RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1932:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1932. Andra kammaren. Nr 23.

Fredagen den 11 mars.

Kl. 4.30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 4 och den 5 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 174, med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt
m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 177, angående inköp av Kinnekulleverkens
egendom och skifferoljeverk m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 175, med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930
(nr 284); och

till statsutskottet propositionen, nr 176, med förslag till förordning örn ändrad
lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 16 maj 1930 (nr 161) örn fördelning
av automobilskattemedel.

§ 3.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna;
och remitterades därvid

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 469 av herr Jönsson i Boa m. fl.; och
nr 470 av herr Skoglund m. fl.; samt

till statsutskottet motionerna:

nr 471 av herr Weijne;

nr 472 av herr Persson i Falla m. fl.;

nr 473 av herr Bengtsson i Kullen m. fl.;

nr 474 av herr Alströmer m. fl.; och

nr 475 av herr Andersson i Falkenberg m. fl.

§ 4.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda statsutskottets utlåtanden
nr 4, 10 och 28—32, bevillningsutskottets betänkande nr 19, andra lagutskottets
utlåtanden nr 19 och 20 samt andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande nr 2.

Andra kammarens protokoll 1932. Nr 23. 1

Nr 23. 2

Fredagen den lil mars.

§ 5.

Herr talmannen gav nu på begäran ordet till herr Persson i Fritorp, som
yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta,
att tiden för avgivande av motioner i anledning av propositionerna nr
174, med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) örn automöbilskatt m. m., och nr 176, med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 16 maj 1930
(nr 161) örn fördelning av automobilskattemedel, må utsträckas till det plenum,
som infaller näst efter 20 dagar från det ifrågavarande propositioner blivit,
här i kammaren avlämnade.

Detta förslag blev av kammaren bifallet.

§ 6.

Ordet lämnades härpå till herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att å föredragningslistan
för morgondagens plenum de två gånger bordlagda ärendena
må uppföras i följande ordning, nämligen andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande nr 4, bevillningsutskottets betänkande nr 19, andra lagutskottets
utlåtanden nris 19 och 20, andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande nr 2, statsutskottets utlåtanden nris 10, 28, 29, 30, 31, 32 och 4 samt
första lagutskottets utlåtande nr 19.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Avgåvos följande motioner, nämligen av

herr Nilsson i Karlstad m. fl., nr 476, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 143, angående omorganisation av folk- och småskoleseminariema;

herr Johanson i Hallagården m. fl., nr 477, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 154, angående uppförande av byggnader för karolinska sjukhuset
m. m.;

herr Nordkvist:

nr 478, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 126, örn ändrad lydelse
av mom. 10 :o i gällande grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner;
och

nr 479, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 155, med förslag till
dels lag örn byggnadslån ur kyrkofonden, dels ock lag örn ändring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av ecklesiastika löneboställen; samt

herr Karlsson i Munkedal m. fl., nr 480, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 147, med förslag till dels förordning med vissa bestämmelser angående
film, dels förordning med vissa bestämmelser angående biografer och
filmförevisning.

Nämnda motioner bordlädes.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 20, i anledning av väckt motion angående ändring i kommunalskattelagens
bestämmelser rörande rätt till procentavdrag för utarrenderad fastighet;

Fredagen den lil mars.

3 Nr 28.

nr 21, i anledning av väckt motion angående påförandet av fastighetsskatt
för vissa begravningsplatser; och

nr 22, i anledning av väckt motion örn visst tillägg till 75 § i taxeringsförordningen; första

lagutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckt motion örn förbud i vissa fall mot försäljning
av utarrenderat jordområde;

nr 22, i anledning av väckt motion angående maximitaxor för arrendeavgifter
vid vissa arrendeavtal;

nr 23, i anledning av väckt motion angående lag örn utnyttjande av odlingslägenheter
å större enskilda domäner; och

nr 24, i anledning av väckt motion örn antagande av vissa sociala jordlagar;
samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av
väckt motion örn rätt till fribiljetter å statens järnvägar för vissa förutvarande
järnvägsbyggnadsarbetare.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Hansson i Trollhättan under
2 dagar från och med den 14 innevarade mars.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.43 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 23.

Lördagen den 12 mara f. m.

Lördagen den 12 mars.

Kl. 11 f. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Riksdagsman Vemer‘Karlsson, Grängesberg, som denna dag inlägges på Falu
lasaretts ögonavdelning för operation av tårkanal, är på den grand absolut
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet under tiden fr. o. m. den 11 t. o. m.
den 17 mars 1932.

Falun den 11 mars 1932.

M. Zethelius,

las. läkare.

§ 2.

Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 476 av herr Nilsson i Karlstad rrv. fl; och

nr 477 av herr Johanson i Hallagården m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr 478 av herr Nordkvist; samt
till behandling av lagutskott motionerna:
nr 479 av herr Nordkvist; och
nr 480 av herr Karlsson i Munkedal m. fl.

§ 3.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden nr

20— 22, första lagutskottets utlåtande nr 20, andra lagutskottets utlåtanden nr

21— 24 och andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.

§ 4.

I fr'' a om Till avgörande företogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåärenden
tande, nr 4, i anledning av väckt motion angående formerna för beredning

rörande av ärenden rörande bidrag av lotterimedel och örn sådana medels användande.

lotterirnedel I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott
m.m. hänvisad motion, nr 403, hade herrar Gardell i Gans och Johanson i Hallagården
föreslagit, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta örn utredning rörande införandet av sådana
former för beredandet av ärenden rörande bidrag av lotterimedel, att större
säkerhet vunnes för att dessa ärenden skulle erhålla en allsidig prövning i sista
instans och att tillgängliga medel användes till att främja vår odling på det
mest verksamma sätt.

Lördagen den 12 mars f. m.

Nr 23.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herr Ahl; och

av herr Edberg, som ansett att utskottet hort hemställa, att andra kammaren

för sin del ville besluta, att riksdagen måtte---lika med motionen

—---verksamma sätt.

I fråga orri
ärenden
rörande
bidrag av
lotterimedel
m. m.
(Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Johanson i Hallagården: Herr talman! I den motion som herr Gardell
i Gans och jag tillåtit oss väcka, hemställes om utredning rörande sådana
former för beredandet av ärenden rörande bidrag av lotterimedel, att större
säkerhet vinnes för att dessa ärenden erhålla en allsidig prövning i sista instans
och att tillgängliga medel användas till att främja vår odling på det mest verksamma
sätt. Liknande motion har även väckts i första kammaren av herr
Petrus Nilsson m. fl.

Utskottet har dock avstyrkt motionen samt framhållit i 6in motivering: »Då
emellertid utskottet saknar befogenhet att med utgångspunkt från den till behandling
föreliggande motionen föreslå en framställning i sådant syfte till
Kungl. Maj :t, har utskottet funnit sig böra hemställa, att motionen icke matte
till någon åtgärd föranleda.»

Syftet med motionen är, att lotterimedel böra i första hand användas till
att främja vår odling på det mest verksamma sätt. När därför utskottet säger
sig sakna befogenhet att på grundval av motionen föreslå en framställning i
sådant syfte, synes det vara egendomligt -— eller anser utskottet möjligen
att andra ej angivna skäl skulle lägga hinder i vägen därför? Inom ramen av
motionens yrkande synes det mig, som örn utskottet dock bort med litet god
vilja kunnat begära en utredning örn och på vad sätt man vid fördelningen
av lotterimedel kunde se till att dessa, komma vår kulturella odling tillgodo på
ett mera verksamt sätt.

Under de senaste åren hava de s. k. lotterimedlen ökats till synnerligen avsevärda
belopp. Icke mindre än 6,412,500 kronor hava förra året delats ut
till olika ändamål, förutom vissa belopp, som gingo till humanistiska fonden.
Ofta har det riktats anmärkningar mot dessa medels fördelning. Man har ansett,
att städernas teatrar och andra nöjesinrättningar blivit för frikostigt tillgodosedda
i jämförelse med mera allmännyttiga ändamål, särskilt på landsbygden.

Frågan örn lotterimedlens fördelning kräver således ökad uppmärksamhet. I
synnerhet i dessa svåra ekonomiska tider torde det väl vara riktigt att dessa
medel icke utdelas till mindre samhällsgagnande ändamål. Vi tillåta oss därför
göra ett yrkande örn utredning i och för åstadkommande av större säkerhet
för att dessa medel komma vår odling till godo på det mest verksamma
sätt. Det synes oss som örn riksdagen därför borde göra ett sådant uttalande.
En allsidig prövning, sådan som i vår motion ifrågasattes, synes oss också
böra göras, såvitt icke motionens syfte på annat sätt kan och kommer att tillgodoses.

Vi framhålla nämligen i motionens motivering: Visserligen underkastas de
inkommande ansökningarna örn bidrag av lotterimedel utredning genom remiss
till olika myndigheter, men den slutliga prövningen, då det gäller att jämföra
de olika anslagskrav, som tillstyrkts av olika myndigheter, sker utan att
tillräcklig sakkunskap står till förfogande. Ej heller synes denna prövning
vara så organiserad, att därvid överväges, huruvida det ej vore skäl att snarare

Nr 23.

Lördagen den 12 mars f. m.

I fråga orri
ärenden
rörande
bidrag av
lotterimedel
m. m.
(Forts.)

fortsätta att tillgodose kulturkrav, som erhållit anslag på riksstaten, än att
understödja nya krav.

Emellertid är det av mycket stor betydelse för vårt lands odling och för
vår statshushållning, att lotterimedel utdelas på ett sådant sätt, att de kulturbehov,
som äro i hög grad förtjänta att tillgodoses, ej få stå tillbaka för krav
och önskemål av mindre trängande natur.

Som framgår i den senaste berättelsen om vad i rikets styrelse sig tilldragit
finner man, att teatrarna bekommit icke mindre än en fjärdedel av utdelade
lotterimedel, eller 1,625,000 kronor av 6,412,500 kronor. Under åren
1922—1931 hava samma teatrar bekommit mer än en tredjedel av det utdelade
totalbeloppet lotterimedel, eller icke mindre än 16,050,972 kronor 61 öre utav
46,637,945 kronor 64 öre. Jag vill härmed icke säga, att man tagit för mycket
hänsyn till teatrarna, men vill ifrågasätta, huruvida anslag till dessa på ett
verksamt sätt gagna vår odling i den utsträckning, man förmenar. Riktigare
vore väl ändå att mera tillgodose andra för vår odling och kultur nyttiga ändamål.

. Nu har statens organisationsnämnd även, som synes av vid detta utlåtande
vidfogad avskrift, uppmärksammat saken och gjort vissa uttalanden samt fått
den uppfattningen, att lotterimedel understundom kommit till användning för
ändamål, som de icke bort avse. Jag vill också fästa uppmärksamheten på
att organisationsnämndens skrivelse är fogad till reservationen och icke till utskottets
utlåtande, varför det synes som örn utskottet icke tagit del därav, innan
beslutet fattades att avslå vår motion.

Jag skall emellertid icke för min del nu ingå längre på föreliggande fråga
utan skall be att få yrka bifall till motionen, som innehåller samma yrkande
som föreligger i herr Edbergs reservation.

Herr Lindberg: Herr talman! Det är ju ett känt förhållande att en stark
kritik särskilt i pressen riktats emot den nuvarande fördelningen av lotterimedel.
Det har ansetts, att en alltför stor andel av dessa lotterimedel beviljas
för teatrar och konsertändamål i Stockholm och Göteborg, med åsidosättande
av intressen av liknande art i andra städer och på landsbygden, och det är då
ganska naturligt, att en motion sådan som den föreliggande måste tilldraga sig
ett stort intresse.

När vi började behandlingen av motionen i utskottet höjdes det också röster
för att man skulle tillstyrka den. En närmare granskning av motionens motivering
visade emellertid, att motionärerna alls icke riktat någon anmärkning
mot lotterimedlens fördelning ur rättvisesynpunkt, utan att motionärerna i
stället inskränkt sig till att begära en förändrad fördelning i sådan riktning,
att ändamål, som erhålla understöd på riksstaten, skulle erhålla bidrag av lotterimedel
i större utsträckning än tidigare, och att nya krav skulle avvisas.

Skall man emellertid bättre tillgodose landsbygden och städerna utom Stockholm
och Göteborg, är det väl ofrånkomligt att nya krav i större utsträckning
än hittills böra tillgodoses, alldeles särskilt då krav som icke understödjas genom
anslag på riksstaten. Vad motionärerna nu vilja för att åstadkomma denna
av dem önskade förändrade fördelning av lotterimedlen är, att man ändrar
formerna för beredningen av lotteriärendena, och motionärerna vilja i det avseendet
hava större sakkunskap vid handläggningen av lotteriärendena i handelsdepartementet.

Utskottet har verkställt en utredning angående förfaringssättet vid beredning
av dessa frågor, och vi hava kommit till det resultatet, att det sannerligen
icke råder någon brist på sakkunskap. Sakkunskapen är i utomordentligt hög
grad företrädd, innan dessa ärenden slutligen bli avgjorda av Kungl. Majit.
Inom utskottet har man, ehuru man icke kunnat påyrka bifall till motionen,

Lördagen den 12 mars f. m. 7

haft den uppfattningen, att det är önskvärt, att en rättvisare fördelning sker
av lotterimedlen. Man har nämligen i en statistik, som presterats, funnit, att
en, såvitt utskottet förstår, orimligt stor andel av tillgängliga lotterimedel
kommer på Stockholm och Göteborg för teaterverksamhet och konsertändamål,
men utskottet har också trott sig finna, att under senare år ett bättre tillgodoseende
av landsbygdens och landsbygdsstädernas intressen på detta område
förekommit, och utskottet bär ansett sig kunna uttala, att denna utveckling,
som går i rätt riktning, bör fortgå ännu längre.

Nu har den föregående ärade talaren och likaså en av reservanterna påpekat,
att statens organisationsnämnd påyrkar en annan fördelning av lotterimedlen
och en annan beredning av dessa ärenden. Jag ber att få framhålla, att statens
organisationsnämnd beträffande fördelningen av lotterimedlen går på en
helt annan linje än motionärerna. Medan motionärerna yrka på att ändamål,
som redan erhålla anslag på riksstaten, skola understödjas av lotterimedel, så
menar organisationsnämnden, att man skall gå motsatta vägen, d. v. s. att
dessa medel skola användas till kulturändamål, som icke erhållit anslag av
riksdagen. Motionärerna kunna då rimligtvis icke åberopa organisationsnämnden
till stöd för sin uppfattning beträffande fördelningen av lotterimedlen,
och vad beredningen av lotteriärendena beträffar menar organisationsnämnden
visst icke, att det behövs någon ytterligare speciell sakkunskap exempelvis
på det kulturella området för att stå Kungl. Majit till tjänst, utan organisationsnämnden
föreslår i stället, att beredningen av lotteriärenden skall
överflyttas från handelsdepartementet till finansdepartementet. Jag har nu
den uppfattningen, att den överflyttning från det ena departementet till det
andra av lotteriärendena, som organisationsnämnden anför, kan vara befogad.
Emellertid hava ju motionärerna alls icke åsyftat en sådan reform, utan motionärerna
vilja något helt annat.

Genom organisationsnämndens försorg kommer nu frågan under Kungl.
Maj :ts prövning, och det torde väl vara skäl i att man avvaktar resultatet av
en sådan prövning, innan riksdagen kan anses hava anledning att beträffande
beredningen av lotteriärendena skriva till Kungl. Majit

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Edberg: Herr talman, mina herrar! Den fråga som här föreligger,

har ju bragts på tal åtskilliga gånger förut här i riksdagen, och senast för
några dagar sedan, då det var en ledamot av socialdemokratiska partiet, herr
Bäcklund, som motionerade om lotterimedlens fördelning. Motionärerna hava
här åberopat statsrevisorernas erinringar från 1930, med anledning varav också
en ändring kommit till stånd så till vida, att det årligen lämnas en berättelse
över lotterimedlens fördelning. Utskottet har bl. a. åberopat, huru man
går till väga vid dessa medels fördelning, och säger därvid om beredningen för
lotterimedlens fördelning att de olika behoven och intressena vägas emot varandra.
Jag skulle för min personliga del vilja säga, att man helst skulle sagt,
att behoven och intressena vägas med varandra, och utskottet kommer också
till detta senare, när det säger:

»Mot själva fördelningen hava icke desto mindre starka invändningar blivit
resta. Det har sålunda framhållits inom utskottet, att teater- och konsertverksamhet
i städerna Stockholm och Göteborg årligen tilldelas i förhållande till
disponibla belopp alltför stora bidrag av lotterimedel, varigenom de mindre
städernas intressen av liknande art och landsbygdens behov av ekonomiskt stöd
för kulturell verksamhet eller andra ändamål av sådan karaktär, att dylika
bidrag borde kunna påräknas, icke kunna tillgodoses i den utsträckning som
skulle vara önskvärt och skäligt.»

Nr 2U.

I fråga örn
ärenderi
rörande
bidrag av
lotterimedel
m. m.
(Forts.)

Nr 23.

Lördagen den 12 mars I. m.

I fråga örn
ärenden
rörande
bidrag av
luiterimedd
m. m.
(Forts.)

Om man går till den statistik som här föreligger, så skola vi finna, att t. ex.
teatrarna i Stockholm och Göteborg under tioårsperioden 1922—1931 erhållit
icke mindre än 15,110,357 kronor. Det är ju en ganska ansenlig summa. Men
icke nog därmed. Dessa två städer hava dessutom erhållit i anslag 5,333,000
kronor, således tillhopa under tioårsperioden 1922—1931 icke mindre än
20,443,357 kronor. Dessutom ha ju dessa två städer, som vi veta, erhållit
statsanslag för uppförande av sina teatrar, och man kan därför enligt mitt förmenande
också instämma med utskottet, då det säger, att dessa två städer hava
blivit allt för mycket gynnade framför andra, Dessutom har en hel del, på
åtskilliga miljoner, indirekt kommit dessa städer till godo. Det vill nästan
synas, som om i övrigt Hälsingborg skulle vara den enda stad, som blivit ihågkommen,
med nära en och en kvarts miljon kronor, under denna tioårsperiod.

_ D''et är ju såsom den föregående talaren, herr Lindberg, har omnämnt, att organisationsnämnden
har gjort åtskilliga anmärkningar emot själva formen för
lotterimedlens fördelning. Jag må ju säga till utskottets ursäkt, att jag icke
lyckades få tag på detta organisationsnämndens uttalande förrän utskottet hade
avgjort ärendet, och följaktligen fick utskottet taga del av organisationsnämndens
uttalanden först sedan utskottet hade fattat sin ställning till frågan. Jag
skall citera några räder från nämndens uttalande och vill erinra örn att vi
hava personer, som äro ganska hemma på detta område i denna nämnd, t. ex.
generaldirektör Nothin, direktör Juhlin-Dannfelt, herr Berlin och assessor
T. G. Wärn. Dessa herrar säga enhälligt så här:

^»Sålunda förekommer, att bidrag av lotterimedel lämnas till sådana ändamål,
vilka, därest denver huvud böra tillgodoses genom statsmedel, snarast synas
böra hava sin plats i den allmänna budgeten. Såsom exempel härpå må nämnas
det bidrag, som under innevarande år av lotterimedel beviljats för iståndsättande
av rikssalen i Uppsala slott. Vidare kunna hit hänföras dels de bidrag örn tillhopa
194,000 kronor, som under åren 1927, 1928, 1929 och 1930 av lotterimedel
utgått till ortnamnskommissionen, dels ock de medel som anslagits för inköp
av konstsaker till nationalmuseum.»

Vidare göra de en del erinringar, som herrarna, antar jag, nog hava tagit
del av. Det är alldeles riktigt, som utskottets ärade ordförande bär har sagt,
att denna organisationsnämnd har pekat på åtskilligt, som tenderar i annan
riktning än utskottet och t. o. m. jag skulle vara villig biträda. Organisationsnämnden
^säger här bl. a.: »Organisationsnämnden har ansett sig icke böra

avgiva något yttrande i frågan, huruvida lotterimedlen alltjämt böra, såsom
nu sker, handhavas skilda från övriga statsmedel eller örn de böra upptagas å
riksstatens inkomstsida.» Organisationsnämnden slutar med att förorda, att
dessa lotterimedels handhavande överflyttas från handelsdepartementet till finansdepartementet,
varav man möjligen kan sluta sig till att organisationsnämnden
syftat längre än vad som framgår av ordalagen. Jag tror för min del
att den övervägande delen av riksdagsmännen äro för att dessa medel få fortfarande
som hittills handhavas av Kungl. Maj :t och utdelas till behjärtansvärda
kulturella och liknande ändamål. Vi hava ju sett dessa sista dagar, att det
begärts anslag av lotterimedel till mycket olika ändamål, t. ex. 200,000 kronor
till nytt sjömanshem i Göteborg, till konstinköp, esperanto o. s. v.

Nu är det ju klart, att man i denna fråga, när den avgöres av Kungl. Majit,
mäste taga.hänsyn till att vi hava olika slags Kungl. Majit under olika år.
Nu hava vi Kungl. Majit Ekman, nästa år hava vi kanske en Kungl. Majit
Per Albin Hansson för att icke nämna möjligheten av en Kungl. Majit Arthur
Engberg — en siare på västernorrlandsbänken herr Västberg nämnde ju i en
föregående debatt, att meningarna voro delade örn de socialdemokratiska riktningarna
för framtiden.

Den kläm, som finns i min reservation, går ut på att denna fråga bör ut -

Lördagen den 12 mars f. m.

9 Nr 23.

redas. Motionärerna ha sagt, att man kunde tänka sig tillsättandet av en Ifråga om
nämnd eller dylikt. Örn det skulle bli en särskild förtroendenämnd, eller vad förande
man vill kalla det, som år från år skulle syssla med dessa saker, så är det klart, bidrag av
att detta skulle underlätta Kungl. Maj:ts arbete. Och regeringen, som likväl lotterimedel
naturligtvis skall ha sista avgörandet i sin hand, är dock så pass överhopad av m. m.

arbete, att jag sannerligen icke tror, att någon regering, vilken som än sitter, (Fort*.)

skulle känna sig på något sätt tillbakasatt, örn den sluppe ifrån en del av denna
arbetsbörda.

Jag tror således för min personliga del, att det skulle vara nyttigt att utreda
denna fråga litet närmare. Och det är icke så, som utskottets ordförande
här har sagt, att motionen endast är negativt hållen, utan motionärerna avse,
såsom jag förut nämnt, att man skulle få till stånd ett råd eller dylikt, som
kunde följa med de här frågorna litet närmare.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till motionen, vilket
är detsamma som bifall till den reservation, som jag låtit bifoga utskottets utlåtande.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Det framgår av den väckta motionen,
att motionärerna hysa den uppfattningen, att lotterimedlen för närvarande
icke skulle fördelas på ett enligt deras förmenande tillfredsställande sätt.
Motionärerna underkänna tydligen den nuvarande anordningen för lotterimedlens
fördelning, som består däri, att de inkomna ansökningarna först utredas
hos vederbörande myndigheter, och att sedan Kungl. Maj:t på grundval av dessa
utredningar fördelar lotterimedlen. Nu vill det emellertid av motionen synas,
som örn motionärerna skulle önska, att man skulle gå i författning om att
tillskapa ett särskilt organ, som skulle ha till uppgift att biträda Kungl. Maj :t
med särskild sakkunskap på detta område. Motionärerna frånkänna sålunda
Kungl. Maj:t tillräcklig sakkunskap för att kunna fördela lotterimedlen på
ett riktigt tillfredsställande sätt.

Jag tror emellertid för mitt vidkommande, att det icke finns någon särskild
anledning att i enlighet med motionärernas önskan gå in för att tillskapa ett
sådant särskilt organ, som skulle stå Kungl. Majit till råds vid lotterimedlens
fördelande. Motionärernas yrkande går ju visserligen icke ut på att man
skall tillskapa ett sådant särskilt organ, men i motiveringen framhålles det åtminstone,
att detta skulle vara nödvändigt.

Dessutom vill jag säga, att det finns så många olika uppfattningar örn vad
som kan anses vara en riktig fördelning av lotterimcdlen. Vi hörde ju härom
dagen t. ex., då vi behandlade en motion, som väckts av herr Bäcklund, att han
ansåg det vara riktigt, att man, åtminstone för detta år, fördelade lotterimedlen
på sådant sätt, att icke mindre än hälften av desamma skulle gå till att understödja
mindre jordbrukare m. fl. Det har ju inom utskottet förekommit
diskussion örn fördelning av lotterimedlen mellan land och stad, men motionärerna
hava icke alls omnämnt, huruvida de för sin del anse, att landsbygden
blivit skäligen orättvist behandlad i förhållande till städerna, då det gällt fördelningen
av lotterimedlen. För övrigt kan man också konstatera — och det
har även inom utskottet erkänts av representanter från jordbrukarhåll — att
det under sista tiden har skett en ganska stor utjämning i detta hänseende.

Jag vill dessutom säga, att örn motionärerna hade påyrkat, att man skulle
gå in för att inordna lotterimedlen i statsbudgeten, så skulle jag åtminstone för
min del kanske hava tagit ställning till frågan på ett helt annat sätt. Men
någonting sådant hava icke motionärerna påyrkat, utan de anse säkerligen,
att lotterimedlen allt framgent skola fördelas av Kungl. Majit.

Jag måste också till herr Edberg säga, att han var samtidigt både blygsam
och synnerligen anspråksfull. Han var blygsam i det hänseendet, att han i

Nr 23

Lördagen den 12 mars f. m.

I fråga örn
ärenden
rörande
bidrag av
lotterimedel
m. m.
(Forts.)

vad organisationsnämnden sagt ansåg sig finna ett ganska starkt bevis för
att vad han framhållit var riktigt, men också anspråksfull därutinnan, att han
kanske ville, att vi övriga skulle tänka på samma sätt som han.

Jag ber att i anslutning till vad jag här yttrat få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Höglund i Stockholm: Herr talman! Denna motions svaghet består

ju däri att dess yrkande icke alls korresponderar med det syfte, som motionärerna
avsett. Det har redan framhållits av de föregående talarna, att det icke
är bristande sakkunskap ifrån vederbörande myndigheters sida, som föranlett
dem att lämna anslag till ändamål, som motionärerna ogilla. Ty sakkunskap
finns det nog av, och jag skulle hava förstått motionärerna, örn de tvärtom hade
sagt, att här är för mycken och för ensidig sakkunskap med i spelet och för
litet av lekmannainflytande. Örn man hade sagt, att vi skulle utse en kommitté
av riksdagsmän eller av representanter från landsbygden, som finge utgöra
en rådgivande institution till Kungl. Maj:ts förfogande eller något sådant,
så hade ju denna tankegång åtminstone varit rimlig och riktig ifrån deras
egna utgångspunkter.

Nu har man framför allt riktat sig emot de stora anslagen till de kungliga
teatrarna i huvudstaden. Jag vill då erinra örn att dessa lotterier ursprungligen,
historiskt, hava tillkommit just för att på en friare väg ge understöd
åt denna teaterverksamhet. Nu kan man ju anse, att den på detta sätt i allt
för hög grad gynnas av statsmedel. Men örn man över huvud vill upprätthålla
en dylik teaterverksamhet och anser det vara en kulturuppgift för staten, så
får man antingen offra medel på detta sätt eller offra dem genom ordinarie
anslag i budgeten. Och då har man från början ansett — och det är väl icke
skäl att göra ändring därutinnan — att detta är en lämplig väg att gå. Man
kan ju då resonera så, som här göres, att landsbygdens intressen icke bliva tillräckligt
tillgodosedda, och att huvudstaden — och det är väl det, som är kärnan
i det hela —- att Stockholms stad borde offra mera för denna teaterverksamhet.
Ja, ehuru jag icke kan erkänna, att det är en speciellt kommunal
uppgift att ge stora anslag för en dramatisk eller operaverksamhet som denna,
vill jag dock erinra örn att huvudstaden ger mycket betydande anslag för detta
ändamål, dels direkt 100,000 kronor till Operan varje år, dels indirekt i form
av återbärande av nöjesskattemedel, som Operan och Dramatiska teatern återfå
från staden och få tillgodogöra sig. Dessa medel uppgå till omkring 150,000
kronor. Sammanlagt är det sålunda en kvarts miljon, som huvudstaden offrar
för teaterverksamheten varje år. Även konsertverksamheten har mycket betydande
anslag från huvudstaden, oell det kan ju kanske icke heller anses vara
en rent kommunal sak att upprätthålla den verksamheten.

Det är klart, att man kan säga, att i nödtider som dessa får man finna sig
i att anslag för dylika kulturella ändamål också beskäras, liksom fallet är med
så mycket annat. Men jag kan icke undgå den känslan, att av resonemang,
som jag hört i fjärde tillfälliga utskottet, finner man ändå liksom en spets
riktad mot denna kulturverksamhet över huvud och mot att staten i så stor omfattning
skänker densamma sitt stöd. Och en sådan känsla anser jag det
sannerligen icke vara riksdagen värdigt att för sin del främja.

Vad som emellertid särskilt föranledde mig att begära ordet är vad reservanterna
här hava anfört med hänvisning till organisationsnämndens uttalande,
att fördelningen av dessa medel borde överföras från handelsministern till finansministern.
Jag kan icke finna annat, än att bakom ett sådant förslag ligger
den tanken, att man så småningom skulle få in lotterimedlen i den allmänna
budgeten. Och det komrne säkerligen att bliva, i varje fall huvudsakligen,
rent budgetära hänsyn, som då bleve vägledande för utdelningen av dessa lot -

Lördagen den 12 mars f. m.

11 Nr 23.

terimedel. Naturligtvis kan en sådan uppfattning hava ett visst principiellt I fråga om
fog för sig. Man kan ju mena, att det är någonting oriktigt, att utanför bud- förande
geten finnas medel av så pass stor omfattning som dessa, som utdelas på ett bidrag av
friare sätt och utan den granskning i detalj, som annars sker här i riksdagen, lotterimedel
Och jag skulle åtminstone logiskt hava förstått motionärerna, om de kom- m-m mit

fram till ett yrkande, att dessa anslag på samma sätt som alla andra (Korts.)

skulle underkastas riksdagens prövning. Då hade just de landsbygdens intressen,
som man här företräder, kunnat bli tillgodosedda på det sätt motionärerna
önska.

Jag tror dock för min del, att man gör dessa kulturuppgifter, som det här
gäller, en större tjänst genom att alltjämt vidmakthålla hittills rådande former
för utdelning av desamma. Man har från början avsett att på detta sätt
få till stånd en friare prövning och större rörelsemöjlighet för Kungl. Majit,
möjlighet att kunna taga hänsyn till många skiftande önskningar och synpunkter
vid utdelningen. Jag tror, att det är önskvärt att bibehålla denna
ordning. Eljest kan man vara säker örn att så småningom även önskemål,
som motionärerna nu vilja främja, och som sannerligen icke skulle kunna främjas
med vanlig prövning, även skulle komma att bliva lidande på en sådan ny
tingens ordning, som motionärerna föreslå.

Jag ber med hänsyn till allt detta, herr förste vice talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Gardell i Gans: Herr talman! Ordföranden i utskottet påstod, att
motionärerna angripit regeringen för dess bristande sakkunskap, då det gäller
fördelningen av dessa lotterimedel. Men det har sagts, att de svåraste uppgifter
regeringen har äro att fördela lotterimedel och att utnämna professorer.

Jag förvånar mig emellertid över att utskottet vid behandlingen av detta
ärende icke alls har omnämnt organisationsnämndens skrivelse. Organisationsnämnden
har ju framfört förslag om att dessa ärenden skulle överflyttas från
handelsdepartementet till finansdepartementet. Men örn jag förstod herr Höglund
rätt, så ville han, att dessa medel skulle användas till kulturella ändamål,
och det är jag icke heller emot. Jag anser, att Sverige bör stå på en ganska
hög nivå beträffande kulturell bildning. Vi ha ju nöjet att årligen få utdela
nobelprisen. Vid dessa tillfällen komma alla världens lärda till Stockholm,
och då bör man naturligtvis lia någonting att visa på i fråga örn bildningsgrad.
Organisationsnämnden vill alltså ha dessa ärenden överförda till
finansdepartementet, men enligt herr Höglunds mening böra de väl, då bildnings-
och kulturändamål höra under ecklesiastikdepartementet, handhavas av
ecklesiastikdepartementet. Jag anser, att det är starka skäl, som tala för att
Kungl. Majit skall fördela dessa lotterimedel. Och då samma motion är väckt
även i första kammaren, är det förvånansvärt, att icke första kammarens och
andra kammarens tillfälliga utskott gemensamt hava behandlat denna fråga,
såsom man alltid brukar göra i dylika fall.

Jag skall därför, herr talman, be att få hemställa, att ärendet återförvisas
till utskottet för ny behandling.

Herr Nordkvist: Herr talman! Jag skulle icke besvärat kammaren med

något anförande i denna fråga, om icke herr Gardell i Gans i sitt anförande
gjort en del uttalanden, örn vilka jag vill säga ett par ord.

Han beklagade för det första, att utskottet icke tagit del av och behandlat
organisationsnämndens skrivelse till Kungl. Majit i detta ärende. Jag får
säga, att det var nog en lycka för motionärerna och till båtnad för utskottets
hela utformning av motiveringen, att vi icke på ett tidigare stadium fingo del
av organisationsnämndens uttalande, ty avsikten i motionen och organisations -

Nr 23. 12

Lördagen den 12 mars f. m.

1 ärenden™ nämndens uttalande gå mycket vitt isär och torde icke på en enda punkt
rörande täcka varandra. Det är uppenbart, att denna motion har ett syfte i sin mouray
av Hvering, som helt och hållet skiljer sig från klämmen.

lotterimedel . Jag tillåter mig här endast anföra, huruledes motionärerna som sista punkt
n?'' m\ * s^n mo^on suga: »Ej heller synes denna slutliga prövning vara så organi (

orts.) serad, att därvid överväges, huruvida det ej vöre skäl att snarare fortsätta
att tillgodose kulturbehov, som erhållit anslag på riksstaten, än att understödja
nya krav.» Organisationsnämnden säger ju precis tvärtom. Yi skola icke
med lotterimedel understödja sådana saker som redan äro upptagna i riksstaten
och föremål för anslag där. Då menar jag, att det är rätt underbart att
stödja sig på ett sådant uttalande för att komma fram till en tillstyrkan till
motionen, som helt och hållet går ut på att få ändrade bestämmelser för beredande
av dessa ärenden, något som organisationsnämnden praktiskt taget ingenting
annat säger örn än att på grund av att de nu framkomna mångsidiga önskemålen
örn anslag av lotterimedel beröra de flesta departement skulle en
förflyttning till finansdepartementet vara befogad. Det är det hela; annars
anser organisationsnämnden att sakkunskap och opartiskhet finnas i de former,
i vilka^ ärendena_ för närvarande beredas. Detta har, herr talman, förestavat
min ståndpunkt i denna fråga, och då tillfälliga utskott icke äga motionsrätt,
har det varit oss omöjligt att tillgodose motionärernas avsikt med motionen genom
att ändra klämmen och därigenom få en ändrad fördelning av lotterimedlen
tillstyrkt. Det är judetta, som motionärerna avse, och utskottet har ocksa
givit sitt erkännande at en sådan tanke, och det ganska kraftigt, i sin motivering.
Men det är oss absolut nödvändigt att stanna vid ett avstyrkande
av motionens yrkande, enär för det första det icke står i överensstämmelse med
motionens motivering och för det andra utskottet funnit, att beredningen av
ärendena är synnerligen noggrann och ansvarsfull. För övrigt tror jag, herr
talman, att vi böra bibehålla vårt förtroende för Kungl. Maj :t i all den utsträckning
sorn det är möjligt och icke sträva efter att tillsätta mer eller mindre parlamentariskt
sidoordnade rådgivande institutioner utan låta Kungl. Maj:t
överväga och pröva frågorna. Jag tror, att opartiskheten därvidlag är väl så
stor som under andra former.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindberg: Herr talman! Herr Gardell i Gans yrkade, att detta ärende
skulle återremitteras till utskottet med motiveringen, att utskottet underlåtit
att behandla motionen tillsammans med första kammarens tillfälliga utskott.
Jag ber att få påpeka, att grundlagen icke känner till någonting örn
ärendenas beredning enligt den av herr Gardell hävdade principen.

Herr Edberg: Herr Nordkvist gjorde ett påpekande, att organisations nämndens

och motionens uttalanden icke skulle överensstämma. Jag skulle
vilja föreslå, att herr Nordkvist ville litet noggrannare läsa både organisationsnämndens
utlåtande och motionen. I motionen står det bl. a.: »Ej heller
synes denna slutliga prövning vara så organiserad, att därvid överväges, huruvida
det ej vöre, skäl att snarare fortsätta att tillgodose kulturbehov, som erhållit
anslag pa riksstaten, än att understödja nya krav.» Organisationsnämnden
har påpekat, att -vissa kulturella behov tillgodosetts genom anslag
dels av statsmedel och dels av lotterimedel, och det är det vi mest anmärkt på,
att den intima kontakt saknats, som egentligen skulle varit behövlig.

Herr Nordkvist sade också, att man fortfarande bör ha förtroende för Kungl.
Maj :ts behandling av dessa ärenden. Det kan jag också delvis instämma i,
men jag tror, att, örn man tittar litet närmare i berättelsen angående lotterimedlens
fördelning, kan man nästan säga, vilken Kungl. Majit det är, som

Lördagen den 12 mars I. m.

13 Nr 23.

delat ut lotterimedlen, även om man icke skulle känna till det på annat sätt. I fråga om
Jag skall naturligtvis inte gå närmare in på detta, utan jag vill upprepa, vad
jag förut sagt, att jag tror, att man här närmast vill underlätta Kungl. Maj :ts bidrag av
arbete. lotterimedel

Gentemot herr Höglund vill jag för min personliga del säga det jag tror m. rådet
räcker med en teater i Stockholm, Kungl. Operan. Jag tror, att det kan (Forts.)

vara tillräckligt för svenska staten att ha denna teater. Men herrarna få
ursäkta mig, om jag säger, att jag knappast tror, att det erfordras två statliga
teatrar i Stockholm, som årligen skola erhålla en hel del anslag av lotterimedel
och dessutom statsanslag.

Jag förmodar, att herr Ahl, som reserverat sig blankt, tänker, att det kanske
skulle kunna vara fördelaktigt med lotterimedel till teater, även där han
bor, och jag vill tillägga att örn Sundsvalls stad också finge lotterimedel för
sin teater, så skulle det främja vår odling. Jag tror således för min personliga
del, att jag kan vidhålla vad jag förut sagt, att det vore skäl i att man hade
ett råd eller en nämnd eller vad man vill kalla det för, som finge närmare år
efter år följa fördelningen av lotterimedel.

Jag vill upprepa, att man icke alla år har samma Kungl. Majit utan att
Kungl. Majit skiftar ganska mycket. Det finns ju, som herr Ericsson i Sörsjön
påpekat, så många olika uppfattningar örn lotteTimedlens fördelning, och
det ger sig till känna just i den här berättelsen om vad i rikets styrelse sig
tilldragit. Jag har här en uppgift, att nära 75 stycken ytterligare begärt att
få bidrag av lotterimedel. Man vet naturligtvis icke, när dessa kunna få de
begärda medlen eller ens örn de någonsin få dem. Det beror kanske på om
lotterimedlen räcka till för andra, som det synes nödvändigare befunna behov.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till reservationen och
motionen.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Om jag förstod herr Gardell i Gans
rätt, så uttalade han sin förvåning över att utskottet icke hade nämnt någonting
om vad organisationsnämnden sagt. Nu vill jag emellertid meddela, att
organisationsnämndens yttrande icke var tillgängligt, innan utskottet fattade
beslut i frågan. Organisationsnämndens yttrande är nämligen fogat som bilaga
till herr Edbergs reservation. Den anmärkning, som herr Gardell i Gans
riktade mot utskottet i detta avseende, hade egentligen riktigast bort riktas
mot herr Edberg eller någon av motionärerna, som icke gått i författning örn
att införskaffa utlåtandet på ett tidigare stadium. Emellertid^ vill jag säga,
att jag tror icke, att vad organisationsnämnden sagt skulle ha påverkat utskottet
i dess ståndpunktstagande.

Herr Edberg: Herr talman! Jag har fattat saken så, att när utskottet

gått i författning om att införskaffa de uppgifter, som äro behövliga, är det
också dess sak att se till att uppgifterna hilva fullständiga. Det är oftast
ganska svårt eller åtminstone svårare för en enskild riksdagsman att skaffa sådana
uppgifter, men det lyckades mig i alla fall att åstadkomma vad sekretariatet
icke kunnat åstadkomma.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav först
propositioner beträffande det under överläggningen framställda yrkandet örn
ärendets åtérförvisande till utskottet för ny behandling, nämligen dels på bifall
till berörda yrkande, dels ock på avslag dara; och fattade kammaren beslut
i enlighet med sistnämnda proposition.

I anledning därav framställde herr förste vice talmannen beträffande utskottets
hemställan propositioner dels på bifall till berörda hemställan, dels

Nr 23.

Lördagen den 12 mars f. m.

1 fråga orri
ärenden
rörande
bidrag av
lotterimedel
m. m.
(Forts.)

Ang. ändrad
barnavårdsoch
ungdomsvårdslagstiftning.

ock på avslag därå samt bifall i stället till deri vid utlåtandet fogade reservationen;
ocb förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Edberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringsproprositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 5.

Vid härpå skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande, nr 19,
i anledning av väckt motion örn sänkning av stämpelavgiften vid köp av fast
egendom, blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av väckta motioner
angående ändrad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning. Därvid
yttrade:

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Som kammaren behagade finna,
har jag vid föreliggande utlåtande fogat en reservation, vars hemställan enligt
min mening står i mera samklang med utskottets utlåtande än vad som är fallet
med utskottets kläm, ehuru jag för min personliga del är något tveksam, om
någon större fördel kan vara att vinna med att vi vidtaga de i utskottets hemställan
föreslagna åtgärderna. Jag har nämligen funnit det vara olämpligt
att ur förslaget bryta ut denna detalj av den stora frågan om en omarbetning
av vanarts- eller som den hittills nämnes lösdrivarlagstiftningen, och det är
anledningen till att jag icke kunnat biträda utskottets hemställan. Utskottet
säger i sitt utlåtande: »önskvärt vore, att den förevarande frågan kunde vinna
sin lösning i samband med en allmän revision av lösdrivarlagstiftningen. Då
emellertid anledning synes föreligga att befara, att genomförandet av en allmän
reform av lösdrivarlagstiftningen icke kan beräknas vara nära förestående»,
så föreslår utskottet utbrytande av denna detalj.

Jag har emellertid den uppfattningen, att det dels är opraktiskt att utbryta
denna del ur hela lagstiftningskomplexet, dels att ett lösbrytande till äventyrs
kan komma att bidraga till att hela den rätt angelägna reformeringen av lösdrivarlagstiftningen
kommer att uppskjutas till en oviss framtid eller i varje
fall ganska betänkligt undanskjutas, och det är anledningen, varför jag icke
anser mig kunna biträda utskottets hemställan.

Som ärendet ligger till, och då utskottet i övrigt så allmänt trätt in för
motionen, anser jag det lönlöst att framställa något yrkande. Jag har med
det sagda endast velat freda mitt samvete, därest det skulle inträffa, som jag
befarar, att det förslag, som riksdagen nu utan tvivel går att antaga, kommer

Lördagen den 12 mars f. m.

15 Nr 23.

att för en lång framtid undanskjuta den behövliga revisionen av lösdrivarlagstiftningen.

Fru Nordgren: Herr talman! Då den siste ärade talaren, som står som

reservant, icke framställt något yrkande, kan det kanske synas onödigt, att jag
yttrar mig i frågan, men jag vill i alla fall säga några ord och skall försöka
fatta mig kort.

Skälet till att herr Magnusson i Skövde icke anser sig kunna ansluta sig till
utskottets förslag är närmast, att han finner, att frågan icke bör lösryckas ur
sitt sammanhang med en ny vanartslagstiftning. För min del har jag en
alldeles motsatt åsikt, och det har också tydligt kommit till uttryck i motionen.
Det är just emedan jag icke vill ha in ungdomen under en vanarts- eller
lösdrivarlag, som jag framfört denna motion. Det är min uppfattning, att det
ur samhällets synpunkt icke är lyckligt att inrangera ungdomen under lösdrivare-
och vanartslagen, när det gäller att tillrättaföra den och söka göra den
till goda och dugliga samhällsmedborgare. Oftast blir det helt bortkastade
pengar från samhällets sida att söka förbättra dessa unga genom tvångsarbetsanstalfsvård.
Ty, herr Magnusson, den som en gång varit intagen på en
tvångsarbetsanstalt -—- och detta gäller särskilt den kvinnliga ungdomen — har
härigenom fått en sådan stämpel på sig för livet, att det i ytterst få fall finns
någon möjlighet för vederbörande att återinträda i samhället som en fullgod
samhällsmedborgare. Detta är ett av de viktigaste skälen till att vi fört fram
frågan.

Jag kan tillägga, att jag långt ifrån är ensam örn denna min åsikt. Om herr
Magnusson granskar den kungliga propositionen av år 1930, skall herr Magnusson
finna, bland de där intagna yttrandena över förslaget, att samma åsikt
hyses av bl. a. socialstyrelsen, som starkt understryker, att det skär emot de i
övrigt upprätthållna principerna för ifrågavarande lagstiftning, örn man inrymmer
ungdomen under vanartslagen. Bland övriga myndigheter må också
nämnas styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, som väl torde
ha en viss erfarenhet i saken, styrelsen för Fredrika Bremerförbundet, styrelsen
för Diakonissanstalten, styrelsen för Samariterhemmet, Stockholms stads
barnavårdsnämnd, barnavårdsdirektören Löfving och en hel del länsstyrelser,
som alla givit uttryck åt den meningen, att ungdom under 21 år icke bör
komma in under lösdrivare- eller vanartslagen utan höra hemma under en
bärna- och ungdomsvårdande verksamhet. Jag har så mycket större skäl att
här vädja till kammaren att följa utskottet, som väl ingen vill förneka, allra
minst efter vad som tilldragit sig under de allra senaste dagarna, att lika nödvändigt
som det är att vi ha en barnavårdsverksamhet, lika nödvändigt eller
ännu nödvändigare är det att fortast möjligt få till stånd en ungdomsvårdande
verksamhet, varigenom kan tillses, att ungdomen icke kommer ut på sådana
vägar, som den nu ofta beträder. Jag tror det icke är skäl -—- ja, helt enkelt
att statsmakterna icke ha rättighet — att förhala och fördröja denna fråga i
avvaktan på att man skall få en ny lösdrivarlag, om vilken man icke vet, när
den kommer till stånd. Och det har för mig varit en stor glädje att utskottet,
på ett par undantag när, känt förståelse för denna tankeriktning och tillstyrkt
motionen.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hage: Herr talman! Jag bär begärt ordet för att yrka bifall till

utskottets hemställan. Men jag har liven haft en annan anledning att begära
ordet och det är, att jag velat påpeka, att utskottet här i sin motivering sagt,
att utskottet befarar, att genomförandet av en allmän revision av lösdrivare -

Ang. ändrad
barnavårdsoch
ungdomsvårdslagstiftning.

(Forts.)

Nr 23. l f,

Lördagen den. 12 mars f. m.

Ang. ändrad
barnavårdsoch
ungdomsvårdslagstiftning.

(Forts.)

lagstiftningen icke kunde beräknas vara nära förestående. I detta uttryck »befarar»
har utskottet velat lägga in den meningen, att utskottet för sin del
gärna ser, att socialministern nu återigen, trots de flera gånger upprepade
svårigheterna, tar upp hela frågan örn vanartslagstiftningens utformning till
beredning.

Jag skulle därför vilja begagna detta tillfälle att rikta en maning till socialministern
-— han är ju visserligen icke närvarande här i kammaren — att
icke låta sig, avskräckas från att taga upp denna fråga trots de misslyckanden,
som flera gånger mött honom här i kammaren. Ty jag måste säga, att den
nu existerande lösdrivarelagen är så omöjlig, att det förr eller senare, och helst
så fort som möjligt, måste åstadkommas en ny lagstiftning på detta område.
Jag vill i det sammanhanget framhålla, att då denna fråga varit föremål för
behandling så många gånger här i riksdagen, och då socialministern vet, vilka
olika uppfattningar som finnas inom detta område, borde det för statsrådet
kunna bliva en ganska lätt uppgift, som kunde expedieras på ganska kort tid,
att lägga fram och utarbeta ett förslag i denna mycket omdebatterade fråga.
Det torde kunna ske på det sättet, att man i särskild beredning sökte åstadkomma
en lag, som gällde ungdomen, samtidigt som man beredde vanartelagstiftningen.

Herr talman, med dessa få ord och med uttalande av förhoppningen att socialministern
så fort som möjligt återigen täger upp frågan örn vanartslagstiftningen,
ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Magnusson i Skövde: Jag hoppades verkligen att jag genom mitt sätt
att lägga mitt första anförande icke skulle föranleda någon vidare debatt.
Men nu kunde det vara frestande att utöka mitt anförande med ett yrkande örn
avslag. Men det skall jag icke göra.

Jag förmodar fru Nordgren gjorde sig skyldig till en missägning, då hon
sade, att det var onödigt att kosta på denna ungdom i åldern 18—21 år stora
pengar för att göra dem till goda medborgare. Jag förmodar emellertid att fru
Nordgren åsyftade det sätt, som blir fallet, örn de hänföras under lösdrivarelagen.
Nu kan man emellertid ifrågasätta, huruvida dessa ungdomar på 18—
21 år verkligen äro i den sinnesförfattning, att barnavårdsnämnderna kunna
anses vara i stånd att med tillräcklig auktoritet ingripa mot dem. Därom kan
man i vart fall hysa olika uppfattning, och jag ber att få påpeka, att man
härvid icke bör tänka sig förhållandena enligt den lösdrivarelagstiftning, vi
nu ha, utan enligt den vanartslagstiftning, vi efterlysa, och vilken väl bör
vara mera lämpad att taga örn hand de avsigkomna än den nuvarande mycket
olämpliga och föråldrade lagstiftningen. Och det är omöjligt att med rätta
kunna säga, att det icke råder ett visst sammanhang mellan utskottets uttalade
farhågor, att vad riksdagen nu är färdig att besluta till äventyrs kan uppskjuta
lösningen av hela frågan om vanartslagstiftningen, och det råder i alla
händelser större sammanhang mellan min reservation och utskottets utlåtande
än mellan utskottets motivering och dess yrkande. Men detta vill jag för ögonblicket
lämna därhän.

Men jag vill bara säga fru Nordgren och andra, att den omständigheten,
att vi ännu icke vidtagit de åtgärder, som motionärerna ifrågasätta, behöver
icke alls undanskjuta ett omhändertagande i enlighet med de linjer, som fru
Nordgren anser vara de riktiga. Utan jag har förutsatt, och vi ha väl alla
förutsatt, att om vi få en fullständig reformering av vanartslagen, man även
skall upptaga och lösa detta nu föreliggande problem. Och om man nu uppskjuter
detaljlösningen innebär detta icke ett uttalande, att denna fråga örn
ungdomens omhändertagande bör lösas på ena eller andra sättet, allra minst
med en polislag.

Lördagen den 12 mars f. m.

17 Kr 23.

Man har anledning att tro — jag har hört det uttalat från flera håll —
att barnavårdsnämnderna icke äro rustade för dessa uppgifter överhuvud. Örn
vi genomföra ett förslag i enlighet med motionärernas önskningar, är det icke
säkert, att barnavårdsnämnderna visa sig kapabla för uppgiften. Enligt min
mening vore det bättre och riktigare, att hela problemet löstes i ett sammanhang.
Men jag utgår från att denna detalj, om den löses först, kommer att
— trots alla vädjanden till socialministern från herr Hage — bidraga till att
lösdrivarlagen uppskjutes till en oviss framtid. Det är det ansvaret, jag icke
velat taga.

Herr Skoglund: Herr talman! När jag går att rösta för utskottsförslaget
i detta ärende är det från andra utgångspunkter än dem herr Hage här anfört.
Med stort intresse åhörde jag i fjol i andra lagutskottet behandlingen
av förslaget till vanartslagstiftning. Men allt eftersom utskottsarbetet fortskred,
uppstod det för mig allt större och större betänkligheter angående frågan,
huru en sådan ny lagstiftning skulle se ut, och huru det skulle vara
möjligt att genomföra densamma. Det gjorde, att, när jag hörde, hur utskottet
så småningom avstyrkte den kungl, propositionen och sedan sökte få fram
riktlinjer för, huru man ville ha en lagstiftning utformad, jag tänkte, att det
kanske vöre klokast, örn vi sköte på frågan några år framåt och icke sökte,
innan vi veta, huru vi vilja ha det, få fram en nv lagstiftning. Vi kunde ju
i det stället gå in för att avhjälpa de svåraste olägenheterna i den nuvarande
lagen. Såsom ett led i ett sådant strävande ser jag det förslag, som nu är
framlagt. Jag anser också — det måste jag säga -—- att det är olämpligt,
att denna ungdom faller under lösdrivarlagen och vid behandlingen, under
denna lag ofta får på sig en prägel, som följer ut i livet, och icke är önskvärd.
Det är därför jag med tillfredsställelse instämmer i vad utskottet här
föreslagit örn utredning, i vad män ungdomen kan behandlas efter en ungdomsooh
barnavårdslag.

Jag vill också peka på en annan punkt, där vi möjligen kunna åstadkomma
några förbättringar inom ramen för gällande lösdrivarlagstiftning. Det gäller
frågan, i vad mån vi kunna i större utsträckning än nu utnyttja de privata
hjälporganisationerna. Staten skulle i gengäld ge dem sitt moraliska och ekonomiska
stöd.

Herr talman! Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Men jag gör det icke med instämmande i vad herr Hage yttrat, att han därmed
avser en rekommendation till socialministern att så snart som möjligt söka
få upp ett nytt lagförslag.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag skall be att få säga till herr Magnusson
i Skövde, att det visst icke var någon felsägning från min sida, när jag framhöll,
att det var lönlöst att kasta ut penningar på ett återupprättande av ungdomen
genom att omhändertaga den enligt vanarts- eller lösdrivarlagen, vilket man
nu vill kalla den, och taga in dem på tvångsarbetsanstalter. Tvärtom hävdade
jag kraftigt, att man härigenom åsätter dessa unga en sådan stämpel, att
det fördärvar deras möjligheter att återinträda i samhället som goda samhällsmedborgare.
Om lagen sedan kallas vanartslag eller lösdrivarlag, det
är fullständigt likgiltigt, ty det finns säkerligen icke en människa i Sveriges
land, som icke vet, att det är samma sak, fast under olika namn.

Här vill jag inskjuta, att jag nog vet, att det kommer att vidtagas en hel
del förbättringar i fråga örn vårdåtgärderna. Men formen för omhändertagandet,
blir ju i alla fall densamma.

Sedan vill jag också säga till herr Magnusson i Skövde, att när jag och

Andra hammarens protokoll 1982. Nr 28. 2

Äng. ändrad
barnavårdsoch
ungdomsvårdslag
stiftning.

(Forts.)

Nr 23. is

Lördagen den 12 mars f. m.

Ang. ändrad
barnavårdsoch
ungdomsvårdslagstiftning.

(Forts.)

motionären i första kammaren, fröken Hesselgren, yrka på skyndsamma åtgärder
för att få en utsträckt barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning, är
det med tanke på, huru betydelsefull denna fråga är ur samhällets egen synpunkt.
Särskilt i de tider vi nu leva i, med massarbetslösheten bland ungdomen
och ett nöjesliv, vilket är långt ifrån sunt, och all denna oro i tiden, som
på ett sätt som aldrig tillförne utsätter ungdomen för frestelser. Och det är
icke absolut givet, att det skall bliva barnavårdsnämnderna i deras nuvarande
gestaltning som skola taga den saken örn hand. Vår tankegång är, att det
jämsides med barnavårdsverksamheten skall vara en ungdomsvårdande verksamhet.
Detta är tydligt angivet i motionen, och jag upprepar vad jag nyss
sade, att en ungdomsvårdande verksamhet i vår tid är minst lika nödvändig
som en barnavårdsverksamhet. Vad hjälper det, om vi vårda barnen aldrig
så omsorgsfullt, örn vi, sedan de hunnit till en viss ålder, lämna dem åt sig
själva och icke taga vård örn dem, förrän de redan äro så vanartiga och fördärvade,
att de räknas som lösdrivare. Herr Magnusson, som är blomsterodlare,
är säkert inte minst angelägen att skydda sina blomster, då dessa stå
i sin vackraste fägring. På samma sätt är det med de unga. Ungdomen är
dock landets framtid. Jag tror, vi kunna vara ense örn det. Och vi äro antagligen
också ense härom, herr Magnusson, fast vi se saken på olika sätt.
Jag tager icke tillbaka ett ord av vad jag sade om att särskilt den kvinnliga
ungdom, som blir omhändertagen som vanartig och införd till Landskrona,
mestadels är förlorad, trots att förhållandena äro förbättrade där, och trots
att det från såväl styrelsens som tjänstepersonalens sida göres allt, som står i
mänsklig förmåga för att få de bästa resultat. Allt är lönlöst, därför att en
kvinna, som träder ut i samhället med etiketten prostituerad, är märkt och
dömd — utom i särskilda undantagsfall. Vi kvinnor ha icke samma förmåner
som männen, att vi äro lika aktade samhällsmedlemmar, om vi göra oss skyldiga
till avvikelser på det sedliga området, utan bli märkta såsom mindervärdiga
personer. Det är en samhällets dubbelmoral, som jag icke här skall yttra
mig örn. Det är beklagligt med denna dubbelmoral, men den existerar,
och vi få rätta oss härefter.

Vad bevisar det inte exempelvis att frälsningsarmén lyckas tillrättaföra så
många kvinnor som den tager hand örn? Det bevisar, att man vid ett dylikt
omhändertagande räknar med att det här gäller vilseförd ungdom, som råkat
på avvägar, som det är samhällets och varje god samhällsmedborgares skyldighet
att så mycket som möjligt söka återupprätta. Men den, som kommer
ut från en tvångsarbetsanstalt, den är ett »dåligt fruntimmer», örn hon sedan
är 18 eller 20 eller 35 år, och det är icke många, som vilja taga henne i sin
tjänst.

_ Det är därför det är av så stor betydelse, att vi få en ungdomsvårdslagstiftning
och därför ha vi tacksamt noterat, vad utskottet sade vid fjolårets behandling
av detta ärende. Och det är därför jag är tacksam mot de herrar,
som i utskottet tillstyrkt motionen och här talat för densamma. Jag tror,
att det är en verkligt god samhällspolitik vi härigenom gå in för.

Herr Paulsen: Herr talman! När herr Magnusson i Skövde säger, att det
är opraktiskt att bryta ut den del av ungdomsvården, som denna motion omfattar,
ifrån vanartslagen, vill jag för min del säga, att jag finner detta synnerligen
praktiskt. Ty det är just de åldersklasser av ungdomen, som män
släppt för tidigt, som man gärna vill behålla litet längre för att skydda dem
och få dem fasta i sina begrepp. Man skyddar dem därigenom mot de frestelser,
som möta ute i livet. Och kan detta lösryckande från sammanhanget med
barnavårdslagen leda till uppskov med att denna lag kommer fram, är jag

Lördagen den 12 mars f. in.

19 Nr 23.

bara glad. Och jag är ännu mera tillfredsställd, om det kan leda till att man
avslår lösdrivarlagen utan att sätta någonting annat i stället.

Nu säger herr Magnusson i Skövde, att dessa ungdomar på 18—20 år äro
i den åldern, att barnavårdsnämnderna icke alltid kunna taga hand örn dem.
Ja, kunna icke barnavårdsnämnderna taga hand om dem, lära icke de nämnder,
som föreslås i vanartslagen heller kunna göra det. Då äro dessa ungdomar
nog nästan obotliga. Och då herr Magnusson i Skövde talade om att
barnavårdsnämnderna icke äro rustade för att taga hand om dessa ungdomar,
vill jag säga, att med den sammansättning, dessa nämnder lia, lära de säkerligen
kunna taga hand örn våra ungdomar. Och kunna de icke detta, lära icke
heller de nämnder, som i vanartslagen föreslås kunna det.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Herr Paulsen uttalade sin glädje
över att man med detta förslag möjligen skulle fördröja lösdrivarlagens framläggande.
Han uttalade härmed ett syftemål, som jag mycket väl förstår kan
på en del håll ligga bakom ståndpunktstagandet. Men jag har velat undvika
att yttra mig därom, ehuru sådana syften ingalunda varit mig fördolda.

Herr Paulsen uttalade vidare sin glädje över att vi, örn detta förslag vinner
riksdagens bifall, ha kommit ett steg närmare mot att taga bort hela lösdrivarlagstiftningen
utan att behöva sätta något annat i stället. Det torde vara skäl
att kammarens herrar och damer ledamöter observera detta uppriktiga uttalande.
Ty enligt min mening förhåller det sig nog så, att detta kommer att
bliva en given följd, därest en lag som den här föreslagna skulle separat genomföras.

Men det var inte blott för att säga detta jag begärde ordet. Fru Nordgren
tog i med en indignation, som stöde jag här i kammaren och försvarade dubbelmoral
och det nutida sedeslösa levnadssättet m. m. Fru Nordgren! Även örn
vi bekänna våra skröpligheter, ber jag få säga fru Nordgren — jag tror, jag
kan hänvisa till ganska väl kända förhållanden — att det är få, som i alla
sina dar hårdare fördömt både dubbelmoralen och vår tids nöjeslystnad än jag.
Och jag har väl rätt att säga fru Nordgren, att det för min del icke bara är
moraliska deklamationer detta. Det är verkligen onödigt att föra fram sådana
argument, fru Nordgren. Alla äro vi väl ense därom, att det i nutiden
råder sådana förhållanden, att de måste påkalla allvarliga bekymmer och åtgärder.
Men jag har sett denna föreliggande fråga så, att när det gäller att
åstadkomma någonting nyttigt, är det icke riktigt att bara begränsa sig till
denna detalj i hela det problem, som här föreligger. Och skulle man ha anledning
att befara, såsom nyss uttalats, att man åsyftar att begränsa sig till
denna detalj och låta hela den övriga delen av spörsmålet ligga olöst, då har
man verkligen, mina damer och herrar, anledning att hysa dc farhågor, åt vilka
jag givit uttryck.

Frågan är icke löst därmed, att vi finna en annan form än den nuvarande
för handledande av ungdomen mellan 18—21 år. Problemet sträcker sig djupare
och är vidsträcktare. Och för övrigt, mina damer och herrar, här hemställer
man nu örn en särskild lagstiftning för denna ungdom under tre år
av deras liv. Men vad lia vi för organ, som kunna taga hand örn dem? Herr
Paulsen säger på sitt förhoppningsfulla sätt: barnavårdsnämnderna äro skickade
till detta. Men jag har hört många erfarna personer, som säga, att barnavårdsnämnderna
icke äro skickade till denna uppgift. Vore det icke bättre,
att vi, när vi nu sakna organ för hela denna uppfostringsverksamhet, toge upp
hela problemet på en gång och skärskådade, huruvida icke de organ, som skola
handhava vården av förkomna, skulle kunna skapas i visst sammanhang med
andra organ, så att det skapades någon enhetlighet. Detta lösryckande och

Äng. ändrad
barnavårdsoch
ungdomsvårdslagstiftning.

(Forts.)

Nr 23. 20

Lördagen den 12 mars f. m.

Ang. ändrad,
barnavårdsoch
ung(lomsvärdslagstiftning.

(Forts.)

eventuella skapande av nya organ för en begränsad uppgift kan icke vara riktigt
och leder sannolikt icke till något verkligt resultat.

Fru Nordgren bör kunna vara ense nied mig på den punkten, att vi icke
böra fortsätta diskussionen om vilja eller icke vilja. Ty därom är nu icke
alls fråga. Men däremot kan man ha olika meningar, huruvida den föreslagna
åtgärden är riktig. Och för min del kan jag icke hjälpa, att den diskussion,
som här ägt rum, stärker mig i den uppfattningen, att det är en felaktig väg,
som man slagit in på, när man tillstyrkt kravet på att lösbryta denna detalj
i det stora, viktiga och vidlyftiga lagstiftningskomplexet.

Herr Ljung: Herr talman! Såsom framgår av detta utskottsutlåtande,

har även jag varit med vid behandlingen av detta ärende i utskottet. När
jag för min del anslutit mig till utskottsmajoriteten och sålunda icke kunnat
dela herr Magnussons i Skövde betänkligheter och biträda reservationen, har
det varit först och främst i en känsla av att det behövde göras någonting för
ungdomen och göras fortast möjligt. Därom äro ju såväl herr Magnusson i
Skövde som övriga utskottsledamöter överens, att tidstecknen med stor styrka
visa på nödvändigheten av att någonting göres för ungdomen. Det är uppenbart,
att man här står inför ett svårt problem såväl i fråga örn vad som skall
göras, som vilka organ som skola handhava de åtgärder, som vidtagas. Jag
ber emellertid att med anledning av herr Magnussons uttalanden i vissa avseenden
få erinra därom, att utskottet vid sin behandling av vanartslagen föregående
år visserligen ifrågasatte, liksom departementschefen, att bestämmelserna
rörande ungdomen i åldern 18—21 år skulle förekomma i den då föreslagna
vanartslagen, men såvitt jag kan läsa uttalandena i detta sammanhang
riktigt, skulle i alla fall själva åtgärderna handhavas av barnavårdsnämnderna.
I det fallet föreligger tydligen ingen åtskillnad mellan utskottets
utlåtande i år och dess utlåtande i förevarande avseende föregående år. Jag
ber också ytterligare få understryka vad utskottet har sagt, nämligen följande:
»(hiskligt vore, att den förevarande frågan kunde vinna sin lösning i samband
med en allmän revision av lösdrivarlagstiftningen.» Det får väl sålunda
vara uppenbart för Kungl. Majit och chefen för socialdepartementet, att det
är utskottets och, såvitt utskottets hemställan bifalles, riksdagens vilja, att
dessa frågor lösas i ett sammanhang. Det är emellertid icke underligt, om,
när under den sista tiden framlagts två olika förslag till vanartslag och dessa
förslag blivit avslagna av riksdagen, utskottet då finner sig ha anledning befara,
att vederbörande departementschef skall vara betänksam mot att framlägga
ett förslag, som visat sig kunna bli föremål för så olika meningar och
vara så svårt att genomföra.

Det är dessa i korthet anförda omständigheter som gjort, att jag anslutit
mig till utskottsmajoriteten. På grund av samma skäl ber jag också att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Härefter föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § i
lagen den 9 april 1926 angående meddelande av förbud för barn att idka viss
försäljning.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Lördagen den 12 mars f. m.

Nr 23.

§ fe Å

föredragningslistan var härpå upptaget andra kammarens femte tillfälliga Äng.
utskotts utlåtande, nr 2. i anledning av dels motion nr 391 _angående viss ^ingTreständring
i restindrivningsförordningen, dels ock motion nr 411 i samma ämne. indrivnings I

en inom andra kammaren väckt, till dess femte tillfälliga utskott hänvisad lu,°rdningen
motion, nr 391, hade herrar Wikström och Sandberg föreslagit, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn sådan ändring i restindrivningsförordningen,
att fjärdingsman eller exekutionsbetjänt alltid skulle äga rätt
till halva indrivningsavgiften eller uppbördsprovisionen å i restlängd uppförda
poster, tillhörande hans tjänstgöringsområde.

Därjämte hade i en likaledes inom andra kammaren väckt och till utskottet
hänvisad motion, nr 411, herr Wiklund i Byske hemställt, att riksdagen ville
• i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring i gällande restindrivningsförordning,
att fjärdingsman och exekutionsbetjänt alltid skulle äga rätt
att åtnjuta halva indrivningsprovisionen å i restlängd uppförda restantier, tillhörande
deras tjänstgörinsgområde.

Utskottet nemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Hällgren och Berg förklarat
sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte anhålla om sådant stadgande i restindrivningsförordningen att, där
för indrivning av restantier, hörande till krono- och kommunaluppbörden, ^utmätningsman
anlitat exekutionsbiträde vid indrivningen, detta måtte erhålla
hälften av indrivningsavgiften för på så sätt indrivna medel inom exekutionsbiträdets
tjänstgöringsområde.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hällgren: Herr talman! I förevarande fråga är jag reservant mot
utskottets hemställan. Jag skall därför be att få anföra varför jag intagit
den ståndpunkten. Det gäller här fördelningen av indrivningsprovisionen å
de i restlängd upptagna medel. Motionärerna påvisa vissa förhållanden, som
de anse vara orättvisa ur exekutionsbiträdenas synpunkt. De anse, att en rättvisare
fördelning av indrivningsprovisionen skulle tillämpas, så att exekutionsbiträdena
bomme i åtnjutande av halva indrivningsprovisionen å alla i restlängd
upptagna medel. Fast jag är reservant, har jag icke kunnat följa motionärerna
fullständigt i deras yrkande på att uppdelningen skulle gå så till,
att exekutionsbiträde och utmätningsman finge hälften var av provisionen å
den medelsumma, som är upptagen på restlängden. Det göres nämligen gällande
av utskottet, och jag tycker att det finns visst fog därför, att denna sak
har ett visst samband med en kommande lönereglering för landsstatstjänstemännen.
Vi reservanter hava tagit fasta på en del andra missförhållanden,
som motionärerna påpeka. De ha påpekat sådana fall, där utmätningsmannen
anlitat exekutionsbiträdet för indrivning men där, sedan biträdet gjort undan
en hel del av indrivningsarbetet och den skattskyldige kommit och erlagt sin
skatt direkt till utmätningsmannen, biträdet gått förlustig den del av provisionen,
som rätteligen bort tillkomma honom. Att så kan ske beror på en formulering
av § 12 i restindrivningsförordningen, som föreskriver, att när utmätningsman
anlitar exekutionsbiträdet vid indrivning, biträdet skall uppbära
hälften av avgiften, men där ett tillägg säger: »För medel, som blivit av ho nom

(exekutionsbiträdet) indrivna.» På många håll i landet går man från
utmätningsmannens sida tillväga på sätt som här är relaterat. Det har åstad -

Nr 23.

Lördagen den. 12 mars f. m.

4nff'' kommit ett stort missnöje från exekutionsbiträdenas sida. Av denna anledning
ändring ^rest- hava vi reserv.anter gjort det yrkande som återfinnes i utlåtandet.
indrivnings- Utskottet ställer sig ganska välvilligt till motionerna, men utskottet Ilar icke

förordningen ansett, att det bör vidtagas några positiva ågärder för att undanröja de oläm.
m. genheter, som motionärerna påtala. Utskottet anför såsom skäl härför bl. a.

(Forts.) att restindrivningsförordningen är så ny som sedan i slutet av nästlidna år.

Till detta skulle jag vilja säga, att restindrivningsförordningen visserligen är
så ny, men att § 12 nied det av mig nyss citerade stadgandet fanns i 1917 års
restindrivningsförordning. Stadgandet har alltså överförts från den gamla
till den nym förordningen.

Vår reservation innebär helt enkelt, att i de fall då utmätningsman har anlitat
ett exekutionsbiträde vid indrivning samt medel därvid influtit, exekutionsbiträde!;
skall ha halva provisionen, vare sig den skattebetalande erlägger
sin skatt direkt till biträdet eller direkt till utmätningsmannen.

Jag skall i anslutning till vad jag här anfört be att få göra följande yrkan- ''
de._ Jag hemställer örn bifall till reservanternas förslag med åberopande av

följande motivering; näst sista ^stycket å sid. 3 (Rådande förhållanden---

med motionerna avsedda förhallanden) samt de delar av reservanternas motivering,
som återfinnas å sid. 5.

Med herr Hällgren förenade sig herrar Norling och Isacsson.

Herr Wiklund^ Byske: Herr talman! Om välvilliga utskottsutlåtanden i
allmänhet vore något att leva på, så borde såväl motionärerna i denna fråga,
som de befattningshavare, frågan närmast gäller, känna, sig tillfredsställda med
föreliggande utlåtande. Nu är det dock i vår materialistiska tid på det sättet,
att ej ens fattigt folk kan leva enbart på fagert tal. Som något annat kan jag
strängt taget icke beteckna den motivering, som utskottet har använt för att
slutligen komma fram till sitt avslagsyrkande.

Man måste då kanske något redogöra för vad motionärerna egentligen syfta
till* o De syfta till ingenting annat än att man skall få tillrättalagd en orättvisa
i fråga örn fördelningen av de inkomster, som härflyta från provisionen vid
indrivning av restförda skatter, en rättvisare fördelning av dessa inkomster mellan
utmätningsmannen, landsfiskalen och stadsfogden å ena sidan och exekutionsbiträdena
och fjärdingsmännen å den andra. En åtgärd i sådant syfte
skulle enligt motionärernas uppfattning vara synnerligen enkel att åstadkomma.
Det skulle blott behövas en omformulering av 12 § i den nuvarande restindrivningslörordningen.
Den, som inte närmare känner frågans innebörd, kan ju fråga
sig, hur det är möjligt, att förordningens tillämpning sker på så olika sätt ute i
landet. Ja, det är möjligt därigenom att, som den ärade reservanten visst omnämnde,
i 12 § har inryckts en bestämmelse, som säger, att exekutionsbiträdena,
som användas vid restindrivningen, endast skola äga rätt till provision på den
del av restantierna, de_ själva indriva. Nu vill jag säga till heder för en del utmätningsman,
att de hålla sig för goda att utnyttja den möjlighet, som denna något
väga formulering bereder. Men i ett stort antal fall gå utmätningsmannen
alltjämt efter bokstaven och utnyttja möjligheterna. Även örn exekutionsbiträdet
uträttat strängt taget allt arbete, kan en utmätningsman icke draga i betänkande
att ensam tillgodogöra sig provisionen. Jag vet fall från Norrland, från
det område, jag bäst känner till, där exekutionsbiträdena hela veckan ligga ute
på distriktet för att verkställa indrivning. De komma till en by, uppsöka vederbörande
och få det beskedet, att. kontanter saknas men att saken skall ordnas
under veckans lopp i samhället vid besök på banken. Vad är då naturligare än
att denne restförde, när han anskaffar pengar går upp till utmätningsmannen
och lämnar denne pengarna, i stället för att resa hem och ånyo företaga en färd

Lördagen dea 12 mars f. m.

23 Nr 23.

på 6—8 mil för att betala beloppet till elen, som verkligen indrivit skatten, -Ang'' u
nämligen exekutionsbiträde!. I sådana fall dra sig utmätningsmannen^icke för ä^^"reat.
att ensamma lägga embargo på provisionen. Det är dylika missförhållanden, indrivningssom
vi vilja komma till rätta med. _ ... förordningen

Det är ett annat förfaringssätt, som också blivit klargjort i motionen. Det m■m tillgår

så, att från restlängden utgallras de större beloppen, och det kan ju vara |J''ortä)
mycket bekvämt för en utmätningsman, vilken har en del goda vänner som
råkat komma på restlängd, att sitta hemma på kontoret och telefonledes uppmana
dem att betala direkt till honom själv. På det sättet kommer han i åtnjutande
av hela provisionen, även i det fall, att exekutionsbiträdet påpasslig!
nog redan varit hemma hos vederbörande ett par tre gånger och sökt utfå beloppet.

Nu resoneras ofta som så, att sådana frågor äro så små, att det icke är lönt
att lägga allt för mycket vikt vid dem. Jag vill dock försäkra att för de cirka
4,000 befattningshavare, som frågan berör och av vilka de flesta befinna sig i
mycket små omständigheter, så har frågan i alla händelser den allra största
betydelse. Många av dem få uträtta sitt arbete för ringa lön. De ha 300, 400
eller 500 kronor i kontant lön av samhället. Vad de därtill behöva skola de
taga ut genom sportler. För dessa människor har givetvis provisionens storlek
en oerhört stor betydelse. För dem betyder provisionen många gånger existensen.
De av mig angivna lönesiffrorna avse de extra anställda. Av de fast anställda
är det många som ha en kontant lön på blott 1,000 eller 1,200 kronor.

I övrigt få de lita till sportlerna. En annan omständighet, som man inte får
förbise, är att när lönerna fastställas för exekutionsbiträdena, tager vederbörande
myndighet alltid hänsyn till just storleken av sportlerna. I regel förfares
då på det sättet, att man räknar ut hur stor restlängden varit ex. de fem
sista åren. Sedan räknar man ut huru mycket som influtit genomsnittligt varje
år, och så kalkylerar man med, att biträdet erhållit hälften av den influtna
provisionen, utan någon som helst hänsyn till det nuvarande förfaringssättet,
enligt vilket utmätningsmannen tillgodogör sig den största delen av ifrågavarande
inkomst.

Gentemot dem som nu anse, att saken är bagatellartad och söka göra troligt,
att frågan icke har den betydelsen, att man bör kosta tid på. densamma
ävensom att det närmast skulle gälla personliga intressen och dylikt, så vill
jag säga, att till mig ankommit en massa skrivelser, som på ett mycket kraftigt
sätt belysa förhållandena ute i landet. Jag har icke tänkt trötta kammaren
med att föredraga mångfalden av skrivelser. Jag skall endast tillåta.mig att
åberopa ett par stycken, som jag anser understryka det rättfärdiga i kravet
på att en ändring i författningen kommer till stånd och det så fort ske kan.

Jag har här ett brev från ett exekutionsbiträde i en norrlandsstad. Han skriver:
»Som du nog erinrar dig, talade jag vid vårt sammanträffande i Malmö
örn de stora oegentligheter som råda vid införselbeslutens utfärdande. För att
friska upp ditt minne vill jag nämna, att i alla handräckningsärenden, där arbetsgivare
genom statsfogden eller genom hans kontorspersonals bistånd anträffats,
denne själv verkställer indrivningen^ och därigenom själv behåller ali
provision. För närvarande är å stadsfogdekontoret anställt ett kvinnligt biträde,
som har fullkomlig uppbördsmannaställning. Hon gör undersökningar
per telefon hos arbetsgivarna, infordrar upplysningar, utskriver införslar och
mottager redovisning. Detta kan enligt min och mina kollegors uppfattning
icke vara överensstämmande med lagens anda och mening. Jag har själv sagt
min mening för vederbörande, men det sunda förnuftet får vika för begäret efter
personlig vinning.»

Detta är endast ett exempel på huru ifrågavarande bestämmelser verka i
småstäderna. Nu har någon sagt till mig, att även örn detta i ett och annat

Nr 23.

Lördagen den 12 mars f. m.

Äng. fall skulle kunna förekomma ute i landet, så är det otänkbart åtminstone i
ä näring i rust- Stockholm. Jandet är alldeles riktigt. När det gäller Stockholms stad, är
indrivnings- fregäll ordnad pa ett mycket bättre sätt. Här har jag emellertid så sent som i
förordningen dag fått ett brev från ett exekutionsbiträde, som är anställt i ett samhälle strax
m‘ utanför Stockholm, som mycket kraftigt belyser, att icke ens Stockholms omförts.
) givnmgar äro fritagna från vad som här påtalats. Han skriver här bland annat:

Med anledning av dina motioner angående införsel i lön för skatter m. m. samt
fördelning av influtna provisioner, vilket ärende, så vitt jag kunnat se, ännu
icke avgjorts, ber jag att få uttala min livliga förhoppning örn riksdagens stöd åt
det framförda kravet. Inom de kretsar, för vilka detta ärende är mest aktuellt,
nämligen arbetsgivare och exekutionsbiträdena, råder endast en mening: att provisionen
bör delas mellan utmätningsmannen och biträdena. I några enstaka fall
har jag hört arbetsgivare uttala, att den som gör utredningen bör ha hela provisionen.
När det gäller införsel är ju förfarandet likartat över hela landet. Det
är möjligt att alla utmätningsman icke förfara lika. I varje fall tillgår det i
denna del av landet på följande^ sätt: fjärdingsmannen undersöker den restskyldiges
inkomster, familjeförhållanden, m. m. Denna undersökning lämnas
åt utmätningsmannen, som namntecknar beslutet, varvid fjärdingsmannen får
delgiva, arbetsgivaren. Beviset lämnas sedan till utmätningsmannen, vilken av
arbetsgivaren erhåller såväl belopp som provision. Och detta kallas rätt! Ännu
mer belysande är följande. Innehavaren av en större gård i en kollegas distrikt
hade ett år glömt att erlägga kommunalskatten. Denna gick på 1,000 kronor.
En tjänare på samma gård resterade för ett skattebelopp av 70 öre. Utmätningsmannen
for till gården och inkasserade gårdens rest, och fjärdingsmannen
fick de ören varmed tjänaren resterade. Det förekom ett annat fall liknande
detta, men där reagerade godsägaren och menade, att fjärdingsmannen borde
ha hälften. Fjärdingsmannen bad dock denne att betala till utmätningsmannen,
enär han annars skulle få obehag. Många dylika exempel kunna andragas,
men det är nog. De herrar, som ha tillåtit sig att göra troligt, att missförhållandena
skulle vara av mycket ringa omfattning, böra med det sagda kunna anses
tagna ur den villfarelsen.

Slutligen fäste man sig givetvis vid den omskrivning, som utskottet använder.
För att komma till slutsyftet, nämligen avslagsyrkandet, måste också andra
Kammarens femte tillfälliga utskott använda sig av den gamla stående frasen
örn .hänsyn till nyss företagen författningsändring. Förhållandet är ju emellertid,
att redan 1919 var andra kammaren inställd på att besluta en författningsändring,
som i princip skulle gå mycket längre än vad motionärerna i år
kräva. Da ifra,gasattes, att hela provisionen skulle tillfalla exekutivbiträdena.
Detta förslag bifölls efter viss ändring av andra kammaren. Då var det emellertid
första kammaren, som för att fälla frågan, var nödsakad att använda det
argument, som andra kammarens femte tillfälliga utskott använder i år, nämligen
att författningsändring så nyligen genomförts.

När man märker dessa något egendomliga skäl för att komma ifrån besväret
att tillstyrka en motion, känner man sig frestad att ställa den frågan till
utskottet: Är det månne stadgat någon viss minimiålder för de uppenbara

orättfärdigheter, som råkat slinka in i en författning, så att de icke få avskaffas
förrän efter uppnådd myndighetsålder. Jag tror tvärt emot utskottet, att
när orättvisan är påtaglig och erkänd av alla meningsriktningar, borde det väl
vara sa mycket lättare att komma till rätta med den, när den är ny och ännu
inte hunnit komma in i folkmedvetandet, än att år efter år låta samma orättvisa
råda.

-^u vill jag slutligen till tröst för utskottet säga, att, såvitt jag förstår, ingen
förändring i sak vidtagits på mycket lång tid. Den enda förändring, som vidtagits
sedan 1917, då denna bestämmelse, som vi nu i motionen reagera mot,

Lördagen den 12 mars f. m.

25 Nr 23.

kom till, är, att Kungl. Majit i november månad 1931 vid utfärdandet av nya
restindrivningsförordningen företog åtgärden att förflytta den klandrade bestämmelsen
i § 11 i dåvarande restindrivningsförordning till § 12 i den restindrivningsförordning,
som nu gäller.

Vi motionärer hålla alltjämt på den bestämda meningen, att det kan icke
vara någon som helst orättvisa i att motionens yrkande tillgodoses. Det måste
med andra ord betecknas endast som ett rättfärdighetskrav. Motionens yrkande
avser endast en tillämpning av satsen, att arbetets frukter skola tillfalla dem,
som arbeta, och sträcker sig icke härutöver.

Det skulle kanske vara åtskilligt att orda örn i denna sak, men jag förstår, att
utskottet har de, som försvara dess ståndpunkt, och följaktligen skall jag inte
uppehålla tiden längre utan tillåter mig, herr talman, att sluta med att yrka
bifall till reservationen med det av herr Hällgren under överläggningen framställda
ändringsyrkandet.

Herr Sandberg instämde häruti.

Herr Lundquist i Rotebro: Herr talman! Med tanke på den digra före dragningslista,

som ännu återstår, hoppas jag, att kammaren håller mig räkning
för att jag åtminstone på detta stadium inte går allt för djupt in i detaljer
i den fråga, som det här gäller.

De bägge föregående talarna ha ju i varje fall givit utskottets utlåtande
det erkännandet, att det var välvilligt. Jag skulle för min del gärna vilja
stryka ett streck under detta och säga, att det är synnerligen välvilligt. Jag
tror också, att den motivering, som utskottet anfört, är det bästa stöd, som i
nuvarande situation överhuvud taget kan givas åt de strävanden, som motionärerna
gjort till sina. Jag vågar också hysa en annan mening om vad utskottet
skrivit och verkan härav än vad den siste ärade talaren gjorde, då han
nämligen inte trodde, att det var annat än fagert tal. Jag vågar verkligen
giva uttryck åt den förhoppningen, att de önskemål, som av utskottet uttalats,
skola av vederbörande uppfattas såsom ett uttryck för en allmän opinion.

Nu är det ju emellertid så, att de bägge motioner, som det här är fråga om,
utmynna i en hemställan om sådan ändring i gällande restindrivningsförordning,
att fjärdingsman eller exekutionsbetjänt alltid skall äga rätt till halva
indrivningsavgiften eller uppbördsprovisionen å i restlängd uppförda poster,
oavsett alltså örn vederbörande tagit någon som helst befattning med indrivningen
i fråga. Det är väl ändå ganska omöjligt att tänka sig ett bifall till
en motion, som syftar så långt, och jag konstaterar också, att motionärerna
själva inte längre vidhålla detta yrkande. Att gå så långt är ju omöjligt
bland annat därför att beslut örn införsel ännu så länge får meddelas uteslutande
av utmätningsmannen. Denne kan alltså, åtminstone i vissa fall, utan
något som helst biträde av någon annan verkställa införsel, och då kan det
knappast finnas något skäl för att i dylikt fall provisionen skall delas. Vidare
bär ju utmätningsmannen, åtminstone i viss utsträckning, ansvaret för
restlängdsmedlen. Det är väl då inte för mycket begärt, att han också själv
får avgöra, vilka poster som han skall lämna till den eller den fjärdingsmannen
eller det eller det biträdet. 1928 års lönekommitté, som ju även behandlat
detta spörsmål, har i sitt betänkande uttalat, att utmätningsman å landet från
åtgärd av fjärdingsman eller exekutionsbetjänt icke bör undantaga andra utskyldsposter
än sådana, beträffande vilka fjärdingsman eller exekutionsbetjänt
ansåges icke kunna verkställa indrivningsåtgärden. Avgörandet skulle
alltså även enligt detta betänkande ligga hos utmätningsmannen själv, och jag
misstänker, att längre kan man nog inte heller komma att gå.

Äng.
ifrågasatt
ändring i restindrivningsjörordningen

in. ra.
(Forts.)

Nr 23. 26

Lördagen den 12 mars f. m.

Äng.
ifrågasatt
ändring i restindrivningsförordningen

m. m.
(Forts.)

Emellertid är det ju så, att för närvarande ingå sportlerna för landsfiskalerna
och utmätningsmännen såsom en betydande del av deras sammanlagda löneinkomster,
och de ordinarie lönerna äro beräknade med hänsyn till dessa sportler.
1928 års lönekommitté har föreslagit betydande inskränkningar i fråga
örn dessa extra sportler men samtidigt vidtagit ganska väsentliga höjningar
av vederbörandes löner. Att nu, utan att på något sätt pröva lönerna, tillgripa
den åtgärd, som motionärerna lia tänkt sig, lär väl inte kunna ske utan
att man gör sig skyldig till orättvisa emot den part, som drabbas av en dylik
åtgärd.

Den, som har läst utskottets utlåtande, måste väl erkänna, att utskottet icke
på något sätt har förbisett de mindre tillfredsställande förhållanden, som de
nu gällande bestämmelserna ha möjliggjort ute i landet. Utskottet, säger, att
rådande förhållanden äro enligt utskottets förmenande i många fall mindre
tillfredsställande. Utskottet säger vidare, att utskottet behjärtar motionernas
syfte och skulle med tillfredsställelse se åtgärder vidtagas för att åt gällande
föreskrifter giva en enhetlig tolkning och i högre grad än nu säkerställa åt vederbörande
de förmåner, vartill han kan anses äga rätt. Utskottet hyser också
den förhoppningen, att, så snart så lämpligen kan ske, beaktande måtte
skänkas åt de förhållanden, som av motionärerna påpekats.

Utskottet har emellertid trots allt kommit till. ett avstyrkande. Den siste
ärade talaren var tydligen inte vidare övertygad av de skäl, som därvidlag
ha varit avgörande för utskottsmajoriteten. Jag kan inte hjälpa det. Såsom
vi påpekat i utskottsutlåtandet har denna fråga ett ganska intimt sammanhang
med vissa andra frågor, som ligga under utredning. Yi ha talat om
spörsmålet om skatteuppbördens omläggning, och vi lia erinrat örn det betänkande,
som föreligger beträffande landsfiskalernas avlöningsförhållanden
o. s. v. Vi ha vidare påpekat, vilket tydligen inte alls imponerar på den ärade
motionären, att då vi fått en ny restindrivningsförordning så sent som i november
förra året, kunna vi knappast komma med en ny skrivelse från riksdagen
till Kungl. Majit örn att en ändring återigen skall vidtagas. Detta så
mycket mindre, som vid Kungl. Maj :ts utfärdande av den nya förordningen
i november förra året precis samma framställningar som de här gjorda förelågo.
Dessa framställningar hade inkommit till Kungl. Majit redan i februari
1931, och Kungl. Majit måste alltså, såvitt jag förstår, ha ägnat detta
spörsmål övervägande, när Kungl. Maj :t fastställde den nya förordningen.

Herr Hällgren sade, att det är riktigt, att vi lia fått en ny restindrivningsförordning
så sent, men ordalydelsen av ifrågavarande bestämmelse var precis
densamma som i den gamla restindrivningsförordningen. Ja, det är sant,
men jag kan inte tolka detta på annat sätt än att Kungl. Maj :t vid prövningen
av de framställningar, som förelågo, kommit till den uppfattningen, att det
inte går, åtminstone inte för närvarande, att vidtaga den ändring, som de sökande
då ville och som motionärerna nu lia givit uttryck åt. Detta alltså örn
utskottsmajoritetens ställning.

Reservanterna inom utskottet ha tagit sikte på ett av de förhållanden, som i
motionerna ha påtalats. Enligt mitt förmenande är detta en svaghet hos reservationen.
Den ger mindre än utskottets synnerligen välvilliga motivering,
och det är väl därför, förmodar jag, som herr Hällgren nu inte heller yrkar
bifall till det yrkande, som han tidigare framställde inom utskottet, utan för
fram ett helt nytt yrkande, däri lian vill närmare anknyta till en del av utskottets
utlåtande.

Jag skall för min del endast till sist säga, att jag, liksom säkerligen alla,
som tillhöra utskottets majoritet, menar allvar, när jag ger uttryck åt den förhoppningen,
att de frågor, som i motionen framförts, måtte så snart som det
överhuvud taget är möjligt underkastas ny prövning av Kungl. Majit. Vi ha

Lördagen den 12 mars f. m.

27 Nr 23.

emellertid inte velat direkt föreskriva Kungl. Maj :t någon väg, på vilken detta
beaktande lämpligast skulle ske. Att bifalla motionen torde alla inse vara
omöjligt, och det förslag, som framförts av herr Hällgren, löser inte frågan i
hela dess vidd. Under sådana förhållanden tror jag, att med den utomordentligt
välvilliga och förstående motivering, som utskottet anfört, motionerna ha
fått allt det stöd, som med hänsyn till föreliggande förhållanden överhuvud
taget är möjligt att giva, och med dessa ord ber jag därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan och dess motivering oförändrad.

Herr Mosesson: Herr talman! Det är ju, som en var vet, mycket svårt för
ett tillfälligt utskott, som enligt grundlagen har att hålla sig inom motionens
gränser och sålunda inte kan på något sätt spränga den ram, som gällande bestämmelser
ha anvisat för de tillfälliga utskotten, att kunna komma någon
vart, när en motion föreligger till behandling, vilken utskottet inte anser sig
kunna oförändrad godtaga. Under sådana förhållanden återstår endast för
utskottet att försöka sätta sin tröst till att en välvillig motivering för ett avslagsyrkande
skall imponera på Kungl. Majit eller de myndigheter, som utskottet
menar skola taga del av vad utskottet sagt och vad riksdagen sagt, örn
den överhuvud taget sagt något. Jag känner allt detta, och ändå skall jag be
att få giva uttryck åt den meningen, att den motivering, som här föreligger,
ganska illa stämmer med det yrkande, till vilket utskottet kommit. Det lärer
väl inte kunna bestridas, att det gamla ordet örn kovändning alldeles vid slutet
av vägen i detta fall är tillämpligt.

Örn nu utskottet hade velat något annat än vad som står i klämmen, hade
utskottet i sin motivering kunnat hänvisa till att utskottet av grundlagsenliga
skäl inte kan annat än yrka avslag på den förevarande motionen, ehuru o. s. v.
Såsom frågan nu ligger till, har jag den uppfattningen, att de, som äro närvarande
och tagit del av ärendet, böra såsom en opinionsyttring rösta för det
av herr Hällgren framlagda förslaget, till vilket jag skall be att få yrka bifall.

Herr Selberg: Herr talman! Herr Lundquist i Rotebro gav ett erkännande
åt motionens syfte, och man tycker då, att han borde kunna vara med om den
reservation, som här är avgiven, i synnerhet med den motivering, som herr
Hällgren påyrkat. Av vissa anledningar anser han sig emellertid inte kunna
vara med på detta. Herr Lundquist i Rotebro säger nämligen, att restindrivningsförordningen
är så ny och att de påtalade förhållandena ändå skola bli
föremål för Kungl. Majits prövning och beaktande, även örn inte utskottet
kunnat vara med örn motionen. Det förefaller mig emellertid, som örn orsaken
till att Kungl. Majit inte beaktat dessa synpunkter tidigare, skulle varit den,
att Kungl. Majit haft ungefär samma uppfattning som utskottet synes ha
haft, när ärendet behandlades där, nämligen att lagens mening vore, att vederbörande
indrivningsman skulle ha rätt till halva provisionen och att man tilllämpade
bestämmelsen på detta sätt.

Nu . har det emellertid både inom utskottet och av motionären, herr Wiklund
i Byske, framförts åtskilligt, som säger, att det inte är på det sättet.
Bestämmelsen tillämpas inte så som man tydligen avsett, att den borde tilllämpas.
När nu så är förhållandet och man måste erkänna, att det är en fullständig
orättvisa, att vissa personer skola verkställa arbetet med indrivningen
men andra skola tillgodogöra sig ersättningen härför, borde man väl kunna
vara med örn en utredning av frågan på sätt reservanterna här föreslå.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som avgivits av herr Hällgren.

I detta anförande instämde herr Wikström,.

Äng.
ifrågasatt
ändring i restindrivningsförordningen

m. m.
(Forts.)

Nr 23. 28

Lördagen den 12 mars f. m.

Äng.
ifrågasatt
ändring i restindrivningsförordningen

m. m.
(Forts.)

Herr Berg: Herr talman! Jag har inte mycket att säga utöver vad min
medreservant nyss anfört. Jag vill emellertid framhålla en synpunkt, som
inte framkommit under diskussionen, nämligen att i landskommunerna är denna
fråga en ekonomisk fråga på grund därav, att löneförmånerna äro beräknade
med hänsyn till de sportler, som tillkomma indrivningsmännen. Vid bestämmande
av lön åt fjärdingsman taga kommunerna givetvis detta förhållande
i beaktande.

Det har framhållits en hel del exempel på hur det går till i de olika landsfiskalsdistrikten.
Jag har här en del papper, som jag inte nu skall upptaga
tiden med att läsa upp. De visa emellertid, vilka förhållanden som år efter
år existera ute på landsbygden.

Jag skall inte ingå på frågan vidare utan yrkar bifall till det av herr Hällgren
under överläggningen framställda yrkandet.

Herr Wiklund i Byske: Herr talman! Bara några ord i anledning av vad
utskottets ärade vice ordförande nyss anförde angående utmätningsmannens
ansvar i fråga örn skatteindrivning.

Jag konstaterar i anledning av vad vice ordföranden nyss anförde, att det
råder en mycket stor okunnighet örn verkligheten, sådan den ter sig ute i levande
livet. Bäste herr Lundquist, det är icke på det sättet, att det är utmätningsmännen,
som numera ha ansvaret för de skattemedel, som exekutionsbiträdena
omhänderha, utan det är tvärtom så, att exekutionsbiträdena själva äro
enligt lag skyldiga att ställa godkänd säkerhet för omhänderhavda skattemedel,
under det utmätningsmännen alltjämt äro fritagna från denna skyldighet.
Detta är för övrigt också framhållet i den motivering, som innehålles i motionen.
Jag menar således, att utskottets ärade vice ordförande icke hade bort
sväva i okunnighet örn, hur ansvaret är fördelat på den punkten.

Vidare nämnde vice ordföranden något örn att samtidigt som sportelinkomsten
minskats, hade en löneförhöjning verkställts. Detta är icke riktigt, herr
Lundquist, ty fortfarande gäller, att exekutionsbiträdena äro de sämst avlönade.
De ha icke, trots minskade sportelinkomster i form av provisioner, som
gått till utmätningsmännen, fått någon som helst kompensation i vad avser
löneförhöjning.

Vidkommande slutligen det skäl, som vice ordföranden framhöll, nämligen
att det förslag, reservationen upptar, icke löser spörsmålet i hela dess vidd,
så är jag fullt på det klara med och medveten örn att så icke heller är fallet;
men å andra sidan kan man icke bortse ifrån, att reservationen dock ger betydligt
mer än den välvilliga motivering, som utskottsmajoriteten här i sitt
utlåtande kommit med. Reservationen syftar till att avhjälpa de mest påtagliga
missförhållandena, och alltså anser jag, att reservanterna hava gjort
ett allvarligt försök att i någon mån komma tillrätta med de påtalade orättvisorna.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Christenson: Herr talman! Flera talare ha här gjort gällande, att
det skulle vara mera allmänt förekommande, att utmätningsmännen vid överlämnandet
av restlängd för indrivning till exekutionsbiträdena skulle låta
dessa utföra en hel del arbete men icke låta dem få någon del av indrivningsavgiften,
såvida icke författningens bokstav örn att medel skola ha blivit indrivna
av exekutionsbiträdena uppfyllts; och det har även sagts, att det skulle
vara mycket allmänt förekommande, att utmätningsmännen plockade undan
vissa större poster för att hindra exekutionsbiträdena att få någon andel i
indrivningsavgiften. Med anledning av dessa påståenden, vill jag, som har en
viss erfarenhet på området, då jag varit stadsfogde i mer än tjugufem år, säga

Lördagen den 12 mars f. m.

29 Nr 28.

några ord. Vad åtminstone städerna bertäffar, så tror jag icke, att nämnda Anq.
påståendena äro riktiga. För den händelse ett exekutionsbiträde anlitats för
indrivning, tror jag, att han brukar få del av indrivningsavgiften, även om 0indrivnings -han icke verkställt den slutliga indrivningen och pengarna inbetalts till ho- förordningen
nom. Så har förfarits under hela min tid i den stad, jag tillhör, oell jag tror, matt
så tillgår även i övriga städer, åtminstone i allmänhet. Möjligen kan an- (Forts.)

nät förekomma i något enstaka undantagsfall, det kan jag icke yttra mig örn.

Hurudana förhållandena äro på landsbygden känner jag mindre till, men jag
har försökt göra mig litet underrättad även därom och fått den upplysningen,
att åtminstone på många håll förfares på samma sätt, som i allmänhet sker i
städerna.

Beträffande emellertid den frågan, att en utmätningsman kan undantaga ett
visst belopp i fråga om indrivning genom exekutionsbiträde, såsom här talats
örn, så vill jag påpeka, att den reservation, vilken här föreligger och som de
talare, som vilja gå med på motionen, yrkat bifall till, icke i fortsättningen
utesluter möjligheten till ett sådant förfarande. Ibland kan ett undantagande
av en större post vara befogat med hänsyn till utmätningsmannens ansvar för
sina exekutionsbiträden, om nämligen utmätningsmannen icke anser sig kunna
lita på ett biträde. I det sammanhanget skulle jag vilja uttala min förvåning
över vad herr Wiklund i Byske här yttrade. Han säger nämligen, att utmätningsmannen
icke alls ha något ansvar för de underlydande exekutiensbiträdena.
Det är sant, att de numera ha ett betydligt mindre ansvar än förut;
men, för den händelse utmätningsmannen icke uppfyller vad som åligger honom
med avseende å tillsyn och uppsikt över exekutionsbiträdena, så blir han
ansvarig. Det är icke länge sedan vi sågo i tidningarna, att en stadsfogde i
en stad i Norrland blivit dömd att betala omkring 30,000 kronor för ett exekutionsbiträdes
skatteförskingringar. Han hade, så vitt framgick av tidningsreferaten,
försummat att under senaste året verkställa inventering hos exekutionsbiträdet,
och antagligen på grund därav blev han, såsom sagts, dömd att
betala omkring 30,000 kronor. I den förra restindrivningsförordningen stadgades
angående utmätningsmans tillsyn och uppsikt över exekutionsbiträde,
egentligen endast, att han skulle verkställa inventering hos exekutionsbiträdet
minst en gång örn året, och vidare förekom en mera allmänt hållen föreskrift,
att han skulle ha uppsikt över exekutionsbiträdets verksamhet. Nu har emellertid
i samband med den nya restindrivningsförordningen det också blivit avsevärda
förändringar i den kungörelse, som just handlar om exekutionsbiträdena
och den uppsikt över dem, som tillkommer utmätningsman. Det stadgas nu
i 9 § av den kungörelsen bl. a., att utmätningsmannen skall tillse, »att indrivningen
bedrives med tillbörlig skyndsamhet, att redovisning sker å de tider
och i den ordning, som stadgats i 5 och 6 §§, att indrivningskvitto utfärdas å
influtna medel, att dylika medel i rätt tid insättas å tjänstepostgirokontot
samt att gällande föreskrifter örn återställande av utlämnade häften blanketter
till indrivningskvitton iakttagas». Vidare skall utmätningsmannen, för att
förvissa sig örn att exekutionsbiträdet icke redovisar med falskt hindersbevis,
ha skyldighet enligt den nya författningen att årligen anmana ett flertal i bevisen
avsedda personer, att betala dem påförda skattebelopp. För den händelse
det då skulle visa sig, att sådan person betalat till exekutionsbiträdet, men
denne icke redovisat, skulle en förskingring ju härigenom kunna upptäckas.

Det är alltså betydligt mera omfattande åligganden, i förevarande avseende,
som nu lagts på utmätningsmannen. Skulle någon utmätningsman t. ex. försumma
något av dessa många åligganden, och inträffar så, att ett exekutionsbiträde
förskingrar uppburna skattemedel, så går det viii för den utmätningsmannen
som det gick för stadsfogden i den nämnda staden, då han fick betala
för vad hans exekutionsbiträde förskingrat. Sålunda är herr Wiklunds på -

Nr 23. 30

Lördagen den 12 mars f. m.

Äng. stående, att utmätningsmannen icke har något ansvar för sina exekutionsbiträändri^^r
t ^eI1’ riktigt.

“indrivnings-'' Det förhåller sig ju, såsom utskottets vice ordförande förut sagt, så, att
förordningen utskottet har behandlat denna motion synnerligen välvilligt, och det torde hura,
m. vudsakligen vara på den grund att Kungl. Majit så nyligen som i november

(Forts.) 1931 fastställt de bestämmelser, vilka nu gälla, som utskottet ansett sig icke

böra nu föreslå någon skrivelse i saken. Det är väl sannolikt så, att det förhållandet,
att Kungl. Majit bibehållit ifrågavarande bestämmelser sådana de
varit förut, åtminstone till viss del föranletts av de fortfarande på utredning
beroende frågorna angående dels skatteuppbördens ordnande och dels, kanske i
synnerhet, när det gäller denna fråga, landsstatens lönereglering.

Det förefaller mig, att med det välvilliga uttalande, som här gjorts i utskottsutlåtandet,
motionärerna borde kunna vara tillfredsställda, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till det av herr Hällgren under överläggningen framställda yrkandet; och fann
herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Votering begärdes likväl av herr Hällgren, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Hällgren under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
om omröstningens resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos
83 ja och 91 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit det- av herr Hällgren under överläggningen
framställda yrkandet.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

Herr talmannen inträdde nu och övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 9.

Härefter upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 10, angående
regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna under riksstatens tionde
huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.

Herr talmannen meddelade, att förevarande utlåtande komme att föredragas
punktvis samt föreslog, att kammaren måtte medgiva, att allenast kantrubrikerna
till de olika punkterna Hnge uppläsas.

Detta förslag blev av kammaren bifallet.

Lördagen den 12 mars f. m.

31 Nr 23.

Punkten 1.

Lachs till handlingarna.

Punkterna 2—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 12—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid nu skedd föredragning av punkten 17, angående lots- och fyrinrättningen,
anförde:

Herr Osberg: Herr talman! Herr Wallerius och jag ha väckt en motion
beträffande det förslag som gjorts örn indragning av en befattningshavare vid
Väderöbods fyrplats. Nu har utskottet inte ansett sig kunna biträda vår framställning.
Utskottet säger nämligen i betänkandet följande: »Ehuru den i

ärendet gjorda utredningen ansetts giva vid handen, att indragning för närvarande
bör kunna ske, bland annat, av en lotsbefattning vid Åhus lotsplats
och en fyrbiträdesbefattning vid Väderöbods fyrplats, förefinnes givetvis möjlighet
för lotsstyrelsen att, därest framdeles en ökning av personalen vid dessa
platser skulle visa sig erforderlig, tillgodose behovet därav genom vederbörliga
omflyttningar inom verket. Detta är ju skrivet på sådant sätt, att det
kan vara möjligt för lotsstyrelsen att vidtaga en sådan omplacering, ifall det
anses behövligt. Den som känner till förhållandena där ute vid Wäderöbod,
måste bli mycket betänksam, när det talas örn denna personalminskning. Det
är nämligen så, att vid angörandet av denna plats måste båtarna halas upp
medelst en slags hissinrättning, och det är nära på omöjligt för en ensam person
i land att göra detta, utan han måste i sådant fall ha hjälp, t. ex. av en
familjemedlem. Och i storm är det lika omöjligt för en ensam person att anstra
land. Det är ett rätt långt stycke till Ejällbacka, och där ligger havet
på, så att det vissa tider är nära på omöjligt att taga sig fram. Nu är det
ju ganska svårt att göra något yrkande i enlighet med vår framställning, alldenstund
utskottet har uttalat sig på det sätt som här skett. Men jag kan
inte underlåta att säga, att därest det nu skulle befinnas, att lotsstyrelsen inte
följer denna anvisning, så finnes det ingen annan möjlighet än att frågan får
tågås upp på nytt. Det går inte an att taga en sådan plats som denna och
jämföra den generellt med andra, utan man måste taga hänsyn till det oskyddade
läge, denna plats har ute i vilda havet, kan man säga.

Jag skall, såsom frågan nu ligger till, icke göra något yrkande utan inskränka
mig till att uttala en förhoppning, att lotsstyrelsen måtte gå skonsamt
fram, när det gäller Väderöbod.

Häruti instämde herrar Lindquist i Halmstad, Olsson i Braberg, Wallerius
och Karlsson i Munkedal.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag har inte begärt ordet i denna
fråga för att göra något yrkande utan för att göra några påpekanden rörande
vissa anställningsförhållanden inom lots- och fyrväsendet samt i det sammanhanget
rikta en hemställan till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet.

Äng.

lots- och fyrinrättningen.

Nr 23. 32

Lördagen dea 12 mars f. m.

Anglois-
och fyrinrättningen.

(Forts.)

Det är ju så inom lots- och fyrväsendet liksom inom andra statens verk, att
det finns flera olika grupper ordinarie befattningshavare. Men inom lotsoch
fyrväsendet finns dessutom en grupp anställda arbetare, som icke äro ordinarie,
som icke stå på lönestat utan äro anställda mot daglön. Det är som
förespråkare för denna grupp jag nu, herr talman, begärt ordet. Det är på
det sättet, att dessa extra arbetare utföra enahanda arbete som de, vilka ha
ordinarie anställning. Men de ha väsentligt mindre lön, deras anställning
är osäker, de kunna avskedas utan uppsägningstid, de lia ingen semester. Semestern
för de ordinarie befattningshavarna på detta område är 3 månader.
De lia således tjänstgöring 9 månader av året och semester 3 månader. De
extra arbetarna kunna tjänstgöra 9, 10 eller 11 månader, men de ha ingen
semester, utan resten av året få de gå arbetslösa. Det är dessa omständigheter
som göra, att jag tycker, att denna sak borde beaktas av statsmyndigheterna,
d. v. s. att man här borde söka se till att få fram dessa arbetare till ett bättre
läge, säkrare anställning och något bättre förmåner, än för närvarande är
fallet. Det gäller här inte arbetare, som äro tillfälligt anställda, utan dessa
människor kunna i flera år ha varit anställda inom lots- och fyrväsendet på
dessa villkor. Jag har således på den punkten velat rikta en vädjan till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet, att han välvilligt måtte beakta
de önskemål, som nu komma till synes från denna arbetargrupps sida.
Dessa önskemål anser jag för min del vara synnerligen rättvisa och väl befogade.
Det gäller lönefrågan, det gäller semestern, och det gäller ett fastare
anställningssätt.

Det var detta jag ville hava sagt, och jag skall därför nu sluta. Jag har,
herr talman, intet yrkande att framställa.

Chefen för handelsdepartementet herr statsrådet Hansén: Herr talman!

Innan jag går att yttra mig rörande de två punkter, som bär förts på tal, finner
jag anledning att till statsutskottet uttala min tacksamhet för den välvilliga
behandling, tionde huvudtiteln rönt jämväl i år.

Vad sedan angår herr Osbergs motion rörande Väderöbods fyrplats och dess
bemanning, ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att lotsstyrelsen, som
man ju måste tillmäta sakkunskap rörande behovet av personal inom respektive
områden av dess verksamhet, ansett, att denna tjänst kunde indragas. Man
har i det sammanhanget åberopat, att lotsstyrelsen skaffat fyrpersonalen bättre
båt och bättre anordningar för dess uppdragande på land. Och man har
vidare framhållit, att under all semestertid kommer ett extra biträde att vara
anställt vid fyrplatsen i fråga. Under sådana förhållanden har jag givetvis
icke, allra minst i dessa besparingstider, ansett mig kunna ifrågasätta att
påtvinga verket större personalbestånd, än verket självt ansett erforderligt.

Vad därefter beträffar önskemålen rörande den extra personalen vill jag
erinra därom -— och det gäller för övrigt även den förstnämnda frågan —
att lotsstyrelsen varit föremål för besparingsgransknin£ under de senaste åren,
medan däremot lotsverket i periferien, örn jag så får uttrycka mig, icke varit
föremål för sådan granskning. Redan vid föregående års riksdag uttalade jag
i första kammaren min förhoppning om att organisationsnämnden skulle hinna
med att under det nu gångna året genomföra en översikt över lotsväsendets
personalbehov ute i landet. Detta har tyvärr icke kunnat ske, och det återstår
då att hoppas, att organisationsnämnden skall kunna medhinna denna översikt
under innevarande år. Först sedan detta skett, blir det möjlighet att överblicka
personalbeståndet inom lotsväsendets olika grenar, och då kunna jämväl
personalens anställningsförhållanden m. fl. frågor komma upp till prövning.
Jag vill emellertid betona, att lotsverket intager en särställning i detta
hänseende, såtillvida som de personer, som komma in som biträden eller extra,

Lördagen den. 12 mars I. m.

33 Nr 23.

kunna känna sig ganska säkra på att vinna succession inom verket. Vad lotsväsendet
beträffar, så hyser lotsstyrelsen den meningen, att en lots svårligen
kan och i varje fall icke bör transporteras från den ena lotsplatsen till den
andra, och vad fyrväsendet angår har jag mig icke bekant annat än att lotsverket
håller trogen vakt örn sina rekryter, så att, i den mån fastare och bättre
anställning är möjlig, styrelsen också söker bereda sådan åt dem, som kommit
in såsom biträden inom verket. Jag vågar alltså uttala den mening, att lotsstyrelsen,
såvitt jag förstår, låtit sig angeläget vara att väl vårda sig örn sin
personal. Jag vill alltså uttala den förhoppningen, att det skall bli möjligt
att, sedan denna översikt av lotsverket och dess personal blivit verkställd, taga
i beaktande de önskemål, som här framförts.

Herr Lovén: Herr talman, mina herrar! I statsverkspropositionen förelåg
förslag örn indragande av en del lotsbefattningar, vilka tidigare stått vakanta.
Häribland var även en lotsbefattning vid Åhus lotsplats, och jag har med anledning
härav dristat mig att motionera örn att denna lotsplats måtte få stå
vakant ännu något år i avvaktan på utvecklingen av sjöfarten därstädes och
därmed behovet av lotsar vid denna lotsplats. Utskottet har emellertid härom
anfört, att givetvis förefinnes »möjlighet för lotsstyrelsen att, därest framdeles
en ökning av personalen vid dessa platser skulle visa sig erforderlig, tillgodose
behovet därav genom vederbörliga omflyttningar inom verket». Utskottet
har alltså tillstyrkt departementschefens och lotsstyrelsens begäran örn ett
visst antal ordinarie lotsar, men därmed är det icke sagt, att icke Åhus lotsplats
ganska snart kan komma i besittning av den indragna lotsbefattningen.

Nu har utskottet visserligen icke bifallit motionen i enlighet med motionärens
yrkande. I min motion påvisade jag, att sjöfarten i Åhus sakta stigit
under de senaste åren och under år 1931 varit i kraftig stegring. Jag vill
därför, herr talman, uttala den förhoppningen, att, örn sjöfarten i Åhus fortfarande
ökas, lotsstyrelsen ville taga i övervägande att verkställa sådan omflyttning
av lotspersonalen, att Åhus åter kommer i åtnjutande av den indragna
lotsbefattningen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

. Med herr Lovén förenade sig herrar Björck i Kristianstad och Jönssom i Fridhill.

Herr Wallerius: Herr talman! Som Väderöbods fyrplats, efter vad det

bestämt uppgivits, får anses hava det näst svåraste läget bland alla fyrplatser
vid våra kuster, och då lotskaptenen tillstyrkt, att denna fyrbiträdesbefattning
skulle bibehållas, ber jag att beträffande denna fyrplats få göra ett
liknande uttalande, som herr Lovén gjort beträffande Åhus lotsplats, d. v. s.
att vad utskottet här ställt i utsikt också måtte bli förverkligat i vad gäller
Väderöbods fyrplats.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Jag har redan instämt i den

vädjan, som här har gjorts. Jag brukar ju inte höra till dem, som i otid söka
vädja^till myndigheterna att behålla en stor personal. Nu är jag icke sakkunnig
på detta område, och herr statsrådet sade för sin del, att han icke heller vore
sakkunnig på området,_ men förklarade, att han litade på lotsstyrelsen. Det
vill jag icke säga någonting örn, det bör ju herr statsrådet göra, men man bör
också^taga hänsyn till vad personalen har att anföra liksom också, såsom den
föregående ärade talaren här framhöll, till vad lotskaptenen har sagt.

Den motion, som är avlämnad här av herrar Osberg och Wallerius, är, så Andra

kammarens protokoll 1932. Nr 23, g

Äng.

lots- och (yrinrättningen.

(Forts.)

Nr 23. 34

Lördagen den 12 mars f. m.

Ang.

lots- och fyrinrättningen.

(Forts.)

vitt jag kan förstå, skriven av fullt sakkunnigt folk, och när man läser motionen,
förefaller det verkligen, som örn det vore särskild anledning för herr statsrådet
och lotsstyrelsen att se till, att inte människor, som skola vistas ute på
denna fyrplats, Väderöbod, komma i den svåra belägenheten, som de själva
befara att de skulle göra, örn denna indragning komme till stånd. Det heter i
motionen på sid. 5: »Utom det avlägsna, oskyddade läget ute i Skagerack,

där alla vindar åstadkomma ett upprört hav, har fyren sin plats på ett mindre
skär, som sjön går vilt över, och där särskilda anordningar måst göras för att
husen skola stå kvar.»

Vi förstå ju bara härav, att Väderöbod är en fyrplats, som kan hänföras till
de svårast belägna bland våra fyrplatser. På sid. 6 i motionen heter det vidare:
»En annan sak, som icke synes ha tagits med i räkningen, är sjukdomsfall,
som nödvändiggör, att personalen blir oförminskad på denna plats.» I
motionen talas det också litet närmare om, hur det är ställt ute vid denna fyrplats.
På grund av vad motionärerna anfört och efter samtal med människor,
som väl känna till denna sak, har även jag fått min uppmärksamhet riktad
på saken, och jag tror, att det finnes särskild anledning att icke driva sparsamheten
så långt, att nian äventyrar människors liv och möjligheter att föra
en någorlunda dräglig tillvaro.

Jag vill därför ytterligare stryka under den vädjan, som gjorts till herr
statsrådet, att han måtte ha sin uppmärksamhet fäst på denna sak och icke
låta snålheten bedra visheten.

Herr Osberg: Herr talman! Jag vill ingalunda ha klandrat herr stats rådet

för att han tagit hänsyn till, vad lotsstyrelsen sagt, men det vet herr
statsrådet lika väl som jag, att det är rätt ofta, som man går ifrån vad styrelser
och chefsmyndigheter säga i sådana bär saker. Örn jag känner herr
statsrådet rätt, så kan jag försäkra, att örn han tagit en tripp dit ned och kommit
till Väderöbods fyrplats en stormdag, så skulle han ha följt oss och icke
lotsstyrelsen i denna fråga. I sådant väder kan man knappast se holmen
därute, när sjön är riktigt i gång, utan bara den lilla hyddan som ligger där,
någonting annat ser man inte. När en båt, som varit i land kommer dit, kunna
de som finnas ombord icke hjälpa till det ringaste vid angöringen, utan
det gäller att styra in båten till kranen, och sedan få de, som äro på holmen,
lyfta upp båten. Jag har icke själv varit med örn att lyfta upp en båt därute,
men han har förklarat för mig, att under svåra förhållanden måste nian ha hjälp
av kvinnorna för att taga upp båten. Man förstår ju att det där icke är leksaker.
Jag tror icke heller, att herr statsrådet fattat motionärernas framställning
på det sättet, och jag vill bara hoppas, att herr statsrådet beaktar
vad vi nu sagt.

Herr Strindlund: Herr talman! Då de ärade talarna här icke gjort något
yrkande, skall jag icke nämnvärt förlänga debatten, jag vill endast påpeka, att
det är ganska ovanligt att se motionärer hemställa örn större anslag än vad
både vederbörande ansvariga styrelser och Kungl. Maj:t ha föreslagit, alltså
mera än vad vederbörande anslagskrävande myndigheter själva begärt. Härtill
skulle jag vilja foga i anledning av vad herr Lindqvist i Halmstad framhöll,
att de av honom här framförda synpunkterna redan äro fullt tillräckligt
kända och beaktade. De äro för övrigt även något vidrörda i Kungl. Maj :ts
proposition, där lotsstyrelsen inlaga återgivits.

Herr talman! Då ingenting nytt har framkommit, som kan ändra min
ståndpunkt till utskottets hemställan, skall jag be att få yrka bifall till densamma.

Lördagen den 12 mars f. m.

Nr 23.

Herr Lovén: Herr talman! Då herr Strindlund tager motionärerna i klump,
så antar jag, att han menar mig också. Då jag nu motionerat örn att en förut
vakant lotsbefattning skall stå vakant ännu ett år, så vill jag fråga honom,
vad det skulle kosta statsverket, örn platsen stöde vakant ett eller två år till.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 18—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Kades till handlingarna.

Punkterna 22—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40, angående understöd till Sveriges hantverksorganisation.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punkten
43 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen att såsom bidrag till Sveriges
hantverksorganisations verksamhet genom hantverksinstitutet under år 1932
å riksstaten för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra anslag av 5,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft de likalydande
motionerna nr 84 inom första kammaren av herr Larsén och nr 72 inom andra
kammaren av herrar Anderssm i Falkenberg och Lindqvist i Halmstad, vari
föreslagits,

dels att riksdagen måtte såsom bidrag till Sveriges hantverksorganisations
allmänna verksamhet under år 1932 å riksstaten för budgetåret 1932/1933
anvisa ett extra anslag av 4,000 kronor,

dels ock att riksdagen måtte såsom bidrag till Sveriges hantverksorganisations
^ verksamhet genom hantverksinstitutet under år 1932 å riksstaten för
budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra anslag av 7,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å ovanberörda motioner,
i vad de avsåge det av Kungl. Majit äskade anslaget och skilde sig
fran Kungl. Maj :ts förslag, såsom bidrag till Sveriges hantverksorganisations
verksamhet genom hantverksinstitutet under år 1932 å riksstaten för budgetåret
1932/1933 anvisa ett extra anslag av 5,000 kronor; samt

b) avsla förenämnda motioner, i vad de avsage anslag till Sveriges hantverksorganisations
allmänna verksamhet.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Walles, vilken ansett,
att utskottet bort hemställa örn bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Till Sveriges hantverks organisation

hava under åren 1928—1931 utgått årliga anslag med dels 4,000
kronor för organisationens allmänna verksamhet och dels 7,000 kronor för dess
verksamhet genom hantverksinstitutet, d. v. s. tillsammans 11,000 kronor.
Hantverksorganisationen har för det nu stundande budgetåret gjort framställning
om att få komma i åtnjutande av samma anslag som hittills och under
oförändrade former, och kommerskollegium har i avgivet utlåtande den 20

Äng.

lots- och fyrinrättningen.

(Forts.)

Ang.
understöd
till Sveriges
hantverksorganisation.

Kr 23. 36

Lördagen den 12 mars f. m.

Äng.
understöd
till Sveriges
hantverksorganisation.

(Fort*.)

augusti 1931 tillstyrkt denna framställning. Emellertid har statens organisationsnämnd
i en promemoria, avgiven den 29 oktober 1931, avstyrkt varje som
helst anslag för detta ändamål och till stöd för sitt avstyrkande framhållit dels
organisationens omfattning, dels det ekonomiska resultatet av verksamheten
och dels organisationens ekonomiska ställning.

Departementschefen bär gått en medelväg. Han har nämligen förordat, att
av de hittills utgående och för innevarande budgetår beviljade 11,000 kronor,
skulle för nästa budgetår upptagas ett anslag av 5,000 kronor, vilket då
skulle utgå till hantverksinstitutet för den verksamhet detta bedriver. Departementschefens
förslag innebär alltså, att det eljest utgående anslaget, 7,000
kronor, för denna verksamhet skulle nedsättas med 2,000 kronor och således endast
utgå med 5,000 kronor, medan det anslag å 4,000 kronor, som förut utgått
till organisationens allmänna verksamhet, skulle helt och hållet försvinna.
Statsutskottet har i sitt utlåtande med hänvisning till organisationsnämndens
yttrande och motivering förordat departementschefens förslag.

När man har sett, vilka besparingar och indragningar, som fått göras på
olika håll, borde man kanske vara skyldig att till herr statsrådet framföra ett
tack för att han icke helt och hållet slopat anslaget, och jag vill också, i
någon mån, söka göra mig till tolk härför, men det är självklart, att detta tack
skulle varit ännu varmare, örn vi hade fått anslaget obeskuret.

Vad anför nu organisationsnämnden såsom motiv för denna anslagsminskning?
Jo, organisationsnämnden har enligt utskottets utlåtande — och det står
även i propositionen — sagt, »att nämnden, som tagit del av hantverksorganisationens
bokslut för de två senaste åren, med hänsyn såväl till omfattningen
av organisationens verksamhet och det ekonomiska resultatet därav som till
organisationens ekonomiska ställning överhuvud taget ansett organisationen
ej vidare vara i behov av det jämförelsevis obetydliga statsbidrag, som utginge
till densamma».

Hur förhåller det sig nu i verkligheten med detta? Det synes mig framgå
av denna motivering, att det är tre särskilda punkter, som organisationsnämnden
och utskottet vilja åberopa sig på för den ställning de här intagit. Den
första punkten gäller själva verksamheten. Jag har här framför mig en berättelse
över 1931 års verksamhet. Örn jag plockar ihop något av vad den innehåller,
så finner jag, att verksamheten bl. a. omfattat anordnande under år
1931 av 15 mästarekurser i 15 olika ämnen, berörande vårt hantverk och vår
industriella verksamhet. I dessa mästarekurser hava deltagit tillsammans
328 representanter för olika yrken. Kurserna hava hållits på ett flertal orter
i vårt vidsträckta land. Utöver dessa mästarekurser har det anordnats tre
yrkes- eller ämneskurser, likaledes förlagda till olika delar av landet, och i
dessa kurser ha 86 personer deltagit. Härjämte har man organiserat informationsavdelningar,
som lämnat råd och upplysningar i flera hundra fall till organisationens
medlemmar.

Om jag sedan övergår till den allmänna upplysningsverksamheten för rörelsen
som sådan, så finner jag av denna årsberättelse, att det anordnats 114
instruktionsföredrag i olika delar av landet.

Det synes mig, om man håller sig enbart till denna punkt av verksamheten,
att den lilla axplockning jag lämnat, giver belägg för att organisationens verksamhet
varit både omfattande och gagnande. Jag kan för min enskilda del
bestyrka, att det knappast torde vara någonting, som på utvecklingen av hantverket
och yrkesskickligheten varit av större betydelse än de mästarekurser,
som anordnats av hantverksinstitutets styrelse.

Komma vi sedan över till det ekonomiska resultatet, så framgår det av årsberättelsen,
att Sveriges hantverksorganisation åtnjutit statsbidrag till hantverksinstitutets
verksamhet beträffande föreläsningar m. m. Detta statsbi -

Lördagen den 12 mars f. m.

37 Nr 28.

drag, sorn utgått efter de grunder, som äro bestämda för vissa anslag under åttonde
huvudtiteln, utgör cirka 50,000 kronor, men då är att märka, att detta anslag
kommer hantverksorganisationen till del, efter samma grunder som övriga
bildningsanstalter, vilka anordna yrkesundervisning. Härutöver ha från enskilda
företagare influtit 4,082 kronor 51 öre i frivilliga bidrag. Slutligen
har organisationen själv tillskjutit 22,500 kronor. Den uppkomna bristen på
verksamheten utgör 3,617 kronor 91 öre. — Detta var alltså några siffror till
belysande av organisationens ekonomiska resultat.

Se vi sedan på den ekonomiska ställningen, så visar det sig, att inkomster och
utgifter för senaste budgetår, d. v. s. budgetåret 1930—1931, balansera på
158,683 kronor 86 öre. Föreningens tidskrift har lämnat ett underskott på
11,466 kronor 44 öre, hantverksinstitutet har, som förut nämnts, bidragit med
22,500 kronor och härutöver ha tillskjutits cirka 7,000 kronor. Om nian sammanför
dessa uppgifter både i vad det gäller själva verksamheten, det ekonomiska
resultatet och den ekonomiska ställningen så får man, tror jag, belägg
för icke vad utskottet och organisationsnämnden velat framhålla, att det icke
skulle finnas någon anledning att lämna stöd åt verksamheten, utan snarare
för motsatsen.

Men dessa uppgifter äro icke de enda, som organisationens verksamhet avser
att fylla i vårt samhälleliga liv. I närvarande stund synes det mig att organisationen
fyller även annan och kanske större uppgift än förut. Den yrkesutbildning,
som gives vår ungdom genom organisationen av hantverksmästarna i
landet är av synnerligen stor betydelse. I den mån möjlighet finnes att kunna
samla upp den arbetslösa ungdomen till våra mindre hantverksmästare för att
den där skall få sysselsättning och tillfälle att lära ett yrke är ju det en verksamhet,
som är av ofantligt stor betydelse i närvarande stund. Jag tror icke,
särskilt när det gäller den rådande ungdomsarbetslösheten, att det finnes
många organisationer i vårt land, som fylla den uppgiften så som Sveriges
hantverkskår i närvarande stund gör.

Se vi på den yrkesutbildning, som lämnas genom organisationen av våra
hantverksmästare, så är ju det en punkt att tänka på, och man begår ingen oförrätt,
om man säger, att den yrkesskicklighet som under senare åren allt mer
och mer kännetecknat det svenska hantverket och den svenska industrien har
haft och har sitt förnämsta stöd i den svenska hantverksorganisationen och dess
yrkeskurser. Jag vill vidare säga att våra små hantverksmästare sannerligen
icke ha någon sinekur under nu rådande svåra ekonomiska depressionstider.
De ha fått sitta emellan lika mycket, som alla andra för att icke säga ännu
mera. Den uppgift, som jag nyss nämnde om, nämligen att taga hand örn vår
sysslolösa ungdom, är ingen lätt sak. Våra hantverkare och framför allt hantverksorganisationen
har under ett flertal år ropat på stöd åt organisationen i
form av en lagstadgad yrkeskompetens. Det har dock enligt min mening varit
en missriktad inriktning, men jag hoppas, att från och med förra årsmötet
är den tanken skjuten åt sidan. Men då nu förhållandena äro sådana synes det
mig, att det är en gärd av rättvisa att även under svåra tider skänka hantverket
något ekonomiskt stöd. Det ekonomiska stöd, som det här är fråga örn, är
icke av den innebörd, att det är särskilt avgörande för organisationens vara
eller icke vara. Men det vore en uppmuntran i det samhälleliga arbete, som organisationen
utfört och utför.

Vid plenum föregående lördag vädjade en motionär om att kammaren skulle
bifalla ett anslag, som var avstyrkt av ett enhälligt statsutskott. Denna vädjan
framställdes sedan beslut var fattat i förslå kammaren efter enahanda grunder.
Det gällde anslag till don frivilliga brandkåren. Man gav då det erkännandet
att denna organisation gjort ett arbete, som kunde vara värt någon uppmuntran.
Jag tror, att det bär föreligger ett liknande fall. För att ställa an -

Ang.

understöd
till Sveriges
hantverksorganisation.

(Forts.)

Nr 23. 38

Lördagen den 12 mars f. m.

Äng.

understöd
till Sveriges
hantverksorganisation.

(Forts.)

sprakén så låga som möjligt skulle jag för min del vilja göra ett yrkande, som
går ut på att hantverksorganisationen finge hälften av vad man prutat d. v. s.

3.000 kronor av de 6,000 kronor, som vi skulle pruta av på anslaget. Jag vill
därför framställa följande yrkande med en vädjan till kammaren och dess ledamöter
att såsom en gärd av rättvisa å det arbete, som utförts genom den
svenska hantverkskåren i näringslivet, rösta för bifall till detta yrkande. Jag
hemställer alltså i denna punkt 40 att riksdagen må a) lika med utskottets
hemställan, b) såsom bidrag till Sveriges hantverksorganisations allmänna
verksamhet under år 1932 å riksstaten för budgetåret 1932/1933 anvisa ett
extra anslag av 3,000 kronor.

Jag kan, herr talman, tillägga, att samma yrkande kommer att framställas i
första kammaren vid behandlingen av motsvarande ärende.

Häruti instämde herrar Lindqvist i Halmstad, Åqvist, Karisson i Munkedal
och Björk i Tryde.

Chefen för handelsdepartementet herr statsrådet Hansén: Herr talman!

Hantverkets betydelse för vårt land och för stora grupper av vår befolkning
liksom värdet av dess organisationsarbete till främjande av hantverkets utveckling
äger min fulla uppskattning. Jag vill särskilt betona detta, enär jag
i hantverksföreningens tidningsorgan funnit en ledare, som i mitt ställningstagande
till den föreliggande anslagsfrågan velat se ett bevis på en underskattning
av denna verksamhet och dess organisation. Det är uppenbart att så
icke är fallet. Det har i denna fråga liksom i många andra icke gällt enbart
frågan: är verksamheten behjärtansvärd och förtjänt av understöd, utan det
har framförallt gällt att besvara frågan: är det också oundgängligen nödvändigt
att i detta budget- och statsfinansiella läge för nästa budgetår upptaga
anslag för den eller den verksamheten, oavsett hur behjärtansvärd och förtjänt
denna verksamhet i och för sig kan vara.

Då jag hade att taga ställning till frågan örn anslag till hantverksorganisationen
och hantverksinstitutet, förelåg, som den ärade motionären anför, också
organisationsnämndens yttrande, där man icke utan skäl, det måste jag erkänna,
ansåg, att bägge anslagen kunde undvaras. Icke heller organisationsnämnden
ingick i någon värdesättning eller underskattning av betydelsen av den
verksamhet, som här är ifråga, utan man gick uteslutande ut ifrån frågan: föreligger
trängande behov av anslag för att denna verksamhet skall kunna upprätthållas?
Då jag själv hade prövat detta hade jag att gå till den redogörelse
för vederbörande institution, som förelåg för närmast föregående räkenskapsår.
Vad hantverksorganisationen angår, så fann jag, att dess bokslut för
år 1930 gav vid handen, att man kunde till pensionsfonden överföra 5,000 kronor.
Man kunde göra avskrivningar på över 14,000 kronor och ändå redovisa
ett överskott, som på 30 kronor när var detsamma, som statsbidraget, nämligen

4.000 kronor. Jag hoppas, att kammarens ledamöter inse att jag i sparsamhetstider
och med hänsyn till denna hantverksorganisationens ekonomiska ställning
icke kunde finna tillräckliga skäl föreligga att gentemot organisationsnämndens
yrkande upptaga ett anslag, som hantverksorganisationen under senaste
redovisningsår visat sig icke behöva taga i anspråk men ändå kunnat
göra ett enligt min mening gott bokslut.

Vad sedan gäller hantverksinstitutet och dess verksamhet har ju anslaget tidigare
utgått med 7,000 kronor. Här förelåg också förslag örn att anslaget
skulle strykas. Jag ansåg emellertid på de skäl, jag anfört i statsverkspropositionen,
att detta kanske vore att överskatta institutets möjligheter att reda
sig. Jag har, sedan jag sett dess berättelse för 1931, som numera föreligger,
fått belägg för att detta var riktigt resonerat. Jag föreslog ett anslag på 5,000

Lördagen dea 12 mars f. m.

39 Nr 23.

kronor. Jag vill i detta sammanhang erinra örn att för institutets verksamhet
utgår genom Kungl. Maj:t av fonderade medel ett anslag på 15,000 kronor
och detta gör ju sammanlagt 20,000 kronor till institutet från handelsdepartementet.
Vad som skett är sålunda ingenting annat än ett konstaterande av —
det har ju gällt att spara på alla områden — att här nu förelåg ett fall, där en
besparing kunde äga rum, ty varken organisationens eller institutets verksamhet
äventyrades, örn man för detta budgetår indrog eller reducerade anslagen.
Jag förutsätter emellertid givetvis att den uppskattning av hantverksorganisationen
och av hantverket överhuvud taget, som kommit till synes i och
bevisas av statens tidigare beslut örn anslag till deras verksamhet, utgör tillräckliga
skäl för att anslag ett annat år, då bättre möjligheter föreligga och
trängande behov från organisationens sida kan påvisas, ånyo uppföres i budgeten.

Jag har velat yttra dessa ord för att inför hantverkets representanter ha klart
uttalat att det bakom detta förslag till nedsättning av anslagen icke ligger
något som helst bedömande av organisationen och dess verksamhets värde, än
mindre någon underskattning av densamma. Man har endast gjort en dygd av
nödvändigheten att i en tid av svårt finansiellt läge göra indragningar på alla
de områden, där så kunnat ske, utan att de anslagsbehövande organisationernas
verksamhet skulle komma att lida avbräck eller stäckas. Jag vill ju tillägga,
att örn det vore så lyckligt ställt på alla områden, där Kungl. Maj :t i år i statsverkspropositionen
verkställt indragningar som i detta fall, hade det varit
väl. Tyvärr är det icke så få strävanden, som fått se sig hårt beskurna i sin
framtida verksamhet på grund av de indragningar, som befunnits nödvändiga.
Så är dess bättre icke förhållandet i nu föreliggande fall.

Herr Andersson i Falkenberg: Jag ber endast, herr talman, att tacksamt

få inregistrera det löfte, som givits av herr statsrådet att den nedsättning av
detta anslag, varom väl beslutet nu kommer att fattas, från hans sida icke betraktas
såsom permanent utan att förutsättning finnes för att Kungl. Majit
och statsrådet ett kommande år fortfarande ha förståelse för den verksamhet,
som här föreligger, och att vi då, örn förhållandena därtill medgiva, få denna
förståelse i form av förslag till ett återupptagande av anslaget för denna verksamhet.

Jag vill vidare säga att den redogörelse, som jag lämnat här avsåg, som
givetvis också herr statsrådet uppfattade, verksamheten för år 1931, under det
att herr statsrådets uppgifter baserade sig på verksamheten för år 1930. Detta
förhållande var givetvis anledningen till skillnaden i de siffror, som förelågo.

Jag vill vidare säga att örn en organisation sköter sin verksamhet på ett
förträffligt sätt bör den väl därför icke sättas i skottgluggen, när det gäller
att få stöd för verksamheten. Själva anslagets storlek har givetvis icke så stor
betydelse men betydelsen ligger i den uppmuntran, den välvilja och förståelse,
som visas genom ett bidrag från statens sida.

Jag vidhåller det yrkande, som jag förut framställt.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lithander: Jag ber också, herr talman, att få ansluta mig till de uttalanden,
som gjorts rörande betydelsen av vad man kan göra för att främja
hantverket. Jag har själv för många år sedan ■—- det är nära på 20 år sedan
— varit motionär i dessa ämnen. De motioner, som jag då väckte, avsågo emellertid
anslag till resestipendier åt förmän och verkmästare inom hantverket.

Äng.
understöd
till Sveriges
hantverksorganisation.

(Forts.)

Hr 23. 40

Lördagen den 12 mars f. m.

Ang.
understöd
tiU Sveriges J
hantverlcsorganisation.

(Forts.)

Jag har i alla fall den uppfattningen, att vad nian giver ut härvidlag får nian
mångdubbelt igen. På detta område kan en praktisk verksamhet utövas, som
verkar stimulerande.

Jag antecknade också med glädje herr statsrådets uttalande om att han skall
söka för framtiden tillgodose hantverkets berättigade krav.

Herr Strindlund: Då en ärad talare försökte lägga upp denna fråga så,
som örn diskussionen gällde denna verksamhets betydelse, så vill jag säga, att
det är icke den saken, som vi diskutera, utan vi diskutera hur mycket pengar,
man behöver för att driva verksamheten ifråga. Enligt min mening behöver
man icke mera än statsutskottet tillstyrkt.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
det av herr Andersson i Falkenberg under överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Andersson i Falkenberg, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
40 av utskottets förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Andersson i Falkenberg under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Punkterna 41—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

La des till handlingarna.

Punkten 52.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 53.

Lades till handlingarna.

Punkten 54.

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 12 mars f. m.

Kr 23.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyte av en kronan tillhörig tomt inom Torsby municipalsamhälle;
och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 11.

Härpå föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av Kungl. &VQMaj:ts
proposition angående hävande av ett mellan kronan och Västernorrlands ^talrörande
läns landsting slutet avtal rörande försäljning till landstinget av viss kronan försäljning av
tillhörig fastighet; och yttrade därvid: en fastighet

vid Sollefteå

Herr Sandström: Herr talman! Jag ber först att få säga, att jag ingen- gamla

ting har att erinra mot detta utskottets förslag och därför kommer att yrka lägerplats.
bifall till utskottets hemställan. Men det är en fråga, som har samband med
denna, som jag anser, att man här måste erinra örn, när vi nu behandla detta
ärende.

Det var ju så, att då 1925 års härordning genomfördes förklarades det, att
de samhällen, som förlorade hela eller delar av där förlagda regementen, skulle
bliva kompenserade så vitt möjligt för de förluster, som dessa samhällen ledo,
då dessa truppkontingenter berövades dem. Nu var det så att Sollefteå stad
förlorade en tredjedel av Västernorrlands regemente genom denna härordning
och då blev det fråga örn vilken kompensation, den lilla staden skulle få. Det
är givet att då en liten stad förlorar en så avsevärd truppkontingent blir denna
förlust av större betydelse än örn en stor stad skulle åsamkats förlust av motsvarande
truppkontingent. Nu föll det på kasernkommitténs lott att föra underhandlingar
med Sollefteå stad om hur denna sak lämpligast skulle ordnas
och det träffades på sätt och vis en uppgörelse i frågan. Staden fick bland
annat ett markområde. Staden hade själv förut avstått mark åt regementet
och fick då tillbaka denna mark. Det var en del av den kompensation, som
staden erhöll. Men sedan överenskoms det genom landstingets bemedling d. v. s.
landstinget tillkom som 3:e man, att det skulle upprättas ett skyddshem för
kroniskt sjuka i Sollefteå stad och därtill skulle användas de gamla byggnaderna
på Sollefteå läger. Jag var med under behandlingen av denna fråga
och känner därför väl till saken. Det var på grund av professor Petréns vältalighet
och på grund av den sakkunskap, som vi alla ansågo att han borde besitta,
som det blev affär mellan landstinget och staden beträffande dessa byggnader.
Affären gick ut på att till en början betalade landstinget icke alls någonting,
men sedan betalades 8,000 kronor för markområdet. Emellertid befanns
det vid närmare undersökning, att det skulle kosta för mycket för landstinget
att använda dessa byggnader, och därför gjordes en framställning till
Kungl. Majit örn att det avtal, som förut uppgjorts, skulle få förfalla och
byggnaderna återfalla till staten. Nåväl! Genom detta har den omständigheten
inträtt för Sollefteå stad, att staden icke fått någon kompensation för
bataljonen av Västernorrlands regemente, och Sollefteå stad anser sig icke hava
i likhet med andra samhällen fått kompensation för den förlust staden lidit.

Det vill jag poiingtera och anmäla, så att det må bliva uttalat i riksdagen
och antecknat i riksdagens handlingar. Jag vill rekommendera Sollefteå stad
till statsmakternas välvilja, att de måtte finna något annat sätt att gottgöra
staden för vad den förlorat. Särskilt vill jag göra en hänvändelse till regeringen,
att den måtte hitta på något. Det bör icke vara ägnat att förvåna, örn
staden vill söka vidtaga åtgärder för att bli gottgjord för vad den förlorat.

Jng har, herr talman, icke annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Nr 23. 42

Lördagen den 12 mars f. m.

Äng.

hävande av ett
avtal rörande
försäljning av
en fastighet
vid Sollefteå
gamla
lägerplats.
(Forts.)

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Jag har för statens räkning varit
med örn att förhandla i fråga om kompensation för Sollefteå stad. Jag vill
betyga, att Sollefteå stad har fått precis samma kompensation som andra
städer, som visserligen fått behålla sina infanteriregementen, men förtunnade,
som förhållandet är med Västernorrlands regemente. Sollefteå stad fick ett
ganska ansenligt markområde. Det tillkom en överenskommelse med landstinget,
som skulle bereda staden, som vi trodde, en liten extra förmån utöver
vad städerna i allmänhet fått sig tillerkänt. Nu har den överenskommelsen
spruckit på den grund, att landstinget icke vill fullfölja den affären, men det
kan icke staten göra något åt. Jag kan icke begripa, i vilken form man skulle
kunna bevilja Sollefteå stad någon ersättning på den grund, att anstalten icke
kommit till stånd.

Herr Sandström: Herr talman! Det blir ju en senare fråga, på vilket sätt
staden skall kunna få någon liten förmån. Det kan inträda en sådan situation,
att det behövs någon anstalt av något slag, någon välfärdsanordning, och då
bör Sollefteå stad ha företrädesrätt. Det har jag velat framhålla till den kraft
och verkan det hava kan.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 12.

Vid föredragning härpå av statsutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i bestämmelserna rörande förvaltningen
av lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål
biföll kammaren utskottets i nämnda utlåtande gjorda hemställan.

Äng.
ifrågasatt
inställande av
de militära
övningarna

§ 13.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av
väckta motioner örn inställande av de militära övningarna m. m.

Statsutskottet hade till behandling förehaft två inom andra kammaren av
herr Öhman m. fl. väckta motioner, nämligen:

nr 106, däri föreslagits, att riksdagen måtte besluta,

1) att avslå under fjärde huvudtiteln äskade anslag till militärväsendet, kronor
122,097,800; och

2) att överskottet av de medel, som i budgetplanen beräknats för fjärde huvudtiteln,
varom årets riksdag hade att besluta, sedan avlöningar till försvarsverkens
arbetare avräknats, måtte disponeras till hjälpåtgärder för de arbetslösa
enligt grunder, som av riksdagen kunde beslutas; samt

nr 187, däri föreslagits, att riksdagen ville i skrivelse till regeringen anhålla,
att förslag ofördröjligen måtte framläggas för riksdagen, innefattande att de
militära övningarna under innevarande budgetår inställdes.

Utskottet hemställde,

a) att motionen II: 106 icke måtte av riksdagen bifallas; och

b) att motionen 11:187 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Öhman: Herr talman! Föreliggande ärende har ju ett mycket intimt
samband med vad som återkommer under statsutskottets utlåtande nr 4, och
jag måste säga, att jag har litet svårt att förstå, varför icke utskottet har in -

Lördagen den 12 mars f. m.

43 Nr 23.

tagit detta yrkande i utlåtandet nr 4, men det har väl sina skäl, som jag emel- . Äng.
lertid inte skall ingå på. Jag ber dock få erinra örn, vad alla borde vara medvetna
örn, nämligen den omständigheten, att hela den kapitalistiska världen de militära
och den del därav, som på kartan har fått namnet Sverige, för närvarande ska- övningarna
kas av en mycket djupgående ekonomisk kris, vars ödeläggande verkningar m■ Killelt
förklarligt i första hand hårdast drabba de breda folklagren, arbetarna och (Korts.)
de fattiga och skuldsatta jordbrukarna. Regeringarna i de kapitalistiska staterna,
och regeringen i det här landet klaga bitterligen över svårigheterna att
få statsfinansernas debet och kredit att gå ihop. Nya indirekta skattepålagor
utskrivas, som i första hand drabbar de konsumtionsartiklar som konsumeras
av de fattigare befolkningslagren. Med andra ord, krisens bördor vältras med
obönhörlig tyngd över på de fattiga och hjälpbehövande i landet. Man avvisar
en rad mycket berättigade krav på sociala åtgärder för de fattiga och
nödlidande i landet under hänvisning till att man icke besitter de ekonomiska
möjligheter, som äro förutsättningen för att lämna bifall till framställningarna.
Jag behöver icke erinra örn här i riksdagen, huru man redan avvisat en
rad av krav på hjälpåtgärder för de arbetslösa och nödlidande i landet. Men
samtidigt som så sker, finna vi, att när det är fråga örn att ge anslag för militära
ändamål, då tyckas regeringen och de stora rikspartierna se med en helt
annan blick på statens ekonomiska möjligheter att anskaffa erforderliga medel.

Det utskottsutlåtande, som här senare kommer att behandlas, nämligen statsutskottets
utlåtande nr 4, slutar på den lilla nätta summan av 121 miljoner
kronor i anslag till militära ändamål, och regeringen kan känna sig tillfredsställd
med att den bakom detta utlåtande har kunnat mobilisera icke bara de
borgerliga partierna i riksdagen utan även det socialdemokratiska partiet. I
utskottet lia visserligen socialdemokraterna reserverat sig för en sänkning nied
omkring 1.9 miljon kronor. Men även om man inräknar det yrkande, som
tidigare behandlats av riksdagen örn inställande av värnpliktsövningarna och
därigenom beräknade besparingar av 17 miljoner kronor, så finna vi, att socialdemokraterna
äro med örn att lämna 103 miljoner kronor till militära ändamål.

Nå, men vad betyder då, mina herrar, det anslagskrav, som här föreligger
och som vi yrkat avslag på? Jag vet, att enligt finansministerns beräkningar i
budgetplanen räknas med att inkomst- och förmögenhetsskatten i landet skulle
komma att giva 124 miljoner kronor. Lägga vi då det anslagskrav, som här
begäres under fjärde huvudtiteln, jämte de andra anslag, som tillkomma i form
av pensioner till befattningshavare inom den militära organisationen, finna vi,
att den inkomst, som tillföres statskassan genom den direkta inkomst- och förmögenhetsskatten.
räcker icke ens att täcka anslagskravet för de militära ändamålen.
Samtidigt som man alltså på det sättet använder varje öre, som indrives
i skatter, så avvisar man med kraft varje förslag, som avser att i någon
mån lätta på den börda, som den ekonomiska kris, som det kapitalistiska systemet
självt är orsaken till, vältrar över på arbetarklassens axlar. Det är självklart,
att man i de breda folklagren på det kraftigaste måste reagera mot en
dylik politik.

Jag skulle i detta sammanhang vilja säga, att det verkar synnerligen dubbeltungat,
när regeringen, niir finansministern och även andra talare ur det borgerliga
lägret tala om hur nödvändigt det är att spara, hur nödvändigt det
är att nedskära varje anslag, som har någon social tendens. Jag erinrar örn,
från onsdagens debatt, med vilken kraft vederbörande departementschef och finansministern
gingo in för att förhindra en ökning av anslag, som med några
tusen kronor gingo utöver vad regeringen velat anvisa, till byggandet av ödebygdsvägar
i Norrland. Men nu, när det är fråga örn att taga varje öre som
inkomst- och förmögenhetsskatten ger och kasta på de militära ändamålen, då
hör man inget varningsrop örn att spara från rogeringsbänken eller de partier,

Nr 33. 44

Lördagen den 12 mars £. m.

Äng. sorn ha till specialitet att tala om sparsamhet. Var ha vi t. ex. herr Olsson
iiltäUcmde av i ^u^en^erSst°rP. som ständigt talar om nödvändigheten att spara? Vad sä''"de
militära* ger han * dag? Förmodligen kommer han att i den kommande voteringen rösta
övningarna för högsta möjliga anslag till militärväsendet. Vad göra de andra herrarna?
m.m. Vad gör herr Lindman, som så många gånger talat om nödvändigheten att
(Forts.) spara. Nu har han tydligen ingen plats för sin sparsamhet.

När vi från den kommunistiska gruppens sida ha yrkat på, att de medel,
som här voteras till militära ändamål, i stället skola användas till hjälpåtgärder
för lindrande av nöden i landet, då stå vi på verklighetens mark. Vi anse
det vara fullt naturligt att i första hand taga hänsyn till att människorna
kunna leva.

Jag vill i det sammanhanget erinra örn att man nog också inom vissa borgerliga
kretsar känt sig litet bekymrad över den dubbelställning, man intar,
när det är fråga örn sparsamhet. Vi behöva bara titta på en artikel i Svenska
Morgonbladet, alltså regeringsorganet. Vad säger man där? Jo, där säger
man, att folket i landet skall ha svårt att förstå den art av sparsamhet, som
den frisinnade regeringen företräder. Det skulle vara av ett visst intresse att
här till kammarens protokoll få anteckna vissa detaljer ur denna framställning
i regeringsorganet, därför att den på ett så ypperligt sätt illustrerar dubbelheten
i den frisinnade besparingspolitiken. Regeringsorganet erinrar inledningsvis
örn att man av »statsfinansiella skäl har nödgats pruta på anslag till sociala
ändamål, till sjukhus och vägbyggnader o. s. v.». Men så säger man:
»Nu örn lördag ställes riksdagen inför en serie anslagsbevillningar av annat
slag. Det är med blandade känslor man i dessa nödtider studerar den digra
militära huvudtiteln, som slutar på en summa av 121 miljoner. Här kastas
fram °en väldig serie anslagskrav av annat kynne än de nyss i riksdagen under
så mycken strid behandlade utgiftskraven för vårdhem åt sjuka och för
ödemarksvägar åt obygdens vanlottade folk. Här gäller det poster sådana
som: granatkastarkurs vid infanteriskjutskolan, prövning av brisanta sprängämnen,
nytt artilleri-, min-, torpedmateriel, gasskyddsmateriel för kustfästningarna,
torpedinskjutningsstation i skärgården, minkabel för kustfästningarna,
nya kärnrör i marinens artilleripjäser, luftvämsmateriel för kustfästningarna,
eldledningsmateriel för nya sjöfrontsbatterier etc., etc.» Man refererar,
hur man i grannländerna Norge och Danmark inom en mycket snar framtid
torde ha en militärbudget på tillsammans 60 miljoner kronor, under det att
man i detta land skrider fram till en »reducering» av militärbudgeten — som
slutar på^ 121 miljoner kronor. Tidningen kommer fram till följande slutsats:
»Såsom ärendet nu ligger till, är det — tyvärr — ej att vänta, att några
mer avsevärda belopp komma att sparas in. Det är skada. Den myndighet,
som villigt och glatt beviljar 121 miljoner kronor till militära ändamål, får
kanske ej lätt att — när det sedan blir fråga örn inhiberandet av sociala välfärdsanordningar
— få folk att tro på dess statsmannaklokhet och på konsekvensen
i dess sparsamhetsvilja.»

Jag anser, att denna slutsats i Svenska Morgonbladets artikel borde finansministern
och statsministern sätta, inom glas och ram och ha på sin vägg,
ägnat till ständig påminnelse örn humbugen i de folkfrisinnades sparsamhetspolitik
anno 1932.

Jag skall till sist erinra därom, att allt tal örn fred och avrustning till trots
och trots all tro på Nationernas förbund såsom fredsorgan, så veta vi allesammans,
att i dessa dagar har signalen till en ny världsbrand givits. Det
svenska militärväsendet har här sin uppgift given att tillsammans med andra
imperialistiska stater värna de kapitalistiska intressena, som de svenska kapitalisterna
ha tillsammans med kapitalisterna i de stora imperialistiska makterna
i Europa. Samtidigt som det är ett vapen i kapitalisternas händer mot

Lördagen den 12 mars f. m.

45 Nr 23.

den s. k. inre fienden, d. v. s. det egna landets arbetarklass. Det är fullt _ Äng.
berättigat, örn den svenska arbetarklassen och den skuldsatta och utpinade a

jordbrukarklassen med kraft börjar säga ifrån, att de för sin del icke längre de militära
vilja vara med om att ge sitt stöd åt en dylik politik. Borgarklassen förstår övningarna
också, att inför det ekonomiska tryck, som nu lägges allt hårdare och hårdare »».m över

den breda arbetarmassan, i den ökning av utsugningen, som här försiggår, (Forts.)

skapar man en stegrad revoltlust mot det nuvarande systemet, och här är också
förklaringen till varför borgarna med alla medel slå vakt om den nuvarande
militära organisationen. Men det skulle vara ett brott av arbetarklassen själv,
örn den skulle ge sin medverkan till denna politik. Det skall bli rätt intressant
att se, hur icke bara de av kammarens ärade ledamöter, som så ofta ute
i landet predikat sparsamhet, utan också de, som så ofta förklarat sig vara
anhängare av avrustning, hur de komma att ställa sig, örn de i någon mån
vilja försöka omsätta sitt tal örn avrustning i handling.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att i de utplundrade massornas namn
få yrka bifall till punkt I i föreliggande motion. Jag inlägger däri också på
samma gång ett principiellt avståndstagande från varje anslagskrav, som avser
de militära rustningarna och som återkommer under statsutskottets utlåtande
nr 4. Jag vill redan nu signalera, att, örn -— vilket jag förutsätter —
man kommer att avslå våra framställningar i föreliggande motion, vi komma
att återkomma vid behandlingen av utskottets utlåtande nr 4 och där framställa
våra yrkanden i olika punkter.

Herr Holmgren: Herr talman! Riksdagen har nyligen avslagit en socialdemokratisk
motion, som gällde inställande av vämpliktsövningama nästa år.

Under sådana förhållanden finnes ringa utsikt till, att riksdagen skall bifalla
en motion, som går vida längre än den förra. På grund härav anser jag det
ej tjäna något till att här närmare lägga ut texten utan yrkar, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Herr Kilbom: Herr talman! Det synes mig, att herr Holmgrens argumentering
är tillkommen av nöd. Såvitt jag kan förstå, innebär den ej annat än
en deklaration, att man ej här vill diskutera frågan örn avrustning, och ej heller
vill diskutera frågan angående den opinionsbildning för denna ståndpunkt,
vari motionen är ett led. Jag tror emellertid, att varje försök i detta avseende
är fullkomligt misslyckat nu som förut, och att alla små knep för att söka
komma från hänsyn till den opinionsbildning, som pågår i denna fråga ute
i landet, otvivelaktigt komma att visa sig få det svar de förtjäna.

Jag måste, innan jag går vidare, erinra örn en liten detalj, som förekom
föregående år, då riksdagen behandlade fjärde huvudtiteln. Bland annat förklarades
där såsom en gensaga mot den statistik, som anförts från vårt håll
angående militärutgifterna per huvud och år i olika stater, att en av orsakerna
-— uppenbarligen en betydande orsak, eftersom den speciellt underströks
— till de höga militärutgifterna per individ i Sverige var den behandling,
som de värnpliktiga åtnjöto. Jag har med anledning härav tillåtit mig titta
litet på fördelningen av fjärde huvudtitelns anslag och måste till följd av det
resultat denna statistik visar stämpla påståendet såsom lindrigast sagt ett misstag,
men ett mycket remarkabelt misstag av dom, som gjort sig skyldiga till
detsamma. Ser man på, hur kostnaderna under fjärde huvudtiteln fördelas,
vad finner man då? Jo, att de värnpliktigas avlöning drar 2.7 % av samtliga
kostnader under denna huvudtitel. Man finner vidare, att kostnaderna för
bränsle, lyse och renhållning, som vill också anses vara saker, vilka de värnpliktiga
åtnjuta, dra omkring 3 %, att kläder och dylikt dra 3 till 4 %, att
man kort och gott, om man slår tillsammans samtliga under fjärde huvud -

Nr 23. 46

Lördagen den 12 mars f. m.

Äng.
ifrågasatt
inställande a
de militära
övningarna
m. m.
(Forts.)

titeln upptagna anslag, som kunna sägas gå till de värnpliktiga, i allra bästa
fall kommer upp till en gemensam kostnad av cirka 17 % av hela summan.
Ser jag däremot på ett annat område, nämligen avlöning, dagtraktamenten och
resekostnader för dem, som sitta uppe i departementet, i Arméförvaltningen,
Marinförvaltningen och allt vad därtill hör jämte avlöningar och annat till
herrar officerare och andra, så kommer jag till, att dessa utgifter gå till närmare
43 % av hela militärbudgeten. Under sådana förhållanden står man här
i kammaren och säger, att de höga kostnaderna för det svenska militärväsendet
äro orsakade av omsorgen örn de värnpliktiga. Jag tror, herr talman, att
man äger rätt att ännu en gång beteckna ett dylikt påstående som, lindrigast
sagt, ett misstag i avseende å orsakerna till de höga militärutgifterna i Sverige.
I fjol hade jag ej siffror att styrka mitt påstå,ende med, fast jag drog
i tvivelsmål den anförda uppgiften. Siffrorna har jag nu fått, och de visa. att
de stora utgifterna i stället gå till herrar officerare, herrar tjänstemän i skilda
avseenden. Jag tittar på en annan post, nämligen byggnader, flygmaskiner
o. dyl., och finner, att den slukar 18.6 %, örn jag ej minns galet, av fjärde huvudtitelns
anslag. Vem som helst av herrarna kan taga kostnaderna ur officiella,
uppgifter, räkna efter och konstatera riktigheten av vad jag säger. För att
jag ej skulle drabbas av påståendet, att det är oriktigt, har jag för säkerhets
skull låtit en tjänsteman i ett av statens centrala verk, som sysslar med denna
.statistik, kontrollräkna dessa uppgifter, och det har visat sig, att de stämma
fullkomligt. Av detta konstaterar jag således, att det ej är sant, när man
från högerns sida talar örn, att ett inställande av militärövningarna skulle
drabba arbetarklassen och de värnpliktiga i hög grad. Det är ej heller sant,
när man från socialdemokraternas sida i fjol påstod, att våra kostnader av
detta slag äro så höga på grund av att vi lia så bra ordnat för de värnpliktiga.
Statistiken visar, att det förhållandevis är en bagatell av fjärde huvudtitelns
utgifter, som går till detta ändamål. De stora summorna gå. som
sagt, till de herrar, som här slå vakt örn militärbudgeten, och deras klassfränder
i samhället.

Tittar män vidare på militärutgifterna ur andra synpunkter, kommer man
till högst märkliga resultat. Jag skulle först vilja uppställa till herr Holmgrens
begrundande, för att han skall bli i tillfälle att anföra bevis i saken,
den frågan: Varför behöva vi, från hans egna utgångspunkter, 121,000,000
kronor? Och till de socialdemokrater, som voro med år 1925 oell stadfäste denna
historia, vill jag rikta frågan: På vad sätt ha vi ett annat militärpolitiskt läge
än Norge och Danmark? På vad sätt ha vi ett mera utsatt militärpolitiskt läge
än Belgien? Norge har långt mindre folkmängd än Sverige. Låt oss räkna
med hälften för att runda av siffran. I Norge föreslog redan i våras den
då avgående borgerliga regeringen en sänkning av militärbudgeten från 40
till 32 miljoner kronor. Örn vi lägga samma beräkningsgrund på vår militärbudget,
skulle vi med dubbelt så stor folkmängd ha en militärbudget på 64
miljoner kronor. Var vänliga att tala om vad som motiverar, att vi under
dylika förhållanden skola ha en militärbudget på 121 miljoner kronor. Jagtycker,
att de, som betala skatterna i landet, kunde lia rätt att få en förklaring
härpå. — Vidare Danmark. Jag skall ej gå så långt, att jag tar upp
till jämförelse det förslag, som de danska radikalerna och socialdemokraterna
redan för ett år sedan framlade, nämligen att skära ned militärbudgeten till
18 miljoner kronor. Man kan taga det förslag, varom den danska högern nu
träffat överenskommelse med de danska socialdemokraterna, nämligen att
skära ner militärbudgeten till 30 miljoner kronor. Vad motiverar, att Danmark
kan ha så mycket lägre militärutgifter än Sverige? Örn man säger, att
Danmark har 60 % av vår befolkning, så böra vi även vid den jämförelsen kunna
komma ner avsevärt på den nuvarande militärbudgeten. En annan jämförelse.

Lördagen den 12 mars f. m.

47 Nr 2#.

I Belgien offrar man enligt Nationernas förbunds militära årsbok 9.42 kronor
per individ oell år i militärutgifter, i Sverige offrar nian för samma ändamål
22.77 kronor. Belgien är ett land, som ligger i centrum av Europa.
Det har varit indraget eller nedtrampat i praktiskt taget varje europeiskt krig
under många hundra år. Det nöjer sig ändå nied 9.42 kronor per individ, men
Sverige skall ha 22.77. Det sades nyligen i annat sammanhang, att vi ej
ha råd att hjälpa de arbetslösa, att vi ej ha råd att hjälpa de fattiga jordbrukarna
i landet. Låt oss skära ner militärbördan per individ till samma nivå
som i Belgien, och vi spara i runt tal 80 miljoner kronor i år till hjälp åt de
arbetslösa och de fattiga bönderna. Jag frågar i detta sammanhang ännu en
gång herr Holmgren: Vad är det för orsaker, som göra, att Sverige måste lia
22.77 kronor per individ, när Belgien kan ha 9.42 kronor? Är vårt militärpolitiska
läge mera utsatt? Har det under de sista hundra åren visat sig, att
risken för oss att indragas i krig är större, eller finnes det en annan förklaring?
Det är möjligt, att jag blir i tillfälle att återkomma och ge den förklaringen
genom en jämförelse mellan de löner, som utgå till vissa herrar i
vår armé och flotta, och dem, som utgå till vissa herrar i armén och flottan i
Belgien.

Jag måste i detta sammanhang också ställa frågan, örn man nu äntligen
kunde få klart för sig, vilken ståndpunkt det socialdemokratiska partiet företräder.
Jag skulle tro, att det har ett visst intresse, åtminstone i den politiska
renlighetens namn. Nyligen, då det gällde att motivera den socialdemokratiska
motionen angående inställande av värnpliktsövningarna, då förklarade en representant
för det socialdemokratiska partiet i första kammaren — alldeles
särskilt understruket — att denna motion ingalunda innebar något frångående
av de förpliktelser man iklätt sig genom beslutet av år 1925. Örn det är riktigt
— och jag antar, att det är majoritetens uppfattning — vad är det då som
ligger till grund för t. ex. stockholmsorganisationens — såvitt man får förutsätta,
att dess mening företrädes av »Social-Demokraten» ■— uppfattning, som
förklaras innebära, att man går in t. o. m. för isolerad avrusning? Är det bara
en principdeklaration, som till ingenting förpliktar i nutiden? Kan stockholmsorganisationens
påstådda mening förenas med den deklaration, som avgavs i
första kammaren och som jag nyss citerat, att man cj på något sätt känner sig
förpliktad att frångå 1925 års beslut? Kan man med andra ord vara avrustningsvän,
t. o. m. vän av isolerad avrustning, men samtidigt vräka ut över
120 miljoner kronor i militärutgifter, och, då det samtidigt föreligger ett förslag
till nedsättning, gå emot detsamma? Jag tror, att det kunde vara av rätt
stort intresse att få besked på dessa punkter.

Jag skulle också måhända ha rätt att här efterlysa, hur det korresponderar
med den svenska regeringens i Genéve påstådda ståndpunkt, att dess syfte är
att åstadkomma mesta möjliga nedrustning, samtidigt som man här i Sverige
årligen beviljar medel till militärutgifter, som från en jämförande utgångspunkt
äro större än dem, som de flesta andra länder i världen lia. Har man
någon som helst rätt, herr talman, att bli tagen på allvar i sina deklarationer i
Genéve örn att man vill avrustning, samtidigt som man på detta sätt fattar
beslut, innebärande att man ställer landet bland de främsta av staterna, då det
gäller höga militärbördor? Jag kan ej hjälpa, att mig synes, som örn detta
skulle innebära tvenne ståndpunkter. Men måhända är det även här så, att talet
örn avrustning är en principdeklaration, som till ingenting förbinder vare sig
nu eller inom överskådlig framtid, kort och kort, att det ej är någonting annat
jin sådant, som man stryker valmännen örn munnen med, för att de skola känna
sig tillfredsställda. Jag tror dock, att man ute i landet nu allmänt börjar
ställa sig den frågan — i varje fall har jag det intrycket —: Vad är det för
politik, som här föres? Mari ställer å ena sidan vad kamrat Öhman förut

Äng.
ifrågasatt
inställande av
de militära
övningarna
m. m.
(Forts.)

Kr 23. 48

Lördagen den 12 mars f. m.

Ang. framhållit, de ideligen återkommande sparsamhetskraven, å andra sidan slöifrågas
au seriet med militära utgifter. Jag skall därvidlag särskilt understryka behandlin''”demilitär™
£en av arbetslösa, Jå det alltid talas örn, att vi ej ha pengar, samtidigt som, då
övningarna det galler militärutgifter, man ej företar några nedskärningar utan endast
m. m. ifrågasätter uppskov. Man har således på vissa håll sökt göra ett stort num(Forts.
) mer av regeringens förslag att ur årets budget stryka åtgärder, som skulle
draga kostnader av tillhopa 8.8 miljoner kronor. För mitt vidkommande ber
jag att få till protokollet anteckna, att detta ingalunda är något uttryck för
regeringens vilja till nedrustning och ännu mindre avrustning. Det innebär
bara ett förslag örn uppskov med vissa åtgärder, säkerligen framtvingat av
statsfinansiella skäl.

Herr talman, jag skall under åberopande av dessa synpunkter be att få framställa
samma yrkande som herr Öhman.

Herr Öhman: Jag begärde ordet för att framställa ett kompletterande yrkande,
för den händelse riksdagen avslår punkten 1 i motionen 106. Jag ber
därför, herr talman, att också få yrka bifall till motionen 187, som omnämnes
i andra stycket i utskottsutlåtandet.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Jag undrar, örn det finnes någon
mer än herr Kilbom, som skulle hitta på att argumentera så: Norge har en
budget på 46 miljoner och Danmark en sådan på 43 miljoner kronor. Men
den avgångna regeringen hade tänkt på ett förslag om nedsättning till 32
miljoner kronor i Norge. Och i Danmark lär en kompromiss vara påtänkt på
basis av en försvarskostnad av 36 miljoner. Därför räknar han vid sina jämförelser
med att militärbudgeten skulle vara 32 miljoner kronor i Norge och
36 miljoner kronor i Danmark. Vad är det för ett sätt? Göras jämförelser,
skall man väl räkna med utgifterna för försvaret sådana de äro och icke med
vad de möjligen kunna bli en gång i framtiden.

Vad nu den föreliggande motionen beträffar, resonera herrar kommunister
tydligen som örn de kunde disponera alla de 122 miljonerna för arbetslöshetens
bekämpande, bara riksdagen bifölle deras motion. Jag vill icke förolämpa dessa
herrar med att ens tro, att de icke begripa, att detta bara är bluff, förmodligen
avsedd för de djupa lagren och de valmän, vilkas talan här i kammaren föres av
herr Kilbom och herr Öhman. De andra valmännen behöva de naturligtvis
icke räkna med, eftersom diktaturen ingår i deras allmänna program. Alla
så kallade borgerliga eller kapitalister tas därför aldrig i betraktande, när
man diskuterar här i kammaren, utan det är bara vad herr Kilbom och herr
Öhman vill, som skall vara avgörande för vad riksdagen skall besluta. Jag
tycker verkligen, att det är litet väl mycket begärt, att kammarens ledamöter
icke skola taga hänsyn till dem, som lia valt dem, utan de skola på sin höjd
fästa sig vid de valmän, som valt herr Kilbom och herr Öhman.

Nu ligger det i sakens natur, att även örn denna motion bifölles, så skulle det
ingalunda bli några 122 miljoner att disponera över för vissa, andra statsutgifter,
därför att man ändå skulle behöva betala lön till de tjänstemän, som
det här är fråga örn. Herr Kilbom sade visserligen, att de ha alldeles för höga
löner, och jag tror också, att de ha betydligt högre löner än till exempel ^belgiska
officerare och tjänstemän. Men denna omständighet utgör väl också en
del av förklaringen till, att försvarsutgifterna i Belgien jämförda med de svenska
bli så låga. Det är ett faktum, att det är billigare att leva i Belgien, och även
de belgiska arbetarna — det tror jag icke herr Kilbom kan förneka — ha
betydligt lägre betalt per dag eller per timme än de svenska arbetarna. Vad
som emellertid är ett ostridigt faktum är, att alla fast anställda, alla de som
ha fullmakt på sina beställningar, kunna på laglig väg utfå sin lön, vad än

Lördagen den. 12 mars f. m.

49 Nr 23.

riksdagen beslutar. l)e kunna taga ut denna sin lön även under nästa budgetår.
Motionärerna lia nämligen icke väckt något förslag om att riksdagen skulle
besluta en särskild lag för alla militärt anställda av innehåll, att de, denna
grupp av statstjänare, skulle helt och hållet berövas alla rättigheter. Hade
herrarna kommit med ett sådant förslag, men endast då skulle ni med skäl
kunnat göra gällande, att vi på en gång kunna spara 122 miljoner.

Det enda, som herrarna räkna med i detta sammanhang, är den grupp av
anställda, för vilka herr Edoff Andersson är förtroendeman. Det föreslås
nämligen, att avlöningarna till försvarsverkens arbetare skola avräknas. Detta
belopp vill man således icke disponera över för andra ändamål. Nu är det ju
i alla fall så, att dessa arbetare skulle bli arbetslösa. Under kommunistisk regi
förekom det för en tid sedan en uppvaktning här i riksdagen av representanter
för de arbetslösa, och enligt vad en ledamot av kammaren, som fick del av
deras skrivelse berättat för mig, gingo kraven ut på dels avtalsenliga löner för
arbetslösa, och dels också naturaförmåner därutöver, mjölk, bidrag till hyra
o. s. v. Under sådana förhållanden förmodar jag, att även den personal vid försvarsväsendet,
som skulle bli arbetslös, skulle ha sådana extra förmåner, och
kostnaden härför får väl herr Kilbom också räkna av på de 122 miljonerna.

Besparingen blir sålunda icke på långa vägar så stor, som herrarna velat
göra gällande. Jag undrar sannerligen icke på att socialdemokraterna, när de
skulle motionera örn vissa inskränkningar i utgifterna och örn inställandet av
de värnpliktigas övningar för året, icke alls kunde taga upp tävlan med herr
Kilbom. Det är överhuvud taget omöjligt för någon, som verkligen vill mena
allvar med vad lian föreslår.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Kilbom: Herr talman! Det är uppenbart, att man icke önskar klara
ut detta problem. Herr Holmgren, statsutskottets militäre sakkunnige ledamot,
tiger. Försöken att snabbast möjligt få slut på debatten äro otvivelaktigt
lovvärda, men den här gången misslyckas de.

Till en början vill jag erinra herr Jönsson i Revinge, som sitter i statsutskottet
och väl borde följa med dessa saker, örn att i Norge har regeringen
Kolstad lagt fram ett förslag örn sänkning av militärbudgeten från 46 till 35
miljoner. Jag undrar ändå, herr Jönsson, örn jag icke under sådana förhållanden
har rättighet att taga detta förslag som utgångspunkt för en jämförelse.
Jag har nämligen på känn, herr Jönsson, att detta förslag kommer att
godkännas av norska stortinget. Jag är så mycket säkrare på den saken, som
jag för icke mer än 14 dagar sedan vid ett besök i Oslo just gjorde mig underkunnig
örn hur den saken låg till. Det existerar till och med en parlamentarisk
kommitté där, som vill gå ännu längre. Jag har också på känn, att i
danska folketinget kommer nog att framläggas det förslag, varom överenskommelse
nu har träffats mellan Danmarks högerparti, »vänstern», och regeringspartiet.
Har jag under sådana förhållanden icke anledning och rätt att
taga också detta förslag som utgångspunkt vid en jämförelse?

Men a la bonheur, jag skall acceptera herr Jönssons utgångspunkt. Jag
kan säga, att det föreligger »bara förslag» i Danmark och Norge. För att vi
då skola bli jämställda, skulle jag emellertid vilja fråga herr Jönsson: Vill

herr Jönsson bidraga till att framlägga ett förslag inför svenska riksdagen,
som skär ned militärbudgeten till procentuellt samma nivå i förhållande till
tolkmängden som i Norge eller Danmark? Vill herr Jönsson vara med örn
att arbeta fram ett dylikt förslag? Vill herr Jönsson verka därför i statsutskottet?
Jag tror, att når vi fa svar på de frågorna, då skola vi kunna fortsätta
att diskutera denna sak. I var.je fall avfärdar man icke dessa jämfö Andra

kammarens lindokoll, 10,‘id. Nr SS. 4

Ang.
ifrågasatt
inställande av
de militära
övningarna
m. m.
(Forts.)

» 23. 50

Lördagen den 12 mars i. m.

Äng.
ifrågasatt
inställande a
de militära
övningarna
m. m.
(Forts.)

reiser bara med den förklaringen, att det bara är förslag, som föreligga i de
anförda länderna, oell att det därför ingenting är att taga hänsyn till.

När herr Jönsson emellertid fullständigt underkänner allt, som kommer
från vårt håll, såsom omöjligt, så frågar jag emellertid med vad rätt han underkänner
regeringsförslagen i Norge och i Danmark.

Som sagt, vilja herrarna i statsutskottet, socialdemokrater, folkfrisinnade
och herr Jönsson, vilja ni vara med örn, såsom utgörande riksdagens majoritet,
att lägga fram ett förslag, som skär ned militärbördoma till samma nivå, som
det nu är fråga om att göra i Danmark och Norge? Ni komma att svara nej
på den frågan. Ni ha redan svarat nej. Ni vilja icke vara med örn en nedrustning
i Sverige, det är hela sanningen. Man säger, att vi skola göra det år
1936. Må alltså nödtiden till dess vara hur svår som helst, må vilken fruktansvärd
kris som helst gå över världen, må 200,000 gå arbetslösa, må jordbrukarna
sammanträda, som en kollega från Skåne talade om för mig härom
dagen, soekenvis för att överlägga örn att icke betala räntor på sina lån, allt
detta gör ingenting! Ramen för militärbudgeten beslöts år 1925 och därvid
skola vi stå fast, även örn folket svälter. Det är herrarnas politik, bekräftad
senast genom den nu framlagda budgeten.

Man talar om att vårt förslag bara är avsett för valmännen. Förlåt, herr
Jönsson, skulle det då icke vara lämpligt att pröva vårt allvar? Vi ha nu
så många gånger fått höra detta, att vi bara arbeta för valmännen och för att
demonstrera, att jag skall be att få returnera påståendet och säga: Var så god.
pröva oss! Ställ ett praktiskt förslag i enlighet med vår uppfattning, så få
ni se, örn vi komma att rösta för det.

Men för övrigt vet nog herr Jönsson, att såväl han själv — jag vill icke
säga, att han är en reaktionär man för det — som socialdemokraterna år 1911
framförde synpunkter ungefär liknande de, som vi nu framföra. Var det också
bara gjort för valmännen, herr Jönsson? Var den ståndpunkt, som det
liberala partiet intog före Karl Staaffs Karlskronatal, också bara för valmännen?
Med vad rätt slungar man en sådan beskyllning speciellt mot oss?
Det bevisar att ni marscherat åt höger. Ni ger efter för högerns. krav.

Om man nu säger, och det skulle jag i varje fall formellt kunna finna någon
reson i, att vi kunna icke i riksdagen utan valmännens hörande gå till en
nedskärning av militärbudgeten, så varför i rimlighetens namn passar man
icke på tillfället i år, då vi stå inför ett nytt val, med ett förslag till åtminstone
nedskärning av militärbudgeten, som högern då tvingas taga ståndpunkt till
och på vilket vi kunna gå till val?

Herr Jönsson sade något örn att vi bara toge hänsyn till våra valmän. Herr
Jönsson, jag ber få försäkra, att vi ha intet som helst emot att gå ut till alla
valmän på nätt upp denna fråga. Jag har en känsla av att det i höst nog skall
visa sig vad valmännen tänka i denna historia, vad de tänka örn att herrarna vräka
122 miljoner på militärbudgeten samtidigt som de arbetslösa behandlas på
sätt, som för närvarande sker. Jag är övertygad om att de skulle ge ett för
er förkrossande svar på den punkten, för den händelse vi hade ekonomiska möjligheter
att i vidare kretsar sprida kännedom örn herrarnas uppträdande.

Vad slutligen beträffar de krav, som för några veckor sedan framfördes till
andra kammarens talman — jag antar, att det var detta, sorn.herr Jönsson syftade
på — så vet nog herr Jönsson, att det hade vi ingenting med att göra.
Jag kan tillägga, herr Jönsson, att örn några ha klargjort för de arbetslösa
kamraterna, att man ingen vart kommer genom att ställa förslag och krav, som
splittra arbetarfronten, så är det vi. Veterligen har icke herr Jönsson gjort
något för att klargöra vådan för arbetarna av en dylik politik.

Man säger till sist, att besparingarna genom vår motion icke skulle bil så
förfärligt stora. Såvitt jag förstår, herr Jönsson, så är det ytterligare ett

Lördagen den 12 mars f. m. 51

skäl, varför man skulle bifalla motionen, ty örn det är på det sättet, att bara
en liten del av årets militärbudget därigenom skulle gå bort, så kan man ju i
ali rimlighets namn gå med på motionen. Jag kan således icke finna annat än
att herr Jönssons argumentation på den punkten skulle ha låtit honom komma
till en helt annan slutsats än vad nu blev fallet.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag kan icke finna annat än att herr Kilboms
resonemang är i sak felaktigt på varje punkt. Han hade dock rätt på en
punkt, det vill jag medge, och det var när han påstod, att statsutskottets representanter
här sökte undandraga sig att diskutera denna fråga. Det vill jag
verkligen erkänna, att han hade rätt uti. Jag kan icke heller finna någon anledning,
varför man i detta sammanhang skulle taga upp en diskussion i de
frågor, som herr Kilbom nu har väckt. Förhållandet är ju, att ingen av oss
kan övertyga den andre, och varför skall man då nu föra denna diskussion.
Den diskussionen borde väl föras på ett helt annat ställe, nämligen där det
finns människor att omvända. Sålunda menar jag, att herr Jönsson i Revinge
hade ganska rätt i sin uppfattning, att det tal, som herr Kilbom här för, är
egentligen bara avsett för publiken och icke alls för oss.

Nu har emellertid herr Kilbom begärt att få svar på tvenne frågor, som
han direkt riktade till mig, och jag skall icke göra honom ledsen genom att icke
svara på dem. Den första frågan gällde, varför vi skulle behöva mera försvar
än Norge och Danmark, proportionsvis förmodar jag han menade. Jag vill
svara på den frågan med en motfråga: Är det verkligen så, att Norges och
Danmarks försvar är av den beskaffenhet, att de sakkunniga anse det vara tillräckligt? Sedan

frågade herr Kilbom, vad motivet kunde vara till att Danmark hade
så mycket mindre försvar än vi. Ja, det är klart. Det beror naturligtvis därpå,
att majoriteten i den danska folkförsamlingen ser mera optimistiskt på de
fredliga förhållandena ute i världen än vad vi göra, eller kanske snarare på
att den ser mera pessimistiskt på möjligheten att kunna skydda sitt land, och
därför intager man i Danmark en annan ståndpunkt än vad vi dess bättre häi
i vårt land ha gjort.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Det som gav mig särskild

anledning att begära ordet var några uttalanden av herr Jönsson i Revinge.
Jag måste ju säga, att herrarnas »saklighet» i debatten om en sådan fråga som
denna gör mig förvånad. Jag hade knappast trott, att jag skulle finna en ledamot
av statsutskottet, som skulle försöka avfärda det spörsmål, det här gäller,
med det jag skulle vilja säga flabb, som låg i herr Jönssons i Revinge anförande
i denna sak. Det är ju ändå på det sättet, att det finns tusentals människor
i landet, som gå och svälta. Det spörsmål, som det här gäller, är, huruvida
man skall taga av de miljoner, som användas för militära ändamål, för
att lämna till försörjning åt dem, som sakna medel till livets uppehälle. Det
spörsmålet, herr Jönsson, avfärdar man icke med sådana argument, som herr
Jönsson lät komma till uttryck i sitt anförande.

När herr Jönsson säger, att besparingarna icke bli så stora, som vad vi ha
sökt göra giillande, och att det icke blir på det sättet, att man sparar allt som
blir över, sedan man har räknat bort det, som går åt till avlöningar för arbetarna
vid försvarsverket, så är det riktigt, men vi ha också sagt i vår motion, att
man skall taga det, som kan sparas av de 122 miljonerna, och använda det till
hjälp åt de arbetslösa.

När herr Jönsson talade örn försvarsväsendets arbetare, sade han, att undantaget
för deras räkning hade gjorts därför, att jag är förtroendeman för

Nr 28.

Any.
ifrågasatt
inställande av
de militära
övningarna
m. m.
(Forts)

Nr 28. 52

Lördagen den. 12 mars f. m.

Äng.
ifrågasatt
inställande a
de militära
övningarna
m. m.
(Forte.)

denna arbetargrupp. Nej, det förhåller sig väl på det sättet, herr Jönsson, att
alla övriga anställda vid försvarsväsendet ha vissa garantier för bibehållande
av större eller mindre del av sin lön, men beträffande arbetarna finns det iche
några sådana föreskrifter, och fördenskull har detta yrkande blivit ställt för
deras räkning. Så ligger alltså den saken till.

När man år 1925 genomförde den nuvarande militärorganisationen, fastställdes
också de bestämmelser, som skulle gälla för militär på övergångsstat, och
då gjorde man ungefär, som herr Jönsson talade om att den Sillénska deputationen
gjort anspråk på hos kammarens talman. Man gav dem avtalsenliga
löner, alltså enligt avlöningsreglementet, och de som tjänstgjort på A-ort fingo,
när de avgingo, lön efter B-ort i stället. De finge alltså litet mer än de hade
när de tjänstgjorde. Jag skulle alltså vilja säga, att när Sillénarne sett i
detta riksdagsbeslut när de framställde sina anspråk, ha de egentligen icke
begärt mera, än att de arbetslösa skulle bli behandlade såsom en del av de militära
blevo behandlade vid genomförandet av 1925 års militärorganisation.
Utgångspunkter finnas alltså även för det anspråk, som från dessa framställdes,
även örn jag icke har för avsikt att ge min anslutning till sådana anspråk
såsom dels avtalsenliga löner och dels dessutom litet till.

Beträffande det resonemang, som herr Holmgren förde, när han frågade, huruvida
de sakkunniga i Norge och i Danmark äro tillfredsställda med de försvarsanstalter,
som där finnas, skulle jag vilja till herr Holmgren framställa
denna fråga: När har någon militär ansett, att de militära anstalterna varit
tillräckliga? Här i Sverige har jag åtminstone aldrig sett det, ty alla militärer,
åtminstone de som officiellt uttalat sig örn detta spörsmål, ha ansett det
vara för litet både i fråga örn anslaget och de militära anstalterna överhuvud
taget. Jag tror alldeles säkert sålunda, att det går att leta upp meningsfränder
och yrkesbröder till herr Holmgren både i Norge och Danmark, som anse,
att vad som där anvisas för militära ändamål varit alldeles för litet. Praktiskt
taget har varje militär här i landet samma uppfattning när han sett på
detta med kårens ögon. Men det finns naturligtvis en och annan, sorn ser på
detta rent objektivt, och dessa utgöra alltså ett undantag från dem, som plädera
för kårandan och kårintressena på sätt som det kommer till uttryck från
militärt håll.

Ja, herr talman, när det gäller den arbetargrupp, som är anställd å försvarsväsendets
arbetsplatser —■ örn jag nu skulle taga kammarens tid i anspråk ett
par ögonblick för att något tala örn deras syn på denna sak — hävda de den
uppfattningen, att så länge de äro sysselsatta på detta område skola de ha sådana
villkor för sitt arbete, som äro tillfredsställande. När man anser sig behöva
vidtaga de åtgärder, som av oss här ifrågasättes, nämligen ett avskaffande
av militärväsendet, begära de, när det gäller hjälp från statens sida, att
bli behandlade på samma sätt som övriga i militärväsendet anställda, d. v. s.
att staten ekonomiskt skall sörja för dem. Jag ser emellertid med tillfredsställelse
den uppfattningen utbredd bland försvarsväsendets arbetare att de
sannerligen icke göra anspråk — såsom militärerna göra — att militärväsendet
skall finnas här i landet för att de skola bli försörjda utan de hävda, att de
kunna uträtta något annat också, men med övergången anse de att staten har
skyldighet att hjäJpa dem till rätta i de svårigheter, som i aPbetslöshetstider
uppkomma. Detta är ett anspråk, som man ställer från deras sida. Jag skulle
tro, att det är ett anspråk som man i och för sig har anledning att respektera
och ett anspråk som tagit sig uttryck i den passus i vårt yrkande, som talar örn
löner för försvarsväsendets arbetare, och icke ens mot det, herr Jönsson, bör
man anföra sådana argument, som finnas i herr Jönssons senaste anförande.

Herr talman, jag ber att få instämma i det av herr Öhman framställda yrkandet.

Lördagen den 12 mars f. m.

53 Nr 23.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag måste säga, att herrarna äro rätt svåra
att tillfredsställa. Förut ha vi väckt motioner utan sammanhang med huvudtiteln,
däri vi framfört våra synpunkter på detta problem. Då ha vi anknutit
våra avslagsyrkanden till olika punkter i huvudtiteln. Då vi gjorde det första
gången, gjorde man erinringar och säde: Icke skola ni diskutera detta

på denna punkt. Ni skola diskutera detta på en annan punkt. Då vi så
komma andra gången, sade man: Det är icke någon metod i att komma på det
här sättet. Ni få komma med särskilda motioner. Så komma vi med särskilda
motioner och strax stiger statsutskottets sakkunnige ledamot upp och frågar
vad det är för mening med att komma och diskutera på det sättet. Jag konstaterar,
att på detta sätt framträda på nytt de obotfärdigas förhinder. Jag
är emellertid samtidigt tacksam för det erkännande, som herr Holmgren gav
då han sade, att här omvänder man ingen. Det är ett dyrbart erkännande,
synes det mig. Är det nu så — vilket är väl uppenbart -— att herr Holmgren
här talar för samtliga i denna kammare utom vårt parti, är det ännu mera
dyrbart. Jag vill emellertid förutspå herr Holmgren, att få dessa ekonomiska
förhållanden utveckla sig ett år till, komma de nog att omvända er. Under alla
förhållanden kommer den opinion, som håller på .att växa upp här i landet, att
omvända herrarna.

Allt det här talet örn att Norges sakkunniga äro nöjda med mindre anslag,
resp. att majoriteten i danska riksdagen ser mera optimistiskt eller pessimistiskt
på denna historia, allt vad herr Holmgren säde i det avseendet är dock
enbart ett uttryck för hans subjektiva uppfattning eller kanske, rättare sagt,
uttryck för svenska högerns uppfattning i hithörande frågor. Med vad rätt
komma ni, mina herrar, icke blott högern utan alla som stödja denna militärbudget,
och göra anspråk på att vara mera sakkunniga och mera förståndiga
i denna fråga än man är i Norge och Danmark, än vad man är i Belgien, än
vad man är i de flesta länder hår i världen, där man nöjer sig med mindre militära
anstalter än vad fallet är här i Sverige. Yi ha icke fått något bevis för
att herrarna äro mer sakkunniga..

Sanningen är, såsom en talare uttryckte det, att varje gång de svenska militärfrågorna
varit under behandling har högern stått med segerpalmer i händerna.
Förklaringen härtill är att socialdemokraterna undan för undan höjt
sina bud ifrån 65 miljoner kronor till 94 miljoner, från 94 miljoner till 107
miljoner för att därefter rösta för en militärbudget, som från 1926 till och
med innevarande budgetår gått till över 130 miljoner kronor. När de socialdemokratiska
ledarna ändra sin ståndpunkt på detta sätt segrar högern. Gå
socialdemokraterna in för avrustning då komma högern och icke minst de frisinnade
och bondeförbundarna — var säker örn det, herr Olsson i Kullenbergstorp
— att tvingas att anpassa sig till en politik, som är i överensstämmelse
med arbetarnas och böndernas intressen, men icke en politik, som är i överensstämmelse
med storfinansens och fåtalets.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
först propositioner beträffande mom. a), nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i nämnda moment, dels ock på bifall till det förslag, som innefattades
i mom. 1) av motionen II: 106; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av
herr Öhman, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, alt kammaren bifaller statsutskottets hemställan i mom. a)
av utskottets förevarande utlåtande nr 81, röstar

Ja;

Äng.
ifrågasatt
inställande av
de militära
övningarna
m. m.
(Forts.)

Nr 23. 54

Lördagen den 12 mars f. m.

Ang.

ifrågasatt
inställande av
de militära
övningarna
m. m.
(Forts.)

Äng.

ifrågasatt
tillfällig löneförbättring

åt vissa
militärer
ra. ra.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det förslag, som innefattas i mom. 1) av
motionen II; 106.

Vidare gav herr talmannen beträffande mom. b) propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i berörda moment, dels ock på bifall till motionen
11:187; och blev utskottets hemställan i förevarande moment av kammaren
bifallen.

§ 14.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 32, i anledning
av väckta motioner örn tillfällig löneförbättring åt vissa löjtnanter, sergeanter,
och underofficerare av andra och tredje graden på aktiv stat m. m.
yttrade:

Herr Holmström: Herr talman! Den personal, varom i dessa motioner är
fråga, har genom övergången till 1925 års härordning kommit i ett synnerligen
svårt läge. Under normala förhållanden skulle löjtnanterna sedan många
år tillbaka haft kaptens lön och sergeanterna fanjunkares. Och lika skulle
förhållandena ha varit beträffande marinens motsvarande personal. De av
denna personal, som nu bildat familj, ha i regel sina barn långt uppe i skolorna,
och det är lätt att förstå huru det skall vara för dessa familjer att draga
sig fram med löjtnants resp. kaptens eller motsvarande lön. Riksdagen har
också behjärtat deras sak, ty förra året beslöt riksdagen att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, i anledning av väckta motioner »att Kungl. Maj :t måtte
efter verkställd utredning för 1932 års riksdag framlägga förslag rörande tillfällig
löneförbättring åt sådana löjtnanter, sergeanter och underofficerare av
andra och tredje graden på aktiv stat, som på grund av nuvarande befordringsförhållanden
inom armén och marinen kommit uti en i avlöningshänseende särskilt
ogynnsam ställning». En sådan utredning har också blivit verkställd,
ty försvarsväsendets lönenämnd har i skrivelse den 15 oktober 1931 framlagt
närmare utredning och förslag i ämnet. Departementschefen framhåller i
statsverkspropositionen, att ehuru vissa skäl tala för att ifrågavarande befattningshavare
erhålla en förbättrad avlöning, det nuvarande statsfinansiella läget
tvingar till största återhållsamhet i fråga om nya utgifter och anser sig
under sådana förhållanden icke böra tillstyrka medels anvisning för ändamålet
å riksstaten. Det är beklagligt — för att icke säga det är anmärkningsvärt —
att departementschefen icke tagit, hänsyn till detta av riksdagen föregående
år ganska tydligt och reservationslöst gjorda uttalande, vilket ju innebar, att
till detta års riksdag skulle framläggas förslag örn löneförbättring för denna
personal. Det kan vara av intresse att i detta sammanhang se, huru en annan
departementschef fäster avseende vid ett riksdagens uttalande. I propositionen
nr 154 av i år angående uppförande av byggnader för karolinska sjukhuset
m. m. säger departementschefen: »Vad beträffar den av skattebetalarnas
förening gjorda framställningen därom, att proposition i ämnet icke nu måtte
avlåtas till riksdagen, anser jag mig förhindrad att medverka härtill redan på
den grund, att ett utav riksdagen så sent som år 1931 fattat beslut därigenom
skulle lämnas utan avseende.» I det fallet fäster departementschefen avseende

Lördagen den 12 mars f. m.

Nr 23.

■vid vad riksdagen sagt, men herr försvarsministern bryr sig icke om det, då
det gäller den militära personalen. Det är att märka för övrigt, att ett förslag,
som ginge i motionens syfte, alldeles säkert icke skulle behöva medföra
någon höjning av förslagsanslaget för avlöningar. Så ofantligt liten roll spelar
den summa, som det här är fråga om.

Nu har i år även statsutskottet gjort ett uttalande till förmån för denna
personal. Utskottet säger: »Utskottet, som anser sig böra framhålla, att den
av 1931 års riksdag ifrågasatta tillfälliga löneförbättringen åt här ifrågavarande
personal icke är att anse som en lönereglering i egentlig bemärkelse utan
snarare är en åtgärd i samband med övergången till 1925 års härordning, finner
sig med hänsyn till vad departementschefen i ärendet anfört icke kunna
nu tillstyrka motionen.» Utskottet säger vidare: »Emellertid torde skäl icke

föreligga att låta frågan vila i avvaktan på en framtida lönereglering. Utskottet
vill därför uttala, att utskottet under alla förhållanden förutsätter, att
den i motionen behandlade frågan, så snart lämpligen kan ske, upptages till
slutligt avgörande.»

Ja, herr talman, efter detta för motionen mycket gynnsamma uttalande skall
jag icke yrka bifall till densamma. Jag vill endast uttala den förhoppningen,
att herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet kommer att behjärta
denna sak och efter detta uttalande känna sig manad att till nästa års riksdag
skapa rättvisa åt denna mycket missgynnade grupp av statstjänstemän. Jag
har, herr talman, intet yrkande att göra.

Häruti instämde herrar Järte, Lilliecreutz, Forssell och Biörck i Kristianstad.

Herr Holmgren: Herr talman! När statsutskottet i år ansett sig böra
avstyrka den förevarande motionen, har utskottet, såsom av motionären nyss
anfördes, också beledsagat detta sitt yrkande med en synnerligen välvillig motivering,
av vilken tydligt och klart framgår, att statsutskottet står helt och
hållet på motionärens ståndpunkt. Riksdagen begärde i fjol, att Kungl. Maj:t
måtte efter verkställd utredning för 1932 års riksdag framlägga förslag rörande
tillfällig löneförbättring åt sådana löjtnanter m. fl. örn vilka det här
talas. Nu har Kungl. Maj :t i år icke framlagt något sådant förslag och har
för denna sin underlåtenhet framfört vissa skäl. Alla dessa skäl har utskottet
icke kunnat godtaga, men av princip har utskottet godtagit framför allt det
statsfinansiella skälet, och på den grund har utskottet icke ansett sig nu kunna
gå med på motionen men däremot uttalat, att utskottet under sådana förhållanden
förutsätter etc. såsom den föregående talaren framhöll.

För mitt personliga vidkommande vill jag framhålla, att jag i fjol var motionär
i denna fråga men i år har jag varken varit motionär eller biträtt motionen
inom utskottet av rent principiella skäl. Jag anser nämligen, att man
under den rådande ekonomiska situationen icke bör på någon punkt gå utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit. Jag har heller icke gjort det. För min del
har jag den principen, att jag går icke utöver Kungl. Maj :t annat än örn
mijer fjärde huvudtiteln ett anslag skulle ifrågasättas, som väsentligt skulle''
stärka landets försvarskraft, ty då anser jag mig icke ha rätt att motsätta
mig det. Detta förslag är emellertid icke av så vittgående art, att det kan
rubba denna min mening. Slutligen vill jag uttala, att jag delar motionärens
nyss gjorda uttalande örn önskvärdheten av att Kungl. Maj:t till nästa år
finge möjlighet att inarbeta motionärens förslag i nästa års stat. Herr talman,
jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Äng.
ifrågasatt
tillfällig löneförbättring

åt vissa
militärer
m. rn.
(Forts.)

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Nr 23.

Lördagen den 12 mars f. m.

§ 15.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört- statsutskottets utlåtande,
nr 4, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna under
riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Herr talmannen meddelade, att förevarande utlåtande komme att föredragas
punktvis, samt föreslog, att kammaren måtte medgiva, att allenast kantrubrikerna
till de olika punkterna finge uppläsas.

Detta förslag blev av kammaren bifallet.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

förmärs Punkten 2, angående försvarsdepartementet.

departementet. Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under punkten
1 av fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen att

dels godkänna av Kungl. Maj :t framlagda ordinarie stater för försvarsdepartementet,
att tillämpas från och med den 1 juli 1932,

dels ock minska ordinarie förslagsanslaget till departementet, nu 271,700
kronor, med 4,600 kronor till 267,100 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, bland annat, att för tjänstgöring i sjöförsvarets
kommandoexpedition skulle avses en regementsofficer ur flygvapnet i
stället för en kompaniofficer ur samma vapen, varför erfordrades, att å flygvapnets
stat under flygvapnets avlöningsanslag en kaptensbeställning utbyttes
mot en beställning för major.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts
förevarande förslag.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Johan Nilsson i Malmö,
Asplund, Walles, Pauli, Sandén, Anderson i Råstock, Eriksson i Stockholm,
Andersson i Höör, Jonsson i Eskilstuna och Ward, vilka ansett, att utskottets
motivering bort hava annan i reservationen angiven lydelse. Utskottet
borde, enligt reservanternas mening, hava uttalat, att utskottet funne utbyte
av^ en kaptensbeställning vid flygvapnet mot en majorsbeställning icke
böra ifrågakomma.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Då jag på denna punkt kommer
att företräda den reservation, som är bifogad utlåtandet, anhåller jag till en
början att med herr talmannens medgivande få yttra några ord angående statsutskottets
betänkande i dess helhet.

Såsom kammarens ledamöter väl känna ha vid de två senaste arbetsplena i
kammaren vid behandlingen av statsutskottets utlåtanden från regeringsbänken
riktats kraftiga anmärkningar mot kammarens ledamöter för ansatser till
bristande sparsamhet. Det gällde ju förra lördagen femte huvudtiteln och nu
senast i onsdags sjätte huvudtiteln. Kammarens ledamöter kunna vara övertygade
därom att i dag, när vi behandla fjärde huvudtiteln, komma några sådana
anmärkningar icke att framställas från regeringsbänken. Man kommer
antagligen att framhålla, att regeringsförslagen under denna huvudtitel i sig
själva innehålla avsevärda besparingar. Fjolårets riksdagsbeslut rörande hu -

Lördagen den 12 mars f. m.

57 Nr 23.

vudtitelns slutsumma gick löst på ett belopp av 130,980,300 kronor, och då
Kungl. Maj:ts proposition i år slutar på en summa av 122,097,800 kronor, förmenar
man, att Kungl. Maj:t alltså här vidtagit besparingar på tillhopa
8,882,500 kronor. Dessa besparingar äro emellertid mera skenbara än verkliga.
Det är nämligen på det sättet, att besparingarna uppkommit därigenom,
att man i avsevärd utsträckning tillgodogjort sig uppkomna reservationer på
anslag och dessutom i vissa andra fall överflyttat på framtiden kostnader, som
normalt enligt tidigare tillämpat tillvägagångssätt skulle falla på den budget,
som vi nu behandla. Några verkliga besparingar kan man egentligen icke
tala om föreligga i Kungl. Maj :ts förslag.

Nu har utskottets behandling av fjärde huvudtiteln resulterat i att utskottet
har prutat ned Kungl. Maj:ts förslag med 298,700 kronor, och jag tillhör de
reservanter, flera eller färre, som ytterligare vill pruta ned huvudtitelns slutsumma
med i runt tal 1,800,000 kronor. De reservanter, vilkas talan jag på
denna och på andra punkter kommer att föra, hava vid sitt ståndpunktstagande
i frågan tagit hänsyn till de sparsamhetssynpunkter, som regeringens olika
ledamöter vid olika tillfällen förut anfört. Vi anse nämligen, att man icke ens
på fjärde huvudtiteln bör uraktlåta att göra de besparingar, som enligt vårt
förmenande utan olägenhet kunna göras. Jag saknar i detta sammanhang anledning
att gå in på något allmänt resonemang om militärväsendet som institution,
örn dess behövlighet eller dess omfattning. Den saken kommer ju före till
behandling i annat sammanhang. Som kammarens ärade ledamöter fullt väl
känna till, pågår för närvarande en utredning i detta avseende. När denna
utredning föreligger, är det klart, att vi komma in på frågan ur mera allmänna
och principiella synpunkter. Jag kommer sålunda här vid motiverandet av
de yrkanden, vilka jag kommer att framställa, allenast att härleda dem ur
den grundsatsen, att de besparingar, som kunna göras inom den ram, som organisationen
har, de besparingarna bör man också vidtaga.

Om jag sålunda efter detta något allmänna resonemang skall övergå till att
behandla punkten 2, som nu är föredragen, så finna kammarens ledamöter, att
denna punkt icke är av alltför stor ekonomisk betydelse. Ja, den är så pass
obetydlig, att man icke ansett det nödvändigt att i förslaget örn ändring av
statsutskottets förslag på denna punkt göra någon omräkning av det anslag,
som erfordras under nu omhandlade rubrik. Frågan gäller nu, huruvida det
skall tillsättas en regementsofficer i stället för en kompaniofficer på en viss
avdelning, som handhar flygvapnets ärenden inom Kungl. Maj:ts kansli. Vi
reservanter hålla före, att denna Kungl. Maj:ts framställning icke bör bifallas.
Jag erinrar redan från början, att det föreligger vissa olika uppfattningar
mellan olika reservanter rörande denna frågas innebörd. Några av reservanterna
eller åtminstone någon anser ju, att man icke kan åstadkomma någon lösning
av den fråga, som här beröres, på annat sätt, än att flygvapnet får en
egen kommandoexpedition, utbruten från marinens kommandoexpedition. Jag
för min del håller före, att om den saken behöver man inte alls för närvarande
ha några som helst bekymmer. Frågan örn försvarsväsendets organisation, sålunda
även den detalj, som här är föremål för behandling, är ju underkastad
utredning av försvarskommissionen, och jag anser ju, att har man kunnat reda
sig med den nuvarande organisationsformen i alla dess detaljer från 1925 års
försvarsbeslut intill nuvarande tidpunkt, kon man också utan olägenhet reda
sig med den från och med nu och till dess att försvarskommissionens förslag
kan föreligga till behandling. Jag håller sålunda före, att det finns ingen som
helst anledning att nu vidtaga denna organisationsförändring. Jag föreställer
mig, att ärendena bli lika väl behandlade, vare sig de behandlas av en kapten
eller en major, vilka titlar ju förekomma i Kungl. Maj :ts förslag. Det är .sålunda
innebörden i det förslag, vi framlagt under denna punkt, vilket ju flir

Äng.

försvars departementet.

(Forts.)

Nr 28.

Lördagen den 12 mars f. m.

Avg.
försvarsdepartementet.

(Forts. |

övrigt allenast rör motiveringen. Anslagsbeloppet återkommer under en senare
punkt i utskottets betänkande.

Jag ber sålunda, herr talman, att på denna punkt få yrka bifall till den reservation,
som vid punkten är fogad av herr Johan Nilsson i Malmö m. fl. och
som ju åsyftar en viss ändring i utskottets motivering.

Herr Holmgren: Herr talman! Om jag fattade herr Eriksson i Stockholm
rätt, antydde han, att från mitt håll skulle komma att framhållas, att sparsamheten
på fjärde huvudtiteln redan förut kommit till synes och att det
alltså vore olämpligt att fortgå i enlighet med den socialdemokratiska uppfattningen.
Det är nog fullkomligt riktigt, att jag kommer att framlägga
den synpunkten, ty faktum är, att minskningen på fjärde huvudtiteln i år
är nära nog dubbelt så stor som på någon annan huvudtitel. Vi ha dessutom
ett par huvudtitlar, där det förekommer en höjning. Det är också sant, vad
herr Eriksson antydde, att denna inskränkning på fjärde huvudtiteln delvis
är skenbar. Det kan jag gå med på, men i alla fall har sparsamheten kommit
fram icke blott i år utan den har pågått sedan många år tillbaka icke minst
sedan 1925, då det gällde att vara så sparsam med medlen, att vi måhända på
åtskilliga punkter beräknade dem för knappt, för att de skulle räcka till och
för att man skulle få den valuta, som lagstiftarna 1925 drömde örn att få.
Ett tydligt bevis på att sparsamheten pågått sedan länge tillbaka och drivits
ganska långt i fråga örn fjärde huvudtiteln är väl ändå, att man från socialdemokratiskt
håll i år icke kunnat få fram mer än l1/2 miljon kronor att ytterligare
spara in på fjärde huvudtiteln. Jag tycker detta talar för att anslaget
redan förut utmätts i knappaste laget.

Vad herr Eriksson i övrigt gick in på var den fråga, om vilken punkt 2
rätteligen rör sig. Den av reservanterna framförda reservationen är ytterligt
knapphändigt motiverad. Det är helt naturligt, att det måste vara så, därför
att såvitt jag kan förstå reservanterna befinna de sig på två väsentligt olika
linjer. En och annan av reservanterna har reserverat sig, därför att ett bifall
till reservationen blir billigare och således ger någon liten nedskärning av
försvarskostnaderna. De övriga ha däremot reserverat sig av den anledningen,
att de vurmat för en särskild kommandoexpedition för flygvapnet. Nu har
Kungl. Majit icke velat taga ett så stort steg som att föreslå en särskild kommandoexpedition
för flygvapnet, utan Kungl. Majit har gått en medelväg.
Kungl. Maj :t har velat ha ytterligare en regementsofficer vid flygvapnet för
att kunna placera en sådan i kommandoexpeditionen. Herr Eriksson framhöll,
att ärendena bliva lika väl behandlade, örn det är en kapten eller en
major, som sköter dem. Det beror på örn den, som nu sitter där såsom kapten,
skall befordras till major och sitta kvar. Då bliva ärendena behandlade på
samma sätt. Men när man här begär en majorsbeställning, så ämnar man väl
sätta in i kommandoexpeditionen en av de kunnigaste och mest erfarna regementsofficerarna,
med vilken statsrådet kan personligen förhandla och på det
sättet få all den sakkunskap, som han behöver få från flygvapnets sida.

Här framhålles också från reservanternas sida, att det av Kungl. Majit
föreslagna arrangemanget innebär en halvmesyr, som kari medföra, att man
aldrig får den föreslagna kommandoexpeditionen för flygvapnet. Jag vill däremot
erinra, att om det skulle visa sig, att den av Kungl. Maj :t föreslagna åtgärden
skulle på ett förnuftigt och lyckligt sätt lösa frågan om flygvapnets
representation närmast under Kungl. Majit, kan jag icke se något hinder, att
det förhållandet kvarstår längre. Under alla omständigheter måste det väl
vara ett lyckligt arrangemang, därest krav på särskild kommandoexpedition
icke komma att resas.

Lördagen den 12 mars f. m.

59 Nr ‘23.

För övrigt har jag icke anledning till annat än att yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag vill först

beklaga, att samma huvudtitel måst samtidigt behandlas i första kammaren,
där försvarsministern för närvarande är sysselsatt att utveckla sin mening
på ett par punkter. Han har därför icke kunnat vara närvarande här och deltaga
i vad den förste talaren kallade den allmänna principdebatt, som man
tyckt lämpligen borde inledas på den nu föredragna punkten.

Jag skall, som förhållandena äro, emellertid säga några ord. Jag har fått
några anteckningar örn vad som skulle principiellt hava anförts av den förste
talaren.

Den första anteckningen lyder, att man skulle hava ansett, att Kungl. Maj :ts
besparingar egentligen endast skulle vara skenbara besparingar. Jag förstår
icke, hur man kan påstå detta. Det är sant, att i vissa fall innebär propositionen
ett uppskov med utgifter, som enligt en tidigare godkänd plan skulle
gjorts redan under budgetåret 1932/1933. Men man behöver väl icke vara
tveksam örn, att ett sådant uppskov innebär i sak en utvidgning av den tid, under
vilken motsvarande anskaffningar måste ske. När så är fallet, innebär
det ju för de olika årens sammanlagda utgiftssiffror ett förbilligande för de
år, varmed tiden överskrides, med motsvarande belopp. Dessutom är det så,
att på nästan varje punkt, som återkommer här, och där socialdemokratiska reservationer
föreligga — ja, jag vet icke, örn det är alla, men det är nästan alla
•— har Kungl. Maj :t, som synes, redan vidtagit nedsättningar och de socialdemokratiska
yrkandena innebära, såvitt jag kan finna, endast, att man ifråga örn
dessa nedsättningar går ännu något längre. När så är fallet, förefaller det
mig, att man icke har anledning söka reducera de nedsättningar, som äro gjorda,
till något annat och mindre än vad de i själva verket äro och vad de i
själva verket betyda.

Här är också antecknad den anmärkningen, att regeringen tillgodogjort sig
inneliggande reservationer för att på det sättet kunna minska beloppen. Ja,
det är uppenbart, att om man tagit upp beloppen oavsett reservationerna,
hade det inneburit en ökning av de under nästkommande år tillgängliga anslagen
med precis samma belopp. Man hade då haft till förfogande dels de nya
anslagen och dels de inneliggande reservationerna och således disponerat högre
belopp. Tillgodogörandet av reservationerna och motsvarande begränsning av
de nya anslagen innebär alltså, såvitt jag kan förstå, verkligen en besparing.

Vad den nu föreliggande punkten beräffar, så är det ju en allmän erfarenhet,
att för flygärendenas behandling i försvarsdepartementet skulle det vara
önskvärt, örn man haft möjlighet att tillgodogöra sig den bästa möjliga erfarna
och lämpliga kraft vid behandlingen av dessa ärenden, som kunde finnas
tillgänglig. Herr Eriksson i Stockholm sade — det var det första jag hörde
när jag kom in — att när det kunnat reda sig hittills med en kapten, kan det
reda sig i fortsättningen. Jag vet icke, om man kan säga, att det rett sig så
särdeles bra hittills. Allt vad som förekommit i fråga örn flygväsendef visar,
att kanske en hel del ärenden kunnat avgöras bättre både inom flygstyrelsen
och eventuellt inom Kungl. Maj:t än hittills. När det är fråga örn en anordning,
som icke på något sätt hindrar försvarskommissionen att på dessa frågor
anlägga vilka synpunkter som helst och vidtaga vilka åtgärder som helst men
garanterar departementet tillgång till den erfarnaste och bäste rådgivare vid
dessa ärendens behandling samt kostnaden är ytterst minimal, kan jag icke se
annat än att det ligger ett klart besparingssyfte i denna anordning. Ty det är
i regel så på detta område, att beslut, som icke äro välgrundade, kosta pengar

Äng.

försvars departementet.

(Forts.)

Kr 23.

Lördagen den 12 mars f. m

jörsvars- till betydligt större belopp än vad denna förändring av den för departementet
departementet, tillgängliga arbetskraften kan representera.

(Forts.; Jag vågar sålunda göra gällande både att de principiella anmärkningar, som
jag — icke hört men — i korthet sökt bemöta, och den argumentation, som
lett till yrkandet örn avslag på nu förevarande hemställan, icke äro tillräckligt
grundade. Och jag hoppas, att kammaren på denna punkt skall följa utskottets
förslag.

Herr Kilbom: Herr talman! Det är, såvitt jag förstår, av intresse att här
sammanfatta två punkter av vad som sagts i debatten, för det första, att de
nedskärningar av den nu under behandling varande militärbudgeten, som regeringen
föreslagit, jämförda med föregående eller innevarande års militära
budget icke äro några besparingar. Statsutskottets föredragande har instämt
i den synpunkten. Reservanternas representant herr Eriksson i Stockholm har
också anfört den synpunkten. Och hans excellens herr statsministern har i sitt
anförande vidgått riktigheten därav. Han har enbart sagt, att man slår ut
vissa förut i organisationsramen ingående utgifter på ett större antal år genom
de nu föreslagna åtgärderna; men totalsumman, som under fjärde huvudtiteln,
d. v. s. de militära anslagen, skall utgå, blir ändå densamma.

Ja, herr talman, jag tror, att det är en så utmärkt bekräftelse på riktigheten
av vad jag anfört, att man åstadkommit dessa »nedskärningar» på 8.8 miljoner
kronor enbart genom uppskov med vissa åtgärder, att det härvidlag kan
vara anledning att konstatera, som sagt, de tre erkännandena.

Vidare vill jag konstatera, att den socialdemokratiske reservanten här i sitt
anförande öppet bär medgivit, att de besparingar, som enligt de socialdemokratiska
reservationerna tillsammans skulle åstadkommas under fjärde huvudtiteln,
bleve 1.8 miljoner kronor. Jag tycker, att det är storslaget, herr talman,
på en budget av 122 miljoner kronor, och dubbelt storslaget i de tider, vari vi
för närvarande leva. Det är jag så tacksam för, att jag vill gärna hava också
det fastslaget i protokollet.

Skämt åsido! Inse icke herrar socialdemokrater, att ett dylikt ståndpunktstagande
fullkomligt strider mot deras mångåriga tal örn att de vilja nedskära
den militära budgeten och så mycket mer då mot talet om avrustning?

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till samma hemställan med den ändring i motiveringen, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Eriksson i Stockholm begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 2
av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, Ilar kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i motiveringen, som föreslagits i den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspTOpositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Lördagen den 12 mars e. m.

61 Nr 23.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren att nu avbryta behandlingen
av förevarande utlåtande samt uppskjuta dess fortsatta handläggning
• till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 16.

Herr statsrådet Gyllenswärd avlämnade Kungl. Marits proposition, nr 189,
angående beredande av medel för utförande av vissa restaureringsarbeten å
Venngarns slott.

Denna proposition bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.39 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 12 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ K

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets utlåtande,
nr 4, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna under riksstatens
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Punkterna 3—5.

Lades till handlingarna.

Härpå föredrogs punkten 6, angående avlöning till personal vid stater och
truppförband m. m.; och yttrade därvid:

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag nödgas taga kammarens
tid i anspråk, kanske i väntan på att några flera av kammarens ledamöter
skola komma hit och deltaga i den fortsatta behandlingen av detta betänkande.
Medan vi i varje fall vänta på de övriga skall jag be att få säga några ord örn
den motion jag tillåtit mig väcka här beträffande arbetstiden och beträffande
löneplaceringen för personalen vid garnisonssjukhusen. Jag motionerade i
fjol om att man skulle försöka genomföra en sådan förändring av anslagsberäkningen,
att personalen, alltså den civila eller ekonomipersonalen vid garnisonssjukhusen,
skulle kunna få en arbetstid av 48 timmar i veckan. Det verkställdes
i anledning av motionen en utredning, och denna utredning visade ju,
att man hade ända till 87 timmars arbetstid i veckan för den personal, varom
det här är fråga. Jag har påpekat detta i motionen i år, och jag sätter allt
fortfarande i fråga, huruvida det t. o. m. i tider som dessa kan anses lämpligt,
att staten utnyttjar den i sin tjänst anställda arbetskraften till en arbetstid,
som uppgår i det närmaste till det dubbla mot vad som kan betraktas som
det normala, under det att massor av människor gå utan varje sysselsättning.

Äng.

försvars departementet.

(Forts.)

Ang.

avlöning till
personal vid
stater och
truppförband
m. m.

>''r 23. 62

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng.

avlöning till
personal vid
stater och
truppförband
m. m.
(Forts.)

87 timmars arbetstid per vecka är emellertid vad som fortfarande förekommer
för vissa grupper av den personal, som är sysselsatt vid garnisonssjukhusen.
När vi i fjol diskuterat spörsmålet och kammaren hade beslutat avslå motio- *
nen, ställde statsministern och nuvarande försvarsministern till mig personligen
i utsikt, att uppmärksamhet skulle ägnas detta spörsmål — statsministern
sade, att örn han komme att sitta kvar till ett kommande år, skulle hela detta
problem tagas upp till utredning och väl vidtagande av åtgärder kan jag förstå,
ty utredningen, som visat hur lång arbetstiden var, hade redan verkställts.
Men personalen vid garnisonssjukhusen väntar allt fortfarande på att
detta spörsmål skall tagas upp och att det skall vidtagas några åtgärder i den
riktning, som jag åtminstone tillät mig utläsa ur de uttalanden, som gjordes
till mig vid debattens slut i fjol. När jag åberopar detta uttalande gör jag
det givetvis med tanke på, att man menade att den ordning som rådde i fråga
örn arbetstiden vid garnisonssjukhusen icke var tillfredsställande, och att man
hade för avsikt att åstadkomma en ändring i den riktning, som med hänsyn
till rådande arbetstid kan anses motiverad.

Förutom yrkandet att man skulle så beräkna anslaget, att det skulle medföra
en förkortning av arbetstiden för ifrågavarande personal vid garnisonssjukhusen,
har jag också ställt yrkande örn, att kokerskan vid garnisonssjukhuset
i Boden skulle uppflyttas i tredje lönegraden i det avlöningsreglemente,
vari kokerskor äro placerade. Jag har gjort detta bl. a. med stöd av att
Kungl. Majit har medgivit uppfattning för en kokerska vid garnisonssjukhuset
i Stockholm. Inom parentes vill jag säga, att jag ifrågasätter, varför
man icke har flyttat upp alla kokerskorna vid garnisonssjukhuset i Stockholm,
då man har gjort en uppflyttning, och det bevisligen är lika mycket av behovet
påkallat, åtminstone för alla som hava samma sysselsättning. Där har
emellertid uppflyttning skett. I Boden har man arbetet uppdelat på något
annat sätt, och för att åstadkomma vad som är rättvist och rimligt, bör man i
första hand uppflytta första kokerskan vid sjukhuset i Boden på samma sätt,
som man medgivit uppflyttning för en kokerska i Stockholm. Jag vet, att ett
sådant anspråk har åtminstone två gånger framförts från förvaltningen vid
sjukhuset i Boden, men det har icke medfört något resultat, och då jag åtminstone
ansett, att en sådan uppflyttning borde bli föremål för ingående
prövning, har jag ansett mig böra framföra den i riksdagen och ansett, att
statsutskottet väl, då statsutskottet skulle taga ställning till en sådan motion,
skulle göra jämförelser mellan vad som skett vid sjukhuset i Stockholm och
vad som gäller sjukhuset i Boden, och jag tog för givet, att man skulle komma
till det resultatet, att en uppflyttning borde ske. Utskottet har emellertid
lämnat det hela åt sidan och sagt, att det finner icke skäl att biträda motionen
utan yrkar avslag på den.

När jag läser detta, konstaterar jag bara, att det är det sätt, på vilket man
behandlar praktiskt taget varje yrkande, som gäller några lägre befattningshavare
i statstjänst. När det gäller högre befattningshavare se vi förslag från
Kungl. Maj:ts sida om uppflyttning och se ganska välvillig behandling av
sådana förslag i riksdagen. Men så snart det gäller även den mest rimliga och
rättvisa uppflyttning av personal i lägre tjänsteställning, möter man här i
riksdagen icke någon saklig behandling eller saklig motivering, varför man
icke biträder yrkandet, utan utskottet svarvar ihop en fras och yrkar med
stöd av den avslag på varje sådant yrkande.

Ja, herr talman, jag vågar naturligtvis icke hysa några större förhoppningar
om ett biträdande av mitt i motionen ställda yrkande, men jag tycker ju,
att man skulle kunna fordra i en fråga sådan som denna en något annan behandling
från utskottets sida än vad detta förslag har rönt. Örn utskottet här
gör gällande, att man ingått i en saklig prövning av frågan, skulle det åt -

Lördagen den 12 mars e. m.

63 Nr 23.

minstone för mig och den personal sallen gäller vara av intresse att veta, vad
det finns för skäl att icke medge en sådan uppfattning för kokerskan i Boden,
som har medgivits för kokerskan vid garnisonssjukhuset i Stockholm och alltså
medgivits av Kungl. Maj:t.

Ja, herr talman, beträffande de i motionen ställda yrkandena ber jag att
här få yrka, att kammaren måtte besluta, att kokerskan vid garnisonssjukhuset
i Boden skall avlönas enligt tredje lönegraden i det för dessa löntagare
gällande avlöningsreglementet.

Herr Holmgren: Herr talman! När denna fråga i fjol förelåg till behandling
här i kammaren, gjorde utskottet det uttalande, som den föregående talaren
här förut har antytt, nämligen att utskottet förutsatte, att vederbörande
myndigheter vidtogo de åtgärder, som kunde anses erforderliga och möjliga i
det syfte, som angivits i nämnda motion. Utskottet har ingen anledning att
i år ändra den ståndpunkt som utskottet i fjol intog. Utskottet hänvisar sålunda
i sitt yttrande i år till detta sitt uttalande i fjol. Utskottet vill sålunda
visst icke bestrida att icke garnisonssjukhusens personal kan vara ganska hårt
pressad i sin tjänstgöring, men utskottet förutsätter då eller känner sig rent
av förvissad örn att Kungl. Maj:t kommer att i den mån så behövs, efter att
uppmärksamt hava följt denna fråga, lägga fram den för riksdagens forum
till omprövning. Jag är så mycket säkrare därom som jag alldeles nyss från
synnerligen vederhäftigt håll har erfarit, att brev redan utgått till sjukvårdsstyrelsen
att undersöka de förhållanden, som här av motionären påtalats. Vid
det förhållandet har jag ingen anledning till annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
dels ock på bifall till samma hemställan med den ändring däri, som under överläggningen
påyrkats av herr Andersson i Stockholm; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Vid nu skedd föredragning av punkten 7, angående avlöning till personal å
övergångsstat vid armén, anförde:

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag motionerade vid fjolårets
riksdag örn förändring i de grunder, som gälla i fråga örn lön till personal
på övergångsstat. Jag har också i en motion vid årets riksdag i annat sammanhang
ställt yrkande om. att lönen till personal på övergångsstat skulle
skulle utgå med A-ortslön, d. v. s. det lägsta belopp som enligt min uppfattning
grundlagsenligt kan åstadkommas, och vidare att man skulle taga bort
dyrtidstillägg. I fjol sade utskottet beträffande detta yrkande, att man ville
icke förändra vad i detta avseende hade beslutats år 1925, och man ville i fråga
om dyrtidstillägget icke taga bort detta för dem som åtnjutit dyrtidstillägg så
länge. Nu gäller ju detta enbart lönen, och jag kan icke finna, att det i tider
sådana som dessa är rimligt att man avlönar personal, som icke utför något
arbete i statstjänst, med, såsom jag här tidigare påpekat, i vissa fall högre lön
än den de skulle åtnjutit, örn de varit placerade i tjänst på lägsta dyrortsgrupp.
Jag kan icke finna, att det är rimligt och att det i dessa stycken iakttages den
sparsamhet, som man borde iakttaga, när det gäller statens utgifter i allmänhet.

För att tillkännage mitt bestämda och vår grupps bestämda ogillande av vad
i detta stycke från utskottets sida föreslagits, ber jag, herr talman, att få yrka
avslag på hela detta anslag.

Äng.

avlöning till
personal vid
stater och
truppförband
rn. m.
(Forts.)

Äng.

avlöning till
personal å
övergångsstat
vid armén.

Nr 23. 64

Lördagen den 12 mars e. m.

Ang.

Herr Holmgren: Herr talman!

vid armén,
(Forts.)

Jag vill bara erinra om, att vid 1925 års
avlöning till riksdag förelåg i den kungliga propositionen förslag om att dessa övergångs\ergångsstat
®tat^re skulle erhålla avlöning som om de voro boende på A-ort, men däri gjorde
riksdagen ändring, och det var inga delade meningar därom ty det fanns
ingen reservation, utan hela riksdagen gick med på att de icke skulle avlönas
efter dessa grunder. När så är fallet, ser jag ingen anledning att nu taga upp
frågan och framför allt icke i denna punkt, där det icke föreligger någon motion.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
å de därunder förekomna yrkandena; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng.

rekryterings kostnader.

Vidare föredrogs punkten 9, angående rekryteringskostnader. Därvid yttrade: Herr

Öhman: Herr talman! Redan under förmiddagen meddelade jag, att

i den händelse riksdagen avsloge då förevarande framställning, komme jag att
ställa vissa yrkanden örn inbesparingar på sådana anslagskrav, som t. o. m.
de som äro anhängare av den nuvarande militärorganisationen borde åtminstone
i sparsamhetens intresse kunna lämna sitt bifall till. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan i förevarande punkt.

Herr Holmgren:
skottets hemställan.

Herr talman! Jag tillåter mig att yrka bifall till ut -

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen framställt
propositioner å de yrkanden, som därunder förekommit, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 10—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. de
värnpliktiga■s
avlöning.

Härefter föredrogs punkten 16, angående anslaget till de värnpliktigas avlöning;
och anförde därvid:

Herr Öhman: Herr talman! I anslutning till den motion som jag och

mina partikamrater i kammaren har väckt och som omnämnes här i utskottets
utlåtande hemställer jag, att riksdagen måtte besluta, i anledning av motionen
nr 186, att i skrivelse till regeringen anhålla örn att förslag ofördröjligen
framlägges till riksdagen, innefattande, att de militära övningarna under år
1932—1933 inställas.

Herr Holmgren:
på denna punkt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! På denna punkt skall jag be
att få säga några ord beträffande de värnpliktigas användande till tjänstgöring.
Det förhåller sig på det sättet vid en del truppförband, att man av värnpliktiga
tillhörande yrkesmän kallar in dem till truppförbandens verkstäder.
Det har förekommit t. ex. på Svea livgarde, att man på såväl skrädderi- som

Lördagen den 12 mars e. m.

Nr 23.

skomakeri verkstäderna har inkallat dylika värnpliktiga till tjänstgöring. Jag
har fäst mig vid saken bl. a. därför, att det innebär, att man tränger ut den
civila arbetspersonal, som finnes på verkstäderna, från det arbete, som rätteligen
bör tillkomma den. Men därtill kommer en annan omständighet, och det
är den att det i fråga örn dessa värnpliktiga har fordrats av dem, att de skulle
sitta kvar på verkstäderna t. o. m. på övertid och utföra brådskande arbete.

Man har preciserat för dem, att så och så mycket skola de utföra och i vissa
fall hotat dem med permissionsförbud för den händelse de icke utförde den arbetsmängd,
som på detta sätt fordrats av dem. Jag anser, att detta användande
av värnpliktiga är icke överensstämmande med gällande föreskrifter, för det
första, och jag anser vidare, att det icke är lämpligt eller rimligt, att man fordrar
av yrkesmän, som inkallas till värnpliktstjänst, att de skola på verkstäderna
utföra arbeten och av den omfattning, som det bär är fråga örn. Jag anser
det ej heller lämpligt, att man använder värnpliktiga på detta sätt och undantränger
den civila arbetskraften från arbetstillfällen, som finnas på truppförbandens
verkstäder.

Jag har velat uttala denna mening. I övrigt ansluter sig mig till det yrkande,
som herr Öhman framställt.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till det
av herr Öhman under överläggningen gjorda yrkandet; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 17—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid föredragning härpå av punkten 20, angående anslag till anordnande av Äng. anslag
en granatkastarkurs vid infanteriskjutskolan, anförde: till en granat kastarkurs.

Herr Herou: Herr talman! Jag har anledning att efterlysa orsaken till

den rörande enighet som på denna punkt föreligger mellan de olika i utskottet
representerade partierna. Vad kan vara anledningen till att socialdemokraterna,
som i detta betänkande med 141 punkter, där de reserverat sig i 21 punkter
och motionsvis framfört nedsättningskrav i över 40 punkter, icke ansett sig
böra gå emot detta anslag? Finns det någon särskild karaktär i detta anslag,
som gör, att man från de olika utskottsrepresenterade partiernas sida anser, att
det är ingenting annat än ett anslag, som icke alls kan vägras?

o När jag kommit så långt i mitt resonemang erinrar jag mig, att vi här för
några år sedan avslöjade, hurusom det bland vissa officerare hade publicerats
en plan, huru man tänkt sig att genomföra en militärdiktatur i Sverige och angående
förberedelserna för en sådan kupp. De hette då i denna plan: »Varje
moderation kommer att tolkas som slapphet och fruktan. Då soldaten i regel
ej är någon politisk fanatiker, ligger det. ej för honom att strida mot egna
landsmän. Officerarna måste därför i en ingående instruktion, icke blott med
ett par framkastade ord klargöra vad det är fråga om och varför det även i
detta fallet är hans heligaste plikt att försvara sitt fosterland mot inre fiender.
» Beträffande utrustningen heter det i planen: »Följande skall medföras
vid truppen: kulsprutor, handgranater, granatkastare på handkärror.»

Det är verkligen anmärkningsvärt att icke på något håll rests protest mot
detta anslag, att man icke från det håll, där man ansett sig kunna spara i årets
budget, har krävt avslag på denna punkt. Jag efterlyser de många, som påstå
sig vara principiella antimilitarister och pacifister, var de stå i denna fråga,
och jag skulle, därest det från det hållet ges anslutning till avslag på denna

Andra kammarens protokoll 1032. Nr 23.

Äng. de
värnpliktigas
avlöning.
(Forts.)

Nr 23. 66

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. anslag punkt, begära votering. Är det så, att det blir tystnad från pacifistbåll, förtill
en granat- m0(jar jag, att det är en rörande enighet även på den kanten för vad utskottet
bär ioreslar.

Från våra utgångspunkter, herr talman, ber jag att få yrka avslag på utskottets
förslag i denna punkt.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! De där fantasierna örn risk för

militärdiktatur kunna icke vara allvarligt menade, och jag undrar huruvida
det finns någon människa här i landet som tror, att det finns någon fara i den
vägen.

Vad nu detta lilla anslag till granatkastare beträffar, så är det väl på det
sättet, att när man har en armé, så måste den övas med olika vapen. Och
visserligen tycks herr Herous mening vara den, att den icke skall öva sig på
någonting, som är farligt för andra. Men vad blir det för armé, örn den icke
skall övas i farliga vapens bruk? Jag tycker, att icke ens herr Herou borde
finna detta anslag så farligt, som han låtsar sig göra.

Jag ber att lfa yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Herou: Herr talman! Jag hade alls icke väntat, att herr Jönsson
i Revinge skulle förstå de synpunkter, jag anlade. Jag efterlyste icke heller
hans ståndpunkt i denna fråga. Jag misstänkte icke alls, att han skulle av
pacifistiska bevekelsegrunder gå emot detta anslag. Jag trodde icke heller,
att han skulle finna anledning spara på denna punkt. Jag har efterlyst vissa
andra ledamöters menings riktning i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på avslag
därå; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Andersson i Stockholm begärde ,
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
20 av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteriugspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Punkterna 21 och 22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. Punkten 23, angående anslag till befrämjande av den andliga vården vid
befrämjande armén.

vården Kungl. Maj :t hade uti punkten 24 av förevarande huvudtitel föreslagit riksby
armén, dagen att minska ordinarie reservationsanslaget till befrämjande av den andliga
vården vid armén, nu 50,000 kronor, med 10,000 kronor till 40,000 kronor.

Lördagen den 12 mars e. m.

67 Nr 23.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft de likalydande motionerna
nr 125 inom första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 211 inom
andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl., i vilka motioner beträffande
förevarande anslag föreslagits, att detsamma skulle upptagas med 20,000
kronor.

Äng.

befrämjande
av den andliga
vården
vid armén.
(Forts.)

Utskottet, som under annan punkt i förevarande utlåtande under rubriken
»Gemensamma anslag» föreslagit uppförande av ett nytt ordinarie reservationsanslag
till befrämjande av den andliga vården vid försvarsväsendet och att
under detta anslag skulle för nästkommande budgetår anvisas 42,000 kronor,
avsedda för armén och flygvapnet, hemställde i punkten 23, att riksdagen, med
avslag å ovanberörda motioner i nu förevarande del, måtte från och med budgetåret
1932/1933 ur riksstaten utesluta ordinarie reservationsanslaget till befrämjande
av den andliga vården vid armén.

Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade samma ledamöter av utskottet,
vilka, på sätt i det vid förmiddagens sammanträde förda protokollet
omförmälts, vid punkten 2 reserverat sig, förklarat sig anse, att i utskottets
motivering bort uttalas, att det gemensamma anslaget till den andliga vården
vid armén och flygvapnet borde upptagas med 22,900 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Kammarens ledamöter torde

finna, att den reservation, som är fogad till denna punkt av utskottets utlåtande,
allenast rör motiveringen. Anslagsbeloppet återkommer sedermera
under punkt 141 i utskottets utlåtande.

Beträffande själva sakfrågan vill jag erinra örn att hittills funnits ett anslag
till befrämjande av den andliga vården vid armén på 50,000 kronor.
Kungl. Maj:t har nu föreslagit, att detta anslag nedsättes till 40,000 kronor,
och därvid åberopat, att det förefinnes en del reservationer på anslaget. Dessutom
har Kungl. Majit under en senare punkt föreslagit, att till befrämjande
av den andliga vården vid flygvapnet skulle anslås ett belopp av 2,900 kronor.
Statsutskottet har nu ansett det vara lämpligt, att alla dessa anslag för den
andliga vården inom olika grenar av försvarsväsendet uppföras under ett gemensamt
anslag. Mot denna principiella ståndpunkt av utskottet hava reservanterna
givetvis ingenting att erinra. Vad däremot rör beloppet, hava de
socialdemokratiska reservanterna ansett sig böra följa den motion, som är avgiven
av den socialdemokratiska gruppen, och i vilken det yrkas, att anslagsbeloppet
till befrämjande av den andliga vården vid armén skulle fastställas
till 20,000 kronor. Och eftersom i denna motion anslagsbeloppet till befrämjande
av den andliga vården vid flygvapnet icke varit föremål för något yrkande,
hava vi medtagit detta belopp, varför sålunda hela anslaget skulle fixeras
till 22,900 kronor.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan i
den föredragna punkten men med den ändring i motiveringen, som innefattas
i den av herr Nilsson i Malmö m. fl. vid punkten fogade reservationen.

Herr Kilbom: I motsats till den föregående talaren, herr talman, ber jag
att få yrka avslag å föreliggande förslag. Det synes mig verkligen, att vad
som nu i första hand behövs är icke andlig vård utan någonting att bringa i
magen på folk. Och 40,000 kronor kunna verkligen vara bra i det avseendet.

Herr Holmgren: Herr talman! Kungl. Majit har här föreslagit en nedskärning
av anslaget med 10,000 kronor. Här finnas ju vissa reservationer,

Nr 23. 68

Lördagen den 12 mars e. m.

Ang.

befrämjande
av den andliga
vården
vid armin.
(Forts.)

så att den reella nedsättningen blir icke så stor. Men redan den nedsättning,
som är föreslagen, kommer att medföra vissa svårigheter i periferien för att
på ett tillfredsställande sätt ordna förhållandena. Skulle nu reservationen gå
igenom, så skulle det medföra, att man finge ungefär hälften av det belopp,
som Kungl. Maj :t begärt, till sitt förfogande för att ordna den andliga vården.

Jag tror, att var och en av oss, som erkänner, att andlig vård för våra söner,
då de äro i krigstjänst, kan vara av behovet påkallad, icke kan taga på
sitt samvete att gå längre ned i anslag, än vad Kungl. Majit här begärt.

Av den anledningen, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rundqvist: Jag ber först,
herr talman, att till statsutskottet få framföra min tacksamhet för det sätt,
varpå årets fjärde huvudtitel blivit behandlad. Därest icke lotten på en punkt
gått emot Kungl. Majlis förslag, skulle dessa i samtliga väsentliga punkter
varit av utskottet tillstyrkta.

Innan jag övergår till den nu förevarande punkten, anhåller jag, herr talman,
att i korthet få nämna några ord av mera allmänt innehåll angående
fjärde huvudtiteln i årets statsverksproposition och arbetet med densammas
uppgörande, detta närmast för att påvisa, att fjärde huvudtiteln i år har fått
en särskilt stark påkänning av den rådande ekonomiska krisen och nödvändigheten
att göra begränsningar. Huvudtiteln slutar, som bekant, på en summa i
runt tal av 122.1 miljoner kronor. I förhållande till huvudtitelns slutsumma
för det nu löpande budgetåret innebär detta en utgiftsminskning av ej mindre
än 8.8 miljoner kronor.

Till jämförelse härmed kan nämnas, att under budgetåret 1925/1926 -— som
var det sista av de s. k. provisorieåren — huvudtitelns slutsumma utgjorde
147.7 miljoner; för budgetåret 1926/1927 utgjorde densamma 140.6 miljoner,
för budgetåret 1927/1928 138 miljoner och för budgetåret 1928/1929 133.8 miljoner;
för budgetåren 1929/1930 och 1930/1931 stannar huvudtiteln på 132.8
respektive 132.B miljoner; för nu löpande budgetår utgör slutsumman 130.9
miljoner; för nästa budgetår har, såsom nämnts, slutsumman enligt Kungl.
Majits förslag nedbringats till 122.1 miljoner.

En procentuell jämförelse av slutsummorna för fjärde huvudtiteln för de
senaste fyra budgetperioderna 1928/1929—1931/1932 eller den tid, varunder
1925 års försvarsordning, bortsett från övergångsåren, varit gällande, å ena
sidan, med den för nästa budgetår av regeringen föreslagna anslagssumman, å
andra sidan, giver vid handen, att, medan den successiva nedgången under de
nämnda perioderna utgjort i genomsnitt omkring 0.72 %, så reduceras enligt
risksstatförslaget för nästa budgetår utgifterna med ej mindre än 6.72 % i förhållande
till det löpande årets riksstat.

Jag tillåter mig också nämna några motsvarande siffror för vissa utländska
med vårt land jämförbara stater. För Holland kan reduceringen fixeras till
5.89 %, varvid må nämnas, att Holland i fråga örn armén gått ned med 3.09 %
och i fråga örn flottan med 11.71 %; motsvarande siffror för Sverige äro 4.5 %
och 12 %. För Schweiz är reduceringen 1.72%; för Finland 2.3 % (härvid bortses
från vissa utgifter, som sammanhänga med den nya flottlagen); för Danmark
är den omkring 5.4 % — detta enligt det sistlidna höst för folketinget
framlagda förslaget; hur det kommer att gå med denna fråga vet man ju
icke —; för Norge slutligen innebär det senast framlagda budgetförslaget i
stort sett status quo.

De förslag, som framlagts i huvudtiteln, och vilka, såsom jag nyss framhållit,
innebära högst betydande anslagsminskningar, utgöra, som utskottet
torde hava funnit, resultatet av det ofrånkomliga hänsynstagandet till å ena

Lördagen den 12 mars e. m.

69 Nr 23.

sidan sparsamhetskravet, som givetvis gjort sig särskilt starkt gällande från
finansdepartementet gentemot försvarsdepartementet detta år, och å andra sidan
strävandet att i möjligaste mån upprätthålla försvarsanstalternas effektivitet
enligt 1925 års försvarsordning. Då av utskottsbehandlingen väl får
dragas den slutsatsen, att de framlagda förslagen ansetts i nuvarande läge i
stort sett godtagbara, är jag angelägen framhålla, att ett dylikt resultat icke
skulle kunnat ernås utan den beredvillighet att lojalt medverka och sinsemellan
samverka till uppgiftens lösning, som samtliga militära myndigheter —• förvaltningar,
staber och andra utan undantag — ådagalagt. Jag har, med framhållande
av detta förhållande, velat betyga min tacksamma erkänsla därför.

Yad den nu föreliggande punkten angår, d. v. s. anslaget till befrämjande
av den andliga vården vid armén, vill jag genast säga, att jag finner intet
att erinra mot att, på sätt utskottet förordat, samtliga medel, som avses för
befrämjande av den andliga vården vid försvarsväsendet, sammanföras under
ett gemensamt anslag. Det torde vara vissa fördelar förenade med en sådan
anordning.

Att jag i anslutning till organisationsnämndens härom framställda förslag
funnit mig böra tillstyrka en nedsättning av anslaget till befrämjande av den
andliga vården vid armén med 10,000 kronor, eller från 50,000 till 40,000 kronor,
beror främst på att å detta anslag förefinnas reservationer till så stort
belopp, att de med anslaget avsedda ändamålen jämväl under nästa budgetår
torde kunna tillgodoses i ungefär samma utsträckning, som för närvarande äger
rum. Av samma anledning kan jag också godtaga den ringa sänkning på
900 kronor av det gemensamma anslaget, som förordas av utskottsmajoriteten.
Av det för innevarande budgetår till befrämjande av den andliga vården vid
armén anslagna beloppet, 50,000 kronor, användes en tredjedel för bestridande
av pastoralvård vid truppförbanden samt återstoden för understödjande av
soldathemsverksamhet bland de värnpliktiga.

Ett bifall till reservanternas förslag att med ytterligare cirka 20,000 kronor
nedsätta det gemensamma anslaget skulle kunna äventyra den verksamhet, som
med tillhjälp av ifrågavarande medel bedrives å soldathemmen till de värnpliktigas
fromma och som huvudsakligen, såsom bekant, består i biblioteks- och
föreläsningsverksamhet, tillhandahållande av läs- och skrivrum samt samlingslokaler
ävensom anordnande av förströelser m. m. Jag kan för övrigt säga
herr Kilbom, att även magens krav söker man i någon mån tillgodose på soldathemmen
genom servering av kaffe m. m.

Att på sätt reservanterna ifrågasatt minska det blygsamma belopp, som avses
för de viktiga ändamål, varom här är fråga, finner jag icke tillrådligt.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2:o) bifall
till samma hemställan med den ändring i motiveringen, som föreslagits i
den vid punkten fogade reservationen, samt 3:o) avslag å utskottets hemställan;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 24, angående anslag till det frivilliga skytteväsendets befrämjande.

Kungl. Majit hade uti punkten 25 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att dels till det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret
1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 280.875 kronor, dels medgiva,
att av kronans äldre ammunitionspartier finge lill de frivilliga skytteföreningarna
under budgetåret 1932/1933 försäljas högst 5,000,000 skarpa patroner
m/94 till ett pris av 5 öre för patron, inklusive hylsa, dels ock medgiva, att
till den vid skytteförbundens överstyrelses expedition anställda personalen, med
undantag av kassaförvaltaren, finge från förefintliga reservationer under extra

Äng.

befrämjande
av den andliga
vården
vid armén.
(Forts.)

Ang.

det frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.

Nr 23. 70

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. anslaget till det frivilliga skytteväsendets befrämjande under år 1932 utbetalas
skytteväsendets dyrtidstillägg enligt de grunder, som för samma år vore eller kunde varda be8befrämjande?
stämda i fråga örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.

(Forts.) Uti två likalydande motioner, väckta, den ena av herr Johan Bernhard Johanssom
m. fl. inom första kammaren, nr 132, och den andra av herr Larson
i Tönnersa inom andra kammaren, nr 189, hade föreslagits, att riksdagen ville
besluta att till det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret 1932/
1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 470,000 kronor.

Vidare hade uti förenämnda av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm
m. fl. väckta motioner, 1:125 och II: 211, i vad desamma avsåge ifrågavarande
anslag, föreslagits, att något anslag icke skulle utgå till det frivilliga
skytteväsendet för budgetåret 1932/1933.

Slutligen hade uti en av herr Lindhagen inom första kammaren väckt motion,
nr 216, i samband med väckt förslag örn höjning av det under tredje
huvudtiteln uppförda anslaget till upplysningsarbete för freden, föreslagits att
anslagets belopp, 50,000 kronor, i sin helhet eller till viss del borde utgå genom
motsvarande minskning i det föreslagna anslaget till det frivilliga skytteväsendet.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 132 och II: 189, i vad desamma skilde
sig från Kungl. Maj :ts förslag, ävensom motionerna I: 125 och II: 211 samt
motionen I: 216, för så vitt sistnämnda tre motioner avsåge anslaget till det
frivilliga skytteväsendets befrämjande,

a) till det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret 1932/1933
anvisa ett extra reservationsanslag av 280,875 kronor,

b) medgiva, att av kronans äldre ammunitionspartier finge till de frivilliga
skytteföreningarna under budgetåret 1932/1933 försäljas högst 5,000,000 skarpa
patroner m/94 till ett pris av 5 öre för patron, inklusive hylsa, och

c) medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses expedition anställda
personalen, med undantag av kassaförvaltaren, finge från förefintliga
reservationer under extra anslaget till det frivilliga skytteväsendets befrämjande
under år 1932 utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder, som för samma
år vore eller kunde varda bestämda i fråga örn dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

Vid denna punkt hade samma reservanter som de vid punkten 2 antecknade
jämte herr Olofsson i Digernäs förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) i anledning av motionerna I: 125 och II: 211. i vad de avsåge anslag till
det frivilliga skytteväsendet, avslå såväl Kungl. Maj:ts förslag örn anvisande
av anslag för detta ändamål för budgetåret 1932/1933 och örn medgivande till
försäljning av ammunition till de frivilliga skytteföreningarna som motionerna
I: 132 och II: 189;

b) förklara, att motionen I: 216, i vad densamma avsåge anslaget till det
frivilliga skytteväsendets befrämjande, skulle anses besvarad genom vad utskottet
anfört och hemställt; och

Lördagen den 12 mars e. m.

71 Nr 23.

Punkten föredrogs. Därvid anförde: Anti det

frivilliga

Herr Ward: Herr talman! Det vore säkerligen att ställa allt för höga

anspråk, ifall någon skulle begära, att man vid diskuterandet av frågan örn e''™TO,“ e‘
statens ställning till det frivilliga skytteväsendet skulle vara i stånd att anlägga or ''
några synpunkter, som tidigare icke prövats här inom riksdagen. Frågan är
ju nästan att beteckna som en gammal bekant, som kommer tillbaka till oss år
efter år. Och vi torde knappast kunna avlocka denna bekanting något för oss
nytt, utan vi få säkerligen hålla oss till vad som många gånger tidigare anförts
i denna fråga. Det är nu också därför att statsutskottet denna gång, liksom
vanligen är fallet, kommit på olika linjer i fråga örn statens ställning till
den frivilliga skytterörelsen, som jag här begärt ordet för att med några ord
motivera den ståndpunkt, som intages av de socialdemokratiska reservanterna.

Skulle något anmärkningsvärt kunna sägas hava tillkommit med avseende på
denna frågas behandling vid årets riksdag, så torde det kunna sägas vara det
förhållandet, att regeringen trots de alldeles speciella anledningar, som man i
år har att ställa sig betänksam emot ett anslag sådant som detta, kommer fram
till riksdagen med ett förslag örn fortsatta anslag till den frivilliga skytterörelsen.
Visserligen har regeringen i överensstämmelse med organisationsnämndens
förslag förordat, att anslaget må nedsättas ifrån för närvarande
utgående 470,000 kronor till 280,875 kronor. Men med hänsyn till de finansiella
svårigheter, örn vilka regeringen gång efter annan vittnat, måste man
ovillkorligen säga sig, att även detta anslag på över 280,000 kronor är onödigt
och knappast låter sig försvaras under dessa tider. När regeringen här gång
efter annan genom sina representanter får stiga fram och förklara, att t. o. m.
de mest motiverade sociala anslag enligt regeringens mening för tillfället böra
tillbakavisas, måste man väl säga, att det är ett ganska egendomligt förfaringssätt
att samtidigt förorda ett så pass stort anslag, som det här är fråga örn,
till den frivilliga skytterörelsen.

Nu kan det måhända från regeringens sida sägas, att den frivilliga skytterörelsen
dock intar en sådan ställning inom vårt lands försvarsorganisation, att
man trots de svåra statsfinansiella förhållandena icke gärna kan ställa sig avvisande
emot densamma. Ja, man vill kanhända t. o. m. säga, att det minskade
anslag, som föreslås utgå för nästkommande budgetår, blott är att betrakta
som en provisorisk sänkning, och att man framdeles på nytt kommer att gå in
för ett högre anslag. Men är det då verkligen på det sättet, att man i vår tid
med de erfarenheter vi dock lia av det moderna krigets utveckling och organisation,
verkligen kan, om man utgår från en allmän försvarsvänlig utgångspunkt,
stöda sig på den gamla försvarsromantik, som lever kvar från den s. k. skarpskytterörelsens
dagar, och inbilla sig, att denna individuella utbildning av vad
man kan anse för ett ringa fåtal verkligen skickliga skyttar kan i förhållande
till försvarsorganisationen i dess helhet äga någon verklig betydelse, därest en
gång den svenska försvarsorganisationen skulle på allvar prövas? Under alla
de debatter jag åhört i denna fråga, har jag icke hört någon, som kunnat bevisa
detta. Och efter vad man kunnat läsa och höra om den moderna krigföringen
har man otvivelaktigt full anledning att säga sig, att ett dylikt bevis för
denna utbildnings betydelse icke kan åvägabringas. Det enda jag sett i den
vägen under den senaste tiden, är den något egendomliga motion, som avlämnats
av några högermän i första kammaren. Den får väl knappast betraktas som
en partimotion i egentlig mening, ty den är sådan, att man ej gärna vill tilltro
högern att såsom parti godkänna densamma.

Där förekommer i alla fall en liten antydan till bevisning för denna frivilliga
skytterörelses stora förträfflighet ur allmän försvarssynpunkt, och jag

Nr 23. 72

Lördagen den 12 mars e. m.

del trivåli a karL neka nöjet att läsa upp den lilla passus i motionen, som handlar
shylteväsendetsom den ?aken- Man har naturligtvis märkt, att det kan göras ganska stora
befrämjande, anmärkningar mot den gamla, som jag nyss uttryckte mig, försvarsromantiska
(Forte.) uppfattningen, och därför skriver man på detta sätt: »Icke utan anledning
hade man inför världskriget på många håll sökt hävda den uppfattningen, att
den enskildes skjutskicklighet icke längre kunde tillmätas samma betydelse som
förr., Mot förmodan peka emellertid krigets erfarenheter hän mot, att så kallade
’prickskyttar’, äro av ett betydande värde för en armé.» Jag vet icke,
huru vederbörande kunnat göra denna kostliga erfarenhet. Att det icke är
genom studium av händelserna exempelvis vid Verdun och Masuriska sjöarna
är påtagligt. Jag tror därför, att man på mycket goda grunder kan underkänna
denna tilltro till den_ frivilliga skytterörelsens förmåga att utgöra ett verkligt
värdefullt tillskott till den svenska försvarsorganisationen. Det förhåller sig
också alldeles säkert på det sättet, att man även inom det frisinnade partiet och
i varje fall ute bland dess väljarmassor delar denna vår mening; man hyser där
precis samma uppfattning i detta hänseende som den vi på vårt håll ge uttryck
för. Man skulle därvidlag kunna anföra många röster, som bevisa, att så verkligen
är fallet.

Det kanske förefaller litet opåkallat och måhända också en smula oartigt att
här ifrån andra kammarens talarstol på nytt anföra några rader ur en artikel i
Svenska Morgonbladet, en artikel, som tidigare i dag citerats här i kammaren.
Men det kan dock vara av betydelse att något erinra örn, vad den opinion,
som sålunda har mycket djupa försänkningar inom det frisinnade lägret på
manga hall i vart land, anser i hithörande fråga. Man skriver på denna punkt
bland annat på följande sätt: »Örn ett så omtvistat anslag som de 280,000 kr.
till frivilliga skytteväsendet får stå över till ett annat år, skulle gamla Sverige
sannerligen icke gå under för det. De pengarna behövdes bättre på annat håll

— exempelvis till att hjälpa övre Norrlands svältande och arbetslösa skogsarbetare
och deras nödställda familjer. Såsom ärendet nu ligger till, är det

— tyvärr — ej att vänta, att några mer avsevärda belopp komma att sparas in.
Det är skada. Den myndighet, som villigt och glatt beviljar 121 miljoner kronor
till militära ändamål, får kanske ej lätt att •— när det sedan blir fråga örn
inhiberandet av sociala välfärdsanordningar — få folk att tro på dess statsmannaklokhet
och på konsekvensen i dess sparsamhetsvilja.»

Jag vädjar till herrarna — vilket parti ni än må representera — örn det icke
ligger en djup mänsklig sanning i dessa tidningens ord, och örn desamma verkligen
icke skulle förtjäna att lända till efterrättelse för vårt beslut i föreliggande
fråga, vilket följaktligen innebure att vi här allmänt förenade oss örn att
åtminstone uppskjuta detta anslag till ett annat år. Det är kanske för mycket
begärt, att den del av det frisinnade partiet, som bundit sig för detta anslag
till den frivilliga skytterörelsen, redan nu skulle vara villig och beredd att förklara:
Hitintills men icke vidare! Så mycket borde man emellertid kunna begära,
att man i dessa svåra tider vore med örn att uppskjuta anslaget, då det
icke kan ledas i bevis, att ett uteblivet anslag härvidlag skulle vålla det svenska
försvarsväsendet någon skada.

Det skulle nog vara åtskilligt för övrigt att tillägga i en diskussion sådan
som denna, och skulle jag till regeringens i dessa tider märkliga ställningstagande
foga ytterligare en i viss mån märklig omständighet, så skulle det
vara det förhållandet, att högerpartiet i år avstått ifrån att framföra partimotion
i saken. Jag klandrar naturligtvis ingen därför att man i det här fallet
uraktlåtit att framlämna en gemensam högermotion. Men när man med full
kraft på högerhåll tidigare gått fram mot varje nedsättning av anslaget till
det frivilliga skytteväsendet och nu håller till godo med den ganska betydande
sänkning, som dock här är föreslagen, må det förlåtas oss, örn vi icke kun -

Lördagen den 12 mars e. m.

73 Nr 23.

na hysa så synnerligen stor respekt för de argument i denna fråga, som
man tidigare gång efter gång, år efter år har anfört.

Vad det emellertid vid detta tillfälle särskilt bör tryckas på, är det förhållandet,
att riksdagen här så att säga pressas att undan för undan avstå från
att bevilja anslag till nödlidande och till andra sociala ändamål. Här har man
en maning till riksdagen att också i detta fall gå in för sparsamhet, särskilt
örn man därmed inte vållar någon som helst skada. I den nyss citerade artikeln
i Svenska Morgonbladet står det även, såsom herrarna märkte, något örn
förhållandena i Norrland. Det kan vara ganska intressant att vid sidan av detta
uttalande ställa upp en högerns norrlandsfråga, som beröres i den motion, som
jag förut tillät mig citera. På ett ställe i motionen står det nämligen på följande
sätt: »Ett avsevärt antal av de många skytteföreningarna i vårt land har
att arbeta med en synnerligen svag ekonomi, och de äro för sin existens helt
beroende av statsanslag. En så kraftig beskärning av statsanslaget, som av
Kungl. Maj:t förutsatts, kommer tvivelsutan att medföra, att många tiotal
små föreningar med svag ekonomi, i all synnerhet i Norrland, komma att gå
under, samt att hela det frivilliga skytteväsendet i övrigt kommer att lida en
högst allvarlig avbräck.» Ja, är det inte avskräckande! Detta skulle således
också vara en norrlandsfråga, och till på köpet av så stor vikt att det vore en
riksolycka, örn ett tiotal skytteföreningar i den stora arbetslöshetens Norrland
skulle gå under på den grund, att de ej finge det anslagsbidrag, som de beräknat.
När vederbörande anlägga dylika synpunkter, är detta — tycker jag
— ett sätt, som icke är lämpligt i dessa tider, då det framför allt kräves, att
staten griper in kraftigast möjligt i det sociala omvårdsnadsarbetet.

Det skulle sedan kunna framställas vissa synpunkter med avseende på den
rent principiella frågan, huruvida staten överhuvud taget bör uppmuntra med
anslag till »försvarsorganisationer», vilka icke stå under direkt kontroll och ledning
av statsmakterna, eller örn det icke i stället bör fastställas, att allt, som
skall förekomma i försvarspolitiskt hänseende, bör vara en statens, uteslutande
en statens angelägenhet. Jag har ju för min del den uppfattningen, att den
sistnämnda ståndpunkten är den riktiga, men jag skall ej här vidga kretsen av
denna diskussion med att ytterligare gå in på denna fråga. Jag har endast vidrört
den för att få göra denna lilla deklaration.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som i denna punkt
avgivits av herr Nilsson i Malmö m. fl.

Äng.

det frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.
(Forts.)

Herr Holmgren: Herr talman! Den föregående ärade talaren inledde sitt
anförande med att framhålla, att inga argument, som här kunna anföras, äro
nya, utan de ha vid upprepade tillfällen förut, då denna fråga varit föremål
för behandling, blivit använda. Jag skall för min del dra helt annan slutsats
av detta faktum, än vad herr Ward har gjort. Jag erkänner fullkomligt
det berättigade i hans påstående att det icke skulle vara lämpligt att besvära
kammaren med att dra upp dessa frågor, som vi så många år ända till leda
diskuterat. Jag skall sålunda icke tillåta mig att ge mig in på någon saklig
diskussion i detta spörsmål, men jag anser mig i alla fall böra framhålla det,
att jag för min del är fullt enig med motionärerna, herrar J. B. Johansson i
första kammaren och Larson i Tönnersa i andra kammaren, att jag intet hellre
skulle sett, än att Kungl. Maj :t fått in i sin proposition den fullständiga ramen
av det förevarande anslaget till frivilliga skytteväsendet.

När herr Ward ger sig in på att kritisera dessa motioners lydelse och de argument,
som i motionerna finnas anförda, förutsätter jag, att herr Ward hos
sakkunskapen verifierat sin uppfattning, att den enskilde skyttens förmåga i ett
modernt krig verkligen icke skulle ha någon som helst betydelse. Har han ej
verifierat denna sin uppfattning hos sakkunskapen, återstår endast hans egen

Nr 2:S

Lördagen den 12 mars e. m.

det frivilliga m.eninS’ och den tror jag val ändå icke att riksdagen i en militär fråga kan
skytteväsendets fästa, något större avseende vid. För egen del vet jag — och jag har fått den
befrämjande, uppgiften från sakkunnigt hall — att den enskilde skytten i ett modernt krig
(Forts.) spelår en långt större roll, än man hade anledning förmoda före världskrigets utbrott.

Herr Ward var inne på ett försök att få kammaren med på att man åtminstone
skulle skjuta upp detta anslags utbetalning, så att man skulle enas örn att
säga, att vi i år avstå, från detta krav, men få det tillbaka nästa år. Jag tror,
att alla skyttevänner i denna kammare säkerligen med mig instämma i sanningen
av det gamla ordspråket: »Bättre en fågel i handen än tio i skogen.» Nu
har här emellertid endast givits ett löfte örn en fågel i skogen, och det är bra
mycket sämre. Jag tror icke, att man gör klokt i att lyssna till dessa locktoner,
ty har ett anslag en gång gått ut ur budgeten, är det mycket svårt att få det
tillbaka igen.

Vidare gjorde herr Ward en anmärkning över att högern icke kommit med
någon partimotion i denna fråga i år. Jag ville med anledning härav säga herr
Ward, att det var ett ganska stort offer, högerpartiet frambar, när det avstod
från att motionera, men detta gjorde högern därför, att den kände sitt ansvar i
den svåra ekonomiska situation, som nu råder. För min egen del har jag redan
förut i dag framhållit, varför jag ej velat gå utöver Kungl. Maj :t i några anslagsfrågor
under fjärde huvudtiteln, och det har ju, som jag förut sagt, varit
min uppfattning, att man i en sådan här vansklig situation icke har rätt -—
knappast har moralisk rätt — att gå utanför Kungl. Maj :ts krav, detta därför
att örn man går utöver Kungl. Maj:ts krav, kommer följden att bli ett divisionsansvar:
riksdagen och Kungl. Maj:t dela ansvaret för den ekonomiska situation,
som inträder. En skall bära ansvaret, och i detta fall bör det enligt
min mening vara Kungl. Maj :t. I annat fall blir det kaos av det hela.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Larson i Tönnersa: Herr talman! När jag tog del av riksstatens

fjärde huvudtitel, måste jag säga, att det var med ledsnad jag såg, att ifrågavarande
skytteanslag blev så kraftigt nedskuret. Det är inga anslag på den
fjärde huvudtiteln, som rönt en så stark nedskärning som just detta anslag.

Jag har, som förut nämnts, på denna punkt framlagt en motion, som avser
att bibehålla det gamla anslaget, nämligen 470,000 kronor. Det är ju alldeles
uppenbart, att när jag gjorde detta, var det på grund av den kännedom
jag har örn skytterörelsen i Norrland, som det här talas örn i motionen -—
förresten inte bara i Norrland utan även av vad som senare inhämtats i övriga
delar av landet. Måhända skytteföreningarna på andra platser arbeta under
mera ordnade förhållanden, åtminstone i Sydsverige, än i Norrland. I varje
fall göras allvarliga ansträngningar att på bästa sätt öva sig i fältmässig
skjutning året örn, och man har också i synnerhet under vintern företagit dessa
övningar i stor utsträckning. Man förstår ju, vad detta betyder, att företaga
tävlingar under olika väderleksförhållanden. Jag vill nu i detta sammanhang
säga, att vad dessa förövningar betyda, har jag själv någon liten erfarenhet
av från den tid, jag var inkallad till militärtjänstgöring 1914. Jag var då i
tillfälle att i det kompani, jag hade ledningen för, studera dessa människor,
som tillhörde landstormen. Många av dem, som här blevo sammanförda, hade
aldrig hållit i ett gevär. De stamanställda och f. d. gingo till linjen, och därför
blev det naturligtvis skyttarna, som fingo ta hand örn dessa landstormsmän,
som tidigare ej haft någon övning med gevär. Och jag får ju säga, att skillnaden
därvidlag var framträdande, ty många av dessa landstormsmän hade
icke en aning om. hur ett gevär skulle hanteras.

Nu sade herr Ward nyss att i dessa tider, när gevären och övrig materiel

Lördagen den 12 mars e. m.

75 Nr 23.

för en fältmässig krigsberedskap äro så tekniskt fulländade, den enskilde skyt- Äng.
ten icke skulle lia någon betydelse. Detta anser jag vara ett mycket naivt på- tetJn^ia\
stående. Ja, var säkra på, mina herrar, att när gevären och övrig krigsmate- ^främjande.
idel äro så tekniskt utvecklade, måste det också vara en man, som kan sköta (forts.)
dylika redskap. Krigsredskapen må sedan utgöras av kulsprutor eller gevär eller
kanoner. Det faller då på sin egen orimlighet att säga, att vi ingen övning
behöva för att bibehålla skjuttekniken.

Nu får jag vidare säga, att beträffande anslagen inom denna huvudtitel de av
statsfinansiella skäl måste nedskäras. Men jag måste på samma gång säga,
att det av mig och skytterörelsens vänner och ledare beklagas, att de små
skytteföreningarna särskilt på landsbygden icke kunna fortsätta sin verksamhet
utan måste gå under, det är min bestämda uppfattning, då nedskärningen
av anslaget är allt för kraftig.

Nu har det sagts bär under den fjärde huvudtiteln, att i fråga örn detta
anslag fältskjutningstävlingarna och vidare förbundstävlingama skulle inhiberas
på grund av att anslaget ej räcker till. Då måste jag säga beträffande
tävlingarna, att det icke är för mycket, örn dessa skyttar få litet uppmuntran,
den behöves mer än väl. En sådan behöves likaväl för skytterörelsens medlemmar
som för alla andra, som deltaga i en idrotts- eller sporttävlan av ena
eller andra slaget. Och det är alldeles uppenbart, att örn man skär bort dessa
tävlingar minskar man intresset för skytterörelsens övningar. Det är blott djupt
att beklaga, örn vi ej kunna hålla det hela vid makt.

. Nu säger statens organisationsnämnd bland annat, att den anser sig böra såsom
sin uppfattning framhålla, att de nu föreslagna nedskärningarna äro så
betydande, att för den händelse statsmakterna ansåge sig jämväl i framtiden
böra befrämja skytteväsendet, statsbidraget icke under någon längre tid torde
kunna hållas nere vid det av organisationsnämnden föreslagna beloppet, utan
att skytterörelsens verksamhet skulle äventyras. Ja, detta är ju alldeles uppenbart.
Vi kunde icke komma till något annat resultat, när vi tidigare hade omkring
900,000 kronor i anslag. Arméförvaltningen och skytteförbundets överstyrelse
hava ansett, att detta anslag skulle behövas. Emellertid har organisationsnämnden
nu uttalat sig på det sättet, att vi under nuvarande förhållanden
icke kunna bibehålla det höga anslaget. Statens organisationsnämnds uttalande
är sålunda belysande, nämligen att skytterörelsens framtid äventyras örn anslaget
hålles nere i det belopp som Kungl. Majit föreslagit.

Såsom resultatet blivit av denna frågas behandling i utskottet, är det givetvis
ingen mening för mig att yrka bifall till min motion, utan jag måste således
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag tycker, det är ganska meningslöst
att fortsätta med en diskussion av denna fråga. Vi ha ju hållit på
med att diskutera den i så många år, att jag misstänker, att det icke är någon,
som kan komma med något egentligt nytt i saken. Jag skall därför inskränka
mig till att endast säga det, att denna kammare två gånger avslagit utgifter
för detta ändamål, och det under tider, då det fanns gott örn pengar i landet.

Det skulle förvåna mig, örn andra kammaren nu, när det råder en sådan verklig
brist på pengar, icke skulle inbespara detta anslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som avgivits på
den punkt, vi nu behandla.

Under detta yttrande hade herr förste vipp talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rundqvist: Herr talman!

Som herr Olofsson framhöll, är frågan örn det frivilliga skytteväsendet så

Nr 23.

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. grundligt debatterad i denna kammare, att det icke lärer kunna förväntas, att
skeueiZlendetsn^SOn nU ^ater i ena eller andra riktningen. Jag anhåller om

Sbefrämjande* överseende, när jag i alla fall anser mig böra säga några ord i anledning av
(Forts.) '' vad sorn här yttrats.

Först kan jag då meddela, att konsekvenserna av den avsevärda beskärning
av anslaget, som Kungl. Maj :t nu föreslagit, bliva, att skytteföreningarnas
ammunitionsanslag måste nedskäras med 50 %, att anslaget till fältmässiga
skjutningar helt måste bortfalla och att alla tävlingar måste inställas. Anslaget
har sålunda nedbringats till minimigränsen. Hade beskärningen drivits
längre, skulle följden blivit, att skytteväsendets organisation äventyrats och
skjutbanor och andra anläggningar kommit att förfalla.

Med anledning av vad som här yttrats särskilt angående de s. k. prickskyttarna,
vill jag vidare nämna några ord angående den betydelse, som det frivilliga
skytteväsendet för närvarande anses äga ur militär synpunkt. Det torde
vara så, att det icke allenast är den enskilda skjutskickligheten det gäller, utan
framför allt bör tillika beaktas den betydelse, som det frivilliga skytteväsendet
kan ha för den militära skjututbildningen i allmänhet. I fråga om skytteväsendets
betydelse ur militär synpunkt kommer naturligtvis alltjämt skjutförmågan
främst i beaktande. Skjutförmågan anses, även med hänsyn till de
tekniska stridsmedlens utveckling efter världskriget, vara av stor vikt. Den,
som har förvärvat en sådan förmåga före tjänstgöringens början, får större förutsättningar
att tillgodogöra sig den militära skjututbildningen i allmänhet,
och utväljandet av värnpliktiga till betjänande av de moderna automatvapnen,
kulsprutegevär och kulsprutor, underlättas. Det är nämligen så att såsom en
av de fordringar, som värnpliktiga örn möjligt böra uppfylla för att kunna utväljas
till kulsprutemanskap, ansetts böra i utfärdad generalorder uppställas
färdighet i skjutning, vilken alltså måste vara förvärvad före inryckningen,
d. v. s. i regel inom det frivilliga skytteväsendet. Av betydelse ur militär synpunkt
är vidare det vidmakthållande av förvärvad skjutskicklighet, som frivilliga
skytteväsendet så gott som ensamt kan åstadkomma. Med hänsyn till
alla de kunskaper och färdigheter, en värnpliktig nu för tiden måste bibringas
under tjänstgöringstiden, torde lätt inses, att det frivilliga skytteväsendet alltjämt
är till god hjälp åt försvaret. Att frånsäga sig detta för att såmedelst
inbespara det förhållandevis ringa anslagsbelopp, sorn1 nu begäres, kan jag för
min del icke finna påkallat.

Då här vidare talats örn kontroll, vill jag framhålla att skytterörelsen är
kontrollerad. Det är bättre med dylika kontrollerade rörelser än med okontrollerade
sådana. Kungl. Maj :t utser ombud såväl i skytteförbundens överstyrelse
som i förbundens styrelser.

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Det förefaller mig, som örn den
ärade talaren på blekingebänken hade en smula otur att så snabbt och effektivt
bli dementerad från statsrådsbänken. När jag lyssnade till min ärade vän
herr Holmgren, fann jag, att för honom var det ett huvudargument, att skjututbildningen
hade en direkt nytta, att skjutskickligheten var av en direkt betydelse
för krigets uppgifter. Nu fingo vi höra av statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet, att det ingalunda var fråga örn en direkt betydelse utan
fast mer örn en indirekt. Statsrådet meddelade nämligen kammaren, att utbildningens
betydelse främst och väsentligen läge däri, att den vore en slags
förutbildning för handhavande av de s. k. automatvapnen, alltså maskingevär,
kulsprutor och dylikt. Det är ju uppenbart, att här föreligger mellan herr
Holmgren och försvarsministern en väsentligt olika uppfattning om vad den
bibragta skjutskickligheten i verkligheten skall tjäna till.

Det kan också vara skäl att erinra därom, att den ståndpunkt, som statsrådet

Lördagen den 12 mara e. m.

77 Kr 23.

här företräder, vann understöd, om jag inte minns fel, år 1929 utav överste f™3],-Testrup i första kammaren, där han, alldeles i likhet med herr statsrådet, gior-sklteväsendets
de gällande, att det icke var den s. k. precisionsskjutningen eller prickskjut- befrämjande.
ningen, som hade den största betydelsen, utan det vore i stället förberedelsen (Forts.)
till handhavande av automatvapnen. Jag måste säga, herr talman, att det är
icke oväsentligt för kammaren att försöka, innan den går att fatta sitt beslut,
att göra klart för sig, vilkendera parten här har rätt, statsrådet eller herr
Holmgren. Ty har herr Holmgren rätt, då förstår jag fuller väl, att man kan
tycka, att vissa skäl föreligga för att giva anslaget — åtminstone från deras
sida, som överhuvud taget ha kvar tron på betydelsen av ett militärt försvar.

Ställer man sig återigen på statsrådets ståndpunkt, blir ju genast perspektivet
ett annat. Då skulle här alltså föreligga en frivillig rörelse, som vore en
förberedelse till handhavandet av de automatiska vapnen. Jag måste säga,
herr talman, att är detta regeringens och är detta herr statsrådets utgångspunkt,
så är det en ovanligt svag utgångspunkt. Ty varför äro då herrarna
icke angelägna örn att låta den reguljära militära utbildningen tillgodose det
kravet? Varför då gå omvägen att begära anslag till en frivillig rörelse?

Jag tror, att mycket gott folk i svenska bygder skulle bliva ganska förvånade
över att erfara, att de övningar, med vilka de sysselsätta sig örn söndagarna
på skjutbanorna, äro övningar, som äro förberedelser till handhavande
av kulsprutor och andra automatvapen. Jag är nästan övertygad örn att det
är ett perspektiv, som för dem i allmänhet är främmande. Ty vad som är det
bestämmande för deltagarna i dessa övningar ute på landsbygden, det är nog
ändå icke tanken på förvärvande av färdighet i att hantera kulsprutor och
andra automatvapen, utan det är söndagsjägarens instinkt, det är tävlingslusten,
det är idrottssynpunkten och ingenting annat.

Jag erinrar mig, hur jag som gosse damp ned i en skytteförening och snabbt
där erövrade alla möjliga märken. Ingen av oss pojkar hade en blek aning örn
att de där övningarna skulle avse fosterlandets försvar. Det var ett slags
söndagsnöje, som man, innan man ännu hade reflekterat över saker och förhållanden
i världen, som pojke ägnade sig åt. Kring boerkriget stod emellertid
en skytteromanfik, som gav näring åt tron på skytterörelsens betydelse för
landets försvar. Den personliga skjutskicklighet, som boerna utvecklade och
varmed de spelade engelsmännen så stora spratt, hade givit ett slags moraliskt
stöd åt deras uppfattning, som i fosterlandsförsvarets namn förfäktade den frivilliga
skytterörelsens synpunkter här hemma.

Menar verkligen herr Holmgren, och menar verkligen herr statsrådet, att
den sortens utbildning, som den frivilliga skytterörelsen lämnar, har någon
som helst praktisk betydelse uti det moderna kriget, då nödgas jag säga, att
antingen hemlighålla herrarna avsiktligt för kammaren er egen — på grund
av allt vad som förekommit nödvändiga — bild av det moderna kriget, eller
också äro herrarna icke underkunniga örn att i det moderna kriget spelar denna
s. k. precisionsskjutning rakt ingen roll. Där är det helt andra vapen som
fälla utslaget, och den här söndagsskjutningen på våra skjutbanor har härvidlag
ingen som helst betydelse.

Jag måste säga, att det är en ganska sällsam ståndpunkt, som herrarna intaga.
Denna rörelse drager i administrationskostnader c:a 150,000 kronor.

Det är ganska kraftigt för en^dylik frivillig rörelse. När det gäller anslag till
kulturella och sociala ändamål, då äro herrarna genast färdiga att pruta av
hjärtans lust och draga in. Men här skall man vara rundhänt. Och varför?

Jag ber örn ursäkt, herr talman, men det vill synas, som örn på sista tiden här
smugit sig in en annan synpunkt, en synpunkt, som man icke vill uttala öppet
men som ändå finns bakom det hela. De frivilliga försvarsrörelserna i vårt
land lia mer eller mindre under den sista tiden kommit att stå i ett tecken, som

Nr 23. 78

Lördagen den 12 mars e. m.

fy-, •lag tror, att jag utan överdrift kan kalla tvetydighetens tecken. Det är icke
skytieväsendets längre mucl tanke på att mota en yttre fiende, det är icke längre med tanke på
befrämjande. att taga. en dust med ryssen o. s. v., det är med tanke på något helt annat, som
(Forts.) man i vissa kretsar är intresserad för dessa frivilliga försvarsrörelser, vare sig
det gäller den frivilliga skytterörelsen eller der. frivilliga landstormsrörelsen.
Jag säger rent ut, herr talman, att den yttre fronten har liksom övergått i och
smält samman med en inre front. Det har blivit en inrikespolitisk synpunkt,
som trätt i ställe för den utrikespolitiska. Det finns ett visst inre släkttycke
— kanske en liten smula valhänt angivet av en talare i första kammaren, men
likvisst lika sant som det är sagt —• mellan denna öppna och för allmänheten
kontrollerbara rörelse och den i dunklet smygande rörelse, som bär namnet
den Munckska kåren. Det kan icke hjälpas, att hela den ideologi, örn uttrycket
tillåtes, som stått omkring den senare hemliga kåren, har åtskilligt gemensamt
med den ideologi, varmed vissa kretsar i det här landet knytas till den
frivilliga skytterörelsen och andra dylika frivilliga försvarsrörelser.

Det förefaller mig ganska orimligt att uti en tid, då vi skola prata ned på
allt möjligt, då behjärtansvärda kulturella anslag skola skäras ned, då det skall
prutas på anslag till arbetslösa, då det skall prutas på alla möjliga sociala och
andra nyttiga anslag, skall riksdagen vara randhänt mot en sådan här rörelse,
som ur försvarssynpunkt är fullkomligt meningslös. Det är ett onödigt offrande
av statens pengar.

Jag nödgas för min del hävda, att andra kammaren bör den här gången med
kraft understryka, att nu kan det vara slut med den här sortens anslag. I votering
i första kammaren i dag röstade icke mindre än 7 ledamöter av regeringspartiet
med de socialdemokratiska reservanterna. Det var ett tidens tecken,
som jag antager, att försvarsministern observerat. Jag vågar uttala den
förhoppningen,. att det bär i kammaren vid voteringen skall visa sig att icke
bara 7 folkfrisinnade utan många fler av regeringspartiet skola rösta för den
reservation, som våra partivänner avgivit.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till den socialdemokratiska reservationen.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Sundqvist: Herr talman!
Herr Engberg försökte deducera fram, att meningsskiljaktighet var rådande
mellan mig och herr Holmgren beträffande skjutskicklighetens betydelse ur
militär synpunkt, Jag förstår härav, att jag uttryckt mig otydligt, och jag
ber däjför att få något tydligare söka angiva vad jag avsett att säga. Skjutskickligheten
har betydelse dels för utbildningen av enskilda skyttar och dels
för den utbildning i handhavande av automatvapen, som jag talade örn. Det
frivilliga skytteväsendet torde fortfarande ha sin främsta betydelse för den
enskilda skjutskicklighetens utvecklande, men det har jämväl betydelse i det
andra hänseendet.

. Jag skall icke vidare inlåta mig på dessa militära spörsmål. Jag vill endast
tillägga, att det finns, som herr Engberg sade, ett tävlingsmoment i den frivilliga
skytterörelsen. Den är en idrottsrörelse tillika. Men det är enligt min
mening så mycket större anledning att gå in för detta anslag, då rörelsen har
karaktär av idrottsrörelse och jämväl kommer försvaret till godo.

Vad beträffar jämförelsen med vissa på senare tid debatterade hemliga kårer,
har jag svårt att förstå den. Tvärtom borde var och en, som icke gillar
det slaget av organisationer, så mycket hellre se en rörelse sådan som skytterörelsen,
vilken utövar sin verksamhet under statens kontroll. Det har också
tidigare framhållits här i kammaren, att det har sin betydelse, att Kungl.
Majit har plikt och rätt att utöva dylik kontroll. Jag tror icke, att det är riktigt
att, som herr Engberg antydde, den frivilliga skytterörelsen skulle ha

Lördagen den 12 mars e. m.

79 Nr 23.

något samband med hemliga organisationer, sådana som den Munckska kåren. Äng.

I varje fall har jag ingen kännedom örn något sådant, och skytterörelsens led- det frivilliga
ning står säkerligen alldeles främmande för dylika förbindelser. Det är ju
givet, att i en så stor organisation som skytterörelsen någon gång kan före- e''

komma något missförhållande. Det är svårt för ledningen att undvika detta.

Men jag är övertygad örn att den försöker förekomma det, i den mån så är
möjligt.

Herr Holmgren: Herr talman! Den föregående talaren på Stockholms bänken

ville, som herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet nyss
framhöll, söka finna en divergens emellan herr statsrådet och mig genom att,
sin vana likmätigt, taga ett lösryckt citat av mig och ett annat citat av herr
statsrådet och därav binda en charmant blombukett. Herr Engberg ville göra
gällande, att jag skulle ha ställt mig på den ståndpunkten att utbildandet av
prickskyttar vore det förnämsta och viktigaste för skytteväsendet. Förhållandet
var det, att herr Ward gjorde det påståendet, att prickskjutningen icke
hade någon betydelse, under det att jag gjorde gällande, att den hade sin betydelse.
Jag har icke yttrat mig örn skytteväsendets betydelse på någon annan
punkt. Märk väl sålunda, att jag har vänt mig mot angreppet mot prickskjutningen
och försvarat den. Men jag har icke uttalat mig på någon annan
punkt.

Herr Engberg omnämnde, hurusom han i yngre dagar var en intresserad
skyttevän och skjutit sig till alla möjliga pris utan att ha en aning örn att det
gagnade fosterlandet. Han betraktade det som sitt söndagsnöje. INu har han
emellertid fått klart för sig, att det kunde gagna fosterlandet, och då vänder
han sig med avsky ifrån den frivilliga skytterörelsen. Man kan ju förstå, att
han betraktar fosterlandet ungefär som han betraktar ön Gotland.

Örn herr Engberg i stället hade fortsatt att utbilda sig i skjutkonsten, och
örn herr Engberg hade fortsatt ordentligt, så tager jag för givet, att herr Engberg
skulle lia kunnat på skjutkonstens område förvärva lika stor skicklighet
som han nu har på ordkonstens, som formell talare. Jag undrar för min del,
örn inte herr Engberg som en skicklig skytt skulle ha gjort vårt land större
tjänster, än han gör som talare.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Det förefaller mig, som örn det
skulle vara fullkomligt naturligt, örn det i denna fråga skulle finnas meningsskiljaktigheter
mellan herr Holmgren och försvarsministern.

Men det var inte för att säga detta jag begärt ordet, utan det var med anledning
av det anförande, som herr Holmgren tidigare hade. Herr Holmgren
skulle svara på en fråga, som herr Ward ställde till honom, och den frågan var
ungefär denna: Varför har högerpartiet i år uraktlåtit att motionera? He*rr
Holmgren svarade, att orsaken var den, att högerpartiet hade känt sitt ansvar,
och därför hade partiet uraktlåtit att motionera. Jag måste säga, att jag
tycker, att det är litet elakt sagt emot motionärerna. Icke så att jag som
hallänning — motionärerna äro ju båda hallänningar — tager dem i försvar,
men eljest ligger det i herr Holmgrens uttalande, att motionärerna äro ansvarslösa,
då de icke så starkt känt sitt ansvar. Jag har velat ha detta fastslaget
ännu en gång till riksdagens protokoll, särskilt som den ene av motionärerna
är vice ordförande i Allmänna valmansförbundet. Sålunda har herr Holmgren
här sagt, att en så framstående person inte känner sitt ansvar.

Nu undrar jag, herr Holmgren, när man från alla håll måste konstatera, att
det råder en mer än vanligt stor nöd i landet och att allt, som kan anskaffas,
behöver användas för att lindra nöden, örn inte i år andra kammaren skulle
känna det mest ansvarsfullt att uraktlåta att giva anslag till skytterörelsen,

Nr 23. 80

Lördagen den 12 mars e. m.

åtminstone för detta år. Jag tror och jag vet, att även i den landsända, där
dei/rmZhgo motionärerna äro hemma, är inte välståndet så högt över allt, varför den lilla
* befrämjande? besparing, sorn statsverket här skulle kunna göra, även behövs för Hallands
del.

Jag har med detta mitt anförande velat rikta den maningen till kammaren,
örn inte ansvarskänslan, som herr Holmgren säger finns hos högerpartiet, bjuder
andra kammaren att i år säga nej till detta anslag och sålunda rösta flör
den socialdemokratiska reservationen.

(Forts.)

Herr Holmström: Herr talman! Sedan jag begärde ordet, har en del av
vad jag med anledning av herr Engbergs anförande tänkte säga, klarlagts av
herr försvarsministern och herr Holmgren. Jag vill emellertid något uppehålla
mig vid ett av herr Engbergs uttalanden. Han påstod, att i det moderna
kriget spelar precisionsskjutningen ingen roll.

Då denna fråga för elva år sedan var före i kammaren, hade jag ett ganska
långt anförande, i vilket jag försökte bevisa, att precisionsskjutningen spelar
en utomordentligt stor roll just i det moderna kriget. Under skyttegravskriget
lågo på båda sidor precisionsskyttar färdiga med fingret på hanen för att
skjuta ned motståndarna, så fort någon stack upp ur skyttegraven. Betydelsen
av precisionsskjutningen visas av det förhållandet, att man under kriget,
sedan man kommit underfund med, vilken stor nytta precisionsskyttarna kunde
göra, igångsatte bakom fronten en utomordentligt intensiv utbildning av
precisionsskyttar. Jag vågar sålunda gent emot herr Engberg påstå, att just
i det moderna skyttegravskriget spelar precisionsskjutningen mycket större
roll, än vad den gjort tidigare. Att den även kan tjäna såsom förutbildning
för dem, som skola sköta kulsprutegevär och kulsprutor, ligger i sakens natur.
Det fordras en oerhörd träning för att kunna skjuta med kulsprutegevär eller
kulspruta. Dessa maskingevär måste nämligen riktas direkt av skytten, varför
det fordras kallblodiga och väl tränade skyttar att handhava dessa vapen.

Dessa vapen äro även mycket dyrbara samt hava en utomordentligt stor
skjutförmåga. En kulspruta motsvarar ju en hel infanteripluton i eldkraft.
Alltså måste man fordra, att den, som har det stora ansvaret att sköta en kulspruta,
skall vara en tränad skytt.

Just i det moderna kriget, herr Engberg, har precisionsskjutningen en mycket
större betydelse, än vad den haft någonsin tidigare.

Herr Engberg nämnde vidare, att riksdagen i detta avseende var rundhänt,
men, mina damer och herrar, riksdagen har förut beviljat 470,000 kronor till
det frivilliga skytteväsendet. Nu prutar riksdagen ned detta anslag — örn
den gör, som regeringen föreslagit — till 280,000 kronor. Är det att vara
rundhänt, att pruta ned ett anslag från 470,000 till 280,000 kronor? Jag tycke*r
det är tvärt örn.

Herr Laurén instämde häruti.

Herr Holmgren: Herr talman! Herr Lindqvist i Halmstad ville nyss få
till protokollet fört det konstaterandet, att jag betraktade hans länskamrater,
herrar J. B. Johansson och Larson i Tönnersa, såsom ansvarslösa. Jag bara
ber kammaren att studera protokollet och se vad jag har sagt. Jag förmodar,
att det är herr Lindqvists tjänstgöring i lagutskottet, som gör honom fallen
för sådana juridiska små Unter som att försöka lägga ord i ens mun, som man
inte haft, och draga konklusioner, som inte hänga samman med vad man har
uttalat.

Jag vill vidare framhålla, att därför att jag av ansvarskänsla gör en viss
sak, är det inte detsamma, som att alla, som inte göra samma sak, sakna an -

Lördagen den 12 mars e. m.

81 Nr 23.

svarskänsla. Det är en liten juridisk distinktion, som herr Lindqvist kan .

fundera på, tills vi träffas härnäst. det frivilliga

Herr Engberg: Herr talman! Den ärade talaren på gävleborgsbänkenSbejfämjande*

gjerde, både mig och kammaren en polemisk tjänst. Han låtsades, som örn det (Forts.)
frivilliga skytteväsendet vore nära på det väsentligaste i det svenska försvarssystemet.
Han glömmer, att här är fråga om inte mindre än bortåt 122 miljoner
kronor,. som vi ge i anslag åt militärväsendet. Han glömmer, att utom dessa
122 miljoner ha vi de militära pensionerna, som ju inte gå på fjärde huvudtiteln.

Jag får verkligen säga, herr talman, att det är en ganska överraskande uppfattning,
som den ärade talaren hyser, att anslaget till den frivilliga skytterörelsen
skulle. betyda något för det svenska försvarsväsendet. Han satte visserligen
sin militära auktoritet i pant på att skytterörelsen spelar en mycket
stor roll i det moderna kriget. Ja, herr talman, även med den allra största respekt
för min ärade vän herr Holmström såsom officer nödgas jag förbehålla
mig rätten att även i detta stycke använda mitt eget förstånd. Jag har under
de senare åren ägnat ett ingående intresse åt den litteratur, som skrives av representanter
för herr Holmströms eget yrke, enkannerligen inom det land, som
här går i spetsen, nämligen Frankrike. Jag kan hänvisa den ärade talaren till
både det ena och andra arbetet, som fullkomligt vederlägger hans uppfattning.

Jag hänvisar honom främst till Vauthiers stora arbete »Örn faran från luften
och fosterlandets framtid», ett arbete, där han skall finna, hur komplett på sidan
av verkligheten han i själva verket är.

Jag har en känsla av, herr talman, att excercishedarna kring Gävle inte äro
precis den riktiga observationspunkten för iakttagande av vad som rör sig ute
i Europa, och jag undrar, örn inte den ärade talaren har en något provinsiell begränsning
i sin uppfattning örn vad skytterörelsen kan betyda. Den betyder
mycket i vår hembygd, herr Holmström, vid dansbanorna, men den betyder inte
så förfärligt mycket, som den ärade talaren förutsätter, när det gäller förhållandet
mellan nationerna.

Emellertid vill jag också påpeka, att när jag åberopade överste Testrup och
hans anförande i första kammaren, menade jag följande passus, som jag mycket
riktigt här har fått under ögonen och som till punkt och pricka visat sig
innehålla vad jag nämnde för kammaren. Herr Testrup yttrade nämligen den 6
april 1929 följande: »Beträffande slutligen precisionsskyttet har jag måhända
blivit missförstådd av den ärade talaren» — det var herr Olof Olsson, som missförstått
honom. »Precisionsskyttet har visserligen sin betydelse. Det inträffade
till och med under världskriget, att speciellt skickliga precisionsskyttar erhöllo
särskilda kikarsikten på sina gevär, för att de skulle kunna avgiva en bättre
precisionseld. Men denna synpunkt bör enligt min uppfattning inte sättas i
främsta rummet, då man bedömer det frivilliga skytteväsendets militära betydelse.
»

Håll tillgodo, herr Holmström! överste Testrup är väl ändå i militära frågor
här i landet en vida större auktoritet än min ärade vän på gävleborgsbänken,
och han säger här rent ut, alltså 1929, att den synpunkt, som man skall sätta i
främsta rummet, ingalunda är denna precisionsskyttesynpunkt, som herr Holmström
kör med.

För övrigt vill jag säga ett ord till herr Holmgren, då han beklagade, att inte
jag hade fortsatt att utveckla min skjutskicklighet, ty han trodde, att jag i så
fall skulle ha gjort mitt fosterland större tjänster än vad jag tilläventyrs skulle
kunna göra nu. Jag vet inte riktigt, varpå han syftar. Jag vet inte, i vilka
sammandrabbningar, som han anser, att jag kunde fått bruk för min skjutskicklighet.
Mycket har ju hänt under det sist förflutna året, som kanske föresvävat
den ärade talaren. Kanske åsyftar han något särskilt tillfälle, där jag skulle

Andra kammarens protokoll 1932. Nr 2,3. g

Nr 23. 82

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. kunnat göra en insats med gevär i hand. Kanske tänker han sig möjligheten
det frivilliga av att jag då statt vid de glorvördige mäns sida, som uppe i Ådalen förra året
skytteyäsendets sig och ,jen svenska armén med ära.

(Forts’* e'' När emellertid herr Holmgren beklagade, att jag i stället för att fullfölja
°r '' min utbildning i skjutkonsten valt ordkonsten, vill jag till honom säga, att
konsten att med ord giva uttryck åt sina tankar är i mina ögon en ädlare konst
än den prickning av levande människors huvuden, varom den ärade talaren på
gävleborgsbänken talade.

Herr Holmgren tillät sig för övrigt i sitt anförande draga in en sak, varigenom
han gjorde mig en direkt tjänst och beredda mig tillfälle att få ge honom
en direkt replik. Han sade, att jag tydligen betraktade fosterlandet i dess helhet
ungefär som jag betraktar Gotland. Herr talman! Jag gör ingen skillnad
mellan Gotland och fosterlandet. Varje provins här i Sverige är en svensk provins,
är en del av samma fosterland. Men eftersom den ärade talaren var insinuant,
vill jag säga honom rakt på sak min mening. Jag hade tillfrågats,
huru, i det fall Sverige hade avrustat, jag tänkte mig att, i händelse av en stormakts
— exempelvis England — ockupation av Gotland, vi skulle klara saken.
Jag måste ju som hederlig man säga, att eftersom vi hade avrustat, vore
ju tanken på att möta våld med våld utesluten. Då måste vi inrikta oss på
att skydda och rädda den civila befolkningen, även örn vi skulle nödgas taga
sådana ekonomiska konsekvenser som att under ockupationer flytta den över på
fastlandet. Det har jag sagt, och jag säger herr Holmgren, att jag anser mig
vara lika god fosterlandsvän som någonsin de herrar, som här draga ^i härnad
för den frivilliga skytterörelsen. Fosterlandet är sannerligen icke någon medalj,
som man bär utanpå rocken. Man bildar icke föreningar för att älska sin
får, sin mor eller sin käresta, men herrarna på högerhåll bilda föreningar för att
älska fosterlandet, och deras fosterlandskärlek blir också därefter.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Denna fråga har aldrig behandlats
här, utan att det blivit en lång debatt. Det har alltid framhållits, hur betydelsefull
skytterörelsen är för vårt försvar. Jag vill erinra örn att för några
år sedan var fråga uppe, örn icke den som tillhörde frivillig skytteförening
skulle kunna få en smula avkortning på sin värnpliktstid. Men då behagade
man icke finna, att skytterörelsen hade något stort värde. Då hade den ett bra
litet värde för herrar militärer. De ville inte alls gå med på det förslaget. Nu
återigen anser man denna rörelse ha ett mycket stort värde. Det är än si än sa
med värdet av den frivilliga skytterörelsen. Jag tror för min del, att när herrar
militärer den gången inte kunde gå med på en enda dags avkortning av
övningstiden för en person, som tillhörde skytterörelsen, så har denna rörelse
sannerligen inte något stort försvarsvärde. Den har väl sitt största värde i att
vara ett nöje för ungdomen. Det är något, som man kan hålla på med örn söndagarna,
örn man icke vill gå till kyrkan.

Jag understryker ännu en gång, att denna rörelse har ofantligt litet försvarsvärde,
och jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Holmström: Herr talman! På tal om de 280,000 kronor, som nu

avses för det frivilliga skytteväsendet, ville herr Engberg skrämma med hela
det stora försvarsanslaget, uppgående till 122 miljoner kronor, alltså hela försvar
shuvudtiteln. Herr Engberg talade också örn sin och min gemensamma
hembygd, det sköna Hälsingland, där vi bada äro födda. Han kom också att
tala örn vår hembygds dansbanor. Då kom jag att tänka på den där hälsingepojken,
som skulle inleda ett slagsmål. Han tog av sig rocken och krängde av
sig den ena tröjan efter den andra, tills han hade helt blottat överliv. Då säde
han: Om jag hade en sju, åtta tröjor till att kränga av mig, så skulle du få se

Lördagen den 12 mars e. m.

83 Nr 23.

på en ledig en. — Det intrycket fick jag av herr Engberg, i hans sista anförande.

Herr Engberg satte mitt uttalande som officer i motsats till sitt förstånd.
Jag har talat efter vad mitt förstånd säger mig. Vad uttalandet i första kammaren
av överste Testrup örn kikarsiktet beträffar, så kompletterar det vad
jag sagt. Att nian utvecklar skjutningen till den grad, att man använder kikarsikte
är ju den allra yttersta formen av prickskjutning. Innan man kan
anförtro ett gevär med kikarsikte åt någon, måste denne vara den allra mest utbildade
prickskytt.

Herr Engberg sade örn högern, att vi bilda föreningar för att älska fosterlandet.
Nej, herr Engberg, om vi bilda föreningar, så är det inte för att älska
fosterlandet, utan vi bilda föreningar för att värna det fosterland, som vi älska.

Herr Svedman: Herr talman! Jag hade icke tänkt begära ordet i denna
debatt, men då jag är intresserad av ett uttalande, som tidigare gjorts av herr
Engberg och i dag ytterligare kommenteras av honom, har jag måst göra det.

Under de upprörda dagarna i mitten av maj månad förra året, då de beklagliga
händelserna i Ådalen diskuterades här i riksdagen, ställde hans excellens
herr statsministern en fråga till ledaren av det socialdemokratiska partiet,
vad en socialdemokratisk regering skulle ha företagit sig i den situation,
som uppstod i Adalen den 14 maj. Det direkta svaret på denna fråga gavs
dagen efter av herr Wigforss, då han förklarade, att en socialdemokratisk
regering hade förhindrat denna situation att uppstå.

Herr Engberg drar en konklusion beträffande Gotland — och han utsträcker
nu konklusionen att omfatta vilken annan del av Sveriges land som helst •—
av premisser, som jag och övriga försvarsvänner här i landet vilja förhindra
att fa realitet genom vidmakthållande av försvaret. Med större skäl än herr
Wigforss hade för sitt påstående, kan jag säga, att örn Sverige visar vilja
till liv och till oberoende genom nödiga militära resurser, så vill det därmed
visa och kan enligt min bestämda mening visa, att det icke vill tillåta en
sådan situations inträdande, som herr Engberg tar till utgångspunkt för sitt
resonemang örn Gotland eller vilken annan landsända av Sverige som helst.
Det är alltså försvarets mening att förhindra det läge, från vilket herr Engberg
utgår i sitt resonemang.

Jag skall be, herr talman, att till kammarens protokoll i detta sammanhang
få lämna ett uttalande av en person, som åtminstone tidigare varit en
militär auktoritet för herr Engberg och av honom åberopats i anföranden bär
i kammaren. Major K. A. Bratt skriver några dagar efter det offentlighet
gavs åt herr Engbergs uttalande örn Gotland och dess ockupation i en tänkt
Ostersjöstrid och befolkningens överförande till fastlandet, en längre tidningsartikel.
vari han bland annat anför följande:

»Vad man verkligen kan förebrå avrustarna av den opportunistiska skolan
är, att de^ i frågor, som sa djupt att de tydligen icke själva förstå det, ingripa
i vårt och även andra folks framtid och öde, endast för att agitatoriskt
befordra sin egen linje, undandölja vissa mycket viktiga omständigheter
samt att de med sin redan fattade ståndpunkt i fickan vägra att på något
sätt avvakta resultaten av de svåra överväganden, som det invecklade läget
nödvändiggör, och som näppeligen med anspråk på fullständighet och opartiskhet
kunna verkställas av enskilda personer. Det är väl sannolikt, att man
tror sig genom ett dylikt förkortat anfallssätt vinna det politiska slaget.
Kanske man dock missräknar sig. Detta ''kanske’ har vissa utsikter att bli
ett säkerligen , derest den stora massan av för tillfället skäligen indifferenta
medborgare, sorn genom sitt pendelutslag dock avgör, i vilken riktning de
större politiska frågorna skola avgöras, får klart för sig, att en avrustnings -

Äng.

det frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.
(Forts.)

Nr 18. 84

Lördagen den 13 mars e. m.

Äng.

det frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.
(Forts.)

Ang.

anslaget till
abrivmaterialier
och
expenser.

politik, sorn exempelvis den Engbergska, kan leda till sådana konsekvenser
som förslagsställaren nyligen med avseende på Gotland förordat, vilket i sin
ordning i händelse av krig omkring oss med största sannolikhet skulle ha till
följd, att delar av vårt område bomme att tjäna som utgångs- och baseringspunkter
för förhärjande luftanfall mot andra svenska landsdelar, som för
samma ändamål tagits örn hand av den krigande motparten. Man misstar
sig säkerligen icke alltför mycket på folkpsyken, örn man utgår ifrån att
det endast skulle behövas att läget i vår närhet bleve uppenbart oroande för
att politiska program av denna innebörd och politiker som förorda dem skulle
sopas bort från makt och inflytande av vindkast, vilka de icke skulle kunna
motstå.»

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen

Jäv propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
els ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes emellertid av herr Eriksson i Stockholm, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 24
av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Eriksson i Stockholm,
vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 79 ja och 82 nej varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 2.

Herr statsrådet von Stochenström avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr
197, angående åtgärder i avseende å vissa egnahemsföretag i Malmöhus län.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 4.

Punkten 25, angående anslag till skrivmaterialier och expenser, föredrogs
härpå; och yttrade därvid:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Efter den livliga debatt, som
förts på den föregående punkten, kan jag väl knappast påräkna någon större
uppmärksamhet för denna punkt, vid vilken jag begärt ordet.

Som kammarens ledamöter finna, har av socialdemokraterna i utskottet vid
denna punkt fogats en reservation, i vilken det påyrkas en nedsättning av

Lördagen den 12 mars e. m.

85 Nr 28.

anslaget med 50,000 kronor. Anslaget till expenser och skrivmaterialier utgår
ju för närvarande med 555,000 kronor. Kungl. Maj:t har föreslagit en
nedprutning med 5,000 kronor, men vi socialdemokrater anse, att man kan
företaga ytterligare nedprutning på anslaget.

Givet är det svårt att här bevisa, att denna nedprutning är skälig. Örn
man emellertid ser efter i budgetredovisningen för denna anslagspost, skall
man finna, hur pass orimligt riksdagens bevillningsrätt utnyttjas. För budgetåret
1930/1931 exempelvis började denna anslagspost med en reservation på

125,000 kronor och slutade vid budgetårets slut med en reservation på 91,000
kronor. Vid sådant förhållande tror jag, att detta anslag mycket väl tål
en nedprutning, som är så mycket mer nödvändig just nu för att påvisa för
vederbörande, att man bör spara på allting, även när det gäller papper, trycksaker
och dylika detaljer.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Nilsson i
Malmö m. fl. vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr Holmgren: Herr talman! Den utredning, som Kungl. Maj:t presterat
i denna punkt, synes mig vara fullkomligt övertygande. Nu gör herr Eriksson
i Stockholm här gällande, att det skulle finnas ganska mycket pengar
i behåll, med andra ord reservationer, och han hänvisar därvid till budgetredovisningen.
Men denna är visst intet uttryck för den verkliga ställningen.
Budgetredovisningen utvisar bara, hur mycket pengar, som icke utbetalats,
men icke örn dessa medel redan äro disponerade. Det kan mycket väl vara
fallet och är så utan tvivel i detta fall, att de pengar, som formellt stå upptagna
i budgetredovisningen såsom reservationer, likväl redan äro disponerade
för vissa ändamål, ehuru de ännu icke utbetalats från kassan. Man kan sålunda
icke med budgetredovisningens siffror visa, hurudan den verkliga ställningen
är på ett anslag. För min del är jag övertygad, att statsrevisorerna
nu liksom alltid tillförne komma att ägna alldeles speciell uppmärksamhet
åt expensanslagen inom alla huvudtitlar. Och min erfarenhet säger mig, att
åtminstone inom fjärde huvudtiteln numera helt säkert ingenting finnes för
sparsamheten att hämta. Detta anslag är så knappt beräknat, att det inte går
att beräkna det knappare.

Jag yrkar därför för min del bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner på de
därunder förekomna yrkandena; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkterna 26 och 27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vidare föredrogs punkten 28, angående anslag för fortsatta arbeten å verket
»Sveriges krig åren 1611—1632»; och anförde därvid:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Vid denna punkt har jag tillsammans
med två andra ledamöter av statsutskottet anmält en reservation,
i vilken vi yrka avslag å Kungl. Maj:ts hemställan under denna punkt. Det
gäller här endast ett anslagsbelopp på 19,000 kronor, och beloppet är ju således
förhållandevis litet i denna omfångsrika huvudtitel.

I dag åtta dagar, när herr finansministern predikade sparsamhet för kammarens
ledamöter, påvisade han bl. a., hur pass oresonliga ledamöterna av
riksdagen äro. Man framlade åtskilliga motioner, sade han, i vilka man ville
bryta sönder det av Kungl. Majit framlagda budgetförslaget genom allehanda
ökningar i detsamma. Bland andra punkter, som han då omnämnde,

Äng.

anslaget till
skrivmaterialier
och
expenser.
(Forts.)

Ang. anslag
för fortsatta
arbeten
å verket
»Sveriges
krig åren
1611—1632».

Nr 23. 86

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. anslag nämnde han, att det fanns t. o. m. ledamöter av riksdagen, som ansågo, att

arbeten* ^ var av ''>ev^Ja anslag för utbildande av lärare i esperanto och

å verket framlade motioner därom. Han tittade därvid förebrående på mig, som satt
».Sveriges på stockholmsbänken, och kammarens ledamöter gjorde sammaledes. Och jag

kände ett styng i mitt hjärta. Jag erkänner villigt, att jag anser det viktigare
—’3 *'' att offra någon liten slant för det av mig nyss berörda ändamålet än att
or ■> offra pengar på vissa andra punkter, exempelvis denna. Då jag emellertid
lörstår, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har haft många
sömnlösa nätter, därför att jag dristat mig påyrka ett anslag av 2,900 kronor
för anordnande av kurser för utbildande av lärare i esperanto, så skall
jag meddela honom, att han numera inte behöver ha några sömnlösa nätter

för den saken. Jag kommer nämligen att på de skäl, som anförts av veder börande

avdelning av statsutskottet, nöja mig med ett avslag på motionen.

Däremot anser jag, att de 19,000 kronor, som det här är fråga om, mycket
väl kunna besparas för statsverket. Det förefaller mig, att den nuvarande
generationen har ganska litet intresse av vad som hände under Sveriges krig
1611—1632. Den andliga situation, som rådde i vårt land på den tiden, var
väsentligt annorlunda än nu. Vi sorn nu leva i detta från världens centram avlägset
belägna land, äro ju betydligt mera fredliga än våra förfäder för tre
århundraden sedan. Emellertid vill jag fästa kammarens uppmärksamhet
därå, att statsverket har redan för detta, ändamål anvisat 130,000 kronor. När
man lägger till de 19,000 kronor, som Kungl. Majit nu äskar och statsutskottets
majoritet tillstyrkt, är man alltså uppe i ett belopp av omkring 150,000
kronor. Det förtjänar också anmärkas, att allra först kom detta arbete i
gång genom att man använde medel från anslaget för extra utgifter. Det
visar, hur farligt det är att bevilja för mycket medel på enstaka punkter,
då man på detta sätt sätter i gång arbeten, som sedan folket, skattedragarna, få
dyrt betala.

Jag nämnde, att med det anslag, som nu ifrågasättes, skulle man komma
upp till en kostnad av 150,000 kronor. Men därmed har man ju inte fått
verket tryckt. Jag känner inte alls verkets dimensioner och givetvis inte
heller dess innehåll. Men jag föreställer mig, att man med användande av
så pass stora belopp kan vänta, att det skall bli ett högst aktningsvärt bibliotek.
Emellertid tycker jag för min del, att vi kunna spara detta belopp. Jag
tror inte, att det har någon betydelse för vårt samhälle, om verket aldrig
kommer ut. Och jag tycker, att man åtminstone bort kunna gå så långt som
att nedpressa anslaget exempelvis till 10,000 kronor för detta år och sålunda
skjuta något på tiden för verkets fullbordande. Inom statsutskottet fanns
emellertid ingen resonans för en dylik tanke, och vid sådant förhållande ha vi
stannat för att yrka rent avslag.

Jag ber sålunda, herr talman, att med den motivering, jag här anfört, få
yrka avslag å Kungl. Maj:ts framställning och utskottets förslag i denna
punkt.

Herr Holmgren: Herr talman! Det nu ifrågasatta anslaget på 19,000

kronor gäller ett krigshistoriskt arbete, som pågått i tio års tid. Det belopp,
som nu begäres, är det sista, som skall förekomma, därför att sedermera är
arbetet _ avslutat. Örn man nu avbryter arbetet just som det står inför sin
avslutning och skingrar den personal, som sysslar med detsamma, är det val
uppenbart, att det blir ganska svårt att efter kanske flera års förlopp ånyo
få hela denna personal samlad och få den att gripa sig an med arbetets fortsättning,
där den sist lämnade det. Det är nog, såsom en av den föregående
talarens partikamrater i statsutskottet sade, dålig ekonomi att inte bevilja
detta anslagsbelopp, som bär av Kungl. Majit begärts.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 12 mars e. m.

87 Nr 23.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag vill bara erkänna, att jag i
statsutskottet stod på samma linje som herr Eriksson i Stockholm i denna
punkt. Men det försäkras från trovärdigt håll, att detta var sista gången,
som det skulle komma att begäras anslag för detta ändamål. För det skälet
böjde jag mig och står därför nu på utskottets sida. Men jag vill ha fastslaget
detta i protokollet, så att man inte blir lurad bär, och det kommer fram
nya anslagsäskanden ändå.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag vill bara hava sagt, att

det framgår ingenstädes av handlingarna, att det är sista gången detta anslag
ifrågakommer.

Herr Kilbom: Herr talman! Utöver vad herr Eriksson i Stockholm sagt

skulle jag vilja vädja till kammarens ledamöter, örn de inte tycker, att det i
den situation, som vi ju ha diskuterat allt sedan riksdagens öppnande, kunde
vara anledning att åtminstone i år spara dessa 19,000 kronor. Tro herrarna
verkligen, att konsekvensen av ett dylikt beslut skulle bli den svenska försvarsorganisationens
sönderbrytande? Jag tycker, att t. o. m. de herrar, som
här varmast gå in för anslag under fjärde huvudtiteln, skulle kunna från sina
egna utgångspunkter finna det klokt att visa en smula måttfullhet i denna
punkt, där det ändå för var och en är uppenbart, att anslaget kan sparas.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen, biföll "kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 29—31.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 32, angående anslaget till bränsle
m. m., begärdes ordet av

Herr Andersson i Stockholm, som yttrade: Herr talman! Det är närmast
den del av detta anslag, som gäller tvätt, jag har tänkt säga några ord örn.
Jag har inte för avsikt att yrka avslag å anslaget till detta ändamål, men det
finns ''skäl att säga några ord örn detta anslag i alla fall. Jag gör det närmast
för att statsutskottets ledamöter, såvitt de inte känna till saken förut,
skola få sin uppmärksamhet riktad på dessa omständigheter, och vidare vill jag
rikta herr statsrådets uppmärksamhet på vad som förekommer på detta område.

Jag förutsätter, att herr statsrådet har sig bekant, att förvaltarna vid. de
truppförband, där det finns tvättinrättningar förlagda, ha en extra ersättning
av 1 öre per kilo för den tvätt, som verkställes åt andra truppförband vid dessa
regementens tvättinrättningar. Då jag har mig bekant, att vid den centrala
tvättinrättningen, som väl tvättar åt de sju truppförbanden i Stockholm, år
1930 tvättades något över 900,000 kilo, så kan man ju därav räkna ut vad dessa
ettöringar betyda. Denna extra ersättning åt förvaltaren utöver den lön han
har för sin tjänst är någonting, som jag inte förstår vad det skall vara till.
Det finns ju föreståndare vid dessa tvättinrättningar, som sköta, arbetet, och
örn föreståndaren själv inte hinner med det, så har han ett skrivbiträde till
hjälp. Förvaltaren har inte något särskilt med detta att göra, men likväl ha
dessa förvaltare vid de truppförband, där det finns tvättinrättningar, även ute
i landsorten, en extra inkomst på några tusental kronor örn året, såvitt jag

Äng. anslag
för fortsatta
arbeten
å verket
»Sveriges
krig åren
1611—1632».
(Forts.)

Ang. anslaget
till bränsle
m. m.

Nr 23. 88

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. anslaget kunnat räkna ut. En sådan ordning tycker jag är av den art, att man i dessa
tMJ{rä™le tider, då det talas så mycket om sparsamhet, borde ta och titta en smula på
m''m'' saken för att undsöka, örn inte dessa pengar kunde sparas och användas på

något bättre sätt. Ty förvaltarnas lön är väl avvägd så, att den skall räcka
såväl vid de truppförband, där det finns tvättinrättning, som vid de truppförband,
där ingen tvättinrättning finns.

En annan sak, som jag vill fästa riksdagens uppmärksamhet på i detta sammanhang,
är arméns tvättkonsulent, som ju sysslar med dessa tvättinrättningar
över hela landet. Det är sysslomannen vid Strängnäs hospital, som är utnämnd
till arméns tvättkonsulent. Jag har sökt forska i detta ganska mycket,
och jag har det intrycket, att man kunde använda dessa pengar bättre än
att till denna tvättkonsulentbefattning utnämna en person, som har annan sysselsättning
i statstjänst, för att fara omkring då och då och titta på de olika
tvättinrättningarna. Man har kunnat tvätta förut vid armén och på andra
ställen utan hjälp av någon tvättkonsulent, och inte märkvärdigare än denna
verksamhet är, är jag förvissad örn att det inte är omöjligt att sköta den utan
konsulent även i fortsättningen. Jag rekommenderar därför denna befattning
till indragning och besparing av det belopp den kostar. Det är givet, att detta
mäste vara förenat med en hel del kostnader med alla de resor som följa med
sysslan, då den skall omfatta arméns tvättinrättningar i hela landet.

. uttalade mig i fjol beträffande frågan örn arméns tvättmedel och skall

inte nu taga upp den saken till någon debatt. Men en detalj i detta skulle jag
dock vilja rikta herr statsrådets uppmärksamhet på, och det är den emballageföreskrift,
som utfärdats. Den lut, som levereras från tvättmedelsfabriken
i lior, som synes för all framtid ha monopol på att leverera tvättmedel till arméns
tvättinrättningar, levereras i plåtburkar, som nian enligt uppgift betalar
1 krona 30 öre för. De användas inte mer än en gång. När burken är tömd,
köres den i väg till en skrothög, och så köper man en ny burk lut för samma
pris. Det är ändå betydande belopp som förbrukas på det sättet. Jag har
försökt göra mig underrättad, huruvida emballaget går att använda mer än
*''Sång, och av sakkunniga har jag fatt den upplysningen, att det nog skulle
gå att använda ett tiotal gånger. Så pass starkt är materialet, även örn det
inte är av bästa kvalitet. När jag vidare vet, att man kan få en prima 10-liters hink för 80 öre i praktiskt taget vilken affär som helst här i staden, så
mäste jag fråga, örn det är rimligt att betala 1 krona 30 öre för en sådan lutburk
som sedan inte användes någon mera gång utan som sagt kastas på
skrothögen.

Jag har, herr talman, velat rikta uppmärksamheten på dessa förhållanden.
är förvissad, att man, örn man tittar litet närmare på dessa tvättmedelsallärer,
skulle kunna spara åtskilliga tusen kronor örn året. Och om man även
tittade litet noggrannare på de där ettöringarna, som utbetalas enligt mitt förm
en an do alltför rundhänt, sa skulle det också kunna medföra besparingar på
åtskilliga tusen kronor, som skulle kunna användas för nödvändigare ändamål.

Herr talman! Jag framställer i denna punkt intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 33—36.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. trupp. Punkten 37 angående anslaget till truppförbandens övningar, föredrogs
forbandens nu; och yttrade därvid:
övningar.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Även i denna punkt har jag
och mina partivänner i utskottet reserverat oss för en minskning av det av

''Lördagen den 12 mars e. m.

89 Nr 23.

Kungl. Maj :t föreslagna och av utskottet tillstyrkta anslaget. Det gäller här Äng. truppen
ytterligare minskning på 100,000 kronor. Reservanterna ha därvid inte förbandens
pekat på någon viss punkt, på vilken denna besparing skulle göras, utan alle- ovmn9arnast
yrkat en allmän nedsättning i anslagsbeloppet. Jag ber emellertid att
få fästa uppmärksamheten vid att bland de poster, som skola ha del av detta
anslag, ingå bland annat frivilliga övningar med landstormen och övningar
med frivilliga automobilkåren till ett belopp av 56,000 kronor. För egen del
tycker jag nästan, att denna summa skulle kunna helt inbesparas. Ty jag
betraktar särskilt de frivilliga övningarna med landstormen såsom varande
mer av ondo än av godo. Jag kan inte förstå, vad dessa övningar kunna ha
för betydelse för försvaret. Att de kunna ha betydelse för dem, som deltaga
däri, det kan jag förstå, men ur försvarssynpunkt kunna de inte ha någon som
helst betydelse.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar kort och gott bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de under
överläggningen förekomna yrkandena blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

_ Härpå föredrogs punkten 38, angående anslaget till fält- och fälttjänstöv- Äng.

ningar. Därvid yttrade: tält- och

fälttjänst Herr

Öhman: Herr talman! Här gäller det ett anslag på 700,000 kronor övningar.
till fält- och fälttjänstövningar. Jag anser, att det beloppet kan inbesparas,
och ber därför att få yrka avslag å utskottets hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 39, angående anslaget till sjukoch
veterinärvård m. m., begärdes ordet av

Äng. anslaget
till sjuk- och
veterinärvård

Herr Andersson i Stockholm, som yttrade: Herr talman! Jag har inte för
avsikt att yrka avslag på sjukvårdsanslaget, men jag skulle i detta sammanhang
vilja ställa en fråga till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.

Det är ju känt, att läkemedel, apoteksvaror, äro bland det dyraste man kan
tänka sig för dem, som därav äro i behov. Med andra ord, apotekarskrået tar
för sig på ett sätt, som är omskrivet och omtalat såsom varande ganska onormalt.
Nu finns det ett staten tillhörigt apotek, som lyder under garnisonssjukhuset
i Stockholm. Det är förlagt i samma kvarter som Serafimerlasarettet.
Jag vet väl, att vi under försvarshuvudtiteln inte ha något att göra med vad
Serafimerlasarettet tar sig för. Men jag vill i detta sammanhang i förbigående
såsom min uppfattning uttala, att det väl vore lämpligt, att även Serafimerlasarettet
köpte sina läkemedel från detta statens apotek. Men nu kunna vi
väl som sagt intet besluta om den saken. Vad man däremot borde kunna iakttaga
vore väl ändå, att övriga garnisonssjukhus i landet liksom truppförbanden
överhuvud taget togo sina läkemedel, sin medicin, från detta statens apotek och

Nr 23. 90

Lördagen den 12 mars e. m.

till sjuk- och
veterinärvård
m. m.
(Forts.)

Äng- anslaget att man därmed såg till att bespara åtskilligt av vad som nu utbetalas till privata
apotek.

Jag har velat i detta sammanhang till herr försvarsministern rikta en uppmaning
— örn det nu är tillåtet — att taga upp denna sak till granskning och
se till, huruvida det inte är möjligt att därigenom på sjukvårdsanslaget göra
betydande besparingar.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 40—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. Punkten 43, angående anslag för vissa ändringsarbeten vid garnisonssjuk anslag

för huset i Stockholm, föredrogs nu. Därvid anförde:
vissa änd nngsarbeten

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! På denna punkt, som gäller

mdsjukhusetT" ansla& för vissa ändringsarbeten vid garnisonssjukhuset i Stockholm, skulle

Stockholm. JaS vilja av utskottets ledamöter eller av herr försvarsministern begära en upplysning.

Jag har mig bekant, att vid garnisonssjukhuset på senaste tiden anlagts en
tennisbana. Jag skulle vilja ha uppgift örn huruvida de medel, för vilka denna
tennisbana byggts, ingå i detta anslag eller i något annat av riksdagen beslutat
anslag. Det vore vidare intressant att få veta, vilka som skola spela på tennisbanan,
om det är de sjuklingar, som ligga på garnisonssjukhuset, eller örn den
byggts för något annat ändamål. Jag förmodar, att det skulle vara av intresse
för kammarens ledamöter att få reda på, örn de pengar, som beviljas på
vissa anslag, eller en del av dem, användas på det sätt jag här åsyftar.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rundqvist: Herr talman!
Jag skall endast be att få hänvisa till propositionen, som ju talar örn helt andra
byggnadsarbeten än den tennisbana, som herr Andersson i Stockholm omnämnde.
Det är, såsom framgår av propositionen, synnerligen trängande behov, som
detta anslag åsyftar att till en del tillgodose. Vad tennisbanan beträffar torde
ursäktas mig, att jag inte alls känner till den saken; den får bli föremål för utredning
senare, örn så skulle erfordras.

Herr Andersson i Stockholm: Jag vill bara tillägga, att jag för min del

anser en utredning erforderlig på denna punkt. Då man vet, att det måste kosta
pengar både att bygga och sedan att i fortsättningen underhålla en sådan tennisbana,
så är det ju klart, att en granskning av saken är motiverad. Då jag
inte i riksdagens handlingar sett, att något anslag beviljats för detta ändamål,
så har jag tagit upp saken i detta sammanhang för att efterhöra, örn medel
för ändamålet möjligen smugit sig in i något anslag utan att direkt nämnas.
Herr statsrådet förklarade, att han inte kände till saken. Jag hoppas därför, att
herr statsrådet låter undersöka, var pengarna kommit ifrån och vad tennisbanan
skall användas till — eller rättare för vilka den är avsedd. Att den skall
användas till att spela tennis på, förstår jag ju.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Äng. anslaget Härpå föredrogs punkten
till vapen och m. ra.; och anförde därvid:

44, angående anslaget till vapen och ammunition

ammunition
m. m.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Även på denna punkt ha de

socialdemokratiska reservanterna påyrkat en nedsättning. Denna gång är det

Lördagen den 10 mars e. m.

9 l Nr 23.

en besparing på icke mindre än 125,000 kronor vi vilja göra. Vi ha fördelat Äng. anslaget
denna besparing på de olika titlarna inom anslaget och därmed avsett att vinna ^nmuniticm
det mål vi uppställt för oss. Bland andra punkter återfinnes här en, som heter
»för den industriella krigsberedskapen, för experiment och försök samt till oför- (Forts.)
utsedda utgifter» å 150,000 kronor. Det förefaller, som om man skulle kunna
i dessa tider alldeles särskilt inskränka experiment och försök, och i övrigt
tror jag, att man mycket väl kan vidtaga den besparing, som reservanterna
föreslå.

Jag tillåter mig därför, herr talman, yrka bifall till reservationen.

Herr Holmgren: Herr talman! Reservanterna föreslå här en sänkning

av anslaget med 125,000 kronor. De säga, att därav ungefärligen beräknats å
tit. I 25,000 kronor, å tit. II 25,000 kronor, å tit. V 50,000 kronor och å tit.

VII 25,000 kronor. Ingen i utskottet har varit i tillfälle att taga del av dessa
beräkningar, och jag undrar, om det finns andra än möjligen huvudräkning.

För min del kan jag inte finna annat än att statsrådets beräkningar äro mycket
säkrare, och jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Öhman: Herr talman! Jag ber att kort och gott få yrka avslag å

såväl utskottets hemställan som reservationen. Jag finner detta anslag tillhöra
dem, som utan vidare kunna strykas, och dessa pengar sparas till förnuftigare
ändamål.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Punkten 15, angående anslag till engångskostnader för anskaffande av artillerimateriel.

Kungl. Majit hade uti punkten 48 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att till bestridande av engångskostnader för anskaffning av artillerimateriel
för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av
9118,800 kronor.

Äng.

engångskostnader
för
anskaffning
av artilleri -materiel.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till bestridande av engångskostnader
för anskaffning av artillerimateriel för budgetåret 1932/1933 anvisa ett
extra reservationsanslag av 650,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Kvarnzelius, Widell,
Bergqvist, Johan Bernhard Johmsson, Hammarskjöld, Alexander Nilsson,
förste vice talmannen Nilsson, Strindlund, Holmgren, Persson i Fritorp, Järte
och Jönsson i Revinge, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte till bestridande av engångskostnader för anskaffning av artillerimateriel
för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 918,800 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! På denna punkt är utskottets motivering
mycket kort. Utskottet säger: »Med hänsyn till de betydande reservationer, som
förefinnas å detta anslag, bär utskottet ansett en något större sänkning än som
föreslagits av Kungl. Majit kunna ske.» Ja, dessa betydande reservationer har
man allt fortfarande funnit i budgetredovisningen. Men såsom jag i annat sammanhang
hade tillfälle framhålla, är budgetredovisningen intet uttryck för kassaställningen.
I detta fall ha departementschefen och vederbörande myndigheter

Nr 23. 92

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng.

engångskostnader
för
anskaffning
av artilleri -materiel.
(Forts.)

tillsammans gått igenom och kalfatrat anslaget synnerligen noggrant och kommit
till det resultatet, att det belopp, som av Kungl. Maj :t begäres, är det lägsta
belopp, som man över huvud kan nöja sig med, för att de nödiga arbetena skola
kunna hållas i gång.

På den grund, herr talman, yrkar jag bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Kammarens ledamöter funno

ju, att den ärade talare, som nyss hade ordet och som ju är van att tala för
utskottet, nu hade fått sin ställning förbytt, så att han måste tala såsom reservant.
Jag vill erkänna, att jag har lotten att tacka för den omständigheten,
att jag på denna punkt har nöjet att tala å utskottets vägnar. Ty inom utskottet
voro meningarna så jämnt fördelade, att tolv ledamöter stå för utskottets
förslag och tolv ledamöter för reservationen.

Reservanternas talesman framhöll här, att budgetredovisningens siffror inte
äro tillförlitliga, då det gäller att bedöma de verkliga reservationerna på anslagen,
utan att endast kassaställningen därvidlag var avgörande. Detta tal förefaller
mig något märkvärdigt. Ty skulle så vara förhållandet, så tjänade det
väl knappast något förnuftigt ändamål, att statsverket kostade på ett så dyrbart
tryck som budgetredovisningen. Jag anser mig i stället kunna hävda den
uppfattningen, att eftersom man har funnit skäl att tillhandagå ledamöterna
av riksdagen och andra med detta tryck, så fyller det också ett verkligt
ändamål. Och se vi då efter i denna budgetredovisning, så finna vi, att på detta
anslag finnes en reservation på i det allra närmaste 5 miljoner kronor. Jag tror,
att man kan ha möjlighet att reda sig genom att avarbeta denna reservation
plus det belopp å 650,000 kronor, som utskottet tillstyrkt, och alltså inte behöver
höja anslaget till 918,800 kronor, som reservanterna vilja.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan i
denna punkt.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rundqvist: Herr talman!
På denna punkt är läget det, att Kungl. Majit har föreslagit en minskning av
anslaget med 1 miljon kronor till 918,800 kronor. Utskottet har, såsom framhölls,
med lottens hjälp föreslagit en sänkning till 650,000 kronor och åberopar
därvid de reservationer, som förefinnas. Jag nödgas därför något utförligare
redogöra för hur det förhåller sig med reservationer, som uppkomma på anslag
sådana som nu ifrågavarande. Det är ju ostridigt så, att högst betydande reservationer
här föreligga.

Intill utgången av budgetåret 1931/1932 -—- alltså nu löpande budgetår —
har av riksdagen för nu ifrågavarande ändamål anvisats sammanlagt
11,512,460 kronor 97 öre, d. v. s. i det närmaste sex tiondedelar av den totala
kostnadssumman, 19,188,000 kronor.

Engångskostnadsanslaget är avsett för anskaffning av materiel av en mångfald
olika och komplicerade typer, å vilka utprövade modeller vid tioårsperiodens
början i regel icke förelågo. Anskaffningarna hava därför måst föregås
av långvariga utredningar och försök. För dessa försök har riksdagen under
en följd av år anvisat särskilda medel. Först sedan ett visst materielslag blivit
tekniskt utprövat och dess lämplighet vid trupp utrönts genom praktiska
prov, kan modell fastställas och anskaffningen taga sin början.

Nu nämnda förhållanden hava medfört, att medel, som av riksdagen anvisats
å detta anslag, periodvis reserverats och därefter tagits i anspråk i stora poster,
då visst materielslag blivit så utprövat, att anskaffning kunnat verkställas.
Detta förfaringssätt har även tillämpats för att möjliggöra anskaffning av
materiel i så stora poster som möjligt för ernående av gynnsamma priser.

Av de år 1925 beräknade engångskostnaderna hänför sig en betslande del

Lördagen den 12 mars e. m.

93 Nr 23.

till anskaffning av kulsprutor och kulsprutegevär. Dessa vapen tillverkas uteslutande
vid Karl Gustavs stads gevärsfaktori, och är driftens upprätthållande
därstädes i nuvarande omfattning till övervägande del beroende av dessa tillverkningar.
Arbetarstammen vid gevärsfaktoriet har även avpassats med
hänsyn till de medel, som på grund av 1025 års härordningsbeslut beräknats
komma att ställas till förfogande för ändamålet.

Engångsanslaget har emellertid icke behövt tagas i anspråk för driftens upprätthållande
vid gevärsfaktoriet förrän under budgetåret 1928/1929, enär medel,
som av riksdagen före 1925 anvisats för »fortsatt anskaffning av handvapen
och kulsprutemateriel», kunnat disponeras för detta ändamål. Upptagandet
av tillverkningen av kulsprutor av ny modell har även krävt omfattande
förberedelsearbeten. Under den tid dessa pågått hava arbetarna i stor utsträckning
varit sysselsatta, förutom med tillverkningen av kulsprutegevär
m. m., med verktygstillverkning för kulsprutefabrikationen. Vid verktygstillverkningen
ställa sig materielkostnadema väsentligt lägre än vad fallet är
vid vapentillverkningen. Först under år 1931 har tillverkningen av kulsprutor
enligt den nya modellen kunnat upptagas i avsedd omfattning.

Med hänsyn därtill att i följd av olika, i det föregående berörda omständigheter
en avsevärd behållning uppstått å förevarande anslag, har arméförvaltningen
i sitt efter samråd med chefen för generalstaben avgivna besparingsförslag
funnit medelsanvisningen för nästa budgetår kunna nedsättas under
årskvoten med icke mindre än 1 miljon kronor eller till 918,800 kronor. Sistnämnda
summa jämte de reservationer, som beräknas komma att finnas å anslaget
vid nu löpande budgetårs utgång, har nämligen ansetts bliva tillräcklig
såväl för upprätthållandet under nästa budgetår av driften vid Karl
Gustavs stads gevärsfaktori som ock i övrigt för fullföljande under samma
tidsperiod av ifrågavarande materielanskaffningar i enlighet med av arméförvaltningen
uppgjord plan.

I överensstämmelse med nyssnämnda besparingsförslag bär anslaget till engångskostnader
för anskaffning av artillerimateriel i årets statsverksproposition
upptagits med 918,800 kronor. Anvisas icke hela detta belopp, kommer,
enligt vad arméförvaltningen meddelat, betydande olägenheter och svåra rubbningar
i anskaffningsplanerna att uppstå. Detta skulle på en synnerligen vital
punkt menligt inverka på de år 1925 beslutade försvarsanstalternas effektivitet.
Under sådana förhållanden kan jag icke finna tillrådligt att vidtaga
någon ytterligare sänkning av anslaget utöver vad Kungl. Majit föreslagit.

Det är som sagt så, att betydande reservationer, utgörande flera miljoner
kronor, finnas. Men dessa medel äro till stor del disponerade för vissa ändamål.
Jag ber att få understryka vad härutinnan redan anförts av herr Holmgren.
Det är ingalunda så, att om det står vissa medel reserverade på ett anslag,
dessa utan vidare kunna disponeras. I den mån de tekniska försöken
avslutas, kan man börja tillverkning. Det är vad som har skett. Medlen äro
därför i stor utsträckning tagna i anspråk, så att man nu icke kan disponera
mer lin den miljon, arméförvaltningen föreslagit. Det är nödvändigt att härvidlag
skilja på budgetredovisningen och den verkliga ställningen å anslaget.
Den förra visar bara vilka kassaposter som stå kvar vid budgetårets slut men
icke hur mycket som därav är disponerat genom avslutade kontrakt eller eljest.
Man kan ju icke disponera medel, som av arméförvaltningen redan äro disponerade
för andra ändamål.

Då Kungl. Majit på denna punkt liksom annorstädes sökt att i samförstånd
med vederbörande myndigheter åstadkomma en av det nuvarande statsfinansiella
läget betingad verkligt effektiv sparsamhet och samtidigt rationell sparsamhet
å försvarshuvudtiteln, tillåter jag mig, herr talman, att uttala den förhoppningen,
att kammaren måtte justera det utslag, som med lottens hjälp fällts

Äng.

engångskostnader
för
anskaffning
av artilleri -materiel.
(Forts.)

Nr 23. 94

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng.

engångskostnader
för
anskaffning
av artillerimateriel.

(Forts.)

i statsutskottet, och således även på denna punkt bifalla Kungl. Maj:ts
förslag.

o Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! I anledning av herr stats rådets

uttalande örn driften vid gevärsfaktoriet vill jag rikta uppmärksamheten
på att man har beträffande driftens uppehållande därstädes enligt min mening
förfarit i vissa stycken ganska underligt. Man har, under den tid bestämmelserna
örn avskedsersättning gällde, avskedat arbetare med avskedsersättning för
att därefter ånyo taga in arbetare vid gevärsfaktoriet. Förhåller det sig så,
som herr statsrådet uppgav, att vissa av de medel, som äskats och varit avsedda
för denna tillverkning, inte behövt tagas i anspråk, då måste jag säga,
att det förvånar mig ganska mycket, att man ansett sig böra driva verkstaden
såsom här skett, d. v. s. först betala ut avskedsersättning åt arbetare för att
bli av med dem och något år därefter taga in folk på samma arbetsområde. Det
tycker jag i och för sig är en ganska underlig användning av statsmedel.

_När det gäller anslaget i övrigt, skall jag yttra mig örn en annan detalj. Det
står här omnämnt ett anslag till strålkastare för luftvärnsartilleriet. Jag har
något iakttagit, hur man använder denna materiel, som ju är ganska dyrbar.
Man lånar nämligen ut den åt skolpojkar här i staden att leka med. Det är
möjligt, att det kallas för övningar, men jag anser, att det måste betraktas som
lek. En sådan utlåning av denna dyrbara materiel tycker jag inte är förenlig
med statens intresse. Vore det nu så, att det inte kostade staten något, utan
att den förbrukade materielen helt enkelt avskrevs, så skulle kanske många,
som inte anse denna materiel särskilt nödvändig för samhällets bestånd, anse,
att det icke vore anledning att så mycket intressera sig för detta. Men det är
ju så, att när materielen är förbrukad eller förstörd, så skall det anvisas medel
för att ställa den i ordning igen eller för att skaffa ny materiel. Och med
hänsyn härtill tycker jag, att denna materiel icke borde få användas på det
sätt, jag nämnt.

Herr talman! Med stöd av de principiella synpunkter, som vår grupp anfört,
när det gäller dessa militära anslag överhuvud, ber jag att få yrka avslag
på såväl utskottets hemställan som reservationen i denna punkt, alltså på
hela anslaget.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2:o) bifall till den
vid punkten fogade reservationen samt 3:o) avslag å utskottets hemställan;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förstnämnda propositionen. Herr Holmgren begärde emellertid votering,
varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
askade likväl herr Andersson i Stockholm votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen angående punkten 45 i
statsutskottets utlåtande nr 4 antager den vid punkten fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
yrkandet örn avslag på utskottets hemställan.

Lördagen den 12 mars e. m.

95 Nr 23.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet
hava röstat för ja-propositionen, vadan propositionen för huvudvoteringen,
som efter given varsel nu upplästes och godkändes, erhöll följande
lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
45 av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Herr Eriksson i Stockholm begärde emellertid rösträkning,
vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 76 ja och 86 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkten 46.

Utskottets hemställan bifölls.

Härpå föredrogs punkten 47, angående anslag för försök med viss artillerimateriel;
och anförde därvid:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservationen på denna punkt.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 48, angående anslag till underhåll
och drift av motorfordon vid artilleriet, yttrade:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservationen även på denna punkt.

Herr Holmgren! Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de yrkanden,
som under överläggningen förekommit, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Sedan punkten 49, angående anslag för anskaffning av granatkastarmateriel,
nu föredragits, anförde:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall
till reservationen.

Äng.

engångskostnader
för
anskaffning
av artillerimateriel.

(Forts.)

Ang.

anslag för
försök med
viss artillerimateriel.

Ang. anslag
till underhåll
och drift av
motorfordon
vid artilleriet.

Ang. anslag
till anskaffning
av
granatkastarmateriel.

Sr 23. 96

Lördagen den 12 mars e. m.

Ang. anslag
till anskaffning
av
granatkastarmateriel.

(Forts.)

Ang.

anslaget till
byggnader,
övningsfält
och
skjutbanor.

Ang.

anslag till
flyttning av
vissa förrådsbyggnader.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner på de under överläggningen
förekomna yrkandena; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Härefter föredrogs punkten 50, angående anslaget till byggnader, övningsfält
och skjutbanor; och yttrade därvid:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att även på denna

punkt få yrka bifall till herr Johan Nilssons m. fl. reservation.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner på de yrkanden, som
under överläggningen förekommit; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 51, angående anslag för flyttning av vissa förrådsbyggnader.

Under punkten 55 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att för flyttning av vissa förrådsbyggnader för budgetåret 1932/1933
anvisa ett extra reservationsanslag av 29,000 kronor.

_ Utskottet.hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke måtte av
riksdagen bifallas.

Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade herrar Anderson i Råstock,
Andersson i Höör och Jönsson i Revinge förklarat sig anse, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte för flyttning av vissa förrådsbyggnader för
budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 29,000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Andersson i Höör: Herr talman! Vid denna punkt har jag jämte

två andra av utskottets ledamöter avgivit en reservation. Som herrarna finna,
innefattar denna punkt ett anslag från Kungl. Maj:ts sida på 29,000 kronor,
som skulle användas till att flytta några byggnader, belägna på ett område vid
Jönköping, vilket numera är upplåtet till medicinalstyrelsen för uppförande av
en sinnessjukanstalt.

Nu är det här icke fråga örn någon besparing, ty detta belopp, 29,000 kronor,
kommer man inte ifrån, men utskottsmajoriteten har fått för sig, att beloppet
skall påföras femte huvudtiteln och icke fjärde huvudtiteln. Jag kan
icke förstå vad detta belopp har att göra på femte huvudtiteln, som ju avser
anslag för sociala ändamål. Det betyder ju att onödigtvis belasta en huvudtitel,
som man dagligen och stundligen skriker örn att den stiger år för år. Nu
vill man icke desto mindre ytterligare kasta dit 29,000 kronor till betalning
av kostnaderna för flyttning av några byggnader, som skola användas för arméns
räkning. Dessa byggnader ligga på sinnessjukanstaltens område, men
de skola icke användas för denna anstalts räkning utan fortfarande tagas i
bruk för militärt ändamål, ehuru de skola flyttas från området i fråga.

Nu har riksdagen redan tagit ställning i detta hänseende. I den proposition
i ämnet, som regeringen framlade år 1929, heter det: »Mot förslaget att till
artilleriregementet överlämna vissa förrådsbyggnader av plåt torde ej heller
ur anstaltens synpunkt föreligga anledning till erinran; dock torde jämväl kostnaderna
för förflyttningen av dessa byggnader böra drabba anslag under fjärde
huvudtiteln.»

Mot detta uttalande hade riksdagen icke något att erinra, utan tvärtom; riks -

Lördagen den 12 mars e. m.

97 Nr 28.

dagen beslöt i enlighet nied Kungl. Maj:ts proposition. Men nu kommer man
och vill överföra denna kostnad på femte huvudtiteln. Jag måste för min del
bestämt reagera mot det förslaget. Här gäller det ingen besparing, ty utgiften
kommer man icke ifrån, utan det är en ren bokföringsfråga, som endast
gäller, huruvida beloppet skall läggas på fjärde huvudtiteln, dit det faktiskt
hör, eller på femte huvudtiteln.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen, som innebär detsamma som
ett bifall till Kungl. Maurts förslag.

Herr andre vice talmannen Bengtsson instämde häruti.

Herr Holmgren: Herr talman! Jönköpings regementes kaserner skola,

som bekant, ändras om till sinnessjukanstalt. Där finnas en del förrådsbyggnader,
som nu medicinalstyrelsen gärna vill bli av med. Nu har man från militär
sida icke någon nämnvärd olägenhet av örn de få kvarstå på den nuvarande
platsen. Under sådana förhållanden har utskottet funnit det rimligt att medicinalstyrelsen,
örn den vill ha bort förrådshusen, också får betala flyttningen.
Det finnes väl ingen anledning att belasta fjärde huvudtiteln med kostnaderna
härför. Femte huvudtiteln har fått byggnaderna gratis från fjärde huvudtiteln
och då kan den sannerligen kosta på denna flyttning för 29,000 kronor. Beloppet
kan ju tagas från det anslag, som givits för att omändra byggnaderna
till sinnessjukanstalt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Andersson i Höör begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
51 av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

_ Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkten 52.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng.

anslaget till

övningsfält
och
skjutbanor.
(Forte.)

Härpå föredrogs punkten 53, angående anslaget till ingenjörmateriel. Där- Äng. anslaget
vid yttrade: till ingenjör materiel Herr

Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
den vid punkten fogade reservationen.

Andra kammarens protokoll 1032. Nr 23.

Nr 23. 98

Lördagen den 12 mars e. m.

materiel.

Äng. anslaget Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
till ingenjör- . .. „

materiel. vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner pa de yrkanden, som
(Forts.) under överläggningen förekommit; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Äng. anslag Punkten 54, angående anslag till försök med ny ingenjörmateriel, föredrogs
till försök med . ^ ybträde därvid:

ny ingenjör- ’

Herr Öhman: Jag ber att få yrka avslag å utskottets hemställan i den

föredragna punkten.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de under
överläggningen förekomna yrkandena blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkterna 55 och 56.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Herr statsrådet Gärde avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 198, med
förslag till lag örn anstånd i särskilt fall med gälds betalning.

Denna proposition blev på begäran omedelbart remitterad till behandling av
lagutskott.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren nu kl. 10.30 e. m. att avbryta
sina förhandlingar för att bereda vederbörande lagutskott tillfälle att ofördröjligen
behandla den senast avlämnade propositionen samt att åter sammanträda
efter förloppet av en timme.

§ 5.

Sedan herr talmannen och kammarens ledamöter åter samlats i kammarens
plenisal kl. 11.30 e. m., fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande
nr 4.

Äng. nytt Punkten 57, angående anslag till förvärv av mark för nytt ammunitionsförråd
ammunitions- vid Vendes artilleriregemente.

Vendes I enlighet med Kungl. Maj :ts uti punkten 62 av förevarande huvudtitel gjorda
artilleri- framställning hemställde utskottet, att riksdagen måtte till förvärv av mark för
regemente. ny^ ammunitionsförråd vid Vendes artilleriregemente för budgetåret 1932/
1933 anvisa ett extra förslagsanslag av 40,000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Med den kännedom jag har
örn de marktillgångar, som kronan har i trakten av Kristianstad omkring Vendes
artilleri och de övriga truppförbanden där nere, är det åtminstone för mig fullkomligt
oförklarligt, varför man skall behöva köpa in ett nytt markområde, för
att där lägga ett ammunitionsförråd. Här i Stockholm ha vi ju ett ammunitionsförråd
förlagt till Ladugårdsgärde, och det ligger betydligt närmare bebyggda

Lördagen den 12 mars e. m.

99 Nr 23.

trakter än vad ammunitionsförrådet vid Kristianstad skulle behöva ligga, örn man
lade det på gärdet utanför Norra skånska infanteriregementet. Jag måste därför
säga, att jag tycker, att det är tämligen bortkastade pengar att inköpa ny mark
för att där lägga det ammunitionsförråd, som det nu är fråga örn. Egentligen
borde man väl kunna behålla denna verksamhet där den nu är förlagd, men
om man anser sig behöva flytta ammunitionsförrådet, så sannerligen det finns
något skäl att förvärva ytterligare mark åt kronan för det ändamålet.

Med hänsyn till dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka avslag på utskottets
hemställan i den föredragna punkten.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt, dels ock på avslag dåra; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes första lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn anstånd i särskilt fall
med gälds betalning.

Härefter yttrade herr talmannen: Då det är av synnerlig vikt, att denna
kungl, förordning kan tillämpas redan från och med måndag morgon, måste
riksdagen fatta beslut före den tiden. Eftersom enligt arbetsordningen anslag
måste uppsättas före kl. 6 e. m. dagen före plenum, kan icke sammanträde för
ärendets^ avgörande hållas under söndagen. Sammanträde för ärendets avgörande
måste hållas på måndag, och kommer detsamma att utsättas så tidigt som
en kvart över tolv på natten till måndag.

Jag har velat meddela detta för kammaren, så att icke något missförstånd
skall uppstå.

§ 7.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 4.

Punkten 58.

Kades till handlingarna.

Punkten 59.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 60, angående anslaget till extra utgifter, föredrogs nu; och anförde
därvid:

o Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att under punkt 60)
få yrka bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de under
överläggningen förekomna yrkandena blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Äng. nytt
ammunitionsförråd
vid
Vendes
artilleriregemente.

(Fort».)

Ang. anslaget
til I extra
utgifter.

Nr 28. 100

Lördagen den 12 mars e. m.

Ang.

semester åt vid
lantförsvaret
anställda
arbetare.

Punkten 61, angående anslaget till semester åt vid lantförsvaret anställda
arbetare.

Kungl. Majit hade i riksstaten för budgetåret 1932/1933 upptagit ordinarie
förslagsanslaget till semester åt vid lantförsvaret anställda arbetare med oförändrat
belopp, 160,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt motion, nr 356, av herr Andersson i Stockholm, som föreslagit,
att riksdagen måtte besluta, att semester till arbetarna vid försvarsväsendet
skulle utgå efter de grunder, som vore fastställda för extra-ordinarie
befattningshavare vid samma verk.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte i riksstaten för budgetåret 1932/1933 upptaga ordinarie
förslagsanslaget till semester åt vid lantförsvaret anställda arbetare med
oförändrat belopp, 160,000 kronor; och

b) att motionen II: 356 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag har tillåtit mig väcka en
motion angående semester åt arbetare vid försvarsväsendet. Jag har redan
några gånger tidigare framfört yrkanden i denna fråga. Jag har varje gång
yrkat på att semestern åt arbetarna vid försvarsväsendet skall avvägas på så
sätt, att den kommer att överensstämma med den semester, som är tillerkänd de
extra ordinarie befattningshavarna vid försvarsväsendet. Jag har tidigare
här i kammaren givit skäl för detta yrkande, ett yrkande, som enhälligt är fastställt
såsom arbetarnas vid försvarsväsendet gemensamma ståndpunkt. Det
förhåller sig nämligen på det sättet, att arbetarna vid försvarsväsendet ha litet
svårt att förstå det skäl, som riksdagen kan ha för att för deras vidkommande
bestämma en annan semester än den man fastställt för övriga civila befattningshavare
vid försvarsväsendet.

Örn en man anställes på ett truppförbands förråd för att där syssla med de
persedlar, som finnas i förrådet, tillerkännes han under de första två anställningsåren
8 dagars semester, därefter 16 dagars semester till dess han uppnått
40 levnads- och minst 6 tjänsteår, efter vilken tid han får 24 dagars semester.
De yrkesarbetare däremot, som äro sysselsatta på verkstäderna, det må nu
vara på varven eller övriga mekaniska verkstäder, eller de yrkesarbetare, som
finnas vid truppförbandens verkstäder, såsom skräddare och skomakare, vilka
handha reparationerna av de persedlar, som förrådsmännen sköta örn i truppförbandets
förråd, ja, dessa arbetare lia under de två första anställningsåren
ingen semester alls, under det att förrådsmännen eller skrivarna, som äro anställda
såsom extra ordinarie, ha 8 dagars semester. När arbetaren uppnår
två års anställning, får han 6 dagars semester, och när han uppnått 40 levnadsår
får han 12 dagars semester. De extra ordinarie befattningshavarna lia
som nämnts i sistnämnda fall 24 dagars semester.

Det innebär icke, anser jag, ett uppskattande av det arbete, som man fordrar
av dessa arbetare, som ständigt äro instängda på ofta mindre hygieniska verkstadslokaler,
när man tilldelar dem den kortare semestertid, varom jag här
har talat. Alla dessa skäl ha också angivits från min sida och från försvarsväsendets
arbetares sida i framställningar i frågan, och spörsmålet har också
alltsedan år 1921 varit föremål för utredning på grund av en framställning,
som gjordes från arbetarnas organisation. Sedermera har frågan också varit
föremål för utredning på grund av ett uttalande, som gjordes av riksdagen år

Lördagen den 12 mars e. m.

101

Nr 23.

1930. Allt fortfarande är emellertid denna fråga outredd. Det skulle väl
ändå icke behöva ta så lång tid som elva år att utreda frågan om hur man
bör avväga semestertiden, ja, det borde enligt min mening icke behöva ta så
lång tid, som det tagit, sedan riksdagen gjorde sitt uttalande år 1930, för att
utreda frågan örn vad man vill vara med örn att bestämma i detta avseende.
Man kan kanske ha olika meningar i sak, hur semestertiden bör avvägas —
till och med jag kan ha respekt för att det finns olika uppfattningar i en sådan
fråga ■—• men att man nu bara säger, att vi hålla på att utreda frågan
och utredningen är ännu icke slutförd, det tycker jag nu är att krypa undan
ett ställningstagande till frågan, som jag sannerligen icke kan sätta
värde på.

Jag tycker alltså, att man borde från regeringens sida ha varit angelägen
om att föra denna så kallade utredning till ett slut och föra den till ett slut
på det sättet, att man förelägger riksdagen vad som är regeringens ståndpunkt
i detta spörsmål. När arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstyrelsen
ha tillkännagivit sin mening i denna fråga, ha de visserligen icke kommit
med ett förslag, som skulle skipa rättvisa mellan arbetarna och de personalgrupper,
som jag här har talat om, men man har dock föreslagit en utökning
av semestertiden med 2 dagar i resp. åldersgrupper, och man har föreslagit,
att den längre semestertiden skall uppnås efter fyllda 30 år i stället för
efter de nuvarande 40 åren. Detta förslag var från förvaltningsmyndigheternas
sida klart för åtminstone 11/2 örn icke 2 år sedan, men sedan har det legat
i socialstyrelsen och i försvarsdepartementet utan att någon åtgärd vidtagits
för att bringa frågan till ett slutligt avgörande. En sådan ordning sätta försvarsväsendets
arbetare ännu mindre värde på än örn man från statsmyndigheternas
sida ville intaga en bestämd ståndpunkt, även örn denna ståndpunkt
icke skulle innebära vad arbetarna allmänt skulle betrakta som ett rättvist
avgörande i en fråga sådan som denna. Arbetarna vid försvarsväsendet göra
i denna fråga anspråk på att bli behandlade på samma sätt som staten behandlar
andra befattningshavare i statstjänst. De ha ett så pass krävande arbete
att utföra — det har vitsordats i annat sammanhang — att de tycka,
att de horde bli behandlade med litet mera allvar i en fråga sådan som denna
än som kommit till uttryck vid dessa oändliga utredningar, som ha förekommit.

Då det här nu föreligger ett enhälligt statsutskottsutlåtande med yrkande
örn avslag på den av mig väckta motionen, vågar jag naturligen icke hoppas
på att kammaren skulle gå emot utskottets yrkande, men jag vill säga, att
det vore rimligt, örn så skedde från riksdagens sida med hänsyn till den behandling,
som frågan tidigare har fått såväl i riksdagen som hos de myndigheter,
som lia sysslat med utredningen. För att emellertid tillkännage vad jag
betraktat och allt fortfarande betraktar såsom rättvist i denna fråga skall
jag i alla fall, herr talman, be att få yrka bifall till den av mig väckta motionen.

Herr Holmgren: Herr talman! Därest herr Andersson i Stockholm till

äventyrs skulle komma att läsa utskottets utlåtande, skall han där finna, att
en utredning rörande det i motionen väckta spörsmålet igångsatts men att densamma
icke vid statsverkspropositionens avlämnande hunnit slutföras. Enligt
vad utskottet har inhämtat, lär emellertid utredningen i frågan nu i huvudsak
vara slutförd. Under sådana förhållanden ha vi ju endast att avvakta
Kungl. Maj:ts förslag i frågan. Niir detta förslag kommer, torde det
val vara lämpligt att fortsätta den diskussion, som herr Andersson nu har öppnat
i kammaren.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Äng.

semester åt vid
lantförsvaret
anställda
arbetare.
(Ports.)

Sr £?. 102

Lördagen den 12 mars e. m.

semester åt vid ^,err Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag har begärt ordet på denna
lantförsvaret Punkt för att säga något utöver vad den ärade föregående talaren yttrade, då
anställda linn företrädde utskottet. Jag hade nämligen ända in i det sista övervälgt,
arbetare. huruvida jag icke borde på denna punkt foga en reservation, som skulle ge
(Fort».) mig speciell anledning att tala ett par ord med herr försvarsministern i detta
ärende. Anledningen därtill var den, att jag tyckte, att när riksdagen skrev
år 1930 i frågan, så hade man kunnat bli färdig med utredningen något tidigare
än vid den tidpunkt år 1932, då vi behandla frågan. Det är ju nödvändigt;
att man ägnar litet uppmärksamhet åt de skrivelser, som riksdagen avlåter.

Sedan jag emellertid fatt reda på, att det icke var vederbörande myndigheter
vid försvarsväsendet, som hade legat längst på ärendet, utan att det var
en myndighet, som lyder under herr statsrådet och chefen för socialdepartementet,
så nöjde jag mig med att icke anteckna någon reservation på punkten,
därför att jag tyckte, att det skulle vara orättvist att låta herr försvarsministern
svara för en försummelse, som egentligen låg under ett annat departement.

Till den ärade motionären vill jag emellertid säga som min uppfattning, att
sedan riksdagen så pass tydligt, som riksdagen har gjort, år 1930 uttalat sig
i denna fråga, och då dessutom det anslag, som vi här tala örn, är av förslagsanslags
natur, finns, det ingen som helst anledning, varför icke fackförbundet
skulle kunna, sätta in all den kraft, det har, för att lösa frågan. Man kan,
nämligen nu icke längre åberopa några riksdagsdirektiv, som skulle hindra en
lösning, från de myndigheters sida, som enligt mitt förmenande ha att bestämma
såväl avlöningar som andra villkor för den personal, som det här är fråga
0In- Tjur är det ju icke fråga om ordinarie personal, för vilken riksdagen fastställer
löner och anställningsvillkor, utan det gäller en helt annan grupp. Herr
Andersson i .Stockholm såsom chef för försvarsverkens civila personalförbund
har min välsignelse, när han går att lösa denna fråga på det sätt, som den bör
lösas, nämligen på den fackliga och icke på den politiska vägen.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Till herr Holmgren vill jag
säga, att det är möjligt, att jag visste, redan innan statsverkspropositionen kom
till riksdagen^ och alltså också innan herr Holmgren var med örn att formulera
utskottets utlåtande, att utredning var igångsatt på denna punkt, och jag visste
någorlunda också var papperen lågo.

För övrigt sa förändras herr Holmgrens argumentering icke så mycket från
det ena året till det andra. Jag har kammarens protokoll framför mig rörande
behandlingen av detta spörsmål i fjol. Då hade dåvarande försvarsministern
meddelat, att frågan var under utredning, och så snart handlingarna hade kommit
in, så skulle man vidtaga vidare åtgärder i saken, och på grundval av detta
besked sade herr Holmgren också då, att det icke fanns någon anledning att
diskutera frågan.

Detta är nu ett ar sedan, men ett ar tycker tydligen herr Holmgren såsom
tillhörande de marina myndigheterna icke är någonting, när det gäller att behandla
en arbetarfråga. När det däremot gäller andra spörsmål, som beröra
sådana befattningshavare vid de militära institutionerna, som exempelvis herr
Holmgren har motionerat örn skulle uppflyttas i löneklass o. s. v., då proponera
herr Holmgren att det skall gå ganska fort med avgörandet, och han är icke
värst, belåten, för den händelse riksdagen icke omedelbart beslutar i positiv
riktning.. Men när det gäller ett spörsmål för arbetarna vid försvarsväsendet,
där man icke har möjlighet att i sak göra gällande, att bestämmelserna sådana
de nu äro, äro riktigt eller rättvist avvägda, och där det ställts anspråk i mer
än tio år från arbetarnas sida på att en ändring skulle komma till stånd, och

Lördagen den 12 mars e. m.

103 Nr 23.

där utredning var verkställd, och kommunikationsverkets lönekommitté redan ^

för ungefär tio år sedan framlagt förslag i ärendet — ja, därvidlag ^tycker herr
Holmgren ändå, att en utredning ju i alla fall är igångsatt, och då skulle det anställda
ingenting tjäna till att diskutera frågan. Dylika argument förekomma ofta arbetare.

från herr Holmgrens och i mycket stor utsträckning från de marina myndig- (Forts.)

heternas sida, när det gäller arbetarfrågorna i allmänhet. Men det är väl för
att undvika att ge besked örn vilken ståndpunkt man i sak intager.

När herr Eriksson i Stockholm här säger, att fackförbundet har hans välsignelse,
när det går att lösa denna fråga och på sätt, som den skall lösas, nämligen
den fackliga vägen, äro vi naturligtvis utomordentligt tacksamma för
denna välsignelse. Kunde den bara medföra, att Kungl. Maj:t gjorde, något
annat än sade, att frågan ligger under utredning, skulle välsignelsen givetvis
vara ännu mera värdefull. Men under alla dessa år, jag här talat örn, har ju
semesterfrågan legat under utredning. Den fackliga vägen kan man naturligtvis
anlita. Det är uppenbart, att också försvarsväsendets arbetare besitta
sådana resurser, att de skulle kunna våga sig in på ett försök till kraftmätning
för att åtminstone få fram denna fråga till avgörande. Men jag hade knappast
trott, att det skulle vara nödvändigt för försvarsväsendets arbetare att anlita
dessa medel för att få Kungl. Majit och riksdagen att ta positiv ställning till
frågan. Är det så, att herrarna tycka, att sex dagars semester i vissa fall under
de 24 första anställningsåren är rättvist för dessa arbetare, medan man tilldelar
andra befattningshavare, som jag -— även örn jag har att företräda deras
intressen också — i rättvisans namn måste säga äro långt bättre tillgodosedda
ifråga örn semester och av vilka man i fråga örn arbetsprestation och yrkesskicklighet
icke kan begära så mycket som måhända ifråga örn en del yrkesgrupper,
det här är fråga om, när vi diskutera semesterspörsmål — är det så, att
man med dessa skäl vill göra gällande, att dessa sex dagar äro tillräckliga för
dessa arbetare, medan man tilldelar de andra grupperna 8 dagar under de 2
första anställningsåren och därefter 16 respektive 24 dagar, under det de förra
åtnjuta endast 6 och 12 dagar samma tid, då gäller det att diskutera detta
spörsmål sakligt. Kan jag bli överbevisad om, att herrarna ha rätt i denna
ståndpunkt, är det uppenbart, att jag blir nödsakad att ge med mig. Men så
länge herrarna vägra att diskutera sakfrågan och den ena dagen endast säga,
att frågan bör avgöras på den fackliga vägen, och den andra dagen, att spörsmålet
är under utredning utan att våga ta ståndpunkt, och utan att våga ange
vad som i sak skall föreskrivas eller bestämmas för arbetarnas vidkommande,
då säger jag fortfarande, att jag icke hyser någon respekt för den argumenteringen,
även örn herr Holmgren tycker, att de föregivna skälen äro så starka,
att man nu icke har anledning ge sig in på en diskussion av frågan.

Herr talman, jag vidhåller det yrkande jag framställt.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Rundqvist: Herr talman!

Jag skall endast be- att få lämna elen upplysningen, att socialstyrelsens yttrande
över de militära myndigheternas förslag beträffande semesterfrågan inkom den
14 december förra året.

Socialstyrelsen föreslog där en överarbetning av myndigheternas förslag i
semesterfrågan. Detta med hänsyn till nödvändigheten att se frågan örn semester
för försvarsväsendets arbetare i samband med samma fråga beträffande
arbetare i andra statens verk och att även taga hänsyn till semesterförhållandena
i fråga om arbetare, anställda i enskild tjänst. Denna överarbetning kunde
omöjligen verkställas före statsverkspropositionens avlämnande. I sakfrågan
vill jag vitsorda, att många, kanske de flesta, av de statsanställda arbetarna
ha bättre semester än försvarsväsendets. Men dessa äro likväl icke sämst ställda.
Vattenfallsverkets arbetare ha det sämre. Även om jag sålunda medger,

Sr 23. 104

Lördagen den 12 mars e. m.

Ä£9- att det finnes skäl för att taga frågan om förbättrad semester åt försvarsväsenSeiantförsvaret
abetare under övervägande, vilket ock givetvis kommer att ske, var det

anställda emellertid inte möjligt att framlägga frågan i statsverkspropositionen detta år.
arbetare.

(Forts.) Herr Andersson i Stockholm: Jag känner ju till, liur myndigheterna be handlat

detta spörsmål och har också påtalat den saken. Varför jag nu begärt
ordet, var i anledning av herr statsrådets uttalande, att försvarsväsendets arbetare
icke voro sämst ställda i detta avseende. Nej, det är möjligt att så är förhållandet
för närvarande, men det är ju icke så många år sedan, de voro allra
sämst ställda härutinnan.

År 1918 hade försvarsväsendets arbetare ingen semester alls, och jag måste
ju säga, att det nuvarande statsrådet i den här frågan kanske är mera välvilligt
än ett statsråd, jag. vid den tiden var med och uppvaktade i detta spörsmål.
Han sade, att han tjänstgjort i ett verk under icke mindre än 10 år utan att ha
haft en enda .dags. semester, och han förklarade, att han levde ändå. Han hade
visserligen blivit litet flintskallig — men det bli vi ju litet var med åren. Detta
tyckte han icke spelade någon roll. Jag ansåg mig då böra replikera, att jag
hade arbetat kamrat med en man, som varit anställd vid en av försvarsväsendets
arbetsplatser i 50 år. Han hade under denna tid icke åtnjutit en enda dags
ledighet med betalning. Han levde han också men hade inte blivit flintskallig
en gång, men jag tycker, att man dock icke kan använda detta som ett bevis
på, att han blivit utomordentligt väl behandlad från statsverkets sida. Han
hade visserligen under denna tid fått en liten och en stor medalj men ej fått
någon semester och blev ej heller i tillfälle att få det, medan han levde och var
i tjänst.

När jag här försöker, efter måttet av mina krafter, verka för att försvarsväsendets
arbetare skola få en litet rättvisare avvägd semester, är det därför, att om
nu också dessa arbetare äro sysselsatta vid försvarsväsendet och skola underhålla
och .reparera den materiel, som där finnes, tycker jag ju ändå, att de skulle
kunna bli behandlade såsom anställda i statstjänst och få en semester, som
någorlunda vore tillräcklig med hänsyn till semesterns uppgift, nämligen bibehållande
av hälsa och arbetskraft — och det är detta, som försvarsväsendets
arbetare göra anspråk på. Det är alltså med hänsyn till detta anspråk som jag
hemställer till herr statsrådet, örn det nu icke går att förmå riksdagen att i år
fatta ett positivt beslut i frågan, att försöka förmå regeringen att göra vad som
i varje fall är möjligt för att få fram denna fråga till ett avgörande nästa år;
ty den måste sannolikt gå till riksdagen ändå. Anslaget är beräknat på grundval
av ett visst antal semesterdagar, och jag misstänker, att det icke är möjligt
vare sig för Kungl. Majit eller de militära myndigheterna att tilldela semester
efter andra grunder, så länge riksdagen icke lämnat positivt medgivande i denna
riktning. Är det möjligt, att Kungl. Maj :t tar ansvaret, skola vi naturligtvis
hälsa detta med tillfredsställelse. Men man inser själv, när man närmare tittat
på saken, att det alltjämt fordras ett riksdagens medgivande för att utöka det
antal semesterdagar, som här bestämdes efter gemensam votering år 1919.

Herr talman, jag ber att få vidhålla det yrkande, jag framställt.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav först
proposition på bifall till utskottets hemställan i mom. a); och fattade kammaren
beslut i enlighet härmed.

Vidare framställde herr talmannen propositioner beträffande mom. b), nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan i berörda moment, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Lördagen den 12 mars c. m.

Punkten 62.

Utskottets hemställan bifölls.

105 » 28.

Punkten 63.

Lades till handlingarna.

Punkterna 64—78.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79, angående anslaget till flottans krigsberedskap och övningar. An?■ anslaget
n.. -i tv- • t r- j till flottans

foredrogs nu. Därvid anförde: krigsberedskap

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! I denna punkt lia de social- övningar.

demokratiska reservanterna påyrkat en ytterligare nedsättning av anslaget, utöver
vad utskottet här tillstyrker i enlighet med Kungl.,Maj:ts förslag, nämligen
300,000 kronor.

Reservanterna ha den uppfattningen, att ytterligare besparingar kunna göras
beträffande flottans krigsberedskap och övningar. Särskilt anse reservanterna,
att under nuvarande förhållanden kunde de s. k. långresorna något inskränkas.

Det torde väl inte kunna sägas, att flottans krigsberedskap är beroende av
huruvida en viss kontingent av manskapet bedriver sina övningar i främmande
farvatten, utan det kan väl tänkas, att övningarna kunde bli lika fruktbärande,
om de förlädes på närmare håll. Givetvis kunna icke reservanterna här i detalj
angiva, på vad sätt besparingarna kunna ske, men det är reservanternas uppfattning
att, därest anslaget nedpressas med det belopp, som här påyrkas, måste
myndigheterna också inrätta övningarna därefter.

Jag ber sålunda, herr talman, få yrka bifall till den vid punkten fogade
reservationen.

Herr Herou: Herr talman! Det förefaller mig, som örn de socialdemokratiska
reservanternas sparsamhetslusta på denna punkt är synnerligen svag.

De ha ju också med 900,000 kronor överskridit den anslagssumma, som det
socialdemokratiska partiets representanter motionsvis föreslagit i denna punkt.

Den regering, som i vissa punkter och på vissa områden velat låta tala örn sig
för sparsamhetsvilja och förordar sparsamhet på sociala anslagskrav, föreslår
på detta område 4,300,000 kronor, och utskottet går med på detta belopp.

Det förefaller mig, som örn man inte bara bör spara utan som örn detta anslag
är onödigt och skadligt. Det är 4 miljoner kastade i sjön eller att »stärka»,
som det heter här, »flottans krigsberedskap». Yi protestera emot detta miljonanslag.
Jag yrkar avslag på utskottets förslag.

Herr Holmgren: Herr talman! Här har av reservanten, herr Eriksson,

ifrågasatts, att man borde minska på övningsresorna till främmande länder.

Han tänkte sig, att man skulle göra en besparing därigenom. Men frågan
gäller icke, huruvida övningarna böra ske i främmande länder eller hemma
utan huruvida de skola bli dyrare eller billigare. Det är billigare att öva utomlands;
man får kolet billigare, och man far ju till sådana platser, där kol finnes
att erhålla. Frågan är i stället: Skola vi bedriva övningar under gång
eller ej? Visst blir det billigare, det är ju uppenbart, örn fartygen ligga stilla
än örn de äro under gång. Men för flottans vidkommande och för flottans övningar
är det viktigare, att övningarna i så stor utsträckning som möjligt äga
rum under gång. Inte blir det sjöfolk av besättningarna, örn de skola ligga
stilla i hamn året runt. De måste ut, och att då sjörulla dem i Östersjön har

Nr 23. 106

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. anslaget icke samma effekt som att gå ut med dem på de stora haven och låta dem sjökri^sb^edsk
ru^as ^är. Då, blir det sjöfolk utav dem, förr icke.

och8övningar. Drågan galler sålunda ej: övningar i främmande farvatten eller icke, utan
frågan är: övningar under gång eller under stillatigande. Vi ha redan i propositionen
mötts av upplysningen, att expeditioner till främmande farvatten
beräknas bli avkortade. Vi ha således redan inskränkt på den ytterligt viktiga
övningen under gång, och en större inskränkning än vad statsrådet här
gjort anser jag för min del icke kunna tillstyrkas. Därför, herr talman, yrkar
jag bifall till denna utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de yrkanden, som därunder förekommit, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Punkten 80.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng. anslaget Vid härpå skedd föredragning av punkten 81, angående anslaget till kustartiUerfcts
artilleriets krigsberedskap och övningar, anförde:

krigsberedskap Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
oc ovmngar. jen ^ punkpen av }ierr Johan Nilsson m. fl. fogade reservationen.

Herr Herou: Detta betänkande under fjärde huvudtiteln borde verkligen
vara en intressant lektyr för alla de fredsvänner, som trott, att Sverige skulle
bli en fredens idyll i världen. Här möter man rubrik efter rubrik med stora
anslag för krig sberedskapen. Till kustartilleriets krigsberedskap föreslår här
regeringen 506,500 kronor. Vissa motionärer ha ansett, att det borde vara
281,500 kronor, och reservaterna vilja nedpruta regeringsförslaget till 425,000
kronor. Jag anser, att det icke finnes något skäl att anslå ett enda öre för
någon form av krigsberedskap. Jag yrkar avslag på utskottets förslag.

Herr Holmgren: Herr talman!
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner å de
därunder förekomna yrkandena; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 82 och 83.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets

Äng.
till underhåll
av flottans
fartyg och
byggnader
m. m.

Härpå föredrogs punkten 84, angående anslaget till underhåll av flottans
fartyg och byggnader m. m. Därvid anförde:

Herr Andersson i Stockholm: Varför jag begärt ordet på denna punkt, är
närmast därför, att det för mig skulle vara av ganska stort intresse att få veta
anledningen till de yrkanden, som föreligga i denna punkt från den omnämnda
motionen. När jag tittar närmare här i utskottets betänkanden på de yrkanden,
som finnas i denna motion, ser jag ju, att det praktiskt taget på alla anslag
tidigare föreslagits minskningar, mot vilka jag i och för sig ej har något
att invända. När det gäller flottans övningar är anslaget minskat med ungefär
en fjärdedel. Det måste väl så vitt jag förstår innebära, att också övningarna
minskas med en fjärdedel. Men då borde ju logiken fordra, att man också
minskade anslaget till flottans underhåll och byggnader med ett ganska betydande
belopp, ty minskar man övningarna, d. v. s. låter fartygen ligga stilla,

Lördagen den 12 mars e. m.

107 Nr 23.

kail underhållet val icke bli lika dyrt, som när man har övningar och alltså anslaget
håller fartygen i gång. Det är alltså en smula oiförklarligt, att man här vill
öka anslaget med 200,000 kronor. Detta hänger ju på visst sätt samman med fartyg och
borttagande av den ersättningsreserv, som tjänstgör på varven för närvarande; byggnader
men bortser man från den omständigheten, skulle det vara ett bibehållande m-mav
underhållsanslaget vid oförändrad summa eller, såsom motionsvis är föreslå- (Forts.)
get, en ökning av anslagssumman med 200,000 kronor. Jag förmodar, att
antingen någon av motionärerna eller också reservanterna ha möjlighet att
giva mig den intressanta upplysningen, vad det är som gjort, att yrkandet
på denna punkt från socialdemokratiskt håll blivit det som nu framställts i
motionen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag är icke i tillfälle att giva
några tillfredsställande förklaringar i anledning av herr Anderssons i Stockholm
frågor, ty jag är icke motionär i ärendet. Det är ju en annan ledamot
av kammaren, herr Törnkvist i Karlskrona, som här motionerat och yrkat på
den ökning, som herr Andersson påtalat, och herr Törnkvist är på grund av
andra göromål förhindrad att i dag deltaga i kammarens förhandlingar. Reservanterna
ha icke ägnat herr Törnkvists motion någon vidare uppmärksamhet
och ha sålunda icke heller yrkat bifall till den höjning av anslaget, som
han yrkat i sin motion.

Det är detta jag vill ha sagt med anledning av det sist hållna anförandet.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Då herr Eriksson icke kan

giva mig svar på vad jag frågade, skall jag tillåta mig tala örn vad jag utläst
ur herr Törnkvists motion. Jag vill göra detta därför, att motionären och jag
vid diskussion tidigare örn dessa anslag haft litet olika mening örn vad man
borde intaga för ståndpunkt till en fråga som den förevarande. Herr Törnkvist
har alltid hävdat den uppfattningen, att den som skall företräda varvsarbetarnas
intressen åtminstone icke bör yrka på att anslagen skola bli mindre
och i varje fall icke yrka avslag på några anslag under denna huvudtitel.

När herr Törnkvist nu yrkat höjning av anslaget, utläser jag ur detta, att det
skett för att han skall kunna till varvsarbetarna i Karlskrona säga: Här se
ni, här ha vi socialdemokrater yrkat på anslag, som skulle möjliggöra mera
arbete åt er. Jag tycker emellertid, att konsekvensen skulle ha fordrat, att
man ställt ungefär liknande yrkanden i avseende å alla anslag, som kunde
medföra arbete åt försvarsverkets arbetare, och icke bara när det gäller sådana
anslag, som gå till varvsarbetarna i Karlskrona.

Det skulle kunna tänkas bli på det sättet -— jag riktar herr Holmgrens uppmärksamhet
på den saken, åtminstone ett tiotal av dem, som arbeta vid varvet
i Karlskrona äro partivänner med honom — att det bland varvsarbetarna
komme att heta, att nu har motionären i alla fall tillgodosett flottans intresse
på denna punkt på ett bättre sätt än herr Holmgren gjort.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Det förefaller mig vara av

ganska litet intresse, örn det är just varven i Karlskrona eller Stockholm, som
draga nytta av en ökning av anslaget på denna punkt. När vi framlade den
stora socialdemokratiska motionen, avsågo vi en genomgående minskning av de
av Kungl. Maj:t föreslagna anslagsbeloppen under förevarande huvudtitel.

Detta har man ej velat vara med om, liksom man ej heller velat gå med på inställandet
av värnpliktsövningarna. Att vi tagit särskilda hänsyn på en punkt
som denna, beror på att vi önskat så vitt möjligt undvika att sänka anslagen
i de fall, där detta kunde vålla arbetslöshet. Jag är icke lika övertygad som
herr Andersson örn att man icke skulle lia möjlighet att på varven sysselsätta

Nr 28. 108

Lördagen den 12 mars e. m.

Atm underhill ^en nuvaran(le arbetsstyrkan även om fartygens sjögående inskränktes.
av flottans ^■ ö- är ^.et Ju. ingenting, som hindrar herr Andersson att framställa förfartyg
och slag örn minskning av anslaget. Kanske dock hans ställning till varvsarbebyggnader
tarna avhåller honom därifrån.
m. m.

(Forts.) Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag efterlyste ju anledningen
till att man icke velat minska förevarande anslag, när man velat minska anslagen
på övriga punkter, och varför man icke velat tillgodose alla dessa andra
med arbete. Det hade varit lämpligt, örn herr Hansson lämnat förklaring
just på den punkten. Min ställning till varvsarbetarna, herr Hansson, känna
dessa.så väl, att ett yrkande från min sida i den ena eller andra riktningen
lär giva dem varken mer eller mindre besked örn min uppfattning i dessa
spörsmål. Men när jag tillåtit mig att taga upp en debatt i ämnet, har jag
gjort det med hänsyn därtill, att man ifrån motionärens håll i denna speciella
fråga drivit den satsen, att örn man skall tillgodose varvsarbetarnas intressen,
får man icke gå in för någon minskning av de anslag för militära ändamål,
från vilka de uppbära avlöning. Jag betraktar detta resonemang som en
propaganda, vilken politiskt sett närmast måste föra till den ståndpunkt i
militär frågan, som. herr Holmgren intager. Det är detta jag velat rikta uppmärksamheten
på i detta sammanhang. Det är propaganda att komma med
en sådan motion som den som här föreligger örn bibehållande eller ökning av
anslaget till flottans underhåll. Jag tycker, att örn man anser sig kunna
minska anslaget på de andra punkterna, kan man, örn sakliga skäl förefinnas,
minska det i motsvarande grad också på den punkt det här är fråga örn. Ty
det är väl ända fortfarande sakskälen, d. v. s. frågan örn behovet av anslag
på detta område, vilka skola vara avgörande för den ståndpunkt man skall
intaga. Anslaget till underhåll av arméns motorfordon t. ex. är uteslutande
ett anslag, som går till arbete, men det är minskat med ett ganska betslande
belopp i den socialdemokratiska motionen. Skulle det sålunda härvidlag kunna
vara tal om det skäl herr Hansson anförde -— detta att man icke vilie minska
anslagen, där det kunde medföra arbetslöshet — hade det väl bort vara en
hel del andra anslag, som man måst bedöma på samma sätt. Jag tror alltså,
att bevekelsegrunderna snarare äro de jag talade örn än de herr Hansson
pekade på.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Vad herr Törnkvist vänt sig

mot är främst den omständigheten, att det parti, som herr Andersson företräder,
yrkat avslag på alla utgifter under fjärde huvudtiteln utan några hänsyn
till vad som möjligen skulle behövas under en avveckling. Man har sålunda
velat avstänga t. o. m. möjligheten att under tiden för avvecklingen
törsörja arbetarna. Detta är dock en annan sak än att göra vissa jämkningar
i anslagen.

. För övrigt vill jag framhålla, att jag fattar det som en riksdagsmans uppgift
icke att undersöka, huru han skall finna lämpliga ämnen för propaganda, utan
att, örn han har möjlighet att se, huru ett anslag kan minskas, ge de anvisningar
han i detta avseende kan ge. Och sådana anvisningar borde man i herr
Anderssons ställning ha särskilda förutsättningar att kunna lämna.

Vidare yttrades ej. Uskottets hemställan bifölls.

Äng. anslag Vid härpå skedd föredragning av punkten 85, angående anslag till flottans

till flottans ersättningsbyggnad, yttrade:

ersättnings byggnad.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Då reservanterna på denna

punkt yrkat en nedsättning av anslaget med 282,000 kronor utöver den ned -

Lördagen den 12 mars e. m.

109 Nr 23.

sättning som Kungl. Maj :t och utskottet föreslagit, innebär detta, att man
överflyttar på ett kommande budgetår även ifrågavarande belopp. Detta belopp
ingår ju nämligen i den nybyggnadsplan, som riksdagen tidigare fattat
ståndpunkt till. Reservanterna ha den uppfattningen, att en sådan åtgärd
utan olägenhet kan vidtagas. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Kilbom: Herr talman! Trots att riksdagen förut gått in för denna

ersättningsbyggnad, ber jag att dels med hänvisning till tidigare anförd motivering,
dels under åberopande av de dåliga tiderna och det mycket ansträngda
finansiella läget få yrka avslag på förevarande punkt.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Rundqvist: Herr talman!
Jag skall vid denna sena timme endast med några ord beröra föreliggande
punkt.

1927 års byggnadsprogram omfattade en tidrymd av 10 år räknat från och
med budgetåret 1928/1929. Denna skulle uppdelas i två 5-årsskeden. Det är
det sista året av det första skedet, som det alltså här gäller att anvisa medel
för. Fyra årskvoter ha nämligen tidigare beviljats. Det belopp som enligt
1927 års plan nu skulle anvisas utgör i runt tal 9.1 miljoner kronor.

Nu har marinförvaltningen emellertid i sitt besparingsförslag meddelat, att
ämbetsverket för nästa budgetår enligt sina byggnadsplaner avser att disponera
icke hela årskvoten utan endast 7,684,000 kronor. För täckande av detta
belopp har tagits i anspråk en reservation å innevarande budgetårs anslag av

2.402.000 kronor. Vidare har Kungl. Hajd föreslagit riksdagen att nu anvisa

5.282.000 kronor. Genom den anslagsminskning, som Kungl. Hajd ansett
lämpligt vidtaga — den avser en summa på 3,916,000 kronor — uppkommer
icke någon försening av de beslutade byggnadsarbetenas fullföljande i enlighet
med marinförvaltningens arbetsplan. Däremot torde en dylik försening bli
följden, örn man enligt reservanternas förslag skulle ytterligare minska anslaget.

Det är otvivelaktigt sä, som reservanterna framhållit, att betydande reservationer
finnas på detta anslag, och rent kassamässigt sett stå vida större belopp
inne än den reservation jag nämnde på 2.4 miljoner kronor. Förklaringen härtill
är icke så märkvärdig som det i första ögonblicket kan tyckas. Det är
nämligen på det sättet, att av de fartygstyper, vilka år 1927 av riksdagen
fastställdes att ingå i byggnadsprogrammet, endast jagare och undervattensbåt
av typ A, voro av förut inom flottan befintlig typ. Alla de övriga fartygstyperna,
som upptogos i propositionen 1927, voro fullkomligt nya och förelågo
i ersättningsbyggnadssakkunnigas betänkande endast skisserade. För den
skull måste verkställas betydande konstruktionsarbeten inom marinförvaltningen
för huvudritningarnas fastställande. Man måste också söka tillgodogöra
sig erfarenheter från utländska varv m. m. Hela detta krävande och tidsödande
arbete har nu avslutats, men följden av att konstruktionsarbetena måste utföras,
innan byggandet av fartygen igångsattes, har blivit, att de av riksdagen
år efter år beviljade anslagen i viss mån ackumulerats. Nu äro samtliga
huvudritningar fastställda och alla fartygen under byggnad med undantag
av undervattensbåtar av viss typ.

Förbrukningen av dc ackumulerade medlen har sålunda i stor utsträckning
förskjutits mot periodens senare del. Det kommer nu efterhand att åtgå ökade
belopp på grund av redan avslutade kontrakt, och de byggnadsarbeten, som

Äng. analog
till flottans
ersättningsbyggnad.

(Korts.)

Nr 28. 110

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. anslag pågå eller komma att sättas i gång. Genom anslagets minskning skulle färdigersättninas
ftälllPdet av de beslutade fartygen emellertid försenas. Marinförvaltningen
byggnad.’ ban ju icke upprätta kontrakt eller eljest ikläda sig förpliktelser, som innebära
(Fora.) likviders fullgörande, örn icke motsvarande medel finnas tillgängliga.

För den skull kan jag icke finna den ifrågasatta ytterligare minskningen av
anslagsbeloppet lämplig. Det skulle även kunna inverka på arbetslösheten, om
man nu icke beviljade medel i sådan utsträckning, att byggnadsprogrammets
fullföljande kunde genomföras enligt den av marinförvaltningen uppgjorda
planen.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner å de
därunder förekomna yrkandena; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkten 86.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng. Vidare föredrogs punkten 87, angående anslaget till kustartilleriets materiel
anslaget tiU m. m.; och anförde därvid:
kustartilleriets

materiel m. m. Herr Eriksson i Stockholm: Jag ber att få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen förklarats avslutad samt herr talmannen givit propositioner
å de yrkanden, som därunder förekommit, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 88.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng. anslag _ Härefter föredrogs punkten 89, angående anslag till förnyelse av kustfästtill
förnyelse ningamas båtmateriel. Därvid anförde:
av kust ^TmaZT

Herr Herou: Herr bilman! Jag yrkar avslag på utskottets hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de
under överläggningen förekomna yrkandena biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 90.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng. anslag . Härpå föredrogs punkten 91, angående anslag för uppförande av en torpedtoruppförande
inskjutningsstation i Stockholms skärgård; och yttrade därvid:

av en torpea rnskjutnmgs.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Med hänsyn till flera olika
i Stockholms ®käl kan yrkas avslag på denna punkt. Jag vill emellertid rikta uppmärksamskärgård,
helon P&j &tt fragan om flottstationens förläggning är ett spörsmål, som icke
är avgjort men väl^utrett. Så länge det icke är bringat till definitivt avgörande,
måste det förvåna mig, att man för riksdagen framlägger ett förslag örn
vidtagande av så dyrbara byggnadsåtgärder, som det är fråga örn här, där man
begär ett anslag på 105,000 kronor. Med hänsyn till detta skäl och de skäl

Lördagen den 12 mars e. m.

lil Nr 23.

jag i allmänhet anfört för avslag vid vissa punkter i detta betänkande ber jag,
herr talman, att även få yrka avslag å utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Holmgren: Herr talman! Frågan örn en torpedinskjutningsstation

i Stockholms skärgård är fullständigt oberoende av var flottstationen kommer
att ligga, vare sig det blir i Stockholms skärgård eller i Haparanda. Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Punkterna 92—96.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid nu skedd föredragning av punkten 97, angående anslag för reparation
och ombyggnad av orgelverket i Amiralitetskyrkan i Karlskrona, anförde:

Herr Öhman: Herr talman! Här kräves ett anslag på 16,000 kronor till
reparation av en kyrkoorgel i Karlskrona. Jag tror inte att det råder brist
vare sig på kyrkor eller kyrkoorglar i Karlskrona. Det finns inga bärande motiv
för anslagskravet. Jag ber därför att få yrka avslag på utskottets hemställan
.

Herr Holmgren: Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets

hemställan.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de yrkanden,
som under överläggningen förekommit, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 98.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 99, angående anslag till luftvärnsmateriel m. m. för flottans fartyg
och för kustfästningama, föredrogs nu; och yttrade därvid:

Herr Öhman: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner på de under överläggningen
förekomna yrkandena; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkterna 100—107.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå föredrogs punkten 108, angående anslag till försök med teknisk materiel.
Därvid anförde:

Herr Kilbom: Herr talman! Det där med »teknisk materiel» synes mig

med mitt enkla förstånd en liten smula oklart. Emellertid tror jag mig veta,

Ang. anslag
för uppförande
av en torpedinskjutningsstation

i Stockholms
skärgård.
(Forts.)

Äng.

orgelverket i
Amiralitetskyrkan

i Karlskrona.

Ang. anslag
till luftvärnsmateriel
m. m.
för flottans
fartyg

och för kustfästningarna.

Ang. anslag
till försök med
teknisk
materiel.

Nr 23. 112

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. anslag vad sorn avses. Icke minst med hänsyn därtill och icke minst även med hänsyn
till försök med till den tämligen breda opinion, som föregående år i augusti månad kom till
uttryck, då liknande övningar ägde rinn i och över Stockholm, ber jag att få
yrka avslag på utskottets hemställan.

teknisk

materiel.

(Forts.)

Herr Holmgren: Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de yrkanden,
som under överläggningen förekommit, biföll kammaren utskottets
.hemställan.

Punkterna 109—lil.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. åtgärder
för industriens
krigsorganisation.

Sedan punkten 112, angående anslag till åtgärder för industriens krigsorganisation,
härefter föredragits, yttrade:

Herr Herou: Här är återigen fråga örn /criy^-organisation, industriens krigsorganisation.
Herr talman! Jag yrkar avslag på utskottets förslag.

Herr Holmgren: Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner å de under överläggningen
förekomna yrkandena; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkterna 113—115.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116.

Lades till handlingarna.

Äng.avlöning, Vid föredragning härpå av punkten 117, angående anslaget till avlöning,

rekrytering, rekrytering, resekostnader m. m. vid flygvapnet, yttrade:

resekostnader

m. m. vid Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Med åberopande av vad jag

flygvapnet. anf5r^ rinder punkt 2 i föreliggande utskottsutlåtande ber jag att få yrka bifall
till den vid den nu föredragna punkten fogade reservationen.

Herr Holmgren: Herr talman! Med hänvisning till vad jag hade äran

yttra under samma punkt, som den föregående ärade talaren omnämnde, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de under
överläggningen förekomna yrkandena biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 118—120.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 12 mars e. m.

113 Nr 23.

Punkten 121, angående anslaget till befrämjande av den andliga vården vid
flygvapnet.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Äng.

befrämjande
av den andliga
vården vid
flygvapnet.

Herr Öhman: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på Kungl. Maj:ts
förslag i förevarande punkt.

Herr Holmgren: Herr talman! Herr Öhmans yrkande överensstämmer

fullkomligt med utskottets hemställan. Jag ber att få förena mig med honom
i hans yrkande örn avslag på förevarande anslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 122—124.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 125.

Lades till handlingarna.

Punkterna 126—132.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå föredrogs punkten 133, angående anslaget till flygmateriel; och ytt-Äng. anslaget
rade därvid: till flyg materiel.

Herr Herou: Herr talman! När i 1925 års försvarsbeslut man inskränkte
på infanteriet och man kallade det för nedrustning, var det de, som voro nog
ärliga att förklara, att det var nödvändigt att företaga en minskning av infanteriet
för att kunna bygga så mycket kraftigare på flottan och flyget. D. v. s.
det var en modernisering av det svenska försvarets krigsmedel. Här yrkas nu
på 2,600,000 kronor till flygmateriel. Jag anser, att det föreligger alla skäl
för att yrka avslag på utskottets förslag.

Herr Holmgren: Herr talman! Mig synas alla skäl tala för ett bifall till
utskottets hemställan, varför jag yrkar det.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Punkterna 134—136.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå föredrogs punkten 137, angående anslag till engångskostnader för an- Ting. engångsskaffning
av flygmateriel m. m. Därvid anförde: kostnader för

anskaffningar

Herr Herou: På samma skäl som jag nyss anförde ber jag, herr talman, ftygmaurid

att få yrka avslag å utskottets hemställan. m'' m‘

Herr Holmgren: Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de yrkanden,
som under överläggningen förekommit, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Andra kammarens protokoll 1932. Nr 23.

Nr 23.

114

Lördagen den 12 mars e. m.

Punkten 13®.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 139.

Lades till handlingarna.

Punkten 140.

Utskottets hemställan bifölls.

é”?" Vid härpå skedd föredragning av punkten 141, angående anslag till befrämai’denandliga
jande av den andliga vården vid försvarsväsendet, anförde:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Under åberopande av vad jag
anfört under behandlingen av punkt 23 i utskottets förevarande utlåtande, skall
jag be att få yrka bifall till den reservation, som är vidfogad den nu föredragna
punkten.

Herr Kilbom: Herr talman! Under åberopande av vad vi anfört på två

liknande punkter tidigare ber jag att få yrka avslag på hela denna historia.
Det synes mig verkligen, att det, som beviljats, är »andlig» vård nog.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Punkterna 142 och 143.

Lades till handlingarna.

Härefter föredrogs punkten 144, angående rikskommissionen för ekonomisk
''kommissionen försvarsberedskap; och yttrade därvid:
för ekonomisk

j försvars- Herr Herou: Ja, herr talman, det är icke så bråttom, utan man kan hava
beredskap, anledning att erinra örn vad som förevarit på denna punkt. Det förvånar mig
verkligen, att det icke finnes någon motion från de motionärer, som plockat
ut vissa krav, och att de ej hemställt örn avslag också, när det gäller denna
punkt. Det förvånar mig också, att de socialdemokratiska reservanterna, som
på 21 punkter reserverat sig, icke ansett sig behöva göra någon reservation
vid punkten 144. Ty det var väl ändå så, att 1928, när denna skändlighet
beslöts, den s. k. ekonomiska krigsberedskapskommission, som det nu gäller,
röstade ändå det socialdemokratiska partiets nästan alla representanter mot
denna historia, undantagandes herr Per Albin Hansson, som var bunden av
sina tidigare utfästelser i vissa kommittéer. Det är verkligen en intressant historia.
Men det är också för Sveriges arbetare och bönder en synnerligen allvarlig
och farlig historia. Man avslog år 1917, vill jag minnas, när den Swartsska
högerregeringen framlade förslag örn civil värnplikt, en dylik historia, och
Sveriges allmoge och arbetarklass gick allvarligt och energiskt mot dylika planer.
Men man har arbetat saken några år i kommittéer och utredningar och
framlagt ett 1,800 sidors betänkande, och häri finnes också utarbetad en lagtext.
Den går ut på att införa civil värnplikt för alla i åldern 16—60 år.

Yi behandla, herr talman, senare på dagordningen högerns motion örn åtgärder
för straffbeläggande av alla förberedelser till högförräderi. Jag förmodar,

försvars väsendet.

Lördagen den 12i mare e. m.

115 Kr 28.

att om man får den saken igenom, kommer man att hindra Sveriges arbetare Äng. riksoch
bönder att protestera mot en så skändlig sak, som här föreslagits. Då kom- kommissionen
mer man att med denna lagstiftnings hjälp säga, att det är högförräderi att för ekonomisk
gå emot kravet på civilvämpliktens genomförande; det är att skada rikets sä- beredskap.
kerhet. Vad är det man väntar? Väntar man ett allvarligt, väpnat uppror (Forts.)
från arbetarna och bönderna? Det har icke varit något annat än den stora daldansen
och vissa oroligheter i samband med lantvärnsskandalema i början, av
1800-talet. Men få Sveriges arbetare och bönder klart för sig, hur allvarliga
de där planerna äro, som denna ekonomiska försvarsberedskapskommission sysslar
med, behöver nog högern en sådan där lagstiftning mot förberedelser till
vad den kallar för högförräderi för att hindra arbetarna och bönderna att slå
ned dylika tendenser.

Herr talman! Jag måste verkligen efterlysa anledningen till att från dem,
som reserverat sig vid många punkter i dag, icke föreligger en reservation på
denna punkt. Vad är anledningen till denna sinnesändring? Varför tolererar
man detta »ämbetsverk», som fullföljer för arbetarna och bönderna skadliga
tendenser?

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag å utskottets hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! Den föregående talaren uttalade sin för våning

över åtskilligt. Jag hoppas, att han icke blir alltför förvånad, örn jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Herou: Herr talman! Man kan icke bli förvånad, örn herr Holmgren
yrkar bifall till anslag åt militärväsendet på någon punkt. Man kan icke
vänta sig annat.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
å de yrkanden, som därunder förekommit; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 145.

Utskottets hemställan bifölls.

_ Slutligen föredrogs punkten 146, angående övriga ordinarie anslag under Äng.
fjärde huvudtiteln. Därvid anförde: övriga ordina rie

anslag.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! På en föregående punkt, där
jag begärde ordet, _ yttrade sedan herr Hansson i Stockholm, att det vöre en
riksdagsmans uppgift att icke bara söka någon propagandaplattform utan framför
allt ge anvisningar på, att man kunde spara någonstädes. Och han antydde,
att jag hade vissa möjligheter att ge sådana anvisningar.

Ja, herr talman, jag har sökt efter bästa förstånd göra det. Men herrarna
hava satt mycket litet värde på mina anvisningar. Ändå försäkrar jag att de
varit synnerligen välgrundade. Trots den ovilja att taga hänsyn till förnuftiga
anvisningar, som lagts i dagen från kammarens sida vid behandlingen av hela
detta betänkande, skall jag i alla fall göra ännu ett försök, nämligen i fråga
örn anslaget till flyttningsersättningar. Det finnes icke särskilt nämnt i utskottets
utlåtande och hör alltså hemma under dessa »övriga ordinarie anslag».

Anslaget till flyttningsersättningar användes pa ett sätt, som enligt min mening
är slöseri med statsmedel. Jag skall anföra ett färskt exempel. Det har
i dagarna blivit en förvaltartjänst ledig vid Stockholms tygstation. Till den
förvaltarbefattningen har man beslutat transportera en förvaltare vid Åkers
krutbruk, som har fem år kvar till pensionsåldern. Han bär själv begärt sig

Nr 23. 116

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. till den ''befattning, som han har vid Åkers krutbruk, och det finnes ur hans
övriga ordina- synpunkt alltså ingen anledning att flytta honom därifrån till Stockholms tygne
anslag. s^ion. ][)et borde vara lämpligt att på den ledigblivna befattningen taga en

(Forts.) mall) som ar yngre och har flera tjänsteår, innan han går i pension. Enligt

vad jag erfarit, skall man till den befattning, som blir ledig vid Akers krutbruk,
flytta en förvaltare från Boden och sedan flytta en annan person till

Beden. Det blir en rundvandring. Allesammans flytta med åtföljande repa ration

av alla lägenheterna, där den ene flyttar ut och den andre flyttar in.
Det är alltså en stor del utgifter, som icke falla inom detta anslag men hänga
samman med dessa flyttningar.

Tiden är långt liden. Jag skall icke upptaga kammarens tid med att lämna
en redogörelse. Men en hel del av de flyttningar, som förekommit, förefalla
att vara fullkomligt meningslösa. Men örn man handhade dessa flyttningar
på en smula förnuftigare sätt, skulle man kunna spara betydligt på detta

anslag. .

Jag skall icke yrka avslag på anslaget, men, herr talman, jag skall be att
få yrka på, att det sättes till 150,000 kronor i stället för de 200,000 kronor,
som Kungl. Maj:t föreslagit, när det gäller anslaget inom armén.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar oförändrat anslagsbelopp.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till samma hemställan med den nedsättning i anslaget till flytt;
ningsersättning, som under överläggningen föreslagits av herr Andersson i
Stockholm; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Andersson i Stockholm,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
146 av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
nedsättning i anslaget till flyttningsersättning, som under överläggningen föreslagits
av herr Andersson i Stockholm.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och votenngspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan, kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

§ 8.

Äng. straff för Härefter upptogs till behandling första lagutskottets utlåtande, nr 19, i anförberedelse
]e(Jning av väckta motioner örn allmänt straffbeläggande av handlingar, som

förräderibrott innefatta förberedelse till högförräderibrott m. m.

m. m. i tvenne likalydande motioner, nr 1 i första kammaren av hére Trygger m. fl.

och nr 1 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., vilka motioner hänvisats
till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, hade föreslagits att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utarbetande och framläggande
för riksdagen av bestämmelser, som avsåge dels ett allmänt sträft -

Lördagen den 12 mars e. m.

117 Nr 28.

beläggande av handlingar, som innefattade förberedelse till högförräderibrott,
dels oek ett inskridande mot andra former av statsfientlig verksamhet, som
icke drabbades av gällande straffbestämmelser, men vilka innebure fara för att
högförräderibrott kommes åstad, vid utarbetandet av vilka bestämmelser hänsyn
borde jämväl tagas till frågan örn åtgärder mot organisationer, som fullföljde
mot Sveriges stats- och samhällsordning riktade syften.

Utskottet hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn utarbetande och framläggande för riksdagen av bestämmelser, som
avsåge dels ett allmänt straffbeläggande av handlingar, som innefattade förberedelse
till högförräderibrott, dels ock ett inskridande mot andra former
av statsfientlig verksamhet, som icke drabbades av gällande straffbestämmelser,
men vilka innebure fara för att högförräderibrott kunde komma till utförande,
vid utarbetandet av vilka bestämmelser hänsyn borde jämväl tågås till frågan
örn åtgärder mot organisationer, öppna eller slutna, som fullföljde mot Sveriges
stats- och samhällsordning riktade syften.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Åkerman, Schlyter, Branting, Lindqvist i Halmstad, Lindley och
Hedlund i Östersund; samt

av herrar Larson i Lerdala och Olsson i Rimforsa.

I dessa reservationer hade, ehuru på olika grunder, hemställts, att förevarande
motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman, mina herrar! Den dag, då detta
utskottsutlåtande blev offentliggjort, skrev en av högerns stockholmstidningar,
efter att hava återgivit utskottets utlåtande, bland annat följande: »Det måste
i vidsträckta kretsar väcka förstämning, att den nuvarande regeringen och dess
parti ansett sig böra stå i följe med socialdemokraterna och motarbeta en lagstiftning
för främjande av lugn och ordning i samhället.» Jag tänker naturligtvis
icke här taga upp och svara på de angrepp, som i den tidningen gjordes
mot regeringen och det frisinnade partiet. Ty det är tydligt, att örn något
svar därpå skall givas, kommer det från dem själva. Jag har emellertid tagit
upp detta högertidningens yttrande, därför att det är möjligt, att det finns
personer, ledamöter av denna kammare från såväl högern som bondeförbundet,
som liksom den citerade tidningen tro, att vi, som inom utskottet bekämpat
högermotionen och nu stå som reservanter mot utskottsförslaget, äro motståndare
till åtgärder för främjande av lugn och ordning i samhället. Det skulle
väl icke vara behövligt att säga, att denna tidning har fullkomligt tagit fel,
men jag vill redan i början av denna debatt ha betonat, att vi ingalunda äro
sådana. Det är icke så, att vi äro motståndare till lugn och ordning, och det
är icke heller därom, vill jag säga, som högermotionen rör sig. Att lugn och
ordning måste upprätthållas därom äro vi alla överens, och vi, som i dag stå
som reservanter emot högerns förräderimotion, äro minst lika varma anhängare
av laglig ordning, som högerpartiet någonsin varit eller är. Vi veta mer än
väl, att det ligger full sanning i det gamla påståendet, att land skall med lag
byggas.

Frågan i dag gäller ju: äro de lagar, som vi nu hava, tillräckliga eller icke
för ordningens upprätthållande? För vår del göra vi gällande, att ingenting
har inträffat, som kan ge oss anledning tvivla på tillräckligheten av de lagbestämmelser,
som sedan årtionden äro till finnandes för detta ändamål. Det
är icke endast strafflagens 8 kap. »örn förräderi och andra för rikets säkerhet

Äng. straff för
förberedelse
till högförräderibrott

m. m.
(Fort».)

Nr 23. H8

Lördagen den 12 mars e. m.

Ang. straff för
förberedelse
Ull högförräderibrott

m. m.
(Forts.)

menliga brott», som står till förfogande. Vi ha även strafflagsbestämmelser
mot upplopp och uppror, och vi ha därutöver en hel del andra bestämmelser,
vilka ge myndigheterna stora möjligheter att ingripa och domstolarna rätt att
ådöma mycket långvariga frihetsstraff. Vi äro alltså icke i avsaknad av möjligheter
att ingripa och mycket strängt bestraffa dem, som störa lugn och ordning
i samhället. Och jag vill betona, att det kan vara farligt att invagga
människor här i landet i den föreställningen, att vårt samhälle står utan möjlighet
att skydda sig mot fridstörare. Motionärerna såväl som utskottet erkänna
ju också ■— de göra det genom att återgiva en del straffbestämmelser —
att vi i detta avseende äro ganska väl rustade, men de anse, att rustningen
icke är stark nog; vi måste ha ytterligare straffbestämmelser.

När man först läser motionen, är det svårt att få ett fast grepp på huru
långt motionärerna egentligen vilja gå. Ej heller vid läsning av utskottsutlåtandet
står detta fullt klart. När motionen behandlades inom utskottet, var
det en av dem, som nu stå för utskottets utlåtande, som ville göra gällande, att
ett bifall till motionen icke alls komme att innebära något inskridande emot
eller någon inskränkning för vare sig den individuella eller församlingsfriheten.
En annan ledamot, som står på samma sida, d. v. s. försvarar utskottets
ståndpunkt, säger däremot, att det är tydligt, att här måste bliva ett intrång
både på den individuella friheten och församlingsfriheten. Och det är
tydligt, att det är det sistnämnda, som är det riktiga uttrycket för motionens
syfte. Trots detta har emellertid utskottet icke ansett, att motionärerna gått
tillräckligt långt, utan föreslagit en utvidgning av motionärernas hemställan.
I motionen heter det: »Det är icke längre frågan om, huruvida utan i vilken

grad ett avsteg från de gamla straffrättsliga principerna bör komma till stånd.
Hänsynen till bestämmelsernas effektivitet bör i detta fall tillmätas avgörande
betydelse.» Vidare säga motionärerna: »Straffbestämmelserna för hög förräderi,

inbegripet förberedelser, böra kompletteras genom ett inskridande
mot statsfientliga företeelser. Främst skola här komma i betraktande inskridanden
mot organisationer med mer eller mindre revolutionära syften.»

»Mer eller mindre revolutionära syften.» — Det är tydligt, att örn vi stanna
bara inför ett sådant uttryck i motionen, så finner man där ett starkt belägg
för vad jag tidigare säde, nämligen att det icke är lätt att få ett fast
grepp på, huru långt motionärerna egentligen vilja gå. Motionärerna vilja
ha straff för sådana former av statsfientlig verksamhet, som icke drabbas av
gällande straffbestämmelser, men vilka kunna vara en fara för att högförräderibrott
kommes åstad. Här är det sålunda enligt motionärernas och utskottets
mening och yrkande själva faran, faromomentet, som skall bestraffas.
Det är naturligtvis icke möjligt för mig såsom lekman att gå in på denna sak
på samma sätt, som en jurist kan göra det. Men det vill förefalla mig, som
örn man, ifall motionärerna här finge sin vilja igenom, skulle vara inne på
mycket, mycket farliga vägar. En lagstiftning utarbetad efter dessa grunder
kan vid tillämpningen komma att leda till rena godtycket. För att icke
taga alltför lång tid i anspråk, vill jag beträffande detta hänvisa till vad
som i saken anförts på sidan 13 i den reservation, som är avgiven av herr
Åkerman m. fl.

Utskottet har, som jag förut sagt, utvidgat motionärernas yrkande och vill
ha straffbestämmelser icke endast för öppna utan jämväl för slutna organisationer.
Utskottet har icke, såvitt jag kunnat finna, på något sätt motiverat
denna utvidgning av motionärernas yrkande. Jag kan väl förstå, att utskottet
har velat göra denna utvidgning för att icke här i kammaren behöva svara
på frågan, huru man tänkt sig komma ifrån dessa slutna organisationer, ifall
man omöjliggjort för dem att arbeta öppet. Men när jag såg, att utskottet
hade gått in för ingripande även emot slutna organisationer och slutna säll -

Lördagen den 12 mars e. m.

119 Nr 28.

skap, tänkte jag, att det skulle nog varit värdefullt, om utskottet hade velat
ge en liten anvisning på, huru man tänkt sig kunna övervaka dessa slutna
sällskap och organisationer. Det vill förefalla mig, att örn vi härmed^ skulle
få en lagstiftning, som möjliggjorde ingripande mot slutna sällskap, så komme
vi i detta land in i ett tillstånd liknande det, som förekommit i andra länder.
Men jag har icke trott och tror alltjämt icke, att svenska folket någonsin
vill finna sig i någonting dylikt. Ty örn vi få en sådan lag, herr vice
ordförande i första lagutskottet, som blir riktad även emot slutna organisationer,
så är det tydligt, att då måste det även skapas en ganska stor detektivkår,
eller vad ni vill kalla den, som skall finnas till hands överallt för att
övervaka denna lags efterlevnad. Och då skulle det, såvitt jag förstår, icke
bliva möjligt för ett litet sällskap att vistas ens i ett hem och ännu mindre på
restauranger eller hotell, ty man kunde ju aldrig veta, vad detta sällskap
tänkte taga sig för.

Det är mer än en, som, när han läst denna högermotion, frågat sig vad den
egentliga orsaken är till att högern nu kommit med denna framställning. Vissa
tidningar hava givit uttryck åt den uppfattningen, och det har också sagts man
och man emellan i vissa kretsar, att orsaken skulle vara den, att vi ha val i
höst, och att högern har trott, att detta skulle vara någonting för valrörelsen.
För min del tror jag icke, att detta endast är avsett att vara en valkrok. Ty
det är väl på det sättet, att högern är icke bara konservativ, utan högern är
även reaktionär. Vi hava sett, huru på många ställen i världen reaktionära
krafter gjort sig gällande, och nu vill vår höger icke vara sämre. Om högern
menar allvar med sin motion, så vill den, ifall den får den politiska makten,
också införa en lagstiftning i stil med den, som föreslagits i den här föreliggande
motionen, vilken nu fått majoritet i första lagutskottet, en majoritet
med lottens hjälp. Det är ju icke så länge sedan högerpartiet innehade regeringsmakten,
och då förfogade högern över en hel del möjligheter, som den
icke såsom oppositionsparti förfogar över. Man tycker ju, att hade den velat
göra något i denna sak, så hade den kunnat göra det då. Men enligt högerns
egen uppfattning hade det väl då ännu icke kommit så långt med oroligheterna,
att tiden kunde anses vara inne vid det tillfället.

Går man till motionen för att se efter, vad som kan anses hava påkallat förslagets
framläggande nu, finner man, att motionärerna härom säga: »Ut vecklingen

efter världskriget har medfört en skärpning av de politiska och
sociala motsättningarna, som nödvändiggör en förändrad lagstiftning.» Och
utskottet säger örn detta, såvitt jag kan finna, i sak ungefär detsamma. Utskottet
säger: »Det är att befara, att de samhällsomstörtande rörelser, som

här äro i fråga, komma att tillväxa i styrka särskilt i tider med ekonomiska
svårigheter och därav föranledda förhållanden.» Det är mot dessa svåra tider
och därav föranledda förhållanden, som högern trott sig böra skärpa strafflagarna.
Och om utskottet med detta sitt uttalande menar, att de samhällsomstörtande
rörelser, som man åsyftar, under de senaste åren i vårt land tillvuxit
i styrka, så betvivlar jag på det bestämdaste, att så är förhållandet.
Trots all arbetslöshet och nöd har det svenska folket — och icke minst lönearbetarklassen
— hållit huvudet kallt och i mycket ringa grad slutit sig till
de rörelser, om vilka utskottet talar.

Det bär sålunda, herr talman, enligt min uppfattning återigen visat sig, att
det svenska folket, såsom så många gånger sagts, är sunt och gott. De svårigheter,
som vårt folk har att kämpa med, äro stora och särskilt svåra för de många
tusenden lönearbetare, som nu gå utan arbete och till följd därav också utan
inkomst. När dessa stora svårigheter råda i vårt land, då komma högern och
bondeförbundarna tillsammans med ett utskottsutlåtande, i vilket de kräva nya
strafflagsbestämmelser som botemedel emot det nödläge, som dessa människor

Äng. straff för
förberedelse
till högförräderibrott

m. m.
(Forte.)

Nr 23. 120

Lördagen den 12 mars e. m.

^ befinna sig i! Det är, vill jag säga herrarna av högern och bondeförbundet,

tillhög-11 inSen klok politik detta. Det är ingen klok politik, som ni föra, om ni tro, att
förräderibrott strafflagar äro det bästa botemedlet i nödtider emot dem, som lida och ha det
m. m. svårt. Det säkraste och bästa botemedlet mot den oro, som finnes, mot de svalört».
) righeter, som så många tusen hava att kämpa emot, det är att medverka till

sådana åtgärder, som ge folket ökad trygghet, skydd och hjälp emot och vid
arbetslöshet, skydd och hjälp till fattiga och ålderstigna, till änkor och värnlösa.
Det är den sociala lagstiftningens väg, som måste fortsättas. Nya strafflagsparagrafer
kunna här icke gagna, men de kunna väl göra skada.

Det har funnits tider, när det varit oro i vårt land liksom nu fastän på något
annat sätt. Låt mig nämna exempelvis åren 1907 och 1908. Även då
förekommo förhållanden här i landet, som icke voro sådana, att vare sig jag eller
någon annan från det parti, jag tillhör, vill vara med örn att försvara en hel
del händelser, som då inträffade. Vid denna tid förekom det bl. a. en hel del
tryckfrihetsmål; det förekom åtal än mot den ena och än mot den andra tidningen.
När riksdagen 1909 sammanträdde, var det många, som vid remissdebatten
klandrade dåvarande justitieministern Petersson för de många tryckfrihetsåtalen.
Justitieminister Petersson meddelade då, att han fick icke bara
klander för åtalen, utan han fick även uppbära klander av många, för att han
icke åtalade i tillräckligt många fall. Man frågade från den sidan: varför
ingriper icke justitieministern? Han ställde också själv den frågan vid remissdebatten
och gav även ett svar därpå. Och denne konservative justitieminister,
en person känd för sin konservatism men även av oss alla. som lärt känna honom,
känd såsom en god och präktig människa, meddelade till svar därpå, att han i
stort sett delade den uppfattning, som från allra liberalaste håll uttalats i dessa
frågor, och som torde legat till grund för de protester och förkastelsedomar,
som då uttalades över honom, den nämligen, att förvildningen och råheten icke
kan stävjas genom lagparagrafer och straffdomar. Och han tilläde: »Först när
svenska folkets i grund och botten sunda ande så tar ut sin rätt, att den vämjes
vid all denna smuts och uselhet och reser sig däremot med förakt och förkastelse
— först då kan ett bättre tillstånd vara att hoppas.» Så talade högerns justitieminister
år 1909. Han trodde icke på nya strafflagar och åtal såsom botemedel
för att få bättre förhållanden. Men i dag står icke bara högerpartiet
ensamt, utan vid dess sidå ser det ut — jag hoppas, jag tar fel — som om
även bondeförbundet skulle möta upp. för en motsatt uppfattning.

Det är ett gammalt ordspråk, som säger, att den mätte kan icke förstå den
hungrige. När jag läste namnunderskrifterna på här förevarande motioner i
första och andra kammaren, rann mig i minnet just detta gamla ordspråk. Ty
då jag ser efter, vilka som undertecknat dessa motioner, ser jag, att t. ex.
från denna kammare är det utöver huvudmotionären, herr Lindman, herrar
Lindskog och Otto Järte och dessutom landshövdingar och direktörer, som stå
såsom inbjudare till riksdagen att göra dessa nya strafflagsparagrafer. Nu
säga kanske de herrar, som vilja ha dessa lagar genomförda, att det är icke här
fråga örn strafflagar, som skola gå ut över endast en klass, den fattiga, utan
lagarna skola drabba alla lika. Ja, mina herrar, i teorin, på papperet, kan det
se så ut, men ni torde lia svårt att kunna visa på, att icke tillämpningen av lagstiftningen
på det sätt, ni vilja ha den, bleve någonting annat. Det bleve icke
lagar, som ginge att tillämpa lika mot alla. Jag tillåter mig ställa den frågan
till herrar motionärer: handen på hjärtat! Ha ni, då ni skrivit dessa motioner,
och då ni i utskottet varit med örn att tillstyrka dem, tänkt på att dessa
lagar skulle riktas lika mot alla? Är det icke en viss rörelse, som ni tänkt på?
Ha ni icke tänkt mera på en viss rörelse, än ni tänkt på fascister och skyddskårer?
Den uppfattningen har jag fått, och den uppfattningen hyser jag fortfarande.

Lördagen den 12 mars e. m.

121 Nr 23.

Här är fråga om en väsentlig utvidgning av strafflagens kriminalisering av A^'',fraJJJ6r
politiska brott. I vår reservation ha vi tillåtit oss uttala, att i fråga örn dessa e

politiska brott det särskilt bör ihågkommas, att bland de personer, mot vilka förräderibrott
staten här riktar sitt straffhot, finnas även de, som besjälas av en redlig vilja m. m.

och önskan att avhjälpa rådande missförhållanden i samhället. Det är även (Forte.)

dessa, kanske de ädlaste och bästa inom nationen, som skulle komma att falla
under de ifrågasatta nya straffbestämmelserna. I tider, som ligga något före
de nuvarande, var det icke ovanligt, att högerherrarna i andra kammaren uppträdde
och försökte skrämma för socialdemokraterna. Nu är det val icke så
ofta, vi här i kammaren finna, att någon på samma sätt som tidigare försöker
skrämma för socialdemokraterna, utan nu väljer man ett annat tillvägagångssätt,
när man skall försöka tillintetgöra socialdemokraterna. Det fanns
samma år, örn vilket jag nyss erinrat, nämligen 1909, i denna kammare en ledamot
vid namn Nordström. Han interpellerade då den sittande regeringen och
anförde: »Har regeringen till fullo beaktat det samhällsvådliga och samhällsupplösande
arbete, som bedrives av den socialdemokratiska propagandan?» Huvudmotionären
i dag, herr Lindman, var da statsminister, och det var han, som
besvarade den interpellation, som herr Nordström sålunda riktat till honom.

Det är naturligtvis icke min mening att här i dag stå. och återge hela statsminister
Lindmans svar på interpellantens fråga; det finnes ju att läsa i protokollet.
Statsminister Lindman besvarade interpellationen den 3 februari 1909.

Men i hans svar finnas några ord så kloka och visa, att jag vill påminna örn
dem i dag så lång tid efteråt. Jag tror nämligen, att de äro väl värda att minnas
även av dem, som i dag stå på utskottets sida.

Dåvarande statsministern Lindman yttrade i sitt interpellationssvar: »Vi leva
uti ett land, där tanke- och yttrandefrihet äro icke blott lagligen tryggade,
utan där de ock genom sekelgammal hävd ingått i folkets medvetande. Idéer
och föreställningar betvingas icke, förkvävas icke genom lagar.»

Herr talman! Mycket har förändrats sedan den dag,^ då statsminister Lindman
yttrade dessa tänkvärda ord, men än i dag innehålla dessa statsminister
Lindmans ord lika stor sanning och äro av samma stora värde. Idéer och föreställningar
betvingas icke, förkvävas icke genom lagar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den reservation, som vid utskottets utlåtande
är avgiven av herr Åkerman m. fl.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Björkman: Herr talman! Då jag nu går att gentemot herr Lind qvists

avslagsyrkande på utskottets hemställan komma fram med ett bifallsyrkande,
kanske jag kan få nämna, vad det hela nu gäller i vårt utlåtande.

Klämmen kan jag törhända få recitera för att erinra om att utskottet föreslår
en anhållan, att Kungl. Maj :t måtte utarbeta och framlägga för riksdagen bestämmelser,
som avse dels ett allmänt straffbeläggande av handlingar, som innefatta
förberedelser till högförräderibrott, dels ock ett inskridande mot andra
former av statsfientlig verksamhet, som icke drabbas av gällande straffbestämmelser,
men vilka innebära fara för att högförräderibrott kan komma till utförande.
Vidare är tillagt, att vid utarbetandet av nämnda bestämmelser hänsyn
jämväl böra tagas till frågan örn åtgärder mot organisationer, som fullfölja
mot Sveriges stats- och samhällsordning riktade syften.

Lagutskottet har härmed med någon ordförändring anslutit sig till motionärerna,
och örn bland motionärerna herr Lindqvist funnit en eller annan landshövding,
kan detta väl icke annat än ge styrka åt motionärernas framställning,
då ju landshövdingarna äro särskilda representanter för ordningsmakten och

Nr 23. 122

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng straff för bättre än mångå andra böra veta, vad som behöves för vår samhällsordnings
tillhög skydd och styrka. Nu är det emellertid så, att det föreligger en liten ordförförräderibrott
ändring, vid vilken herr Lindqvist fäste särskilt avseende. Det skulle nämlim.
rn. gen bli någon ändring, en utvidgning av motionerna, därigenom att det hade
(Forts.) kommit till ett ord i yrkandet efter ''åtgärder mot organisationer’, nämligen
genom tillägget ''öppna eller slutna’. Detta är icke någon utvidgning, utan endast
en uttrycklig förklaring av vad som avsetts i motionerna.

Emellertid avse nu motionerna att möjliggöra ett effektivare bekämpande
från samhällets sida av sådan verksamhet, som ytterst åsyftar att med olagliga
medel omstörta vår nuvarande författning och samhällsordning. Det gäller
sålunda ett utsträckt skydd för vår författning och vår samhällsordning —
vår demokratiska författning och vår demokratiska samhällsordning, och det
gäller, herr Lindqvist, skydd för fara, varifrån den än kommer. Här föreligger
icke något försök att på papperet komma fram med något man icke menar
kan gälla i tillämpningen. Det som nu håller denna demokratiska författning
och samhällsordning uppe är det, som herr Lindqvist också medgav, när han
yttrade de vackra orden: »Land skall med lag byggas.» Detta är säkert allas
vår mening, ifrån herr Lindqvists socialdemokrati till min höger, och inom alla
de partier, som vilja räkna sig inom samhällets gränser. Ty alla medborgare
ha ju nu inom författningens och samhällsordningens ram skydd, då det gäller
lojala medel, alla åtnjuta detta skydd, som vilja arbeta för samhällets förbättringar
och reformers införande. Och, herr Lindqvist, högern har visat sig vara
mycket framstegsvänlig i det fallet och har gått med på reformer undan för
undan. Det kan ju hända, att högern någon gång velat hålla i bromsarna en
smula, men det tror jag att även herr Lindqvist medger kunnat vara till nytta
för den lugna utvecklingen, då man därigenom fått tid till mognare övervägande.
Och medborgarnas rättigheter och möjligheter att medverka härvidlag
äro ju, det måste vi väl alla erkänna, långt gående. Vi äro också ense örn,
vilket också uttalats i herr Lindqvists och socialdemokraternas reservation, att
lagstiftningens ingripande måste ske mot dem, som försöka uppnå sina syften
med olagliga medel. Men här skiljas tyvärr våra vägar åt.

Lagutskottet anser sig nämligen kunna konstatera, att alltmera öppet framträda
meningsriktningar, vilka med olagliga medel vilja bekämpa den nuvarande
samhällsordningen, och att alltmera tydligt framträder faran för att dessa
riktningar i kritiska situationer kunna komma att omfattas av stora delar av
befolkningen. Emot detta säger herr Lindqvist med reservanter: »Nu som

förr finnas väl även hos oss befolkningsgrupper, som hysa ett mer eller mindre
starkt missnöje med den bestående samhällsordningen, men det kan icke anses
ådagalagt, att de verkligen hysa någon allvarlig avsikt att åstadkomma en förändring
genom våldsamma eller eljest olagliga medel.» Herr Lindqvist utvecklade
detta närmare i sitt anförande.

Vad stöder sig nu lagutskottet på, när lagutskottet kommer med sitt kategoriska
uttalande? Ja, vi kunna ju då nämna några myndigheters utlåtanden.
Socialdepartementets sakkunniga i fråga örn polisutredningar säga, att man
numera, kan räkna med meningsriktningar, som framträda med ett öppet tillkännagivet
syfte: att på lämpliga punkter störta ordningen; och vilka ha som
slutmål att med våldsamma medel omstörta samhällsordningen. — Vidare ha
vi just i dagarna fått ett utlåtande från Överståthållarämbetet, inkommet med
anledning av infordrat yttrande, angående en motion i första kammaren. Jag
behöver icke närmare ingå på saken, men Överståthållarämbetet förordar effektiva
åtgärder gentemot »den revolutionära propagandan». Överståthållarämbetet
måste naturligtvis vara väl inne uti dessa frågor, innan Överståthållarämbetet
så kategoriskt kan avge sin förklaring. Dessa uttalanden av myndigheter
grunda sig givetvis på iakttagelser och händelser in i det sista. Man

Lördagen den 12 mars e. m.

123 Nr 28.

konstaterar däri en verklighetemas verklighet, och om någonsin kan man här Ay''bstr£jjJ°r
använda uttrycket »det är uppenbart», både när man konstaterar, vad bär so- tillhög- 6
cialdepartementets sakkunnige säger och när man konstaterar överståthållar- förräderibrott
ämbetets kategoriska förklaring örn den revolutionära propagandan. Man kan m. m.

ju också härvidlag säga, att det är uppenbart, att denna propaganda ofta har (Forts.)

samma ursprung som propagandan i så gott som hela den övriga världen — allt
ifrån Reval till San Salvador.

Lagutskottet betonar nu vikten av, att man under dessa förhållanden och
med exempel från andra länder för ögonen ej slår sig till ro med, att i vårt
land några farliga angrepp på samhällsordningen icke skett. När jag då nämner
några exempel från andra länder, skall jag ta dessa exempel både från den
ena och den andra sidan. Jag kan då först omnämna vårt östra grannland, där
nu, tack vare lagen örn skydd för republiken, regeringen kunde utfärda vittgående
förordningar örn åtgärder, som skulle skydda samhället. Där torde nu
socialdemokraterna säkerligen vara de, som med glädje se, att åtgärder verkligen
kunna vidtagas mot den propaganda, som i Finland under den sista tiden
visat sig så stark. Vidare kan jag bringa i erinran ett annat fall, som nästan
kan tjäna som skolexempel. Den 2 december 1924, kom ett meddelande, som
slog ned som en bomb bland oss alla, vilka åsikter vi än hade, nämligen örn
upproret i Reval. Det var där en styrka på 300 man, som i delar på 5—10
stycken gjorde angrepp på statsinstitutionerna och höllö på att få hela samhället
att rubbas. Upproret nedslogs. Samma dag sammanträdde parlamentet och
på förslag av en av arbetarpartiets ledamöter antogs enhälligt beslut örn kraftåtgärder
gentemot de revolutionära.

Lagutskottet säger nu, att örn medel icke lämnas till skydd mot samhällsomstörtande
rörelser, kan ett dröjsmål därmed lätt föranleda, att såväl för det
allmänna som för enskilda medborgare skador uppstå, vilka kunnat mildras
eller förebyggas, om lagstiftningen givit möjlighet att i tid vidtaga åtgärder.

Nu sade herr Lindqvist, att bestämmelserna i motionernas riktning komme att
innebära mera ett straffbeläggande av misshagliga meningsriktningar än ett
straff för det använda tillvägagångssättet — detta är ett något utförligare
angivande av vad som står i reservationen — liksom också att man med lagstadgade
åtgärder skulle söka bekämpa idéströmningar, vilket emellertid alltid
visat sig fåfängt och förkastligt.

Ja, härtill får jag då svara, att den svenska demokratiska staten och landet
styres av folket självt under allmän rösträtt, och den allmänna rösträtten kan
begagnas av alla de personer, som herr Lindqvist kallade de ädlaste män och
kvinnor, som komma fram under sina idéers banér. I här ifrågavarande straffbeläggande
är det endast fråga örn en verksamhet, som åsyftar att med olagliga
medel omstörta samhällsordningen och att med lagens makt ingripa mot
meningsriktningar, som predika dylik verksamhet — något som icke är annat
än samhällets plikt och en ren självbevarelseinstinkt. Dylika meningsriktningar
böra väl icke betraktas som en fri opinionsbildning, utan äro utslag av
något starkare, nämligen opinionsförvildning, varemot vi måste reagera. Men
jag vill också stryka under gentemot vad herr Lindqvist sade, att givetvis måste
en lagstiftning härvidlag utformas med allt möjligt hänsynstagande till
den individuella friheten. Just i denna del kräves det säkerligen stor omsorg
vid en utredning. Det har uti första kammaren framställts ett förslag från
icke högerhåll och icke bondeförbundshåll, som just begär en liten utfyllnad i
motiveringen av den lydelsen, att en lagstiftning av här antydd art självfallet
borde utformas så, att diirigenom intet intrång skedde på förenings-, församlings-
och yttrandefrihetens rättmätiga krav. Jag anser också, att vi här endast
begära en preciserad utredning. Och avsikten med motionerna är också
uppenbarligen att åstadkomma ett bifall till en sådan. För vår del ha vi tänkt,

Nr 28. 124

Lördagen den 12 mars e. m.

Ang. straff fö?
förberedelse
till högförrÖder
ibrott
m. m.
(Forts.)

'' att man härigenom skulle få en förstärkning av den lagstiftning, som vi nu ej
anse vara tillräcklig. Vi anse, att under utredningens gång kan prövning ske
i frågan med ali hänsyn till den lagstiftning, man har i utlandet, och om vilken
lagstiftning vi i vårt utlåtande lämnat en utredning. Jag hänvisar i det fallet,
liksom herr Lindqvist gjorde, till hur det är i Finland, Tyskland och
Danmark.

Här har i den socialdemokratiska reservationen särskilt påpekats, att det ju
föreligger förslag av professor Thyrén, att ett förslag redan har kommit och
att ett väntas. Vi ha icke tänkt något annat naturiigtvis än att, örn vårt utredningsförslag
går igenom, det skulle utarbetas i stark kontakt med den pågående
utredningen örn en strafflagsrevision.

I reservationen har påpekats, att detta skulle vara ett avsteg från principer.
som eljest behärska svensk strafflagstiftning, och särskilt har framhållits,
att detta icke bleve någon utvidgning genom att man här skulle straffa sådant,
som eljest icke straffas, eftersom det icke visat sig medföra någon skada. Vi
ha då hänvisat på, att det redan förut finns sådana avsteg i de s. k. Staaff-lagarna,
vilka jag likväl ej här nu närmare skall ingå på. Vidare säges i reservationen,
att de föreslagna åtgärderna skulle skärpa meningsmotsättningarna,
och det yttrades särskilt i utskottet, att sådana åtgärder skulle skapa martyrer.
Men jag säger, att när det gäller sådana meningsriktningar som dem, mot
vilka motionerna rikta sig — och det är både åt ena och andra hållet — jag
understryker det åter och åter — då kan det vara fara å färde, örn man bara
försöker övertyga och icke söker få fram en lagstiftning, att man då kan komma
för sent.

Det är en egendomlig mentalitet denna, som framför allt vill ömma för dessa
människor, och som tycker det är synd örn dem, att de icke få diskutera och
rådslå örn sina brottsliga förehavanden. Det är icke så farligt, säger man.
Man skall försöka på övertygelsens Väg få dem in på andra banor. Men jag
vill bara bär fråga, när det gäller dessa förehavanden gentemot staten med
olagliga medel, varför vi överhuvud taget skola försöka bygga upp ett lagbundet
samhälle, örn icke för att medborgarna i dess skydd skola kunna känna sig
trygga till liv och egendom. Men då skall det icke vara så, att en massa bullrande
medborgare åtnjuta skydd till nackdel för de laglydiga. Samhällets
rätt till självförsvar kan dock ej sättas i fråga och den rätten bör vara effektiv.

. Vi se, huru det varit i utlandet. Vi kunna tänka på den franske konseljpresidenten
Herriet och hans sätt att behandla dem, som gingo ut på den franska
röda dagen. Han sade, att franska revolutionens verk skall skyddas och försvaras.
»Visserligen tror jag icke», sade han, »att rödadagsherrama skola
kunna, åstadkomma någon förändring, men örn regeringen är efterlåten, kunna
de ställa till en del oreda, varur reaktionen kan utgå som segrare.»

_ Vi vilja nu få en lag, så vidgad, att vederbörande i tid skola komma till förnimmelse
av att det icke är lönt att högförrädas. Vi skola i de överspändas eget
intresse stävja deras handlingar. Och då vilja vi komplettera lagen med sådana
bestämmelser, som kunna förebygga sådana handlingar. Det är häri, vi
anse det viktigaste ligga, att lagen får en preventiv karaktär.

Jag kan påminna örn att det var en tid, då folket icke hade någon medbestämmanderätt.
Då var resningen det medel det hade att skydda sig med.
Men nu ha vi den allmänna rösträttens tid. Och det är den demokratiska samhällsordningen.
som är skyddet för en lugn utveckling.

Sedan — jag vill sluta därmed — säges det i den andra reservationen, att
förhållandena kunna utvecklas så, att ytterligare straffbeläggande av statsfientliga
handlingar kan visa sig nödvändigt. Men då mena reservanterna sig
ha all anledning antaga, att regeringen icke skall underlåta att vidtaga åtgär -

Lördagen dea 12 mars e. m.

125 Nr 23.

der och framlägga förslag! Det är gentemot detta vi i vårt utlåtande såga,, Äng. straff för
att då kan det vara för sent. Det är under de lugnare tiderna, man skall lagstifta.
Då blir det under de oroliga tiderna man kan vara lyckliga över att lia jörrädenbrott
lagen. Den av oss påyrkade utvidgade lagstiftningen, rörande vilken man nu m. m.
endast begär en utredning, den avser att skydda vår västerländska kultur och (Forts.)
vårt demokratiska samhälle och rättsordning och giva stöd åt de statsorgan,
som för denna demokratiska rätts- och samhällsordning bära ansvar.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Christenson och fröken Wellin.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Olsson i Rimforsa: Herr talman! Jag skall säkert vinna kammarens
bevågenhet, örn jag fattar mig mycket kort. Då denna motion, som vi nu sysselsätta
oss med, i en av denna riksdags första timmar väcktes, var det uppenbart
för alla, att den var av den natur, att den åtminstone icke hade utsikt att
verka samlande inom riksdagen. Det har ju visat sig under hela tiden, och
visar sig även nu i afton.

Örn man ser på pressens ställning — örn jag nu får säga något om den frågan
också •— tycker jag det är märkvärdigt, att man på det hållet — jag
tänker nu särskilt på högerpressen — uppenbarligen tjmks ha utgått ifrån att
även de frisinnade utan vidare skulle vara färdiga att gå med på dessa linjer,
som här dragits upp.

Redan första dagen, då detta betänkande låg på kammarens bord, så läste
jag samma tidningsartikel, som herr Lindqvist i Halmstad för en stund sedan
berörde. Man kom där slutligen fram till ett beklagande och uttalade sin förvåning
över att de frisinnade, sin gamla vana trogna, hade slagit följe med
socialisterna i denna fråga. Och i en av dagens morgontidningar begagnar man
detta förhållande till att tala om ett visst repslageri, där man var sysselsatt
med att spinna en lina, så att man skulle kunna sin vana trogen balansera mellan
de olika ståndpunkterna. Men det hade uppenbarligen, menade man, icke
lyckats, utan man hade fått skaffa sig den där linan från annat håll, från en
viss central o. s. v. Det är icke mycket att tala om, men jag nämner det som
ett bevis för huru man från den kanten nästan synes mena, att det icke skulle
givas möjligheter att gå i andra tankebanor eller hysa andra uppfattningar i
dessa frågor.

Jag vill icke gå så långt, att jag säger, att den föreliggande motionen är
framkommen och framburen ur rent valtaktiska synpunkter. Jag tror tvärtom,
att dessa ärade motionärer hysa den verkligt bestämda uppfattningen, att
den väg, man här föreslagit, genom straffbeläggande och genom sådant ingripande,
som i motionerna och i utskottsutlåtandet rekommenderas, är den enda
möjliga eller i alla händelser den bästa möjliga vägen för att få samhällsro och
lugn och frid i landet. Jag förstår att de finnas, som tänka så. Det var en av
de ärade ledamöterna från den sidan i lagutskottet, som då ärendet behandlades
uttalade sin stora förvåning över att det finnes någon samhällsbevarande person
— som orden fällö sig — som kan vara emot det föreliggande förslaget.

Det finnes verkligen även borgerligt sinnade människor, som icke kunna fatta
och icke kunna ansluta sig till den uppfattning, jag nyss berörde. Jag menar,
att det kan finnas andra och bättre vägar att komma fram till vad man vill
vinna än dessa.

Jag vill icke underskatta vådan av de missförhållanden, de mindre tillfredsställande
sidor i vårt samhällsliv, som onekligen finnas, och som vi — jag höll
på att säga dagligdags — se bevis på. Men å andra sidan menar jag, att om
man går in för en sådan lagstiftning och vill tillgripa sådana extraordinära åtgärder,
som bär föreslagits, nian icke då bör överskatta faran, som man menar
sig se och vill värna sig mot.

Nr 23. 126

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. straff för Det behöver icke stickas under stol med —■ det är uppenbart för alla — att
va^ m°ti°narerna här syfta till, det är att komma det kommunistiska partiet
förrädenbrott ^ ^vs: Och J''ag saga> a^t jag är så pass mycket borgerlig, att jag icke
m.m. heller finner förhållandena i vårt land på detta område tillfredsställande. Jag
(Forts.) skulle önska, att det vore mycket annorlunda. Jag hörde emellertid nyss i
första kammaren några siffror, som dock äro ganska belysande för hur läget
verkligen är. Man hade talat örn denna rörelse som en sådan oerhörd fara
för vårt samhällsliv och inre lugn. Det hänvisades då till röstsiffrorna vid
landstingsmannavalen. Jag har icke kontrollerat siffrorna, men jag antager,
att de äro riktiga. Det påvisades, att under det att samtliga icke kommunister
i detta land mönstrade en väljarekår på i runt tal 1,500,000 röstande, så mönstrade
de kommunistiska grupperna sammanlagt i runt tal endast 50,000. Det
är ju en oerhört stor skillnad. Visserligen kan det vara tillräckligt med den
sista siffran, men jag menar, att den icke är ägnad att uppväcka några större
farhågor för vårt lands lugn och framtid.

Men örn jag fastslår, att det finnes vissa förhållanden, som man vill finna
bot emot, så frågar man sig, vilka vägar man skall tillgripa. I motionen så
väl som i utskottets utlåtande pekar man på de olika lagar, som man i andra
länder runt om tillgripit för att skydda sig mot dessa faror. Och man tar
Norge till exempel. Men det är dock ett faktum, som jag tycker är värt att beakta,
att denna lagstiftning i Norge kom till redan år 1902, sålunda långt förut,
innan de förhållanden, man här syftar på, voro för handen. Örn jag tänker på
Tyskland, som man också pekar på såsom ett föregångsland, då det gäller lagstiftning,
vill jag bara fråga: har den lagstiftning, som tyskarna ha, räddat
dem undan de faror, de vilie undgå? Jag tror icke man kan säga det. Och
för att slutligen peka på vårt östra grannland, är det väl ingen, som vill göra
en antydan ens örn att vi här skulle stå i samma situation eller ha med samma
lynne och kynne hos folket att göra, som där är förhanden, och som gjorde, att
man där ansåg sig nödsakad att tillgripa sådana åtgärder, som vi känna till.
Jag tror det icke.

Jag anser alltså, att denna väg, då det gäller oss och våra förhållanden,
icke är att rekommendera. Och jag skulle nästan vilja våga det påståendet, att
örn vi vilja främja dessa företeelser i tiden, som vi här tala örn, skola vi slå
in på sådana här vägar.

Då man talar örn att strafflägga förberedelse till högförräderi, är det för
mig fullständigt obegripligt — det torde finnas andra, som begriper det ■—
var man skall kunna uppdraga gränserna och säga, att här verkligen föreligger
ett försök till förräderi men där icke. Jag menar, att det måste bliva en
lagstiftning, som i sina gränsfall blir omöjlig att tillämpa, utan att godtycket
får allt för stort svängrum. Och vidare tror jag också, att örn man vill komma
sådana här företeelser till livs, finnes det nog bättre medel och bättre vägar
än dessa.

Man frågar i den tidningsuppsats jag nyss omnämnde: vad vilja de göra,
de frisinnade? Vilja de ha högre anslag till föreläsningsföreningar o. dyl. för
att på den vägen råda bot för dessa saker? Ja, man kan gärna fråga. Svaret
kanske man icke är nödsakad att ge här i detta sammanhang.

Om man ser sig omkring, hur det varit under gångna tider, ser på historien
med andra ord, skall man ock finna, att örn man vill komma till rätta med
sådana här saker genom straffbud, genom — örn jag får använda uttrycket
— förföljelser, genom att söka komma till livs åsikter och uppfattningar, genom
att i viss mån framträda med ett hot emot sådana ting, som väl varit och
fortfarande äro hörnstenar i vårt samhällsliv — jag tänker på församlingsfriheten,
tankefriheten, yttrandefriheten och allt detta — är detta ganska lönlöst.
Jag tror, man bör akta sig för att gå in på sådana vägar, som här motionärerna
och utskottet förorda.

Lördagen den 12 mars e. m.

127 Nr 23.

Jag sade, att jag skulle vara kort, och jag kunde kanske sluta med detta. Äng. straff för
Men jag får kanske säga ett ord om den socialdemokraiska reservationen. Det ^^r^else
är mycket i denna, som jag sympatiserar med och kan ansluta mig till, fastän förräcUr^rott
det är en punkt, där jag tycker, att man litet för lätt gått förbi de rådande m. m.
förhållandena. Jag menar, att det icke tjänar något till att söka dölja för (Forts.)
sig själv eller bortförklara, att det finnes sådana ting, som man kan behöva
ha ett vakande öga på. Men å andra sidan tror jag icke — såsom jag sagt —
att man bör göra dem för stora. Jag tror för övrigt, att sådana här förslag
— då det gäller att ingripa så pass allvarligt i folkets liv och förhållanden,
som här skulle ske — böra komma från annat håll. Jag tänker, att den ansvariga
regeringen, den må vara av vilken färg som helst, skall låta sig
angeläget vara att se till, att vad som kan göras och behöver göras även på
dessa områden, verkligen blir gjort. Jag är också övertygad om att en regering,
som skulle på denna punkt svika och låta det gå vind för våg, snart skulle
sopas bort från sin plats. Jag tror, man kan hysa den tillförsikten till landets
regering, att den har ögonen öppna för vad som skall göras och gör vad som
kan göras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Flyg: Ja, herr talman, jag skall icke i denna sena timme, som redan
lågt sin tunga trötthet över högerns stora motion, gå in på vad som säges, vare
sig i motionen eller i utskottsutlåtandet, utan endast göra några reflexioner i
största allmänhet.

Den förste talaren i kväll, herr Lindqvist i Halmstad, ställde frågan, vad
som kunde vara orsaken till högerns och herr Lindmans motion. Och han sade,
att den nog icke bara var en valmotion, ett sådant där papper, som göres i ordning
för att ha till hands och vifta med ute på valmötena för att därmed bevisa
det egna partiet stora förträfflighet, utan herr Lindqvist i Halmstad menade,
_ att det nog låg mera reella och allvarliga motiv bakom detta uppslag.
Och jag tror nog, att det är på det sättet.

Motionärerna säga själva i sin motivering, att förhållandena ute i världen
efter kriget enligt deras mening motiverar, att man även här i landet
går.in för en dylik lagstiftning. Jag tror, att man där har valt samma försiktiga
ordalag, som i övrigt präglar hela motionen — »försiktiga»; jag kanske
skall be att få taga tillbaka och utbyta ordet mot »listiga». Här har man
också snuddat vid det verkliga motivet till vad vi här ha framför oss. Denna
motion är, i sin smidiga form, en framstöt ifrån svenska högerns och därmed
från svenska borgarklassens sida för att på laglig väg eftergöra, vad man i
andra länder på olagliga vägar genomfört från denna klass sida. Det är ett
försök att på laglig väg skapa, vad man i Finland skapat genom Lapporörelsen,
och där man kommit fram till den nuvarande regimen. Och man strävar
nu här att på laglig väg skapa samma regim som i andra länder, en regim,
som skall sätta i statens hand större makt och hänsynslösare maktmedel för
att kunna hålla de av tiden själv till revolt tvingade massorna i schack, i tanke
att kommer det bättre tider så kominer även råd. Vi skola vara fullt medvetna
örn.att där är utgångspunkten för den svenska högerns motion. Att man
givit°motionen dess smidiga och opportunistiska formulering, det är beroende
därpå, att man därigenom beräknar, att man skall kunna i nuvarande tidsmoment,
utgående från de förhållanden, som här äro rådande, lättare kunna
lägga den första grunden till en regim, på vilken vederbörande sedan avse att
bygga vidare.

Eftersom jag ser herr Lindman i kammaren skulle jag dessutom vilja säga,
att denna motion står i full harmoni och samklang med herr Lindmans sympatideklaration
till förmån för den Munckska kåren. När herr Lindman gjor -

Nr 23. 128

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. straff för de denna deklaration, gjorde han därmed en deklaration för den svenska höförberMse
gems vidkommande, för det väpnade våldet i klasskampen, för att borgarna
förräderibrott skola lia rätt att använda våldet vid sidan av statsmakten för »ordningens upptog
rätthållande». Den Munckska kåren bestod ju av »ordningsälskande män» och
(Fort».) t. o. m. en tjänsteman i ett visst hus på Kungsholmen, som uppenbarligen bröt
mot sin tjänstemannaplikt, fick beröm av högerns och borgarnas ledare här i
landet.

Denna motion är en fortsättning på samma resonemang och samma ideologi.
Den är ett förberedande av åtgärder, som skola vidtagas för att »ordningen»
skall kunna upprätthållas. Så kommer man då fram till en fråga, som
här ställer sig nästan av sig själv, nämligen vad man menar med ordningens
upprätthållande. Vilken ordning? Jo givetvis de förhållanden, som för närvarande
bestå här i landet. Nu ha vi en permanent arbetslöshet där ute i landet,
vilken vi här i kammaren behandla med tämligen utpräglad likgiltighet
och som i varje fall från högerns sida möts med direkt motstånd. Man vill
ingenting göra här. Här ha vi fått lönenedpressningar genomförda, och folk,
som redan förut hade svårt att klara sig, skola nu få det ännu sämre. Man
motiverar detta med den svenska industriens läge och hänsynen till fosterlandet
och staten. Industrien kan icke existera, om icke lönerna pressas ned.
Vi ha väldiga massor av landsbygdens befolkning, som lida nöd och som äro
tyngda av oerhörda skuldbördor och hos vilka missnöjet nu också sjuder och
växer. Det är denna bakgrund, som man på högerhåll är medveten om, trots
att man blundar för densamma, när dessa människors angelägenheter behandlas
här i kammaren. Då man sålunda är medveten örn denna bakgrund, och
förstår att man här har en oroshärd, där missnöjet kommer att växa sig allt
starkare, skall man ha sin högförräderilag mot dessa människor, vilka endast
begära det mest enkla och elementära en människa kan begära av någonting
som kallas samhällsordning, nämligen möjligheten att leva som människa.
Det är detta som den svenska högern liksom borgarklassen i olika länder
icke längre kan gå med på. Deras produktions- och samhällsordning tål
icke vid. det. Hela deras ideologi strider emot att gå dessa människor till mötes
för att avlyfta deras bekymmer. Man tänker: det blir väl bättre tider,
bättre konjunkturer så småningom men till dess diktatur. Ett vidgat straffbeläggande
av förberedelse till högförräderi är en första grund till en vidare
verksamhet i samma anda. Det är alltså på det sättet, jag tror vi ha att
förstå, vad som här föreligger.

När det säges av den siste talaren, herr Olsson i Rimforsa — som stod där
i talarstolen, snäll och beskedlig som en jultomte — att han är fullt medveten
om, att motionen vänder sig mot kommunisterna, så är jag fullt ense med honom
örn detta. Men motionen vänder sig för framtiden mot allt som heter
medveten arbetarrörelse, mot varje försök från arbetarklassen och småfolkets
sida att leva som människor. Det är första steget som högern kämpar för här,
men det talar man icke om. Så klok är man och så smidig, att man ger framställningen
denna form. Och så stiger borgmästare Björkman i Norrköping
upp och säger, att lagen skall vända sig mot vänster och höger, mot rik och
fattig, mot hungrig och mätt. Ja, nog låter det stiligt, det medger jag. Denna
högförräderimotion skall vända sig mot mätta och rika högförrädare och
mot högförräderi även från folk som kommer från högern. Ursäkta herr Björkman
från Norrköping, men jag tillåter mig tvivla på detta. Vi ha under sista tiden
här i Sverige haft så klara uttryck för hur man behandlar folk, som kommer från
de kretsarna, hur den ene slipper undan med fyra ä åtta dagars vaktarrest, en
annan befordras till en något sämre befattning, en högt uppsatt person, som
väl framför allt borde klämmas efter, då han föregått med dåligt exempel,

Lördagen den 12 mars e. m.

129 Nr 23.

får ta på sig ansvaret för en stor kår, som han samlat omkring sig, och böta
500 kronor o. s. v.

Men låt oss vända pa den satsen och tänka oss, att vi haft en lika val utrustad
kår med medlemmar ur arbetarrörelsen. Då kommer naturligtvis herr
Lindman eller någon annan apostel från högerhåll och säger, att det är skillnad
på den saken, den kåren har icke velat upprätthålla ordningen, den har
icke varit fosterlandsälskande, den har icke velat samhällsordningens bevarande.
Den saken tål också diskuteras, men trots det skulle vi nog fått se
vilka domar, som hade avkunnats i det fallet. Eller, mina herrar, tag ådalsdomarna
mot arbetarna och tag komedien som pågår mot vederbörande, som
främst äro ansvariga, och säg sedan, att vår högerförräderilag här i Sverige
skall vända sig mot rik och fattig, mot höger och vänster. Det är ingenting
annat, herr talman, än komedi, som här spelas. Och örn borgmästare Björkman
menar allvar, vill jag säga, att då förstår han icke vilka intressen han1
i dag företräder.

Jag skulle här vidare vilja ha sagt, vad jag sade vid slutet av föregående
ars riksdag på dess sista plenum till den fria högerns representant här i kammaren,
som då var inne på sådana vägar som herr Lindman nu. Jag vet icke,
om högern är orolig för sin fria avkomma, eftersom den kilar efter i samma
spår som den. Herr Forssell var som sagt uppe i en liknande fråga med liknande
resonemang, och jag pekade då på ett exempel, som borde lära vederbörande
någonting, och det var, att det år 1917 här i världen fanns ett land,
som hette. Ryssland, tsar-Ryssland, med de strängaste lagar, med det mest utstuderade
polisväsende och med alla tänkbara åtgärder vidtagna för att hålla
de förtvivlade och utsvultna folkmassorna i schack. Vad är detta land i dag,
mina herrar? Vart har det tagit vägen? Hjälpte det med de lagarna? Å, nej.
Det hjälper icke att på den vägen vidtaga några åtgärder vare sig i maskerad
eller öppen form för att rädda det som ni kalla samhällsordning, men som innerst
är den mest upprörande orättfärdighet, så länge ni icke vilja gå in för
att hjälpa dessa människor, som inom denna så kallade samhällsordning lida
nöd. Det fanns för några år.sedan i Tyskland de s. k. socialistlagarna mot den
dåvarande revolutionära socialdemokratiska rörelsen. De sopades undan och
hjälpte icke ett smack. Det har också förekommit andra liknande åtgärder,
men det har visat sig i tidernas lopp, att de icke ha tjänat något som helst
syfte.

Borgmästare Björkman sade, att det är skillnad nu mot förr. Då fanns icke
den allmänna rösträtten, och då hade folk större moralisk rätt, enligt hans
uppfattning, att resa sig mot den regim som rådde. Herr Björkman måste ha
sovit nere i Norrköping under de år som gått, eller också har han haft förfärligt
mycket att göra med sin domaregärning, ty annars skulle han ha bevittnat
huru hans egna bröder, borgarklassen i olika länder, ha trampat denna demokratiska
ordning under fotterna, därför att den icke längre gagnar deras klassintressen,
därför att den icke ger den möjlighet att hålla massorna i schack.
Det betyder ingenting örn det existerar en allmän rösträtt eller icke. Den som
bär den reella makten i det samhälle, det är frågan örn, söker först på laglig
väg och sedan pa andra vägar genomföra den »lagliga» ordning, som passar
hans ekonomiska intressen. Det är den realiteten som ligger bakom den motion,
som bär föreligger.

. Jag^skall ge herrarna precis samma råd, som jag gav den fria högern vid
i°rliji3reitS nks''d1ag'': Sätt igång fabrikerna, så att folket får arbete. Lyft

skuMbordan av de fattiga massorna, som brottas med sina bekymmer och sin
nöd. Det har ni pengar till och också möjlighet. Hjälp dem, ni icke kunna bereda
arbete, oell giv dem det understöd, de behöva. Begär icke bara deras liv,

Andra hammarens protokoll 1932. Nr 23. o

Äng. straff för
förberedelse
till högförräderibrott

m. m.
(Forts

Nr 23. 130

Lördagen den 12 marg e. m.

Ang. straff för om fosterlandet är i fara, utan giv deni också något att »försvara». Sedan beförbereddse
hova ni icke vara oroliga för revolter, och ni behöva icke ha högförräderilagar.
förräderibrott ^en ^en vägen är stängd för eder, därför att ni representera en samhälls- och
m. produktionsordning, som är dömd. Nu komma ni och begära i denna besked (Forts.

) liga form och vilja smyga in paragrafer, som ni tro skola skydda denna till

undergång dömda ordning. Herr Lindman har gått ut, annars skulle jag läsa
upp en liten vers passande för hans motion, men jag ber hans partivänner föra
den vidare till honom den lyder: »Det är endast dårarna, som bygga dammar
av is om vårarna». Det är ett ord, som passar som motto på högerns högförräderimotion.

Herr talman, jag ber att få yrka avslag på motionen.

Herr Carleson: Herr talman! Liksom den förre talaren skall även jag

ge herr talmannen ett löfte att försöka vara kortfattad i utläggningen av miD
åsikt i denna fråga.

Motionen och utskottsutlåtandet få väl anses som en reaktion mot den verksamhet,
som bedrives utav de samhällsomstörtande krafterna i vårt land. Men
motionärerna och utskottsmajoriteten kunna väl ändå inte förmena eller tro, att
straff eller straffhot äro det bästa och effektivaste medlet emot en sådan verksamhet.
Anledningen härtill är. naturligtvis att söka däri, att själva rörelsen
är en åsiktsrörelse besjälad av idéer, som, hur beklagliga vi än anse dem vara,
vi som önska samhällets fortbestånd sådant det är, eller vi som i vart fall önska
en lugn utveckling, icke i längden — det kunna vi dock icke bortse från -—
kunna bekämpas med straff.

Det är naturligtvis icke enligt min åsikt något hinder i och för sig för en
regering, att, då den finner det lämpligt i den mån som tiden går och företeelserna
växla, också taga under övervägande att en och annan företeelse av elakartad
beskaffenhet, som nu faller utanför strafflagens ram, blir belagd med
straff. Men jag skulle för min del vilja säga, att vad en regering bör beakta
det är, att de nya straffbestämmelserna icke få en sådan formulering, att straffet
på något vis kommer att betraktas såsom ett hot emot en åsikt eller en idé,
och att icke heller kriterierna på brottet få en sådan formulering, att tvivel
kan uppstå örn, varthän man syftar.

Innan jag ur dessa synpunkter går att granska utskottets förslag, skall jag
be att få framhålla följande. Ehuru man kan säga, att den.svenska strafflagen
i åttonde kapitlet strafflagen örn högförräderibrott är mildare än jag tror
de flesta andra länders strafflagar — åtminstone i de länder, som utskottet åberopar
— får man väl säga, att vårt folk dess bättre har visat mycket liten sympati
för de meningsriktningar, mot vilka utskottets majoritet här vänder sig.
Men även om man icke vill låta en sådan uppfattning vara vägledande, bör man
dock observera, att redan nu den gällande lagstiftningen — detta framhölls
också tror jag av herr Lindqvist i Halmstad — icke ens tas i det bruk eller i den
tillämpning, som man skulle kunna göra, om man önskade straff på andra håll
lin som nu vanligen sker. Vad beror detta på? Ja, inte får man väl antaga,
att det beror på slapphet från åtalsmyndigheternas sida. Vi ha. ju växlande regeringar,
och den regering, som sympatiserar med en utvidgning av åtal och
straff för högförräderi, skulle väl kunna se till, att myndigheterna tillämpade
gällande lag strängare än nu i regel är fallet. Det påtalade förhållandet beror
väl antagligen därpå, att man har en mer eller mindre medveten känsla, att
man bör gå försiktigt fram för att icke med ett åtal eller ett straff drabba en
åsikt, och att straffet icke får verka såsom en förföljelse av åsikter eller idéer.
Jag skulle vilja tillägga, att i den allmänna meningen detta ofta uttryckes så
att man icke vill skapa martyrer. Den mening, som ligger under detta uttryck.
bottnar naturligtvis i samma föreställning som jag nyss nämnde. Dessa

Lördagen den 12 mars e. m.

131 Nr 23.

två förhållanden tycker jag för min del skulle kunna ge en tankeställare, när
man nu vill utvidga brottssfären för högförräderi.

övergår jag sa till utskottets utlåtande, vill jag framhålla, såsom jag tror
att också herr Björkman gjorde, att utskottsförslaget rör sig örn en utvidgning
av högförräderibrotten i tre olika avseenden. Åtgärder som förbereda högförräderi
äro ju i vissa få fall redan nu belagda med straff. Enligt utskottets
förslag vill man, att det skall bli flera specificerade fall, då straff skall kunna
drabba vederbörande för vidtagande av dylik åtgärd. Men man är icke nöjd
med detta, utan man vill ha en generell bestämmelse, som straffbelägger allt
förberedande till högförräderi. Och slutligen som appendix vill man med straff
stoppa organisationer, öppna eller slutna, som fullfölja mot Sveriges stats- och
samhällsordning riktade syften. Gentemot utskottets förslag skulle jag först
vilja göra den ^anmärkningen, att utskottet icke, såsom herr Björkman uppgav,
vill uppdraga at Kungl. Majit att verkställa en utredning. Det finns ingenting
i utskottets kläm som säger detta, utan utskottets förslag ger Kungl. Maj :t direktiv
att utarbeta och för riksdagen framlägga bestämmelser i de och de syftena.
Att på förhand förklara något sådant skulle betyda, att man icke vill
ha en förutsättningslös utredning, utan att man söker binda Kungl. Majit på
förhand att komma fram med förslag i dessa olika syften.

o Va<3 beträffar själva realinnehållet så tar jag för min del genast avstånd ifrån
saväl förslaget att framlägga en generell bestämmelse örn kriminalisering av
olika åtgärder, som innefatta förberedelser till högförräderibrott, som ock förslaget
om åtgärder mot organisationer. Den huvudsakliga anledningen till att
jag överhuvud taget står motvillig mot det hela är, såsom jag förut nämnt, att
man har sa ytterst svart, i synnerhet när man generaliserar på nu ifrågasatt
sätt, att skilja mellan straff för gärning och straff för åsikt. Men nu återstår
frågan: skall man begära hos Kungl. Majit, att Kungl. Majit måtte komma
fram med förslag till bestämmelser i något ytterligare speciellt fall, där en
förberedelse till högförräderi kunde anses föreligga. Ja, örn man skall göra
detta skall man för det första begära utredning, och något förslag härom föreligger
ju icke nu. Men för det andra bör man väl ända peka på något exempel
som visar, hur ett sådant fall skulle se ut. Varken uti motionen eller utskottsmajoritetens
uttalande finns för läsaren, skulle jag vilja påstå,, någon som helst
vägledning, som visar vad som man i detta fall åsyftar.

^ Ja, herr talman, jag slutar med det nu sagda, och jag ber att få yrka avslag
pa, utskottets förslag. Då min mening i det stora hela sammanfaller med det
uttalande-, som gjorts av herr Larson i Lerdala och herr Olsson i Rimforsa, ber
jag att fa yrka bifall till den av dem avgivna reservationen.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Herr Lindqvist i Halmstad började
sitt anförande med att betyga, att han och hans parti voro visst inte motståndare
till en lugn samhällsordning. Jag tycker då det är underligt, att inte
socialdemokraterna kunna vara med örn att undersöka, huruvida en skärpt lagstiftning
i detta avseende kan vara befogad. Jag dristar mig att framställa
den frågan: Aro verkligen de lagar vi lia tillräckliga för att hålla vildhjärnorna
på mattan? Enligt min mening äro de det inte.

Herr Lindqvist i Halmstad fragade vidare, och det gjorde han också i utskottet,
kanske ännu mera än här i kammaren, vad det är motionärerna vilja,
och att det är svart att fa en uppfattning örn huru långt motionärerna vilja gå
o. s. v. Jag vill därom säga, att herr Lindqvist frågar örn saker och ting,
som utskottets ledamöter och motionärerna säkerligen icke kunna svara på, ty
den begärda, utredningen är ju avsedd att ådagalägga, huruvida det finns behov
av och möjligheter till en skärpt lagstiftning på detta område.

Herr Lindqvist gör som vanligt gällande, att vi vore inne på en farlig väg,

Äng. straff för
förberedelse
till högförräderibrott

m. m.
(Forts.)

Nr 23. 132

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. straff för om motionen finge någon framgång. Ja, därom lia vi rätt att lia olika åsikter.
förberedelse gom förhållandena nu ha utvecklat sig och utveckla sig mer och mer på grund
törräderibrott av vacl man ilaT sett kunna existera i levande livet tror jag, att vi äro mera
'' m. inne på en farlig väg, om vi inte i tid söka förebygga denna samhällsskadliga

(Forts.) utveckling. Herr Lindqvist betonar, att folket är sunt och gott och att vi inte
behöva någon sådan här lagstiftning, utan det skall gå mera på upplysningens
och övertygelsens väg. Ja, gudskelov att folket är sunt och gott till sin kärna,
men det blir vilselett av vissa vildhjärnor och grupper i samhället, det är ju
uppenbart, och det finns platser i vårt land, där kommunismen och sillénismen
och allt vad det heter, är ganska utbredd och^ betyder åtskilligt för vårt politiska
och ekonomiska liv. Jag skall be att få nämna några siffror från mitt
eget län. Norrbottens läns folkmängd utgör för närvarande 199,767 personer,
därav 47,460 män i åldern mellan 20 och 60 år. Av dessa 47,460 män äro 7,937
män enrollerade kommunister, eller i runt tal 1jG av länets befolkning. I Boden
t. ex. uppgår hela befolkningssiffran till 6,517 personer, därav manliga i åldern
20 till 60 år omkring 1,560. Av de sistnämndas antal voro enligt kommunisträkningen
1928 340 kommunister, eller omkring V4. Man kan ju förstå,
att personer med de samhällsupplösande asikter, som dessa ha, utgöra en fara.

Vidare vill jag säga, att jag kan alls inte första talet örn att lagarna inte
skulle tillämpas lika för alla. Det framhöll herr Lindqvist i Halmstad, och
herr Blyg har ytterligare och starkare understrukit detta. Det är åtminstone
inte min avsikt och min mening, ehuru jag är övertygad örn att det behövs skärpt
lagstiftning, att inte lagarna skola tillämpas Jika för alla. Jag undrar, örn
det verkligen finns skäl för att göra sådana påståenden.

Herr Olsson i Rimforsa, snäll och beskedlig som vanligt, säger, att vi behöva
samhällsfrid och ro och det kunna vi inte åstadkomma med dessa lagar. Men
jag frågar: Varmed skola vi åstadkomma samhällsfrid och ro, säkerhet och

lugn, gentemot vildhjärnorna, som inte fråga efter sådant, försåvitt inte lagen
lägger hinder i vägen för deras framfart och belägger vissa gärningar med
straff? Varför ha vi lagar i andra avseenden, örn inte för att tvinga dem, som
inte vilja vandra efter dessa lagar, att ställa sig dessa till efterrättelse, eljest

bli de straffade. . ..

Jag tycker också det är märkvärdigt, när herr.Flyg talar örn den kapitalistiska
samhällsordningen, som ju kommunisterna jämt och ständigt tala så föraktligt
örn, liksom vore någon annan samhällsordning förmånligare och bättre,
jo, den samhällsordningen naturligtvis, som kommunisterna vilja genomföra men
sorn ingen människa vet, åtminstone i detta land, riktigt kur den ser ut. Men
örn vi se på de länder och de folk, som ha lagt bort den förkättrade kapitalistiska
samhällsordningen, och se efter, hur det har blivit där, i samhälleligt
avseende så tycker jag att spåren förskräcka. Men det är givetvis dit kommunisterna
vilja föra oss även här i landet, och enbart däri, mina herrar, tycker
jag för min del, ligger en samhällsfara och någonting, som borde stävjas .

Man talar vidare örn att det går inte att bekämpa idéer med lagar. Ja, ideer
har väl tjuven också, kanske även mördaren och de personer, som begå en hel
del andra brott. Nog är det väl idéer, som dessa ha, och mot dessa brottsliga
idéer ha vi försökt stifta lagar så gott svenska riksdagen har förmått och for stått

Nu är det ju inte mycket lönt att här resonera och uppehålla tiden, ty frågans
utgång här i riksdagen är ju given. Den är given i och med att det frisinnade
partiet går med socialdemokraterna och kommunisterna och förena sig med
dem örn avslag på motionen och utskottets hemställan. Jag har emellertid, trots
detta och trots att jag inte brukar vara talträngd och uppträda sa otta och sa
länge ansett, att jag borde få tillfälle att säga några ord i denna sak

I utskottet framhölls det alldeles öppet, från ett par hall åtminstone, att

Lördagen den 12 marg e. m.

133 Nr 23.

dessa motioner voro ämnade för valrörelsen i höst för att då vinka med. Herr
Lindqvist i Halmstad var inne på den saken. I dag hade han kanske en något
annan mening och sade, att han ville inte tro det, men i nästa andedrag, örn jag
förstod honom rätt, tog han nästan tillbaka detta. Jag vill säga, att jag har
rätt att bli trodd på mina ord, då jag säger, att jag finner denna sak så pass
allvarlig och behjärtansvärd, att det är med fullaste övertygelse örn nyttan och
nödvändigheten av skärpt lagstiftning mot samhälls- och fosterlandsfientlig
propaganda, som jag för min del undertecknat motionen. Det är av fullaste
övertygelse, säger jag, örn behovet av skärpt lagstiftning, och i ärligt uppsåt
att gagna, som jag gjort detta.

Det kan väl knappast vara möjligt för dem, som vilja och våga se, att längre
blunda för vad som försiggår i vårt land på detta område. Helt öppet göres
nu propaganda mot ordning, mot tukt och mot lydnad inom vårt eget land, bland
vårt eget folk, för en utländsk världsrevolutionerande stat, och detta synes
ostraffat få fortgå eller också äro straffen så löjligt små, att de icke verka
avskräckande. Jag läste helt nyligen i en Luleåtidning örn några flygblad,
som voro avsedda att utdelas vid en inskrivningsförrättning i Luleå. Flygbladen
voro utgivna av Luleå kommunistiska ungdomsorganisation, sektion av
kommunistiska intemationalen, och i dessa uppmanades de värnpliktiga att
»taga vapnen men vända dem rätt och använda dem till Sovjets försvar». Dessa
övningar i vapnens bruk, vilka pågå litet varstädes i landet -— inte bara i
stockholmstrakten — äro organiserade och ledda av ledarna för dessa partier,
som bära omstörtning i skölden, i uppenbar avsikt att vid lämpligt ögonblick
vända vapnen emot det lagliga samhället. Detta är alldeles uppenbart. Alla
något mera initierade veta det, och jag frågar, vad som kan göras däråt med
den nuvarande lagstiftningen? Är det någon av herrarna, som tror, att dessa
vapenövningar ske i samma avsikt som t. ex. landstormsövningar, nämligen för
att rycka in till landets försvar och värna folkets frihet och rätt? Nej, det är
knappast någon, som tror detta, och de förklara ju själva motsatsen: »Tag

vapnen men vänd dem rätt, använd dem till Sovjets försvar!» Sådant skrives
och talas rätt öppet, men någon skärpt lagstiftning däremot, förklara herrarna,
behövs inte. Jag frågar verkligen: Alstrar inte sådant en påtaglig fara, och
står det inte åtminstone på gränsen till högförräderi? Såvitt jag kan förstå,
kan inte den nuvarande lagstiftningen göra något däråt.

Vidare vill jag påpeka: Huru tutas det inte i barn och ungdom ideligen,
ideligen, ibland t. o. m. i särskilda skolor och klubbar, att bara vi kunna kasta
det nuvarande kapitalistiska samhället över ända, skall tillståndet bli så bra.
Det är rent av en fostran av barn och ungdom, varvid man inpräntar dylika
saker, och vilka frukter skall detta komma att bära? Vidare veta vi, hurusom
vissa tidningar här i landet, sannolikt även viss annan verksamhet, underhållas
med medel från viss främmande makt, och vi veta också, att dessa medel äro
avsedda för revolutionär propaganda inom vårt eget land. Vi veta, att dessa
medel äro avsedda att spoliera andliga och materiella värden, liv och egendom,
att riva ned och sönderbryta, vad generationer under svett och möda byggt upp,
och bringa oss alla i oanad nöd, fattigdom och elände, ty detta bleve följden
av kommunisternas framfart, örn dessa herrar nå målet för sina strävanden.
Men här förklaras, att det behöver ingenting göras. På lagstiftningens väg
kan man ingenting göra och bör ingenting göra. Det är bra som det är, förklara
herrarna.

Det oroliga Ådalen har nu låtit tala om sig igen en liten smula. Sillén lär
vara verksam där, adjungerad av en kinesisk student, som uppgives vara utvisad
från det egna landet i anledning av där bedriven revolutionär propaganda,
och skränet där har varit det vanliga: »Ned med polisterrorn», alltså ned nied
ovän ing små Iden.

Äng. stral! för
förberedelse
till högförräderibrott

m. m.
(Forts.)

Nr 23. 134

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. straff för En framstående tidningsman och ledamot av medkammaren yttrade för inte
länge sedan — och jag hade sett ett liknande yttrande i en socialdemokratisk
förräderibrott tidning också — att han funnit, att tiden nu börjar vara inne att »taga i på
m. to. skarpen» med dessa sillénare och upprorsmakare. Här ha herrarna ett till (Forts.

) fälle att taga itu på skarpen mot dem och göra vad göras kan för att stävja

deras framfart, men detta vilja ni och detta våga ni inte göra! Det ser verkligen
ut, som vöre det inte så allvarligt menat med detta avståndstagande, med
att taga itu på skarpen, och jag för min del får verkligen säga, att från det
hållet väntar jag inte något allvarligt motstånd mot landsförrädarna och dem,
som bära dylikt i skölden. Och hur skall man kunna vänta något allvarligt och
bestämt motstånd från socialdemokraterna, då en av deras främsta män, visserligen
på vänsterkanten, men ändå, kan tillåta sig sådana yttranden, som han
gjort öppet i en stor folkförsamling. Under behandlingen av fjärde huvudtiteln
kom denna fråga på tal, och jag skall inte upptaga tiden med att närmare
ingå därpå, men det vill jag säga, att nog är det väl ynkedom och självuppgivelse,
när sådant kan presteras av en sådan man.

Hur går det till t. ex. vid våra militära förläggningar? Vi ha ju ett militärt
försvar för att skydda oss mot yttre fiender; ja, mot alla fiender, de må
vara inre eller yttre, skall samhället skyddas. Huru verka dessa »upplysande»
makter där? Det är oss alla bekant, huru man arbetar inom förläggningarna
och när trupperna äro ute på övningar. För upplysning! Jag kallar
det revolutionär propaganda, ty den är landsskadlig. Man verkar både i tal
och skrift, men huru ofta är det någon dömes eller straffas härför? Man kommer
inte åt att ordentligt näpsa, varna och avskräcka dessa vildhjärnor som
ha tagit sig sådant före.

Det finns stora grupper i vårt land, som använda eller missbruka arbetarrörelsen
för sina revolutionära syften, och huru verkar deras propaganda på vårt
ekonomiska liv? Medvetet sträva de efter att sprida fattigdom, nöd och brist i
landet bland alla samhällsklasser, väl vetande, att örn de lyckas däri, äro de
på god väg att nå målet: Omstörtning. Kan man sprida fattigdom, nöd och
brist hos hög och låg, i slott och koja, överallt, då är man som sagt på god
väg. När magen börjar skrika och man börjar lida brist på det allra nödvändigaste,
då man genom sin politik och sina egna åtgärder på arbetsmarknaden
och eljest utarmat landet, så att ingen längre har möjlighet att hjälpa den
andre — då har man nått målet för sina syften och sina strävanden. Här behövs
ett skydd, som är så verksamt som möjligt.

Gång efter annan ser man av tidningarna och erfar ute i livet, hurusom
det finns personer, som i sitt hat till andra gå långt i förväg och mångfaldiga
gånger hota att hämnas. Ja, det är icke länge sedan vi sågo exempel på att
en person långt innan han utförde dådet tillkännagav, att han skulle mörda sin
hustru. Det är, så vitt jag förstår, en brist i vår lagstiftning, att icke en sådan
person skall kunna omhändertagas och undersökas eller åtminstone få en varning
och en erinran örn vad dylikt betyder. Örn så kunde ske, är det sannolikt,
att en hel del av de brott vissa vildhjärnor föröva aldrig skulle komma
till utförande. De flesta liknelser halta ju, men det sist relaterade fallet är
dock en parallell till vad vi just nu tala örn. Hade man möjlighet att på ett
tidigt stadium varna dessa vildhjärnor, kanske vi skulle kunna undgå åtskilligt,
som vi nu få uppleva.

För min del får jag säga —• och det är uppriktigt menat —• att det är ledsamt
att icke de borgerliga partierna skola kunna förena sig örn denna sak och
gå in för att undersöka den och så vitt möjligt få en lagstiftning till stånd.
Nu är det ju, som man vet, omöjliggjort. Ute i landet äro hithörande spörsmål
synnerligen aktuella, och det är icke utan att man på en del ställen tagit till
kommunisternas terminologi och säger: »Yi fordra, vi kräva», att något måtte

Lördagen den 12 mars e. m.

135 Nr 23.

bli åtgjort i ifrågavarande avseende. Jag har verkligen svårt att tyda de frisinnades
hållning på annat sätt än att de vilja försöka hålla sig väl med alla.
Men, mina herrar, resultatet torde komma att bli det rakt motsatta. Ni komma
att ådraga er mera ovilja än välvilja. Något tack från revolutionsmakarnas
sida torde ni aldrig komma att få och ej hellre från något annat håll.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionerna och till utskottets
hemställan.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Man skulle kanske efter det

nyss hållna anförandet helst ha avslutat debatten och skridit till votering. Jag
anser, att detta anförande var den bästa motivering, som kan förebringas för
högerns förslag här i dag, och då förstår man ju också, att icke många rätt gärna
kunna rösta för ett dylikt förslag. Men det är ändå anledning att här undersöka,
huruvida det möjligen finns någon annan motivering för högerns framträdande,
och det kanske också är anledning att ytterligare efterfråga, vad det
är högern egentligen vill.

När den förste talesmannen för utskottets förslag, herr Björkman, uppträdde,
underströk han med särskild kraft, att vad man åstundar med utskottets och
högermotionärernas förslag endast är en utredning. Redan detta gör ju saken
litet misstänkt. Ty som herrarna finna, när vi läsa motionerna och utlåtandet,
är det icke alls fråga örn någon utredning. Vad som påyrkas är i stället, att
riksdagen skall av regeringen begära utarbetandet av förslag efter vissa direktiv
—• utan någon som helst utredning. Man skulle ju då kunna fråga sig, om
högermotionärerna och utskottet själva presterat någon utredning för det framlagda
förslaget. Det enda, som här anförts i det avseendet, är en hänvisning
från herr Björkmans sida till yttranden av en sakkunnig inom socialstyrelsen
samt av Överståthållarämbetet. Så vitt jag kunde förstå av denna hänvisning
innehåller yttrandena emellertid ingen utredning örn behovet av en lagstiftning
av den påyrkade arten utan endast vissa omdömen från de nämnda myndigheternas
sida örn behovet av en lagstiftning. Jag måste emellertid säga mig, att
jag icke kan finna mig till freds bara därför att en myndighet — han må heta
Henning Elmquist eller något annat — anser att anledning föreligger att lagstifta.

Jag vet icke, örn jag tidigare i kammaren talat örn vad jag nu skall berätta,
men det kan vara lämpligt att göra det i detta sammanhang. Vid ett av de tillfällen,
då jag satt i försvarsdepartementet, inträffade det, att man kom från
ansvarigt håll och inrapporterade, att man hade fått reda på, att kommunisterna
till en viss dag och till en viss timme planerade en revolutionär kupp. Jag
fick reda på platsen, där spektaklet skulle börja, och en noggrann redogörelse
örn allting. Jag svarade, att det förvånade mig något, att revolutionärerna hade
urartat på det sättet, att de redan på förhand läto underrätta om dag och
plats och klockslag, när de skulle göra sin kupp, men det försäkrades, att man
hade upplysningar, som tydligt gåvo vid handen, att det skulle ske såsom sagt
var. Dagen kom. Timmen kom. Det blev ingen revolution. Jag fick nya besök, och
man meddelade mig, att det hela var uppskjutet på åtta dagar. Jag frågade, örn
man ändå icke trodde, att man misstagit sig, och örn det verkligen var möjligt,
att man först planlade en stor kupp för att sedan helt enkelt uppskjuta
den på en vecka. Nej, det förelåg säkra upplysningar. Nästa revolutionsdag
kom — och det blev ingen revolution. För andra gången mottog jag meddelande
om att man uppskjutit revolutionen. Jag nämner detta bara för att erinra
därom, att det icke är alldeles säkert, att ens de myndigheter, som mest intresserat
syssla med dessa ting, ha så väl reda på vad som verkligen händer, och
att de kanske ofta äro begåvade med en lika stor fantasi, som ledareskribenterna
i Svenska Dagbladet och andra högertidningar. Jag kräver alltså litet mer

Äng. straff för
förberedelse
till högförräderibrott

m. m.
(Forts.)

Nr 23. 136

Lördagen den 12 mars e. m.

Ant/, straff får
förberedelse.

till högförräderibrott

m. m.
(Forts.)

utredning, om jag skall gå till ett bedömande av nödvändigheten av en lagstiftning.

Herr Lindqvist har här frågat, vad som har inträffat. Han har icke fått
svar. Jag upprepar frågan. Men jag vill på en punkt anmäla en något avvikande
mening mot min partivän på hallandsbänken. Jag tror nämligen icke
som han, att man icke Ilar en viss biavsikt av valpolitisk karaktär, då man just
nu frambär motionen. Här högern gick ut i valrörelsen 1928, hade den, jag tror
som första punkt, på sitt valprogram en formulering, som riktade sig mot de
samhällsupplösande elementen, och alla erinra vi oss, huru det under denna
valrörelse i de grällaste färger målades ut, vilka faror, som från bolsjevismens
sida hotade det svenska samhället. Efter valrörelsen kom högern till
makten. Den Lindmanska regeringen satt vid styret i 20 månader, och under
hela den tiden vidtogs icke någon åtgärd och framlades icke något förslag att
stävja, hindra eller förekomma de faror, som man under en hel valrörelse hade
predikat vara överhängande. Jag måste säga mig, att om man ärligt trodde
på vad man då sade, fyllde man i varje fall ganska illa kravet på det ansvar
gentemot samhället, som man påkallar av andra regeringar. De 20 månaderna
gingo; den Lindmanska regeringen störtades, den Ekmanska kom, och det
gick ännu en tid, under vilken det var ganska tyst örn den bolsjevikiska faran.
Men samma år som man på nytt skulle gå till val — då befanns det lämpligt
att ånyo taga upp parollen och göra en framstöt i riksdagen, något som man
hade haft många tillfällen till under den tid man satt inne med regeringsmakten.
Har det hänt något sedan 1928, och har det överhuvud taget hänt något
under de senaste åren, som kan motivera, att man nu plötsligt skall gå in för
en lagstiftning, som djupt ingriper i gamla svenska fri- och rättigheter? Vi hade
år 1917 en utbrytning ur det socialdemokratiska partiet, vilken resulterade
i ett ganska starkt kommunistiskt parti. Detta har sedan 1917 tre gånger
splittrats och i vad det avser dess under Moskva lydande del sjunkit ned till
en mycket obetydlig liten sekt, som icke ens har någon representant i den svenska
riksdagen. Utvecklingen har alltså gått från ett relativt starkt kommunistiskt
parti till ett relativt obetydligt sådant. Men det är just sedan utvecklingen
nått därhän som den bolsjevikiska faran framställes såsom farligare än
någonsin. Nu säger man kanske, att det har inträffat vissa händelser. Jag
har varit med 1917 och 1918, jag har varit med tidigare, då det förekommit
demonstrationer, då det varit sammanstötningar av betydligt allvarligare karaktär
än på senare tider — örn jag undantager den vändning Ådalskonflikten
fick genom ett oförståndigt anlitande av militär. Men först nu har man kommit
till det resultatet, att det är tid att väcka motioner om åtgärder mot bolsjevikfaran.
Jag ber verkligen herrarna på nytt: var snälla och tala örn, vad det
är, som har inträffat under de sista åren och speciellt efter 1928, som skulle
motivera, att man nu gick till en sådan lagstiftning.

Motionärerna ha här åberopat utländska exempel. Man har pekat på Finland,
och man har pekat på Tyskland. Men jämförelserna hålla icke streck.
Det är dock skillnad mellan ett land, som har skakats av inbördeskrig, ett
land som har genomgått skakande revolutioner, och ett land som vårt, där den
fredliga utvecklingen kommit in i allt mera fasta och ordnade banor.

Så ytterligare en sak: man säger att man endast vill komma åt olagligheten.
Jag tittade igenom utskottsutlåtandet för att som hastigast få reda på vad det
är, som redan nu enligt svensk lag bestraffas på de områden vi nu äro inne på.
Uppror bestraffas, stämpling till högförräderi bestraffas, uppmaning till högförräderi
bestraffas, uppmaning till våld å person eller egendom bestraffas,
prisande av brottslig handling bestraffas, försök att förleda till ohörsamhet
mot lag eller laga myndighet bestraffas. Vad vill man egentligen mer? Om
denna verksamhet, som från kommunistiskt håll bedrives, verkligen är av den

Lördagen den 12 mars e. m.

137 Nr 23.

brottsliga art, som det bär göres gällande, så borde den ju med nuvarande lag Äng. straff för
vara åtkomlig. Men då svarar man, att man vill komma åt de förtäckta uppmaningarna.
Man vill redan på förhand hindra själva uppkomsten av organi- fö^äderibrott
sationer, som bedriva en revolutionär propaganda. Ja, när man kommer så m.m.

långt, då är det icke längre fråga örn-, såsom herr Björkman sade, att taga (Forts.)

hänsyn till församlingsfriheten eller till den individuella friheten. Ty det
är uppenbart, att skall man leda in vår övervakning och vårt straffväsende
på sådana områden, måste vi hamna i det fullständiga polisgodtycket med
spioneri, med provokation, med allt vad som följer av försöken att tränga inom
väggarna och taga reda på, örn det möjligen man och man emellan talas förgripliga
saker.

Herr Björkman talade också örn att man vill värna den demokratiska ordningen.
Det har redan sagts här, att det bästa sättet att värna den demokratiska
ordningen är att låta de demokratiska formerna fritt utvecklas. Vi ha
kunnat i vårt svenska land hålla kommunismen på mattan som i knappast något
annat land. Genom upplysningsverksamhet, icke minst från socialdemokratiskt
håll, ha vi kunnat förhindra, att kommunismen erhållit större utbredning
bland arbetarmassorna. Den svenska kommunismen har varit och
är praktiskt dömd att vara utan betydelse, men jag är övertygad därom, att i
det ögonblick man slår in på det brutala förföljandets metoder, skall man försvåra
det arbete som hittills varit framgångsrikt, arbetet på att förhindra
kommunismens utbredning. De vägar högern anvisar oss leda icke till tryggande
av den demokratiska ordningen. De leda till ökade motsättningar, till
ökade risker för att denna ordning skall störas. Redan ur den synpunkten
bör alltså högerförslagen avvisas.

Till sist en annan liten stillsam fråga: Vad är det för ett förslag, som till
sist skall bli högerns här i dag? Herr Björkman har redan förnekat det ursprungliga
förslaget genom att tala om en utredning. I första kammaren
sprang högern ifrån sitt eget förslag och över till vad en före detta liberal
formulerade åt den. Där röstade inalles 84 personer av 150. Tycka herrarna,
att detta vittnar örn att vi leva i en upprörd tid, att det svenska parlamentet
står ingor en allvarlig uppgift att skydda samhället? När hälften av högerherrarna
kunna i en sådan stund gå hem och lägga sig, ha de därmed bäst
bevisat, huru litet anledning det är att föra en diskussion som denna.

Herr Lindman: Herr talman! Herr Hansson började sitt anförande med

att tala örn hurusom han, när han var försvarsminister, hade uppvaktats av
personer, som försäkrade, att man skulle göra en kupp från kommunistiskt håll
den ena dagen eller den andra, men att det inte blev någonting av. Nu vill
jag säga, att det här rör inte den frågan, ty är det fråga örn att göra revolutionära
kupper, så är ju sådant redan straffbelagt. Örn herr Hansson tror,
att de, som talade om detta, voro besjälade av någon skräck, så undrar jag,
örn han inte överdriver eller i någon mån misskänner dessa personer. För övrigt
skall man inte, herr talman, tala om sådana saker, ty det har inte så förfärligt
stort värde, utan man skall undersöka, hur saken i realiteten förhåller sig.

Nu vill jag genast, herr talman, säga, att när jag framlagt denna motion, så
har det verkligen varit av en uppriktig känsla av ett visst ansvar för att något
skulle göras i denna fråga. Jag menar, att det svenska samhället måste väl
i alla fall ha både rätt och plikt att skydda sig mot en revolutionär propaganda,
som vill omstörta samhället. Jag ber att få säga herr Hansson såsom min
bestämda övertygelse, att den uppfattning, som jag nu uttalat, går ganska
djupt ned i del svenska samhället och kommer att gå djupare och djupare.

När man talar örn, att detta skulle ha något avseende på valrörelsen och när
herr Hansson talar om tidigare valrörelser, så vill jag säga, att när jag i en

Nr 23. 138

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. straff /«• valrörelse talar mot kommunisterna, så är det för att försöka hindra dem att
HUhea^ s^na kandidater valda. Och på samma sätt är det, när jag talar mot herr

förräderibrott Hansson och socialdemokraterna; det är för att hindra, att herrarna få majorim.
m. tet och för att försöka reducera ert antal så mycket som möjligt. Det är min
(Forts.) avsikt. Och jag förmodar, att herr Hanssons avsikt är att försöka reducera
mina partivänner så mycket som möjligt. Det är väl inte något ont i det. Det
följer väl av hela det parlamentariska livet och verksamheten, när vi gå till
val i dessa tider.

Nu talas det från olika håll örn att stora svårigheter skulle föreligga för en
lagstiftning på detta område. Man talar örn tekniska svårigheter att genomföra
en sådan lagstiftning, som här begärts, och att den skulle medföra godtycke
i tillämpningen. Och herr Hansson förebrådde herr Björkman, att han
inte tillräckligt utrett saken. Ja, jag vill gentemot detta säga, att vad vi i
denna motion och i utskottets utlåtande begära, är i alla fall, herr Hansson, en
utredning. Ty när utskottet skriver till Kungl. Majit och anhåller om utarbetande
och framläggande för riksdagen av bestämmelser i visst avseende, så
får det väl antagas, att man — vare sig herr Ekman eller herr Hansson eller
någon annan är regeringschef — inte skall framlägga detta utan att först göra
en utredning. Det är väl därför att motionärerna och utskottet inte kunnat
göra någon utredning, som man begär, att få en sådan skrivelse till Kungl.
Maj :t. Det ligger så i öppen dag, att det verkar nästan litet egendomligt, att
man här talar örn att vi skulle begära, att Kungl. Maj :t skulle kasta fram ett
förslag utan föregående utredning.

Vad vi begära, herr talman, är allmänna bestämmelser örn förberedelse till
högförräderibrott. Man kan naturligtvis väl tänka sig olika slag av förberedelsehandlingar.
Att det låter sig göra att åstadkomma en lagstiftning på
detta område, framgår ju därav, att man har genomfört en sådan lagstiftning
i andra länder. Även i ett så demokratiskt land som Frankrike har man sådana
lagbestämmelser. Det visar sålunda, att man på andra håll både vågat sig på
denna sak och gått i land med uppgiften att lagstifta på området. För övrigt,
herr talman, finns det ju redan nu lagbestämmelser mot uppmaning till brott
och prisande av brottslig handling. Det gäller här samma princip. Det är inte
något annat än samma princip vi syfta på nu, men ett utvidgande av den principen
till att omfatta även ett annat syfte än dem, för vilka lagbestämmelser
redan finnas. Principen är inte ny; den är redan erkänd av lagen. Herr Hansson
räknade här upp det ena och det andra, som redan är straffbelagt, och
frågade: Vad vill man mera? Jo, man vill, att det skall utsträckas såsom
vi begärt. Det är vad man vill. Utredning skall naturligtvis föregå, det
behöver jag inte upprepa. Vad vi vilja komma åt i detta fall är det organiserade
arbetet i statsfientligt syfte, således, herr Hansson, även andra former än
dem som lagen nu tänker på.

Sedan kommer jag till frågan örn förenings- och församlingsfriheten. Det
talas örn detta i den socialdemokratiska reservationen, och det har talats därom
i debatten. Dessa rättigheter äro väl icke, herr talman, och kunna väl aldrig
vara obegränsade. Polisgodtycke skulle följa av detta, säger herr Hansson.
Jag vet egentligen inte det. Jag menar, att församlingsfriheten, om den tar
sig sådana former, att den yttrar sig i uppmaning till revolutionär propaganda,
är en sak, som i alla fall inte kan och bör medgivas. Man har inte heller nu
rätt att missbruka förenings- och församlingsfriheten. Här är det, herr talman,
inte fråga örn annat än helt enkelt en ganska förnuftig inskränkning, kan
man kalla det, i förenings- och församlingsfriheten. Örn jag läst de frisinnades
reservation rätt, så anse de frisinnade, att det är klokast att låta hela
saken vara, att inte göra någonting åt den. Det är inte något trängande behov
av åtgärder, menar man. Jag vågar verkligen ifrågasätta, örn detta kan

Lördagen den 12 mars e. m.

139 flr 23.

vara riktigt. Jag vill inte säga, att jag är rädd för kommunisterna ock att Äng. sträf! lår
det skulle vara något trängande behov precis för dagen. Men man lagstiftar
inte för det, som kan inträffa i morgon, utan man lagstiftar för det, som kan förräderibrott
komma sedan. Och när tendensen visat, att det kan komma någonting, så lag- m. m.
stiftar man i tid. Då säger man inte, såsom en del herrar sagt i debatten, att (Forts.)

det är regeringens sak att vaka över och se till, att inte här händer något.

För att kunna göra detta måste väl regeringen ha en lagstiftning i sin hand.

Enligt min uppfattning är tiden nu inne att göra någonting i detta avseende.

Man kan inte komma ifrån, att det hänt någonting under sista tiden, utan
att man behöver direkt tala örn det.

Sedan har man talat både i reservationen och även i debatten örn att man
inte skall skapa martyrer. Hur många gånger ha vi inte hört detta! Man
skall släta över och halka förbi för att inte skapa martyrer. Det anser jag
inte vara rätta vägen. Örn det är någonting man anser vara straffbart, då
skall man också bestraffa det, även örn därigenom skapas martyrer. Hela
detta tal om att inte skapa martyrer är någonting som i varje fall inte imponerar
på mig det allra ringaste.

Sedan, herr talman, ber jag att få säga några ord örn att det här inte är
fråga örn något åsiktstvång. Herr Carleson talade örn åsiktstvång och sade,
att åsikter kan man inte bekämpa med straffhot. Herr Lindqvist i Halmstad
läste upp någonting, som jag sagt för några och tjugo år sedan och som
var mycket förnuftigt. Han menade, att det var förnuftigt, och det tycker
jag med. Jag skulle kunna upprepa detsamma nu. Det gick ut på att vi ha
tanke- och yttrandefrihet, och att idéer och föreställningar inte betvingas genom
lagar. Men det är inte fråga örn att betvinga idéer. Här är det fråga
om att bekämpa en propaganda, som är av den art, att den inte bör vara tilllåten.
Sina idéer får herr Lindqvist och herr Carleson ha så mycket de vilja.

Men örn de äro av sådan beskaffenhet, att de äro farliga för samhället, så få
de inte propagera dem. Men de kunna bära dem inom sig så mycket de vilja.

Måste vi ändå inte säga, att det är onaturligt, att det skall få propageras för
en omstörtning med våld av det bestående samhället? Skall man låta detta
fortgå utan att vidtaga någon åtgärd i lagstiftningsväg? Det finns en rörelse,
det finns en verksamhet, som erkänner, att den är inriktad på detta.

Men en sådan åsikt bör inte få propageras, och örn den propageras, skaij den
straffbeläggas. Det är vad motionen avser. Jag menar, herr talman, att
det verkligen är på tiden att ingripa mot detta.

Herr Hansson säger, att högern svänger fram och tillbaka, eller hur han
uttryckte sig. I första kammaren hade man från högersidan varit med örn
utskottsbetänkandet. Men sedan hade man gått över på ett förslag, innebärande
ändring i såväl motivering som kläm, vilket framlagts av en f. d. liberal.
Jag vet nu inte örn herr Hellberg är f. d. liberal; jag är övertygad örn
att han är liberal alltjämt. Ja, jag har detta ändringsförslag här i fickan,
och jag skulle tagit fram det, örn det gått i första kammaren. Men nu bryr
jag mig inte om det. Herr Hellberg framlade détta förslag, därför att han
inte kunde vara med örn högerns. Men högern kan inte få igenom någonting
av vad högern här önskar, örn den inte får ett antal frisinnade med sig, så
att den kan få majoritet. Därför måste förstakammarhögern gå med på herr
Hellbergs förslag, även om den tyckte, att dess eget var bättre. Det är en
sak, som herr Hansson har gjort många gånger och jag med. Vi ha fått gå
med på en sådan sak, då vi inte till punkt och pricka kunnat få igenom vår
egen ståndpunkt. Det tycker jag inte är någonting märkvärdigt att tala om.

Herr talman, det kan enligt min uppfattning inte vara såsom det säges i
en mening i den frisinnade reservationen, att de i motionen och utskottets betänkande
föreslagna åtgärderna skulle leda till »ett undertryckande av vik -

Nr 28.

Äng. straff för
förberedelse
till högförräderibrott

m. m.
(Forts.)

140 Lördagen den 12 mare e. m.

tiga medborgerliga rättigheter». Det är tvärtom angeläget, att en sådan lagstiftning
kommer till stånd.

Herr Engberg: Herr talman! Den föregående ärade talaren kände sig

uppenbarligen och med ali rätt träffad av de erinringar, som gjordes av herr
Hansson närmast därom, att den ärade talarens egen regering ingenting åtgjort
under tiden från den 2 oktober 1928 fram till början av juni 1930. Han
sökte parera denna anmärkning på det sättet, att högerpartiet hade gått ut i
valet icke så mycket för att begära en lagstiftning som fastmer för att förringa
möjligheten för dess motståndare alt få mandat. Det är emellertid besvärande
för herr Lindman, att dokumenten i saken tala ett annat språk. I
herr Lindmans eget valmanifest formulerades ordagrant ett bland de krav,
som högern krävde snarligen genomförda, sålunda: »hävdandet av lagens och

samhällets auktoritet gentemot främmande och inhemska omstörtningselement.»
Och när herr Lindman tillträdde ämbetet och avgav sin regeringsdeklaration
och däri slog fast, vad hans regering hade för avsikt att uträtta, så fanns
även där en punkt så lydande: »tillvaratagande av rikets inre säkerhet under

lagens värn». Det lider därför intet tvivel, att såväl i valmanifestet som i
regeringsdeklarationen herr Lindman ställde i utsikt, att här skulle bli lagstiftning.
Det kom emellertid ingen lagstiftning. Och jag skall be, herr talman,
att få komplettera* vad herr Hansson framhävde, med min erfarenhet
från konstitutionsutskottet. Som kammarens ledamöter torde erinra sig, roade
jag mig med att år 1927 verkställa en granskning av den folkfrisinnade
regeringens umgänge med åtalsrätten, åtalsmöjligheten gentemot kommunistiska
upprop och- dylika alster. Jag gjorde det därför att vi år 1926 haft bråket
i riksdagen örn den s. k. soldatinstruktionen. Jag ville undersöka, huruvida
de folkfrisinnade i regeringsställning levde som de hade lärt, när de själva
sutto på oppositionsbänken. Resultatet befanns då vara, att man i regeringsställning
var synnerligen mild och återhållsam och inte gick fram med några
stränga åtgärder, vilket enligt min mening var mycket klokt. Nu vill jag tala
om för kammaren, att i konstitutionsutskottet har jag vid studiet av samma
slags spörsmål för de år, då herr Lindman red för rusthållet, funnit att mildheten
då var ännu mera påfallande. Jag kom till slutsatsen, att ingen av de
senaste årens regeringar varit så återhållsam, när det gällt dylika inskridanden,
som just herr Lindmans egen regering. Det skulle roa mig att veta, hur
detta kan komma sig, då det är ett faktum, att just vid den tidpunkt, då herr
Lindman trädde till, kommunismen här i landet nådde sin höjdpunkt. Då var
Kalle Kilbom fruktansvärdast att skåda och krigsmålad mer än någonsin i
Moskvafärger. Då hade den moskovitiska bolsjevismen rönt relativt stor anslutning
i valen. Jag tror, att herrarna skola ge mig rätt, när jag säger, att den
kommunistiska propagandan just vid tiden, omedelbart efter 1928 års val,
företedde en fräckhet och hade en utmanande karaktär, som den knappast
haft vare sig förr eller senare. Men icke desto mindre fann herr Lindmans
regering, att det var bäst ätt inte tillgripa större våld än nöden krävde — enligt
min mening ett mycket klokt handlingssätt från den Lindmanska regeringens
sida. Men örn man handlat på det sättet, att man först i valmanifestet
har krävt en lagstiftning på detta område, sedan i regeringsdeklarationen förklarat,
att man ville fullfölja denna politik, men när man själv kom i regeringsställning
avstod från lagstiftning och såg genom fingrarna med den kommunistiska
propagandan, så kan det, herr talman, inte hjälpas, att det ter sig
högst besynnerligt, när man nu kör fram med denna motion. Och nog måste
det sägas, att den luktar valfläsk långa vägar, t. o. m. vidbränt valfläsk.

Emellertid ber jag att få fästa uppmärksamheten på en annan omständighet.
Herr Lindman har sagt, att det är självklart, att man begär en utred -

Lördagen den 12 mars e. m.

141 Nr 28.

ning, ehuru det inte är uttryckligen angivet. Men jag fäster herrarnas upp- Äng. straff för
märksamhet på den märkliga formuleringen i slutet av klämmen. Det begå- ^^else
res »åtgärder mot organisationer, öppna eller slutna, som fullfölja mot Sve- fö^ådeÅrott
riges stats- och samhällsordning riktade syften». Jag fäster kammarens upp m. m.
märksamhet på att det står ingenting örn att dessa mot Sveriges stats- och (Forts.)
samhällsordning riktade syften skola fullföljas med våld, för att de skola
vara straffbara, utan örn det överhuvud finns organisationer med syften, riktade
mot Sveriges stats- och samhällsordning, så skola dessa organisationer bli
föremål för inskridande. Vad jag närmast fäster mig vid är ordet statsordning.
Vad menar utskottet här med statsordning? Det kan ju knappast mena
staten överhuvud, ty då blir det ju bara tårta på tårta. Varje stat är nu en
gång just såsom stat en viss ordning. Skall man få något förnuft och sammanhang
i framställningen, så får man väl förutsätta att utskottet menar
Sveriges nuvarande statsordning. Och örn jag rätt fattade herr Björkman,
som nu blivit en så ivrig apologet för den demokratiska staten, så var det just
detta som var kärnan i hans framställning. Alltså, man menar den nuvarande
statsordningen, låt oss säga, den nuvarande demokratiska statsordningen.

Om här bildas ett parti — därest det nu behöver bildas — för att återinföra
det gamla skattestrecket, den fyrtiogradiga skalan, så är detta uppenbarligen
ett syfte, som riktas mot den nuvarande demokratiska statsordningen. Eller
örn jag säger, att här finns ett parti eller bildas en förening, som arbetar för
republikens genomförande i landet, så föreligger ett straffbart och enligt denna
formulering åtkomligt syfte. Ty det är ett syfte, riktat mot Sveriges nuvarande
statsordning. Den nuvarande statsordningen är ju en monarkisk och
icke en republikansk statsordning. Endast den omständigheten, att man underlåtit
att före ordet »fullfölja» sätta orden »med våld» och alltså kriminaliserar
varje strävan, den må vara aldrig så fredlig, som riktar sig mot den nuvarande
stats- och samhällsordningen, borde göra det omöjligt för kammarens
ledamöter att vid närmare eftertanke biträda en sådan framställning.

Här yttrade nu herr Lindman, att det måste ju finnas gränser även för föreningsrätten.
Ja, jag gjorde precis samma reflexion, när man från regeringshåll
beträffande den Munckska kåren nödgades konstatera att den nuvarande
föreningsrätten här i landet gör denna kår lagligen oåtkomlig. Jag tänkte
då för mig själv, att det borde väl ändå finnas gränser även för föreningsrätten.
Men sedan jag sett herr Lindman offentligen framträda och taga
denna organisation så varmt i försvar, förstod jag, att han knappast kände något
behov av några gränser för föreningsrätten och krävde dess respekterande
i vida större omfattning än vad vi andra kanske drömt örn. Men under sådana
föriiållanden ter sig hans deklaration av i dag minst sagt underlig. Nu ropar
han på föreningsrättens begränsning! Han säger vidare, att en revolutionär
propaganda måste man skydda sig mot. Ja, herr Lindman, vill man verkligen
skydda sig mot en revolutionär propaganda, så tror jag, att nättopp det
olämpligaste medlet är straff lagsbestämmelser, Det finns människor, som
framkalla revolutioner och sedan förvånas över dem. Det finns en politik,
som ger naturlig jordmån och näring åt cn revolutionär propaganda och sedan
blir häpen över sitt eget verk och ropar på lagstiftning. Jag undrar, örn inte
högern med en smula självrannsakan skulle kunna finna, att den metod, som
man använder exempelvis i England, är den sundaste och riktigaste, den nämligen,
att man tar även en revolutionär propaganda med knusende ro. Jag har
själv en gång i Hyde Park hört en talare, som kom och slog upp sin talarstol
och förkunnade, att man borde hugga huvudet av både Lloyd George och
kungen o. s. v. i den stilen. Både polisen och publiken hörde på och hade roligt,
och det enda polisen gjorde var att den såg till, att den ilrade talaren tog
sin talarstol med sig, när gick därifrån. Detta förnuftiga engelska drag,

Nr 23, 142

Lördagen den 12 mars e. m

Ang. straff föt
förberedelse
till högförräderibrott

m. m.
(Forts.)

• nämligen att man inte bör tillgripa större våld än nöden kräver, tror jag, att
man borde söka efterlikna. Sillénarna, som man talat så mycket örn, måste
ju pösa av självtillräcklighet, örn de läsa i riksdagens protokoll särskilt hur
herr Nilsson i Antnäs har gjort dem till de allra farligaste och mäktigaste
figurerna i landet.

Ja, så säde t. ex. herr Björkman, att det var en tid, då det inte fanns demokrati,
och då kunde det vara rimligt, att man tillgrep resning såsom enda sättet
att hävda sig. Jag vill ställa den frågan till herr Björkman: Varför har
man inte då just på den tiden sökt skydda sig med någon extra lagstiftning?
Nu kommer man och begär denna lagstiftning, sedan vi fått demokrati och
behovet av och därmed också faran för den resning, han talade örn, inte längre
föreligger. I sammanhang därmed ber jag att få fästa uppmärksamheten på
en punkt i utskottets framställning, där man hänvisar till Tyskland. Nåväl,
mina herrar, man har stränga bestämmelser i Tyskland. Men är det någon av
herrarna som vågar säga, att den propaganda, som nazister och kommunister
för närvarande föra i Tyskland, skulle kunna gå straffri enligt våra gällande
bestämmelser? Nej, den skulle absolut vara straffbar i vårt land. Jag följer
deras press så gott som dagligen och jag vågar säga, att med våra gällande
svenska lagar skulle denna propaganda vara åtkomlig. !Nu ha tyskarna gjort
ännu strängare bestämmelser, och ändå pågår denna propaganda alldeles som
örn inte lagen funnes. _ Det farligaste, herr talman, i all lagstiftning är att
stifta lagar, som man inte orkar tillämpa. Ty då blir den senare villan värre
än den första.

Alltså, jag betraktar för min del hela denna framstöt såsom en valpolitisk
framstöt. Motionen var dåligt motiverad. Utskottets hemställan är både dåligt
motiverad och till sin formulering ganska kautschukartad. Jag anhåller
därför, herr talman, att med användande av den lokution, som förekommer i
de bada reservationernas kläm, få yrka, att förevarande motioner icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Höglund i Stockholm: Herr talman! Nog måste väl ändå kammaren,
ifall den, som jag förmodar, uppmärksamt avlyssnade herr Lindmans anförande,
få ett bestämt intryck av svagheten i högerns position i denna fråga,
när herr Lindman i motiverandet av motionen så uteslutande rör sig med allmänna
talesätt utan att på minsta vis försöka konkretisera vad som just nu
skulle göra denna lagstiftning så särskilt behövlig och brådskande att genomföra.
Herr Lindman talar örn att vi måste ha »rätt och plikt att skydda oss
mot revolutionära rörelser». Ja, det är en sats, som i sin allmängiltighet kan
understödjas kanske av de flesta. Men man har inte rätt och inte plikt att
skydda sig med vilka medel som helst, icke med medel och metoder, som stå
i strid med fundamentala grundsatser för den demokratiska samhällsordningen.
Herr Lindman talar vidare örn att det är onaturligt, att partier skola
kunna få propagera för omstörtande med våld av samhället. Det får man inte
i detta land! Det finns otaliga arbetare och andra, som ha blivit dömda till
fängelse eller straffarbete för en sådan propaganda. Att taga ett sådant påstående
som herr Lindmans till intäkt för förslaget örn denna utvidgning av
förräderiparagrafen, är alitsa fullkomligt ohållbart. Herr Lindman talar ytterligare
örn att det gäller endast en utredning. Jag måste fråga: Var står det
i utskottets kläm? Det finns ingenstädes. Det har redan påpekats, att detta
icke är riktigt. Man drar upp direktiv för Kungl. Maj :t i klämmen, och det
är inte alls tal om någon förutsättningslös utredning.

Det finns, herr talman, i högerns motion ett uttryck, som är ganska karakteristiskt
för obestämdheten och, såsom herr Engberg sade, det kautschukartade
i hela förslaget. Det är en sats, i vilken det heter, att det gäller ett in -

Lördagen den 12 mars e. m.

143 Nr 23.

skridande mot organisationer med »mer eller mindre» revolutionära syftemål. -Äng. straff för
Mer eller mindre! I bästa fall skall det vara »mer», i sämre fall »mindre»
revolutionära, och i nödfall skall det väl inte alls vara revolutionära organi- förrååeribrott
sationer, som man skall inskrida mot, men ändå misshagliga naturligtvis. De m. m.
»mer» revolutionära ■— därmed åsyftar man tydligen det lilla bolsjevikpartiet (Forts.)
här i i landet. Jag erkänner, att herr Nilsson i Antnäs — men också elndast
han — försökt med exempel visa, varför denna lagstiftning skulle vara nödvändig.
Han tog fram ett exempel från Boden eller Luleå, ett flygblad till
de värnpliktiga att taga vapnen och vända dem åt rätt håll eller något i den
stilen. Men nog få väl ändå herrarna medge, att detta är en alltför obetydlig
anledning till en lagstiftning av denna omfattande karaktär. Jag vet inte, om
detta upprop beslagtagits och dömts. Men oavsett den saken är väl detta ett
sådant hot i luften, en sådan allmänt hållen sats i en revolutionär propaganda,
som inte är på något sätt konkretiserad till dagens verkliga situation.

Det har redan sagts i debatten, och jag vill understryka det, att bolsjevismen
har aldrig någonsin i detta land varit svagare än i detta ögonblick. Det
är en obetydlig grupp utan framtidsmöjligheter, en sekt, som fräter upp sig
själv och visat sig sakna dragningskraft för den svenska arbetarklassen. Men
bästa sättet att ge den en viss relativ styrka vore just att döma den till illegalitet,
att tvinga ned den under jorden till en rent konspirativ verksamhet, medan
den däremot, så länge den framträder med sin propaganda i dagens klara
ljus, inte kan utgöra någon verklig fara för den demokratiska samhällsordningen.

Vad beträffar de »mindre» revolutionära, det parti, som min f. d. partivän
herr Kilbom företräder, det nationalkommunistiska partiet, så är visserligen
detta parti något större än den andra gruppen av närbesläktad karaktär men
sannerligen inte heller att frukta ur de synpunkter, som motionen gör gällande.
Det kommunistiska parti, som företrädes här i kammaren, är ju ett reformistiskt
parti, ett parti på parlamentarisk grund. Herrarna få väl medge, att
det finns ytterst få medlemmar i denna kammare med ett så djupt och inträngande
parlamentariskt intresse, som kommunisterna lägga i dagen i stora frågor
såväl som små. De uppgå med liv och själ i den demokratiska parlamentariska
verksamheten. De trivas här nästan som fisken i vattnet. Och jag tror,
att de skulle kunna svara herr Lindman och högern, som frukta deras propaganda,
med vad gamle Adolf Hedin sade i annat sammanhang: Vi ha annat
att.göra än att göra revolution. De ha så förfärligt mycket att göra med alla
möjliga andra tänkbara problem, inte minst med att hålla samman sin egen lilla
rörelse, sina. tidningsorgan och organisationer. De ha sannerligen annat att
göra, herr Lindman, än högförräderi och kupper och revolutioner i detta land.

Det skall säkerligen herr Kilbom själv vara den första att intyga.

Jag lyssnade uppmärksamt till herr Björkmans anförande. Jag efterforskade
förgäves däri liksom i andra anföranden från samma håll vad som ur
svensk synpunkt skulle påkalla denna utvidgning av förräderilagstiftningen.

Herr Björkman hänvisade till utlandet och framför allt till den lilla kupp,
omfattande, ett pär hundra beväpnade män, vilken ägde rum i Reval sex, sju
ar tillbaka istiden. Det är väl ändå ganska långsökt att taga en sådan desperat
aktion av några förtvivlade och svältande människor i ett av kriget och inbördeskriget
härjat och förött land till utgångspunkt för en lagstiftning i Sverge,
d;ir vi leva under helt andra förhållanden och med en demokratisk regim.

Herr Björkman citerade också ett uttalande av en förutvarande fransk ministerpresident,
ett hot riktat mot bolsjevikernas propaganda. Men herr Björkman
kunde i det. sammanhanget kanske haft anledning erinra sig, att den nuvarande
författningen i Frankrike dock är en frukt både av en och flera revolutioner.
Det finns revolutioner, som sannerligen inte låta sig hejdas av någ -

Nr 23. 144

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. straff för ra högförräderiparagrafer. När tiden och situationen verkligen är mogen för
^tiUte^86 genomförande av en sådan revolution, så skriver den sina egna lagar. Bästa
förräderibrott sättet att undvika, att vårt land kommer därhän, är väl att medverka till skarn.
m. pandet av sunda samhällsförhållanden.

(Forts.) Men örn nu dessa små kommunistiska partier skulle vara så farliga, som
högern i detta ögonblick vill göra gällande, så finns det — det är redan sagt,
och jag vill understryka det — tillräckligt med paragrafer för att möta dem,
paragrafer, som också användas och visst inte äro ur funktion, herr Lindman.
Jag kan ju erinra örn vad som skedde 1916 i samband med en viss fredskongress,
om hur myndigheterna från de högsta instanserna till de lägsta — till
vilka jag väl då får räkna Stockholms rådhusrätts sjunde avdelning — voro
ivrigt verksamma för att bringa dessa förräderiparagrafer i tillämpning, ehuru
det dock den gången gällde en helt annan sak, än vad här är föremål för
herrarnas på högerkanten stora bekymmer.

Jag vågar påstå, att en sådan ny lagstiftning, som här ifrågasättes, verkar
rent provokatoriskt. Den verkar provokatoriskt i två bemärkelser: dels i den
bemärkelsen, att den kommer att gagna den kommunistiska rörelsen, inte att
skada den, och dels i den meningen, att den kommer att medverka till att driva
den svenska demokratiska utvecklingen från laglighetens grund. Det var en
gammal fransk statsman, som en gång uttalade: »Lagligheten blir vår död».
Och det ser sannerligen ut, som örn högern i detta land skulle börja känna sig
illa till mods under den laglighet, som det överväldigande flertalet av den
svenska arbetarklassen representerar. Jag tror inte, att det kan vara gagneligt
för landet att få fram en lagstiftning, som kommer att medverka till att
skapa en jordmån för att vi skulle glida ut ifrån den demokratiska utvecklingslinje,
som vi dock här i landet hålla ganska allmänt fast vid.

Ja, det har talats örn valfiske, och flera av högerns representanter här ha
tillbakavisat detta såsom förtal. Jag vill visst inte påstå, att herr Nilssons i
Antnäs uppfattning, som ju föreföll att vara grundad på ärlig övertygelse,
skulle vara dikterad av sådana bevekelsegrunder. Jag vill inte påstå det örn
herr Lindmans uppfattning heller givetvis. Men nog är det ett egendomligt
sammanträffande, att högerns intresse för denna sak alltid framträder just
valåren, just då det gäller val, just i valprogrammet. Då är deras intresse och
nit brinnande att få en skärpt lagstiftning mot den revolutionära propagandan.
Men dessemellan ser man mycket litet till av detta intresse. Herr Lindman
fällde själv ett uttryck, som jag ber kammarens ledamöter observera.
Han erkände, att det inte var ett trängande behov för dagen — jag antecknade
det ordagrant — som här förelåg, men man måste lagstifta i mycket god tid
för framtiden. Då måste man ju fråga — och det är den vägande invändningen
som reses icke minst från frisinnat-liberalt håll: Varför inte avvakta

den utredning, som skall komma i samband med den Thyrénska strafflagsreformen?
Varför är det så oerhört brått, varför vill man till varje pris söka1
få fram ett beslut i dag och pressa fram frågans behandling, örn inte för atty
man skall med hjälp av detta berätta spökhistorier för valmännen under den
stundande valrörelsen. Jag tror, att om det inte är så, att här föreligger medvetet
valfiske från högerns sida, så är det dock så, att herrarna äro slagna med
en blindhet, som skulle komma att göra ont värre, i händelse riksdagen skulle
bifalla den föreslagna lagstiftningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Lindman: Herr talman! Det är bra ledsamt, att jag skall behöva

besvära kammaren klockan fyra på morgonen, men jag skall inte besvära kammaren
länge.

När den siste ärade talaren talar örn valfiske och säger, att detta är valfiske,

Lördagen den 12 mara e m.

145 Nr 23.

så vill jag fråga: hur har det varit inom det socialdemokratiska partiet, har Äng. straff för
inte där ibland förekommit något, som man kan kalla valfiske? Jag är överty- ^&rt^r^else
gad om att herr Höglund själv nog varit med örn sådant flera gånger. Jag för- fånäderibrott
står av hans leende min just nu, att han erkänner, utan att yttra ett ord, att m. m.
det ligger sanning i detta. (Forts.)

Jag skulle också vilja säga några ord til! herr Engberg. Han säde, att han
i konstitutionsutskottet erfarit, att under den tid, den regering satt, som jag
tillhörde, var man mycket mild mot kommunisterna, mildare än andra regeringar
varit. Men så säger han i alla fall, att då var herr Kilbom som allra mest
fruktansvärd. Varför skulle han vara det, örn vi voro så milda mot honom?

Örn vi i stället tvärtom varit stränga, skulle han väl ha rest sig upp, därest det
resonemang, herr Engberg för, skall hålla streck. Emellertid, när man här
kommer med sådana uttalanden, så skulle jag, herr talman, bra gärna vilja veta,
örn herr Engberg gjort upp en statistik över hur man ingripit i det ena eller
andra fallet. Herr Engberg har säkerligen inte gjort upp någon sådan statistik.
Eller har han suttit i konstitutionsutskottet och infordrat handlingar och
tryck, som visa, att den ene gjort mer och den andre mindre? Het skulle vara
intressant att få veta, hur det förhåller sig med den saken. Inte för att jag
anser, att det föreligger någon särskild anledning att vara sträng i onödan, men
det talades här örn en kollega till mig, justitieminister Petersson. Han fick öknamnet
Åtals-Petter, därför att det gjordes så mycket åtal på den tiden jag
var statsminister, och anledningen därtill var nog den, att man då också hade
orsak att göra rätt många åtal.

Herr Engberg sade, att man skapar anledningar till revolutioner, och sedan
förvånar man sig över, att de komma till. Jag vill minnas, att det visst är en
mycket stor man, som yttrat de orden, vilken påminner jag mig ej för ögonblicket.
Jag skulle då vilja säga, att om man intet gör för att hindra en revolution
och den sedan ändå kommer, då .skulle kanske herr Engberg sätta upp en
förvånad, min och tänka, att kanske ändå inte herr Lindman hade så fel i sin
uppfattning, att man skall försöka stämma i bäcken i stället för i ån. Det är
stor skillnad på herr Engberg och mig, herr talman. Jag vill, att man skall
göra något för detta i verkligheten; herr Engberg dundrar mot kommunisterna
med munnen, men aldrig annat än med munnen, men det gör han ganska grundligt.

Till sist ville jag säga ett ord till herr Höglund i Stockholm. Han sade, att
motionen gagmar kommunisternas sak, och han säger, att det tjänar ingenting
till, de ha så mycket annat att syssla med, icke minst med sig själva, dessa
kommunister. Ja, det vet naturligtvis herr Höglund, ty han har själv varit
kommunist och varit med och kört bort herr Vennerström. Sedan kom herr
Kilbom och körde bort herr Höglund, och sedan kom herr Sillén och körde bort
herr Kilbom, och då förstår man ju, att de, som han säger, lia mycket att syssla
med. Jag tillåter mig för övrigt betvivla, att detta skulle gagna det kommunistiska
partiet. Jag är ju inte särskilt initierad i dessa frågor, men jag förstår,
att herr Höglund talar av erfarenhet.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag skulle inte lia begärt ordet, örn det inte
varit så, att herr Höglund har rätt att i någon mån få sina bekymmer lättade.

Det är bara ett jag beklagar, och rict är att denna debatt föres så här sent —
förlåt tidigt — så att referaten av herrarnas alla djupa visheter hade kommit
in i morgonpressen.

Örn folk ute i landet får läsa protokollet och inte minst — jag kan under inga
förhållanden godkänna herr Höglunds betyg åt herr Nilsson i Antnäs — får
den senares anförande, är jag övertygad om, att massor av dem hade sagt: Verkligen,
uro kommunisterna så duktigt folk, då måste jag ögonblickligen bli
kommunist! — Få de vidare läsa vad herr Lindman framhållit, är jag överty Andra

hammarens protokoll 1932. Nr 23. 10

Sr 2.‘5. 14G

Lördagen den 12 mars e. m.

Äng. straff för gad örn, att massör av dem mot bakgrunden av de svårigheter de just nu leva i
förberedelse säga: Jaså, det finns verkligen en rörelse här, som så där radikalt vill städa
tillhög- Upp me(j elände, som herr Lindman och många av hans meningsfränder

0rrm.m.° städt till med. Den rörelse skola vi understödja!

(Forts.) Herr talman! Jag beklagar ur dessa synpunkter mycket livligt, att denna
debatt inte började klockan 11 i går. Emellertid, då nu såväl herr Lindman
som herr Höglund i Stockholm och herr Nilsson i Antnäs —• jag tycker, att
klöverbladet inte är så dumt -— lia ådagalagt dessa stora bekymmer också för
det lilla, betydelselösa parti, jag och mina kamrater här representera, så är detta
säkert uttryck åt vad som innerst inne gnager dem.

Herr Höglund var mycket bekymrad över, att vi ägnade så mycken tid åt
arbetet här. Det kan jag förstå, ty därigenom bli vi ju i tillfälle att, den ena
gången efter den andra, visa hur icke minst herr Höglund, ehuru tillhörande
den socialdemokratiska partiledningen, är den förste att slå sönder denna partilednings
politiska linjer. Det blir också genom vår aktivitet tillfälle att gång
på gång visa på, hur herr Höglund exempelvis i militärfrågan i Social-Demokraten
söker vara — antimilitarist — men här gör raka motsatsen. Med den aktiviteten,
herr Höglund — det vågar jag försäkra — skola vi fortsätta, så långt
vi kunna och våra krafter stå oss bi, ty vi tycka, att det i det politiska livet är
en stor vinst, örn det råder en smula ärlighet.

Denna debatt är för högerns vidkommande ingenting annat än ett uttryck
— rätt förklarligt i dessa dagar — för deras ytterligt sjuka samvete.

Mina herrar! När man representerar i sin samhällsuppfattning en ideologi,
som omsatt i praktiken har lett till sådana resultat, som ni kanske icke nu fatta,
men som jag har en känsla av att ni inom åtta dagar nog komma att ha större
möjligheter förstå, är det ändå hedersamt, att herrarna ha dåligt samvete. Och
ni kunna vara övertygade örn, att hur många lagar ni än stifta, så hjälpa de
inte mot revolutionen. Jag vet icke, men nog är det väl tionde gången vi här i
kammaren framhållit, att man »gör» icke en revolution. En revolution kommer
som en explosion, tack vare olidliga sociala förhållanden. Lenin sade för
övrigt att det icke är nog med —• och det skulle kanske herr Lindman skriva
sig till minnes — att massorna äro inställda på den revolutionära kampen. Förutsättningen
för att revolutionen skall lyckas är, att den regering, som finns, är
urståndsatt att regera. Men, herr Lindman, man regerar icke med lagparagrafer.
Man regerar, örn man vill förebygga ett tillstånd, som för till den revolutionära
explosionen, genom en politik rakt motsatt den högern representerar,
en politik som skapar arbetstillfällen, såsom min kamrat Flyg här tidigare anförde,
en politik som ger möjlighet för det arbetande folket att försörja sig, en
politik med andra ord, som ser till att icke ett litet fåtal — jag skall ännu mera
kunna skärpa uttrycket — samlar i fickorna, vad den stora massan av befolkningen
bringar i dagen. Högerns politik går ut på raka motsatsen och i känslan
utav, att den nu håller på att föra till en brytningspunkt, i känslan utav att
dess egen gärning håller på att leda till bankrutt ropar den på reaktionära lagar.
Man säger nu: Låt oss för Guds skull få möjlighet till än starkare våldsåtgärder
än vi hittills haft, ty eljest är det fara för, att det hela ramlar över
ända. Herrarnas uppträdande är således ett erkännande av, att situationen utvecklar
sig i den riktning, som vi ha förutsagt. Jag vill emellertid försäkra,
att det kommer icke att ett dugg påverka vår gärning, som är, har varit och
alltjämt blir att samla majoriteten av Sveriges arbetande folk för att göra ett
slut på det samhällstillstånd, som, jag är övertygad därom, herrarna i dessa timmar
gå omkring och tänka på är galet, då det fört till en sådan situation som
den vi nu befinna oss i.

Herr Engberg: Herr talman! En liten replik till herr Lindman. Han

efterlyste statistik. Jag har naturligtvis ingen statistik, men de handlingar,

Lördagen den 12 mars e. in.

147 Nr 23.

som det Ilar gäller, äro offentligen tillgängliga. De äro icke alls hemligstämplade.
De finnas i justitiedepartementet till påseende. Jag kan rekommendera
herr Lindman att skicka upp någon av Svenska Dagbladets eller Nya Dagligt
Allehandas — jag törs icke säga Aftonbladets — medarbetare för att ta reda
på dem från hans regeringstid. Ett studium av dem skall leda till samma resultat,
vartill jag själv kommit.

Jag frågar: kan herr Lindman säga mig något fall av kommunistisk propaganda,
då herr Bissmark ingrep som justitieminister? Jag tror han blir svarslös.

Det skulle vara frestande, herr talman, att yttra sig örn herr Kilboms revolutionsteori,
men jag avstår från den saken, därför att här talar ju en man med
stor kunskap. Den som var utsatt för revolutionen på Torgatan, bör ju ha ett
erfarenhetsunderlag att bygga på, som icke är oss andra förunnat. Men när
herr Kilbom låtsas, som örn här finns hemligheter inom det socialdemokratiska
partiet, erinrar jag mig, herr talman, en gång när herr Kilbom i sin ungdoms
dar var uppe vid ett uppländskt bruk och höll föredrag. Han hade sin portfölj
på pulpeten, och han slog många gånger med sin hand på den och sade:
»I denna portfölj bär jag dokument, som tillfullo bevisa socialdemokraternas
förräderi mot arbetarklassen.» En gammal hederlig järnbruksarbetare,. som
kände herr Kilbom och hans metoder, gick fram och öppnade portföljen inför
publikens ögon. Den innehöll, herr talman, en nattskjorta och ingenting annat!

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på lro) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den av herr
Åkerman m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, 3:o) bifall till
den reservation, sorn! avgivits av herrar Larson i Lerdala och Olsson i Rimforsa
samt 4:o) bifall till det under överläggningen framställda yrkandet, att
förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den sistnämnda propositionen. Herr Björkman begärde emellertid votering,
varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog
de återstående propositionerna, av vilka den under 1 :o) angivna nu antogs
till kontraproposition. I överensstämmelse härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller det under överläggningen angående
första lagutskottets utlåtande nr 19 framställda yrkandet att förevarande motioner
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda utlåtande.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit det under överläggningen
framställda yrkandet, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 33, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag för
tillfälliga åtgärder för lindrande av nöd m. m. inom Norrbottens län;

Äng. straff för
förberedelse
till högförräderibrott

m. m.
(Forts.)

Nr 23. 148

Lördagen den 12 mars e. m.

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande av vissa
kostnader för det s. k. Ådalsmålet;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare lån
till Sydsvenska kraftaktiebolaget för utförande av kraftverksanläggning vid
Karseforsen-Laholmsf atlet;

nr 36, i anledning av väckt motion om en järnvägsanläggning Morjärv—
Nederkalix; och

nr 37, i anledning av väckta motioner angående en landsvägsbro över Svinesund; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Majda proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 4 oktober 1929 (nr 307) angående
tullrestitution; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker, m. m.;

börsta lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Majda proposition angående anslag ur kyrkofonden
för reparationer å den åt kyrkoherden i Korpilombolo församling upplåtna
prästgården;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag dels till lag
örn gäldande ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å innehavare av
prästerlig emeritilön med flera, dels ock angående gäldande ur biskopslöneregleringsfonden
av pensionsavgift, belöpande å innehavare av emeritilön för
biskop;

nr 25, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl. Maj:t angående
meddelande av närmare bestämmelser angående en praktisk och enhetlig tilllämpning
av strafflagens stadganden örn dagsböter;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en internationell konvention för betryggande av säkerheten för människoliv
till sjöss med mera samt en internationell lastlinjekonvention med mera;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 35 § sjölagen; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9, 16 och 22 §§ lagen den 16 oktober 1914 örn tillsyn
å fartyg; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3. i anledning av
väckt motion angående eventuellt upphörande av visst slag av privilegier.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Sandström, under den 16 mars och

* Vahlstedt » 2 dagar fr. o. m. den 16 mars.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.22 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Måndagen den 14 mars {. m.

149 Nr 28.

Måndagen den 14 mars.

Kl. 0.15 f. m.

§ 1.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 189, angående beredande av medel för
utförande av vissa restaureringsarbeten å Venngarns slott; och

till jordbruksutskottet propositionen, nr 197, angående åtgärder i avseende å
vissa egnahemsföretag i Malmöhus län.

§ 2.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets memorial, nr 33, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag för tillfälliga åtgärder
för lindrande av nöd m. m. inom Norrbottens län blev den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen godkänd.

§ 3.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 34—
37, bevillningsutskottets betänkanden nr 23 och 24 samt första lagutskottets
utlåtanden nr 22, 23 och 25—28.

§4.

Till avgörande företogs första lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av
Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om anstånd i särskilt fall med
gälds betalning.

Genom en den 12 mars 1932 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 198, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om anstånd i särskilt fall med gälds betalning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §:

Konungen äge, där det med hänsyn till svår penningkris prövas oundgängligen
nödigt för tillgodoseende av allmänt väl, efter hörande av fullmäktige i
riksbanken och i riksgäldskontoret medgiva gäldenär det anstånd med gälds
betalning, som av omständigheterna påkallas.

Sådant medgivande skall avse viss tid, högst en månad, med rätt för Konungen
att, då synnerliga skäl därtill äro, efter förnyat hörande av fullmäk -

Ang. anstånd
i särskilt fall
med gälda betalning.

Nr 23. i 50

Måndagen den 14 mars f. m.

Ang. anstånd
i särskilt jall
med galås betalning.

(Forts.)

tige i riksbanken och i riksgäldskontoret bevilja förlängning med högst en månad
varje gång.

Medgives anstånd, åge Konungen tillika besluta anstånd med betalning av
offentliga avgifter, vilka icke kunna för gäld anses.

Medgivet anstånd må, när förhållandena därtill föranleda, av Konungen
återkallas.

2 §.

Medgivande av anstånd med gälds betalning må även innefatta förbud för
gäldenär att fullgöra betalning å tid, varunder anståndet gäller.

3 §.

Konungen åge utfärda de föreskrifter, som i följd av medgivande av anstånd
må anses nödiga dels rörande gäldenärs skyldighet att betala ränta å gäld, med
vars betalning anstånd gäller, dels rörande inskränkningar i borgenärs rätt att
hos domstol, överexekutor och utmätningsman utsöka sin fordran, att söka att
gäldenärs egendom avträdes till konkurs samt att i övrigt göra gällande rättsliga
verkningar av dröjsmål i avseende å betalningen, dels ock rörande uppskov
med försäljning av utmätt egendom.

4§.

Växel eller check må under den tid, anstånd gäller, icke uppvisas till betalning
eller protesteras för bristande betalning.

5 §•

Är enligt lag eller författning borgenärs rätt beroende därav, att talan anhängiggöres
eller annan åtgärd vidtages inom viss tid, och kan i följd av anståndet
sådan åtgärd icke företagas, vare borgenärens rätt förvarad, där jitgärden
vidtages inom en månad efter hindrets upphörande; dock att i fråga
örn vad borgenären har att iakttaga för bevarande av växelrätt eller checkrätt
skall gälla vad därom särskilt stadgas.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet och gäller till den 1 juni

1932.

Utskottet hemställde, att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Det förslag,

som nu föreligger till avgörande, har, såsom kammarens ledamöter redan känna,
föranletts av meddelandet, att ledaren för den stora Kreugerska koncernen,
ingenjören Ivar Kreuger, avgått med döden. Det finnes nämligen anledning
befara, att vissa av denna koncern ägda eller med denna i förbindelse stående
företag kunna antagas bli i oundgängligt behov av att gentemot sina gäldenär
erhålla någon tids rådrum för en undersökning av företagens och därmed
förbundna enskilda personers ställning. Enär vår. hittillsvarande lagstiftning
icke inrymmer befogenhet för regeringen att medgiva och fastställa ett dylikt
temporärt betalningsanstånd för enskild person eller enskilt företag, har den
nu föredragna propositionen utarbetats. Den avser, att riksdagen skulle utrusta
regeringen med nyss nämnda befogenhet.

Beträffande i vilken utsträckning och under vilka förhållanden ^och villkor
som den sålunda ifrågasatta befogenheten kan och bör utövas, anhåller jag få
hänvisa till propositionen. Med tillfredsställelse erfar jag, att lagutskottet
funnit sig kunna utan meningsskiljaktighet tillstyrka den föreslagna lagens
godkännande.

Måndagen den 14 mars f. m.

151 Nr 23.

_ Särskilt vill jag betona, att vid ett bifall från riksdagens sida den åt regeringen
lämnade befogenheten naturligtvis måste utnyttjas med största varsamhet
och tillämpas endast i sådana fall, då med hänsyn till såväl allmänna som
enskilda intressen ett uppskov med betalningsskyldigheten kan anses vara på
ett bindande sätt motiverat.

I detta sammanhang vill jag icke ingå på frågan rörande vilka verkningar,
som kunna tänkas följa av vad som nu inträffat. Däremot vill jag starkt betona,
att bibehållandet av lugn irån allmänhetens sida mer än något annat är
av vikt i den nu föreliggande situationen. Därmed underlättas också ett uppordnande
av densamma.

_ Under åberopande av vad jag sålunda anfört, vädjar jag till kammaren att
bifalla lagutskottets hemställan.

Herr Kilbom: Herr talman! Då vi Irån vårt håll gå med på föreliggande
förslag, sker det under starkt betonande av att detta icke innebär någon fullmakt
in blanco för regeringen att använda sig av den i det föreliggande lagförslaget
medgivna rättigheten. Också för vårt vidkommande föreligger emellertid
ett mycket starkt intresse av att se till, att icke arbetarna drabbas av
konsekvenserna av vad som inträffat. Det anmäler sig emellertid också en
hel råd av andra krav på hänsynstagande till omständigheter, orsakade av den
pågående krisen. Det var icke så länge sedan, sorn från Västernorrlands län
anmäldes från dåvarande — eller en del av länets — arbetare inom trävaruindustrien,
att de ansågo sig böra bliva befriade från exempelvis skattebetalning
under nuvarande förhållanden. Det har veterligt icke lämnats någon som
helst förklaring örn vad regeringen anser örn den gjorda framställningen. Den
nämnda gruppen är dock icke den enda, som har rätt med hänsyn till krisen
att göra dylika anspråk gällande. Det finnes runt omkring i landet en massa
arbetare och jordbrukare, som fått anmaning från penningiorsträckande institutioner
om att inbetala räntor och i en del fall även de erhållna krediterna.
Det har t. o. m. hållits sammanträden, där låntagarna överlagt örn hur de skola
ställa sig i förevarande situation. Det är uppenbart, herr talman, att man har
rätt att förvänta, också dylika låntagare få moratorium. Detta så mycket
mera som ju utvecklingen i andra länder visar, att därest icke i tid ingripes,
kommer man till omständigheter, som säkert icke kunna behärskas. För den
händelse att icke räntor betalas, måste detta komma att medföra, örn händelserna
ha sin gång, att exekutiva auktioner utlysas och att folk får gå ifrån sina
hem. ^ Detta är icke några fantasier. Den sista krisen lämnade en rad av exempel
på en dylik utveckling, något som för övrigt alltjämt lever kvar i minnet
hos därav träffade folkgrupper, icke minst tack vare den brutalitet man från
storindustriellt och storfinansiellt Imil utvecklat, då det gäller bondeklassen och
de fattiga i övrigt.

Ett tredje krav, som anmäler sig och för övrigt även det diskuterats, är
kravet på moratorium i fråga om erläggande av hyror. Det synes mig alldeles
naturligt, att ett dylikt krav framföres. Personer, som ha gått arbetslösa
i åratal eller lia arbetat tre dagar i veckan under ett och ett halvt år, kunna
icke ha någon möjlighet att betala sina hyror, synnerligast som dessa i exempelvis
Stockholm ligga över vall som är skäligt. Ä alla de nämnda områdena,
i fråga om de anförda arbetarna i Västernorrlands län och annorstädes, när
det gäller uppskov med skatter och annat, i fråga om de arbetande jordbrukare,
som nu hotas av åtgärder, för den händelse de ej inbetala förfallna räntor och
lån, i fråga örn hyresgäster o. s. v. har det ej märkts något intresse från den
sittande regeringens sida att ge moratorium. Jag linner detta så mycket mera
anmärkningsvärt, som dess intresse att ställa allt till rätta framträder, då det
gäller de områden, som föranleda föreliggande lagförslag. Det måste i varje

Äng. anstånd
i särskilt fall
med gälds betalning.

(Forts.)

Nr 23.

152

Måndagen den 14 mars f. m.

Ang. anstånd
i särskilt fall
med gadds betalning.

(Forts.)

Herr Hallsson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få tillstyrka det

framlagda förslaget, under den förvissningen att den vidsträckta fullmakt,
som därigenom lämnas regeringen, skall utövas med all den varsamhet som
situationen kräver. Samtidigt använder jag tillfället att ^uttala den förhoppningen,
att, örn situationen skulle påkalla längre gående åtgärder, regeringen
i god tid skall söka kontakt med riksdagen och dess representanter.

Herr Björkman: Herr talman! Jag tillåter mig bara nämna, att det var

med mycken tillfredsställelse som lagutskottet vid behandlingen av denna
sak märkte, att propositionens förberedande och remitterande till lagrådet försiggått
innan gårdagens händelser inträffade. Och det är, säkerligen med tillfredsställelse
envar förmärker, att i föredragande statsrådets motivering till
propositionen förklaras, att det för tillämpning av moratorium förutsattes att
det gäller att tillgodose allmänt väl, och att, örn fullmäktige för riksbanken
och för riksgäldskontoret avstyrka en åtgärd, som avses i lagen, sa skulle moratorium
eller förlängning av moratorium ej böra komma i fråga.

Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag angående det i nästföregående paragraf omförmälda
ärendet.

§ 6.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 78, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag örn anstånd i särskilt fall med gälds betalning.

§ 7-

Föredrogs, men bordlädes åter andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande nr 3.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 0.32 f. m.

In fidem
Per Cronvall.

fall tagas någon simula hänsyn också till de folkgrupper, som jag här nämnt.

Med uttalande av dessa synpunkter, herr talman, vill jag sålunda förklara,
att vi ej komma att rösta emot föreliggande förslag, men förbehålla oss frihet
att i fortsättningen undersöka varje åtgärd, som tilläventyrs kommer att vidtagas.

Måndagen den 14 mars e. m

153 Nr 23.

Måndagen den 14 mars.

Kl 4.30 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 8 innevarande mars.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkande, nr 25, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående villkoren
för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter.

§ 3.

Herr Schött avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 481, i
anledning av^ Kungl. Maj:ts proposition, nr 143, angående omorganisation av
folk- och småskoleseminarierna.

Denna motion bordlädes.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de vid det förra sammanträdet denna
dag fattade beslut örn remiss av Kungl. Maj :ts propositioner och godkännande
av en voteringsproposition.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Johansson i Brånalt under 4 dagar fr. o. m. den 14 mars och

» Orapenson » 14 » » > 16 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.33 e. m.

In fidem.
Per Cronvall.

Andra hammarens protokoll JOSS. Nr SS.