RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1932:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1932. Första kammaren. Nr 33.

Lördagen den 7 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen yttrade: Å kammarens vägnar ber jag att få ge uttryck
åt vår djupa bestörtning vid underrättelsen om det hemska dåd, som kostat
den franska republikens president livet, och samtidigt få betyga kammarens
varma deltagande i den sorg, som genom statschefens tragiska bortgång drabbat
den franska nationen.

Justerades protokollen för den 30 nästlidne april och den 3 innevarande månad.

Herr talmannen anförde: Jag får för kammaren tillkännagiva, att sista

arbetsplenum före pingst anordnas fredagen den 13 maj, dock utan kvällsplenum
den dagen, och att första arbetsplenum efter pingst blir onsdagen den
18 i denna månad.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första lagutskottets
utlåtanden nr 33—35.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 34, i anledning av väckta
motioner örn tull å potatis. tull

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande motioner örn tull å potatis,
nämligen:

de likalydande motionerna nr 239 i första kammaren av herr Pettersson
m. fl. och nr 358 i andra kammaren av herr Hammarlund m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att potatis, rå, nyskördad (färsk) och inkommande
under tiden 1 januari—15 juli skulle åsättas en tullsats av 4 kronor
för 100 kilogram samt att annan potatis, ävensom potatisflingor, skulle
åsättas en tullsats, gällande för hela året, av 2 kronor för 100 kilogram; ävensom
motionen nr 243 i andra kammaren av herr Persson i Fritorp m. fl., i vilken
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att tull å potatis skulle utgå med 1
krona per 100 kilogram.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet till en början erinrat, att
riksdagen, på hemställan av bevillningsutskottet i avgivet betänkande nr 3,
antagit ett av Kungl. Majit med proposition nr 59 framlagt förslag till förordning
med tillägg till gällande tulltaxa, varigenom bland annat potatis, rå,
nyskördad (färsk) och inkommande under tiden 1 januari—30 juni (tulltaxenummer
50, stat. nr 106) åsatts en tilläggstull av 7 kronor 50 öre för 100 kiloFörsta
kammarens protokoll 1932. Nr 33. 1

Örn

å potatis.

Xr 33. 2

Lördagen den 7 maj f. m.

Om gram, samt att utskottet i nämnda betänkande besvarat jämväl de förevarande
tull å potatis, motionerna nr 239 i första och nr 358 i andra kammaren, i vad desamma av(Forts.
) g»ge tullen å dylik, under förra delen av året inkommande potatis.

Utskottet hade sedermera på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte, i anledning av ej mindre de likalydande motionerna I: 239 av herr Pettersson
m. fl. och II: 358 av herr Hammarlund m. fl. än även motionen II: 243
av herr Persson i Fritorp m. fl.

1) besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, dels att frågan örn beredande
av tullskydd åt potatisodlingen inom riket måtte göras till föremål
för närmare utredning vid tidpunkt, som härför kunde befinnas lämplig, och
frågans handelspolitiska sida därvid jämväl tagas under övervägande, dels
ock att Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda; samt

2) besluta, såsom tillägg till gällande tulltaxa, att från och med dag, som
Kungl. Maj :t bestämde, vid införsel från utlandet av vara av nedan omförmält
slag tull skulle utgå efter följande grund:

Tulltaxe-

Statistiskt

Varuslag

Tull för
100 kg
kronor

ur 51

ur 107

Potatis:

rå:

annan, inkommande under tiden 1 januari
31 juli..............N

1: —

Reservation hade avgivits av herrar Bärg, Örne, Björnsson, Lövgren i Nyborg,
Björklund, Östergren, Ericscm i Boxholm och Werner, vilka, på anförda
skäl''hemställt, att riksdagen måtte avslå såväl utskottets hemställan som de i
ämnet väckta motionerna.

Herr Bärg: Herr talman! Som kammaren finner, är det nu föreliggande
förslaget till tullåtgärder endast ett led i den rad av åtgärder, som från intresserades
sida vid denna riksdag framförts för stödjande av jordbruksnäringen.
Utskottets utlåtande utmynnar i tvenne yrkanden. Det ena utgör en hemställan
örn skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan örn verkställande av utredning
rörande frågan, hur man skall kunna undanröja hindren för införande
av potatistull under hela året. Det andra yrkandet avser åsättande av tull
å potatis med 1 krona per 100 kilogram under årets sju första månader. Skälet
till att de motioner, som föreligga, icke kunnat av utskottet tillstyrkas i
så måtto, att tullen skulle gälla hela året, har varit, att man vid överläggningarna
inom utskottet fann, att handelsavtalet med Tyskland utgjorde hinder
för införande av potatistull gällande för hela aret. Örn icke detta hinder hade
förelegat, skulle utskottets förslag örn åsättande av tull säkerligen hava utsträckts
att avse jämväl årets sista fem månader. Nu kunde detta icke garna
gå för sig, och man inskränkte sig därför till att föreslå den åtgärd, som

omständigheterna medgåvo. . , _ ... ,

Jag ber att i likhet med utskottet få bringa i erinran, att de nu föreslagna
åtgärderna avse att få till stånd tull på annan potatis än färsk potatis hor
den färska potatisen har riksdagen ju redan beslutat en sa hog tullsats tor
årets sex första månader som 7 kronor 50 öre per 100 kilogram. Önskan att

Lördagen den 7 maj f. m.

3 Nr 33.

få den färska potatisen tullbelagd Ilar således helt oell fullt blivit tillfreds- Om
ställd. Enligt skrivelseförslaget gäller det att åstadkomma tullsättning för tul1 “ potatis.
potatis även under andra delar av året än den tid, som omfattas av tullen på (Forte-)
den färska ^potatisen. Utskottet anför såsom skäl för denna åtgärd, att man
genom att åsätta potatis en tull av den föreslagna storleken skulle kunna dels
främja avsättningsmöjligheterna för potatis, dels också åstadkomma ett i allmänhet
högre pris å potatis för odlarna. Örn man ser på den statistik, som
utskottet har anfört i sitt betänkande, och som återfinnes på sid. 2,
finnér man, . att importen av det slags potatis, som det här är fråga
örn, i verkligheten är så pass obetydlig i förhållande till produktionen
per år, att det kräves en mycket stark tro för att inbilla sig, att
åsättande av tull på den importerade potatisen under normala förhållanden
skulle ha någon som helst, eller i varje fall någon nämnvärd inverkan på det
allmänna potatispriset i landet. Man finner här t. ex., att under år 1931 utgjorde
den totala skörden av potatis icke mindre än cirka 1.5 miljon ton, under
det att den importerade kvantiteten potatis endast var något över 14,000
ton. Sunda förnuftet säger ju, att det icke kan vara möjligt att genom tullbeskattning
av en sådan obetydlig del av potatiskonsumtionen, som det året importerades,
öva någon egentlig inverkan på potatispriset i landet i dess helhet.

Ända var importen 1931 abnormt stor i förhållande till närmast föregående
år. År 1929 var importen endast fattiga 427 ton och år 1930 cirka 1.500 ton.

Ställer man dessa siffror emot den totala produktionen av potatis, är det ju
tydligt— även om man inskränker sig till att taga i betraktande blott de siffror,
som kunna, anses beteckna omsättningen utanför producenternas led — att
det syfte man här söker vinna svårligen kan uppnås på det sätt, som här föreslås.
Endast under vissa omständigheter kan man tänka sig, att tullen kan
spela.någon nämnvärd.roll för jordbrukarna. Det är då det blir mycket dåliga
potatisår. ^ Örn det blir missväxt på potatis här i landet, såsom förhållandet
var t. ex. år 1927, då den totala skörden icke utgjorde mer än ungefär hälften,
av normal skörd, kan tullen givetvis spela någon roll och kanske en icke obetydlig
roll. Men då får man märka, att, därest tullen skall utöva något för
jordbruket gagnelig! inflytande, måste den drabba vid en sådan tidpunkt, då
tillgång på potatis är en livsnödvändighet för landet och icke minst för de fattiga
konsumenterna.

Det synes mig därför, som om den åtgärd man här föreslår icke under normala
förhållanden kan ha någon särdeles stor betydelse men väl kan komma
att medföra betydande olägenheter i de fall, då verklig missväxt inträffar.

När man nu klagar över de låga potatispriserna, kan det vara av intresse att
jämföra dessa priser med priserna å andra jordbruksprodukter. Man finner enligt
socialstyrelsens statistik, att under det att medelpriset för potatis 1913
var 5.6 öre per liter, var det 1931 icke mindre än 8.8 öre per liter. Örn man sätter
priset 1913 = 100, finner man 1931 ett indextal av 154 eller en stegring med
över 50 procent av 1913 års pris. Vid en jämförelse med övriga lantmannaprodukter
måste man säga sig, att potatispriserna icke äro de, som hava lidit
mest, utan de ha tvärtom stått sig jämförelsevis bäst. Häremot kan man ju
invända, att man inte bör lägga till grund för bedömandet av detta spörsmål
exempelvis de i Stockholm gällande priserna. Det kan ju vara riktigt. Producenterna
få inte på långt när de priser, som konsumenterna där få betala. Det
är ingen enastående företeelse i fråga om potatis, utan det gäller även andra
lantmannaprodukter, som saluföras i Stockholm.

. Förra årets bevillningsutskott, som jämväl hade denna fråga under omprövning,
avstyrkte då förslaget men betonade i sitt betänkande, att frågan om
bättre pris för potatis väsentligen var en fråga örn bättre organisation av avsättningen.
Detta är ett förhållande, som består lika väl i år som i fjol och

Sr 33.

Lördagen den 7 maj f. m.

Om tidigare. Strävandena att i detta avseende få till stånd en bättre tingens ordlag
å potatis. njng främjar man sannerligen inte genom att införa tull på potatis och däri(Ports.
) genom skapa ett tullskydd, som givetvis i sin mån bort eliminerar de starka
skäl, som annars föreligga att ordna avsättningsfrågan på ett mera tillfredsställande
sätt.

Örn man nu, som jag har gjort, här utgår från att den föreslagna åtgärden
icke kan ha någon synnerligen stor betydelse för producenterna, väntar jag att
få den repliken emot mig, att, örn detta ingenting betyder för producenterna,
betyder det väl i all rimlighets namn inte heller någonting för konsumenterna,
och då kan man väl ändå gå med på ett förslag, som dock syftar till att åstadkomma
någon förbättring för jordbruket, även örn dess verkningar skulle vara
rätt betydelselösa. Ja, jag medger, att en tull på 1 krona per 100 kilogram
potatis inte under normala förhållanden kommer att betyda en sådan fördyring
av varan, att detta kan sägas vara av avgörande betydelse för konsumenterna.
Men syftet med denna åtgärd måste dock, menar jag, örn det skall vara
någon mening med den, vara att få till stånd en prisförhöjning. Och enbart
detta syfte synes mig icke vara lovvärt — väl är det så ur producenternas synpunkt,
det erkänner jag villigt, men ur konsumenternas synpunkt synas mig
starka betänkligheter föreligga mot att tillmötesgå det föreliggande förslaget
och liknande förslag.

Potatis har, sedan den började odlas här i landet, väl betraktats såsom en
verklig fattigmans föda. Jag erinrar mig, hur man i min barndom, då fattigt
folk levde på ett helt annat sätt än vad fattigt folk lever nu •—^det är sant
-— betraktade tillgång till potatis även under de allra svåraste förhållanden såsom
en för mänskligheten oförytterlig rättighet, skulle jag vilja säga. Om det var
aldrig så fattigt i stugorna, skulle man i varje fall ha nödig tillgång till potatis
och salt eller i bättre fall potatis och sillake. Jag vet mången fattig familj,
som skattade sig lycklig under de svåra åren, örn den då hade ograverad tillgång
till dessa förnödenheter. Potatis användes inte allenast i fattigmanshemmen
utan även i bondehemmen, som voro något bättre situerade, för att utdryga
mjölet med vid bak eller när man kokade den vanliga rågmjölsgröten. Det
hade ingått i människornas medvetande, att även örn allt annat fattades i fråga
örn livsmedel, skulle man dock ha tillgång till potatis. Pörhallandena äro nu
för tiden annorlunda än de voro i min barndom för cirka 50 år sedan. Men den
nödtid vi nu genomleva har gjort, att försörjningsspörsmålet har blivit mera
aktuellt för fattigt folk än det har varit under de närmast föregående åren, örn
jag frånser själva krigstiden, då brist på födoämnen förelag. _Än i dag betraktar
man säkerligen i vida kretsar av vårt land bland människorna potatisen
som en sådan tillgång, som man icke bör angripa skattevägen eller på annat
sätt till förfång för de fattiga konsumenterna. Det är just tendensen att slå
in på den vägen, som gör, att man känner sig i viss mån upprörd. I och med
den nu föreslagna tullsatsen inleder man ett verkligt angrepp mot fattigmans
föda, som vi längre fram under riksdagen skola fa se utsträckt jämväl till andra
fattigmans näringsmedel. Örn några dagar får riksdagen till behandling förslag
örn tull på sill. Där har man sill och potatis. Även sill har allmänt betraktats
såsom fattigmans kost. Pa senare tid bär framkommit ett annat näringsämne,
sorn speciellt är ett fattigmans näringsmedel, nämligen margarinet.
Prågan örn margarinet få vi också endera dagen pa kammarens bord, och jag
är övertygad örn att det kommer att göras mycket kraftiga ansträngningar för
att få en lagstiftning genomförd, som inte allenast lägger tull pa de ravaror,
som fordras för framställandet av margarin, utan att man även söker att lägga
direkt konsumtionsskatt på denna fattigmans nödvändighetsvara, som jag skulle
vilja kalla margarinet. När jag ser det nu här föreliggande förslaget såsom
en inledning till en attack mot verklig fattigfolksföda, mäste jag reagera.

Lördagen den 7 maj f. m.

Sr 33.

Man har kanske här skäl att säga, att läget för jordbruket är så pass besvär- kotalia
ligt, att något måste göras. Det går inte an att säga nej till alla åtgärder, som “ „,orts
föreslås. Man kan då fråga: vad vilja ni i stället göra? Därpå svarar jag
här, att jag erkänner, att jordbrukets läge är synnerligen besvärligt. Men kan
man inte finna ut andra vägar att stödja jordbruket på än att överlåta hjälpverksamheten
åt de konsumentskretsar, som själva ha det ekonomiskt svagast?

Genom åtgärder av den nu ifrågavarande beskaffenheten gör man det i stor utsträckning
till en de fattiga konsumenternas angelägenhet att stödja jordbruket.

Är det ändå inte förnuftigare att se till, särskilt under sådana besvärliga tider,
som nu råda för fattigt folk på grund av arbetslöshet och andra bekymmer, att
man ordnar hjälpaktionen så, att det stöd, som är behövligt och som bör ges,
också får i väsentlig grad bäras av de folklager, som ha förutsättningar att
kunna bära det. Jag ber att få hänvisa till den stödaktion, som framförts motionsledes
av socialdemokraterna och vars grundsyn också har anammats av
jordbruksutredningen fastän i en annan omklädnad. Vill man här bereda det
behövande jordbruket ett stöd — och det tycker jag, att man överhuvud taget
borde vilja — finnas där vägar, anvisade, på vilka man kan på ett anständigare
och rättfärdigare sätt tJlgodose detta krav än genom att medelst fördyring av
fattigmans föda ge jordbruksnäringen det stöd den nödvändigt kräver.

Det är med dessa synpunkter för ögonen, herr talman, som de socialdemokratiska
representanterna i bevillningsutskottet hava till betänkandet fogat en reservation,
i vilken yrkas avslag å utskottets hemställan i båda de föreliggande
punkterna. Jag har med dessa ord endast velat understryka den syn på dessa
ting, som har föranlett socialdemokraterna att gå in för avslagsyrkande, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Utskottets ärade vice
ordförande påpekade, att det förslag, som nu är framlagt på kammarens bord,
innebär dels en hemställan örn en skrivelse i ärendet, dels förslag örn åsättande
av tull å potatis för viss del av året. Han erinrade örn att det var gällande traktat
med Tyskland, som lade hinder i vägen för utskottet att framlägga förslag
örn åsättande av tull å potatis för hela året. Detta är alldeles riktigt. Jag är
förvissad örn att hade icke denna traktat varit i gällande kraft, hade utskottsmajoriteten
hemställt, att den föreslagna tullsatsen måtte komma att gälla för
hela året.

Potatisskörden har — det ha de flesta av kammarens ledamöter kanske icke
föreställt sig — ett mycket högt värde för landet. Potatisskördens värde överstiger
till och med värdet av veteskörden, örn man gör en statistisk uppskattning.
Visserligen är potatisskörden så decentraliserad över hela riket, att det
kanske inte märkes så mycket i de ekonomiska förhållandena, örn priset på
denna vara är någorlunda rimligt avvägt, i motsats till vad fallet är beträffande
vissa andra jordbruksprodukter. Potatisodlingen försiggår ju över hela
riket, och den förekommer ju vid nästan alla jordbruk, dock i större eller mindre
utsträckning. Framför allt är det väl inte många jordbrukare och lägenhetsinnehavare
eller till och med backstugusittare, kan man säga, som inte försöka
att odla potatis till sitt eget behov. Men när det gäller att tillgodose de behov,
som finnas dels för industriens räkning här i landet och dels för de stora konsumtionscentra,
är det klart, att det behövs odling i stor utsträckning till avsalu.
Nu är det ju så, att det till största delen är de svagare sandjordarna, som
bäst lämpa sig för potatisodling, särskilt när det gäller matpotatis. Vi veta
ju, att i de sydliga delarna av landet och även i vissa delar av västra Sverige
förekommer potatisodling i mycket stor utsträckning. Det har också medgivits
från riksdagens sida, att exempelvis brännvinsfabrikationen får försiggå decentraliserad,
i så måtto att jordbruksbrännerierna ha tillerkänts existensberätti -

Sr aa.

Lördagen den 7 maj f. m.

tull å potatis.
(Forte.)

gande — detta i syfte att jordbruket skall kunna upprätthållas i den utsträckning
det för närvarande har i de magrare delarna av vissa distrikt. När det
gäller odling av potatis för fabrikation av brännvin eller stärkelse, lämpa sig
ju inte precis samma sorter för detta ändamål, som äro de lämpligaste för matpotatis.
Det gäller därför att väga dessa intressen mot varandra på sådant sätt,
att man får matpotatis odlad i den utsträckning, att man vid förekommande
behov kan tillgodose de stora konsumtionscentras behov, utan att det skall vara
nödvändigt att lita till en på detta område alldeles onödig import. Jag menar
härmed, att örn priset på matpotatis kan i någon mån stabiliseras, har man en
bestämd utsikt till att ett större intresse från odlarnas sida skall visas för denna
odling. Det är ju givet, att tillgången på matpotatis växlar mycket under
olika år. Under kalla och våta somrar blir skörderesultatet i norra och mellersta
Sverige i regel ganska underhaltigt både vad kvaliteten och kvantiteten beträffar.
Man har ju då i produktionen av potatis i de sydligare delarna av landet,
där odlingen givetvis på grund av klimatiska förhållanden är mera säkerställd,
tillgång till en regulator för att tillgodose konsumtionens behov, när
detta icke kan ske från de stora konsumtionscentra närliggande trakter. Man
kan således lätt få saken ordnad på så sätt, att örn matpotatisodlingen försiggår
i tillräcklig utsträckning, kan den under sådana år gå till denna konsumtions
behov, och skulle det bli goda skördeförhållanden i norra och mellersta
Sverige, får den sådana år användas för fabriksändamål. Med en liten smula
elasticitet kan detta mycket väl regleras, därför att de varor, som tillverkas av
potatis, nämligen brännvin och stärkelse, äro, som vi litet var känna till, synnerligen
hållbara och bli ju nästan bättre, desto längre de lagras.

Det torde sålunda kunna fastslås, att import av matpotatis får anses vara
alldeles onödig. Under tidigare förhållanden har det ju visserligen ansetts, att
det överskott av potatis, som eventuellt kan uppstå och som inte kan användas
till de av mig antydda fabrikationsändamålen, skulle kunna gå till animalisk
produktion. Men vi veta ju, att denna produktion för närvarande är synnerligen
tryckt och mindre lönande, och i den mån potatis användes för detta ändamål,
blir den mycket dåligt betalad.

Nu försiggår ju här i landet vid vissa tillfällen en import av potatis, som
verkar synnerligen störande på prisläget, särskilt här i Stockholm och övriga
stora konsumtionscentra. Detta gör, att odlingen blir så pass osäker, att jag
tror, att man gör mera skada än nytta genom att icke införa en tullsats på potatis.
Det är ju givet, att det på detta område som på alla andra är det tillförlitligaste
och säkraste, att vi lita till vår egen produktion. Yi ha ju vid många
tillfällen erinrat örn de situationer, som förekommit och som ju lätt åter kunna
uppstå, då det inte är så lätt att tillgodose vårt behov från andra länder. Det
är därför tillförlitligast att ha odlingen inom landets egna gränser.

Herr Bärg tryckte särskilt på, att man inte skulle fördyra denna vara för
den fattiga befolkningen, och reservanterna lia ju också sagt ut detta i sin reservation.
Men jag vill framhålla, att vi icke syfta till att det skall bli ett sådant
förhållande, utan vi åsyfta att säkerställa odlingen inom landet av god
matpotatis, så att det aldrig vare sig för fattiga eller för andra skall behöva bli
någon brist på denna vara. Men det är tydligt, att örn prisläget blir sådant, att
produktionen blir mindre lönande, kan man vid vissa tillfällen riskera, att tillgång
därpå icke kommer att finnas, och örn varorna vid sådana tillfällen komma
att stiga onormalt, får tydligen den fattigare befolkningen då sitta emellan.
Jag tror, att vi ha samma grundsyn på denna fråga, men vi ha något olika uppfattning
örn, hur man skall tillvarataga de intressen, som vi å ömse sidor vilja
''tillvarataga.

Om man i detta sammanhang skall tala örn de mindre väl situerade befolkningsklasserna,
undrar jag, vilka som för närvarande ha det sämst, de som

Lördagen den 7 maj f. m.

7 Kr 33.

odla potatis på sina magra sandjordar eller de som sitta i de stora konsumtionscentra
och behöva inköpa denna vara. Jag tror, att odlarna för närvarande
befinna sig i ett jämförelsevis sämre läge än köparna av jordbruksprodukter.

Herr Bärg sade även, att han icke förstod, att man på detta sätt vill stödja
jordbruket, och han erinrade örn de förslag, som särskilt kommit fram i socialdemokraternas
stora motion, och jag förmodar, att han kanske även syftade
på det förslag från jordbruksutredningen, som sett dagens ljus. Men jag vill
framhålla, att det förslår ingenting, och det blir icke någon effektiv hjälp genom
att man lämnar vissa tillfälliga kontantunderstöd. Även örn medel komma
att lämnas i något rikligare mån i låneform, måste man säga sig, att när jordbrukarna
icke kunna förränta de skulder de för närvarande hava, torde de icke
lia stora utsikter att förränta ökade skuldbördor, såvida man icke vidtager åtgärder,
varigenom man åstadkommer en rimlig avvägning av jordbruksprodukternas
priser. Den enda framkomliga vägen för att bereda jordbrukarna
någon effektiv hjälp torde vara den, att statsmakterna se till, att detta sker.

Herr Bärg talade vidare örn prisläget på potatis. Jag har här statistiken
från de senaste åren, 1929—1932, över priset på matpotatis, banfritt och kajfritt
i Stockholm. Jag skall givetvis icke trötta kammaren med att anföra
alla siffror utan skall endast nämna några exempel. År 1930 var t. ex. priset
i Stockholm i januari månad för mälarpotatis kr. 5: 50 samt för sydsvensk
potatis kr. 6:50. I februari 1931 var priset för sörmlandspotatis kr. 6:25
och för sydsvensk potatis kr. 6:75. I november 1931 var prisläget ungefär
detsamma. I januari 1932 har det varit något högre; det har varit uppe i
kr. 8:75 och 9:—. Potatisskörden var nämligen icke så riklig det sista året,
och prisläget har därför gått upp något under detta år.

Man får besinna, att när det här talas örn genomsnittspriser, som röra sig
omkring kr. 5: 50, 6:— och 6: 50, är det fråga örn sorterad matpotatis i säckar,
banfritt och kajfritt i Stockholm. Jordbrukarna få sortera sin potatis
hemma hos sig, och för den som sorteras ifrån kunna de icke på långt när få
det pris, som här betalas. Vad beträffar den sydsvenska potatisen, rör sig
vidare frakten på omkring två kronor. När priset här är uppe i omkring sex
kronor, går alltså en tredjedel ifrån i frakt till statens järnvägar. Det kan
vara något mindre från norra Skåne eller omkring kr. 1: 85 vid den tid, då
man kan skicka potatis utan varmvagnar, men när varmvagnarna få anlitas,
alltså under den kallare årstiden, ökas frakten, så att genomsnittsfrakten blir
omkring två kronor. Var och en torde förstå, att med sådana avbränningar det
nettopris, som odlarna få, ligger i underkant.

Ja, herr talman, med dessa ord har jag velat påvisa, att det finns fullt fog
för att kammaren skall bifalla det förslag, som utskottet har kommit med, nämligen
att gå med på något stöd åt potatisodlingen. Jag tror, att det icke skulle
vara till nackdel för konsumenterna utan att det alldeles tvärtom i det långa
loppet blir till fördel för dem, att vi befrämja en naturlig odling som denna
inom landets egna gränser och se till, att vi ha en ständig och säker tillgång på
god matpotatis inom landet. Jag tror, att icke minst de fattigare befolkningslagren
skulle ha verklig nytta därav, och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Bergman: Jag har icke, herr talman, haft tillfälle att deltaga i be handlingen

av denna fråga i utskottet. Hade jag haft det, skulle jag icke lia
kunnat instämma i det slut, vartill utskottet har kommit. Jag vill icke motsätta
mig en utredning, men däremot kan jag icke vara med örn att införa den
tull, som föreslås i andra punkten.

Denna fråga har åtskilliga sidor. Det är ju så med alla frågor av sådan art

tull å ''potatis.
(Forte.)

Nr 33.

Lördagen den 7 maj f. m.

tuli

''tat'' som denna, sasom utskottets ärade ordförande själv erinrade om, att man får
Forts) lS'' va8''a fördelarna å ena sidan och nackdelarna å andra sidan. Man får alltså
icke blott se till den fördel, som man tror sig kunna vinna genom åsättande
av en viss tullsats, utan man måste också taga hänsyn till de ofördelaktiga
konsekvenser, som en dylik åtgärd kan få, konsekvenser som kunna drabba
både producenter och konsumenter. Örn det då visar sig, att de fördelar, som
skulle vinnas genom tullens åsättande, äro mindre än de skador, som skulle
följa därav ur andra synpunkter, bjuder ju klokheten, att man icke skrider till
åtgärden. Ett sådant fall synes mig här föreligga.

Den nu föreslagna tullen skulle gå ut över ett av våra grannländer. Som
vi se i utskottets utlåtande på sid. 3, sker införsel av potatis huvudsakligen
ifrån Estland. År 1931 infördes sålunda 14,091 ton från Estland, medan införseln
från samtliga övriga länder uppgick till endast 108 ton. För vårt
grannland Estland har frågan en ganska stor betydelse. Levnadsstandarden
där är åtskilligt lägre än hos oss. För oss har frågan icke samma betydelse,
men för de estländare, som odla och exportera potatis, spelar en ettöring pr
kilogram i detta fall en ganska stor roll.

Örn det nu gällt något verkligt betydande ekonomiskt intresse för vårt land,
vore det icke underligt att man ifrågasatte en sådan åtgärd som den här föreslagna,
men då man finner, att den inhemska försäljningen av potatis ju uppgår
till över en miljon ton, medan det samtidigt förekommer allenast omkring

14,000 tons införsel, får man ju säga, att det är en för Sveriges ekonomi i det
hela obetydlig fråga, Jag undrar, örn det då kan vara lämpligt att rikta ett
sådant slag emot ett grannland som Estland, och tycker, att man bör tänka sig
för flera gånger, innan man gör det. Det går ut över ett land, vars sympatier
för Sverige äro påtagliga och synnerligen starka. Minnet av vad man i alla
samhällsklasser där kallar den gamla goda svenska tiden är mycket levande
i Estland och är där bevarat med större styrka och pietet än i något annat
iand, som jag känner. Det är av värde att bibehålla dylika sympatier. Man
bör icke utan tvingande nödvändighet rikta sådana åtgärder som den nu föreslagna
mot ett land, som är till den grad fästat med sina sympatier och sina
minnen vid vårt eget land.

Detta är en synpunkt på saken, men man kan ju också anlägga rent ekonomiska
synpunkter i avseende på de utrikespolitiska följder den ifrågasatta
tullen kan erhålla på mer än ett håll. Den sidan av saken kan man ju icke här
gå in på i detalj, men de som närmare känna dessa förhållanden, i utrikesdepartementet
och i handelsdepartementet, ha nog ganska klart för sig, att man
kommer i ganska obehagliga situationer, ifall vi nu skulle vidtaga denna åtgärd.
Jag kan därför icke annat än varna mot att man, såsom saken för närvarande
ligger, bifaller utskottsmajoritetens förslag.

Däremot vill jag som sagt icke motsätta mig en utredning i frågan och jag
skulle därför vilja föreslå, att kammaren fattar det beslut, varom utskottet
hemställer i punkt 1) men däremot icke det som innehålles i punkt 2). Jag
föreslår alltså, att kammaren beslutar att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn utredning av frågan vid tidpunkt, som härför må befinnas lämplig, och
att frågans handelspolitiska sida därvid jämväl må tagas under övervägande,
men däremot avslår den i punkt 2) påyrkade tullen.

Emellertid medför ju detta också några förändringar i den motivering, som
skulle åtfölja beslutet. Den motivering, som utskottet presterat, synes mig
vara ganska inkonsekvent. Det talas på sid. 4 örn, att riksdagens handlingsfrihet
är begränsad genom förhållandet till vissa andra länder, varvid det särskilt
är fråga örn Sverige och Tyska riket, och det talas i allmänhet örn även
»andra hänsyn av handelspolitisk natur». Dessa vanskligheter ha således icke
varit utskottet alldeles obekanta, ehuru jag icke tror, att utskottet haft känne -

Lörätgen den 7 maj f. m.

9 Nr s::.

dom om alla de viktiga synpunkter, som där äro att beakta. Men utskottet, som Pm .
alltså anser, att Kungl. Majit vid tidpunkt, som är lämplig med hänsyn tilltu
handelspolitiska förhållanden, bör göra frågan till föremål för närmare utred- or b''
ning, föreslår i alla fall därefter, att man med föregripande av denna utredning
och utan hänsyn till nuvarande handelspolitiska förhållanden nu omedelbart
skall åsätta en tull. Det synes mig föreligga en anmärkningsvärd inkonsekvens
i detta utskottsma.joritetens resonemang. Det första kan vara väl
grundat, men det andra hänger icke alls ihop med det föregående.

Jag tillåter mig därför, herr talman, föreslå, att en del av motiveringen å
sid. 3, nämligen från och med orden: »Jämväl utskottet har funnit dessa synpunkter»
till och med sidans slut måtte utgå och ersättas med följande: »Med
hänsyn härtill och under erinran därom», varefter man fortsätter på sid. 4:

»att, såsom jämväl 1931 års bevillningsutskott (betänkande nr 21) erinrade»
o. s. v. Efter ordet »konsumtionsorten» på sjunde raden skulle det därefter
heta: »har utskottet därför ansett sig böra förorda, att frågan örn tullskydd
åt potatisodlingen inom riket genom Kungl. Maj:ts försorg göres till föremål
för närmare utredning vid tidpunkt, som därför må befinnas lämplig, varvid
frågans handelspolitiska sida jämväl bör komma under övervägande». Sedan
strykes återstoden av utlåtandet före klämmen, och man fortsätter därefter:

»Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa» o. s. v. Sedan
följer vad som står i punkt 1), medan däremot punkt 2) strykes.

Herr Pettersson: Herr talman! Det kan ju tyckas, att denna tullförhöj ning

icke är av någon vikt för potatisodlarna, då den import av potatis som
sker är så obetydlig, som verkligen är fallet. Men det är nog så, att blotta tillvaron
av en dylik import under vissa tider kan vara av rätt stor betydelse för
priset på potatis.

Den förste talaren i denna debatt, herr Bärg, har pekat på att man icke bör
fördyra ifrågavarande livsmedel för den fattiga befolkningen. Ja, jag _ får
säga, att jag icke tror, att det är någon fara för att det blir så höga priser,
ifall en tull på en krona åsättes. Det ligger nog så till, att när det är goda
skördeår för potatis, reglerar sig priset i stor utsträckning självt,_ och vi få väl
ändå säga oss, att potatisen är det billigaste födoämne vi ha. Vi hörde av utskottets
ärade ordförande, att priset på potatis här i Stockholm har hållit sig
omkring sex, sju och åtta kronor. I år t. ex. har priset varierat mellan lägst
omkring kronor 8 och högst nio kronor. Man får ju säga, att örn en familj
behöver exempelvis 500 kilogram potatis och köper för ett medelpris av sju
kronor, vilket alltså betyder, att dess behov täckes för en kostnad av 35 kronor,
så blir det ändå inte någon avsevärt ökad kostnad, örn man tänker sig, att priset
ökas med en krona och familjen i stället för 35 kronor finge betala 40 kronor för
500 kilogram. Men det är å andra sidan många, för vilka det är av rätt stor betydelse
att få litet högre pris på potatisen. På hösten 1929 var det ju en rekordskörd
av potatis, och potatispriset var då mycket lågt. Jag känner till en stor
gård i Mälardalen, där man sålde potatis för kronor 4.50 per 100 kilogram.
Lantarbetarna där hade också fått mycket potatis, som de sålde direkt på båt,
och de fingo för 1,000 kilogram potatis 45 kronor eller kronor 4.50 för 100 kilogram.
Ingen kan väl påstå annat än att det är ett för lågt pris i förhållande
till det värde potatisen har. Örn man genom en tull skulle kunna minska importen,
vilken dock, som jag förut sade, kan trycka ned priset, anser jag det
fullt befogat att göra det.

Herr Bergman framhöll, att man borde tänka på Estland. Ja, det är ju
nästan jämt så, när man begär ett stöd för jordbruket, det må gälla vad som
helst, att man stöter på utlandet oell handelsavtalen. När det var fråga om
köttet, hörde vi, att frågan berörde det finska handelsavtalet, och i dag lia vi

Nr 33. 10

Lördagen den 7 maj f. m.

tull ä potatis.

(Forts.)

hort, att det tyska handelsavtalet hindrar oss att sätta tull på potatis under
den senare delen av året. Men jag tror, att tiderna äro sådana, att vi inte bara
få tänka på hur det förhåller sig i det ena och andra avseendet för utlandet,
utan jag tror, att vi så mycket som möjligt måste tänka på oss själva.

Då jag, herr talman, anser, att man icke behöver befara, att potatispriset
genom den föreslagna tullen skall väsentligt höjas för konsumenterna, men den
i vissa fall kan bliva ett stöd för potatisodlarna, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Andersson, Karl Andreas: Herr talman! Förr i världen, tror jag, var
det i allmänhet så, att riksdagen ansåg tullfrågorna vara av så stor betydelse,
att riksdagen icke utan vidare fattade beslut i sådana frågor. Jag tror, att det
tillhörde sällsyntheterna, att riksdagen beslutade i tullfrågor utan att de hade
blivit föremål för en grundlig utredning, och jag vill tillägga, att när jag hörde
herr Bergmans yttrande, fick jag ett starkt intryck av att en utredning
givetvis måste föregå ett beslut sådant som det nu här ifrågasatta. Emellertid
har bevillningsutskottet i år den ena gången efter den andra på enskilda motionärers
initiativ framlagt förslag örn tullar, som riksdagen sedan har beslutat.

Vad som gör det särskilt viktigt, att frågan örn tull på potatis blir utredd,
har redan förut framhållits. Potatisen är ett av de allra viktigaste livsmedlen,
och jag skulle närmast vilja beteckna det som det viktigaste av alla. Det förhåller
sig ju så, att ju längre ned man kommer i befolkningsskikten, ju fattigare
människorna äro, desto viktigare för dem är potatisen såsom födoämne.
Nu har det här av olika talare sagts, att tullen icke skulle medföra någon förhöjning
av potatispriset. Detta tal är naturligtvis uppenbart oriktigt, ty i så
fall vore ju hela förslaget omotiverat, och även örn en sådan tull som den nu
föreslagna kommer att medföra en ganska liten prisförhöjning, har denna dock
sin betydelse för konsumenterna.

Jag vill här peka på ett annat förhållande. Det är ju allmänt känt, att den
utländska potatisen saluföres på ett bättre sätt än den inländska. Sorteringen
och packningen lär, efter vad som har uppgivits, vara bättre än den svenska.
Det förundrar mig, att de svenska jordbrukarna icke i detta avseende kunna
konkurrera med de utländska potatisproducenterna. Utskottet självt pekar på
denna omständighet, och för min del tror jag, att den synpunkten är av mycket
större vikt än själva denna tullfråga.

Tullen å potatis avser uppenbarligen att skydda lantbefolkningen, men till
lantbefolkningen räknar jag också de mångå, många tusen människor, som bo
längs landets kuster, som leva under minst lika tryckta ekonomiska förhållanden
som jordbrukarna och som köpa all den potatis de behöva.

Jag skall inte längre upptaga debatten; jag vill endast ur dessa synpunkter
yrka bifall till reservationen. Jag skulle nog kunna tycka, att herr Bergmans
förslag vore acceptabelt, men det synes mig, att hela den tendens, som ligger
i det väckta förslaget örn tull på potatis, är så osympatisk, att jag icke kan ansluta
mig ens till herr Bergmans utredningskrav, utan ber som sagt att få yrka
bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Endast några ord till
bemötande av vissa ärade talare, som motsatt sig utskottets förslag. Herr
Bergman slog på de strängarna, att man skulle försöka att taga vederbörlig
hänsyn till utlandet, och det är naturligtvis en mycket vacker tanke, men jag
tycker herr Bergman någon gång kunde ta hänsyn till sina egna landsmän
och se till, att man avväger så, att de kunna få någorlunda drägliga existensförhållanden.

Lördagen den 7 maj f. m.

11 Nr 83.

Herr Bergman erinrade om, att levnadsstandarden i Estland stod betydligt
lägre än inom vårt land. Jag vet dock inte, örn det kan vara något eftersträvansvärt,
att man skall försöka sänka levnadsstandarden för den jordbrukande
befolkning, som sysslar med potatisodling. Jag tror, att den är så pass betryckt,
att man inte behöver särskilt framhålla, att det finns möjligheter att
åstadkomma odling av potatis genom att den sänker sina anspråk.

Jag vill vidare säga, att det kan ju vara sant, som man har konstaterat här,
att den estländska potatisen sorteras, och matpotatisen skickas hit för sig,
kanske väl så bra förpackad och sorterad, som de svenska odlarna lägga sig
vinn örn att göra. Jag erkänner, att de svenska odlarna på denna punkt böra
vidtaga vissa förbättringsåtgärder. Men dessutom lär förhållandet vara, att
denna potatis, som frånsorteras i Estland, användes till brännvinsbränning i
rätt stor utsträckning, och det torde ju inte ens för herr Bergman vara främmande,
att vi äro besvärade av rätt mycken smuggling, som lär komma från
samma håll. Det är väl inte ömhet örn denna hantering, som gör, att herr
Bergman anser, att man skall ta så utomordentlig stor hänsyn till förhållandena
på andra sidan Östersjön.

Vidare framhöll herr Bergman, att importen från Estland var så pass minimal,
att den inte kunde ha någon vidare betydelse, och det är visserligen sant,
att denna import inte är så imponerande jämfört med odlingen inom landet.
Men man vet ju, att handeln inte är så organiserad, som den borde vara. Det
är ju inte svårt att organisera en handel så, att man kan hålla ihop producenterna
på det sättet, att de inte låta sig irriteras av en tillfällig och mindre import,
men handeln är icke så organiserad, att denna import verkar faktiskt på
det sättet, att den sätter ned priserna vid vissa tillfällen.

Den siste ärade talaren erinrade därom, att riksdagen inte gärna brukade gå
in för att besluta i fråga örn tullsatser, utan att beslutet föregåtts av noggranna
undersökningar, och det är ju sant, att sådana undersökningar pågå, men
läget är sådant, att man kan inte gå och vänta, och utskottet har ju sagt, att
utskottet ansett sig böra förorda, att frågan örn tullskydd åt potatisodlingen
inom riket genom Kungl. Maj:ts försorg göres till föremål för närmare utredning.
Men strax därefter säger utskottet, att utskottet emellertid tillika, under
beaktande av de allvarliga svårigheter, med vilka vår jordbruksbefolkning har att
kämpa, funnit skäl tala för att redan nu, i avvaktan på resultatet av nämnda
utredning och med begagnade av den möjlighet, som för närvarande står öppen,
införa någon liten tullsats, då läget är sådant som det är på vissa håll.

Den siste talaren har ju själv försökt animera mig att hjälpa till med att
genomdriva en tullsats på en annan vara, som lever såsom fisken i vattnet. Jag
vet inte, örn detta kan lyckas, men i fall vi skulle kunna få den lilla tullsatsen
genomförd, blir han medbrottsling med mig i någon mån. Var och en har ju
sina intressen att se till, och jag tror, att man med gott samvete kan främja
det intresse, som utskottet här velat tillgodose.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Örn

tull å ''potatis.
(Forts.)

Herr Björnsson: Herr talman! Bland förespråkarna för potatistullens införande
kan man märka en bestämd skillnad mellan två olika uppfattningar.
Herr Pettersson å ena sidan hoppas bestämt, att tullen skall bli verksam under
alla förhållanden. Detta framgår ju därav, att han räknade ut, att en familj
skulle få en levnadskostnadsökning av 5 kronor på 35. Den föregående ärade
talaren, herr Johan Nilsson, har däremot inga förhoppningar, att tullen under
normala år skall spela någon som helst roll för prisbildningen i annan mån, än
att stabiliserandet av marknaden skall bli bättre o. s. v. Det är naturligtvis
en ofantligt viktig fråga att söka avgöra, vem av dessa båda herrar som har
rätt.

Nr 33. 12

Lördagen den 7 maj f. m.

Om _ För min del tror jag obetingat, att herr Johan Nilsson har rätt. Man
lull a potatis. kgper inte potatis därför, att den är rund o. s. v., utan man köper potatis
dorte.) därför att den innehåller stärkelse, och stärkelsens pris bestämmes ju utav den
allmänna tillgången på stärkelse. Man behöver inte nödvändigt ha en viss
kvantitet stärkelse i sin föda i form av potatis. Potatisen infördes ju i Sverige
på Alströmers tid, och dessförinnan kunde svenska folket leva i alla fall. Således,
örn priset på potatis höjs, övergår man till andra näringsmedel.

Nu är det så, att vår svenska stärkelsemarknad har tre avnämargrupper:
först och främst den industriella förbrukningen — brännvinsbränningen och
stärkelsefabrikationen — vidare användningen till människoföda och så slutligen
användningen som kreatursföda. Det har visat sig, att vid normal skörd
förbrukas väl ungefär en tredjedel av skörden till kreatursfoder. Det är uppenbart,
att örn priset på matpotatis stiger aldrig så litet, så upphör folk att
använda potatis till kreatursfoder och säljer den i stället som matpotatis. Det
finns således en mycket intim växelverkan mellan dessa tre marknadsområden.
Man kan se ett bevis därför i den omständigheten, att icke ens det allra högsta
tullskydd har kunnat garantera de potatisodlare förhöjt pris, som tillverka
stärkelse. Jag har ofta påmint örn, att vi ha en tull av 20 öre per kilo
stärkelse, men potatismjölspriset var för kort tid sedan nere i 15 öre. Detta
är ju, mina herrar, ett exempel, som inte tycks imponera vidare, men jag kan
välja ett annat och tala örn, att man sysslat med potatistull tidigare i Sverige.
Vi hade mellan 1888 och 1892 en tull på 50 öre. Då hade man tidigare infört
tull på majs för att skydda potatisodlingen. Man menade, att örn priset på
den enda utländska stärkelse, som spelade någon större roll, majsen, höjdes,
skulle potatisen komma att stiga i pris. Men man kom underfund med att
jordbrukarna förlorade mer på den affären än de kunde vinna på höjt potatispris,
och efter mycket korta debatter beslöt man 1892 att slopa potatistullen.
På den tiden var jordbrukarnas läge inte på något sätt glänsande, men när
tullen slopades, röstade i andra kammaren 136 ledamöter för avskaffandet av
tullen, under det 81 röstade för bibehållandet, och jordbrukarintressena voro på
den tiden säkerligen bättre tillgodosedda i andra kammaren än nu. Jag tror
att örn herr Pettersson skulle få se sin önskan örn införande av potatistull tillgodosedd
av riksdagen nu, skulle han mycket snart göra den erfarenheten,
att det blev en under vanliga förhållanden fullkomligt verkningslös tull.

Däremot har det påvisats, att denna tull kan skada oss i våra utrikespolitiska
förhållanden, och det är, såvitt jag kan förstå, en realitet. De upplysningar, vi
fått i utskottet, ha åtminstone övertygat mig om att saken är ömtålig och att
man bör lugna sig, och jag får säga, att jag tycker att även herr Bergmans
förslag innebär i detta avseende en fara. Det kan vara tämligen onödigt
att nu begära en sådan tull, som man under inga förhållanden vill vara
med örn.

Det kan visserligen sägas, att man kan förstå, att när jordbrukarna ha det
dåligt, de säga: Är det rimligt, att vi skola betala de intressen, som finnas för att
våra utrikespolitiska intressen icke skola skadas? Men detta är, såvitt jag
förstår, att vända sakförhållandena upp och ned. Jordbrukarna ha väl ännu
ingen obetingad rätt att beskatta de fattiga inom det svenska folket. Det är
således inte en rätt, som svenska riksdagen skulle frånhända jordbrukarna, örn
den i dag vägrar att gå med på tullen, och alltså kan man väl inte säga, att
jordbrukarna betala dessa intressen. Men svenska folket består dock av
flera människor än jordbrukarna, och det finns väl ingen anledning att för att
tillmötesgå en sannolikt fullkomligt ogrundad uppfattning örn potatistullens
värde för den ena hälften äventyra den andra hälftens verkliga intressen.

Herr talman! Jag skall be att få instämma i herr Bärgs yrkande örn bifall
till reservationen.

Lördagen den 7 maj f. m.

13 Nr 33.

Herr Bergman: Herr talman! Med anledning av den siste ärade talarens
yttrande vill jag endast säga, att jag ingalunda begärt någon tull. Jag har iuU
allenast förklarat, att jag icke vill motsätta mig en utredning i frågan. Denna
utredning kommer enligt min tanke att visa, att saken icke är så enkel som
mången föreställer sig och att det är betänkligt att införa ifrågavarande
tull. Men jag kan icke se, varför man ej skulle kunna visa det tillmötesgåendet,
då tullfrågan i alla fall i sin helhet är under utredning, att även
denna fråga skulle kunna få en så allsidig utredning som möjligt.

Men vad utskottets ärade ordförande gentemot mig yttrade föranleder mig
också till en replik. Då jag gjorde gällande, att man borde visa hänsyn till
ett mot oss alldeles särskilt vänligt sinnat grannfolk, i synnerhet då det
gäller en fråga av så pass ringa betydelse för oss men av jämförelsevis
stor betydelse för ifrågavarande grannfolk, svarade han, att vi borde i främsta
rummet ta hänsyn till våra egna lansmän och icke till utlänningar. Det råder
väl dock — eller bör åtminstone råda — en större samhörighet emellan oss
och de nordiska östersjöfolken än mellan oss och vilka utlänningar som.helst.
Det vill jag först och främst säga. För det andra anser jag mig. ha
tagit hänsyn även till just våra egna landsmän. Jag nämnde ju att icke
blott vissa imponderabilier riskerades i avseende å ett annat folks sympatier,
utan också att vissa direkta ekonomiska värden sannolikt, örn tullen bifalles,
gå oss ur händerna. Detta kan man icke i detalj gå in på här, men de som
ha med underhandlingarna att göra, veta vad det gäller

Vidare vill jag också säga, att den fördel, man skulle kunna vinna just
nu, är så gott som ingen, ty örn denna tull bifalles, så skall den .ju i
alla händelser upphöra den 31 juli, och vad vinner man då under innevarande
år? Örn däremot Kungl. Majit utreder saken och finner, att någon
positiv fördel för våra potatisodlare kan vinnas, så har ju Kungl. Majit
fullkomligt obeskuren rätt att på hur tidigt stadium som helst av nästa riksdag
komma med de förslag, som kunna finnas påkallade.

Jag kan således inte se, att ens de, som önska en tull, skulle ha någon
speciell olägenhet av att nu ge sig till tåls med en utredning, då de ändå
för i år icke ha någonting att vinna, under det att man däremot nu med visshet
råkar ut för åtskilliga utrikespolitiska och handelspolitiska svårigheter.
Jag kan därför icke finna annat, än att det klokaste är att handla så, som
jag tillåtit mig att föreslå.

Herr Bärg: Jag ber, herr talman, att få säga några ord i anledning av utskottets
ärade ordförandes inlägg här.

Herr ordföranden lade synnerligen stark tonvikt vid, att den föreslagna
tullåtgärden här egentligen syftade till att bereda vissa förmåner åt konsumenterna.
Det var i deras intresse i inte minsta grad, som det nu föreliggande
förslaget förordats av utskottet. Herr ordföranden gick till och
med så långt, att han sade, att min syn på dessa ting och hans är nog densamma,
fastän vi välja olika vägar.

Jag vet, att bevillningsutskottets ärade ordförande, som är landshövding
i det mest potatisproducerande länet i landet, har så reell syn på dessa ting,
att han nog vet, att det inte är tillgången på potatis, som är hotad, och att
man nu behöver genom att sätta en tull söka få en ytterligare förstärkt potatisodling
i landet. Det förhåller sig inte på det sättet, och jag har svårt
att tro, att den argumenteringen täcker vad man egentligen menar i det här
fallet. Det är det lindrigaste sätt, på vilket jag vill uttrycka min uppfattning
om det talet.

Däremot förstår jag mycket väl, vad herr ordföranden säger, att den här
formen att bereda jordbruket stöd nog är behagligare än att ta emot hjälp,

å potatis.
(Forts.)

\r :’,8. 14

Lördagen den 7 maj f. m.

Om sorn ges i »nådeform». Ja, det skulle vara behagligt för alla dessa flera
« potatis, hundra tusen människor, som nu behöva anlita det allmännas hjälp, att kunna
(rörts.) begagna sig av sådana utvägar, att man genom lagstiftning kunde tillförsäkra
dem vad de behöva för livets nödtorft, utan att detta behövde göras i form
av hjälp, nödhjälpsarbete, fattigvård och annat sådant, som man nu får lita
till. Men jag undrar liksom herr Björnsson, huru det skulle te sig, örn man
funne på att lagstiftningsledes tillförsäkra de arbetslösa skarorna hjälp utan
att taga det i s. k. »nådeform» och att den hjälpskyldigheten pålades jordbrukarna
genom lagstiftningen. Visserligen tycker jag inte, att den »nådeform»,
som praktiseras nu i fråga om stöd åt de arbetslösa, är synnerligen
tilltalande för dessa, som behöva begagna sig av den, men ur min synpunkt
är den bättre och rättfärdigare, än om man skulle begagna sig av en verklig
lagstiftning för att tillförsäkra dessa skaror bröd på det sätt, på vilket man
nu försöker skattlägga de fattiga för att hjälpa jordbrukarna.

Jag. vill inte säga några elakheter åt herr Bergman, ty jag vet, att han
sitter i en myrstack i den här frågan. Hans partivänner i utskottet ha obetingat
tillstyrkt utskottets förslag, och det är inte så lätt att rätta till den
saken. . Det vore ju synd att lägga stenar i vägen för detta, men annars
måste jag säga, att den tull, man skriver och begär att få, kommer väl att
verka ungefär på det sättet som den tull man beslutar utan att ha skrivit
däromj. Och så gamla i gårde äro vi både min vän Bergman och jag, att
vi veta, att man inte skriver till Kungl. Maj:t örn någonting, som man inte
vill ha. Ja, i ett nödläge kan man göra ett yrkande för att undgå det som
värre är, det förstår jag, men någon djupare mening i herr Bergmans hemställan
kan det knappast ligga än en undanflykt för ögonblicket. Mig förefaller
det, som örn det enda förnuftiga ur deras synpunkt, som dela både min
och herr Bergmans uppfattning i denna fråga, är att gå på ett rent avslag.

Herr Nilsson, Alexander: Herr talman! Såsom representant för Kristianstads
län, som bedriver den största potatisodlingen i riket, ber jag att få yttra
några ord i denna fråga.

. Jag anser, att bevillningsutskottets betänkande endast innebär en gest. Ett
bifall till utskottets förslag innebär, att det skall råda tullfrihet från den
1 augusti ända till nyårsdagen, så att potatis därunder kan införas tullfri
och av.mellanhänder lagras och säljas, när vi tänkt, att vi skulle erhålla denna
krona i tull.

Här uttalas först av herr Berg och sedan av herr Björnsson, att detta
är att beskatta, fattigman. Först säger herr Bärg, att potatis är fattigmanskost,
och när herr Björnsson sedan sade, att det var att beskatta den fattige,
då, mina herrar, sätter man den fattige emot den fattigaste. Ty vi få besinna,
att det är på den fattigaste och magraste jorden, som odlas mesta av
den potatis, vilken skall avyttras.

Det har förut framhållits av ordföranden i bevillningsutskottet, att frakterna
göra mycket till, så att vi inte kunna sälja potatis t. ex. i Göteborg
och Stockholm, som utskottet nämnt. Jag medger, att så är förhållandet,
ty med nedbringade fraktkostnader skulle man kanske kunna sälja potatis en
krona billigare i handeln här uppe.

Ett annat exempel har framförts, nämligen att sorteringen m. m. anges
vara i dåligt skick. Ja, det är just en sak, som jag många gånger klagat
över och ännu en gång skall beklaga, att av producenterna framföras osorterade
varor. Men därtill finnes en stor orsak, nämligen att man vid upptagningen
av potatis inte vet, att den bör sorteras i skilda storlekar, för att
man skall kunna sälja antingen till fabrikerna eller till konsumenterna i stä -

Lördagen den 7 maj f. m.

15 Nr 33.

derna såsom matpotatis. Finge vi under alla förhållanden sälja någonting,
skulle vi säkerligen märka, att potatismarknaden icke skulle fördyras det
minsta vare sig i Stockholm eller Göteborg. Landsorten har på sina håll
dyrare potatis, än just dessa städer ha, tack vare importen. Det förhåller
sig nämligen så med denna import av potatis och med saluhållandet av densamma,
såsom med alla andra varor, att när större partier potatis finnas till
avsalu än konsumenterna tillfälligt behöva, sjunker priset under det vanliga.
Så är förhållandet i Stockholm. När skutorna nere i hamnen inte kunna sälja
potatis, så är priset genast nere. Vi från Skåne ha ju den långa frakten
hit, som fördyrar tillförseln. En sådan tillförsel från de södra delarna av
landet skulle naturligtvis bidraga till jämnare priser. Nu är det mycket förunderligt,
att vi endast skulle ha tullen under sju månader, men ej just vid
den tid, då vi skörda potatisen och skulle sälja den för matbehov här uppe
eller avyttra den till fabriksändamål, det vill säga på hösten.

Jag skall inte uppehålla tiden längre utan nöjer mig med att yrka bifall
till utskottets hemställan, ty det heter: Bättre nöja sig med litet än att förkasta
alltsammans.

tull å potatis.
(Forts.)

Herr Bergman: Herr talman! Det var ytterligare ett pär invändningar,

som bevillningsutskottets ärade ordförande gjorde och som jag i mitt förra
korta anförande ej svarade på, men som kanske påkalla ett svar.

Den ärade talaren säde, att jag rekommenderat sänkning av vår svenska levnadsstandard
— så uppfattade jag åtminstone hans yttrande. Det har jag
emellertid aldrig någonsin vare sig sagt eller menat. Jag har endast påpekat,
att vi i Sverige lia en högre levnadsstandard än folket i ett visst grannland.
Därav drog jag den slutsatsen, att vad som för oss har mycket litet betydelse
med hänsyn till vår högre levnadsstandard kan hava en mycket större betydelse
för dem, som ha en lägre. Jag ansåg, att då man säljer en miljon ton
inhemsk potatis, så kan man liksom hittills vara så pass generös att man tillåter
ett mot oss vänskapligt sinnat grannland att föra in 14,000 ton. Det
sänker icke vår levnadsstandard.

Vidare erinrade utskottets ordförande, örn jag hörde rätt, att estnisk potatis
även kunde användas till brännvinsbränning. Hur skulle en införsel av
några tusen ton god matpotatis till Sverige kunna uppmuntra användningen
till brännvinsbränning? Skulle det inte snarare förhålla sig så, att örn man
stänger av all möjlighet att avsätta potatis på vår svenska marknad, just en
större frestelse uppstår till att låta potatisen förvandlas till brännvin?

Vad herr Bärgs senaste yttrande beträffar, är jag honom tacksam för hans
välvilja att sentera den svårighet, i vilken vi befinna oss; men jag vill ännu
en gång, liksom gentemot herr Björnsson, påminna, att det inte är fråga örn
att begära någon tull. Om man försöker vrida det därhän, så är det vad mitt
yrkande beträffar alldeles oriktigt, Det som innebär någon begäran örn en
tull har ju strukits ur motiveringen. Men jag vill gå med på en utredning,
som kommer att visa, vilka fördelar och nackdelar en tull i detta fall kan medföra.
Det är ju ett tillmötesgående, som man borde kunna visa. Min övertygelse
är, att det av denna utredning skall bli ganska klart, att nackdelarna
för vårt land av en tull äro övervägande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu ifrågavarande betänkandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle avslå såväl utskottets hemställan
som de i ämnet väckta motionerna; samt 3:o), av herr Bergman, att
kammaren skulle bifalla vad utskottet hemställt i punkten 1 men avslå utskottets
hemställan i punkten 2. Därjämte hade herr Bergman framställt ett sär -

Sr 33. 16

Lördagen den 7 maj f. m.

lall

Om skilt yrkande beträffande motiveringen, till vilket kerr talmannen ville återa
potatis, komma efteråt.

(torts.) . . t t

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt de under l:o)—3:o)
här ovan upptagna yrkandena och förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Bärg och Bergman begärde votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till det under 2:o) upptagna yrkandet.

Herr Bergman äskade emellertid votering jämväl örn kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående bevillningsutskottets
betänkande nr 34 antager avslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Bergmans under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en omröstningspropositionen
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 34,
röstar '' .*• JA1! lif.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna.

Sedan denna voteringsproposition efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes
till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och
därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina
platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 64.

Herr talmannen yttrade därefter, att det av herr Bergman i fråga örn utskottets
motivering framställda yrkandet finge anses förfallet genom kammarens
nu fattade beslut. _

Lördagen den 7 maj f. m.

Nr 33.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 39, i anledning
av väckta motioner angående åtgärder till begränsning av införseln till
riket av trävaror och ved, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 40, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning.

För verkställande av ifrågavarande granskning hade utskottet tagit del av
dels fullmäktiges i riksbanken allmänna och särskilda protokoll för tiden från
och med den 10 januari 1931, intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges
i protokollen antecknade beslut och åtgärder, och till början av innevarande
års riksdag, dels vissa av fullmäktiges särskilda protokoll för tiden
därefter, dels de av vederbörande revisorer avgivna berättelserna örn verkställd
granskning av riksbankens såväl huvudkontors samt samtliga avdelningskontors
i orterna förvaltning under år 1930, dels ock fullmäktiges med utskottets
memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens tillstånd,
rörelse och förvaltning under år 1931 ävensom de av styrelserna för
riksbankens avdelningskontor i avseende å dessa kontors förvaltning under samma
år lämnade redogörelser.

Härjämte hade utskottet för ytterligare utredning av vissa frågor dels haft
överläggningar med representanter för fullmäktige, dels ock från fullmäktige
införskaffat kompletterande upplysningar i en del hänseenden.

Punkten 1.

Utskottet hade i förevarande punkt gjort vissa uttalanden rörande de penningpolitiska
frågorna och fullmäktiges handhavande av valutavården, varefter
utskottet anfört:

»De reflexioner, till vilka granskningen av fullmäktiges handhavande av
valutapolitiken sålunda givit anledning, har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Gustafsson i Stensholm,
Johansson i Friggeråker, Stendahl, Forssell, Leffler, Edberg och Olson
i Göteborg ansett, att utskottets yttrande under denna punkt bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade.

Herr Trygger: Herr talman! .Tåg skall icke närmare ingå på utskottets
och reservanternas yttranden i vad de gälla bankofullmäktiges åtgöranden i
valutapolitiskt avseende under den tid, utskottets granskning omfattat. Det
synes mig emellertid, att utskottet möjligen skulle kunnat komma till enighet
även i denna fråga. Utskottets majoritet i punkt 1) skulle, såvitt jag förstår,
blott haft fördel av att stryka bland annat följande passus i sitt utlåtande:
»Av vad fullmäktige på denna punkt anfört och utskottet i övrigt kunnat inhämta,
synes framgå, att tanken, att uppläggandet av ett valutalån kunde
bliva behövligt, framkommit i diskussionen inom landet först på eftersoinmaren
1931 eller ungefär vid samma tid, som fullmäktige vidtogo åtgärder i
berörda syfte.»

Utskottet synes mig tilldela bankofullmäktige en alltför anspråkslös roll i

Första kammarens protokoll 1932. Nr 33. 2

Äng.

riksbankens

valutapolitik.

Nr 83. 18

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

fråga om deras valutabevarande uppgift, då utskottet anser, att fullmäktige
kunna slå sig till ro, så snart icke diskussionen i landet fordrat en åtgärd i en
viss riktning. Ute i landet åter Ilar man säkerligen i allmänhet haft den uppfattningen,
att då fullmäktige icke vidtogo någon åtgärd förrän på sensommaren
1931, detta, berodde på, att fullmäktige med den ingående kännedom,
som de bort äga i frågan, kommit till den bestämda uppfattningen, att situationen
icke tidigare krävde något initiativ i frågan från riksbankens sida. Och
vad reservanterna angår hade de säkerligen haft så mycket lättare att i någon
mån modifiera sitt uttalande, som det principiellt sett ojämförligt viktigaste
av vad de gjort gällande kommit till uttryck i utskottets uttalande i punkt
2) samt i punkt 1), i vad den behandlar riktlinjerna för vår valutapolitik under
den närmaste framtiden. Utskottets yttrande i denna del av punkt 1) är
enhälligt.

Med allt skäl har utskottet däri avvisat den förflugna tanken på en anknytning
av kronan till någon främmande fri valuta t. ex. pundet. Likaledes har
utskottet med rätta funnit tiden ej vara inne för att såsom mål för Sveriges
valutapolitik uppställa någon återanknytning till guldet, vare sig efter den
gamla eller någon annan paritet. Tillsvidare anser man sig däremot böra taga
hänsyn till kronans värde i förhållande till nyttigheter av olika slag samt
sträva efter att inom landet uppnå och upprätthålla en viss prisnivå. I korthet
har detta program angivits så, att man skall söka bevara den svenska
kronans inhemska köpkraft. Utskottet erkänner emellertid, att detta program
icke har någon otvetydig innebörd.

Med tydlighet har utskottet därjämte fastslagit, att utgångspunkten för kronans
värde bör vara icke blott den inhemska prisnivån utan även vårt näringslivs
behov. Erån synpunkten av näringslivets berättigade krav uppgives, att
från vissa håll framförts anmärkning mot valutapolitiken, sådan den hos oss
hittills tillämpats, medan från annat håll gjorts gällande, att en påtaglig höjning
av levnadskostnaderna måste motverkas, men att man dock vore villig erkänna,
att den starka nedgång, som ägt rum särskilt i fråga örn partiprisnivån,
haft skadliga verkningar, som måste för framtiden undvikas.

Man har inom utskottet slutligen enat sig örn att valutapolitiken bör segla
ungefär mitt i farleden mellan deflation och inflation samt påpekat, att denna
politik hittills i sin fruktan för en inflation icke undgått att i viss mån hamna
i en verklig deflation. En återhämtning av priserna vore således nödvändig,
men gränsen för denna återhämtning i fråga om hemmamarknadsvarorna göres,
något oklart, beroende av levnadskostnaderna så till vida, som dessa icke finge
kännbart påverkas. Därjämte har utskottet uttryckligen understrukit vad en
person även med den mest enkla fattningsgåva bör kunna förstå av sig själv,
nämligen att utländska importvaror och inhemska exportvaror, vilka på grund
av växelkurserna blivit höjda i pris, liksom varor, som underkastats tullförhöjningar,
icke skola tagas i betraktande till sitt ökade pris, då undersökningen
sker angående frågan, huruvida en höjning av levnadskostnaderna ägt rum eller
ej.

Denna påtagliga sanning har utskottet hämtat ur bankofullmäktiges skrivelse
av den 11 februari 1932. Utskottet har emellertid fäst uppmärksamheten
på att enligt kritiken mot den förda valutapolitiken icke ens dessa självklara
satser faktiskt iakttagits, utan att till och med stegringen av vissa, av
växelkurserna påverkade priser kompenserats genom nedtryckningen av priser
å inhemska varor i allmänhet, och att alltså i viss mån en sådan utveckling ägt
rum, som, enligt vad fullmäktige själva yttrat, vore ägnad att skärpa verkningarna
av den nuvarande krisen. Och tillägger utskottet: »I den mån

nämnda utveckling främjats eller icke hindrats av den förda ränte- och kreditpolitiken,
skulle, har det gjorts gällande, denna alltså hava haft en defla -

Lördagen den 7 maj f. m.

19 Nr 33.

tionistisk karaktär till skada för näringslivet.» Utskottet självt förklarar sig
visserligen inse svårigheten att fälla ett tillförlitligt omdöme örn orsakerna till
den utveckling, som i detta hänseende försiggått, men, att döma av ordalagen
i dess yttrande, synes utskottets samtliga ledamöter lia tagit starkt intryck
av det mindre tillfredsställande sätt, varpå penningpolitiken efter guldmyntfotens
frångående hos oss förts. Utskottet slutar sin framställning i denna
del därmed, att »det uppenbarligen måste vara ett allmänt önskemål, att räntorna
inom landet hållas på den lägsta nivå, som överhuvud taget är möjlig,
utan att derför penningpolitiken uppställda målet äventyras.»

Då man sålunda tager del av vad utskottet gjort gällande i fråga om kronans
inhemska köpkraft, finner man, att utskottet sökt taga hänsyn till tvenne
viktiga intressen, det ena näringslivets berättigade krav, det andra konsumenternas
åstundan att levnadskostnaderna ej utan tvingande skäl höjas. Utskottet
har sökt avväga dessa olika intressen och i stort sett kan man icke
undgå att erkänna, att då det, såsom nu är fallet, blott gällt att ge riksbanksledningen
en anvisning att gälla tillsvidare, utskottet på ett ganska tillfredsställande
sätt löst sin uppgift.

Det finns emellertid även ett annat valutaspörsmål, och det är frågan örn
kronans yttre värde, dess köpkraft i förhållande till utländska valutor. Sedan
den gamla guldmyntfoten avkopplats och, såsom jag förut sagt, problemet om
dess återkoppling i någon form icke för närvarande kan anses moget för behandling,
har^ riksbankens gamla uppgift att upprätthålla ett visst internationellt
värde på kronan i det hela upphört. Klart är emellertid, att i den mån
kronans värde inom landet stiger eller faller, detta kan hava en viss inverkan
på den utländska växelkursen. Indirekt kommer således riksbanken att på
denna väg kunna. öva inflytande även på kronans yttre värde. Avgörande
för detta värde bli dock andra omständigheter, främst bland dessa utfallet av
vår handelsbalans.

Överskottet eller underskottet i vår nationalhushållning i förhållande till utlandet
beror på den handelspolitik, som regering och riksdag godtaga, samt på
de produktionskostnader, som våra produkter äro underkastade. I förra avseendet
vill jag hänvisa till vad jag upprepade gånger i riksdagen gjort gällande,
att det icke duger att sitta med armarna i kors och emottaga främmande länders
ofta genom mer eller mindre konstlade medel förbilligade varor, samtidigt som
utlandet stänger sina gränser för våra viktiga exportartiklar. I senare avseendet
åter torde det icke vara svårt att begripa, att örn våra produktionskostnader
voro för höga, då guldmyntfoten övergavs — något som är obestridligt —
de fortfarande äro för höga, då den fria kronans inre köpkraft är ungefär lika
med den gamla guldkronans. Kommer härtill, att man i utlandet genom nedtryckning
av den egna prisnivån söker ytterligare försvåra vår export och främja
sin egen export till Sverige, torde det vara uppenbart, med vilka svårigheter
våra näringar ha att kämpa.

Enda medlet att komma över dessa vanskligheter är, att konkurrenskraften
ökas bland annat genom sänkning av arbetslönerna, vilka i Sverige nått ett
höjdrekord. Då kronans inre köpkraft i det väsentliga är lika stor nu som
under guldkronans tid, skulle en lönenedsättning icke innebära större offer från
arbetarnas sida än den skulle medfört, om guldmyntfoten ej suspenderats. Däremot
har Sveriges övergivande av guldmyntfoten framkallat den särskilda olägenheten
för våra exportnäringar, att vissa länder under oberättigat förebärande
av s. k. valutadumping från vår sida underkasta våra varor extra tullar,
som hota att lamslå exporten.

sig emellertid omöjligt att åstadkomma en nedsättning av penninglönerna,
blir följden av ett bibehållande i stort av kronans inhemska köpkraft
att åtskilliga näringar tvingas att inskränka eller rent upphöra med sin verk -

Ang.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

Nr 33. 20

Lördagen den 7 maj f. m.

Arty.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

samhet. Detta komme att medföra ökad arbetslöshet. Då skattekällorna samtidigt
sina undan för undan, bleve det slutliga resultatet, att sedelpressen ökar
sin hastighet och att därmed även kronans dittills bevarade skäliga köpkraft
inom landet, trots alla motåtgärder i övrigt, går förlorad.

Vi lia således kommit till det resultatet, att den viktigaste synpunkten, då
frågan gäller att bevara kronans köpkraft, icke är en viss prisnivås bibehållande
utan tillgodoseendet av näringslivets ofrånkomliga anspråk. Eftersättas
dessa anspråk, träffas därav hårt såväl den yttre som den inre köpkraften,
detta på grund av den utarmning, som landet sålunda underkastas. Bibehållandet
av kronans inre köpkraft åter förutsätter, för att icke bringa ofärd över
landet, att näringslivets produktionskostnader icke samtidigt kvarhållas vid
en höjd, som omöjliggör dess konkurrensförmåga.

Den nuvarande krisen har, såvitt jag förstår, så hårt skakat vårt näringsliv
och så grundligt förmörkat framtidsutsikterna, att vi måste vara beredda att
nedsätta vår gamla levnadsstandard. Att under bevarande av kronans inhemska
köpkraft söka giva löntagarna samma levnadsstandard som förut, samtidigt
som det i näringslivet nedlagda kapitalet och dess avkastning alltmera förminskas
eller rent av förintas, detta är en ödesdiger politik. Såsom utskottet
riktigt sagt, kan programmet att söka bevara kronans inre köpkraft icke ensamt
utgöra grundval för strävandena att reglera kronans värde. \ ad som därutöver
fordras, är ett allvarligt tillvaratagande av näringarnas oavvisliga krav att
överhuvudtaget kunna existera. Underkasta vi oss de försakelser, som härför erfordras,
skola förvisso, det är min förhoppning, ljusare dagar återinträda i
Sveriges land och folkets gamla välstånd göra oss på nytt avundade av främmande
nationer.

Herr Widell: Herr talman! Med anledning av bankoutskottets utlåtande

angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning
anhåller jag att å bankofullmäktiges vägnar redan nu vid debattens början
få anföra följande.

Fullmäktige vilja först frambära sin tacksamhet till bankoutskottet för att
utskottet i den omfattning som skett, lagt papperen på bordet. Detta bör giva
kammaren möjlighet att grunda sitt omdöme rörande fullmäktiges förvaltning
av riksbanken på verkliga fakta. Enligt fullmäktiges mening är det ingalunda
ägnat att förvåna, att inom utskottet enighet icke kunnat vinnas beträffande
alla åtgärder i olika avseenden, som fullmäktige vidtagit under det gångna året.
Det måste givetvis vara förenat med mycket stora svårigheter att efter allt vad
som inträffat, sedan fullmäktige fatta sina beslut, med full objektivitet kunna
bedöma dessa. Men utan noggrann kännedom om och erforderlig hänsyn till de
förhållanden, som voro rådande vid tidpunkterna för de olika besluten, måste
en efterhandskritik av dessa bliva mer eller mindre oriktig.

Fullmäktige kunna erkänna berättigandet av utskottets kritik endast under
den förutsättning, att fullmäktige skulle haft möjlighet att förutse, att en våldsam,
hela världen så småningom omfattande förtroendekris, skulle under sommarén
1931 utvecklas, att England skulle lämna guldmyntfoten, samt att Kreugerkoncernens
ekonomiska ställning skulle vara helt annorlunda än vad som
framginge av lämnade uppgifter och dessa bolags bokslut. Men detta skulle
från fullmäktiges sida hava inneburit en större grad av framsynthet än som
varit tillfinnandes hos ledande finansmän vare sig inom eller utom landet.

Vad först beträffar riktlinjerna för den svenska penningpolitiken, få fullmäktige
erinra, att fullmäktige i skrivelse till Konungen den 11 februari detta ar
mera utförligt preciserat innebörden av det penningpolitiska program, sorn, i
överensstämmelse med av regeringen gjorda uttalanden, riksbanken fullföljt
under tiden efter guldmyntfotens frångående. Fullmäktige hava ytterligare

Lördagen den 7 maj f. m.

21 Nr 33.

berört samma fråga i en skrivelse till bankoutskottet, som återgives i förevarande
utlåtande.

Fullmäktige konstatera med tillfredsställelse, att utskottets majoritet i stort
sett ej haft någon erinran att göra mot fullmäktiges valutavårdande verksamhet
under denna, särskilt ur valutapolitiska synpunkter, svåra tid.

Vad utskottet anfört rörande riktlinjerna för penningpolitiken, synes i huvudsak,
såsom utskottet självt framhåller, överensstämma med vad fullmäktige
härom anfört i sina förenämnda skrivelser. Det hade dock enligt fullmäktiges
mening varit önskvärt, att de av utskottet angivna riktlinjerna kunnat mera
klart preciseras.

Beträffande den av herr Gustafsson i Stensholm m. fl. avgivna reservationen
få fullmäktige göra följande erinringar.

Reservanterna göra gällande, att fullmäktige redan på våren eller försommaren
1931 —• i varje fall efter den 5 maj — bort vidtaga åtgärder för att bereda
ersättning för den minskning av valutareserven, som bleve en följd av Kreugerkoncernens
tyska utbetalning. Reservanterna anse, att ett avtal bort träffas
örn en större utländsk trasseringskredit på viss tid, exempelvis två år. Utöver
vad fullmäktige i skrivelse till utskottet andragit i denna fråga, torde inför kammaren
böra upprepas följande, som förste deputeraden härom anfört inför utskottet.

I slutet av april 1931, d. v. s. omedelbart efter det förste deputeraden genom
samtal med ingenjör Kreuger första gången erhållit kännedom om att en del
av den Kreugerkoncernen enligt avtal av år 1929 åliggande utbetalningen till
Tyskland avsågs att tågås från den svenska penningmarknaden, gjordes förfrågan
hos en utländsk centralbank, angående möjligheten att erhålla erforderligt
stöd, i händelse behov därav skulle uppstå. Dylik förfrågan gjordes även på
a.nnat håll under den utländska resa, som förste deputeraden påbörjade den 7 påföljande
maj. I båda fallen erhöllos tillmötesgående svar. Händelsernas utveckling
föranledde, att dessa preliminära utfästelser sedermera ej kunde utnyttjas.

Örn fullmäktige ville vara efterkloka, skulle de nu kunna konstatera följande.
Det är icke sannolikt, att en trasseringskredit — låt oss säga på etthundra
miljoner kronor — i maj 1931 kunnat erhållas på längre tid än ett ar. Det kari
dessutom med en till visshet gränsande sannolikhet nu sägas, att vart land ej
ens med tillhjälp av en avsevärt större kredit lyckats upprätthålla guldmyntfoten.
En kredit på ett år skulle hava förfallit till återbetalning i dessa dagar.
I bästa fall torde densamma ha kunnat omsättas mot en större avbetalning. Den
därför erforderliga valutan hade kunnat förvärvas endast till betydande överkurs.
Med hänsyn till berörda omständigheter torde det i nuvarande situation
kunna ifrågasättas, om upptagande av en dylik kredit länt landet till verklig
fördel.

Nyssnämnda reservanter framhålla vidare,, att riksbanken den 21 september
1931 borde hava höjt diskontot från 4 till 6 eller 6 1/2 % och ej, såsom skedde,
verkställt höjningen i två etapper, nämligen den 21 september till 5 % och den
25 september till 6 %. Av fullmäktiges protokoll framgår, att fullmäktige den
21 september hade under övervägande en höjning till 6 %. Utvecklingen ådagalade
sedermera, att ej heller en dylik höjning skulle hava möjliggjort ett bibehållande
av guldmyntfoten. Reservanterna anse emellertid, att om fullmäktige
verkställt diskontohöjningen på det sätt, som enligt deras mening varit riktigt,
skulle en så hög räntesättning som 8 % kunnat undvikas den 27 september, då
guldmyntfoten övergavs. Fullmäktige kunna ej vitsorda, att något orsakssammanhang
i sådant avseende skulle föreligga. Ränteläget vid riksbankens frångående
från guldmyntfoten den 27 september var ju detsamma, som det skulle
hava varit, örn riksbanken redan den 21 september höjt diskontot till C %. Vid

Äng.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

Nr 33. 22

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

guldmyntfotens frånträdande ansågs det nödvändigt att förhindra varje spekulation
i varor eller valutor. Allmänhetens inställning i den nya situationen kunde
ej med någon säkerhet förutses. Det må erinras, att krisårens inflation ännu
lever i de flestas hågkomst. Fullmäktige skulle därför ansett en höjning till
8 % ofrånkomlig, även om diskontot redan den 21 september höjts till 6 eller
(i 72 %.

Den oro, som efter guldmyntfotens frånträdande uppstod jämväl på varumarknaden,
var snabbt övergående. Då sänktes diskontot omedelbart, första
gången den 8 oktober och därefter ytterligare den 19 i samma månad.

Med hänsyn till föredragningsordningen och talmannens önskan, att debatten
nu skall röra sig endast om första punkten i betänkandet, avbryter jag här den
framställning, som bankofullmäktige lämnat för att återkomma, när nästa
punkt av herr talmannen kommer att upptagas till behandling.

Herr Stendahl: Herr talman! Först ett par ord med anledning av den

siste ärade talarens anförande och dess första del. Jag delar den ärade talarens
uppfattning därutinnan, att det hade varit synnerligen önskvärt, örn den
senare delen av bankoutskottets uttalande i punkt 1 hade kunnat göras klarare
än vad det är. Den ärade talaren förbiser emellertid nog inte själv, att
när man skall jämka ihop olika meningar, så pass vitt skilda som de, vilka
här skulle jämkas ihop, kan det inte hjälpas, att ett sådant uttalande på en eller
annan punkt kommer att bära ett visst märke, en viss touche utav att en
sammanjämkning och kompromiss har ägt rum.

Sedan skall jag övergå till den senare delen av den ärade talarens anförande,
som närmast sammanhänger med den under denna punkt av herr Gustafsson
m. fl. avgivna reservationen. Innan jag går in på det spörsmålet, skall
jag emellertid för egen räkning yttra några ord med anledning av det. sätt, på
vilket riksbanken har skött den svenska utrikesvalutan och i synnerhet med
anledning av att man från riksbanksledningen hävdar, att den svenska kronans
utlandsvärde har fått sköta sig ungefär som den har velat — riksbankens ingripande
i regel förutan.

Vi ha i bankoutskottet låtit göra ett pär kurvor rörande denna sak, som jag
med herr talmannens medgivande låtit spika upp här. Jag har inom bankoutskottet
yrkat, att vi skulle få med dessa kurvor i betänkandet, men sedan
bankoutskottets ärade ordförande meddelat, att ett vidhållande av detta yrkande
såsom en nödvändig konsekvens skulle medföra ett fördröjande av dechargebetänkandets
avgivande med minst en vecka, har jag avstått från detta yrkande
för att i stället här muntligen draga fram ett pär synpunkter.

Den översta kurvan här visar dollarns värde i kronor vid olika tidpunkter
från Sveriges övergivande av guldmyntfoten, och den röda linjen visar riksbankens
nettoinnehav av utländska valutor, sedan riksbankens köp och försäljningar
varje dag ha salderats och nettot utförts. Örn man då jämför dessa
kurvor, skall man finna, att under tiden närmast efter Sveriges övergivande av
guldmyntfoten var tillgången på utländsk guldvaluta mycket knapp. Det
visar sig emellertid att mycket snart efter det man hade övergivit guldmyntfoten,
riksbanken trots att det var ont örn guldvalutor köpte sådana och sålde
svenska kronor. Sedan kom en tid, då guldvalutor förekommo rikligare. Riksbanken
fortsatte att köpa guldvalutor och att sälja svenska kronor. Sedan kom
den sista tiden, då tillgången på guldvalutor återigen var jämförelsevis liten.
Riksbanken fortsatte att köpa guldvalutor och att sälja svenska kronor.
Det förefaller av dessa kurvor att döma, som om man i riksbanken under tiden
efter det man hade övergivit guldstandarden egentligen inte känt till mer än
ett sätt att handla med guldvalutor, d. v. s. att köpa mot svenska kronor.

Lördagen den 7 maj f. m.

23 Sr 33.

Dessa synpunkter har jag velat framhålla, därför att det förefaller mig vara
nödvändigt att påpeka, att riksbanksledningens alldeles bestämda påstående,
att den svenska kronans utlandsvärde fått sköta sig självt är fullständigt
felaktigt, och att riksbankens sätt att köpa utländska valutor, d. v. s. guldvalutor
och sälja svenska kronor, till viss eller mycket stor grad dikterat värdet
på svenska kronans utlandsvärde.

Vidare har jag velat framhålla dessa saker i en svag förhoppning om, att
riksbanksledningen vid lämpligt tillfälle skulle vilja erinra sig en gammal köpmansregel,
som det förefaller mig, att riksbanken åtminstone på senare månader
alldeles glömt bort, och som i all sin enkelhet lyder på det sättet, att man
skall köpa en vara, när det finns riklig tillgång, och sälja den, när det är
mindre riklig tillgång på densamma.

Efter denna lilla inledning skall jag övergå till den av herr Gustafsson m. fl.
avgivna reservationen. Det är ju allmänt bekant, att sedan man en längre tid
haft jämförelsevis riklig tillgång på penningmarknaden i allmänhet världen
runt, började en viss omsvängning att äga rum under loppet av år 1931. I
början på året märkte man det inte så mycket, men så småningom började tecken
till annalkande storm och oväder att bli rätt så ovedersägliga. Som vi alla
veta, åtminstone alla de, som tagit del av bankoutskottets betänkande, hade
riksbanksledningen i februari månad genom ett bankkonsortium beviljat Kreugerkoncernen
en kredit på 32 miljoner kronor. I april och maj, enligt uppgift
från riksbankschefen den 5 maj, beviljades ytterligare en kredit på 74.7 miljoner
kronor för samma koncerns räkning till ett visst finansinstitut. Nu är
det ju också av handlingarna klart, att man hade ställt i utsikt, att det kanske
inte blev så alldeles nödvändigt att åtminstone genast taga denna kredit _i_ anspråk,
men det var givet, att den situation kunde komma, då den beviljade
krediten också måste ges. Man hade således redan vid den tidpunkten för ett
visst institut av mycket kraftig spekulativ läggning beviljat en kredit på något
över 100 miljoner kronor, ett belopp, som ju efter svenska förhållanden är
rätt stort. Några åtgärder för att skaffa sig motsvarande reserv genom utlandskredit
sörjde riksbanksledningen icke för.

Det dröjde emellertid inte längre än från den 5 maj till den 11 maj, då vi
fingo en riktig förkänning av det kommande ovädret. Det var den bankkris,
som då kom till uttryck i den stora kända österrikiska bankens inställande av
betalningarna. Sedan följde med korta mellanrum den ena varningen efter den
andra, men några positiva åtgärder till stärkande av riksbankens valutatillgodohavanden
ha, såvitt det är bankoutskottet bekant, inte vidtagits.

Den föregående ärade talaren relaterade vissa åtgärder. Jag är ledsen, att
jag inte kan vitsorda, att vi i bankoutskottet ha fått precis samma uppgifter.
Åtminstone har jag inte fattat de uppgifter, som av riksbankschefen personligen
lämnats oss, exakt på det sätt, som den ärade talaren relaterade.

Den uppfattning, som jag för min personliga del har utav de av riksbankschefen
på den punkten lämnade uppgifterna, är följande. Under loppet av
sommaren satte riksbankschefen sig i förbindelse med chefen för ett bankinstitut
i New York, hos vilket bankinstitut riksbanken vid ett tidigare tillfälle
hade haft en trasseringskredit, och frågade, huruvida det ifrågavarande amerikanska
bankinstitutet, för den händelse att den svenska riksbanken så önskade,
ville stå till tjänst med en trasseringskredit. På detta ingick det enda besked,
som på en sådan förfrågan kunde lämnas, nämligen att^ bankinstitutet
i New York med den största välvilja skulle upptaga till priivning varje positivt
förslag, som framlades från den svenska riksbankens sida. Något sådant
positivt förslag har icke av riksbanksledningen avgivits till institutet i New
York. Man har nöjt sig med tomt prat, men de positiva åtgärderna har man
låtit vara. Som jag har fattat riksbankschefens meddelande till oss i banko -

Ang.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

Nr 3:5. 24

Lördagen den 7 maj f. m.

Atia.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

utskottet, förhörde han sig samtidigt hos ett bankinstitut i London — herrarna
kunna räkna ut vilket institut, som kan ifrågakomma — huruvida detta mäktiga
institut, för den händelse att svenska riksbanken skulle behöva ett lån
i pund sterling för att kunna upprätthålla vår guldmyntfot, skulle vara villigt
att lämna sådant stöd till svenska riksbanken. På denna fråga har också
enligt riksbankschefens upplysningar till oss i bankoutskottet kommit ett välvilligt
svar, men inte heller här har man ifrån riksbanksledningens sida vårdat
sig örn att komma »from sounds to things» och avsluta bindande avtal, medan
tid var, för att sedan, när de onda tiderna kommo, kunna draga på de kontrakterade
räkningarna. Det är ett dylikt förfarande, som reservanterna ha ansett
vara av den arten, att vi för vår del hade önskat ett mera positivt och som vi
tycka mera framsynt förfarande från den högsta riksbanksledningen.

En bidragande omständighet till, att man enligt vår uppfattning ■— örn inte
precis i april, så åtminstone innan den 5 september — skulle ha kunnat orka
med och försöka, örn det inte vore möjligt att skaffa sig nödig utländsk kredit,
var, att man redan i slutet av april eller början av maj fått alldeles klart
för sig, att örn inte med riksbankens hjälp Skandinaviska kreditaktiebolaget
kunde skaffa Kreugerkoncernen den begärda försträckningen av 74.7 miljoner
kronor, kunde denna koncern varken utom eller inom landet på annat håll uppbringa
beloppet. Konsekvensen skulle ha varit den, att Kreugerkoncernen redan
vid det tillfället inte kunde fullgöra sina åtagna förpliktelser och därför
stod inför tvånget att inställa betalningarna. Detta, att en världskoncern som
Kreugerkoncernen i slutet av april eller början av maj 1931 inte längre hade
möjlighet att utom på ett enda ställe och med hjälp av Sveriges riksbank uppdriva
det för dess fortsatta verksamhet nödvändiga kapitalet av 75 miljoner
kronor, förefaller oss reservanter vara av den anmärkningsvärda beskaffenheten,
att det borde ha kunnat ge vilken riksbanksledning som helst åtskilligt
att tänka på.

Därtill kommer, som jag nyss sade, att slag i slag följde dels kraschen i
Österrike, dels en massa orosmoment världen över och slutligen, att den svenska
handelsbalansen från början av 1931 månad för månad visade ett högst oroväckande
importöverskott. Ingenting positivt åtgjordes förrän den 5 september,
när allting var för sent. Riksbanksledningen får ursäkta, örn man kan
komma till den uppfattningen, att man hade önskat och gärna sett ett annat
förfaringssätt, och ni få ursäkta, att när vi skola avge en berättelse över vad
vi funnit vid granskningen av riksbanksledningens göranden och låtanden, vi
tycka, att ett dylikt förfarande är av den arten, att man faktiskt inte kan undgå
att meddela sina. intryck på den punkten till riksdagens kännedom. Beträffande
det andra momentet i reservationen, det som gäller riksbanksledningens
räntepolitik under den berömda veckan 21—27 september, förstå vi att
även örn riksbanksledningen på ett tidigare stadium, som reservanterna önskat,
hade anskaffat en trasseringskredit av den storleksgrad, som för den dåvarande
situationen kunde anses påkallad och även örn riksbanksledningen, i enlighet
med vad reservanterna anse, hade följt den generella grundregeln, att örn
man skulle kunna hålla fast vid guldmyntfoten i september, då London lämnade
densamma, måste detta ske med hjälp av ett jämförelsevis högt diskonto,
så skulle vi, såsom läget utvecklade sig, ändock icke kunnat hålla oss kvar
vid guldmyntfoten. Det är emellertid en sak för sig och hör inte hit, Ått en
felaktig läggning av diskontosatserna i och för sig menligt inverkar på näringslivets
välbefinnande i landet, måste man väl ändå anse vara tämligen självklart,
och det förundrar mig, att man från riksbanksledningens sida vill bestrida
en sådan sak.

Slutligen kommer jag till den mycket sorgliga situationen dagarna mellan
den 18—21 november, som jag tror, att den föregående ärade talaren hoppade

Lördagen den 7 maj f. m.

25 Nr 33.

över helt och hållet. Inte heller jag skall särskilt röra viel den saken, ty jag
tror nog i likhet med den siste ärade talaren, att det bästa, man överhuvud
taget kan göra i den saken för riksbankens egen prestiges skull, är att tala
om det så litet som möjligt. Men säkert är, att när en så egendomlig sak som
denna har passerat, måste det vara en bankoutskottets oavvisliga skyldighet att
därom göra ett påpekande till sina huvudmän, d. v. s. till riksdagen.

Herr Johansson, Johan: Herr talman! Av det föreliggande utskottsut låtandet,

som avser granskning av riksbankens styrelse och förvaltning, framgår
att det på ett par punkter icke varit möjligt uppnå enighet inom utskottet.
För min del vill jag angiva de skäl och synpunkter, som efter den ingående
och grundliga utredning och prövning utskottet ägnat detta ärende förmått
mig att i punkt 1) angående riksbankens valutapolitik ansluta mig till den
utskottets utlåtande vidfogade reservationen.

Beträffande fullmäktiges åtgöranden på det penningpolitiska området före
den tid, då guldmyntfoten övergavs, hyser jag i likhet med övriga reservanter
den uppfattningen, att med hänsyn till det redan på våren och försommaren
1931 framträdande handels- och penningpolitiska läget avgörande skäl talade
för upptagandet av ett valutalån i utlandet för säkerställande av riksbankens
behov av utländska valutor.

Utskottets majoritet ställer sig här tvekande; jag kan icke dela denna uppfattning,
då utvecklingen på den utländska penningmarknaden under denna tid
kännetecknades av osäkerhet och oro. Man borde icke under dessa osäkra och
ovissa förhållanden såväl inom som utom vårt land ha dröjt med åtgärder för
upptagandet av ett stödlån ända till början av september, då det gynnsamma
tillfället redan var försuttet och det hela misslyckades. Givetvis ägde icke
fullmäktige möjlighet att på ett tidigare stadium förutse, att England den 20
september skulle nödgas frångå guldmyntfoten, men frånsett detta var läget
sådant, att man redan under våren''1931 borde ha kunnat förutse, att under
året förelåg ett ovanligt stort behov för riksbanken av utländska valutor. Fullmäktige
hade redan då dels beviljat och dels utlovat avsevärda krediter till
Kreugerkoncernen. Vidare borde förutom detta förhållande hänsyn tagits till
den omständigheten, att hos privatbankerna innestodo avsevärda belopp utländska
insättningar, vilka när som helst kunde uttagas. Lägger man därtill
ett importöverskott, som för varje månad blev allt mer skrämmande, saknades
ingalunda riskmoment, som kunde utgöra varningar för kommande starka påfrestningar
i valutahänseende.

Med detta har jag icke velat säga, att anskaffandet av en utländsk stödkredit
skulle säkerställt upprätthållandet av guldmyntfoten, men uppenbart är att en
utländsk kredit borde haft gynnsamma verkningar på vårt lands ekonomiska
ställning.

Jag vill här likaledes erinra örn att riksbanken dröjde ända till 31 juli med
att höja räntan från 3 till 4 procent. Det förefaller åtminstone antagligt,
att även på denna punkt en smula mindre optimism, som tagit sig uttryck i en
varsam höjning i tid, skulle ha kunnat bidraga till att riksbanken varit i stånd
att möta penningkrisen bättre rustad, varvid det varit lättare att bemästra
de senare svårigheterna utan en alltför hård räntepolitik, sedan man frångått
guldmyntfoten.

Vidkommande den av riksbanken förda penningpolitiken efter guldmyntfotens
upphävande, samt de av utskottet angivna riktlinjerna för penningpolitiken
under den närmaste framtiden, så tillät jag mig redan vid remissdebatten
med hänsyn till fullmäktiges fiirklaring framhålla det orimliga i att med ett
högt diskonto hålla prisnivån nere i den vågdal, i vilken partiprisläget befann
sig när guldmyntfoten suspenderades i slutet av september förra året, såsom

Äng.

riksbankens
valutapolitik.
(Forts.)

Nr 33. 26

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

varande till skada för all produktion och i längden ohållbart. Sedan dess har
ingenting inträffat, som motsäger dessa slutsatser. Fastmer äro konsekvenserna
av denna rent deflationistiskt inriktade penning- och räntepolitik lätt påvisbara,
och jag tror mig kunna säga till sina verkningar skrämmande. För varje
månad som gått har det ekonomiska läget blivit allt mer pressande för det
svenska näringslivet och folkets stora flertal. Förvisso närma vi oss, örn
fortsättningen bleve som hittills, med stora steg den milstolpe på den deflationistiska
vägen, där man måste befara att så gott som allt varuutbyte på vår
hemmamarknad stagnerar.

Det må understrykas att i det depressionsläge, vari vi nu befinna oss, kämpa
många duktiga och skötsamma företagare inom jordbruket, industrien, handeln
och hantverket en hård och förtvivlad kamp för att hålla sina företag flytande
samt fullgöra sina kreditförhindelser. Dessa människor liksom många andra,
som hårt berörts av krisen, ha ju ingen skuld till vad som ledde till händelserna
den 27 september och efteråt, då vi helt överraskade funno att riksbanken
ej längre kunde fullgöra sina skyldigheter, trots att vi ögonblicket förut fått
försäkran örn att allt var väl beställt.

Det ligger tydligen mäktiga intressen bakom den penningpolitik man så
envist har följt genom att höja kronans köpkraft gentemot varor. Härigenom
gynnas vissa befolkningsgrupper på sämre lottades bekostnad. Emellertid
utgöra dessa, vars reallön ytterligare stegrats, ett fåtal, för övrigt ett fåtal, som
ingenting har att beklaga sig över, enär de ha sina inkomster skyddade. Däremot
bli de stora grupper, som helt nödgas anpassa sig efter den fria konkurrensen,
i hög grad lidande av den förda penningpolitikens tryckande inverkan
på konjunkturerna. Det är i högsta grad orättvist att med diskontots
hjälp ytterligare trycka ned en prisnivå, som redan nedpressats långt under
produktionskostnadsläget.

Det höga diskontot drabbar främst de stora oskyddade grupperna av folket,
i första hand jordbruket, som snart ensamt har en fri prisbildning. På de
svagaste lägger man den tyngsta bördan.

I den situation, som vi nu befinna oss, beror mycket på de åtgärder, som
från statsmakternas sida kunna komma att vidtagas. Vad allmänheten otåligt
och förhoppningstullt väntar på är lättnader och skydd på en hel del områden,
så att den inhemska produktionen och varuutbytet återigen kan försiggå i normal
omfattning, och att största möjliga tillgång till arbetsmöjligheter berndes.

I utskottets utlåtande har — efter en kritik av de åtgärder, som lett till fortsatt
deflation — vissa anvisningar givits rörande penningpolitiken under den
närmaste framtiden. Utlåtandet är i denna del frukten av en kompromiss, och
vid kompromisser uppnår man ju aldrig vad man egentligen ville uppnå. Enligt
mitt förmenande hade skäl förelegat för uttalanden i en mera positiv
riktning i och för åstadkommande av en välbehövlig återhämtning av prisläget
å livsförnödenheter.

En återknytning av kronan till den gamla guldpariteten har utskottet icke
velat förorda. Den väg som angives är att uppnå och upprätthålla en viss
prisnivå. Denna prisnivå är icke närmare angiven, och härom råda givetvis
olika meningar. Försiktigt nog erinrar utskottet att den prisnivå, som man
bör inrikta sig på att återkomma till, icke bör vara alltför avlägsen. Däremot
uttalar utskottet en bestämd varning för fortsatt deflation, ävenså inflation,
men utskottet medger att en återhämtning får äga rum, därest detta ej
alltför kännbart inverkar på levnadskostnaderna.

I detta sammanhang förtjänar erinras örn att jordbrukets produkter, vad den
animaliska produktionen beträffar, som intar främsta rummet, utsatts för ett
oerhört prisfall sedan 1929. Av lantbrukssällskapets indexberäkningar fram -

Lördagen den 7 maj f. m.

07 Nr 33.

går att generalindex för jordbruksprodukter under 1930—1931 legat 22 procent
lägre än 1928—1929. Under september 1931 — således vid den prisnivå, som
fullmäktige strävat efter att stabilisera ■—- var indexsiffran 28 procent lägre
än 1928—1929. För animaliska produkter låg septemberpriset 1931 31 procent
under 1928—1929 års nivå. Genom detta prisfall å mjölk, smör, kött och
fläsk har jordbruksbefolkningen förlorat över 200 milj. kronor per år i inkomster.
Även en icke jordbrukare torde kunna förstå att i ett dylikt läge, hur
duktig man än är att kalkylera, rationalisera och ekonomisera sitt jordbruk,
går det ändå inte att få débet och kredit att gå ihop. Produktionen blir förlustbringande
och så tär man på de sparmedel, som möjligen finnas kvar, eller
i annat fall lånar till räntor och skatter och utnyttjar krediten till det yttersta.,
allt i avvaktan på en ljusning i konjunkturerna. En återhämtning, som närmar
sig 1929 års prisläge å jordbrukets animaliska produkter, skulle icke bli
synnerligen kännbar för konsumenterna, ej heller skulle den i nämnvärd grad
inverka på levnadskostnaderna, vari ju bl. a. ingå hyror, skatter och kläder
m. m. Däribland utgör hyran .största utgiftsposten. Ostridigt är att hyrorna
oskäligt trissats upp och föga anpassats efter prisläget å varor
och tjänster i övrigt. Täger man även i betraktande att distributionskostnaderna
för livsmedel böra. kunna sänkas, synes en ganska kraftig
prisstegring för animaliska livsmedel kunna ske utan att levnadskostnadsindex
i någon vidare grad behöver påverkas, och till en sådan välbehövlig återhämtning
och utjämning borde alla goda krafter inom samhället kunna bidraga.

I fråga örn räntorna tillåter jag mig understryka vad utskottet framhållit,
nämligen att det är ett allmänt önskemål att räntorna hållas vid lägsta möjliga
nivå. Kravet på ett lägre diskonto föreligger alltjämt, och den motvilja man
på visst håll hyser för en justering nedåt av rädsla för prisstegring är ganska
svår att förstå. Läget är nu helt annat än under kristiden. Nu ha vi gott örn
varor men ont örn pengar. Under de nära sex månader förra året, då diskontot
var nere i 3 procent, märktes ingen tendens till inflation. Genom en räntesänkning
och genom att tillföra den allmänna rörelsen mera rörligt kapital
skulle den spänning, som nu råder mellan produktionskostnader och partiprisnivå,
mildras, och alla skäl sjörås tala för att det är lättare att komma fram
på den vägen än den motsatta, i vilket senare fall en allmän lönesänkning är
ofrånkomlig. Av yttersta vikt är, att här i landet föres en penningpolitik, som
bereder det stöd och de lättnader åt jordbruk och industri, handel och hantverk,
som är möjlig, och så att produktion och varuutbyte kan hållas i gång.

Herr Möller: Herr talman! Jag skall tillåta mig att först säga några

ord örn den reservation, som är fogad till den första punkten i bankoutskottets
utlåtande. Denna reservation innehåller en mycket allvarlig och skarpt formulerad
anmärkning emot bankofullmäktige, emedan vederbörande inte på ett tidigt
stadium förvissat sig örn, att man kunde få en s. k. trasseringskredit för
att möta de krav. som kunde komma att ställas under hösten 1931.

Jag måste ju för min del erkänna, att anmärkningen i sak kan sägas ha ett
visst fog för sig, när man bedömer den i dag. Men jag är inte riktigt säker
på, att anmärkningen är rättfärdig. Ty det kan ju omöjligen vara herrarnas
i hankön! skot tels uppgift att göra anmärkningar, som de inte skulle ha varit i
stånd att göra, låt oss säga därest riksdagen haft en höstsession någon gång
under september månad eller någonting sådant och då skulle ha behandlat samma
ärende. Det är ju tämligen visst, att ingen i Sverige hade någon anledning
att i maj eller juni månader, inte heller i juli och knappast ens i augusti, att
tro, ait den utländska kapitalmarknaden skulle rara stängd inte bara för KreugerkonGemen,
utan också praktiskt taget flir den svenska staten med dess då

<7.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

Nr 33. 28

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

liksom ännu alltjämt orubbade och stabila statsfinanser, med det allmänna välstånd,
som utmärkte landet och med den jämfört med andra länder alltjämt
ringa arbetslöshet, som vi då hade i Sverige. Sverige hade ju faktiskt ända
fram till ganska sent under loppet av förra året en i ekonomiskt avseende mer
gynnsam ställning än de allra flesta andra europeiska länder. Att man under
sådana omständigheter vid en jämförelsevis tidig tidpunkt skulle kunna vänta
sig, att penningmarknaden skulle vara stängd för Sverige, betraktar jag som
fullständigt orimligt. Jag är tämligen säker på, att örn man frågat herr Stendahl
någon gång i juli månad, huruvida han trodde, att man i september eller
oktober skulle få se den utländska penningmarknaden stängd för ett eventuellt
lånebehov av svenska staten, kunde han inte tänka sig detta — man må sedan
förklara vad man vill nu. Sådant kan inte kontrolleras. Den som vill låtsa
sig ha varit klokare än alla andra kan naturligtvis pretendera på det, men han
får ursäkta oss andra, om vi ha en smula svårt att tro honom.

Emellertid anser jag inte, att det finns någon anledning att i alltför hög
grad uppehålla sig vid detta. Jag -skall i stället be att få säga några ord till
herr Johansson i Friggeråker.

Herr Johansson i Friggeråker har här nyss hållit — och det är inte för första
gången ■— ett utpräglat jämmertal över de låga priserna på alla möjliga
produkter, naturligtvis framför allt på jordbruksprodukter. Samtidigt gör
herr Johansson i Friggeråker anmärkning mot riksbanken, för att den inte
upptog ett valutalån i god tid förra året, vilket valutalån skulle ha garanterat
Sveriges vidblivande vid guldmyntfoten. Har herr Johansson möjligen någon
föreställning om. vad Sveriges fasthållande vid guldmyntfoten i dag skulle ha
betytt för de producenter, örn vilkas nödläge herr Johansson nu talar med sådan
fanatism? Jag vill fästa uppmärksamheten på, att när guldmyntfoten
slopades i England, gjorde ju den svenska riksbanken verkligt heroiska försök
att bibehålla guldmyntfoten i Sverige under en veckas tid. Örn den då
hade haft tillräckligt med valutor till förfogande på grund av upptagna valutalån,
hade ju den striden kommit att fortsättas, ehuru med mycket större tillgångar
— måhända hade också riksbanken på grund av detta — låt oss säga
gudskelov uteblivna -— valutalån, som herr Johansson i Friggeråker här tiggt
efter, möjligen kunnat bevara guldmyntfoten. Sverige hade då följt med. dock
inte på det sättet, att vi fått en sedan september förra året stabiliserad allmän
prisnivå, utan Sverige hade följt med i den allmänna deflation, som drabbat
alla guldländerna. Detta vill med andra ord säga, att herr Johansson gör anmärkning
på, att riksbanken inte fört en politik, som skulle ha givit hans väljare,
vilkas talan han väl här egentligen för. en ännu mycket_ sämre prisinvå
än vi i dag ha. Sådana riksbankskritici få ursäkta, om man inte har så förfärligt
stor respekt för dem.

Herr Johansson tillhör nog de människor, som vilja mycket väl. men som
äro en smula för lättlurade, uppriktigt sagt. Jag tror det är den fataliteten,
sorn drabbat bondeförbundets ärade representanter i bankoutskottet vid denna
riksdag. Herrarna få ursäkta, att jag säger det rent ut, Herr Johansson kunde
visserligen naturligtvis ha gjort den reflexionen, att »vår herre är de dårars
förmyndare». Här har riksbanken skött denna sak så oerhört illa, men i varje
fall måste ju herr Johansson vara nöjd med själva resultatet av de försummelser.
som läggas riksbanksledningen till last!

Det är kanske inte så lämpligt att här ta upp någon tvist med herr Stendahl
beträffande de uppgifter, som äro lämnade i bankoutskottet. Jag har heller
inte mina anteckningar här, ehuruväl de äro jämförelsevis lätt hämtade, men
jag vill förklara, att bankoutskottets ledamöter ha varit underrättade därom,
att riksbankschefen på ett mycket tidigare stadium än i september månad ansåg
sig ha löfte att erhålla en sådan kredit, som kunde krävas för att förbätt -

I/ördagen den 7 maj f. m.

29 Nr :J3.

ra vårt lands förråd av utländska valutor. Det Ilar bankoutskottet faktiskt Äng.
fått kännedom om, och jag tror, att ledamöterna i bankoutskottet inte skola
kunna bestrida, att så är fallet. Jag har för min del stenografiska antecknin- (rorts j
gar från de sammanträden, där riksbankschefen varit närvarande, och jag har
för några dagar sedan sett igenom dem och vet, att så är fallet. Detta var
naturligtvis långt innan. England släppte .guldmyntfoten. Det var när England
ännu trodde sig självt vara i stånd att hjälpa andra länders banker. Man
förhörde sig nämligen, som herr Stendahl också påpekade, inte enbart örn ett
lån i Amerika utan också örn ett lån i England.

Man kan ju invända, som man gjorde i utskottet, att sådana där muntliga
löften är ingenting att fästa avseende vid. Man skall skaffa sig papper, och
man .skall göra avtal. Ja, för all del. allt det där är mycket bra. Men efter
min uppfattning utgör bristen på sådana avtal icke ett tillräckligt motiv för
att på denna punkt göra en anmärkning mot riksbanken.

Jag skall nu tillåta mig att övergå till en fråga, som är oändligt mycket
viktigare, nämligen frågan arn den penningpolitik, som hädanefter skall föras i
vårt land. Jag måste verkligen för min del säga, att herr Tryggers anförande
förskräckte mig en smula. Det var ett försök att pressa ordalydelsen på
vissa punkter i det uttalande, som finnes från bankoutskottets sida, i den riktningen,
att nu skulle vi visserligen inte gå till en inflation, men vi skulle så
att säga som huvudtema och utgångspunkt taga näringslivets behov, vilket för
övrigt är någonting ganska obestämt. Detta skulle innebära, att man definitivt
slog in på en politik, som skulle leda till högre priser. Det sades visserligen
aldrig positivt på detta sätt, men herr Trygger sade t. ex., att vi alla
inom utskottet tagit ett mycket starkt intryck av det otillfredsställande sätt.
på vilket penningpolitiken hittills förts. Ja, mångå ledamöter av bankoutskottet
ha ju förklarat sig anse, att den penningpolitik, som förts, har varit otillfredsställande,
men innan vi vågat gå med på ett uttalande av denna art, ville
vi på basis av den prisindex, som riksbanken upprättat, ha erfarenhet av. att
riksbanken med sina penningpolitiska medel kunde hålla styrsel på prisnivån
i landet. Riksbanken kan nu anses ha levererat bevis för detta. Jag vill visst
inte påstå, att jag är absolut övertygad örn, att det är de penningpolitiska medlen
— i varje fall icke ensamt — som lett till detta resultat, men i varje fall
ser det ut, som örn riksbanken med sina penningpolitiska medel faktiskt kan
hålla en viss bestämd prisnivå. Detta glädjande resultat har gjort det möjligt
för dem, som äro bestämda fiender till inflationstanken och inflationstendensen,
att säga, att under sådana omständigheter bör det kunna ske en återhämtning
av priserna, utan att detta, som det uttryckes på ett ställe, »mera
kännbart» skall behöva påverka levnadskostnaderna.

Det nya i detta utskottsutlåtande är helt enkelt det, att det med större skärpa
än något annat officiellt aktstycke i vårt land fäster uppmärksamheten därpå.
att det finnes inte bara en inflations fara, Mion också en dcflationsfara, och
vi säga, att man bör ta sikte på denna deflationsfara i vår penningpolitik och
se till, att all deflation undvikes.

Vad som står i utskottsutlåtande!, då där säges, att »bevarandet av den
svenska kronans inhemska köpkraft icke ensamt kan utgöra grundval för de
berörda strävandena», avses därmed icke något klander mot den hittills folda
penningpolitiken. Det måste nämligen anses som fullkomligt självklart, att i
det ögonblicket, då Sverige övergav guldmyntfoten och under den närmaste
tiden därefter, blev inflationsfaran den aktuella, och att det var mot den man
då ville vända sig. Nu säga vi bara, att eftersom det där lyckades, så är tiden
kommen att se även på sakens andra sida, och vi bestrida naturligtvis inte,
att en viss återhämtning av priserna skulle kunna vara till nytta för vårt
land. Huruvida en sådan återhämtning av priserna skall komma att påverka

» 33. 30

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

levnadskostnaderna eller ej är en sak, som jag tror, att ingen människa överhuvud
taget kan bedöma. \7ad man vet är, att det alltjämt råder en väldig klyfta
mellan partiprisnivån och detaljprisnivån. Det vill med andra ord säga, att
det förefaller, som om det funnes gott utrymme för en höjning av partiprisnivån,
utan att detta skulle behöva komma att påverka levnadskostnaderna, och
följaktligen förefaller det oss, som örn bankoutskottets program vore genomförbart.

Det finns enligt vår mening en punkt, som alldeles särskilt motiverar det
uttalande, som i utskottets utlåtande göres mot deflationen. Vi leva för närvarande
i ett tillstånd, där den svenska kronan sjunkit med 40—45 %. Detta
har samma verkan, som örn vi hade lika höga tullar på utländska varor. I
själva verket är detta just en ytterst kraftig importspärr. Men det är klart,
att det betyder, att importvarorna stiga i pris. Örn importvarorna stiga i pris
och man skall hålla en konstant prisnivå i landet, så kan det inte ske på annat
vis, än att man trycker priserna på andra varor, de varor nämligen, som uteslutande
höra till vår hemmamarknad. Och den konsekvensen av en prisstegring
på grund av den svenska kronans låga värdering i utlandet, att andra producenter
av varor för hemmamarknaden skulle särskilt komma att lida på grund
av att importvarorna stiga, den konsekvensen vilja vi inte ta. Vi anse, att det
vore oresonligt och att våra producenter på hemmamarknaden inte böra utsättas
för ett sådant straff, som det faktiskt skulle bli för dem. Vi ha den uppfattningen,
att klagomålen från jordbrukarnas sida i det här avseendet äro berättigade
och att man inte får driva en politik, som leder till att priserna på
deras produkter nu ytterligare sänkas.

Emellertid var det en annan sak, som jag särskilt fäste mig vid i herr Tryggers
tal. Herr Tryggers tal innebar nämligen faktiskt, att utvecklingen nu
skulle gå på två linjer. Dels skulle man inte som riktlinje, för vår penningpolitik
lia bevarandet av kronans inhemska köpkraft; man skulle alltså inte
motsätta sig en prisstegring i allmänhet. Det var den ena linjen, men denna
skulle kompletteras med en sänkning av lönerna, ty det vore metoden att undvika
en ökad arbetslöshet. Herr Trygger får inte bli förvånad, örn jag säger,
att skulle den svenska kapitalismen, de svenska företagarna, driva bägge linjerna,
så måste de bereda sig på en ytterst häftig opposition från vårt håll.
För det första tro vi inte på, att en lönesänkning kommer att ha så särskilt
stor betydelse för arbetslösheten. I själva verket är det väl på det viset, att
en minskad köpkraft hos de stora massorna av människor också påverkar produktionen
i ogynnsam riktning. Vad konkurrenskraften gentemot utlandet beträffar,
tror jag inte, att den kan återupprättas genom en sänkning av arbetslönerna,
och detta av flera skäl; för det första därför att de andra länderna
bara resa nya skrankor gentemot vår export, och för det andra därför att de
i sin tur komma att sänka arbetslönerna. Man kommer bara att ga i en fullständig
cirkel, och det blir inte någon verklig effekt av åtgärden, i varje fall
inte den effekt, som man föreställt sig. Enligt min mening vore det sålunda
synnerligen olyckligt, örn man kastade in ett sådant brandämne som fragan
örn en mera allmän sänkning av lönerna i denna diskussion kring fråga,n örn
vår penningpolitik. Riksbanken lär väl i varje fall inte kunna ha något inflytande
på denna fråga örn sänkningen av arbetslönerna. Den mäste utkämpas
av andra makter i samhället. Men så mycket är säkert, att örn man inte vill
fullständigt förstöra detta land, så skall man akta sig för en politik, som går
på sådana dubbla linjer. Det är åtminstone min övertygelse, att om de. herrar,
som proklamera både en sänkning av arbetslönerna och en höjning av prisnivån,
fortsätta därmed, komma de att framkalla krafter i samhället, som få sådan
styrka, att dessa herrar inte veta eller kunna riktigt beräkna, vilka andar de
frambesvurit. Den svenska arbetarklassen är både lugn och resonlig, men det

Lördagen den 7 maj f. m.

31 Nr 33.

finnes även hos den en gräns för hur långt den tål kallt stål. Det skall nian
inte glömma, när man gör sina proklamationer. Det är fullkomligt säkert —
det få herrarna inte förvåna sig över — att arbetarklassen, som känner sig
jämförelsevis skuldlös till allt det elände, i vilket världen för närvarande befinner
sig, inte är benägen att acceptera herrarnas önskan att kasta praktiskt
taget alla bördor och allt lidande, som följer i spåren på en sådan kris, över
på dess axlar. Som sagt, vilja ni en sådan politik, kunna konsekvenserna bli
helt andra än dem ni kanske för närvarande hoppas på.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Man får hålla utskottet räk ning

för att det, visserligen efter en fyra månaders väntan, dock nu framlagt
riktlinjer för vår penningpolitik, och att man därvid icke bitit sig fast vid septemberprogrammet,
»att med till buds stående medel bevara den svenska kronans
inhemska köpkraft». Det är med tillfredsställelse man erfar att utskottet
nu förordar andra vägar än den, som därvid beträddes, nämligen att hålla hemmamarknadens
produkter på en så lag prisnivå att den uppvägde den prishöjning
å importerade varor, som blivit en följd av den försvagade växelkursen på
svenskt mynt å de utländska marknaderna utan att levnadskostnaderna fick
stiga. Och detta har fortsatt även sedan de under den senaste månaden inträffade
händelserna psykologiskt bidragit att ytterligare undervärdera den svenska
kronan i förhållande till andra länders mynt.

Man får därför förutsätta att, de uttalanden bankoutskottet nu enhälligt gjort,
skola leda till en för vårt land mera självständig penningpolitik, i högre grad
än nu ansluten till varuvärdena, och icke fastbindas vare sig vid ett lägre guldvärde
eller vid valutorna i sådana länder, där man övergivit guldmynfoten. I
åtskilliga punkter, som det vore skäl att här upprepa, har utskottet givit riktlinjer
för hur man har tänkt sig att denna penningpolitik skall föras. Av desamma
framgår att det ej torde vara lätt att draga upp de riktlinjer, som böra
och skola följas, och i vissa fall synes det ganska dunkelt och man kan ha anledning
att fråga vad som menas. Nu kan naturligtvis inte enbart riksbanken
genom den ränte- och penningpolitik som föres åstadkomma prisläget, ty därpå
inverkar även andra faktorer, som spela in och ha stor betydelse, ehuru ränteoch
kreditpolitiken naturligtvis icke bör underskattas. I fråga örn denna har
ju utskottet uttalat, att det av chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet
för den 27 september 1931 och av fullmäktige angivna programmet att
med till buds stående medel bevara den svenska kronans inhemska köpkraft icke
ensamt kan utgöra grundval för berörda strävanden. Detta ha vi icke velat
stryka under, ej heller att nämnda program i och för sig skulle vara av så otvetydig
innebörd, att det utan närmare utveckling skulle kunna godtagas såsom
rättesnöre för den närmaste tidens penningpolitik.

Det har ute i landet ansetts, att man sedan tiden för guldmyntfotens upphävande
fört en oskäligt hög räntepolitik, och även jag för min del tror, att man
såsom medel för alf hålla kronans värde uppe överskattat betydelsen av en hög
ränta. Man har i allt för stor utsträckning grundat sitt omdöme i detta avseende
på de erfarenheter, som man erhöll under kriget och den efterföljande kristiden,
då dock förhållandena voro i så måtto väsentligt annorlunda, att det då
rådde brist på varor medan det nu är överflöd. Det är ju dock tillgången på en
vara, som i väsentlig mån är utslagsgivande för dess pris. De låga prisen på
jordbrukets produkter har därför till största delen varit beroende av god tillgång
på de produkter jordbruket haft att sälja och varigenom de under många
år haft ogynnsamma ekonomiska konjunkturer. Det var därför med stor beklämning
man erfor, att riksbanksledningen förra hösten för att stärka vår valuta
fann sig nödsakad att fastställa en så hög diskontoränta, uppgående till
vid ett visst tillfälle, 8 %. Visserligen fann man ju snart, att den spekulations -

Ang.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

Nr 33. 32

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens

valutapolitik.

(Fort*».)

psykos, som man trodde möjligen skulle uppkomma genom frångåendet av guldvalutan,
uteblev och att nian snart kunde sänka räntan. Men trots den sänkning,
som man i två etapper sedan genomförde, har likväl räntan hållits på en
så hög nivå att näringslivet, särskilt jordbruket haft allt för stark känning därav.
Dessa höga räntor har för jordbruket verkat som en extra beskattning. Man
har klämts så att säga från två sidor, dels genom de höga räntesatserna och dels
genom de på detta sätt åstadkomna lägre priserna på de hemmaproducerade varorna.
Det är framför allt jordbruket, som härvid fått sitta emellan. Vad
bankoutskottet därför uttalar på sid. 19 i utlåtandet borde ge fullmäktige anledning
att taga i övervägande huruvida icke en räntesänkning nu bör företagas,
och vilket uttalande jag tillåter mig citera : »I samband härmed vill utskottet

i fråga örn räntesättningen endast framhålla, att det uppenbarligen måste vara
ett allmänt önskemål, att räntorna inom landet hållas på den lägsta nivå, som
överhuvud taget är möjlig utan att det för penningpolitiken uppställda målet
äventyras.» Detta är ju tydliga ord och de böra även följas. En sådan penningpolitik,
som icke har till syfte att hålla varupriserna nere, bör bidraga till
att underlätta svårigheterna av den ekonomiska världsdepression, som nu även
vårt land fått känning av och som ytterligare förvärrats genom den s. k. Kreugerkrisen.

Beträffande vår valutas yttre köpkraft eller dess ställning till främmande
valutor skall jag nu ej ingå därpå, sedan den frågan så utförligt belysts av
den förste ärade talaren i denna debatt, herr Trygger, utan vill jag begränsa
mig till vad jag nu uppehållit mig vid i fråga örn ränte- och penningpolitiken
och dess betydelse för prisbildningen inom landet. Otvivelaktigt torde man kunna
gagna vårt näringsliv genom att föra en något liberalare räntepolitik i överensstämmelse
med vad bankoutskottet uttalat. Man behöver därvid icke bita
sig fast vid eller känna sig bunden av att levnadskostnaderna ej på minsta sätt
få höjas, även då priserna på importerade varor stegras till följd av den svenska
valutans försämring på den utländska marknaden.

Sedan har ju i denna punkt, särskilt i reservationen, uttalats den åsikten, att
man möjligen skulle ha undgått en hel del av dessa svårigheter, örn riksbanksfullmäktige
varit mera förutseende. Ja, det kan man tju säga efteråt, och tittar
man på översikten, såsom den är sammanställd, så ser det nog ut som örn man
kunde ifrågasätta, huruvida icke fullmäktige i riksbanken borde ha försäkrat
sig örn utländsk valuta i god tid. Men örn riksdagen eller bankoutskottet vid
denna tid förra året blivit tillfrågad i detta avseende —• tro herrarna då, att man
så säkert skulle fått det svaret från bankoutskottet? Det är mycket tvivelaktigt.
Visserligen måste man ju erkänna, att det är framför allt när penningen
flödar som rikast och när det kommer mycket utländskt mynten i landet,
som ledningen för centralbanken bör iakttaga försiktighet och fråga sig, om
ej andra tider kunna komma, som man bör vara beredd att möta. Men för
min personliga del ställer jag mig mycket tveksam, huruvida det skulle ha
funnits någon i denna kammare, som vid den tidpunkten förra året örn han blivit
tillfrågad, skulle ha givit det rådet: Vidtag någon åtgärd för att stärka

valutan! Den saken är i varje fall mycket tvivelaktig.

Herr Bagge: Herr talman! Jag kommer helt och hållet att halla mig till
den sista delen av punkt 1, alltså frågan om programmet för penningpolitiken.

En föregående talare har sagt, att det är ganska naturligt, örn ett sådant här
utskottsutlåtande, där man ju varit tvungen att försöka jämka ihop olika meningar,
inte präglas av en absolut klarhet i alla avseenden, och det förstår jag
mycket väl. Jag skall därför inte på något sätt stanna vid de olika motsägelser,
som man kan finna i utskottsutlåtandet, utan i stället gå över till ett par

Lördagen den 7 maj f. m.

33 Kr 33.

huvudpunkter, ett par förutsättningar för hela resonemanget, där det förefaller
mig, att det vore nyttigt, örn vi kunde komma till litet större klarhet.

En av dessa förutsättningar återfinnes på sid. 19 i utskottsbetänkandet, där
utskottet relaterar den uppfattningen, »att stegringen i vissa av växelkurserna
påverkade priser kompenserats genom nedtryckning av inhemska priser». Till
grund för åtskilliga av de resonemang, som här ha förts, har alltså legat den
förutsättningen, att vi ha haft en stegring i de priser, som påverkats av växelkurserna,
och att denna stegring kompenserats genom en nedtryckning av de
inhemska priserna. Mig förefaller det emellertid som örn denna förutsättning
i själva verket inte hade någon vidare grund i sakförhållandena. Örn vi gå till
det som numera tycks skola vara ledstjärnan för Svea rikes öden, nämligen
den prisindex över konsumtionsförnödenheter, som riksbanken utarbetar, så
finna vi, att medeltalet för dessa priser ändrats ofantligt litet, */2 % eller något
dylikt. Redan detta verkar en smula misstänkt, ty det är väl ändå knappast
troligt, att vederbörande äro så skickliga, att de kunna så alldeles på pricken
träffa rätt.

Emellertid, örn man nu således skulle utgå från den uppfattningen, att importpriserna
lia stigit och att medeltalet är detsamma som förut, då måste man
ju ge vederbörande rätt, som säga, att här har skett en balansering med hjälp
av en nedpressning av hemmamarknadspriserna. Jag tror i alla fall, att man
får akta sig för sådana där medeltal. Medeltalsstatistik är något, som med
fog ar ganska illa beryktat, och jag tror att vi inte heller i detta fall ha anledning
att stanna vid medeltalet, utan att vi böra gå ner och se på de olika
prisserier, av vilka denna index, detta medeltal är sammansatt. Örn vi göra
det, finna vi lösningen på flera gåtor. Den stegring, som vissa importpriser
undergått i denna index, kompenseras nämligen inte alls av någon nedgång i
priserna på de inhemska varorna, d. v. s. på hemmamarknadsvarorna, utan den
kompenseras i stället av en prissänkning för andra varor, vilkas priser också
äro internationellt bestämda, framför allt priserna på en hel del exportvaror
från jordbruket, såsom smör, fläsk, ägg m. fl., vilka varor som bekant gått
ned mycket i pris. De prisförändringar, som skett, ha således så gott som helt
och hållet ägt rum i fråga örn de varor, vilkas priser äro internationellt bestämda.
Det har inte skett någon nedpressning av priserna på hemmamarknadsvarorna;
det har varken behövts någon sådan för att vi skola komma till
det här resultatet, och inte heller har det förekommit, oaktat medeltalet förblivit
så gott som alldeles detsamma.

överhuvud taget får man, när man studerar dessa olika prisserier, det intrycket,
att det väsentligen varit den internationella prisutvecklingen, som har
bestämt hela prisutvecklingen i vårt land. Det är detta, som varit det dominerande,
under det att andra åtgärder ha betytt ganska litet. De åtgärder, som
riksbanken vidtagit i syfte att reglera kronans inre köpkraft, lia med all sannolikhet
under den gångna tiden haft en väsentligt underordnad betydelse i
förhållande till den internationella utvecklingen. Därmed är naturligtvis inte
sagt, att riksbankens ränte- och kreditpolitik ej kunnat inverka inskränkande
på produktionen; detta är högst sannolikt, fastän den inte inverkat på något
avgörande sätt på prisnivån.

örn vi studera dessa priser litet närmare, skola vi också finna en annan omständighet,
som utgör en betydelsefull förutsättning för de resonemang, som
förås. . Vi finna nämligen, att rörelserna också inom de internationellt bestämda
priserna varit ganska små. Det har inte förekommit några så förfärligt
starka stegringar i importvarupriserna. I själva verket ha priserna i guld
naturligtvis sjunkit. Både för de viktigare importvarorna och för våra viktigare
exportvaror ha priserna, uttryckta i guld, gått ned betydligt, men samtidigt
har den svenska kronans utlandsvärde sjunkit så väsentligt, att denna

Första hammarens protokoll 1932. Nr 33. 3

Äng.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

Nr 83. 34

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

värdeförsämring kompenserat nedgången i guldvärdet. Det förefaller mig
vara en sak av mycket stor betydelse för att kunna bedöma det nuvarande läget
i fråga örn prispolitiken. Om icke den svenska kronan hade gått ned i
sitt utlandsvärde, så betydligt som den gjort, hade vi med ali säkerhet via
nedgången i import- och exportprisen fått en mycket står deflation i våra pris
här hemma. Då hade man förmodligen sagt att det var riksbankens kreditpolitik
som hade åstadkommit det, men i själva verket är det de internationella
prisrörelserna som här varit avgörande. Vad som dominerar situationen är
framför allt vårt lands förhållande till den internationella prisutvecklingen,
och i fråga örn riksbankens åtgärder eller icke åtgärder beträffande prisutvecklingen
är det därför främst fråga örn riksbankens förhållande till valutakursell,
som. är av vä<sentligt intresse härvidlag. När man gar till riksbanksfullmäktiges
yttrande, finner man, såsom redan herr Stendahl framhållit, att
de säga, att de icke velat föra någon som helst politik i fråga örn växelkurserna.
de ha avstått från detta; och vad bankoutskottet beträffar omnämner
det icke med ett ord den saken, som i alla fall förefaller vara av en viss vikt.
Jag kan icke förstå annat än, att det kan vara nyttigt att klara ut den saken,
att det är önskvärt att bankofullmäktige föra en så aktiv valutakurspolitik
som möjligt och icke inta den passiva ståndpunkt, som de uppenbarligen ställt

SIp^

Nu har — dess bättre — den ställning, som bankofullmäktige intagit, _ faktiskt
medverkat till, att den svenska kronan gått ned högst betydligt i utlandsvärde.
Riksbanksfullmäktige ha nämligen velat skapa en större valutareserv,
denna har ökats med omkring ett hundra miljoner kronor, och inköpet
av denna utländska valuta har, såsom föregående talare anförde, i sin
mån medverkat till att pressa ned den svenska kronans kurs utomlands. Örn
riksbanksfullmäktige gjort detta fullt medvetet, kan jag icke förstå annat än
att det varit gott och nyttigt i dessa tider, men när man ser att de tydligen
icke alls i detta avseende fört någon medveten politik, känner man sig en smula

kUDet förefaller, som om det vore utrikeshandeln och förhållanden, som ha
att göra med denna och med prisbildningen pa sådana varor, som äro internationellt
påverkade, vilka för närvarande utgjorde kärnpunkten i problemet
örn prispolitiken. Det är nödvändigt säga ifrån, att det nu är ytterst viktigt
att riksbanksfullmäktige icke använda valutareserven till att pressa upp kronans
värde vid tillfällen, då detta icke är lämpligt. Saken ligger nämligen
till på det viset, att det alltjämt i de flesta länder och framför allt i england
pågår ett häftigt prisfall i det sistnämnda landet sedan slutet av februari
månad Örn vi samtidigt skulle pressa upp den svenska kronans värde genom
en sådan politik från bankofullmäktiges sida, vöre det fara värt att också vi
infekterades av nedgången i priserna och ginge till mötes en betydligt besvärligare
depression än den, som vi hittills haft att dragas med.

Allt detta hindrar naturligtvis icke, att nian även bör föra en etter iorhallandena
väl avpassad ränte- och kreditpolitik, även örn man icke tror att den
just under denna tid skulle ha avgörande betydelse för prisutvecklingen Örn
det är onödigt att hålla höga räntor för prispolitikens skull sa ar det alldeles
olämpligt och förkastligt att göra det_ speciellt i dessa tider, nar en sa stor
del av vårt näringsliv som jordbruket lider av ett räntetryck som det har synnerligen
svårt att reda sig med på grund av det daliga prislaget. Det kan

1 C^Det&kan heller'' icke vara riktigt, att riksbanken under sådana förhållanden
för en restriktiv kreditpolitik gentemot affärsbankerna Att den salunda i
stället för att söka motverka likviditetsfebern gör vad den kan tor att törmä
affärsbankerna att ytterligare ängslas för sin likviditet sa, att kreditvolymen

Lördagen den 7 maj f. m.

35 Nr 33.

än mer inskränkes och därmed hela vår produktion, kan icke anses vara lämpligt.

Dessutom kunna naturligtvis situationer inträffa, då riksbankens kredit- och
räntepolitik kan få betydelse och ett helt annat inflytande på prisnivån än jag
för min del tror att den haft under denna tid. På grund härav är jag alldeles
av samma mening som utskottet tycks vara, nämligen att vi under nuvarande
förhållanden ha mycket större anledning att vara oroliga över en deflation än
över en sådan inflation som utskottet rubricerar såsom varande »en inflation
i vedertagen mening», d. v. s. en kolossalt kraftig prisstegring å la 1919 eller
1920. Vad riksbanken i stället bör genom sin ränte- och kreditpolitik sträva
efter är att vinna en återhämtning i priserna i den mån det är möjligt.

Jag är fullt ense med herr Möller och jag förmodar även med alla andra
människor örn att vi naturligtvis icke ha någon anledning att söka medverka
till en inflation av 1920 års typ, örn vi ha möjlighet att hindra det. Det är
otvivelaktigt, att det var en stor riksolycka som då gick över oss, och det värsta
är att en sådan höjning av priserna gärna för med sig en motsvarande kraftig
nedgång i priserna som man icke alls är betjänt med. Min uppfattning är att,
örn det skulle bli en omsvängning i prisutvecklingen utomlands, vilket ännu
icke kan skönjas, lia vi all anledning att vara försiktiga, men som situationen
nu är finnes det intet tecken på att en sådan omsvängning skall komma omedelbart.
Jag har förut talat örn utvecklingen i England, där priserna dala undan
för undan. Det finnes ej heller en sådan psykologisk stämning här i landet som
behöves för att en inflation av det otrevliga slaget skulle kunna uppkomma.
Räntabiliteten har gått ned så långt, att jag icke tror, att en måttlig prisförhöjning
skulle medföra vinstchanser av den storlek som skulle behövas för
att vi skulle få en stor inflation i gång här i landet. Jag tror icke, att det för
närvarande föreligger någon fara härför. Tvärtom förefaller det som örn den
nuvarande prisutvecklingen innebure en verklig fara som måste motas. Situationen
är ju helt annorlunda än den var i september 1931, och därför måste
man säga att man i den nuvarande situationen har all anledning att säga, att
vi behöva en prispolitik som tager sikte på en rimlig höjning av priserna i
stället för en sänkning.

När nu utskottet uttalar sig för en sådan politik, säger det samtidigt att
priserna icke få tillåtas stiga så att de kännbart påverka levnadskostnaderna.
Det är onekligen, förefaller det mig, en ganska kraftig uppgift man här
lägger på den stackars riksbanken. Den skall se till inte bara att de allmänna
förändringarna- i prisutvecklingen skola gå i rätt riktning, utan även bestämma
vilka pris som skola gå upp och vilka som icke få gå upp och att prisutvecklingen
icke kännbart får påverka levnadskostnaderna. Det förefaller att vara
överdrivna önskemål.

Saken är den, att, såsom jag tror att herr Möller sade, det faktiskt ligger till
så, att det finnes åtskilliga poster i levnadskostnaderna som icke komma att
beröras av prispolitiken, hyror, skatter och vad mera det kan vara, och dessutom
ha vi en ganska kraftig buffert mellan grosshandelspriserna och detaljhandelspriserna,
de senare följa icke omedelbart efter grosshandelspriserna.
För min del skulle jag icke i det nuvarande läget se någon olycka uti en prisutveckling,
som skulle höja livsmedelspriserna. Jag kan icke se någon olycka
uti att vårt jordbruk skulle få litet hyggligare betalt, även om det skulle medföra
en stegring i livsmedelspriserna för konsumenterna i viss mån och även
örn det skulle eventuellt medföra någon stegring i exportindustriens produktionskostnader.
Man måste väga olägenheter och fördelar mot varandra, och
det förefaller uppenbart, att för närvarande är det betryck, varunder jordbruket
lider, det viktigaste och det som man framförallt bör fästa sig vid. Mig
förefaller det, som om det skulle vara en olycka, örn icke riksbanken använde

Äng.

riksbankens

valutapolitik,

(Forts.)

Nr 33. 36

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

Riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

alla medel och möjligheter som kunna finnas för att åstadkomma en rimlig höjning
av jordbrukets produktpris även örn detta skulle påverka livsmedelspriserna.

Till sist kanske det är lämpligt att understryka att prispolitiken icke kan
skötas stelt under växlande förhållanden. Programmet från den 27 september
1931 var på den tiden utmärkt och tillämpades på ett utmärkt sätt, men
sedermera har det otvivelaktigt åstadkommit mera ohägn än nytta. Det är
icke lämpligt att fastlåsa sig vid en penningpolitik som visserligen för närvarande
kan vara utmärkt, men som i framtiden kan visa sig bli mindre lämplig.
Det kan komma tider, då det kan bli olyckligt att föra en prispolitik, som
i nuvarande stund är lycklig. Prispolitiken är framförallt en konst, och hur
viktiga än programförklaringar kunna vara är det ändock till syvende och sidst
kvalifikationerna hos konstens utövare som bli avgörande för resultatet och
på dem kunna vi knappast ställa för stora fordringar.

Herr Gustafsson, Karl: Herr talman! Det uppdrag som utskottet i år

haft att granska bankofullmäktiges handhavande av Sveriges riksbank har
varit av den beskaffenhet att det behövts en ganska rundlig tid för att fullgöra
detsamma. Då nu betänkandet ligger på bordet och herrarna ha att taga
ställning till detsamma, skall jag be att få säga, att det varit ganska svårt att
sammanjämka utskottets två halvor i vissa punkter för att få ett någorlunda
enigt utlåtande.

Ser man då först på vad som är riksbanksfullmäktiges uppgift och skyldighet
nämligen valutavården, skyldigheten att sköta landets valuta, så ha medlemmarna
av högern och bondeförbundet icke ansett sig kunna vara ense med
vänsterpartierna, därför att de i likhet med den föregående ärade talaren ansett
att riksbanksfullmäktige för en alltför lam politik, en politik som egentligen
icke lett till handling i ett visst ärende, utan som låtit tiden gå och händelserna
länka sig av egen inneboende kraft. I detta arbete hava riksbanksfullmäktige
lyckats ganska bra, ty det är klart, att den som icke gör alltför
mycket icke heller blir utsatt för så mycket klander som den som ålägger sig
mera arbete. Då det arbete som riksbanksfullmäktige har sig ålagt, nämligen
den valutavårdande delen av rikets myntväsen, är av en grannlaga natur, är
det visserligen sant att det är svårt att föra en aggressiv politik på det området,
men, örn man tager i betraktande den ställning som riksbanken och våra övriga
banker intogo vid ingången av år 1931 och sedan ser på huru under tiden fram
till september våra utländska tillgodohavanden oupphörligt, sjönko, är
det svårt för oss att förstå att bankofullmäktige icke gjort någonting för att
skaffa täckning. En föregående ärad talare sade, att riksbankschefen i viss
mån hade fått löfte örn täckning i slutet av april och början av maj, och detsamma
har han uppgivit för oss i bankoutskottet, men herrarna får ursäkta
örn jag har den uppfattningen att ett löfte icke är detsamma som att lia någonting
på papperet. Man bör försäkra sig örn att hjälpen är tillgänglig, i den
händelse man skulle behöva taga densamma i anspråk. Man bör icke nöja sig
med ett löfte som passar vid ett tillfälle utan man bör ha ett löfte som består,
då det behöver infrias.

Då tiden sedan gick och frågan utvecklade sig, sattes det press på bankofullmäktige
från vissa spekulativa håll att taga riksbankens tillgångar i anspråk
i större utsträckning, och riksbankschefen upplyste oss örn i utskottet
att samtidigt hade herr Kreuger meddelat, att hans utländska kredit vore
stängd. Jag menar nu, att då hade tiden varit inne att, örn riksbanksfullmäktige
hade lovat att lämna ut ett visst antal miljoner, som även för riksbanken
varit en ganska kännbar summa, riksbanksfullmäktige bort se sig om efter

Lördagen den 7 maj f. m.

37 Nr 33.

täckning, så att det icke uppstått en brist som till följd av andra svårigheter
kommit att öka svårigheterna under den tid som följde.

Sedan kommer jag till de stora svårigheter, som inträdde fram i september
månad, när England övergav guldmyntfoten. Emellertid skall jag icke uppehålla
mig vid denna sak, enär den redan förut har berörts av flera talare, men
jag vill säga, att den räntepolitik som då började föras, icke den som fördes
under de första månaderna av året, utan den som då i en hast tillkom hade
bort nogare övertänkas innan man satte räntan så högt som man verkligen gjorde.
Jag går så långt att jag påstår, att, örn riksbanksfullmäktige då icke hade
gått upp till 8 procents ränta, hade sparbankerna aldrig följt med så högt som
de gjorde, och då hade icke näringslivet i sin helhet behövt att under den långa
tid som förflöt från september 1931 till mars—april 1932 vara utsatt för den
tunga börda som räntepolitiken medförde.

Herr Möller ville göra gällande, att valutaproblemet är sådant att en del reservanter
allt för lätt låtit lura sig, därför att de icke förstått innebörden av
det hela. Ja, herr Möller, jag beklagar att han icke är närvarande, jag ställer
mig i denna fråga på samma ståndpunkt som bondeförbundet. Vi lantmän
ha ingen möjlighet att se frågorna annat än realistiskt. När priserna på våra
produkter pressas ned till ytterlighet, så hjälper ingen teori, vi måste då se realistiskt
på de ekonomiska frågorna sådana de föreligga.

Det har varit många omdömen örn riksbanksfullmäktiges görande och låtande.
Att en del av utskottets ledamöter velat säga, att det är bra som det är, ä
la bonne heure det må vara deras privatåsikt, det kan jag icke klandra dem
för. Men för min del måste jag säga att enligt lag för Sveriges riksbank riksbanken
har sig ålagt att bl. a. köpa och sälja svenska obligationer samt sådana
å utländsk börs noterade utländska statspapper, som äro lätt säljbara; att genom
annat avtal övertaga såväl svenska som utländska, lätt säljbara statspapper;
samt att förmedla köp och försäljning av svenska statspapper ävensom
allmänna hypoteksbanken och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer. Sveriges riksbanks uppgift är att vara en bankernas bank, och
om man skall giva sig in på spekulationer, såsom här i verkligheten skett, bör
man också^ se till att man har medel att spekulera med. För min del vill jag
säga, att jag anser, att riksbanksfullmäktige under den tid som det här är
fråga örn haft en alltför lätt hand vid handhavandet av riksbankens angelägenheter.

Herr Widell: Herr talman! Herr Stendahl riktade emot riksbanksled ningen

en anmärkning, som skulle varit mycket allvarlig, örn den varit berättigad.
Han förklarade nämligen, att riksbanken hade köpt utländska valutor,
när kursen varit stigande, i stället för att riksbanken då bort sälja
för att utjämna rörelsen. Men så är icke förhållandet. Jag vet icke, varpå
herr Stendahl grundar detta påstående, örn det är på en jämförelse mellan
riksbankens tillgångar i utländska valutor under olika rapportdagar eller om
det är på grund av uppgifter från börsen på köp och försäljning av valutor
som riksbanken gjort. Jag vet icke vilketdera det är. Örn det är på grund
av veckorapporterna, torde man knappast kunna draga någon slutsats alls,
därför att somliga dagar under en vecka har kursen varit stigande och andra
fallande. Givetvis har riksbanken passat på att köpa, när kursen varit nedåtgående,
det är uppenbart. Jag vill tillfoga, att det under hela hösten för
riksbanken var ett livsintresse att stärka sina valutatillgångar, även om det
skulle medföra någon viss uppoffring.

_ Skulle återigen herr Stendahl uppgift örn dessa valutaköp bero på uppgifter
från börsen, så äro de ännu mindre värda. Förhållandet är det, att
riksbanken under hela hösten nödgats uppträda som köpare på börsen i mycket

Äng.

riksbankens
valutapolitik.
(Forts.)

Nr 33. 38

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens

Valutapolitik.

(Forts.)

stor utsträckning, men icke för egen räkning, utan för att tillhandahålla
valutor åt en utländsk centralbank, som man var tvungen att lämna sådana,
och det blev sålunda ingen ökning av riksbankens valuta tillgångar. Jag kan
försäkra herr Stendahl att riksbanksfullmäktige ha följt de principer, som
han uppställde för valutaaffärer. Såsom jag redan sagt, måste man i höstas
framför allt söka så mycket som möjligt att stärka valutareserven, som var
nere på en farlig ståndpunkt.

Sedan talade herr Stendahl ytterligare örn vad reservanterna påtalat, nämligen
att riksbanksfullmäktige icke i tid sörjt för upptagande av ett valutalån.
Denna sak är, förefaller det mig, grundligt utredd i bankofullmäktiges
skrivelse till bankoutskottet, som är avtryckt i dechargebetänkandet, och jag
har ytterligare muntligen framlagt bankofullmäktiges syn på denna sak. Vad
jag meddelade därvid örn förste deputeradens under hand lämnade uppgifter
ansåg herr Stendahl icke stämma med de upplysningar, som förste deputeraden
lämnat till bankoutskottet. Detta torde bero på ett missförstånd, och
av herr Gustafssons jdtrande föreföll det mig också framgå, att så var förhållandet.
De uppgifter jag lämnat komma direkt från förste deputeraden
och grunda sig på anteckningar som han fört dag efter dag.

För övrigt, beträffande denna fråga örn upptagande av ett valutalån så tror
jag att herr andre vice talmannen säde ett förlösande ord örn den saken, då
han uttryckte en undran, örn verkligen någon i denna kammare förra våren
skulle ansett att man då bort göra det. Jag har samma mening. Det skulle
inte varit många, som haft den åsikten.

Herr Stendahl vidhöll reservanternas uppfattning örn att riksbankens diskontopolitik
under den kritiska septemberveckan skulle ha varit en orsak
till att riksbanken sedermera fick gå upp till 8 % diskonto, då guldmyntfoten
frånträddes. Ja, det är naturligtvis absolut omöjligt att efteråt säga, att, örn
jag hade handlat på ett annat sätt, följden blivit den och den. Det ligger
inte i mänsklig förmåga att avgöra, vad som skulle ha hänt under en viss
förutsättning. För min del tror jag, att herr Stendahl och reservanterna ha
orätt i detta fall och att, vare sig man direkt hade gått till 6 ä 61/, % diskonto
eller ej, man vid guldmyntfotens frånträdande kommit att stanna vid ett
diskonto på 8 %.

Herr Stendahl talade också örn dagarna den 18 till 21 november, då riksbanken
sålde pund sterling till fast kurs av kronor 18:15, och undrade, om
jag hade omnämnt den saken i mitt anförande eller i bankofullmäktiges förklaring.
Nej, bankofullmäktige ha inte ansett sig nu behöva gå in på den
saken, då fullmäktige ha tagit upp den i sin skrivelse till bankoutskottet, som
är avtryckt i betänkandet, och jag har ingen anledning att nu gå närmare
in på det heller.

Herr Johansson i Friggeråker och herr andre vice talmannen uppehöllo sig
vid riksbankens diskontopolitik och klagade över det höga diskontot. Jag förstår
dessa klagomål ofantligt mycket bättre än åtskilliga andra klagomål, som
ha framkommit mot riksbanken. Här gäller det dock reella saker. Det är inte
funderingar örn vad man skulle gjort i fjol under den eller den förutsättningen,
utan här är det fråga örn problem av den allra största betydelse för ett stort
antal människor, för att inte säga för alla. Jag förstår synnerligen väl missnöjet
med den diskontopolitik, som riksbanken har fört. Och då jag nu skall yttra
mig härom, kan jag ju inte underlåta att säga, att jag nog i viss mån själv
delar det missnöjet. Man skall inte tro, att bankofullmäktige i alla punkter
äro enhälliga, utan även här förekomma i bland delade meningar. Detta har
också varit fallet beträffande diskontopolitiken.

Vad angår diskontopolitiken under den kritiska veckan i september har jag
inte anledning att uttala mig närmare örn den, eftersom jag då vistades i ut -

Lördagen den 7 maj £. m.

39 Nr 33.

landet och sålunda inte var i tillfälle att deltaga i besluten. Sedermera sänktes
emellertid diskontot omedelbart i två etapper, och på mindre än 3 veckor var
man nere i 6 %. Därvid blev det kvarstående till årsskiftet på, som jag måste
säga mig, mycket goda grunder. Ställningen på penningmarknaden i landet
var i höstas till den grad ansträngd, att en diskontosänkning under de månader,
som återstodo före årsskiftet, icke kunde vara möjlig. Emellertid, passerade
årsskiftet betydligt lättare, än någon vågat hoppas. Och då prisnivån
höll sig konstant och inte visade någon som helst stegring, förelågo på nyåret
ovillkorligen sådana omständigheter, att man redan då skulle kunnat skrida
till en räntesänkning. För min del -— det har jag ingen anledning att här
sticka under stol med — var jag anhängare av den meningen, att man redan
strax på nyåret skulle skridit till en räntesänkning. Det kom emellertid att
dröja några månader, innan den blev genomförd, vilket då skedde i två etapper.

Herr Johansson i Friggeråker förklarade, att .riksbanken förde en deflationistisk
räntepolitik. Jag har redan sagt, att i vissa fall hade jag .önskat,
att riksbanken hållit ett lägre diskonto än den gjorde. Men jag måste på
det bestämdaste bestrida riktigheten av påståendet, att riksbankens räntepolitik
skulle varit deflationistisk, ty det är absolut icke förhållandet. Riksbankens
ledning i sin helhet är avgjord motståndare till en ytterligare deflation.
Yi inse varenda en, mer än väl, vilken fara en sådan, skulle .innebära
för hela vårt näringsliv, därom kan kammaren vara fullkomligt förvissad.

Herr Bagge talade örn kreditrestriktionerna. Några restriktioner från. riksbankens
sida gentemot de enskilda bankerna kan man knappast säga existera.
De kreditrestriktioner, som förefinnas, lia genomförts av de enskilda bankerna
gentemot allmänheten, och dessa restriktioner rikta sig principiellt emot onödig
imports finansierande. Men man har uttryckligen förklarat, att. när det gäller
produktionens upprätthållande, skall det lämnas all den kredit sorn behöves,
och, såvitt jag vet, göra bankerna detta i den mån det är dem möjligt.

Herr von Holand: Herr talman! Jag hade hoppats, att denna viktiga fråga
örn riktlinjer för penningpolitiken skulle behandlats långt tidigare i ar. Försatt
örn möjligt åstadkomma detta framförde jag med kammarens benägna tillstånd
den 5 februari en interpellation i ärendet. Som jag ännu ej erhållit något svar,
och ett svar efter dagens diskussion blir överflödigt, vill även jag på grund av
min interpellation passa på att under denna debatt framlägga en del synpunkter.

Ordspråket säger »bättre sent än aldrig», men i detta fall vågar jag till excellensen
statsministern anföra, att jag vid min interpellation av den 5 februari
hade hoppats, att riksdagen därigenom snarast skulle kunna få taga ställning
till frågan om den penningpolitik, som borde föras. Jag anser nämligen, att den
penningpolitik, som i år förts av riksbanken, på ett synnerligen beklagligt sätt
lamslagit svenskt näringsliv, och då särskilt jordbruket, samt att, därest excellensen
statsministern haft vänligheten att i februari besvara min interpellation,
Sveriges riksdag genom den debatt, som skulle följt på detta svar, hade kunnat
påverka riksbanksledningen till en förnuftigare räntepolitik än den hittills förda.
Finansministern utfärdade redan i höstas den bekanta parollen, att prisnivån
icke finge höjas, och denna lösen upprepades i statsverkspropositionen. Detta
program, som det under året riktats skarpa protester emot, har också visat sig
vara av klart deflationistisk natur, vilket jämväl herr Widell påstår. Även
bankoutskottets dechargeutlåtande pekar på de vådor, som denna penningpolitik
fört med sig på den inhemska marknaden, och jag tror, att. särskilt för oss jordbrukare,
efter de senare årens långvariga nedåtgående prisrörelser, den genom
den förda penningpolitiken åstadkomna deflationen varit av ödesdiger verkan.

Äng.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

Nr 33.

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

En räntepolitik har förts, som enligt min åsikt föga inverkat på växelkurserna,
men som bidragit till att undergräva produktiv verksamhet, minska landets försörjningsmöjligheter
och öka arbetslösheten. Man har därför anledning att
känna lättnad, när nu riksdagen genom framläggandet av bankoutskottets
dechargebetänkande äntligen får ett tillfälle att taga ställning till den penningpolitik,
som skall förås. Jag tror dock, att landets näringsliv hade kunnat besparas
många svårigheter, örn excellensen statsministern, genom att betydligt tidigare
besvara min interpellation, hade velat låta riksdagen taga ställning till
frågan._ Ty vilka utläggningar en del av dagens talare än prestera för att utåt
mildra intrycket av nu debatterade fråga, är trots allt bankoutskottets program
för penningpolitiken en desavuering av den politik, som fastställts av regering
och riksbanksfullmäktige. Bankoutskottets program är ett steg i rätt riktning,
men tydligen på grund av att man önskat ett enigt utskott, saknar man en fast
hållning i utlåtandet, vilket gör, att man kan befara, i synnerhet örn de nuvarande
riksbanksfullmäktige sitta kvar i sina befattningar, att det hela slutar med
en halvmesyr. Bankoutskottet har tydligen till det yttersta måst anlita sin
formuleringsskicklighet för att kunna få ett enigt utlåtande.

De, som äro ängsliga för deflation, ha ingen anledning härtill. Starka hinder
däremot skola resas, och det får man vara utskottet tacksam för. De, som äro
rädda för inflation, behöva icke heller vara oroliga, det har bankofullmäktige
redan i övermått sörjt för. Och det värdefullaste, nämligen att »en skälig återhämtning
av prisen» skall tillåtas, vill jag för min del särskilt taga fasta på.
Men hur det hela skall gå till, får man icke närmare veta. I stort sett kan man
i alla händelser godtaga bankoutskottets uttalanden. Det skulle emellertid lia
varit synnerligen lämpligt, örn utskottet ännu starkare fastslagit, vad som för
var och en borde vara självklart, nämligen att inflationsfaran för närvarande
är så gott som obefintlig. En inflation under en tid, då en stor del av arbetskraften
är outnyttjad, maskinerna stå utan sysselsättning, och det råder överflöd
på varor, är synnerligen svår att tänka sig. Den verkliga faran är nu deflationen,
som bör med alla tjänliga medel motarbetas.

_ Med min interpellation avsåg jag inte endast att få ett klarläggande av penningpolitiken
utan även upplysning från regeringen, huruvida ej andra åtgärder
lämpligen borde vidtagas för att lätta trycket på landets näringsliv. Bankoutskottets
utlåtande har helt naturligt gått nästan helt förbi dylika faktorer
och däri jsäges endast, att även prishöjningar på grund av tullförhöjningar sålunda
måste vara förenliga med de av fullmäktige angivna riktlinjerna. Och
riksbanksfullmäktige framhålla: »Det är nämligen av betydelse att kunna konstatera,
huruvida prisrörelsernas ursprung är att söka exempelvis i tullförhöjningar,
förändrade växelkurser eller inflationstendenser på den inre marknaden,
vilka framstå såsom primära i förhållande till växelkurserna.»

Jag tror mig sålunda vara i gott sällskap, då jag påstår, att ingen penningpolitik
i världen kan garantera en idealisk prisnivå, så visst som priserna
äro väsentligt beroende av fluktuationerna på världsmarknaden. Men penningpolitiken
måste icke minst därför kompletteras med en aktiv och förnuftigt
inriktad handelspolitik. Målet för en sådan handelspolitik är dubbelt: å
ena sidan att värna och främja exportintressena, å den andra -— vilket jag för
närvarande åtminstone tycker är det viktigaste — att skydda den inhemska
marknaden.

Jag förväntar därför av regering och riksdag och eventuellt nytillsatta riksbanksfullmäktige
positiva åtgärder till stöd för de nya riktlinjer, bankoutskottet
uppdragit för vår penningpolitik — jag hoppas nämligen i denna fråga
inte så mycket på de nuvarande riksbanksfullmäktige — för att just den återhämtning
av våra produktpriser skall äga rum, varom utskottet talar och vilken
man ej får överlämna åt slumpen att åstadkomma. Ty det torde väl numera

Lördagen den 7 maj f. m.

Nr 83.

vara begripligt för alla och envar, att jordbrukets och övriga näringars idkare
icke räddas av fromma önskningar om högre produktpriser, utan endast av att
dessa högre produktpriser verkligen åstadkommas.

De riktlinjer för vår penningpolitik, som av bankoutskottet äro utstakade,
måste sålunda, för att ej vårt näringsliv skall falla sönder, följas av positivt
inriktade beslut.

För jordbruket synnerligen livsviktiga frågor komma att under den återstående
riksdagsperioden behandlas, och man får hoppas, att även den kommitté,
som nu behandlar vår handelspolitik, snarast under denna riksdag framlägger
sitt betänkande.

Det finns, när det gäller vår penningpolitik och prisnivån inom landet, även
andra intressen att bevaka än bevarandet av kortsiktiga förmåner åt konsumentkooperationens
och fackföreningarnas klientel. Näringslivets män och icke
minst jordbrukets ha rätt att ur landsgagnelig synpunkt begära sådana åtgärder,
att näringslivets produktionskostnader bliva täckta.

För närvarande torde inga manchesterliberala åsikter kunna rubba det
faktum, att varje land måste se till att med försvarsåtgärder bevaka alla lämpliga
arbetsmöjligheter för det egna landets innevånare.

Till herr Möller, som har för vana att här i kammaren varna för fackföreningsarbetarnas
känslor, kan jag i dag inte underlåta att säga, att herr Möller
skall inte glömma, att jordbrukarklassen, som också är känd för att vara en
laglydig och tålig samhällsklass, inte heller tål hur mycket kallt stål som helst.
Och konsekvenserna av en viss här i landet förd politik kunna bli helt andra
än vad herr Möller tänker sig.

Herr Stendahl: Vad angår herr Widells sista anförande kan jag så väl

förstå, att min ärade partikamrat inte har någon särskild trängtan att närmare
inlåta sig på den politik, som riksbanksledningen förde mellan den 18 och 21
november 1931 beträffande kronans anslutning till pundet, ty ett mera genant
ämne för en riksbanksfullmäktig kan man väl knappast leta upp. Missgreppet
är så oerhört och så alldeles tydligt, att jag fullständigt förstår tystnadens
behag.

Samme ärade talare undrade, hur många i denna kammare, som i medio av
år 1931 vid förfrågan möjligen skulle kunna tänkas ha tillstyrkt upptagandet
av ett valutalån eller valutakredit. Jag kan ju självfallet inte direkt svara
på den frågan, men jag skall lämna det svar, som är möjligt att ge. Och det
är, att de svenska köpmän, som under första hälften av år 1931 sågo, att det
blåste upp till orkan, voro inte få. Och när vi kommo så långt fram på året
1931 som till juni månad, var det intet sällsynt samtalsämne köpmännen emellan,
att det ändå var märkvärdigt, att riksbanksledningen inte ansåg skäl föreligga
att i tid skaffa sig en nödig valutareserv för att möta den storm, som
man med säkerhet kunde se skulle komma.

Den sista punkt, som den ärade talaren berörde, var de av mig här spikade
och demonstrerade kurvorna, och den ärade talaren undrade, var jag hade
kunnat få så märkvärdigt felaktiga uppgifter ifrån. På den frågan skall
jag kunna ge ett svar, som jag hoppas blir till den ärade interpellantens fulla
belåtenhet. På bankoutskottets hemställan äro dessa kurvor dragna i Sveriges
riksbank och överlämnade till bankoutskottet. Är det så, att man i riksbanken
lämnat bankoutskottet felaktiga kurvor, ja då beklagar jag, men sannerligen
det kan vara bankoutskottets eller min skuld.

Herr Widell: Herr talman! Den föregående ärade talaren nämnde örn

kurvorna. Jag har inte sett dem, ty jag kan inte se på så långt håll, utan jag
trodde efter hans framställning, att dessa kurvor avsågo valutakurserna. Men

Äng.

riksbankens

valutapolitik,

(Forts.)

Nr 33.

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng.

riksbankens

valutapolitik.

(Forts.)

Ang. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
TO. TO.

jag talade om valutaköpen och -försäljningarna, inte om kurserna. Kurserna
äro ju en enkel och klar sak, och dem har jag inte resonerat örn, utan det var
som sagt frågan örn köp och försäljning.

Herr Johansson, Johan: Herr talman! Herr Möller ägnade en viss uppmärksamhet
åt mitt nyss hållna anförande, och jag förstår, att han inte kände
sig så angenämt berörd av de klagomål jag kom med. Den där jämmerlåten
får man titt och tätt höra, menade han. Men det går an för herr Möller och
de grupper han närmast stöder sig på, de ha nog sina intressen tämligen på det
torra. Så är däremot inte förhållandet nied jordbrukarna och näringsidkarna
här i landet. Det är inte för deni likgiltigt, örn riksbanken har ett diskonto,
som går upp till 8 procent. Vad jag uttalade mig örn var att man bör skilja
på politiken före guldmyntfotens övergivande och efteråt, och därvid var det
riksbankens skyldighet att tillse, att en politik fördes, som i möjligaste mån
gav oss nödig tillgång till utländska valutor här i landet. Jag har däremot
inte tagit ställning till guldmyntfoten såsom sådan, den frågan har inte varit
före i utskottet, och från vår sida har det inte gjorts någon som helst anmärkning
rörande den saken. Det är en teori, som får stå för herr Möllers, egen
räkning. Vad jag hållit mig till, är att diskontot bort höjas tidigare, innan
guldmyntfoten släpptes för att undvika den hårda höjning, som efteråt skett,
vilken skadat näringslivet i hög grad.

Efter härmed slutad överläggning lades den nu föredragna punkten till
handlingarna.

Punkten 2.

I denna punkt hade utskottet uttalat sig angående vissa krediter, som riksbanken
vid olika tillfällen under år 1931 samt början av år 1932 för Kreugerkoncernens
behov beviljat — antingen i form av rediskonteringsrätt för Skandinaviska
kreditaktiebolaget, såsom koncernens huvudbankförbindelse, jämte
vissa andra banker eller direkt till företag, anslutna till koncernen -—■ intill ett
belopp av tillhopa omkring 158 miljoner kronor, vilka krediter avsetts för
fullgörande av Kreugerkoncernen åvilande betalningsförpliktelser i utlandet.
Utskottet hade därvid framställt åtskilliga anmärkningar mot riksbankens
ifrågavarande åtgöranden, varefter utskottet anfört bland annat följande:

»Vid bedömandet av förevarande spörsmål har utskottet icke förbisett, att
förhållandena vid den tid, då fullmäktige haft att taga ställning till desamma,
givetvis tett sig i avsevärd mån annorlunda än nu. Jämväl har utskottet
beaktat vad fullmäktige erinrat örn angelägenheten av att undvika en betalningsinställelse
för Kreugerkoncernen med därav följande skakning^ av det
svenska näringslivet, om Skandinaviska kreditaktiebolagets uppfattning rörande
koncernens kreditvärdighet, örn bankinspektionens uttalade mening angående
nämnda banks soliditet samt örn de utfästelser, som av ledamöter av statsrådet
gjorts i samband med vissa av krediterna. Det vill dock synas utskottet, som
örn hänsynen till riksbankens huvuduppgift såsom vårdare av landets valuta
bort föranleda fullmäktige att icke, på sätt som skett, engagera riksbanken i
en stödaktion av här förevarande art, till vilken det närmast bort ankomma på
Kungl. Majit och riksdagen att taga ställning.

Vad i detta ärende i här angivna avseenden förekommit har synts utskottet
vara så anmärkningsvärt, att utskottet ansett sig icke kunna underlåta att detsamma
för riksdagen omförmäla.»

Lördagen den 7 maj f. m. 43

Reservation hade anmälts av herrar C. E. Svensson, Johansson i Östersund,
Ström i Lidköping, Möller, Bäcklid, Lovén, Wikström och Wigforss, vilka
ansett, att utskottets uttalande under denna punkt bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits. I det av reservanterna föreslagna uttalandet hade
bland annat anförts:

»Med hänsyn till ifrågavarande stödaktions omfattning och speciella karaktär
synes det enligt utskottets mening hava förtjänat övervägas, örn icke redan
då fråga i april 1931 väcktes om den sedermera medgivna krediten å 74.7 miljoner
kronor fullmäktige bort hänvisa Skandinaviska kreditaktiebolaget att
bringa frågan om det begärda stödet under Kungl. Maj :ts prövning.

Då utskottet funnit den ställning, som fullmäktige i förevarande ärenden intagit,
icke föranleda vidare yttrande från utskottets sida än vad här angivits,
innebär detta icke, att ej fullmäktiges åtgärder kunna efteråt göras till föremål
för erinringar ur en eller annan synpunkt. Utskottet har dock ansett sig
icke kunna förbise, att förhållandena vid den tid, då fullmäktige haft att
taga ståndpunkt till kreditärendena, tett sig i avsevärd mån annorlunda än nu
ävensom att fullmäktige såväl i ett allmänt intresse att undvika en betalningsinställelse
för Kreugerkoncernen med därav följande skakningar av det svenska
bankväsendet som ock i Skandinaviska kreditaktiebolagets uppfattning örn
koncernens kreditvärdighet, i bankinspektionens uttalade mening angående
nämnda banks soliditet samt i nyssnämnda utfästelser från ledamöter av statsrådet
haft stöd för de vidtagna åtgärderna. Ej heller får det förbises, att fullmäktige
icke haft anledning att ifrågasätta riktigheten av Kreugerkoncernens
bokslut eller av erhållna uppgifter angående koncernens ställning.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet velat för riksdagen omförmäla.»

Herr Widell: Herr talman! Jag anhåller nu att få återkomma till den

senare delen av bankofullmäktiges förklaring.

Rörande de åtgärder, som beröras av den under punkt 2 i utlåtandet anförda
kritiken över vissa av fullmäktige beviljade krediter, få fullmäktige, utöver
vad som anföres i fullmäktiges i utskottets utlåtande återgivna skrivelse, meddela
följande.

Den rediskonteringsrätt, som beviljades Skandinaviska kreditaktiebolaget
den 5 maj 1931, föranleddes, såsom i utlåtandet angives, av Kreugerkoncernens
behov av medel för inköp av utländsk valuta i och för verkställande av
viss utbetalning till Tyskland. Fullmäktige vilja framhålla, att det avtal med
Tyskland, som skulle fullföljas genom ifrågavarande utbetalning, hade träffats
redan år 1929. Örn fullmäktige under år 1931 tillfrågats, huruvida de
ville på något sätt understödja tillkomsten av ett dylikt avtal, hade säkerligen
ingen av fullmäktiges ledamöter avgivit sin röst härför. Fullmäktige ha sålunda
icke på något sätt bidragit till att skapa den föreliggande situationen. I
ett tvångsläge har det gällt att av två onda ting taga det minst onda. I detta
sammanhang må erinras, att även örn Skandinaviska kreditaktiebolaget ej ens
till någon del tagit rediskonteringsrätten i anspråk, riksbanken ändock på
grund av guldmyntfoten varit skyldig att mot likvid i vanlig ordning ställa
erforderlig utländsk valuta till förfogande.

Utskottet framhåller det otillfredsställande i att en redogörelse för Kreugerkoncernens
ställning ej infordrades, innan riksbanken lämnade en sa stor kredit
som den ifrågavarande, och att säkerheter av den ringa likviditetsgrad,
varom var fråga, lagts till grund för krediten.

Häremot må erinras, att örn riksbanken lämnat Kreugerkoncernen en kredit,
hade givetvis en detaljerad redogörelse infordrats för koncernens ställ -

Nr 33.

Ang. trissa
till Kreuger.

koncernen
lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Nr 33. 44

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

ning. Men krediten lämnades till Skandinaviska kreditaktiebolaget. Den senaste
tidens händelser ha trängt sig så inpå oss, att vi nu ha svårt att frigöra
oss från intrycket a.v desamma även vid vårt bedömande av vad som timat under
förra året. Det första villkoret för att kunna opartiskt döma i denna sak
är att försöka skärskåda fjolårets beslut och händelser i deras verkliga miljö.
Det var dock ej länge sedan, som knappast någon tvivlade på att Kreugerkoncernen
utgjorde en fullt solid finanskoncern, som åtnjöt obetingat förtroende
hos svenska och utländska banker. Dess fondställning syntes utomordentligt
stark. I styrelserna för dess olika bolag sutto ansedda in- och utländska
finansmän. Den storbank, som erhöll rediskonteringsrätten i riksbanken,
hade två av sina ledande direktörer i styrelsen för det ena och en av dessa
direktörer i styrelsen för det andra av de två bolag, som voro acceptanter å
de växlar, som skulle rediskonteras i riksbanken. Nämnda storbanks likviditet
och soliditet voro enligt bankinspektionens mening fullt betryggande.
Riksbanken hade sålunda fullgod säkerhet redan i nämnda banks ansvarighet.
Härtill kom, att koncernbolagen då inom bankkretsar ansågos fullt goda för
sina förpliktelser. Under sådana förhållanden ansågo fullmäktige sig ha
uppfyllt alla rimliga krav, då Kreuger fick lämna muntliga uppgifter till
komplettering av de upplysningar, som erhållits av ovannämnda storbankschefer
och av koncernens styrelseberättelser och balansräkningar.

Utskottet framhåller, att fullmäktige redan i maj 1931 bort vidtaga åtgärder
för en ingående undersökning av koncernens ställning. Detta uttalande
synes utgå ifrån, att fullmäktige redan år 1931 bort inse, att de uppgifter,
Kreuger personligen lämnade, voro oriktiga, att balansräkningarna voro missvisande,
och att koncernens bankförbindelser ej voro orienterade rörande koncernens
ställning. Såsom redan nämnts, lämnade Kreuger redan i maj 1931
vissa uppgifter till komplettering av vad som kunde utläsas ur berättelser och
balansräkningar. Vidare fick Kreuger den 4 september 1931 i närvaro av
bankdirektör Lauritzen i Skandinaviska kreditaktiebolaget inför fullmäktige
lämna en ingående redogörelse för koncernens utländska förpliktelser. Härav
framgick, vilket fullmäktige även anfört i skrivelse till utskottet, att till mitten
av maj år 1932 något större behov av utländsk valuta ej vore att förvänta.
När Kreuger den 21 oktober 1931 gjorde framställning om en ny kredit, fordrade
förste deputeraden, att han skulle lämna en ingående skriftlig redogörelse
för koncernbolagens ställning. Ett par dagar därefter överlämnades en
uppgift, vilken såsom varande alltför knapphändig ej kunde godtagas. Den
då efterlysta, mera detaljerade redogörelsen kunde enligt uppgift icke lämnas,
förrän vissa upplysningar införskaffats. Först den 5 november 1931 överlämnades
av Kreuger undertecknade uppställningar över Svenska tändsticksaktiebolagets
och aktiebolaget Kreuger & Tolls skulder den 15 oktober 1931
ävensom de för skulderna lämnade säkerheterna. Ej förrän den 23 februari
1932 fingo fullmäktige anledning att ifrågasätta fullständigheten av de uppgifter,
som lämnats den 5 november 1931. Orsaken härtill var, att det visade
sig, att Kreugerkoncernens representanter ej hade kännedom örn storleken av
en betydande kredit till International Match Corporation, som förföll ungefär
vid sistnämnda tidpunkt. Omedelbart därefter igångsattes en ingående
undersökning av ställningen.

Vad beträffar anmärkningen örn ifrågavarande säkerheters ringa likviditetsgrad,
må erinras, att fullmäktige avslogo en framställning örn kredit till koncernen
mot säkerhet av de tyska obligationerna. Däremot beviljades en storbank,
vars likviditet ansågs god, rätt till rediskontering i mån av behov av
växlar, accepterade av Svenska tändsticksaktiebolaget samt av aktiebolaget
Kreuger & Toll. När ärendet den 5 maj 1931 behandlades, fanns anledning
förvänta, att krediten ej helt skulle tagas i anspråk, och att den skulle bliva

Lördagen den 7 maj f. m.

45 Nr 33.

relativt kortvarig. Såsom nämnts i redogörelsen till utskottet, togs densamma
i anspråk först i slutet av juli och hade utnyttjats i sin helhet först i mitten
av september 1931. Det var de oförutsedda händelser, som inträffade på den
internationella penningmarknaden, vilka föranledde, att Skandinaviska kreditaktiebolagets
likviditet blev så ansträngd, att krediten måste helt utnyttjas och
därtill omsättas. Realsäkerheten infordrades i slutet av augusti 1931. Därvid
erhöllos de tyska obligationerna, vilka Skandinaviska kreditaktiebolaget för
sin del godtagit som säkerhet för krediten.

Utskottet framhåller, att riksbanken i början av maj 1931 borde ha hänvänt
sig till statsmakterna för en stödaktion till Kreugerkoncernen. Med anledning
av detta uttalande vilja fullmäktige hemställa till kammaren, huru det skulle
ha uppfattats inom och utom landet, örn fullmäktige i det relativt gynnsamma
ekonomiska läge, som var rådande före utbrottet av den österrikiska krisen,
givit offentlighet åt Kreugerkoncernens enligt vad allmänt då ansågs rent tillfälliga
likviditetssvårigheter.

Vad beträffar de krediter till Kreugerkoncernen, som beviljades i oktober
1931 och februari 1932, ha fullmäktige följt den traditionen, som sedan lång
tid tillbaka tillämpats i riksbanken, nämligen att, då regeringen under en
kristid funne vissa åtgärder från centralbankens sida ur allmänna synpunkter
nödvändiga och ställde i utsikt, att eventuella förluster ej skulle drabba riksbanken,
fullmäktige ej borde undandraga sig att lämna sin medverkan. I förevarande
fall ha fullmäktige helt anslutit sig till regeringens uppfattning om
åtgärdernas allmännyttiga betydelse och ofrånkomlighet. I fråga örn oktoberkrediten
må framhållas, att för densamma pantförskrivits så gott som samtliga
aktier i Bolidens gruvaktiebolag. Regeringens utfästelse avsåg övertagandet
av dessa aktier. Beträffande den kredit, som beviljades innevarande
år, då riksdagen var samlad, må erinras, att ansökningen örn densamma måste
avgöras under loppet av några timmar.

Av vad fullmäktige anfört i fråga örn de klandrade besluten och åtgärderna
framgår, att fullmäktige i varje fall handlat uteslutande med hänsyn till vad
de ansett vara mest'' gagneligt för landet i dess helhet. De arbetsuppgifter,
som under de senaste åtta månaderna ålegat fullmäktige, ha otvivelaktigt varit
mera krävande än vad förut i mannaminne förekommit. Fullgörandet av
desamma har varit möjligt endast på grund av det stöd, som fullmäktige ansett
sig lia att påräkna hos statsmakterna.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag har, herr talman, anhållit
örn ordet i syfte att få lämna en redogörelse för den andel regeringen äger i de
nu till granskning föreliggande åtgärderna rörande riksbankens kreditgivning
och valutavård. Ty ehuru det nu här närmast gäller decharge för riksbanken
och dess ledning, har dock regeringens ställning till det skedda i den redogörelse
bankoutskottet mottagit från riksbanken blivit berörd på ett sådant sätt,
att det ur alla synpunkter måste anses önskvärt, att fullt ljus får falla över
regeringens delaktighet i de vidtagna åtgärderna. Det är regeringen angeläget,
att klarhet härom råder över hela linjen.

Först då några ord örn det inbördes konstitutionella förhållandet mellan regering
och riksbanken. Gränserna och formerna för deras samverkan ävensom
för deras inbördes befogenheter och ansvar äro fastställda, dels genom grundlagsstadganden
i Regeringsformen och Riksdagordningen, dels genom bestämmelser
i Lag för Sveriges riksbank, dels genom av riksdagen eller dess bankoutskott
lämnade föreskrifter.

I fråga örn sammansättningen av riksbanksledningen äger Konungen att förordna
en fullmäktig och en suppleant för denne. Örn den kungavalda ledamoten
föreskrives, att han skall vara fullmäktiges ordförande, men han må cj

Äng. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.

(Forts.)

Kr 33. 45

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng. vissa utöva annan befattning inom riksbankens styrelse. Detta innebär bland annat,
h^kJncernen till förste deputerad, d. v. s. till riksbankschef, utses någon bland de av rikslämnade
lere- dagen valda fullmäktige. Kärnan i samtliga övriga bestämmelser åter diterm.

m. finnes i grundlagsstadgandet Regeringsformen § lil, att »fullmäktige i

(Forts.) riksbanken . . . kunna ej, i och för sin befattning, emottaga befallningar
utan av riksdagen allena, och enligt dess instruktioner, ej hel ler

till redo och ansvar ställas, utan efter riksdagens beslut». Kommentarerna
till detta stadgande lyda i Malmgrens grundlagsedition: »Detta stadgande
är ett motstycke till vad som i RF § 47 säges örn statens ämbets- och
tjänstemän. Likasom dessa skola lyda Konungens bud och befallningar, så
skola fullmäktige . . . lyda riksdagens. Liksom Konungen är de förras högste
förman, så är riksdagen att anse som de senares förman. Lika litet som riksdagen
äger inblanda sig i de förvaltande och dömande statsorganens verksamhet
och giva dem order, lika litet äger Konungen sådan makt gentemot riksdagens
funktionärer.» Det är, som vi alla veta, också riksdagen ensam som beviljar
ansvarsfrihet eller som, genom att vägra ansvarsfrihet för en, flera eller alla
fullmäktige, avlägsnar denne eller dessa från sina befattningar.

Som av denna resumé framgår, äger riksbanken gentemot regeringen fullkomlig
självständighet. Visserligen äger Konungen att, på sätt som skett i
ett av de i bankoutskottets nu föredragna betänkande omnämnda fallen, genom
befullmäktigat ombud till fullmäktige avgiva yttrande i något särskilt ärende.
Men detta ombud äger icke att ens kvarstanna vid ärendets fortsatta behandling,
än mindre deltaga i det följande beslutet. Fullmäktige äga även att, om
de anse skäl därtill föreligga, hänföra protokollet över beslutet till hemliga
sådana, varigenom såväl omständigheterna vid beslutets tillkomst som de avgörande
motiven därför kunna hållas okända jämväl för regeringen.

Under dessa omständigheter bör det väl vara självfallet att -—• frånsett enstaka
yttranden av nyssnämnda art, vartill jag för övrigt senare återkommer
i annat sammanhang — det blir och måste bli beroende av riksbankens styrelse,
huruvida och i vilken omfattning samarbete mellan regeringen och riksbanken
upptages beträffande spörsmål, som tillhöra riksbankens verksamhet. Åtminstone
har den nu sittande regeringen ansett sin lojalitetsplikt mot grundlagens
bud förplikta den att icke påkalla någon annan ordning. I de fall, av vilken
betydelse de än månde vara, där riksbanken handlat utan samråd med regeringen,
har banken, så länge den nu gällande konstitutionella arbets- och maktfördelningen
i detta avseende består, enligt regeringens mening varit i sin fulin
rätt därtill. I de fall åter, där riksbanken på ena eller andra punkten önskat få höra
regeringens eller dess enskilda ledamöters mening, har denna tveklöst meddelats.
Vilket har skett utan varje krav på större hänsyn till de gjorda uttalandena
än de däri framförda skälen i och för sig kunna förtjäna._

Från nu angivna utgångspunkter finner jag, med hänsyn till vissa rapporter
eller tidningar lämnade uppgifter, det skäligt att få till dagens protokoll antecknat,
i vilken mån regeringen, särskilt i de i bankoutskottets betänkande
uppräknade fallen av kreditgivning och valutavårdande^ åtgärder, därom före
beslutets fattande ägt kännedom eller därom idkat samråd. I sistnämnda fall
önskar jag också få utveckla och belysa de ståndpunkter regeringens ledamöter
därvid intagit.

De båda fall av kreditgivniiig: det första i februari-mars 1931 å 32 miljoner
— av vilket belopp dock endast en del togs i anspråk •— samt det andra i
maj 1931 å 74.5 miljoner, vörö för regeringen helt okända till långt fram på
sommaren 1931. Om dem har alltså vid tiden för deras beviljande någon meningsyttring
från regeringens sida icke vare sig påkallats eller avgivits.

Beträffande däremot spörsmålet örn frångående av guldmyntfoten deltogo
regeringsmedlemmar under veckan 20—27 september 1931 i ärendets behand -

Lördagen den 7 maj f. m. 47

ling-. Här gälldo det ju också ett ärende, som måste formellt avgöras av Kungl.
Maj:t. I detta fall sammanföllo våra meningar med riksbankens, såväl när under
den nämnda veckans första del åtgärder vidtogos i syfte att undgå upphävande
av sedelinlösningsplikten som när man mot veckans slut fann sig böra uppgiva
ansträngningarna i sådan riktning. Eventuella anmärkningar på denna punkt
träffa alltså även regeringen.

Däremot blev regeringen icke på något sätt i förväg underrättad om den räntepolitik
riksbanken i detta sammanhang tänkte följa. Först efter det besluten
därom blivit inom riksbanken fattade, delgavs innehållet däri regeringen. Samma
förfarande Ilar också, i enlighet med praxis, sedermera följts vid prövning
av eller vid beslut örn riksbankens räntesatser.

Riksbankens åtgärd under hösten 1931 att söka binda den svenska kronan
vid pund sterling hade icke före igångsättandet ventilerats med regeringen.

Därmed äro vi framme vid den kreditgivning å 40 miljoner kronor, som
skedde den 23 oktober 1931 mot säkerhet av aktier i Boliden.

Tidigare under höstens lopp hade enligt uppgifter i tidningarna genom aktieköp
i Bolidens gruvaktiebolag äganderätten till Bolidens gruvfält m. m.
övergått till Kreugerkoncemen. I den mån dessa köp avsett att vara en förmånlig
kapitalplacering hade däremot intet varit att erinra. Annorlunda ställde
det sig, sedan det efter hand börjat bli känt, att koncernen och dess kreditinstitut,
enligt vad man då trodde på grund av: dels för vissa länder införda
moratorier, dels det stora prisfallet på bland annat koncernens papper av olpca
slag, började dragas med kreditsvårigheter. Redan förut hade man anledning
fråga sig, vad Kreugerengagemangen skulle innebära för de svenska industrier,
på vilka koncernens monopolsträvanden grundade sig. Det fanns anledning
befara, att även örn monopolplanerna skulle lyckas och monopolen sålunda komme
att tillföra dess ägare stora, fortlöpande inkomster, monopoliseringen med
dess upprättande av en mängd moderna utländska fabriker komrne att efter
hand ödelägga de svenska fabrikatens exportmöjligheter och därmed den svenska
industriens existens. Sedan nu Bolidensaktiema kommit i koncernens händer,
kunde det tänkas, att. särskilt därest kapitalsvårigheter tillstötte, dessa
aktier komme att säljas till utländska köpare eller högbelånas hos utländska
kapitalister. Ur inhemsk synpunkt och ej minst från svenska.- statens sida måste
denna eventualitet framstå såsom en synnerligen betänklig sak. Man hade
här att göra med betydande förutsättningar för en nystartad och enligt
den allmänna, meningen även i de mest vederhäftiga företagarkretsar såsom löftesrik
betraktad svensk industri. Det förhållandet, att statens och gruvbolagets
malmfyndigheter i Västerbotten lågo varandra synnerligen nära och i åtskilliga
fall måste tänkas bli föremål för gemensam bearbetning, gjorde det
oek synnerligen betänkligt, örn renodlade utländska profitintressen skulle bil
bestämmande över gruvbolaget. Det blev jämväl känt, att utländska gruyexperter
hade underkastat bolagets anläggningar ingående värderingar. Har
förelåg sålunda enligt regeringens mening ett obestridligt statsintresse att söka
förebygga, att denna industri bleve en bytesvara för den internationella spekulationen.

Att tänka på ett omedelbart statsinköp av bolaget, föreföll med hänsyn till
de priser, varom det då talades, ogörligt. När det däremot bley bekant, att
vederbörande ägare, som redan fran sitt tillträde belanat aktierna hos en
svensk bank, nu ifrågasatte ett lån hos riksbanken, så uppstod den tanken hos
regeringens medlemmar, att i detta sammanhang ett visst skydd mot företagets
överlåtelse på utländska händer kunde vinnas. Sa bleve obestridligen
fallet, därest bolagets samtliga aktier eller i värjo fall en långt övervägande
majoritet av dem lades såsom pant för ett av riksbanken beviljat lan till ett
belopp, som i varje fall icke överstege pantens värde.

Nr 33.

Äng. vissa
till Kreugerkoncemen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Nr 33. 48

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang. vissa
Ull Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Medan dessa överväganden pågingo inom regeringen, inkom från riksbanken
anhållan örn en överläggning beträffande ett av ingenjör Kreuger begärt lån.
Från ett i detta syfte utsett sammanträde, som hölls den 23 oktober och i vilket
deltogo, utom undertecknad, finansministern, riksbanksfullmäktiges ordförande
av Jochnick, förste deputeraden Rooth och fullmäktigen Fehr, rapporterar
nu riksbankens styrelse till bankoutskottet, att de närvarande regeringsmedlemmarna
betonade, »att en betalningsinställelse för koncernföretagen i dåvarande
ömtåliga läge kunde medföra oöverskådliga konsekvenser för bankerna
och landet i dess helhet». Men då riksbankens rapport stannar vid meddelandet
om denna allmänna, inledande anmärkning från regeringsledamöternas
sida, nödgas jag fråga, varför icke rapporten fick fortsätta med vad som gav
samrådet dess verkliga och sakliga innehåll, nämligen våra upprepade yttranden,
att därestt en ny bankkredit skulle lämnas åt denna låntagare, detta endast
borde ske, därest Bolidenaktierna lädes i pant för ett i förhållande till deras
verkliga värde skäligt belopp. Det var örn frågan, huru en belåning av
dessa aktier skulle kunna ordnas på sådant sätt, att, därest panten måste
realiseras, staten skulle kunna erhålla optionsrätt till förvärvandet därav, som
hela sammanträdets meningsutbyte rörde sig. Visserligen hade man, därest
riksbankens rapport till bankoutskottet meddelat detta, måst släppa den nu
uppenbara tendensen att söka framställa regeringen såsom en för Kreugerkredit
i allmänhet intresserad part. Men man hade i stället lämnat en mera riktig
bild av sammanträdet och förhindrat åtskilliga av de fullkomligt missvisande
slutsatser, som nu på åtskilliga håll uppbyggts på den offentliggjorda
rapporten.

För att regeringens ställning icke på något sätt skulle kunna missförstås,
befullmäktigade Kungl. Majit finansministern att, på sätt som återgives i
bankoutskottets betänkande, direkt vid herrar bankofullmäktiges sammanträde
samma dag avgiva ett yttrande till fullmäktiges protokoll. Det synes ha varit
lämpligt att •—- då därmed, såvitt jag förstår, ingen hemlighet blivit röjd —•
detta yttrande frigjorts från hemligstämpel och fått inflyta i fullmäktiges
rapport till bankoutskottet. Därmed hade sakens sammanhang blivit uppenbart
för en var.

Emellertid kvarstår nu det faktum, att kreditfrågan denna gång — den
första — före avgörandet av riksbanken underställts vårt yttrande och sedermera
ordnats på ett sätt, som överensstämde med den av oss uttalade meningen.
Därmed äger regeringen i detta fall ett, örn också icke formellt, så dock
reellt medansvar. Detta önskar regeringen icke heller undandraga sig. Vi
hysa den dag som är den bestämda övertygelsen, att kreditgivningen å denna
punkt varit ur risksynpunkt godtagbar och att den dessutom sammanfölle med
landets intresse. Därest en realisation av panten till. lånebeloppets pris ifrågakommit,
skulle regeringen omedelbart ha infriat sitt i detta fall gjorda åtagande
att under ena eller andra formen söka åstadkomma ett förvärv av densamma
med staten som meddelägare. Hittills har detta icke blivit ifrågasatt från något
håll. säkerligen bland annat därför att ägarna av pantens eventuella övervärde
icke velat avhända sig detta. Skulle däremot förpantningen _ hos riksbanken
icke kommit till stånd, hade antagligen i detta nu Bolidensindustrien
och vad därmed sammanhänger varit upplagd för skovling av främmande händer.
Utan att närmare ingå på någon detaljredogörelse örn detta ärendes läge
eller härom eljest erhållna underrättelser eller vidtagna undersökningar vågar
jag göra gällande, att i den nian kritiken inriktar sig pa detta fall den icke

äger fog för sig. . .

Härmed övergår jag till regeringens medverkan till kreditgivningen den 16
februari i år. I sammanhang med utlämnandet av det föregående lånet fördes,
enligt av riksbanken oss lämnade upplysningar, på tal, når för koncernen ur

Lördagen den 7 maj f. m.

49 Nr 33.

skuldregleringssynpunkt nästa kritiska tidpunkt skulle inträffa. En sådan An''J-vism
hade då angivits till senare delen av februari 1932. I medio av februari månåd
erhöllo vi via riksbanken meddelande, att erforderliga medel för gäldandet lämnade lereav
i månadens senare del förfallande belopp anskaffats och att allt skulle gå diter m. m.
klart. Under mellantiden hade regeringen icke haft någon anledning att syssla (Forts.)
med kreditfrågor av detta slag.

Den 23 februari omkring klockan 7 e. m. blev jag uppsökt i mitt hem av
riksbanksfullmäktiges ordförande, vilken förklarade, att jag vore tvungen att
följa honom till riksbanken, där ett oerhört viktigt sammanträde, som icke
tålde något uppskov, påginge. Jag förklarade mig hindrad, under hänvisning
till att jag lovat att örn en halv timme vara på annat håll. Herr af Jochnick
vidhöll emellertid, att här funnes icke något rum för tvekan. I korthet meddelade
han, att samma dag på förmiddagen ingått underrättelse från Amerika,
där ingenjör Ivar Kreuger vistades, att de förut utlovade och påräknade medlen
till utbetalningar, dels för Svenska tändsticksaktiebolaget, förfallna den 21
februari, och dels för Kreuger & Toll, förfallande den 1 mars, icke bekommits,
utan hade löftena därom återtagits. Herr Kreuger läge nu sjuk i Amerika.

Därest icke före kl. 9.45 samma kväll 2 miljoner dollars detacherats till New
York, finge Svenska tändsticksaktiebolaget omedelbart inställa sina betalningar.
Under dagens lopp hade, meddelade herr af Jochnick vidare, förhandlingar
förts med privatbankerna i syfte att få dem att träda till. Men dessa
förhandlingar hade nu gått sönder, och intet annat återstode än en eventuell
gemensam aktion från staten och någon eller några större privatbanker. Även
den möjligheten vore emellertid på så kort tid synnerligen svår att realisera.

I varje fall måste jag, då dessutom finansministern ej funnes i staden, komma
med till sammanträdet.

Jag sporde då herr af Jochnick, varför icke riksbanken vände sig till sin
egentliga principal, bankoutskottet. Dess plikt vore att här gripa in. Men
han förklarade då, att det vore absolut omöjligt att på de båda återstående timmarna
få ihop ett sammanträde med bankoutskottet och av detta få något besked
eller bistånd i detta fall.

Jag erkänner, att jag ett ögonblick kände en stark frestelse att, under hänvisning
till regeringens konstitutionella rätt att hålla sig. utanför, vägra att
följa med. Och hade jag då läst vissa tidningars utläggningar örn huru »regeringen
sökt pressa fram krediter till Kreugerkoncemens förmån», hade jag
kanske satt mig i säkerhet mot dessa utläggningar. Men den ingivelsen varade
blott någon minut. I nästa erinrade jag mig, att riksbanksledningen bär
utan varje sitt eget förvållande fann sig försatt i en ytterst prekär situation
och att den nu påkallade regeringens råd och bistånd. Med klar. insikt örn
vilken vansklig sak det här gällde och huru genom min medverkan i. detta fall
marken kunde beredas för angrepp, förtal och misstydningar, följde jag bankofullmäktiges
ordförande.

Vid ankomsten till riksbanken erhöll jag först ett kort referat över vad senast
hänt. Till de båda ovan nämnda anspråken hade sällat sig ett nytt: International
Match Corporation hade en skuld på 4 miljoner dollars, som förföll
den 27 februari. Även till denna skulds inbetalning eller omsättning behövdes
pengar.

Sistnämnda fråga avfärdades först. Man enades örn, att kunde icke det
amerikanska bolaget självt på ena eller andra sättet klarera sitt gählbelopp,
fick bolaget falla. Då hade åtminstone början till kraschen icke skett på svensk
mark och icke direkt träffat ett svenskt industriföretag. Likaledes rådde enstämmighet
därom, att därest International Match Corporation icke den 27
kunde reda upp sin skuld, skulle de svenska kreditgivarna icke förskottera

Forsta kammarens protokoll 1932. Nr 33. 4

Nr 83. 50

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng. vissa
till Kreuger -koncernen
lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

medel till Kreuger & Telis kupongränta å 1.2 miljoner dollars den 1 mars.
Ty då fann man räddningsåtgärder på den punkten malplacerade. I motsatta
fallet med International Mateli skulle sistnämnda ärende senare övervägas.

Men så återstod det på timmar och minuter överhängande spörsmålet om betalningsinställelsen
för Svenska tändsticksbolaget med dess 7,000 anställda
svenska arbetare och funktionärer. En under de tidigare förhandlingarna
framställd tanke att för gäldande av den på sista dagen löpande dollarskulden
å 2 miljoner riksbanken och de tre större enskilda bankerna skulle halvera
det erforderliga tillskottet upptogs till förnyat övervägande. Svårigheten låg
däri, att huvudmannen för en av dessa banker befann sig utomlands. Men han
anträffades där ute och förhandlingarna upptogos. Han kunde dock icke av
mig förmås att gå längre än att han förklarade sig villig att efter sin hemkomst
ta saken under förnyad prövning. Jag kan nu här tillägga, att han,
några dagar senare hemkommen, verkligen förklarade sig villig att under
viss förutsättning övertaga sin andel, men att åtagandet för den bankens vidkommande
icke hann genomföras, innan dödsskottet i Paris kastade örn läget
och skapade en helt ny situation.

Vid den fortsatta överläggningen med de båda återstående bankföretagen
och, sedan den från bolaget erbjudna pantens beskaffenhet närmare preciserats,
förklarade bankerna sig villiga övertaga sina tidigare ifrågasatta andelar.
Riksbankens chef deklarerade då, att han skulle tillstyrka sina kolleger
att biträda kreditplanen, men han begärde av mig, att jag skulle utfästa
regeringen att, därest det senare skulle visa sig erforderligt, proposition skulle
väckas hos riksdagen, att riksbankens nu tilltänkta lånetransaktion finge överföras
på Kreditkassan. Härtill förklarade jag, att en enskild regeringsledamot
icke kunde i ett ärende, varom han icke haft tillfälle att konferera med
sina kolleger, göra någon »utfästelse» på regeringens vägnar, men att jag vore
villig att, därest så senare påkallades, förelägga regeringens ledamöter förslag
i sådan riktning och för egen del tillstyrka detsamma. Det vid sammanträdet
förda protokollet kan för en var, som därav äger att ta del, bestyrka
min relation i detta avseende.

Ett par minuter före den utsatta tiden kunde telegrafsvar lämnas till New
York, att medel skulle erhållas. Därmed hade således faran för Svenska Tändsticksaktiebolagets
omedelbara betalningsinställelse den 23 februari d. å. avlägsnats.

På sid. 28 i bankoutskottets betänkande meddelas, vilka säkerheter som de
koopererande bankerna i detta fall erhöllo för de lämnade lånen. Jag anser
mig kunna därom säga, att under förutsättning att de stater, hos vilka de i
uppräkningen omnämnda obligationerna höra hemma, icke gå i spillror, måste
säkerheten — som ju dessutom förstärkes av ett betydande antal aktier i några
av våra bästa svenska industriföretag — utgöra en god garanti mot att förluster
här skola behöva uppstå.

Under förhandlingarna vid detta sammanträde frapperades jag starkt av att
Tändsticksaktiebolagets närvarande representanter, med vilka jag då för första
gången haft något att göra, visade sig äga en så oväntat begränsad kännedom
om mellanhavandena hos koncernens olika bolag och företag och för övrigt
även rörande koncernens ställning överhuvud taget. På enskilda förfrågningar
hos övriga närvarande, huruvida de ej gjort samma iakttagelse, bestyrktes
detta på flera håll. Till riksbankens representanter uttalade jag därför
den bestämda meningen, att det aldrig finge återupprepas, att kreditfrågor
av denna art och omfattning måste prövas under dylika förhållanden. Härom
förklarade såväl förste deputeraden som fullmäktiges ordförande sig vara
med mig fullkomligt ense. Innan man skildes, bestämdes det, att riksbanken
skulle omedelbart ta initiativet till en fullständig undersökning rörande

Lördagen den 7 maj f. m.

51 Jfr 33.

koncernens affärer. Därest det, som befaras kunde, visade sig, att verkliga
verifikationer på lämnade uppgifter icke kunde företes av annan än koncernens
chef, mäste han hemkallas och anmodas att direkt deltaga i utredningen.
Riksbanken fullföljde också, som bekant, detta program med all energi. Att
fortsättningen blev sådan den blev, kunde vid det tillfället icke förutses eller
antagas.

Härmed har jag, därtill tvingad av beskaffenheten av det material, varmed
bankoutskottet sökt styrka sina slutsatser rörande ansvarsfördelningen i fråga
örn den statliga , kreditgivningen, utförligt måst skildra regeringens ställning
och mina egna insatser i detta avseende. Vad jag därutinnan anfört, torde
väl ytterligare komma att kompletteras från regeringsbänken av andra talare.

. Samfällt tro vi inom regeringen oss vara i stånd att ådagalägga, att regeringen
icke har anledning att söka undanskymma något av det, som i detta
ärende från vår sida blivit gjort. Och icke blott det, utan tillika., att vi tro
oss äga goda skäl för den hållning, vi intagit. Det skall ha sitt intresse att
erfara, huru de, som mena, att andra exempel bort givas och andra vägar
beträdas, vilja utstaka dessa. Därmed skola ju våra eventuella misstag bli
lättare skönjbara.

Herr Svensson, Carl: Herr talman, mina herrar! Det har i bankoutskottet
varit Iva meningar, som brutit sig mot varandra även i denna punkt rörande
riksbankens kreditgivnmg till Skandinaviska banken och dess förbindelser
inom Kreugerkoneernen. En mening har ansett, att fullmäktige icke i stort
sett kunna klandras för de vidtagna åtgärderna, vilka med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna vid de tidpunkter, då ställningstagandet skett, varit
val forsvarade En annan mening har ansett, att fullmäktige handlat
olämpligt och klandervärt, och att grava anmärkningar i vissa avseenden borde
inga i utskottets utlåtande.

\id votering i utskottet i princip segrade den sistnämnda meningen med
lottens hjälp. Det stod 8 röster emot 8. Sedan gavs åt denna mening en utformning,
som måhända icke alla de, som vid voteringen tillhörde den segrande
sidan, hade tänkt sig. Jag tror jag vågar säga, att det är sannolikt, atteni en
votering hade ägt ruin sedan anmärkningarna i detalj utformats på det sätt,
sorn haele skett vilket kanske varit det riktigaste — voteringen hade fått
ett annat resultat än vad som nu blev fallet.

Utformningen av kritiken mot riksbankens ledning synes lia skett i syfte
att åstadkomma det intrycket, att denna ledning icke varit sin uppgift vuxen.
(.Tenom att till varandra foga en lång rad av anmärkningar, varvid man inte
heller försummat att i olika vändningar flera gånger upprepa samma sak, torde
asyftas att förstärka intrycket av kritikens berättigande och styrka. Det är
svart att första att en kritik av denna art icke slutar med ett yrkande, att
ansvarsfrihet inte matte beviljas fullmäktige i riksbanken.

För min egen del tvekar jag inte att karakterisera kritiken i fråga som en
orgie i efterklokhet. De sohl sta för denna kritik ha emellertid en mycket lätt
och mycket tacksam uppgift för närvarande. Även en ganska upplyst opinion
har nämligen svart att giva full rättvisa eller tillbörligt beaktande åt de tillbaka
i tiden liggande omständigheter och förhållanden, under vilkas inverkan
och tryck de kritiserade åtgärderna vidtagits. »Tust nu, när det för varje dag
framkommer nya avslöjanden örn den förfärande svindel, Kreuger och hans
företag varit, är det svart att bringa till fullt beaktande, huru Kreuger och
hans företag betraktades för ett år sedan, eller vid den tidpunkt, då den
transaktion gjordes, som man i utskottets utlåtande främst inriktar kritiken
mot. Da betraktades ännu Kreuger och hans världsomspännande företag som
en stolthet och som en styrka för vårt land. Det var nära nog fosterlandsför -

Äng. vissa
till Krewgerkoncernen

lämnade Tcrediter
m. m.
(Forts.)

Nr 33. 52

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang. vissa
till KreugerIconcernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

rädiskt att tvivla på Kreuger genialitet och på hans storhet. På hans ärlighet
var det överhuvud taget ingen som tvivlade. Kreugerföretagens aktier och
debentures noterades på börserna i världens största finanscentra till kurser
mångdubbelt över de nominella värdena. Det har intresserat mig att slå upp
börslistan för den 4 maj 1931, alltså dagen innan detta underhandsbeslut örn
ställande av en rediskonteringsrätt i riksbanken för Skandinaviska banken
ägde rum, för att se vilka värden som då noterades på Kreugerpapperen och på
Skandinaviska bankens aktier. Kreuger & Toll serien A. noterades i 430 kronor,
serien B. i 432 och debentures i 438 — det nominella värdet var som bekant
100 kronor. Tändsticksaktierna noterades i 216 och 217 kronor ■ det
nominella värdet var 100. Skandinaviska bankens aktier noterades till 312
— deras nominella värde är 142.

När i detta läge Sveriges största bank kom till riksbanken och anhöll att
eventuellt få rediskontera en Kreugerkredit, så borde enligt herr Stendahl, som
ju har formulerat utskottets utlåtande, riksbanken, innan den lämnade besked,
ha med förbigående av Skandinaviska banken företagit en undersökning av
Kreugerföretagens kreditvärdighet. Sådant kan man säga nu, och man kan
applådera sig själv för sin utomordentliga klokhet och kanske även bil appladerad
av andra. Men, mina herrar, är det inte sannolikt, att örn riksbanken vid
ifrågavarande tidpunkt intagit den ståndpunkten det skulle ha ansetts vara. en
obehörig inblandning i det privata näringslivets förhållanden, och ett otillborligt
underkännande av Skandinaviska bankens kompetens att själv bedöma sin
kreditgivning och en oberättigad misstro mot dess även av bankinspektören
vitsordade solvens? Det var ju nämligen Skandinaviska banken, som var läntagare
hos riksbanken. . . .

Riksbanksfullmäktige lia för övrigt i den förklaring som nyss givits genom
herr Widell, påpekat det i detta sammanhang betydelsefulla faktum, att bkandinaviska
banken hade två av sina direktörer i styrelsen för det ena och en av
dessa direktörer i styrelsen för det andra av de två företag, som voro acceptanter
på de växlar, som skulle rediskonteras i riksbanken.

I förbigående vill jag påpeka, att en av dessa direktörer fortfarande lar vara
direktör i den numera statsunderstödda Skandinaviska banken.

Det förefaller som örn de, vilka kritisera riksbanken för lättvindig kreditgivning
till Skandinaviska banken, skulle lia haft mångdubbel anledning att
rikta strålkastaren mot ledningen av denna bank och dess sätt att bevilja kredit.
Något sådant har inte kommit till synes, ehuru ju tillfälle som bekant
icke saknats. I stället kan man nog förmärka en viss dimbildning omkring
det ansvar som påvilar nämnda banks ledning i detta sammanhang.

I utskottets utlåtande framhålles i olika sammanhang de ogynnsamma verkningarna
av den här ifrågavarande kreditgivningen. Även dä,r använder man
sig av upprepningens metod för att åstadkomma starkaste möjliga intryck. Den
medförde »en kännbar minskning i vårt lands likvida kapitaltillgangar» och
därigenom »till förfång för legitim svensk företagsamhet föranledde en högre
räntenivå än som eljest behövde ifrågakomma samt en avsevärd inskränkning
av kreditmöjligheterna för produktionen inom landet». Kreditgivningen utgjorde
»en väsentlig anledning till de kreditrestriktioner och de hoga räntesatser,
som under det senaste halvåret måst upprätthållas». Den var en »bidragande
orsak till att vårt land i september 1931 nödgats frångå guldmyntfoten».
Riksbankens ställning har försvagats och dess valutavardande verksamhet har

försvårats, heter det. . . . , •

Allt detta är efter min uppfattning att i väsentlig grad. överdriva verkningarna
på vårt ekonomiska liv av den ifrågavarande kreditgivningen. Att densamma
kan ha medfört vissa ogynnsamma verkningar, skall visserligen icke
förnekas, men säkerligen icke i den grad, som utskottet vill gora gallande.

Lördagen den 7 maj f. m.

53 Sä -

vare sig i fråga om guldmyntfotens frånträdande, i fråga om diskontopolitiken
eller i fråga örn behovet av kreditrestriktioner lia krediterna i fråga spelat koncernen
någon avgörande roll. Saken har med ett ord i utskottets framställning givits lämnad* lerealltför
stora proportioner och tillmätts en alltför avgörande betydelse. . diterm. m.

Det är efter den mening, som jag här företräder, framför allt icke berättigat (»''orts.)
att i denna sak rikta en kritik mot riksbanksfullmäktige av den art, som skett
från utskottets sida. Det är tillräckligt att, såsom reservanterna vilja göra,
med tanke på framtiden draga vissa slutsatser, främst och framför allt den
slutsatsen, att fullmäktige i riksbanken böra med stor försiktighet behandla
kreditfrågor, som till karaktären närma sig statliga stödaktioner, och icke
draga sig för att i sådana fall bringa statsmakterna i kontakt med problemen
i frå r,

Från dessa utgångspunkter tillåter jag mig, herr talman, yrka, att kammaren
måtte biträda det uttalande, som innefattas i den av mig lii. fl. avgivna
reservationen.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Bankoutskottets ytterst intressanta

betänkande lämnar i denna punkt åtskilliga upplysningar, vilka ge anledning
till några erinringar, som jag här ville understryka, och hans excellens herr
statsministerns här hållna anförande ställer också för kammaren samma frågor
i en lika intressant belysning.

Om jag först håller mig till vad utskottet här framfört, måste jag säga mig,
att utskottet val mycket uppehållit sig. vid en punkt, under det att två andra
punkter i utskottets eget yttrande förbigås tämligen lätt. Utskottet uppehåller
sig mycket vid de rediskonteringskrediter, som i maj 1931 beviljades. Jag
delar den uppfattning, som genom bankoutskottets ärade ordförande ^kommit
till uttryck, att mot dessa rediskonteringsbeslut knappast med fog någon erinran
kan göras. Man kan säga, att det förelåg svårigheter, men krediterna
ha givits i en sådan form, på en sådan tid och under sådana förutsättningar,
att det hela inte gärna kan betecknas annat än som en ganska normal företeelse,
även om beloppet var synnerligen högt. Vid detta uppehåller sig utskottet,
och jag tror, att utskottet överdriver dess betydelse i högsta grad.

Men utskottet förbigår den kredit, som lämnades på hösten 1931, och den
kredit, som lämnades i februari 1932. De finnas omnämnda i bankofullmäktiges
berättelse, men för reflexioner, som utskottet gör, spela de ingen betydande
roll. Efter mitt sätt att se är det emellertid dessa båda krediter, och
framför allt den i oktober 1931 beviljade, som äro anmärkningsvärda, och det
är med avseende på dem, som jag framför allt här skulle önska, att kammaren
kunde få klarhet.

Går jag då till vad hans excellens här anfört, så stå emot varandra uppgifter
i bankofullmäktiges här avgivna berättelse och i hans. excellens’ framställning.
Hans excellens betonade nämligen, att det förhöll sig så, vilket man absolut
icke får något intryck av när man läser bankofullmäktiges berättelse,, att
samarbetet mellan fullmäktig och regeringen ägde rum på fullmäktiges initiativ
i oktober 1931. Läser man vad fullmäktige skrivit, vilket är återgivet på
sid. 25 i bankoutskottets betänkande, heter det: »Den 22 oktober kl. 11 f. m.
beslöto fullmäktige att avslå låneansökningen». — »Vid ett senare fullmäktigesammanträde
samma dag meddelade fullmäktiges ordförande, att finansministern
uttalat sina bekymmer över läget och hemställt, att man skulle söka
finna en väg ur svårigheterna» ■—• därvid hade även frågan örn Boliden berörts.

Sedan upplyses det, att »den 23 oktober ägde en konferens rum hos statsministern.
Vid denna närvoro finansministern samt enligt kallelse fullmäktiges
ordförande, förste deputeraden och herr Fehr.»

Jag tror inte, att många skola kunna läsa detta uttalande så, att på inbjudan

Är #3. 54

Lördagen den 7 maj f. m.

Äng* vissa
lill Kreugerkoncernen

lämnade lere
(Uter m. m.

(Forts.)

av fullmäktige hölls en konferens hos statsministern, utan såvitt .jag kan läsa
aetta, ha här fullmäktige sagt, att det var finansministerns uttalade bekymmer
. över fullmäktiges avslag på den begärda ansökningen, som var avgörande.

Nu är det ju möjligt att båda upplysningarna kunna förenas. Det är mycket
möjligt, att denna finansministerns under hand framställda åsikt hos fullmäktige
framkallat ett initiativ. Då synes det mig, som örn detta initiativ visserligen
med hans excellens kan sägas formellt komma fran fullmäktige, men
jag tror inte, att det i sådana här frågor är skäl att hålla sig till så att säga
rent yttre formella synpunkter.

Från vem kom det verkliga initiativet?

Det är denna fråga, som inte kan besvaras nied stöd av de här från motsatta
hall lämnade, och såvitt jag förstår mot varandra stridande uppgifterna. Hans
excellens har inledningsvis med synnerlig utförlighet uppehållit sig vid grundlagens
bestämmelser angående regeringens ställning, och jag ger honom fullkomligt
rätt i allt vad han säger. Men det finns även någonting som lian inte
säger, alldeles som i utskottets utlåtande. Och det han icke säger, det är, att
grundlag och lag absolut hindra regeringen att blanda sig i kreditgivningsfrågor;
åtminstone är detta min uppfattning. Kiksbankens valutapolitik och riksbankens
politik överhuvud taget, när det gäller vårt ekonomiska liv, ha betydelse
för regeringen, men regeringen har varken rätt eller konstitutionell möjlighet
att i något som helst avseende eller på något som helst sätt inblanda sig i
en kreditgiynmgsfråga. Örn nu regeringen tagit det formella eller materiella
initiativet lämnar jag därhän, men örn den har tagit initiativet, så har regeringen
därmed beträtt en väg, som enligt mitt förmenande är både inkonstitutionel!
och i och för sig felaktig.

För ling star det klart, att man här mäste försöka komma till en fördelning
av ansvaret mellan regering och fullmäktige. Hans excellens tar sin del av
ansvaret från sina utgångspunkter. Fullmäktige måste naturligtvis bära sin
elei. Men vem som bär ansvaret för att regering och fullmäktige lia blandat
m sig med varandra och därigenom skapat en divisionsansvarssituation, som
knappast är lycklig, oell som har mycket betänkliga följder, det är ingalunda
utrett.

Örn jag skulle följa det intryck jag bär, och jag har ju intet annat att följa,
da nian inte har fullkomligt exakta uppgifter, måste jag säga mig, att detta
regeringens steg i oktober 1931 att överhuvud taget inlåta sig, vare sig på
kallelse eller utan kallelse, på en kreditgivningsfråga, var det första steget,
som ledde till februariåtgärden. Det var första steget på den sammanblandningens
väg, som aldrig bort beträdas. Därför måste efter mitt sätt att se ansvaret
läggas i första hand på den svenska regeringen.

Se vi nu på hur det liela gått till finna vi också, att sammanträdet den 23;
oktober efter den privata sammankomsten hos statsministern rent officiellt innebar
ett initiativ från Kungl. Maj:t. Jag har inte funnit, och det torde inte
heller vara fallet, att vid det sammanträde, som ägt rum i februari 1932 mellan
statsministern och riksbanksfullmäktige något sådant protokoll från statsrådet
förelåg eller något sådant officiellt initiativ kan anses lia tagits. Men
vid sammanträdet den 23 oktober företrädde finansministern med en av Kungl.
Maj. t genom beslut i statsråd utfärdad fullmakt, vilken visserligen är mycket
egendomlig och inte har någon annan form än ett protokollsutdrag, men det må
vara officiellt måste jag ge statsrådsprotokollet vitsord. Och i detta offidella
statsrådsprotokoll förekommer icke något tal om någon inbjudan från
fullmäktiges sida, utan det förekommer endast en erinran örn vad riksbankslagen
säger och i anledning därav ett Kungl. Maj:ts beslut att uppdraga åt
finansministern att förhandla.

Herrarna finna protokollet dels i bankoutskottets utlåtande nr 40 på sidan

Lördagen den 7 maj f. m.

55 Nr 33.

30, dels i nain reservation till konstitutionsutskottets dechargebetänkande nr
13, på sidan 14 —• det gäller här alldeles samma protokoll. Enligt detta har
Kungl. Maj:t uppdragit åt chefen för finansdepartementet att förhandla med
chefen i riksbanken rörande vissa åtgärder i samband med den ekonomiska krisen.
Örn jag skall anmärka något mot fullmäktige i detta sammanhang, måstp
jag ju säga, att det förvånar mig något, att denna fullmakt kunnat godtagas
som grundval för de utfästelser, som gjorts. När vi i konstitutionsutskottet
sågo detta protokoll, och jag ville göra gällande, att detta kunde innebära en
inblandning i en kreditgivningsfråga, väckte detta inom utskottet en fullständig
opposition. Detta kunde inte tänkas, ty där står talat endast örn åtgärder
i samband med den ekonomiska krisen, och det är ju fullkomligt riktigt, att
sådana förhandlingar få föras. Nu få vi den upplysningen, att dessa »vissa
åtgärder i samband med den ekonomiska krisen» uteslutande avsågo denna
kreditgivningsfråga.

Jag måste, tills motsatsen blir bevisad, hålla mig till vad statsrådsprotokollet
sagt, och där ligger initiativet hos Kungl. Majit. Nu anser jag, att fullmäktige
knappast i detta fall kunnat på denna fullmakt anse finansministern
berättigad att göra den utfästelse han gjorde. Men det är å andra sidan mycket
svårt, örn en finansminister ger en förklaring på innebörden av en oklar
fullmakt, att inte tro honom och inte tillmäta vitsord åt hans utsaga. Därför
klandrar jag inte heller fullmäktige. Men vad man måste klandra i detta fall
är, att regeringen givit en sådan obestämd fullmakt, att inte ens konstitutionell
t regeringens ansvar sdelaktighet i denna fråga kunnat komma eller någonsin
kan komma under prövning. Inga handlingar finnas till denna paragraf
i statsrådsprotokollet.

Det är denna utgångspunkt jag har för mitt bedömande, och då måste jag
säga mig, att det första steget på fördärvets väg togs av regeringen, och att
detta steg följts av de andra. Jag kan därför inte komma ifrån, att här ligger
huvudansvaret hos regeringen, och då förefaller det mig heller inte riktigt
att, såsom bankoutskottets majoritet gjort, lägga det på fullmäktige med hänsyn
till en åtgärd, som är tidigare än dessa andra. Ty dessa oktober- och februarikrediter
äro givna under förhållanden, som absolut måste sägas vara
sådana, att krediterna icke borde ha givits.

Jag väntar mig den invändningen, och den är redan gjord av hans excellens,
att allt detta är lätt att säga. Men vad skulle man i själva verket ha gjort?
Fanns det någon annan väg att gå? Ja, för mig, som är en smula mera benägen
för beaktande av lagen och lagens ordning, ställer sig saken så, att i en
prekär situation kan man naturligtvis när det är nödvändigt åsidosätta lagen,
örn man har förmågan att tränga in i tingens djup och inre sammanhang, det
vill säga är förvissad örn framgång, men kan man inte det, då tror jag, att
det är säkrare att hålla sig på de vägar, som lagen har angivit.

I detta fall förelåg den situationen, att regeringen redan genom sina åtgärder
i guldmyntfotsfrågan i september bort kunna själv inse, att förtroendet
till den ganska allmänt var rubbat. Det kunde därför kanske ha ifrågasatts,
att regeringen bort vara mera varsam i att ingå på detta område, där den
egentligen icke får ingå. Och i varje fall måste man väl fråga sig: vilketdera
hade varit värre — den situation, i vilken vi nu befinna oss, eller den situation,
som inträffat, örn en krasch kommit, utan att regeringen på något sätt
varit engagerad, på hösten 1931? Vad skulle regeringen göra, örn kraschen
kom? Den skulle givetvis, såvitt .jag förstår, lia inkallat den svenska riksdagen
för att med den rådslå örn de åtgärder, som riksdagen då kunde bedöma
och bestämma sig för med hänsyn till det allmänna läget.

Det låter bestickande, när hans excellens talar örn omsorgen örn Bolidens
bevarande i svenska händer, men om den svenska lagen, sådan den är, inte ger

A7ig. vissn
till Krewjerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
CForts.)

Nr 33. 56

Lördagen den 7 maj f. m.

Ang. vissa tillräcklig säkerhet för att denna tillgång skall bevaras i svenska händer, viltllhncernen''
kef l.ag åtminstone till en viss grad ändå anser, att den gör, så hade väl den
lämnadekre- möjligheten förelegat att genom lagstiftning omedelbart åstadkomma de nöditer
m. m. diga garantierna härför. Vi ha nu fått sådana åtgärder av annat slag, och vi
(Foris.) komma nog att få det även i det följande. Varför skulle inte riksdagen även
i det fallet kunnat sättas i tillfälle att fritt pröva förhållandena? I stället
avge först finansministern och sedan statsministern med vissa förbehåll utfästelser
angående propositioner till riksdagen av visst annat innehåll, vilka
utfästelser sakna varje spår till betydelse för fullmäktige, örn de inte få utgå
ifrån att deras framläggande bildar ett fullbordat faktum, som tvingar riksdagen
att säga ja ja och intet annat.

Det är dessa omständigheter, herr talman, som göra, att jag utan att på
ringaste vis eller i någon mån underskatta eller frånkänna regeringen dess
goda, ärliga vilja, likväl och trots det att jag personligen hyser den allra största
aktning både för stats- och finansministrarna, måste säga mig och måste
som min mening här uttala, att det är den bristande förmågan hos regeringen,
som är skulden till situationen, och att det verkligen är en fara, om en sådan
ledning skall fortfara, i nuvarande situation. Med hänsyn till det ärende, som
här föreligger, kan jag, herr talman, givetvis icke ha annat yrkande än att,
då detta betänkande avser bankofullmäktiges decharge och då konstitutionsutskottets
dechargebetänkande redan är behandlat, nu endast hemställa örn
punktens läggande till handlingarna.

Herr Stendahl: Herr talman! Det var verkligen med en viss förvåning,

som jag lyssnade till inledningen till bankoutskottets ärade ordförandes anförande,
där han såsom sin uppfattning tillät sig framhålla, att om motiveringen
varit skriven före voteringen, skulle dennas utgång ha blivit en annan. Örn
den ärade ordföranden menade, att reservationen då inte skulle ha kommit till
stånd, skall jag godkänna hans sakkunskap, men örn han menade, att majoriteten
inom bankoutskottet då skulle lia kommit till ett annat resultat och voterat
på annat sätt än den gjort, så vill jag med förlov säga min aktade ordförande
i bankoutskottet, att därom vet han intet.

Den ärade ordföranden i bankoutskottet framhöll vidare, att utskottets utlåtande
på denna punkt enligt hans uppfattning var »en orgie i efterklokhet».
Mot detta vill jag säga, att utskottet verkligen åtminstone enligt sin
egen uppfattning bemödat sig om att inte vara efterklokt och inte bedöma sakerna
efter läget sådant det är dags dato eller rättare sagt sådant det var den
dag, då beslutet i utskottet fattades, utan det har försökt att i den mån det är
görligt rekonstruera situationen, sådan den var, när denna kredit på sin tid
behandlades av riksbanksledningen, och utskottet har försökt att från den
synpunkten fälla ett omdöme örn vad som vid det tillfället ägde rum.

Vad är det då för utgångspunkter man har för att kunna bedöma läget? Beträffande
krediten på de 32 miljonerna kronor har åtminstone jag för min del
den uppfattningen, att det var en smaksak, örn man skulle bevilja eller inte
bevilja den. Smaken är olika, och örn smak skall man inte diskutera, och man
skall inte heller göra anmärkning på örn en person har en annan smak än
vad man har själv. Örn den saken är således inte enligt mitt sätt att se mycket
att säga. Den krediten kunde givas, den kunde ha nekats.

Men när vi komma fram till krediten på 74.7 miljoner, varom underhandlingar
fördes mellan ingenjör Kreuger och ett par av direktörerna i hans huvudbank,
Skandinaviska banken, och riksbanken, så ställer sig frågan väsentligt
annorlunda. Ty när förhandlingarna örn denna kredit fördes, så doldes icke
av lånsökaren, vilken i detta fall de facto var Kreugerkoncernen, att koncernen
hade iklätt sig förbindelser, vilka den icke för det dåvarande utan riksbankens

Lördagen den 7 maj f. m.

57 Nr 33.

medverkan kunde fylla, och om riksbanken vägrade att biträda vid finansieringen
av det belopp, som det bär var fråga örn, cirka 75 miljoner kronor, så
var koncernen färdig och stod inför nödvändigheten att omedelbart inställa sina
betalningar. Jag menar, att när man får en kreditansökan av den storleksordning,
som det här är fråga om, och med den rätt ovanliga motivering, som presterades,
och dessutom från en lånesökare av internationella storspekulationsmått,
då förefaller det mig, som örn man verkligen hade anledning att en smula tänka
sig för, beträffande vad man skall göra i en sådan situation.

Det förefaller bankoutskottet eller rättare sagt dess majoritet på denna
punkt, som om vad riksbanken i första hand hade att avgöra var, huruvida
den överhuvud taget kunde taga under övervägande att bevilja krediten. Örn
den saken kunde besvaras jakande, blev nästa fråga: Här är en man eller

en koncern, som behöver en stor kredit. Han säger själv, att läget är prekärt.
Örn hans ställning vet man i allmänhet mycket litet, och den pretenderade långivaren
vet ungefär ingenting. Ty vad visste man! Man visste av koncernens
styrelse- och revisionsberättelser, att en väsentlig procent av varje årsvinst
redovisades som rena spekulationsvinster, något som bekräftades av att
det belopp, som uppfördes under vissa poster såsom konsortialaffärer, va.r av
en hög storhetsgrad. Koncernen själv har aldrig dolt, att den var en spekulationskoncern,
och av styrelse- och revisionsberättelserna visste man vidare,
att värdet på koncernens papper åtminstone till väsentlig grad var beroende
av hur det såg ut i det holländska Maatschappij Kreuger & Toll, och därom
funnos mycket få uppgifter. Ingen visste egentligen någonting. Hela denna
affär har drivits till väsentlig grad på förtroende och i förhoppning att
snabbt göra vinster, örn man köpte dess papper. Det har inte vare sig från
ledningens eller deras, som köpte papper, sida varit annat än en spekulation,
och det har aldrig gjorts anspråk på att vara något annat.

När en koncern av den typen kommer, som den kom i april och maj, och
säger: Vi hålla på att gå sönder, hjälp oss! — då förefaller det bankoutskottets
majoritet, som örn den första skyldigheten, och en ovillkorlig skyldighet,
som riksbankens ledning hade att fylla, var att själv noga bilda sig
en uppfattning örn huruvida den lånsökande överhuvud taget var kreditvärdig
eller inte. Och en sådan undersökning skall man inte verkställa på det sättet,
att den lånsökande får lämna en del uppgifter, som man tror på obesett, ty det
är ingen undersökning av kreditvärdigheten, utan örn man går till väga på
det sättet, skulle jag vilja beteckna det som ett lättsinnigt förtroende, som
inte är försvarligt. Efter det att man efter grundlig undersökning eventuellt
kommit till den uppfattningen, att den kreditsökande var kreditvärdig, återstår
det ännu en sak, som ovillkorligen enligt vanlig allmän köpmannaregel
måste kontrolleras, och det är, huruvida den krediteökande, örn han får den
av honom begärda krediten, också verkligen är hjälpt därmed. Det är en
allmän regel, det upprepas ständigt och jämt, att folk kommer och säger: ge
mig den och den hjälpen, så är jag hjälpt — och i 99 fall av 100 visar det
sig, att det är precis vad de inte äro, ty så fort de fått den begärda hjälpen,
använda de den för att skaffa sig mera, och så komma de med detta »hjälp
mig» en gång till — »annars är jag färdig» — och så rulla goda pengar efter
de dåliga. Det är den gamla trallen, som alltid upprepas.

Bankoutskottets majoritet har därför haft den uppfattningen, att riksbanken
ovillkorligen enligt allmängiltiga elementära kommersiella regler hade skyldighet
att i det fall, som här förekom och varom fullmäktige fattade beslut den 5
maj 1931, innan krediten beviljades, för det första undersöka koncernens kreditvärdighet
och för det andra undersöka, örn vid bifall till den begärda krediten
koncernen vore hjälpt.

Nu försvarar riksbanksledningen sig med att säga: vi ha beviljat denna lere -

Äng. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Nr :53. 58

Lördagen elen 7 maj f. m.

Ang. vissa
till Kreugertcmuxr.
nen
lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

dit för att hindra en betalningsinställelse för Kreugerkoncernen och för att
hindra vissa tråkiga konsekvenser, som skulle ha uppstått för en del svenska
banker, örn koncernen vid det tillfället skulle lia stoppat. Ja. vad har sedan
hant? Det förefaller mig, som om det hade varit en veddig välsignelse, örn
riks banksledningen i enlighet med bankoutskottets uppfattning vid det tillfället
gjort vad den borde göra. och det kunna vi väl lätt nog bli ense örn allesammans,
att såsom det visat sig, att det stod till i denna koncern, är det väl
inte tänkbart, att en av riksibanksledningen vid det tillfället igångsatt ordentlig
undersökning inte skulle ha haft till resultat, att bubblan spruckit för ett
år sedan.

Det förefaller således oss, som lia stått för utskottets motivering, som örn
vad vi här lia begärt, är bland det minsta, som man kan fordra av en svensk
riksbanksledning. Det får helt enkelt inte ske på. annat sätt, och örn det så
gör, förefaller det oss, som om det är bankoutskottets ovillkorliga skyldighet
att därom göra sina anmärkningar.

Resultatet av den beviljade krediten blev också, att därefter följde ytterligare
krediter. I detta sammanhang vill jag sticka emellan, att som herrarna
här ha sett, har bankoutskottet på intet ställe tillåtit sig att rikta någon som
helst kritik mot eller göra någon som helst kommentar över regeringens ingripande
och dess andel i vad som har skett. Detta är en sak, som vi tycka
har legat utanför vårt bedömande, och örn regeringens medlemmar inte äro
sams med riksbanksfullmäktige örn vad som har förekommit mellan dem, så
vill jag säga, att den saken få herrarna, åtminstone vad på mig ankommer, göra
upp med varandra.

Denna kreditgivning, vilken följdes av ytterligare en del kreditgivningar,
som sammanlagt slutade på en summa av ungefär 145,000,000 kronor, följdes
emellertid även av en onaturligt stor rediskontering från Kreugers huvudbank
Denna måste skaffa pengar utöver de 145,000,000 kronor, som riksbanken tidigare
lämnat, dels i form av särskilda krediter till Kreugerkoncernen direkt,
dels i särskilda lån Ra Kreugeröbjekt över Skandinaviska banken. Denna bank
måste sålunda höja sin rediskontering från cirka 56,000,000 kronor den sista
februari 1931 till över 200,000,000 kronor den sista februari 1932. detta fiir
att skaffa Kreugerkoncernen de 200,000,000 kronor, som Kreuger behövde utöver
de 145,000.000, och som herrarna veta, stoppade det inte heller med detta.

°Vad som har skett är således, att riksbanken av sina tillgodohavanden har
pa det ena eller andra sättet, direkt och indirekt försett Kreugerkoncernen med
145,000.000 + 200,000.000 kronor, eller tillsammans ungefär 350.000,000 kronor.
Då man betänker, vilka belopp vi bruka röra oss med bär i landet, får
man väl säga, att detta är uppseendeväckande, detta utan att på något sätt
använda överord. Och när därtill kommer, att dessa 350.000.000 kronor lämnas
för spekulationssyfte och samtidigt möjligheten för riksbanken minskas med
motsvarande belopp att på ett legalt eller riktigt sätt understödja och tillmötesgå
legala kreditkrav, då förefaller det mig, som örn man verkligen skall ha
stora anspråk på vad som skall vara anmärkningsbart, herr ordförande i bankoutskottet,
om inte detta skall vara anmärkningsbart!

När därtill kommer, att den ärade ordföranden tillhör det socialdemokratiska
partiet, skall jag tillåta mig att ge honom ännu en synpunkt.

Det torde vara ostridigt, att för varje dagsverke, som skall utföras, fordras
en viss kapitalinvestering. Utan en viss kapitalinvestering presteras det överhuvud
taget inte ett enda dagsverke, ty dagsverke utan kapitalinvestering är
en omöjlighet. Därigenom att man till Kreugerkoncernen undandragit ett belopp
av i. runt tal 350 miljoner och därigenom med motsvarande belopp minskat
möjligheten för näringslivet att sätta i gång och driva sin legala näring,
har man ju, enligt min uppfattning och mitt sätt att se, gjort en upprörande

Lördagen den 7 maj f. m. 59

handling, och resultatet kan inte bli mer än ett, och det är ökad arbetslöshet.
Och det trodde jag inte, att ordföranden i bankoutskottet var särskilt trakterad
av att stå och tala för och försvara.

Därutöver är det ju alldeles givet, att när nian tömmer kassan på det sättet,
som riksbanken här har gjort till förmån för denna spekulationskoncern, så
blir ju också följden den, att en skarpare räntepolitik än vad som annars hade
varit nödvändigt måste komma, lika säkert som ett rekommenderat brev på
posten, och huruvida det kan vara något eftersträvansvärt vare sig för den ene
eller den andre, det vill jag verkligen fråga min aktade ordförande i bankoutskottet,
örn1 han anser. Majoriteten i bankoutskottet har en annan uppfattning.
Vi anse, att det är ett synnerligen olämpligt förhållande.

Ja, jag bär lovat herr talmannen, att jag skall vara mycket kort, och jag
skulle inte få hålla på längre än till klockan 5. Jag skall därför avsluta mitt
anförande med att säga, att utöver dessa isynpunkter, som jag nu bär i korthet
har framhållit, ha vi. som bilda majoriteten, tillåtit oss framhålla, att enligt
vår uppfattning är det önskvärt, att man, när man gör sådana här stora
avtal, bekräftar dem skriftligt. En sådan hemställan har i detta fall beträffande
de två första krediterna gjorts ifrån den kredittagande institutionen
Skandinaviska banken men avslagits av förste deputeraden. Resultatet blev
också, att tvist örn räntan uppstod. Bankoutskottets majoritet på denna punkt
har den uppfattningen, att örn man har träffat ett avtal, skall man också bekräfta
det, örn inte för annat så för dödsfalls skull. Vidare ha vi den åsikten,
att örn bankoutskottet lätt skall kunna bilda sig en uppfattning örn vad
som verkligen förekommer i riksbanken, då bör man också lämpligen protokollföra
sådana transaktioner som lån på 32 respektive 74.7 miljoner — något som
icke ägt rum! Jag tar nu för givet, att efter vad som påpekats bär kommer
något sådant åtminstone icke att upprepas.

Herr talman, i enlighet med mitt löfte till herr talmannen skall jag nu nöja
mig med att yrka, att punkten måtte läggas till handlingarna.

I herr Stendahl® yttrande instämde herr Forssell.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att den fortsatta överläggningen i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde
onsdagen den 11 innevarande månad företaga val av valmän och suppleanter
för utseende av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret ävensom suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor.

Detta förslag antogs.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: I anslut ning

till det av kammaren fattade beslutet får jag hemställa, att kammaren
nu måtte besluta, att antalet suppleanter för de valmän, som skola utse fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret jämte suppleanter för deni, bestämmes
till tio.

Denna hemställan bifölls.

Nr 33.

Äng. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Herr talmannen yttrade vidare, att han, likaledes efter samråd med andra
kammarens talman, finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid

Nr 33. 60

Lördagen den 7 maj f. m.

sammanträdet den 11 i denna månad även företaga val av revisorer och revisorssuppleanter
för granskning av statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning.

Yad herr talmannen sålunda föreslagit bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 182, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor; nr

183, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående fortsatta åtgärder
till lindrande av arbetslösheten inom stenindustrien m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till allmän
levnadskostnadsundersökning; _ o ....

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning eller
avlösning av lotsningsbesväret m. m.; o

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning av
tiden för anmälan örn inlösen av skattefrälseräntor jämte i ämnet väckta motioner;
samt .

nr 187, i anledning av väckta motioner om avskrivning av hospitalens tili

statsverket indragna räntor.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet: nr

63, rörande godkännande av en mellan Sverige och Turkiet undertecknad
traktat angående förlikning, rättsligt avgörande och skiljedom;

nr 64, rörande lag angående ändring i 6 § lagen den 26 maj 1909 örn tjänstgöringen
i Kungl. Maj :ts lagråd m. m., ävensom angående anslag för tillfällig
förstärkning av arbetskrafterna i nedre justitierevisionen;

nr 65, rörande förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 2
juni 1922 (nr 260) om automobilskatt m. m.;

nr 66, rörande viss ändring i gällande expropriationslagstiftning;
nr 67, rörande lag örn ändrad lydelse av §§ 2, 3, 4, 5 och 6 lagen den 29
maj 1896 angående blindundervisningen; . .

nr 68, rörande lag örn ändrad lydelse av 17 § i lagen den 22 juni 1928 om
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus;

nr 69, rörande lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen; samt
nr 70'', rörande lag örn häradsnämnds tjänstgöring.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Löfgren under ytterligare
6 dagar från och med den 8 innevarande månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 91, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn anslag till luftfartsväsendet
m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

bevillningsutskottets memorial och betänkande:

nr 40, med föranledande av återremiss av viss del av utskottets betänkande
nr 33 i’anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i
gällande tulltaxa; samt

Lördagen den 7 maj f. m.

61 Nr 83.

nr 41, i anledning av väckta motioner om höjning av tullsatserna för spannmål; bankoutskottets

utlåtanden och memorial:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneklassplacering
i vissa fall för befattningshavare i statens tjänst, i vad angår befattningshavare
under elfte huvudtiteln;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 13 § lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till
tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk, m. m.;

nr 48, angående viss ändring av § 60 i reglementet för riksgäldskontoret;
samt . .

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss lindring i
betalningsskyldigheten för statslån till östra centralbanans jämvägsaktiebolag,
m. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 32, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet
m. m.; dels ock i ämnet väckta motioner; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 70, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin,
margarinost, fettemulsion och konstister, m. m. dels ock i ämnet väckta motioner;
samt . .

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till
spannmålsodlingens fortsatta stödjande jämte i ärendet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.04 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

fir 62

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 7 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; oell dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Fortsattes överläggningen rörande punkten 2 i bankoutskottets utlåtande
nr 40, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning.

Herr Johansson, Johan: Vad beträffar de av riksbanken vid olika till fällen

under ar 1931 och början av 1932 till Kreugerkoncemen beviljade krediterna,
så ha dessa lämnats i form av antingen rediskontering eller direkt
kredit till företag, anslutna till koncernen. Krediter av sistnämnda slag utgöra
tillhopa omkring 158 miljoner kronor. Härav äro 146 miljoner uttagna.

Storleken av de krediter, som sålunda lämnats till ett enda företag, är
med hänsyn till våra begränsade resurser ägnad att inge betänkligheter. Dessa
158 miljoner utgjorde mer än hälften av vår guldkassa. Samtidigt har man
att medräkna, att Skandinaviska kreditaktiebolaget därutöver nödgats för
att tillgodose övriga krediter åt Kreugerkoncemen rediskontera avsevärda belopp
i riksbanken. Dessa krediter ha blivit kännbara i olika avseenden för
vårt land och ha även tilldragit sig uppmärksamhet på grund av att de utanordnats
för att fullgöra betalningsskyldigheter i utlandet, som vårt land
icke haft med a,tt skaffa. Dessa kreditförsträckningar ha inneburit en åderlåtning
av den inhemska penningmarknaden. Utskottet erinrar också om att
riksbankens1 ifrågavarande kreditgivning vant till förfång för legitim svensk
företagsamhet och verkat inskränkande på kreditmöjligheterna för produktionen
inom landet.

Härtill må tilläggas, att det icke kan kännas angenämt för svenska folket
i gemen, särskilt för dem, som i dessa vargatider kämpa en förtvivlad kamp
som företagare inom olika näringar, att se, hur miljonerna rullat i väg för
att finansiera världsföretag, vilkas omfattning eller värde man icke varit i
stånd att bedöma eller kontrollera. Man tycker, att vederbörande i det svåra
läge, varl vårt näringsliv befinner sig, borde mer än som skett ha tagit hänsyn
till våra inhemska produktionsföretags behov och inriktat sig på att stödja
dem och fhälla arbetslösheten nere. De orosmoln, som lägrat sig över Europa
redan, då 74.7 miljonerskrediten utlovades den 5 maj, borde för övrigt ha
manat fullmäktige till försiktighet. Utredningen visar, att det vid denna tidpunkt
stod klart för fullmäktige, att föga utsikt fanns för Kreugerkoncemen
att utomlands uppbringa de belopp, som erfordrades för dess internationella
betalningsförpliktelsers fullgörande.

Visserligen anföra fullmäktige, att penningtillgången inom landet var god,
men den rikliga penningtillgången berodde till viss del på kortfristiga utländska
placeringar, sorn när som helst kunde tagas hem till respektive länder.
\ issa företeelser, särskilt i Tyskland, varslade örn stundande svårigheter
på den utländska penningmarknaden, svårigheter, som man borde ha
kunnat förutse även komme att drabba Sverige, så mycket mera som vår handelsbalans
hastigt försämrades.

Lördagen den 7 maj e. m.

63 ä" r 33*

Med aktgivning på de olika omständigheter, som efter hand gjorde vårt
läge alltmer kritiskt, synas riksbankens Kreugerengagement svårförklarliga,
åtminstone om fullmäktige voro besjälade av en önskan att på bästa sätt tillvarataga
det svenska näringslivets intressen.

Då jag på denna punkt anslutit mig till utskottet, som ansett fullmäktiges
åtgöranden i här berörda fall anmärkningsvärda, Ilar jag ingalunda förbisett
de . omständigheter och förhållanden, som man hade att taga hänsyn
till vid tiden för de olika beslutens fattande. Jag har härvid även tillfullo
observerat Kungl. Maj :ts kännedom örn de senast beviljade krediterna, liksom
också att vissa myndigheters optimistiska tillstyrkande kunnat åberopas för
vad som förekommit. Trots detta har jag efter noggrant övervägande funnit
mig böra ansluta mig till vad utskottet här framhållit.

Med detta uttalande yrkar jag, att utskottsutlåtandet på den nu föredragna
punkten lägges till handlingarna.

Herr Gustafsson, Karl: Herr talman! Vid granskningen av riksbanks fullmäktiges.

handlingar rörande krediterna till den stora Kreugerkoncernen
hava åtskilliga formella saker framkommit, som ha ingivit medlemmarna av
utskottet ganska stora betänkligheter med anledning av så stora krediters beviljande.
. Fullmäktige ha här redogjort för hur det egentligen gått till. Kreditbeviljandet
har huvudsakligen skett genom Skandinaviska kreditaktiebolagets
bemedling, den bank, vari Kreugerkoncernen hade sina förbindelser via denna
till riksbanken, men det har också upplysts från Skandinaviska kreditaktiebolaget
något som vi ej ha anledning att betvivla — att ingen större kredit
under år 1931 bär beviljats Kreugerkoncernen utan att ledningen för Skandinaviska
kreditaktiebolaget har haft klart för sig, att denna kredit bär kunnat
anskaffas genom riksbanken. Hade då fullmäktige, som här bär skett vid
ett. och annat tillfälle, första gången fråga förelegat om kredit, sagt ett svagt
nej, sa har det icke betytt, att icke denna ansökan via Skandinaviska kreditaktiebolaget
kunde bifallas, när krediten i alla fall kunnat beviljas. Jag får
säga, att det är underligt, att icke större betänksamhet har besvärat fullmäktige
vid dessa tillfällen, synnerligast då den största krediten på 74.7 miljoner
beviljades, än att detta kunde ske så lätt som skedde.

Jag är ej klandersjuk. Jag vet, att jag av mångå här får beskyllning för
att vara efterklok, men min praktiska inställning i livet säger mig, att örn
jag skall söka mig en kredit för en näring, får jag vara så god att lägga
papperen på bordet för att visa kalkyler på näringens räntabilitet och vilka
säkerheter, som möjligen kunna finnas där bakom för att föra företaget i
säker hamn. Jag medger, att det allmänna förtroende, som kom Kreugerkoncernen
och synnerligast ingenjör Ivar Kreuger, till del, denna nimbus, varav
lian omgavs, var sa att säga ett sken, sorn förvillade och, som vi nu efteråt
se, ej hade det värde, som man tänkte. Jag menar, att man kan förstå, att
detta sken i alla fall för vissa personer hade ett sådant skimmer av värde,
att man undansköt alla krav på undersökning och endast trodde på blott och
bart hans namn. Men jag är av den uppfattningen och jag vågar hävda den

och jag anser mig vara tillräckligt gammal både inom riksdagen och bankoutskottet
för att säga det att det är ej tillräckligt med de allra vackraste
namn och den allra vackraste nimbus, när man kommer och söker kredit i
riksbanken, utan det måste i alla fall undersökas, hur det i verkligheten står
till med affärerna, innan man går in för så stora kreditsummor. Man skulle
ej ha sagt så mycket, om den första krediten på 20 miljoner blivit beviljad
och det icke kommit något krav pa vidare kredit, men när det så snart som
redan ett par månader efteråt blev fråga örn den större krediten på 74.7 miljoner
och därtill, såsom vi förut hört i dag, det tydligt tillkännagavs av läno -

.4 7? <7. vissa
till Kreugerkoucernen

lämnade lere~
diter m. m,
(Forts.)

Nr 33. G4

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng. vissa sökanden, att de utländska kreditmöjligheterna voro stängda, borde det verkhU
Kreuger- }jgen ha gett anledning till noggrannare undersökning än vad som här verklämnadekre-
ligen skett. Riksbankens stora och värdefulla uppgift är att vara en hanofer
m. to. hernas bank i detta land och att se till, att näringarna får det stöd, de beerta.
) hova. Riksbankens styrelse bär ensamt ansvaret och har sannerligen inga
ursäkter för att den icke undersökt detta däri, att den ovillkorligen litade på
den lånesökande. Det får icke och kan icke efter mitt förmenande vara tillräckligt
att bara lita på en persons utsaga utan att undersöka förhållandena.
Örn så hade skett, skulle de svåra följder, som nu träffat vårt näringsliv,
kanske kunnat undvikas. Örn de cirka 350 miljoner, som lämnades till Kreugerkoncemen,
funnits kvar inom riksbanken, hade icke vårt näringsliv behövt
dragas med så höga räntesatser. Jag kan ej finna, att det hade varit möjligt
eller ens troligt, att det skulle blivit fallet. Och då få riksbanksfullmäktige
ursäkta, att vi, som känna näringarna och de mest tryckta näringarna,
äro av den uppfattningen, att detta icke allenast bör sägas ut utan att det
också bör tagas ad notam av fullmäktige, ty efter det grundskott, som fullmäktige,
vad angår förtroendet inför landet, i detta fall gett sig själva, är
det icke lätt för dem, som representera landets näringar att tänka sig, att
icke detta behöver repareras på något sätt. För min del anser jag det inträffade
verkligen vara av den beskaffenheten, att den slutkläm, som utskottet
här har kommit till, är berättigad, nämligen: »Vad i detta ärende i här angivna
avseenden förekommit har synts utskottet vara så anmärkningsvärt,
att utskottet ansett sig icke kunna underlåta att detsamma för riksdagen anmäla.
»

Jag vågar verkligen fråga herrarna i kammaren, örn icke saken är av den
beskaffenhet, att kammaren verkligen borde kunna instämma i utskottets uttalande.

Herr Örne: Herr talman! Såsom framgår av den förteckning över i de

olika besluten örn krediter deltagande fullmäktige, som av utskottet lämnas
på sid. 29 av dess utlåtande, har jag personligen en mycket ringa delaktighet
i dessa beslut. Jag var inkallad till tjänstgöring i fullmäktige vid sammanträdet
den 21 januari 1932, då förlängning av krediten å 40 miljoner kronor
mot säkerhet av Bolidenaktier beslöts. Det är allt, som belastar mitt konto.
Jag ägde icke heller annat än en fragmentarisk kännedom örn de av utskottet
klandrade krediterna ända fram till det ögonblick, då Kreugerkraschen inträffade.
På grund härav anser jag mig ha åtminstone några förutsättningar
att objektivt bedöma de beslut, som äro föremål för utskottets granskning, och
vågar därför taga kammarens uppmärksamhet i anspråk för att framlägga
mina egna synpunkter på det inträffade.

Det är på intet sätt förvånande, att många människor grepos av en stark
häpnad, då de genom pressen fingo de första nakna underrättelserna örn riksbankens
nu ifrågavarande kreditgivning. Örn man saknar kännedom örn till
vem, formellt åtminstone, krediterna i fråga vörö lämnade och icke heller tänker
på de vid besluten föreliggande omständigheterna, måste man givetvis bli
både förvånad och misstänksam. Detta var också från början den stora allmänhetens
inställning till saken. Hur i all världen kan ledningen för Sveriges
riksbank gå åstad och lämna krediter på så väldiga belopp för att stödja
en grupp av internationella finansföretag? — fragades det rätt allmänt, särskilt
inom de breda lagren men även inom riksdagen, innan papperen kommo
på bordet. Sedan detta skett genom utskottets försorg, synes _ det emellertid
mig vara uppenbart, att saken kommit i en helt annan belysning än förut.

För ett rättvist domslut över en styrelses sätt att handhava förvaltningen
av sitt företag är det otvivelaktigt av nöden att noga tänka sig in i de situa -

Lördagen den 7 maj e. m.

65 Nr 33.

tioner, i vilka styrelsens olika åtgärder beslötos. Den som har att avgiva sitt
omdöme bör uppställa oell samvetsgrant söka besvara den frågan, hur han
själv och andra för rättrådighet och klokhet kända personer skulle ha beslutat,
örn de vid samma tillfällen suttit på de bedömda personernas stolar i styrelserummet
och varit tvungna att taga på sig deras ansvar. Kommer man
vid en prövning från sådana utgångspunkter till det resultatet, att man själv
eller andra tänkbara personer sannolikt skulle ha handlat på ett helt annat
sätt än de i verkligheten ansvariga — ja, då bör man utan tvekan fälla en
sträng dom och snarast möjligt ersätta de felande med nytt folk. Örn man däremot
icke med gott samvete kan påstå, att man själv eller några andra —-hur dugande och insiktsfulla de än må ha varit — skulle lia handlat väsentligen
annorlunda än som skedde, så bör domen bli friande, allt naturligtvis
under förutsättning att lag och rätt icke överträtts genom de fattade besluten
eller vid deras verkställande.

Att det sistnämnda skulle ha skett från bankofullmäktiges sida genom fattandet
av de av utskottet klandrade besluten har, såvitt jag kan läsa innantill,
icke av utskottet eller någon dess ledamot påståtts eller ens antytts. Beslutens
förenlighet med gällande lagar och författningar står över diskussion.
Det är sålunda endast deras lämplighet och ändamålsenlighet, som ifrågasättes
från utskottets sida. Beträffande den sidan av saken gäller emellertid i
full utsträckning vad jag nyss framhöll, nämligen att de vid tidpunkten för
beslutens fattande föreliggande olika omständigheterna böra noggrant beaktas
och den frågan särskilt framställas: vilka andra tänkbara ledamöter av
bankofullmäktige skulle ha varit i stånd att fatta väsentligt andra beslut än
de klandrade? Man bör här också beakta ett mycket viktigt förhållande, som
under inga omständigheter får förbises, örn avgörandet av ansvarsfrågan skall
kunna bli rättfärdigt och ägnat att tillfredsställa billighetens krav, nämligen
att de klandrade åtgärderna måste företagas i ett tvångsläge. Med detta
menar jag, att det icke var fråga örn att acceptera eller avböja en inbjudan att
göra en affär, exempelvis inköp av en aktiepost, ett varuparti eller en fastighet,
med syfte eventuellt att förtjäna pengar genom att frivilligt taga en viss
risk, utan det gällde att välja ettdera av två olika handlingssätt, som vartdera
ur synpunkten av statens och det allmännas intresse måste få de allra vidsträcktaste
konsekvenser.

Såsom med styrka framhålles i fullmäktiges avgivna förklaringar, tedde sig
det föreliggande ofrånkomliga alternativet sålunda: Antingen bevilja vissa krediter
åt vid tidpunkten i fråga obestridligen solida, solventa och även fullt
likvida bankinstitut för att avhjälpa, såsom var och en då trodde, tillfälliga
likviditetssvårigheter för Sveriges största affärskoncern, eller vägra krediterna
och därmed omedelbart ge upphov till en hela vårt ekonomiska liv berörande
likviditets- och förtroendekris.

Det skall, mina herrar, aldrig kunna med någon utsikt till framgång bestridas,
att alternativet var just detta. Det var mellan dessa två möjligheter
bankofullmäktige hade att välja. De kunde icke välja någon tredje möjlighet,
eftersom en sådan icke fanns. Tanken att gå till riksdagen och föreslå en
stödaktion innebär nämligen icke någon sådan tredje möjlighet, som en del av
utskottets ledamöter synas ha föreställt sig. Den tanken hör helt hemma
under andra alternativet: omedelbart framkallande av en likviditets- och förtroendekris
av förhärjande omfång.

Nåväl, bankofullmäktige valde för sin del utvägen att bevilja krediterna i
full överensstämmelse med sin lagliga befogenhet och i förvissning att därmed
komma ur det besvärliga dilemmat på det för landet minst kännbara sättet.
Utskottets majoritet förefaller nu ha den uppfattningen, att den andra
utvägen, lössläppandet av en omfattande bank-, industri- oell likviditetskris

Första hammarens protokoll 19SS. Nr SS. 5

Ang. vissa
! till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Nr 33. 66

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

för ett år sedan skulle lia lett till en riktigare lösning av problemet än den av
fullmäktige i riksbanken valda.

Det är självklart mycket svårt att säga, vilken av dessa utvägar, som ur
evighetens eller kanske rättare historiens synvinkel varit den rätta. Däremot
synes det från enkel mänsklig synpunkt vara lätt att välja. Även örn fullmäktiges
väg icke hade några andra fördelar, fördröjde den med några månader
för vårt lands vidkommande inträdet i krisens mest brännande skede. Såsom
bankoutskottet meddelar i tabellbilagan, utgjorde de svenska bankernas
sammanlagda skuld till utlandet vid slutet av maj månad 1931 377 miljoner
kronor. Det bör val vara klart, att dessa medel ögonblickligen skulle ha hemtagits
vid första orosanledning. Herr Stendahl beräknade — och efter honom
upprepade herr Gustafsson det — att Kreugerföretagen krävt sammanlagt 350
miljoner för överflyttning till utlandet. Den summan är ju mycket stor, men
den är icke så stor som den av mig nyss nämnda, vars överflyttning också till
större delen ägde rum, då oron sedermera kom.

Låt oss nu till det sagda lägga vad som redan både i riksdagen och eljes är
starkt understruket, nämligen att bankofullmäktige, icke hade någon anledning
att vid krediternas beviljande misstänka, att Kreugerföretagen vörö ohederligt
skötta. Icke ens en antydan örn bedräglighet hade framkommit i pressen
eller meddelats enskilt till någon av dem, som stå ansvariga för bankofullmäktiges
beslut. Det kan vara av stort intresse att i detta sammanhang
understryka det faktum, som framhålles i bankoutskottets utlåtande, nämligen
att bland de i krediterna till Kreugerföretagen deltagande bankerna även
befinner sig Stockholms Enskilda bank. Icke ens denna banks ledande män,
som äro kända över hela världen för sin skarpsynt!»!,. sin kännedom örn det
ekonomiska livets olika företeelser och sin försiktighet i affärer, hade sålunda
någon aning om att Ivar Kreuger var en simpel bedragare och förfalskare.

Håller man allt vad jag nu framhållit i minnet och mot bakgrunden därav
till sist frågar: vilka andra personer än de i de olika besluten verkligen deltagande
skulle enligt utskottets mening lia handlat på annat sätt, om de tillhört
fullmäktige? — så torde det bli mycket svårt för utskottet att ge ett tillfredsställande
svar. Åtminstone förefaller det mig så. Det är väl knappast några
andra än herrar Stendahl och von Heland, som skulle kunnat sköta saken pa
ett tadelfritt sätt, om man får döma av dessa talares yttranden i dag.

Det enklaste, om man vill bilda sig en konkret uppfattning av denna sak,
torde emellertid vara att spörja: hur skulle de män, som varit föreslagna till
inträde i fullmäktiges krets från de olika partiernas sida, ha handlat? Örn jag
är riktigt underrättad, framförde man från högerhåll vid senaste valet som
kandidat till riksbankschefsbefattningen en statsämbetsman, som, örn han blivit
vald, säkerligen icke skulle ha motsatt sig beviljande av de av utskottet
kritiserade krediterna, eftersom han i annan egenskap varit med om att tillstyrka
dem. En annan kandidat, vars namn torde ha nämnts fran socialdemokratiskt
håll under de förberedande överläggningarna före valet, står nu
i talarstolen. Vid läsningen av handlingarna i målet har jag gjort mitt allra
bästa för att samvetsgrant utforska, huru den personen skulle ha ställts sig,
om han haft olyckan att sitta i herr Ivar Rooths stol under de händelsedigra
tolv månader, som senast förflutit. Det skulle mahända av någon anses vara
taktiskt klokt att förtiga resultatet av dessa efterforskningar. För min del
skulle jag emellertid finna ett sådant förtigande oärligt, och därför säger jag
öppet ut, att den personen troligen icke kunnat undgå att tillstyrka fullmäktige
att effektivt ingripa för att hindra inträdandet av ett akut kristillstand
redan förra våren, d. v. s. tillstyrka beviljande av krediter åt vederbörande
banker, detta trots sin avgjorda motvilja såväl mot Ivar Kreugers trustbildande
verksamhet som överhuvud taget mot den jakt efter privat vinst och person -

Lördagen den 7 maj e. m.

67 Nr 33.

liga fördelar, som kännetecknade flera av männen kring centralfiguren. Nå, Äng. vissa
denna bekännelse väger, jag medger det gärna, icke tungt. Men jag ber lier- tillKrengerrarna,
var och en beträffande sig själv och sitt partis medlemmar i fullmäktige, lämnadekregöra
ett liknande tankeexperiment. Skulle verkligen någon enda av dem, som diter m. m.
tidigare tillhört fullmäktige eller varit nämnda såsom kandidater till fullmäk- (Forts.)
tige under de senare åren ha varit i stånd att finna en annan utväg än den
valda eller ett acceptabelt sätt att kringgå det problem, som fullmäktige hade
att lösa? Frågan är mycket allvarlig. Ty kan den icke besvaras av fullaste
övertygelse, är därmed lämnat ett bindande indirekt bevis för det obefogade i
de stränga omdömen utskottets majoritet uttalar örn de nuvarande fullmäktiges
beslut att bevilja de ifrågavarande krediterna.

Visserligen har i förmiddags herr Stendahl förklarat, att det bara hade varit
bra, örn bubblan hade spruckit redan förra året. Ja. det kallar jag för min del
efterklokhet, ty örn herr Stendahl hade den uppfattningen i fjol, att det hade
varit bra, örn Kreugerföretagen vid den tidpunkten ramlat, borde han på något
aktivt sätt ha ingripit för att framkalla denna enligt hans uppfattning för
vårt land mycket nyttiga händelse.

Innan jag slutar skulle jag vilja, genom att ytterligare trycka på nu antydda
förhållande, hos kammarens ledamöter framkalla en nyttig eftertanke,
innan de fatta ståndpunkt till utskottsmajoritetens och reservanternas yttranden
beträffande kreditgivningen till den stora finanskoncernens förmån. Örn
man undantager dem, som i dag anmält sig, bar jag inte träffat någon, som
ansett anledning föreligga att före Ivar Kreugers död misstänka förekomsten
inom Kreugerföretagen av omfattande bedrägerier. De flesta i Sverige och
utlandet voro tvärtom övertygade, såsom det redan har betonats flera gånger
i dag, att företagens skötsel höll sig inom lagens gränser och att publicerade
bokslut och andra lämnade upplysningar voro riktiga. Det är absolut nödvändigt
att vid bedömandet av fullmäktiges handlingssätt utgå från, att fullmäktige
hyste samma uppfattning vid de tidpunkter, då de stora krediterna
beviljades. Örn vi nu antaga, att verkligheten hade stämt med denna uppfattning
och att sålunda endast tillfälliga likviditetssvårigheter hade förelegat,
hade icke då, sedan detta visat sig vid en framtvungen likvidation, ett fruktansvärt
oväder utbrutit över den svenska riksbankens ledning? Yad skulle
exempelvis bankoutskottet lia sagt örn en brist på tillmötesgående ifrån fullmäktiges
sida som skulle ha framtvungit realisation av så enorma massor av
värdepapper, som det här varit fråga om, mitt i en kris av förut okänd intensitet,
sålunda till minimala kurser? Och hurudan skulle domen ha blivit över
en så oerhörd klumpighet från riksbankens ledning som att under den situation,
som rådde inom landets ekonomiska liv under första halvåret 1931, föreslå
riksdagen att besluta en stödaktion för landets största bank, som obestridligen
vid det tillfället var fullt likvid? Solid har den ju varit åtminstone
under de senaste åtta åren och är så även i detta ögonblick. För min del vågar
jag bestämt påstå, att om Kreugerföretagen, såsom av alla troddes vid den
tiden, varit fullt solida, så skulle ingen risk lia varit förenad med den nu
klandrade kreditgivningen och följaktligen intet klander alls ha framkommit
däremot, men väl skulle de hårdaste anmärkningar med fog ha kunnat riktas
mot en riksbanksledning, som vägrat kredit och därmed bragt både bankväsende
och produktion i svårigheter, som skulle ha känts dubbelt svåra, då de
av det stora flertalet skulle lia uppfattats såsom onödiga och framkallade på
rent artificiell väg.

Jag anser mig, herr talman, inte ha någon rättighet att här ställa ett yrkande,
då jag själv såsom suppleant i bankofullmäktige bär medansvar för riksbankens
förvaltning, örn också knappast i fråga örn de nu behandlade åtgärderna.
Jag vill inte heller lia mitt anförande nu uppfattat såsom något för -

Nr 33. 68

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade lere
diter m. m.

(Forts.)

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman, mina herrar!

Sedan jag hade tillfälle att åhöra kammarens förhandlingar på förmiddagen,
lia här, enligt vad som meddelats mig, några uttalanden förekommit av den art,
att jag anser mig böra därom säga några ord.

Herr von Heland har, enligt vad det sagts mig, riktat förebråelser emot
mig för att jag icke besvarat en av honom tidigare framställd interpellation.
Jag måste, örn han vill veta skälet därtill, svara honom, att det förhållandet,
att jag icke hittills svarat, berott på att jag ansett mig på den punkten handla
i herr von Helands eget intresse. Ty hur lyder den interpellation som herr von
Heland framställt? Jo, den lyder sålunda: »Har den av Kungl. Majit tillsatta
ordföranden i riksbanksfullmäktige informerat regeringen angående de skäl,
som förmått riksbanksfullmäktige att alltjämt bibehålla nuvarande höga diskonto,
och anser regeringen i så fall, att dessa skäl äro av så vital betydelse,
att detta höga diskonto måste bibehållas?»

Vad går denna interpellation ut på? Jo, den utmynnar i en hemställan till
mig att jag skulle här i interpellationsdebattens form kritiskt bedöma och fördöma
riksbankens sätt att sköta sin valutapolitik. Det är uppenbart, förefaller
det mig, att jag icke borde inlåta mig på att följa en dylik inbjudan. Jag
skulle kunna stanna vid detta och bara säga, att herr von Heland borde i någon
mån ha tagit hänsyn till de yttranden, som i detta avseende lära ha avgivits
av herr Reuterskiöld, vilken betecknat varje initiativtagande, varje försök
från regeringens sida att påverka landets diskontopolitik såsom ett övergrepp
eller felgrepp. Jag ber sålunda att rörande detta ärende få hänvisa herr von
Heland till en tentamen hos sin värderade meningsfrände.

Herr Reuterskiöld hade också, såvitt jag erhållit riktiga underrättelser —
jag förutsätter nämligen, att de uppgifter jag fått äro riktiga, i annat fall bli
de väl rättade —- gentemot vad som förekom i mitt tidigare anförande och vad
som förekommit tidigare beträffande regeringens och riksbankens behandling
av kreditgivningsfrågan gjort gällande, att samråd och samverkan mellan regering
och riksbanksledning av den art, som jag här talade örn på förmiddagen,
måste betecknas icke blott såsom olyckliga utan också såsom olagliga.
Jag vill erinra herr Reuterskiöld örn vad i lagen örn riksbanken, 31 §, säges i
detta avseende. Paragrafen lyder: »Har Konungen på framställning av fullmäktige
i riksbanken eller, där Konungen eljest så prövat nödigt, förordnat
ombud att med fullmäktige i något särskilt ärende förhandla, må fullmäktige
med Konungens ombud överlägga, men är det fullmäktige förbjudet att i ombudets
närvaro fatta beslut». Det är uppenbart, att denna 31 § syftar på fall
av bl. a. den art, som behandlats här i dag, d. v. s. frågor, som falla under riksbankens
behandling, eller frågor, som eljest tillhöra området för dess verksamhet.
Ty beträffande andra frågor är det uppenbart, att regeringen icke har anledning
att på det sätt, som denna paragraf anvisar, föra förhandlingar med
riksbanken. Det framgår också av orden »där Konungen eljest så prövat nödigt»,
att initiativ till dylikt samarbete kan tagas ifrån regeringens sida. Örn
jag och regeringen i detta avseende skulle ha förfarit oriktigt, ha vi säkerligen
många medskyldiga, och jag skall be att få erinra herr Reuterskiöld örn
vad som förekom under remissdebatten, då en kamrat till herr Reuterskiöld
på Uppsalalänsbänken talade örn regeringens ställning till frågor av denna art.
Herr Hammarskjöld yttrade vid detta tillfälle bl. a. följande:

svarstal för fullmäktiges berörda åtgärder. Med mina ord har jag endast
velat fästa första kammarens synnerliga uppmärksamhet på några omständigheter,
som enligt min personliga mening måste beaktas vid bedömandet av fullmäktiges
handlingssätt. Var och en må sedan rösta så som det enligt hans
övertygelse är för landet bäst och för riksdagen värdigast.

Lördagen den 7 maj e. m.

69 Nr 33.

»Det är även en annan, med statsverkspropositionen sammanhängande anmärkning,
jag skall tillåta mig göra. Det Ilar flera gånger i olika vändningar
betygats, att regeringen är en sak och riksbanken en annan sak. Regeringen
svarar icke för vad riksbanken gjort, och riksbanken svarar icke för vad regeringen
gjort. Man förskansar sig då bakom grundlagsbudet, att riksbanken
står under riksdagens egen kontroll. Ja bevars, riksbanken står under riksdagens
egen kontroll, och regeringen är en sak för sig, men i sådana tider, som
vi upplevt och fortfarande uppleva, har jag för min del ofantligt svårt att tro,
att med en god vilja, som man förutsätter på båda sidor, icke ett intimt samarbete
kan etableras utan kränkande av grundlagens bud. Jag talar ej alldeles
i blindo därvidlag, utan har också någon erfarenhet. Det gällde samma
grundlagsbud 1914 och det hindrade ej, att under 1914 rådde det mest intima
samarbete mellan riksbanksledningen och regeringen. Jag skulle nästan våga
säga, att riksbanken företog ingen viktig åtgärd utan regeringens vetskap och
gillande, och i vad det gällde riksbankens verkningskrets, kan man säga omvänt
också.»

Jag är något förvånad över att icke herr Reuterskiöld den gången omedelbart
uppträdde och varnade för att ett sådant smittande resonemang skulle
kunna på det sättet framföras i denna kammare. Men inför detta vittnesmål
faller, antar jag, herr Reuterskiölds förklaring här, att regeringen genom att
den, då det påkallades ifrån riksbankens sida, inlät sig i förhandlingar med
riksbanken örn frågor av den art, som här omdiskuteras, slagit in på en synnerligen
betänklig väg och, jag tror också, att herr Reuterskiöld sade, ny väg.
Eljest har det ju varit så, när det från regeringens sida upplysts, att beträffande
den eller den frågan, den eller den kreditgivningen eller bestämmande
av den eller den räntesatsen regeringen icke haft sin hand med, icke varit åtspord
eller på annat sätt deltagit, att man i regel från pressens sida reagerat
och sagt: »Det där måste vara bara formellt talesätt, det är orimligt att det
skulle vara så här i landet, att riksbanken äger vidtaga åtgärder av den genomgripande
art, som det här är fråga örn, utan att det sker i samråd med regeringen».
Vi lia tills på sista tiden, som framgick av min resumé, ansett, att
grundlagens bud i fråga örn riksbankens ställning skulle på det sättet av regeringen
respekteras, att, när i frågor av direkt valutapolitisk eller penningpolitik
art, riksbanken icke uttryckt önskan örn samråd med regeringen, ett sådant
samråd icke kunde av regeringen påkallas. Jag tror, att det är en riktig
ståndpunkt regeringen därmed intagit.

Jag kommer sedermera att säga några ord örn att jag tror, att våra nuvarande
konstitutionella bestämmelser icke äro så lämpliga i det avseendet, att
de icke anpassa sig efter den utveckling, som förekommit, och att man härvidlag
med skäl kan påkalla förändrade bestämmelser, men det är en sak, som
gäller förhållandena framåt i tiden.

Herr Reuterskiöld har, enligt vad man sagt mig, i detta sammanhang fäst
synnerligen stor vikt vid vem som tog initiativet till det samråd, som skett i
dagens fall, mellan regeringen och riksbanken. Jag måste med hänsyn till den
paragraf, som jag läst upp och som måste vara vägledande både för riksbanken
och regeringen, i ty fall säga, att det spelar, såvitt jag förstår, icke den
minsta roll, vem som tog initiativet. Det, som spelar en roll, är naturligtvis,
att vid beslutets fattande riksbanken handlar på det sätt, som den själv finner
vara riktigt, och därmed tager det ansvar för beslutets såväl formella som reella
tillkomst, som riksbanksinstitutionens tillvaro och riksdagens rätt att behandla
dess ansvarsfrågor gör lämpligt och skäligt.

Herr Reuterskiöld hade dessutom enligt dessa anteckningar sagt, att det låter
bestickande, då man talar örn Bolidens bevarande på svenska händer, men
att riksdagen borde lia satts i tillfälle att fritt pröva den frågan. Ja, ingen

Äng. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forte.)

Nr 83. 70

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng. vissa har, såvitt jag förstår, sökt beröva riksdagen dess möjlighet att fritt pröva
^kcmcemen'' ^en Om det är så — och jag utgår då alltjämt ifrån att det här är

lämnade lere- fråga örn en pant, som äger det åsätta värdet, att riksdagen icke vill använda
diter m. m. sin rätt att erhålla panten för pantbeloppet, finns det säkerligen andra, som
(Forts.) gärna och med nöje göra det, örn det alltjämt gäller den summa för vilken
panten i fråga nu belånades. När jag utgår ifrån denna förutsättning, kan jag
icke se annat än att riksdagen äger i detta som i andra liknande fall fullkomlig
frihet att säga nej eller ja. Eljest är det väl i regel så, när det är fråga om
statsinköp av någon mera betydande fast eller kanske även lös egendom, att förhandlingar
därom drivas; att inköpsmöjlighet skapas och att omständigheter
och villkor därvid prövas genom förberedande åtgärder av regering eller andra
myndigheter, så att frågan kommer inför riksdagen först i det skicket, att
riksdagen i stort sett endast har att svara nej eller ja på frågan, huruvida den
vill gå in för saken. I detta fall föreligger i det avseendet icke någon skiljaktighet
från den vanliga gången.

Man har också sagt mig, att herr Reuterskiöld förklarat, att regeringen hade
förlorat »hans förtroende», det »allmänna förtroendet», eller »förlorat sin
existensrätt» eller något dylikt, dels på grund av att guldmyntfoten övergavs
och dels i sammanhang med vad som förekommit här. Örn den mig lämnade
anteckningen är oriktig, så har jag i detta avseendet att motse rättelse. Jag
kanske skall dröja med den reflexion, som jag tänkt göra i det avseendet, tills
jag får höra, örn herr Reuterskiölds yttrande ägt sådan innebörd.

Jag vill slutligen ännu en gång betona, att jag tror, att det är skäl, att man
tar upp till prövning frågan örn det sätt, varpå riksdagen å ena sidan och
Kungl. Maj:t å den andra sidan tillmätts befogenhet beträffande frågor av
valutapolitisk och annan liknande art. Det är nämligen uppenbart så, att
valutavården i vår tid icke består enbart, ja kanske icke ens till sin väsentligaste
del, i de åtgärder, som riksbanken äger att taga befattning med, närmast
då myntvården. Huru valutan taxeras i utlandet, vilken kurs den där
åsättes, liksom också vilket värde kronan representerar inom landet är, såvitt
jag förstår, i mycket stor och kanske övervägande grad beroende på allmänna
åtgärder av sådan art, att dels regering och riksdag och dels andra samhälleliga
organ därpå kunna utöva ett synnerligen stort, kanske avgörande inflytande.
I varje fall böra de olika åtgärderna vidtagas under direkt samförstånd,
d. v. s. gå parallellt med varandra eller komplettera varandra. Att
under sådana förhållanden bibehålla en form för bestämmelser rörande de båda
huvudorganens ställning till varandra som den, som för närvarande förekommer
i grundlagen och i lagen omi Sveriges riksbank, synes åtminstone mig icke
vara lämpligt. Men det förefaller å andra sidan vara riktigt och naturligt,
att initiativet i detta avseende tages av riksdagen, då ju riksbanken nu i alldeles
särskild grad är ett riksdagens verk och framträder såsom en form för
det svenska folkets självstyrelse, en folkets direkta maktbefogenhet på ett
särskilt utstakat område, som man kanske skulle anse hotat, därest ifrån Kungl.
Maj:ts sida initiativ i detta avseende bleve taget. Jag har uttalat denna uppfattning
tidigare i en församling, där de olika partiernas ledare voro närvarande,
och jag har velat använda detta tillfälle att ytterligare understryka
denna min mening.

Herr Johansson, Johan Peter: Herr talman! Under detta ärendes behandling
inom utskottet har jag blivit övertygad därom, att riksbankens kreditgivning
till Skandinaviska banken och Kreugerkoncernen varit nödvändig och
välbetänkt. Jag tror också, att varje annan riksbanksledning, ställd inför ansvaret
under sådana förhållanden som den nuvarande, också skulle handlat
precis på samma sätt. Däremot har jag svårt att förstå utskottsmajoriteten,

Lördagen den 7 maj e. m.

71 Nr 33.

då den vill låta påskina, att den skulle vägrat krediten på 74.7 miljoner kronor
med risk att Kreugerkoncernen inställt sina betalningar i en tid, då den
ännu ansågs vara synnerligen solid, och jag har också svårt att förstå majoriteten
då den säger, att Sveriges tre största banker borde ha visats till riksdagen,
då de sökte rediskontera sina växlar. En huvudstadstidning har
betecknat detta tal såsom fariseisk!, illojalt och som ett upprörande hyckleri.
Jag vill inte använda så hårda ord, men det skall bli rätt intressant att se,
örn högern såsom parti vill gå in för det programmet!

Vad är det, som hänt och som vållat så mycken diskussion här och i pressen?
Jo, ingenting annat än det, att riksbanken lånat ut pengar mot god
ränta och god säkerhet för att stödja det svenska kreditväsendet och därmed
också Sveriges näringsliv i en bekymmersam och påfrestande tid. Jag hoppas
och tror, att då den här stormen en gång är över, skall det visa sig, att vi
kommit igenom världskrisens bränningar mera oskadda än mången annan nation.
Därför har jag inte heller kunnat sluta mig till dem, som här riktat ett
så starkt klander mot riksbanksfullmäktige och särskilt emot riksbankschefen.
Såvitt jag kunnat finna, är nämligen denne en synnerligen kunnig, duglig
och självständig man, som förtjänar riksdagens stöd. Att vissa storbanker,
som själva vilja agera riksbank, kunnat finna det angenämare, örn vi haft en
mindre självständig riksbankschef, kan jag förstå, men jag^ kan inte fatta,
att riksdagen skall ha någon anledning att böja nacken för någon storbank.

Då herr Stendahl och utskottsmajoriteten säga, att kreditgivningen till Skandinaviska
banken och Kreugerkoncernen har minskat landets likvida tillgångar
och därmed vållat restriktioner och högt ränteläge till men för det svenska
näringslivet, är det en sanning med modifikation. Det är nämligen, så,
att likviditeten hos de svenska bankerna är synnerligen god, men de våga icke
släppa ut pengarna av fruktan för att nervösa insättare skola rusa till och
taga ut sina pengar. Därför måste de hålla en jämförelsevis stor reserv av
likvida medel. Örn herr Stendahl hade sagt, såsom sanningen är, att ingen
bank för närvarande är i det läget, att den minsta fara för insättarnas medel
förefinnes, skulle det ha bidragit till att stilla oron och lugna insättarna. Därmed
skulle också bankerna kunna släppa ut sina likvida tillgångar och kreditrestriktionerna
försvinna av sig själva..

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till yrkandet örn utlåtandets läggande
till handlingarna med gillande av reservanternas motivering i denna
punkt.

Herr Lindhagen: Herr talman! I denna bollkastning örn våra förmodan den

har jag begärt ordet för att angiva även min röstning och grunderna för
densamma.

Diskussionen har hittills rört sig örn en viss situation, som klarerats på ett
visst sätt under ett tvångsläge. Jag är icke kompetent att bedöma, hur man
rätteligen borde handlat vid detta tillfälle. Jag har icke upplevat tillfället
och har icke satt mig in i det. Jag förstår bara, att det har varit en börda
för dem, som skulle klarera ut den här angelägenheten. Därför kan jag på
denna sak icke lägga någon annan synpunkt än det bekanta ordet: »Döm ej

strax den vilseförda, stolte broder, med förakt! Icke vägde du den börda
ödet på hans skuldra lagt.» Det anser nu också utskottet enhälligt, ty alla
vilja ju medge ansvarsfrihet. Alltså lia vederbörande i alla fall fyllt sitt
värv på ansvarsfullt eller åtminstone ansvarsfritt sätt.

Det är då ganska egendomligt, att här mäta två olika linjer i fråga örn motiverna,
och det egendomligaste är, att utskottets ledamöter i en sådan neutral
fråga grupperat sig efter partier. Det förstår jag inte alls. Därför befarar
jag, att bakom dessa partimeningar ligga bisynpunkter, obehöriga saker, som

Äng. vissa
till Kreugerkoncemen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Nr 33. 72

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

spelat in här och där, och jag kan även därför icke av sakskäl sluta mig till
någon av dessa linjer. Jag tycker, att det anförts kloka saker från bägge
hållen. Det riktiga känner jag icke, kanske ingen. Men om man lägger ihop
det kloka, sorn; är sagt från bägge hållen, kommer man sannolikt till ett någorlunda
hållbart resultat. För min del röstar jag i alla fall med socialdemokraterna,
emedan de synas mig i enlighet med etet ord jag nyss citerade ha
anlagt de mildaste synpunkterna i sitt klander. Därför ansluter jag mig helst
till deni, icke för vad de sökt förmoda i sak.

Om .jag nu ser bort från den situation, som diskuterats i dag, har jag däremot
tillägnat mig en mening åtminstone örn sakens förspel. Det är inte någon
efterklok mening utan en mening, som jag hade, även då den stora raketen
steg upp med all sin glans emot firmamentet och över världsdelarna.

Herr Widell sade här i förmiddags och herr Örne sade det nyss här i afton,
att alla under den där tiden trodde, att koncernen var fullt solid och ingen
kunde ana, att det låg brottsligheter bakom. Det sista instämmer jag också i.
Men jag har aldrig, kunnat tro, aldrig kunnat gå ikring och hara tro, att en
sådan affär vore solid. När den var som mest i ropet, sade jag åt bekanta, som
frågade mig, ungefär följande: »örn ni vilja förlora eira pengar, skola ni naturligtvis
lägga dem i Kreugerpapper.. En sådan koloss på uppenbara lerfötter
kan icke stå sig länge — det strider ju mot naturlagarna. Och allraminst skola ni
väl imponeras av, att man lovar ända upp till 30 procent i vinst, som bara betyder
en klar bekännelse, att det här är fråga örn en lumpen utplundring av färdiga
värden, och utsugning av den stora allmänheten.»

Kanske jag tillägnat mig den uppfattningen, även därför att jag under ett
kvarts sekel varit en slags bankdirektör i förmyndarkammaren under den tid
den hade en kontrollerad bättre författning. Men herrarna här i denna kammare
och i medkammaren ha sedan på förslag av regeringen givit förmyndarkammaren
en lösare författning på det skälet, att man i någon mån måste
skapa uniformitet med landsbygden. Landsbygden hade det visserligen dåligt,
men därför skulle också stockholmarna lia det sämre än förut, ehuru de under
århundraden ansetts kunna behålla en ordning, som var bra, fast landsorten
icke hade något liknande. Nu har det genom en olyckshändelse gått som det
gatt. Flera förskingringar ha ägt rum just på grund därav. Nu får val
riksdagen kanske ingripa med en stödaktion för förmyndarkammarens offer i
Stockholm, eftersom riksdagen mot varningar givit den en läsligare författning.

Men, herr Widell och herr Örne, hur kunde ni tro någonting så orimligt?
Det markvärdiga, som man kan beklaga men icke ändra, är ju, som vi också
hört vitsordas av två vittnen, som ständigt varit i beröring med de högre kretsarna,
att regeringen, Skandinaviska banken, riksbanken, statsutskottet, pressen,
alla högre makter, lågo i tillbedjan för detta 30 procentsäventyr ut över
länder och världsdelar, örn några av oss, som trodde på vanligt sätt och som
befinna oss här nere bland de många, hade fått vara med redan från början,
skulle vi ha skrivit reservationer. Men vi befunno oss icke på höjderna och
komma heller aldrig dit, så vi ha icke tillfälle att annat än konstatera, att det
är något märkvärdigt med de där höjderna, som skola styra oss på alla möjliga
sätt, håll och kanter.

Här försiggick en påtaglig nybrytning, en plundring av produktiva värden,
av blomstrande näringar, det borde man förstått från första början; något dylikt
kan icke anordnas utan en sådan sorti som sedan ägt rum. Man ser hur
det går till. Världskriget har icke lärt oss någonting, och den här stora krisen
kommer förmodligen inte heller att lära oss någonting. Jag ber att få upprepa,
fast det kanske kan höras till leda, ett av de visaste ord, efter vad min
erfarenhet sagt mig, som yttrats i världshistorien. Det är inemot tretusen år
gammalt. Jag citerade det nyligen i kammaren, och jag upprepar det igen.

Lördagen den 7 maj e. m.

73 Nr 33.

Laotse, den store forntida vise från Östern, yttrade: »De, som äga den sanna
insikten lidra ej till de högt lärde. De som äro högt lärda sakna den sanna
insikten.»

Nn är det i alla fall klart, att var och en har gjort sitt bästa i mån av sin
förmåga under den föreliggande situationen, och mången nöjer sig nu med att
blunda och tänka: »Efter oss syndafloden.» Men jag menar, att det väl samtidigt
bör förnimmas stämmor, som inte bara tala örn den här detaljen och tilldragelsen,
om den snö, som snart nog kan sägas ha fallit i fjol. Vi skola väl
just nu även och framför allt rikta blicken framåt mot vad som bör göras för
att hindra ett upprepande av sådana där saker. Jag skall därför i korthet,
herr talman, göra ett yrkande örn tillägg, icke till någondera av de två partireservationerna,
utan ett tillägg till riksdagens uttalande, såsom jag skulle
vilja ha det i den punkten.

Beträffande utskottets betänkande under punkt 2:o) angående vissa krediter
för Kreugerkoncernen och vad med denna stödaktion äger sammanhang hemställer
jag sålunda, att riksdagen ville till sin motivering tillägga följande särskilda
uttalande: »I detta sammanhang anser riksdagen sig uppfordrad göra
det uttalandet, att mera genomgripande åtgärder uppenbarligen erfordras för
att förebygga sådana företeelser, som föranlett ifrågavarande stödaktion, nämligen
genom undanröjande av dess grundorsaker. Även den svenska staten
bör i vad på den ankommer intressera sig för och påkalla svenskt och mellanfolkligt
övervägande av omgestaltningar i produktionsordningen, särskilt avskaffande
eller successiv avskrivning till en början av börsspel, privatbanker,
s. k. kolosser på lerfötter och andra storfinansiella utväxter, organiserade mera
för att våldsamt förtjäna på människorna och mindre för att hjälpa dem.»

A ng. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Herr Möller: Herr talman! Åtskilligt av vad som legat mig örn hjärtat

att säga i denna debatt har redan blivit yttrat från annat håll, och det gör,
att jag sannolikt kan förkorta mitt anförande något.

Jag skulle emellertid till en början vilja försöka göra en principförklaring.
Riksdagen är bankofullmäktdges principal, och det finnes ingen annan principal
för bankofullmäktige än riksdagen. Riksdagen skall nu bedöma och avgöra,
hur den har uppfattat bankofullmäktiges skötsel av riksbanken, och det
torde då vara riktigt att utgå från att riksdagen bör försöka bedöma bankofullmäktiges
åtgöranden så rättvist, som det står i mänsklig makt att göra.
Den skall icke ha en förutfattad mening. Den skall granska, vad bankofullmäktige
ha gjort, och när granskningen är förrättad, skall den försöka klargöra
för sig, huruvida bankofullmäktige ha handlat på ett förståndigt sätt
från de utgångspunkter, som förelågo, då handlingen skedde. Örn riksdagen
finner, att bankofullmäktige icke ha handlat förståndigt, skall den göra anmärkning.
Men örn den finner, att bankofullmäktige ha handlat förståndigt
från de utgångspunkter, som en gång funnos, skall riksdagen också utan vidare
bevilja den ansvarsfrihet, som nu icke förvägras men som ju från utskottets
sida -—- den utskottshalva, som gynnats av lotten — är försedd med många
broddar.

Vad år det da man har rättighet att säga örn dessa ting, när man skall försöka
att sätta sig in i utgångspunkterna? Det finns en sak, som man efter min
uppfattning fullständigt skall bortse ifrån. Det är den i år för ungefär en
månad sedan konstaterade kriminaliteten hos Kreugerkoncemens ledare. Örn
man icke förmår bortse från denna, som var okänd, då bankofullmäktige hade
att bedöma ärenden, vilka rörde koncernen, och som först ett helt år efteråt
konstal crats, saknar man förutsättningar för att fiilla en rättvis dom över
bankofullmäktiges handlingssätt.

Örn jag nu går till ett försök att pröva vad som är gjort och då särskilt

Kr 33,

Äng. vissa
till Kreugerkoncemen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

74 Lördagpen den 7 maj e. m.

uppehåller mig vid deri kredit, som beviljades den 5 maj och som är föremål
för särskilda anmärkningar, skall jag endast tillåta mig att påpeka vissa ting.
Bankofullmäktige anföra som sin utgångspunkt, då de hade att avgöra denna
kreditfråga, följande: »Otvivelaktigt torde dock vara, att verkningarna av att
likviden uteblivit, skulle hava blivit synnerligen ingripande, i första hand för
Kreugerkoncernen men även för svenskt bankväsen. Det kunde befaras, att
enbart ryktet örn betalningssvårigheter för koncernen skulle, bortsett från andra
följder, framkalla en sådan oro i utlandet beträffande de svenska bankerna,
att de utländska insättarna i forcerat tempo komme att hemtaga sina tillgodohavanden.
Därigenom kunde hava föranletts likvlditetssvåriglheter, som ej
kunnat undgå att medföra menliga verkningar för bankväsendet ock för den
svenska valutan.» Det är ett koncentrerat uttryck för de överväganden, som
lågo bakom beviljandet av kredit den 5 maj. .Tåg frågar nu de herrar, som lia
gjort anmärkning på kreditens beviljande eller i varje fall på att krediten
överhuvud taget kommit till stånd — i grund och botten gäller anmärkningen
detta — och som vidare anmärkt på att man icke undersökte koncernens ställning
förut, huruvida det är någon av dem som vill bestrida riktigheten av
fullmäktiges uttalande, eller att »ett uteblivande av krediten skulle ha fått
synnerligen ingripande verkningar, i första hand för Kreugerkoncernen men
även för svenskt bankväsen»? Jag understryker ytterligare, att man ..måste
bortse från den Kreugerska kriminaliteten, som man icke käude till. Är det
icke riktigt, att om Kreugerkoncernen icke hade kunnat likvidera sina åtaganden
till Tyskland, skulle detta ha medfört koncernens störtande, vilket^i
sin tur skulle ha åsamkat i främsta rummet Skandinaviska banken sådana svårigheter,
att den stödaktion, som i år har beslutats av riksdagen, eventuellt
skulle ha kunnat bliva aktuell under förra året och måhända under en tid, då
riksdagen icke var samlad? Det vill med andra ord säga: därest staten överhuvud
skulle inträda för en stödaktion, skulle med all sannolikhet regeringen
i fjol ha nödgats sammankalla en urtima riksdag för att rädda svenskt bankväsen.

Ja, numera spelar det icke så stor roll, örn denna krasch hade kommit förra
året i stället för i år, men, mina herrar, jag skulle.ha velat se. vilken uppsyn
den bankoutsköttshalva. som nu har gjort anmärkning, skulle ha visat, därest
riksbanken hade tagit dessa tämligen självklara följder av en vägran av krediten.
Ja, ni får ursäkta mig, men iag är övertygad örn att samma utskottshalva,
som i dag anmärker på att riksbanksfullmäktige ha lämnat denna .kredit,
skulle ha kommit och förklarat, att en inkompetentare styrelse för rikets
centralbank än de bankofullmäktige, som störta en
ser. som svenskt finansgeni överhuvud har åstadkommit i världen, och som sedan
på grund av detta störtande draga över landet en krasch för landets största
bank med eventuella verkningar för bankväsendet i dess helhet, en odugligare
bankstyrelse för landets centralbank bär överhuvud aldrig funnits!

Jag är fullkomligt säker på att detta skulle ha blivit svaret från de personer,
som nu tillhöra klandrarna av riksbanken. Ty observera: Österreichisohe

Credit-Anstalt hade ännu icke kraschat den 5 maj, när krediten beviljades,
och herr Stendahl visste icke, att den skulle krascha den 11. Förlåt mig. herr
Stendahl tycks vara allvetande, men jag tror ändå inte, att han gör anspråk
på att lia känt till att österreichische Credit-Anstalt skulle krascha. Det var
en Rothschildbank med alla de förbindelser, som detta i oell för sig innebär. De
tyska bankkrascherna hade icke inträffat. Varken Danatbanken eller andra
tyska banker — jag kommer nu inte ihåg namnen pa alla °de jämförelsevis
stora banker, som måste inställa betalningarna i Tyskland åtminstone under
viss tid — voro borta. Den serie av ekonomiska förvecklingar, som sedermera
har kommit, skulle icke ha inletts i Österrike, den skulle icke ha inletts i Tysk -

Lördagen den 7 maj e. m.

75 Nr 33.

land, utan dea skidle ha inletts i Sverige på grmid av riksbanksfullmäktiges Äng. vissa
kreditpolitik i vårt land. Jag frågar er: tro ni verkligen, att domen över riksbanksfullmäktige,
som eventuellt hade vägrat krediten, skulle blivit mildare än yxmnade breden
dom, som fällts över de riksbanksfullmäktige, som beviljade krediten? Jag doter m. m.
är för min del övertygad örn att man skulle ha förklarat, att riksbanksfullmäk- (Forts.)
fige icke blott hade på grund av sin kreditvägran bidragit till att vi fingo
lämna guldmyntfoten, att vi fingo så höga räntor, att vi fingo kreditrestriktioner,
att vi skadade och överhuvud försämrade riksbankens ställning och försvårade
dess valutavårdande uppgift och alltså gjort sig förtjänt av hela den
serie anklagelser, som nu riktas mot riksbanken, utan man skulle ha sagt, att
riksbanken hade förstört det ekonomiska livet i Sverige — det hade blivit den
verkliga anklagelsen mot riksbanken — genom att den icke haft så mycket
förstånd, att den klarat likviditetssvårigheterna — ty det var sådana man
trodde det var fråga örn — för Kreugerkoncernen. Den hade inte så mycket
förstånd, att den genom att klara likviditetssvårigheterna räddade Skandinaviska
banken, utan lät med kallt blod denna störta o. s. v. Man skulle med
andra ord ha förklarat riksbanken vara orsaken till alla de ekonomiska olyckor,
som ha drabbat Sverige under den senaste tiden, arbetslösheten och allt vad
därmed sammanhänger, -det är åtminstone min övertygelse, att man skulle ha
kommit att reagera ungefär på det sättet.

Jag menar alltså, att under förutsättning att man accepterar riksbanksfullmäktiges
utgångspunkt, att en vägran av krediten till Skandinaviska banken
den gången skulle ha lett till Kreugerkoncernens störtande och till mycket
svåra konsekvenser för svenskt bankväsen och för svensk valuta, måste man
erkänna, att kreditens beviljande var i princip riktigt.

Så kommer man till den andra frågan, huruvida riksbanken borde ha företagit
en undersökning av Ivreugerföretagens soliditet, innan denna stora kredit
beviljades. På den punkten framhåller riksbanken själv, att »för den bankmässiga
prövningen av kreditens berättigande hos affärsbanken måste denna
ensam taga ansvaret». Krediten skulle lämnas till »Skandinaviska banken,
som kunde förutsättas vara noggrant orienterad angående koncernens ställning
och som i sin tur skulle erhålla säkerheter, som måste anses betryggande».

Sedermera konstateras det, att riksbanken, när det var fråga örn en omläggning
av krediterna, särskilt hade frågat bankinspektören örn hans uppfattning
beträffande Skandinaviska bankens ställning och att han förklarat, att Skandinaviska
bankens ställning var all right: den var absolut solid, allting var
klart i den banken, och de säkerheter den hade för Kreugerlånen samt för sina
lån i allmänhet voro fullkomligt betryggande.

Mina herrar, riksbanken hade emellertid, innan den lämnade Skandinaviska
banken en rediskonteringsrätt på 74.7 miljoner kronor, måst företaga en undersökning
av koncernens ställning! Ja för all del, det hade varit mycket bra,
om en sådan undersökning hade verkställts, det bestrider jag naturligtvis på
intet sätt. En sådan förklaring från riksbanksfullmäktiges sida hade inneburit,
att man förklarade för Skandinaviska banken: »Vi lia intet förtroende

för er uppfattning om koncernens ställning. Ni ha visserligen styrelseledamöter
i alla koncernens bolag; här sitter en som ordförande i Kreuger & Toll,
och två direktörer sitta i Tändsticksbolagets styrelse, men dem ha vi intet förtroende
för, och det angår oss inte.» Vad beträffar bankinspektören, vilken
som vi alla veta har varit — jag vet inte, örn han fortfarande är det, men jag
förmodar, att så är förhållandet — högerns kandidat till riksbankschefsposten,
skulle man lia sagt till honom: »Ja, ert prat örn Skandinaviska bankens soli ditet

intresserar oss inte. Vi lia icke något förtroende för er, och vad ni sagt
är i själva verket ingenting, som man behöver fästa något avseende vid.» Får
jag tolka anmärkarnas, den ena utskottshalvans, rekommendation av en under -

Nr 33. 76

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

sökning på det sättet, att man menar, att Skandinaviska bankens ledning i
april och maj månader var så komprometterad, att om den ville gå i borgen
och ville taga lånen, måste man betrakta en sådan borgen såsom praktiskt taget
obefintlig, som ett nonsens, som man inte hade att taga hänsyn till? Vill man
vidare ha sagt ut, att man betraktar bankinspektören som en quantité negligable? Det

vore ju mycket intressant att höra i dag, ty det var ju bankinspektören,
som skulle åstadkomma den starka kontrollen över Skandinaviska banken, när
vi härförleden diskuterade statsunderstödet åt denna bank. Då var det ju han,
som var den man, på vilken man borde lita, örn man fick tro samtliga borgerliga
partier i riksdagen. Men bankofullmäktige borde inte vid detta tillfälle
ha litat på hans uppgifter om att Skandinaviska banken var solid.

Allting låter säga sig. Det förefaller mig bara, mina herrar, som örn ni
borde turnera edra anmärkningar litet annorlunda. Ni borde säga ifrån: Herrar
Lauritzen och Rydbeck — vad är det egentligen för ena figurer? Visserligen
har herr Lauritzen blivit omvald till direktör för Skandinaviska banken,
sedan staten lämnat sitt understöd åt banken. Men vad är det egentligen för
personer? Inte kunde man ha förtroende för deras omdöme. Örn de garanterade
koncernens ställning ■— inte hade riksbanken någon anledning att taga
hänsyn till sådant. Och vad beträffar herr von Krusenstjerna, inte kunde
man hysa något förtroende för honom. — Det skulle herrarna ha skrivit. Då
hade ni varit uppriktiga — då hade man, menar jag, fått ett intryck av att
ni varit uppriktiga. Då hade man förstått, att det inte var fråga örn att söka
sak, utan att det verkligen gällde att sätta in stötarna på de punker, där stötarna
borde sättas in.

Jag måste alltså för min del säga, att anspråken på bankofullmäktige förefalla
mig att vara åtminstone litet överdrivna. Man borde kunna säga, att
de äro människor, de som andra. De beviljade en mycket stor kredit till en
mycket solid bank, åtminstone enligt vad man den gången hade anledning att
förutsätta. Det finns inte någon anledning att ställa till särskilt bråk örn den
saken.

Det är vidare en del andra ting, som lia sitt intresse i detta sammanhang.
Det har efteråt lämnats två krediter, nämligen en på 40 miljoner kronor och en
på 16 miljoner kronor. Vid dessa tillfällen förklarade bankofullmäktige till en
början, att de inte ville bevilja kredit. Efter förhandlingar med regeringen
sade fullmäktige, att, om regeringen vill framlägga proposition till riksdagen
örn att staten skall ordna saken på ena eller andra sättet, när frågan kan bli
aktuell, får koncernen krediterna, men inte eljest. Då säger herr Stendahl:
Ja, se, bankoutskottet har bara med riksbanken att göra ■—• bankoutskottet har
inte med regeringens ansvar att göra. Följaktligen skall bankoutskottet inte
yttra sig örn vad regeringen gjort. Jag tycker nu, att man i varje fall kunde
ha gjort anmärkning mot att krediterna utlämnats. Ty en av huvudteserna i
dag är ju denna: Tänk, hur skönt det skulle ha varit, örn vi hade spräckt
Kreuger för ett år sedan i stället för först i mars detta år! Men örn det är
riktigt, skulle det väl ha varit, låt mig säga, åtminstone hälften så skönt, att
ha spräckt honom i oktober genom att den gången vägra honom kredit. -— Nej,
visst inte, det säger bankoutskottet ingenting örn. Det tycks man betrakta
såsom fullkomligt all right.

Tro ni verkligen, mina herrar, att vi, som se litet annorlunda på denna sak,
skola bli imponerade av edra anmärkningsmetoder? Det kunna ni inte rimligen
begära. Det är klart av utskottets framställning, att man menar, att i
maj månad förra året borde Sverige ha inlett — i varje fall bland de europeiska
länderna — de stora kraschernas rad. I oktober månad förra året borde vi
inte ha framkallat en krasch. Örn man då hade spräckt Kreugerkoncernen,

Lördagen den 7 maj e. m.

77 Nr 83.

hade det dock inte betytt någonting annat än att vi kommit efter en hel rad
av andra europeiska länder. Det hade i alla fall inte sett ut på samma sätt
med hänsyn till landets internationella ställning och anseende, som det skulle
ha gjort, orri vi hade gått i spetsen för hela denna rad av krascher i Europa.

För att jag nu inte skall bli missförstådd på regeringsbänken vill jag bara
tillägga, att jag fullständigt gillar regeringens handlingssätt. Jag anser, att
regeringen handlat precis, som den bort handla. Jag anser också, att riksbanken
handlat som den bort handla, när dessa krediter beviljades i oktober
förra året och slutligen i februari detta år. Jag vänder mig uteslutande mot
den utskottshalva, som står bakom utskottets uttalanden. Efter min uppfattning
var det synnerligen lyckligt, att regeringen ansåg sig kunna göra den utfästelse
till riksbanken, som möjliggjorde för riksbanken att lämna krediterna.
Ur många synpunkter, som jag inte här vill gå in på, har det sina fördelar, att
denna transaktion kom till stånd.

Jag menar sålunda, att anmärkarna äro ute i orätta ärenden. Jag kan icke
erkänna, att anmärkarna ha försökt rättvist bedöma, hur bankofullmälktige
borde ha uppträtt från de utgångspunkter, som i varje särskilt fall° förelågo,
när beslut örn dessa krediter fattades. Herrarnas utlåtande är ur många synpunkter
ett ovanligt bedrövligt aktstycke. Det är allt för fariseiskt och alltför
orättfärdigt till hela sin uppläggning. Man talar i dag så lätt om att det inte
hade spelat någon roll, örn man hade vägrat dessa krediter och man hade fått
krascherna någon gång förra året. Edert resonemang, mina herrar, är egentligen
bara ett slags kopia av vanliga bolsjevikresonemang, som vi känna igen
från otroligt många möten. Bolsjevikerna säga alltid bara: Herre Gud, låt det
basa! Inte skall man hålla liv i någonting sådant där! — Det är ganska, intressant
att konstatera, att högern nu intar denna ståndpunkt. Ni skulle inte
ha gjort det i fjol, örn ärendet då kommit till riksdagen. Då skulle också ni
ha varit med örn att bevilja kredit. Örn bankofullmäktige hade gått den väg,
som här anvisats, d. v. s. gått vägen till Kungl. Majit, och Kungl. Majit kommit
till riksdagen, hade högern utan ringaste tvivel varit med örn att bevilja
krediten i det läge, som då förelåg. Men nu för man som sagt ett resonemang,
som är fullkomligt bolsjevikiskt — vilket ju också gör, att herrarna, med all
sannolikhet komma att få se herr Kilbom och i denna kammare antagligen .herr
Nerman rösta för bankoutskottets förslag. Alliansen blir inte bara av så att
säga teoretisk art, utan den kommer att bli alldeles verklig inför allas ögon
här i den svenska riksdagen. Jag förstår mycket väl, att bolsjevikerna komma
att rösta för högerns ståndpunkt i denna sak. Själva sättet att resonera
örn saken stämmer fullkomligt med den teoretiska inställningen hos kommunisterna.

Jag skall tillåta mig att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på en
annan punkt. Jag vet, att det finns människor, som göra anspråk på att ha så
att säga instinktivt genomskådat Kreugerkoncernens ruttenhet redan på ett
mycket tidigt stadium. Det är ju möjligt. Det är bara synd, att de voro så
blygsamma på den tiden, då de hade detta klart för sig, att de inte varnade
svenska folket. Det skulle ju i alla fall ha varit nyttigt, örn sådana varningar
på sin tid hade kommit fram. Men det ha de inte gjort. Jag tror, att det
står någonting i katekesen om att Gud är utrustad med alla fullkomligheter:
Han är evig och oföränderlig, han är allvis, allvetande och allestädes närvarande,
han är god och rättfärdig, han har — ja, jag behöver nog litet prästerlig
hjälp, det medger jag, för att kunna klara hela definitionen. Det är alldeles
uppenbart, att man bör skriva in i instruktionen för riksdagens fullmäktige,
och naturligtvis inte bara i riksbanken utan också i riksgäldskontoret, att
dessa verk skola ha en styrelse utrustad med alla fullkomligheter. Jag måste
ju taga bort, att den skall vara evig och oföränderlig, men den skall vara

Äng. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
ra. m.
(Forts.)

Nr 33. 78

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng. vissa allvis, allvetande och allestädes närvarande. Det är ju nämligen ungefär de
ull Kreuger- anspråk, sorn man ställer på den stackars riksbanksledning, som vi ha haft
lämnade lere- under den gangna svara tiden.

diterm. m. vad sorn kan ha betydelse i detta sammanhang, är ju, mina herrar, att vi,
(Forts.) örn högerns utskottshalva segrar i en kommande votering, veta precis, varifrån
vi skola få dessa fullmäktige. Vi ha här en förteckning på dem. Tyvärr
måste det ske någon lottning, ty det är ju bara sex bankofullmäktige, medan
det är åtta reservanter. Men eljest veta vi precis, var vi skola få de ledamöter
i riksdagen, vilka såsom fullmäktige skola veta alldeles, hur det bör handlas
i sådana situationer, i vilka den nuvarande riksbanksledningen har befunnit
sig. Det är herr Gustafsson i Stensholm, herr Johansson i Friggeråker, herr
Stendahl och herr Forssell i denna kammare. Det är herr Leffler, herr Svedman,
herr Edberg och herr Olson i Göteborg i andra kammaren. Vilka som
skola uteslutas, vet jag inte. Det vore som sagt kanske bäst att företaga en
lottning. Men vad vi veta är, att, när vi fått denna fullmäktiguppsättning, ha
vi fått bankofullmäktige, som äro utrustade med alla slags fullkomligheter,
och vi kunna vara säkra på, att det hädanefter inte komme att ske några
missgrepp eller misstag i riksbankens skötsel av vår penningpolitik eller vår
kreditpolitik.

Jag har velat säga allt detta, mina herrar, därför att jag inte kan hjälpa,
att jag tycker, att hela den uppläggning av dechargefrågan, som har ägt rum i
punkten 2 :o av bankoutskottets utlåtande, är en ovanligt bedrövlig historia. Det
är klart som dagen, att riksdagen och riksdagens bankoutskott måste ha sin
rättighet till kritik obeskuren gentemot bankofullmäktiges åtgärder. Men de
som ha att utöva denna kritikrätt skola kunna visa den återhållsamhet, som
kräves både med hänsyn till det ansvarsfulla uppdrag, som bankofullmäktige
ha, och på grund av den ansvarskänsla, som riksdagen själv bör förstå att iakttaga
gentemot bankofullmäktige.

Det är en annan sak, som jag inte kan underlåta att till slut här beröra. Det
har insinuerats ■— jag vill inte säga i debatten bär i kammaren i dag, men i
den offentliga debatten i tidningarna — att socialdemokraterna skulle engagera
sig för bankofullmäktige väsentligen av den orsaken, att vi socialdemokrater
lia två ledamöter i fullmäktige och dessutom suppleanten för bankofullmäktiges
ordförande. Detta skulle vara det verkliga skälet för vårt ståndpunktstagande.
Jag måste säga, att hela denna utgångspunkt förefaller mig
fullkomligt orimlig. Det är klart, att vi känna oss smickrade över den uppmärksamhet,
som ägnas herrar Viktor Larsson och Sköld och i någon mån herr
Örne. Jag måste ju säga, att det i och för sig skulle vara mycket önskvärt,
om socialdemokraterna bestode av så skickligt folk. att de, när de till ett antal
av två eller en — ty vid det beslut, som här är klandrat, fanns det bara en
socialdemokrat närvarande — befinna sig i en församling tillsammans med
fem eller sex ledamöter, som räknas till de borgerliga partierna av olika schatteringar,
dessa borgerliga ledamöter ständigt funne, att socialdemokraternas
förnuft vore så perfekt, att det vöre omöjligt att hålla stånd gentemot dem, de
vore slagna till slantar därvidlag. Det skulle vara mycket önskvärt örn så
vore fallet, och det är naturligtvis oerhört smickrande för herrar Sköld och
Viktor Larsson, att de anses utöva ett så absolut dominerande inflytande över
riksbankens politik och över de åtgärder, som riksbanken skall företaga. Tyvärr
innebär ju ett så smickrande betyg åt dem ett lika radikalt underbetyg
åt alla de övriga fullmäktige, som ju uppenbarligen icke äro mäktiga att bilda
sig en mening, eller i varje fall en mening, som duger. Det skulle som sagt
vara smickrande, men jag måste ju säga mig, att jag tror, att det är en myt.
Visserligen tycker jag, att det är duktigt folk, men jag tror inte, att de andra
äro så odugliga eller så inkompetenta, att de inte skulle kunna bilda sig en

Lördagen den 7 maj e. m.

79 Nr 33.

uppfattning om riktigheten av dessa åtgärder utan i detta avseende låta socialdemokraterna
sköta ruljansen. Jag tror, att det är ett misstag.

Då vi i bankoutskottet från socialdemokratiskt håll haft att bedöma denna
sak, ha vi helt enkelt inte velat spela eftervisa. Yi tycka inte, att det är någon
ärofull roll, att låtsas, som örn vi hade begripit allting så otroligt mycket
bättre, om vi hade funnits där. Örn jag här apostroferar några ledamöter
i bankoutskottet, få ni ursäkta mig, men jag måste säga mig, att jag är absolut
förbluffad, när t. ex. herr Johansson i Friggeråker sätter upp sitt omdöme
med den karskhet, som hela utskottsutlåtandet innebär, mot bankledningen.
Jag är förbluffad. Det kan ju hända, att under hans kappa dölja sig kvalifikationer,
som jag inte känner eller inte haft tillfälle att studera. Men jag
måste medge, att det skulle förvåna mig, örn han verkligen är en så otroligt
mycket skickligare karl än t. ex. herr Nilsson i Gränebo, som varit med
örn detta beslut. Jag måste också med all respekt för de övriga ledamöterna
i den bankoutskottshalva, som här är anmärkare, säga mig, att i fråga örn
herr Gustafsson i Stensholm eller herr Widell -— jag vet uppriktigt sagt inte,
örn kvaliteten är så avgörande olika! Jag tror det knappt. Det är möjligt,
att herr Stendahl är en sådan storkaxe, att ingen kan gå upp emot honom,
men jag är inte säker på att detta gäller alla anmärkarna. Och, mina herrar,
örn också herr Stendahl Ilar hållit i pennan, äro ju i alla fall alla de,
vilka skrivit under utlåtandet, anmärkare. De äro lika mycket med på saken,
och man måste hoppas, att de då verkligen besitta sådana egenskaper, som
göra det rimligt, att de uppträda med detta klander.

Men det är ännu en sak att minnas. Vi hade härom dagen att behandla
ett förslag örn stödaktion för Skandaniviska banken. Det rörde sig som bekant
om 215 miljoner kronor, som staten skulle satsa där. Det sades ju redan
då, särskilt i andra kammaren — jag tror, att det var mindre i första kammaren
— från högerns ledare, att detta i själva verket vore en stödaktion åt
riksbanken kanske mera än en stödaktion åt Skandinaviska banken. Herre
Gud, det är klart, att det är pinsamt för partier, som nu en gång omfatta den
privatkapitalistiska bekännelsen med hela sin själ och hela sitt hjärta, att finna,
att privatföretag råka i sådana kalamiteter, att staten behöver hjälpa dem
med så betydande belopp, som det här var fråga om. Ty även örn man redan
då försökte liksom vända det till att detta var ett stöd åt riksbanken, kunde
man inte komma ifrån, att det var Skandinaviska banken, som fick pengarna
— det var i alla fall inte riksbanken. Det var Skandinaviska banken, som fick
215 miljoner kronor, och därför var det så svårt att bortförklara detta. Men
eftersom vi leva mitt i en kristid, då hela det kapitalistiska systemets förmåga
enligt sakens natur ställes på allvarligare prov än tillförne — prov, som det i
många fall inte kan klara — och man i den nödvändiga stödaktionen åt Skandinaviska
banken fick ett specialexempel på det berättigade i den socialdemokratiska
kritiken mot det kapitalistiska systemet, förstår jag ju så väl, att man
hos de politiska partier, vilka känna sig som en själ och ett hjärta med hela
detta system, behövde så mycken dimbildning som möjligt. Om man kunde
ordna det på så sätt, att Skandinaviska banken och felen där liksom försvunno
i dimman, örn man i stället fick fram ett samhällsföretag som riksbanken
i rampljuset, med vilket man kunde undanskymma och dölja undan de fel,
som voro begångna på andra håll, då hade man hoppats att kunna göra en
manöver, som kunde bli politiskt nyttig till den valrörelse, som är inledd —
det kunna vi lugnt säga — bland annat med detta bankoutskottets utlåtande.
Det är ju klart som dagen, att herrarna ha skaffat sig ett slags politisk fördel
genom dessa anmärkningar. Den manöver — om det tillåtes mig, att säga
det, — den bluff, som vi ha att behandla i dag, den kommer att gå i otroligt
många människor. Det finns många hundra tusen människor, som komma

Äng. vissa
till Kreuger -koncernen
lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Kr 33. 80

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

att fastna på detta aktstycke, så att herrarna lia skaffat sig en faktisk tillgång.
I den mån demagogi spelar roll i valrörelsen, ha ni verkligen fått ett
rätt fett stycke att servera åt väljarna. Örn vi skulle ha sett detta ur politiska
synpunkter, skulle vi egentligen ha försökt följa med. Men, mina herrar,
vi ha ingen lust att göra politik av denna sak. Vad vi vilja är, att när riksdagen
dömer sitt eget verks göranden och låtanden under en gången period,
skall det ske med oväld och rättvisa, och det är därför jag ber att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Jag får verkligen säga, att jag
har mycket svårt att förstå ett anförande, sådant som det herr Möller har hållit
här i afton. Bland annat, som där förekommit, tar han upp till bemötande
en möjlig erinran, att den ståndpunkt, som det socialdemokratiska partiet intagit
i denna fråga, skulle vara beroende på att några socialdemokrater äro
medlemmar av riksbankens styrelse. Jag har aldrig hört någon, som har ifrågasatt
något dylikt. Men herr Möller bör akta sig för att föra en sådan argumentation,
ty det är ett gammalt ordspråk, som lyder: »qui s’excuse s’accuse»,
d. v. s. man har svårt att förstå, att en person använder ett sådant argument,
örn man inte är oviss inom sig själv, huruvida icke hans ståndpunkt är någonting
i den ifrågavarande vägen.

Vidare måste jag anmärka mot herr Möllers sätt att diskutera angående
detta betänkande. Han tar inte upp utskottets motivering, utskottets skäl
och reservanternas skäl, utan han plockar ut vissa bland majoritetens medlemmar
och reservanternas personer. Dessa ställer han emot varandra, och sedan
gör han följande slutsats: Där ha vi på utskottets sida herr den och den. På
reservanternas sida står herr den och den. Den senare ledamoten är väl lika
styv karl som den förre — han är mycket skickligare etc. Är detta verkligen
ett sätt att diskutera i en kammare, som har så stolta traditioner som första
kammaren, icke minst med avseende på det sätt, varpå vi behandla varandra?
Skall en sådan metod införas här i kammaren, blir det ganska otrevligt, och
jag hoppas, att vad som skett skall bli ett undantag.

Herr Möller riktar sedermera, jag kan nästan säga, en verklig förolämpning
mot högerpartiet, då han gör gällande, att när högern i denna fråga intagit
en viss ståndpunkt, skulle orsaken vara den, att man därigenom ville bereda
sig en plattform för valrörelsen och utnyttja frågan under valen — alltså begagna
sig icke av den egna åsiktens riktighet utan av folks okunnighet i denna
fråga för att kunna få ett övertag över motsidan. Detta är väl också ett sätt
att argumentera, som icke är lämpligt.

Herr Möller har slutligen — och det var nästan det enda sakliga, jag fann
i hans anförande — förklarat, att han anser, att det är fullt riktigt, att dessa
oerhörda krediter blivit av riksbanken beviljade, man kan ju mycket väl intaga
denna ståndpunkt, låt vara att jag för min del har en annan mening. Jag
skall emellertid icke yttra mig örn alla krediterna utan ber endast att få ange
min ståndpunkt med avseende på ifrågavarande 74-miljonerkronorskredit.
Samtidigt skall jag yttra några ord om reservanternas uttalande.

Det är för mig mycket svårt att förstå, att reservanterna, som själva uppfattat
de från och med maj 1931 beviljade krediterna såsom en stödaktion för
det svenska bank- och penningväsendet, kunnat taga så lätt på denna fråga,
som verkligen skett. Med en försagdhet, som nästan skulle hava prytt en 17-årig ungmö, ha reservanterna knappast kommit fram med något annat, än att
det hade »förtjänat övervägas, örn icke, redan då fråga i april 1931 väcktes
örn den sedermera medgivna krediten å 74.7 miljoner kronor, fullmäktige bort
hänvisa Skandinaviska kreditaktiebolaget att bringa det begärda stödet under
Kungl. Maj:ts provning». Min förvåning ökas, då reservanterna därefter ut -

Lördagen den 7 maj e. m.

Nr 33.

tala följande: »Då utskottet funnit den ställning, som fullmäktige i föreva rande

ärenden, intagit, icke föranleda vidare yttrande från utskottets sida än
vad här angivits, innebär detta icke, att ej fullmäktiges åtgärder kunna efteråt»
•— märk efteråt — »göras till föremål för erinringar ur en eller annan
synpunkt.» Detta argument har också herr Möller och många andra anfört,
att det är mycket lätt att vara klok efteråt. Slutligen påpeka reservanterna,
att det ej får förbises, »att fullmäktige icke haft anledning att ifrågasätta
riktigheten av Kreugerkoncernens bokslut eller av erhållna uppgifter angående
koncernens ställning».

Dör såvitt reservanterna mena, att fullmäktige icke haft orsak att antaga,
att koncernens bokslut är falskt, är uttalandet fullt riktigt. Enligt min mening
var det säkerligen knappast någon svensk — utanför deras krets, som
voro delaktiga i falsarierna — som antog, att koncernens ledare skulle vara i
stånd att begå en brottslig gärning. Emellertid: en sak är att misstänka ett
brottsligt förfarande, en annan att med uppmärksamhet sätta sig in i ett bokslut,
då en låntagare begär kredit och ■— märk väl — själv erkänner sin oförmåga
att på annat håll erhålla sådan. Huru förhöll det sig med denna sak
i förevarande fall? Enligt fullmäktiges skrivelse till bankoutskottet skedde
Kreugers förfrågan hos riksbankschefen örn sdterligare kredit i riksbanken i
slutet av april 1931. I maj samma år beviljade riksbanken den ifrågavarande
krediten på det sätt, som vi hört, nämligen att Skandinaviska banken för
växlar, utställda av Kreuger och accepterade av Kreuger & Toll eller av
Svenska tändsticksbolaget, beviljades en speciell rediskonteringsrätt till ett
sammanlagt kronbelopp, motsvarande 20 miljoner dollars. Denna kredit började
användas den 23 juli 1931, och först i september har den i sin helhet tagits
i anspråk. .Det bokslut, vars riktighet reservanterna ansett fullmäktige icke
haft anledning ifrågasätta, måste alltså ha varit 1930 års bokslut.

Jag, som egendomligt nog icke ens sett ett Kreugerpapper, bär skaffat mig
Kreuger & Tolls styrelse- och revisionsberättelse för nämnda år. Den är undertecknad
av styrelsen den 1 april 1931 och av revisorerna i april samma år.
Då bolagsstämman skulle äga rum den 30 maj 1931, är det väl att antaga,
att riksbankschefen fått del av styrelseberättelsen i skrift eller i tryck för
att åtminstone översiktligt kunna bedöma resultatet av bolagets verksamhet
under föregående år. Vilka upplysningar ha till fullmäktiges ledning kunnat
hämtas ur denna handling? Först och främst, att bolaget hade 41.7 miljoner
kronor i bank och kassa. Vidare, att bolaget hade 403.8 miljoner kronor i
obligationer, varav blott 125.7 miljoner kronor voro pantsatta, att det hade
36.2 mil joner ^ kronor att. fordra av diverse debitorer, samt att bolaget hade en
reservfond på 167.5 miljoner kronor. Omslutningen, debet och kredit, gick
på en sumtaa av 883.3 miljoner kronor. Men till sist kunde man också i denna
styrelseberättelse läsa., att styrelsen föreslagit stämman, att till aktieägarna
skulle utdelas 22.8 miljoner kronor samt till innehavare av participating debentures
— dessa speciella skuldsedlar — skulle utbetalas 41.7 miljoner kronor.
Summan av dessa båda poster utgör 64.5 miljoner kronor.

Vad tiden för utbetalningen beträffar, skulle val, förmodar jag, aktieutdelningen
ske dagen efter stämman, sorn) i detta fall var den 30 maj 1931, och
med avseende å debentures stod det uttryckligen, att om stämman beviljade
vad styrelsen föreslagit, skulle beloppet utbetalas den 1 juli.

Detta kunde nian följaktligen få fram av berättelsen.

Men. samtidigt fanns tillgänglig en likaledes av styrelsen undertecknad s. k.
konsoliderad balansräkning för 1930, gällande för Kreuger & Toll i Sverige och
det holländska bolaget Kreuger & Toll. Vad visar denna gemensamma balansräkning?
Jo, att omslutningen för dessa bägge bolag var 1,514 miljoner kro Första

kammarens protokoll 1932. Nr 33. 0

Äng. vissa
till Kreugerlconcernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Nr 33.

Lördag«n den 7 maj e. m.

Ang. vissa
till Kreugerkoncemen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

nor. Vidare att de hade statsobligationer och andra obligationer till ett belopp
av 419.8 miljoner kronor. Vidare fordringar i räkning 169.3 miljoner kronor, i
bank och kassa 108.9 miljoner kronor, i bankaktier 79.2 miljoner kronor samt
reservfonder på 588 miljoner kronor. Sålunda: reservfonden i Kreuger & Toll i
Sverige var 167.5 miljoner kronor, medan den för de bägge bolagen tillsammans
var 588 miljoner kronor.

Samtidigt som dessa uppgifter funnos tillgängliga, stodo aktierna, enligt vad
utskottets ordförande här i afton upplyst, den 4 maj 1930 i följande värden,
nämligen Kreuger & Tolls aktier å nominellt 100 kronor i 430 kronor och participating
debentures i 438 kronor. Den omständigheten, att aktierna noterades
så högt, ansåg ordföranden i bankoutskottet vara ett bevis för, att riksbanken
icke alls behövt vara orolig med avseende å styrkan och soli di teten i denna Kreugerkoncern.
Men han glömmer en ganska viktig sak: han glömmer, att det förelåg
någonting, som riksbanken men icke allmänheten visste. Och vad var det
som riksbanken visste? Jo, den visste, att Kreugerkoncernens förmåga att erhålla
kredit i utlandet var borta, att deras utländska kreditmöjligheter sålunda
voro rubbade. Men det visste icke allmänheten. Detta trängde först så småningom
fram till allmänheten, åtminstone till vissa personer. Man kan knappast
förstå, var de fått upplysningar ifrån, men en misstanke måtte lia trängt
fram ganska snart.

Jag talade örn att kursen för Kreuger & Tolls aktier den 4 maj 1930 var 430
kronor, men vill nämna, att de den 8 juni samma år fallit till 335 kronor och
den 15 september till 200 kronor. Sedan veta vi ju, hur det har gått med dem.
Detsamma gäller örn debentures. Dessa, som den 4 maj stodo i 438 kronor, stodo
den 8 juni i 364 kronor och den 15 september i 214 kronor för att sedermera
ytterligare gå ned. Det argument, som utskottets ordförande anförde, har sålunda
icke någon betydelse. Det var okunnigheten örn den verkliga situationen
som gjorde, att aktierna på börsen den 4 maj 1931 hade ett så högt värde.

Nu hade sålunda riksbanken kännedom örn att det för Kreugerkoncemen
icke fanns några kreditmöjligheter i utlandet och hade jämväl kunskap om
dessa siffror i balansräkningarna, som jag nu tillåtit mig uppgiva. Enligt
min mening hade man härav bort draga följande slutsats. Det måste för det
första anses oförsvarligt att Kreuger & Toll i denna situation till aktieägarna
och innehavarna av debentures utdelade ett belopp av 64.5 miljoner kronor, av
vilken summa en avsevärd del sannolikt ginge till utlandet.^ När en
världskoncern förloTat sin kredit i utlandet och sålunda, såsom; här
uppgivits, skulle, örn den inte fick kredit i riksbanken, ha störtat
tillsammans, då är det väl ganska egendomligt, att den utdelar ett belopp,
som med endast 10 miljoner kronor understiger vad man begär, ^att riksbanken
skulle ställa till bolagets förfogande. Vidare kunde man, såvitt jag
förstår, av dessa siffror även draga den slutsatsen, att en svensk kredit på
74.7 miljoner kronor vore som en droppe i havet för att bringa till likviditet
en världsaffär av dessa mått, när dess internationella kredit var rubbad, och
vidare, att misstroendet i utlandet till koncernens kreditvärdighet måste antagas
bero på omständigheter, som icke kunde utläsas ur balansräkningen. Ty
följa vi denna balansräkning, borde företaget varit så solitt och säkert, att det
icke är tänkbart, att ledningen skulle varit i ett sådant nödläge, att man behövde
inställa betalningarna, örn man icke fick pengar i riksbanken — detta
även örn vi se bort från de 64.5 miljoner kronor, som skulle utdelas. Det är så
naturligt, tycker jag åtminstone, att man skulle säga: Vad kan det vara som
gör, att utlandet kan vägra kredit åt denna koncern, som förut omhuldats i så
hög grad? Det gäller att taga reda på detta. Nästa slutsats, som skulle dragas
ur vad jag nu har nämnt, hade blivit, att en ingående undersökning av
koncernens ställning var nödvändig. Därvid hade man i första rummet bort

Lördagen den 7 maj e. m.

83 Nr 33.

från styrelsen för Kreuger & Toll inhämta ingående upplysningar om vad den
hade sig bekant i fråga örn de olika posterna i balansräkningarna, särskilt beträffande
den av samma styrelse undertecknade konsoliderade balansräkningen,
vilken, såsom jag nyss sade, slutar på en summa av 1,514,700,368 kronor
14 öre. Underlåtenheten från bankledningens sida att påkalla en sådan undersökning
skulle visserligen i någon mån kunnat förklaras, därest man kunde
befara, att det förelåg fara i dröjsmål. Av fullmäktiges skrivelse till utskottet
framgår emellertid, att vid beviljandet av krediten på 74.7 miljoner kronor
det icke ansågs uteslutet, att densamma ej skulle behöva anlitas, och faktiskt
började ju, såsom vi veta, Skandinaviska banken att taga denna kredit i anspråk
först i juli 1931.

Vid sådant förhållande bör det åtminstone för en i dylika transaktioner ej
särskilt initierad person vara omöjligt att förstå, att krediten skulle behöva
beviljas redan i maj och att man icke vågade taga någon tid på sig för att noggrant
pröva, om den verkligen vore i stånd att medföra avsett gagn. Den
risk, som svenskt bank- och penningväsen och svenskt näringsliv ansågos löpa,
örn krediten ej beviljades, bleve uppenbarligen betydligt mindre än den olycka,
som kunde inträffa, örn krediten beviljades och, såsom fallet nu blivit, den
sedermera visat sig sakna kraft att hindra koncernens sammanstörtande.

Det överstiger uppenbarligen min förmåga att ens approximativt ange den
ytterligare skada för vårt land, som Kreuger åstadkommit under tiden från det
74-miljonerskrediten av riksbanken beviljades till den dag han tog sitt liv.
Tvekan torde emellertid ej kunna råda därom, att denna skada är av stora mått.
Uppenbarligen kan riksbanksledningen icke vara ansvarig för att den handling,
som denna ledning efter bästa övertygelse vidtagit till befordrande av allmänt
och enskilt väl, fallit så illa ut. Men vid ett objektivt bedömande av saken
framstår det dock, som örn riksbankens ledning ej mindre än den okritiska
allmänheten inom och utom vårt land liksom förtrollats av alla miljonsiffror,
nied vilka den vittfamnande koncernledaren omgav sig. Kanske flertalet
skulle i samma situation och under liknande ansvar ha handlat på samma sätt
som riksbanken. Trots detta skulle man göra fullmäktige en stor otjänst, om
man bagatelliserade vad som skett. Man skulle ock skada det allmänna och
äventyra det för all ekonomisk verksamhet erforderliga förtroendet, därest
man alltför lätt berörde vad som utan tvivel kan förklaras, men objektivt sett
icke får försvaras.

Det är en tung börda att spela med i ett världsdrama sådant som det Kreugerska.
. Särskilt påfrestande är det, då man representerar en institution, så,
förnämlig som Sveriges riksbank. För samtiden kan den roll, som det renhjärtade
uppsåtet utfört, te sig odelat sympatisk, medan den skadegörande brottsligheten
fyller oss med fasa. I framtiden kommer man kanske att se saken
något annorlunda. Tiden preskriberar undan för undan det brottsliga och
glömmer det renhjärtade. För eftervärlden blir det möjligen intet annat övrigt
av denna fruktansvärda världskatastrof än den goda tron och godtrogenheten
å ena sidan samt den psykologiska skärpan och hänsynslösheten å den andra.
Enligt min mening böra vi vara utskottet tacksamma för att det på ett så försynt
sätt understrukit, att vår personliga uppskattning av våra förtroendemän
i riksbanken, bland vilka, jag räknar verkliga vänner, icke skymt vår blick för
behovet av en erinran till oss alla, att i förtroendesaker icke glömma, att människan
har många strängar på sin båge.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Häri instämde herrar Bissmark, Lindgren och Lundell.

Under herr Tryggers anförande hade herr talmannen infunnit sig och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Äng. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.

(Forts.)

Nr 33. 84

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Herr statsrådet Hamrin: Herr talman! Jag hade ursprungligen för avsikt
att ge kammaren en utförlig redogörelse för mina åtgöranden i samband med
lämnandet av den s. k. Bolidenkrediten. De andra krediterna har jag icke haft
någon kännedom örn, förrän besluten därom redan voro fattade.

Emellertid har i andra kammaren bankofullmäktigen Viktor Larsson lämnat
en klar och tydlig framställning, gående ut på att fullmäktige i riksbanken
icke önskade att i något avseende söka skydd bakom regeringen, utan förklarade,
att fullmäktige fullt och helt taga och bära ansvaret för de krediter, som
blivit lämnade. Detta befriar mig, synes det mig, ifrån skyldigheten att ingå
på något försvar eller bemötande av vad som från andra hålt blivit under debattens
gång framfört. Jag skall därför inskränka mig till att lämna en kort
redogörelse för. huru frågan örn Bolidenkrediten uppstod, och därvid lämna
några upplysningar, av vilka det möjligen kan vara av värde för kammaren
att få del.

Torsdagen den 22 oktober förra året erhöll jag meddelande från ordföranden
i bankofullmäktige och riksbankens chef, att fullmäktige avslagit en från Ivar
Kreuger gjord framställning att mot säkerhet av utländska statsobligationer
låna 8 miljoner dollars. Samtidigt meddelades mig någonting, som jag emellertid
i någon mån kände till förut, nämligen att Kreugerkoncernen befann sig i
mycket stora betalningssvårigheter. När jag delgav mina kolleger vad jag erfarit
vid mina samtal dels med ingenjör Kreuger och dels med de nyssnämnda
herrarna, tillråddes jag att begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att överlägga
med fullmäktige i riksbanken. Utdrag ur statsrådsprotokollet av den 23 oktober
finnes också intaget i utskottets betänkande. Jag har icke någon erinran
att göra häremot, men jag uttrycker min förvåning över, att man icke samtidigt
funnit anledning att i de tryckta handlingarna jämväl intaga det protokoll, som
fördes vid fullmäktiges sammanträde fredagen den 23 oktober förra året.

När bankofullmäktigen Larsson hade ordet i andra kammaren, överlämnade
jag till honom denna visserligen hemligstämplade avskrift av detta protokoll,
som han uppläste i andra kammaren. Då för övrigt detta protokoll icke i sak
innehåller något annat beträffande lånetransaktionerna, än vad som förut är
känt inte blott i vårt land utan även i hela världen, synes det mig vara av ett
visst intresse, att denna kammares ledamöter jämväl få del av innehållet i samma
protokoll, detta så mycket mera som jag har att kommentera detsamma i ett par
avseenden.

Närvarande vid ifrågavarande sammanträde voro samtliga ordinarie ledamöter
utav fullmäktige. § 1 har följande lydelse:

»Förste deputeraden Booth erinrade, att i anledning av framställning om
viss kredit från ingenjören Ivar Kreuger för räkning Svenska tändsticksaktiebolaget
och Aktiebolaget Kreuger & Toll fullmäktige de senaste dagarna under
hand överlagt örn olika linjer, enligt vilka en försträckning skulle kunna lämnas.
Utgångspunkterna för dessa överläggningar hade varit, dels att, då Skandinaviska
kreditaktiebolaget förklarat sig ej kunna lämna den ifrågasatta krediten,
det syntes nödvändigt, att riksbanken till undvikande av svårigheter för nämnda
företag, vilka svårigheter kunde medföra menliga verkningar för landets
ekonomiska förhållanden, i möjligaste mån tillmötesginge lånesökanden, dels
att kredit endast borde lämnas, örn betryggande säkerhet erhölles.

En av de linjer för försträcknings lämnande, varom överlagts, hade varit lånesökandens
framställning örn en kredit å 86 miljoner kronor mot säkerhet av
787,513 aktier i Bolidens gruvaktiebolag, varjämte svenska staten skulle erhålla
option att till ett pris lika med kreditbeloppet förvärva nämnda aktiepost. För
erhållande av en dylik option hade intresse ådagalagts från regeringens sida,
utan att dock därvid frågan örn optionens förknippande med kreditfrågan närmare
berörts. Redan med hänsyn till storleken av krediten hade fullmäktige
ansett sig ej böra bifalla framställningen.

Lördagen den 7 maj e. m.

85 Nr 33.

En annan linje, som av fullmäktige under liand behandlats, hade varit, att
krediten, som även i detta fall skulle lämnas mot förenämnda aktier, skulle
begränsas till ett belopp av högst 40 miljoner kronor. Härjämte förutsattes
såsom villkor för krediten en förklaring från regeringens sida, att, för den händelse
riksbanken bleve nödsakad att till skyddande av sin fordran övertaga förenämnda
aktiehypotek, regeringen komme att hemställa örn avlåtande av proposition
till riksdagen, att staten skulle övertaga aktierna till ett pris, som utgjorde
full täckning för riksbankens fordran i anledning av ifrågavarande kredit.

§ 2. Företrädde chefen för Kungl, finansdepartementet statsrådet F. Hamrin,
som överlämnade utdrag av statsrådsprotokollet för denna dag utvisande,
att Kungl. Maj:t förordnat honom att förhandla med fullmäktige rörande vissa
åtgärder i samband med den ekonomiska krisen.

§ 3. Efter överläggning i anslutning till förste deputeradens yttrande anförde
statsrådet Hamrin, att han efter konferens med statsministern vore bemyndigad
förklara, att för den händelse riksbanken beviljade ingenjören Ivar
Kreuger för räkning Svenska tändstieksaktiebolaget och Aktiebolaget Kreuger
& Toll en kredit till ett belopp av högst 40 miljoner kronor mot säkerhet av

84,000 A-aktier å tillhopa nominellt 35,175,650 kronor i Bolidens gruvaktiebolag
och riksbanken på grund av bristande likvid bleve nödsakad att efter
realisation övertaga sagda säkerhet, regeringen komme att hos Konungen hemställa
örn avlåtande av proposition till riksdagen örn förvärv för statens räkning
av ifrågavarande aktier till ett pris, som beredde riksbanken full täckning för
dess fordran.»

Jag avträdde naturligtvis, innan beslutet fattades, men efter sammanträdets
slut meddelades mig, att denna låneframställning ifrån Ivar Kreuger blivit bifallen.
Det framgår av ordalydelsen av detta protokoll, att såväl säkerhetens
fixering som lånebeloppets storlek och de villkor, som av fullmäktige knötos
vid kreditens beviljande, voro fastställda, innan jag infann mig vid fullmäktiges
sammanträde. Jag har velat här fastslå detta såsom ett ofrånkomligt
faktum, varom detta protokoll, upprättat vid sammanträdet, bär tydligt vittnesbörd.

Hen jag skall tillåta mig att lämna några detaljerade upplysningar örn orsaken
till, att jag för min del intresserade mig för de villkor, som knötos till beviljandet
av detta lån. Uppslaget härtill kom ifrån Ivar Kreuger personligen.
På hans hemställan hade jag ett samtal med honom på kvällen den 22 oktober,
och under detta samtals gång förde han själv fram frågan om försäljning eller
belåning av Boliden. Han meddelade mig också sina bekymmer på grund av
återtagna löften i utlandet om prolongerande av krediter. Riksdagen var ju
inte samlad. Någon annan utväg att försäkra sig örn aktieinnehavet i Boliden
fanns icke, än att det skedde genom belåning. Att intresset fanns hos regeringen
i första rummet för att förhindra en belåning eller försäljning utomlands,
behöver jag väl knappast här närmare motivera — det har för övrigt statsministern
närmare motiverat tidigare i dag. — Jag ber att för min personliga del
få åberopa bl. a. det intresse, jag ådagalade för fyndigheterna i Västerbotten
redan under min tid i den förra Ekmanska ministären, då jag var chef för handelsdepartementet.
Jag framlade vid 1928 års riksdag en proposition, som gick
ut på etablerandet utav ett samarbete emellan staten och Skellefteå gruvaktiebolag,
som då ägde fyndigheterna i Boliden och där i trakten. Jag utgick redan
då ifrån, att det var ett verkligt statsintresse, att man skulle kunna utnyttja
de stora tillgångar, som staten äger i Västerbotten, och jag ansåg redan då,
att dessa fyndigheter borde exploateras i samarbete med det bolag, som då ägde
fyndigheterna i själva Boliden. Den propositionen avslogs av riksdagen. Jag
har mig bekant, att min nuvarande kollega handelsministern så sent som förra
hösten trädde i förbindelse med ledningen för Bolidens gruvaktiebolag för att

Äng. vissa
till Kreugerkoncemen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Nr 83. 86

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

undersöka möjligheten att återupptaga förhandlingarna i samma syfte som
jag hade 1928.

Jag förklarade alltså för Ivar Kreuger, att inom regeringen fanns ett bestämt
intresse för att skydda framför allt Boliden och dess tillgångar för svenska
statens räkning. Jag begärde också vid tillfället i fråga vissa upplysningar,
och jag erhöll även utav ingenjör Kreuger bl. a. ett värderingsinstrument,
som sedan har blivit omnämnt i tidningarna. Detta upptog rena fantasisummor,
men jag fick också, såvitt jag förstår, fullt säkra och trovärdiga
uppgifter rörande det pris, som Kreuger själv betalat, och vidare vissa andra
upplysningar.

Den optionsrätt, som ifrågasattes skola knytas vid låneöverenskommelsen,
borde enligt den juridiska sakkunskapens omdöme icke komma till stånd, därför
att den inte kunde göras fullt bindande under alla förhållanden. Emellertid, när
låneavtalet var träffat, så anmodade jag för att förbereda en proposition till
årets riksdag tvenne opartiska och väl kända personer att undersöka möjligheten
av ett förvärv och drog upp riktlinjerna för en proposition. Så utspelades
tragedien i Paris, och de båda herrarna meddelade mig, att nu ansågo de det
vara omöjligt att fortsätta några undersökningar och underhandlingar. Dessa
skulle genast mötas av betänkligheter. Det skulle vara omöjligt att fullfölja
den ursprungliga planen, därför att hela frågan kommit i ett nytt läge.

Sedan Bolidenlånet blivit känt och diskuterat, anmodade jag tre nya män,
generaldirektör Malm, chefen för Sveriges geologiska undersökning överdirektör
Gavelin och bergmästaren i distriktet ledamoten av denna kammare herr
Asplund, att göra en undersökning och söka beräkna, vilka faktiska värden man
kan åsätta själva Bolidenfyndigheten och därmed förbundna anläggningar.
Jag skall här inte besvära kammaren med att ens uppläsa de utdrag ur den
rapporten och den utredningen, som överlämnades till mig i går eftermiddag.
En hel del bilagor har jag inte ännu hunnit ta del av, och jag tror för övrigt,
att det knappast i frågans nuvarande läge skulle vara lämpligt att återgiva de
närmare fixerade värdesiffrorna. Men jag sammanfattar resultatet i ekonomiskt
hänseende av denna undersökning i följande punkter, vilka jag har underställt
herr Asplund och som han för sin del godkänt.

Man utgår ifrån en viss brytning i Bolidengruvan under 14 ä 15 år. Då
skulle all den malm, som såvitt nu är känt, finns i gruvan, vara utbruten. Vid
den tidpunkten skulle ett kapital återstå, så stort, att det väsentligt överstiger
det belopp, som aktierna äro belånade för. Under hela tiden har kapitalet
förräntats med 6 %. Anläggningarna vid Boliden och Rönnskär samt järnvägen,
vilka kostat omkring.35 miljoner kronor tillsammans, äro då bokförda
till noll. Alla fyndigheter inom hela området, som delvis äro kända, en del
något undersökta, andra endast vad jag som lekman kan uttrycka med upptäckta,
äro också bokförda till noll, och den inkomst, som brytningen av malmen
skulle innebära, är beräknad i kronor i guldparitet, alltså dollarn i 3.72.
Jag behöver knappast påpeka, att med nuvarande penningvärde, även örn kronan
stiger under det närmaste året eller åren, blir ju resultatet ännu bättre.

Ja, detta är, herr talman, de upplysningar, som jag har ansett mig böra och
kunna lämna rörande denna lånetransaktion, och jag vågar göra gällande, att
det beslut, som riksbanksfullmäktige fattade att belåna Bolidenaktierna, var
ifrån mångå synpunkter sett ett lyckligt beslut för vårt land och vårt folk.
Jag har mig bekant, och jag har skriftligt bevis på detta, att ingenjör Kreuger
försökt gång på gång att försälja eller belåna Bolidenaktierna i utlandet, och
även sedan riksbanken belånat dessa aktier, meddelade han mig i ett brev ifrån
Paris och ett senare telegram i år från New York, att han var sysselsatt med
undersökningar örn att försälja eller belåna eller genom utsläppande av nya aktieemissioner
föra över dessa värden på utländska händer. Det finns ingen an -

Lördagen den 7 maj e. m.

87 Nr 33.

ledning, herr talman, för vare sig mig, i den mån jag bär medverkat till denna
lånetransaktion, eller för fullmäktige i riksbanken att ångra det beslut, som
vid det tillfället fattades.

Jag tillägger bara, herr talman, att när man hör alla de anföranden, som
bär hållits i dag, och jämväl dem, som hållits i andra kammaren, så skulle
jag vilja endast beteckna dessa såsom en triumf för efterklokheten. Det var
dock så, mina herrar, att vid den tiden, som riksbanken beviljade det första
länet, vilket jag inte har den ringaste kännedom örn, så voro dock koncernens
namn och Svenska tändsticksbolagets namn så starka, att de utan någon realsäkerhet
godtogos bland de främsta av världens bankirer och banker. Att
fullmäktige då i den situationen godtogo en realsäkerhet, som borde svara emot
det utlämnade beloppet, finner jag för min del icke vara något anmärkningsvärt,
och jag vill också tillfoga, att örn dessa lämnade säkerheter visa sig vara
värdelösa, ja, mina herrar, då finns det mycket större värden i vårt land, som
då också äro värdelösa.

Jag slutar med att säga, herr talman, utan att därmed avgiva något omdöme
örn den första lånetransaktionen eller vad som blivit en följd av dessa krediter,
lämnade direkt eller indirekt av riksbanken, att hitintills lia de icke medfört
för statskassan någon som helst utgift eller förlust. Jag tillägger, att. jag har
för avsikt att räkna med en ökad inkomst pa grund av dessa transaktioner pa

2,600,000 kronor för kommande budgetår.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Under diskussionen rörande

decharge för riksbanksfullmäktige har man, synes det mig, skärpt meningsmotsättningarna
allt för mycket, såväl från deras sida som anse, att fullmäktige
icke handlat tillräckligt förutseende och omtänksamt, som från deras, som
anse, att i den situation de voro ställda kunde de ej handla annorlunda, än vad
de gjort. Skulle det ligga så till, som herr Örne i sitt anförande, så vitt jag fattade
honom rätt, ville göra gällande, att beträffande framställningen från
Skandinaviska kreditaktiebolaget förra våren om rediskontering i riksbanken
av utav ingenjören Ivar Kreuger utställda växlar till 74.7 miljoner kronor det
knappast för fullmäktige fanns något val, enär^ett avslag,, ja till och med ett
uppskov för soliditetsundersökning, skulle ha åstadkommit kursfall å Kreugerkoncernens
papper jämte kreditsvårigheter med ty åtföljande skada förevart
land. Man har drivit synpunkterna alltför mycket från varandra. Frågan
ligger nog inte alldeles till så, som herr Örne ville göra gällande, nämligen att
det här var ett antingen — eller.

Man säger, att det var närmast två alternativ här, som bankofullmäktige
hade att välja: det ena var att avslå begäran örn kredit med därav följande
konsekvenser och likviditetssvårigheter för vårt bankväsen, hemtagande av utländska
tillgodohavanden från våra banker jämte åtskilliga andra rubbningar,
medan det andra var att bevilja krediten. Förenklar man denna fråga så, ja
var skall man då slutligen hamna, och varthän skall det leda? Men det, fanns
nog även en tredje. Den vägen måste väl alltid hållas öppen att man får tillfälle
att pröva kreditinteckningarna tillräckligt omsorgsfullt, en fordran
som man alltid bör ha rätt att ställa på en lånsökande. Har man tagit tillräcklig
hänsyn till alla behöriga faktorer, som kunnat inverka här på kreditgivningen?
Har man undersökt alla dessa förhållanden? Man får inte bara
undanskjuta detta och säga: Hade det blivit gjort, skulle det lia medfört kursförsämringar
för koncernens papper, och det skulle ha medfört ekonomiska
svårigheter, misstro i utlandet jämte åtskilligt annat. Jag lar säga: \ ar koncernens
ställning så svag, att den inte för långivaren kunde framläggas, då
hade varit bättre att låta den falla, ju förr dess hellre. Det försvaret anser
jag icke vara hållbart. Så snart en lånsökare söker lån, åtminstone när det

Äng. vissa
till Kreugerkoncemen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Nr 33. 88

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng vissa galler så pass stora belopp, och då det rör sig om allmänna penningtillgångar,
kohnan ^ \ar man rättighet att fordra, att papperen läggas på bordet.
lämnade lere- . Då kan det ju frågas: Men det är val gjort i detta fall? Ja, det förutsätter
diter rn. m. jag. Jag förutsätter, att bankofullmäktige lia prövat låneansökningarna i den
(lorta.) man det var möjligt. Jag står ju själv antecknad -— och det var inte minst
därför, som jag begärde ordet — som närvarande vid fullmäktiges sammanträde
den 5 maj 1931, då kreditansökningen örn i runt tal 75 miljoner beviljades.
Örn den ansökningen ha visserligen enligt handlingarna här underhandlingar
förts med Skandinaviska kreditaktiebolaget under senare delen
av april och början av maj månader förra året, men avgörandet fattades
den 5 maj. I egenskap av suppleant var jag inkallad till tjänstgöring
vid nämnda sammanträde, det enda tillfälle någon kredit till ingenjör
Ivar Kreuger eller Kreugerkoncernen varit avhandlad, då jag detagit i eller
varit närvarande inom fullmäktige, och härvid skedde föredragningen under
hand, som framgår av bankoutskottets utlåtande sid. 23. Men jag förutsätter,
att nu nämnda kreditfråga varit föremål för överläggning vid flera tillfällen
inom fullmäktige, ty jagjår säga, att vid det tillfälle, då jag var närvarande,
den 5 maj, var icke frågan sa förberedd att det var möjligt för den,
som ej kände till den förut, att bilda sig ett tillräckligt omdöme, för att fatta
ett avgörande i en kreditfråga av denna omfattning. Ty det var ju ingen vanlig
rediskontering, det gällde, utan här var ju frågan örn en kreditgivning av
helt andra dimensioner, varför den naturligtvis mäste mera omsorgsfullt prövas
än vad eljest är fallet. Jag tillät mig därför göra en erinran huruvida det inte
kunde tänkas, att en. sådan kreditgivning kunde menligt inverka på landets
penningväsen och näringsliv.

Av bankoutskottets utlåtande, sid. 23, där fullmäktiges redogörelse till bankoutskottet
intagits, framgår även att protokoll över detta sammanträde först
senare blivit fört.

Vikten ligger emellertid på prövningen av kreditfrågorna, vilken i första hand
tillkom Skandinaviska banken, och jag förmodar, att dessa blivit sakligt och
omsorgsfullt prövade. Jag vill därmed inte säga, att man kunde ha förutsett, att
har skulle bil svårigheter, ty efteråt är man naturligtvis alltid klok; det äro
vi nog litet var. Och när man inte kunde ana den svindel, som låg bakom
detta företag, utan alla litade pa det, sa var det ju också alldeles omöjligt för
en enkel suppleant av fullmäktige att sätta i fråga soliditeten av den koncern,
det gällde, framförallt när bakom denna stod såsom garant vårt lands största
kreditföretag, Skandinaviska kreditaktiebolaget. Riksbankens ledning borde
fastmer ha sett till att icke denna bank fått öka sin rediskontering på det sätt
som .skett. Men denna ökning skedde i ytterligare stor utsträckning under
hösten 1931 och senaste vinter, vilket framgår av bankoutskottets utlåtande
och av hans excellens statsministerns anförande här i kammaren.

Vidare redogöres i bankoutskottets utlåtande för en del låneärenden, i vilka
även regeringens ledamöter medverkat. Jag anser emellertid inte, att man
vid detta tillfälle bör upptaga till diskussion, såsom här gjorts från något håll,
i vad man regeringen konstitutionellt utöver sin befogenhet ingripit i riksbanksfullmäktiges
handläggning av dessa frågor. _ Jag anser, att detta ligger utanför
behandlingen av dechargen för fullmäktige i riksbanken, och det kommer
nog att prövas i annat sammanhang.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag kan ju omöjligen dela herr andre

vice talmannens uppfattning, att fragan örn regeringens medansvar eller inte
är en likgiltig sak för bedömandet av bankofullmäktiges ansvar. Det är all -

Lördagen den 7 maj e. m.

89 Nr 33.

delea klart, att om regeringen har ett medansvar, så minskas i någon mån åtminstone
fullmäktiges ansvar, och under sådana förhållanden hänga dessa frågor
ihop.

Jag skulle inte ha besvärat kammaren med ännu ett anförande, örn det inte
vore för de erinringar, hans excellens herr statsministern gjort till ett anförande,
som jag tidigare hållit och som han erkände, att han inte själv hört,
utan endast genom anteckningar från andra fått kännedom örn. Dessa hans
erinringar byggde emellertid på ett så felaktigt referat av vad jag sagt, att
jag med hänsyn till hans excellens’ egen person och ställning anser mig skyldig
taga tiden i anspråk med ett par ord.

Det torde väl av det referat, som kommer att inflyta i riksdagsprotokollet,
framgå vad jag verkligen sagt — det brukar ju vara föthållandet, att stenogrammen
vad mina anföranden beträffar i regel äro sådana, att några justeringar
just inte behöva förekomma.

Hans excellens gick ut ifrån den felaktiga uppfattningen, att jag skulle ha
sagt, att regeringen inte hade någon rätt att taga initiativ i frågor, som ligga
under riksbanken. Hans excellens läste därvid upp 31 § i riksbankslagen; det
var ju för övrigt alldeles överflödigt, eftersom paragrafen står citerad i det
protokoll, som kallas för en fullmakt till finansministern, och sålunda är för
alla känd. Dessutom är det nog så, att de rättsliga synpunkter och de lagtexter,
som möjligen finnas, säkerligen inte äro mig främmande.

Jag bär heller inte bestritt och kan inte bestrida och vill inte bestrida, att
regeringen har möjlighet att förhandla med fullmäktige i frågor, som ligga
inom riksbankens och dess fullmäktiges befogenhet. Det är klart, att några
andra frågor än sådana kan inte riksbankslagen avse. Men därmed är inte
sagt, att det gäller alla sådana frågor, och jag tillät mig göra en skillnad i
mitt anförande, då detta fördes under den punkt, som nu behandlas, och inte
under den föregående punkten angående valutaförhållandena och guldmyntfoten.
Jag nämnde också, att när det gäller en kreditgivning eller en lånefråga
har det väl alltid ansetts, att detta är någoning som riksbanken såsom
bank skall bestyra själv utan all inblandning från regeringen. När det
gäller räntepolitiken, guldmyntfoten eller andra sådana ting, d. v. s. sådana
saker, som återverka med nödvändighet på den ekonomiska ställningen i ett
Iand, då har regeringen både rätt och skyldighet att göra det; därvidlag kan
man snarare ifrågasätta, huruvida initiativ från regeringens sida varit tillräckligt
ofta taget, än klandra regeringen för de gånger detta möjligen skeft.
Men man måste hålla skarpt isär, och jag stryker under det ännu en gång, att
speciella utlåningsf någor, d. v. s. kreditfrågor till kunder, äro frågor, som regeringen
öveihuvud taget inte har att lägga sig ombord med.

Jag förstår fuller väl, att hans excellens, örn han får till orda ännu en gång.
säkert kommer att göra gällande, att man ibland inte kan skilja på en kreditfråga
och en fråga rörande det ekonomiska läget. Det är mycket riktigt. Men
då har regeringen, efter mitt sätt att se, att avvakta, hur lånefrågan går, utan
att på något sätt påverka denna lånefrågas lösning. Skall ansvaret ligga på
fullmäktige för vad de göra i en lånefråga, måste det vara helt och odelat, utan
att de lia något som helst att åberopa i fråga örn regeringsutfästelser. Det
må i ett givet fall vara en så säker pant som möjligt — det är likgiltigt i detta
sammanhang. Det faktum, att regeringen blandat sig i denna fråga är för
mig det avgörande.

Örn det skett på den enes initiativ eller den andres, är, säger hans excellens,
tämligen likgiltigt. Det är inte alldeles likgiltigt! Och det är ju också så, som
jag sade, att statsrådsprotokollet bär vittne örn, att initiativet i detta fall
tagits av regeringen ■— det kunna vi inte komma ifrån. Där finns inte omnämnd
den allra ringaste framställning från fullmäktige. Det får sedan tol -

Äng. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Nr 33.

Äng. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

90 Lördagen den 7 maj e. m.

kas, hur man vill, faktum är, att alldeles likgiltigt är det inte, vem som tagit
initiativet.

Hans excellens trodde vidare, att jag talat örn, att regeringen gått in på
en ny väg. Det har jag inte alls talat örn. Regeringen har gått in på den
här vägen, och det är en väg som man inte bör gå. Jag har aldrig uttalat
mig örn, huruvida den är ny eller inte. Det har åtminstone inte varit min avsikt,
och jag tror, att det också framgick av vad jag säde.

Vad sedan beträffar det spörsmål, som berörts angående riksdagens fria
prövning, vände hans excellens mitt yttrande så, att det gällde Boliden och
den pant, som låg i detta. Jag har inte heller yttrat mig örn den saken. Utan
jag sade på det sättet, att därest regeringen inte hade inblandat sig i denna
lånefråga och i följd därav bankofullmäktige sagt nej, och en krasch redan
då kommit, hade det varit regeringens sak att sammankalla riksdagen för att
låta den få vidtaga de åtgärder, som med anledning därav och med hänsyn
till det ekonomiska läget överhuvud taget erfordrades. Att Bolidenfrågan
kan komma upp är en sak för sig, och att riksdagen där hade sin frihet, är
också en tydlig och klar sak. Men det är en väsentlig skillnad på den frihet
riksdagen har att pröva en fråga rörande det allmänna ekonomiska läget,
och den frihet riksdagen har, när en viss situation inträder, vars inträdande
enligt utfästelser medför proposition i viss riktning, vilken proposition inte
kan avslås, utan att en krasch inträffar. Det är dessa utfästelser från regeringens
sida örn framläggande av en proposition, för den händelse bankofullmäktige
skulle behöva taga det i anspråk, som jag förklarat komma att binda
riksdagen, därest de hade realiserats. Jag säger sålunda, att saken kommit
i ett helt annat läge, än som annars varit fallet. Men den frihet, som jag
velat förbehålla riksdagen, är inte att pröva lånefrågor och övervägande av
panter, utan den gäller vad som ligger regeringen och riksdagen före såsom
uppgift, nämligen lagstiftnings- eller anslagsåtgärder i anledning av det ekonomiska
läget. Jag tror, att hela den debatt, som här förts i kammaren, mer
än väl visar, hur olämplig en diskussion i kammaren är örn lånefrågor, säkerheter,
pantförskrivningar och sådant. Kammaren är intet lämpligt forum för
dessa ting. Det är bankoutskottet, som skall i efterhand pröva sådana saker,
men de skola aldrig gå till riksdagens kamrar. De kunna tagas upp i samband
med dechargefrågan, men det är dock uteslutande bankofullmäktige, som
skola pröva sådana ärenden utan inblandning från riksdagens sida.

Hans excellens nämnde också, att jag sagt några ord angående förtroendet
för regeringen. Jag minns nu inte precis hur mina ord folio, men innehållet
i och innebörden av mitt yttrande var, att örn man som i detta fall vill åsidosätta
en lag eller en rättsbestämmelse, som har tolkats och tytts och bort
tolkas på ett visst sätt, nämligen att regeringen inte får blanda sig i lånefrågor,
kan man naturligtvis sätta sig över en sådan bestämmelse i nödens stund
och örn det kräves. Man måste alltid tillerkänna vederbörande, som här ha
'' en ansvarsställning, rätt att överväga, örn man skall handla så att säga inom
lagens råmärken eller gå utanför desamma. Men jag sade, att örn man tar
risken att gå utanför, bör man ha förmåga att tränga in till tingens kärna
och kunna så bestämma och bedöma förhållandena, att framgången är säker.
Örn det inte lyckas, har man det dubbla ansvaret att bära, ansvaret för,
att man gick över gränsen, och för, att det inte tjänade någonting till.

Jag sade, att när så är fallet, och jag ansåg, att det var fallet den 23 oktober,
kunde man ha förutsatt möjligheten av ett annat handlande av regeringen
med fästat avseende -— där kanske jag var otydlig, men jag skall försöka göra
det klart — på den rubbning i det allmänna förtroendet, som otvivelaktigt
hade inträtt, när i september finansdepartementets chef först uttalade, att vi
aldrig skulle överge guldmyntfoten, men sedermera ett par dagar därefter

Lördagen den 7 maj e. m. 91

tillstyrkte Kungl. Majit att överge den. Det lär inte kunna bestridas, att
detta förhållande väckt uppseende inte allenast i Sverige utan långt utom
Sveriges gränser och högst väsentligt rubbat förtroendet till den klokhet i
omdömet, som man vill förutsätta hos en regering.

Jag menar och jag yttrade, att erfarenheten av detta möjligen kunde lia
verkat därhän, att regeringen den 23 oktober inte borde ha trott sin förmåga
att tränga till tingens kärna vara så stark och att den bort gå ut ifrån den
goda regeln, som lyder, att regeringen inte skall blanda sig i riksbankens
lånefrågor.

Det är ytterligare ett par punkter, som jag skulle vilja beröra. Den ena rör
åberopandet av herr Hammarskjölds yttrande i remissdebatten, därvid hans
excellens menade, att örn jag hade en annan mening än den herr Hammarskjöld
då uttalade, skulle jag också ha givit detta till känna i remissdebatten.
Nu var jag emellertid icke närvarande vid remissdebatten, och jag har under
senare år börjat tycka, att det är likaså gott att vara därifrån. Ty remissdebatten
utmynnar aldrig i någonting och har numera fått karaktären av en
uppvisning i talövningar och ingenting annat, någonting som jag tycker är
ganska litet givande. Faktiskt har jag ingen aning örn vad herr Hamlmarskjöld
då yttrade. Men bortsett från detta, och örn jag håller mig till det
referat, som hans excellens gav, måste jag säga, att redan åberopandet av
herr Hammarskjöld från hans regeringstid ändå vittnar örn något. De imperatoriska
tendenser, som särskilt det frisinnade och liberala partiet på den
tiden tilläde den dåvarande statsministern, trodde jag inte skulle vara något
exempel för den nuvarande. Jag vill tillägga, att den omständigheten, att
jag sätter herr Hammarskjöld mycket högt, ändå inte för mig kan fördunkla
det faktum, att man, även örn man sätter en person högt, måste ha rätt att
säga vissa kritiska ord och anse, att vederbörande inte är någon fullkomlig
människa i allting. Och just när det gäller självhärskartypen tror jag, att man
måste vara en smula betänksam.

Hans excellens berörde frågan örn riksbankens ställning. Det är ju något
på sidan av saken. Hans excellens tycks hysa den uppfattningen, att det
borde bli ett annat förhållande mellan Kungl. Majit och riksdagen och riksbanken.
Frågan ligger ju genom motioner under konstitutionsutskottets bedömande,
och vi skola väl en gång i tiden komma med ett betänkande. Men
jag vill redan nu säga som min uppfattning, alldeles oavsett vad utskottet
kan komma till, att någon rubbning i de gamla förhållandena vill åtminstone
inte jag för min del vara med örn.

Den omständigheten, att vissa bristfälligheter framträtt i en viss situation
behöver inte med nödvändighet bero på lagen. Det kan också, ers excellens,
möjligen bero på personerna!

Under sådana förhållanden tror jag, att vi böra gå ut ifrån, att riksdagen
inte släpper makten över sitt eget verk ävensom kräver, att ansvaret i dylika
bankfrågor skall ligga uteslutande på riksbanksfullmäktige.

Det kan tänkas att en lånefråga i själva verket innebär en stödaktion. Det
är redan påtalat, att i reservanternas yttrande användes uttrycket stödaktion.
Jag kan mycket väl förstå, örn regeringen bär sett saken som en stödaktion
och inte som en lånefråga. Men jag måste säga mig, att det hade ålegat bankofullmäktige
att göra klart för regeringen, att det i själva verket var en lånefråga,
örn inte bankofullmäktige själva ville ha det till en stödaktionsfråga.
Och det hade legat ännu mera på regeringen själv att göra distinktionen, och
sålunda skilja det som var lånefråga och det som var stödaktion. Här har det
blandats ihop, och jag vågar tro att det här är fråga om en sådan sammanblandning
mellan det som inte bör blandas samman, som regeringen också i
andra fall understundom gjort.

Nr 83.

Ang. vissa
till Kreuger
koncernen
lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Nr 33.

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang. vissa
till Kreugerkoncernen

låmnack krediter
m. m.
(Forts.)

Till sist vill jag säga, att den framställning, som finansdepartementets chef
här gjort, ju ur många synpunkter är intressant, men den är intressant framför
allt ur den synpunkten att den till fullo, såvitt jag förstår, bekräftar, att
här en medverkan har ägt rum. Det är inte fråga örn innehållet i denna medverkan,
utan det är mot själva medverkan jag riktat mig.

Till sist, herr talman, då jag kommer till spörsmålet örn vad som här skall
voteras föreligger ju den situationen, att jag har svårt att gå med på vare sig
reservanternas eller utskottets förslag i fråga örn motiveringen. En ärad talare
på Stockholmsbänken har visserligen på ett mycket skickligt och övertygande
sätt klargjort, att åtskilligt av vad som här erinrats mot rediskonteringskrediterna
på våren 1931 är befogat. Men jag har litet svårt ändå att följa
detta utskottsbetänkande, då det inte alls berör de två huvudpunkterna, nämligen
oktober 1931 och februari 1932. Lika litet kan jag följa reservanterna,
som inte heller göra det.

Nu föreligger situationen, såsom jag förvissat mig örn hos herr talmannen,
på det sättet, att å ena sidan står yrkandet örn att lägga punkten till handlingarna
utan att säga någonting angående det ena eller det andra. Å andra
sidan står yrkandet att med godkännande av reservationen lägga punkten till
handlingarna. Nu senast kom också den siste ärade talaren på Stockholmsbänken
med yrkandet att lägga utskottets framställning till handlingarna. Jag
tycker, att det vore enklast att lägga alltsammans till handlingarna utan ett
ord vare sig örn den ena eller den andra motiveringen. Örn jag kommer att
ställas i valet att lägga till handlingarna vad utskottet har sagt eller vad reservanterna
ha sagt, så föredrar jag i allt fall att taga det som utskottet har
sagt, ty där står åtskilligt mer, än vad som står hos reservanterna. Men jag
gör det uttryckligen under den förklaringen, att mitt votum för ett läggande
till handlingarna uteslutande och så långt det står i min makt avser själva
klämmen och ingenting rörande vad som i övrigt har sagts.

Jag har, herr talman, intet ytterligare att tillägga, utan jag vidhåller det
yrkande jag förut tillät mig framställa örn punktens läggande till handlingarna.

Herr statsrådet Hamrin: Herr talman! Jag kan inte tillåta, att herr

Reuterskiöld fullständigt förvanskar ett citat av ett yttrande jag på sin tid
haft. Jag har inte, som herr Reuterskiöld påstår, försäkrat, att vi aldrig
skulle frångå guldmyntfoten. Jag har vid tillfället i fråga redogjort för de
bestämmelser, som gälla beträffande suspendering av riksbankens skyldighet
att inlösa sedlar med guld, och jag fortsatte: »Någon framställning härom har
ej överlämnats av fullmäktige. Regeringen har ej ens diskuterat frågan.»

Detta sistnämnda yttrande är fullt förklarligt i sitt sammanhang, och det
förklarar herr Reuterskiöld nu vara ett yttrande så att tolka, att Sverige aldrig
skulle frångå guldmyntfoten.

Jag hoppas, att herr Reuterskiöld bättre återger sina egna anföranden än
andras.

Herr von Heland: Herr talman! Jag ber vördsamt få tacka hans excellens
statsministern för svaret på min interpellation av den 5 februari. Ännu mera
rörd än av svaret blev jag av hans excellens statsministerns försäkran, att orsaken
till att min interpellation ej besvarats berodde på hänsyn till min ringa
person. Denna hans excellens’ omsorg örn medlemmar av andra partier än det
egna tilltalar helt säkert denna kammare.

Felet med min interpellation skulle vara det, att jag frågat hans excellens
statsministern örn saker, som hans excellens anser sig ej på grund av konstitutionella
hinder vilja ha att göra med. Penningpolitiken är alltså enligt hans
excellens statsministern en riksbankens angelägenhet, för vilken regeringen inte

Lördagen den 7 maj e. m. 93

har något ansvar. Den konstitutionella riktigheten av denna inställning till
frågan kan jag inte draga upp och den frågan blir ju för övrigt tillfälle att närmare
gå in på i samband med motionerna angående riksbankens ledning.

Mig synes dock regeringens ställning till frågan om landets penningpolitik
vara egendomlig. Under året ha regeringens medlemmar deklarerat, att regeringen
icke har och icke haft något att göra med penningpolitiken och riksbankens
ärenden i övrigt. I dag lia vi emellertid på kammarens bord ett utlåtande,
som visar, att ett intimt samarbete har ägt rum mellan regeringen och riksbanksfullmäktige.

I vilket fall som helst är jag av den uppfattningen, att vårt lands högsta
myndighet har ett visst ansvar för den penningpolitik, som föres, och av denna
orsak anser jag min interpellation riktigt formulerad. Jag fick ju också kammarens
tillstånd att framställa densamma.

Herr Svensson, Carl: Herr talman, mina herrar! Med anledning av herr

Tryggers anförande skall jag be att få säga ett par ord.

Först skall jag be att få rätta ett missförstånd, som tydligen uppstått angående
innebörden av vad jag yttrade örn aktiekurserna i början av maj 1931.
Herr Trygger hade fattat det så, att jag menade, att när dessa Kreugerföretags
aktier voro så högt värderade, så kunde riksbanken utan vidare slå sig till ro.
Det var inte alls min mening att tillmäta saken den betydelsen. Jag anförde
dessa aktiekurser endast såsom ett led i en skildring, som jag försökte göra av
den situation i allmänhet, under vilken denna kredit i början av maj 1931 utlovades
till Skandinaviska kreditaktiebolaget ifrån riksbankens sida.

I herr Tryggers anförande kom emellertid igen ett uttalande, som jag tror
också gjordes av herr Stendahl, nämligen att fullmäktige i riksbanken visste,
att krediten för Kreugerkoncernen var stängd i utlandet. I utskottets utlåtande
har man också sagt detta. Man har sagt, att utredningen visar, att det även
för fullmäktige stått klart, hurusom Kreugerkoncernen redan vid detta tillfälle
saknat möjlighet att utomlands uppbringa de belopp, som erfordrades för ifrågavarande
betalningar. Här är uttalandet uttryckligen hänfört till den ifrågavarande
tidpunkten, men sedermera har det fått den uttolkningen och jag fattade
också herr Tryggers mening så, att man visste, att nu var krediten för
Kreugerkoncernen definitivt stängd i utlandet. I själva verket var det ju så,
att man betraktade situationen såsom en tillfällig likviditetskris. Fullmäktige
själva anföra följande i sin skrivelse till bankoutskottet — det lämnas redogörelse
för den här saken i utlåtandet på sid. 22 —: »Och även örn det skulle
visa sig, att Skandinaviska kreditaktiebolaget behövde falla tillbaka på riksbanken
för hela den avtalade krediten, ansågo fullmäktige sig vid tidpunkten
för dess beviljande kunna räkna med, att det skulle bliva möjligt för koncernen
att genom sina planerade emissioner eller genom realisation av vissa tillgångar
återställa sin likviditet. Sistnämnda synpunkt gjordes med styrka gällande av
Skandinaviska kreditaktiebolaget.»

Jag tror, att det är ganska betydelsefullt, att man gör klart för sig, att det
betraktades från såväl Skandinaviska kreditaktiebolagets sida som från riksbankens
sida såsom en tillfällig svårighet och att man kunde ha välgrundade
förhoppningar örn, att denna tillfälliga likviditetssvårighet kunde övervinnas.
När man bedömer riksbankens åtagande att rediskontera vissa av Skandinaviska
kreditaktiebolagets krediter, saknar ju icke den saken betydelse, att man
hade anledning att anse det vara en tillfällig anordning.

_ Till sist vill jag endast påpeka, att man omsorgsfullt har negligerat och förbigått
bär i denna debatt liksom tidigare i utskottet den omständigheten, att låntagaren
i början av maj 1931 var Skandinaviska kreditaktiebolag et, och jag har
förgäves väntat att få höra någonting örn de anspråk, som man kan lia

Nr 33.

Ang. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Korts.)

Nr 33. 94

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng. vissa anledning att lia på de banker, som hos riksbanken söka att rediskontera vissa
tl*hmcernm av s*na krediter. Det kar ännu inte från något håll yttrats någonting om den
lämnade lere- saken, oell jag konstaterar endast detta vältaliga faktum.

(Uter m. m.

(Forts.) Hans excellens herr statsministern Ekman: Till herr von Heland vill

jag endast erinra därom, att den interpellation, som han ställde till mig, gällde
räntepolitiken och de skäl, som hade legat till grund för riksbankens ställning
till diskontot, och han riktade den frågan till mig, huruvida jag ansåg riksbankens
skäl vara av så vital betydelse, att detta höga diskonto måste bibehållas.
Det var sålunda en anmaning, en anhållan, att jag dels skulle örn möjligt
utröna de skäl, som riksbanken hade för sin räntepolitik, dels här i kammaren
öppna en diskussion och uttala mitt omdöme därom. I det ögonblick, när man
här i kamrarna betonar, att riksbanken för sin räntepolitik är ansvarig allenast
för riksdagen och bankoutskottet, som ensamma kunna utfärda föreskrifter
och anvisningar, borde herr von Heland själv kunna förstå, att den interpellation,
som han framställde, måste anses innebära ett anspråk, ett önskemål,
som jag haft anledning att i hans eget intresse anse mig icke böra tillmötesgå.

Vad herr Reuterskiöld beträffar, förklarade han utan vidare, att lånefrågor
utgöra undantag beträffande de i 31 § riksbankslagen omnämnda ärendena, i
vilka Kungl. Majit kan samråda med riksbanken. Var står det skrivet, herr
Reuterskiöld? Det går inte här för herr Reuterskiöld att bara proklamera, att
så och så är det, utan jag begär av herr Reuterskiöld, att han även framlägger
bevis för sina uttalanden. Örn det nu är så, att inga sådana föreskrifter finnas,
och örn det vidare är så, att man till sina fordringar på regeringen lägger
det önskemålet, att regeringen skall öppna dylik diskussion eller överläggning
med riksbanken endast i sådana fall, då allmänna intressen äro förbundna med
den fråga, det gäller, då måste jag säga, att lånefrågor ofta i mycket stor utsträckning
kunna inbegripa eller i sig inrymma vissa allmänna intressen, som
ur olika synpunkter äro av natur att påverka förhållandena i samhället.

När så är förhållandet, finns det ingen rimlighet i att säga, att de frågorna
skulle på grund av frågornas natur vara undantagna från dem, varom Kungl.
Majit kan önska avge ett yttrande till riksbanksfullmäktige. Det är såvitt
jag förstår en tillfällig konstruktion, herr Reuterskiöld i det här ögonblicket
åstadkom för att ernå en förklaring för sin hållning. Men då jag inte tror, att
det kan hittas något, som prejudicerat eller bestyrker riktigheten av hans tolkning,
måste jag tillsvidare ur saklig synpunkt bestrida riktigheten därav.

Herr Reuterskiöld talade här ytterligare någonting örn »initiativet» och ansåg,
att utav rapporterna och bankoutskottets betänkande framgick det inte,
att riksbanksfullmäktige hade tagit något sådant initiativ. Till det sammanträde,
som där omnämnes, togs initiativet från riksbanksfullmäktige. Jag upprepar:
initiativet togs från riksbanksfullmäktige, herr Reuterskiöld!

Herr Reuterskiöld talade också örn, att det är inte nog med, att man har
allmänt förtroende, utan man måste också i svåra situationer kunna tränga in i
sakens kärna. Herr Reuterskiöld sade samtidigt någonting om, att riksdagsdebatterna
ej sällan verkade talövningar. Med »talövningar» förstår jag yttranden
och framställningar, där det främst gäller elegans i formen, d. v. s. att
ur olika synpunkter få fram en talprodukt, mot vilken i formella hänseenden
det inte kan göras någon anmärkning, men där skärpa i tanke och klarsyn rörande
ämnet saknas. Ur denna synpunkt medger jag, att i kammaren förekomma
en hel del yttranden, på vilka beteckningen »talövning» med skäl kan
tillämpas.

Den av finansministern på sin tid avgivna förklaringen, att man i ett visst
skede avsåg att söka bibehålla guldmyntfoten, betecknade herr Reuterskiöld
som någonting synnerligen klandervärt och angriplig^ och han påstod, att den

Lördagen den 7 maj e. m.

95 Nr 33.

deklarationen i hög grad hade underminerat regeringens förtroende. I de
dagarna, när det gällde att avgöra de olika ländernas möjligheter att beträffande
guldmyntfoten stå på den ena eller andra positionen, skedde det icke
blott hos oss utan även hos många andra folk, att man den ena dagen fick
uppge vad man dagarna förut ansåg sig böra försvara så långt som möjligt och
som man alltså nyss ansåg vara önskvärt och nödvändigt att bibehålla. Liknande
uttalanden och förklaringar förekommo i länderna runt omkring oss.
Det uttalande, som då gjordes, stod, när det fälldes, i full överensstämmelse
med vad samtliga till en konferens kallade gemensamt hade uttalat som sin
mening, och det gällde — vågar jag säga -— ur finansiella, nationalekonomiska
och andra dylika hänseenden de bästa krafter, som vårt land äger. Att sedermera
inom några dagar situationen förändrades så, att det man strax förut
önskade icke kunde vidhållas, det förefaller mig, att man inte kan klandra någon
för. Jag påminner mig, att litet var nog befunnit sig i situationer, där
man i egenskap av ekonomisk ledare fått mottaga hårt klander, ja, till och
med tvingats att lämna den uppgift i fråga örn ekonomisk förvaltning, som man
innehaft. Förhållandena i detta avseende kunna, herr Reuterskiöld, vara nog
så prövande och växlande.

Jag vågar slutligen göra gällande, att vad herr Reuterskiöld anförde icke
innebär en tillräcklig motivering för det uttalande, som enligt vad man försäkrar
mig från många håll förekom i herr Reuterskiölds första anförande,
nämligen att regeringens befattningstagande med krediterna i oktober 1931
och februari 1932 måste »anses ligga eller nästan ligga utom det lagligas
ram».

Herr Möller: Herr talman! Jag skall endast tillåta mig ett pär korta

repliker.

Herr Trygger beklagade sig över vissa av mina argument, och det kan jag
mycket väl förstå. Det finns så många obehagliga sanningar, och man får ju
verkligt otrevliga känslor, när man behöver höra dem. I denna sak finns ju
också anledning att uttala många ganska bistra och obehagliga sanningar.
Det kan nog inte hjälpas, att den upphöjda position, som man velat förläna
åt det här utskottsutlåtandet, efter dagens debatt kanske inte har stått sig
så synnerligen väl.

Jag begärde emellertid ordet väsentligen för en saks skull. Jag påpekade,
att det kanske inte i denna kammare — åtminstone inte vad jag har observerat
— men i varje fall utanför kammaren har insinuerats, att socialdemokraternas
hela hållning i denna sak beror därpå, att bland bankofullmäktige finnas några
socialdemokrater. Herr Trygger menade, att detta var ett motiv, som han
aldrig hade misstänkt, men tilläde, att »den, som ursäktar sig, den anklagar
sig».

Ja, det är synd, att jag inte har tillgång till några klipp ur den sista veckans
uttalanden i de tidningar, som äro representanter utåt och opinionsbildande
organ för det parti, som här främst gått till aktion. Det skulle säkerligen
ha varit mycket välgörande. Jag har i alla fall lyckats att här i kammaren
skaffa mig ett nummer av Nya Dagligt Allehanda. Det är möjligt,
att jag är flitigare läsare av högertidningarna än herr Trygger själv och att
jag har bättre reda på vad som står i dessa tidningar. Jag har som sagt lyckats
skaffa mig ett exemplar av tidningen i fråga för fredagen den 1 april, och
man finner där, att redan vid den statliga stödaktionen för Skandinaviska kreditaktiebolaget
slog man in på dessa linjer, vilka sedan med stor energi ha
fullföljts här i dag under debatten örn bankoutskottets utlåtande.

Mot min vana skall jag till dagens protokoll be att få anföra en del av vad
som står i detta högerns i alla fall mycket representativa, organ. Det står på

Äng. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Nr 33. 96

Lördagen den 7 maj e. m.

Äng. vissa tal om stödet till Skandinaviska kreditaktiebolaget: »Jämte detta officiella —■
^koncernen'' 0C^ acceptabla — motiv för den föreslagna stödaktionen finns det likväl
lämnade kre- även annaL sorn finansministern förbigått med tystnad men som desto starditerm.
m. kare understrukits vid dagens remissdebatt i riksdagen. Detta andra motiv
(Forts.) ligger i riksbankens behov av skydd och hjälp. Det föreslagna stödet kommer,
såsom i andra kammaren herr Lindman och i första kammaren herr Wohlin
med stor skärpa framhållit, mera riksbanken än Skandinavbanken till godo.
Enligt propositionen har riksbanken rediskonterat växlar och garantiförbindelser
för likvider åt Skandinaviska banken för inalles 326.19 miljoner kronor.
Man kan verkligen instämma med herr Wohlin i att beloppet är ''oerhört
och enastående’, och att det ger anledning till eftertanke, att riksbanken
ansett sig kunna öka sina engagemang hos en enda ekonomisk intressentgrupp
i en dylik skala.» —■ I själva verket ligger ju här hela angreppspositionen
mot riksbanken, sådan den nu framträder hos den bankoutskottshalva, som segrat
med lottens hjälp, upplagd redan i detta tidningsuttalande och skickligare
formulerad, menar jag, än vad bankoutskottet gjort. — »Riksbanken är dock
ingen affärsbank utan en sedelutgivande bank. Rediskonteringsrätten är självfallet
icke avsedd att utnyttjas för kapitalanskaffning åt något speciellt enskilt
företag -—• allra helst ett så riskbetonat företag som det här ifrågavarande.
Man kan icke komma ifrån att här föreligger ett högst betänkligt bruk
av rediskonteringen — ett bruk, som kan komma att stå skattebetalarna och
hela vårt folk mycket dyrt. Skandinavbankens fall skulle till följd av riksbanksledningens
olyckliga dispositioner kunnat betyda någonting liknande
en katastrof för Sveriges riksbank. Örn man ser stödaktionen mot denna bakgrund»
— här ha vi pudelns egentliga kärna — »faller ljuset klarare över
socialdemokraternas beskäftiga iver att försöka utmåla det inträffade som
dödsdomen över det kapitalistiska systemet. Under goda tider ville kapitalisterna
själva taga hem vinsterna, under dåliga skulle staten få betala fiolerna.
Skulle samhället tillskjuta medel, borde det också få rätt att kontrollera
banken; talet örn ''samhällets otjänlighet för ekonomiska uppgifter’ kunde
nu avvisas. Man vill alltså statskontroll (läs: politisk kontroll) över bankerna,
man menar, att statsorgan bättre än enskilda personer skulle vara skickade
att förhindra ekonomiska katastrofer. Riksbankens politik utgör en lysande
illustration till huru mycket detta kontrollkrav är värt. I riksbanksledningen
ha socialdemokraterna placerat flera av sina mest betrodda män: Herr
Örne, herr Sköld, herr Viktor Larsson. Men huru ha väl dessa herrar tillvaratagit
samhällets och skattebetalarnas intressen? Jo, genom att engagera
riksbanken hårdare än någonsin tillförne för ett enda företag och en enda bank,
genom att lämna ut lån mot säkerheter av i varje fall omtvistligt värde —
kort sagt, genom att göra riksbankens egen ställning beroende av ett statsingripande,
därest låntagarna skulle komma på obestånd. Detta är den verkliga
och fulla, den bedrövliga sanningen örn den stödaktion, som nu är i görningen:
den företages för att skydda Sveriges riksbank, en i högsta grad statskontrollerad
bank, en bank i vilken socialdemokraterna haft ett väsentligt inflytande.
Riksbanksledningen skall icke ensam lastas för det bristande förutseende,
som den lagt i dagen. Många befinna sig i samma predikament.»

Jag vet ju, ehuru jag tyvärr inte har papperen framför mig eller tillgängliga
här, att detta uttalande, att socialdemokraterna haft ett väsentligt inflytande
i riksbanken, har varit i en del andra uttalanden även i denna tidning
skärpt till att egentligen är det socialdemokraterna, som regera riksbanken.
Det är ju sådana ting, som jag anser utgöra ett fog för all den misstänksamhet,
som vi i dagens debatt ha ådagalagt gentemot den attack mot riksbanksledningen,
som det här är fråga om. Vi kunna inte för vår del undandraga
oss det intrycket, att här är det politiska motiv med i spelet, och att

Lördagen den 7 maj e. m.

97 Nr 38.

de äro avgörande oell väsentliga. Då man beklagat sig över att en stor del av
mitt anförande i alla fall inte innehöll uttalande i själva saken, vill jag säga,
att det var fullt motiverat av den uppläggning, som herrarnas tidningar i landet
ha tillåtit sig göra genom publicerandet av alla dessa historier. Förlåt
mig, det är ju skönt med oskulder, men att oskulden skulle vara så stor,
att man inom första kammarens högerparti inte ens har någon kännedom örn
att man vill bearbeta den allmänna opinionen på detta sätt; ni få ursäkta
örn vi ha litet svårt att tro det. Alla förbindelser mellan högerpartiet i riksdagen
eller högerpartierna i riksdagen, örn man så vill, och den tidningspress,
som för högerns talan utåt, äro väl ändå icke avbrutna. Något sammanhang
mellan dessa ting torde väl ändå alltjämt finnas.

Jag säger, att mitt anförande avsåg att visa, att dessa insinuationer äro
obefogade. Det är herrarnas egna meningsfränder utanför riksdagen visserligen,
som gjort dessa anklagelser, och jag har för min del velat bestämt tillbakavisa
dem. Det är så mycket lättare att göra det som vid beslutet örn den
kredit, som här närmast beröres, endast en socialdemokrat varit delaktig,
och jag anser, att detta bör finnas i kammarens protokoll till belysande av
dagens debatt och som belysning till den lysande saklighet, som vi i dag ha
sett prov på här.

Herr Reuterskiöld: Då hans excellens ställde en särskild fråga till mig,

skall jag be att med ett par korta ord få beröra den saken.

Jag måste emellertid också begagna tillfället att säga några ord gentemot
chefen för finansdepartementet, då han kände sig illa berörd av att jag hade
sagt, att hans förklaring i september 1931 hade inneburit, att Sverige icke skulle
övergiva guldmynfoten, aldrig övergiva guldmyntfoten. Jag vet ju, att finansdepartementets
chef intar en säregen eller särskild ställning till den relation
av förhållandena, som gavs i konstitutionsutskottets dechargebetänkande och
som grundade sig på.handlingarna i utrikesdepartementet med hänsyn till telegramväxlingen,
men departementschefen får ursäkta, att jag håller mig till

vad som där står uttalat officiellt. Det heter i telegrammet: »---— att

det är svenska regeringens och riksbanksledningens bestämda avsikt uppehålla
guldstandard.» En sådan förklaring i ett sådant ögonblick innebär enligt
min uppfattning ingenting annat än vad jag har sagt. Ställer jag detta
gentemot riksbankschefens samma dag genom utrikesdepartementet avgivna
telegramförklaring, innehåller denna icke någonting angående den bestämda
avsikten utan helt enkelt en erinran örn att dylik åtgärd ej ens varit på tal.

Nu vet jag, att departementschefen har i andra kammaren lämnat en framställning
örn hur det här gått till. Den var mycket intressant, men den blev
ändå intressantare genom de kompletterande upplysningar, som i Svenska
Dagbladet har lämnats av (''assel och som till ett helt annat värde reducerar
värdet, av den framställning, sorn! vid ifrågavarande sammanträde gavs av finansministern.

Beträffande de frågor, som hans excellens vidrörde, är det beklagligt, att
hans excellens inte kunde höra vad jag första gången sade, då jag vände mig
delvis mot honom rörande frågan om initiativet. Jag säde, att här stå två
uppgifter mot varandra. Bankofullmäktige .säga uttryckligen —‘ återgivet
på sid. 25 — att finansministern hade uttalat sina bekymmer över läget, sedan
han fått veta utgången av låneförhandlingarna den 22 oktober. Det står sedermera,
att en konferens den 23 oktober ägde rum hos statsministern och att
fullmäktige sammanträdde på eftermiddagen samma dag. Det står inte vem
som har tagit initiativet till denna konferens, och jag sade, att här står uppgift
mot uppgift. Man kan således inte med bestämdhet säga det, men då
har man icke någonting annat att göra än att hålla sig till statsrådsproto Första

hammarens protokoll 1932. Nr 33. 7

Äng. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
771. 777.

(Forts.)

Kr ‘38. 98

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

kollet, och detta statsrådsprotokoll finnes på sid. 30 i utlåtandet. Där finns
inte omnämnd någon inbjudan från bankofullmäktige. Utav detta protokoll,
sådant det är formulerat — jag antager, att det är formulerat i finansdepartementet
med departementschefens och statsministerns begivande, och jag vet, att
expeditionsbefallning är given av Kungen genom underskrift, således är här
ett justerat protokoll — framgår, att ingen framställning från fullmäktige är
gjord. Jag håller mig till detta, och något annat kan jag inte hålla mig till
vid motsatta uppgifter i övrigt.

Vad sedan beträffar de här lånefrågorna — och det var ju huvudpunkten —
frågade hans excellens: var står det skrivet, att icke regeringen får blanda

sig in i lånefrågor. Ja, eders excellens, det beror ju på, hur man nu läser en
lag, men örn lagen för Sveriges riksbank i 36 § förklarar, att fullmäktige äro
skyldiga att hålla hemliga alla låneärenden och allt vad därmed sammanhänger,
har jag litet svårt att tro, att regeringen skulle kunna känna till dessa
saker, örn den inte själv tagit initiativ därtill. Jag tror icke överhuvud taget,
att med den paragrafen är avsett någonting annat än att dessa frågor skola
behandlas fullt och helt bankmässigt utan några som helst inblandningar från
regeringens sida. Det är min tolkning av densamma och jag tror, att jag har
ganska gott stöd i den praxis, som förut har varit, och under sådana förhållanden
kan jag för min del inte komma till annat resultat än jag gjort.

Herr von Heland: Herr talman! Jag vill endast citera ett yttrande av

professor Heckscher i hans bok om Sveriges penningpolitik: »Örn möjligt

ännu viktigare än förbindelsen mellan riksbanken och privatbankerna är emellertid
den mellan riksbanken och landets regering, d. v. s. främst finansministern
och hans departement. I själva verket är det nödvändigt att frigöra
sig från föreställningen, att riksbanken under en fri valuta skulle ha bestämmanderätten
över landets penningväsende. Vid en bunden valuta, d. v. s.
guldmyntfot, kan en sådan uppfattning ha ett visst fog för sig, därför att
grundvalarna då äro undandragna alla inhemska myndigheters godtycke;.också
den vidsträcktaste makt för riksbanken inskränker sig då till att administrera
ett system för penningväsendet, vars grundvalar den icke kan röra. Men
den fria valutan kan icke fastläggas på detta sätt, och eftersom statens makt
över penningsväsendet aldrig har delegerats och icke rimligtvis bör delegeras
åt något underordnat organ, hur upphöjt som helst, så är det oavvisligt, att
riksbanken ständigt behöver hålla sig i kontakt med statsmaktens närmaste
representant på detta område, nämligen finansministern.» Även ett annat yttrande
av professor Heckscher i samma arbete vill jag anföra: »Under alla

förhållanden måste penningväsendet då tydligen ses som ett led i det ekonomiska
systemet i dess helhet, och penningpolitiken måste samordnas med all
annan politik, både handelspolitik, finanspolitik och socialpolitik.» Vidare:
»Målet för ekonomisk politik kan endast vara samhällets trevnad, icke några
som helst yttre ord och åthävor.»

Jag vill helt instämma i dessa åsikter. Det är ju mycket intressant att
konstatera, att en nationalekonom, som jag tror står frisinnade partiet nära och
som eljest ingalunda visat sig vara sympatiskt stämd mot statsingripanden på
något område, i detta fall bestämt kräver ett målmedvetet ingripande av regeringen
på penningpolitikens område och dennas samordnande med den allmänna
ekonomiska politiken.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Det förefaller mig, som örn

herrarna från bondeförbundet ha åtskillig otur. Samtidigt som den ene av
talarna, herr Reuterskiöld, förklarar, att så, som det nu är, skall det bli efter
hans mening i fortsättningen med penningfrågorna och deras handhavande,

Lördagen den 7 maj e. m.

99 Nr 33.

så förklarar den andre, herr von Heland, att här måste penningpolitiken inordnas
i socialpolitik, finanspolitik och allt dylikt. Det förefaller, som örn
herrarna åtminstone inte äro alltför ense om vad det här gäller och örn vad som
bör ske på detta område.

Beträffande herr Reuterskiölds replik vill jag endast i korthet konstatera
att det »står ingenstans skrivet» vad herr Reuterskiöld förklarade vara ett
faktum.

Herr Rosén: Jag följde före middagen med uppmärksamhet herr Reuterskiölds
tal och likaledes herr Reuterskiölds tal i kväll, men jag kunde verkligen
inte få den uppfattningen, att vad han tidigare i dag yttrade och vad han
i kväll refererade stämde överens.

Jag har därför berett mig tillfälle att ur stenogrammen taga del av hans
förmiddagsyttrande i den sista delen, och det lyder, som följer: »Det är dessa
omständigheter, som göra-----.»

Jag måste, herr talman, på grund av min heshet, tyvärr avstå från uppläsningen,
som herr Granström kommer att fortsätta.

Herr Nerman: Herr talman! Herr Möller behagade för en stund sedan

förutsäga, att kommunisterna i den blivande voteringen skulle komma att rösta
med högern och att han funne detta naturligt. Tyvärr måste jag komma herr
Möllers förutsägelse på skam. När jag råkar in i ett sorgehus, där familjen är
i inbördes gräl om dåliga affärer, har jag takt nog att hålla mig utanför och
icke taga parti.

Jag kommer alltså inte att begagna min röst i detta sammanhang. Däremot
kommer jag att vid punkt 5 göra ett yrkande.

Herr Granström: Herr talman! Jag skall be att få fortsätta uppläsningen,
där herr Rosén på grund av naturliga förhållanden gick bet.

»Det är dessa omständigheter som göra, att jag, utan att på något vis eller
i någon mån underskatta eller frånkänna regeringen dess goda och ärliga vilja,
likväl och trots det att jag personligen hyser den allra största aktning både
för stats- och finansministern måste säga mig och måste som min mening här
uttala, att det är den bristande förmågan hos regeringen, som här är skulden
till situationen och att det verkligen är en fara, örn en sådan ledning skall fortfara
i nuvarande situation.»

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats 1 :o) att den nu förevarande punkten skulle läggas till handlingarna;
samt 2:o) att punkten skulle läggas till handlingarna med godkännande
av det uttalande, som innefattades i den av herr C. E. Svensson m. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen. Därjämte hade av herr Lindhagen
framställts ett särskilt yrkande, vartill herr talmannen ville återkomma efteråt.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt de under l:o) och 2:o)
här ovan upptagna yrkandena samt förklarade sig anse propositionen på punktens
läggande till handlingarna vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svensson, Carl, och herr Möller begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som vill, att punkten 2 i bankoutskottets utlåtande nr 40 skall läggas
till handlingarna, röstar

Ja;

Äng. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Nr 33. 100

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, lägges punkten till handlingarna nied godkännande av det uttalande,
som innefattas i den av herr C. E. Svensson m. fl. vid denna punkt avgivna
reservationen.

Denna voteringsproposition upplästes ånyo samt anslogs. Enligt framställningar,
som före voteringspropositionens godkännande gjorts dels av herr
Gustafsson, Karl, jämte 17 av kammarens övriga ledamöter, dels ock av herr
Thulin jämte 18 av kammarens övriga ledamöter, verkställdes omröstningen
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 57;

Nej — 68.

Vid omröstningen röstades

ja av herrar Trygger, Stendahl, Forssell, Bagge, Borell, Reuterskiöld, Sederholm,
von Heland, Tamm, Westman, Carl Gustaf Hammarskjöld, Karl Emil
Andersson, friherre Lagerfelt, herrar Karl Gustafsson, Oscar Ericson, greve
Spens, herrar Martin Svensson, Johan Bernhard Johansson, Bissmark, Per
Gustafsson, Thelin, Johan August Larsson, Erik Anderson, Wijkström, Bodin,
Roos, Johan Nilsson i Kristianstad, Forssberg, Alexander Nilsson, Ehrnberg,
Pettersson, Henriksson, von Geijer, Jönsson, Öhman, Löfvander, Boman, Nordborg,
Sundberg, Mellén, Bengtsson, Johan Johansson, Nylander, Lundell,
Fritiof Gustafson, Ernst Svenson, Valfrid Eriksson, Julin, Lindgren, Per
Andersson, Halvarsson, Enhörning, Tjällgren, Frändén, Bergqvist, Gabrielsson
och Sandström; samt

nej av herr förste vice talmannen, herrar Klefbeck, Lindley, Hagman,
Fredrik Ström, Olof Carlsson, Branting, Möller, Leo, Wahlmark, Johan Larsson,
Forslund, Lindström, Carl Svensson. Wilhelm Björck, Åkerman, Norman,
Bärg, Thulin, Albert Bergström, David Bergström, Pauli, Johansson-Dahr,
Larsén, Thorén, Wagnsson, Linder, Elof Andersson, Östergren, Johan Nilsson
i Malmö, Linders. Berling, Hjalmarsson, Lindblad, Gustav Hansson, Sjödahl,
Sigfrid Hansson, Karl Andreas Andersson, Björnsson, Sandegård. John Björck,
Edward Larson, Torsten Ström, August Johansson, Strömberg, Schlyter, Sandén,
Hellberg, Åkerberg, Gottfrid Karlsson, fröken Hesselgren, herrar Petrén,
Kvarnzelius, Dalberg, Åström, Bjurström, Carl Eriksson, Norling, Granath,
Walles, Lindhagen, Johan Peter Johansson, Granström, Vennerström, Rosén,
Asplund, Jonsson och Karl Johansson.

Herr andre vice talmannen samt herrar Nerman, von Stockenström, Hallin,
Holmgren, Bergman, Örne och Hansén förklarade sig avstå från att rösta.

Under överläggningen hade, anförde nu vidare herr talmannen, av herr Lindhagen
yrkats, att kammaren skulle till motiveringen till sitt beslut i avseende å
den under behandling varande punkten tillägga följande särskilda uttalande:
»I detta sammanhang anser riksdagen sig uppfordrad göra det uttalandet, att
mera genomgripande åtgärder uppenbarligen erfordras för att förebygga sådana
företeelser, som föranlett ifrågavarande stödaktion, nämligen genom undanröjande
av dess grundorsaker. Även den svenska staten bör, i vad på den
ankommer, intressera sig för och påkalla svenskt och mellanfolkligt övervägande
av omgestaltningar i produktionsordningen, särskilt avskaffande eller
successiv avskrivning till en början av börsspel, privatbanker, s. k. kolosser på
lerfötter och andra storindustriella utväxter, organiserade mera för att våldsamt
förtjäna på människorna och mindre för att hjälpa dem.»

Lördagen den 7 maj e. m.

101 Nr 33.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till herr Lindhagens
berörda yrkande samt vidare på avslag därå; och förklarade herr talmannen
sig finna den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen hegärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som avslår herr Lindhagens yrkande örn visst tillägg till motiveringen
till kammarens beslut i avseende å punkten 2 av bankoutskottets utlåtande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag
har begärt votering bara för att se, huru långt vår tid kommit bort från att
fullfölja sina verkliga uppgifter och huru mångå, som överhuvud anse sig
omöjligen kunna slå sig till ro och vara nöjda med den nuvarande produktionsordningen.

Punkterna 3 och 4.
Lades till handlingarna.

Punkten 5.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att ansvarsfrihet måtte beviljas fullmäktige
i riksbanken dels för förvaltningen under år 1930 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock för de beslut och
åtgärder, som funnes antecknade i fullmäktiges protokoll från och med den 10
januari 1931 till och med den 10 januari innevarande år.

-^WIF”r''~

Herr Nerman: Herr talman! Jag ber få föreslå, att ordet »dels» i första
raden av klämmen måtte utgå och att punkt sättes efter ordet »orterna» i
tredje raden. Klämmen skulle alltså lyda, »att ansvarsfrihet må fullmäktige
i riksbanken beviljas för förvaltningen under år 1930 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna».

Herr Svensson, Carl: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren
måtte godkänna utskottets hemställan oförändrad.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
den nu föredragna punkten yrkats dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock, av herr Nerman, att ansvarsfrihet skulle beviljas fullmäktige i
riksbanken för förvaltningen under år 1930 av bankens såväl huvudkontor som
samtliga avdelningskontor i orterna.

Äng. vissa
till Kreugerkoncernen

lämnade krediter
m. m.
(Forts.)

Ang.

ansvarsfrihet
för fullmäktige
i riksbanken.

Nr 83. 102

Lördagen den 7 maj e. m.

Ang.

ansvarsfrihet
för fullmäktige
i riksbanken.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 41, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning.

Punkterna 1—3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 42, angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.23 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

321622