nytta av den bestående oredan,
kan genom att utnyttja den borgerliga statens för privatprofiten tillrättalagda
lagar skrapa ihop en sista förmögenhet på sina medmänniskors nöd, innan
det hela rasar. Men i alla socialt kännande, alla något så när ansvarsmedvetna
kretsar, det vill säga alla som skämmas för att tjäna pengar på

Onsdagen den 18 januari f. in.

Nr 8.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
andras nöd, där gryr alltmer den tanken att det är ofrånkomligt nödvändigt
att bryta med det nuvarande systemet. Statsminister Hansson Ilar alldeles
rätt, da han i ett uttalande i pressen i julas förklarade: »Man måste gå radikalt
fram. För mig är det klart, att vi allvarligare än någonsin stå inför
uppgiften att organisera samhället, särskilt i ekonomiskt avseende.»

Det vore säkert orätt att vilja fatta det nu framlagda budgetförslaget som
ett uttömmande uttryck för vad statsministern och hans parti lägga in i dessa
hans ord. Jag är heller inte alldeles övertygad örn, att vederbörande innerst
inne själva tro på möjligheten att på parlamentarisk väg och inom den gamla
produktionsordningens ram ordna hushållningen.

Finansministern antyder i sin finansplan, att så alldeles säker på nästföljande
år är han inte. Det kan måhända räknas med, att efter oss kommer
syndafloden? Finansministern yttrar: »Skulle likväl en ytterligare krisskärpning
inträffa, bleve läget så extraordinärt, att de finansiella åtgärder, varmed
man finge söka bemästra situationen, icke för närvarande lämpligen kunna
planläggas.» Måhända få vi då användning för det betänkande av socialiseringsnämnden,
som vi i många långa år gått och väntat på?

Om det gäller att bedöma föreliggande budgetförslag som ett försök inom
den gamla hushållningens ram, ett försök att hålla det hela flytande och
i någon mån jämnare fördela kostnaderna härför, då må det villigt erkännas,
att budgetförslaget har sina förtjänster. Jag nämner särskilt förslaget örn
arvsskattens utbyggande genom kvarlåtenskapsskatt, höjningarna i beskattningen
av malt- och spritdrycker samt tobak, utökningen, örn ock alldeles för
blygsam enligt min uppfattning, av anslagen till arbetslöshetens bekämpande
och löftet om arbetslöshetsförsäkring — hur den kommer att se ut få vi
se längre fram. Vi göra oss inga stora illusioner efter svaret till den uppvaktning,
de arbetslösas rikskonferens gjorde hos regeringen häromdagen.
För att nämna ett par mindre saker ur regeringens fögderi, antecknar jag med
tillfredsställelse, att utrikesministern efter två års kommunistiska attacker har
brutit med nästan sekelgammal hävd och strukit det hemliga spionageanslaget
å 75,000 kronor på tredje huvudtitelns diversekonto, i varje fall bokfört dess
rester formellt mindre utmanande. Vidare är regeringens initiativ till utredning
om^ modernisering av fosterfördrivningslagstiftningen erkännansvärt,
och likaså har det — tydligen rätt långt in i borgarklassen — mötts med förståelse,
att regeringen har hjälpt en förut högt avlönad familj på första huvudtiteln
att lära sig kristidsekonomi genom att vägra tillstyrka, att de''ss
förutvarande årsinkomst på 90,000 kronor utökas med begärda ytterligare
100.000.

oFör att återgå till större frågor finns det nog också åtskilligt att anmärka
på regeringen ur arbetarklassens synpunkt och med utgångspunkt i socialdemokratiska
partiets vallöften. Såväl konungahusets som de höga ämbetsmännens
löner borde^ ha beskurits kraftigt, åtminstone 30 procent hade inte
varit ur vägen nu, då de stora massorna får vara glada, örn de får hålla sin
levnadsstandard så pass. Det är här inte så mycket slutsumman det gäller
utan fastmer det goda föredöme man skulle vilja ha sett. Vidare kunde nog
den militära budgeten tålt vid ytterligare beskärning även ur socialdemokratisk
synpunkt. Beväringsavlöningens partiella beskärning hade man knappast
väntat av en socialdemokratisk regering. Kulturbudgeten har blivit alltför
hårt beskuren. Man .saknar förslag om en för landets försörjning viktig
sak: statlig stödkredit för affärer på Sovjet-Unionen. Men kanske det kommer?
Kanske kan handelsministern redan go någon antydan örn den saken?
likaledes kan det slutligen inte döljas, att det i mycket stora lager av arbetarklassen,
ja, så gott som alla, råder starkt missnöje med regeringens uppborsta
kammarens protokoll 19SS. Nr 3. 3

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
trädande i den bekanta amnestifrågan, där man tycker sig ha utläst en bestämd
motsättning mellan statsministerns uppfattning på valagitationens torg
och på den kungliga taburetten — oell svenska folket räknas ju till nära nog
100 procent läskunnigt, så att jag tror knappast, att någon felläsning föreligger.

Örn man emellertid, med utgångspunkt i att man inte kan av det nu regerande
partiet vänta någon radikal ekonomisk omvälvning, kan medge, att regeringen
i alla fall har gjort ett aktningsvärt försök att lotsa skutan i dess
nuvarande skick genom stormen, blir bara till sist frågan: kommer Per Albin
Hanssons regering att stå på sig?

De stora massor, som mest och kännbarast lider av den ekonomiska krisen,
vilja de lia amiral Lindman i skutans ledning? Vilja de lia herr Olsson i
Kullenbergstorp eller herr Hamrin? Nej, de vilja ha herr Per Albin Hansson.
Det ha de själva sagt ifrån, mycket tydligt, i höstas. Men de ha.också
tydligt sagt ifrån, att de vilja ha herr Hansson sådan han framträdde vid den
historiska tidpunkten, med sina vallöften. Till en seger — och socialdemokratiska
partiet vann en stor seger — hör emellertid, det kanske försvarsministern
kan bestyrka, att förfölja. Jag tror, att jag uttrycker också, de socialdemokratiska
väljarnas mening — kanske till och med många socialdemokratiska
riksdagsmäns — när jag hövligt men bestämt kräver, att segern fullföljes
som arbetarseger genom att fienden förföljes. För att kunna genomföra åtminstone
det försök till rättvisare avvägning av skyldigheter och bördor, som
årets budgetförslag innebär, måste man gå offensivt fram. Inte bara regeringen
och arbetarnas riksdagsmän måste visa knytnävarna utan också massorna
utanför detta ärevördiga hus, de alltför menlösa valmännen. Massorna
måste själva medverka, hålla regering och folkrepresentanter varma.
Stöd på alla sätt i ryggen på regering och riksdagsmän, så att inte ryggarna
veknar. Stöd i alla fall där de äro värda stöd. Resolutioner, demonstrationer,
deputationer: minst 10 per dag och departementschef och 25 per dag hos statsministern.

Till statsministern skulle jag vilja rikta följande ord: Borgarklassen är

för närvarande betydligt slagen och uppriven. Frisinnet gör efter vissa händelser
i somras — för att tala med herr Åkerberg i Örebro-Kuriren — »ett
ganska rumphugget intryck». Högern är inte heller så mycket att hurra
för just nu. Man kan nog med herr Åkerberg vänta, att de borgerliga partierna
»finna sig i ett och annat snedsprång» från socialdemokratins sida. Man
kan med herr Västberg i Nya Samhället anta, att »som läget är, torde, nog
de borgerliga vara beredda att betala ett ganska högt pris, för att regeringen
skall sitta kvar så länge krisen varar». Ja, innan det märks någon ekonomisk
ljusning vill nog inte borgarklassen ta styret. Man störtar inte. socialdemokratiska
regeringar i kristider! Pressmottagandet både för regering och budget
har varit anmärkningsvärt artigt. Och debatten här i dag från borgerligt
håll jävar knappast det omdömet. Tvärtom! Men därför, herr statsminister
och regeringen, därför finns det också möjligheter att gå på. Vederbörande
tål kallt stål ganska långt. Låt dem visa hur långt de tål det!. Uttrycket
är kanske inte så parlamentariskt, men som bildlik hälsingedialekt
är det bra och uttrycksfullt och säger alldeles vad jag menar.

Man har på borgerligt håll stora förhoppningar på regeringens benägenhet
att pruta. Man vill inte tänka sig möjligheten, att den nya regeringen skiljer
sig från andra, borgerliga regeringar. Det berättas, att. i de dagar, då
den hanssonsska ministären höll på att födas, en borgerlig tidningsman yttrade
till ett blivande statsråd en elakhet, som jag tror ganska val uttrycker
borgarklassens förhoppningar på en socialdemokratisk ministär; tidningsman -

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
neri yttrade om den blivande ministären Hansson: »Det är då väl, att man

äntlig-en får en borgerlig regering, som inte stöter sig med sossarna!»

Jag hoppas, vederbörande i någon mån bedrar sig. Det parti, jag representerar,
har som parti ingenting att förlora på, om regeringen tillmötesgår borgarklassens
förhoppningar. Tvärtom! Men partiet är inte för oss det högsta.
De arbetande massornas väl är för oss det högsta, och därför önskar vi ärligt,
att den socialdemokratiska regeringen skall våga och kunna föra igenom
de åtgärder i samband med årets budget, som massorna finner riktiga och
ger sitt stöd. Det viktigaste av allt numera, då tiden alltmer kräver hushållningens
internationella organiserande, och detta kan ske endast genom
arbetarmassornas kamp, det viktigaste i detta nu är, att de produktiva krafterna
i stad och på land, av olika arbetsart och av olika folk, samlas till enhetlig
front för den kampen. Ute i de djupa leden finns en växande vilja
till samförstånd. Den viljan bryter fram så snart den får bryta partibyråkratiens
band. Klasskänslan finns där — trots allt. Jag undrar, om inte dagen
efter höstens stora valdag, den dag då siffrorna kommo, varenda arbetarvalman,
han må ha varit socialdemokrat, syndikalist, kommunist eller partilös,
likaväl som de flesta, kanske alla arbetartidningar, räknade ihop — vad?
Räknade ihop arbetarrösterna, summerade arbetarpartiernas röster och ställde
den summan mot vad? Mot den andra sidans röster som klumpsumma. Sådant
säger något örn vad som rör sig på djupet, och det är något, som vi inte
behöver blygas för.

Vi kommunister har ingen anledning att släppa vår uppfattning örn omöjligheten
att på reformernas väg organisera ett ordnat samhälle och så rädda
mänskligheten ur dess elände i den gamla kapitalistiska hushållningens upplösning.
Vi tro inte på den borgerliga demokratin som vägen eller dess fredliga
omvandling i en socialistisk demokrati. Vi tro inte heller på ryggstyrkan
hos socialdemokratiska regeringar, och vi vilja inte inge arbetarklassen
några förhoppningar på dem. Allt beror som sagt på massorna själva och
deras aktivitet. Men vi vägra inte att erkänna och stödja de goda strävanden
vi tilläventyrs finna — och som nöden har drivit fram — i regeringens förvaltning
och budgetpolitik, och vi anse det vara vår plikt att genom det erkännandet
visa de gemensamma motståndarna, att det också här i landet finns
möjligheter till en samling av de arbetande massorna för den avgörande klasskamp
som vi, med eller mot vår vilja, och i skärpt tempo gå till mötes i den
kapitalistiska hushållningens upplösning.

Herr Åkerberg: Jag antager, att regeringen är tacksam för den solidaritetsförklaring,
som partiet Nerman avgivit. Bortsett från detta kan man med
tillfredsställelse konstatera, att årets remissdebatt företer en rätt avvikande typ
från de remissdebatter, vi åtminstone i gamla tider varit vana vid här i den
svenska riksdagen. Remissdebatten har sedan gammalt haft en ganska formlös
konsistens, varit ett pratande om ditt och datt och inneburit en utlösning
av allsköns missnöje, som under årets lopp samlat sig inom nationen. I mycket
ringa grad har den däremot hållit sig till sitt egentliga ämne, nämligen
granskningen av den framlagda budgeten. Den har i mycket ringa grad blivit
en kraftmätning rörande de principer, varpå riksstaten blivit uppbyggd. Att
själva budgetsintresset tidigare varit så ringa, beror kanske på att budgeten
som sådan då icke gav uttryck åt några principer. Den innebar ett lagande
efter lägenhet och utgjorde knappast mera än ett enkelt nedsummerande av de
slutsummor, man kommit till vid detaljbehandlingen. Men det är också en annan
sak, som bör beaktas. Hela budgetbehandlingen betraktades förr som en
intern angelägenhet för ett fåtal invigda, som en rent politisk affär. Folkets

Nr 8.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
stora flertal stod utanför och saknade blick för att här försiggick något, som
hade betydelse för folkets eget liv.

Det är klart, att en budget alltid måste vara ett konjunkturpolitiskt aktstycke.
Den utgår från stundens svårigheter, prövar inga lösningar, som sikta
mot evigheten. Framför allt måste riksstaten, då ett rent abnormt läge föreligger,
få tillfällighetens prägel. Men vi ha för varje år kommit allt närmare det
läget, att budgeten får betraktas som uttryck för en klar princip; vi ha mer och
mer kommit därhän, att man i densamma kan skönja konturerna till den samhällsåskådning,
ur vilken den framgått. Det är också det bästa, som kan sägas
örn årets budget, att den innebär ett klart principprogram. Man kan inte
taga fel på upphovet till densamma. Men samtidigt innebär den ett försök
att bemästra de aktuella svårigheterna på ett sätt, som inte för principernas
skull gör våld på det ekonomiska sunda förnuftet, eller som ödelägger omistliga
värden, vilka nationen behöver för sin försörjning. Samtidigt ha vi också
kommit därhän, att budgetbehandlingen inte längre kan betraktas enbart
som en politisk affär, som en affär för endast några få invigda. Hela nationen
deltager i avgörandet, varje yrkesgrupp, varje samhällsklass är delaktig i de
offer som avkrävas, men alla dessa olika grupper äro också beroende av det
mer eller mindre lyckliga utfallet av den finansiella planen. Budgeten utgör
nationens egen brottning med de oerhörda svårigheter, som den är ställd inför.
Det ger ett ännu större perspektiv, att det problem, som föreligger för oss,
endast utgör en del av de större problem, som tillhöra hela mänskligheten.

Det har här åberopats, att den nu framlagda riksstaten bottenskrapar alla
»dolda honungsgömmen», för att tala med en tidning häromdagen, och att
intet finnes kvar för kommande regleringar, att hela budgeten alltså står och
faller med förhoppningen eller antagandet, att det inom en närmare framtid
kommer att inträda en omsvängning i det nuvarande konjunkturläget. Detta
tal innesluter ju den sanningen, att örn den nuvarande depressionen fortsätter
och kanske skarpes, komma blivande budgetreglerare att ställas inför svårigheter
lika stora som den nuvarande finansministern haft att brottas med vid
budgetens uppgörande och kanske ännu större.

Finansministern har emellertid redan påpekat, att denna bottenskrapning
av fonderna inte skett till förmån för nästa års budget, utan till förmån för
den budget, som för närvarande gäller. Bortsett från detta är det givetvis ett
problem av den mest ödesdigra innebörd att söka utreda, huruvida krisen innebär
ett tillfälligt fall i konjunkturkurvan, eller örn den ger uttryck för en
stadigvarande sjukdom hos hela det nuvarande produktionssystemet. Även de,
som avvisa den senare förutsättningen men dock anse, att krisen kommer att
få exceptionell långvarighet, kunna inte underlåta att upptaga till diskussion
användningen av mera radikala botemedel än de hittills försökta, och man kan
då inte gärna komma till annat resultat än att förorda samhällsingripanden i
en omfattning och av en karaktär, som säkert skulle komma dem, vilka nu
kritisera budgeten ur dessa synpunkter, att blekna.

Var man lätt hamnar, örn man från dessa synpunkter betraktar krisen, visar
det kommittébetänkande, — det hooverska — som den senaste talaren berörde.
Jag skall nu inte ingå närmare på de fantastiska betraktelser, som
detta kommittébetänkande givit uttryck åt, alla dessa uppgifter örn hur
maskinen hotar att göra arbetskraften överflödig etc., men man kan
inte komma ifrån, att vi här stå inför ett anpassningsproblem, som inte
kan bemästras vare sig med det beprisade svenska systemet för arbetslöshetens
bekämpande eller med något annat av de hittills praktiserade systemen. Jag
vill bara ur detta kommittébetänkande taga fram en uppgift, nämligen den,
att år 1928, då alltså högkonjunkturen i Amerika stod på höjdpunkten, gingo

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

2 miljoner arbetare i Förenta staterna utan sysselsättning, gjorda överflödiga
av maskintekniken.

Ja, regeringen har inte haft hjärta att ställa riksdagen inför detta större
och mera omfattande problem, men å andra sidan har regeringen inte heller
kunnat stanna vid själva den finansiella sidan av saken, vid detta enkla att få
debet och kredit i riksstaten att stämma. Regeringen har tydligen betraktat
detta som ett underordnat ting i jämförelse med mycket annat, exempelvis
ställningstagandet till de socialpolitiska och konjunkturpolitiska sidorna av
dagens problem

Man kan säga, att budgeten har en konstruktiv prägel, att den vill göra ett
försök att inte bara. hindra verkningarna av nöden utan även att direkt bekämpa
nöden och hindra dess uppkomst. Herr Trygger talade förklenande
om den konstruktiva fantasi, som kännetecknar finansministerns behandling av
sin uppgift. Jag tycker för min del, att just denna skapande fantasi, som
kommit till uttryck i budgeten, är det mest hoppgivande draget i densamma.

Nu har det ju bestritts, att de konjunkturpolitiska verkningar, som man velat
få fram genom det sätt, på vilket de allmänna arbetena enligt budgetförslaget
skulle komma att anordnas, icke komma att inställa sig. På de håll,
där man påstår detta, har man också gjort gällande, att om sådana verkningar
skulle inställa sig, skulle detta betyda inflation. Det underliga är, att
de människor, som föra det talet, eljest mycket gärna dels bruka framhålla,
att en aktiv politik är erforderlig och dels ofta också antyda, att det nog inte
skulle skada med en smula inflation. Nu förordar man från samma håll de
korslagda armarnas, det dadlösa avvaktandets politik gentemot svårigheterna
och man gripes nästan av panik när inflationens allra lättaste skugga faller
över framtidsperspektivet.

_ Het vare långt ifrån mig att vilja förorda någon äventyrspolitik men jag
vill säga, att det nog alltid är bättre att med friskt mod gå problemet in på
livet än att sätta sig ned och vänta på förintelsen.

Regeringen har ju proponera!, att lånemedel skulle komma till användning
för finansiering av de omfattande allmänna arbeten, som skulle efterträda de
nuvarande nödlijälpsarbetena.^ Detta förslag har framkallat åtskilliga superlativa^uttryck
av ogillande på olika håll, ehuru dessa superlativ kanske inte
fått så framträdande plats i den nu pågående remissdebatten. Men i en tidning
i gar talades det örn att förslaget skulle innebära en förbrytelse mot
nationen, att det skulle vara en kapitalförstöring, att de svenska statsfinanserna
härigenom skulle undergrävas och att nationalförmögenheten skulle
komma att, ödslas bort på improduktiva arbeten, och så vidare. Vad är egentligen
begreppet »improduktiva arbeten»? Finansministern har redan påpekat,
att egentligen intet arbete, som skapar värden, kan kallas improduktivt. Ser
man saken rent affärsmässigt, rent statsfinansiellt, och utgår från att det här
rör sig om arbeten, sorn inom en längre bort eller närmare liggande framtid
dock skulle komma till utförande, så kan man säga, att staten genom regeringsförslaget
på sin höjd skulle förlora räntan på anläggningskapitalet under väntetiden
tills arbetet fullbordades. Men jag anser det ändå vara en överdrift att
resonera ens så pessimistiskt. Strängt taget innebär det förslag, som från regeringens
sida föreligger, ur ren nyttighetssynpunkt ett framsteg gentemot
det nuvarande systemet. Herr Trygger syntes mena, att de där lånemedlen
skulle vara bortkastade pengar. Ja, när man hörde honom resonera örn riksstaten
i dess helhet, fick man nästan intrycket, att lian menade, att hela den
däri upptagna miljardsumman skulle innebära ett ödslande med pengar. Jag
tror dock, att det år oriktigt att säga, att de föreslagna arbetena skulle innebära
ett bortkastande av pengar. Snarare skulle man vara berättigad att an -

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari £. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vända detta karakteristikon om de nuvarande nödhjälpsarbetena. Det nuvarande
systemet med nödhjälpsarbeten fungerar ju på det sättet, att då man går
att söka områden lämpliga för nödhjälpsarbeten, så betraktar man som en förtjänst
bos ett sådant arbete, att det är så obetydligt och så oviktigt som möjligt.
Ju mera oviktigt ett sådant arbete är desto bättre. Och finns det bara
en aldrig så liten aning till antagande eller antydan örn, att detta arbete skulle
inom någon närmare framtid bli erforderligt, så kommer det inte till användning
som nödhjälpsarbete. Nu skulle man gå en alldeles motsatt väg. Endast
sådana arbeten, som anses vara av betydande värde för samhället, och som
främja produktionens och kapitalbildningens intressen, skulle enligt regeringsförslaget
komma till utförande. Det innebär enligt min uppfattning ett ganska
stort framsteg ur rent saklig synpunkt, ur ren nyttighetssynpunkt. Under
alla förhållanden är det orimligt att beteckna användandet av de ifrågavarande
lånemedlen på det sätt, som av regeringen är tänkt, såsom en kapitalförstöring,
ett bortkastande. Örn nian nu bortser från de värden, som skapas, är
det ju rimligt att man från den nämnda summan i främsta rummet drar de
belopp, som samhället under alla förhållanden måste depensera på underhållet
av de arbetslösa, inte bara det offentligas kostnader utan även de kostnader
enskilda måste vidkännas för detta. Vad beträffar det offentligas kostnader,
får man inte stanna bara vid utgifterna för nödhjälpsarbetena och för kontantunderstöd,
utan man måste också medräkna de i dessa tider alltmer stigande
fattigvårdskostnaderna. Det är ju uppenbart, att örn man lyckas överföra en
större del av den nuvarande arbetslöshets- och nödhjälpsarmén till en sysselsättning,
som till skillnad från nödhjälpsarbetena bereder en ekonomiskt och
socialt tillfredsställande försörjning, detta måste medföra en betydande lättnad
i det allmännas fattigvårdstunga.

Det har här anmärkts, framförallt av herr Sam Larsson med stöd av professor
Heckscher, att dessa arbeten skulle kräva så stora materialkostnader, att
endast ett mycket litet antal arbetare kunde få sysselsättning i desamma.
Därför skulle, menade han, desto mera pengar gå åt för kontantunderstöd, och
det belopp som i budgeten är upptaget för detta ändamål skulle inte räcka till.
Jag tror, att både professor Heckscher och den ärade talaren därvidlag bortse
från att i dessa materialkostnader ingå massor av arbetslöner i företag, som
skulle komma att gynnas genom leveranser. Dessa indirekt stimulerande verkningar
äro enligt min uppfattning av kanske ännu större betydelse än beredande
av direkt arbetstillgång vid själva dessa arbeten.

Örn man väger dessa faktorer mot varandra, så kommer åtminstone jag till
det resultatet, att talet om kapitalförstöring och äventyrspolitik faller på sin
egen orimlighet. Budgeten utgör ett led i en aktiv politik för nödtillståndets
betvingande. De anmärkningar, som här framställts och som även kommit
fram i pressen kunna ju betecknas som skarpa nog, men det står inte i mänsklig
makt att ur denna kritik skala fram det positiva motförslag, som måste
förutsättas, örn kritiken skall kunna tillerkännas den ringaste grad av bärighet.
Herr Nilsson i Gränebo sade visserligen, att man måste gå ner till
det ondas rot, man måste stimulera näringslivet, men han lämnade ingen anvisning
örn. hur det skulle ske, och de förslag i den vägen, som tidigare framkommit
från hans eget parti, ha nog snarare varit ägnade att motverka ett
sådant återupprättande av näringslivet.

Herr Nilsson i Gränebo sade vidare, att någon försämring av jordbrukets
villkor inte skulle få ske. Tvärtom erfordras från statsmakternas sida nya
ingripanden för att hindra ett sammanbrott, som han uttryckte sig. Jag
undrar, om det inte ligger en betänklig överdrift i det där talet. Man kan
inte komma ifrån, att det är jordbruket som framförallt blivit tillgodosett

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
genom den understödspolitik som samhällsmakterna hittills ha bedrivit. Jag
tror också, att det är en ganska allmän mening, att jordbrukarna åtminstone
för dagen ha en bättre ekonomisk ställning än företagare och näringsidkare
inom andra yrken och stånd. Det har ju i år varit en god skörd, och genom
spannmålsregleringen och den prispolitik, som statsmakterna i kraft av densamma
ha bedrivit, har läget för jordbrukarna blivit väsentligt förbättrat.
Man måste konstatera, att en påstridighet sådan som herr Nilssons i Gränebo
står i en skarp motsättning till den rent avvisande hållning han intar till regeringsprogrammet
för bispringande av de allra mest nödställda i samhället.

Med glädje konstaterar man däremot den förhandlingsvilja, som herr Sam
Larsson deklarerar. Jag har för min del inte någon fullmakt att tala å
regeringens vägnar, men jag utgår ifrån, att regeringens förslag, åtminstone
i dess detaljer, inte har någon ultimativ karaktär. Örn det bland de frisinnade
finns en god vilja att i fråga örn effektiviteten i hjälpåtgärderna komma
åtminstone i närheten av den effektivitet regeringen med sitt förslag avser
att nå, torde det inte saknas utsikter till ett positivt resultat. Men de
antydningar herr Larsson i sitt anförande gjorde örn sin egen inställning till
frågorna ger inte anledning till alltför sangviniska förhoppningar örn ett
samförstånd i den vägen. Jag har inte någon anledning att gå in på dessa
antydningar. Jag antar, att socialministern örn någon stund kommer att uppta
hans argumentering till bemötande. Men det föreföll mig, som örn det
program han skisserade i stort sett skulle vara ett led i det allmänna nejsägandet,
hur mycket han än själv bestred detta. Det kunde inte ta sikte på
något annat än ett bevarande av det nuvarande tillståndet och innebar inte,
efter vad jag kunde uppfatta, ett försök att betvinga detta nödtillstånd.

Att herr Nerman inte hade några positiva uppslag att komma med finns
ingen anledning att förvåna sig över. Hans panegyrik över den ryska femårsplanen
hoppas jag i alla fall inte utgör någon antydan örn, att de metoder,
varmed sovjet har kommit till det resultat, som det för närvarande jublar
över, skulle vara tillämpliga här i vårt land. Jag tror, att örn man skulle
försöka med de metoderna här för att stimulera näringslivet, skulle reaktionen
framförallt komma från herr Nermans egna partivänner. För övrigt är
det ju möjligt, att herr Nerman tagit alldeles fel beträffande tillståndet där
borta; örn jag inte minns fel, så har han och hans partivänner blivit utkastade
från det paradiset.

Jag kommer alltså, herr talman, till det resultatet, att den kritik, som
här framförts mot regeringen, har haft en i stort sett negativ karaktär. Den
hänger upp sig på de obestridliga svårigheterna, men den ger själv ingen
egentlig anvisning örn, hur problemet skall lösas. Örn nationen verkligen
vill göra ett försök att lyfta sig själv ur krisens dödvatten, så har den tillsvidare
ingen annan fast punkt att hålla sig till än den av regeringen framlagda
staten.

Herr statsrådet Möller: Herr talman, mina herrar! Jag tillåter mig att ta
till orda nu för att besvara ett par frågor, som närmast herr Larsson ställde,
och för att onödiggöra en eventuell upprepning av kanske precis samma
slags argumentering från många talares sida. Innan jag går in därpå, skall
jag emellertid tillåta mig att säga några ord örn den situation i fråga om arbetslösheten,
där vi idag befinna oss.

De sista uppgifterna från arbetslöshetskommissionen visa, att antalet arbetslösa
den 31 december utgjorde 160,617. Det är alltså så kallade an -

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mälda, hjälpsökande arbetslösa, och siffran bör naturligtvis som alltid ökas
med några tusental, det är vanskligt att säga hur många. Jag tror nu inte,
att dessa mycket höga siffror betyda, att vi under det senaste halvåret haft
en så våldsamt växande faktisk arbetslöshet. Däremot tror jag det betyder,
att många personer, som varit arbetslösa länge men försökt reda sig på egna
besparingar, på understöd, som de fått från arbetarnas egna arbetslöshetsförsäkringskassor
eller på annat sätt, nu ha fått sina tillgångar uttömda och
måst anmäla sig. Naturligtvis tyda dock de stigande siffrorna samtidigt
på en fortlöpande försämring av arbetsmarknaden. Vi se för övrigt ständigt
nya uppgifter örn företag, som åtminstone tillfälligtvis stänga sina portar.
Arbetslösheten omfattar alltså enligt rapporterna över 160.000 personer, det
är ungefär 3,000 mindre än toppsiffran den 31 januari 1922. Den siffran
är emellertid i och för sig inte tillräcklig, för att man skall kunna förstå läget.
Tar man en genomsnittssiffra för de tolv månaderna under 1932, så
finner man att det varit i medeltal inte mindre än 114,000 arbetslösa anmälda
hos kommissionen. Den siffran överstiger genomsnittssiffran för det värsta
år, som Sverige tidigare haft, nämligen 1922, med inte mindre än 34,000.
Det var här något över 80,000 i genomsnitt under 1922.

Örn jag mot dessa siffror ställer den hjälpverksamhet, i vilken staten för
närvarande deltar, så finner jag följande. I statliga reservarbeten voro anställda
14,890 personer och vid statskommunala arbeten 8,234 personer. Det
vill med andra ord säga, att denna -—- ursäkta örn jag inte kan underlåta att
bli en smula ironisk — briljanta arbetslöshetshjälppolitik, som svenska staten
bedrivit, ha kommit 23,124 personer till godo av 160,000 arbetslösa. Jag
måste säga er, mina herrar, som tycka, att vi ha ett så förtjusande resultat
av den hittills bedrivna arbetslöshetspolitiken, att era anspråk äro mycket,
mycket minimala.

Om jag sedan övergår till kontantunderstöden, som herrarna ju fördöma,
så tillgodokommo de med statshjälp 35,525 personer. Själva dessa siffror
äro ju ett uppenbart vittnesbörd — vad skall det tjäna till att försöka kringgå
den saken —- att sådan den nuvarande arbetslöshetspolitiken är beskaffad,
så kommer under en så svårartad kris som den nuvarande kontantlinjen att
bli den övervägande. Det blir inte arbetslinjen. Så har det i själva verket
varit under långa tider detta år. Det är bara under enstaka månader som
antalet i reservarbeten sysselsatta personer varit större än antalet kontantunderstödda,
så som apparaten verkat. Örn hjälpverksamheten skall utsträckas
en smula, kommer det därför att betyda, att på sin höjd en tredjedel
av de arbetslösa bli hjälnta genom arbete, under det två tredjedelar ett
par månader framåt bli hjälpta enligt kontantunderstödslinjen.

Nu förekommer också en annan hjälpverksamhet vid sidan av statens, nämligen
den som bedrives av kommunerna själva. Vid kommunala reservarbeten,
till vilka inga statsbidrag utgingo, voro den 31 december 1932 sysselsatta
13,085 personer. Kontantunderstöd utan statsbidrag åtnjöto samtidigt
10,335 personer. Örn jag slår ihop siffrorna för de enbart kommunalt hjälpta
och för de av stat och kommun gemensamt hjälpta, får jag till resultat,
att 36,200 personer erhållit hjälp enligt arbetslinjen och 45,800 personer enligt
understödslinjen. Det var det faktiska läget vid det nyss passerade årsskiftet.

Proportionen mellan dessa tvenne hjälplinjer — kontantunderstödslinjen
och arbetslinjen — kommer så småningom enligt arbetslöshetskommissionens
kalkyler, sådana de föreligga i kommissionens egna aktstycken, att ytterligare
förskjutas till övervikt för kontantunderstödslinjen. Jag tycker, att
herrarna skola göra klart för sig detta, när ni sedan bedöma vad den nuva -

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
rande regeringen föreslår i avseende på arbetslinjen, jämfört med kontantunderstöden.

Örn jag övergår till att ytterligare söka bilda mig en föreställning örn, hur
den hittills bedrivna arbetslöshetspolitiken skulle komma att verka i fortsättningen,
så beräknar kommissionen själv, att den, när antalet hjälpta personer
blir som högst, skall i statliga arbeten lia 20,000 personer anställda och i statligt
kommunala reservarbeten omkring 8,000 personer. Kommissionen räknar
således med en arbetslinje, som i den mån staten helt eller delvis svarar för
densamma skall omfatta 28,000 personer, och i samma kalkyler räknar den
med, att kontantunderstöd skola betalas till 40,000 personer. Sammanlagt
skulle alltså 68,000 personer erhålla hjälp. Om man nu tänker sig, att de
kommunala myndigheterna utan att begära statsbidrag skulle fortsätta ungefär
som hittills, komme man upp till en siffra av omkring 90,000 hjälpta
personer.

Örn jag till jämförelse därmed försöker klargöra, hur det skulle ställa sig
enligt den av regeringen föreslagna arbetslöshetspolitiken — jag måste uttryckligen
reservera mig för ett misstag på 5,000, kanske till och med 6,000
personer, då det ännu så länge inte varit möjligt att göra annat än mycket
approximativa beräkningar — så skulle den innebära, att omkring 75,000 personer
direkt bereddes sysselsättning.

Jag tycker inom parentes, att det är litet oförsiktigt, örn herr Larsson tilllåter
mig säga det, att en enskild ledamot av riksdagen utan att äga tillgång
till allt material ändå ger sig in på beräkningar på denna punkt. Professor
Heckscher är en framstående vetenskapsman, men det är inte nödvändigt att
helt ikläda sig hans kåpa, ty det är icke uteslutet, att han kan begå misstag.
Vad den av mig angivna siffran beträffar, räknar jag då bara med fonden
för förlag och ej med de affärsdrivande verken, alltså inte elektrifieringsarbeten
o. d. Jag räknar vidare med, att genom de beställningar, som arbetet i
olika avseenden skulle medföra, indirekt omkring 25,000 personer komme att
sysselsättas. Jag tror nu, att denna siffra för indirekt sysselsättning är för
lågt beräknad, örn, en viss del av de planer, som regeringen hyser, men som
jag här inte kan gå närmare in på, visa sig realiserbara.

Vi räkna alltså med, att man med regeringens arbetsprogram skall på arbetslinjen
kunna sysselsätta, inte 28.000 personer, som arbetslöshetskommissionen
räknar med, utan omkring 100,000 personer. Det kan för övrigt vara intressant
att se proportionen mellan kontantunderstöd och arbetslinje å ena sidan
enligt kommissionens beräkningar och å andra sidan enligt beräkningarna
här i propositionen. Kommissionen beräknar för kontantunderstöd 171/* miljoner
och för arbetslinjen 41.7 miljoner kronor — då ingå i sistnämnda belopp
alla administrationskostnader för kommissionen, och de äro som bekant ganska
höga. Mot dessa siffror stå enligt regeringsförslaget 25 miljoner till kontantunderstöd
och 160 miljoner till arbeten. Kontantunderstöden äro för övrigt
inte avsedda att uppgå till fullt 25 miljoner, ty man har däri inräknat
vissa andra kostnader, t. ex. för kurser, som skola anordnas för arbetslösa, i
synnerhet för ungdomsarbetslösa, och dylika saker, men vi kunna ju röra oss
med den siffran. Jag får för min del säga, att nog är det en helomvändning
i ekonomisk politik, örn någon nu utan vidare vill förklara, att det är den
gamla arbetslöshetspolitiken med proportionen 17 resp. 41 miljoner för kontantunderstöd
och arbetslinje, som är den riktiga, och icke proportionen 25
resp. 160 miljoner. Men vi ha sett många omvändelser, och det kan ju hända,
att tiden nu är inne för en omvändelse även på denna punkt, sedan en socialdemokratisk
regering lagt fram ett förslag örn att verkligen se till, att arbete
kommer i gång i det här landet.

Nr 8.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Nu ligger det emellertid i sakens natur, att det inte är mycket lönt att diskutera
liela detta arbetsprogram, liela sammanhanget i den av regeringen företrädda
arbetslöshetspolitiken, så länge propositionerna icke finnas. Det ligger
i sakens natur, att regeringens egen ståndpunkt inte är i varje detalj fixerad.
Jag tror, att något verkligt omdöme örn innebörden i denna politik belt
enkelt inte kan fällas, förrän det ligger detaljpropositioner på riksdagens bord,
där man får se, vilka regler regeringen anser böra följas vid dessa arbeten,
och där överhuvud hela organisationen och den apparat, som man tänker sig,
kunna bli beskrivna.

Herr Larsson sade ett ord, som jag fäste mig vid. Han yttrade, att han
för sin del var villig att hjälpa till i lika stor utsträckning som regeringen
men, som han uttryckte sig, »i andra former» än dem regeringen föreslår. Nu
vet jag ju inte, vad det kan komma att betyda, när man får se det konkret
en gång. Örn emellertid dessa andra former inte äro något annat än arbetslöshetskommissionens
gamla välbekanta former — ja, då veta vi ju precis vad
det är. Men med arbetslöshetskommissionens former kan under en tid av stor
arbetslöshet i vårt land arbetslinjen inte genomföras*. Det är en ren illusion^

Enligt de regler, som gälla för kommissionens arbeten, kan statsbidrag endast
utgå till arbetslönerna. Det betyder praktiskt taget, att arbetena begränsas
till vägar, till schaktningsarbeten, till vissa skogsarbeten och till jordarbeten.
Så fort man kommer utanför den ram, inom vilken arbetslöshetskommissionen
nu rör sig i sina arbeten, stöter man på principiella hinder enligt
de hittills gällande reglerna. I själva verket kan man inte tänka sig ett mera
osmidigt system för arbeten än det, som nu tillämpas och sedan länge tillämpats
i vårt land. Man kan säga, att det ur alla synpunkter är bra — det är
klart, att det finns motivering för allt — men man kan omöjligt säga, att det
med hänsyn till det intresse man har av att folk skall få arbete och särskilt
för att pröva vederbörandes arbetsvillighet är något vidare bra system. Örn
herr Larsson skulle fullfölja sin tanke och anmoda arbetslöshetskommissionen
att utvidga arbetsprogrammet ungefär i den utsträckning, som regeringen
tänkt sig med sitt arbetsprogram, så misstänker jag, att han får det svaret,
att det tyvärr är omöjligt för arbetslöshetskommissionen; det kunna vi inte
göra, kommer man att säga. Vi måste i varje fall ha andra regler för statsbidrag
och sådant, innan vi kunna komma dithän.

När jag nämnde frågan om de där detaljerna, så finnes det en punkt, där
jag ej har den ringaste anledning att inte ge rent besked, och det är i fråga
örn lönerna. Jag vill fästa herrarnas uppmärksamhet på en sak. Ni lia åren
1927, 1928 och 1929 haft anbud från den socialdemokratiska riksdagsgruppens
sida örn en uppmjukning av tillämpningen av arbetslöshetskommissionens
direktiv. Vi hade inte begärt någon direktivförändring annat än i fråga
örn konfliktdirektiven. I övrigt begärde vi inte annat än en uppmjukning av
tillämpningen. Vad hände? Ni vägrade att diskutera saken. Det stod i
statsutskottets utlåtanden ungefär så här: motionerna föranleda icke statsutskottet
att föreslå någon ändring. Det hölls många tal här i denna kammare
— jag måste säga tyvärr åtskilliga även av undertecknad. Herrarna ingingo
aldrig ens i svaromål. Då tyckte vi, att det var litet tröttsamt, eftersom vårt
hjärta i grund och botten aldrig varit med i den politiken, och så sade vi, att
när ni inte ens vilja tala med oss örn en rimlig tillämpning av gällande direktiv
utan bara svära på varje ord, som arbetslöshetskommissionen själv säger,
ja, då försvinner vårt intresse för att längre söka en kompromisslinje. Då gå
vi över på linjer, som vi själva tycka äro riktiga, när det gäller kamp mot arbetslösheten.
Och då kom först förslaget om beredskapsarbeten från den dåvarande
socialdemokratiska riksdagsgruppens sida. Herrarna ha väl observe -

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ra t, att det var samma valprogram, som partiet gick in för? Ha herrarna observerat,
att det än så länge står en folkmajoritet ■— det kan ju hända, att den
spricker, det vet man inte — bakom detta program? Tycka ni verkligen, att
tidpunkten nu är inne att ta upp vår egen linje från 1927? Tycka ni inte det
är litet sent att nu komma med dessa anbud till det socialdemokratiska partiet
och till den regering, som nu sitter och som anser sig Ira skyldighet att ta
hänsyn till det program, kring vilket valstriden utkämpades, den strid, som
resulterade i att denna regering koni till? Jag tycker för min del, att ingenting
kan vara naturligare än att regeringen säger, att det läge, vari vi befinna
oss, har sin historiska bakgrund, och det lär i varje fall vara mycket
svårt att nu komma ur det. Jag är naturligtvis ytterst tacksam för alla de
vänliga och tillmötesgående ord, som sagts här i dag i mångå olika nyanseringar,
men skola de ingenting annat betyda, än att ni nu vilja börja diskutera
vår linje från 1927 — ja, då blir det bara vackra ord, men vad det kan
bli av handling kan man inte veta så särdeles mycket om.

Under förutsättning att regeringens beräkningar över antalet arbetare, som
kunna finna sysselsättning, äro något så när korrekta, tror jag mig ha visat,
att regeringens program är absolut överlägset andra program, när det gäller
att skapa arbete. Man kan lia betänkligheter mot det ur andra^ synpunkter,
men förebråelsen, att det skulle liksom vända upp och ner på förhållandet mellan
arbetslinjen och kontantunderstödslinjen, är icke riktig, och det finns ingen
anledning att vidhålla den. Örn man sedan med AK systemet för samma
pengar skulle kunna sysselsätta ännu flera arbetare, är en sak,, som jag för
närvarande inte vill säga något bestämt örn. Jag vill bara erinra herrarna
örn, att det bl. a. en gång i tiden varit statsrevisorernas enhälliga mening, att
kommissionens arbeten blevo mycket dyrbara, dyrbarare, än samma arbeten
skulle ha blivit, därest de utförts på vanligt vis i den öppna marknaden. Det
var dock ett omdöme, som fälldes av statsrevisorer ur alla politiska partier.
Det var inte några enstaka statsrevisorer, som uttalade sig så, utan som sagt
samtliga. Det är väl ändå inte så alldeles säkert, att den omständigheten, att
man håller speciellt låga löner, leder till, att själva arbetet blir billigare, än
örn det utföres efter andra principer, exempelvis med möjlighet att kunna tilllämpa
ackordsatser, som inte förta folk lusten att arbeta utan verkligen uppmuntra
dem en smula att fortsätta att arbeta för att på det viset öka sina inkomster.

Ja, de där frågorna om, hur hänvisningsförfarandet skall ordnas o., s. v.,
kan jag inte se, att det finns anledning att i dag besvara. De komma ju i sinom
tid att tillräckligt utförligt besvaras. Jag skulle helst se, att man sluppe
diskutera dem, ty i saknad av det grundmaterial, på vilket diskussionen skulle
bygga, bleve det ju bara antaganden — och antaganden, som i alla fall väckte
vissa föreställningar, men som en vacker dag kunde visa sig vara alldeles
vilseledande och utan någon verklig bakgrund. Man gör kanske därför klokast
i att under denna remissdebatt inte närmare uppehålla sig vid dessa saker.
Ja, därest det senare under debatten skulle bli anledning därtill, kan
jag naturligtvis lämna en mängd faktiska upplysningar om själva arbetslösheten,
örn verkningarna av den hittills förda arbetslöshetspolitiken o. s. v.,
men jag anser mig eljest inte Ira någon anledning att nu ytterligare fördjupa
mig i dessa saker. Jag skall bara tillåta mig ett par allmänna reflexioner.

Herr Trygger slutade sitt tal på ett mycket vackert sätt, och jag kan. försäkra,
att vill man på allvar söka åstadkomma samarbete mellan partierna
för att lösa de svåra krisfrågorna i vårt land, så kommer säkerligen den nuvarande
regeringen att medverka till dylikt samarbete. Men sådana ord och
dessa allmänna inbjudningar till samarbete säga ju inte mycket i och för sig.

44 Jfr 3. Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. to. (Forts.)

Å andra sidan måste det vara klart, att det inte kan bli något samarbete, örn
man begär, att regeringen skall avstå från så gott som alla de principiella linjer,
efter vilka den uppgjort sin politik. Är detta avsikten, tänker man sig
detta som en samarbetslinje, ja, då är det mycket bättre att från början nämna
sakerna vid deras rätta namn.

I anledning av herr Larssons anförande vill jag också säga, att jag blev
överraskad övermatt han praktiskt taget framlade ett motförslag till regeringens
förslag i fråga örn den arbetslöshetspolitik, som skulle komma att följas.
Det verkade på mig mycket förbluffande. Tror man, att ett motförslag av
den karaktären verkligen skulle kunna leda till samförstånd, så föreställer jag
mig i varje fall, att det skulle bli ytterligt svårt. Men jag förmodar, att man
heller inte ställer sådana anspråk i detta fall, att man liksom säger: »Här är nu
linjen! Vill regeringen inte acceptera den, är det färdigt.» Utan jag förmodar
att det var tänkt mera som en skiss, ett uttryck för, hur herr Larsson såsom
representant för sitt parti närmast anser, att arbetslöshetspolitiken skall bedrivas.

Herr Nilsson i Gränebo yttrade något örn, att riksdagen i varje fall måste
förbehålla sig saklig^ prövning. Ja, örn jag skulle få uttrycka en önskan, så
är det just denna: Måtte riksdagen gå till saklig prövning av de framlagda förslagen!
Men då skall den vara saklig! De flesta av herrarna äro dock gamla
ledamöter av kammaren och bli inte alltför förvånade, örn jag säger, att vi ha
hört dessa ord »saklig prövning» förut, men vi ha inte haft det intrycket, att
handlingen motsvarat orden. Är det så, att man här är beredd att underkasta
förslaget en saklig prövning i anda och sanning, ja, då behöver detta inte bli
någon stridens riksdag. Örn det däremot vid närmare påseende visar sig, att
detta »saklig» var ett ord, som man tillgrep, därför att det låter bra, men att det
i grund och botten inte var så allvarligt menat, ja, då tror jag inte man kan hoppas
på att komma till någon verklig fred.

Eftersom herr andre vice talmannen apostroferade ett yttrande av mig i ett
föredrag, så vill jag säga, att jag har den uppfattningen — den har jag företrätt
många gånger —- att det bästa som kan hända är, örn alla partier kunna
ena sig på en förnuftig linje. Det yttrade jag också i det där föredraget, fast
herr Nilsson i Gränebo antagligen inte observerat det, eftersom tidningarna
ju inte intresserade sig för denna passus utan endast för en annan. Det ligger
i sakens natur, att vad själva förhållandet mellan riksdagspartierna och
regeringen beträffar, kan det inte bero enbart på den ena parten, hur det kommer
att gestalta sig, utan på alla parterna. Kunna vi som sagt vänta oss, att
herrarna från de andra partierna äro beredda att sakligt pröva våra förslag, skall
det från vår sida inte mota något som helst hinder att komma till uppgörelse.

Herr Bagge: Herr talman! Det är ju på det sättet, vilket också framgått
av dep förda debatten, att det är två mycket olika motiv, som ha sammanblandats
i det föreliggande förslaget örn en stor utvidgning av de offentliga arbetena.
Å ena sidan har man, som herr statsministern säger i sitt yttrande,
därigenom velat bryta stagnationen; å andra sidan har man velat avskaffa
reservarbetssystemet och radikalt bryta med den nuvarande arbetslöshetspolitiken.
Den^där sammanblandningen tycker jag är olycklig, ty det har varit
svårt att få fram några riktigt klara linjer -— åtminstone gäller det den tidigare
förda diskussionen i pressen.

Jag skall så gott som helt och hållet syssla med den senare delen, således med
frågan örn förändringen i arbetslöshetspolitiken. Däremot skall jag inte närmare
gå in på frågan örn konjunkturpolitiken och knappast alls på de finan -

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sielia frågorna. Vad konjunkturpolitiken beträffar, undviker jag att gå närmare
in på den, därför att jag har synnerligen svårt att inse, att detta förslag
är något så märkvärdigt ur konjunkturpolitisk synpunkt. Det har sagts i det
där vackra bragelöftet, som herr Trygger citerade efter herr statsministern, att
denna ökning av de offentliga arbetena skulle bryta stagnationen och nästan
inleda en ny era i fråga örn vårt ekonomiska välbefinnande — ja, jag citerar
litet fritt, det vet jag. Det har också sagts av regeringsförslagets anhängare,
att det vore nya signaler, som nu komme fram och som skulle göra, att vi egentligen
inte längre behövde bekymra oss så mycket örn arbetslöshetsproblemet.
Jag skulle då snarare vilja hålla mig till vad herr finansministern yttrade här i
dag. Han framhöll, att det belopp, som här sättes i fråga, i själva verket inte
är så stort eller farligt; det är inte någonting, som egentligen kan åstadkomma
så stora verkningar. Han talade då om beloppet i förhållande till vår finanshushållning,
och där kan man måhända sätta ett eller annat frågetecken. Men
när man tänker på beloppet i förhållande till hela vår nationalhushållning,
måste man ju säga sig, att det vill till en stark tro, örn man skall kunna tänka
sig, att det skall på något påtagligt sätt kunna inverka på de ekonomiska förhållandena
överhuvud taget.

Vi äro ju i vår offentliga hushållning vana vid en kapitalökning på 50 ä 60
miljoner örn året. Jag tar också för alldeles givet, att också de, som inte ha
samma uppfattning som regeringen, äro med örn att bevilja högst betydande
belopp för reservarbeten — huru stora är svårt att säga. Det har redan sagts,
att arbetslöshetskommissionen räknar med en 60 ä 80 miljoner eller något i den
stilen. 1921/1922 beviljade Sveriges riksdag inte mindre än 100 miljoner för
detta ändamål. Inte har någon människa tänkt sig, att man på grund av detta
skulle åstadkomma någon ändring i konjunkturerna eller få en kraftigare inverkan
på hela vår nationalhushållning! Det är ju i själva verket på det sättet,
att det redan på grund av kreditpolitiska, valutapolitiska och finansiella hänsyn
föreligger mycket begränsade möjligheter att med hjälp av offentliga arbeten
kunna inverka på konjunkturerna. Vi äro inbäddade i de internationella
förhållandena, och vi kunna inte göra så mycket åt den saken, åtminstone inte
med de belopp, som här ha föreslagits. Herr finansministern sade också i en
hastig vändning, att det här förslaget naturligtvis inte var avsett att höja
konjunkturerna i hela världen, och man får ju vara tacksam för att han är så
pass blygsam.

Jag menar alltså, att jag inte har större anledning att syssla med den här
saken ur konjunkturpolitisk synpunkt. Jag är alldeles övertygad örn — och
det förmodar jag vi äro allihopa — att vare sig det här förslaget blir antaget
eller inte, ha vi arbetslöshetsproblemet kvar. Av den nuvarande regeringen
har också föreslagits, att 25 miljoner under alla förhållanden skola utges
i kontantunderstöd under nästkommande budgetår. Därför kommer den arbetslöshetspolitiska
sidan för mig att ligga helt och hållet i förgrunden, och där får
jag instämma i herr Sam Larssons uppfattning av innebörden av det nu framlagda
förslaget. Det förefaller mig innebära en fullkomlig destruktion av det
nuvarande systemet, en destruktion av mycket äventyrlig beskaffenhet. Det
är nämligen så, att de nya, här föreslagna offentliga arbetena inte kunna ersätta
reservarbetena i deras uppgift inom arbetslöshetspolitiken. Reservarbetena ha
faktiskt varit och äro on hörnsten för hela det system, som för närvarande
råder inom arbetslöshetspolitiken.

Nu säger socialministern: Ja, men dessa reservarbeten taga icke hand örn
mer än högst tjugutusen arbetare eller något dylikt, och till kontantunderstöden
måste vi hänvisa betydligt flera arbetare. Det är ju alldeles riktigt, men
därav kan man naturligtvis icke draga den slutsatsen, att örn man täger bort

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
reservarbetena, kan man därmed behålla det gamla systemet och behålla kontantunderstödssystemet
i den form, det för närvarande har. Det är ju på det
viset, att reservarbetena varit så att säga själva kärnan i den svenska arbetslöshetshjälpen
hela tiden. Under sådana tider som de närvarande, då vi ha så
stora påfrestningar, att vi icke kunna i alltför stor utsträckning lägga ned än
mer pengar på reservarbeten, måste kontantunderstöden till, men när det gäller
att avveckla dem. örn vi en gång få bättre tider igen, få reservarbetena en helt
annan betydelse, och även för närvarande måste de, som sagt, till, för att icke
den kontanta understödsverksamheten skall urarta på ett synnerligen betänkligt
sätt.

Örn vi nu tänka oss, att vi låta de ordinarie statliga och kommunala arbetena
svälla ut på det sätt som man här tänkt sig, då uppstår ju ett alldeles nytt
problem, när man en gång, som vi väl få hoppas, komma in i normala gängor
igen. Var skall man då göra av alla dessa skaror av statligt och kommunalt
anställda arbetare? Vad skall det bli av dem? Antingen skola de avskedas, och
då uppkommer ett verkligt allvarligt problem, hur man därvidlag skall förfara
och det blir stora svårigheter, eller ock — och det är väl sannolikare, när man
tänker på dessa grupper med det stora politiska inflytande de ha — komma
de att kräva, att alltjämt sysselsättning skall beredas dem. Och på det sättet
ha vi då kommit in i ett stort system av statliga och kommunala arbeten,
som stagnerar och som icke kan avvecklas. Det blir ju än mera följden, örn
man fastslår samma arbetsvillkor som för närvarande, således låter avtalsenliga
löner utgå. Hur skall man någonsin kunna bli av med allt detta igen?
Reservarbetena återigen äro vad som kallats »självlikviderande». Där har
folk ej anledning att stanna kvar, om de kunna få arbete inom det enskilda näringslivet,
och dessa arbeten äro så beskaffade, att de kunna avbrytas, när konjunkturerna
förändras o. s. v. Det är nämligen på det viset med dessa reservarbeten,
att när man kritiserar dem — ibland enligt min mening med rätt,
ibland med orätt — så tänker man kanske icke alltid på att de måste vara
av en alldeles särskild typ. De ha fått sina speciella karakteristika på grund
av den erfarenhet, som vi nu gjort under — jag tror det är mer än ett decennium
— på detta område. De ha utvalts, icke på grund av någon tillfällig
omständighet, utan därför att de måste motsvara vissa alldeles speciella krav,
örn de nämligen skola kunna fylla sin uppgift som arbetslinje till stöd för ett
sunt understödssystem.

Först och främst måste de vara av den beskaffenhet — jag ber socialministern
örn ursäkt, att jag tager upp den saken igen, fast han önskade, att den
icke skulle diskuteras, men den är så grundläggande i frågan, att man ej kan
komma ifrån den — de måste vara så beskaffade, att hänvisning kan ske från
de myndigheter, som sköta örn arbetslöshetsverksamheten. Den nuvarande apparaten
för hänvisning måste därför på ett eller annat sätt bibehållas, örn man
överhuvud skall kunna använda arbetena ur arbetslöshetssynpunkt. Man
måste taga hänsyn till de arbetslösas och olika orters behov av platser, som behövas
i olika avseenden. Man måste ha en administrativ centralmyndighet,
under vilken de sortera och som anordnar dem på ett sådant sätt, som verkligen
motsvarar arbetsmarknadens och understödsverksamhetens krav. Annars
blir det ingen glädje med dem, annars blir det på det sättet, att alla dessa
arbeten, som herr Möller talade örn, icke komma att kunna användas i arbetslöshetssystemet.
Nu är det ju på det sättet, att urvalet av dessa föreslagna
arbeten har skett ur helt andra synpunkter än dessa, som helt naturligt är, och
följden därav är den, att det går icke att överhuvud, såvitt jag kan se, få en
sådan hänvisning till dessa arbeten, som är nödvändig för att kunna använda
dem i kombination med arbetslöshetsverksamheten. Det låter sig ej göra, så

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som de äro tekniskt anordnade. De skola ju betraktas som vanliga arbeten i
öppna marknaden.

Deras natur är icke heller sådan, att man kan dit hänvisa vilken arbetsför
människa som helst, utan de kräva i de allra flesta fall en speciell kompetens
eller äro förlagda på sådant sätt, att man ej kan anordna sådan där allmän
hänvisning till dem. Kan man icke få sådan hänvisning till dessa speciella
arbeten, så betyder det en annan sak, som förefaller mig vara mycket allvarlig,
och det är att det icke blir arbetslösa, som komma att fylla dessa lediga platser,
utan det blir andra arbetare, som komma att dragas dit. Detta är ingen
spekulation, utan det ha vi en mycket ofta förekommande erfarenhet av, speciellt
från de nuvarande vägbyggnaderna. De, som komma dit, äro icke de
arbetslösa, utan det är folk, som har litet att syssla med och som drager sig
fram något så när hyggligt men som nu kan få en bättre ersättning och ställning
genom dessa arbeten. Det blir dessa, som komma dit naturligtvis.
Då kan man säga: ja, men de platser, som dessa lämna, komma väl de arbetslösa
fram till. Ja, det är långt ifrån säkert i dessa tider. Först och främst
vill jag säga, att jag tror, det är en ganska allmän erfarenhet, att företag nu
hållas i gång och man håller kvar arbetare i mycket stor utsträckning, fast
företagen ej ha någon direkt glädje av det. Man söker hålla kvar dem så
långt som möjligt, för att de icke skola råka i arbetslöshet. Om nu dessa människor
få möjlighet att komma över på sådana här väl betalade statsarbeten,
inte komma företagarna då att säga: »Ja, nu skola vi fylla dessa platser med
några arbetslösa». Det blir naturligtvis inga lediga platser, utan det blir en
ökning av arbetslösheten.

Likaså är det säkerligen på många håll på det viset, särskilt när det gäller
skogs- och lantarbete, att det är människor som lia ett litet blygsamt göra; de
ha arbete på någon gård eller dylikt. De komma att dragas till dessa arbeten.
Men de andra arbetslösa komma ej att söka upp de härigenom »lediga» arbetena.
Dels äro de svåra att få tag i, ty de ligga icke till på det sättet, och dels
äro de av en sådan karaktär, att man ej vill ha dem.

Således örn man icke kan få till stånd ett allmänt hänvisningsförfarande, vilket
förefaller mig mycket svårt, blir följden, att de arbetslösa icke komma till
dessa arbeten i större utsträckning. Särskilt blir det fallet, örn lönerna bli lika
med vad man kallar den »öppna marknadens», d. v. s. om lönerna bli organisationsbestämda.
Då kommer ju folk att lockas till dessa arbeten, och hur
stort belopp man än anslår för dessa arbeten, kommer det ändå aldrig att fylla
behovet. Dessa arbeten kan man hålla på att utvidga och utvidga, så att det
kommer mer och mer folk dit från det enskilda näringslivet, örn man blott
alltjämt tillför kapital till de offentliga arbetena, som man förmodligen berövar
det enskilda näringslivet. Man gör det härigenom omöjligt för detta att
bereda flera arbetstillfällen. Vad blir slutet på detta? Jo naturligtvis en anslagsbegränsning,
men »behovet» kommer naturligtvis alltjämt att föreligga.
Hänvisning från lämpliga myndigheter och lägre löner än på motsvarande områden
förefaller mig således som ett ofrånkomligt krav på varje slags offentligt
arbete, som skall ha någon som helst betydelse för arbetslöshetens bekämpande.

Ett annat krav på sådana här arbeten har varit, att de skulle vara — jag
tror det har nämnts förut •— sådana, att varje arbetare med normal arbetsförmåga
lämpligen kan hänvisas dit. Det är ej fallet, såvitt jag kan se, med
de arbeten, man här planerar, åtminstone så långt man kan döma från statsverkspropositionen
uppgifter. Det är i mycket stor utsträckning arbeten, för
vilka det kräves särskild kompetens och, om jag så får säga, särskild geografisk
förläggning. Man måste ju bo på ett särskilt sätt för att kunna få dessa

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
arbeten. Med andra ord, vissa bestämda arbetargrupper komma härigenom
att bli gynnade till förfång för andra arbetargrupper, som kanske behöva denna
hjälp i mycket större utsträckning än de förra. Detta kan ju varken vara
rimligt eller rättvist. Dessutom kommer kontantunderstödsverksamheten att
växa på det sättet.

Sådana arbeten, som här föreslås, verka alltså desorganiserande på arbetsmarknaden.
De komma att främja den lönesplittring, som den svenska arbetsmarknaden
redan lider av, för såvitt icke de kunna anordnas på något alldeles
speciellt sätt, så att detta kan motverkas. Nu är det emellertid fallet,
örn man ser på det framlagda förslaget, att det förhåller sig alldeles tvärtom.
De anslag, som här sättas i fråga, komma att i allra högsta grad just gynna
sådana arbetargrupper, som för det första kommit högst i löneavscende och för
det andra ha det relativt hyggligt, åtminstone delvis, i arbetslöshetsavseende.
Det föreslås ju, att av de 75 miljoner kronor, som skulle ställas på socialdepartementets
stat, skulle ej mindre än 30 miljoner användas såsom bidrag
till kommunalarbeten. Jag känner ju litet till, hur kommunalarbetarna lia det
och hur det går till, när deras löner sättas, ty jag har i femton år lett städernas
förhandlingar med kommunalarbetarförbundet. Jag vill då säga, att för
närvarande ligga kommunalarbetarnas löner på en nivå, som är betydligt mycket
högre, som bekant, än de vanliga arbetarnas, men det kanske icke är riktigt
bekant, hur mycket högre de ligga. Inom de tre högsta dyrortsgrupperna,
där vi lia kommunalarbetare, överstiga i medeltal de kommunala lönerna
fabriksindustriens löner med respektive 11, 16 och 20 procent. I de tre största
städerna, således Stockholm, Göteborg och Malmö, överstiga kommunalarbetarnas
löner dessa industriarbetares löner med 15—20 procent. Se vi på exportindustriens
löner på samma orter, överstigas de med 30—50 procent av
kommunalarbetarnas. Det är ju icke rimligt, förefaller det mig, att under sådana
förhållanden ytterligare understödja den arbetargruppen. Dessa siffror
äro ju bara medeltal. I enskilda fall är skillnaden än mer påfallande. I Stockholm
t. ex. är medel timlönen för kommunalarbetarna för närvarande 2.08 kronor.
Om jag nu skall taga något riktigt flagrant, kan jag nämna gatukontorets
arbetare i Stockholm. De lia i medeltal 2,40 kronor i timmen för till övervägande
delen rent grovarbete. Exportindustriens löner här i staden överstigas
med 46 procent av kommunalarbetarnas löner. I Göteborg överstiga kommunalarbetarnas
löner med 25 procent medeltalet av fabriksindustriens löner
och med 50 procent återigen exportindustrilönerna.

Örn jag tänker mig, hur det skall bli här, ifall en så stor subvention kommer
att ställas till de kommunala arbetenas förfogande — det är ju fråga örn
bidrag, som förutsätta att kommunerna själva också få sätta till medel -—
vid de förhandlingar, som givetvis komma att föras örn kommunalarbetarnas
löner, för att man skall få en något rimligare proportion mellan deras lönenivå
och industriarbetarnas, så måste jag säga mig, att detta kommer att
lägga de allra största svårigheter i vägen för dessa förhandlingar. Det är ju
uppenbart, att detta anslag kommer att ytterligare stegra skillnaden mellan
kommunalarbetarnas löner och den enskilda industriens löner, vare sig det blir
status quo för kommunalarbetarna eller örn det rent av kan bli någon höjning,
vilket mycket väl kan tänkas med de stora belopp, som här är tal örn.

Sedan är det en annan sak, som jag gärna skulle vilja omnämna i samband
med detta, och det är, att detta kommer som sagt att innebära en direkt uppmuntran
till kommunerna att öka sina anslag för sådana här arbeten, dels
direkt genom bidrag och dels indirekt, ty det är ju klart, att man i dessa
tider mycket gärna vill söka släppa efter, när det gäller sådana saker. Och
över hela landet, när det gäller dessa tusentals kommunala angelägenheter,

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kommer en sådan här regeringsaktion att betyda, att man säger: »Ja, vi
skola på allt sätt söka öka anslagen till kommunala arbeten.» Redan nu äro
ju de kommunala finanserna ganska tryckta, och, som vi veta, på sina håll
rätt illa skötta. Hur skall det bli, örn detta kommer till? Jag skall be att få
erinra därom, att den stora finanskrisen i Tyskland för ett par år sedan, som
förde med sig, att man vart tvungen att inskränka på hjälpen och omsorgen
örn arbetslösa och fattiga i en grad, som vi ej kunna föreställa oss, emanerade
väsentligen ur vanskötseln av de tyska städernas finanser.

Jag kommer så över till en annan speciellt gynnad grupp. Det är byggnadsarbetarna.
20 miljoner kronor skulle gå åt till understöd åt bostadsbyggande,
och vidare äro, som här sagts, upptagna stora anslag till husbyggande
på andra huvudtitlar. Jag vill ej trötta kammaren med att här upprepa
något örn förhållandena på byggnadsmarknaden. Det känna vi ju alla
så väl till, och reflexionerna göra sig ju själva. Det kan icke vara rimligt
att yttermera öka den förvirring, som •— det är jag säker om, att alla också
på arbetarhåll erkänna — har gjort sig gällande på byggnadsmarknaden nu
när depressionen inträtt.

Det är också en annan sak, som jag kommer att tänka på i samband med
detta. Vid sådana här arbeten, som nu föreslås, kunna väl inga konfliktdirektiv
råda. Hur skall det då gå? Vi veta ju, att konfliktanledningar på
byggnadsmarknaden äro mycket aktuella. Det finns all anledning antaga,
att när det^ föreslagna anslaget skulle tagas i anspråk någon gång på sommaren,
pågår en byggnadsarbetarkonflikt av stor omfattning i hela riket. Hur
skall det då göras? Skola dessa strejkande byggnadsarbetare anställas vid
statens byggnadsarbeten, eller skola de avstängas? Då kommer man in på
frågor och problem, som man förut varit förskonad från i fråga örn våra
ordinarie statliga och kommunala arbeten. Att byggnadsarbetarna därvidlag
ej komma att^genera sig, det tror jag vi kunna vara ganska övertygade örn.
Jag har haft åtskilliga erfarenheter i Stockholms stad örn hur det går till vid
dylika tillfällen.

Ja, så kommer jag över till en sak, som herr socialministern berörde, och
jag får erkänna, att jag hade rätt svårt att förstå de siffror, han kom till
där. Som vi veta, äro reservarbetena så beskaffade, att de äro särskilt arbetskrävande
och i mindre grad kapitalkrävande. Så har man ordnat, därför att
man ville använda dessa penningar på så förnuftigt sätt som möjligt ur arbetslöshetssynpunkt
och få så många människor som möjligt anställda. Nu
säger socialministern, att för detta anslag på 160 miljoner skulle man direkt
kunna sysselsätta 75,000 arbetslösa. Ja, tills jag får bättre undervisning, tilllåter
jag mig betvivla det. Om man går ut från det antal arbetare, som sysselsättas
_ vid reservarbeten, är det lätt att räkna ut hur det ställer sig. I
sista skrivelsen från arbetslöshetskommissionen till Konungen säges det, att
det kräves 60 miljoner kronor för att permanent hålla i arbete 15,000 arbetare.
Hur skall man under sådana förhallanden med 160 miljoner kronor kunna
hålla 75.000 arbetare i sysselsättning vid arbeten, som äro mera kapitalkrävande
och där det dessutom betalas högre löner? Även om man vill tro aldrig
så illa örn arbetslöshetskommissionens sätt att sköta sin uppgift rent arbetstekniskt,
vilket jag ej tror man har någon som helst anledning till, så finns
det ingen möjlighet till en sådan marginal. I varje fall få vi väl säga, att örn
vi anställa arbetare för ett visst bestämt belopp, lat oss säga 100 miljoner
kronor, eller vad det nu kan bli, enligt reservarbetssystemet och för lika stort
belopp enligt det system, Kungl. JVlaj :t här föreslår, sa ligger det i sakens
natur, att vi mäste kunna anställa ofantligt mycket flera arbetare vid reservarbetena,
eftersom de konstitutivt äro mycket mera arbetskrävande än de

Wärsta kammarens protokoll 1933. Nr 3. 4

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
andra. Det är ju det, som är skillnaden mellan dessa bägge sorters arbete.
Oell när man, som herr Möller påpekar, har så svårt att hålla i gång arbetslinjen,
som han visade, då skall man väl använda pengarna så effektivt som
möjligt ur arbetslöshetssynpunkt och icke så ineffektivt som möjligt.

Yad nu de indirekta verkningarna beträffar för de kapitalproducerande industrierna,
så är det ju alldeles klart, som herr Möller säger, att där kan man
möjligen påräkna, att det blir en del arbetare, som bli anställda. Örn jag tänker
mig, att det t. ex. sättes i gång stora husbyggnadsarbeten, så är det all
anledning antaga, att tegelbruksarbetarna få mera arbete o. s. v. Men å
andra sidan är det ju alldeles självfallet, att när kapitalkostnaderna bli större,
måste i alla fall en god del av dessa gå till annat än arbetslöner. Så kommer
ju till, att en hel del av det material och annat, som dessa kapitalkostnader
gå till, måste importeras, och de kostnaderna komma i varje fall icke
svenska arbetare till godo. Det förefaller mig därför uppenbart, att denna
sorts arbete måste medföra, att en betydligt mycket större del av de arbetslösa
måste föras över på kontantunderstöd, än örn vi använda reservarbetssystemet,
i synnerhet när man betänker vad jag nyss sade, nämligen att det
säkerligen icke går att göra hänvisningsförfarandet sådant, att arbetslösa av
alla sorter med olika kompetens etc. skola kunna bli sysselsatta.

Yad så lönesättningen beträffar, skall jag kanske icke tala så mycket örn
den. Det har ju redan sagts så mycket örn den, och den frågan har stötts
och blötts i det oändliga. Men det är klart, att örn det är så, att lönerna
komma att bli i vissa fall högre och i intet fall lägre än på den s. k. »öppna
marknaden», måste det ju medföra den skadan, att det hindrar återgången
från reservarbetena till det enskilda näringslivet. Det kan man ju ej komma
ifrån; det måste ligga till på det sättet. Är dessutom arbetet av den karaktär,
som fallet är med det i propositionen föreslagna, att det icke kan utan
vidare avslutas, när man vill, utan måste räcka en längre tid framåt, då ha
vi också där stor anledning att antaga, att det blir ett stagnerande system av
statsarbeten till stor skada för näringslivet i vårt land.

Dessutom måste man säga, att den lönesättning, som här är föreslagen eller
tycks bli föreslagen, kommer ju att inverka på hela lönenivån i landet och göra
den stel på ett sätt, som är ägnat att öka arbetslösheten, och dessutom komma
de avtalsenliga lönerna, som sagt, också att öka kostnaderna för arbetet på
sådant sätt, att man ej kan få plats för lika många arbetslösa som förut.

Det förefaller mig, som örn arbetarnas solidaritetskänsla borde förmå dem
att gå med på lägre löner för dessa arbeten, örn de på det sättet kunna bidraga
till att arbetslösa i större utsträckning kunna få arbete.

Jag ser, att jag hållit på alldeles för länge, och skall därför hoppa över en
del, som jag tänkt säga.

Jag skall till sist endast framhålla, att jag icke kan förstå annat än att
regeringens förslag innebär en fullkomlig destruktion av den gamla svenska
arbetslöshetspolitiken. Däri instämmer jag fullkomligt med herr Sam Larsson.
Vår svenska arbetslöshetspolitik ha vi ju i alla fall bedrivit under mer
än ett decennium, och vi ha erfarenheter, som kristalliserat ut sig i denna verksamhet.
Vi veta dessutom, att den svenska arbetslöshetspolitiken vid tidigare
tillfällen bidragit till en betydligt snabbare återhämtning på arbetsmarknaden
än som förekommit inom andra länder, som ha bedrivit arbetslöshetspolitik
efter andra linjer. Detta är något, som vi ha faktisk erfarenhet örn.
Yi överge alltså vårt beprövade system till förmån för ett system, som — ja,
vad är det för något? Såvitt jag kan se, kommer det nya systemet att betyda
en kolossal utvidgning av understödsverksamheten utan stöd av arbetslinjen.
Ty de arbeten, som här äro föreslagna, kunna icke tjäna understödsverksam -

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
heten till stöd och till sanering och till kontroll. Vad en sådan understödsverksamhet
får för följder, ha vi också erfarenhet om från andra länder, nämligen
ifrån England och Tyskland. Den, som haft tillfälle att något studera
dessa förhållanden på ort och ställe, måste önska, att vi bli bevarade från de
olyckor, som ett sådant system kan föra med sig.

Jag återkommer till de båda motiv i statsverkspropositionen, som jag från
början talade örn. Det första motivet, att man skall försöka att på något sätt
bryta konjunkturen o. s. v., förefaller mig vara synnerligen sympatiskt. Det
är bara det, att jag inte kan ställa mig så optimistisk, som vederbörande här
gjort. Det är en viss skillnad i fråga om optimism mellan de yttranden, som
fällts av statsministern och socialministern, samt det, som finansministern
fällt. Därvidlag vill jag säga, att jag helt och hållet lutar åt den mindre
optimistiska sidan. Jag tror inte, att man kommer att uppnå någon avsevärd
konjunkturförbättrande verkan men att det kan uppkomma en hel del skadeverkningar,
som bli ganska bekymmersamma.

Det andra motivet återigen, att, av anledningar som förefalla mig inte så
vidare tilltalande, mitt i en sådan här våldsam ekonomisk kris slå sönder den
beprövade arbetslöshetspolitik, som vi hittills haft här i landet, kan jag inte
med bästa vilja i världen finna sympatiskt. Det är ju så — och där vill jag
också instämma med herr Larsson — att vi givetvis alla vilja försöka att
spänna våra krafter och se till, att alla möjliga resurser, som vi förfoga över,
skola användas för att hjälpa oss igenom denna kris och speciellt för att lindra
arbetslösheten.

Men vad som här föreslås är icke rätta vägen, det kan inte hjälpas. Vi ha
en gammal beprövad väg, och man skall väl inte överge den mitt under så
svåra tider, som vi nu gå till mötes. Den väg, som här föreslås, kommer också
att medföra, a,tt den budget, som nu är uppgjord med uppbådande av alla resurser,
sannolikt icke kommer att hålla, till följd av att understödsverksamheten
kommer att få så mycket större proportioner, när man icke längre har
ett stöd i den centrala administrationen och i reservarbetssystemet. Kommunernas
finanser komma enligt min mening att skadas och försämras. Kegeringens
förslag är enligt min bestämda och ärliga övertygelse icke till nytta
utan till skada för Sveriges arbetare, det kommer att i hög grad försvåra den
återhämtning av näringslivet, som vi i alla fall måste hoppas på, det kommer
att medföra allvarliga skador för vårt folk, och det kommer enligt min uppfattning
att öka den arbetslöshet, som man velat motverka på detta sätt.

Herr statsrådet Möller: Jag begärde ordet igen omedelbart endast för att
ge en kort replik till den föregående ärade talaren.

Vad frågorna örn hänvisningsförfarandet, örn de s. k. kommunalarbetarna
och byggnadsarbetarna, om konfliktdirektiven och allt detta beträffar, är det
uppenbart, att den föregående talaren vet kolossalt mycket mer än jag, och
det är kanske rimligt nog. Spörsmålen äro emellertid föremål för prövning
av särskilt tillsatta sakkunniga, och jag hoppas, att de använda sitt förstånd
lika bra som de flesta här i kammaren samt att man skall kunna ge sig till tåls
med att få svar på de framställda frågorna till dess. Det är inte något annat
som behövs. Vad man nu än tänker örn regeringen, behöver man ändå inte
tro, att den är så naiv, att den inte vet, att det existerar problem i detta sammanhang,
och det är självfallet, att det ingår i regeringens skyldighet att undersöka
de problemen och försöka lösa dem på ett så betryggande sätt som
möjligt.

Nog förstår väl ändå herr Bagge, att det måste vara en överdrift, då han
förutsätter, att därest det blir en allmän byggnadsarbetarstrejk, skola de

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen ra. ra. (Forts.)
strejkande arbetarna anställas vid ifrågavarande byggen. Det förefaller mig
var en så orimlig tanke — ja, kanske byggnadsarbetarna tro det, men att någon
människa här i denna kammare skulle göra det, hade jag verkligen inte
tänkt mig.

Sedan vill jag säga, att för de beräkningar örn antalet anställda, eller de
möjligheter för anställning, som äro gjorda, har jag gjort en reservation, fastän
jag är benägen att tro, att en noggrannare kalkyl skall visa, att de inte
äro alltför felaktiga. Det tror jag mig lugnt kunna säga. Hur jag kommit
till dessa siffror, det får ni också ursäkta, om jag inte talar örn i dag. Jag
förmodar, att jag, då det gäller addition och multiplikation, är ungefär lika
skicklig som de föregående talarna, som yttrat sig i denna sak. Eftersom
man inte behöver så mycket mer än de fyra enkla räknesätten, får man se
sedan, vem det är, som på denna punkt får rätt. Vi utgå nu ifrån, att det kommer
ur arbetslinjesynpunkt att bli ett kolossalt mycket större program än som
ens är möjligt att få till stånd med hittillsvarande system. Ja, jag vet inte,
örn jag har anledning att nu ytterligare gå in på dessa spörsmål.

Jag medger, att jag är litet överraskad över att det kan vara så skadligt
att sätta igång arbeten, som tycktes framgå av det sista anförandet. .Kan det
verkligen vara så farligt för samhället att sätta igång arbeten?. Finns det
inga faror alls förbundna med att enskilda anställa arbetare? Är det bara,
när staten anställer arbetare, som alla dessa faror uppkomma? Det förefaller
mig, som örn man åtminstone borde modifiera sin kritik något, ty så orimliga
verkningar eller sådana verkningar, som den föregående ärade talaren
föreställde sig, har jag verkligen svårt att tro på.

Jag tror inte heller, att man skall utgå ifrån, att arbetena i stort sett bli av
den karaktären, att de inte kunna nedläggas igen, därest det skulle visa sig
lämpligt. Ja, vissa arbeten kunna naturligtvis icke nedläggas — det ligger
i sakens natur — men det kommer att bli en mycket stor post arbeten, vilka
precis som arbetslöshetskommissionens arbeten kunna nedläggas, örn konjunkturerna
skulle ljusna. Nu skall man för övrigt inte inbilla sig, att arbetslöshetskommissionens
arbeten, så fort konjunkturerna ljusna, bara kunna nedläggas.
Vi ha haft före ganska stora krav på anslag just till fullbordande
av arbetslöshetskommissionens arbeten, då man egentligen inte ansåg, att de
ur arbetslöshetssynpunkt skulle vara behövliga, som riksdagen i alla fall har
beviljat.

Alla de andra spörsmålen tror jag emellertid, att vi mycket fruktbarare
kunna diskutera, när förslagen ligga utformade mera i detalj. Jag gör inte
anspråk på att i dag kunna lugna alla de farhågor, som här äro uttalade, men
jag tror, att i varje fall större delen av dessa farhågor äro i stort sett obefogade,
och jag tror, att detta skall komma att visa sig, när det hela, som sagt,
ligger mera slutgiltigt utformat.

Jag vill påpeka, att det förefaller, som örn man vill göra kommunalarbetarnas
och byggnadsarbetarnas löner till ett huvudnummer i agitationen mot
regeringsförslaget. Det var det tema, på vilket den föregående ärade talaren
spann, och det var samma tema, på vilket herr Larsson också spann. Därest
mina beräkningar angående antalet sysselsatta arbetare hålla streck, borde
redan därav framgår, att byggnadsarbetarna och kommunalarbetarna inte kunna
komma att spela bland de grupper, som kunna komma att anställas, den
dominerande roll, som man här i likhet med professor Heckscher tycks föreställa
sig. Det är naturligtvis orimligt, och för mig vore det en nyhet, örn
det vore så, att varje arbete, som en kommun utför, skulle utföras efter kommunalarbetaravtalet.
Det har jag inte haft kännedom örn, och jag tycker, att
det är en mycket besynnerlig föreställning. Jag har för mig, att i många fall

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kommunerna lämna ut arbeten på entreprenad t. ex., där kommunalarbetarlönerna,
som man bär fruktar, inte tillämpas. Jag tror nog, att man kan vänta
sig, att det kan finnas lösningar även på dessa problem, som inte äro oacceptabla.

Jag hade dock verkligen mera trott, att kommunalarbetarna skulle komma
att göra invändningar mot detta arbetsprogram och att de skulle komma att
säga, att med detta arbetsprogram konsumera ni i förväg våra arbetstillfällen.
Det trodde jag skulle bli den allvarligaste anmärkningen mot en utvidgning
av de kommunala arbetena, och icke detta-, att man nu skulle på ett alldeles
särskilt sätt understödja s. k. monopollöner eller något sådant. Jag tror, som
sagt, att man nu i första upphetsningen något överdriver.

Det är min bestämda övertygelse, att örn den svenska riksdagen inte förstår,
att tiden kräver vissa krafttag, utan låter utvecklingen glida ungefär hur
som helst, då komma vi fram till ohållbara förhållanden i vårt land. Örn vi
däremot verkligen göra gemensamt en kraftansträngning, som herr Larsson
talade örn och som regeringen har visat på — naturligtvis med alla de nyansskillnader,
som i övrigt kunna finnas — är det min övertygelse, att vi i hög
grad kunna återväcka hoppet i vårt land bland nu fullständigt modlösa massor
av människor, och det är också min övertygelse, att vi därigenom göra
land och folk den största tjänst, som vi i ett läge som detta kunna göra.

Herr Boman: Herr talman, mina herrar! För många år sedan lyssnade

jag i andra kammaren på en remissdebatt, då en tidigare socialdemokratisk
finansminister hade att försvara sig mot anfall från sina partivänner — ja,
de kallades kanske då för vänstersocialister — för att han i sitt budgetförslag
icke i tillräcklig grad skulle ha beskattat förmögenheter och inkomster.
Det anförande, som denne socialdemokratiske finansminister, herr Thorsson,
då höll, fann jag så pass anmärkningsvärt, att jag har letat rätt på
detsamma, och jag skall nu tillåta mig att citera det. Herr Thorsson sade:
»Jag har tillåtit mig att säga, att vi trots herr Hages försäkringar örn de
lindriga skatterna här i landet jämfört med andra länder dock äro inne på en
beskattning, som har sträckt sig ganska långt. Förutom de stegrade statsskatterna
råder en avgjord stegring av de kommunala skatterna, och det är
uppenbart, att man under sådana förhållanden måste vidtaga vissa förberedande
utredningar och undersökningar, innan man pålägger nya eller skärper
redan utgående skatter på ett sådant sätt, att man därigenom helt enkelt
förkväver näringslivet.» Hos denne finansminister fanns sålunda förståelse
för att näringslivet icke kan tåla allt för hård skattebelastning. Dylikt omöjliggör
kapitalbildningen och förlamar därmed företagsamheten. Vår nuvarande
finansminister synes tro, att det är möjligt att i stället för förlamad
enskild företagsamhet sätta statlig verksamhet.

Finansministerns anförande i dag gick ut på att visa, att beskattningen å
inkomst och förmögenhet i Sverige vore särskilt lindrig, jämfört med andra
länder, men jag tror icke, att han tog tillräcklig hänsyn till den tunga kommunalbeskattningen,
som helt och hållet iir grundad på inkomst och förmögenhet.
Under de svåra inflationsåren utgick den direkta beskattningen
till större eller ungefär samma belopp som den indirekta skatten. När deflationen
bröt in, insågs omöjligheten av att upprätthålla en dylik relation utan
allvarlig fara för vårt lands näringsliv, och såsom framgår av en tabell, intagen
i statsverkspropositionen, Ilar den procentuella andelen för den direkta
beskattningen från 1924/1925 till 1932/1933 växlat mellan 28.2 procent och
34.6 procent och utgjorde i senaste statsregleringen i fjol 28.2 procent —

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari £. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
denna låga siffra naturligtvis beroende på en fortgående minskning i inkomsterna
framför allt av rörelse och kapital.

I den nu framlagda statsverkspropositionen förutsattes en sänkning i såväl
det absoluta talet för indirekt beskattning som den procentuella andelen därför,
under det att direkta skatter stegras såväl relativt som absolut. Det är
egentligen på tullmedlen, som minskningen beräknas inträda, då tillfölje god
skörd inkomst av spannmåls- och sockertull nästan försvinner, under det att
de nya indirekta skatter, som föreslås skola skärpas, drabba ganska umbärliga
lyxartiklar, såsom tobak, spirituosa och maltdrycker.

Jag vill ingalunda bestrida, att i nuvarande budgetläge den föreslagna
höjningen av den utgående inkomst- och förmögenhetsskatten från 145 procent
till 165 procent av skattens grundbelopp kan vara försvarbar eller nödvändig,
men jag vill erinra örn att när skatten infördes och det bestämdes,
att Vgo av förmögenheten skulle läggas till verkliga inkomsten, var motiveringen
den, att inkomst från förmögenhet ägde en större skattekraft än inkomst
av arbete och tjänst. Att nu, när så många och stora förmögenheter
icke alls lämna någon inkomst, skärpa denna beskattning, är nog i någon
mån betänkligt.

Än betänkligare förefaller mig emellertid den nya förmögenhetsskatten —
arvsskatten. Då jag emellertid först i går blev i tillfälle att genomläsa propositionen,
är det svårt för mig att göra några bestämda uttalanden. Jag
vill emellertid påpeka, att den lockande uppställningen med de 20,000 kronornas
skattefrihet kommer att inbjuda till kringgående av lagen. Genom den
enkla åtgärden att till 3 eller 4 personer lämna gåvor å 20,000 kronor, som
ju äro skattefria och efter propositionen kunna fullgöras vartannat år, kan
man eliminera bort denna arvsskatt. Jag är alldeles säker på att vårt lands
skickliga advokater komma att finna många utvägar att komma ifrån denna
skatt.

Beträffande finansministerns motivering för skatten, nämligen att andra
rikare länder, som på grund av världskriget hade förstört sina finanser,
hava högre arvsskatt, vill jag säga, att elen motiveringen synes mig icke vara
tillräcklig. I vårt land, där ägare av större förmögenheter äro både absolut
och relativt få, torde uttagande av en dylik arvsskatt leda till att i och för
skattens erläggande dödsboets tillgångar i mer eller mindre skuldsatta fastigheter,
stads- och lantegendomar, och till större eller mindre del belånade aktier
måste komma att realiseras med allvarlig inverkan på fastighets- och aktiemarknaden
— sålunda direkt kapitalförstörande. En utväg, som propositionen
anvisar örn fördelning av skattens erläggande på en följd av år, kan
väl något mildra dess ogynnsamma verkan, men ingalunda undanröja den.

Med vad jag nu anfört vill jag ingalunda säga, att man icke i en svår kristid
behöver vidtaga någon skärpning av nu utgående skatter, men i så fall
ingalunda av det mått, som innefattas i det framlagda förslaget.

Hur går det emellertid, örn en fördelning av skatten på flera år i större
omfattning kommer till stånd, med skattens förutsatta användbarhet i och
för snabb amortering av den extra upplåning, som skall äga rum för att
finansiera de arbeten, som skola ersätta nuvarande reserv- och beredskapsarbeten?
Då emellertid örn dessa arbeten en föregående talare, herr Bagge,
nyss har gjort ett mera fullständigt uttalande, i vilket jag kan instämma,
kan jag yttra mig ganska kort därom. De ifrågasatta statsarbetena synas
skola omfatta jämväl uppförande av bostadshus såväl i Stockholm som å
andra orter, och ehuru det icke direkt utsäges, är det väl meningen, att
även avtalsenliga löner skola utgå. Av socialministern fingo vi nu höra, att
man tänkte sig särskilda avtal, men avtalsenliga löner skall det nog i alla

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
händelser vara. Allmänt känt är emellertid, att arbetslönerna inom byggnadsfacket
äro de kanske högsta, som förekomma, liksom att där rådande
avtal nu äro uppsagda. Är det verkligen meningen att genom ett statsingripande
söka förhindra dessa löners anpassning till en rimligare nivå? Av
det nu gjorda uttalandet av socialministern fingo vi visserligen veta, att det
naturligtvis icke kan komma i fråga att vid en arbetskonflikt igångsätta arbeten.
Men det hindrar icke, att tillvaron av ett beslut om ifrågavarande arbeten
ganska säkert kommer att försvåra en uppgörelse i lönefrågan. I varje
fall synes ett uttalande i statsverkspropositionen på sid. 4 i delen »Utgifterna»
antyda, att de äro avsedda att hindra lönenedsättning. Uttalandet
lyder: »Nedpressningen i arbetslönerna har icke framkallat den ökade företagsamhet,
som ställts i utsikt.» Att ökad företagsamhet skulle lia ställts i
utsikt vid krav och förhandlingar om lönesänkningar är mig obekant. Däremot
har det förekommit meddelande örn att viss verksamhet måste nedläggas,
örn ej lönereduktion kan ernås. Sådant har också timat, men detta är
väl något helt annat.

Jag läste för en tid sedan i en arbetartidning: »Arbetsgivarna utmana arbetarna
inom byggnadsbranschen, kräva 20 procent lönesänkning.» Även om
en sådan lönesänkning komme till stånd, bleve nog lönenivån bland de högsta,
så att utmaningen väl ej är så farlig. Vad jag däremot skulle vilja
beteckna nästan som en utmaning mot samhället, är en företeelse, som nyligen
blottats i min hemstad. De där arbetande auktoriserade rörläggarfirmorna
lia bildat en ring. och de bestämma inom sig, vem som skall erhålla en
utbjuden entreprenad, övriga firmor få blott ingiva skenanbud. Anordningen
kan endast tänkas genomförd i samförstånd med arbetarna, vilkas
löner höra till de högsta inom byggnadsfacket. Tilldragelsen får nog också
ses i samband med att Göteborgs gasverksstyrelse, som meddelar auktoriseringen,
på sin tid berövade en oförvitlig rörläggarfirma rätten att utföra
rörläggararbeten, då firman kommit i strid med sina arbetare. Saken ledde
till skadeståndskrav mot staden, och staden blev ålagd att utgiva skadestånd.

Hur majoriteten i de stora städernas arbetsstyrelser är sammansatt, är nog
allmänt bekant. Jag vet inte, örn något motsvarande förekommer på andra
orter, men en privilegierad monopolställning inbjuder alltid till frestelse för
maktmissbruk. Vid de synnerligen betydande rörläggningsarbeten, som höra
till ett modernt bostadshus, bli kostnaderna härför en ej oviktig faktor i
byggnadens pris och hyresvärde.

Slutligen anser jag mig böra beröra Kungl. Maj :ts förslag beträffande
dyrtidstilläggen. Det föreslås nu, att dessa för budgetåret skulle utgå efter
ett indextal av 156, oaktat indextalet den 1 januari 1933 var 154. Detta är
första gången, som dyrtidstilläggen av Kungl. Majit föreslås att utgå efter
ett högre indextal än det, som sist var känt och förvandlar, såvitt jag förstår,
dyrtidstilläggen till fasta lönetillägg. Förslaget är så mycket mer anmärkningsvärt,
som det samtidigt i statsverkspropositionen meddelas, att
anslagen till icke ordinarie personal nedsättas med omkring 10 procent, vilket
väl knappast kan ske enbart medelst personalindragning.

Finansministerns motivering för bibehållande av siffran 156 angives vara
ovisshet örn den kommande utvecklingen. Ja, naturligtvis är framtiden alltid
oviss, men då av de faktorer, som grunda indextalet, hyresindex •—- det
högsta i serien — 206 bibehöll sig oförändrat den 1 januari 1933, fastän
hyrorna notoriskt säkerligen ha sänkts den 1 oktober 1932 med bortemot 10
procent, i varje fall för stora grupper av lägenheter och däribland även de
mindre — att denna sänkning icke beaktats, beror på att officiella sifferupp -

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
gifter därom icke hade hunnit inkomma — talar sannolikheten för att totalindextalet
ytterligare kommer att sjunka till den 1 april 1933, även örn posten
skatter då måste höjas. Nedgår indextalet ytterligare tre enheter, skulle
detta betyda en reduktion av dyrtidstilläggen från 10 till 7 procent vid statens
reglerade verk och innebära en besparing i runt tal av 18 miljoner kronor.
Den budgetära betydelsen härav är sålunda avsevärd, men än viktigare
anser jag vara den psykologiska betydelsen av att det i riksdagen finns förståelse
för att den stela lönepolitiken i landet måste ändras. Vårt land liksom
andra länder har blivit fattigare. Det är omöjligt att upprätthålla den
löne- och levnadsstandard, som vi haft förmånen att nu länge åtnjuta. Alla
samhällsklasser måste nog finna sig i att sänka sin levnadsstandard.

Sverige, som i så hög grad för sin handelsbalans och valuta är beroende
av exportindustriernas och sjöfartens konkurrensförmåga gentemot andra
länder, behöver en lägre lönenivå. Dennas inträdande kan fördröjas genom
statsmakternas åtgöranden, men utvecklingen kan inte hindras. På det ekonomiska
livets lagar råda icke regering och riksdag. En mjuk och snabb anpassning
kan minska arbetslösheten eller hindra dess stegring och göra det
lättare att komma med i utvecklingen, då en gång ljusare tider stunda.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren nu, att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl, propositioner skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner nr
28, 29, 39 och 40 blevo desamma på begäran bordlagda.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 24, av herr Stendahl, angående underställning av sådana kommunala beslut,
som avse att bereda skattskyldig medlem av kommunen eller ock annan
särskilda förmåner; samt

nr 25, av herr Mellén, örn kostnadsfri upplåtelse till Dals-Eds församling av
en tomt å kronohemmanet Västra Ed i Dals-Eds socken.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

Kammaren åtskildes kl. 4.36 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts propositioner nr 1 och 2. Statsverkspropositionen Herr

Bergman: Herr talman! Under fjolårets remissdebatt uttryckte jag /”örte)
ett beklagande, att genom omständigheternas makt det skulle behöva sitta en
minoritetsregering. Det riktiga hade i så prövande tider, då nationens väl och
ve stod på spel, varit, att alla ansvarskännande partier samlat sig till gemensam
lösning av de stora välfärdsfrågorna. Man kan måhända ha anledning
att upprepa detta beklagande i år. Motiveringen är i ett avseende starkare
än i fjol, däri nämligen, att tidens allvarskrav nu äro ännu mera tvingande,
än de voro då. I ett annat avseende kan man måhända säga, att motiveringen
är svagare, i det att ju ur vissa synpunkter det finns mindre anledning
att göra anmärkning därpå, att en socialdemokratisk regering har intagit
platsen, då ju det socialdemokratiska partiet, ehuru icke i majoritet, dock
sedan flera år är riksdagens största parti och dessutom har vunnit ytterligare
förstärkning vid 1932 års val. Men det vore dock önskvärt, om just de stora
nationella välfärdsfrågorna kunde lösas efter en av samtliga ansvarskännande
grupper inom riksdagen gemensamt uppgjord plan, så allvarlig som situationen
nu är och så mycket som står på spel, örn äventyrligheter begås.

Då riksdagens och säkerligen också svenska folkets majoritet icke torde vara
benägen för vare sig reaktion eller stillastående, så borde givetvis en sådan
samling — det säger sig självt — gravitera åt vänster. Den socialdemokratiska
regering, som nu sitter vid styret, har visserligen på det sättet en starkare
ställning än den förra regeringen hade, därför att den, som sagt, framgått
ur riksdagens största parti, men dess utsikter att lotsa statsskeppet fram
i nu rådande storm måste bli beroende på dess klokhet vid navigeringen. Den
största faran med en ensidigt socialdemokratisk regering ligger i den bristande
tilltro, varmed en ekonomisk politik, förd av socialdemokratien, mötes i vida
kretsar inom och utom vårt land. En bristande tilltro till soliditeten i vår ekonomiska
politik är ganska farlig. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
yttrade i dag på förmiddagen, säkerligen med ett slags känsla av detta:

»Det finns ingen misstro till svenska statens finanser.» Det vore väl, om hans
ord till fullo besannades; det önska vi säkert allesammans. Jag tror också,
att än så länge på grund av vårt samhälles hittillsvarande soliditet förtroende
finns i rätt hög grad, men jag fruktar att detta förtroende efter kännedomen
örn årets finansplan kommer att i ej ringa mån försvagas. Ännu är väl icke
så mycket spolierat av våra värden, men det förefaller som vi skulle vara
på hastig väg utför ett allt brantare sluttande plan.

Då jag talar örn önskvärdheten av en samverkan mellan olika partier, så menar
jag därmed ingalunda någon s. k. borgerlig samling med uteslutande av
det socialdemokratiska partiet. Detta parti skulle tvärtom göra stor nytta i en
verkligt nationell samling såsom socialt pådrivande element. Högerns insats
är dess starka betänksamhet mot alla äventyrligheter. Men det är de pro -

Nr 8.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
gressiva elementen, som måste lia övervikt i enlighet icke blott med ställningen
vid valen utan i själva verket även med sakens egen natur. Det är ju
så, att högern ofta har benägenhet att gå för långt i sin motsättning mot även
goda och nyttiga reformuppslag och sådana som icke med rätta kunna betecknas
som äventyrliga. Det måste alltså vara de progressiva elementen, som
dock ytterst fälla avgörandet. Det måste med andra ord bli en borgerlig
vänsterpolitik, under vilken firmabeteckning den än förverkligas. Vi ha en
socialdemokratisk regering, men då riksdagens majoritet ju icke är socialdemokratisk,
måste givetvis de ensidigt socialdemokratiska projekten bli avvisade
av riksdagen.

Vad nu beträffar skillnaden mellan den borgerliga vänstern och socialdemokratien,
är det ju så, att vi bägge vilja i möjligaste mån avskaffa fattigdomen
och åstadkomma allmänt välstånd. Vi vilja framför allt nu avhjälpa den föreliggande
nöden — det tar jag för givet, att alla partier vilja. Men vi tro för
vår del icke, att den socialdemokratiska vägen leder till det eftersträvade målet.
Genom att lägga hinder i vägen för den fria företagsamheten och allt mer
samla kapitalet i det allmännas hand för att användas till löpande utgifter
bidrager man enligt vår mening till utbredning av den allmänna fattigdomen
i. stället för vad vi dock åsyfta, som ju är allmänt välstånd, och det är en dålig
tröst på vägen mot detta elände att söka sin uppbyggelse i statsrådet Wigforss’
bevingade ord från 1928, att »fattigdomen håres med mera jämnmod, örn
den delas. av alla», ett ord som för fem år sedan blev så ödesdigert för hans
eget parti. När statsrådet då motionsvis framlade sin favoriserade tanke på
konfiskation av en betydande del av kvarlåtenskapen efter avlidna mer eller
mindre förmögna personer, så bley den motionen, som vi minnas, mycket farlig
för hans eget parti i det kort därefter följande valet. Djupt ner i arbetarkretsarna
ställde man sig avvisande mot vad som då föreslogs. Vis av denna
skada, och säkerligen också besjälad av större ansvarskänsla i sin nuvarande
ställning, har statsrådet denna gång gått försiktigare till väga. Det som nu
föreslås, är ju någonting helt annat än den arvskonfiskation som förelåg 1928
och som då blev så grundligt söndersmulad i riksdagsdebatten.

Den borgerliga vänstern deklarerade vid det tillfället med all önskvärd
tydlighet sin ställning så, att den förklarade sig icke vara principiell motståndare
till en skärpt arvsbeskattning, därest denna med hänsyn till statens
behov vore oundgänglig, men den ville icke vara med örn den med dåvarande
motivering och i då föreliggande form. De stora inkomsterna och förmögenheterna
måste starkt beskattas i det allmännas intresse, därom råder mellan
den. borgerliga vänstern och socialdemokratien ingen principiell meningsskiljaktighet,
men denna beskattning måste givetvis ske på sätt, som icke motverkar
dess syfte.

Jag sade, att det som nu föreligger är försiktigare lagt. Det är nu fråga
örn en mindre beskärning än man då kunde läsa ut ur motionerna, och förslaget
är även i flera andra avseenden försiktigare lagt. Men i ett avseende är
statsrådet Wigforss’ förslag i arvsskattefrågan 1933 sämre än riksdagsmannen
.Wigforss’ förslag i samma fråga 1928: Då ville han nämligen, att de
konfiskerade delarna av arven skulle väl förvaltas och göras varaktigt fruktbärande
för framtiden, men i dag vill han dela ut dem för löpande utgifter.
Detta är en ganska väsentlig skillnad och en skillnad till det sämre.

Man frågar sig inför det nu föreliggande förslaget också: Är det praktiskt,
då man ser de starkt sjunkande inkomst- och förmögenhetsvärdena just nu,
att ytterligare i så hög grad som här dock föreslagits även i den modifierade
form, i vilken förslaget nu föreligger, minska det kapital, som den enskilda
företagsamheten kan ha till sitt förfogande? Riskerar man inte mer än man

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vinner? Kapitalet har i vår flygande tid vingar, och man kan riskera, att det
inför sådana utsikter sätter sig i säkerhet utomlands eller genom diverse manipulationer,
som torde bli svåra att förhindra, söker göra sig oåtkomligt. Till
sådana manipulationer finns det många möjligheter. Örn man läser det förslag,
som nu föreligger, finner man, att dessa möjligheter visst icke äro uteslutna,
och kryphålen förefalla att vara ganska rymliga. Gent emot erinringar örn en
kapitalflykt, som kan bli följden av sådana åtgärder som föreslås, har man,
så vitt jag sett, på socialdemokratiskt håll icke haft något annat svar än en
stark indignation mot dem som göra sig skyldiga till sådana manipulationer.
Det är visst icke underligt, att man indignerar sig över detta. Dylika företeelser
äro varken vackra eller patriotiska, men den avgörande frågan är: kan
man effektivt hindra dem? och ifall det icke kan ske: är det da klokt att tillskapa
sådana förhållanden, att denna lika osympatiska som ödesdigra kapitalflykt
provoceras? Detta är själva den springande punkten i denna sak, synes
det mig. o .

Som sagt, vi motsätta oss under nuvarande förhållanden icke en viss beskärning
av större arvfallna förmögenheter. Vi äro sålunda icke beredda att
avslå allt vad som här föreslås, men det torde behöva företagas åtskilliga
modifikationer både i det ena och andra avseendet, innan man kan få en borgerlig
vänster att gå med på förslaget. Den ifrågasatta beskattningen måste ske
på ändamålsenligt sätt, den måste konstrueras så, att den icke medför risker
för landets tillgångar, kredit, valuta och företagsamhet. I sådana tider som
dessa smälta förmögenheterna ner redan genom omständigheter, oberoende av
den enskildes omtanke, och det är knappast tidsenligt att då försvaga hågen
att samla och förkovra sparmedel. Det framlagda förslaget motiveras med
dagens nödläge. De som voro med 1928 kanske minnas, att när den då föreliggande
arvsmotionen var före, sade den borgerliga vänstern, att vi kunna
acceptera en skärpt arvsbeskattning, under förutsättning att staten behöver
den. Den hittills erkända skatteprincipen har ju alltid varit den, att staten
icke pålägger skatt annat än när staten är i behov därav. Då var det emellertid
icke fråga örn detta, utan då gällde det att »utjämna förmögenhetsförhållandena»
i landet, oavsett statens behov. Nu befinner sig verkligen staten i
ett nödläge, och då kan man ju säga, att de indikationer föreligga, som vi då
förklarade vara förutsättningen för att vi skulle vara med om att höja arvsskatten.
Men det är ju meningen, att den föreslagna lagen skall bli varaktigt
bestående? Så vitt jag sett, tycks det vara meningen, och dagens nödläge är
således efter all sannolikhet endast anledningen, men icke huvudmotivet till
propositionen. Huvudmotivet är nog, trots allt, det gamla från 1928: man
vill med andra ord avhända förmögna människor en väsentlig del av deras
egendom. När vi nu, i händelse dagens nödläge kräver det, på visst sätt och
i viss mån äro med örn förslaget, så frågar jag: vöre det inte riktigt och bättre
överensstämmande med anledningen till denna proposition att låta skattehöjningen
vara övergående och gälla endast vissa år? Det beräknas ju, att av de
medel, som beräknas komma in genom den höjda arvsskatten, skulle vad man
nu måste upplåna för arbetslöshetens bekämpande, återbetalas på fyra år.
Under sådana förhållanden förefaller det, som örn den nya arvsskattelagen
i konsekvens därmed borde få endast provisorisk giltighet för den tid som erfordras
med hänsyn till det nämnda lånebehovet. Den borde alltså gälla endast
för fyra eller kanske för säkerhets skull fem års tid.

Man har ofta åberopat Englands exempel. Vi hade ju 1928 mycken diskussion
om England, men det visade sig, att när man då åberopade Englands
liberaler, hade man missförstått deni ganska grundligt. Detta uppvisades
till fullkomlig evidens i debatten 1928. Vad beträffar själva beskattningen,

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
är det ju att märka, att England har en kvarlåtenskapsbeskattning och en
ganska skarp sådan, men för det första har England icke någon annan förmögenhetsbeskattning,
som vi däremot ha. Här vill man däremot införa denna
hårda arvsbeskattning efter engelskt mönster men samtidigt bibehålla vår förutvarande
förmögenhetsbeskattning. Man kan då knappast åberopa att England
har en principiellt strängare beskattning av förmögenheten än vi. För
det andra är det att märka, att England haft alldeles utomordentliga svårigheter
under och efter världskriget, då det ådrog sig oerhörda skulder och ovillkorligen
måste taga till vilka medel som helst för att få in penningar för det
omedelbara behovet under kriget och därefter, icke minst för arbetslösheten,
som ju där förekommer i långt högre grad än nar. Detta förklarar ju till fullo
vad man där gjort, och ändå har man alltjämt ingen annan förmögenhetsbeskattning
i England än arvsbeskattningen.

Vidare är det en annan skillnad mellan England och Sverige, som man bör
lägga märke till. I England har denna beskattning blivit mycket lindrigare
lagd på jordbruksfastigheter. Här är det, såvitt jag kunnat se, icke meningen,
att den nya arvsbeskattningen skulle läggas med lindrigare belastningar
på jordbruket, men i dessa nödtider för landets jordbrukare är ju detta en betänklig
sak. Skall den höjda arvsskatten införas, borde man väl följa Englands
exempel även i detta avseende och lägga en lindrigare skatt på jordbruksfastigheterna
än på annan förmögenhet. För övrigt är det ju en mycket svår
fråga, hur man skall taga ut dessa skatter. Vi ha ju sett åtskilliga varnande
exempel redan under nuvarande arvsbeskattning, t. ex. vad vissa fideikommiss
beträffar. Jag erinrar mig ett fall från några år tillbaka, då en person,
som enligt gällande bestämmelser skulle tillträda ett fideikommiss, tiggde och
bad hos Kungl. Majit, att han skulle slippa. Han gick inte i land med det.
Han kunde icke betala den oerhörda arvsskatt, som ju redan nu drabbar stora
arvfallna egendomar. Den utgjorde i detta fall c:a 250,000 kronor. Men
Kungl. Majit avslog framställningen. Han var tvungen att tillträda fideikommisset
och fick ingen dispens. Vad blev följden? Det blev, att han, som icke
på annat sätt kunde åstadkomma det behövliga kapitalet, fick skövla skogen,
till skada för framtiden spoliera ett stort skogsområde. Kan detta vara lämpligt
ur nationalekonomisk synpunkt? Det man vinner på ena hållet, förstör
man på det andra genom det sätt, varpå dylika skattemedel stundom måste
anskaffas.

_ Nu har — det medges -— Kungl. Maj :t i propositionen försökt ta hänsyn
till sådant genom att stipulera vissa uppskovsmöjligheter, men örn egendomen
i alla fall under sådana tider som dessa ger dålig avkastning, betyder uppskovet
i många fall icke någon verklig lättnad. Experter på dessa områden ha
bättre reda härpå än jag, och de torde komma i tillfälle att yttra sig örn saken
under dess vidare behandling.

Nu är det ju meningen att genom mycket stora lån åstadkomma medel till
det omedelbara dagsbehovet i avseende å den arbetslöshet örn vilken vi alla
känna att den är dagens stora fråga. Sveriges statsskuld har förut hört till
de minsta, jämförd med de flesta andra länders. Vi ha också haft ett fast
grundat rykte för särdeles pålitlig ekonomisk soliditet. Statsskulden har
emellertid sedan 1900-talets början i det närmaste fyrdubblats. Den är nu
omkring 2 miljarder, och blir den finansplan, som i dag diskuteras, antagen
av riksdagen, uppstår en våldsammare ökning av vår statsskuld än någonsin
förr i vår historia förekommit med därav följande sänkning av vår ekonomiska
prestige i världen. Upplåning blir naturligtvis nödvändig under nuvarande
förhållanden, det är inte fråga örn det, men vad det gäller är, örn den blir
nödvändig i så stor utsträckning, som här föreslås. Allt måste göras, företal -

Onsdagen den 18 januari e. m. Nr 3. 61

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ler det mig, för att på andra vägar än skuldsättningens anskaffa de nödiga
medlen.

Hela denna finansplan har fått vitsord för en fantasirikedom, en djärvhet,
en ungdomlig företagsamhet, som ju alltsammans är i många fall sympatiska
egenskaper, men som, när det är fråga örn statsfinanser, också har en annan
sida. Emellertid finner man en anmärkningsvärd brist på dristighet när
det gäller vissa andra möjligheter att skaffa pengar, en valhänthet, som förefaller
mer än besynnerlig i jämförelse med den synnerligen ogenerade djärvhet,
som finns på andra punkter. Herr Åkerberg, som hade ordet på förmiddagen,
yttrade, att det fanns ingen annan utväg än den föreslagna stora skuldsättningen,
den vore absolut nödvändig, och herr Wigforss var ju inne på samma
tankegång i sitt anförande, ehuru han kanske icke uttryckte det lika positivt.
Jo, det finns andra möjligheter, och jag skall be att få visa på några.
De pålägg, som ha gjorts i avseende å en massa mer allmänt brukade lyxartiklar,
onödiga och skadliga varor, äro så små, att de knappt äro värda att
tala örn, när det gäller denna stora budget och örn man jämför dem med vad
som förekommer i andra länder, icke minst det av regeringen så gärna åberopade
England. Då särskilt detta land anförts som ett stort exempel för oss,
när det är fråga örn arvsheskattning och överhuvud taget social lagstiftning
och åtgärder till förbättrande av arbetarbefolkningens ställning och arbetslöshetens
avhjälpande o. s. v., borde man väl också taga någon hänsyn till Englands
exempel i det avseende, jag nu kommer att yttra mig om, nämligen i
avseende å vissa konsumtionsvaror, som äro fullkomligt onödiga, onyttiga och
skadliga: spirituosa, öl, vin, tobak m. m. Ja, vi ha redan en beskattning på detta,
och vi fingo en obetydlig ökning i fjol. Då jag för min del i fjol tillät mig
att väcka en motion örn 6 kronors tillägg per liter till spirituosaskatten,
tyckte man detta var orimligt, och riksdagen biföll då förslaget endast så
till vida, att den tog en sjättedel av det föreslagna. Det blev en kronas höjning.
6 kronor låter alltså orimligt här i Sverige, men det är ju en småsak
mot vad man tillåter sig i England och i vårt grannland Danmark. För några
år sedan — jag vill minnas det var 1917 — överraskades en vacker dag köpenhamnarna
och övriga danskar av en plötslig skattehöjning, så stark att
t. ex. akvaviten, som förut hade kostat c:a en krona per liter, örn jag räknar
örn det till det mått, som användes i Sverige, helt plötsligt kostade 13 å 14
kronor. Det var en radikal ministär, som då satt, jag vill minnas att Zahle
var statsminister, i varje fall var det inrikesministern Rode, som närmast stod
för detta. Regeringen hade fått vissa provisoriska fullmakter under kristiden,
som den begagnade sig av, men riksdagen har ju alltid sedan godkänt åtgärden.
Och trots att det är många år sedan dess, har man aldrig funnit anledning
att väsentligt sänka denna beskattning, som befunnits ha haft utmärkta
verkningar i flera avseenden.

Vad har resultatet blivit av detta i Danmark? Jo, att konsumtionen av
spirituosa sjunkit med mer än 80 procent. Ja, då säga väl herrarna: är det
något att efterlikna nu, då det gäller att skaffa staten inkomst? Om konsumtionen
sjunker så mycket, så får man ju inte några inkomster på det sättet.
Jo, det var just vad man fick där nere. Förut hade danska staten omL
kring 16 miljoners behållning av den inkomstkällan, men efter detta fick staten,
trots den oerhörda sänkningen av konsumtionen, omkring 64 miljoner (1929
års siffra, örn jag ej missminner mig), alltså inkomsterna ha fyrdubblats.
Och i England har man försökt samma metod efter kriget. Där kostar spirituosan
mycket, mycket mera än här. Omräknat till liter blir priset i England
c:a 16—17 svenska kronor. Och det är inte bara spirituosa, som det
gäller. På ölet har man ungefär fyrdubblat priset i England, i Danmark har

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
man ungefär dubbel beskattning och i Norge också nära dubbel, jämförd med
den svenska pilsnerbeskattningen.

Nu föreslår ju Kungl. Maj :t några, örn än så förfärligt försiktiga höjningar.
Man vet inte, av vilken anledning det friska humöret har strejkat, då man
kommit till detta kapitel. Vad har anledningen varit, att man icke föreslagit
att taga ut litet mera av ölet? Där föreslås nu på sin höjd att det skulle
bli omkring två öres tillägg per pilsnerhalva, men varför kan man inte taga
en femöring? Det vore väl ingen orimlighet. Endast en sådan höjning skulle
sannolikt medföra 15 ä 16 miljoner kronor i ökad skatteintäkt, för att nu inte
tala örn vad man kunde taga in på egentlig spirituosa, även med hänsyn tagen
till sannolikt minskad konsumtion.

Nu säges det: Örn man gjorde dessa varor dyrare, skulle detta medföra en

fruktansvärd smuggling och hembränning. Vad Danmark beträffar, har
man förklarat framgången på det sättet, att man erinrar örn att landet har en
så liten och lättbevakad kust, medan bevakningen är svårare hos oss. Detta
är naturligtvis riktigt. Men England är mera vikskuret och har besvärligare
och längre kuster än Danmark. Där skulle det alltså vara lätt att smuggla
i jämförelse med Danmark. Där har mellertid inte alls någon större smuggling
uppkommit. Men det är klart, att denna fara i viss mån möter i vårt
land, särskilt i norrländska bygder, och i Stockholms skärgård. Men är det
verkligen en förnuftig väg att möta smuggling och hembränning med affärskonkurrens,
så att man bjuder på billigare varor i den lagliga handeln än i den
olagliga? Det är dock detta som rekommenderas, när man varnar för alla förhöjningar.
Nej, det är inte den rätta vägen, ty naturligtvis inrättar sig den
olaga handeln i prisläget efter den laga. Skall man följa metoden med
affärskonkurrens, måste man till sist gå ned till närheten av självkostnadspriset
för att vinna något resultat. Och detta bleve sannerligen icke till fördel
för nykterheten.

Den olaga handeln skall man möta med alla maktmedel, som samhället förfogar
över. Samhället tager in så kolossala inkomster av alkoholhanteringen,
att man, helst med den ytterligare beskattning jag förordar, måste ha råd att
ordentligt övervaka alkohollagstiftningens effektivitet. I detta avseende
brister ofantligt mycket, och jag skall be att i detta sammanhang få göra en
liten anmärkning även mot statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i denna punkt. Han har ju som bekant nödgats göra stora indragningar
i sin huvudtitel; vi förstå ju detta, och han kommer i avseende på flertalet av
dessa besparingsåtgärder visst icke att klandras. Han Ilar inte haft annat
val. På en och annan punkt förvånas man dock över indragningen. Det finns,
som bekant, en nyligen bildad och mycket verksam rikskommitté för den olaga
rusdryckshanteringens bekämpande. Denna kommitté har genom sin propaganda
åstadkommit en stark opinion mot denna hantering, särskilt i arbetarkretsar.
Det är närmast fackföreningarna, som tagit hand örn denna sak, och
det är på »Folkets hus» i olika delar av landet, som de stora opinionsmötena
i allmänhet synas ha hållits. Man har i ord och bild drivit en kraftig propaganda.
Till detta ändamål fick kommittén i fjol 26,000 kronors anslag. I år
dragés märkvärdigt nog detta anslag helt och hållet in. Man säger sig vara
rädd för smuggling och annan olaga hantering. Är det då tidsenligt att draga
in anslaget till opinionsbildningen mot sådan hantering?

Regeringen har visserligen på en annan punkt haft ögonen uppe i detta avseende
och sörjt för att det blir anslag till tullens åtgärder för uppdagande av
smuggling. Även där skulle dock behövas ännu effektivare åtgärder. Mot
hembränningen kan jag icke se att man berett sig på något inskridande. Åtminstone
borde man väl ha uppmuntrat den propaganda som drivits däremot.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Då denna bedrivits framför allt i arbetarvärlden och av de socialdemokratiska
organisationerna, skulle man icke ha väntat av denna regering att den visat
sådan likgiltighet just på denna punkt.

Jag anser sålunda, att man gör alldeles för litet på detta område och att
man borde kunna göra mera.

Spirituosakonsumtionen utgjorde enligt 1931 års statistik, som är den sista
i sin helhet tillgängliga, c:a 30 miljoner liter. Det anses förmodligen vara
utopisk politik, om man skulle föreslå sådan beskattning som både danskar och
engelsmän, vilka dock anses vara praktiskt folk, ha vågat sig på, men nog
kunde man väl ha kurage att göra åtminstone 4 kronors tillägg till den nuvarande
spirituosaskatten pr liter. Under förutsättning av oförändrad konsumtion
skulle detta betyda en ökad inkomst av 120 miljoner kronor. Nu
måste man ju antaga, att konsumtionen då icke bleve oförändrad utan att en
väldig sänkning inträdde. Låt oss antaga, att det rent av bleve en sänkning
med hälften, till 50 procent. Jag har visserligen goda tankar örn mina landsmän,
men jag får uppriktigt säga, att jag dock icke tror, att sänkningen bleve
så stor. Det finns nämligen en hel del personer som hysa så pass stor kärlek
till dessa drycker, att de anse dem vara värda vad de kosta, även örn priset
blir högt. De som äro till den grad tanklösa må stå sitt kast: det blir i detta
fall en skatt på dumheten. Men med en konsumtionssänkning av hela 50 %
måste man i alla fall få in 60 miljoner kronor mer än hittills.

Vad pilsnern beträffar, konsumerades i fjol enligt Statistisk årsbok för år
1932 -—• det är ju tills vidare preliminära siffror — cirka 165 miljoner liter.
Skulle man lägga på en femöring per »halva» (7a liter), skulle man vid oförändrad
konsumtion få in ett tillskott av närmare 25 miljoner kronor. Sänkningen
bleve säkert ej så stor, att tillskottet understege 15 miljoner.

Professor Holmgren motionerade vid förra riksdagen örn ett öres höjning
på styckeskatten per cigarrett. Cigarretten är den artikel bland tobaksvarorna,
som inbringar det mesta. Det är huvudsakligen cigarretter och snus
som går åt. Märkvärdigt nog har man inte på länge vågat sig på att höja
skatten på snuset något nämnvärt. Är detta demagogi eller vad är det? I
fjol förklarades uraktlåtenheten med ett malplacerat skämt av den omständigheten,
att den finansminister, vi hade det året, var smålänning. Det var säkert
att misskänna hans motiv: jag tror för övrigt inte, att smålänningar äro värst
i detta fall. Vad cigarretterna beträffar, skulle en med ett öre förhöjd styckeskatt
ge ett tillskott av 20 miljoner kronor vid oförändrad konsumtion. Antag
att konsumtionen sjunker med hälften, så skulle man ändå få in 10 miljoners
tillskott. Jag skulle för övrigt uppriktigt sagt icke draga mig för att angripa
till och med det heliga kaffet. Herr Holmgren och jag väckte i fjol
en motion om 25 öres ökad tull på kaffe, och dåvarande regering föreslog i en
proposition en förhöjning av 15 öre, vilket senare ju gick igenom. Men nog
skulle man kunna taga in mera även på kaffe. Jag förstår emellertid väl, att
denna fråga ligger annorlunda till, ty det finns ju många som betrakta kaffet
såsom ett slags näringsmedel. Man får emellertid säga, att det beror på
bristande upplysning. Alla läkare äro fullkomligt eniga om, att kaffet icke
är något näringsmedel, utan att det är ett allt annat än oskadligt njutningsmedel,
i den stora utsträckning, som det begagnas.

Varför kan man ej börja använda något både bättre och billigare i stället?
Det finns ju svenskt kornkaffe och svenskt rågkaffe, och dessa drycker äro
både hälsosammare och billigare än både den arabiska och den brasilianska produkten.
Det vore även bättre för vårt betryckta lantbruk, om folk gjorde sig
nytta av råg och korn. Man borde driva en propaganda för denna nyttiga
konsumtion. Vad smaken beträffar beror den ganska mycket på varan och är

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ej oföränderlig. Betalningen nu går till utlandet och bidrager till att vår
betalningsbalans försämras. Det finns sålunda många skäl att inskränka på
kaffeförbrukningen.

I avseende på kaffet föreligger ej heller faran för olaga hantering, som
man är så rädd för beträffande spriten.

Det kunde vara åtskilligt mera att tillägga, men det blir säkert tillfälle
att i annat sammanhang återkomma till dessa speciella frågor.

För att återkomma till den tanke varmed jag började, vill jag till sist ånyo
påyrka en samling av alla ansvarskännande element omkring de stora välfärdsfrågorna.
I flera år har jag baft den känslan att våra hittillsvarande partiklichéer
för närvarande äro rätt nötta och föråldrade. Man kan ju tycka, att
åtminstone socialismen företer en kompakt enbet och en mangrann samling
kring sina programpunkter, men vid närmare granskning ser man nog, att
det finns även där tecken till många olika motsättningar. Jag behöver ju inte
påminna örn det för alla kända motsatsförhållande, som råder mellan det
gamla partiet och den forna vänstra flygeln av detsamma, som redan avsöndrat
sig och är i full och öppen strid med det gamla huvudpartiet. Men det finns
ju även inom den socialdemokratiska fackföreningsvärlden åtskilligt, som tyder
på, att det håller på att utveckla sig en skillnad mellan vissa privilegierade
grupper och andra mindre privilegierade, vilket ju icke så litet kommer
till synes även i fråga örn den arbetslöshetshjälp, som nu planeras. Det vöre
väl ändå beklagligt, om man icke skulle kunna se alldeles partilöst och sakligt
på dessa frågor.

En ärad talare har i dag yttrat, att han, som ofta förut från vårt håll hört
talet örn »saklighet», hyser ett visst misstroende mot denna fras. Men jag
vågar försäkra, att det icke finns någon verklig anledning att för närvarande
betvivla den fullkomliga uppriktigheten i vad vi mena, då vi tala örn saklighet.
Det vore på tiden, att vi började se frågorna mindre partimässigt och just mera
sakligt både i riksdagen och i den politiska propagandan därutanför. Jag
skulle i detta ögonblick vilja erinra örn ett yttrande av den store Linné, som en
gång blev tillfrågad, vilket politiskt parti han tillhörde, örn han vore »hatt»
eller »mössa». Det var ju under 1700-talets mitt en mycket hätsk motsättning
mellan dessa båda partier. De voro ju nästan dödsfiender. På denna fråga
svarade Linné, och det anser jag vara ett utmärkt svar: »Jag är varken hatt
eller mössa. Jag är barhuvad, som Vår Herre har skapat mig!» Jag anser,
att man bör följa Linnés princip, vilket här betyder att vi böra överlägga och
besluta rent sakligt i allt utan att vara bundna av några trånga partietiketter.

Jag vet, att många tänka på samma sätt som jag, och det har ju i andra
ord uttalats från en representant för vårt parti förut. Jag vill helt och hållet
instämma i vad herr Sam Larsson på förmiddagen yttrade. Vi äro synnerligen
villiga att gå till en närmare prövning av vad som nu föreligger och göra
det utan förutfattade meningar, uteslutande i syfte att vinna det bästa möjliga
resultat för vårt folk, vår arbetarklass och vår lantbefolkning, för alla
som nu lida nöd. Låt oss hoppas, att vi kunna lösa dessa stora frågor i någorlunda
gott samförstånd till sist.

Herr Löfgren: Herr talman, mina herrar! I den fråga, som tilldrar sig

den huvudsakliga uppmärksamheten i dagens debatt, skall jag be att få säga
några ord.

Först ber jag att få ge finansministerns uppläggning av arbetslöshetsproblemet
det erkännandet, som också kommit från alla håll, att han söker en
lösning efter stora mått av en fråga, som efter hand blivit ett samhällsintresse

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
av första ordningen. Det karakteristiska för denna lösning är — åtminstone
efter finansministerns egen uppfattning — att han därmed icke bara tror sig
hjälpa dem, som en gång blivit arbetslösa, utan även vill stimulera den privata
företagsamheten och därmed motverka arbetslöshetens utbredning.

Finansministern förslag utgör rent principiellt sett knappast en antites till
den uppfattning, som hittills legat till grund för vår arbetslöshetspolitik. Även
finansministern förordar i första rummet en arbetslinje, som ges företräde
framför understöd utan arbete. Frågan är bara — och det är där som meningarna
skilja sig — örn den nya arbetslinjen bättre än den nu tillämpade är
ägnad att tjäna det dubbla syfte, som utgör dess motivering. I denna punkt,
som egentligen är den enda som ligger emellan oss, vågar också jag ansluta
mig till vissa av de betänkligheter, som anförts i debatten. Emellertid vill
jag först och främst summera upp i några satser de synpunkter, som jag har
på ämnet i sin helhet.

För det första erkänna vi på liberalt håll, liksom skett även från andra, att
arbetslöshetsfrågan icke längre kan betraktas såsom något mindre och snart
övergående ont. Vi erkänna därför att betydande uppoffringar måste göras
för att gripa sig an med problemet genom åtgärder av största möjliga planmässighet
och effektivitet. Från dessa utgångspunkter medges slutligen, att
lånevägen i betydande utsträckning måste tillgripas. Endast det faktum att
budgetförslaget, trots dess beskärning av utgifterna, måste så väsentligt öka
procenten för inkomst- och extra inkomstskatten, talar för nödvändigheten
härav. En avsevärd stegring av skatteprocenten synes bli nödvändig redan på
grund av skatteunderlagets minskning. Mot denna ökning av skattekronan
kan knappast göras någon annan erinran än den, att företagsbeskattningen
bort modifieras i detta samband enligt bolagsskatteberedningens förslag. Det
var visst meningen, att ett förslag på grund av skatteberedningens utkast
skulle framläggas till denna riksdag, och det vöre intressant att höra hur
denna sak nu ligger. Det är visserligen beklagligt att man — låt oss hoppas
endast provisoriskt — skall nödgas frångå principen att icke upptaga lån annat
än för rent produktiva ändamål. Men nöden har ingen lag. Och det synes
icke vara mera anmärkningsvärt att för hjälp mot den nuvarande arbetslösheten
anlita lånevägen, än att vi under kriget på samma sätt finansierade
kommissionsväsendet, som var en understödsverksamhet för hela vårt folk.
Även då anvisade man lånevägen för att hjälpa sig fram.

Upplåningens karaktär av kristidsåtgärd markeras också genom det i och
för sig lovvärda i den föreslagna korta amorteringstiden för 160-miljonerslånet.
I likhet med ett par föregående talare undrar dock även jag, örn man kan lita
till uppgiften, att den ökade arvsskatt, som skall amortera lånet och som, om
jag läst riktigt, kalkylerats på 1930 års siffror, kan väntas ge 40 miljoner
kronor mot hittills cirka 15 till högst 20 miljoner kronor. Snarast fruktar
jag, att finansministern varit alltför optimistisk, när han beräknat, att under
den starkt försämrade konjunkturen landets relativt fåtaliga storkapitalister
skulle avlida under budgetåret — som kapitalister. Det hade varit säkrare
att taga med de arvslotter på upp till 20,000 kronor, som nu undantagits. Jag
finner för min del, att i detta läge var detta undantag icke påkallat utan snarare
onödigt. Jag har ganska lång erfarenhet örn arvsfrågor, och jag har då
aldrig märkt, att arvingar, som fått några långschalar, icke generöst och utan
missmod ge hundralapparna till arvslottsskatt. Däremot är det missnöje hos
stärbhusdelägarna, hos hustru och barn efter en avliden familjeförsörjare med
rätt goda inkomster och relativt höga skatter. De få med sin ofta obetydliga
kvarlåtenskap betala under ett par år framåt skatter, som stå i orimlig

Första kammarens protokoll 1933. Nr 3. 5

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
proportion till behållningen. Kunde finansministern göra någonting åt denna
sak och hjälpa dessa änkor och faderlösa, så tror jag att många skulle bliva
honom tacksamma.

I detta sammanhang kan jag säga, att jag anser att det ligger någonting i
herr Bergmans framkastade tanke att detta förslag, särskilt som det vilar på
ganska osäker grund och tillkommit för amortering av ett tillfälligt lån, bör
gälla provisoriskt.

Örn jag alltså med hänsyn till sakens utomordentliga vikt icke har några
principiella invändningar att göra vare sig i fråga örn lånevägen eller eljest,
nödgas jag ställa mig frågande till den metod, som finansministern tror sig kunna
använda för att vinna båda sina syften: att hjälpa de akut arbetslösa och
samtidigt stödja den enskilda företagsamheten i landet. Yi avvakta den blivande
särskilda propositionen för att bilda oss ett mera bestämt omdöme örn
regeringens förslag till statliga arbeten och den lönepolitik, som man där vill
använda. Men så mycket framgår dock av statsverkspropositionen och ett
par yttranden, som förekommit från regeringsbänken, att arbetsprogrammet
icke fylles med de vägarbeten och djdikt, som hittills anvisats som reservarbeten,
utan att också verkliga byggnadsföretag gå in i planen, m. m. sådant.
Men det har heller inte, såvitt jag hört, förutsatts annat, än att lönerna tänkas
bli marknadens vanliga — avtalslöner -— och icke hållas under eller utgöra
minimilöner i den allmänna lönestandarden.

Jag kan ännu mindre än herr Sam Larsson eller professor Heckscher ge
mig in på statsrådet Möllers kalkyler över vilket antal arbetslösa skulle få
arbete på regeringens linje. Men nog förefaller det för lekmannaförståndet,
att ju större löner som utbetalas desto mindre räcka de miljoner, som man har
till förfogande och därefter måste kontantunderstöd tillgripas. Det gäller i
främsta rummet att få klarhet i den lönepolitik, som det är meningen att föra.
Är det så, att s. k. avtalslöner skola tillämpas för den kategori arbetare, som
ha bäst betalt och som väl även i statens byggnadsarbeten närmast skulle
komma i fråga, så kan man väl ändå inte förneka att det kommer att binda
lönenivån och verka fastlåsande ej blott för dessa arbeten utan även för arbetsmarknaden
i sin helhet. Huru detta skulle kunna stimulera de redan nu
tynande industrier, som äro de för folkhushållningen viktigaste, återstår ännu
för regeringen att visa.

Jag går alltså med finansministern ut ifrån, att intill 160 miljoner kunna
upplånas utan alltför stora svårigheter särskilt med hänsyn till lånets utlovade
kortfristighet. Man skall emellertid inte blunda för att en sådan upplåning
kommer att försvåra tillgodoseendet av statens omedelbara lånebehov i övrigt.
Genom spritskattemedlens omförande måste en omplacering ske av bortåt 80
miljoner i bostadslån, och nära liggande lånebehov av i det hela cirka 300 miljoner
kronor inklusive arbetslöshetslånet torde förefinnas. Ett så starkt utnyttjande
av statens kredit må vara möjligt under nästa budgetår, men hur
går det under ett kommande år, därest den allmänna finansiella och ekonomiska
situationen skulle vara densamma eller till äventyrs ha förvärrats? Man
vill knappast tänka sig den möjligheten, och även finansministern nöjer sig
med förklaringen, att örn de onda tiderna äro alltför ihållande, får man vidtaga
andra, icke närmare angivna extraåtgärder. Jag förmodar att vi då ha
att gå till en synnerligen radikal skatt på sprit och tobak, varom den näst
föregående talaren yttrade sig. Man överdriver därför inte, örn man säger,
att även det föreliggande finansförslaget tar sikte på ett provisorium. Vi tro
finansministern, när han för en stund sedan sade, att hans förslag icke avsetts
vara ett tärningskast om bättre tider. Men faktiskt måste det räkna med en
snar konjunkturförbättring. Örn så är förhållandet, varför skulle vi icke lika

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
gärna ännu en liten tid försiktigt söka oss fram i farvattnet efter kända landmärken? Socialministern

uppträdde här i eftermiddags som f. d. profet och erinrade
de ^borgerliga örn Stripa och andra otrevliga saker. Jag tror, att han kom
ifrån andra kammaren en smula irriterad och med bristande kännedom örn
den lugna, och fredliga stämning, som rådde här i kammaren. »Varför voro
ni borgerliga^ inte då med på en uppmjukning av direktiven för arbetslöshetsanslaget»,
frågade han, med den underförstådda meningen: som ni bäddat få
ni ligga. Ja, men kom ihåg, att arbetslösheten då framstod för oss alla som
en begränsad, tillfällig företeelse.

.Vill statsrådet Möller påstå, att arbetslösheten nu varit en enda smula
mindre örn vi uppmjukat de där direktiven år 1926? Ingalunda! Arbetslösheten
har först nu på senaste åren tett sig i den dystra dager, som vi alla erkänna
och som vi alla äro angelägna att söka råda bot för, även örn vi kunna ha olika
uppfattningar örn de bästa metoderna. Nu som då vilja åtminstone vi, som
icke äro socialister, lägga vår arbetslinje så, att återgången till normala förhållanden
icke försvåras genom sättet för arbetslöshetshjälpen.

Statsrådet Möller sade, att han icke är beredd att närmare ange regeringens
arbetsprogram; han reserverade sig tvärtom på alla punkter, så snart man
kom in på detaljer och då det blev fråga örn faktiska uppgifter örn vad som
ligger till grund för det blivande förslaget. Men varför skulle det då vara
uteslutet eller förbjudet för oss, som veta ännu mindre än socialministern örn
det blivande förslaget, att. väcka till diskussion de linjer, efter vilka vi för
vår del. närmast skulle vilja söka en lösning av det föreliggande problemet?
Också jag uttrycker den förhoppningen, att regeringen skall lägga sina utarbetade
förslag på sådant sätt, att en uppgörelse mellan skilda ståndpunkter
beträffande metoden att på bästa sätt lämna hjälp blir möjlig på basis av en
allmän offervilja och med överbyggande av skilda uppfattningar i fråga örn
metodiken.

Detta om den saken.

Jag, skulle dessutom, herr talman, vilja göra några erinringar till vissa
initiativ på lagstiftningens område, vilka justitieministern har bebådat.

För min del ansluter jag mig i princip till ett förslag örn att avskaffa krigsdomstolarna
i fredstid. Den partiella modernisering av den allmänna strafflagen,
som justitieministern igångsatt, är det vidare på hög tid att vidta. Särskilt
behjärtansvärda äro de gamla kraven på straff för utpressning samt
på. en förnuftigare och mera human behandling, som jag förmodar att det är
fråga om, av fosterfördrivning. Men speciellt det sistnämnda uppslaget, som
jag gått ut ifrån avser bl. a. en sänkning av minimum i straffet, ger mig anledning
att upptaga en tanke, varåt jag flera gånger tidigare givit uttryck:
gör en första revision av strafflagen — utan att vänta på den stora strafflagsreformen
— gör en första revision, som går ut på att vidga strafflatituderna,
särskilt med sänkning av minima!

Örn man går igenom vad som finns kvar av 1864 års lag skall man finna,
att straffmaximum nog i allmänhet räcker till, men att det minsta möjliga
straffet ofta är alldeles för högt efter nu gällande rättsbegrepp. För att bara
ta ett enda exempel från ett numera mycket aktuellt område — 23 kap. strafflagen
örn. konkursförbrytelser kvarstår från 1864, utan hänsyn till förändrade
uppfattningar och ändrade regler om konkurs med mera sådant, med fängelsestraff
som minimum för de mest obetydliga förseelser, och med två års straffarbete
som minimum, där i motsvarande fall detta är maximum i den ordinära
latituden.

I trontalet bebådas förslag örn skärpt kontroll över förvaltningen av bolag

Nr B.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och banker. Även detta är ett ämne, som aktualiserats under den sista tiden.
På vissa håll ha starka opinionsyttringar gjort gällande, att det framför
allt kommer an på att klämma efter bolagsstyrelserna med strängast möjliga
straff enligt gällande lag, och örn man tycker att dessa straff äro för milda
kräver man en ändring av lagen.

Justitieministern gör ingen antydan om att han ämnar följa dessa lika enkla
som tvivelaktiga grunder för en straffrättslig reformpolitik. Med skärpt kontroll
avser han tydligen närmast en mera effektiv, fortlöpande revision av styrelsens
förvaltning. Därom är allenast gott att säga. Men jag begagnar tillfället
påpeka, att hithörande frågor knappast kunna lösas annat än i samband
med förändrade bestämmelser örn styrelsens uppgifter och ansvarighet. I ett
stort bolags styrelse sitta, utom en eller annan större intressent, representanter
för olika slag av sakkunskap, som var på sitt speciella område kunna
vara av nytta för bolagets verksamhet. Styrelsemedlemmar, som huvudsakligen
tjäna som gallionsbilder, äro numera i utdöende. Men med bästa vilja
och förmåga finns det ändå ingen levande möjlighet för alla medlemmar i en
större styrelse att följa förvaltningens detaljer, ja, inte ens själva utförandet av
mycket stora affärer. Detta måste förbehållas den verkställande ledningen,
och maskineriets gilla gång beror på dennas duglighet och det förtroende den
vet att skaffa sig. Missbrukas förtroendet av ledningen är styrelsen såld ■—
örn nämligen medlemmarnas kollektiva och personliga ansvarighet enligt
svensk rätt skall utan vidare anses medföra ekonomiskt ansvar och till och
med straff även för dem, som icke direkt deltagit i eller avvetat någon straffbar
handling.

Det återstår att se, örn de ha rätt som påstå, att den svenska lagen är så
drakonisk. Men i varje fall vore det endast riktigt, örn vid en revision av
bolagslagarna de olika funktionärernas ansvar komme att bestämmas efter
deras verkliga ställning och uppgifter inom bolaget. Detta är fallet t. ex.
inom den tyska rätten, enligt vilken den större styrelsen, Aufsichtsrat, är en
rådgivande och blott i vissa frågor beslutande myndighet och i övrigt har
motsvarande uppgifter som tillkomma de revisorer, som man nu närmast tänker
skulle följa bolagens verksamhet. Till samma anordning finns det möjlighet
enligt anglo-sachsisk bolagsrätt, och enahanda tanke har fått uttryck
i några svenska bolagsordningar eller styrelsebeslut, varigenom man sökt träffa
anstalter för ett arbetsutskott eller en direktion, som skall bära ansvaret
för ledningen. Men i vad mån dylika överlåtelser av styrelsens befogenheter
ha något att betyda för ansvaret utåt återstår att se. Det är att beklaga, synnerligast
med hänsyn till den starka påfrestning från dagens blåsiga opinionsväder,
för vilken vår rättsskipning just nu är utsatt, att man icke har sådana
närmare bestämmelser. Jag hoppas att justitieministern tar hänsyn till dessa
synpunkter vid sina direktiv för en reformerad bolagslagstiftning.

Men över alla andra krav står kravet på att snarast möjligt få en effektiv
rättegångsreform. Jag vore den förste att lyckönska herr justitieministern
till att fullkomna ett initiativrikt och lyckosamt verk i rättens tjänst genom
att lägga slutstenarna i en ny rättegångsreform. Men jag beklagar, att jag
icke som smakprov kan godkänna det i trontalet bebådade lagförslaget örn
vissa straffprocessuella tvångsmedel, såvitt detta kommer att överensstämma
med en promemoria, som är utarbetad inom justitiedepartementet och som
säljes i bokhandeln för ett pris av en krona. Herr justitieministern har på
egen hand i sin praktik vidtagit högst värdefulla processuella initiativ, och
jag hoppas att han när det gäller lagstiftningen, och även en partiell
lagstiftning, skall visa ett annat handlag än man är van vid när
det gäller partiella reformer på processens område. Ty det är märk -

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 3.

ö9

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
värdigt, att så många tongivande jurister, som jag känt, äro uppriktigt
radikala när det gäller innehållet i en blivande allmän processreform,
men så snart det är fråga om att vidtaga partiella ändringar i processen
är man ytterst försiktig, för att inte säga färglös. Och resultatet blir ofta
tämligen mindervärdigt. Först motsätter man sig partiella reformer, och när
det sedan blir nödvändigt att göra någonting blir resultatet något högst urvattnat.

Det är för ögonblicket tillräckligt att fastslå, att justitieministerns preliminära
förslag örn reglering av det praktiserade, men olagliga kvarhållandet
icke på något sätt motsvarar vad som menas med detta institut i de förslag,
som tidigare här i Sverige utarbetats. Jag vill emellertid påstå, att denna fråga
örn anhållande eller kvarhållande, som upptogs på grund av olika motioner av
mig och herr Branting vid förra årets riksdag, icke kan lösas fristående från
frågan örn ett bättre förundersökningsförfarande, men att däremot i en begränsad
omfattning förundersökning jämte anhållande och kvarhållande mycket väl
kan på ett något så när tillfredsställande sätt lösas utan samband med en allmän
rättegångsreform.

Vad är det nu som föreslås i det preliminära förslaget, åtminstone enligt
denna promemoria? Jo, att behandla kvarhållande, som termen lyder, eller
anhållande uteslutande såsom en »förberedelseåtgärd till häktning». Det är
alltså fråga om en förberedelsetid till det högre tillståndet såsom häktad, som
en för brott misstänkt person har att tillbringa hos polisen.

Detta är emellertid vare sig till art eller till metod vad de senaste årens svenska
reformförslag — i regeringsbeslut, lagrådsyttrande eller motioner ■— avsett
med en laga ordning i fråga örn kvarhållande. Motivet för en dylik åtgärd
är icke någon sorts predestination till att bli häktad, utan det är att främja,
som det heter, polisundersökningens behöriga fortgång utan att någon prickning
ägt rum utåt av den person, som står som misstänkt för brottet. Icke
heller bör kvarhållande, örn man kan undvika det, äga rum hos polisen, d. v. s.
faktiskt i häkte, utan det bör icke innebära annat än att uppehållsplats skall anvisas,
och denna uppehållsplats kan också vara den misstänktes hem.

Det väsentliga i en modern reform beträffande kvarhållandet är inställelseplikten,
skyldigheten att inställa sig hos polisen. Om vederbörande inte kommer
kan polisen hämta honom och han blir kvarhållen, och på det sättet blir
det en förberedelseåtgärd till häktning. Men i själva verket är det viktigast
att införa en bestämd, med anhållande påföljd inställelseplikt. Så snart man
har denna inställelseplikt konstaterad har också polisen alla möjligheter att
få in en misstänkt person.

Jag vågar uttala den förhoppningen, att förslaget må kompletteras i dessa
vitala punkter om det skall bli någon glädje med att ge det sin anslutning.

De två sista upprörda årens händelser — från skotten i Ådalen till skottet
i Paris — ha kastat skilda rättsuppfattningar i en smältdegel, varur det s. k.
allmänna rättsmedvetandet framträtt som ett ganska blandat och obestämbart
extrakt. Det är en av ålder ganska sliten och kanske tvivelaktig sanning, att
rätt och moral bero av klimat och breddgrad. Men man behöver inte gå utanför
egna landamären för att finna, hurusom motsatta klasser och intressen,
skilda miljöer och en olika politisk inställning gör högsta orätt för den ene
till högsta rätt för den andre. Några oersättliga rättsvärden kvarstå, örn än
icke oantastade, så dock till nöds respekterade av den allmänna rättskänslan:
domstolens yttre auktoritet, fordran på fair play, även i åtalet, och den tilltalades
rätt till processuell likställighet och laga försvar. En kristids upphetsning
och skärpning av motsättningarna, den utomordentligt invecklade beskaffenheten
och vikten av de rättsliga frågor, den upprullar, kräver dock

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skyndsamma och genomgripande åtgärder för att dessa värden skola kunna
bibehållas och för det byråkratiska rättsmaskineriets ersättande med levande
kraft, örn icke vår rättsskipning skall taga varaktig skada.

Jag säger »rättsmaskineriet» örn vårt nuvarande processystem, men med den
»levande kraften» avser jag visst inte att en folkvald jury skulle tillföra rättegången
en sådan ny kraft. Tvärtom. Örn det gamla testamentets gud hämnade
fadrens missgärningar på barnen, så kräva den nya tidens gudar en vedergällning,
som går uppåt till fäderna och i sidoled. Nej, vad jag menar är,
att den sista tidens stora ekonomiska och sociala processer — från Allmänna
sparbankskrisen, över Ådalsdramat och till Kreugerprocesserna — med fördubblad
styrka aktualiserat kravet på en allmän rättegångsreform med en
koncentration och en åskådlighet i förfarandet, särskilt nu i första instans, som
framtvingar fordran på att rättens olika organ äro fullt kompetenta och äga
de nödiga förutsättningarna för att med värdighet och personlig auktoritet fylla
sina höga uppgifter.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman, mina herrar!

Genom de anföranden, som av två av mina kolleger redan hållits i denna kammare,
har regeringens synpunkter i de två frågor, som dominera debatten, redan
i det väsentliga framförts. Jag tror emellertid, att det kan vara motiverat
att efter den debatt, som här förekommit, anställa vissa allmänna betraktelser,
som dels kunna innehålla svar på vad från annat håll här har sagts
och dels utgöra ett understrykande av vissa synpunkter av betydelse. Dessa
allmänna betraktelser skulle jag närmast vilja anknyta till två yttranden, som
fälldes här på förmiddagen.

Herr Trygger framhöll, att den nuvarande krisen i vårt land är av den art,
att endast ett sakligt meningsutbyte och ärlig samverkan mellan alla riksdagens
partier kan leda till ett för riket lyckligt resultat. Herr Sam Larsson
framhöll, att minst av allt det nuvarande nödläget lämpar sig för partipolitiska
spekulationer. Vill regeringen och regeringspartiet, fortsatte han, visa
förhandlingsvilja och betrakta de framlagda förslagen såsom bas för närmare
överväganden, men icke som ultimata, tvivlar jag icke på möjligheten av ett
samförstånd. Regeringen måste dock vara beredd att göra avsevärda eftergifter
örn sådant samarbete skall kunna uppnås.

Jag skulle på dessa båda yttranden kunna svara med hänvisning till en deklaration,
som jag gjorde redan innan riksdagen sammanträdde, med anledning
av liknande synpunkter, som högerns ledare i andra kammaren hade framfört
i ett tal i Östergötland. Jag förklarade som ett svar på vad herr Lindman
hade yttrat, att regeringen ingenting hellre önskar än att på saklig grund kunna
samla alla goda krafter till verksamma insatser mot betrycket. Men solidariteten
skall vara en solidaritet med hela folket, och främst med dem, som bära
den tunga bördan av arbetslöshet och nöd. Är man i grunden ense örn detta,
finnas förutsättningar för ett samförstånd, som för land och folk kan giva välsignelserika
resultat.

Jag har med detta yttrande velat fästa uppmärksamheten på, att frågan om
ett samarbete till landets gagn icke endast är en fråga om riksdagspartiernas
förmåga av kompromiss utan också en fråga örn riksdagens möjlighet att i sitt
arbete motsvara de förväntningar, som folket ställer på riksdagen.

Det är två inslag i det nuvarande parlamentariska läget, som jag önskar att
i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på.

Den regering, som nu sitter, har tillkommit efter allmänna val till andra
kammaren, där det ganska egenartade inträffade, att för första gången i ett
val på den allmänna rösträttens grunder de borgerliga partierna inte lycka -

Onsdagen den 18 januari e. m.

JVr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
des vinna majoritet bland väljarna för sin åskådning. Det är ett betydelsefullt
moment bland alla dem, som vi ha att uppmärksamma, när det gäller
att bedöma våra förpliktelser.

Den andra omständigheten är den, att det visade sig, att ehuru de borgerliga
partierna trots minoritetsställning i folket lyckades bevara majoritetsställning
även i andra kammaren, förmådde de nu lika litet som förr att ge
landet en regering med tillräckligt underlag i folkrepresentationen.

Det är en ganska viktig omständighet, att efter valet till andra kammaren
det första försöket till lösning av regeringskrisen bestod i undersökningar,
huruvida de borgerliga partierna, som förfoga över majoriteten, kunde samla
sig kring en enhetlig politik. Vi känna alla resultatet. Det blev inte endast
ett konstaterande av, att den borgerliga samlingen nu som tidigare upphörde
i samma ögonblick, som inte dess syfte längre endast var att bevara ett eller
annat borgerligt mandat i riksdagen. Vi fingo också uppleva, att vissa borgerliga
partiledare så litet kände tyngden av förpliktelsen gentemot landet,
att tydligen förhandlingarna mindre bestodo i allvarliga överläggningar
om, hur man skulle kunna göra det för folket bästa, än i försök från olika
håll att vinna ett gynnsamt taktiskt läge, så att när det oundvikliga resultatet
kunde konstateras, man kunde vältra ansvaret från sig själv och över
på andra.

Jag tror inte, att sedan detta förekom, situationen har förändrats, och vi
befinna oss därför i det läget, att de borgerliga partierna uppenbarligen sakna
möjlighet att ge landet en fast regering, samtidigt som, även örn en sådan regering
kommer till stånd, man har anledning att observera, att den inte skulle
motsvara den i valet uttryckta folkviljan.

Jag har velat erinra örn detta läge för att skapa den, som jag tycker naturliga
utgångspunkten för bedömande av vårt arbete i riksdagen. Jag har
vid flera tillfällen som riksdagsman hävdat, att parlamentarismens bud pålägger
partierna att, sedan väljarna ha skapat en viss situation, försöka av
den situtionen göra det bästa möjliga för landet och folket. Jag har ingen
anledning att ändra något i denna min uppfattning, och därav följer också
naturligtvis, att regeringen och det parti, som regeringen har utgått ifrån,
för sin del äro beredda till allt det samarbete med riksdagen och allt det tillmötesgående,
som kan leda fram till ett resultat, som är det för landet bästa
och motsvarar de förväntningar, som folket har anledning att ställa på den
nuvarande riksdagen.

Jag understryker detta med all kraft, därför att det kan inte vara så, att
vår politik skall bestå i bud och motbud, prutningar och jämkningar utan
hänsyn till en samlande linje, utan tillräcklig hänsyn till folkets opinion och
kanske med bortskjutande av sådant, som är väsentligt för att resultaten
skola bli i verklig mening goda.

Från detta kan jag nu gå över. till den fråga, som dominerar. Regeringen
förklarade vid sitt tillträde, att den betraktade det som sin största inrikespolitiska
uppgift att söka finna utvägar till hjälp åt krisens offer. Jag behöver
icke övertyga denna kammare eller försöka övertyga denna kammare
örn nödvändigheten av kraftiga ingripanden. Det har redan från många
håll här vittnats örn, att man förstår, att det nuvarande synnerligen tryckande
läget nödvändiggör betydande insatser från statens sida, och det gladde
mig att höra, hur herr Bergman här förklarade, att man nu borde bortse
från alla partipolitiska beräkningar och i partilöshetens tecken försöka komma
fram till en lösning. Det gladde mig alldeles särskilt, att denna deklaration
kom från frisinnat håll.

Jag tror dock, att det kan vara skill att fästa uppmärksamheten därpå, att

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
det läge, vari vi befinna oss, är allvarligare nied hänsyn till betrycket än
kanske under någon föregående kris. Yi veta, att under denna långa tid av
depression ha den enskildes möjligheter i hög grad uttömts. Icke blott de
arbetslösa industriarbetarna, icke blott den del av bondeklassen, som särskilt
lider under krisen inom jordbruket, utan också andra mellanlager äro svårt
hemsökta, och jag tror, att det är ganska karakteristiskt för situationen, att
när jag lät efterhöra på en av våra större pantbanker, örn man hade några
särskilda erfarenheter av krisens verkningar, påpekade man, att pantbankernas
klientel hade fått en mycket stark nyrekrytering särskilt från vissa delar
av mellanklasserna.

Men värst av allt framträder ju krisens allvar i de lavinartat växande
arbetslöshetssiffrorna. Från att 1929 ha 12,000 hos arbetslöshetskommissionen
anmälda hjälpsökande äro vi i december 1932 uppe i en siffra på 100,000
med ett genomsnitt för varje månad av 1932 på 114,000 eller 34,000 mera än
under den svåra krisen 1922. Läget är alltså synnerligen allvarligt och påkallar
stora ansträngningar från det allmännas sida.

Vi komma då över till frågan örn, vem som skall hjälpas, vem som skall
hjälpa och hur hjälpen skall givas. Det förefaller mig, att det blir något val
ensidigt, när man diskuterar regeringens program, som örn det endast avsåge
att bringa hjälp åt de arbetslösa arbetarna. Vi utgå dock ifrån vad vi städse
utgått ifrån, nämligen att det allmännas omsorger böra gälla alla och att den
hjälp, som kan bringas, icke bör ensidigt komma någon viss grupp eller klass
till del. Regeringen har också vid utarbetandet av sina framställningar utgått
ifrån, att de allmänna åtgärderna i det rådande nödläget skulle vara ägnade
att lätta betrycket på alla områden. Hur detta skall ske är, när det
gäller vissa grupper, lättare att bedöma, än när det gäller andra grupper.

Jag kanske bör säga ett ord särskilt örn betrycket inom jordbruket. När
högerledaren i andra kammaren hälsade sitt parti välkommet till denna riksdag,
uttryckte han allvarliga bekymmer för jordbrukets vidkommande med
hänvisning till den sittande regeringen. Han har inte givit uttryck åt
samma bekymmer under dagens debatt, men det brukar ju vara ett kärkommet
ämne för utläggningar mot socialdemokratien, att vi skulle vara likgiltiga
för det betryck, som råder inom jordbruket.

Jag vill då här förklara, att regeringen avser att taga all den hänsyn, som
inom rimliga gränser är möjlig. I trontalet har angivits, att regeringen har
under utredning frågan om fortsatt stöd åt spannmålsodlingen och sockerbetsodlingen.
Vi ha visserligen många anledningar att kritisera de nuvarande
anordningarna, och jag tror, att det skulle vara riktigt och lyckligt att söka
åstadkomma sådana förändringar i det gällande systemet, som undanröjde
dettas uppenbara brister. Å andra sidan äro vi inom regeringen fullkomligt
medvetna om, att sedan en gång dessa regleringar ha tillgripits, kan man
icke i ett nu bryta linjen. Vi äro därför också beredda att medverka till en
fortsättning på stödet från det allmännas sida, när det gäller dessa områden.
Vi lia vidare i avseende på mjölkregleringen lojalt följt det beslut, som riksdagen
har fattat. Vi föreslå en fortsättning på den verksamhet med ackordsoch
stödlån, som avser att hjälpa de hårdast betryckta inom jordbruket. Vi
komma med förslag örn arbetarsmåbruk, och vi överväga de sociala frågor,
som ha särskilt intresse för lant- och skogsarbetarna.

När man går över från jordbrukarklassen för att komma fram till arbetarklassen,
möter man på vägen vissa mellanlager, sorn också hårt känna betrycket,
men där det inte är lika lätt att finna utvägar för att bringa direkt
hjälp. Jag har den uppfattningen, att just för dessa lager skulle det vara av
stor betydelse, örn statsmakterna kunde enas örn en sådan omläggning av ar -

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
betslöshetspolitiken, att indirekt även dessa folkgrupper kunde få del av de
samhälleliga omvårdnadsåtgärderna, att även deras ställning kunde få ett ljusare
inslag och att man även där kunde känna, att statsmakterna ledas av
verklig omtanke. Regeringens förslag till arbetslöshetshjälp avser en omläggning,
som tager hänsyn till dessa intressen.

Jag har suttit i dag i andra kammaren och åhört den kritik, som man har
riktat mot grundtankarna i detta förslag, och jag har inte kunnat undgå att
förvånas över de motsägelser, som man gör sig skyldig till under kritiken av
dessa grundtankar. Från en talare har det sagts — jag tror, att det har sagts
även i denna kammare — bland annat: Tror verkligen regeringen, att detta
förslag örn upplåning av 160 miljoner kronor för igångsättande av allmänna
arbeten kan påverka konjunkturerna? I andra kammaren hänvisades till, att
den sammanlagda taxerade inkomsten uppgår till fyra miljarder kronor, och
man menade därför, att de 160 miljoner kronorna voro en allt för obetydlig
del av detta jättebelopp för att deras användning på det ena eller andra sättet
skulle få någon större verkan. Men samtidigt, som man på det sättet har försökt
att avfärda regeringens förhoppingar örn att kunna åstadkomma ett brytande
av stagnationen, har man framställt samma förslag som så farligt, att
dess antagande skulle sätta den enskildes och statens väl på. spel. Man får
väl bestämma sig för endera av dessa ståndpunkter. Spelar i det ena fallet
användningen av de 160 miljoner kronorna en så fruktansvärt liten roll, så
kunna ju i det andra fallet inte verkningarna bli så fruktansvärt farliga. Örn
man bestämmer sig för, vilken linje kritiken i det fallet vill följa, kanske man
också något lättare skapar utgångspunkter för det samförstånd, som man vill
komma fram till. Det kan ju nämligen inte vara en lämplig början på samförståndsunderhandlingar,
att man utmålar motsidan, antingen som en dummerjöns,
som tror, att han kan uträtta stora ting med små medel, eller också
som en äventyrare, som spelar om den enskildes och det allmännas väl.

Om man går att bedöma verkningarna av det förslag, som nu har framlagts,
är det kanske också viktigt att göra klart för sig, att det är en överdrift, när
man tror, att detta förslag representerar ett försök från socialdemokratiskt
håll att locka in samhället på socialistiska vägar. När herr Trygger här i
dag t. ex. vid behandlingen av denna fråga litet ironiskt anmärkte: Vilken
lycka skulle det icke vara — naturligtvis ur socialistisk synpunkt —
örn staten tager hand örn hela folkhushållet — så ville han därmed uppenbarligen
antyda, att regeringsförslaget till åtgärder mot betrycket avser att
länka in oss i en utveckling, som slutligen skall sätta i statens hand alla våra
kapitaltillgångar, alla våra naturtillgångar, alla våra produktiva resurser.
Från regeringens sida betrakta vi förslaget icke såsom någonting annat än
ett förslag i en svår nödtid till åtgärder från statens sida, som kunna i bästa
möjliga mån vara ägnade att lätta betrycket.

jag knyter här också gärna an till ett yttrande av herr Sam Larsson, där
han reagerade mot talet örn, att detta var något alldeles nytt system. Örn man
följer utvecklingen i arbetslöshetspolitiken, skall man finna, att det svenska
systemet har många olika faser och att man har varit tvingad att anpassa
det vid olika tillfällen till de faktiska situationerna. Jag har erinrat i andra
kammaren därom, att när år 1909 civilministern i högerregeringen interpellerades
rörande arbetslösheten, förklarade han kort och gott, att detta var en
fråga, som egentligen inte kom statsmakterna vid. Fattigvårdslagen anvisade
den ordning, vari åtgärder skulle vidtagas flir sådana, som genom arbetslöshet
inte hade försörjningsmöjligheter. Kommunerna ensamma hade att sörja
för denna sak. Men redan 1914 var man så långt framme, att den dåvarande
högerregeringen framlade proposition till riksdagen örn 5 miljoner kronor för

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kontantunderstöd åt de arbetslösa. Då hade man ryckt fram till ett erkännande
av statens skyldighet att hjälpa till på detta område, oell då valde man
understödslinjen, om vilken man sedermera har sagt så många fula ord. Riksdagen
begärde emellertid den gången, att det skulle undersökas, örn allmänna
arbeten kunde vara ett medel till bekämpande av arbetslösheten och sedan
ha vi haft allmänna arbeten i ganska olika former ■— från de första arbetena
i skogarna över de södra och de norra statsarbetena fram till de nuvarande
reservarbetena. Men vi ha också däremellan haft rätt betydande anslag från
riksdagens sida för att uppmuntra den enskilda företagsamheten genom statsbeställningar.
Jag tror sålunda, att man kan säga, att vi under olika perioder
ha haft i vår arbetslöshetspolitik nästan alla de element, som ingå i den
arbetslöshetspolitik, som regeringen förordar.

Nu är bara frågan: Vilken väg eller kanske rättare sagt vilken använd ning

av medlen kan anses vara den bästa för att vinna den högsta effekten?
Det har här under riksdagsdebatten gång på gång framhållits, att den linje,
som regeringen förordar, skulle ge för sin betydande summa mindre arbetstillfällen,
sysselsätta mindre antal arbetslösa än örn motsvarande summa eller
kanske rent av en mindre summa användes för fullföljande av de nuvarande
linjerna. De nuvarande linjerna äro kontantunderstöd och reservarbeten. Jag
är ju övertygad om, att vill man gå över till 1914 års linje med enbart kontantunderstöd
och hålla nere kontantunderstöden vid de små belopp, som nu
utbetalas, så kan man åstadkomma för den summa, som regeringen äskar,
hjälp åt väsentligt mångå fler, än örn man sätter dem i arbete. Jag skulle
emellertid hålla för troligt, att ingen skulle vilja förorda, att man ginge över
från arbetslinjen till den rena understödslinjen, och då kunna vi överföra resonemanget
till vad arbetslinjen kan giva med det ena eller det andra systemet.

När. reservarbetslinjen valdes, utgick man ifrån, att genom dessa reservarbeten
icke sådana företag, som inom närmaste framtiden kunde väntas komma
till utförande på den öppna marknaden, skulle få utföras som reservarbeten.
Reservarbetena få med andra ord, heter det i arbetslöshetskommissionens
råd och anvisningar, icke rycka undan arbetstillfällen av så att säga ordinarie
karaktär. Därmed har man angivit begränsningen för reservarbetena. Man
får icke taga och sätta in som ett led i det allmännas åtgärder mot arbetslösheten
ett nyttigt och nödvändigt företag, som skall utföras under den närmaste
tiden. Även örn man saknar pengar att i vanlig ordning sätta i gång
detta företag, skall det skjutas åt sidan, och man skall sysselsätta arbetarna
vid reservarbeten. Detta har ju lett till, att områdena för de allmänna arbetena
i kampen mot arbetslösheten ha blivit med nödvändighet starkt begränsade.
Det har blivit vägarbeten och skogskultiverande arbeten. Det har
blivit vissa anläggningsarbeten. Men hela tiden har man rört sig inom en
begränsad ram och när det nu förkunnas, att man kan på den vägen åstadkomma
sysselsättning för flera arbetare, än man skulle kunna bereda sysselsättning
för enligt regeringens förslag, uppstår genast den frågan: Ämnar

man bryta med hela den uppfattning, som man tidigare har haft om reservarbetena?
Ämnar man öppna möjlighet att sätta in varje allmänt företag bland
reservarbetena, och ämnar man fortfarande ändå tillämpa de nuvarande bestämmelserna
för reservarbetena? Ha herrarna tänkt på, vad detta skulle
betyda? Ha herrarna tänkt på, att det måste leda till, ju mer arbetslösheten
växer, att man praktiskt taget förvandlar hela den marknad, som det allmänna
kan påverka eller där det allmänna kan sätta in företag, till en
marknad för nödhjälpsarbeten? Jag är ganska övertygad örn, att herrarna
inte vilja taga den konsekvensen, men då måste herrarna också medge, att
man nära nog redan har löpt ut linan i fråga örn möjligheterna för reserv -

Onsdagen den 18 januari e. m.

Sr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
arbeten, att man redan bär på olika områden genom kommunalt och statligt
ingripande utfört arbeten av detta slag i sådan mängd att man numera
står inför frågan i varje fall om en stark ransonering av dessa arbeten.

Jag skulle därför tro, att det inte är riktigt, att man kan åstadkomma på
reservarbetslinjen en utökning av arbetstillfällena, som i någon mån motsvarar
de ökade behoven av att sysselsätta arbetslösa. Örn man väljer den linje,
som regeringen förordar, kan man från det allmännas sida vid kampen mot
arbetslösheten i första hand sätta in det nyttigaste och nödvändigaste av vad
i detta avseende staten har att fullfölja. Man kan dessutom genom den linje,
som regeringen har föreslagit, bidraga till att skaffa arbete indirekt åt betydande
grupper av de arbetslösa. Det förvånade mig ganska mycket, när jag
i andra kammaren från högerns ledare hörde såsom en anmärkning mot regeringens
förslag under resonemanget om, genom vilken metod man skulle kunna
sysselsätta de flesta, att enligt regeringens förslag måste en betydande del
av medlen tagas i anspråk för material. Hittills har man ju försökt anordna
arbetena så, att medlen väsentligen och nästan uteslutande gått till arbetslöner
och till den inte alltid så billiga administration, som man har, och så litet
som möjligt till material. Vad skulle det betyda, om man skapade arbeten,
som även krävde en viss materialförbrukning? Det måste, såvitt jag kan begripa,
betyda, att man genom dessa arbeten skapade en utgångspunkt för beställningar
hos den privata företagsamheten och att därigenom de privata
företagen erhöllo ökad möjlighet att behålla arbetare och eventuellt sysselsätta
nya arbetare. Jag har mycket svårt att förstå, att man från deras sida, som
ständigt tala om, att det är den privata företagsamheten, som man i första
hand skall stimulera och sätta igång, skall höra anmärkningar riktade just
mot sådana åtgärder, som kunna vara ägnade att stimulera den privata företagsamheten.
Det förslag, som regeringen har skisserat, innebär för övrigt i
mycket hög grad ett sådant stimulerande.

Om herrarna se på den fördelning, som har gjorts av de medel, som närmast
kommer under socialdepartementet, skola ni där finna två poster på 5 miljoner
kronor vardera för lån eller understöd åt privat företagarverksamhet och en
post å 20 miljoner kronor för subvention av byggnadsverksamheten. Detta
verkar inte bara genom att de 30 miljoner kronorna finnas, utan efter de grunder,
som man måste tänka sig t. ex. för subventionen, innebär det, att man
sätter igång arbeten icke för 30 miljoner kronor utan måhända för ett par
hundra miljoner kronor och att man på det viset genom det allmännas åtgärder
skapar möjlighet för en mycket omfattande sysselsättning av arbetslösa.

Ja, det har här talats örn svårigheter att hjälpa mellangrupperna. I vilket
avseende kan man göra det med det nuvarande systemet? Man kan taga kontorister,
butiksbiträden, arbetslösa ingenjörer, arbetslösa tjänstemän och sätta
in dem vid reservarbetena för att göra vägar eller tillvarataga kullvräkt skog.
Jag vet ej vad arbetslöshetskommissionen säger om ett sådant urval, men jag
är själv ganska övertygad örn, att det är en ganska dålig väg att söka hjälpa
dessa. Örn man tar en annan grupp, den grupp av hantverkare och handlande,
som känner betrycket genom den minskade omsättningen, så kan man ej använda
dessa vägar för att hjälpa dem. Dessa vägar leda snarare till, att man
gör situationen för dessa grupper sämre. Ty vad innebär den nuvarande arbetslöshetspolitiken?
Den innebär kontantunderstöd till belopp, som tvinga
en stor del människor att leva på den lägsta tänkbara levnadsnivån, som ej
ger dem möjlighet att förnya sitt behov av kläder, som ej ger dem möjlighet
till annan förnödenhetsanskaffning, utan som tvingar dem att använda sina
ören till att köpa mat och så billig mat som möjligt. Det kan ju ej vara ägnat

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att uppmuntra de grupper inom samhället, som ha att framställa förnödenheterna
eller som lia att distribuera dem. Örn man använder ett system, som
siktar till att bereda en ökad köpkraft, så måste detta däremot få en stimulerande
verkan på hela det ekonomiska livet, som kommer även dessa samhällsgrupper
till godo.

Det är från sådana utgångspunkter, som jag har den uppfattningen, att det
system, som föreslås av regeringen, är ägnat att hjälpa på ett mångsidigare
sätt, på ett ur det allmännas synpunkt effektivare sätt och särskilt hjälpa
liera, än man i varje fall på arbetslinjen kan hjälpa med det nuvarande systemet.
Det är alltså dels en fråga örn en effektiv användning av medel, men
det är också naturligtvis till sist en fråga om, vilka medel man vill ställa till
förfogande.

Helt naturligt har man här ännu ej fixerat sina siffror. Herr Sam Larsson
har visserligen kommit med ett förhandlingsförslag: något litet mer till beredskapsarbeten,
utökning av reservarbetena och, jag förmodar, ett större omfång
av understödsverksamheten. Innan man vet vad »något» betyder och innan
man vet, örn överhuvud taget reservarbetslinjen är framkomlig, så har
man inga möjligheter att bestämma effekten av detta anbud. Har jag rätt i
mitt antagande beträffande reservarbetena, och eftersom jag tror Sam Larsson
på hans försäkringar, att han vill åstadkomma en lika effektiv hjälp som
regeringen, så förmodar jag, att örn det befinnes. att den linjen är väsentligen
stängd, han då skall vara villig att medverka till att detta »något» blir »ganska
mycket» och medgiva, att regeringens framgångsmetoder vittna örn ett
riktigt bedömande av vad situationen nu kräver. Av mycket naturliga skäl
har det från regeringens sida avböjts att diskutera, innan detaljförslag föreligga,
de särskilda grunderna vid anordnandet av de allmänna arbetena. Så
mycket kan naturligtvis sägas, att regeringen — och det har ju för resten
sagts redan — är medveten om, att vissa bestämmelser kunna behöva vidtagas
för att utdryga arbetet, för att motverka den risk man tror finnes för en fastlåsning
av arbetarna vid dessa arbeten, ett behållande av dem där, när de i
stället borde gå till den privata verksamheten. Och regeringen är också medveten
därom, att dessa arbeten skola hava sin stora uppgift att bereda de arbetslösa
sysselsättning och att man alltså därvid bör se till, att det finnes
vad vi nu kalla ett hänvisningsförfarande, som just möjliggör ett urval, som
kan leda till, att man verkligen når den effekt med hänsyn till arbetslösheten,
som regeringen med sitt förslag vill åstadkomma.

När detaljförslaget föreligger blir det tid att diskutera dessa särskilda bestämmelser,
och jag skall nu ej heller taga upp frågan rörande finansieringen.
Det är ju av denna debatt ganska klart, att ingen av våra kritiker utgår från,
att han kan lösa uppgiften på skattevägen utan tvingas att anlita lånevägen,
såsom regeringen har föreslagit, och då uppstår ju det intressanta spörsmålet,
örn man skall låna pengar väsentligen för att dela ut såsom kontantunderstöd
eller örn man skall låna pengar för uppehållande av en arbetslinje, där man
framför allt sorterar ut de nyttigaste och de nödvändigaste arbetena, eller örn
man skall bedriva denna låneverksamhet efter ungefär samma grunder, som
man hittills har tillämpat, nämligen att man väsentligen lånar upp för arbeten
av produktiv art.

Det väsentligaste i den nuvarande situationen är, att man är medveten örn,
att det kräves krafttag för att bringa hjälp åt olika lager av de betryckta.
Denna arbetslöshetspolitik, som nu förs, har nästan hela tiden lämnat ungefär
hälften av de anmälda hjälpsökande ohjälpta. Det är ej rimligt, att man
fortsätter på en linje, som kanske skulle innebära, att ju mera arbetslösheten
växer, ju mindre antal hjälper det allmänna. Vi måste ha klart för oss,

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att om man skall bringa en hjälp, som motsvarar vad som rimligen kan begäras,
så måste det allmänna mobilisera mycket omfattande resurser, och jag
skulle vilja tillägga: detta måste ske inte bara av omtanke örn de betryckta
utan också av omtanke örn samhället självt.

Jag har under den tid, jag har suttit i regeringen och haft anledning att
närmare följa förhållandena på olika håll, fått det bestämda intryck, att på
mer än ett ställe i vårt land folket befinner sig på bristningsgränsen. Det
kräves, att man visar detta folk den allvarliga viljan hos statsmakterna, och
i den mån denna allvarliga vilja finnes inom riksdagens partier skall den ej sakna
anknytning till regeringen, som i detta läge betraktar som sin enda uppgift
av betydelse att föra statsmakterna så långt fram som möjligt till effektiva
inskridanden.

Jag har i detta ögonblick ingen anledning att tala om de spänningar, som
kunna uppstå mellan regeringen och riksdagen, och de resultat, som dessa
kunna framkalla. Så mycket har jag emellertid anledning att säga, att denna
regering betraktar det ej som sin största uppgift att kompromissa fram resultat,
utan anser sig böra hävda, att statsmakterna skola inom möjligheternas
gräns utföra en politik i överensstämmelse med den övervägande mening,
som finnes inom vårt folk.

Herr von Stockenström: Herr talman! Hans excellens herr statsministern
började sitt anförande med att erinra örn, att det från flera håll under debatten
uttalats, att man torde vara beredd till en ingående och saklig prövning
av de av regeringen framlagda förslagen, men att man i vissa avseenden redan
nu förklarat sig inte kunna följa regeringen eller kunna reflektera på ett
accepterande av förslagen endast med vissa modifikationer och med vissa eftergifter.
Hans excellens svarade ej direkt huruvida man från regeringens sida
var beredd att göra vissa eftergifter, och det må vara alldeles förklarligt, att
ett sådant svar i nuvarande läge ej kunde givas utan först längre fram, då
sakerna föreligga till närmare behandling. Men i början av sitt anförande
hänvisade hans excellens i stället, som jag tyckte, med en viss skärpa
därtill, att vid höstens riksdagsval de borgerliga icke hade erhållit majoritet
inom väljarkåren. Jag vill då endast erinra därom, att det ha ju ej heller
socialdemokraterna gjort. Det är endast om man även medräknar kommunisterna,
som man kommer fram till en majoritet, som utgör en smula mer än
hälften. Men vetskapen om denna omständighet bör givetvis icke förtaga oss
riksdagsmän rätten att pröva alla föreliggande förslag efter bästa förstånd
och att även rösta örn dem efter övertygelse och med vad vi anse vara landets
bästa för ögonen. Och jag är alldeles förvissad örn, att hans excellens herr
statsministern inte med sina ord har velat giva uttryck åt en annan uppfattning
än den, som jag här uttalar.

Då jag nu, herr talman, går att yttra mig med anledning av den föreliggande
statsverkspropositionen, så vill jag till att börja med säga några få ord
örn den nionde huvudtiteln och kan då som ett allmänt omdöme uttala, att
denna synes mig vara ett aktstycke på både gott och ont. Det är alldeles
givet, att i det allmänna besparingsarbetet inte heller här ifrågavarande grenar
av statsförvaltningen kunnat undgå att drabbas av besparingar och indragningar,
och örn nu dylika måste göras, så gäller det att tillse, att de sättas
in på sådana punkter, att ej ett för hela näringen eller delar därav skadligt
avbräck vållas i en pågående verksamhet.

Det är ej alls min mening att här gå in på någon detaljgranskning; bland
de större nedprutningarna märkes anslaget till hushållningssällskapen och
anslaget till det mindre jordbrukets höjande. Det sista anslaget har blivit så

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
pass mycket nedsatt, att större delen av verksamheten på detta område måste
för kommande år läggas ned. Jag måste kanske bekänna, att jag blev en liten
smula förvånad över att regeringen föreslår en så stor indragning just då det
gäller åtgärder för det mindre jordbrukets höjande, men jag förmodar, att
man tröstar sig själv och även söker trösta andra med att man ju har föreslagit
så stora andra belopp, t. ex. till ackordslån och till stödlån, vilka ju huvudsakligen
komma just det mindre jordbruket till godo. I likhet med vad
som skett i fråga örn andra huvudtitlar så lia en hel del stora anslag, som
eljest brukat uppföras direkt under huvudtiteln, nu sammanförts under utgifter
för kapitalökning, under den avdelning, som kallas »fonden för förlag till
statsverket». Man har därigenom åstadkommit två saker. Dels att huvudtitelns
slutsumma har blivit avsevärt mycket lägre än vad den eljest skulle
vara, och det anse ju många människor vara mycket bra, att man prutar på en
huvudtitel. Å andra sidan har man också vunnit, att ett mycket stort och
imponerande belopp har kunnat föras upp till allmänna arbeten av olika slag.
vilket också åtminstone en hel del människor tycker är mycket förtjänstfullt och
berömvärt. Bortsett från dessa mera formella och budgettekniska saker så vill
jag gärna medgiva, att särskilt vissa här upptagna anslag äro eller borde vara
av beskaffenhet att både på ett lämpligt sätt bereda arbete — särskilt då ute på
den egentliga landsbygden — och vidare också sett på längre sikt ägnade att bli
produktionsbefrämjande och gagneliga. Jag tänker då kanske främst på anslaget
till tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskilda skogar, ett anslag, som är upptaget
till 3.5 miljoner, och som utgör så att säga en fortsättning på det extra
tvåmiljonersanslag, som för samma ändamål, skogsdikning och skogsodling,
beviljades av förra årets riksdag. Vidare upptages här ett särskilt anslag å
1.5 miljoner för vissa utgifter på skogshushållningens område, och det framgår
av departementschefens yttrande, att anslaget åtminstone delvis är avsett för
genomförande av förslag från 1931 års skogssakkunniga till främjande av avsättningen
av inhemska skogsprodukter. För egen del vill jag endast säga,
att jag med stora förväntningar har under det gångna året följt just denna
kommittés arbete. Dess betänkande har för övrigt just kommit, och jag vågar
tro, att ett fullföljande av de linjer, som anvisats av kommittén, och varom proposition
förväntas, skulle bli till en hel del hjälp för vårt skogsbruk, som ju
också det arbetar under svåra förhållanden.

Vidare upptages här ett mycket stort anslag på icke mindre än 4 miljoner
kronor till torrläggningsföretag ägnade att motverka arbetslösheten. I fråga
om denna stora utökning av denna verksamhet vill jag endast uttala den förhoppningen,
att erfarna och kompetenta arbetskrafter kunna finnas att tillgå
för arbetenas planläggning och ledning, så att vi i möjligaste mån undgå sådana
missgrepp och i en hel del fall rena misslyckanden, som på vissa håll förekommit,
bland annat just i samband med den forcering av torrläggnings- och
odlingsverksamheten, som ägde rum under den förra s. k. kristiden. I fråga örn
ett ianspråktagande av ny jord, vunnen genom torrläggning, alltså vad vi kalla
tilläggsodling till redan befintligt jordbruk eller upprättande av helt nya brukningsdelar,
måste givetvis liksom vid all kolonisation beaktas, att också verkligen
förutsättningar finnas för jordbrukens bestånd och upprätthållande, att
med andra ord utkomst kan beredas dessas innehavare.

Jag kommer här in på frågan om på vad sätt och med vilka medel, som jordbruksnäringen
kan eller bör stödjas i ett krisläge som det nuvarande. Givetvis
kunna kontantunderstöd, t. ex. i form av stödlån, vara till mycken hjälp,
åtminstone tillfällig hjälp för många jordbrukare, men det viktigaste är i alla
fall, att balans åvägabringas mellan inkomster och utgifter, att i första hand
produktionskostnaderna kunna täckas och om möjligt även någon och skälig

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vinst uppstå. Utgifterna vid ett jordbruk kunna endast till en viss gräns nedbringas.
Extensifieringen kan ej drivas och får ej drivas så långt, att man
tangerar vanhävden. Driften kan ej läggas ned på samma sätt som när portarna
till en fabrik stängas. Under de senaste åren hava av statsmakterna vidtagits
en hel del åtgärder, krist.idsåtgärder örn man så vill kalla dem, i syfte
att erhålla ett bättre prisläge för jordbrukets produkter. Man kan då fråga
sig vad den nuvarande regeringen har för avsikter, vad den vill i förevarande
avseende. Hans excellens herr statsministern antydde i sitt anförande här
nyss, att man vore beredd att, såvitt jag fattade honom rätt, gå vidare på de
vägar, som man slagit in på, med de rättelser och modifikationer, som kunna
tänkas behövliga. Man har emellertid inte vare sig i statsverkspropositionen
eller i uttalandena vid riksdagens öppnande fått något närmare besked örn vad
som härutinnan avses. Det enda, som man egentligen fått veta hittills, det
har varit, att utredning pågår huruvida åtgärder fortfarande böra vidtagas till
spannmåls- och sockerbetsodlingens stödjande. I fråga örn spannmålsodlingen
gäller utan att något nytt beslut behöver fattas, fortfarande inmalningsbestämmelserna.
Men vad man undrar och vad lantmännen fråga sig det är,
huruvida från regeringens sida några förslag komma att framläggas till prisernas
stödjande. Priset på spannmål ute på världsmarknaden, i Amerika
t. ex., har i höstas och nu i vinter legat på en lägre nivå än någonsin
tidigare. I Danmark, som också genomgår en svår jordbrukskris, och
där inga som helst åtgärder vidtagas för att stödja och hjälpa spannmålsodlingen,
där noteras för närvarande ett vetepris på 9 kronor 50 öre. Nu har
ju förra årets skörd för vårt lands vidkommande blivit både stor och god, ja
kanske den bästa skörd vi haft på flera årtionden. Men det har då uppstått
den frågan, örn vi kanske ej gå emot en överproduktion av särskilt vete. Om
skördens verkliga storlek få vi kännedom om någon månad, ela resultatet
av den senaste spannmålsinventeringen föreligger, men i avvaktan därpå
så vill jag dock erinra om, att totalarealen för brödsäd under senaste år varit
ungefär densamma som tidigare. Den har hållit sig omkring 500,000 hektar.
Jag kan nämna, att 1914 odlades det brödsäd på 508,000 hektar, 1919 på
513,000, 1930 på 502,000 och förra året på 510,000 — för att taga endast
några exempel. Skördeutfallet har sista året blivit rekordartat stort, men den
gynnsamma väderlek, som orsakat detta, den kan inte tillskrivas eller skyllas
vare sig på stödåtgärderna eller på den föregående regeringen; skörden 1932
av brödsäd var i själva verket, trots att arealen endast ökats helt obetydligt,
ej mindre än omkring 50 procent större än vad den var året förut. Emellertid
vill jag framhålla, att den mycket starka förskjutningen mellan sädesslagen,
från rågodling till veteodling, givetvis icke får drivas för långt. Det torde ej
vara önskvärt, såvitt man nu kan döma, att en normalskörd av vete lämnar
ett överskott utöver vad vi själva behöva.

Medan jag talar örn spannmålen, kan jag ej låta bli att säga ett par ord
örn den anordning för ökad användning av havre, den inmalning av havre, som
blivit genomförd av den nuvarande regeringen. Jag vill ej på något sätt
klandra åtgärden, men jag kan ej låta bli att erinra örn, att ett par av den nuvarande
regeringens ledamöter tidigare ha intagit en mycket bestämt avvisande
hållning till denna eller liknande åtgärder. För två år sedan hade jordbruksutredningen
framlagt förslag örn inmalning av havre. Vid 1931 års
remissdebatt yttrade vår nuvarande jordbruksminister, herr Sköld, följande:
»Vad skulle då följden av detta förslag örn förmalningstvång

bliva? Jo, på grund av att vi sakna spannmålshandel, på grund av de
våldsamt höga omkostnader, som havregrynskvarnarna skulle få för att plocka
samman den behövliga grynhavren och på grund av att denna grynhavre kom -

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
me i små olikartade partier, med påföljd, att industrien skulle anse sig nödsakad
att behandla dessa småpartier vart för sig, skulle grynkvarnarnas produktionskostnader
stiga. Och eftersom man samtidigt skulle skydda kvarnarna
från ökad utländsk konkurrens skulle havregrynspriserna stiga. Man skulle
alltså vidtaga en åtgärd som icke skulle komma att leda till ett öres förbättring
i priset för jordbrukarna, men komme att leda till ökat pris på havregryn.
Är det någon människa som kan se någon mening i detta?»

Jag kan ej värja mig för det intrycket, att herr Sköld vid det tillfället
opponerade sig ej bara mot tanken på inmalningstvång utan också i allmänhet
mot ökad användning av svensk havre för tillverkning av gryn. Och vid
samma tillfälle under remissdebatten 1931 yttrade den nuvarande socialministern,
herr Möller: »Jag hoppas jag icke misstager mig häri, att regeringen
icke tänker fortsätta på inmalningsvägen genom att driva fram havreinmalningens
galenskap.» Vad har emellertid nu inträffat? Jo, under medverkan
från jordbruksdepartementet har man förmått alla grynkvarnarna att förbinda
sig att använda svensk havre i en viss omfattning. För närvarande är det
50 procent, och det kommer något längre fram att bli 60 procent svensk havre.
Detta har jag givetvis intet alls att erinra emot. Jag tycker det är alldeles
rimligt och naturligt, att när man får en stor och god havreskörd man då också
skall kunna använda svensk vara för tillverkning av havregryn. Nu kanske
det kan invändas, och jag ser på herr jordbruksministern, att han kommer att
göra det, att det här är fråga örn ett frivilligt åtagande. Och det är sant,
att så är fallet. Vi ha sluppit en förordning. Jag är också glad att slippa
förordningar. Jag har varit med om att utfärda en del, men jag är glad, örn
man kan slippa dem. Men vad jag vill framhålla är det, att verkningarna av
ett statligt förmalningstvång eller av ett frivilligt åtagande örn ökad användning
av havre, det blir i stort sett detsamma, såvitt jag förstår. Verkningarna
i fråga om inköp, handel och lagring och allt detta, de bli desamma
och även olägenheterna, örn sådana kunna komma ifråga. Jag tror nog
ej, att det är så farligt med olägenheterna, och jag skall ej heller på något
sätt framföra någon erinran emot vad som skett. Det är möjligt, att förklaringen
till den ändrade inställningen från regeringens sida helt enkelt är, att
en fråga kan te sig olika uppifrån regeringsbänken eller nedifrån kammaren.
Det anförda kan emellertid kanske tjäna såsom en maning till försiktighet
i uttalandena för personer, som kunna misstänka, att de framdeles kunna
bliva statsråd.

Med en viss undran avvakta nu jordbrukarna besked örn den nuvarande
regeringens ställning till den animaliska produktionen, där prisfallet så
hårt drabbat praktiskt taget alla jordbrukare och ej minst de mindre. Är det
regeringens avsikt att giva full verkställighet och effektivitet åt de anordningar
till smör- och mjölkprisets stödjande, som beslutades vid förra årets riksdag?
Sedan Svenska mejeriernas riksförening förra året bildades och nått tillräcklig
omfattning — den representerar för närvarande den övervägande delen
av den till mejerierna saluförda mjölken •—• så hemställde denna riksförening
örn rätt att upptaga en allmän utjämningsavgift å 4/10 öre per liter mjölk, som
då skulle möjliggöra en prisstegring på smör med 40 ä 50 öre per kilogram och
motsvarande stegring i det pris på mjölken, som utgår till jordbrukarna. Mjölknämnden
tillstyrkte då en avgift på 3/10 öre, men regeringen biföll endast 2/J0
öre. En av regeringens ledamöter, nämligen kommunikationsministern, som
var medlem av mjölknämnden tidigare, hade reservationslöst biträtt nämndens
förslag, men då inträffade det märkliga, att det var jordbruksministern, som
prutade ned vad kommunikationsministern hade tillstyrkt. Med hänsyn till
den ställning såsom jordbrukets främste målsman, som statsrådet och chefen

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för jordbruksdepartementet intar, hade man kanske kunnat vänta, att det i
stället skulle varit han, som påyrkat bifall till den högre avgiften.

Sedan i början av november månad förra året har emellertid den nya prisregleringen
varit genomförd i den begränsade form, som den fått genom regeringens
beslut. Jag vågar säga, att åtgärden har utfallit efter beräkning
och fungerat tillfredsställande. Priset på smör inom landet har kunnat hållas
25 öre — tidvis något mera — över exportpriset, men detta senare pris
har oavbrutet fallit. Örn än verkningarna blivit de, som man förutsagt, har i
alla fall genom den företagna begränsningen och särskilt genom det abnormt
låga priset på exportsmör prisnivån på smör inom landet kommit att ligga mycket,
mycket lågt. Medan vi i mitten av november kunde erhålla omkring 1 krona
80 öre ä 1 krona 90 öre per kilogram smör vid export, har exportpriset under
den sista tiden legat avsevärt mycket lägre, vid 1:50, 1:40, ja t. o. m. under
1: 30 vid vissa tillfällen. Det är för övrigt det lägsta smörpris, som man har
haft på världsmarknaden på omkring 40 år. För dagen har noteringen inte
kunnat hållas högre inom landet än i 1 krona 50 öre. Men varje i saken insatt
person måste väl medge, att vi till det priset inte kunna producera smör utan
att förlust uppstår. Jag vill erinra om att medelpriset på smör under åren
1925—1929 var något över 3 kronor, alltså det dubbla mot vad det är för dagen.
Med den avgift, som från början begärdes, skulle priset kunnat hållas
kanske en 20-öring högre än det nuvarande, och Svenska mejeriernas riksförening
har också i dagarna beslutat att gå in med en framställning i syfte att
möjliggöra en sådan prisstegring. _ Nu ser jag, att i dag har framlagts en
kungl, proposition angående förordning örn införselmonopol på mjölk och mejeriprodukter.
Är avsikten härmed — såsom jag trott mig kunna utläsa av departementschefens
uttalande — att göra systemet effektivt och möjliggöra en
kraftigare höjning av smörpriset än den, som hittills skett, och kan man häri
se ett förebud till att regeringen kommer att bifalla mejeriföreningens nya
framställning, är detta givetvis att hälsa med tillfredsställelse. Vad vi önska,
är ingen uppskörtning av konsumenterna, orättfärdigt skulle det vara att
vilja åstadkomma en sådan i dessa hårda tider. Yi eftersträva inte någon
orimlig prisstegring, vi önska endast skäligt utbyte av en viktig produktion,
som tidvis varit förlustbringande och som inte kan nedläggas.

Det har givetvis inte varit min mening att här komma med en allmän svartmålning.
av jordbrukets läge. Förra årets rika skörd har säkert inneburit en
lättnad i betrycket för mången, som kanske eljest inte kunnat kämpa sig fram
till den dag i dag är. Jag tror också, att en hel del ännu är att vinna genom
lantmännens egna åtgöranden av organisatorisk och ekonomisk art både med
avseende å produktion och avsättning. Men världsmarknadsläget för de viktigaste
produkterna är fortfarande tröstlöst. Och den omständigheten, att
regeringen upplöst jordbruksutredningen, som framlagt en hel mängd positiva
förslag till jordbrukets stödjande, tror jag inte, att man på lantmannahåll är
benägen att betrakta som ett tecken på ljusning i läget.

Det har nu av regeringen framlagts ett utomordentligt omfattande program,
som jag inte här skall närmare gå in på, till arbetslöshetens bekämpande väsentligen
genom arbeten av annat slag än deni, sorn jag tidigare i mitt anförande
bär erinrat örn, och man tyckes också avse att härigenom kunna vinna
en förbättring i det allmänna konjunkturläget. Vad nu speciellt jordbruket
beträffar kan det väl sägas, att en ökad köpkraft, låt vara att den är tillkommen
genom konstlade medel, hos den icke jordbrukande befolkningen kan
medföra bättre och ökad avsättning inom landet flir jordbrukets produkter.
Men vad jag tror kan medföra en fara — och en allvarlig fara — det är, örn
man genom statliga åtgärder förhindrar eller fördröjer andra näringars" an t''Örsta

kammarens protokoll 1933. Nr 3. r

Nr 3.

Onsdagen den IS januari e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
passning efter ett förändrat konjunktur- oell prisläge, örn den alltjämt stora
spänningen mellan lönenivån inom industrien och inom jordbruket genom
direkt statligt ingripande vidmakthålles och örn bland annat just därigenom
också priset på vissa förnödenheter för jordbruket hålles uppe på en för hög
nivå. Regeringen, som hyser ett så stort intresse för och en varm omtanke
örn särskilt vissa grupper av dem, som just nu drabbas av krisens verkningar,
bör inte glömma, att omkring 40 procent av landets befolkning äro knutna
till och beroende av en näring, som också den kämpar med stora svårigheter,
och att bland denna närings utövare det övervägande flertalet utgöres
av sådana, som sannerligen varken kunna räkna med normalarbetsdag eller
avtalsenliga löner.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Sköld: Herr förste vice talman! Jag tillåter mig att redan
nu lämna några förklaringar med anledning av det anförande, som herr von
Stockenström nyss har hållit.

Jag skall koncentrera mig till två spörsmål. Till en början vill jag säga,
att jag inte riktigt kan förstå herr von Stockenströms tvångsläge att tala örn
den s. k. havreinmalningen. Jag vill för min del i det avseendet förklara,
att den frivilliga överenskommelse, som på hösten träffades mellan havregrynskvarnarna
under jordbruksdepartementets medverkan, är av den beskaffenhet,
att inga av de olägenheter, som måste anses vidlått det förslag, som
jordbruksutredningen på sin tid framlade, i detta fall finnas för handen. Man
kan inte heller gärna påstå, att den företagna åtgärden lett till någon egentlig
nytta för jordbruket, ty enligt mitt sätt att se kan man helt enkelt inte
på den vägen vinna några fördelar åt jordbruket. Ur den synpunkten är
alltså även denna åtgärd fullkomligt meningslös. Åtgärden har i stället
vidtagits, därför att det i nuvarande penningpolitiska läge är nödvändigt att
tillvarataga varje möjlighet att minska importen och ersätta denna med användande
av svenska varor, och i det avseendet tror jag, att åtgärden har sin betydelse.
Det förefaller alltså, som örn de anmärkningar, vilka med skäl fortfarande
kunna riktas mot det förslag, som jordbruksutredningen i detta avseende
på sin tid framlade, inte kunna äga tillämpning i förevarande fall.

Jag vill också svara på den fråga, som herr von Stockenström framställde,
rörande regeringens ställning till den s. k. mjölkregleringen. Herr von Stockenströms
fråga innefattade även en viss kritik av den ståndpunkt, som regeringen
under hösten intog. Jag tror dock, att om herr von Stockenström, som
ju har stora förutsättningar numera att kunna överblicka läget, vill tränga
tillräckligt in i den situation, som förelåg förliden höst, han icke skall finna
anledning till kritik. Det är sant, att det förelåg ett förslag från den s. k.
riksföreningen örn upptagande av en allmän mjölkavgift på 0.4 öre, en avgift
som skulle medföra en förhöjning av smörpriset, eller låt mig hellre säga ett
pristillägg för exportsmör, på något över 40 öre. Men hurudan var situationen,
när detta förslag framkom? Först och främst skola vi komma ihåg, att
den svenska smörmarknaden vid det tillfället befann sig i ett exceptionellt
läge. Det var en faktisk brist på smör i landet, och det var omöjligt att tillgodose
våra fasta kunder i utlandet. Det var, kan man säga, den olyckligaste
tidpunkt, som överhuvud taget är tänkbar, för igångsättande av en mjölkreglering.
Det visas ju bäst därav att sedan den allmänna avgift, som av mig
tillstyrktes och som var hälften så stor som den av riksföreningen föreslagna,

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
blivit genomförd, den s. k. riksnoteringen på svenskt smör pressades upp 48
öre över Köpenhamnsnoteringen på smör. I dag när vi befinna oss i den motsatta
situationen, d. v. s. att vår smörexport åter har stigit och smörproduktionen
har blivit större, är skillnaden mellan riksnoteringen på det svenska smöret
och Köpenhamnsnoteringen faktiskt lika med noll, trots att det på det svenska
smöret kommer ett pristillägg av 24 öre. Jag tror, att var och en, som
vill se saken sådan den är, måste medgiva, att det fanns skäl till en viss
försiktighet och anledning att icke forcera utvecklingen just vid den tidpunkt,
då läget var så pass exceptionellt.

Men det var ytterligare ett förhållande, som gjorde det nödvändigt för regeringen
att iakttaga försiktighet: upptagandet av denna allmänna avgift är en
mycket omständlig procedur. Det fordras ett helt litet ämbetsverk härför, och
vid det tillfälle, när Kungl. Maj:ts beslut skulle fattas, var denna apparat
knappast ens planlagd, långt mindre upporganiserad. Man stod inför den
frågan, örn det skulle bli möjligt för riksföreningen att bemästra de mycket
stora tekniska svårigheter, som följde med genomförandet av regleringen, och
jag fann det under sådana omständigheter skäligt att iakttaga försiktighet vid
regleringens igångsättande. Jag tror, att man kan illustrera de tekniska svårigheterna
med det förhållandet, att det ännu icke från riksföreningen utskickats
kravbrev till alla producenter för de avgifter, som skola erläggas för november
månad, vilket är helt naturligt med hänsyn till svårigheterna att skapa
den erforderliga apparaten. Nu befinna vi oss i ett annat läge. Som jag nyss
nämnde, har smörproduktionen ökat. Priset på världsmarknaden har fallit
oerhört, och enligt mitt sätt att se finns det nu skäl att gå till en höjning av
den allmänna avgiften, så mycket mer som riksföreningen, efter vad jag kan
finna, dock till slut har bemästrat de tekniska svårigheterna och skapat en
apparat för uppbörden, som synes vara tillfredsställande. Därför kommer
jag för min del att på fredag tillstyrka Kungl. Maj :t att medgiva en höjning
av den allmänna avgiften till det belopp som av riksföreningen nu har begärts.

Rörande regeringens allmänna inställning till mjölkregleringen skulle jag
vilja avgiva den deklarationen, att regeringen, trots de mycket stora vanskligheter
och de många problem, som följa med denna reglering och som visa sig
inte minst i den söndersplittring av jordbrukaropinionen, som nu har skett, anser
det vara sin skyldighet att lojalt genomföra riksdagens beslut, så länge detta
beslut gäller. Och regeringen anser dessutom, att det icke kan vara tal örn att
för riksdagen framlägga förslag om ändring i systemet, förrän detta har blivit
så grundligt prövat, att man kan klart överblicka dess konsekvenser.

Herr Örne: Herr förste vice talman, mina herrar! Jag råkade börja läsningen
av statsverkspropositionen med att genomögna den nationalekonomiska utredning,
som är bifogad herr finansministerns anförande, och jag måste medge,
att jag blev verkligt förskräckt. Skall detta, frågade jag mig, hädanefter bli
den teoretiska och praktiska grundval, på vilken vårt lands ekonomiska handlande
skall byggas? Då måste vi enligt min mening bereda oss på synnerligen
farliga, vittomfattande och under många år bestående svårigheter. När jag
sedan fortsatte med att läsa herr finansministerns egna principuttalanden, blev
intrycket ett helt annat, trots det hedersomnämnande, som den ifrågavarande
utredningen får av finansministern. Och sedan jag har hört herr finansministerns
anförande här i förmiddags, känner jag mig ytterligare lugnad. Detta
anfiirande var nämligen verklighetsbetonat och realpolitiskt, vilket man inte
alls kan säga örn den nationalekonomiska utredningen, vilka stora vetenskap -

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
liga förtjänster den nu än må lia. Det synes mig ur flera synpunkter vara ganska
olyckligt, att den har fått en så framskjuten plats.

Jag erkänner nu gärna, herr förste vice talman, min oförmåga att följa den
modernaste nationalekonomien på dess storartade, himlastormande balansgång.
Men så mycket vågar jag säga, att nationalekonomerna synas mig ha kommit
in på en ganska verklighetsfrämmande väg, i den mån de tro, att världens
välstånd kan manövreras med vridningar på penningvärdets ratt och genom
exportfrämjade och importhindrande åtgärder. Man blev visserligen rätt imponerad,
när det på sin tid ifrån nationalekonomiskt håll förkunnades--jag

minns särskilt en artikel i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning för åtskilliga
år sedan —- att vi numera hade fått i våra händer makten att reglera konjunkturerna
genom penningpolitiken. Men strax därpå sade man sig, att detta
dock inte kunde vara möjligt. Erfarenheten har sedermera så grundligt som
möjligt vederlagt de stora förväntningarna på många håll i anledning av att
Bank of England, följd av en lång rad av andra centralbanker, släppte guldmyntfoten.
Enligt den teori, som då framställdes — jag vågar inte här i dag
skriva den på någon bestämd persons konto — skulle prisnivån följa guldet
och följaktligen stiga i de länder, som hade lämnat guldet å sido. Men hur
gick det? Prisnivån behagade i stället följa pappersvalutan och sjönk alldeles
katastrofalt i guldländerna, och sedermera har den fortsatt marschen nedåt
även i förhållande till pappersvalutorna. Förhållandena på varumarknaderna
ha i följd därav blivit sämre än de ha varit någonsin förut. Till råga på eländet
har den enormt ökade otrygghet, som har följt med ostadiga eller i varje
fall inte vid en gemensam fast botten förankrade pappersvalutor, tagit död
på mycken företagsamhet, som annars skulle ha förefunnits. Det måste ju
nämligen göra en producent mer än vimmelkantig, då han vid försäljning av
en vara inte har någon aning örn, vad han tre månader senare (under förutsättning
att han säljer på tre månaders kredit) skall få för den i sitt eget
lands mynt.

Yirrvarret på penningväsendets område har ju också givit luft under vingarna
åt alla de s. k. planhushållare, som fylla samtiden med sina projekt. I
de vacklande växelkurserna och i allmänhetens benägenhet att taga intryck av
verklig eller föregiven omsorg örn penningvärdets stabilitet ha dessa funnit
motiv till all denna valutaransonering, varukontingentering och dumpinglagstiftning,
som gjort varuutbytet till den trassligaste härva, som hittills har
skådats i världshistorien. Nu måste, säges det i det dokument jag närmast
syftar på, statsmakterna i Sverige vara beredda på att stödja de svenska exportnäringarna
och skapa nödiga importhinder, därest det förelagda regeringsprogrammet
verkar utöver en viss, rätt snäv gräns. — Ja, när man läser detta,
kan man ju inte tro annat än att det här rör sig örn av regeringen föreslagna
åtgärder av en verkligt förkrossande storleksgrad. Men när man sedan ser
efter i själva propositionen och när man hör vad som här säges ifrån olika
håll, kommer man underfund med att dylika reflexioner säkerligen inte hade
varit nödvändiga.

Vad är nu ett importhinder, mina herrar? Jo, det är ett hinder för att den
arbetande befolkningen och företagen, som behöva varor, få samma ersättning
som förut för sitt arbete och sina produkter, denna ersättning räknad i
nyttigheter. Och vad är en exportpremie eller en på lösliga, icke ekonomiskt
hållbara grunder given exportkredit? Jag karakteriserar den på det sättet, att
den innebär, att man själv frivilligt berövar sig möjligheten att få full betalning
för sitt arbete, men gör det på ett listigt sätt, som inte skall märkas —
annat än i tidernas längd förstås.

Antag, att en bondes hustru slår sig på att producera ägg och säljer dem

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
till handlanden eller till äggföreningen men finner, att affären inte lönar sig,
och klagar för sin herre och man häröver, och att mannen därpå går till handlanden
och säger: Här har ni 25 kronor, ge nu min hustru 25 öre mer per kilot,
än ni brukar, för de nästa 100 kg. ägg, hon kommer med! Örn han förfar på
på det sättet, tror någon då, att den familjen blir rikare genom den åtgärden?
Möjligen kommer hustrun att skaffa sig fler hönor och köpa majs att föda
dem med och att inte lika noggrant som förut kontrollera de olika hönornas
produktion eller taga så väl vara på äggen, då hon får detta överpris. Men
håller hon på med utvidgning av verksamheten, kommer den tid, då familjen
helt enkelt stupar på rörelsen. Och när husfadern slutligen inte längre kan
betala dessa »exportpremier», kommer den fullständiga katastrofen, då det
stora, på konstlad väg utvidgade hönseriet skall avvecklas.

Hela den idé, som ligger bakom exportpremierna, är fullkomligt analog med
det hönseri, jag här har skildrat.

Vad staterna nu gjort sedan åtskilliga år tillbaka, har varit att med osunda
medel uppmuntra produktionen och söka styra den i viss riktning. Detta är
vad man med ett modernt slagord kallar planhushållning. Ty, mina herrar,
lika väl som det fanns rationalisering, innan man hade hittat på rationaliseringsslagordet,
lika väl har det i alla tider funnits en strävan mot planhushållning,
men det har aldrig förut fallit någon in att kalla tilltrasslandet av
de internationella ekonomiska förhållandena för planhushållning. Olyckan
för alla dessa, som skola främja produktionen med sådana medel, är att människorna
i andra stater få precis samma idé och inte beträffande andra varor
utan just precis beträffande samma varor i alla länder över hela jordklotet.
Man utväljer sålunda ungefär samma varor överallt och skall uppmuntra produktionen
av just dem. Så har man gjort med spannmålen. Den talare, som
jag brukar ha livliga meningsutbyten med här varje år, yttrade nyss, att någon
fara för överproduktion av svensk spannmål föreligger inte, såvitt inte
det skulle bli lika vackert väder under innevarande år som det var år 1932.
Det kan man ju inte så noga veta. I varje fall föreligger redan ett mycket
betydande spannmålsöverskott och, mina herrar, skulle detta överskott på grund
av en period av särskilt god väderlek — vilken ju alltid kan inträffa -—- komma
att ökas, hur skall det då gå? Vårt land betyder visserligen icke mycket.
Och vi ha ju sett ett stort land, som herr Ture Nerman i dag bekände som sitt
rätta fädernesland, lägga om sitt jordbruk i sådan riktning, att det praktiskt
taget inte kan producera något annat än spannmål. Ty det är det enda man
kan producera på jättestora domäner med maskindrift: produkten blir spannmål
och ingenting annat än spannmål. Och så översvämmas världen av spannmål
från alla håll. Detta kallas för planhushållning, mina herrar! Nu har
man ju haft den stora lyckan i Ryssland — jag menar ur den synpunkt jag
ser saken — att det icke frambragts så mycket spannmål som man avsåg.
Hade så blivit fallet, så hade det nämnda landet försökt att översvämma världen
runt omkring med sitt överskott; och hur skulle det då lia gått?

Och nu skola också de olika staterna försöka att stödja den animaliska produktionen.
Vi lia kanske varit ett föregångsland i avseende på uppmuntran
av denna produktionsgren, men andra stater lia som bekant tagit upp idén
efter oss. Man har nu i Storbritannien, som varit vår förnämsta köpare av
animaliska produkter, hittat på utvägen att med konstlade medel i hög grad
upphjälpa dominions produktion av sådana varor. Följden härav se vi i de
smörnoteringar, som här äro meddelade beträffande England och som sannerligen
inte medföra någon som helst glädje för dominions, lika litet som jag
tror, att de äro till glädje för moderlandet.

Resultatet av de ingrepp, som vi fingo bevittna i riksdagens elfte timme

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
i fjol, har redan något berörts. När man satte i gång den stora apparaten
beträffande smöret, visade sig först en ganska kraftig skillnad mellan den
svenska smörnoteringen och den danska; noteringen övergick för vår del från
att vara mycket negativ till att bli positiv. Skillnaden var enligt de uppgifter,
jag har här, då den var som högst 47.2 öre, det vill säga det svenska
smöret noterades 47.2 öre högre per kilogram än det danska. Så börjar en
nedgång i skillnaden. Skillnaden gick sålunda ned till 35.7 öre, 24.1 öre,
21.9 öre och 7.2 öre. Och enligt vad jordbruksministern nyss meddelade är
den senaste skillnaden mellan noteringarna noll. Och ändå betalade Sverige
en exportpremie av 24 öre per kilogram! Nu lovade herr jordbruksministern
att fördubbla möjligheterna i fråga örn denna exportpremie, och
dessutom har han, som jag märker, i dag framlagt en proposition örn importmonopol
på smör, mjölk och en hel del andra hithörande produkter.

Jag har här ett par uppgifter från Norge, där man ju hittat på sådana
saker tidigare än vi. Genom dessa åtgärder i Norge har nu framkallats en
i hög grad stegrad mjölkproduktion. Den i mejerierna invägda mjölkmängden
utgjorde i november månad 1932 124 procent av vad mjölkmängden var
två år tidigare. Index för det producerade smöret uppgick 1932 till 182.
Vi äro nu här i landet uppe i en mjölkproduktion örn jag inte tagit för mycket
fel av 4,600 miljoner kilogram. En stegring med 24 procent skulle betyda
i runt tal 1,100 miljoner kilogram. Om jag inte räknat fel vid min huvudräkning,
torde det motsvara ungefär 44 miljoner kilogram smör, som vi, för
den händelse vi skulle öka vår produktion lika mycket som den norska, skulle
komma att producera utöver nuvarande tillverkning. Tro herrarna att det
vore bra att göra det här i Sverige? Jag behöver inte svara på frågan, jag
tror, att det är tillräckligt att endast fråga.

Nu är det ju möjligt, att en hel del stater få samma idé som vår nuvarande
jordbruksminister fått, nämligen att anordna importmonopol för mejeriprodukterna.
Hur stå vi då gentemot utlandet? Ja, då torde man nog få använda
särdeles skickliga förhandlare, örn man överhuvud taget skall få exportera
ett enda kilogram svenska jordbruksprodukter för framtiden. Ty skulle England
införa importmonopol, komma säkerligen de storpolitiska skälen — nödvändigheten
att hålla ihop imperiet — att till den grad dominera, att moderlandet
kommer att taga hela sitt importbehov av smör från dominions. Vart
skola vi då sälja vårt svenska smör? Tyskland torde inte vara villigt att
taga det. Ja, vi få då äta upp det själva! Men det kan hända, att vi inte
kunna det, och då stå vi inför ganska stora svårigheter.

Det är sådana åtgärder, som man i en mängd tidningsuttalanden i utlandet
— jag kan väl säga mest på protektionistiskt borgerligt håll — sammanfattar
under begreppet planhushållning. Samtidigt har man övergivit
guldmyntfoten, den mest planmässiga ur världshushållningssynpunkt, som
mänskliga hjärnor någonsin uttänkt. Nå, säger man, guldmyntfoten visade
sig så förfärligt skadlig och ledde till en så fruktansvärd prissänkning, och
därför måste den avskaffas. Nej, svarar jag. Jag har redan påpekat, att
prisfallet blivit större och häftigare sedan länderna börjat gå ifrån guldet
än det var förut. Men guldmyntfoten i och för sig har inte flera eller större
fel än celsiustermometern eller metersystemet. Felet är, att folken i sitt handelspolitiska
handlande eller i sin handelspolitik överhuvud inte brytt sig örn
denna termometers utslag. Centralbankernas guldförråd tjänar nämligen i
första rummet till att vara en indikator på den handels- och finanspolitik, som
ett land för. Så länge guldet blir liggande stilla — och jag betonar här,
att jag inte alls har den gamla uppfattningen att det behöver vara så förfärligt
mycket guld i varje särskilt land, det behöver blott vara en guld -

Onsdagen den 18 januari e. m.

Kr 3.

Statsverkspropositionen rn. ra. (Forts.)
mängd, som är lämpligt avvägd mellan olika länder — så länge, upprepar jag,
guld i så stor mängd det behöver förekomma där, blir liggande i centralbankernas
valv, finns ingenting särskilt att anmärka. Men om mängden
börjas ökas i ett särskilt lands centralbanksvalv, så är det något på tok i
det landets handels- och betalningspolitik. Det är naturligtvis också fara
å färde, då förrådet börjar sina ut i ett land. Men under det att det senare,
utströmningen av guld, betraktas som någonting högeligen riskabelt, har en
abnorm ökning av förrådet märkligt nog inte på den allmänna opinionen haft
någon inverkan och har inte ansetts innebära någon lärdom för statsmakterna i
vederbörande land. Vad som verkligen stod på, då guldet började ökas i Förenta
staternas och Frankrikes bankvalv, var ju att skadeståndet och räntorna
inte kunde bäras av gäldenärsländerna, och att Förenta staternas och Frankrikes
handelspolitik var för snäv. Jag förstår lika litet, då man från en
del håll skyller den stora depressionsprocess, som följde på grund av
guldanhopningen, på guldmyntfoten, som jag skulle förstå, örn man börjar
skylla på termometern i ett fall, då man genom oförståndig eldning och stängda
fönster fått svimningstemperatur i ett rum, där många personer vistas.
Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att varje annat
penningsystem än det, som vilar på guldstandarden, under liknande förhållanden
måste råka i olag oell göra det långt förr än guldmyntfotsystemet råkar
i olag.

En av de viktigaste uppgifterna vid botandet av den internationella krisen
är att söka komma tillbaka till ett fast myntsystem, till guldmyntfoten. Jag
tror inte, att man i nuvarande läge kan återställa den gamla pariteten, åtminstone
inte i alla de länder, som släput den, men huvudsaken är, att man kommer
tillbaka till ett fast penningsystem. Förrän man gör detta, finns det
faktiskt inga möjligheter att ordna produktionen och handla på så lång sikt
som är nödvändig för att kunna planera för sig, att bereda sysselsättning åt
folk och sluta avtal om under längre tid fasta löner.

Vidare måste handelsrestriktionerna bort, och den orimliga överproduktionen
inom vissa produktionsgrenar, vilken uppstått på grund av statsingripanden,
måste avvecklas. Detta blir givetvis det svåraste problem, som kommer
att föreligga, när man skall försöka återgå till bättre förhållanden, och
jag kan inte se, att lösningen av det problemet kan komma att gå för sig
utan svåra plågor. Jag vet bara, att det måste ske, örn världen skall komma
tillbaka till rimliga förhållanden. Man kan aldrig i livet — och jag ber få
upprepa det, fastän jag sagt det så många gånger förut — få tillfredsställande
pris på jordbruksprodukterna, förrän man blir av med de oerhörda
förråd av spannmål och andra primära jordbruksprodukter, som för närvarande
ligga lagrade i en massa länder.

Vidare måste det genomföras fri folkomflyttning, så långt detta låter förena
sig med rasbiologiska synpunkter, och även medgivas rörelsefrihet för
arbetskraften, i den mån denna rörelsefrihet nu hejdas och hålles tillbaka av
olika skråmässiga tendenser. Detta recept får världen nog i framtiden bekväma
sig att använda, om den vill bli frisk igen. I väntan på dylika åtgärder
är det emellertid av yttersta vikt, att vi inte företaga något, som
kan fördärva eller försämra våra egna möjligheter att snarast ansluta oss
till ett fast penningsystem. Det går inte bara att lekande lätt förklara, att
riksbanken skall släppa sina valutareserver. Ett sådant förslag kan endast
den komma med, som inte har en aning örn vad valutareserven tjänar till.
Jag säger inte, att valutareserven skall vara sådan, den i denna dag är. Den
kan vara mindre och den kan vara större. Men i samma ögonblick som riksbankens
valutareserv skulle gå ned, vi kunna säga till exempel till hälften av

Nr 3.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
välstånd att människorna i dessa länder kunna skåda emot framtiden utan
den skräck, som förfryser hjärtat — örn också med något av den hjärtats oro,
som gnager och fräter. Vad ha inte ni att glädjas över: en legitim styrelse,
politisk och intellektuell frihet med alla de värdefulla garantier för frihet och
rättvisa, som friheten innebär; ett på en gång aktivt och resonabelt medborgarsinne;
gamla seder vid vilka ett nytt medeltida barbari ännu knappt hunnit
snudda, en moralisk och intellektuell vitalitet, som alltjämt är i stånd att
strida emot den sadistiska yra, som synes ha bemäktigat sig världens själ. Ni
få ännu leva i förnuftets sfär, ni få ännu räkna er till de civiliserade folken.
Men av vilken ocean utav nöd och förtvivlan är den inte omgiven denna ö, som
inte riktigt själv tycks veta av sin lycka. Hela det övriga Europa — från
liom till Moskva -— lior hemma inom den usurperade och usurperande zonen,
där råder den illegitima styrelse, vars rätt inte är erkänd bland folken, men
som härskar genom makten allenast, och vars redskap heta polis och deportationer,
specialdomstolar och permanent belägringstillstånd, en press belagd
med munkorg och yttrandeförbud för allt vad motståndare heter.»

Min gode väll från Uppsalatiden, den ende medlemmen av partiet Ture Nerman,
skulle inte, örn inte detta vore alldeles sant, kunna stå i denna kammares
talarstol och föra fram kritik mot den sittande regeringen. Örn denna regering
hade sådana tendenser som den idealregering han själv hänvisade till och
örn vi i vårt land nu tillämpade det politiska system han anslöt sig till, skulle
herr Nerman icke finnas här, utan i ett fängelse eller bära plank i ett koncentrationsläger.
Jag kan för min del, i motsats till herr Nerman, inte känna mig
övertygad örn, att det skulle vara något att sträva efter, och jag tror inte
heller, att herr Nerman i sitt hjärta strävar efter det. Men han är en mycket
konsekvent man ända sedan studentåren och han är mycket stolt över att
aldrig ändra åsikt. Det har han ju ändå något gjort, och om han noga tänker
efter, så kanske han till slut kommer till det resultatet, att det kunde
vara fördelaktigt med det svenska systemet framför Moskvasystemet. Det
skulle inte vara den ringaste konst att ta bort arbetslösheten med tillhjälp av
Moskvasystemet. _ Detta system går ju nämligen helt enkelt ut på, att man tar
35 procent av nationalinkomsten för att utföra statsarbeten av olika slag, bygga
fabriker och annat, och dessutom tvångslånar en hel del från arbetare och
tjänstemän. Den som blir utesluten från de heligas samfund eller som inte
vill arbeta berövas sina livsmedelskort och bostadskort. Finge vi det på samma
sätt här i landet, sa att hela folket komme ner på en nivå, som motsvarade
nivån för de sämst ställda bland våra lantarbetare, det vill säga dem som
inte ha något kollektivavtal och leva i särskilt svårt ställda trakter av landet,
så nog skulle arbetslösheten försvinna. Men jag tror inte, att den svenska
arbetarklassen, om den ställdes inför valet mellan det svenska systemet, det
system som den nuvarande regeringen har föreslagit, och det sjästern som faktiskt
tillämpas i landet i öster, skulle välja det senare. Därtill har den opponerat
alldeles för starkt mot det tvång som arbetslöshetskommissionen har utövat
och som dock inte innebär, att någon tvingas till något, såvida han ser
sig någon möjlighet att klara sig på annat sätt.

Valet i höstas hade enligt min uppfattning sin allra största betydelse däri,
att det utgjorde ett understrykande av, att det svenska folkets alldeles överväldigande
majoritet fortfarande vill styra sig själv enligt demokratiens grundsatser
och allt fortfarande är övertygat om att det är i stånd att göra det
utan att behöva någon förmyndare över sig. Det bör kanske slås fast vid
detta tilfälle, att sa är förhållandet. Vad som skiljer regeringen och dess
opponenter i dag är oändligt litet i jämförelse med detta stora, att vi här i''
landet ha möjlighet att skaffa en livsduglig regering, en regering som kan

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
framlägga förslag och som även, såvitt jag kan tolka vad som sagts här i dag,
har möjlighet att få igenom det väsentliga i sina förslag. Ett sådant tillstånd
som exempelvis har inträtt i vårt stora södra grannland tror jag inte vi
behöva riskera här i landet, och det är redan i och för sig någonting att jubla
och vara glad över.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr förste vice talmannen, att den fortsatta
överläggningen angående ifrågavarande kungl, propositioner skulle uppskjutas
till morgondagens sammanträde.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 28, av herr Andersson, Elof, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet;

nr 29, av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag
till navigationsskolorna;

nr 30, av herrar Thelin och Nordborg, örn tilläggspension åt f. d. lektorn
J. Johansson;

nr 31, av herr von Heland m. fl., om åsättande av importavgift å fodermedel
och oljeväxter;

nr 32, av herr von Heland m. fl., örn förbud mot viss färgning av margarin:

nr 33, av herr Lindström m. fl., angående vissa ändringar i lagen örn val
till riksdagen; samt

nr 34, av herr Nylander, om ändringar i och tillägg till motorfordonsförordningen
i syfte att främja brandväsendets effektivitet.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 12, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesnämnden.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.42 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.