RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1933:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1933. Första kammaren. Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 8 och den 10 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående arvode till ledamöter
av allmänt kyrkomöte;

nr 93, angående ändrad lydelse av § 10 i instruktionen för riksdagens revisorer
av stats-, banko- och riksgäldsverken; samt

nr 94, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående understöd åt efterlevande
till vissa vid en flygolycka omkomna befattningshavare.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 199,
angående vissa avlöningsstater under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1933/1934.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 201, angående disposition av vinstmedel hos Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtanden nr 14 och 15.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning av väckt
motion angående upphävande av påföljd jämlikt 2 kap. 19 § strafflagen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 356,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Flyg m. fl. med hänvisning
till 2 kap. 19 § strafflagen yrkat, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till regeringen hemställa om sådana åtgärders vidtagande, att bestämmelserna
örn påföljdsstraff måtte utgå ur strafflagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t
ville låta verkställa utredning rörande avskaffandet av påföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen samt skyndsamt för riksdagen framlägga de lagförslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Första kammarens protokoll 1933. Nr 21. 1

Om avskaffande
av del
8. k. påföljdsstraffet.

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Örn avskaffande av det s. k. påföljdsstraffet. (Forts.)

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Anderson i Hägelåkra, Borell, Bissmark, Julin, Linnér, K. A.
Westman och Johanson i Huskvarna, vilka på anförda skäl hemställt, att ifrågavarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

2) av herr Larson i Lerdala, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Borell: Herr talman, mina herrar! I 1734 års lag stadgades för vissa
brott, att brottslingen skulle dömas ärelös för all framtid. Denna bestämmelse
borttogs i 1864 års strafflag, men i stället infördes påföljden förlust
av medborgerligt förtroende, vilken påföljd ådömdes vid vissa i lagen bestämda
grövre brott, bl. a. alltid för tjuvnad. Denna påföljd ådömdes för viss
tid, ej under fem år och ej över tio år, eller för alltid. Sedan har under årens
lopp denna påföljd i olika avseenden mildrats. Minimitiden sattes ned till ett
år. Det stadgades vidare, att påföljd icke fick ådömas, såvida ej brottet förskyllde
minst sex månaders straffarbete, och ur definitionen på detsamma
borttogs, att den brottslige skulle som vanfrejdad anses.

Emellertid framställdes tid efter annan yrkanden att påföljdsstraffet helt
skulle borttagas, eller att bestämmelserna därom åtminstone skulle modifieras.
Vad man särskilt vände sig mot var den verkan för den brottslige, som påföljden
medförde, svårigheten för honom att åter komma ut i det allmänna livet
och vinna anställning och skaffa sig sitt levebröd. Anteckning örn påföljden
gjordes i kyrkoböckerna, och i vederbörandes prästbevis. Det är uppenbart
att detta lade mycket svåra hinder i vägen för honom att återigen efter utståndet
straff kunna sörja för sig själv och skapa sig en ny framtid.

I anledning av en riksdagsskrivelse, där särskilt dessa olägenheter påpekades,
utarbetades en kungl, proposition, som gick ut på att man skulle taga
bort påföljden förlust av medborgerligt förtroende, och i stället skapa det
institut, varom nu bestämmelser finnas i 2 kap. 19 § strafflagen. I den skrivelse,
som riksdagen avlät med påkallande av en revision av lagstiftningen
i denna del, anfördes:

»Men örn alltså det menliga, som, enligt vad numera tämligen allmänt torde
erkännas, ifrågavarande bistraff» ■—nämligen förlust av medborgerligt förtroende
—- »medför, enligt riksdagens mening bör förekommas och för sådant
ändamål erforderliga lagstiftningsåtgärder vidtagas, får å andra sidan icke
förbises, att de påföljder, som förlust av medborgerligt förtroende för närvarande
innebär, icke kunna helt och hållet borttagas. Vissa brott måste alltid
anses vara av den beskaffenhet att den, som därtill blivit förvunnen, bör
även efter därför utståndet straff vara diskvalificerad till utövande av vissa
medborgerliga funktioner eller rättigheter, vare sig för alltid eller för någon
viss tid framåt.»

Den nuvarande lydelsen av 2 kap. 19 § strafflagen är följande:

»Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra, att den brottslige för tid,
som nedan sägs, ådömes den påföljd, att han ej må utöva ämbete, tjänst
eller annan allmän befattning samt ej är berättigad avgiva röst vid val av
riksdagsman eller präst eller att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas
eller allmän rådstugas eller kyrkostämmas överläggningar och beslut eller
eljest rösta i allmänna ärenden, i vilkas avgörande endast den _ må deltaga,
som är i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad. Är någon till
sådan påföljd dömd, havé han ock förverkat allmän befattning, som av honom
innehaves.

Ej må påföljd enligt denna § ådömas, där ej brottet varder belagt med
straffarbete i minst sex månader. Påföljden ådömes för alltid, där den dömde

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Om avskaffande av det s. k. påföljdsstraffet. (Forts.)
gjort sig skyldig till straffarbete på livstid, mea i annat fall intill dess viss
tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter utståndet straff
blivit frigiven.»

Även påföljden enligt sistnämnda lagrum är knuten vid straff för vissa
brott. Bland dessa ingå exempelvis oredlighetsbrotten, tjuvnadsbrottet, mened
och mord, men däremot icke sådana brott som misshandel, våldtäkt, brott mot
offentlig myndighet etc.

Man har sökt förebygga, att någon onödig publicitet ges åt den ådömda
påföljden. Anteckning örn påföljden göres visserligen i församlingsböckerna,
men den får icke antecknas i prästbevis. Offentlighet åt påföljd, utom naturligtvis
den offentlighet som ligger däri att utslag, där påföljd föreskrives,
offentligen avkunnas i underdom stolarna, får icke ske på annat sätt än genom
utdrag ur straffregistret.

Man har sålunda så mycket man kunnat sökt förebygga de för den dömde
menliga verkningarna av påföljdsstraffet. När nämnda ändring i lagstiftningen
genomfördes, uttalades också i lagutskottets utlåtande, att de synpunkter,
som av riksdagen i dess skrivelse framhållits, d. v. s. huvudsakligast att
påföljdsstraffets publicitet vållade svårigheter för den dömde, syntes i det
då förevarande förslaget blivit väl tillgodosedda. Grenom detsammas antagande
böra, hette det, »de menliga verkningarna av bistraffet förlust av medborgerligt
förtroende såvitt möjligt är förebyggas».

Det är dock uppenbart, att även den påföljd, som ådömes enligt 2 kap.
19 § strafflagen, kan medföra menliga verkningar för den dömde. Det kan
försvåra för honom hans återinträde i det borgerliga livet och försvåra hans
möjligheter att vinna anställning och att försörja sig. Men å andra sidan
måste man ju hålla fast vid, att det väl knappast lär vara möjligt att medgiva,
att en person, som begått vissa grövre brott, omedelbart efter brottets
avtjänande och innan under en viss prövotid — denna påföljd ådömes ju i
regel för viss tid — ådagalagts, att det undergångna straffet länt till rättelse,
får utöva alla de rättigheter i det allmänna livet, som en icke straffad
person har rätt att utöva. Då gäller det sålunda att göra de verkningar, som
ytterst bero på det begångna brottet, så litet skadliga som möjligt för den
dömde, och detta har man sökt göra genom att sörja för att så litet publicitet
som möjligt gives åt den ådömda påföljden.

Det är på den ståndpunkten lagstiftningen står i dag. I den föreliggande
motionen har herr Flyg m. fl. yrkat, att 2 kap. 19 § skall utgå ur strafflagen,
och att sålunda någon påföljd för brott av den beskaffenhet, som nu
är i fråga, icke skulle följa. Detta skulle medföra att en person, som begått
sådana brott, för vilka påföljd nu ådömes, omedelbart efter utståndet straff
skulle få fulla medborgerliga rättigheter. Så långt kan man enligt min mening
icke gå. Och man kan icke heller på ett bättre och mer verkningsfullt
sätt än som nu tillämpas sörja för att de menliga verkningarna av påföljden
för den dömde vid hans återinträde i det borgerliga livet bliva så litet menliga
som möjligt.

Huruvida man kan och bör inskränka antalet av de brott, för vilka påföljd
skall ådömas, är en sak, som kan diskuteras. Härutinnan kräves dock en ingående
utredning. Detta står i naturligt samband med den fullständiga omarbetning
av strafflagen, som nu är i fråga. Att på en enskild motion nu
vidtaga den påyrkade förändringen anser jag för min del icke kunna tillrådas,
och vid sådant förhållande tillåter jag mig, herr talman, att hemställa om
bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservation, som är undertecknad
av mig m. fl.

Nr 21.

Onsdagen, den 15 mars.

Om avskaffande av det s. k. påföljdsstraffet. (Forts.)

Herr Åkerman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets

förslag.

Som herrarna hörde av den redogörelse, som den föregående ärade talaren
lämnade angående den historiska utvecklingen av det straffrättsliga institut,
som vi nu behandla, finna herrarna ju tydligt, att detta påföljdsstraff är ställt
på avskrivning. Gång på gång har det i riksdagen riktats häftiga angrepp
mot denna straffpåföljd, och efterhand ha de lett därhän, att den nu gällande
lagen, som varit i kraft sedan 1918, betydligt inskränker tillämpningen och
betydelsen av straffpåföljden. Men alltjämt kvarstår dock det faktum, att
alla de personer, som drabbas av denna påföljd, känna ett svårt lidande därav.

Det är ju också uppenbart, att när staten genom sin dömande myndighet
fäster detta märke på en dömd person, så handlar staten i direkt strid med den
uppfattning, som staten i övrigt vill göra gällande. Jag behöver bara erinra
om den stora hjälpverksamhet, som pågått i många år för att hjälpa och
stödja alla dem, som ha varit i fängelse och som äro i betryck när de komma
ut. Detta barmhärtighetsverk har staten konfirmerat genom att årligen därtill
anslå så mycket, som staten ansett sig kunna för detta ändamål avvara;
beloppen ha ju inte varit stora, men dock rätt så avsevärda jämfört med många
andra länder.

De biverkningar, som alltid uppstå av frihetsstraff, verkningar som inte
äro avsedda, men som lia visat sig omöjliga att förebygga, har staten alltså
velat mildra, och då måste man väl påstå att det är i högsta grad inkonsekvent
av staten att samtidigt införa bestämmelser, som direkt försvåra den
straffades återinträde i det borgerliga livet. Allteftersom tiden gått har man
också gnagt på detta institut. Man har försökt att lägga det till rätta så
gott man kunnat. Men det är inte tillräckligt.

Jag vill fästa uppmärksamheten på, att vad som numera anföres till försvar
för detta straff enligt min mening ingenting annat är än ett skattande åt en
känsla —• jag skall gärna medge att jag förstår den känslan, ty det ligger i
människonaturen rotat ett visst begär att reagera i det längsta emot den, som
har överträtt lagarna. Men, mina herrar, glöm aldrig att efter hand som samhället
har utvecklats i kultur och humanitet, har man i alla fall även från
lagstiftningens sida bemödat sig att utrota detta inneboende drag i människosjälen.
Man har ofta talat örn, att strafflagen har en uppfostrande betydelse,
att den kan i människornas uppfattning inskärpa, att det ena och det andra
är straffbart och att det skall man inte göra. Den skulle sålunda på det sättet
även ha en moraliskt uppfostrande verkan. Detta må vara sant, och jag
vill inte bestrida det. Men vi skola då inte glömma, att lagstiftningsåtgärder,
som uppamma en annan icke moralisk känsla, nämligen hämndlystnaden, också
är av ondo. Jag säger hämndlystnad, ty vi veta ju alla, att hela vår straffrätt
utvecklat sig ur den gamla självhämnden, och att det övergått i statens
hand att verkställa hämnden, fastän man inte nu vill kalla det så — de straffrättsliga
och filosofiska teorierna ha ju en annan förklaring till vad som sker,
när man utkräver ett straff.

Jag ber herrarna observera, att den motion, som här föreligger, har föregåtts
av ett sakkunnigutlåtande. Några dagar innan denna riksdag öppnades, överlämnades
till justitieministern ett sakkunnigutlåtande från en beredning,
som var tillsatt av den förre justitieministern. Denna sakkunnigberedning
hade till uppgift att lämna ett förslag till organisation av den frivilliga hjälpverksamhet
för de frigivna, örn vilken jag förut talat. I kommittén sutto representanter
för fångvården och den offentliga och privata hjälpverksamheten
samt även en representant för domarkåren och en medlem av det svenska prästerskapet.
Dessa herrar ha enhälligt tillstyrkt, att denna straffpåföljd måtte

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Om avskaffande av det s. k. påföljdsstraffet. (Forts.)
utmönstras ur lagstiftningen, och lia därom gjort hemställan i det betänkande,
som de överlämnat till justitieministern. Jag ber herrarna inte glömma, att
bakom denna motion ligger ett sådant sakkunnigutlåtande. Sedan nu representanter
för den verksamhet, som ha gjort till sin livsuppgift att mildra nöden
och eländet för dem, som komma ut ur fängelserna, förstärkta med representanter
för andra samhällsgrupper, enstämmigt förordat, att detta institut
måtte slopas, vill jag ändå vädja till herrarna, örn inte tiden nu är inne att
genom riksdagens i dag fattade beslut ge ökat eftertryck åt den hemställan,
som de sakkunniga redan ha gjort hos justitieministern.

Jag skall nämna ytterligare en sak. Det är underligt, vad vanans makt är
stor. För åtskilliga år sedan veta ju herrarna, att det uppstod en stark rörelse
för att rädda de unga förbrytarna. Man insåg angelägenheten i att dessa
unga människor, som råkat i olycka genom brott, behandlades på ett särskilt
sätt, så att de inte likställdes med till myndig ålder komna förbrytare.
De borde såvitt möjligt skonas från den straffbehandling, som dessa senare
fingo undergå. I en levande känsla av det riktiga i denna uppfattning föreslog
lagberedningen 1888, att man skulle göra åtminstone den ändringen i gällande
lag, att unga lagöverträdare skulle förskonas ifrån nu ifrågavarande
straffpåföljd. Man ansåg det stridande mot all rim och reson att fästa detta
skammärke på dessa unga mellan 15 och 18 år — de äro ju så gott som barn.
Lagberedningen föreslog därför att påföljden skulle borttagas för dem. Men
vad hände? Beredningens utlåtande gick på remisser, och så började den juridiska
skarpsinnigheten att fungera — den är ju bra många gånger, men bara
så länge den, liksom dumheten, inte missbrukas. Jag vågar påstå att var och
en, som tänker på vad som då hände, måste finna att det inte var bra som då
skedde, nämligen att påföljden för de minderåriga bibehölls, låt vara med den
modifikationen att det blev överlämnat i domarens skön att bestämma, när
denna påföljd skall drabba en sådan gosse -—• man kan ju kalla honom så, när
han inte fyllt 18 år.

Jag har verkligen levat i den tron, att man praktiskt sett inte har tillämpat
detta^och att domaren, som fått större frihet att välja efter omständigheterna,
låtit bli att stämpla dessa unga på det sättet, men så är tyvärr inte
förhållandet. Jag har gjort en undersökning i ungdomsfängelserna och jag
har funnit till min bestörtning, att bestämmelsen örn dylik påföljd helt nyligen
tillämpats emot sådana gossar. Det var en yngling, som jag särskilt
fäste min uppmärksamhet vid. Han hade dömts till 7 månader straffarbete
för stöld — och minsann hade han inte fått påföljd också! Jag vädjar till
herrarna, örn det kan vara bra att bibehålla en lag, som möjliggör någonting
sådant.

Det vore mycket att säga i detta ämne, men jag vet inte, om jag skall göra
det. Jag har en känsla av att det kanske inte är behövligt. Jag tror ändå,
att riksdagen i dag skall göra ett uttalande, som är tillräcklig för att sätta
ytterligare relief på sakkunnigutlåtandet. Men innan jag tystnar skall jag
be att få erinra örn några ord, som för 400 år sedan uttalades av den vördnadsvärde
man, sorn skrev domarereglerna. Vi veta, hur det såg ut på den
tiden både med strafflagen och straffanstalterna. Men det fanns dock röster,
som höjdes för barmhärtighet, och jag ber att få läsa upp ett uttryck härför:
»Ingenting är domaren så storligen av nöden som beskedlighet, att han
vet när han skall vara sträng, och när han skall vara mild i lagen, ty allt
straff bör vara till förbättring, och straffet bör vara sådant, örn möjligt är,
att det icke förhindrar honom, som straffad varder, till att bättra sig. Såsom
sker med dem, där stulit hava, de stå vid stupona, mista öronen och visas
av by, örn sådana människor rymma bort i främmande land, där ingen känner

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Örn avskaffande av det s. k. påföljdsstraffet. (Forts.)
dem, och vilja sedan bättra sig, och föra ett gott leverne, så varda de aldrig
betrodda, och är det straffet honom, som straffad är, ett hinder, och bliver
han däröver förtvivlad, och värre än han var tillförene, och hade fördenskull
bättre varit, att han hade strax mist livet.»

Häri instämde herrar Branting, Nerman och Norling.

Herr Larson, Edward: Herr talman! Då jag antecknat en blank reservation
vid detta utlåtande, ber jag att med några ord få motivera detta. Jag
anser nämligen, att detta är en så pass stor fråga, att den inte bör leda till
att riksdagen på enskild motionärs yrkande däri vidtager någon åtgärd. För
övrigt ligger ju frågan redan under utredning. En kommitté har varit tillsatt
för att utreda en del spörsmål, som stå i samband med detta ärende, och
kommitterade ha enhälligt tillstyrkt skyndsam behandling även av denna
fråga. Då är det väl något egendomligt, örn riksdagen nu skulle skriva till
Kungl. Majit i frågan, när denna redan ligger under Kungl. Maj:ts prövning.

Med detta vill jag emellertid säga, att jag inte alls ställer mig som motståndare
till förslaget. Det har länge för mig stått klart, att det göres allt
för litet för frigivna fångar, för att bereda dem tillfälle till upprättelse. Men
här föreligger i alla fall ett spörsmål, som berör så många olika kategorier av
människor, att man inte gärna kan taga dem alla över en bank. Jag menar
alltså, att örn det gäller en person, som av en eller annan orsak — i många
fall kanske av ren olyckshändelse — fått sitt straff och sedan kommer i frihet,
för honom bör givetvis inte denna påföljd tillämpas, medan man enligt
mitt förmenande nog bör betänka sig, när det gäller att taga bort påföljden
för så kallade vaneförbrytare, det vill säga sådana typer av människor, som
tillbringa sin mesta tid inom fängelset. Det är väl knappast någon mening
i att ge dessa människor, som tillbringa så gott som hela sin tid i fängelset
och endast äro ute under kortare mellantider, möjlighet att under de korta
perioder, som de äro ute, bland annat deltaga i de kommunala angelägenheterna
och där söka göra sig gällande. Detta är betänkligt! Ja, man kan skratta
åt detta resonemang, men på landsbygden väcker det ganska stor anstöt,
när sådana typer komma hem från fängelsevistelse och vilja deltaga i de
kommunala förhandlingarna. Det är kanske en gammalmodig åsikt. Men det
kan inte hjälpas att det är många människor, som ha den åsikten, att man
skall göra en skillnad på människorna. Jag fick ett beklämmande intryck
vid ett besök, jag en gång gjorde på Långholmen. Statsrevisorerna gjorde
nämligen ett besök där, och jag var med bland dem. Då vi kommo in i det
rum, där handlingarna för de .olika fångarna och deras fotografier förvarades,
visade vederbörande på en hylla, där de dåvarande invånarna hade sina
papper, och sedan pekade han på andra sidan och sade: »Hit flyttas korten,
då fångarna släppas ut.» Då kunde jag inte återhålla frågan: »Men det är
väl inte ofta, de återkomma?» »Jo», svarade han, »det är mycket vanligt. För
en stor del av dem få vi hålla på att flytta dessa kort fram och tillbaka, och
här gör pressen ett hiskligt väsen», som han uttryckte sig, — det var nämligen
så, att ett par fångar nyss hade rymt — »när ett par personer rymmer
härifrån. Det händer ju någon gång att fångar rymma. Men vi släppa varje
dag ut mycket farligare personer än dessa, som rymt», tilläde han, »fastän
då hör man sällan något sägas örn det.» Jag menar således, att, då frågan
avancerat så pass långt som den verkligen gjort, föreligger enligt mitt
förmenande inte något skäl att ytterligare skriva i frågan. Jag ber att med
följande motivering få yrka avslag på motionen, och hemställer därför att
riksdagen måtte besluta att — med hänsyn till att frågan om avskaffande av

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Om avskaffande av det s. k. påföljdsstraffet. (Forts.)
bestämmelserna örn den ifrågavarande påföljden redan är föremål för Kungl.
Majits prövning på grund av den framställning i ärendet, som avgivits av de
sakkunniga för utredning av hjälporganisation för frigivna fångar, samt förslag
sålunda torde kunna förväntas inom närmaste tiden, varför behov nu ej
torde föreligga att till Kungl. Majit avlåta ny skrivelse i saken — ifrågavarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Med denna motivering ber jag således, herr talman, att få yrka avslag.

Herr Klefbeck: Herr talman! Jag skall inte plåga kammaren med något
vidlyftigt anförande i sak, utan jag åberopar vad utskottets ärade ordförande
här yttrat. Jag vill bara svara ett par korta ord på den siste ärade talarens
anförande. Som kammaren hörde, stod han ganska tveksam inför själva
frågan. I början av sitt anförande uttalade han sympatier för saken, och sedan
av vissa formella skäl ställde han sig avböjande blott för i dag. Denna
ställning var grundad på att en sakkunnigberedning hos Kungl. Majit framburit
sina önskemål i ärendet. Men riksdagen har inte, såvitt jag vet, efter
den senaste lagändringen varit i tillfälle att uttala sig; och det förefaller mig,
som om ett uttalande i dag till förmån för sakkunniges framställning skulle,
vara av stor betydelse.

Det andra, jag ville försöka svara på, är följande. Han talade örn, att det
ofta förekommer, att en gång straffade personer snart nog komma åter till
fängelset för begångna nya brott. Just i anledning av detta förhållande vill
jag fråga, örn icke förefintligheten av bestämmelsen örn påföljd är en av de
orsaker, som i hög grad bidraga till att en ifrån fängelset utkommen brottsling
inte kan resa sig, utan nödgas komma tillbaka dit.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Borell: Herr talman, mina herrar! För min del har jag ingenting

emot att rösta för den motivering, som föreslagits av herr Larson i Lerdala,
och detta så mycket mindre som även i den reservation, jag undertecknat, hänvisas
till den kommande utredningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats Ilo) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle godkänna den av herr Anderson
i Hägelåkra m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o), av
herr Larson, Edward, att riksdagen skulle besluta, att — med hänsyn till att
frågan om avskaffande av bestämmelserna örn den ifrågavarande påföljden redan
vore föremål för Kungl. Maj :ts prövning på grund av den framställning i ärendet,
som avgivits av de sakkunniga för utredning av hjälporganisation för frigivna
fångar, samt förslag sålunda syntes kunna förväntas inom närmaste tiden,
varför behov nu ej syntes föreligga att till Kungl. Maj :t avlåta ny skrivelse i
saken — ifrågavarande motion icke skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Borell begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr Edward Larsons yrkande, uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Om upphävande
av
domstols rätt
att lämna
sak till framtiden.

örn avskaffande av det s. k. påföljdsstraffet. (Forts.)

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Edward Larsons under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Åkerman begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 46;

Nej — 67.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning av väckt
motion angående upphävande av stadgandet i 17 kap. 32 § rättegångsbalken att
brottmål må i vissa fall kunna lämnas till framtiden.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 357,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Flyg m. fl. yrkat, att riksdagen
i skrivelse till regeringen måtte hemställa örn en sådan ändring av rättegångsbalkens
kapitel 17, att bestämmelsen, att ett mål kunde ställas på framtiden,
utan att den åtalade varken fälldes eller friades, utginge ur rättegångsbalken.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Åkerman, Klefbeck, Norling och Lindqvist,
fru Östlund samt herr Olsson i Mellerud, vilka på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl.
Majit ville låta verkställa utredning örn upphävande av den i 17 kap. 32 § rättegångsbalken
åt domstol givna rätten att i brottmål lämna sak till framtiden
samt skyndsamt för riksdagen framlägga de lagförslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som föreligger, undertecknad av mig och några andra ledamöter av utskottet.

Herrarna behagade finna, att i själva sakfrågan äro utskottet och reservanterna
fullkomligt ense. Vi anse allesammans, att det rättsinstitut, som möjliggör
för en domstol att i vissa brottmål säga varken ja eller nej utan säga,
att saken får bero på framtiden, att alltså på det sättet fästa ett märke på
den tilltalade, ehuru han inte blivit dömd — att detta rättsinstitut, säger jag,
som är en kvarleva från den gamla inkvisitoriska processen och den legala bevisteorien,
bör utmönstras ur lagstiftningen. Därom äro vi alla ense. Frågan

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Örn upphävande av domstols) rätt att lämna sali till framtiden. (Forts.)
är bara, när det bör ske, och majoriteten säger vänligt nog, att det får närmast
bero på justitieministern själv att avgöra, om detta skall ske före processreformen,
medan vi reservanter anse, att frågan är så behjärtansvärd och att det
är så pass oresonligt, att denna sak får stå kvar i lagen, att vi vilja skriva till
justitieministern och ge honom en liten vänlig knuff att skynda på, oberoende
av processreformen.

Nu vet jag mycket väl, att en massa ärenden trängas på justitieministerns
bord, och att han även under denna riksdag har fått åtskilliga inviter från oss
att vidtaga åtgärder i lagstiftningsärenden. Jag förstår, att han kan känna
det brydsamt, men att verkställa den här lagoperationen är, det tror jag mig
kunna säga, inte någon särskilt stor sak och tager inte särskilt lång tid. Det
finns fullt upp med unga herrar i hovrätterna, som säkert skola stå till
tjänst, och jag är övertygad örn, att justitieministern inte skall behöva truga
dem. Och skulle mot förmodan så bliva fallet, får väl justitieministern säga
som den berömde teaterdirektören Sjövall sade: »Kom ihåg, mina herrar,

äran att vara vid min teater!»

Herr Bissmark: Det gäller ju, herr talman, här som sagt ingen princip fråga,

utan det gäller graden av det förtroende, man har till justitieministern,
och den tycks vara större hos utskottsmajoriteten än hos minoriteten! Vi
anse, att han bör kunna bedöma, örn det kan ske utan olägenhet att man framlägger
förslag örn avskaffande av ifrågavarande bestämmelser. Vi ha ansett,
att det inte är så brådskande, och att örn det stör processberedningens arbete,
man inte bör framkalla ett sådant störande från riksdagens sida. Jag kan
inte tro, att den ärade ordföranden i första lagutskottet heller anser det så
brådskande. Han har en fyrtiofemårig domarbana bakom sig och har suttit
här i riksdagen flera decennier men aldrig själv kommit på tanken att söka
få bort denna i och för sig, som jag medger, ganska olämpliga utväxt på
vår nuvarande processordning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Klefbeck: Herr talman! Jag ber att få svara ett par ord.

Den här saken är så pass otrevlig, att vi reservanter anse, att det är på
sin plats, att riksdagen uttalar sina önskemål örn ändring. Ty vad innebär
det, att en person blir ställd under framtiden, som man säger? Jo, utom allting
annat innebär det — det är ju vanligen mordbrandsmål som det gäller -—•
att den, som ställts under framtidsdom, inte får ut sin försäkring, fastän han
icke kunnat dömas skyldig till någon brottslig handling. Vidare förhåller
det sig så, att inte någon gräns är bestämd för den tid, under vilken han skall
vara utsatt för allehanda efterräkningar och obehagligheter, utan han har den
där hotande ställningen över sig alltjämt.

Nu svara kanske då motståndarna: det, som du nu säger, äro vi ense om, och
denna sak bör skaffas ur världen, men vår avböjande hållning beror på att
vi hava det förtroendet för regeringen, att den kommer att framlägga förslag
till ändring. Det var ju en mycket älskvärd och trevlig invändning, som så
gjordes, ty det kan ju inte påbördas oss så kallade partivänner till justitieministern,
att vi skulle brista i förtroende och sympati för honom, men vi tro,
att höga vederbörande kan hava stöd av ett uttalande från vår sida, då det
gäller att få bort en sak, som alla äro ense om att utdöma.

Nu var kammaren frisk på att taga reservationen vid förra betänkandet.
Och det gör, att jag med så mycket större frimodighet yrkar bifall till reservationen
även vid detta betänkande, herr talman!

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Örn under»fällning
av
vissa kommunala
beslut.

Örn upphävande av domstolä rätt att lämna sale till framtiden. (Forts.)

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 26,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Herr statsrådet Schlyter avlämnade

dels Kungl. Maj:ts skrivelse nr 204, med tillkännagivande att en i statsverkspropositionen
under riksstatens andra huvudtitel bebådad framställning
angående anslag till bestridande av kostnader för delning av Svea hovrätt icke
kommer att föreläggas riksdagen;

dels ock Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 192, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 10
maj 1929 örn trafikförsäkring å motorfordon;

nr 200, med förslag till lag örn utrotande av berberis å viss mark; samt
nr 205, angående anslag till bestridande av kostnader för utredning rörande
omarbetning av aktiebolagslagstiftningen.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, i anledning av väckt
motion angående underställning av sådana kommunala beslut, som avse att bereda
skattskyldig medlem av kommunen eller ock annan särskilda förmåner.

I en inom första kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 24, bade
herr Stendahl hemställt, att riksdagen ville för sin del antaga vid motionen
fogade förslag till

lag angående ändrad lydelse av 79 § lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse
på landet;

lag angående ändrad lydelse av 74 § lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse
i stad;

lag angående ändrad lydelse av kungl, förordningen den 23 maj 1862 örn
kommunalstyrelse i Stockholm;

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Örn underställning av vissa kommunala beslut. (Forts.)

lag angående ändrad lydelse av 66 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse; lag

angående ändrad lydelse av lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
i Stockholm; och

lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 20 juni 1924 örn landsting.

Berörda lagförslag avsågo, att bland de beslut, som enligt vederbörande författningar
för att vinna bindande kraft måste underställas Konungen, skulle
upptagas beslut, som anginge beredande av särskild förmån åt medlem av kommun
(respektive församling) eller annan utöver vad lag eller laga föreskrift
uttryckligen medgåve. I lagförslagens övergångsbestämmelser bade ifrågasatts,
att de nya bestämmelserna skulle få retroaktiv verkan på redan fattade
och lagakraftvunna beslut.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation bade anmälts av herrar Hellberg, Sandegård, Mellén och Ström
i Göteborg, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Hellberg: Herr talman! Min blanka reservation vid detta utlåtande
hänför sig företrädesvis till motiveringen.

Jag bade önskat, att det skulle ärligt och utan förmildring sägas ifrån, att
det av motionärerna anförda fallet är ganska betänkligt ur skattelikhetssynpunkt.
I stället har nu majoriteten, örn jag så får säga, slätat över det med
hartassen, så att det ser ganska oskyldigt ut. Det sammanställes med förmåner,
som en kommun erbjuder allmänna inrättningar och institutioner, vilket
synes mig vara rätt försvarligt, och även med sådana förmåner som tomtupplåtelser
och dylikt, som lämnas åt enskilda företag, vilket synes mig mindre
försvarligt. Men i själva verket är det här föreliggande fallet åtminstone till
graden skilt från de bägge andra.

Här har ju kommunen erbjudit ett bolag, utom ett flyttningsbidrag, på
200,000 kronor, en skattelindring under fem års tid på sammanlagt 3 miljoner,
en skattelindring, som går så långt i vissa fall, att den uppnår nära nog
90 procent av bela skattebeloppet. Det innebär ju, att det skapas en väldig
olikhet i skatteavseende mellan kommunens olika medlemmar, vilket måste
anses stå i mycket stark strid mot skattelagarnas anda och mening. Detta
har jag velat, att man skulle öppet och ärligt bekänna^. Jag tycker, att örn
man skall gå emot en motions yrkande, måste man åtminstone säga klart
ifrån vad det innebär. Men jag inser mycket väl, att örn detta hade sagts,
det inte hade varit så lätt för majoriteten att finna tillräckligt starka skäl för
att avvisa motionens krav, även örn den inte gärna kunde tagas i den form
den förelåg.

För min del var jag rätt benägen att i någon form yrka på en utredning av
frågan, men då jag i debatten blev stående alldeles ensam, ansåg jag mig inte
gärna kunna framställa något yrkande. Skulle nu eventuellt^ motionären
framställa något sådant, skulle jag vara benägen att gå med på det. Jag
har egentligen här endast velat angiva, att jag tycker utskottet alltför mycket
har så att säga plånat ut den verkliga innebörden i de missförhållanden, som
motionären påvisat,

Herr Stendahl: Herr talman! Som den föregående.ärade talaren påpekade,
är orsaken till den av mig i detta ärende väckta motionen den, att en svensk
kommun tillåtit sig att draga till sig ett skatteobjekt genom en skatterestitu -

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Örn underställning av vissa kommunala beslut. (Forts.)
tion, ett förfarande, som, såvitt jag kan begripa, är fullkomligt olagligt. För
att det icke skall bli något missförstånd örn grunden och orsaken till mitt
initiativ på denna punkt, och att man skall tro att det, att jag är stockholmare,
och STAB, d. v. s. det bolag, som fått denna skatterestitution, har flyttat från
Stockholm till Jönköping, verkat min missbelåtenhet med denna flyttning
och mitt initiativ i denna sak, så vill jag säga, att örn Stockholms stad sköter
sin ekonomi och skattepolitik på sådant sätt, att skatteobjekten icke trivas i
kommunen,^ så skaili åtminstone icke från mig ett ord höjas mot att skatteobjekten
gå till någon annan kommun i landet, där man driver en sundare,
riktigare och för skatteobjekten drägligare politik än den som till äventyrs
för närvarande och kanske i framtiden någon tid drives eller kommer att
drivas av Stockholms stad. Stockholms stad torde i så fall få lära sig att
sköta sin politik, närmast sin finans- och skattepolitik på sådant sätt, att
mer eller mindre befogade anmärkningar icke kunna riktas emot den, och
att skatteobjekten få intresse av att icke endast stanna i staden utan också
gå dit. _ Således är det icke någon ovilja mot att ett skatteobjekt ej vill finna
sig i vilken beskattning som helst från en kommun, som varit drivfjädern
till min motion, utan vad som varit drivfjädern i min motion det är, att det
knappast kan tänkas ett mera typiskt fall än det av mig påtalade därutinnan,
att en kommun sätter ett kommunalt skatteobjekt på offentlig auktion, något
som, såvitt jag förstår, ingen gärna skulle kunna försvara. Det är detta senare
sakförhållande, som påverkar mitt ingripande.

Nu säger konstitutionsutskottet dels, att dylika favörer eller skattefavörer
tidigare ha beviljats industrier i form av billiga tomter, och dels att en viss
auktion förekomme städerna emellan, när det gäller att till en stad draga antingen
en kasern, ett sjukhus eller något i den stilen. Jag vill ej bestrida,
att dylikt vid upprepade tillfällen ägt rum, men vad jag alldeles bestämt
vill bestrida är att dessa förhållanden, framhållna av konstitutionsutskottet,
äro jämförbara med den klara skatteauktion, som förekommit i fallet Jönköpings
stad. Och så drager konstitutionsutskottet utav denna, såvitt jag
begriper, haltande jämförelse den konklusionen, att då sådana missförhållanden,
som konstitutionsutskottet ändå medger, att den påtalade skattelindringen
är, förekommit tidigare vid flera tillfällen, så skulle därav konstitueras
ett skäl för att man icke vidtoge åtgärder för att ett erkänt missförhållande
skulle kunna ändras eller stäckas. Enligt min uppfattning skulle det av konstitutionsutskottet
gjorda erkännandet — låt vara icke i så drastisk form
som fallet Jönköpings stad, men i alla fall missförhållanden på detta område
icke äro enastående — vara ett dubbelt skäl att komma till en motsatt slutsats
mot den som konstitutionsutskottet har gjort, d. v. s. att i stället för att säga,
att vi vidtaga ingen åtgärd, därför att sådana historier förekomma rätt ofta,
borde man, såvitt jag begriper, säga, att då sådant här tycks tendera till att
få otrevligare och otrevligare former, och då själva sakförhållandet är oriktigt,
är det på hög tid att ingripa och stoppa denna trafik. För min del skall
jag ej bli särskilt långvarig, men jag skulle vilja ha fastställt, att det är
ostridigt, att ett missförhållande här föreligger, och att formen för detta missförhållande
är grövre än vad som förut förekommit.

Nu anvisar konstitutionsutskottet såsom en möjlighet att rätta till denna
sak klagoinstitutet. För min del skulle jag vilja fråga det ärade och lärda
konstitutionsutskottet, hur man skall klaga, när en hel bygd slår sig ihop
och gaddar sig samman, för att klagomålen ej skola få framföras och lagligheten
av det beslutade ärendet icke skall få prövas? Ja, det är ju möjligt, att
konstitutionsutskottet kan anvisa någon form för det. Då är det klyftigare
än vad jag tror att det är!

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Örn underställning av vissla kommunala beslut. (Forts.)

Nu vet jag ju mycket väl, att med den form, som jag Ilar gett min motion,
kan den icke bifallas, och när jag skrev motionen, var jag fullt på det klara
med det, men jag skrev den med flit i en skarp form, därför att jag menade,
att om man gjorde det, så kanske i alla fall det skulle verka en liten smula
varnande för ett upprepande av en trafik av den art, som här tagit sig
uttryck.

Jag skall således sluta, herr talman, med att i stället för att göra ett yrkande,
be att än en gång få konstatera, att man från konstitutionsutskottet
sakligt ej velat försvara vad som passerat, men också samtidigt att få instämma
i konstitutionsutskottets fromma önskan, att något sådant som det
passerade icke måtte upprepas, och i avvaktan på att denna fromma bön måtte
gå i uppfyllelse, hoppas på att man icke skall behöva vidtaga någon lagändring
i detta fall, något som däremot ej kan undgås om en trafik av den
art, som här förekommit, skulle bli upprepad, något som ingen borde kunna
se mellan fingrarna med.

Herr Sundberg: Herr talman! Det var en mycket stor överraskning att

höra av den siste ärade talaren, att han skrivit denna motion icke därför att
den skulle gå igenom, därför att han på förhand ansåg det nära nog omöjligt.
Det är ju att beklaga, att den ärade motionären på det viset besvärat utskottet
med att penetrera en så svår fråga som denna, något som man ju försökt
sig på i utskottet och varit skyldig att göra.

Jag finner, att denna motion vittnar örn att motionären icke tillräckligt satt
sig in uti grunderna för vår kommunallagstiftning. Örn han detta gjort, skulle
han till utgångspunkt ha tagit den grundläggande principen, att kommunerna
äga att fritt besluta uti sina angelägenheter. Denna princip förringas ingalunda
av de bestämmelser i kommunalförfattningarna, som föreskriva underställning
av beslut i vissa ärenden. Tvärtom måste man anse dessa bestämmelser
som undantag, vilka bekräfta regeln. Mot en utökning av dessa undantag
måste av denna anledning alltid resas allvarliga betänkligheter; utökningen bör
ske endast då utomordentligt tvingande omständigheter därtill föranleda. Och
under inga förhållanden får det ske för att, som motionären åtminstone delvis
synes hava avsett, underkasta besluten en lämplighetsprövning. Av de rättsmedel
mot kommunala beslut, lagen ställt till förfogande, avser icke något
prövning av frågan, huruvida beslutet lämpligen bort fattas eller icke. Dessa
rättsmedel avse endast dels besvärsrätten för prövning huruvida beslutet tillkommit
i laga ordning eller står i strid mot allmän lag eller författning eller
överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet, eller kränker någons enskilda
rätt eller eljest vilar på orättvis grund, dels ock underställningsvis prövning
av högre myndighet i vissa enstaka klart angivna fall, där sådan ansetts
böra ske till förhindrande att kommunen överskrider sina ekonomiska möjligheter
(upptagande av lån i visst fall och uttaxering för längre tid än fem år)
eller att rubbning sker i vissa bestående rättsförhållanden (avhändande m. m.
beträffande fastighet, som kommunen erhållit genom testamente, nya planer
rörande donationsjordar, förhöjda avgifter i fråga örn den allmänna rörelsen
och beslut om arvode åt kommunala förtroendemän).

Härav framgår otvetydigt, att lagen icke inrymmer eller avsett någon allmän
lämplighets- eller skälighetsprövning av kommunala beslut. Att en sådan
prövning icke överensstämmer med kommunalförfattningarnas anda, har
jag förut antytt.

Nu säger motionären eller har antytt, att han vill komma åt sådana bestämmelser
icke blott därför att de äro olämpliga, utan även därför att de äro olagliga.
Men här står ju dock besvärsrätten till buds. Då säger man, och det

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Örn underställning av vissa kommunala beslut. (Forts.)

Ilar också herr Stendahl framhållit, att om besvär icke anföres mot beslutet,
så blir det ju beståndande och verkställt, oaktat det är icke lagligt. Häremot
finnes i magistratstäderna ytterligare det rättsmedlet, att beslutet skall granskas
av magistraten i vissa avseenden, innan det får verkställas. På landet
finns ju visserligen icke detta ytterligare rättsmedel, men örn man skulle utgå
från den principen att införa ett skydd mot att icke lagliga beslut, som vinna
laga kraft på grund av uteblivna besvär, skola få verkställas, så skulle
man nödsakas att föreskriva underställning av alla beslut, ty huru skulle eljest
kunna bedömas lagligbeten eller olagligbeten? Och detta vore ännu mera stridande
mot kommunalförfattningarnas anda och innebörd. Det skulle ju också
bliva ett större våld än nöden krävde, då ju de tvivelaktiga fallen givetvis
äro synnerligen sporadiska. Min mening och utskottets mening är att besvärs -rätten är tillfyllest. Det torde vara mycket sällan som vid fattande av ett beslut,
som påfallande framstår som icke lagligt, det icke skall kunna mobiliseras
upp någon som överklagar beslutet.

Vad nu angår den grupp av ärenden, som herr Stendahls motion synes vara
inriktad på, så har utskottet ansett, att den hittills vunna erfarenheten icke
givit vid handen, att besluten i dessa angelägenheter medfört någon skada eller
andra påfallande olägenheter. Här är det ju fråga om överenskommelser och
avgöranden, som äro av civilrättslig art. I den mån som dessa överenskommelser
och avgöranden äro av beskaffenhet att avse kommunens gemensamma
hushållsangelägenheter och således falla inom kommunens befogenhet, så
bör naturligtvis kommunen såsom juridisk person likaväl som andra juridiska
personer och enskilda äga rätt att fatta beslut i dithörande ting; och den
enda kontroll, som här torde vara befogad, är den som innefattas i nuvarande
bestämmelser örn underställning, d. v. s. att det bör tillses, att kommunen icke
upplånar penningar för ändamålet på sätt, att dess ekonomi äventyras eller
behöver räkna med uttaxering på längre tid än fem år.

Vad särskilt fallet Jönköping beträffar eller Lex Jönköping som fallet benämnts
i tidningarna, så kan jag för min del icke finna det så upprörande,
som motionären tycks ha ansett det och även herr Hellberg. Jönköping är ju
tändsticksindustriens vagga, och det bör icke anses varken förmätet eller underligt,
att staden gör vad den kan för återförflyttande av ledningen och huvudkontoret
dit. Det är ju visserligen sant, såsom utskottet säger, att de årliga
femårsbidragen kunna användas till betalningen av en del av bolagets
skatter till staden, men formellt kunna dessa bidrag icke betraktas som skattenedsättning;
och någon kränkning av de övriga skattebetalarnas intressen
föreligger ju icke. Snarare tvärtom, då ju stadens ekonomi genom avtalet
uppenbarligen kommer att förbättras.

Av utskottets utlåtande torde klart framgå, att motionärens formuleringav
lagtexten är omöjlig, då ju denna skall utvidga underställningsinstitutet
på ett sätt, som skulle sätta den fria kommunala beslutanderätten i fara och
på samma gång verka tyngande på det kommunala arbetet. Skulle man tänka
sig någon annan formulering för vinnande av det avsedda syftet, så skulle
väl denna avfattas ungefärligen så, att därest en kommun gör ekonomiska utfästelser
för att vinna nya skatteobjekt, så skulle ett sådant beslut underställas,
innan det får verkställas. Men jag undrar, örn man är beredd att gå in
för en sådan politik. Här skulle givetvis förekomma en allmän lämplighetsprövning,
som är oförenlig med den kommunala självbestämmanderätten. Och
jag undrar, örn det är tillrådligt att låta Kungl. Maj :t bedöma dessa frågor.
Staten är ju för övrigt ofta part vid nu ifrågavarande överenskommelser. Och
jag undrar, örn det kan vara lämpligt, där konkurrens råder mellan olika kommuner,
att Kungl. Majit lägger sig i saken. Nej, det är nog bäst låta kom -

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Orri underställning av vissa kommunala beslut. (Forts.)
munerna själva sköta dessa angelägenheter, när de ej överskrida sin ekonomiska
befogenhet.

Jag kommer nu sist till de föreslagna övergångsbestämmelserna. Utskottet
har påpekat, att dessa innebära en nyhet. Ja, man har väl aldrig hört talas
om en nytillskapad kommunal bestämmelse, som kan upphäva ett tidigare tillkommet
lagligt kommunalt beslut. Utskottet har också ansett bestämmelsen
rättsstridig. Naturligtvis är den det. Antag t. ex. att en stad träffar avtal
med ett industriellt bolag att upplåta ett tomtområde med villkor att bolaget
flyttar sin industri dit. Beslutet vinner laga kraft och har sedan full civilrättslig
verkan. Skulle nu detta avtal kunna hävas genom en bestämmelse,
som icke gällde, då avtalet ingicks och det kommunala beslutet vann laga
kraft? Uppenbarligen icke; och örn Kungl. Majit efter underställning försökte
det, så skulle denna åtgärd vara rättsstridig. Ja, ännu mer, ty om avtalets
bestånd sedan komme under domstols prövning, skulle Kungl. Maj :ts
beslut befinnas vara en nullitet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mellén: Såsom det framgår av utskottsutlåtandet, har jag jämte en
del andra ledamöter fogat en blank reservation till utlåtandet. Såvitt jag
förstått, voro herr Hellberg och jag fullt ense inom utskottet och i likhet med
utskottets övriga ledamöter fördömde vi sättet att auktionera örn skatteobjekten.
Det framhölls av alla, att man måste resa principiella betänkligheter mot
dylikt förfarande. Det framhölls även, att detta otrevliga sätt att utlämna
skatteobjekten å auktion förekom ej mindre från statens sida än även från
landstingen då det gällde att välja orter för regementen eller hovrätter eller
platser för sjukhus o. dyl. Vi voro inom utskottet ense om att detta, lindrigt
sagt, osmakliga sätt icke borde förekomma, och vi voro även ense örn att
sättet icke stöde i överensstämmelse med skattelagarnas anda och mening,
även örn de i sin nuvarande form ej lade något hinder i vägen för dylik auktion.
Utskottet har ju också gett uttryck för denna sin åsikt. Skillnaden
mellan reservanternas mening och utskottets flertals ståndpunkt var egentligen,
såvitt jag fattat saken rätt, endast att vi reservanter ville skarpare
trycka på den sjuka punkten och tydligt säga ifrån, att dylikt förfarande,
varigenom på indirekt väg såsom i föreliggande fall skett en skattedragare
befriats från en högst väsentlig del av sina skatter, icke stöde i god överensstämmelse
med rättvisa och lag och icke för framtiden borde förekomma.

Nu sade emellertid herr Hellberg, att han hade helst velat rösta för en utredning.
Så långt ville jag ej gå, utan jag var beträffande klämmen ense
med utskottets flertal. Då fall liknande det av motionären påpekade icke
förekommit i så stort antal och frågan naturligen intimt sammanhänger med
kommunernas självbestämningsrätt, så kunde jag för närvarande nöja mig
med en starkare motivering än vad som nu föreligger i utskottets utlåtande.
Det var min ställning.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

I detta anförande instämde herr Sandegård.

Herr Branting: Jag föranleddes begära ordet med anledning av en passus
i herr Stendahls yttrande, varav framgick, att han i grund och botten kanske
icke väckt denna motion så mycket av lust att komma till sakligt resultat
som snarare därför, att han har ett obetvingligt begär att ge uttryck åt sin
uppfattning beträffande Stockholms kommunalpolitik. Herr Stendahl gör

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Örn underställning av vissa kommunala beslut. (Forts.)
gällande som sin oförgripliga mening, att örn en kommun, som lian uttryckte
sig, sköter sin kommunalpolitik på det sätt, att skatteobjekten ej »trivas» i
kommunen, så skall det vara dessa skatteobjekts fulla rättighet att draga sin
väg, vart de behaga. Skatteobjekten eller, rättare sagt, privatkapitalets handhavare,
skulle alltså ha full frihet att placera sitt kapital var de behaga och
där kapitalet bäst »trivs». Det är ett system, som följdriktigt leder till placering
i Lichtenstein. Men det är också ett utomordentligt klart uttryck för
hela den privatkapitalistiska mentalitet, för vilken det tycks vara självklart,
att de som förvalta ett stort kapital, icke ha att taga hänsyn till något annat
än den privata vinning, som det kan vara fråga om. Hur det däremot går
med det samhälle, den kommun, — vare sig det är en stor eller liten kommun
—- vars hela liv kanske i vissa fall kan vara beroende av en flyttning,
det rör dem inte ett dugg. Jag vill för min del uttrycka den förhoppningen,
att hela detta privatkapitalistiska betraktelsesätt är ställt på avskrivning,
jag hoppas, att det sett sina bästa dagar, sedan man nu sett sådana svåra
konsekvenser därav på en mängd orter i landet — jag syftar icke på Stockholm,
ty den staden kan bära åtskilligt, men på en del mindre kommuner, och
på de fullkomligt hänsynslösa flyttningar av stora företag, som företagits av
privatekonomiska beräkningar och som länt det allmänna till obotlig skada.

För övrigt vill jag i detta sammanhang begagna tillfället att också fästa
uppmärksamheten på hela den tendens, som man så ofta fått se prov på under
de sista åren, tendensen från storkapitalistiskt håll, att på omvägar öva
påtryckning på den politiska regimen, vare sig det nu gäller en kommunalpolitisk
eller en rikspolitisk regim. Man försöker från den storkapitalistiska
sidan genom alla möjliga manipulationer, genom skatteflykt eller kanske valutatransaktioner,
göra politik. Man riktar ett grundskott mot själva den
demokratiska idén, själva tanken att det skall finnas en folklig självstyrelse,
örn man överhuvud tolererar, att de stora privatintressena på omvägar få till
stånd åtgärder med politiska konsekvenser, i synnerhet när dessa åtgärder
företagas fullkomligt medvetet i politiskt syfte och riktas mot politiska regimer,
som anses misshagliga.

Herr Björkman: Jag skall be att, medan det lilla inbördeskriget pågår på
Stockholmsbänken, få säga några ord med anledning av den fråga, som herr
Stendahl ställde till utskottets ledamöter: Hur skall man bära sig åt, när en
hel bygd sammansluter sig örn en mening och en utomstående ej kan begagna
klagorätten? Mitt svar blir, att såvitt jag uppfattat kommunallagarna, så gå
de väl i huvudsak ut på att reglera för den enskilda kommunen och icke att
reglera förhållandet kommunerna emellan, som ju är andemeningen i den motion,
som här avgivits. I avseende på det fall, herr Stendahl tagit upp som
utgångspunkt för sin motion, så finner jag inte alls det så »osmakligt», som
herr Mellén sade, så »hänsynslöst», som herr Branting sade. Visst icke! Jag
finner, att det, från Jönköpings sida sett, är ett försök att tillrättalägga några
missförhållanden, som kommit till stånd under den stora krigs- och högkonjunkturtiden,
då till huvudstaden förlädes ledningen för så många företag,
som förr haft sin förläggning landet runt. Det är väl då icke underligt, örn
landsorten från de stora städerna söker återfå till den naturliga förläggningen
industriernas ledning och få det ordnat på det sätt, som varit utgångspunkten
i avseende å Sveriges industri. Så har förfarits med sockerbolaget,
dess ledning kom tillbaka till Malmö; Stora Kopparbergs säte förlädes tilly
baka till Falun, och nu har Jönköping återfått det naturliga, som ligger i
att Jönköping skall vara förenat med tändsticksbolaget.

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Örn underställning av vissa kommunala beslut. (Forts.)

0 För min del finner jag, att om man utgår från vad jag sagt här i avseende
på kommunallagarnas anda och mening — att giva bestämmelser för den enskilda
kommunen -—- så blir det dock en fråga för kommunernas del att försöka
att gentemot andra kommuner iakttaga lojal konkurrens vid avtals slutande.
Och det blir där man skall söka få fram det rätta. Och här får den
enskilde kommunmedlemmen se till att hans rätt ej trades för nära. Han
kan gå besvärsvägen. Det kan nu invändas, att besvärsvägen gått illa i ett
sådant fall. Det är icke alltid man kan spela »Vi som gå köksvägen»! Men
det kan lyckas bättre under andra förutsättningar. Ytterligare några ord!
Jag för min del kan icke se, att den motion, som här kommit fram och som
yrkar på att det skall bli underställning, för att man ej skall bereda »någon
annan» förmåner, blir till lycka. Det blir väl tvärtom på det viset, att om
man Hnge in detta på underställningsvägen, bleve det mera legaliserat. Emellertid
vill jag stryka under att jag icke velat gå emot den motivering, som
utskottet här har, då utskottet framhåller, att det kan vara betänkligt och
oriktigt med en allmän gång på de vägar, som varit på tal.

Herr talman, med dessa synpunkter ber jag få yrka bifall till utskottets
hemställan.

1 herr Björkmans yttrande instämde greve Spens.

Herr Stendahl: Herr talman! Av det sista anförandet framgår ju, att en
av kammarens högt aktade jurister driver den satsen, att det är inte så noga,
örn lagen efterleves — en för en jurist rätt egenartad ståndpunkt, förefaller det
mig.

Beträffande det anförande, som min kamrat här på Stockholmsbänken höll,
skulle jag vilja säga, att det är väl ändå tämligen ostridigt, att de största inkomsterna
komma av arbete. Örn det nu är på det sättet, att ett skatteobjekt i
form av ett bolag inte skall kunna anses legalt eller lojalt ha rätt att flytta
till en annan kommun, som av ena eller andra skälet passar det bättre än den,
där det befinner sig, måste konsekvensen också bli, att det största beskattningsobjektet,
d. v. s. den levande arbetskraften, inte heller skall få flytta från en
plats till en annan. Det skulle vara illojalt. Då äro vi mycket snart framme
vid den gamla medeltida form, som kallades för livegenskap och som vi dess
bättre i detta land inte haft särskilt ont av.

Jag skulle vilja konstatera det egendomliga i att en person, tillhörande ett
parti, som åtminstone säger sig göra anspråk på att framför andra föra frihetens
talan, driver propaganda för livegenskap!

Herr Branting: Det kunde kanske synas onödigt att svara på herr Stendahls
sista ord. Men det är en sak, som var och en vet, som i någon mån följt
den socialdemokratiska rörelsen — det har till och med varit föremål för socialdemokratiska
internationella kongressers uttalanden — att vi alltid hävdat som
en av arbetarklassens rättigheter att få flytta från en ort till en annan och
söka arbete. Detta tal nyss av herr Stendahl örn »livegenskap» får väl därför
betraktas mera som en lustighet, som han kan uppskatta själv, än såsom ett ord,
som kan sättas i sammanhang med verkligheten.

I anledning av herr Björkmans anförande vill jag för övrigt säga, att jag
inte syftade på det konkreta fallet — tändsticksbolagets förflyttning från Stockholm
—• då jag talade örn hänsynslösa storkapitalistiska åtgärder i dylika fall.
Jag riktade mig emot hela den tendens, som var genomgående i herr Stendahls
yttrande, när han principiellt hävdar, att man skall få fritt placera sitt ka Första

kammarens protokoll 1933. Nr 21. 2

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Örn upphävande
av
§ lii regeringsformen -

Örn underställning av vissa kommunala beslut. (Forts.)
pital, där det är allra mest givande ur rent privatkapitalistisk synpunkt, utan
varje hänsyn till det allmänna bästa.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 11, i anledning av
väckt motion örn upphävande av § 113 regeringsformen.

I en inom andra kammaren väekt, till utskottet hänvisad motion, nr 10,
hade herr Wallén och herr Johanson i Hallagården hemställt, »att riksdagen,
såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling, ville besluta, att § 113
regeringsformen måtte upphävas».

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag har visserligen intet annat yrkande
att göra, än det som utskottet har gjort, men jag har icke kunnat underlåta att
vid behandlingen av detta utskottsbetänkande säga ett par ord, då jag icke är
alldeles tillfredsställd med den motivering, som är given. Jag har i närvarande
läge icke velat reservera mig, men jag har hos herr talmannen anhållit att få
yttra mig, därför att jag förmodar, att frågan kommer igen, och då har jag i
kammaren velat muntligen lägga fram ett pär synpunkter, som visserligen eljest
skulle kunnat komma i en reservation.

Den fråga, som det här gäller, berör taxeringsmännens ansvar eller icke
ansvar för taxering och debitering, som det heter i grundlagen. Bestämmelsen
i grundlagen innebär, att de skola vara ansvarsfria i förhållande till kronan. I
tillämpningen har denna synpunkt mer eller mindre försvunnit, och nu anses det,
att det betyder, att de äro ansvarsfria i förhållande till enskilda. Jag har
ingenting emot att man tolkar bestämmelsen på det sättet, och jag har heller
ingenting emot, att denna ansvarsfrihet i förhållande till enskilda består, men
detta endast under en enda förutsättning, och den förutsättningen ville jag
hoppas skulle kunna vara förhanden även i framtiden. Men jag kan icke heller
fördölja för mig, att det är mycket möjligt, att den förhoppningen kommer på
skam, och då synes mig denna bestämmelse böra ändras. Antingen skola taxeringsmännen
handla som ämbetsmän; då skola de ha ämbetsansvar, alltså samma
skydd gentemot enskild åtalsrätt för felaktig taxering som ämbetsman har,
men skola de handla som ämbetsmän, böra de icke vara fria från det ansvar,
som ligger på ämbetsmännen. Nu finnes det nog en rätt stark tendens hos
taxeringsmännen att betrakta sin verksamhet som en ämbetsverksamhet och
således handla i enlighet därmed. Eller skola de handla som förtroendemän för
riksdagen.

Grundlagen har verkligen menat, att de skola vara organ för en självförvaltning,
att de skola vara organ och förtroendemän för riksdagen och således tillgodose
självbeskattningssynpunkten, vilken är en annan än ämbetsmannasynpunkten.
Örn och i den mån taxeringsmännen fullgöra sitt uppdrag på detta
sätt såsom representanter för riksdagen, för självbestämnings- och självbeskattningsrätten,
synes det mig klart, att de skola vara fria från ansvar. I den
mån åter vår skattelagstiftning och dess tillämpning går i motsatt riktning,
måste jag, herr talman, förbehålla mig att ett annat år, utan att komma i strid
med vad utskottet här sagt, gå med på en eventuell ändring av grundlagen, i
den mån det visar sig bli nödvändigt.

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Örn upphävande av § 113 regeringsformen. (Forts.)

Det finnes i praktiken fall, som synas mig peka på, att det icke är alldeles
utan grund, som motionen har kommit till. Men egentligen hör denna lagstiftning
icke hemma i grundlagen utan i den s. k. skattelagstiftningen, och det är
också därför jag velat rikta uppmärksamheten på detta. Jag hoppas och tror,
att bevillningsutskottet, som ju har rättsnormbildningen på detta område om
hand, ville ha uppmärksamheten riktad därpå och icke förfalla till samma mer
eller mindre allmänna uppfattning, som eljest brukar göra sig gällande, nämligen
att taxeringsmännen icke ha någon annan uppgift än att som ämbetsmän
tillgodose kronans intressen så mycket som möjligt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, i anledning av
väckt motion örn uteslutande ur riksdagsordningen och de kommunala författningarna
av bestämmelserna örn att rösträtt och valbarhet ej tillkomma den
som är i konkurstillstånd.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 110, hade herr Herou m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta
att dels ur riksdagsordningen §§ 16 och 26 samt dels ur de kommunala författningarna
utesluta bestämmelserna örn att rösträtt och valbarhet ej tillkomme
den som vore i konkurstillstånd.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Hallén, Oscar G.
Karlsson, Hellberg, Sandegård, Källman, Karl A. Johanson, Borg, Fast,
Vougt och Nordström inom utskottet yrkat, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla örn utredning och förslag till sådan ändring i gällande
rösträttsbestämmelser för politiska och kommunala val, att rösträtt även
tillkomme den, som vore i konkurstillstånd.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! Örn den fråga, som behandlas
i förevarande utlåtande, kan man måhända säga, liksom utskottsmajoriteten
i sitt avstyrkande utlåtande gjort, att den inte har någon större aktualitet.
»En av anledningarna härtill», säger utskottet, »torde vara att söka i det förhållandet,
att endast _ en ytterst obetydlig del av väljarkåren uteslutes från
rösträttens utövande i följd av konkursstrecket.» Motionärerna ha ju själva
varit inne på samma tankebanor, då de i sin motion yttra: »Frågan örn kon kursstrecket

synes tidigare icke lia haft så stor aktualitet.» Men så tillägga
de: »Den nu rådande långvariga krisen förändrar detta förhållande. Otaliga
jordbrukare och arbetare, som nu ruineras, stå inför konkurshot.»

Huruvida under de sistförflutna åren någon större ökning av konkursernas
antal inträffat eller icke, kan jag ej yttra mig örn. Enligt en statistik, som
förebragtes i utskottet och som sträckte sig fram till år 1928 — efter detta år
finnes det inte någon statistik upprättad i detta hänseende -— uppgick antalet
konkurser under 1928 och de närmast föregående åren till något över 3,000
per år. Av detta sammanlagda årliga antal konkurser beräknas cirka 80 %
omfatta konkurser av fysiska personer. Det är alltså cirka 2,500 fysiska
personer, som under dessa år drabbats av konkurs. Nu kan man ju säga, att
denna siffra i förhållande till antalet röstberättigade inte är så synnerligen

Orri avskaffande
av det
s. k. konkursstrecket
vid
allmänna val.

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Örn avskaffande av det s. k. konkursstrecket vid allmänna val. (Forts.)
stor, men frågan, huruvida det är ett större eller mindre antal personer, sorn
på grund av konkurstillstånd drabbas av förlust av valbarhet och rösträtt, är
enligt mitt förmenande egentligen en ovidkommande sak. Frågan bör i stället
formuleras så: är det berättigat eller icke berättigat att utesluta personer
från utövande av rösträtt, därför att de råkat i konkurstillstånd?

Jag ber kammaren observera, att halva antalet utskottsledamöter reserverat
sig i denna fråga, vilket ju innebär, att utskottsutlåtandet är tillkommet med
den förseglade sedelns hjälp. Reservanterna ha visserligen inte velat gå så
långt som motionärerna föreslagit, nämligen att göra såväl rösträtt som valbarhet
oberoende av örn personen råkat i konkurstillstånd eller icke. Vi reservanter
lia velat gå ett stycke på väg, så långt nämligen, att en person inte
skall berövas rösträtt av den anledningen, att han råkar i konkurstillstånd.
Vi finna detta vara orimligt av flera skäl, bland annat av det skälet, att det
redan med nu gällande ordning finnes möjlighet och tillfälle för personer,
som efter röstlängdens upprättande blivit försatta i konkurstillstånd, att deltaga
i de olika valen. Finnes det någon rimlig anledning att fortfarande ha
en sådan ordning, att en person, som, låt oss säga, i augusti månad ett år, då
val skola försiggå, blivit försatt i konkurstillstånd, i kraft av den röstlängd,
som blivit fastställd i juli månad, skall äga rättighet att deltaga i ett riksdagsmannaval,
ett landstingsval eller vad det nu kan vara fråga om,
under det att den, som en längre tid befunnit sig i konkurs och inte hunnit
få den avvecklad, innan valet äger rum, skall vara berövad möjlighet att utöva
den medborgerliga rättighet, som består i att deltaga i de allmänna valen?
För vårt vidkommande finna vi det inkonsekvent att allt fortfarande ha en
sådan ordning gällande, och därför vilja vi, som jag nyss sade, ha bort den
bestämmelsen, som säger, att man är förhindrad att deltaga i valakten, alltså
berövad sin rösträtt, örn man råkat i konkurstillstånd. Vi ha emellertid inte
ansett oss böra föreslå någon direkt ändring i gällande grundlags- och kommunallagsbestämmelser,
utan vi ha stannat vid att föreslå riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Majit begära utredning och förslag till dylik författningsändring.

Jag ber, herr talman, med dessa ord att få hemställa örn bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Björkman: Herr talman! Såsom den förre ärade talaren påpekade,
är detta inte någon stor sak. För min del anser jag emellertid, att en ändring
här — liksom alltid, när det gäller att ändra grundlagen — är något, vartill
man måste skrida med största försiktighet, och jag finner inte någon anledning
att frångå den försiktighet, som, enligt vad jag vet, brukar prägla denna
kammare, och för denna lilla saks skull rubba de grunder, på vilka vår författning
vilar.

Det kanske kan vara anledning att se på dessa konkursgäldenärer, som inte
ha rösträtt. Det bör framhållas, att antalet visserligen inte spelar någon större
roll — de utgöra ungefär 12 ä 15 på 10,000 — men örn så vore nödvändigt,
skulle man naturligtvis även tänka på dessas berättigade krav. Det finner jag
emellertid inte alls vare sig nödvändigt eller billigt. Utskottet har särskilt påpekat
en av grunderna för detta streck, och det är, att man fordrar, att det
skall vara någon ekonomisk bakgrund för valrätten och att vederbörande inte
i vissa hänseenden skall vara bunden -— och det är en person, som är försatt
i konkurs.

Såsom den förre talaren erinrade, har det i motionen påpekats, att kristiden
skulle givit oss en särskild anledning att ändra denna bestämmelse, emedan
så många småbönder och arbetare skulle drabbats av detta. Jag tror inte

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Örn avskaffande av det s. k. konkurs strecket vid allmänna val. (Forts.)
det är riktigt, att det är denna klass, som särskilt kommit att drabbas av
kristiden. Småbönderna ha, som vi veta — det sades just av en representant
för bondeklassen i utskottet — fått särskilt mycket hjälp av staten i form
av stödlån och annat, vilket gör, att de inte behöva beträda konkursvägen.
Och vad övriga mindre högt beskattade kategorier beträffar är det ju så, att
en konkurs omedelbart avskrives, i händelse de, som bevaka i densamma, sakna
möjlighet att ekonomiskt utvinna något.

När jag därför nu inte har annat yrkande än örn avslag å motionen, beror
det även därpå, att örn detta varit ett starkt rättskrav, skulle säkerligen något
av de större partierna upptagit det på sitt program och sökt få fram det i ett
annat och större sammanhang.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hellberg: Herr talman! För min del har jag sedan mycket länge haft
den uppfattningen, att det s. k. konkursstrecket ■— liksom också fattigvårdsstrecket
■— tillhör en förgången tid, den tid, örn vilken vår störste nu levande
diktare har sjungit, att då medborgarrätt hette pengar. Det är uppenbarligen
från den gamla tid då rösträtten var knuten vid vissa ekonomiska betingelser,
denna bestämmelse står kvar som en rest.

Det är ju ofta så med oss människor, att örn vi uppleva ett konkret fall, då
man ser en bestämmelse framträda i sina verkningar, gör detta ofta ett intryck,
som sedermera kommer att bli bestämmande för ens uppfattning. Jag minnes
från mina tidigare år som tidningsman ett fall från min egen stad, då det skulle
företagas stadsfullmäktigeval och till kandidat bland andra uppställdes en
person, som sedan något år befann sig i konkurstillstånd — konkurserna drogo
då längre ut på tiden än nu, ehuru den utredning vi fått i utskottet visar, att
de även nu kunna vara ganska långvariga. Det återstod då för honom ingenting
annat än att i tidningarna undanbe sig att ifrågakomma vid valet, och det
hade naturligtvis den effekten, att man frågade: Varför i all världen drar han
sig tillbaka? Och så blev det i hela staden tal örn att »han lär befinna sig i
konkurs» — förut hade ingen människa tänkt på det, men nu blev det påfallande
och känt i staden. Nu förbiser jag inte, att detta gällde valbarhet. Jag kan
inom parentes säga, att jag velat att samma bestämmelse skulle gälla för valbarhet
som för rösträtt i detta fall, fast jag inte särskilt markerat det.

Det fall, som jag här har relaterat, visar hur den olycka, som övergått mannen,
tack vare konkursstrecket, drog efter sig en påföljd av ganska obehagligt
slag. Vi ha förut i dag här talat örn påföljd, som drabbar dem, vilka dömts
för brott. Här gäller det en påföljd, som drabbar en peson, som hemsökts av
olyckan. Han reduceras ned, så att säga, till en viss medborgerlig mindervärdighet.
Detta tycker jag är ganska hårt, obilligt och förargelseväckande. Naturligtvis
kan det i enstaka fall förekomma konkurser, som stå på gränsen till
brottslighet — det är ju känt — men det är enstaka undantagsfall. I regel
är det ekonomiska förhållanden, över vilka den enskilde inte är herre, som inte
minst i dessa tider förorsaka konkurserna.

Nu säger emellertid utskottet, att en person, som befinner sig i konkurstillstånd,
inte skulle intaga »den självständiga ställning, som bör vara en förutsättning
för utövande av rösträtt och i ännu högre grad för valbarhet». Ja, vad
valbarheten beträffar ligger det i väljarnas intresse att tillse, att den person
är kvalificerad, som de uppställt som kandidat. Men jag kan inte i fråga om
valrätten, som det här närmast gäller, se att en person, som befinner sig i konkurs,
bör kunna anses vara osjälvständigare än många andra människor. Vilka
är det, som skulle öva inflytande på hans av hemlighet garderade röstgivning?
Jag förstår det inte. Skall det vara konkursutredningen, eller vem skall det

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Örn avskaffande av det s. k. konkursstrecket vid allmänna val. (Forts.)
vara? Jag tror att detta tal om bristande självständighet är ett talesätt,
som är främmande för de verkliga förhållandena.

Nu erkänner jag ju, att detta möjligen kan betraktas som en liten fråga, och
jag hör inte till dem, som anse, att man vid första bästa tillfälle skall ändra
på grundlagen. Det kunde vara skäl att ta upp även fattigvårdsstrecket till
undersökning, för det är ju också hårt, att om en människa råkar komma på
fattighuset, han därför skall förlora medborgarrätten — även detta anser jag,
som sagt, vara en kvarleva från penningstreckets tid. Men jag tycker dock,
inte minst i dessa tider, när konkurser förekomma i helt annan utsträckning
än någonsin förr på grund av krisen, att det verkligen är rätt obilligt, att människor
skola degraderas som medborgare, därför att denna olycka övergått
dem.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Björkman: Herr talman! Endast ett ord till herr Hellberg.

I likhet med herr Hellberg är jag en av dem, som anse det synnerligen värdefullt,
örn det i debatten införes personliga moment angående erfarenheter
och annat. Herr Hellberg talade örn sina personliga erfarenheter beträffande
den där mannen, som på grund av konkurs inte var valbar till stadsfullmäktige.
Men nu bör ytterligare påpekas för kammaren, vilket herr Hellberg i slutet
av sitt anförande också själv gjorde, att här är ju endast fråga örn rösträtt.
Det är inte fråga örn valbarhet. Under sådana omständigheter förfaller denna
särskilda motivering i avseende på den reservation, som här föreligger och till
vilken herr Hellberg yrkat bifall.

Jag tillåter mig fortfarande yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt
vidare på godkännande av den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 12,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varefter ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr andre vice talmannen.

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial och utlåtande:

nr 27, angående överlämnande till särskilda utskottet av vissa till statsutskottet
remitterade ärenden, som äga samband med frågan örn arbetslöshetens
bekämpande; och

nr 28, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställningar.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets memorial nr 19, i anledning
av remiss dels från första kammaren av motionen nr 128 med förslag
till lag örn offentlig arbetslöshetshjälp åt oförvållat arbetslösa, dels ock från
andra kammaren av motionen nr 237 i samma ämne, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 29, angående
överlämnande till särskilda utskottet av vissa till jordbruksutskottet
remitterade ärenden, som äga samband med frågan örn arbetslöshetens bekämpande,
bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3,
i anledning av väckt motion örn vidgad användning av lotterimedel till understöd
åt kulturella strävanden på landsbygden.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 233, hade herr Anton Pettersson hemställt,
att Kungl. Majit vid fördelningen av lotterimedel ville fästa avseende vid
önskvärdheten av att landsbygdens behov av kulturfrämjande understöd vunne
tillbörligt beaktande.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion ej måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Westman: Herr talman! Som kammarens ledamöter behagade er inra

sig och som ju även på sätt och vis framgår av utskottets föreliggande
betänkande var denna fråga, på något annorlunda sätt formulerad, uppe vid
fjolårets riksdag. Det framställdes då en del anmärkningar från vissa håll
— bl. a. också från mig — mot att vi hade det så besynnerligt ordnat i fråga
om användandet av allmänna medel, att vi vid sidan av varandra hade två budgeter,
en riksdagens budget och en Kungl. Maj:ts särskilda budget, uppgående
till ett belopp av 6 ä 7 miljoner kronor örn året. Utskottet sade i fjol, att det
fann detta förhållande vara synnerligen lämpligt. Det fanns enligt utskottets
åsikt icke anledning till någon anmärkning mot formen för lotteriärendenas avgörande,
och utskottet hemställde, att motionen icke skulle föranleda till någon
åtgärd, vilket även blev riksdagens beslut.

Detta omtalar utskottet i sitt betänkande i år men vad utskottet icke talar
örn är, att Kungl. Maj :t haft mycket större aktning för riksdagens rätt att
förfoga över allmänna medel än vad utskottet hade. Kungl. Majit har ju inte
funnit den rådande anordningen vara lämplig i samma utsträckning som utskottet
fann det, ty Kungl. Majit har i årets budget fört upp 2 miljoner kronor
av lotterimedel på inkomstsidan i statsreglcringen med den motiveringen, att
man därigenom slapp att stryka en del behjärtansvärda kulturella anslag på

Örn understödjande
med
lotterimedel av
kulturella
strävanden pä
landsbygden.

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Örn understödjande med lotterimedel av kulturella strävanden på landsbygden.
(Forts.)

utgiftssidan. Hade Kungl. Maj :t resonerat på samma sätt som det tillfälliga
utskottet, hade Kungl. Majit naturligtvis strukit alla dessa kulturella anslag
å 2 miljoner kronor på utgiftssidan och i den mån Kungl. Majit ansett lämpligt
tillgodosett dem på sitt privata sätt med lånemedel. Men det gjorde inte
Kungl. Maj :t. Konungen ansåg det rätt att låta riksdagen i största möjliga
utsträckning få pröva användningen av allmänna medel. Vi finna alltså i detta
fall, att utskottet var mera lojalt emot Konungens rätt att bestämma över allmänna
medel än vad Kungl. Maj :t själv ansåg lämpligt och å andra sidan att
Kungl. Majit varit mer lojal mot riksdagens rätt att förfoga över allmänna
medel än vad utskottet ansåg lämpligt.

Jag har erinrat örn denna sak, därför att utskottet inte har berört den i
sitt utlåtande och därför att den också bildar bakgrunden till det uttalande,
som utskottet gör i årets betänkande. Där anför nämligen utskottet som ett
skäl för sitt avslagsyrkande, att det »knappast torde få anses lämpligt, att
riksdagen uppdrager vissa bestämda riktlinjer för fördelningen av lotterimedlen».
Det är nu inte fråga örn att uppdraga »vissa bestämda riktlinjer» utan
motionären har endast yrkat, att riksdagen skulle till Kungl. Majit framföra
vissa allmänt hållna önskemål rörande användningen av lotterimedel. Jag
förstår uppriktigt sagt inte, varför utskottet nu i år skall vara så ytterst lojalt
mot Kungl. Majit, att det anser, att svenska folket på denna punkt inte
får begagna sig av sin urgamla petitionsrätt. Dessa lotterimedel stå för utskottet
såsom någonting heligt, ungefär lika heligt som den gyllene kalv, som
skulle tillbedjas av vissa kananitiska, åt avgudadyrkan hemfallna stammar.
För min del hyser jag inte någon särskild vördnad för Kungl. Majits förfoganderätt
över dessa medel. Jag tror, att Konungen mycket väl med jämnmod
kan finna sig i att riksdagen framför sina önskemål i fråga örn regeringsmaktens
utövande i detta fall liksom den gör i andra fall.

Utskottet har således här talat med helt andra tonfall än dem, som ljuda
i vår regeringsform, där det talas örn svenska folkets urgamla rätt att sig
självt beskatta.

Emellertid säger utskottet trots sin stora belåtenhet med den form, vari
staten bestämmer över användningen av dessa allmänna medel, att örn dessa
medel ha använts på ett sådant sätt, att inte landsbygdens intressen blivit
tillgodosedda, såsom det hade varit önskvärt, det nog inte beror på någon dålig
vilja hos Kungl. Majit utan på svårigheterna att väga de olika intressena
mot varandra. Däruti ger jag utskottet fullkomligt rätt. Den anmärkningen
framställde vi ju i fjol, att den nuvarande formen för dessa medels fördelning
är sådan, att det inte kan bli en allsidig prövning. Prövningen blir
naturligtvis helt annorlunda, örn man på vanligt sätt förlägger den till riksdagen,
så att representanter för alla Sveriges bygder få tillfälle att framföra
sina synpunkter och livserfarenheter.

Vad utskottet sedan i sak anför mot motionen kan sägas vara det, att utskottet
inte är overtygat örn att man behöver göra någonting. Utskottet ställer
sig välvilligt avvaktande. Motionären har emellertid nu framfört den meningen,
att landsbygdens behov av anslag för kulturfrämjande ändamål inte
blivit tillgodosedda i den omfattning, som kunde lia skett och som hade varit
lämpligt. Jag är övertygad om att denna motionärens ståndpunkt delas av alla
dem, som aktivt delta i det kulturfrämjande arbetet på landsbygden.

Jag skall nämna några sidor av detta arbete. Jag ber först att få säga
några ord örn hemslöjdsrörelsen. Som kammarens ledamöter veta, ha i statsregleringen
anslagen till hemslöjdsverksamheten blivit i hög grad beskurna,
och detta är så mycket mer beklagligt som en hel del landsting och även hus -

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Örn understödjande med lotterimedel av kulturella strävanden på landsbygden.
(Forts.)

hållningssällskap i sin ordning ha ansett det nödvändigt att nedsätta anslagen
till denna verksamhetsgren. Det är ju dock en rörelse, som mera än någonsin
förut är nödvändig just i våra dagar, när vårt folk i allt större utsträckning
drives till att återgå till naturahushållningens ståndpunkt, när
det gäller för vårt folk att taga vara på alla möjliga tillgångar och alla tillfällen
till arbete. Dessa nedsättningar ha haft mycket beklagliga följder.
En del hemslöjdsföreningar ha måst inställa kurser, som de anordnat sedan
lång tid tillbaka ute på landsbygden, kurser avsedda särskilt för kvinnlig
ungdom, t. ex. vävnads- och spånadskurser. Dessa åtgärder ha också förl.amande
inverkat på andra hemslöjdsföreningars strävan att få i gång kurser
för manlig ungdom. Man har på vissa håll satt i gång kurser, som vandra
omkring och lämna någon månads undervisning i snickeri och dylikt till manlig
ungdom i de olika byarna. Dessa kurser omfattas med mycket stort intresse
på alla håll och av personer i alla möjliga åldrar, som funnit det vara
mycket lämpligt att i dessa tider få sin förvärvsförmåga utbildad. Men nu
måste denna verksamhet stoppas. Då hade det varit mycket lämpligt, om
lotterimedel kunnat stå till buds för deni, som arbeta på detta område.

I själva verket förhåller det sig på det sättet, att åtskilliga ansökningar
örn anslag för sådana ändamål ha avslagits av Kungl. Maj :t, och detta är
så mycket mer beklagligt som i en del fall dessa anslag -—- jag syftar särskilt
på en ansökan från Gävleborgs län — hade varit synnerligen befogade
ur den synpunkten att de hade varit ett stöd åt organisationssträvanden, som
skulle kunnat föra upp verksamheten på ett mera rationellt plan.

Jag vill vidare framhålla, att om man ser på hembygdsrörelsen, så finner
man, att en del hembygdsföreningar under året fått anslag men att detta är
ett fält, där oändligt mycket återstår att göra. Dessa hembygdsföreningar
ha ju ofta samverkan med ett landsortsmuseum som ett centralorgan för länet.

Landsortsmuseerna ha i år blivit mycket hårt behandlade. Jag klandrar
inte, att deras ansökningar att få lotterimedel i syfte att upplägga fonder,
av vilka tjänstemännen skulle avlönas, blivit avslagna, ty jag anser det vara
riktigt, att man, när man har så ont örn pengar som nu, inte anslår medel
för fondering, men jag tycker det hade varit billigt, örn Kungl. Majit hade
gått den väg, som vitterhetsakademien förordade, nämligen att giva dessa
föreningar anslag till deras löpande utgifter för tjänstemännens avlönande.
Emellertid ha de inte fått det.

Vidare vill jag påpeka ett annat behov på landsbygden, som särskilt ungdomsrörelsen
är mycket intresserad av att få tillfredsställt, nämligen inrättandet
av hembygdsgårdar, dit vederbörande kunna förlägga sina föredrag
och där de kunna mötas till kulturellt upplyftande nöjen.

Det finns således en mängd kulturella önskemål på landsbygden, som skola
tillgodoses. Nu vill jag erkänna, att dessa önskemål icke inför Kungl. Majit
framförts i den utsträckning, som hade bort ske, och denna debatt kanske
kan lia sitt värde därigenom att den fäster uppmärksamheten på att denna
möjlighet att få en del kulturella strävanden på landsbygden tillgodosedda
med lotterimedel står till buds. Men jag har dock anfört vissa fall, då ansökningarna
lia inlämnats till Kungl. Maj :t och icke blivit bifallna. Jag vet
inte, örn utskottet, när det uttalat sig i denna sak, har gått igenom såväl de
ansökningar, som bifallits, som även dem, vilka blivit avslagna. Örn utskottet
hade gjort det, skulle, misstänker jag, utskottet inte lia uttalat sig, som
det har gjort, då det säger, att det inte har funnit, att motionären har något
fog för sin framställning.

Emellertid finner jag i den omständigheten att landsbygdens kulturella

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Örn understödjande med lotterimedel av kulturella strävanden på landsbygden.
(Forts.)

behov inte ha blivit framlagda för Kungl. Majit i den omfattning, som borde
ha skett, ett stöd för den meningen, att den nuvarande formen för fördelningen
av dessa allmänna medel är otillfredsställande. Det skulle naturligtvis
bli ett helt annat och mycket bättre resultat av användningen av dessa medel,
örn inte Kungl. Maj :t skötte dessa ärenden så rent pappersmässigt, som
Kungl. Maj :t nu gör genom att utan eget initiativ endast granska inkomna
ansökningar. Det vore helt säkert till fördel för den kulturfrämjande användningen
av medlen i fråga, örn dessa anslagsfrågor behandlades på samma
sätt som andra anslagsfrågor, d. v. s. att de komme inför riksdagen, så att
riksdagens ledamöter, av vilka ju var och en står i kontakt med det levande
livet i sin hembygd, finge tillfälle att framföra sina synpunkter och önskemål.
Jag menar inte, att man nödvändigtvis skulle taga ifrån Konungen varje
möjlighet att förfoga över medel av detta slag, ty det händer naturligtvis
under årets lopp, att kulturella behov uppkomma, som snabbt böra tillgodoses,
och då kan det vara lämpligt, att Konungen har en viss summa till sitt
förfogande för dylika ändamål. Men helt annorlunda ställer sig saken, när
det är fråga örn en Kungl. Maj :ts särskilda budget av den omfattning, som
denna budget alltjämt har, även sedan de 2 miljonerna ha blivit inordnade i
statsregleringen.

Jag förstår, att det vid årets riksdag inte kan vara möjligt att övervinna
den liknöjdhet, som utskottet har visat för denna sak. Denna liknöjdhet är ju
nedärvd från i fjol och det tar naturligtvis sin tid, innan man kan utrota
denna arvssynd hos utskottet. Jag hoppas, att motionärerna inte låta sitt
mod nedslås utan komma igen ett annat år. Kanske det då vore klokt av
dem att lägga sin motion på ett sådant sätt, att den inte längre blev behandlad
av ett tillfälligt utskott utan av statsutskottet.

_ Som frågan nu ligger till, herr talman, har jag inte stora förhoppningar på
bifall till ett yrkande, men jag ber i alla fall att få hemställa örn bifall till
motionen.

Herr Tamm: Herr talman! Som synes av utskottets utlåtande har jag icke
varit med örn slutbehandlingen av detta ärende. Tyvärr är ju utskottets ordförande
inte heller närvarande i dag, och jag vill därför försöka att på några
punkter bemöta herr Westmans uttalanden.

Herr Westman kom in på en fråga, som ju berördes förra året vid behandlingen
av ett liknande ärende, en fråga, som dock inte är före i denna motion,
nämligen det som herr Westman kallade den dubbla budgeten. Utskottet uttalade
härom i fjol den uppfattningen, att det vore önskvärt, att i stort sett
en sådan dubbel budgetföring undvekes, så att om t. ex. vissa anslag hade
beviljats i den ordinarie staten, skulle icke för samma ändamål ytterligare
anslag få beviljas av lotterimedel, utan lotterimedlen skulle utgå såsom ett
direkt stöd till andra ändamål än dem, som tillgodosetts i den ordinarie staten.
Nu påpekar herr Westman, att regeringen därvidlag i år har gått en annan
väg genom att helt enkelt upptaga 2 miljoner kronor av lotterimedel i den
ordinarie budgeten. Jag vågar ju inte bestämt påstå det, men jag tror, att
det är första gången, som man förfarit på detta sätt, och förklaringen är
givetvis den, att man ansett sig just på grund av de rådande ekonomiska
svårigheterna nödgas slå in på den vägen, men den torde man knappast ha
beträtt förut.

Vad så beträffar de av herr Westman framförda synpunkterna på själva
den fråga, som behandlas i motionen, får jag ju säga, att jag i mångt och
mycket kan instämma i vad herr Westman säger. Jag tror också, att då

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Örn understödjande med lotterimedel av kulturella strävanden på landsbygden.
(Forts.)

denna fråga behandlades inom utskottet, det hos de allra flesta ledamöterna av
utskottet förefunnits en ganska stor förståelse och sympati för just motionärens
tankegång. Emellertid har det varit ytterligt svårt att kunna ingå
på en sådan granskning av ansökningarna, som herr Westman ansåg, att man
skulle ha utgått ifrån. I så fall skulle man ha fått gå igenom överhuvud taget
alla ansökningshandlingar, och det hade naturligtvis blivit ett rätt mödosamt
och ingående arbete. Emellertid har man fått den uppfattningen, att de ansökningar,
som ingått just ifrån landsbygden till sådana ändamål, som motionären
pekat på och som även herr Westman berörde, nämligen för hemslöjd,
allmogekultur, hembygdsvård o. s. v., ha utgjort ett mycket ringa antal.
Dessutom hade utskottet fått den uppfattningen, att dessa ansökningar i
mycket stor utsträckning blivit beviljade. Inte heller har ifrån motionärens
sida påpekats något enda konkret fall, då ett sådant behov icke tillgodosetts.
Motionären har inte heller på något sätt gjort sig någon möda att åstadkomma
en utredning i detta fall, utan har överhuvud taget rört sig endast
med rätt allmänna uttalanden. Herr Westman har dock här i dag påpekat vissa
konkreta fall, något som naturligtvis litet mera kan klarlägga denna fråga.

Nu är det ju alldeles uppenbart, att när en utomstående skall försöka bedöma
detta spörsmål, frågar han sig först hur mycket landsbygden verkligen
fått och hur mycket städerna fått, och örn proportionerna äro riktigt avvägda.
Härom uppger ju motionären, att cirka 30 procent av anslagen gå till landsbygden
och 70 procent till städerna. Detta säger naturligtvis ingenting, ty
mycket beror ju på i vilken utsträckning krav från landsbygden ha framställts.
Det är också mycket svårt att avgöra, vad som är att hänföra till
landsbygdsintressen. Dessa sammanfalla ju mycket ofta med landsortsstädernas.
Och uteslutet är givetvis icke, att hithörande berättigade önskemål i
vissa fall inte blivit tillbörligt tillgodosedda. Det är onekligen rätt betydande
anslag, som hittills utgått inte bara i Stockholm utan även i andra större städer
till musiklivet, teatrar och museer etc., och man får därför lätt den föreställningen,
att kanske någon del av dessa belopp skulle kunnat utnyttjas
på ett bättre och lyckligare sätt just genom att tillgodose ifrågavarande landsbygdsändamål.

Nu ville herr Westman uppenbarligen, att utskottet skulle ha gått längre än
motionären kanske önskat, och herr Westman tycktes kräva, att dessa frågor
inte, såsom hittills skett, skulle överlämnas uteslutande till regeringen för
avgörande, utan att frågorna i stort sett som andra anslagsärenden skulle
överföras till riksdagens prövning. I den frågan har motionären för sin del
inte yttrat något och utskottet har därför inte haft anledning att taga ställning
till den frågan. Det gjorde vi däremot förra året. Vi ingingo då på
en ganska grundlig undersökning av den frågan och kommo till det slutresultatet,
att det sätt, på vilket dessa ärenden prövades, i alla fall inte var så
slentrianmässigt och rent pappersmässigt, som herr Westman framhöll. Här
redogjorde dåvarande statsrådet och chefen för handelsdepartementet, där, som
vi veta, dessa ärenden avgöras, för hur noggrant de verkligen prövas, hur
alla myndigheter, som beröras av dessa olika frågor, bli hörda och dylikt.
Man kan därför knappast säga, att de bli enbart pappersmässigt behandlade,
utan de bli nog även rätt sakligt prövade. Denna fråga gäller ju emellertid,
örn man skall så att säga lägga örn hela systemet genom att hänskjuta beviljandet
även av dessa anslag till riksdagen. Det är dock ett problem av betydligt
större räckvidd än det, som behandlas i den föreliggande motionen,
och utskottet har därför inte haft anledning att taga någon som helst ställning
till den saken. Eftersom nu detta utskott i och för sig är, som herr West -

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Örn understödjande med lotterimedel av kulturella strävanden på landsbo/
q den. (Forts.)

man säger, ärftligt belastat med en sådan likgiltig inställning i frågan och
de tillfälliga utskotten dessutom enligt ett uttryck i en av herr Lindhagens
motioner mera betraktas som söndagsskolklasser, medger jag, att om frågan
äger den omfattning, som herr Westman i dag velat giva den, vore det lyckligt,
örn den ett kommande år hänskötes till statsutskottet. Emellertid tror
jag, att frågan i den utsträckning den nu beröres av motionären, ligger så till,
att man med ganska stort förtroende kan överlämna avgörandet till regeringens
prövning, åtminstone så länge det nuvarande systemet består, och med
anledning därav vill jag, ehuru jag inte deltagit i utskottets beslut, dock
instämma i utskottets uttalande och ber, herr talman, att därför få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr von Heland: Herr talman! Utskottet har ju här varit av den åsikten,
att det önskemål, som framställts i motionen, är så självklart för regeringen,
att man inte skulle behöva avlåta någon riksdagsskrivelse i ärendet. Ja,
var och en har sin lilla uppfattning örn hur det förhåller sig med den saken
i verkligheten, och eftersom den föregående talaren dessutom pekade på att
man inte visste, vilka framställningar örn lotterimedel som blivit avslagna, vill
jag meddela ett sådant fall. Jag gör det också för att få reda på hur just
den nuvarande regeringen ställer sig till lotterimedlens fördelning. Tyvärr
är det här i första kammaren så, att man mycket ofta saknar regeringsmedlemmarna,
när man önskar få framställa vissa frågor till dem. Men vad som
yttras kommer i alla händelser in i protokollet, där vederbörande kunna få
taga del av vad man har för önskemål.

Även jag har tagit mig friheten att i en skrivelse anhålla örn lotterimedel
för ett ändamål, som jag ansåg vara lämpligt för landsbygdens befolkning.
Jag skall endast läsa upp ett par meningar ur denna min skrivelse, som kom
regeringen tillhanda i höstas. Jag skrev där bland annat: »Vad som torde

vara viktigare för en kulturstat än att omhulda medborgarnas teater-, musikoch
museiintressen, är väl att se till att icke en av landets största samhällsgrupper
på grund av urusla ekonomiska förhållanden blir urståndsatt att
sörja för sina hygieniska och kulturella behov. Ur hygienisk synpunkt skulle
jag härvid särskilt vilja fästa uppmärksamheten på det förhållandet, att landsbygdsbefolkningen
till stor del ej har samma möjligheter som stadsbefolkningen
att sköta sin tandvård, varför också landsbygdsbefolkningens tänder
■— ofta även ungdomens — äro synnerligen dåliga.

Då jag ej känner till vilka möjligheter Kungl. Maj :t har att genom lotterimedel
sörja för en lämplig tandvård även på landsbygden, vill jag emellertid
nöja mig med att i motiveringen påtala vikten av att dylika hygieniska frågor
så vitt ske kan bliva ordnade och uttrycka den förhoppningen, att Kungl.
Maj:t ville taga under omprövning, huruvida lotterimedel eventuellt skulle
kunna avses för detta ändamål.

Det torde vara klart, att även beträffande bildningsmöjligheter landsbygdsbefolkningen
kommer i ett synnerligen dåligt läge vid jämförelse med de större
samhällenas invånare. Otvivelaktigt skulle detta förhållande till en del kunna
avhjälpas, genom ökad tillgång till radio på landsbygden, men det torde också
vara tydligt att största hindret för en ökad användning av radio för den fattiga
landsbygdsbefolkningen utgöres av de ekonomiska förhållandena. I ett
fattigt småbrukar- eller lantarbetarhem har man icke råd vare sig att. anskaffa
radioapparat eller att betala den årliga licensen.

Ser man på fördelningen av lotterimedel under de sista åren måste man säga
sig, att bidragen till landsbygden äro både sällsynta och blygsamma.»

Oasdagen den 15 mars.

Nr 21.

Örn understödjande med lotterimedel av kulturella strävanden på landsbygden.
(Forts.)

Och till sist anhöll jag på grund av vad jag anfört i skrivelsen, »att Kungl.
Majit ville av lotterimedel utlämna ett belopp av 10,000 kronor för varje län
eller tillhopa 240,000 kronor för att möjliggöra för småbrukare och lantarbetare
att anskaffa radioapparater och erlägga radiolicens, vilka bidrag efter ansökan
borde fördelas av vederbörande hushållningssällskap». Trots att socialdemokratiska
partiet förkunnat en vänlig inställning till de befolkningsgrupper
det här gällde, avslogs denna framställning. Även örn det nu var
något formellt fel på min ansökning, borde väl dock saken kunnat ordnas, såvitt
regeringen haft den goda viljan. Jag hade därför i dag önskat att kunna
få vända mig till regeringen för att få reda på regeringens inställning till
önskemålet att genom lotterimedel tillgodose exempelvis bildningssträvandena
på landsbygden genom radio och i vad man regeringen anser det möjligt att
gå dylika önskemål till mötes.

På grund av denna min ståndpunkt i den föreliggande frågan, herr talman,
ber även jag att få yrka bifall till motionen.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag har blivit uppkallad av den siste talarens
anförande. Han menade, att när han själv gjort vissa framställningar till regeringen
örn bidrag till tandvård, bildningsverksamhet och anskaffning av
radioapparater, och så vidare, men dessa framställningar avslagits, var det
ett exempel på att landsbygdens intressen inte av regeringen eller regeringarna
tillbörligt tillgodosågos. Herr von Heland ansåg tydligen själv, att det
var något formellt fel i hans framställning till regeringen, och örn han själv
hade den uppfattningen, att den var formellt oriktig, tycker jag, att det är
litet egendomligt att rikta en kritik mot regeringen därför att herr von Heland
gör en formellt oriktig framställning. När det nu talades örn anskaffning
av radioapparater för 200,000 kronor, eller vad det var, så gällde det ju
närmast en anslagsfråga, och då bör väl före avgörandet föreligga ett fullt
utarbetat förslag örn hur lotterimedel skola användas, vilka organisationer som
skola fördela dem och så vidare. Nu förelåg som det tycktes blott ett allmänt
önskemål, att regeringen skulle av lotterimedel anslå så och så mycket för
anskaffande av radioapparater på landsbygden etc. Jag känner mig inte alls
berättigad att ge herr von Heland något råd, men nog förefaller det, som
det varit riktigare att han motionsvägen begärt anslag hos riksdagen för dessa
olika ändamål och att han inte bort i en rätt lös framställning anmoda regeringen
att av lotterimedel lämna anslag för alla dessa skilda ändamål.

När nu yrkande framställts örn bifall till motionen, vill jag erinra örn motionens
kläm — jag har visserligen inte motionen till hands, men jag antager,
att den är riktigt refererad i utskottets betänkande — som går ut på
»att Kungl. Maj :t vid fördelningen av lotterimedel ville fästa avseende vid
önskvärdheten av att landsbygdens behov av kulturfrämjande understöd vinner
tillbörligt beaktande». En så löst formulerad kläm som denna, är det väl
ändå litet svårt för riksdagen att göra till sin. Riksdagen skulle alltså be
regeringen fästa avseende vid önskvärdheten av att landsbygdens behov av
kulturfrämjande understöd erhåller tillbörligt beaktande. Jag tror emellertid
inte, att man bör ifrågasätta annat än att varje regering bör fästa avseende
vid detta, och det har inte i motionen, och efter vad jag kunnat höra, inte
heller under debatten på något särskilt sätt styrkts, att de skiftande regeringarna
inte var i sin stad skänkt tillbörligt beaktande till de framställningar.
som gjorts från landsbygdshåll. Att riksdagen på så liisa grunder
som de, som anförts här av motionären och även under debatten, skulle avlåta
cn skrivelse till Kungl. Majit vöre vill ändå rätt ovanligt. Den väl -

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Örn understödjande nied lotterimedel av kulturella strävanden på landsbygden.
(Forts.)

villiga motivering, som utskottet oaktat sitt avslagsyrkande bestått motionen,
är nog, tycker jag, det mesta, som den ärade motionären bör kunna vinna med
sin framställning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan örn avslag å motionen.

Herr Pettersson, Anton: Herr andre vice talman! Då man tittar i berättelsen
om vad i riket sig tilldragit och slår upp rubriken örn beviljade anslag
av lotterimedel, finner man däri, att de rena landsbygdsintressena icke blivit
beaktade i så stor utsträckning som jag tycker det vore fog för. Men
det är väl också så, att från representanter för landsbygdsintressena ha kanske
inte kommit så många ansökningar. Förmodligen har man där också vetskap
örn att det vid fördelningen inte blir så mycket över för landsbygdens
behov. Och när man ser på dessa saker och finner, att nära 2 miljoner kronor
beviljas till teaterverksamhet i de större städerna, undrar man nästan,
örn det inte är för mycket skådespel i stället för bröd.

Jag får fråga: Är det lyckligt, att man i tider som dessa lägger ned så
stora summor härför — för kulturella ändamål säges det visserligen, men
det är väl alltför mycket nö.jeskultur, vi i dessa fall offra åt. Jag är säker
på att den stora summan kunde minskas åtskilligt, så att det bleve litet mer
över för landsbygdens behov. Då kunde det kanske också räcka till för de
ändamål, som herr von Heland pekar på i den framställning, han ingav.

Nu säges det också, att regeringarna taga naturligtvis tillbörlig hänsyn
till landsbygden och det betyder inte så mycket, menar man, vilka de skiftande
regeringarna äro. Men det är väl ändå kanhända så, att en regering av
en viss kulör kan se litet mera förstående på frågor, som avse anslag för vissa
angivna ändamål, under det att en regering av annan kulör kanske har annan
uppfattning beträffande samma frågor. Jag tror därför, att den motion, som
framlämnades i fjol och där man tryckte på att det borde vara en kommitté
eller något sådant, som bedömde ansökningarna och fördelade medlen oberoende
av vilken regering, som satt vid styret, angav en utväg, som bättre
kunde leda till en enhetlig plan för det hela.

Utskottet har ju kommit med en välvillig motivering, och det är jag givetvis
tacksam för; men det är väl ofta så, att då en motion avstyrkes, kommer
utskottet med en välvillig motivering. Detta talar man sedan örn, och det får
motionären nöja sig med.

Jag förstår nog, att gentemot ett enhälligt utskott är det inte så stora
möjligheter att få någon ändring, men jag vill i alla fall stryka under, att
då man tittar på fördelningen av lotterimedel i dessa tider, kan man inte undgå
att finna det fullt befogat örn landsbygdsintressena i fortsättningen finge
litet mera av dessa medel än de hittills fått.

Jag skall därför tillåta mig, att yrka bifall till motionen. Det har antytts,
att klämmen skulle vara litet oformligt avfattad. Jag skall inte yttra
mig härom. Den innebär i alla fall, att man skulle uppdraga åt Kungl. Majit
att mera beakta de angivna synpunkterna än Kungl. Majit gjort.

Jag vill också framhålla, att om man på landsbygden visste, att det funnes
litet större möjligheter att få bidrag, skulle, enligt vad jag tror, ansökningar
från landsbygden komma in i vida större antal än tillförne.

Häri instämde herr Tjällgren.

Herr von Heland: Med anledning av herr Sjödahls anförande vill jag ännu
en gång påpeka, att jag inte alls erkänt, att det var något formellt fel

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Örn understödjande med lotterimedel av kulturella strävanden på landsbygden.
(Forts.)

på min ansökning-, ty det tror jag inte, att det var. Men om det också varit
något formellt fel, skulle jag dock inte lia trott, att därest regeringen haft
intresse och god vilja, saken inte skulle ha kunnat ordnas ändå, för den händelse
man ansett, att det förelegat ett behjärtansvärt ändamål. Detta så mycket
mera som i utskottsutlåtandet yttras: »Det torde kunna förutsättas, att
ifrågavarande myndigheter vid sin prövning av de remitterade ansökningarna
taga all den sakkunskap i anspråk, som inom och utom myndigheten finnes
disponibel.» Men efter vad som hände med min skrivelse, ställer jag
mig tvivlande, huruvida detta utskottets yttrande stämmer med verkligheten.

De saker, jag pekade på i min framställning, exempelvis tandvården, men
ändå mera landsbygdens bildningssträvanden, äro väl sådana kulturella ändamål,
som man anser, att lotterimedlen skulle kunna disponeras för. Men
att döma av herr Sjödahls anförande har man tydligen mycket olika uppfattning
örn huru olika kulturella ändamål skola finansieras och detta herr Sjödahls
anförande stöder ju inte utskottets motivering, där det säges, »att, även
örn av skäl, som nyss nämnts, landsbygdens intressen i förevarande avseende
icke skulle tillgodosetts såsom önskligt vore, det dock knappast torde få anses
lämpligt, at riksdagen uppdrager vissa bestämda riktlinjer för fördelningen
av lotterimedlen». Just med anledning av herr Sjödahls anförande
tycker jag, att det nu borde vara skäl, att riksdagen uppdrager några flera
riktlinjer för fördelningen än som funnits hittills.

Herr Lindhagen: Herr Tamm bär behagat underrätta kammaren om att

jag skulle ha betecknat de tillfälliga utskotten som en söndagsskola. Det har
jag inte gjort, utan jag har tvärtom tagit avstånd från detta och sagt, att det
är herr Trygger, som betraktade dem som en söndagsskola då han förra riksdagen
motsatte sig, att deras ärenden upphöjdes till rang, heder och värdighet
att kunna behandlas samtidigt i båda kamrarna, som alla andra ärenden. Då
sade Trygger, att det är så nyttigt för nya riksdagsmän att syssla med det där
»tillfälliga» arbetet; dessa utskott borde också berövas sitt sekreterarskap,
så att ledamöterna kunde lära sig skriva, vilket också vore nyttigt, sade
Trygger. Det är gent emot denna uppfattning örn ett tillfälligt utskott som en
söndagsskolklass som jag talat och skrivit allvarliga påminnelser. Och nu
kastar herr Tamm, obetänksamt, som landsbygdens folk annars inte brukar
göra, en sådan groda ut i luften.

Men, herr talman, eftersom jag nu har ordet i denna omtvistade och i alla fall
intressanta fråga, har jag ju en käpphäst, en gammal övertygelse, och det är
det, som jag inte sticker under stol med och som jag verkar för med de små
medel, sorn ställts mig till buds, nämligen att hävda landsbygdens jämbördighet
med stadsbefolkningen och framhålla, att stadskulturen, som i alla fall är en
sekundär och mindre framstående kultur än landsbygdskulturen — ty denna
senare bygger på naturen och på det som är naturligt -— förtrycker samhället
genom att inte nöja sig med att vara en likvärdig insats och nödvändigt skall
topprida landsbygdskulturen och allt vad därmed står i samband.

Jag tror inte på stadskulturen — och det har så varit från det jag blev riksdagsman
och till nu, under flera sekel, höll jag på att säga, jag menar decennier,
det är verkligen en så lång tid, och så mycket bråk har det varit under tiden,
att det tager ett sekels proportioner i medvetandet.

Nu föreligger här en motion, som inte är tagen ur luften utan är bygd på
den känsla, som finns på landsbygden, nämligen att stadskulturen är gökungen
i boet, som gör sig något för bred och åstadkommer en stor del av våra
många olyckor genom den osunda samhällsform, som särskilt storstäderna fått.

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Örn understödjande med lotterimedel av kulturella stråvand,en på landsbygden.
(Forts.)

Nu är det alldeles tydligt — det vet jag av en »kolossal» erfarenhet — att
landsbygdsintressena icke bli tillgodosedda tillbörligt, dels därför, att människorna
äro så bortkomna där på landsbygden — de bo inte så tätt, att de kunna
rota ihop sig -—• och dels därför, att de inte ha så mycket jurister, som kunna
tillräckligt mönstergillt och intetsägande formulera deras klämmar. Därför bli
de på efterkälken, och så kommer stadskulturen och säger: »Kors i Jesu namn,
en sådan kläm de formulerat; inte kan sådant vara värdigt att få understöd av
statsmedel!» — med mera sådana förevändningar.

Jag tror, att det är riktigt, som motionären tänker, och vad hans kläm angår,
så är den lika god som mången stadskulturskläm, ty örn det är någon förnuftig
regering, som sitter, förstår den i alla fall, vad som ligger bakom. Folket
är ju inte så uppfostrat i klämmar, att de alltid kunna ställa dem i intellektualismens
och juristernas ljus och göra dem alldeles oantastliga. Men ett utskott
åligger det då att skriva en bättre kläm än motionens. Då jag var permanent
ordinarie medlem av lagutskottet, var det alltid en av mina uppgifter att i mån
av behov föreslå en omläggning av åtskilliga motioners klämmar, så att de
skulle bli aptitligare än de voro för stadskulturens folk i riksdagen. Men det
har utskottet inte brytt sig örn i detta fall, utan man skyller på att yrkandet
är så dåligt skrivet, och det är också ett bevis för parlamentarismens dekadans,
att utskottet underlåter att jättra sig örn de frågor, som framlagts, med den
förevändningen, att klämmen skulle vara så dåligt formulerad.

Så har sålunda skett i dag också. Utskotten skola vara nog »klämmiga»
att göra sina egna klämmar och inte krypa bakom motionärers formuleringar
för att undgå själva sakfrågan.

Under sådana förhållanden, herr talman, är jag oerhört beredd att rösta för
motionen.

Herr Sjödahl: Med anledning av herr von Helands anförande vill jag säga,
att jag inte alls bestritt, att det skulle kunna vara lämpligt, att man för att
ordna landsbygdens tandvård lämnade anslag av lotterimedel. På liknande
sätt har man handlat synnerligen ofta. En del folkhögskolor hava blivit ombyggda
med lotterimedel, och man kan peka på att sådana anvisats för en hel
rad liknande ändamål, så att det nu nämnda ligger mycket väl inom lotterianslagets
ram. Men det, som för alla regeringar, de må nu vara socialdemokratiska
eller konservativa, är nödvändigt att kräva, är att anslagsbehoven inte få
vara av den omnibusnatur som tydligen varit fallet med herr von Helands
framställning med allmänna önskemål hopade i mängd, utan de måste vara
konkret utformade, så att förslagen, efter det regeringen beviljat anslag av
lotterimedel, kunna utföras i praktiken. Men så har det i detta fall inte varit,
av herr von Helands egen framställning att döma.

Herr Lindhagen har talat ironiskt om klämmens utformande, men den inrymmer
i alla fall ett yrkande, att regeringen skall tillbörligt beakta framställningar
från landsbygden örn lotterimedel. Det har emellertid inte på något håll
påvisats, att de skiftande regeringarna av olika slag — inom utskottet fanns
en medlem, som varit medlem av en konservativ regering på sin tid, och han
framställde mot utlåtandet ingen anmärkning — inte beaktat sådana framställningar
från landsbygden. Jag tror tvärtom, att regeringarna nog i allmänhet
äro lagda så, att örn det kommer ett konkret förslag för landsbygdens del, är
det snarare utsikt att det favoriseras än att det undanskjutes. Och då man
inte kunnat påvisa något åsidosättande av landsbygdsintressena, vad finns det
då för anledning att taga en motion, som visserligen skjuter men som inte träffar
prick? Detta är alls inte beroende på den eller den formuleringen av kläm -

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Örn understödjande med lotterimedel av kulturella strävanden på landsbygden.
(Forts.)

men utan därpå, att den siktar på saker och förhållanden, som efter allt att
döma äro annorlunda än vad motionären tänkt sig. Riksdagen, och riksdagens
första kammare icke minst, bör väl ändå veta vad den anmärker mot, innan den
fattar beslut i en sådan fråga som denna. Här finnas, efter vad jag kan se,
inga sakliga skäl, som tala emot utskottets förslag i ärendet.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig i föreliggande
fråga, men under överläggningen ha framkommit vissa synpunkter,
som göra, att jag ville rikta kammarens uppmärksamhet på en del konsekvenser
med avseende å de medel, som äro antydda såsom möjliga för att vinna
målet.

Det har sagts, att man skulle låta riksdagen pröva lotterimedlens användning
för kulturella ändamål i större utsträckning än som skett och kanske
helt och hållet. Därmed är dock en stor risk förenad, och jag anser, att det
är bättre att söka stämma i bäcken än i ån, och det är därför jag begärt ordet.

I årets statsverksproposition finnas 2 miljoner i lotterimedel införda bland
»Diverse inkomster», men de äro inte reserverade för kulturella ändamål utan
de ingå i den allmänna inkomstsumman, och därmed är möjligheten, att de
himna komma att användas för helt andra ändamål än för kulturella, också
given. Med andra ord, så länge man har lotterimedlen utanför statsbudgeten,
har man också en viss garanti för att de komma att användas för kulturella
ändamål såsom hittills varit fallet och vanligt, men i samma mån man sätter
in dem i budgeten förloras denna garanti. I tider av betryck och sparsamhet
är det ju alldeles klart, att man kommer att lika fullt beskära budgetens
kulturella anslag, fastän man har de där miljonerna på inkomstsidan, örn det
finnes vara lämpligt. Det är därför jag är mycket betänksam att föra in dem
i budgeten och på det sättet eventuellt undandraga dem användningen för sitt
huvudändamål.

En annan sak är, att det finnes inkomstposter, som äro reserverade för särskilda
ändamål, t. ex. för bankinspektionen, där bankerna få betala avgifter.
Detsamma är förhållandet med sparbanks- och försäkringsinspektionen, där avgifterna
bilda en fond, som icke får användas för andra ändamål.

Jag tillåter mig emellertid, herr talman, betvivla att lotterimedlen skulle
kunna upptagas i budgeten med det villkoret, att de uteslutande skulle användas
för kulturella ändamål. Jag tror icke, att riksdagen skulle iakttaga
det, och detta förhållande gör, att åtminstone jag för min del icke vill medverka
till att lotterimedlen dragas in under budgetbehandlingen på annat
sätt, än hittills varit vanligt. Jag är rätt så betänksam emot det steg, som
Kungl. Maj :t tagit, då Kungl. Maj :t i år tagit in 2 miljoner kronor av lotterimedlen
i budgeten.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Pettersson, Anton: Herr vice talman! I anledning av herr Sjödahls
yttrande skall jag be att få säga några ord.

Herr Sjödahl sade, att det inte skulle ha varit någon anledning för mig att
väcka denna motion. Emellertid anser jag, att det är anledning nog, när av
influtna 5,594,000 kronor nära en tredjedel eller ungefär 1,800,000 kronor går
till teatrarna. Örn man tager i betraktande endast de större städerna, är det
nära hälften av denna summa, som går dit. När det förhåller sig på det sättet,
anser jag, att man med fullt fog kan säga, att landsbygdens intressen blivit
alltför litet tillgodosedda.

Första kammarens protokoll 1083. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Örn understödjande med lotterimedel av kulturella strävanden på landsbygden.
(Forts.)

Herr Pettersson, David: Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet
i denna fråga, eftersom jag inte varit med vid den slutliga utformningen av
utskottets utlåtande, men jag har ansett mig böra bemöta en del beskyllningar
för liknöjdhet o. s. v., som ju ha riktats mot utskottet. Jag tror nämligen,
att de äro oberättigade, ty utskottet har ganska ingående debatterat denna fråga.

Principiellt är jag av den meningen, att lotterimedlen icke böra åtminstone i
någon större utsträckning ingå i den allmänna budgeten utan stå till Kungl.
Maj:ts förfogande för att av Kungl. Maj :t användas till särskilda behov, framför
allt kulturella ändamål. Lotterimedlen användes ju till kulturella ändamål,
uteslutande, kan jäg säga, ända till 1923 eller 1924. Första gången man
gick utanför den ramen var, då det 1924 anslogs lotterimedel till skogssällskapet.
Sedan har ju emellertid användningen av lotterimedel till andra än
kulturella ändamål utvidgats i en ganska stor utsträckning. Beträffande
frågan örn huruvida landsbygden nu får den proportion av lotterimedlen, som
rättvisligen bör tillkomma den, har utskottet sagt, att det för sin del inte
anser, att landsbygdens intressen ha kommit till sin rätt. Men å andra sidan
framhåller utskottet, att örn det inte har varit fallet, bör det ske, och att Kungl.
Majit bör hava uppmärksamheten riktad på detta förhållande. Att tala örn
likgiltighet från utskottets sida härvidlag, anser jag därför inte riktigt.

Vi hade i utskottet ett ganska vidljJtigt material att röra oss med för att
se efter, hur dessa medel under en följd av år använts och hur de fördelats på
olika kategorier. Den största posten var avsedd för s. k. riksändamål, och
det var en hel del saker och ting, som beröra hela riket. Sedan följde vad som
gått till de större städerna, till de medelstora städerna, till de små städerna
och slutligen vad som gått till landsbygden. Jag hade ju inte väntat, att
det skulle bli en så stor debatt om denna fråga i dag, annars skulle jag ha
tagit med mig materialet. Nu har jag inte siffrorna i huvudet, men som sagt
går den största delen till riksändamål och de näst största beloppen till de
större städerna. Det går i alla fall ganska avsevärda summor till landsbygden,
även örn man gärna kan hålla med motionärerna och dem, som förfäkta landsbygdens
intressen, vilket jag givetvis också gör, örn att det hittills har kommit
något för litet till landsbygden; men man får ju hoppas, att i det fallet
rättelse kommer att ske. Det är nog åtskilligt, som blir eftersatt, beträffande
hembygdsvård, hembygdsmuseer, hembygdsgårdar, ungdomsrörelse och sådant.
När man exempelvis jämför vad som nu går till teatrarna här i Stockholm
och åtskilligt sådant, finner man, att det belopp, som kommer till landsbygden,
är oproportionerligt litet tilltaget. När man ser tablån beträffande
användningen av medlen, finns det också anledning att draga upp vissa jämförelser
mellan vad som kommer oss ute på landsbygden till godo och vad som
kommer vissa andra ändamål till godo.

Nu vill jag också säga, att det inte är gott att tillfredsställa alla, ty de
ansökningar som inkomma, avse tre gånger så stora belopp som de, som kunna
beviljas. Örn det då kommer en hel del ansökningar från landsbygden, är det
ju uppenbart, att icke alla kunna beviljas, och då bli naturligtvis alla, som icke
få sina önskningar tillgodosedda, missnöjda. Att göra alla till lags i detta
fall går ju inte. I utskottet stodo vi och vägde, huruvida utskottet skulle
föreslå avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj :t eller huruvida utskottet
skulle avfatta motiveringen på det sättet, att det i själva verket innebar en
hänvändelse till Kungl. Maj:t att i större utsträckning tillgodose landsbygdens
intressen än som hittills skett. Därvid stannade vi vid den meningen, att det
vore lämpligare att inte föreslå en skrivelse, utan i stället avfatta motiveringen
på ett sådant sätt, att det innebar ungefär detsamma.

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Orri understödjande med lotterimedel av kulturella strävanden på landsbygden.
(Forts.)

Av denna anledning tror jag, att första kammaren gott kan biträda utskottets
förslag, till vilket jag, herr andre vice talman, ber att få yrka bifall.

Herr Lindhagen: Även jag måste i likhet med ett par föregående talare

varna för att lotterimedlen indragas i den allmänna budgeten. Jag måste till
och med, herr talman, beteckna detta som en skadegörelse. Riksdagen kan
ju inte tillhandahålla medel annat än för de stora, allmänna behoven, och
sedan får folket reda sig självt bäst det kan med alla sådana verkligt trängande
behov, som inte kunna av statsmakten tillgodoses. Hela det ideella
föreningslivet i landet är ju till för ett sådant ändamål, men det har så små
tillgångar. Det har sina små årsavgifter, och man får gå omkring och tigga
på utlagda listor örn sådana bidrag, men det är ju i alla fall många små
bäckar, som göra en stor å. Men ibland behöver man, för att det skall kunna
bli någonting, slå i spann, och därtill ha vi fått lotterimedel. Låt dem få
vara kvar för att skydda sådana ändamål, för vilka man av många befogade
skäl inte kan få anslag av riksdagen. Försök nu inte beröva de ideella strävandena
i landet även denna större tillgång för att främja sina samhälleliga
syften!

Vad nu denna sak beträffar, se vi, att herr Sjödahl, som ju liksom jag
själv är representant för en stor stad och är intellektuellt skolad vid universitet,
i alla fall skattar så mycket åt stadskulturen, att han nu rider upp
på det där uttrycket i motionens kläm, »tillbörligt» beaktande. Alldeles som
regeringen skulle tillåta sig annat än ett tillbörligt beaktande, menar han.
Ja men, herr Sjödahl, inte kan väl en motionär hemställa, att det skall lända
till »otillbörligt» beaktande! Ordet »tillbörligt» är ju ett vanligt uttryck
för att det endast är en sådan hänsyn man vill påfordra. Landsbygden bör
tydligare, liksom jag gjort, lära sig Voltaires ord, att adjektivet är substantivets
fiende. Motionären kunde ha strukit ordet »tillbörligt» såsom ett onödigt
bihang till »beaktande», så hade hela denna diskussion örn klämmens
ovärdighet varit borta. Jag skriver ofta en mängd adjektiv i mina första
utkast, men så tänker jag på Voltaire och stryker alla de adjektiv, som kunna
strykas.

Nu är det ju inte heller fråga om att begära några särskilda anslag utan
endast örn en opinionsyttring, att landsbygdens kultur av alla de skäl, som
de olika talarna här hava anfört, icke blir tillgodosedd på samma sätt som
stadskulturen. Det är en fredlig resning i det lilla ifrån landsbygdskulturen,
som vi böra stödja, och jag tror inte, att vi fara vilse, om vi med våra
röster ansluta oss till den framställning, som här har blivit gjord.

Herr von Heland: Herr talman! Flera talare lia här uttryckt sin betänksamhet
mot en förflyttning av lotterimedlen in i budgeten. Jag undrar, om
man inte också kan vara betänksam mot att ha det som det är, i synnerhet
när vi i år fått se vår nöjes-, förlåt, vår ecklesiastikministers högtflygande
planer på en riksteater. Jag skall emellertid inte ingå på den saken nu, ty
den får man ju tillfälle att återkomma till i ett annat sammanhang.

Flera talare ha här framhållit, att det trots allt går mycket av lotterimedel
till landsbygden. Ja, det beror på vad man menar med landsbygden. Menar
man våra småsamhällen och skiljer dem ifrån de större städerna, då kanske
det går mycket till landsbygden. Men, mina herrar, hur mycket går
egentligen till den egentliga landsbygden? Det hade varit intressant, örn

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Om understödjande med lotterimedel av kulturella strävanden på landsbygden.
(Forts.)

utskottet något litet hade efterforskat, huru mycket våra småbrukare, våra
torpare och våra lantarbetare haft nytta av lotterimedlen. Dessa människor
ha kanske aldrig råd att fara in till ett samhälle. Jag anser därför att det
är märkvärdigt, att när det kommer en framställning, i vilken man önskar
få lotterimedel även för dessa stora befolkningsgrupper, man av formella skäl
inte skulle kunna gå in för denna sak. Jag kan inte hjälpa, att jag finner
det märkvärdigt; men jag hoppas dock, att denna debatt har åstadkommit,
att regeringen kanske funderar över örn det finns någon möjlighet att även
låta dessa befolkningsgrupper få del av lotterimedlen.

Till slut, herr talman, vill jag endast framställa det spörsmålet, huruvida
lotterimedlen inte borde handhavas av finansdepartementet i stället för av
handelsdepartementet.

Herr Sjödahl: Herr talman, bara en kort replik! I de uppgifter, som förelågo
i utskottet, nämndes bland de institutioner i städerna, som fått anslag
av lotterimedel, örn jag minnes rätt, sådana som sysslade med folkminnesforskning
eller landsmålsforskning. Sådana institut som dessa äro med naturnödvändighet
förlagda till städerna, till högskolorna, och de hänfördes i
den översikt, som företeddes i utskottet, till städerna. Men detta är ju fullständigt
orimligt, ty deras verksamhet gäller ju hela riket eller i varje fall
stora landsdelar, och centrum för en sådan forskning måste förläggas till
någon högskola eller i varje fall till en stad, som har kompetenta krafter för
den utforskning av landsmål eller folkminnen, som bedrives. Vidare hänfördes
till samma grupp anslaget till uppförande av vissa lokaler för högskoleföreningar
av studenter. Det var Göteborgs högskolas studentkår, som
fått lotterianslag för sin nybyggnad. Är detta ett anslag åt storstaden Göteborg?
Det är hela västra Sveriges ungdom, både från stad och land, som
betjänas av den högskolan, och hur man kan betrakta detta som ett speciellt
stadsanslag, förstår jag inte. Och går man igenom denna långa lista av
anslag, visa de sig vara sådana, som avse stora riksintressen och gagna både
stad och land.

Jag vet, att det även här i kammaren finns människor, som betrakta t. ex.
opera och teater såsom nöjen av en art, som det allmänna knappast borde
understödja, och en hel del av lotterimedlen gå till detta ändamål. Skall
man emellertid lägga en opera eller en teater så att den överhuvud taget skall
kunna drivas något så när ekonomiskt, kan man sannerligen varken lägga
den i Grönköping eller Häggemåla, utan man måste lägga den i någon av de
större orterna, där man kan få en relativt stor publikfrekvens, och när det
gäller t. ex. en konsertförening i en stad, står den ju till förfogande inte bara
för staden utan med våra moderna kommunikationer också för stora delar
av landsbygden.

Jag tror, att man mycket ensidigt här betecknar som anslag för städerna
sådana som äro anslag för riket, för både stad och land, och jag vill bestämt
bestrida, att modern kultur är stadskultur på sätt som en talare här menade.
Den kultur, som i vårt land i folkbildningsarbetet bäres upp av A. B. F. eller
jordbrukarnas bildningsförbund, är sannerligen inte enbart stadskultur,
utan det är det svenska folkets kultur, nedärvd genom tiderna och fortfarande
påbyggd, som här sprides ut över vårt land. För denna verksamhet
bli med nödvändighet städerna centra, och därför tror jag, att man vinner
för vår folkliga kultur mycken hjälp genom det bidrag av lotterimedel, som
utgår dit. Det har, som sagt, inte heller påvisats vid något tillfälle, att
landsbygdens intressen blivit åsidosatta.

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Örn understödjande med lotterimedel av kulturella strävanden på landsbygden.
(Forts.)

Herr Westman: Herr talman! Det är alldeles riktigt, som herr Tamm framhöll
i början av debatten, att här är det icke fråga om huruvida lotterimedlen
skola införas i statsbudgeten eller om de skola stå i en särskild budget. Den
frågan kom upp väsentligen därigenom, att jag anmärkte på en bristfällighet
i utskottets historik. Men eftersom den frågan nu kommit före, ber jag
att få säga, att den framställning, som herr Reuterskiöld lämnade av vad
som skett i årets budget, var ofullständig. Det är alldeles riktigt, som han
säde, att man fört in två miljoner av lotterimedel på inkomstsidan, men man
har icke sagt att dessa medel gått in i den allmänna budgeten, utan det står
ju uttryckligen i statsverkspropositionen, att till följd av att dessa medel
förts in i budgeten på inkomstsidan, har det varit möjligt för Kungl. Majit
att behålla kulturella utgiftsposter, som annars skulle ha strukits, på den
andra sidan. Och fastän detta inte hör hit kan jag ju säga, eftersom saken
kommit på tal, att idealet för mig vore, att budgeten vore uppställd på annat
sätt än i år, så att man verkligen i statsregleringen finge en redovisning av
dels hur mycket lotterimedel som flutit in och dels till vilka kulturella ändamål
de ha använts.

Om man hade budgeten uppställd på det viset, skulle man undvika det
statsrättsliga dilemma, i vilket de herrar befinna sig, som i likhet med utskottet
tycka att det nuvarande förhållandet är bra. Ty utskottet har ju
sagt, att riksdagen inte ens får petitionera till Kungl. Majit rörande det sätt,
på vilket Kungl. Majit ur allmänna synpunkter bör fördela lotterimedlen.
Utskottet säger, att riksdagen icke bör ge »vissa bestämda direktiv» — utskottet
åsyftar därmed samma formulering, som herr Sjödahl kallade »lösaktig».
Ä andra sidan meddelar utskottet, att det icke kunnat underkasta
det sätt, varpå Kungl. Majit fördelat medlen, någon granskning ur saklig
synpunkt. Efter vad vi fått höra är sålunda det nuvarande tillståndet
sådant, att riksdagen inte får ge direktiv för lotterimedlens användning
och att riksdagen inte ur saklig synpunkt kan granska hur de användas.
Detta kallar jag inte ett tillfredsställande tillstånd.

Vi ha fått höra mycket olika tolkningar av vad utskottets ståndpunkt egentligen
är. Herr David Pettersson har yttrat, att utskottet utgått ifrån att
det inte är bra som det är, och han säger att utskottet vägde mellan att föreslå
en skrivelse till Konungen och att yrka rent avslag. Utskottet skrev då
en motivering, som i sak innehåller ett tillstyrkande av motionen. Jag är
herr Pettersson mycket tacksam för att han gjort denna tolkning, men den
strider ju alldeles emot herr Sjödahls, som har anslutit sig till utskottets mening
av den anledningen, att inga sakliga skäl anförts för motionen. Att
herr Sjödahl funnit detta, förstår ju var och en som hörde herr Sjödahls sista
anförande. Herr Sjödahl gick så till den grad ut från stadskulturens synpunkter,
att lian visade sig fullständigt blind för de synpunkter, som ligga
bakom motionen oell som här framförts så starkt av herr Lindhagen. Jag
vill säga herr Sjödahl, att man kan inte komma ifrån att. landsbygdskulturen
är den nationella kulturens verkliga källa. Örn vi se på vår målarkonst
— en Zorn eller Carl Larsson — vår diktkonst — Selma Lagerlöf, Karlfeldt
— musiken o. s. v., finna vi att det är ur landsbygdskulturen, som
konstnärerna hämta vad som verkligen ger deras konst en nationell prägel.
Städernas kultur måste däremot under alla omständigheter vara mera internationellt
betonad. I dessa dagar, då vi ju se, att nationalismen blommar
upp på många områden, där den tar sig skadcgörande uttryck, är det av
största vikt, att vi försöka ge dessa nationella tendenser en sådan inriktning,
att de kunna lända kulturen lill fromma. Yi kunna ju komma ihåg, att den

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

Om understödjande med lotterimedel av kulturella strävanden på landsbygden.
(Forts.)

förra epok i mänsklighetens historia, som stod i nationalismens tecken, lämnat
oskattbara andliga värden i arv till eftervärlden. Det är naturligtvis av
största vikt att nu inrikta det nationella intresse som går över världen pä
sådant sätt, att även vi kunna lämna i arv åt våra efterkommande goda frukter
av denna rörelse och förebygga, att dess verkningar blott bli av ondo.
Men vill man göra det, bör man understödja landsbygdens kultur, däri har
herr Lindhagen, så vitt jag förstår, fullständigt rätt.

Herr talman, jag beklagar, att denna debatt inte har lämnat några utsikter
till att man skulle kunna få kammaren att göra ett positivt uttalande.
Jag tror, att i den sak som här föreligger det skulle vara till stort gagn och
inneburit ett mycket värdefullt stöd för alla dem som i ideellt syfte arbeta
på landsbygdskulturens område, örn kammaren skulle velat göra detta. Utan någon
förhoppning i den vägen ber jag, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Bergman: Herr talman! Jag får säga, att jag i väsentliga delar instämmer
med den siste ärade talaren och även i mycket av vad som sagts av
herr Lindhagen, när han för en stund sedan talade örn landsbygdens kulturella
betydelse. Jag tycker, att detta herr Lindhagens anförande var ett av
de »klämmigaste» han haft här i kammaren på länge. Å andra sidan kan
jag inte annat än medge, att herr Sjödahl har rätt i att det som föreslås i
motionen är så allmänt och löst formulerat, att det nog strider mot riksdagspraxis
att godkänna en motion med en så beskaffad »kläm», i synnerhet sedan
den vid behandlingen inom utskottet där enhälligt, såvitt jag kan se, blivit
avstyrkt. Jag tycker därför, att man inte bör vara allt för ledsen, örn
motionen avslås med en så särdeles välvillig motivering som här föreligger.

Jag är övertygad örn att den i alla fall kommer att visa sig ha gjort nytta,
på det sätt att regeringarna hädanefter, när de skola överväga hur lotterimedlen
skola användas, komma att kanske bättre än förut tillgodose landsbygdens
behov. Jag känner mig inte i stånd att nu göra något yrkande, men
jag ber att få säga, att jag är övertygad örn att många inom det parti som
jag tillhör ha den uppfattningen, att landsbygdens intressen böra tillgodoses
något bättre än hittills i vissa avseenden skett vid lotterimedlens fördelning.

Herr Sjödahl: Jag ber om ursäkt, att jag åter tar ordet, men jag måste opponera
mig mot herr Westmans utläggning av sin tes. Det kan inte vara
så, att landsbygden representerar den nationella kulturen och städerna den
internationella. Jag skall inte ingå i någon debatt örn den frågan; jag vill
bara påstå, att det skulle vara synnerligen olyckligt för vår kultur, om det
vore på det sätt, som herr Westman påstod. Det är nog så, att både landsbygden
och städerna representera i mycket hög grad såväl internationell kultur
som nationell.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr
andre vice talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Anton, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Onsdagen den 15 mars.

Nr 21.

Om understödjande med lotterimedel av kulturella strävanden på lands.
bygden. (Forts.)

Den, sorn bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

.Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste_ sig från sina platser; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Herr statsrådet Schlyter avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 196, med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen örn nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner nr
192, 196, 200 och 205 samt skrivelse nr 204 blevo desamma på begäran bordlagda.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:
nr 283, av herrar Mellén och Sundberg,
nr 284, av herr Lindhanen, samt
nr 285, av herr Bissmark,

alla i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition angående anslag till bestridande
av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande och memorial:

nr 7, angående regleringen för budgetåret 1933/1934 av utgifterna under
nksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;
samt

nr 29, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till
främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden :

nr 16, i anledning av väckt motion örn upphävande av den konungahusets
medlemmar medgivna rätten till tull- och skattefrihet;

nr 17, i anledning av väckta motioner angående revision av skattelagstiftningen; nr

18, i anledning av väckt motion örn införande av en ny fastighetsbeskattning; nr

19, i anledning av väckt motion örn viss ändring av bestämmelserna rörande
tiden för val av taxeringsnämnd;

nr 20, i anledning av väckt motion örn beredande av rätt för ägare av jordbruks-
och skogsfastighet att vid taxering till kommunal inkomstskatt åtnjuta
avdrag för skuldränta;

Nr 21.

Onsdagen den 15 mars.

nr 21, i anledning av väckt motion om införande av stämpelavgift på av rusdrycksförsäljningsbolag
utfärdad motbok; samt

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tullfri införsel av
ett parti sockrat kakaopulver ;
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 30, i anledning av väckt motion örn åtgärder till bekämpande av nötkreaturstuberkulosen; nr

31, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen angående köttbesiktning
och slakthus;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
saluvärdet vid vissa försäljningar av kronoegendom;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition örn godkännande av viss
ändring av den mellan Sverige och Finland den 10 maj 1927 avslutade konventionen
angående ordnandet av det samfällda laxfisket i Torne och Muonio
älvar; samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse av
vissa områden till Kiruna municipalsamhälle; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i anledning av
väckt motion, I: 21, om inrättande av ett under svenska statens kontroll ställt
penninglotteri.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.38 e. m.

In fidem
Lode Wistrand.

Fredagen den 17 mars.

Nr 21.

Fredagen den 17 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. lii.

Justerades protokollen för den 11 och den 12 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 91, till Konungen angående verkställd omröstning över högsta domstolens
och regeringsrättens ledamöter.

Herr statsrådet Leo avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 197, med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.;

nr 198, angående anslag till instrumentell utrustning för de geologisk-mineralogiska
och geografiska institutionerna vid universitetet i Lund;
nr 202, angående anställande av sekreterare åt ärkebiskopen;
nr 203, angående läroverksadjunkten A. B. E. Roséns tjänstårsberäkning;
nr 206, angående fortsatta åtgärder till lindrande av arbetslösheten inom
stenindustrien;

nr 207, angående pension åt föreståndarinnan för fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala Ida Norrby;

nr 208, angående anslag för byggnadsarbeten vid Alnarps lantbruks-, mejeri-
och trädgårdsinstitut; samt

nr 218, med förslag till vissa tillägg till gällande tulltaxa.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av medföljande läkarintyg anhåller undertecknad vördsamt om
ledighet från riksdagsgöromålen från och med den 17 mars tills vidare.

Stockholm d. 16. 3. 33.

Kerstin Hesselgren.

Ledamoten av riksdagens första kammare, fröken Kerstin Hesselgren är
på grund av blindtarmsinflammation förhindrad att under närmaste tid deltaga
i riksdagens arbete.

Stockholm den 16 mars 1933.

E. Edholm,

Överläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Första hammarens protokoll 1933. Nr 21.

Nr 21.

Fredagen den 17 mars.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 192, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 10
maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon; samt

nr 196, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen
örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 200, med förslag till lag örn utrotande av berberis å viss mark.

Efter föredragning av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 204, med tillkännagivande
att en i statsverkspropositionen under riksstatens andra huvudtitel bebådad
framställning angående anslag till bestridande av kostnader för delning
av Svea hovrätt icke kommer att föreläggas riksdagen, beslöts att denna
skrivelses innehåll skulle meddelas statsutskottet och skrivelsen läggas
till handlingarna.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
205, angående anslag till bestridande av kostnader för utredning rörande omarbetning
av aktiebolagslagstiftningen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 283, av herrar Mellén och Sundberg,
nr 284, av herr Lindhagen och
nr 285, av herr Bissmark,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande
av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtande nr 7.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 29, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. m., godkändes den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkanden nr 16—22, jordbruksutskottets utlåtanden nr 1 och 30
—34 samt första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag hemställer,
herr talman, att kammaren måtte besluta, att statsutskottets utlåtande
nr 7 skall uppföras först bland två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Fredagen den 17 mars.

Nr 21.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
blevo propositionerna nr 197, 198, 202, 203 och 206—208 på begäran bordlagda,
varemot propositionen nr 218 nu hänvisades till bevillningsutskottet.

Herr Gabrielsson väckte en motion, nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en arbetarsmåbrukslånefond m. m.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Anmäldes och bordlädes andra lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 8 och 9 §§ i lagen den 2 juli 1915 (nr 261) angående
anskaffande av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot
(hästutskrivningslagen) m. m.;

nr 17, i anledning av väckt motion örn förbud för ägare av utarrenderad
fast egendom att av arrendator kräva ersättning för egendomen påförda skatter;
samt

nr 18, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen
om delning av jord å landet m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 e. m.

In fidem
Lode Wistrand.