RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1931:40)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1931. Andra kammaren. Ni do.

Onsdagen den 20 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Anställdes gemensam omröstning över följande av statsutskottet i dess memorial
nr 142 föreslagna, av riksdagens båda kamrar godkända voteringsproposition
:

»Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må beträffande
befattningshavare, hörande under andra—åttonde samt tionde huvudtitlarna,
i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande förslag och de av herrar Möller
m\ *0 Hansson i Stockholm m. fl., Andersson i Stockholm m. fl. samt Lundqist
V ,bro m'' i amnet väckta motionerna (I: 156 och II: 156, 252 och
260), besluta, att gällande allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst skola fortfarande äga tillämpning, dock med iakttagande
att, om gällande levnadskostnadsindex för budgetåret 1931/1932 nedunder
siffran 160, dyrtidstillägget likväl skall beräknas efter sistnämnda
sillra; röstar

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet nied andra kammaren, beträffande belattningshavare,
hörande under andra—åttonde samt tionde huvudtitlarna, med
bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag och med avslag å de av herrar
Moller m. fl., Hansson i Stockholm m. fl., Andersson i Stockholm m. fl. samt
Lundquist i Rotebro m. fl. i ämnet väckta motionerna (I: 156 och II: 156,
252 och 260), beslutat, att gällande allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst skola fortfarande äga tillämpning.»

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt votenngspropositionen
blivit uppläst, företogs omröstningen medelst namnupprop,
och utföll densamma med 118 Ja och 84 Nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd

hade utfallit med ..... ................,..... 81 Ja och 56 Nej,’

vadan, da därtill lades andra kammarens röster eller .. 118 Ja och 84 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 199 Ja och 110 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 2''

Företogos val av dels tjugufyra valmän för utseende av riksdagens justitieombudsmans
efterträdare, dels ock sex suppleanter för dessa valmän- och utsågos
därvid till

Andra kammarens -protokoll 1981. Nr ho. i

Gemensam

omröstning.

Nr 40. 2

Onsdagen den 20 maj f. m.

Ang.
den högre
lantbrulcsundervisningens

ordnande
m. m.

valman:

herr Andersson i Lindome,

» Andersson i Höör,

» Eriksson i Stockholm,

» Fast,

» Gardell i Gans,

» Hansson i Stockholm,

» Hansson i Trollhättan,

» Jansson i Edsbäcken,

» Johansson i Harekulla,

» Johansson i Brånalt,

» Jonsson i Risinge,

» Larsson i Stockholm,

» Lindley,

» Lindman,

» Lindqvist i Halmstad,

» Lundquist,

» Mosesson,

» Nordkvist,

» Nygren,

» Olsson i Österbo,

» Olsson i Rimforsa,

» Budén,

» Weijne och
fru Östlund,

var och en med 125 röster; samt

suppleanter:

herr Björling,

» Hultman,

» Olsson i Mellerud,

» Nilsson i Karlstad,

» Mogård och
» Karlsson i Vadstena,

var och en med 29 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 3. _

Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående paragraf omförmälda
valen.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial nr
151_158 samt sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande

nr 3.

§ 5. .

Till avgörande företogs jordbruksutskottets utlåtande nr 80, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående den högre lantbruksundervisnmgens ordnande
m. m. jamte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 26 februari 1931 avlåten, till jordbruksutskottet hanvisad
proposition, nr 143, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt ut -

Onsdagen den 20 maj f. m.

Nr 40.

drag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att

1) dels besluta, att i huvudsaklig överensstämmelse med av departementscheien
i statsrådsprotokollet tillstyrkta förslag skulle inrättas vid Ultuna en
lantbrukshögskola och en centralanstalt för försöksväsendet å jordbruksområdet,
vid Experimentalfältet en växtskyddsanstalt samt vid Alnarp ett lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut;

2) dels för budgetåret 1931/1932 anvisa

a) för byggnadsarbeten och andra engångskostnader avseende lantbrukshögskolan
ett extra reservationsanslag av 600,000 kronor;

b) för.vattenledningsanläggning vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgardsinstitut
ett extra reservationsanslag av 50,000 kronor;

c) för beredande av understöd'' åt folkhögskola för anordnande av speciali\
r°r Ylssa lantbruksstuderande ett extra förslagsanslag av 22,000 kronor;

d) för beredande av understöd at elever vid specialkurs för vissa lantbruksstuderande
ett extra förslagsanslag av 7,500 kronor;

„ 3) d.els ock bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga under tiden 1 juli 1931_

00 juni 1932 erforderliga åtgärder för tillsättande av befattningar vid lantbrukshögskolan,
växtskyddsanstalten och Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgardsinstitut.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

A) I: 232, av herr Johan Nilsson i Kristianstad m. fl., och II: 406, av herr
förste vice talmannen Nilsson m. fl., i huvudsakliga delar likalydande, vari
hemställts, att.riksdagen måtte, nied avslag å Kungl. Majlis förevarande proposition,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn den närmare utredning rörande
den högre, lantbruksundervisningens ordnande, som kunde påkallas med
hänsyn till vad i motionerna anförts, samt om framläggande för riksdagen snarast
möjligt av förnyat förslag i ärendet;

b>) II: 389, av. herrar Pehrsson i Bramstorp och Hammarlund, vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition samt

1 skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förnyad utredning med avseende på
möjligheten att anknyta den högre lantbruksundervisningen och den statsunderstödda
försöksverksamheten jämte växtskyddsanstalten till lantbruksinstituten
i Ultuna och Alnarp samt universiteten i Uppsala och Lund;

C) II: 402 av herr Magnusson i Skövde, vari hemställts, att riksdagen
matte i händelse av bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
uttala:

att inträdesvillkoren för den högre kursen vid trädgårdsinstitutet borde sättas
i huvudsaklig överensstämmelse med lantbruksakademiens citerade yttrande
och i motionen angivna synpunkter, ävensom
besluta:

att. i avlöningsstaten skulle upptagas ersättning till en ordinarie ämneslärare
i Uaclgardsanläggningskonst med 8,340 kronor samt att bostad skulle beredas
at denne vid Alnarp;

att i avlöningsstaten skulle upptagas ersättning till ordinarie lärare i botanik
och zoologi vid Alnarp med 8,340 kronor;

samt att anslaget för speciallärare skulle minskas med respektive 4 450 kronor
och 3,625 kronor;

I)) II: 403. av herr Hedlund i Häste, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta,

Äng.
den högre
lantbruksundervis^

ningens
ordnande
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 20 maj f. m.

Sr 40.

Äng.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

att tidslängden för i Kungl. Maj :ts förevarande proposition föreslagna lantbruksskolan
högre kurs skulle vara normalt ett år i enlighet med planen i inom
jordbruksdepartementet utarbetad P. M.; o ,

att möjlighet därjämte skulle beredas elever, som så önskade och därav bade
behov, att under sommaren före inträde i respektive ordinarie kurs under
högst sex månader bedriva förberedande övningar och studier vid Alnarp,
och att den jämkning i Kungl. Maj:ts förslag till nybyggnader m. m. vid
Alnarp, som härav kunde föranledas, skulle äga rum;

E) 11:404, av herr Nordkvist m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att den av Kungl. Majit i förevarande proposition föreslagna lantbrukshögskolan
och centralanstalten skulle förläggas till centralanstaltens nuvarande
område i Stockholm, varjämte, för den händelse denna hemställan
icke av utskottet och riksdagen biträddes, alternativt yrkats, att riksdagen matte
besluta hos Kungl. Majit anhålla örn snabb och fullständig utredning rörande
lantbrukshögskolans förläggning till Stockholm och örn framläggande för
nästa års riksdag av förslag därom; samt

F) 11:405, av herrar Weibull och Lindskog, vari hemställts, att riksdagen
måtte, med avslag å Kungl. Maj :ts förevarande proposition, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla örn den närmare utredning rörande den högre lantbruksundervisningens
ordnande, som kunde påkallas med hänsyn till vad i motionen
anförts, samt örn framläggande till 1932 års riksdag av det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde,

I) att riksdagen måtte nied anledning av Kungl. Maj :t\f°r0eva™nde proposition
och motionen lii 403 samt med avslag å motionerna 1: 232, lii 389, 4Uw,
404, 405 och 406 . , ,

1) dels besluta, att i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
tillstyrkta förslag med av utskottet däri föreslagna jämkningar skulle
inrättas vid Ultuna en lantbrukshögskola och en centralanstalt lortorsoksväsendet
å jordbruksområdet, vid Experimentalfältet en växtskyddsansta
samt vid Alnarp ett lantbruks-, mejeri- och trädgårdsmstitut;

2) dels för budgetåret 1931/1932 anvisa .

a) för byggnadsarbeten och andra engångskostnader avseende lantbruksliog skolan

ett extra reservationsanslag av 600,000 kronor; . . ,

b) för vattenledningsanläggning vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och tradgårdsinstitut
ett extra reservationsanslag av 50,000 kronor;

c) för beredande av understöd åt folkhögskola för anordnande av specialkurs
för vissa lantbruksstuderande ett extra förslagsanslag av ^2,000 kronor,

°Cd) för beredande av understöd åt elever vid specialkurs för vissa lantbruksstuderande
ett extra förslagsanslag av 7,500 kronor; . . v 1M1

3) dels ock bemyndiga Kungl. Maj it att vidtaga under tiden 1 juli 1931—
30 juni 1932 erforderliga åtgärder för tillsättande av befattningar vid Ian -brukshögskolan, växtskyddsanstalten och Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut; samt

U) att motionen 11:403, i den mån den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Sederholm och Johan Bernhard Johansson, som ansett, att utskottets
utlåtande bort hava annan, i reservationen angiven lydelse;

Onsdagen den 20 maj f. m.

Nr 40.

av herr Sederholm, som utöver den i ovanberörda reservation angivna ändringen
i utskottets utlåtande ansett, att motiveringen i viss del bort hava annan,
av reservanten föreslagen lydelse;

av herrar Henriksson, Mansson i Erlandsro och Pehrsson i Bramstorp, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att Kungl. Maj :ts förevarande proposition icke måtte vinna riksdagens
bifall;

2) att riksdagen måtte med anledning av motionerna 1:232 samt 11:389,
405 och 406 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn den närmare utredning
rörande den högre lanthruksundervisningens ordnande, som kunde påkallas
med hänsyn till vad reservanterna anfört, samt om framläggande för riksdagen
snarast möjligt av förnyat förslag i ärendet; och

3) att motionerna 11:402, 403 och 404 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Äng.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet voll Stockenström: Herr
talman! Erågan om den högre lanthruksundervisningens ordnande har under
lång tid, ett par decennier, varit aktuell, och utredningar ha tid efter annan
verkställts. Men det var först genom den kungl, proposition, som framlades
vid förra årets riksdag, pcb. den behandling ärendet då fick, som frågan föll ett
gott stycke framåt. Riksdagen gjorde förra året, samtidigt som den avslog
den^ kungl, propositionen, bestämda uttalanden i flera viktiga punkter, så
i fråga örn högskolans förläggning, beträffande vilken det anfördes, att högskolan
borde_ förläggas till mellersta Sverige, antingen till Ultuna eller till Stockholm.
Vidare gjordes uttalanden i fråga örn önskvärdheten av att undervisning
och försöksverksamhet sammanfördes. I denna punkt uttalades, att frågan
om centralanstaltens ställning och blivande organisation borde upptagas
till omprövning samtidigt som undervisningsfrågan löstes. Vidare uttalade
riksdagen dels angelägenheten av närmare utredning örn vissa specialkurser
för sådana studerande, som utan att ha avlagt studentexamen önskade vinna
inträde vid högskolan, dels önskvärdheten av driftledareutbildningens läggning
efter mera praktiskt inriktade linjer.

. De sålunda av förra årets riksdag begärda utredningarna ha samtliga blivit
verkställda, och därvid framkomna resultat och förslag ha sammanförts i
den^föreliggande propositionen. Jag torde väl knappast lia anledning att mera
ingående redogöra för innehållet i propositionen, där en ganska utförlig motivering.
föreligger, och jag har så mycket mindre skäl härför, som utskottet i
allt väsentligt anslutit sig till propositionen. Endast i fråga örn ett par
punkter vill jag säga några få ord.

Förra årets kungl, proposition föreslog högskolans förläggning till Ultuna,
men utskottet ansag, att i samband med centralanstaltens blivande organisation
och förläggning även alternativet med en högskola i Stockholm borde
övervägas. Det nu föreliggande förslaget innebär i stora drag, att högskolan
skall förläggas till Ultuna, såsom i förra årets förslag angavs, att av centralanstaltens
avdelningar de, som på grund av sin natur äro mera rent vetenskapligt
inriktade, avdelningarna för kemi, bakteriolog! och botanik, direkt inordnas
i högskolan, medan avdelningarna för jordbruk och husdjursskötsel få en
mera självständig ställning och såsom anstalt sidoordnas med högskolan, och
en utvidgad avdelning för mejeriförsök anknytes till det blivande mejériinstitutet
vid Alnarp. Slutligen skulle avdelningarna för entomologi och växtpatologi
ombildas till en fristående växtskyddsanstalt, förlagd till Experimen -

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj f. m.

Ang.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forte.)

talfältet. Sistnämnda anstalt, som skulle få både administrativa, vetenskapliga
och rent praktiska uppgifter, skulle alltså bli ett centralt organ för bekämpande
av växtsjukdomar och skadeinsekter. Starka skäl torde tala för denna
anstalts förläggning till Stockholm, varemot för övrigt knappast fran något
håll erinringar gjorts. Vad åter angår högskolan och den blivande centralanstalten
med dess båda avdelningar för jordbruks- och husdjursförsök, så
ha skäl anförts för både Ultuna och Stockholm. Avgörande för mig har varit
i första tu mm et. otillräckligheten av de försöksmöjligheter^ som finnas vid
Experimentalfältet, och svårigheten att kunna tillgodose både de egentliga
försöksledarna och högskolans lärare i detta avseende, medan vid Ultuna, där
dock inemot 1,000 tunnland åker och en stor kreatursstam finnas, förutsättningarna
härför böra bli avsevärt bättre.

Det brukar vidare ibland sägas, att en lantbrukshögskola gott kan vara förlagd
till en storstad och att den teoretiska undervisningen lika väl kan bedrivas
där som på landet. Men jag kan dock icke undgå att tillägga ett ganska
avgjort företräde åt den anordning, som möjliggör högskolans förläggning
intill ett viktigt kulturcentrum såsom en universitetsstad och dock på en stor,
rationellt skött lantbruksegendom. Både för lärare, i egenskap av undervisare
och forskare, för försöksmännen och för eleverna, som ju sedan gå ut i sin tur
som lärare eller handledare för praktiska jordbrukare, bör det dock vara till
påtagligt gagn att få leva och lära i en miljö, där vetenskap och praktik följas
sida vid sida. Och nog kunna lantbruksstuderande fä tillräcklig kännedom örn
konsumenternas behov och synpunkter — vilket pa sina hall betonats såsom
särskilt önskvärt — utan att behöva ligga under tre års eller längre studietid
i en storstad. Och vad angår samarbetet med andra läroanstalter eller institutioner,
så spelar nog i själva verket avståndet icke den roll, som ibland påstås
— själva vetenskapen är ju för övrigt internationell. En högskola vid
Ultuna, en centralanstalt också förlagd dit liksom betes- ^och vallföreningens
viktiga institution samt Uppsala universitet, beläget på så kort avstånd från
Ultuna: alla dessa institutioner tillsammans måste sannerligen redan de utgöra
en härd för forskning och vetenskapligt samarbete av betydande värde. Kontakten
med vissa andra anstalter och inrättningar saväl i Stockholm som andra
delar av landet både bör och kan dessutom givetvis uppehållas i stor utsträckning.

Sedan förra årets riksdag angivit sin mening örn högskolans förläggning
antingen till Ultuna eller till Stockholm, och då nu utskottet anslutit sig till
i propositionen framlagda synpunkter i denna fråga och icke heller i. övrigt
föreslagit någon ändring rörande undervisning, examina, lärare eller i fråga
örn byggnadsprogrammet, har jag knappast anledning att närmare gå in på
dessa frågor. Endast i en detalj har utskottet föreslagit en liten ändring,
nämligen i fråga örn antalet ledamöter i högskolans styrelse, där utskottet av
vissa skäl velat öka antalet från 6 till 7, varemot jag ej har någon erinran att

S Vad sedan angår institutet vid Alnarp, skulle där enligt förslaget förläggas
dels en lantbruksskola, delad i en tvåårig kurs och en högre kurs för utbildning
av driftledare, dels ett högre mejeriinstitut och vid sidan härav en avdelning
för mejeriförsök, en lägre mejeriskola och slutligen ett trädgårdsinstitut med
en lägre och en högre kurs. Det är endast i en punkt, som utskottet föreslagit
en ändring i vad som framlagts i propositionen, nämligen i fråga örn Jamt -bruksskolans högre kurs. I den p. m., som i höstas utarbetades under frågans
beredning i jordbruksdepartementet, upptogs denna kurs såsom ettårig, anknytande
till lantbruksskolans lägre kurs med huvudvikten lagd på de tilllämpade
ämnena. I de yttranden, som avgåvos av myndigheter, korporationer
och föreningar, då nämnda p. m. remitterades, framkommo emellertid at -

Onsdagen den 20 maj £. m.

skilliga önskemål och synpunkter i fråga om kurser oell timplaner, avseende
bland annat utvidgad undervisning i kemi, fysik, fältmätning, redskapslära,
föreningsrörelse, bokföring m. m., och för att tillmötesgå en hel del av dessa
uttalanden, som syntes mig äga fog för sig, upptogs i propositionen en något
utvidgad kurs på ett år och fem månader, bland annat också för att ge tillräckligt
utrymme åt exkursioner, demonstrationer oell självstudier.

Jag vill också erinra örn att i den förra året framlagda kungl, propositionen
föreslogs motsvarande kurs lagd på ett annat sätt och såsom tvåårig.
Nu har utskottet emellertid velat stanna vid att göra denna driftsledarekurs
vid lantbrukshögskolan endast ettårig, såsom från början var tänkt i den inom
departementet utarbetade promemorian. En viss besparing i byggnadskostnaderna
skulle därvid kunna göras genom att man då aldrig behövde ha mer
än eleverna i en kurs inne. I annat fall skulle under en del av året två årskurser
samtidigt ligga inne. Utskottet har tydligen ansett det vara önskvärt,
att studietiden icke blev alltför lång, då ju de, som komma in på denna högre
kurs, redan genomgått en teoretisk kurs antingen vid en lantbruksskola eller
vid någon annan lägre undervisningsanstalt. Men utskottet har i sitt uttalande
härom tillagt ordet »tillsvidare» och det förefaller mig som örn man
därvid velat säga, att erfarenheten väl får fälla utslaget i fråga om den tid,
som kan visa sig erforderlig. Jag vill icke göra någon allvarligare erinran mot
detta förslag, då jag tänker mig, att framtiden får utvisa, om det kan visa sig
möjligt att under den korta tiden av endast ett år bibringa eleverna de insikter
och kunskaper, som avses med denna kurs. Denna kurs innebär ju på sätt och
vis en nyhet, då den bygger på en genomgången lägre undervisningsanstalt, då
den ställer mycket stora fordringar på tidigare praktik och då den vidare
anknyter så nära som möjligt till själva lantbruksegendomen; egendomarnas
förvaltare skall sålunda vara föreståndare för denna driftsledarekurs. Jag
hoppas, att denna linje skall kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodose
kraven på både teoretisk och tillräcklig praktisk utbildning hos dem, som skola
bli driftsledare vid medelstora och större jordbruk.

Det är kanske icke anledning att närmare gå in på propositionens innehåll i
övrigt. Jag vill erinra örn att det föreligger i detta förslag en plan för den
förberedande kurs, som är avsedd för sådana studerande, som söka inträde vid
högskolan utan att hava avlagt studentexamen, och man har därigenom berett
möjlighet för sådana studerande, som kanske växt upp vid jordbruk men icke
haft tillfälle att studera vid något läroverk, att dock kunna vinna inträde vid
den högsta undervisningsanstalt, som finns på detta område.

Frågan örn den högre lantbruksundervisningen har, såsom jag nämnde i början
av mitt anförande, varit föremål för utredning i ungefär 20 års tid, och
det kan nog icke förnekas, att på detta viktiga undervisnings- och forskningsområde
man icke haft sådana anordningar och icke en sådan organisation, som
möjliggjort ett bedrivande av undervisning och forskning i samma omfattning
och på samma höga nivå som i vissa andra länder. Undervisningen har präglats
av en påtaglig dualism, och forskningen och försöksväsendet ha med ifrågavarande
institutioners anordning och förläggning nog icke kunnat göras så
fruktbärande för undervisningen och för det praktiska jordbruket, som hade
varit önskvärt. Detta säger jag utan att på något sätt vilja förringa värdet av
enskilda framstående forskares och vetenskapsmäns insatser och arbetsresultat.
_ Genom förverkligande av det nu föreliggande förslaget böra vi emellertid
inom en snar framtid få en väl utrustad högskola och en därmed sidoordnad
försöksanstalt. Vi få vidare en praktiskt inställd driftsledareutbildning, och
slutligen få vi en modernt organiserad växtskyddsanstalt. Jag vill sluta med
att uttala den förhoppningen, att genom dessa olika anstalters tillkomst och
verksamhet lantbruksvetenskapen och försöksväsendet skola befordras och

Nr 40.

Ang.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. ?n.
(Forts.)

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj i. m.

Ang.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

främjas och elef praktiska jordbruket därigenom beredes gagn och stöd för fortsatt
utveckling och förkovran i framtiden.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Månsson i Erlandsro: Herr talman, mina herrar! Herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet har nu delvis redogjort för innehållet av förslaget
till den högre lantbruksundervisningens ordnande och motiverat sin
ståndpunkt till detsamma. Då jag emellertid icke kan dela dessa synpunkter,
må det tillåtas mig dels som en av undertecknarna av motionen nr 406 i denna
kammare och dels som en av reservanterna inom det utskott, som behandlat frågan,
säga några ord.

Det förslag till den högre lantbruksundervisningens ordnande, som i propositionen
nr 143 förelagts årets riksdag, överensstämmer i fråga om platsen för
lantbrukshögskolans förläggning och organisation i huvudsak med vad Kungl.
Maj :t år 1930 i propositionen nr 249 föreslog riksdagen, men i vissa^ avseenden
skall jag gärna medge, att de få anses mera tillfredsställande. Sålunda har
utformats förslag till omorganisation av lantbrukshögskolan och centralanstalten
för föTSöksväsendet på jordbruksområdet, varjämte inträdesfordringarna till
lantbrukshögskolan underlättats. I ett avseende äro emellertid förslagen lika
otillfredsställande, nämligen i fråga om förläggningen av i egentlig mening all
högre lantbruksundervisning till Ultuna.

Man säger att förslaget är grundat på en lång, omfattande utredning. Ja,
låt vara, men i ett avseende, nämligen i fråga örn antalet undervisningsanstalter,
var emellertid utredningen såsom även framhållits i reservationen knapphändig
och bristfällig. På grundval av en enkel beräkning av antalet befattningshavare,
som kunde förväntas söka sin teoretiska utbildning vid en högre lantbruksundervisningsanstalt,
därest en sådan komme till stånd, kommo de sakkunniga
till det resultatet, att en ^bildningsanstalt för ifrågavarande uppgift
kunde anses tillfyllest. Som en följd härav underläto de sakkunniga helt och
hållet att underkasta spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens ordnande
genom en utbyggnad av de båda lantbruksinstituten någon som helst undersökning
och prövning. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt, som både
den föregående utvecklingen på området och de väsentligt olika jordbruksförhållandena
i vårt lands olika delar borde ha givit anledning till att i första hand
undersöka just denna form för en nyorganisation av ifrågavarande undervisning.
Ett ytterligare skäl härför borde ha varit de möjligheter för samarbete mellan
instituten och närliggande universitet, som redan förefunnits och som påtagligen
utan större svårigheter skulle ha kunnat ytterligare utvecklas.

Örn nu den ifrågasatta lantbrukshögskolan förlägges till Ultuna och den nuvarande
agronomkursen vid Alnarp ersättes av en lantbruksskolans högre kurs,
skulle sålunda all högre lantbruksundervisning i egentlig mening berövas södra
Sverige och förläggas långt norr örn de trakter, där vårt lands mest intensiva
jordbruk bednves. Gent emot ett sådant ordnande av den högre lantbruksundervisningen
ha i motionerna I: 232 samt II: 389, 11:405 och 11:406 uttalats
starka betänkligheter. I sagda motioner ha också pavisats de stora olägenheter,
som kunna befaras bliva en följd av den föreslagna organisationen.
Skall den högre lantbruksundervisningen i vårt land bliva till största möjliga
gagn, måste de vid densamma verksamma lärarekrafterna ha möjlighet till intim
kontakt med jordbruket. Och detsamma gäller för dem med hänsyn till den
forskning på jordbrukets område, som de enligt allmän uppfattning också böra

bedriva. _ .... 0 „

Den högre lantbruksundervisningen bör enligt mitt förmenande ordnas pa sa

Onsdagen den 20 maj f. m.

sätt, att de båda nuvarande lantbruksinstituten ombildas och utbyggas. Härigenom
skulle denna imdervisning kunna försiggå med vederbörligt hänsynstagande
till de vitt skilda förhållandena i vårt land och sålunda bliva till största
möjliga gagn för jordbruket i dess helhet. Olikheterna emellan de södra delarna
i vårt land''jämfört med mellersta och norra Sverige äro för stora för att utbildningen
å ena stället skall motsvara fordringarna å andra stället. Detta har i
synnerhet kommit till synes, då jordbruksutskottet har besett båda platserna.
Lika fullt som en utbildning av driftsledare i södra Sverige icke kan fylla anspråk
på platser i mellersta och norra Sverige, tror jag att det blir detsamma
örn driftsledarkursen varit i Ultuna och den utexaminerade sedan kommit till
södra Sverige.

Mot förslaget att i vårt land bibehålla tvenne anstalter för högre lantbruksundervisning
kan invändas, att en sådan torde vara tillräcklig. Härtill
kan emellertid erinras, att antalet studerande torde bliva större, örn det
finns två dylika läroanstalter, förlagda till olika delar av landet, och gagnet
av undervisningen därmed också större. Genom ett inordnande av den statliga
forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i dessa anstalter
skulle för övrigt de sammanlagda kostnaderna för hela den berörda verksamheten
icke behöva överskrida vad som med hänsyn till jordbrukets betydelse
för vårt land kan anses skäligt. Möjligt är också att genopi ett utvidgat samarbete
med universiteten och en viss specialisering i undervisningen vid de båda
läroanstalterna vissa besparingar skulle kunna åstadkommas. Dessa synpunkter
ha också kommit till synes i en till jordbruksutskottet ställd skrivelse, undertecknad
av ett femtiotal professorer och docenter vid Lunds universitet.
Skulle en förnyad utredning giva vid handen, att en sådan organisation icke
inom rimliga kostnader kan tillgodose de krav, som man numera ställer på den
högre lantbruksundervisningen, torde, med hänsyn bl. a. till önskvärdheten av
närmare kontakt med andra specialläroanstalter, frågan örn inrättande och förläggning
av en högskola i Stockholm böra tagas i förnyat övervägande och
böra de i motionen nr 404, andra kammaren, anförda synpunkterna därvid beaktas.

Reservanterna kunna i detta sammanhang ej underlåta att påpeka, att man i
undervisningsplanen enligt vårt förmenande allt för mycket förbisett organisations-
och avsättningsförhållandena jämte övriga merkantila synpunkter i förhållande
till de produktionstekniska.

Av det nu anförda torde framgå, att det förslag till ordnandet av den högre
lantbruksundervisningen, som av Kungl. Maj:t framlagts i propositionen nr
143 och av utskottet förordats, icke kan anses innebära en lycklig lösning av
denna för vårt land och dess jordbruk så betydelsefulla fråga. Ehuru vi reservanter
lika väl som utskottet finna det angeläget, att den högre lantbruksundervisningen
snarast möjligt blir ordnad, nödgas vi dock avstyrka bifall till
utskottets förslag. Samtidigt vilja reservanterna dock tillstyrka riksdagen
att hos Kungl. Maj:t göra förnyad framställning om framläggande snarast möjligt
av nytt förslag till ordnandet av ifrågavarande undervisning, varvid även
vissa motionsvis berörda spörsmål böra närmare beaktas. Jag syftar därvid
dels på organisationen av statens växtskyddsanstalt dels också på förläggningen
av den nuvarande centralanstaltens husdjursavdelning.

_ Slutligen kan jag icke underlåta att framhålla vad Malmöhus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott i skrivelse till jordbruksutskottet framhållit.
Efter att hava framfört sina synpunkter framhåller utskottet: »Skulle kungl,

propositionen helt eller i huvudsak bliva vid denna riksdag genomförd, tillåter
sig utskottet framhålla det ytterst angelägna i att det på allt sätt underlättas
för dem, som ämna vinna anställning såsom konsulenter och jordbrukslärare i
landets sydliga delar, att erhålla utbildning utrikes vid lantbrukshögskolor

Nr 40.

Äng.
deri högre
lantbruksundervisningen8

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng.
deri högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. ra.
(Forts.)

förlagda i trakter, som i jordbruksavseende äro mera likartade med deras blivande
verksamhetsområde än vad fallet är med lantbrukshögskolan i Ultuna.
I sådant avseende vore det av största betydelse örn i sammanhang med lantbrukshögskolefrågans
lösning åtgärder vidtogos för att tillförsäkra svenskar,
som vid dylika utländska lantbrukshögskolor erhållit utbildning, motsvarande
den, som skulle lämnas vid den svenska lantbrukshögskolan, samma formella
kompetens som örn de genomgått denna.» Jag vädjar till herr statsrådet att
han måtte beakta detta.

Av vad jag här anfört framgår, att jag icke kan dela utskottets mening utan
ber att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade, av herr Henriksson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Nordkvist: Herr talman! Då jag jämte tre andra kammarledamöter
väckt en motion i nu föreliggande fråga, tillåter jag mig att under några ögonblick
taga kammarens tid i anspråk. Redan under fjolårets diskussion och
debatt örn den då föreliggande propositionen tillät jag mig, fastän ensam,
framhålla några synpunkter rörande en detalj i det framkomna förslaget. Det
var därvid särskilt med avseende på undervisningens planläggning, som jag
hade ett önskemål, detta beträffande kulturtekniken. Kulturtekniken vid. högskolan
är både i fjolårets och i årets proposition icke tillgodosedd ens i den
utsträckning, som undervisningen i detta ämne är tillgodosedd vid Ultuna för
närvarande. Visserligen säger statsrådet i statsverkspropositionen i år, att
en utredning i denna fråga kommer att ske, och jag kan givetvis icke göra
annat än med tacksamhet erkänna detta och hoppas, att utredningen skall leda
till att detta ämne måtte få den tid för sig anslagen, som det onekligen kräver.
Det torde föreligga ett missförstånd rörande ämnets innebörd, då man under
kulturteknik även vill lägga mätningslära. Det är två skilda ämnen, som icke
ha det ringaste med varandra att göra, och det torde vara enastående, att man
sammanblandar dessa två ämnen. T. o. m. vid våra lägre undervisningsanstalter,
lantmanna- och lantbruksskolor, föreligga de två ämnena helt skilda
och med skilda betyg i vartdera. Jag pekar även på byggnadskarl... Jag
vet väl, att dessa ämnen anses såsom tekniska ämnen, alltför tekniska för att
höra hemma vid en högskola med vetenskaplig prägel; och man hänvisar ju
till tekniska högskolan i Stockholm dem som vilja utbilda sig på detta område.
Detta kan nog i viss mån vara riktigt, men vi få taga hänsyn till att ännu
torde i allt väsentligt egnahemsbyggare och mindre jordbrukare, när de behöva
verkställa förbättringar och nybyggnader, icke ha andra sakkunniga att vända
sig till än de hos hushållningssällskapen anställda jordbrukskonsulenterna.
Jag skall icke närmare ingå på dessa saker, därför att det säkerligen icke kan
bli något utbyte av en sådan debatt, men jag vill till kammarens protokoll ha antecknat
dessa synpunkter och därvid påpeka, huruledes denna gren av undervisningen
är tillmätt den minsta tiden. Och detta även örn man jämför med t. ex.
den högre mejeriundervisningen och den högre trädgårdsundervisningen. Båda
dessa undervisningsgrenar ha fått flera timmar i t. ex. byggnadslära än vad
utbildningen av lärare och konsulenter vid högskolan fått. Och då är det
ändå att beakta, att såväl de, vilka skola utbildas till trädgårdsmästare, som
de, som skola utbildas till mejerikonsulenter, skola arbeta på områden, där det
med avseende å byggnaderna finns en standardisering, som icke har någon som
helst motsvarighet vid jordbruket.

Det är emellertid icke på dessa två punkter, som jag skulle vilja rikta min
huvudanmärkning mot det föreliggande förslaget, utan det är mot det otillfredsställande
sätt, varpå ekonomien blivit tillgodosedd i undervisningsplanen.
Man har det intrycket, att det här gällt planläggning av undervisningen vid

Onsdagen den 20 maj f. m.

Nr 40.

en jordbruksteknisk och produktionsteknisk fackskola med en mycket stark
vetenskaplig prägel. Och denna vetenskapliga prägel har ytterligare framhävts,
då, herr statsrådet tagit ställning till frågan örn lantbrukshögskolans
förläggning, därvid förbindelsen med universitetet värdesattes på ett betydligt
starkare sätt . än samarbetet med fackhögskolorna i Stockholm. Enligt
förslaget skulle ämnet lantbruksekonomi med handelslära och bokföring företrädes
av endast en professor. Däremot framgår icke klart, i vad mån speciallärare,
assistenter och amanuenser, skola ställas till förfogande i dessa ämnen.
Örn man gör en jämförelse med huru man i våra grannländer sett på detta problem,
så framgår det t. ex. att Norge har två professorer i detta ämne, Danmark
har likaledes två professorer förutom givetvis biträdande lärare, Finland
har två professorer i lantbruksekonomi och två docenter i bokföring, Berlin
har fyra professorer i detta ämne o. s. v. undan för undan. Det kan möjligen
även vara av intresse — blott för att se proportionen mellan olika ämnen -—
att nämna, hurusom vid lantbrukshögskolan i Cornell i Amerika man har 16
professorer i lantbruksekonomi och 6 professorer i jordbrukslära. Vi behöva
icke sträva efter att komma dithän, men jag menar att proportionen mellan
ämnena kan ha något att säga även för oss i våra mindre förhållanden.

Det är numera icke längre det viktigaste att öka produktionen, utan det är
minst lika viktigt att skaffa ekonomisk bärighet för produktionen och ävenledes
att vinna förståelse för betydelsen av avsättningsförhållandenas ordnande.
Ett ämne, som icke är omnämnt i propositionen, är marknadslära, ett
ämne, som dock numera har trängt sig fram och som man finner väl representerat
vid de flesta högskolor i våra grannländer.

Härtill skulle jag vilja säga, att jag tror det vore lyckligt, örn den uppdelning
i studielinjer vid högskolan, som statsrådet i år säkerligen icke håller
så styvt på som fjolårets proposition, helt kunde bortfalla, så att det
bleve möjligt för de studerande vid högskolan att deltaga i undervisningen
i huvudämnet vid alla tre linjerna, såväl jordbruks-, husdjurs- som ekonomilinjen.

o I övrigt torde det föreliggande förslaget ha många goda sidor och vara av
sådan beskaffenhet, att det genomfört skulle lända till båtnad för den högre
lantbruksundervisningen.

. Det är slutligen en punkt ytterligare, som jag skulle vilja taga upp till
diskussion, och den gäller frågan örn högskolans förläggning. I det fallet
hävdar jag i år samma ståndpunkt som i fjol. Jag och mina medmotionärer
förmena, att en högskola förlagd till Stockholm skulle betyda mera för undervisningen
än en högskola förlagd till Ultuna. Visserligen är det sant, som
herr statsrådet nyss anförde, att Ultuna ligger icke på landet i vanlig mening,
att det är^isolerat^— visst icke, ty det ligger ju inte långt från Uppsala •—
men jag vågar ifrågasätta, om verkligen möjligheten till samarbete och vetenskapligt
umgänge mellan högskolan och universitetet kan bli av större värde
än motsvarande samarbete med de i Stockholm förlagda institutionerna, av
vilka många arbeta just med syfte att gagna jordbruket. Jag skall icke här
upprepa dessa institutioner utan ber att få hänvisa till motionen. Utöver vad
som sägs i motionen vill jag endast framhålla, att det redan föreligger ett
ganska intimt samarbete mellan flertalet av de i motionen uppräknade institutionerna,
under det att man icke torde kunna säga, att samarbetet mellan
Ultuna och universitetet i Uppsala är annat än cn förhoppning.

Jag kail icke heller känna mig överbevisad örn riktigheten av statsrådets
yttrande i propositionen, att samarbetet mellan universitetet och Ultuna skulle
bli mera intimt och fruktbärande än ett samarbete mellan en högskola förlagd
till Stockholm och de övriga högskolorna på samma ställe. Det kan endast
vara riktigt, örn man utgår ifrån, att det samarbete, som kan presteras, är

Äng.
deri högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. ra.
(Forts.)

Sr 40.

Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng.
den högre,
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

begränsat en gång för alla. Så här mycket samarbete kan det bli. Skall
man dela upp detta på en mängd möjligheter till förbindelse, blir det litet på
var och en, men örn detta begränsade samarbete skall koncentreras till en enda
institution, universitetet, är det givet, att det måste bli starkare. Jag tror
icke för min del, att ett samarbete av vetenskaplig karaktär går efter sådana
linjer, utan samarbetet utvecklas i samma mån som förståelse och gemensamma
synpunkter på frågorna föreligga. Jag vidhåller därvidlag, att vår lantbrukshögskola
i första hand skall vara en fackhögskola och att den först i
andra hand blir en vetenskaplig institution, och därför lättare bör kunna anknytas
till de högskolor, som finnas i Stockholm, enär de i regel ha en starkare
praktisk inställning.

Nu säger propositionen, att det är egentligen icke värderingen av detta
samarbete, som är det avgörande, utan det väsentliga för förläggningen är,
som herr statsrådet nyss sade från denna plats, beroende av möjligheten att
få jord, och vid Ultuna stöde ju tusen tunnland jord till förfogande. Jag
bestrider icke arealuppgiftens riktighet, men jag tillåter mig be örn en upplysning
av herr statsrådet, hur dessa tusen tunnland fördela sig med avseende
å möjligheten att utnyttja dem till försöksändamål.

Jag sade i fjol, då denna fråga diskuterades, att jag icke trodde, att försöksjorden
är av någon avgörande betydelse för undervisningen. Jag förmenade
tvärtom, att det kunde bli en ensidig inriktning. Man har fått det och
det resultatet vid Ultuna, och det lägges sedan som underlag för undervisningen.
Örn man däremot förhindrar en sådan ensidighet, blir det angeläget
för vederbörande forskare och lärare att hålla sig i än starkare kontakt med
försöksresultaten såväl vid de av staten bestämda försöksgårdarna som vid
hushållningssällskapens lokala försöksverksamhet. En dylik mångsidighet i
undervisningsmaterialet måste ju vara befrämjande för undervisningens allsidighet
och objektivitet. Härtill kommer, att de, som känna till förhållandena
vid Ultuna, erkänna, att klimatiska förhållanden och jordmånen där äro
så pass extrema, att de icke ens äro representativa för trakten, d. v. s. för den
del av Uppland, där Ultuna är beläget. Jag vidhåller även i år denna uppfattning
örn värdet av Ultuna som förläggningsplats.

Slutligen skulle jag också vilja säga, att växtskyddsanstaltens avskiljande
från högskolan, som ju blir en följd av förläggningen till Ultuna, blir till
nackdel för undervisningen, då såväl växtpatologien som entomologien blir rikligare
representerad vid växtskyddsanstalten. Därtill kommer ju, att växtskyddsanstalten,
som i stor utsträckning lever på sina rapportörer ute i bygderna,
vilka i stor utsträckning äro hushållningssällskapens konsulenter och
i vissa fall lärare vid lantmannaskolorna, skulle ha nytta av att under dessas
utbildningstid komma i kontakt med dem, som verka på detta område.

Med kännedom örn lantbruksakademiens mentalitet och dess önskan att. även
utåt kunna visa, att den arbetar, skulle jag också tro, att den i fortsättningen
kommer att sträva efter att vid växtskyddsanstalten få in den ena lilla forskningsgrenen
efer den andra. Växtskyddsanstalten kan därför bli det embryo,
ur vilket kanske snart kommer att uppväxa en ny forskningsanstalt, ett förhållande,
som givetvis icke kan vara önskligt, då man har högskolan och centralanstalten
förlagda till Ultuna. Riktigare vore därför enligt min mening, att
högskolan jämte växtskyddsanstalten och centralanstalten förlädes till Stockholm.
I den mån arbetet växer, kunde då en speciell filialavdelning förläggas
till Skåne, till Alnarp, eller kanske till den försöksgård, som givetvis Skåne
också så småningom måste ha. På det sättet skulle där så småningom kunna
framväxa en forskningsanstalt, som efter hand kunde utvidgas till vår andra
högskola, vilket ju hägrar för skåningarna och vilket säkerligen icke behöver
vara helt uteslutet, i den mån som jordbrukarnas egna söner skulle finna, att de

Onsdagen den 20 maj f. m.

Nr 40.

för sitt praktiska arbete som jordbrukare skulle lia nytta av ett besök vid en
lantbrukshögskola.

Herr statsrådet nämnde, och det framgår ju också av propositionen, att jordbruket
vid högskolan behövs icke i huvudsak för elevernas skull utan för lärarna,
som därigenom skulle få tillfälle att komma i kontakt med praktiskt jordbruk
och framför allt få tillfälle att komma i kontakt med utövarna av praktiskt
jordbruk. Nu tror jag icke, att Ultuna ligger så till, att det inbjuder till
besök av praktiska jordbrukare, som skulle lia möjlighet att ge impulser åt de
vid högskolan arbetande lärarna och forskarna. Däremot vet jag, att i det
fallet Stockholm är en samlingsplats för jordbrukare från olika delar av landet.
För övrigt är det väl icke sannolikt, att en egendom, som till stor del kommer att
apteras^för försöksändamål, skall kunna vara representativ som studieobjekt,
utan måste få en så egenartad brukningsform, att man näppeligen kan hänvisa
till den i undervisningen.

Av vad jag har sagt framgår, att jag icke kan biträda utskottets förslag.
Jag anser, att det finns punkter, som äro oklara, och jag får säga, att jag känner
mig icke alls tillfredsställd med den förebragta utredning rörande förläggningen,
som fjolårets riksdag dock anhöll örn. Statsrådet sade nyss, att samtliga
utredningar nu ha utförts. Ja, ha de verkligen det? Har man verkställt
någon utredning rörande exempelvis förläggning till Stockholm? Vi ha i vår
motion sökt påvisa i avseende å byggnaderna, att den tidigare av sakkunniga
gjorde utredningen icke är hållbar vad beträffar kostnaderna. Det behöver
icke bli så dyrt. Och vad vi helt och hållet sakna är en utredning rörande
möjligheten att i närheten av Stockholm få den försöksgård, som givetvis en
högskola vid Stockholm måste ha. Det är ett misstag, örn man tror, att ivrarna
för en förläggning till Stockholm se bort från jordbrukets betydelse. Vi kräva
givetvis jord för högskolans räkning, men vi anse, att denna enbart skall
vara till för försöks utförande och demonstrationer och icke vara ett studieobjekt
som ekonomisk jordbruksenhet.

Jag vill sluta mitt anförande, herr talman, med att citera de ord, som de
sakkunniga rörande den högre skogsundervisningen anförde rörande frågan om
skogsinstitutets förläggning: »Den mångåriga diskussionen örn skogsinstitu tets

förläggning till landet, särskilt under 1870—1880-talen, innebar i själva
verket en diskussion om en högre skogsundervisnings vara eller icke vara i
Sverige, ty även om de icke själva till fullo insågo det, arbetade ivrarna fälskog
sinstitutets förläggning till någon större kronopark för uppfostran av skogsmän
med stor mekanisk-teknisk färdighet i vissa för yrket viktiga arbeten, medan
de icke i tillräcklig mån uppskattade betydelsen av vidsträckta, grundligt
teoretiska kunskaper och en på studier av skilda naturförhållanden grundad
vidare blick för de uppgifter, som möta vid skogshushållningens ledning i landet.
»

Det är ju ledarna för svenskt jordbruk, som skola danas vid lantbrukshögskolan,
och jag är förvissad örn att samma synpunkter kunna läggas på lantbrukshögskolans
förläggningsfråga, som man kunde lägga på frågan örn förläggningen
av den högre skogsundervisningen.

Då jag, herr talman, icke kunnat biträda reservanternas förslag, anhåller jag
att här få framställa följande yrkande, nämligen

att riksdagen måtte, med avslag å Kungl. Maj :ts proposition nr 143 och de
i ämnet väckta motionerna, i skrivelse till Kungl. Hajd anhålla örn förnyad
allsidig utredning rörande den högre lantbruksundervisningen, varvid förutom
de föreliggande sakkunnigeutlåtandena även i ämnet väckta motioner och i den
allmänna diskussionen i den föreliggande frågan framkomna synpunkter beaktas,
samt om framläggande för riksdagen snarast möjligt av förnyat förslag i
ärendet.

Äng.
deri högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

.Nr 40.

Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

Herr Sköld: Herr talman! Det är alldeles givet, att den fråga, som vi nu
ha att behandla, är en för svenskt jordbruk synnerligen viktig fråga. När man
ser på de glest besatta bänkarna här i kammaren, skulle man närmast kunna få
ett annat intryck, men jag tror, att förklaringen till den förströddhet, som i
viss mån vilar över kammaren här i dag vid behandlingen av denna fråga, hänger
samman därmed, att frågan nu har kommit till en punkt, där det icke kan
råda stora meningsskiljaktigheter rörande den önskvärda lösningen. Jag tror
i själva verket, att man utan vidare kan förklara, att det förslag, som Kungl.
Majit i år har framlagt och vartill utskottet med en överväldigande majoritet
har givit sin anslutning, är en verklig syntes av de meningar, som hysas av
den överväldigande delen av svenska jordbrukare, av svenska lantbrukslärare
och konsulenter och av på det jordbruksvetenskapliga området verksamma
krafter.

När man lyssnat till de anföranden, som nyss här ha hållits, så skulle man
visserligen kunna få det intrycket, att det råder mycket vidsträckta och långt
gående meningsskiljaktigheter rörande vad som här bör komma i fråga, men jag
vill försäkra kammarens ledamöter, att när man går igenom alla de hundratals
yttranden och hundratals uttalanden från möten med intresserat folk, som de
sista åren ha framkommit i frågan, så finner man, att meningsskiljaktigheterna
äro mycket små. Det är vissa små kretsar, som opinera var och en för sin lilla
ändring. Enligt min uppfattning ha motionärerna och reservanterna försökt
att från alla håll plocka samman dessa små meningsriktningars uttalanden för
att därav skapa en bakgrund för det, som för opponenterna är A och O, nämligen
frågan örn den plats, där lantbrukshögskolan skall förläggas. Jag tror aldrig,
att vi kunna få någon fullständig enighet örn frågan rörande var lantbrukshögskolan
skall förläggas, och så länge den frågan icke är löst, kommer man icke
heller att kunna vinna någon enighet på andra punkter, därför att man kommer
jämt och ständigt att med all makt försöka skapa olika meningar i_ syfte
att påverka frågan örn högskolans förläggning, en fråga, som jag för min del
dock måste beteckna som ganska oväsentlig. Jag har tillåtit mig att i början
av mitt anförande anföra denna lilla reflexion, innan jag sysselsätter mig med
själva kärnpunkten i frågan, ty örn en tvist örn lantbrukshögskolans^ förläggning
icke hade förelegat, hade det icke heller funnits någon större meningsskiljaktighet
på andra punkter.

Efter det att högre lantbruksundervisningssakkunniga avgåvo sitt betänkande
år 1927, har det ju kommit fram en ny linje, som icke förut på allvar hade
förts fram, nämligen att vi skulle icke inrätta en lantbrukshögskola utan vi
skulle inrätta två. När man såsom jag varit i tillfälle att så att säga följa den
historiska gången av framkomsten av denna meningsriktning, så tror jag man
kan säga, att detta förslag är mera av taktisk än reell natur. När man från
reservanternas sida nu kommer och säger, att den frågan har icke blivit utredd,
ja, det sägs till och med i den reservation, som herr Månsson i Erlandsro
talade för, att utredningen rörande antalet anstalter är mycket knapphändig
och bristfällig, då måste jag för min del inlägga en liten stilla protest. Högre
lantbruksundervisningssakkunniga ha försökt att beräkna, hur manga personer,
som kunna erhålla befattningar på grund av avlagd examen vid lantbrukshögskolan,
och de ha därvid kommit till det resultatet,_ att med nuvarande status
skulle ''det nätt och jämnt vara 30 personer, som årligen. skulle kunna utexamineras
från lantbrukshögskolan och som skulle kunna vinna anställning. Man
räknade då med att nied treårig utbildning skulle elevantalet bliva 90. Nu
är det alldeles givet, att även andra människor komma att söka sig till högskolan
och som gå igenom den utan att därefter erhålla anställning, och man mäste
därför räkna med att det uppgivna antalet elever kommer att ganska betydligt
överstigas, men låt oss tänka oss, att det blir 150 stycken. Detta är nu under

Onsdagen den 20 maj f. m.

förutsättning, att man gör utbildningen fullkomligt högskolemässig, vilket ju
är avsikten. Var emellertid lugn för att här komma icke att saknas krafter,
som försöka begränsa tillströmningen av elever till lantbrukshögskolan. Låt oss
bara under ett tiotal år examinera ut ett 40-tal personer örn året med agronomexamen,
och vi skola få se, vilket väsen det kommer att föras från alla dem, som
icke kunna få anställning, och hur man kommer att ställa krav på statsmakterna
att begränsa tillträdet till lantbrukshögskolan, precis som skett så mångå
gånger både beträffande veterinär- och skogshögskolan.

Jag menar, att den omständigheten kommer att bli en naturlig hämsko på
en alltför stor ansvällning av elevantalet. Jag anser därför, att den utredning,
som de sakkunniga på denna punkt gjort, bör vara ganska övertygande.
Den bör säga oss, att det är ingen mening, att vi påtaga oss de ökade kostnader,
som två högskolor skulle komma att medföra. Nu säger man från reservanternas
sida, att någon utredning icke skett i fråga örn dessa ökade kostnader,
och etet är icke omöjligt, säger man, att örn man fördelar försöksverksamheten
litet över landet och man får anknytning till universiteten samt bygger
ut de nuvarande instituten, det icke blir så väldigt dyrt. Men jag vill
försäkra, att de människor, som tala på detta sätt, — etet är häpnadsväckande
att jag här får räkna in i denna samling en del akademiker vid Lunds universitet
— de lia icke gjort klart för sig, vad en högskoleutbildning syftar till.
Jag frågar, vad man skall säga, örn det ställes krav på att vid våra universitet
antalet lärare skulle anpassas efter antalet studenter. Det gör man icke
vid en högskola, utan där anpassar man de ordinarie lärarnas antal efter antalet
ämnen. Det är ämnena, som skola företrädas av vetenskapsmän, och så
mångå ämnen, som man anser böra ingå i en högskoleutbildning med vetenskapligt
syfte, lika många ämnen måste även företrädas av professorer. Vid
varje högskola blir det lika många ämnen, oavsett huru många högskolor, som
inrättas, och inrättar man två, blir det praktiskt taget dubbelt så många lärare
som vid en. Örn man icke tillgodoser de olika ämnena, då blir det icke
en högskola, man skapar, utan ett institut. Man måste göra klart för sig, att
när man tror, att man kan inskränka kostnaderna, för det fall att de nuvarande
instituten skulle utbyggas, så kan det icke ske med mindre, än att man
äventyrar den vetenskapliga standarden vid högskolan. Vi stå faktiskt i det
läget, att antingen skola vi ha en högskola ordentligt utrustad i vetenskapligt
avseende eller också få vi en undervisning splittrad på flera institut, med resultat
att vi sänka nivån och icke komma så långt, som vi önska. Därför menar
jag, ^att den linje, som man från skånskt håll framfört, att man skall
skapa två lantbrukshögskolor i stället för en, den linjen skola vi fortast möjligt
avföra ur diskussionen, ty det kan icke vara till gagn för Sveriges jordbruk,
örn vi söka laborera oss fram på den gamla linjen och icke begagna tillfället
att nu taga det steg framåt, som vi böra taga, för att den högre lantbruksundervismngen
skall komma i nivå med va,d den är i andra kulturländer.

Jag kommer sedan över till den frågan, var denna lantbrukshögskola, som
vi behöva, skall förläggas. Det är tydligt, att man härvidlag kan uppställa
tre kriterier på den plats, dit denna lantbrukshögskola bör förläggas. Det ena
är, att högskolan skall förläggas så, att den får anknytning till andra vetenskapliga,
anstalter. Man skall icke isolera den, ty det kan lätt leda till, att det
kommer att saknas möjligheter till befruktande samarbete. Den kommer då
att sakna de impulser, ^som samarbetet med andra vetenskapliga inrättningar
innebär. Man bör alltså försöka förlägga den så, att det kan bli kontakt med
närbesläktad vetenskaplig forskning. Det andra krav, som vi här i landet ansett
oss böra ställa på lantbrukshögskolan, är, att den har kontakt med försöksverksamheten
och med jordbruket. Det tredje kravet har varit, att vi här
i detta långsträckta land måste försöka att lägga denna högskola något så när

Nr 40.

Äng.
deri högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 20 maj f. m.

Nr 40.

Äng.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

centralt. Då ha vi tre förslag, nämligen förslagen om högskolans förläggande
till Ultuna, till Alnarp och till Stockholm. Det är ingen, som bestrider, och
allra minst skulle jag vilja bestrida det, att icke Alnarp ur jordbrukssynpunkt
i vissa avseenden har ett avgörande företräde framför båda Ultuna och Stockholm,
men vi kunna visserligen säga, att Alnarp bara ligger något mer än en
mil från Lund, men den ligger dock en mil från Lund. Man kan icke säga,
att Alnarp ligger vid Lund. Det ligger snarare vid Malmö. Man kan icke
säga, att det är en idealisk förbindelse med universitetet, som man där har att
räkna med. Och det kunna icke ens vi skåningar komma ifrån, att Alnarp ligger
bra litet centralt i Sverige. Jag menar alltså, att vi icke böra vara så
stora optimister, att vi icke kunna göra klart för oss, att det skall bli ganska
svårt för oss att i ett land, som är 140 mål.långt, förlägga den enda lantbrukshögskola,
som vi ha möjlighet att inrätta i landet, till landets sydspets. Man
må vara hur lokalpatriotisk, man vill, och ömma för sin egen ort och sitt eget
landskaps institutioner, så mycket nian vill, men man kan icke rida spärr, mot
det sunda förnuftet. Jag skulle vilja tillägga, att jag icke tycker., att vi behöva
ödsla så mycket tid på Alnarpsalternativet, då riksdagen i fjol med betydande
majoritet uttalat, att lantbrukshögskolan icke bör förläggas till^ Alnarp.
Riksdagen har intagit den ståndpunkten, som det icke nu finns någon
anledning att gå ifrån. . ,0

Jag kommer därefter till frågan örn Stockholm eller Ultuna, och jag får da
bestämt tillbakavisa herr Nordkvists påstående, att riksdagens uttalanden i
förläggningsfrågan icke av Kungl. Majit tillgodosetts. Jag.ursäktar gärna
herr Nordkvist. Han är rätt ny här. och har kanske icke möjlighet att fatta
alla nyanser. Men faktum är, att jordbruksutskottet i fjol icke begärde en
ny utredning, utan utskottet begärde av Kungl. Maj :t ett fömyat övervägande,
huruvida lantbrukshögskolan skulle förläggas till Stockholm eller till Ultuna,
ty utredningen beträffande förläggningsorten har redan utförts. Ingen kan
heller bestrida, att Kungl. Majit i propositionen övervägt saken mycket ingående,
och Kungl. Majit har då kommit till det resultatet, att Ultuna bär
företräde framför Stockholm, och då man kommit till den ståndpunkten etter
ett omsorgsfullt övervägande, finns det ingen anledning att ingå pa en ytterligare
utredning i den saken. Jag anser, att det är felaktigt att pasta, att
icke riksdagens önskemål pa den punkten tillgodosetts. o

I den kungl, propositionen har förordet fallit för Ultuna, icke pa grund av
att det vid Ultuna finns bättre tillfälle till vetenskapliga förbindelser, än.vad
som föreligger i Stockholm. Men i propositionen har den meningen gjorts
gällande, att det finns goda förutsättningar för vetenskapliga förbindelser aven
vid Ultuna. Det är ju i alla fall ett framsteg, när man fran huvudmotionarens
sida hör det medgivandet, att Ultuna icke ligger i en avlägsen landsort utan
ligger vid en stad och vid en stad. där vårt lands största och aldsta universitet
är beläget. Men det är icke många månader, sedan jordbrukarpressen genljöd
av artiklar från Stockholmsentusiaster, där man gjorde ^ sig ali moda att
förklara, att Ultuna låg i en slags isolering, långt fjärran fran alla kulturella
påverkningar. På grund av sitt läge och sina kommunikationer mäste dock
Ultuna anses ligga på samma ort som Uppsala stad.. Det ar en bekväm sparvägsförbindelse
mellan Ultuna och Uppsala universitet, såsom nämnts landets
största och äldsta, där både på det naturvetenskapliga och det ekonomiska området
bedrives en forskning, som står fullt i niva med. och kanske lovissa avseenden
överträffar, vad i det hänseendet förekommer i Stockholm, i Lund och
på andra platser. Det är sant, att om man ser saken rent extensiv! »et finns
många flera institutioner i Stockholm, med vilka man skulle kunna fa forbin
delser. men i den kungl, propositionen har man fast en viss vikt vid en sa ,
nämligen att det finns större möjligheter till ett organisatoriskt samarbete

Onsdagen den 20 maj f. m.

mellan Uppsala universitet och lantbrukshögskolan vid Ultuna, än vad som
föreligger i Stockholm. Det är nämligen så, att enligt den kungl, propositionen
är avsikten den, att en person, som har vunnit inträde vid universitet och
där avlagt t. ex. filosofie kandidatexamen i naturvetenskapliga ämnen och sedan
önskar utbilda sig till växtförädlare eller något dylikt, skall kunna få gå
över till lantbrukshögskolan och avlägga examina där. Vidare är det tänkt,
att sådana personer, som skola avlägga den högre examen vid lantbrukshögskolan,
den s. k. agronomie licentiatexamen, skulle i fråga om ett av de ämnen,
som erfordras, även kunna avlägga examen vid universitetet. Det är alldeles
påtagligt, att denna växelverkan måste tvinga även lärarna till en intimare
kontakt, än i sådana fall, där en sådan växelverkan icke sker. Örn man undersöker
saken här i Stockholm, kommer man till det resultatet, att någon organisatorisk
samverkan här icke kan ske. Örn eleverna vid veterinärhögskolan
vilja skaffa sig en högre utbildning, måste de disputera vid Karolinska
institutet. Stockholms högskola är en privat högskola, och man kan där formellt
sett icke få samma möjligheter till samarbete som mellan ett statens
universitet och lantbrukshögskolan. Skogshögskolans elever och tekniska högskolans
elever ha där ingenting att finna. Resultatet är, att skall det bli ett
vetenskapligt samarbete i Stockholm, beror det på de enskilda vetenskapsmännens
initiativ. Jag frågar: vad föreligger det för svårigheter för de vetenskapsmän,
som äro bosatta å ena sidan i Stockholm och å andra sidan i Ultuna
att lösa samarbetsfrågan ändå?

^Nu kommer herr Nordkvist — i mild form det erkänner jag -—- med det påståendet,
att det inletts ett betydande samarbete mellan å ena sidan centralanstaltens
befattningshavare och å den andra vissa andra vetenskapsmän i Stockholm,
och han frågar: vad finns det för motsvarande samarbete mellan Ultuna
och Uppsala.eller Alnarp och Lund. Det är på sin höjd en framtidssak, säger
herr Nordkvist. Men kom ihåg, att våra lantbruksinstitut icke äro vetenskapliga
anstalter. Man har visserligen offentligt talat örn, att vi skulle lägga ned
den högre utbildningen, som finnes vid Alnarp, men det är att använda överord,
ty vi skola icke glömma, hur det verkligen förhåller sig. Ända till 1917 fanns
det endast lektorer vid våra lantbruksinstitut. De ordinarie lärarna där hade
endast lektorskompetens. De dåvarande lektorerna befordrades sedan till professorer
i lönegraden B 28 och blevo alltså icke jämnställda med fackskolornas
professorer. Men icke blevo de mera kompetenta, genom att de befordrades,
och efter den tiden har endast i ett mycket litet antal fall förekommit, att lärostolarna
blivit nyrekryterade. Det har efter 1917 års omorganisation icke vid
instituten blivit något sådant personombyte, att lärarkåren där höjt sig över
den gamla lektorsgraden, där den förut stått. Dessutom hava instituten icke
varit.i materiellt hänseende utrustade för vetenskaplig forskning. Man skall
icke jämföra, vad som kan ske mellan centralanstalten och andra vetenskapliga
inrättningar och vad som sker mellan instituten och universiteten. Man måste
räkna med, att lantbrukshögskolan kommer i nivå med centralanstalten, och får
de förutsättningar, som centralanstalten nu har. Vad jag förut yttrat om instituten,
vill jag särskilt lägga Alnarpsanhängarna på hjärtat. lie tala så stora
ord örn att man avklipper den lovande vetenskapliga utveckling, som varit.
Man må icke överdriva den saken.

Kungl. Majit har i sin proposition på mycket goda grunder kommit till den
slutsatsen,. att det visserligen ur extensiv synpunkt finnes flera tillfällen till
vetenskapliga förbindelser mellan en lantbrukshögskola i Stockholm och där
belägna institutioner, men att det å andra sidan finnes förutsättningar för ett
mer intimt samarbete mellan en lantbrukshögskola vid Ultuna och Uppsala
universitet. Kungl. Majit har funnit, att dessa ting kanske väga jämnt mot
varandra, och har icke låtit dem få bli avgörande, utan i propositionen har man

Andra kammarens protokoll 1031. Nr ho. 2

Nr 40.

Äng.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande

m. m.
(Forts.)

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj f. m.

Ang.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forte.)

kommit till det resultatet, att lantbrukshögskolan bör förläggas till Ultuna,
därför att lantbrukshögskolan där kommer att ligga i förbindelse med ett jordbruk
och en jordbruksbygd. Nu skall jag icke gå in på att försöka visa upp,
att jordbruket vid Ultuna är något mönsterjordbruk. Enligt min mening är
emellertid Ultuna egendom så bra skött, som överhuvud taget är möjligt i den
miljön. Jag vill icke heller gå in på frågan örn Ultunajordens lämplighet för
försök, jag vill bara konstatera, att där finnes jordbruk och att där finnes, jord,
men det finnes intet jordbruk i Stockholm. Det finns 17 hektar vid Experimentalfältet,
men alla människor ha sagt, att det är för litet för centralanstalten.
Hur skulle det bli, om man där även förläde lantbrukshögskolan? Nu menar
icke jag, att dessa professorer, som skulle vara lärare och forskare, skulle syssla
så ingående med försöksverksamhet, men de måste ha vardera sin försöksverksamhet
för att kunna följa med försökstekniken och bibehålla sin praktiska
spänstighet i undervisningen. De skola ju utbilda de människor, som
inom hushållningssällskapen skola ha hand örn den lokala försöksverksamheten.
Det har också sagts i den kungl, propositionen, att eleverna icke skola lära sig
något särskilt jordbruk, därför att de gå på en jordbruksegendom. Men enligt
mitt sätt att se, är det fullkomligt ofrånkomligt, att lärarna ha under sina ögon
en i modern drift varande jordbruksegendom, för att de skola upprätthålla sin
praktiska spänstighet och komma i daglig kontakt med de problem, som i det
praktiska livet möta jordbrukets utövare, så att deras undervisning får den
praktiska underbyggnad, som erfordras, för att dessa, konsulent- och lärarämnen
icke skola bli fullkomligt verklighetsfrämmande och bli utskrattade av de
människor, som syssla med praktiskt jordbruk. Det är enligt mitt sätt att se
en sådan synpunkt, som man icke bör förringa betydelsen av och som man
måste hålla utomordentligt starkt på.

Nu vilja anhängarna av Stockholmsalternativet, att man skall lösa denna
fråga genom att några mil utanför Stockholm giva högskolan en försöksgård.
Vi veta litet var, hur roligt det är att. resa ut några mil varje dag mellan det
ena och det andra verksamhetsfältet. Är det någon, som tror, att besöken komma
att bli många, och tror någon, att det blir något allvar med professorernas
arbete på det ena och det andra stället. Jagtrop att det ligger så naturligt
till för varje människa, som vill se praktiskt på denna- fråga, att det skulle föröda
lärarnas arbetstid att göra deni beroende av ett jordbruk, som ligger på
flera mils avstånd.

Ja, de synpunkter, som huvudsakligen framkommit i diskussionen, äro enligt
mitt sätt att se sådana, att de obetingat tala till förmån för att förlägga
lantbrukshögskolan till Ultuna—Uppsala. Nu har emellertid i diskussionen
även framförts en annan synpunkt. Den är närmast av roande slag. Det har
anförts, att avsättningsproblemet blivit allt mer brännande för jordbrukets utövare,
och följaktligen böra eleverna ha- den förmånen att få vistas i ett stort
konsumtionscentrum, där de kunna följa med avsättningsförhallandena och lära
sig, hur man bär sig åt, när man säljer jordbruksprodukter. Jag skulle vilja
fråga: är det någon som tror, att de människor, som skola utbildas vid en lantbrukshögskola,
skola gå på Hötorget, JEornhamnstorg och Centralsaluhallen
och dagligen studera, vad som där sker? Jag tror icke, att de ha tid därtill.
Men de komma väl att bo hos en konsument, och de skola kanske äta vissa måltider
på pensionat tillsammans med konsumenter. Örn man skall förlägga lantbrukshögskolan
vid Ultuna intill Uppsala, är det emellertid icke avsett att
skaffa bostäder åt eleverna i Ultuna, utan man avser, att de i stor utsträckning
skola bo i Uppsala. Där komma de även att bo hos konsumenter och äta
på pensionat, och där kunna de även gå på torget.

Jag vill också erkänna, att herr Nordkvist klokt nog icke tog med denna
uppfattning i sitt anförande i dag. Men den förekommer i motionen. Och det

Onsdagen den 20 maj f. m.

förefaller nästan som om elen skånska reservationen försökt att även på elen
punkten kasta ett litet fläskben åt anhängarna av stockholmsförslaget.

. J^g tr°r alltså, att om det är så, att vi vilja hava den högre lantbruksundervisningsfrågan
löst nu och om vi icke vilja, att den skall vandra ut i en ny utredning
under nya tjugu år, så böra vi bifalla utskottets hemställan.

Innan jag slutar detta anförande, skall jag tillåta mig att taga upp ett par
andra anmärkningar, soln icke äro av samma centrala natur som de föregående.
I)et är den kritik, som från herr Nordkvists sida riktades mot kursplanen. Jag
undrar, hur den kursplan skulle komma att se ut, som skulle bliva resultatet
av alla de önskemål, som framförts. Kulturtekniken vore icke tillräckligt tillgodosedd.
Kartor skulle man hava en professor i kulturteknik med ett par tre
assistenter. Man skulle hava en professor i mätningsteknik, vidare en professor
i byggnadslära och en i redskapslära. Det är måhända icke herr Nordkvists
krav, men det är ett mycket ofta framfört krav. Detta å ena sidan. Å
andra sidan skulle man hava en mycket vittomfattande ekonomisk och merkantil
undervisning, fördelad på ett större antal lärostolar än vad som nu finnes.

Men, mina. damer och herrar, vi kunna icke undgå att hava med även det produktionstekniska.
. "Vi undgå icke undervisning i jordbrukslära, växtförädlingslära,
kemi, botanik, bakteriologi, överhuvud över hela detta vetenskapliga område.
Det skulle bliva en utbildning, så vittomfattande, att det skulle icke
likna något. Och de människor, som skulle avlägga en sådan examen, skulle
veta litet örn mycket men ingenting ordentligt. Det är väl heller icke tal örn
annat, än att vi .mäste göra en begränsning. Man måste överlämna de rent tekniska
ämnena åt Tekniska högskolan. Byggnadslärans och redskapslärans
rent vetenskapliga behandling måste ligga hos Tekniska högskolan. Vi kunna
icke taga upp vetenskaplig verksamhet av denna art hos lantbrukshögskolan.

A andra sidan vill jag gärna erkänna, att det varit önskvärt, örn man kunnat
utbygga ^den ekonomiska sidan av undervisningen så, att ekonomi- och marknadsförhållandena
och den ekonomiska geografien fått större utrymme än vad
fallet är. Men jag vill understryka, att hur önskvärt detta än må vara, skola
vi komma ihåg, att det går icke an att skapa lärostolar, förrän vi hava någon
att sätta på dem. Det går icke an att inrätta undervisningsämnen, som ännu
icke. på svensk botten skapats. Om vi titta på de utländska universiteten, skola
vi finna universitet med en ofantlig mängd ämnen. Jag skall taga ett ämne,
som .ligger mig nära: religionshistoria. Aid Sorbonne finnas professorer i alla
möjliga skgs .främmande religionshistoria, i persisk, indisk, i bortre Orientens
religionshistoria etc. Där har man möjligheter att specialisera sig betydligt
längre än vad vi gjort här. Vi ha nog sett, att det vuxit upp en vetenskaplig
litteratur och utbildats vetenskapliga specialister på vitt skilda områden. Men
jag frågar: Har det nya undervisningsämne, som man i dagligt tal kallar lantbruksekonomi,
ännu i Sverige fått den fördjupade och specialiserade behandling,
att det vore möjligt att i detta nu slå sönder det i en avdelning, som sysslar
med produktionskostnader, produktronskalkyler och produktionens inriktning,
samt en avdelning, som sysslar med marknadsförhållanden? Vi kunna icke göra
detta, ty det har icke ännu skapats en sådan vetenskap i landet. Allt tar
sin tid. Men jag lör min del står icke främmande för tanken, att, örn lantbrukshögskolan
kommer i gång. och får tid att arbeta på dessa områden, skola
så. småningom hår utvinnas möjligheter till fördjupad undervisning i de ekonomiska
problemen, avsättnings! örhallandena ni. lii. Tor närvarande stöter det
pa rent praktiska svårigheter att ga längre lin lörslaget i detta avseende gått.

Sedan skall jag till sist också yttra några ord örn den kritik, som riktats mot
växtskyddsanstalten och försöksanstalten. Det har från herr Nordkvists sida
förklarats, att växtskyddsanstalten lionie ligga hos lantbrukshögskolan. En
enkel lösning härav kunde vinnas genom att man förläde denna till Stockholm.

Nr 40.

Äng.
den högre
lanlbrukaundervisningene

ordnande
m. m.
(Korts.)

Wr 40.

Onsdagen den. 20 maj £. m.

Äng.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forte.)

Jag vill för min del säga. att detta krav är icke för starkt grundat. Iför det
första skola vi komma ihåg, att undervisningen i entomologi, alltså örn jordbrukets
skadeinsekter, är av den mycket begränsade omfattning, att någon lärostol
icke kan tänkas i ämnet. Den försöksverksamhet, som på detta område bör bedrivas,
sker lämpligast inom försöksanstalten, vilket visas av, att i fråga örn
skogsundervisningen finnes ingen professor i skogsentomologi vid skogshögskolan
men en avdelning vid försöksanstalten.

Vad beträffar växtpatologien kan det icke hava undgått herr Nordkvist, att
i det kungl, förslaget är avsett, att den botaniska institutionen vid lantbrukshögskolan
skall driva växtpatologisk forskning och att växtpatologien skall ingå
som kompetensvillkor för den ena professorn i botanik. . Man får alltså en
fullt vetenskaplig behandling även av den sidan av botaniken vid lantbrukshögskolan.

Ur lantbrukshögskolans synpunkt finnes intet skäl, varför man skulle lägga
denna anstalt dit. Men å andra sidan är det så, att med den utveckling, som
förordningsskrivandet rörande import av växter och växtämnen, fran främmande
länder medfört, och med hänsyn till de förordningar, som vi gått med på i
riksdagen i fråga örn bekämpandet av olika slag av växtsjukdomar, är Kungl.
Maj :t för närvarande utsatt för att behöva besluta i tusentals växtskyddsärenden
varje år. Det är klart, att till Kungl. Maj:ts förfogande måste stå en administrativ
institution, som kan utföra det förberedande arbetet på detta område.
Vi hava det hittills i centralanstaltens botaniska avdelning. Men det
har sedan länge varit ett krav, att denna avdelning skulle få självständig form,
och denna administrativa avdelning mäste förläggas till Stockholm.. Då är
det lämpligt att till den knyta möjligheter till försök och forskning inom såväl
lantbrukets entomologi som växtpatologiens område. Jag tror, att förslaget

är försvarbart. . . „

Men nu säger man från skåningarnas sida, att avdelningen i fråga borde förläggas
till Skåne, där man har den värsta invasionen av skadeinsekter och växtsjukdomar.
Det är i viss mån riktigt. Där jordbruket bedrives intensivt,^ är
faran störst för växtsjukdomar och skadeinsekter. Men när man från Skåne
kommer med det kravet, förväxlar man två ting. . Här är fråga örn en centralanstalt,
närmast och huvudsakligen avsedd att giva Kungl. Majit möjligheter
att handlägga växtskyddsärenden. Den andra frågan, huruvida det skall hilva
en växtskyddsanstalt i Skåne, är en sak, som berör den lokala försöksverksamheten.
Det är synnerligen troligt, att vi inom en icke alltför avlägsen framtid
komma att nödgas komplettera vår lokala försöksverksamhet med personliga
befattningshavare, utstationerade på de områden inom landet, som mest äro utsatta
för angrepp av dessa för jordbruket ödeläggande fenomen.

Det, som jag särskilt skulle vilja säga örn det skånska kravet att. försöksanstaltens
husdjursavdelning borde förläggas till Skåne, är,, att det icke finnes
fog för det kravet. Vi skola komma ihåg, att det utfodringssystem, som tilllämpas
på Alnarp och i den delen av det skånska jordbruket, som är av samma
beskaffenhet, är radikalt avvikande från det, som förekommer i övriga delar
av landet. Där hava vi till exempel en betydande stallfodring på sommaren.
På sommaren har man kreaturen ute, tjudrade i grönfodersland med synnerligen
vattenrika växter. Man har utfodring med betmassa under en stor del av vintern.
Allt detta är saker och ting, som icke .förekomma inom större delen av
landet. Det är därför ganska naturligt, att själva huvudanstalten för försöksväsendet
på husdjursområdet måste vara belägen i den del av landet, där man
har så att säga de övervägande utfodringsmetoderna representerade. Detta hinctrar
icke att det är ganska sannolikt, att vi måste komma dithän, att vi få en
mera fast organiserad lokal försöksverksamhet även på husdjursområdet. Det
är ganska sannolikt, att Gil sadan försöksverksamhet blir knuten vid Alnarp

Onsdagen den 20 maj f. m.

Nr 40.

deri gång, som man får klar frågan om vår lokala försöksverksamhets organisation.
Jag fäster uppmärksamheten på, att utskottet förordat, att Kungl. Maj:t
snarast igångsätter den utredning, som Kungl. Majit har utlovat rörande det
lokala försöksväsendet. Därvid uttalar utskottet, att man måste taga hänsyn
till de lokala behoven och, där så skulle erfordras och vara lämpligt, anknyter
det nya förslaget till de statsinstitutioner på jordbrukets område, som redan
föreligga. Det. är därför icke osannolikt, att inom en icke alltför avlägsen
framtid skall realsyftet med det skånska kravet på denna punkt vara förverkligat.
Men detta bör icke sammanblandas med frågan örn lantbrukshögskolan.

_ Jag ber nu att få sluta med att på det bestämdaste få understryka, att om icke
riksdagen nu kan besluta sig för att fatta ett positivt beslut i lantbrukshögskolefrågan
utan örn den skall taga hänsyn till de från skilda håll här framkomna
meningsriktningarna och föra ut frågan till förnyad utredning, då äro vi ute i
samma förödande strid mellan olika intressen och olika meningsriktningar. Då
kommer man att slåss och kämpa om saken i tjugu år framåt, och under hela
tiden befinner sig vår högre lantbruksundervisning på en ståndpunkt, som redan
passerats av andra länder. Det kan icke vara rimligt, att vi låta vårt land
på detta sätt befinna sig på efterkälken, detta så mycket mindre, som vi befinna
oss i en sådan omvälvnings- och omdaningsperiod på jordbrukets område, att
det sannerligen är nödvändigt att snarast möjligt åt jordbrukets stödjande och
handledande giva det stöd, som en vetenskaplig forskning och en högt stående
undervisning kan giva.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Sköld förenade sig herrar Björnberg, Lundstedt, Lilliecreutz,
Andersson i Löbbo, Andersson i Tungelsta, Eurén, Osberg, Pettersson i Hällbacken,
Ericsson i Sörsjön, Hilding, Olsson i Rödningsberg, Ander och Olsson
i Ramsta.

Herr Weibull: Herr förste vice talman! Då proposition framlades vid

1930 års riksdag örn anordnande av den högre lantbruksundervisningen på så
sätt, att den förlädes till en lantbrukshögskola vid Ultuna, utan att samtidigt
frågan örn skolans ställning till Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
löstes, deltog jag i jordbruksutskottets beslut örn att avstyrka
denna proposition. Dock anslöt jag mig icke till majoritetens i utskottet mening,
att den högre lantbruksundervisningen borde koncentreras till en enda
plats och att härutinnan valet borde stå mellan Ultuna och Stockholm. Tillsammans
med andra reservanter yrkade jag i stället, att det begärda förnyade
övervägandet skulle inriktas på att finna en lösning av frågan genom ombildning
och utbyggnad av de skolor, där vår nuvarande högre lantbruksundervisning
meddelas, nämligen Ultuna och Alnarp.

Riksdagen följde emellertid utskottsmajoriteten, varigenom alltså Alnarp
från början uteslöts från den fortsatta utredningen rörande Centralanstaltens
samordnande med den högre lantbruksundervisningen. Detta riksdagens
ställningstagande gentemot Alnarp, som nu åberopas såväl av Kungl. Maj:!
som av jordbruksutskottet och även under den förda debatten, kan knappast
anses hava blivit föregånget av tillräckligt övervägande. Jag kan icke undgå^
att finna, att det var oriktigt att på detta sätt binda utredningen, då ju
frågan örn samordnandet med Centralanstalten var ett nytt moment. Flera
motioner hava också ånyo väckts i frågan, och då jag varit med örn en av
dem men icke varit i tillfälle att deltaga i utskottets behandling av ärendet,
anhåller jag, herr förste vice talman, att få i korthet anföra huvudskälen för
min ståndpunkt.

I likhet med övriga motionärer i samma riktning anser jag, att felet med

Äng.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40.

Onsdagen, den 20 maj f. m.

Äng.

den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forti.)

den nu framlagda lösningen är, att den ställer den högre lantbruksundervisningen
utanför den del av landet, där det högst utvecklade jordbruket förefinnes
och där redan en betydelsefull jordbruksforskning utbildat sig — på
egen hand, kan man nästan säga •— tack vare de där befintliga gynnsamma
förutsättningarna för en sådan forskning. Med Lunds universitet och Alnarp
såsom centrum har i Skåne uppstått en synnerligen livlig kommunikation mellan
forskare, lärare och praktiska män på jordbrukets område.

Det är nog sant, att den högre lantbruksundervisningen i och för sig var i
behov av reformering. Men i icke ringa mån uppvägdes bristerna för Alnarps
del genom denna livliga kontakt och kommunikation. Här bör särskilt framhållas,
att Skåne sedan gammalt varit en härd för praktiskt tillämpad naturvetenskap.
Jag kan i detta sammanhang till en början erinra örn den skara
av framstående ärftlighetsforskare (Mendelska lagbundenhetsteorien), som alltsedan
Bengt Lidforss’ tid utgått från Lunds universitet och gjort betydande
insatser för det svenska jordbrukets och särskilt den svenska växtodlingens
utveckling.

Vid universitetet i Lund finnas nu två personliga professurer i direkt anslutning
till sådan vetenskap, och lärare vid Alnarps lantbruksinstitut utföra
vid universitetets institutioner ett högt skattat forskningsarbete, som direkt
berör viktiga frågor inom jordbruket. En särskilt värdefull tillgång i detta
avseende utgör vidare Kungl. Eysiografiska sällskapet nied dess sektion för
praktisk naturvetenskap och dess betydande fonder för understöd av forskning
på lantbrukets område. Vidare måste framhållas de båda växtförädlingsanstaltema
med sin omfattande försöksverksamhet. Närheten till Danmark
med dess intensiva jordbruk och högtstående anordningar på området är också
av stor betydelse. Man kan väl säga, att genom den skånska jordbruksforskningen
och jordbruksutövningen i stor utsträckning förmedlats införande i vårt
land i dess helhet av de erfarenheter och rön, som utlandet Ilar att bjuda på.

Till slut måste jag framhålla, att enligt det föreliggande förslaget såväl
den högre mejeriundervisningen som den högre trädgårdsundervisningen skulle
förläggas till Alnarp. Detta är visserligen glädjande men ökar naturligtvis
blott skälen för att även högre lantbruksundervisning bör finnas på samma
plats. Att högre lantbruksundervisning — såsom förslaget innebär — skulle
strykas från den ytterst gynnsamma miljö, som sålunda föreligger i Skåne,
måste alltså vara ägnat att väcka stora betänkligheter icke blott för det
sydsvenska jordbrukets del utan för landet i dess helhet. Jag anser, att man
riktigast uttrycker saken så, ati den högre lantbruksundervisningen icke ställes
utanför denna miljö, utan att allvarliga konsekvenser uppstå för hela vårt
land på ifrågavarande område.

För att komma till denna slutsats är det strängt taget icke nödvändigt att
kritisera ned Ultuna. Men det kan icke hjälpas, att Ultunas underlägsenhet
i fråga örn miljöns lämplighet och sakliga förutsättningar i övrigt — alltså
de faktorer, som äro avgörande för resultatet av högskolans verksamhet —
spelar en viss roll vid frågans bedömande. I fråga örn dessa förutsättningar
måste jag finna, att man gått ganska ytligt till väga vid de tidigare jämförelser,
man anställt mellan Alnarp och Ultuna.

Jag tänker härvid bl. a. på den försöksverksamhet, som skall äga rum vid
lantbrukshögskolan. Departementschefen har i årets proposition haft en ganska
enkel uppgift, då det nu bara gällt att bevisa Ultunas överlägsenhet gent
emot Stockholm i detta avseende. Jag tror man hade gjort klokt i att mera
noga syna Ultuna i sömmarna i fråga örn tillgången av lämplig försöksjord.
Enligt vad jag hört, lära vederbörande på Ultuna själva vara ganska tveksamma
i det avseendet. Departementschefen anför för övrigt själv örn Ultuna
(sid. 193), »att möjligheterna att bereda lantbrukshögskolan och centralan -

Onsdagen den 20 maj f. m.

Nr 40.

stallen nödig tillgång till försöksarealer ingalunda kunna betraktas som helt
tillfredsställande». Detta låter ju föga förhoppningsfullt, då det gäller en
ny verksamhets igångsättande. Herr statsrådet har i debatten i dag närmast
behandlat skillnaden mellan förhållandena beträffande arealen vid Stockholm
och arealen vid Ultuna och icke gått in på Alnarp såsom jämförelse. Då jag
har en viss erfarenhet av försöksverksamhet, vill jag emellertid tillägga, att
jag anser de klimatiska förhållandena å Ultuna vara en ännu betänkligare
omständighet i fråga örn försöksverksamhet därstädes. Vetenskapsmännen
torde komma att bliva starkt handikappade på detta område, ty klimatet kommer
att. i hög grad begränsa möjligheterna till försök och lägger över huvud
svåra hinder i vägen för att få säkra resultat, vilket ju är avgörande för försökens
värde. Även från denna synpunkt ser jag mig nödsakad betvivla, att
den med den högre lantbruksundervisningen förbundna forskningsverksamheten
å Ultuna skall kunna bliva tillfredsställande, och detta befäster mig ytterligare
i den uppfattningen, att man ej utan skada kan undvara högre lantbruksundervisning
och forskning å Alnarp.

Men på alla invändningar mot det föreliggande förslaget möter strängt taget
blott ett svar: vi ha ej behov av, kunna- ej tänka oss mera än en högskola,
och den skall vara belägen å Ultuna. Härpå vill jag svara, att vi anse denna
lösning så betänklig från sakliga synpunkter, att vi ej kunna undgå att begära
en verklig utredning angående utvägen att anordna den högre lantbruksundervisningen
genom utbyggnad av de två nuvarande lantbruksinstituten och
i intimare och reellare samband med universiteten, än vad man tänkt sig i
fråga örn den nu föreslagna lantbrukshögskolan. Herr Sköld har säkerligen
överskattat svårigheten av denna samordning med de två universiteten och underskattar
kanske de fördelar som erbjudas. Liksom man redan nu i fråga
örn husdjursavdelningen och växts jukdomarna måst förebåda att eventuellt
föra över en del av denna forskning till den sydligaste delen av
landet, kommer man lika säkert att örn några år finna att- högskolan bör utvecklas
även där i sin helhet. Denna linje har — ehuru riksdagen redan 1909
angav densamma som en tänkbar utväg — aldrig blivit närmare undersökt.
När man har ögonen öppna för det stympade och otillfredsställande skick,
vari ett genomförande av det nu föreliggande förslaget skulle försätta vår högre
lantbruksundervisning med därmed förenad forskningsverksamhet, måste
man hålla på att åtminstone en grundlig undersökning i detta hänseende bör
komma till stånd, innan frågan slutgiltigt avgöres och naturligtvis snarast,
och icke dröjer, såsom fallet var med den utredning, som förut har legat i årtionden.

Med anslutning härtill yrkar jag, herr förste vice talman, bifall till den
av mig och herr Lindskog väckta motionen, vilket innebär, att jag ansluter
mig till herr Nordkvists under överläggningen gjorda yrkande.

Äng.
deri högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Fort*.)

Herr Ljung: Herr talman! Den äldsta av våra nuvarande högre lantbruksundervisningsanstalter,
nämligen institutet vid Ultuna, inrättades som bekant
1848. Rätt snart visade sig emellertid behov av en motsvarande anstalt också
i södra Sverige, och en sådan kom till stånd viii Alnarp 1802. således 14 år
senare. Sin nuvarande organisation erhöll lantbruktsinstitutet vid Ultuna 1892,
och 12 år senare, eller 1904, omorganiserades Alnarp. Således har i båda
dessa fall Alnarp kommit ett tiotal år efter Ultuna, och nu, där man är mest
välvillig, vinkar man från deras sida, som i allo gilla den nuvarande propositionen
och förorda dess genomförande, med ett liknande löfte, nämligen att
örn ett tiotal år kan man också taga upp frågan örn en utvidgning av lantbruksinstitutet
vid Alnarp till en högskola. Sedermera —- för att återgå till

Nr 40.

Onsdagon den 20 maj f. m.

Ang.
flen högre
lantbruksundervisn
ingens
ordnande
m. m.
(Forts.)

lie historiska erinringarna — outbildades emellertid och utvidgades båda instituten,
i detta fall samtidigt år 1912, då de s. k. konsulentkurserna . tillkom -mo. Tyvärr hava icke dessa kurser blivit utnyttjade i den omfattning, som
från början var avsedd, och därför icke heller kunnat bliva till det gagn, som
med desamma har åsyftats. Slutligen vill jag erinra, att 1918, även i detta
fall samtidigt för de båda instituten, kom det till stånd en lönereglering, varigenom
de ordinarie lärarna fingo professors ställning. I samband därmed
utfärdades också nya reglementen för instituten..

Den vid lantbruksinstituten lämnade undervisningen bär emellertid givit anledning
till åtskilliga erinringar. Den har befunnits i vissa avseenden bristfällig.
Ser man närmare efter orsaken till detta, så torde man finna, att det
har i huvudsak berott på) dels otillräcklig tid för utbildningen oell dels otillräckliga
resurser i fråga örn institutioner och i fråga örn lärarkrafter o. s. v.
Därför kom det redan 1911 till stånd en utredning .angående den högre lantbruksundervisningen,
som resulterade i förslag örn inrättande av agronomisk
fakultet i Uppsala. Förslaget blev emellertid utsatt för stark kritik och ledde
icke till något resultat. Frågan kom därför alltjämt att förbli olöst samt
föremål för den allmänna diskussionen. Det var emellertid först sedan riksdagen
1926 gjort en framställning örn förnyad utredning, som denna fråga
återigen upptogs på allvar. När jordbruksutskottet motiverade detta förslag
om utredning, yttrade det därvid bl. a.: »Det torde därför vara nödvändigt, att
en förnyad allsidig utredning — som lämnar möjlighet till jämförelse mellan
de olika tänkbara utvägarna, icke minst med hänsyn till deras ekonomiska
konsekvenser och praktiska genomförbarhet -— kommer till stand.» T ad riksdagen
begärde i detta fall var således, som det sades i jordbruksutskottets
utlåtande, en allsidig utredning med möjlighet till jämförelse mellan, olika
tänkbara alternativ. Jag vågar nu emellertid, trots herr Skölds bestridande
av det, göra gällande, att denna utredning icke. i alla avseenden kan anses så
pass allsidig, att den motsvarar vad riksdagen i det avseendet har begärt, och
anledningen till detta synes mig vara, att utredningsmännen redan från början
bundo sig för en bestämd linje, nämligen den att man skulle få fram en högskola,
samt därjämte upprätta eller bibehålla en eller två agronomkurser. På
grund av detta fasthållande från början vid denna bestämda linje kom utredningen
icke att sysselsätta sig med det alternativ, som man annars tycker
skulle ligga mycket nära till hands, nämligen ett utbyggande av de nuvarande
instituten, en utveckling av dem till högskolor och i samband därmed en
utredning rörande utvidgat samarbete med universiteten. Det kan vara sa
mycket större anledning att erinra örn detta förhållande, som det. föreliggande
förslaget i själva verket helt och hållet har släppt en av de utbildningslinjer,
som man från början fasthöll vid, nämligen en fortsatt agronomutbildning vid
åtminstone ett av instituten.

Man har anledning säga, att detta frångåtts, ty visserligen har man fatt en
utbildning för driftsledare eller rättare skulle få en sådan enligt, det föreliggande
förslaget, men denna utbildning kail man svårligen räkna till den högre
lantbruksundervisningen. Det skulle ju enligt propositionen eller i varje fall
enligt utskottets förslag utgöras av en ettårig påbyggnad på lantbruksskolans
eller vissa av lantmannaskolans kurser, och såvitt jag kan första, är det således
egentligen en utbyggnad av den lägre lantbruksundervisningen, som visserligen
i och för sig kan vara nog så värdefull men på intet sätt kan ersätta
den agronomutbildning, som de sakkunniga i varje fall fran början haele tänkt
sig. På grund av denna enligt min uppfattning otillräckliga utredning eller
att det således icke verkställts någon allsidig utredning, huru det skulle, ställa
sig med en utbyggnad av de båda instituten, förefinnes nu icke den möjlighet
till ekonomisk jämförelse mellan olika tänkbara alternativ, som riksdagen hade

Onsdagen den 20 maj f. m.

Nr 40.

begärt, och detta måste också försvåra genomförandet av den linje, som man
från representanter för Sydsverige här har motionsvis framfört.

Den nu föreliggande propositionen och utskottets förslag innehåller i huvudsak.
som kammarens ledamöter finna, följande förslag:

1) Upprättande av en lantbrukshögskola vid Ultuna;

2) upprättande av ett lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut vid Alnarp;

3) omorganisation av centralanstalten flir försöksväsendet på jordbruksområdet
och inordnande av vissa avdelningar därav i lantbrukshögskolan;

4) inrättande av en växtskyddsanstalt vid Experimentalfältet; och

5) inrättande av specialkurser för vissa lantbruksstuderande.

Dessa förslag skilja sig i åtskilliga avseenden från dem, som framfördes i
föregående års proposition, nämligen främst därigenom att frågan örn den
nuvarande försöksverksamhetens vid centralanstalten inordnande i lantbrukshögskolan
nu blivit upptagen; vidare föreligger i år ett förslag angående upprättande
av en växtskyddsanstalt och ett upprättande av specialkurser för
vissa lantbruksstuderande.

För min del vill jag gärna uttala min tillfredsställelse med vissa av dessa
förslag, nämligen att man här har upptagit förslag om centralanstaltens eller
vissa avdelningars därav inordnande i lantbrukshögskolan eller samordnade
med den högre lantbruksundervisningen, och tillika med det förslag, som innebär
möjligheter för begåvade pojkar ifrån lantbrukarhem, som genomgått
lantbruks- och lantmannaskola, att genom dessa specialkurser få sådan teoretisk
utbildning, att de få möjlighet att komma in som studerande vid lantbrukshögskolan.
Jag hoppas livligt, huru det än kan gå med förslaget i
övrigt, att dessa principer, som där sålunda blivit uttalade och upptagna, måtte
under alla omständigheter fasthållas och genomföras.

I andra avseenden kan det emellertid enligt min uppfattning riktas allvarliga
betänkligheter mot det föreliggande förslaget. Enligt detsamma skulle
ali högre lantbruksundervisning nu koncentreras till Ultuna. Jag erinrar nämligen
örn, att även den förut tänkta agronomkursen, som dock trots sina brister
var en viss form av högre lantbruksundervisning, skulle enligt det föreliggande
förslaget icke längre förekomma. Alltnog, all högre lantbruksundervisning
i egentlig mening skulle förläggas till Ultuna. Såsom ett väsentligt skäl härför
har man anfört, att Ultuna är betydligt mera centralt beläget, än vad fallet
är med Alnarp. Det måste man naturligtvis i visst avseende erkänna. Men
det kan ju på samma gång förtjäna påpekas, att icke mindre än 80 % av vårt
lands åkerjord i själva verket ligger söder örn Ultuna; och tänker man bara på
Götaland, finner man att ungefär 6/10 av vårt lands åkerjord befinnes där. På
samma sätt är förhållandet med kreatursstocken, och ser man på produktionen
i dess helhet, såväl den vegetabiliska som den animaliska, så finner man,
att den vida övervägande delen av densamma försiggår långt söder om den
plats, där lantbrukshögskolan enligt förslaget skulle vara belägen. Således,
lantbrukshögskolan kommer att ligga utanför vårt lands viktigaste jordbruksområden,
och framför allt är detta betänkligt i sådant avseende, att därigenom
kommer den också att ligga utanför de områden, där det mest intensiva och
mångsidiga jordbruket bedrives. Det är väl bekant, att det jordbruk, som
drives i andra områden, i Svealand, alltså norr om de stora sjöarna, och uppåt
Norrland, kan på grund av klimatiska förhållanden icke omfatta odling av en
hel del växter, som förekomma i Sydsverige och där hava mycket stor betydelse.
Det kail pål grund av dessa förhållanden enligt mitt förmenande ingalunda
vara lyckligt och lämpligt, att denna högre lantbruksundervisning sålunda
i sin helhet förlägges till och fastlåses vid en plats, som är så pass långt norr
ut belägen.

Nu invänder man måhända mot detta, att denna högre lantbruksuridervis -

Ang.
den högre
lantbruks•
undervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. ra.
(Forts.)

ning icke är så beroende av miljön, då de studerande redan före sitt inträde i
högskolan skola hava fått praktisk utbildning. Denna uppfattning är emellertid
enligt mitt förmenande icke riktig, och den är det icke. därför att det
enligt mili bestämda mening är synnerligen nödvändigt, att lärarna vid lantbrukshögskolan.
professorer och andra lärare, hava en intim kontakt med och
kännedom örn jordbruksförhållandena särskilt i de trakter, där jordbruket står
högst. Det är uppenbart, att endast då kan undervisningen Wiva i alla avseenden
fullt verklighetstrogen; den blir under dessa förhållanden ojämförligt mera
intresseväckande än eljest, och den blir också otvivelaktigt betydligt mera instruktiv
än örn lärarna i fråga sakna denna kontakt med jordbruksförhållandena.

För min egen del har jag haft rika tillfällen att iakttaga betydelsen av att
lärarna på detta sätt stå i den mest intima kontakt med jordbruket på den ort.
där undervisningen bednves. Jag vill ej underlåta säga, att dessa iakttagelser
visserligen grunda sig på förhallandena vid den lägre lantbruksundervisnmgen,
men det är min bestämda övertygelse, att något motsvarande äger rum också i
fråga om den högre lantbruksundervisningen. Det är icke möjligt för lärarna
att ernå den auktoritet vid sin undervisning, som är nödvändig för att den skall
bli till största möjliga gagn, örn de icke, på sätt jag nu antytt, äro fullt förtrogna
med de högst stående jordbruksförhållandena.

Denna intima kontakt med jordbruket och speciellt med det högst stående
jordbruket är också synnerligen nödvändig med hänsyn till den till högskolan
knutna forskningen. Det kan icke vara någon tvekan örn, att denna forskning
kommer att bliva lidande, därest den ställes vid sidan örn det mest intensiv a
jordbruket. Det är väl en rätt allmän uppfattning, att en svaghet hos centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet har legat däri, att den på
grund av sin belägenhet icke har haft möjlighet att få tillräckligt intim kontakt
med jordbruket. Jag kan också peka på ett annat område, där erfarenheten
i hög grad visar på; nödvändigheten av en sådan intim kontakt med
jordbruket, och det är på växtförädlingens område, där jag själv haft förmånen
att arbeta. De resultat, som där vunnits, hava otvivelaktigt till stor del vunnits
just på grund av det intima samarbetet med jordbruket, som upprätthållits
från de där arbetande krafternas sida; mina vetenskapligt utbildade kolleger
där nere på Svalöv äro fullkomligt ense örn betydelsen av ett sådant intimt samarbete
med jordbruket, där man får höra de önskemål, som finnas, och de krav,
sorn framställas. Och jag är övertygad örn, att samma förhållande gör sig gällande
också i allmänhet, då det gäller jordbruksforskning. Den kan icke bliva
till största gagn, örn den icke har tillfälle att sta i intim kontakt just med de
spörsmål, sorn röra sig inom det mest intensivt bedrivna och mångsidiga jordbruket.

Nu Iean man ju säga, att genom centralanstaltens förflyttning till Ultuna
och genom vissa av dess avdelningars inarbetande i högskolan skulle detta önskemål
bliva tillgodosett, och jag erkänner, att i viss mån är detta riktigt.
Men å andra sidan uppstår, kan man säga, den svårigheten, att just Förbindelserna
med det sydsvenska, mera mångsidiga och intensiva jordbruket bliva i
själva verket i viss mån försvårade genom det ökade avståndet från detsamma.
Dessa betänkligheter mot att lantbrukshögskolans undervisning och därtill
knutna forskning berövas möjlighet till kontakt med det intensiva jordbruket
synas mig vara så mycket större, som det uppenbarligen från nationalekonomisk
synpunkt måste vara angeläget, att denna försöksverksamhet just sätter
in på områden, där det finns de största möjligheter flör ernående av resultat;
och det är val uppenbart, att de största möjligheterna för ernående av resultat
finnas, där man har de största jordbruksområdena och där man har det mest

intensiva jordbruket. ^

Jag vill också peka på, hurusom man trots de små resurser, som man hittills

Onsdagen den 20 maj £. m.

haft vid lantbruksinstitutet vid Alnarp, haft exempel på, vilken betydelse den
där bedrivna forskningen och försöksverksamheten har haft. Jag syftar därvidlag
på den verksamhet, som under många år bedrevs av den nu avdöde
professor Weibull. Genom sina undersökningar över jordslagens kalkförhållanden
samt över vissa fodermedel och genom sina bearbetningar av resultaten
därav har han otvivelaktigt varit till mycket stort gagn för det skånska
och sydsvenska jordbruket. Jag har velat erinra om detta såsom exempel från
verkligheten, på vilken betydelse denna intima kontakt mellan jordbruket samt
forskningen och försöksverksamheten har.

Ett genomförande av det nu föreliggande förslaget skulle innebära, för det
första, att Sydsverige berövades all högre lantbruksundervisning och, för det
andra, att Sydsverige samtidigt berövades möjlighet för utförande av den forskning
och försöksverksamhet, som är eller bör vara knuten till en lantbrukshögskola.
Det må under sådana förhållanden icke förvåna, att man från skånskt och
sydsvenskt håll icke kan vara tillfredsställd med den anordning, som föreslås i
den kungliga propositionen, trots de obestridliga förtjänster, som jag för min
del eljest gärna vill tillerkänna detta förslag. Dessa olägenheter från sydsvensk
synpunkt skulle avhjälpas genom högskolans förläggning till Alnarp.
Men då skulle man ju kunna säga, att samma olägenheter uppkomme för mellansveriges
jordbruk.

Nu år det enrellertid sa, att vr skanmgar vilja gärna- unna andra lika gott som
oss själva, och därför hava vi icke tänkt oss den lösningen, som för övrigt icke
torde vara möjlig att genomföra, att man skulle ha endast en högskola och
denna förlagd till Alnarp. I stället hava vi gått in för en utbyggnad av båda de
nuvarande lantbruksinstituten till högskolor. Därmed skulle ju även de förut
antydda olägenheterna kunna avhjälpas, och de fördelar, som skulle vara förenade
med en forskning och undervisning, baserad på det mest intensiva jordbrukets
förhållanden, bliva tillvaratagna. Därigenom skulle också vinnas den
fördelen, att den till Alnarp förlagda mejerihögskolan icke skulle bliva utsatt
för den isolering, som departementschefen i propositionen har talat örn, och
som otvivelaktigt måste betraktas som en olägenhet och en fara.

Nu säges det — och särskilt herr Sköld framhöll detta — att denna tanke på
inrättandet av två lantbrukshögskolor överhuvud icke är sådan, att man kan
reflektera på densamma. Ser man efter, vilka vådor som skulle följa därmed,
är det egentligen endast en olägenhet, och den sammanhänger med kostnaderna.
Det är självfallet, att dessa måste bli i avsevärt grad ökade, men däremot är det
ovisst, huru mycket de skulle ökas. Det finns tyvärr icke den möjlighet till
jämförelse, som jag förut inledningsvis erinrade örn. Dock torde man kunna
utgå ifrån att kostnaderna icke behöva bli fördubblade. Det förefaller mig
nämligen, dels som örn vissa besparingar överhuvud skulle bliva möjliga, om
man upprättar två högskolor, dels också som örn besparingar skulle kunna ske
genom viss specialisering av de olika skolorna emellan. Jag kan icke finna, att
kostnaderna skulle bli allt för avskräckande. Jämför man kostnaderna för den
nu föreslagna lantbrukshögskolan med övriga kostnader under nionde huvudtiteln,
så finner man, att de icke innebära allt: för överväldigande belopp. Och
gör man en jämförelse mellan dessa kostnader och dem, som utgå för undervisningsanstalter
under åttonde huvudtiteln, våra fackhögskolor, Tekniska högskolan,
Chalmerska institutet och universiteten, så finner man, att det är relativt
mycket blygsamma belopp, som begäras för den högre lantbruksundervisningen.
Jag kan bara i detta sammanhang erinra örn, hurusom det i år motionsvis
har framförts krav på medel till en enda institution vid ett universitet
till ett belopp av 2,000,000 kronor. När man ser, vad som från det hållet kräves,
måste man säga, att det icke kan vara oskäligt att begära medel för tvenne
högre undervisningsanstalter för jordbruket och dess binäringar i vårt land.

Nr 40.

Äng.
den högre
lantbruhiundervisningens

ordnande

m. rn.
(Forts.)

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj J. m.

Äng.
deri högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

Ett annat skäl, som man anfört emot upprättandet av två lantbrukshögskolor,
är att antalet studerande skulle vara för litet, och man hänför sig då till
den beräkning, som finns i de sakkunnigas betänkande angående den högre lantbruksundervisningen,
en utredning, örn vilken även herr Sköld erinrade. Jag
vill då gent emot detta säga, att så mycket kan man väl vara säker örn, att örn
det upprättades två lantbrukshögskolor, så bleve det otvivelaktigt betydligt
större antal studerande, än om det endast upprättas en. Ty de unga män från
Sydsverige och särskilt från Skåne, som ämna ägna sig åt skötseln av egna
jordbruk, komma med all sannolikhet icke att besöka lantbrukshögskolan i
Ultuna, men de komme helt visst att besöka en sådan, som vore förlagd till
Alnarp. Antalet studerande är för övrigt också i icke ringa mån beroende på
den uppfattning, man har om studiernas betydelse för bedrivande av praktiskt
jordbruk. Åtskilliga anse nu, att de teoretiska studierna, åtminstone mera
djupgående sådana, icke hava så stor betydelse för bedrivandet av praktiskt
jordbruk. Enligt min uppfattning är detta en felaktig syn på saken. Studierna
i exempelvis naturvetenskap och andra grundläggande ämnen, såsom
nationalekonomi, äro, såvitt jag förstår, de som i längden bli de mest värdefulla
för de studerande själva. Och när jag säger detta, kan jag hänvisa till min
erfarenhet från den lägre lantbruksundervisningen. Vad eleverna där i längden
kanske hava mest gagn av är den grundläggande undervisningen i naturkunskap.
En massa detaljer, som de få kännedom örn, glömmas snart bort, och
efter fem, sex. tio år äro de föråldrade. Men den grundläggande undervisningen
i naturkunskap och vissa andra ämnen ger dem möjlighet att framdeles
kunna bedöma dessa praktiska saker på ett riktigt sätt. Jag tror, att det är på
samma sätt också med verkliga lantbrukshögskolestudier. För dem. som i
framtiden skola ägna sig åt praktiskt jordbruk, skall det säkerligen visa sig,
att detta är vad de kanske i längden hava största gagn av.

Ytterligare vill jag påpeka en svaghet i förslaget, sådant det nu föreligger,
och det gäller växtskyddsanstaltens förläggning och organisation. Jag har
icke, såsom herr Sköld förmenade, örn flertalet av dem, som hava en annan uppfattning,
missförstått växtskyddsanstaltens uppgift, utan jag förstår mycket
väl, att det med hänsyn till dess administrativa uppgift kanske kan vara nödvändigt,
att denna anstalt förläggas just till Stockholm eller Experimentalfältet.
Men jag tror, det vore önskvärt, att man redan från början hade klart
för sig, att med hänsyn till den, örn jag så får säga. växtskyddande uppgiften,
d. v. s. dess uppgift att bekämpa växtsjukdomar och hindra deras införande i
vårt land, denna anstalt från början bleve så organiserad, att dessa arbeten till
väsentlig del bleve förlagda till Sydsverige. Där har man nämligen på grund
av mera intensiv odling den största skadan av växtsjukdomarna, och från det
hållet komma ju också de flesta av dessa växtsjukdomar in i vårt land. Nu är
det ju tillfredsställande att se. att utskottet i viss mån har beaktat denna sak,
och att man därför kan hysa förhoppning örn att, ifall det nu icke skulle bli något
resultat av dessa krav, det dock framdeles måtte kunna bliva det, så att
önskemålen från Skåne i detta avseende bliva tillgodosedda.

Innan jag slutar, skall jag tillåta mig att endast i korthet göra några erinringar
med anledning av ett par anföranden, som här hållits.

Herr Nordkvist framhöll i sitt anförande, att den omständigheten, att lärarna
viel Ultuna skulle bedriva praktisk försöksverksamhet, just förlagd till Ultuna
egendom, i någon män skulle kunna medföra den faran, att de skulle bliva ensidiga.
Det vore bättre, att de liksom på avstånd finge se till den försöksverksamhet,
som bedrives vid statens försöksgårdar. Herr Nordkvist skakar på
huvudet; kanske jag i någon mån missförstått honom. Men jag måste säga, att
hans uttalande gav anledning till en förmodan, att han åsyftade något i den riktningen.
I likhet med herr Sköld har jag den bestämda övertygelsen, att det är

Onsdagen den 20 maj f. m.

högst nödvändigt för dessa lärare, att de få tillfälle att själva deltaga i den direkta
ledningen och det praktiska utförandet av försöksverksamheten. Det är
nödvändigt för att kunna bedöma de försöksresultat, som de kunna få från
andra håll, och för att på det rätta sättet kunna handleda eleverna vid utförandet
av försök.

Det erinrades också från herr Nordkvist örn den omständigheten, att skogshögskolan
är förlagd till Stockholm. Och därav ville han draga den slutsatsen,
att man lika väl kunde förlägga lanthrukshögskolan till Stockholm. Såvitt jag
är riktigt underrättad, förhåller det sig så, att undervisningen för skogshögskolans
elever till betydande del är förlagd till skogstrakter ute i landet. Stora
delar av kurserna ägnas just åt studier på ort och ställe i skog och mark. och
därför förlorar skogshögskoleundervisningen icke kontakten med verkligheten.
Nu kan man kanske säga, att ett liknande förhållande bör kunna äga rum även i
fråga örn jordbruksundervisningen. Jag tror emellertid icke, att det gärna låter
sig genomföras, att man så att säga planterar ut eleverna ute på jordbruk och
där ger dem praktisk undervisning. Detta skäl för lantbrukshögskolans förläggande
till Stockholm är sålunda icke enligt min mening något vidare talande
argument för saken.

Herr Sköld förde med stor entusiasm talan för utskottets förslag, och det är
icke annat än att uppskatta. Jag har redan sagt, att för min del är jag den förste
att erkänna, att den nu föreliggande propositionen och det därtill anknutna
utskottsförslaget hava stora förtjänster. Men då herr Sköld ville förmena, att
opponenterna emot detta förslag hade, som han uttryckte sig, gjort frågan om
högskolans förläggning till a och o, så vill jag säga, att han misstar sig. Att
opponenterna vänt sig emot denna del av förslaget beror därpå, att under det
att de i stort sett äro ense med departementschefen i övriga delar, nämligen angående
utformningen av undervisningen o. s. v., så är det just på den punkten,
som de icke kunna instämma i propositionen. Man kan väl med samma rätt
säga, att det för utredningsmännen och även i propositionen har blivit huvudsaken
var högskolan skall förläggas, sedan man från början bundit sig fast vid att
det skall vara endast en högskola. Vad motionärerna och reservanterna från
sydsvenskt håll vilja är just en utredning örn, huruvida man icke i stället skulle
kunna ordna med utbyggnad av de båda nuvarande instituten till högskolor.

I fråga örn antalet lärare säger herr Sköld, att det erfordras praktiskt taget
dubbelt så många lärare, om två högskolor upprättas, därför att antalet lärare
bestämmes av antalet ämnen. Det är i stort sett kanske riktigt. Men jag ber
att återigen få erinra örn två omständigheter, som kunna utöva inflytande på
antalet lärare. Och det är dels detta utvidgade samarbete med universiteten,
som det pekats på, vilket i någon mån skulle inskränka lärarbehovet, och dels
det förhållandet, att det vid Alnarp finns en mejerihögskola, vilket även i viss
mån skulle inskränka behovet av lärare. För övrigt har jag för min del haft
tanke på den möjligheten, att man skulle kunna åstadkomma en viss specialisering
av undervisningen på det högre stadiet vid de båda högskolorna, varigenom
även på det sättet antalet lärare i någon mån skulle kunna inskränkas.

Herr Sköld sade, att man framför allt gick in för att högskolan skulle förläggas
något så när centralt. Jag har redan förut påpekat, att man ju kan ifrågasätta
den centrala belägenheten även vid Ultuna, örn man nämligen icke tar
hänsyn bara till den geografiska utsträckningen av vårt land utan även, som
riktigt iir, tar hänsyn till var just de viktigaste jordbruksområdena förefinnas.

Slutligen vill jag i detta sammanhang också uttala min tillfredsställelse över
att även herr Sköld för sin del givit sin anslutning till tanken på dels att man
nere i Sydsverige, eller kanske närmare bestämt i Skåne, skulle kunna få en
avdelning av växtskyddsanstalten, vilket även från hans synpunkt torde få

5r 40.

Äng.
deri högre
lantbruksundervisningens

ordnande

m. m.
(Korta.)

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj f. m.

Ang.
den högre
lantbruksundenisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

anses vara behövligt, och dels att man skulle få, om icke den nuvarande husdjursavdelningen
förlagd till Skåne, så åtminstone en försöksverksamhet av motsvarande
läggning förlagd till det institut, som finnes i Skåne. Jag vill i varje
fall uttala den förhoppningen, att örn också det nu föreliggande förslaget antages
av riksdagen, dessa från skånskt och sydsvenskt håll framförda önskemål
snarast möjligt måtte förverkligas.

Herr talman! På grund av vad jag anfört och de betänkligheter, som jag för
men del hyser och som framförts i vissa motioner och i en till utskottets betänkande
fogad reservation, kan jag icke anse det lämpligt, att frågan om den högre
lantbruksundervisningens ordnande löses i enlighet med den nu föreliggande
propositionen och det utskottsutlåtande, som så gott som helt och hållet ansluter
sig till densamma. Trots de förtjänster, som förslaget innebär, nödgas jag därför
ansluta mig till dem, som yrka avslag på detsamma och begära en förnyad
utredning.

Jag ber därför, herr talman, att få ansluta mig till den vid utskottets betänkande
av herr Henriksson m. fl. fogade reservationen.

Häruti instämde herrar andre vice talmannen Bengtsson och Persson i Fritorp.

Herr Hedlund i Häste: Då så många från de södra delarna av vårt land
yttrat sig i denna fråga, tillåter jag mig, herr förste vice talman, säga, att
även de nordliga delarna av landet kunna ha lika berättigade intressen, då det
gäller att ordna med den högre lantbruksundervisningen. Särskilt herr Ljung
talade om att i de delar av landet, som ligga söder örn Ultuna, där funnos den
största åkerarealen, det största husdjursantalet och det intensivaste jordbruket
m. m. Jag vill säga, att.örn man räknar från medelpunkten eller centrum i
Sverige, så ligger Ultuna lika långt söder örn oss, som bo i Jämtland’ och Östersundstrakten,
som Alnarp ligger söder om Ultuna. Jag finner det därför icke
ur hela landets synpunkt vara så märkvärdigt, om man kommit till den slutsatsen,
att förläggningen skulle bli i mellersta Sverige.

När det nu gäller att söka få fram någonting i fråga örn denna högre lantbruksundervisning,
då är det ju klart, att olika önskemål kunna framkomma.
De nuvarande institutens betydelse för vår jordbruksnäring och för lantbruksundervisningen
måste emellertid tacksamt erkännas, även örn vi nu gå att skapa
en högre och bättre lantbruksundervisning. Och enligt min mening är det
nu av behovet påkallat, att en förbättrad'', ur organisatorisk och pedagogisk
synpunkt väl anordnad högre lantbruksundervisning verkligen kommer till
stånd och kommer till stånd fortast möjligt. Den synpunkten att det skulle
vara behövligt att nu få fram en god lösning av lantbrukshögskolefrågan har,
kan man säga, i en av de motioner,, som här avgivits, på visst sätt förnekats.
I motionen nr 389 säger man, att rent ekonomiska skäl tala för att denna frågas
lösning ställes på framtiden, vilket för övrigt kan ske utan minsta risk
för det produktiva jordbruket. Jag tror, att den uppfattningen icke är riktig.

Jag skall här upptaga till kortare bemötande några av de uttalanden, som
från de föregående talarna hava gjorts.

Herr Nordkvist säger t. ex., att lärarbehovet vid lantbrukshögskolan icke är
tillgodosett på det rätta sättet. Herr Sköld har ju redan förut erinrat örn, att
i den utredning, som ligger till grund för propositionen och utskottets utlåtande,
har man, när det gällt de olika ämnena, timantalet, föreläsningarnas antal,
laborationernas antal och dylikt, bara liksom sammanställt dessa för att
få en utgångspunkt för att något så när kunna beräkna det behövliga lärarantalet
ävensom i vilka ämnen lärare skulle finnas. Det mäste ju givetvis bli
en sak, som sedermera kommer att tagas upp till övervägande, huruvida de

Onsdagen den 20 maj f. m.

lärarkrafter, som där äro omnämnda, äro tillräckliga, eller örn icke i många
ämnen ytterligare utökning bör äga rum. Och härvid'' vill jag, liksom det
förut betonats, starkt framhålla behovet av en ökad och vidgad undervisning i
lantbruksekonomi.

Herr Månsson framhöll ju här, att förslag redan framkommit nedifrån Skåne,
att man skulle anslå medel till stipendier för att låta personer från de sydliga
delarna av landet genomgå lantbrukshögskolor i utlandet. Och han vädjade
till jordbruksministern, att dessa, som genomgått dylika skolor, skulle få
kompetens till samina befattningar inom landet, som de studerande, vilka genomgått
den blivande lantbrukshögskolan här. Jag finner det högst egendomligt,
att när man inom landet vill upprätta, för närvarande åtminstone, blott
en anstalt, man på detta sätt tänkt sig, att man skall försöka skaffa sig vederbörlig
utbildning på andra håll för vissa delar av landet. Jag är säker
på, att örn vi få en högskola enligt utskottets förslag — förlagd till Ultuna —
kommer detta att vara tillräckligt för att utbilda lantbrukslärare, konsulenter
och för övrigt personer, som behöva högre lantbruksundervisning.

Herr Nordkvist ansåg, att det icke borde vara en sådan linjeuppdelning som
här föreslås. Men en linjeuppdelning är dock av betydelse för att få fram
specialister på olika områden, och man måste i någon mån lämna hänvisning
örn de ämnen och ämneskombinationer, som kunna vara lämpliga för det ena
eller andra ändamålet. Det måste också vara något slags missuppfattning å
herr Nordkvists sida, att lärare och forskare vid Ultuna skulle kunna använda
några få där vunna försöksresultat för att draga slutsatser, som de sedan
skulle kunna meddela sina elever. En forskare kan väl icke av något ringa
antal försök draga vittgående slutsatser, utan för att man skall få allmängiltiga
resultat kräves det, som vi alla veta, ett stort antal försök från olika
delar av landet.

Herr Weibull framhöll, att frågan angående Alnarp icke vore utredd. Men
det är väl för mycket begärt, att vi skola åstadkomma en ytterligare utredning
utöver den som redan gjorts. Riksdagen sade för övrigt i fjol bestämt
ifrån, att förläggningen skulle ske till mellersta Sverige, och då förstår jag
icke, hur talesmännen för de betydelsefulla jordbruksdistrikten i Skåne kunna
så ivrigt fortsätta med att arbeta för en lösning på det sättet, att även Alnarp
blir plats för en lantbrukshögskola. Det är ju klarlagt, att vi för närvarande
icke lia behov av mer än en högskola, och om denna skall förläggas till mellersta
Sverige, synes det mig, att Kungl. Maj:t icke haft någon som helst anledning
att ingå på några vidare överväganden i förevarande avseende.

Herr Ljung menade, att utredningsmännen — d. v. s. de s. k. högre lantbruksundervisningssakkunniga
— bundit sig från början vid en viss linje, nämligen
en enda högskola. Detta gjorde vi emellertid icke, förrän vi hade företagit
en noggrann och förutsättningslös undersökning örn, hur många elever
man kunde tänka sig lia behov av en högre lantbruksundervisning. När vi
hade kommit till det resultatet, att antalet dylika studerande icke skulle bliva
allt för stort, kunde vi icke komma fram till någonting annat, än att en högskola
var tillräcklig. Och när detta fastslagits, gällde det ju att överväga, var
densamma skulle förläggas, och därom hade ju riksdagen redan uttalat sig.

Beträffande den förändring, som i årets proposition är vidtagen i fråga om
undervisningen vid Alnarp i jordbruksämnena, nämligen att, såsom de högre
lantbruksundervisningssakkunniga och även fjolårets proposition föreslagit, i
stället för den mera praktiskt inriktade agronomkursen vid Alnarp företagits
en påbyggnad på lantbruksskolan, får jag för min del — ehuru jag var med
örn förslaget angående en sådan agronomkurs vid Alnarp — förklara, att den
kurs, som nu av Kungl. Maj :t föreslagits, synes mig vara ett mycket gott
och lyckligt grepp. Sveriges lantbrukslärareförbund, som ju från början kom -

Nr 40.

Äng.
deri högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

mit fram med förslag i detta avseende, har starkt känt behovet av en dylik
kurs, och det är med tacksamhet man ser, att detta förslag blivit framlagt.
dag är också säker på att den förkortning av denna kurs, som jag förordat
och som utskottet gått med på, är lämplig, d. v. s. att man till en början
kan vara nöjd med ett år. De synpunkter härutinnan, som jag framlagt i
den av mig avgivna motionen, skall jag icke här redogöra för.

Jag är övertygad om att riksdagen gör det svenska jordbruket en utomordentlig
tjänst, örn man nu fattar ett beslut i enlighet med den kungl, propositionen
och utskottets förslag. Jag hoppas verkligen, att icke ett ytterligare uppskov
nu skall uppstå, som helt säkert kommer att medföra, att frågan hänskjutes
till förnyade utredningar, vilka skulle åstadkomma ett fördröjande av
den för närvarande synnerligen välbehövliga högre lantbruksundervisningen.
Denna undervisning har att taga fasta på så många betydelsefulla uppgifter
för vårt jordbruk, att vi icke lia råd och möjlighet att på grund av vissa
i och för sig kanske beaktansvärda skäl vara med örn ett uppskov.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Olofsson i Digernäs.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman, endast ett par ord! Det synes_
mig, att man skulle ha lika stor anledning att befara, att denna fråga löses i
trötthetens tecken som att den löses i klokhetens — åtminstone att döma av
det ringa intresse, som kammaren ägnar debatten i frågan.

Jag har emellertid begärt ordet endast för att vidröra en liten detalj.^ Den
gäller ordnandet av trädgårdsundervisningen, som ju också är föremål för
propositionens och utskottets framställning. Jag har, såsom kanske en och
annan av de ärade kammarledamöterna haft tillfälle att se, framburit en motion
i denna fråga, en motion, som dels riktar sig mot ett visst inträdeskrav i
avseende å den högre trädgårdsundervisningen och dels strävar efter att åstadkomma
en förbättring av lärarekrafterna vid denna undervisning. Tyvärr har
icke utskottet tagit någon hänsyn till min framställning, och det lär vara hopplöst
för mig att göra något yrkande, ehuru jag livligt beklagar, att utskottet
icke behjärtat särskilt det krav, jag framställt beträffande inträdesfordringarna.

Man kan ju kanske vara något tveksam angående behovet av en högre trädgårdsundervisning.
Jag har icke därmed sagt, att jag ej skulle vara intresserad
av att en så god undervisning som möjligt kan beredas dem som studera
trädgårdsodling, eller att detta ämne icke skulle vara vidlyftigt nog för att
betinga en sådan undervisning. Men det torde nog möta åtskilliga svårigheter
för dem, som kosta på sig denna dyra undervisning, ^att erhålla platser,
som svara mot kostnaderna för deras utbildning. Trädgårdsmannayrket rekryteras
ju också i alldeles övervägande grad just från de mindre bemedlade
samhällsskikten i vårt land. Det har hittills huvudsakligen varit torpareoch
stataresöner och söner till mindre lantbrukare, som ägnat sig åt trädgårdsmännens
mycket strävsamma yrke, och därav följer också, att det för dem
blir mycket små möjligheter att kosta på sig dyrare undervisning. Dessa
möjligheter begränsas emellertid, ju mer det fordras en betydande kompetens
för att erhålla tillträde till trädgårdsskolorna och särskilt till den högre trädgårdsundervisningen.
Det är därför jag anser det icke vara riktigt, att man
som inträdesvillkor uppställer, att lärjungen skall, utom att han innehar annan
kompetens, kunna uppvisa avlagd realskoleexamen. Jag har funnit det
oriktigt, att man allt för mycket krävt avlagda examina som inträdesvillkor
vid en hel del lärokurser. Jag anser, att kravet på studentexamen utgör ett

Onsdagen den 20 maj I. m.

Nr 40.

^n<^er ^ör personer att komma in i vissa undervisningsanstalter, och
här tinner jag kravet pa realskoleexamen alldeles obehövligt. Jag vill erinra
örn att lantbruksakademien i^ett uttalande örn förslaget gjort gällande, att man
icke bör upprätthålla ett sådant krav. Akademien säger, att en med utmärkta
vitsord genomgången kurs vid en lägre trädgårdsskola och dessutom
styrkt kompetens i övriga ämnen bör berättiga till inträde i högre trädgårdsskolor.
Jag ^finner det också orättvist, att en strävsam och kunnig ung man,
som kanske, åtnjutit folkhögskoleundervisning och i övrigt har goda allmänna
kunskaper, icke skall kunna vinna tillträde till den högre undervisningen, trots
en med utmärkta vitsord genomgången lägre trädgårdsskola, blott därför, att
nan icke haft möjlighet att avlägga —- såsom andra — en kanske rätt torftig
realskoleexamen. Jag kan icke annat än beklaga, att utskottet icke gått med
pa min framställning, men det förefaller mig som sagt lönlöst att ställa något
yrkande.

. Sedan har jag beträffande lärarekrafterna vid den högre trädgårdsundervisningen
gjort gällande, att exempelvis undervisningen i botanik och trädgårdsanläggningskonst
■ bland de allra viktigaste läroämnena i ifrågavarande anstalt
— icke borde upprätthållas av tillfälliga lärarekrafter, utan att man
borde ga in för att anställa ordinarie lärare. Kostnadsökningen för en sådan
anordning borde vara skäligen överkomlig. Med tillfälliga lärarekrafter torde
man icke uppnå tillfredsställande resultat.

Jag har, herr talman, velat uttala dessa betänkligheter beträffande ett par
detaljer.

I fråga om förslaget i dess helhet har jag den uppfattningen, att vi knappast
med detsamma komma till någon slutgiltig lösning. Jag Ilar nämligen
svårt att tro, att även örn det är alldeles tillräckligt med en högre lantbruksundervisningsanstalt
i vårt land, man i södra Sverige kommer att resignera
1Jii T- o? „ låneanstalt. Jag förmodar, att arbetet i södra Sverige, framför
allt i Skane,.fortfarande kommer att inriktas på att åstadkomma en sydsvensk
anstalt jämsides med Ultuna, så att den slutliga lösningen skulle bli att vi
linge tva anstalter, fastän en kunde räcka. Det kan då tänkas, att örn man
latt en lösning efter andra linjer än en Ultunaanstalt, man kunnat undvika
denna olägenhet. Det är för. resten även åtskilligt annat, som gör att jag icke
tror, att utskottets lösning blir slutgiltig och att man i längden kommer att bli
nöjd med densamma.

Jag kommer därför%herr talman, att för min del ansluta mig till dem, som
yrkat uppskov med frågans avgörande.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag har endast begärt ordet för att motivera,
varior jag i den stundande voteringen kommer att rösta för ut.skottsförslaget.
Jaff skall villigt erkänna, att jag från början var inställd på att gå emot
förslag — icke av sakskäl, ty jag hade då icke läst propositionen, utan
(-artor att jag hade en känsla av att nian ville flytta ned Alnarp i rang, och
det är klart, att jag, som är närmaste granne till Alnarp, skulle reagera häremot.
Efter hand stod det emellertid klart för mig, att propositionen gav
mycket gott för undervisningen i Sveriges jordbruk oell för det vetenskapliga
arbetet pa jordbruksområdet. Jag sade mig då, att när man ändå icke kunde
ha mer an en högskola i landet, var det lämpligare att lägga den mera centralt
än i Alnarp. Jag beslöt alltså, att jag skulle rösta för förslaget om en lantbrukshögskola
i Ultuna.

För övrigt har även Alnarp blivit ganska väl tillgodose! 1. Det blir flera
andra undervisningsanstalter förlagda där, så att Alnarp blir just icke styvmoderligt
behandlat. Jag tycker, ali håvorna blivit ganska väl fördelade mellan
de bägge nuvarande instituten.

Andra kammarens protokoll 1981. Nr hO.

Äng.
den högre
lantbruksumlervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj f. m.

Ang.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

Till reservanterna -— jag tänker egentligen på de skånska reservanterna
vill jag säga, att jag Ilar mycket stor förståelse för de känslor, soto. ligga
bakom deras reservation. Men deras sakskäl kan jag sannerligen icke anse
bärändc

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Till min ärade kamrat på Skanebänken
vill jag säga, att det gläder mig, att han i sista stund intagit sin ståndpunkt
av sakskäl, ty han tänkte ju först gå emot propositionen på andra grunder
än sakskäl. Herr Paulsens resonemang om vilket institut, Ultuna eller
Alnarp, som blir bäst tillgodosett, förstår jag icke; jag hade aldrig tänkt, att
vi skulle lösa frågan om en högre lantbruksundervisning efter så enkla synpunkter.
För mig är det icke avgörande, huruvida Ultuna eller Alnarp blir
bäst tillgodosett, utan avgörande är, hur man skall kunna främja utbildningen
och undervisningen på ett nöjaktigt sätt.

Jag skall villigt erkänna, att föreliggande förslag har fördelar framför det
som förelädes senaste årets riksdag. Då herr jordbruksministern framförde
sina synpunkter, framhöll han betydelsen av, att den vetenskapliga undervisningen
och forskningen ginge hand i hand med det praktiska arbetet i jordbruket,
och jag tror att detta är en riktig synpunkt. Men örn man har denna
utgångspunkt vore det av ganska stor betydelse, att man anordnade lantbruksundervisningen
på sådant sätt, att med hänsyn till de olika odlingsförhallandena
och de olika synpunkter, som därvidlag inom olika områden göra sig gällande,
det praktiska jordbruket verkligen kan arbeta sida vid sida med den
vetenskapliga forskningen och undervisningen. Är det då möjligt att ha denna
undervisning förlagd till en enda lantbrukshögskola? Herr Hedlund i
Häste framhöll ju, att örn man skulle ha blott en högskola och då ha denna
förlagd på en plats i mitten av Sverige, läge ju även Ultuna ganska långt
i söder, lika väl som det för mig stått klart, att under samma förutsättning —
d. v. s.’ en enda högskola — man icke kan förlägga densamma till Alnarp och
sålunda uteslutande beakta skånska jordbruksförhållanden. I varje fall är
det tydligt, att örn högskolan förlägges till Ultuna, blir det en förläggning
vid nordgränsen av åtminstone det spannmålsodlande jordbruket.

Om man tager i betraktande önskvärdheten av samarbetet mellan det_ praktiska
jordbruket och den vetenskapliga forskningen, är det också en brist att
mejerihögskolan och forskningen på mejeriområdet komma att vara fullständigt
isolerade från lantbrukshögskolan. Skall man nu lösa frågan genom att
inrätta blott en lantbrukshögskola och förlägga denna till Ultuna, borde även
mejerihögskolan förläggas dit. Kan man icke göra detta i brist på mjölk
det är naturligtvis vanskligt att skicka mjölk fran Skane till Ultuna - synes
det mig, att åtminstone försöksverksamheten på husdjurens område borde arbeta
hand i hand med mejerihögskolan, och ur den synpunkten kunde det vara
berättigat att förlägga denna försöksverksamhet till Skåne.

De två nuvarande lantbruksinstituten lämpligt organiserade torde fylla
kravet på den undervisning, som behövdes för agronom- och konsulentexamen
och en viss utbildning till praktiskt arbete, och de lärare och vetenskapsmän,
som behöva utbildning därutöver, torde lämpligen kunna fa denna högre utbildning
vid de båda universiteten.

Nu säger herr Sköld, att vi i detta avseende skulle sta långt etter andra
länder. Vi skulle icke ha möjlighet att inrätta oss med två lantbruksinstitut
och en fortsatt utbildning vid universiteten och verkligen hålla undervisningen
uppe vid en hög nivå. Men jag förstår icke, huru vi då tidigare kunnat utbilda
våra dugliga växtförädlare och andra vetenskapsmän pa jordbrukets, område.
Det synes mig, att beträffande Alnarp skulle professorer vid umver -

Onsdagen den 20 maj f. m.

Nr 40.

sitetet i Lund kunna ha vissa ämnen av undervisningen vid detta lantbruksinstitut
och beträffande Ultuna skulle Uppsalauniversitetets lärarkrafter kunna
ha vissa ämnen av detta instituts undervisning. Då skulle samtidigt de
önskemål bliva tillgodosedda, att de elever, som skola utbildas till driftsledare
för större eller mindre jordbruk eller för sina egna jordbruk, finge sin utbildning
förlagd till dessa institut, och finge anlita det institut, som bäst passade
för deras lokala förhållanden.

Min uppfattning örn den reservation, vi avgivit, var att man skulle taga i
övervägande, huruvida man icke skulle kunna fylla rimliga krav på en lantbruksundervisning
genom bibehållande av de båda nuvarande instituten och en
vidare utbildning vid universiteten.

Herr Sköld säger, att örn man icke anställer lärare för alla ämnen, blir
det icke någon lantbrukshögskola. Det kravet menar jag, att man skulle kunna
tillgodose lika fullt, örn de, som ville taga högre examen, finge göra det vid
universiteten.

Herr Sköld nämnde i fråga örn växtförädlingsanstalten att den administrativa
delen därav behövde ligga så nära, att regeringen snabbt hade tillgång till
de utredningar, som äro erforderliga. Och jag vill samtidigt erkänna, att i
utskottsbetänkande^ i. motiveringen, äro de synpunkter framförda, som jag
i min motion framhållit, som gälla en närmare utredning örn växtskyddet och
försöksverksamheten, och att man skall taga i övervägande att såvitt möjligt
även tillgodose de delar av landet, som driva en intensiv produktion, där givetvis
växtsjukdomar äro mest framträdande.

, Men då herr Sköld säger, att man beträffande försöksverksamheten på husdjursskötselns
område icke skulle kunna använda Alnarp, därför att utfodringen
där är så särartad, anser jag det oriktigt, ty det är klart, att man där
kan odla växter, så att man kan utfodra djur i olika grupper nied olika växtslag.
_ Och då tycker jag snarare det är svårare att göra det vid Ultuna, där
man icke ^har tillgång till exempelvis betmassa och kan göra försöksverksamheten
så allsidig som möjligt.

. J&g har den bestämda uppfattningen att lantbruksundervisningen och forskningen
på lantbrukets område bäst tillgodosetts med bibehållande av de två
nuvarande lantbruksinstituten i förbättrat skick anknutna till universiteten i
Uppsala och Lund. Därigenom hade vetenskapsmän inom olika områden kommit
närmare i kontakt med varandra. Det är även min uppfattning att en sådan
anordning ställt sig billigare än det av utskottet tillstyrkta förslaget. .

. Jag yrkar därför avslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Björnberg: Herr talman! De flesta talare i denna debatt ha begagnat
skånskt tungomål och representerar den provins, där man i hög grad gjort sina
anspråk gällande på att få lantbrukshögskolan förlagd till Skåne. Så ha
åtminstone de flesta yttrat sig. Aktningsvärda undantag äro herr Sköld — i
högsta grad — och herr Paulsen.

Som jag representerar Uppland, må det ursäktas mig. att jag säger ett par
ord om detta ämne, som så länge upptagit kammarens tid. Jag tror icke det
är någon risk för att utgången av behandlingen av detta ärende kan bliva mer
än en, och det är att utskottets betänkande och det kungliga förslaget godkännas
i denna kammare. Uppland är i alla fall både historiskt och geografiskt
ett centralt landskap. Det kan ingen förneka. När det av några talare gjorts
gällande, att Stockholm skulle vara särskilt predestinerat och lämpligt för
förevarande ändamål, förefaller det mig verkligen långsökt och rent av orimligt.
Man har verkligen i Stockholm tillräckligt med utbildningsanstalter,
sorn med stor fördel och en rättvis fördelning skulle höra hemma på andra’

Äng.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(rolie.)

Onsdagen den 20 maj I. m.

Nr 40.

Ang.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

orter här i landet, Uppsala och Ultuna ligga för övrigt icke mer än 55 minuters
järnvägsresa ifrån Stockholm, och jag har tidigare vid^ årets riksdag fört
fram kravet på att man skulle få billigare resor. Och en sådan framställning
är också gjord från Uppsala. — Det må ursäktas mig en liten parentes: en
kommunikationsnämnd i Uppsala har nyligen gjort framställning till statens
järnvägar örn reducering av avgifterna mellan Stockholm och Uppsala. M-en
det svar, som förelåg de närmaste dagarna, är typiskt och betecknande. Järnvägsstyrelsen
gör gällande, att därför att man icke har någon konkurrens med
bussar och slikt, kan det icke komma i fråga att göra en ändring, utan man
får betala mer än dubbelt så mycket som före kriget. Men jag hoppas, att
det bör vara möjligt att få billigare kommunikationer med en stad, som ligger
så nära Stockholm, att man kan säga, att den bara utgör ett förstadssamhälle

till huvudstaden. o • ,..

Det förvånade mig att i övrigt förståndigt funtade karlar kunna ga in tor
ett förslag örn nya utredningar och t. o. m. tänka på att vi skulle ha ett pär
institut och påstå, att ett sådant förslag skulle vara ekonomiskt fördelaktigt i
jämförelse med det förslag, som nu föreligger. Jag betvivlar, att det kan vara
uppriktigt menat med ett sådant påstående. Det kan dock icke presteras något
som helst skäl för att det skulle vara ekonomiskt lika fördelaktigt med tva
institut. För övrigt har det ju framkommit olika önskemål

Jag skall icke fördjupa mig i detaljerna. Jag förmodar, också, att kammaren
håller mig räkning för detta. Jag anser mig bora giva förord at ett
förslag, som jag tycker är ur alla synpunkter lyckligt och lämpligt.

Någon sade —■ det var förresten herr Ljung — att man knappast skulle
kunna räkna med att det skulle komma elever till U ltunahögskolan fran Skane
Åjo, de komma nog, örn det finnes någon känsla for vad nian kan vinna och

hämta från en sådan högskola. . . , , v

Vad beträffar samarbetet med universiteten, har jag senast i dag blivit
nåmind örn att det är utsikter för att man inom landets framsta universitet
icke skall isolera sig från dessa arbetsuppgifter, som i manga avseenden sta
nära även de uppgifter, som där i olika avseenden aro föremal for undersok ^

Jag skall be, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till det förslag,
som föreligger här i jordbruksutskottets betänkande nr 80.

Herr Sköld: Herr talman! Jag begärde ordet för att ge en replik till

herr Magnusson i Skövde. Jag erkänner, att det har sina svårigheter att alltför
starkt hålla på att realskoleexamen skall vara intradesfordran vid den högre
trädgårdskursen. Men å andra sidan lia vi ansett oss inom utskottet icke bora
tumma för mycket på denna inträdesfordran, da det uppgivits, att denna kurs
kommit till för att utbilda lärare vid trädgårdsskolor, for att utbilda tradgårdskonsulenter
och för att utbilda stadsträdgårdsmästare och dylika befattningshavare.
Man måste av sådana personer fordra, att de ha en allman underbyggnad
av icke alltför dåligt slag, men jag antager för mm del, att man
efter någon tids erfarenhet skall bättre kunna anpassa dessa bestämmelser
efter Set praktiska livets krav, än man kan göra, innan någon erfarenhet

VUVadSangår herr Magnussons i Skövde förslag örn att införa ett pär ordinarie
lärare utöver dem, som äro föreslagna, måste jag säga, att nar det galler en

på denna punkt.

Onsdagen den 20 maj f. m.

Jag ber, herr talman, att få avsluta denna min replik med en replik till mina
skånska vänner här. Jag tror icke jag har någon anledning att ytterligare
tala örn förläggningen till Stockholm, eftersom den meningen icke gjort sig
hörd i debatten, sedan jag sist hade ordet. Men jag tror, att allesammans,
som lyssnat här till de skånska opponenterna, ha tänkt: visserligen är det säkert,
att de icke vilja ha det föreliggande förslaget, men vad vilja de ha i
stället?

Ja, vad vilja de ha i stället? När man lyssnar till herr Månsson i Erlandsro,
får man det intrycket, att han i första hand vill ha två högskolor, av vilka
den ena förlägges till Skåne. I andra hand vill han ha en högskola förlagd
till Stockholm, eftersom reservationen utgör förord för en sådan tanke.

När man så lyssnar till herr Pehrsson i Bramstorp, vill han icke ha två
högskolor utan två institut, förbundna med universiteten. Men jag förmodar,
att även han enligt sin reservation i andra hand önskar ha högskolan förlagd
till Stockholm.

Men så är det herr Ljung. Han vill ha två högskolor, men under inga omständigheter
en högskola i Stockholm. Däruti skiljer han sig. Jag hade
icke tillfälle att följa herr Weibulls anförande, men med litet uppmärksamhet
hade man nog kommit underfund med, att även herr Weibull har sin särskilda
mening.

Jag tror, att innan man tager detta steg att förkasta det föreliggande förslaget,
bör man mera veta, vad man själv vill.

Jag sade, att en sak äro opponenterna eniga örn, och det är, att föreliggande
förslag icke skall antagas. Men jag frågar: på vilka skäl?

Herr Ljung var inne på att det icke lämpar sig att utbilda konsulenter och
lärare för Skåne vid Ultuna. Jag kan icke begripa det, ty faktum är, att
herr Ljung, sorn utövat en synnerligen gagnande verksamhet i Skåne, är utexaminerad
från Ultuna. Jag har icke undersökt saken så ingående, men jag vill
nämna, att ordföranden i Sveriges lantmannaskollärares förbund, agronom
Eliasson på Svalöv, som är erkänd såsom en av de förnämsta pedagogerna vid
våra lantmannaskolor, är utexaminerad från Ultuna. Nog ha vi sålunda i Skåne
sett, att det går för sig att taga folk med utbildning vid Ultuna.

Ett annat skäl, som anförts för att man icke skulle vara med örn en högskola
vid Ultuna, är, att man icke skulle kunna bedriva sådan forskning där,
som passar för skånska förhållanden. Jag tror vi ha klart för oss, att vetenskaplig
forskning i alla fall är av mera universell natur, än att det behöves
särskilda forskningsanstalter i olika landsändar. Det material, som kommer
att behövas från de lokala orterna, kan även komma att genom den lokala försöksverksamheten
ställas till förfogande för de forskare, som knytas vid lantbrukshögskolan,
precis som man icke kan förneka, att centralanstalten i Stockholm
kunnat bedriva forskning, trots att denna anstalt icke ligger i Skåne.

Jag tror därför icke det finnes allvarligt bärande skäl för avslag på föreliggande
förslag. Jag tror, att detta är det steg, vi nu kunna taga, och jag vill
därför fortfarande förorda, att vi taga det.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Herr Nordkvist: Herr talman! Då jag av herr statsrådet icke fått någon
upplysning örn huru dessa ett tusen tunnland åker vid Ultuna skola disponeras,
har jag själv försökt att komma till klarhet i frågan.

Det visar sig därvid, att Ultuna innehåller 340 hektar åkerjord. I denna
areal ingår även till torp och utgårdar hörande åker. Däri ingår också den
jord, som tillhör Kungsängen, som under stora delar av året står under vatten.
Propositionen upplyser även örn, att till Ultuna ytterligare torde kunna

Nr 40.

Ang.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj £. m.

Äng.

den högre
kmlbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

läggas 140 hektar åker av staten tillhörig mark. Jag förmodar, att denna
mark utgöres av det en gång till flygfält avsedda område, som visade sig
vara för ändamålet så sankt och omöjligt att dränera, att det icke kunde användas.
Jag kan ju dessutom tillåta mig att här anföra vad styrelsen för
Ultuna lantbruksinstitut sade, då det var fråga örn att Ultuna skulle användas
eller upplåtas till försöksgård. Styrelsen säger: »Styrelsen har ansett

två av de under institutet lydande särskilda jordbruksområdena oanvändbara
såsom försöksgård i den bemärkelse, som det föreliggande förslaget avsåge.
Upplåtandet av det tredje området, utgörande Ultuna huvudgård, såsom försöksgård
vore icke önskligt, så länge lantbruksundervisningen där bedreves i
samma omfattning som hittills. Den redan nu vid Ultuna bedrivna försöksverksamheten
på lantbruksområdet vore av så stor omfattning, som lämpligen
kunde förenas med en ekonomiskt genomförd lanthushållning. Åkerjorden
vid Ultuna vore i övrigt icke av så likartad beskaffenhet, som vore erforderlig
för en försöksgård-----.»

Herr Sköld sade, att han icke vill gå in på att diskutera dessa detaljer. Det
förstår jag så väl. Det är betydligt bekvämare att med tomma ord förringa
vad motparten anför. Och — det må förlåtas mig att jag säger det — med en
viss överlägsenhet ställa motparten i en löjlig dager, och då man vill komma
med andra synpunkter på frågan, går herr Sköld förbi dessa.

Jag kan gå längre. Jag kan peka på vad lantbruksstyrelsen säger i denna
sak, då det var fråga örn att utnyttja Ultuna som försöksgård: »Oavsett

den ställning, som statsmakterna kunde komma att intaga till frågan örn den
högre lantbruks undervisningens ordnande, torde all den jord, som det egentliga
jordbruket vid nämnda institut kunde undvara, erfordras för den försöksverksamhet,
som i pedagogiskt syfte och för forskningsändamål därstädes bedreves.
Härtill kommer, att jordens egenartade och olikformade beskaffenhet
inom olika delar av egendomarna knappast skulle förläna där vunna resultat
den prägel av allmängiltighet för större områden, som borde känneteckna
en försöksgårds verksamhet.»

Nu är det icke fråga örn att till Ultuna förlägga endast högskolan, utan dit
skall också förflyttas centralanstalten. Det vill med andra ord säga, att den
försöksverksamhet, som här kräver jord, den är icke bara dubbelt, utan mer
än dubbelt så omfattande som den försöksverksamhet, som nu bedrives där.
Och såväl styrelsen för Ultuna som lantbruksstyrelsen anse ju, att befintlig
jord är i full utsträckning utnyttjad.

Det är ingen elakhet av mig, men jag vill även anföra, vad dåvarande d. v. s.
1928 års departementschef säger i denna fråga: »Förslaget att lägga ifrågavarande
försöksverksamhet till någon av de under lantbruksinstituten lydande
egendomarna kan icke av mig biträdas. Dels synes jordmånen därstädes vara
mindre lämplig för i större skala bedrivna försök av förevarande slag. Dels
torde de jordarealer, som brukas under instituten, knappast kunna utan men
för undervisningen, såväl den högre som den, vilken bedrives vid de till instituten
förlagda lantbruksskolorna, i avsevärdare mån minskas.»

Ja, då förefaller det mig, att det icke kan vara så helt riktigt med dessa
stora siffror angående den jord, som står till förfogande, utan man kommer
ganska lätt till en inskränkning i jordområdet, som närmast med avseende på
Ultuna rör sig örn cirka 150 hektar. Och ser man på denna jord ytterligare,
måste man dessutom avgränsa såsom fullständigt omöjlig för försöksverksamhet
ett jordområde på säkerligen cirka 75 hektar. Återstå sålunda cirka 75
hektar.

Ja, herr Sköld ler åt saken, och det är väl samma leende, som jag förut blivit
föremål för under det tidigare inlägget i debatten.

Herr Sköld säger, att förläggningsfrågan är av underordnad betydelse; den

Onsdagen den 20 maj I. m.

Nr 40.

är icke det väsentliga härvidlag. Men det är ju forläggningsfrågan, som i
huvudsak givit upphov till diskussionen; vi äro tämligen ense om undervisningens
planläggning. Jag har framfört några synpunkter, herr Sköld har tillbakavisat
dem och säger, att detta tillhör andra fackområden. Jag har krävt,
säger herr Sköld, professurer i byggnadslära, redskapslära och mätningslära.
Det har jag aldrig gjort. Jag har vördsamt och i all blygsamhet anhållit, att
dessa ämnen möjligen skulle komma i åtnjutande av så stort timantal, som för
närvarande utgår till dessa ämnen vid instituten. Det kan hända, att detta är
felaktigt, men örn man själv åtnjutit undervisning vid instituten och stått inför
uppgiften att tillämpa undervisningen ute i det praktiska livet, har man väl
ändå någon möjlighet att bedöma, i vilka avseenden den lämnade undervisningen
är tillräcklig. Jag menar, att jag icke bara har rätt utan även skyldighet att
på den plats jag här intager säga min mening rent ut i denna fråga.

Jag kan sålunda omöjligt godkänna herr Skölds uttalande, att det finns jord
vid Ultuna, och att man icke behöver gå in på diskussion örn dess beskaffenhet
och värde som försöksobjekt. Jag anser, att herr Sköld ser för ytligt på frågan.

Jordbruket skulle tjäna såsom studieobjekt dels för eleverna och dels också
för lärarna, för att dessa skulle hålla sig andligen spänstiga nied hänsyn till
möjligheten att bedöma de aktuella jordbruksproblemen. Eleverna skulle, örn
icke jordbruk funnes vid högskolan, enligt herr Sköld, bli utsatta för att bliva
utskrattade, när de komme ut i bygderna och började tjänstgöra som konsulenter
och lärare. Men kan herr Sköld peka på någon fackskola i detta eller annat
land, där man kräver tre års praktik, innan man inträder vid högskolan för att
erhålla den teoretiska utbildningen? Det finnes icke någon sådan högskola.

Herr Ljung säger med avseende å möjligheten att förlägga den teoretiska
utbildningen till Stockholm, att skogshögskolan kan man här icke jämföra med,
ty där har man en del av undervisningen förlagd till sommaren, i form av exkursioner
till kronoparker eller andra förnämliga skogsområden, och där förekommer
sålunda en praktisk utbildning. Detta skulle man icke kunna, göra
vid lantbrukshögskolan. Varför skulle man icke kunna göra det? I Finland
har man det ordnat på det sättet. Där är den teoretiska utbildningen förlagd
till högskolan, och sedan går eleven ut och får ett helt års praktik, varvid han
har att följa driften och lämna en fullständig efter formulär uppgjord redogörelse
till vederbörande professor i lantbruksakademien och inför honom försvara
de synpunkter, som eleven i sin rapport framlagt på driften vid praktikgården.
Vad är det som hindrar en sådan anordning även här? I varje fall
kan jag omöjligen inse, att vi nu kommit till den punkt, där ett ställningstagande
oavvisligen måste ske, örn icke hela frågan skall återgå till en tjuguårig
utredning. Sade icke herr Sköld i radio häromdagen, att frågans fall nu icke
kan betyda något annat än ett fall framåt, och att det icke kan dröja länge,
förrän högskolefrågan på nytt måste komma upp på grund av det läge, i vilket
den högre lantbruksundervisningen för närvarande befinner sig? Var det kanske
en artighet eller blott ett sätt att invagga oppositionen i förhoppningar, som
sedan här under debatten skulle bliva så platt tillintetgjorda?

Nu kommer herr Sköld och säger till sist: »Så lia vi en sak, som herr Nord kvist

förståndigt nog icke talade örn i sitt första anförande, och det var konsumentintresset.
» Ja, herr Skölds ironiska leende var sorn starkast vid detta
yttrande, och herr Sköld ville givetvis sätta den prägeln på synpunkten, att det
var det löjligaste av alltsammans. Det är möjligt, att hänsynen till konsumentintresset
är löjlig; det får stå för herr Skölds egen räkning.. För mig är den
saken icke löjlig, utan jag anser att det måste vara en uppgift för oss,, baddet
galler att bedöma jordbruksfrågorna, att komma till klarhet örn att vi måste
taga hänsyn till konsumentintresset bättre än hittills skett. En aktad ledamot
av första kammaren, nämligen landshövding Johan Nilsson, har uttryckt den -

si»^

deri högre
lantbruksundervisningens

ordnande
ra. ra.
(Förtag

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj f. m.

Ang.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

na sak i dagens nummer av »Jordbrukarnas föreningsblad» på följande sätt.
Han talar örn föreningsverksamheten i Kristianstads län och pekar på, hur de
ekonomiska föreningarna där arbeta, och så säger han: »En sådan förening

eller sektion i lantbrukssällskapet skulle kunna stå i god kontakt med konsumenterna
i städerna, hålla sig ä jour med deras önskningar, meddela föreskrifter
till odlarna angående sortval, sortering, emballering o. d. för att öka konsumtionen
av svensk matpotatis.» Ja, detta är vad vi på ett ofullkomligare och
kanske mindre lyckligt sätt uttryckt i vår motion. Att detta skulle kunna misstolkas
därhän, att man kan invända, som herr Sköld, att eleverna vid högskolan
kunna få sin förståelse för konsumentintresset tillgodosett på matställen eller
genom de torgbesök, som de skulle kunna göra, lika bra i Uppsala som i Stockholm,
beklagar jag. Det_ visar en så pass stark motvilja mot att förstå syftemålet
med motionen, att jag verkligen icke väntat mig det, i all synnerhet icke
från herr Skölds sida. Min ståndpunkt i denna fråga är just den, att det är
på det ekonomiska området, som vi för ögonblicket ha mest att både hämta och
ge -— hämta med avseende på kunskaper, och ge med avseende på ledandet av
jordbruket ute i bygderna.

_ Så ett par ord angående växtskyddsanstalten. Jag har icke sagt, att undervisning
i växtpatologi och entomologi ej var tillfredsställande ordnad på högskolans
program. Men jag sade och jag vidhåller detta, att en förläggning av
högskolan till Experimentalfältet vid Stockholm måste möjliggöra för undervisningen
att utnyttja ett material, som ovillkorligen måste vara rikare företrätt.
vid växtskyddsanstalten, i form av samlingar och dylikt, än vad det kan
bli vid högskolan i dessa ämnen.

_ Herr Hedlund anmärkte på att jag uttalat missbelåtenhet med linjeuppdelningen
och säde, att det är nädvändigt att få fram specialister. Men är det icke
så, att specialister skola utbildas på ett högre stadium? Det är väl icke specialister,
som utgå med agronomexamen, utan det är först senare, som specialiseringen
i undervisningen skulle ske. Jag kan icke förstå annat, än att möjligheten
för de studerande att erhålla full undervisning i alla huvudämnen måste
vara till fördel oavsett örn man skall gå den ena eller andra vägen.

Jag kan icke, herr talman, känna mig på något sätt överbevisad örn, att de
synpunkter, som framlagts för en högskola vid Ultuna, äro av den art, att det
icke skulle kunna vara både lämpligt och möjligt och kanske för frågans slutliga
lösning avgörande att få ha dem i diskussionens brännpunkt ännu ett eller
annat år, för att därefter få en slutlig sammanfattning av vad som framkommit
såväl i motioner som under diskussionen och på grundval härav en kungl, proposition
framlagd i ärendet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Aronson: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av att herr

Sköld för en stund sedan framförde vissa invändningar mot herr Magnussons i
Skövde uttalande beträffande de krav som uppställts för dem som vilja ha
tillträde till den högre trädgårdsundervisningen. Herr Magnusson i Skövde
var då icke inne och kunde följaktligen icke uppfatta repliken, och då jag har
samma uppfattning som herr Magnusson i Skövde i detta avseende, ville jag
yttra några ord.

Herr Sköld motiverade sin ståndpunkt med en hänvisning till de fordringar,
som man skulle komma att ställa på trädgårdsmän utexaminerade från ifrågavarande
institut, och han omnämnde, hurusom man hade att räkna med att därifrån
skulle rekryteras länsträdgårdsmästare och stadsträdgårdsmästare. Jag
ger honom rätt i att det kan ha sin betydelse att sådana yrkesmän äga en viss
allmän elementär bildning, men frågan blir väl, om man skall hålla så hårt på
denna allmänbildning, som den ifrågavarande examen alltså skulle vara ett

Onsdagen den 20 maj {. m.

kriterium på., att man för elen skull utestänger övriga sökande, som kunna anses
vara väl förtjänta att komma in i skolan oell som kunna beräknas väl fylla sådana
platser som de av herr Sköld omnämnda. Jag tror icke, att det skulle
vara svart att ur det praktiska livet leta fram exempel, som ådagalägger riktigheten
av vad jag nu säger. Jag trodde icke. att herr Magnusson i Skövde
skulle vara inne och höra min replik, och jag hade därför tänkt säga, att man
kan peka på honom som ett exempel på att det finnes trädgårdsmän, som nog
kunna fylla sådana platser, även örn de icke ha den teoretiska elementära utbildning,
som man här ifrågasätter. Med hänsyn därtill torde det icke vara
lämpligt att utestänga sådana speciella begåvningar från ifrågavarande utbildning
genom alltför stränga bestämmelser i detta avseende. Då det emellertid
icke föreligger någon möjlighet att få igenom en ändring i den riktning, som
herr Magnusson i Skövde och jag önska, skall jag icke uppehålla mig längre
vid denna lilla detalj.

Vad frågan i sin helhet beträffar, skulle jag vilja tillfoga, att jag kommer
att biträda utskottets förslag. Jag tror icke. att någonting står att vinna på ett
uppskov i detta fall. Även om det skulle bliva ny utredning, torde man nämligen
till sist icke komma till annat beslut än det vi nu komma att fatta, därest
vi. här biträda, utskottets förslag. Jag ber därför, herr talman, att få uttala
min anslutning till detsamma.

Herr Ljung: Herr talman! Blott några ord med anledning av herr Björnbergs
och herr Skölds uttalanden. Herr Björnberg påstod, att jag skulle ha
sagt, att det icke skulle komma några elever från Skåne till en lantbrukshögskola
vid Ultuna. Ett sådant yttrande har jag icke gjort mig skyldig till, ty
det. är uppenbart, att örn det bara blir en lantbrukshögskola, måste alla, som
vilja utbilda sig till lärare och konsulenter, vända sig dit. Men vad jag sade
och vidhåller är,
komma att ägna sig åt skötseln av egna jordbruk eller åt förvaltningen av andras
egendomar, säkerligen komma att mycket länge betänka sig, innan de fara
upp till Ultuna för att där få sin utbildning. Därför blir det ett mycket mindre
tillskott av elever av den kategorien, om bara en lantbrukshögskola inrättas.

I fråga, örn herr Skölds anförande vill jag säga, att det må vara riktigt som
han uppgivit, att de, som nu representera Sydsverige, som motionärer och reservanter
förete vissa olika nyanser i sin uppfattning. Men detta har också funnit
ett rätt naturligt .utlopp däri, att de gemensamt gått in för en begäran om
en utredning efter vissa bestämda riktlinjer. Alla äro de ense örn, att man
bör söka en påbyggnad på de nuvarande lantbruksinstituten, lat vara att man
kan ha olika meningar om, hur pass omfattande denna påbyggnad skulle vara.
Det förefinnes ock enighet därutinnan, att man vid en sådan undersökning bör
taga i noggrant övervägande,, i vad mån det må vara möjligt att få ett utökat
samarbete mellan dessa institut, eventuellt ombildade till högskolor, och de
närmast intill liggande universiteten.

Nu va,r herr Sköld vänlig och anförde som ett exempel på att man kunde
utbilda jordbrukslärare för södra Sverige även vid Ultuna, att undertecknad
fått sin utbildning vid detta institut men sedan haft sin verksamhet nedåt
landet. Jag är givetvis herr Sköld tacksam för hans erkännsamma ord; jag
skall emellertid inte inlåta mig på, huruvida jag kunnat fylla min uppgift på
den plats jag innehaft. Men vad jag vill säga är. att den gången jag kom till
Skåne som lärare hade jag ett mycket stort arbete att sätta mig in i skånska
förhållanden, ty det var faktiskt en del jordbruksförhållanden i Skåne, som
jag fått en synnerligen bristfällig undervisning i vid Ultuna. Ur den synpunkten
är nog icke herr Skölds exempel fullt så övertygande som han själv
trodde.

Nr 40.

Äng.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande

m. m.
(Forts.)

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

Sedan sade herr Sköld, att forskningen är universell och alltså icke beroende
på den plats där den bedrives. Jag kan delvis ge honom rätt i detta. Det må
vara sant, att forskningen skall röra sig med universella problem. Men lantbruksforskningen
skall dock anknyta till det praktiska jordbruket och åtminstone
ha till syfte att komma med resultat, som kunna bli till gagn i praktiken.
Under sådana förhållanden är det av allra största vikt, att dessa vetenskapsmän
ha möjlighet till kontakt med det högtstående jordbruket, ty just därigenom
få de sådana uppslag för sitt forskningsarbete, som göra att detta kan bli
till större gagn än eljest. Det är för övrigt här icke uteslutande fråga örn
vetenskaplig forskning i dess vidsträcktaste bemärkelse utan även örn en sadan
på vetenskapliga rön byggande försöksverksamhet, som sysselsätter sig med
de problem, som framför allt äro till finnandes inom det praktiska jordbruket.
Även därför är det uppenbarligen nödvändigt, att man kan utföra denna praktiska
försöksverksamhet under förhållanden likartade med dem, för vilka resultaten
äro avsedda att tillämpas.

Herr Sköld: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av herr Nordkvists
anförande, men innan jag bemöter detta, vill jag ge herr Ljung en liten
replik.

Herr Ljung bestred icke, att han kunnat fylla en uppgift i Skane fastän
han utexaminerats vid Ultuna, men han pekade pa att han haft ganska stort
arbete att sätta sig in i de skånska förhållandena. Då vill jag bara ställudden
frågan: tro icke kammarens ärade ledamöter, att örn en person vuxit upp på ett
jordbruk på skånska slätten, och fått sin konsulentutbildning vid Alnarp, han
Hnge mycket besvär att sätta sig in i jordbruket, om han bleve konsulent i t. ex.
Kristianstads län. Det är en ofantlig stor skillnad mellan det jordbruk, som
bedrives på slättbygden i Malmöhus län, och det som bedrives i Kristianstads
läns skogsbygd. Jag menar alltså, att tvånget för de utexaminerade att under
mycket arbete sätta sig in i de lokala förhållandena komma vi aldrig ifrån.

Vad sedan herr Nordkvist beträffar, får jag val, när jag nu skall bemöta
honom, försöka att vara litet mindre »ordrik» och litet mindre »överlägsen», så
att jag icke sårar honom så djupt, som jag förmodligen gjorde i mitt första
anförande.

Jag har aldrig — och detta kommer det stenografiska referatet att ge besked
örn — förklarat konsumentintresset »löjligt». Men jag har funnit det en
smula löjligt att påstå, att en elev vid en lantbrukshögskola här i Stockholm
skulle ha lättare att lära sig förstå konsumentintresset än en elev vid en lantbrukshögskola
i Uppsala. Jag tror, att jag kan vidhålla den meningen. __

Sedan säger herr Nordkvist, att lärarna behöva kanske icke ha en så stark
kontakt med det praktiska jordbruket, därför att det finns ingen fackskola, där
man kräver en treårig praktik i lantbruket såsom förutsättning för inträde.
Nej, det är riktigt, men jag tror, att man också kan fråga sig: var inom vårt
lands undervisningsområde har man det sa ordnat, att personer ga direkt fran
sin teoretiska utbildning för att undervisa praktiskt utbildade fackmän? Ty
kom ihåg, att de som komma från lantbrukshögskolan sedermera gå ut som lärare
och möta en elevkår, sorn från sin tidigaste barndom vuxit upp i jordbruket
och äro väl hemma i alla dess praktiska förhållanden! Därför är det
alldeles nödvändigt, att lantbruksläraren känner till jordbruket och vet vad jordbruket
är och är inne i alla de aktuella och praktiska problemen på området. Ty
annars riskerar han att bli utskrattad.

Vad sedan beträffar det som skulle vara det centrala i herr Nordkvists anmärkning
— den bristande tillgången på jord vid Ultuna — vill jag inledningsvis
säga, att det är alldeles klart, att jag icke har samma sakkunskap på detta
område som en jordbrukskonsulent, som är utexaminerad — vid Ultuna, antager

Onsdagen den 20 maj f. m.

Nr 40.

jag. Men Jag vill understryka, att vad jag här i denna debatt säger, grundar
sig icke på mina praktiska kunskaper. Jag bygger givetvis på de meningar,
som omfattas av på området fullt sakkunnigt folk. Men för att nu gå över till
frågan örn försöksjordarna, vill jag ändå fästa kammarens uppmärksamhet på,
att hur omsorgsfullt än herr Nordkvist kringskar kakan, fick han till slut ändå
75 ä 80 hektar kvar vid Ultuna, och detta blir ju ändå betydligt mera än 17
hektar, det kan ingen förneka. Nu är det emellertid på det sättet, att det i den
kungl, propositionen umjerstrykes, att Alnarp ingalunda ur försökssynpunkt
kan anses vara idealiskt. Vad man säger är, att Ultuna i detta avseende har ett
oerhört ^företräde framför Stockholm. Jag tror i varje fall, att man icke skall
gå så) långt, som herr Nordkvist gör, när han försöker förringa möjligheterna
vid Ultuna i frågavarande avseende. Man får ju läsa utlåtanden med förstånd.
Om styrelsen vid Ultuna icke vill ha en försöksgård där, är det klart, att man
mobiliserar allt vad man kan för att visa, att detta vore olämpligt. Men faktum
är, att man där har 340 hektar, och till detta kan man lägga Hovstallängarna.
Visserligen är det sant, att en del av dessa icke äro lämpliga, men
jag vill i detta sammanhang påpeka två omständigheter. I propositionen angives
det, att man skall vid igångsättandet av lantbrukshögskolan göra en verklig
planreglering så att klarhet vinnes örn hur jorden bör fördelas, så att försöksverksamheten
skall kunna tillgodoses. Detta är det ena. Och det andra
är, att örn det skulle visa sig nödvändigt att vinna ytterligare mark, finnes
fortfarande den möjligheten kvar att flytta någon institution och därigenom
erhålla ännu mera marktillgång. Vad jag velat fasthålla vid är, att ingen
kunnat på något sätt bestrida, att med hänsyn till försöksändamål är Ultuna
mångdubbelt bättre rustat än Experimentalfältet är eller kan bliva.

Sedan säger herr Nordkvist, att de som äro anhängare av propositionen anse,
att förläggningsfrågan icke är den centrala. Men är detta icke att snedvrida
saken? Här har efter tjugu års utredning den meningen starkt tagit sig
uttryck, att lantbrukshögskolan bör förläggas till Ultuna. Två regeringar
ha gått in för detta. Den stora sakkunnigkommittén har anslutit sig härtill,
jordbruksutskottet likaså. Då menar jag, att när i den allmänna opinionen
och bland de bestämmande myndigheterna vågskålen sjunkit så djupt ned
till förmån för Ultuna, kunde det vara rimligt, att anhängarna av en annan
förläggning, hellre än att kasta ut frågan till en ny utredning, böjde sig för
detta faktiska utslag av deli allmänna meningen.

Så till sist några ord om vad jag sade i radio. Det är ju alltid så förmånligt,
när man talar i radio, att man gör det efter manuskript, så att man vet icke
blott varje ord som man har sagt utan t. o. m. var man satt komma. Jag
skall tillåta mig att anföra vad jag den gången 5Tttrade såsom avslutning. Jag
säde: »Hur resultatet skall komma att bliva nästa onsdag, därom skall jag
inte tillåta mig någon spådom. Jag vill endast tillägga, att alla synas vara
eniga därom, att vår lantbrukshögskolefråga tränger till en lösning. Den
högre lantbruksundervisningen är den nästan enda högre fackutbildning, som
i det väsentliga lever kvar i förra århundradets former. Det är på tiden, att
den rycker fram i raden av vår tids moderna undervisningsanstalter. Även i
jämförelse med andra länders jordbruksundervisning äro vi efterblivna här i
landet. Detta kan inte få fortgå i en tid, då det svenska jordbruket får kämpa
för livet ute på världsmarknaden i konkurrens med andra länders jordbruksproduktion.
Den kris, som nu lamslår jordbruket i hela världen, bör också
utgöra en påminnelse, att vårt jordbruk behöver allt det stöd, en god teknisk
och ekonomisk utbildning kan giva. Man får därför uttala den förhoppningen,
att hur det än går nied lantbrukets högskolefråga vid årets riksdag, så skall
den ändå vinna sin lösning inom kort, att örn den faller skall den falla framåt
uch inte drivas ut på ny tjugoårig ökenvandring.»

Äng.
deri högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 20 maj f. m.

Nr 40.

Äng.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

Ja, den förhoppningen har jag fortfarande, att om det onda skulle inträffa,
att utskottets förslag i dag avslås, det må bli ett kort uppskov och att man
snart skall komma fram till en lösning. Men jag har även den farhågan, att,
örn en sådan olycka inträffar, min förhoppning trots allt kanske icke går i uppfyllelse
utan att det fortfarande skall bliva strid och split på detta område, så
att någon lösning icke vinnes.

Herr Nordkvist: Herr talman! Jag begärde ordet för att herr Sköld sade,
att vid Ultuna kan man röra sig med 75 eller 80 hektar och att detta är mer
än 17 vid Experimentalfältet. Men jag har aldrig sagt, att dessa 17 hektar
skulle vara det slutliga och tillräckliga för högskolan utan vi motionärer ha
önskat och begärt en utredning örn huruvida det kan vara möjligt att i Stockholms
närhet få en försöksgård, som kan bjuda väl så mycket i fråga örn jord,
som Ultuna kan bjuda. Då därtill kommer, att att dessa 17 hektar vid Experimentalfältet
finnas i omedelbar anslutning till undervisningslokalerna, borde
högskolan icke stå utan alla möjligheter beträffande demonstrationsförsök
o. dyl. Jag tror, att den synpunkten icke är utan sitt värde.

I övrigt skall jag, herr talman, icke ingå på några ytterligare utläggningar,
utan ansluta mig till den förhoppning som herr Sköld uttryckte i sitt radioföredrag
och som han här ånyo anfört. Och den farhåga för en ny lång utredningsperiod,
herr Sköld hyste, tror jag icke alls är grundad. Med god
vilja kunna vi säkert få fram högskolefrågan till lösning inom en ganska kort
tid, och det skulle förvisso icke skada den slutliga lösningen, att de synpunkter,
som framkommit i motioner och under diskussionen, bleve föremål för ett förnyat
allvarligt övervägande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den av herr Henriksson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) bifall till det
av herr Nordkvist under överläggningen framställda yrkandet; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förstnämnda propositionen. Herr Månsson i Erlandsro begärde emellertid
votering, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda''återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade likväl herr Nordkvist votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt
anslogs:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående jordbruksutskottets
utlåtande nr 80 antager den av herr Henriksson m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
det av herr Nordkvist under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Nordkvist, vadan

Onsdagen den 20 maj f. m. 45 Nr 40.

namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 110 ja och 82 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition antagit den av herr Henriksson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande proposition för huvudvoteringen uppläst
och godkänd samt anslagen:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 80, röstar

Jäj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Henriksson m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser samt sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 81, i anledning av väckt motion örn avskrivning av vissa statens fordringar
hos Kilaåns regleringsföretag;

nr 82, i anledning av väckt motion örn anvisande av vissa belopp till Sotbrobäckens
regleringsföretag;

nr 83, i anledning av väckt motion örn anvisande av vissa belopp till Storängsbäckens
vattenavledningsföretag;

nr 84, i anledning av väckt motion örn ytterligare anslag till utredning angående
vattenavdikning från Emåns vattenområde; och

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Hjärtåns regleringsföretag i Jönköpings län.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Ar,ig.
den högre
lantbruksundervisningens

ordnande
m. m.
(Forts.)

§ 7.

A föredragningslistan var härefter uppfört jordbruksutskottets utlåtande, Äng.
nr 86, i anledning av väckta motioner angående inrättande av en mejeriernas inrättande
prisregleringsfond. «i> en mejeri t

„ . .. , _ emos prisreg

i tva inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade, likalydande leringsfond.
motioner, nämligen nr 168 i första kammaren av herrar Johan Johansson och
Johan August Larsson samt nr 311 i andra kammaren av herr Andersson i
Dunker, hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta att till inrättandet av en
mejeriernas prisregleringsfond för budgetåret 1931—1932 anvisa ett extra
reservationsanslag av 8 miljoner kronor att användas och fördelas på sätt
Kungl. Maj:t ägde närmare bestämma.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Tjällgren och Andersson i
Grimbo, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte med anledning av ovanberörda motioner anhålla örn skynd -

Kr 40. 46

Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng.

inrättande
av en mejeriernas
prisregleringsfond.

(Forts.)

sam utredning om och på vad sätt staten borde lämna sin medverkan till inrättande
av en mejeriernas prisregleringsfond i syfte att åstadkomma ett stabilare
och för producenterna gynnsammare prisläge för smör.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! I dessa dagar försäljas gods och
bondgårdar, småbruk och egna hem på exekutiva auktioner ofta långt under
åsätta taxeringsvärden. Det är skatten till stat och kommun, det är räntor
till långivande banker och dylikt, för vilket man på detta sätt kräver betalning.
Agaren, han må vara godsägare, bonde eller småbrukare, kan icke själv
skaffa pengar att betala med, därför tar man på detta sätt ifrån honom, vad
som möjligen finnes att pressa ut ur hans fastighet. Själv blir han bortkörd,
hemlös och rotlös, ofta hamnar han i de arbetslösas skara. Han har kanske
ibland redan på förhand övergivit gård och grund och lämnat det åt sitt
öde. En arrendator som icke har möjlighet att försälja skog eller annat eller
har möjlighet till biförtjänster har kanske en ännu värre ställning. Det är
en mörk bild av vårt jordbruks ställning i dessa dagar, men jag vet att den är
sann. Hundratals, ja kanske tusentals jordbrukare ha redan drabbats av detta
öde och kommer krisen att ohejdat få fortgå sådan den nu synes utveckla sig
även för den animaliska produktionen är framtiden utan hopp för alla dem,
som ha endast sitt jordbruk att leva av. Så ter sig läget, om man allvarligt
vill betrakta det, sådant det verkligen föreligger, men jag fruktar, att det
ännu finnes alltför många även av jordbrukets egna män, som icke insett lägets
allvar och som kanske helt enkelt icke törs se det, sådant det är.

Herr talman! Det är med dessa bilder av jordbrukets nödläge för ögonen,
som jag och mina medmotionärer ansett, att det är ofrånkomligt från statens
sida, att det vidtages verkliga kraftåtgärder till jordbrukets stödjande även
på den animaliska produktionens område.

Genom åtgärder på detta område kommer praktiskt taget alla jordbrukare
att få ett handtag i sin annars hopplösa tillvaro. Det räcker sannerligen icke
med rådet: ni skola organisera er. Den som vet, vad det vill säga att skapa
stora och starka ekonomiska organisationer av ena eller andra slaget bland
svenska jordbrukare, den är mest böjd att betrakta det där rådet, organisera
er, som hån, åtminstone örn man därmed avser att det är allt, vad staten i nuvarande
läge kan och bör göra för den animaliska produktionen. Själv har
jag femton års erfarenhet av hur svårt det är att bygga upp stora, starka och
välordnade ekonomiska organisationer bland jordbrukarna.

Hur ha då förhållandena för jordbruket kunnat bli så oerhört mycket försämrade
endast på ett par år trots allt, vad som gjorts? Det är det oerhörda
prisfallet på den animaliska produktionen, synnerligast på smöret, som är den
direkta orsaken. Som exempel på detta prisfall kan jag anföra, hur noteringen
på svenskt exportsmör i Malmö, vilken i huvudsak är bestämmande för priset
på hela den svenska mjölk- och smörproduktionen, utgjorde i medeltal år 1929
2 kronor 87 öre per kilo, år 1930 2 kronor 20 öre och nu är priset 1 krona 79
öre per kilo. Vad ett sådant prisfall för smör betyder ekonomiskt för jordbruket
skall jag här illustrera med ett litet exempel. Jag är övertygad om att
det är få, kanske ingen av kammarens icke jordbrukande medlemmar, som förstå
hur oerhört mycket just mjölkpriset betyder för jordbrukarna, men det
framgår, tror jag, av detta mitt exempel. Efter en god ko torde i medeltal
kunna säljas omkring 2,500 liter mjölk per år. Varje 25 öres sänkning av
smörpriset betyder cirka 1 öres lägre mjölkpris. Smörprisets fall från 1929,
då noteringen var 2.87 kronor per kilo, till nu har utgjort över 1 krona per

Onsdagen den 20 maj f, m.

47 Nr 40.

kilo och det betyder således 4 öre lägre mjölkpris för jordbrukarna. På 2,500 . AnS liter

mjölk gör detta 100 kronor per år för varje ko och för en jordbrukare av^enmejerimed
10 kor 1.000 kronor per år i minskad inkomst. Detta betyder också för emw prisregde
flesta jordbrukarna en sänkning med omkring hälften av deras redan förut leringsfond.
låga inkomst. Från statens sida har ju vidtagits en rad åtgärder till jord- (Forts.)
brukets stödjande. Det skall villigt erkännas. De för jordbrukarna betydelsefullaste
åtgärderna i nuvarande läge torde vara de, som avsett och även medfört
prisförbättring på vissa produkter genom avkoppling från beroendet av
världsmarknadspriset. Några sådana åtgärder lia dock icke vidtagits för
den animaliska produktionen, kanske har det berott på, att man på vissa håll
ansett denna produktion ännu vara lönande, kanske också därpå, att man ansett
svårigheterna att göra något på detta område allt för stora. Yad lönsamheten
beträffar behöver den knappast diskuteras längre, när smörpriset nu är
lägre, icke bara än vad det var 1913 utan t. o. m. lägre än vad det var på 1880-och 1890-talen. Ungefär liknande förhåller det sig beträffande fläsket. Att
svårigheterna äro stora för att vidtaga prisreglerande åtgärder på detta område,
skall erkännas, men säkerligen äro de icke större än att de skola kunna
övervinnas, örn viljan därtill verkligen finnes. I vår motion ha vi pekat på
en väg, som vi tro vara framkomlig. AU ha utgått ifrån att det, som ju också
är fallet, är priset på exportsmöret, som bestämmer priset på smör och mjölk
inom landet.

AU ha i motion föreslagit inrättandet av en mejeriernas prisregleringsfond.

Denna fonds uppgift skulle vara. att när priset för det smör, som säljes till
utlandet, understiger en viss gräns, skulle ur fonden betalas ett tillägg, motsvarande
skillnaden mellan det erhållna priset och den fastställda minimigränsen.
Då priset däremot överstiger en viss gräns skulle en del därav tillföras
fonden. Genom denna, anordning skulle först och främst vinnas ett
jämnare pris på hemmamarknaden och de ständiga fluktuationer, som nu råda,
skulle undvikas, varjämte, om fonden tillfördes nödigt kapital och minimigränsen
sattes vid en lämplig höjd, ett förbättrat prisläge skulle uppnås för
hela vår smör- och mjölkproduktion.

AU ha i motionen dragit upp vissa riktlinjer för hur vi tänkt oss, att denna
fond skulle inrättas och verka. Då jag emellertid icke nu tänker yrka bifall
till motionen, utan ansluta mig till reservanternas förslag om utredning, skall
jag icke trötta kammaren med att ingå på detaljer i frågan.

Jag vill dock säga det, att denna motion inte är ett löst hugskott, utan den
har framgått ur ett intensivt och allvarligt arbete för att finna en lösning
av det svåra problem det här är fråga örn. Jag har även resonerat örn den
här saken med personer, som måste anses såsom experter, när det gäller organiserandet
av mejeri hanteringen, och de ha sagt mig, att det skulle vara ett
kraftigt handtag för vår mejerihantering, örn staten lämnade verksamt stöd
för inrättandet av en sådan prisregleringsfond, som vi här ha föreslagit. Den
skulle även, rätt använd, i hög grad underlätta det nu pågående organisationsarbetet
på detta område och därigenom för alla jordbrukare och mjölkproducenter
bli till ett betydande gagn.

I lantbruksstyrelsens yttrande över motionen, ett yttrande, på vilket utskottet
för övrigt stöder sitt avslagsyrkande, rör man sig med ganska obestämda
uttalanden. Man talar örn, att det torde vara oundvikligt, att den föreslagna
åtgärden komme att i vissa länder betraktas såsom ett slags exportpremie.

Man säger också, att det icke torde vara uteslutet, att åtgärden på de utländska
marknaderna skulle kunna röna ett mindre gynnsamt mottagande, och vidare
säger man, att det synes »lantbruksstyrelsen osäkert, örn åtgärderna i övrigt
komme att medföra de av motionärerna förutsatta verkningarna. Det är ingalunda
säkert», Hilger lantbruksstyrelsen vidare, »att, därest priset på export -

Nr 40. 48

Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng.

inrättande
av en mejeriernas
prisregleringsfond.

(Forts.)

smöret skalle genom särskilda åtgärder regleras, detta allt fortfarande skulle
komma att reglera det inrikes smörpriset.»

Man har vidare räknat ut, att med det prisläge på smöret, som var rådande,
när yttrandet avgavs, skulle det inte räcka med de av oss beräknade 8 miljoner
kronorna under ett år, utan kostnaderna skulle gå till 13 miljoner kronor.
Ja, det är ju möjligt, att så skulle bliva fallet, örn sinörpriset kommer att bålla
sig på den abnormt låga nivå, som var gällande då lantbruksstyrelsen avgav
sitt yttrande och som för övrigt fortfarande är rådande. Men örn man med
denna summa kunde få ett smörpris av t. ex. 2 kronor 40 öre inom landet, och
därigenom också ett mjölkpris, som skulle ligga 2 ä 3 öre högre än det nuvarande,
så anser jag för min del, att dessa miljoner vore mycket väl använda
pengar. De skulle komma till högst betydande gagn för hela vår jordbrukande
befolkning, och den omfattar, som vi veta, ännu två femtedelar av landets invånare.

Genom den av oss föreslagna åtgärden skulle givetvis prisbildningen inom
landet på mjölk och smör, åtminstone tidvis, komma att ligga högre än vad som
betingas av rådande läge på världsmarknaden. Men detta är ju en princip,
som statsmakterna långt tidigare gått in för i och genom vårt tullsystem.
Nästan alla de industrivaror, som jordbrukarna behöva köpa, äro belagda med
tull och priserna på dessa varor ligga således i allmänhet över världsmarknadspriset.
Jordbrukets belastning på detta sätt till industrins förmån har
ju som bekant beräknats till mycket stora belopp.

Senast i dag har riksdagen fattat ett beslut, varigenom de statsanställdas
dyrtidstillägg avkopplats från sambandet nied den sjunkande prisnivån, och
dyrtidstilläggen behöva alltså icke längre följa denna. När en sådan statsåtgärd
företages på ett annat område, kan det icke, menar jag, vara riktigt,
att jordbruket, och jag tänker därvid synnerligast på den animaliska produktionen,
skall vara helt beroende av världsmarknadspriset och alltså utlämnas
till det ruinerande prisfall, som är rådande på världsmarknaden.

Det synes mig därför vara en gärd av rättvisa, i främsta rummet mot
de många små jordbrukarna i vårt land, vilkas huvudsakliga, ja kanske enda
inkomst, består i försäljningen av mjölk och smör, att staten kraftigt ingriper
med prisförbättrande åtgärder även för dessa varors vidkommande.

Då jag emellertid, herr talman, inser, att ett yrkande om bifall till vår
motion har mycket ringa utsikt till framgång, så skall jag icke, hur gärna
jag eljest skulle velat få motionen igenom, yrka bifall till densamma, utan
i stället be att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven av herrar
Tjällgren och Andersson i Grimbo, och vari man begär en utredning av frågan.

Herr Erikssen i Toftered instämde häruti.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! I fråga örn den motion, som
herr Andersson i Dunker m. fl. har väckt, har utskottet icke kunnat komma
till annat resultat än till ett avstyrkande av motionen. Jag skall emellertid
icke ingå på skälen härför utan jag hänvisar till vad utskottet skrivit och
vad lantbruksstyrelsen yttrat i den begärda utredningen angående denna sak.

Det är ju klart —• det skall ingen människa bestrida — att det nu är ofantligt
svårt för jordbruket, men örn man skall på detta sätt gå in för en ren
exportpremie, som motionärerna föreslå — detta är ju innebörden i det hela
— skulle denna exportpremie med det världsmarknadspris, som man i motionen
utgått från, belöpa sig till 50 öre per kilo smör. Förslaget kan också,
som lantbruksstyrelsen också uttalat, medföra konsekvenser på grund av de

Onsdagen den 20 maj f. m.

49 Nr 40.

handelsavtal, som vi ingått med främmande stater. Även för statskassan är
det ju betydande belopp, som motionärerna begära, icke mindre än 8 miljoner
kronor. Men med det pris, som var rådande vid den tidpunkt, då lantbruksstyrelsen
avgav sitt yttrande, skulle detta belopp uppgå till 13 miljoner kronor,
om det vid beräkningen använda priset skulle gälla ett år. Sedan dess
har priset ytterligare sjunkit med icke mindre än 11 öre per kilo.

Nu har ingen vare sig av reservanterna eller av motionärerna yrkat bifall
till motionen. Reservanterna voro ense örn, att det var omöjligt att få
igenom motionen och de ha därför gått in för ett annat yrkande, i det de
begära en utredning i frågan. Men örn man skall skriva till Kungl. Majit
och begära en utredning, skall man väl ha några direktiv att skicka med,
när man skriver till Kungl. Majit. Några dylika direktiv finnas icke i reservationen.
Av lantbruksstyrelsens yttrande, där man helt avstyrker motionen,
kan man ju läsa ut. att det från lantbruksstyrelsens sida icke uttalas något,
som går i den stil som motionärerna tänkt sig i fråga örn de här exportpremierna,
som jag kallar dessa ersättningar för. Då reservanterna icke ha
kunnat giva några direktiv, ha vi icke inom utskottet kunnat följa reservanterna
i deras yrkande örn utredning.

För övrigt har inom jordbruksutskottet den av reservanterna framförda
frågan icke diskuterats. Det var först vid justeringen, som dessa båda herrar
begärde att få reservera sig. Då jag emellertid är säker på att en utredning
icke kommer att leda till något resultat, och att det i varje fall kan taga flera
år innan en dylik utredning är färdig, och då det därjämte icke ens finnes
någon anledning att skriva till Kungl. Majit, därför att man icke kan meddela
Kungl. Majit vilka direktiv, som riksdagen önskar giva, ber jag alltså,
med hänsyn till denna frågas läge för närvarande, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Andersson i Dunker: Jordbruksutskottets ärade ordförande säger, att
det finnes icke någon anledning att nu begära en utredning i frågan, men samtidigt
bär han i. sitt nyss hållna anförande sagt att priserna beträffande smör
lia ytterligare sjunkit, icke bara sedan vi avlämnade vår motion utan även sedan
lantbruksstyrelsen avgav sitt yttrande. Är det icke en anledning och en
verklig anledning till att man på detta område begär en utredning örn vilka
åtgärder, som skulle kunna vidtagas för att hjälpa jordbruket i detta avseende?
Herr Johansson i Uppmälby säger att lantbruksstyrelsen förklarat, att
detta är en ren exportpremie, som man vill gå in för. Så har icke lantbruksstyrelsen
precis uttalat sig, men man har sagt, att det möjligen kan betraktas
som ett slags exportpremie och det. kan ju tänkas, att man kan drilla det dithän,
att man åtminstone på de håll, där man ingenting vill göra i detta avseende,
vill söka mota det hela med att kalla dessa ersättningar för exportpremier.
Vidare säger herr Johansson i Uppmälby, att det finnes inga som helst direktiv
uppdragna för en sådan utredning, som reservanterna begära. Ja, det kan
man kanske också säga, men jag vill tillåta mig att hänvisa till vad vi sagt
i motionen. Där ha vi ganska utförligt framhållit hur en sådan prisregleringsfond
skulle kunna inrättas, och hur den skulle kunna verka. Men en utredning
av frågan skulle ju bringa klarhet i örn det är möjligt att på denna väg skapa
bättre förhållanden för den animaliska produktionen, och även örn staten härvidlag
skulle kunna genom anslag medverka till att bättre förhållanden uppnås.
Jag vill upprepa vad jag sade förut, att det är oerhört viktigt för den
ojämförligt största delen av Sveriges jordbrukare att det blir något gjort på
detta område, som skapar bättre prisförhållanden, och jag anser för min del, att
det är synnerligen nödvändigt att .staten med det snaraste gör någonting effek Andra

kammarens protokoll 1981. Nr hO. 4

Ang.

inrättande
av en mejeriernas
prisregleringsfond.

(Forts.)

Nr 40. 50

Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng.

inrättande
av en mejeriernas
prisregleringsfond.

(Forte.)

Ang.

inrättande
av en fond för
räntefria
jordbrukslån
för Norrland.

tivt, om det icke skall ske en verklig- olycka för den stora massan av våra
jordbrukare.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes emellertid av herr Andersson i Dunker, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 86, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 8.

Härpå upptogs till behandling jordbruksutskottets utlåtande, nr 87, i anledning
av väckta motioner örn utredning och förslag rörande inrättande av en fond
för räntefria jordbrukslån för Norrland.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen nr 10 i första kammaren av herr Johan Peter Jolansson, och
nr 15 i andra kammaren av herr Olofsson i Digernäs, hade föreslagits, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning
och förslag rörande inrättande av en fond för räntefria jordbrukslån för
Norrland.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Tjällgren och Andersson i Grimbo,
vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen med anledning av
ovanberörda motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla oja utredning
och förslag rörande inrättande av en fond för räntefria jordbrukson för Norrland.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Olofsson i Digernäs: Ja, herr talman, det torde väl vara lönlöst att
söka kämpa för bifall till denna av mig och herr Johansson i Hornsberg i första
kammaren avgivna motionen, då det föreligger så stark majoritet för avslag
å densamma? Man jag kan ju trösta mig med att alla de från andra kammaren,
som deltagit i behandlingen av denna motion, äro boende söder om
Dalälven och att, örn någon av dem varit boende norr om Dalälven, det varit
möjligt att reservationen samlat flera namn än den nu gjort.

Onsdagen den 20 maj £. m.

51 Nr 40.

Motionen avser ju, att man skulle åstadkomma en smula hjälp även åt jord- . An4-bruket i Norrland. Man har ju givit jordbruket i södra och mellersta Sverige mriufand*
handtag på handtag, men åt Norrland tycker jag, att man givit bra lite hjälp,räntefrm
och, särskilt vad Jämtland beträffar, kan jag säga, att där har man icke fått jordbrvtelan
någon hjälp utan stjälp i stället. Vi ha blivit fullständigt inringade, när det/ör Norrlandgäller
avsättningen av våra produkter. Här har förut i kammaren talats örn, ,K<,rlJ‘-)
att det var stor avsättning på hö från Jämtland till Norrbotten, men även härifrån
äro vi nu utestängda på grund av upphävandet av Norrlandstariffen. Vi
äro, som sagt, i Jämtland instängda på alla håll och kanter. Jag vill säga, att
jordbruket i Jämtland lider mer än jordbruket i södra och mellersta Sverige,
och därför hade jag tänkt, att man på den vägen, som vi föreslagit, skulle kunna
ia en liten hjälp till självhjälp utan att staten egentligen skulle behöva bekosta
några summor. _ Örn vi få en utredning på den linje, som vi i motionen
peka på, skulle vi kunna få en ganska god hjälp utan att behöva anlita
statens bidrag.

Jag tror nämligen, att ett lotteri här skulle kunna bli till rätt så god hjälp,
ty det är många, som kanske hellre skulle vilja spela på ett sådant lotteri, där
det gäller att bringa hjälp åt jordbruket i Norrland, än på ett lotteri, där vinsten
går till teatrar och varjehanda andra ting. Om frågan löstes efter de riktlinjer
vi här tänkt oss, tror jag, som sagt, att det icke skulle bli någon egentlig
utgift för staten; det skulle endast bli fråga örn en hjälp till självhjälp.

Nu har ju lantbruksstyrelsen yttrat sig i frågan, och styrelsen har vissa invändningar
att göra, men den slutar dock sitt yttrande med att säga. att styrelsen,
under förutsättning att vid en eventuell utredning vissa i styrelsens
yttrande anförda synpunkter bliva beaktade, anser sig böra tillstyrka motionerna.
Ehuru styrelsen alltså från vissa i utlåtandet anförda sypunkter haft
en del invändningar att göra, slutar dock yttrandet med ett tillstyrkande av
motionerna. Jag tycker det är ett ganska bra uttalande från lantbruksstyrelsens
sida^, och jag väntade mig verkligen att jag efter detta yttrande skulle
fått se några flera av utskottets ledamöter på reservanternas sida.

Men. som sagt, det lär väl vara små utsikter att få någon hjälp i detta hänseende
till Norrland. Det är jordbrukarna i södra Sverige, de som ha den bästa
jorden och det bästa klimatet, det är de, som framför allt skola hjälpas. Så
sker ju också gång på gång, men hur det skall gå med jordbruket i Norrland
och särskilt i Jämtland, det förstår jag verkligen icke alls. Fortsätter det bara
ett par år till såsom det nu har gjort sedan några år tillbaka, så skola herrarna
få se på exekutiva försäljningar så det förslår. Det kan icke gå i längden att
fortsätta så. här. Man får ju skatta för ett taxeringsvärde utan att någon inkomst
föreligger, ja, man får så att säga skatta för förlusterna. Detta är ju
någonting orimligt. Skatterna växa oss fullständigt över huvudet, och att
skatta för objekt, som icke ge några inkomster, det kan väl icke vara riktigt.

Efter min mening borde den skatt, som utgår efter taxeringsvärdet, först och
främst strykas bort, ty den har blivit en skatt på utgift och icke på inkomst.

Jag skall inte uppehålla kammaren vidare, utan ber nu att fä yrka bifall till
reservationen.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! dag skall be att få yrka bifall
till utskottets hemställan. Örn nian ser efter vilka, jordbrukare, som icke
kunna ha någon nytta av de stödåtgärder, som från statens sida vidtagits, så
får man icke inskränka sig till endast jordbrukarna i Norrland, utan då gäller
det nästan hela mellersta Sveriges mindre jordbrukare, d. v. s. dem bland dessa,
som inte lia någon spannmål till avsalu. Sådana jordbrukare finnas ju i Värmland,
Dalarna, Dalsland, på småländska höglandet o., s. v., och skall man ut -

Nr 40. 52

Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng.

inrättande
av en fond för
räntefria
jordbrukslän
för Norrland.
(Korte.)

sträcka hjälpen dit, då får man alltså bevilja räntefria lån även till dessa
jordbrukare.

Nu innehåller ju motionen inga direktiv för hur detta skall ordnas, och det
säges ingenting örn hur stora belopp, som jordbrukarna skulle få låna räntefritt.
Är det meningen, att man skall gå in för obegränsade belopp? Det var
en ledamot i utskottet, som reserverade sig, och han sade, att man borde överflytta
de inteckningar, som vore belånade i bankerna, på staten, och sedan
skulle staten lämna ut räntefria lån mot dessa inteckningar. Ja, men örn man
skall gå den vägen, så behövs det ju mycket pengar. Vidare framhölls det i
utskottet från samme ledamot, att de jordbrukare, som kunde erbjuda säkerhet
i form av inteckningar, skulle få sådana här lån. Men man kan naturligtvis
icke lämna ut lån åt alla som söka, och hur skulle det för övrigt gå
med arrendatorerna, som icke ha några inteckningar att erbjuda som säkerhet?
De skulle ju bli helt ställda utanför.

Nu har ju denna motion, märkvärdigt nog, tillstyrkts av lantbruksstyrelsen.
Ja, det är kanske för övrigt inte så märkvärdigt, ty det händer många gånger,
att hela motiveringen till ett yttrande av styrelsen är skriven på rent avslag,
men så säger styrelsen till sist, liksom i detta fallet, att man kunde val ända
tillmötesgå motionärerna, då de icke begära mera än en utredning. - Statskontoret
bär däremot ställt sig helt avvisande.

Vi ha ju gått in för att söka ordna jordbrukets lånebehov genom inrättande
av jordbrukskreditkassor, och staten har gått fram på den vägen. Vi ha också
skrivit till Kungl. Majit och begärt nedsättning i räntan på egnahemslånen.
Skall man nu gå fram pä den väg motionärerna föreslagit, så att alltså de, som
icke äro egnahemslånetagare, skulle få räntefria lån, då vore det väl riktigast,
att man också toge bort räntan på egnahemslånen.

Jag tror alltså, att den väg, motionärerna föreslagit, är oframkomlig. Man
kan icke gallra ut jordbrukarna i Norrland, örn man vill gå in för detta förslag.
utan då måste man utsträcka det till att gälla hela Sverige och får alitsa
göra en utredning även beträffande sådana jordbrukare i mellersta Sverige, som
ha så små ställen, att de icke kunna odla spannmål till avsalu och icke heller
betor, tv sådana odlas ju bara i vissa trakter i Skåne, Blekinge, Östergötland
och Västergötland samt på några andra platser. Men det lar icke ga att reda
upp den saken, och det skulle nog medföra vittgående konsekvenser. Jag tror
aldrig, att en utredning kan leda till något resultat, och då undrar jag, örn det
är skäl att besvära Kungl. Majit med att sätta i gång en dylik utredning.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Edberg: Herr talman! Då jag ganska ingående känner till förhållandena
i Norrland, vill jag på det livligaste tillstyrka bifall till den motion,. born
här föreligger För oss, som känna till norrlandsforhallandena, ar det såsom
herr Olofsson i Digernäs mycket riktigt påpekade, uppenbart, att ställningen
börjar bli nära nog förtvivlad. Det är ju så, att de allra flesta jordbrukare i
Norrland ha sin huvudsakliga bärgning på skogsbruket. Men vi veta ju,att
skogsbruket på senaste tiden legat i det närmaste nere, sa att det inte blivit
några förtjänster för dessa små jordbrukare i Norrland. De som haft korfortjänst
hos bolagen ha ju likaledes drabbats av arbetsforlust De aro som framhölls
skuldsatta och måste naturligtvis betala sina räntor, såvitt de skola
undgå att bankerna sälja deras fastigheter på exekutiv auktion. Och såsom
herr Olofsson sade, kommer det nog sannerligen inte att fattas exekutiva au -tioner på jordbruksfastigheter i Norrland, örn det skall fortsatta pa det a
sätt Det är ju klart, att jordbrukarna ingenting ha att betala rultorna med,
liksom inte heller de alltmer stigande utskylderna. Men vad skall bankerna
med de norrländska jordbruken? De komma att för dem bil ett lik i lasten.

Onsdagen den 20 maj f. m.

53 Nr 40.

Det ser därför mycket bekymmersamt ut för en mängd små jordbrukare i . All9-Norrland. Oell det är åtskilliga, som lia vänt sig till mig och frågat, huruvida
inte riksdagen på ett eller annat sätt skulle kunna bispringa de betryckta jord- räriefria
brukarna där uppe. jordbrukson

Det förhåller sig ju också så, att vi på en hel del områden ligga efter Syd-/Ör Norrland.
sverige, såsom t. ex. då det gäller sjukvården. Jag kan såsom exempel nämna, (*''orts.)
att enbart i vårt län lia vi ett förslag från en kommitté, enligt vilket landstinget
skulle gå in för utbyggnad av våra lasarett för en kostnad av icke mindre än
eirka 8 miljoner kronor. Det ser, inom parentes sagt, nästan ut, som örn detta
skulle behövas speciellt i Västernorrlands län, sådan som tiden för närvarande
är. Liknande, om ej så stora behov föreligga, för övrigt även i andra län i
Norrland. Och man kan naturligtvis inte helt blunda för dessa sjukvårdande
uppgifter, som kräva sin lösning.

Nu säger utskottet i sitt utlåtande, att motionärernas förslag skulle innebära
tillskapandet av en helt ny form för statsbidrag till jordbrukets stödjande,
och skulle detta kunna medföra konsekvenser — även utanför jordbrukets
område — som äro svåra att överblicka. Ja, men denna kammare brukar
inte, då det gäller anslag, vara så ängslig för att slå in på nya principer. Vi
hade för någon timme sedan här en votering om fastlåsande av dyrtidsindex
vid siffran 160. Det var väl en ny princip, som man därmed slog fast i denna
kammare och som kommer att för närvarande medföra en merutgift av 2 miljoner
kronor pr enhet, alltså nu med dessa två enheter 4 milj. kr. Men det värsta
är att här har riksdagen gått med på ett system, som gör att ju mer jordbruksprodukterna
pressas ned i pris, ju mera tjäna tjänstemännen medan det
förut varit rättvisa i indexsystemet. Och till nuvarande system ha alla partier
medverkat. Då man gick in för denna ändring var man sannerligen inte
så betänksam mot att slå in på nya principer. Härom året slog riksdagen också
in på en ny princip, då den anslog 10 miljoner kronor till sparbanksinsättarna.
Det gällde även den gången de små i samhället, och riksdagen var
då sannerligen inte alltför rädd för att slå in på en ny princip. Vi ha vidare
bostadskreditkassan, där staten anslog 30 miljoner kronor. Det var också,
kan man säga, en ny princip. Och vid samma tillfälle garanterade vi, d. v. s.
svenska staten, ytterligare 300 miljoner kronor. Går man så till industrikreditkassan,
så veta vi, att den fått cirka 50 miljoner kronor. Då gick man
också in för en ny princip. Och i år har riksdagen, såsom påpekades av utskottets
ärade ordförande, beslutat en skrivelse till Kungl. Maj :t örn hjälp åt
egnahemslåntagarna. Det är ju också en grupp, som lever i små omständigheter
och Ilar det ganska bekymmersamt och vi ha ju kraftigt bidragit
till beslutet. Men sådan som ställningen nu är och kanske ytterligare
blir inom den närmaste tiden, vågar jag påstå, att det är lika Bekymmersamt
även för Norrlands små jordbrukare. Vi veta också, att
riksdagen ett föregående år anslog, örn jag minns rätt, 3 miljoner kronor till
lantmännens riksförbund. Så ha vi betodlingen. Där veta vi, att riksdagen
också har bisträckt ganska ordentligt. Vi ha också lärarna, som fått förbättrade
villkor. Vi började 1929 att anslå 6 miljoner till detta ändamål och ha
sedan fortsatt varje år. Granska vi vad riksdagen gjort för att hjälpa industriarbetarna,
så måste vi säga, att det också där gäller en ny princip. Det är
sannerligen inte små summor som där anslagits. Från 1921 till 1926 ha vi
anslagit cirka 250 miljoner kronor. Och dessa betydande anslagsbclopp lia
ju även de små. arrendatorerna och t. o. m. skogsarbet arna i Norrland fått
vara med örn att bära. Jag tycker verkligen, att det är en gärd av rättvisa,
örn riksdagen bifaller den motion, som här föreligger, så att nian kan få en utredning,
huruvida det. är möjligt att på detta sätt göra något för Norrlands
små jordbrukare. Och när lantbruksstyrelsen tillstyrkt utredningen borde ock -

Nr 40. 54

Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng. så riksdagen kunna vara nied om detsamma. Jag är den förste att erkänna, att
inrättande <Jet kanske räder ungefär samma förhållanden, samma prekära läge i andra dem
ränt*°fria ” ^ar av landet, t. ex. i Dalarna och Värmland. Och för all del, tag gärna med
jordbrukson även dessa län oell undersök, vad som kan göras även för dessa orter. Jag
för Norrland, tycker, att man utan att på något sätt binda sig skulle kunna vara med om en
(Forts.) utredning, huruvida man möjligen skulle kunna göra någonting för dessa betryckta
människor. Ty skall det fortsätta på samma sätt som hittills, så är
jag fullständigt på det klara med att det kommer att bli en verklig katastrof.
Jag tror, att det är bättre att dämma i bäcken än i ån. Vad tror ni,
att det kommer att bli av förhållandena i Norrland, om det skall fortsätta på
detta sätt. Det kommer helt enkelt att leda till, att förtvivlan kommer att göra
sig gällande med oberäknade konsekvenser. Jag tror inte, att det skulle vara
sä farligt, som herr Johansson i Uppmälby säger, örn man skulle bifalla denna
motion och sålunda begära en utredning i saken.

Jag anhåller att med dessa ord, herr talman, får yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Edberg begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 87, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
dea vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 9.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 88, i anledning av väckta motioner
om befrielse från eller nedsättning i arrendeavgifter för vissa innehavare av
odlingslägenheter och skogstorp å kronomark i de sex nordligaste länen; och
blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 10.

Äng.

ifrågasatta
kontrollåtgärder
i samband
med
export av smör
och ägg.

Slutligen föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 89, i anledning av väckta
motioner örn kontrollåtgärder i samband med export av smör och ägg. Därvid
yttrade:

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman, mina herrar! Det är ganska

ovanligt, att jag yttrar mig i frågor, som behandlas av jordbruksutskottet. Då
det ärende, som här avhandlas, i allra högsta grad berör den landsända, jag re -

Onsdagen den 20 maj f. m.

55 ^ 40.

presenterar, har jag dock begärt ordet för att säga några ord — utan att dock
göra något annat yrkande än det som utskottet har gjort.

När riksdagen i fjol beslutade om smörkontrollen, hade vi Hallandsrepresentanter
en motion, som gick emot den starka koncentrering av exporten, som då
var föreslagen. I dag ha vi att behandla olika motioner. I en av dessa motioner,
den av herr Örne väckta, har hemställts, att det av riksdagen år 1930 anvisade
beloppet för uppförande av kontrollstationer för smör och ägg icke må
tagas i anspråk, förrän en fullständig utredning av frågan, på vilket sätt betryggande
smörkontroll bör utövas, blivit verkställd och förelagd riksdagen för
prövning.

Jag tror för min del, att det ur många synpunkter sett vore lyckligt, att riksdagen
bifölle vad herr Örne här föreslagit, eller åtminstone ginge in för något
i den riktning, han med sin motion avsett. Trots denna min uppfattning förstår
jag väl, att det skulle vara lönlöst att gent emot ett enhälligt jordbruksutskott
göra ett yrkande med tanke på att få detta igenom. När riksdagen i fjol i anledning
av då föreliggande proposition och motioner skrev till Kungl. Maj:t.
hette det i denna skrivelse: »Vad beträffar det motionsvis framförda yrkandet,
att möjlighet skulle beredas till export av smör jämväl över Halmstad, liksom
även departementschefens uttalande i samma, syfte, anser riksdagen sig icke
för närvarande böra taga ståndpunkt härtill. Frågan om de hamnar, varöver
smörexporten skulle få äga rum, bör underkastas ytterligare prövning. Intill
dess slutgiltig ståndpunkt intagits i denna fråga, torde det få ankomma på
Eders Kungl. Maj:t att medgiva de modifikationer beträffande exportens koncentrering
som kunna anses påkallade.»

Det har nu pågått en utredning örn denna sak, men Kungl. Hajd har ännu
icke varit i tillfälle att fatta beslut. Beträffande det nu föreliggande utskottsutlåtandet
vill jag säga, att det hade varit önskvärt, att detta varit skrivet, låt
mig säga något mera populärt, mera lättfattligt än vad det är. örn jag emellertid
rätt fattat, vad utskottet här har skrivit, så vill jag säga, att örn riksdagen
godtager det utskottsutlåtandet, så har man därmed i högre grad än vad
fallet var med fjolårets riksdagsbeslut fått befäst, att smörexporten skall äga
rum även över Halmstad. Nu hade det varit önskvärt, att detta hade varit utskrivet
på ett tydligare sätt, men örn det inte står där, så tror jag, att det finns
där ändå. Utskottet säger bär: »Utskottet vill emellertid härvid uttala, att den
godtagna koncentreringsprincipen i förevarande avseende icke bör i och för sig
utesluta, att, därest utvecklingen på ifrågavarande område skulle därtill föranleda,
även annan hamn än Malmö och Göteborg skulle kunna efter ingående
prövning av de särskilda förhållandena med avseende å exportkvantitetens storlek,
inrikes transportförhållanden, möjligheten till lämpliga förbindelser med
utlandet m. m. kunna medgivas som smörexporthamn under förutsättning självfallet
tillika att sådana anordningar för kontroll, kylning o. d. kunna träffas,
som i varje fall säkerställa det med statens åtgärder på ifrågavarande område
avsedda syftet.»

Här har sålunda utskottet, och det gläder mig, när det gått emot herr (Irnes
motion, därmed också gått emot fjolårets beslut. Man fasthåller icke längre
vid den stränga koncentrering av smörexporten, som fjolårets riksdag beslutade.
Jag tror, att det är riktigt och lyckligt, att man gått den vägen.

Nu har ju lantbruksstyrelsen haft att yttra sig över riksdagsskrivelsen, och
det är efter det lantbruksstyrelsen avgivit yttrande Kungl. Maj :t går att fatta
beslut.

När jag tagit del av lantbruksstyrelsens yttrande, i vad det gäller Halland
och smörexporten över Halmstad, bär det förefallit mig sorn örn lantbruksstyrelsen
varit väl sträng mot de halländska jordbrukarna. Det är inte utan att
man frågar sig, om det verkligen är nödvändigt att gå så strängt till väga mot

Äng.

ifrågasatta
kontrollåtgärder
i samband
med
export av smör
och ägg.
(Forts.)

Kr 4a 56

Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng.

ifrågasätta
kontrollåtgärder
i samband
med
export av smör
och ägg.
''Korta.)

en landsändas jordbrukare, som lantbruksstyrelsen här vill, att Kungl. Majit
skall göra. Nu bär jag icke lantbruksstyrelsens yttrande i original, utan jag
tager det efter en tidning. Om det skulle förekomma något fel, så är det icke
mitt; jag hoppas emellertid, att det icke skall vara några felaktigheter i redogörelsen.
Det heter på ett ställe i lantbruksstyrelsens utlåtande: »Som villkor
för en eventuell dispens från hallandssmörets intagande i kontrollstationerna i
Malmö och Göteborg bör dock föreskrivas, att vederbörande exportör eller exportörer
svara för alla med en dylik undantagsställning förenade kostnader för
kontroll, varulokaler och dylikt.» Det är en sträng bestämmelse. Trots detta
tror jag dock icke att Hallands jordbrukare skola ha något väsentligt att invända
mot densamma, även om de fråga sig, varför de från statsmakternas sida
skola behandlas på ett strängare sätt än andra landsändars jordbrukare behandlas.
Det är heller icke denna bestämmelse, jag mest fäster mig vid, utan här
förekommer en annan sak. Det heter på ett ställe: »Då det måste vara synnerligen
angeläget att tillse, att allt för export avsett smör vid utförsel verkligen
passerar igenom statens kontrollstationer i Malmö och Göteborg, kan det måhända
ifrågasättas, för att ytterligare betona Halmstadsexportens karaktär som
rent undantag,, att möjligheten av en sådan på ett eller annat sätt begränsas,
exempelvis därigenom, att endast smör från halländska mejerier får exporteras
över Halmstad.»

Jag måste säga, att jag har svårt att förstå, vilken ekonomisk uppfattning,
som ligger bakom en dylik framställning. Jag vill livligt hoppas, att när regeringen,
och då särskilt dess jordbruksminister, kommer att pröva denna fråga
och kommer att fatta beslut, den icke följer lantbruksstyrelsen i detta fall.
Varför skall det vara förbjudet för dem, som bo utanför Halland — i Småland
och Västergötland på gränsen till Halland — att exportera sitt smör över Halmstad?
Jag kan inte finna någon rimlig anledning till detta. Det har också av
pressen, och det i olika delar av vårt land, uppmärksammats. I går skrev en
av stockholmstidningarna om smörkontrollen bland annat följande: »Låt oss ta
några exempel. Lantbruksstyrelsen ifrågasätter, att endast smör från halländska
mejerier skall få exporteras över Halmstad. Man bör kanske vara glad,
att mejerierna utan inskränkningar skola få exportera smör över Malmö eller
Göteborg efter eget val. Men örn ett mejeri t. ex. i Kronobergs län vill sälja
smör till en exportör i Halmstad, som betalar bättre pris än en exportör i Göteborg,
skulle det ej ha rätt att sälja till Halmstadexportören, därför att — kontrollhusen
måste utnyttjas.»

Man måste väl säga, att det är något, jag höll på att säga galet, att gå till
väga på detta sätt. Jag kan inte förstå, som jag förut sade, att Hallands jordbrukare
gjort sig förtjänta av att bli behandlade på detta sätt. Hallands jordbrukade
äro liksom andra duktiga och idoga. De vilja arbeta, de vilja ha det
mesta möjliga för sitt arbete: det vilja alla. Hallands jordbrukare i allmänhet
ha aldrig trott och de tro inte på, att det i längden är någon fördel för dem
eller jordbruket, att det blir tullar, men de vilja genom eget arbete, genom sina
ekonomiska föreningar komma till en bättre ställning. Är det då riktigt, att
statsmakterna vidtaga åtgärder, som hindra dem i deras arbete. När jag här
säger, att Hallands jordbrukare icke tro på tullar som hjälp för dem i framtiden.
så ber jag att få hänvisa till, att när under fjolåret en jordbruksminister
från Halland framlade sin stora tullproposition, så hade han i början av denna
proposition en redogörelse för de framställningar, som voro inkomna till departementet,
framställningar som gingo ut på, att man önskade, att regeringen vidtoge
åtgärder för höjning av spannmålstullarna, men örn herrarna se efter i
propositionen, så skola herrarna finna, att där var icke någon framställning
gjord från det län, varifrån jordbruksministern var. Hallandsjordbrukarna trodde
inte på tullar, de tro ännu inte därpå. Det finns naturligtvis en och annan.

Onsdagen den 20 maj f. m.

57 Nr 40.

J a g ser, att en av mina bänkkamrater sitter och skrattar, och han vill väl därmed
säga, att han tror på tullar. Jag vet, att hail tror på dem, men han är bara
enstaka representant för en del av Hallands jordbrukare. Jag var också under
fjolåret i tillfälle att deltaga i ett möte, där flera hundra av Hallands jordbrukare
voro samlade. Trots det högern hade sänt dit en särskild representant
för att bevaka tullintresset, förekom där icke något uttalande örn krav på tullar,
utan man gick i stället in för att jordbrukarna själva skulle genom sina egna
organisationer tillvarataga sina intressen. Nu är det min livliga förhoppning,
trots det den nuvarande jordbruksministern har suttit med i jordbruksutredningen
och kommit fram med det förslag, som fjolårets riksdag antog, att efter
det uttalande som fjolårets riksdag gjorde, efter den framställning, som lantbruksstyrelsen
nu gjort och efter det beslut riksdagen nu står i begrepp att
fatta, jordbruksmininstern skall taga under allvarlig omprövning ordnandet av
dessa frågor, så att Hallands jordbrukare tillgodoses på ett bättre sätt än vad
de skulle bli genom den starka koncentrering, som innebäres i regeringsförslaget
i fjol, samt även se till, att de icke bli behandlade på sådant sätt som lantbruksstyrelsen
i frågasatt.

Herr Heiding: Herr talman! Jag beklagar, att jordbruksutskottet icke
kommit till annat resultat, än det gjort i detta fall. Det är egendomligt, att
kontrollstationer skola finnas endast i Malmö och Göteborg samt möjligen
även i Halmstad. Det vore lika behövligt, att det fanns en kontrollstation på
östra kusten, och då skulle väl Kalmar vara den lämpligaste platsen. Vi ha
inte tänkt oss, att den endast skulle vara till för Kalmar län utan för ett större
område, för hela östra kusten. Vi lia ju också Gotland, som skulle kunna tänkas
anlita denna kontrollstation.

Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang framhålla, att jag finner
det uttalande utskottet gjort örn denna sak på sidan 8 i sitt utlåtande mycket
egendomligt. Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande över de motioner, som
blivit väckta av herr Petrus Nilsson m. fl. i första kammaren samt undertecknad
m. fl. i andra kammaren, framhållit, att styrelsen genom remiss från Kungl.
Maj :t fått till sig överlämnad en skrivelse från Kalmar läns södra hushållningssällskap
för att tagas under övervägande vid det styrelsen ålagda utredningsarbetet.
Och härefter yttrar lantbruksstyrelsen: »Med anledning av
förenämnda uppdrag har lantbruksstyrelsen redan under utredning dels frågan
örn vilken betydelse för landets mejerihantering, en direkt smörexport över
Kalmar kan anses innebära, dels ock möjligheten av vidtagande utav särskilda
åtgärder för en sådan direkt export utan att därigenom den för hela landets
mejerihantering så betydelsefulla skärpning av kontrollen över exportsmöret,
som en koncentration av smörexporten till endast ett par exportorter avser, komité
att äventyras.» Här säger ju alltså lantbruksstyrelsen, att den har frågan
under utredning och att den framdeles kommer att avgiva utlåtande över denna
sak. Men då har likväl jordbruksutskottet här i sitt utlåtande sagt följande:
»Beträffande den av Kalmar läns södra hushållningssällskap gjorda framställningen
har lantbruksstyrelsen därvid under hänvisning till de jämförelsevis
obetydliga olägenheter, sorn smörets överförande till kontrollstationen i
Malmö eller Göteborg skulle medföra, ansett de förhandenvarande förhållandena
icke kunna anses påkalla inrättande av en särskild smörkontroll för
Kalmar län.» Jag undrar, örn jordbruksutskottets ärade ledamöter verkligen
läst lantbruksstyrelsen utlåtande. Det synes knappast vara fallet. Lantbruksstyrelsen
säger, att den håller på med en utredning, men jordbruksutskottet
anser, att styrelsen redan har sagt sin mening i detta fall.

Herr Lindqvist i Halmstad framhöll, att jordbrukarna i Halland önska få
en kontrollstation i Halmstad, dag får säga, att jordbrukarna i Kalmar län

Äng.

ifrågasatta
kontrollåtgärder
i samband
med
export av smör
och ägg.
(Forte.)

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng. med intilliggande områden lika livligt önska en kontrollstation förlagd till
''kmiroUåt ^a^mar- Det uppkommer ,ju alltid onödiga fraktkostnader, örn smöret skall
gärder i sam- transporteras till Malmö. Från Kalmartrakten exporteras en stor mängd smör
band med till Tyskland. Det går ju bra mycket lättare, örn det kan skickas direkt från
export ay smör Kalmar, därest en kontrollstation anlägges där, än örn det först skall skickas
och ägg. till Malmö för att införas i kontrollstationen därstädes samt därifrån utskep (forts.

) pas till Tyskland. Jag kan därför inte anse annat än att det skulle vara för delaktigt

med en mindre station i Kalmar. För övrigt vill jag säga, att det
icke skulle skadat, örn det blivit en bättre utredning i dessa frågor, än vad som
blivit fallet före förra årets riksdagsbeslut.

Efter det uttalande, som lantbruksstyrelsen gjort, hoppas jag emellertid,
att den kommer att utreda frågan. Dä får man se, örn det inte möjligen i framtiden
kan visa sig, att det kan vara behövligt med flera kontrollstationer än i
Malmö och Göteborg. Och då hoppas jag, att även Kalmar måtte komma i
fråga.

Jag har, herr talman, icke något jakande.

Herr Strindlund: Herr talman! Då jag i jordbruksutredningen varit med
örn att tillstyrka det utarbetade förslaget till koncentrering av kontrollen av
vår smörexport, anser jag mig nu böra med några få ord uttrycka min syn på
frågan.

Det första jag då skulle vilja säga, framför allt då till mina yrkeskamrater,
är, att den uppfattning vi kommit till efter ett ganska ingående studium
av denna fråga, den ha vi vunnit fullt obundna av lokalhänsyn. Jag skulle
till mina yrkeskamrater vilja säga, att örn man tager ståndpunkt i en fråga
som denna, så skall man icke låta lokalintresset enbart vara avgörande för sitt
ställningstagande, utan man bör se längre, vidare och större pål frågan. Då
här Halmstadsintresset framfört sina speciella synpunkter, vågar jag verkligen
ifrågasätta, örn det är det rena jordbrukarintresset, som här talar. Jag
undrar, örn det inte snarare är något annat, framför allt ett statsintresse som
gjort sig gällande.

Med dessa få ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan, även
örn jag icke är fullt belåten med den motivering, som framförts. Jag anser mig
nu inte kunna göra något förslag örn ändring däri.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ IL

Justerades de vid kammarens sammanträde den 13 innevarande maj förda
protokollen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.50 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 20 maj e. in.

59 Nr 40.

Onsdagen den 20 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

, Till avgörande företogs särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av An9-Kungl. Maj :ts proposition angående huvudgrunderna för en rättegångsreform huvudQrunsamt
i anslutning därtill väckta motioner.

Genom en den 6 februari 1931 dagtecknad proposition, nr 80, vilken hän- reformvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl. Maj :t under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för samma dag lämnat
riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande departementschefen
angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande med anledning av propositionen väckta motioner:

inom första kammaren

nr 211 av herr Ekman,

nr 214 av herr Reuterskiöld m. fl.,

nr 217 av herr von Geijer m. fl.,

nr 219 av herr Mellén m. fl.,

nr 220 av herr Frändén samt

nr 227 av herr Lindhagen ävensom

inom andra kammaren

nr 359 av herrar Johansson i Krogstorp och Persson i Grytterud — i huvudsak
likalydande med motionen nr 217 i första kammaren — samt

nr 360 av herr Lindgren —- likalydande med motionen nr 214 i första kammaren.

Uti förevarande utlåtande hade särskilda utskottet, efter en inledningsvis
lämnad redogörelse för det nuvarande svenska rättegångsväsendets utveckling,

dels gjort vissa med punktenia 1—45 betecknade uttalanden angående huvudgrunderna
för en rättegångsrefonn,
dels ock hemställt,

1) att riksdagen måtte såsom eget yttrande angående de genom förevarande
proposition framlagda huvudgrunderna för en rättegångsreform åberopa vad
utskottet anfört; samt

2) att de i anledning av propositionen väckta motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under 1), icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Sr 40.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Vid utlåtandet voro fogade:

dels reservationer beträffande utskottets yttrande i allmänhet:

av herr Lindhagen, som hemställt, att riksdagen ville beträffande grunderna
för en rättegångsreform göra vissa av reservanten föreslagna uttalanden;

av herr Linder, som i väsentliga delar instämt i herr Lindhagens reservation; av

herrar Löfgren och Hedlund i Östersund; samt

av herrar Johan Bernhard Johansson och Hersson i Falla, ,

dels ock åtskilliga reservationer vid särskilda punkter i utskottets yttrande.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Lindqvist i Halmstad, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av särskilda utskottets utlåtande nr 1 tillåter jag mig föreslå, att
först föredragas utskottets under särskilda punkter i motiveringen gjorda uttalanden
och därefter utskottets hemställan, att utskottets uttalanden företagas
till behandling punktvis, att motivering icke behöver uppläsas i vidare mån, än
sådant av någon kammarens ledamot begäres, att vid behandling av den punkt,
varom först uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet,
samt att, för den händelse utskottets utlåtande i någon del återremitteras, utskottet
lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avseende å
de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar,
som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed företogos först till behandling utskottets under särskilda
punkter i motiveringen gjorda uttalanden.

Punkten 1, angående behov av en rättegångsreform.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits:

av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka
ansett, att förevarande punkt bort hava annan i reservationen angiven lydelse;

av herrar Schlyter, K. A. Wilhelm Björck, Lindqvist i Halmstad, Fast och
Andersson i Prästbol, vilka ansett, att viss del av punkten bort erhålla annan i
reservationen angiven avfattning; samt

av herr Linder.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Gärde: Herr talman,
mina damer och herrar! Det ämne, som nu är föremål för denna kammares
förhandlingar, eller frågan örn en reform av vårt rättegångsväsen, är helt visst
ett av de mest svårlösta och ingripande lagstiftningsspörsmål, som underställts
riksdagens prövning. Denna fråga har hos oss stått på dagordningen med
längre eller kortare mellanrum i omkring 120 år. Vad som i början av 1800-talet väckte densamma till liv, såväl i vårt land, som i ett flertal andra länder,
var förvisso de starka impulser, som utgingo från vissa av den s. k. upplysningstidens
samhällsfilosofer och skriftställare. Hos dessa hade de engelska
samhällsinstitutionerna tilldragit sig uppmärksamhet, och detta gällde jämväl
rättegångsväsendet. Vad som hos de engelska samhällsformerna särskilt tilltalade,
var den folkliga anknytning som utmärkte såväl engelsk lagstiftning

Onsdagen den 20 maj e. m.

61 Nr 40.

som engelsk rättsskipning. Mot dåtidens ämbetsmannadomstolar med deras
skriftliga och hemliga förfarande uppställdes som ideal det engelska rättegångsväsendet
med dess friare former och dess medverkan av lekmän särskilt
i straffrättsskipningen.

För svenska samhällsförhållanden voro dessa idéer långt ifrån främmande.
Såväl det engelska som det svenska samhällsskicket leda några av sina bästa
och starkaste traditioner tillbaka till samma ursprung. Måhända ligger också
i denna traditionernas styrka förklaringen till, att dessa reformsträvanden hos
oss länge möttes av misstro. Kommittéer och beredningar lia avlöst varandra
under årens lopp. Än sökte man ernå en total reform av vårt rättegångsväsende,
än beträdde man de partiella reformernas väg, men resultatet blev alltid
lika magert och stod i varje fall icke i rimligt förhållande till de gjorda ansträngningarna
och de omfattande utredningarna. Orsakerna till denna negativa
utgång voro givetvis flera. En har jag redan antytt, men en annan orsak,
som i hög grad medverkat, var otvivelaktigt, att man vid dessa förslag i allt
för hög grad sköt de organisatoriska förändringarna i förgrunden och därvid
lät sig ledas av utländska förebilder eller av mer eller mindre teoretiska spekulationer.

I den proposition, som nu föreligger till kammarens behandling, har man sökt
gå en annan väg. Man har där strävat efter att låta själva förfarandet, rättegångens
inre gestaltning, bli hjärtpunkten och att låta de organisatoriska förändringarna
bli beroende av deras nödvändighet för att uppbära ett reformerat
förfarande. Denna utgångspunkt synes ju också vara ganska naturlig. Organisationen
är lika litet på rättegångsväsendets område som på andra områden
sitt självändamål. Den tjänar, vad rättegången nu särskilt angår, endast som
ett underlag, en utgångspunkt, ett medel för förfarandet. Härtill komma också
praktiska skäl. Djupgående organisatoriska förändringar kräva lång tid
och äro också förenade med betydande kostnader. Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar, att utskottet på denna för hela problemställningen avgörande
punkt helt anslutit sig till departementschefens uppfattning.

Jag skall nu först med några ord beröra frågan om förfarandets gestaltning.
Förfarandets uppgift är främst att skaffa domaren ett tillförlitligt underlag
för hans sanningsprövning. Det är ju så, att i domarens verksamhet,
när han skall avgöra ett mål, ingå två akter, dels en, som hänför sig till bevisningen,
nämligen att fastslå vad som i målet är sant eller skall bilda utgångspunkten
för det rättsliga bedömandet, och dels en annan akt, nämligen att på detta
såsom tillförlitligt fastställda material tillämpa den gällande rättens regler.
Det är ganska uppenbart, att endast örn domaren erhåller fullständigt och säkert
material, han kan komma till ett riktigt resultat. För att detta syfte skall
nås måste, såsom propositionen framställt det, förfarandet byggas på grundsatsen
om rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet, och jag
-kall nu i korta drag antyda skälen, varför så måste ske.

Vid ett koncentrerat förfarande förebringas hela processmaterialet i ett sammanhang
och vinner därigenom i överskådlighet, parter och vittnen äro på en
gång tillstädes vid rätten och kunna höras mot varandra, deras uppgifter kunna
samställas och jämföras, missförstånd kunna undanrödjas och oriktiga uppgifter
kunna omedelbart vederläggas. Parternas benägenhet att förskansa sig
bakom halvsanningar och undanflykter belages dem därigenom i hög grad.
Det muntliga koncentrerade förfarandet erbjuder redan i och för sig stora
fördelar för sanningens utletande. Ett sådant förfarande blir emellertid praktiskt
taget nödvändigt, örn man vill realisera ett annat önskemål, varom i stort
sett enighet länge rått mellan lekmän och jurister, nämligen den fria bevisprövningen.
Den fria bevisprövningen innefattar i sig två moment, dels att
allt material, sorn kan tjäna till upplysning i målet, får förebringas för dona -

huvudgrunderna
för en
rältegängsreform.

(Korts.)

Nr 40.

Ang.

huvudgrunderna
för en
räitegångsref''orm.

(Forts.)

62 Onsdagen den 2i0 maj e. m.

stolen och av domstolen beaktas, och dels att domaren vid värderingen av detta
material ej är bunden av någon legal värderingsregel utan har att följa och
allenast följa sin på objektiva grunder stödda övertygelse örn vad som är sant.
En tillämpning av denna princip leder till, att de nu gällande vittnesjäven avskaffas.
Även de jäviga vittnena äro ett material, som understundom kan tillföra
domstolen värdefulla upplysningar, och vidare kan parts egen utsago tillläggas
bevisvärde. Parten kan nämligen komma med upplysningar av den
trovärdighet, att hans utsaga kan vinna tilltro. Emellertid är det tydligt, att,
därest på detta sätt vittnesjäven avskaffas och jäviga vittnen liksom även parterna
få höras, det material, som tillföres domstolen, är av synnerligen skiftande
kvalitet. En del är av högt värde, annat är mera tveksamt till sitt värde och
åter annat kan befinnas vara helt värdelöst. För att göra denna siktning av
materialet är det nödvändigt, att ökade möjligheter skapas för domstolen att
rätt uppskatta detta material, eller, för att taga en bild, förfarandet måste
verka som ett filter, varigenom grumset avskiljes, så att vattnet kan bli klart
och njutbart. Detta filter ligger i förhandlingarnas koncentration och omedelbarhet.

Till de i propositionen framlagda huvudgrunderna för förfarandet i underrätt
har utskottet i allt väsentligt anslutit sig, och de smärre jämkningar, som
av utskottet förordats, föranleda från min sida ej någon erinran. Såsom i propositionen
och av utskottet framhållits, innebära dessa huvudgrunder icke något
införande av från utlandet hämtade principer, utan äro ett återupplivande
av och en anknytning till grundsatser, varpå vårt rättegångsväsende av ålder
vilat, grundsatser, som från våra folkliga domstolar aldrig kunnat helt undanträngas.
Då man ofta hör det påståendet, att vi här söka att på svensk mark
överföra en utländsk planta, som ej tillhör vårt klimat och ej kan trivas här, är
det ej riktigt. Dessa principer örn rättegångens muntlighet och omedelbarhet
ha av ålder och man kan säga sedan hedenhös gällt i vårt land, och det är
tvärtom så, att just den skriftlighet och hemlighet, vi nu ha i vår hovrättsprocess,
äro en utländsk importvara, och att denna utländska importvara så
småningom undanträngt de inhemska grundsatser, som alltjämt dock haft fotfäste
i våra häradsrätter oell andra underdomstolar, men där kämpat en ganska
ojämn strid mot de utländska strömningar, som gjort sig gällande alltifrån
slutet av 1600-talet.

Underrättsförfarandet utgör otvivelaktigt rättegångens kärna, och detta gäller
särskilt sanningsprövningen. Vid underrätten framlägges materialet i mera
orört och ursprungligt skick. Ett troget återgivande av detta material en
andra eller tredje gång — i hovrätt eller högsta domstolen — är alltid i hög
grad osäkert. Härav följer, att tyngdpunkten i förfarandet, åtminstone i jad
avser bevisprövningen, måste förläggas till underrätten, och att. denna måste
så utrustas, att den blir fullt kompetent att handha dessa uppgifter. Ehuru
alltså, åtminstone vad bevisningen angår, huvudvikten och tyngdpunkten i förfarandet
ligga i underrätten, är det uppenbarligen ej likgiltigt, hur förfarandet
ordnas i överrättema. Därest överrättsförfarandet skulle byggas på andra
grundsatser än underrättsförfarandet, uppstå lätt konflikter mellan de olika
instanserna, och vid dessa konflikter — det ligger i sakens natur -— komma
underrätterna att draga det kortaste strået. Vad man vunnit genom införande
av muntlighet i underrätt, skulle, om skriftlighet fortfarande råder i överrätten,,
åter gå till spillo. En sådan konflikt föreligger redan nu mellan det rent skriftliga
förfarandet i överrätt och det i viss mån muntliga förfarandet i underrätt.
Och man hör det omdömet ofta uttalas, att underrätten känner folket, att
den förstår att taga hänsyn till olika personers skiftande sanningsvalör, under
det att hovrätterna äro hänvisade till att studera protokollen och papperen,
och att det därför ofta i hovrätterna blir en strängare och mera hård rättsfall -

Onsdagen den 20 maj e. m.

63 Nr 40.

lämpning än i underrätterna. Uppenbarligen skulle denna motsättning mellan
instanserna i ännu högre grad skärpas, örn man i underrätterna överhuvud taget
överginge till helt muntligt förfarande, under det att skriftlighet fortfarande
skulle råda i överrätterna. Om underrätten då dinner på vad underrätten inhämtat
direkt av parter, av vittnen, o. s. v., med bedömande av deras värde, såsom de
framträda i underrätten, och målet kommer till hovrätten, där man endast har
tillgång till protokollen, kommer kitt att inträffa en motsättning mellan de
grunder, efter vilka dessa båda instanser döma, en motsättning, som uppenbarligen
kommer att utfalla till underrätternas nackdel, därför att överrätten är en
högre instans. Detta leder i sin ordning till. att också underrätten frestas att
döma endast på protokollen för att ej få små doniar ändrade i överrätt. Ej
minst erfarenheterna från vårt eget land visa, hur farlig denna konflikt är,
och att, örn skriftligheten vinner insteg i överrätterna, den tränger ner i underrätterna.
Det är den erfarenhet vår rättegångshistoria ger oss, att den gamla
muntligheten i underrätterna undanträngts och krossats just genom den
skriftlighet, som inympats i överrätterna. Muntligheten måste därför, för att
syftet med hela rättegångsreformen ej skall förfelas, föras upp ända i instansordningens
topp. den måste bli genomgående i alla instanserna.

Ur de synpunkter, som jag nu antytt, kan jag ej undgå att känna en viss
betänksamhet mot den beskärning av muntligheten i överrättema, som av utskottet
förordats. Enligt propositionen skulle parterna som regel ha att själva
eller genom ombud framlägga sin sak i överrätten, det skulle alltså ej som nu
ske genom ämbetsmannaföredragning med ledning av protokoll och handlingar,
utan parterna skulle själva eller genom ombud komma tillstädes i överrätterna.
Utskottet har föreslagit, att detta framläggande, som skulle ske genom parterna,
skall kunna ersättas genom målets föredragning av ämbetsman, en referent.
Jag förstår väl de skäl, som föranlett utskottet att intaga denna ståndpunkt,
men jag måste framhålla, att den föreslagna anordningen kan innebära en allvarlig
fara för att skriftligheten helt vinner överhand, först i överrätt och
sedan i underrätt. Det är redan i och för sig en stor frestelse för ett ombud
att av bekvämlighetsskäl eller på grund av allt för stor arbetsbörda lita helt
och hållet till referentföredragningen och alltså underlåta att göra de insatser,
han eljest skulle varit nödsakad att göra, att sätta sig grundligt in i målet
och framföra det inför domstolen. Hela det muntliga förfarandet kan därigenom
komma att nedsjunka till en tom form. Skulle detta bli händelsen, kan
parternas skyldighet att inställa sig i hovrätt snart framstå såsom meningslös.
Har skriftligheten på detta sätt inträngt i överrätten, kommer den också — lika
säkert som ett brev på posten — att intränga i underrätten. För att förebygga
en sådan utveckling synes det mig nödvändigt att strängt fasthålla vid kravet
på parternas inställelseplikt vid huvudförhandlingen också i överrätten. Vidare
måste, örn nu övervägande praktiska synpunkter anses tala för denna referentföredragning,
denna i alla händelser så anordnas, att den icke skjuter parternas
eget deltagande i skuggan utan tvärtom sporrar part till sådant deltagande,
ja rent av nödvändiggör detsamma. Att träffa de närmare anordningarna
i detta fall är uppenbarligen ingen lätt sak, och utskottet har heller icke gett
sig in på den frågan. Vid det fortsatta arbetet böra dessa spörsmål bli föremål
för ingående övervägande.

Den av utskottet förordade beskärningen av muntligheten i överrätterna
sammanhänger med en annan fråga, nämligen den örn villkor för behörighet
som ombud i överrätterna. Enligt propositionen skulle ombud i överrätt alltid
vara rät t sbilda 1. något som däremot icke skulle gälla beträffande ombud
i underrå!lema, Utskottet föreslår nu, alt jämväl som ombud i överrätt må
användas icke rättsbildad person. Också på denna punkt förstår jag väl. att,
såsom förhållandena i vårt land nu en gång äro, ganska avsevärda praktiska

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsr
ef orm.
(Forts.)

Nr 40. 64

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng. olägenheter äro förknippade med propositionens ståndpunkt. Men om jag skulle
huvudgrun- f]öma av min egen erfarenhet som domare, måste jag säga, att, bortsett från
rättegångs- viss3- undantagsfall, användandet av dessa icke rättsbildade ombud i överrätreform.
terna knappast varit till båtnad för den rättssökande allmänheten. I varje fall
(Forts.) synes mig utskottet här ha gått längre än som varit erforderligt och av förhållandena
påkallat. Hänsynen till parten synes icke kräva mer än att det av
honom i underrätten använda ombudet får begagnas också i överrätten, då saken
dit fullföljes; däremot icke att ett ombud, som ej är rättsbildat, skall kunna
nyantagas utan att förut begagnats i underrätten och alltså kunna komma in i
processen utan att ha deltagit i densamma uti underrätten. På denna punkt har
avgivits en reservation av herr Bissmark m. fl., och mina sympatier gå i riktning
mot denna reservation.

Jag övergår härefter till domstolsorganisationen. Såsom av mig redan framhållits,
böra ändringar i organisationen endast tillgripas i den mån de äro nödvändiga
för att uppbära det koncentrerade muntliga förfarandet. Denna uppfattning
har också till min glädje av utskottet så gott som enhälligt biträtts.
Det är endast på en punkt jag här skall upptaga en polemik med utskottet, och
det är i fråga örn lekmännens medverkan i rättsskipningen. Propositionens
ståndpunkt till lekmannadeltagandet är i huvudsak följande: I häradsrätterna
skulle i stort sett såsom nu nämnd medverka. Nämndens inflytande har emellertid
vidgats. Nu fordras ju för att nämndens röst skall gälla gent emot
domarens, att nämnden är enhällig i sitt votum. I propositionen föreslås, att
av åtta nämndemän sex skola kunna överrösta domaren. Om alitsa sex nämndemän
äro ense mot domaren och de övriga två, skall dessa sex nämndemäns
votum bli häradsrättens dom. Propositionen ansluter sig på denna punkt
till en uppfattning, som redan för trettio år sedan uttalades i denna kammare
och starkt hävdades icke minst från lantmannarepresentantemas sida, nämligen
att 3A majoritet inom nämnden skulle vara nog för att nämndens röst skulle

gälla. _ .... , . ,

Vidare har i propositionen föreslagits införandet av nämnd också i rådhusrätt
och hovrätt, där som bekant nämndemän nu icke medverka. Nämnd skulle
i dessa domstolar deltaga allenast vid behandlingen av grövre brottmål. Utskottets
majoritet har här gått in för ett bibehållande av den bestående ordningen.
Nämnd skulle givetvis fortfara att finnas i häradsrätt, men enhällighet
skulle fordras, för att nämndens röst skulle gälla. I rådhusrätt och hovrätt
skulle nämnd icke medverka i något fall. .

Uppenbarligen är frågan örn lekmännens deltagande i rättsskipningen icke
enbart eller ens huvudsakligen en juridisk-teknisk fråga. Ur lagstiftnmgssynpunkt
erbjuder det ingen svårighet att bereda plats vare sig för det ena eller
det andra systemet. Men frågan har enligt min mening en långt djupare ^och
vidare innebörd än vad den tekniska sidan enbart betingar. Pör mig blir frågeställningen
i främsta rummet den: Vilken betydelse har den folkliga anknytningen
för rättsordningens vidmakthållande och stärkande överhuvud taget.
Rättsordningens bestånd i ett samhälle är ytterst beroende av dess medlemmars
medborgaranda, deras sunda och vakna rättsmedvetande. Lagarnas styrkande
och upprätthållande måste i sista hand vila pa samhällsmedlemmarna, själva.
Ur denna synpunkt kan man säga, att varje samhälle har den rättsordning, det
förtjänar. För inskärpandet av rättsordningen och dess krav synes mig intet
vara av större betydelse än att folkets representanter kallas att deltaga ej blott
i lagstiftningen utan också i rättsskipningen. Vad lagstiftningen angår star ju
därom icke någon strid. Men betydelsen av att representanter för den folkliga
rättsåskådningen deltaga i rättsskipningen och där kunna framföra sina synpunkter
är, synes det mig, ej mindre. Det är i rättstillämpningen i de konkreta
fallen, som lagarna och rätten skola föras ut i livet, och det satt och de

Onsdagen den 20 maj e. m. 65

förmer varunder detta sker är av största betydelse för allmänhetens uppfattning
örn lagarnas rättvisa oell dess förtroende för rättsordningen. Vid 1902
års riksdag uttalades vid behandlingen av frågan örn nämndens rösträtt av en
lantmannarepresentant i denna kammare, herr Jansson i Djursätra, ungefär enahanda
mening som den, varåt jag nu givit uttryck. Herr Jansson tillhörde
ju, som kanske flera medlemmar av denna kammare erinra sig, lantmannapartiet,
och var känd som en synnerligen moderat man. Han yttrade, och i hans yttrande
instämde en stor del lantmannapartister, ungefär följande: »När det gäller
lagstiftningen i vårt land, då kunna vi lantmän sitta här i riksdagen i dess
andra kammare, vi få då även bli delegerade i lagutskottet, och det kan sålunda
åt oss anförtros att stifta lagar.» Inom parentes kan jag nämna, att herr
Jansson i Djursätra vid 1902 års riksdag var ledamot av lagutskottet. Och
han fortsatte:. »Men då det gäller att tillämpa dessa lagar, som vi själva varit
med arn att stifta, då är man mycket rädd för att släppa in oss. Jag kan nu
icke förstå, att detta motstånd är rättvist eller lämpligt, och det ingiver åtminstone,
föga förtroende, då det gäller samarbete mellan oss lekmän och våra
lärda jurister». Jag vill i detta sammanhang bara fastställa, att andra kammaren
från år 1902 i långt högre grad behjärtade vikten av lekmännens deltagande
i rättsskipningen än det särskilda utskottet från 1931.

Jag skall, nu icke ingå på de särskilda skäl, som kunna anföras för eller
emot att utvidga lekmannainflytandet vid våra domstolar -—• jag vill här endast
framhålla, att det väl knappast torde finnas något europeiskt land, där lekmännen
— såsom skulle bli fallet vid våra rådhusrätter, därest utskottets förslag
går igenom — äro helt utestängda från varje deltagande till och med i
fråga örn de grövre brottmålen. Jag vill i detta sammanhang erinra därom,
att enligt såväl propositionen som utskottsutlåtandet skulle rådhusrätterna
bestå av tre lagfarna ledamöter och alltså icke den möjlighet finnas, som nu
existerar, och som i vissa rådhusrätter är regel, att rådmännen äro lekmän. Så
mycket nödvändigare blir det då, att lekmannasynpunkterna erhålla uttryck
på något annat sätt, och jag har därför föreslagit inrättandet av nämnd också
vad rådhusrätterna angår i de grövre brottmålen. I samma riktning uttala sig
också åtskilliga reservanter i utskottet uti en reservation, som avgivits av herr
Schlyter m. fl.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid; det är endast några ord jag
har att tillägga. Såsom torde framgå av vad jag redan anfört, har utskottet i
allt väsentligt anslutit sig till de av departementschefen framställda huvudgrunderna
för reformen. Det är med glädje och verklig tillfredsställelse jag
.konstaterat, att frågan örn vår rättegångsreform genom utskottets utlåtande
forts.ett stort och betydelsefullt steg närmare sin lösning. Det är ju icke min
uppgift att ge något betyg åt utskottets arbete, och jag hoppas, att kammaren
icke på denna punkt missförstår mig, då jag som min mening uttalar, att utskottet
gått till jsin uppgift med allvarlig strävan att nå ett positivt resultat,
och att fritt från alla ovidkommande hänsyn sakligt och förutsättningslöst
pröva de framlagda förslagen. Härmed har förvisso en fast grund lagts för
det fortsatta lagstiftningsarbetet, och jag slutar med att uttala den förhoppningen,
att den tid icke skall vara alltför avlägsen, då denna reform kan föras
ut i livet till gagn för vår rättsordning och därmed för hela vårt folk.

Herr Christenson: Herr talman! Då jag har deltagit i särskilda utskottets
behandling av detta ärende och jag icke i alla avseenden har kunnat biträda
utskottets förslag utan jämte några andra ledamöter i utskottet avgivit reservation
på vissa punkter, skall jag nu be att få litet närmare motivera mitt
ställningstagande till denna fråga.

Andru kammarens protokoll 1931. Nr hO. 5

Nr tO.

Anti.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Nr 40. C 6

Onsdagen, den 20 maj e. m.

Äng. Här har av Kungl. Maj :t begärts riksdagens yttrande över grundlinjerna

huvudgrun- en rättegångsreform. Det är ju i och för sig naturligt, att, då det gäller
^rättegång™ en stor och viktig lagstiftningsfråga som denna, Kungl. Majit först vill

reform. draga upp grundlinjerna och höra riksdagens mening om dem. Men å andra
(Forts.) sidan medför ju detta förfarande vissa svårigheter, när det gäller att bedöma
ett förslag, då man icke känner till, hur det kan komma att närmare utformas.
Det är också mycket svårt att bedöma de kostnader, som kunna uppkomma i
och med reformens genomförande. Att de komma att bli avsevärt högre för
såväl staten som för de enskilda än vad nu gällande regler medföra, är jag åtminstone
övertygad örn.

Vad man först fäster sig vid, när man tar del av propositionen, är, att den
berör huvudsakligen själva rättegångsförfarandet men lämnar organisationen i
väsentliga delar orubbad. Herr justitieministern framhåller, att på frågan, huruvida
den nuvarande domstolsorganisationen är skickad att uppbära det föreslagna
nya muntliga, koncentrerade förfarandet, synes svaret ej behöva bli alltför
ogynnsamt. Detta uttalande står i viss motsättning till vad 1924 års justitieminister
anförde, då ett ärende här förelåg rörande indragning av jurisdiktionen
för vissa städer. Han yttrade då, att med en verklig processreform
vore väsentliga förändringar av vår nuvarande domstolsorganisation ovillkorligt
förenade. Skulle det nu vara så, att man först går att införa ett i hög grad
förändrat förfarande, och man sedan finner, att detta förfarande kommer att
kräva en fullständig förändring av domstolsorganisationen, ja då är det ju
möjligt, att man kan ställa sig något betänksam. I varje fall är det nödvändigt,
såsom ju också utskottet tänkt sig, att riksdagen vid avgivandet av sitt
yttrande förbehåller sig att fullt förutsättningslöst få pröva de utarbetade
förslag, som senare kunna komma att framläggas beträffande denna processreform.

Det föreliggande förslaget är utan tvivel i åtskilliga avseenden förtjänstfullt,
och justitieministern är värd allt erkännande för flera goda och lämpliga reformuppslag,
ägnade att undanröja befintliga brister i vårt rättegångsväsende.
Men enligt min mening äro dessa brister icke sådana, att de kräva en fullständig
ombildning av vårt nuvarande rättegångssystern.

Herr statsrådet erinrade örn, att detta reformarbete nu pågått i 120 år. Ja,
kan icke just detta förhållande giva anledning till en viss reflexion? Kan man
icke säga, att örn det verkligen hade funnits en allmän uppfattning om nödvändigheten
av en reform från grunden, ett krav på en sådan säkerligen skulle
lia trängt sig fram långt före detta? Och huru skulle det varit möjligt, att man
kunnat hysa ett så stort och allmänt förtroende för vära domstolar och för deras
verksamhet, som nu är fallet, om man ej ansett, att den grund, varpå vårt
rättegångsväsen vilar, är sund och riktig? Jag tror, att åtminstone gemene
man har ganska svårt att förstå, att en fullständig omstöpning av vårt rättegångsväsen
skall vara nödvändig. Nödvändigheten därav står nog klar endast
för vissa mera exklusiva juristkretsar och för våra advokater.

Att det finns brister i det nuvarande systemet är ostridigt, och det erkännes
också av alla. Bland sådana brister pekar man alldeles särskilt på långsamheten
i förfarandet och på det uppskovsväsende, som alltmera vunnit insteg.
Jag tror emellertid, att orsaken härtill mångå gånger är den, att parterna
och deras ombud icke allvarligt bemöda sig örn att föra fram sin sak till ett
skyndsamt avgörande. I det hänseendet tror jag, att det vore av stor betydelse
att sätta kraftigare medel i handen på domaren att tvinga fram en skyndsammare
utredning från parters och ombuds sida. Och örn man, såsom nu
föreslagits, inför fri bevisprövning, en reform av allra största värde, har man
ju däri ett mycket starkt vapen mot en part, som eventuellt tredskas och icke
vill sköta sin sak med erforderlig skyndsamhet. Dylikt kommer givetvis att

Onsdagen den 20 maj e. m. 57

vara till nackdel för honom vid målets avgörande. Det är också alldeles riktigt
att det för närvarande många gånger råder bristande koncentration och
el} /r-6 c^lyckligt stark processledning. Likaså är det sant, att muntligheten
vid förfarandet ej har nog utrymme utan att skriftligheten kanske i vissa
avseenden tagit överhand. Vidare har man anmärkt på nu gällande bevisregler,
på° åklagarväsendet och på åtskilligt annat. Lagrådet har, enligt vad som
iramgar av utskottets utlåtande, givit en nästan skrämmande bild av det nuvarande
förfarandet. Jag tror nog, att det ibland kan gå till på det sätt, lagrådet
beskriver, men jag ifrågasätter, huruvida detta kan sägas vara fallet
1 regel. Ty örn så vöre, skulle väl ändå långsamheten vid underrätterna vara
högst betydligt mycket större än den i verkligheten är. De i processkommissionens
betänkande intagna, statistiska uppgifterna utvisa, att det icke dröjer
så förfärligt lång tid, innan malen vid underrätterna avgöras. Den statistik
jag åsyftar är uppgjord år 1918 och är ju sålunda av ganska gammalt
datum, men jag är övertygad örn, att det särskilt på de senaste åren blivit
battr-e 1 detta avseende, än det var år 1918. Siffrorna från nämnda år visa
emellertid, att av tvistiga civilmål ■— alltså icke växelmål, tredskodomsmål
eller omedelbart medgivna mai utan mal som äro tvistiga 1 verklig mening -—
hade avgjorts: inom tre månader vid häradsrätterna 38.4 % och vid rådhusrätterna
56.6 %, inom sex månader vid häradsrätterna 60.2 % och vid rådhusrätterna
79.7 % samt inom nio månader vid häradsrätterna 78.6 % och vid rådhusrätterna
92.5 %. Detta visar ju. att vid underrätterna och särskilt vid rådhusrätterna
långsamheten icke är sa överväldigande, som man vill göra gällande.
I hovrätterna har det ju dock varit annorlunda. Förfarandet där har tidigare
utmärkts av en mycket stor långsamhet — det stora flertalet mål har
tagit i anspråk en tid av ett a ett och ett halvt år -— men under de senaste
arén, sedan man fatt möjlighet att avarbeta befintlig balans, har i hovrätterna
inträtt en mycket stark förbättring i förevarande avseende.

Vidare Ilar man bland bristerna talat om vikariatsystemets olägenhet. Det
är otvivelaktigt, att olägenheter ibland uppstått genom att unga domare, som
icke äro tillräckligt erfarna, satts till ansvarsfulla uppgifter. Jag tror’dock
knappast, att man kan säga, att systemet åstadkommit så stor skada. Man
marite ju också besinna, att det är av stor betydelse, att den unge juristen
icke alltför sent släppes fram till att pröva på ansvarsfulla och mera självständiga
uppgifter. Om man överhuvud taget skall fästa något avseende vid
procenttalet av underrättsdomar, ändrade av överrättema, visa de statistiska
uppgifterna från exempelvis år 1924, att ändringsprocenten för mål från häradsrätter,
. där ordinarie domare suttit ordförande, var 39.8 medan den för

mål, där vice häradshövding suttit ordförande, var 36.9 — sålunda lägre _

och för mål med annan vikarierande domare som ordförande, d. v. s. i regel
unga notarier, som kanske suttit sina första ting, 38.6 — liven detta sista procenttal
alltså lägre än ändringprocenten för mål avgjorda under ordförandeskap
av ordinarie häradshövding. I detta sammanhang kan jag nämna, att för
samma år ändringsprocenten för mål vid rådhusrätter med mer än en lagfaren
ledamot var endast 30.3, salunda nära 10 % lägre än ändringsprocenten för
häradsrätter med ordinarie domare som ordförande.

.Jag har förut framhållit den stora betydelse olt införande av fri bevisprövning
med boittagande av vittnesjåven skulle ha. Det är av synnerligen stor
vikt att man kan fa fram sanningen i ett mål, och de föreslagna åtgärderna
skulle helt säkert befordra ett dylikt ändamål. Vidare hälsar jag med tillfredsställelse
förslaget om införande av editionsplikt, regler angående sakkunniga
m. m.

Åklagarväsendet har blivit i hög grad kritiserat. Jag tror dock, att man
kan Säga, att åklagarkåren är bättre än sitt rykte. Åklagarna ha nu många

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsr
ef orm.
(Forts.)

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forte.)

gg Onsdagen den 20 maj e. m.

gånger en ganska bristfällig utbildning, och det får därför icke ställas alltför
stora krav på deras förmåga. Naturligtvis är det synnerligen önskligt, att man
kan med reformen få fram en betydligt bättre utbildad åklagarkår, men detta
blir en mycket dyrbar historia. Det framgår av propositionen,°att en väsentlig
del av kostnaderna för reformen beräknas komma att falla på denna sida av
rättegångsväsendet. _ o o

Mot alla de brister, som vårt rättegångsväsende anses lida av, står da åtminstone
en förtjänst, den nämligen, att det är billigt. Det torde väl knappast
vara något land, som Ilar så billiga rättegångskostnader som yi.

Det är givet, att åtgärder böra vidtagas för att avhjälpa de befintliga bristerna,
men de botemedel, som här föreslås, gå enligt min uppfattning längre än
som är nödigt och nyttigt. Jag är av den meningen, att man bör bibehålla det
nuvarande systemets huvudgrunder, och att man bör genom partiella reformer
avhjälpa de brister som förefinnas.

Kärnpunkten i det föreliggande förslaget avser införandet av ett koncentrerat,
muntligt förfarande. Jag har förut påpekat, att muntligheten nu har ett
alltför litet utrymme, och att åt densamma bör givas större plats. Men muntligheten
får icke vara självändamål utan ett medel att komma fram till
bättre förfarande och man får ej för muntligheten uppoffra de stora fördelar
användande av skrift kan erbjuda. Pa vissa hall sätter nian emellertid^ muntligheten
så i högsätet, att man för den sakens skull icke tager erforderlig hänsyn
till andra viktiga synpunkter. Så t. ex. yttrar processkommissionen, som
vill ha protokollet inskränkt till ett minimum, att ett fullständigare protokoll
skulle kunna »innebära en fara för muntlighetens upprätthållande». Döt är
muntligheten, som är A. och 0 och för denna får allt annat vika. Muntligheten
medför ju omedelbara, friska och levande intryck, menar man, och detta kan ju
vara riktigt. Det föreslagna muntliga, koncentrerade förfarandet går ut på,
att domstolen vid ett tillfälle skall få in hela processmaterialet i ett mål, höra
parter och vittnen mot varandra o. s. v. och utan tvivel kan detta innebära stora
fördelar. Men å andra sidan måste man tänka på, att det intryck, som man får
vid en muntlig handläggning, snart förflyktigas. Efter en eller annan dag
kanske redan åtskilligt av vad man tagit intryck av är borta ur medvetandet,
ty det har kommit annat emellan. I ett stort och vidlyftigt mål, där huvudförhandlingen
kanske pågått flera dagar, kommer det att erbjuda oerhörda
svårigheter för domaren att sammanhålla det hela. Även kan det ibland vara
omöjligt att till ett tillfälle fa in hela materialet och fa malet. färdigt för avgörande.
Ett vittne lämnar t. ex. en uppgift, som motparten icke haft någon
kännedom örn och som han önskar och tror sig kunna motbevisa. Han nödgas
dä begära uppskov, fastän detta icke var tänkt från början utan avsikten varit
att målet skulle slutbehandlas. Då kommer domstolen i en kinkig situation.
Å ena sidan kunna finnas starka skäl, som tala för uppskov, för att lämna
parten tillfälle till motbevisning, men å andra sidan kommer ett uppskov pa
kanske ett par veckor att medföra, att det intryck, som erhållits vid huvudförhandlingen,
icke står kvar. Har man då icke fullständiga protokoll att gå,
till för att se vad som förekommit, kan avgörandet komma att erbjuda svårigheter.
En viss frestelse kan därför uppkomma för domstolen att icke fästa
sig vid partens måhända rimliga begäran örn uppskov utan genast avkunna
dom i målet, medan intrycket är friskt och levande. Eller huru skall det gå,
örn enaparten eller ett vittne uteblivit vid huvudförhandlingen? Kravet på muntlighet
medför då att huvudförhandlingen mställes. Skall man alitsa göra detta
och låta alla tillstädeskomna, däribland kanske en mängd vittnen, gå hem igen
och komma tillbaka en annan gång? Ja, detta kräver muntligheten och om
efter verkställd huvudförhandling uppskov skulle bil erforderligt, vilket nog
ej allt för sällan kommer att bli fallet, då fordrar muntligheten, att hela for -

Onsdagen den 20 maj e. m.

Nr 40

farandet upprepas nästa gång. Dessa muntlighetens konsekvenser synas mig i
högsta grad otillfredsställande.

Muntligheten ställer mycket stora krav på parterna och torde tvinga dem
att använda rättsbildade ombud. Visserligen uppställes någon fordran i det
avseendet icke enligt förslaget — parterna ha ju rätt att såväl föra sin talan
själva genom alla instanser som att åtminstone i underrätten använda icke
rättsbildat ombud — men i verkligheten blir det väl icke många, som våga sig
på något sådant. Är det fråga om ett mera omfattande mål, bli parterna i
varje fall tvungna att vända sig till rättsbildade ombud. Det är ju möjligt, att
ingen skada i och för sig därmed är skedd, men det är ju uppenbart, att parterna
härigenom komma att tillskyndas väsentligt ökade kostnader.

Nu säger herr statsrådet, att han för denna reform kan åberopa en gammal
inhemsk tradition. Ja, den traditionen går icke bara 200 år utan 300 år tillbaka
i tiden. Jag har här i min hand en tryckt skrift, som innehåller några
utdrag ur domböcker från Södertälje stad från åren 1638 och 1639. Det refereras
där åtskilliga mål, som äro ganska intressanta att taga del av. Det förekommer
där dels omfattande brottmål och dels ett par rätt krångliga civilmål.
Huru gick det till då på den tiden? Jo, parterna kommo tillstädes, vittnen
hördes, det lämnades in skrifter, som togos in i protokollet, vad parterna anförde
upptogs rätt fullständigt i protokollet och åtskilliga uppskov meddelades —
alltså precis som nu. När man sålunda vill komma tillbaka till den rena muntligheten
får man gå mycket, mycket långt tillbaka i tiden, och det är väl ändå
rätt ovanligt att, när man vill genomföra en reform, åberopa förhållanden från
en så avlägsen tid. För övrigt ligger det väl till på det sättet, att örn det
för mer än 300 år sedan icke förekom så mycket skriftlighet i rättegångarna,
så berodde detta väl helt enkelt på att folk i allmänhet icke kunde vare sig läsa
eller skriva.

Förslaget innehåller vidare, att man skall uppdela förfarandet i en förberedelse
och en huvudförhandling. Vid förberedelsen skola parterna växla sina
skrifter eller muntligen anföra sina synpunkter, framföra sina skäl och åberopa
vad de vilja komma med i vittnesväg o. s. v. Detta skall då i regel undanstökas
inför domstolens ordförande. Sedan kommer huvudförhandlingen, då man skall
få in hela materialet och omedelbart skrida till avgörande. Ett sådant förfarande
kan givetvis vara lämpligt i åtskilliga fall, men jag är övertygad örn,
att det många gånger icke är genomförbart — jag tänker särskilt på det omedelbara
avgörandet — örn man icke därmed skall äventyra rättssäkerheten och
riskera förhastade domar. Det måste nog ibland bli uppskov, ehuru man icke
önskar det, och även om man nu försäkrar, att det icke skall behöva förekomma.
För min del har jag ingenting emot att man uppdelar förfarandet i en förberedelse
och en huvudförhandling. Yad däremot förslaget innehåller örn att förberedelsen
skall vara obligatorisk, kan jag icke gå med på. I många fall är
säkerligen en förberedelse onödig, då målet är av en så enkel beskaffenhet att
det omedelbart skulle kunna bli föremål för huvudförhandling. Mot förslaget
örn att förberedelsen skall vara obligatorisk uttalar sig även vår framstående
processlärde, professor Kallenberg. Det torde böra ankomma på domaren att
avgöra, huruvida uppdelning av förfarandet på detta sätt skall ske eller ej.

Beträffande förberedelse och huvudförhandling föreslås nu, att ingenting, som
icke är förebragt vid huvudförhandlingen, får lilggas till grund för domen. Det
är mycket sannolikt, att i de flesta fall komma parterna att vid huvudförhandlingen
i sitt eget intresse åberopa allt vad de finna vara av betydelse i saken,
men det kan ju dock inträffa, alt något kan bli glömt, och att det kan undgå
ordlörandens uppmärksamhet. Förfarandet med huvudförhandling kommer ju
ali ställa ytterligt stora anspråk på domaren, så att det är ju icke alls uteslutet,
att, det icke någon gång kan bli ett förbiseende. Jag tycker då, att det är litet

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegång 8-r ef orm.
(Forts.)

Nr 40.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegång sr
ef orm.
(Korts.)

70 Onsdagen den 20 maj e. m.

orimligt, att icke domstolen skall få taga hänsyn till en sådan uteglömd omständighet.
Svea hovrätt har också ställt sig på den linjen, att hela processmaterialet,
allt, som är infört i rättegången, skall få beaktas vid domen. I ett stort
och vidlyftigt mål, där det är mycket att hålla reda på och där förhandlingarna
hålla på kanske både en och två eller flera dagar, är det kanske icke möjligt för
domaren att komma ihåg allt vad parterna ha anfört, i den mån detta icke blivit
antecknat i protokollet. Det kan ju då hända, att domaren, som från förberedelsen
kommer ihåg, att någon viktigare omständighet varit på tal, har den
uppfattningen, att detta också dragits fram vid huvudförhandlingen, och avkunnar
sin dom med avseende fäst vid detta. Så kan det visa sig, att det var
ett misstag av domaren. Det har varit närvarande personer vid huvudförhandlingen,
som kunna intyga, att denna omständighet aldrig framförts av parten.
Jag tycker, att det är en ganska otrevlig historia, örn det blir tvist örn en sådan
sak. Jag kan för min del icke finna, att det medför någon som helst olägenhet,
örn man verkligen låter hela processmaterialet få läggas till grund för domen.
Örn det skulle vara så, att någon omständighet av betydelse blivit förbigången,
kan ju domaren lämpligen underrätta nämnden om den saken, innan man skrider
till dom, men att så absolut fasthålla vid att ingenting, som icke har framförts
vid huvudförhandlingen, skall få beaktas, tycker jag är att gå alldeles för
långt.

Det är också en annan punkt, där jag icke heller har kunnat biträda förslaget,
och det är i vad gäller protokollet.. Protokollet skall efter min uppfattning ge
en riktig bild av vad som har förekommit och en så fullständig bild som möjligt.
Det är ju just det, som man nu klandrar, att protokollen ha varit ofullständiga
och bristfälliga på den grund, att de satts upp alltför lång tid efter
rättegångstillfället, och att de kanske vilat på ofullständiga anteckningar. På
sätt som vi anfört i vår reservation kan detta emellertid mycket lätt ordnas därigenom,
att redan vid själva förhandlingen ett vittnesmål uppläses omedelbart
efter antecknandet och bekräftas av vittnet, som därvid får tillfälle att göra
sina tillägg och erinringar. Likaså kunna de anföranden av parterna, som skola
protokollföras, genast läsas upp. Det sker nog redan nu vid åtskilliga domstolar,
att domaren dikterar vad som bör antecknas till protokollet även av det,
som parterna anföra.

Utskottet har anslutit sig till den tanken, att man skulle omedelbart justera
protokollet och avfatta det i slutlig form redan vid huvudförhandlingen. Det
tycker jag för min del skulle vara ganska olämpligt, därför att det skulle ju på
ett obehörigt sätt inkräkta på protokollförarens tid. Han måste ju med uppmärksamhet
följa målet hela tiden, och han kan väl icke gärna få tillfälle till
någon paus, under vilken han kan slutligen avfatta protokollet. Man kan ju
tänka sig ett stenografiskt antecknande av allt vad som förekommit. Även om
detta kan vara lämpligt, torde dock ej dessa anteckningar direkt kunna utgöra
protokollet. Protokollet bör i sin slutliga form uppsättas efter huvudförhandlingen
men inom mycket kort tid därefter. Frågan örn protokollet är utomordentligt
viktig och det är av synnerligen stor betyrelse, att det blir tillräckligt
fullständigt, i synnerhet som ju även enligt förslaget åtskilliga mål skola kunna
avgöras av hovrätten utan muntliga förhandlingar, och där hovrätten således
icke har något annat att gå efter än protokollet.

Jag tänker i detta sammanhang också på den för oss jurister så värdefulla
tidskriften Nytt juridiskt arkiv, som vi ofta ha anledning att studera, icke
minst när vi skola gå att skriva utslag och domar. Örn man läser denna tidskrift,
finner man, att där ofta finnas mycket utförliga redogörelser för vad
parterna ha anfört och icke minst deras rättsdeduktioner, som enligt herr statsrådets
mening absolut icke skulle få medtagas i protokollet. Följden av att man
utesluter detta ur protokollet, blir ju den, alf denna tidskrift, som icke har nå -

Onsdagen den 30 maj e. m. 71

gon annan källa än protokollen, sålunda icke kan taga med åtskilligt, som kanske
skulle vara av vikt att veta för att kunna bedöma målet.

Vidare infordras ju otta läkareutlåtanden för att konstatera en persons sinnesbeskaffenhet,
eller då det är fråga om internering eller om att insätta en person
på uppfostringsanstalt. I sådana fall är det av vikt, att ett fullständigt protokoll
kan överlämnas till vederbörande myndighet.

Vad sedan beträffar domen, menar jag, att man bör särskilt understryka,
att domstolen beredes erforderlig tid för övervägande av saken. Det blir naturligtvis
många gånger litet svårt, då man ju vill döma medan intrycket
är friskt och levande, men det kan ju icke hjälpas, att det för rättssäkerheten
är absolut nödvändigt, att man icke dömer, förrän man är fullt på det
klara med saken. Det kan ju också hända, att det vid huvudförhandlingen
kommit fram omständigheter, som måste närmare undersökas. Det kan ha
åberopats prejudikat, som man vill taga del av o. s. v. Till sådant måste
man naturligtvis ha erforderligt rådrum, men då blir givetvis, såvida något
uppskov erfordras, muntligheten lidande.

Beträffande förfarandet i hovrätten, så ha jag och mina medreservanter
den meningen, att man icke skall införa muntlig förhandling i hovrätten i
så stor utsträckning, som utskottet föreslår. Det kommer utan tvivel att
medföra synnerligen starkt ökade kostnader för parterna, om man skall mera
regelmässigt, ha muntlig förhandling i hovrätten. Jag har icke heller hört,
att man hittills haft anledning till anmärkning mot det sätt, varpå hovrätten
fullgjort sin dömande skyldighet, på de — ofta bristfälliga — protokoll,
som funnits; men örn man gör protokollen bättre och fullständigare, så blir
ju förutsättningarna för hovrätten att döma ändå bättre. Det är ju också
vår mening, som vi här ha sagt. att, för den händelse hovrätten skulle, på
grund av parts begäran eller eljest, finna nödigt att anordna muntlig förhandling,
bör det också ske. Det har ju från vissa håll framhållits, att man
i. sa fall bör återförvisa målet, men det tycker jag skulle vara mindre lämpligt.
I sådana fall, där verkligen muntlig förhandling erfordras, bör hovrätten
givetvis tillmötesgå den part, som begär det, eller, örn icke någon
av parterna yrkat muntlig förhandling, själv låta förordna därom.

Vad angår högsta domstolen, ha vi ju den uppfattningen, att det förfarande,
som där. nu äger rum, icke motiverar någon förändring. Skulle
man. införa muntligt förfarande även i högsta domstolen, så tror jag, att
det icke skulle vara ägnat att befordra snabbheten i avgörandet, men i stället
kanske komma a.tt inverka rätt så menligt på domstolens arbete. Därjämte
skulle det säkerligen medföra i hög grad ökade kostnader för parterna.

Vidare, har man nu föreslagit en alldeles ny anordning, som kallas för
hovrättsting, d. v. s. hovrätten skall kunna ge sig ut på resor för att avgöra
målen ute i orterna. Det kan ju hända, att man därvid närmast tänkt
på brottmål, men av propositionen att döma är det icke uteslutet, att detta
skulle kunna ske även, när det är fråga örn civilmål. Det är väl alldeles
otvivelaktigt, att ett sadant förfarande skulle i hög grad inverka förryckande
på hovrättens arbete. Det skulle väl i regel gå åt två resdagar och dessutom
en eller flera förrättningsdagar. Skulle en hel division ge sig ut på
en sådan resa, och hovrätten icke har mer än två divisioner, måste hovrättens
arbete ovillkorligen bli betydligt lidande därpå. Det är också alldeles uppenbart,
att införande av hovrättsting skulle komma att medföra ganska betydande
kostnader. Skulle, den mening, som vi företräda, att skriftligheten i
hovrätten skulle kunna tillåtas i större utsträckning än vad förslaget avser,
vinna beaktande, blir det ju ändå mera överflödigt att införa denna nya anordning.

Sedan kommer jag till förslaget angående städernas jurisdiktion. Det före -

ts-r 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegånggr
eförm.
(Forts.)

Sr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rjjttegångsr
eforin.
(Forts.)

72 Onsdagen den 20 maj e. m.

slas nu, att städer, som icke lia tre lagfarna ledamöter, skulle få sin jurisdiktion
indragen. Det är ju icke meningen, att detta skall ske på en gång
utan successivt, men kammaren måste i alla fall nu taga ställning till, huruvida
det kail anses lämpligt och riktigt att verkställa en sådan indragning.
Jag har den uppfattningen, att det icke kan vara nödvändigt att indraga
jurisdiktionen för städerna, i den mycket stora omfattning, som här är föreslaget.
Det gäller ju mellan 50 och 60 städer. Jag är övertygad om, att
många av dessa städer bedrivit sin rättsvård på ett sätt, som är fullt jämförligt
med många lantdomstolars. Jag angav nyss här en statistik, som
visade, att städer med mer än en lagfaren ledamot hade en ändringsprocent,
som var väsentligt mindre än ändringsprocenten från vederbörande domsagor
under samma år. Det tyder ju icke på att det är så illa ställt med en hel
del av dessa städer, åtminstone icke med dem, som ha mer än en lagfaren
ledamot. Jag tror emellertid, att det också bland de städer, som endast ha
en lagfaren ledamot, finnas de, där man har så mycket att göra och där man
har en så duktig borgmästare, att det icke finns någon anledning att verkställa
en indragning av jurisdiktionen.

Man anför egentligen tvenne skäl för att draga in jurisdiktionen för vissa
städer. Det ena skälet är, att man icke kan få tillräckligt kvalificerade personer
till domare, framför allt icke i de mindre städerna. I detta avseende
ber jag emellertid få erinra, att enligt det förslag, som nu föreligger angående
tillsättande av stadsdomare och som utskottet anslutit sig till, får
man stark garanti för erhållande av fullt kvalificerade stadsdomare. Den
stad, som vill behålla sin jurisdiktion, får naturligtvis vara beredd att betala
sin domare eller sina domare, örn det är flera stycken, vad som skäligen
kan anses böra utgå, och Kungl. Majit torde ej sakna möjlighet att förmå
städerna att besluta sådana lönevillkor, att fullt kompetenta sökande kunna
påräknas. Det anförda skälet tycker jag därför icke längre står kvar efter
genomförandet av den nya, ändrade ordningen med avseende å tillsättandet av
dessa poster.

Det andra skälet är, att det är alldeles för litet att göra i dessa städer.
Jag har för min del tillåtit mig att göra en liten undersökning, hur det
verkligen ställer sig med göromålen i en del av de städer, som nu skulle
bli dömda att förlora sin jurisdiktion och jämfört detta med motsvarande
förhållanden i en del domsagor. Jag har vid denna undersökning först tagit
12 mindre domsagor och 12 städer och därvid ur rättsstatistiken för åren
1927 och 1928 inhämtat, att antalet tvistiga civilmål ^— jag använder här
samma beteckning, som jag nyss angav, då det var fråga örn en annan statistik
-— utgjorde i dessa städer år 1927: 528 och år 1928: 468, under det
att motsvarande siffror i de 12 domsagorna utgjorde 352 och 321. Det var
alltså i genomsnitt mer än 30 procent mindre sådana mål i dessa domsagor
än i de jämförda städerna. I statistiken för dessa civilmål ha, liksom förut,
icke medräknats tredskomål, växelmål eller omedelbart medgivna mål. Örn
sådana mål medtagits skulle siffrorna antagligen ställt sig än gynnsammare
för städerna.

Nu kanske man vill invända, att jag tagit med alltför små domsagor
och kanske tagit med sådana, som rätteligen borde indragas och sammanslås
med andra. Jag vill emellertid påpeka., att herr statsrådet i propositionen
sagh, att någon indragning eller sammanslagning av domsagor nu
icke är avsedd. Det står nämligen på sid. 123 i propositionen: »Ur nu antydda
synpunkter har jag ansett försiktigheten bjuda att vid reformens genomförande
låta den nuvarande domsagoindelningen i stort sett alltjämt äga
bestånd.»

I alla fall utsträckte jag min undersökning, när jag kom till ovannämnda

Onsdagen den 20 maj e. m. 73

resultat, och tog med ytterligare 12 städer och 12 domsagor. Jag fick alltså
tillsammans 24 städer och 24 domsagor, och jag kom därvid upp till domsagor
med betydligt över 30,000 invånare. Beträffande städerna höll jag mig
fortfarande till dem, som äro dömda att förlora sin jurisdiktion. Siffrorna
blevo då för städerna 805 mål för 1927 och 714 mål för 1928 samt för domsagorna
782 resp. 745. Det ena året lågo alltså städerna något över, det
ändra året domsagorna. Slår jag tillsammans de båda åren, blir det för
städerna 1,519 mål och för domsagorna 1,527 mål. I dessa 24 domsagor är
arbetet med tvistiga civilmål alltså icke mera omfattande än i 24 av de städer,
där man ifrågasatt indragning av jurisdiktionen.

Under sådana förhållanden vill jag verkligen ifrågasätta, örn det kan vara
rimligt att vilja draga in jurisdiktionen för dessa städer. Jurisdiktionen är
ju ett privilegium för städerna, som de högt värdera, och även örn Kungl.
Majit och riksdagen kunna fatta och genomföra ett sådant beslut, bör man
väl icke taga bort ett privilegium utan verkligt tvingande skäl. Jag kan
icke gå med på att det föreligger något som helst tvingande skäl att gå
fram så kraftigt, som man här har velat göra. Det kommer att medföra
betydande kostnader för staten, örn jurisdiktionen i alla dessa städer skall
dragas in. Nu kan det ju tänkas, att man ämnar verkställa denna indragning
först i den mån vederbörande borgmästare och rådmän avgå, och då
blir det hela ju ställt på längre sikt. Jag vet icke, hur statsrådet har tänkt
sig saken i detta fall, men det vill förefalla, som örn meningen vore att få
frågan ordnad ganska snart och innan den egentliga processreformen träder ut i
livet. Jag vill ingalunda förneka, att indragning av jurisdiktionen kan vara påkallad
beträffande de minsta städerna. Emellertid synes det nödvändigt, att
före ett definitivt ställningstagande till hela denna fråga närmare undersökning
sker angående alla de omständigheter, som äro av betydelse i förevarande
avseende.

Sedan kommer jag till en punkt, där jag ansluter mig till utskottet, och
det är med avseende å nämndens rösträtt. Men eftersom herr statsrådet särskilt
upptagit den saken och förordat den reservation, som avgivits av herr
Schlyter m. fl., skall jag be att få gå något in på denna sak. Rösträtten för
vår nuvarande häradsnämnd har ju alltid varit kollektiv, och man har icke försport
att detta medfört någon olägenhet. Örn man ser efter i de yttranden,
som avgivits av Sveriges häradshövdingar, så finner man där på åtskilliga ställen
uttalat, att domaren haft samtal med sin nämnd örn denna sak, och nämnden
har enhälligt gått in för den linjen, att man icke bör göra någon ändring på
detta område. En sådan uppfattning har jag även fått bekräftad av flera
nämndemän, som jag talat med. Det är ju så, att nämnden och nämndemännen
lia betydligt större inflytande, än vad som kommer till uttryck i den
kollektiva rösträtten. De ha kännedom örn ortsförhållandena, örn vittnenas
trovärdighet och örn en hel del omständigheter i förekommande mål. De meddela
sig härom med domaren, som fäster allra största avseende vid deras uppgifter
och även vid deras uppfattning beträffande målens avgörande. Jag
minns själv från min tingstid, att man fäste mycket stort avseende vid nämndens
yttrande, även när det gällde avgörande av mål, särskilt brottmål, utmätande
av straff o. dyl. Den omständigheten, att rösträtten är kollektiv, spelar
sålunda ingen roll för nämndens verkliga inflytande. Men det är ju klart, att
skall man införa ett omröstningsinstitut och några nämndemän skola börja
räkna med, att, örn de kunna få en till med sig, så kunna de överrösta domaren,
då kan det bli risk för att ovidkommande synpunkter komma att göra sig
gällande, vilket skulle bli mycket olyckligt. Det är givetvis en helt annan
pondus över en nämnd, som avgjort ett mål genom att överrösta domaren, där
rösträtten är kollektiv, än över en nämnd, som överröstar domaren, därför att

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Nr 40. 74

Onsdagen elen 20 maj e. m.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

lian icke fått tre nämndemän på sin sida. Jag kan icke förstå, att det skall
vara nödvändigt att göra någon ändring på denna punkt.

Nu åberopade kerr statsrådet särskilt riksdagens uttalande, och jag förstår
ju mycket val, att det måste man taga hänsyn till vid uppgörande av ett dylikt
förslag. Men då vill jag framhålla, att, även om andra kammaren vid upprepade
tillfällen på 1890-talet samt även i början av 1900-talet uttalat sig för
ökat inflytande för nämnden, så synas förhållandena hava ändrats under senare
tider.^ Till en början kopplades detta yrkande samman med frågan om införande
av fri bevisprövning och en bevisningslag, som varit föreslagen åtskilliga gånger.
Det är sant, att vid flera tillfällen ett stycke in på 1900-talet lagutskottet och
andra kammaren hävdade den meningen att nämnden borde få större inflytande,
men redan så tidigt som 1908 hade lagutskottet en annan mening. Det yttrade
nämligen angående ett då föreliggande förslag örn bevisningslag och örn utvidgning
av häradsnämndens befogenhet, »att så länge domstolarnas nuvarande
organisation bibehålies oförändrad, kan det enligt utskottets åsikt icke vara
till gagn för den rättssökande allmänheten, att man giver nämnden en annan
ställning, än den för närvarande har». Detta var 1908, oell sedan kom frågan
upp igen 1915. Då hade man kommit ifrån sammankopplingen mellan bevisningslag
och nämndens befogenhet och då säger riksdagen i sin skrivelse: »Lagfästandet
av den fria bevisprövningens princip kan nämligen icke i och för
sig anses påkalla ändring i domares och nämnds inbördes ställning». Vidare
säger 1915 års riksdag, att »med vad sålunda anförts vill riksdagen icke
hava uttalat någon mening i frågan om en eventuell utsträckning av lekmannaelementets
inflytande inom häradsrätterna». Det var, såvitt jag vet, sista
gången denna sak var på tal i riksdagen, och det framgår ju av dessa yttranden,
att man kommit ifrån det bestämda kravet på ökning av nämndens befogenhet,
som framställdes här på 1890-talet och i början på 1900-talet. Frågan
örn en bevisningslag har ännu en gång, år 1928, varit före i riksdagen på grund
av en motion, men då nämndes icke ett ord örn ökat inflytande för nämnden.
Jag tror sålunda, att man kan säga, att ställningen inom riksdagen till denna
fråga väsentligt förändrats under de senaste årtiondena. Emellertid förstår
jag ju, som jag nyss nämnde, att herr statsrådet likväl ansett sig böra taga hänsyn
även till vad som tidigare förekommit.

Vidare har föreslagits införande av nämnd i grövre brottmål vid rådhusrätt
och hovrätt. Det har ju också utskottet gått emot, men förslaget har här vidhållits
av herr statsrådet. Herr statsrådet ger ingen förklaring på vad han
menar med »grövre brottmål». Processkommissionen talar också örn grövre
brottmål, men den går så långt ned på skalan som till brott, varå det kan följa
sex månaders fängelse. Jag antar, att herr statsrådet avser betydligt grövre
brottmål. I annat fall skulle nämnd komma att medverka i ett mycket stort
antal mål. Jag kan icke inse, att det föreligger något behov av att införa en
sådan institution som nämnd vid rådhusrätt i stad. Ej heller har jag hört talas
örn, att det från städernas eller allmänhetens sida framställts något krav eller
någon önskan härutinnan, och i det fallet kan icke herr statsrådet åberopa något
ställningstagande ifrån riksdagens sida, såvitt jag vet åtminstone. Mot förslaget
att införa nämnd vid hovrätt tala samma skäl som beträffande rådhusrätterna.
I synnerhet örn förfarandet skall bli mera skriftligt, än propositionen
avser, torde nämnd i hovrätt vara alldeles onödig, såvitt jag förstår.
Men här vill jag peka på en särskild omständighet. Nämnden skall, säga
många, giva uttryck åt det allmänna rättsmedvetandet eller något liknande.
Örn man nu till den nämnd man har i underrätten, får en nämnd också i hovrätten,
kan man tänka sig en underlig situation. Antag att nämnden i underrätten,
denna representant för det allmänna rättsmedvetandet, mot domaren avgjort
målet, som sedan kommer upp till hovrätten. Örn nu nämnden där skulle

Onsdagen den 20 maj e. m. 75

komma att fälla ett annat utslag, tycker jag, att det skulle bli litet egendomligt.
Skall då hovrättsnämnden, som väl också skall representera det allmänna
rättsmedvetandet, anses ha ett förnämligare rättsmedvetande än den nämnd,
som sitter i underdomstolen? Jag kan icke hjälpa, att jag tycker, att det skulle
förefalla underligt. Jag skulle också vilja åberopa, att professor Kallenberg
bestämt tagit avstånd från anordnandet av nämnd såväl i rådhusrätt som i
hovrätt.

Jag har nu kanske hållit på alltför länge, men detta är ju ett stort och viktigt
ärende, där man gärna vill säga, vad man har på hjärtat. Jag har velat
göra dessa erinringar mot förslaget, som jag dock i stora delar uppskattar. Men
örn det skall genomföras på sätt som här föreslås, kan det enligt min uppfattning
komma att medföra stora olägenheter och vådor. Jag anser, att de erinringar
jag gjort, sirö fullt befogade, och jag vädjar till kammaren att ansluta
sig till den reservation, som jag m. fl. andra ledamöter avgivit. På den föreliggande
punkten 1 yrkar jag bifall till denna reservation.

Med herr Christenson förenade sig herrar Jönsson i Boa, Alströmer, Olson
i Torsby, Hollertz, Persson i Fritorp, Petersson i Lerbäcksbyn, Gustafson i
Kasenberg och Schött.

Herr Lundstedt: Herr talman, mina damer och herrar! I fråga örn en

sådan, den svenska statsbilden starkt förändrande reform som den nu föreslagna
kan vilken medborgare som helst ha behov av att uttala sin oförgripliga mening.
En person som undertecknad, vilken vetenskapligt och yrkesmässigt sysslar
med landets rättsliv och därtill är medlem i den lagstiftande församlingen,
skulle helt enkelt icke vara värdig att sitta kvar i sitt ämbete eller i riksdagen,
om han icke vid detta tillfälle framlade sin från processkommissionens, propositionens
och utskottsutlåtandet starkt avvikande mening i ämnet. Örn jag på
vad jag finner vara sakliga grunder är varmt övertygad om, att dessa reformplaner
genom falska utgångspunkter lia blivit i väsentliga avseenden missriktade,
så må jag —• alldenstund jag icke haft tillfälle deltaga i utskottsarbetet —
i dag ha moralisk både rätt och plikt att så fullständigt som möjligt framlägga
min kritik utan att uppfattas som den, där endast vill lägga stenar i vägen för
ett nyttigt framstegsarbete. Nu som alltid äro i rättsvetenskapliga och politiska
frågor personerna mig fullkomligt likgiltiga. Det är deras åsikter jag kritiserar.
Och det är ett enligt min mening falskt system, som jag vill komma till
livs.

Utskottets utlåtande utdelades förra onsdagen. Fredagen och lördagen nödgades
jag liksom många andra att helt och hållet ägna åt Ådalens sorgliga händelser.
Torsdagen och söndagen var jag helt upptagen av två andra viktiga
lagfrågor, den illojala konkurrensen och vanartslagen, i vilka utskottsutlåtandena
också delades förra onsdagen. Gårdagen upptogs till stor del av arbetsplenum.
Jag har sålunda tvungits att till knappt en och en halv dag, omgiven av
jäktande arbetsdagar, inskränka mitt arbete på studiet av det särskilda utskottets
utlåtande och preparerandet av den kritik, som jag önskade framlägga för
riksdagen i den enligt min mening genom sina konsekvenser största lagfråga
utanför grundlagen, som någonsin förevarit i riksdagen. Jag har genom angivna
förhållande faktiskt ännu icke medhunnit att genomläsa de reservationer,
som fogats vid utlåtandet. Jag har intet annat att göra än uttrycka mitt beklagande
(iver att på detta sätt ha hindrats att framlägga en mera fullständig
kritik av de enligt min mening sakligt missriktade synpunkter i detta stora
ämne, som riksdagen nu synes i färd med att godtaga.

I de grundläggande frågor, i vilka jag nu kommer att yttra mig, synes utskottet
i det väsentliga lia anslutit sig till regeringspropositionen. Är denna i
princip oriktig, så är utlåtandet det även.

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsform
.

(Korts.;

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Ang.

huvudgrunderna
för en
räHegångsreform.

I orts.!

Det kan inträffa, att en mer eller mindre genomgripande reform av samhällsinstitutioner
faktiskt äger rum, fastän riksdagsmajoriteten alls icke är övertygad
om, att just det, som genomföres, är så synnerligen eftersträvansvärt. "Vi
stå med största sannolikhet nu inför en sådan situation. Alla veta vi, att den
bestående rättegångsordningen är bristfällig. Men visst icke alla, ja säkerligen
icke hälften av oss äro övertygade örn, att vi nu äro i färd med att slå in
på i det hela sett gagneligare linjer än de hittills följda. Den romerske skalden
Ovidius uttalade de bevingade orden: droppen genomborrar stenen. De kunna
här omformuleras till ett »trägen vinner». Med en berömvärd ihärdighet ha av
vissa utländska förebilder starkt imponerade jurister, en del av dem insatta i
sakkunnig ställning, under en följd av år pläderat för en omorganisation av vår
process i den anda, för vilken propositionen är ett — låt vara mycket modererat
— uttryck. De, som haft en annan uppfattning, ha saknat både energi och
övriga resurser för att göra sig på samma sätt hörda inför publiken. Och på
detta sätt har det småningom ingått i det allmänna medvetandet, att en processreform
i den ifrågavarande riktningen är någonting, som utan vidare måste ske.

Örn man, såsom synes vara allmänt antaget, finner, att rättssäkerheten är
främsta syftet med en rättegångsreform, då har det sitt stora intresse att iakttaga,
hur motsägelsefullt själva det uppställda nya idealet är med dess princip
örn muntlighet och omedelbarhet. Ingenstädes framträder detta tydligare än i
den glänsande framställning, som härutinnan givits av en så utomordentligt
erfaren domare som herr Lindhagen i dennes motion i första kammaren. Herr
Lindhagen talar här »på grund av en i det närmaste femtioårig tjänstgöring inom
alla domstolsinstanser». Må man nu angående det ifrågavarande processidealet,
varur de olika utredningarna härlett sin ståndpunkt i ämnet, beakta följande
herr Lindhagens uttalande: »Landets invånare äro ju både i rättsskipningen
och i praktiska livet på det klara med, att ''vill man vara säker, så skall man
taga skriftligt på det’. Likaledes har domarereglerna lärt oss, att ’en domare ej
skall vara snar till att döma, ty en snar dom är sällan god eller rättvis’. Vi ha
en levande erfarenhet av hur mödosamt det ofta är att fatta sin slutliga ståndpunkt
och hur noga man måste väga det ena mot det andra ur det protokollerade
bevismaterialet och parternas ömsesidiga kritik. Nu kommer en ny grundsats,
nämligen att säkerhet vinnes bäst genom att förbjuda skriftliga anteckningar
och att den dom är att föredraga, som avkunnas hastigt utan tillfälle till närmare
övervägande.» Så långt herr Lindhagen.

Med tanken, att reformens syfte skall vara rättssäkerheten, blir sålunda detta
processideal blott en paradoxal absurditet. Det är nu visserligen sant, att varken
processkommissionen eller ännu mindre regeringsförslaget velat aptera ett
sådant ideal i den svenska processen. Men det bör dock stämma till en viss
eftertanke, att man i de utredningar, vilkas resultat det nu är fråga om att till
en del knäsätta, låtit sig ledas av muntlig-omedelbarhetsprincipen, ehuru denna
är absolut orealiserbar för syftet i fråga. Ty det säger sig självt, att det ligger
utanför människornas förmåga att i våra tider etablera större rättegångar,
i vilka å ena sidan omedelbart skulle dömas blott på muntliga förhandlingar och
i vilka å andra sidan samtidigt högsta grad av rätts säll erhet skulle kunna uppnås.
Att till utgångspunkt för sina resonemang taga en s. k. princip, vilken
förutsätter övernaturliga krafter hos människorna, det är icke att till utgångspunkt
taga en princip, utan det är rena principrytteriet. Den intagna utgångspunkten
innefattar nämligen alls ingen princip utan är blott en meningslös sammanställning
av ord. Detta är för visso ingen likgiltig sak. Det är visserligen
sant, att man tagit det kraftigaste avstånd från den uppställda utgångspunkten.
Men likväl ha resonemangen förts utifrån densamma. Man har aldrig
sagt sig, att, såsom sanningen är, den anlagda utgångspunkten är den rena
orimligheten. Utan man bär tvärtom resonerat så, att denna utgångspunkt

Onsdagen den 20 maj e. m. 77

egentligen är det juridiskt enda riktiga, men att vissa praktiska faktorer göra
det nödvändigt att mer eller mindre avvika från den juridiskt-teoretiskt riktiga
utgångspunkten. Det säger sig självt, att en utredning, som på detta sätt är
fången i en orimlig utgångspunkt, icke kan vara lika god som en utredning, vilken
varit frigjord därifrån oell som ifrån början varit sakligt inriktad. Betänker
man omfattningen av det stora arbete, som processkommissionen från sin
utgångspunkt nedlagt, så torde man inse, att det är omöjligt för mig att nu
nära nog på rak arm förutsäga, hurudant resultatet skulle ha blivit, örn utredningen
direkt inriktat sig på en saklig undersökning av ämnet.

Dessa anmärkningar rikta sig givetvis icke särskilt emot propositionen. Justitieministern
har ju i sitt allmänna sätt att resonera i detta ämne all slags sakkunnighet
på sin sida. Justitieministern förtjänar också erkännande för att
han trots allt gått så försiktigt tillväga som han gjort. Dock finner jag vid
studiet av propositionen, att justitieministern varit i högre grad, än som på sin
tid syntes mig framgå av telegrambyråns referat i ämnet, bunden av sina
föreställningar örn muntlig-omedelbarhetsprincipens förträfflighet. Jag kan
därför icke till fullo, jag beklagar det, vidhålla det erkännande, jag då offentligen
gav uttryck åt i en tidningsenquéte. Men genom justitieministerns försiktiga
tillvägagångssätt torde man dock få säga, att det hela har blivit mindre
äventyrligt, än det eljest skulle kunnat bliva. Emellertid förefaller det mig,
som om den nyktre lekmannen skulle få sina hittillsvarande rättsbegrepp fullkomligt
förvirrade, när han nu plötsligt får höra, att vårt gamla beprövade
rättsväsende måste på detta sätt kastas fullkomligt överända, detta rättsväsende,
som dock i det hela fungerat på ett sådant sätt, att man gentemot andra länders
standard har kunnat, åtminstone före kristiden, tala både örn svensk ärlighet
och om svensk rättskultur. Den oerfarne lekmannen måste få sina rättsbegrepp
fullkomligt förvirrade, när han nu hör, att ett sådant rättsväsende, som
givetvis utgjort yttersta grunden till detta allmänna omdöme örn svensk ärlighet
och örn svensk rättskultur, plötsligt skall kastas överända. I större mål skulle
parter vara nödsakade att själva och med sina advokater inställa sig i hovrätten,
ja, riskera att även nödgas medsläpa vittnen och upprepa hela bevisningen.
Inför högsta domstolen skulle målet aldrig kunna dragas utan att
parten personligen måste inställa sig i Stockholm, kanske också nödgad att dit
medföra raden av vittnen och sakkunniga. Sådana konsekvenser, från vilka
utskottet synes mig ha tagit ett alltför vagt och oklart avstånd, måste dock
stämma vem som helst, inte bara lekmannen utan också den tränade juristen,
till en viss besinning. Det vore omöjligt att plädera för sådana opraktiska
ting, om man icke sutte fast i denna olyckliga tanke, att processens utformning
borde i -princip bestämmas av en grundsats, som innefattar den rena orimligheten,
i det att den förutsätter övernaturliga krafter hos människorna.

Hur har man nu kommit fram till denna muntlig-omedelbarhetsprincip såsom
en självfallet given utgångspunkt? Jo, resonerar man, allt som förmedlas vare
sig genom skrift eller på annat sätt blir genom förmedlingen mer eller mindre
förvanskat. Ju mindre förvanskning, desto större trovärdighet och därmed
också desto större rättssäkerhet. Då denna rättssäkerhet skulle vara processens
syfte, följer därav, att man måste sträva efter största möjliga omedelbarhet.
Därmed framstår den rena muntlig-omedelbarhcten — efter vad jag förut visat
en orealiserbar och sålunda oförnuftig tanke — såsom själva processidealet.

Detta — såsom jag nu så ofta påpekat — uppenbart falska ideal, som skall
bilda utgångspunkten för hela processreformen, kommer man sålunda till genom
en dessförinnan intagen ståndpunkt, som också är synnerligen problematisk,
nämligen att processens syfte vore att åstadkomma rättssäkerhet i det konkreta
fallet, d. v. s. största möjliga trovärdighet i det till grund för domen
liggande materialet. Processens syfte torde vara något helt annat, nämligen

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegdngsreform.

(Forts.)

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj e. m.

■Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsr
ef orm.
(Forts.)

lagarnas uppehållande, på det att i dem innehållna regler för människors handlingssätt
skola ha den nödiga effekten på människorna och möjliggöra samhällslivet.
Det säger sig ju självt, så snart man verkligen reflekterar därpå,
att processen måste avse livet i samhället och icke vara till för det dock alltid
relativt mycket obetydliga antal människor, som processa. Naturligtvis fordras
under alla omständigheter en viss trovärdighet i processmaterialet. Men att
här uppställa kravet på en högsta trovärdighet skulle samtidigt innefatta ett
lamslående av hela processen. Ställde domaren mera än blott vissa sannolikhetskrav,
fordrade han till närmelsevis den exakta sanningen — t. ex. genom att
låta mera grundligt kontrollera vittnens, sakkunnigas och parters utsagor ■—
så skulle en sådan myckenhet av arbete från samtliga medverkandes sida och sådana
kostnader nödvändiggöras, att några processer icke kunde ske. Men detta
är identiskt detsamma, som att lagarna icke skulle uppehållas. Ty det är
genom processen, som lagarna uppehållas. Processen är till för detta och ingenting
annat, och alldeles icke för realiserande av rättssäkerhet i det enskilda
konfliktfallet. Dessa enskilda konfliktfall vore helt enkelt otänkbara, om
icke ett ordnat samhällsliv uppehälles. Men detta åstadkommes genom lagarnas
uppehållande, för vilket processen är den nödvändiga förutsättningen.
Följaktligen är det ett klart misstag att uppställa rättssäkerhet vid konflikter
såsom processens syftemål.

Det är ett ödesdigert fel inom juridiken, att man stirrar sig blind på de enskilda
fallen och tror, att lagarna äro till för att reglera sådana, när konflikt
uppkommit. Denna logik är detsamma som konststycket att kunna lyfta sig
själv i håret. Ty den förutsätter, att hela samhällslivet i övrigt — d. v. s.
allt dagligt ordnat liv, vari inga s. k. rättskonflikter föreligga — vore möjligt
utan lagarnas uppehållande, eller med andra ord, att den lugna, av alla konflikter
ostörda ordningen kommit till stånd av sig själv. Jag ber er. mina
herrar, observera detta! Vad betyder väl den enskildes rättssäkerhet i några få
konfliktfall i jämförelse med den oändliga serien av fall, i vilka icke inträffat
— någon konflikt? Låt oss ett hastigt ögonblick se på något så viktigt som
den allmänna skadeståndsrätten. Vad betyder väl ur hela landets synpunkt
detta, att den i det konkreta fallet skadade personen får ersättning, i jämförelse
med den oändliga mängden av fall, i vilka skadegörelse kunde ha skett men
icke har skett av den anledning, att skadeståndsrätten uppehälles. Man glömmer
i sina resonemang helt enkelt bort skadeståndsrättens primära och väsentliga
funktion, nämligen att förekomma skadegörelser. Hur underordnat måste
icke i jämförelse därmed intresset te sig att, när. trots pTeventionen, skada i
undantagsfall inträffat, låta den skadade få ersättning! Eller gå till straffrätten.
Kan intresset att få brottslingarna straffade ur samhällets synpunkt
mäta sig med intresset, att så få brott som möjligt begås? Vilket anser en
pappa och mamma i allmänhet vara lyckligast, att deras barn agas för begångna
ofog, eller att deras barn icke alls begå några ofog? Sådana enkla
frågeställningar förbises inom den rådande juridiken, och de ha även förbisetts i
processreformen.

Redan av det föregående framgår, att man i denna reform begår två grundläggande
tankefel. Dels tror man rättssäkerheten i det enskilda rättsfallet
vara processens syfte. Detta är bevisligen ohållbart. Dels tror man rättssäkerhet
vinnas genom muntlig-omedelbarhetsprincipen, vilken, örn den verkligen
tillämpades, skulle — såsom herr Lindhagen i sin motion påpekat — medföra
allmän osäkerhet. Örn man utifrån ett så förvirrat underlag genom allehanda
undantagsregler verkligen skulle komma fram till ett med hänsyn till processens
funktion acceptabelt resultat, så vore väl detta något ytterst egendomligt, ja,
en ren slump, som jag tror det vore opraktiskt av riksdagen att räkna med.

Naturligtvis måste — såsom jag redan framhävt — domsmaterialet, för att

Onsdagen den 20 maj e. m. 79

processen skall kunna fylla sin förut angivna funktion, lia en viss grad av
trovärdighet. Men det är av största vikt, att kraven i detta avseende icke sättas
högre, än att processen kan fylla sin funktion att tjäna till lagarnas och därmed
samhällslivets uppehållande. Det gäller blott att i det hela få domsluten
så pass sakligt grundade, att lagarna i det hela bli konsekvent tillämpade och
allmänheten därigenom får klart inpräglat för sig risken av att begå vissa
handlingssätt. Ehuru en brottsling kan undgå upptäckt eller av brist på bevis
kan bli frikänd, ehuru liknande kan inträffa i avseende å en skadeståndstalan

o. s. v., så har dock i det hela med nu gällande system dylikt icke skett i sådan
skala, att den nödiga allmänna respekten för strafflagen eller skadeståndsrätten
o. s. v. av dylik anledning skulle saknas. Och det är på sådant det hänger.
Att en förbättring i vår bevisrätt skulle kunna i någon mån stärka processens
funktion vill jag visst icke bestrida. Men att hela denna föreslagna apparat
med muntlig-omedelbarhet skulle ha någon betydelse i detta avseende, det bestrider
jag synnerligen energiskt.

Bortser man från vissa ändringar i den hittillsvarande bevisrätten, så torde
det t. o. m. vara omöjligt att känna sig övertygad om att med den nya ordningen
en större trovärdighet i domsmaterialet skall kunna utvinnas än hittills.
Jag hänvisar i sådant avseende till herr Lindhagens motion. Vad'' som kan vinnas
genom omedelbarheten förloras genom bristen på skriftlighet och på rundlig
betänketid för domens avkunnande. Själva omedelbarheten såsom sådan
kan också verka förvirrande på det sätt, att intryck från utsagor, som ligga
utanför saken, blanda sig med intryck från utsagor, som tillhöra och angå saken,
vartill kommer, att den kan bliva rent vilseledande örn parten är durkdriven
skådespelare och domaren mindre god psykolog.

Blott den illvillige kan missförstå, vad jag nu velat framhäva. Jag har givetvis
aldrig sagt, att processmaterialets tillförlitlighet är en sak av underordnad
vikt. Jag har endast sagt, att kritiken i sådant avseende av det nuvarande
S5^stemet är överdriven och beror på missförstånd. Det har från min
sida givetvis aldrig varit fråga örn att minska den hittillsvarande trovärdigheten
i den faktiska grunden för domen. Tvärtom inser jag mycket väl, att
kravet i dylikt avseende kan skärpas utan men för processens funktion. I
sådant avseende har man att inrikta sig på bl. a. borttagandet av samtliga
vittnesjäv, makt för domaren att i fall av behov kalla parterna till personlig
inställelse, regleringen av sakkunniginstitutionen, införandet av editionsplikt,
klart fastslående av domarens av lag- obundna bevisvärdering samt genomförandet
av mest praktiska grundsatser för den s. k. bevisskyldigheten eller bevisbördans
fördelning mellan parterna. I detta senare avseendet tillåter jag
mig påpeka, att det för närvarande pågår en omvälvning inom rättsvetenskapen,
grundande sig på en kritik av den gängse, inom processkommissionen och
justitiedepartementet härskande åsikten, att det överhuvud existerade en s. k.
materiell rätt, som vore skild från processen och genom denna skulle realiseras.
Detta är ett ämne, som jag här givetvis icke kan gå in på. Jag nöjer mig med
att endast påpeka det remarkabla i att rättslärda män, vilka icke kunna vara i
okunnighet om att en sådan kritik sedan mer än ett decennium pågått och ännu
icke kunnat bemötas med ett enda sakligt argument, ha djärvheten att nu
vilja forcera en reform, som vöre omöjlig att reflektera på örn nämnda kritik
hade beaktats. Så hinge som nu processreformen redan förhalats, i över 100
år, förefaller verkligen tidpunkten särdeles olämplig att just nu till varje pris
genomdriva densamma, just nu. när starka skäl kunna framföras för att reformens
grundläggande synpunkter äro ohållbara.

I sin iver att till varje pris få ut sanningen i processen har propositionen,
följd av utskottet, i visst avseende hävdat en ståndpunkt, vars svaghet borde
hava insetts även av dem, som icke i övrigt haft blicken öppen för det kcnstla -

Xr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsr
ef orm.
(Forts.)

Kr 40.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

de och ohållbara i dessa nu framlagda reformlinjer. Jag åsyftar det sätt, varpå
man tror sig kunna hävda parts sanningsplikt i tvistemål. Visst är det
angeläget, att man i allmänhet talar sanning och visst är det framför allt angeläget,
att parter i en rättegång ömsesidigt tala sanning. Men någonting helt
annat är det att vilja nied straffhotet pressa fram sanningen av personer just
i .sådana avseenden, där de hava en mer eller mindre stark böjelse att tala osanning.
Inkvisitorisk metod i rättegången har förr varit begränsad till brottmålen
men även där slutligen ansetts mer eller mindre olämplig. Säger icke
detta något, att man under sekler i civilprocessen uppehållit den rena förhandlingsmetoden
såsom motsättning till inkvisitionsmetoden? Man kan vara övertygad
örn att detta haft sina praktiska grunder och icke är något, som nu
plötsligt med fog skulle kunna kastas över ända. Det är ofta så, när en ordning
uppehållits under sekler, att man förbiser de djupare liggande grunderna
för densamma och genom vissa ytliga resonemang tror sig kunna motivera dess
raserande. Reformatorerna ha på denna punkt givetvis förletts av det misstag,
jag nyss påvisat, nämligen att processen skulle ha åstadkommandet av materialets
högsta trovärdighet, d. v. s. sanningens utletande i det enskilda fallet,
till sitt syftemål. Till detta deras misstag kommer nu förbiseendet av följande
omständigheter.

1. Parten i ett mål står i den situation, att han på grund av sina just då
särskilt aktuella intressen måste se saken ensidigt. Det är ofta en psykologisk
nödvändighet för honom, att han icke har sin uppmärksamhet sakligt inriktad
på det, som för honom är ogynnsamt. D. v. s. parten är ofta i det läge,
att han icke kan tala sanning. Häremot kan nu ingalunda invändas, att parten
givetvis icke skulle bestraffas för sina oriktiga omdömen utan blott för
falsk framställning av fakta. Ty parten framlägger icke omedelbart några
fakta. Det är inte fakta, som han med sina utsagor välver ur sig, utan omdöme»
angående fakta. Och dessa omdömen kunna vara i hög grad växlande.
Med andra ord, fakta kunna framställas och utläggas på mångahanda sätt.
Den framställning av ett faktums innebörd, som en part lämnar, blir nödvändigt,
därest tillräckligt stora intressen stå på spel, ensidig och därmed falsk.
Att här draga gränsen mellan bona fides och mala fides är för även den skickligaste
domare ofta helt enkelt omöjligt. Lägg nu härtill, att det finns mångfaldiga
slag av parter. Den ena parten blir, när en gång en sådan princip som
den juridiska sanningsplikten har införts, skrupulöst noggrann till det yttersta
i sina uppgifter. En annan part kan däremot fullständigt sakna en sådan inställning.
Förlitande sig på att han icke skall kunna avslöjas, serverar han
en massa lögner, som också måste — så länge han icke kunnat motbevisas^
av domaren räknas med i processmaterialet. Ty hur skulle väl domaren våga
sig på i ett dylikt fall att betrakta partens utsagor såsom falska? Visserligen
är väl, det förmodar jag, reformatorernas mening, att muntlig-omedelbarhetsprincipen
här skall spela in. Men blir icke detta särskilt betänkligt, när
parten offentligen har lämnat sina uppgifter under straffansvar? Dessutom
kommer här ett särskilt ojämnhetsmoment med i spelet, i vilket avseende jag
hänvisar till vad jag förut påpekat, nämligen att den ljugande parten kan vara
en god skådespelare, under det att domaren kanske, trots duktig inbillningskraft
i motsatt riktning, är en mycket dålig psykolog. Alltnog: införandet
av den straffrättsliga sanningsplikten leder principiellt till att den redbara
parten drager kortaste strået i den rättsliga tävlingen.

2. Det har alltid visat sig farligt att under straffansvar pressa fram ett
handlingssätt, som går alltför starkt emot människomas livsintressen. _ Sådant
leder slutligen till ett allmänt förakt för lagarna. Straffet förmår i sådana
fall icke att rycka den allmänna moralen med sig. Såvitt det här verkarverkar
det genom den rena terrorn. Detta har man förbisett bade i propositionen

Onsdagen den 20 maj e. m. 81

och utskottet, vilket framgår därav, att straffet vid parts lögnaktighet skall
vara mindre än vid vittnets. Därmed blir givetvis också straffpressen gentemot
det starka inifrån kommande motståndet ännu mera maktlös. Och så
mycket värre blir det då med det förakt för laglydnad, som därigenom blir
följden. Såsom var och en torde förstå, pläderar jag icke för ett terroristiskt
straff i denna fråga. Jag har tvärtom endast velat påvisa, att utredningarnas
omsorger örn straffets mildhet är en ofullgången tanke för, att allt straff här
är totalt malplacerat.

3. Det ingår ju faktiskt i det allmänna rättsmedvetandet —- sammanhängande
med en naturlig nedärvd uppfattning — att varje part i tvistemål har
att tillgodose sina intressen och att han där har att själv framskaffa det nödiga
bevismaterialet. En sådan uppfattning har rått under sekler, och har
plägat uttryckas så, att parterna i dessa mål äro själva ansvariga för det material,
varpå domstolen dömer. Nu skall denna uppfattning plötsligt brytas
ned! ^ Nu skola båda parterna bli skyldiga att sörja för varandras intressen!
En sådan omsvängning är alltid betänklig, därför att det nedärvda rättsmedvetandet
reagerar och hindrar lagarnas genomförande. Man vet, hur det gick
med restriktionslagarna under kristiden. Var och en ansåg sig ha rätt att behålla
sitt. Det var en gammal nedärvd rättsåskådning. Också de hederligaste
människor blevo lagbrytare.

Dessa äro i korthet skälen för, att icke pålägga parten en straffsanktionerad
sanningsplikt i rättegången. Jag är ledsen över att i denna viktiga
fråga nödgas taga avstånd ifrån de synpunkter, som i detta ämne uttalats
av herr Lindhagen, som eljest på väsentliga punkter med överlägsen skarpblick
riktat kritik mot detta reformprojekt och framfört synnerligen beaktansvärda
linjer för en utveckling av vårt rättegångsväsende. Emellertid
uttalar dock herr Lindhagen i sin motion beträffande sanningsplikten, att man
måste »iakttaga en viss försiktighet ur mänsklig synpunkt, samt ej tvinga
en person utöver rimlig förmåga». Dessa ord kan jag skriva under. Divergensea
mellan oss består alltså däri, att jag finner all straffsanktionering
här vara ytterst oförsiktig ur mänsklig synpunkt samt innefatta personens
tvingande utöver rimlig förmåga.

Den ståndpunkt jag hävdar i fråga örn parts rättsliga sanningsplikt intages
emellertid även i motioner av herr Reuterskiöld m. fl. i första och herr
Lindgren i andra kammaren. De synpunkter, som i dessa motioner framförts,
finner jag särdeles träffande. I likhet med motionärerna finner jag
det fullkomligt obegripligt, att någon skillnad i fråga örn parts rättsliga
Sanningsplikt borde förefinnas mellan brottmål och tvistemål. Att man i
propositionen och utskottet hesiterat inför rättslig sanningsplikt i brottmål
torde därför kunna betraktas såsom ett visst indicium på att man här slagit
in på en väg, som man vid närmare eftersinnande icke kan fullfölja. Emellertid
avfärdar nu utskottet motionärernas ståndpunkt därmed, att de av dem
»anförda skälen synas emellertid föga bärkraftiga». Det är egentligen allt,
som sägs, hela argumentationen emot av motionärerna förebragta synpunkter
för inhiberande av införandet av den rättsliga sanningsplikten. Det förefaller
mig verkligen — för att använda ett milt uttryck — viii lättvindigt att på
detta sätt avfärda allvarliga synpunkter i en så viktig fråga. Detta intryck
av utskottets sätt att handskas med iimnet förtages icke av dess sätt
att _ framställa motionärerna såsom ovederhäftiga. Utskottet säger nämligen
å sidan 18:

»Uppgiften att det vore för svensk rätt fullstiindigt främmande att stadga
straff f ör falsk partsutsaga måste bero på ett förbiseende av den i 14 kap. 8 par.
rättegångsbalken givna regeln örn straff för den, som inför rätta skriver
eller talar det han vet c,i sant vara.»

Andra kammarens protokoll 1031. Nr Jt0.

Nr 40.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
■rättegångsreform.

(Forts.)

82 Onsdagen den 20 maj e. m.

Detta, utskottets sätt att argumentera innefattar dels sofistik och dels eli
tankefel. Det sofistiska ligger däri, att detta stadgande endast skenbart kan
åberopas, i det att det praktiskt taget är en död bokstav. Sorn lärjunge i
processrätt fick jag lära mig, att parterna praktiskt taget ha frihet att efter
behag handskas med sanningen inför räta. Som lärare i processrätt meddelade
jag denna maxim åt mina lärjungar. Tankefelet hos utskottet ligger
däri, att man förbisett, att just det åberonade stadgandets döda tillvaro är
ett särskilt bevis för, hur starkt den uppfattningen i vårt land slagit igenom,
att parten har, som det heter rätt att ljuga inför rätta.

Vad jag nu utvecklat angående olämpligheten i att införa denna nyhet om
rättslig sanningsplikt för part i civila rättegångar har sina givna konsekvenser
i fråga om vittnen. När jag sålunda framhållit att samtliga vittnesjäven
böra bortfalla, så innefattar detta icke. att faktiskt jäviga personer — såsom
närmaste anförvanter, parts fiender eller i saken ekonomiskt intresserade
personer — ha att avgiva sina utsagor vare sig under ed eller straffansvar.
De ha att upplysningsvis uttala sig och utfrågas, utan några som
helst påföljder för eventuella osanningar.

Av vad jag utvecklat följer sålunda, att bevisrätten, på sätt jag antytt,
är en av de linjer, utefter vilka, en förnuftig rättegångsreform har att. röra
sig. En andra lmje kan betecknas såsom ökad snabbhet i rättsskipningen.
Att här en mängd goda ting kunna åstadkommas, utan att man på något
sätt skall behöva försvära sig åt den olyckliga muntlig-omedelbarhetsprincipen
är uppenbart. En rättegångsordning kan givetvis uttryckligen och effektivt
förordna om förberedande förhandling mellan parterna,, vare sig skriftlig
eller muntlig; den kan effektivt förordna om begränsning i uppskovsmöjligheterna.
och örn ^knäppning i rättegångsprotokollets omfattning; allt
utan tillämpning av denna äventyrliga muntlig-omedelbarhetsprincip med dess
lika äventyrliga konsekvenser för förfaradet i överrätt och H. D. Att. närmare
utveckla saken, därtill saknas både tid och anledning. 1 åtskilliga,
punkter kan jag överensstämma med herr Lindhagen, särskilt när han framhåller,
att »förhandlingarna böra byggas på ett system, som fasthåller skriftlighetens
och muntlighetens ömsesidiga fördelar med undanträngande av bådas
olägenheter». På vissa punkter kan jag också instämma med herr von Geijer
m. fl. och herr Johansson i Krogstorp m. fl. Jag finner åtskilliga av deras
synpunkter synnerligen beaktansvärda. -

Emellertid måste även beträffande snabbheten i rättsskipningen — lika väl
som beträffande trovärdigheten i processmaterialet -- hållas i minnet,. att
processen icke är till för tillgodoseende av parternas intressen i det enskilda
fallet. Processen är till för livet i samhället, för upprätthållande av sådana
handlingssätt, att samhällslivet blir möjligt. Jämväl snabbhetskravet kommer
därför i ett annat läge efter de av mig hävdade synpunkterna än efter den
grundåskådning, som jag här i dag har kritiserat..

Det är uppenbart, att, trots denna kritik, i åtskilliga detaljer högst tortjänstfulla
synpunkter hava meddelats både i processkommissionens utredningar
och i propositionen. Det är också uppenbart att dessa undersökningar
kunna hava det största värde, alldeles oavsett örn dess resultat kunna, accepteras
eller ej. Jag vill också, för att icke bil missförstådd av herr justitieministern,
säga, att det är icke endast med största intresse utan med. utomordentlig
njutning, som jag läst hans glänsande framställning i propositionen.
En sak är emellertid, som sagt, detta: utredningarnas stora värde; en annan
sak är, om man kan gå med på resultatet och vissa resonemang, av betydelse
för detta. Detta är beroende på hållfastheten i den framförda kritiken.

Jag tror emellertid, att man med stöd av den kritik, jag här framfört,
kan säga, att den huvudsakliga reformtanken, allt som har samband med och

Onsdagen den 30 maj e. m. 83

är en konsekvens av muntlighets- oell omedelbarhetsprincipen, bottnar i falska
resonemang. Vidare kan man säga, att denna tankes realiserande skulle medföra
en mängd opraktiska oell därmed skadliga ting, samt att det goda, som
genom reformen kunde utvinnas, fullt ut i lika hög grad almlie kunna åstadkommas
genom en förbättring av processen på det beståendes grund. Lägg
nu härtill, vad jag icke ansett mig behöva särskilt utveckla, nämligen de
nya, krävande egenskaper, vilka måste fordras av både domare, advokater
och parter — för de senare både andligt och ekonomiskt — för tillämpning
av ett förfarande, varom man i allra bästa fall endast kan säga, att. det kanske
icke blir så värst mycket sämre än förfarandet efter en reform, som icke
Adlar på muntlig-omedelbarhetens s. k. princip, utan på erfarenhetens fasta
mark. Finnes under sådana omständigheter den ringaste anledning för riksdagen
att åt dessa reformplaner lämna ens det reserverade bistånd, som utskottet
föreslagit? Jag kan endast åt kammarens ärade ledamöter överlämna
att själva begrunda och avgöra den frågan.

Emellertid nödgas jag beröra ytterligare en sak. Herr Reuterskiöld in. fl,
och herr Lindgren ha i sina motioner gjort ett utdrag ur min motion detta
år, nr 326, angående hovrätternas prövning av domaraspiranternas duglighetför
domaryrket. Utskottet har visserligen icke tagit någon direkt ståndpunkt
till synpunkterna i denna motion. Men omständigheterna tyda dock
på, att dessa synpunkter icke tillvunnit sig någon särskild sympati inom utskottet.
Då jag anser detta ämne vara av en viss vikt också i detta sammanhang,
och då jag vid kammarens behandling av motionen genom laga
förfall var förhindrad att närvara och utveckla mina skäl gentemot de promemorior
från Svea hovrätt, som utskottet bilagt sitt motionen avstyrkande
utlåtande, så tillåter jag mig nu örn denna sak yttra följande.

I den ifrågavarande motionen har jag framför allt önskat påvisa faran för
hela andan inom domarkåren, som ligger i det sätt, varpå domaraspiranternas
duglighet prövas. Hovrätternas ordinarie ledamöter bestämma definitivt, utan
någon appell, icke blott vilka som få fullfölja hovrättskarriären, utan även vilka
som få slutligen bliva häradshövdingar på landet. Följande anmärkningar synas
härvid befogade. Det inträffar icke sällan, att de unga juristerna först efter
tre k fyra års tjänstgöring i hovrätterna och därutöver få det beskedet, att
de äro odugliga för domarbanan. Lägger man nu härtill, att de unga juristerna
före sin hovrättstjänstgöring tillbragt omkring tre år efter sin jur. kand.-examen
på ett lantdomarkansli. så förstår man, att här föreligger någonting, som icke
kan betraktas som tillfredsställande. Det har till och med gått så långt, att
hovrätten vägrat jurister, vilka innehaft adjunktion som ledamöter i hovrätten,
vidare förordnande, när hovrätten av ett eller annat skäl funnit dem olämpliga.
Jag påvisade i min motion, att det icke fanns fullgoda garantier för att hovrätl
sraden alltid hade de bästa förutsättningarna för att på detta ödesdigra sätt
avgöra över de unga juristernas levnadsöden. Dessas osäkra ställning är verkligen
föga lockande. Genom det förfarande, som råder, riskerar man faktiskt,
att vissa högt begåvade och framför allt självständiga karaktärer frivilligt avstå
från domarbanan. Observeras bör även, att lagens bestämmelser örn domares
och ämbetsmäns självständighet i sin ämbetsförvaltning måste bliva kringskurna,
och att de adjungerande ledamöterna råka i beroende förhållande av de ordinarie
ledam (»terna. Det kan också mycket väl hända, att just de bästa krafterna
komma att utgallras genom denna priivning. Denna sista erinran torde lia särskilt
fog beträffande rekryteringarna av häradshövdingarna på landet. Den
verksamhet, som av häradsrätterna utövas för målens utredning och avgörande
i första instans, fordrar i det hela andra kvalifikationer, än som kunna ställas
på en domare i hovriitten. Hovrätternas ordinarie ledamöter hava ingen särskild
kapacitet för prövning av de kvalifikationer, som äro särskilt önskvärda

Nr 40,

Arty.

huvudgrunderna
för en,
rältegångsreform.

(Forts.)

Nr 40. 84

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng. för lantdomaraspiranterna. Den prövning, som verkställes i hovrätterna, kan
Jmmidgrun- huvudsakligen icke avse annat än aspiranternas lämplighet såsom föredragande
rättegångs. * Överdomstol.

reform. Av vad jag sagt följer, att det är av vikt, att hovrätts definitiva prövning av

(Forts.) vederbörandes lämplighet såsom föredragande i överdomstol verkställes på ett
tidigare stadium och under mera betryggande former, än som stundom hittills
skett. Det är också angeläget, synes det mig, att ådagalagd olämplighet för
sådan föredragning icke i och för sig, såsom nu kan ske, får medföra, att till
tjänstgöring i underrätt väl skickade jurister förhindras att vidare ägna sig
åt domarebanan. Naturligtvis måste garantier finnas för att även en lantdomare
besitter nödig formellt-juridisk skicklighet. Men överhuvud måste beaktas,
att det finns kvalifikationer i en domares karaktärsutrustning — sådana
som rättrådighet, vidsynt horisont och socialt intresse — som äro av största betydelse
för samhällsorganisationen och dess utveckling, och som därför också
utan men för det allmänna bästa vid prövning av domarskickligheten måste anses
kunna uppväga någon brist i skickligheten att föredraga mål och, som det
heter, »knäcka» rättsfall. Nu angivna egenskaper kunna icke i väsentlig grad
beaktas i hovrätternas berörda prövning av domaraspiranterna. Tages emellertid
icke nödig hänsyn till vikten av sådana egenskaper hos domarkåren, så kan
detta i längden leda till för landet skadligt resultat. Domarkåren sätter till
stor del sin prägel på byråkratien. Denna har i alla tider haft vissa tendenser
att identifiera sina egna intressen med landets. Betänkliga utslag av sådan
byråkratism hava också i vårt land inom skilda delar av förvaltningen kunnat
påvisas. Den ordning, som nyss kritiserats, är för visso icke ägnad att motverka
sådana tendenser utan tvärtom ägnad att hos den unge domaraspiranten, som
lyckats, väcka föreställningen, att han numera upptagits i en särskild utvald
kår, varigenom han höjes över sina medmänniskor och tillföres en särskild makt
över dessa. Denna ordning kan med andra ord, om icke otvetjrdiga modifikationer
införas, så småningom leda till uppammandet av en byråkratisk kastanda,
ett civilt hemmapreusseri, mot ansatser, vartill man näppeligen kan vara allt för
vaksam. —- Jag vill tillägga, att de synpunkter, jag nu framfört på domarkårens
utbildning, icke träffas av de promemorior, som av det ifrågavarande utskottet
på sin tid åberopades.

Herr talman! Jag skall avsluta min framställning. De synpunkter, som jag
förut framställt angående principerna för själva det processuella förfarandet,
hava, såsom framgår av framställningen, anknytning till motionerna i ämnet
av herr Lindhagen, av herr Reuterskiöld m. fl., av herr Lindgren, av herrar
von Geijer och Johansson i Krogstorp m. fl. Dock kan jag icke helt ansluta
mig till något av de i dessa motioner framställda yrkandena. Jag kan därför
icke finna annat, än att jag — med stöd av vad jag, tyvärr alltför knapphändigt,
här sökt utveckla —• måste framställa det yrkandet på denna punkt, att
kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagens yttrande angående de i propositionen
angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform skall innefatta,
att dessa huvudgrunder icke kunnat av riksdagen godkännas, samt att riksdagen
anser, att fortsatt utredning rörande förbättringar av den svenska processrätten
utan införande av några nya, omotiverade principer bör äga rum.

Herr Björkman: Herr talman! Det föreliggande ämnet, ett av de viktigaste
lagstiftningsärenden som på många år förekommit till behandling i riksdagen
— vilket också den föregående talaren framhöll -— berättigar de domare^ som
sitta i riksdagen, att uttala sig i detsamma vid sidan av de talare, vilka såsom
medlemmar av särskilda utskottet ha särskild anledning att uppträda i talarstolen.
Redan från början vill jag säga, att jag i mångt och mycket kan instämma
med den siste ärade talaren, min juridiske vän. Ärendet kommer ju en

Onsdagen den 20 maj e. m. 85

gång tillbaka, och ela är gott att ha till protokollet antecknat —- för att använda
en av de blivande processrättsliga termerna — sin mening från processens »förberedande»
behandling. Jag gör detta också därför, att jag givetvis sökt att
från den kungl, propositionens avgivande följa ärendets handläggning, och jag
hade även min del i de förhandlingar, som ledde till de motioner, som avgivits
av herrar von Geijer och Johansson i Krogstorp, i vilka motioner det dock fullt
och villigt medgives, att åtskilliga brister vidlåda vårt rättegångsväsen och att
dessas avhjälpande är en angelägenhet av största vikt.

Genom en del partiella reformers samtidiga vidtagande skulle enligt dessa
motionärers.förhoppning bristerna kunna bliva avhjälpta utan att ett starkare
ingripande i nuvarande rättegångsordning skedde än som motsvarade berättigade
önskemål av allmänheten. Men jag har knappast under de gångna åren
sett någon fråga, som varit av så stor räckvidd men som allmänheten så litet
har intresserat sig för. Det är liksom denna fråga gått den stora allmänheten
förbi, och därav får man väl sluta sig till, att det nuvarande rättegångsväsendet
i stort sett åtnjuter allmänhetens förtroende. Och är det så, och motsatsen
har icke i någon mån visats, då finnes det, synes det mig, icke någon särskild
anledning att göra större ingrepp i vårt rättegångsväsen än som visar sig nödigt
vid en lugn och saklig prövning av de åtgärder, som erfordras för att domstolväsendet
skall i likhet med varje annan del av statsförvaltningen helt enkelt
följa med sin tid, följa med tidens lugna utveckling, icke mera. Jag var
i.dag inne i första kammaren, då detta ärende behandlades och såg då, att talarelistan
från början i följd upptog tolv jurister. Hade det varit ett annat stort
ämne, som behandlats, hade säkert även andra än fackmännen i god tid anmält
sig som talare. Men nu överlämnades denna fråga i främsta rummet till juristerna,
tydligen därför att bland icke-juristerna är intresset för denna reform
icke så levande.

; Här föreligga, nu olika meningar angående graden av de reformer, som vila
på processkommissionens ofta efter utländska förebilder uppgjorda förslag. De
genomgripande reformerna har herr justitieministern i välgörande grad tagit
avstånd från och begränsat reformernas omfattning och i huvudsak koncentrerat
sig på. att arbeta på en förbättring av själva förfarandet. Det var, som
justitieministern sade, hjärtpunkten i det hela.

Särskilda utskottet har nu dock med försiktighet och icke utan avståndstagande
i vissa ingalunda oviktiga delar, följt justitieministern och i vissa delar
hava de synpunkter, som kommit till uttryck i herrar Johanssons i Krogstorp
och von Geijers motioner vunnit beaktande. I åtskilliga fall lia reservationer
till förmån för dessa motioners synpunkter anförts, till vilka jag vid de särskilda
punkterna kommer att ansluta mig.

Herr justitieministern förklarade nyss, sedan han gjort vissa erinringar mot
utskottet i de delar utskottet gått från hans synpunkter, att han dock var nöjd
med det hela, och hoppades, att det skulle bliva en god grund för den stora reformen.
Jag antar, att det skulle vara möjligt, att herr justitieministern icke
skulle behöva säga stopp just vid de erinringar, som det särskilda utskottet har
kommit med, utan även skulle kunna vara med örn att förklara, att han vore
nöjd, ehuru i något mindre omfattning, även örn riksdagen skulle godtaga ytterligare
några av de önskningar, som kommit fram i vad jag kallar för den
Johansson-Krogstorpska motionen. I det hänseendet ber jag få framhålla några
synpunkter redan nu vid denna principdebatt. Först skulle jag då vilja något
kraftigare framhäva betydelsen av att icke det koncentrerade muntliga förfarandet
med vad därtill hörer får verka så, att koncentrationen och muntligheten bli,
vad herr Christenson säde, ett självändamål; dessa principer få icke bli så sakrosanta,
att de vedervåga själva säkerheten i rättens utövning. Man får icke t.
ex., när man vill koncentrera rättegången till ett enda tillfälle, tänka, att det

Nr 40.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Nr 40. 86

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng. är huvuduppgiften för en var att som vittne eller i annan egenskap vara närhuvudgrun-
varande i rättegången, den enskilde har dock sitt borgerliga yrke och näring,
rättegång och detta kan vara viktigare än att stå som vittne i en rättegång, som rör sig
reform. om ett pär hundra kronor. Man får gå fram med stor försiktighet härvidlag

(Förta.) — och det har utskottet i någon mån medgivit — men jag skulle vilja, att i

den slutligen blivande lagtexten det ytterligare komme fram, att ett koncentrerat
muntligt förfarande icke får bliva självändamål.

Jag får sedan som ett annat önskemål framhålla, att underrätternas protokoll,
såsom det står i den Johanssonska motionen, icke måtte beskäras i så stor
omfattning, som från början föreslagits. Protokollen böra giva en vederhäftig
skildring av vad som förekommit. Det får naturligtvis gärna bli med tillämpning
av nya, praktiska former, men det skall vara så, att det kan giva möjlighet
för överrätterna till sakens bedömande i de fall, då icke muntligt förhör förekommer.
Och det är dit jag kommer i nästa punkt, att jag vill betona, att huru
viktigt det än kan vara, därest det för processens bedömande är nödvändigt, att
det blir muntligt förfarande i överrätten, så får man i alla fall icke driva detta
för långt, utan man får fasthålla, att det viktigaste är de praktiska synpunkterna.
Och de praktiska synpunkterna kunna ofta vara detsamma som kostnadssynpunkter.
I oändligt många fall kan det vara onödigt att i överrätten
draga fram hela det materiel, som kommit fram vid underrätten, utan nöja sig
med protokollen därifrån. Man bör vara mycket försiktig nied att det icke blir
obligatorisk muntlig partsförhandling i överrätterna, utan sådan kan väl. som
det står i den motion, jag nyss omnämnde, inskränkas till att förekomma, när
hovrätt på parts yrkande eller eljest så finner erforderligt. Och målen må nog i
allmänhet bäst av att i hovrätten föredragas av hovrättsreferent. Jag vågar
härvidlag tala av den erfarenhet, som jag har från den tid under många år, då
jag var hovrättsledamot. Jag kan icke tänka mig, att i den massa av mål, som
där förekomma, det som regel skall erfordras, att parterna personligen inställa
sig. Men de skola vara berättigade att komma, örn de så önska. Det är en annan
sak. Men det hela skulle lida ofantligt på örn en onödigt utbredd handläggning
skulle äga rum i stället för den koncentrerade, tidsbesparande handläggning,
som kan äga rum, örn en hovrättsreferent inläser målet, objektivt från alla
synpunkter.

Härmed står naturligtvis också i sammanhang vad jag tillåter mig yrka, och
som framförts i den Johanssonska motionen, nämligen att i högsta domstolen förfarandet
måtte få i regel fortgå efter samma huvudlinjer som för närvarande.
Även härvidlag vågar jag åberopa min erfarenhet från den tid under flera å,r,
som jag tjänstgjorde som revisionssekreterare. Och jag kan icke tänka mig
annat, än det vore onödigt att för en massa av dessa mål, där de ligga klart
upplagda enligt protokollen, det bleve en särskilt partsförhandling där. Vad
sorn är alldeles visst är. att det skulle bli en förfärligt tidsödande procedur för
domstolen. Man kan tänka sig, vad högsta domstolens tid är värd för varje
minut. Och då skulle det ifrågasättas, att det skulle bli nödvändigt att föredraga
en hel del de allra enklaste mål med partsförhandling inom högsta domstolen.
Det vore att i onödan taga mycken tid från dessa för oss så dyrbara
domstolsledamöter. Detta skulle kanske också innebära en utökning av antalet
ledamöter i domstolarna, vilket skulle bliva mycket kostbart och kanske även
medföra svårigheter, då det gällde att finna personer med tillräcklig kapacitet.
1

Herr statsrådet är nu inne i första kammaren, men jag vill det oaktat säga
några ord vid de särskilda avdelningarna i anledning av vad herr statsrådet sagt
i några punkter, där herr statsrådet angrep särskilda utskottets motivering.
Det gällde först nämnden i häradsrätten. Herr statsrådet anförde några ord
av en gammal lantmannarepresentant, Jansson i Djursätra, och sade, att denne

Onsdagen den 20 maj e. m. 87

klagat över att »väl få vi vara med om att stifta lag men icke vara med att
skipa lag». Då vill jag säga, att här i riksdagen äro vi med om att organisera
så ofantligt mycket, men icke kan det komma ifråga, att vi tänka oss dugliga
nog att vara med örn tillämpningen av alla dessa institutioner vi stifta, att vara
professorer i de ämnen, till vilka vi anslå medel. Det tänka vi väl icke på,
fastän vi anse, att vi kunna moget överväga, huru själva organisationen skall
vara. Att därför söka tillmäta en sådan betydelse åt herr Janssons i Djursätra
ord, då han talade om att vi väl få vara med om att stifta lag men icke att
skipa lag, det anser jag vara ett bortvridande av begreppen härvidlag.

Herr statsrådet talade också örn nämnderna i stadsdomstolarna och ville därvid
få fram, att de skulle vara ett band på det folkliga elementet. Jag får med
erfarenhet från min verksamhet säga, att så som domarna i städerna tillsättas,
äro de rätt så väl bundna vid folket, och jag tror, att de bliva det även sedan den
reform med avseende på domarnas tillsättning, som nu är föreslagen, gått igenom.
För min egen del anser jag dock, att såsom den här reformen skulle
realiseras, d. v. s. att den skulle fungera vid behandlingen av vissa svårare
brottmål, tror jag icke, att det skulle vara något gagn med saken. Det är helt
annat med avseende på häradsrätterna, vilkas ledamöter ha till en stor uppgift
att vara med vid alla måls handläggning. Men att komma inryckande endast
vid vissa mål av viss sensationell beskaffenhet tror jag icke skulle bli till gagn
för rättvisan. Jag tänker på min erfarenhet från en hel del mål, där jag för
min del skulle känt det ganska förryckande, örn en del personer, oerfarna inom
rättsväsendet, inkastats i behandlingen. Jag är också rädd tor att vid tillsättningen
skulle det kunna gå enligt politisk tabulatur; det skulle kunna bli de
olika politiska åsikterna, som talade. Jag handlade en gång ett upploppsmål;
och hade det där setat en nämnd, så hade hälften varit av den ena åskådningen
och hälften av den andra i politiskt hänseende. Jag tror dock att det var båttre,
att den objektivt seende domstolen under rannsakningens gång fick under offentlighetens
kontroll handlägga målet. Det kan kanske synas, som örn jag nu
sätter för stort värde på själva domarverksamheten. Men det är icke detta, som
leder mig, utan jag är rädd för att domarna skulle sjunka i folkets förtroende,
örn det skulle komma in ovidkommande synpunkter vid sakernas bedömande.

Vid de särskilda punkterna har jag, som jag sagt, kanske anledning att återkomma,
men jag har velat nämna detta redan i den principiella debatten. Jag
vill sluta med att säga, att för min del hoppas jag, att de partiella reformerna
måtte få gå efter dessa riktlinjer, och att det filter, som herr statsrådet sade, som
de skola siktas igenom, måtte sikta något finare, än vad som skett under utskottsbehandlingen.
Örn så sker. skall vårt lands rättsskipning i än högre grad,
än nu är fallet, fylla kraven på skyndsamhet, billighet och säkerhet. Jag tror,
att även dessa synpunkter räcka för herr statsrådets önskemål, att det nu skall
bliva lagd en fast grund för det fortsatta lagstiftningsarbetet. Och jag vore
glad att kunna i det beslut, som skall bliva riksdagens, också få inbegripa den
förhoppning, som den siste ärade talaren, den socialdemokratiske talaren, uttalade:
att det skall ske på det beståendes grund.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Christenson lii. tl.
vid denna punkt avgivna reservationen.

f detta, yttrande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, mståmde herrar Magnusson i Tumhult,
Johansson i Krogstorp och Persson i Grytterud.

Nr 40.

Äng.

huvudgrun
derna för eli
rättegång^
reform.

(Forts.)

Herr Lindkvist i Halmstad: Herr talman! Det är icke utan en viss tve kan,

jag tager till orda här. sedan så många av kammarens särskilt lärda leda -

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj e. m

hurudgrun- möter yttrat sig. Det är val samtliga våra jurister, som nu lia yttrat sig. och
derna för en det är iu icke sa lätt för en lekman att komma upp omedelbart efter dem.
rättegångs- Min ärade partivän professor Lundstedt sade, när han började sitt anförande,
reform. att den, som är vetenskapsman och dagligen sysslar med rättsfrågor och tillika
(Ports.) tillhör den lagstiftande församlingen skulle handla oriktigt, om han icke vid ett
tillfälle som detta framlade sina synpunkter. Ja, det tror jag är riktigt, men
det förvånar mig —• det beror naturligtvis på herr Lundstedts stora ärlighet •—
att han också talade örn att han ännu icke varit i tillfälle sätta sig in i ärendet
och likväl framställer yrkande. Han hade ännu icke varit i- tillfälle att läsa
reservationerna. När jag hörde herr Lundstedts långa avhandling, så tänkte
jag: tänk så värdefullt det ändå skulle vara, örn man hade fått denna i form
ay en motion, då hade det ju kunnat hända, att även lekmannen skulle kunnat
på några ställen följa med och fatta vad herr Lundstedt velat komma till.
Kanske jag var ensam om det, men även om så var, vågar jag säga, att det var
inte möjligt att kunna följa med herr Lundstedt under hela hans utläggning.

Örn den proposition, som nu föreligger till kamrarnas behandling, har sagts
— och det sade^även herr Lundstedt — att den var mycket bra skriven. Ja,
jag tyckte också redan vid första läsningen inte bara, att den var bra skriven
utan populärt skriven, lättfattlig, så att det fanns möjlighet även för en lekman
att bilda sig en uppfattning om de frågor som där avhandlas. Tillåt mig
säga, herr ljundstedt, utan att på något sätt vilja vara elak, att det skulle nog
varit bra mycket värre för en lekman att bilda sig en uppfattning om propositionen,
örn herr Lundstedt skrivit den. Som den nu är skriven kan jag säga, att
man behöver inte nödvändigt vara rättslärd för att bilda sig en uppfattning
örn den.^ Örn nian sedan har kommit till en felaktig uppfattning, ja, därom
kunna vi ju alltid tvista. Herr Björkman i Norrköping, som talade efter herr
Lundstedt, instämde i stort sett i vad herr Lundstedt sagt och hänvisade särskilt
till belysande av sina åsikter till den motion, som avgivits av herr Johansson
i Krogstorp m. fl. Det förstår jag så väl. Första gången jag läste motionen
tyckte jag att det verkade, som om ett hovrättsråd skrivit den, och det förvånade
mig inte alls, att herr Björkman instämde i de synpunkter, som framlagts
i motionen. Det är möjligt att jag misstager mig, det är möjligt att jag
missuppfattade herr Björkman, men jag tyckte han sade, att i första kammaren
hade det bara varit jurister som yttrat sig och likaså här ända tills jag uppträtt.
Jag fattade det som om herr Björkman menade, att det här diskutera
juristerna och det här skall juristerna avgöra. Örn herr Björkman menade det,
vill jag invända, att jag inte tror det vore nyttigt örn bara jurister skulle få
avgöra alla frågor och allra minst denna, ty skulle juristerna få avgöra, så
kommo vi aldrig till någon lösning, ty där det finns tio jurister finns det minst
nio olika meningar. Det finnes naturligtvis olika meningar rörande vissa detaljer
även bland kammarens lekmän men inte så mycket som bland juristerna.

Efter att ha sagt detta skulle jag, herr talman, vilja påminna örn en sak, som
departementschefen sagt i sin proposition och som utskottet understrukit i det
yttrande, jsom utskottet nu föreslår riksdagen att göra till sitt. Utskottet
framhåller, att i detta yttrande icke får inläggas den innebörden, att
riksdagen örn utskottets hemställan bifalles, därmed tager slutlig ståndpunkt
till den här ifrågavarande lagstiftningen. Utskottet tillägger: »Vid

det ytterligare inträngande i ämnet, som betingas av lagstiftningsarbetet,
kunna nya synpunkter framkomma, som påkalla beaktande. Riksdagen
bör således, då utarbetade förslag framläggas, äga att upptaga dessa till
förutsättningslös prövning.» Jag tror det är behövligt även för juristerna,
men särskilt för oss lekmän är det tydligen nödvändigt, att vi ha lagtexten
framför oss, innan vi kunna bilda oss en bestämd uppfattning örn alla detaljer.
Åtminstone har jag för min del mycket svårt att överblicka det hela, som det nu

Onsdagen den 20 maj e. m. 89

ligger, så det skulle inte vara möjligt för mig att uttala en bestämd uppfattning.
Därför är det ju också meningen, att det icke skall vara något slutligt
ståndpunktstagande förr än frågan kommer åter på riksdagens bord.

När justitieministern i dag inledde debatten gav han en allmän översikt över
hela lagförslaget. Det förefaller mig därför vara riktigast, att jag uraktlåter
att upprepa vad justitieministern sagt. Jag och mina medreservanter ha väl
i stort sett samma uppfattning som justitieministern. Om reservationerna
bifallas, blir ju resultatet ungefär detsamma som föreslagits i propositionen.
Därför har jag, när jag nu fått ordet, tänkt tala mycket kort, då det blir tillfälle
att återkomma vid de olika punkterna. Jag har alltid när lagfrågor förelegat
till behandling tyckt och jag tycker likadant här, att det blir en viss
oreda, när man blandar ihop allt möjligt. Örn vi här nu skola tala om det hela
— om vi skola tala örn förfarandet, om nämndemäns rösträtt, om frågan, huruvida
staten skall övertaga hela rättsväsendet o. s. v. ,— blir det för mycket
ihoprört. Jag tycker vi kunna tala örn var sak för sig, när vi komma till de
olika punkterna.

När det gäller en så stor fråga som denna är det tydligt, att på vissa
punkter den enhet inte är så stor, som kommit till uttryck i utskottets utlåtande.
Jag skulle tro, att flertalet av oss, och kanske alla, på en eller annan punkt
åtminstone hyst någon tvekan, örn man skulle skriva så eller så. Men så låter
man vissa betänkligheter fara, när de icke äro alltför stora, därför att man
skall komma till någorlunda enhet och vinna ett positivt resultat. För min
personliga del vill jag säga, att jag hyst och hyser den uppfattningen, att det
ur många synpunkter skulle varit lyckligt, ifall vi nu vid en omläggning av
processförfarandet kunnat komma dithän, att staten övertagit hela rättsväsendet.
Jag tror att det förslag av processkommissionen, som föreligger därom,
är lyckligt, men å andra sidan kan jag icke blunda för de skäl, som justitieministern
anfört för att han gått den andra vägen och tagit endast en del. Det
är nog så — jag tror icke, att han misstager sig däri •— att skall man komma
till ett positivt resultat inom rimlig tid, får man gå den vägen, och man får
ställa frågan om statens övertagande av rättsväsendet i dess helhet på framtiden.
Men man får lov att lägga denna reform så att den icke omöjliggör
eller försvårar statens övertagande av hela rättsväsendet, när tiden därtill blir
mogen.

Jag har varit mycket tveksam örn en mycket betydelsefull sak, och vid en
viss tidpunkt under utskottsbehandlingen tänkte jag ge min särskilda mening
till känna, dag har frågat mig, skulle man icke, när det gäller mycket små
mål och särskilt i betraktande av att underrättsförfarandet nu skall förbättras,
kunna bestämma sig för att låta en del mål stanna i underrätten? Å andra
sidan erkänner jag, att det möter stora svårigheter att finna på några regler
för avskärande av de mål som icke skola komma till hovrätten. Vi ha ju, som
redan i debatten påpekats, summa revisibilis, då det gäller fullföljd av mål i
högsta domstolen. Denna anordning har ju mycket starkt kritiserats, och det
är ju riktigt, att den inte är tilltalande, men man måste ju ha det så, örn man
inte kan finna på något bättre. Processkommissionen hade ett förslag, som
gick ut på att straff •— strafföreläggande — skulle kunna åläggas för vissa
mindre förseelser utan att man behövde gå till domstol. Justitieministern har
icke tagit upp detta förslag, och ingen av oss har fört fram det reservationsvis.
Jag anser dock förslaget vara förtjänt beaktande.

Beträffande nämnden vill jag säga, att jag är mycket tveksam om det kan
vara behövligt med så stor nämnd, som utskottet här föreslagit, örn det inte
kunde räcka med en mindre nämnd, exempelvis på fem personer. När frågan
kommer så långt i tiden, att utarbetade förslag föreligga till behandling, torde
nog de, som då komma att vara med, få taga under övervägande, om icke nämn -

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rätlegångsreform.

(Korts.)

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegång sr
ef orm.
(Forts.)

demännens antal bör inskränkas till fem. Vi lia redan i år beslutat om reseersättning
åt nämnd, och det torde väl bara vara en tidsfråga, när vi också
nödgas gå in för att bestämma om dagtraktamente. När så blir, kommer kostnaden
enbart för nämnderna att bliva så stor, att det säkert finns anledning att
överväga, örn man skall behöva lia så stor nämnd.

Nu skall jag icke försöka — jag säger försöka, ty jag kan naturligtvis
icke på ett sådant sätt som vore önskvärt — taga upp till bemötande särskilt
det anförande, som hölls av herr Christenson, huvudreservanten. Jag tager
icke upp det också därför, att de synpunkter, som herr Christenson framfört
här i kammaren och som han framlagt i sin reservation, lia prövats i utskottet
och där icke vunnit beaktande och majoritet. Herr Christenson och även -—
örn jag fattade rätt, herrar Björkman och Lundstedt — ville göra gällande,
att vad som här föreslagits är en ovanligt stor förändring mot vad som nu gäller.
Jag hyser den uppfattningen, att det är någon överdrift. Det är inte
så revolutionerande, som vad herrarna vilja göra gällande. I den motion,
som väckts av herr Johansson i Krogstorp m. fl. har, som herr Björkman erinrade
om, talats om, att man mycket väl kunde vara med örn en partiell reform
men icke om en så stor reform som den här nu ifrågasatta. Jag har så
långt det varit mig möjligt sökt att taga del av allt det tryck, som finns utan
att dock ha haft möjlighet att läsa allt, och jag tycker mig ha funnit, att det
förslag, som av justitieministern här förelagts riksdagen, är ett mellanting, så
att säga, mellan vad vi nu lia och det långt gående förslag, som framlagts av
processkommissionen. Jag vet icke, örn det är riktigt uttryckt, men jag tror
icke det är ett stort fel att säga, att vad som här föreslås är en partiell reform.
Den stora, fullständiga reformen av domstolsorganisationen är icke med, när
vi icke få in städernas rättsväsende under staten på samma sätt som landsbygdens.
Jag skall icke yttra mig mer örn denna sak, men nödgas, herr talman,
redan på denna punkt taga upp ett huvudyrkande, som vi några reservanter
ha vid punkt 30. Att jag nödgas behandla det vid denna punkt och
även framställa ett yrkande beror därpå, att det huvudyrkande, som vi ha vid
punkt 30, har motivering både vid punkt 1 och vid punkt 28. Huvudyrkandet
i punkt 30 gäller städernas domareval. Det är icke riktigt lyckligt att vi ha
tagit det på detta sätt, ty åtminstone ur våra synpunkter kommer det kanske
att komma på sidan av det hela. Det är en stor och betydelsefull fråga, förefaller
det mig. ur både principiell och saklig synpunkt. För närvarande är det
ju så, att i regeringsformens 31 § heter det, att till borgmästare i stad äga
där bosatta och i stadens allmänna angelägenheter röstberättigade män och
kvinnor föreslå tre personer. Bland de föreslagna utnämner Konungen en
till borgmästare. I fråga örn rådmansval är det ju något annorlunda bestämmelser,
men städerna ha sitt inflytande även där. Justitieministern kritiserar
de nuvarande bestämmelserna och vill lia ändring. Justitieministern har föreslagit,
att man skall beskära städernas invånares rätt att ha det inflytande på
domarvalet, som de nu ha. Det är mot denna beskärning av stadsbefolkningens
rösträtt och inflytande, som vi vänt oss. Nu vill justitieministern i sin proposition
ha det så, att förslag skall uppgöras enligt allmäna befordringsgrunder.
Det kommer väl då att uppgöras i första hand av, låt oss säga hovrätterna,
och sedan blir det väl Kungl. Maj :t, som fastställer förslaget, och endast
inom detta utav myndighet fastställda förslag äger stadsbefolkningen rösta.
Detta förslag har rönt ett bestämt motstånd inom utskottet och utskottet har
något modifierat Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet har, såsom det något skämtsamt
sades i utskottet, gått in för att det skulle bli tillfälle att kalla fjärde
provpredikant. Utskottet har lagt sitt förslag så, att, örn en stads befolkning
icke är nöjd med myndighets förslag, så skall den under särskilda förhållanden
kunna få taga upp även en annan kandidat, likställd med de av

Onsdagen den 20 maj e. m.

91 Nr 401.

myndighet uppställda. När vi läst Kungl. Maj:ts förslag, ha vi icke kunnat Äng.
fatta-, att de nuvarande förhållandena lett dithän, att det finns tillräcklig anledning
att göra någon ändring. Vi ha icke kunnat inse, att det vare sig för rätts- rättegångssäkerheten
eller något annat berättigat intresse kan vara någon fara i att vid- reform.
bliva de nuvarande bestämmelserna i fråga örn val av borgmästare eller råd- (Forts.)
män. Vi kunna icke finna, att det är riktigt att så utan vidare beröva städernas
befolkning den rätt, som den nu har. Örn staten skulle övertaga städernas
rättsväsende, kunde man ju säga, att domare i stad borde bliva mera likställda
med lantdomare, och lantdomare tillsättes icke efter val. Men nu skola ju
städerna fortfarande på samma sätt som hittills bekosta sitt rättsväsende, och
borgmästaren, domaren i staden, skall icke vara bara domare, utan han skall
också vara kommunalman. Det är vikt uppå att man icke bara prövar vilka
kvalifikationer en person har som domare utan också prövar, vilka kommunala
kvalifikationer personen har och vilket kommunalt intresse han har visat. Vi
ha sålunda icke kunnat finna, att det finns tillräckliga skäl för Kungl. Maj:ts
förslag, och ej heller kunna vi finna, att det finns skäl att gå med på en ändring
ens i den modifierade form, som utskottets majoritet föreslagit.

Herr talman, jag skall vid denna punkt stanna här och sluta med att yrka
bifall till den reservation, som på denna punkt avgivits av herr Schlyter m. fl.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Processreformens genomgående principer
äro ju, förutom legaliserandet av den fria bevisprövningen, muntlighet,
omedelbarhet och koncentration i förfarandet. Men dessa principer böra naturligen
ej vara självändamål utan tjäna rättsvården och ha endast berättigande
i den mån de göra detta. Det mänskliga samlivet och dess förhållanden är
emellertid ej rättskuret efter principer utan växer delvis ganska fritt och olikformat.
Det är därför sällan man kan utan vidare i samhällslivet strikt tilllämpa
även i och för sig riktiga principer, utan dessa måste klokt och insiktsfullt
anpassas efter praktiska behov och erfarenhetens lärdomar.

Denna allmängiltiga sanning visar sig också här. Från muntlighetens princip
måste av många praktiska skäl en del avsteg göras och göras också i den
kungl, propositionen, samt även något mera i utskottets utlåtande. Principen
har dock enligt min mening även där givits en mera dominerande ställning än
som påfordras med hänsyn till dess syfte att tjäna rättsvården. Den snäva
begränsningen av parts rätt att inför domstol uppläsa en skriftlig sammanfattning
av sin argumentering försvårar i hög grad möjligheten för menige
man att själv föra sin talan och tvingar reellt örn också ej formellt den rättssökande
att i större utsträckning anlita advokat för utförande av talan, en ur
andra synpunkter knappast önskvärd utveckling. På samma sätt verkar den
alltför snäva berf ränsning en av möjligheten till behandling av mål i hovrätt
utan partsinställelse fördyrande och försvårande för den rättssökande allmänheten.
Detta kan ej vare sig ur demokratiska synpunkter eller med hänsyn
till det samhällsintresse, som ligger i en god rättsvård och en smidig och lätt -tillgänglig rättsskipning vara önskvärt. Muntlighetens princip bör, därom
äro vi alla — i varje fall med mycket få undantag — ense, ha sitt stora rum,
främst vid underrätt men även vid överrätt, men en mindre rigorös tillämpning,
än som här skisseras, och en smidigare anpassning efter det praktiska livets
behov skulle göra muntlighetens tillämpning mera fri från annars otvivelaktigt
medföljande olägenheter. Farhågan för att en eftergift på denna punkt
skulle nied en naturlags nödvändighet åter så småningom låta skriftligheten
med alla dess konsekvenser tränga bort muntligheten och bli förhärskande
torde vara alldeles ogrundad.

I nära samband med det större eller mindre tvånget av partsinställelse i
överrätt står frågan örn protokollets mindre eller större noggrannhet vid under -

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng. rätt. Blir protokollet alltför skelettartat kan målet svårligen erhålla en överdernafdr^en
Pilling i hovrätt utan partsinställelse och därmed förbundna kostnader. Visrättegängs-
serligen är utskottets yttrande om protokoll å sidan 15 i utlåtandet så elastiskt,
reform. att en tillfredsställande protokollföring efter dessa anvisningar möjligen kan
(Forte.) åstadkommas, örn rättens ordförande fullt utnyttjar dessa möjligheter, men
någon skyldighet till en så noggrann protokollföring, att överrätt kan i mål
av mindre omfattning och enklare struktur på protokollen och processmaterialet
i övrigt göra en överprövning av underrätts domslut, finnes, så vitt man kan
se, inte. Bristen här ligger enligt min mening däri, att det ej klart angives, att
de faktiska omständigheter, som äro av avgörande betydelse för målets bedömande,
skola med den omsorg och noggrannhet antecknas, att ej ofullständighet
därutinnan nödvändiggör en för parterna tidsödande och kostsam inställelse
i överrätt.

Ehuru jag sålunda helt anslutit mig till processreformens i propositionen
angivna grundläggande principer, anser jag dock att dessa såväl i propositionen
som i utskottets utlåtande blivit alltför stelt och rigoröst uppdragna, och att
detta försvårar den nya rättegångsordningens anpassning efter det praktiska
livets behov.

Jag hade inte tänkt nu ingå på några särskilda detaljer av föreliggande förslag,
men det yttrande, som statsrådet och chefen för justitiedepartementet för
en stund sedan höll angående nämndens deltagande och inflytande på rättsskipningen,
ger mig anledning till några reflexioner i förbigående. Statsrådet
citerade ett uttalande från år 1902 av den gamle lantmannarepresentanten Jansson
i Djursätra, däri han uttalade önskan örn ökat lekmannainflytande i motsats
till särskilda utskottet nu.

Ja, detta kan ju synas litet säreget, men jag tror, att förklaringen till denna
olikhet i uppfattning mellan särskilda utskottet nu och elen mening, som den
gamle lantmannarepresentanten herr Jansson i Djursätra hade på sin tid, ligger
ganska nära och är lätt att finna. Sedan den tiden har juristbyråkratiens
skrankor väsentligen brutits ned, och juristdomarna liksom ämbetsmännen i
allmänhet ha ej längre den avgränsning från folket, som de tidigare hade. Juridisk
rättsuppfattning och folklig rättsuppfattning stå varandra nu långt
närmare än förr.

Å andra sidan har den individualistiska särprägel, som då i stor omfattning
fanns hos folket, mer och mer nötts bort och därmed också det personliga ståndpunktstagandet
på eget ansvar. Den nuvarande tidens ansvarsdivision med
kollektiva beslut och kollektiva framträdanden låter den enskilde få en långt
mindre ansvarsmedveten ställning än förr.. Tiden har omvandlat mycket sedan
30 ä 40 år, och jag är övertygad, att örn den gamle vördnadsvärde Jansson i
Djursätra i denna dag ännu sutte i denna kammare, skulle han säkerligen i
denna del stå på utskottets sida.

Beträffande det nu av herr Lindqvist gjorda yrkandet örn strykning av viss
del av motiveringen i sista stycket å sid. 8 sammanhänger detta med ordningen
för tillsättande av stadsdomare. Den nu gällande ordningen är i detta avseende
otillfredsställande. Mer än i fråga örn förvaltandet av andra samhälleliga
uppgifter böra de, som främst handhava rättsvården, vara väl kvalificerade
och såvitt möjligt stå fria från hänsyn till partier eller sociala grupperingar.
En viss garanti därför finnes i propositionen och i utskottets förslag såtillvida,
att valet får röra sig inom ett med hänsyn till sökandens kvalifikationer upprättat
förslag. Själva valet inom detta förslag hör med möjligheten till fjärdemanskallelse
vara vad som skäligen kan påfordras med hänsyn dels till städernas
kostnader för sitt rättsväsen och dels till magistraternas rent kommunala
uppgifter, som dock redan nu äro föga omfattande och undan för undan
försvinna. Gent emot hänsynen till stadsdomarnas alltmer rudimentära kom -

Onsdagen den 30 maj e. m.

93 Nr 40.

munala uppgifter och städernas ekonomiska prestationer måste domarnas rätts- Äng.
vårdande uppgifter stå som ett överskyggande och avgörande samhällsintresse, tvuvvdgranDärför
måste förtjänst och skicklighet på ett eller annat sätt garanteras vid rättegång^
tillsättandet av dessa tjänster, men detta sker inte örn platserna besättas efter reform.
fritt val i enlighet med reservationen av herr Schlyter m. fl. vid punkt 30. Då (Forts.)

utskottets förslag bättre garanterar rättssäkerheten i detta avseende, ber jag
att i den nu föredragna punkten få yrka bifall till utskottets hemställan.

Jag vill samtidigt tillägga, att jag betraktar som självfallet, att de nya föreskrifterna
rörande domarval så utarbetas, att rådmän komma att tillsättas efter
alldeles samma grunder och samma ordning som borgmästare, alltså att den
nuvarande skillnaden i detta avseende kommer att vid de nya föreskrifternas
upprättande bortfalla.

Herr Jonsson i Risinge: Herr talman! Jag har med stort intresse följt
denna frågas behandling i särskilda utskottet, och ber nu att få säga några
ord.

Örn man först skulle ställa den frågan till svenska folket: är en rättegångsreform
nödvändig, är jag övertygad örn att de flesta skulle svara, att så icke är
fallet. I allmänhet har svenska folket förtroende för våra domstolar. Men detta
hindrar icke, att det förekommer åtskilliga brister i vårt nuvarande rättegångsväsende.
Dessa känner allmänheten icke till.

Då svenska folket har förtroende för våra domstolar, böra vi i den nya rättegångsformen
framför allt söka att fortfarande behålla detta förtroende. Till
stor del tror jag, att detta förtroende beror på att intet politiskt inflytande hittills
fått göra sig gällande i våra domstolar. Och detta inflytande måste vi
tillse, att vi även i fortsättningen hålla utanför. Det enda rätta och vägledande
för våra domstolar är rätt och sanning. Då man får fram rätt och sanning vid
domstolen, är det icke heller svårt för domstolens ledamöter att döma rätt. Den
nu föreslagna omorganisationen anser jag är en inre reform i vårt domstolsväsende.
Då man, som jag sade. känner till vårt nuvarande rättegångsväsende och
genomläst den kungl, propositionen, måste man erkänna, att det är betydande
fördelar, man kan vinna, om riksdagen nu antager det framlagda förslaget.

Det synes mig, som örn justitieministern hade plockat ut det förnämsta och
bästa av alla de yttranden, som inkommit, då inbegripet processkommissionens
förslag. Jag skall icke söka att närmare ingå på detaljerna, men då jag har
för avsikt att icke ytterligare begära ordet, åtminstone icke utan att det blir
särskilt nödvändigt, skall jag söka påvisa det, som jag finner vara det värdefullaste
i reformen.

Till följd av den förberedande behandling, som skall införas, tror jag mig
kunna hysa förhoppning, att man skall kunna vinna mycket. Det är ju så, att
det förekommer många onödiga processer, som icke borde förekomma, detta vare
sig det gäller kärande- eller svarandeparten. Genom den föreslagna förberedande
förhandlingen tror jag, att man skall kunna undgå många processer. Och
enbart detta synes mig vara mycket värdefullt. Jag tror nämligen, att det skall
kunna åstadkommas förlikning redan på detta förberedande stadium, utan att
domaren behöver intaga någon ställning till förmån för den ena eller den andra
parten. Men örn det skulle vara ett par personer, som komma inför domaren
och framhålla sina synpunkter, och domaren finner, att det icke är något att
bråka örn, utan säger, att det vore bättre, örn ni bomme överens utan att det behöver
bliva process, så kanske de bliva litet betänksamma och förnimma, att
det är ett mycket gott förslag. Det skulle vara till mycket välsignelse, örn man
skulle kunna förhindra processer.

Likaså tycker jag mig finna, att man med den fria bevisprövningen också
skall ernå ett förmånligare resultat. Numera är det ju så, att jäv alltför ofta

Nr 40.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegång sr
ef orm.
(Forts.)

förekomma. Och kanske elen, som skulle lia de bästa upplysningarna att lämna,,
är jävig och icke kan förekomma som vittne. I detta fall har utskottet i någon
liten mån tillknäppt Kungl. Maj:ts förslag, i det att närstående äro enligt utskottets
förslag förbjudna att avlägga ed och vittna. Kungl. Maj:ts proposition
föreslog i detta fall, att närstående skulle kunna efter egen fri vilja få avlägga
vittnesmål.

Man har här så mycket talat om muntligt förfarande, att mången kanske säger
sig, att det ha vi väl även nu. Visserligen skola enligt nu gällande bestämmelser
parterna inställa sig antingen själva eller genom ombud, men oftast är
det så, att de inställa sig genom ombud. Och då förekommer det ofta, att det
kommer ett ombud och framlägger en skrift, och så begäres det uppskov för
att den andra parten skall få taga del av skriften och besvara den. Ena gången
kommer en part med vittnen, andra gängen kommer andra parten med vittnen.
Och så förhalas processen så onödigt mycket, vilket länder de rättssökande till
förfång och stora kostnader. Genom detta förslag, såsom jag fattar det, skulle
parterna vara skyldiga att själva komma tillstädes och muntligen framställa
sina påståenden. Att en part själv kommer till domstolen är synnerligen förmånligt,
ty genom ombuden kan man icke få fram den direkta sanningen, om
jag så får uttrycka mig. Däremot, om parten själv kommer tillstädes, märker
man snart nog, om han söker slingra sig undan sin motparts påståenden, eller
om han klart och tydligt kan förklara, hur saken ligger till. Det är synnerligen
lätt, särskilt för lekmännen, som få sitta och höra på, och uppfatta, var
sanningen är till finnandes, därför tror jag, att det är en mycket värdefull sak,
att parterna åläggas att personligen inställa sig vid rätten; likaså att parterna
äro skyldiga att tala sanning. Jag nämnde nyss, att sanning och rätt skola
vara vägledande vid domstolarna ; ty nog kan man ändå fordra, att både kärande
och svarande skola hålla sig till sanningen.

Beträffande offentligheten i högre instans torde sådan kanske till en början
vara rätt främmande för svenska folket. Nu har utskottet i detta fall lämnat
öppet och låtit vederbörande parter begära, huruvida inställelse skall ske eller
icke. Jag tror emellertid, att många komma att sätta värde på att få se till,
att deras sak blir klarlagd och på ett tillfredsställande sätt framlagd för domstolen.
I början kanske man ställer sig litet avvaktande, men här får man pröva
sig fram.

Så kommer jag till frågan om nämndens deltagande i häradsrätterna.
Nämnden är ju där den enda förbindelselänken mellan folket och domstolen.
För närvarande är det ju tolv nämndemän i en fullsutten rätt, dock att nämnden
är domför med endast sju. Jag vill ansluta mig till Kungl. Majlis proposition
i detta avseende, enär den tillstyrker ett jämförelsevis högt antal
nämndemän. Det är inte så många domstolar, som redan ha inskränkt på
de tjänstgörande nämndemännens antal. Det synes mig vara särskilt under
skånska hovrätten som en anordning med mindre nämnd är genomförd;
i allmänhet tror jag, att de tjänstgörande nämndemännens antal är elva eller
tolv, medeltalet tror jag är elva. Anledningen till att jag önskar, att nämndemännens
antal skall vara det största möjliga, är den, att de ha person- och
ortskä.nnedom; det är av ganska stor betydelse, att nämnden känner till dels
personerna och dels de olika trakterna inom sin domsaga. Det har från vissa
håll yttrats, att det vore förmånligt att ha få nämndemän. Jag kan icke
alls förstå, att sådant kail sägas ur lekmannasynpunkt, det har vitsordats
från många håll, att lekmännen äro av stor betydelse för domstolarna, och
att nämndens närvaro erfordras. Jag är helt ense med dem, som anse, att
man bör låta nämnden få det största möjliga inflytande, därför är Kungl.
Majrts förslag synnerligen väl avvägt i detta avseende. Utskottet däremot
säger sig ha fasthållit vid det nuvarande antalet sju, men det blir en avse -

Onsdagen den 20 maj e. m.

95 Nr 40.

värd skillnad, ty efter utskottets uttalande blir det en betydlig- inskränk- Äng.
ning av nämndemännens antal. Nu‘passar det så synnerligen bra, om antalet huvwlgrunfastställes
till åtta, med hänsyn till en tredelning av nämnden. Med det nya rättegång™
förfarandet är det ju sannolikt, att det blir tätare tingssammanträden och att reform.
nämnden därför behöver vara tredelad. Alltså, en domsaga med 24 nämnde- (Forts.)
män blir på detta sätt tredelad, och sålunda behöver det icke bli fråga örn
någon inskränkning.

I pfopositionen är nu föreslaget, att sex av åtta nämndemän skulle kunna
överrösta domaren jämte två nämndemän. Utskottet säger, att nämndens anseende
skulle sjunka, om den ej dömer enhälligt. Ja, de som gjort detta påstående,
måtte väl Ira gått i den högre skolan. Jag kan ej följa den tankegången,
ty ju mera inflytande en person har, desto större anseende lär den
väl få. Jag kan ej komma ifrån att detta är undanflykter, man här söker
skjuta fram, och såmedelst försöka få lekmännen själva att gå ifrån dessa
naturliga synpunkter. Jag håller före, herr Persson i Falla, då det här talats
örn Jansson i Djursätra, därest han vore med nu, att han skulle säkerligen
med tacksamhet ha godtagit den kungl, propositionen. Det förvånar mig
synnerligen mycket, att just lantmannarepresentanterna dels i motioner, dels
i utskottet, dels i kammaren motsatt sig det erbjudande, som Kungl. Maj :t
gjort oss, nämligen erbjudande om ett ökat inflytande. Men icke dess mindre
komma då lantmannarepresentanter och säga: Vi vilja icke lia det inflytandet.

Våga då herrarna icke taga på sig detta ansvar? Det ser nästan så ut, som
herrarna ej rätt skulle vilja bruka detta förtroende.

Beträffande nämnd i rådhusrätt och hovrätt får jag också säga, att de
personer, som bo i städerna, nog icke äro av sådan särart, att icke nämnden
även i rådhusrätt och hovrätt skulle kunna fylla sin uppgift. Jag finner
det vara en mycket god väg, som herr justitieministern slagit in på, att beträffande
de grövre brottmålen, som det nu är fråga om, börja lära de små
städerna att välja sina nämndemän och låta dem få medinflytande i domstolarna
innan de så småningom komma under landsrätt, såsom avsikten säges
vara, att de skola göra.

Beträffande nämnden i hovrätten må jag säga, att örn därstädes ett offentligt
förfarande skall förekomma, bör även nämnden vara närvarande.

Nämnden har icke endast en dömande verksamhet utan också — herrar jurister
må ursäkta mig, att jag säger det — en kontrollerande uppgift.

I de flesta punkterna har utskottet följt Kungl. Maj:ts förslag, ehuru visserligen
en mängd reservationer äro avgivna. Ingen enda av utskottets ledamöter
är sålunda nöjd med propositionen helt och hållet, utan allihop lia reserverat
sig i större eller mindre grad. I stort sett är dock Kungl. Majis
proposition den, som avgått med segern. De största reservationerna gälla
fyra punkter: dels advokatmonopolet, dels nämndens rösträtt, och antalet
nämndemän samt slutligen beträffande nämnd i rådhusrätt och hovrätt. Jagfår
redan nu säga, att jag kommer att ansluta mig till de reservationer, som
äro avgivna vid punkterna 24 samt 31—36.

Slutligen vill jag lägga kammarens ledamöter på hjärtat, att denna fråga
bör ej lösas efter pa.rtilinjer, ty domstolarna böra stå över partierna, det må
vi alla komma överens örn, och det inser nog också den, som vet vad som står
i vår gripande domared.

Herr Fast: Herr talman! Jag hegärde ordet redan under principdebatten
för att få säga något om ett par punkter, som nog lämpligast bör sägas redan
nu. Dessutom är ju redan den punkt föredragen, där även jag står antecknad
som reservant.

När jag gick in i särskilda utskottet och började deltaga i dess arbeten, hade

Sr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
råitegängsreform.

(Forts.)

96 Onsdagen den 20 maj e. m.

jag ej någon förutfattad mening angående den kungl, propositionen. Jag hade
ej varit ledamot av processkommissionen, såsom fallet var med en hel del andra,
utan stod alldeles fri och obunden. För mig gällde det då att först undersöka,
huruvida jag fann, att det nuvarande processförfarandet var av den beskaffenhet
att en genomgripande revision av detta förfarande var nödvändig. Jag kom
då till det resultat, att jag ansåg en sådan revision vara nödvändig. Då gällde
det, huruvida de av Kungl. Majit föreslagna principerna befunnos vara hållbara.
Jag må säga, herr talman, att även sedan jag hört de mycket kritiska anföranden,
som hållits av professor Lundstedt och av herr Björkman, är jag alltjämt
på mycket goda grunder övertygad örn att det nuvarande processförfarandet
har sådana väsentliga brister, att tiden är inne att gå till en mycket allvarlig
revision av detta processförfarande; och jag vill endast med ett par ord säga,
vari jag anser, att dessa brister bestå.

Det kan väl ändå icke vara riktigt, när man finner, hurusom med vårt nuvarande
rättegångsförfarande en process kan draga ut icke bara månader utan
många år och kan bli föremål för tjugu till trettio tingssammanträden, och att
vid dessa tingssammanträden icke blott suttit olika nämnder utan också flera
olika ordförande i rätten. Hur kan det vara ställt med rättssäkerheten, när
man tillåter, att i mycket betydelsefulla mål processen får en sådan utveckling,
att den kan glida över åratal och på detta sätt handläggas vid skilda tillfällen
av olika nämnder och av olika ordförande?

Herr Lundstedt sade, att det är icke det primära här att i det konkreta fallet
göra en prövning av vad som verkligen är sant för att komma till den riktiga domen.
Jag undrar ändå, örn man kan helt bortse från det konkreta fallet, och örn
man icke bör så långt det i hela denna mänskliga ofullkomlighet är möjligt
åstadkomma en rättvis dom. Ty om människor i det konkreta läget, i fall efter
fall, komma underfund med att här har icke rätt skipats, hur går det då överhuvud
taget med den auktoritet för lag och rättsskipning, som det svenska folket
bör känna? Jag tror därför, att man icke, utgående från abstrakta teoretiska
utgångspunkter, får förgäta att söka sanning och rättvisa i det konkreta fallet,
ty när det kommer till kritan, är det just på tillämpningen i det konkreta fallet,
som hela rättsordningen står eller brister.

Jag kom sålunda ganska snart till den övertygelsen, att det nuvarande förfarandet
måste genomgå en ganska grundlig revision; och jag måste, efter att ha
åhört den långvariga principdebatten, säga, att jag fick en mycket stark känsla
av, hurusom man på den linjen, där man ursprungligen tydligen var inställd på
att gå på avslag, alltmer sackade utav; försvaret mattades, och man gick slutligen
med på från deras synpunkt i och för sig mycket betydande partiella reformer,
vilka dock skulle ske inom ramen av den nuvarande rättegångsordningen.
Ett bättre bevis för att man även på den sidan har klart för sig, att det
nuvarande förfarandet tarvar en grundlig revision, kan jag för mitt vidkommande
icke gärna åstadkomma; och jag kan till detta lägga, att när herr Christenson
och de tre medreservanter, som instämde med honom, här göra gällande,
att man kan gå in för bara dessa mindre partiella reformer, så funnos inom samma
parti dock två mycket framstående män, för vilka jag med hänsyn till deras
insats i utskottsarbetet har den allra djupaste aktning, nämligen utskottets
högt ärade ordförande Bissmark och vidare häradshövding Öhman, vilka hyste
en motsatt uppfattning. Detta bör i och för sig väga något och kanske ganska
mycket gent emot de fyra reservanter, som vilja gå de mera partiella reformernas
väg. För mig blev det ganska klart, att jag skulle vara mest böjd för att
här gå till en genomgripande revision även av organisationen.

Jag har den uppfattningen, att det kommer att gnissla, när man skall omsätta
det nya koncentrerade muntliga förfarandet inom den nuvarande domstolsorganisationen,
sådan som utskottet och Kungl. Majit lämnat den orubbad. Men jag

Onsdagen den 20 maj e. m. 97

kom också ganska snart underfund med, hur den gamla sanningen alltjämt
gäller, att det bästa kan bli det godas fiende; och jag blev övertygad, att örn
man bär allvarligen bade kommit till det resultat, att någonting behövde göras,
så gällde det att underordna sina synpunkter under någonting annat, och att
detta var den linje, som man kunde samlas på och som så att säga i det politiska
tidsläget medgav, att en reform bleve genomförd.

Jag skulle till och med kanske kunna tro, att det är dessa synpunkter, som i
mångt och mycket varit vägledande för herr justitieministern; men jag är icke
så övertygad örn, att han på alla punkter fått sina egna personliga synpunkter
beaktade i det föreliggande förslaget, utan han har måst taga hänsyn till en rad
omständigheter, som jag här påpekat.

Jag kan också försäkra kammaren, att den vilja till att åstadkomma resultat,
med bortseende från mindre detaljer och även från politiska utgångspunkter, har
verkligen besjälat det särskilda utskottet. Man har beflitat sig örn att här verkligen
komma till ett positivt resultat, därför att man varit övertygad örn att det
kunde vara fara i att nu längre dröja.

Då jag nämnde, att jag här skulle önskat få gå rationellare fram i fråga örn
organisationen, så rör det närmast frågan örn städernas läggande under landsrätt.
— Ja, det är kanske ett otrevligt ord, jag vet att det stöter ofantligt många,
men jag kan beträffande städernas rättsväsens inflytande i våra domsagor säga,
att det blir på det sättet, att städerna i många fall komma att utgöra stommen
i nya tingslag o. s. v.

Nu har emellertid utskottet liksom också jag på denna punkt anslutit sig till
en mera försiktig väg, som föreslagits av Kungl. Majit. Utskottet gör ett bestämt
uttalande örn att de mindre städernas jurisdiktion icke kan upprätthållas
och detta på mycket goda grunder. Men jag skulle på denna punkt vilja erinra
örn en sak, och det är, att jag vet, hurusom representanter för de små städerna
kanske i många fall av känsloskäl, som man heller icke skall underskatta, ty
även de kunna lia sitt värde, hysa bekymmer för att dessa städer skola sammankopplas
med domsagor i rättsligt avseende. Jag tror, att dessa städers motstånd
kommer att i rätt hög grad bli beroende av hur den organisation kommer att se
ut, som skall ersätta den nuvarande jurisdiktionen. Jag säger detta här, därför
att det icke gärna kan sägas på någon annan punkt, ty utskottet har på
goda grunder uraktlåtit att göra något uttalande, detta emedan här förefinnes en
nyss framlagd utredning, till vilken varken Kungl. Majit eller utskottet ännu ha
kunnat taga någon ståndpunkt.

Jag har nu den uppfattningen, då det gäller magistraternas överinseende av
den kommunala förvaltningen, att den för länge sedan överlevat sig själv, den
fyller ej längre någon funktion, därom är man nog ganska överens icke blott i
städerna utan även i den svenska riksdagen. Det gäller således att finna ersättning
för vad man förlorar i fråga örn magistraten för de rent statliga uppgifterna.
Jag undrar då, huruvida man ej kan välja något enklare, billigare och för
städerna mera acceptabla former än de, som framlagts i det s. k. Jakob Petterssonska
kommittéutlåtandet, vilket enligt mitt förmenande är onödigt byråkratiskt.
Det är detta, som legat i bakgrunden, då städerna med all kraft sökt
motverka, att de skulle läggas under landsrätt. Jag har velat säga dessa ord,
därför att det är av vikt, att man i det fortsatta utredningsarbetet på denna punkt
Sliker bibehålla för dessa mindre städer förtroendeförvaltningen, så att man icke
i stället får en byråkratisk ämbetsförvaltning. Ty i den mån städerna behöva
tillgång på juridisk kraft, på administrativ kraft, kan nämnda mål lämpligast
nås genom att dessa städer tillsätta tjänstemän av den kvalitet och i den
omfattning, som städerna behöva. Härigenom undviker man att få någon odemokratisk
förmyndarstyrelse (iver den nuvarande förtroendeförvaltningen, som

Andra kammarens protokoll 1931. Nr 4().

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Ports.)

Kr 40.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

98 Onsdagen den 20 maj e. m.

enligt mitt förmenande fungerar på ett så tillfredsställande sätt, att det icke
finnes anledning att onödigt ingripa alltför långt.

Nu skall jag tillåta mig att säga ett par ord med anledning av den föredragna
punkten rörande domarnas tillsättning i städerna. Om utskottets förslag
går igenom, blir det en successiv övergång; det kommer att förflyta viss
tid, intill dess vissa städer med egen jurisdiktion blivit införlivade med. närliggande
domsagor. En hel del städer skola ju också behålla sin egen jurisdiktion.
Det är därför av synnerlig vikt, att riksdagen i det nuvarande läget
icke gör uttalanden, som man kanske vid närmare eftersinnande finner vara
mindre lämpliga.

Riksdagen brukar ju hävda en mycket sund princip,^nämligen att den som
betalar också skall ha ett icke obetydligt inflytande. Vem är det som betalar
rättegångsväsendet i våra städer för närvarande? Jo, det är städerna, som
avlöna magistratsledamöterna: borgmästaren och rådmännen. Nu skulle riksdagen,
örn den följer utskottets utlåtande och Kungl. Maj:ts förslag, bryta
med denna princip och säga, att städerna visserligen skola betala, men att de
i högre grad än hittills varit fallet skola avklippas från^inflytande vid valet
av domare. Därtill kommer, att magistratsledamöterna, så länge den nuvarande
ordningen består, icke blott ha att utöva befattningen som domare utan därjämte
utöva inseende över en rad ofta mycket viktiga kommunala ärendem Kan
det under sådana omständigheter, intill dess en omreglering av dessa förhållanden
ägt rum, vara riktigt att gå till en ytterligare beskärning av städernas
rätt att utse eller uppgöra förslag till domare?

Jag vill också erinra örn att städernas rätt att välja domare vilar på gammal
historisk grund. Det är en ordning, som gällt allt sedan 1882, och man
brukar ju ha en smula respekt för de traditioner, som visat sig kunna upprätthållas
utan att vara till någons skada. Jag bestrider helt enkelt, att städerna
så misskött handhavandet av detta instrument, att ett ingripande är påkallat.
Naturligtvis kan det ha skett misstag, men sådana behöva icke förekomma i
större utsträckning, när medborgarna i en stad upprätta förslag till domarval,
än när utnämningar äga rum direkt från Kungl. Maj:ts sida.. Det är människor,
som man har att göra med, och man kan lätt misstaga sig pa en persons
kompetens eller lämplighet för ett visst uppdrag. Men det misstaget begär
som sagt icke bara den röstberättigade befolkningen i en stad, utan lika väl
t. ex. en hovrätt eller den eventuella nämnd, som skulle upprätta förslag.^ Om
utskottets föreliggande förslag varit gällande lag, är jag icke säker på, att
Stockholms stad haft möjlighet att välja den borgmästare, som den i dagarna
korat. Hovrättsmeriter skulle under dylika omständigheter kunnat tillmätas
stor tyngd i jämförelse med rent kommunala meriter vid sidan av domarkallet
förvärvade på en enda plats. Jag tror därför, att det finnes mycket goda
skäl för kammaren att vara försiktig på denna punkt.

Nu har man sagt, att Kungl. Majrts och utskottets förslag är nödvändigt tor
att åstadkomma en cirkulation mellan å ena sidan lantdomstolama och å andra
sidan våra rådhusrätter. Jag erkänner, att herr justitieministern här Ilar ett
starkt skäl. men jag undrar, örn det är tillräckligt starkt, för att man skall
följa Kungl. Maj :t. Ty den cirkulation, som i detta fall åsyftas, kan enligt
mitt förmenande ske även med bibehållande av det nuvarande systemet. Det
är givet, att man vid denna cirkulation mäste under alla omständigheter taga
hänsyn till en persons kvalifikationer och kompetens. . .

Dessutom vill jag säga, att när man klagar över att man kanske i ett eller
annat fall skulle''kunna peka på en borgmästare, som är svag som domare, beror
detta i mycket hög grad på vad herr justitieministern själv i sin proposition
anfört, nämligen att vederbörande fått allt för litet syssla med domarkallet.
De tillkrånglade och besvärliga målen ha vant alltför få, och dartor har

Onsdagen den 20 maj e. m. 99

även ilen gode juristen stelnat till under utövandet av sitt ämbete. Ytterligare
iian också lönefrågan lia spelat en betydande roll. Lönerna för de mindre städernas
borgmästare ha varit ganska knappt tillmätta, och det har därför icke
stått städerna till bilds att få de personer de kanske helst skulle ha åstundat.
A är nu Kungl. Majit och utskottet föreslå, att lönerna skola regleras av staten,
betyder detta, att kvalifikationerna kunna stegras även med bibehållande
av den nuvarande ordningen för utseende av domare.

Det har också sagts, att politiska inflytelser skulle göra sig gällande, därest
städerna vore obundna vid upprättande av förslag till domare. Ja, är det alldeles
säkert., att t. ex. en kommission som upprättar förslag eller t. o. m. en
regering, sorn utnämner en domare, är totalt fri från alla politiska inflytelser?

människor äro nog allt ganska skröpliga. Men jag tror, att man i
allmänhet kan säga, att det går lättare än de flesta tänka att i städerna tillsätta
en duktig karl som domare med bortseende från politiska utgångspunkter.
Jag anser, att det är ett drag, som är kännetecknande för det svenska folket,
att man kan värdesätta en duktig karl, vars opartiskhet och redbarhet, man
har förtroende till, och är beredd att rösta på honom, även örn han har en annan
politisk uppfattning. Jag anser således, att de obehöriga politiska inflytelserna
lika val kunna göra sig gällande enligt utskottets och Kungl. Maj :ts
förslag, som örn man bibehåller det nuvarande förfarandet.

Jag vill ytterligare säga några ord med anledning av den punkt, som särskilt
berördes av herr Persson i Palla, nämligen frågan örn nämnd i rådhusrätt
och hovrätt. Här föreligger det en reservation, bakom vilken stå ungefär
likp manga ledamöter som bakom utskottets. Man får icke glömma, att det
ar människor, som skola döma, och människor, som skola dömas. Allting här
1 världen är behäftat med fel och brister, och den som gått domarkarriären och
kanske är en utmärkt domare kan i nästan hela sitt liv ha betraktat samhället
och människorna uppifrån. Den bildén blir icke riktigt densamma, som
nar nian ser på samhället och människorna nedifrån. När människor skola
dömas, måste man dock ha en personlig kännedom örn dem och taga hänsyn till
den miljö där de vuxit upp, deras släktförbindelser 0. s. v. Jag syftar här
framför allt på de grövre brottmålen. J a g undrar då, örn icke nämnden skulle
även för städernas vidkommande kunna ha en mission att fylla. Respekten för
lagen och förtroende för rättsordningen beror ju sa mycket på, huruvida människorna
känna, att man tagit hänsyn till bade rätt och billighet. Jag tror,
att örn man öppnar portarna och släpper m offentligheten 1 våra överrätter, är
det nödvändigt även för hovrätternas del. att nämnden deltager i dömandet.
Samma skäl kunna också anföras till förman för nämnd 1 rådhusrätt.

Man får i denna fråga icke bortse från de psykologiska skäl, som tala för
ett okat inflytande för nämnden i våra domstolar. Med ett ökat inflytande
följer också eif ökat ansvar. Därtill kommer, att det nya rättegångsförfarandet
med sin koncentration, sin muntlighet och sin omedelbarhet bereder nämnden
helt andra möjligheter att värdera bevisningen än tidigare varit fallet, då
man endast haft att läsa inlagor och handlingar. Då man slutligen vet'' att
det enligt vår straffrätt kail utmätas så oerhört olika straff för ett och samma
brott och att domstolarna icke bara ha rättighet utan också skyldighet att
taga hänsyn till förmildrande och försvårande omständigheter, måste man säga
sig, att det kan icke vara annat än lämpligt, att man vidhåller den gamla
andrakammaruppfattningen, att nämnden, då man går till en folklig reform,
bör erhålla ökat inflytande. Jag tror därför, att kammaren skulle göra klokt
i att på dessa punkter följa den föreliggande reservationen.

Till sist några ord örn utkrävandet av parts sanningsplikt. Man har ju med
några få undantag varit ganska enhällig inom utskottet örn att det är både
önskvärt och nödvändigt att verkligen få sanningen i processen på detta sätt

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
räitegångsr
ef orm.
(Forte.)

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

100 Onsdagen den 20 maj e. m.

ordentligt utrönt, men det har rått delade meningar örn hur man skall utkräva
en dylik sanningsplikt. Utskottet har icke velat göra något uttalande örn
de straffsatser, som böra tillämpas — det är en så pass ömtålig sak, att den
måste bli föremål för ingående övervägande och utredning. Men jag har haft
den uppfattningen för egen del, att örn man verkligen vill vinna någonting
med parts sanningsplikt, går det icke för sig att bara skriva ut en^ generell regel
härom, ty det finns ju ett motsvarande stadgande redan nu i vår strafflag,
fastän böterna äro orimligen låga. Jag tror, att det helt enkelt är nödvändigt,
att då parten står inför domaren och nämnden, han får en högtidlig erinran av
domaren örn att det nu för sanningens utforskande gäller för honom att under
straffansvar tala örn allt vad han vet vara hänt och sant. Jag anser, att denna
högtidlighet, denna speciella vädjan till honom, skulle kunna vara av ett visst
värde. Med en generell regel, hur riktig den än kan vara, kan man aldrig uppnå
några resultat.

Jag ber på den föredragna punkten få yrka bifall till den av herr Schlyter
m. fl. avgivna reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Någon yrkesmässig processerfarenhet

har jag icke att delge kammaren, och det kan icke falla mig in att efter exempel
från upplands- och östgötabänkarna försöka någon vetenskaplig-juridisk eller
filosofisk högflykt. Jag skall så mycket hellre fatta mig kort, som jag i allt
väsentligt kan ansluta mig till de grundsatser för en rättegångsreform, som utvecklats
av statsrådet och chefen för justitiedepartementet. Jag förstår den betänksamhet,
som departementschefen uttryckt inför beskärandet av muntligheten
i överrätterna. Men dess bättre är det här ingen principiell motsättning
mellan departementschefen och utskottet. Het är kostnadshänsyn och praktiska
skäl, som gjort att utskottet icke funnit det möjligt att nu gå in för ett renodlat
muntligt förfarande även i överrätterna. Och sa starkt som utskottet framhållit
den dominerande betydelsen av det muntliga förfarandet, ma det vara tillätet
att hoppas, att denna eftergift för praktiska hänsyn icke skall medföra
någon verklig fara för att skriftligheten i överrätterna skall breda ut sig och
taga överhand. .

Vad beträffar frågan örn användande av icke rättsbildade biträden i överratterna,
kan jag visserligen förstå juristernas invändningar på denna punkt. Men
jag vågar å andra sidan göra gällande, att det i vårt land finns en mycket
stark motvilja inför varje form av advokatmonopol och advokattvång.

Den kompromiss, som skisserats i den av herrar Bissmark m. fl. avgivna reservationen
och som går ut pa, att örn ett icke rättsbildat biträde i ett mal fört
talan i underrätt, så skulle detta ombud få fullfölja målet även i överrätt, men
att talan inför överrätt eljest skulle vara förbehållen rättsbildade ombud, den
kompromissen kan jag för min del icke finna tillfredsställande, ty den skulle
sannolikt leda till ett vissi tvång att redan vid underrätt använda rättsbildat
ombud, för att man skulle känna sig vara på den säkra sidan, ifall man sedan
måste gå till högre instans och ansåge sig behöva biträde, fortfarande icke rättsbildat
sådant, men med högre kvalifikationer än som ansetts erforderliga i underrätten.
Det skulle bli ett indirekt advokatmonopol och därmed skulle med största
sannolikhet följa höjda processkostnader utan att man därför vunne någon
garanti för att man finge fullt kvalificerade biträden, ty det är ju så, att det
även bland de rättsbildade finnes advokater, som icke hålla måttet.

I fråga örn lekmännens deltagande i rättsskipningen kan jag helt ansluta mig
till de folkliga principsynpunkter, som utvecklats av herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet. Jag kan icke se annat än att örn riksdagen pa denna

Onsdagen den 20 maj e. m. 101

punkt föijer utskottsmajoriteten, så skulle vi i vår rättsskipning taga ett steg
tillbaka. När man beslutar ett omedelbart muntligt förfarande, så ökas ju
förutsättningarna för lekmännen att behärska processmaterialet, men drager
man icke den naturliga konsekvensen härav, utan fortfarande kräver en fullständigt
enhällig nämnd för domarens överröstande, så betyder detta, att man
skjuter nämnden ytterligare ett steg i bakgrunden, åtminstone örn man bedömer
nämndens ställning i förhållande till dess möjlighet att behärska processmaterialet.
Jag kan icke tänka mig, att andra kammaren vill vara med örn en sådan
inkompetensförklaring, sedan kammaren upprepade gånger förut uttalat, att
nämndens betydelse borde ökas och att en ändring i detta hänseende vore en förutsättning
för den fria bevisprövning, som nu föreslås till förverkligande. Jag
vill icke göra någon större affär av att man kan få höra erfarna domare berätta
— det har förekommit även inom det särskilda utskottet — att de haft
enstaka nämndemän, som förklarat, att de alltid röstat med rättens ordförande
och att de funne tryggast att alltid göra så. Jag vill emellertid säga, att när
det nu i den av herr Schlyter m. fl. avgivna reservationen föreslås, att sex av
sju eller åtta nämndemän skulle mot domaren kunna diktera rättens beslut, så
är det en verkligt moderat reform, som påyrkas och det vore bestämt oklokt att
avvisa denna försiktiga reform.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet erinrade vid debattens
början nu i kväll örn att den kunnige och erfarne lantmannarepresentanten,
nämndemannen Jansson i Djursätra redan 1902 här i kammaren uttalade sin
förvåning över att lekmännen, som äro betrodda med att stifta lag, ha så litet
att säga till om, när det gäller att sjåpa lag. Örn man, såsom den ärade talaren
på norrköpingsbänken, har den uppfattningen att detta är i sin ordning, alldeles
som att riksdagen beslutar örn inrättande av omfattande organisationer,
men icke deltager i handhavandet av dessa organisationer, då blir konsekvenserna
härav, synes det mig, att lekmännens befattning med rättsskipningen saklöst
kunde fullständigt upphöra.

Jag kan till de av herr departementschefen anförda exemplen icke neka mig nöjet
tillägga att redan 1901, eller för jämt 30 år sedan, motionerade sedermera ålderspresidenten
Åkerlund här i kammaren om att »åtminstone icke hela nämnden
skulle behöva vara enig för att kunna överrösta domaren». Herr Åkerlund,
som förmodligen representerade den av herr Björkman efterstå svenska allmänheten
lika bra som en yrkesjurist, betecknade nämndens deltagande i rättsskipningen
såsom numera illusoriskt, och han förklarade, att bygdernas dugligaste
och erfarnaste män drogo sig för att spilla tid i häradsrätten, då de såge
sig urståndsätta att där utöva någon gagnande verksamhet. Uttalandet var tillspetsat,
såsom orden ofta folio från den självständige herr Åkerlund, men med
anledning av det citat, som av en talare anfördes från 1908 års lagutskotts betänkande,
tillåter jag mig erinra om, att redan 1901 års lagutskott fann motionärens
förslag att bereda nämnden ökat inflytande förtjäna beaktande, och utskottet
ansåg, att några vådor för rättssäkerheten därav ej kunde befaras. Till
detta utskottets uttalande anslöt sig andra kammaren utan votering, och jag
kan icke tro. att det skulle i denna dag medföra några iiventyr att vidhålla
denna uppfattning. Förhållandena ha ändrats, yttrade en ärad talare på örebrobänken,
och det är naturligtvis sant. men jag tror också, att det är obestridligt,
att vissa lantmän bär i kammaren fått en annan inställning till ämbetsmannabyråkratien
än förr, och jag nödgas bestämt bestrida den ärade talarens
fullmakt att föra talan för den vördade Jansson i Djursätra.

Örn det tillåtes mig att anföra ännu ett exempel på den i andra kammaren tidigare
förhärskande uppfattningen örn lekmännens ställning till rättsskipningen,
så kan jag erinra örn, att år 1916 motionerade här i kammaren en erfaren högerlantman,
även han en mångårig nämdeman, örn att riksdagen måtte uttala sig

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
räitegångsreform.

(Forts.)

Nr 40.

102

Onsdagen den 20 maj e. m,

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

för återställande av vår nämnd till dess forna och rätta uppgift. Denna motionär
skrev att »våra lekmäns och vårt folks ovärdiga och hjälplösa ställning
till rätten synes alldeles onaturlig bredvid det förtroende, som ägnas lekmännen
i alla andra länder, och bredvid den pondus, som folkets ord i rättsskipningen
överallt annorstädes besitter». Kravet på ett ökat lekmannainflytande i rättsskipningen
är sannerligen icke något nytt rabulistpåhitt. Det är säkraste metoden
att förankra rättsskipningen i folkets förtroende, den enda grund, som i
längden håller. Detta krav har tidigare omfattats med synnerlig värme av riksdagens
lantmannarepresentanter i alla partiläger, och jag kan icke tro annat än
att andra kammaren, trogen sina traditioner i denna fråga, skall på denna punkt
korrigera den knappa utskottsmajoriteten.

Jag vill slutligen tillägga, att jag för min del gärna skulle se, att det svenska
domstolsväsendet kunde kompletteras med ett fristående förlikningsinstitut, men
för övrigt kan jag inskränka mig till att livligt tillstyrka, att det nu föreliggande
principbetänkandet från särskilda utskottet måtte antagas, till gagn för det
svenska rättssamhället, som nu snart står inför 200-årsminnet av tillkomsten
av den ännu gällande 1734 års lag. Det skulle hedra oss, örn vi kunde fira
detta jubileum med en ny rättegångsbalk, som avlägsnade de påtagligaste bristerna
i vårt nuvarande rättegångsväsen.

På den nu föredragna punkten yrkar jag bifall till utskottets förslag. De
invändningar, som den senaste ärade talaren gjorde, ha icke kunnat ändra min
uppfattning, att den mindre beskärning av städernas valrätt vid domarval, som
här föreslås, är sakligt väl motiverad, i synnerhet efter den uppmjukning, som
utskottet förordar. Utskottet föreslår ju, att ett förslag till domarebefattning,
som tillsättes av Kungl. Majit, icke bör vara ovillkorligt bindande, utan att
till befattningen bör i särskilda fall kunna utses person utanför förslaget, örn
denna person förordats av staden. Med denna uppmjukning tror jag, att man
utan någon som helst våda kan biträda utskottets hemställan på denna punkt,
till vilken hemställan jag alltså yrkar bifall.

Häruti instämde herrar Wikström, Björling, Jönsson i Fridhill och Andersson
i Rasjön.

Herr Johansson i Bro: Herr talman! Då jag deltagit i behandlingen av
detta ärende, skall jag be att få yttra några ord. Vad då först beträffar
behovet av en rättegångsreform, så är det väl alldeles uppenbart, att ett
sådant behov föreligger. Jag tänker då närmast på det odrägliga, kan man
säga, uppskovsförfarande, som hittills förekommit, vilket jag förmodar icke
skall behöva förekomma så mycket vid det muntliga förfarandet. Nu ha visserligen
åtskilliga talare här sagt, att det är omöjligt att tillämpa det nya
förfarandet på ett effektivt sätt, ty man kan icke hinna sätta sig in i frågorna.
Men då har man väl ändå glömt, tänker jag mig, att ett förberedande
förfarande redan ägt rum, varigenom domaren sålunda givetvis kommit
jn i _ målen, innan dessa nå fram till huvudförfarandet, och förmodligen
kan det icke komma till så många nya omständigheter vid huvudförfarandet,
att icke rätten kan vara färdig att tämligen snart avkunna sin dom.

Jag kan icke neka mig nöjet att med några ord tala om, vad som inträffade
för jämnt åtta dagar sedan, då jag hade rest hem till Västerås på ting.
Där framträdde vid tinget en känd stockholmsadvokat, som förde en parts
talan, och då han skulle företräda, sade han: »Ja, vi skulle kanske börja
tillämpa det muntliga förfarandet.» Nå, hur skedde nu det? Jo, det gick
till på det sättet, att han plockade fram en lång skrivelse ur sin portfölj
och så stod han där och läste. Efteråt sade mina kamrater: »Skall det mun t -

Onsdagen den 20 maj e. m.

103

Jir 40.

liga förfarandet se ut på det sättet?» Jag svarade då: Ni få lugna er, det
är inte färdigt ännu. — Men det var inte om det jag skulle yttra mig nu.

Ehuru jag skulle kunna säga, att den kungl, propositionen är rätt så tillfredsställande,
så är det dock åtskilliga punkter, där jag har en avvikande
mening. Jag syftar då först på samma fråga, som herr Fast nyligen var
inne på, nämligen frågan om straffansvar för falsk utsaga. Detta är en
mycket kinkig sak. Jag har nämligen den erfarenheten, att en part kan av
en duktig advokat, som står på motsidan, rentav kollras bort, så att partens
utsaga kan få en sådan, ordalydelse, att den kan tolkas i motsatt riktning
mot vad den verkligen avsåg, och under sådana förhållanden kan det ju vara
rätt så kinkigt, om straff skall utmätas för falsk utsaga. Jag anser därför
och vill ha till kammarens protokoll uttalat, att straffansvar icke får utmätas
gentemot part, såvida det icke på förhand tydligt sagts ifrån till parten,
att straffansvar kommer att följa på vad han säger, om hans utsaga
befinnes falsk, m. a. o., han bör vara fullt på det klara nied den saken. Utskottet
har icke uttalat sig bestämt på denna punkt och knappast heller den
kungl, propositionen, och därför kan det vara bra, att detta uttalande blivit
gjort till kammarens protokoll.

Vad därefter beträffar frågan örn nämndemännens enhällighet eller icke vid
domens avkunnande, så beklagar jag, att jag måste gå en annan väg än min
vän och partikamrat Jonsson i Risinge. Jag är nämligen av den uppfattningen,
att det är klokast med enhällig nämnd. Jag borde naturligtvis ingenting
ha emot, örn nämndemännens befogenhet ökades, men den uppfattning beträffande
enhälligheten, som jag kommit till, är grundad på en långvarig erfarenhet.
Jag har nämligen suttit i häradsrätten i 40 år, och vid de icke så få tillfällen,
då nämnden avkunnat domen och alltså burit ansvaret för denna, har
jag känt vikten av att med mig ha en enhällig nämnd. Särskilt under de sista
25 åren, då jag varit den äldste i nämnden, och det största ansvaret alltså fallit
på mig, har jag känt det tryggt, då nämnden varit enhällig. Det är naturligtvis
icke så, som det här talas om, att i fall antalet nämndemän fastställdes
till åtta och nämnden skulle äga rätt att avkunna domen, då en majoritet av
sex nämndemän funnes, det är naturligtvis icke så, att dessa sex icke skulle stå
för vad de säga och taga ansvaret därför, utan jag tänker på, vad man skulle
komma att säga ute i bygden, där jag befarar, att man lätt skulle kunna komma
till den uppfattningen, att dessa sex nämndemän egentligen icke hade
större betydelse än dömhavanden jämte de båda återstående nämndemännen, och
härigenom skulle alltså värdet av en nämnddom komma att nedsättas. Så
har det åtminstone tett sig för mig, och jag tror fortfarande, att det skulle
vara lyckligast, örn det bestämdes, att nämnden skulle vara enhällig. Det har
som jag nämnde, hänt rätt ofta, att vi i den nämnd jag tillhör, haft avvikande
mening mot domaren, och jag tror mig kunna säga, att i nästan alla de fall,
då så har skett, ha domarna gått till högre rätt, men det har aldrig inträffat,
att en sådan nämnddom ändrats i hovrätten.

Jag vill nämna ytterligare en sak, som kan vara rätt så kinkig att reda
upp, och det är frågan örn de mindre städernas läggande under landsrätt. I
vårt län skulle det, enligt vad myndigheterna i utredningarna uttalat, endast
vara residensstaden, Västerås, som skulle få egen jurisdiktion, medan de övriga
tre städerna således skulle komma att läggas under landsrätt. För städer,
som ligga så lyckligt till, att tingshuset är förlagt i staden, är det ju icke annat
än förmånligt alt få komma under landsrätt, men värre är det för de städer,
inom vilka det icke finnes något tingsställe, utan där man får fara långa
vägar för att få de allra enklaste saker utförda. Sådana städer äro Sala och
Arboga, från vilka också deputationer varit här uppe för några dagar sedan för
att framföra sina bekymmer i detta avseende. Dessa städer ha ingen högre

Äng.

huvudgrunderna
för en
rätlegångsr
ef orm.
(Forts.)

Nr 40. 104

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng. önskan än att på något sätt få behålla sin jurisdiktion, då de i annat fall
derna förfil skulle komma i ett betydligt sämre läge än för närvarande. Jag skulle med
rättegångs- anledning härav vilja föreslå, att man, då denna fråga en gång blir aktuell,
reform. ville taga i övervägande, huruvida man ändå icke på någon väg skulle kunna
(Fort».) låta dessa städer få behålla sin egen jurisdiktion. Några bestämda riktlinjer
för avgörandet av frågan örn städernas läggande under landsrätt ha ju icke
uppdragits av vare sig Kungl. Maj:t eller utskottet, och jag förmodar därför, att
detta spörsmål kommer att bli föremål för vidare handläggning. Däremot
finner jag ingen anledning varför köpingar och städer, inom vilka häradsrätt
nu finnes, skulle ha kvar sin jurisdiktion, utan för dessa blir det nog bäst
att de få ansluta sig till landsrätt.

Vidare vill jag rörande nämnd i hovrätt och rådhusrätt säga, att jag har
gått emot Kungl. Maj:ts förslag även här, icke därför att jag har något att
erinra mot att nämnd införes både vid rådhusrätt och hovrätt, utan därför
att jag anser att fördelarna med denna nämnd ändå icke kunna uppväga de
stora kostnader, som dessa nämnder komma att medföra. Jag är nämligen
icke säker på, att fördelarna kunna bli så stora. Annorlunda är det på landsbygden,
där man tidigare haft nämnd. Där har det ingått i vanån, att man
skall ha en sådan och därför vill man givetvis icke släppa den, men varken
i rådhusrätt eller hovrätt har det ju förut funnits nämnd. Då man tänker
på kostnaderna blir man också litet betänksam. Det inverkar ju för övrigt
icke på själva rättegångsreformen såsom sådan, örn man skulle gå den vägen
att icke införa nämnd i rådhusrätt och hovrätt, ty finner man, att det är behövligt
med dessa nämnder, är det mycket lätt att framdeles besluta örn nämnd
i rådhusrätt och hovrätt.

Ja, detta var de korta erinringar, som jag ville göra rörande den nu föredragna
punkten och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lövgren: Ja, herr talman, det är ju icke vidare trösterikt att tala i
det här ämnet, som legat under utredning sedan 1810, när intresset är så svagt,
som framgår av de tomma bänkarna i kammaren. Jag skall heller icke taga
alltför lång tid i anspråk. Jag behöver så mycket mindre göra det, som jag i
huvudsak känner mig ense med utskottsmajoriteten och med de huvudgrunder,
som departementschefen har angivit i propositionen. Men klart är, att det
finnes mycket att anmärka på i olika detaljer, vilket ju framgår av de många
reservationerna i utskottets betänkande. Örn det emellertid är någon, som av
den omständigheten, att det föreligger så många reservationer, drager den slutsatsen,
att det vore bäst att när enigheten är så ringa, avslå alltsammans, tror
jag, att det är oriktigt, ty vad det gäller själva huvudgrunderna alltså om nödvändigheten
av en revision av vårt rättegångsförfarande, och då framför allt
vad det gäller rättegåmgsförfarandet i tvistemål, är nog utskottsmajoriteten
likväl till slut ense.

Jag skulle vilja beteckna det nuvarande förfarandet i tvistemål såsom den
förnämsta tillgång som kverulanter och personer, som vilja snyta andra människor
på deras rätt, ha, därför att förfarandet genom sin långsamhet, sin
skriftlighet, genom tillvaron av vittnesjäv och många andra omständigheter
är sådant, att det ger en utomordentlig möjlighet för personer med mindre
nogräknad läggning att bedraga parter med bättre rätt på deras rätt. Jag
skall taga ett konkret exempel för att visa upp, vad jag menar. Antag exempelvis
att jag köper en bil av en person och betalar 500 kronor kontant och
utfäster mig att betala 3,000 kronor i kvartalsposter örn 500 kronor vardera i
fortsättningen till dess bilen är betald. När kvartalet är utlupet och jag skall
betala de 500 kronorna kommer motparten och gör anspråk på att ha dem. Jag
bestrider då helt enkelt och säger, att jag har betalat bilen. Det blir en stäm -

Onsdagen den 20 maj e. m.

105 Nr 40.

ning och jag skall vara en förskräckligt, dålig- processmakare, i synnerhet då AnQdet
gäller i Norrland, där man icke har ting så ofta, om jag icke skall kunna
hålla processen flytande till dess jag har nött upp bilen. Om jag då icke har rättegångsdet
så ställt, att det finnes någonting att taga blir resultatet, att när den, som reform.
stämt äntligen får rätt genom utslag, blir han i alla fall bedragen på valutan. (Forts.)
Om jag däremot går in för ett förberedande förfarande på sätt, som man förutsätter
i utskottets betänkande och i propositionen är jag redan efter några
veckor framme vid en huvudförhandling, ovanpå vilken kommer dom och exekution,
så att den, som har rätt också får rätt. Det är dessa saker, som man
alltför litet betänker, när man diskuterar frågan här inom riksdagskretsar.

Jag vet icke, örn detta förhållande beror på att riksdagsmännen ha mycket
litet att göra med domstolar och mål, men nog förefaller det mig märkvärdigt,
att man icke ser de mycket betydande brister, som ligga i det nuvarande skriftliga
förfarandet och även i den omständigheten, att man på grund av vittnesjäv
och en hel del andra saker icke kan få fram, vad som är sant i målet.

Man har här talat örn skriftlighet. Det var professor Lundstedt, som i likhet
med herr Lindhagen hävdade den uppfattningen, att örn man skall ha en
sak säker, då skall man ha den skriftligt. Ja, det är ju i många fall riktigt,
men jag bestrider, att det är riktigt, när det gäller frågan örn att utreda, vad
som är sant i tvistemål eller brottmål. Jag skall bara nämna en liten episod i
utskottet. När herr Lindhagen hävdade fördelen av skriftliga vittnesintyg
sade presidenten Schlyter, att danskarna ha ett ordspråk, som säger, att papper
rodnar icke, ett skriftligt vittnesintyg kan ju innehålla en hel del saker, som
icke äro så riktigt med sanningen överensstämmande. Det är då bekvämt för
vittnet, som avgivit dessa vittnesmål under edlig förpliktelse och som aldrig
kommer inför domstolen, att endast vittnesintyget presenteras där. Papperet
rodnar icke, men då sade herr Lindhagen, att det finnes ett annat ordspråk,
som säger att vill man ha något säkert, skall man ha det skriftligt. Örn jag
skall tolka detta riktigt, skulle det innebära, att skall man auktorisera en lögn
och få den att gälla såsom sanning, så skall man använda det nuvarande svenska
rättssystemet för upptagandet av bevisning. Detta tycker jag nu icke är så
precis riktigt, men nog förefaller det mig, som om man kunde draga åtskilliga
slutsatser av den omständigheten att man, när det gäller brottmålsprocessen,
har ackomoderat sig till ett förfarande, som är muntligt, som är omedelbart
och som på ett helt annat sätt möjliggör att få fram, vad som är sant i målet
än det skriftliga förfarande, som användes inom civilprocessen. Vad är det,
som har medfört muntlighet och omedelbarhet i brottmålsprocesser? Jo, det
är utan tvivel den omständigheten, att man varit tvungen att taga hänsyn till
de människor, som ha varit ställda under åtal. Av rena humanitära skäl har
man varit tvungen att göra förfarandet muntligt och omedelbart i långt högre
grad än i civilprocessen. Om man nu går över till ett sådant system, som här
förordas, innebär det ju i själva verket ingenting annat, än att man på civilprocessen
tillämpar det, som man redan tillämpat ifråga om brottmålsprocessen.

Vidare tror jag, att man med den förberedelse, som förutsättes i det nya
förfarandet kan komma till skiljedom redan under förberedelsen och att det
därvid kan gallras bort en lång, lång rad av mål, som under andra förhållanden
och med vårt nuvarande förfarande kommer fram till handläggning vid
rätten och som ligger och släpar från rättegångssammanträde till rättegångssammanträde
utan att bli avgjort, därför att parterna icke möta upp personligen
utan inleverera skrifter, som föranleda motparten att begära uppskov för
bemötande och så försumpas rättsskipningen i ali oändlighet. Professor Lundstedt
yttrade att kritiken mot det nuvarande förfarandet berodde på missförstånd,
men långsamheten i vårt nuvarande förfarande är väl icke något missförstånd,
ty att så förhåller sig är väl ett så påtagligt faktum, som överhuvud

Nr 40.

106

Onsdagen, den 20 maj e. m.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

taget någonting kan vara. Det behöver jag val överhuvud taget icke sysselsätt
mig med.

Sedan var professor Lundstedt av samma uppfattning som professor Reuterskiöld
och herr Lindgren i Dingelvik rörande svenska folkets rätt att ljuga
inför rätta. Det betraktar jag nu såsom ganska komprometterande, uppriktigt
sagt, därför att örn staten inrättar och uppehåller domstolar
för att menige man vid dem skall kunna slita sina tvister, så är väl

det minsta man kan begära att de parter, som komma att anlita dom stolarna

för att få en tvist avgjord, icke medvetet ljuga inför domstolen. Den
saken förefaller mig så uppenbar och klar, att jag kan icke begripa den mentalitet,
som menar, att det icke finnes några moraliska skäl, enligt vilka man
kan begära sanningsplikt av parterna. När det gäller ett brottmål förstår jag
den saken. Man kan icke begära att en tjuv skall ådömas straff, därför att

han nekar mot bättre vetande. Men örn det är en köpman, som uppgjort ett

kontrakt med ett visst innehåll och försöker slingra sig undan detta med konster
och knep i stället för att hålla sig till den sakliga lydelsen, som kontraktet
har, menar jag att det ligger till på annat sätt. Det är uppenbarligen en stor
skillnad mellan två parter i en civilprocess och en brottsling, som är
ställd inför domstol för att bliva dömd. Det är klart, att man icke kan kräva
straff örn den, som är åtalad, ljuger inför rätta, men örn en part, vare sig han
är kärande eller svarande, kommer inför rätta för att få en tvist avgjord,
måste man kräva sanningsplikt. Den saken förefaller mig fullkomligt uppenbar.

När det gäller värdet av en bevisning, är det ju uppenbart att med det enkla
förfarandet, då det kommer in en skrift vid ett rättegångstillfälle, en annan
skrift från motparten vid nästa rättegångstillfälle och ett vittnesintyg nu och
ett annat då, kan varken nämnden eller domaren sammanhålla materialet så
klart, som det är möjligt, örn man samlar hela bevisningen och serverar den
på en gång inför domstolen. Vidare är det uppenbart att bevisningen blir någonting
helt annat, örn jag får vittnena att inför domstol avgiva sina vittnesutsagor
personligen eller örn jag får det serverat skriftligen, ofta hopfogat av
parternas advokater på ett sätt, som kanske icke alltid är fullkomligt till 100 %
överensstämmande med sanningen. Vidare är det ju så, att ett vittnesintyg,
som avgives skriftligen, verkligen finns där, man kan icke göra någon invändning
emot det; men ett vittne, som kommer in personligen, kan bli föremål för
frågor och förhör från båda parterna. På ett helt annat sätt kan man utröna
sanningen i sådant fall. Accepterar man principen örn fri bevisprövning, är
det uppenbart, att då måste domstolen värdera varje bevis med hänsyn till det
objektiva värde, som beviset har i domstolens ögon. Det är icke möjligt att
göra det nu, när bevisningen framlägges skriftligen, i så hög grad som det
nu göres. Därför menar jag, att örn huvudgrunderna muntlighet, omedelbarhet
och fri bevisprövning kan väl i alla fall den svenska riksdagen år 1931
icke ha delade meningar, fast det märkvärdigt nog förefaller så på en del håll.

Örn detaljerna i förslaget medgiver jag gärna och villigt, att det kan råda
en del olika meningar. Örn advokattvång kan man alldeles säkert ha olika
meningar utan att det inverkar — ja, det inverkar ju alltid, men icke på själva
systemet — både på våra tankar och vår frihet sådan den nu är. Ja, för min
egen del betraktar jag det som ganska dumt av svenska folket att icke hålla
sig med skickliga advokater, då de föra process, ty jag tror att erfarenheten
visar, att ingen advokat blir så dyr som dessa självlärda kvacksalvare, som
syssla på detta område. I varje fall tror jag, att ett advokatstånd, sammanfört
i ett advokatsamfund, där styrelsen har starka disciplinära befogenheter,
på ett helt annat sätt skulle kunna tillhandahålla allmänheten den hjälp,
den behöver vid förandet av processer, än de här självlärda advokaterna kunna

Onsdagen den 20 maj e. m. 107

göra, som nu många gånger i mycket liög grad uppträda och fördärva målen
för folket.

Vad sedan lekmannaelementet i rättsskipningen beträffar, så förstår jag
överhuvud taget icke de lekmän, som frukta lekmän i rättsskipningen. Det
fanns en, tid, när man svärmade för jury i det här landet också. Det är nu en
övervunnen ståndpunkt. Jag har för min del icke någon gång, sedan jag började
syssla med problemet, haft några sympatier för jury, men däremot har
jag sympatier för lekmän i domstolarna, men lekmän som äro infogade i domstolarna
på ett annat och förnämligare sätt, än de nu äro. Nu lia vi en nämnd
på 12 personer med kollektiv rösträtt, vilket medför divisionsansvar och jag
skulle t. o. m. vilja säga ett tillstånd av allmän slöhet inom nämnden, därför
att det är icke annat än vid särskilda och sensationella mål, som nämnden blir
ense örn att hävda sina synpunkter gentemot domaren. I regel finnes det inom
varje domsaga någon aspirant på häradsdomarebefattningen, vilken aspirant
går med domaren bara för att stå litet närmare till att bli utnämnd till häradsdomare
■— örn icke andra skäl föreligga.

Jag skall be att få berätta en liten episod, som inträffade någon gång 1920
—1921. Processkommissionen hade blivit tillsatt, och jag hade blivit lekmannarepresentant
i densamma. En gammal nämndeman, som bor granne till mig,
brukade komma och söka upp mig rätt ofta. Han läste med intresse de papper
jag hade i denna sak och diskuterade gärna och livligt dessa problem med
mig. När vi så började diskutera frågan örn kollektiv rösträtt eller individuell
rösträtt, sade han: Det var en gång en rentjuv från Kamlunge, som stod inför
rätten. Alla nämndemännen ville döma honom, men domaren tyckte icke,
att det fanns full bevisning. Jag följde då domaren, och så blev han frikänd.
Jag blev emellertid litet skamsen, när han sedan på vintermarknaden kom och
lämnade mig en renbog sägande: Denna renbog skall du få, för att du gick

med domaren och jag slapp sitta inne för de där renarna, som jag hade stulit.
— Det kan vara mycket hälsosamt med individuell rösträtt i nämnden, inte bara
ur den synpunkten att man får en dom utan också ur den synpunkten att
nämndemännen komma att sitta där med en helt annan känsla av ansvar.

Nu menar jag, att i vår tid, då man inte har precis lika gott örn tid som
man hade förr i världen, det kan vara klokt, att man inskränker nämnden till
antalet. Jag tycker inte, att nämndemännen nödvändigtvis behöva vara 8,
som departementschefen föreslagit, eller 7, som utskottet föreslagit, utan jag
tycker, att man kunde gå ned till den i processkommissionens förslag upptagna
siffran 5 och ge dessa fem individuell rösträtt. Det egendomliga inträffar, när
man väljer talet 5, att man alltid får kvalificerad majoritet vid domen. För
att domaren skall kunna överröstas, måste fyra av nämndemännen stå på ena
sidan gentemot alltså domaren och en nämndeman. Det blir alltså 4/s majoritet
inom nämnden. Med fem stycken nämndemän får man inom domsagan
olika delar representerade, både vad gäller olika befolkningsskikt och vad gäller
olika delar av domsagan. Den individuella rösträtten kommer också att på ett
helt annat sätt tvinga nämnden att vara med. Vid lika röstetal, när det står
3 mot 3, är det uppenbart, att den mening, som omfattas av den lagfame domaren,
bör gälla. Då får alltså hans större kvalifikation vara det avgörande.
Jag skulle därför vara mycket glad, örn den nya processkommission, som nu
utnämnes för att utarbeta lagtexten, ville presentera det svenska folket ett
förslag till en nämnd, vilken vore litet intelligentare än nämnden med kollektiv
rösträtt, som utskottet vill ha, en nämnd som surte där på ett mera levande
sätt, om jag får använda det uttrycket.

Åklagareväsendet behöver jag icke gå in på, eftersom det blir föremål för
en särskild behandling och väl också lösning, innan man kommer fram till frågan
örn den stora reformen. Jag skall däremot be att något få orda örn orga -

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegängsr
ef orm.
(Forts.)

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegång sr
ef orm.
(Forts.)

108 Onsdagen den 20 maj e. m.

nisationen. Jag vet inte ens, huruvida man skall beteckna det förslag, som här
föreligger, som en genomgripande reform eller en partiell reform. Det är någonting
mitt emellan, skulle jag vara böjd för att tro. Inom processkommissionen
ansåg man, att en reform av förfarandet nödvändigtvis också måste ha
en reform av organisationen till följd. Processkommissionen stödde denna uppfattning
på mycken och lång erfarenhet. Jag nämnde i början av mitt anförande
att utredningen började någon gång år 1810. Ar 1849 var man
färdig att kasta den i papperskorgen definitivt, sedan man hade ut arbetat

förslag både till ny rättegångsbalk och till förfarande i tvistemål
och brottmål _ samt en del andra saker. Sedan tog man upp

detta igen 1880. Är 1888 eller 1889 var man färdig att kasta den

andra processkommissionens förslag i papperskorgen. Då skulle man gå

in för partiella reformer. Det har emellertid egentligen inte blivit några
partiella reformer att tala örn, utan man kan i allt väsentligt säga, att man
fortfarande har det gällande, som redan 1810 betraktades som föråldrat. Jag
tror inte, att det är alldeles nödvändigt att gå till en omorganisation av domstolarna
i detta sammanhang, utan man kan gå den väg, som departementschefen
föreslagit. Jag har likväl ansett mig böra uttala den uppfattningen, att
fara föreligger, att de nuvarande domstolarna komma att förfuska reformen,
örn till dem överlämnas att sköta den. I vart fall tror jag det är nödvändigt,
att man ifrån högre ort kör dem med korta tyglar på dj^gdens stig, sedan man
lagfäst det nya förfarandet. Det är annars fara värt, att det utmynnar i ett
fiasko.

Vad beträffar frågan om fortsatt skillnad mellan stad och land i judiciellt
hänseende, så anser jag, att denna skillnad är fullkomligt onödig. Det föreligger
ingen skillnad numera mellan stad och land; i vart fall är skillnaden
mycket ringa. Örn 8—10 år, när denna sak är mogen att föras ut i världen,
föreligger det ännu mycket mindre skillnad, och ingen skall säga mig, att inte
med fem lekmän, inmonterade i en stadsdomstol, denna domstol är lika förnämlig
som den med 3 jurister, som nu finnes, eller den som nu förekommer
i en del städer med 1 jurist och 2 illitterata rådmän. I själva verket kommer
domstolen att bli mycket förnämligare och bättre, om man konsekvent går in
för att göra den likartad för stad och land.

Ja, här finns naturligtvis en hel råd av punkter att ingå på. Vi ha frågan
örn förfarandet i hovrätt och förfarandet i högsta domstolen. Jag skall icke
ingå därpå annat än så tillvida, att jag vill säga, att om man går in för principen
örn muntlighet i hovrätten, så bör man också splittra hovrätterna, så
att de komma litet närmare folket än vad de nu äro. I så fall bör jag ju som
representant för övre Norrland säga, att det vore önskvärt att få en hovrätt
för Norrbotten och Västerbotten och en hovrätt för de sydligare delarna av
Norrland. Men det kanske är tids nog att resonera örn denna sak den gången
frågan kommer upp på fullt allvar.

Sist skulle jag vilja säga till departementschefen — han är icke nu här närvarande,
men jag hoppas, att han läser protokollet — att. när han skall tillsätta
en ny processkommission, så bör icke medtagas någon som är över 50
eller i värsta fall över 55 år gammal. Det kan nog vara bra med gamla och
erfarna jurister i den nya processkommissionen, som skall utarbeta lagtexten;
det är bara det felet med de där gamla och visa männen, att de äro döda, innan
lagtexten kommer på riksdagens bord, och de få inte vara med att försvara
den och föra den genom skärselden här. Örn man däremot har något
yngre folk — jag vet att det finns kvalificerat yngre folk — så har man någon
utsikt för att, när frågan föreligger utarbetad i lagtext, det också skall
finnas skickliga försvarare för densamma. Ty det är ju så, att 120 års utredningsarbete
har föranlett till plus minus noll. Ja, det är kanske för myc -

Onsdagen den 2/0 maj e. m. 109

ket sagt, ty det har dock föranlett, att det blivit 21/» eller 3 hyllmeter vackraböcker,
mer eller mindre vackra böcker rörande denna sak. I praktiken har
dock ingenting blivit gjort egentligen. Det är därför ganska viktigt, att de.
som nu tillsättas för att utarbeta lagtexten, å ena sidan ha anknytning till
riksdagen, å andra sidan äro så unga att de kunna ha förhoppningar att leva
den gången saken skall genomföras. Jag tror för min del inte, att lagtexten
går att utarbeta på kortare tid än tre eller möjligen fyra år. Sedan skall den
ut på remiss. Sedan skärselden är genomgången och proposition åter föreligger
på riksdagens bord, förmodar jag, att vi skriva år 1938 eller 1939. Det
vore därför välbetänkt, att man redan nu inriktade sig på att ordna det så,
att de, som gjort arbetet i allt väsentligt, också äro i stånd att försvara arbetet,
när det föreligger för riksdagens både första och andra kammare. Dessa
äro så odisciplinerade organisationer, att man av dem icke kan vänta någon
saklig granskning av ett sådant problem. Den saken har blivit klar uppe i
det särskilda utskottet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i den föredragna
punkten.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag har tillsammans med herr
Löfgren i Stockholm reserverat mig på en del punkter i utskottets utlåtande.
Utskottet och alla som här i kammaren deltagit i debatten, med undantag av
professor Lundstedt, äro eniga därom, att ett reformerat rättegångsförfarande
är erforderligt. Inte ens herr Christenson har velat bestrida, att ett koncentrerat
muntligt förfarande är att föredraga framför skriftligt. Vi kunna alltså
vara förvissade om, att det blir riksdagens beslut att kräva en reformering av
vårt rättegångsväsen, att gå in för det koncentrerade muntliga förfarandet i
underdomstolarna. Vad är då naturligare, när man lägger grunden för en sådan
processordning i underrätten, än att man också fullföljer det i överrätten.
Propositionen bygger därpå, och utskottet säger också, att det delar departementschefens
uppfattning på denna punkt. Men utskottet gör i fråga om hovrättsförfarandet
en så väsentlig avvikelse från vad departementschefen sagt,
att jag fruktar, att det muntliga förfarandet kommer att försvinna i hovrätten,
och att man därmed kommer att få det skriftliga förfarandet tillbaka även
i underrätten. Utskottet har haft vissa betänkligheter mot att taga konsekvenserna
av ett muntligt förfarande i hovrätten. Man fruktar, att processen
i hovrätten skall bli för de enskilda för kostsam. Då man inte vågat föreskriva,
att endast kvalificerade jurister skola få komma i fråga såsom parternas
ombud i hovrätten, fruktar man dessutom, att parterna inte skola kunna
riktigt klara det muntliga förfarandet i överdomstolen.

Det är helt naturligt, att praktiska skäl kunna lägga hinder i vägen för att
draga ut det muntliga förfarandet i alla dess konsekvenser i hovrätten. Men
det primära måste väl ändå vara, att muntligt förfarande skall äga rum. Den
principen bryter utskottet i och med att utskottet säger, att det i hovrätten
skall finnas tjänstemän, som skola föredraga och lägga fram processmaterialet,
och att endast när parterna äro eniga örn att själva föredraga processmaterialet,
detta skall ske. Denna väsentliga avvikelse från propositionen är tillräcklig
anledning för mig att påstå, att det skriftliga förfarandet blir det
dominerande i hovrätten och att det därifrån kommer att smitta av sig ned till
underdom stolarna också. Herr Löfgren i Stockholm och jag lia påpekat detta
och hemställt, att det i de fall, då parterna inställt sig för muntligt förfarande
i hovrätten, skall föreligga skyldighet för parterna att själva lägga fram proeessmaterialet.
Det skall sålunda inte vara överlåtet till de enskilda parterna
att själva avgöra, huruvida muntligt eller skriftligt förfarande skall förekomma
i hovrätten. Om det muntliga förfarandet är det för rättssäkerheten bästa,

Nr 40.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsref
orm.
(Forts.)

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsr
ef orm.

(lorta.)

110 Onsdagen den 20 maj e. m.

så skall man väl också fastslå det som princip och inte överlåta åt parterna
att välja vilket system, man vill föredraga vid klagomål i hovrätten.

Det är sant, stom man säger, att processen i hovrätten blir dyrare genom
muntligt förfarande. Men jag undrar, örn utskottet riktigt har beaktat, att
propositionen även sökt, i den mån det är möjligt, förebygga ett sådant fördyrande,
i det att man gör hovrätterna mera åtkomliga för den processande
allmänheten. Man delar upp de större hovrätterna och tillskapar hovrätter
nästan i varje landsända. Och dessutom skola ju hovrättsting kunna hållas
även på andra orter, än där hovrätterna äro förlagda. Ha de processande partenia
inte råd att resa till hovrätten, så reser hovrätten själv till dem, i varje
fall i vissa processer. Genom att hovrätterna sålunda bli lättare åtkomliga
för allmänheten, bli ju också kostnaderna för de enskilda parterna mera begränsade,
än vad utskottet tycks tro, att de skulle bli.

Det som jag tror väsentligen varit grundläggande för utskottets uppfattning
är, att man inte vågat taga konsekvensen i fråga örn de kvalifikationer,
som skola ställas på parternas ombud. Jag säger, liksom herr Lövgren i Nyborg,
att jag förstår inte, varför riksdagen skall tolerera de där juridiska
kvacksalvarna, som finnas över allt ute i landet. De äro olämpliga inte bara
därför att de förstöra processerna för människorna utan också därför att de
både i tid och otid uppmuntra till processer. Den rättsbildade advokaten, som
känner sitt ansvar, förebygger i mycket stor utsträckning onödiga processer.
Och åtar han sig ett ärende, så mäktar han att sköta det på ett sätt, som medför
att utgången blir för vederbörande part så lycklig som möjligt samt åsamkar
statsverket och domstolen minsta möjliga kostnad och besvär. Jag drar
mig inte alls för att biträda herr Bissmarks reservation och sålunda kräva
kvalificerade jurister såsom parternas ombud i överdomstolarna.

Jag är i denna kammare den enda vänsterman, som har vågat göra vad herr
Olsson i Mora påstod skulle vara att bryta en demokratisk princip i fråga örn
lekmannaintressets inflytande i domstolarna. Propositionen tar upp en nyhet,
som inte alls har med förfarandet att skaffa, i det att propositionen föreslår,
att man skall ge åt lekmannaintresset större inflytande, än det nu har.
Jag vill säga, att jag har mycket stor respekt för lekmannainflytandet i underrätterna.
Ty det är lekmannainslaget, som gjort, att våra underrätter, våra
häradsrätter blivit en så populär rättsinstitution, som de i tvåhundra år varit.
Men jag kan inte inse, att det är någon demokratisk fråga att ifrågasätta,
att nämndemännen skola få ökat inflytande gentemot domaren genom att
säga, att örn ett visst antal nämndemän slå sig tillsamman, så skola de kunna
överrösta domaren på ett enklare sätt än nu. När riksdagen för någon vecka
sedan, herr Olsson i Mora, beslöt att tillerkänna nämndemännen reseersättning
för att kunna fullgöra sitt nämndemannauppdrag, då löstes en demokratisk
fråga, då öppnade vi möjlighet för alla, fattiga som rika, att bli nämndemän.
Men det är ingen demokratisk fråga, herr Olsson i Mora, att tilldela nämndemännen
större inflytande genom att ge dem en rösträtt, som skulle öka deras
styrka så att hädanefter sex nämndemän skulle kunna överrösta domaren
och två nämndemän. Vad är det för intressemotsättning mellan nämndemännen
och domaren? Jag förstår det inte. Jag begriper inte, vilka intressen
gentemot nämndemännen som domaren skulle hävda. Båda hävda ju den uppfattningen,
att rättvis dom skall skipas. Båda äro ju besjälade därav. Domaren
har, det medger jag, skyldighet att mera än nämndemännen se på det
rent formella. Men icke heller domaren kan undgå att taga intryck också av
rent mänskliga synpunkter. Den enskilde nämndemannen, det skola vi komma
ihåg, sitter inte i nämnden som domare utan såsom domarens rådgivare.
Örn en person är åtalad för en förseelse, då skall nämndemannen tala örn, i den
mån han vet det, under vilka förhållanden den åtalade lever, lämna domaren

Onsdagen den 20 maj e. m.

lil Nr 40.

uppgift om, vilken person han har framför sig. Han skall, i den mån han har Äng.
kännedom därom, meddela bland vilka människor och i vilka miljöförhållan- huwdgrunden
i övrigt den åtalade lever, och överhuvud taget försöka ge domaren en så- rättegång™
dan bild av det hela, att denne kan fälla en så rättvis dom som möjligt. Den reform.
nämndeman, som rätt förstår sin uppgift, får det inflytande, lekmannaintres- (Forts.)
set behöver, genom att för domaren korrekt framlägga alla de skäl, som kunna
tala för ett fällande eller ett frikännande utslag. Men nämndemannen, som
sålunda inte är någon domare, skall inte votera fram sin mening. Jag tror
inte alls, att nämndemännen känna sig kränkta eller känna sig ha mindre ansvar
för sin uppgift därför att de inte, örn argumenten inte räcka, kunna gripa
till röstsedeln och segra i alla fall. Herr Jonsson i Risinge säger, att genom
att man ökar lekmannaintressets inflytande i nämnden, blir nämnden en mycket
mer populär rättsinstitution, än den tidigare varit, och att tilliten till domsluten
blir mycket större, då man vet, att nämndemännen ha större inflytande. Jag
har en motsatt uppfattning. När å ena sidan domaren brottats med de formella
synpunkterna och å andra sidan en enhällig nämnd säger, att de mänskliga
hänsynen tala för att dom skall fällas eller friande utslag lämnas, så blir
domen starkare, då man vet, att en enhällig nämnd fattat beslutet, än örn man
vet, att domaren och nämndemännen suttit och voterat och t. ex. med s/4 majoritet
frikänt, under det att en rätt stor minoritet velat döma. Styrkan i våra
underrätters domar och utslag ligger däri, att när en enhällig dom av nämnden
fallit, så inger den större respekt, än den skulle ge, örn en splittrad nämnd fällt
utslaget.

Man talar örn här, att folket skulle få större tillit till häradsrätterna, örn
lekmannainflytandet stärktes. I tvåhundra år har nu denna rättsinstitution
arbetat i detta land, och det finns väl ingen, som vill resa sig upp här och
säga, att allmänheten har någon misstro till rättsskipningen i häradsrätterna.
Häradsrätten har vuxit fram och vuxit upp med folket, och den enhälliga nämndens
auktoritet har stått så högt, att jag inte vill ge ett finger till någon åtgärd,
som kan rubba den. Dessutom har häradsrätten med den röstning, som
hittills gällt, räddat vårt land undan en domstolsform, som skulle för landet
blivit till största olycka, nämligen juryn. Ty i samma ögonblick, som man
börjar ge ett finger åt folkdomstolen genom att öka rösträtten för nämndemännen,
tror jag, att vi komma ut på en väg, där rättssäkerheten alldeles oerhört
kommer att äventyras. Vi ha intet behov av att ge nämndemännen ökat
inflytande genom att ändra röstningsbestämmelserna. Men genom att göra det
löpa vi risk att mana fram en domstolsform, som jag för allt i världen inte
vill. ha, därför att den rättssäkerhet, som uppstår med folkdomstolen, är barbarisk
och orättfärdig.

Propositionen tar dessutom upp en annan nyhet, som jag inte begriper varför
den kommit fram, då något krav därom aldrig rests, nämligen förslaget
att i de kollegiala domstolarna inrätta en nämnd, som skulle vara rådhusrätten
behjälplig, när större brottmål skola handläggas. Har någon av herrarna hört
från något enda stadssamhälle i detta land, att man rest krav på att en nämnd
skulle sättas vid sidan av den kollegiala domstolen? Jag har aldrig hört det.

Men jag hörde av en ledamot i utskottet, som röstade för att nämnd skulle
inrättas, att han gjorde det därför, att det var en nyhet, sorn kunde vara bra.

Men ni skola få litet svårt, mina herrar, att övertyga exempelvis min stad om
att en sådan nämnd bär en uppgift att fylla. Låt oss tänka oss en brottmålsprocess,
där en sensationslysten allmänhet vill vara med och titta och höra
på och helst även fälla utslaget. Skulle en nämnd, som kanske får rycka in
en gång under en tid av 20 eller 25 år, vara kvalificerad för sitt uppdrag?

Skulle en sådan nämnd — skulle detta lekmannainslag — kunna lia något
nämnvärt inflytande på domslutet i ett dylikt fall? Jag tror det icke. För

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegånqsref
orm.
(Forts.)

112 Onsdagen den 20 maj e. m.

några år sedan hade — tror jag — herr Björkman i Norrköping att handlägga
ett rätt sensationellt brottmål, där en sensationslysten tidningspress och en sensationslysten
allmänhet gärna ville veta litet mer örn en misshandlad kvinnas
underkläder. Det var det enda intresset. Skulle, örn i ett sådant fall en nämnd
fått träda inför rådhusrätten i Norrköping, domen ha fallit rättvisare, eller
skulle därigenom allmänhetens tilltro till rättvisan i rådhusrättens utslag hava
ökats? Jag tror det knappast. Vi skola inte hänga på den kollegiala domstolen
ett kläde, som den inte alls passar i, som den vanprydes av. Av denna
anledning, herr talman, har jag inte kunnat biträda förslaget örn inrättande av
nämnd vid rådhusrätterna, och av samma skäl har jag också motsatt mig inrättande
av nämnd i hovrätterna.

På den nu föredragna punkten är jag enig med utskottet. Jag kan inte begripa
den åskådning, som gjort sig gällande gentemot utskottets önskan att,
när man väljer domare i städerna, man endast skall få välja kvalificerade personer.
Det skulle vara att kränka den kommunala självbestämningsrätten, menar
man, att man vid val av domare i städerna endast skulle få välja inom ett
av sakkunnig myndighet uppgjort förslag. När vi välja lärare eller lärarinna
eller präst eller läkare inom landstingsområde, nog ta vi väl med jämnmod, att
vi måste välja inom ett av vederbörlig myndighet uppgjort förslag. Ar det
då inte riktigt, att även när det gäller domarval i städerna valet begränsas
till de för uppdraget mest kvalificerade personerna? Rättvisans handhavande
kräver väl, att på våra domarplatser sitter folk, som har kvalifikationer för
uppdraget. Jag kan inte som enskild medborgare i den stad, där jag hör
hemma, med nuvarande ordning avgöra, huruvida de, som möjligen skulle söka
borgmästareämbetet i Östersund, vore kvalificerade eller inte, utan man röstar
nog efter stämningen för ögonblicket. Jag ansluter mig sålunda till förslaget
örn att val av domare i städerna skall ske på det sätt utskottet förordar. Och
på grund därav, herr talman, yrkar jag bifall till den nu föredragna punkten.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Det är med viss tvekan jag
tager kammarens tid i anspråk några minuter för att yttra mig i ett visst spörsmål
under denna fråga. Av de talare, som uppträtt i denna fråga före mig,
ha nämligen flertalet varit ledamöter av utskottet, och de två övriga äro tvenne
av kammarens mest bemärkta jurister. Det är också så, att det spörsmål, jag
här vill yttra mig något örn, synes ha varit för utskottet av mindre betydenhet.
Av vissa andra omständigheter att döma tycks det heller icke finnas något vadare
intresse för detsamma, åtminstone inte från de synpunkter jag företräder.
Det gäller indragningen av rådhusrätterna inom ett stort antal städer, som skall
bli en följd av det föreliggande utskottsförslaget.

Jag ber att få erinra örn, att år 1924 framlades en kungl, proposition örn
indragning av rådhusrätterna i ett visst antal städer. Riksdagen underkände
denna kungl, proposition och fastställde, att när städerna själva med 2/3 majoritet
givit uttryck för, att man önskade bibehålla sin judiciella självständighet,
så skulle också dessa städer få bibehålla densamma. Det synes nu, som riksdagen
skulle vara färdig att lämna den ställning, som den i denna sak intog för
så kort tid sedan, som örn den vore färdig att indraga ett privilegium, som har
mycket gammal hävd inom våra städer. Jag vill för min del giva uttryck åt
den uppfattningen, att utskottet därvidlag icke bort förfara så hårt, som det
gjort.

Herr Björkman yttrade i sitt anförande, att den föreliggande reformen icke
synes väcka något vidare intresse ute bland folket. Det synes i varje fall vara
förhållandet med den del av propositionen, som jag här berör. Jag Ilar dock en
känsla av, att örn städerna hade litet mer klart för sig, vad detta förslag verkligen
innebär, så skulle deras önskan att bibehålla, vad man har, ha framträtt på

Onsdagen den 20 maj e. m. 113

litt helt annat sätt än som nu är förhållandet. Vad är det nu som gör, att man
åtminstone på vissa håll i våra småstäder vill bibehålla det privilegium, som
man haft under många år? Detta grundar sig delvis på tradition. Men traditionen
får naturligtvis inte vara det avgörande. Det kan väl ändock icke bestridas,
att åtminstone för de städer, som nu skulle komma i det förhållandet, att de
skulle få sin landsrätt förlagd till tingshus liggande på rätt långt avstånd från
staden, det skall bli mera besvärligt att ordna sina angelägenheter än vad nu
förhållandet är, då man i de städerna kan få sina tvister avgjorda på ett snabbt
och billigt sätt. Rådhusrätten, d. v. s. borgmästaren och de tjänstemän som
stå under honom, de ha ju, såsom tillhörande magistraten, en lokal- och personkännedom,
som medverkar till, att de i dessa saker kunna intaga en ställning, som
otvivelaktigt icke kan ernås, örn staden kommer under häradsrätt. Städernas
invånare kunna nu erhålla sina lagfarter, inteckningar, gravationsbevis och för
affärslivet nödiga handlingar och andra därmed sammanhängande saker på ett
helt lättare sätt än vad förhållandet skulle bli med den nya ordningen. Jag
vill vidare erinra om tomtmätningar och avstyckningar, som inom våra städer
förekomma i mycket stor utsträckning. De skulle nu överflyttas från städerna,
d. v. s. från rådhusrätten till lantmäteristyrelsen eller komma under lantmätarna.
I stället för att man nu kan få ett sådant mätningsärende expedierat på en
vecka, så kommer det att taga minst en månad, kanske i många fall, för att inte
säga flertalet fall, två eller tre månader. Det är saker, som icke märkas så
mycket i det dagliga livet, men för dem, som haft något att syssla med dessa,
blir det nog helt säkert så, att de skola märka en väsentlig skillnad, när sådana
saker skola omsättas i det praktiska livet.

Vad är det då för skäl, som utskottet anför för indragning av den särskilda
jurisdiktionen i dc nuvarande magistratsstäderna? Det är i realiteten tre bärande
synpunkter, som här ha framförts. Dessa brista emellertid något i den
styrka, som man skulle kunnat begära. Det har anförts, att den sammankoppling
av rättsskipningen och förvaltningen som nu förekommer inom våra småstäder,
länder till skada för rättsskipningen. Jag får för min del säga, att jag
har svårt att förstå detta. Kan det lända till skada*för rättsskipningen, om en
borgmästare har kontakt med förvaltningen inom det samhälle, där han är satt
som domare? Det förefaller mig som om den anordningen snarare skulle medverka
till ett bättre förhållande. Hans verksamhet icke blott som domare utan
även som ämbetsman i övrigt i staden gör, att han får större kontakt än eljes
med folket. Därigenom får han väl också större möjlighet att opartiskt behandla
de domsmål, han eventuellt får att avgöra. Det erinras vidare mot den nuvarande
ordningen för tillsättande »av domare. Den frågan ligger ju före i ett annat
sammanhang. Jag för min del kan icke finna, att det nuvarande sättet för domarnas
tillsättande kan vara till någon skada, snarare tvärtom. Jag har den bestämda
känslan och i viss mån erfarenheten, att det förhållandet, att folket självt
får välja domare, i detta fall borgmästare i stad, medverkar till att mellan borgmästaren
och stadens befolkning skapats ett förtroende, som alldeles säkert i det
långa loppet är till ömsesidigt gagn och ömsesidig båtnad.

Det har också anförts, att göromålens ringa antal i mindre städer skulle innebära,
att borgmästaren icke finge tillräcklig erfarenhet och kompetens för sin
ämbetsutövning som domare. Jag tycker, att det är en hård dom mot dessa
stadsdomare överlag. Här gäller det ju att draga in 50 stadsdomare. Ett av de
bärande skälen därför skulle vara, som jag sade, att dessa domare på grund av
göromålens fåtalighet skulle vara mer eller mindre inkompetenta att utöva detta
ansvarsfulla kall. Jag tror inte, att så är förhållandet, örn nian vill göra en
generell undersökning av kompetensen, ansvarskänslan och samvetsgrannheten
hos å ena sidan våra borgmästare och å andra sidan våra lantdomare, så tror

Avdra Ira in marens jiru! Ökull 1031. Nr -''dl.

Kr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
räitegångsr
eforin.
(Forts.)

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsr
eforin.

(Forte.)

114 Onsdagen deli 20 maj e. m.

jag inte. att man skall kunna få fram något verkligt underbetyg för våra stadsdomare,
utan man skulle kanske i vissa fall kunna komma till motsatsen. Jag
kan för min del inte finna, att de här anförda skälen för den reform, som man
har ifrågasatt att genomföra, äro verkligt bärkraftiga. Nu ifrågasätter man.
att städerna, för att få bibehålla sin jurisdiktion, skola ha i rådhusrätten tre
lagfarna ledamöter. Men för häradsrätten och för stad. som kommer under
landsrätt, ifrågasätter man inte mer än en juridiskt bildad person. Härvidlag
kan man väl inte tala örn någon likformighet eller god grund för sakens vidare
utveckling. Om en stads rådhusrätt är sammansatt av borgmästare, en
juridiskt bildad person och därtill en illitterat rådman, vald av stadsfullmäktige
bland stadens borgare, vad finns det då för anledning att tänka sig, att en
sådan domstol skulle vara mindre kompetent att döma än en häradsrätt, bestående
av en häradshövdig och 8—10 nämndemän? Jag för min del kan icke
finna, att det kan bliva något företräde vid den jämförelsen för häradsrätten.
Det kan väl inte vara till någon nackdel, att i städerna till rådman välja en
bland stadens borgare. En sådan rådman kan väl icke ha något menligt inverkande
på rådhusrättens utövande av domsrätt. Jag kan således inte finna att
i detta avseende anförts verkliga bärkraftiga skäl för att som villkor för att
rådhusrätt skall få vara kvar i stad, det skall föreskrivas, att det skall vara tre
juridiskt utbildade personer i rätten. Jag kan således i det fallet fullständigt
instämma i vad herr Christenson i denna sak anförde, då han yttrade sig från
denna plats.

Sedan gäller det kostnaderna. Man säger här i utskottets betänkande, att genomförandet
av denna reform får ej för städernas del medföra några ökade utgifter.
Jag tänker mig, att innebörden av detta uttalande är, att i de fall, då
rådhusrätterna skola dragas in och det gäller att sätta någon av rådhusrättens
tjänstemän på indragningsstat, skall det bli statens angelägenhet att sörja härför.
Det finner jag fullständigt riktigt, ty skall staten i det fallet beröva, städerna
en rätt, som de ha, är det självklart, att staten skall ersätta de utgifter,
som föranledas för städerna genom en sådan sakernas utveckling. Men jag tror
för min del ej, att icke denna reform blir dyrare för städerna än under nuvarande
förhållanden. Snarare tvärtom. Jag har nämligen den uppfattningen, att örn
vi i stället för våra magistrater skola få någon stadsstyrelse, upplagd efter något
system av den senaste utredningen, för vilken herr Jakob Pettersson i Södertälje
står som målsman, örn vi skola få en sådan styrelse för våra städer vid
indragningen av våra rådhusrätter, kommer det, i stället för att medföra minskade
utgifter för städerna att medföra tillökade utgifter. Dessutom tror jag,
att den övervakande myndighet, som nu tillkommer våra magistrater och främst
borgmästaren dels såsom magistratens ordförande, således samhällets högsta
tjänsteman, dels på grund av den domareställning han intar, för nied sig möjlighet
att i denna egenskap utöva större oväld, än örn vi skola få en styrelse
sammansatt av tjänstemän, vilka ej intaga denna opartiska ställning i samhället
sorn en borgmästare. Jag tror. att utvecklingen blir den, att vi komma mera in
under ett juristvälde i vår rent kommunala förvaltning för våra drätselkammare
och med deras verksamhet sammanhängande göromål. Och detta medför ett annat
onus, nämligen att det praktiska livets män, som nu i mycket stor utsträckning
frivilligt ställa sina krafter till tjänst för samhället, på grund av denna
nya styrelseform komma att bil skjutna at sidan och draga sig tillbaka, sa att
samhället ej får någon nytta av deras erfarenhet och frivilliga arbete, ioden
utsträckning som hittills varit förhållandet. Det är således för mig ej något
framtidsperspektiv av inbjudande art, som här träder fram i denna del av det
föreliggande förslaget, och kan således ej med mm röst medverka till, att vara
magistrater skola indragas i den utsträckning här föreslagits. För ling synes
det nämligen vara en bättre sakernas utveckling, örn man på denna punkt i stort

Onsdagen den 20 maj e. m. 115

sett föijer den reservation, som föreligger från herr Christenson i Södertälje.
Vissa punkter i denna reservation kan jag ej direkt ansluta mig till, men i vad
det gäller hans och hans medreservanters inställning till indragningen av rådstuvurätterna
och magistraterna, kan jag ge min fulla anslutning däråt. Herr
Fast angav, att magistraternas övervakande av stadsfullmäktiges beslut och
handlingar är något sorn överlevat sig självt. I viss mån kan jag ge honom
rätt däri, men vad finnes som hindrar, att man kan giva en annan instruktion
för denna övervakning även åt våra magistrater och våra borgmästare under den
nya utvecklingen? Likaväl kan man göra det, som man kan ge den åt en blivande
stadsstyrelse. Jag har den uppfattningen, att även på den punkten det
ej blir till någon fördel. Jag tror vidare, att magistraterna utöver detta ha
vissa uppgifter att fylla i våra småstäder och småsamhällen. Dessa magistratspersoner,
särskilt borgmästarna, äro, jag vågar hävda det, synnerligen dugliga
och ansvarskännande män, som utgöra en personlig tillgång för samhällets invånare,
till vilka de kunna vända sig med förtroende för att få uppgifter i olika
saker, som beröra dem i deras praktiska liv. Och även det har en viss betydelse.
Örn nu dessa borgmästare helt avkopplas, finnas inom våra småstäder i
allmänhet ej några personligheter med det anseende, att folket i allmänhet kan
se upp till dem och vända sig till dem för att i rent förtroende få upplysningar,
som intressera dem i deras dagliga liv. Jag har vidare den bestämda uppfattningen,
att där våra borgmästare fatta sin tjänst ej som en över staden stående
tjänstemans, utan uppfatta sig som samhällets tjänare, på samma gång de äro
samhällets domare, ha de alldeles säkert en mycket stor uppgift att fylla under
även tider som komma.

Det är därför som jag, herr talman, i vad berör denna punkt, då vi komma
till densamma och skola avgöra den, i huvudsak kommer att biträda den uppfattning,
som här i reservationer framförts dels av herr Christenson m. fl. och
dels av herr Lindhagen.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då jag haft äran att tillhöra
det särskilda utskottet, men endast kommit att deltaga i principdebatten,
då jag av sjukdom var hindrad att deltaga i besluten under de särskilda punkterna,
och jag visserligen åhörde justeringen av betänkandet men ej varit med örn
behandlingen därav i dess helhet, så skall jag ej besvära med något ingående
yttrande örn detaljerna i detsamma utan bara mera allmänt yttra mig i fråga
n.^

_ Då herr Lövgren i sitt anförande först höjde nämndemännen till skyarna och
ville ge deni individuell rösträtt d. v. s. lika med domarens, under förutsättning
att det endast blir fem nämndemän i häradsrätten, tänkte jag i mitt stilla sinne,
att det där var något, som en gammal bonde kunde finna sig tillfredsställd med,
då många av mina yrkesbröder tillhöra nämnder. Sedan, när han fortsatte och
kom till slutet av sitt anförande, deklarerade han sin mening örn den stora undermåligheten
hos särskilda utskottets ledamöter, d. v. s. hans kamrater i särskilda
utskottet. Dem ansåg han vara nästan ohjälpliga, när det gäller dessa
frågor. Han företräder den ståndpunkt, som processkommissionen intagit, och
då undrar jag icke på, att han kände sig missmodig. Han kände sig missmodig
över kollegerna, och menade, att de ej kunde duga till nämndemän.

Vidare har jag märkt under diskussionen, att även de, som tycka örn reformen,
lia gjort en massa undantag. Det är ej två personer, som gjort samma undantag.
En av mina ärade kamrater var sålunda mycket, radikal i åtskilligt,
men i annat var han så konservativ, alf jag ej förslår, hur man skall foga ihop
dessa olika delar.

När man läser första delen av utskottets utlåtande, finner man, att utskottet
här skrivit på ett sådant sätt, att man måste tycka, att utskottet yttrat sig myc -

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsr
efÖrin.

(Korts.)

Nr 40. 116

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng. ket ringaktande örn det nuvarande tillståndet. Man väntar sig givetvis, att
huvudgrun- utskottet under sådana förhållanden skall taga till grundliga medel för att rätta
rättegångs- till det, sorn man på de första sidorna så kraftigt underkänt. Men ju mer man
reform. läser betänkandet, ju mer synes betänksamheten ha gjort sig gällande. Framförts.
) för allt är det en omständighet, som jag tycker anmärkningsvärd i fråga örn
detta utlåtande, nämligen att innehållet är så vagt och allmänt formulerat, att
man icke kan få något fast grepp på detsamma. Men kanske har detta varit enda
möjligheten för att få ihop det hela. Jag har tänkt i mitt stilla sinne: hur i
all världen skola några jurister kunna skriva lagtexten, örn de någorlunda skola
hålla den linje, som utskottsbetänkandet angiver. De stackarna beklagar jag,
ty det skulle vara mycket lätt att visa upp, hur man på somliga ställen gått alldeles
emot vad man sagt på andra.

En svaghet i denna reform, som väl är oundviklig, ligger däri, att man får
två olika underdomstolar, nämligen rådhusrätter och häradsrätter, vilka skilja
sig oerhört mycket från varandra. Man har velat stärka rådhusrätterna genom
att vid dem inrätta ett slags nämnd, men det förslaget har ju inte alls visat sig
populärt och Ilar inte haft någon framgång. Men jurister kunna ju göra allt.
och det är möjligt, att man kan kombinera ihop rådhusrätterna så, att det hela
inte blir alltför galet och skär ihop sig.

Jag skulle vilja framställa en vördsam vädjan, att man tager ett par sidor av
spörsmålet en smula i övervägande. Det gäller bl. a. den skillnad man gör beträffande
straffprocessen och civilprocessen, då man inför det nya momentet, att
part skall vittna i egen sak. Det där kan jag sannerligen icke förlika mig med.
det få herrarna ursäkta. Jag anser, att, örn en person är stämd för något, antingen
därför att han underlåtit att göra något, eller därför att han brutit mot
något, är det just den stämmande parten, vare sig staten själv genom allmän
åklagare eller annan part, som har att bevisa sina påståenden gent emot den
stämde. Det är påfallande, vilken skillnad man gör beträffande dessa två processarter.
När det gäller en brottsling, åtminstone en stor sådan, skall man, så
att säga, bära honom på händerna, man skall ge honom juridiskt biträde o. s. v.
Får man inte anställa något egentligt ingående personligt förhör med honom, kan
man icke begära, att han skall tala sanning. Örn däremot i en civilprocess en
person blivit stämd av en skandalhungrig människa, skall svaranden kunna utsättas
för korsförhör av advokat, därvid kanske får läggas fram nästan hela
hans levernesbeskrivning. Jag får bekänna, att jag icke kan inse det rimliga med
ett sådant dubbelsystem. Den som begått ett brott får väl ändå anses skyldig att
medverka till att sanningen kan plockas fram. När man kommer till straffbestämmelserna
i detta fall, säger man, att menedsansvar icke skall tillämpas. På
vilket sätt skall då straffet utkrävas? När man talar örn att leta ut sanningen,
så är detta endast ett vackert talesätt. En person kan också bli beskylld för
sådana saker, att han måste blotta förhållanden, som han som gentleman icke
kan göra. De kunna också beröra tredje man eller dylikt. Jag tycker, att det
iir orimligt, att dessa två processarter skola behandlas på olika sätt.

Vidare vill jag framhålla, att jag icke kan förstå, vad staten skulle kunna
ha för intresse av, att örn bägge parterna eller endast den ena vädjat till hovrätten,
och ingen av dem anser, att han bör inställa sig där, tvinga parterna fram
till hovrätten för att föra processen där. Jag förstår, att ett sådant förfaringssätt
är det enda naturliga och teoretiskt riktiga för dem. som anse, att det muntliga
förfarandet skall tillämpas över hela fältet, men för egen del begriper jag
icke nyttan av en sådan anordning.

Det är ytterligare en sak, som jag tycker, att utskottet inte vidare har understrukit,
men som nog tål att tänka på, när man skall skriva ihop lagtexten, oell
det är kostnaderna. Den sidan av saken talar man inte örn i annan män än vad

Onsdagen den 20 maj e. m.

117

Nr 40.

rör frågan om merkostnaderna för staten i fråga om de städer, som den siste ärade
talaren omnämnde.

Jag är visst icke emot, att man gör reformer, men jag vill vara på det klara
med, att man vinner något genom reformen och framför allt, att man icke går
schablonmässigt fram enbart därför, att det skall vara på ett visst sätt och därvid
icke tar hänsyn till kostnaderna. Ty att det här icke gäller småsummor, kan
jag förstå.

Sedan är det tydligt och klart, att när det hela skall sättas i verket, komma
säkerligen saker att stöta till, som man icke riktigt nu kan förutse, och då visar
det sig helt säkert, att de män, som skola uträtta det här arbetet, få en mycket
svår uppgift. Då lagtexten föreligger och skall kritiseras, komma alla, som nu
säga, att de på det hela taget gå in för reformen — örn de finnas i livet då —
med sina säryrkanden. Hur många av dessa som då falla ifrån sina yrkanden
och ta det hela, är mycket problematiskt att säga, och frågan är väl, örn inte
hela frågan faller. Ty, herr talman, jag får säga, att jag varken i utskottet
eller här i kammaren hört två talare, som talat med samma tunga örn denna reform.
Visst icke!

Nu kunde det väl vara vissa sidor av saken, som man skulle kunna inlåta sig
i en diskussion örn, men jag skall vid denna sena timme icke göra det. Jag vill
dock varna för att man alltför mycket bryter mot de gamla traditionerna. Man
får gå sakta fram, när man skall ändra på så gamla traditioner, som det här gäller.
Det synes mig också som örn åtskilligt —- mer än som hittills skett — skulle
kunnat ändras på administrativ väg. Nu har man emellertid stått och viftat
så länge med den stora processreformen, att jag givetvis förstår, att man får lov
att göra något i det avseendet. Men jag kan uppriktigt sagt inte förstå, örn det
här verkligen är fråga om en ny processordning eller blott örn partiella reformer.
Med hänsyn till vad utskottet föreslagit och med hänsyn till de maningar
till varsamhet som på många håll framställts kan jag icke komma till annat
resultat än, att det här är fråga om partiella reformer, och sådana önskar jag
för min del mycket gärna.

Herr talman! Oaklat jag är övertygad örn att jag icke sitter i kammaren, då
det slutliga förslaget i frågan kommer på riksdagens bord, hoppas jag dock.
att det förslaget skall vara av den beskaffenhet, att det kan samla riksdagsmännens
meningar i högre grad än det föreliggande förslaget kunnat samla meningarna
i afton.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av vad utskottet i förevarande punkt yttrat, 2:o) bifall till
den av herr Christenson m. fl. vid punkten fogade reservationen, 3:o) godkännande
av utskottets yttrande i berörda punkt med den ändring däri, som föreslagits
i herr Sehlyter m. fl. vid punkten avgivna reservation samt 4:o) bifall
till det av herr Lundstedt under (iverläggningen framställda yrkandet;
och förklarade herr talmannen sig anse den förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid av herr Lindqvist i
Halmstad, i följd varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de återstående propositionerna, av vilka den under 3:o) angivna
nu förklarades huva flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
Siska de likväl herr Lundstedt votering, varför herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen i denna votering upptog de (ivriga propositionerna
och fann herr talmannen den under 4:o) angivna nu vara med övervägande
ja godkänd. Men jämväl denna herr talmannens uppfattning bestreds
av herr Christenson genom begäran örn votering, i anledning varav efter given
varsel fiirst upplästes och godkändes samt anslogs en sfi. lydande voteringsproposition
;

Nr 40.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.''

118 Onsdagen den 20 maj e. m.

Den, som till kontrapropositionen i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 1, örn behov av en rättegångsreform, i särskilda
utskottets förevarande utlåtande nr 1 antager det av herr Lundstedt under
överläggningen framställde yrkandet, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda förberedande votering
antagit den av herr Christenson m. fl. vid denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren till kontraproposition i voteringen örn kontrapropositionen
i huvudvoteringen antagit den av herr Christenson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen. I överensstämmelse härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition nu uppläst och godkänd samt anslagen:

Den som till kontraproposition i huvudvoteringen angående punkten 1, örn behov
av en rättegångsreform, i särskilda utskottets förevarande utlåtande nr 1
antager godkännande av utskottets yttrande i berörda punkt med den ändring
däri, som föreslagits i herr Schlyters m. fl. reservation, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
den av herr Christenson m. fl. avgivna reservationen.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser samt sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för nej-propositionen, vadan propositionen för huvudvoteringen, som
efter given varsel nu upplästes och godkändes samt anslogs, erhöll följande
lydelse:

Den, som vill, att kammaren godkänner vad särskilda utskottet i sitt förevarande
utlåtande nr 1 yttrat i punkten 1 angående behov av en rättegångsreform,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Christenson m. fl. vid denna
punkt avgivna reservationen.

Punkten 2.

Utskottets uttalande godkändes.

Onsdagen den 20 maj e. m.

119

Nr 40.

Härefter föredrogs punkten 3, angående koncentrationen i rättegångsmålens
handläggning; och yttrade därvid:

Herr Christenson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av Hugin.
fl. avgivna reservationen.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegängsrefo.
rn
(Forts.)

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de under
överläggningen förekomna yrkandena blev utskottets uttalande i förevarande
punkt av kammaren godkänt.

Vid härpå skedd föredragning av punkten i, angående förberedande förfarande
i rättegångsmål, anförde:

Herr Christenson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av
mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman: Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, godkände kammaren utskottets
uttalande i förevarande punkt.

Punkterna 5—9.

Utskottets i dessa punkter gjorda uttalanden godkändes.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på hemställan av
herr talmannen att uppskjuta den vidare handläggningen av förevarande utlåtande
till morgondagens plenum kl. 2 e. m.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1931 den 20 maj sammanträdde de av riksdagen utsedda valmän för att
sedan förutvarande revisionssekreteraren Hilding Forssman, som den 8
ovanberörda månad utnämnts till justitieråd, anhållit örn entledigande från
det honom1 vid innevarande riksdag meddelade uppdrag att vara riksdagens
justitieombudsmans efterträdare utse annan behörig man därtill: och befunnos
efter valförrättningen slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren Carl Hugo Vilhelm Ericsson ........ 44 röster;

herr hovrättsrådet Hugo Christian Wikander . ................. 2 » ;

i följd varav herr revisionssekreteraren Carl Hugo Vilhelm Ericsson blivit utsedd
till justitieombudsmannens efterträdare.

K. von Geijer. Carl Jansson.

K. G. Westman. Ernst Eriksson.

Jämte det protokollet lades till handlingarna, beslöt kammaren att riksdag-ens
kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna avgiva för -

Nr 40. 120

Onsdagen den 20 maj e. m.

slag dels till förordnande för den valde, dels till skrivelse till Konungen nied
anmälan om det verkställda valet, dels ock till den paragraf, som därom borde
i riksdagsbeslutet införas.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från konstitutionsutskottet:

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
kyrklig samfällighet i Göteborg ävensom i ämnet väckta motioner;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lagar örn ändrad lydelse av vissa delar i lagen den 14 juni 1918 örn
fattigvården m. fl. lagar; och

nr 246, i anledning av väckt motion angående införande av ett dagordningsinstitut
i vår författning;
från statsutskottet:

nr 228, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, marinen, gjorda framställningar;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
hyresbidragen till vissa beställningshavare av manskapsgrad vid försvarsväsendet; nr

230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av fastigheterna nr 1 och 2 i kvarteret Blåmannen i Stockholm;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv av
Norra Södermanlands järnväg jämte en i ämnet väckt motion;

nr 232, i anledning av väckta motioner örn anslag för lindrande av Jensen
inom stenindustrien;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad för
statens historiska museum m. m.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande av brist
i samrealskolans i Söderhamn medel; och

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig förstärkning
av tandläkarinstitutets personal;

från första lagutskottet:

nr 239, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 5, 6, 7 och 8 §§ förordningen den 16 maj 1884 angående patent;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till stadsplanelag
m. m.;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till byggnadsstadga; nr

242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet
m. m.;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av strafflagen m. nt.;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens; och

nr 245, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall
mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av
oriktigt märkta varor;

från riksdagens kansli nr 223, angående en förbättrad arbetsförmedling för
ungdom m. m.;

Onsdagen den 20 maj e. m.

121 Nr 40.

från andra lagutskottet nr 238, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni
1912 (nr 206) om arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner; samt
från riksdagens kansli:

nr 215, angående val av tre fullmäktige i riksbanken och av tre suppleanter
för riksdagens^samtliga fullmäktige i nämnda verk; och

nr 219, angående val av ordförande och tre fullmäktige i riksgäldskontoret
och av tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk.

§4.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
förordnanden:

nr 214, för en kommitterad för tryckfrihetens vård;
nr 216, för två fullmäktige i riksbanken;

„ nr 217> för ledamoten av riksdagens andra kammare P. E. Sköld att vara
tullmäktig i riksbanken;

nr 218, för tre suppleanter för riksdagens fullmäktige i riksbanken;
nr 220, för ordförande och två fullmäktige i riksgäldskontoret;
nr 221, för ledamoten av riksdagens andra kammare G. H. Andersson i Rasjön
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; samt

nr 222, för tre suppleanter för fullmäktige i riksgäldskontoret.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta stats- och jordbruksutskottets memorial, nr 12, angående ersättning
åt utskottets sekreterare m. fl.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 40, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för beskattningen
av automobiltrafiken ;

nr 41, i anledning av väckta motioner om höjning av skatten å bensin och
motorsprit; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt dyrortstillägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst jämte i ämnet väckta
motioner, allt i vad rör pensions- och indragningsstatema;

nr 45, angående provisoriskt dyrortstillägg under budgetåret 1931/1932 till
befattningshavare vid riksdagens verk;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts* proposition angående tillfällig löneförbättring.
under budgetåret 1931/1932 för viss personal inom den civila statsförvaltningen,
i vad avser pensions- och indragningsstatema; och

nr 47, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om tillf alli «■
löneförbättring under budgetåret 1931/1932 för vissa befattningshavare vid
Tumba bruk; samt

första lagutskottets memorial, nr 33. angående arvode åt den, som inom första
lagutskottet biträtt vid behandlingen av dels Kungl. Majis proposition
med förslag till stadsplanelag m. m., dels ock Kungl. Majis proposition med
förslag till byggnadsstadga.

Andra kammarens protokoll 1981. Nr bO. q

Nr 40 122

Onsdagen den 20 maj e. m.

§ 6.

Ordet lämnades nu till

Herr Eriksson i Stockholm, som j^ttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att kammaren måtte besluta, att på föredragningslistan för morgondagens
plenum bland två gånger bordlagda ärenden efter särskilda utskottets utlåtande
nr 1 måtte uppföras statsutskottets utlåtande nr 154, därefter statsutskottets
utlåtande nr 155 och därefter statsutskottets utlåtande nr 156 i nu
nämnd ordning, samt därefter övriga ärenden i den ordning, de förekomma på
dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7-

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Månsson i Furuvik,

» Lundstedt,

» andre vice talmannen Bengtsson,

» Spångberg och
» Selberg,

samtliga under 2 dagar från och med den 21 innevarande maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.57 pa natten.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

311076