RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1932:4)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1932. Första kammaren. Nr 4.

Tisdagen den 19 januari f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts proposition nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1932/1933.

Herr Vennerström: Herr talman! Då jag under gårdagen lyssnade till

den flödande vältaligheten, alltifrån herr Tryggers satiriska skämtlynne via
herr Österströms kabaretlynne fram till herr Pålssons fräna ursinne, fäste jag
mig framför allt vid en av de kvickare talarna under förmiddagens förhandlingar.
Det var min värderade, nu frånvarande vän herr Österström, som i
slutet av sitt anförande tävlade med en så förnämlig konstnär i anekdotberättandets
konst som herr Trygger. Han berättade en anekdot om kartläggning
och. terräng. Jag ber att få följa honom, inte i anekdotberättandet — därtill
har jag inte någon möjlighet —• men i hans terränglöpning.

^Det är onekligen av värde att redan i början av en sådan riksdag som denna,
då det gäller att i storstilade former gå till en hjälpaktion för dem, som äro
mest betungade av den ekonomiska krisen, verkligen erhålla en kartläggning
av det ekonomiska läget, av den ekonomiska terrängen ute i landet. Här har
från en delgav föregående dags talare — jag tänker närmast på herr Pålsson
men även på jungfrutalaren på södermanlandsbänken herr von Heland — gjorts
en kartläggning över den ekonomiska terrängen för Sveriges jordbrukare, framför
allt i mellersta och södra delarna av landet. Jag har för min del inte någon
anledning att bestrida verklighetssinnet hos dessa talare, och jag förmodar, att
deras kartläggning är riktig —— jag kan i varje fall som norrlänning inte ha
någon sakkunskap pa det området. Gentemot herr Pålsson vill jag i varje fall
i förbigående erinra om, då han skildrade läget nere på Söderslätt i närheten
av hans excellens herr utrikesministerns hemort, när han skildrade panikstämningen
därstädes och hurusom man visserligen inte tog livet av spädbarnen,
som i forna tider, men i stället av spädgrisarna, att för en så trogen väktare av
det s. k. kapitalistiska systemet måste det onekligen i en sådan situation kännas
tämligen kusligt att deklarera, att det systemet är det enda ekonomiskt
sunda och bäriga, efter, vilket man kan skapa rimliga och goda förhållanden.

Men jag^återvänder till ett annat terrängområde, som jag tror, att jag själv
i någon mån. känner. Jag hörde min vän herr Österström i den allra underdånigaste
lojalitet, nästan efter österländska metoder, nedlägga den ena blomsterkvasten,
efter den andra inför regeringens olika ledamöter. Det vore den
bästa regering i världen, i varje fall i vårt land, och jag observerade, att han
framför allt med sin uppvaktning vände sig till herr socialministern. Jag har
inte någon anledning att underlåta en deklaration, att den man, som för närvarande
befinner sig på den posten, är en man av starkt socialt patos, ehuru
jag måste beklaga., att hans sociala patos, som i vissa fall stuckit fram även i
statsverkspropositionen, dock har blivit inte så litet beskuret och hämmat av
finansministerns småländska sparsamhet. Men jag måste i alla fall i förbi FÖrsta

kammarens protokoll 1932. Nr 4. 1

Statsverktpropositionen.

(Forts.)

Sr 4. 2

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

gående säga, att i den effektfulla, men kanske något echaufferade repliken till
herr Branting på stockholmsbänken rörande Ådalshändelserna, föreföll det,
som om herr socialministern för tillfället hade lämnat sitt sociala patos åt sidan,
och det var mera formalisten och ej så litet av byråkraten, som i det sammanhanget
stack fram.

Jag vill, för att gå in på den ekonomiska kartläggningen av herr socialministerns
speciella område, säga, att visserligen är det sant, att den under honom
arbetande kommission, som, låt mig säga, sörjer för de arbetslösa i landet, har
i de sista tiderna låtit sin verksamhet väsentligen svälla ut, och direktiven ha
i det fallet blivit väsentligen humanisera de och vidgade, men, herr socialminister,
vad är den bleka verklighet eller den mörka verklighet, som herr Trygger
förklarade, att vi av lönenedsättning hotade riksdagsmän väl lära snarligen få
titta in i? Vad innebär egentligen denna mörka verklighet för stora delar av
Sveriges arbetande folk? Går jag till kommissionens rapport örn hjälpverksamheten
under oktober, så finner jag att antalet anmälda hjälpsökande uppgår
till ej mindre än 57,000. Hur många hjälptes av stat och kommun? Summa
summarum 20,000 man. Alltså 37,000 man helt ohjälpta av stat eller kommun,
d. v. s. två tredjedelar av samtliga, som äro anmälda, och därtill kommer
så den väldiga skaran av icke anmälda men dock arbetslösa och nödlidande
människor i vårt land. Jag går till ett län, som jag själv har personlig kännedom
om, nämligen Västernorrlands län, som för närvarande har den högsta
arbetslöshetssiffran. Där hade man i oktober månad 9,000 anmälda. Hur
många hjälpta av stat eller kommun? 3,000 man. Hur många ohjälpta?
6.000 man, alltså två tredjedelar. Och kanske har man i det förhållandet en
förklaring, den bakomliggande och den djupgående förklaringen till den tragedi,
mot vars konsekvenser ej minst herr socialministern har haft att kämpa.

Går jag till Norrbotten med dess arbetslöshet i skogarna, vid sågverken, vid
malmfälten, så hade man där under oktober månad, om jag minnes rätt, närmare
6,000 anmälda. Av dem blevo ungefär 1,500 hjälpta, sålunda över 4,000
ohjälpta av stat och kommun. Det är den mörka verklighet, som den här nu
inte närvarande ledaren av högerpartiet har anledning att hålla klar för sig,
när det för honom gäller att få fram bevismaterial för sin deklaration, att vi
inte skola gå Englands vägar, att vi inte skola genom sociala hjälpåtgärder
nå fram till ett kullkastande av vårt lands ekonomiska och sociala liv.

Jag går så till ett annat område av den ekonomiska kartläggningen. Jag
går över till frågan om den kommunala skattebelastningen. Jag hörde tyvärr
inte under gårdagen herr finansministern, men av något senare anförande föreföll
det, som örn han i varje fall i någon mån var inne på den saken. Det
socialdemokratiska partiet har låtit verkställa en undersökning, som under de
närmaste dagarna kommer att ligga på denna kammares bord, rörande den kommunala
skattebelastningen för det kommande året. Om jag först stannar vid
det nordligaste länet, Norrbottens län, finna vi i fråga örn den för det kommande
året beslutade kommunala utdebiteringen, att det är inte mindre än
samtliga Norrbottens kommuner med undantag av 6, som beslutat en kommunal
utdebitering av mera än 15 kronor. Lägger jag därtill en landstingsskatt
av över 3 kronor samt en genomsnittlig vägskatt av över 3 kronor, så blir resultatet,
att samtliga dessa kommuners, utom 6, invånare ha en genomsnittlig
skattebörda till kommunen, till vägarna och till landstinget på över 20 kronor.
Det är en av Norrbottens kommuner, som befinner sig i det lyckliga läget, att
den har en kommunal utdebitering av över 40 kronor, vartill därjämte även bör
läggas utdebitering för vägutskylder och för landstinget. Och det finnes i
Norrbottens län vägdistrikt, som ha den våldsamma skattetyngden av inte
mindre än 4 kronor per skattekrona och till och med mera än 4 kronor.

Jag går så till mitt eget län, nämligen Västernorrlands. Det visar sig, att

Tisdagen den 19 januari f. m.

3 Nr 4.

inom Medelpad, i det stora industriområdet, och därjämte utefter Ångermanälvens
floddal, av samtliga där befintliga 52 kommuner det är inte mindre än
39, som för det kommande året ha en utdebitering på minst 10 kronor, och
därtill kommer genomsnittligen omkring 5 kronor för landstingsutskylderna
och för vägskatten, och jag kan säga, att i genomsnitt ha dessa kommuner
inom Västernorrlands län, till stor del beroende på den stora arbetslösheten och
vad den kostat kommunen, sett sig. tvungna att för det kommande året besluta
en förhöjning av uttaxeringen på ej mindre än 4 å 5 kronor över lag.

Jag går till det sydliga Sverige. Jag kan stanna vid Bohusläns stenhuggeridistnkt.
Inom ^mellersta och västra delarna av Bohuslän finner jag, att för
det kommande aret är det ej mindre än 20 av 28 kommuner, som ha en utdebitering
av mer än 10 kronor. Den genomsnittliga vägutskylden jämte
landstingsskatten är ungefär 5 kronor, och det finnes kommuner i Bohuslän,
som under det gångna året varit tvungna att höja sina kommunala utdebiteringar
med icke mindre än 10 kronor, alltså nästan dubbla utdebiteringen mot
den, som för närvarande belastar Sveriges huvudstad.

Det kan vara onödigt att gå längre i fråga örn den ekonomiska kartläggningen
av kommunernas skattebelastning. Jag tror, att vi litet till mans ute i
bygderna veta var skon klämmer, och vi veta, att för närvarande den kommunala
förvaltningen har, särskilt under trycket av arbetslösheten, nått fram till
en sådan situation, att en mängd svenska kommuner för närvarande befinna sig
vid den ekonomiska bristningsgränsen. Här ha vi återigen en bakgrund, emot
vilken herr Tryggers anförande bör ses, särskilt hans tal örn att vi inte’ skola
gå in_för sådana här kristidsbeskattningar, och jag förmodar, att han även är
motståndare till en höjning av inkomst- och förmögenhetsskatten.

Vi ha för närvarande i vårt land nått fram endast till en liten början till
en kommunal skatteutjämning. Det övriga ligger under beredning, och när det
blir färdigt, det veta vi inte. Vi måste genom kraftiga hjälpåtgärder, genom
statliga åtgärder i detta fall, lyfta av en del av kommunernas bördor. Situationen
är den, att under det att herr Trygger klagar över utdebiteringarna, så
finnas inom Sverige bygder, som på grund av den kommunala skattetyngden
~ en 15, 20, 25 ä 30 kronor — äro i ett sådant läge, att inte bara den enkle
bonden, som ej kan taga sitt hemman och knalla sig i väg, liksom den lille
stats!,]änaren, utan därjämte företagarna själva lida oerhört på grund av den
orättfärdighet, som ligger i vårt nuvarande svenska skattesystem. Jag menar,
att på denna punkt bör riksdagen och ej minst riksdagens första kammare
taga sig en allvarlig funderare. Det är stora, betydande samhällsintressen,
som här stå på spel för stora delar av Sveriges land, de, som bära den
tyngsta bördan och på grund av hänsynen till större förmögenheter och dylikt
inte skulle erhålla den hjälp och den utjämning från den svenska staten, som
är av behovet påkallad.

Jag vill till herr Trygger vidare säga det, att då han talade om, att vi inte
skola gå m på kristidsbeskattningsvägen eller dylikt, kan jag för honom skildra
en bihl ur det verkliga livet. Jag kan taga ett tillspetsat fall — det finnes
en råd av sådana, med vilka jag dock ej vill tynga kammarens protokoll. Det
var ju ej så länge sedan som det gick ur världen en inom Sveriges ekonomiska
liv välkänd och även i manga fall högt aktad man, en man med ett namn, som
är knutet vid Ådalstragedien, en man, som under åratal hade tävlat i fråga om
de högsta inkomsttaxeringarna inom den svenska huvudstaden. Han satt med
en, årlig inkomst av i regel mellan 1 och 2 miljoner kronor. Det kom i somras
från Norrlands skogar det s. k. nödropet från Graninge, en fattig skogskommun,
som till 90 procent äges av ett enda bolag, Graningeverkens bolag. Hela
den kommunen med alla dessa arrendatorer och de fattiga skogsarbetarna befann
sig vid den ekonomiska avgrundens brant. Hur hög är den kommunala

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forti.;

skattebelastningen, där? Den är för närvarande 16 kronor i kommunal utdebitering.
Lägg därtill vägutskylderna och landstingsskatten, och vi äro
framme vid minst 21 kronors kommunala utskylder. Då det finnes sådana
kontraster i samhället, då — märk väl — de inkomster, örn vilka jag talade för
denne mans vidkommande, äro deklarerade i huvudstaden men äro invänta i
de norrländska skogarna, äro invänta i Graninge kommuns skogsområden, där
befolkningen befinner sig i nödläge, då, säger jag, vill jag ställa till herr
Trygger den frågan: kan man med skäl, kan man med rättfärdighet hävda
den positionen, att när det gäller att hjälpa sådana kommuner, en sådan befolkning,
så får man inte i något avseende belasta de höga inkomsterna och

det stora kapitalet?

Jag går ett stycke till, jag går till en ekonomisk kartläggning av ett tredje
område. Herr Trygger valde i sitt anförande här i första kammaren den positionen,
att han för exportindustriernas vidkommande deklarerade nödvändigheten
av en radikal lönesänkning och en sänkning av levnadsstandarden. Partiledaren
i andra kammaren, herr Lindman, synes enligt referatet lia valt en
annan väg, nämligen att deklarera sin anslutning till tanken på förhöjda priser.
Herrarna få väl samsas, eller kanske det^är meningen från det hållet,
att man skall vandra båda vägarna på samma gång. Ja, hur är det ställt för
exportindustriens arbetare? Jag vill ej tala örn annat än det jag förstår, men
jag känner Norrland. Jag har levat så länge i de norrländska skogarna, örn
vars befolknings nödläge herr Pålsson i Anderslöv hyste sina stora tvivelsmal.
Herr Pålsson i Anderslöv skildrade paniken på Söderslätt, men när det gällde
Norrlands skogar syntes herr Pålsson i Anderslöv i varje fall förmoda, att det
inte var någon fara på taket. Jag skulle vilja rekommendera herr Palsson att
göra en studieresa till det inre av de avlägsna skogsbygderna, och jag ar viss
örn att herr Pålsson i Anderslöv med sitt batteri, laddat med_ ursinne, skulle
explodera i småbitar, om han komme dit och såge nöden. Hur ligger det egentligen
till? Det finnes väl åtskilliga norrländska skogsbönder har, som kunna
verifiera min utsago, att för närvarande bär skogens rotvärde sjunkit ned till
nollpunkten. Det är, mina herrar, inte bara vetet, som har sjunkit, inte bara
animalierna, som lia sjunkit, utan den norrländska skogens värde pa rot ar
nu i det allra närmaste ingenting. Jag har sett en avverknings- och iorsaljningslista
från en av de många tiotusentals norrländska skogsbönder, som
sålt virke från små skogsskiften och drivit ut det. Det galide en 60 a <0 huggardagsverken,
23 ä 24 kör dagsverken. Den mannen hade i behållning sedan
utskylderna voro klarerade, den väldiga summan av hela 83 kronor 50 ore.
Där erhålles, herr Trygger, för landets hårdaste, mest livsfarliga, andligen
och lekamligen mest skövlande arbete, den oerhörda dagsmkomsten av tor
huggarnas vidkommande genomsnittligt 5 kronor, och för köraren, d. v. s. s togsbonden
jämte hästen, av genomsnittligen 10 kronor. För närvarande sänka
de norrländska bolagen lönerna med en 10 ä 15, ja till och med 20 procent Den
svenska staten genom domänstyrelsen, som borde vara en mönsterarbetsgivare,
folier lönesänkningen. Den genomsnittliga årliga inkomsten tor den norrländske
skogsarbetaren ligger enligt taxenngslängderna vid en summa av 700,
800 å 900 kronor. Lägg därtill, att det i de inre skogsbygderna sannerligen
inte finnes något tvåbarnssystem utan sex-, sju-, atta- och till och med
tiobarnssystem. Herr Trygger talade örn nödvändigheten av lönesänkningar.
Herr Trygger talade om nödvändigheten av att minska levnadsstandarden. Jag
tror nog, att herr Trygger har ett ärligt sinnelag men herr Trygger kanner inte
verkligheten Herr Trygger känner inte det bleka armodet. Jag skulle ons a,
att herr Trygger sökte, som den levnadskonstnär han är, iära dessa hundratusentals
arma människor, huru de skola klara sm familj pa en 7, 8, 9 hundra kronors
inkomst. Sedan herr Trygger har lärt dem det, sa att de forsta, hur det skall

Tisdagen den 19 januari f. m.

5 Nr 4.

gå till, ja, sedan kan herr Trygger möjligen för dem bevisa riktigheten av Statsverkssin
ekonomiska teori angående de högre förmögenheterna, de högre inkomsterna, propositionen.
hurusom dessa, när man ser sakerna ur samhällssolidaritetens synpunkt, ej böra (Forts.)
bära någon högre belastning för dessa människors skull, som det i detta fall
rör sig örn.

Jag har i det sammanhanget även några ord att säga Hans Maj:ts regering,
och det är följande. Har verkligen herr socialministern •— eller kanske adressen
ej är den riktiga, utan det rättare angår herr finansministern — har herr
finansministern i sin budgetberedning tagit vederbörlig hänsyn till de befolkningslager,
som det närmast gäller att hjälpa? Jag vill för min del bestrida
det, när jag studerat finansministerns besparingscirkulär, och när jag funnit
exempelvis, att väg- och vattenbygnadsstyrelsen vid behandlingen av varje anslagsfråga,
där det gällt de olika väganslagen, har tvungits gång efter annan
medgiva, att väsentligen större anslag äro behövliga, men ändå fallit tillbaka
på besparingscirkuläret och sagt, att här kunna vi ej föreslå mera. Då måste
man säga, att regeringen i det fallet inte har fullständigt observerat, hurudant
läget i de inre skogsbygderna egentligen är.

Jag förstår, att socialministern svarar, att regeringen under gårdagen ändå
lade fram en kungl, proposition örn ett anslag på 2 miljoner speciellt till skogsvårdande
åtgärder, som väsentligen skulle komma bolagen till del! Ja, det
skall jag erkänna, men jag vill i förväg giva herr socialministern eller kanske
herr finansministern den lilla repliken: detta anslag på 2 miljoner, hur många
dagsverken gäller det? Det gäller 773,000 dagsverken, örn jag ej missminner
mig, men sedan beräkna 1931 års s. k. skogssakkunnige själva att reduceringen
för detta år jämfört med avverkningen 1930 innebär att ej mindre än 3
miljoner dagsverken här gått förlorade. Alltså: även med erkännande av regeringens
initiativ på den punkten, är det ändå ett faktum, att det kan kompensera
endast ungefär fjärdedelen av de minskade arbetstillfällen, som reduceringen
av avverkningarna för det här året egentligen innebär.

Ja, sedan vill jag i mitt anförande dröja bara vid en enda synpunkt till.

Den kanske inte tillhör den ekonomiska kartläggningen av terrängen. Det
gäller problemet om ordningens bevarande och upprätthållande, som under
förhandlingarna i går var på dagordningen från olika talares sida, från herr
Tryggers, från herr Stendahls, från herr socialministerns och även från något
annat håll. Herr Trygger berättade en anekdot om något, som hände för förfärligt
länge sedan, på 1800-talet -—- jag minnes ej närmare när. Han berättade
hur det gick till på den tiden, när man ställde till revolutioner, när man
släckte gaslyktor och alltsammans det där. Och när jag hörde det resonemanget
från herr Tryggers sida, fick jag några förvånade tankar över hur
litet man tydligen har att göra, när man har tid att syssla med sådana ting
där ute i diplomatstaden vid Brunnsvikens väna och idylliska stränder. Och
när jag hörde min gamle temperamentsfulle vän herr Stendahl som gammal
polispojke i föga parlamentariska ordalag tillhålla riksdagen och förmodligen
rikets övriga inbyggare att upprätthålla ordningen, så måste jag för min del
säga, att äpplet här fallit ganska långt från trädet. Det fanns ju en gång en
stadsfiskal i huvudstaden, som, i varje fall enligt historien, endast med tillhjälp
av en knölpåk stillade uppror, och märk väl, mina herrar, det var på
den tiden, när Sveriges arbetare voro helt utestängda från den allmänna rösträtten.
De befunno sig i realiteten utanför samhällets murar. Den tiden var
det fara å förde. Den tiden var det allvar. Men vad som nu händer och sker,
de s. k. revolution;!ra tillställningarna, det är inte någonting annat än, jag höll
på att säga det lätta gardet, jag höll till och med på att säga nätternas lätta
garde, som är ute. Något allvar är det i det fallet inte på förde.

Herr socialministern deklarerade, att ordningen måste upprätthållas. Det

Nr 4.

Tisdagen den 10 januari f. m.

Statsverkspropositionen
.
(Forts.)

var deli borgerliga synen på samhället, och för detta infångade socialministern
en varm applåd av några entusiastiska damer på läktaren. Jag ber, herr socialminister
att få deklarera såsom socialist, att vi också anse, att ordningen
skall upprätthållas i samhället, och jag skulle vilja önska, att även mig komme
en applåd till del — giv åt Stål en penning även! Jag kan gå ännu ett
stycke och säga, att när vi socialister en gång erövrat majoriteten i samhället
— vi tro, att vi taga den, även örn herr Pålsson spjärnar emot, vi tro, att vi
taga den — då ha vi den ovillkorliga skyldigheten att ensamma bära ansvaret
för ordning och reda inom detta samhälle. Men, herr socialminister, därifrån
leda inte med nödvändighet några logiska vägar fram till den s. k. statspolisen.
När herr socialministern själv under gårdagen erkände, att de felaktiga
uppgifter, som spriddes rörande Lunde, kommo från länsstyrelsen i
Västernorrlands län, och då det därjämte väl är känt, att regeringen själv
haft ett finger med i spelet, när det gällt att skapa en stark länsledning i stället
för den svaga, som tidigare fanns, då är det i dessa meddelanden och i
dessa erkännanden utsagt, var det verkliga felet ligger. Ur den synpunkten
behöves det sannerligen inte någon statspolis. Har man en stark ledning, så
kan man förvisso inom ramen av vad som finnes i vårt land skapa den ordning
och den reda, som kan behövas.

Jag vill, herr general Hammarskjöld där nere på Östgötabanken, hålla mitt
löfte från gårdagen att inte säga någonting om militären och Ådalsaffären.
Under mina oroliga vandringar under gårdagen kom jag även i närheten av
Östgötabanken och herr general Hammarskjöld — jag kan ju berätta sådana
små intimiteter -— högg mig i rockslaget och frågade, örn jag tänkte vidröra
militären och Ådalsaffären, ty skulle detta hända, förklarade general Hammarskjöld,
då var han tvungen att gå hem efter allt det material och all den
litteratur, som han hade hemma. Inför detta kusliga hot föll jag till föga
och sade, att jag inte skulle säga någonting om militären och Ådalsaffären.
Men jag kommer ändå in på frågan örn ordningen. Man kan kanske se ordningsproblemet
från en annan synvinkel än den, som här begagnats. Om jag
skulle tänka mig, att herr Trygger, som i sin ställning gentemot samhället kan
se det hela »von oben», bleve placerad som en av de arbetslösa i Ådalen, så att
han i stället finge se samhället där nedifrån, så kan det hända, att han, kanske
även partiet, eftersom han är partiledare, finge en annan syn på ordningsprobleinet.
Det är lätt att säga till människor, som gått hela sin ungdomstid
utan att göra någonting, som ha lämnats vind för våg av samhället, det är
lätt att säga till dem: »Ni skola iakttaga ordningen, ni skola hålla er snälla
och beskedliga.» Märkte herrarna av referatet från Härnösandsrättegången,
rörande det oförnekliga övervåldet gentemot strejkbrytarna på den där båten i
Sandviken, märkte herrarna några fall, som kastade en blixtbelysning ned i
samhällets djup? Det nämndes, att den till 21/2 års straffarbete dömde Nordström,
kommunistledaren, var arbetslös, den till straffarbete dömde brottaren
Sjödin var arbetslös, den till straffarbete dömde Forsman var arbetslös
och den till villkorlig dom dömde Törnqv:st, eller vad han hette, var arbetslös!
Vad betyda dessa enkla fakta ur livet? De betyda, att det är människor,
som befinna sig nere på samhällets djup, som äro lämnade åt sidan. Hos
dem växer en desperationens anda. Hur skall man där nerifrån kunna anse,
att det samhälle, vi ha, är ett ordningens samhälle? Tvivel härpå inställer
sig, och vill man inte i samhällssolidaritetens namn skänka de djupa, av krisen
mest tyngda folklagren den känslan, att vi leva i ett ordningens samhälle, då
är det tämligen naturligt, att varje tal om ordning från ovan, ordning med
statspolis, ordning med militär, är att spilla sina korn på hälleberget.

Jag har nämnt samhällssolidariteten. och vid den skall jag stanna. Man
nämnde under gårdagen, och det lär nog återkomma, samhällssolidaritetens

Tisdagen den 19 januari f. m.

7 Nr 4.

problem. Herr Pålsson, den man, som mer än någon annan i denna kammare Statsverksär,
jag höll på att säga, förgiftad med klasshatets anda — det finns i den ProP°sitione)>■
svenska arbetarrörelsens historia inte någon man så inpyrd med klasshat som (I<orte-)
herr Pålsson i Anderslöv — förklarade, att socialisterna inte hade någon
känsla för andra människors lidanden. De tänka bara på sin egen klass.

Jag skulle förmoda, att det inte dröjer så länge innan detta socialistiska parti,
enligt herr Pålsson utan känsla för andra människors än industriarbetares lidanden,
kommer att ställa herr Pålsson mot väggen. Herr Pålsson skall nog
inom de närmaste dagarna få möjlighet att inför riksdagen i handling bevisa
arten av sitt eget sinne för samhällssolidariteten. Jag vill, som socialist, inför
denna kanske ur sociala synpunkter mest viktiga riksdag, som vi någonsin
upplevat -—• i varje fall under det sista årtiondet — för min del deklarera,
att det kvittar mig fullständigt lika, örn en människa är industriarbetare,
om en människa är statstjänare, örn en människa är skogsbonde, örn en människa
är bonde av herr Pålssons kategori. Den där inrutningen i klasser spelar
för mig vid mitt ståndpunkttagande och i min socialistiska helhetssyn på
tingen ingen roll alls. Det finns för närvarande tvenne klasser och tvenne
nationer inom den svenska nationen. Det är de fattiga och de rika. Det är de
nödlidande och de inte nödlidande. Den svenska riksdagen, som kommer att
fullborda sin gärning under de kommande månaderna, borde framför allt taga
till sitt ögonmärke att hjälpa, där nöden finns, sak samma var den finns, och
därjämte taga till ögonmärke, att vi alla, som äro bättre ställda — jag säger
vi, därför att jag räknar mig själv dit, ehuru jag inte är besittare och inte har
någon bankbok — vi, som ha det litet bättre i tillvaron, måtte göra allvar av
våra avsikter och inte bara komma med de där döda orden, som äro en klingande
malm och en ljudande bjällra. Då böra vi under denna riksdag hjälpas åt
att bringa hjälp överallt, där nöd finnes och där hjälp är av behovet påkallad.

Herr Nerman: Herr talman! Man har här från högsta ort, från hov och

från regering, likaväl som från de olika partierna, betonat grundprincipen
sparsamhet. Om jag nu vågar tolka den allmänna meningen så, att den också
gärna skulle se besparingar i tidsutdräkten för den parlamentariska vältaligheten
vid denna riksdag, så är jag på den punkten livligt med i en nationell
samling och kommer själv att här vara lojalt kortfattad.

Det vore frestande att som pendang till Kungl. Maj:ts trontal söka formulera
vad i detta nu en enkel svensk undersåte, exempelvis en arbetslös arbetare,
skulle kunna ha att säga sin Kungl. Maj:t och sina »svenska män och
kvinnor, valda ombud för Sveriges folk», men det är svårt att generalisera.
Synpunkterna på dagens situation och på riksbudgeten är särdeles växlande
inom det mycket brokiga sällskap, som i högtidligare stunder kollektivt benämnes
svenska folket. Att förväntningarna och kraven på årets riksdag måste
vara olika, förstår man redan av den officiella statistiken, enligt vilken man
skulle kunna dela in landets förvärvare i tre grupper. Först kommer en härskande
överklass, räknad ned till 10,000 kronors årlig inkomst. Den utgör
ungefär 50,000 personer. Herr finansministern kom till något andra siffror,
jag räknar kanske något mera liberalt. Så kommer det en medelklass, i det
stora hela medlöpande till den förra klassen, på under 10,000 ned till 5,000
kronors årsinkomst. Denna består av 145,000 medborgare. Sedan komma
2.750.000 personer med under 5,000 kronors inkomst. Det iir klart, att med
så olika nivå se de olika grupperna ganska olika på tidsläge och statsverksproposition.
Men ett drag är nog gemensamt: överallt råder osäkerhet, missnöje,
oro. Ingen är längre säker på morgondagen, och tonen är litet annorlunda
nu än förr, då man med s. k. borgerliga resonerar örn kapitalism och socia -

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(loris.)

lism. Det torde vara få, som efter det sista årets påfrestningar ha kvar och
våga deklarera en hundraprocentig tro på den privatkapitalistiska hushållningens
evighet. Nationalekonomerna äro i varje fall ganska yra i mössan, socialdemokratien
börjar åter tala om kapitalismen, och herr Möller presenterade
i går den gamle Marx. Det var länge sedan den partivännen ansågs presentabel
i så goda kretsar. Man får hoppas, att umgänget fortsätter.

Inom den lilla överklassen, som jag nyss räknade alldeles för demokratiskt
långt ned, är man orolig, orolig för sina pengar, sin profit, för börsnoteringarna,
för de svenska varornas konkurrenskraft på världsmarknaden, överhuvud
taget för sin privilegierade ekonomiska ställning, och man söker komma undan
de ökade krav, som krisen ställer på alla, genom att pressa ned lönerna
och lasta av bördan helt på de egendomslösa. Vi ha i dagens lockoutsituation
mycket tydliga skolexempel på hur denna härskande lilla grupp söker klara
sig ifrån regeringens krisskatt. För denna överklass, faktisk ägare av landets
produktion och herre över landets ekonomiska liv, är den demokratiska
styrelseformen användbar -— i den mån den ännu finns —■ så länge den inte
hindrar profitens inhöstande. I annat fall tar man till vad man kallar den
starka handen, den öppna fascistdiktaturen i länder som t. ex. Italien, eller den
förtäckta kapitaldiktaturen, såsom i Förenta staterna och Tyskland. För att
hålla greppet över massan skrämmer man dessutom ytterligare med kommunistfaran.
Några modiga män i Sveriges riksdag ha begärt att få det revolutionära
missnöjet förklarat olagligt. Medelklassen, som lever på pengar eller
arbete eller bägge delarna, är också ängslig. Den är orolig för sin existens,
och detta väl inte utan skäl. I finanskapitalets och trustväldets tider trampas
den obönhörligt ned. Den pressas mellan de stora kollektivsystemen, nedifrån
kooperationens folkliga rationalisering och uppifrån storkapitalets rationalisering,
i form av Epa och dylika företeelser. I denna medelklass’ mycket förklarliga
missnöje arbetar reaktionen smart med fascistisk ideologi, agiterar
mot storkapitalet, driver antisemitism o. s. v., för att den dag, man skulle få
makten — jag hänvisar till Mussolinis Italien — helt gå i ledband hos samma
kapital, kristet eller judiskt. De intellektuella ha också börjat att få känning
av krsen. De ha också liksom kroppsarbetarna blivit för många och till stor
del överflödiga. Fyllda som de äro från skola och press av individualistisk
och nationalistisk ideologi, äro de ofta nog mycket lätt fångade av fascismen.
Ett fåtal — jag tänker därvid på en rörelse som Clartérörelsen — söker gå
till roten av krisen, d. v. s. den rådande ekonomiska anarkien, och söker samarbete
med den revolutionära arbetarrörelsen, som ensam kan lägga en ny
grund. Underklassen slutligen i stad och på land känner krisen och arbetslösheten
starkast. Den är tydligen procentuellt mest överflödig. Här tar sig också
missnöjet starkare uttryck i opposition. Det sker ännu i reformistisk form
och reformtankar genom socialdemokratien, som i fråga örn sina medlemsmassor
hör hit men som i sina spetsar här i huset och landet runt redan har så
engagerat sig i den nuvarande hushållningen, att den till varje pris försvarar
denna, så länge det går i demokratisk form. De mera missnöjda arbetarna gå
till andra riktningar, till syndikalism, till kommunism, och förstå, att det går
inte längre att bara lappa, utan man måste medvetet påskynda den gamla
anarkiens fall med de medel, som kampen själv ger, legala eller illegala.

Så ungefär står väl det svenska väl järf olket i denna dag och tittar på parlamentet,
om det överhuvud taget tittar alls. Årets riksdag blir som riksdagar
i allmänhet inte någon idékamp utan en ekonomisk kamp mellan de olika samhällsgrupperna
i partiernas form, och resultatet blir en kompromiss mellan de
två stora partierna, där mellangruppen kring regeringen dikterar utgången.

Finansministern har betydligt nedbringat budgetens utgifter. Han har sökt
täcka bristerna på ett — det måste man erkänna — inom det rådande systemets

Tisdagen den 19 januari f. m.

9 Nr 4.

ram tekniskt skickligt sätt med beskattning av lyxvaror och högre inkomster.
Regeringen ^Ekman är bestämt radikalare i det fallet än den regering, som
satt förra gången det var en allvarlig kris — jag minns nu inte, vilken partifärg
den hade. Men om också anslaget till arbetslöshetens bekämpande växer,
så förslår det, som man har tänkt sig, inte på långa, långa vägar till att avhjälpa
den verkliga nöden, och örn något så naturligt som arbetslöshetsförsäkring
inte en viskning! ^Något har prutats på militärväsendet, men det skulle
kunna prutas många gånger örn. Hur kan man, örn man överhuvud taget räknar
med att behålla detta, tillåta militära manövrer och skytterörelse i tider
som dessa? På samma sätt är det otillständigt, att livsmedel skola få förvandlas
till alkohol och att överhuvud taget staten skall vara beroende av att folk
fördärvar ekonomi och hälsa på rusdrycker.

Kulturbudgeten krymper. Det är betecknande, att de stora byggnadsplanerna
för folkskolor oppe i nordligaste Norrland ha skrinlagts, byggen, som
samtidigt skulle ge människor arbete och levebröd, medan man fortfarande
skall vräka bort mångå gånger så mycket på skjut- och hälsningsövningar. Vetenskapens
och kulturinstitutionernas målsmän äro förbittrade, och detta inte
utan rätt. Utgifterna till det folkliga frivilliga bildningsarbetet snålas det in
på, men till präster i utländska hamnar och till kyrkobygge i Helsingfors,
som icke ligger i Sverge, vill regeringen ge pengar. På tal om totalt bortkastade
medel — vore det inte möjligt att hindra folk att exportera så väldiga
summor som nu exporteras på s. k. hednamission? Och vidare en sak, visserligen
bara en bagatell: de 75,000 kronorna till hemliga utgifter på tredje
huvudtiteln, dem prutas det inte på. Skulle man inte kunna tänka sig att få
litet billigare diplomatiskt spionage?

framför allt skulle emellertid medel kunna tas från militärbudgeten, och
man tycker, att detta inte skulle vara så obilligt nu, när det stundar en s. k.
nedrustningskonferens och, som det heter i trontalet, »Sveriges förhållande till
främmande makter är gott». Det är utan tvivel fullt normalt. Sovjetunionen
får opåtalt smädas i tal och skrift dagligen, och segermakten Frankrike får
man inte skämta med i revyerna. Ingripandet i konflikten Karl Gerard—
Marianne var självklart, det förstår jag också, icke förestavat av något annat
än rena anständigheten och ordningssinnet. Jag är fullt övertygad örn att hade
Tyskland segrat i världskriget, så hade Sveriges myndigheter lika lojalt påpassligt
ingripit och avstyrt opassande skämt med kejsar Wilhelm.

»Sveriges förhållande till främmande makter är gott.» Det är bara en liten
sak, som i alla fall tycks oroa i Sveriges umgänge med utlandet. Det är
en granne. Den kommission för flygväsendets nyorganisation, som i dagarna
har avlämnat sitt betänkande, motiverar sina starka krav på upprustning med
oro för landets östra granne. Jag måste erkänna, att jag inte är utan förståelse
för den oron. Det är en viss risk att ha till granne en så — hur är det man
brukar säga? —- asiatisk våldsstat, som det Lappostyrda Finland.

_ Det bör heller inte förvåna, att .svenska staten i fråga om den s. k. inre
fienden suspenderar lagen — örn lagen är i vägen. Det överraskar inte, att
under den tid, som har gått, sedan riksdagen sist var samlad, staten, samhället,
genom sina domstolar har slagit vakt örn militärens rätt att vid behov skjuta
ihjäl svenska medborgare. Det förvanar inte, att vederbörande militär behandlas
mycket milt, medan några av dess offer, som lyckades undgå att bli skjutna,
burås in pa flera ars straffarbete. Nå, detta allt är kanske enligt lagen.
Men lagen har inte använts — och inte heller någon militär — mot de bönder
oppe i samma Adalen, som härom året med våhl hindrade mjölktillförseln till
arbetarna under en konflikt och slog ut arbetarbarnens mjölk på landsvägen.
Och vapensmugglande officerare få några dagars arrest på eget rum, och generaler,
som driva en illegal, väpnad organisation, gå alldeles fria — i varje

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari I. m.

Statsverkspropositionen
.
(Forts.)

fall tillsvidare — ja, tas under armarna av polismyndigheter och högerns ledare,
allt medan en officer, som vågar i en offentlig inlaga anmärka på en
överordnad, blir dömd till två månaders fängelse!

För övrigt, när få vi veta, hur det är med Muncks kår och vapen? När
kommer redovisningen för vapnen till finansdepartementet, och när får man
veta, vilka medlemmar kåren har? När får man veta resultatet av den undersökning,
som lär vara igångsatt? Det börjar dröja misstänkt.

Allt detta må emellertid folk med demokratiska illusioner stå häpna inför.
Det är väl inte demokrati — men det kan hända i en s. k. demokrati. Från
kommunistiskt håll kan man inte finna det annat än naturligt, att samhället
skyddar sig mot sin egen upplösning om det är så illa ställt — till och med
genom att sätta sig över sina egna lagar. Men — lika naturligt är det, att
sådant ger mylla just för den revolutionära socialismen, för den så hedersamt
hatade kommunismen.

Kommunismen — mot vilken här från borgerligt håll begäras nya lagar —
är, självklart, en tråkig historia, inte den kommunism, som i sin isolering från
massorna huvudsakligen sysslar med smärre polisrabalder, men den, som tränger
sig fram spontant undan för undan, i de stora arbetande massornas missnöje.
Det är den man är rädd för. Militären är avsedd också för de härvarande
socialdemokratiska kammarledamöternas partikamrater ute i landet, och
det är klart, att man helst skulle vilja se sitt samhälle fritt från det missnöjet.
Men lika klart torde det vara, att kommunismen är ingenting, som
kommer av sig självt, hux flux, från ovan eller från nedan, ur tomma etern.
Där den gamla hushållningen ännu är stark, där finns ingen revolutionär socialism.
Där finns ingen mylla för en sådan, inget historiskt behov av den.
Så länge den gamla hushållningen bara något så när kan ge folk mat, kläder
och husrum — så länge behöver man inte vara orolig. Folkmassorna äro så
rörande tålmodiga. Men — jag frågar allvarligt — kan det bär samhället
längre ge massorna detta? Här finns kanske ett trettiotal miljoner helt arbetslösa
i den borgerliga hushållningen — jag kanske kunde flytta siffran litet,
eftersom herr Möller, som är anspråkslösare, har kommit till samma siffra,
men det är betecknande, att man från olika håll har kommit till samma siffra
— här finns, som sagt, ett trettiotal miljoner helt arbetslösa i den borgerliga
hushållningen och kanske ytterligare lika mångå halvt arbetslösa. Inbillar
sig någon, att de alla komma att kunna få arbete någonsin mer? Jag tillåter
mig tvivla. Även om den här krisen örn något år skulle lätta, så lär ingen
våga räkna med mera än en kort tillfällig ljusning, och så bär det återigen
nedåt till nästa, säkert ännu värre kris. Det går inte att förneka, att långt in
i det borgerliga lägret börjar det tvivlas på att den gamla hushållningen någonsin
mer kommer att repa sig.

Det är med tillfredsställelse vi revolutionära socialister, vi kommunister notera
de växande tecknen till katastrof. Vi beklaga livligt, att kapitalismens
dödskris skapar en massa personligt lidande på bägge fronterna och bakom
fronterna. Men det är inte den revolutionära socialismen, som rår för kapitalismens
ålderssvaghet och dödskris, och när katastrofen i alla fall en gång måste
komma, så är det bättre, att den kommer över oss och att våra barn få börja
bygga något nytt, något positivt, något starkare och bättre.

Här i dessa kamrar -— av vilka den ena. den som jag nu har äran tala i,
är en alldeles onödig parallell till den andra och. som kommunistiska riksdagsgruppen
i år tar sig friheten föreslå, bör komma i åtanke vid den allmänna
inbesparingsaktionen, d. v. s. försvinna — här gäller det att i mera dämpade
former utkämpa inbördeskampen om budgeten. Men det är inte här de stora
ekonomiska och sociala frågorna avgöras. Det sker ute i produktionen, mellan
dess två motsatta läger. Den kampen, där arbetarsidan ännu är tragiskt splitt -

Tisdagen den 19 januari f. m.

Sr 4.

råd, guller dagens feni eller kanske bara ett öre, men den gäller också mer, Statsverksdjupare
sett: en systemförändring i hela mänsklighetens hushållning. Här står ProPositlonenredan
så tydlig som helst den stora historiska motsättningen mellan den sjun- (Forto-)
kande kapitalistiska profithushållningen och den stigande socialistiska planhushållningen.
Den motsättningen sinnebildas i motsättningen mellan den
kapitalistiska världen i detta nu och Sovjetunionen. Örn någon vill invända,
att jag tillhör dem, som här blivit utsparkade ur kommunistiska internationalen
såsom renegat, svarar jag från början, att här är inte personfrågan den
avgörande. Även örn de partipolitiska förhållandena göra, att en person kommer
utanför en viss organisation, kan man ju i alla fall försöka behålla huvudet
kallt och se på de faktiska förhållandena.

Medan i den kapitalistiska världen produktionen nu är nere vid 80 procent
eller mindre av produktionen bara för ett par år sedan, stiger —- jag ber särskilt
herr Örne örn ursäkt för det —■ produktionen i Sovjetunionen alltjämt
kraftigt. Jag skall inte anföra några siffror. Ur de många rent borgerliga
omdömena örn vad som sker f. n. i världen tillåter jag mig till sist anföra tre
små färska citat. Rikard Lindström, konstnären, skrev i förrgår i Dagens Nyheter:
»Hur ser det för närvarande ut på denna Cirkus Mundi? För 30 år
sedan kallade man Turkiet Den sjuke mannen. Nu är hela världen sjuk. Och
sjukdomen heter överproduktion. På allt, till och med på människor. Trots
kriget. Dårhus. Folket ropar: — Giv oss arbete! — Man har producerat för
mycket. — Giv oss bröd! — Det finns för mycket spannmål. — Vi frysa och
vi ha ingenstädes att bo. — Det finns för mycket kläder och för många hus.

— Giv oss fartyg att färdas över haven, ropa sjömännen. Det har byggts för
många fartyg. Och så skrivs det digra och lärda uppsatser och avhandlingar
om nationalekonomi och statskunskap. Men ingen av de lärda och djupsinniga
herrarna kan frälsa världen ur dårhuset. Men der Teufel skrattar åt
alltihop. Vad äro vi människor? Roller som söka en författare.»

Så ser det ut i kapitalismens värld. Så tänker en icke-politisk, till sin läggning
snarast konservativ kulturmänniska i våra dagar. Det är inte underligt,
att kulturpessimismen griper omkring sig.

Örn det nya planbygget i Sovjetunionen skriver å andra sidan en framstående
amerikansk journalist Jay N. Darling, som nyligen har besökt Sovjet: »Vare
sig vi tycka om det eller ej, så får Rysslands folk av detta Sovjetstyre den
första glimt av framtidshopp som det någonsin har haft.»

Och den stora liberala engelska tidningen Manchester Guardian skrev 2%

1931 i sin ledare: »När allt kommer omkring, finns det i Ryssland ett ekonomiskt
system, som verkligen gör det möjligt för var och en att få arbeta, och
detta just i vår tid.»

Den ljusningen skulle kunna komma för hela jorden, örn den socialdemokratiska
internationalen ville lära något av den revolutionära socialismen, av bolsjevismen,
som ju ändå har kunnat skapa möjligheter till bröd, till försörjning på
en sjättedel av jorden i stället för att bekämpa den och söka rädda kapitalismen.
Då kunde den efterlängtade revolutionära enhetsfronten av den internationella
arbetarklassen bli verklighet, den enhetsfront, som ensam kan rädda
mänskligheten. Men jag vågar inte hoppas mycket av socialdemokratins ledare
i det fallet. Där står hoppet heller inte till något borgerligt parlament,
endast till arbetarmassorna själva.

Herr Sjödahl: Herr talman! En av regeringens talesmän i går, herr

finansministern, omnämnde med uppenbar tillfredsställelse, att man hade genom
statsbudgeten arbeten för inte mindre än 180 miljoner kronor tillgängliga.
Han omnämnde också, och med samma tillfredsställelse efter allt att

Sr 4.

Tisdagen den 19 januari i. m.

Statsverks- döma, att Stockholms stads budget hade ungefär 55 miljoner på sin utgiftspropositionen.
sida. för att bereda arbetstillfällen. Dessa uttalanden från finansministerns
(Korts.) gida vörö säkerligen glädjande för många av kammarens ledamöter, men de
tycktes ändå stå i en viss motsättning till vissa andra uttalanden i statsverkspropositionen
och till vissa andra åtgärder, som finansministern under förra
året vidtagit.

Jag vill t. ex. i det sammanhanget erinra örn den rundskrivelse, som någon
gång under sommaren förra året utsändes till affärsverken med tydliga
uppmaningar att i största möjliga utsträckning söka nedbringa verkens anspråk
på statsmedel för kapitalinvesteringar. I det nu framlagda budgetförslaget
kan man också tydligen spåra, att denna finansministerns maning lett
till de av honom önskade resultaten. En åtgärd, som talar i precis samma
riktning, var en skrivelse, som finansministern utsände till samtliga rikets
kommuner och till ämbetsmyndigheter i övrigt inom landet och där han uttalade
sitt allvarliga bekymmer för den stegring i kommunernas skuldbörda,
som under de senaste tio åren ägt rum. Han omtalade, hurusom det var nödvändigt
att begränsa den kommunala upplåningen och hurusom det var nödvändigt
att uppskjuta igångsättandet av kommunala företag, för vilka erfordrades
lån. Han talade örn, att det var nödvändigt att iakttaga strängare regler
vid prövningen av låneansökningar och att det var nödvändigt att överhuvud
taget begränsa lånen. Dessa finansministerns uttalanden i cirkulärskrivelsen
äro uppenbarligen rätt allvarliga. De äro allvarliga ur den synpunkten att,
medan å ena sidan finansministern i sitt uttalande i går gladde. sig över att det
i alla fall beretts arbetsmöjligheter för 180 miljoner kronor i och med detta
budgetförslag, så anstränger han sig, å andra sidan, örn regeringen överhuvud
taget skall kunna fullfölja de principer, som den uttalat i det förut nämnda
cirkuläret till kommunerna, för att begränsa kommunernas möjligheter att bereda
arbete åt sina egna inom kommunen eller åt andra svenska medborgare.

Herr Trygger var under sitt stora anförande i går inne på en liknande
linje. Herr Trygger nämnde då i förbigående något örn kommunernas ofta
måttlösa upplåning för improduktiva ändamål. Det är uppenbart, att ett sådant
tal och ett sådant kraftigt understrykande av kommunernas upplåning
såsom måttlös kan ingiva en hel del oro bland folk, som får höra, att kommunernas
ekonomiska ställning skulle vara sådan, som det där säges. Det
är ett uttalande i stil med det finansministern gjorde i sin cirkulärskrivelse
till kommunerna. Nu är det ju tämligen uppenbart, att av dessa uttalanden
finansministerns och regeringens kanske visserligen är något försiktigare hållet,
men det är i alla händelser farligare, ty herr Trygger har under så mångå
år i finansiella ting ropat, att vargen kommer, så att hans rop kanske inte
längre har samma verkan som förr. Men när regeringen i en cirkulärskrivelse,
som utsändes till alla landets kommuner och till alla landets myndigheter
och som dessutom understrykes av finansministerns uttalande under
gårdagsdebatten, säger, att det är något farligt med kommunernas låneförhållanden,
kan sådant väcka en oro, som — det är jag tämligen övertygad om —
är fullständigt oberättigad.

Finansministern talade i sitt cirkulär och även i går i sitt anförande örn
den ökade skuldbördan, som skulle beträffande landskommunerna ha stigit
ifrån 150 miljoner till 178 miljoner under tio år, d. v. s. med 27 miljoner
kronor. För landstingen har den stigit från år 1920 till 1929 med 3G miljoner
kronor, från 52 miljoner till 98 miljoner, och i städerna skulle den under
ifrågavarande tio år stigit med icke mindre än 215 miljoner eller ifrån
985 miljoner, som herr finansministern uppgav, till cirka 1,200 miljoner kronor.
Denna ökning i skuldbördan är rätt avsevärd, det måste ju erkännas,
men de, som här i kammaren talat örn faran av ökningen i kommunernas

Tisdagen den 19 januari f. m.

13 Nr 4.

skuldbörda, lia icke nämnt något om den utomordentliga ökning av kommunernas
tillgångar, som samtidigt ägt rum — en ökning av tillgångarna,
som gjort, att även örn skulderna stegrats för kommunernas del, så Ilar å
andra sidan kommunernas förmögenhet stegrats i ännu högre grad. Jag vill
bara erinra om att landskommunernas överskott av tillgångar ökats från cirka
200 miljoner år 1920 till 311 miljoner år 1928, alltså ökats med över 50 procent.
Landstingens överskott av tillgångar över skulderna har ökats under
åren 1920—1929 ifrån 117 miljoner till 196 miljoner, alltså med cirka 75
procent, och i städerna har överskottet vuxit från 310 miljoner till 641 miljoner
under åren 1920—1929 —• alltså ökats med åtskilligt mer än 100 procent.
Samtidigt som skulderna ökats i en viss utsträckning i kommunerna,
lia kommunerna i ännu större utsträckning ökat sin förmögenhet och blivit
rikare än förr, och det kan väl knappast ändå vara något belägg eller någon
motivering för att man behöver varna kommunerna för skuldsättning på ett
så utomordentligt energiskt vis som herr finansministern gjort både nu under
remissdebatten och i den förutnämnda cirkulärskrivelsen.

Det nämndes här i går av herr Trygger, att denna upplåning, som det var
fråga örn, ägde rum för improduktiva ändamål. Jag tror man skulle kunna
glädja herr Trygger med att säga att upplåningen för produktiva ändamål
från särskilt de större stadskommunernas sida har i högsta grad även den ökats
och att denna, upplåning för produktiva ändamål från kommunernas sida inte
kommer att vila på skattebetalarna utan på dem, som utnyttja de av kommunerna
tillverkade produkterna eller utförda tjänsterna. Örn man ser på de större
städerna i det avseendet, finner man, att det uppenbarligen är på det sättet, att i
de större städerna — där i alla fall såväl skuldbördan som tillgångarna ha den
största omfattningen — ha den skuldsättning och räntebetalning för improduktiva
ändamål, som bestrides med skattemedel, under de sista tio åren — åtminstone
är så förhållandet i Göteborg —- högst avsevärt nedgått, procentuellt sett,
medan däremot skuldsättningen för produktiva ändamål, som icke förräntas
genom skattebetalning, har relativt sett ökats, något som är ytterst betydelsefullt,
visar en förbättring av kommunernas finansiella ställning och egentligen
inte kan motivera några onödiga sparlakansläxor gentemot kommunerna
från regeringens sida.

Jag vill gärna erkänna, att det i finansministerns cirkulär finns åtskilliga
värdefulla ting.. Det talas där örn nödvändigheten av samarbete mellan kommunerna,
och finansministern talar även om att kommunerna böra lia regeringens.
stöd, då det gäller att gå emot alltför uppskruvade krav och fordringar
ifrån centrala myndigheters och ämbetsverks sida. Det är väl bara att
hoppas, att. detta uttalande skall kunna leda till verkliga åtgärder ifrån regeringens
sida.

Det pågick t. ex. för något år sedan ett hospitalsbygge, varvid — under
förutsättning att ett sådant ingripande ifrån regeringens sida hade kunnat
komma till stånd — en stor kommun säkerligen kunnat besparas en utgift,
som uppgivits kunna betecknas med ett sexsiffrigt tal. Men frågan är väl,
huruvida ilen byråkratiska surdegen inte i längden kommer att visa sig starkare
än finansministerns och regeringens önskningar.

Jag skulle vilja uttala den förhoppningen, att vid genomförandet av de
synpunkter, som regeringen här framhållit och finansministern meddelat i
sitt cirkulär, till kommunerna, något mera av resonlighet gentemot kommunernas
önskningar att igångsätta arbeten kan komma fram än vad som uttalats
i cirkuläret.

Jag får emellertid säga, att cirkuläret är mycket försiktigt skrivet. I
sina huvudsatser är det mycket, strängt men. i bisatserna tages rätt mycket
tillbaka. Jag är ganska ängslig för den finansminister och regering, som

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 4. 14

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks- talar i huvudsatserna, men jag har vissa förhoppningar på bisatsernas finanspropositionen.
minister. Jag tror, att det är ytterst önskvärt att arbetstillfällen beredas i
(Forts.) största möjliga utsträckning inte bara i statens regi utan även i kommunernas.
I en tidskrift, i vilken man intagit finansministerns cirkulär, återfanns
omedelbart därefter en artikel under rubriken »Använd svenskt material vid
byggen»! Man skulle vilja hoppas, att det genom regeringen vidtoges sådana
åtgärder, att såväl staten som kommunerna kunde sätta igång arbeten i så
stor utsträckning som möjligt, vilka kunde ge sysselsättning åt svenska arbetare
och som kunde möjliggöra användandet av svenskt material.

Det är enligt min och mångas mening något mycket olyckligt, om man i
en kristid som denna skulle ifrån statens och komunernas sida begränsa den
allmänna arbetstillgången och de allmänna arbetena.

Herr Johansson, Johan: Herr talman! Sedan så många talare här haft

ordet under den nu ganska långt utdragna remissdebatten, finner jag det för
min del ganska svårt att undgå ett upprepande av vad förut blivit sagt. Då
jag ändå vågar upptaga kammarens uppmärksamhet ett ögonblick, så sker det,
därför att jag anser, att det prekära läge, vari vårt land och folk för närvarande
befinner sig, bör belysas ur olika synpunkter.

Jag gillar fullt den skissering, som herr Vennerström nyss här gjorde rörande
vissa norrlandsförhållanden, särskilt det bekymmersamma, verkligt bekymmersamma
läge, vari skogsbefolkningen och skogsbönderna i byarna där
uppe befinna sig. Det är nog i det stycket fullt riktigt och med sanningen
överensstämmande, vad herr Vennerström uttalade, men dessa svårigheter äro
ej isolerade till Norrland utan sprida sig, vad jordbruket beträffar, gradvis
över hela landet. Hela modernäringen, kan man säga, lider hårt av det ekonomiska
tryck, som vi nu genomgå. Vad beträffar jordbruket, har ju denna
näring tidigare haft att genomgå ganska allvarliga ekonomiska kriser. Jag
erinrar örn 1880-talet. Då var ju ändå läget, ekonomiskt sett, för jordbruket
synnerligen hotande och allvarsamt, men det fanns, mina herrar, då en väg,
som var framkomlig för de allra flesta, och det var den väg, som jordbruket
har en så oerhört stor förmåga att slå in på, nämligen anpassningens väg. Jag
syftar då särskilt på den anpassning, som ligger i arbete och sparsamhet. Den
vägen var framkomlig på 1880-talet. Nu är läget helt annorlunda, och jag
är förvissad, att för den, som verkligen känner förhållandet, är det icke överord,
örn jag tillåter mig säga, att den vägen ej nu är framkomlig. Tillståndet
på det ekonomiska området är faktiskt sådant, att det hjälper icke vare sig
med arbete eller sparsamhet. Det hjälper varken med rationalisering eller organisation.
Och jag tillägger, att om man är aldrig så skicklig i ekonomiserandet
av sitt jordbruk, så är jag viss, att den vägen är stängd. Den hjälper
ej längre. När dessa vägar ej längre äro framkomliga, är det väl icke förvånande,
att man riktar sina blickar till regeringen och riksdagen. Det är i
nuvarande läge jordbrukarnas sista förhoppning och ankarfäste.

Jag påminner mig hösten 1929, då vi fingo en så allvarlig och hård känning
av den utländska dumpingen, varigenom spannmålspriserna här sjönko katastrofalt.
Vid den kommande riksdagen framfördes både från dåvarande regering
och icke minst från jordbrukarhåll förslag till en hel del åtgärder. .Man
hade olika vägar att välja för att kunna åstadkomma ett skydd. Vi äro
tacksamma för den väg, som valdes, och det skydd, vi fingo genom inmalningen.
Den har onekligen varit till gagn för jordbruket. Hur skulle det
lia varit, örn vi ej fått denna hjälp? Jag vill icke säga, att den hjälpen gick
till botten eller hade den omfattning, som hade varit önsklig, men jag vill
tillägga, att vi lantbrukare äro sannerligen ej bortskämda i fråga örn lättnader

Tisdagen den 19 januari f. m.

15 Nr 4.

och hjälpåtgärder. Jag är också viss örn att hade vi icke haft denna inmalning,
skulle handelsbalansen legat bra mycket mer olägligt till, än vad den nu gör.
Det är alldeles visst, att åtskilliga miljoner besparats åt det svenska jordbruket
tack vare denna åtgärd. Men jag beklagar, att icke dessa åtgärder fått en
vidare omfattning, så att det även på andra områden vidtagits hjälpåtgärder i
den riktning, som från vårt håll, från jordbrukarhåll, angivits. Jag tänker på
skydd för animaliska produkter. Jag skall ej alls komma med några irriterande
moment, ty jag anser, att det är föga lämpligt i dessa allvarliga tider.
Huvudsaken är att det blir de åtgärder, som äro nödvändiga; det får ej längre
stanna vid kvacksalveri.

1930 ansåg man från visst håll, att det ej förelåg någon kris inom jordbruket.
Det var särskilt från socialdemokratiskt håll, som man ansåg, att
läget icke var så allvarligt. Man tog alldeles för lätt på problemet. Jag kan
säga, att man har icke från vår sida anledning att göra läget annorlunda, än det
verkligen är. Det gläder oss, att man nu även på socialdemokratiskt håll kommit
till en annan,_ riktigare uppfattning. Det erkännes, ju nu från auktoritativt
håll inom det partiet, att det föreligger en synnerligen allvarlig kris för jordbruket.

Jag skulle lia önskat, att de förslag haft bättre framgång, som gjordes förra
året för att i någon mån begränsa prisfallet på det animaliska området. Vad
som betyder mest för jordbruket är ju framställningen av mjölkprodukter.
Det framfördes förslag i motioner från vårt håll om en begränsning eller
spärr i smörpriset nedåt, och jag beklagar på det allra högsta, att icke
åtgärder vidtagits för att i någon mån motverka det allt mer och mer
nedpressade världsmarknadsprisläget på dessa produkter. Därvid är det ju
smöret, som är helt och hållet avgörande för prissättningen. Nu, när vi sätta
vårt sista hopp till regeringen och riksdagen, måste det med all kraft sägas
ifrån, att läget är sådant, att det nödvändigt kräves en snabb och effektiv
hjälp, ett verkligt skydd, samt tryggad avsättning för lantmannaprodukterna
på hemmamarknaden till priser, som täcka framställningskostnaden. Jordbruket
kan lika litet som någon annan näring i längden åsidosätta de ekonomiska
lagarna. Det är icke möjligt för oss att uppehålla en produktion, som
är förlustbringande.

Förutsättningen för varje företag, för att det skall kunna betraktas som sunt,
är ju, att debet och kredit skola gå ihop, och den lagen gäller helt och fullt
likaväl för jordbruket som för andra näringar. Jag skulle särskilt vilja tilllägga,
att det gäller i än högre grad för jordbruket, därför att ägarna av
jordbruksfastigheterna äro ju skattegaranter med det hittills högsta relationstalet.
I ekonomiskt hänseende lia ägarna av jordbruken hedrats med en synnerligen
framskjuten position som det primära objektet. Den nu tillämpade
taxeringen å jordbruksfastigheter bygger på helt andra prislägen för såväl
jordbruksprodukter som fastigheter, d. v. s. helt annan inkomst och räntabilitet
än den, som nu kan utvinnas ur produktionen. I skattehänseende äro jordbrukarna
bundna vid dessa värden såväl i fråga om utskykler till kommunerna som
väg- och landstingsskatter. Det finnes ingen möjlighet att uppmjuka dessa
utgifter, i den mån som inkomsterna minskas på grund av sjunkande livsmedelspris.
Skatterna skola ju i första hand betalas liksom löner och räntor.
Vad taxeringsvärdena beträffar, så ha, trots varning från jordbrukarhåll och
jordbrukets målsmän vid de senaste taxeringarna, dessa värden i beskattningssyfte
pressats upp i formliga topplägen, som verka synnerligen osunt på den
primära kreditgivningen. De äga intet underlag i verkligheten, utan äro luftvärden
och föra till luftbevillningar. Detta förfarande jämte de alltjämt år
från år fortlöpande vikande priserna ha medfört undan för undan ökad skuldsättning,
med resultat, att fastigheterna i många fall blivit överintecknade.
De nuvarande skattegrunderna äro för de skuldsatta i högsta grad betungande,

Slatsverks propositiemen.

(Forts.)

Nr 4. 16

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks propositionen (Forts.

)

enär jordbrukarna, som vi alla känna till, icke betala skatt på inkomsten utan
tvingas betala skatt på skuld och förluster. Det är icke bara prisbildningen,
som är en ekonomisk plåga utan jämväl statsmakternas skattepolitik. Den har
varit både orättvis och obillig.

Jag är tacksam för den sänkning, som av regeringen ställts i utsikt, d. v. s.
en uppmjukning av skatteprocenten från 6 till 5. Jag får säga, att små smulor
äro också bröd. Vi äro ej bortskämda utan tacka för alla lättnader. Men jag
vill tillägga, att nu kräves det vida kraftigare åtgärder än enbart en dylik
sänkning; den skulle kommit för länge sedan. Jag anser det vara statsmakternas
oavvisliga plikt att trygga åt skattegaranten, jordbrukaren, en
medelinkomst av produktionen, som motsvarar åsätta taxeringsvärden och
fastställda procenttal. Den, som pålagt bördan, bör också medverka till att
jordbrukaren kan fullgöra denna sin skattskyldighet. Vill man ej göra det,
får man slå in på en annan väg, d. v. s. giva lättnader, som äro avpassade efter
den verkliga skatteförmågan. Om det skall skipas rättvisa, böra vi bli likställda
i skattehänseende med andra inkomsttagare, d. v. s. betala skatt efter
inkomst och ingenting annat. Ty statsmakterna måste till sist taga konsekvensen
av den närings- och jordbrukspolitik, sorn. föres i landet.

Jag må tillägga, att utsugningsprocessen i fråga om jordbruksnäringen har
för det stora flertalet verkat därhän, att vi orka ej mer, våra krafter äro uttömda,
och det gäller beträffande såväl skatteförmåga som köpkraft. Från
jordbruket är tråkigt nog icke mera att hämta i skatteväg, utan det kiäves nu
lättnader.

Orsaken till att jag särskilt, herr talman, understryker detta senare är den,
att det synes, som örn de, vilka ha vården örn vårt penningväsen här i landet,
svävade i okunnighet om det verkliga läget inom jordbruket och näringarna,
när de tro, att man månad efter månad kan stå ut med ett 6 procents diskonto.
Man vill med detta tydligen visa sin makt över penningmarknaden men framför
allt över prisnivån, som med ali makt skall hållas stabil. Vad partiprisnivån
för jordbruksprodukter beträffar, särskilt i fråga örn de animaliska_ produkterna,
har världsmarknaden väl sörjt för priser, som i förhållande till framställningskostnaden
icke bara äro osunda utan ruinerande. Jag kan ej tänka
mig, att riksbankens uppgift är att genom ett högt diskonto nita fast för framtiden
det nu abnormt nedpressade prisläget och taga det till utgångspunkt för
en utjämning av den totala prisnivån. Det, som har största ekonomisk betydelsen
för jordbruket, är mjölk- och fläskproduktionen. Jag skall ej här besvära
med för många siffror, ty det har redan förut angivits en del, men jagtror,
att det icke skadar att ytterligare anföra några prisuppgifter, då man behöver
öppna ögonen på visst håll.

I januari 1929 noterades smör efter malmönoteringen i 3.08 kronor. Nu i
år ha vi en notering av 1.71, och sannerligen man vet i fortsättningen, hur långt
nedåt vi komma. Priset på den viktigaste vara, vi ha att producera, ekonomiskt
sett, understiger alltså till och med prisläget på 1880-talet. Fläsk av en viss
klass kostade här i Stockholm 1929 i genomsnitt 1.45—1.50 kronor. Nu i år
kostar det 70—75 öre och vid en vis vikt 60—65 öre. Ägg kostade 1929 högst
1.74 kronor. Nu i år är priset 1.12 kronor per kg. Kött av oxe, kviga och
kalv kostade 1929 1.15—1.20 per kg. Vi lia nu kommit ned till 80—90 öre,
—■ d. v. s. för prima djur; magra kor, mina herrar, kosta 12 öre för levande
vikt. Hudar och skinn och ull stå i halva priset mot före kriget, talg och flott
äro nästan osäljbara. Man känner föga igen dessa billiga råvarupriser, när
man köper kläder och skodon. Det är väl dock nödvändigt att ha råvaran, t. ex.
hudar och skinn för att göra skor. Kan man nu säga, att dessa priser, som
jag nyss angivit, äro normala eller sunda? Kan man förutsätta, att med dessa
angivna prislägen jordbrukarna skola äga förmåga att betala bankräntor på

Tisdagen den 19 januari f. m.

17 Nr 4.

upp till 7—8 procent? Här går riksbanken i talen med ett diskonto dubbelt så Statsverkshögt
som det vi haft i sex månader förra året. Under denna tid förmärktes Pr°P°slhc™enväl
ingen prisstegring eller tecken till inflation. Läget är helt annorlunda nu ort8''
än under kristiden. Nu ha vi överflöd av livsmedel. Jag är djärv nog att anse,
att det vore i hög grad förnuftigt att genom motåtgärder hindra en prisrörelse,
som är osund, och i fråga om jordbruksprodukterna främja en återgång till normala
förhållanden. Jag anser, att man borje med fullt lugn åse en prisrörelse
uppåt å råvaror oell partipriser, och jag hälsar en sådan icke allenast välkommen
utan såsom det lyckligast tänkbara. Om här skulle ske en prisrörelse till
ett sunt prisläge — det är icke fråga om annat — är den fullt berättigad vad
jordbruket beträffar. Det är också önskvärt, och varför kunde vi icke bli eniga
örn det? Att höja en klagolåt i förväg finnes alls icke anledning till, om det
skulle bli en liten prisförhöjning. Det är ju partipriserna, som oskäligt pressats
ned, så att de för produktionen äro rent förlustbringande. Dessa priser,
som råda på livsmedel för närvarande, ha ju aldrig beräknats ingå i några kalkyler
vare sig för konsumenter, arbetare eller befattningshavare.

Nu har det från synnerligen auktoritativt håll framhållits, att en återgång
till 1928—1929 års prisnivå i fråga om råvarupriserna vore att föredraga. Och
så länge prisförändringen ej tenderar till att gå längre, föreligger ingen anledning
att plåga näringarna och främst det snart utarmade jordbruket med
onödigt höga räntesatser. Man räknar ju med att under tiden 1925 till 1931 har
guldvärdet i förhållande till grosshandelsindex stegrats i landet med icke mindre
än 49 procent. Nå, vad betyder det? Jo, ingenting annat än en hård deflation.
Detsamma är syftet med dessa höga räntesatser. Det är återigen deflationspolitik.
Hur verkar denna penningpolitik för en lantman eller en annan
företagare, som t. ex. tog lån 1925? Jo, på dessa 5—6 år har skulden stigit
med 50 procent. Genom myntvärdets förändring har man ökat skuldbördan
för företagaren, och gett kreditgivaren en dusör utan någon hans förtjänst
eller värdighet, vilket icke är eller kan vara riktigt, ty vår produktiva verksamhet
lamslås, och vi bli därigenom till sist oförmögna att såväl utåt som inåt
fullgöra våra förbindelser och förlora förtroendet. Denna ideliga deflationspolitik
är farlig för näringslivet, den ökar arbetslösheten och för med sig
olycka för landet. Man bör icke göra en kris i krisen. Tvärtom vore det väl,
tycker jag för min del, att anse som den främsta uppgiften för våra statsmakter
att göra krisen så kort som möjligt, att i möjligaste mån mildra den och mjuka
upp den, mjuka upp svårigheterna och därjämte se till, att det läge, vi befinna
oss i, drabbar de olika medborgarna så lika som möjligt, d. v. s. så att
de olika skikten och samhällsklasserna få var sin anpart av svårigheterna. Vi
måste, anser jag, inrätta oss för en utjämning och komma till ett jämviktsläge.

Det brister åtskilligt härvid. Jag kan tillägga, att just detta varit den främsta
orsaken till framför allt jordbrukets prekära läge.

I detta sammanhang kan jag ej undgå att påpeka, att det råder stora missförhållanden
på livsmedelsdistributionens område. Här tillämpas alltför breda
marginaler. Det är icke försvarbart i en svår depressionstid. Dessa stegrade
distributionskostnader äro till skada för såväl producenter som konsumenter.

Åtskilligt kunde göras till det bättre, d. v. s. i första hand kunde priserna regleras
uppåt, utan att minutpriset höjdes. Nu skyller ju distributören på do
ökade omkostnaderna, särskilt de höga hyrorna. Jag vill säga, att skall den
utjämningsprocess, som måste genomdrivas till sist, få verklig effekt, så få
även de krafter, som i främsta rummet orsakat hyresstegringen, i likhet med
andra regleras därför att affärshyror och bostadshyror äro alltför höga. Det
måste bli en begränsning härvidlag. Jag får tillilgga, att vi i Skaraborgs län
hörsammat jordbruksministerns varma intresse för organisationen och sökt
tillrättalägga distributionen och, kan jag säga, liven åstadkomma en förbättring

Första hammarens protokoll 103,''1- Nr 3. 2

i\r 4.

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverkspropositionen.

{Korts.)

på mjölkhanteringens område, men vad visar erfarenheten? Jo, den visar, att
man står alldeles handfallen och kommer ingenstans på grund av det läge,
som råder. Våra mejerier ha blivit alldeles för dyra. Vi kunna ju ej annat än
finna oss i det. Vi kunna icke inverka på det. Det är arbetslönerna, som verkat
så fördyrande här som på många andra områden. När vi så gå till distributionen,
råder det ett fullkomligt missförhållande. Det blir alldeles för stora
omkostnader, som synnerligen hårt drabba framför allt producenten men även
konsumenten. Med nuvarande pris på smör är det med högsta nöd vi kunna
betala i mejerierna 7 öre per liter mjölk, och därtill komma dessa höga byggnadskostnader
samt kostnaderna för maskinell och teknisk utrustning. Det
finnes ingen enhetlighet. Jag erkänner gärna, att därvidlag måste jordbrukarna
mera hjälpa till än förut. Det är emellertid en fråga, som man icke kan
undgå att ägna viss uppmärksamhet åt.

Jag tror, att örn man tänker på näringslivet och det läge vi nu befinna oss
i, är det en allmän önskan, att vi få en stark hand över vår valuta- och handelspolitik,
så att denna blir så avpassad, herr talman, att näringslivet och
produktionen kunna hållas flytande och produktionen hållas i nödig omfattning,
så att folket så mycket som möjligt kan få arbete.

Jag vill tillägga, att vi jordbrukare vilja och kunna arbeta, men det är nödvändigt,
att statsmakterna nu vidtaga sådana åtgärder, att icke den^ värsta
olycka, som kan hända oss, inträffar, nämligen att vi måste gå från gård och
grund! Idoghet och lojalitet skall visas från vårt håll. Jag tager fasta på
vad som yttrades av herr Möller i går, att de, som drabbats hårdast av krisen,
äro de mest oskyldiga. Han uttalade en önskan, att det skulle genom samverkan
och samarbete kunna finnas en väg till det bättre och en hjälp. Jag försäkrar
herr Möller och samtliga här i kammaren, att det icke skall fattas beredvillighet
och försök från vår sida att finna en verklig lösning, som innebär en
effektiv hjälp åt jordbruket.

Herr LöfgreH: Herr talman! Efter att hava lyssnat till den långa debatten
i går och i dag har jag begärt ordet, inte för att göra några längre allmänna
betraktelser, utan för att framställa några erinringar till vad som har
yttrats under debatten och några randanteckningar till Kungl. Maj :ts nu framlagda
budgetförslag.

För att börja med den senare frågan ber jag att få såsom ett allmänt lekmannaomdöme
— ty jag vill inte tillskriva mig förmånen att vara någon specialist
på budgetfrågor — uttala, att särskilt finansministerns klara och belysande
inlägg under debatten i går eftermiddag bidrog att förstärka det intrycket,
att regeringen har både i det stora hela väl avvägt de skilda behoven och
även sökt vara så rättvis som möjligt, när det gällt att bestämma sättet för täckandet
av dessa behov. Finansministern synes mig därför kunna med gott samvete
kvitta herr Tryggers och herr Möllers motsatta synpunkter. Högerns ledare
anmärkte på de höga arbetslöshetsanslagen, och herr Möller fann dem alldeles
för otillräckliga. Dessa motsatta uppfattningar giva uttryck för en olika
avvägning av skilda intressen, som väl sammanhänger med de skilda åskådningar,
dessa båda herrar bekänna sig till.

Herr Trygger menade, att vårt folks höga kulturstandard snarast är ett hinder
för anpassningen efter en försämrad ekonomisk situation, och rent bokstavligt
sett kan det ju finnas skäl för detta. Men samtidigt frågar man sig: är
det bättre ställt i länder, där befolkningen står på^en låg materiell kulturstandard?
Jag tror det knappast. Snarare är det väl så, att de folk, som hava skaffat
sig bättre levnadsvillkor, hava lyckats göra detta på grund av större kvalifikationer,
högre arbetsskicklighet och mera flit. Men allt detta är ju egenskaper,
som ändå äro av synnerligen stort värde i den internationella ekonomiska

Tisdagen den 19 januari f. m.

19 Nr 4.

konkurrensen. Herr Möller återigen ansåg, att arbetslöshetsanslagen voro all- Statsverk,sdeles
otillräckliga, och speciellt pekade han på statens byggnadsarbeten och ^vositionen.
säde, att sådana borde kunna sättas i gång i mycket större utsträckning än som (Fortad
i statsverkspropositionen avsetts; han menade till och med, att man skulle kunna
tillgripa lånemedel för att tillgodose detta syfte. Här synes det mig emellertid
som örn finansministern ställde kyrkan mitt i byn, när han starkt betonar vikten
av at.t * möjligaste män upprätthålla befolkningens levnadsstandard — jag säger,
i möjligaste man samtidigt med att man iakttager den sparsamhet och
planmässighet i den ekonomiska statshushållningen, som bör vara grunden för
all finanspolitik i alla tider och så mycket mera är det i denna tid. Det förefaller
mig, att man mycket väl kan driva den satsen, att man i en tid av arbetslöshet
har anledning att sätta i gång med byggnads- och andra företag, som
man eljest skulle låta vila — man begagnar tillfället att på detta sätt tillgodose
ett behov på den väg, efter vilken man här i Sverige huvudsakligen har sökt
avhjälpa arbetslösheten, nämligen genom nödhjälpsarbeten. Det må vara hänt.

Men jag ^tycker, att man inte kan begära, att finansministern, samtidigt som
han såsom jag tror, med allas gillande ■— går in för ett program, avseende
större planmässighet och bättre ekonomi i den statliga byggnadsverksamheten
i allmänhet — ty det är en av punkterna i statsverkspropositionen — skall komma
med förslag, som skulle sönderbryta en dylik planmässighet i hushållningen.

I fråga örn arbetslösheten skulle jag emellertid vilja göra en liten erinran.

När man talar örn arbetslösa och hjälpen till dem, tänker man närmast på de
kroppsarbetande klasserna. Men problemet går numera mycket vidare än så.
Finansministern vände sig på tal om den extra inkomstskatt, som här föreslås,
mot påståendet — det särskilt i pressen framförda påståendet •— att denna
skatt skulle bidraga till medelklassens exploatering. Det må vara, att detta
är ett alldeles för överdrivet uttryck för den ökade skattebörda, som det här
är fråga om. Det hade, örn jag inte har räknat fel, blivit sämre ställt, därest
man gått den väg, som antyddes av herr Trygger såsom den lämpliga, nämligen
att man hade ökat den allmänna skatteprocenten. Men däremot är det ju ofrånkomligt,
att de arbetslösas skaror, som icke drabbas av någon skatteökning, därför
att de inte ha någon inkomst, undan för undan ökas med nya kategorier
från de s. k. intellektuellas led — kontorister, ingenjörer, tjänstemän och andra
dylika. Även i normala tider är det ju sa, att rationaliseringen har ingripit och
begränsat arbetstillfällena även för dessa grupper, som då bli utan arbete, men
ändå värre är det i T der som dessa. Om många av dem kan man med rätta
säga: »Gräva kunna de icke, och tigga få de icke.» Örn det allmänna därvidlag
kunde vidtaga några anstalter — jag medger, att det är förenat med stora
svårigheter för att anordna lämpligt arbete även åt dessa i möjligaste utsträckning,
vöre det endast en gärd av enkel rättvisa från samhällets sida.

Om jag sålunda hos regeringen vill erkänna både dess sparsamhetsvilja och
dess hänsyn till sociala synpunkter, ber jag särskilt att få tacka, jag vet inte,
om jag skall säga regeringen eller försynen eller en föråldrad grundlag, för
att riksdagen fått tillfälle att pröva ytterligare statsingripanden, innan de vidtagits
av regeringen. Vad brödet egentligen för mirakel man begär av regeringen
t Jag satt och hörde pa den siste talaren, som på ett synnerligen belysande
sätt framlade jordbrukets svårigheter — för avhjälpande av dessa svårigheter
fann han bara en enda utväg: riksdagen och framför allt regeringen
skulle hjälpa. Ja, mina herrar, »fort, men dumt», är ju överhuvud taget ingen
klok levnadsregel, men det är det allra minst i politiken. Det händer också, att
man genom tullskydd eller importförbud eller importrestriktioner eller andra
liknande åtgärder hjälper på ett område men stjälper på andra, som kanske
åro viktigare. I den inbördes samverkan, som rader mellan olika faktorer inom

Nr 4. 20

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks propositionen (Forte.

)

det ekonomiska livet, kunna sålunda dylika åtgärder faktiskt komma, att mera
skada än gagna. Herr finansministern påvisade i går med synnerlig klarhet
och enkelhet — vilka egenskaper inte motsäga varandra — vari vår import
egentligen består. Vi funno då, att det allra mesta var saker, som vi behövde
och inte kunde producera här hemma, medan en annan mycket betydande del
var nödvändig att importera just för att vi skulle kunna exportera och sålunda
hjälpa upp vår handelsbalans. Vi få nu se och pröva vad, regeringen kommer
med för speciella åtgärder. Men för min del ber jag att få taga fasta på herr
finansministerns löfte att så långt som det i dessa tider är möjligt fullfölja
vår gamla handelspolitik och att icke vare sig på jordbrukets område eller på
andra områden låta, såsom finansministern uttryckte sig, »de magra tegarna
betala för de feta». .

Herr finansministern sade, att de olika förslag, som vid förra riksdagen
framställdes för avhjälpande av jordbrukets svårigheter, avsågo en situation,
som, trots att den var rätt svår, dock var mycket lindrigare än den nuvarande.
Ja, det må vara sant, att läget för jordbruket är mycket värre nu, men skillnaden
är också den, att de svårigheter, som börjat inom jordbrukets område, nu
ha sträckt sig såsom en kräfta till andra näringslivets grenar. Och att märka
är, att, medan jordbruket ändå — det ha alla från skilda partier erkänt
fått en hel del hjälp från statsmakternas sida i form av rena subventioner eller
eljest, så har industrien icke fått något motsvarande. Och det är väl ändå så,
att ju vidsträcktare den ekonomiska sjukdomen -— låt mig kalla det så - sprider
sig, dess svårare är det att gå subventionsvägen vare sig direkt eller indirekt,
ty till sist frågar man sig: vem i all världen skall betala?

Örn jag sålunda gillar budgetförslagets allmänna tendens, skulle jag ända
vilja sätta ett par frågetecken i dess detaljer. Till en början är det väl så,
att på somliga områden, där man i år sparat, har detta — det kan måhända
inte hjälpas — skett på ett sådant sätt, att man sparar ihop ytterligare utgifter
till ett annat år — om inte fördubblade, så dock ökade utgifter. Exempel
kan man hämta från behandlingen av vissa löneregleringsfrågor. Jag tanker
därvid närmast på de stora grupperna av lägre statstjänstemän, för vilka
år från år ställts i utsikt, att de skulle få en lönereglering, vilken sedan undan
för undan har undanskjutits. Det kan icke hjälpas, att detta samlar ihop
sig till sist till ett krav, som man har mycket svårt att motstå.

En annan sådan punkt, som såvitt jag vet inte blivit berörd i debatten men
som påpekats i en liberal tidning härom dagen, är, att de stora besparingarna
på försvarets huvudtitel tydligen hava vunnits genom en välvillig hållning
från vederbörande chefsmyndigheters sida. I samråd mellan departementschefen
och dem har man i godo, skulle jag vilja säga, kommit fram till ett
resultat, som för budgetåret medfört stora besparingar. Men detta har skett
med det förbehåll från dessa myndigheters sida, att det endast är för i år, som
dessa besparingar medges; till ett annat år blir det så mycket nödvändigare
att täcka behovet, Även där kan nian få en eftersläng av tidens svårigheter
ett annat år, därigenom att dessa utgifter komma tillbaka ökade, därest det
inte skulle bliva så, att den nu arbetande försvarsberednmgen eller den blivande
internationella avrustningskonferensen kommer att lätta regeringens ställning
till militärutgifterna. Det är ju möjligt, att så blir fallet, men det är

inte någonting att lita till. „ ...

Vad sedan angår de beräknade inkomsterna kan man kanske pa olika
punkter sätta ett frågetecken. Vad jag särskilt skulle^ vilja säga är, att jag
ändock undrar, örn man inte nu har ökat beskattningen å automobilerna, dessas
ringar och bränsle och allt vad därtill hörer, till den grad, att man kan börja
frukta, att hönan som värper guldäggen inte längre orkar. När man under
denna skattetitel räknar med en viss inkomst, sker det under hänvisning till

Tisdagen den 19 januari f. m.

21 Nr 4.

riksräkenskapsverkets utredning, där det heter, att verket med nuvarande
skatter tror på en fortsatt utveckling av motorismen. Men det är just det:
med nuvarande skatter. Frågan är, när man kommer till den gräns, där det
inte längre kan tänkas en utveckling utan snarast en begränsning med åtföljande
skatteminskning i stället för skatteökning.

Vad därefter angår den extra inkomstskatten vill jag inte precis framställa
någon anmärkning mot denna, men jag skulle vilja göra en fråga, som emellertid
inte behöver besvaras, därest finansministern på något sätt anser den vara
närgången. Jag håller med finansministern örn att det är bättre att nu uttaxera
en extra inkomstskatt än att höja den allmänna skatteprocenten och
även därom, att man låter skatten betalas endast av fysiska personer och inte
av aktiebolag, varigenom man undviker att ytterligare betunga näringarna.
På delta sätt framstår också skatten mera som ett provisorium, än eljest skulle
vara fallet. Men jag skulle ändå gärna vilja veta, varför man inte kombinerat
den extra inkomstskatten med en ökning av förmögenhetsskattens nuvarande
låga procent. Det kan inte gärna vara av principiella skäl, som man
underlåtit detta, eftersom man ändock har givit sig in på att beskatta förmögenheten,
och procenten nu är så pass låg. När finansministern vid uppläggningen
av sitt förslag åberopar sig på bolagsskatteberedningens betänkande,
vill jag erinra örn att bolagsskatteberedningen ju föreslår en ökning också av
förmögenhetsskatteprocenten. Jag frågar mig då, örn det kanske just är med
hänsyn därtill -—- för att förmögenheten inte skall belastas från två håll -—•
som regeringen nu vid anordnande av den extra inkomstskatten har undantagit
ökningen av förmögenhetsprocenten?

Jag begärde inte ordet allenast för att göra dessa randanmärkningar till
budgetförslaget utan med anledning av några yttranden, som förekommo under
debatten i går. Där framkommo vitt skilda meningar örn orsakerna till
den nuvarande krisen i vårt land och i världen i övrigt. Ingen gav sig däremot
just in på botemedlen, utom herrar Möller och Branting, vilka kunde anvisa
ett universalmedel mot krisen, nämligen att ersätta den bankrutterade privatkapitalismen
med en gammal eller kanske modern socialism. Jag tror, att vi
litet var av oss gå med på att de spridda och stridiga krafterna i det nuvarande
ekonomiska systemet inte ha rått på de politiska och nationella maktfaktorer,
delvis med ekonomiska motiv, som stått i vägen för ett tillfrisknande på det
ekonomiska området. Men jag skulle bara vilja fråga, örn våra vänner här i
kammaren anse sig kunna fritaga de socialdemokratiska partierna i olika parlament
från en viss delaktighet i denna nationalistiska eller nationella avstängningspolitik.
Jag törs verkligen knappast tro herrarna, när ni försäkra, att en
socialistisk revolution — såsom t. ex. herr Nerman säger — eller en socialistisk
omvandling — som andra säga — skulle råda bot på eländet. När och
fjärran ha vi ändå erfarenheter, som trots herr Nermans mening synas mig tala
ett molsatt språk. I varje fall erkänner ju herr Möller, och längre behöva vi
inte gå, att omstöpningen till ett socialistiskt samhällsskick inte kan ske så
där hux flux utan tar mycket lång tid och långa förberedelser. Herr Möller
har nied andra ord säkerligen samma åsikt som sin partivän herr Backlund,
vilken i ett föredrag häromsistens -— om det nu var rätt refererat — yttrade,
att vi få inte lita på socialismen, vi få tvärtom gå ut ifrån, att socialismen inte
är mogen för att övertaga det nuvarande samhället, utan vi ha att försöka
att laga revorna i det nuvarande privatkapitalistiska samhället eller också vänta
oss att gå under. Tycker ändå inte, när allt kommer omkring, herr Möller med
herr Ölne, såsom denne sade i går, att en fri kapitalism torde vara bättre än en
nationalistisk socialism? Nej, mina herrar, såsom praktiska män, vilka just
för närvarande hava svåra praktiska frågor att lösa, böra vi inte allt för mycket
syssla med omtvistade och rätt så oklara doktriner. Vägen till ekonomisk

Statsverks propositionen.

(Fort».)

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Korta.)

hälsa i världshushållningen är besvärlig nog ändå. Låtom oss här hemma
göra så gott vi kunna och samtidigt taga vår blygsamma del i arbetet på det
program, som uppdragits av den ekonomiska expertisen, vilken också till viss
del är socialistisk. Denna expertis har i det ena välmotiverade uttalandet
efter det andra givit oss en anvisning på vägen till en förbättring av det ekonomiska
tillståndet: ordnad produktion och fri handel, patriarken Josefs numera
tillrättakomna sparsamhetsprogram och framför allt politisk avspänning
mellan nationerna. Dit hör också att söka åstadkomma en minskning av rustningsbördorna.
Jag tycker, att det är ett program, som vi litet var kunna ansluta
oss till, frånsett vår politisk-ekonomiska åskådning. Jag tycker för min
del, att detta program räcker en bra stund och säkerligen också är det enda,
som leder till målet.

Men under tiden ha vi våra strider här hemma att avveckla.

Herr Nerman nämnde nyss. och jag ber att i denna punkt få göra samma
hänvisning, hurusom just här i riksdagshuset pågått och kanske just i denna
stund pågå förhandlingar, som i själva verket ha ett mycket större realintresse
än budgetdebatten. Det gäller hundratals människors och familjers levebröd och
arbetsmöjligheter för en stor del av vår industri under månader och kanske
år framåt. Det är ett gott varsel för fredssträvandena och deras framgång, att
ledningen på ömse sidor vid dessa förhandlingar har ådagalagt så stark ansvarskänsla,
vilja till uppoffring och insikt örn situationens allvar, att man har
trott som så gott som säkert, att förhandlingarna skulle leda till ett positivt
resultat. Skulle det inte vara möjligt, att fackföreningarna •— en annan gång
kan det framkomma något organisatoriskt fel inom arbetsgivarorganisationerna,
men i detta fall tänker jag speciellt på arbetarnas organisationer -— skulle
det inte vara möjligt, säger jag, att i arbetarrörelsens intresse finna på ett
sätt, varigenom man kunde utrusta fackföreningarnas ledare, som ha visat sig
så väl förtjäna förtroende, med större auktoritet och beslutmöjligheter? Jagbara
riktar denna fråga till dem som makten hava, ty jag hyser ingen förhoppning
om eller tanke på att man här i riksdagen nu skulle kunna på lagstiftningens
väg ytterligare stärka de faktorer, som bestämma över fred eller
krig på arbetsmarknaden. Vad vi för närvarande i riksdagen kunna göra är
däremot att undvika partipolitiska gräl, som må gagna partierna ur agitatorisk
synpunkt men som äro av tvivelaktig nytta för arbetsfreden.

»Bort med alla väpnade band!» utropade herr Möller, och han menade tydligen
därmed både fascistiska och kommunistiska kårer. Jag ber att få instämma
häri, men jag vill tillägga, att det naturligtvis också är att tillråda
att söka åvägabringa en komplettering av lagstiftningen, vilken effektivt förhindrar
olagligt innehav av vapen liksom också militärövningar och dylikt
utan offentlig kontroll och som bereder möjligheter till en bättre kontroll över
vad som försiggår vid större folksamlingar, vare sig demonstrationer eller folkmöten,
och som särskilt innefattar skyldighet att anmäla dylika möten på
landsbygden, något som icke nu föreligger.

Det är allt skäl — det vill jag visst inte bestrida — att hålla ett vaksamt
öga ur ordningens och samhällets synpunkt på vad jag ville kalla, inte den
kommunistiska rörelsen, utan den kommunistiska främlingslegionens organisationer
och metoder här i Sverige. Men, mina herrar, jag tror icke, att det är
behövligt, och det kan i nuvarande situation bidraga till en oberättigad förstoring
av bolsjevikfaran, att påyrka skärpta bestämmelser i allmänna strafflagen
mot högförräderi och andra landsfarliga handlingar. Det finns för övrigt,
herr talman, olika slags folk också bland kommunisterna. Vi känna och
frukta måhända herr Kilbom, och vi ha nyss hört herr Nerman, vilken talar
i en törhända mildare och mera verserad ton, men som icke dess mindre kanske
har på herrarna gjort intryck av att hysa särdeles samhällsfarliga åsikter.

Tisdagen den 19 januari f. m.

23 Nr 4.

Men kommunismen är också den en samhällslära, och skiftningarna i denna
lära liksom de mänskliga olikheterna hos dess bekännare äro sådana, att man
inte kan skära alla kommunister över en karn. I förbigående sagt och då här
talats så mycket örn Adalen, vill jag nämna, att uppe i Ådalen betraktades
Kilbomskommunisterna närmast såsom ett slags moderata vänstermän. Det var
egentligen Sillénarna, som från alla håll — jag tror, även från Kilbomskommunisternas
sida — betraktades som de riktigt svåra kommunisterna. — Ja,
herr Nerman förstår nog vad jag menar med denna åtskillnad. ■— För att nu
skilja fåren från getterna vill jag därför ■— och här ber jag att få vända mig
mot herr Branting — visst inte förringa Sillénkommunisternas roll och det
ansvar de burit för händelserna i Ådalen. Att göra det synes mig lika oberättigat
som att blunda för att olyckliga tillfälligheter och oriktiga dispositioner
från de civila och militära myndigheternas sida också bidragit till vad
som inträffat. Men på samma gång säger jag, att det är övertro på strafflagen
att tillgripa ytterligare skärpta straffbestämmelser för att motverka
den kommunistiska rörelsen, likaväl som det synes mig ådagalägga alltför stor
beskedlighet att, innan vi fått en förstärkt civil polismakt, vilja förhindra
varje möjlighet att i vilket fall som helst använda militärmakt mot svåra
oordningar och uppträden. Det må ha varit olämpligt i ett fall, men att generalisera
och säga att vi — även utan att ha fått den förstärkta polismakt,
som det är avsett att tillskapa — under inga förhållanden behöva och att vi
därför böra avsvärja oss varje bruk av militär ordningsmakt, det kan jag icke
gå in på.

Herr Branting sade att hela idén med en statspolis är en följd av skotten
i Lunde; det var ungefär så orden folio. Nej, mina herrar, vi behöva inte stanna
i Lunde. Vi behöva bara fortsätta till Sandviken, för att vi skola kunna
erkänna behovet av en starkare och bättre organiserad polismakt. Vid valet
mellan en sådan och användningen av militär, vid valet mellan en sådan statens
stärkta polismakt och de väpnade band, varom herr Möller talade, ger
jag för min del företrädet åt den civila polismakten. Men såsom socialministern
anmärkte i gårdagens debatt, kan samhället icke ställa sig värnlöst emot oordningar.

Det samförstånd, som vi äro angelägna att skapa för att uppnå en bättring
av de rådande missförhållandena både här hemma och så småningom även ute
i världen, tyckes det mig, att vi böra eftersträva också här i riksdagen. Vi
böra skaffa oss en överblick över de skilda svårigheterna och de vägar, efter
vilka de kunna lösas. Jag vill ansluta mig till dem, som vilja både ge och
följa det råd, som jag tror först framfördes av finansministern, nämligen att
utan partisinne men med lugn och besinning taga itu med de olika svårigheterna
och göra ett allvarligt försök att lösa dem.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr statsrådet Hamrin; Herr talman! Den siste ärade talaren satte ett
frågetecken vid två av posterna i inkomstberäkningen, och jag skall tillåta mig
att bara ett par minuter yttra några ord örn ifrågavarande siffror.

Det finnes möjligen ett visst fog för det frågetecken, som sattes vid beräkningen
av inkomsterna från bilismen, men jag tror, att man i varje fall där
icke skall komma under de siffror, varmed kommunikationsministern och jag
räknat. Det är riktigt, att man, såsom skett förut under flera år, har räknat
med en ytterligare stegring av motorismen i vårt land och följaktligen med
ökade inkomster från den hittillsvarande skatten. När det sedan gällt de 15
miljoner, som beräknats inflyta genom den föreslagna skärpningen i beskatt -

Statsverkå''propositionen.

(Forts.)

Nr 4. 24

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks- ningen, har man dock hållit en marginal på 1 ä 2 miljoner kronor. Örn jag
propositionen, därtill lagger, att jag förutsätter, att dessa nya skatter skola komma i till(Forts.
) lämpning under någon del av nu löpande budgetår, även örn det endast blir
en eller annan månad, bör ju också detta stärka beräkningarna, ty, som herrarna
väl veta, kommer vad som här flyter in under detta budgetår, i olikhet mot
andra medel, icke att gå till kassafonden, utan reserveras och komma till användning
för samma ändamål som eljest, d. v. s. till vägändamål.

Beträffande den anmärkning, som riktades mot det framlagda förslaget örn
extra inkomst- och förmögenhetsskatt, vill jag endast nämna, att i holagsskatteberedningens
utredning och förslag inbegripes en ändring av förmögenhetsskattedelen
från en sextionde! till en femtiondel, alltså en ökning, och därtill
har fogats en spärr, som skulle verka i den riktningen, att förmögenhetsobjekt,
som icke lämna avkastning, icke så hårt drabbas. En sådan höjning
från en sextionde! till en femtiondel har jag icke ansett vara lämplig, just med
hänsyn till vad jag förut framhållit beträffande det förslag, som nu är ute på
remiss.

Herr Forslund: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att motsäga
jordbrukarna, då de här anmält sitt missnöje, utan det är en helt annan fråga,
som föranlett mig därtill. Men jag vill likväl till jordbrukarna säga några
få ord. Jag tror, att det skulle vara gagneligt, örn de själva talade litet mindre
om vad särskilt fackföreningsfolket kräver och på så sätt undveke att framskapa
en känsla av att det finnes en viss rågång mellan de övriga lönearbetarna
och jordbruksarbetarna. Jag vill säga, att jag icke alls tror, att det hos
arbetarklassen är något intresse av att det skall finnas en sådan rågång, därför
att arbetarna, åtminstone många av dem, ha sina rötter i jordbrukarhemmen.
Jag vill icke heller tvista med den talare, som i går försökte övertyga
oss örn att det var billigare att slå ihjäl en spädgris än att uppföda densamma.
Den saken kan icke bli föremål för någon tvist, ty det är helt naturligt billigare
att slå ihjäl den. Jag skulle också till samme talare vilja säga ett par
ord med anledning av hans tal örn jordbrukarkronan och lantarbetarkronan.
Med detta uttryck ville han väl markera, att lantarbetarna skulle stå i någon
gynnsammare ställning än landets jordbrukare. Det skulle enligt min mening
vara mera belysande, örn samme talare här ville söka skildra själva den levnadsstandard,
som är till finnandes inom dessa båda grupper. Ja, det skulle
till och med vara ännu mera belysande, örn han här ville beskriva ett dukat
julbord hos den egentliga lantbrukaren och ett dukat julbord hos lantarbetaren.
Jag tror, att vi därigenom skulle komma till klarhet örn att lantarbetargrupperna
icke befinna sig i någon gynnsam ställning.

Under gårdagen uttalades med skärpa, att vårt penningvärdes stabilisering
skulle möjliggöras, örn man på ett lämpligt sätt anpassade löneläget, och det
framhölls, att lönerna borde sänkas. Jag vill framhålla, att även detta påstående
är nog ett överord, ty inom vissa industrier ha ju icke lönerna den
betydelse, som man vill göra gällande. Det finns ju industrier, där ställningen
icke skulle bli förbättrad, örn man också plockade bort hela lönekontot. Detta
är bara ett bevis på de stora svårigheter, som äro till finnandes för sådana
indusiricr. Jag tänker, att Lapplandsmalmen icke skulle säljas i större
mängder, örn vi också för dagen kunde helt avskriva lönekontot. Detsamma
är säkert förhållandet på en hel del andra områden. Man kan således icke
generalisera.

Dessutom vill jag tillägga, att då man vill giva råd på denna punkt, bör man
icke bara tala örn lönerna, som om det endast vore de för arbetarna fastställda
lönerna, som enbart ingå i kostnaderna för själva produktionsprocessen. Varför
kan man inte säga, att alla samhällsmedborgare få nöja sig med en något

Tisdag«n den 19 januari I. m.

•>5 Nr 4.

minskad inkomst i stället för att bara tala om att botemedlet ligger i att lönenivån
borde sänkas i vårt land?

Jag vill också poängtera, att den svenska arbetarklass, som har sitt hemvist
i våra fackliga organisationer, redan i början av den högkris, som inträffade i
och med guldmyntfotens övergivande, har varit i tillfälle att giva till känna
sin bestämda fredsvilja i syfte att möjliggöra en sådan stabilisering, som man
här talat om. Redan den 7 oktober, alltså helt få dagar efter det beslutet örn
guldmyntfotens upphävande fattades, voro de fackligt organiserade arbetarna
genom sin centralorganisation i tillfälle att inför offentligheten deklarera,
att arbetarklassen var beredd att gå in för en prolongering av alla avtal. Detta
anbud upptogs icke av motparten och föranledde, efter vad jag tror, ej heller
några särskilda åtgärder från regeringens sida i syfte att lösa avtalsfrågoma
på ett dylikt sätt. Detta har säkerligen försämrat vår valuta mera
än själva löneposterna såsom sådana. Det skulle säkert lia varit lyckligare,
örn man redan i början av oktober månad aktivt gått in för att få de då uppsagda
löneavtalen omedelbart prolongerade. Arbetarna lia ju också under hela
tiden hållit fast vid sin då uttalade mening, men de ha icke fått det svar, som
var erforderligt för att tanken i praktiken skulle kunna omsättas. Jag vet
icke, huruvida regeringen haft möjlighet att göra någonting på denna punkt.
Jag vill icke underlåta att nämna, att regeringen givit sin medverkan i fråga
örn en detalj, för vilket jag är tacksam, men det har förefallit mig, som örn
något aktivt inflytande icke förekommit på de stora områdena, åtminstone
icke efter den 7 oktober, för att åstadkomma en sådan ordning, vilken enligt
min mening sannolikt skulle ha inneburit ett av de bästa läkemedlen i denna
process, där man nu vill rekommendera läkemedel av helt annat slag. Detta
är endast sagt i förbigående, och det innehåller intet klander mot regeringen,
utan är mera avsett att belysa, att det påstående, som gjorts av kammarens
ålderspresident, nog icke är så fullt riktigt. Man skulle väl ha kunnat gå en
annan väg och därigenom också säkert ha medverkat till att kronans stabilisering
kanske inträffat vid ett mycket tidigare tillfälle än som nu blivit fallet.
Det bör i denna kammare bliva tydligt klarlagt, att det icke är den fackligt
organiserade arbetarklassen, som utgjort ett hinder för en sådan ordning. Den
har tvärtom sträckt fram sin hand, men denna har icke mottagits.

Mot denna bakgrund skulle jag vilja yttra några ord om en fråga, som synes
vara litet dold i den proposition, som vi nu behandla. Här har framförts
förslag örn uttagande av en extra skatt av de samhällsmedborgare, som ha. en
inkomst, överstigande en viss gräns. Dessa skulle, enligt vad finansministern
här omnämnt, uppgå till 53,000. Men i samma proposition talas det också om
en grupp, som finansministern icke i detta sammanhang berört, men som realiter
får göra ett liknande offer. Det föreslås nämligen en löneminskning för
statstjänarna, utan att regeringen angiver det belopp, vilket de på sådant sätt
få avstå. Man talar mera örn att det iir en lämplig åtgärd och att man därigenom
också skall få någon begränsning av statens blivande utgifter för ifrågavarande
ändamål. Det förefaller mig ligga en viss slöja över det hela, och jag
anser det lämpligt, att man något litet lyfter på den, för att se vad förslaget
egentligen innebär. Örn man utgår från vad jag från min sida här ansett vara
riktigt, nämligen en prolongering av förut gällande avtal, betyder ju detta,
att statstjänarna få lämna ifrån sig ett belopp, som av fackmännen påstås uppgå
till 3.6 miljoner kronor för varje enhet, varefter dyrtidstillägg beräknas.
Örn vi finge den prisförhöjning, som någon av lantbrukarnas representanter
här nästan bad örn och indexläget komme att stå vid 164, skulle det betyda,
att statstjänarna, för att staten skall kunna finansiera sin budget, d. v. s. i
alldeles samma syfte som den extra skatt, vilken finansministern skall uttaga
av de 53,000 medborgarna, finge lämna ett ungefär lika stort belopp. Det

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 4. 26

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverkspr
opositionen.
(Forts.)

bleve nämligen 10.8 miljoner kronor och det fattades alltså icke mer än 1.2
miljoner kronor för att statstjänarna skulle få lämna ifrån sig fullt samma
belopp, som man uttager av de högre inkomsttagarna i form av en extra skatt.
Enligt det framlagda förslaget kommer denna extra inkomstskatt att verka
så, att en person med en beskattningsbar inkomst på 8,000 kronor skall betala
10 kronor i extra skatt, medan en person uppe vid en beskattningsbar inkomst
av 15,000 kronor skall lämna 95 kronor. Går jag till de statstjänare, som befinna
sig vid en lön av t. ex. 3,000 kronor, får en sådan statstjänare lämna
30 kronor till staten, för att staten skall kunna finansiera sin budget, medan
den man^ som har 8,000 kronor i beskattningsbar inkomst, endast får lämna
10 kronor. Jag ber också att få påpeka, att när alltsammans är färdigt, betyder
det, vilket finansministern icke nämnt för oss, att samme man, som hade
3,000 kronor i inkomst, har lämnat 90 kronor eller nästan lika mycket som
svarar mot en beskattningsbar inkomst på 15,000 kronor.

Jag vill i all korthet framhålla, att denna anordning icke vilar på fullt rättfärdiga
grunder. Man kan ju, som en föregående talare gjort, med rätta peka
på att ifrågavarande människor fått löfte örn förbättringar, det har resonerats
i en utredningskommitté, och man har beräknat, att det skulle framkomma ett
förslag örn en lönerevision, vilken väl icke skulle innebära en försämring utan
gå i den andra riktningen. Nu har man här i all stillhet, jag tänkte tillägga
snällt, skrivit de där orden, och saken omtalas i en mycket oskyldig form, men
dess verkliga innebörd är vad jag här skisserat.

Jag skulle vilja tillägga, att det enligt min mening varit mycket lämpligt,
om samma utskott fått behandla frågan örn dyrtidstillägg till statstjänarna
och det föreliggande förslaget örn arvoden åt oss själva.

Jag förstår, att man från regeringshåll särskilt talar örn att statens järnvägar
icke skulle lämna ett tillfredsställande ekonomiskt resultat och att det
därför är alldeles nödvändigt att som här föreslås nedbringa kostnaderna. Jag
må säga, att de sista uppgifterna härom, som just återfinnas i tidningspressen
i dag, icke giva anledning till så stora bekymmer i detta hänseende. Statens
järnvägars ekonomiska resultat för de elva första månaderna av föregående
år, som ifrågavarande uppgifter avse, vill jag icke beteckna som dåligt.
Man får ju här icke förglömma, att bortsett från de stora tjänster, som ifrågavarande
verk får göra det allmänna utan att man kan lägga rent ekonomiska
synpunkter på varje arbetsprestation, har det likväl fullt förräntat sitt kapital
så när som på ett belopp av 2.6 miljoner kronor. Nu kanske någon kan
invända, att när jag talar örn hel förräntning, ingår i resonemanget ett fel i
så måtto, att statens järnvägar fått rätt att förränta ett lägre belopp. Men
detta måste ju också ses i sammanhang med helt andra omständigheter, vilka
vi nu icke här böra upptaga till diskussion. Det är i varje fall icke så synnerligen
många företag, som visa det resultatet, att de, ehuru man har avsatt 12
miljoner kronor till en förnyelsefond, alltså till avskrivning på de gamla värdena,
ändock kunna lämna en förräntning på 22 miljoner kronor, som fallet är
med statens järnvägar.

Jag skulle önska, att de ledamöter, som komma att behandla förslaget rörande
statstjänarnas dyrtidstillägg, skola i någon mån se denna fråga ur den
synpunkt, som från de fackligt organiserade arbetarna har framförts, nämligen
att det rätta läkemedlet icke är, att arbetarna ovillkorligen skola avstå
från så och så många procent av sina löner. Då man här begär att få behålla
vad man har, förväntar man att finna förståelse på den motsatta sidan. Som
tjänsteman i en av personalens organisationer, vill jag förklara, att organisationerna
denna gång av hänsyn just till det prekära ekonomiska läget för sin
del äro beredda att avstå från alla andra krav än att få behålla vad riksdagen
beslutade förra året.

Tisdagen den 19 januari f. m.

27 Nr 4.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Med anledning
av herr Forslunds yttrande på tal om valutakrisen, vari han ifrågasatte, huruvida
icke regeringen, i samband med att den svenska kronan lämnade guldmyntfoten,
ansåg det vara skäl att ingripa för att försöka åstadkomma en överenskommelse
mellan de parter på arbetsmarknaden, som till den 30 september
hade att uppsäga sina avtal, därest de önskade nya förhandlingar, vill jag
framhålla, att ett sådant ingripande från regeringens sida verkligen förekom.
Den 29 september, sålunda dagen efter det beslutet fattats om att lämna guldmyntfoten,
anmodade socialministern och jag representanter för båda parterna,
såväl för Arbetsgivarföreningen som för arbetarsidan, att komma upp och
överlägga om saken. Vi hemställde till båda parterna, med hänsyn till den
ovisshet i valutaavseende, som man nu hade att räkna med, sålunda en ovisshet
om vad en prisbestämning på lönerna i själva verket innebar, huruvida man
icke^ skulle kunna ena sig örn en prolongering av de gällande avtalen under
ett år. Båda parterna förklarade, att de sedermera skulle lämna besked till
oss om den saken. Besked inkommo också, men från ena sidan av det innehåll,
att man icke ansåg sig kunna avstå från uppsägning av avtalen.

Vad beträffar herr Forslunds yttrande nu, i vad gäller statstjänarnas löneställning
och regeringens förslag, att man skall stanna vid en fixerad dyrtidstilläggssiffra,
58, förhåller det sig ju därmed så, att fjolårets beslut innebar
en avvikelse från den gamla regeln, att ett på visst sätt uträknat dyrtidsindex
skulle få vara avgörande för statstjänarnas dyrtidstillägg. Detta beslut fattades
i fjol under en situation, som i ekonomiskt avseende ur statens synpunkt
var visserligen icke lysande, men dock väsentligt bättre än den som föreligger
i år. När det nu i år gällde för regeringen att taga ståndpunkt till frågan,
kunde man icke undgå att taga även denna sak under omprövning. Från regeringens
sida befanns det då skäligt, att man icke i fortsättningen godtog
fjolårets avvikelse på denna punkt, utan stannade inför en fast indexsiffra,
som sammanföll med den som gällde under det kvartal, när budgeten utarbetades.

.När herr Forslund erinrade om att man tidigare beslutit att genom en kommitté
utarbeta förslag om dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna, får jag
påpeka, att detta också skedde under ett från statens synpunkt helt annorlunda
beskaffat läge än det nuvarande, och att de utgångspunkter, från vilka kommittén
verkställde sina beräkningar, ju voro helt annorlunda än de nu föreliggande.
Jag får sålunda säga, att örn herr Forslund vill göra gällande, att
här gentemot personalen förelåge ett orättfärdigt förfaringssätt, så kan jag
inte vara med örn att godkänna det påståendet. Det föreligger ett för personalen
mindre gynnsamt förfaringssätt, än vad man tidigare och i en annan situation
ansåg sig kunna räkna med, och ingenting annat.

Vad beträffar de förluster, som, om man som utgångspunkt tar fjolårets
beslut, nu enligt regeringsförslaget komma att drabba statstjänarna, så kan
ingen säga någonting bestämt härom. Det beror ju på den utveckling, som
våra priser här i landet i fortsättningen komma att uppvisa. För närvarande
kan man endast göra rena gissningar, örn man skall räkna med ett alltjämt
sjunkande index eller om man skall förfara som herr Forslund, räkna med en
återgång, en stegring av indextalet med, örn jag inte uppfattade honom fel,
6 procent. Då kommer man från 158 till 164. På det sättet kan man ju rcsonemangsvis
få fram vilka »offer» som helst. Därom kan man emellertid, som
sagt, i detta ögonblick inte säga någonting. Men örn vi här i landet stanna
vid de gamla lönebestämmelserna och antaga, att det indextal består, som
gällde då budgeten framlades — i det avseendet har det senare till och med
åstadkommits någon sänkning — då får man dock säga, att vårt land i förhållande
till varje annat jämförbart Iand förfarit med varsamhet vid behand -

Statsverlcs propositionen.

(Forts.)

Nr 4. 28

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks- lingen av sina tjänstemän. Å andra sidan vill jag säga, att de förebråelser,
propositionen. som j går både i denna och i andra kammaren gjordes mot regeringen, därför
(Forts.) ay. man jcke skurit ne(] lönerna hårdare, icke heller synas mig vara av sådan
beskaffenhet, att de böra verka övertygande på någon punkt.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det är bara en liten vänlighet mot

finansministern, som jag omöjligt kan undertrycka efter hans uppträdande i går
till försvar, som han trodde, för åttonde huvudtiteln och den behandling, denna
rönt i årets statsverksproposition.

Jag är fullt överens med ecklesiastikministern i de principer, han deklarerade,
då han ansåg, att vid budgetbehandlingen eller vid budgetens uppställande man
inte fick gå fram på alldeles samma sätt i fråga om kulturhuvudtiteln som
beträffande de andra huvudtitlarna. Men då det gällde, som herr finansministern
påpekade, så vitt jag förstod det, endast en sänkning av 0.02 procent av
åttonde huvudtitelns slutsumma gentemot fjolåret, så äro därvid några synnerligen
beaktansvärda omständigheter att taga i betraktande. För att reparera
statens usla finanser har finansministern i årets budget föreslagit upptagande
av en extra skatt på rusdryckskonsumtionen av 22,000,000 kronor. Det är ju
inte precis i stil med det gamla nykterhetsprogrammet att försöka i allt högre
grad befria staten från beroende av rusdrycksmedlen, men jag skall inte så
mycket kälta på den punkten, och det ha ju inte heller mina meningsfränder i
nykterhetsfrågan gjort. Det finns åtskilligt, som kan tala för att under sådana
nödtider som nu kunna gärna de, vilka lia råd att förtära rusdrycker, lämna
en försvarlig extra slant till statens budget. Det är således inte precis på den
punkten, som min opposition emot behandlingen av åttonde huvudtiteln sätter
in.

Men nu inträffar det särskilt för en nykterhetsvänlig regering ganska pikanta,
att finansministern för att reparera statens dåliga affärer inte bara vill
taga in 22,000,000 kronor extra på rusdryckskonsumtionen, utan för samma
ändamål vill han också använda en del av de penningar, som bruka gå till nykterhets-
och folkupplysning. Det faller mig naturligtvis inte ett ögonblick in
att misstänka, att den ekmanska regeringen resonerar på det sätttet, att för att
man skall vara säker på att få in den beräknade ökningen av 22 miljoner kronor
är det bäst att se till, att nykterhetsarbetet inte blir så effektivt, ty därigenom
kan effekten av skattehöjningen på något vis sättas i fara! Men fastän
jag inte alls vill insinuera detta, så måste man dock erkänna, att det ser illa ut
av en nykterhetsvänlig regering att på en gång framlägga dessa två förslag
till reparerande av statens dåliga affärer: dels höjning av skatten på rusdrycker,
dels sänkning av anslagen till nykterhetens främjande. Och det inte
bara ser illa ut. det är illa gjort att gå fram på det sättet. _

När finansministern nu trodde sig komma ecklesiastikministern till hjälp genom
att i går påpeka, att det dock praktiskt taget inte alls var någon sänkning
på åttonde huvudtiteln, så får detta påstående sin rätta belysning, örn
man tittar på de olika avdelningarna i huvudtiteln. Där finns en avdelning,
avdelning K, som handlar örn »Folkbildningsåtgärder för övrigt» och som även
innefattar nykterhetsanslag. Mina herrar, där förekommer en _ sänkning inte
med 0.02 procent utan med 15 procent, och det är ingen avdelning, på huvudtiteln,
som är sänkt med ens tillnärmelsevis så stort belopp som bidragen till
nykterhets- och folkbildningsarbetet, om man inte räknar med byggnadsanslag
och sådana tillfälliga anslag på ett par andra punkter. Det är således inte
någon avdelning på åttonde huvudtiteln, som blivit sänkt ens tillnärmelsevis
så mycket som anslagen till nykterhet och det fria folkbildningsväsendet.

Man har ju förut ansett, och detta inte bara inom speciellt nykterhetsvänliga
regeringar utan även inom regeringar överhuvud taget och inom alla riksdags -

Tisdagen den 19 januari f. m.

Jir 4.

partier, att de medel, som man får in genom höjda skatter på rusdryckskonsumtionen,
dock i forsta hand böra användas på sådant sätt, att rusdrycksverknmgarna
mildras.

När man litet närmare granskar den där intressanta avdelningen, som jag
nu talar örn, så finner man emellertid, att regeringen inte sänkt anslagen till
de speciella nykterhetsorganisationerna, så långt man kan se av siffrorna, men
vet man vad som ligger bakom siffrorna, så ser man genast, att det bara är
skenbart, som denna regering låtit nykterhetsorganisationerna behålla sina
anslag. Nykterhetsorganisationerna ha fått behålla sina anslag under rubriken
»Anslag till nykterhetens främjande», men nykterhetsorganisationerna ha ungefär
lika stora anslag till sitt bildningsarbete under en annan rubrik, nämligen
under rubriken »Folkbiblioteken». Där stå de inte uppräknade, men det vet
varje människa, som är intresserad av dessa saker, att där utgå annars stora
anslag. Där föreslår nu ecklesiastikministern, att Goodtemplarorden skall
mista ungefär 20,000 kronor, Nationaltemplarorden skall mista 5,000 kronor,
Blåbandsföreningen åtminstone ett par tusen kronor och Arbetarnas bildningsförbund,
till vilket Verdandiorden hör, också 20,000 kronor. Detta är minsann
inte småsummor, det är inte småsummor för småfolksföreningar, som inom
sig räkna så gott som alla de arbetslösa här i landet. Var skola dessa småfolksföreningar
och dessa arbetslösa taga medel ifrån för sin folkupplysande verksamhet,
när den ekmanska regeringen stryker ned anslagen på detta sätt?

Vad är det för några andra, som i fråga örn folkbiblioteksanslaget komma
i knipa utom dessa nykterhets- och arbetarorganisationer? Jo, det är kommunerna.
Ar det någon, som tror, att kommunerna skola kunna fylla den ekonomiska
lucka inom sitt folkbiblioteksväsen, som uppstår genom regeringens framfart
på detta område? Det tror verkligen ecklesiastikministern! I allmänhet
har jag inte någonting emot troskyldiga människor, det brukar vara rart och
trevligt folk, och det är en viss glädje, som strålar ut ifrån dem. Ecklesiastikministern
har i alla fall fått gott sällskap med organisationsnämnden, och
herrarna skola tänka sig organisationsnämnden på ett så optimistiskt humör!
Organisationsnämnden, till vilken i sina förslag ecklesiastikministern ansluter
sig, går ut ifrån att de lokala bidragen till folkbiblioteksväsendet skola bli
desamma, som de nu äro, d. v. s. kommunerna skola ha råd att under dessa
dyrtider bibehålla sina anslag till upplysningsverksamheten. Jag tror egentligen,
trots det sympatiska i denna hållning, att organisationsnämnden och ecklesiastikministern
stå ganska ensamma örn en så ljus uppfattning av läget.

Betyder nu detta så mycket? Nej, säger organisationsnämnden, mot vilket
ecklesiastikministern inte alls opponerar sig, det betyder inte så mycket. Organisationsnämnden
säger, att det med dessa utgångssummor kan betyda
30 procent av bokinköpssumman, d. v. s. ungefär en tredjedel av bokinköpssumman
för folkbiblioteken, och organisationsnämnden tycker, att det inte
finns anledning att gnälla över en sådan begränsning i så svåra tider som
dessa. Nu blir det i verkligheten ungefär hälften med det förslag till 20
procents sänkning av detta anslag, som ecklesiastikministern föreslagit.

Här kommer nu en ganska belysande jämförelse. När ecklesiastikministern
sänker anslaget till de vetenskapliga biblioteken, så sänker ecklesiastikministern
detta anslag på ett sådant sätt, att det inte ens blir 10 procents sänkning,
som drabbar bokinköpen för de vetenskapliga biblioteken, och detta beklagas
djupt av ecklesiastikministern. Ja, det beklagas djupt av mig också, visst är
det beklagligt, men det är då rätt egendomligt, att ecklesiastikministern med
sådant jämnmod finner sig i en sänkning av biblioteksmöjligheterna för det
fattiga folket här i Sverige med åtminstone 30 procent och säkerligen mera,
det är rätt egendomligt, att han nöjer sig med en sådan proportion för småfolkets
bibliotek, för sjömansbiblioteken, för sjukhusbiblioteken, för folkskole -

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 4. 30

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

biblioteken. Det är en gammal vaneföreställning, att den akademiska ungdomen
mer än vanligt enkelt folk och skolbarn skulle vara beroende av biblioteksmöjligheterna.
Det är inte nu längre på det sättet. Det är verkligen
så, och det hoppas jag ecklesiastikministern är glad åt, att biblioteksmöjligheterna
äro av oerhört stor betydelse för folkets uppehållande på en anständig
kulturnivå. Folkets behov av goda biblioteksmöjligheter är ingenting att klaga
över och inte skolornas heller. Ecklesiastikministern och de kretsar, som
stått vid hans sida vid denna nedsättning, få försöka att en gång lära sig, att
böcker inte äro någon lyx för menige man, utan att böcker för menige man äro
av minst samma betydelse som för den akademiska ungdomen, och ju snabbare
ecklesiastikministrarna i svenska regeringar av borgerlig åskådning lära sig
detta, desto bättre blir det för land och folk.

Jag hoppas, att riksdagens medlemmar också förstå, varför nykterhetsfolket
betraktar folkbiblioteksanslaget som ett nykterhetsanslag. Det är ju
helt naturligt, det är ju alldeles nödvändigt ifrån modern synpunkt i nykterhetsfrågan
att räkna med vad denna folkbildningsverksamhet, denna fria folkbildningsverksamhet
betyder för bekämpandet av en särskilt under arbetslöshetstider
så lätt framkommande andlig depression, både intellektuell och moralisk,
och därtill kommer då, att en mycket stor del av nykterhetsorganisationernas
anslag just går fram under den beteckningen.

Jag vågar således räkna med att när nykterhetsfolkets män här i kamrarna
nu gå fram med förslag att i någon mån höja de beskurna anslagen, så skall
denna regering, som vi dock veta i grund och botten vara en nykterhetsvänlig
regering, inte resa för stort motstånd eller något motstånd alls gentemot dessa
mycket berättigade krav Dån nykterhetsfolkets sida. På den här ifrågavarande
avdelningen ha bortskurits 291,000 kronor. Vi begära visst inte att helt och
hållet få igen denna summa genom motioner, fastän jag ju tycker, att när finansministern
tar ut 12 miljoner kronor på rusdryckerna, så kunde han ha tagit
de 291,000 kronorna också. Det hade ju inte varit så förfärligt farligt, men det
faller oss inte in att begära alla dessa 291,000 kronor. Det är ungefär hälften
av dem eller något mer, som vi anse vara så oundgängligt nödvändig, för att
det inte skall bli verkligt stora skador i nykterhetsfolkets bildningsarhete. Jag
hoppas som sagt, att regeringen med välvilja ville ta emot denna lilla förändring
i sina besparingsprojekt.

Det var egentligen för att säga detta, herr talman, som jag begärde ordet,
men eftersom jag nu ändå har fått ordet, kan jag inte undgå med anledning av,
jag höll på att säga, det gnäll, som från åtskilliga håll uppstått rörande denna
extra förmögenhetsskatt, som regeringen vill lägga på de mera välbärgade, att
säga, att i det fallet är jag fullt ense med finansministern. Jag tycker, att där
har han gjort en god sak, fastän jag tycker, att herr Forslund hade rätt i att
den kunde ha gjorts ännu bättre. Jag är i likhet med herr Forslund av den
meningen, att denna extra förmögenhetsskatt utan större svårigheter kunde ha
tagits till kraftigare. När herr Trygger anmärkte, att man kanske borde ha
höjt skatteprocenten, så är jag med på det också. Men jag kan inte förstå, att
herr Trygger har någon anledning att säga, att man i stället skulle gå fram den
vägen.

Jag har ju i tidningarna före remissdebatten sett jämmern häröver, och jag
var verkligen litet ängslig, som alla personer med god inkomst äro, när det gäller
en oskälig skattehöjning. Jag var verkligen litet ängslig, när jag såg efter,
hur ruinerande stor summa, som skulle drabba mig till följd av denna extra
skatt. Jag kan emellertid inte säga annat än att det var en viss känsla av lättnad,
som bemäktigade mig, när jag såg summan. Vi människor äro gunås så
lagda. Men för övrigt gjorde jag alldeles samma observation som vid ett föregående
tillfälle, när den svenska riksdagen fann det angeläget att låta de män -

Tisdagen den 19 januari f. m.

31 ^ 4.

niskor, som hade större inkomster, övertaga en del av de bördor, som annars
skulle ha fallit på de fattigare klasserna, och jag tror, att det var herr Trygger,
som även den gången genom sin — för att använda ett milt uttryck —• sorgmodiga
ton föranledde mig att gå och se efter, hur nära ruinens brant jag stod.
Det var alldeles samma personliga lättnadskänsla, jag då erfor, som den jag
kände nu, och jag kommer aldrig mer att bli rädd, när en borgerlig regering
vill pålägga mig en extra inkomstskatt — nej, aldrig, för att jag vet, att det
inte är så farligt, som det låter.

Jag blev nästan i någon mån alltför lättad, när jag såg, att jag skulle slippa
undan den här förfärliga faran genom att erlägga 100 kronor. Jag tyckte
nästan, att det var löjligt, att folk skulle beklaga sig över att personer, som
ändå ha så pass goda inkomster som över 6,000 kronor och när man ändå har
att räkna med en progressiv skala — jag tyckte, att det var litet löjligt, att sådana
människor skulle beklaga sig över att de skulle få offra sådana summor
i en tid, när det skriks örn samhällssolidaritet inte minst från de kanter, där
man beklagar sig över sådant som denna höjning. Vad är det för »samhällssolidaritet»
att jämra sig på det sättet?

Således var jag i den första frågan, örn vilken jag yttrade mig, inte alls ense
med finansministern, och det är rysligt ledsamt, att han har utövat ett sådant
tryck, som han tydligen gjort, när det gällt småfolkets bildningsmöjligheter
under ganska förödande tider även på det andliga området här i landet, men
vad däremot^ den andra saken beträffar, som jag varit inne på, så ber jag att
ytterligare få upprepa och understryka, att i det fallet har minsann finansministern
intet ont gjort, om man inte skall räkna det för något att lägga honom till
last, att han inte har gått fram litet vassare.

Herr statsrådet Städener: Herr talman! Jag har med upmärksamhet lyssnat
till den föregående talarens anförande. Det rörde sig egentligen örn tvenne
punkter på åttonde huvudtiteln. Den ena gäller de anslag, som där äro föreslagna
för nykterhetsundervisning. Den andra gäller där förekommande anslagsäskanden
för viss biblioteksverksamhet.

Vad beträffar anslaget till nykterhetsundervisning, så har detta under nio
års tid undan för undan ökats med -—• örn jag ser rätt i en hastig vändning
— en sammanlagd summa av 173,500 kronor eller i genomsnitt 19,000 kronor
om året. Nu har, vid ärendets handläggning inom departementet, befunnits
nödvändigt av finansiella skäl att företaga en tillfällig tillbakamarsch, men
lyckligtvis har denna reträtt kunnat begränsas till en summa, som förefaller
mig motsvara högst 4 års ökning under den gångna nioårsperioden. Föregående
års riksdag beviljade till nykterhetsundervisning 410,000 kronor och
nu föreslås det 338,000 kronor. Jag beklagar, att det har varit nödvändigt
att företaga en sådan beskärning, men det förefaller mig dock, som om man
borde erkänna, att beskärningen har gjorts med varsam hand, eftersom man
har lyckats att begränsa den till ett belopp som motsvarar den ökning, som
inträffat under de senaste 4 åren.

Vad sedan beträffar de olika grupper, som mer eller mindre drabbas av
denna nedskärning, så har den föregående talaren varmt lagt mig på hjärtat
att besinna de smärre sammanslutningarnas behov och svårigheten för dessa att
fylla sina funktioner, därest statsbidraget väsentligt minskas. Jag får då fästa
uppmärksamheten på att jag alldeles särskilt har värnat just om dessa smärre
organisationers behov, och jag har lyckats få tillstånd att lägga fram en huvudtitel,
som på denna punkt icke vidtar någon som helst nedskärning av den
föregående år anvisade summan för följande organisationer: Sveriges storloge
av IOGT, Sveriges Blåbandsförening, Nationaltemplarorden, nykterhetsorden

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Verdandi, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, nykterhetsföreningen
Vita bandet, Sveriges lärares nykterhetsförbund, Svenska läkarnas
nykterhetsförening, järnvägsmännens, polismännens och motorförarnas olika
sammanslutningar.

Den andra punkten, som talaren vidrörde, gällde vissa folkbiblioteksärenden.
Jag vet verkligen på förhand att böcker äro av värde. Detta har jag inte insett
först i dag utan för mycket länge sedan. Jag vet också, att deras värde
stiger i samma mån som människors aktivitet och arbetstillfällen tyvärr understundom
avtaga, och därför har min gamle gode vän, när han uppmanar mig
att äntligen lära mig inse, att böcker inte äro lyx, ställt till mig en uppmaning,
som jag finner rätt opåkallad. Jag känner honom så väl, att jag vet,
att hans ord helt säkert ha passerat gränsen för vad_ han avsett.

Jag vill göra honom det medgivandet, att åtskilliga smärre anslag till
biblioteksverksamheten ha blivit rätt mycket naggade i kanten. Det är kanske
möjligt för riksdagen att, när åttonde huvudtiteln behandlas, visa välvilja på
denna punkt utan att överskrida huvudtitelns totalsumma. Örn jag skäll nämna
något, som det särskilt gjort mig ont att röra vid, så är det sjukvårdsinrättningarnas
biblioteksbehov och likaså sjömansbiblioteken, de ambulerande
sjömansbiblioteken, som följa med ångare och skutor på långfärder. Jag har
icke ansett mig kunna eller böra på eget bevåg göra undantag °från nedskärningen
härvidlag. Jag erinrar emellertid örn mitt uttalande i. går, att om under
den fortsatta behandlingen av huvudtiteln under denna riksdag man lyckas
att på nu berörda områden modifiera en och annan siffra och bättre avpassa
anslagsbeloppen — under förutsättning likvisst att man stannar inom
ramen för det av Kungl. Majit uppgjorda kostnadsförslaget för huvudtiteln
— så skall jag med glädje hälsa varje förnuftigt förslag i denna riktning.

Herr Lindhagen: Herr talman! Remissdebatten har enligt min erfarenhet

fyra uppgifter, tre helt förnuftiga och en fjärde till hälften oförnuftig. Den
förnuftigaste uppgiften är, att fran orterna skola här till kännedom framföras
alla orternas bekymmer, och då gäller det för riksdagen att inte sitta och sorla,
när det talas ifrån orterna, utan då böra vi vara särskilt lyhörda och försöka
tillägna oss den uppfattningen, som är 3,000 år gammal, nämligen att betrakta

det lilla som stort. , ,, , ,,

När vi sedan tänka på fäderneslandet, sa gäller det da att sammanfatta
alla dessa orters behov till ett harmoniskt helt. Vad detta skall syfta mot star
inskrivet i de gudomliga lagarna, så att därom behöver här icke diskuteras. _
Värre blir det, när vi sedan skola anpassa oss, såsom nu är nödvändigt, i
världssystemet, och det är därom, jag skall tala något Denna angelägenhet
har för övrigt vid detta tillfälle mera än vid tidigare tillfallen berörts.

Det fjärde, delvis oförnuftiga ändamålet med remissdebatten är uppgörelsen
mellan partierna. Partierna behöva och få här en ofta välbefogad kritik av
varandra, och vi äro gudskelov alla syndare inför vår Herre. Men tanken pa valrörelserna
plägar vanligen nästan överskugga debatten Da har det gällt att
sila andras mygg och svälja egna kameler, om det varit nödvändigt. Världshändelsernas
tragedi, som nu svävar över oss, har vid denna riksdag, ^sa vitt
jag förnummit, betydligt dämpat denna eljest vanliga utsvävning ifrån förnuftet,
örn vilken jag nyss talade. ..... , , ■■

Kriget har kommit med sitt vulkanutbrott, och nu sta vi inför dess obo

hörliga konsekvens, ett ekonomiskt ragnarök. _ - ... i -rv°

Vi fråga då först: vems är felet? Ty vi vilja ju alltid söka en syndare. Da
erinrar jag mig, att en avancerad vänstersocialist — han hette Nystrom och
förvar fn eloge - en gång stod på en talarstol och avlossade sin bredsida

Tisdagen den 19 januari f. m.

33 Nr 4.

mot det bestående samhället, och det hade han ju ganska goda skäl till att Stataverksgöra.
Till sist hademan, tror jag, inte någonting emot att även sätta torpeden l^opositionen.
under arken. Men så gjorde han en konstpaus, och så sade han plötsligt: »Ja, (Forts-)
ni förstå, det här säger jag, därför att jag är född under usla förhållanden och
är en proletär, men hade jag fått födas i ett burget hem och fått en god uppfostran,
då hade även jag blivit reaktionär.»

Detta är en bekännelse, som överensstämmer med erfarenheten. Det förhåller
sig väl oftast på det sättet. Jag tror, att vi allesamman äro kuggar i ett
ödesbestämt maskineri, och var och en kommer genom slumpen på sin plats,
och det är inte så gott att nu hålla sig uppe, vare sig man befinner sig på den
ena eller den andra sidan. Vad jag således nu kommer att angripa är icke en
enda människa, utan det är systemet, och det har jag alltid såvitt möjligt i regel
försökt.

I liberalismens namn ligger ju, att den kämpade för friheten, och den genomförde
den politiska friheten, så gott sig kan göra. Då nu liberalismen går bort
ur historien, såsom vi alla förr eller senare få göra med våra rörelser, så kan
den göra det med bibehållen ära.

Men liberalismen kunde inte undgå att också inlåta sig på de ekonomiska frågorna,
och därför proklamerade den »näringsfriheten». Det var likaledes en
viktig grundsats, särskilt på de tiderna, då det gällde att reagera emot statsmerkantilismen
och funktionärernas liknöjdhet vid handhavandet av affärerna.

Det var säkerligen en praktisk nödvändighet just då, men som allting i vår
ofullkomliga värld har även näringsfriheten sina skuggsidor.

Principen var från början också, farlig, därför att det starka fick tillfälle
att sia ned det svaga. Vad liberalismen emellertid då icke kunde förutse, var
de tekniska uppfinningarna och deras följd, maskinkulturen, inför vilkens världsöde
vi för närvarande stå.

Nu har nämligen näringsfriheten slagit örn till ett allas krig emot alla. De
flesta individerna äro väsentligen lekbollar utan möjligheter till näringsfrihet.

De juridiska personerna, som ju sakna själ till skillnad från individerna, representera
ödet. Aktiesystemet särskilt regerar världen. De juridiska personerna
ärekränker jag gärna, ty det är tillåtet i den svenska strafflagen —
utom för regering, riksdagen och dess kamrar, fastän jag icke förstår, varför
man har gjort undantag för deni. Ty även örn denna kammare -— jag
hoppas, att inte bli åtalad — gäller ju Cieeros berömda sats, som jag fick lära
mig en gång i andra kammaren av assessor Åkerman. Jag har sedan plöjt
med den, därför att den är så utomordentligt målande. Cicero sade en gång:
»senatorerna äro förträffliga människor, men senaten är ett odjur». Juridiska
personen är som sagt utan själ.

Nu kommer jag över till ett andra huvudkapitel, nämligen: vad är felet?

Då måste jag säga mig, att det för närvarande är maskinkulturen och dess
finansiär, aktiesystemet, bägge tva stödda av den lössläppta konkurrensen. Avståndet
är icke längre något skydd, ty de fullkomnade samfärdsmedlen tränga
in pa alla områden och göra konkurrensen effektiv på de längsta avstånd.
Massproduktionen är utan ordning, och konkurrensen är också utan ordning
och utan förbarmande. Kriget pa liv och död gäller som sagt mellan miljonarméer
av varor, skapade av miljonarméer av tekniska maskiner, och finansierade
genom miljonarméer av aktier. Varje fabrik, som gungar på världsekonomiens
hav, är såsom ett krigsskepp. När nya patent komma till, nya
förbättringar i fabrikationen äga rum eller stora sammanslagningar av fabriker
kunna tillverka varorna för billigt pris, så sända konkurrenter sina berörda
torpeden emot den ensamstående fabriken, och så sjunker den i djupet med
hela sin besättning. Sådant är systemet.

Forsta kammarens protokoll 1VF?. Nr k.

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Resultatet blir, att den levande arbetskraften är fågelfri och individerna
som sagt i gemen nu mera än någonsin brickor i ett spel. Miljonarméer av
arbetslösa familjer och — det värsta av allt — av ungdomsarbetslösa växa
upp i detta systems spår. För skyddandet av denna oordning, även kallad
samhällsordningen, stå miljonarméer av värnpliktiga. Bakom dem resa sig
äventyren av nya världskrig och ett okänt antal inbördeskrig. Salunda en
ny syndaflod på grund av människornas bristande goda vilja. Dock äro individerna
ganska oskyldiga, såsom jag nyss tillät mig säga.

Vad är då att göra? Herr Branting sade i går: För närvarande säkerligen
icke mycket. Jag instämmer med honom. Våra öden ligga för närvarande i
gudarnas knän, som man brukar uttrycka det. Men man måste väl i alla tall
diskutera de djupt liggande orsakerna till systemets äventyrligheter. ly om
man icke börjar med dessa, utan lappar på det gamla klädet och tror, att etet
skall komma igen i renad och förklarad gestalt, ja, då kan en sadan villa b i

värre än den andra. „ . . . ..

Det är skrivet, och det förstå vi alla, att freden pa jorden beror av människornas
goda vilja. Häremot reser sig det egocentriska, ekonomiska systeme ,
som företrädesvis vädjar till våra sämre instinkter. .. ,

Vad föreslå vi nu för att komma till rätta nied farorna? Ja, den narmaste
åtgärden —• och den är ju oundviklig, fastän den är den minst effektiva, som
överhuvud taget finns — är att upptaga nya skatter av olika slag för understöds
beviljande. Det är det gamla »borgerliga» receptet. Jag har aldrig runnit
annat än att våra recept vanligen äro borgerliga allesamman, itel gam a
borgerliga receptet är, att det skall finnas en fattigvård, och i den man fattigdomen
ökas, får man öka understödet, och i den mån man ökar understode ,
måste man taga ut större skatter. Och det gör man nu.

Det enda vi veta om detta, är att det är otillräckligt, och örn man föreslår
mer, så blir det fortfarande otillräckligt. Genom sådana palagor, nied bibehållande
av det nuvarande systemet, uttömmas vidare an mer de produktiva faktorer,
som finnas i det nuvarande systemet. Därigenom blir detta försvagat,
och det är möjligt, att på den vägan tvingas fram ett nytt produktionssätt, eftersom
det verkligen ser ut, som örn mänskligheten icke skulle ga framåt annat
än genom katastrofer. Det hoppas alla och var och en av oss, att det skall
kunna undvikas, men det ser ganska vanskligt ut. . , , i ,

För mig är det nu en glädjande företeelse, att också det mindre jordbruket
är ihågkommet. År 1930 blev det stora och det medelstora jordbruket ganska
bra subvenerat. Det kom en ensam motion örn att det mindre jordbruket järnvä
behövde subveneras. Alla partier avslogo utan något skal denna motion Men
nu få vi höra att två år efteråt befinnes verkligen denna angelägenhet också

äga aktualitet. . .... . ,

Hur ställer det sig nu med uppfattningen om näringsfrihetens välsignelser
Alla nationer bygga murar emellan varandra både med tullar, immigrationsförbud
och annorledes. Det beror väl pa att alla dessa nationer frukta under
nuvarande förhållanden frihandelns lössläppta konkurrens. Äfen det är en
fråga, vilket av dessa två onda ting, som är det vanskligaste. Det ar kanske
övervägande sannolikhet för att det nu är lönlöst att arbeta för frihandel. De
kunna vi ju se. Nationerna äro förstockade, och deras ledningar leda deni i
dén riktningen. Men örn det skulle lyckas, ha åtminstone de företagare, som
disponera kapital och energi samt förstå att göra småsak bra, fortfarande möjlighet
att existera. Men, såsom herr Möller sade i går, alla stater vilja exportera,
och ingen importera!

Vidare har föreslagits krigs skuldernas efterskänkande. En av de främsta
anledningarna till den nuvarande stegringen i det ekonomiska systemets oordning
är visserligen den, att det stora arbetarland, som kallas Tyskland och lig -

Tisdagen den 19 januari f. m.

35 Nr 4.

ger i hjärtat av Europa, icke kan köpa eller sälja. Detta måste rubba hela XtatsverksEuropas
ekonomi och därmed ganska mycket hela världens. Krigsskuldemas Pr°P°siti°*enefterskänkande
skulle således sanera åtskilligt, och kanske till och med vår egen (Forts-)
krona^ skulle stiga genom en sadan åtgärd. Men det är billigt för oss att
föreslå, att andra skola efterskänka sina fordringar. Jag var år 1916 med örn
ett internationellt parlament, kallat neutrala konferensen. Det var en utlöpare
av Fordexpeditionen, och i det deltogo ombud för sex länder: Sverige,

Norge, Danmark, Holland, Schweiz och Förenta staterna, som då ännu icke
var med i kriget. Församlingen bestod mest av intellektualister, och jag började
nästan längta efter ett parlament, som styrdes av partidiktatorer. Att
sammanföra alla dessa intellektualister till gemensamma beslut, då var och en
var individualist, hade sina sidor. Det var ett ganska stort arbete, men det gick
i alla fall sa småningom efter mödor och besvärligheter.

Nåväl, ett av de förslag, som vi enade oss om, såvitt jag minnes rätt, var. att
det måste åstadkommas en samförståndsfred och undvikas en segerfred. Det
var säkerligen en förståndig tanke. Men för ändamålet menade vi, bland
annat, att krigskostnaderna borde betalas av hela systemet i Europa., ty alla
hade vi skuld däri. Karl XII hade ju sina krig i utlandet, Napoleon hade sina
krig i. Tyskland och Tyskland tog sin revansch i Frankrike o. s. v. Örn vi
låsa historien, mänskligt och förstående, borde vi allesamman betala. Vi voro,
såvitt jag minnes rätt, i neutrala konferensen alla eniga härom. Det var dock
ingen krigförande, som lyssnade till detta förslag. Kanonerna överröstade fortfarande
alla försök till förståndiga tankar.

Jag tror alltså, att örn krigsskulderna nu efterskänktes till en avsevärd
del av fordringsägarna samt övriga länder bidrogo — måttfullt för ali del —
till att övertaga resten, även exneutrala, så skulle det kanske vara en bättre
affär även för de exneutrala än att underkasta sig de nuvarande äventyren.

Det må tilläggas, att en revision av fredstraktaten också är särdeles aktuell.

I en segerfred kan man ej undgå att förhasta sig, och man kan inte övervaka
alla detaljer, som ombud genomföra. Särskilt åt balkanhållet ha vi befolkningslager,
som förts från sina stamförvanter in under främmande folkslag.

Där råder därför ett oerhört hat, som också är en av anledningarna till att
världens oro icke får någon avspänning.

Nu har emellertid inom systemet Europa börjat framföras en viktig sak,
nämligen avskaffandet av militärväsendet, örn vilket jag nyss tillät mig säga,
att det står bakom såsom ett skydd för den nuvarande ekonomiska och politiska
oordningen. Därför har folkförbundet fått till uppgift att minska rustningarna,
och det har dessutom i nära elva år försökt men ännu icke lyckats. Men
det lägger jag icke folkförbundet till last, ty man kan väl icke lyckas med
det omöjliga. Kustningarna äro ju till på grund av krigens och militärväsendets
orsaker, men att bibehålla krigens och rustningarnas orsaker och ändå
säga, att man skall avrusta, är väl — såvitt jag och många med mig förstå ■—
detsamma som omöjligheten att lösa cirkelns kvadratur.

Världen har nu tröttnat på detta, och då vi nu tills vidare misslyckats i våra
praktiska förehavanden, söka människorna såsom ofta sin räddning i att falla
tillbaka på de moraliska fronterna. Detta är billigt, men dock (iven förpliktande.
Sålunda uttalades i Genéveprotokollet 1924, att angreppskrig voro
brottsliga och i Pariserpakten 1928, vidare, att krig överhuvud taget voro
brottsliga. Men samtidigt bibehålla alla stater sina rustningar och öka dem
till och med samt bereda sig därigenom att begå just de brott, som de avsvurit
genom de båda samvetstraktaterna.

Därmed är jag inne på de djupgående Tolg sorsakerna.

Opinionsyttringar tala, som sagt, endast örn att avrusta så mycket som
möjligt, och den svenska regeringens stora patos är att vi skola förmå alla att

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

göra det. Orsakerna till rustningarna beröras icke, de stå där fortfarande
orubbade i all sin styrka och glans. Jag kan inte förstå, varför det varit
omöjligt att ens få igång en diskussion, var man kommer örn krigens djupliggande
orsaker. Och det är detta, som jag tillåtit mig erinra örn ett par
gånger, att örn man läser förhandlingarna i Genéve och tar del av det senaste
förslaget till konvention, som skall föreläggas minskningsrustningskonferensen
i Genéve, så finns där ingenting heller talat örn den sak, som Jag nu berört,
mer än i en reservation av en man, som heter Wao Kai Seng från Kina. Han
säger, att »vi måste även taga itu med de djupliggande orsakerna, med de
moraliska faktorerna». Vad kan det bero på, att en ensam representant för
Mittens rike står där emot hela Europas diplomati, utan att kunna fa till
stånd bland den senare och dess klientel någon diskussion örn en sådan sak?
Själv har jag försökt, det får jag erkänna, på alla ställen, som stått mig
till buds, och även vid kongresser i utlandet, i den mån mig förunnats ett
mandat. Det har lyckats fyra gånger, en gång i London, en gång i Berlin,
en gång i Aten och en gång i svenska riksdagen att få majoritet för detta.
Men sedan ha överledningarna, de styrande funktionaristerna gjort en konst
i dessa majoritetsbeslut, vilka av dem egenmäktigt lagts i papperskorgen. De
äro i regel alldeles emot att man inlåter sig på sådana saker.

Vilka äro då de djupgående krigsorsakerna? Jo, till en början nationalitetsoch
rastvisterna, som fortfarande äga bestånd. De äro så mycket mera överhängande
nu, då i vår tid även raserna komma i kontakt med varandra mera
än förut på grund av de stora uppfinningarna. Det gäller motsättningarna
mellan den vita rasen, representerad av Europa och dess dotterländer, samt
den gula rasen, representerad av Asien, och den svarta rasen, som har sitt
hemvist i Afrika. Den röda rasen, indianerna, äro utrotade eller hålla på att
sammansmälta med den andra befolkningen, när de icke fortfarande såsom
i Sydamerika ännu leva i fullkomligt vildetillstånd.

Man kan förstå vad saken gäller. I Asien leva stora undertryckta folkslag,
och man har där en av förklaringarna till att det inte gått i folkförbundet
att få stormakterna med på någon avrustningsåtgärd i detta avseende.
Just nu måste engelsmännen använda sin vapenmakt för att stilla indiska
uppror. Vidare kämpa kineser och japaner med vapen om möjligheten för sin
överbefolkning att kunna få nya boningsorter. Trots detta inbjudas nu engelsmän,
japaner och kineser till Genéve för att samtidigt desorganisera sina
härordningar, utan att det tillika ens ifrågasättes någon diskussion örn tillrättaläggande
ur rättvisans synpunkter av de tvistefrågor, som lia föranlett
dessa motsättningar mellan Indien och England samt mellan kineser och japaner.

Därför blir det nog som våra egna diplomater här sade förra året och
fortfarande antytt, att man icke får hänge sig åt några stora förhoppningar
men kan ju kanske vinna något och det är ju också något. Att folken börjat
vakna är i varje fall den största behållningen av vad som inträffat.

Jag vill inte nu beröra världsproblemets språkfråga, ty då blir utrikesministern
ledsen. Inte heller tjänar det någonting till att mer än antydningsvis
beröra de här hierarkiernas dogmbildning, som sprider hat mellan olika religiösa
bekännare i världen. Det är också ett hyende för militarismen. Slutligen
först och sist den ekonomiska klass- och konkurrenskampen, som jag nyss tilllåtit
mig att beröra.

Eftersom utrikesministern är närvarande, ber jag att få påminna, att jag
med kammarens tillstånd förra året till honom fick framställa en interpellation
med åtskilliga frågor. Bland annat var det då frågan örn samarbetet
mellan regering och riksdag i anledning av konferensen i Genéve. När här
skall ske någonting, som anses särdeles betydelsefullt, är det väl av vikt, att

Tisdagen den 19 januari f. m.

37 Nr 4.

opinionerna inom folket bli allsidigt hörda och inte hara de, som representera
de längst till höger stående åsikterna. Det kan vara av intresse upprepa,
vad utrikesministern då bl. a. svarade: »Det är givet, att utarbetandet av
instruktionerna kommer att ske i närmaste samarbete med riksdagens vederbörande
organ. Att nu närmare ingå på dessa frågor torde icke böra ifrågakomma.
Situationen kan ännu icke på något sätt överblickas.» Detta var ju
dock en svag förhoppning, särskilt som jag betonat, att det skulle vara direkta
förhandlingar. Men vi hava nu sett, att det blivit platt ingenting. Regeringen
har vänt sig i olika omgångar till våra mandariner av första knappen, utan
att riksdagen, som är mångsidigare sammansatt, fått tillfälle till någon diskussion
ens i saken. Utrikesnämnden betyder ingenting och det var kanske vad
utrikesministern menade med »vederbörande organ». Man har för övrigt sagt
mig, att nämnden hördes så hastigt och i sista stund, att det hade ingen betydelse.
Jag har fått veta detta, ty det står i motiven till utrikesnämndens
bildande, att en medlem kan dock få omtala vad som förekommit för personer
med lång politisk erfarenhet. Jag vet inte, vem som skrivit denna motivering,
men det står där i alla fall, och det var väl därför som jag fick
veta det. Av samma skäl har en gång herr Trygger också yppat för mig en
uppgift ännu öppenhjärtigare örn vad som förekommit.

Själva regeringsinstruktionerna äro ju allmänt hållna. Opinionsyttringarna.
äro ock konturlösa, men bakom dem dölja sig en myckenhet skiftande meningar.
Dessa skiftande meningar få ju aldrig komma till något uttryck. Petitionerna
äro, som sagt, helt allmänt avfattade, och det tillåtes icke, icke heller
av petitionernas arrangörer, att man går i detalj. Och örn någonting är portförbjudet,
är det framför allt det som kallas den isolerade avrustningen, men som
jag kallar den ytterligare separata avrustningen. Ty det är icke fråga örn någon
isolerad avrustning, utan örn en avrustning, som redan skett genom fredsslutet
i hjärtat av Europa, främst då också i Tyskland.

Det finnes således intet hopp örn att Sveriges talan kommer att omfatta
exemplevis pacifismen, ehuru man medgiver, att det får ske hur mycket som
helst, blott det blir i allmänna ordalag. I övrigt är det ingen, såvitt jag förstår,
som där nere för talan för andra spridda åsikter inom svenska folket —
fråga är, örn det inte rent av finnes majoritet för desamma.

För att utröna den saken interpellerades statsministern förra året, örn regeringen
icke ville underställa riksdagen förslag om en fakultativ folkomröstning
för att få veta folkets ställning till avrustningsfrågan. Han avböjde det utryckligen,
det behövdes icke, ty saken utreddes av en regeringskommission. Men
en kommission, som huvudsakligen består av de mera konservativt betonade personerna
inom de politiska partierna, är väl icke mäktig att tolka den svenska
folkmeningen. Det ser ut, som örn här i norden vår fakultativa folkomröstning
icke kunde användas för annat än nykterhetsfrågan, men häxdansen kring
militärväsendet är enligt mångas uppfattning en ännu större angelägenhet.

I brist på utsikter att kunna utröna folkmeningen på det kända rationella
sättet genom en officiell folkomröstning, har det enskilda initiativet fått tillgripa
det gamla svenska prejudikatet med en folkriksdag, som ju inte på något sätt
kan bli lika omfattande. Det är ganska märkligt att se hur de flesta högre
vederbörande försöka tillbakahålla även här varje opinionsyttring örn att den separata
avrustningen även för andra länder än de fyra redan avrustade är en
fråga av .största betydelse, en kardinalfråga i den nuvarande utrikespolitiken i
världen. Skall Tyskland få upprusta, som det vill, eller skall det icke få göra
det? Detta örn militärväsendet.

Det finns även en annan utväg, som tvingar sig fram av sig själv, och det
är, att vi få nedsätta vår levnadsstandard. Det är också en följd av det europeiska
systemet. Detta har även från demokratien utfärdat den lösen, att kul -

Statsverlcs propositionen.

(Forte.)

Nr 4. 38

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks- tur betyder, att de särskilda individerna skola kunna tillfredsställa så långt
propositionen. gående materiella behov som möjligt, medan däremot det gamla Asiens vishet
(Forts.) begtod i förkunnelsen av att kultur betyder återgång till det enkla. Om vi lade
bort sprit, tobak oell kanske också kaffe, skulle det bli mycket dikning i landet
och skogsrensning och allt möjligt och överskott till de oundgängliga behoven
för alla. Jag förstår, att stadsborna med sitt enerverande levnadssätt
anse sig behöva stimulans. Men de kunna undvara den, och jag tror, att det
vore nyttigt för dem.

Därmed nalkas vi de verkliga omdaningar, som behövas för att avskaffa det
system, som för närvarande betecknar den största oordning överhuvud taget i
ett samhälles styrelse. När fabrikerna, de där redlösa skeppen, skjutas ned vid
första torpedskott och gå under med besättning och allt, finns det väl ingen
annan möjlighet än att så småningom i tidernas längd statsmakten övertar de
största fabriksrörelserna. Men man måste då uppställa det villkoret, som ger
sig av sig självt, att den funktionarismen, som därigenom kommer att igen få
ett större inflytande, icke blir av samma slag som före det liberala genombrottet
mot merkantilsystemet på sin tid. Världen behöver en socialt betonad, en
tjänande funktiona rism. Däremot böra mindre tillverkningar för tillgodoseende
av ortsbehoven få vara fria.

Det där är dock framtidsmusik, och frågan gäller i alla fall nu, örn det vidare
bör vara tillåtet att uppföra, flytta och sammanslå fabriker hur som helst
utan prövning av behovet och utan garantier för de anställdas försörjning.
En omläggning således av aktiebolagslagen och därmed sammanhängande lagstiftning
och en internationell aktion för att få en sådan omläggning genomförd
i alla länder. Detta är väl ett problem, som förtjänar att diskuteras. Den
fria rätten att kasta ut folket i arbetslöshet genom åtgärder av förenämnda slag
bör icke få vara obegränsad. Lagarna böra värna även individerna. Vad nu
sagts om fabrikerna, gäller ock örn andra storfinansiella företag.

I allmänhet måste sägas, att arbetstillfällena i landet äro väl till för folket i
landet och icke bara för företagarna, de må kallas stat, kommun, bolag eller
enskilda företagare. Detta är också en fråga värd övervägande. Man behöver
icke avvakta världsgåtans lösning för att tränga in i en sådan aktuell
angelägenhet.

Det är, som sagt, svårt att i stort avhjälpa den oordning, som det nuvarande
systemet innebär. Vi ha knappast förhoppningar, att med maskinkulturens
fulländning få någon rätsida på densamma under den fria konkurrensen, stödd
på aktiebolagslagstiftningen.

I går förklarades från regeringsbänken, att det framför allt gällde att upprätthålla
ordningen i landet, och kammaren svarade från vissa bänkar med
ljudliga bravorop. Jag önskar icke heller annat än att allting ordnas fredligt.
Men jag vill i ali vördsamhet fästa uppmärksamhet på, att regeringen i sin proposition
väl bort framförallt inlåta sig på den oordning, som nu råder i världen,
och angivit, hur regeringen tänkt, att den skulle kunna åtminstone i någon
mån avhjälpas. Örn huvudvikten icke lägges på att avhjälpa det nuvarande
systemets i Europa oordning, kan det inträffa, att ett förtvivlat folk en gång
genom oordningar söker bringa ordning i systemet.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Haniel: Herr

talman! Jag vill blott med några få ord beröra en fråga, som herr Lindhagen
också omnämnt i sitt långa anförande och som även framförts i den offentliga
diskussionen, nämligen frågan örn samarbete med riksdagen vid sammansättandet
av vår representation i Genéve och utarbetandet av riktlinjerna för
delegationens handlingssätt.

Jag vill då framhålla, att i intet land detta samarbete har varit intimare

Tisdagen den 19 januari £. m.

39 Nr 4.

än i vårt. Redan under förra riksdagen satte jag mig i förbindelse med de
olika partiledarna och bad dem själva utpeka personer ur riksdagen från olika
partier som lämpliga representanter såväl vid förberedandet i Sverige som också
vid konferensen i Genéve. De personförslag, som sålunda framförts, hava
av regeringen följts. Från intet annat land kommer ens tillnärmelsevis en så
fyllig parlamentarisk representation som härifrån oss. Från de flesta länderna
saknas helt en dylik representation.

Instruktionen har utarbetats i intimaste samverkan under ett tiotal sammanträden
med riksdagens representanter. Det är också självfallet, herr talman,
och jag behöver icke upprepa det, att jag har följt grundlagens bud och
före fastställandet underställt instruktionen riksdagens vederbörande organ, utrikesnämnden.
Huvudlinjerna för verksamheten i Genéve hava offentliggjorts,
vilket likaledes åtminstone hittills saknar motstycke i något annat land.

Dessa regeringens åtgöranden hava vidtagits i full insikt örn betydelsen
av, att den svenska insatsen i Genéve bör byggas på en så bred inrikespolitisk
basis som möjligt och att våra ombud i Genéve kunna hava den förvissningen,
att de representera en vitt utbredd uppfattning i vårt land. Regeringen tror
sig hava gjort allt, vad man i detta avseende rimligen kan begära av densamma.

överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
lämnas en av statsrådets ledamöter att avlämna kungl, propositioner.

Herr statsrådet Holmbäck avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 35, angående överlåtelse till lantförsvaret av ett område av kronoegendomen
Revinge nr 22 (223) i Revinge socken av Malmöhus län;

nr 36, angående försäljning av ett till Varbergs f. d. fästning hörande, i
Träslövs socken av Hallands län beläget område; samt

nr 37. angående försäljning av ett område av utgården Knype under kronoegendomen
Gudhem i Gudhems socken av Skaraborgs län m. m.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts proposition nr 1.

Herr Rosén: Herr talman! Jag är nästan pliktig att be kammaren om

ursäkt för att jag tar till orda i remissdebatten, vilket jag aldrig förr gjort,
fast jag varit med vid tjugufyra sådana. Men jag tänkte, att jag skulle passa
på tillfället, innan det blir för sent, så att jag inte blir alltför otidsenlig. Numera
är det vanligt, att man skall tala i remissdebatten vid sitt första inträde
i riksdagen. Det kan för övrigt behövas, att vi, som suttit här länge och inte
veta, bur det står till ute i världen omkring oss, få litet upplysning örn verkliga
förhållandet av de friska krafter, som komma in.

Jag begärde ordet närmast med anledning av två uttalanden i går. Det ena
var av herr Pålsson och det andra av herr von Heland. De skildrade båda
förhållandena på jordbrukets område på ett sätt. som icke fullt stämmer överens
med vad jag haft tillfälle att iakttaga under de sista månaderna. Jag
har givetvis icke den personliga erfarenhet av arbetet bakom plogen, som de
båda herrarna lia, men jag har försökt bilda mig en uppfattning örn saken i
alla fall.

Herr von Heland anförde som exempel på jordbrukarnas dåliga ställning,
att de nu inte få mer än 7 öre litern för mjölken, vilket är mycket litet. Jag
känner emellertid till, att det är mycket olika förhållanden inte bara inom olika
delar av landet utan även inom samma län. Jag känner till platser i Väster -

Statsverks propositionen (Forts.

)

Statsverks propositionen (Forts.

)

Nr 4. 40

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks- bottens län, där bönderna få 25 öre litern för mjölk. Det är rätt bra betalt
ProP°jn**™en‘ i dessa tider, men tyvärr förekommer det inte på så många platser. Men jag
0 känner också till orter ■— och det gäller många fler jordbrukare — där de inte
få 7 öre utan ingenting alls för mjölken, därför att de inte kunna avsätta den
i saknad av vägar. För dessa jordbrukare te sig förhållandena något annorlunda
än på Söderslätt och i Sörmland, skulle jag föreställa mig. Då Västerbottens
län är landets främsta småbrukarprovins — som väl alla veta, finnes
nämligen den största procenten jordbrukande befolkning i Västerbottens län
— kan det inte skada, att det något litet belyses, huru en del av de västerbottniska
jordbrukarna lia det. Det bär inte hänt förr under de många årens
tal örn jordbrukarna i landet, att egentligen någonting örn den saken yttrats,
och då kan det kanske inte vara för tidigt, att det säges ett ord därom.

Jag nödgades begära ordet i anledning av herr Pålssons uttalande, att de
minsta jordbrukarna, företrädesvis i Norrland, som äro hänvisade även till annat
arbete än sina jordbruk, draga fördel av det höga värde, som industriarbetarnas
krona uppgavs äga och vilket, som vi alla hörde, var väsentligt högre
än värdet av jordbrukarnas krona. Dessa små jordbrukare i Norrland skulle
alltså ha en mycket god ställning enligt herr Pålssons uppfattning och uppgift.
Då hans redogörelse för läget icke är fullt riktig, skall jag be att något
litet få berätta örn, hur de av honom åsyftade jordbrukarna ha det ställt.

Det finnes två kategorier småbrukare i Västerbotten, som för närvarande
ha det mycket bekymmersamt. Det är de jordbrukare, som fingo egnahemslån
under kristiden, och de jordbrukare, som ännu sakna väg. Regeringen har
bebådat ett förslag om hjälp åt egnahemslåntagare. Det skulle visst bli en
hjälp på G00,000 kronor. Jag vet inte, men jag har på känn, att det största
beloppet nog kommer att gå till Malmöhus län, där vi veta, att egnahemsrörelsen
i ett avseende skötts på ett mycket säreget sätt. Vi som voro med under
kristiden, minnas ju, att statsmakterna på allt sätt sökte stimulera till bildande
av egnahem. Man ville befrämja livsmedelsproduktionen, och man försökte
göra det genom att uppmuntra till brytande av nya tegar, vilket också skedde.
Det var goda priser på livsmedlen, men det var också rätt höga priser på jorden,
och det blev dyrt att bygga husen. På grund därav blevo egnahemslånen
ganska höga. Jag har under hösten haft en del sammanträden ute i bygderna,
och jag skall nämna något litet om ett av dessa. Vad jag talar örn nu gäller
icke alls något undantagsfall, utan detsamma har förekommit på många håll,
och förhållandena äro i stort sett likadana över stora delar av länet. I Malå,
en socken, som tillhör Lappmarken men som gränsar intill kustbygden, gjordes
en hel del stickprov beträffande egnahemslån från kristiden. Man såg efter
i två längder, dels hur stora lånen voro för vissa fastigheter och dels hur stora
taxeringsvärdena voro. Av dessa stickprov framgick, att i allmänhet lånesummorna
voro dubbelt högre än taxeringsvärdena. För dessa människor är
nu skogsarbetet väsentligt minskat. Det finns egentligen ingen arbetsförtjänst.
De ha sålunda mycket liten glädje av, att industriarbetarens krona
är värd så mycket, som herr Pålsson påstod. De ha i allmänhet stora barnskaror.
Egnahemslånet, som är dubbelt så högt som taxeringsvärdet ■— detta
gäller kristidslånen -— skall amorteras och förräntas. De kunna icke förtjäna
några pengar och förmå följaktligen ej att betala. Länsstyrelsen och
egnahemsnämnden ha i samråd försökt att så långt det varit möjligt ordna
det så, att dessa människor icke skulle behöva gå ifrån sina hem, men de åtgärder,
som vidtagits i det syftet, kunna icke räcka långt. Komma auktioner
att ske — sådana ha i flera fall redan förekommit — bliva inköpssummorna
mycket små och förlusterna för det allmänna betydande. Enligt min uppfattning
är det bättre att skriva ned dessa kristidslån så, att beloppen icke
bibehållas vid sin nuvarande mycket onormala höjd.

Tisdagen den 19 januari f. m.

41 Nr 4.

Hur lia dessa människor det ställt i övrigt? Om jag nämner ett par exem- Statsverkspel,
skola inte herrarna tro, att det gäller några alldeles enstaka och särskilt propositionen.
svåra fall, utan det är ett mycket stort antal, som befinner sig i ungefär samma (Torts.)
belägenhet.

Det var en egnahemslåntagare av detta slag, alltså en kristidslåntagare,
med hustru och fyra minderåriga barn, som sade, att han hade foder till en ko,
men han hade ingen ko i ladugården utan bara en kalv, och då blir det, herr
von Heland, inte så mycket med den animala produktionen. Han hade i fjol
och även i förfjol haft en ko, men båda gångerna hade han nödgats sälja kon
för att betala kronoskatten — egnahemslånet går nämligen på kronodebetsedeln.
Nu hade han under en rätt lång tid inte haft någon ko och hade ingen
mjölk och knappast annan mat heller till barnen, och han önskade därför hjälp
för att få en ko.

En annan liten jordbrukare framställde en blygsam bön att örn möjligt få
någon hjälp. Jag tog genom kommunalfullmäktiges ordförande reda på, hur
det var ställt — man bör alltid höra sig för, så att de inte lämna oriktiga uppgifter.
Fullmäktiges ordförande svarade, att han trodde sig icke komma att
bliva trodd, örn han riktigt sade som det var. Så mycket ville han dock säga,
att ifrågavarande egnahemslåntagare, som var änkling sedan tre år, hade sex
minderåriga barn, som han sköter själv. Han hade ingen arbetsinkomst. Han
hade en ko i ladugården, men hans barn saknade i stor utsträckning kläder.

Herr Pålsson skall komma ihåg, att detta är människor, som under många
år och alltjämt bidraga till upprätthållandet av jordbruket i andra delar av
Sverige genom de extra utgifter, som påläggas deras bröd och annat till hjälp
åt jordbruket söderut.

Den kommun, som det här gäller, har en i stort sett mycket fattig befolkning.
Kommunens finanser ha skötts på ett alldeles utmärkt sätt. De ha inte
mer än omkring 8 kronor i skatt — det är litet, men så ha de vägskatt och
landstingsskatt. Men en bolagsinspektor upplyste, att socknens skogägande
jordbrukare under normala förhållanden brukar sälja skog för 300,000 kronor
örn året men för närvarande inte ha utsikter att sälja ett enda träd; man förstår,
vad detta skall betyda för kommunens finanser och för befolkningen.

Kommer då därtill, att socknen kanske, om det inte blir någon kraftig hjälp
åt egnahemslåntagarna, nödgas taga hand örn dem, som måste gå från sina
egna hem, blir ställningen ganska svår för kommunen. Liknande gäller som
sagt flera andra kommuner.

Det har från olika håll varnats mot krav från riksdagsmännens sida på
ökade anslag vid denna riksdag. Jag skulle emellertid anse mig handla ansvarslöst,
örn jag inte medverkade till, att riksdagen finge ^kännedom om de
norrländska vägförhållandena. Jag känner icke förhållandena i detta avseende
annat än i Västerbotten, men där ligga nu avgjorda vägfrågor eller för avgörande
färdiga vägfrågor, som gälla en sammanlagd väglängd av 305 svenska
mil. Det är fem gånger så långt som mellan Stockholm och Malmö, över
en tredjedel av denna väglängd, omkring 135 mil, avser utfartsväg, d. v. s. den
allra billigaste sorten, till vilken staten och landstinget bidraga med sammanlagt
högst 50 procent av den beräknade kostnaden. De enskilda intressenterna,
som i allmänhet äro fattigt folk, få betala den andra hälften. Med nuvarande
anslag kommer det att dröja tjugu år, innan de redan till byggande färdiga
utfartsvägarna äro klara. Jag skall nämna, hur det förhåller sig i en bygd,
där man icke har någon sådan väg. Det kom för ett par tre månader sedan en
framställning från Vilhelmina fjällbygd, undertecknad av tjugusju hemmansägare,
som hemställde örn att få ett bidrag till att förbättra en väg på 12 kilometers
längd. Vägen hade för många år sedan anlagts, om man kan kalla det
sa — det var en dålig kärrväg -— med ett litet bidrag av landstingsmedel. Nu

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks- var vägen så förstörd, att man inte längre kunde komma fram med kärrdon,
proposition?n. oc]j man hemställde om att få ett bidrag av 6,000 kronor. Man beräknade att
(Forts.) kunna sätta i stånd vägen för 50 öre per meter, alltså ett mycket billigt pris.

Några statsmedel för sådant ändamål finnas icke, men landstinget har i många
år beviljat litet medel, och där fanns 1,500 kronor, som vi kunde ge vederbörande
i stället för 6,000 kronor. Nödhjälpskassan i länet skänkte dem 1,500
kronor, så att det sammanlagt blev 3,000 kronor. De skulle således få 25 öre
per meter väg för att sätta den i stånd. Detta skulle fördelas pa 27 hemmansägare.
De voro mycket glada över denna hjälp, som kom särskilt lämpligt
strax före jul. De skulle ut med skatten och hade inga pengar. Men allihop
hade deklarerat antalet bani, och det rörde sig nästan över hela linjen mellan
fem och tio stycken.

Herr Vennerström har förut i dag rekommenderat herr Pålsson att företaga
en studieresa till Norrland. Jag skulle vilja livligt instämma däri och be honom
sedan berätta, örn han tycker, att det skipas rättvisa åt alla. Det är att
märka, att arbetslöshetshjälp icke kan utgå till de småbrukare jag talar örn.
De anses nämligen av statsmakterna befinna sig i en sådan gynnsam ställning,
att de icke kunna få något bistånd av arbetslöshetskommissionen.

Herrarna förstå sålunda och vilja måhända ha överseende med,_ örn vi på
norrlandsbänken komma med en eller annan motion om ökning av vissa anslag
till dylika mycket billiga vägar, som lämpa sig endast för Norrland.

Slutligen nödgas jag säga ett ord om en fråga under femte huvudtiteln. Den
är ju där omnämnd, men det begäres inga pengar. Det gäller sjuktransportplanet
på Frösön. För några år sedan anskaffade Röda korset ett sjuktransportplan,
som stationerades vid flygkåren på Frösön. Det har nu varit i verksamhet
några år, till stor välsignelse för befolkningen i de väglösa bygder jag
här talat om. Nu är detta plan, som var gammalt redan när det köptes, olyckligtvis
utslitet. Det har kanske använts något också för flygvapnets övningar,
det vet jag inte, men jag gissar det, ty jag tycker, att det annars borde ha
räckt något längre. Det är alltså utslitet, och man anser, att det bör ersättas.
Ått sätta i stånd det gamla planet skulle kosta 28,800 kronor, av vilken summa
Röda korset förklarat sig villigt att betala 13,000 kronor. Staten skulle då betala
15,800, men det anses, att staten icke har råd att betala detta belopp, och
därför skulle denna verksamhet upphöra. _

Jag är tveksam, örn det kan vara nyttigt och ändamålsenligt att kosta på
ett sådant belopp på att reparera det gamla flygplanet. Jag tror, att det vore
klokare att för 75,000 kronor köpa ett nytt; det är bestämt ekonomiskt fördelaktigare.
Men jag vill hoppas och tro. att riksdagen i sinom tid skall vara
villig att se till, att denna verksamhet där uppe icke tvingas att upphöra. Det
gäller att hjälpa sådana människor, som sakna vägar och som sålunda icke
kunna transporteras på något slags annat fordon till sjukstuga eller lasarett
vid trängande fall av sjukvård. Provinsialläkaren i Vilhelmina distrikt har
meddelat, att han redan i år två gånger nödgats rekvirera flygplanet för att
hämta sjuka just uppe i dessa bygder, men jag tror, att det nu är tre gånger,
ty jag såg en tidningsnotis i dag, att flygplanet var ute även i söndags och
hämtade en sjuk kvinna från en fjällby, som måste ner för operation till Vilhelmina.
Och den byn har ingen väg.

Jag tror, att det vore olyckligt att nu nedlägga denna verksamhet. Ha vi
råd att kosta på 600,000 kronor eller mer för att påskynda transporten av brev
söderut, åt vilket håll det redan finns rätt goda förbindelser, kunna vi också
kosta på transport av svårt sjuka. Och ha vi råd att fortsätta med rikssjukhuset
i Stockholm, fastän Stockholms stad planerar uppförandet av Europas
modernaste sjukhus, bör staten också kunna hjälpa dem, som på grund av vägbrist
inte ens kunna komma fram till en sjukstuga.

Tisdagen den 19 januari £. m.

43 »r 4.

Herr Pålsson: Herr talman! Endast några ord till svar åt dem, som i dag
ha nämnt mitt namn, vilket ju Ilar hänt tämligen ofta.

Först skulle jag emellertid vilja svara herr jordbruksministern på hans yttrande
i går på grund av det svar han gav på mitt anförande. Jag tycker att
herr jordbruksministern vanställde mitt yttrande väl mycket. Jag måste därför
tillrättalägga det hela en smula.

Det var först frågan örn dyrtidsindex, och beträffande detta förklarade jag,
att regeringen har skyddat statens befattningshavare på det sättet, att medan
den indexberäkning, som ju sker varje år, ådagalagt, att det för närvarande är
157 enheter dyrare att leva än före kriget, så skulle statens befattningshavare
enligt regeringsförklaringen åtnjuta en ersättning efter ett indextal av 158.
Detta var väl riktigt sagt, herr jordbruksministern. Det borde väl inte kunna
föranleda något missförstånd alls? Att sedan själva dyrtidstillägget icke utgår
efter det där talet 158 är ju en helt annan sak. Där oreglerade verk har
sina lönetillägg och extra lönetillägg och sådana där begrepp, undfångna sedan
kriget började, blir naturligtvis inte dyrtidstillägget 58 %.

Det samma var förhållandet, tyckte jag, med avseende på den räntehöjning,
som riksbanksledningen företagit. I sitt yttrande lät herr jordbruksministern
påskina, att det väl ändå var »rent för galet» att behöva stå och resonera med
en riksdagsman, som inte har reda på, att det är riksbanksledningen som bestämmer
räntesatsen. Det är en alldeles för billig triumf för herr jordbruksministern
att yttra sig på detta sätt. Ty jag, som under många år haft äran
att av riksdagen inväljas bland dem, som skola förrätta valet av riksbanksfullmäktige,
bör väl känna till den saken och även vad de lia för makt. Det
är nästan ovänligt av jordbruksministern att orda så. Till yttermera visso
talade jag visst örn, att socialdemokraterna rätt talrikt trängt sig in, örn jag
nu använde just det uttrycket, i riksbanksledningen för att där vinna fördelar
för de konsumerande klasserna, och detta mitt yttrande i går kan ju möjligen
också bevisa, att jag hade reda på deras makt.

Vidare sade jag att det fanns kommunicerande ledningar mellan riksbanksledningen
och regeringen. Nu har jag emellertid fått det svaret i dag, att
det visserligen nog finns sådana förbindelser, men riksbanksledningen har, då
det gällde den märkliga räntestegringen, alls icke kommunicerat med regeringen.
Helt plötsligt blev det ett avbrott i denna kommunikation, och dagen
efter blev man varse, att räntan var höjd till 8 procent. Det var naturligtvis
herr Ornes ande, som då vilade över riksbanken, och på det viset kan det ju
framstå som en ganska naturlig sak, att de, som buro ansvaret, icke vågade
sig på att tala med regeringen därom, innan beslutet fattades.

Nå, även detta måste väl snart rättas till. Ty det går inte att under någon
längre tid belasta näringarna med den räntesats, som då fastställdes, och lika
litet med den, som. för närvarande finns. Jag tror också att man i Norrland
har det betydligt svårare i detta avseende än nere i Skåne, ty där har man
inga sparbanker att tillgå. Och sparbankerna ha faktiskt utjämnat trycket
av räntehöjningen någorlunda. Dessa våra häradssparbanker och länssparbanker
blevo nämligen inte alls så nervösa som riksbanksledningen, som höjde till
8 procent utan vidare, utan de stannade vid 6.

Emellertid var det en replik, som herr jordbruksministern fällde, som jag
tycker var god och bra. Det var den: hur ställer det sig månne med jordbruksprogrammet
för de liberala bönderna? Det är skada, att vi inte få syssla med
det spörsmålet i dag, emedan det inte hör till saken. Men så mycket vill jag
säga, att när vi fördes ut ur det frisinnade partiet, räddade vi med oss den
gamla Staaffska satsen »rätt åt alla, orätt åt ingen». Den ha vi alltsedan dess
handlat efter, tycker åtminstone jag. Och det var därför jag bad att få ställa
min fråga till jordbruksministern, om det fanns några rester kvar av detta

Statsverks propositionen.

(Forte.)

Nr 4. 44

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forte.)

»rätt åt alla» hos de frisinnade. Och jag undrade: Om jordbruksministern alltjämt
har denna paroll som rättesnöre, anser han det då icke rättvist att höja
jordbrukarens krona från 90 öre till vad han får ge sina egna arbetare, eller
1 krona 50 öre, beräknat efter fredskronan? Det var den frågan jag ställde,
men den fick jag aldrig något svar på av jordbruksministern. Och egentligen
vill jag inte kräva något svar — jag tycker nämligen bättre örn handling än
ord, herr jordbruksminister! Så att örn jordbruksministerns rättfärdighetskrav
härutinnan under riksdagens lopp kommer till uttryck i handling, är jag mycket
belåten bara med det.

Så var det ju herr Vennerström, som gärna skulle lia velat ha mig upp till
Norrland — under kravallerna förmodligen. Han talade om, att jag skulle
spricka och att jag skulle ställas mot väggen. Det där att ställas mot väggen
kunna vi väl i alla fall uppskjuta till nästa år, då ju socialdemokraterna skola
ta makten. Ty att bli »ställd mot väggen» betyder ju någonting alldeles särskilt.
Men då är förmodligen herr Vennerström långt borta.

Herr Vennerström berättade en historia örn den stackars mannen i Norrland,
som sedan han betalat alla sina julinköp inte hade mer kvar än 83 kronor och
50 öre. Jag läste upp en skildring i går, som kanske herr Vennerström inte hörde,
men som innebar att skånebonden inte ens kunde betala sina julräkningar.
Där blev sannerligen inga 83:50 över på årets inkomst. Man får skriva upp både
julräkningarna och litet mer till nästa år och hoppas, att det året möjligen
skall kunna ge bättre pris och bättre skörd. Ty årets skörd var klen och har
medverkat i sin mån till det högst usla tillståndet i de rent jordbruksidkande
bygderna.

Men när herr Vennerström talade örn, att Norrland är så vanlottat, får man
väl också taga hänsyn till de 15 miljoner kronor, som vi nu skola votera till
arbetslöshetshjälp. Av dessa komma väl en högst betydande del till Norrland.
Jag menar, att alla, som äro arbetslösa, skola väl få hjälp genom denna avsevärt
höjda summa, som årets anslag innebär, och räcker inte den blir det väl
några fler miljoner. Detta medför väl ändå, herr Vennerström, att de arbetslösa
genom statens försorg beredas en inkomst, som med 50 procent överstiger
fredskronan. Då ha vi för dessa gjort så mycket vi kunna, medan bonden får
lov — och det säger jag ännu en gång -—- att nöja sig med en krona som bara
är värd 90 öre. Jag tycker man inte kan begära mer för Norrland under dessa
förhållanden. Först när bonden får bättre betalt för sin krona, först då kunna
Norrlands arbetslösa begära att få ännu bättre betalt, och det tror jag inte
heller skall nekas dem.

Ja, nog var det väl bra svårt under kravallerna där uppe i Norrland, herr
Vennerström? Alla de ombud, som socialdemokraterna skickade dit upp, blevo
ju bortkörda. Någon av dessa yttrade ju t. o. m. att han tyckte att han var
kommen i ett dårhus, eller hur var det, herr Vennerström? Och jag undrar
sannerligen inte på det. När jag lyssnar här till vad som säges från det hållet
så tycker jag inte, att det får några naturliga uttryck; det är så oändligt sökt
och retoriskt och patetiskt det hela. Förebilden? Ja, det är antiken naturligtvis,
torgpredikanterna i Aten på sin tid. Jag förstår så väl, att det där
inte passar Ådalens arbetare. Det är ju rejäla, rättframma människor, som
också vilja ha rejält, rättframt tal. Därför blir naturligtvis herr Vennerström
bortvisad, som inte kan tala med deras eget tungomål. De ha ju för övrigt
ett mera handgripligt tungomål också! Det passar inte bara med ord, utan det
fordras något mera till. Jag skall uppriktigt säga, att skulle det vara så, att
jag måste välja mellan herr Vennerströms parti och det parti, som herr Nerman
representerar, så valde jag avgjort herr Nermans parti. Där finns det mycket
ärligare tal än i det Vennerströmska.

Jag kan inte förstå varför jag skall anses vara en så stor arbetarfiende, lik -

Tisdagen den 19 januari f. m.

45 Nr 4.

som bönderna överhuvud taget. Så är det ju faktiskt inte i verkligheten. Jag Statsverhatror,
att jag står på ganska god fot med de arbetare jag sysslar med där hemma
omkring. Ingen kan väl påstå, att här i riksdagen någon bonde uppträtt och '' or ''
yrkat avslag på de omkring 300 miljoner kronor, som vi hittills ha voterat
för de arbetslösas räkning. Jag tror inte, att någon kan påvisa detta, utan
bönderna äro alltid villiga att hjälpa, när det gäller att hjälpa från det allmännas
sida, där verklig brist råder.

Herr Forslund talade örn julbordet och att det skulle vara skillnad mellan
bondens och hans arbetares julbord. Man förstår ju så väl, att herr Forslund inte
alls vet, hur livet förrinner på landsbygden. Ty i hela min tid har det alltid
varit så att åtminstone under julen ha vi gemensamt julbord, både arbetare oell
arbetsgivare. Jag tror, att det blir så i fortsättningen också. Då herr Forslund
nu skall ut och öva sig i retoriken nästa sommar, kan gärna herr Forslund säga
ifrån, att det inte är sant det här med skilda julbord.

Samtidigt kan herr Forslund vara snäll att teckna upp redan nu, att jordbrukaren
inte vill någon nedsättning av jordbruksarbetarnas löner. Var vänlig anteckna
det, ty det är sanning. Tvärtom vilja de gärna vara med på att öka dem,
därför att de i jämförelse med de flesta andra befolkningslager få arbeta hårdare
och äro värda en högre betalning. Men detta kunna de inte få, så länge fackföreningarna
regera på det sätt som sker. Det saknas därför möjlighet för deras
arbetsgivare att ge dem mer. Herr Forslund kan också gärna tala örn den
saken, då han är ute i sommar före valet, och säga ifrån: »Bönderna vilja gärna
betala sina arbetare mera, men se det lägger vi oss emot, ty då skulle livsmedlen
stiga några procent.»

Herr Ström, Fredrik: Herr talman, mina herrar! Jag begärde ordet när
jag i går hörde åtskilliga talare i båda kamrarna tala om nödvändigheten av
nationell enighet, örn samverkan, om ett enigt folk. Ja, till och med längtans
toner efter en nationell regering tyckte jag mig förnimma —• jag vet inte, om
jag tar fel, men syftade inte min ärade vän herr Bergman på någonting sådant
i sitt tal i går kväll? Det var nog också någonting sådant, som i andra kammaren
låg bakom den ärade representantens i Kullenbergstorp yttrande.

Jag kan inte finna annat, än att det vore mycket önskvärt, örn en nationell
enighet vore möjlig. Men det är säkerligen en ren utopi. Och man bör inte
låta illusionerna leva; det är säkerligen bra mycket bättre att man ser klart
realistiskt och nyktert på förhållandena. Av detta kommer säkerligen mera än
av illusionerna.

Men jag satt och funderade över, vad högerns och andra partiers representanter
möjligen hade i tankarna, när de kommo med sina önskemål. Hur skall
en enig riksdag, en nationell regering kunna tänkas med de fruktansvärda sociala,
ekonomiska och politiska motsättningar, som råda i vårt land? Landet är
ju faktiskt alltjämt, det visar inte minst den debatt, som pågått i går och i dag,
alltfort uppdelat i två nationer, och dessa nationer förstå icke varandras språk.

Man skulle kunna ta några exempel. Landet har 100,000 anmälda arbetslösa,
och enligt vad herr Möller uppskattade siffran ytterligare 100,000 icke
anmälda. Jag tror det är tämligen exakta siffror. Men Sveriges frisinnade
regering söker, såvitt jag kan finna, med sina anslagskrav hjälpa ungefär en
tiondel, eller 20,000. Vad skall då göras med de andra? Det finns ju ingen
hjälp lämnad åt dem.

Vidare föreslår regeringen en extra skatt på de högre inkomsterna för att
kunna bekämpa nöden i landet. För en inkomsttagare med ungefär 15,000
kronor i lön skulle det göra omkring 100 kronor. Men högern protesterar och
vill inte veta av detta offer. Man måste säga sig, att det besannar endast det
gamla ordspråket, att den rike förstår inte den hungrige. Hur skall under

Nr 4. 46

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Fort».)

sådana förhållanden det vara möjligt att åstadkomma någon slags borgfred
eller någon slags enig riksdag?

Yi kunna ta ett annat exempel. Trots nöden bland arbetare och småbrukare
vill högern genom tullar och indirekta skatter ytterligare fördyra levnadskostnaderna
för dessa grupper av medborgare. Samtidigt som man inte vill
vara med örn att bevilja något nödoffer ens av den allra lindrigaste innebörd,
vill man ytterligare skattelägga arbetarklassen och småbrukarklassen genom
indirekta skatter. Jag vädjar till herr Bergman, om han kan finna det vara
möjligt att under sådana förhållanden se den ringaste utsikt till att åstadkomma
någon slags nationell samling? Det är rena utopien.

Trots arbetslösheten, trots korttidsarbetet och trots de sjunkande inkomsterna
hos exempelvis metallarbetarna förklarar Svenska arbetsgivareföreningen
lockout mot 90,000 arbetare för att pressa ned deras löner med 4 respektive 8,
6 respektive 12 procent. Hur skall det kunna vara möjligt att tänka sig en
nationell samling och en gemensam front, när förhållandena äro sådana, att de,
som förvalta de stora rikedomarna, icke draga sig för att ens i nödtider pressa
ned arbetarnas löner? Vi hörde i går högerns ledare herr Lindman i andra
kammaren, såvitt jag och många andra kunde förstå, tala för en inflation. Samtidigt
med att man alltså vägrar gå med på de nödoffer av tämligen lindrig
natur, som regeringen föreslår, så vill man i stället via en inflation pressa
ner arbetarnas, pensionstagarnas och en rad andra fattiga samhällsgruppers
reallöner och understöd. Någonting sådant kan väl inte i något avseende vara
ägnat att åstadkomma möjligheter för en borgfred eller för tillkomsten av en
nationell regering?

Legeringen uppmanar kommunerna att spara, att inte låna och sätta sig i
skuld. När därigenom arbetslösheten växer, så vända sig de arbetslösa till
regeringen, men i många fall kan regeringen inte göra något utan hänvisar dem
till kommunerna, som inte kunna få några pengar och som blivit uppmanade
att inte sätta i gång några arbeten. Kan någon människa begripa, hur det
där skall kunna gå i läs och hur det skall kunna vara möjligt att på denna
grund åstadkomma någon slags borgfred?

Eller ett annat exempel. När av hunger och nöd förtvivlade arbetare demonstrera
sitt missnöje mot samhället, som inte kan ge dem varken bröd eller arbete,
så sänder man militär mot dessa olyckliga och ger dem bly i stället för
bröd. Hur skall det vara möjligt att åstadkomma en borgfred eller att åstadkomma
en nationell regering eller någon slags nationell samling under sådana
förhållanden? Det är orimligt att bara tänka sig någonting dylikt! Fortfarande
ligga flera dödade svenska arbetare ogilla. Gärningsmännen äro
ostraffade, och vi bevittna sedan månader en jättelik svensk Dreyfusprocess,
där kampen står mellan principerna likhet inför lagen å ena sidan^ och den
militära prestigen å den andra. De båda nationerna inom nationen sta i denna
sak fullständigt emot varandra, och det är omöjligt att här åstadkomma någon
brygga. Det är två rättsuppfattningar, två världsåskådningar som möta varandra.
Det går inte heller här att åstadkomma någon slags borgfred.

Eller ännu ett exempel. Yi lia i vårt land en hemlig beväpnad kår av mer
eller mindre fascistisk karaktär — jag,erinrar örn, att den är beväpnad, genom
olagligt insmugglade vapen — ledd av höga officerare. Det hela blir upptäckt.
Men högern välsignar denna kår, och de skyldiga äro antingen inte ens
åtalade eller också ha de fått rena skenstraff. Hur skall den samverkan och
hur skall den nationella regering se ut, som skulle kunna tänkas existera,
medan ännu den Munckska kåren lever och kanske till och med är i verksamhet,
örn också inte på samma sätt som tidigare.

Högern har nu funnit på ett särskilt sätt att bota svälten, nämligen med nya
förräderilagar. Men jag skulle tro, att man inte på det sättet kan lösa arbets -

Tisdagen den 19 januari f. m.

47 Nr 4.

löshetsproblemet. Svält, bly och skärpta klasslagar äro ett mycket dåligt re- Statsverkscept
mot arbetslösheten. Det är enligt mitt förmenande också mycket dålig Pr°Posthonen■
statskonst. Högern borde vara varnad av tidigare resultat av försöken att ska- (1''ort8'')
pa landsförrädare. År 1916 stodo tre män åtalade för landsförräderi. För
endast några månader sedan var jag med om att avtäcka en bildstod på en
offentlig plats i Stockholm i hela kunglighetens närvaro till ära för och minne
av en av dessa för landsförräderi åtalade. En annan av dem, som voro åtalade
för landsförräderi den gången, är nu högerns själasörjare i Svenska Dagbladet,
och den tredje är ledamot av den svenska riksdagen. Jag tycker, att de förräderiparagrafer
man har räcka ganska väl, när man har exempel på, hur de
tidigare brukats.

Borgfred är icke möjlig i ett utpräglat klassamhälle. Det går inte att genom
en papperslapp eller ett protokoll överbrygga svalget mellan klasserna och sätta
klasstriden ur funktion. Man försökte det 1914, men det dröjde inte mer än ett
och ett halvt år, och så var den borgfreden fallen. Man försökte i Tyskland.

Det har inte lett till annat resultat, än att fascismen och kommunismen vuxit
oerhört. Man har försökt i England, och Mac Donald står kanske för många
som något slags mönster. Men det är ju inte obekant för herrarna, att Mac
Donald har det mycket trångt i den nuvarande regeringen, och att man som
bäst håller på att räkna ut, hur många månader tili han skall kunna sitta.

Man vet inte vad som kommer efter Mac Donald, men inte råder någon borgfred
i England, det kan man vara övertygad om.

Klasskampen har sin obönhörliga gång. Den följer andra lagar än de parlamentariska.
spekulationernas och kombinationernas. Den är en historisk process.
Denna historiska process har nu nått en av sina höjdpunkter. Vi se
den kapitalistiska produktionsordningen upplösas oell en ny spira upp, svag
ännu i sin brodd, men levande och ofrånkomlig. Samtidigt se vi den liberala
staten skakas i sina. grundvalar. Den kommer också att gå under, men den
har gjort ett kulturellt storverk, och det stora den gjort måste bli mänsklighetens
arv. Man kan vara viss örn, att en ny samhällsbyggnad inom en icke
alltför avlägsen framtid skall resa sig ur gruset, behärskad av det, som herr
Örne i sitt yttrande siktade på. när han talade om världshushållet, och som
andra åsyftat med planhushållningens idé, med de produktiva krafterna i samhället
som ledare. Men det socialistiska samhället måste — det skulle jag
velat säga till herr Nerman, örn han varit här — även bygga på den andliga
friheten, på tankens och forskningens frihet. Det kan vara mycket storslaget,
det som för närvarande sker i Ryssland, och dess stora produktionsbyggnad
ar säkerligen värd ett ingående studium, men där saknas något, och det är den
tankens och forskningens frihet, utan vilken intet verkligt samhälle kan leva.
Människoanden, satt i bur, kommer alltid att sjunga örn frihet. Man måste
se till att förena den kommande socialistiska produktions- och samhällsordningen
med det, blista i den rämnande liberala världsordningens skattkammare.

Och det bästa, skulle jag velat säga herr socialministern, örn han varit här,
det är inte kulor och polissablar mot svältande arbetare, utan det bästa i den
liberala världsåskådningen är den fria tanken. Den nya samhällsordningen
måsto bli en syntes av arbete och frihet, en syntes av socialistisk och liberal
samhällsåskådning.

Högern fruktar nu för revolutionen. Herr Trygger, för vilkens skarpa intellekt
jag alltid haft mycket stor respekt, synes mig dock i sin och högerns
motion om nya förräderilagar i avsikt att knäcka kommande revolutioner icke
lia besinnat den historiska utvecklingen. Vi stå i själva verket mitt uppe i
en rad av stora revolutioner och väldiga omvälvningar, fast vi kanske delvis
inte se dem. Vi lia den industriella revolutionen, den tekniska, den som betecknas
av kvinnornas inmarsch på arbetsmarknaden, kvinnans frigörelse ur gamla

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

band. vidare den ekonomiska och den andliga revolutionen. Jag tror, att
inånga minst beakta den väldiga omvandling, som äger rum på idéernas område
och som man skulle kunna kalla den andliga revolutionen. Tror verkligen
herr Trygger, att man genom någon slags klasslagstiftning, något slags förräderiparagrafer,
kan sätta stopp för dessa stora omvälvningar? Men såsom
högern har formulerat sin motion, så synes den åsyfta varje slag av revolutionär
omgestaltning. Den politiska revolutionen är ju endast en krusning
på dessa revolutionära hav. Politiken är endast en överbyggnad på ekonomiens
och det sig förändrande samhällslivets fundament. Då måste också de
politiska formerna ändras och byta gestalt. Jag tror, att den ändringen kan
ilga rum under fredliga former, örn icke de maktägande klasserna själva gripa
till våld. Därför synes det mig, att det farligaste av allt som kan ske, det
är örn man gör undantagslagar och framkallar någonting sådant, som nu sker
och har skett i Finland. Det är icke något mönster för oss.

Till sist skulle jag vilja beröra en speciell fråga, som jag anser vara den
viktigaste av alla arbetslöshetsproblemets särfrågor, det är frågan om ungdomsarbetslösheten.
Det är en fruktansvärd tragedi med denna ungdomsarbetslöshet,
som vi uppleva. Den är sådan, att om här ej ingripes, örn icke här
någonting göres, så kunna obotliga moraliska skador komma att drabba vårt
folk. Eftersom jag är med i en del kommunala verk och inrättningar i Stockholm,
har jag nästan dagligen besök av unga arbetare, som skildra sin nöd och
sina svårigheter i förhoppning, att de skola kunna få någon anställning i
stadens verk. När man hör dessa arbetare, som börja nalkas till och med 28
å 29-årsgränsen, sitta och skildra, hur de mestadels varit arbetslösa i tre, fyra,
fem. ja, upp till sex, sju år å rad och hur de förgäves sökt att få ett stadigvarande
arbete, hur de nu vandra kring utan utsikt att lyckas, då blir man mycket
betänksam, då blir man nästan rädd. Det är nästan dagligen detta händer.
Det är unga, sympatiska män, som inte på många år haft något arbete,
som ha gått till arbetsförmedlingsanstalterna och sökt arbete på mångahanda
sätt utan att lyckas. De bo i bästa fall hemma hos sina föräldrar eller släktingar,
och tack vare att dessa ha arbetsförtjänst — det kan ibland vara gamla
kvinnor, som äro tidningsbud, baderskor eller dylikt —■ få de försörja dem.
De skildra, hur de det första året med hoppfull håg gjorde allt för att skaffa
sig arbete, hur de föro från ort till ort. då de ännu hoppades, hur de det andra
året bemödade sig att få arbete och alltjämt hoppades, men hur de sedan för
varje år som gick grepos av en växande moralisk förlamning, hur de funno
det hopplöst att ens försöka att få arbete och hur de ha legat hemma, hur de
ha gått ute på gatorna och hur de till slut — de säga det ärligt — stå inför
att alldeles förkomma, förfalla eller att genom en slump i sista stund få någon
anställning.

Detta är ett problem, som jag tror överträffar alla andra i vikt och betydelse,
och kunna vi inte här åstadkomma någon ändring, så befarar jag, att
vi på ett helt annat sätt än vi eljest se slagordet örn ungdomens uppror utlagt
i litteraturen få besanna, att bakom detta slagord ligger en grym och tragisk
verklighet. Här måste riksdag och regering likaväl som kommunalförsamlingarna
skrida in med ett allvar, som är av en helt annan valör än tidigare. Och
det förvånar mig mycket, att högerpartierna, de konservativa partierna, som
dock alltid tidigare haft såsom sitt — det vill jag säga — sympatiska märke,
att de på sitt sätt velat slå vakt om arbetet och örn de moraliska kvalifikationerna
hos vårt folk, inte förstå, vilken oerhörd fara som här hotar landet i dess
helhet, hela folket i dess märg. Det är mig oförklarligt, vad det är som gör,
att inte denna fråga blivit mer beaktad och uppmärksammad än den är. Det
är nödvändigt, att något åtgöres. Jag skulle vilja säga, att ungdomen har mer
rätt än någon annan generation att få arbete och hjälp till arbete, ty de gamla,

Tisdagen den 19 januari f. m.

49 Nr 4.

de dö inom kort. De som stå i medelåldern lia dock haft sin arbetsperiod, men
örn inte de unga få arbete, så bli de vrak. De bli fördärvade, och därmed går
samhället under.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det har från olika håll
bland lantmannanäringens representanter efterlysts ett kraftigare handlingsprogram
till stöd och skydd för vårt näringsliv. Det kunde synas onödigt att
ånyo upprepa detta tal, men saken är så viktig, att jag ansett mig böra begära
ordet för att ytterligare tillstyrka detta. Näringslivets — jordbruket, skogsbruket,
.fiskerinäringen, och övriga näringar — icke bara bibehållande utan också
stödjande och upphjälpande är, som vi alla veta, själva grunden, på vilken
det gäller att bygga, för att det skall bli oss möjligt att bevara de kulturella
och sociala anordningar, som vi under de gångna goda åren ha skapat.

Jag föranleddes att begära ordet, när jag i går kväll hörde jordbruksministern
i sitt anförande ge en replik, som riktades till en ledamot, vars anförande jag
visserligen inte i dess helhet hörde och som jag därför inte kan yttra mig örn,
men denna replik uppfattades av mig såsom ett svar till dem, som kräva ett
kraftigare handlingsprogram för näringslivet. Herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet svarade nämligen: Kom fram med uppslag! Kom fram
med ett program själv! Jag får säga, att det verkar beklämmande, när landsbygdens.
representanter få höra detta i riksdagen, där man hade trott och väntat,
att i en bekymmersam tid få stöd av regeringen, som dock förfogar över
möjligheterna till initiativ och handling, som förfogar över den administrativa
makten och har möjligheter att genom myndigheter och andra få saken
utredd och utarbetade förslag framlagda. Det skorrade i öronen, när man
hörde denna fordran på oss representanter, som ha den begränsade tiden av
tio dagar till förfogande att väcka motioner.

Det har dock icke under den gångna höstens lopp saknats uppslag och förslag.
Det har hållits en mängd jordbrukaremöten ute i landet, och jag har
sett av ^tidningarna, att deras resolutioner ha framlagts för regeringen. Jag
är också övertygad örn att jordbruksministern har en ganska ansenlig packe
handlingar i. dessa spörsmål. Jordbruksutredningen utsände i höstas frågor
till hushållningssällskapen, berörande respektive sammanslutningars verksamhetsområden,
varpå svar avgåvos, och jag vet, att jordbruksutredningen i en
mycket lång skrivelse också har framfört alla de därvid framkomna önskemålen
och synpunkterna till herr statsrådet. Uppslag och förslag lia således
icke saknats. Men det är därför att beklaga, att icke i en så bekymmersam
tid som denna kraftigare åtgärder ha vidtagits. En tid som denna kräver
extraordinära åtgärder, och man får släppa efter både på principer och andra
synpunkter. Jag kan av statsverkspropositionen förstå, att regeringen t. ex.
i jordbruksfrågorna vill sorgfälligt undvika sådana åtgärder, som kunna vara
politiskt farliga och ömtåliga, men — jag understryker det ännu en gång —
tidsläget är sådant, att tullskyddspolitik måste tillgripas, örn det inte skall
gå ytterligare utför.

Jag föranledes bringa i erinran den proklamation, som den nu sittande regeringen
avgav den 7 juni. 1930, där regeringen först erinrar om, att det var
de skiftande meningarna i jordbruksfrågorna, som föranlett den senaste regeringskrisen,
och lämnade vissa upplysningar, på vilka områden regeringen
ämnade fortsätta sitt arbete. Första stycket i denna regeringsproklamation
slutade med följande ord: »Regeringen är beredd att på olika vägar söka

medverka till bättre förhållanden å såväl detta område som beträffande näringslivet
i övrigt i all den utsträckning, som till buds stående hjälpmedel
möjliggöra.» Landets jordbrukare fråga sig, örn alla till buds stående hjälpmedel
lia tillgripits för att hjälpa och stödja i den nuvarande krisen.

Forsta kammarens protokoll 1932. Nr 4.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Herr finansministern gör ett uttalande på något ställe, jag tror det är i finansplanen,
att stundens bekymmer få inte skjutas över på framtiden. Han
yttrar detta i sammanhang med dispositionerna för utgifter. ^ Jag skulle örn
denna näringspolitik vilja säga, att stundens bekymmer inte få skjutas undan.
Det måste handlas, handlas kraftigt och snabbt. Jag. återkommer för övrigt
till detta herr finansministerns uttalande, därför att jag finner, att herr finansministern
här inte varit riktigt konsekvent, när det gällt att följa dessa
hans egna anvisningar. Det har redan påtalats, hurusom man på en kommande
budget skjutit över vissa ibland rätt så betydande anslag, såsom t. ex., anslagen
till ersättningsbyggnader för flottan, till anskaffande av artillerimaterial
och anslaget å 1,200,000 kronor till nyodling och betesförbättring å
ofullständiga jordbruk o. s. v. Det förefaller, som örn de reservationer och
besparingar, som finnas i budgeten, vore till det allra yttersta bottenskrapade.
Herr finansministern har således själv icke i allo tillämpat den regel, som
han uppställt. Men det finns även en annan regel, som jag skulle vilja framhålla
såsom lämplig i detta sammanhang, och det är, att statens .bekymmer
nu icke heller få skjutas över på andra, som ha det lika svå,rt. Såvitt jag kan
se, har detta skett på åtskilliga ställen i statsverkspropositionen.. Det är ju
inte möjligt att på den korta tid, som står till buds, granska de olika posterna,
men jag har observerat, att det t. ex. på socialdepartementets huvudtitel förekommer
nedsättning av vissa statsanslag, såsom till vården vid tuberkulosoch
kustsanatorier, och vidare nedsättning av anslagen till kemiska, stationer
och frökontrollanstalter och jag tror ytterligare några anslag, som jag. observerat
på åttonde huvudtiteln. Detta medför visserligen besparingar i statsbudgeten,
men det måste betalas av andra, d. v. s. av landstingen. Det blir
alltså en ökning av landstingens utgifter. En dylik sparsamhet kan ur allmän
och ur skattedragarnas synpunkt icke vara. lycklig. Detta förfarande ^är
ganska egendomligt, ty tidigare har ju det parti, som regeringen utgått ifrån,
i oppositionsställning förordat åtgärder, åsyftande lättnad för kommunerna.
Jag tänker på det till något över 8 miljoner uppgående skolanslaget, som avsåg
att påföra staten ökade utgifter till lättnad för kommunerna. I regeringsställning
har man kastat örn, lättar på statens börda och överför den till
kommuner och landsting. I det ena fallet heter det hjälpsamhet mot kommunerna,
en hjälpsamhet, som man för övrigt på sina håll har haft svårt att
förstå, därför att en del kommuner, som inte ha någon kommunalskatt, nu få
del i t. ex. skolanslaget. I år heter det sparsamhet, en sparsamhet, som ju
finnes på mångå punkter, det skall tacksamt erkännas, men som i fråga om
åtskilligt, som jag nämnt, ter sig ganska egendomlig.

Eör att återkomma till jordbruksfrågorna nämnde jag ju, att det inkommit
framställningar under höstens lopp och att det således inte saknas uppslag
och förslag, men även 1931 års riksdag beslöt på enskilda, motioner en hel rad
av skrivelser till regeringen med begäran örn förslag i olika avseenden, såsom
t. ex. beträffande åtgärder mot nötkreaturstuberkulos, där det med bestämdhet
säges ifrån i riksdagens skrivelse, att förslag förväntas till 1932 års riksdag,
vidare beträffande smörpremiering, sänkta räntor för egnahemslåntagare,
sänkta räntor på kraftledningsfonden o. s. v. Jag kommer för ögonblicket
inte ihåg hela den rad av riksdagsskrivelser, som i det avseendet avgått till
regeringen. I mycket få fall har svar lämnats i årets statsverksproposition,
syftande till ett effektuerande av riksdagens begäran. Visserligen har efter
utredning föreslagits ett stödbelopp åt egnahemslåntagare, men jag. ifrågasätter,
om det av jordbruksministern beräknade beloppet är tillräckligt. Vi
erinra oss, att det förra året från alla partier väcktes en mängd motioner,.däri
småbrukarnas och egnahemslåntagarnas ekonomiska ställning skildrades på ett
sätt, som stämde oss alla för en begäran örn en ingående utredning, och denna

Tisdagen den J9 januari f. m.

51 Nr 4.

utrednings resultat visar ju, att det är ett rätt avsevärt belopp, som kräves.
Även på detta område ha vi alltså fått jordbrukskrisens verkningar ytterligare
belysta.

Tiden tillåter inte att gå närmare in på saken, men jag vill understryka,
vad en talare sade i går, att man under de goda åren nog inte alltid beaktat
de sunda och riktiga principer, efter vilka man bör bevilja statsanslagen. Hade
så skett, så^ skulle säkerligen åtskilliga besparingar kunnat göras och statsutgifterna
således hållits på en lägre nivå. Jag syftar på sådana saker som
exempelvis subventionen åt vissa näringsgrenar, subventionen till sockerbetsodlingen
i stället för att välja en annan form, som varit mera naturlig, subventionen
till Kalixindustrien och Seskarö jämte det förhållandet, att t. ex.
domänverket, ett statens affärsdrivande verk, skall åläggas att tillhandahålla
dessa industrier virkeskvantiteter till ett pris, som kanske nu får anses tillräckligt,
men som tidigare legat under marknadsnivån. Det är en dylik statsfinansiell
hushållning, som ej bör få förekomma utan som bör undvikas, även
örn de goda statsfinanserna locka därtill.

Jag sticker emellan med en sak, som fångat min uppmärksamhet och som
jag skulle vilja rekommendera åt herr finansministern att överväga. Det gäller
nämligen en viss gren av statens inkomster. Under de senaste åren ha ju landets
systembolag på olika platser beslutat bygga ofta dyrbara hotell och restauranger.
Jag går här inte in på frågan örn det i de särskilda fallen varit behövligt
— det saknar jag möjlighet att vid detta tillfälle avgöra — men jag
vill uttrycka en undran, örn det ur statsförvaltningssynpunkt kan vara riktigt,
att t. ex. ett systembolag beslutar örn användningen av betydande belopp av
statens inkomster för ändamål, över vilka riksdagen icke höres. Herr finansministern
har ju tillsammans med mig suttit i statsrevisionen och sett, hur
man gnuggar och granskar småposter både på inkomst- och utgiftssidan, och
det förefaller mig som om det i detta hänseende skulle löna sig, att herr finansministern
kastade en blick på denna detalj och ägnade den sin uppmärksamhet.
När man beräknar inkomsterna, gäller det ju inte bara att se på vad myndigheterna
redovisa och göra justeringar i slutsummorna, utan det kan också ibland
vara nyttigt att gå till botten, till urkällan, och se, örn medlen verkligen inflyta
pa ett riktigt sätt. Det står också, tycker jag, i god överensstämmelse
med herr finansministerns cirkulär till kommuner och andra, där han ifrågasätter
uppskov med vissa byggnadsföretag och hemställer, örn icke genom ett
mindre forcerat utförande av dylika byggnadsföretag en ökning av statens inkomster
kunde paräknas. Jag vet, att man på en del håll planerar dylika
byggnader.

Jag nämnde nyss sockerfrågan. Den har med tystnad förbigåtts i årets
statsverksproposition. Jag vill hoppas, att denna tystnad inte måtte betyda,
att regeringen helt lämnar denna fråga åt sitt ovissa öde, utan att ett förslag i
ämnet måtte framkomma, och jag understryker då, vad jag sade nyss, att situationen
nu är sådan, att ett förslag i den frågan också bör läggas på den
principiellt riktiga linjen, subvention av skattemedel. Det har visats, att den
kritik, som i detta fall förekommit, varit riktig, d. v. s. att när statens finanser
icke tillåta, att ett subventionsbelopp upptages, så strykes det ur budgeten,
och det är vad som skett i ar. Jag röstade ju senast för subvention med
hänsyn till jordbruksnäringens behov, och denna känsla för jordbruksnäringens_
behov skulle säkerligen nu förmått många av kammarens ledamöter att
stödja regeringen, ifall den velat ta initiativ och föreslå åtgärder av vida kraftigare,
ja, även politiskt ömtåligare natur, än vad som nu föreslås i fråga örn
jordbruket.

När jag ser på klockan, finner jag, att jag måste förbigå en hel del, som jag
tänkt säga. Vad som saknas i årets statsverksproposition, det är ett verk -

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 4. 52

Tisdagen den 19 januari {. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

ligt program för näringslivets, speciellt jordbrukets stödjande och upphjälpande.
Ett sådant program bör i en för jordbruket så kritisk tid som den nuvarande
föreligga vid varje riksdags början. Situationen förändras, och tidsläget
ställer från den ena riksdagen till den andra nya fordringar, som nödvändiggöra
en ny anpassning. Under dessa bekymmersamma år kräves^ det, som
sagt, vid varje riksdags början ett handlingsprogram i jordbruksfrågan.

Regeringarna i andra länder ha visat sig kunna sätta stadens makt bakom
dylika åtgärder, och det borde icke vara omöjligt för regeringen även i vårt
land att uppträda på sådant sätt, att det visade vilja till krafttag. Även när
man diskuterar arbetstillfällena är ju näringslivet grundförutsättningen för
beredande av produktivt arbete och arbetsglädje.

Till slut vill jag bara fästa uppmärksamheten på en sak, visserligen liten,
men dock betydelsefull, som jag observerat på kommunikationsministerns huvudtitel
och som jag ber herr jordbruksministern vara vänlig att samråda med
sin kollega örn. Det gäller indragningen av fribrevsrätten för vissa jordbruksinstitutioner,
däribland även hushållningssällskapen. I det sammanhanget vill
jag passa på och säga, att också skytterörelsen enligt detta förslag berövas
sin fribrevsrätt och därmed får vidkännas ytterligare minskning i det anslag,
som tidigare stått till dess förfogande, likaså landstormsrörelsen, svenska röda
korset m. fl. Jag vill påpeka detta, ty i dessa tider, då direkt anslagsminskning
ifrågasättes, bli ju svårigheterna genom denna åtgärd ännu större. Jag
tänker särskilt på hushållningssällskapen och skytterörelsen, som ju ha mycket
svårt att få sina inkomster och utgifter att gå ihop.

Med detta, herr talman, skall jag sluta mitt anförande.

Herr Möller: Ja, herr talman, jag tänkte bara att giva vissa repliker till
några talare, som haft anmärkningar att framställa mot mitt anförande i går.
Men innan jag gör det, må det tillåtas mig att taga upp en sak, som närmast
varit föremål för kontrovers mellan herr Branting och socialministern.

Jag tror, att socialministern åtminstone till en viss grad har missuppfattat
vad som är själva kärnpunkten i den anmärkning, som gjordes. Jag tror icke,
att man här tänkt sig att göra regeringen ansvarig på annat sätt, än den är
ansvarig för allt vad den står för. Vad beträffar den kommuniké, som utsändes
omedelbart efter Ådalstragedien, kan det väl anses vara konstaterat,
att denna kommuniké på vissa punkter och kanske de allvarligaste, där det
är fråga örn beskyllningar mot de demonstrerande arbetarna, var falsk: den var
icke sanningsenlig. Huruvida detta berott på ögonblickets upphetsning eller
något annat, är svart att säga, ehuru det i det ljus, som kastats över händelserna
däruppe efteråt, förefaller, som örn det varit tillrättalagt.

Nu frågar jag: Är icke detta i själva verket och visar det icke bristande
aktning från underordnade tjänstemäns sida att anmoda regeringen att utsända
en kommuniké, som innehåller uppenbart oriktiga uppgifter? Jag frågar vidare
: Finnes det någon anledning för regeringen att utan vidare _ finna sig
däruti, utan att det blir någon påföljd för dem, som sålunda först vilselett regeringen
och därefter lockat densamma att vilseleda hela den allmänna meningen
icke blott i vårt eget land utan vida utöver dess gränser? Finnes det
någon anledning att låta den eller de tjänstemän i länsstyrelsen, som bära
ansvaret för, att det lämnats regeringen de falska uppgifter, på vilka denna
kommuniké är byggd, utan straff? Skola icke de herrarna näpsas? Det tror
jag är själva kärnpunkten i den anklagelse, som man anser sig böra rikta mot

Jag skall,’ eftersom den saken varit föremål för yttranden från olika håll,
tillåta mig att säga ett ord örn ordningens upprätthållande. Socialministern
tillvann sig en, såsom jag tyckte, litet för lättköpt applåd här i kammaren tor

Tisdagen den 19 januari f. m.

53 Nr 4.

sitt mycket bestämda yttrande örn ordningens upprätthållande. I själva verket Statsverksföreligger
ingen tvist på den punkten, ty alla äro ense örn att ordningen skall propositionen.
upprätthållas i samhället. Ilen tvist, som råder, gäller endast, med vilka (Forts.)
medel och på vilket sätt ordningen skall upprätthållas. Vi ha ju en gammal
historia i detta land, och det finnes många exempel på, att ordningen upprätthållits
med ganska små medel, utan att några människor kommit till skada
även i situationer, som från början sett ganska komplicerade ut. Jag skall icke
nu närmare utveckla detta, vi få ju tillfälle att tala örn, huru ordningen skall
upprätthållas och med vilka medel det må ske, vid ett senare skede under
riksdagen, när hela frågan örn polisväsendets och militärens användande för
ordningens upprätthållande kommer upp. Det tjänar därför enligt min uppfattning
ingenting till att i dag fördjupa sig i detta ämne mer än beträffande
en punkt.

Ett medel för ordningens upprätthållande anser jag åtminstone är absolut
förkastligt, och det är det medel, som representeras av den Munckska kåren.

Här har såväl herr Trygger, som dock icke verkade riktigt övertygande, som
herr Stendahl, denne senare med så mycket större pondus, försökt att kläda
den Munckska kåren i sida, vita kläder, såsom en företeelse, som icke hade
någon annan uppgift än att den, när polismästaren i Stockholm sade: Nu kan
jag inte klara mig längre, nu få herrarna komma och hjälpa mig! bara skulle
stå honom till tjänst.

Jag skall nu på denna punkt tala allvarligare, än jag gjorde i mitt första
anförande, och peka på ett pär saker. Det måste enligt min mening vara absolut
otillåtligt för en underordnad tjänsteman, som polismästaren i Stockholm
är, att organisera sin egen polis så, som han tycker, att det skulle vara
trevligt för honom. Han har att vända sig till de honom överordnade myndigheterna,
regeringen och kommunala myndigheter, för att få den polisstyrka,
som han behöver. Är det på det viset, att åsikterna äro delade örn den styrka,
som behövs, örn de kommunala myndigheterna eller regeringen ha en annan
mening än polismästaren, huru stor polisstyrka som behövs, då skall icke polismästaren
bestämma den saken. Vilken ordning skulle det i annat fall bli här
i landet? Det kunde icke bli ett privilegium endast för polismästaren i Stockholm
utan man måste i så fall tilldela varje stadsfiskal, varje landsfogde åtminstone,
eller varje polismästare i landet rättigheten att i tysthet, i stillhet
för all del, så att bara de inblandade eller de, som man tänkte inblanda i saken,
finge kännedom därom säga: Här har jag med krångliga myndigheter att göra,
de vilja icke giva mig så många poliser, som behövas, får jag be herrarna vara
snälla och hjälpa mig; jag skall se till, att ni får vapen; herrarna behöva icke
namngiva, vilka som skola ha dessa vapen; det står visserligen i lagen, att
det skall vara personliga licenser, men det är icke så kinkigt, den saken skall
jag ordna. Förlåt, men tycka ni själva, när ni försvara dylikt, att ni äro
ute på vägar, som äro rimliga?

Jag vill taga ett annat exempel. Låt mig säga, att undertecknad och Per
Albin Hansson en dag ginge upp till vederbörande polismästare och sade: Vi
tycka,^ att det verka obehagligt i samhället att fascisterna blivit så
och så många; de ha vapenlager, de hålla på med militära övningar,
och vi äro rädda för, att de en vacker dag skola komma att angripa
Folkets hus eller Vatikanen eller några andra av våra institutioner; vi tro
icke, att polismästaren kan klara den saken; vi vilja organisera en kår
till skydd för oss. Vi tro att det kan behövas icke 2,000 utan 5,000 man. Det
är klart, att polismästaren svarar för ordningen, så att vår kår skall icke ingripa,
utan att polismästaren anmodar den att göra det.

Säg mig, mina herrar, är det egentligen någon, som tror, att Stockholms polismästare
skulle säga: Jag är tacksam, mina herrar, jag är förtjust över edert

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

erbjudande, kom bara med en matrikel — vi skola se till, att ingen får tag i
den — och ni skola få de vapen, ni behöva, och de skola smugglas in, örn de
icke kunna skaffas på annat vis. Nej, förlåt mig, det går icke att försvara.
Låt oss vara ense om, att vi icke böra lia sådana ting i samhället. Ty det är
fullkomligt säkert, att örn vi icke bli ense örn den saken, kommer det att bli
icke bara en Muncksk kår, utan många kårer i Sveriges land. Jag tycker, att
man bör tänka litet på, vart man driver utvecklingen.

Herr Stendahl sade, att Munckska kåren icke var hemlig; den omständigheten,
att jag icke kände till den, var ju intet bevis för, att den var hemlig.
Det var märkvärdigt, var kåren icke hemlig! Såvitt jag förstått förklaringen
från den regering, som satt, då kåren bildades, hade denna regering varnat
polismästaren för att vara med örn någonting sådant. Det fanns tydligen
ingen order, det kan man icke komma ifrån. Det är icke så, att polismästaren
sagt till den dåvarande socialministern: Jag tror, att detta behövs, och jag

ber att få veta, huru det skall göras. Åtminstone har jag icke uppfattat den
förklaring som lämnades av regeringen på det viset. Visst var kåren hemlig.
Även örn 2,000 personer tagna ur vissa bestämda kretsar hade kännedom örn
den och även om deras bekanta hade kännedom om den, så visste det svenska
folket ingenting örn saken: det fanns1 inga papper, som visade, huru det förhöll
sig. Men skola vi icke här i landet veta, huru många poliser det finnes,
är det icke vår rättighet såsom medborgare? Det är högst märkvärdigt, att
herr Stendahl förklarar: Nej, det skola vi icke veta. Men vi kunna taga reda
på det i ett ögonblick, om vi vilja. Jag tror att det finnes meritförteckningar
och papper på dem, som blivit anställda. Lek icke med elden, jag varnar återigen,
det är mycket farligare, än herrarna tyckas inbilla sig, såvida ni icke
äro inställda på, att en utveckling i denna riktning är oundviklig. Men då
kan man kanske icke ens med lagbestämmelser hindra den — det vet jag icke.
Men vad jag med säkerhet vet är, att på dem, som befordrat något sådant, faller
också ansvaret för den kommande utvecklingen.

Herr Trygger hade på denna punkt icke mycket annat att säga, än att han
icke visste, huru farliga kommunisterna i Sverige voro, men han visste, att
de varit farliga i andra länder. Örn man nu skall försvara bildandet av en kår
av denna beskaffenhet med farligheten hos en särskild rörelse, får man väl anse,
att det är ett befogat krav, att de, som taga ansvaret mer eller mindre bestämt
för att en sådan organisation får existera i vårt land, verkligen ha kännedom
örn den fara, som skall bekämpas. Det är det minsta, som man kan begära.
Den Munckska kåren skulle ju icke användas utom landets gränser mot
de farliga kommunister, som finnas där, utan jag förmodar, att dess polisverksamhet
skulle inskränkas till vårt eget kära fosterland.

Jag tror, att jag nu kan lämna denna sak. Jag har endast velat få till protokollet
antecknat, att jag betraktar systemet med frivilliga poliskårer som
den sämsta utväg, som en absolut förkastlig utväg för ordningens upprätthållande
i vårt land. Den är sämre än användande av militär, ty där kan man
åtminstone beräkna vad som kan komma att hända, men i fråga om människor,
som icke ha någon verklig kännedom örn sådana här ting, kan man vänta vad
som helst, örn de skulle träda i funktion på sätt man tänkt sig.

Jag tillåter mig att något litet beröra vissa andra frågor, som närmast herr
Stendahl och även herr Löfgren voro inne på. Till herrar Österström och Nilsson
i Gränebo vill jag säga, att om man tror sig kunna avfärda frågeställningen
beträffande det kapitalistiska systemets ansvar för tillståndet i världen
med några hånfulla glosor örn, att socialiseringsnämnden suttit i tio år, så är
jag icke säker på, att man har de kvalifikationer, som krävas för att överhuvud
taget bedöma situationen, annat än att man kan säga, att ''den är svår. Den
frågan, huru länge socialiseringsnämnden suttit, örn det vore i 30 eller 40 år,

Tisdagen den 19 januari f. m.

55 Nr 4.

har ingenting nied det problem, som jag vidrört, att göra. Kapitalismens makt Statsverksöver
människornas öden är en på grund av sakens egen natur ansvarslös makt ProP°sltioner> ■
gentemot samhället och gentemot folken och nationerna i allmänhet. Den är (*ortD
fruktansvärd, och örn den icke kan reda upp en situation av den art, som samhället
nu glidit in uti, utan krisen ständigt skall fördjupas, så spelar tillvaron
av en socialiseringsnämnd o. d. absolut ingen roll för den kommande utvecklingen;
då brytes i alla fall folket ned genom denna ansvarslösa makt.

Det är icke tänkbart, att man i dag skulle taga upp en verklig diskussion
örn socialism och kapitalism, och jag skall därför icke gå djupare in i dessa
ting. Jag vill bara säga till herr Trygger, då han frågade, huruvida de nya
förvaltarna, såsom han kallade det, skulle taga de risker, som privatkapitalisterna
nu icke våga taga, att uti den bild av andra samhällsförhållanden, då
den privata kapitalismens makt är bruten, kan jag icke föreställa mig, att
liknande risker som de, vilka nu existera, alltjämt skulle fortsätta. Då vore
icke mycket vunnet med den nya ekonomiska ordningen.

Vad sparsamheten beträffar är det klart, att vi för vår del äro övertygade
örn, att det i varje samhälle måste sparas. Men då vill jag säga, att jag icke
är säker på, att man i de kretsar, som herr Trygger företräder, har samma begrepp
som vi örn vad sparsamhet är. Jag misstänker, att den sparsamhet, som
är nödvändig i arbetare- eller bondehem, den sparsamheten ha de knappast någon
kännedom örn. Det är icke livets nödtorft, som de behöva inskränka på,
örn de sätta av en del av sina årsinkomster, utan är det så, att de avstå från
någonting som de tycka, att det skulle vara roligt att skaffa sig, så är det
sådana ting, som miljonerna människor aldrig skulle drömma örn att kunna
skaffa sig. Därför är jag icke säker på, att vi ha samma begrepp örn vad
sparsamhet vill säga, men i och för sig är sparsamhet absolut nödvändig.

Jag bestrider icke, att i varje samhälle måste förekomma en kapitalbildning,
jag bestrider icke någonting i den process, som skapar förutsättningar för ekonomiska
framsteg i samhället, men det är också en fråga, som är underordnad,
fastän icke för dem som tro, att det icke finnes någon annan lösning på sparsaanhetsproblemet
än att enskilda kapitalister få tillfälle att av sina mycket
stora inkomster avstå från omedelbar konsumtion av en del av dessa. Det är
emellertid icke den enda lösningen enligt vår uppfattning; det finnes andra
metoder, varigenom man kan bedriva sparsamhet lika effektivt. Däremot hoppas
vi, att användningen av det sparade kapitalet skall bli bättre än under det
system, där bank efter bank ramlar på näsan, om, såsom man väl får hoppas,
det just är i bankerna som den kapitalistiska rasens främsta förvaltare av
pengar äro samlade. Jag behöver kanske icke allt för mycket uppehålla mig
vid detta.

Jag skall nu tillåta mig att säga några ord örn de s. k. exempel, som herr
Trygger anförde. Det exempel, som herr Trygger, såvitt jag kunde förstå, betraktade
såsom avgörande i denna idéstrid, i striden mellan kapitalism och
socialism, var Australien. Ja, mina herrar, tyvärr är det på det sättet, att
Australien ligger långt bort från vår världsdel, och det är ganska få personer,
som äro tillräckligt intresserade för dessa spörsmål för att ha tagit någon verklig
kännedom om vad som skett i Australien. Jag gör icke heller anspråk på att
känna dessa förhållanden något nämnvärt, men så mycket vågar jag försäkra,
att de, som tro på högerns tidningar och icke själva närmare tagit reda på tingen,
de komma aldrig att få någon kunskap örn vad som i verkligheten skett
där nere.

I Australien har suttit en arbetarregering i två år, och den är nu bortsopad
på grund av sin usla förvaltning. Ja, mina herrar, före denna arbetarregering
satt en god konservativ regering med mr Stanley Bruce i spetsen, och han förvaltade
sitt pund så, att han vräktes bort för två år sedan med lika stor kraft,

Nr 4. 56

Tisdagen den 19 januari f. m.

Statsverks propositionen.

(Torts.)

soini mr Scullins regering nu vräkts bort. Jag tror icke, att jag begår något
fel, om jag säger, att mr Scullin och mr Bruce stupade på praktiskt taget samma
svårigheter, men svårigheterna hade kumulerats under den gamla konservativa
regimen. Mr Scullins svårigheter bestodo framför allt däri, att arbetarregeringen
icke lyckades reda upp den härva, som den gamla borgerliga regimen
hade lyckats trassla ihop. Den måste göra konverteringar av lån, som
den gamla konservativa regeringen hade upptagit på ofördelaktiga villkor, och
så kom krisen över Australien liksom över alla andra länder och komplicerade
situationen. Men, mina herrar, någon socialism i Australien har jag icke hört
talas örn. Jag har hört talas örn lönepolitik och framför allt en sak. Högerpartiet
och bondeförbundet borde skicka en studiekommission till Australien,
ty där har verkligen deras protektionistiska politik firat verkliga triumfer.
Arbetarpartiet i Australien var icke bara högprotektionistiskt, utan det var
ärkeprotektionistiskt, och då denna politik gjorde bankrutt, var det icke socialismen
utan den protektionistiska politiken, som gjorde bankrutt.

Australiens labour party tillhör icke den socialistiska internationalen; vi
ha inga förbindelser med det; det är ett parti, som man möjligen skulle kunna
säga till en viss grad är ett fackföreningsparti, men vars mål i allmänhet
ingalunda överensstämmer med de europeiska socialisternas strävanden. Man
misstager sig totalt, om man tror, att därför att man kan döma mr Scullin,
som dock icke var värre än mr Bruce, man därmed också kan döma hela den
socialistiska rörelsens praktiska duglighet.

Det finnes också en annan liten upplysning, som i detta sammanhang kan
ha åtminstone sitt pikanteri. När mr Scullins regering stupade, veta herrarna
vem som stod i spetsen för oppositionen mot honom och som nu innehar regeringsmakten
eller i varje fall är premiärminister i Australien? Det var icke
åt mr Bruce, som man anförtrodde ledningen av Australiens affärer, utan det
var åt en ledamot av labour party, som också var ledamot av mr Scullins regering,
men som ville driva en annan politik än den mr Scullin ville föra, och örn
den politiken samlade sig de borgerliga partierna; det var mr Lyon. De borgerliga
hade tydligen icke själva mannen, som kunde rädda dem. De måste där,
liksom i så många andra länder, när man vill ha en ordentlig ledare, slutligen
vända sig till det socialistiska partiet. Vi vänta bara på, när detta skall ske
i Sverige; vi ha en förhoppningsfull partivän i andra kammaren, som måhända
är den utkorade, och det kan hända, att han, eftersom han gått i vår gamla
skola, kommer att duga, men därom vet jag ingenting.

Jag har velat nämna detta, därför att en gång måste dessa legender örn den
socialistiska politikens bankrutt i Australien upphöra här i riksdagen. Så
länge de endast hörde hemma i den enkla agitationen i högerns partitidningar,
behövde vi icke bekymra oss om dem, men jag anser och jag har ansett det
lämpligt att nu söka något så när klara upp denna sak, så långt min kännedom
örn dessa ting sträcker sig.

Det är ganska intressant att konstatera en sak till. Sedan jag nämnt, att
Amerika, storkapitalismens förlovade land, med sina obegränsade produktionsmöjligheter,
såvitt man kunde förstå, var det land, där världskrisen bröt ut
och att det landet saknar alla sociala välfärdsåtgärder, och sedan jag vidare
nämnt, att det första land, som gjort bankrutt, var ett land, där den, som är
socialist, sannerligen icke har några sötebrödsdagar, nämligen den aristokratiska
diktaturens land, Ungern, då pekade herr Trygger, när han talade örn
denna kris, på de förfärliga arbetslöshetsanslagen i England. Jag förmodar,
att detta herr Tryggers tal örn arbetslösheten berodde på, att vårt parti i
Sverige vill genomföra arbetslöshetsförsäkring och en humanare arbetslöshetspolitik
än den nuvarande. Jag bestrider, att detta har något sammanhang.
Här måste man förklara, varför Amerika, där någon arbetslöshetsförsäkring

Tisdagen den 19 januari f. m.

57 Nr 4.

ej finnes, har en så stor arbetslöshet eller varför Ungern, som likaledes saknar
arbetslöshetsförsäkring, var det första land, som gjorde bankrutt. Dessa förhållanden
böra klaras upp, örn man skall taga edra utläggningar på denna
punkt såsom allvarliga och icke såsom ett uttryck av enkla, advokatoriska och
propagandistiska knep.

Men det kan tydligen icke skada att erinra denna kammares ledamöter örn,
att den arbetslöshetspolitik, som förts i England, icke är något socialistiskt
påhitt. Själva utvidgningen av understöden till andra än de försäkrade beslöts
under mr Baldwins regering år 1928. I England har man i allmänhet
sett på dessa ting på ett helt annat sätt än vi gjort i Sverige, i varje fall vad
de borgerliga partierna beträffar. Det gäller även i fråga örn Tyskland, att
det där är en slags specifik socialistisk angelägenhet. Jag hoppas, att det på
den punkten skall komma att visa sig, att vi icke äro ensamma örn önskningarna
att få en dylik försäkring till stånd.

Ja, jag skall nu icke trötta herrarna mera med detta; jag skall endast tilllåta
mig att säga några ord örn den önskvärda nationella samlingen. Den har
berörts av en föregående talare, men jag kan icke neka till, att remissdebatten
på den punkten har varit åtskilligt upplysande. Vi ha kanhända icke någonsin
upplevat en politiskt sett så snäll remissdebatt som denna. Förklaringen
är ganska lätt att giva, men jag skall icke för ögonblicket gå in därpå. Vi
vilja alla, att en samling skall komma till stånd, men när jag tänkte sätta
upp en lista på vad denna samling skulle ske omkring, så blev jag mycket
bekymrad för de dagar, som komma efter remissdebatten, när vi skola gå till
en realbehandling av de olika förslagen. Herr Trygger vill, att vi skola samla
oss omkring det älskvärda programmet: lönesänkning och tullar, i varje fall
sockertull. Jag vet icke, huru mycket annat högern kan ha på sin önskelista,
men det kanske vi få veta genom motioner örn några dagar. Herr Lindman
önskar inflation helt enkelt. Det måtte väl icke vara så, att herrarna fördelat
rollerna, så att högerpartiets ledare i första kammaren kommer med lönesänkningar
och högerledaren i andra kammaren med inflation i den stilla förhoppningen,
att ni skola få bägge två. Det tror jag vore att överanstränga samhället
i landet; jag tror icke, att det går att komma fram på sådana vägar.
Herr von Heland önskar inflation på jordbruksprodukter. Jag begriper icke,
då det är fråga örn ett försämrat penningvärde, huru man skall kunna avgränsa
jordbruksprodukter från andra. Örn det blir en sådan ändring i penningpolitiken,
som herrarna önska, då få jordbrukarna icke tänka på att få
större inkomster, utan då få de i stället beräkna större utgifter för de industriprodukter,
som de önska köpa.

Jag hade trott, att jag lagt fram ett program, som det skulle vara lätt att
samla sig omkring, nämligen ett krishjälpsprogram åt de människor, som äro
mest oskyldigt drabbade av krisen, oavsett vilken samhällsgrupp de tillhöra.
Jag har hört ett ord av sympati för detta program, men jag har också hört,
att regeringens förslag örn arbetslöshetshjälp i själva verket är alltför generöst,
och jag är därför rädd för, att riksdagen icke kommer att bestå det prov, som
jag hade hoppats på.

Örn vi sedan gå till den frisinnade talaren, kunde jag icke uppfatta hans
deklaration på annat sätt, än att hans program helt enkelt var en samling
kring regeringen, punkt och slut. Det tror jag är för mycket begärt. Saken
är den, att regeringen i alla fall går tämligen oskadd ur denna första drabbning.
Vi veta icke, huru det kommer att gå i fortsättningen, men örn man med
en samling menar, att vi skola betrakta regeringen såsom den rätte ledaren
av landels öden, så tror jag, att man begär för mycket. Jag tror, att regeringen
bör vara nöjd med, att den tolereras.

Ja, mina herrar, jag har velat göra dessa repliker. Sedan jag fått höra

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari f. in.

Statsverks propositionen.

(Forte.)

fortsättningen -— jag förmodar, att det finnes sådana, som komma att svara
mig — är det icke uteslutet, att jag kommer upp igen. Jag kan icke hjälpa,
att jag återigen slutar med apellen: Tänk på dem, som lida nöd i landet, se
till, att de klara sig, ty de kunna icke klara sig själva. Jag tycker visserligen,
att herr Pålsson i Anderslöv utvecklat sig till en monoman, men detta
hindrar icke, att hans skildring, örn den är riktig, vittnar örn, att det behövs
ett ingripande från statsmakternas sida. Det är enligt min uppfattning den
ädlaste gärning, som förestår oss, att se till, att människor icke i onödan duka
under i denna kris.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen, att till aftonsammanträdet uppskjuta
den fortsatta överläggningen i förevarande ärende.

Herr statsrådet Jeppsson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 88, angående
viss lindring i betalningsskyldigheten för statslån till Östra centralbanans
järnvägsaktiebolag m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner nr
35—38 blevo desamma på begäran bordlagda.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 25, av herr Bergqvist m. fl., örn anslag till tillfälliga hjälpåtgärder för
lindrande av nöd m. m. inom Norrbottens län;

nr 26, av herr Bergqvist m. fl., örn ökat anslag till ersättning åt lappfogdar;
nr 27, av herr Nilsson, Johan, i Kristianstad, om anslag till svenska brandkårernas
riksförbund;

nr 28, av herr Larsson, Johan August, m. fl., angående vissa åtgärder för
ökad inlösen av skattefrälseräntor;

nr 29, av herr Olsson, Oscar, örn rätt för kommun att upprätta fyraåriga
praktiska realskolor, byggda på den sexklassiga folkskolan, m. m.;

nr 30, av herr Olsson, Oscar, m. fl., örn anslag till understöd åt obemedlade
och mindre bemedlade elever vid yrkesbetonade högre folkskolor m. m.;
nr 31, av herr Wohlin m. fl., örn höjning av tullen å kaffe;
nr 32, av herrar Bergqvist och Asplund, örn pension åt småskollärarinnan
Edi Sofia Knuuti;

nr 33, av herr Karlsson, Gottfrid, m. fl., örn beredande av möjlighet till
amorteringslån från riksbanken åt jordbrukare;

nr 34, av herr Olsson, Oscar, örn upphävande av 2 § i lagen innefattande bestämmelser
angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt
uppdrag;

nr 35, av herr Bengtsson m. fl., örn anslag till statsbidrag till nyodling och
betesförbättring vid ofullständiga jordbruk;

nr 36, av herr Bengtsson m. fl., örn ökat anslag till understöd åt kontrollföreningsverksamheten
; samt

nr 37, av herr von Heland m. fl., angående obligatorisk långtidspastörisering
av konsumtionsmjölk, som salubjudes i städer och större samhällen.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Linder under 14 dagar
från och med den 21 innevarande månad.

Tisdagen den 19 januari e. m.

59 Nr 4.

Herr talmannen tillkännagav, att han och de ledamöter, som fått i uppdrag
att jämte talmannen tillsätta kammarens kansli och vaktbetjäning, under gårdagen
till innehavare av den dittills obesatta stenografbefattningen hos kammaren
antagit juris studeranden F. Hähnel.

Kammaren åtskildes kl. 5.27 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 19 januari e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts proposition nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1932/1933.

Herr Bergman: Herr talman! Jag hade inte tänkt att jag skulle behöva
yttra mig vidare i denna remissdebatt, men eftersom min ärade vän herr Ström
i dag på middagen framställde en fråga till mig, skall jag inte undandraga mig
att besvara den. Han undrade hur det för närvarande kunde vara möjligt att
tänka sig en regeringssamverkan av flera olika partier — jag hade nämligen
under vissa förhållanden tänkt mig möjligheten av en dylik under ett sådant
krisläge som det nuvarande. Han frågade — örn jag inte missförstod honom
— hur det skulle vara möjligt för socialdemokrater och »borgerliga» att samarbeta
i en regering, när de senare ville lägga på arbetarklassen större konsumtionsskatter.
Jag ber då att få erinra därom, att av mitt gårdagsanförande
framgick, att jag helt och hållet gillade, att regeringen lagt på de klasser,
som äro bättre situerade, en ökad direkt skatt, och att jag beträffande konsumtionsskattema,
som skulle läggas på alla, som konsumera de skattebelagda varorna,
ville inskränka desamma till sådana varor som äro lyxvaror eller som
överhuvud äro onödiga, onyttiga och skadliga. Den skatten är alltså sådan, att
ingen mämniska, som icke vill, behöver betala den. Under sådana förhållanden
kan jag inte inse, att det är orätt att yrka på, att de som behaga frivilligt
ålägga sig sådana skatter få betala dem.

Jag erinrar herr Ström och andra som möjligen ha samma åsikt som han,
att deras syn på dylika skatter mycket väsentligt avviker från den, som det
engelska Labour party har deklarerat. Jag anförde igår Mac Donalds yttrande
i frågan, och jag anmärkte, att detta fälldes i fullt samförstånd med
Labour party. Det var inte på den punkten, som majoriteten i Labour party
och Mac Donald gingo isär, utan det var på helt andra frågor. Den oerhört
starka beskattning av alkoholdrycker, som genomfördes i England och som
till och med är hårdare än den danska, som annars ansetts vara ett rekord, har
resulterat i betydande sänkning av konsumtionen till nytta för det engelska
folkets hälsa, sundhet och kraft. Denna indirekta skatt på konsumenterna har

Statsverkspropositionen
.
(Forte.)

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari e. m.

Statsverks- genomförts under Labour partys medverkan. Denna skattepolitik hedrar det
propositionen. engelska arbetarpartiet. Den är också i hög grad nyttig för de klasser som
(Forts.) partiet representerar, liksom för alla klasser.

Ja, detta är mitt svar till herr Ström, och jag tror inte jag behöver tillägga
något vidare i den frågan.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Jag har inte begärt ordet för att
syssla med det ystra skämtlynne, som sprudlat fram från skånebänken under
debatten. Jag fruktar nämligen att ett närmare ingående på detta skulle stegra
ysterheten, så att den inte längre rymdes under denna kupol. Det är endast
för att göra ett par principiella anmärkningar som jag begärt ordet.

Under gårdagens debatt framkommo krav, som utgjorde en återklang av
resolutioner, fattade på föranstaltande av vissa personer, som utgöra en underlig
blandning av jordbrukare, f. d. kristidsjobbare och restauratörer. lindra
anslutning till sådana resolutioner framställdes det här oerhört långt gående
krav på stöd åt det svenska jordbruket, och det framhölls att staten vöre skyldig
att ta jordbruket örn händer. Jag vill till detta endast säga, att det synes
mig innebära en egendomlig missuppfattning av staten och dess natur, när man
menar, att staten skall försörja näringslivet och inte tvärtom: näringslivet staten.
Staten kan omöjligen ge ut mer än den kan få in, och då det gäller hjälpverksamhet
av olika slag, måste man tänka på att någorlunda hålla denna
hjälpverksamhet inom det möjligas ram. Finansministern lämnade igår en ytterst
intressant upplysning. Örn jag inte missuppfattade honom alldeles, gick
denna upplysning ut på, att hela jordbrukets skattebidrag till staten utgör 6
miljoner konor. Jag erinrar örn, att jordbrukets huvudtitel i årets statsverksproposition
upptar som ordinarie utgifter 13,817,660 kronor och som extra
utgifter 18,017,340 kronor. Det gör tillsammans nära 32 miljoner kronor.
Även örn detta utgiftsbelopp också omfattar skogsbruket, är det alldeles otvivelaktigt,
att jordbruksnäringen redan i direkta statsanslag får flerdubbelt mer
än dess skattebidrag uppgår till. Jag säger inte något örn den saken under
sådana tider, i vilka vi nu befinna oss, då jordbruket är synnerligen hårt pressat,
men man måste väl ändå visa någon måtta i kraven under omständigheter
som dessa. Det gäller dock i det föreliggande fallet en rad ekonomiska företag,
mina herrar, man får inte glömma bort det.

Det är nog så, att man särskilt inom den yngre delen av svenska folket har
en rätt ofullständig uppfattning örn tämligen enkla och för oss äldre självklara
saker, sådana som att staten är en medborgarnas samfällda verksamhet
och måste bäras upp av medborgarnas inkomster och inte tvärtom. Det finns
också en annan sak, som man har en ganska oklar föreställning örn, att döma
av diskussionen i pressen och på andra håll, och det är att vid förvaltningen av
vårt penningväsen gäller det att hålla kronan såvitt möjligt uppe. Den olycka
som nu drabbat den svenska kronan har framkallats av omständigheter, över
vilka vi inte rådde, men man måste väl ändå säga, att den olyckan skola vi åtminstone
inte genom egna åtgärder förvärra. Riksbanksledningen måste följaktligen
handla så, att den inte äventyrar ett inre förstörande av den svenska
kronans värde, därmed läggande örn det reella innehållet av alla avtal och alla
på lång tid ingångna ekonomiska överenskommelser.

För min del har jag för inte så länge sedan offentligen uttalat min stora
förvåning över att de ekonomiska problemen inte på något sätt äro uppmärksammade
i vår skolundervisning. Jag menar självfallet inte, att man skall
läsa teoretisk nationalekonomi i folkskolan. Den vetenskapen är ännu så pass
litet stabiliserad, den befinner sig i ett sådant jäsningstillstånd — alldeles
som fysiken för närvarande ■— att man inte torde kunna docera den högsta
teorin på något stadium av den egentliga skolundervisningen, men nog bör man

Tisdagen den 19 januari e. m.

61 Nr 4.

väl kunna lära folk de enklaste grunderna i skolan, de som stå sig, vilken teorin Statsverksän
månde bli, till exempel en så enkel sats som att av intet blir intet. Man Pr°P0Slh0nenkan
icke skapa tillgångar av intet på det ekonomiska området, det måste alltid (Forts-)
vara någon, som släpper till dessa tillgångar, och vi ha därför en begränsad
möjlighet, när det gäller för riksdagsmännen att disponera över samhällets medel.

Men trots det att ecklesiastikdepartementets stat upptar inemot 100 miljoner
som ordinarie anslag och 54 miljoner som extra anslag, så har man tydligen
inte råd och möjlighet att ta upp sådana där enkla och från min synpunkt
naturliga ting i undervisningen.

Det finns en sats om lyder mens sana in sånö corpore, en sund själ i en sund
kropp, och den skall ju vara valspråket för vår nyaste skolundervisning med
alla dess idrottsdagar och andra åtgärder för uppmuntrande av den fysiska kulturen.
Jag har fått ett alldeles bestämt intryck av, att man kanske har lagt
litet för mycket vikt vid ledet in sånö corpore i det förträffliga valspråk, som
jag nyss citerade. Jag har funnit, att ungdomen hyser en alldeles oerhörd respekt
för utvecklingen av muskulaturen och av förmågan att handha sin kropp.

Däremot har den ganska litet intresse för utvecklingen av ett organ, som jag
tycker ur samhällets synpunkt är minst lika viktigt, nämligen hjärnan. Den
proppas ganska full med mycket vetande örn allt mellan himmel och jord i
synnerligen stora portioner, och var och en måste ju se till, att han har denna
massa av vetande väl ordnad, örn han överhuvud taget numera vill vinna inträde
någonstans, särskilt i statens verksamhet. Men denna överdrift i fråga om
vördnaden för den rent fysiska utbildningen och, när det gäller vetandet, den
alltför kraftiga korvstoppningen, som tar bort lusten och förmågan av eget
tänkande, dessa komma en gång enligt min mening att bli synnerligen riskabla
för samhällets framtida utveckling. Jag ber att få lägga herr ecklesiastikministern
på hjärtat, att han, om han sitter kvar till nästa år, måtte ägna dessa
synpunkter någon uppmärksamhet, då han gör upp staten för sin huvudtitel.

Herr Branting: Herr talman! Efter herr Möllers ord nyss vill jag bara

tillåta mig några korta anmärkningar. Då jag under gårdagen tog upp och
bragte på tal regeringskommunikén angående Ådalsskjutningen, så fann tydligen
herr socialministern det vara en mycket enkel sak att ge besked. Jag
undrar ändå, örn inte herr statsrådet med en viss fördel kunnat något överväga
sitt svar. Hans replik gick ju i allt väsentligt förbi det som jag rörde
vid, och det föll sig också så, att han hade yttranden, som måste ge anledning
till nya anmärkningar.

Beträffande hela den där rapporten om Lundeskjutningen så kan jag ju få
säga, att jag föreställer mig ha en viss kännedom örn vad som egentligen blivit
sagt ifrån vederbörande urkällor. När man haft tillfälle att höra såväl herrar
Mestertons och Beckmans och Pålmans som f. d. landshövdingens och landssekreterarens
berättelser, när man haft tillfälle att ta del av de upptecknade
telefonrapporterna och överhuvud taget fått en fullständig förstahandsbild av
det hela, måste man stå mycket undrande inför formuleringen och redigeringen
av denna officiella rapport och ha full rättighet att ställa frågan, hur den kan
lia kommit till världen. Men, som herr Möller mycket riktigt framhöll, det
väsentliga var inte, varifrån den kom. Att den kom från länsstyrelsen, framgick
ju av den publicerade texten, och det var inte heller för mig någon som
helst nyhet. Jag tillät mig i stället framhålla själva ansvarighetsfrågan. Vem
är det egentligen, som man skall anse vara ansvarig för denna fyrdubbelt
falska rapport? Jag konstaterade, att man hittills inte gjort någon människa
ansvarig för den. Statsrådet hänvisade kort och gott till, att regeringen fått
sina uppgifter från det något obestämda begreppet länsstyrelsen. Men jag föreställer
mig, att herr statsrådet ändå inte bör inbilla sig, att ansvarighets -

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari e. m.

Statsverkspropositionen.

(Forts.)

frågan i denna sak därmed är fullständigt ur världen. Det kan väl ändå inte
vara möjligt, att en regering på det sättet ställer sig bakom sina underordnade,
när det gäller ett viktigt meddelande till allmänheten, utan att, ifall meddelandet
varit fel, någon som helst räkenskap utkräves av dem, som eventuellt
givit det felaktiga meddelandet, och dessa i stället, kanske man kan säga, på
olika sätt skänkas regeringens huld och stöd. Inte räcker det väl med en enkel
hänvisning till länsstyrelsen, när man vet, att regeringen aldrig själv funnit
skäl att dementera den felaktiga rapporten.

Jag råkade se i Allehanda i kväll en erinran örn Bismarcks ord örn »att
ljuga som en telegrambyrå». Men det är väl ändå så, att en tidning, en anständig
tidning, som blivit fel underrättad, har för kutym att på något sätt rätta
till saken och att beklaga misstaget. Jag vet inte, örn det för regeringar eller
för den nuvarande regeringen gäller några andra regler. Herr statsrådet, som
var så rapp i sin replik, fann inte tillfället lämpligt att med ett enda ord kosta
på sig det ringaste beklagande av denna kommuniké, som i alla fall vållat så
mycken skada; detta konstaterar jag. Således: man sprider ut uppgifter, som
i högsta grad förvilla allmänheten, man vidtar inga åtgärder mot dem, varifrån
dessa uppgifter lära stamma, man dementerar inte, när saken bringas
på tal, kryper man bakom och skyller på andra. Man beklagar inte ens det
begångna felet! Detta är kort och gott vad som förekommit i saken.

Och det var inte nog med det. Herr statsrådet tillät sig, också örn inte direkt
att vidhålla påståendet örn, att det skulle skjutits från demonstranterna
i Lunde, så åtminstone föra fram den meningen, att motsatsen inte blivit bevisad.
Det är väl också därför han inte haft någon anmärkning att framställa
mot vederbörade rapportör. Efter vad som i Ådalssaken numera i vart fall
bör vara socialministern bekant, är det synnerligen värt att observera, finner
jag, att han likväl anser lämpligt att offentligt hävda den möjligheten, att det
skulle skjutits från tågets sida. Ett sådant uttalande från statsrådet i detta
sammanhang innebär ju inte bara att här föreligger en teoretisk möjlighet, utan
måste tillmätas en särskild betydelse.

Herr talman, jag vill tillåta mig att framhålla, att hela denna sak örn regeringskommunikén
efter katastrofen i Lunde inte är, som det stod i Svenska
Morgonbladet i morse, en obetydlig detalj eller en bisak. Det är någonting
outhärdligt med officiell förljugenhet och brist på god tro, därom kunna vi
säkerligen alla vara ense; och jag vill säga, att behandlas inte Ådalsaffären
på ett absolut ärligt och hederligt sätt, så driver man — alldeles säkert —
fram en moralisk kris, som herrarna göra orätt i att inte räkna med på fulla
allvaret. Det finns bredvid den ekonomiska budgeten vad jag skulle vilja
kalla en slags moralisk budget, och där rådeT det en ganska påfallande balans
för ögonblicket.

Herr statsrådet slutade sin förklaring med ett tal, som under århundradens
lopp alltid har väckt samma något naiva förtjusning hos de så kallade samhällsbevarande,
nämligen att »statsmakterna aldrig få uppge kravet på att
ordning skall upprätthållas».

Vilka övergrepp, vilka upprörande brutaliteter som helst har man från
olika regeringsbänkar under olika tider och i olika land försvarat med det där
magiska ordet ordning, ordning framför allt! Efter det blodiga och vanvettiga
spektaklet i Lunde fick man naturligtvis också genast höra det, herr
statsministern spelade på samma strängar.

När herr Lindhagen i förmiddags talade örn, att militärmakten står bakom
den ekonomiska och den politiska oordningen i världen, så kunde jag inte låta
bli att dra en parallell beträffande polismaktens motsvarande uppgift mången
gång vis-ä-vis den sociala ordningen. Men man måste ju hastigt undertrycka
sådana syndiga tankar, och jag vill i stället erinra örn vad herr Eliel Löfgren

Tisdagen den 19 januari e. m.

63 Nr 4.

yttrade i detta sammanhang. Han berörde ju också Ådalsfrågan, men det kan- Statsverksske
var skäl att lägga märke till, att där fick ändå inte herr socialministern propositionen.
något stöd för sin hypotes om den där möjligheten angående skottlossningen. (Korts.)

I stället fann herr Löfgren det vara lämpligt att på tal örn statspolisen erinra
örn, att man inte bara skulle tänka på Lunde, utan också lia i minnet de otrevliga
uppträdena i Sandviken. Det förvånade mig en smula att just herr Löfgren
skulle säga detta. Han har ju dock varit med örn att formulera det allra
mest bestämda klander mot vederbörande polisbefäls uppträdande vid detta
tillfälle. Han vet ju mycket väl, att den polis som fanns närvarande i Sandviken,
i stort sett stod helt lugnt och tittade på, eller i varje fall på ett synnerligen
lamt sätt mskred vid dessa händelser. Han vet också, att den polismakt,
som fanns tillgänglig på närliggande platser i orten, varken hade kommenderats
till Lunde eller till Sandviken, och han måste också ha sig bekant,
att den i trakten befintliga stockholmska reservpolisen inte kom till någon som
helst användning vid tillfället, utan låg alldeles overksam. Med dessa fakta
för ögonen beträffande polismaktens passivitet, frånvaro och bristande ledning
kan jag inte riktigt förstå, hur man kan blanda in uppträdena i Sandviken
i denna debatt, och anföra händelserna där såsom skäl för en förstärkning
av polismakten — jag menar en kvantitativ förstärkning; en kvalitativ
förstärkning är säkerligen av nöden, och en sådan har jag för min del ingen
erinran att framställa emot. Örn vederbörande polischefer inte kunna använda
de styrkor, som stå till deras förfogande, är det inte mycket idé, förefaller
det mig, att ge dem ännu större styrkor — till att inte begagna.

Under debatterna dessa två långa dagar har ju denna polisfråga spelat en
relativt underordnad roll, och vad som i stort sett dominerat har i stället varit
de upprepade klagoropen utifrån landsbygden. Men inte bär, såvitt jag har
hort, en enda representant fran böndernas sida, eller från landskommunernas
sida, fört fram det kravet, att vad de fattiga kommunerna just nu behöva
skulle vara mera polis. Nej, det är ju ett helt annat understöd, som man begär
ute i landet. Jag kan inte hjälpa, att när jag hört dessa landsbygdens och
landskommunernas klagorop från norr till söder, och för resten också i någon
mån haft tillfälle att själv se de lidanden och den nöd som råder på vissa håll,
så har jag. kommit att tänka på dessa så kallade cahiers, dessa petitioner och
framställningar från den franska landsbygden, som strömmade in vid tiden
före år 1789 och som så tydligt målade landets tillstånd och nöd och visade
den ekonomiska grunden till den förestående stora revolutionen. Det franska
samhället var då ekonomiskt bankrutt, liksom vårt eller våra samhällen äro
det i dag. Och liksom då feodalsamhället sög ut landet och utestängde befolkningen
från jordens och sitt arbetes frukter, så ligga nu, som vi veta, väldiga
domäner av jord i bolagens och bankernas händer. Liksom nu oroade sig
då 1 anden régime och fruktade för vad som komma skulle och talade naturligtvis
med vederbörligt patos örn ordningen, som till varje pris måste upprätthållas.
— Låt oss för all del, herr talman, försöka bygga dammar mot våren,
eller kanske mot Ragnarök, vilket man nu vill kalla det!

Herr statsrådet Larsson: Herr talman! Herr Möllers anförande närmast

före middagen och herr Bräntings anförande nu senast föranleda mig att i all
korthet ytterligare säga några ord örn den fråga, som dessa bägge talare berört,
nämligen om den kommuniké i Ådalsfrågan, som utfärdades av regeringen på
kvällen Kristihimmelsfärdsdag. Herr Möller gjorde gällande, att jag skulle
ha missuppfattat kärnpunkten i den anmärkning, som framställdes i går av herr
Branting.. Om jag förstod herr Möller rätt, skulle det inte alls gällt det i och
lör sig självklara förhållandet, att regeringen hade mottagit uppgifter från
länsstyrelsen, vilka regeringen sedan hade vidarebefordrat till allmänheten.

Nr 4. 64

Tisdagen den 19 januari e. m.

Statsverks -propositionen.
(Forts.)

utan det gällde tvärtom själva förfaringssättet inom länsstyrelsen och det sätt,
varpå länsstyrelsen skulle lia införskaffat uppgifterna örn tillvägagångssättet
däruppe. Alldeles så uttryckte sig nu inte herr Branting. Han gjorde gällande,
örn jag förstod honom rätt, att regeringen hade ställt sig bakom ett felaktigt
referat, att den hade bidragit till att sprida för allmänheten förvillande upplysningar,
och sedan sade han, örn jag också förstod honom rätt, att, när man gör
anmärkning mot detta, kryper regeringen bakom och skyller på andra.

Jag ber att med anledning av detta få säga, att när en regering, det må sedan
vara vilken som helst, har att inhämta uppgifter om vad som tilldrar sig ute i
orterna, har den, såvitt jag känner till, ingen annan möjlighet än att lita på de
regeringens, statens förtroendemän ute i orterna, som ha att lämna uppgifter.
I detta fall gick det nu till på det viset, att regeringen, som under hela eftermiddagen
Kristihimmelsfärdsdag i sin helhet var samlad i Kanslihuset, oupphörligt
stod i telefonförbindelse med länsstyrelsen i Härnösand, närmast då med
länsstyrelsens chef. Det är ju uppenbart, att regeringen i ett sådant fall förhandlar
med landshövdingen, som är Konungens troman i länet. Regeringen
mottog då som nämnt oupphörligt rapporter örn vad som hade tilldragit sig däruppe
och det gjordes sedermera på grund av dessa muntliga telefonmeddelanden
från landshövdingen en sammanfattning av vad som hade kommit till regeringens
kännedom. Senare på kvällen gjordes från huvudstadens tidningar
oavbrutet framställningar örn att regeringen skulle tillkännage vad den hade sig
bekant i denna sak, och då ett uteblivande av meddelanden från regeringens sida
i detta sammanhang helt visst av allmänheten skulle tagits mycket illa upp, ansåg
sig regeringen vara skyldig att delgiva allmänheten, vad som till regeringens
kännedom hade kommit från den myndighet, som i det avseendet hade att
företräda staten ute i orten. Den sammanfattning, som uppsatts, upplästes
för vederbörande landshövding punkt för punkt, och jag vill särskilt understryka,
att de punkter, vilka de talare, som här haft ordet, ansett vara oriktiga,
upprepades gång efter annan i närvaro av minst ett par av statsrådets ledamöter.
Vederbörande tillfrågades även, örn de kunde stå för att formuleringen var
riktig. Sedan detta var gjort, ansåg sig som sagt regeringen vara skyldig att
till allmänheten lämna de uppgifter, som på det viset införskaffats. Om detta
har, såvitt jag vet, aldrig rått någon som helst hemlighetsfullhet, ingen har någonsin
förmenats någon upplysning örn tillvägagångssättet, och det förefaller
mig vara något oberättigat att säga, att man skyller på andra och springer bakom
och inte vill vara beredd att taga ansvaret för vad som i det avseendet har
meddelats till allmänheten. För min del vill jag säga — och jag vet, att jag
kan tala å samtliga kollegers vägnar —- att vi äro fullt beredda att taga ansvaret
därför, att vi icke lia meddelat annat än vad Konungens förtroendeman på
orten har sagt oss vara det riktiga. Något annat ha vi, såvitt jag förstår, icke
kunnat i det sammanhanget meddela.

Vad angår denna frågas sammanhang med frågan örn ett förstärkt polisväsende,
vilket av både herr Möller och herr Branting bragtes på tal, vill jag endast
säga, att jag förvisso inte har eftersträvat en sådan billig erkänsla, som
tillkomme en socialminister, därigenom att han förkunnade den självklara satsen,
att det är hans skyldighet, att i den mån han har med den saken att göra,
se till att ordningen i landet upprätthålles. Det vare mig alldeles fjärran att lia
eftersträvat att för en så uppenbart självfallen sak av någon och i någon form
få ett erkännande. Herr Möller formulerade också, såvitt jag förstod, saken alldeles
riktigt, då han sade, att den satsen äro vi ju alla ense örn. den måste alla
regeringar och alla ansvariga myndigheter hävda. Tvisten gäller bara sättet,
medlen för ordningens upprätthållande, och så är det ju även i detta fall. Härom
är jag alldeles ense med honom. Men då är det ju också alldeles uppenbart,
att herr Möller bör ge oss rätt att säga, att enligt vår uppfattning de medel,

Tisdagen den 19 januari e. m.

65 Nr 4.

som i den nuvarande polisorganisationen stå till samhällsmaktens förfogande,
inte äro tillräckliga, för att vi med full trygghet skola kunna ansvara för ordningen.
Detta blir ju en omdömessak för var och en, som prövar frågan, och
herr Möller förmenar säkerligen inte oss att i detta avseende hävda en ståndpunkt
som denna.

Då jag nu, herr talman, har ordet skall jag tillåta mig att i korthet framföra
några synpunkter beträffande ett pär andra punkter, som inte stå i direkt
sammanhang med vad jag ovan yttrat mig örn, men som berörts i den hittills förda
överläggningen i kammaren. Jag kan, vad först arbetslösheten angår, i mångå
hänseenden instämma med de talare, som särskilt ifrån arbetarsidan i mycket
vältaliga ordalag ha framhållit, att vi för närvarande befinna oss i ett sådant
tillstånd, att verklig och svår nöd råder inom stora delar av landet ibland
de ofrivilligt arbetslösa industriarbetarna, skogsarbetarna och med dem besläktade
arbetargrupper. Jag har varit i tillfälle att upprepade gånger under
höstens lopp inom olika delar av landet taga personlig kännedom örn de förhållanden,
sorn i detta avseende råda. Jag har ju dessutom varje vecka, för att inte
säga varje dag under hösten och förvintern haft att från skilda delar av landet
mottaga deputationer, som ha framfört sina bekymmer över det rådande
läget och sin anhållan örn statsmakternas understöd i det ena eller andra avseendet.
Jag är också övertygad om att man långt in i det borgerliga lägret,
ja i socialt ansvarskännande borgerliga kretsar i allmänhet är fullkomligt ense
med de talare, som ha talat örn detta, även därutinnan att den oförvållade arbetslösheten
är en av de svåraste plågor, som kunna hemsöka människorna, och att
det är tungt och hårt att se, hur starka, friska och skötsamma människor, som
inte önska någonting hellre än att få bruka sina kraftiga armar, skola förmenas
möjligheten till att försörja sig och sina familjer genom arbete, endast därför
att arbetstillfällen inte stå till bilds. Jag vill också för min del tillägga, att det
för mig känts upplyftande att se, med vilket tålaod och med vilken verklig behärskning
det många gånger svåra nödläget har burits av dessa tungt betryckta
folklager ute i olika delar av landet. Det har till mig aldrig någon gång på
dessa möten, vid vilka jag varit närvarande, eller av dessa deputationer, som ha
besökt mig, framställts några pockande krav eller några orimliga anspråk eller
över huvud taget gjorts annat än det, som har varit dessa människors självklara
rätt, nämligen att bevekande anhålla örn hjälp så långt, som statsmakterna skulle
kunna lämna sådan åt dem. Jag vill också tillägga, att det många gånger
känts tungt och hårt att behöva säga till representanter för sådana betryckta
kommuner eller områden i landet, att så långt och så mycket finns det möjligheter
att hjälpa, men därutöver sträcker sig inte statens förmåga för närvarande.

Den arbetslöshetspolitik, som tillämpas här i landet för närvarande och som
bär tillämpats här under de gångna åren, har dock visat, vad som också ifrån
socialdemokratiskt håll under debatten både i denna kammare och i medkamrnaren
upprepade gånger denna dag och föregående dag bestyrkts, nämligen
en viss elasticitet. Det har i år varit möjligt att i en större utsträckning än
vad fallet varit föregående år anpassa hjälpåtgärderna efter de förefintliga
behoven. Trots att de hjälpsökande arbetslösas antal har stigit, är det ett
större procenttal Aud det senaste årsskiftet, som erhållit statligt och kommunalt
understöd, än vid det föregående. Man har också utsträckt särskilt
den kontanta understödsverksamheten under den senaste tiden och kommer
att fortsätta därmed de närmaste månaderna i en ännu större utsträckning, allt
efter som behoven framträda. Erfarenheterna från den senaste tiden och även
från föregående arbetslöshetsperioder i vårt land ge dock vid handen, att ett
system av sådana åtgärder, som vi i Sverige begagna, tillämpade på ett humant

Första kammarens protokoll 1032. Nr k.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 4. 66

Tisdagen den 19 januari e. m.

Statsverks propositionen.

(Forte.)

och förstående sätt, visst inte saknar möjlighet att åt de arbetslösa giva understöd
i, tror jag, minst eller ungefär samma utsträckning som andra system
i andra länder. Därmed är ingalunda sagt, att jag betraktar detta system eller
det hittillsvarande handhavandet därav såsoin något fullödigt uttryck för det
bästa möjliga av vad som kan åstadkommas på det här området. I nuvarande
tider ha vi emellertid — och det har ju inte heller sagts annat under debatten
— inte haft någon annan tänkbar möjlighet än att med de medel, som stå till
buds, försöka åstadkomma det bästa möjliga resultat.

Då det har anmärkts från något håll på den socialdemokratiska sidan, att
det belopp, som beräknats för det nästa budgetåret till arbetslöshetshjälp, de
20 miljoner kronorna, är otillräckligt, är för lågt beräknat, och att man där
skulle ha visat tendenser till njugghet gentemot de arbetslösa, vill jag påpeka,
att man här har att göra med en kalkyl, som är av rent preliminär beskaffenhet.
Man vet inte alls vilka behov, som komma att föreligga vid de tidpunkter,
då dessa medel skola behöva tagas i anspråk, och det ligger inte
däri, den metoden har ju aldrig tillämpats i Sverige, att man skulle inskränka
åtgärderna från arbetslöshetskommissionens sida med^ hänsyn till det belopp,
som riksdagen har beviljat, utan man har ju alltid gått den vägen, att i den
mån medel visat sig erforderliga, regeringarna ha gått till riksdagen och
begärt tilläggsanslag. Har riksdagen inte varit samlad, har man tagit av
medlen för oförutsedda utgifter för att fylla ut bristen. Det kommer sålunda
inte alls an på det belopp, som för detta ändamål är upptaget i riksstaten,
det är en ren kalkylationsfråga.

Jag skall till sist be att få säga några ord örn en annan sali, en sak som inte
sammanhänger med den jag nu behandlat, men som berörts i_ debatten av en del
talare. Det har anmärkts, att Kungl. Maj :t i femte huvudtiteln har föreslagit
vissa nedsättningar av statens driftkostnadsbidrag till en del sjukvårds- och
därmed likartade anstalter, och man har sagt här i denna kammare — bland
andra herr Johansson i Fredrikslund — att på det viset flyttas över på kommunerna
och-landstingen en börda, som staten egentligen borde bära. Jagvill
då erinra kammaren därom, att när man i år hade att inom de olika departementen
med största möjliga sparsamhet uppgöra budgeten för nästkommande
budgetår, det vid de försök till prutningar, som verkställdes, visade
sig, att man praktiskt taget inte kom någonstans, örn man inte gick in för att
också ändra grunderna för statsbidrag, som utgingo på olika punkter. När
man närmare undersökte den saken, visade det sig, att sedan den tidpunkt, då
de nuvarande statsbidragsgrunderna för de här olika anstalterna fastställdes,
penningvärdet bär undergått sådana förändringar, att i förhållande till de
verkliga, nuvarande driftkostnaderna statens bidrag kommit att utgöra en
betydligt större andel än fallet var, när de nuvarande grunderna bestämdes.
Man gjorde då visst inte så, att nian ändrade bidragsgrunderna så mycket, att
man tog fullständig hänsyn till den förändring av penningvärdet, som har ägt
rum, men man närmade sig åtminstone i någon man det, som för närvarande
motsvarar, vad som gällde, då grunderna kommo till stånd; och på det sättet
har man fått fram de relativt blygsamma nedsättningar, som här äro föreslagna
för riksdagen. Ehuru man varit mycket försiktig och föreslagit en
sänkning, såvitt jag kan förstå, endast i mycket måttlig graci, har man dock
kunnat på det sättet åstadkomma en sammanlagd årlig besparing vid de nya
grundernas tillämpning på ungefär 800,000 kronor per helt år på femte huvudtiteln,
och det är ju en summa, som måste anses vara mycket avsevärd.

Jag vill nu nämna, att de ifrågavarande anstalterna visst inte alla äro kommunala,
utan en stor del av dem är ju enskilda anstalter, och därjämte är det
så, att av de kommunala anstalterna ett mycket litet fåtal tillhör primärkommunerna,
medan däremot det stora flertalet av dem tillhör landstingen. I en

Tisdagen den 19 januari e. in.

07 Nr 4.

hastigt uppgjord kalkyl har jag kommit till det resultatet, att av dessa 800,000
kronor ungefär en fjärdedel, något över 200,000 kronor, skulle komma på
enskilda anstalter och tre fjärdedelar på kommunala anstalter. Av
dessa senare faller endast en relativt obetydlig del, ungefär 30,000
kronor, på de rent kommunala och det övriga på landstingsanstalter.
Det är uppenbart, att det under en i ekonomiskt avseende svår tid,
känns betungande för kommunerna och landstingen, örn de skola få sina bördor
ökade. A andra sidan måste man säga, att staten dock icke kan anses
vara förpliktad att bära mer än ungefär den andel av driftkostnaderna, som
den vid anslagets första beviljande eller vid grundernas fastställande bar förbundit
sig att bära. Då kostnaderna därefter sjunkit, bör inte, särskilt under
svår tid som den nuvarande, vinsten därav inhöstas enbart av enskilda eller
kommuner, utan staten bör också få taga sin del av den. Jag är övertygad
örn att de sänkta statsbidrag, som i detta avseende äro förordade, visst kunna
kännas påkostande för dem, som drabbas av dem, men också att de torde vara
nödvändiga, örn man överhuvud taget vill gå att genomföra besparingsåtgärder
på ett sådant område som det femte huvudtiteln representerar.

Herr Trygger: Herr talman, mina herrar. Det är icke min mening att

nu taga upp till bemötande de erinringar, som ha gjorts med anledning av mitt
uttalande här under remissdebatten; det skulle taga upp alltför lång tid. Jag
har blivit uppkallad av herr Möllers sista anförande, och då vill jag begagna
tillfället att säga några ord med avseende på två andra yttranden här.

Jag vänder mig då först till finansministern. Finansministern gjorde gällande,
då jag framställde min erinran i fråga örn den extra inkomst- och förmögenhetsskatten,
att herr Trygger, som lian sade, ställde anspråk på staten icke
blott för näringarna -— därom var då närmast fråga — utan ock för kapitalet.
Jag skall be att få giva det erkännandet, att detta är alldeles riktigt. Jag
framställer anspråk mot staten för skydd av kapitalet. Då gäller det naturligtvis
först att veta, vad kapital är. Därjämte har jag en annan uppfattning
än herr Möller med avseende på hur mycket kapital, som överhuvud taget för
närvarande finnes tillgängligt. Då det gäller att avgöra, vad som är kapital,
får man akta sig för att likställa kapital med nyttigheter. Det finns åtskilligt,
som har ett mycket stort nyttighetsvärde, men därav följer ingalunda,
att man kan kalla det kapital. Något kan vara kapital på ett ställe och en
nyttighet, som inte kan räkna still kapital, på ett annat. En stor sandås i vårt
land, väl belägen, är ett kapital, men massan av sanden i öknen är inte något
kapital. Däremot är vattnet i en källa i öknen ett kapital, och en källa här
lian ju också vara det, åtminstone för oss ute i skärgården, men där man har
rikligare med sött vatten, räknar man det icke som kapital.

Nu ma kapital vara vad som helst, därom må man ha olika uppfattning, men
jag kommer till fragen: är det för närvarande i världen för mycket kapital,
såsom herr Möller gjorde gällande? Jag har en alldeles motsatt uppfattning.
Jag anser, att det finnes för litet kapital i världen. Och för resten, det är ju
för oss av intresse, icke örn det finnes för mycket kapital i de andra länderna,
då de ej vilja ställa det till vårt förfogande, utan om det finnes för mycket
kapital i Sverige. Därvidlag måste man ju skilja emellan fast kapital och
rörligt^kapital. Det rörliga kapitalet är just själva det maskineri, som driver
hela vår produktiva verksamhet. Det är åtminstone min bestämda uppfattning,
att vi ha i närvarande stund alldeles för litet av den sorten. Jag är
gammal och har varit med länge och jag erinrar mig, och det göra ju även
andra, som voro med på den tiden, att det var det regelmässiga här i Sverige,
att vi Engö låna utifrån för att få rörelsekapital för vår verksamhet, för att
kunna utveckla vår produktion och för att kunna ha möjlighet att placera ka -

Stataverlcs propositionen.

(Pörte.)

Nr 4. 08

Tisdagen den 19 januari e. m.

Statsverks- pital i fasta inrättningar, järnvägar etc. Sedermera har det blivit bättre, och
propositionen. (Jet är ju ett stort framsteg. På de senare tiderna Ira vi föga behövt anlita ut(Forts.
) landet. Ja, vi ha lyckats betala tillbaka kapital, som vi ha lånat i utlandet.

Vår statsskuld t. ex. är till ojämförligt största delen numera placerad i Sverige.
Vad det betyder, förstår väl var och en, som läser i statsverkspropositionen
och ser vad räntan går till på vår statsskuld. Vi kunna lätt inse, att om
vi skulle betala ut den räntan till utlandet, skulle det vara mycket betungande
för oss för närvarande. Följaktligen är det en stor lycka, att vi endast i avseende
å en ringa del, en sjättedel eller något sådant, behöva göra detta. Därav
borde enligt min mening följa, att varje fosterlandsvän, han må själv vara
kapitalist eller inte, måste vara mycket mån örn vårt svenska kapital, icke
minst vårt svenska rörliga kapital. Men nu veta herrarna, att det sker en viss
minskning varje år av just detta kapital. I våra statsinkomster ingår ju arvsskatten,
som är ganska betydande, och det är uppenbart, att örn ej de belopp,
som gå in till statens löpande utgifter genom arvsskatten, sparas in av andra,
blir landet kapitalfattigare.

Samma resultat inträder naturligtvis, ifall de, till vilka man i hög grad är
hänvisad för uppläggande av kapital, bli alltför hårt belastade. Det fordras
alltså stor försiktighet i en tid som den närvarande, och det fordras att man
iakttager denna försiktighet alldeles särskilt vid början av en kris. Vi kunna
visserligen säga, att vi nu äro mitt uppe i krisen, men denna kris har ännu ej
varat så länge i Sverige. Åtskilligt tyder på, att den kommer att vara ganska
lång tid, och då gäller det, att man ej första året tömmer ut alla sina resurser,
särskilt icke sina resurser att i skatteväg anlita kapitalet. Jag har gjort en
liten kalkyl med anledning av den föreslagna extra inkomst- och förmögenhetsskatten.
Örn jag därvid gjort mig skyldig till något fel, har det berott därpå,
att jag haft så ringa tid för att uppgöra mina beräkningar med ledning av den
kungl, propositionen, men jag tror att kalkylen är i det hela riktig, och jag
skulle vilja be att få meddela densamma. När jag talar örn summan av skatt,
ser jag bort från de vanliga kommunala skatterna. Jag tager med bara inkomst-
och förmögenhetsskatten, utjämningsskatten, den progressiva kommunalskatten
och så denna krisskatt. Det visar sig då, örn jag tänker mig, att
den beskattningsbara inkomsten är 10,000 kronor, men den verkliga inkomsten
5,000, att resten är sextiondedelen av kapitalet. Således: den beskattningsbara
inkomsten på 10,000 kronor består av 5,000 verklig inkomst och 5,000, utgörande
en sextiondedel av kapitalet, Då blir det fråga om hur mycket man
skattar på den verkliga inkomsten, och då visar det sig, att vid en beskattad
inkomst på 10,000 kronor, som är verklig till endast 5,000 kronor, utgöra ovan
nämnda skatter sammanlagt 10 procent. Jag har då sett bort från bråktal.
Med en inkomst på 20,000 kronor, varav den verkliga inkomsten är 10,000,
blir det 14 procent. Med en inkomst av 40,000 blir det under liknande förutsättning
19 procent, med en inkomst av 60.000 blir det 23 procent och vid inkomstsiffrorna
100,000 och 400,000 bli de motsvarande procenttalen 29 och 44.
Sedermera tillkomma de vanliga kommunala skatterna. Det kan lätt var och
en förstå, att detta är en ganska avsevärd belastning där »inkomsten» innefattar
en sextiondedel av kapitalet, och det är en situation, som särskilt under
den nuvarande krisen är ganska sannolik. Här finnes ett flertal personer, som
ha stora förmögenheter för närvarande och som måste taga upp dem till ett
värde, sådant man beräknar det, ej för dagen, utan för framtiden, men vilka
ej ha någon som helst inkomst av sitt kapital.

Ja, detta är orsaken till den erinran, som jag gjorde med avseende å denna
krisskatt. Nu skall jag be att få säga ett ord till herr Ström. Herr Ström
riktade en anmärkning mot motionen angående straff för vissa slag av högförräderi,
som för närvarande ej äro belagda med straff. Han sade, att det

Tisdagen den 19 januari e. in.

C 9

Nr 4.

bleve en undantagslag, ifall detta förslag verkligen skulle leda till en lag. Det Statsverksbestrider
jag för min del alldeles bestämt. Vore det en undantagslag, skulle ProP°sltlonenallt
slags strafflag vara undantagslag. Dessa former av högförräderi, som <Forts-)
äro avsedda att bestraffas enligt motionen, avse ju alla medborgare. Det göres
ingen skillnad. Vilken klass i samhället man än tillhör, så träffas man av
straffet. Alldeles som varje tjuv träffas av straffbestämmelserna för tjuvnad
fullkomligt oberoende av var han är ställd i samhället, så skulle var och en bli
underkastad denna lagstiftning.

Sedermera hade herr Ström ett uttalande, som väckte min sympati men samtidigt
min ledsnad, när jag hörde hans beskrivning om hur bekymmersamt
det är för åtskillig arbetarungdom för närvarande. Han talade örn fall, där
unga män hade gått i 5—6 år utan att få arbete. Jag får säga, att jag haft
svårt att tro detta vara möjligt. Men då han säger det, är det naturligtvis så,
att det finnes många unga män, som under senare tiden haft och sannolikt, örn
krisen fortsätter, även framgent ha svårt att få arbete. Det är ju beklagligt,
när man ser på framtiden — det är de unga, som en gång skola bära upp samhället.
Örn en del av deni redan från början skulle bli förstörda, proletariserade,
jag menar ej bara ekonomiskt, utan även moraliskt, vore detta en nationell
olycka. Men jag vill fråga örn en sak. Är ej en orsak till den svårighet,
som förefinnes för de unga att få arbete, den omständigheten, att de olika arbetarfack,
som de önska tillhöra, driva den politiken, att man inte tillåter dem,
som vilja gå in i facket, att där inträda utan nästan egenmäktigt avgör, huruvida
en ung arbetare, som kommer och anmäler sig, skall få komma in eller ej?

Ifall så är, måste jag säga, att när man vill råda bot för ungdomsarbetslösheten,
måste man försöka utreda, örn det ej vore möjligt att i nämnda avseende
åstadkomma någon förbättring.

Ja, så var det en sak, som jag ville tala med herr Möller om. Jag trodde
eljest, att vi hade slutat vår diskussion i går, men herr Möller upprepar i
dag, att kapitalets makt är en stor och betänklig makt över folket. I fall man
tänker sig den av honom bebådade socialistiska idealstaten, skulle naturligtvis
dess makt vara minst lika stor. Men han anser, att kapitalets makt är
en makt utan ansvar, utan ansvar för att makten utövas på det rätta sättet
och till det allmännas bästa. Jag hyser en avvikande mening. Jag anser, att
det visserligen även i det s. k. kapitalistsamhället finnes ansvarslösa människor
och kanske ganska många, men detta samhälle är grundat på, att var
och en söker tillvarataga sitt intresse. Vad han sköter måste han sköta ordentligt
för att ej träda sitt eget intresse för nära, och det är detta, som såvitt
jag förstår förklarar, hurusom trots alla brister detta s. k. kapitalistiska system
har åstadkommit så många lysande resultat, låt vara att det för närvarande
ser ganska mörkt ut på grund a.v alldeles särskilda omständigheter.

Men däremot i denna idealstat, denna socialistiska stat, där saknar man nämnda
drivkraft, detta enskilda intresse, detta intresse som gör, att människan är
vaken och strävsam och försöker alla möjligheter för att kunna åstadkomma
ett gott resultat. I den socialistiska staten är det ej heller antagligt, att de,
som skola utöva denna stora makt, bli lika kompetenta som de, vilka nu utöva
den. Jag talar naturligtvis bara örn regeln, det har jag sagt hela tiden, jag
talar ej om flera eller färre undantag. Man skall komma ihåg det. Örn vi nu
taga en stor affärsman, t. ex. en fabriksägare. Denne man har på det området
undan för undan genom erfarenhet kommit upp till större och större
insikter och förmåga att sköta den verksamhet, som det är fråga om, under
det att däremot i en socialistisk idealstat det viii är all sannolikhet för att det
bleve så, att ej blott de, som skulle bestämma, vem som slutligen skulle leda
företaget, utan siven den, som finge liand örn denna ledning, bleve en person,
som i hög grad måste taga hänsyn till don s. k. allmänna opinionen. Den

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari e. m.

Statsverks- sistnämnde måste t. ex. taga hansjon till de valmän, som skulle utse honom

propositionen. [jH en dylik befattning, och resultatet av ett dylikt system har blivit en an (Forts.

) svarslös förvaltning av oerhörda mått, så t. ex. åtskilliga amerikanska städer,
där man har fått den ena skandalen efter den andra. Regimen där har

visserligen ej varit socialistisk i teknisk mening, men orsaken till eländet har
varit den, att bestämmanderätten tillkommit massorna. Dessa ha icke den
urskillning, att de välja den bäste. Men i den kapitalistiska staten däremot
är det så, att en man bit för bit genom sitt arbete får förskaffa sig den duglighet,
som giver den högsta och avgörande platsen. Den kollektivistiska ansvarslösheten
är enligt min mening vad som skulle utgöra den största svårigheten
i en socialiststat i jämförelse med den s. k. kapitalistiska staten.

Sedan gjorde herr Möller den anmärkningen mot det nuvarande systemet,
att man därstädes icke vågade taga risker och att, örn man toge risker, man
följaktligen måste i allt större och större grad fordra säkerheter. Och enligt
hans mening skulle i den nuvarande situationen samhället bliva lidande
av ett sådant förhållande. Nu har han i afton modifierat sin ståndpunkt.
Han säger nämligen, att han inte tror, att man skulle taga så stora risker.
Jag anmärkte tidigare mot honom, att tagandet av risker, när man sköter ett
affärsföretag, är en mycket delikat sak.

Ja, när man sköter ett penningverk, är risken ännu större än i andra företag,
men det skulle enligt hans åsikt inte förekomma liknande risker, när man
sköter den socialistiska staten. Jag förstår ej, vad herr Möller menar med
det. Vad det här är fråga örn är naturligtvis att använda kapitalet, och
följaktligen äro riskerna alldeles likartade. Örn staten t. ex. nu köper ett
sågverk och lägger pengar i det, är väl risken precis densamma som örn jag
köper ett sågverk och lägger pengar i det. Någon skillnad därvidlag kan följaktligen
inte förekomma. Vad säkerheten beträffar, måste väl vidare gälla
precis detsamma, i fall resultatet skall bli lika gott. Den som ser bort från
säkerheten, när han placerar sina pengar, vare sig i företag eller i lån, lider
förlust, och det gäller naturligtvis örn en socialistisk stat likaväl som under
den nuvarande samhällsordningen.

Så kommo vi till sparsamheten. Jag undrade nämligen, vem som skulle
spara hop de pengar, som erfordrades för att samhällsutvecklingen, produktionen,
skulle gå framåt, och så erkänner herr Möller, att det måste vara sparsamhet
och måste uppläggas kapital även i ett socialistiskt samhälle, men
det vore icke samma slags sparsamhet. Jag får erkänna, att jag inte heller
i denna punkt riktigt förstår skillnaden. Jag fick det intrycket, att det enligt
hans mening var den stora massan av de små, som skulle spara. Däremot
behövde man inte sparsamheten från dem, som förut dominerade det
stora kapitalet. Men då ville jag svara: de små spara ju redan nu. Man
behöver bara undersöka våra sparbanker för att alldeles tydligt se, vad de
små spara. Att de skulle spara mer under det socialistiska systemet än under
det nuvarande är enligt min mening alldeles otänkbart.

I mitt yttrande vid början av remissdebatten gjorde jag gällande, att det
just inte blivit något gott resultat, där man haft en socialistisk regim, och jag
hänvisade till Australien. Herr Möller talade om Australiens historia under
de senaste åren. och beträffande den senaste socialistiska regeringen, som störtats,
framhöll han, att den efterträtt en icke socialistisk regering Bruce, som
förstört affärerna så oerhört, att det var alldeles omöjligt för den socialistiske
ministern Scullin att reparera dem. och därför gick det på tok för honom.
Socialisterna kördes bort från regeringen, och nu fick man en regeringschef,
som visserligen hade tillhört labour party, men det var dock en total
regimförändring. -—- Ja, jag kan inte förstå, att det på något sätt talar till
förmån för den socialistiska regimen, att en socialist överger densamma och

Tisdagen den 19 januari e. ni -

vi Nr 4.

av sin fosterlandskärlek låter sig förmås att gå tillsammans med andra för
att rädda situationen.

Bruce, som herr Möller talade örn, känner jag personligen. Det var en
mycket intelligent man; han var delegerad i Genéve. Jag kan ju icke förneka,
vad herr Möller sade, men jag tror, att det var överdrivet. Jag vill för
resten erinra mig, att det före Bruce var en socialistisk regim i Australien.
Men det är inte därpå det beror. Det må ha varit socialistiska ministärer eller
icke — vad som är faktiskt riktigt, är att, som herr Möller själv sade, den
ultra protektionistiska politiken i Australien har gjort bankrutt. Varför?
Vem var det som bar upp denna protektionistiska politik? Jo, det var arbetarna
i Australien. Det var en vansinnig protektionistisk politik — allting
kan drivas till överdrift. Vad var grunden till den protektionistiska politiken
i Australien? Jo, man ville få upp arbetslönerna så högt som möjligt,
och därför såg man till, att inga arbetare kommo in från andra länder för att
konkurrera med dem, som funnos i landet, och vidare stängde man gränserna
för att hålla uppe de priser, vilka möjliggjorde de höga arbetslönerna. Denna
arbetslönepolitik i Australien har sålunda varit orsaken till den olycka, som
träffat ifrågavarande stat.

Men jag kan säga något mera härom. Herr Möller tror visst, att jag bara
i högertidningarna har läst om Australien, men det är inte så, utan jag har
mycket grundligt konverserat med en man, som i många år varit i Australien
och som uttalade ett omdöme örn det australiska folket, naturligtvis icke bara
örn arbetarna utan örn australiensarna överhuvud taget. Är hans karaktäristik
riktig, blir det ytterligare en förklaring till att det gått så dåligt. Han sade,
att australiensarna i stort sett äro ett sport- och ledighetsälskande folk. En
dylik mentalitet är ganska farlig, när man skall sköta ett lands ekonomi.

För är visa, att det inte är arbetslöshetsförsäkringen, som har vållat de
kriser, som nu ha förelegat •— så är ju onekligen fallet i England ■— för att
visa, att det kan gå precis lika galet utan arbetslöshetsförsäkring, åberopade
herr Möller sedermera Ungern och Amerika. Jag skall börja med Ungern,
som ju var det första land, där affärerna gingo omkull. Men tänk på Ungerns
historia efter kriget. Det är ett land, som förlorat två tredjedelar av sin folkmängd
och som förlorat sina viktigaste naturliga resurser på ett visst område.
Kom ihåg, att det egentligen bara är den ungerska slätten, som folket disponerar
över. Men Slovakiet, där ungrarna hade sina skogar och sina gruvor,
togs jämte annat ifrån dem. Att ekonomien under sådana förhållanden icke
kan hålla ihop, är ju alldeles uppenbart, och detta exempel visar således rakt
ingenting.

Vad sedermera Amerika beträffar, är — jag vill visst inte försöka framställa
alla orsakerna till att det gått så galet i Amerika, ty då skulle jag förtjäna att
porträtteras som en märkvärdig man — en av orsakerna, såsom jag för min
del haft klart för mig, långt innan den nuvarande våldsamma krisen utbröt,
att de styrande där drevo satsen »ju större löner, desto större köpkraft,
desto mera blomstrande näringsliv». Detta har, såvitt jag kan förstå, mer
än något annat bidragit till att den amerikanska hushållningen gått omkull.
Det är en felaktig princip att grunda ett folks nationalhushållning på, ty välståndet
hänger inte bara på att man får en stor lön och har köpkraft, utan det
beror väsentligen på vad som köpes. Ifall man lägger upp för produktiv användning
vad man inte behöver leva upp, går det bra. Det är likgiltigt, örn
A eller B eller C lägger upp kapital, thott en sådan uppläggning sker. Men
örn folk använder sina pengar till onyttiga saker, till sådant som för människorna
i den ställning, vari de befinna sig, måste anses vara lyx, såsom fallet
enligt uppgift från många håll har varit i Amerika, innebära de oskäliga
lönerna en olycka för ett lands näringsliv.

Statsverks propositionen.

(Forte.)

Sr 4.

Tisdagen den 19 januari e. m.

Statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Sedan är att märka en annan sak, som nog i Amerika varit avgörande, nämligen
liela den amerikanska mentaliteten. På samma sätt som den Ilar bidragit
till uppkomsten av denna kris, kommer den nog att bidraga till att uppsvinget
i Amerika en gång kommer att gå mycket fortare, när förhållandena
vända till det bättre, än i Europa. Amerikanaren — jag har aldrig varit i
Amerika, men jag har läst örn det och hört talas örn det — är ju sådan, ätt
han älskar att gå på. Vidare anser han, att man får taga konsekvenserna av
sitt eget handlingssätt. Slutligen har han den övertygelsen, att man icke
får ge upp hoppet, utan måste beslutsamt söka övervinna svårigheterna. Denna
mentalitet har. såvitt jag förstår, varit en bidragande orsak till krisen i
Amerika, och en följd av den blir också, att man kommer att rida ut den.

Vidare var det en rent personlig anmärkning, som herr Möller gjorde gällande.
Han påpekade, att jag i denna kammare framställt en önskan, att man
måtte modifiera lönerna i landet särskilt för våra exportindustrier, så att man
verkligen kunde få sälja dessa varor, och han menade, att herr Lindman hade
i andra kammaren pläderat för inflation. Ur dessa premisser gjorde herr
Möller den älskvärda slutledningen, att örn man hopställde de båda sakerna,
lyckades man först lura arbetare till att finna sig i lägre löner och sedermera
genom inflationen göra dessa löner mindre vårda. Jag tror ej, att amiral
Lindman har pläderat för inflation. Det är nog en missuppfattning, och det
är min personliga övertygelse, att han ej gjort det, utan att det är en tolkning
av något yttrande han haft, som icke är berättigad. För min del måste
jag väl så tydligt som någon hava hela tiden förklarat min mening, att jag ej
vill vara med örn någon inflation. Jag skulle väl ej ha blivit så gripen av
guldmyntfotens suspenderande, som jag blivit, ifall jag varit inflationist. Nej,
man behöver ej misstänka mig för något sådant.

Ja, slutligen framställde herr Möller sitt program. Hans krishjälpsprogram
var, att de, som äro mest olyckliga och minst skyldiga till den sorgliga
situation, i vilken de befinna sig, borde först hjälpas. På den punkten instämmer
jag med honom, men jag vill ej formulera mitt program på samma
sätt som han, ty herr Möllers program kan mycket lätt giva anledning till
missförstånd. Mitt program är följande: tänk på framtiden, tänk på att

övervinna svårigheterna, tänk på att giva de arbetslösa möjlighet till produktivt
arbete, men var försiktig och behandla dem ej så, att man vänjer dem att
söka sin framtid på fattighuset!

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen infunnit sig och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Stendahl: Herr talman! När jag i går berörde fallet »munckska
kåren», så började jag mitt anförande med att precisera min ställning till
olaga vapentrafik, och den preciseringen gick ut på, att jag under inga förhållanden
ville vara med örn att godkänna eller tolerera en dylik trafik. Icke
desto mindre har herr Möller i sin replik till mig i dag, i trots av att han började
med att giva mig ett betyg på att under gårdagen hava varit synnerligen
klar och tydlig, åter hållit ett långt tal örn just det fallet: olaglig vapentrafik.
Det är således alldeles tydligt, att den ärade talaren i det fallet drar på den
strängen alldeles oavsett vad som händer och säges i denna kammare, och då
han gör det, så är det ju alldeles givet, att han har en avsikt därmed. Jag
undrar, örn ej den avsikten ligger i eller finner sin förklaring i, att han kanske
finner ämnet synnerligen lämpligt såsom agitatoriskt medel för sin publik
och för sina ändamål.

Den ärade talaren sade vidare, att han under inga förhållanden ville vara
med örn och se eller tolerera beväpnade band draga genom landet. Det vill

Tisdagen den 19 januari e. m.

73 Nr 4.

ej heller jag. På den punkten äro vi fullt eniga. Jag är vidare fullt enig Statsverksmed
den ärade talaren därutinnan, att det i första liand är de kommunala propositionen.
myndigheterna, som ha rätten och skyldigheten att bevilja anslag till polis- (Forto-)
maktens uppehållande och på så sätt ha ett mycket stort inflytande på hur
stor denna polisstyrka vid olika tillfällen och i olika kommuner skall vara,
ävensom i fråga örn personalens standard. Men om den ärade talaren, som var
alldeles tydligt, tror eller har den uppfattningen, att vederbörande myndigheter
icke skola ha rätt att, utan att skriva det i tidningarna eller fråga herr Möller
eller andra örn lov, om de finna det lämpligt, utfärda polisförordnanden för
ett antal personer, vilka de anse vara lämpliga, i vilka förordnanden de giva
dessa personer polismans skydd och polismans befogenhet, så misstar sig den
ärade talaren. Jag hade trott, att örn vederbörande myndigheter hade till
herr Möller ställt en uppmaning, att han personligen skulle ställa sig till förfogande
för tjänst till lagens och författningens upprätthållande, han då skulle
svarat ja. Efter vad som har hänt i går och i dag är det tydligt att jag på
den punkten har misstagit mig, något som jag, herr talman, endast kan beklaga.

Herr Mellén: Endast några ord, herr talman, för att bemöta de anmärkningar
mot de förslag till säkrande av den samhälleliga ordningen, som framkommit
från regeringen och från vårt parti. Anmärkningar ha kommit från
så många håll — visserligen endast från ett enda parti, men från desto flera
Personer — och i den form, att de icke kunna få stå oemotsagda. Det kunde
till äventyrs ute i landet tros, att hela vår kammare gillar ett dylikt tal, örn vi
ej bemöta det. I verkligheten förhåller det sig så, att ute i landet stå djupa,
långa och täta led bakom regering och motionärer i denna fråga, långt inom
socialdemokraternas egen skara. Att staten har rätt och framför allt skyldighet
att med makt och till varje pris nedslå varje upprorsförsök och bemöta alla
farliga angrepp mot samhället och samhällslugnet, därom äro vi alla ense utom
kommunisterna. Fullständig enighet råder även därutinnan, att ju större fara
ett dylikt angrepp innebär, desto större våld har staten rätt att begagna. Men
denna enighet mellan oss och socialdemokraterna räcker inte längre, än så länge
man rör sig på^det teoretiska planet. När högern vill göra något för att
stävja den utifrån kommande bolsjevikiska propagandan, när högern vill vidtaga
åtgärder för att hålla upprorsfaran borta, och när högern vill giva samhället
tillräckliga och lämpliga medel för att upprätthålla ordningen, oss alla
och det hek — även socialdemokraterna •— till gagn, då vägra socialdemokraterna!
Då heter det:_ det finnes ingen bolsjevikfara, den är ett hjärnspöke hos
högern. Det finnes visserligen kommunister, säga de, men vad spela de för roll,
dem sköta vi! _ Samma toner ha vi hört här i kammaren i dag och i går, upprepade
Iran olika håll. Herr Möller sade: den lilla klicken av kommunister, vi
ha och som för övrigt är högerpartiets största tillgång, kan blott åstadkomma
oväsen. Det är misstag, att det finnes i Ryssland vapenövat folk bland
våra kommunister, och fruktan för dem är till den grad överdriven, sade han,
att högern tror revolutionen stå för dörren. Herr Vennerström sade i dag: det
är ingen fara, något allvar ligger ej bakom deras propaganda, kommunisterna
dem sköta vi! Ja, det är märkvärdigt, att dylikt tal kan föras efter vad som
passerat under det gångna året å olika ställen inom landet. Socialdemokraterna
ha endast ett medel för bekämpande av bolsjevism och kommunism. Det
är ett j och för sig utmärkt gott och av oss alla använt medel, men det har
visat sig otillräckligt. Det heter sociala reformer, undanröjande av alla orsaker
till berättigat missnöje, nödig upplysning och ökat välstånd. Fullkomligt
riktigt! Men dessa metoder ha vi använt nu ett par tiotal år. Välståndet
har, frånsett den kris, varunder vi nu leva, ökats och levnadsstandarden har för
arbetarklassen höjts i alldeles oerhörd grad. Sociala reformer ha vidtagits å

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari e. m.

Statsverks propositionen.

(Korts.)

alla områden i en rask takt. Upplysningen har stigit i oerhörd grad. Skolor
och undervisningsväsende ha ju vunnit anslag, som äro rent av oroväckande, och
hela vårt land är snart ett enda skolhus, där man går i skolan långt över myndighetsåldern,
men märk väl: samtidigt med detta har bolsjevismen inom landet
vuxit ännu kraftigare, i ännu hastigare tempo och i styrka, och den har på senare
tid inte bara vuxit, utan den har också tagit sig uttryck i handling. Det
är roande och lärorikt att i denna fråga följa socialdemokraternas behandling
av kommunisterna inom den förut gemensamma högborgen här i staden. Såvitt
jag vet, ha de kört ut kommunisterna, åtminstone vissa av dem. De få ej
längre hålla sig kvar under samma tak. Jag är alldeles övertygad om att
socialdemokraterna dessförinnan sökt undanröja alla orsaker till berättigat
missnöje hos kommunisterna, men det oaktat lia de tili slut måst tillgripa den
metoden att med våld köra ut dem. Fullt slagsmål bär uppstått och polis
har måst tillkallas. En Ådalsaffär i miniatyr. Kommunisternas propaganda
har tagit sig sådana former och uttryck, att det ej längre går an att endast tala
om, att vi måste upprätthålla ordningen. Vi måste sätta makt bakom ordet.
Det är nödvändigt, att några åtgärder vidtagas. Vi skola komma ihåg, att
kommunismen ej är annat än ett organiserat upprorsparti. Att de ej lia
åstadkommit störe skada än de hittills gjort, beror kanske därpå, att rörelsen
ännu håller sig i sitt förberedelsestadium. Att de ej ha uppträtt mera aggressivt
än de gjort, det beror uteslutande därpå, att de ej ha haft tillräckliga medel.
Det är ett landsförrädiskt parti. Det är ej endast vi högermän, som inse
detta, utan jag kan citera vad en liberal tidning skrev för en tid sedan: »Upprorsmakarna
må känna statsmaktens hårda hand över sig. Stränghet mot sådana
är sund och god. Det samhällsfientliga okynnet har nog hos oss fått hållas
alltför fritt. Inte blott ordningsväktarna ha visat överdrivet tålamod. Den
allmänna meningen och dess organ pressen, vilka betyda ganska mycket, ha förhållit
sig alltför slappa och overksamma. Vederbörande hade behöft starkare
känna en förbjudande vilja från de laglydiga elementens sida. Därför har det
kunnat gå ända till gränsen av uppror som i Adalen.» Det är för övrigt egendomligt.
att socialdemokraterna kunna ställa sig sig så absolut avvisande dels
mot den från högerpartierna väckta motionen och dels mot regeringsförslaget
örn utvidgad och stärkt polismakt. Kommunismen har alltid varit ärlig i det
avseendet. Den har predikat uppror, den har sagt, att dess syfte och plan är
att med vapen och på varje sätt som helst bekämpa de borgerliga partierna.
Att då en motrörelse för samhällslugnets säkrande måste göra sig gällande, det
ha socialdemokraterna tidigare förstått och funnit naturligt. År 1927 t. ex.
yttrade i riksdagen en av deras främste män att: »Det säger sig självt, att örn
en sekt uppträder och talar dag ut och dag in om att man skall göra revolution
med våld, med bajonetter, kulsprutor och kanoner och om då medborgarna taga
den förkunnelsen på allvar, så får man icke bli förvånad, örn de finna det motiverat
att skrida till vissa försiktighetsåtgärder.» Det var herr Engberg, som
sade detta år 1927. Men nu sägs det. att motionen syftar till en klasslagstiftning,
till undantagslagstiftning och att motionen är ett slag i ansiktet på demokratien.
Ja, man kan skifta åsikter!

Om Adalshistorien, som här har berörts av det socialdemokratiska partiets
talesmän, skall jag icke mycket yttra mig. Den saken ligger under utredning,
och den litar jag på. Blott det vill jag säga, att det skall icke lyckas, trots
allt demagogiskt tal från denna plats och andra talarstolar samt i tidningspressen,
att förvilla omdömet och synen hos allmänheten, beträffande vad det
i verkligheten var som skedde i Ådalen och vad som var orsaken därtill. Jag
anser också, att den, som är så djupt engagerad i Ådalsaffären, som den unge
nykomne socialdemokratiske kammarledamoten, vilken här talat i dag, honom
borde anständighetskänslan hava förbjudit att göra sådana uttalanden, som

Tisdageu den 19 januari e. m.

75 Nr 4.

han gjort från denna plats. Jag skulle även vilja säga någonting om den man, Statsverkssom
står åtalad. Enligt min mening är han av staten åtalad därför att han propositionen.
gått statens ärenden och lytt order. Därmed må vara hur som helst. Men är (forts.)
det rätt att underkasta honom rättegång och förhör, att hålla honom på sträckbänk
under en hel veckas tid från och med måndag till och med lördag? Det
har genom pressen gått vissa uttalanden i anledning av att några personer fått
stå, som det heter, till polisens förfogande under alltför lång tid, och det har
skrivits skarpa artiklar mot att detta tillåtes. Jag tror, att även justitieministern
har yttrat sig örn saken och uttalat, att detta bör naturligtvis ändras, och
att man bör se till, att en person, som blott är misstänkt, inte utsattes för alltför
stort psykiskt och fysiskt lidande. Jag vill fråga: är inte det kravet tillämpligt
även på den man, jag bär talar om? Är det rimligt, att han skall utsättas
för så oerhört fysiskt och psykiskt lidande, som det innebär att under veckotal
stå under tilltal? Han har i detta fall inte blott åklagaren emot sig, utan en
hel hord av advokater, som rackar ned på honom. Det har talats örn något som
kallas »tredje graden». Jag undrar, örn inte det uttrycket är tillämpligt just
i detta fall? I alldeles särskild grad! Men nu tiger man. Hade en häktad
person blivit utsatt för en sådan behandling, hade domaren alldeles säkert haft
J. O. på sig för länge sedan.

oEör att återgå till högermotionen, så säges det. att den är ett slag i ansiktet
på demokratien, att den är cn klasslagstiftning och innebär en undantagslagstiftning.
Men den riktar sig ju i samma grad mot fascisterna som mot kommunisterna
eller bolsjevikerna. Och enligt socialdemokraternas utläggning av
ämnet även i dag här i kammaren, är det ju på högersidan de beväpnade kårerna,
»ligorna» eller »banden», finnas. På kommunistsidan finnas inga beväpnade.
Huru kan motionen då vara riktad uteslutande mot arbetarklassen?

Går jag till förslaget om utökad polismakt, till vilket vänsterpartierna säga
absolut nej, vill jag fråga, hur kan det vara någon klasslagstiftning? Socialdemokraterna
och bolsjevikerna ropa på och tillkalla ju mycket oftare polisen
än andra och önska dess hjälp. Örn man nu prompt skall förbjuda, att militären
på något sätt användes vid sociala konflikter, och samtidigt inte giver
polisen ökade resurser och ökat antal, hur skola vi ela ställa oss, örn en social
konflikt antar en så elakartat upprorsliknande karaktär som just i Ådalen?

Är inte detta att lägga landet alldeles försvarslöst? Är det inte att rent av
inbjuda dessa utländskt orienterade personer, som syssla med vårt land för att
sätta det i. gungning, till ett försök att åstadkomma uppror och väcka det
inbördes kriget till liv? Jag kan för min del inte se annat. Det går nog inte
att under upprörda tider, skälet till upprördheten må vara aldrig så naturligt
och förklarligt, vända sig till en uppretad och beväpnad hop och söka lugna
den endast med — som någon här sade — förtroende och frid. Det hör till
förebyggande åtgärder. Men när saken är akut, kan den, som själv föreslagit
det medlet, försöka att komma någonstans på den vägen! Nej, saken är så pass
allvarlig, att. om vi inte vidtaga kraftiga åtgärder, kunna vi en vacker dag vara
mitt uppe i inbördeskriget. Det går inte att resonera bort detta.

Jag förstår inte, vad socialdemokraterna vilja. De vilja ha ordning, säga de.

Det har herr Möller deklarerat och det har herr Vennerström deklarerat. Men
om vi inte ha någon makt att upprätthålla ordningen med. hur skall det då gå?

Det synes mig, som örn vi — örn det nu är så att herrarna verkligen önska
ordning — i dessa bekymmersamma och, jag kan säga, oroliga tider kunde enas
örn att skapa en polismakt, som säkrar lugnet och förhindrar varje utbrott av
våldsamheter från det ena eller det andra hållet. Herr Ström sade och jag
skall gärna ge honom rätt däri, att klasskampen kan aldrig förhindras. Den
är en historisk process, säde han, och det är åtminstone delvis sant. Vi leva i
ett ganska lugnt samhälle, men rask utveckling skapar skarpa intressemotsatser,

Sr 4.

Tisdagen den 19 januari e. m.

Statsverks propositionen.

(Forti.)

7 0

och därför kommer det nog att i all tid råda kamp. Det ideala samhället komma
vi aldrig att nå. Människan är för ofullkomlig. Men örn denna historiska process
kunde ledas in på lugnare banor och utvecklas under sådana omständigheter,
att blodsutgjutelse, våld, skadegörelse å egendom och misshandel inte behövde
eller kunde förekomma, nog vore det lyckligast såväl för det ena som det andra
partiet. Jag vill fråga herr Möller och hans socialdemokrater: vilja ni hjälpa
oss härutinnan?

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Under den långa debatt, som

under dessa dagar förts, bär det ju framkommit mycket bekymmer för det nuvarande
läget, men även en del förslag till åtgärder för avhjälpande av krisen,
samtidigt som man gjort rätt långa utläggningar och reflexioner över det nuvarande
samhällssystemet och velat ge det skulden för densamma. Men då
man åhör denna kritik över samhällssystemet, så komma osökt de välkända
orden i minnet, att all teori är grå och endast livets träd är grönt. Och varför
tog herr Möller de praktiska exempel han vill ge på socialismen, sådan den
bör vara eller icke vara, så långt borta ifrån? Varför skicka en deputation av högermän
och bondeförhundare ned till Australien för att studera det samhällssystem,
som där varit rådande? Kunde man inte i stället tagit England?
Och varför skulle inte några socialdemokrater varit med, varför endast högermän
och bondeförhundare? Det hade ju blivit ännu mera givande, örn det
varit en allsidigt sammansatt deputation. Men en diskussion härom kan närmast
jämföras med den vi här i kammaren förde i går förmiddag örn socialiseringsnämnden.
Den ville man i det sammanhanget helst inte höra talas om,
och när herr Österström nämnde örn att det torde ännu återstå en 40-årig ökenvandring,
innan man kom till realiserbara mål, kan det utgöra en rätt så lämplig
parallell till det förslag, som herr Möller i detta fall för oss förordade.
Jag tror, att vi få lov att hålla oss till de mera för dagen aktuella förhållandena,
alltså ha mera verklighetssinne. Det har jag för övrigt inte funnit, att
herr Möller har brist på, men varför skall han då inte begagna sig av det.
Vi böra alltså mera koncentrera oss omkring de åtgärder, som nu behöva vidtagas.
Såvitt jag har kunnat utläsa av denna debatt, önskar man från alla
håll, att något åtgöres för deni, som nu äro i behov därav, och dem, som lida nöd.
Och det är givet, att därvid bör man först och främst hjälpa dem, som äro i
största behov därav. Men man bör därvid icke blott lindra på det sättet, att
man avhjälper nöd och ekonomiska svårigheter, utan man bör såvitt möjligt
avhjälpa orsakerna härtill, alltså tillämpa de ord, som en känd skald använde
i en situation som den nuvarande, att »den arbete ger, ger också bröd». Dessa
ord av Esaias Tegnér kunna tillämpas i den dag, som är. Arbetslösheten bör
därför i första hand avhjälpas genom stödjande av näringslivet och det produktiva
arbetet. Härvid anser jag, att jordbruket först och främst bör stödjas.
Jag förordade därvidlag, då jag tidigare hade ordet, såsom den mest verksamma
åtgärden för jordbruket, och icke blott för jordbruket utan för hela
vårt näringsliv, en räntesänkning, helst en allmän räntesänkning, om det vore
möjligt. Ty under nuvarande förhållanden är det den höga låneräntan, som
mest trycker jordbrukarna. För andra näringar gäller det kanske icke på samma
sätt och i samma omfattning, men för jordbruket är det för närvarande
olidligt. Jag tror nämligen icke, att det är nödvändigt för uppehållandet av
vår valutas inre köpkraft att hålla så höga räntesatser, som nu äro rådande,
men därom kunna tilläventyrs andra lia annan mening, och jag kan naturligtvis
ej göra anspråk på att kunna göra ett ofelbart uttalande rörande den saken.
Men jag tror i alla fall, att det kommer att visa sig, att man ej behöver för att
uppehålla valutan hålla den höga låneräntan. Den låneränta, som först sattes,
nämligen 8 procent diskontoränta, sänktes ju sedan i två etapper, och det vi -

Tisdagen den 19 januari e. m.

fir 4.

i 7

säde sig, när dessa sänkningar vidtogos, att kronan icke sjönk i köpkraft inom
landet, utan snarare tvärtom. Den undersökning, som verkställts av bankofullmäktige,
visar, att den stigit några tiondels öre i köpkraft mot vad den
var före räntehöjningen. Alltså har det visat sig, att åtminstone den sänkning,
som hittills ägt rum, icke har medfört sådana verkningar. Det är visserligen
sant, att det är riksdagens valda förtroendemän, fullmäktige i riksbanken,
som avgöra den saken, men lika givet är även, att de böra taga hänsyn
till den mening, som förefinnes bland folkets valda representanter, nämligen
riksdagen.

Sedan förordade jag dessutom åtgärder till förbättring av avsättningen av
jordbrukets produkter. Jag förordade därvid särskilt åtgärder, som såvitt
möjligt kunna höja priserna på animalieprodukterna, och jag vände mig därvid
med mitt uttalande till regeringsbänken. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
som sedan efter mig hade ordet, ansåg likväl, att man kom
icke att hjälpa landets alla jordbrukare, örn man vidtog åtgärder i en eller
annan riktning, eller åtminstone att de åtgärder, som hittills av statsmakterna
vidtagits, endast hade hjälpt ett fåtal av jordbrukets utövare. Men det slags
regeringskonst är det väl ändå icke regeringen vill utöva, att söka spela ut
den ena gruppen jordbrukare mot den andra, de smärre jordbrukarna mot de
större, Norrlands jordbrukare mot de södra delarnas? Det tror jag icke skulle
vara lyckligt vare sig för regeringen eller landet i övrigt. Örn den ene skulle
ha en åkerteg, något mer fruktbar och lättare brukad än den andre, får det väl
icke utgöra ett skäl, varför man ej vill hjälpa jordbruket i sin helhet. Det är
dock 40 procent av landets befolkning, som fortfarande ha sin utkomst av
jordbruket. Och när jag hörde generaldirektör Örne här yttra, att jordbrukarna
skatta icke mer än 6 miljoner av den samlade inkomst- och förmögenhetsskatten,
tror jag, vi få klart för oss litet var, att det samlade inkomstbelopp,
jordbrukets utövare uppbära, icke torde vara så stort. Skulle 40 procent av
landets befolkning endast ha inkomster till sådant belopp, att deras samlade
inkomstskatt endast utgör 6 miljoner kronor, så torde det väl vara skäl att
säga, att deras inkomster i varje fall icke äro för höga..

Gör jag en sammanfattning av vad som förekommit under debatten, kan
jag ej finna annat än att vi böra vara besjälade av önskan att vidtaga åtgärder,
som lämna hjälp i det svåra betryck, som nu är rådande. Jag vill
därför till sist uttala och ytterligare betona denna sak.. Jag förutsätter, att
riksdagen bör vara angelägen att finna utvägar i denna riktning.

Herr statsrådet Hamrin: Herr talman! Jag kan icke underlåta att ge en
liten replik till herr andre vice talmannen, då han i mina ord inlägger något
annat, än jag åsyftade.

Jag trodde, att herr andre vice talmannen och jag voro fullt ense därom,
såväl som hela kammaren, att när jag gav uttryck åt den meningen, att de
åtgärder, som hittills blivit vidtagna till stöd åt jordbruket, endast hjälpt en
del av detsamma, så är detta någonting, som vi icke tvista örn, utan det är
väl ett axiom. Jag åsyftade två åtgärder. Beträffande den ena, stödet åt
sockerbetsodlingen — jag skall icke gå närmare in på frågan — är det uppenbart,
att mitt påstående är riktigt. Jämväl beträffande den andra åtgärden,
spannmålsregleringen, är detta fallet. Jag kan i det avseendet åberopa ett
uttalande från hushållningssällskapet i mitt eget län, där det konstaterats i
samband just med införandet av spannmålsregleringen, att denna åtgärd endast
för en del av jordbrukarna i det länet har någon nämnvärd betydelse.
Den har större betydelse naturligtvis, säger herr andre vice talmannen, för
vår gemensamma hembygd. Det känner jag också till, men i andra delar har
den mindre betydelse, i vissa ingen alls.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Sr 4.

Tisdagen den 19 januari e. m.

Statsverks- Jag kan ej underlåta att nämna, att efter lunchen hade jag den vanliga
propositionen, beredningen av sådana ärenden, varom skall fattas beslut i nästkommande
(Forte.) fredagskonselj. Där förelåg en hemställan till Kungl. Majit att bevilja tullfrihet
för mjöl för ett visst område i ett visst län. Och när jag frågade landshövdingen
i länet: »Vad är det för befolkning, som får nytta av tullfriheten?

Är det småbrukare?» -— fick jag det svaret: »Det finns inga andra männi skor

där än sådana, som ha en eller två kor och som leva av detta.» De vilja
alltså ha bort den nuvarande tullen.

Därmed har jag icke alls gjort något uttalande, som ger herr andre vice talmannen
anledning att säga, att jag ställt klass emot klass. Jag trodde, att
vi båda åtminstone kunde vara överens därom, att vi lämna dem, som befinna
sig på yttersta vänsterkanten, för att icke säga den yttersta östra gränsen i
politiskt avseende, i okvald besittning av deras partibeteckning: klass mot
klass.

Jag vill till sist beträffande räntesänkningen säga, att herr andre vice talmannen
ju har närmare förbindelse med bankofullmäktige, än vad jag har,
då herr andre vice talmannen själv är suppleant i bankofullmäktige.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Sedan i går morse har jag åhört många

på ett eller annat sätt intressanta anföranden. Några av dessa anföranden
skulle pryda sin plats i en tidskrift. Andra skulle taga sig synnerligen väl
ut, antager jag, i Folkets hus eller kanske än hellre på Norra BantoTget. Åtskilliga
ha berört frågor, som behandlas i statsverkspropositionen eller åtminstone
stå i nära förbindelse med statsverkspropositionen. De få ord, som
jag har att yttra, skulle jag ha önskat kunna räknas uteslutande till den sista
kategorien. Jag skall emellertid tillåta mig att, följande flera talares exempel,
nämna något även örn en sak, som icke står i något vidare skönjbart sammanhang
med statsverkpropositionen.

Här har talats örn bolsjevikskräck. Jag säger bolsjevikskräck i stället för
kommunistskräck, för att därigenom karakterisera rörelsens ryska ursprung
och ryska karaktär. Här talas örn bolsjevikskräck, och, mina herrar, det finnes
två slags bolsjevikskräck. Det finns en bolsjevikskräck, som utgör farhågan
för att bolsjevikerna skola taga sig för några farliga saker, och som
därför söker efter medel att mota dylika tilltag. Men det finns också en annan
bolsjevikskräck, hos den, som är rädd för att bli illa sedd av bolsjevikerna,
som vill ställa sig väl med bolsjevikerna och undvika allt, som lian reta bolsjevikerna.
Den första sorten av bolsjevikskräck kan vara överdriven, men
i så fall medför det icke något annat än att den till äventyrs föranleder besvär
och kostnader, som strängt taget skulle varit onödiga. Den andra sorten av
bolsjevikskräck däremot tvekar jag icke att beteckna som föraktlig.

Vad nu den första sorten angår, med vilken jag skall sysselsätta mig, har det
sagts, att denna bolsjevikskräck är en fullt ogrundad rädsla för att bolsjevikerna
skola taga sig för något farligt. Jag vill då anmärka såsom en egendomlighet,
att på samma håll, där man förlöjligar den bolsjevikskräck, sorn man
anser finnas i vissa borgerliga kretsar, på samma håll, där man förlöjligar
detta, tyckes man ha en ganska stark fascistskräck, oaktat, mänskligt att döma,
denna är mindre motiverad än bolsjevikskräcken.

Jag vill icke ingå på de av herr Mellén berörda speciella förhållanden och
tilldragelser, som kunna giva anledning att tro, att en bolsjevikskräck av den
första sorten icke är så ogrundad, men jag vill i stället erinra örn, att man
lätteligen kommer att spå fel, när man nied avseende på denna rörelse säger,
att den saknar jordmån i Sverige och därför aldrig kan få någon utveckling.
Det var icke många i Sverige, som, när socialdemokratien först predikades
här, trodde, att socialdemokratien hade någon jordmån i Sverige. Och jag

Tisdagen den 19 januari e. m.

Nr 4.

minnes mycket väl den tiden, då socialdemokratien hade en, summa en, representant
i riksdagens båda kamrar och då denne förklarade, att det högsta,
som socialdemokratien aspirerade till även med allmän rösträtt, var att komma
i besittning av en tiondel av mandaten. Den förutsägelsen, som då var allmän
och som även gjordes från sådant håll, som jag nyss citerade, har tydligen
icke visat sig vara synnerligen grundad.

Nu kan det ju hända, att herrar socialdemokrater äro stötta över att på det
sättet i viss mån jämföras med sina vapenbröder bolsjevikerna. I så fall skall
jag nämna ett annat exempel på hur man kan misstaga sig i omdömet, huruvida
en rörelse har jordmån i Sverige eller ej, jag skall nämna en rörelse av
helt annan beskaffenhet. När frälsningsarmén kom till Sverige, var det säkerligen
ytterst få, som ansågo, att frälsningsarmén kunde ha jordmån här. Den
kunde, menade man, ha jordmån i anglikanska länder med deras fantasilösa
gudstjänst och möjligen i katolska länder med deras vidskepelse, men här i
Sverige skulle det aldrig komma i fråga. Denna i många avseenden välsignelserika
rörelse har dock visat sig ha mycket god jordmån i Sverige.

Örn man således förutsätter, att det kan finnas en bolsjevikfara i den första
meningen, en fara för tilltag, som måste avvärjas, frågar man vidare: med vilka
medel skall man då avvärja den? Vi äro säkerligen alla ense örn att militär
endast i nödfall bör tillgripas, detta både ur andra synpunkter och även
för försvarets egen skull. Men i det sammanhanget kan jag ej underlåta att
påpeka den högst förvånande misstolkning, som förefinnes i Ådalskommissionens
betänkande — icke i själva betänkandet, ty då skulle det vara rent av
häpnadsväckande, örn den omedelbart underskrivits av de berömda jurister,
som sutta i Ådalskommissionen — utan i en anonym bilaga, till vilken Ädalskommissionen
emellertid hänvisar. Där säges det nämligen, att genom 1925
års ändring i värnpliktslagen har det blivit förbjudet att använda värnpliktiga
till stillande av uppror. Yad som skedde 1925 var, att rättigheten för Konungen
att inkalla beväring för stillande av uppror inskränktes att gälla endast
det fall, då det vara fråga örn rikets säkerhet. Men att däruti skulle ligga
en inskränkning i möjligheten att använda redan inkallade värnpliktiga för
det ena eller andra ändamålet är ju fullkomligt fjärran från lagtexten, vad
än motionärerna och de, som sedan åberopat motionerna, ha kunnat tänka sig
i det avseendet. Det faller ju också på sin egen orimlighet, örn man överhuvud
skulle ha möjlighet att använda militär och icke kunde använda organiserade
militärförband, ty organiserade militärförband, som bestå uteslutande av stamanställda,
äro ju egentligen endast vissa skolor. Och vidare skulle det vara
fullkomligt orimligt, att örn från en landsbygd skulle rekvireras hjälp mot
t. ex. skogseld, man då skulle vara förhindrad att låta de värnpliktiga, som
äro i tjänst, deltaga, emedan det icke gäller rikets säkerhet. Att militär i sista
hand måste kunna användas, äro vi förmodligen icke alla ense örn, men det är åtminstone
mångas fasta övertygelse, att så kan ske. Emellertid, om man i det
längsta bör dröja med att använda militär — och även av andra skäl — bör
man ha en tillräcklig polisstyrka. Det är förvånande, att motståndet mot inrättandet
av tillräcklig polisstyrka möter från sådant håll, där man dels vill
helt och hållet förbjuda militärs användande, dels också betraktar såsom fågelfria
dem, som till äventyrs skulle, utan att vara i tjänst, taga sig till att hjälpa
ordningsmakten. Ju mer ivrig man är att utesluta militärs användande och
ju mer ivrig man är att utesluta frivilliga biträdande såsom extra poliser, dess
mer ivrig borde man också vara för att inrätta en tillräckligt stark fast poliskår,
så att man icke behövde vare sig det ena eller andra. Den fasta poliskåren
kan få en förstärkning, som förmodligen även den skulle anses fågelfri.
Denna förstärkning skulle, såsom det antyddes nyss av herr Stendahl, kunna
tillhandahållas så, att det utfärdades förordnanden för extra poliser, och då

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari e. m.

Statsverks- skulle det val icke vara något alldeles urbota brott, om man. såsom det vid månpropositionen.
ga tillfällen nog brukats, på förhand gjorde upp listor över lämpliga och villiga
(Forts.) personer, så att man ej behövde göra tidsödande undersökningar, när det gällde
att utfärda extra polisförordnanden. Men, som sagt, man tycks vara på vissa
inflytelserika håll lika rädd för att enskilda skola hjälpa polisen, som folkmassan
på Stockholms gator brukar vara, när någon ingriper till hjälp för en
polis, som är i strid mot övermakten. Det tyckes, som örn man gjorde till sitt
ett berömt yttrande av en berömd polismästare, som vid en eldsvåda förbehöll
brandkåren släckningen och tillsade den påträngande allmänheten: »Stör ej
eldsvådan!» Man får icke störa oroligheter genom obehörigt ingripande.

Men örn man nu drager ut konsekvensen och tänker sig den möjligheten, som
är svårt att förneka, att det en gång blir allvarliga oroligheter, då är den enskilde
tvungen att sitta inne och icke göra något, ty annars blir han. som sagt,
fågelfri. Militären får permissionsförbud, icke för att vara till hands utan för
att ej gå ut och göra ohägn, och den ordinarie polisen, vilken man försöker
göra så knapp som möjligt, får vara ensam. Det är då ett ganska lätt göra för
de eventuella kuppmakarrxa att räkna ut, hur många poliser, som äro disponibla,
och hur många man de därför behöva förfoga över för att kunna våga
sig fram. Ja, det var som sagt något, som egentligen var utanför texten.

Det lilla, jag har att säga, som hör till själva texten, till statsverkspropositionen,
eller åtminstone står i nära samband med den, är att uttrycka bekymmer
över den gapande klyftan mellan exporten och importen, eller med andra
ord importöverskottet. Jag vet mycket väl, att handelsbalansen ej sammanfaller
med betalningsbalansen, men nog får man vara överens örn att den har
ofantligt stor betydelse för betalningsbalansen, i synnerhet i dessa tider. Om
det under något så när normala förhållanden uppstår ett importöverskott, så
är det icke något så förskräckligt allvarligt, ty det finnes alltid utvägar att
betala detta importöverskott utan några märkvärdigheter. Man kan sända
guld under vissa omständigheter. Man kan draga på kredit, så mycket man
har, och skaffa sig ny kredit i en eller annan form. Nu är allt detta ju uteslutet
eller i hög grad försvårat. Guld kan man icke sända, och kreditmöjligheterna
utomlands äro ytterst begränsade. Det finnes ofta knappt annan möjlighet
att betala importen än genom fordringar för exporten. Med andra ord, man
skall köpa växlar, som motsvara exporten. Örn det då är ett stort och varaktigt
importöverskott och importörerna äro angelägna att betala detta och i huvudsak
äro hänvisade till att köpa de växlar, av vilka exportörerna äro i besittning,
så är det tämligen tydligt, att för den, som är angelägen att betala i god
tid, blir det mycket stark konkurrens och press, så att det lätteligen kan uppstå
snart sagt fantastiska växelkurser i följd av trängseln, tävlan hos importörerna
att kunna förvärva de fåtaliga, otillräckliga växlar, som exportörerna ha
att ge. Jag anser därför, att det hade varit synnerligen önskvärt, örn regeringen
i mycket god tid, till och med före katastrofen i september, hade vidtagit
effektiva åtgärder för att minska importen, ifall det nu, såsom det tyvärr är
troligt, icke lät sig göra att öka exporten. Efter katastrofen i september var
denna plikt efter mitt förmenande ännu mer bjudande, och, likaledes efter mitt
förmenande, går det icke an att säga, att det var omöjligt, ty först
Kungl. Majit sin rättighet att höja tullarna, vilken rättighet ingalunda får
tolkas så begränsad som jag hörde, att hans excellens statsministern gjorde i
går, absolut icke behöver tolkas så begränsad, att man uteslutande fäster sig
vid anledningen, varför denna rätt medgivits, utan denna är sådan som den är
föreskriven i ordalydelsen. Och om man trots allt ryggar tillbaka för detta,
fanns det ju möjlighet att sammankalla urtima riksdag.

Nu säger man: »Importen avtar ju i alla fall, och det var gamla avtal, som
det gällde», och allt sådant. Men ju förr man hade satt strecket, varefter in -

Tisdagen den 19 januari e. m.

81 Nr 4.

gen vågade göra avtal, desto mindre hade importen blivit, och desto kraftigare
hade inskränkningen i importen blivit. »På vad sätt», frågar någon, »anser ni
då> att vi skulle inskränka importen?» Jag vill icke inlåta mig på frågan om
importkontingentering, importförbud eller annan importreglering. Det är ju
möjligt, att sådant också går, men en annan utväg finnes. Den har visserligen
ett mycket fult namn, den heter nämligen tull. Men man skulle kunnat döpa
örn den för tillfället och kalla den för »importregleringsavgift» eller något
dylikt.

Nu har statsministern sagt i går i andra kammaren, och det var fullkomligt
rätt, att den svenska valutadeprecieringen verkat som importhinder eller importförsvårande,
ungefär som en tull, och då kan man fråga: »Varför äro ni
inte nöjda med det? 30 procents värdetull måtte väl vara tillräckligt och mer
än tillräckligt.» Så förhåller det sig tyvärr icke, att det är tillräckligt och
önskvärt, ty örn man kallar det 30 procents importtull — jag lämnar därhän,
örn det är riktigt eller ej, ty för detta ändamål kan det vara detsamma — så
blir dess^ verkan lika för alla slags varor. Den verkar lika importförsvårande
för de råämnen, vi behöva för produktionen, och de andra hjälpmedel, som vi
behöva för vår produktion. Det skulle då efter mitt förmenande vara synnerligen
önskvärt, örn man kunde minska valutans växlingar och få valutan
mindre deprecierad genom att lägga tullar på en del varor, som äro mindre
nödvändiga, mindre önskvärda för produktionen. Örn detta hade den följden,
att valutans ställning förbättrades, skulle därigenom importen av önskvärda
varor underlättas, importen av råämnen och andra hjälpmedel för produktionen
underlättas,^ vilket indirekt skulle hjälpa vår export och sålunda ha ytterligare
verkan på handelsbalansen och valutan. Det är således icke nog att slå
sig till ro därmed, att vi ha en valutadepreciering, sorglig i sig själv, men som
i alla fall har det goda med sig att verka importinskränkande. Den verkar
nämligen alltför rått importinskränkande, alltför likformigt, drabbar goda
och onda, nyttiga och nödvändiga varor lika väl som den drabbar de värsta
överflödsvaror.

Det _ är även en annan, med statsverkspropositionen sammanhängande anmärkning,
jag skall tillåta mig göra. Det har flera gånger i olika vändningar
betygats, att regeringen är en sak och riksbanken en annan sak. Regeringen
svarar icke för vad riksbanken gjort, och riksbanken svarar icke för vad
regeringen gjort. Man förskansar sig då bakom grundlagsbudet, att riksbanken
står under riksdagens egen kontroll. Ja bevars, riksbanken står under
riksdagens egen kontroll, och regeringen är en sak för sig, men i sådana tider,
som vi upplevt och fortfarande uppleva, har jag för min del ofantligt svårt
att tro, att med en god vilja, som man förutsätter på båda sidor, icke ett intimt
samarbete kan etableras utan kränkande av grundlagens bud. Jag talar ej
alldeles i blindo därvidlag, utan har också någon erfarenhet. Det gällde samma
grundlagsbud 1914 och det hindrade ej, att under 1914 rådde det mest
intima samarbete mellan riksbanksledningen och regeringen. Jag skulle
nästan vaga säga, att riksbanken företog ingen viktig åtgärd utan regeringens
vetskap och gillande, och i vad det gällde riksbankens verkningskrets, kan
man säga omvänt också.

Det var för att framställa dessa tva anmärkningar, vilka sammanhänga
med statsverkspropositionen, som jag begärde ordet, fast jag ej kunde motstå
frestelsen att göra en liten exkurs i likhet med så många andra talare.

Herr Möller. Herr talman! 1 vissa yttranden här — jag tänker närmast
pn den senaste ärade talarens yttrande örn polismakten och herr Melléns yttrande
örn samma polismakt— har det förklarats, att örn vi icke önska, att militären
skall användas i sociala konflikter, och icke heller önska, att privata

Forsla kammarens protokoll 1032. Nr b. n

Statsverks''propositionen.

(Fortå.)

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari e. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

poliskårer skola förekomma, så är det så mycket mer nödvändigt —• det enda
logiska — att vi då skola önska förstärka den fasta polismakten.

Ja, mina herrar, det förhåller sig icke så, att vi äro principiella fiender till
inrättandet av en statspolis t. ex. Vi vilja visst, att samhället skall vara utrustat
med maktmedel. Men herrarna ge ju det intrycket, att ni gå dagligen
och plågas av mardrömmar; när jag hör herrarna yttra sig här, har jag nästan
det intrycket, att ni lida av ett förfärligt dåligt samvete eller också att ni
icke lia ett dugg förtroende för detta svenska folk, som i alla fall har hållit
sig ganska lugnt under många herrans år. I verkligheten ha vi, såsom jag
uppfattar historien, inte haft något verkligt folkuppror, som syftat till en
statsvälvning, senare än på Engelbrekts dagar. Att det nu har blivit en handfull
kommunister, som skriva ett förskräckligt språk i sina tidningar och ställa
till bråk med gatupolisen då och då, kan jag åtminstone för min del icke erkänna
vara tillräckligt motiv för alla dessa verop och jämmerrop, som vi få
höra nu. Så mycket är i varje fall säkert, att hur vi än se på denna sak, så
komma vi icke att låta kommendera oss av andras fantasifoster till något slags
medgörlighet i polisfrågan. Vi komma att förbehålla oss rätten att lita till
vårt eget omdöme örn vad som kan vara erforderligt för att kunna upprätthålla
ordningen i det här landet. Det är vår ståndpunkt. Huruvida den medger
någon ökning eller inte i polismakten, är en sak som får bli föremål för en
senare prövning. Men så mycket är säkert, att vi kunna inte acceptera den
art av bolsjevikskräck, som herr Hammarskjöld talade örn och för vars skull
man nu skulle skrida till några s. k. förebyggande åtgärder. Vi ha mycket,
mycket bättre samvete och äro fullkomligt övertygade örn att det kommer att
bli ganska lätt att klara upp de svårigheter, som bolsjevikerna eller kommunisterna
eventuellt skola kunna bereda.

Jag vet ju inte vem herr Hammarskjöld syftade på, då han yttrade sig örn
den »föraktliga bolsjevikskräcken», som gjorde, att människorna ville ställa
sig väl med bolsjevikerna. Men om herr Hammarskjölds och andras värsta
farhågor skulle gå i uppfyllelse eventuellt, därför att inte de borgerliga och
regeringen, i varje fall inte med vår medverkan, för närvarande kunna påräkna
någon förstärkning av polismakten, blir det väl jag, som blir hängd först,
föTmodar jag. Jag tror inte det blir någon av de herrar, som för närvarande
äro uppfyllda av den »icke föraktliga» bolsjevikskräcken.

Det är emellertid inte tillräckligt med bara denna sak, vill jag säga, utan
man skall väl ha andra argument också för en förstärkning av polismakten.
När herrarna tala om folk och om arbete och sådant, så bruka ni mycket ofta
anslå de djupt moraliska tonerna. Vad jag begär, örn staten eller kommunerna
skola anställa poliser, det är först och främst, att de där poliserna skola få
något att göra. Jag vill inte ha en ny kår på något hundratal man eller ens
en ännu mindre styrka, som skall ha arbete vart 25 :e år och som man inte vet,
vad man skall sysselsätta med däremellan. Detta är ett rent praktiskt, sakligt
skäl, som jag uppriktigt sagt tycker att den svenska bondeklassen framför
allt borde ha litet sinne för, och som gör mig ytterst betänksam beträffande
hela denna utveckling, man nu vill slå in på. Av den utredning, som
föreligger i denna fråga, är jag icke alls övertygad om att man skall kunna
sysselsätta något större antal nya poliser i det här landet eller att det behövs
en ny lathundskår, som vi skola avlöna bara därför att det skett en fruktansvärd
olycka eller en fruktansvärd tragedi eller bara därför att några omdömeslösa
människor inom officerskåren i Stockholm eller annorstädes visa en alltför
livlig fantasi och gå och drömma örn ■— som man gjort många gånger under
den senaste tiden — att till bestämda dagar utsatta bolsjevikuppror skola
kuvas. Mina herrar, vi förbehålla oss att alltjämt få behålla våra huvuden
kalla även i sådana frågor, där herrarna ha litet svårt för det.

Tisdagen den 10 januari e. m.

83 >r 4.

Herr Stendahl har i det sammanhanget ställt till mig den frågan: »Örn herr
Möller bleve anmodad att ställa sig till förfogande för försvar av lag och ordning,
skulle han då göra det?» Ja se, att besvara sådana allmänna frågor har
för mig inte det ringaste intresse! Jag får säga, precis som då det gäller frågan
om en förstärkning av polismakten, att jag kommer icke att överlåta mitt
omdöme örn hur man skall handla i en bestämd situation åt någon polismästare i
Stockholm, utan det kommer jag att förbehålla mig själv. Örn en sådan polismästare
av någon anledning tror, att lag och ordning äro hotade, så vill jag
själv fråga mig och se efter huruvida det också är med verkligheten överensstämmande.
De exempel på omdöme eller snarare på brist på omdöme, som
vi känna till, i varje fall ifrån den äldre polisledningen i Stockholm — jag
tänker inte bara på den Munckska kåren, det finns flera —- de exemplen väcka
icke sådant förtroende hos mig, att jag åt sådana herrar vill överlämna att förfoga
över min person. Detta örn detta.

Jag skall för övrigt inte fortsätta diskussionen örn denna sak. Jag skall
inte heller diskutera länge med herr Trygger om socialism eller örn kapitalism.
Jag skall bara tillåta mig säga några få ord. Vad Australien beträffar, talade
herr Trygger även i sitt andra anförande oavbrutet om den socialistiska regimen
i Australien, om den socialistiska regeringen i Australien. Ja, men herr Trygger,
etet har aldrig funnits någon socialistisk regim i Australien. Det är ett
fullkomligt misstag att säga, att någon sådan funnits. När vi ibland tala å
arbetarklassens vägnar, så äro ju herrarna mycket noga med att protestera
mot att vi verkligen skulle företräda alla arbetare. Här i landet ha vi ju i alla
fall någon rätt att säga, att vi representera arbetarklassen, men vi äro icke villiga
att identifiera oss med alla världens arbetare. Det finns ett arbetarparti i
Australien, men detta arbetarparti är icke socialistiskt, det är högprotektionistiskt.
Det är fullkomligt riktigt vad herr Trygger sade, att vederbörande i
Australien lia drivit cn »vansinnig protektionistisk politik», och det gläder mig
att höra det ordet, ty jag har verkligen haft det intrycket under många år, att
något sådant som »vansinnig» protektionistisk politik inte fanns för den svenska
högern och knappast för bondeförbundet heller. Jag hoppas, att vi kanske
skola kunna närma oss varandra till och med på en sådan punkt. Jag tycker,
att det mesta av all protektionistisk politik är vansinnigt, och herr Örne har
därvidlag sagt oss en nyttig sanning, som dock kanske gled fullständigt förbi,
när han uttalade den. Jag tillåter mig därför att upprepa den. Herr Örne
säde, att det land, som har den största arbetslösheten i Europa, är det högprotektionistiska
Tyskland, som i juni månad 1931 hade en 30-procentig arbetslöshet.
Man har i Tyskland inbillat sig kunna bota snart sagt alla sina ekonomiska
lidanden genom att lägga tull på tull. I dag ha tyskarna infört valutatullar,
riktade bland annat mot oss, så att herr Stendahl får nu nya möjligheter
för sin aktiva handelspolitik på basis av den svensk-tyska handelstraktatcn.
Tyskarna ha, som sagt, lagt tull på tull och trott, att detta skulle hjälpa
dem, men de ha oavbrutet sjunkit ned i allt värre och värre elände, och det tycker
jag också är en lärdom för oss.

Jag bara konstaterar, att vad som spruckit i Australien icke är någon socialistisk
politik utan en typisk protektionistisk politik och ingenting annat. Den
politiken har bedrivits under många herrans år, men det är inte på det sättet,
att Bruce föregicks — i varje fall icke omedelbart — av en förutvarande arbetarregering,
ty det har mellan åren 1914 och 1929 inte funnits någon arbetarregering
i Australien. Den sista — den under Scullin var den första vi hade —
var den, som fanns i Australien under Hughes vid världskrigets utbrott.
Hughes kom för övrigt i konflikt med sitt parti och stod sedan i spetsen för
den borgerliga regeringen, ty så går det till på vissa håll.

Det finns en annan liten sak till, som jag skall be att få säga ett par ord om,

Statsverks -propositionen.
(Forts.)

Nr 4. 84

Tisdagen den 19 januari e. m.

Statsverks propositionen.

(Forts, i

oell sorn jag alldeles glömde bort i förmiddags. Det var närmast herr Löfgren,
som sporde mig därom eller kanske till och med gjorde det såsom ett direkt
påstående. Jag sade, att den internationella socialdemokratin — vilket inte
hänger ihop med den s. k. idealstaten, som herr Trygger för övrigt säker igen
känner till bättre än jag, utan helt enkelt hänger ihop med världens tillstånd —
hade anbefallt en politik, som bara avser en verklig avspänning mellan nationerna,
enligt vilken man skulle riva tullmurar, avrusta och avskriva krigsskulderna.
Nu sade herr Löfgren: »Inte kan herr Möller fritaga socialdemokraterna
i vissa länder från att ha deltagit i den nationella avstängningspolitiken.»
Jag förmodar, att han då menade socialistiska parlamentsfraktioner i något
land. Jo, det kan jag fritaga dem ifrån. Örn herr Löfgren vill diskutera den
saken, anhåller jagu att han pekar på något exempel på en socialdemokratisk
riksdagsgrupp någonstans i världen -— jag talar nämligen inte då om Australien,
där gruppen icke är socialistisk — som varit med om en nationell avStängningspolitik
gentemot andra länder. Det finns inte något sådant exempel. Jag
tror mig tillräckligt väl känna alla de socialistiska partier, som finnas i världen,
och deras politik. De ha tyvärr aldrig fått det inflytande, som skulle krävts,
för att den politik de vilja genomdriva skulle kunna gjorts gällande, och det är
världens olycka nu. Jag skulle kunna gå så långt, att jag säger, att det är
den kapitalistiska världens olycka, att icke denna internationella, denna mellanstatliga
politik har blivit tongivande. Hade den varit tongivande, låt mig bara
säga för tre ä fyra år sedan, skulle vi, mina herrar, kanske icke undgått en
ekonomisk kris — det vågar jag inte säga något örn — men vi skulle aldrig ha
sett denna kris så fördjupad, så fruktansvärd till sina verkningar, som den nu
är. Och jag tycker, att det för oss här i kammaren kan ligga någon tillfredsställelse
däri, att herr Trygger ju faktiskt i sitt forsta anförande, då han svarade
mig på vissa andra punkter, medgav, att örn en sådan politik hade kunnat
föras, så hade det utan tvivel varit till lycka för världen, till lycka för alla nationer.
Ja, det är bara det felet, att man kan kosta på sig en sådan principiell
deklaration, men så har herr Trygger och högern och andra liknande partier
partivänner i alla andra länder, som, så snart något grannland vidtager en åtgärd,
höjer en tull eller sådant, ögonblickligen förskrämda springa upp och
ropa på motåtgärder. Det ligger väl naturligt till för de mer eller mindre nationalistiskt
inställda partierna, men då de vidtaga motåtgärder verkar detta
som när man kastar en sten i vattnet, d. v. s. ringarna sprida sig. Ty alla ändra
vidtaga motåtgärder, den man vidtager motåtgärder emot, företager sig något
nytt, som ytterligare bidrager till avspärrningen. Detta är egentligen den nationalistiska
politikens hela visdom, och det är därför, mina herrar, vi nu stå
som vi stå i dag. Den politiken har åt sig rest ett värdigt monument i böndernas
nödlidande — ty det hänger också ihop därmed — och i 30 miljoners arbetslöshet.

Herr Åkerberg: Det har här talats mycket både i dag och i går om idealstaten.
Jag tror, att vi kunna utmönstra idealstaten ur våra förhandlingar.
Vi socialdemokrater tro icke själva på någon idealstat. Däremot tro vi på en
bättre stat än den nuvarande, på en stat mera uppburen av solidaritet och
mera präglad av ett samhälleligt ingripande än den nuvarande.

Herr Trygger tror icke på en sådan stat. Han tror inte, att människorna
skulle bli lyckligare där, men han resonerar långa stycken som om han trodde
det. Jag syftar då på hans anförande i går rörande löneläget i vårt land.
Herr Trygger menar, att det är nödvändigt, för att vi skola kunna övervinna
krisen, att lönerna pressas ned även vid andra industrigrenar än vid exportindustrien.
Jag vet inte, örn det är sant, att en nedpressning av lönen-vån,
av levnadsstandarden är det bästa sättet för att övervinna krisen. De av

Tisdagea dea 19 januari e. m.

Nr 4.

riksdagens ledamöter, som i höstas hade tillfälle att bevista interparlamentariska
unionens kongress i Rumänien, hade ett gott tillfälle att där göra intres- Prop^ti0^en
sania iakttagelser på den punkten. X Rumänien råder ett fruktansvärt lågt '' ors''’
löneläge. Murarna, för att taga ett exempel från ett fack, som i vårt land
anses privilegierat, gingo omkring på gatorna och erbjödo sig att arbeta för
en timlön av 10 lei eller enligt det gamla svenska penningvärdet 22 öre. Men
om man talade med rumänerna själva, förklarade de, att det var just i denna
fruktansvärt låga lönestandard, som de sågo sitt stora problem. »Folk tjäna
för litet här, de kunna ingenting spara, ingenting lägga av, det förekommer
ingen kapitalbildning. Hela företagsamheten lider på grund därav av tvinsot»,
sade de. Vad herr Trygger talade örn Australien i motsatt riktning bevisar
ingenting. Att det där inträffat en sådan katastrof beror på att priserna
på ull och vete sjunkit så katastrofalt.

Herr Trygger säde, att de australiska arbetarna äro ett ledighetsälskande
folk. Ja, de äro till huvudsaklig del engelska arbetare, och dessa ha det stora
kardinalfelet, att de så gärna vilja efterapa den engelska överklassen och högern,
som skapat detta weekendsystern, som nog är en av Englands olyckor.

Herr Trygger nämnde emellertid icke något örn, hur man skulle komma
fram till ett nedpressande av lönenivån i landet. Naturligtvis finns det medel
därvidlag — det finns åtskilliga av våra hemmaindustrier, som äro tullskyddade.
Vi kunna t. ex. taga bort tullarna på textilvaror och skor och en del
sådant, så sjunka väl lönerna i dessa industrier, men jag har aldrig hört, att
det parti, som herr Trygger representerar, hyst något livligare intresse för
dylika medel. Men det går naturligtvis inte i alla branscher att tillämpa den
metoden. Den stora bs^ggnadsindustrien t. ex. behöver inte några tullar, ty
man kan ju inte importera hus. Den är således skyddad och monopoliserad
i alla fall. Hur skall man kunna ingripa beträffande den? Har staten någon
möjlighet, ha vi någon möjlighet att ingripa för reglering av lönerna där? Det
finns ett land emellertid, som löst det problemet, och det är Sovjetryssland. Där
har man icke lönerna i de olika facken reglerade av tillgång och efterfrågan,
fastställda genom överenskommelse mellan fackorganisationerna och arbetsgivarna,
d. v. s. staten, utan lönerna fastställas på diktatorisk väg av staten
själv. Det förefaller mig, som om det vore det enda sättet att komma fram
till något resultat på detta område, som herr Trygger anvisade såsom förutsättningen,
för att vi skola kunna övervinna krisen. Herr Tryggers framstöt
pekar direkt på en kommunistisk eller socialistisk planhushållning, den pekar
på en stat, som ingriper i människornas villkor på ett helt annat sätt, än den
herr Trygger hittills slagit vakt örn. Ty en statlig reglering av lönerna inom
ett privatkapitalistiskt samhälle, vare sig det sker genom maximi- eller minimilöner,
är givetvis en fullständig utopi. Att vi nu hålla på att glida in i ett
sådant samhälle, mera präglat av statlig reglering, det tycker jag, att herr
Tryggers trevare och även herr Stendahls, som var inne på samma kapitel,
utgör ett indicium på. Jag vet inte, örn vi få uppfatta herr Österströms
förslag, att det skulle tillsättas en kommitté för att undersöka, huruvida kapitalismen
skulle kunna räddas, som dödsringningen över denna kapitalism,
men eftersom ingen annan talare ifrån mitt parti anslutit sig till tanken, troi1
jag ändå, att jag skulle kunna på hela partiets vägnar acceptera förslaget
med uppräckta händer. Det skulle vara en större händelse i socialismens utveckling
än socialiseringsnämndens förslag, som herr Österström såsom frisinnad
partiledare för den här remissdebatten hälsade i så hånfulla ordalag. Detta
örn detta.

Herr Mellén hyste ett oändligt medlidande med en viss kapten, som fått stå
en hel vecka och utsättas för näsvisa advokaters trakasserier och frågor. Jag
har för min del icke begärt herr Mestertons huvud på ett fat. Däremot Ilar

Nr 4.

Tisdagen den 19 januari e. m.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

herr Mesterton själv yrkat ansvar på mig enligt en paragraf, som skulle kunna
rendera mig till och med ett års fängelse. Med mig hyser herr Mellén icke
något medlidande, och ändå hade jag icke sagt annat än att jag tyckte det var
orätt av herr Mesterton att kommendera så, som han gjorde, vilket ledde till
att fem mänmskor dödades. Kapten Mesterton har givit ordern, som lett till
att dessa människor dödats, men att han därför ställes till ansvar, leder till
att herr Mellén fäller salta tårar av medlidande med honom. Jag tycker, att
det är att gå väl långt i naiv fromhet.

Herr Mellén sade vidare, att kommunismen är ett organiserat upprorsparti.
Må så vaxa. Jag tror, att det är till styrka för ett samhälle, att kunna se
litet nedlåtande på ett sådant organiserat upprorsparti, och jag tror det är en
mycket god metod att tiga ihjäl detsamma. I det sammanhanget kan jag
berätta en liten ep;sod från min egen stad. Kommunisterna satte där upp en
tidning. Det skedde visserligen på den tiden, då kommunisterna höllö ihop
allesamman, till och med Z. Höglund och Fredrik Ström. De satte, som sagt,
upp en tidning i Örebro och slogo på alarmtrumman alldeles förskräckligt och
tycktes vilja bygga på att underhålla en animerad diskussion med min egen
tidning. De räknade med att vi socialdemokrater dagligen skulle bemöta deras
alarmartiklar, så att de skulle komma i ropet och få spridning. Deras tidning
innehöll varje dag de mest fruktansvärda beskyllningar emot min egen person,
och man till och med antydde, att jag skulle ha burit bort det regleringsfläsk,
som livsmedelsnämnden förfogade över vid ett visst tillfälle. Vi, i min
tidnings redaktion, beslöto oss för att nonchalera detta fullständigt och att vi
skulle tiga ihjäl hela den andra tidningen. Det programmet fullföljde vi nied
obevekkg konsekvens. Vi skrevo inte ett ord om kommunisttidningen från det
ögonblick den uppstod och till det den efter en flämtande tillvaro dog något år
därefter. Hade vi däremot satt till alla klutar för att bemöta deras dumheter,
hade den kanske varit vid liv än i dag.

Herr Hammarskjöld gjorde en jämförelse mellan kommunismen och socialdemokratien,
och han sade, att det var ingen, som trodde, att socialdemokratien
och inte frälsningsarmén heller — det är för övrigt en ganska originell
parallell — skulle få någon vidare utbredning i vårt land, när dessa rörelser
först visade sig här i landet på 1800-talet. Men denna parallell bevisar icke
så synnerligen mycket. Ty inte menar väl herr Hammarskjöld, att vare sig
det socialdemokratiska partiet eller frälsningsarmén i närvarande stund hade
haft en mindre utbredning, örn dessa rörelser bekämpats med kanoner och kulsprutor
och strafflagsparagrafer? Liksom det hände i Tyskland, där ju socialistlagen
föll hjälplöst till marken, tror jag, att båda dessa rörelser kanske varit
ännu starkare, örn sådana skarpmakerier hade tillgripits emot dem.

Socialdemokratien säger visst inte, att kommunismen saknar möjligheter i
vårt land. Vi säga, att den saknar möjligheter att komma fram, om samhället
för den riktiga politiken. Min fasta övertygelse är att kommunisterna
ha möjlighet att bli något annat än en skock tjutande dervischer först när samhällsreformatorer
och ordningsväktare sådana som herr Mellén tillåtas uppträda
som fältmarskalkar å samhällets vägnar.

Herr Örne: Jag skall fatta mig synnerligen kort. Det var herr Hammarskjölds
tolkning av kamptullparagrafen, som uppkallade mig. Jag finner
nämligen, att då en så framstående specialist på rättens område gör en sådan
tolkning som lian gjorde, är det nödvändigt, att en gensaga inlägges däremot.

Herr Hammarskjöld menade, örn jag fattade honom rätt, att regeringen,
med stöd av denna varje år lämnade fullmakt att under pågående traktatför -

Tisdagen den 19 januari e. m.

87 Kr 4.

handlingar höja tullarna gentemot visst land, skulle kunna på egen hand besluta
generella tullförhöjningar. Som herrarna kanske erinra sig, har jag under
de sista åren regelbundet reserverat mig mot ett förnyande av den ifrågavarande
fullmakten. Det har emellertid skett av den anledningen, att jag ansett
det vara högst riskabelt att låta regeringen, beträffande vilken man ju nu
tor tiden aldrig kan veta något bestämt den ena riksdagen, hur den kan vara
sammansatt under tiden intill nästa riksdag, öppna ett handelskrig med en
annan stat. Hade jag föreställt mig, att en sådan tolkning varit möjlig, som
den herr Hammarskjöld gjort, skulle jag lia fört en betydligt mera ihärdig
kamp emot paragrafens förnyande. Jag tror emellertid, att herr Hammarskjöld
har orätt. Paragrafen har uppenbarligen tillkommit för att utgöra
ett påtryckningsmedel vid aktuella förhandlingar angående nya handelstraktater
med främmande makter. Detta framgår av hela dess tillkomsthistoria,
och jag kan yttra mig därom, så mycket mer som orden »mot visst land» insattes
på mitt bestämda yrkande i tull- och traktatkommittén. Där hade ursprungligen
föreslagits en mera generell formulering.

Jag måste säga, att örn en regering med åberopande av denna paragraf toge
sig för att göra generella tullförhöjningar här i landet, i rak strid emot riksdagens
bevillningsrätt, skulle jag yrka, att den regeringen ställdes under riksrätt.
Man kan väl ändå icke förbise en sak, som står i domarreglerna: »Domaren
akte i all lag, vad hans uppsåt var som lagen gjorde, annars varder
hon missbrukad och vändes till ett annat sinne än hans mening var som lagen
gjorde.» Det rådet får nog regeringen vara god och följa, ty den måste handla
minst lika samvetsgrant som rikets allra förnämsta och bästa domare.

Om det hade funnits möjlighet att företaga tullförhöjningarna — d. v. s.
örn det förelegat en generell fullmakt och regeringen begagnat den •—• tror
jag ändå inte, att det hade ställt sig fullt så enkelt, som en del av herrarna
kanske förmodade, efter att ha åhört herr Hammarskjölds anförande. Det
är alldeles riktigt, som herr Hammarskjöld säger, att de utländska växelkursernas
stegring verkat prisstegrande på importen över lag, råvaror likaväl
som färdiga produkter, lyxvaror lika väl som nödvändighetsvaror. Men
om man nu med tullåtgärder hade åstadkommit, att växelkurserna hade ställt
sig mera fördelaktiga, vad hade då resultatet blivit? Låt mig svara med ett
praktiskt exempel. Vi ha ett värdepapper, som ligger ute i Amerika, svenska
statens 51/2 /»-dollarlån — ett av världens allra finaste papper. Det har
i Amerika varit nere i ända till G8 % av parikursen. Nu har jag inte på
länge sett kursen i Amerika, men den står antagligen fortfarande under pari.
Hur skulle man här hemma med en förmånligare växelkurs än nu ha kunnat
hindra, att detta och liknande papper kommit hem i ett enda ögonblick? Hur
man än hade pressat ihop varuimporten, hade en dylik import av värdepapper
från utlandet kunnat omintetgöra den avsedda verkan av varurestriktionerna
under en lång tid framåt.

Sedan är det en annan sak, som man också måste taga hänsyn till, nämligen1
att våra grannländer, framför allt Danmark, låtit sin krona följa pundet. När
England släppte guldet, räknade man ju med att varuprisnivån skulle höjas
inom England. Därigenom skulle reallönerna i detta land nedbringas, utan
att man hade besvär av några förhandlingar med fackföreningarna eller av
beslut örn sänkning av statstjänarnas löner o. s. v. Men vad inträffade? Jo,
de länder, som leverera varor till England, ha i stället sänkt sina priser i
guldvaluta räknat. De sälja fortfarande i pund och till priser, som höjts
mycket litet i denna valuta räknat. Örn vi nu här i Sverige hade kommit
att i fråga örn pundkursen väsentligt skilja oss från Danmark, så att vi hållit
en mycket lägre pundkurs än danskarna, hade resultatet ohjälpligen blivit,
att t. ex. vårt smör och vårt fläsk hade kommit att stå precis lika mycket

Statsverks -propositionen.
(Forts.)

Nr i. 88

Tisdagen den 19 januari e. m.

ätaisverks propositionen.

(Forts.)

lägre i svenska kronor räknat, som våra kronor stått högre än den danska
kronan i förhållande till pundet.

Man hade faktiskt icke kunnat bringa jämvikt i betalningsbalansen på
annat sätt än genom att driva importregleringen fram till en fullständig valutareglering
liknande den, som Tyskland för närvarande har. Det förhåller
sig så, att örn man här slår in på en regleringsåtgärd, följa alla de andra
ovillkorligen efter. Jag beklagar i hög grad, att vi inte ha kunnat hålla den
svenska kronan uppe utåt. Inåt har det lyckats. I samma stund, som varupriserna
ute i världen börja att stiga och vi kunna bli av med våra exportvaror
i ökad omfattning, kommer emellertid vår krona med ali säkerhet att
gå upp igen och några större skador komma, på grund av att prisnivån inom
landet har hållit sig stabil, icke att inträda i en sådan situation.. Skadorna
bli i varje fall inte av den art som de blevo vid den stora deflationen förra
gången, blott återgången kommer att äga rum inom rimlig tid. Men det beror
självklart på hur utvecklingen blir ute i världen. Emellertid vill jag
inte uttala några spådomar örn den saken just i detta ögonblick, ty för att
kunna göra det med någon säkerhet måste man ju känna både tidpunkten,
då krisen kommer att släppa taget, och en hel del andra förhållanden, som
nu äro omöjliga att överblicka.

Jag har endast velat framhålla dessa synpunkter för att göra klart, att
problemet ingalunda är enkelt, och för att bestämt säga ifrån att om regeringen
använder kamptullsförordningen för att genomföra generella tullförhöjningar,
kommer åtminstone en mycket stor grupp inom riksdagen att yrka
på att regeringen ställes inför riksrätt.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, proposition,
i vad den angick pensions- och indragningsstaterna, till bankoutskottet,
såvitt propositionen rörde jordbruksärenden, till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

4, med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser
m. m.; och

nr 5, med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å
landet inom vissa delar av Kopparbergs län m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 17, med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 17 maj 1923 (nr 113) örn utgörande av en särskild stämpelavgift i
vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 26, örn gillande av den riksbanken meddelade befrielsen från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med gadd; och

nr 27, med förslag till lag angående ändrad lydelse av § 16 lagen den 30
maj 1873 (nr 31) örn rikets mynt.

Tisdagen den 19 januari e. m.

89 Nr 4.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts propositioner: nr

30, med förslag till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker; nr

31, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 24 och 31 §§ förordningen
den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker;

nr 32, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. och
22 § 2 mom. förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket; samt

nr 33, med förslag till förordning om extra inkomst- och förmögenhetsskatt.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda motioner:
nr 6, av herr Rosén, om viss ändring av § 34 riksdagsordningen; och
nr 7, av herr Anderson, Erik, m. fl., om ändrad ordning för val av ersättare
för ledamöter av riksdagens andra kammare.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda av herr Nilsson,
Johan, i Malmö, avgivna motioner:

nr 8, angående beräkningen av antalet tjänstgöringsdagar för värnpliktiga
m. fl. vid marinen m. m.;

nr 9, örn ökat anslag till underhåll av flottans fartyg och byggnader;
nr 10, örn minskat anslag till kasern- och förplägnadsutredning m. m. under
sjöförsvaret;

nr 11, örn minskat anslag till förplägnad under sjöförsvaret; samt
nr 12, örn minskat anslag till beklädnad under sjöförsvaret.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Löfvander
m. fl. väckta motionen, nr 13, örn säsongtull å vissa s. k. köksväxter.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 14, av herr Anderson, Erik, örn pension åt förre husaren J. A. Yngve;
nr 15, av herr Gustafsson, Karl, örn pension åt förre grenadjären C. J. Fri;
samt

nr 16, av herr Gustafsson, Karl, örn pension åt förre soldaten J. O. Eklöf.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 17, av herr Örne, angående en fullständig utredning av frågan örn en betryggande
smörkontroll m. m.; samt

nr 18, av herrar Pålsson och Jönsson, örn viss ändring av bestämmelserna
rörande försäljning av torvströ och torvmull.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt utskott den av herr Sandegård
m. fl. väckta motionen, nr 19, om beredande av möjlighet för församlingarnas
prästerskap att ett begränsat antal söndagar årligen förrätta högmässa efter
fritt ritual.

Nr t.

Tisdagen dea 19 januari e. m''.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl Maurts propositioner
:

nr 28, angående avskrivning av vissa i flottledsfonden ingående fordringsbelopp;
och

nr 29, angående vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar.

Föredrogs herr Ekmans motion, nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
örn upphävande av svenska kyrkans diakonistyrelses tjänstebrevsrätt.

Herr Ekman: Herr talman! På förekommen anledning anhåller jag att
få återtaga denna motion.

Denna anhållan bifölls, varefter motionen återtogs av motionären.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet herr Ekmans motion, nr 21,
örn dyrtidstillägg åt den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen.

Föredrogos och hänvisades var för sig till ett tillfälligt utskott nedannämnda
motioner:

nr 22, av herr Bergström, Albert, om anlitande av den offentliga arbetsförmedlingen
för anställning av rekryter vid truppförbanden; samt

nr 23, av herr Ekman, örn skrivelse till Konungen angående meddelande av
närmare bestämmelser angående en praktisk och enhetlig tillämpning av strafflagens
stadganden örn dagsböter.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Nylander
m. fl. väckta motionen, nr 24, angående lättnad i skattehänseende för s. k.
bärgningsautomobiler.

Föredrogos och lades till handlingarna bankoutskottets memorial:
nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

Föredrogs och godkändes kanslideputerades memorial nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.17 e. m,

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 20 januari.

91 » 4.

Onsdagen den 20 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Herr statsrådet Hansén avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 34, angående godkännande av ett mellan Sverige och Rumänien slutet
bosättnings-, handels- och sjöfartsavtal;

nr 39, angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara
mineralfyndigheter å kronojord; samt
nr 40, angående upplåtelse av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

35, angående överlåtelse till lantförsvaret av ett område av kronoegendomen
Revinge nr 22 (223) i Revinge socken av Malmöhus län;

nr 36, angående försäljning av ett till Varbergs f. d. fästning hörande, i
Träslövs socken av Hallands län beläget område; och

nr 37, angående försäljning av ett område av utgården Knype under kronoegendomen
Gudhem i Gudhems socken av Skaraborgs län m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
38, angående viss lindring i betalningsskyldigheten för statslån till östra centralbanans
järnvägsaktiebolag m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 25, av herr Bergqvist m. fl., om anslag till tillfälliga hjälpåtgärder för
lindrande av nöd m. m. inom Norrbottens län;

nr 26, av herr Bergqvist m. fl., örn ökat anslag till ersättning åt lappfogdar;
nr 27, av herr Nilsson, Johan, i Kristianstad, om anslag till svenska brandkårernas
riksförbund;

nr 28, av herr Larsson, Johan August, m. fl., angående vissa åtgärder för
ökad inlösen av skattefrälseräntor;

nr 29, av herr Olsson, Oscar, om rätt för kommun att upprätta fyraåriga
praktiska realskolor, byggda på den sexklassiga folkskolan, m. m.; samt

nr 30, av herr Olsson, Oscar, m. fl., om anslag till understöd åt obemedlade
och mindre bemedlade elever vid yrkesbetonade högre folkskolor m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Wohlin m. fl.
väckta motionen, nr 31, örn höjning av tullen å kaffe.

Kr 4.

Onsdagen den 20 januari.

Föredrogos oell hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 32, av herrar Bergqvist och Asplund, om pension åt småskollärarinnan
Edi Sofia Knuuti; samt

nr 33, av herr Karlsson, Gottfrid, m. fl., om beredande av möjlighet till
amorteringslån från riksbanken åt jordbrukare.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Olsson.
Oscar, väckta motionen, nr 34, örn upphävande av 2 § i lagen innefattande bestämmelser
angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat
allmänt uppdrag.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 35, av herr Bengtsson m. fl., örn anslag till statsbidrag till nyodling och
betesförbättring vid ofullständiga jordbrukar
36, av herr Bengtsson m. fl., om ökat anslag till understöd åt kontrollföreningsverksamheten;
samt

nr 37, av herr von Heland m. fl., angående obligatorisk långtidspastörisering
av konsumtionsmjölk, som salubjudes i städer och större samhällen.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 34, 39 och 40,

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 38, av herr Möller m. fl., örn statens medverkan till ett ytterligare utbyggande
av de offentliga rättshjälpsanstalterna;

nr 39, av herr Carlsson, Olof, m. fl., örn ökat anslag till försäkringsrådet:

nr 40, av herr Lindmark m. fl., örn anslag till bidrag till resor till sanatorier
eller tuberkulossjukhus för ambulatorisk kvävgasbehandling för patienter från
Norrbottens m. fl. län;

nr 41, av herr Sundberg m. fl., örn underhandlingar med vederbörande norska
myndigheter angående gemensamt utförande av en landsvägsbro av sten
över Svinesund;

nr 42, av herr Bodin, örn inrättande av en ordinarie vägingenjörstjänst för
Gotlands län;

nr 43, av herr Ekman, örn bibehållande av svenska kyrkans diakonistyrelses
tjänstebrevsrätt;

nr 44, av herr Johanisson, Johan Peter, m. fl., om anslag till provisorisk utjämning
av landstingsskatten i de fyra nordligaste länen samt i Blekinge län;

nr 45, av herr Björck, Wilhelm, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående
anslag till högre lärarinneseminariet m. m.;

nr 46, av herr Ekman, örn vissa till folkskoleväsendet utgående förslagsanslags
förändring till reservationsanslag;

nr 47, av herr Bärg m. fl., örn ökade anslag till understöd åt folkbiblioteksväsendet
samt till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande;

nr 48, av herr Björck, Wilhelm, m. fl., örn anslag till understödjande av
skididrotten bland ungdomen;

nr 49, av herr Löfgren m. fl., örn viss gottgörelse åt häradsdomaren F. Svensson
i Ryrane och förre landstingsmannen C. M. Paulson i Stenstorp;

nr 50, av herr Boos m. fl., örn höjning av tullsatserna å sparris;

Onsdagen den 20 januari.

93 Nr 4.

nr 51, av herr Johansson, Johan Veter, om årligt underhåll ur Vadstena
krigsmanshuskassa åt förre fältjägaren K. F. Åberg;

_ nr 52, av fröken Hesselgren, om beredande av pensionsrätt åt sjuksköterskan
vid Helpensionen Tyringe;

nr 53, av herrar Linders och Johansson, Johan Bernhard, angående delaktighet
^i statens pensionsanstalt för sekreteraren och föreståndaren för centralbyrån
hos jordbrukareungdomens förbund;

nr 54, av herrar von Geijer och Thulin, örn pension åt förutvarande förste
kanslisten hos första kammaren Hjalmar Modigh;

nr 55, av herrar von Geijer och Thulin, örn fyllnadspension åt vaktmästaren
hos första kammaren W. E. Willberg;

nr 56, av herr Löfgren, angående lagstiftning örn förberedande undersökning
och tvångsmedel i brottmål m. m.;

nr 57, av herr Lindley, örn utsträckt tillämpning av gällande bestämmelser
angående automobilförares tjänstgöringstid;

nr 58, av herr Lindley, örn föreskrift rörande sandapparat å motoromnibus,
avsedd för passagerartrafik;

nr 59, av herr Sandström m. fl., angående upphandlingen av lantbruksprodukter
för statens och kommunernas räkning direkt från producenterna;

nr. 60, av herr Boman, örn överlåtande av uppbörd av kronoskatt i stad å
bankinrättning, som erhållit Kungl. Maj:ts oktroj;

nr 61, av herr Möller m. fl., örn utredning och förslag angående arbetsförhållandena
inom det husliga arbetet;

nr 62, av herr Möller m. fl., örn utredning och förslag angående ett bättre
ordnande av utbildningsmöjligheterna för husligt arbete; samt

nr 63, av herr Lindley, örn utredning rörande trafikförhållandena i landet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.15 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.