RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1932:30

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1932. Första kammaren. Nr 30.

Onsdagen den 27 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 146, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i 6 § lagen den 26
maj 1909 om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd m. m. ävensom Kungl.
Maj:ts under andra huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för tillfällig
förstärkning av arbetskrafterna i nedre justitierevisionen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 32, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner.

I en den 26 februari 1932 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 174, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) örn automobilskatt,

2) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr
62) om särskild skatt å bensin och motorsprit,

3) förordning örn tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket den
1932, och

4) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 2 juni 1922 (nr
261) örn särskild skatt å automobilgummiringar.

Till utskottets behandling hade jämväl överlämnats följande i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen

l:o) de likalydande motionerna nr 337 i första kammaren av herr Löfvander
och nr 491 i andra kammaren av herr Johanson i Hallagården m. fl.,

2:o) motionen nr 499 i andra kammaren av herr Edberg,

3:o) motionen nr 500 i andra kammaren av herr Lindmark,

4:o) motionen nr 501 i andra kammaren av herrar Persson i Grytterud och
Gustafson i Kasenberg,

5:o) motionen nr 502 i andra kammaren av herr Bengtsson i Kullen,

6:o) motionen nr 503 i andra kammaren av herrar Andersson i Rasjön och
Pettersson i Hällbacken, samt

7 :o) motionen nr 504 i andra kammaren av herrar Andersson i Rasjön och
Pettersson i Hällbacken.

Till behandling i samband med förevarande proposition hade utskottet funnit
lämpligt att jämväl upptaga följande, under motionstiden vid riksdagens början
väckta motioner, vilka hänvisats till utskottet, nämligen

Första kammarens protokoll 19SZ. Nr SO. 1

Ang. höjning
av automobilskatten
m. m.

Nr 30. 2

Onsdagen den 2)7 april.

Ang. höjning
av antomobilskatten
m. m.
(Forts.)

8:o) de likalydande motionerna nr 24 i första kammaren av kerr Nylander
m. fl. och nr 51 i andra kammaren av herr Björkman m. fl.,

9:o) de likalydande motionerna nr 179 i första kammaren av herrar Johan
Nilsson i Malmö och Hjalmarsson samt nr 245 i andra kammaren av herr
Winkler m. fl. samt

10 :o) motionen nr 219 i andra kammaren av herr Björnberg.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med förklarande, att Kungl. Maurts förevarande
proposition, nr 174, icke kunnat oförändrad bifallas, och med anledning av de
likalydande motionerna 1:179 av herrar Johan Nilsson i Malmö och Hjalmarsson
samt 11:245 av herr Winkler m. fl. ävensom motionerna 11:499 av herr
Edberg samt II: 503 och II: 504 av herrar Andersson i Rasjön och Pettersson
i Hällbacken, samt med avslag å de likalydande motionerna I: 24 av herr Nylander
m. fl. och II: 51 av herr Björkman m. fl., de likalydande motionerna
I: 337 av herr Löfvander och II: 491 av herr Johanson i Hallagården m. fl.,
motionerna 11:219 av herr Björnberg, 11:500 av herr Lindmark, 11:501 av
herrar Persson i Grytterud och Gustafson i Kasenberg samt II: 502 av herr
Bengtsson i Kullen, fatta beslut på sätt betänkandet under fyra med a)—d)
betecknade punkter närmare utvisade.

På framställning av herr talmannen beslöts att betänkandet skulle företagas
till avgörande punktvis med utskottets inledande hemställan sist.

Punkten a).

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte för sin del antaga
det vid propositionen fogade förslaget till förordning örn ändring i vissa
delar av förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt med den
ändringen, att 5 § erhölle följande lydelse:

5 §.

Skatt utgår för helt kalenderår räknat med följande belopp:

a) för motorcykel utan bivagn med femton kronor, då motorcykelns tjänstevikt
icke överstiger sjuttiofem kilogram, men eljest med tjugu kronor;

b) för motorcykel med bivagn med trettio kronor;

c) för annan automobil, med ringar av mjuk kautschuk, med fjorton kronor
för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt minskad
med sexhundra kilogram, dock minst med sextio kronor;

d) för annan automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk, med
femtio kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt; samt

e) för släpvagn efter den beräknade vikten av den största last och det
största antal passagerare, varför släpvagnen är inrättad (maximilast):

örn vikten understiger femhundra kilogram, med trettio kronor;

örn vikten uppgår till femhundra men icke åttahundra kilogram, med sextio
kronor; samt

örn vikten uppgår till åttahundra kilogram, med etthundra kronor.^

För automobil, som är inrättad för och drives med träkolsgas, utgår skatt
med hälften av de i denna paragraf stadgade skattesatserna.

Vid betänkandet funnos fogade reservationer

1) av herrar Ericson i Oberga, Olsson i Golvvasta och Heiding, vilka på
anförda skäl ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen, att 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt skulle erhålla viss i reservationen
angiven lydelse;

Onsdagen den 27 april.

3 Nr 30.

2) av herrar Östergren, Hjalmarsson och Larson i Tönnersa, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade,
varjämte reservanterna, inom utskottet yrkat, att utskottet skulle under förevarande
punkt föreslå riksdagen, att 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
örn automobilskatt skulle erhålla den avfattning, som i reservationen angivits.

I den av herr Ericson i Oberga m. fl. anförda reservationen hade för 5 § c)
förordats följande lydelse: »för annan automobil, med ringar av mjuk kautschuk,
med fjorton kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med åttahundra kilogram, dock minst med sextio
kronor.»

I herr Östergrens m. fl. reservation hade för samma moment föreslagits följande
avfattning: »för annan automobil, med ringar av mjuk kautschuk, med
tio kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med fyrahundra kilogram, dock minst med sextio kronor.»

Herr statsrådet Hamrin: Herr talman! Jag ber att få ge uttryck åt min
tacksamhet för den behandling, som Kungl. Maj :ts förevarande proposition fått
röna i bevillningsutskottet. Det är en lika komplicerad som vittomfattande
proposition, och det är med tillfredsställelse jag kunnat konstatera, att bevillningsutskottet
i stort sett anslutit sig till det förslag, som blivit framlagt.

Propositionen innebär, såsom kammaren tagit kännedom om, en betydande
skärpning av bilskatterna, i det att den innehåller förslag örn en skärpning av
fordonsskatten, så att genom denna skulle komma att inflyta ett med 2 miljoner
kronor förhöjt belopp, vidare en höjning av bensinskatten från 8 till 10 öre,
vilken höjning beräknas inbringa en summa av ytterligare 8 miljoner, samt
slutligen en höjning av gummiringsskatten från 2 kronor till 3: 50 per kilogram,
vilken förhöjning beräknas inbringa en ökad intäkt av 5 miljoner kronor.

Dessa^ förslag ha i stort sett blivit tillstyrkta av bevillningsutskottet. Endast
i några detaljfrågor av mindre väsentlig betydelse har utskottet föreslagit
vissa avvikelser från Kungl. Maj:ts proposition. Sålunda har bevillningsutskottet.
uppdelat den nya skatten på släpvagnar i trenne grupper i stället för
att regeringsförslaget upptar två, och vidare har bevillningsutskottet föreslagit,
att skatten på sådana automobiler, som drivas med träkolsgas, tillsvidare
skall utgå med hälften av de eljest stadgade skattesatserna.

Beträffande dessa ändringar ber jag, herr talman, att få meddela, att jag
inte finner någon anledning att mot dem göra några erinringar. I det första
avseendet anser jag t. o. m. utskottets förslag vara en förbättring av Kungl.
Maj :ts.

Mot bevillningsutskottets tillstyrkan ha emellertid tvenne reservationer blivit
avgivna. Den ena kräver en förändring av den fasta fordonsskatten, vilken
innebär finansiellt sett att de sammanlagda intäkterna av skatteförhöjningarna
skulle komma att reduceras med 3,375,000 kronor. Jag beklagar endast
i detta sammanhang, att reservanterna inte föreslagit eller anvisat något
sätt, på vilket man skulle kunna täcka detta i själva verket ganska betydande
belopp. I viss mån nödgas jag göra samma erinran emot den andra reservationen,
som också föreslår en minskning av fordonsskatten, men där man samtidigt
föreslår att denna minskning skulle uppvägas genom en ökning av gummiringsskatten.
I varje fall uppstår genom denna förändring en brist, som enligt
gjorda beräkningar uppgår till i runt tal mellan 700,000 och 800,000 kronor.

Jag skall emellertid i detta sammanhang icke ingå på ett bemötande av de

Äng. höjning
av automobilskatlen
m. m.
(Forts.)

Jfr 30. 4

Onsdagen den 27 april.

Ang. höjning
av automobilskatten
m. m.
(Forts.)

olika reservanternas förslag-. Jag förmodar, att det blir anledning att återkomma
till den saken under diskussionens lopp, och jag föreställer mig att representanterna
för utskottet också komma att uppträda till försvar för utskottets
framställning och bemötande av vad reservanterna anfört.

Jag skall i stället, herr talman, tillåta mig att med anknytning till några
uttalanden, som blivit gjorda såväl i utskottets utlåtande som i reservanternas
motivering, lämna kammaren några meddelanden, som avse att belysa det nuvarande
statsfinansiella läget. Det uttryck jag syftar på, återfinnes såsom
inledning till utskottets yttrande, däri utskottet med all rätt påpekar, att den
av Kungl. Maj :t föreslagna skattehöjningen innebär en avsevärd ökning av den
automobiltrafiken pålagda beskattningen. Keservanterna, särskilt de som avgivit
den första reservationen, uttala sin tveksamhet, huruvida det under nuvarande
ekonomiska konjunkturer är lämpligt att pålägga automobiltrafiken
en så avsevärd skattebörda som i propositionen föreslagits. Jag måste emellertid
för min del helt ansluta mig till det uttalande, som göres i utskottets
motivering, då utskottet framhåller, att det är med hänsyn till det rådande
statsfinansiella läget, som utskottet anser sig böra förorda en höjning av beskattning
i den omfattning, som i propositionen föreslagits.

Herr talman! Det är ju alldeles uppenbart, att det inte kan vara något nöje
att framlägga detta förslag. Det är tvärtom med den allra största tveksamhet,
och jag kan gärna tillägga med vemod, som jag nödgas föreslå en så betydlig
skatteskärpning som här ifrågakommer. Men förhållandet är, som jag
strax skall påvisa, att inte blott denna skatteförhöjning är nödvändig, utan jag
måste förbereda kammaren på, att det under riksdagens lopp blir en tvingande
nödvändighet för Kungl. Maj :t att framlägga proposition till riksdagen örn
ytterligare skattehöjningar eller anvisandet av ytterligare betydande belopp.

När den nu löpande riksstaten uppgjordes, utgick jag ifrån, att konjunkturerna
under den tid, budgetåret omfattade, icke skulle bli i nämnvärd grad försämrade.
Jag uttalade också den förhoppningen, att den depression, som man
då redan kunde skönja, dock icke beträffande vart land skulle bli sa djupgaende
som i många andra länder. Tyvärr måste jag nu förklara, att jag i detta
hänseende såg framtiden alltför optimistiskt, även örn jag, som kammaren
torde erinra sig, nedräknade en hel del inkomstposter, som vederbörande verkchefer
beräknat till högre belopp. Oaktat detta visar det sig, att de beräkningar,
som gjordes 1930 och som lago till grund för den statsverksproposition
som framlades inför förra årets riksdag, voro alltför sangvmiska.

Det är ju ännu inte möjligt att framlägga några detaljerade siiiror som be;
lysa budgetutfallet för budgetåret 1931/1932, men så långt ha vi kommit i
riksräkenskapsverket och finansdepartementet, att det ar möjligt att approximativt
lämna uppgifter örn, hur det budgetutfall ser ut, som inom kort kommer
att föreligga Örn jag då börjar med beräkningarna pa de olika inkomstposterna
torde det vara möjligt, att överskott komma att uppstå med ett pär miljoner
på tullmedlen, ett pär tre miljoner på tobaksmonopolet, likaså ungefär
samma belopp på telegrafverket, måhända något litet pa vattenfallsverket och
ett och annat hundratusental kronor på statens aktier. Däremot uppstår, enligt
vad som framgår av de verkställda beräkningarna, underskott pa stampelmedel,
vidare omkring 1 miljon på diverse inkomster, något underskott pa postverket,
ett betydande underskott på statens järnvägar och likaså ett betydande

underskott på statens domäner. ., ,, , ,

Sammanräknar jag överskotten, torde dessa komma att stanna vid ett belopp
av omkring 9 å 10 miljoner kronor, och sammanraknar jag underskotten torde
dessa uppgå till 18 eller 19 miljoner. I allt kan man beräkna ett totalt nettounderskott
på omkring 10 ä 11 miljoner på inkomstsidan. Meri, mina herrar,
det är ju inte blott denna siffra man har att rakna med, utan jamval utgifts

Onsdagen den 27 april.

5 Nr 30.

sidan, och därutinnan ha också vissa preliminära beräkningar blivit verkställda.
Av dessa framgår att man har anledning befara, att ökningarna på utgiftssidan
gå upp till ett belopp på ungefär 15 miljoner kronor. Jag nödgas
därför lämna kammaren den upplysningen, att ett totalunderskott på den löpande
budgeten av omkring 25 miljoner kronor torde komma att uppstå. Om
man så vill, kan man från detta draga ett ökat överskott på rusdrycksmedelsinkomsterna
på mellan 4 och 5 miljoner, men i varje fall kommer ett nettounderskott
på omkring 20 miljoner kronor att uppstå. — Jag har redan påpekat,
och jag vill ytterligare understryka, att det är preliminära beräkningar,
som jag här delger kammaren, men jag tror dock icke, att de i någon större
utsträckning komma att visa sig vara felaktiga.

överskridandena på utgiftssidan på omkring 12 ä 15 miljoner kronor komma
till ungefär hälften på tvenne utgiftstitlar, nämligen på åttonde huvudtiteln,
med 4 ä 5 miljoner, samt 3 å 4 miljoner på oförutsedda utgifter. Däri
finnas inrymda de 3 miljoner, som Kungl. Maj:t i december förra året anslog
till arbetslöshetskommissionen.

Om jag alltså antar, att nettounderskottet stannar vid mellan 20 och 25 miljoner,
med frånräknande alltså av ökningen av överskottet på rusdrycksmedlen,
åstadkommer detta en belastning på kassafonden, som innebär att kassafonden-strykes
ned med mer än hälften, eller till ungefär 20 miljoner.

Det är givet, att beträffande det budgetförslag, som nu av riksdagen behandlas,
är det endast rena gissningar man kan röra sig med. Men i alla fall är det
uppenbart, därest inte något särskilt inträffar •— ett konjunkturomslag ute i
världen, som också återverkar på vårt land — att man med ledning av de siffror
jag nu i sammandrag omnämnt också kan bilda sig en uppfattning örn,
huruvida de beräkningar, som ligga till grund för den finansplan, vilken framlagts
vid årets riksdag, något så när hålla streck. Även härutinnan utgick
lag ifrån såsom en förutsättning vid budgetens uppgörande, att något ytterligare
försämrat konjunkturläge ej skulle inträda. Vad som sedan dess inträffat
inte minst i vårt land ger emellertid anledning befara, att ett sådant försämrat
läge inträtt, och som sträcker sina verkningar inte minst till den uppgjorda
staten.

Beträffande denna fråga ha vi också att räkna med mera okända faktorer än
kanske någonsin tillförne. Jag erinrar örn, att inkomst- och förmögenhetsskatten
i den framlagda finansplanen beräknats till 124 miljoner kronor. Jag hyser
alltjämt den förhoppningen, att denna siffra skall visa sig vara hållbar
så tillvida, att de avgivna deklarationerna till inkomst- och förmögenhetsskatt
komma att uppvisa minst detta belopp — i varje fall skulle jag vilja hoppas
icke därunder. Men vad som sedan dess inträffat återverkar givetvis på själva
skatteuppbörden, jag fruktar till och med i en ganska avsevärd utsträckning.

När jag erinrar örn, att i finansplanen räknats inflytande skatter med 93
procent, förstår var och en att denna siffra kan komma att sjunka avsevärt
på grund av de omständigheter, som inträffat sedan finansplanen och budgetförslaget
framlades. Den sista siffra, som i detta hänseende är känd, är 94.6
procent, vilken gäller skatteintäkterna 1930. I budgetförslaget nu har alltså
räknats med en så hög procentsiffra som 93, och det är denna siffra, som jag
menar kan komma att påverkas av händelserna i större eller mindre utsträckning,
liksom de jämväl kunna återverka beträffande den beräknade inkomsten
av den extra inkomst- och förmögenhetsskatten.

Om jag skall något söka exemplifiera detta, vill jag erinra örn, att de stora
bolag, som råkat i ekonomisk misär, representera en betydande del av det
sammanlagda taxerade beloppet av samtliga svenska bolag. Jag har låtit göra
en undersökning rörande denna sak och vill nämna för kammaren, att enligt
1931 års taxering voro åsyftade bolag jämte de personer, för vilka för narva -

Äng. höjning
av automobilskatten
m. m.
(Forte.)

Nr 80. 6

Onsdagen den 2u april.

Ang. höjning
av automobilskatten
m. m.
(Forts.)

rande det kända moratoriet gäller, upptaxerade till inkomst- och förmögenhetsskatt
för ett belopp av 73,887,000 kronor, vilket skulle innebära en statsskatt
av 5,670,000 kronor. Tar jag endast bolagens taxerade belopp och jämför
det med samtliga svenska bolag, kommer jag till det resultatet, att dessa
skattat för en inkomst, som överstiger 10 procent — det är någonting mellan
10 och 12 — av samtliga svenska bolag. Nu vill jag emellertid skynda mig
att tillägga, att vid beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatten förra
hösten räknade jag generellt med en väsentlig nedsättning av taxeringsbeloppen,
icke mindre än med omkring 30 procent. Detta inverkar naturligtvis fördelaktigt
så tillvida beträffande beräkningarna för dessa bolag, att man därigenom
redan eliminerat en del av den stora skatteintäkt, som man efter 1931
års taxering hade att räkna med.

Jag fruktar emellertid, att man beträffande denna post på 124 miljoner kronor,
som utgår enligt inkomst- och förmögenhetsskatteförordningen, har att
räkna med i varje fall inte högre utan lägre belopp.

Med avseende sedan på de andra stora posterna är det givetvis ännu svårare
att bedöma i vad mån de komma att lämna vad som beräknats i budgetförslaget.
Tullmedlen exempelvis uppges ju för det löpande året komma att inflyta med
ett belopp av 140 miljoner, men jag erinrar om att tullmedlen i det framlagda
budgetförslaget äro beräknade till 152 miljoner, varvid hänsyn givetvis tagits
till de extra tullförhöjningar, som riksdagen på Kungl. Maj :ts framställning i
början av sin session beslutade. Men örn depressionen sätter in allt hårdare,
är det uppenbart, att denna siffra på 152 miljoner är mycket problematisk.

Det är också ganska sannolikt att man på andra mindre inkomstposter räknat
i överkant, enligt vad förhållandenas utveckling ger vid handen. Detta är
fallet framför allt beträffande statens järnvägar. Jag räknade beträffande
det löpande budgetåret med en nettoinkomst på 26 miljoner, och måste nu konstatera
att detta är icke mindre än 9 miljoner för högt beräknat — ja därutöver.
För det löpande budgetåret torde det komma att inflyta mellan 16 och 17 miljoner
kronor. I det nu framlagda budgetförslaget har jag räknat med en nettoinkomst
på 23 miljoner. Det behövs alltså en betydande omkastning och förbättring
i konjunkturerna för att en sådan inkomstsiffra skall kunna uppnås,
och jag menar därför att försiktigheten bjuder att nedräkna dessa 23 miljoner
högst väsentligt. Kan man bibehålla samma siffra, varmed beloppet beräknas
inflyta för det löpande budgetåret, skulle detta enligt min uppfattning
vara det allra högsta. De senaste månadernas resultat för statens järnvägar
utvisar emellertid, att man knappast kan räkna ens med 17 miljoner, utan med
en åtskilligt lägre siffra.

I viss mån gäller detta resonemang också inkomsterna från domänverket,
som i det framlagda budgetförslaget beräknas till 3.5 miljoner kronor. För
det löpande budgetåret beräknades de till 9 miljoner, medan beloppet i verkligheten
torde stanna vid siffran 3.9 miljoner. Det har alltså uppstått ett betydande
underskott på denna inkomsttitel i den löpande staten. Huruvida man
kan fasthålla vid den siffra, som nu är framlagd på 3.5 miljoner, kan jag
för ögonblicket icke uttala mig örn.

Skulle jag beträffande den stat, som nu behandlas av riksdagen, våga göra
något uttalande, skulle det närmast resultera däri, att man måste tänka sig en
ganska väsentlig nedskrivning av de siffror, som beräknats på inkomstsidan.
Beträffande utgiftssidan har det varit så under alla år, vågar jag säga, att hur
väl man än räknat upp förslagsanslagen och hur noga man än sökt avväga
dem, har det alltid uppstått underskott, i det att beloppen på utgiftssidan blivit
överskridna. En sammanställning för de senaste fem årens utgifter visar
också en genomsnittlig siffra av 14 ä 15 miljoner kronor i brist, och även örn
jag hoppas att vare sig budgetåret 1931/1932 eller budgetåret 1932/1933

Onsdagen den 27 april.

7 Nr 30.

skall komma upp till en så hög siffra, menar jag att man i varje fall har att
räkna med ett underskott.

Under sådana förhållanden är det klart att man redan nu kan konstatera,
att vad som återstår av kassafonden i slutet av juni i år, d. v. s. vid övergången
till det nya budgetåret, icke kan räcka till för att fylla de brister, som
uppstå på inkomstsidan, ej heller täcka de brister, som uppstå på utgiftssidan.
Därtill kommer att en betydande ökning på utgiftssidan uppstår därigenom, att
anslaget till arbetslöshetens lindrande höjes med ett belopp av 5 miljoner kronor;
proposition i ämnet kommer sedermera att avlämnas till riksdagen.

Det är inför detta läge, herr talman, som jag gör gällande, att riksdagen
måste, såvitt vi icke med nödvändighet skola gå emot ytterligare betydande
skattehöjningar, visa den allra största återhållsamhet, när det gäller nya eller
höjda anslag.

Man kan naturligtvis ha rätt att redan nu framställa den frågan, varifrån
pengarna skola tagas för att täcka de underskott varom jag talat. Jag skall
icke vid detta tillfälle lämna något svar på en sådan fråga. Jag vet ju att man
förmenar att det finns fonderade medel, som kunna tagas i anspråk. Jag skall
inte göra något bindande uttalande rörande denna sak, men vill dock påpeka,
att inte minst våra stora lånefonder få en synnerligen kännbar påfrestning av
depressionen och konjunkturerna. Och att då fullkomligt sopa rent, synes
mig vara en politik, som icke är att rekommendera.

Jag vill sluta, herr talman, med en maning, som jag så ofta har riktat till
riksdagen och som jag känner det vara min plikt att göra även vid detta tillfälle.
Vi måste se till att reva seglen i tid, för att använda ett uttryck som
häromdagen återfanns i det socialdemokratiska huvudorganet. Detta är den
enda sunda regel vi kunna följa, och jag manar alltjämt riksdagen och varje
parti att följa den uppmaningen, tills vi ha kommit ur de nuvarande svårigheterna.
Och skulle vi hänge oss — eller åtminstone jag för min del — åt alltför
stor pessimism, anser jag dock att det är bättre att reva seglen en smula
för mycket än att riskera att man låter det hela gå i sank.

Det är mot denna mörka tavla, herr talman, som jag vill se jämväl det förslag,
som vi nu gå att behandla, och jag kan inte tänka mig att kammaren
vill följa vare sig den ena eller den andra av reservationerna utan biträda
det förslag, vartill bevillningsutskottet har kommit.

Herr Hjalmarsson: Herr talman! Det är inte med så värst stor entusiasm,
som bevillningsutskottet har tillstyrkt denna av Kungl. Maj:t föreslagna
skattehöjning, men med hänsyn till det budgetära läget har ju utskottet icke
haft någon annan väg att gå än att tillstyrka Kungl. Maj:ts proposition.
Medan man inom utskottet varit enig örn att tillstyrka förslaget i princip,
har man däremot i fråga om medlens fördelning icke kunnat nå full enighet.
Förslaget innebär ju i realiteten en höjning av tre skatter, nämligen fordonsskatten,
bensinskatten och gummiringsskatten. I den kungl, propositionen
har man räknat med att höjningen av fordonsskatten och gummiringsskatten
sammanlagt skulle uppgå till 7 miljoner kronor. Detta belopp har fördelats
så, att 2 miljoner lagts på fordonsskatten och 5 miljoner på gummiringsskatten.
I den kungl, propositionen hävdas den uppfattningen, att automobiltrafiken
bör bestrida kostnaden för vägväsendet i förhållande till de utgifter,
som detta drabbas av genom biltrafiken, och jag tror också, att denna grundprincip
är riktig. Men därav synes mig också följa, att den principen bör
tillämpas, även då det gäller att fördela beloppet på de tre olika skatterna.
När det gäller exempelvis fordonsskatten, är det väl ändå inte riktigt, att
den som använder en bil mindre, skall ha lika stora skatteutgifter därför, som
en annan, som kanske har sin bil i ständig trafik. Den förre sliter vägarna

Äng. höjning
av automobilskatten
m. m.
(Forts.)

Nr 30. 8

Onsdagen den 27 april.

Ang. höjning
av automobilskatten
m. m.
(Forts.)

mindre och borde väl därför komma litet lindrigare ifrån denna skatt än den
som dagligen kör på vägarna. Man frågar sig då, hur avvägningen bör ske,
och det synes mig vara en god princip, att man i stället lägger den tyngsta
beskattningen på gummiringarna och uttager en mindre del av beloppet genom
fordonsskatten. Därigenom kommer den som använder bilen mindre också
lindrigare ifrån skatten.

Inom utskottet har jag varit med om att avgiva en reservation, vari man
tar sikte på vad jag här anfört. Genom ett bifall till denna reservation
åstadkommes en rättvisare fördelning mellan innehavarna av olika motorfordon.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har häremot gjort
gällande, att ett bifall till reservationen skulle medföra en minskning av den
totala skatteinkomsten. Så är ju emellertid icke fallet. Reservanterna gå
ett steg längre, när det gäller gummiringsskatten, än Kungl. Majit har föreslagit,
och den brist, som uppstår i fordonsskatten, kommer att täckas genom
den ökade inkomsten av gummiringsskatten.

Mot oss reservanter har också framhållits, att vårt förslag särskilt gynnar
lyxbilama. Men vad är egentligen en lyxbil? Det är, säger man, en
bil, vars ägare icke dagligen använder densamma. Om en tjänsteman, som
har långt till sitt arbete, köper en bil, som han kör exempelvis morgon och
kväll, skulle han alltså inneha en lyxbil! Örn en lantbrukare behöver köra
till ett stadssamhälle ett par gånger i veckan med sina lantbruksprodukter
och de övriga dagarna i veckan inte har så stort bruk av bilen, skulle han
också kunna sägas ha en lyxbil! Detsamma gäller en prästman på landsbygden,
som i stället för att örn söndagarna fara efter hästskjuts anskaffar
en bil och med den kör till de olika församlingarna. Icke heller i det fallet
tror jag, att man kan påstå, att vederbörande har en bil blott för lyxens
skull. Men man pekar på de stora lyxbilama, vilkas ägare i regel hålla
sig med anställda privatchaufförer, och framhåller, att vårt förslag skulle
gynna dem. Ja, jag tror inte, att dessa bilar stå stilla i garaget, i varje
fall icke i den utsträckning som de bilar, vilkas ägare äro sina egna privatchaufförer.
Men även örn det kan sägas, att vårt förslag bereder en lindring
i beskattningen av de stora lyxbilama, är det rimligt, att man även tar hänsyn
till de fall de faktiskt slita vägarna mindre.

Reservanterna ha också tagit sikte på en annan omständighet. Den beskattning,
som man här gått in för, har ju väckt rätt stark opposition. Det
är högst sannolikt, att åtskilliga bilägare i ren desparation komma att avyttra
sina bilar, och detta i sin tur kommer att bidraga till att de beräknade 15
miljonerna icke inflyta i statskassan. Örn man icke rubbar på fordonsskatten
för personbilarna utan lägger höjningen på ringskatten, tror jag, att
vederbörande mycket lättare komma att finna sig i skatteförhöjningen, än örn
man lägger den på de tre olika skatteobjekten.

Jag vill särskilt understryka, att ett bifall till den av herr Östergren och
mig och herr Larson i Tönnersa avgivna reservationen i realiteten icke innebär
en sänkning av de inkomster, som man från Kungl. Maj:ts sida har räknat
med.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den av herr
Östergren, mig och herr Larson i Tönnersa avgivna reservationen.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har begärt ordet för att till protokollet
anmäla en mot utskottet avvikande mening på denna punkt och för att
motivera denna min ställning. Det är möjligt, att kammaren och riksdagen
äro beredda att nu taga den väldiga skatt, som här är ifrågasatt, men i varje
fall skall det då icke saknas en röst, som varnar för den linje man nu är inne på
och som jag för min del finner synnerligen betänklig.

Onsdagen den 27 april.

9 Nr 30.

Jag kan mycket väl förstå herr finansministerns ställning. Han befinner sig
i en föga avundsvärd situation, det måste vi alla erkänna, och att han gör sitt
allra yttersta för att söka skaffa inkomster till statskassan, är hans plikt och
skyldighet, som vi icke kunna tadla honom för. Snarare kan man säga, att det
skulle vara mycket illa, örn vi hade en finansminister, som icke gjorde allt
vad han kunde för att skaffa behövliga inkomster. Jag kan för min del också
i mångt och mycket instämma i vad han här har sagt örn nödvändigheten av
att spara, ehuru jag kanske icke är överens med honom örn vilka områden man
framför allt bör spara på. Jag anser för min del t. ex., att det är en fullkomlig
orimlighet, att vi i ett sådant beträngt läge som det vi för närvarande verkligen
ha att genomkämpa skola ha en militärbudget, som går upp till 130 miljoner
kronor. Där borde man framför allt ha varit förtänksam och insett, att i
en sådan situation borde man ha gjort mycket avsevärda besparingar i stället
för att nöja sig med att endast något litet nagga i kanten och huvudsakligen
skjuta på framtiden en del budgetära utgifter.

Vad som emellertid gör mig betänksam emot det föreliggande förslaget såväl
från Kungl. Maj:ts som från utskottets sida är, att jag ingalunda är säker örn
att denna väldiga skatt på i genomsnitt 27 procent på ett trafikmedel verkligen
kommer att ge den valuta i statskassan, som herr finansministern och utskottet
beräknat. Jag tror, att det är en alltför våldsam stegring och att det kommer
att bli ett bakslag, i det att många bilägare, många ägare av motorbussar och
av andra motortrafikmedel komma att nödgas nedlägga eller att avsevärt inskränka
sin verksamhet, varigenom det för det första icke blir den beräknade
behållningen i statskassan och för det andra åstadkommes en ganska betydande
arbetslöshet, som sedan kommer att återverka på såväl statens som kommunernas
utgifter till arbetslöshetsunderstöd och till fattigvård. Det är nog icke
obekant för herr finansministern, att en ofantlig mängd arbetslösa industriarbetare
slagit sig på biltrafik och lia ett örn än mycket knappt levebröd på transport
av varor och transport av passagerare. Örn man så väsentligt ökar skatten,
som här blir fallet, kommer det säkerligen att medföra mycket betydande
svårigheter för dessa människor.

Men därtill kommer, att en ytterligare skattebelastning i alldeles särskilt
hög grad kommer att medföra risk för att de, som i större utsträckning befordra
passagerare, enskilda ägare av motorbussar och motorbussbolag, komma att se
sig nödgade att höja avgifterna och därigenom belasta en redan nu av kristiden
mycket hårt träffad allmänhet, icke minst arbetarna i och omkring de stora
städerna och industrisamhällena. Det kan inte vara till något gagn. Jag ser,
att herr finansministern avvisar detta med en handrörelse. Jag tror icke, att
han i det fallet är väl underrättad. Jag kan berätta för herr finansministern,
att vi i Stockholms stads spårvägsbolag gjort en utredning rörande de ökade utgifter,
som den föreslagna skatten skulle komma att åsamka Stockholms stads
bussar. Den visar, att det skulle bli en avsevärd merbelastning och att vi skulle
nödgas företaga en höjning av taxorna. Jag tror, att så icke blott är fallet
med Stockholms stad utan kanske även med åtskilliga andra ägare av större
trafikföretag. Vi kunna sålunda icke annat än beklaga, att ett sådant steg som
det här ifrågasatta kommer att tagas.

Det är vidare att märka, att man icke kan veta, örn ej bensinpriserna komma
att stiga i ganska väsentlig mån. Utskottet har i sin motivering framhållit, att
skatten icke blir så betungande, just därför att vi ha låga bensinpriser. Men
man vet icke, huru länge den hejdlösa konkurrensen mellan oljebolagen och oljetrusterna
kommer att äga rum. Örn en väsentlig stegring i bensinpriserna
kommer till stånd, kommer det att i mycket hög grad inverka ytterligare fördyrande
och försvårande för motortrafiken.

Då är frågan: är det under sådana förhållanden klokt att genom dessa re -

Ang. höjning
av avtomobilskalten
m. m.
(Forte.)

Nr 80. 10

Onsdagen den 27 april.

Ang. höjning
av automobilskatten
m. m.
(Forts.)

striktioner lägga ett avsevärt hinder i vägen för utvecklingen av ett samhällsnyttigt
trafikmedel? Även om man beaktar vissa hänsyn till järnvägarna,
undrar jag, örn det kan vara klokt, att staten genom ett dylikt inskridande försöker
gynna det ena trafikmedlet på det andras bekostnad.

Man måste också säga sig, att vi åtminstone borde ha kunnat avvakta den utredning
rörande vägväsendet och dess förhållande till motortrafiken, som riksdagen
har begärt och som efter vad utskottet meddelat pågår. Varför skulle
man icke kunna avvakta denna utredning och verkligen få papper på hur stor
belastning biltrafiken medför för vägväsendet. I själva verket betyder det ju
endast, att man nu överflyttar en utgift för vägväsendet från staten till en del
av dem som trafikera vägarna, nämligen innehavarna av motorfordon. Men vi
ha ännu icke den utredning klar, som skulle erfordras för att vi exakt och rättvist
skulle kunna avgöra, hur stor denna belastning bör vara.

Jag vill påpeka en omständighet, som icke har så stor betydelse, men som
dock är symptomatisk för hur förhastat man går tillväga. Det säges, att principen
är den, att vägslitningen skall ersättas av motortrafiken i den proportion,
som man anser vara rättvis. Vi ha emellertid en mycket stor grupp av
motorägare, som icke slita vägarna, men som ändå drabbas av denna skatt. Det
är alla de arbetare i städer och andra samhällen, som skaffa sig motorbåtar i
stället för små sommarnöjen och som drabbas av denna skatt. Man måste i
alla fall säga, att denna belastning icke kan motiveras med en hänvisning till
motorismens samband med vägväsendet. Den kan icke heller motiveras med
att det är fråga örn en lyxskatt, och det säges icke heller vare sig i propositionen
eller i utskottets utlåtande. Antalet sådana arbetare är enbart i Stockholm
många tusen, och i Sveriges alla städer och industrisamhällen uppgå de sannolikt
till många tiotusental. För dem betyder denna skatt en mycket stor och
kännbar utgift. De ha för sin hälsas och trevnads skull förvärvat en motorbåt,
som de ha i stället för ett sommarnöje för att komma ut i naturen och där
hämta hälsa och krafter. Inte skall man väl vara med örn att beskatta denna
för folkhälsan och trevnaden nyttiga institution och nyttiga tradition, som börjat
uppstå. Det förefinnes i varje fall från en av bevillningsutskottets ledamöter
ett särskilt yttrande på denna punkt. Jag förvånar mig över att icke
hela bevillningsutskottet har kunnat gå med på ett sådant uttalande. Men i
varje fall vill jag hoppas, att den utredning, som sker på denna punkt, så snart
som möjligt kommer att bliva färdig, så att situationen åtminstone i detta, avseende
blir klarlagd.

Jag kan för min del på de skäl, som jag sålunda anfört, icke finna, att det
är klokt för staten eller välbetänkt med hänsyn till utvecklingen av ett viktigt
trafikmedel, att vi gå den väg, som här föreslagits, och föregripa den utredning,
som pågår men som ännu icke är slutförd. Jag förstår, att många komma
att fråga: men var skola vi då taga dessa pengar ifrån? Var skola vi taga de
15 miljoner kronor, som finansministern önskar och med rätta kräver -— och
han kommer ju att kräva mera till! Ja, den frågan är naturligtvis icke lätt
att besvara. Men örn man icke är säker på att denna beskattning över huvud
kommer att ge det beräknade beloppet och att den är nyttig, måste det väl vara
riktigare och klokare, att man i avvaktan på utredningen i motsvarande mån
höjer den direkta skatten i stället för att i ett outrett läge föregripa den utredning,
som vi vänta på och som vi böra avvakta.

_ Sedan vill jag i detta sammanhang hemställa till herr finansministern, huruvida
han icke skulle vilja tala med sin vän och kollega försvarsministern och
fråga honom, örn han verkligen fortfarande anser, att det kan vara klokt, att
den väldiga militärmanöver, som är planerad till hösten, som ju enligt tidningarna
är den största vi någonsin ha haft i vårt land och som lär bli en av die
dyrbaraste vi någonsin ha haft, bör äga rum under ett sådant finansiellt läge

Onsdagen den 27 april.

11 Nr 30.

som det nuvarande. Jag undrar också, huruvida det icke vore lämpligt, trots att
staterna för militärväsendet i väsentliga delar äro fastställda, att regeringen
toge under förnyad omprövning, huruvida det dock icke vore möjligt att genom
inskränkningar och indragningar på detta område ernå besparingar, som åtminstone
i någon mån kunde bidraga till att förbättra det statsfinansiella
läget.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Det framgår ju av

bevillningsutskottets betänkande, att vi ingalunda gått till beslut i denna fråga
utan att vi ha beaktat, såsom även betonats i utlåtandet, att den föreslagna
skattehöjningen är högst avsevärd. Det är ju tydligt, att örn icke det budgetära
läget varit sådant, att den varit nödvändig, hade det kunnat vara anledning
till att försöka göra några prutningar. Men jag förutsätter också, att om
icke det budgetära läget varit sådant som det är, hade väl icke förslaget lagts
fram i den form det fått från Kungl. Maj:ts sida.

Det har icke kunnat inom utskottet anvisas något sätt, varpå man skulle
kunna täcka de brister, som skulle uppstå, i fall man prutade på de beräkningar,
som gjorts i den proposition, som ligger till grund för det föreliggande betänkandet.
Den siste ärade talaren har ju visserligen här funderat över huruvida
det icke vöre möjligt att på andra vägar, såsom genom ökning av den
direkta inkomst- och förmögenhetsskatten, få in högre belopp till statskassan.
Men jag tror, att läget är sådant, att även dessa skattekällor komma att i ökad
utsträckning tagas i anspråk, så långt som det kan anses vara tillrådligt.

Vidare har man ju inom utskottet funderat över huruvida man genom att
lätta på utgifterna skulle bliva i tillfälle att nöja sig med en något mindre
skatt. Men örn man då tänker på vad ifrågavarande penningmedel i främsta
rummet skola användas till, nämligen vägarnas underhåll, torde ingen vilja
reflektera på att man skulle gå in för att minska det procentuella bidrag till
vägarnas underhåll, som nu utgår av automobilskattemedel. Detta har ju under
de senaste åren ökats i flera etapper, men jag tror, att vägunderhållet är
så pass betungande för väghållningsdistrikten i olika delar av landet, att det
icke skulle ha blivit någon större anslutning till förslag örn en sådan minskning.

Då hade man stått inför möjligheten att, örn man hade fått in mindre belopp,
bygga nya vägar, bredda och förbättra vägarna i ett något saktare tempo
än för närvarande sker, och jag skall villigt erkänna, att örn det varit endast
för den sakens skull, skulle man kunnat tänka på att, trots behovet av
att få nya vägar samt att få gamla vägar breddade och förbättrade, minska
något på takten. Men då kommer man till det spörsmålet att arbetstillgången
i stället förminskas; och jag tror icke, att någon vill reflektera på att ordna
det så för närvarande att följden skulle bli, örn man här hade ett mindre antal
miljoner till förfogande, att man finge lämna ett högre belopp till arbetslöshetsanslaget,
då det ju bleve samma krav på statskassan för att täcka detta
belopp.

Dessa olika synpunkter ha gjort, att utskottet stannat för att tillstyrka bifall
till Kungl. Maj :ts förslag.

Det har anförts att skatten skulle kunna i och för sig anses vara för högt
tilltagen. Men med hänsyn till vägslitningen och örn man gör en jämförelse
med utländska förhållanden, tror jag icke att det kan påstås, att man kommit
över den gräns som kan anses lämplig. Vi böra taga i betraktande den utredning,
som skulle söka konstatera dessa förhållanden, och vi få även tänka på
den starka konkurrens som bilarna mer och mer utöva gentemot andra trafikmedel,
t. ex. järnvägarna; det är då naturligt att bilarna få betala viss andel

Äng. höjning
av aulomobilskatten
m. m.
(Forts.)

Nr 30. 12

Onsdagen den 27 april.

Ang. höjning
av automobilskatten
m. m.
(Forts.)

för vägsliträngen och för de förmåner som biltrafiken har. Jag vill bestämt
konstatera, att den avsevärda förbättring av vårt vägväsen, som skett under
de senare åren, har lämnat full kompensation för den ökning i bilskatten som
hittills blivit pålagd. Örn man tänker sig en sju, åtta eller tio år tillbaka
och gör en jämförelse mellan det tillstånd, i vilket vägarna befunno sig då, och
det tillstånd, i vilket de numera befinna sig, tror jag, att varje bilägare med
erfarenhet måste erkänna, att den skatt han betalar får han mycket god valuta
för. Det blir högst betydligt mindre slitage av fordonen och gummiringarna,
och åtgången av bensin minskas också, då vägarna befinna sig i det skick, vari
de nu befinna sig, mot vad som skulle vara fallet, om vägarna nu befunno sig
i samma skick, som de gjorde för åtta ä tio år sedan. Jag tror, att det nationalekonomiskt
sett är riktigt — jag har betonat det inom bevillningsutskottet, och
jag vill även betona det här i kammaren — att vårt land försöker hålla sig
med goda vägar. Det material, som användes till bilar och bildelar, importeras
till allra största delen och för högst avsevärda belopp; likaså importeras sådana
varor som gummi och bensin, och i den mån vi kunna minska åtgången
av dessa materialier genom att vi ha goda vägar, måste det anses vara för vår
handelsbalans och vår nationalekonomi en riktig utveckling. Vägunderhållet
kunna vi göra med egen arbetskraft, och det material som behövs för detta underhåll
tillverkas till största delen inom landet.

Herr Ström gjorde en erinran, som jag tillåter mig i korthet bemöta. Han
sade, att bensin åtgår till en hel del ändamål som icke ha med vägtrafiken att
göra. Motorbåtar få betala ett högt pris för bensin, men de ha icke något gagn
av att vägarna förbättras. Det är visserligen sant, att så är förhållandet, men
det är omöjligt att avväga förhållandena så, att man kan giva restitution åt var
och en liten avnämare av denna vara. Vi få tänka på att även de vid vissa
tillfällen lia gagn av goda och bra vägar.

Jag vill göra en jämförelse. Man kan tänka sig att en bilägare kör på enskilda
vägar, och man kan icke restituera den bensin som därvid åtgår, utan
man får låta det ena jämna ut det andra. Örn man undersöker hithörande förhållanden,
finner man många jämförande exempel med vad herr Ström framhöll
och med det som framhålles i det särskilda uttalande, som fogats till utskottets
betänkande av utskottets vice ordförande.

Jag skall nu med några ord bemöta reservanternas framställningar. Herr
Hjalmarsson sade, att han ansåg att man skulle taga hänsyn till bilarnas användning
och att det icke vore riktigt att pålägga så hög beskattning å fordonen,
utan att man i stället borde höja gummiringsskatten. Jag vill då lämna
den upplysningen, att gummiringsskatten höjts med 75 procent och att fordonsskatten
höjts med endast omkring 11 procent, och det är i enlighet med de direktiv
som riksdagen tidigare givit. Det förefaller mig som örn herrar reservanter
hade anledning att vara belåtna med den avvägning som sålunda skett.
Jag vågar säga, att det förefaller mig som om det icke skulle finnas någon
särskild anledning att avväga skatten på det sätt, att man därigenom onödigtvis
uppmuntrar människorna att skaffa sig bilar. Örn man ser saken från allmän,
nationalekonomisk synpunkt, kan det icke anses vara någon önskvärd utveckling,
att man köper bilar antingen man behöver dem eller ej. Det är visserligen
mycket angenämt och gentilt att ha egen bil, men man har ingen anledning
att särskilt uppmuntra folk att köpa bilar, allra minst nu, då det finnes
god tillgång på busslinjer och hyresbilar, som stå till förfogande. Den enskildes
ekonomi mår mången gång bättre av att man betänker sig mer än en
gång, innan man köper egen bil.

Vidare har det framhållits, att denna skatt skulle vara så tilltagen, att man
kunde beräkna att skattebeloppet icke skulle komma att inflyta. Ja, det ha
vi ingalunda förbisett inom bevillningsutskottet. Jag vill erinra örn att de be -

Onsdagen den 27 april.

13 Nr 30.

räkningar som gjorts gått till rätt avsevärt högre belopp än vad som slutligen Ang. höjning
fastställts såsom antagligt. Men med hänsyn till depressionen har man an- av automobiU
sett att det skulle vara tillrådligt att räkna försiktigt, i synnerhet då depressio- 3 "*• m‘

nen är så svårartad som den nu är. Det kan hända att den blir så svårartad, att ( or
det icke kan räcka till den ökning som beräknats, men det kan icke hjälpas,
man får taga in vad som inflyter och i kommande beräkningar får man anslå
något mindre belopp till vägarna, ifall man icke finner anledning att ytterligare
avväga förhållandena.

Den reservation, som framförts av herr Ericson i Oberga m. fl., innebär, att
det belopp, som skulle inflyta, högst väsentligt skulle förminskas, men då reservanterna
icke angivit, varifrån man skulle taga beloppen, som erfordras för
att täcka uppstående brist, kan jag för min del icke tillråda kammaren att reflektera
på att bifalla den reservationen.

Vad beträffar herr Hjalmarssons med fleras reservation är det visserligen
sant, att dessa reservanter föreslagit en kompensation i för den av dem påyrkade
minskningen i fordonsskatten, i det att de förordat en höjning av gummiskatten,
men som jag tidigare framhållit, tror jag, att Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag är bättre avvägt än reservanternas.

Herr talman, med dessa ord ber jag få hemställa, att kammaren ville bifalla
utskottets förslag.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Ehuru jag har deltagit rätt mycket
i bevillningsutskottets behandling av denna fråga, har jag icke kommit
att vara närvarande vid det tillfälle, då utskottet fattade sitt beslut, och jag
ber därför att få begagna tillfället här att med några ord angiva de synpunkter
på frågan, som komma mig att rösta för utskottets förslag.

För min del har jag ställt mig synnerligen tveksam från första början, ja
rent av motvillig mot varje ytterligare ökning av automobilskatten. Genom den,
så kallade landshövdingmotionen i fjol höjdes skatten å bensin med 8 miljoner
kronor. Den höjning som nu skall beslutas belöper sig till 15 miljoner kronor,
och det gör tillsammans en höjning av beskattningen å biltrafiken med 23 miljoner
kronor inom loppet av två år. Det är ett oerhört stort belopp detta, och
det är alldeles otvivelaktigt enligt min mening att på många håll komma
dessa höjningar att vålla svårigheter för den näring som består i att bedriva
olika slags automobiltrafik, fraktande av gods och personer på landsvägarna
med hjälp av automobil. Det antal personer, som lever på denna landsvägstrafik,
torde uppgå till åtminstone 100,000 huvudpersoner så att säga, oberäknat
de personer mot vilka dessa huvudpersoner ha försörjningsplikt, familjemedlemmar
och andra; och en för hård åtstramning av motortrafikens
livsvillkor kommer, såsom herr Fredrik Ström framhöll, otvivelaktigt att
medföra arbetslöshet. Det har emellertid icke lyckats mig eller någon annan
att finna en utväg vid sidan av den som är föreslagen av herr finansministern
för att täcka dessa 15 miljoner kronor. Man skulle kunna tänka på en höjning
av inkomst- och förmögenhetsskatten, men det hjälper icke från den synpunkt
som är gemensam för herr Ström och mig, nämligen hänsynen till sysselsättningsgraden
av arbetskraft i landet. Det är faktiskt på det viset, att
en stor del av vår industri för närvarande icke kan betala räntorna på sina lån
utan måste låna pengar till dessa, och de få även låna pengar till betalning av
redan debiterad, nu under året förfallande skatt på tidigare årsinkomster.
Det är uppenbart att en mängd sådana företag genom en väsentlig ökning av
skatten kommer att råka i svårigheter för framtiden, och det kan också medföra
betydande arbetslöshet. Även när det gäller enskilda, kan en höjning av
den allmänna skattebördan medföra en minskning i den mån, i vilken man för

Nr BO. 14

Onsdagen den 27 april.

Äng. höjning personligt bruk använder automobil och således också leda till ett dåligt resulav^andomobU-
från arbetslöshetssynpunkt.

S (? u) m För m*n ^ ^ar följaktligen nödgats att acceptera den kungliga propo0
sitionen i den form utskottet givit densamma, ehuru det har skett med både
högt uttalade och tysta protester. Att jag går med utskottet, hindrar mig emellertid
icke att till herr finansministern och även till min högt ärade förman,
herr kommunikationsministern, rikta en vädjan att de måtte ha ögonen inriktade
på det problem som ligger bakom liela denna fråga, nämligen vårt vägproblem.
Det är alldeles riktigt som utskottets ärade ordförande sade, att goda vägar
och tillräckliga vägar äro ett livsvillkor för vårt land; men även av de bästa
ting kan man få för mycket, och enligt min uppfattning är det fullständigt
orimligt att fordra, att automobiltrafiken skall betala underhållet av de många
och långa kulturvägar, som man på sista tiden byggt, vägar utan någon som
helst ekonomisk betydelse, tillkomna endast för att tjäna ett litet fåtal glest
boende människor. Dessa vägar slitas knappast av automobiltrafiken i någon
nämnvärd omfattning, men även örn vägar icke begagnas kosta de som bekant
pengar för underhåll. De skäras sönder av vårfloden, och trummorna frysa
sönder under vintern, och allt möjligt sådant inträffar. Det kommer ett underhåll
å alla våra vägar som är oberoende av den trafik som bedrives på dem.
Det kan vara riktigt, att på de för automobiltrafik viktiga vägarna automobiltrafiken
skall betala även detta, så att säga, bottenunderhåll av vägarna, men
för kulturvägarna är det nödvändigt att statsmakterna få taga denna del av
underhållet på sig. Eljest kan man slutligen komma därhän, att man råkar i
samma sax som man fastnade i uti Ryssland på sin tid och som vi delvis
råkat i även i västerlandets civiliserade länder, när det gäller förhållandet
mellan olika produktionsgrenar. Lantbruket har länge lidit av att det har
haft för små inkomster i förhållande till priset på industriprodukterna. Vi få
icke styra så till här i landet, att vi få så många vägar att underhålla med
•automobilskatten, att automobiltrafiken blir en oekonomisk hantering och
att den därför kommer att avtaga i de trakter, där den eljes skulle ha sina
bästa förutsättningar. Här i Sverige ha vi, enligt vad det upplysts, en kilometer
väg på 82 invånare, och vi ha här ett bland de längsta vägnät i världen
i förhållande till folkmängden; under denna svåra tid måste vi tillika
bygga ytterligare många och långa vägar för att lindra arbetslösheten. Att
minska vägbyggandet nu, låter sig icke göra. Min vädjan gäller alltså, att man
må beakta, att, då de tillfälliga svårigheterna blivit övervunna, man får ålägga
sig måtta även i vägbyggandet, i den mån staten icke ur kultursynpunkt är villig
att betala kostnaden för vissa vägars anläggande och underhåll.

Med uttalande av detta ber jag, herr talman, örn ock med all reservation, att
få yrka bifall till bevillningsutskottets hemställan.

Herr Löfvander: Herr talman! Då jag är motionär i denna fråga, ber jag
att här i kammaren få säga några ord.

Det är ju självklart, att den skärpning av automobilskatten som här är
föreslagen kommer att bli ganska kännbar för den del av landsbygdens befolkning
som har dåliga järnvägsförbindelser. Man har under årens lopp
skaffat sig billiga bilar, och man har nytta av dessa bilar, då man skall färdas
till de platser, där man skall avsätta sina produkter. Det har gått in i den
allmänna ordningen, att man skall ha automobil, och man är beroende av att
dessa fordon icke beläggas med för hög skatt och att icke frakter och priserna
på de förnödenheter, som landsbygdens folk ha att skaffa sig, bli alltför höga.

Med den motion, som jag har tillåtit mig väcka, har jag åsyftat att stödja
automobilägare, som använda automobiler i mindre utsträckning än yrkeschaufförer
och liknande. Med denna motion har jag icke avsett att på något

Onsdagen den ‘17 april.

15 Nr 30.

sätt rubba Kungl. Maj:ts beräkningar, utan jag har framhållit att man, därest
det belopp man räknat med i den kungliga propositionen är oundgängligen erforderligt,
i stället skulle lägga en högre skatt på gummiringar. Samma synpunkt
har framförts i den socialdemokratiska reservationen. Jag har fäst
mig vid dessa båda reservationer inom utskottet, och jag anser att meningsskiljaktigheterna
icke äro större, än att de hade kunnat diskuteras ihop inom
utskottet. Båda dessa reservationer avse en lindring för dem, som använda
automobil i mindre utsträckning.

Jag tillåter mig, herr talman, att till en början yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Ericson i Oberga m. fl., men detta utesluter icke
att jag möjligen i slutklämmen kommer att ansluta mig till den socialdemokratiska,
d. v. s. den av herr Hjalmarsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag hade icke tänkt att uppträda i denna
viktiga fråga. Men då jag hörde utskottets ordförande utveckla sina skäl, fann
jag däruti grunder anförda, som icke återfinnas i utskottets betänkande och
som göra mången betänksam örn vad huvudanledningen kan var till att en ökad
beskattning nu återigen skall läggas på automobiltrafiken, om den är rättvis
och oundgänglig, eller örn biintressen tillkomma som vilja gynna sig på bekostnad
av automobiltrafiken. Det hade varit lyckligt örn de skäl, som bland annat
anförts av utskottets ärade ordförande, även hade öppet kommit fram i utskottets
betänkande. När jag lyssnade till ordföranden, begärde jag tämligen
oöverlagt och temperamentsfullt ordet, herr talman, och då jag nu fått ordet,
får jag lov att begagna det.

Första frågan är då, när man letar efter skatteobjekt, örn automobiltrafiken
är en lyxtrafik. Det var icke automobilmannen Fords mening, att denna trafik
skulle vara en lyxtrafik. Han ville åstadkomma att biltrafiken, såsom ett
modernt trafikmedel av största betydelse både för människornas andliga förkovran
genom umgänge med naturen och för det finansiella tillståndets underlättande
genom ett nytt kommunikationsmedel, mer och mer skulle tränga ned
till att bli menige mans tillhörighet. Denna synpunkt ligger icke bakom propositionen
och har icke heller, såvitt jag hört, eljest i detta sammanhang uttalats.
Men den bör i alla fall fasthållas mot det påståendet, att det här gäller
en lyxproduktion, som man lämpligen kan beskatta i växande omfattning.

Det har både i motioner och i de föregående anförandena här betonats, att
man känt sig tveksam, ja, bekymrad inför denna beskattning. Den drabbar
vissa landsändar, som ha dåliga järnvägsförbindelser, och de bli sålunda missgynnade
av statsmakterna, under det att andra landsändar bli gynnade. Den
kommer att öka arbetslösheten bland personer, som ha sin knappa bärgning på
att transportera varor och personer per automobil, den kommer att minska möjligheten
till varuutbyte och därav ett förbilligande av produktionsmedlen och
konsumtionsartiklar som bilismen medför, och det kommer att leda till att denna
skatt kommer att hårdast drabba de mindre bärkraftiga. Den kommer icke
att träffa lyxautomobilerna, den kommer icke att träffa de förmögnare klassernas
nöjesautomobiler, utan den kommer att drabba arbetsfolkets automobiler.
Huru många få icke med möda anskaffa automobiler för sina behov och
hur många få nu sälja dem för vrakpris? Det finnes ej och kommer ej att
finnas någon statistik på detta. Man borde åtminstone någorlunda veta vad
man gör, innan man pålägger en sådan skatt, någon vägledning för sitt bedömande.
Jag förstår att, örn skatt lägges på enbart de mera bärkraftiga automobilbrukarna
och ägarna av lyxbilar, så skulle detta icke slå i spann. Det är
många bäckar små som göra en slör å i budgeten, och därför har man tillgripit
en generell beskattning med några små insatser till lindring i någon mån, såvitt
man kunnat, för småfolket.

Äng. höjning
av automobilskatten
m. m.
(Forts.)

Nr BO. 16

Onsdagen, den 2)7 april.

Ang. höjning
av automobil.
skatten m. m,
(Forts.)

På samma gång som man tagit avstånd från att göra denna trafik till menige
mans tillhörighet allt mer och mer, stöcker man i stället genom sådana
åtgärder den saken. Jag vill icke beskylla regeringen. Det beror av konjunkturerna,
att skatten drabbar hårdast de minst bärkraftiga, men man bör
då icke i sina motiveringar lägga sig till med oriktiga synpunkter, ty då kommer
man fram till oriktiga resultat, när man skall bestämma beskattningsobjekten
och avväga beskattningen därefter.

Sedan sade utskottets ärade ordförande — ja det vill säga det sade icke ordföranden,
men det hör man överallt, det ligger i luften — att det dock är en
lyxtrafik, och alltså skall man angripa densamma. Utskottets ordförande uttryckte
detta så, att man icke onödigtvis skall uppmuntra folk att köpa automobiler.
Där komma främmande synpunkter! Skatten skall läggas så, att
folk icke kan lägga sig till med automobiler. Men bäste herr ordförande, då
motverkar man ju beskattningens syfte, som är att folk bör gärna lägga sig
till med automobiler för att man skall få något att beskatta! Då nu säges,
att detta skall vara en preventiv lagstiftning för att förhindra oförståndiga
människor att inköpa automobiler, så vet man icke vad som är huvudorsaken.
Av utskottsmajoritetens motivering framgår att denna skatt åstadkommit
mycket bekymmer, det framhålles såsom en naturlig sak, och så kommer
ordföranden och saltar på detta oöverlagda eller åtminstone överraskande
sätt!

Vidare råkade ordföranden säga något, som bevillningsutskottet heller inte
säger, nämligen att vi även måste betänka, vilken konkurrens bilismen innebär
för järnvägarna. Ja, se där komma jämväl de främmande privatintressena
in! Det säger inte utskottet, men ehuru utskottet inte betonar det, utan
blott dess ordförande, så är utskottet därigenom dock misstänkliggjort. Man
kan misstänka, att det ligger en hund, kanske många sådana hundar begravna
under utskottets betänkande, vilket är ovärdigt ett bevillningsutskott, särskilt
i depressionstider. Det är således för att de som ha aktier i järnvägarna inte
skola förlora sin utdelning eller för att de järnvägar, som äro fel lagda, inte
skola gå under, som man skall lägga denna börda på det arbetande folket och
göra en otidsenlig insats i utvecklingen! Det har utskottets ordförande sagt
ifrån, och han talar inte bredvid munnen. Vad utskottets hjärta kanske varit
fullt av, det kom fram över ordförandens läppar.

Nu finns det ett slags bilar, som ordföranden kanske också vill ha bort såsom
onödiga, nämligen sådana, som ha till uppgift att bereda särskilt stadsbefolkning,
men även andra tillfälle till rekreation i naturen. I stället för att
tillbringa de lediga stunderna med att förstöra pengar på tobak och sprit och
restaurangbesök i de stora städerna, ha medelklassfamiljer och bättre avlönade
arbetarfamiljer funnit det med sin andliga förkovran och ekonomiska möjlighet
förenligt, att i bilen se ett hälsomedel, att ha en liten »fordhoppa», som
den förr kallades, men som numera är en verklig fordbil, med vars tillhjälp de
kunna komma ut i naturens sköte och kampera och se nya trakter, som de annars
inte fått se. Den sortens bilar äro dock icke heller lyxbilar, utan de tillgodose
andliga och berättigade behov vid sidan av de ekonomiska, som biltrafiken
här anses eljest ha till uppgift att tillgodose.

Då skulle jag hellre vilja rekommendera — det bär ju för övrigt ställts i utsikt
— att hårdare beskatta tobak och sprit och att, som man i utlandet gör
under ekonomiska nedgångstider, t. o. m. beskatta restaurangbesöken genom
att bestämma, att på notan skall upptagas en avgift till det allmänna bästa
av dem som besöka restaurangerna. Nu lära, som sagt, spriten och tobaken
ytterligare få sitt, och det kommer jag inte att göra någon invändning emot,
ty jag har själv inte behov av dem och understöder därför för billigt pris attentat
mot dessa enligt min mening onödiga saker. På restauranger går jag och

Onsdagen den 27 april.

17 Nr 150.

min familj också sällan, så en beskattning här må också vara bänt, om jag nu
skall tala som privatintressent i den här saken.

Jag har emellertid med dessa ord velat framhålla, hur många betänkligheter,
som ligga bakom denna fråga, och hur oklart utskottsutlåtandet är i fråga om
de rätta bevekelsegrunderna. Jag förmodar, att det är ett sammelsurium av
enskilda intressen, som också sammangaddat sig där.

I tider som dessa få ju alla säga sig, att något måste göras, men efter oss
kommer just icke minst genom dylika provisorier —■ syndafloden. Jag har
inte något annat sätt att föreslå för upptagandet av nya skatter. Det föreligger
intet förslag att beskatta endast den automobiltrafik, som lätt bär den,
d. v. s. överklassens, den högre medelklassens och även mellanmedelklassens
automobiltrafik, men jag förstår, som sagt, att det då inte skulle slå i spann.
Skatten måste ut av de fattigare bilägarna, annars blir det inga summor av
den. Man förstår, att en finansminister kan resonera på det sättet.

Jag har, herr talman, ingen befogenhet eller möjlighet att framställa något
yrkande. Jag har endast tillåtit mig framlägga några synpunkter på det föreliggande
ämnet.

Herr statsrådet Hamrin: Herr talman! Jag behöver väl inte upprepa vad
jag sade i början av mitt förra anförande, att det var med beklagande jag
nödgades framlägga denna proposition. Jag skulle kunna gå ett steg längre
och säga, att jag instämmer i åtskilligt av den kritik, som här blivit riktad
mot förslaget, i den mån man beklagar, att man nödgats framlägga en sådan
proposition. I anledning av vad herr Lindhagen yttrade bör jag kanske tilllägga,
att jag inte träffat någon människa, som överhuvud varit glad åt
skatter, utan alla, vem som än drabbas av skatterna, klaga. Det har framför
allt skett på sista tiden, när det varit fråga örn att ytterligare höja spritskatten;
då ha de, som i olikhet mot herr Lindhagen och mig använda sådana
drycker, klagat och sagt, att de redan existerande påläggen äro alldeles tillräckliga
och ej böra bli föremål för ytterligare höjning. (Herr Lindhagen:
Jag använder dem också, men mycket sällan!) Ja, då bidrar även herr Lindhagen
något till den skatten. Jag gör det inte alls. Emellertid drar jag
den konklusionen, att varje människa, som drabbas av skatter, beklagar detta
och tycker att det vore bäst, örn han vore fri från desamma.

Det var emellertid, herr talman, inte för att säga detta jag begärde ordet,
utan för att åtminstone i någon mån påvisa, att de svartmålningar, som man
gör sig skyldig till, inte äro riktigt vederhäftiga. Jag skall strax komma
till herr Ströms uppgifter. Örn herrarna behagade se på de tabeller, som
finnas som bilagor till propositionen, så finner man där en tabell 8 beträffande
personbilar. Örn man beräknar, att de användas 1,200 mil per år,
utgör skattehöjningen 3.9 öre per tonmil; d. v. s. för en bil, framförd med
1 tons belastning 1 mil, utgör skattehöjningen i genomsnitt 3.9 öre, och för
de allra minsta bilarna utgör skattehöjningen 1.4 öre. Tar jag så en annan
tabell, nr 10, som gäller bussarna, så finner man att under förutsättning
där av 6,000 mils körning per år, utgör höjningen per tonmil 2.1 öre i genomsnitt.
Vad Stockholmsbussarna beträffar, har man uppgivit för mig, att de
äro hänförliga till dem, som betecknats med B 2; för denna kategori utgör
skattehöjningen 2 öre per tonmil. För lastbilarna, som ju en talare här särskilt
_ berörde, återfinnes statistik i tabell 11. Man har utgått ifrån att en
lastbil kör 1,800 mil per år, och även i det fallet utgör skattehöjningen i
genomsnitt 3.9 öre per tonmil; för att ännu mera förenkla exemplet kan
man säga, att den utgör ungefär 1/3 öre för framforsling av 100 kg en mil.
Även om jag inte vill säga, att detta är så obetydligt, så kan man dock ej
därav draga den slutsatsen, som herrarna göra, att en sådan skattehöjning

Första kammarens protokoll 1932. Nr SO. 2

Ang. höjning
av automobilskatten
m. m.
(Forts.)

Nr 30. 18

Onsdagen den 27 april.

Ang. höjning
av automobilskatten
m. m.
(Forts.)

skulle medföra en väsentlig och betydande minskning i trafiken, dag vill
härutinnan nämna, att fjolårets beslut, som avsåg höjning av bensinskatten
från 6 till 8 öre per liter, inte har åstadkommit någon minskning i bensinförbrukningen.
Det är möjligt, att en minskning nu kommer att inträda, men
i så fall vill jag göra gällande, att det nog är depressionen, som sätter in på
detta område lika väl som på många andra.

Vidare vill jag nämna till herr Ström, och det är kanske lämpligt att säga
detta offentligt, så att inte herrarna i Stockholms stadsfullmäktige, när ni
gå att besluta örn taxorna, bara åberopa dessa skattehöjningar för en betydande
ökning av avgifterna i busstrafiken: Jag har här framför mig två utredningar
just angående busstrafiken i Stockholm. Jag skall hålla mig till
den, som har resulterat i den största höjningen. Då skulle kostnadsökningen
för Stockholms stad ligga mellan 175,000 och 200,000 kronor; fördelat på
hela trafiken skulle det berättiga till en höjning av omnibusavgifterna med
ungefär V2 öre. De beräkningar vi gjort i finansdepartementet med tillgängliga
siffror skulle berättiga Stockholms stad att höja bussavgifterna med
V* öre. Jag har velat nämna detta för att påvisa, att de där svartmålningarna
inte äro befogade eller så vederhäftiga, som man tycks vilja göra gällande.

Herr Lindhagen yttrade, att man inte kommer åt lyxtrafiken. Ja, det
vet jag inte, men en av de organisationer, som protesterat mest högljutt och
som, säges det mig, också satt i gång åtskilliga av de protestmöten, som
insänt en massa resolutioner, är ju den kända kungl, automobilklubben, som
jag själv sedan något tiotal år tillhör. Men jag vill begagna tillfället säga,
att jag tycker, att en proteströrelse är mycket olämplig från det hållet, där
man tar ut årsavgifter från 75 till 100 kronor per medlem. Där har man
ingen anledning att protestera mot en skattehöjning av detta slag för sin
del. De ha råd att bära den skattehöjningen. Den drabbar icke några av
de intressen, som här berördes av herr Lindhagen, men jag nämner det, därför
att det visar att man även på det hållet således, menar, att skattehöjningen
träffar den s. k. lyxåkningen.

Herr Bärg: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att med några
siffror ge en antydan örn vad denna ökade beskattning innebure för trafiken.
Nu har herr finansministern förekommit mig, och jag har därför ingen
anledning att offra någon tid på den saken. Jag anser dock, att det är
ytterst påkallat, att man både i kammaren och ute i landet tar fasta på de
uppgifter, som herr finansministern här lämnat och som återfinnas i propositionen,
så att man inte själv går i den vanföreställningen eller söker inge
allmänheten den, att detta skulle vara en sådan orimlig beskattning^ att den
i och för sig skulle innebära ett dråpslag mot ett viktigt kommunikationsmedel.
Det är en ytterligare tunga, det är sant, och det kan vara en besvärande
tunga för trafikväsendet, men inte är det så omstörtande som man från
vissa håll tycks vara angelägen att göra det till.

När herr Örne yttrade sig här, gjorde'' hail det, såvitt jag fattade honom
rätt, för att betyga sin personliga stora ovilja mot det skatteprojekt, som här
föreligger. Jag kände mig inte tillfredsställd med att kammaren skulle få
den uppfattningen, att han var den ende i utskottet, som hyste denna ovilja.
Man har ju mer eller mindre behov att ge starka uttryck åt sin ovilja, och
det ligger ju efter vars och ens kynne. Jag försäkrar kammaren, att de
känslor, som herr Örne gnat uttryck åt, besjälade nog allesammans i utskottet
och även och icke minst herr finansministern har givit uttryck häråt. När
man i alla fall kommer till det resultatet, som både herr Örne och jag och
mina partivänner gjort, att man inte har annat att göra än att hålla till godo
med denna bittra kalk, så kan man ju, synes det mig, svälja den utan

Onsdagen den 27 april.

19 Nr 30.

alltför stora grimaser. Man kommer i alla fall, såvitt jag förstår, inte
ifrån elen.

Herr Ström påvisade, att med realiserande av det nu föreliggande förslaget
skulle säkerligen uppstå en betydande arbetslöshet. Ja, det är ju möjligt,
men jag tror nog att man överdriver i det fallet. Otvivelaktigt kommer det
att ha menliga inverkningar på sina håll, men skälet varför jag och mina
partivänner kunnat ansluta oss till utskottets förslag är just tanken på den
hjälp man skulle kunna bereda de arbetslösa. Det är lätt att säga här, att
man kan välja en annan skatteform, att man kan ta det på den direkta beskattningens
väg i stället och spara den här otrevliga skatteformen. Jag ber att
inom parentes få understryka vad herr finansministern nyss yttrade här, att
man mot varenda skatteform kan finna berättigade anmärkningar ur den ena
eller andra synpunkten, och dessa indirekta skatter äro ju de, som enligt min
mening ge största anledning till anmärkningar. Men jag är övertygad örn,
att innan vi komma till riksdagens slut, blir man tvungen, särskilt örn man
skall tillgodose behovet av arbetslöshetshjälp, att ytterligare höja även inkomstoch
förmögenhetsskatten, örn man vill komma ur fläcken. Så nog blir det
tillfälle att pröva, hur långt man kan spänna den bågen. Och när det nu
för oss i utskottet låg inom räckhåll att tillföra statsverket pengar för att
till huvudsaklig del användas för främjande av arbetstillgången åt de arbetslösa,
så skulle det varit ansvarslöst att avstå från att begagna sig av detta
tillfälle, då man i varje fall är tämligen förvissad om att möjligheten att taga
ut motsvarande belopp att användas för de arbetslösas del på den direkta
skattevägen icke är uppnåeligt. I ett sådant läge blir man tvingad att göra
det möjliga för att icke riskera både att eventuellt gå miste örn detta och att
inte få något annat i stället.

Jag ber att få säga ett par ord i anledning av det särskilda yrkande, som
jag fogat till utskottets betänkande. Det verkar måhända tjat, att jag varje
gång bilskattefrågan är uppe i riksdagen har påpekat en omständighet, som
jag tycker är en verklig oformlighet i fråga örn denna skatt. Jag skulle förresten
kunna inskränka mig till att hemställa till herrar finans- och kommunikationsministrarna,
att när de låta verkställa den utredning, som är ställd
i utsikt i fortsättningen, de i varje fall ägnade mina påpekanden någon uppmärksamhet.
Denna bensinskatt är ju en typisk vägskatt. Alla äro också
ense örn att den skall användas för sådant ändamål. Men den är icke att betrakta
som någon lyxskatt, ty örn så hade varit, skulle man otvivelaktigt ha
skilt mellan bensin, som användes i lastbilstrafik och i annan trafik. Det
har man inte gjort. Och när man har avvägt dessa bilskatter, så har man
sökt göra det så samvetsgrant som möjligt med hänsyn till den skada, som
biltrafiken orsakar vägväsendet. Man har gjort sig mycken och erkännansvärd
möda på vederbörande håll för att få en avvägning med hänsyn till dessa
omständigheter. Man har också genom att fritaga luftfartyg likaväl som
fiskebåtar ytterligare erkänt, att denna skatt enbart är en vägskatt. Då förefaller
det mig gruvligt oformligt, att man jämväl uttager vägskatt av dem,
som till följd av att de fara på sjön, just icke slita vägarna. Jag avser här
motorbåtstrafiken.

Utskottets ärade ordförande sade här mot ett yttrande, som jag förstår att
herr Ström fällt, när jag var ute, att för samma olägenhet äro de bilägare
utsatta, som i stor utsträckning köra på andra vägar än de allmänna, således
på enskilda vägar, som inte åtnjuta någon förmån av dessa bilskatter eller
få del av vägskatterna över huvud. Ja, det kan man säga, men det är ytterst
få bilar, som inte någon gång åtminstone köra på de vägar, som upprätthållas
genom vägskatten. Däremot får man väl utgå ifrån, att det inte förekommer,
att man sliter vägarna med motorbåtar! I den mån dessa motorbåts -

Äng. höjning
av automobilskatten
m. m,
(Forts.)

Nr 30. 20

Onsdagen den 27 april.

Äng. höjning ägare äro därtill skyldiga, betala de ju dock sin ordinarie vägskatt lika väl
av automobil- sorri an(jra vägskatteskyldiga, dels såsom kustbefolkning och dels på öarna
« wera to. m. s^som agare av fastighet eller såsom inkomsttagare. Då de fullgöra sin skylorts''
dighet i detta hänseende, förefaller det mig, som om det vore skäl att pröva,
örn man icke möjligen skulle kunna tillämpa ett restitutionsförfarande, som
gåve rättvisa även ur dessa synpunkter. Går det inte, så får man låta sig
nöja, men det förefaller mig som örn man, likaväl som man på omvägar kan tillgodose
fiskarnas intressen, skulle kunna finna en utväg även här. Och örn
ingen annan utväg ges, så låt då fiskarebefolkningen få tillgodonjuta även den
del av skatten, som belöper sig på andra motorbåtar än fiskebåtar. Det blir i
alla fall resonligare än att ålägga dem att betala direkt vägskatt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Jag begärde ordet i

anledning av vad herr Lindhagen yttrade. Han underkände alldeles utskottets
utlåtande, men jag kunde inte finna att han, då han ville misstänkliggöra
utskottet, mot detsamma gjorde några erinringar, som voro bärande._ Hans
misstankar riktade sig dels mot utskottets betänkande, dels mot däri framskymtande
enskilda intressen.

Jag vet inte, vad det är för enskilda intressen herr Lindhagen åsyftar. Herr
Lindhagen ansåg, att den parallell vi hade gjort med att man borde tillgodose
järnvägarnas intressen skulle innebära några orättmätiga enskilda intressen,
men det kan väl inte vara fallet. I järnvägarna är investerat så mycket ally
mänt kapital, att det är ali anledning att ta en viss hänsyn till att detta i
någon mån kan bevaras och bli räntebärande. Och vad beträffar de enskilda
intressena i järnvägarna tror jag inte det är mycket kvar av dem, ty de flesta
enskilda järnvägarna ha gjort konkurs, och det som är kvar är statslån, obligationslån
o. d. Jag tror därför inte att det finns anledning att hysa bekymmer
för att dessa enskilda intressen skola bli orättmätigt tillgodosedda.

Sedan klandrade herr Lindhagen mig för att jag varit inne på den synpunkten,
att det icke funnes någon anledning att särskilt lägga beskattningen på
så sätt, att man uppmuntrade till onödiga inköp av personbilar. Det är riktigt
att jag antydde det, och den uppfattningen anser jag vara riktig. Men herr
Lindhagen ansåg att det var orätt av mig att göra på det sätter ty då motverkar
man skattens storlek. Han menar, att man i stället skulle gå ut och predika
till folket: Köp mycket bilar, så att skatten blir så stor som möjligt! I
det sammanhanget talade herr Lindhagen örn beskattningen av sprit och tobak.
Jag undrar, när han nu är med örn att bestämma denna skatt till så högt belopp
som möjligt, örn han tänker gå ut och predika i landet: Sup och rök
så mycket som möjligt, annars få vi inte de pengar vi beräknat! Jag tror inte
det är riktigt att gå till väga på det sättet. Man får låta förhållandena avväga
sig i naturliga banor.

Till sist vill jag säga, att när herr Lindhagen begärde ordet, så sade han,
att han gjorde det i hastigt mod och att hans anförande var oöverlagt. Jag
hoppas, att kammaren också fick det intrycket, så att kammaren inte fäster
något vidare avseende vid vad herr Lindhagen anförde.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Blott en liten replik till herr ord föranden

i bevillningsutskottet. Han sade att man inte gärna, kan lagstifta för
alla mindre, enskilda fall — detta på tal örn luotorbåtsägarna._ Ja, det är ju
riktigt, men motorbåtsägarna äro sammanslutna i stora föreningar, som kollektivt
göra uppköp av bensin, och det skulle väl kunna vara möjligt att restituera
till dem lika väl som till fiskeföreningarna. Det är ju, som herr vice
ordföranden i utskottet här framhållit, orimligt, att dessa motorbåtar, som ar -

Onsdagen den 27 april.

21 Nr 30.

betania skaffa sig för att resa ut på lördagar och söndagar för att rekreera Äng. höjning
sig i naturen, skola extra beskattas för vägarnas underhåll, kanske t. o. m. a^ca^^°r^b^
för underhåll av vägarna i Norrland, där det är rena kulturvägar, som byggas
och som mycket gärna för mig må byggas, men där väl inte motorbåtsägarna
i Stockholm eller Göteborg eller Malmö eller Norrköping eller var helst det månde
vara skola bidraga till kostnaderna. .

Sedan vill jag till herr finansministern med anledning av hans replik med
avseende å Stockholms stads bussar säga, att när det är på gränsen, att ett företag
bär sig, så kan en summa, som betyder en ökad belastning av 200,000 kronor
örn året, vara det avgörande, det belopp, som kommer att alldeles omöjliggöra
ett bibehållande av den gamla taxan. Det blir droppen, som kommer bägaren
att rinna över. Jag tror också, att herr finansministern har många sådana
fall inom sin domän. Och då det inte finns någon möjlighet att öka taxan
med 2 öre eller 3 öre -— det skulle bli orimligt att göra det; det går helt enkelt
inte, och ännu mindre Ira vi kvar några halvören att kunna betala med -—
så får man öka med en femöring och sedan försöka att genom rabatter, utvidgningar
av trafiken eller på annat sätt återbetala till allmänheten vad som är
möjligt ur praktiska synpunkter. Men man kan inte undgå en höjning. Vi
kunna inte undgå att höja denna taxa i Stockholm, och jag tvivlar på att man
på många andra håll kan undgå en liknande höjning. Denna skatt kommer
faktiskt att drabba allmänheten, och det i en tid, då man helst skulle se, att
man inte behövde tillgripa en sådan utväg. Man måste ju säga, att när man
nu hör denna debatt, blir man litet betänksam. Finansministern säger själv,
att han med mycket stor tvekan har gått att framlägga detta förslag. Herr
Örne säger, att han inom utskottet varit dubbelt tveksam, motvillig i början.

Herr vice ordföranden säger, att han har inte hara varit tveksam, utan han
har varit fylld av ovilja mot skatten. Och alla förklara, att det är något på
tok med denna skatt. Den blir skadlig, den får konsekvenser, som inte kunna
överblickas; den kanske inte ger, vad som är avsett, men den kan åstadkomma
mycket stora svårigheter. Men likväl accepteras den. Ja, då få ju herrarna
ändå ursäkta, örn det är några, som tycka, att i en sådan situation borde man
kanske funderat ytterligare på denna sak och i varje fall avvaktat den officiella
utredning, som riksdagen har begärt för att kunna avväga de kostnader
för vägväsendet, som skola bäras av motortrafiken. Jag tycker, att det är
en ganska stark plattform, vi ha.

Vidare finnas de, som säga, att 15 miljoner är en stor börda, men dfen bör
inte vara oöverkomlig. Ja, mina herrar, det är dock 27 % genomsnittlig ökning
av skatten. Vad skulle herrarna säga, örn man föresloge 27 % ökning av
inkomst- och förmögenhetsskatten? örn man tar till sådana väldiga ökningar,
kan man förutse, att det måste bli verkningar, som äro av oöverskådlig natur.

Det är visserligen sant, som herr finansministern säger, att örn man beräknar
skatten per tonmil, blir den inte så stor. Det blir D/2—1 öre och inte ens det.

Men det är det sammanlagda beloppet, man måste tänka på. Det är det, att
skatten ökas med 27 %, som är det avgörande. Jag har haft besök av många
chaufförer oell ägare av små bilar, och de ha visat upp, vilka skattekostnader
m. m. de redan ha per år. De gå till 800, 1,000, 1,200, 1,500, 1,700 kronor.

Och så skulle nu därtill komma en summa på 30 kronor, i lindrigaste fall •—
åtminstone enligt deras beräkningar — och ända upp till 90 kronor och däröver.
Ja, det är ju inte så litet ändå för en man, som lever på gränsen till
möjligheten att klara sig. Och vi skola inte tala örn, vilka svårigheter, som
komma att uppstå för en hel del av de motoromnibusbolag, vilka såsom Stockholms
stads omnibussar nu alldeles balansera på gränsen till det ekonomiskt
möjliga. Antingen få de höja taxorna, och då minskar kanske trafiken, eller
också få de inskränka eller nedlägga driften, och då vinna ju inte statsmak -

Nr 30.

22

Onsdagen den 27 april.

Äng. höjning
av automobilskatten
m. m.
(Forts.)

terna någonting på denna skatt. Jag skall villigt erkänna, att det är en svår
situation för regeringen och för finansministern oell för bevillningsutskottet
också naturligtvis; det måste man i rättvisans namn erkänna. Men jag tror,
att man ändå något för lättvindigt gått med på den bär saken.

Dessutom bär man alldeles förbisett arbetslösheten. Herr vice ordföranden
i utskottet t. ex. säger: Hade vi inte nu gått med på detta, hade vi ju inte fått
möjligheter att få anslag till arbetslöshetens bekämpande i samma utsträckning.
Men örn nu resultatet blir — och det har herr Örne intygat och det ha flera
talare sagt, att man måste befara — att denna skatt medför en väsentlig ökning
av arbetslösheten, då blir ju den omtalade fördelen lika med plus minus
noll. Då har man ju ingen behållning av skatten, ty vad hjälper det, örn man
får några miljoner för att minska arbetslösheten på ett håll, när man genom
samma åtgärd ökar den på ett annat håll. Mig förefaller det orimligt, att det
skulle medföra en lättnad i arbetslösheten. Hela resonemanget är mig obegripligt.

Jag har haft överläggningar med representanter för transportarbetarnas organisationer,
vilka vänt sig till mig och hemställt, att jag skulle framföra deras
synpunkter här. Herr Lindley är ju borta i Genéve i allmänt uppdrag. Jag
vill då säga, att med ledning av de överläggningar, jag har haft med dessa
representanter, kan jag inte komma till något annat resultat än att den föreslagna
åtgärden för transportarbetarna skulle medföra mycket svåra konsekvenser
och det på ett område, mina herrar, där arbetslösheten kanske ännu inte är så
överväldigande men där varje ytterligare svårighet kommer att resultera i en
mycket stor och mycket tyngande arbetslöshet. Vad ha vi då vunnit med denna
skatt?

Ja, herr talman, jag måste därför vidhålla mitt yrkande.

Herr Bergman: Herr talman! Man kan naturligtvis i många avseenden

ge den siste ärade talaren rätt, och det har ju här vittnats redan förut av medlemmar
av utskottet, bl. a. av dess ordförande, och även från statsrådsbänken,
att det icke är med lätt hjärta, som man framlägger detta förslag. Men vi befinna
oss i ett tvångsläge, och vi måste taga hänsyn till det.

Vad angår den sak, som den siste ärade talaren berörde, angående nödvändigheten
av att avvakta den utredning, som riksdagen har begärt beträffande
avvägningsåtgärder i avseende på olika sidor av vägväsendet, vill jag erinra örn
att den frågan knappast beröres av det nu föreliggande skatteförslaget. Det
är ju ganska tydligt att, såsom departementschefen anfört, även med den
föreslagna, ökade beskattningen automobiltrafiken icke lär komma att deltaga i
kostnaderna för vägväsendet i större omfattning än som i stort sett motsvarar
dess andel i nuvarande vägtrafik. Den frågan kunna vi därför lämna därhän.

Emellertid vill även jag med anledning av att några talare ha varit inne på
möjligheten att kunna anskaffa andra medel, säga ett pär ord örn den sidan
av saken. Vi befinna oss som sagt i ett tvångsläge, och man måste, såsom situationen
i dag föreligger finna sig i den nu förevarande skatten. Men det hade
otvivelaktigt varit önskvärt, att man först försökt andra vägar. I det avseendet
ger jag åtskilliga av de talare, som ha yttrat sig, alldeles rätt. Själv har jag
Aud flera tillfällen under denna riksdag både genom motioner och på andra
sätt energiskt påyrkat, att man borde anskaffa medel genom starkare beskattning
av vissa fullkomligt onödiga och skadliga men tyvärr mycket allmänna förbrukningsartiklar.
En sådan beskattning drabbas icke av elen vanliga invändning,
som man gör mot konsumtionsskatter, ty konsumtionen är i dessa speciella
fall icke önskvärd, då den länder konsumenterna till skada, i varje fall
ej till någon nytta. Sådana konsumtionsskatter kan man därför med gott sam -

Onsdagen den 27 april.

23

>''r 30.

vete lägga på dem som vilja betala dem. Nu har detta emellertid genom omständigheter,
som vi alla känna till, försummats i många avseenden. Viss möjlighet
till sådan beskattning i någon punkt återstår dock ännu i det avseendet,
och jag har anledning förutsätta, att den nuvarande regeringens ganska
egendomliga obenägenhet att lyssna till råd i berörda syfte skall genom omständigheternas
makt inom en ej alltför avlägsen framtid visa sig betydligt
mindre utpräglad. Men som sagt när man ändå icke velat gå den vägen i sådan
utsträckning, som föreslagits, t. ex. i avseende på tobaksvaror m. m., står
man för närvarande inför nödvändigheten att anskaffa medel på det sätt, som
är föreslaget i dag. Det blir nog behov av de andra medlen ändå, längre fram.

I sammanhang med detta frågade den ärade utskottsordföranden i sin polemik
mot herr Lindhagen, örn man skulle gå ut och uppmana folk att röka så mycket
mer och supa så mycket mer för att man skall få in pengar. Det behöver man
sannerligen inte göra. Det vore fullkomligt onödiga uppmuntringar. Men
däremot kan man uppmana människor att låta bli att underkasta sig dylika
skatter genom att icke deltaga i den konsumtion, som på det sättet beskattas,
och därigenom slippa utgiften för både varan och skatten. Det är däremot
inte lika lätt att säga på det sättet i avseende på den nu ifrågavarande saken,
här gäller det endast i ringare utsträckning lyxartiklar; de flesta motorfordon
äro nog i våra dagar nödvändiga, i varje fall önskvärda.

Det hade alltså varit önskvärt, om man kunnat slippa en ökad beskattning på
sådana fordon, men örn man tar del av de siffror, som i propositionen ha meddelats
angående motsvarande beskattning i andra länder, kan man väl ändå icke
finna detta förslag så upprörande, som många vilja göra det, då man tvärtom
finner, att Sverige dock hör till de länder av dem, för vilka där redogjorts, som
lia den relativt lindrigaste beskattningen på detta område. Det har ju uppvisats
vad det finns för motorskatter i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Nederländerna,
Belgien, Tyska riket, England och Frankrike, länder således, som
befinna sig i vår närhet eller som eljest ha förhållanden, som någorlunda överensstämma
med våra, och därför äro de, som närmast komma i fråga till jämförelse.
Det visar sig då, att i fråga örn personautomobiler fordonsskatten i Sverige
för närvarande är lindrigare än i något annat av dessa länder med undantag
av Finland, och att i fråga om personomnibussar och lastautomobiler endast
i Norge, Frankrike och i vissa fall Finland skatten för närvarande drabbar
något mindre tungt. Det visar sig också, att motorbränslet i Sverige för närvarande
är lindrigare beskattat än i nämnda länder med undantag av Norge.
Och det visar sig vidare, att av de stater, som jag nämnde, vårt land beträffande
personautomobiler har den lägsta sammanlagda skatte- och tullbelastningen
och att i fråga örn personomnibussar och lastautomobiler endast Norge,
Belgien och i något fall Nederländerna visa lägre siffror. Under sådana förhållanden
förefaller det, som örn det knappast vore skäl att, då vi befinna oss
i en sådan situation i finansiellt avseende, som för närvarande är fallet, alltför
mycket klaga över denna visserligen ledsamma men tyvärr för ögonblicket
nödvändiga beskattning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den nu föredragna punkten yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring,
som förordats i den av herr Östergren m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
3:o) att kammaren skulle bifalla utskottets hemställan med den ändring,
som påyrkats i herr Ericsons i Oberga m. fl. vid betänkandet fogade
reservation ; samt 4:o) att utskottets hemställan skulle avslås.

Äng. höjning
av automobilskatten
m. m.
(Forts.)

Nr 30. 24

Onsdagen den 27 april.

Ang. höjning Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
(Forts'') '' övervägande ja besvarad.

Herr Hjalmarsson begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 2 :o) här ovan upptagna yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i punkten a) av betänkande
nr 32, röstar

Ja (

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som förordats i
den av herr Östergren m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkterna b)—d).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Utskottets inledande hemställan.

Bifölls i vad den ej besvarats genom kammarens beslut rörande de särskilda
punkterna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser
beträffande fortsättningsskolans organisation m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna I—VI

Vad utskottet hemställt bifölls.

0m Punkten VII.

fortsättnings- j en inom andra kammaren av herr •/. Wcigne väckt motion, nr 471, hade
tandemedeä hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om utarbesjunde
skolår, tande av kursplaner för ett sjunde skolår, inrymmande den kurs, som nu tillhörde
den tvååriga fortsättningsskolans undervisning, samt att därefter den
ändring i gällande fortsättningsskolestadga måtte vidtagas, att skoldistrikt
med heltidsläsande skolor, som i sjunde klass tillämpade dessa kursplaner,
erhölle tillstånd att ersätta fortsättningsskolan med ett sjunde skolår.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå herr Weijnes berörda motion (11:471).

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Lindblad, Olof Olsson,
Nilsson i Malmö, Walles, Pauli, Anderson i Råstock, Jansson i Falun,
Eriksson i Stockholm, Nilsson i örebro och Ward ansett, att utskottets yttrande
och förslag bort hava den lydelse, reservationen visade. I punkten VII

Onsdagen den 27 april.

25 Nr 30.

av nämnda reservation hade hemställts, att riksdagen måtte i anledning av
herr Wejnes berörda motion (11:471) besluta dels att sådana lärjungar, som
med fullständigt avgångsbetyg avgått från sjunde klassen av folkskola, anordnad
enligt A-formen i gällande undervisningsplan för rikets folkskolor, skulle
under förutsättning att i nämnda folkskola tillämpats vederbörligen fastställd
kursplan, inrymmande, vad anginge sjunde klassen, jämväl fortsättningsskolans
kurs, vara befriade från fortsättningsskolplikt, dels ock i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville låta utarbeta och fastställa sådana
kursplaner, som nyss nämnts.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! För tre år sedan skrev denna
kammare till Kungl. Majit och begärde vissa ting, som i det stora hela inneburo,
att sådana lärjungar, som hade genomgått en sjuårig heltidsläsande folkskola
av typen A — på ett särskilt sätt anordnad -— skulle bli befriade från
sin fortsättningsskoleplikt. Den reservation, som här föreligger under punkten
VII och som jag kommer att yrka bifall till, innebär precis detsamma, som
det denna kammare och riksdagen i sin helhet skrev örn för tre år sedan. Det
kan ju då förefalla vara rätt besynnerligt, att när det i år föreligger en kungl,
proposition örn anordnandet av fortsättningsskolan på olika sätt, ingenting av
det, som denna kammare för tre år sedan var på det klara med borde komma en
gång i författningsbestämmelser, finns i propositionen. Det har företagits en
utredning, men de sakkunniga, som verkställt denna utredning, ha — efter vad
de själva säga •— »efter ingående övervägande av alla de omständigheter, till
vilka hänsyn i detta sammanhang måste tagas», funnit sig böra på grund av
såväl pedagogiska som organisatoriska skäl avstyrka det förslag, som riksdagen
skrev örn. Och departementschefen har funnit de skäl, som dessa sakkunniga
framlagt, vara övertygande. Detta gör, att reservanterna måste komma tillbaka
på nytt för att söka få fram de synpunkter och de förslag, som inte nu
kommit fram i propositionen.

• Vad är det då, som gör, att de sakkunniga måst avböja de tankegångar, som
dominerade här i första kammaren och sedermera också i riksdagens skrivelse?
Herr departementschefen har framlagt två verkligt allvarligt menade anmärkningar,
i viss mån eller kanhända rättare sagt i hög grad stödjande sig på de
sakkunniga. Han menar, att ett sjunde skolår, anordnat på det sätt, som här i
reservationen ifrågasättes och som första kammaren ifrågasatte 1929, skulle
försvåra införandet av undervisningen i arbetskunskap, för den händelse man
hade skolan yrkesbestämd, och skulle dessutom kunna föra med sig en försämring
av skolformerna i en del samhällen. Detta är de två till synes allvarligt
menade skäl, som föreligga. Det finns också andra skäl vid sidan örn dessa,
som jag emellertid har svårt att föreställa mig vara lika allvarligt menade. Utskottsmajoriteten
har låtit dessa båda skäl upprepa sig i sitt utlåtande, men den
tillåter sig ju också vissa utvikningar på egen hand, som då röra förhållandet
mellan stad och land, vilket i visst avseende skulle förryckas, och förhållandet
mellan olika skoldistrikt, som heller inte skulle bli så bra. Men när jag läser
igenom utskottsmajoritetens utlåtande, får jag den bestämda uppfattningen,
att man nog inte kan trolla bort en enkel och klar sak med så pass små knep,
som det här tycks gälla.

Ty hur hänger det egentligen ihop? Hur ligger saken? Normalt är ju
fortsättningsskolan anordnad på det viset, att ovanpå den sexåriga folkskolan,
som skall vara genomgången, har man lagt en fortsättningsundervisning
med 2 gånger 180 timmar •— 180 timmar det första året och 180 timmar året
därpå. Från detta normala tillstånd har det sedermera gjorts en del undantag.
Redan 1925 fingo ”heltidsläsande sjuåriga folkskolor och heltidsläsande
sjuåriga mindre folkskolor rätt att anordna endast en fortsättningsskole -

Orri

fortsättningsskolans
ersättande
med ett
sjunde skolår.
(Forts.)

Nr 30. 26

Onsdagen den 2u april.

Örn

fortsättning sskolans
ersättande
med ett
sjunde skolår.
(Forts.)

kurs på minst 180 timmar. År 1928 gick riksdagen vidare på den vägen
och beslöt, att halvtidsläsande sjuåriga folkskolor också skulle få anordna
endast en fortsättningsskolkurs, för den händelse den omfattade minst 360
timmar. Och nu i dag ha vi ett förslag, som innebär, att halvtidsläsande folkskolor
och halvtidsläsande mindre folkskolor på sju år skola kunna få anordna
en enda fortsättningsskolkurs, för den händelse den omfattar minst 270 timmar.
Reservanterna i sin tur vilja, att en heltidsläsande sjuårig folkskola av
A-typ skall kunna till den sjunde och sista klassen förlägga hela fortsättningsskoleutbildningen.

För att det skall bli klart, vilken skillnad det är mellan de olika förslagen,
bör man egentligen visa upp, vad en sjuårig folkskola egentligen är för någonting,
ty den omständigheten, att många skolor kallas för sjuåriga, betyder inte,
att alla dessa skolor äro lika. Yi lia exempelvis mer än ett pär hundra halvtidsläsande
folkskolor, där småskolestadiet är treårigt och folkskolestadiet
fyraårigt. Vi lia mycket iner än ett par hundra halvtidsläsande, mindre folkskolor
av precis samma slag. Vi ha hela högar av heltidsläsande folkskolor,
där småskolestadiet varar i två år och folkskolestadiet i fem år. Men vad som
är betecknande för alla de olika typer, som jag nu har nämnt, det är, att de
allesammans inte läsa någonting utöver den sexåriga folkskolans kurs. Det är
således egentligen de sex klasserna, som äro strödda ut över sju läsår. Någonting
mera i kunskap, än vad som meddelas i den sexklassiga folkskolan,
ges inte i dessa sjuklassiga folkskolor. Det är därför inte någon skola av
den typen, som reservanterna för sin del vilja ha, utan det är en skola, bestående
av först folkskolans sex klasser och sedan en klass lagd ovanpå dessa
sex, men på ett alldeles särskilt sätt omlagd.

Nu frågar man: hur kan det komma sig, att en skola, ordnad på det nämnda
sättet, skall föra med sig alla de organisatoriska svårigheter, som såväl departementschefen
som utskottet lia talat örn? Vi kunna ju visserligen vara överens
örn, att en yrkesbestämd fortsättningsskola alltid innebär vissa organisatoriska
svårigheter. Och örn den är normal, det vill säga innefattar endast 180
timmar under två år, då kan jag mycket väl tänka mig, att svårigheter skola
uppstå. Men örn jag har en fortsättningsskola, som omfattar ett helt läsår,
således 950 timmar i genomsnitt — var skall man då finna svårigheterna? Man
kan ju med en sådan skola göra ungefär precis hur man vill. Man kan lägga
den yrkesbestämda delen under året hur man vill. Man kan fylla ut den med
annat stoff hur man vill. Man har tillfälle till alla möjliga organisatoriska
bedrifter i en skola av det omfånget. Jag skulle därför gärna velat fråga herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet — för den händelse han
hade varit här närvarande -— hur det kan komma sig, att vad som kan gå, när
en skola omfattar bara 180 timmar, alls inte skulle kunna gå, när samma
skola omfattar 950 timmar. Jag anser det inte lönt egentligen att fråga avdelningens
ärade ordförande om saken, ty han har varit tillfrågad, och enligt
mitt förmenande har han inte lämnat ett tillfredsställande svar. Snarare har
han varit på ungefär samma linje som jag, och 1929 talade han ju varmt för
den skola, som jag nu står och pläderar för — kanske inte alls, tyvärr, med
samma värme. Nog tycker man väl i alla fall, att teoretiskt skall man bättre
kunna planera en skola av denna beskaffenhet, och rent praktiskt skall man
kunna lägga den bättre. För det vanliga förståndet åtminstone är det klart,
att allting bör bli mycket bättre — lika klart som det är, att 950 timmar är
iner än 360.

För övrigt har reservationens skoltyp redan blivit kontrollerad, örn jag så
får säga. I den stad, där jag vissa tider har min vistelse, fick man år 1920,
då man började med fortsättningsskola, att välja mellan två''olika sorter, antingen
man ville gå den normala vägen med 2 gånger 180 timmar eller också

Onsdagen den 27 april.

27

» SO.

lägga till den sexklassiga skolan ett helt läsår, där undervisningen delades på
tre praktiska linjer, sedermera ytterligare utvidgade med en del teoretiskt vetande.
Barnen valde övervägande eller i stor utsträckning denna senare väg.
Lärarna ha omvittnat, att ur såväl kunskapssynpunkt som ur uppfostringssynpunkt
denna skola vida har överträffat vad man även med den starkaste
optimism vågat vänta av den normala fortsättningsskolan. Och målsmännen
ha för sin del instämt i lärarnas uppfattning. Jag tror därför att man lugnt
kan säga, att skälet om de organisatoriska svårigheterna är ingenting annat än
ett rent påhitt, och vad som värre är: det hör just inte till de mera klarvakna
påhitten.

Då ligger det lite mera reson i det andra skäl, som departementschefen anför,
skälet att en försämring kan misstänkas uppkomma på olika håll. Det är
ju visserligen så, att detta skäl går i den profetiska stilen, men det innehåller
i alla fall sådant, som kan vara tänkbart. År 1930, det sista år, varifrån jag
sett någon statistisk uppgift i denna sak, hade vi 354 läraravdelningar, som
omfattade endast klass 7, således en skoltyp av det slag, som jag här talar
för; i det närmaste 30 procent av dessa läraravdelningar tillhörde Stockholms
stad. Örn något av dessa skoldistrikt kommer att försämra sitt skolväsen,
därest reservationen skulle bli riksdagens beslut, det vet inte jag. Det vet ingen
annan: inte utskottet och heller inte departementschefen. Och det är för
resten rätt likgiltigt i detta sammanhang. Ty det skall naturligtvis inte vara
på det sättet, att fruktan för att ett skoldistrikt eventuellt skall försämra sitt
undervisningsväsen skall få utgöra hinder för ett annat distrikt att förbättra
sitt eget. Det får naturligtvis inte vara på det sättet, att Stockholms stad
med sitt skolväsen skall få stänga vägen för alla andra orter i vårt land att
förbättra sitt. Och även om så skulle vara, att något skoldistrikt på grund
av ett beslut i reservationens riktning skulle exempelvis stryka de påhängda
180 timmarna —- så vad inträffar egentligen? Skolväsendet kommer ju i alla
fall att ligga ovanför det normala. Och för resten skall man inte genom organisatoriska
knep förlänga skoltiden för barnen.

Jag har gått med på Kungl. Maj:ts förslag, fastän man naturligtvis på
vissa punkter kan diskutera dess lämplighet. Personligen anser jag exempelvis,
att punkt 3 inte egentligen kommer att utgöra någon förbättring. Men
jag har gått med på det i alla fall, därför att jag anser, att forsättningsskolan
är till för barnens skull och inte tvärtom. Jag vill inte, att fortsättningsskolan
skall vara en en gång för alla stelnad form, i vilken alla skoldistrikts barn
skola stöpas. Jag vill tvärtom, att varje skoldistrikt skall ha rätt och frihet
att så anordna sin fortsättningsskola, som det för varje ort är bäst passeligt.
Det är endast ett villkor, som jag därvidlag har, och det är, att den nya formen
inte får vara sämre än den normala formen utan då snarare bättre. Örn
därför ett skoldistrikt skulle vilja byta ut de 2 gånger 180 timmarna, som den
nuvarande fortsättningsskolan räknar med, och i dess ställe ta ett helt nytt
skolår, där alla de moment, som ingå i fortsättningsskolan, äro så att säga inmonterade,
då menar jag, att det inte skulle vara rätt att genom administrativa
åtgärder söka hindra en sådan utveckling, som i detta speciella fall är en utveckling
till det bättre.

Det är på grund härav, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Linders.

Herr Bergqvist: Herr talman! Jag skall inte försöka att vare sig med

stora eller små knep övertyga herr förste vice talmannen och hans medreservanter
örn företrädet av utskottets ståndpunkt framför reservationen. Men jag

Orri

fortsättnings -skolaris ersättande
med ett
sjunde skolår.
(Forts.)

Nr 30. 28

Onsdagen den 27 april.

Om vill i varje fall säga några ord till försvar för den ståndpunkt som utskottet
fortsättnings- +

skolans ersnt tande

med ett Herr förste vice talmannen började sitt anförande med att framhålla, att
sjunde skolår. 1929 års riksdag beslöt en skrivelse till Kungl. Majit örn utredning rörande
(Forts.) fortsättningsskolans förläggning till ett sjunde läsår i folkskolan. Herr förste
vice talmannen uttalade sin förvåning över, att det inte från Kungl. Majit
kommit något svar på denna riksdagsskrivelse i form av ett förslag i den då
ifrågasatta riktningen. Men saken är ju den, att denna fråga varit föremål
för sakkunnigutredning, och de sakkunniga ha kommit till det resultatet, att
det inte med någon fördel läte sig göra att så att säga inmontera fortsättningsskolan
i ett sjunde skolår. Det är ju inte alltid, som en riksdagsskrivelse leder
till ett lagförslag. Det kan hända ibland, att utredningen går i den riktningen,
att skrivelsen inte leder till något, och det brukar ju inte väcka någon
större förvåning, när så sker.

Herr förste vice talmannen kritiserade de skäl, som av departementschefen
anförts för avböjande av ett sjunde skolår såsom ersättning för fortsättningsskolan.
Det pedagogiska skälet ansåg den ärade talaren inte vara bärkraftigt,
och han nämnde också, att jag inte kunnat ge något svar på den frågan, huruvida
det skulle vara omöjligt att ordna det sjunde skolåret så, att ämnet arbetskunskap
också skulle där komma till sin fulla rätt. Ja, jag medger, att jag
inte kan ingå på någon analys av denna pedagogiska fråga. Jag föreställer
mig, att det naturligtvis inte skulle vara omöjligt, men att det med hänsyn till
den övriga undervisningen under detta sjunde skolår skulle komma att medföra
vissa svårigheter, det torde vara uppenbart.

Det andra skälet, som den ärade talaren också uppehöll sig vid och kritiserade,
var, att det kunde befaras, att en försämring av skolväsendet skulle kunna
ske på det sättet, att i de skoldistrikt, där man nu har sjuårig folkskola
och ovanpå denna en fortsättningsskolekurs, denna senare skulle kunna indragas.
Vad denna farhåga kan lia för fog för sig är ju inte lätt att säga. Det
torde kunna hända på vissa håll och på andra inte.

Emellertid är det en del andra synpunkter, som gjort, att jag gått med utskottet
i frågan. Jag kan inte neka till, att jag har stora sympatier för det
förslag, som reservanterna framlagt, och jag tror också, att det inte vore omöjligt
att övervinna de pedagogiska svårigheter, som man här har befarat komma
att inställa sig. Men vi ha nu en mängd olika typer av fortsättningsskolor.
Herr förste vice talmannen räknade själv upp de många olika slag, som under
årens lopp kommit till. Att nu införa ytterligare en ny form synes mig inte
vara så särskilt tilltalande. Örn vi fortsätta på. det sättet, få vi en nästan
oöverskådlig provkarta på fortsättningsskoletyper.

Men inte heller detta har varit själva huvudskälet för mig, utan detta ligger
på det ekonomiska området. Det är sant, att jag 1929 uttalade mig till förmån
för den anordningen, att ett sjunde skolår vid A-skolor skulle få ersätta
fortsättningsskolan, men då voro de ekonomiska förutsättningarna andra än nu.
För närvarande genomleva vi ju en mycket svår ekonomisk depression, och man
måste ställa sig betänksam mot alla åtgärder och reformer, som kunna komma
att medföra ökade kostnader för staten och kommunerna. Skulle man nu
medge, att ett sjunde skolår finge ersätta fortsättningsskolan, så komme det
utan tvivel att animera många skoldistrikt att inrätta en sjuårig folkskola. Att
detta skulle komma att medföra betydande kostnadsökning för såväl staten
som kommunerna är uppenbart. Det blir dyrare att ha ett helt läsår än att
ha dessa 380 timmar, som ju eljest gälla som normaltid för fortsättningsskolan.
Denna ekonomiska synpunkt har under nuvarande förhållanden varit för
mig avgörande vid intagande av min ställning i frågan, och den har säkerligen
varit det för flera av utskottets ledamöter. Det kan ju hända, att när

Onsdagen den 27 april.

29

Nr 30.

andra och bättre ekonomiska tider inträda man kan ta upp förslaget igen, men
för närvarande anser jag, att man inte bör göra det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Thelin: Herr talman! När man läser handlingarna i detta ärende,

så kan man ju frestas att tro, att det här gäller en partifråga. Under reservationen
stå nämligen personer, som såvitt jag vet allesammans tillhöra det socialdemokratiska
partiet. Emellertid kan jag inte betrakta denna fråga som en
nartifråga, utan måste se den som en sakfråga och en fråga av mycket stor
betydelse för vår undervisning och vårt uppfostringsväsen. Jag instämmer
till alla delar i vad förste vice talmannen här har utvecklat beträffande denna
fråga, och jag instämmer i vad den socialdemokratiska reservationen yttrar i
denna punkt. Jag skall inte förlänga debatten med att upprepa de skäl som
äro anförda, utan jag inskränker mig till ett instämmande. Men jag vill särskilt
understryka, att det här inte är fråga örn något tvång på kommunerna,
utan det är en frivillig anordning. Jag måste säga, att ur uppf ostrings- och
undervisningssynpunkt torde väl inte något tvivel råda därom, att den anordning,
som reservanterna kräva, är mycket värdefull. Särskilt den föregående
talaren har strukit under, att det kommer att kosta stat och kommun stora
belopp. Ja, örn den saken vet man egentligen ingenting. Redan nu lia ju kommunerna
rätt att anordna sjuårig folkskola, och staten får betala sin andel i
lärarlönerna. Men där finns en hake, och det är, att på en sådan sjuårig folkskola
följer, för närvarande och enligt propositionen, ett obligatoriskt fortsättningsskolår.
Det är visserligen bara på 180 timmar, men dessa 180 timmar
kosta ju också pengar. Enligt reservationen skulle det sjunde året rymma båda
fortsättningsskoleåren.

Då jag alltså för min del är övertygad om, att den anordning, som reservationen
kräver, är av mycket stort värde för vårt folkskoleväsen, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Örn

fortsättnings•
skolans ersättande
med ett
sjunde skolår.
(Forts.)

Herr Björck, Wilhelm: Herr talman! När denna fråga år 1929 var före,
förelåg också en reservation till statsutskottets utlåtande, men reservanternas
och utskottets yttranden voro den gången omkastade. Vad som i dag är utskott
var den gången reservation, och vad som i dag är reservation var den
gången, kan man säga, utskott. Jag har inte varit i tillfälle att delta i ärendets
behandling i utskottet, men med den inställning, som jag hade år 1929, då
jag var reservant, befinner jag mig följaktligen i dag på utskottets sida.

Jag skall inte, i det läge frågan nu har kommit genom andra kammarens beslut,
ge mig in på en mera utförlig framställning av mina skäl för detta ståndpunktstagande,
men jag kan säga, att huvudskälet -— vad man än vill säga
om det — är detta, att jag inte vill medverka till en försämring av det nuvarande
skolväsendet. Det är dock så, att huvudparten, 70 procent, av städerna
har en sjuårig obligatorisk folkskola plus en ettårig fortsättningsskola. Sammalunda
är förhållandet med en mängd stadsliknande samhällen här i stockholmstrakten,
till exempel Spånga, Sollentuna, Danderyd, Nacka, Saltsjöbaden
och så vidare. Man löper den risken, om man går in för reservationen, att
fortsättningsskolåret där faller bort, och det vill jag för min del inte medverka
till.

Jag kan bevisa, att så kommer att ske, genom att anföra ett konkret fall.
Under senaste redovisningsåret funnos i Göteborg 2,500 barn, som utgingo
från sjätte klassen i folkskolan. Samma år undervisades omkring 2,000 barn
i första klassen av folkskolans högre avdelning, kommunala mellanskolan och
den fyraåriga realskolans första klass. Man kan säga, att av de 2,500 barn,

Nr 30. 30

Onsdagen den 27 april.

Örn

fortsättning sskolans
ersättande
med ett
sjunde skolår,
(Forts.)

sorn avgingo från sjätte folkskoleklassen, var det ungefär 2,000, som fingo ett
sjunde skolår, låt vara frivilligt. Samtidigt hade man det året 850 barn, som
förut hade genomgått ett sjunde skolår och undervisades i en praktiskt anord.
nåd, ettårig fortsättningsskola. Örn nu reservanternas förslag hade varit lag,
så tror jag man kan hysa mycket grundade farhågor för att dessa 850 lärjungar
inte skulle ha fått sitt fortsättningsskolår. Nu frågar man kanske från reservanternas
sida, hur jag kan våga profetera örn den saken. Men beträffande
Göteborg har man verkligen viss anledning att profetera, därigenom nämligen
a,tt före 1928 hade Göteborg inte något fortsättningsskolår, utan detta har
tillkommit först efter den författningsändring, som då beslöts av riksdagen.

Sedan tror jag, att jag skulle vilja tillägga, att reservanterna ha åtminstone
underskattat de tekniska besvärligheter, som anordningen med ett sjunde
obligatoriskt skolår såsom substitut för fortsättningsskolan är förenat med.
Det låter säga sig, att folkskollärarna under det sjunde skolåret kunna låta
undervisningen differentieras i praktisk riktning, men man förbiser då, att
man inte har någon garanti för att den som anställes som ordinarie lärare för
det sjunde skolåret verkligen är vuxen och fullt kompetent att meddela denna
undervisning. Är han det inte, och vill man låta den praktiska undervisningen
svälla ut, så blir ju denna lärare ledig, och man får koppla in andra yrkeslärare
på detta stadium i stället. Våra löneförfattningar känna emellertid inte till
några timlärare i läsämnen i folkskolan.

Jag kan därför inte se, hur man skulle kunna ordna detta på ett tillfredsställande
sätt inom de nuvarande författningsbestämmelsernas ram, utan man
är ovillkorligen, för att kunna gå in för den ståndpunkt, som reservanterna
här ha intagit, nödsakad att göra avsevärda omläggningar av avlöningsbestämmelserna.
Då till en klasslärare i sjunde klassen statsunderstöd ej kan komma
att utgå och denne alltså måste avlönas helt och hållet av kommunen, synes en
så anordnad sjunde klass vara praktiskt taget orealiserbar, och under sådana
förhållanden tror jag, att det ej är några ogrundade farhågor, örn man anser,
att reservanternas förslag skulle leda till, att fortsättningsskolan indrages
och sjunde klassen behålles som en yrkesklass, alltså med en kurs, som motsvarar
den allmänna fortsättningsskolan.

På i huvudsak dessa skäl ansluter jag mig till utskottets ståndpunkt, men
jag gör det med en erinran gentemot den motivering, som utskottet har anfört
på sid. 35 nederst, herr talman, där det står den satsen: »Till stöd för den
önskade förändringen» etc. Dessa båda meningar kan jag för min del ej
underskriva. Jag vill inte vara med örn att säga, att jag ansluter mig till
denna ståndpunkt därför, att den skulle medföra ett obligatoriskt inrättande
av en sjunde klass. Det argumentet kan jag ej biträda såsom bärkraftigt, och
därför skulle jag i stället önska, att de två sista raderna på sid. 35 i utskottets
utlåtande komme att lyda: »Dessa och andra i propositionen framhållna
skäl av pedagogisk och organisatorisk natur synas utskottet starkt tala mot
fortsättningsskolans ersättande med ett sjunde läsår i folkskolan. Under
hänvisning därtill måste utskottet ställa sig avvisande mot det i motionen
II: 471 gjorda yrkandet.»

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets kläm, men med
den jämkning av motiveringen, som jag här har tillåtit mig uppläsa.

Herr Andorsson, Karl Emil: Herr talman! Då jag deltagit i utskottets

behandling av detta ärende ävensom deltagit i den kommitté, som har förberett
detta ärende, ber jag, herr talman, att få yttra några ord.

Då reservanterna här upprepa, att det sjunde skolåret bör betyda åtskilligt
mera än två fortsättningsskolkurser på 360 timmar, så låter detta bestickande.
Jag var också, då jag deltog i kommitténs arbete, i början inställd på

Onsdagen den 27 april.

31 Nr 30.

att gå in för ett sådant förslag, men då jag närmare tänkte mig in i saken,
fann jag, att det är inte alls så lätt att göra det.

Härtill kommer, att detta skulle medföra flera komplikationer. Vi lia
inom kommittén besökt åtskilliga skolor nere i Skåne, där de ha ett sjunde
skolår, och vi ha där besökt fortsättningsskolorna också. Vi ha där funnit,
att det är mycket svårt att anordna denna plan, i synnerhet med arbetskunskap
och skolköksundervisning inom ramen av ett sjunde skolår. Kommer så
därtill en annan sak: inom en landskommun •— jag tänker det finnes en plats
med en A-skola, det kan ju ej gärna förekomma annars ett sjunde år — kanske
det finnes många andra skolor. Det kan finnas distrikt, som ha andra skolformer,
B-skolor av olika typer. Här komme det att bli ett motsatsförhållande
mellan dessa skolor, som kan bli svårt att få på något sätt tillrättalagt. En
del barn i dessa skolor av B-typ bli missgynnade i förhållande till dem, som
gå i A-skolan, där man slipper fortsättningsskola. För övrigt, örn barn flytta
från den ena skolan till den andra, som ofta händer, så blir det svårigheter
härvidlag.

Vad utskottet här anfört på sid. 35 anser jag vara av stort värde därför,
att det belyser, varför utskottet ej kunnat gå med på herr Weijnes motion.
Det har här sagts bl. a., att det är svårigheter med att anordna yrkesbetonad
undervisning, i arbetskunskap och hushållsgöromål, i det sjunde skolåret. Det
har även sagts, att den ekonomiska sidan av saken spelar en ganska stor roll.
Vi må tänka oss, att de, som nu komma att anordna en sjuårig folkskola, där
ej någon fortsättningsskola. skulle vara anordnad, de måste härför anskaffa
nya lokaler, nya lärare, och allt detta kostar ju för kommun och stat rätt
mycket pengar. Nu har det sagts, att detta är en frivillig sak och att örn
kommunerna ej vilja ha en dylik anordning, så står det dem fritt att avstå
från den. Men tro ändå ej herrarna, att örn detta kommer att införas på den
ena platsen, detta skulle medföra en viss avund från den andra platsen, och
de skulle försöka komma efter den ena efter den andra. Detta kommer att
medföra rätt stora kostnader.

På dessa grunder, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord, eftersom

jag i utskottet varit med örn att behandla frågan.

Det är påfallande, att när man argumenterar mot det önskemål, som framställes
i herr Weijnes motion, så gör man gällande, att ett bifall till detta
önskemål skulle innebära, att man minskade skolplikten från 8 till 7 år. Jag
hörde alldeles nyss i andra kammaren det argumentet framföras, och det är
ju inte nytt. Men det behöves ju endast, att man anlägger en rent matematisk
syn på frågan för att finna, att ett sådant argument inte har någon bärighet.
Formellt kan man säga, att 6 folkskolär plus 2 fortsättningsår utgöra 8 år,
så att man därigenom håller barnen 8 år i skolan, men dessa två fortsättningsskolår
innehålla, som vi alla veta, ej mer än 360 timmar, och detta kan ej på
långa vägar uppväga de timmar, som innehållas i ett helt skolår, som ju
representerar över 35 veckors sammanhängande läsning. Det är alldeles uppenbart,
att barn, som genomgå ett sådant helt skolår, få ett både kvantitativt
och kvalitativt värdefullare tillskott till sin undervisning än de barn, som
endast ha dessa 360 timmar.

Nu är det ju inte fråga om att man skall avskriva fortsättningsskolan och
i stället införa ett sjunde skolår. Det är endast fråga örn att giva de kommuner,
som så vilja, möjlighet att utbyta fortsättningsskolan mot ett sjunde
skolår. Och som vi veta, gäller det dessutom nu endast den senare delen av
fortsättningsskolan, ty riksdagen har redan för flera år sedan givit sin

Örn

fortsäfåningsskolans
ersättande
med ett
sjunde skolår.
(Korts.)

Nr 30. 32

Onsdagen den 27 april.

tillåtelse till, att fortsättningsskolans ena år får inräknas i det sjunde skolfortsältnings-
° j.

i i d'' 1 c L•

9 profil tande

med ett När nian här åberopar arbetslösheten, så är det också ett synnerligen undersjunde
skolår, ligt argument. Ty man behöver ju endast erinra sig de fakta jag nyss påpe(Forts.
) kade för att säga sig, att barn, som äro ständigt sysselsatta under ett sjunde
skolår, äro på ett helt annat sätt skyddade mot ungdomsarbetslöshetens moraliska
skadeverkningar än sådana, som endast under några strödda timmar
äro upptagna av skolan och kanske just av den på detta sätt anordnade fortsättningsskolan
hindras att få arbetsanställning. Det bar man allt emellanåt
knotat över.

Nu förhåller det sig ju så, att riksdagen för tre år sedan skrev till Kungl.
Majit och begärde — inte en utredning, huruvida en sådan anordning borde
införas, utan man begärde utredning och förslag örn införandet av en sådan anordning.
Det är ganska underligt, att det nu bar skett en sådan omsvängning
som vi här bevittna.

Det enda argument från utskottsmajoritetens sida, som man åtminstone har
fått svart på vitt på, är det ekonomiska argumentet. Man anser, att detta
förslag skulle kunna leda till stora kostnader. Men det är alldeles klart, att
man kan absolut ingenting veta örn den saken. Eftersom detta skulle bli ett
frivilligt åtagande från kommunernas sida, kan man taga för givet, att i
tider som dessa en sådan frihet, om den meddelades skoldistrikten, också
komme att utnyttjas med den allra största försiktighet. Dessutom har man
ju på landsbygden fått vidkännas den nu begynnande barnminskningen i mycket
stor utsträckning; därigenom bli på många håll lärare lediga, som kunna
användas för detta sjunde år utan att kostnaderna därför behöva särskilt ökas.
Jag tror, att denna kostnadssynpunkt, som man viftar med, är en ganska imaginär
sak, som mera har karaktären av en förevändning, därför att man ej vill
gå med på den utvidgning av folkskoleväsendet, som här önskas. Jag vill dock
visst inte säga, att detta gäller alla. Det finnes säkert åtskilliga uppriktiga
vänner till vår folkskolundervisning, som tro sig kunna skönja en försämring
av den i detta förslag, men jag tror, att de äro i mycket stark minoritet, och
att flertalet av dem, som bekämpa detta, helt enkelt ej önska att en sådan förbättring
skall bli av, som åtminstone enligt min uppfattning en anordning i
enlighet med reservanternas yrkande skulle innebära.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Forslund: Herr talman! Jag ber att få säga ett pär ord i den här

frågan och då också giva till känna, att jag för min del icke kan biträda den
mening, som mina partikamrater ha angivit i sin reservation.

Jag har en rätt så mångårig erfarenhet av det arbete, som påvilar skolråd,
skolstyrelser och lärarkårerna också i de respektive skolorna. När jag för
min del sätter ofantligt stort värde på, att skolväsendet har fått högsta möjliga
utveckling, synes det mig vara av rätt så betänksam art, att man skall
införa ett moment uti hela vår skolorganisation, som mycket lätt leder fram
till, att i församlingar, där man alltid har strävat till att åstadkomma ett
så gott resultat som möjligt, så att man där har fått ett sjunde skolår och
därtill knutit an en fortsättningsskola på ett år, man nu skulle kunna få en
inbördes strid, och börja slåss om, huruvida man skall förkorta skoltiden från
vad man nu har arbetat upp den till.

Jag vill säga, att det har inte varit, åtminstone sett ur den synpunkten, varur
vi, som ha en dylik skola, se saken, så enkelt att arrangera ett sjunde skolår
på sätt som reservanterna här ha gjort gällande. Dessa ungdomsskolor tillkommo
genom 1918 års riksdagsbeslut, och tittar man litet grand på den stora
proposition, som då framlades för riksdagen, så finner man, att man där mycket

Onsdagen den 27 april.

33 Nr 30.

starkt poängterade, att dessa ungdomsskolor skulle inte bara bli sådana, som
skulle giva teoretisk undervisning, utan man skulle taga hänsyn till bygdens
näring och verksamhet för övrigt. Man skulle således på ett förberedande
arbete söka dana de unga till att träda in i olika yrken. När man nu här ifrågasätter,
att man ^skulle kunna stöpa örn den sjunde årsklassen till en yrkesbetonad
skola, sådan som man önskar, så vill jag säga, att det är inte så lätt
att kunna uti en sådan klass införa en mängd olika slags yrkesämnen, som
man på skilda orter kan vilja, att undervisning skall förekomma i.

Därtill kommer en annan sak, som jag själv har litet praktisk erfarenhet av,
och det är, att när man ute i en församling t. ex. har ordnat en centralskola,
där man har inrymt skolköksundervisning för hela församlingen — hur skall
man då kunna lämna sådan undervisning till hela församlingens eller hela det
skoldistriktets barn, örn man skall införa denna undervisning i sjunde klassen,
med mindre än att man måste arrangera med skolköksundervisning i varje sådan
skola, där barnen undervisas. Man kan ju ej taga några stycken av lärjungantalet
och föra bort dem till centralskolan några timmar den eller den dagen
i veckan, utan så, som det nu är ordnat, måste man taga dem i grupper, och
de få då använda sig av den centrala skolköksverksamhet, som nu äger rum.

Nu vill jag för min del också giva uttryck för den uppfattningen, att det
kan synas, som örn man gör den här frågan något större än vad den möjligen
är, ty med det förslag, som här föreligger, så är det ju möjligt, kan man säga,
att få båda dessa intressen tillgodosedda därigenom, att de, som önska fortsättningsskolans
inordnande i ett sjunde läsår, ju ha möjlighet att, om intresset
därför finnes i församlingen, skapa en sjunde årsklass. Säger man då bara,
att denna årskurs skall pågå i 40 veckor, så har man räddat såväl den sjunde
årsklassen som den erforderliga tiden för att få på ett praktiskt sätt den fortsättningskurs^
ordnad, som nu är bestämd, nämligen på sex veckor.

Då frågar jag mig: varför skall man då envist hålla på, att man endast skall
ha denna sjunde årsklass, som skall ersätta fortsättningsskolan, när man här
kan utan att behöva fråga någon människa genomföra detta därmed, att man
genomför ett sjunde läsår. Jag tycker, att det där är saker, som man skulle
kunna ordna, utan att det blir detta motsatsförhållande mellan de olika intressena.
_ Genom att man ordnar på det nu angivna sättet så förebygger man,
att man i ett skoldistrikt, där man redan har genomfört sjuårsförfarandet,
får upp en strid om, att man skall koppla bort de sex veckorna, som äro slutspurten,
innan dessa ungdomar skola ut i det praktiska livet, och på vilken
kurs de sätta mycket stort värde. Och när man kan knyta an fortsättningsskolan
direkt till sjunde läsåret, så behöver det ju ej bli något uppehåll eller
några svårigheter, utan de få då deltaga i en fortsättning i själva den klassen,
där de ha gått i, men den får en helt annan betoning och ger framför allt möjlighet
att fortfarande bygga på en viss yrkesutbildning, som visserligen ingalunda
är jämförlig med våra yrkesskolors undervisning, men som i alla fall
för barnen är av så pass stort värde, att man ej bör kasta bort den. Jag vill
tillägga, att det är ej mera än 14 år sedan man genomförde denna reform med
ungdomsskolorna, och jag får säga för min del, att örn man moderniserar densamma
på det sätt, att man utöver det sjunde läsåret endast kan knyta an med
en fortsättningskurs på sex veckor, så tycker jag, att alla parter böra vara
belåtna.

Jag vill för min del yrka bifall till utskottets förslag med den ändring i
motiveringen, som föreslogs av herr Björck.

Herr förste vice talmannen: Jag har, herr talman, en ganska stark lust

att söka reda ut saker och ting, som synas mig kunna vara av betydelse, men
den diskussion, som har följt på mitt förra yttrande, har — örn jag undan Första

hammarens protokoll 1982. Nr 80. 3

Om

fortsättningsskolans
ersättande
med ett
sjunde skolår.
(Forts.)

Sr 30.

34

Onsdagen den 2''7 april.

Örn

fortsättningsskolans
ersättande
med ett
sjunde skolår.
(Forts.)

täger det sista anförandet — tyvärr inte givit mig någon enda hake, på vilken
jag skulle kunna hänga en sådan utredning. Ty exempelvis det där talet örn
att en lärare möjligen inte är vuxen att ordna den yrkesbetonade undervisningen
i en skola som elen, som jag skisserat — ja, överallt, där det^gäller yfkesbetonade
fortsättningsskolor och således även de, som inte bestå av mer än två
gånger 180 timmar, där är man beroende av att man har lärare, som äro sin
uppgift vuxna. Jag kan inte göra något åt det argumentet. Det är ett sådant,
som bär döden inom sig, örn jag så får säga.

Men den siste ärade talaren framförde verkligen ett argument, som är värt
att belysas. Det vad väl rättare sagt två synpunkter, som han framförde. Den
ena var, att man gjorde den här saken mycket större, än den i grund och botten
är, ty varje distrikt, som vill ha det på det viset, som reservanterna tyckas
vilja ha det, kunde ju .genom ett målmedvetet arbete skapa just de förhållanden,
som vi sträva efter att få riksdagen med på. Jag tycker, att det är att
förutsätta, att vi reservanter äro något enfaldigare än vi i grund och botten
äro. Ty vore det på det viset, att ett distrikt utan vidare kunde skapa de förhållanden,
som vi vilja ha skapade, ja, då behövdes det ju inte, att^ riksdagen
fattade något beslut därom. Men vi ha haft ett klassiskt exempel på, att man
inte kan göra på det sättet, nämligen i Göteborg. Där hade man det ordnat
så i det närmaste ända till år 1928. Men da förklarades det, att det bär, det
är olagligt. Var så god! Ni måste lia en fortsättningsskola ovanpå det hela,
och göteborgarna ha nu att dragas med en fortsättningsskola. pa en gang ^ ^
timmar, som bär det betecknande namnet »sträckkurser». Nej, herr Forslund,
så enkelt går det inte! Man får allt följa vissa banor, örn man vill komma
fram, och de banorna måste gå genom både första och andra kammaren. ^

Så komma vi till det egentliga skälet. Herr Forslund framställde det pa det
viset, att det skulle vara oerhört svårt att, som jag uttryckte det, inmontera
fortsättningsskolan — den yrkesbetonade fortsättningsskolan — i ett sjunde
skolår Men. herr Forslund, är det lättare att inmontera den i de 180 timmarna?
Här har man dock 950 timmar. Örn vi finge tillfälle att sitta samman
några dagar, så skulle vi säkerligen kunna göra en alldeles utmärkt fin och
yrkesbetonad skola, när vi ha 950 timmar till vårt förfogande. Man kan ju
taga den yrkesbetonade fortsättningsskolan, hur den an ar som det centrala.
Där lia vi alla möjligheter. Vi behöva inte vara så förfärligt rädda för, att
vi inte skola få timmarna att räcka till. Vi ha mycket timmar att rora oss
med. Vi kunna, som jag förut sagt, tillåta oss vilka pedagogiska bedrifter
som helst med detta stora timantal. Och när vi sedan märka, att det inte finns
mera som vi vilja att barnen ska lära sig under detta ar i rent yrkesavseende,
så lägga vi det teoretiska stoff kring denna centrala undervisning, som vi
anse vara lämpligt. Örn man bara har 180 timmar och skall organisera en
yrkesbetonad fortsättningsskola på den korta tiden, da har man det ganska
krångligt, men bär man 950 timmar till sitt förfogande, da behover man inte
vara rädd för att inte kunna nå ett gott resultat.

Sedan tillädes det till detta, som var de mera egentliga synpunkterna,
att man skulle försöka undvika den strid örn skolornas försämring, som oviifkorligen
skulle växa fram, därest man fattade^det beslut, 39m jag haffor°rc|^rAv
alla de argument, som anföras 1 denna fråga forsta! jag minst just detta.
Här ha vi runt omkring i vårt land en mängd skoldistrikt,, som inte varit nöjda
med den normala skolgången. Egentligen behöver man ju inte mer ari sex lolkskoleår
Då har man uppfyllt författningens fordringar och landets krav. Men
lin tom bygger det ena diririktet efter det andra upp sina högre skolavdelnin
gar. Man teer till ett sjunde år, man lägger till ett åttonde ar, ;ia MHmns
till och med de. som lagt till ännu mera, nämligen ett nionde ar Varför gora
dessa skoldistrikt detta, när de inte behova mer an sex folkskolär och tva

Onsdagen den 27 april.

35 Nr 30.

sättningsskolår på fattiga 180 timmar vardera? Varför göra de detta? Jo,
naturligtvis för barnens skull! Naturligtvis göra de det av intresse för barnen
och deras utveckling och utbildning. Men detta intresse för barnen -— förmenar
man — det skulle sprängas i luften, det skulle försvinna som stoft, för
den händelse man antoge den lilla reservation, som vi fogat vid detta utskottsbetänkande.
Ar det verkligen någon människa med något så när klar inblick
i vad människorna vilja och vad de göra på grund av detta sitt viljande, som
tror något dylikt?

Jag kan tänka mig, såsom jag sade i mitt första anförande, att det
kan finnas ett och annat skoldistrikt, som vill stryka de 180 timmarna, när
man har fått lägga in en yrkesbetonad fortsättningsskola i ett sjunde skolår.
Det är riktigt. Sådant kan inträffa. Men därigenom har man väl inte tagit
bort värdet av den utveckling, som kommer att breda ut sig vida i vårt land
och vara till välsignelse och nytta för en mängd barn, vilka nu inte få någon
annan utbildning än den, som ligger i den sexåriga folkskolan plus de två
gånger 180 timmarna i fortsättningsskolan. Men det är ju så, att vill man inte
en sak, så kan man se farliga syner, men vill man saken, så tror jag, att man
kan lugnt gå de synerna förbi.

Herr Pålsson: Reservanterna och den föregående talaren ha enligt min

mening fullständigt rätt i det antagandet, att ett sjunde skolår, med däri inlagd
fortsättningsskolekurs, lågt till folkskolan, skulle ge betydligt mer än
vad de tvenne fortsättningsskolårskurser ge, som enligt utskottets förslag alltjämt
skulle läggas ovan folkskolan. Detta står för mig fullkomligt klart, och
då måste jag också medge, att örn man från landsbygdens sida skulle sätta
sig emot det förslaget, så måste det föreligga alldeles särskilda skäl. Det är
naturligtvis så, att inte landsbygden i dess helhet kan få denna skolform, som
reservanterna tänka sig, men örn då landsbygdens representanter skulle med
sina röster förhindra de samhällen, som äro mogna för och kunna åstadkomma
denna skolform, att få den genomförd, bara för att inte landsbygdens
kan följa med i galoppen — då är det alldeles tydligt, att det fordras särskilda
skäl. Och skälet för mig, då jag här yrkar bifall till utskottets förslag,
är, att de ekonomiska konsekvenserna av detta sjunde skolår med inlagd
fortsättningskurs — denna bättre skolform — bli så pass betydande, att jag
för närvarande icke kan följa med. Man har ingen utredning örn hur många
nya klasser, d. v. s. nya folkskollärarplatser, som skulle inrättas, örn reservanternas
förslag vunne bifall. A-skolorna, som naturligtvis äro närmast att
genomföra denna förbättring, utgöra omkring 400, och örn vi därtill antaga,
att ungefär ett 100-tal B-skolor också skulle införa detta sjunde skolår, så
komma vi upp till en avsevärt större lärarplatstillsättning än nu, och då staten
ju skulle betala nio tiondelar av de nya löner, som då skulle utges, så går
det till ett rätt betydande antal miljoner, varom utredning icke finnes. Jag
menar: ha vi råd till detta — änskönt man måste erkänna, att reservanterna
ha rätt — i detta ögonblick, då allting ter sig så mörkt på det ekonomiska området.
Det tror jag knappast, och jag kan inte som herr Pauli så där sätta
mig över de ekonomiska konsekvenserna. Han sade, att den synpunkt, som utskottet
anlägger, var en imaginär synpunkt, och det kan väl vara detsamma
som att de obotfärdigas förhinder skulle ligga bakom utskottets avslagsyrkande.
Detta är naturligtvis icke fallet utan endast försiktighet i ekonomiska
ting.

Men man skall kunna tänka sig, att då frågan kommer fram en annan gång,
att då de kommuner, som skulle kunna ordna för sig på detta bättre sätt,
skulle få erlägga en större del av lärarlönen för detta sjunde skolår än för närvarande,
då de bara betala en tiondel, t. ex. hälften eller kanske mera. Då

Om

fortsättningsskolans
ersättande
med ett
sjunde skolår.
(Forts.)

Nr 30. 36

Onsdagen den 217 april.

Örn

fortsättnings -skolans ersättande
med ett
sjunde skolår.
(Forts.)

skulle ingeli invändning kunna göras från landsbygdens sida. Något sådant
förslag föreligger emellertid inte nu, och alltså kan man inte framställa något
dylikt yrkande. Jag tycker emellertid, att örn denna sak nu faller, så bör
man, i fall den tagea upp igen, bestämma, att de kommuner, som skola få
röna förmånen av denna bättre, mera givande undervisning, böra betala mera
till denna extra lärarlön.

Under sådana förhållanden, då de ekonomiska konsekvenserna vid bifall till
reservationen för mig te sig avskräckande, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag tror inte, att^herr Pålsson
skall vara rädd för landsbygden. Personligen har jag inte^ något speciellt
behov av att gynna städerna. Jag tycker, att alla orter i vårt land — där
det är möjligt — skola få de fördelar, som landet överhuvud^ taget kail
erbjuda. Vad landsbygden i detta fall beträffar, är det långt ifrån
uteslutet, att det inte vida omkring skall kunna anordnas ett sjunde
skolår av den beskaffenhet, som jag har talat för. Det sätt, på vilket
kommunikationsväsendet utvecklas, och det sätt, på vilket de olika skoldistrikten
numera tvingas att träda i förbindelse med. varandra, göra, att man
runt örn kan börja att centralisera. Olika skoldistrikt kunna slå sig tillsamman
och gemensamt bygga upp detta sjunde skolår. Det är ingen omöjlighet.
Vill man komma fram, såsom jag menade förra gången, så kan man också
komma fram.

Herr Rosén: Jag skulle blott vilja säga, att örn jag hade haft tillfälle att
deltaga i utskottets behandling av detta ärende, hade jag kommit att sta antecknad
som reservant tillsammans med de socialdemokratiska reservanterna.
Jag anser nämligen, att deras förslag innebär så påtagliga fördelar, att jag
måste biträda och rösta för detsamma.

Herr Pålsson: Herr talman! Herr förste vice talmannen glömde i sitt

sista anförande nämna, att på landsbygden har man inte råd att bygga de
nya folkskolesalar, som skulle behövas, för den händelse man skulle inrätta
denna form av sjuårig folkskola. Detta är naturligtvis även en ekonomisk
detalj, men av stor betydelse och som omöjliggör för landsbygden att inrätta
sig så bra.

Emellertid tror jag, att hela problemet skulle kunna lösas på det sättet, att
man gjorde skillnad på betalningen av lönerna till lärarna för detta sjunde
skolår. Örn frågan nu faller och örn den kommer fram igen, borde man fästa
avseende vid denna synpunkt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att vad utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt skulle bifallas, dels ock att det förslag skulle, antagas,
som innefattades i motsvarande punkt av den vid utlåtandet avgivna
reservationen. Därjämte hade beträffande utskottets motivering framställts
ett särskilt yrkande, vartill herr talmannen ville återkomma efteråt, örn anledning
därtill gåves.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt de båda förstnämnda,
i fråga örn utskottets hemställan förekomna yrkandena samt förklarade sig
anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Herr förste vice talmannen begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Onsdagen den 27 april.	37	Nr 30.
Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 71	punk-	Örn
ten VII, röstar Ja;	fortsättnings-skolans ersät-
	tande med ett
Den, det ej vill, röstar		sjunde skolor.
Nej;		(Forts.)

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i motsvarande punkt av
den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

J a — 54;

Nej — 59.

Punkten VIII. 0m

. fortsättnings I

en inom första kammaren av herr A. J. Granström väckt motion, nr 319, skolans förlag -hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att bland godkända organisations- gande till.
former för fortsättningsskolan även upptaga den anordningen, att fortsätt- M enda läsar''
ningsskolans hela undervisningstid, 360 undervisningstimmar, förlädes till ett
läsår i enlighet med i motionen framställt förslag.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå herr Granströms berörda motion (I: 319).

Herr Granström: Herr talman! Såsom kammarens ärade ledamöter be hagade

finna, har jag i denna kammare väckt en motion, vari jag hemställt,
att bland godkända organisationsformer för fortsättningsskolan jämväl måtte
upptagas den anordningen, att hela undervisningstiden, 360 timmar, med bibehållen
lärokurs må anordnas under ett skolår. Motionen har blivit avstyrkt av
statsutskottet, och jag har ingen förhoppning att kunna åstadkomma någon
ändring i statsutskottets uppfattning. Ej heller väntar jag mig vänligare
behandling av kammaren med avseende å min motion, men örn jag likväl vågar
besvära kammaren med att något belysa motionens innebörd, så beror detta
därpå, att jag anser, att här föreligger en för vissa kommuner verkligen ganska
viktig fråga och att genom en sådan anordning, som här har föreslagits,
betydande svårigheter skulle avlyftas, just när det gäller anordningen av fortsättningsskolan.
Jag kan ju också såsom förmildrande omständighet anföra,
att jag inte under min nu snart tilländalupna riksdagstid har besvärat kammaren
eller dess protokoll mycket.

Jag ber att först och främst få mycket kraftigt betona, att mitt förslag ingalunda
innebär att påtvinga något skoldistrikt en skolform, som för detsamma
vore olämplig. Men jag ber att få hänvisa till vad de sakkunniga i sitt betänkande
ha sagt. »Den möjlighet, som hittills förefunnits, att efter förhållandena
organisera fortsättningsskolorna på olika sätt. bör enligt sakkunnigas
mening än mera utvidgas. Genom att öppna ytterligare utvägar för skoldistrikten
att anpassa skolväsendet efter de skilda orternas behov, synes man
kunna icke obetydligt underlätta fullgörandet av skolplikten, ehuru dess örn -

Nr 30.

8

Onsdagen den 27 april.

Om

fortsättningsskolans
förlagganda
till
ett enda läsår.
(Forts.)

fattning bibehålies i huvudsak oförändrad.» Ja* detta är så sant som det är
sagt, och det är just i anslutning till detta uttalande som jag har velat draga
mitt lilla strå till stacken. Jag beklagar endast, att de sakkunniga och efter
dem statsutskottet — nej, efter dem kanske närmast regeringen och sedan
statsutskottet — i så ytterligt ringa grad handlat i enlighet med_ här gjorda
uttalanden. Den obetydliga utvidgning, som nyss begärdes, har ju avslagits
av andra kammaren, sedan den avstyrkts av statsutskottet, och samma öde har
ju också det förslag rönt, som jag här har tillåtit mig att framställa. Emellertid
innebär som sagt, så vitt jag förstår, detta förslag en möjlighet för
vissa skoldistrikt, som så önska och där det befinnes lämpligt, att sammanföra
hela fortsättningsskolundervisningen till ett läsår, nämligen det läsår,
som följer närmast efter barnets avgång från den egentliga, folkskolan. Förslaget
är med hänsyn till tiden möjligt att genomföra, oavsett örn fortsättningsskola
anordnas som dagskola, såsom kombinerad afton- och dagskola eller såsom
endast aftonskola. Ej heller kan jag finna, att förslaget i övrigt erbjuder
några oöverstigliga svårigheter eller ens några större svårigheter att genomföra.
Men det händer, att det skulle kunna utgöra ett icke oväsentligt medel
för att, såsom nyss anfördes ifrån de sakkunniga, »icke obetydligt underlätta
fullgörandet av skolplikten, ehuru dess omfattning bibehålies i huvudsak
oförändrad».

Jag medger gärna, att den anordning, jag här föreslagit, i huvudsak endast
skulle ha betydelse för de kommuner, där A-skolor finnas, men härigenom
skulle ingalunda, såsom de av utskottet åberopade sakkunniga själas antaga,
städerna på något sätt favoriseras, utan sådana A-skolor uppstå ju nu i rätt
stor utsträckning även på landsbygden, inte endast inom industrisamhällena
utan också på grund av den centralisation av skolväsendet, som sker även på
den egentliga landsbygden, vilken även har vunnit statsmakternas understöd.

Redan nu har ju vederbörande medgivit, att en viss inskränkning får ske
med avseende å fortsättningsskolan, men en inskränkning, som, efter vad som
i den föregående diskussionen betonades, säkerligen innebär en väsentlig avknappning
i fortsättningsskolans från början förelagda uppgift. Jag syftar
här på rättigheten att inskränka fortsättningsskolkursen för halvtidsläsande
sjuklassig folkskola till 270 timmar. Nog måste man väl ändå medge, att
bakom denna anordning ligga förutsättningar för ett långt sämre arbetsresultat
än om man har en sexårig heltidsläsande folkskola och sedan till denna
lägger fortsättningsskolkursen örn 360 timmar under det därpå följande läsåret.
Detta innebär enligt min tanke icke den ringaste försämring av skolundervisningen
eller av själva skolväsendet. Jag kan verkligen inte frigöra mig fran
den bestämda uppfattningen, att där man kan inrymma fortsättningsskolan under
ett enda läsår, där bör det också lämnas möjlighet att göra detta, och det
var även i överensstämmelse härmed, som jag nyss röstade för det förslag, vilket
vann första kammarens bifall.

Jag tror också, att det är nödvändigt att, åtminstone i den mån det är möjligt,
lätta på den börda, som fortsättningsskolundervisningen för närvarande
utgör såväl för barn som för föräldrar. Jag är rädd för att annars kommer
den motvilja, som på många håll förefinnes gentemot fortsättningsskolan, att
fortfarande finnas kvar och även i betänklig grad motverka, vad man har avsett
att vinna med fortsättningsskolan. Jag tror egentligen inte heller, att
det från de sakkunnigas sida föreligger så stor motvilja mot att individuellt
inskränka på skoltiden. De sakkunniga anvisa i sitt utlåtande flera möjligheter,
varigenom de enskilda skolbarnen kunna komma ifrån skolplikten i hela
dess utsträckning. Men då kan man ju fråga sig: när somliga ^slippa undan
på det sättet, varför kan då inte samma möjlighet lämnas åt så många som
möjligt?

Onsdagen den 27 april.

39 Nr 30.

Det lär inte kunna förnekas, åtminstone ser jag saken så, att det andra fortsättningsskolåret
bereder rätt stora svårigheter för såväl barn som föräldrar.
Det första fortsättningsskolåret försvinner mera spårlöst. Eleverna befinna
sig då i en sådan ålder och en sådan utveckling, att de egentligen inte kunna
syssla med någonting annat, men helt annorlunda blir förhållandet, när man
kommer in i det andra fortsättningsskolåret. Då har mer än en pojke sökt sig
plats, och mångå flickor måste säkerligen också vid så unga år ut ifrån hemmet
för att skaffa sig sin försörjning på det sätt, som de kunna. Det finns
många hem, där kakan är liten och munnarna äro många, och så snart det
uppstår möjlighet för de unga medlemmarna att bidraga till sin försörjning,
är det inte underligt, örn de också måste göra det. Men när då en ung gosse
eller en ung flicka kanske har fått en god plats under det år, som följer efter
det första fortsättningsskolåret, så kommer kravet från fortsättningsskolan
på fullgörande av det andra skolåret, och då måste flickan eller gossen lämna
sin plats och deltaga i undervisningen i fortsättningsskolan. Det är inte alltid
de kunna få behålla sin plats, det är kanske möjligt i mindretalet fall, att
de få behålla den och samtidigt kunna ägna sig åt fortsättningsskolundervisningen.
Denna medför dock oftast för det andra läsåret, att barnen ryckas
från det arbete, som de kanske ha börjat intressera sig för, och åter sättas på
skolbänken, måhända med mycket ringa intresse för den undervisning, som
där meddelas. Och på det sättet kan det säkerligen för många uppstå förhållanden,
som mycket menligt inverka på deras fortsatta ställning och utveckling
i livet. * Detsamma är fallet med barnen från jordbrukarhemmen. Ställningen
är ju för närvarande sådan, att många jordbrukarhem äro helt anvisade
till den hjälp, man kan få ifrån barnen. Den lejda kraften är ju i allmänhet
för dyr för att kunna anskaffas. När då på detta sätt hinder uppstått för
barnen dels att genom lämpligt arbete finna sin utkomst, dels att biträda i
hemmen i den utsträckning, som här kan förutsättas, är det då underligt, örn
det kan uppstå en viss bitterhet hos föräldrarna och även hos barnen? Det
finns exempel på att detta förhållande rent av lett till fullkomlig obstruktion
från barnens sida, så att de visserligen ha bevistat fortsättningsskolan, men
där visat sådan likgiltighet för undervisningen, att det inte har varit någon
nytta med att de formellt vistats i denna skola.

Nu vet jag lika väl som de, som här redan ha anfört detta skäl att det finns
vissa pedagogiska synpunkter, som man anser tala för att så länge som möjligt
kvarhålla barnen under fortsättningsskolan, d. v. s. så länge som möjligt
förlänga skolplikten. Jag måste bekänna, att jag inte kan tro på dessa skäl,
och jag undrar, om ens de, som här framställt dem. i själ och hjärta tro på
dem. Det är ju. såsom redan framhållits, så försvinnande liten tid under dessa
två år, som barnen stå under lärarens direkta ledning, det är ungefär endast
en tiondel av hela tiden. Man får inte förbise, att samtidigt mycket starka inflytelser
göra sig gällande från annat håll, och jag tror, att det inflytande,
det tiondels inflytande, örn jag så får säga, som läraren här kan utöva, knappast
kan motväga det nio tiondelars inflytande från annat håll, som lärjungen
utsättes för. Naturligtvis finns det fall, då detta inflytande går i god riktning,
men då behövs knappast lärarens biträde, även om detta självklart kan
vara ett plus, då det gäller uppfostran i det avseendet. Jag tror också, att man
kan våga det påståendet, när man ställes in för verkligheten, att varje lärare
— om också utmärkt undervisare — icke alltid kan ha den rätta fostrareförmågan,
och slutligen vill jag också beträffande det skälet påvisa, att det förfaller
också vid den omständigheten, att i våra dagar har ju en intresserad
lärare så ofantligt många medel, varigenom han kan fortfarande stå i den
mest intima kontakt med sina lärjungar: i den religiösa rörelsen, i nykterhetsrörelsen
och i en hel del andra ideella rörelser, i studieverksamheten sådan den

Om

fortsättningsskolans
förläggande
till
ett enda läsår.
(Forts.)

Nr 30. 40

Onsdagen den 2i7 april.

fort -°m- bedrives i studiesammanslutningar och på annat sätt, i idrottsrörelsen o. s. v.
ImZZiL Däremot tror jag det får anses ostridigt, att ju närmare sammanhanget blir
gande till mellan den egentliga folkskolan och fortsättningsskolan, desto bättre resultat
eli enda läsår, kan man erhålla av fortsättningsskoleundervisningen. Skolträningen och skolkort.
) vanan föreligga då ännu, intresset har icke slappnat utan är fortfarande le vande,

och de repetitioner, som de sakkunniga själva erkänna såsom ett betänkligt
förhållande och såsom tidsödande, behövas icke heller, örn man i fortsättningsskolan
kan fortsätta i omedelbar anslutning till vad som förut genomgåtts
i folkskolan.

Man har också anfört såsom ett skäl för detta andra fortsättningsskoleår,
att elevernas utveckling och fattningsförmåga i det stora hela icke står i sådant
sammanhang med det meddelade lärostoffet, att undervisning i vissa ämnen
därför bör så långt som möjligt uppskjutas. Men här menar jag, att ett
år fram eller tillbaka egentligen icke betyder så värst mycket — det blir i alla
händelser för eleverna till det mesta en minneskunskap, som de visserligen kunna
ha gott av då de sedan komma ut i livet att få praktiskt erinra sig men
som först längre fram kommer till verklig förståelse och användning. Skulle
man således genom förlängning av skoltiden vilja möta den olägenhet, som ligger
i det förhållandet, att lärostoffet icke står i överensstämmelse med elevernas
utveckling, skulle man -—• såsom också mer än en gång påvisats — bli
tvungen att uppskjuta hela fortsättningsskolekursen till adertonde, nittonde
eller tjugonde levnadsåret.

•Tåg skall be att till slut få bemöta några ytterligare invändningar, som
gjorts emot den av mig föreslagna anordningen. Jag har redan påvisat, att
det gärna inte kan bli tal örn någon försämring: Läsetid och lärokurser äro
desamma, och jag tänker mig- verkligen, att det inte på något ställe, där
man genomfört en organisation med ett sjunde skolår, skulle falla vederbörande
skolmyndigheter in att, med slopande av detta sjunde skolår, byta ut
det mot den anordning, som jag har föreslagit. Det har också sagts — och
det är en mycket förvånansvärd utsago — att ett bifall till min motion -—
jag förmodar, att uttalandet närmast har avseende på denna — skulle medföra,
att^ barnens och lärarnas sommarledighet skulle så avsevärt inskränkas
endast såsom anföres 14 dagar. Jag måste beteckna ett sådant arguments
framförande såsom bevis på att man icke tillräckligt satt sig in i frågan.
Jag har gjort beräkningar, örn vilka jag vågar säga, att jag står för dem,
och jag har med ledning av dessa kommit till den uppfattningen, att de
360 timmarna under ett läsår kunna — vilken form nian än använder, örn
man använder dagskola, aftonskola eller kombinerad dag- och aftonskola -—
inrymmas under ett läsår under tiden mellan första oktober det ena året
och till den första maj det därpå följande året, och jag har heller aldrig avsett,
att en sådan anordning skulle medföra högre kostnader vare sig för
anskaffande av lokaler eller anställande av lärare. Jag har redan tidigare
sagt, att den här anordningen föreslagits väsentligast med tanke på den s. k.
A-skolan på landsbygden och i viss män på industriorterna. I de flesta sådana
A-skolor finns det vanligtvis alltid något reservrum. Och skulle så
icke vara fallet, låter det sig nog för övrigt lätt göra att genom enkla anordningar
få en lämplig duplicering, och således behövs det icke några lokaler
utöver de, som redan förefinnas, även örn skolan anordnas som dagskola. Och
örn någon av de två andra formerna väljes, ställer det sig vida lättare att övervinna
svårigheterna.

Man har sagt, att det vid en anordning i enlighet med mitt förslag skulle
behövas flera lärare och man har naturligtvis i det fallet stött sig på de sakkunnigas
uttalande och utgått ifrån att första och andra årsklassen skulle
sammanslås till en undervisningsavdelning, I de skolor, jag här närmast av -

Onsdagen den 27 april.

41 Sr 30.

ser, är detta omöjligt på den grund att elevantalet är så stort att man under
alla ^förhållanden behöver en särskild lärare. Det skulle således under alla
förhållanden behövas en lärare i varje årsklass, och det förhållandet kan icke
uppstå, att flera lärare skulle behöva anställas än under nu gällande former.
Man har vidare anfört, att det skulle vara så svårt att erhålla undervisare.
Jag har i min motion tillåtit mig peka på det förhållandet, att det icke är
nödvändigt att vara folkskollärare eller folkskollärarinna för att vara lärare
i fortsättningsskola och att det under alla förhållanden behövs skolöverstyrelsens
tillstånd eller godkännande för att kunna få utöva undervisning i fortsättningsskola.
Men sådant tillstånd kan givas för vilken som helst annan
kompetent person; t. ex. sådana som ha kompetens i vissa ämnen. Det har
bl. a. utfärdats sådant tillstånd för skolkökslärarinnor, och jag har ju tänkt
mig, att prästerna skulle här i viss mån biträda. Det finns på sina håll
ingenjörer eller andra, som fått sin utbildning vid högre läroanstalter, vilka.
—- med vederbörligt tillstånd — skulle kunna rycka in. I det avseendet kanske
jag slutligen också får peka på den omständigheten, att det för närvarande
går en hel del utexaminerade lärare utan sysselsättning och att de
säkerligen skulle vara glada över att åtminstone få denna verksamhet i stället
för att alldeles gå utan sysselsättning.

Herr talman! Jag har nu utvecklat innebörden i min motion och har kanske
i någon mån kunnat göra gällande, att de invändningar, som gjorts emot densamma,
icke äro så hållbara som de kanske vid första påseendet förefalla
vara. Jag hoppas också, att jag kunnat visa. att — om frihet finnes att, där
förhållandena erbjuda verkliga fördelar, kunna ordna fortsättningsskola
så som här. föreslagits — en sådan anordning säkerligen skulle innebära.
väsentliga fördelar för barn och föräldrar ävensom för samhället
i form av mera givande undervisning. Jag vågar göra gällande,
att den undervisning, som skulle på det sättet meddelas, skulle medföra
bättre resultat än så som undervisningen nu sker. nämligen under
en kort period första året och så ett långt avbrott, under vilket man kommer
ifrån skolarbetet och så återigen en kort period, varunder undervisningen avslutas.
Och jag. mäste då fråga mig, varför man icke skulle kunna medgiva
denna möjlighet till fortsättningsskolans förläggande, som jag föreslagit.

Här har redan berörts och bemötts det påståendet, att en ökad arbetslöshet
härigenom kanske skulle .uppkomma. Med avseende på detta vill jag säga:
Det är val ändå inte meningen, att dessa, som under 9/10 av första och andra
fortsättningsskoleåren äro fria från undervisning, skola slå dank under tiden,
utan det är väl meningen, att de skola söka sig någon nyttig sysselsättning!
Örn man sålunda sammanför undervisningen till ett enda skolår, inverkar^
detta,, menar jag, icke på tillgången på arbetstillfällen på minsta
sätt, så att sådana, som under ett skolår få mottaga hela fortsättningsskoletidens
undervisning, på något sätt taga arbetstillfällen från andra. Det blir
tvärtom, den fördelen genom ett sådant förfarande att, när de en gång ha
slutat sin skolgång och komma ut i livet, kunna de få ägna sig åt den livsuppgift,
som de intressera sig för, utan att deras framgång skall riskeras av
störande avbrott.

Herr talman! Jag har icke den ringaste förhoppning att vad jag här
sagt skall leda till resultat vid detta tillfälle och skall därför icke framställa
något yrkande, men vad jag här anfört och som stannar i kammarens protokoll,
kanske kan få betraktas som ett frö, som får ligga och gro för att
växa upp och mogna, kanske ei* kommande dag och under något annorlunda
förhållanden också visa sig ha något av livskraft i sig. Min övertygelse är,
att en sådan frihet beträffande fortsättningsskolornas organiserande skulle

Om

fortsättningsskolans
förläggande
till
ett enda läsår.
(Forts.)

Nr 30. 42

Onsdagen den 2i7 april.

0m på vissa håll — särskilt på vår tätare befolkade landsbygd och i våra industri fortsättmngs-

samhällen — vara till verklig nytta.
skolans förlag- •

gande ull, Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt

ett enda ictsöT. i t.. ■% ■*.

. . hemställt.

(Forts.)

Punkterna IX—XI.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 160, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) örn
automobilskatt m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att vad utskottet hemställt
i sitt betänkande nr 32 bifölles även av andra kammaren.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av
rätt till s. k. rekreationsresor för viss personal vid försvarsväsendet med
tjänstgöringsort i Boden jämte två i ämnet väckta motioner;

nr 73, i anledning av väckt motion örn rätt för tyghantverkaren T. R. Haglund
att för bestämmande av löneklass tillgodoräkna sig viss tjänstgöringstid; nr

74, i anledning av väckt motion örn avskedsersättning åt förre furiren
C. G. Forsberg; samt

nr 75, i anledning av väckt motion angående anställnings- och löneförhållandena
för kontorspersonalen vid flygvapnets verkstäder.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande expropriationslagstif
tning;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av §§ 2, 3, 4, 5 och 6 i lagen den 29 maj 1896 angående blindundervisningen
;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 17 § i lagen den 22 juni 1928 örn vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus; samt

nr 31 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av vattenlagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13,
fTr 1 anledning av väckt motion örn beredande av möjlighet för församlingarnas
fritt ritual, prästerskap att ett begränsat antal söndagar årligen förrätta högmässan efter
fritt ritual.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott
för behandling hänvisad motion, nr 19, hade herr Sandegård m. fl. hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder i syfte,

Onsdagen den 27 april.

43 Nr 30.

att, till dess en allmän revision av kyrkohandboken kunde komma till stånd, ... rj£%le av
möjlighet bereddes varje församlings prästerskap att ett begränsat antal sön - högwÅssa^r
dagar under året, exempelvis 12, förrätta högmässa efter fritt, av vederbörande fritt ritual.
domkapitel godkänt ritual. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att första kammaren måtte i anledning av förevarande motion för sin del
besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn åtgärder
i syfte, att, till dess en allmän revision av kyrkohandboken kunde komma
till stånd, möjlighet bereddes varje församlings prästerskap att, efter tillstyrkande
av församlingens kyrkoråd, på ett begränsat antal a_v domkapitlet
årligen bestämda sön- och helgdagar förrätta högmässa efter fritt, av Kungl.

Maj:t godkänt ritual.

Reservation hade avgivits av herrar Lundell och Nylander, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort erhålla den lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att förevarande motion icke måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.

Herr Lundell: Herr talman! Då jag har reserverat mig emot utskottets

beslut, skall jag tillåta mig att yttra några ord i förevarande fråga.

Motionärernas förslag avser att bereda varje församlings prästerskap möjlighet
att ett begränsat antal söndagar under året, exempelvis 12, förrätta högmässa
efter fritt, av vederbörande domkapitel godkänt ritual. Denna fråga
synes mig böra i första hand behandlas av kyrkomötet oell i samband med
pågående revision av kyrkohandboken. Redan år 1925 anhöll kyrkomötet, att
Kungl. Majit måtte »låta utarbeta ett förslag till varsamt reviderad kyrkohandbok
och för ett kommande kyrkomöte framlägga detta förslag». Vid
1926 års kyrkomöte framlade Kungl. Majit ett av särskilda sakkunniga utarbetat
förslag, som emellertid icke blev av kyrkomötet förordat till antagande.
Kyrkomötet beslöt därför i ny skrivelse hemställa om fortsatt revision
med ledning av vad inom kyrkomötet uttalats och anhöll, att förslag
därefter måtte för kyrkomötet framläggas.

Man kan därför förvänta, att den kommitté, som av Kungl. Majit fått i
uppdrag att revidera kyrkohandboken, skall till nästa kyrkomöte inkomma
med nytt förslag. Ett riksdagsbeslut nu i motionärernas syfte anser jag
skulle innebära ett föregripande av kommitterades arbete. Detta ärende torde
ej heller vara mera brådskande, än att man kan invänta de sakkunnigas förslag,
då möjlighet redan nu föreligger, inom ramen av gällande, kyrkohandbok,
att kunna variera högmässans ritual och välja olika alternativ.

Det torde i detta sammanhang även böra erinras örn att många äldre kyrkobesökare,
som med stor vördnad omfatta nuvarande högmässoritual, med vilket
de äro väl förtrogna, skulle komma att känna sig främmande inför nya
och för dem okända ritual. Jag vill dock ingalunda förneka, att vissa förändringar
beträffande nu gällande högmässoritual kunna vara önskvärda,, men
då kyrkomötet har denna fråga örn hand, finns det ingen anledning att nu
bifalla motionen. I övrigt tillåter jag mig hänvisa till det yttrande i frågan,
som avgivits av Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse, vari motionen
helt avstyrkes.

Herr talman! Jag tillåter mig att yrka avslag å utskottets hemställan och
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Wagnsson: Herr talman! Som redan den föregående ärade talaren

nu erinrat, är denna fråga inte ny här i riksdagen. Vid 1930 års riksdag
hemställde motionärer om åtgärder »i syfte att, till dess en allmän revision av

Sr 30. 44

Onsdagen den 27 april.

Äng. kyrkohandboken kan komma till stånd, möjlighet beredes varje församlings
högmässa^fter PrasterskaP att ett begränsat antal söndagar under året, exempelvis 12, försitt
ritual, rätta högmässa efter fritt valt ritual». Motionen föranledde en utförlig diskor
t*.;. kussion i denna kammare, och den förordades då av, bland andra, en så försiktig
ledamot av denna kammare som herr Boberg. Kammaren beslöt också
biträda motionens hemställan, men i andra kammaren fälldes förslaget.

När nu frågan ånyo väckts, har den icke återkommit i alldeles samma
skick som år 1930. Motionären har vidtagit vissa begränsningar i sitt yrkande,
och utskottet har vidare — som jag strax skall fästa uppmärksamheten
på •—vidtagit en inskränkning i motionens yrkande. Motionären hemställer,
att »riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn åtgärder i syfte,
att, till dess en allmän revision av kyrkohandboken kan komma till stånd, möjlighet
beredes varje församlings prästerskap att ett begränsat antal söndagar
under året, exempelvis 12, förrätta högmässa efter fritt, av vederbörande domkapitel
godkänt ritual».

Utskottet har nu emellertid ansett det vara lämpligare, örn godkännandet
av ritualet skulle läggas i Kungl. Maj:t hand — detta för att förhindra ett
godtyckligt förfaringssätt och för att förhindra olika praxis i olika domkapitel,
men utskottet har dessutom beaktat en synpunkt, som i ett yttrande av ärkebiskop
Eidem till utskottet framförts. Ärkebiskop Eidem har nämligen påpekat
en detaljpunkt i motionen, i det han i sitt yttrande sagt bland annat:
»Det synes mig vara ganska önskvärt, att den tilläggsbestämmelsen bifogas,
att det bör tillkomma vederbörande domkapitel att årligen, efter vederbörande
prästmans förslag, fastställa de söndagar på vilka det fria ritualet får komma
till användning. Detta tillägg avser att förebygga möjligheten av ett omdömeslöst
missbruk, så att t. ex. de tolv söndagarna med fritt ritual förlädes
i följd, eller att de placerades uteslutande på de kyrkliga högtiderna. Genom
den av mig föreslagna anordningen skulle domkapitlet också sättas i stånd att
noggrannare kunna följa intresset för ett dylikt fritt ritual inom stiftet».
Denna synpunkt har också av utskottet beaktats och medfört en inskränkning
med avseende å motionärernas hemställan.

Då denna fråga så nyligen som år 1930 varit föremål för ingående diskussion
i denna kammare, skall jag inskränka mig till att hänvisa till vad
som framgår av de tryckta handlingarna i detta ärende och i korthet yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Tamm: Herr talman! Den omständigheten, att mitt namn återfinnes
bland dem, som här ha tillstyrkt utskottets förslag, är ingalunda beroende på
att jag för min personliga del hyser några sympatier för någon radikalare
kyrkopolitik och ännu mindre för den moderna teologi, som hävdas t. ex. av
Sveriges religiösa reformförbund. Men jag är av den uppfattningen — med
det varma intresse, som jag anser mig hysa för vår svenska folkkyrkas utveckling
och förkovran — att. denna folkkyrka icke gagnas av ett alltför
konservativt motstånd mot varje divergerande åskådning, som framkommer,
naturligtvis. under den förutsättningen, att åskådningen bevisligen uppbäres
av ett uppriktigt och ärligt kyrkligt och religiöst intresse.

Som utskottets ordförande nyss här har meddelat, så har också det yrkande,
sorn motionären ursprungligen gjort, i mycket hög grad modifierats. Den
motion, som frambars av samma motionär för två år sedan och då antogs av
denna kammare, innehöll ett betydligt mera radikalt förslag än det nu föreliggande.
Jag vill icke upptaga tiden med att förklara, vad det nuvarande
förslaget innebär — utskottets ordförande har redan angivit det, och det
framgår för övrigt av utskottets utlåtande. Jag vill icke bestrida, att reservanterna
nog ha rätt i det påståendet, att hittills åtminstone icke officiellt

Onsdagen den 27 april.

45 Nr 30.

något direkt uttryck från församlingarnas sida framkommit för en önskan i Äng.
av motionärerna angiven riktning, men å andra sidan kan detta ju icke utgöra förrättande av
något bevis för att icke förslaget, örn det antoges, på många håll skulle kunna friljof*
mottagas med tillfredsställelse. Det verkliga kyrkfolket, om jag så får säga, (Forts)
finner sig kanske mest tilltalat av det traditionsbundna ritual, som nu tillämpas,
men det gäller i detta fall inte blott att nå de varma kyrkovännerna utan
även de ljumma och örn möjligt även de kalla. Det kan icke förnekas, att
våra högmässogudstjänster särskilt i landsorten, där man i regel icke har någon
annan form för gudstjänsten än högmässan, äro alltför fåtaligt besökta, och
enligt min mening bör man göra vad man kan för att få till stånd en rättelse
till det bättre i det avseendet. Jag hyser den föreställningen, att i många
fall en omväxling av ritual dock skulle kunna locka till kyrkan en hel del församlingsbor,
som eljest skulle utebliva — och det är ju förutsatt, att synnerligen
starka garantier skola föreliggga för att det skall bliva ett värdigt
ritual, som skall följas.

Jag ber att såsom belägg för denna min uppfattning få hänvisa till den
gudstjänst, som för någon tid sedan hölls i Klara kyrka här i Stockholm.

Jag medger gärna, att den kanske var i viss mån uppreklamerad, men jag
föreställer mig att sällan en aftongudstjänst även i en stockholmskyrka varit
så besökt som denna. Redan långt innan tiden för gudstjänstens början var
inne, var kyrkan fullsatt, och många hundra personer fingo stå i gångarna.

Jag får säga, att det var nog få, örn ens någon av de då i kyrkan närvarande,
som lämnade denna gudstjänst utan att där ha fått ett intryck av att det var
en sällsynt högtidlig och andaktsmättad gudstjänst. Densamma hölls ju, som
bekant, på initiativ av Sveriges religiösa reformförbund för att demonstrera
professor Linderholms högmässoritual.

Reservanterna framhålla, att »mera vila och andakt» skulle kunna förefinnas
för dem, som vilja gå i kyrkan, örn man där följde en för dem »sedan
barndomen invand gudstjänstordning med välkända ord och toner». Jag tror
dock man har ganska många bevis på att svenskt kyrkovänligt folk kan känna
sig rätt tillfredsställt även under andra kyrkoformer. Jag ber att som exempel
i det avseendet få hänvisa till högmässogudstjänsterna i Djursholms
kapell, som äro i regel mycket talrikt besökta och där just ett av de alternativ,
som äro bifogade detta utskottsutlåtande, nämligen doktor Natanael Beskows,
användes varje söndag. Jag förmenar också, att det finns nog många bland
folkkyrkans vänner, som även funnit — för att använda reservanternas uttryck
-— både »vila och andakt» vid bevistande av åtminstone vissa frikyrkoförsamlingars
gudstjänster, där ju en helt annan gudstjänstordning tillämpas.

Därom kan jag också själv bära vittne.

Man får icke heller förbise betydelsen av den uppmuntran ett medgivande i
här antydd riktning kan giva åtminstone en del av de unga prästerna i landet,
även örn man erkänner, att prästen är till för församlingen och icke församlingen
för prästen.

Vid senaste kyrkomöte förelåg förslag till reviderad kyrkohandbok, utarbetat
av ärkebiskop Söderblom, biskoparna Danell, Rodhe, Städener och pastor
primarius Widner, men kyrkomötet ville icke godtaga detta utan det blev
återremitterat med hemställan örn ytterligare överarbetning. Det är mig icke
med säkerhet bekant, huruvida något i den saken är åtgjort, men det förmäles,
att så icke skulle vara fallet.

Icke heller ville 1929 års kyrkomöte godkänna en enhällig framställning
från beredningsutskottet, i anledning av en vid mötet av herr Linderholm väckt
motion om alternativ till evangelin- och kyrkohandboken, att mötet skulle hos
Kungl. Maj:t anhålla »att motionen, i vad den avsåge kyrkohandboken, måtte
tagas under beaktande vid den fortsatta revisionen av kyrkohandboken».

Nr 30. 46

Onsdagen den 27 april.

Äng. Denna enhälligt tillstyrkta motion avslogs av kyrkomötet. Syftet och inneförrättande
av hördén i densamma överensstämde i stort sett med innehållet i det förslag, som
Httritual^ ^skottet här framlagt och tillstyrkt. Därför anser jag, att både utskottet
J ,Forti j '' och jag i det fallet kunna anses vara i mycket gott sällskap, då just bland medlemmarna
av det tillstyrkande beredningsutskottet märkas sådana män som
ärkebiskop Söderblom, biskoparna Eklund och Rodhe, nuvarande statsrådet
Städener, friherre Lagerfelt och generaldirektör Holmdahl.

Även jag delar i så måtto reservanternas uppfattning, att jag anser en sådan
angelägenhet som den förevarande givetvis ligga närmare kyrkomötets
än riksdagens arbetsområde, men då nu kyrkomötet, som jag tror, ett pär gånger
helt enkelt desavuerat förslag i denna riktning, som tillstyrkts av kyrkans
förnämligaste, starkaste och mest representativa krafter, anser jag mig med
ganska stort samvetslugn kunna vädja till kammaren att också stödja detta
förslag genom en hemställan till Kungl. Maj:t att åtminstone taga frågan under
omprövning. Och till sist vågar jag även på grund av min personliga
övertygelse göra detta, därför att jag tror, att vår svenska folkkyrka skall ha
gagn därav.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Halvarsson.

Herr Nylander: Herr talman! Då jag i denna fråga står som reservant

tillsammans med herr Lundell, ber jag att få säga några ord, särskilt i anslutning
till de anföranden, som hållits av utskottets ordförande, herr Wagnsson,
och herr Tamm.

Det sades mycket riktigt, att det yrkande, som här föreligger, i viss mån är
en begränsning av motionens hemställan. Ja, jag erkänner, att en mycket
stor välvilja har mött motionen från utskottets sida. Det har varit många
krafter, som velat lägga tillrätta en del överdrifter i motionen, och såsom förslaget
här föreligger, vill jag säga, att det är en avsevärd förbättring av den
ursprungliga motionen. Det har visserligen, såsom utskottets ordförande påpekade,
i så måtto gjorts en begränsning, att det ej längre skall få ankomma
på domkapitlen att avgöra, huruvida ett visst ritual får användas, ulan frågan
skall gå till Kungl. Majit, och det skall vidare av domkapitlen avgöras
vilka sön- och helgdagar som detta eventuellt godkända nya ritual skall få
användas. Det är ytterligare stadgat den inskränkningen, att det skall vara
ett tillstyrkande av vederbörande församlings kyrkoråd, men i övrigt är det
här en möjlighet, som står öppen i mycket stor utsträckning, till olika ritual..
Visserligen har utskottet låtit avtrycka två uppgjorda ritualer, som finnas i
detalj utarbetade, men av klämmen i utskottets utlåtande kan man icke få
fram någon hänvisning till just dessa, utan det skulle således finnas en möjlighet
för vilken präst som helst i en församling att utarbeta ett eget ritual,
som han givetvis anser vara synnerligen lämpligt, och att få detta eventuellt
av Kungl. Majit godkänt. Det är således icke så, som möjligen åtskilliga tro,
att man här endast inskränker sig till de båda förslag, som här äro återgivna
i de tryckta handlingarna. Örn man skulle vilja draga konsekvensen fullt
ut, kail man ju erinra om att det finnes ungefärligen 3,000 olika församlingar i
Sverige, och örn det skulle vara tolv olika dagar, då man skulle kunna använda
fritt ritual, kommer man upp till den häpnadsväckande summan av 36,000
olika ritual, som skulle kunna förekomma. Jag erkänner ju, att det är den
yttersta gränsen åt det hållet, men jag kan ej heller gå med på att de bägge
ritualförslag, som här föreligga, återgivna i utskottshandlingarna, skulle
beteckna det minimum, som skulle kunna förekomma.

Herr Tamm har särskilt talat örn att det skulle gälla ett led i strävandet att

Onsdagen den 27 april.

47 Sr 30.

göra kyrkan till en folkkyrka. Ja, det skulle jag också mycket gärna vilja Ansvara
med om att främja. Men då hade man väntat sig, att det skulle ligga en förrättande av
verklig opinion tran församlingarna i olika delar av Jandet bakom en sadan Jritt
önskan om ett fritt ritual. Någon sådan opinionsyttring känner jag ej till, och (Forts.)
det har icke framlagts någon för utskottet. Jag har ändå sökt följa denna sak
sedan många år tillbaka, men jag bär ej kunnat finna, att det från församlingarna
framförts något klagomål beträffande nu använda högmässoritual. Jag har
tvärtom den uppfattningen, att den stora menigheten, som vill besöka våra kyrkor
och gör det söndag efter söndag, finner en utomordentlig vila och andakt
just i det förhållandet, att de få begå denna gudstjänst i enlighet med ett ritual,
som den stora allmänheten känner ända från barndomen. Man får först
på det sättet fram den växelverkan mellan församling och präst, vilken jag
skulle tro, att prästerskapet i alldeles särskild grad eftersträvar, och som betingas
av att församlingen är fullt hemma i ritualet och kan följa med. Det
torde kanske i stället vara så, att initiativet till denna motion och den tankegång,
som ligger bakom den, närmast kommer från en del präster, som av
en eller annan anledning icke äro fullt nöjda med det ritual, som är det officiella.
Jag får säga, att det är väl i alla fall så, att det ritual, vi vilja tillämpa i
Sveriges kyrkor, är väl icke direkt skrivet med tanke på att det skall falla
var och en av de tjänstgörande prästerna i smaken, utan det är väl så, att
det skall vara något, som enar och samlar församlingarna. Då det av utskottsmajoriteten
här talats örn att »såväl ur församlingarnas som prästerskapets
synpunkt skulle möjligheten till en sådan omväxling helt visst vara av godo genom
att öka intresset för den allmänna gudstjänsten och motverka den känsla av
olust, som slentrian på detta område kan framkalla», så tror jag, att blir det
någon slentrian i högmässogudstjänsten, så hänger det icke på församlingen,
utan det hänger i så fall på den prästman, som ej tager sin sak med det allvar
och den djupa känsla, som man skulle anse önskvärd.

Jag vill uppehålla mig ett ögonblick vid det exempel, som herr Tamm framförde
såsom särskilt tilltalande, nämligen professor Linderholms ritual, som
nyligen användes här i en av Stockholms kyrkor. Jag är gärna med på att
man för ett särskilt inövat tillfälle kan få fram en mycket god verkan och en
för allmänheten tilltalande prägel på ett sådant ritual, men det fordras också,
att genom särskild kyrkokör de musikaliska delarna äro väl inövade, och man
har litet svårt att tänka sig, hur det skall gå ute i landsförsamlingarna, där
icke sådana resurser vare sig i fråga om musik eller sång finnas till förfogande.

Jag är rädd för att det skulle bli en synnerligen tom. och fattig gudstjänstordning
på många håll i vårt land.

Sedan har herr Tamm här velat påpeka, hurusom kyrkomötet år 1929
tillstyrkte den Linderholmska motionen. Ja, man får väl vara synnerligen
vänligt stämd och läsa mycket mellan raderna, örn man skall kunna få fram
detta, åtminstone av det citat eller den relation av saken, som utskottsmajoriteten
har lämnat. Det står där, att detta utskott enhälligt hemställde, »att
motionen, i vad den avsåge kyrkohandboken, måtte tagas under beaktande
vid den fortsatta revisionen av kyrkohandboken». Jag säger, att det måtte
vara en mycket långt driven välvilja, som i detta kan utläsa ett bestämt tillstyrkande
av det ritual, som professor Linderholm utarbetat. Mellan att
hemställa, att man måtte »taga en sak under beaktande» och att tillstyrka
en sak, är naturligtvis steget långt.

Jag vidhåller även vad som förut här uttalats och som även erkändes av
herr Tamm, att denna fråga örn högmässoritualet sammanhänger så intimt
med den pågående revisionen av kyrkohandboken, att det skulle vara obehövligt
och även synnerligen olämpligt, att riksdagen nu lade sig i denna
fråga. Det är ju dock så, att kyrkomötet har skrivit till Kungl. Maj:t och

Nr 30. 48

Onsdagen den 27 april.

Äng. hegart en revision av kyrkohandboken. Och även om icke någon särskild komeller
kommitté Just nu sysslar med detta, är det val under alla omfritt
ritual, ständigheter att vänta, att Kungl. Maj :t kommer att i enlighet med kyrkogods.
) mötets begäran till nästa kyrkomöte framlägga det förslag, som av kyrkomötets
skrivelse kan föranledas.

Jag finnér, sålunda, att en framställning i enlighet med utskottsmajoritetens
förslag icke är vare. sig behövlig eller befogad, och jag ber därför att
få° i enlighet med den avgivna reservationen yrka, att förevarande motion icke
måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

I herr Nylanders yttrande instämde herrar Enhörning, Widell och Martin
Svensson.

Herr Reuterskiöld: Det synes mig, herr talman, i allmänhet vara lyckligt,
örn en församling, som har att uttala sig i en fråga, inser och erkänner självbegränsningens
konst.

Den fråga, som här föreligger, är en fråga örn den svenska kyrkohandboken.
Den svenska kyrkohandboken beror formellt av Kungl. Maj:t, men
enligt kyrkomötesförordningen skall kyrkomötet däröver höras. Realiter
ligger det så, att det är den svenska kyrkan genom sina organ, som ändå
själv till sist, låt vara formellt genom Kungl. Maj :t, besluter örn kyrkohandboken
och sin egen ritual. Det förefaller mig föga önskvärt, örn den
svenska riksdagen genom att nu liksom vid ett tidigare tillfälle inlåta sig
på denna fråga, öppnar dörrarna på vid gavel för diskussioner rörande ritualen.
. I det sista anförandet tangerades frågan örn olika formulär för en
sådan ritual. Jag undrar, örn icke kammaren i själva verket, när vi behandla
folkskolefrågor och läroverksfrågor, mycket ofta är nära bristningsgränsen,
då vi komma in på pedagogiska spörsmål, som kammaren ej är rätt
forum att behandla. Men skulle vi nu gå än längre och börja ur det religiösa
intressets synpunkt granska olika förslag till kyrkans ritual vid dess
gudstjänsthandlingar, synes det mig, att den sista villan bleve värre än den
första.

Jag kan ej hjälpa, att det många gånger ändå är så, att därför att man
har. en viss rätt att yttra sig, man därför icke behöver begagna den. Det
är ingalunda någonstans förbjudet för riksdagen att behandla sådana frågor,
och då kan man också säga, att det står den öppet, men därför att det står
riksdagen öppet, är det ju icke nödvändigt, att riksdagen begagnar den möjlighet,
som sålunda föreligger.

Det synes, mig under dessa förhållanden, herr talman, som örn det klokaste
och riktigaste från riksdagens synpunkt med hänsyn till konsekvenserna
vore att avslå den föreliggande motionen, och jag tillåter mig därför
yrka avslag å utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Henriksson, Johan Johansson, August Johansson och
Sandström.

Herr Klefbeck: Herr talman! I rätt många delar kan jag instämma med
den siste ärade talaren. Jag har på samma sätt som han känt det ganska
ängsligt ibland, att man skall vara tvungen att rösta i frågor, som man ej
behärskar. Örn jag får vara litet elak, kunde jag säga, att både den siste
ärade talaren och jag få ju ofta ge oss till att rösta i jordbruksfrågor, där
vi kanske icke äro fullt hemmastadda. Lika med honom kan jag också erkänna,
att alla dessa spetsfundigheter, som framförts i de långa skoldebatterna,
göra, att man känner sig ganska tveksam, då det gäller att fatta ståndpunkt.
Men jag tror, att vi icke av en sådan känsla böra låta oss förledas

Onsdagen den 27 april.

49 Nr 30.

att avhända oss en rätt, som vi böra skatta som värdefull. Ty det är både Äng.
vår plikt och rättighet att taga befattning med en hel mängd frågor av förrättande av
alla möjliga slag, som uppkomma inom samhället; och att då få vara med
örn att, så långt man förmår, bidraga till en lösning, det synes mig vara en för- ^Fortg ^
mån.

Vad nu speciellt denna fråga och kyrkofrågor i allmänhet vidkommer, som
här både en och annan gång varit uppe till behandling, så får jag väl säga,
att dessa frågor beröra ämnen, som stå oss i allmänhet bra mycket närmare
än en hel mängd andra frågor, som vi skola avgöra. Vi ha ju från vår
barndom allesamman mer eller mindre intimt stått inför desamma, stått i
beröring med dem och haft personliga intryck av innebörden i en hel mängd
av dem. Detta gör, att man, även örn man på sin nuvarande ståndpunkt står
mer eller mindre främmande för dessa frågor, dock har betydligt större förutsättningar
att kunna på ett sunt sätt bedöma dem, när de komma fram, än
många, många andra.

Såsom ett belysande exempel på hur nyttigt det kan vara, att riksdagen
verkligen tager befattning med sådana frågor, vill jag påminna örn vilken
ofantlig välgärning det var, att psalmboksfrågan en gång var före här i
riksdagen. Genom riksdagens ingripande avvärjdes ju det beslut i psalmboksfrågan,
som stora grupper av vårt kyrkofolk voro allvarligt bekymrade
över, och det resultat, som kom till stånd på grund av riksdagens beslut, har
hälsats med mycken glädje i vida kyrkliga kretsar.

Sedan skulle jag också möjligen kunna säga en sak till, och det är, att
denna fråga icke är så stor, men då den väl har kommit upp, vet jag ingenting
som hindrar, att vi skulle kunna taga ställning till densamma. De farhågor,
som här upprullades särskilt av herr Nylander, tycktes mig vara av
den natur, att han kände sin position tämligen svag, ty annars tror jag ej,
att han till stöd för sin ståndpunkt hade behövt draga ut konsekvensen så
till det yttersta. Är en ståndpunkt stark, så argumenterar man icke, tycker
jag åtminstone, på det viset. Alla dessa farhågor, som nu upprullades, synas
mig vara bra litet grundade i verkligheten. Det skulle ju bli så, örn förslaget
går igenom, att Kungl. Maj :t skulle godkänna ritualen, och att då
tänka sig att man dels skulle kunna få en sådan oändlig massa olika ritual,
och dels något av dessa så underhaltigt, att man ej gärna kunde använda
det, synes mig nästan otroligt. I fråga örn själva utförandet är det väl
också självklart, att man, örn man vill använda ett annat ritual, tvingas att
inöva det på sådant sätt, att dess användning kan tjäna till uppbyggelse.

För övrigt skall jag i fråga örn det rent positiva instämma med herr Tamm;
och då jag tror, att förslaget kan vara församlingslivet till gagn, och då
jag ej kan tro på någon av de uppmålade farorna, skall jag be att få instämma
i yrkandet örn bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson, Per: Herr talman! Föreliggande fråga är av ganska

liten räckvidd. Vad som här ifrågasättes är att bereda möjlighet för kyrkans
präster att efter tillstyrkan av församlingens kyrkoråd å ett begränsat antal
söndagar under året förrätta högmässa efter fritt, av Kungl. Majit godkänt
ritual. Förslaget innebär sålunda endast en möjlighet och icke något tvång
att använda eventuellt nytt ritual.

Örn man får anse det yttrande i frågan, som avgivits av Allmänna svenska
prästföreningens styrelse, såsom ett uttryck för en mer allmänt utbredd uppfattning
bland statskyrkans präster, så bör man nog inte befara, att föreliggande
reform komme att medföra någon revolutionerande omvälvning i högmässogudstjänsterna.
I slutet av sitt yttrande anför nämligen centralstyrelsen:
»Någon utvidgning av denna ritualfrihet till församlingens högmässo Första

hammarens protokoll 1032. Nr 30. 4

Nr 30. 50

Onsdagen den 27 april.

Äng. gudstjänster är varken nödig eller nyttig.» Att döma av detta yttrande skulle
förrättande, av <je reformsträvanden, åt vilka givits uttryck i den här behandlade motionen,
frMritnaL7 rinSa förståelse bland statskyrkans präster, och man skulle sålunda härav
(Forts.) kunna draga den slutsatsen, att ett mycket ringa antal av kyrkans präster
kommer att begagna sig av den medgivna friheten.

Reservanterna, herrar Lundell och Nylander, ge i sin reservation uttryck
för den meningen, att kyrkomenigheten känner sig mera hemma med den invanda
gudstjänstordningen med välkända ord och toner. Utskottet är i denna
fråga inte så traditionsbundet som reservanterna, utan anser, att det inte bör
vara uteslutet, att en stämningsfull och värdig högmässa skall kunna inrymmas
i ett ritual även med andra ordvändningar och andra tongångar än i det
gamla ritualet.

Jag vill ingalunda förneka, att vårt nuvarande högmässoritual är mycket
stämningsfullt och högtidligt, därest detsamma får ett förtjänstfullt utförande,
men den musikaliska delen i ritualet är ganska krävande, och det är inte alltid
det blir enbart njutning att åhöra denna del av utförandet. Jag anser därför,
att rent praktiska skäl kunna tala för att även andra ritual utarbetas, som,
även vad det musikaliska beträffar, vore mindre krävande. Det bleve då möjligt
för prästen att välja det ritual, som bäst läge för hans röst, på samma gång
som en liten omväxling i den regelmässiga gudstjänstordningen bereddes. Vill
man inte se våra kyrkor avfolkas, anser jag, att det är på tiden, att kyrkans
målsmän i någon mån ge efter på de gamla formerna. Jag tror, att detta kan
ske, utan att man behöver ge avkall på vad som är det väsentliga och livsdugliga
i den kristna religionen. En alltför benhård konservatism kan bli till
skada, och det kan inträffa, att kyrkan med sitt fulländade formväsen blir den
saltstod på vägen, vilken tiden löper förbi.

Med dessa lekmannasynpunkter på denna fråga har jag kunnat ge min anslutning
till utskottets utlåtande, till vilket jag, herr talman, ber att få yrka
bifall.

I detta anförande instämde herr Löfvander.

Herr Bergqvist: Herr talman! Frågan om gudstjänstordningen vid våra

högmässogudstjänster är en fråga, som griper djupt in i det svenska folklivet,
och innan man tager några steg ut i det ovissa för att förändra den traditionella
ordning, som vi ända från reformationens dagar haft i våra gudstjänster,
bör man noga överväga saken. Det är såväl principiella som kyrkorättsliga
och praktiska synpunkter, som göra sig gällande vid bedömandet av hithörande
frågor.

Högmässoritualet har för vårt kyrkofolk ett mycket stort värde. Det är
en ömtålig fråga att vidtaga förändringar häri, och det bör i varje fall ske
med stor varsamhet. Det kan inte utlämnas åt det enskilda godtycket att använda
vilket ritual som helst vid dessa församlingens huvudgudstjänster. Det
är inte bara liturgiska smakfrågor det här gäller, utan det gäller också dogmatiska
frågor. Det är alldeles självklart, att den frihet, som här är ifrågasatt,
att under vissa söndagar få använda andra ritualer än kyrkohandbokens skulle
leda till att man sökte inarbeta andra läroåskådningar än dem, som vårt kyrkfolk
är vant att höra i våra högmässogudstjänster. Det ser man av de exempel
på sådana ritualer, som äro bifogade utskottets utlåtande. Det är uppenbart,
att det är dogmatiskt färgade ritual, som här föreligga, särskilt det första av
dem. I detta gör sig gällande någonting, som jag skulle vilja kalla »kristofobi»,
en rädsla för att nämna Kristi namn. Man skulle nästan kunna säga,
att ritualet likaväl skulle kunna användas i en judisk synagoga som i ett
kristet tempel. Jag säger nästan — jag vill inte absolut påstå, att så är, men

Onsdagen den 27 april.

51

Nr 30.

det ligger inte långt ifrån. Om dogmatiska meningsskiljaktigheter komma att
spela in åt vänster, skulle säkerligen lika mycket dogmatiska meningsrikt-^örr*.an* ,av
ningar åt höger kunna komma att göra sig gällande. Jag tror, att det säk- j™tTritwnir
Tåste är, att frågan om ändringar i gudstjänstordningen undergår den allvar- (Forts.)
liga och sakkunniga prövning, som hittills har skett.

Vidare skulle enhetligheten i kyrkans gudstjänstordning därigenom omintetgöras.
Det förhållandet, att man, när man kommer in i en kyrka i vilken
del av landet som helst, hör samma ord och samma böner, som man är van att
höra i sin hemförsamling, gör, att man känner sig hemma. Det innebär en samhörighetskänsla
mellan Sveriges kyrkfolk både i söder och i norr. Det kan
finnas olika riktningar i kristligt avseende i olika delar av landet, men gudstjänstordningen,
ritualet, är den fasta enhetliga punkten, som man möter
överallt i kyrkorna, och detta är värdefullt.

Det sades här av en ärad talare, att han trodde, att en sådan frihet, som
här är ifrågasatt, skulle vara ägnad att stärka församlingslivet. Jag undrar
ändå, om denna sats är riktig. Tvärtom torde det bli så, att en sådan ordning
eller frihet skulle komma att förorsaka mycken oro och svåra strider i
många församlingar. Man kan tänka sig, att en mera fritt anlagd prästman
i de schartauanska bygderna införde ett sådant fritt formulär i någon församling
därstädes. Det skulle utan tvivel väcka mycket stark oro bland kyrkfolket.
På samma sätt skulle det, kan jag säga, bli mycken oro och mycken
strid i kustförsamlingarna i Lule stift, i fall man började med dylika experiment.
Jag tror, att församlingslivet därigenom skulle komma att spolieras
i stället för att stärkas.

Detta är några av de principiella synpunkter, som ha gjort, att jag för min
del inte anser, att det vore välbetänkt att medgiva en sådan frihet, som här
är ifrågasatt. Men därtill komma de kyrkorättsliga synpunkterna.

Kyrkohandboken är ju av kyrkolags natur. Kyrkohandboken är sålunda
någonting, som kräver kyrkomötets medverkan. Den hör till de kyrkliga böckerna
och alltså till de interna ämnen, där kyrkomötet hittills har ansetts vara
den i verkligheten bestämmande myndigheten. Örn det nu skulle införas en
ordning, enligt vilken man skulle utan kyrkomötets medverkan för vissa söndagar
sätta kyrkohandboken ur funktion och införa något alldeles privat, låt
vara att det hade varit underställt Kungl. Maj:ts prövning, hade man därmed
upphävt de grundsatser, som varit gällande och erkända och som fortfarande
äro erkända i vårt land.

Vad riksdagen angår, har den ingen beslutanderätt i dylika ting. När det
gäller kyrkolag, är riksdagen en av de medverkande faktorerna; där kräves
emellertid både kyrkomötets och Kungl. Maj:ts medverkan för att det skall
bli en gällande lag. I ännu högre grad gäller detta örn de kyrkliga böckerna.

Där har riksdagen på sin höjd petitionsrätt, men ingen beslutanderätt. Riksdagen
kan naturligtvis petitionera i denna fråga hos Kungl. Majit — det vill
jag inte förneka. Men jag vill fråga: tro herrarna, att det kommer att finnas
en svensk regering, som skulle tillåta, att man utan kyrkomötets medverkan
använder fria ritualer i våra högmässor? Det är icke möjligt. Därför har ett
eventuellt beslut från riksdagens sida, tror jag, inte så stor effekt, ty det kan
icke komma till förverkligande i församlingarna utan kyrkomötets medverkan.

Då vöre det väl bättre, att riksdagen använde sin petitionsrätt på det sättet,
att riksdagen ginge in till Kungl. Majit med en anhållan, att Kungl. Majit
måtte igångsätta en revision av kyrkohandboken eller rättare sagt fullfölja
den revision, som redan är igångsatt, och snarast möjligt för kyrkomötet framlägga
förslag till reviderad handbok med däri intagna olika alternativ för högmässogudstjänst.
Då är man på fast mark.

Man har här anfört bland annat, att riksdagen ju en gång har beslutat i

Nr 30. 52

Onsdagen den 27 april.

Ang.

förrättande av
högmässa efter
fritt ritual.

(Korts.)

fråga orri psalmboken, och man velat göra detta till ett slags prejudikat för
att man skulle kunna genomföra även detta förslag utan kyrkomötets medverkan.
Ingenting kan vara falskare än att åberopa detta såsom förebild. Beträffande
psalmboken låg det nämligen så till, att kyrkomötet hade beslutat
örn antagande av de nya psalmerna. Därjämte hade kyrkomötet beslutat, att
de Wallinska psalmerna skulle oförändrade få användas vid sidan av den reviderade
psalmboken. Vad som skedde var endast, att de nya psalmerna sattes
såsom ett bihang till den gamla psalmboken och att inte den nummerordning,
som kyrkomötet hade tänkt sig, infördes, men i själva huvudfrågan hade kyrkomötet
redan fattat realbeslutet.

Jag vill också framhålla ett par praktiska synpunkter. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att något krav i här föreslagen riktning icke har framställts
vare sig från församlingarna eller från prästerskapet. Det är sålunda icke
någon trängande nödvändighet, som motionärerna och utskottet göra sig till
tolk för, utan det är möjligen någon mycket ringa minoritet av _ vårt folk,
som har en önskan i denna riktning. Jag vill också erinra örn att vi på senare
tid ha fått rätt mycken omväxling i högmässogudstjänsterna genom de alternativa
kyrkoböner, som ha införts. Ävenså bör man erinra sig, att det redan
nu finns rika tillfällen till användning av fria ritualer i andra gudstjänster
än högmässogudstjänsterna. Man kan ha fria ritualer t. ex. i vespergudstjänster,
missionsgudstjänster, minnesgudstjänster, barngudstjänster o. s. v. Tillfälle
att även pröva fria ritualer finnes ju således redan i bigudstjänsterna,
och jag tycker, att man bör kunna nöja sig därmed, till dess en rikare omväxling
i kyrkans högmässoritual på laga väg kommit till stånd.

Jag ber, herr talman, att med åberopande av vad jag sålunda anfört få
yrka bifall till reservationen.

Friherre Lagerfelt: Herr talman! Jag ber att helt få ansluta mig till det
anförande herr Reuterskiöld nyss höll, vari han uttalade, att debatt örn svenska
kyrkans handbok icke lämpligen bör hållas i Sveriges riksdag ■— det är en
kyrkomötesfråga. Men då vi i alla fall äro inne på en debatt i ärendet,^ och da
under debatten mitt namn blivit nämnt i samband med denna fråga, måste jag
be att få säga några ord.

Det är alldeles sant, att jag vid 1929 års kyrkomöte i såväl beredningsutskottet
sorn i kyrkomötet varit med örn att fatta ett beslut, varigenom kyrkomötet
anhöll om att kyrkohandboksrevisionen skulle få fortfara med varsam
hand och att vid denna revision hänsyn skulle tagas till det vid kyrkomötet
framlagda Linderholmska förslaget. Men därmed är inte alls sagt, att de,
som fattade detta beslut, ställa sig solidariska med professor Linderholm
och hans förslag. Jag lärde mig under kyrkomötet att högt värdera professor
Linderholm för hans mycket stora bibelkunskap oell hans tydligt framträdande
innerliga önskan att gagna vårt folk genom sin verksamhet. Men jag kan icke
alls ansluta mig till det sätt, varpå han vill utföra sin gagnande gärning.

Jag kommer nu till en sak, som jag har svårt att framföra, därför att det
alltid blir ett subjektivt omdöme man fäller därvidlag. Samme talare, som
nyss nämnde mitt namn, berättade, att han hade besökt en gudstjänst i en av
Stockholms kyrkor, där aftonsången hölls efter professor Linderholms högmässoritual.
Även jag var med vid detta tillfälle. Den talare, jag här citerar,
anförde, att han var belåten med ritualet och tilltalad av detsamma. Där
kommer det subjektiva. Jag får säga, att min mening örn det Linderholmska
ritualet var, att, jämfört med vår rätta högmässa, var detta ritual långt, tungt
och saknade icke endast det högtidliga vackra språk, som vi äro vana vid under
våra gudstjänster, utan det saknade även helt och hållet — ja, vad skall jag

Onsdagen den 27 april.

53 Nr 80.

säga — flykt. Jag avslutade denna gudstjänst nied en känsla av största besvikelse.
— Vare det nog sagt.

Jag ber att få sluta mig till reservanterna oell yrka avslag på motionen.

Äng.

förrättande av
högmässa efter
fritt ritual.

(Forts.)

Herr Sandegård: Baron Lagerfelt gjorde således omsider den erfarenhet,

som en massa människor här i landet mycket ofta göra, när de äro i kyrkan:

Man lämnar verkligen gudstjänsten med en känsla av saknad, att man icke
fann det man ville och sökte. Nathan Söderblom uttryckte sig visst en
gång så: han ville en kyrka, »där det vore högt i taket för andens och tankarnas
flykt och vitt rum mellan väggarna för alla lynnen och sinnen och
rörelser och behov, som på något sätt ville höra henne till».

Jag begärde emellertid ordet, fastän jag hade föresatt mig att inte göra
det, när herr biskop Bergqvist kom med ett påstående, som måste verka ganska
chockerande åtminstone på den, som har läst kyrkomötets protokoll från början
till slut någorlunda omsorgsfullt. Biskop Bergqvist talar örn att man
bör vara så varsam med våra gamla ritual och även med högmässoritualen.

Med den kunskap jag fått örn det svenska kyrkomötet, måste jag
säga, att det nog tar priset i fråga örn att inte gå fram på ett varsamt sätt,
vare sig det gäller bibeln eller psalmboken eller handboken. I kyrkomötet
har man så småningom kommit in på den bogen, att man ändrar och förbättrar
genom att lyfta ut ett ord här och sätta in ett ord där. Man diskuterade
t. ex. här örn året, örn det i ingressen till högmässan skulle heta
»Han är dock när dem, som hava en ödmjuk och förkrossad ande . . .» eller
»Han är ock nära», och detta föranledde votering i det svenska kyrkomötet.

Jag tror också, att man voterat, örn, huruvida man skulle ha kvar de där
orden, som bilda övergång från själva ingressen till syndabekännelsen:

»så sägande». Den gången vunno de, som ville ha bort orden »så sägande»,
vilka vi alltså nu icke ha kvar i det gamla högmässoritualet. Jag skulle
vilja tillsammans med biskop Bergqvist gå igenom kyrkomötets protokoll bara
för de tjugofem år jag har tjänstgjort som präst i svenska kyrkan och uppfriska
herr biskopens minne av alla de tillfällen, då man inom kyrkomötet,
ibland med framgång och ibland utan framgång, har försökt att på det sättet
förbättra.

Det har visserligen icke alltid gällt småsaker, utan även principiellt viktiga
saker. Den eviga fördömelsen, t. ex., har kyrkomötet avskaffat ur Olaus
Petri syndabekännelse. Jag tycker för min personliga del, att Olaus Petri
syndabekännelse kunde ha fått vara som den var, liksom de gamla psalmerna
fingo behålla sin gamla dräkt (tack vare riksdagens ingripande) -—

Wallin bör få stå för vad han har sagt och Olaus Petri för vad han har
sagt: det gamla bör få vara gammalt. Man skall inte hålla på och röra och
ändra det gamla och på det sättet reformera inom kyrkan, herr biskop, utan ■—
som det förefaller oss, som vågat göra denna vädjan till riksdagen -—- det riktiga
är väl, att man låter det gamla vara orört och vid sidan av gamla ritual
varsamt lyfter in nya samt låter dessa komma till praktisk prövning ute i
församlingarna, där det dock, trots allt vad herrarna på andra sidan säga,
gör sig gällande behov av reformer i fråga örn gudstjänstordningen. Jag
ber örn ursäkt, örn jag låter något het, herr biskop Bergqvist. Det är salem,
som intresserar mig, men jag kanske förivrar mig i min replik till biskop
Bergqvist.

Jag skall emellertid försäkra våra vänner på andra sidan, även baron Lagerfelt,
att uppslaget till denna motion kom långt innan åtminstone jag för
min personliga del hade haft någon som helst beröring med professor Linderholm,
som herrarna tyckas vara så förfärligt rädda för. Biskop Borgqvist
talade örn att detta rent av skulle kunna leda till en ny dogmatik. Ja, tunie,

Nr 30. 54

Onsdagen den 27 april.

Ang.

förrättande av
högmässa efter
fritt ritual.
(Forts.!

om det äntligen skulle vara fråga om en ny dogmatik! Men är det då meningen
att mota ut den på det sättet, att en teologi, som dock befinnes i dag
stå i strid mot svenska kyrkans bekännelse — ty denna motsvarar ju på varje
tidpunkt det resultat den vetenskapliga forskningen kommit till i fråga örn
uttrycken för den religiösa sanningen — skall tillåtas i fortsättningen ensam
behärska hela den liturgiska apparaten, ett utmärkt vapen, dessa oföränderligt
återkommande ord och ordformer? De stackars ipänniskorna särskilt
ute på landsbygden, få ju den föreställningen, att man i ritualets ord
har den rätta evangeliska tron.

Eftersom herr biskopen fört debatten in på den dogmatiska frågan, skall
jag tillåta mig att citera vad Manfred Björkqvist i detta sammanhang 5''ttrade
vid ett kyrkomöte — tyvärr antecknade jag inte året; det är bara några
rader. I en motion hade biskop Danell föreslagit, att man skulle få inleda
trosbekännelsens avläggande med en ingress av följande lydelse: »Låtom oss
nu gemensamt med församlingens av ålder brukade ord bekänna vårt hjärtas
förtröstan till Gud, vår Fader, till Jesus Kristus, vår Herre, och till den
Helige Ande, Tröstaren, Livgivaren.» Detta skulle vara att liksom en smula
mjuka upp den apostoliska trosbekännelsen. Man skulle säga någorlunda
rent ut, att det vid trosbekännelsens avläggande inte alls är fråga örn att
tro, att exempelvis Jesus är »avlad av den Helige Ande», »född av jungfru
Maria», utan att de där sakerna må ses såsom historiska och symboliska uttryck
etc., som herrarna inom teologiska fakulteten numera säga och våra
biskopar i regel också åtminstone tänka. Hektor Björkqvist yttrade vid den
debatten i kyrkomötet ordagrant följande: »Jag tänker på de många unga,
som icke kunna bliva präster, så länge den nuvarande ordningen består. — -—
Jag tänker på många unga präster, jag kan se framför mig den ena
efter den andra, som jag vet lida under de nuvarande förhållandena. Jag
tänker också på många andra unga församlingsmedlemmar, som när de komma
fram till trosbekännelsen och gärna skulle vilja vara med härom, ifall de
finge taga det på det sätt, som mången här talar om, när de stå inför
en församling, känna sig förhindrade att få vara med örn detta, och dit räknar
jag mig själv. Jag tänker slutligen på alla de stora skaror, som stå mycket
längre bort härifrån än vad som är fallet med någon av nyss nämnda kategorier.
--Jag tänker på alla de skaror vi talat örn på våra kyrkliga möten,

arbetarskaror och andra, som äro på marsch emot kyrkan men som helt enkelt
icke kunna förstå, hur nian inför altaret kan säga på ett sätt — som de
tycka ■— och utanför detsamma på ett annat sätt, och som, innan det blir
full ärlighet i dessa religiösa uttryck, känna, att saken måste förbliva dem
främmandej De känna, som örn de icke riktigt kunna lita på det hela.»

Så långt rektor Björkqvist. För min personliga del får jag säga, om jag
skall avgiva en personlig bekännelse, att de dogmatiska formuleringarna intressera
mig inte det bitterst^. Jag kan inte svära på Linderholms teologi
och inte på biskop Bergqvists och inte på någon annan. Men nog borde den
evangeliska tankegången och den evangeliska kyrkan så småningom hjälpa
oss att komma bort från fastklamrandet vid dessa formuleringar, som dock
aldrig täcka det vi djupast mena och vilja. Nog skulle man väl ändå kunna
ha så pass vitt rum inom kyrkan, att man även örn det förefunnes risk för
att en och annan »linderholmare» skulle känna sig väl till mods vid en högmässa,
stöde den risken.

Denna motion, det skulle jag vilja säga till biskop Bergqvist, är icke avsedd
att vara en hand, knuten till slag, utan en öppen hand utsträckt i vilja
till samförstånd, säg gärna från ett mycket litet antal obetydliga människor
inom den svenska kyrkan. Men vi, som stå bakom motionen, skulle vara mycket
glada, om herrarna ville taga den utsträckta handen. Det finns en annan

Onsdagen den 27 april.

55 Nr 30.

väg att gå, som härom dagen anvisades mig av en inflytelserik man. Han hänvisade
till ett kanske känt fall, då en kyrkoherde i Mellansverige, som härom
året fick varning i en^ underrätt, därför att han icke hade följt handbokens
bokstav, efter klagomål i högsta instans fick varningen upphävd. Genom
detta prejudikat förefaller det adagalagt, att det icke är lagbrott av en präst
att ändra gällande rituals bokstav. Jag skulle för min del livligt beklaga,
örn sådana vägar skulle behöva tillgripas eller örn det skulle falla någon in
att tillgripa sådana vägar inom var fina och kära gamla kyrka.

Medan jag har ordet, „skall jag be att få till professor Reuterskiöld säga,
att jag i min ringhet mäste förvåna mig över att urofessom tycks ha förbisett,
att här icke är fråga örn att från riksdagens sida taga ställning till och
bedöma, sakkunnigt, vissa ritual. Det ha vi förbehållit Kungl. Majit.

Utskottets hemställan innebär ju, herr talman, så vitt jag kan förstå, mycket
starka garantier mot vad biskop Bergqvist fruktade, personligt godtycke
o. s. v. Jag hemställer alltså örn bifall till utskottets förslag.

Herr Bergqvist: Först och främst vill jag säga till herr Sandegård, att

hans farhåga för att ha talat för hetsigt gentemot mig var alldeles överflödig.
Han talade med den största älskvärdhet, för vilken jag tackar.

Men för det andra skulle jag vilja säga, att herr Sandegårds anförande här
enligt mm uppfattning ytterligare bekräftar, vad jag framhöll, nämligen att
rätta vägen vore, att riksdagen petitionerade hos Kungl. Maj :t örn en framställning
till kyrkomötet rörande snar revision av kyrkohandboken. Man avhjälper
icke de svårigheter, som omtalades i det citerade anförandet av herr
Björkqvist, genom att man för in fria högmässoritualer, ty den gamla gudstjänstordningen
med trosbekännelsen och allt det andra kvarstår ju såsom det
normala, det, som i allmänhet användes i våra högmässor. Vill man undvika

svårigheter, som herr Sandegård nu antydde, bör man enligt min mening
söka fa dem avlägsnade pa det sätt, varigenom det kan ske, nämligen genom
kyrkomötets, riksdagens och Kungl. Maj :ts samverkan. Jag ger allt mitt
erkännande åt det varmhjärtade intresse, som herr Sandegård har ådagalagt
för att få större omväxling vid våra gudstjänster, men den väg, som valts, anser
jag icke vara den rätta.

Vidare vill jag säga: det är intet roligt perspektiv för oss biskopar att få än
det ena, an det andra ntualet på remiss från Kungl. Majit att sitta och knåpa
och arbeta pa. Redan den omständigheten gör mig personligen rätt betänksam
mot att pa något sätt medverka till denna reform.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna, yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till samt vidare
pa avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herrar Lundell och Nylander begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt elter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstninnsproposition: •

ufn’xfoT ^faller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 13, röstar

. . Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Äng.

förrättande av
högmässa eftet
fritt ritual.
(Forts.)

Nr 30. 56

Onsdagen den 07 april.

Äng.

förrättande av
fiägmä/Saa efter
fritt ritual.
(Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Wagnsson begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 49;

Nej — 42.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut i förevarande
ärende genom utdrag av protokollet delgivas andra kammaren.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 14, i anledning av väckt motion örn nedsättning av järnvägsfrakterna
för bränsle och träkol m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på^ framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet: nr

49, rörande ändring i visst fall av förfarandet vid kommunalval;
nr 50, rörande förslag till ändrad lydelse av § 7 riksdagsordningen samt
till lag om ändrad lydelse av 12 och 25—28 §§ lagen den 26 november 1920
(nr 796) örn val till riksdagen;

nr 51, rörande förslag örn Sveriges anslutning till den av Nationernas förbunds
församling under dess nionde ordinarie möte förordade generalakt;

nr 52, rörande ett lagligt reglerande av virkesmätningsföreningarnas verksamhet; nr

53, rörande tull å ägg, äggula och flytande äggvita;
nr 54, rörande förslag till avtal med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag
och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund;

nr 55, rörande anslag till fonden för mötande av förluster å Aktiebolaget
Kreditkassan av år 1922;

nr 56, rörande förslag till ändrad lydelse av § 51 regeringsformen;
nr 57, rörande utredning örn ändrad lydelse av 35 § i lagen örn sparbanker; nr

58, rörande förslag till lag örn häradsallmännmgar;

nr 59, rörande lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den

15 juni 1923 (nr 212); _ „

nr 60, rörande förordning om upphörande av kronans rätt till storverkstråd

och ekar å häradsallmänningar;

nr 61, rörande förslag örn ändrad lydelse av § 5 6:o tryckfrihetsförordningen;
samt

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till ändrad lydelse av § 60 regeringsformen.

Onsdagen den 27 april.

57 Nr 30.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 126, angående rätt till fribiljetter å statens järnvägar för vissa förutvarande
järnvägsbyggnadsarbetare; och

nr 127, angående viss ändring i restindrivningsförordningen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utredning rörande
reglering av Fyrisån;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i villkoren
för lån från statens fjäderfälånefond;

nr 150, med anledning av väckta motioner örn anslag till fullföljande av utredningen
och undersökningen rörande vattenavledning från av översvämningar
hemsökta marker utefter Emån;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning av
den räntefria tiden m. m. beträffande vissa lån till Virestadssjöarnas sänkningsföretag
i Kronobergs län;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till delägare i Säveåns regleringsföretag i Älvsborgs län;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Mosjöbottnens torrläggningsföretag i örebro län m. m.;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppskov med
amortering av två till reglering av Nedre Arån i Jönköpings län beviljade lån
från odlingslånefonden;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående viss ändring av
grunderna för statsbidrag till utredning rörande reglering av övre och Nedre
Olandsån i Uppsala och Stockholms län;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående anslag till de
statsunderstödda växtförädlingsanstalterna;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående anordnande under
år 1932 av en allmän jordbruksräkning;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående inrättande av en
lånefond för inköp av gasgeneratorer för motordrift m. m.; samt

nr 159, i anledning av Kungl. Maj ris i statsverkspropositionen under nionde
kuvudtiteln gjorda framställningar dels örn anslag till understöd åt elever vid
specialkurs för lantbruksstuderande dels ock örn anslag till understöd åt elever
vid lägre lantbruksundervisningsanstalter jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden :

nr 76, i anledning av Kungl. Majris i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 185, gjorda framställning angående anslag till folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående anslag till allmän
levnadskostnadsundersökning;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående avskrivning eller
avlösning i vissa fall av lotsningsbesväret m. m.;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående utsträckning av
tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor jämte i ämnet väckta motioner;
och

Första hammarens protokoll 1932. Nr 30.

5

Nr 30. 58

Onsdagen den 27 april.

nr 80, i anledning av väckta motioner om avskrivning av hospitalens till statsverket
indragna räntor;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa ändringar i
gällande tulltaxa; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa postavgifter;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstaterna;

nr 31, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd,
att utgå av af färsdrivande verks medel m. m.;

nr 32, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 33, i anledning av väckt motion angående beräkning av tjänstgöringstid
för rätt till underhåll från Vadstena krigsmanshuslcassa;

nr 34, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap; och

nr 35, angående det under elfte huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget
till ytterligare förhöjning i gratialen åt avskedat manskap;

första lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn häradsnämnds tjänstgöring;

andra lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning av väckt motion angående
beredande vid avstyckning av skydd för hemmanslott med inägojord mot tilldelning
av mindre skogsmark än lag avser; ävensom

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets memorial nr 4, angående
ersättning åt utskottets sekreterare.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.51 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 29 april.

59 Nr 30.

Fredagen den 29 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4.30 e. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 22, 23 och 26 innevarande månad.

Herr statsrådet Larsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 250, angående anslag till bekämpande av arbetslösheten; och
nr 251, angående anslag till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 161, i anledning av Kungl. Martts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till flygövningar;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för utvidgning av Skillingaryds
skjutfält;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
Ruda—Oskarshamns och Ruda—Älghults järnvägar m. m.;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss lindring i
betalningsskyldigheten för statslån till Skara—Timmersdala nya järnvägsaktiebolag; nr

165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv av
Härnösand—Sollefteå järnväg m. m.; samt

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 167, i anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande expropriationslagstif
tning;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av §§ 2, 3, 4, 5 och 6 i lagen den 29 maj 1896 angående blindundervisningen
;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 17 § i lagen den 22 juni 1928 örn vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus; samt

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av vattenlagen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 76-—80, bevillningsutskottets betänkanden nr 33 och 35, bankoutskottets
utlåtanden nr 30—35, första lagutskottets utlåtande nr 37 samt andra
lagutskottets utlåtande nr 28.

Sr 30.

60

Fredagen den 29 april.

Vid föredragning av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets memorial
nr 4, angående ersättning åt utskottets sekreterare, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag får hemställa, att kammaren ville besluta, att på morgondagens
föredragningslista bevillningsutskottets betänkande nr 33 må uppföras först
bland två gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 250 och 251.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 36, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning av rätten
för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika verksamhetsgrenar
till en och samma förvärvskälla;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker, m. m.; samt

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution eller
avkortning av vissa kronoutskylder, som påförts vid Pehr Fricks Fabrikers
Aktiebolag anställda personer;

första lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1923 innefattande
bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst
och annat allmänt uppdrag; ävensom

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändring i vissa delar av stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse;
samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till dels förordning
med vissa bestämmelser angående film dels förordning med vissa bestämmelser
angående biografer och filmförevisning ävensom av en i ämnet
väckt motion.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.40 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

321417