RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1931:4)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1931.

Andra kammaren. Nr 4

Lördalen (leii 17 januari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för elen 12 innevarande januari.

§ 2.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts proposition,
statsverkets tillstånd oell behov.

lil’ 1, angående Vid remiss av
•statsverk*- ;
, propositionen.

Därvid anförde:

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Hedan vid vår första sammankomst
denna riksdag erinrades vi örn tvenne av de största uppgifter, som folkrepresentanterna
ha sig förelagda och måste försöka lösa. I första kammaren
iramholl dess ålderspresident, att under en demokratisk ordning är det folkrepresentationen,
som i väsentlig grad bär ansvaret för att rikets intressen väl
tillvaratagas. Denna börda fann han vara under nuvarande världs situation av
on alldeles särskild tyngd och han manade oss att, med undanskjutande av
lör ögonblicket mindre väsentliga meningsskiljaktigheter, genom lojal samverkail
bringa föreliggande viktiga frågor till en lycklig lösning. »Mäkta ej folkrepresentanterna
fylla denna ofrånkomliga plikt mot vårt land», fortsatte herr
Seter, »blir följden en parlamentsleda, som till rikets ofärd kan medföra att
i olk representation en s maktställning undergräves genom krafter, som hämta sin
• kanske icke ur annat än en kritiklös beslutsamhet och en fast sammanhållning.
» I denna kammare hälsades vi av ålderspresidenten med ett tal. som
av ^en tragiska händelsen omedelbart efteråt fick karaktären av ett
politiskt testamente. Raoul Hamilton prisade vårt folk lyckligt för statsskickets
fasthet och folkets laglydnad, och han manade oss att befästa detta lycIiga
läge. »Våra strävanden böra gå ut på», sade han. »att höja folkets bildning
och omdömesförmåga, att förekomma arbetslöshet och att utestänga fatfran
varje svenskt hem samt att häva de missförhållanden, som ännu
\ ullada samhällsordningen.»

Det lii- i och för sig ganska märkligt, att det är en av demokratins gamla
motståndare och mest energiska bekämpare, som fäster vår uppmärksamhet
pa angelägenheten av vakthållning kring demokratin, och att det är en anhängarc
av flen ekonomiska liberalismen, som betonar nödvändigheten av samhälleliga
ingripanden mot de sociala missförhållanden, som närmast ha sin rot i den
r•• oko,nomiska. ökningen. Att uttalandena gjorts vid ett högtidligt
lilli alle, bör icke förminska deras betydelse. I)e äro helt visst uttryck för en
uppriktig omsorg örn det allmänna bästa, och de ställa oss öga mot öga med
°n'' iPf-r a7 demokratins livsfrågor, dess förmåga att giva landet en fast och
ett aktiv styrelse och att bringa de demokratiska principerna i tillämpning även
pa det sociala och ekonomiska området. Som socialdemokrat tar jag gärna tillAndra,
kammarens protokoll 1031. Nr ■''/. i

»r i.

Lördagen den 17 januari.

Viii remlin av •fället i akt att stryka under vad Ilar en högernian och en liberal i egenskap _av
statsverks- ålderspresidenter yttrat till folkrepresentationen. Det. Ilar synts mig synnerlivroposUumen.
lämpligt sorn utgångspunkt för ett inlägg i riksdagens första större all''
manna debatt.

Tidigare antydningar örn att frågan örn parlamentarismen, enkannerligen örn
den sittande regeringens förhållande till riksdagen, skulle komma att här beröras,
ha mötts med erinringar örn att tiden icke lämpar sig för politiskt käbbel.
Egentligen borde ingen tid göra detta. Det är emellertid anmärkningsvärt,
att de. som i tidningspressen lia att fostra och leda den allmänna opinionen
i våra allmänna angelägenheter, ännu i en del fall icke fattat betydelsen av
styrelseproblemet — nian kan under sådana förhållanden förstå, örn gemene
nian ännu icke fått önskvärt intresse för detsamma. Inom folkrepresentationen
bör roan emellertid kunna räkna på allmän förståelse, örn nian påkallar dryftuing
av detta viktiga problem. Att det göres i remissdebatten är också naturligt.
Jag delar i det stycket (leii uppfattning, som den nuvarande statsministern
i fjol gav uttryck åt från oppositionsbänken, då han yttrade: »Förhållandet
mellan legering och riksdag synes mig främst böra klarläggas, där dessa båda
parter midas.»

Kanske bör, innan våra egna förhållanden tas upp till skärskådande, göras
ett påpekande om att det demokratiska styrelseproblemet är aktuellt, inte endast
hos oss utan i hela vår världsdel, för att icke säga i hela världen. Det är
den allmänna rösträtten själv, sorn aktualiserat det. Det är, sedan folket blivit
herre i eget hus, som frågan örn hur folkstyrelsen skall utövas blivit mer och
mer brännande såväl hos oss som i andra länder. Svårigheterna för en snabb
och effektiv lösning lia redan vållat, att demokratin förlorat mera än en av sina
efter kriget erövrade länder och farorna lura i andra stater; på sina håll reder
sig demokratin endast till nöds. Jag erinrar örn händelserna i rf yskland och
Finland under fjolåret. Det skulle vara oklokt av oss att icke observera detta
och för ogen del i tid draga lärdom av vad som hänt på andra håll. Ty hur
lyckliga vi än kunna anse oss vara, äro vi visst icke immuna mot bolsjevism
och fascism. Men vi lia otvivelaktigt möjligheter att effektivt stänga dem ute
genom att fullt ut göra vår plikt mot demokratin.

De flesta av oss tillhöra interparlamentariska unionen, och den svenska riksdagen
möjliggör genom anslag vårt deltagande i det interparlamentariska arbetet
— i den statsverksproposition, som vi nu gå att remittera, föreslås ett
anslag av 18,000 kronor för ändamålet. Meningarna äro och kunna vara delade
beträffande formerna för detta arbete, men det är av otvivelaktigt värde
på den grund att det konfronterar oss med gemensamma problem. Det är förvisso
ingen tillfällighet eller något letande efter diskussionsämnen, som gjort,
att såväl de nordiska interparlamentariska delegerademötena som interparlamentariska
unionens konferenser ägna en stigande uppmärksamhet åt parlamentarismens
problem. Det är problemet självt, som tränger sig på parlamentarikerna
i olika länder och i deras internationella samarbete. Senast i fjol var
det föremål för behandling såväl vid delegerademötet påTsland som vid konferensen
i London. Någon fast ledning i saken gav ingendera församlingen; i
stället var nog det starkaste intrycket, att man litet varstans star handfallen
och famlande. Så mycket viktigare är det, att saken tas på allvar.

Det talades i London en hel del om demokratins kris. Visserligen hette
programpunkten: »Det parlamentariska systemets utveckling», men — sorn
redan inledaren, fransmannen Renaudel anmärkte — vad man allmänt tänker
på är den kris, i vilken demokratin kommit in efter kriget. En talare fran
Sydafrika strök under, att demokratin uppenbarligen befinner sig i en kris.
Han förklarade, att parlamenten överallt förlorat sitt grepp om folkets intresse
och aktning. En annan talare förklarade, att folket fordrar, att parla -

Lördagen dea 17 januari.

Nr 4.

mental skola arbeta i stället för att prata. Praktiskt taget varenda en, suni
hade ordet, beklagade sig- över parlamentarismens vanskligheten oförmågan att
j åpå- och upprätthålla starka regeringar, partisplittringen, den växande arbetsbördan
ete. Ideligen skymtade man diktaturens spöke. Där demokratin
leke kan lösa sitt styrelseproblem, där öppnas dörrarna för diktatorn, kanske
av i o Ike t själl t pa^grund av dess likgiltighet för folkrepresentationen.

Men örn nian alltså allmänt kände krisen, så hade man som sagt icke lika lätt
att tinna botemedel. Man talade örn en viss decentralisation för att lätta parlamentens
arbetsbörda, örn barnens uppfostran till demokratiskt medborgarskap
örn åtgärder mot tidningarnas förgiftande verksamhet, örn förbättring av den
parlamentariska tekniken, örn en rösträttsordning för att gynna uppkomsten av
stora paltiel’ oell för att förgöra de sina; det var en och annan, som också anydde,
att en del kunde avhjälpas, örn man litet mera tyglade partiintresset och
partispekulationen och i stället kände större förpliktelser till samverkan för att
trygga en fast styrelse och goda arbetsresultat.
o Med dessa erinringar har jag velat fästa uppmärksamheten på problemets
saval kvantitativa som kvalitativa allvar och går nu över till att tala örn förhaj
Jandena hos oss. Ben parlamentariska ordningen i vårt land är långt ifrån
tuttredsstaflande. De förhoppningar på en målmedveten demokratisk reform -politik under kraftfull ledning, som knötos till den allmänna rösträttens införande
lia icke infriats. Vi hade under en kort tid en stark regering med
last underlag i riksdagen, sorn på ett berömvärt sätt inledde det folkliga reej
'' se^^n bär det gått mera på lösa boliner. Visserligen lia

ornallanciena själva gjort, att reformarbetet icke Ilar helt avstannat, men det
lai givit,örn icke obetydliga resultat, så dock mycket mindre än som med
bl\ lolkets behov och ekonomiska förutsättningar bort kunna uppnås,
kor lastande av de breda folklagrens betryck och för ökande av den sociala
tryggheten betydelsefulla reformer lia onödigtvis förhalats. Svårigheten att
ta till stand en stark och verkligt ledande regering har blivit större. Missnöje!
med allt detta växer, och herr Trygger saknade ingalunda anledning till sina
varnande ord tor en vecka sedan.

Var äro orsakerna att finna, och hur skall man kunna åstadkomma en förbättring,
hur skall deli svenska demokratin kunna göras mera arbetsduglig
PYf k],n0cl,‘t en ledande regering och bättre motsvara folkets förväntningar på
+ UiP vran statsmakternas sida för att komma ut ur betrycket oell otryggheten.
Man kan icke förvänta, att vi utan vidare skola bli eniga örn svaret.

Mäste dock finna ett svar. Vi ha redan länge diskuterat möjligheterna
att förbättra t e parlamentariska arbetsformerna, att minska riksdagens arbetsbörda
tor att kunna vinna större effektivitet i vårt arbete. Mångå tro, att en
omläggning av valsystemet skulle få en avgörande betydelse. Flir egen del
tior jag mte,_ att det främst kommer an på tekniska anordningar, även örn
dessa kunna i och för sig hava betydelse. Utan en fördjupad känsla för de
demokratiska förpliktelserna, till vilka i första liand hör en redlig vilja till
samarbete för allmänt viii, komma vi icke långt. Gruppegoism, paid i sinne och
politisk självtillräcklighet äro laugt större hinder än någon teknisk anord lil

liff.

Dessa, hinder mota vi på olika håll, och ingen bör förhäva sig. Det är emellertid
en starkt utbredd mening, att framför allt mellanpartjernäs hållning enkannerligen
de frisinnades, omöjliggör bildandet av verkligt parlamentariska
regeringar och en målmedveten politik frun statsmakternas sida. Tillkomsten
och tillvaron av den regering, vars statsvorksproposition vi nu lia att behandla
\r-Ii J)knlinni'']sen härom. Den sitter icke jiå grund av någon sär skild

politisk eller personlig kvalifikation, utan på grund av sitt partis möjlighet
att bereda regeringar ur andra partier svårigheter neli ett hänsynslöst

Vid remiss av
statsverks*
propositionen.
(Forts.)

Nr 4. 4

T.ördagen den 17 januari.

Vid remiss av

statsverks -•propositionen.
(Forts.)

utnyttjande av denna möjlighet. Svensk Tidskrift skrev för något iner an ett
är sedan: »Under parlamentarismens skylt ha vi i alla partipolitiska tvistefrågor
fått något, som bra mycket liknar en folkfrisinnad diktatur. Denna makt
bygger ej på folkligt förtroende, ej heller på en stark man. Den vilar väsentligen
på en stark ställning vid den politiska balansbrädans tyngdpunkt.» Karakteristiken
är ganska träffande. _ ,

Liksom herr Ekman ansåg sig böra vid fjolårets remissdebatt taga upp konflikten
mellan regering och riksdag vid 1029 års riksdag, finner jag mig berättigad
att här tala något örn regeringsbildandet i juni förra åreL Det år sa
mycket mera motiverat, som den nya regeringen i dag för första gången möter
riksdagen samlad till rådslag. Det hade under den lindmanska regeringens sista
är gjorts ansträngningar från socialdemokratiskt hall att skapa parlamentariskt
underlag för en regering, och när regeringskrisen utbröt 1930, krävdes från olika
håll, att allvarliga försök skulle göras för att giva regeringen ett bärande underlag.
Från Konungens sida anmodades också de frisinnades, ledare, när lian erhöll
uppdraget att bilda den nya regeringen, att söka skaffa sig en så starkt parlamentarisk
bas sorn möjligt. Det blev tvärtom. Den andra ekmanska regeringen
hade från början svagare försänkningar i riksdagen än den första redan vid
bildandet, och efter höstens val lia dessa ytterligare försvagats. Det Ilar
aldrig suttit en regering, som gör anspråk på att kallas parlamentarisk, med
så svag parlamentarisk bas som den nuvarande. X fråga örn dess personliga
tillgångar skall jag avstå från jämförelser. Jag skall heller icke diskutera
möjligheterna för statsministern att tillfredsställande förvalta rikets högsta
ämbete samtidigt som han skall bära ansvaret för det arbetstyngda försvarsdepartementet
och vara ordförande i bostadskreditkassan under en tid, da kassans
verksamhet knappast ännu kan lia hunnit att vinna den stadga, som gör.
att det går mera av sig självt. Jag skall hålla mig till det parlamentariska
underlaget och anser mig kunna och böra konstatera, att något verkligt allvarligt
försök aldrig gjordes för att tillmötesgå Konungens och den allmänna
opinionens önskningar. Så vitt jag vet, diskuterades icke med något av de
partier, sorn jämte de frisinnade kunde bilda majoritet i riksdagen, mö,] lignélema
för cn koalition eller för stöd åt en frisinnad regering. För mig ter sig
detta såsom bristande känsla för förpliktelsen mot parlamentarismen och såsom
ett uttryck av den frisinnade självtillräckligheten. . „

Innan jag går närmare in pa de förutsättningar, som enligt mm mening tunnos
för en fruktbärande diskussion, skall jag avvakta vad. statsministern Ilar
att svara på mina förebråelser. Jag vill dock redan nu erinra örn den bereavillighet
till samverkan kring ett begränsat reformprogram, som fran mitt
partis sida visats, och att av mig till herr Ekman, medan ännu undersökningarna
i regeringsfrågan pågingo, överlämnades en promemoria, som borde
kunnat tjäna till underlag för fortsatta överläggningar. Jag gör detta med
risk att man åter skall börja tala örn min enträgenhet som politisk friare
glåpord komma inte att avhålla mig fran att göra vad jag anser vara riktigt
och nödvändigt för att skapa bättre parlamentariska förhållanden.

Det må ursäktas mig. örn jag också berör en annan omständighet, sorn enligt
min mening är belysande för den bristande känslan hos de frisinnade och
regeringen för god parlamentarisk ordning. Statsministern vädjade under valrörelsen
till väljarna att förstärka hans parlamentariska ställning, vilket val
skulle anses bli fallet, örn regeringspartiet fick ett större antal röster än förut,
liven om icke omedelbart cn ökad representation i riksdagen därav kunde tolja.
Jag Ilar redan påpekat, att svaret från väljarnas sida blev ett annat an det
önskade. För egen del ansåg jag, att en omprövning av regeringens ..ställning
bort följa efter denna väljarnas vägran att gåva företroendevotum, sa mycket
mern corn rätt väsentliga förskjutningar ägde ruin mellan partierna. Det trens

Lördagen deli 17 januari.

Sr 4.

andra, som mena. att landstings- och elektorsvalen icke böra tillmätas en sudan
betydelse. Därom skall jag icke nu tvista. Vad som bär intresse i detta, sammanhang
är det sätt, varpå man reagerade från de frisinnades oell regeringens
sida. Man lät kungöra, att om ett av de partier, som haft framgång, anmälde
lust att övertaga regeringen, skulle man kunna reflektera på saken. Regeringen
ville alltså själv godkänna en efterträdare, innan den övervägde sin ställning.
^ Detta, är någonting nytt och passar icke riktigt tillsammans med vare
sig vår konstitution eller parlamentariska principer. Enligt dessa göres början
med regeringens prövning av sitt läge och först örn denna prövning föranleder
demission uppkommer fråga om hur och av vem den nya regeringen
skall bildas. Jag skulle emellertid icke lia berört denna, sak, örn icke även
sedermera regeringspressen förkunnat, att regeringen väntar, till dess en aspirant
på dess taburetter anmäler sig. Denna synpunkt synes alltså vara något
väsentligt i regeringens uppfattning av parlamentarismen. Det finns anledning
att göra en gensaga, så mycket mera när synpunkten föres fram i en ton,
sorn säger ungefär så häri försök bara, vi skola nog hålla er varma! Det är
återigen den där känslan av att kunna diktera genom att propsa på vågmästareställningen,
Boltstickel'' fram. Denna känsla får betyda mera än hänsynen till
behovet av en på säker parlamentarisk grund arbetande regering och till regeringsmaktens
auktoritet. Det år lätt att förstå, att detta är en väsentlig orsak
hill svårigheterna att bringa sunda parlamentariska principer till tillämpning
i vårt land.

Det har synts mig riktigt alt. med dessa erinringar örn vad som varit fästa
uppmärksamheten på regeringens faktiska läge. Detta Ilar gjorts förut utom
riksdagen. Det kan vara nyttigt att det gjorts också på den plats, där ju
enligt herr Ekmans mening förhållandet mellan regering och riksdag lämpligen
främst bör klarläggas. Självfallet kan icke en regering, soia tillkommit
under berörda omständigheter, och som företräder en alldeles förvänd
uppfattning örn de parlamentariska principerna, göra anspråk på någon .särskild
hänsyn ^ 1 rån riksdagens sida. Personligen beklagar jag dock, örn de
frisinnades ^hällning .skulle driva de andra partierna till ett liknande uppträdande.
Sa, länge vi lia att dras med den nuvarande partisplittringen, kan
resultat uppnås endast, örn vilja till samarbete visus. Skulle värjo parti
envisas på sitt, bleve följden en förlamning av det parlamentariska arbetet.
De som skulle i första hand bli lidande härpå äro de medborgare och mcdborgargrupper,
som behöva statsmakternas stöd och hjälp, men också demokratin
skulle ta allvarlig skada genom den växande misstron till dess förmåga
att vara ett instrument, för lösandet av folkets frågor och ordnandet
av landets angelägenheter. Jag vågar därför fortfarande hoppas, att samarbetsviljan,
som ar en förutsättning för allt verkligt demokratiskt arbete,
skall utvecklas och hänsyn till det allmänna till sist vinna över partisinne och
självtillräcklighet.

Det säger sig självt, att nian av on regering utan egentligt parlamentariskt
underlag icke kan vänta några djärva grepp och kraftiga tag. Den måste
lirka sig fram genom svårigheterna. Redan sättet att fylla bristen i budgeten
visar detta. Om man inte kunnat undvika att taga i anspråk rusdrycksmedel,
hade det. val varit, bättre att resolut föreslå ett avsteg från praxis
i stället för att ga en omväg, pa vilken man ,ju förresten också råkat i konflikt
med riksdagens föreskrifter. Enligt reglementet för riksgäldskontoret
skall nämligen fonden för statsskuldens amortering användas av riksgäldsiullmäktige
för avbetalning pa .statsskulden eller för att minska upplåningen.
Märkvärdigt nog lia Indier icke riksgäldsfullmäktig!'' blivit hörda örn transaktionen.

Starkast Iram träder emellertid regeringens obeslutsamhet i dess soeialrefor -

Vid remiss av
statin:''ritapropotnlkmen.

(Tora.)

\r 4.

Lördagen elon 17 januari.

Vid remiss ar
ståtsverlcspropositioncn.

(Korts.)

tnatoriska program eller kanske rättare i frånvaron av ett sådant. Det är
för magert med bara sjukförsäkringen, även om denna kombinerats med; riloderskapsunderstöd.
Visserligen bjuda de statsfinansiella svårigheterna til!
återhållsamhet, men örn deli goda viljan funnits, borde åtskilligt kunnat förås
närmare lösningen. Särskilt- i fråga om åtgärderna till arbetslöshetens bekämpande
borde man av en demokratisk regering kunnat vanta sig mera av
den goda viljan och beslutsamheten. Särskilt beklagar jag, att arbetslöshetsförsäkringen
på nytt skjutits undan. Det sker under hänvisning till pågående
utredningar, men det låg dock från början på regeringens bord utarbetade
förslag till lösningar, och hade det funnits ett verkligt intresse, borde
inte några oöverstigliga hinder ha funnits att taga ställning och utarbeta
en proposition till årets riksdag. Vi lia tvistat åtskilligt i denna sak förut,
och det tjänar bra litet till att soia läget nu är argumentera. En protest mot
förhalningspolitiken är emellertid befogad.

Alla äro vi säkerligen ense örn att det bästa sättet att motverka arbetslösheten
är att skaffa arbete. I detta avseende noterar jag med tillfredsställelse,
att vi lyckats åstadkomma åtminstone en liten bräsch i motståndet
mot en arbetslöshetspolitik, baserad på igångsättandet av produktiva arbeten
från det allmännas sida i tider av arbetsbrist. Tyvärr har även bär försagdheten
hindrat regeringen från att taga ett krafttag. De tre miljoner kronor,
som reserverats för särskilda produktiva arbeten, äro uppenbart otillräckliga
för att ens tillnärmelsevis möta det behov, som den stegrade arbetslösheten
skapat. Och man kan inte skylla på, att man inte vet, var man skall kulina
finna lämpliga arbeten. I den socialdemokratiska riksdagsgruppens motion
förra året gavs anvisningar på både lämpliga och nödvändiga arbeten, vilka
kunna utan längre dröjsmål igångsättas, och för vars utförande kräves långt
större anslag än regeringen nu reserverat för ändamålet. Örn regeringens
förslag i övrigt på denna punkt kan jag naturligtvis icke yttra mig, förrän
det föreligger utarbetat, men en varning mot att sammankoppla, denna verksamhet
med arbetslöshetskommissionen kan måhända vara motiverad. För
vår del lia vi ansett, att anordnandet av produktiva arbeten borde följas av
en avveckling av den hittillsvarande arbetslöslietspolitiken. Det förefaller
emellertid, som örn man ännu sutte så fast i de gamla formerna, att regeringen
till och med avser att till nödhjälpsarbeten hänföra ytterligare sådant,
som rätteligen bör utföras i den öppna marknaden och på dess villkor.
Jag tänker närmast på vad som säges örn inomskärsfarleden llamvikskilen—
Ålstenshamn i Bohuslän och nödlandningsfält för nattpostflygtrafiken.

Det stora förslaget om elektrifiering av stambanan från Järna till Malmö
har också av regeringen angivits som betydelsefullt för motverkande av den
rådande arbetslösheten, och jag hoppas, att statsutskottet beaktar regeringens
önskan örn en skyndsam behandling av ärendet. Jag vill emellertid fästa
uppmärksamheten på att det finnes en kategori av arbetare, som ^ha berättigade
anspråk på att bli ihågkomma. när detta arbete sättes igång. Det
är statens egna järnvägsarbetare, av vilka ett stort antal avskedats, och bland
vilka avskedanden alltjämt pågå. När dessa arbetares läge vid förra riksdagen
fördes på tal och det ifrågasattes en pensionering för en del av deni.
uttalade riksdagen, att frågan icke vore aktuell, då dessa arbetare säkerligen
kunde erhålla arbete vid andra statens arbeten och särskilt vid de planerade
elektrifieringarna. Arbetarna frukta nu. att örn elektrifieringsarbetet utlämnas
på entreprenad ingen hänsyn skall tagas till deras särskilda ställning.
Jag tillåter mig att redan nu fästa utskottets uppmärksamhet på Saken
och erinra örn det löfte, som låg i uttalandet vid fjolårets riksdag.

För övrigt skall jag icke uppehålla m|ig vid några särskilda grupper, söm
ihågkommits eller glömts i regeringens förslag. Liksom vid förra riksdagen

Lördagen (Ion 17 januari.

Sr ♦ .

kuni nior den socialdemokratiska riksdagsgruppen att pröva jordbrukets hjulp>
i rager från synpunkten av vad som kan vara rätt oell billigt under beaktande
-V ,uRt förvarande betrycket hos stora delar av jordbruksbefolkningen oell
jordbruksnäringens betydelse^ för vårt folkliusliåll. Tyvärr måste man konstatera,
att lantarbetarnas frågor fortfarande lämnats åsido. Icke ens frågan
örn tryggande av lantarbetarnas beni, som ytterligare aktualiserats genom nya
brutala vräkningar vid konflikttillfällen, Ilar kunnat avvinna regeringen något
intresse. I detta sammanhang bör uppmärksamheten också fästas vid stenarbetarnas
svåra läge för närvarande. Man ina icke förundra sig över örn dessa
tycka, att någon uppmärksamhet också i denna hjälpaktionernas tid kunnat
agnäs framställningarna om åtgärder för att inom landet vinna Ökad avsättning
för stenindustriens produktion.

En kategori, som både ihågkomma och glömts, är de sämst ställda stals1
ihna rila. Deras framställningar ha prövats, meri icke föranlett någon åtgärd
fran regeringens sida. Förslaget örn särskilda tillägg för befattningshavarna
pä de dyraste orterna kan, ehuru i oell för sig väl motiverat, icke anses motsvara.
vad som även i en tid av statsfinansiella svårigheter rimligen bör göras
tor att åtminstone lätta på de svåraste bekymren. Jag erinrar örn att även
representanter för de borgerliga partierna här i riksdagen talat örn ett rent
nödtillstånd för vissa av statens arbetare, och tvekar icke att säga, att det är
statsmakterna ovärdigt att låta detta tillstånd fortfara. Det synes mig motiverat,
att riksdagen ägnar denna fråga synnerlig uppmärksamhet och undersöker,
örn den icke kan finna en rimlig utväg att reparera regeringens försummelse.

När jag lät anteckna mig sorn förste talare vid denna debatt, var det icke i
avsikt att därmed markera, att vi vid denna riksdag känna oss stå i någon
särskild oppositionsställning. "Vart förhållande till den sittande regeringen
år detsamma som till borgerliga regeringar i allmänhet. Vi äro beredda ätt
understödja sådant, som vi finna gagnelig^ för land och folk, men lika beslutna
att bekämpa det, som vi finna skadligt. Vår uppfattning örn regeringens
. ställning .ur parlamentarisk synpunkt kommer icke att ändra någonting
härvid. Vad vi söka är icke tillfällen att framkalla regeringsskiften utan möjligheter
att lätta folkets betryck och att göra demokratin arbetsduglig. Finna
vi dem icke i riksdagen och hos dess övriga partier, återstår oss alltid att söka
dem Iros folket självt.

Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! T trontalet framhålles. att

depiessionen pa det ekonomiska området satt sm prägel pål det statsreglerings1
orsing, som nu framlägges. Detta framgår ock tydligt av propositionen. Inkomsterna
ha gått avsevärt ner och utgifterna lia stigit. Det visar, hur plötsligt
en omkastning kan äga rum från ekonomiskt gynnsam; till ogynnsam
ställning. Detta återspeglas på manga områden. Jordbruket lider alltjämt
av den starka depressionen, som numera även gör sig starkt gällande på den
annimia produktionen. Flera stora industrigrupper arbeta under svåra, ja, på
vissa hall rent förtvivlade förhållanden. De för vår export sfi viktiga verksamhetsgrenar,
som taga sin råvara ur skogen, lia lidit av katastrofala prista]],
delvis beroende av rysk export till orimligt låga priser. Detta på grund
av kända förhållanden. Malmexporten, där staten är särskilt intresserad, har
flint en mycket betydande nedgång. Stenindustrien och rederinäringen lida av
stort betryck och av vad som hotar textilindustrien kail man vänta sig stora
bekymmer. Järnhanteringen har det ytterst svårt och exporten har betydligt
nedgått. Det å.r da klart, att försiktighet är av nöden vid uppgörande av en
budget, som ligger så långt fram i tiden. Vi befinna oss i ett läge. där det fölen
finansminister lika litet som för någon annan varit kitt att kalkylera. Jag

Vid remiss ’, hv
Halsvertuj
proposittöfiéri''''

(Lorta.)

Kr 4.

I.ördageu den 17 januari.

Vid remus av ]lar därför icke någon anledning- att yttra mig- örn, kans inkomstberäkningar.

äeUvtr-j:<>'' Naturligtvis är det vissa industrier, hemmaindustrier och vissa exportinduP,
0P^~^''1U''"• gom ännu icke haft samma känning av krisen, men icke förty är fram tiden

mer lin oviss, och för min del är jag med honom; och mångå andra av deri
uppfattningen, att återgången till bättre tider kanske ej sker sa snabbt som
en del föreställa sig''. _ ....

Dessa förhållanden prägla i hög graci det föreliggande budgetförslaget. I orätt
täcka bristen i budgeten behöver finansministern anskaffa ytterligare 36.7
miljoner. Hur går det till? Huvudsakligen genom att taga ett stort grepp i vardera
av de två fonderna, kassafonden och fonden för amortering ay statsskulden
med resp. 23 och 131/: miljoner. I nuvarande läge är emellertid ej någon bättre
väg att anlita. Att nian härmed upphört åtminstone till en del att samla rusdrycksmedel
pä hög och därmed undandraga dem budgeten och onödigt belasta
de skattdragande är tacknämligt. Jag har intet att invända häremot, men
jag kan ej underlåta att yttra några ord örn själva tillvägagångssättet. Rusdrycksmedelsfonden
är ett ofta och i olika sammanhang återkommande ord i
finansministerns papper. Jag vet ej på hur många ställen. Men när man
lyckats leta sig fram genom labyrinterna så finner man, att 1920 års förordning
är tabu för finansministern. Det visar, hur oförsiktigt det är att binda
vissa statsinkomster, såsom skedde genom herr Wigforss’ proposition och riksdagens
beslut 1926. Men det finns ju för skickligt folk vägar att »gun udenDffl»
och ändock bedyra sin vördnad för förordningen. Av de för nästa budgetår
påräkneliga 109 miljonerna rusdrycksmedel skall rusdrycksfonden först
lia 0.4 miljoner, budgeten 75 miljoner. Sedan tager finansministern 5.4 miljoner
för vissa ändamål och så föres resten drygt 28 miljoner till amorteringsfonden
— jag begagnar det namnet. Författningen är upprätthållen. Men
sedan? Ja, sedan tar finansministern av de sålunda avsatta miljonerna 131/2
till budgeten, och så hade han tydligen trott, att man ej skulle känna igen
dessa medel. Men för sådana trollkonster fordras minst en Dantes fingerfärdighet
och finansministern är tydligen ingen Dante. Det finns ingen i denna
kammare, som icke genomskådar den lilla manövern. Finansministern har velat
uppehålla skenet att ej taga rusdrycksmedel, men lian har ej lyckats. Jag
kan ej neka till att jag bra gärna skulle velat ha en liten talfilm från hans
excellens statsministerns och herr statsrådets och chefens för finansdepartementet
diskussion örn denna sak. Det visar sig emellertid, att det kan vara bra
med frisinnade regeringar någon gång, ty en höger örn den stående hade nog
ej haft framgång i denna sak. Den frisinnade regeringen har följt Thorssons
exempel från år 1925 i sale men ej i form. Thorsson sade alltid rent ut vad
lian ville. Han var ingen slav under formerna.

Man gör sig vid bedömandet av budgetförslaget den frågan, örn icke detta
kunnat uppgöras med större lätthet, ifall det parti, som nu sitter i regeringen,
tidigare visat litet större betänksamhet, då det gällt att föra fram förslag,
medförande stora kostnader. Jag tänker därvid bl. a. pa subventionspolitiken,
till exempel i sockerfrågan, där det frisinnade partiet i fjol med socialdemokraternas
hjälp slog ut regeringens tullförslag och i stället förde in sockerpolitiken
på subventionslinjen. Finansministern talar ju örn för oss, att det beräknade
beloppet, 3.8 miljoner, överskridits med 4 miljoner. Det är som överskridande
betraktat inte någon föraktlig summa. Tillsammans bär sålunda utgått
ett subventionsbelopp av nära 8 miljoner. Hade den förra regeringens linje
följts, så hade finansministern nu haft 8 miljoner iner att röra sig med. Nu
synes meningen vara att följa samma linje även nästa budgetår fast med anslaget
begränsat till det mindre beloppet. Det blir under sådana förhållanden
bara halv hjälp. Jag vill minnas, att herr statsministern en gång i somras talade
örn lågprotektionism. Hinge han in för lågprotektionism beträffande sock -

Lör (la (jon ilen 17 januari.

;) Sr i.

ret borde lian val egentligen låta .stödet utgå till en elei i subvention, en del i
tuli. Med det systemet vunne också regeringen att komma mitt emellan högenis
och de sockerbetsvänliga socialdemokraternas uppfattning. Att ge ett
verkligt stöd genom tullförhöjning och därmed uppehålla näringen är efter
min mening det enda riktiga, så mycket mera som det ju nu synes klarlagt beträffande
inskränkningen av sockerproduktionen i världen.

kitt annat subventionsförslag gar igen i arets statsverksproposition. nämligen
i förslaget örn tecknande av aktier i Kalix Träindustriaktiebolag med 2 miljoner
kr. Jag tror. att man ej brukar något överord, örn man säger, att herr statsministern
är i hög grad ansvarig för detta stora äventyr, vari staten inleddes
ar 1927 genom propositionen örn »Låneunderstöd» å 2 miljoner för återupprättande
av industrien i Kalix. Den följdes av en ny proposition år 1928. enligt
vilken .staten engagerades ännu mera, så väl med lån sorn med aktieteekning,
förlängd kredit tor domänstyrelsens leveranser och försämrad säkerhet
för dessa. För alla varningar, som här i kammaren då uttalades, slog man
(lövörat till. Statsminister Ekman förklarade, att man dock icke räknat alldeles
i blindo, örn man ansage, att affären kunde bli »självförsörjande», samt
att den gåve möjlighet att lösa det sociala problemet utan ytterligare statstillskott
i fortsättningen. Men var stå vi nu? De varningens ord, jag uttalade
(.leii 15 iebruari 1928, lia fullkomligt besannat sig. Bolaget har en förfallen
skuld till domänstyrelsen på % miljon, för driftens uppehållande till 1 juni
behöves 635,000 kronor, i förlagssäkerheten brister 855,000 kronor. Det är nu
detta, som skall ersättas av staten med ny aktieteckning. Så ser den »självförsörjande»
affären ut. Summera vi statens engagemang i affären, sa visar
det sig, att de 2 miljonerna 1927 stigit till 5.5 miljoner. Jag har då icke medräknat
domänstyrelsens anspråk på ersättning och skadestånd med nära 2 miljoner.
Vi få väl se, liur Kungl. Majit i sin blivande proposition kan förklara
och försvara vad som skett.

Emellertid framställer sig för mig i detta .sammanhang en annan fråga,
Dagan örn Seskarö, vilken. i fjol »löstes» på det sättet., att staten .skulle upptaga
sågning pa denna ö, i strid mot det av dåvarande regeringen framlagda
förslaget. Jag har sett, att sågverket är inköpt, och för detta och vad i övrigt
åtgjorts har utlagts något över 100,000 kr. Staten är emellertid numera
att anse som den huvudsakliga ägaren av Kalix. Skall då staten också
driva sågverksrörelse på^ Seskarö? Det kan val ej vara någon mening i detta,
^an nu mäste vi väl fa den sågningen förlagd till Kalix och så får staten
förlägga hela sin verksamhet — jag kallar den numera statens verksamhet —
den skall fortsättas — och där placera de ytterligare miljoner, som
kunna komma att erfordras.

•pr+^en lie5r la^uia111’ ?aS kai’ tyvärr ännu ett tredje exempel på subvention.
Luter motion av ledningen för det nuvarande regeringspartiet med hans exeeilens
herr statsministern i .spetsen beslöt fjolårets riksdag att som bidrag
till kostnaderna för folkskoleväsendet i landet anvisa ett extra förslagsanslag
av 8.8 miljoner kronor •— motionärerna hade ursprungligen begärt 15.0 miljoner,
salunda nära dubbla beloppet.

Mot handläggningen av delina stora anslagsfråga kunna, mycket vägande
nyandningar göras och det i flera avseenden. Frän budgetteknisk synpunkt
vML Ä unses mycket anmärkningsvärt, att ett anslag av denna storlek be lii

lTuilU'' fla ,PfSSe rUt £Ullglj Ma'',:ts budget.sreglering. Jag förmodar,
VI* nit ii UC1 chefen *or Dnansdepartementet inte .skulle känna sig sä särnk
ad utav’ 0111 riksdagen i år på enskilda motioner byggde ut hans

med mycken omsorg oell säkerligen inte utan möda uppbyggda utgiftsstat
med 8-8 fjöner på en enda punkt. Tillvägagångssättet bli? sS mycket mern
anmärkningsmål, sein hela det stora skatteutjämriingsspörsimilet på riksda -

Vid remiss av
statsoerkspropositionen.

(Fort*.

Nr 4.

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss a t

stålverks p-épösitimfn (Forts.

)

geng begäran är föremål för utredning. Några tillförlitliga hållpunkter för
bedömande av hur fördelningen av anslaget skulle komma alf verka i till -lämpningen stodo varken utskottet eller kamrarna till buds. Visserligen hade
— förmodligen genom motionärernas försorg — viss del av landsortspressen
försetts med utförliga tabeller över hur mycket var och en kommun skulle fa
i statsbidrag, örn motionen bifölles, men dessa voro sannolikt avsedda mera
för väljarna än för den beslutande riksdagen. Någon hänsyn till skattetrycket
i kommunerna togo varken motionärerna eller riksdagsmajonteten. lott taktum
är, att av det nu utgående anslaget den vida övervägande delen stannar
hos kommuner med mindre än 10 procents utdebitering. Ännu mindre togs
det hänsyn till i vad mån skattetrycket vållats av kostnader för skolväsendet
eller av andra kostnader. Icke heller vid skolväsendets utveckling och kommunernas
egna utgifter fästes vederbörligt avseende.

Jag kan icke neka till, att det var med ett ganska stort intresse, som jag
gick till granskningen av ecklesiastikdepartementets huvudtitel bl. a. och icke
minst för att taga del av hur regeringen och närmast ecklesiastikministern
ställt sig till denna fråga. Skulle man taga upp anslag för ändamålet i budgeten?
Med vilket belopp? Och efter vilka grunder? Jag får uppriktigt
tillstå, att jag sällan har blivit så besviken. Fyra hela räder ägnar statsrådet
för egen del åt denna anslagsfråga, som nu för första gången av Kungl.
Majit förelägges riksdagen. Fyra rader av innehåll, att anslag för här ifrågavarande
ändamål torde böra utgå jämväl under det nya budgetåret och efter
oförändrade grunder. Punkt och slut. Icke ett spar av utredning eller ett
försök att uppvisa, huru de för anslagets fördelning uppgjorda grunderna te
sig i tillämpningen. Hur har finansministern, som ju mäste ha en viss öveibliclt
över det hela. och hur har statsministern med sina gamla statsutskottsprinciper
kunnat låta detta passera? Vad som möjligen kan ursäktas eller åtminstone
förklaras, när det gäller enskilda motionärer, blir fullkomligt oursäktligt,
när det kommer från Kungl. Majit.

Jag har dröjt så pass utförligt vid denna fråga, därför att elen visar på huru
pass lösa grander anslag — och stora anslag —- dock beviljats under de föregående
riksdagarna. Jag misstänker, att det för herr finansministern i nuvarande
situation skulle lia varit mycket angenämt, örn man tidigare varit något
mindre frikostig, och att han under budgetarbetets gang haft anledning
sucka till sin chef: återgiv mig mina miljoner.

Bet har sagts örn den föreliggande budgeten, att den står i den nödtvungna
sparsamhetens tecken. Det är påtagligt, att så är förhållandet och att det
varit förenat med ganska stora svårigheter för finansministern att få det hela
att gå ihop. Att han därvid nödgats avvisa vissa i och för sig önskvärda anslag,
har helt enkelt blivit en nödvändighet nied den finanspolitik, som förts
under senare år. Eli annan sak är, örn det hade behövt ske i den utsträckning,
som nu är förhållandet, och i det avseendet har jag redan angivit min mening.
Fråga är väl också, örn inte den föreslagna, nödtvungna utgiftsbegränsningen
drabbar olika utgiftsändamål något ojämnt. Så vill det förefalla mig, som örn i
ilen föreliggande budgeten socialministerns huvudtitel blivit relativt bättre tillgodosedd
än jordbruksministerns. Det säger sig själv, att nian i en depressionstid,
som den innevarande, icke kan underlåta att ägna uppmärksamhet at de
företeelser, som äro en direkt följd av depressionen, såsom arbetslösheten, och
att detta måste taga sig uttryck i åtgärder av socialpolitisk art. Men även i
depressionstider — och kanske framför allt da — gäller, att en klok ekonomisk
politik är den bästa socialpolitiken och att den sociala omvårdnaden bör i
möjligaste män inriktas på produktiva uppgifter. Från dessa utgångspunkter
kan man ifrågasätta ändamålsenligheten av att sa pass starkt som skett
beskära dessa anslagsäskandon under jordbrukets huvudtitel exempelvis

Lördagen ilen 17 januari.

11 >r 4.

-oi iij (Klling oell betesförbättring å ofullständiga jordbruk, till premielån för Vid remiss o»
egilaiiem.slantagare, för skogsodling och skogsutdikning o. s. v. Man måste statsverkskomma
ihåg, att de, som få del av dessa anslag, för det mesta befinna sig i Tropcsitione».
(leii situationen, litt de måste konkurrera om arbetstillfällena i öppna marknaden,
örn de leire linna full sysselsättning vid det egna jordbruket.

har vidare uppmärksammat vid det studium, jag1 hunnit ägna nionde
huvudtiteln, att den slutförda utredningen örn ytterligare åtgärder för bekampande
av nötkreaturstuberkulosen av statsfinaiisiella skäl icke kommer
. _t föranleda proposition till arets riksdag. Det rör sig här visserligen örn en
lc., oväsentlig utgiftsökning för staten. Men det gäller å andra sidan att
''öka förebygga förluster för jordbruket genom ladugårdstuberkulosen, direkta
och indirekta, vilka, av de sakkunniga approximativt uppskattas till mycket
stora belopp. Jag ifrågasätter, örn icke nu nämnda utgiftsändamål dock äro
av den betydelse från det allmännas synpunkt, att en omprövning bör ske från
vederbörande utskotts sida, örn icke en jämkning till deras förmån bör äga
5,11)1 i ffei} föreslagna anslagsfördelningen. En sådan torde kunna ske utan
någon höjning av anslagens slutsumma, exempelvis genom en i oell för sig
påkallad justering av grunderna för statsbidraget till kommunernas skolväsen
oell genom en sakligt icke mindre påkallad omläggning av formerna för statens
stöd åt sockerbetsodlingen.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att säga ett par ord om en för
näringslivet, jordbruk som industri, mycket betydelsefull fråga, nämligen örn
sänkning av järnvägsfraktema. Den 27 juni 1929 utfärdade Kungl. Majit
ny järnvägstaxa, vilken skulle träda i kraft senaste den 1 juli 1930. Järnvägarna
ringö med andra ord ett år på sig alt inrätta sig för den nya taxans
tillämpning, en — sorn man. då bade anledning antaga — lämpligt tillmätt
respittid. Sedan visar det sig emellertid, att ikraftträdandet uppskjutits av
Kungl. Majit, först den 27 juni 1930, alltså tre dagar innan den nya taxan
skulle ha börjat tillämpas, på tre månader eller till den 1 oktober 1930, därefter
den 27 september 1930 i vad avser samtrafikstaxorna till den 1 januari 1931.

•lag finner detta uppskov med genomförandet av för näringslivet betydelsefulla
lättnader beklagligt. Jag kail icke neka till, att jag ställer det i samband
med ett yttrande, som fälldes en gång av den nuvarande statsministern,
då han var i oppositionsställning. Han var mycket onådig mot elen dåvarande
regeringen, för att den icke bedrivit arbetet på taxereformen så, att nedsättningen
kunnat träda i kraft den 1 juli 1929. De uppgivna anledningarna
till dröjsmålet utgjorde enligt hr Ekmans mening »täckeisen över den tvekan,
vacklan och lyhördhet för motstridiga intressen, som, kämpande med lusten
att åstadkomma något överbud, bade tagit hemvist i det dithörande departementet
deli 1 oktober 1928. Landets näringsliv finge naturligen betala uppskovet.
»

Herr talman! Den huvudtitel, som erhållit den mest styvmoderliga hellandlingen,
är emellertid herr statsministerns egen i bans egenskap av försvarsminister.
Efter att hava anfört sin strävan att begränsa kostnaderna till 1925
ars organisationsbeslut och hänsyn till statsfinansiella förhållanden säger han.
att det är av vikt, att. i avvaktan på resultatet av den igångsatta försvarsutredningen,
icke några sådana anslagsredueeringar vidtagas, som skulle vara
ägnade medföra rubbningar i den nuvarande organisationen. Slutsumman säges
vidare vara 1,349,800 kr. lägre än 1930/31. Jag inskjuter bär, att denna
reduktion sa gott sorn helt faller på automatiska sänkningar på grund av dyrtidstillägg
oell övergångsstat.

Det ar val emellertid a\ den största vikt att under den tid försvarsutredmagen
pågar oell det kim ju bil länge nog — man tillser att försvaret i dess
nernet, således även beträffande materiel oell underhåll hålles vid makt. I det

Sr 4.

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss au

statsverks propositionen (Forti.

;

fallet vittnar propositionen oell ej minst den långa råd av ieke upptagna framställningar
på sid. 269/71 om att viljan varit svag. ... ,

Det är sunt. att försvarsministern upptager sådana saker som torsek runu
infanterikanoner och torpedinskjutningsstation i Stockholms skärgård, vilka
hans parti gått emot under de båda år, vi hade en högerregering, meri andra
ytterst viktiga anslag läggas åt sidan. Så t. ex. den utomordentligt viktiga
frågan om fältartilleriets modernisering. Det skäl, departementschefen anför
för infanterikanonen, nämligen att det ar av vikt, att försök nu komina
till stånd, på det att kommissionen må Ira något att bygga pa, talar val med
fullt samina styrka för de undersökningar beträffande vårt gamla fältartilleri,
varom år efter år framställningar blivit gjorda. Det är orimligt att sa försumma
denna viktiga sak. Örn underhållet av sjökngsinaterielen erkännes,
att det synes framgå, att svårigheter förefinnas att med nuvarande anslag
bestrida underhållet och att en höjning kunde anses önskvärd, men icke desto
mindre avvisas den höjning, som är nödig. Det borde val för vilken regering
som helst stå klart, att det sämsta, man kan göra, är att icke underhålla den
materiel, som finnes, men det är just vad som här är fallet, ilyget har ock
fått känna på vad det betyder, när allt skall ske i beskärningens tecken.

.lag vet val, att man här i riksdagen på många^håll är ointresserad av dessa
saker. Ute i världen ser man försvarsfrågan på ett helt annat sätt än i de
skandinaviska länderna, som intaga en särställning i sitt slag. Här sätter man
i försvarsutredningen in företrädare även för den isolerade avrustningen -jag vet val att riksdagen uttalat sig för den anordningen — under det man ge:
ilen mest försvarsvänliga meningsriktningen den i proportion till andra partier
minsta numerären och icke låter den nyss avslutade försvarskommitten ia m
en enda militär ledamot ej ens i sekretariatet.

Att försumma försvaret, så länge någon överenskommelse örn allman nedrustning
icke kommer till stånd, är oförsvarligt. Tyvärr kail man ej säga,
att det resultat, vartill den förberedande nedrustningskommissionen vid sitt
möte i slutet av förra året kommit, är uppmuntrande. Visst har man fattat
en del beslut och avlämnat ett konventionsförslag och en rapport, men dessa
båda aktstycken lida av stor oklarhet på viktiga punkter, såväl beträffande begränsningen
av stridskrafterna som annat. Beslut ha fattats av ett fatal delegater,
under det andra avhållit sig från röstning. Kompromisser dölja skiljaktiga
meningar i vitala frågor, och det är därför svårt att säga, örn den stora
nedrustningskonferensen, som skall följa, kanske örn ett år eller mei, skall
kunna komma till enighet på en mängd punkter. Varje nation borde dinor
ha skyldighet att intill dess sådan överenskommelse föreligger icke försumma

sitt försvar. . .

Efter dessa randanmärkningar till den föreliggande budgeten ber jag att la
säga några få ord i den fråga, som utgjort och enligt mitt sätt att se alltjämt
utgör vår största sociala och ekonomiska fråga, nämligen jordbrukslra Den

regering, som nu möter riksdagen, har ju framsnitt ur det politiska lage,
som uppstod genom riksdagens avslag på Kungl. Maj :ts förslag örn förbättrat
skydd för den svenska spannmålsodlingen. Den har med andra ord kommit
till icke så mycket på grund av sitt partis positiva insatser till jordbruksnäringens
främjande som fast mera på dess negativa inställning till jordbrukshjälpen
i dess mest centrala del. Ministären bär emellertid själv vid tillträJet
till regeringen betecknat jordbruksfrågan såsom det arbetsfält, där regeringens
uppmärksamhet i första hand mäste inriktas, och det skall villigt erkännås,
att den i ansvarsställning sökt göra det bästa möjliga av den situation,
sorn partiet i oppositionsställning varit med örn att framkalla. Att det. mäste
hava kostat särskilt hans excellens statsministern åtskillig självövervinneise

I.iirdagcn den 17 januari

1 ii Xr 4.

alt medverka till de prisförbättrande åtgärder för den svenska spannmålen, som
avses med det så kallade kvarnavtalet, sedan lian i särskilda utskottet och
bär i kammaren sa starkt motsatt sig själva saken, torde vara uppenbart för
var man.

iör sakens skull är det uteslutande glädjande, att regeringen sökt förbättra
verket, och politiskt bestyrker det, att vi inom den avgångna regeringen bei
>aken. rätt, ela vi förklarade oss anse, att »inmalningsbestämmelser utan
skäliga tullar icke kunna förväntas få de verkningar i prishänseende, som jordbrukets
nödläge absolut kräver», och att vi med hänsyn härtill icke kunde
taga pa vart ansvar att lios Kungl. Majit tillstyrka godkännande av ett riksdagens
beslut, som innebar inmalningstvång utan tullförhöjning.

Med det erkännande, jag nu givit åt regeringens bemödanden och avsikter.
bär jag icke fällt något omdöme örn resultatet. Med bästa vilja att bedöma saken
objektivt kan jag icke finna, att det som helhet motsvarar förväntningarna. Jag
säger avsiktligt som helhet, ty jag förbiser ingalunda, att inmalningsbestämmelserna,
kompletterade med regeringens kvarnavtal. i gynnsamma fall, berett
jordbrukarna lika goda priser för spannmålen som med nuvarande förhållanden
på spannm ålsmarknaden skulle hava uppnåtts med de av oss föreslagna
tullsatsema i vissa fall t. o. m. bättre. Härvid må emellertid beaktas, att
ett bifall till tullförslaget, så som vi sågo saken, skulle hava öppnat möjligheter
för tullskyddets anpassande i högre grad efter förhållandena på världsmark
naden. Krånsett detta mäste nian bedöma betydelsen av det nuvarande spannmålssystemet
icke bara med ledning av vad det gett, där det fungerat som bäst
utan också efter vad det icke gett, där det fungerat otillfredsställande. Tv
det ar det stora grundfelet med detta system, att det fungerar så ytterst ojämni
och att denna ojämnhet blir till olägenhet för de i olika avseenden svagast
still Ida jordbrukarna, de, som a,v ekonomiska skäl mäste avyttra sin spannmål
så snart som möjligt; de, sorn bo på långt avstånd från de avtalsbundna storkvarnama;
de, som lia relativt små partier att avyttra o. s. v. Det kan inte
f rånkominas, att för mångå jordbrukare i den ställningen resultatet av riksdagens
beslut oell regeringens därutöver vidtagna åtgärder ha blivit en stor
missräkning.

Nu kan det naturligtvis invändas — oell kommer sannolikt att invändas från
regeringens sida — att icke heller vid ett beslut enligt vårt förslag alla jordbrukare
skulle ha kunnat betinga sig precis samma priser eller alldeles lika
fördelar i övrigt. Det säger sig själv och behöver egentligen icke diskuteras.
Men den avgörande skillnaden är, att vid ett beslut efter tullinjen ojämnheten
icke behövt, örn jag sa får säga, sättas i, system, upphöjas till ledande princip,
som fallet nu har blivit. Vilken anledning hade det exempelvis funnits att efter
en tullförhöjning tillämpa olika inmalningsprocent för olika kvarnar? Självfallet,
ingen! Inmalmngsprocenten hade kunnat, fastställas fullkomligt enhetligt,
utan andra hänsyn lin till den av riksdagen förutsätta avgörande synpunkten
att.möjliggöra brödsädens avsättning och användning som brödspannmål. Prim
cipielli mäste man ställa sig ytterst betänksam inför dessa olika procent .sats er
vilkas förenlighet med riksdagens beslut starkt satts i fråga. Här ges. så vitt
•ja?J1?? s.p‘ bara tva möjligheter: antingen år den högre lninalningsprocenten
behövlig för det med inmalningssystcmct avsedda ändamålet, att bereda avsätt -ning för ali till bröd tjänlig spannmål av vete och råg. oell då hade några eftergifter
till 1 örmin för de avtalsslutande kvarnarna icke bort ske; eller ocks;»
är den lägre procentsatsen tillräcklig för nu angivna ändamål, oell orri så är.
saknas anledning att ålägga vissa kvarnar fn högre inmalningsprocent. T regeringens
system har inmalmngsprocenten fått en utvändig som bytesmedel,
påtryckningsmedel oell straffhot, något sorn riksdagen för visso aldrig bär förutsett,
an mindre avsett. Enligt min mycket bestämda uppfattning, vars rik -

ti!/ remus av
*tatmerlcspmpositionen.

(Fort*.)

flir 4.

Ijordåsen deli 17 januari.

Vid remus ao

sjKUsverks vsopositionen.

(Forte.)

tighet erla renheten torde komma att bekräfta, Ilar regeringen fatt köpa prisavtalets
fördelar nied eftergifter i fråga om inmalningsprocenten, vilka icke
varit sakligt motiverade oell välbetänkta; och häri samt i de olika prisskalor,
som blivit en följd av de olika procentsatserna, Ilar man, enligt nini mening,
att söka anledningen till att jordbrukarna i sin tur blivit så ojämnt lottade i
avsättnings- och prishänseende. De ansatser, sorn på sistone synas ha förekommit.
att i hägn av kvarnavtalet införa något slags politisk ursprungsbeteckning
på spannmål och tillförsäkra vissa grupper av odlare fördelar på andras bekostnad,
hoppas jag. att regeringen har sin uppmärksamhet på och söker men

tjänliga medel stävja, . . . j , ,, • , . ..

I trontal och statsverksproposition grees uttryck tor Kungl. Majus uppfattning,
att jordbruksnäringens ekonomiska läge alltjämt påkallar uppmärksamhet
och stödåtgärder från statsmakternas sida. Att detta är förhållandet lärer
val numera knappast av någon förnekas. Om och i vad man Kungl. Majit hat
för avsikt att för den nödvändiga stödaktionen anlita nya medel och vägar,
därom lämnas man i stort sett i okunnighet. Förslag bebådas visserligen från
jordbruksutredningen beträffande organisations- och avsättningsförhallanaena
för ägg oell fläsk, vilkas genomförande förutsätter ekonomiskt understöd fran
statens sida, Anslag äskas för uppehållande av spannmålsnämndens verksamhet
även under nästa budgetår. Men i övrigt får man just inte veta mycket om
regeringens avsikter inom det verksamhetsområde, som i programförklaringen
angavs såsom det, som i första hand påkallade regeringens uppmärksamhet.
Det skulle emellertid vara av stort intresse, om regeringen ansåge sig kunna i
någon mån lätta på den hemlighetsfullhet, varmed den i dessa stycken omger
sig. En fråga i förbigående: den nuvarande anordningen med utförselbevis a
spannmål upphör automatiskt att gälla i och med utgången av juli månad i ar.
örn förordningen icke dessförinnan förnyas av riksdagen. Det är sannerligen
icke av politisk nyfikenhet, som man frager sig, örn det år regeringens avsikt
att framlägga proposition i detta ämne eller icke. Av hittills tillgängliga handlingar
lämnas man i fullkomlig okunnighet härom. Jag erinrar örn att när
giltighetstiden tor utförselbevissystemet förra gången utlöpte och nksdagen pä
samma sätt som nu lämnades i okunnighet örn regeringens planer, ansåg sig
högerpartiet böra för säkerhets skull motionera i ärendet. Då upptogs detta
ganska onådigt av regeringens ledamöter, som menade, att när det var frage
om en redan gällande förordning, så plägade meddelande om dess förnyande
icke lämnas i trontalet. Kan man utgå ifrån, att eftersom motsatsen icke ti
könnagivits, förhållandet är detsamma nu som 1928?

Av icke mindre intresse vore det att erfara, huruvida regeringen har för avsikt
att föreslå riksdagen åtgärder till havreodlingens stödjande. Denna del avspannmålsodlingen
lämnades ju helt och hållet utanför, när riksdagen i ijo.
fattade sitt beslut i jordbruksfrågan. Kungl. Majit föreslog, som vi minnas,
införande av en havretull på 4 kr. per 100 kg., men riksdagsmajonteten ansa?
sig ju inte kunna reflektera pä en sådan skyddsåtgärd. Däremot skrev riksdagen
i annat sammanhang till Kungl. Majit och anhöll, att Kungl. Majit vilie
låta utreda olika tänkbara möjligheter att förbättra prisläget å havre. Det torutsattes,
att Kungl. Maj :t skulle på egen hand kunna vidtaga vissa åtgärder,
vartill utredningen kunde giva anledning, och i övrigt begärdes förslag tili
1931 års riksdag. Under tiden sedan dess har priset å havre fortsatt att sjunka
och ligger nu under 1913 års pris — i de fall man överhuvud taget kan tala
om någon avsättning, ty sanningen är, att den svenska havren för närvaranae
knappast finner avsättning till något pris. Att 7 ä 8 kr. per 100 kg., viik
priser i verkligheten förekommit, icke svara mot värn dagars produktionskostnader,
är utan vidare uppenbart. Aven för blandsäd och arter liggei nu prirev
under 1913 års medelpris.

Xr +.

Lördagen den 17 januari. j Ilar.

nu K?11*?1- Majit vidtagit för åtgärder för att hejda denna ruine^
oell vad ämnar man föreslå? Från jordbruksutredningen
ioieligger sedan någon tid tillbaka ett förslag örn inmalningstvång vid havre
grynsberedningen. Det beräknas öka avsättningen av svensk havre med omkring
.bi,00() ton, en relativt obetydlig myckenhet i förhållande till den nuva Äo5rdelrÄTn

m1 saIuöversk°ttet, vilka uppskattas till resp.

100,000 ton och 200 000 ton. Det säger sig själv, att ett genomförande av jordbruksutredmngens
förslag icke kail väntas medföra några avsevärda re verkninga!
i pnshanseende. Detta har också i reservationen till jordbruksutredningens
betänkande pa ett övertygande sätt utvecklats. Vad säger herr statsministcrn
Ha trontalets ord örn nödvändigheten av uppmärksamhet och stöd1-ntV
r ^01 •,0^.bruk®ts förhållanden avseende jämväl på havreodlingen, eller
r! ,, denna^fortfarande lumnäs att hjälpa sig själv bäst den kan och gittel-’

ö! uf.Uir frag?.r,g?0mi Jag vcl%a!t. det skulle intressera många ibland Sveriges
joidbiulvare att ia ett svar pa ifrån statsministerns eller jordbruksministerns

•etui!? f8; T ,har aniört tord? huva framgått, att jag icke kan anse de av
riksdagen beslutade och av regeringen därutöver vidtagna eller föreslagna åtgärderna,
till jordbruksnäringens stödjande tillfyllestgörande. Förmalnings °cl1

Vajua7tf-?ets verkniagar } tillämpningen ha befäst oss i vår uppattmng,
att skyddet för spannmålsodlingen bör ges i den form. sorn föreslogs
i fjolårets spannmalsproposition, d. v. s. efter tullinjen, givetvis under beat
ande av sedan dess inträdda ytterligare förändringar i prisläget. I övrigt bchover
jag val icke försäkra herr statsministern, att Kungl. Maj ris i trontalet
lllkannagivna uppfattning och avsikter i avseende å jordbruksnäringens stöd itformarW^lf11

f **** ^ 1 pnnc1ipiellt oantastliga och ändamålsenligt

RwerK™ t r°rS ag’- aga det! svenska högerpartiets gillande och anslutning.
nölS;ln g befinner sig ju i den gynnsamma ställningen, att den bör kunna
påräkna majoritet ^riksdagen, om den bestämmer sig för att föra en klart
.jordbruk.sviinhg politik. Jag kan visserligen inte ansvara för iner än mitt eget
parti,_ men jag- förmodan att bondeförbundet inte skall vägra sin medverkan
och sina egna har statsministern naturligtvis nied sig. Jag är övertygad örn’

ute ? landet11<? ^ Sa 611 Sa<kn samverkan med dei1 allra största tillfredsställelse

Detta galler även oell icke mindre beträffande ett annat arbetsområde
marknaden a* Uppmarksaniliet Just nu- Jag avser förhållandena på arbets .

fv o1®11 föregående regeringen uppdrogs åt en särskild sakkunnig alf ut konfliktev"**nDpm

.“J-ga”ler tl]1. skå''dd för tredje mans neutralitet i arbetskonfJikto
Den sittande regeringen har tillkallat ytterligare en sakkunnig
oi att underlätta denna utredning, och det skulle glädja mig mycket, örn jag
linge halsa detta initiativ som ett tecken till. att nian inom regeringen ,mh
inom det fiisinnade partiet numera erkänner, att samhället icke längre med
''''ima™a i kors kail bevittna de fackliga övergreppen. Den moderna faekorenings
rörelsen Ilar under de senaste åren röjt alltmer oroväckande

vetaSetriavida folkina laakth,talln,n^ pd ett sätt, som upprört rättsmedvetandet
i vida folklager. Jag bclmver helt visst icke närmare exemplifiera

vilka tendenser, sorn åsyftas. Det går snart sagt icke en dag utan att
rankning11 av arbets- och näringsfriheten omförmälas, riktade mot fred nadenTstrideTar,

''nS(inl !1,gentmg0högre önska än att stå utanför arbetsmarknadens
strider Och gang pa gang komma nya fall till offentlighetens kännedom
dur fackorganisationerna utsätta arbetsgivarna oller oförskylld tredje
hänsynslös och godtycklig förföljelse av ekonomisk natur. När
dessa, företeelser tidigare patalals. har man på ledande håll inom arbetar -

Vid. remiss, av
statsverksprojyositiQ/ien.

(Forts.)

Sr 4.

Lördagen den 17 januari.

Vid rentias as

atateverks prypositionev.

fFort,.)

världen alltid förklarat, att fackföreningsrörelsen är nog stark för att själv
bemästra förekommande oarter. Utvecklingen har visat, att detta icke ar niet
verkligheten överensstämmande. Det framstår fördenskull sorn en oavvislig
dikt för staten att snarast ingripa till medhorgarfrihetens allsidiga varnande
mot den fackliga terrorn. När jag gör mig till tolk för den meningen har jag
cn stark känsla av att jag åtnjuter stödet av en utbredd och ansvarskannande

opinion inom skilda läger i vårt land. , . • „

Innan jag slutar min framställning vill jag saga ett pär ord i arik nötning
till ett ämne, som även upptogs av den föregående talaren, herr Hansson.
Jag tänker på frågan örn regeringens ställning ur parlamentarisk synpunkt.
De flesta torde vara ganska ense örn. att förutsättningen för att det parlamentariska
systemet överhuvud skall kunna fungera någorlunda tillfredsställande
är, att regeringen äger -— som även herr Hansson uttryckte sig
— en i görligaste mån bred plattform i representationen, helst har en majoritet
att falla tillbaka på. Eljest råka vi ut för antingen dessa experiment
med hoppande voteringsmajonteter eller dar något av flygelpartierna
sitter vid makten, regeringarnas beroende av oberäkneliga mellangruppers politiska
ställningstagande. Jag avstår från att yttra ling örn. vilketdera alternativet
som är mest skadligt för regeringsmaktens anseende . .

Högern har mångå gånger uttalat sig för en borgerlig sandingsmimsfår.
och år 1928 framlades från vårt håll ett diskussionsforslag om ett gemensamt,
borgerligt regeringsprogram. Mea de frisinnade ställac sig avvisande.
Enahanda erfarenhet torde nian även ha gjort inom det socialdemokratiska
partiet, när man där från sina utgångspunkter sökt komma till tåls met
de frisinnade. När vidare hans excellens herr statsministern i juni månad
föregående år mottog uppdraget att bilda regering uttalades, sorn aven herr
Hansson erinrade örn, från uppdragsgivaren den forhoppningen, att den blivande
ministären skulle erhålla ett starkt parlamentariskt underlag. leire
heller delina förhoppning infriades. Det år självfallet, att den fomamsta
saken till att alla dessa ansatser att åvägabringa drägligare parlamentariska
förhållanden misslyckats, den ligger i vågniästarpolitikens egen karakter.
denna politik innebor en tendens att skapa sådana situationer, vilka direkt
inbjuda till partitaktisk tuvhoppmng och avstanga möjligheten av en vidare
och fastare samverkan. I valet mellan a elia sidan full partipolitisk själv
ständighet men cn svag regeringsmakt och a andra sidan något minskad ^anständighet
men en starkare riksstyrelse, föredrar det frisinnade partiers nuvarande
ledare det förra. Den har. denna statskonst, föga gemensamt med
det parlamentariska ideal, sorn tidigare eldat och entusiasmerat de frisinnade

VaVaroden sittande regeringens parlamentariska ställning dålig redan vid
starten nied mindre än 14 Ji av riksdagsledamöternas antal bakom sig sa
har denna ställning ytterligare försämrats genom de i hostas forrattade landstingsvalen,
vid vilka den borgerliga vänstern om jag får taga denna
sorn ett helt — förlorade cirka V4 av silia landstingsman. __ Naturligen ar
det icke så, att dessa, förluster omedelbart skulle inverka pa det parlamentariska
läget i riksdagen, men rent psykologiskt lia de undergrävt regeringens

ciulilontct • *

Detta är min syn på de parlamentariska problemen. Nåd jag sagt. innebär
icke någon krigsförklaring mot regeringen såsom sadan, endast mot den
uppfattning av de parlamentariska förpliktelserna, som den företräder,
det förhandenvarande läget med vågmästarpolitiken ^ tills vidare för egonell
såsom ett faktum hyser jag icke någon som helst åstundan att komma reo-eringen
till livs. Från högerns sida behöver den icke befara någon aggressivitet.
Vårt ställningstagande blir helt beroende av arten av de förslag,

Lördagen den 17 januari.

17 Nr 4.

regeringen kommer att framlägga. Jag kan härvid icke annat än uppriktigt Vid remiss av
lyckönska hans excellens herr statsministern till, att han vid behandlingen statsverksav
dessa förslag icke behöver räkna med den faktor, som jag skulle vilja kalla ''ProP°slhonen—
oppositionsledaren herr Ekman. (Forts.)

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag skall icke i vidare mån
inga på det ämne, som den förste ärade talaren i dag började med och den siste
slutade med, än att jag vill säga, att efter det beröm, herr Hansson ägnade
flen ministär, som sist satt i vårt land och hade parlamentarisk majoritet, är
jag en liten smula förvanad över att herr Hansson och hans meningsfränder
sprängde bort denna ministär och därmed inledde de minoritetsregeringar i
vårt land, som vi haft allt sedan dess och som det ser ut som vi skulle få behålla
rätt så länge., Jag skall icke inlåta mig på frågan, vilkens eller vilkas
skuld det är, att sa är förhållandet. Det är väl här som på andra områden
icke endast ens fel, att man icke kan komma till någon klarhet och någon
majoritet. Men jag vill påminna örn, att nog har jag i min ringa mån, och
även bondeförbundet, gjort uttalanden örn, och även velat stå för detta, att vi
verkligen önska en majoritetsregering här i landet.

Den siste ärade talaren lämnade ju själv en förklaring till regeringen örn vad
han och hans parti kunde göra och meddelade på samma gång, vad bondeförbundet
enligt hans mening också kunde göra. Det är ju givet, att om det
en eller annan gang ges en deklaration från den ärade talaren örn vad bondeförbundet
bör och icke bör göra, så taga vi det med mycket jämnmod. Men
jag vill be örn en viss nåd, att han icke alltid och vid alla tillfällen tar rollen
av bondeförbundets förmyndare.

Jag skall härmed övergå till att göra några allnänna betraktelser beträffande
budgeten och ställningen för närvarande.

Örn man jämför budgetställningen nu med vad vi hade i dag för ett år sedan,
finner nian genast, att elei är högst väsentliga skillnader. Fjolårets budgetförslag
rent av svällde av medel. Nu först har det börjat märkas en tillbakagående
rörelse i inkomsterna. I fjol var det också så, att då gick industrin
ännu för fullt, och den enda del av vår produktion, kan man säga, som
satt oerhört trångt den gången, var jordbruket. Och jag tror nog, att det
var rätt manga, som da stodo bakom det där talet, som vi fingo höra, att de
där jordbrukarna de gnälla då alltid. . Nu har det visat sig, att de ekonomiska
stormsvalorna redan hava gjort sig påminda inom vissa delar av industrin,
och ingen kan givetvis i detta ögonblick säga, huru det blir i fortsättningen.
Ja, man har ju fått förmaningar i tidningarna att icke måla i svart,
och jag skall ej heller göra det.. Men jag kan icke underlåta uttala, att mycket
tyder på att denna kris icke blir så fort övergående. Jag delar fullt och fast
herr finansministerns uppfattning i det fallet. Ingenting skulle vara mig kärare,
än att den kunde ga över sa fort, att den icke förstörde allt för mycket
här i landet.

Det är tydligt, att det blir en helt annan färg på en budget, när inkomsterna
börja ebba ut. Jag har då icke kunnat undgå göra mig den frågan: huru
skall.det se ut nästa ar? Nu kan man säga, att industrin kan ju icke hava haft
känning av den nedgående rörelsen mer än under högst ett halvt år, men då har
den kanske haft det under ännu ett år. Hur kommer det att verka? Otvivelaktigt
kommer köpkraften att sjunka synnerligen mycket med den förminskning
i inkomster, som nu förefinnes och kommer att finnas en längre tid för
stora grupper av befolkningen.

Det år ju klart, att man kan invända, att var dag har nog av sin plåga.
Men som gammal man har jag piivalim haft den åsikten, att det skadar icke

Andra kammarens protokoll 1931. Nr I. o

Nr 4.

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av att rikta blicken något framåt, ty det behövs i de allra flesta fall och framför
statsverks- a]j^ tror jag nar clet galler en stat. Då kan jag icke neka till att det var med
propostiioneii. gtor besvjkelse jag såg, att detta budgetförslag ändå slutade på betydligt
°rs'' högre slutsumma än den fastställda staten för innevarande budgetår. Jag är
visst icke blind för att åtskilliga saker där kommit till,, som äro ofrånkomliga.
Men i stort sett kan jag icke finna, att sparsamheten där har gjort sig så gällande,
som åtminstone jag skulle önska. Jag tror, att man egentligen endast
har sparat en liten smula, när det gällt rågan på statsutgifterna, men gått till
själva botten på det hela har man icke gjort. Jag vill genast förutskicka den
anmärkningen, att jag med sparsamhet icke avser, att man i detta läge skall
särskilt draga in på det, som direkt verkar till att antingen stödja produktionen
eller rent av, om det behövs, på någon punkt, väcka produktion. Min anmärkning
gäller sådana utgiftsposter, där man kan vara en liten smula tvivlande
rörande huruvida de .spela så stor roll för det allmänna. Där synes åtskillig
sparsamhet ha kunnat iakttagas. Givetvis inser jag, att det icke kunnat
bli mycket på varje punkt. Men jag har kommit underfund med — långt
före detta för övrigt — att det är de oräkneliga små rännilarna, som göra sitt
till, och som vi alla hjälpts åt att gräva här i riksdagen. Var och en har haft sill
lilla rännil, och slutresultatet har blivit, att vi fått en massa dylika. Skulle, som
jag tyvärr fruktar, nästa års ställning vara svårare, så hoppas jag och tror,
att man ser över dessa anslag, så att man kan vinna en avsevärd samlad summa
som inbesparing för staten.

På ett område ter sig ställningen synnerligen mörk. Den är mörk på många
områden, men särskilt ser jag den mycket mörk där, nämligen när det gäller
den av staten drivna egnahemsrörelsen beträffande jordbrukslägenheten och
småbruk, och när det gäller innehavarna av dessa småbruk, enkannerligen
givetvis dem, som tillträtt sådana under de sista tio åren, under de uppjagade
byggnadskostnademas tid. I regel ha ju dessa småbruk nybebyggts. Det
ekonomiska underlaget hos innehavarna av dessa småbruk är ju mycket svagt.
Vad har kunnat bära upp dem? Jo, det är dels innehavarens och hans hustrus
oerhört myckna arbete — det är sextontimmars arbetsdag, sorn de i verkligheten
fått prestera — dels den möjlighet, som hittills legat darg att när man
på det där lilla bruket i huvudsak har ägnat sig åt att förädla jordbruksprodukter
och som största produkt därav smör och fläsk, så har det funnits en
marginal, så att det blivit en förtjänst på denna förädling. Denna har då
naturligtvis drivits i större skala, än det lilla jordbruket självt vanligtvis kunnat
prestera. Men man har på denna skillnad i pris på de inköpta fodermedlen
och den förädlade jordbruksvaran, som sålts, vunnit det ekonomiska underlag,
som behövts för att hjälpligt kunna draga sig fram. Nu är denna vinst på
förädlingen borta. Jag tror ställningen är sådan, att man kan säga, att lika
många jordbrukare förlora i detta ögonblick på förädling av jordbruksprodukter
som de, som förtjäna någonting på densamma. Men detta rycker givetvis
totalt bort den ekonomiska förutsättningen för dessa småbrukare att kunna
existera. När då icke något eget kapital ligger bakom, blir läget mycket
svårt, och det har börjat knaka allvarligt på sina håll bland dessa brukare.
Det var för mig rent ut sagt en besvikelse, då jag icke kunde finna, att regeringen
föreslagit någon slags beredskapsställning för att kunna gripa in, där
det blir kritiskt på detta område. Det skulle vara ytterst sorgligt, örn en hel
del uppklaranden av dessa egnahemsförhållanden skulle ske vid köpeskillingens
likvidering vid de exekutiva auktionerna på ifrågavarande jordbruk. Det
hotar att gå den vägen och har redan tagit den vändningen i jämförelsevis stor
omfattning nere i Malmöhus län.

Det är tydligt, att på detta område kan staten icke ställa sig likgiltig eller
moraliskt komma undan, ty man har från statens sida målmedvetet arbetat för

Lördagen den 17 januari.

19 Nr 4.

att utbreda denna typ av jordbruk. Och jag har ingenting emot själva saken, Vid remis* av
långt därifrån, men jag vill icke fördölja, att jag många gånger har varit be- ^sverkatacksam.
Jag har nämligen fruktat för att, om en situation sådan som nu iiroP°sttion*nskulle
uppstå, det kunde bli en synnerligen betänklig sak, örn icke staten träd- <Fort8-)
de avsevärt hjälpande emellan. Jag tror, att tidpunkten nu är inne. då man
åtminstone måste anvisa möjligheter i detta avseende. Det är lång tid till den
1 juli 1932; mångt och mycket kan hända innan dess. Och då jag själv är
en mindre jordbrukare och även har gått den vägen att förädla jordbruksprodukter
och försälja sådana produkter samt själv är mejeriman, så behöver åtminstone
jag icke mera bevis för att saken nu är allvarlig. Det kan man icke
komma ifrån. Jag skulle verkligen på det enträgnaste vilja uppmana regeringen
att om möjligt framkomma med något förslag örn huru man, ifall det verkligen
skulle behövas, från statens sida skall kunna gripa in. Det skulle vara mer än
sorgligt eljest, efter allt vad staten gjort för att uppmana egnahemsjordbruk.

När man, såsom i fjol, hade rätt lovande utsikter för industrin, och det endast
var jordbruket, som satt emellan, så var det helt säkert stora grupper av vårt
folk, som tyckte, att här var ingen fara a färde. Men redan den förste ärade
talaren i dag uttalade — det gjorde han även i fjol, tror jag — att även han
hade ett visst intresse av att jordbruket icke skadades. Och jag förmodar, att
hans intresse även sträckte sig så långt, att han icke precis ville, att de nuvarande
jordbrukarna skulle ekonomiskt slås ihjäl — icke allihop åtminstone.

Det var med ett visst intresse jag såg åtskilliga punkter i den proposition,
som nu är förelagd oss. Det gör man alltid, när en ny regering tillträtt och
man önskar se, huru densamma ser på åtskilliga problem jämfört med den
föregående regeringen. En fråga, som har varit rätt mycket diskuterad här
i kammaren —^ja, även i medkammaren — och som våliat rätt mycken strid
för fyra ä fem år sedan, är frågan örn vägunderhållet och automobilskattemedlen.
Där hava vi i bondeförbundet i regel varit missbelåtna med vad regeringarna
kommit med, och vi hava i det fallet fått stöd från nästan alla partier
emot sina respektive regeringar. Och ett av de starkaste stöden för bondeförbundarna
har varit den nuvarande chefen för kommunikationsdepartementet,
vilken regelbundet alla år motionerat i frågan. Och i sina motioner har
han alltid varit sa där en eller två — ja, för det mesta två -— hästlängder
före bondeförbundarna i fråga örn huru mycket man skulle ge i bidrag till
vägunderhållet. I fjol tyckte jag, att den då sittande regeringens kommunikationsminister
hade föreslagit sa mycket, att bondeförbundarna kunde vara belåtna.
Jag tyckte icke, att man skulle gnälla alltid, när man blev skäligt tillmötesgången.
Den dåvarande kommunikationsministern beräknade nämligen
ökningen av bilskattemedlen till, örn jag icke minns fel, fem miljoner kronor
och föreslog en höjning av bidraget till vägunderhållet med fem procent. Detta
tyckte jag var^ skäligt. Men den nuvarande kommunikationsministern väckte
en motion, vari lian föreslog, att bidraget skulle höjas med tio procent. Och
det förvånade mig icke efter hans föregående motioner. Men när frågan kom
till debatt här i kammaren, fingo bondeförbundarna en admonition för att vi
icke tillvaratagit de väghållningsskyldigas verkliga intressen på det sätt, man
ansåg, att vid borde göra. Jag försökte värja mig så gott jag kunde, men jag
blev^efter, ty jag hade ingen motion väckt.

Då jag nu slog upp statsverkspropositionen, fann jag, att den nuvarande
kommunikationsministern också hade beräknat ökningen av automobilskattem
ed len till fern miljoner kronor, och då skyndade jag mig naturligtvis att se
elter, huru han ämnade använda dessa fem miljoner kronor. Ja, precis som
komunikationsministern i fjol, alltså pa det sätt, som jag förklarat mig belåten
nied, meri som han själv då icke var belåten med. »Tåg får uppriktigt säga att
det var en besvikelse för mig detta, ty jag hade tänkt: nu kunna vi icke lie -

Nr 4.

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forte.)

hova resonera om den saken, nu har han betydligt bättre armbågsrum, än då
han som min kamrat satt och skrev motioner här i kammaren. Nu borde han
taga ett verkligt lunkentussteg för att hjälpa de väghålltiingsskyldiga. Men
så har i alla fall icke skett. Nåja, sakligt sett kan jag naturligtvis icke göra
någon anmärkning, när jag godkände förfarandet i fjol. Men jag har blott
velat uttala, att när jag haft en kamrat här i kammaren, som i vissa frågor
arbetat i någorlunda samma riktning som jag, så är det märkvärdigt, att så
snart han blivit statsråd, kan jag knappast känna igen honom. Det är icke
blott med den nuvarande kommunikationsministern, som det hänt, utan det har
hänt många gånger under min riksdagsmannatid. Man känner icke alls igen
dem, ty de hava helt och hållet förändrat sig. Man vet icke skälet varför. Jag
tycker det är tråkigt.

'' Aren 1927 och 1928 kämpade vi här i kamrarna om, huruvida tiden var inne
eller icke för en definitiv avskrivning av statstjänstemannens dyrtidstilllägg
och deras inarbetande i lönerna. Kampen fördes ju i statsutskottet, och
det slutade där alltid med att alla samlade sig örn status quo. Då intet annat
förslag kunde samla meningarna, ville man hellre låta det vara som förut med
dyrtidstillägg efter levnadskostnadsindex. Detta blev också riksdagens
beslut såväl 1927 som 1928. Men det hindrade ju icke, att regeringen
själv såg saken med andra ögon och beslutade, att en kommitté skulle tillsättas,
som skulle lia till huvudsaklig uppgift att arbeta in dyrtidstilläggen

Vad som var det bärande motivet för mig oell åtskilliga i statsutskottet var,
att vi ansågo, att den ekonomiska ställningen i landet de olika folkgrupperna
emellan icke var stabiliserad. Det fanns ingen möjlighet att komma lid en
definitiv ståndpunkt. Så tillsattes nu en kommitté, som har arbetat, och nu ser
jag, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet befinner sig ungefär
där jag var 1927 och 1928. Nu anser han, att läget icke är stabiliserat,
och anser att det icke är skäl att göra något. Detta är litet oklart. Jag kan
också förstå, att, när man varit med örn att inleda en dylik sak^ kan man icke
riktigt klart säga ut, utan får naturligtvis släta över det på något sätt. Nu
vet jag emellertid icke, örn det var någon vidare fördel just med detta, som man
gjorde 1928, att tillsätta, denna kommitté. Det blir en sak, som givetvis regeringen
och tjänstemännen själva få göra upp sins emellan. Jag tror också,
att det är ett så ömtåligt spörsmål, att det varit önskvärt, örn man litet mera
fäst sig vid skälen som framfördes mot en ny lönereglering. Ty sedan man gjort
en fast definitiv lönereglering, är det nästan omöjligt att rubba densamma, åtminstone
kan jag icke se saken på annat sätt, och jag uttalar verkligen som
riksdagsman mitt beklagande över att regeringen icke 1928 fäste mera avseende
vid riksdagens beslut.

Det är icke tvivel örn att icke staten så väl son^ den enskilde verkligen kan
hava nytta av nedgångstider. Det är hårt detta, sådana kunna pressa mycket,
och örn man icke handlar klokt och riktigt, kunna sådana riva ned och förstöra
mycket. Men just dessa vågdalar, denna rörelse upp och ned. lära ändock stora
grupper av folket, att det är av yttersta vikt att tänka på att inrätta sig sä,
att det icke alltid är ekonomiska medgångsdagar, utan att andra tider kunna
stunda. Sådant är för individen givetvis av största betydelse, särskilt för utvecklingen
av den karaktärsegenskap, som är så nödvändig för staten att individerna
besitta, nämligen sparsamhet, att de lära sig sparsamhet under de
kritiska tiderna för att tillämpa den under de goda. För staten är det också
så att då budgeten är rymlig, alla komma med sina speciella förslag, som c e
vilja hava genomförda, och alla hava de den gemensamma egenskapen, att c e
kosta pengar. Då är det tydligt, att man slutligen kommer ut pa ett ohållbart
plan. och man kan gott säga här. att det gamla ordspråket ar absolut

Lördagen den 17 januari.

>''r 4.

sant, att det icke finns något ont, som icke har något gott med sig. De dåliga
tiderna ge också den enskilde anledning att söka mera taga vara på de små.
möjligheterna, vilka man gärna förbiser under ekonomiskt gynnsamma tider,
och dock är det de små möjligheterna som sammanlagda spela en oerhört stor
roll, örn de verkligen utnyttjas klokt och målmedvetet. Det har ju sagts örn
yår nation, att den icke alls har någon läggning för att taga vara på småsaker,
i motsats till exempelvis danskarna. Det ligger nog någonting i det. Nu är
säkert en sådan tidsperiod inne, att nu gäller det att taga vara på även småsaker.
Det är klart, att när denna uppmaning utgår till hela folket, så är det
ju många sorn på enskild väg söka göra vad de kunna i ett sådant fall. Men
detta kan icke leda till så mycket, utan staten får lov att stödja, underlätta och
hjälpa till på detta område. Var och en uppmärksam iakttagare kan lätt se.
att det finns oändligt mycket av importvaror, vilka nog skulle kunna göras bär
i landet eller tillvaratagas av oss själva. Det är beklämmande, att man verkligen
importerar sådana saker, som man tycker det vore naturligt att man producerade
här i landet, men det är så ofta, ja i de flesta fallen, att arbetsintresset
kominer att ligga efter för handelsintresset. Handelsintresset tar reklamen
i sin tjänst. Det går snabbare och lättare, och resultatet synes omedelbart,
så att de där små arbetena hava svårt att göra sig gällande.

Jag skulle kunna räkna upp många områden, där det verkligen borde kunna
göras något. Jag skall bara taga ett enda, och det rör bränslefrågan. Det är
oerhörda massor bränsle, som importeras till vårt land. Att man importerar
kol och koks är ju icke så märkvärdigt, men nog förefaller det ytterst märkvärdigt,
att man i ett skogsland som vårt skall behöva importera ved. Jag
kan icke hjälpa, att^jag tycker det är en överflödsimport, men å andra sidan
säges det mig, att så som förhållandena äro nu kan ingenting göras på detta
område. Fraktförhållanden och avsättningsförhållanden inverka, och allmänna
verk och inrättningar vilja icke hava något med ved att göra, koksen användes
långt lipp i veddistrikten av statens verk. Jag skulle verkligen på detta område
vilja rikta en uppmaning till regeringen att snarast sätta i gång med en
enkel men till djupet gående utredning över vedfrågan, t. ex. i fråga om vad som
kan göras för att örn möjligt taga vara på de massor av ved, som ruttna bort
till rakt ingen nytta,_ örn det finns någon möjlighet att använda denna, eller
örn det medför orimliga ekonomiska konsekvenser för staten att göra något
på detta område. Somliga enskilda säga, att det skall bestämt gå, andra åter
säga, att det är alldeles omöjligt, och jag såsom skåning kan givetvis icke se
klart på detta problem, men det är så viktigt och så pass stort, att det verkligen
tarvar en utredning. Och sedan nu en uppmaning ingått till regeringen att
iitan dröjsmål ta. det örn händer och sätta i gång en sådan utredning, så att
fragen, örn något verkligen kan göras kan klaras upp. hoppas jag att så blir
fallet,^och jag hoppas, att den icke skall visa sig så ekonomiskt olycklig som
torvfrågan på sin lid blev i vårt land.

Det givos även andra områden, diir man bör se till att lämna stöd. åtminstone
sfi att man kan hjälpa en medborgare till att det svenska arbetet kan komma
i gång och kan hållas i gång. Jag tror iindoek. att detta är det allra bästa
sättet, då det gäller att bekämpa arbetslösheten. Jag inser allt för väl. att
förhallandena på manga områden äro sådana, att, oavsett huru förhållandena
utveckla sig utom landet, det med nödvändighet skall gå därhän, att förhållandena
inom landet ovillkorligen skola bliva svårare, just genom den ställning
som en hel del producenter intaga i vårt land gentemot den ekonomiska
ställning och den inkomst, som andra producenter oell arbetare hava i landet.
Pa son aste tiden har klyftan i detta hänseende ännu mera vidgats, och så länge
det går den vägen, finns det absolut: inga utsikter till bättring, utan krisen skall
bliva konstant.

Vid remiss av

slatsverks propositionen.

(Forts.)

Kr 4.

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nu har ju Kungl. Majit föreslagit, att vi på de dyraste orterna skola ge en
tillfällig löneförbättring. Ser man så där utan vidare på frågan, så säger
man: ja, det är väl ofrånkomligt. Men går man litet djupare in i saken och
frågar sig, varför äro de där orterna så oerhört dyra, och vari består själva
grunden för denna dyrhet, så finner man, att det nästan är en enda sak som
medför denna dyrhet. Örn vi taga samhället Stockholm, så kan det''icke vara
kommunalskatterna, som åstadkomma dyrheten, ty de hava i Stockholm i jämförelse
med vad man har i en jordbrukskommun icke mer än en liten drickspenning
i kommunalskatt, när man kommer ihåg, att de icke betala varken
landstings- eller vägskatt eller dylika saker. Det är i stället bostad och hyra,
och dessa äro naturligtvis beroende på kostnaderna för uppförandet av bostäder.
Om vi nu konstatera detta faktum, och vi på sådana platser ge högre
löner, hava vi då icke också därmed ställt oss solidariska med den åsikten, att
det skall bliva så dyrt att bygga på dessa platser? Jag tror, att man inom statsutskottet
bör taga itu med denna fråga, det vore allt skäl för utskottet att något
tänka på, om det icke finns någon möjlighet att få en liten rimligare avvägning
mellan denna produktionsgrens ekonomiska ställning gent emot andra produktionsgrenar
i vårt land. Jag vet icke, örn regeringen har haft något intresse
för detta. Man har sett, att de föregående regeringarna hava endast varit såsom
ett slags statens förlikningsman, som gripit in, men man kan icke säga, att
de verkat utjämnande på löneställningen, örn man ser över hela fältet.. Faktum
är, att nu står man på den punkten, och sedan har detta i sin ordning ute
i landet medfört en den mest orimliga indexställning, som vi haft på långa
tider. Det är byggnadsverksamheten i hela landet, som verkat så totalt förstörande
på allt annat med de arbetsinkomster som där lämnas, medan annan
produktion nu står lägre i pris än före kristiden. Örn man verkligen skall
hava byggt en smula eller reparera något, så ramlar man i samma historia. Det
hade nog varit något att tänka på i tid att läget är sådant och att man från
statsmakternas sida ovägerligen skulle slå fast detta faktum, som man nu
accepterar utan vidare, men sedan väl alltjämnt får behålla. . Och under tider
som de nuvarande behövs det nog, att alla och envar hjälpa till för att övervinna
kristiden — jag förmodar att man törs kalla den så, som ju var så hastigt
bortryckte ålderspresident benämnde den. I fjol ville man dock icke godkänna
att det var någon kris. Men skola vi gå någorlunda oskadda eller oförstörda
genom denna kris få vi nog hjälpas åt, och framför allt är det av allra
största betydelse, att regeringen har klart för sig, att det måste göras allt vad
möjligen göras kan för att man skall komma igenom densamma.

Så säger man — jag hörde det redan i dag igen och har ju erfarenhet .därav
också från den gångna riksdagen — att man vill alltid hjälpa mot krisen,
men man förbehåller sig dock att själv få bestämma, vilka medel man vill. använda.
och så långt är det ju nog bra. Men det är en sak till: får man icke
använda de medel och de metoder, som man själv tycker och som t. ex. ..vissa
sammanslutningar, vissa politiska riktningar hava spikat sig fast. vid, då kan
man icke vara med längre helt enkelt. Det var ingen överraskning att höra
samma sak i dag i diskussionen, som den siste ärade talaren framförde, beträffande
jordbruket, om vilka metoder som vore förträffligast. Då vill jag icke
sticka under stol med, att jag anser, att örn denna kamp örn metoderna, örn:
denna förhandsbundenhet verkligen skall drivas i fortsättningen, så kommer
det att vålla oss större olyckor än själva krisen, ty det blir följden, örn vi
skola ställa oss på den linjen att slåss örn metoderna och sedan få åtgärderna
bliva vilka de kunna. För min del deklarerade jag i fjol, att jag icke var
någon sådan principryttare, och är det sannerligen icke i år heller. Kan man
verkligen vinna ett mål, under förutsättning att de medel man använder äro hederliga
och att de tåla vid att synas i sömmarna såsom kloka och rättvisa, så

Lördagen den 17 januari.

23 Nr 4.

vågar jag påstå, att jag aldrig kommer att rida upp på om det blir den eller
den metoden.

Det har nu gjorts anmärkning på förslaget örn användningen av rusdrycksm(Kilen.
Här gäller det också en metod, som man börjat tvista om. Det har
dock icke gjorts någon principiell anmärkning mot, att pengarna skulle få användas
i budgeten, och det gör jag icke heller, utan jag tycker tvärtom, att det
är mycket klokt att göra så. Man får naturligtvis bida litet med amorteringen
på statsskulden, men för mig betyder det hela så ytterst litet, örn det göres
på det ena eller andra sättet, och det skulle aldrig kunna falla mig in att rikta
något klander mot att man föredrager denna metod, när slutresultatet dock blir
ett sådant som jag kan godkänna.

Jag tvekar icke att uttala den meningen, att jag tror, att vi ändock alla
verkligen vilja hjälpas åt en liten smula för andra och för dem som värst äro
utsatta under denna ekonomiska kris. Må vi då alla behjärta denna sak, så
att vi kunna komma till ett sakligt gott resultat. Men låt då icke talet örn
metoder och dylikt stå hindrande i vägen för att vi var och en i sin stad under
denna kritiska ekonomiska tid för vårt fädernesland göra vårt bästa för att så
oskadda som möjligt kunna genomleva denna för stora delar av vårt folk
ytterst olyckliga tiel.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman, mina herrar! Arid remissdebat terna

brukar man få tala litet om varjehanda, och de anföranden som hållits här
förut i dag hava ju icke utgjort något undantag från denna regel. Huvudämnet
för remissbatten ger emellertid enbart det stoff nog för många och långa utläggningar,
men det oavsett synes det både tillåtligt och tillbörligt att göra diverse
utvikningar till andra mer eller mindre brännbara ämnen. Jag skall för
min del icke söka spela över hela klaviaturen, utan endast i korthet säga några
ord örn vissa spörsmål, som hava sammanhang med budgeten och det ekonomiska
läget i landet. Det senaste området ligger ju kan man säga i parallell
med själva statsverkspropositionen, och herr Lindman har nyss med bevarande
av sina gamla traditioner på området lämnat diverse bidrag till debatten i den
genren. Jag tar för givet, att i den mån hans uttalanden tarva bemötande
kommer sådant att levereras från statsrådsbänken. Att döma av den munterhet,
som i vissa stycken beledsagade herr Lindmans anförande från kammarens
ledamöter föreföll det, som örn kammaren skulle hysa den uppfattningen,
som jag också delar, att herr Lindman onekligen är betydligt trevligare,
när han talar som ledare av oppositionen i kammaren, än när han talar
från regeringsbänken.

Ett mycket omtyckt paradnummer från de sista årens remissdebatter är
utläggningar^ om den politiska situationen eller det parlamentariska läget,
som det också brukar heta. Det socialdemokratiska partiets ordförande uppehåller
sig med alldeles särskild förkärlek på detta område. Ja, jag tror man
kan säga, att en remissdebatt utan en litania över regeringsproblemet i detta
land, författad av herr Per Albin Hansson, skulle inte vara en riktig remissdebatt.
I dag har han överraskande nog fått understöd i detta hänseende
jämväl från herr Lindman. För att begagna herr Lindmans egen lilla rolighet
ger det mig anledning säga, att det är synd, att icke talfilmen var uppfunnen
vid tiden för demokratiens genombrott här i landet, då herr Lindman
stod som den förnämste stridsmannen mot parlamentarismen. Det skulle vara
tacknämligt att nu få rulla en talfilm, visande herr Lindman med den trojanska
hästen i sällskap i valrörelsen 1908 eller 1911, jag minns icke så noga vilket
år det var. Beträffande herrar Hanssons och Lindmans intresse för regeringsproblemet
torde dock icke överensstämmelsen i åskådning sträcka sig särskilt
långt, ty objektiviteten är nog icke så synnerligen stor på någotdera hållet.

Vid remiss av
statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Nr 4.

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forte.)

Kanner jag herrarna rätt, tänker sig herr Hansson alltid ett parlamentariskt
block med stark socialdemokratisk majoritet som stöd för en regeringsbildning,
under det att herr Lindman nied lika stor säkerhet önskar ett majoritetsblock
med högerbetonad ledning. — Jag tror icke herrarna taga illa upp, att jag
gör det lilla tankeläsningsexperimentet!

Nu medges gärna, att tillfället är särskilt lämpligt att hålla betraktelser
över vårt politiska system, alldenstund, sedan förra riksdagen öppnades, såväl
ett regeringsskifte som ett allmänt val ägt rum. Även örn så år, måste^jag
säga — och det även med risk att göra herr Hansson ledsen — att den långtråkiga
diskussionen om det s. k. regeringsproblemet, som förts i åratal, företrädesvis
i den socialdemokratiska och liberala pressen, är av ganska ringa
praktiskt intresse. För herrar journalister lär den väl vara bra att lia, ja,
kanske oumbärlig. Den tycks nämligen göra tjänst som ett slags politiskt
schlager, som man kan gnola på, när noterna taga slut och stoff saknas för
morgondagens ledare. I det avseendet liknar den rätt så mycket den berömda
baron Miinchhausens fläskbit. För den stora massan av Sveriges folk är det
dock helt andra och mera verklighetsbetonade problem, som nu träda i förgrunden,
något som herr Hansson tydligen själv hade en känsla av, då han till
en början bad örn ursäkt för att han — för vilken gång i ordningen vet jag
icke — kom med variationer på detta gamla tema. Med den praktiska läggning,
som kännetecknar vår tidsålder, frågar man icke så mycket efter, vem
som uträttar det eller det på statslivets område. Vad som intresserar är att
något sker, och att det sker på ett ändamålsenligt sätt och är av bestående
värde.

Jag tillåter mig därför ifrågasätta, örn icke den teoretiska diskussionen örn
regeringsproblemet rent av bör inställas såsom varande opraktisk och otidsenlig.
Man diskuterar icke fram ett nytt politiskt läge; det kommer nog ändå.
och jag tycker, man på ömse håll kunde ge sig till tåls och låta tiden ha sin
gång, samt bedöma varje regering icke efter dess partietikett och efter den
numerära styrka hos det parti, regeringen har bakom sig, utan efter vad den
till gagn för landet vill och kan uträtta på samhällslivets skilda områden. Så
har det frisinnade partiet alltid tidigare bemött varje regering, och så kommer
det även att handla i fortsättningen.

Jag skulle motsäga mig själv, örn jag uppehölle mig längre vid nyssnämnda
spörsmål, då det finns så många andra mera realitetsbetonade inom räckhåll.
För att återgå till grundtemat i dagens debatt vill jag som andra naturligtvis
deklarera min tillfredsställelse med att statsregleringen kunnat uppgöras utan
tillgripande av nya eller ökade skatter. Det tvära omslag, som ägt rum från
i fjol och alldeles särskilt ifrån i förfjol i fråga örn statens inkomster, visar
emellertid, att det varit en klok och förutseende politik att ej alltför hastigt
sänka inkomst- och förmögenhetsskatten. Det är naturligtvis vida bättre för
näringslivet och de enskilda skattedragarna att utgöra en relativt hög skatt
under ekonomiskt goda tider än att drabbas av skattehöjningar under en nedgångsperiod.
Att skattehöjning varit oundviklig i år, därest den i fjol föreslagna
sänkningen av inkomst- och förmögenhetsskatten vunnit riksdagens godkännande,
synes vara uppenbart. Likaledes kan man i det nuvarande läget
konstatera nyttan av den fondbildning, som under tidigare år ägt rum. Det
visar sig nu, att det är bra att ha något i ladorna att taga till, när de sju
hungeråren komma. Som bekant vann ju redan Josef sina sporrar som statsman
med den politiken, men det hindrar icke att våra dagars nationalekonomer
av en viss skola likafullt för statslivets vidkommande rekommendera naturmänniskans
ur-hand-i-mun-hushållning. Då diskussionen örn fondbildningens berättigande
på nytt för femtioelfte gången nu dragés upp i pressen, så är det
rätt egendomligt att konstatera, hurusom kritiken mot statens kapitalsamlande

Lördagen den 17 januari.

verksamhet är starkast på etet håll, där man ivrigast arbetar för privat kapitalbildning
på enskilda händer. Tack vare den omständigheten att riksdagens
majoritet varit mera förutseende än vissa herrar nationalekonomer äro vi nu i
varje fall i den belägenheten, att vi med anlitande av våra fonder kunna undgå
en skattehöjning, som eljest skulle kommit synnerligen olägligt för rikets inbyggare.

^Man har redan börjat tala örn, hur det skall gå att få nästa års budget att
gå ihop, och utan att vara någon olycksprofet fruktar jag liksom den siste
ärade talaren, att det blir värre än i år. Alla skäl tala därför för att riksdagen
i år iakttager den allra största sparsamhet vid budgetbehandlingen, så att
icke de olika anslagstitlarna höjas och därigenom balansen mellan inkomster
och utgifter äventyras. Sådan höjning kan ju möjligen vara försvarlig under
uppåtgående konjunkturer, men under nuvarande ekonomiska depression skulle
ett sådant förfarande bliva alltför riskabelt. Riksdagen borde kanhända tili
och med för en gångs skull prestera det mästerverket att lämna från sig en
budget, som visade lägre slutsumma än regeringen proponerat, men det är
naturligtvis något, som ligger på de fromma önskningarnas område.

För dem, som ha att svara för att statens debet och kredit gå ihop, äro givetvis
de sjunkande statsinkomsterna en källa till bekymmer, men bakom denna
företeelse ligger en annan omständighet, som i mitt tycke är ännu mera bekymmersam,
och det är det betryck, varunder näringslivet arbetar och de sjunkande
inkomsterna för hundratusental av landets inbyggare. Förskjutningen
i konjunkturläget lär väl vara åtskilligt större än som avspeglas i de sjunkande
statsinkomsterna, ty det är ju en känd sak, att på vissa inkomsttitlar inverkar
konjunkturförändringarna relativt långsamt, För övrigt är det rätt betecknande,
att de enda inkomsttitlar, som visa ökning, äro rusdrycksmedlen och automobilskattemedlen.
Utan att vilja göra någon jämförelse mellan dessa rätt
så olika skattekällor må man ju säga, att denna företeelse kastar en grell
belysning över svenskarnas benägenhet att i alla väder slå på stort och aldrig
underkasta sig några otvungna försakelser. Men blir krisen långvarig, blir
det nog nödvändigt, att folk inskränker något även på att supa och åka bil.
För dem åter, som a ena sidan plädera för lättnader i de nuvarande spritrestriktionerna
och å andra sidan säga sig företräda en sparsam och sund ekonomisk
politik, böra de ständigt ökade utgifter, som vårt folk lägger ut för rusdrycker,
_ vara en välbehövlig tankeställare.

Vid fjolårets remissdebatt var det särskilt jordbruksnäringens ekonomiska
svårigheter, som i skarp relief avtecknade sig mot det i övrigt tillfredsställande
ekonomiska läget. Nu har tavlan förändrats. Lågkonjunkturen har utbrett sig
över allt större områden. Finansministern är dock relativt optimistisk och
motser framtiden med lugn förtröstan i förlitande på vår starka ekonomiska
ställning och sundheten hos vårt penningväsen. Yi få hoppas det bästa, men
säkert är, att skola vi ater komma till balans inom det ekonomiska livet, så går
vägen dit genom sparsamhet och försakelser såväl i det allmänna som i det
enskilda livet inom olika stånd och klasser. Men någon allmän beredvillighet
att beträda denna törnbeströdda viig förmärkes sannerligen icke.

Mot bakgrunden av det ekonomiska läget och den därav följande hotande
arbetslösheten är det fastmer beklämmande att iakttaga, huru vissa samhällsklasser
finna tillfället lämpligt att göra en framstöt flir ökade löneförmåner. Det
är val antagligt, att genljud av denna framstöt komma att förnimmas i debatten
i dag. Jag tror mig dock kunna försäkra herr finansministern, atl det överväldigande
flertalet invånare i detta land med tillfredsställelse erfår att frågan
örn en reglering av tjänstemannalönerna tillsvidare uppskjutits. Ett framläggande
nu av förslag till dessa löneregleringar skulle ute i landet väckt förvåning
och harm hos stora lager av befolkningen, icke blott bland jordbrukarna

Nr 4.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 4.

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av utan bland många andra, som få arbeta och försaka för att draga sig fram under
statsverks- förhållanden, som äro ofantligt mycket sämre än dem, varunder även de lägst
propositionen. aviönade statstjänare leva.

(Forte.) Visserligen är den nuvarande regeringen en minoritetsregering, men i detta
fall kan den säkert räkna på att ha en kompakt folkmajoritet bakom sig.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att något beröra ett problem,
som enligt min mening borde påkalla statsmakternas uppmärksamhet, och som
i någon mån även berördes av den siste ärade talaren, nämligen det förhållandet,
att den stora massan av konsumenter i så ringa grad. blivit delaktiga av
det allmänna prisfallets fördelar. Klyftan mellan partipris och minutpris
vidgas alltjämt, och mot ett partiprisindex på 117 står nu ett levnadskostnadsindex
på 161, och även om i den sistnämnda siffran ingå faktorer, som icke
direkt ha samband med minutprisen, så är skillnaden mellan de båda index i
alla fall alldeles onormal. På ett ställe i statsverkspropositionen talas örn spänningen
i lönehänseende mellan de dyraste och de billigaste orterna, och finansministern
vill häva denna spänning genom att giva tjänstemännen på de dyraste
orterna tillfällig löneförbättring. Det är möjligt att denna anordning måste
accepteras tills vidare som ofrånkomlig, men jag betraktar den dock endast
som ett surrogat för vad som verkligen bör ske. I likhet med herr Olsson i
Kullenbergstorp anser jag att något bör göras för att nedbringa de orimligt
höga hyrorna i storstäderna och de i många fall onormalt höga mellanhandskostnaderna.
Kunde detta ske, skulle skillnaden mellan indextalen bliva mindre
och ett bättre utgångsläge åstadkommas för en definitiv lönereglering. Jag
förstår dock, att problemet är svårlöst, och mitt uttalande får väl närmast
givas karaktären av en from önskan.

Går jag så att säga några ord örn budgetens utgiftssida, så är det visserligen
tacknämligt, att åtskilliga huvudtitlar visa lägre utgifter än i fjol. Från
mina utgångspunkter synes det dock, som om yxan kunde gått något härdare.
Med hänsyn till den ekonomiska depressionen kan det ifrågasättas, örn det icke
förr eller senare blir nödvändigt att nedskära icke blott förvaltningskostnader
utan även anslagen till vissa enskilda sällskap och föreningar, för att nu nämna
ett exempel ur högen. Det kan ifrågasättas, örn vi ha råd att halla oss med den
dyrbara offentliga kultur vi ha, och det kan vara fråga, örn det icke vöre bättre
att börja draga in i tid, örn vi ändå förr eller senare få lov att draga till svångremmen.
Jag vill i detta sammanhang uttrycka ytterligare en förhoppning —
kanske även denna får givas karaktären av en from önskan — och det är att
den sista besparingskommittén måtte komma att sätta något djupare spår efter
sig än vad dess många föregångare under olika benämningar ha gjort. Den
regering, som lyckades göra en verklig uppröjning i förvaltningens snårskog
med ty åtföljande varaktig besparing för det allmänna, skulle resa sig ett
monument i folkmedvetandet, som icke skulle rubbas ens av någon valrörelses
stormflod.

Under tider av ekonomiskt betryck är det klart, att skattebördan tynger
hårdare än eljest, och det är därför givet, att spörsmål, som röra skatternas
fördelning och utmätande, tilldraga sig en alldeles särskild uppmärksamhet.
Vid föregående riksdag stod det rätt mycken strid om, varest skattelättnad
först borde sökas, på den statliga eller den kommunala beskattningens område.
Trots energiskt motstånd från den då sittande regeringen bestämde sig riksdagen
för att bereda viss lättnad i den kommunala beskattningen. Detta skedde,
som herr Lindman i dag antytt, genom ett anslag på något över 8 miljoner
kronor till folkskoleväsendet. I motsats till herr Lindman annoterar jag med
tillfredsställelse, att anslaget upptagits även i årets budget, och i motsats till
honom hoppas jag, att, när de ekonomiska konjunkturerna förbättras, möjlighet
i framtiden skall beredas att höja detta anslag. Tack vare berörda anslag har

Lördagen den 17 januari.

•27 Nr 4.

flertalet kommuner i landet kunnat nedbringa skatten för i år med större eller
mindre belopp. Tyvärr är ännu ingen statistik häröver tillgänglig, men när
statistiken kommer, skall den visa, att vi i år ha att räkna men en allmän
sänkning av kommunalskatten såväl på landet som i städerna.

o -Def är också med tillfredsställelse man ser, att i regeringspropositionen bebådas
nya förslag i syfte att överföra en större del av utgifterna för vissa
samhälleliga anordningar på statsverket. Jag syftar då på förslaget att förstatliga
småskoleseminarierna och veterinärväsendet. Till samma kategori får
man räkna kommunikationsministerns förslag örn höjning av underhållsbidraget
till vägväsendet och den ökade möjligheten att erhålla statsbidrag vid väganläggningar.
Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang korrigera en förestående
ärad talares »historieskrivning», örn jag så får kalla herr Olssons i
Kullenbergstorp framställning av striden örn bilskattemedlen. Enligt herr Olsson
i Kullenbergstorp är det bonde förbundet — under hans ledning förstås —
som alltid ivrat för att överföra större oell större del av bilskattemedlen till
underhållskostnaderna, därvid bondeförbundet haft bistånd av bland andra den
nuvarande kommunikationsministern. Förhållandet är snarare det alldeles motsatta.
Det är den nuvarande kommunikationsministern och det frisinnade partiet
som från början gått fram för att fa bilskattemedlen använda till det
direkta vägunderhållet och som år efter år fört fram krav på att allt större
och större del av dessa medel skola användas till vägunderhållet. Vi erkänna
tacksamt, att bondeförbundet därvid lämnat värdefullt bistånd — men icke
alla gånger under ledning av herr Olsson i Kullenbergstorp! När frågan var
uppe första gången år 192u stod herr Olsson i Kullenbergstorp på den sidan,
som helst ville yrka avslag på alltsammans, av den anledning, att vägdistrikten
i Skåne då icke övergått till att övertaga vägunderhållet. Så förhåller sig
saken i verkligheten, ^och riksdagens protokoll kunna verifiera detta. Medan
vi nu äro inne på fragan örn vägskatten och kommunalskatten kommer jag
ytterligare nied en önskning — jag kanske kommer med alltför många förhoppningar
— och det är den, att de många kommittéer, jag tror det är tre, som
arbeta med. revision av kommunalskatteförfattningarna och väglagen måtte
påskynda sitt arbete, så att deras respektive förslag snarast kunna komma uneler
statsmakternas prövning1. De grunder, efter vilka kommunalskatten och
''• ägskatten utgå, äro ytterst litet rationella och i många fall synnerligen orättvisa.
Därför är det angeläget att alla medel, som kunna disponeras i skattelättnadssyfte,
användas att lätta just på de kommunala skatterna.

Som var att vänta har årets remissdebatt bjudit på åtskilliga reminiscenser
Iran fjolarets riksdagsstrid örn jordbrukshjålpen, men även det förutan skulle
det funnits fog för att årets remissdebatt gått i jordbrukets tecken. Ser man
på tillståndet för dagen, är det utan vidare klart, att det ingalunda är bättre
utan snarare sämre än förra året. Depressionens verkningar ha sträckt sig
över allt fler och fler områden, och krisen har kommit att sträcka sig över
alla jordbrukets produktionsgrenar. Särskilt bekymmersamt ter sig läget i
skogstrakterna och i de norra delarna av riket då till jordbrukets svårigheter
komma fallande priser på skogsprodukter och minskade förtjänstmöjligheter i
skogarna.

Vid remissen av. fjolarels proposition nied förslag till åtgärder för spannmålsodlingens
stödjande, tillät jag mig uttala den förmodan, att de i propositionen
föreslagna stödåtgärderna skulle bliva av ringa betydelse för jordbrukarna
norr om Daläven. Jag förmodar, att ingen i nuvarande läge vill bestrida
likt]gheten av detta antagande. Örn jag fattade herr Kindman rätt, menade
han, att liven för jordbrukarna i andra delar av landet skulle de av fjolarets
riksdag beslutade stödåtgärderna vara av ringa betydelse, och detta förnämligast
av den anledning, att riksdagen avvisade de av förra regeringen före -

gå remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Jir 4.

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Fort*.)

slagna tullförhöjningama på diverse alster. Såvitt jag kan se och bedöma,
är det i stället tvärtom, så att de två produktionsgrenar, som det förnämligast
är fråga om, nämligen betodlingen och spannmålsodlingen, genom jordb rukshjalpen
i den av riksdagen beslutade formen tillförts betydligt större fördelar
än örn den Lindmanska regeringens förslag till stödåtgärder tor samma produktionsgrenar
genomförts. Man kan förstå, att det skall vara rätt påkostande för
förre regeringschefen att erkänna detta efter allt buller och bång, som i fjol
fördes kring tullfrågan såväl i riksdagen som, och icke minst, i högerns valrörelse
under hösten.

Örn sockersubventionens utfall ur statsfinansiell synpunkt skall jag ej närmare
yttra mig. Jag förmodar saken komiker att beröras från regeringsbänken.
Ser man däremot utvecklingen på sockerbetodlingens område ur odlarnas
synpunkt kan ingen bestrida, att subventionen tillfört dem en vida bättre betalning
för produkten än som skulle kommit demi till del vid ett bifall till fjolårets
regerings förslag. Statsmakternas avsikt var att förhjälpa betodlarna
till ett någorlunda betpris, och detta syfte har nåtts på subventionslinjen. Huruvida
det skulle nåtts genom tullinjen, vill jag lämna därhän. I varje fall
hade det nåtts i vida mindre grad. Vid sådant förhållande måste jag konstatera,
att subventionslinjen i detta hänseende och för det avsedda syftet visat
sig tullinjen överlägsen, men huruvida högern lärt något av detta, återstår
ju att se. _ .

För att övergå till spannmålsfrågan ligger saken, såvitt jag kan lörsta, ungefär
på samma sätt. Det är tydligt, att anordningen med inmalningstvång
och avtalade minimipriser haft en vida förmånligare inverkan på spannmålsmarknaden,
än vad inmalningstvånget plus herr Lindmans tull på kronor 2:30
skulle lia haft. Att icke se eller icke vilja se detta är vågar jag påstå ett utslag
av partiförblindelse.

För de i saken intresserade torde det måhända vara onödigt att nämna några
siffror till bestyrkande av mitt påstående. Var och en, som) följt med prisutveckligen
på spannmålsmarknaden under sista halvåret har nog iakttagit, huru
priserna på den inhemska marknaden oupphörligt steg för steg förbättrats,
samtidigt som priserna på världsmarknaden steg för steg försämrats för att
slutligen nå ett bottenlöst djup, som i andra länder trotsar alla försök till stabilisering.
Det egendomliga har också inträffat, att vi i dag ha ett läge, som
vi säkert aldrig haft tillförne, nämligen det, att svensk brödsäd betalas med
högre pris än bästa utländska. För närvarande noteras bästa amerikanska
vete, förtullat i svensk hamn, till kronor 14:40 per 100 kg., under det att kvarnavtalet
för perioden medför ett pris av kronor 19:90 per 100 kg., sålunda ett
merpris för svenskt vete av kronor 5:50 per 100 kg. Normalt brukar det annars
finnas en differens åt andra hållet, en differens, som plägar uppgå till
omkring 2 öre per kg. men sorn'' under sista halvåret 1929 uppgick till kronor
3:40 per 100 kg. Rågpriset är för närvarande här i Sverige kronor 16:40,
under det att utländsk råg noteras mellan 11—12 kronor per 100 kg.

Därest inga som helst åtgärder till spannmålsodlingens stödjande vidtagits
vid fjolårets riksdag, torde priset på vetet nu ha legat obetydligt över 10 öre
per kg. och rågpriset ännu något öre lägre. Hade återigen den mest tullbitna
delen av högerpartiet fått råda — och en sådan falang fanns nog — och tullhöjningen
genomförts utan kombination med inmalningstvång, skulle detta
pris teoretiskt sett visserligne kunnat höjas med tullens belopp, kronor 2:30.
Men ingen tror väl dock att hela tullhöjningen skulle kunnat utnyttjas, utan
prisläget hade nog, särskilt på hösten vid de stora utbuden, legat avsevärt
lägre.

Huru prisutvecklingen skulle gestaltat sig, därest den förra regeringen fatt
sitt förslag obeskuret igenom,, d. v. s. inmalningstvång plus tullar, det är omöj -

Lördagen den 17 januari.

29 Nr 4.

_igt alt något sa när exakt kunna kalkylera, när nian hör herr Lindmans förklaring
i dag, att avsikten var att så småningom höja tullen, allt eftersom priset
pa världsmarknaden sjönk. Vid sadant förhållande undandrager sig perspektivet
all kontroll, men örn man förutsätter, att den proponerade tullförhöjningen
på 2:30 för det dåvarande var allvarligt menad, har jag svårt att första,
att herr Lindmans regering, även omi den fått sitta kvar oell sett sina förslag
realiserade, kunnat höja tullen till den grad, att den skulle gett odlarna
ett pris, som svarade mot vad det nuvarande kvarnavtalet ger.

Det skall bliva av mycket stort intresse att se. vilken tullsats högern kommer
att välja i den motion, som väl antagligen förberedes, av herr Lindmans
j ttrande att döma. Skall man kontina upp till minimipnset och mindre lär
man icke nöja sig med utan hellre naturligtvis söka överflygla detsamma, så
räcker det nog icke med en tull på mindre än 10 öre per kg. Men inför sådana
perspektiv skulle jag förmoda, att åtskilliga, även inom högerpartiet, komma
att röja en viss tvekan. För att närmare återgå till huru det skulle sett ut,
därest herr Lindmans tullförslag realiserats, kan man naturligtvis utan vidare
utgå. från, att något prisavtal med kvarnarna då icke kommit till stånd, ty det
var ju meningen, att tullen skulle hålla prisen uppe. Och herr Lindman kunde
icke gärna gått till kvarnarna och sagt: det här går icke, utan vi få lov att
komma överens örn ett något så när fast pris. Prisbildningen hade då blivit fri,
och tullen hade verkat, vad den tilläventyrs kunnat. Jag tror icke nian kaikylerar
sa mycket fel, örn man räknar med att prisläget för dagen, med den
tullhöjning på 2:30, som regeringspropositionen innebar, skulle varit högst
15 öre för vete och högst 13 öre för råg.

Vad de svenska spannmålsodlarna uppnått i merinkomst genom kvarnavtalet
är lätt att räkna ut örn'' man vet, vad kvarnarna inköpt till de avtalade
priserna. Enligt uppgift från spannmålsnämnden utgör den sedan avtalets
början inköpta kvantiteten 180,887 ten vete och 08,918 ton råg. Vågar man
räkna nied ett merpris utöver vad som varit fallet, därest tullhöjningen realiserats,
pa 2 öre, ger det en vinst för jordbrukarna pa cirka 5 miljoner kronor.
Vågar man räkna med 4 öres merpris ger det en vinst på icke mindre än 10
miljoner kronor. Tån blick på spannmålsnoteringarna i våra grannländer ger
också vid handen, att priserna på brödspannmål bär i landet äro relativt höga.
Det norska monopolets pris för vete är för närvarande kronor 18:50 och för
råg kronor 12:50 per 100 kg. Köpenhamnsnoteringarna för vete äro nere i
10:25, och icke ens i Tyskland med en tull av — örn jag minns rätt — 25 mark
per 100 kg. når man ett högre spannmålspris än cirka 22 kronor för vete och
14 kronor för råg. Läget i Tyskland just nu är ett slående bevis på tullens
ringa effekt som prisförbättrande instrument. Man kommer icke ens upp till
det pris, som införseltullens belopp i sig själv utgör, vare sig för vete eller råg.

Utan att närmare inga på trugan, örn de i Sverige gällande priserna för
brödspannmål äro lämpligt avvägda i förhållande till produktionskostnaderna
och i förhållande till övriga varupris, tycker jag dock, att vi skulle kunna
vara överens örn — det borde även herr Lindman erkänna — att de i förhållande
till världsmarknadspriserna och grannländernas priser äro ganska goda.
Örn mlan vill se saken sådan den är ur spannmålsodlarnas synpunkt, kan man
icke förneka, att inmalningstvånget i förening med prisavtalet har visat sig
vara ett synnerligen effektivt instrument för att förbättra avsättningen och
priset på inhemsk brödsäd. Att man på vissa håll icke kunnat sälja till de
avtalade priserna vet jag av egen erfarenhet, men det sammanhänger med den
omständigheten, att tillgången på brödsäd både nu och tidigare varit så god
här i landet och med, svårigheten för jordbrukarna ali kunna reglera utbuden.
Huruvida detta förhållande skulle varit bättre, därest, man gått tullinjen. vill
jag ifrågasätta, ty systemet med reglerade minimipriser efter stigande skala

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4. 30

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av mäste naturligtvis medföra, att de jordbrukare, som Jia ekonomisk rygg att
statsverks- hålla på spannmålen, också göra detta i förlitande pa att priset i varje fall
proposUtonen. kommier att sjunka. Men örn prisbildningen varit fri, skulle denna trygg(
orts.) het icke förefunnits, och det är att befara, att strävan att få sälja vid ett något
så när hyggligt prisläge förstört marknaden, sa att densamma även i truga
örn jämnheten i priserna i olika delar av landet blivit vida sämre än nu.

För min del tror jag, att en något högre inmalningsprocent gärna kunnat
sättas från början, alldeles särskilt, på råg, och jag tror, att örn inmalnmgsprocenten
på råg från början satts till vad den nu är, skulle läget pa ragmjarknaden
varit åtskilligt bättre. Men det är en sak, som rör tillämpningen ai
systemet och icke systemet självt.

När regeringen nu bebådar en fortsatt spannmålsreglenng ar det att hoppas,
att alla utvägar prövas för att göra inmalningsförfarandet så effektivt
som möjligt och för att skapa tillfälle för odlarna i olika delar av landet att
bliva delaktiga av dess fördelar. Huruvida detta skall lyckas utan införande
av ett statsmbnopol lämnar jag därhän. Men ett statsmonopol vill ju högern

icke höra talas örn. . o , , r

Vad havrefrågan angår skall jag icke närmare inga pa den. JJet torde bliva
tillfälle att senare under riksdagens lopp diskutera den saken., dag föreställer
mig, att även örn något förslag icke kommer i annan ordning, liommei
alldeles givet högern med sina gamla tullkrav även i den delen. Hock skulle
jag vilja säga, att de undersökningar, som genom jordbruksutrednmgen gjorts
beträffande läget på havremarknaden, ge vid handen, att där örn någonstädes
en tullhöjning är av ringa betydelse på grund av att saluöverskottet:
inom landet är så stort. Det finnes alltid ett stort överskott, sorn behöver
placeras, och att då söka reglera det inhemska.priset genom att resa några tullmurar,
det borde vem som helst förstå omöjligheten utav. Det lär väl bliva
flera tillfällen under riksdagens lopp att återkomma till alla dessa spörsmål.
Därför skall jag icke längre uppehålla mig vid dem. Jag skulle nästan
vilja säga, att det ur ren partipolitisk synpunkt varit tacknämligt, örn riksdagen
i fjol bifallit alla den Lindmanska regeringens tullförslag samt och synnerligen,
ty då hade man varit befriad fran besväret med att bevisa den ringa
effekten av dessa åtgärder. Då hade vi haft en erfarenhet att bygga pa,
en erfarenhet, som säkert varit beviskraftig nog men på samma gang rätt

besvärande för herrar tullivrare. .

Eftersom jag är inne på detta område, måste jag säga ett par ord
även åt andra hållet. Det talades i fjol i riksdagen och även i pressen och
kanske allra mest i valrörelsen så mycket örn brödförsämnngen och örn brodförsämrare,
örn kristidsgengångare, örn det svarta brödet m. m. sadant. dag
förmodar, att vi i dag få höra några vittnesmål örn alla de vådor och olyckor,
som inmalningstvånget fört med sig för konsumenterna, örn förstörda magai
och andra hemska tragedier. Utebliva dessa vittnesbörd måste det . betyda,
att herrarna på den kanten i fjol rörde sig med bluff och spegelfäkten. själv
har jag träffat en och annan, som mått illa av inmalnmgstvanget, men det
har varit tullivrare, som fått magsyra av grämelse över de goda verkningarna
av inmalningstvånget. Visserligen är jag beredd pa att ia höra
något örn prisbildningen på mjöl, och jag vill icke bestrida, att därest inga
åtgärder av fjolårets riksdag vidtagits för reglering av spannmalsmarknaden.
hade mjölpriset för dagen måhända varit något öre lägre än vad det...tor
närvarande är. Men så säkert är det ju icke, och i betraktande av den jämförelsevis
ringa del, som mjölpriset representerar, av värdet pa det iardiga
brödet, lärer detta högre läge av mjölpriset icke i .någon nämnvärd grad ha
skadat konsumtionens berättigade intresse att erhålla ett billigt bröd.

Det är så sant, som någon förut sagt, att den jordbrakshjälp, som famnades

Lördagen den 17 januari.

31 » 4.

J^rlflJ''°^r^S7iK ^Si^ag’ *Ck? ar tillfyllest. Spannmålshjälpen gynnar endast vid remiss av
•f ! av jordbrukarna, och trots alla räkneoperationer kan nian säga, att det statsv?rksendast
blir ett fatal av jordbrukarna här i landet, som ha verkligt ekono- rroP0*Ulo™nmiskt
intresse av läget pa spannmålsmarknaden. Det är naturligtvis endast de (Forh-)
större jordbrukarna och jordbrukarna i de bättre lottade provinserna, för vilka
spannmålsprisen aro av avgörande ekonomisk betydelse. Jag vill därmed ingalunda
bestrida, att spannmålshjälpen har en viss betydelse även i de orter, som

hefonnPd!r!jterar’liehUrUndft g^etYis ar rätt små kvantiteter och rätt små
icke huit öT ifta er'' ^ ar dock sa’ att flertalet jordbrukare i vårt land
W bIloV1,t delaktiga av någon som helst statshjälp, och det torde vara oeriiort
svart att utfinna någon vag, efter vilken en sådan allmän hjälp kan
bokås. Sannolikt får nian ga fram stegvis efter olika linjer, och man får från
3" best anim a t sig for att icke avvisa, icke förakta jämväl sådana framsteg
och hjälpkällor, som kunna synas små och mindre betydelsefulla. En
-juspunkt i den mörka tavlan är emellertid den löftesrika organisationsrörelse,
som pagar har och dar ute i landet ibland våra jordbrukare, och i den
nian denna ekonomiska samlingsrörelse kan förverkligas, är det att hoppas
SlJ* ramde - skoIY komma i elen lyckliga belägenheten, att jordbrukarna
s,miva kunna klara sina ekonomiska angelägenheter och icke behöva anropa
statsmakterna örn hjälp. Ingen annan näringsgren har väl under den nu inbädda
depressionen fatt utstå ett sådant prisras över hela linjen som jordbruket,
^och att krisen icke hittills medfört svårare följder, än den gjort,
tyder .pa en utomordentlig anpassningsförmåga hos näringens utövare en ani
passningsformaga, som förnämligast tager sig uttryck i förverkligande av
den gamla satsen att rätta mun efter matsäcken. Det vore lyckligt, om även

sosten sa“hall®klasser kunde tillägna sig något av den sortens försakelse, den
sortens tålamod sorn fordom var Pavos och som nu faktiskt praktiseras bland

tro ären"°Cr ater tus™den b|aad de.n svenska landsbygdens småfolk. Min
“ “amllgen att vart samhälle icke kan gå till ekonomisk hälsa på den
vägen, att alla klasser oupphörligt oka sina anspråk på tillvaron. Snarare
mäste en återgång till enklare och billigare vanor ställas som fordran på alla.
sorn vilja räknas som verkligt goda samhällsmedborgare.

Det talas i våra dagar så mycket om samförstånd, men resultaten av diskus fattur

eSynfS- br1Vo fatt Sma''° ?er0r detta månne icke darPå’ att man icke
£ 1 i k T rSt^d^nkei1 de» rätta Sättet Alla viIj’a samförstånd, då
det icke galler att slappa efter pa egna fordelar, men därefter är det tyvärr

oftast slut med viljan. Wigt instämmande i herr Hanssons förhoppning

aH rWr? /ö dGD b:Örjande rlksdagen vill i''ag till sist uttala den önskan
att arbetet vid denna riksdag kommer att präglas av det rätta samförståndet
ett samforstand mellan regering och riksdag och ett samförstånd mellan partierna
inbördes, ett samförstånd, som får till resultat en saklig provning av
fragorna till gagn och båtnad för land och folk.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Sedan nu re presentanter

för fyra av riksdagens partier haft ordet, torde det vara skäligt
att några, ord^sagas jämväl från regeringsbänken.

Jag vill da genast bekänna att jag icke hade något emot att såväl den
förste som flen andre talaren upptog frågan örn en parlamentarisk regerings
Hällning och vara parlamentariska förhållanden i allmänhet. Jag finnér det
ur ol.ka synpunkter lämpligt, att den frågan behandlas här. och jag har i
detta avseende precis samma uppfattning nu som jag haft föregående år
Man kan^gora det sa mycket hellre, som just det senast förrättade regeringsskiftet,
såvitt jag kan forsta skall visa var och en, sorn vill i detta avseende
söka vägledning, vilken skillnad det är mellan alf såsom en allmän teoretisk

Nr 4. 32

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

fordran tala om samgående mellan olika partier, så att de bilda representation
för en riksdagsma,lori tet, och att tillämpa denna teori pa det praktiska

Vid regeringsskiftet föregående sommar var det ju sa, att elen högerregering,
som då satt, avgick på grund av att den var otillfredsställd med riksdagens
beslut i spannmålsfrågan. Socialdemokraterna rostade emot den stoc -aktion, som riksdagen för sin del påkallade. Kunde det da i sadant tall,
med tillämpning av hävdvunna parlamentariska idéer och uppfattningar, vara
tänkbart att i fortsättningen regering skulle hildas tillsammans med högern,
som avgick därför att den var otillfredsställd med resultatet, eller med socialdemokratien,
som enhälligt röstade emot riksdagens ståndpunkt, öavitt .lag
förstår hänvisade allt vad parlamentarisk tillämpning heter pa en regering,
som sökte realisera vad riksdagen beslutat och som i allt väsentligt var tillfredsställd
med det fattade beslutet. Ser man saken sa. begransar sig möjligheten
till samverkan dels med bondeförbundet, som visserligen hade åtskilliga
önskemål utöver det beslut, som då fattades, men. som tillkannagav
relativ tillfredsställelse därmed, dels ock med liberala partiet, vars ena hallt

biträdde riksdagsbeslutet. , . , .... ...

Jag är också övertygad örn att den anmodan, jag erhold att söka skapa storsta
möjliga parlamentariska bas för regeringen, syftade på dessa bada partier.
Jag ställde mig efter bästa förmåga fullkomligt lojalt denna önskan till efterrättelse
och gjorde framställningar såväl till bondeförbundet som till libera a
partiet om samverkan, men erhöll från båda dessa partier avböjande svar. * anns
det då, med tillämpning av vanliga parlamentariska begrepp, i det laget någon
annan utväg än att de, som varit med om och utan reservationer bitratt det parlamentariskt
avgörande beslutet, sökte självständigt ikläda sig ansvar tor beslutets
genomförande? Detta faktiska fall visar, hur det, da man mäste rakna
nied flera än två olika samhällsåskådnmgar, staller sig, nar man skall realisera
talet om samverkan, och därpå söka bygga starka regeringar. eyla a
hänför sig frågan enligt mitt förmenande i det väsentliga till huruvida uppgörelserna
i sak skola träffas mellan i regeringen samverkande partier eller
örn dessa uppgörelser skola ske mellan en sittande minoritetsregering och riksdagen
Det förra alternativet erbjuder sig naturligen, da det föreligger förslag
rörande eller allmänna önskemål örn lösningar av vissa större frågor, som
äro för partier, bildande en majoritet inom riksdagen, gemensamma. Det andra
alternativet erbjuder sig nog som regel, när man pa detta satt icke kail stalla
upp sig omkring vissa större, speciellt dominerande frågor, utan det galler att
i största allmänhet utöva regeringsuppdraget. Det resonemanget anse anhangarna
till parlamentarismen i dess gamla gestaltning da man tanker sig
parlamentarism under växelverkan endast mellan tya stora partier — vara det
närmast användbara i de nya förhållanden, som inträtt, och att därvid det ga
att söka följa parlamentarismens anvisningar sa långt dessa aro möjliga att

^Det^är bekvämt och enkelt för dem, som stå på flyglarna, att ropa till mittelpartierna:
»låt oss samverka!» Men redan den omständigheten, att samtidigt
två flyglar var för sig till dessa partier rikta maningen: »ga med oss»,
under det att man på vardera sidan vet, att »ga nied oss» betyder, att de til
samverkan uppfordrade i ena fallet förutsättes ga vissa sträckor i rak motsats
till vad som avses i det andra fallet, detta visar, att en dylik samverkan
icke är en så lättlöst sak, som det förefaller mig att nian har ur vissa partipolitiska
och taktiska synpunkter vill gora troligt. Att man därtill gang p
gång örn ett ståndpunktstagande, som innehar, att vi vilja vara med om allt,
sorn vi tro vara för land och folk nyttigt, och detta i varje form, som i detta
hänseende erbjuder sig, under det vi samtidigt mäste vara beredda att en -

Lördagen den 17 januari.

33 Nr 4.

samina taga ansvar försvar ståndpunkt, när den skiljer sig från andras -— att
man därom använder sådana uttryck, säger jag, som »självtillräcklighet» och
»maktlystnad» och allt angripbart som därmed sammanhänger, det är en sak,
som vi måste reagera.emot. Men jag tror i alla fall, att vår ståndpunkt i allt
väsentligt är ett riktigt uttryck för stämningen i landet och för vad som är
möjligt i riksdagen. .Tåg tror som sagt sålunda, att detta faktiskt föreliggande
fall återspeglar vilka svårigheter, som i parlamentariskt avseende föreligga
för var och en, som icke vill undandraga sig att på parlamentarismens
vägar åstadkomma det mest effektiva och ur olika synpunkter mest framgångsrika
samhällsarbete, som erbjuder sig.

. I fråga örn budgeten får jag erkänna, att erinringarna mot dess uppläggning
icke varit alltför livsfarliga. Man Ilar i allmänhet roat sig med att raljera
över att i anspråk för budgeten tagits vissa belopp, som från rusdrycksmedelsinkomsterna.
tidigare blivit anvisade till amorteringsfonden för statsskulden,
och att vi nu föreslå riksdagen, att man för annat ändamål än det
hittills avsedda skall använda ett till buds stående belopp ur sistnämnda fond.

Herr Hansson gjorde en viss erinran mot det formella behandlingssättet, men
jag är icke riktigt klar pa vad han därmed avsag. En sak är väl viss, att
emot det förfaringssättet, att Konung och riksdag gemensamt besluta om dessa
medels användning i den ordning nu föreslås, torde ingen avgörande erinran
i och för sig kunna göras.

Vad beträffar rusdrycksmedelsfonden och den tidigare avsättning, som gjorts
till denna, har ju den avsättningen syftat till två ändamål. Det ena har varit
att söka skapa lättare tillgång till medel, varigenom en effektiv nykterhetsupplysning
och ett ur olika synpunkter effektivt nykterhetsarbete skulle kunna
bedrivas och fortsättas jämväl i det fall, att en förbudslagstiftning bomme
till stand. Den andra uppgiften har varit, att alla vinstmedel av rusdryckshanteringen
icke skulle ligga ständigt tillgängliga och att därmed, så ofta ett
behov uppstår i riksdagen av en tillfällig ökning av statens inkomster, man
skulle vara frestad tillgripa anordningar, som öka och göra staten i än högre
grad beroende av dessa medel. Den uppgiften fyller alltjämt rusdrycksmedelsfonden,
även örn på grund av stegrad användning av rusdrycker de avsatta
medlen blivit betydligt större, än man tidigare räknat med, och även om
sålunda, dessa medel temporärt tagas i anspråk för olika ändamål i en viss
budgetsituation. . Därest man salunda skulle tro, att det föreligger en principiell
självuppgivelse från dem, som på denna väg sökt motarbeta ett ökat
dryckesbruk, är detta en missuppfattning. Att som sagt medlen på detta
område, både med tillämpning av den form, vari man under åren 1914—192G
sökte erhålla begränsning, liksom ock under den form. riksdagen sistnämnda
år stannade för, ökats väsentligt utöver vad man tidigare räknade med, har
hä.r naturligen spelat en stor roll. Detta förhållande framstår kanske för åtskilliga
bland herrarna såsom synnerligen lyckligt. För egen del är jag icke
av^sådan mening. Del är emellertid uppenbart, att för användningen av dylika
opåräknade belopp måste man senare söka erhålla en annan form, än man hittills
tänkt sig.

Herr Hansson anmälde klander över att förslag örn arbetslöshetsförsäkring
icke framlagts. Jag förmodar, att min kollega socialministern sedermera
kommer att i .någondera kammaren i detalj på denna punkt ange skälen
till att så ej blivit fallet. I den allmänna ståndpunkt i denna fråga, regeringen
intager och som dess enskilda medlemmar tidigare intagit, har, åtminstone
"vad mig själv beträffar, ingen som helst ändring härigenom blivit markerad.

I fråga örn det klander, som yttrades därför att det ej framlagts förslag örn’
dyrtidstilläggens inarbetande i de lasta lönerna — vilket väl skulle begränsa
sig till att man i stort sett framlägger 1928 års löneregleringsförslag, men

Andra kammaren,s protokoll 1931. Nr 4. o

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

>’r 4. 34

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av varmed tillika enligt mångas önskningar samtidigt borde följa en reglering
statsverks- av lönerna, uppåt — kan svaras att det klandret var väntat. Men jag tror, att
propositionen. maQ j.an g0<Ja skäl för att ett sådant förslag nu ej kommit inför riks (rorte.

)

dagen.

Först må man väl säga, att det är önskvärt — åtminstone tror jag det —
att prisindex, när staten fixerar sin ståndpunkt i denna fråga, befinner sig i
ett någorlunda stabiliserat läge. Man hade enligt mina synpunkter år 1927
anledning tro, att så ungefär var fallet, ehuru man då visserligen kunde tänka
sig något mindre lokalt förbilligande på vissa punkter i fortsättningen. Man
trodde emellertid, att det läge, som då före fanns, skulle komma att i det långa
loppet ungefär motsvara vad man borde räkna med. Nu ha på grund av vissa
yttre förhållanden -— andra staters dumpingåtgärder m. m. — och dessutom
på grund av en konjunkturbölja, som nog för de flesta kommit ganska överraskande,
inträtt ett prisläge, ett konjunkturläge, som är oväntat lågt. Vare
sig man ser detta förhållande ur producenternas eller konsumenternas synpunkt
förefaller det, som om det skulle finnas viss anledning, att man nu åtminstone
i någon måll avvaktar och ser, i vilken riktning förskjutningar hädanefter
göra sig gällande.

När man talar örn statstjänarnas »nödläge» och om ett oerhört svårt sadant,
vill jag endast, utan att bestrida att på vissa håll lönerna äro knappa,
dock erinra örn utgångspunkterna för tidigare löneregleringar. När exempelvis
för lärarnas vidkommande år 1918 en lönereglering genomfördes och sammanlagda
lönebeloppet för folk- och småskolor höjdes från 17,440,000 kronor till

40,135,000 kronor eller med 22,695,000 kronor, innebar det sålunda betydligt
mer än dubbelt mot tidigare utgående belopp. När denna höjning skedde, en
höjning, som man då ifrån lärarnas sida förklarade vara en »tillfredsställande»
och, ja till och med »välvillig» lösning, låg livsmedelsindextalet vid 270, medan
detsamma under förra året i augusti och september månader var 139.
Jag följer i detta fall livsmedelskostnadsmåex, eftersom det som på mångå
håll i övrigt vållat största ökningen sedan dess är utgiften för bostäder.
Dessa tillhandahållas i detta fall såsom naturaförmån och påverka sålunda
icke för lärarkåren den förskjutning, som eljes skett i fråga örn allmänna levnadskostnader.
För såvitt löneregleringar och löneförändringar skola anknyta
till faktiskt föreliggande konjunkturer, bortfalla för närvarande motiven
för lönestegringar. Däremot kan jag förstå, att man önskar komma in
i ett lönesystem, som omfattar statens befattningshavare i allmänhet, liksom
att man jämväl ur andra synpunkter önskar få en lönereglering till stånd;
men att i detta sammanhang beskriva läget som ett direkt »nödläge» — örn nu
herr Hanssons yttrande omfattade jämväl den nämnda gruppen det kan jag
ej vara med örn. Jag kan icke vara med örn att beteckna läget såsom »nödläge»
när det gäller andra befattningshavare än dem, som på grund av bostadskostnadernas
fördyring på de dyraste orterna nu visa sig lia vid dyrorternas
gruppering kommit så högt i levnadskostnader, att det behöves för dem
en, i vissa fall rentav två påbyggnader på förutvarande dyrortssystemet, därest
de skola bli likställda med de kamrater, som återfinnas ^samtliga de övriga
dyrortsgrupperna. På den punkten har man ju också fran regeringens sida
för avsikt att, trots de svåra tiderna, föreslå en förbättring.

Jag övergår nu till herr Lindmans erinringar. Jag kan lämna allt vad lian
inledningsvis yttrade om rusdrycksmedelsfonden och gå över till den kritik,
som han ägnade vad han kallar subventionspolitiken. Skillnaden mellan herr
Lindmans ståndpunkt och den ståndpunkt, jag och mina meningsfränder liksom
också riksdagsmajoriteten intar, har ju varit den, att om för viss del av
landet behöva vidtagas alldeles särskilda åtgärder för att betrygga fortvaron
av en där förekommande näring eller att i övrigt bistå producenter, som äro

Lördagen den 17 januari.

35 Nr 4-

1 nödställd ekonomisk belägenhet, anse vi etet riktigt och rättvist, att den uppoffringen,
elen nationella insatsen göres, icke genom att belasta konsumenterna
av respektive varor, särskilt när det gäller nödvändighetsvaror, utan att man
i stället tillitar inkomster, som vi alla, åtminstone i viss utsträckning, få bidraga
till i män av skatloförmåga. Herr Lindman anser motsatsen. Det är
denna olikhet i ståndpunkt, som :ir konstituerande för skiljaktigheten, åtminstone
beträffande det av honom först anförda fallet, nämligen i fråga örn
den form,_ under vilken stödet för sockerbetsodlingen skall utgå. Och jag
yngar alltjämt göra gällande, att det finnes fullkomligt hållbara motiv för att
1 sistnämnda fall gå den väg,. som riksdagen i detta avseende hittills följt, även
örn den av herr Lindman anvisade vägen är bekvämare och lättare att tillämpa.
I valet mellan dessa . två tillvägagångssätt, det ena lättare att, tillämpa och
Qet andra mera rättvist och befogat, föredrager jag det senare.

Herr Lindman talade örn Kalixteckningen och vad därmed sammanhänger
och säde, att jag hade en betydande del i ansvaret för tillkomsten av statens
ingripande i den frågan. Det medger jag och tänker icke ett ögonblick undandraga
mig det ansvaret. Men trots att den omorganisation, som på denna
punkt genom statens insatser möjliggjordes, i enlighet med de kalkyler, varmed
man då räknade, blivit lyckligt genomförd, så vet herr Lindman lika väl
som jag, att anledningen till att det av vederbörande erhållna beloppet låneoch
aktiemedel icke bildade tillräckligt rörelsekapital, är precis densamma,
som gör, att massor av enskilda företag inom denna bransch befinna sig i
svårigheter.

Nu förhåller sig emellertid så, att staten såsom ägare till flertalet skogar i
övre Norrbotten har ett viktigt intresse av att därstädes finnes moderniserad
förädlingsindustri. Vidare framför allt har man ur nationell synpunkt anledning
tillse, att denna gränsbygd ej blir avfolkad, ej blir behandlad på ett ur
olika synpunkter angripbart sätt, utan att man i detta avseende ser till, att vad
som kan och bör göras också göres på ett sätt, som gagnar bygden och därmed
hela landet. Ett sådant förfaringssätt finner jag alltjämt i stort sett vara nödvändigt,
även örn man vill pasta, att den form, vi valde, när Kalixindustrien
reorganiserades, lämnat ett mindre lyckligt resultat. Jag tror, att, sett på lång
sikt och framför allt ur nationell synpunkt, man icke har anledning ångra de
uppoffringar man lågt ned på detta område. Ur nationell synpunkt, herr Lindman,
ha vi manga gånger tillskjuta mycket större belopp nied sämre resultat
både för dagen och i det långa loppet, än när det gäller Kalixföretaget.

Hur det skall ordnas på Seskarö och Kalix i fortsättningen, därom vill jag ej
uppehålla mig nu. Den frågan kommer ju fram senare vid den fortsatta behandlingen
av detta ärende; men jag vill i detta sammanhang erinra örn att, när
herr Lindman nu klandrade vad som skedde på Seskarö, så är det klandret’ riktat
mot riksdagsmajoriteten och icke mot den regering, som endast lojalt tilllämpat
vad riksdagen på den punkten beslutat.

I ännu högre grad riktade sig herr Lindman mot den politik, som riksdagsmajoriteten
fört, när det gäller förra årets skolanslag; och därvidlag vill jag
alls icke undandraga mig det ansvar, som jag har såsom medlem av riksdagsmajoriteten
för att detta anslag kom till. Jag frågar: örn herr Lindman ansåg,
att detta var något i och för sig sa klandervärt och sa oerhört, varför satte inte
herr Lindman och hans ministär in vad jag anser en regering bör sätta in, när
den finnér, att ett olyckligt beslut är i färd att genomföras? Varför satte inte
herr Lindman in sin regeringsställning på den punkten utan uppskjuter sitt
klander till denna riksdag och därvid riktar det mot den nuvarande regeringen''^
Det förefaller mig lia varit riktigare än att först nu klandra detta anslag. Vad
själva den formella behandlingen av årets anslag på den punkten beträffar och
herr Lindmans anmärkning emot att nu icke vidtagits en mera ingående tek -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

nisk undersökning från regeringens sida, så beror det helt enkelt därpå, att
riksdagen så nyligen både i utskottet och i kamrarna ingående behandlat grunderna
för anslaget. I fråga om verkningarna av fjolårets beslut föreligga dessa
ännu ej och kunna således icke för närvarande bilda material för ärendets nyprövning.
. .

Då man därtill, såsom fallet var med. den nuvarande regeringen, stod i god
överensstämmelse med och bidrog till riksdagens beslut ■— och detta oavsett
att däri vidtogs en viss formell ändring i fråga om. grunderna —^samt enan
ärendet så nyss behandlats i riksdagen, och på sätt jag nyss framhållit da vidare
något material, som skulle motivera förändrade grunder för användningen
av anslaget, ännu ej kan föreligga, fanns det ur regeringens synpunkt icke tillräcklig
anledning att behandla anslaget annorlunda än som skett i statsverkspropositionen.
. ...

Herr Lindman kritiserade vidare, att socialministerns huvudtitel blivit bättre
tillgodosedd än jordbrukshuvudtiteln. Örn herr Lindman läst, inledningen av
socialministerns yttrande, mäste han ha funnit, att det där påpekas, i vilken
utsträckning de nu förekommande höjningarna äro ofrånkomliga, automatiska
resultat av tidigare fattade riksdagsbeslut. De nya utgifter, som föreslås på
denna huvudtitel, äro i regel lika varsamt behandlade, lika beskurna som pa
huvudtitlarna i allmänhet. Att dock arbetslöshetsunderstödet kräver ett tillgodoseende
på annat sätt än tidigare behövt vara fallet, sammanhänger meri
deri konjunkturbölja, i vilken vi nu befinna oss — jag kan icke heller finna,
att herr Lindman tillfredsställande motiverade något klander i det avse eI1Herr

Lindman tyckte emellertid, att man på jordbrukets huvudtitel icke föreslagit
tillräckligt höga belopp på vissa punkter. Jag vill dock erinra om
beträffande exempelvis förslaget till nyodling och betesförbättring — att man
förra året, då man hade så gott om pengar, i propositionen upptog ett anslag
av endast 1,000,000 kronor, under det att det nu framlagda förslaget avser ett
belopp av 1,100,000 kronor eller samma summa, vartill riksdagen förra året
höjde Lindmanska ministärens förslag. I fråga örn skogsodlingsanslaget anvisades
i fjol 600,000 kronor, och i år äskas blott 400,000 kronor; men minskningen
motiveras därmed, att av det i fjol anslagna beloppet icke fullt 300,000
kronor hittills kunnat tagas i anspråk, varför man kalkylerade vid budgetårets
slut med en reserv av 300,000 kronor. Härigenom blir det anslag, som star till
buds, 700,000 kronor eller 100,000 kronor mera än det, som upptogs enligt föregående
regeringens förslag. I fråga om skogsutdikningsanslaget. föreslog
Kungl. Maj :t förra året 500,000 kronor. Riksdagen höjde denna, siffra till

700,000 kronor, och i år föreslås 800,000 kronor. Det förefaller mig, som örn
dessa fakta icke vore alltför väl ägnade att tjäna till utgångspunkter, när det
för herr Lindman gäller att visa, att den nuvarande regeringen icke ägt ett levande
intresse för att på detta område åstadkomma bättre resultat. Det synes
mig, att bättre utgångspunkter för den kritiken borde ha kunnat uppletas.

Beträffande nötkreaturstuberkulosen förhåller det sig så, att ett stort och
vidlyftigt sakkunnigförslag inkom till regeringen den 21 oktober 1930, varvid
den beräknade kostnaden för förslagets realiserande uppgick till 1,070,000 kronor.
Det är rätt förklarligt, örn regeringen — och jag tror att varje regering
skulle ha anlagt samma synpunkter — icke ansåg sig kunna framlägga någon
proposition vid årets riksdag, när man fatt in. förslaget sa sent och när den
ekonomiska situationen är sådan som den föreliggande, där det gäller att alideles
särskilt tillse, att man på nya anslagsområden endast släpper fram det

oundgängligaste. o „ T .

Beträffande utförselbevisen pågår för närvarande utredning darom. Lantbruksstyrelsen
och generaltullstyrelsen lia saken under yttrande, och sa lort

Lördagen den 17 januari.

37 Nr 4.

deras utlåtande inkomma, skall ärendet givetvis omedelbart upptagas till behandling.

Med vad jag nu anfört tror jag, att jag i det väsentliga bemött de erinringar
mot budgeten, som framkommit under den föregående debatten.

Herr Olsson i Kullenbergstorp anmärkte inledningsvis, att man önskat högre
sparsamhet, än den som regeringen visat vid budgetsberäkningarna. Ja, det
ar möjligt: önska en längre gående sparsamhet — som ett allmänt talesätt -är något som vi val alla kunna ena oss om. Men när vi komma sedan till de
olika punkter, där detta allmänna önskemål skall tillämpas, bli vi oense örn
huru det skall förfaras och i vilka avseenden ytterligare sparsamhetsåtgärder
bora vidtagas. Han angav ej något särskilt område för besparingsåtgärder,
sa att man kunde icke av hans yttrande få någon uppfattning om huru han
tänkte sig den saken. Det skall bli av intresse att i fortsättningen få se, på
vilka väsentliga punkter han anser, att en ökad sparsamhet bör komma''till
uttryck.

Herr Olsson i Kullenbergstorp uttryckte sina bekymmer över det mindre
jordbrukets ställning, och i det sammanhanget kan jag kanske återvända till
herr Hansson, som menade, att ingenting blivit gjort för lantarbetarna. Jag
ber da att la erinra örn dels vad som förekommer beträffande bostadsfrågan på
socialministerns huvudtitel och dels örn den omständigheten, att vi den 4 decemb®r
föregående år tillkallade fem utredningsmän, som skulle söka föreslå åtgärder
tor beredande av egna hem och jordbruk åt bl. a. lantarbetarna. Herr
Hanssons omdöme i detta avseende grundar sig sålunda på ett förbiseende, eftersom
han trodde, att ingenting blivit åtgjort.

Jag har litet svårt att följa herr Olssons i Kullenbergstorp kritik mot kommunikationsministern;
han menade, att denne ändrat ståndpunkt, sedan han
kommit in i regeringen. Jag kan icke se, att så är fallet. Han föreslog ju, att
nasta ar skall utgå underhållsbidrag för vägarna just efter den procentsats,
som han motionerade örn i fjol. Han har sålunda som regeringsledamot framlagt
ett förslag, som fullkomligt sammanfaller med motionen förra året Att
detta skulle innebära ett frångående av tidigare ståndpunkter kan jag icke inse.
Häremot förefaller det mig, som om herr Andersson i Rasjön i sitt anförande
mot herr Olsson pekade på, att det finns möjlighet att ändra mening, även örn
man icke blir medlem av någon regering.

Beträffande bränslefrågan vill jag endast upplysa om, att det pågår arbeten
att söka tillgodogöra sig i större utsträckning än hittills skogens bränsletillgangar.
Arbetet pågår både rent experimentellt på vissa punkter och teoretiskt
pa andra. Jag hoppas, att ur detta arbete skall framgå ett resultat, som
tor landet i dess helhet och alldeles särskilt för försäljarna av skog ger bättre
resultat än för närvarande.

Jag skall nu icke ingå på herr Olssons i Kullenbergstorp slutord örn löneregleringen
och hans avstyrkande erinran örn det av regeringen ifrågasatta anslaget
till de dyraste orternas befattningshavare. Därtill återkomma vi senare
när den Dagan skall behandlas.

I fråga örn resultatet av den stödaktion för jordbruket, som företagits under
det gangna året — sedan början av juni månad föregående år — anfördes en
del sif tror av herr Andersson i Rasjön, och jag skall icke upprepa dem. Men
jag skall visa huru det ställer sig med den andra sidan av det ekonomiska resultatet,
Örn man menar, att denna aktion föranlett prisfördyring, som är särskilt
anmärkningsvärd, kan detta knappast sägas vara fallet. Medeltalet för
pnset a vete under 1925 1929 — sålunda en tid som man betecknar som nor is111

— utgjorde kronor 22:48, under det att det nuvarande priset är 19:65.
.bör rågen var medelpriset under nämnda 5-årsperiod 20: 12, under det att priset
för närvarande cär kronor 16:95. Priset på extra prima kärnmjöl var

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4. 38

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss a/v
Valsverkspropositionen.

(Forts.)

exempelvis den sista månaden i december 1929 37 kronor 42 öre, under det att
priset nu senast i december var 34 kronor. Det är sant, att om jämförelse göres
med de utländska priser, som de från olika håll igangsatta dumpmgatgärderna
åstadkommo — vilka åtgärder ju åtföljdes av ett allmänt prisfall — visar det
sig att sänkningen i prisläget icke blivit tillgodogjord konsumenterna._ Alen
å andra sidan måste jag säga, att priset håller sig på en linje, sorn, sa vitt jag
förstår, i allt väsentligt sammanfaller med produktionskostnaderna för dessa

Jag skall icke heller — ehuru jag tänkte det — gå m på frågan örn vad ett bifall
till herr Lindmans förslag rörande vad han kallar ett »verksamt» stöd tor
jordbruksnäringen skulle ha inneburit, om hans proposition i fjol vunnit bifall.
Jag skall endast till honom rikta en fråga: vilken tull skulle i detta ögonblick
enligt herr Lindmans mening vara behövlig beträffande den svenska havren
för att tillförsäkra denna användning i vår grynkvamsnänng, därest icke i övrigt
några sammalningsbestämmelser föreligga? Om herr Lindman vill svara
på den frågan, lia vi kanske litet lättare att komma överens örn vad sorn i fortsättningen
på den punkten kan betecknas som ett verksamt stöd at jordbruksnäringen
eller icke. , .. ... ■,

För regeringens vidkommande och beträffande dess näringspolitiska ståndpunkt
vill jag säga, att de åsikter, som vi lia på denna fråga, och de riktlinjer,
som vi i fortsättningen vilja ansluta oss till, kunna sägas vara

att på jordbruksområdet söka tillförsäkra den svenska produktionens alster,
enkannerligen dess brödsäd, användning inom landets egen konsumtion,

att därvid tillika, särskilt mot utifrån kommande dumpingatgarder, söka
åvägabringa förutsättningar för ett försäljningspris, som vid ett rationellt
jordbruk täcker produktionskostnaderna, . , ..

att samtidigt, med blicken öppen för att vårt land oundgängligen behover
betydande och efterhand vidgade exportmöjligheter såval for jordbruket självt
beträffande dess animala produkter som för industrialster av olika slag söka
bibehålla ett allmänt levnadskostnadsläge, som ger oss konkurrenskraft utåt
och möjliggör för oss att öka vår produktion, samt att finna och bibehålla marknader
för densamma i olika länder, och att därmed i första hand söka aviagsna
bristen på arbetstillfällen och alltså skapa utkomstmöjligheter för var och en,
som vill vara sin egen försörjare. Vi tro, att ett förenande av dessa bada huvudsynpunkter
är möjligt, och att under nuvarande förhållanden resultatet därav
blir för landet i dess helhet gynnsammare än örn ettdera av dessa strävanden
lämnas obeaktat. Från den utgångspunkten ha vi hittills i den nuvarande
regeringen sökt verka, och vi anse oss böra fortsätta därmed, sa länge regenngsuppgiften
åligger oss och den nu framträdande internationella situationen

består.

Herr Wigforss: Herr talman! Jag förmodar, att det inte är främmande

för hans excellens herr statsministern och icke heller för herr finansministern
att det kan finnas en viss anledning för mig att yttra ett pär ord i denna
debatt med anledning av frågan örn rusdrycksmedlens behandling, dag kommer
att göra det från en något annan synpunkt än herr Lindman. V ar och en,
som åhörde herr Lindman, kunde nog märka återklangen av en viss »avund»
gentemot den nuvarande regeringen, som befinner sig i elef lyckliga laget,
att den verkligen kail våga vad herr Lindmans finansminister, trots sina
längtansfulla blickar mot rusdrycksmedlen, icke vågat. Jag har som sagt
en annan utgångspunkt. Jag har så att säga^ blivit strykpojjre för denna
anordning med rusdrycksmedlen, som tillkom pa mitt förslag ar ldzb. Visserligen
ansåg jag icke det vara en oriktig anordning utan jag lann tvärtom
att den från vissa synpunkter var riktig, men den tillkom utan tvivel

Lördagen den 17 januari.

39 Jir 4.

i stor utsträckning såsom ett tillmötesgående mot det parti, som den nuvarande
regeringen företräder — för att klara en situation, som både för
nykterhetsrörelsen och för detta parti var besvärlig. När man sedan under
dessa år fått bära ansvaret för anordningen, som från många håll ansågs
oriktig, har man nästan en viss känsla av orättvisa, när man ser att ändringen
kommer just från det håll, där anordningen uppfattades som en välgärning.

Men innan jag säger några ord örn detta, skall jag yttra något om hela
den sparsamhetsdiskussion. som helt naturligt uppstår, så fort det är fråga
örn att tiderna bli sämre och alltså statens inkomster flyta något njuggare.
Jag säger detta med en viss tvekan, därför att det är mycket svårt att ha
några alldeles utpräglade meningar pa detta område. Framför allt är det
mycket svårt att säga, inom vilka gränser dessa meningar äro riktiga. Men
jag är icke övertygad örn att den utgångspunkt, som tagit sig uttryck i så
manga anföranden här i dag och som man också sett i pressen, är alldeles
riktig, nämligen att det under en period av sjunkande statsinkomster, då
minskningen är beroende på en depression inom näringslivet, utan vidare är
klokt, °att staten inskränker sina utgifter så mycket som möjligt. Örn jag
icke på vissa punkter har så mycket att invända mot den nu föreslagna statsbudgeten,
är det också just därför, att finansministern icke varit på långa
vägar så sparsam, sorn. många rådgivare önskat och som han utan tvivel.
örn han trott en radikal sparsamhet varit riktig, kunnat visa. Jag vet
icke, örn kammarens ledamöter haft såpass stort intresse för våra svenska
budgeter, att de iakttagit den utveckling, som försiggått sedan den värsta kristiden
var över. Emellertid är det mycket lätt att få dessa siffror, därför att
nksräkenskapsverket i sin sista redogörelse lämnat en översikt över budgetens
utveckling från 1923/1924 t. o. m. den nu avslutade budgeten 1929/1930. Då
ha ni kanske lågt märke till, att i grund och botten ha de allra flesta huvudtitlarna
hållit sig praktiskt taget oförändrade under alla dessa år. När man

ASer-i- r slutsumman stigit år efter år, så att den numera uppgår till över
100 miljoner mera än för budgetåret 1923/1924, och undersöker saken närmare,
sa skall man finna, att stegringarna koncentreras till vissa bestämda
punkter. Pa första huvudtiteln finnas inga stegringar — vi veta ju alla,
huru blygsam manbar pa denna huvudtitel — icke heller på andra huvudtiteln,
icke heller pa tredje huvudtiteln och icke heller på fjärde huvudtiteln,
till herr Lindmans stora ledsnad, kanske jag kan tillägga. Sjätte huvudtitelns
Ägssumma ^ar ^arem°t stigit, men den stegringen har sin orsak i andra
i ~ ~landen; här speta antomobilskattemedlen in och den stegringen kunna vi

därför bortse ifrån. Sjunde huvudtiteln har icke stigit och icke heller tionde
huvudtiteln, pensionerna skota vi icke tala örn. Men var ha vi då stegringarna.
Jo, på femte huvudtiteln, anslagen för sociala ändamål, vidare på åttonde
huvudtiteln och, fast i mindre utsträckning, på nionde huvudtiteln, jordbrukets
huvudtitel.

Det är mycket intressant att se litet närmare på dessa siffror. Här har
det talats sa mycket örn sparsamhet, men när man ser det relativt lilla antal
anslag, som förorsakat den väsentliga stegringen av budgetens slutsumma,
sa är man icke vidare benägen att tro så värst mycket på det där talet örn
aktioner för att åstadkomma minskning av anslagen eller det där ständiga
ordandet örn att de automatiska anslagen måste göras örn igen o. s. v. Örn
jag ser på femte huvudtiteln, som under tiden från budgetåret 1923/1924 och
tills nu stigit med ungefär 30 miljoner kronor, så finner jag, att den överväldigande
delen, 20 miljoner kronor, komma på pensionstilläggen. Jag misstänker,
att herr Lindman icke ens i sitt tidigare sparsamhetsnit skulle vetat
taga bort något av dessa pensionstillägg.

Vid remius av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4, 40

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av
statsverksjropositionen.

(■Forts.)

På detta sätt kail man gå igenom den ena huvudtiteln efter den andra,
och när man det har gjort, så tänker jag, att man måste medgiva, att en
del av sparsamhetspredikningarna redan av den anledning jag nu nämnt
borde kunna inställas. .

När emellertid den nu föreliggande budgeten gör intryck av att en hel råd
huvudtitlar gått ned, så sammanhänger detta med vissa automatiska sänkningar,
som finansministern mycket väl känner till. Herr Lindman bär redan
påpekat dessa sänkningar när det gäller fjärde huvudtiteln, men samma sam
gäller alla de andra huvudtitlarna... Sänkningarna bero. helt .enkelt på att
dyrtidstilläggen gått ned och statstjänstemännens löner till följd härav minskats.
Det är detta som gör att det blivit ett litet minus på dessa huvudtitlar.
Men vill man undersöka sänkningarna i stort från år 1924 och tills
nu, så kan man göra den iakttagelsen, att man vid uppgörandet av budgeterna
för de båda budgetåren 1923/1924, då Thorsson var finansminister,
och 1924/1925, då Beskow var finansminister, och då man långt ^ starkare
än nu kände tvånget att få ned anslagen, strök ned utgifterna på^ huvudtitlarna
så att man, om jag räknar , bort sjätte huvudtiteln, som på grund
av automobilskattemedlen gör en jämförelse omöjlig, kommer, ned till en
summa för dessa båda budgetår, som ligger något under 600 miljoner kronor.
Sedan följa fyra budgeter, nämligen Thorssons sista., min enda och Lybergs
båda, och dessa budgeter ha alla hållit sig vid. omkring 610 miljoner, kronor.
Dessa budgeter voro således framlagda av socialdemokratiska och frisinnade
regeringar. Sedan fingo vi en högerregering,. och då stego ögonblickligen
dessa summor till 636 respektive 655 miljoner. Detta betyder således,
att det skett ett hopp från den svåra kristiden 1923/1924 — under de
följande åren 1925/1926/1927/1928 ha siffrorna hållit sig tämligen konstanta,

— och fram till de två budgeter, som tillkommo under vad man kan kalla
högkonjunkturen. Detta visar alltså, att det är tidsläget, som bestämmer siff-,
roma, och icke de olika regeringarnas eller regeringsmedlemmarnas olika uppfattning
örn hur mycket eller hur litet som man bör spara.

När man ser dessa siffror, får man icke glömma, att en post, som stadigt
sjunkit under dessa år och som gjort, att också budgeterna sjunkit, är just
dyrtidstilläggen. För budgetåret 1923/1924 uppgick kostnaden för dyrtidstilläggen
till 67 miljoner kronor, men i den nu framlagda budgeten äro dyrtidstilläggen
beräknade till allenast 47 miljoner kronor. Detta innebär således,
att finansministern fått 20 miljoner så att säga gratis, som han kunnat plocka
in utgifter för, utan att folk kunnat märka det.

Örn jag tager bort dessa dyrtidstillägg och dessutom det stora anslaget till
bekämpande av smittosamma husdjurssjukdomar, som drev upp siffrorna för
de tidigare budgeterna, så kommer jag till följande intressanta resultat. De
första budgeterna 1923/1924 och 1924/1925 — örn jag tager bort sjätte huvudtiteln,
dyrtidstilläggen och de anslag, som föranleddes av mul- och klövsjukan

— stanna vid en siffra på ungefär 520 miljoner kronor. Sedan komma två
socialdemokratiska budgeter. De ha stigit med 25 miljoner kronor och uppgå
alltså i genomsnitt till 545 miljoner kronor. Sedan följa två frisinnade blidgeter
på cirka 554 miljoner kronor, d. v. s. bortåt 10 miljoner kronor högre.
Därefter följa herr Lindmans båda budgeter med över 590 miljoner kronor,
och de uppvisa alltså en stegring av 40 miljoner kronor. Slutligen ha vi den
nu framlagda budgeten, som stigit med ytterligare ungefär 20 miljoner kronor.

Jag har anfört dessa siffror endast för att göra en erinran örn att ^det icke
är skäl att tala örn de olika regeringarnas och finansministrarnas förmåga eller
önskan att spara. Det är icke den saken, som är avgörande för budgetsiffrorna,
utan det är tidsförhållandena och ingenting annat, som äro bestämmande
för statsutgifternas storlek.

Lördagen den 17 januari.

41 Nr 4.

Eftersom herr Lindman berörde försvarshuvudtiteln, kan jag icke underlåta,
trots att det kanske väcker litet obehagliga känslor på en del håll, att
säga, att besparingarna på denna huvudtitel äro ofantligt mycket mindre än
vi en gång tänkte oss. Jag stödjer mig härvidlag icke på egna studier, utan
helt enkelt på riksräkenskapsverkets i dess budgetredovisning meddelade siffror,
där man räknat ihop de faktiska utgifterna och, som man också bör, när
det gäller att beräkna vad det militära kostar oss, även medtagit utgifterna
för det militära pensionsväsendet. Riksräkenskapsverket kommer härvid fram
till en siffra av 169 miljoner kronor för budgetåret 1925/1926, alltså det sista
året före den mycket bekanta, radikala nedskärningen av försvaret. För budgetåret
1929/1930, d. v. s. det sista året för vilket räkenskaperna äro färdiga,
utgör motsvarande siffra 155 miljoner kronor. Detta är kalla siffror, hämtade
ur räkenskaperna, och härav framgår alltså, att minskningen av försvarsutgifterna
inskränker sig till 14 miljoner kronor. Sådan ter sig alltså uttryckt
i siffror, den väldiga, hänsynslöst radikala beskärningen av det nationella
försvaret.

På tal om dessa siffror kan jag icke annat än med tillfredsställelse konstatera,
att även den nuvarande regeringen, skulle jag tro, lärt sig någonting under
dessa åren —^liksom jag hoppas själv ha lärt mig något — och att det
alltså icke mött någon tvekan från finansministerns sida att taga ett så pass
djupt grepp i kassafonden, som han här föreslagit. Jag tror också, att herr
statsministern på en annan punkt kommit ifrån sin tidigare mycket energiskt
hävdade uppfattning, att man skall akta sig för att låna till statens affärsdrivande
verksamhet. Jag tror för min del, att det anslag, som nu äskas för
elektrifieringen av södra stambanan, är ett mycket nyttigt anslag. När man
försport den kritik, som från vissa håll riktats mot statsministern för att
han skulle ha övergivit eller jämkat på sin gamla principiella uppfattning rörande
tullskydd och frihandel, så har man märkvärdigt nog icke förmärkt några
angrepp mot honom för att han skulle ha jämkat på sin principiella uppfattning
rörande statens skuldsättning eller i fråga om rusdrycksmedlen. Jag
framför icke någon anmärkning i detta hänseende, men det är mycket intressant
att konstatera faktum. Jag skall nu övergå till frågan örn dessa
pengar, som tagits ur rusdrycksmedelsfonden.

^Det är ju sa, att man på många håll blandat samman två saker, som måste
hållas mycket noga isär, nämligen frågan örn rusdrycksmedelsfonden och frågan
om budgetens beroende av rusdrycksmedlen. Under de diskussioner, som
förts Edessa frågor, senast 1926, har det tydligt framgått, skulle jag tro, att
man på nykterhetsvänligt håll inte längre håller fast vid den gamla tanken
med denna^fond, nämligen att där samla upp en stor summa pengar, som skulle
behövas, då man en gång övergick till rusdrycksförbud, för att då kunna finansiera
vissa utgifter, förbundna med utlösningen av den privata rusdryckshanteringen.
Jag tror, att den nuvarande statsministern på sin tid mycket kraftigt
underströk, att frågan örn rusdryckmedelsfondens behandling är en fråga
om budgetens beroende av rusdrycksmedlen. Men under sådana förhållanden
blir ju hela frågan om huruvida man skall taga pengar ur rusdrycksmedelsfonden
eller ej en budgetteknisk fråga om vad som är lämpligt eller icke lämpligt
och på den frågan får icke anläggas några nykterhetspolitiska synpunkter.
Ser jag på den punkten, så har jag mycket allvarliga anmärkningar att göra
mot det sätt, varpå man tagit medel ur rusdrycksmedelsfonden. Jag vill i förbigående
erinra dem, som tycka att det är självklart att man bör få taga hur
mycket som helst av rusdrycksmedel, att örn icke denna bestämmelse av år
1926 hade kommit till, varigenom man sökte komma bort från de gamla bestämmelserna,
så hade man haft de gamla bestämmelserna kvar, och då hade
18 miljoner kronor fått tagas direkt, medan resten fått anskaffas på andra

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4,

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

vägar. Så länge det fanns en förbudsvänlig eller åtminstone nykterhetsvänlig
majoritet i kammaren, så skulle den kunnat förhindra en ändring på den
punkten. Man föreslog nu år 1926 att inte ett öre av rusdrycksmedelsfonden
skulle få tagas till riks statsutgifterna. Sålunda fanns det i riksstatsförslaget
1926 icke ett enda anslag, efter vilket det stod: »att utgå från statsverkets
fond av rusdrycksmedel». Man trodde, att man nu skulle komma ifrån detta
sätt att plocka litet pengar då och litet då ur rusdrycksmedelsfonden. Emellertid
blev det så, att riksdagen så att säga nästan tyckte det var synd örn nykterhetsvännerna,
då de kommo och sade: »Kan vi inte få litet större bidrag till
vår nykterhetsundervisning? Det går lättare, om man säger att beloppet skall
tagas ur denna fond. Kan vi inte få en liten smula till?» Ja, på det sättet
blev det två anslag under åttonde huvudtiteln till nykterhetsundervisningen,
och vidare beviljades 45,000 kronor till nykterhetsnämnderna. Detta var dock
det enda man lyckades plocka in i riksstaten av rusdrycksfondens medel och
det hela uppgick första året till endast 185,000 kronor. Men redan nästa år
var man uppe i en halv miljon kronor, och 1929 hade beloppet stigit till 1 miljon
kronor. För budgetåret 1930/1931 tog man D/2 miljon kronor i anspråk, och
nu har regeringen tagit ett väldigt hopp uppåt och kommit fram till ungefär
ö1/2 miljon kronor.

Jag kan icke se, att det finnes någon förnuftig mening i att på detta sätt
sönderbryta budgeten. Jag hör icke till dem, som stå på den ståndpunkten,
att budgetens enhet är någonting heligt. Det är givetvis de praktiska synpunkterna,
som böra vara avgörande, och föreligga praktiska skäl, som tala
för att binda vissa inkomster vid vissa utgifter, så får man låta de praktiska
skälen avgöra. Det är en illusion, när man säger, att riksdagen under alla förhållanden
har fria händer, så att varje riksdag bestämmer, var pengarna skola
tagas. Vi äro bundna på en mängd punkter, där vi icke kunna göra ändringar
utan måste använda vissa medel till vissa ändamål. Nu söker man motivera
användningen av rusdrycksmedlen för diverse ändamål med att det är fråga
om statsutgifter, som äro förorsakade av rusdrycksförbrukningen. Ja, det är
klart att man kan säga, att t. ex. tvångsarbetsanstalten^ befolkas av människor,
som delvis äro fördärvade av alkoholism, och att man därför borde kunna
taga pengar från rusdrycksmedelsfonden till anstalten i Svartsjö eller för att
restaurera Venngarns slott. För all del, jag nekar icke till att vår fångvård
också är beroende av rusdryckerna. Och varför borde vi icke kunna taga viss
del av utgifterna för fångvården från rusdrycksmedlen, när man kan taga

1,300,000 kronor från denna fond för att bygga ett hospital? Varför icke
säga, att en del av utgifterna till polisväsendet också borde tagas från fonden?
Det skulle icke förvåna, örn herr Ekman nästa år föreslog, att överståthållarämbetets,
landshövdingarnas och högsta domstolens utgifter skulle
täckas av statens fond av rusdrycksmedel. Jag förmodar, att herr statsministern
själv har ökat arbete på grund av rusdryckernas tillvaro, och varför
skulle då icke de 6,000 kronor, som utgå till lönefyllnad åt statsministern, kunna
ha en sladd efter sig: »att utgå av statsverkets fond av rusdrycksmedel»?
•— Jag tror, att statsutskottet gjorde klokt, örn utskottet på den punkten sade
ifrån, att nu ha vi kommit därhän att vi se, vart det lilla felsteget lett, och nu
stryka vi resolut allt detta, som kommer från fonden, och gå den raka vägen,
örn den också skulle leda till att ta mera pengar direkt av rusdrycksinkomsterna.

Därmed är jag inne på frågan örn statsskuldens amortering. Jag skulle
egentligen säga någonting till regeringen, men jag är så frestad att också säga
någonting till högerpartiets ledare, så jag tror, att jag börjar med honom.
När herr Lindman talar örn, att det är skadligt för landet att taga ur skattebetalarnas
fickor och lägga i denna fond, så förefaller det, som om! herr Lind -

Lördagen den 17 januari.

43 Nr 4.

raan förbisåg vad denna transaktion egentligen innebär. Örn jag beskattar Vid remiss av
folk hårdare än som är nödigt för att täcka de löpande utgifterna och sedan älatsv^1^-lägger överskottet i fonden, så vet herr Lindman lika väl som jag, att de pen- ProP°*ttto^engar,
som alltså vissa tider finnas i fonden, icke ligga där oanvända, utan äro '' ortl°
ett kapital i statens hand. Beskattandet av medborgarna är en form av kapitalbildning,
som kan jämföras nied när ett aktiebolag icke delar ut så mycket
det förmår, utan avsätter en del av vinsten för att möjliggöra jämnare utdelning.
Den som anser att sparsamhet är en dygd och att kapitalbildning alltså
är nyttig för landets näringsliv, borde därför, tycker jag, med glädje se att
en del pengar samlas i rusdrycksmedelsfonden. Då nu dessa medel svällt ut
så mycket som de gjort och statsministern skämtsamt säger, att det kanske
finns en del personer, som säga att det är lyckligt att så mycket pengar kommit
i fonden, så undrar jag, om inte herr Lindman skulle svara att den nuvarande
regeringen borde skatta sig lycklig över att ha så mycket pengar att
taga av. Vad jag vill komma till är frågan, örn det finns någon anledning,
efter den budget, som nu framlagts, att vidmakthålla föreställningen att budgeten
alltmera göres oberoende av rusdrycksmedlen. Detta är en mlycket allvarlig
fråga. Statsministern säger, att angreppen mot budgeten på den punkten
icke varit allvarliga, men jag undrar ändå om icke statsministern i det fallet
underskattar kammarens förstånd. Var och en förstår ju, att detta från
den nuvarande regeringens sida måste uppfattas som en utomordentligt betydelsefull
åtgärd. Jag kan icke förstå annat än att när nykterhetsrörelsen alltid
utgått ifrån att det allmänna skall frigöras från beroende av rusdrycksmedel,
så har detta kombinerats så nära som möjligt med åtminstone de flesta
nykterhetsvänners uppfattning om förbudet såsom något önskvärt. Knyter
man icke fast bestämmelserna om rusdrycksmedlens användning vid förbudet,
så ha dessa bestämmelser ingen uppgift att fylla, om man icke vill lägga
det hela på frågan om beskattningens rättvisa, en fråga, som jag nu icke skall
gå in på. När man tidigare från nykterhetshåll och icke minst från det frisinnade
partiets sida, hävdat, att man måste begränsa budgetens beroende av
rusdrycksmedlen, så har den självklara förutsättningen härför varit att män
räknat med förbudet såsom en nära liggande möjlighet, vilken icke fick släppas
ur sikte. Vi vilja icke komma i det läget, har man sagt, när förbudet en
gång skall genomföras, att folk skall möta oss med invändningen: Varifrån

skola vi taga de penningar, som hittills kommit från rusdryckerna? Det är
taktiskt klokt från nykterhetsvännernas sida ait säga, att förutsättningarna
för att ett förbud icke skall möta stort motstånd även av statsfinansiella skäl
är, att staten icke för sina löpande utgifter är beroende av rusdrycksmedlen.

Därför bör dessas användning begränsas. När förslaget av år 1926, som fortfarande
gäller, lades fram, utgick man från den synpunkten att man borde införa
en dylik begränsning och få någon användning för dessa rusdrycksmedel,
som kunde sägas vara nyttig men dock icke av den karaktären, att det förelåg
någon svårighet att skära bort dem om så bleve nödvändigt. Statsskuldens
amortering var just ett sådant ändamål, där man kunde offra mycket pengar,
när det lämpade sig och man så önskade, men där man också kunde avstå från
att anlita dessa rusdrycksmedel för ändamålet i fråga; här i Sverige kan man
ju mycket viii upphöra med dylika amorteringar under vissa år. Detta är utgångspunkten
för hela anordningen. Hade det icke varit riktigare, att det
från regeringens sida, när man nu realiter bryter mot denna regel och tar medel
ur amorteringsfonden, sagts ut, att förhållandena förändrats, och att man
icke längre räknar med att förbudet hör till praktisk politik och därför vågar
ta medlen i anspråk? Så som regeringen nu handlat måste det uppfattas sorn
ett erkännande från dess sida, att förbudet icke är aktuellt. Jag tror, att
finansministern gjorde sin sak en mycket större tjänst, och jag tror icke, att

Nr 4.

Lördagen den 17 januari.

V-id remius av

statsverks jrropositionen.

(Forts.)

han på den punkten skulle ha klandrats, om han erkände det faktiskt föreliggande
läget. Jag har aldrig varit någon mycket ivrig förbudsman, fastän
jag varit nykterhetsman i 25 år. Jag skulle dock tro, att så långt jag känner
till läget inom nykterhetsrörelsen, ligger det för närvarande till så, att de,
sorni vidmakthålla kravet på förbud, gärna kombinera detta med föreställningen
örn att rusdryckskonsumtionen skall genom restriktiva metoder och uppfostran
trängas tillbaka steg för steg och först när den trängts tillbaka så
långt, att förbud icke är ett mycket radikalt brott mot folkets vanor, är tiden
inne — om det då är behövligt. Men det är klart, att örn förbudet skall komma
som slutstenen i en så lång utveckling, kan mlan säga, att det icke är aktuell
politik under de närmaste tjugu åren. Då har problemet örn budgetens beroende
av rusdrycksmedlen förlorat en väsentlig del av sin betydelse. Det finnes
alltså ingen anledning att i samma ögonblick man skjuter undan frågan
om förbudet vidmakthålla de regler, som skapats genom'' 1926 års förordning.
När man inser det ■— jag tror, att man inom regeringen tycks vara på det
klara därmed — tycker jag, att det vore rakast att säga rent ut. Jag skulle
vilja giva finansministern en motivering — jag vill inte säga, att den täcker
ställningen eller uppfattningen från 1926, men den är dock så pass nära sammänfallande
med den att den även från nykterhetsvänligt håll skulle kunna
accepteras, nämligen den att man sade, att man gjort den där anordningen att
låta pengarna gå till avbetalning av statsskulden därför att det är ett ändamål,
som icke är konstant utan, låt mig säga, ett tillfälligt ändamål. Det är
för att skapa mera kapital i landet. Det är en uppenbar kapitalbildning, fastän
den kommit till stånd så, att man betalar tillbaka en skuld, och då få de enskilda
medborgarna pengar i sina händer. Men är det då så orimligt att statsmakterna
själva säga, att i det depressionsläge vi befinna oss behöva statsmakterna
sätta i gång stora företag och låt oss därför taga dessa 28 miljoner
kronor, som skulle avbetalas å statsskulden och säga, att det är lika god användning
för dessa pengar om vi använda dem för att sätta i gång företag,
som till avbetalning av statsskulden. Jag skulle tro, att det blir en bättre användning
för pengarna.

Nu några ord örn det ekonomiska läget. Det som vi i detta ögonblick lida
av, är, såvitt jag förstår icke brist på kapital utan det under depressionstider
vanliga, att de, som ha eller skulle använda kapitalet till företag, anse att de
icke få tillräcklig förräntning å kapitalet och därför icke sätta i gång med
nya företag. Vad som saknas är företagsamhet och icke kapital. Då kan jag
icke se annat, än att statsmakterna här ha en uppgift att fylla. Staten bör
träda till och säga, att vi vilja sätta i gång med användningen av kapitalet.
Vi fylla ut den bristande företagsamheten från de enskildas sida. Nu komma
många människor att klaga och säga: kanske staten skall sätta i gång företag
sådana som Kalix-äventyret eller andra sådana.

Jag undrar örn kammarens ledamöter någon gång ha satt sig ned och funderat
över hur de själva använda sina pengar. Örn man gör etet ärligt och
uppriktigt kommer man kanske till den slutsatsen att man, som enskild person,
inte använder sina pengar bättre än staten. Herr Lindman däremot sade
att de pengar, som staten satsat i Kalix-äventyret, var detsamma som bortkastade
pengar, och han menar väl alltså, att enskilda personer skulle använda
pengarna bättre. Jag läste en notis för icke så länge sedan, det var i
oktober förra året, i en tidning, som icke står så fjärran från herr Lindman,
nämligen Nya Dagligt Allehanda, örn ett nationellt företag, nämligen att skaffa
en utomordentligt fin golfbana i mälartrakten, en golfbana som skulle kosta

600,000 kronor, vilka bl. a. en av de stora företagarna skulle vara med om att
satsa. Örn jag inte misstar mig, en företagare, som står ganska nära en annan
stockholmstidning, som allvarligt varnat för att beskatta näringslivet, så att

Lördagen den 17 januari.

45 Nr 4.

företagarna inte få behålla kapitalet oell använda det på ett klokt sätt. Jag
känner icke mycket till golfbanor, men nog äro de väl föga räntabla företag.
Men även om det är mycket möjligt, att denna nya bana kommer att bliva räntabel,
är det någon, som vågar påstå att de pengar, som använts till Kalixaffären
äro sämre använda i landets intresse än om samma pengar gått till
golfbanor eller andra jämförliga utgifter, vartill våra företagare använda en
icke obetydlig del av sina inkomster? Jag är i allmänhet mycket litet rädd
för att taga ut pengar skattevägen från de stora företagarna. I detta ögonblick
är jag emellertid icke vän av skattehöjningar, ty det är inte klart att
man gör någon nytta genom att minska konsumtionen. Jag tror icke, att just
nu vare sig den enskilde eller det allmänna kan avhjälpa den ekonomiska krisen
genom enbart sparsamhet.

Sedan är det bara några ord, som lia att göra med de sociala reformfrågorna.
Jag tror, att finansministern har fått enbart beröm därför att han funnit, att
när man har en stor kassafond ihopsparad från goda tider, är det nyttigt att
använda den under kristider. Jag tror, att t. o. m. de flesta skulle “säga, att
det är klok politik att förfara så att man har något hopsparat från den goda
tiden. Men gäller inte detta även industrien? Jag tror, att de flesta aktiebolag
och andra företag, som spara ihop under den goda tiden för att hålla
jämna utdelningar till sina aktieägare under daliga tider, kunna sägas vara
mycket kloka företag. Är det omöjligt för en borgerlig politik i riksdagen att
erkänna, att vad som gäller aktiebolagen och deras aktieägare också skulle
kunna gälla företagen och deras arbetare, och att man bör ordna det på det
sättet, att man under goda tider nied goda arbetstillfällen fonderar medel, som
sedan betalas till arbetarna under tider, då de icke ha arbete. Jag vill icke
säga, att nian mäste giva dem oförändrad utdelning, men så pass mycket
inkomster, att de kunde leva. Detta är det stora argumentet för arbetslöshetsförsäkringen.
Man har emellertid krånglat till den saken och sagt att den är
så svår och måste ytterligare utredas. All erfarenhet lär emellertid, att det
icke finns någon arbetslöshetsförsäkring, som kan hålla sig oförändrad. Man
måste börja och sedan lära av erfarenheten. Det finns ingen möjlighet för vårt
land att vänta med arbetslöshetsförsäkring tills man slutexperimenterat därmed
i andra länder, så att man kan säga, att dessa äro de metoder, som vi skola tilllämpa.
Jag är övertygad om, att hur vi än börja, komma vi att sedermera göra
om bestämmelserna, när vi lärt oss, hur de verka hos oss. När det gäller att
giva arbete^ åt de arbetslösa, erkänner jag, att man är inne på en ytterligt
vansklig fråga, men den ligger till på samma sätt. Örn någon skulle säga,
att vi icke kunna våga oss på åtgärder som motverka kriser, arbetslöshet och
dylikt, därför att vi icke veta, hur allt kommer att beröras och huru åtgärderna
komma att verka, så vill jag säga, att skola vi vänta med att skaffa
arbete åt folk till dess man nått någon slags enighet om varpå kriserna bero
eller huru åtgärderna från det allmännas sida komma att verka, tror jag att vi
överhuvud taget aldrig komma att göra någonting.

Saken är invecklad. Det finnes massor av förhållanden som påverka den
ekonomiska utvecklingen. Det finnes ingenting annat att göra än att säga,
att vi se det rent oförnuftiga i att människor, som kunna arbeta, inte få lov att
arbeta. Vi inse, att man bör kunna åstadkomma något nyttigt med arbetskraften.
Man skall skapa arbetstillfällen åt dem. Det är bättre, att de göra
någon nytta än ingen, och alltså, låt oss för en gång skull glömma talet örn räntabilitet
och låt oss fördomsfritt bedöma frågorna och göra som de, som satsat
pengar till golfbanor utan att veta örn de få en eller två procent eller ingen
procents ränta alls. Låt oss säga: vi räkna icke med kapitalets räntabilitet
utan nied att en människa, som sättes i arbete, gör något nyttigt. Låt oss börja
på den vägen och se, vad vi kunna göra. Jag är den förste att erkänna att vi

Vid remi<w av
statsverks -•propositionen.
(Forts.)

Nr 4.

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av

statsverks jrropositionen.

(Forts.)

icke kunna klara kriserna bara genom att sätta i gång offentliga arbeten i hur
stor utsträckning som helst, men jag tror att det är en av de vägar vi ha anledning
att pröva, och örn finansministern sagt, att de 28 miljoner kronor, som skola gå
till avbetalning av statsskulden, böra vi använda till nyttiga ^arbeten, da tror
jag, att han åtminstone från socialdemokratiskt hall skulle fatt större erkännande
än han nu fått.

Qhefen för finansdepartementet herr statsrådet Hamrin: Herr talman!

Jag har egentligen icke någon anledning, hittills åtminstone, att beklaga .mig
över det mottagande, som budgetsförslaget och finansplanen fått. Visserligen
har det från olika håll riktats anmärkningar och invändningar framför allt
mot dess uppställning, men man har, örn jag undantager den siste ärade talaren,
icke kunnat anvisa något annat sätt för att uppnå balans, än det, som jag för
min del använt. _ o .

Jag måste också framhålla, att när herr Wigforss ägnade sa lang tid at att
uppvisa skillnaden beträffande användandet av rusdrycksmedel nu och vid tidigare
år, synes det mig, att han använde mera våld än nöden krävde för att
kunna få fram denna skillnad i uppfattning och tillvägagångssätt. Det är därför,
herr talman, icke så mycket för att försvara vad som här har blivit föreslaget
från min sida, utan snarare för att belysa något av det, som icke finnes
i budgeten, som jag tillåtit mig att taga kammarens tid i anspråk en liten
stund. Men innan jag går in härpå skall jag, liksom den föregående ärade
talaren, giva uttryck åt några allmänna reflexioner.

Alldeles oavsett örn vi befinna oss i en lågkonjunktur eller högkonjunktur,
men naturligtvis framför allt, när tiderna äro daliga, mäste det anses vara en
finansministers ofrånkomliga plikt att tillse att utgifterna hallas nere så mycket
som möjligt. Jag föreställer mig att var och en, som bestritt denna ansvarsfulla
post under gångna tider, fått brottas med samma problem, fastän i större
eller mindre omfattning. Det är i detta avseende, som jag önskar påkalla uppmärksamheten
för en tendens i budgetbehandlingen, som herr Wigforss icke
påpekade, men som är värd verklig uppmärksamhet. Herr Wigforss jämförde
budgeterna sinsemellan under de olika aren, men vid de sammanställningar, som
jag har låtit göra, har det synts mig, som om man där kunnat spåra olika
tendenser från riksdagens sida. Det var nästan undantagslöst före kriget så, att
de budgetsförslag, som de olika regeringarna framlade, beskuros av riksdagen,
och det fastställdes riksstater med slutsummor, som i regel voro mindre än de,
som framkommit i de av regeringarna framlagda förslagen. Men tager jag
siffrorna från de senaste åren, finner jag att,, med något undantag när, riksdagen
själv gått m för ganska väsentliga höjningar och att de fastställda riksstaterna
således ha visat slutsummor, som lia varit större än regeringarnas
förslag. Nu har nog säkerligen detta observerats av mina företrädare, och de
ha därför gång efter annan tillsatt besparingskommittéer. besparingssakkunniga,
ekonomisakkunniga och besparingsnämnder och snart sagt förbrukat
varje användbart ord för att beteckna detta besparingsarbete. Man kom då i
början — det har jag omnämnt i ett uttalande i statsverkspropositionen — till
ganska goda resultat, men det har iner och mer tunnats av. Jag tror att detta
sammanhänger därmed, att man har sett detta besparingsarbete från alltför
snäva utgångspunkter. Man har ansett att man genom indragningar av en
eller annan tjänst eller genom förhindrandet av tillsättandet av någon ny befattningshavare
gjort sin plikt och åstadkommit verkligt resultat. Jag har för
min del utgått ifrån att skall man komma till några verkliga besparingsresultat
måste man sätta in sina krafter på ett större område. Det bör undersökas
om den nuvarande organisationen på de olika områdena är den riktiga och
bland annat utreda, huruvida samma arbete pågår på olika områden samt huru -

Lör dagen den 17 ja nuari.

47 Nr 4.

vida staten direkt bedriver verksamhet och samtidigt understödjer annan liknande.
J a darmed sammanhängande frågor bör uppmärksamheten riktas. Ty
det ar val anda ganska riskabelt att föreställa sig — det föreföll som om den
föregående orade talaren utgick därifrån — att man ständigt och jämt kail
la rakna med en stigande riksstat och att man i längden skulle kunna öka på
den ar tran ar, under förhoppning örn att inkomsterna stiga i samma grad

Jag vill tor övrigt beträffande sammansättningen av den nuvarande budgeten
meddela kammaren, att nar jag jämförde utgångsläget förra hösten med motsvarande
laget under de senaste åren, så kunde jag genast konstatera att detta
utgångsläge var 20—30 miljoner kronor sämre än något föregående år. Då är
det ganska naturligt att jag för min del blev ganska vemodig och betänksam
*ni?r. syangheten att åstadkomma balans i budgeten utan att tillgripa nya eller
orhojda skatter, direkta eller indirekta. När jag nämner ordet skatt, skall jagbe
att la saga några ord därom.

Denna kammares ledamöter veta alltför väl att jag under de senaste åren
med styrka havdat den uppfattningen, att vårt skatteproblem sammanhänger
icke med inkomst- och förmögenhetsskatten, d. v. s. den direkta statsskatten,
utan torst och framst med kommunalskatten och jämväl med andra direkta
skatter, såsom landstingsskatt neli vägskatt. Jag har också låtit verkställa en
utredning i vad man den kronodebetsedel, som överlämnades till skattedragarna
orra hosten, var sammansatt beträffande de poster, som där finnas uppförda,
ag fick denna, utredning i gar. Dppgifterna ha inkommit från samtliga länsstyrelser
i landet. Det visar sig att den förra hösten uppdebiterade inkomstch
förmögenhetsskatten uppgick, vad landsbygden beträffar, till 40.811 000
kronor, landstingsskatten till 40,631,000 kronor, alltså på nästan hundratusentalet
uensamma, och deli debiterade vägskatten inklusive den del, som uppbäres
av vagstyrelserna ^direkt, till 32.519.000 kronor. 11

Vad saga oss då dessa siffror? Redan i första ögonkastet naturligtvis det,
att det resonemang, som man från visst håll fört under sista åren, att en sänkning
av inkomst- och förmögenhetsskatten skulle vara en åtgärd, som särskilt
skulle vara till gagn nu, nar vi befinna oss i en brydsam situation, det resonemanget
bestrider jag annu mer nu på de sakliga grunder jag här anfört. Jag
skall besvara kammaren med att lämna några siffror. Jag börjar med det
nordligas e länet. Där uppdebiterades 1,207,000 kronor enligt inkomst- och
formogenhetsforordningen, 3,326,000 kronor i landstingsskatt, således nära tre
gånger sa mycket, och i vägskatt 1,796,000 kronor. Men, säger man, det var
Norrbotten det ar val annorlunda i de andra länen? Jag tar då det sydligaste,
^Malmohus Ian. Dar uppgick inkomst- och förmögenhetsskatten till 3 433 000

,k™r’o mn nnrMSSkattCn iP 3’263’000 kron°r oell vägskatten till i det närmasle
3,000,000 kronor För det minsta länet, Gotlands län, var inkomst- och
förmögenhetsskatten 204,000 kronor, landstingsskatten 314,000 kronor och
vägs latten 256,000 kronor alitsa inkomst- oell förmögenhetsskatten den minsta
(Iden pa den s. k. kronodebetsedeln. Jag tillägger, att jag är verkligen glad
över, att riksdagen icke har följt de anvisningar, som ifrån den föregående
regeringen
statt; i dag om vi följt dessa anvisningar och sänkt inkomst- och förmögenhetsskatten
vid värjo tillfälle, da sadant föreslagits? Det är min bestämda uppfattning
att yi hade den dag sorn är inne, mött ett budgetförslag, som hade
mycklin t mycket kraftiga höjningar på den direkta skatten och/eller höjnino-ar
beträffande indirekta skatterna.

Jag övergår sedan, herr talman, att fortsätta mitt resonemang örn det allmänna
bespanngsarbetet och besparingsuppgiften, som måste enligt sakens
natur åligga värjo finansminister, vilken regering han än tillhör. Då möler
denne finansminister han ma tillhöra vilken regering som helst _ niot -

io remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av stånd från tre stora makter. Den första år myndigheterna, som sin plikt likstatsverks-
mätigt kräva att återfå de gamla ordinarie anslagen i enlighet för föregående
proposuu^n. ^ rikgstater_ Man kräver också att få medel till nya ändamål, och slutsiff<lorfa''
rån höjes år efter år. Jag Ilar aldrig sett, inte ens under nedgangstider, att
man från myndigheternas sida ålägger sig någon som helst begränsning, utan
man uppför vad man anser att behovet kräver. Det har gatt därhän i det avseendet,
att alla finansministrar måste draga ett brett streck över det allra, mesta
av dessa tiotal miljoner som ifrån myndigheterna äskats utöver vad^tidigaTe
begärts. Men trots detta ha myndigheternas förslag sitt inflytande pa det resultat,
till vilket en finansminister kommer. Ty den andra makten, som man
möter’ när man vill spara, det är de egna regeringskollegerna, departementscheferna
framför allt, som sin plikt likmätigt taga upp så mycket som möjligt avvad
deras underlydande myndigheter föreslagit. Det är alldeles riktigt och
tacknämligt naturligtvis, att de söka var och en i sin stad tillgodose de intressen,
som de i första rummet äro satta att främja inom regeringen._ .När de
därtill ha att peka på mer eller mindre skickligt sammanfogade motiveringar
i de myndighetsutlåtanden som komma, är det klart, att en finansministers
ställning blir ganska svår. Jag vill i detta sammanhang, herr talman, framhålla,
att de under de senaste låtom oss säga tio åren ofta förekommande regeringsskiftena
givetvis bidragit i sin man till att höja utgifterna, därför afvärja
departementschef vill visa sig icke vara sämre än sin företrädare utan
naturligtvis öka sin huvudtitel i största möjliga utsträckning Jag kan kanske
också tillägga, att när man sedan bedömer de olika huvudtitlarnas slutsitt ror.
sådana de framgå efter riksdagens behandling, så tar man inte hänsyn till
vad riksdagen ökat på. Jag har sett i tidningarna åtminstone — jag vet inte
örn det förekommit i andra kammaren under den tid jag åhört debatten i lörsta
kammaren — kritik mot den nuvarande jordbruksministern, att han icke i
samma utsträckning som sin företrädare sökt främja jordbrukets intressen genom
nva anslagskrav eller höjningar å redan utgående anslag. Örn jag inte
misstager mig, förhåller det sig på det sättet, att den nuvarande jordbruksministern
har framställt krav, som jag måst godkänna men som ga till omkring
tre miljoner kronor mer än hans företrädare begärde.

Den tredje och största makten, som en finansminister har emot sig, näT han
söker att tillvarataga de skattskyldigas intressen genom att förhindra ökning
av pålagor eller förhindra påläggande av nya sådana, det är ^otvivelaktigt riksdagen
själv. Jag har redan påpekat, att under de senaste åren det visar sig,
örn man gör riktiga jämförelser, att de fastställda riksstaterna ha stigit. Ja,
herr talman, beträffande den saken skulle naturligtvis vara åtskilligt att säga,
framför allt det att när man har tillgångar, är det ju fullt riktigt, att man också
tillgodoser berättigade krav och inte hindrar utvecklingen^ nar icke tidsläget
och de ekonomiska förhållandena nödvändiggöra en stor återhållsamhet.
Men jag vill tillägga, att vi i svenska riksdagen hitintills knappast haft känning
av något verkligt starkt tryck i besparingsriktning. Jag såg nu senast,
när Kungl. Majit hade tillsatt statens organisationsnämnd. att i tidningarna
återkommo de gamla uttrycken örn Geddesyxan och Geddeskommittén, men
man synes inte komma ihåg, att vad sorn givit upphovet till detta namn var
en direkt order att sätta ned alla anslag i budgeten med 10 procent. Har har
det hitintills endast varit fråga om att söka hålla tillbaka ökningarna sa mycket
som möjligt. . ,

Jag övergår sedan, herr talman, till att tala örn tvenne frågor, som jag inte
vet örn de berörts i denna kammare. I första kammaren har man varit inne
på dem, och jag har också där framfört samma synpunkter och lämnat samma
upplysningar, som jag nu går att framföra och. lämna här. Den förste talaren
i första kammaren menade, att det fanns ett visst fog för att gent emot Tege -

Lördagen den 17 januari.

49 NT 4.

ringen använda det i oell för sig mycket otrevliga uttrycket löftesbrytare beträffande
regeringens ställning till vissa krav, framförda dels ifrån de statsanställda,
dels från stora grupper statsavlönade. Det är ganska naturligt
överhuvud taget, att man gör sig skyldig till sådana överdrifter, om man inte
närmare studerat frågan örn de statsanställdas krav på lönereglering och frågan
örn reglering av de stora gruppernas inom undervisningsväsendet löner.
Under loppet av de sista månaderna har ju ständigt och jämt det talet förts, att
riksdagen eller regeringen har lämnat, som en tidning uttryckte det, heliga
löften, och en annan, löften som ingen har vågat bestrida att cle blivit lämnade
o. s. v. Det är i denna situation som jag måste gå till försvar för såväl riksdagen
som den nuvarande regeringen.

Jag skall då först säga några ord om de statsanställdas krav. Den frågan
uppkom i själva verket i samband med frågan örn dyrtidstilläggens avveckling
eller kanske närmare bestämt vid den tidpunkt, då man sökte stabilisera dyrtidstilläggen.
Frågan härom var uppe åren 1924, 1926 och 1927. Vid de
båda första tillfällena förutsattes för det då instundande budgetåret en icke
oväsentlig sänkning av indextalet för det föregående budgetåret. Vid 1926
års riksdag framfördes såsom en lämplig utgångspunkt medeltalet av det sistförflutna
årets indexsiffror, och år 1927 vid tiden för statsverkspropositionens
framläggande gällande indextal, beräknat i underkant. Samtliga dessa förslag
avslogos av riksdagen men på mycket olika grunder. Från vissa håll
gjorde man gällande, att indextalet kunde komma att ytterligare falla, vilket
skulle ha till följd, att staten finge vidkännas högre reallöner än de då gillande
och därmed också högre utgifter. Från andra håll ville man icke godkänna
den obetydliga sänkningen eller fastslå indextalet för någon längre tid,
enär man.förmenade, att en höjning i levnadskostnaderna kunde komma att ske,
och då ville man få tillfälle att utnyttja ett högre dyrtidstillägg. När jag
studerade denna fråga, fann jag ett alldeles tydligt uttryck för den sista
ståndpunkten i ett anförande, som statsutskottets vice ordförande vid ett tillfälle
hade. Då sade han: har man godkänt principen, d. v. s. örn rörliga dyrtidstillägg,
så bör den följas även om index stiger. — Ja, det är alldeles riktigt,
men jag har litet svårt att komma ifrån den logiska konsekvensen, ty den
måste bli: godkänner man principen, när levnadskostnaderna stiga, så skall
man väl också godkänna principen, när kostnaderna sjunka. Det är väl alldeles
ofrånkomligt. Vad som förekommit under de sista månaderna och vad
som då.framförts, det ger ett klart och bestämt intryck av att man godkänner
icke principen liksidigt.

Jag fortsätter med min historieskrivning på detta område. Jag kan ju
göra den parentesen, att örn historieskrivningen är oriktig, är jag den förste
som skall vara tacksam för att bli rättad i de punkter, där jag eventuellt har
orätt. Det är dock efter en ingående undersökning jag kommit till det resultat
jag nu meddelar kammaren.

År 1928 tillkallade den dåvarande chefen för finansdepartementet en hel
del personer, vilka fingo i uppdrag att inarbeta dyrtidstilläggen i de fasta
lönerna. Direktiven innehöllo bl. a., att kommittén i allmänhet .skulle låta de
sammanlagda löneförmånerna vara vägledande, ehuru naturligtvis hänsyn
mäste tagas, till barntilläggen, till maximering av vissa dyrtidstillägg och
ojämnheten i.andra fall. Vidare hette det, ordagrant: Uppenbart är vidare,
att vederbörlig uppmärksamhet bör fästas vid prisnivåns utveckling under
utredningsarbetets fortgång och en eventuell tendens till sjunkande levnadskoslnader.

Såvitt jag kunnat finna har aldrig riksdagen eller någon regering som sådan
gjort några utfästelser om att höja reallönerna. Tvärtom, riksdagen har

Andra kammarens protokoll 1031. Nr 4. 4

Vid remiss av
statsverkspropositionen,

(Forts.)

>''r 4.

Lördagen den IV januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

motsatt sig till och med inarbetande av dyrtidstilläggen, som jag förut påpekat,
i de fasta lönerna. Några utfästelser jag betonar det ännu en gång - -att framlägga en lönereglering, som skulle innebära iner eller mindre väsentliga
höjningar, har jag icke kunnat finna några direktiv för uti vare sig yttranden
till statsrådsprotokollet eller uttalanden från riksdagens sida. Därmed
har jag icke alls velat säga. att icke de krav som framställas, i varje fall i
viss utsträckning, äro befogade, och det har också kommit till uttryck i någon
mån, — jag säger gärna i ringa mån — i den statsverksproposition som blivit
framlagd. Jag skall i likhet med herr statsministern icke ge mig, in på den
frågan nu. såvida icke någon särskild anledning nödgar mig att återkomma.
Till den ekonomiska innebörden av de krav pa lönereglering, som fran de
statsanställdas sida blivit framställda, skall jag senare ävenledes återkomma.

Den andra stora gruppen, som kräver reglering av sina löner, år som bekant
lärarna vid våra folk- och småskolor. Där gar historien mycket längre
tillbaka än vad som är fallet med avseende å den grupp, som jag, nyss behandlade.
Det var strax efter 1918 års lönereglering för lärarkåren.^ som
krav framställdes på en definitiv reglering av lönerna. Särskilt kom då, det
spörsmålet upp örn lärarkårens inramande i den allmänna iöneplanen. Några
åtgärder för att tillgodose dessa önskemål vidtogos icke, såvitt jag kunnat
finna, förrän 1920, då man började på att utreda frågan. Det är val, förmodar
jag, på detta sakförhållande som nian grundade den allvarliga beskyllningen
mot regering och riksdag, som ligger däri, att vid ett stort lärormöte
förra hösten förekommo sådana uttalanden som att man då firade det
tioåriga jubileet av de svikna löftena. Men det framgar icke av de direktiv,
som lämnades till den kommittén, att några utfästelser gjorts, naturligt
nog, ty det finns väl ingen departementschef, och ingen regering, som
i och med det att man tillsätter en utredning går in för tillgodoseendet av
vissa krav eller önskemål. Ifrågavarande utredning kom emellertid till stand,
och den slutfördes. Kommittén framlade sina resultat, som voro av den beskaffenheten,
att de möttes av ett bestämt motstånd i både riksdagen och
från den allmänna opinionens sida. En råd av regeringar av olika politisk
färg har ju sedan haft möjlighet att framlägga förslag till riksdagen men
icke gjorde det. Tvärtom konstaterar den förre ecklesiastikministern, herr
Lindskog, det enkla faktum, att ett förslag, som då utarbetats, och det resultat,
till vilket man kom, icke har föranlett Kungl. Maj :t att framlägga
någon proposition i ämnet. År 1925 började motionerandet i riksdagen. Det
väcktes motion örn tillfällig löneförbättring. Statsutskottet hemställde om
avslag och förutsatte, att Kungl. Majit skulle, när den statsekonomiska situationen
och förhållandena i övrigt det medgave, icke underlåta att framlägga
det förslag i ämnet, som kunde anses vara av omständigheterna påkallat.
Riksdagen avslog motionen. Följande år återkommo motionärerna. Även då
gällde det tillfällig löneförbättring. Statsutskottet ansåg sig böra framhålla,
att de utgående lönerna vörö för knappt tillmätta, och uttalade som sin mening,
att kravet på en snar löneförbättring framstode som befogat samt att
kravet borde tillgodoses genom en definitiv lönereglering. Men skulle —
säger statsutskottet — situationen vara sådan, att det inte kunde ske genom
en definitiv lönereglering, så skulle en tillfällig löneförbättring beredas ifrågavarande
lärare. Utskottet slutade nied att hemställa om skrivelse i sådant
syfte. Det fanns då som tidigare en reservation. En stark minoritet ville
skärpa uttrycken i skrivelseförslaget i så måtto, att riksdagen skulle begära
förslag örn tillfällig löneförbättring redan »nästa år», d. v. s. till 1927 järs
riksdag. Resultatet i riksdagen blev, att den ena kammaren avslog båda
skrivelseförslagen, den andra godtog utskottsmajoritetens förslag. Frågan
var alltså fallen vid det årets riksdag. Följande år, 1927, återkommo niotio -

Lördagen dea 17 januari.

il Jfr 4.

nema igen. Majoriteten i statsutskottet vidhöll sin ståndpunkt. Man ansåg
kravet vara berättigat men hemställde om avslag på motionerna och föreslog
en skrivelse till regeringen, som gick ut på, att frågan om definitiv
lönereglering skulle örn möjligt framläggas för 1928 års riksdag eller, örn
detta inte kunde ske, frågan örn tillfällig löneförbättring tagas under övervägande.
Elva ledamöter i utskottet reserverade sig för avslag och detta sistnämnda
yrkande bifölls av båda kamrarna. Även följande år, 1928, komma
motionärerna igen, då något förstärkta till ani alet. Stat-sutskottsmajoriteten
ställde sig alltjämt på samma ståndpunkt och hemställde örn en skrivelse,
som gick ut på tillmötesgående av kravet på förbättrade löneförhållanden.
Utskottet tilläde: örn möjligt år 1929. Efter ett yrkande, framställt av en
socialdemokrat i denna kammare, ströks detta direktiv till regeringen, d. v. s.
att frågan skulle örn möjligt komma fram 1929. I övrigt bifölls skrivelseiörslaget
i båda kamrarna. Det var första gången riksdagen gjorde ett uttalande,
som gick ut på, att en förbättring i löneförhållandena borde komma
lill stånd för lärarna vid landels folk- och småskolor. Ar 1929 framlades
av den förra regeringen eif förslag till förbättring av lönerna för ifrågavarande
grupper. I propositionen åberopades riksdagens nyss uttalade önskan
örn förbättringar av lönerna för vissa grupper av lärare. Propositionen blev,
såsom vi veta, bifallen av riksdagen. Man bör, herr talman, icke polemisera
mot dem, som inte ha möjlighet att försvara sig, men när jag läste en framställning
ställd till Konungen från folkskollärarkårens representantskap och
sorn innehöll en del uppgifter och påståenden, bl. a. den att redan år 1920
ställdes i utsikt, att en snar lönereglering enligt det nya lönesystemets princip,
d. v. s. kommunikationsverkens, skulle komma att genomföras, då blev
jag naturligtvis ganska förvånad, men min förvåning stegrades ännu mer,
när jag sedan kom längre fram i samma offentliga skrivelse, där man åberopade
vad statsutskottet gång på gång uttalat oell föreslagit men man totalt
uraktlät att tala örn vad sedan Sveriges riksdag beslutat och sagt med anledning
av dessa Uttalanden och förslag från statsutskottets sida. Vår och
en, som inte känner till, vad som här förekommit, eller som icke bär mö.jlighet
att undersöka detta, lår ju det intrycket -— som ju också repeterats
i en massa tidningar —. att löften äro givna, utfästelser äro gjorda, som inte
blivit infriade av den svenska riksdagen och regeringen. Nu är det ju så,
mina herrar, att det går ju alltid lättast och bäst att skriva långa artiklar
iör den, som inte känner till förhållandena. Ty då Ilar man ingen begränsning
alls. Den reflexionen bär jag gjort många gånger, när jag läst vad
som skrivits örn denna sak. Jag upprepar därför den uppmaning, jag fölen
stund sedan riktade till kammarens ledamöter, att påvisa, när riksdagen
eller någon regering såsom sadan har gjort utfästelser i denna fråga, vilka icke
blivit infriade.

Nu vill jag skynda mig att tillägga, att jag tillhör inte dem. sein anse, att
hela frågan örn lärarkårens avlöningsförhållanden är avförd från dagordningen.
Det kan den inte anses vara. Lärarkåren är alltför ojämnt avlönad
inbördes. Framför allt gäller detta beträffande. landsbygdens lärare i jämförelse
med städernas. Aven i mångå, andra avseenden måste man förr eller
senare komma till ett definitivt ståndspunktstagande i dessa frågor. Men
alt det nu inte kunde komma fram en proposition till riksdagen örn lösningav
denna lönefråga, det beror inte blott på de ekonomiska konsekvenserna -—
lill vilka jag strax skall återkomma — utan jämväl på andra omständigheter.
Trots den forcering^som från min sida vidtagits för att få in myndigheternas
yttranden och la Dagan närmare belyst, skulle det varit helt enkelt omöjligt
att komma fram till riksdagen i år med en proposition i detta ärende, oavsett
vilken läggning den hade haft. De mest diametralt motsatta slåndpunk -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av ter lia i viktiga punkter intagits av de hörda myndigheterna, och allvarliga
stats^lks'' anmärkningar ha riktats mot förslaget. En fråga, som i stor utsträckning
'' lämnats å sido av utredningskommittén. är ju förhållandet mellan kommu°r
'' lierna och staten, därest man går in för denna nya löneprincip. Det finns
visserligen, vill jag minnas, i kommittéutlåtandet en siffra, som skulle. ge
vid handen, att landsbygdskommunerna, med bibehållande av den hittillsvarande
proportionen mellan statsbidrag och kommunalbidrag, skulle få en
ökad utgift på omkring 1 miljon kronor. Däremot skulle städerna vinna 11/2
miljon kronor, under förutsättning att det blev förbud för kommunerna att
lämna särskilda kommunala bidrag. Men den frågan är ju inte heller löst.
Jag skulle vilja se, örn opinionsstormen håller i sig, därest riksdagen verkligen
med allvar och kraft går in för den principen. Då komma åtminstone
solidariteten och samhörighetskänslan inom denna stora grupp att sättas pa
ett mycket, Hacket hårt prov.

Men oavsett detta vill jag beträffande både de statsanställda och^ de statsavlönade
betyga, att nog skulle jag för min del ha velat hjälpa båda dessa
grupper, örn det funnits ekonomiska förutsättningar för det. Nu har jag
ju i den del av statsverkspropositionen, där frågor, tillhörande samtliga huvudtitlar,
behandlats, angivit en siffra av 35 miljoner kronor, vilken skulle
beteckna den kostnadsökning, som skulle bli en följd av lönekommitténs förslag
med utgångspunkt från det nuvarande indextalet. Men jag ber att få
erinra örn, att det är inte det förslaget, som man från de statsanställdas
sida accepterat och vill godkänna. Vid ett av de • tillfällen
de ha varit legio — då en representativ grupp för de statsanställda
voro uppe hos statsministern i min och en kollegas .närvaro, tillät jag
mig, att till dem rikta den frågan: Örn herrarna stå i det predikamentetatt
få det beskedet, att regeringen går fram med 1928 års lönekommittés
förslag, eller ingenting alls, vilket välja herrarna då? Såvitt jag fattade
situationen rätt — det finns en här närvarande, som även i det fallet kan
lämna auktoritativ upplysning — fingo vi intet svar alls. Och att döma
av vad som sedan förekommit och skrivits i de stora personalgruppernas facktidskrifter
under den sista tiden, har man ännu inte godkänt 1928 ars lönekommittés
förslag, utan man kräver vida därutöver. Detta framgår ju också
av de reservationer, som finnas avgivna till kommitténs förslag av representanter
för stora personalgrupper. Den ene kräver en ökning av anslaget för
båda ifrågavarande grupper på i det närmaste 12 miljoner kronor. Den andre
kräver en ökning på 17.5 miljoner kronor. Om man skulle tillfredsställa de
önskningar och krav, som framställts från dessa grupper, så måste det alltså
komma att innebära, i jämförelse med de anslagskrav, som regeringen nu
ställt på riksdagen, en ytterligare ökning på i förra fallet 47 och i det senare
52 miljoner kronor. Och då måste jag. herr talman, bekänna min fullständiga
oförmåga att säga, varifrån detta belopp skulle tagits. Och°om det också
denna gång skulle varit möjligt att taga fondmedel för ändamålet, så förstår
jag inte, hur den person, som i höst skulle göra upp en budget, baserad på
sådana utgångspunkter, skulle kunna klara uppgiften, utan att gå fram till
riksdagen med krav på nya och ökade skatter.

Jag har, herr talman, i samband med denna fråga tidigare offentligt uttalat,
att enligt min uppfattning och åsikt, grundad på studier av frågan, ingen
regering, den må ha haft sitt stöd i vilken politisk meningsriktning som helst,
skulle i''nuvarande läge vågat eller kunnat gå fram till riksdagen med en
proposition, som sökt tillgodose de krav, som här framställts på .regeringen
och riksdagen. Gesten, den kunde man ju lia kostat på sig. Och jag höll pa
att säga, att den nuvarande regeringen mer. än någon annan kunde ju kostat på
sig den gesten. Men jag förstår sannerligen inte, hur motiveringen för ett

Lördagen den 17 januari.

53 -Nr 4.

sadant förslag skulle sett ut, oell riksdagens svar därpå var ju i varje fall remiss av
på förhand givet. Varje gång jag läst om de uttalanden för att inte säga ^verk»-utfall, som under de sista veckorna gjorts mot regeringen beträffande denna ^r°^8 t™en''
fråga, har jag alldeles osökt kommit att erinra mig min store, berömde företrä- °rta’
dares, herr Thorssons, uttalande en gång, att det är synd om människorna, att de
inte begripa, hur litet de begripa av ekonomiska ting.

.Ja, herr talman, jag skall nu till sist säga några ord örn den enda anmärkning,
som i stort sett riktats mot finansplanen, den nämligen örn rusdrycksmedlens
användning. Herr Wigforss Ilar varit nog vänlig att befria mig från
den uppgift, som jag annars hade åtagit mig, nämligen att lämna en redogörelse
för vad som förekommit i denna fråga under den gångna tiden, även
när herr Wigforss var finansminister. Men när herr Wigforss angriper mig
beträffande budgetförslaget, så måste jag ge honom en replik, som kom mig
alldeles osökt i^ tankarna. Det har dock icke, såvitt jag kunnat finna, förekommit,
att någon finansminister mer än han velat tillgripa fonderade
och besparade medel för att därigenom sänka skatterna. Man kan enligt min
uppfattning försvara sig, när man tar besparade och fonderade medel för att
hindra en skatteökning. Men jag tycker, att det är litet svårare att försvara
den andra ståndpunkten, d. v. s. att tillgripa besparingar för att sänka skatterna.

Jag skall undvika att rekapitulera. Men jag vill påpeka den ståndpunkt, som
riksdagen ställt sig på, när det giillt användningen av dessa medel. Det harju
vid ett par tillfällen, av två olika finansministrar åtminstone, föreslagits
att direkt taga av rusdrycksmedelsinkomsterna lör att därmed finansiera budgeten.
^ Det förslaget var före år 1926, men det betecknades som ett brott mot
1913 års förordning, sedan visserligen reviderad. Men riksdagen har sagt
nej. Man har fört över dessa medel till rusdrycksmedelsfonden och därifrån
har sedan tagits vad som behövts. Nu har jag ju inte föreslagit att
taga något ur rusdrycksmedelsfonden. Jag gör detta påpekande, därför att
man i den offentliga debatten tydligen fullständigt förväxlat rusdrycksmedelsfonden
och amorteringsfonden. Till och med en mycket skicklig skämttecknare
åskådliggjorde härom dagen mycket tydligt, vilken förvånande okunnighet
det finns rörande denna fråga. Men jag medger ju, att det redan förut
funnits och alltjämt finnes en liten kanal från rusdrycksmedelsfonden till den
allmänna budgeten. Det gäller det belopp, som tages från fonden för att
täcka en del utgifter. Örn inte minnet sviker, var det beloppet 1.4 miljoner i
den nu löpande budgeten. Oell riksdagen själv lämnade i fjol den anvisningen,
att uppstå finansiella svårigheter, sa kunde från fonden de 1.3 miljoner kronorna
tagas som behövdes för fullföljande av bygget för sinnesslöanstalten i Lund.

Det var därför naturligt, att jag begagnat anvisningen för att taga detta belopp
från rusdrycksmedelsfonden. De övriga sakerna äro även sådana, som
äro mer eller mindre lika de anslag, som av riksdagen förut beviljats att utgå
ur rusdrycksmedelsfonden, utan några som helst tvister eller meningsskiljaktigheter.
Örn jag t. ex. tar ett av de nytillkomna beloppen, som herr Wigforss
omnämnde, nämligen anslaget till ersättning åt vissa städer och köpingar
för mistade rättigheter, så år ju detta, såsom också påpekats i finansplanen,
ett anslag, sorn minskas år för år och som, vill jag minnas, år 1942 skall
totalt försvinna. Och inte ens den mest sangviniske nykterhetsman kan väl
gärna tänka sig, att vi då skola lia ett totalt rusdrycksförbud här i landet.

Jag vill i varje fall säga herr Wigforss, att jag med mycket stort lugn tar
invändningen mot att man sålunda på rusdrycksmedelsfonden överför de belopp,
som här ifrågakommit. ^ Det är i själva verket inte mera än som ungefär
motsvarar en normal ränta pa denna lorn!. Jag har därför betecknat det som
att, man tillgriper avkastningen av fonden. Fonden uppgår f. n. till 99''/2
miljon kronor. Den är till 75 procent placerad i bostadsbyggen, och det mesta

Nr 4.

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av

statsverks ''propositionen.

(Forts.)

övriga är placerat på samma sätt som andra fonders medel. Jag menar därför.
att någon rubbning av fondens styrka och ställning icke sker genom att
man tager dessa 5.4 miljoner kronor. Men vad är egentligen anledningen till
att vi tvista örn dessa medel i den utsträckning vi nu göra? Arnd är orsaken
till att vi befinna oss i denna situation? Ja, såvitt jag förstår, är det den
omständigheten, att man år 1926 inte ansåg sig böra och kunna räkna med den
oerhörda ansvällning och ökning av dessa inkomster, som sedermera faktiskt
kommit till stånd. Det är ju ganska anmärkningsvärt, att år 1926 upptogos
såsom inkomster under denna titel 87 miljoner kronor. Örn jag inte misstar
mig, föreslog riksräkenskapsverket en ännu lägre siffra, nämligen 85 miljoner
kronor, alltså precis på öret samma belopp, som upptogs i budgetförslaget för
täckning av löpande utgifter. Man beräknade naturligtvis icke da, att dessa
inkomster skulle stiga så mycket. Och jag måste, herr talman, säga, att från
andra utgångspunkter är jag naturligtvis den förste att beklaga, att dessa
inkomster ökats så mycket, ty utredningen i frågan visar, att den sammanhänger
i högsta grad, för att ej säga så gott som uteslutande, med en ökad
konsumtion. Och vi må intaga vilken ståndpunkt som helst till olika krav
från det organiserade nykterhetsfolkets sida, så äro vi nog alla överens om,
att det är olyckligt — ej minst under sådana tider, sorn vi nu leva i, då köpkraften
sjunker och det finnes massor av folk, som ej lia några inkomster alls
— att man skall behöva räkna med, att inkomsterna från rusdrycksinkomsterna
stiga på grund’av ökad konsumtion. Partihandelsvinstens stegring
beror på stegring av konsumtionen, även örn minskade skatter och omkostnader
torde lia bidragit. Ökad konsumtion har ökat vinsten av detaljhandeln, örn
sättnings- och utskänkningsskatten och maltskatten. Jag understryker därför
ännu en gång, att när 1926 års förordning antogs, kunde man knappt räkna
med en sådan svällande budget, sådana ökade siffror under denna inkomst titel.

. .

Nu kan man fråga: varför kunde jag ej lika gärna begära en höjning av de
75 miljonerna till 90 eller 88 miljoner? Då hade budgeten varit balanserad.
Visst kail man diskutera den frågan, men jag åberopar, vad jag nyss sade.
Riksdagen har ställt sig på den ståndpunkten, att man ej skulle bryta den
princip, som varit fastslagen. Och båda mina företrädare, både herr Wohlin
och herr Dahl, lia haft samma uppfattning. Den förre avfärdade detta med
ett par ord. Herr Dahl resonerade mera ingående om saken och kom till samma
resultat som jag. Jag har ända det plus i mili motivering, att det är sista
året det nu gäller, örn nu herr Wigforss lyckas få statsutskottet eller riksdagen
att göra den lilla ändring, som han föreslog här, kan jag ej finna, att
det gör vare sig till eller från beträffande principen och de tidigare uttalanden,
som gjorts från respektive finansministrars och respektive _ regeringars sida.

Jag skall ej trötta kammaren med att påpeka, vilka utgifter som föreslås
skola täckas av medel tagna från den s. k. amorteringsfonden. Jag vill blott
säga, att en del av dessa 13 eller 14 miljoner avse sådana utgifter, som enligt
tidigare praxis skulle ha täckts av direkta lånemedel och sedan, i sin ordning
betalats eller amorterats på sätt förut skett. Sedan vi gingo in för principen
att skilja på anslagen till kapitalökning och taga pengar dels genom
lånemedel och dels genom andra inkomster, bär man sökt få en mera sund
ekonomisk utgångspunkt för beräkningarna. Men tar jag det största belopp,
som jag föreslår att täckas av amorteringsfonden, eller de 5 miljoner, som skola
gå in i fonden för mötande av förluster i Kreditkassan, så vill jag säga, att
det är en ren och klar betalning av skuld, som staten har. Där lia konstaterats
förluster, som vida överstiga de 5 miljoner, sorn.budgeten upptar för att tillföras
fonden för att möta de förluster, vilka i sinom tid komma fram. Detsamma
kan man också säga beträffande tecknandet av aktier i Kalixföretaget.

Lördagen deri 17 januari.

>r 4.

Räknar man nied ett givande företag, som kan förränta investerat kapital i
framtiden, skulle man taga det av lånemedel och sedan amortera genom medel
från amorteringsfonden. Nu har regeringen i stället gått in för att taga de
erforderliga medlen direkt ur amorteringsfonden och få beloppet avskrivet på
en gång. Jag har i varje fall med den föreslagna åtgärden avsett att balansera
budgeten utan att föreslå nya eller höjda direkta eller indirekta skatter
och utan att föregripa riksdagens ståndpunktstagande i den i och för sig mycket
viktiga frågan örn rusdrycksinkomsternas fortsatta ställning i riksstaten.
Oell jag önskar icke, ehuru jag omnämnt mina företrädares åtgärder, gå bakom
deras auktoritet eller åberopa densamma, utan jag tror mig kunna på sakliga
grunder rekommendera den finansplan, vilken blivit framlagd, som den bästa
och lämpligaste i nuvarande situation. Den torde enligt min uppfattning komma
att hålla, om riksdagen handlar försiktigt och ekonomiskt.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Molander: Herr förste vice talman! Jag hade ämnat samspråka en
smula med socialministern, men då han tydligen avgått — åtminstone ur denna,
kammare — får jag lov att vända mig till de närvarande representanterna för
regeringen.

Det är så, att beträffande frågan om arbetslöshetsanslaget och motiveringen
för detsamma har socialministern refererat till arbetslöshetskommissionens
framställning, och det framgår av vad socialministern härvidlag säger, att han
ej har något att erinra mot den verksamhet, som arbetslöshetskommissionen utövar.
Hail prisar visserligen ej kommissionens verksamhet, men det är ej heller
något klander, som anföres. Jag skall be att få säga, att det är min. och
jag tror även en på många håll tämligen spridd uppfattning, att arbetslöshetskommissionen
bör ställas till ansvar för förargelseväckande beteende i flera
resor. Vi veta, att till följd av de vikande konjunkturerna lia inom olika verksamhetsområden
större eller mindre arbetslöshet inträffat. Jag tror, att arbetslösheten
måhända är störst bland de arbetare, som varit och äro knutna till
sågverks- och pappersmasseindustrierna. Dit skulle jag även vilja räkna skogsarbetarna.
De norrländska kommunerna pressa sin förmåga att bistå arbetslöshetens
offer till det yttersta. Sålunda vet jag, att tvenne Ådajskommuner,
när de i höstas skulle göra upp förslag till de nya staterna, lade på precis en
krona, sedan statförslaget i övrigt var färdigt, för att få pengar till att hjälpa
de arbetslösa, som behövde hjälp. Det är ej att förvåna sig över, att de ansvariga
kommunalmännen i dessa och säkerligen många andra kommuner sami
jämväl dessa kommuners invånare i övrigt erforo vissa blandade känslor, när
man av dagspressen ser, att arbetslöshetskommissionen bemyndigat Stockholms
stad att bedriva kontant understödsverksamhet med bidrag av statsmedel i samma
veva, som Stockholms stad ingalunda lägger till en krona på sin bevillning
utan sänker sin kommunalskatt med 10 öre och frånhänder staden 1,200,000
kronor i skatteinkomster. Jag vill ingalunda klandra Stockholms stad för
detta. Jag tror, att Stockholms stad emellertid skulle kunna klara sig utan
dessa pengar, som arbetslöshetskommissionen faktiskt synes pracka på Stockholms
stad, om Stockholms stad finge bedriva den arbetslöshetspolitik den vill.
Jag vill erinra örn, att Stockholms stad på sin lid beslöt att ensam anordna kontant
understödsverksamhet, men att beslutet upphävdes av högre myndigheter.
Skulle nu emellertid Stockholms stad, i likhet med vad vi ute i den fattiga landsorten
göra, försörja sig själv, tvingades den kanske att utdebitera en krona för
arbetslösheten. Det bleve 12,000,000 kronor, örn jag ej tar fel, och jag tror,
att staden skulle klara sig bra på det. Jag vill ej klandra Stockholms stad,

Vid remiss at

statsverks •propositionen.

(Forts.1

Nr 4. 5 G

Lördagen den 17 januari.

Vid nmiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

men man bör vara arbetslöshetskommissionen och även regeringen i någon mårt
tacksam örn förfarandet får betraktas som ett löfte även åt andra.

Jag ser, att socialministern nu infunnit sig, och jag ber, att han tar till begrundande,
vad jag nu säger. Det är nämligen så, att det är arbetslöshet även
på andra ställen än i storstäderna, vilken är proportionsvis större. Jag ber
att få erinra örn, att inom Alnön, en socken på 7,000 invånare, äro hälften avarbetarna,
uppgående till 500 personer, arbetslösa. Socknen hade i fjol en
kommunalskatt på 15 kronor. Därtill kommer en landstingsskatt på 2 kronor
85 öre och en dryg vägskatt. Vi böra sålunda vara arbetslöshetskommissionen
tacksamme för att den skapat ett sådant prejudikat, Vi mena, att vi fattiga
människor uppe i Norrlands socknar, som ha tre gånger så hög skatt som
Stockholm och måhända även tre gånger så stor arbetslöshet, böra från statens
sida erhålla en hjälp, som svarar mot behovet och det prejudikat, som arbetslöshetskommissionen
skapat beträffande Stockholms stad. Nu är det möjligt.,
att ej landsortskommunerna få några inviter att begära kontant understöd.
Men jag vet, att det finnes kommuner, som gått in för att begära sådan, och
jag tror, att det är affär även för en landsortskommun, örn man kan få dela
ut 2 kronor 70 öre eller 3 kronor till familjeförsörjare och få hälften av statsmedel.
Som det nu är, måste vi utdela genom fattigvården utan bidrag av
statsmedel. I min hemkommun, Säbrå, ha vi, trots att den ej är en utpräglad
industrikommun, en rätt betydande arbetslöshet. Jag skall berätta, hur vi
måste förfara med de arbetslösa. För några år sedan skickade vi dem till skogarna
för att hugga ved. Och vi fick i kommunen en motsvarighet, ehuru i liten
skala, till bränslekommissionen, sorglig i åminnelse. Nu lia vi på nytt många
arbetslösa. De styrande kommunalmännen funderade på, huru de skulle bete
sig, för att dessa ej skulle svälta ihjäl, och då fann man på, att de skulle slå
makadam. Det kan väl vara ett nyttigt arbete, men att låta stenkrossningsmaskinerna
stå stilla för att i stället sysselsätta 100 man med makadamslagning
anser jag ej vara förnuftigt, särskilt som de, vilka skola knacka makadam,
ej kunna komma upp till en dagsinkomst på 3 kronor. De skola gå ut
i skogen, skotta undan snön och krafsa fram kullerstenar, som de med handkraft
skola förvandla till makadam. Trots denna stenåldersmässiga arbetsmetod
komma dessa 100 man att i vinter slå makadam, som täcker behovet för
många år framåt. Ja, man beräknar, att de skola slå makadam till vägar, som
nyligen stakats och ej skola byggas förrän örn åtskilliga år. Vad de övriga
arbetslösa, uppgående till över hundratalet, skola sysselsättas med, vet ingen
människa i denna kommun. Det är möjligt, att arbetslöshetskommissionen vet
det, men jag tvivlar därpå, Vi lia gått in för att, även vi, begära kontant understöd.
Vi ha en kommunalskatt på 11 kronor, och den har delvis hållits i,
höjden genom omsorgen örn de arbetslösa.

Jag har även en annan gås oplockad med arbetslöshetskommissionen, men jag
skall, innan jag säger några ord därom, i alla fall framföra min tacksamhet för
vad socialministern skrivit på sidan 37 i femte huvudtiteln, där han går in på,
att det måhända blir nödvändigt att i betydande utsträckning bispringa vissa
grupper med kontant understöd. Man får hoppas, at.t det blir flera än vad arbetslöshetskommissionen
förutsätter behöva hjälp med arbete, nämligen 7,100
personer. Det vore lämpligt, att vi enbart i Västernorrlands län finge sysselsätta
7,100 personer i nödhjälpsarbeten. Nu kan det tyckas att man ej har så
stor anledning att vara onådig mot arbetslöshetskommissionen och socialministern
från Ådalssocknarnas sida efter kommissionens snabba behandling av en
framställning örn att projekterat vägarbete skulle förvandlas till statligt kommunalt.
Detta speciella arbete skulle emellertid framdeles ha utförts i den
öppna arbetsmarknaden på vanligt sätt. Arad som nu sker är att så att säga
äta upp arbetstillfällena på förhand. Men vad är att göra?

Lördagen den 17 januari.

57 Nr 4.

när jag säde, att arbetslöshetskommissionen skulle lia sig litet påskrivet Vid remika av
tor förargelseväckande beteende, skall jag erinra om, vad jag drog fram inför statsverk*-riksdagen förra gången, då herr Ekman var statsminister. Det gällde de strä- T^opositiov^n.
vanden, som gjordes av länsstyrelsen i Västernorrlands län jämte andra att få (r°rtä'')
förvandla ett arbete till nödhjälpsarbete. Jag ansåg att detta var oriktigt och
påtalade saken bär. Och den dåvarande och nuvarande excellensen Ekman förklarade,
att örn det var så, som jag sagt, sa var ej arbetslöshetskommissionen
behörig att övertaga dessa, arbeten. Arbetslöshetskommissionen remitterade
mitt anförande i debatten till länsstyrelsen i Västernorrlands län, vilken förklarade,
.att alldenstund detta arbete ej kunde tänkas komma till utförande inom
rimlig tid, var arbetslöshetskommissionen behörig att utföra arbetet. Och arbetslöshetskommissionen
beslöt, att den var behörig att övertaga arbetet. Men
eftersom arbetslöshetskommissionen icke hade behov av arbetet genast och då
vägstyrelserna i Gudmundrå och Säbrå funno, att arbetslöshetskommissionen icke
omedelbart övertog arbetet, överläts arbetet till Skånska Cementgjuteriet. Det
hade varit bättre, örn. arbetslöshetskommissionen lyssnat till vad jag sade, vilket
var riktigt, än till länsstyrelsen. Då hade arbetslöshetskommissionen ej
trampat i klaveret på detta sätt.

Jag har velat säga dessa saker, herr talman, och jag hoppas, att socialministern
vill begrunda dem en smula.

.Herr Andersson i Stockholm: Herr förste vice talman! Jag skall tillåta
mig att taga tiden i anspråk några minuter, trots att kammarens ledamöter nu
befinna sig på något annat ställe än det, där remissdebatten pågår, det var
på samma sätt även under finansministerns anförande. Jag vet icke vad
anledningen är, och det tillhör icke mig att döma i den saken.

När grupper av medborgare i landet försöka att objektivt bedöma vad i politiskt
avseende förekommit de senaste åren vad beträffar en hel del saker, få
de en rätt underbar uppfattning. Då jag ber att några ögonblick få erinra örn
några av de enligt mangas uppfattning viktigaste politiska händelserna under
de senaste två åren,, skulle jag tro, att vi nu, då vi ha möjlighet att bedöma
resultaten, måste fråga oss, vad det egentligen varit fråga örn.

^Jag erinrar om att det pa hösten 1928 i denna lokal Hölls en sammankomst
pa initiativ av den Lindmanson regeringen, där man talade om samförstånd,
liksom man talat örn samförstånd i denna debatt i dag olika politiska meningsriktningar
emellan. Herr Lindman skulle skapa samförstånd mellan parterna
pa arbetsmarknaden. Han skulle göra det under medverkan av sin socialministei.
Nu har det förflutit ett pär ar fran den tiden. Man vittnade från
olika politiska riktningar örn det samförståndsarbetets betydelse, vad det
»kulle medföra för konsekvenser för parterna på arbetsmarknaden, hur det
var ägnat att skapa nya arbetstillfällen och goda förhållanden överhuvud taget.
Herr Lindman sade på den konferens, som då hölls, att vi sitta alla i
samma båt, att alla ha gemensamma intressen och att vi sålunda skola arbeta
gemensamt och hjälpa och stödja varandra. Men icke ens medan herr Lindman
regerade, förekom det något som helst tecken på att man verkligen ville
vad man talade om, nämligen att åstadkomma förbättrade förhållanden på arbetsmarknaden.
Men när det verkligen gällde, trädde herr Lindmans meningsfränder
fram och kämpade för sina intressen på samma sätt som i dessa dagar.

Det är resultatet av detta samförstandstal, vid vilket man för övrigt enligt
protokollet betecknade som en fördel, att herr Ekman icke var närvarande.

Jag vet inte, vad det spelat för roll; jag misstiinker, att resultatet blivit lika
magert ändå, även örn den nuvarande regeringen varit representerad vid det
samförstandstal, som man höll. Men det har dock medfört vissa resultat detta tal
örn samförstånd. Jag ber att få erinra örn att det medfört det resultatet, att

Kr 4.

Lördagen deli 17 januari.

Vid remiss au

statsverks propositionen.

(Forts.)

bolagen under de senaste åren haft ökade utdelningar. Det är den enda verkliga
förändring, som nian kan se för industriens vidkommande, ty i vad Ejan
samförståndstalet lett till påskyndande av rationaliseringsprocessen är det
icke någon, som har möjlighet att säga, eller att det medfört ökade arbetstillfällen,
ty i dag är det faktiskt så. att det står manga tusen arbetare arbetslösa
i landet. Och ända kail nian tala örn detta utomordentliga initiativ för
arbetarklassens vidkommande. Jag vill säga dem, som från arbetar lägret
medverkat vid detta samförståndstal, att det icke medfört annat än försämring
av arbetarklassens läge, i den mån det skiljer sig från vad som råddö i
slutet av 1928 och i början av 1929.

När jag ser på förhållandena, sådana de för stora arbetargrupper i landet te
sig för närvarande — och ,]ag har da mina tankar riktade bland annat pa förhållandena
i Stockholms stad — ber jag få säga något örn de speciella åtgärder
för statstjänarnas vidkommande, som den nuvarande regeringen^tänkt sig.
när det gäller förbättring av lönerna på de dyraste orterna. För Stockholms
stads vidkommande är det så, att det är de oerhört dyra hyrorna, som fördyra
levnadskostnaderna i den utsträckning, att man Ilar all anledning att säga.
att de, som äro husägare och fastighets,jobbare, tillskansa sig ett belopp, sorn
arbetarklassen får svälta ihop och betala till de bättre ekonomiskt situerade.
Det är miljoner, sorn på, detta sätt genom de för höga hyrorna läggas i fastighetsägarnas
fickor. Dessa äro bankerna, som draga till sig det kapital, sorn
från olika håll får skrapas ihop.

Det skulle, då det talas örn de höga bostadshyrorna i Stockholm, kunna
sägas, att man kunde lia väntat, att det från regeringens sida vidtagits vissa
åtgärder för att komma till rätta med förhållandena, ty det är dock på det sättet,
att bostäderna äro förnödenlietsartiklar lika väl som inåt och kläder. Det
förekom under kristiden, att mat och kläder betalades med höga priser med
tanke på att förtjäna pengar på dem. När priserna sedan folio och pressades
ned, fingo vederbörande taga sina förluster själva. Men hur är det med fastighetsägarna?
De ha köpt fastigheterna till uppjobbade priser, men de^ sitta
ännu i dag och taga 10—15 procent på de uppspekulerade priserna på fastigheterna.
Det är ett område, där bankerna hålla sig skadeslösa och plocka
miljoner ur de fattiga människornas fickor, miljoner som de få svälta ihop.

Jag skall icke giva mig in på några längre politiska utläggningar, endast
hålla mig i korthet till några frågor, som av inig måste betraktas såsom viktiga.
I berättelsen över vad sig i riket tilldragit haver har man under socialdepartementet
sagt, att läget å den svenska arbetsmarknaden har under 1980
varit övervägande tillfredsställande. Det är det omdöme, som socialministern
och som den nuvarande regeringen lämnar om förhållandena på arbetsmarknaden
för närvarande eller närmare vid utgången av 1930. Det är dock
på det sättet, att av de fackligt organiserade arbetarna så räknar man med
omkring 50,000 arbetslösa under senare delen av 1930. Näkna vi så de betydande
grupper av arbetare, som icke kunna inräknas i de fackligt organiserades
siffror, lära vi komma närmare 100,000 än 50,000 arbetslösa, som sakna
arbete och möjlighet till försörjning. _ o

Dessa förhållanden betecknar regeringen såsom övervägande Ulli redsställande
och jag förmodar att det är med den utgångspunkten, den icke vill, att
några åtgärder skola vidtagas för att lösa Dagan örn arbetslöshetsförsäkringen.
När man kritiserar, att icke något förslag till lösning av arbetslöshetsförsäkringsfrågan
kommer fram till årets riksdag, sa göra vi det med utgångspunkt
från den uppfattning, som vi hyste även vid föregående års riksdag.
Jag tror, att nian kan säga, att på den punkten det är vår grupp och laman
Månsson, som lia rätt att rikta klander mot den nuvarande regeringen, ty mot
den hemställan, som vi föreläde riksdagen, när vi begärde, att riksdagen skulle

Lördalen dan 17 januari.

59 N r 4.

;lv regeringen kräva förslag till lösning av arbetslöshetsförsäkringsfrågan till Vid remiss av
1931 ars riksdag-, mot det yrkandet röstade liela kammaren med undantag av ^datsverksden
kommunistiska gruppen och Fabian Månsson. Jag förstår, att herr Ekman VroPos''t,(men.
anser, att det antal röster, som avgavs för kravet på arbetslöshetsförsäkringsirågans
lösning, icke var sa betydande, att han var nödsakad att nu komma
med något förslag-. Dock, läget för de arbetslösa är sådant, att lösningen av
lien trugan mäste ske, och varje uppskjutande av lösningen av den frågan
innebär, att man under ytterligare tid tvingar människor att leva under svält
och umbäranden, som eljest skulle beretts hjälp, örn man ordnat frågan örn arbetslöshetsförsäkringen
på ett för arbetarna någorlunda tillfredsställande sätt.

När det gäller frågan örn de statsanställda och deras löner har dels hans
excellens herr statsministern och dels herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
sysslat ganska utförligt med denna fråga. Herr statsrådet och
chefen, för finansdepartementet citerade en av sina företrädare, nämligen finansminister
Thorsson, och sade, att han gjorde hans uttalande till sitt, då
lian förklarade, att han tyckte synd om människorna därför att de icke begripa,
hur litet de begripa i ekonomiska ting. Jag ser, att herr finansministern har
lämnat kammaren, men eljest skulle jag haft lust att ställa den frågan till
honom,. örn man far inräkna herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
i den grupp, som vi kalla människor. Det iir viii dock på det sättet, att
vi begripa kanske icke alla de stora nationalekonomiska problemen, men det
ligger dock till så, att sina egna ekonomiska svårigheter lia även de små och
lattiga i samhället att brottas med. och framför allt ha de lägst avlönade
statstjänarna att brottas med dem i dessa dagar. Örn icke herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet begriper den delen av de ekonomiska tingen,

Mini de lägst avlönade statstjänarna ha att brottas med, är det icke skäl, att
.iag för den skull tycker synd om finansministern, ty han lär icke komma attlida
därav, men deni som jag tycker synd örn, det är de fattiga människor,

>om skola draga sig fram under ekonomiska svårigheter därför att det är så.
att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet inte begriper alla de
ekonomiska problem, sorn i samhället förekomma.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet talade örn levnadskostnadsindex
och dess fall. Jag skall icke gå närmare in på utredningen i deli
sakeig utan vill blott erinra örn att det ligger så till beträffande statstjänarnas
lönefråga, när det gäller index, att 1928 års lönekommitté i den delen av sitt
betänkande, som handlar örn feinortsgrupperingen, förklarat, att socialstyrelsens
siffror örn levnadskostnaderna äro så otillförlitliga, att man ansett det
klokt att. göra en femortsgruppering för att komma så långh ifrån socialstyrelsens
siftror som möjligt, när det gäller orternas gruppering. Då vill jag
säga, att är det så, att socialstyrelsen icke kan träffa någorlunda rätt, när det
gäller att gruppera orterna i landet, är det då icke möjligt, att socialstyrelsens
beräkningar i andra avseenden, t. ex. över levnadskostnaderna, icke äro .så tilliörlitliga,
att de alltid mäste vara A och O, då det gäller reglerandet av lönevillkoren
för dem, som utföra arbetet i statens tjänst?

Då man har att taga ställning till frågan örn fasta dyrtidstillägg utan glidande
skala, lier jag få fästa, uppmärksamheten på att en sådan ståndpunkt
icke har att göra med den ståndpunkt, som intages, när statstjänarna begära
lönereglering och begära, att elef kravet skall behandlas på samma sätt som
andra dylika frågor. När man Häller det anspråket från statstjänarnas sida,
är det icke stridande mot den ståndpunkt, som arbetarna och statstjänarna inlaga
till den.glidande skalan. Men, bortsett från det, är det någon, som till1
ragat statstjänarna, örn de vore beredda att taga det lönesystemet med dyrlidstillägg
eller andra frågor, sorn förekommit under senare år? Är det någon.
som frågade statstjänarna 1923. örn de ville godkänna den förändring,

Kr 4.

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Korts.)

sorn då vidtogs? Statsmakterna ha betraktat sig som suveräna. De ha bestämt
statstjänarnas löner, och de anställda ha för!ärligt litet att säga till om.
då det gäller att taga ställning till frågan.

Herr Lindman sade en gång i kammaren, att staten skulle betrakta sig såsom
överhöghet till de anställda, och det kan staten till viss tid och utsträckning
göra, men när den där överhögheten uppträder så, att de statsanställda,
i den mån de icke på grund av ekonomiska svårigheter se allvarligt på saken,
betrakta handläggningen av lönefrågorna sorni en löjlighet, försvinner respekten
för överhögheten. Om man tillsätter en lönekommitté 1928 och den håller
på till 1930 med att utreda lönefrågorna, är det då för mycket begärt, att
statstjänarna vid 19.31 års riksdag få besked? stället heter det, att vi äro
icke säkra örn hur levnadskostnaderna ställa sig, och därför skola vi ytterligare
avvakta ett slutligt ståndpunktstagande till frågan. Herr Ekman har
sysslat med frågor om löneavtal på den enskilda arbetsmarknaden. Det skulle
vara intressant att veta, om regeringen anser, att man skulle ha möjlighet från
ett enskilt bolags sida att behandla enskilda löneanspråk så, att man säger,
att vi äro icke säkra på, hur det blir för den närmaste framtiden, och därför
skola vi se, örn förhållandena ändra sig. En sådan behandling av denna stora
grupp av statstjänare skapar icke förtroende till statsmakterna eller respekt
för deras handläggning av denna angelägenhet, när det gäller fortsättningen.

Jag skall icke taga upp tiden mied detaljer i lönefrågor. Vi få tillfälle att
taga upp det senare. Men jag har velat säga detta örn behandlingen av lönefrågan,
ty man hyser den förhoppningen, att den skall stå fast i evinnerlig^ tider.
En sådan förhoppning är överdriven, ty örn de statsanställda få såsom
andra -— örn den demokrati, som man talar örn, även komSmer i tillämpning,
när det gäller behandlingen av sådana frågor som de statsanställda^ rätt till
medinflytande vid avgörandet av dessa frågor — något att säga till, örn, så
skola dessa frågor icke avgöras av den ena parten under kommande år, utan
behandlas såsom! andra lönefrågor. Örn ett anspråk framställes, tar man ställning
till om man vill godkänna det eller ej. En annan anordning kan icke
betraktas som tillfredsställande.

Man har i både detta och annat sammanhang talat örn å ena sidan de statsanställda
och å andra sidan de arbetslösa, och det har sagts, att på grund av
de svårigheter, som råda för stora grupper arbetslösa, kan man icke lösa de
statsanställdas lönefråga för närvarande. Ja, men det har j,u icke heller visats
någon vilja att hjälpa de arbetslösa, så att någon motsättning i det avseendet
lärer icke finnas. Är det så, att utan behöver genom uttagandet av skatter
åstadkomma medel till hjälp åt de arbetslösa, sa är jag förvissad örn att åtminstone
när det gäller de lägre statstjänarna ingen av dem kommer att knota
över att lämna den tribut, som från deras sida är erforderlig för att hjälpa de
arbetslösa kamraterna. Men vad de i statens tjänst anställda i detta sammanhang
fordra det är, att de icke dels skola betala skatter och dels därutöver
avstå 100, 200, 300 eller 400 kronor per år av den lön, som skäligen borde tillkomma
dem, som bidrag till täckandet av statsutgifterna på detta eller andra
områden. Det blir en dubbel beskattning, som icke kan vara rimlig. Statstjänarnas
lönefråga borde ju icke behandlas på det sättet, att uteslutande budgetära
skäl, som herr finansministern här hänvisade till, skola vara avgörande
för huruvida män skall genomföra vad som är rättvist och billigt eller icke.

Finansministern ställde den frågan, huruvida statstjänarna godkände 1928
års lönekommittés förslag eller ej. Ja, en sådan fråga synes ju nästan tyda
på att det i de sista av dessa dagar har blivit de ledande statsmyndigheternas
uppfattning, att de vilja behandla lönefrågan för de statsanställda pa det sättet,
att de vilja ge statstjänarna tillfälle att vara med och säga ifrån vad de
kunna godkänna eller icke kunna godkänna, eller att de med andra ord vilja

61 Nr 4.

Lördagen den 17 januari.

''älta representanter för statsverket vid förhandlingsbordet tillsammans med Vid remiss av
representanter för statstjänarorganisationerna för att förhandla örn lönefrå- statsverksgonia.
Detta vöre en annan ordning än i en 1928 års lönekommitté eller en propositionen.
lonekomlnntte med annan benämning, där man plockat ihop två representanter (Fort8'')
tor eje lägre statstjänarna i en kommitté med ett så betydande antal medlemmar,
att dessa tva representanter ju egentligen icke ha något annat att säga till örn
an att de kunna få en reservation skriven och tryckt i det stora betänkande,
som kommittén avger. . En sådan behandling av statstjänarnas lönefråga betraktar
jag* icke som tillfredsställande. Vill man förhandla med statstjänarorganisationerna,
träffa överenskommelser med dem och se till att dessa överenskommelser
av statsmakterna bliva godkända, då har man beträtt en väg,
där man verkligen kan börja tala örn vad statstjänarna godkänna eller icke
godkänna. Jag skall i övrigt icke uppehålla mig vid detaljerna i vad lönekommittén
bär föreslagit.

r.1" icke bara °när det gäller statstjänarnas lönefråga, som

man behandlar statstjänarna på ett sätt, som åtminstone för mig framstår
som ganska underbart. I statsverkspropositionen beträffande fjärde huvudte61]1
bär man angående semester till försvarsväsendets arbetarpersonal sagt,
att trugan bär gjorts till föremål för utredning, men att densamma ännu icke
föreligger i det skick, att den kunnat bliva föremål för Kungl. Maj:ts avgörande.
Föregående års riksdag fattade också i en annan fråga beslut örn utredmng,
och därvidlag gick chefen för försvarsdepartementet till väga på det

sättet, att när han begärde utredningen från arméförvaltningen, sade han _

jag tida ter mig använda uttrycket — förståndigt nog, att arméförvaltningen
skulle komma in med densamma till årets slut. vilket också skedde de sista
dagarna av föregående år. Beträffande semesterfrågan gavs emellertid icke
samma föreskrift, och vad har det medfört för konsekvenser? Jo, såvitt jag
icke är orätt underrättad, har det medfört, att det gemensamma yttrande, som
utarbetats ligger i en skrivbordslåda i marinförvaltningen, såvida det icke
tagits därifrån under de allra sista dagarna, och det är anledningen till att
Kungl. Majit icke nu kunnat taga ställning till den frågan. Att man behandlar

iör de statsanställda på det sättet, att man stoppar undan dem i en
sknybordslada för att taga fram dem någon gång, då man icke har något an.
. r S1?’ ^an ändå icke vara tillfredsställande, ty det är väl ändå meningen,
att även dessa frågor skola behandlas på ett sakligt och förnuftigt sätt. Frågonia
böra bliva avgjorda, så att de statsanställda åtminstone få det intrycket,
att nian är ^intresserad av att taga ståndpunkt till vad man kan vara meri
örn eller icke, då det gäller att föreskriva villkor för deras vidkommande.

Jag hörde, att herr Lindman klagade över att en särskild sparsamhet blivit
genomförd pa försvarshuvudtiteln, då det gällde anslag till olika militära ändanial.
Jag skall icke upptaga tiden med någon granskning av vad som i detta
hänseende kan vara riktigt eller icke riktigt, men det var ju också för den
Lindmanska regeringens försvarsminister på det sättet, att han kände sig nödsakad
att skriva ned vissa anspråk, som fördes fram från de militära myndigheternas
sula. Vad jag i detta sammanhang skulle vilja säga är endast, att
nar det beviljas anslag av riksdagen till militära ändamål, vore det önskvärt,
att det också kunde, något mera övervakas, att anslagen komma till användning
för det ändamål, för vilket de äro avsedda. Här beviljades till exempel
av 1929 års riksdag ett anslag på 20.000 kronor för uppförandet av en motorverkstad
vid Karlsborgs tygstat ion för att reparera motorfordon, örn några
av herrarna fara till Karlsborg och leta efter denna motorverkstad, vill jag
underrätta om att ni skola icke hoppas att finna mera än några pinnar, som
markera var verkstaden skall stå, nion någon verkstad finns ännu i denna dag
icke. Jag förstår icke, vad det under sådana omständigheter skulle finnas *

K r 4.

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen

(Forts.)

för skäl att belasta budgeten år 1929 nied anslaget till motorverkstad vid
Karlsborg, när den i alla fall ännu icke kommit till stånd.

Jag vet icke riktigt vilka medel det är, som användas, nar det galler ali
skaffa vatten till den militära förläggningen vid Oskar Fredriksborg men .lag
har icke utan intresse följt med saken och funderat över var man kan ia anslag
till att köpa vatten i Stockholm och med båtar transportera ut den tili kustartilleriets
och fästningsbataljonens förläggning där ute Jag funderade ett
tag på om man icke för lättande av lantbrukets svårigheter skulle försöka
få en överenskommelse om att man för rimligt pris eller ungefär liknande
pris skulle få mjölk i stället. Det påstås ju åtminstone, att örn man tvättar
sig med mjölk, skall det vara ägnat att framskapa vacker hy. Da tiar den ju
ändå fyllt ett ändamål, och man har dessutom avvärjt en invändning sorn man
har mot vattnet på Rindom nämligen att det är så besvärligt och obehagligt
att tvätta sig i. Jag förmodar, att man är beredd att undersöka^ denna sak
litet närmare. Jag var ute på Rindell någon gång i somras. Jag sag, att man
sprängt två brunnar i berget vid vattentornet vid den militära förläggningen,
brunnar som voro väl 9 ä 10 meter djupa och jag skulle tro 4 eller o meter
i genomskärning. Där var emellertid så torrt, att gubbarna, som sprängde,
måste gå upp för att hämta det berrvatten, de behövde för att klara det arbete,
de skulle utföra. När man skall lägga ned åtskilliga tusental kronor i
anslag för militära ändamål för sådana arbeten, borde man val anda gora
sådana förundersökningar, att man är förvissad örn att skall ia nagel

resultat. Man bär ju förut en brunn där ute, som mellan 1906 och 1J1J gav
minimum 36 liter i minuten och då fyllde vattenbehovet, och det förefaller litet
svårförklarligt, varför man icke, trots att det uppförts betydande Pumpverk
och reningsanordningar, skulle kunna använda detta vatten utan i stallet
kastar ut pengar på att köpa vatten och på att transportera det sa lang väg.
Jag har naturligtvis ingenting emot, örn staten vill kosta pa officersfruarna
vid Oskar Fredriksborg ett gott och behagligt vatten, örn staten anser sig lia
råd till det, men då man klagar över de oerhörda svårigheter i ekonomiskt avseende,
som existera på alla områden, tycks det litet underligt, att man ansel

sig ha’råd att kasta bort pengar på sätt, jag bär påpekat.

När det gäller det militära området i övrigt, finns det ju allt sedan genomförandet
av 1925 års försvarsorganisation en anordning, som heter övergångsstaten
och som ju innebär, att staten betalar ut vissa löner åt officerare och underofficerare,
som förut varit i statstjänst. Det gäller iu bär en kategori människor
i samhället — högre och lägre officerare — som alltid vittnat örn sill oerhorl
stora fosterlandskärlek. Dessa lia alltså lämnat sin militära anställning antingen
frivilligt eller tvångsvis, och uppbära därefter av riksdagen fastställa.!,
löner på övergångsstat. En betydande del av dessa ha, sedan de avgatt, skaffat
sig anställning på den enskilda arbetsmarknaden nied inkomster, som val
räcka till för täckandet av deras levnadskostnader, skulle ;tåg tro, såvitt. heicke
äro alltför uppdrivna. Trots att man har arbete pa annat hall oell skaffat
sig sin försörjning på annat håll, tar man ändå emot dessa tusental kronor
från staten, från fosterlandet, som man påstår sig hysa en sa stor karlek tor
Jag vet icke, om det är möjligt att helt och hållet taga bort detta, men det
borde i alla fall finnas en möjlighet att åstadkomma en minskning av den »arbetslöshetshjälp»,
ganska rikligt tilltagen som sadan, som utgår till dessa f. d
militära befattningshavare. Aven det skulle ju vara agnat att underlätta dt
ekonomiska svårigheterna, och jag tycker, att det skulle åtminstone vara en förnuftig
ordning att försöka att icke betala mera an som ar alldeles nödvändigt
åt dem, som icke arbeta i statens tjänst, oell i stället ge deni sorn utföra
arbete i statens tjänst, en ordentlig betalning. Jag tycker, att det skulle vara
elen politik på detta område, som man borde bedrev a.

Lördagen elen 17 januari.

03 Sr 4.

I vad gäller en annan fråga, som under den senaste tiden blivit aktuell på
det militära området, skall jag endast upptaga kammarens tid ett par minufer‘
,en fra£a! som J9g skulle tro, att hans excellens herr statsministern

icke är alldeles främmande för, nämligen frågan örn vissa byggnadsarbeten vid
Karlbergs krigsskola. Man bär dur anställt entreprenörer för utförandet av
arbeten, entreprenörer som emellertid lia visat sig icke kunna gå i land med
de uppgifter, som de åtagit sig. Staten bar därvid icke försäkrat sig örn sådan
borgen att man fått garantier för arbetets fullföljande. Vad Ilar nu inträflat?
Jo, en betydande del av entreprenadsumman bär utbetalats till en entreprenör,
men arbetarna, som lia utfört arbetet, ha i allra största utsträckning
blivit utan avlöning för det arbete, som de lia utfört. Enligt en uppgift, sorn
.lag fatt från de fackorganisationer, som ha med saken att göra, lia arbetarna
avtalsenligt en fordran ute vid krigsskolan vid Karlberg på 37,842 kronor 20
T- ” förmodar, att man också tidigare bar lämnat dessa uppgifter till
cheien för försvarsdepartementet. Sedan har staten emellertid lämnat ut entreprenadarbetet
på nytt till andra entreprenörer, örn vilka fackorganisationerna
säga, att de vid sina undersökningar funnit, att de icke äro byggmästare,
utan den ene är skriven som köpman oell den andre kör omkring här i staden
med en fordbil. Det bar icke heller nu enligt de uppgifter, som lämnats,
fordrats någon borgen av dessa för arbetets fullföljande, men det var dessa
sorn lämnade det billigaste anbudet. I fjol förekom en ungefär liknande historia
vid ammunitionsfabriken vid Marieberg, där man hade en byggmästare,
SOm*?i 6 ie^er kunde fullgöra de uppgifter, som han åtagit sig.

Till chefen för försvarsdepartementet skulle jag vilja rikta den frågan örn
lian betraktar det, som nödvändigt, att staten, när den skall lia ett byggnadsarbete
utfört, skall anlita sådana, som icke kunna fullfölja de uppgifter, som
de atagit sig, och örn det icke i denna stad kan finnas en byggnadsfirma som
bär möjlighet att åtaga sig arbetet och möjlighet också att fullfölja de’upp»b
som åtagit sig för statens vidkommande, och som dessutom leva i
ett sadant förhållande med hos dem anställda arbetare, att det icke heller på
den punkten behöver uppstå något trassel vare sig för fackorganisationernas
<l;llerr.±0Ij arbetarnas vidkommande. Att staten skall förfara på det sätt, som
bär förekommit, att man lämnat ut arbeten till sådana, som icke betala ut löner
tilt dem, som ha utfört arbetet, är en ordning, som åtminstone jag finner i allra
hogsta grad otillfredsställande. När staten bär lämnat ut arbeten utan att
skalla de erforderliga garantierna, betraktar jag det också som statens plikt
att se till att de utestående avlöningarna komma att utbetalas lill arbetarna,
och att de skandaler — jag betraktar dem som sådana — som förekommit i
detta avseende, b iva avvecklade på det sättet, att arbetarna få ut sina tillgodohavanden
och att det också vidtages åtgärder från statens sida för att
förebygga sådana historier i fortsättningen. Det är väl. skulle jag tro, det
rimligaste anspråk, sorn nian i det avseendet kan ställa, när det gäller statslösa
ltm n gen. Jag vet icke vilka intressen som kunna ligga bakom, när en
myndighet Janmar ut arbeten till sådana personer som i dessa fall, men det
kan JU^icke gärna lia varit statsnyttans intresse, sorn man i detta fall tagit
sikte pa. Det är en sak, som åtminstone för mig framstår som ganska tydlig,
/lag bär velat framföra dessa anmärkningar. När det gäller de politiska förlaliandena
och de andringar, som i det hänseendet lia inträtt, skulle jag slutiigen
här vilja suga, att för arbetarklassens vidkommande här i landet har det
endast inträtt sådana förändringar under tiden sedan det senast var remissdebatt
här i kammaren att deras svårigheter i ekonomiskt avseende ha ökats
Man bär sannerligen icke sett några verkliga åtgärder frim statens eller sani
hållets sida för att bringa dem hjälp i de svårigheter, nied vilka de kämpa

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts. 1

Nr 4. 64

Lördagen den 17 januari.

Vid remiss av Sorn tidell nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttranetaisverhs-
’^6S avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr förste vice talmannen,
propositionen. att uppskjuta den vidare debatten rörande förevarande proposition till plenum
(Forts.) nästkommande måndag kl. 11 f. m.

§ 3.

Herr statsrådet Gyllenswärd avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 22, angående befrielse för banförmannen vid statens järnvägar Jonas Jonsson
från skyldighet att gälda vissa skadestånds- och ersättningsbelopp;

nr 27, angående viss omreglering av Stockholm—Rimbo järnvagsaktiebolags

S^nr^28^angående kronans deltagande i viss vattenreglering beträffande Skeil6ft@
älv *

6 nr 29, angående fortsatta åtgärder för främjande av sparsamhet bland skolfux
^angående nedsättning av räntan å vissa lån ur lånefonden för tjänstemannasamhället
vid Mörby; och . ... , •

nr 31, angående anvisande av medel för täckande av vissa hos länsstyrelsen i

Stockholms län bokförda belopp.

Dessa propositioner bordlädes.

§4.

Avgå vos följande motioner, nämligen av:

herrar andre vice talmannen Bengtsson och Hédlund i Östersund, nr 17, örn
anslag till föreningen Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka; .

herrar andre vice talmannen Bengtsson och Wigforss, nr 18, örn höjning av
anslaget till stipendier åt elever vid folkhögskolor;

herr Lindley, nr 19, örn anslag å Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen upptagna
förslag örn viss ändring i förordningen örn fördelning av automobilskatte ^herr

Sandström, nr 20, angående statsinlösen av järnvägen Härnösand—Sol 6

herr Pehrsson i Bramstorp rrv. fl., nr 21, örn sänkning av räntan för lån från
kraftledningslånefonden och vattenkraftslånefonden m. m.,

herrar Christenson och Eriksson i Stockholm, nr 22, örn gratifikation at

vaktmästaren Erik Rönnboms änka;- . . , q c

herr Petersson i Lerbäcksbyn m. fl., nr 23, örn andrad lydelse av 5 kap. 3 §

laÉfru Nordgren, nr 24, örn vissa ändringar i fattigvårdslagen och lagen örn

samhällets barnavård; ..... v__.. .

herr Magnusson i Skövde, nr 25, örn sänkning av räntan a vissa egnahemslån,
herr Johanson i Huskvarna, nr 26, örn viss lindring i bestämmelserna angående
förräntning och amortering av egnahemslån; _

herr Sandberg m. fl., nr 27, örn anslag för statsbidrag till nyodling och betesförbättring
å ofullständiga jordbruk; och . •

herr Hedlund i Häste m. fl, nr 28, angående upphandling av natursmor i
stället för margarin för av staten drivna verk och inrättningar.

Nämnda motioner bordlädes.

Måndagen den 19 januari.

65 Nr 4.

§ 5-

Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse; samt

riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående antagande av tjänstemän
i riksdagens kansli.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Lindley under 4 dagar fr. o. m. den 19 jan.,

» Patersson i Lerbäcksbyn v 3 » » »18» och

» andre vice talmannen Bengtsson » 4 » » » 19 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.21 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Måndagen .den 19 januari.

Kl. 11 f. m.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsmannen J. Hedvall, som lider av influensa, tills vidare är oförmögen
till tjänstgöring, intygas.

Stockholm den 17 januari 1931.

Harald Werneman,

leg. läkare.

§ 2.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 12, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesnämnden.

§ 3-

Fortsattes den från kammarens sammanträde nästlidna lördag uppskjutna Vid remiss av
debatten rörande Kungl. Maj:ts proposition, nr 1, angående statsverkets till- staisverksstånd
och behov; och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till ProPosittonen (Forts.

)

Herr Magnusson i Skövde, som yttrade: Herr talman! Jag ämnar visserligen
icke påfordra att få i likhet med en förutvarande ledamot av denna kammare
för egen del taga kammarens uppmärksamhet alldeles särskilt i anspråk,

Andra hammarens protoholl 1031. Nr h. 5

>''r t.

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forte.)

meri det ämne, som jag tänkte vidröra vid dagens remissdebatt, är av ilen utomordentligt
stora betydelse, att det borde kunna få påräkna, en viss uppmärksamhet,
det må sedan lämnas därhän, huruvida jag kan avvinna detsamma sedana
synpunkter, att vad jag här kommer att säga förtjänar åhöras. Jag tänker
nämligen ingå på det aktuella spörsmålet om landsbygdens avfolkning
och vårt stora befolkningspolitiska problem, som enligt min mening för närvarande
är eller hotar att bliva lika aktuellt i vårt land, som förhållandet var
på 1880-talet.

Vi stå, synes det mig, inför en befolkningspolitisk förskjutning av mycket
stora mått, som är föranledd av den ekonomiska kris, vårt land för närvarande
genomlever, och icke minst av den ekonomiska kris, för vilken var jordbruksnäring
nu är utsatt. Vi sakna, som jag nyss nämnde, icke ganska närliggande
erfarenheter örn den saken. Jag tillåter mig erinra om 1880-talets befolkningspolitiska
förskjutning inom vårt land, vilken förskjutning framkallades av
ungefär samma orsaker som nu, nämligen det svåra ekonomiska läget för jordbruksnäringen
och för vår landsbefolkning. Under 1800-talets första hälft.eller
närmare räknat från tiden efter 1809 inträdde en mycket stark folkökning, i
vårt land, möjliggjord genom att vi då blevo för lång tid skonade saväl fran
krigets härjningar som från svåra pestepidemier, samtidigt som möjligheterna
att producera större kvantiteter livsmedel ökades. Jag behöver i detta hänseende
blott erinra om vad vårt jordbruks utveckling och möjligheter att producera
mera livsmedel i detta fall betytt. Då måste emellertid denna folkökning
söka sin försörjning i väsentlig mån ute på landsbygden; och då fick man den
mycket talrika bosättningen på gårdarnas utmarker. Förhållandet var i regel
det, att när ett par unga personer tänkte slå sig tillsammans och bilda h.jonelag,
fanns för dem ingen annan ekonomisk möjlighet än att grunda ett ställe på
gårdarnas utmarker. Det var då mycket vanligt, att de gdngo till jordens ägare
och frågade, örn de kunde få slå sig ned på en, som de ansågo, lämplig plats
samt där uppodla en jordbit och uppföra en stuga. Då uppstodo dessa talrika
lägenheter på ofri grund, som i och med 1880-talets kris i stor utsträckning
försvunno. Man försörjde sig med de ringa produkter, som lägenheten lämnade,
och därjämte med arbete hos vederbörande jordägare eller på kringliggande
gårdar.

När på 1880-talet av delvis samma orsaker som nu en förhärjande utländsk
konkurrens och därigenom svårigheter att till rimligt pris vinna avsättning för
jordbruksprodukterna inträdde, då kunde icke längre jordägaren bereda arbete
och sysselsättning åt de talrika arbetskrafterna, dels dem han själv hade i sin
tjänst dels hans underlydande torpare och arrendatorer och dels dessa backstugusittare.
Men härtill kom också de genom den nya tidens förhållanden inträdda
större kraven på livet, vilket gjorde, att man måste söka andra försörjningsmöjligheter;
och då fanns en möjlighet, vilken för närvarande icke staltin
buds, nämligen att utvandra till andra länder, särskilt till det stora landet
i väster. Den småningom inträdande industriella expansionen gav också ökade
möjligheter till en utvandring från landsbygden till städerna. Då inträdde den
stora avfolkningen på vår landsbygd, vilken satt sina spår i de talrika övergivna
hemmen ute på landsbygden, spår så djupa, att det finns talrika socknar
inom vår blandade skogs- och jordbruksbygd, där folkmängden und r denna
period sjunkit ned till att icke utgöra mer än hälften mot vad den förut var.
Jag skulle kunna uppräkna talrika socknar, vilka för närvarande, ha en folkmängd,
som icke ens uppgår till hälften av folkmängdstalet på 1870-talet.
Generellt kan man säga, att där icke industri- eller stationssamhällen eller dylikt
kommit till, där har vår landsbygd under den period, som jag närmast talar
om, avfolkats. Vi ha också sett av de publicerade folkmängdssiffrorna, ättstor
närvarande en liknande rörelse försiggår, så att vissa län i vårt land förra året

Måndagen tion 19 januari.

Nr 4.

fått sin totala folkmängdssiffra minskad. Det pekar enligt min mening bestämt
llän på samma rörelse oell så, mycket mera stark och omfattande, som
befolkningstillväxten icke är densamma som tidigare. Överallt är födelsetalet
mindre nu, än vad det var på 1880-talet. Detta är omständigheter, som enligt
min mening påkalla deli största oell mest vittgående uppmärksamhet.

Jag nämnde, att krisen på 1880-talet förorsakades av liknande omständigheter,
sorn nu är fallet, nämligen av jordbrukets svåra ekonomiska läge och
därav föranledda svårigheter att bereda försörjning och arbetstillfällen för de
på landet boende. När då på 1880-talet ungdomen utvandrade till städerna
eller till Amerika, och de gamla innehavarna av ställena förts till den sista
viloplatsen på kyrkogården, fanns ingen som ville eller kunde fortsätta brukningen.
Då blev stället öde, och det är från den tiden, vi se de talrika kummel
efter boplatser, som finnas i socknarnas utmarker. örn'' man gör sig besvär att
gå till skogsbygderna ser man där talrika rester av förutvarande boplatser,
som blivit övergivna, visserligen i många fall kanske beroende på jordägarens
oförståelse, för den n3m tiden och dess krav men förnämligast beroende på att
de ekonomiska möjligheterna för ställets fortbevarande försvunnit.

Statsmakterna ingrepo på 1880-talet omsider till stöd åt jordbruksnäringen,
till förbättrande av de ekonomiska möjligheterna på landsbygden. Man torde
kanske kunna säga, att statsmakterna då ingrepo väl sent, och det torde vara
befogat att göra den frågan, huruvida statsmakterna nu komma att inskrida
så pass tidigt, att man icke även nu får anledning säga, att ingripandet skett
för sent.

Innan jag går vidare, skall jag be att få stanna vid de utomordentligt olika
förhållanden, som i viss mån nu råda, de olika möjligheter, som nu förefinnas
för enskilda att försörja sig, mot vad förhållandet var på 1880-talet. När vid
denna tid möjligheterna ute på landsbygden att försörja sig blevo kringskurna,
ja, obefintliga, då fanns en annan utväg, som visserligen icke var idealisk eller
riklig ur vårt lands synpunkt men som för den enskilde dock innebar en ganska
god möjlighet, och det var att utvandra till Amerika. Alltid kunde man åstadkomma
den lilla skilling, som erfordrades för att köpa Amerikabiljett, för såvitt
den. icke tillhandahölls av släktingar eller bekanta i form av fribiljett.
Det var icke blott de unga och oberoende, icke blott hemmansägaresönerna, som
utvandrade, utan i talrika fall även jordbruksarrendatorer och självägande,
som nödgades övergiva sina gårdar och söka sin utkomst i främmande land, där
nästan obegränsade möjligheter förefunnos. Var och en vet, att nu icke alls
samina möjligheter föreligga, och även örn man tager hänsyn till den minskade
nativiteten — jag skall icke ingå på problemet i närvarande stund endast uttala,
att även detta är en fråga, som nog bör på det allvarligaste begrundas —
mäste man räkna med, att minskningen av försörjningstillfällen på landsbygden
kommer att förorsaka ökad tillströmning till städerna och industrien samt
göra frågan örn andra näringars möjligheter att mottaga befolkningsöverskottet
i hög grad aktuell.

.lag’ har tidigare tillåtit mig att i samband med diskussionen om jordbrukskrisen
fasta uppmärksamheten pa denna fråga, och .jag vill uttala som mili
uppfattning,, att den icke är tilli äckligt beaktad. Det har saknats möjligheter
för mig att statistiskt undersöka, hur pass betydande minskningen av
löneanställd arbetskraft vid .jordbruket varit under den senaste tioårsperioden.
. T detta sammanhang ina påpekas, att 1920 Ars folkräkning knappast
ger.tillräckliga utgångspunkter för en dylik undersökning. Men vad jag själv
tagit reda pa och vad jag fatt bekräftat Iran arbetsförmedlingsanstalterna
i vart land, torde kunna ge hullpunkter lör det uttalandet, afl inom jordbruksnäringen
antalet löneanställda minskats nied en fjärdedel eller kanske rent
av en tredjedel, således en högst betydande minskning i antalet arbetsanställ -

1 id remiss av

statsverks propositionen

! Korts.)

Sr 4.

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

(i 8

lia. Detta Ilar föranletts av de ökade ekonomiska svårigheterna på landsbygden.
Det har varit nödvändigt att söka förbilliga omkostnaderna. Det har
varit nödvändigt att i viss mån rationalisera. Detta har ofta icke kunnat
ske på annat sätt än genom minskning av antalet anställda. Det är också en
känd sak, att när jordbruket kan drivas intensivt och mera lönande, kan man
lia flera anställda, inen då det är mindre lönande, driver nian det extensivt
och med färre anställda.

Jag tror mig våga påstå, att de arbetstillfällen, som gått förlorade i jordbruket,
ganska väl svara mot de arbetslöshetssiffror, som i dag föreligga,
och att örn detta frigörande av arbetskraft, denna minskning av arbetstillfällen
inom lantbruket icke inträffat, skulle arbetslösheten icke vara på långt
när så stor, som för närvarande är fallet. Jag vågar också, mina herrar,
påstå, att det är en alldeles ofrånkomlig sak, att en fortvara av de svåra
ekonomiska förhållandena på jordbrukets område kommer att ytterligare
minska arbetstillfällena. Då blir den frågan i hög grad aktuell: kan industrien
och övriga näringar mottaga denna frigjorda arbetskraft?

Jag har tillåtit mig — det har visserligen endast kunnat ske i ringa omfattning
— att fråga industrimän och andra på området bevandrade, huruvida
möjligheter förefinnas dem att utöka antalet arbetsanstälhia. Jag hade
tillfälle förra året fråga en ledamot av denna kammare — jag kan gärna
nämna hans namn, det var direktör Prytz -— huruvida han hade den uppfattningen,
att industrien under de närmaste åren kundo utvecklas därhän,
att den kunde mottaga ökad arbetskraft i någon betydande grad. Han ansåg
för sin del, att så icke var förhållandet, och jag tror, att denna uppfattning
är ganska allmän. Då är enligt mitt sätt att se frågan om jordbrukets
ekonomiska stödjande en fråga, som icke blott berör jordbruket självt
utan i hög grad hela vårt land och även sammanhänger med frågan örn arbetsanställning
och arbetslöshet. Det gäller då, huru man skall kunna bereda
arbetsanställning åt vårt folk. _

Under lördagens remissdebatt yttrade herr Hansson i Stockholm, att bästa
sättet att motarbeta arbetslösheten var att skaffa arbete, och i det fallet kan
jag utan förbehåll understryka den av honom uttalade uppfattningen. ^Men
enligt min mening skaffar man icke ökade arbetstillfällen genom att så aLt
säga avskaffa jordbruket och avskaffa arbetstillfällena där. Det torde vara
skäl i att man på det håll, som herr Hansson närmast företräder, ägnade
litet starkare uppmärksamhet åt denna fråga, ty för närvarande är det helt
enkelt så, att arbetstillfällena, försörjningstillfällena på landsbygden hålla
på att i mycket stor utsträckning avskaffas. Jag vågar nämligen på grund
av ganska ingående kännedom örn förhallandena uttala, att det finns tusen
och åter tusen jordbruk i vårt land, som för närvarande drivas under sådana
ekonomiska förhållanden, att de icke lämna det skördevärde, som kan
giva en skälig arbetslön åt deras innehavare. Man bor kvar på sitt jordbruk
i alla fall, delvis därför att det inte finns möjligheter till annan sysselsättning,
och man är van vid detta arbete same kan icke sa lätt koppla örn.
Man är av intresse och kanske tradition bunden vid sitt jordbruk och har
kanske icke möjlighet att utan fullständig ekonomisk katastrof sälja detta
och, örn det måste ske, endast med betydande ekonomisk förlust och till betydande
undervärde. Man måste alltså halla sig kvar så länge som möjligt,
men det är klart, att så kan det icke i längden fortfara.

Herr Hansson yttrade också i sitt lördagsanförande, att man visserligen
var beredd att pröva jordbrukets möjligheter, men han nämnde i detta sammanhang
också örn de i jordbruksarbete anställda och deras ekonomiska ställning,
och han omnämnde även de »brutala vräkningar», som förekommit inom
jordbruket. Jag vågar i anslutning till vad jag nyss uttalade göra det pä -

Måndagen den 19 januari.

69 Nr 4.

ståendet, att visserligen Ilar jordbruksarbetarna en löneinkomst, som ligger
långt under den inom andra yrken vanliga, men jag vågar också säga, att det
inom jordbruket linnes ett olantligt stort antal företagare, vilka icke lia en
inkomst, som uppgår ens till den, som de vanliga jordbruksarbetarna hava..
Jag vågar tillägga, att skall detta fortfara, då kommer nog ett mycket stort
antal innehavare av jordbruk att nödgas gå ifrån dessa, visserligen utan
någon sorts direkt »brutala vräkningar», men i alla fall på ett sätt, som i det
långa loppet kanske är lika obarmhärtigt.

Jag ber att i detta sammanhang få stanna vid en omständighet, som är
av mycket stor betydelse för vår jordbruksnäring och för landet i dess helhet.
Vårt jordbruk är ju i stor utsträckning nära sammankopplat med skogsbruket.
Man kan säga, att jordbrukskrisen har varit mindre i de orter, där
jordbruket samtidigt bedrives såsom skogsbruk. Nu hava emellertid förhållandena
försämrat sig även för skogsbruket, och därmed har krisen blivit
mera aktuell även i dessa bygder. Jag är själv uppfödd i en bygd med
svagt jordbruk och förhållandevis rik skogstillgång. Jag lämnade denna bygd
i början av 1890-talet och flyttade till en annan del av landet med rikare
möjligheter för jordbruk och med en sedan gammalt starkt och väl utvecklad
industri. Det var ganska förvånande att iakttaga den skillnad i levnadsstandard,
som förefanns i den bygd, jag lämnade, och i den bygd, till vilken
jag korn. Den ° första exploateringen av skogstillgångarna under 1860- och
1870-talen in på 1880-talet skedde till så låga priser, att den icke lämnade
någon avsevärdare inkomst åt jordbrukarna eller förmådde att i högre grad
påverka levnadsstandarden på landsbygden. Det var först senare, när förädlingsindustrien
nått större utveckling och jordbrukarna hade möjligheter
att sälja, smådimensioner och småposter till högre priser, som skogsbruket
i väsentlig mån påverkade den ekonomiska utvecklingen på vår rena landsbygd.
Detta medförde en uppgång i levnadsförhållanden och ekonomi, som
var synnerligen betydande.

Nu kan det icke hjälpas, att förhållandena även i denna del försämrats och
att även beträffande dessa möjligheter det i väsentlig mån mörknat över
vägen. Jag tror, att flertalet bland oss knappast gjort klart för sig, vad
skogsbruket betytt för vårt ekonomiska liv. Och alldeles säkert är, att örn
avmattningen på trävarumarknaden skulle fortsätta, kommer detta att påverka
hela vårt. ekonomiska liv och i betänklig mån påskynda vad jag förut talat
örn, nämligen landsbygdens avfolkning. Men vår landsbygd har haft att bära
mångå andra ogynnsamma omständigheter. Med den ökade industrialismen,
som gav ökade möjligheter till försörjning, följde också ett föreningsväseu
och en organisation, vilken kunde utnyttja dessa möjligheter i mycket hög
grad och därigenom också öka de ekonomiska betingelserna för i dessa näringar
anställda. Man räknar på socialdemokratiskt håll sig till synnerlig
förtjänst, att man genom fackföreningsrörelsen väsentligen har kunnat höja
lönestandarden för arbetarna. Jag skall icke bestrida den saken. Men detta
bär också medfört en betydande fördyring, jag skulle vilja säga, en betydande
försämring av landsbygdens ekonomiska möjligheter. Ty den fördyring, som
inträtt på industriprodukter, som jordbruket måste köpa, kan icke kompenseras
genom att vi höja priset på våra produkter, enär detta pris är nästan
helt. beroende av läget på världsmarknaden. När härtill kommer, att man
börjat, utsträcka detta fackföreningsväsen även till landsbygden, blir frågan
ävenj detta hänseende för vårt folk så mycket allvarligare. Jag skall be
att få stanna vid en omständighet, som siikerligen är förtjänt av beaktande.

När det gäller exempelvis alt underhålla en gårds hus och byggnader, arn
jordbrukarna i väsentlig mån beroende av den lejda arbetskraften. Nu hava
vi kunnat reda oss på ganska billiga villkor på sfi sätt, att vi haft tillgång

Vid remiss av
statmerkspirrpositioiien.

(Forts.)

Nr 4.

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss ar

statsverks propositionen

(Forts.)

till byggnadskunnig arbetskraft på landsbygden. Det Ilar i regel varit dugliga
och ekonomiskt rätt välsituerade personer, vilka utfört detta arbete till
priser, som legat betydligt under fackföreningspriserna. Nu börjar föreningsverksamheten
sträva efter att nä även dessa, och därmed inträder en
prisbildning, som blir av det slaget, att det blir omöjligt för jordbruket att
betala sådana priser. Men när fackföreningarna börja gå in för att organisera
exempelvis byggnadsarbetskraften på landsbygden och därigenom söka
införa priser för detta arbete, vilka kanske med en tredjedel eller dubbelt
överskrida vad vi varit vana att betala och vad de av''oss för arbetet anställda
varit nöjda med, då tillåter jag mig säga: Skall detta bliva en verklighet,
då kommer helt enkelt arbetet med underhållet av våra lantgårdar att avstanna
och det rena förfallet att inträda. Väl vet jag, att den, som har
intresse för gården, i det längsta söker hålla denna i gott skick även beträffande
byggnader och dylikt underhåll. Men skall priset för detta arbete
väsentligt stegras och samtidigt jordbrukets övriga ekonomiska villkor hålla
sig på ungefär den låga ståndpunkt, som för närvarande är fallet, kan det
icke undvikas, att dylika arbeten komma att i hög grad eftersättas. Var
och en kan lätt räkna ut, vad detta betyder för vårt jordbruks och vår landsbygds
framtid och vad det betyder i fråga örn arbetstillgången. Det betyder
en ytterligare tillströmning till städerna, och därmed inträder ytterligare
arbetslöshet.

När det gäller frågan om vårt jordbruks ekonomiska ställning, är det egendomligt
att iakttaga den motsättning, som räder i uppfattningen därom och uppfattningen
beträffande arbetslösheten i övrigt. Ä ena sidan tyckes man i fråga
örn jordbruket hylla den nästan ödesbestämda uppfattning, som får sig uttryck
i kravet på en viss självläkedom, att jordbruket skall försöka att självt komma
till ekonomiskt bärig ställning och att konstlade åtgärder, vare sig de _ ske på
det ena eller andra sättet, de må heta tullar eller minimipriser eller dylikt, äro
egentligen bara av ondo. Där skall överhuvud intet statsingripande ske. Det
är egendomligt att iakttaga, att den satsen driver man med mycken styrka från
samma håll, där man genast är färdig att ropa på statsingripande, när det gäller
exempelvis arbetslösheten. Jag har därmed icke på något vis velat,uttala,
att icke statsingripande kan vara betingat och nödvändigt även i fråga örn
arbetslösheten. Men man torde hava rätt att säga, att ett statsingripande kan
vara minst lika befogat i fråga om en så viktig näringsgrupp som vårt jordbruk
och dess innehavare.

För några dagar sedan eller närmare bestämt förliden lördag uttalade den
liberala tidningen Dagens Nyheter, att ställningen vid årets riksdag vore så
till vida olika ställningen i fjol, att förra året voro jordbrukarna ensamma i
fråga om kravet på statsmakternas hjälp, men nu hade med obestridlig rätt och
kraft anmält sig en annan part därjämte, nämligen de arbetslösa. Jag skall
icke alls i detta sammanhang bestrida den »rätt», dessa kunna hava till statsmakternas
hjälp. Jag skall ännu mindre söka bestrida den »kraft», som kan
ligga bakom ett sådant krav. Men medan man tidigare från det håll, jag nyss
nämnde, mycket starkt bestritt den rätt, jordbruket kan hava till statsmakternas
hjälp och ingripande, synes man nu utan vidare erkänna den rätt, de arbetslösa
kunna hava. Jag vågar tro, att båda dessa krav äro av så pass stor betydelse,
att varken det ena eller det andra får skjutas åt sidan. Men det kan sättas
i fråga, huruvida icke jordbrukets rätt ur den synpunkten förtjänar så mycket
större beaktande, som samtidigt med att jordbrukets rätt därvidlag tillgodoses,
man obestridligen gynnsamt påverkar arbetstillfällena och förminskar
arbetslösheten inom landet. .

Jag skall tillåta mig att upptaga tiden med att erinra om en sak, varom vara
tidningar förra året också erinrade. Jag syftar på den bekanta Sundsvalls -

Måndagen den 19 januari.

7 1 Nr 4.

strejken 1879, varom nian förra året, kanske något för sent, erinrade såsom ett
halvsekelminne. Samtidigt som man erinrade därom, försiggick i nästan samina
trakt, närmare bestämt i Ådalen, en konflikt av i viss mån likartad innebörd
mellan jordbrukare oell arbetare. Den bottnade lika väl som Sundsvallsstrejken
1879 i en viss samhällsklass’ otillfredsställelse med de ekonomiska
förhållanden, varunder den arbetade. Jag skall icke på något vis söka avgöra
frågan örn rätt eller orätt i någondera konflikten, jag har endast velat
erinra därom. Jag tror, att man kan giva mig rätt, när jag uttalar, att det
är oklokt, därest man söker förmena en viss samhällsklass densamma tillkommande
rättigheter och inflytande i samhället. Lika oklokt, som det varit —
jag lämnar därhän, örn det varit möjligt — att 1879 och framgent hålla arbetarna
kvar på en levnadsstandard, som icke svarade mot deras insats i samhället,
lika oklokt skulle det vara att nu söka hålla jordbrukarna kvar i en
ekonomisk ställning, som icke svarar mot deras insats. Konflikten av i somras
uppe i Ådalen bottnade i ett länge närt missnöje med de förhållanden, varunder
vårt jordbruk arbetar. Jag betonar, att jag icke gör något uttalande eller tager
någon ståndpunkt till rätt eller orätt i den konflikten. Men jag har velat
fästa uppmärksamheten på densamma, ty den bottnade i så djupgående och allvarliga
förhållanden, att det vore oriktigt att bortse från densamma.

Jag är icke ensam örn att landet runt ute bland jordbrukarna hava mött den
stämning, varåt Ådalskonflikten gav uttryck. Jag har talat med kammarkamrater
om saken. Vi hava överallt mött denna bittra och desperata stämning
bland lantmännen, som säger: Det är lönlöst att gå fram på förut använda vägar;
vår ställning blir alltmera hopplös; man bör tänka på andra åtgärder.
Man har på många håll nått den ståndpunkten, att man icke längre lugnt och
sansat resonerar utan är färdig att låta ett desperat lynne taga överhand. Jordbrukarna
reagera icke snabbt mot missförhållandena. De bära dem länge och
länka länge. Herrarna kunna vara övertygade om, att när en sådan stämning
kommer till uttryck och gör sig förnimbar bland våra jordbrukare, då bottnar
detta i en sinnesstämning och uppfattning, som kan få de mest allvarliga följder.
Jag skulle vilja begagna tillfället att varna mot dessa stämningar och
uppfattningar, ty jag tror, att örn de få breda ut sig och komma till uttryck,
komma de att skada jordbruksbefolkningen själv. Men jag vill med lika starkt
eftertryck betona, att det är skäl, att från övriga samhällsgrupper, från riksdagen
och dem, som hava något med saken att göra, man observerar dessa stämningar.
Ty jag måste uttala, att skall det gå dithän, att vårt land och vårt
samhälle skola från det hållet möta en rörelse med desperata uttryck och handlingar
av liknande slag som vi haft att genomkämpa i städerna mellan arbetare
och arbetsgivare, beklagar jag det svenska samhället och den svenska jordbruksnäringen.

En och annan kan måhända tycka, att jag här uttalar mig i väl starka ordalag
och överdriver dessa stämningar och lyssnat allt för mycket till dem. Jagtror,
att det finnes många bland kammarens ledamöter, som mött liknande
stämningar. Jag tror, att det vore orätt att icke söka observera desamma. Men
härtill kommer, att det icke nu enligt min uppfattning är fråga blott örn att
lugna dessa stämningar eller att det ens bör bliva fråga huvudsakligen örn
detta; utan detta är en fråga, som ror hela vår befolkningspolitiska framtid och
som rör arbetstillfällena inom vårt land. Då vågar jag väl ändå påstå, att det
är ett av de mest djupgående och allvarliga spörsmål, som kanske på länge mött
statsmakterna och Sveriges riksdag.

Jag skall icke här närmare försöka ingå på frågan om vad som bör göras.
Dessvärre har därvidlag det politiska ståndpunktstagandet fått alltför mycket
påverka hållningen och stämningen. Kanhända har man från olika håll alltför
mycket tagit ståndpunkt till frågan med hänsyn lill do valmans -

Vid remiss av
statsverks;propositionen.

(Forts.)

Nr i.

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

grupper, som man närmast anser sig pliktig att lyssna till och vilkas intressen
man närmast anser sig skyldig att tillvarataga. Här gäller det visserligen närmast
en viss samhällsgrupps intressen. Men här gäller det även frågan örn dei
svenska folkets försörjning och arbetstillfällena inom eget land.. Det gäller
också att allvarligt ställa sig inför det spörsmålet: kan vårt folk finna tillräckligt
med arbetstillfällen, om en starkare utvandring från landsbygden till städerna
och till andra näringsgrupper kommer att äga rum?

Men jag vill stanna vid den frågan även ur en annan synpunkt, och det är
synpunkten: rekryteringen av arbetskraften inom olika yrken. Vårt land har
ännu icke blivit och kommer säkerligen icke ännu på länge att bliva något paradis,
där arbetet kan få utföras i den hygieniskt väl inrättade och centralt belägna
fabriken eller å den centralt belägna arbetsplatsen inne i samhället. Vi hava
ofantligt mycket arbete, som måste utföras under svåra och försakande förhållanden
i bygderna. Jag tänker på skogsarbete, vägarbete, dikningsarbete
och dylikt. Utan att på något vis i detta sammanhang vilja förringa stadsbefolkningens
och stadsarbetarnas kvalifikationer och kvalitet vågar jag säga.
att dessa av mig nu omnämnda arbeten och många andra kunna icke utföras,
med mindre vi få en arbetskraft, som är uppfödd under de små, försakande
och anspråkslösa förhållanden, varunder man lever på landsbygden. Hos de
ännu talrika små anspråkslösa jordbrukarna och jordbruksarbetarna, backstugusittare
och egnahem sägarna ute på vår landsbygd fostras för närvarande och
komma ännu rätt talrika barnskaror att födas och fostras under försakande
och anspråkslösa förhållanden, och dessa äro beredda att inträda i och utföra
arbete av nu nämnt slag. I och med att dessa hem avfolkas, i och med att befolkningen
koncentreras till industrisamhällena och städerna, kommer det säkerligen
att uppstå svårigheter att tillgodogöra sig de värden, som vår landsbygd
hyser och kommer att hysa, att exempelvis sköta våra skogar, mångå
andra dylika arbeten att nu förtiga, och därigenom också ett sämre utnyttjande
av vårt lands ekonomiska resurser och tillgångar att äga rum, helt enkelt på
grund av att en arbetskraft, som är duglig att utföra detta arbete, icke finns,
samtidigt som det kanske finns överflöd av arbetskraft på andra håll inom
landet.

Jag skall icke trötta kammaren med att längre stanna vid detta ämne. Jag
har velat fästa uppmärksamheten på det, så långt det varit mig möjligt. Jag
har endast glimtvis kunnat vidröra detsamma, men det är av den utomordentliga
betydelse, att jag vågar påstå, att ingen har rätt att stå likgiltig inför
detsamma. Visserligen kan det vara en gyllene regel att skynda långsamt,
men jag vågar tillägga, att såsom saken nu ligger, ligger det fara i dröjsmål.

Vidare anförde:

Herr Lundquist i Rotebro: Herr talman, mina damer och herrar! Stats tjänstemännens

lönefråga berördes under lördagens debatt av ett flertal talare.
Detta förhållande synes mig vittna därom, att man ganska allmänt är av den
uppfattningen, att denna fråga åtminstone för närvarande är av stor betydelse.
Det må under sådana förhållanden tillåtas mig att även något uppehålla mig
vid samma spörsmål och regeringens ställning till detsamma.

Hans excellens herr statsministern och även herr finansministern framhöllo
i sina lördagsanföranden, att starka skäl förelåge för uppskjutande av den tidigare
ifrågasatta löneregleringen. Redan lördagsdebatten visade, skulle jagtro,
att meningarna på den punkten äro ganska delade. Jag skall emellertid
villigt medge, att vissa skäl kunna anföras för den ståndpunkt, som regeringen
i denna fråga intagit, även om jag måste säga, att åtskilliga av de skäl.
som i lördags ifrån regeringsbänken anfördes till förmån för uppskov, mäste

MåD (lagen elen 19 januari.

Nr 4.

anses såsom skäligen uppkonstruerade. När t. ex. herr finansministern fram- Vid remif av
höll, att han icke kunde framlägga någon proposition i lönefrågan, därför att
en eller annan befattningshavaregrupp anmält missnöje med det förslag tili y (Forts)
lönereglering,^ som lagts fram av 1928 års lönekommitté, måste jag för min
del säga, att åtminstone på tjänstemannahåll lia vi litet svårt för att taga del
skälet allt för mycket på allvar.

Herr finansministern framhöll vidare, att han trots ivriga ansträngningar
icke inom finansdepartementet kunnat finna något uttalande varken ifrån riksdagens
eller ifrån någon regerings sida därom, att ett inarbetande av dyrtidstilläggen
skulle, åtminstone för de nyreglerade verkens vidkommande, sammankopplas
med en löneförbättring åt personalen. Det är möjligt, att herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet icke lyckats i sin strävan i finansdepartementet
på denna punkt, men jag hade dock trott, att ledamoten av riksdagens
andra kammare, herr Hamrin, åtminstone icke redan skulle ha glömt
det uttalande, som gjordes vid behandlingen av statstjänarnas lönefråga just
i andra kammaren sa sent som i fjol. Och örn till äventyrs herr finansministern
glömt det, tror jag alldeles säkert, att, örn hans excellens herr statsministern
hade blivit tillspord, han mycket lätt skulle kunnat påminna herr finansministern
om uttalandet i fråga, eftersom hans excellens förra året var så förstående
för statstjänstemännen och deras krav, att han då biträdde det yrkande
om en omedelbar realprövning av samtliga statstjänstemäns löner, som
av mig gjordes och av andra kammaren godkändes.

Från regeringshåll gjordes vidare under lördagens debatt vissa uttalanden,
som måste tolkas som förebråelser gent emot tjänstemännen, närmast i anledning
av att på visst håll inom folkskollärarkåren under den förda lönediskussionen
framkastats tanken pa tillgripande av strejk- och blockadvapnet som
påtryckningsmedel i den pågående lönestriden. I anledning av dessa yttranden
ifrån regeringsbänken är jag angelägen örn att få betona, att Sveriges statstjänstemannakår,
åtminstone så långt jag känner dess intentioner och strävanden,
står fullkomligt främmande för en taktik i lönefrågan av den art, som
här brännmärkts. Vi ogilla på vårt håll lika kraftigt som någon dylika kampmedel,
och jag måste därför beklaga, att de uttalanden, som gjordes från
regeringshåll på denna punkt, fingo en sådan form, att de lätt kunde uppfattas,
och även av många inom riksdagen hava uppfattats som en förebråelse
emot statstjänstemannakåren som sådan, en förebråelse, som denna kår sannerligen
icke har gjort sig förtjänt av.

. Vad sedan angår regeringens ställning till statstjänstemännens löne- och dyrtidstilläggsfrågor,
sådan den tagit sig uttryck i årets trontal och statsverksproposition,
måste jag erkänna, att denna ställning ute i landet inom hela statstjänstemannakåren
framkallat en verklig besvikelse, för att icke säga förbittring.
Det är visserligen sant, att redan regeringens hemlighetsfulla tystnad
i lönefrågan under hela hösten, liksom också regeringens uraktlåtenhet att vidtaga
någon som helst åtgärd för överarbetning av det sedan månader tillbaka
hos Kungl. Maj :t vilande lönekommittébetänkandet, hade kommit tjänstemännen
att börja misstänka, att icke heller i år skulle framkomma någon proposition
i lönefrågan, ehuru en sådan var avsedd att föreläggas redan 1930
års riksdag. Men även örn en sådan misstanke alltså nog fanns, åtminstone på
vissa hall inom tjänstemännens led, redan innan trontal och statsverksproposition
bekräftade riktigheten av detta antagande, så var det dock för visso ingen
inom statstjänstemännens led, som kunde tro, att regeringen skulle gå så långt
i underlåtenhet emot statens befattningshavare, att den icke eris — som kompensation
för den uteblivna löneregleringen — ville föreslå någon som helst
provmorisk förbättring av hittills gällande grunder för dyrtidstilläggen. Att
ett sådant alternativ i den nu föreliggande situationen (iver huvud kunde tän -

Nr 4.

7 4

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen

(Forts.)

kas, det undvek herr finansministern i lördags synnerligen samvetsgrant att
på något sätt antyda. Det provisorium för de dyraste orterna, som i statsverkspropositionen
signalerats, det tacka vi givetvis för, men detta provisorium
innebär dock icke — såsom för övrigt herr finansministern själv medgav —
någon löneförbättring i detta ords egentliga bemärkelse utan kan endast
betraktas såsom en given och naturlig konsekvens av det nuvarande dyrortsgrupperingssystemet
i de olika avlöningsreglementena. Och detta provisorium
skulle rättvisligen, åtminstone för Stockholms vidkommande, hava genomförts
redan år 1925, då dyrortsindex där var uppe på en sådan nivå. Detta provisorium
kommer för övrigt endast en brakdel av statstjänstemannen till godo,
och statstjänarkåren som sådan har icke — det måste med beklagande konstateras
— fått någon som helst kompensation för den uteblivna lönereglenn Sänkningen

av dyrtidsindex har herr finansministern nied synbart välbehag
i sin helhet tillfört''statskassan. Icke en tanke synes på det hållet lia ägnats
den frågan, örn det ändå icke varit mera med rättvisa och billighet överensstämmande,
att, då nu löneregleringen uppsköts, tjänstemännen i stället hade
erhållit åtminstone någon förbättring av hittills utgående dyrtidstillägg. Jag
ber i detta sammanhang få erinra örn och fästa de ärade kammarledamöternas
uppmärksamhet på att statens befattningshavare ännu aldrig ha varit i den situationen,
att de fått full kompensation för dyrtidens tryck. I början av kristiden
förflöto åtskilliga år, innan statsmakterna ens beslöto någon som helst hjälp
åt tjänstemännen för dyrtiden, och ännu den dag i dag är lia vi ej kommit längre,
än att statens kompensation begränsas till lemtio procent, och knappt det,
av dyrtidstrycket. Vad särskilt de högre och mellangradstjänstemännen angår,
få dessa fortfarande själva bära betydligt mera än halva dyrtidsbördan.
Dyrtidskompensationen för dessa tjänstemannagrupper är sämre än för de

Synnerligast. efter de uttalanden i lönefrågan, som tidigare gjorts i denna
kammare, förefaller det, som örn regeringen haft särskild anledning att i ai
åtminstone föreslå någon förbättring av de statsanställdas dyrtidskompensation.
En sådan åtgärd skulle lia varit så mycket mera naturlig, som finansministern
själv i statsverkspropositionen ger uttryck åt den meningen vilken
jag givetvis tar på fullt allvar — att det. definitiva, överarbetade löneregleringsförslaget
bör framläggas redan vid 1932 å,rs riksdag, örn blott »prisförhållandena
i erforderlig utsträckning stadgat sig». Det är i år alltså fråga
om ett provisorium, vilket enligt herr finansministerns egen förhoppning icke
bör vara av längre tidrymd än ett år. Det förefaller under sådana förhållanden,
som örn det bort ligga nära till hands, att man, när man gått att uppgöra budgetförslaget
för nästkommande budgetår, hade räknat med samma samlade utgiftssumma
för statens dyrtidstillägg som den, varmed arets budget belastats.
Hade så skett — jag ifrågasätter alltså icke någon ökning av statsverkets utgifter
på denna punkt — så torde det, tack vare den nedgång av indextalet,
som ägt rum, ha varit möjligt för herr finansministern att föreslå en förbättring
av dyrtidskompensationen ifrån nuvarande femtio till femtiofem procent.
Ett sådant förslag skulle ha visat, att regeringen, även örn den av vissa skäl
fann sig förhindrad att nu framlägga förslag örn lönereglering, dock hade förståelse
för statstjänstemännens nuvarande svårigheter och blicken öppen för
det även ur det allmännas synpunkt olyckliga i den för närvarande allt tydligare
framträdande tendensen till allmän deklassering av hela statstjänstemannakåren Hans

excellens herr statsministern bestred i lördags, att man härvidlag kunde
tala örn något nödläge. Jag skall visligen akta mig för att tvista med herr
statsministern örn ord. Det torde vara ganska svart att fixera, när de ekono -

Måndagen den 19 januari.

75 Nr 4.

miska svårigheterna och den sociala nedpressningen nått sådan omfattning, att Vid remiss av
man allmänt vill karakterisera situationen som nödläge. Jag trodde emeller- statsverkstid
för min del verkligen icke, att statens lönepolitik skulle följa den linjen, ProP°sltw^eT> ■
att man endast skulle se till, att rent nödläge icke förekomme. Tjänstemän- orte''
nens_ ekonomiska svårigheter och pågående sociala nedpressning äro emellertid
förvisso icke bara tomma ord utan en ganska hård och obarmhärtig verklighet.
Och jag tror, att ingen, som vill se förhållandena, sådana de äro, och som
studerat dem, vågar på allvar bestrida detta. Jag är visserligen ingalunda
okunnig örn, att även andra grupper av vårt folk för närvarande hava det
.svårt, och att framför allt jordbrukets män och kvinnor leva under exceptionellt
svåra förhållanden. —-Jag beklagar detta och vill gärna för min del
framdeles som hittills medverka till genomförande av sådana åtgärder, som
avse att hjälpa även denna befolkningsgrupp till en bättre levnadsstandard. -—

Men jordbrukets nuvarande trångmål kan dock icke enligt min mening i och
för sig vara tillräckligt skäl för statsmakterna att hålla de statsanställdas lönestandard
nere lägre, än vad som efter en opartisk och rättvis uppskattning
av deras arbete och ansvar kan anses skäligt med hänsyn till levnadskostnadernas
storlek^och lönenivån i allmänhet för i enskild tjänst anställda. Jag tillät
mig framhålla detta i fjol vid behandlingen av statstjänstemannens lönefråga,
och jag har icke kunnat underlåta att i år understryka detsamma.

Regeringen har emellertid, herr talman, icke kunnat eller icke velat göra
något för statsjänstemännen i allmänhet i deras lönefråga. Jag beklagar detta.

Jag skall för min del icke komma med några orimliga och oresonliga krav.

Jag vågar dock, icke minst med tanke på det uttalande, som gjordes i denna
kammare vid lönefrågans behandling förra året rörande behovet av en snar
realprövning av lönerna, uttala den förhoppningen, att riksdagen skall ha både
vilja och förmåga att åtminstone göra så mycket för förbättring av de statsanställdas
löneförmåner, att statsmakternas vilja till rättvisa gent emot statens
egna befattningshavare över lag måtte åtminstone i någon mån bliva markerad.

Herr Sköld: Herr talman! Jag har begärt ordet för att i denna remiss debatt

yttra något örn den jordbrukspolitik, som för närvarande tillämpas här
i landet. Jag måste erkänna, att jag gör detta utan någon entusiasm. Läget
för jordbruket bär ju under det sist gångna året ytterligare försämrats. De
produktpriser, som nu betalas, äro så låga, att man kan säga, att för flertalet
produkter ligga priserna i nivå med 1913 års, ja. i vissa fall därunder.

Det är synnerligen lätt att kritisera de åtgärder, som blivit vidtagna, men
jag för min del måste erkänna, att jag icke kan se någon möjlighet att komma
med något förslag, som skulle vara ägnat att borttaga det betryck, som vissa
delar av jordbruksnäringens utövare för närvarande leva under. Det är detta
som gör, att jag än en gång säger, att det är utan någon entusiasm, som jag
tager ordet i denna fråga. Men det förefaller mig ändock, som om vissa företeelser
inom vår jordbrukspolitik äro av den beskaffenhet, att de medföra
synnerligen farliga konsekvenser för framtiden, och jag tror därför, att det
kunde vara skäl i att man fäster uppmärksamheten på detta och uttalar vissa
varningar.

Jag vill till en början yttra några ord örn sockerbetsodlingen och den politik,
som statsmakterna beträffande den hava gått in för. Jag vill därvidlag framhålla,
att det beslut om en subvention, som riksdagen förra året träffade, har
1 .vilt sitt ändamål. Jag tror icke man kan komma och från något håll säga,
att de förväntningar, som ställts på detta beslut, icke blivit infriade. Vi
gingo här i riksdagen ut ifrån, att detta beslut skulle leda till att cirka 90 %
av den år 1926 kontrakterade arealen skulle komma att bliva besådd med soc -

Nr 4.

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

/Forte.)

kerbetor, oell den förutsättningen har slagit in. Vi gingo ut ifrån, att betodlarna
skulle betala löner, som lago i nivå nied vad som gällde före 1929. Jastror,
vi kunna säga, att även den förutsättningen bar uppfyllts. Det är ju
visserligen så, att det under höstens lopp har framkommit vissa klagomål
över att en del betodlare icke ställt sig riksdagens önskemål i detta avseende
till efterrättelse. De undersökningar, som vi för vår del företagit i Skåne,
hava emellertid givit vid handen, att trots det att undersökningarna omfattat
ett mycket stort material, det har påvisats högst 30 fall, där en verklig underbetalning
har skett. Det är ytterligt beklagligt, att det funnits betodlare,
som kunnat handla på detta sätt, men med hänsyn till deras fåtalighet mäste
vi ju ändock erkänna, att betodlarna hava i stort sett med berömvärd lojalitet
i detta avseende ställt sig riksdagens uttalade önskemål till efterrättelse.

En förhoppning, som vi här i riksdagen fäste vid detta beslut, var ju också,
att det skulle bereda arbetstillfällen, och jag tror, att vi kunna säga, att även
den förhoppningen har uppfyllts. Det är ju helt naturligt, när man fått den
areal av odling, som vi från början gingo ut ifrån.

I detta sammanhang kan jag icke uraktlåta att ett ögonblick stanna inför
herr Lindmans tal i lördags, då han riktade en viss kritik mot denna subventionspolitik.
Herr Lindman förklarade, att det skulle varit mycket båttre, om
riksdagen i fjol hade godtagit högerregeringens förslag örn en höjd sockertull.
Det skulle då hava varit lättare att göra upp budgeten till innevarande
års riksdag, och däri har han alldeles rätt. Men man får väl ändock^ icke
glömma bort, att förslaget skulle i stället medfört, att den svenska befolkningen
hade fått komma ut med en beskattning i annan form. Det svenska folket
hade fått lov att genom tullförhöjningen bära en konsumentbeskattning till
betodlingen och sockerindustrien. Jag föreställer mig, att ur nationalekonomisk
synpunkt kan det icke föreligga någon skillnad mellan det ena förslaget
och det andra, det svenska folkets ekonomiska ställning har icke undergått någon
förändring och kommer icke att förändras mera örn vi tagit det ena förslaget eller
det andra. Det blir en belastning, hur man vill, i detina fallet på statskassan
efter skatteförmåga, som hans excellens herr statsministern uttryckte det i
lördags, i det andra fallet blir det en merbelastning på konsumenterna utan hänsynstagande
till människornas förmåga att bära den ökade belastningen.

Men vad som särskilt gladde mig i herr Lindmans tal var, att han förklarade,
att det ju var synd, att riksdagen icke i fjol gav sockerbetodlingen ett verkligt
stöd genom att bifalla regeringsförslaget om en höjd sockertull. Vad
skulle det inneburit, örn regeringens förslag gått igenom? Jo, det skulle inneburit,
att betodlarna hade för fjolårets skörd fått en betalning av_c:a 2
kronor per deciton. När man då erinrar sig, att det från regeringens
sida uppgavs, att ett bifall till regeringens förslag skulle medföra ett
pris av 2.40 eller 2.50 per 100 kg. sockerbetor, och örn betodlarna i tro
på detta odlat betor för att sedan i stället få 2 kronor i handen,
vad skulle sockerbetodlarna sagt då? De skulle hava sagt, att regeringens
förslag och statsmakternas beslut ingenting annat var än ett lurendrejeri. Jag
tycker, det är ganska märkvärdigt, att man då vill komma och säga, att detta
skulle varit att ge betodlingen det verkliga stödet.

Jag skulle kanske tillägga, att det är ju alldeles påtagligt, att på en punkt
har riksdagens beslut om sockersubvention lett till en missräkning. Vi hade
här räknat med, att den skulle komma att kosta mindre än 4 miljoner kronor.
Det kommer att kosta det dubbla. Orsaken veta vi alla. Orsaken ligger till
huvudsaklig del i det starkt fallande sockerpriset. Det höjda anslaget har
icke alls medfört, att betodlarna fått mera betalt, än vad riksdagen förutsatte.
Det har blivit en ökad belastning på statskassan, och det är beklagligt. Men
man kan därför icke säga, att det har lett till, att staten har givit betodlarna

Måndagen den 19 januari.

77 Kr i.

mera, än vad som varit avsikten. . Jag vill dock medgiva, att i ett avseende Vid remiss a>
-iian det sägas, att denna subvention blev för rikligt tilltagen, nämligen på slatsverksgrund
av den särskilt rikliga skörden förra året. Det är alldeles säkert, att ProP<ftioHen■
på grund av den stora skörden har subventionen inneburit en bättre affär för (Forts-!
betodlarna, än vad vi från riksdagens sida avsågo, men det är ju också en sådan
där sak, som man icke gärna har kunnat förutse, och jag menar, att det kanske
därför icke är värt att fästa så mycket avseende vid detta.

Dragan är nu, huru skall man ställa sig till sockerbetodlingen vid årets riksdag.
Enligt mitt sätt att se finns det starka skäl för att riksdagen även i år
beslutar en subvention åt sockerbetodlingen. Det är ju att märka, att de
kontrakt, som för närvarande gälla och som tvinga sockerbetodlarna till en viss
odling oavsett prisläget, gälla även för nästa produktionsår. Sedan är det
slut. _ ilen det finns också ett annat skäl som gör, att man bör gå den vägen i
ar också, och det är den allmänna depression på arbetsmarknaden, som numera
Ilai inträtt. De som hava förbindelse med de betodlande distrikten veta
,]u, att redan i höstas hade tillströmningen av arbetskraft till sockerbetsfälten
en oerhörd omfattning, det är alldeles påtagligt, att sockerbetodlingen var en
god tillgång i den depression på arbetsmarknaden som förelåg, och jag menar,

''att det skälet kommer otvivelaktigt att med ännu större styrka tala för det år
som nu är inne. Å andra sidan menar jag, att med hänsyn till statsintresset
mäste nog riksdagen i år ge subventionsbeslutet en sådan form, att man vet,
vilka uppoffringar det är sorn. göras från statens sida, samtidigt som man
-Klart säger ut till betodlarna, vilka fördelar de komma att få.

lien enligt mitt förmenande bör 1931 vara det sista året, som en sockersubvention
utgår. Delfinius skäl, som tala för, att det beslut, som bör fattas vid
denna riksdag, också bör vara det sista i detta avseende. För det första skola
vi observera den konvention, som nyligen för en femårsperiod träffats mellan
de sockerexporterande länderna, en konvention, som går ut på, att under dessa
närmaste fem år skall steg för steg sockeröverskottet i världen försvinna, och
detta mäste ju leda till en stegring av sockerpriset. Det är den ena omständigheten.
Den andra omständigheten är den, att de utredningar, som av de s. k.
sockersakkunniga hava verkställts och som nyligen förelagts Kungl. Majit”
otvivelaktigt uppvisa en synnerligen stark ställning för den svenska sockerindustrien
Den avskrivningspolitik, som förts från sockerbolagets sida, har
varit av den beskaffenhet, att den otvetydigt visar, att denna industri arbetat
under synnerligen gynnsamma förhållanden även under de sista synnerligen
prekära åren. Det är därför enligt mitt sätt att se nödvändigt, att om staten
nu skall engagera sig för träffande av ett nytt avtal mellan betodlarna och
sockerindustrien, det mäste sättas in all kraft på att förmå sockerindustrien
att bära sin böraa och att taga sin del av kostnaden, och enligt mitt sätt att
se bär det icke vara omöjligt, örn man följer dessa riktlinjer, att få till stånd
ett sadan t frivilligt prisavtal, att det kan vara möjligt, att sockerbetodlingen
skulle kunna fortbesta i landet med det nuvarande tullskyddet och utan någon
förhöjning av något slag från statens sida i stödet åt sockerbetodlingen.

Det är beklagligt, att icke den av regeringen igångsatta utredningen har
bedrivits pa ett sadan!, sätt, att materialet i hela dess utsträckning hade kunnat
föreläggas detta ars riksdag, så att riksdagen hade kunnat taga ståndpunkt
till socker betodlingens framtida förutsättningar i samband med behandlingen
av stödet åt sockerbetodlingen för 1931 års skörd. Det är otvivelaktigt
att örn riksdagen hade haft detta material till sitt förfogande, skulle det kunnat
vara möjligt att sätta sådana tumskruvar på industrien, att vi skulle kunnat
komma till ett resultat, jag menar på ett annat sätt uttryckt, att det hade varit
skal, om behandlingen vid årets riksdag av frågan om stöd till soekerbetodhngen
Jor ar 1931 hade kunnat sammankoppla,s med avtals träffande för föl -

Nr 4. 78

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

jande produktionsperiod. Jag måste beklaga att så ej kunnat ske och samtidigt
uttrycka den förväntan, att det från regeringens sida göres allt för att
utnyttja de möjligheter som föreligga att få till stånd en betodling för framtiden
med det nuvarande tullskyddet och utan något ytterligare stöd. Enligt
mitt sätt att se bör det föreligga vissa möjligheter för detta.

Jag ber härefter att få övergå till att yttra några ord örn regeringens spannmålspolitik.
När vid förra årets riksdag frågan om ett understödjande av
brödsädesodlingen var föremål för riksdagens uppmärksamhet, förklarades det
från särskilt hans excellens herr statsministerns sida, den nuvarande statsministerns
sida, att avsikten med det då föreslagna inmalningstvånget var,
att man skulle tillförsäkra jordbrukarna ett fullt utnyttjande av gällande tullskydd,
d. v. s. att man skulle försöka åstadkomma en höjning av priset motsvarande
skillnaden mellan den del av tullskyddet, som hade kunnat utnyttjas,
och det nominella tullskyddet. Det skulle bliva en prisförhöjning, sorn vi
erinra oss, på c:a 1,50 kronor per deciton. Örn vi se på prisläget i dag, finna
vi, att La Plata-vete, som ju är en vetesort som något så när överensstämmer
i kvalitet med det svenska — det är kanske t. o. m. något bättre kostar förtullat
i svensk hamn mindre än 18 kronor, men priset på svenskt vete är fastställt
till nära 20 kronor, d. v. s. vetepriset är i dag 7 kronor högre än det pris.
som hans excellens herr statsministern gick in för. _ lii

I detta sammanhang skulle jag vilja säga till herr Lindman, att det kanske
ändock är en liten smula överdrivet, när herr Lindman uttrycker saken som
så, att regeringens minimipriser hava lett till lika goda priser, sorn vad högerns
tullförslag skulle ha lett till. Ärade kammarledamöter! De nu gä -lande vetepriserna äro åtminstone 5 kronor högre, än vad priset skulle varit
på svenskt vete, om den dåvarande högerregeringens tullförslag hade blivit
genomfört. Det är alltså ett förhållande, som vi hava att observera, att spannmålspolitiken
har lett till, att vetepriset ligger 7 kronor över vad det skulle
hava varit med hittillsvarande tullskydd utan inmalningstvång och mimmi PrVad

blir nu följden? Vad måste följden bliva av dessa prisförhållanden?
Jo, följden måste bliva, att den svenska veteodlingen ökar i en oerhörd ornfattning.
Vi hava nyligen, fått preliminära sifiror över 1930 ars skörd. D.essa
siffror visa oss, att veteskörden 1930 är uppe, örn man lägger samman höstoch
vårvete, i det närmaste i 600,000 ton. Vi veta, att jordbruksutredmngen
beräknade förra våren, att en inmalning av något under 60 ^ skulle räcka
för att garantera avsättning av allt svenskt, till brödsäd lämpligt vete.
hava funnit av spannmålsnämndens förslag och regeringens beslut, att det sannolikt
erfordras minst en genomsnittlig inmalningsprocent av 75 % för att göra
av med 1930 års veteskörd. Vi se, att det är en stegring med^icke mindre an
15 °/°. Örn denna utveckling, som nu pågår, skulle fortsätta så är det ganska
påtagligt, att inom två år stå vi i det läget, att den svenska veteskörden täcker
hela vårt behov av vete till brödsäd. Jag fragar: vad kommer att inträffa
den dagen, när veteskörden mer än täcker vårt behov? Huru går det med
högerns tullpolitik då? Huru går det med den sittande regeringens innia nödtvång
och dess minimipriser? Det är en fråga, som verkligen kan ställas.

Nu säger kanske någon: ja, det där är överdrivna farhågor. Men ni skola
dock erinra er. att det icke är barn jag, som uttrycker denna mening. I hostas
höll en av landets främsta veteförädlare ett föredrag i Linköping, dar han
allvarligt uppmanade jordbrukarna att stoppa upp med ökningen av veteodlingen
med hänsyn till de farliga konsekvenserna. Jag hade för några dagar
sedan nöjet att i radio höra vice ordföranden i statens spannmålsnamnd enträget
bedja jordbrukarna att observera samma förhållande, enträget varna jordbrukarna
för en ökning av veteodlingen. Ja, nian tror, att man skall kunna

Måndagen den 19 januari.

79 Kr 4.

hindra utvecklingen genom att varna jordbrukarna. Men, mina herrar, iir det
icke att försöka bygga dammar av is örn vårarna? Tror ni, att ord och uppmaningar
hjälpa, när den ekonomiska verkligheten talar sitt språk, när jordbrukaren
står där och ser: jag kan nu för vete få priser, som ligga så oerhört
över priset på alla andra jordbruksprodukter?

Det är alldeles självklart, att utvecklingen kommer att fortsätta. Nu vet jag,
att högern har sitt lilla recept för att hindra denna utveckling, och det receptet
är tull på havre, åtgärder för att förbättra priserna på havre, för att därmed
locka jordbrukarna att fortsätta med havreodling och icke gå över till brödsädesodling.
Det har gjorts en utredning av den s. k. jordbruksutredningen,
och den utredningen går ut på, att jordbrukarna hava ett saluöverskott på havre
av 200,000 ton, och det mesta man kan tänka sig, att den svenska havremarknaden
skall kunna suga upp är 100,000 ton. Det skulle alltså föreligga ett
saluöverskott på 100,000 ton, som icke kan placeras. Jordbruksutredningen
har föreslagit, att i detta läge skulle man tvinga kvarnarna att köpa 35,000
ton svensk havre till gryntillverkning.

Men jordbruksutredningen är sa klok, att den säger, att detta icke skulle
komma att påverka priserna, icke skulle komma att verka höjande på desamma,
och det är alldeles självklart,, att så blir fallet.

Vad skulle då följden av detta förslag örn förmalningstvång bliva? Jo, på
grund av att vi sakna spannmålshandel, på grund av de våldsamt höga örn-''
kostnader, som havregrynskvarnarna skulle få för att plocka samman den
behövliga grynhavren och pa grund av att denna grynhavre komme i små
olikartade partier, med påföljd, att industrien skulle anse sig nödsakad att
behandla dessa småpartier vart för sig, skulle grynkvarnarnas produktionskostnader
stiga. Och eftersom man samtidigt skulle skydda kvarnarna från
ökad utländsk konkurrens, skulle havregrynspriserna stiga. Man skulle alltså
vidtaga en åtgärd, som icke skulle komma att leda till ett öres förbättring i priset
för jordbrukarna, men komme att leda till ökat pris på havregryn. Är
det någon människa, som kan se någon mening i detta?

Nu kommer högern i stället och säger: Vi skola sätta tull på havren —

fyra kronor, eller kanske det blir mera i år, tio kronor eller så. Jag frågar:
då: Vad skulle följden bliva av en sådan tull på havre?

Ja, når man nu har fått veta, vilka oerhörda svårigheter av teknisk art det
föreligger för kvarnarnas inköp av svensk havre till gryn, skulle följden givetvis
bliva, att de svenska havregrynskvarnarna komme att köpa den utländska
havren till gryn och betala det högre priset. Ty naturligtvis skulle väl
havregrynskvarnarna ha kompensation för tullhöjningen, och naturligtvis
skulle kvarnarna ha restitution för tullen på utförda- havregryn. Och vad
bleve då resultatet? Jo, resultatet bleve, att vi finge betala havregrynen
dyrare. Den svenska statskassan finge ett gott tillskott, vilket ju kan locka
en finansminister, men de svenska jordbrukarna sutto där fortfarande med
sina 100,000 ton havre osålda.

..Jag menar, ali alla. dessa projekt att försöka förbättra havrens ställning öro
dömda att misslyckas pa grund av marknadsförhållandena i vårt land, och
det är fullkomligt osannolikt, att man på den vägen skulle kunna åstadkomma
något hämmande av den pågående ökningen av den svenska veteodlingen. Jag
återkommer till den trugan: Vad skall man göra den gången, när man Ilar

framdrivit veteodlingen så långt, att veteskörden mer än väl täcker vårt eget
behov?

„Nu ^kanske någon säger: Ja, men det kanske icke går så, kanske blir det
så småningom en åtstramning på brödsädesmarknaden, så att priserna komma
att stiga, och vi kunna avveckla hela denna kristidsapparat. Det finnes ju
dock företeelser ute i världen, som tyda på, att det knappast kommer att gå

Vid remiss av
statsverkspropositionen
.
(Korts.)

Nr 4.

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

elen vägen. Det kommer ständigt uppgifter från Amerikas förenta stater om
huru man där lägger samman jord till ofantliga industriellt drivna vetelarmer
nå 30,000—50,000 tunnland, och huru man sköter dessa väldiga arealer maskinellt
med en arbetsstyrka på blott ett par tre man och med tillhjälp av den
vandrande skördearbetskraften. Vi se, huru man i Ryssland försöker att pa
en annan väg skapa dessa ofantligt stora brödsädesfabnker för att genomröra
den industriella driften på jordbrukets område. Det bär pa sista tiden iramkommit
klagomål från Rumänien, hurusom de rumänska veteodlarna kommit
i den situationen, att de icke kunna odla vete, därför att brukningsdelarna aro
för små, och det är förslag å bane att lägga samman dessa små lotter tili stora

ofantliga veteodlande företag. .. ., „ °

Vi se alltså, att det ute i de genuint veteodlande delarna av världen pagar
en industrialisering av veteodlingen, som mycket väl kan leda till, att ae
kan löna sig för dessa veteproducenter att sälja vete till lagt pris. Det ar clarför
ganska klart, att vi aldrig komma tillbaka till det vetepris, som gällde i

landet för ett eller två år sedan. . ,

Vad blir då följden, örn vi driva utvecklingen därhän, att vi en vacker .dag
ha mera vete, än vi behöva? Följden kan icke bliva mer än en: Örn icke några
särskilda krafter då insättas, kommer det att bliva en förfärlig krasch, frots
minimipris, trots inmalningstvång och trots alla tullar i världen kommer pnset
att stupa ner till världsmarknadens nivå. Och då har man under några
år gått och lockat jordbrukarna med ett högt pris och låtit dem inrätta sina
ekonomiska förhållanden efter det, och så ett, tu, tre ställer man dem inför
detta fruktansvärda perspektiv. Det har från manga hall talats om de hotande
konkurserna inom jordbruket. Var lugna, mina herrar den dagen vi aro
ställda i den situationen, komma konkurserna mom jordbruket i en helt annan

utsträckning, än vi kunnat drömma örn. . .

Nu menar nog regeringen, eller åtminstone hans excellens herr statsministern,
att man skall kunna klara den situationen också. Hans excellens statsministern
framlade i lördags regeringens näringspolitiska program. Detta program
gick ut på, att staten skall reglera avsättningen ay jordbrukets produkter
inom landet, så långt det går, och framför allt av brödsädesodlingens, regeringen
och statsmakterna skola vidtaga åtgärder för att garantera jordbrukarna
sådana priser, att de täcka produktionskostnaderna. , ,

Jag föreställer mig, att hans excellens statsministern menar, att det ar detta
program, som regeringen för närvarande genomför. Hen jag.säger. Den
gången vi få överflöd på vete, duger inte detta längre. Da. sta vi inför en annan
situation. Vad skall regeringen då göra för att fa sitt program genomfört?
Jo, då måste regeringen genomföra någon slags allman pianhusnaiJ.-ning. Det måste — såsom herr Pehrsson i Bramstorp vid något.tillfälle uttryckte
sin mening — bliva en kontraktsodling. Jordbrukarna mäste a aggas
att odla vissa arealer vete till ett visst bestämt pris, och det kan naturligtvis
genomföras. Jag föreslog i fjol, att vi skulle undersöka huruvida vi icke
skulle kunna lösa de nuvarande svårigheterna genom ett statligt spannmaismonopol,
varvid man likväl måste förutsätta, att man begränsade odlingen, sa
att vetet icke täckte vårt behov. Då är det lättare att genomföra ett monopol,
än örn man står i den situationen, att man har mera, än man behover. Da

kommer man i ett ganska bekymmersamt läge. . ...

Jag måste säga, att den ståndpunkt, som är uttalad i regeringens näringspolitiska
program, den ståndpunkten harmonierar inte riktigt med den ståndpunkt,
som hans excellens statsministern uttryckte förra aret. Som jag redan namnt,
angav herr statsministern då, att inmialmngstvangets uppgift var att gora tullen
effektiv, intet mera, och att mjölpriserna icke skulle undergå någon förändring,
utan därigenom att man använde billig svensk spannmål skulle pris -

Måndagen den 19 januari.

81 Kr i.

furhöjningen åt jordbrukarna kompenseras, så att prisläget pä mjöl icke leonline
att undergå någon förändring. Det nuvarande läget tyder ju på en helt
annan ståndpunkt. Priset har blivit något helt annat, än vad sorni var avsett,
både på spannmål och på mjöl.

Örn jag förstod herr statsministern rätt, då han talade här i lördags, menade
han, att man icke har höjt priserna, man har bara hindrat dem från att sjunka.
Och det kan man naturligtvis säga. Men då inställer sig för mig den frågan:
Kan detta nu vara i överensstämmelse med en allmän borgerlig uppfattning
att förhindra priserna att sjunka, att på detta sätt suspendera den allmänna
prisbildningen? Ja, det blir ju nu regeringens egen sak att avgöra.

Jag vill för min del förklara, att jag ingalunda är någon principiell motståndare
till försöken ifrån människornas sida att målmedvetet reglera produktionen
och människornas inkomster. Det är alldeles naturligt, att jag icke är
någon principiell motståndare till detta. Men jag vill fråga regeringen, örn
den tror, att man kan på den övriga befolkningens bekostnad genomföra en
reglering av produktionen på inkomsten för en liten del av befolkningen, örn
man kan ha rätt att säga: Vi skola ge jordbrukarna deras produktionskostnader
täckta, vi skola förhindra priserna att falla? Ja, det gäller ju inte ens
alla jordbrukare, det gäller, så vitt jag kan förstå, bara brödsädesodlama.
Kunna icke de animaliska producenterna komma och framställa samma krav:
Vi skola ha produktionskostnaderna täckta, våra priser få icke sjunka? Och
jag frågar verkligen: När vi nu i dessa dagar''1 se, hurusom textilarbetarna befinna
sig i kamp mot lönesänkning, bör det icke då också vara statsmakternas
.skyldighet att ingripa, reglerande, så att icke dessa arbetares löner sänkas,
likaväl som det synes vara en skyldighet för oss att ingripa, så att brödsädespriserna
icke sjunka? Jag bara framställer den frågan. Tror regeringen verkligen
det går att åstadkomma en planhushållning, en reglering av produktion
och inkomster för en liten del av befolkningen, medan man hänvisar den stora
massan till att fortfarande på den fria marknaden tillgodose sina intressen?
Jag är alldeles säker på att regeringen skall komma underfund med, att det
icke kan på längden gå för sig. De försök, som nu göras, måste leda till ett
sammanbrott. Och jag säger: När det sammanbrottet kommer, ve då deni,

som. ha varit utsatta för regeringens omsorger på detta område.

Jag vill därför allvarligt säga ifrån, att jag tror det vore klokast, om regeringen
snarast möjligt började betänka, huruvida det icke är nödvändigt med
hänsyn till det hela, att det sker — lat vara sa småningom — en anpassning
även av brödsädespriset efter den allmänna marknaden, ty endast därigenom
kail jordbruket komma att anpassa sig efter de förhållanden, som kanske för
en lång framtid komma att möta oss. Och jag säger: Det kan pratas vad som
helst örn åtgärder hit och örn åtgärder dit, det är alldeles påtagligt, att i den
värld, vari vi nu leva, finnes det ingen annan möjlighet att få någon rätsida
på kriserna, icke ens på jordbrukets område, än genom en anpassning efter den
allmänna marknaden.

Herr Carleson: Herr talman! läll års riksdag beslöt en ändrad uppställ ning

av budgeten. Vid detta tillfälle avsåg man att vinna reda och överskådlighet
i de olika posterna och titlarna. Man anade väl föga, att riksdagen år
1931 skulle stå inför en budget, som långt ifrån visar den reda och överskådlighet,
man väntat.

Det är rusdrycksmedlen, som ge mig anledning till den reflexionen, och
vad som föranleder, att. de göra, det, det är närmast 1926 års förordning örn
disposition av rusdrycksmedlen. Därtill kommer den mycket omdebatterade
omföringen av o:a 13,500,000 kr. från fonden för statsskuldens amortering till
statsverkets inkomster.

Andra ''kammarens protokoll lOilt. Nr 3. 6

Vid remiss av
statsverkspropositionen
.
(Förb.)

Sr 4.

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

1926 års författning byggde ju på, att statsverket skulle bliva oberoende av
rusdrycksmedlen, och detta skulle man vinna på det sättet, att nian i viss man
avsatte ett överskott till en amorteringsfond, som skulle ställas till riksgäldskontorets
förfogande. Herr Wigforss hade just anvisat den vägen i sitt förslag
1926, och han utvecklade i lördags den meningen, att man därigenom också
vinner målet.

För min del vill jag till en början säga, att det är orimligt att tänka sig, att
staten kan indriva skattemedel för att sedermera göra sig oberoende av desamma.
Jag tror, att man i verkligheten icke skulle kunna göra sig oberoende
på annat sätt, än att man skänkte bort penningarna eller avsiktligt använde
dem på ett oförnuftigt sätt. Men i och med det att man tager in folkets
skattemedel i statsbudgeten, måste man nog använda desamma för statsändamål
och därigenom med eller mot sin vilja göra statsverket beroende av de
använda medlen. Enda sättet för staten att bliva fri fran beroende av rusdryckerna,
det är att icke skattlägga dem.

1926 års författning disponerar rusdrycksmedlen på det sättet, att en del
går till rusdrycksmedelsfonden, en del går till statsbudgeten och en tredje del
till amorteringsfonden eller fonden för statsskuldens amortering.

Att man redan tidigt varit på glid rörande denna disposition, det ar alldeles
säkert. Bakom beslutet örn disponerande av medlen på detta sätt ligger ju
den meningen, att det skulle bliva ett totalförbud, som skulle medföra, att
staten måste renonsera från inkomster av rusdrycker och i tid måste bereda
sig på deras uteblivande.

När man bildade rusdrycksmedelsf onden, som för närvarande uppgår till
c:a 100,000,000 kronor, och som man enligt 2 § i 1926 års förordning måste
säga framför allt har till ändamål att avveckla rusdryckshanteiingen, alltså
att kunna tillgripas vid ett totalförbud, har man ansett sig oförhindrad binda
samma fond till tre fjärdedelar i bostadslånefonden, det bästa möjliga sättet
att åstadkomma, att den icke kan användas, när den bäst behövs, d. v. s. vid
ett totalförbud. Skulle mot förmodan riksdag och folk vilja införa ett totalförbud,
blir det icke rusdrycksmedelsfonden, som till någon större del kan användas
för rusdryckshanteringens avveckling, utan det blir nödvändigt att
anskaffa penningar på annat sätt.

Anledningen till att budgeten invecklats så mycket är dock avsättningen tili
amorteringsfonden. Härvidlag var det ju sa, att herr Wigforss ansåg, att statsbudgeten
— eller det allmänna sorn han sade — genom en avsättning till amorteringsfonden
skulle bliva oberoende av rusdrycksmedlen. För att kunna säga
något sådant måste man ju skilja mellan riksbudgeten och riksgäldskontoret*

budget. _ .

Nu är det ju något mycket egendomligt för den svenska författningen, att
man överhuvud taget skiljer på riksutgiftema i två stater på det viset. T
vanliga fall sorterar ju vad vi kalla riksgäldskontoret under finansministern,
och finansministern har allt det bekymmer, som i Sverige vilar på riksgäldskontoret.
När det sker en avsättning till amorteringsfonden, är det klart att
riksgäldskontoret icke skrinlägger pengarna utan använder dem på något sätt.
Det har dock i förevarande fall icke skett på det sätt, som herr Wigforss
1926 tänkte sig, eller så, att det göres en extra amortering på äldre statslån
genom inköp av obligationer utan utlottning, utan riksgäldskontoret använosi
pengarna på det viset, att riksgäldskontoret icke begagnar sig av den lånerätt,
som riksdagen givit riksgäldskontoret för bestridande av anslag, som riksdagen
beslutat skola anskaffas läsvägen. Säg nu, att det icke vore någon skillnad
mellan riksbudgeten och riksgäldskontorets budget. I så fall vore det finansministerns
uppgift att skaffa de pengar, som just nu ställts till förfogande
genom anslag till amorteringsfonden. Örn lian i stället för dessa pengar använt

Måndagen den 10 januari.

83 Nr 4.

skattemedel hade. viii icke budgeten blivit oberoende av samma medel.
Att en dylik transaktion passerat riksgäldskontorets stat förändrar icke
saken.

Härefter skall jag övergå till frågan örn den dubbelföring. som faktiskt äger
rum. Man har, som .jag nämnde, en rusdrycksfond, benämnd statsverkets fond
av rusdrycksmedel. Till den avsättes nu i år 400,000 kronor av rusdrycksmedel.
Vidare avsattes till fonden ett så kallat överskott, d. v. s. fonden tillkommande
ranta a uppsamlade medel, summa 4,600,000 kronor, sammanlagt gå allt.
m o miljoner kronor till rusdrycksmedelsfonden som en ökning av dess kapital
oe i ar forty en utgift för statsverket. Samtidigt återfinnas samma 5 miljoner
kronor pa andra swan som inkomst, nämligen dels bland rusdrycksmedlen
dels såsom överskott a rusdrycksmedelsfonden. Vidare återfinnas samina medel
mm inkomst under titel i anspråk tågna tillgångar för att därefter på utgiftssidan
anyandas i rönn av anslag på skilda platser. Man bokför sålunda 5

Är^Tr+tya rean^-r I’å .inkomstsidan och två gånger på utgiftssidan och
tar alitsa budgeten o miljoner kronor högre, än den rätteligen skulle vara.'' Vad
rim k l ^ortermgslonden, så gäller det där detta mycket omdebathlade
belopp pa lo,4oo 000 kronor, som finansministern trott sig taga från äldre
uppsamlade medel. Delta betraktelsesätt har väl ingen egentligen velat vara
Slpnmf-U “ man iar viii anse. att beloppet i fråga utgår av rusdrycksn
edlén för i ai. Det betyder alitsa, att man uppför 13,455,000 kronor 2
»anger pa inkomstsidan oell 2 gånger på utgiftssidan. Även örn finansfökilllor
forl‘lrl^3,satt vore riktigt, bär finansministern dock icke därvid
forlaitnlng’ lo 1''. 20 !fr,s författning avser väl icke att blott

mellt fm klara, att man skall sätta in på amorteringsfonden ett visst överskott
Det ur ju meningen att därigenom göra statsverket oberoende av dessa
medel. Men örn man tar medel från fonden och flyttar dem över på statskassan,
bill- följden att man faktiskt gör statsverket beroende av medlen. Man
hai genom dessa dubbelforingar i varje fall kommit därhän, att man i denna
nidget tagit upp anda till 18,500,000 kronor två gånger på vardera sidan
och alitsa okat statsverkets utgifter med samma belopp. Det blir så mycket
olämpligare, som dessa transaktioner föranleda läsaren att tro, att budgeten
befinner sig i ett sadant lage, att man i brist på skattemedel måste taga av
kapitaltillgangar ett belopp långt utöver det, som i verkligheten tagits

Medan jag är inne på frågan örn dessa dubbelbokföringar, kan jag icke
underlåta att framhålla den egendomliga bild, man får av uppgifterna örn
kapitalökning En opolitisk läsare — och man får ju säga, att budgeten
,ir, v;j .lc^e blott till för statsutskottet, finansministern och en del riksdag--och ämbetsmän utan även för andra personer, personer som taga för gott i
enlighet med allman praxis, vad som står i budgeten — en vanlig läsare
sager jag — som skir upp budgeten och finner, att rusdrycksmedelsfonden
okats nied o miljoner kronor, tar val för givet, att så skett. Emellertid är
det ju icke sa att fonden okats nied 5 miljoner, utan tvärtom så att den i
ar minskats med bortåt en halv miljon kronor. Finansministern har näm 433,

000 krraoide cv#,i51fn,nÄar’ som fomellt ;igt nini, tagit ett belopp på

Det blir samma förhållande, när man kommer till amorteringsfonden
Även dar ar naturligtvis en läsare ratt benägen tro, att när det står att fonden
får en ökning av 28 miljoner kronor, skulle detta resultera i att fonden ökas
med samma belopp Men genom en transaktion på andra sidan av budgeten bar
fonden faktiskt icke fatt denna ..Klling på 28 miljoner kronor, utan ökningen
inskränker sig till cirka 14,600,000 kronor. Ken

Nu finns det ju näppeligen något parti i riksdagen, som står bakom tanken
pa att vi inom någon närmare eller en överskådlig tid lia att vänta ett total -

Vid reviiss av
HatåVtfksjnofosilimen.

(Forts.)

Jir 4.

Måndagen den 10 januari.

Vid remiss av förbud eller eif beslut av riksdagen, som föranleder åtgärder av den beskaffenstatsverk*-
]ie^ görn lett till utfärdandet av 1926 års författning. Olika beslut av riksdagen
propositionen. eftgr ^926, vilka jag skall närmare beröra i en motion i ämnet, visa för övrigt,
(Förb.) att man ratt allmänt i praxis gått in för andra grunder vid dispositionen av rusdycksmedlen,
än 1926 års förordning angiver. Och finansministerns förslag
rörande dispositionen av amorteringsfonden talar i samma riktning. Det vill
i varje fall förefalla mig, som om tiden kunde vara mogen att redan nu vidtaga
en ändring i sådant syfte i 1926 års författning, att tillämpas redan från
och med det budgetår, som börjar den första nästkommande juli. Det skulle i
högst väsentlig grad förenkla saken, och man skulle samtidigt i bokföringshänseende
återföra budgeten till de linjer, man ursprungligen 1911
tänkt sig.

Men därtill kommer något annat. Det är ,iu, som jag nämnde, av en viss
betydelse att icke budgeten ger en falsk bild av vår rikshushållning. Aven
det kan ha betydelse utåt. Man är numera rätt van vid att budgeten läses även
utomlands. Det kan således vara av en viss betydelse, att nian icke täger upp
såsom i anspråk tagna, kapitaltillgångar mer än vad som för sådant ändamål

erfordras. .

På nu anförda skäl skulle jag för min del vilja i motion hemställa örn att
1926 års förordning upphäves. Örn den upphävdes, skulle hela det belopp, som
nu i finansministerns budget avsatts till amorteringsfond, d. v. s. 28 miljoner
kronor eller rätteligen omkring 141/., miljoner kronor, överföras till statsbudgeten.
Därigenom skulle nian gå över till den princip, som väl antagligen även
för statsverket är den enda riktiga, d. v. s. att man först använder de löpande
inkomsterna och först om icke dessa inkomster räcka till tager i anspråk kapitalet.
Om man går in för att använda samtliga rusdrycksmedel för vanliga statsändamål,
skulle de anspråk, som finansministern ställer på kassafonden, kunna
något minskas. Jag är fullkomligt klar på att det icke kan resas någon invändning
emot att medel tagas därifrån, men å andra sidan skadar det inte,
örn man kan minska det belopp, som mäste tagas i anspråk. Ty vi fa komma
ihåg, att depressionen kan räcka under hela nästkommande budgetår, och att
den budget, som kommer att framläggas för 1932 års riksdag, måste påverkas
av depressionen, även örn depressionen skulle vara slut den 1 juli 1932, då ny
budget börjar att tillämpas. Man får nämligen fortfarande räkna med en del
mindre givande skattekällor, då naturligtvis statens inkomster i vissa^ fall icke
ökas i samma tempo, som konjunkturerna förbättras. Jag tänker då särskilt
på att inkomst- och förmögenhetsskatten ar 1932 kommer att hänföra sig till
1931 års inkomster i folkhushållet.

Även örn vi icke behöva begagna hela detta belopp, som sålunda enligt mm
tanke skulle kunna användas för statsregleringen, till minskning utav i anspråk
tagna medel av kassafonden, så vore det tacknämligt, örn det kunde användas
för förbättring av lönerna för en och annan av vara tjänstemannakårer. Jag
känner mig icke övertygad av finansministerns yttrande i lördags och icke
heller av vad som står i statsverkspropositionen därom, att icke -sussa av dessa
kårer _— jag nämner därvidlag särskilt lärarekårerna — kunna med ett visst

fog_ dock icke på grund av löfte — förvänta att få någon förbättring. Jag

är alldeles klar på att man av de skäl, som finansministern anfört i statsverkspropositionen,
icke kan gå till någon definitiv reglering. Det är ju uppenbart,
att den slutliga utredningen icke föreligger utan att det ännu finns på centrala
punkter en del outredda frågor. Därtill kommer, att man icke kan förbise, att
nian beträffande den under år 1930 sjunkande prisnivån ännu icke kommit till
någon stabilisering. Därför kan det naturligtvis icke komma i fråga — örn
man använder medel för löneregleringsändamål — att det sker annat än i form
av en tillfällig löneförbättring.

Måndagen (Ion 19 januari.

8f> Nr 4.

Herr Öhman: Herr talman! Om man skulle göra det experimentet att taga årets
stats verksproposi tion och trontal och lägga dem sida vid sida med fjolårets och
med ledning av deras innehåll försöka komma till klarhet örn vilken av desamma,
som härstammar från en högerregering och vilken som bär en s. k. frisinnad
regerings signatur, skulle man ställas inför ett tämligen svårlöst problem.
När jag i lördags lyssnade till herr Lindmans anförande här i kammaren
och hans försök till kritik mot regeringen, så kunde jag icke undgå att få
det bestämd intrycket, att herr Lindman i själva verket är tämligen belåten
med det sätt, på vilket herr Ekman skött örn Svea rikes angelägenheter. Och
jag skulle vilja fråga: varför skulle icke herr Lindman och hans meningsfränder
vara tillfredsställda? Har icke den Ekmanska regeringen genom sin politiska
gärning oell i sin uppläggning av årets statsverksproposition på ett alldels
utmärkt sätt tillvaratagit de ekonomiskt bäst situerade samhällsklassernas
intressen? Militarismen och kungahuset, sockerkapitalister och bankrutterade
storbanker lia ju allesammans ställts inför utsikten att få sina intressen tillgodosedda.
Och skola icke statens finanser även i fortsättningen baseras på
indirekta, skatter genom upprätthållande av tullar på för de breda befolkningslagren
viktiga konsumtionsartiklar, under det man ängsligt ser till att någon
förhöjning av skaf teprocenten icke får ske, väl vetande att trots den orättvisa
beskattning, som råder här i landet, en förhöjning av skatteprocenten skulle i
första hand träffa de större inkomsttagarna.

Och tittar man på ett annat avsnitt av statsverkspropositionen, nämligen
t råga örn hjälpen till jordbruket, så finna vi, att hjälpen till ägarna av landets
bästa jord även i fortsättningen skall upprätthållas genom den protektionistiska
bakdörr, som heter inmalningstvång och subvention — en politik, som givetvis
i sina verkningar innebär, att de förmögna på det området givas rätt
att utskriva skattesedlar på de fattiga jordbrukarna och de små inkomsttagarna.
Het finns således inte någon som helst berättigad anledning för herr Lindman
oell hans meningsfränder att uttala missnöje med herr Ekman som rikshushållare.

Går man däremot med ledning av statsverkspropositionen till en undersökning
av vilka åtgärder regeringen vidtagit eller bebådat skola vidtagas till
stöd för den andra delen av nationen, d. v. s. den del, som icke har några in;
ressen förankrade tillsammans med herr Lindman och hans meningsfränder —
jag syftar da pa arbetarklassen och det fattiga jordfolket — ja då kommer man
snart underfund med att regeringen här har mätt med helt andra mått. Och
ändå borde det icke vara regeringen alldeles obekant att läget ibland dessa befolkningsgrupper
med varje dag allt mer och mer förvärras och att fattigdom
och nöd är det enda, som är i kraftig tillväxt mitt upp i rikedom och överflöd.

Hur mångå sant fosterländska hjärtan lia icke i de senaste av dessa dagar
klappat i takt, när de läst referat i pressen örn framställningen från den fattige
östgötatorparen till regeringen nied begäran örn att få medel ur statens
arvsfond till uppfostran åt sina barn. Man bär säkerligen funnit att denna
framställning varit synnerligen berättigad. Den fattige torparen har skaffat
sig intyg från sin kommuns kommunalnämnd, från fattigvårdsstyrelsen, landsfiskalen
oell prästen, att han och hans hustru äro synnerligen skötsamma. I
ett av intygen heter det: »att trots den största sparsamhet och trots den största
arbetsamhet har det icke lyckats honom och hans hustru att skaffa mat och
kläder till de hungrande små». .Ta, mina herrar, där fick på en gång den där
gamla 1 rasen örn att sparsamhet och idofft arbete är vägen till framgång och
försörjningsmöjlighet en hard knäck samtidigt som de sorn klaga över nativitetens
sänkning också lingö sig en ordentlig tankeställare, ilen huru många,
parallellfall skulle vi icke kunna draga upji, liknande fallet med den fattige
torparen i Östergötland. Örn mari skulle göra, en rundvandring i de olika

Vid remiss >iv
statsverkspropositionen.

(Ports.)

K r *. 80

blånda gen den 19 januari.

Vid remiss av
statsverksjrropositionen

(Forts.)

skogsbygderna bland skogs- och flottningsarbetarna, skulle man träffa på precis
samma ömmande omständigheter och hjälpbehov i nästan varje hem, som
man besökte. Men vi finna icke, att regeringen, som t. ex. ömmar för sockerbetsodlarna
och är beredd att i år giva dem 4—5 miljoner kronor i subvention,
visar något som helst tecken till att taga något initiativ att komma fram med
något förslag, som i någon man skulle bidraga till att lätta det tryck, som vilar
på dessa nyssnämnda befolkningsgruppers axlar. Nej, här mäter man med helt
andra mått.

När arbetargrupper, vilkas ekonomiska ställning är synnerligen svag, av
omständigheternas makt tvingas ut i öppen strid för att slå tillbaka en lönereducering,
hur ställa sig statsmakterna då? Jo, då skickar man polisen pa
dessa arbetargrupper! Tror regeringen, att textilarbetarnas ekonomiska ställning
i genomsnitt är bättre än torparens i Östergötland? Jag tror det icke.
Men här behövs det bara en framställning från en nervös bolagsdisponent för
att regeringen skall vara redo att skicka polisen mot dessa arbetare. Det bör
sägas ifrån, och det bör sägas ifrån så pass kraftigt, att det t. o. m. tränger
igenom till en folkfrisinnad regering år 1931, att man icke löser konflikter pa
arbetsmarknaden genom att kommendera polis på arbetarna och genom att utrusta
arbetsköparna med polishjälp. Men örn läget är sådant för de grupper,
som ändå lia arbete, hur förtvivlat måste då ej läget vara för dem1, som pa
grund av en vanvettig produktionsordning ställts utanför arbetsplatserna, som
inte ha några utsikter till att genom arbete skaffa sig utkomst? Jag syftar då
på landets många tiotusentals arbetslösa.

Ja, i statsverkspropositionen heter det, att alla de skäl, som föregående_ år
anförts mot kravet på en omläggning av elen hittills från statsmakternas_sida
förda arbetslöshetspolitiken, fortfarande äro giltiga och att man således ej har
att motse någon förändring i grunderna för statens arbetslöshetspolitik. Mot
regeringens ställningstagande i denna fråga uttalar jag min bestämda protest.
Jag skulle därtill vilja tillägga, att det är tämligen meningslöst att föra fram
argument mot den arbetslöshetspolitik. som hittills bedrivits, när regeringen
och de borgerliga partierna överhuvud taget icke vilja taga någon som helst
hänsyn till faktiskt föreliggande omständigheter.

För alla. som överhuvud taget vilja se. hur statens arbetslöshetspolitik verkar,
står det dock klart, att den varit omänsklig och brutal, att den verka.!,
kroppsligt och själsligt nedbrytande på de arbetare, som kommit i åtnjutande av
den »hjälp», som genom statsmakterna givits och som signeras av arbetslöshetskommissionen.

Kravet på en förändrad grund för statens arbetslöshetspolitik är så starkt
motiverat, att det inte borde vara möjligt i längden för någon regering att utan
vidare gå förbi det. Men om inte regeringen fäster avseende vid de framställningar
i detta avseende, som göras ifrån arbetarna och arbetarorganisationerna,
så borde man fästa något avseende vid de framställningar, som lia kommit till
regeringen ifrån borgerliga kommuner. Jag refererar i det fallet till en hemställan
ifrån Nederkalix kommun, där man enligt referat i pressen kräver, att
statens arbetslöshetskommissions arbeten skola avbrytas och ersättas med. statliga
kommunala arbeten med arbetslöner och arbetsvillkor, som gälla i den
öppna marknaden. Som motivering för framställningen anför kommunen, att
arbetslöshetskommissionens prispolitik verkat fullständigt nedbrytande på arbetarna.
Man säger, »att när arbetarnas flit belönas med lönereduceringar,
tappa de tron på sig själva, tron på möjligheterna att genom arbete kunna skaffa
sig utkomst». Men den Ekmanska regeringen och de borgerliga partierna
över huvud taga ingen hänsyn till dylika fakta. Emellertid vill jag markera,
att när man nu envetet håller fast vid att fortsätta med den hittills förda arbetslöshetspolitiken,
då har man icke ens möjlighet att skylla på att man hand -

Måndagen deli 10 januari.

■Nr i.

lat i god tro, t,y litt år ju klarlagt lör var och en. ayni vill se oell höra. häri
nedbrytande arbetslöshetskommissionens verksamhet varit bland de arbetslösa
och hur ineffektiva de åtgärder för arbetslöshetens bekämpande varit, som hittills
av statsmakterna vidtagits.

-Tåg skall icke gå in på problemet om orsakerna till den omfattande arbetslösheten.
_Jag vill endast säga, när man här ifrån de borgerliga partierna
och även ifrån socialdemokratiskt håll vid olika tillfällen framhållit, att arbetslöshetsproblemet
har temporär karaktär, att arbetslösheten är en tillfällig
företeelse och att den snart skall övervinnas, att den faktiskt föreliggande ställningen
icke bara i Sverige utan i hela den kapitalistiska världen, som ju avspeglar
en ständigt ökad siffra av arbetslösa, borde vara tillräcklig att lära
vederbörande förstå, att här är det nödvändigt med en omvärdering av ställningstagandet
till arbetslöshetsproblemet och orsakerna till detsamma. Man
borde, synes det mig, klart kunna inse, att arbetslöshetens orsaker sammanfalla
med. den rådande produktionsordningen, och att man alltså med utgångspunkt
från dessa förhållande borde inrikta sina åtgärder till arbetslöshetens
bekämpande.

Utan att i något avseende frångå min socialistiska grundsyn på arbetslöshetsproblemet
och dess sammanhang nied den kapitalistiska produktionsordningen,
är jag dock övertygad att långt effektivare åtgärder än hittills kunnat
vidtagas för att hjälpa de människor, som nu tack vare rådande produktionsordning
ställts utanför arbetsplatserna.

Jämsides med en ordnad arbetslöshetsförsäkring, jämsides med ingripandet
från statsmakternas och kommunernas sida att ordna statliga och kommunala
arbeten, bolde det vara statsmakterna och riksdagen angeläget att vidtaga
åtgärder, som i största möjliga utsträckning i produktionsprocessen återförde
de arbetare, som i dag stå utanför arbetsplatserna.

lätt led i en sådan strävan skulle vara en allmän förkortning av arbetstiden.
Ivravet på en arbetstidsförkortning motiveras icke enbart av den omständigheten,
att det skulle betyda, att många av dem. sorn i dag äro arbetslösa,
skulle komma improduktivt arbete, i varje fall under en viss lid, utan det motiveras
också på grund av den tekniska förändringen i produktionsprocessen.
Genom rationalisering har arbetstakten uppdrivtis så hårt, att arbetarnas fysiska
krafter iner än väl uttömmas pa en arbetstid av sex ä sju timmar; och i
det sammanhanget vill jag också erinra om att kravet på en förkortning av
arbetstiden inom industrien ingalunda är enbart ett krav, som reses av de
svenska arbetarna, utan ett krav, som reses på internationellt forum av arbetarklassen
överallt ute i den kapitalistiska världen.

En rationell lösning _ t. ex. av arbetarnas ålderdomspensionering, gående ut
pä en höjning av pensionsbeloppen, så att vederbörande pensionär kunde livnära
sig på pensionsbeloppet samt en sänkning av åldersgränsen för rätt till
pension från nuvarande G7 t. ex. till GO eller 02 år skulle komma att medföra,
att trycket skulle lättas på arbetsmarknaden. Enligt Statistisk årsbok finnas
i det här landet cirka 132,000 yrkesutövare i åldern G0 år och därutöver
med en årsinkomst varierande mellan 100 och 3.000 kronor. Det är säkerligen
ingen överdrift att säga, att manga av dessa åldriga arbetare och yrkesutövare
uppbjuda sista resten av sina krafter för att hålla sig kvar på arbetsplatsen,
därför att deras ekonomiska läge är sådant, att steget ifrån arbetsplatsen
skulle betyda steget till kommunens fattighus, oell det vill man
försöka undvika. En förändrad ålderdomspensionering, som gav dessa åldriga,
utslitna arbetare möjlighet att leva på pensionsbeloppet, skulle innebära, att
manga av dem skulle avstå från sina arbetsplatser oell därmed också yngre och
friskare arbetskraft, som i dag går ute på landsvägarna utan arbete, skulle kunna
träda in i produktionens tjänst. Till lietta kan tilläggas, att staten oell

Vid remiss ar
st oliverkiproposUiomr.

(Forts.)

Nr 4.

Måndagen (leii 19 januari.

Vid remiss av kommunerna lia möjligheter att upptaga produktiva arbeten, arbeten, som den
siattverks- s_ fria företagsamheten aldrig någonsin eller i varje fall icke under överJjraposihmum.
heilig tiel kommer att taga upp.

(ForU'') En blick pa framställningar frun de olika verkstyrelserna till regeringen örn
anslagskrav ger vid handen, att vederbörande departementschefer avvisat kxa\
på arbeten, som skulle betyda, om de tagits upp, att de skulle gett mångå
tusen dagsverken och sysselsatt många tusen av de arbetslösa, som nu lämnas
utan varje som helst stöd.

Jämsides med dessa åtgärder kräver läget ett ordnande av arbetsiösnetjförsäkringen,
en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, som skulle ge möjlighet
till utkomst för dem, som icke genom åtgärder, som jag bär i någon män
pekat på, erhållit arbete. Dessa åtgärder skulle kunna vidtagas, om regering
oell riksdag hade vilja därtill. Därigenom skulle de arbetslösa kunna
beredas verklig hjälp. o .

Herr Magnusson i Skövde talade i dag på förmiddagen örn svårigheterna
för jordbruket och det bekymmersamma ekonomiska läget ute pa landsbygden.
Jag lyssnade mycket uppmärksamt till haus anförande och funderade, vilka
åtgärder man nu från det hållet önskar vidtaga för att hjälpa upp det ekonomiska
läget ute på landsbygden. Jag blev, det måste jag säga, ingalunda
överraskad, när svaret kom i form av ett krav på att industriarbetarnas eliel
arbetarnas löner överhuvud taget skulle sänkas. Men en sådan politik kommer,
örn den genomföres, att leda till ända större oell mera omfattande arbetslöshet.
Jordbrukarnas svårigheter bottna i bland annat det förhållandet,
att de icke kunna sälja sina varor, beroende på att konsumenternas, massans
av konsumenter behov av livsmedel, behov av mat och kläder o. s. v. icke kan
framträda köpmässigt på marknaden. En sänkning av arbetslönerna skulle
innebära en ytterligare skärpning av krisen. Åtgärder för att ge dem, som
nu äro arbetslösa, arbete oell därmed också köpkraft, skulle även bidraga til
att lätta trycket för de små jordbrukarna.

Till sist, herr talman, är jag beredd, att ilen invändningen gores, att ett realiserande
av de åtgärder, som jag bär i all korthet oell mycket bristfälligt sökt
skissera, skulle innebära för staten så stora ekonomiska utgifter, att det icke
är tänkbart att få dem genomförda. På det vill jag endast svara, att sa länge
som landet har ekonomiska resurser att ge 2 miljoner kronor till kungahuset.
131 miljoner till militära ändamål etc., så finnes det ingen anledning att ifrån
det håll, där man understödjer dessa krav, tala örn ekonomiska svårigheter.

Låt oss i första hand använda dessa medel lill att bispringa landets manga
tusen arbetslösa, det är en politik, som vore värdigare, en politik, som veit
både sundare och förnuftigare.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Regeringen Ilar ju redan med delat

att den icke har för avsikt att under innevarande riksdag framlägga
något förslag till arbetslöshetsförsäkring. Detta framgår för övrigt av det
nu föreliggande budgetförslaget. Jag skall tillåta mig att i anledning haral
till regeringen överbringa arbetarklassens stora missnöje med att denna ijaga
ännu ett år blivit lagd åsido. Vi veta ju — det har upprepats sa manga
gånger här i kammaren — att Sverige för närvarande är snart sagt det ende
landet i Europa, som ännu icke bär ordnat denna fråga, oaktat Sverige utan
tvivel är ett av de länder, som i ekonomiskt avseende sedan lång tm tillbaka
intaga en särdeles god ställning. Många av de länder, som löst trugan,
befinna sig i ett betydligt sämre läge än Sverige och se med avundsamma
blickar på vår goda ekonomiska ställning. Att en sadan sociallagstittnmgs
fråga icke kunnat ordnas i vårt land, vittnar om att etet yttrande, som en
gång fälldes, att Sverige var »dea sista kotan» i fråga om social utveck -

Måndagen (ien 19 jarmar

Nr 4.

ling, dock Ilar sitt berättigande. Detta är icke ett överord. Så länge man
alltjämt befinner sig i ett sådant läge beträffande denna för stora befolkningslager
viktiga fråga, ligger det en god sanning i nämnda omdöme.

Man hänvisar till att frågan alltjämt är föremål för utredning. Ja, det
ha vi klart för oss. Men utredningen går icke ut på att lösa frågan utan
att skaffa en förevändning för att skjuta den åt sidan. Hedan 1913 ansåg
den dåvarande liberala regeringen, att frågan var tillräckligt utredd för att
inan skulle kunna förelägga riksdagen ett förslag i ärendet, och civilminister
Schotte avsag att framlägga en lösning efter det s. k. Gentsysteinet. Detta
blev emellertid icke gjort. För tio år sedan, år 1921, tillät jag mig interpellera
dåvarande socialministern, huruvida arbetslöshetsförsäkringsfrågan
skulle kunna föreläggas riksdagen inom den närmaste tiden. Han förklarade
da, att med hänsyn till ute edwin (jama kunde man ett påföljande år komma
med ett förslag. Naturligtvis blev det intet förslag av, ty man finner alltid
på någon förevändning för att slippa göra vad man icke vill göra. Så
har det gått år efter år. Den ena utredningen har avlöst den andra. Nu
föreligger sedan 1928 1926 års arbetslöshetskommittés förslag till lösning av
frågan. Här beröras två linjer, efter vilka frågan kan lösas: dels derrfrivilliga,
dels den obligatoriska. Regeringen kan välja vilken linje som enligt
dess mening är den fördelaktigaste, men man gör ingenting för att få
fram ärendet. Visserligen ha både socialministern och statsministern förklarat,
att man i princip icke har något att erinra emot arbetslöshetsförsäkringen,
men man lägger icke två strån i kors för att få saken ordnad. Det är
denna underlåtenhet, som vi anse förtjäna klander.

Vi utgå ifrån att det goda ekonomiska läget, de goda finanser Sverige för
närvarande i hög grad har, är en följd av arbetarnas insatser i produktionen.
och just denna omständighet bör vara ett skäl för införandet av arbetslöshetsförsäkring.
Det är en rätt, som arbetarna göra anspråk på, särskilt med
hänsyn till att, sorn jag förut nämnde, en dylik sociallagstiftning är genomförd
i de flesta europeiska länder. Sverige befinner sig alltjämt på efterkälken,
och den protest, som det socialdemokratiska partiets ledare under lördagen
gav uttryck åt, har vunnit genklang över hela vårt land bland dess
arbetarklass.

Det tjänar ju icke mycket till att rada upp de argument, som tidigare anförts
flera gånger i denna fråga. Jag har emellertid icke velat underlåta
att göra klart för regeringen, att det råder bland arbetarna och alldeles
speciellt bland de arbetslösa ett djupt rotat missnöje mot att frågan alltjämt
förhalas.

Jag vill, herr talman, även yttra några ord på grund av det utfall herr
Lindman under lördagens debatt gjorde mot fackföreningarna i vårt land.
Herr Lindman ville göra gällande, att fackföreningsrörelsen icke längre kail
upprätthålla den disciplin, som tidigare rått inom densamma, och han ansåg,
att det var nödvändigt att genom lagstiftningsåtgärder söka åstadkomma eli
bättre ordning. Det var särskilt två arbetskonflikter under föregående år,
som upprörde honom, båda i Stockholm. Nu kan nian naturligtvis bli upprörd,
om man läser tidningarna utan att kritiskt se på det sätt, varpå de
behandla de saker, som där omnämnas. Emellertid tror jag icke, att man
behöver vara så upprörd, örn man speciellt håller .sig till dessa två konflikter.
.1 ena fallet gällde det nämligen ett övergrepp mot en ung flicka. En
kafeidkerska hade anställt en flicka, som betalades lägre lön och tvingades
arbeta längre tid än vad som eljest gäller beträffande ifrågavarande arbetar
grupp i Stockholm. Tror man dä, att nian på högerhåll stödde den förfördelade?
Nej, visst icke. Man stödde den, som begick övergreppet och kaställe
sig över den. som ville hjälpa flickan alf fa sin rafi. Detta var en av an -

tid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

5r 4.

Måndagen den 1!) januari.

Vid remiss a o
statsverks -propositionen.
(Forin.)

ledningarna till herr Lindmann upprördhet. Denna år mycket svar att förstå.
Ty under nu angivna omständigheter är det uppenbarligen flickan, soia
är förfördelad och icke don som har henne i sin tjänst och vill fortsätta^ med
att utsuga heime. Upprördhet över sådana saker ger i själva verket .uttryck
åt en sådan moral, som hänvisar de unga underbetalda flickorna till att
på gatan söka förkovra sin inkomst. _ r

Det andra fallet, som upprörde herr Lindman, gällde ett 50-tal butiksbiträden,
som önskade få sina villkor reglerade genom kollektivavtal. Jag
förmodar, att detta är varje svensk mans rättighet. Det finns ingenting, som
förbjuder svenska arbetare att få till stånd uppgörelser med sina arbetsgivare
i forin av kollektivavtal. Denna grupp av medborgare, affärsbiträden, är i
regel mycket dåligt betald. Det finns affärshus här i Stockholm, som betaga
unga flickor i 20-årsåldem 40 a 50 kronor i månaden. Tycker man
detta är en rimlig lön? Huru skall det vara möjligt för dem att reda sig
på en sä dålig lön? Är det icke berättigat att man söker förbättra dessa
medborgargruppers ekonomiska ställning? Jag betonar än en gang, att dec
finns affärshus, f. ö. icke långt härifrån riksdagshuset, som betala sådana
urusla månadslöner. När man inom denna bransch kominer upp till inkomster
av 100 ä 150 kronor, anses det vara mycket bra betalt. Huru gick det
nu här? Jo beträffande den konflikt, som herr Lindman åsyftar, nämligen
konflikten vid den stora färghandelsfirman Becker, var det så, att det icke
torde ha förelegat oöverstigliga svårigheter för arbetarna att komma överens
med firman, men det låg andra krafter bakom, suni förbjödo firman att träffa
uppgörelse nied sina arbetare. Detta gav utlösning till en konflikt, en arbetsinställelse,
som sedermera blev föremål för behandling i pressen under ett halvt

års tid. _ _ tit . „

Vilka upprörande övergrepp gjorde sig nu arbetarna skyldiga tnl?_ Jo,
man lät trycka meddelanden örn att det råddö arbetskonflikt mellan firman
och dess personal, och man ställde ut vakter vid butikerna, som meddelade
de förbigående örn förhållandet. Nu får nian enligt den tryckfrihetsförordning,
som vi lia här i Sverige, dela ut sådana tryckta meddelanden, och även
om någon kan känna sig obehagligt berörd av att bli antastad på detta sätt,
kan man ju därför icke göra gällande, att den som utdelar lappen gör sig
skyldig till övergrepp. Den missnöjde kan ju göra som den artige herrn
i Söndagsnisse, nämligen be lapputdelaren vara vänlig vika ihop lappen och
lägga den på gatan, så han själv slipper göra det. Meli vad gjorde högerns
speciella valorganisation här i Stockholm? Jo, dess byrå för näringsfrågor
skickade ut folk, som sökte graff med lapputdelarna och på detta sätt ville
få till stånd obehagliga uppträden. Det finns exempel på. att folk, som är
organiserat i högerns ungdomsförbund, gatt ut till vakterna utanför Beckers
butiker oell begått direkt personligt övervåld mot deni. De som blevo utsatta
för övervåldet hade i eget intresse icke på något sätt bidragit till att åstadkomma
gruffet. De lia funnit, sig i övervåldet, därför att de icke ville skada
sin egen sak. Den förfördelandes uppgift bar naturligtvis varit att försöka
få till stånd oroligheter, men det har icke lyckats. Jag har personligen
iakttagit vad som försiggått vid några av dessa butiker. Där Ira stått poliser,
som naturligtvis haft till uppgift att söka upprätthålla ordningen,^ och
jag bär sett arbetarvakterna dela ut lapparna. Allting har gått utan någon
som helst friktion, i all gemytlighet. Men i vissa fall lia ungdomar fran
högerlägret kommit till och velat åstadkomma de oroligheter, som man sä
livligt önskat få framprovocerade i högerpressen. Örn något upprörande verkligen
förekommit, tror herr Lindman, att vår polis bär i Stockholm skulle
underlåtit att ingripa? Jag är övertygad om att polisen var föremål för
sådan uppmärksamhet under den konflikten och sa ofta blev uppmanad att

Måndagen deli 19 januari.

91 >r 4.

icke låta nugot passera som var otillåtet enligt svensk lag. att den nog hade
ogemen nied sig för att den icke skulle utsättas för klander på grund av
sin underlåtenhet att göra vad som ålåg den. Men örn man skaffar sig som
högerns valorganisation, Allmänna valmansförbundet, gjort, en särskild byrå
Sör näringsfrågor, vars uppgift är att utöva hets mot fackföreningarna och terror.
mot arbetarorganisationerna. örn man skaffar sig ett panoptikon med
skräckkällare och går och ser på detta panoptikon och denna skräckkällare
ofta, så blir man upprörd och förskräckt. Men är det nödvändigt att skaffa
sig detta? Mångå av de obehagligheter, som behandlas i pressen, äro helt
visst fria fantasier av denna byrå för näringsfrågor.

Jag skall anföra ett exempel. Vi fingo ju en lagstiftning, som förbjöd
arbetare och arbetsgivare att vidtaga några stridsåtgärder i anledning av
meningsskiljaktigheter örn innehållet i kollektivavtal. Örn man icke kan lösa
meningsskiljaktigheterna godvilligt, skola de avgöras av arbetsdomstolen. Nåväl,
arbetarna ha rättat sig efter detta, och resultatet synes bli, med stöd
av uppgifter örn de mål som hittills behandlats i arbetsdomstolen, att det
är arbetsgivarna, som till överväldigande del göra sig skyldiga till brott mot
kollektivavtal eller söka vränga avtalen på ett sätt, som motparten icke kan
godkänna. Huru går man nu tillväga, när man utövar denna hets? Livsmedelsarbetarförbundet
hade i ett visst fall anhängiggjort talan vid domstolen
mot en bagare. Arbetsdomstolen gav arbetarna rätt. Men vad blev resultatet?
Jo, i Svenska Dagbladet stod det som rubrik: »Bageriarbetarnas avtalsterror
i skarp belysning.» Örn en arbetargrupp alltså vänder sig till domstolen
för_ att få rätt i en fråga rörande ett kollektivavtals innebörd, gör man
sig skyldig till »terror». Det är avtalsterror att upprätthålla avtalets bestämmelser
pä ett sätt, som de lagstiftande myndigheterna givit parterna anvisning
örn.

Jag skulle vilja framställa en fråga till herr Lindman. Herr Lindman
erinrar sig nog åren 1907. 1908 och 1909, då han första gången var statsminister.
Örn man jämför dessa år med de år. som vi nu närmast ha bakom
oss, 1929 och 1930, skulle herr Lindman föredraga, att fackföreningarna nu
»upprätthölle disciplinen» på samma sätt som då? Tycker herr Lindman, att
det rådde bättre disciplin då än vad det gjorde 1929 och 1930? Jag överlåter
till herr Lindman att besvara den frågan. Enligt min mening måste
man konstatera, att det finns icke någon verklig grund för att anklaga fackorganisationema
för att de med mindre framgång än tidigare upprätthålla
disciplinen. Ha vi överhuvud haft en lugnare period än de Hå sista åren
inom vårt näringsliv? Nej! Det oaktat menar man, att det skulle föreligga
alldeles särskilda anledningar att påkalla statsmakternas ingripande mot fackorganisationerna.
Jag tror, att det är anledning att säga som pojken, som
gick i skolan och i regel hade de bästa betygen, men ständigt blev föremål
för gnäll och gnat från sina föräldrar, när han kom hem. Till sist förlorad!.-pojken tålamodet och förklarade: Jag skall säga er, att jag har skämt bort
er, ni skulle se hurudana betyg de andra grabbarna lia! Var god jämför förhållandena
i Sverige med förhållandena i övriga länder! Man kanske då kommer
till det resultatet, att man i högre grad än någon annanstans blivit bortskämd
genom att fackorganisationerna verkligen utföra sitt arbete för förbättrande
av arbetarklassens ställning på ett sätt, som det icke finns berättigad
anledning att gå till hets emot.

Herr Lindman talar örn nödvändigheten av att genom lagstiftning skydda,
»tredje mans rätt». Det förefaller, som örn det icke, skulle vara oberättigat att
begära, att fackorganisationerna genom lagstiftning skyddas mot »tredje mans
Högner». Tredje mans lögner örn fackföreningsrörelsen lia verkligen firat
triumfer sedan föregående höst. då valmansförbundets byrå för näringsfrågor

Vid remiss a k
statsverk*-''propositioner..
(Forts.)

Xr 4.

Måndagen dea 19 januari.

Vid remis# av
statsverkspropositionen.

(Port*.)

utgav sin bekanta broschyr, som uteslutande gock ut på att söka ia till stånd
en hatfull stämning mot fackorganisationerna. Det är icke tu tal om att om
man ser på den svenska pressen i allmänhet, finns det inom högertidningarna
och särskilt de tidningar, som röna direkt inflytande från högerns valorganisation,
en större aggressivitet med hänsyn till klasskampen än tidigare. När
man i denna före landstingsvalen utgivna broschyr gör gällande, att fackföreningarnas
kränkning av den borgerliga friheten icke ifr en enstaka företeelse,
och att övergrepp fran de socialistiska arbetarorganisationernas sida inträffa
snart sagt dagligen, är detta en våldsam överdrift. Och när man vill påstå,
som man gjorde i Svenska Dagbladet den 8 november 1930, att kroppslig
misshandel av olika slag, helst med övermakt i enrum, icke hör till sällsyntheterna
inom arbetarrörelsen, är detta en gemen osanning. Det vore önskvärd,
att man ville framlägga något som helst bevis för att sådant förekommit.

När jag nu tager fackorganisationerna i försvar, vill jag därmed icke göra
gällande, att det i dessa organisationer överhuvud taget icke skulle förekomma
någon friktion mellan medlemmarna och andra medborgargrupper. Det
är helt naturligt, att något sådant icke kari undvikas. Kampen för tillvaron
gör det ju nödvändigt för alla att varhelst man söker sin utkomst ådagalägga
största möjliga energi, och därvid kunna icke vissa friktioner undgås. Men
detta år icke särskilt utmärkande för de fackorganiserade, enahanda förhållanden
råda överallt. Fackorganisationerna representera i själva verket ordningens
princip, och deras verksamhet bär i hög grad medverkat till att få till
stånd den rättsordning, som nu gäller beträffande arbetet i vårt land och som
utan tvivel varit till stor fördel för produktionens utveckling. När man gör
gällande, att tredje mans rätt blir lidande, då fackorganisationerna söka bevaka
sina medlemmars intressen, är det mycket möjligt, att så kan ske, men
är detta något särskilt utmärkande för fackorganisationerna? Huru ofta kommer
icke ett av två parter träffat avtal att i hög grad beröra tredje mans rätt?
Detta bryr nian sig helt enkelt icke örn. Jag är övertygad örn att herr Lindman
under sin verksamhet mångå gånger träffat avtal, som i hög grad berört
tredje mans rätt, men jag tror icke, att herr Lindman tagit hänsyn härtill i
någon nämnvärd grad utan endast beaktat vad som varit fördelaktigt för de
intressen lian haft till uppgift att främja. Jag skulle vilja fråga herr Lindman:
är det större anledning att känna sig upprörd över, att man icke i lugn
och ro får misshandla en stackars kaféflicka, än över t. ex. vad som försiggått
i Malmö under flera år, där alla tre parter, som i regel medverka till kollektivavtalsuppgörelser
— staten genom sina förlikningsman, arbetsgivaren genom
sina representanter och arbetarna genom sina fackorganisationer — nödgats
vidtaga åtgärder, som, det är icke tu tal om den saken, kränka tredje
mans rätt. Jag åsyftar konflikten vid firman Seholander i Malmö. Är det
någon som vill förneka, att tredje mans rätt här kränkes? Nej, det går icke.
ty kränkningen är alldeles uppenbar, men åtgärden har varit nödvändig försatt
få till stånd ordning i hamnarna. Den som inte vill finna sig i denna ordning.
får taga de obehag, som äro förenade med att han icke biträder vad parterna
ansett vara ändamålsenligt, nyttigt oell nödvändigt. Jag tar detta såsom ett
exempel på. att det många gånger icke går att taga hänsyn till vad som under
vanliga förhållanden skulle anses oberättigat att göra gentemot tredje man.
Vi få komma ihåg-, att det är dock de allra mest vitala intressen människor
emellan, sorn det här gäller, det gäller människors utkomst, det gäller att träffa
ordningar för arbetet, det gäller med ett ord att söka få till stånd sådana förhållanden,
som äro till fördel för det stora flertalet, och då kan man icke tilllåta,
att enstaka individer försöka sabotera det som år ändamålsenligt och nyttigt
för det stora flertalet, ja för det hela.

Jag tror det är anledning- erinra örn ännu en sak. Det talas sy ofta om det

Måndagen den 10 januari.

93 Nr 4.

iivervåld, de övergrepp och den terror, som fackföreningarna utöva. I den bär
broschyren från Allmänna Valmansförbundets byrå för näringsfrågor är man
upprörd över att, som det heter, »fria människor tvingas in i sammanslutningar,
.sorn de icke vilja tillhöra». Ja. det är klart, att rent teoretiskt sett kan detta
förefalla upprörande, men örn man tar hänsyn till det levande livets behov,
hur ställer det sig val dår* Jag tror, att professor Cassel på ett utmärkt sätt
klarlagt den saken i ett anförande, som han hade för några år sedan. Rån
yttrade då: »Inom borgerliga kretsar och även inom de oorganiserade arbetarnas
led hör man ofta fackföreningarna klandras, därför att de undertrycka
arbetarnas frihet. Det är en gammalliberal, formell uppfattning av begreppet
frihet, som bär ger sig uttryck. Den frihet fackföreningarna beröva arbetarna,
är förnämligast friheten att arbeta till underpris, men den som vet, hulden
friheten kan missbrukas på en oreglerad arbetsmarknad, kan icke skatta
den mycket högt.»

Det råder väl ingen tvekan om att det bär varit, är oell väl alltjämt kommer
att förbli sa, att. det är arbetarna, som äro den svagaste parten i kampen örn
löne- och arbetsvillkoren. Det är arbetsgivaren, som haft och har och naturligtvis
alltid kommer att lia övertaget. Är det då någonting att beklaga sig över, att
arbetarna förstått att genom sammanslutning skaffa sig något medinflytande
på det område, där deras livsvillkor avgöras? Jag tror det är enbart lyckligt,
att så skett, ja., det är helt enkelt nödvändigt. Jag tror inte heller, att vare sig
Allmänna Valmansförbundet eller högerns tidningspress eller de representanter,
som gjort till en uppgift för sig att angripa, fackorganisationerna, jag
tror icke, säger jag, att de äga något verkligt fog för sitt påstående att fackföreningsrörelsen.
har urartat. Ty örn denna rörelse verkligen hade urartat,
så kunna ni vara övertygade om, att de uppbyggande krafterna inom rörelsen —
°ch sådana finnas i tillräcklig mängd — långt före detta skulle ha iakttagit
dessa företeelser och vidtagit åtgärder för att hålla rörelsen sund. Jag vill
påstå, att fackföreningsrörelsen alltjämt är sund. De urartningar, som man
behandlar i pressen, äro till stor del uppkonstruerade och bottna i de flesta
lall i försök att hos den allmänna opinionen få till stånd en speciell uppfattning
rörande fackföreningarnas samhällsskadliga arbete. Det är klart, att
örn man fortsätter på detta sätt och ger ut broschyrer och sprider dessa genom
tidningspressen och får tidningar att dag ut och dag in framställa fackföreningarna
på det sätt, som nu har. skett sedan någon tid tillbaka, det är klart.
säger jag, att denna allmaänna opinion under sådana förhållanden småningom
kommer.att påverkas. Vi lia emellertid kommit underfund med, att det är
nödvändigt för oss att icke låta högerns press fortsätta med att på detta sätt
misstänkliggöra fackföreningsrörelsen, och vi ha därför tagit till vår uppgift
att vederlägga högerns påståenden — jag förmodar det blir synnerligen lätt i
de flesta fall.

När man nu ropar på åtgärder och vill lia en klasslagstiftning mot fackorgan!
sationorna, sa är ju detta i och för sig ingenting nytt, ty sådana försök
ha förekommit tidigare, men man tror väl. att det skall finnas litet större förutsättningar
nu att komma till åstunda! resultat. Jag tror dock det är anledning
att erinra den nuvarande regeringen örn ett gammalt gott svenskt ordspråk,
som säger, att »örn skalkar locka elig, så följ icke».

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag skall i detta anförande

uteslutande syssla med den sak, som jag berörde i början av mitt anförande på
lördagen, nämligen frågan örn parlamentarismen och regeringens förhållande
till riksdagen.

.lag tillåter mig uttala min tillfredsställelse över att i en remissdebatt denna
fråga har kunnat samla så pass stor uppmärksamhet. När man på en gång

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Vr 4.

Måndagen den 19 januari.

Virf remiss av från tre olika håll, utan någon inbördes kommunikation, anser sig böra taga
stålverks- Upp till dryftande i remissdebatten frågan om de parlamentariska principernas
propositionen, tillämpning, så är detta ett tillräckligt bevis för att denna fråga har mer än
(lort?.) teoretiskt intresse.

Herr Anderssons i Rasjön försök att bagatellisera det liela kan efter detta
konstaterande lämnas åt sitt värde, och detta så mycket hellre som hans egen
höge partichef omedelbart desavuerade honora genom att förklara, att han för
sin del fann, att det var lämpligt att frågan tagits upp i remissdebatten och att
anledning härtill förelåg. Herr Anderssons inlägg föranleder mig emellertid
att göra ett litet påpekande. Jag fick impulsen härtill, när han talade örn den
trojanska hästen. Jag antar, att herr Lindman täger hand örn den kampen,
men jag vill gärna konstatera, att även i parlamentarismens himmel blir det
glädje, när en syndare sig omvänder och bättrar. Det är bara bra, örn även
den svenska högern har accepterat parlamentarismens princip och är beredd att
i sin fortsatta verksamhet hävda denna princip.

Det är däremot bara sorgligt, när de som hava lagen, ändå inte göra vad.lagen
bjuder. Till dessa måste jag tyvärr räkna hans excellens herr statsministern,
och jag gör det i ännu högre grad efter att ha hört vad han hade att säga
i sitt lördagsanförande. Han bekände där sin kärlek till de parlamentariska
principerna. Jag tror t. o. m., att han ville framställa sig själv som en rätt
och trogen arvtagare till de stora liberaler, för vilka hävdandet av den demokratiska
parlamentarismen var något mycket väsentligt och vilket de gjorde
med stort patos. Såvitt jag kan finna, ställde .emellertid herr Ekman de parlamentariska
principerna på huvudet, och det finnes skäl att erinra herr statsministern
därom, att parlamentarismen dock är någonting annat än vad som
för tillfället passar det frisinnade partiet.

Herr statsministern tyckte inte om mitt tal örn den frisinnade självtillräckligheten,
men jag måste fråga, innan jag går närmare.in på vad han hade att
säga, örn icke hela hans inlägg vittnade örn det berättigade, i en sådan karakteristik
eller en sådan beskyllning, örn hans excellens hellre vill att det uttrycket
användes. Jag fann t. o. m„ att denna självtillräcklighet gått så långt, att den
numera också förvillar excellensens begrepp om vad som melias med lojalitet.
Det har visserligen från två håll, efter vad jag hittills hunnit se, betygats, att
herr statsministern alldeles utmärkt klarade av vad som hade anförts örn hans
förhållande vid regeringens bildande och om hans regerings .ställning. Att
detta konstateras i Svenska Morgonbladet är ju bara i sin ordning, och att det
konstateras i Svenska Dagbladet är väl mera att anse såsom ett utslag av herr
Järtes gamla kärlek till den, som hjälpte till att grundlägga, principerna för
vår nuvarande arbetslöshetspolitik. Jag konstaterar emellertid det egendomliga
i, att Svenska Dagbladet ansåg, att statsministern galant hade klarat
av vad jag yttrade, under det att han naturligtvis hade blivit bet på herr Lindman,
fastän herr Lindman och jag sade ungefär ett och detsamma.

Herr Ekman förklarade emellertid — och det kan. ju vara .ganska nyttigt vid
denna utredning örn parlamentarismen, som vi nu givit oss in på, att hålla oss
till de exempel vi lia här framför o ss — att han fann det omöjligt att åstadkomma
en parlamentarisk samverkan i det läge, som hade uppstått i jordbruksfrågorna.
Högern hade genom sin hållning till tullarna gjort.ett samarbete åt
det hållet fullkomligt omöjligt, och socialdemokraterna hade diskvalificerat sig
genom att rösta mot inmalningstvånget. Jag vill göra det påpekandet, att
dessa omständigheter förelågo, innan den frisinnade ledaren fick konungens
uppdrag att bilda regering. Det är rätt betydelsefullt att hålla detta i minnet.
När herr Ekman kallades upp till slottet, så visste han enligt sin egen förklaring
här, att det fanns inga möjligheter att skapa en regering på bred parlamentarisk
bas. Han hade visserligen icke gjort några undersökningar, han

Måndagen den 19 januari.

95 Nr 4.

Ä,SjälV oc1Il1k,ansk1e Ula<; u}ed herran Hamrin oell Rosén, och så Vid
''m™ pa det Wara med elei parlamentariska läget. Det har sin lilla betydelse
att lasta avseende vid detta, när det talas om lojalitet. Ty, mina herrar, konungen vr,>posUionm.
gav ut regerin gs bil da ren i uppdrag, icke blott att bilda regering, utan också att :Tort9-1
gora detta på en bang parlamentarisk grund. Det har roat mig att taga reda
pa ordalagen i uppdraget, och jag slog därför upp Post- och Inrikes Tidningar

¥aiostVVUni 193°i där dej1 officiella notisen har följande lydelse: »Hans
Majestät Konungen har uppdragit at nksgäldsfullmäktigen C. G. Ekman att
bilda regering, och Hans Majestät har därvid framhållit vikten av att den nya
regeringen, om möjligt erhölle ett .starkt parlamentariskt underlag.»

Det ar nyttigt att halla sig till ordalagen, ty vi lia kanske litet var när vi

ÄnfSeP1SÄ r°n 0SS ined oIl.ka uttryckssätt, och det är mycket möjligt,
att det har hetat, att uppdraget innehar, att herr Ekman skulle försöka
skaffa regeringen ett sa starkt parlamentariskt underlag sorn möjligt. Utdraget
innehar kort och gott. att ansträngningar skulle göras för att skaffa
regeringen ett starkt underlag i riksdagen. Örn nu formuleringar skola någonting
betyda. ;=a kail detta intet annat betyda än att man skulle försöka att skapa
eti; verkligt parlamentariskt underlag, d. v. s. att undersökningen skulle
a\seborn det parlamentariska laget möjliggjorde att skapa en majoritet för
regeringen .Tåg vill fasta uppmärksamheten på att herr Ekman mottog detta
uppdrag. Det ar inte min sak att utreda, hur Hans Maj:t Konungen uppfattat
iullgorandel av uppdraget, men örn jag hade att göra med en människa som

febi miS’ TI han Sku i ö fullffor,a ett uppdrag, att han skulle undersöka möjligheterna
att basera vad genom detta uppdrag skulle utföras på den säkrast
möjliga grund, oell jag efteråt fick reda på att när han mottog uppdraget så
var han redan pa det klara med att det var omöjligt, då skulle lag sannerligen
kanna mig utsatt för dnit, och jag .skulle knappast ha kunnat tia om lojalitet
Mycket böxor naturligtvis sedan pa den uppfattning man har örn värdet av herr
Ekmans egen uppfattning om det parlamentariska läget. Jag har bara till
en början velat konstatera, dels att uppdraget var att giva regeringen en stark
parlamentarisk stallning och dels att ingen verklig undersökning gjorts huruvida
detta överhuvud var möjligt ’ nulu

Jag kommer då till bedömandet Ur herr Ekmans synpunkt av möjligheterna
.. it bilda en regering pa bred parlamentarisk grund. Jag har redan påpekat
at han gentemot hogen! anförde dess ställning i tullfrågan, och att han be,
affande socialdemokraterna anförde, att vi hade röstat mot inmalningstvånt
JaQ kail gira herr Ekman ratt dan, att det naturligtvis inte fanns stora
utsikter, att det parti, vars regering hade fallit i kampen örn tullarna skulle

"kull fJf.rskllt Jefn1aget.aft ?åsom del i ett underlag för en regering, sorn

s. Hh utföra politiken i fortsättningen Men jag tycker uppriktigt sagt, att

d-Åb r"a i’i pal.amentanska undersökningar, så är det partierna själva, som
v h, fa meddela, vad de anse att de kunna vara med örn. Även örn herr Ek
man hade den uppfattningen, att det var orimligt, att högern skulle kunna delV?''1
r‘«eraude, sa tycker jag det hade varit i sin ordning när

siälv''Win t! f°randet av uppdraS'' av den art jag här talat örn, att högern
. . .liv hade tillf rågats, örn den möjligen ansåg, att den, trots alf tullarna hade

eliminerats bort genom riksdagens beslut, kunde tänka sig att i en eller annan
form medverka till att en ny regering, för att anlägga herr Lindmans syn på
-aken. tick det mindre svart an den föregående hade haft, d. v. s. bättre möjlig Lin

riksdags’ baS"atl * k»"li”™rligt stöd från

rtHoårV\ttÖTln/f11-SpCial^Ir!trUleri,aS Ä.täIllling’ Sil måste jas från början konstatera,
att den frisinnade ledaren bär åtminstone det kvar med sig på rege ringsbanken,

att lian alltid forsöker göra saken så lätt som möjligt för sig själv.

Xr 4.

0 6

Måndagen ilen 10 januari.

.... r)(.t :iv m veke t bekvämt, när man iskall bedöma eli parlamentariskt läge, att

ÄS. S5Ä3ÄL» W alli sorn mollisen lian vara
proportion^». Hort söka fram den lilla punkt, örn vilken man tvistat och saga. lietta ar det
''Torta.'' väsentliga, här har jag gudskelov inga vänner, här behover .lag icke fråga na troil,

här kail jag’ själv bilda regering. o .. im.

Det var ju ändå på det sättet, att inmalningstvanget — jag betonar särskilt
tvånget — icke var den enda frågan pa dagordningen. * ragnil hette ursprungligen
jordbrukshjälpen, men dessutom lief unno vi oss i ett lage, dar
etet fanns åtskilliga andra aktuella frågor pa dagordningen Det fauns sociala
reformfrågor, och det fanns andra frågor vid sidan om den rörande eko
nomisk hjälp, frågor som i hög grad berörde jordbrukarbefolkningens, den
fattigaste jordbrukarbefolkningens förhållanden. Det fanns frågor, som hade
kunnat kombineras till ett helt program och som faktiskt också hade diskuWs
unSTn tid före regeringsbildandet. Men det var en annan sak också,
Socialdemokraterna motsatte sig inte inniahungsbm^i^et vi fiirordadi
uttryckligen genom våra representanter i särskilda utskottet, att man sku
försöka träffa särskilda överenskommelser med kvarnarna om en okad in
målning av svensk brödsäd i mjölet Vi biträdde i detf sar^ldayf
nästan hela raden av de positiva beslut, som riksdagen fattade, vi ansag
Sol att det Tar en del andra frågor, som voro aktuella och som krävde sm

10 Delinda som alltså herr Ekman kunde kitta på, när hail icke ville tala

med oss, det var själva tillämpningen av tvångsförordnrngen rörande mmalrnncrpn
ooh T)A (Icttcl- £TlOrcl.B hcLII Sill IIIIb^ rG^6nil££. ... -j*

Jair''vill påpeka en enda liten både intressant oell belysande omständighet
Herr Ekman diskvalificerade oss t. o. m. som underhandlare ^ g
av inmalningstvanget, men han meddelar nu, att lian hade vant sg ....
liViprala uartiet för att få detta med i regeringen. „ .

11 Om iag icke missmumer mig motionerade liberalerna mot tvangsinmalniii
.ren ochf varje fall talade dea liberale ledaren mycket energiskt mot luman
in astvän o-et I denna kammare röstade halva det liberala partiet mot mmal

infen och örn man tager hänsyn till andra kammaren, borde åtminstone
hälften av det liberala partiet varit diskvalificerat, dager man sa också
hänsyn till den liberale ledarens tal i första kammaren borne det flan herr
Ekmans efna utgångspunkter icke lia funnits mycket kvar att hanka fas
vid Men denna lilla episod är kanske mera belysande for xad lian ville an
farn, lie ve,klisa evårigl,elern. V». det .eke verre « -två neef. än alt man kunde tala med herr Carlssons, herr Irjiz oell neri
Eliel Löfgrens parti, borde det icke ha vänt alldeles utes u e a
nät knacka även på vår dörr, bakom vilken det anda lag tn btruiMli g

het att medverka till inmalningsförfarandets genom! mande.

Meri iag återkommer till samma synpunkter, som jag anlade, ilar del gulick
Meri u k Ufikation. Det hade väl varit ganska lämpligt att

fråga oss örn vår egen uppfattning oell örn våra möjligheter att. icke precis
sitta med herr Ekman i regeringen inea att giva a t hans regering ec stod.
som skulle möjliggjort för denna regering att .-ira en malmedvetrmm och
fastare nolitik. Jag tycker, uppriktigt sagt, att det val *om i, ,1
arnriva vår ställning. Vi kunna icke överlåta at herr Ekman eller de

allmänhet ÄÄÄÄ SSiÄLShen Eknmn

Måndagen den 19 januari.

97 Nr 4.

om inmalningen, sedan alltså detta beslut var ett faktum och sedan varje
regering, som. tillkom, var skyldig att lojalt genomföra detta beslut, det
socialdemokratiska partiet skulle ha accepterat faktum och vid en underhandling
lågt huvudvikten på vad den regering, som sökte stöd från vårt håll, i
övrigt ville utföra. Det är ju mycket möjligt också, att det hade varit nyttigt,
örn man fått ha ett ord med rörande tillämpningen av riksdagsbeslutet.
Det kan ju tänkas, att denna hade kommit att stå bättre i överensstämmelse
med vad riksdagen uttalade, örn det hade funnits någon, som var angelägen
örn att icke lata det bara basa utan verkligen sag till vad riksdagen avsåg med
sitt beslut.

. ^aS bär gjort denna lilla översikt för att ställa i belysning den argumentation,
som har forts. Jag erinrar återigen därom att ännu medan regeringsbildandet
pågick, alltså sedan besluten voro fattade i jordbruksfrågorna, överlämnades
det av oss en p. m. till den, som hade fått uppdraget att bilda
regering, något som ju måste innebära att socialdemokraterna voro beredda
att, därest regeringen ville ägna intresse och omsorg åt vissa aktuella frågor,
i en eller annan form lämna sin medverkan till att giva regeringen den
starka parlamentariska ställning, som konungen och den allmänna opinionen
hade payrkat att nian skulle söka finna en möjlighet till. Det blev icke någon
undersökning. Om nu herr Ekman icke har någonting annat att komma
med än detta örn inmalning, så måste jag säga, att det vittnar örn ett ganska
litet intresse, för det väsentliga i parlamentarismen att haka upp sig på en
sadan, lat mig säga, bagatell i det hela; och man kan över huvud taget icke
förvänta någon hjälp till en bättre parlamentarisk ordning, örn ett parti, som
spelar en viss roll, ser som sin väsentliga uppgift att skapa sådana situationer,
dar man alltid har en liten hake att hänga upp sitt motstånd mot samarbete
på. Jag vidhåller att det 1930 icke skedde en tillräcklig undersökning
1 fråga örn möjligheterna att giva regeringen ett starkare underlag, och jag
vidhaller, att underlåtenheten att göra en undersökning vittnar både om självtillräcklighet
och örn ovilja att göra någonting för att hjälpa oss ur en parlamentarisk
ordning, som icke i längden är hållbar.

. villflista^ excellensens uppmärksamhet på, att det finnes en viss liten
risk att driva, låt mig säga, den där inrnalningsparlamentarismen för långt.
Örn man gör tvångsinmalningen till det allt annat överskuggande, till det
enda,, som man behöver taga hänsyn till. så säger man därmed att denna
regering har egentligen ingen annan uppgift än att genomföra tvångsinmalmnge.
n. Därav skulle väl också följa, att när den saken är ordnad, känner
regeringen, att den icke längre bär något existensberättigande. Jag är icke
ali? säker pa att man draper sådana konsekvenser — de frisinnade draga
sällan för sig obehagliga konsekvenser av sina egna resonemang och ståndpunktstaganden.
dag har emellertid det intrycket, att man icke alls menar
att tvångsinmalningen längre, är den betydelsefullaste frågan, ty då skulle
man naturligtvis icke lia skickat i väg den speciella inmalningskonsulten
för att taga in en försvarskonsult i stället. Detta tyder ju på, att man
mycket hastigt kommit till den uppfattningen att det vid sidan av tvångsinmalningen
finnes, frågor av vikt, som regeringen måste handlägga, och att
man speciellt inriktar sig på vissa av dessa frågor. För övrigt kan det bli
en ganska bra barometer så .småningom för regeringens intresse och omvårdnad
av vissa delar av statslivet, att man har konsulter, som man byter örn
och flyttar efter frågornas art och beskaffenhet. Örn det sedan är så behagligt
för konsulterna, skall .lag lämna därhän, och örn det överhuvud taget är
en god metod, vill jag lika litet yttra mig örn.

Herr Ekman gjorde också en annan invändning. Han sade, att det är ju
väldigt bekvämt för flyglarna att komma och kräva av oss sorn äro i mitten
Andra hammarens protokoll 1931. Nr h

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Korts.)

Nr 4.

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av 3^ yi skola gå med dem och hail ville göra gällande att bara den omständig
statsverks- ^et fr^n socialdemokraterna och högern ungefär samtidigt komma,

propositionen. liknan(Je anspråk visar, hur orimligt det är. Jag vill minnas, att han fram(*ort8''
ställde saken så, att, örn han skulle lyssna till sådant, skulle det betyda,
att han skulle nödgas gå samma sträckor åt olika håll. Det vill säga han
trodde sig väl närmast böra gå en sträcka framåt med oss och så gå samma
sträcka tillbaka med högern, en metod som ju f. ö. icke alls skulle stämma
så illa överens med den ställning som det frisinnade partiet i allmänhet
intager. Å andra sidan frågar jag mig, hur tänker regeringen klara saken
nu? Socialdemokraterna finnas och högern finnes. Jag antager, att herr
Ekman känner ett visst behov i detta ögonblick att vara lite vän med oss
båda, och det kan ju därför föreligga för honom samma risk. Herr Ekman
anser sig kanske behöva gå sträckor gemensamt med den ena den ena gången
och med den andra den andra gången. Men det blir knappast att gå rätt
fram och sedan tillbaka, utan det blir väl att följa en stråt, som herr Ekmans
nykterhetspolitiska uppfattning borde djupt ogilla.

Jag kan icke för min del finna, att man löser problemet genom att bara
säga, att det väl ändå är orimligt att samarbeta. Ja, men då, herr Ekman,
är parlamentarismen orimlig. Naturligtvis kan man draga den för hans excellens
angenäma slutsatsen av detta, att i detta land kan ingen annan regera
än Carl Gustaf Ekman och dem han väljer till sina medhjälpare. Jag tror
emellertid, att det ligger icke endast självtillräcklighet loletta, utan också en
alldeles oerhörd självöverskattning. Men härmed är jag åter vid den princip,
som jag alldeles särskilt anser vara, icke bara parlamentarismens utan demokratins,
nämligen samarbetets princip. Så länge vi ha en riksdag splittrad
på flera partier, utan majoritet för någotdera, veta vi att ingenting kan uträttas
utan ett samarbete mellan ett par eller flera av dessa. Vi veta att i
samma ögonblick varje parti propsar på sitt, blir vårt arbete förlamat. Vi
kunna då icke fullgöra någon del av den skyldighet mot folket, som vi som
folkrepresentanter ha åtagit oss. Det mäste alitsa finnas ett samarbete, när
olika partier finnas och inget behärskar situationen. Jag går ett stycke längre.
Jag säger, att även örn ett parti får majoritet och alltså kan grunda en fast
regering på denna, så skulle det begå ett kapitalt misstag, örn. det glömde
bort att även en minoritet har rättigheter, och att även en majoritet under
en demokratisk ordning gör mycket klokt i att alltid hålla kontakt även åt
minoritetshållet. Det läget föreligger icke nu. Jag bär bara velat anföra
detta för att möta den invändningen att här predikar ni vackert örn samarbete,
men drömmer örn att en gang fa diktera. Örn nu detta är läget, att man alltid
måste lia ett samarbete, varför kan icke detta samarbete organiseras? Varför
kan man icke i ett känt läge utreda vilka partier, som ha de bästa möjligheterna
till samarbete?

Jag skall uppriktigt säga, att jag är icke rädd för en borgerlig koalition.
En sådan förskräcker mig inte alls, och den utsikten skulle icke komma mig
att giva något avkall på mina parlamentariska principer. Kunna de frisinnade
pressa högern så långt i socialreformatoriskt avseende, att de frisinnade
finna att ett samarbete på detta håll skulle tillgodse några av deras önskningar,
är det icke annat än bra. Den senaste högerregeringen visade sig
kunna vara ganska eftergiven. Den tog dock upp vissa ting här i riksdagen på
det sociala området, som man tidigare från högerhåll hade förklarat vara fullkomligt
orimliga. Jag klandrar den icke. En sådan samarbetsvilja är bara
nyttig, örn man, nota bene, vill ha någonting gjort. Jag menar alltså, att,
örn genom en koalition åt höger man pressade högern ytterligare^ ett steg in
på den sociala och ekonomiska demokratins marker, vore det ur vår synpunkt
bara bra. Det är en riktig utveckling, att folk, som stått oförstående för det

Måndagen den 19 januari.

99 Nr 4.

nya, till sist måste vara med örn det, och man kan gott säga, att nog ser elen
svenska högern i dag ganska annorlunda ut än den gången herr Lindman motionerade
den trojanska hästen.

Å andra sidan har jag den uppfattningen, att det naturligaste i närvarande
läge vore ett samarbete mellan socialdemokraterna och de borgerliga partier,
som betona sin demokratiska framstegsvänlighet. Det är ett missförstånd,
när man säger, att detta måste betyda, att man skall sätta sig tillsammans i
regeringen. Det är icke alls nödvändigt. Det är mycket möjligt, att det kan
befinnas vara bäst för själva arbetet att partierna icke bilda en koalition i
regeringen utan att ett parti handhaver regeringen och av ett annat parti erhåller
försäkringar, som naturligtvis motsvaras av förpliktelser i avseende å
programmet. Jag skulle icke alls finna det orimligt att i det nuvarande parlamentariska
läget den sittande regeringen föreläde ett program för det socialdemokratiska
partiet, som naturligtvis icke skulle upptaga allt vad vi önska,
troligtvis icke ens alls vad vi anse i nuvarande situation möjligt, men som skulle
betyda verksamma framsteg. Jag skulle icke heller finna det orimligt att
socialdemokraterna på ett sådant anbud svarade, å la bonneheure, så länge
regeringen fullföljer klara demokratiska framstegslinjer och lägger in verklig
omsorg om att lösa betydelsefulla sociala frågor skola vi förhålla oss mot denna
regering så, att den har möjlighet att utan vingel föra en demokratisk politik.
Vill man icke se på saken så, kan man icke klara det parlamentariska
problemet. Då komma vi slutligen dithän, att vi sitta här och lura på varandra,
gå omkring och göra våra små spekulationer och tänka mindre på hur
vi skola hjälpa folket, än på att stjälpa en regering eller ett annat parti. Vi
råka på så sätt in i en politisk dragkamp, som måste till sist betyda att mycket,
mycket försummas, och som kan medföra den risken att folket ute i landet
mister sin tilltro till riksdagen och regeringens förmåga att handhava riksstyrelsen
på ett för folket gagneligt sätt. (Herr Kilbom inföll här och yttrade:
Den har folket redan mist.) Ånej, herr Kilbom, försök icke, det har det visst
icke gjort. Då skulle det se ut på ett helt annat sätt här i landet. Dessbättre
är det så, att det finnes ett vaknande politiskt intresse och en vaken och aktiv
demokratisk väljarekår. Men jag medgiver, att herr Kilbom skulle kunna få
möjligheter till framgångar av helt annan art, än han nu kan drömma örn,
därest man skötte sig så illa i den svenska riksdagen, att folket till sist hade
grundad anledning att misstro icke bara vår förmåga utan också vår vilja att
verkligen fylla våra uppgifter som folkrepresentanter.

Man kan säga, att det ligger mycket överdrift i detta. Jag vill icke jämföra
vårt land med andra länder, men jag ber herrarna observera, att där diktaturerna
haft lätt att komma till stånd, där har det skett i de ögonblick, när
parlamentet varit förlamat på grund av att partierna tänkt för mycket på sig
själva och för litet på landet och folket.

Det gjordes av herr Olsson i Kullenbergstorp en invändning mot mitt anförande,
som jag icke vill låta bli att taga upp, då det väl eljest skulle kunna
Rågås, att jag inte förmådde att klara av den invändningen. Herr Olsson i
Kullenbergstorp frågade: när vi nu hade 1917—1920 en regering, som var vår
enda verkligt parlamentariska och som på grund av den ställningen, särskilt
sedan rösträttsordningen börjat komma i tillämpning, kunde uträtta så mycket
gagneligt för folket, varför sprängde socialdemokraterna den regeringen?
Jag har redan här framhållit, att det kan ges olika situationer, där samarbetet
måste sökas på olika linjer. Därav följer också självklart, att för samarbetande
partier det under ett samarbete kan komma en tidpunkt, då motsättningarna
nödvändiggöra ett avbrytande av samarbetet. Detta var fallet 1920.
När samarbetet mellan socialdemokrater och liberaler i den Eden ska regeringen
bröts, var det ingalunda därför, att man hade livligt eftersträvat att få

Vid remiss av
■statsverfesproj)ositionen.

(Forts.)

Sr 4. 100

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

till stånd en sådan brytning. Man hade tvärtom från båda de i regeringen deltagande
partiernas sida gjort ansträngningar, sedan det första programmet
hade realiserats, att på ett nytt program fortsätta samarbetet. Det visade
sig emellertid, att motsättningarna i kommunalskattefrågan voro av sådan art.
att de icke kunde överbryggas inom regeringen, att man fick göra försöket att
låta endera ensam övertaga ansvaret. — Ja, herr Olsson i Kullenbergstorp,
jag var visserligen icke med i regeringen, men jag var med i partiledningen,
och jag vet ganska mycket örn vad som hände vid det tillfället. — Alltså, det
kom en tidpunkt, då samarbetet brast. Detsamma komma vi säkerligen att
uppleva flera gångar. Jag tror inte alls på att man kan skapa, en regering,
som genom alla år i oändlighet sitter, utan man får tänka sig samarbetet anpassat
efter olika lägen vid olika tider. Men jag skall be att få säga en sak
till, som kanske skall kunna glädja herr Olsson i Kullenbergstorp. Det är, att
man lär av erfarenheterna. Det är mycket möjligt, att många, som hade en
viss syn på läget 1920, efter tio års erfarenhet skulle ha en annan syn därpå.
Vi ha dock sett under dessa tio år, vart det barkar hän med minoritetsregeringar.
Vi ha fått vissa erfarenheter, och det är väl ändå en av våra uppgifter
att tillgodogöra oss lärdomarna. Jag har aldrig haft någon hög uppskattning
av den som förklarar, att han oberoende av vad som händer i världen ser pä
saker och ting på samma sätt, som han såg på dem första gången han över
huvud taget kunde någonting begripa. Jag tillhör de människor, som anse,
att särskilt de, som folket har givit förtroendet att vara dess representanter,
noga skola aktge på erfarenheterna, noga skola tillämpa erfarenheterna, taga
varning av misstagen. Är det nu så, att vi börja få klart för oss, att minoritetsregerandet
avsätter allt sämre och sämre frukter, så är det också på tiden,
att vi sätta stopp och försöka skapa parlamentariska förhållanden, som möjliggöra
starka regeringar och målmedveten politik. Jag är angelägen örn detta
inte bara i och för sig utan också därför, att detta är en förutsättning för att
vi skola kunna fullt ut göra vad som är möjligt i demokratiskt avseende för att
folket skall få trivsel i sitt eget land.

Herr Lindman: Herr talman! Att jag nu kommer att uppträda ome delbart

efter herr Per Albin Hansson, liksom jag gjorde i lördags, det hoppas
jag icke måtte från regeringsbänken tolkas som någon sammansvärjning
mot regeringen. Örn jag därtill skulle lägga, att åtskilligt av det, som herr
Hansson nämnde rörande parlamentarismen, delas av mig, så får icke heller
detta tolkas så. Jag delar hans uppfattning i så hög grad, att jag skulle hoppas,
att Svenska Dagbladet i morgon ger honom en särskild liten blomma,
något som han saknade i gårdagens nummer och som jag gärna unnar honom.
.Vi talade örn blommor förra våren, och vi kunna göra det nu med. Jag kan
emellertid be herr Hansson att vända sig till sin vän, som sitter närmast bakom
honom och se hur han behandlar undertecknad i Socialdemokraten och
iakttaga det beröm, som hr Hansson där får. Ehuru det nu kanske kan hända,
att herr Engberg berömmer sig mest själv.

Ku är det ledsamma här i riksdagen, att när man befinner sig i opposition
och kommer till sina repliker, så gör man det alldeles för sent, såsom i detta
fall, två dygn efteråt. Det är inycket tråkigt. Jag skulle mycket gärna se,
att en partiordförande kunde få rätt att replikera genast. Det får han emellertid
inte. Man får då nöja sig med att komma så här efteråt.

Jag skulle emellertid be att få uppskjuta denna replik ett litet ögonblick
för att sticka emellan med några ord till herr Johanson i Stockholm.
Jag får då säga det andra i ett sammanhang. Herr Johanson i Stockholm
upprepade gång på gång, att man går till hets mot fackföreningsrörelsen,
kommer med osanning, konstruerar upp fall, som icke

Måndagen den 19 januari.

101 Nr 4-

lia grund i verkligheten. Hail beskyllde mig för att jag träffat avtal, som
berört tredje mans rätt. Det vet herr Johanson ingenting örn, och inte jag heller.
Han tilläde: Det är klart att man måste utveckla mesta möjliga energi

för att hävda de fackorganiserade arbetarnas sak. — Ja, det är just den energien,
som tar sig den formen, att man tager lagen i egen hand, något som herr
Johanson tycktes försvara, när han behandlade de två först omnämnda fallen.
Det är just det, som vi påtalat och alltjämt komma att påtala. Jag har aldrig
någonsin underkänt fackföreningarnas betydelse, visst icke, men jag kan å
andra sidan ingalunda med herr Johanson erkänna, att fackföreningarna numera
åro den svaga parten gentemot arbetsgivarna. Herr Johanson talade om,
att det finns uppbyggande krafter inom fackföreningarna, som för länge sedan
skulle tagit hand om oarterna, om dessa haft någon betydelse. Det är just vad
vi vilja, att fackföreningarna skola göra. Han erkänner, att det kan förekomma
missbruk. Vi vilja, att fackföreningarna själva skola taga hand örn sådana
missbruk. _ Då behövs det icke lagstiftning. Men det är detta fackföreningarna
icke gjort, oaktat man förklarade, att de äro mäktiga oell starka nog
att kunna göra det. Herr Johanson säger, att nu få också de börja med en
skriftlig agata tion för att rättfärdiga sig. Jag tycker, att det ha de gjort länge
nog, men de skola val nu börja på ett mer intensivt sätt, då de skola vederlägga
högern. Ja, herr ordförande i landsorganisationen, gör det! Det är
det allra bästa sättet. Svara på de anmärkningar, som göras ifrån högerhåll
och i högerns tidningar; svara på dem, bemöt deni, men var så vänlig och gå
inte förbi de mest genanta fallen! Hur är det, herr Johanson, exempelvis med
det fallet som handlar om de båda flickorna, vilka voro anställda på ett kafé
och hade vittnat i ett mal mellan arbetsgivaren och fackföreningen rörande avskedandet
av tvenne köksbiträden. De hade inte vittnat inför arbetsdomstolen
utan vid ett sammanträde med kaféidkareföreningens styrelse och fackföreningens
ombud i närvaro av de avskedade köksbiträdena. När frågan drogs in
för arbetsdomstolen, blev detta vittnesmål icke adis bemött av svarandepartenfackföreningen.
Örn så hade skett, hade man kunnat höra vittnena på ed. Nu
ställde sig i alla fall arbetsdomstolen pa den kränkta arbetsgivarens sida och
förklarade, att denne skulle få tillbaka de penningar fackföreningen avpressat
honom på grund av nyssnämnda avskedande. Denna dom bestämdes icke minst
av de baggå flickornas vittnesmål. Men, herr talman, vad hände då? Jo, då
hände det, att dessa, som hade avgivit vittnesmål, talat sanning, utsattes för en
prickningsannons i Socialdemokraten, där de angåvos såsom osolidariska etc.
De bie vo sedermera behandlade på ett siitt. som jag bär inte skall tala örn, inför
det samlade fackföreningstribunalet i Folket hus. Bemöt sådana fall, herr
Johanson! Jag skall icke ytterligare taga kammarens tid i anspråk med att
tala om det, men jag skall laga, att det fall, som jag nu berört, skall komma
m som en bilaga i den motion, som säkerligen kommer att avgivas beträffande
lackföreningsterrorn fran högerhåll. Då kunna de ärade kammarledamöterna
få läsa örn saken, och jag behöver icke upptaga tiden därmed. Men sådana
fall som detta, går man förbi. Man låtsas inte om, när sådana upprörande
händelser förekomma.

Jag skall emellertid inte vidare beröra vad herr Johanson talat om. Jag
skall gå till huvudändamålet med detta mitt anförande, och jag skall sålunda
vända, mig med några repliker mot hans excellens herr statsministern. Att
.lag därvid kommer att beröra några fler frågor än dem. herr Hansson på
Stockholmsbänken talade om, beror därpå att mitt anförande var lagh något
bredare än hans. vilket huvudsakligen handlade örn parlamentarism. Jag
skall emellertid, herr förste vice talman, försöka fatta mig ganska kort.

När jag talade örn subvention, nämnde jag siven skolanslaget. Man hade
under fjolårets riksdag på enskild motion anvisat ett, belopp, som gick vida ut -

Vid remiss an
statsverkspropositionen
.
(Forte.;

Nr 4.

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av
statsverksjrropositionen.

(Fort».)

lill''

över statsverkspropositionen? allmänna ram. Vad fick jag för svar? Jo. jag
fick det svaret av herr statsministern, att hail frågade, varför jag riktade mig
bara mot honom och det frisinnade partiet men inte mot riksdagen, som beslutade
anslaget. Svaret är enkelt. Det var därför, att herr statsministern och
de frisinnade hade väckt motionen, där det begärdes 15.6 miljoner kronor. Det
är inte sagt att det hade kommit någon motion annars. _ Det förelåg icke motion
från något annat håll. De frisinnade voro alitsa initiativtagare till detta
och följaktligen mer ansvariga än de partier, som sedan följde dem. _ Anledningen
till att jag påtalat detta anslag är, att det kom till för lättvindigt. Någon
utredning genom Kungl. Maj:ts försorg företogs icke. Det fanns över huvud
taget ingen utredning alls. Det finns i den nuvarande Kungl, propositionen
inte heller någon utredning därom, oaktat man haft tid på sig ända sedan
början av juni månad att åtminstone undersöka vad man inte undersökt förut,
huruvida den fördelning, som riksdagen beslutade, var den mest praktiska.
Denna utredning är icke gjord. Jag menar därför, att man måste upptaga
denna fråga för att undersöka, örn grunderna äro riktiga eller örn man inte bör
ha andra grunder. Jag tror att man skall kunna påvisa, att den frisinnade
motionen var tillkommen i förhastande, och att anslaget skulle kommit till
mycket rättvisare användning och bättre nytta, örn fördelningen gjorts på ett
annat sätt. Det har Kungl. Maj:t helt och hållet underlåtit att undersöka
under den tid, som passerat, sedan ministären kom till. Herr Ekman talar
något örn den förre finansministern. Dahl. i det sammanhanget. Jag mums
inte riktigt varför han gjorde det, men jag antecknade något därom på mitt
papper. Jag har emellertid sett efter i den förre finansministerns yttrande i
riksdagen i fjol. Han förklarade i första.kammaren. att genomförandet ai
hela detta förslag verkade i högsta grad ojämnt oell irrationellt, och att det
skulle komma att ingripa i skatteutjämningskommitténs arbete på ett sätt,
som icke vore lyckligt. — _ ....

Sedan frågade herr Ekman: Varför satte inte herr Lindman in sin regeringsställning
på denna fråga, när han då hade så mycket emot den.’'' Ja, jag
skulle kulina fråga tillbaka: Varför satte inte herr Ekman in sin regeringsställning
t. ex. på kommunalskattefrågan 1927 och förstakammarfrågan 1928?
Det är inte mycket att svara därpå. Men jag har en liten klimax, Ers excellens,
på detta, som jag nu ber att få anföra. Det är denna. Jag hade ingeli
anledning att sätta in min ställning på denna fråga då jag hade gjort det fyra
eller fem dagar förut på en annan fråga, nämligen jordbruksfrågan. Ty den
fråga, som hans excellens begärde, att jag skulle sätta in min ställning på,
kom till behandling i kammaren efter det vi redan demissionerat. Men naturligtvis
kan man demissionera två gånger. Man kan göra det, sedan ruan en
gång förklarat, att nu har riksdagen fattat ett beslut, som gör. att ministären
inger sin avskedsansökan. Sedan kan man demissionera på allting, precis varenda
fråga. Det tjänar emellertid inte mycket till.

Jag skall nämna ett ord till, innan jag kommer in på rusdrycksmedelsfrågan,
i anledning av ett yttrande, som jag hörde, att statsrådet och chefen för finansdepartementet
fällde i första kammaren. Han talade där mycket sant och
mycket riktigt örn att lian som finansminister hade att kämpa mot tre stora
makter: ämbetsverken, kollegerna och riksdagen. Ja, jag är säker på, att
herr Hamrin då kände sig som en David, som hade att kämpa inte mot en utau
mot tre Goliatar, och jag bara lyckönskar herr finansministern till. att man
inte kan vara finansminister och oppositionsledare på en gång, ty då hade finansministern
måst såsom en David kämpa mot sig själv som en Goliat under
de båda föregående riksdagarna. Då hade han med andra ord haft att försöka
att slå ihjäl sig själv. Tidigare var nämligen herr Hamrin med på just att bevilja
alla dessa subventioner, jag talade örn i förrgår, till Kalix och annat. Da

Måndagen den 19 januari.

103 Pir 4.

var det inte så farligt att vara den stora makten i riksdagen, som kunde bevilja
anslag utöver vad regeringen hade begärt. Jag förstår, att det ter sig litet
annorlunda nu.

Beträffande rusdrjmksmedelsfrågan, bär den utvecklats så mycket, att jag
inte skall tala vidare om den. Jag hörde inte det som sades i första kammaren,
men jag har läst därom i tidningarna. Herr Wigforss utvecklade saken
här. Jag kan i vissa delar instämma med honom, men jag tycker inte, att
det är riktigt rätt av herr finansministern att göra som han gjorde i första
kammaren, nämligen att för sitt förfarande att taga av de medel, som blivit
avsatta till återbetalning av statsskulden, åberopa sina båda företrädare, herrar
Wohlin och Dahl. Hail sade nämligen, om tidningsreferatet är riktigt,
att man anmärkt på att han icke direkt använt rusdrycksmedlen utan
att man gått en omväg över amorteringsfonden för statsskulden. Härvid
stöder jag mig — säger herr finansministern — på mina företrädare, herrar
Wohlin och Dahl, och det har icke synts mig riktigt att rucka på förordningen
av 1926. Men herr Wohlin och herr Dahl gingo inte den vägen. De togo
ingenting ur rusdrycksmedelsfonden. Såvitt jag vet var det enda som skedde,
att herr Dahl tog något mer amorteringsmedel ur amorteringsfonden till täckande
av den ordinarie avbetalningen av statsskulden. Det var emellertid
samma ändamål: amortering av statsskuld. Men herr Hamrins båda företrädare
togo ingenting varken direkt av rusdrycksmedlen eller via amorteringsfonden
för andra ändamål. Då menar jag, att man skall icke åberopa dem
för någonting, som de inte gjort och för övrigt inte behövde göra. Vad vi här
många i riksdagen anmärkt på, det är ju icke, åtminstone inte för mitt vidkommande,
att man tagit av dessa medel. Jag sade tvärtom, att det har mitt fulla
gillande. Men vad jag anmärkte på, det är de vägar man gått och som herr
Hansson nyss utritade. De gå i kringelkrokar.

Vad beträffar hans excellens statsministerns uttalande örn subventionspolitiken
i fråga örn sockret, folio hans ord ungefär så, att örn inom en viss näring
behövs en särskild åtgärd, så skall inte en sådan belasta, konsumenterna.
Och sedan tilläde han, att herr Lindmans väg med tullar är lättare att gå men
hans egen väg med subvention är rättvisare. Jag gjorde genast den lilla frågan
till mig själv: hur rimmar detta med regeringens åtgärder för brödsäden?
Jag kunde från min plats inte höra så mycket av herr Anderssons i Rasjön
anförande. Men det hörde jag, att han säde, att det var partiförblindelse att
inte se, att minimiprisema ger mer än tullarna. Minimipriserna belasta alltså
i högre grad konsumenterna än de av oss föreslagna tullarna. Skall då inte
samma princip tillämpas även beträffande sockret? Är det, som är riktigt på
ett håll. fullständigt oriktigt på ett annat? Jag tycker, att i detta fall slå
verkligen de frisinnade sig själva på fingrarna, när de använda det ena systemet
på det ena hållet och det andra systemet på det andra hållet och anse, att
båda äro rättvisa och riktiga. Men det är väl av det skälet, som anfördes av
den föregående talaren, nämligen att vad sorn göres av de frisinnade är alltid
riktigt.

Spannmålsfrågan skall jag inte besvära kammaren med. Det tjänar ingenting
till att förlänga debatten med den frågan. Vi lia ju tillfälle att i motioner
utveckla våra synpunkter, och det är ju mycket lättare att då läsa vad som
skrivits än att debattera saken bär. Men vad kan komma att inträffa, när det
frivilliga avtalet med kvarnarna utlöper? Det är ju gällande till en viss bestämd
tidpunkt. Örn det inte kail förnyas, vad gör man då? Griper man till
tvångsåtgärder mot kvarnarna, inför man tvångsminimipriser, eller gör man
en spannmålsreglering på något annat sätt? Detta är naturligtvis frågor, sorn
jag är övertygad örn att regeringen tagit under övervägande och kommer att
ge besked örn. Jag skall därför inte taga upp deli saken utan endast säga

Vid remiss av
statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Nr 4.

104

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

några ord om det, som jag direkt tillfrågades örn. nämligen vad jag tänker
om havretullen. Beträffande havretullen, som vi motionerade örn i fjol, är
min uppfattning först och främst, att det är utomordentligt viktigt, att nian
får en förbättring av havrepriset. Detta av olika skäl, särskilt kanske det
skälet, att man därigenom minskar spännvidden mellan priset på brödsäd och
priset på fodersäd, på det att inte den areal, som skall besås i vår, kommer
att besås ännu mera med brödsäd, nämligen vårvete, än med fodersäd, t. ex.
havre. Det finns vidare det mycket viktiga skälet, att man inte kan förstå,
varför dessa odlare av havre skola stå så att säga i en strykklass och inte få
med någonting av det, som tillkommer dem, som odla brödsäd. Men då frågar
man: hur skall man kunna göra någonting åt detta? Jo, säger jag, genom
att införa en tull. Då svaras det, att tullen verkar inte. Men vi hade dock en
rätt avsevärd import av havre förra året. Jag kan inte säkert säga, hur stor
den var. Den var något mindre än 1929, då den var 56,000 ton. Vi hade sålunda
en import, som skett till utomordentligt låga priser, och det är alldeles
klart, herr förste vice talman, att örn det blott införes så pass mycket som
detta till synnerligen ruinerande priser, så orsakas därigenom en irritation
på marknaden, som medför prisfall även inom det egna landet. Det är mitt
sätt att se saken.

Den anmärkning, som jag gjorde, att man hade mera gynnat de sociala anslagen
än de produktiva anslagen, upptogs av herr statsministern, som med
anledning därav gjorde en jämförelse mellan vad som förekommit i år och i
fjol. Min jämförelse gällde emellertid vad som förekommer i nionde och i femte
huvudtitlarna. Men naturligtvis kan man även diskutera det andra. Jag har
uppmärksammat, att man givetvis inte följt myndigheterna i alla fall utan
ibland satt ned de äskade anslagsbeloppen. Det är ju sådant, som naturligtvis
alltid händer. Men varför har man t. ex. inte upptagit frågan örn nötkreaturstuberkulosen,
som är en så utomordentligt viktig angelägenhet? Jag har själv
en mycket stor kännedom och erfarenhet örn detta. Och här sitta lantmän, som
kunna betyga, att den frågan är av största betydelse. Nej, säger herr statsministern,
den frågan kunde vi inte taga upp, därför att betänkandet kom regeringen
tillhanda först den 21 oktober. Ja, deli 21 oktober! Jag undrar jag,
när jordbruksutredningens stora betänkande i fjol kom den föregående regeringen
tillhanda. Det var mycket senare det, och ändå anställes en fullkomlig
hetsjakt mot den regeringen. Från alla håll fick man höra detta: varför kommer
inte frågan på riksdagens bord? Man hade på sig fjorton dagar eller tre
veckor sedan detta betänkande inkommit för att utarbeta en proposition. Men
här har regeringen haft liggande en så mycket enklare fråga ända sedan den
21 oktober. Jag har inte heller begärt, att ärendet nu skall ligga på riksdagens
bord. Jag bara frågar, örn det inte skulle kunna komma på riksdagens
hord så tidigt, att riksdagen hinner besluta i saken. Nej, det gör det inte,
säger herr statsministern. Dessutom, när herr statsministern åberopar det
skälet, att man inte haft tid, så åberopar herr finansministern i stället statsfinansiella
skäl. Meningarna tyckas alltså vara något olika i detta fall.

Vad skogsodlingsanslaget beträffar, som vi beslutade i fjol första gången,
d. v. s. anslaget till uppodling av kalmarker och andra i samband därmed stående
frågor, har regeringen nedprutat detta anslag från 600,000 till 400,000
kronor. Och man motiverar detta med att det inte har gått åt. Det har blivit
en behållning, och därför kan man sätta ned det. När vi på sin tid upptogo
denna fråga i form av en motion i kammaren, en motion, som jämte en motion
från socialdemokratiskt håll sedermera ledde till den kungl, propositionen i fjol,
så var det därför att vi menade, att det skulle vara av utomordentligt stor nationell
betydelse, örn man kunde få dessa kalmarker odlade. Det var sålunda inte
bara för att hjälpa den ena eller andra skogsägaren. Nu har man inte det första

Måndagen den 19 januari.

10.0 •''> *■

enn(iSninit komma 1 gånS och utnyttja hela det i fjol beslutade anslaget på
000,000 kronor, utan man har bara hunnit använda ett mindre belopp, och 300,000
kronor ha blivit över. Och genast är man då naturligtvis färdig att begagna detta,
till att sätta ned anslaget. Jag skulle ha kunnat anvisa hans execellens statsministern
en mycket bättre väg, nämligen att bibehålla och ändå få en synnerligen
god och förnuftig användning av detta anslag. I fjolårets proposition
loreslog Kungl. Majit, att vissa bolag i visst fall skulle kunna få del av detta
anslag. Riksdagen avvisade detta. Jag minns inte riktigt, hur orden folio,
men det var någonting sådant som att riksdagen ville avvakta och se hur anslaget
blev använt. Det var inte något riktigt non possumus ifråga örn bolagens
användning av detta anslag, utan det var mera: inte nu men kanske framdeles
Det finns ett utomordentligt tillfälle för regeringen att använda både de reserverade
300,000 kronorna och de ytterligare 200,000 kronor, varom såväl centralrådet
som domänstyrelsen hemställt och vilken hemställan tillstyrkts av
statskontoret och det är att medgiva, att bolag få rätt att använda detta anslag.
.Nu när de befinna sig i ett svart ekonomiskt läge, kunna de inte använda egna
medel för ändamålet i den omfattning, som vore önskvärd. Men om det t, ex.
lämnades dem tillfälle att använda detta för att avverka eller genomhugga de
s. k. stavaskogarna, varom talades i propositionen i fjol, så skulle 90 % av
kostnaderna härför utgå i form av arbetslöner. Och vi vilja nu skaffa arbeten
för de arbetslösa. Här kunde man salunda sia tva flugor i en smäll och
få till stånd en nyttig användning för dessa pengar.

Jag skall endast nämna några ord örn utförselbevisen. Jag konstaterar bara.
att man inte fick något svar på den frågan. Den har inte blivit utredd ännu
och därför måste man vänta och se. Man har redan hållit på sedan i början av
juni, men man vet ännu inte, vad man vill. Da återstår ju för oss ingenting
annat än att motionera.

Jag kommer slutligen, herr förste vice talman, till det, som herr Hansson
j huvudpunkt i sitt anförande, nämligen frågan örn parlamentarismen
och de parlamentariska förhållandena. Även jag har där några ord att säga
med anledning av herr statsministerns inlägg. Nu blir det ju litet besvärligt,
däriör att herr Hansson tagit upp saken på så bred linje, att man skulle komma
att göra sig skyldig till åtskilliga upprepningar. Jag skall därför försöka koncentrera
mig. Herr statsministern säger, att alla tala om vikten och betydelsen
av parlamentarism, ett parlamentariskt regeringssätt, en stark regering o. s. v.
Men när man kommer till de särskilda fallen, då är det ingen, säger han som
kan ge någon anvisning på hur det skall gå till. Och han hänsyftade alldeles
särskilt på det fall, som förelåg i våras, när han själv bildade regering. Jag
mäste liksom den föregående talaren konstatera, att det uppdrag, som lämnades
den nuvarande statsministern, det var, att den nya regeringen örn möjligt
skulle erhålla ett stcivJct parlamentariskt underlag. »Tåg understryker ordet
starkt. Regeringen har nämligen fått det svagast möjliga underlag. Och jag
konstaterar endast, liksom herr Hansson, att varken hos högern eller hos socialdemokraterna
gjorde man något som helst försök att finna en anknytning eller
ens ett bemödande att taga reda på, hur det förhöll sig. Socialdemokraterna hade.
såsom hans excellens sade, förklarat sig emot stödaktionen. Nå, då ansåg naturligtvis
herr Ekman, att till dem kunde han icke vända sig. Hail fann sålunda,
att han måste vända sig till de borgerliga partierna och det var också
det han gjorde. ^Han vände sig dock inte till högern. Det berodde, såsom han
förklarade, därpå, att högern nyss avgått på tullfrågan. Jag bär ingenting att
invända mot den saken. Men herr Ekman vände sig till bondeförbundet och
till det lilla liberala partiet. Då framställer sig för mig den frågan: hur kunde
herr Ekman vända sig’ till bondeförbundet., som ju fordrade prisförhöjande åtgarder
beträffande brödsäden? Herr Ekman hade ju själv endast några dagar

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

[ Forts, i

Nr 4.

106

Jlåudagea den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

förut varit med örn att i riksdagen avslå både tullförhöjning och förslag örn
minimipriser. Han hade endast gått med på inmalning och inblandning, som ju
inte. annat än indirekt, är någon prisförhöjande åtgärd. Hur kunde lian då
vända sig till bondeförbundet, som, enligt vad han visste, fordrade prisförhöjande
åtgärder? Jag kan inte förklara det pa annat sätt, än att herr Ekman
redan vid den tiden var alldeles på det klara med, att den regering, han skulle
bilda, skulle gå in för minimipriser. Alltså bara fyra, fem dagar efter det han
själv röstat däremot i riksdagen, kunde han med bondeförbundet vara med örn
minimipriser eller kanske någon annan prisförhöjande åtgärd. Detta är ju
endast ett konstaterande, som val måste vara riktigt. Men liur kunde herr
Ekman, samtidigt sorn han vände sig till bondeförbundet, också vända sig till
det liberala partiet? Det liberala partiet hade genom herr Löfgren, som väl var
ordförande för partigruppen, uttalat sig i jordbruksfrågan. Herr Löfgren säde.
att ehuru han väl visste, att åtskilliga inom den liberala gruppen voro sympatiskt
stämda mot förslaget örn inmalningstvång. i förhoppning, att ett sådant
lika ledigt kunde överges som antagas, så skulle han likväl rösta emot det.. Han
röstade alltså emot inmalningstvånget. Hur kunde herr Ekman vända sig till
ett parti, som är så stark principiell motståndare till tullar och enahanda åtgärder
som just det liberala partiet, samtidigt som han vände sig till bondeförbundet?
Det är ju som att vända sig till antipoderna. Det är som att förena
Sverige och Nya Zeeland, som hyser våra antipoder som bekant. Det var
ett ytterst underligt sätt att fullgöra det uppdrag, som hade lämnats. Men
kanske herr Ekman på grund av tidigare erfarenhet från regeringssamverkan
trodde, att han skulle kunna omvända det liberala partiet till att gå med pa
inmalningen och kanske även minimipriserna. .

Herr förste vice talman, jag skall nu inte säga mer örn detta. Jag hörde i
alla fall av herr statsministerns anförande, att han trodde, att. den regering, i
spetsen för vilken han står, dock motsvarar läget ute i landet och i riksdagen.
Ja, herr förste vice talman, man tillverkar i Jämtland en mesost, som anses
vara den förnämligaste. Den bestar av vassla av komjölk och vassla av getmjölk.
hälften av varje ungefär. Den menar man vara den bästa. Så är det
med denna regering också. Den är i herr Ekmans ögon den bästa, därför att
den kan hämta en del från socialdemokraterna och den kan hämta en del från
högern. Men då frågar man: vad är den själv? Jo, för att osten skall bli riktigt
bra, lägger man i litet socker och litet grädde. På samma sätt är det väl
det frisinnade partiet som gör, att denna regering i alla fall blir bäst.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Sedan jag i lördags hade

ordet, har här mycket förekommit och uttalats, och om tiden medgivit det,
skulle det varit synnerligen intressant att i de repliker^ jag vill avge, gå in
på åtskilligt, som jag emellertid nu är nödsakad att förbigå. Jag skall inskränka
mig till blott några få punkter.

Herr Wigforss hade i sitt anförande i lördags ett uttalande, sorn. såvittjag
förstod honom rätt, gick därpå ut, att han tyckte, att de, som hade kapital.
vöre alltför rädda för att använda det inom näringarna. De hade en viss fruktan
för att få litet mindre ränta på detsamma, och lian tycktes inte gilla ett
sådant sätt att använda sitt kapital. Jag tror, att det i nuvarande läge inte
så mycket är risken, att räntan skall bli liten, som spelar en roll, när det är
fråga örn att använda sitt kapital i ett företag. __ I jordbruket t. ex har det
nästan alltid varit regel, att räntan varit liten på det insatta kapitalet. Nej,
nu ligger faran mera däri, att jag blir av med hela kapitalet. Det är det. som

Måndagen den 19 januari.

107 >r 4.

gör många betänksamma mot att satsa kapitalet. Det Ilar också förekommit Vid remiss av
ett skäl. som i sin nian verkat till att göra folk en smula betänksamma. Vi siatsverhshacle
också för några år sedan en diskussion om, hur man skulle finansiera VroP°stttonenbudgeten
några år framåt, och då förfäktade man från herr Wigforss’ parti -— '' orts''^

jag tror, att han själv var främste nian på den linjen — att staten skulle gå
fram så, att man skulle taga in en massa pengar genom arvskatten. Man föreslog
bland annat, att man skulle taga in hälften första gången vid varje arv.

Och om det bleve något andra gången, skulle man taga resten. Nu kan var och
en inse, att örn en person har ett kapital på 25 eller 50 tusen kronor på banken
och han dör, skulle efter det systemet staten lägga vantarna på hälften, så att
hälften bleve över till arvingarna, medan däremot, om kapitalet varit insatt i
ett företag, och det vore skuld därpå till halva värdet, arvingarna, sedan staten
dragit in sitt, givetvis fått rakt ingenting. Även ett sådant förslag från
det parti, som förklarade före 1928. att det skulle strida för att bli majoritetsparti
i riksdagen och att det då skulle försöka genomföra sina politiskt-ekonomiska
åsikter, även det kan verka något återhållande. För övrigt har det
socialdemokratiska partiet enligt min mening ofta framgått med uttalanden och
förslag, som velat gå mycket hårt åt det kapital, som är engagerat i företag,
men gått synnerligen mjukt och försiktigt fram, då det gäller kapital, som är
placerat i banker. Kanhända jag får någon förklaring, då herr Wigforss senare
får ordet., vad han avsåg med sitt anförande.

Herr Sköld hade ett uttalande, som jag fann både intressant och tänkvärt.

Dock kan jag ej komma ifrån, att han behandlade sockerfrågan och vetefrågan,
örn jag får kalla dem så, mycket olika. Vi producenter befinna oss beträffande
båda i något så när samma predikament med överproduktion i världen
och priser så låga, att det är omöjligt att framställa produkterna här i
landet och få skälig betalning. I det fallet var jag ense med honom. Herr
Sköld såg sockerfrågan i så ljust läge. att han trodde, att när detta år gått —
det gäller nu det sista av de fem år, under vilka kontraktet mellan sockerbruk
och betodlare gäller — man med de utgångspunkter, man i övrigt har, kunde
beräkna, att det skulle bli möjligt för sockerbolaget att gå betodlarna så mycket
tillmötes, att en sockerbetsodling skulle vara möjlig i landet. Jag gratulerar,
örn så sker. Dock tror jag ej. att så sker. men ingen skulle se det hellre
än jag. Och jag vill uppmana herr Sköld att lägga bredsidan till tidigt i år
för att söka få fram en plan med utgångspunkt från de ekonomiska förutsättningar,
som finnas. Det vore sannerligen mycket önskvärt. Nu uttalade visserligen
herr Sköld, att han trodde, att denna stora trust eller världskartell i
socker skulle direkt eller indirekt föranleda en stabilisering eller en höjning av
sockerpriset. Men då uppstår samma förhållande, som en del av herrarna alltid
varit så rädda för. nämligen att det blir dyrare för konsumenterna. Bensköld
underrättade mig enskilt örn, att det ej vore så svårt, när fördyringsproceduren
skedde utomlands, som örn den skedde inom landet. Men slutresultatet
för konsumenterna blir detsamma. Jag medger, att dessa frågor äro svåra
och krångliga, och jag tror. att vi kunna vara överens med herr Sköld, när
han uttalade, att örn vi ej gå varandra tillmötes från olika håll, ha vi dålig utsikt
att liisa dessa frågor så, att vi bär i Sverige komma en smula oskadda igenom
kristiden.

Ja. det iir så, att var och en tycker sin väg vara den rätta. Här har högerns
ledare så starkt pointerat, att hans förslag i fjol var det bästa förslaget beträffande
jordbrukshjälpen. Såsom saken utvecklat sig och om jag blott håller
mig till detta år — jag skulle reservera mig. örn jag räknade på längre
sikt. ty då komma förskjutningar till det ena eller det andra förslagets fördel,
— vågar jag som jordbrukare påstå, att det varit fördelaktigare för oss
i Sydsverige åtminstone, att stödåtgärderna utformats så. som skett under året,

Nr 4.

108

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

än om vi stannat vid det förslag, som högerregeringen kom med. Då hade det
varit sämre för jordbruket. Jag har själv känning därav som producent, och
därför bör jag kunna bedöma saken utan minsta tvekan.

Det var synnerligen intressantare i dag än i lördags, när herr Hansson i
Stockholm var inne på den här parlamentariska debatten. Jag hade delvis
svårt att förstå honom, men man hörde ju med synnerligen stort intresse för
att ej säga njutning på honom, när han utvecklade sina åsikter örn svensk parlamentarism.
Jag skall ge honom mitt oförbehållsamma tack för att han ansåg
mitt inpass i lördags vara värt ett svar. Det besvarade han grundligt och
med sin vanliga bonhommie. Då herr Hansson talade om, att man blir klokare
för var dag, och att man under dessa elva år fått en erfarenhet, som ger
vissa hållpunkter, tolkade jag detta så, att han nu fått klart för sig, att det
var litet grand felaktigt vad man gjorde 1920, och att det ej är så säkert, att
man handlat så, örn man då haft de elva års erfarenhet, som man nu har. Det
tror även jag. Jag tycker, rent ut sagt, att från hans partis sida skulle man
göra det erkännandet, att det var oklokt, vad man gjorde 1920. Herrarna
komma aldrig ifrån, att ert parti var just det, som införde minoritetsregeringar
i Sverige. Han sökte förklara — efter att ha gjort en massa förklaringar,
hur herr Ekman skulle ha gått tillväga för att klara regeringsproblemet bättre
än nu — att örn det blir så, att man ej kan samarbeta, så får man skiljas.
Han ansåg, att vad som förelåg 1920, var så allvarligt, att då borde man skiljas
åt. Där kan jag ej följa herr Hansson. Det, som skilde liberaler och socialdemokrater
då, var endast läggningen och fördelningen av kommunalskatten.
Det rådde enighet örn, att det skulle ske en förändring och modernisering, och
frågan var bara, hur denna överhuvud skulle läggas. Och hur övertygande
voro herrar socialdemokrater örn, att ni hade en stark ställning, när ni år 1920
bröte er ut ur den Edénska ministären? Den övertygelsen varade ej längre än
till ärendets behandling i riksdagen. Herr Hansson kommer säkert ihåg, att i
sista minuten, då vi behandlade frågan, uppträdde herr Branting och gjorde
ett synnerligen stort avsteg från den ståndpunkt, som ert parti företrätt till
dess. Ni visade alltså ögonblickligen, att frågan ej var så stor för er. Det
är nog till syvende och sist så, att när det gäller att passa in teorierna på
verkligheten, blir det alltid så. att man får göra vissa reservationer och säga,
att det och det kan inträffa, och då kunna teorierna ej tillämpas. Jag tycker
åtminstone, att det exempel han valde ej var så starkt upplysande eller bärande.
Då kan man i vilken annan situation som helst säga, att här är det fråga
örn något så viktigt, att här får var och en ha sin mening och gå för sig.

Sedan uttalade herr Hansson en annan mening, nämligen att tvångsinmalningen
var det så centrala i allt vad vi gjorde i fjol, att när en ministär uträttat
detta centrala verk, hade den nästan fyllt sin uppgift. Meningen var
väl då, _att denna regering skulle gått sin väg, när den klarat ut inmalningsfrågan.
Även därvidlag föreföll det så, som örn herr Hansson ångrade, att han
gått så hårt emot den där tvångsinmalningsfrågan. Jag tror, att tvångsinmalningen
i stort sett visat sig lämplig, ty, trots allt vad man förespådde örn
det motstånd den skulle röna, har det visat sig, att man mycket väl kan äta
det där brödet, som bakats av det mjöl. för vilket tvångsinmalningen varit bestämmande.
Man kan äta det även i Stockholm. Jag har ej hort, att stockholmarna
klagat på det. Det har alltså ej betytt annat, än att man tvingats
till en liten smakändring.

Vidare yttrade herr Hansson, att herr Lindman och han talade nästan lika
i lördags. Då tänkte jag, att nu är den där underhandlingslinjen, örn vilken
så mycket talats, klar, och att då ha vi en utomordentligt starkt majoritet.
Mondismen tycks ej ha visat sig så bra inom industrien, men kanske den kan
gå bättre inom politiken. Då kan det bil något att bygga på, så att man får

Måndagen den 19 januari.

100 Nr 4.

ett parlamentariskt underlag- som grundval för en regering. Men jag fruktar,
att det blir sa starkt, att det blir svårt för oss andra att kontina med på
något horn. 1

Så skall jag övergå till ett par saker, som hans excellens statsministern berorde
i sitt svar till mig. Den ena rörde egnahemsfolket, som sitter så dåligt
oell trångt Såvitt jag uppfattade bans excellens rätt, menade lian, att jag
förbisett, att det tillsats sakkunniga för att klara ut den frågan. Nej det
bär jag ej förbisett, och örn jag minnes rätt, skulle dessa även se till, huru
aven obemedlade skulle fa något litet jordbruk i vårt land. De bade även
andra uppgifter. Men åtminstone i det referat jag sett — jag har ej läst direktiven
in extenso — har jag ej kunna upptäcka, att de lia så mycket att syssla
med de egnahem och jordbruk, sorn1 redan finnas, utan att det mera gällde för
dem att se pa iramtiden. Men det är möjligt, att detta fallit bort ur referatet
Uch under alla omständigheter är det ju möjligt att utsträcka deras befogenhet.
Men aven örn det sker är det klart, att intet kan göras åtminstone förrän
nian kommit till nästa riksdag. Det finnes, så vitt jag vet, inga medel för att
njalpa de egnahemsägare, som äro värda att hjälpas, örn krisen slår till med
oerhörd styrka. Den har redan börjat riva bort många. De exekutiva auktionerna
aro manga Allt tyder på. att krisen ej lättar så fort. Och det är
klart, att den tar flera och flera med sig. Jag uttalade, att likaväl som man
anvisar medel till igångsättande av arbeten för lindrande av arbetslösheten
Iikaval kunde regeringen ha kommit med något förslag till användande av liknande
metoder for att komma det här stackars egnahemsfolket till hjälp. Då
hade regeringen ägt möjlighet att hjälpa även före den Irsta juli 1932 Kan
verkligen regeringen ingripa ekonomiskt med de anslag vi ha, då faller jag
undan. Men kan regeringen ej göra det, tror jag. att det är en mycket betanklig
sak örn de skola jagas från sina hem, som de hållit på att skaffa sig
bade 5 och 10 ar och som de trott skola bli deras hem för framtiden Det är
om möjligt värre än arbetslösheten. Det är så oändligt många krossade illusioner
for att ej tala örn deras små sparpenningar, som äro bortblåsta för intet.
Jag vill starkt vädja till regeringen att söka åstadkomma några möjligheter
darvidlag. Örn det också saknas möjlighet därtill inom budgetens
ram borde det ej vara omöjligt, att man kunde vänta en kungl, proposition
till denna riksdag för att få möjlighet att gripa in och hjälpa där det mest
behöves.

Vidare var det det här ordet örn sparsamhet. Jag erkänner, att jag ej kan
ga pa de olika punkterna. Jag tycker ej, att tiden medger att göra det, Jaohade
verkligen för 11 år sedan ett anförande någorlunda likadant som det 1
lördags och fick ela fran vederbörande statsminister samma svar, att jao- ej
klarade upp, på vilka punkter det skulle sparas. Då gav jag den repliken, att
det vöre för mycket begärt, att en enskild riksdagsman skulle göra upp nästan
ett helt nytt budgetförslag. Men det finnes massor av smärre tvivelaktiga saker,
dar man kan gripa in nied sparsamhet. När jag ser totalsumman i budgeten
och huru utgifterna i densamma nu under krisen så starkt ökats, tycker
jag, att man under inga omständigheter borde lata den verkliga budgeten sti-^ykan
ej komma ifrån, att, såvitt nian nu kan bedöma, skall det
bh oändligt mycket svårare eli annat år att klara oss ekonomiskt. Det hade
da varit bättre, att man gatt litet varsamt fram i år i sådana fall, där det ej
skadat produktionen. Och när jag tänker på, hur vi kämpat och stritt och
knappat in på alla möjliga saft för att få ner inkomstskatten från 175 procent
till 145, skulle det vara synnerligen svårt, örn ställningen lill nästa år skulle
bil sadan, att den då återigen skulle ökas till 175. Jag tror. att det varit
bättre att skära lier utgifterna något, sa att vi haft garantier för, att örn vi
också måste räkna med en höjning nästa år. vi dock ej behövde gå ända upp

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Foris.!

Nr 4.

110

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

i toppen. När hans excellens statsministern efterlyste de där punkterna, dalman
skulle kunna göra en besparing, får jag säga, att etet ej kail falla mig
in att räkna upp dem. Jag vill taga en enda, men vill da förutskicka, att
denna endast är en punkt bland de andra. Jag tar en i högen, statsbidraget
till det civila flyget. Där har man höjt fjolårets anslag. Man har gatt med
på avskrivning av en del av bolagets skuld till staten, och jag har överhuvudtaget
alltid trott, att de där lånen till bolaget bomme att resultera i att man
finge avskriva en del, men då har man svarat, att lånen skötes sa utmärkt sa
att det är icke någon fara. Och räknar jag så, att det verkliga anslaget ar
dels höjningen och dels avskrivningen av länet, så blir det en aktningsvärd
summa, bara den summan. Gagnar det verkligen? Ar det. så klokt att höja
anslaget, den frågan kan man göra sig. Örn jag hade god tid, skulle jag med
nöje gå igenom den av finansministern framlagda budgeten och göra mina anmärkningar
på många liknande punkter. Men jag skall gärna erkänna,^ att om
man slår i flocken, så skriker den som råkas, men man får vara en hårdhänt

finansminister i tider som dessa. . . . ,..

Så skall jag till slut yttra mig en smula örn den här lonehistonen och löneregleringen.
Det var mycket intressant att höra herr finansministerns förklaring
i lördags i den delen, då han relaterade sina vedermödor i den saken. ^ Ja,
i statsutskottet 1928 stodo vi på den punkten, att det icke ännu var någon
stabilisering, att det icke var tid att gripa in så hårt. Nu far finansministern
säga detsamma. Hade det då icke varit klokare att den gången lugna sig en
smula? Jag tycker verkligen, att regeringen skulle^ kunnat skjuta riksdagen
framför sig och sagt, att riksdagen är icke med på detta. Det . kommer av
det initiativ, som herrarna togo själva. . Av den då sittande regeringen ar det
icke så många i den nuvarande. Men jag antar, att det finnes en viss kontinuitet
mellan de regeringar, som hans excellens statsministern är chef för Det
har emellertid inträffat en liten egendomlighet, ty under tiden, medan de kommitterade
arbetade, passade den högerregering, som satt, på och. tilldelade en
löneförbättring åt lärarekåren på basis av deras förslag. Den gjorde det ratt
grundligt. Man skrapade så väl där, att på den ena ortsgruppen var man
tvungen att skrapa bort trettio silverpenningar, ty eljest var man radd för att
kollidera med sakkunnigas blivande förslag. Där passade högern pa att ia
äran och berömmelsen av denna uppmärksamhet mot den gruppen av tjänstemän
och givetvis räknade den också på att skörda litet politiskt gagn av det
den då gjorde. Vad fick då den regering, som tagit initiativet, för glädje därav?
Jo, den hade, när den återkom och man. skulle klara det hela, bara att
konstatera, att högerregeringen kommit lyckligt undan. Den nuvarande regeringen
får bara svårigheter, under det att högerregenngen passade pa och
begagnade mellantiden. Det tycker jag är litet hart, ty det rätta vöre yäl,
att den. som ger sig ut på en sådan sak, också skall skörda äran och berömmelsen
lika väl som ovettet.. Högerregeringen fick äran, men ovettet fick den

nuvarande finansministern i hög grad. . , , , 1 +

Det är möjligt, att när man ser pa de politiska fragorna i stort, kanske det
jämnar ut sig. Det var nämligen så, att i fjol gjorde högern sitt stora jemil
rukshjälpförslag, och det framhölls då såsom något oerhört och att något
liknande storartat hade icke förekommit i vårt land som detta. Jordbruksvänligheten
var så överväldigande i både tidningar och annorstädes, att man
nästan var rädd för att vi skulle kunnat drunkna i all denna jordbruksvanlighet,
som kastades över oss. Resultatet för dem, som gjorde det, d..v. s. ör
högerpolitiken, var en politisk nit, men för de frisinnade blev det en vinst, beträffande
lönerna tog högern fördelarna, men av den stora jordbruksvanligheten
tog den nu sittande regeringen den fördelen, att den kunde^ indirekt blidas
på att högerns jordbruksvänlighet totalt misslyckades. Det gar salunda en

Måndagen den 19 januari.

lil Nr 4.

utjämnande hand genom det hela. Och jag hoppas och tror, att bondeförbundet
står opartiskt och ser, hur det lyckas och misslyckas för herrarna, som
stå på den politiska vädjobanan och hur de herrarna ha slagits så grundligt,
att i dessa dagar är det en hel del för hans excellens herr statsministern att
svara på. För bondeförbundet är sådant icke en livsfråga. För bondeförbundet
är det bara en livsfråga, örn den sittande regeringen gör sitt yttersta
för att både jordbruk, industri och annat skall komma igenom krisen så
litet skadade som möjligt. Det är ett stort fosterländskt verk, och jag skall
tacka vilken regering som helst, som med allvar ägnar sig åt detsamma och
gör vad den kan.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag måste taga
upp till besvarande en del erinringar, som gjorts från olika håll gentemot vad
som förekommit under den nuvarande regeringens tid, vare sig detta sammanhänger
med statsverkspropositionen eller ej.

Först går jag då till den fråga, som behandlats av herr Hansson och herr
Lindman och som gällde parlamentarismen. Herr Hanssons tal utmynnade,
såvitt jag förstod, i ett försök dels att bagatellisera inmalningsfrågans betydelse
ur parlamentarisk synpunkt, dels också i en antydan att mitt uppträdande,
vid regeringsbildandet icke skulle varit fullt lojalt och slutligen i en särskild
glädje över att det är fran tre olika håll, som det nuvarande parlamentariska
läget påtalades.

Vad beträffar försöket att bagatellisera riksdagens hållning till stödaktionen
för .jordbruket förhöll det sig dock så, att det utgjorde den punkt, på vilken
den regering, som tidigare satt, avgick. Det var också på samma stödaktions
fullföljande, som den närmaste och mest överhängande regeringsuppgiften låg.
Jag tror, att örn man går vart som helst i världen och låter mer eller mindre
övertygade anhängare av parlamentarismen uttala sig i saken, skola säkerligen
alla finna det politiskt riktigt, att när en fråga kommit i det läget, att den
framtvingat ett ombyte av regering, så kan den nya regeringen icke väljas
vare sig på det. håll, där den förutvarande regeringen, som avgått på grund av
beslutet, hade sin förankring, eller hos en annan grupp, som till sista man röstat
emot det beslut, som riksdagen fattat. Man skall undantagslöst hänvisa till
det parti, som röstat för riksdagens beslut. Att säga, att anledningen till regeringsskiftet
vöre en bagatell eller en obetydlig fråga, skall man få svårt att
fa någon att förstå. Överallt, där man diskuterar parlamentarismens konsekvenser,
skall man svara, att beviset örn frågans vikt just låg i, att den kom
under övervägande hos statsmakterna så som i detta fall skedde. Jag måste
sålunda säga, att i det avseendet kan jag icke godkänna herr Hanssons resonemang.

Efter de försök att bagatellisera denna fråga, som gjorts i den socialdemokratiska
ledarens sista, anförande, ber jag få fråga: vilken ståndpunkt intaga
egentligen socialdemokraterna till frågan om stödaktionen för jordbruket? I
nummer efter nummer av det socialdemokratiska huvudorganet och i andra tidningar
tillhörande samma parti får man oupphörligt höra, vilken stor och betydelsefull
fråga inmalningsbeslutet innebar. Den framkallade, anses det på
dessa håll, ändring i hela den hittills följda ekonomiska politiken, vadan man
kraver, att man just på den frågan skall gå till val såväl i stad som på land.

Under sina resor ute i lantvalkretsarna har visserligen herr Hansson emellanåt
i sommar förkunnat att han av vissa övriga socialdemokratiska ledamöter
i särskilda utskottet förordade att man skulle besluta inmalningsbestämmelscr.
Och han har gett en sådan färg åt framställningarna i ämnet, som örn social -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

112

Måndagen dell 19 januari.

Vid remiss ar
statsverkspropositionen.

(forts.)

demokraterna egentligen icke alls vore emot riksdagens beslut i frågan. På
andra håll, inom samma parti där man också anser sig ange tonen, betecknar
man däremot det beslut, som riksdagen fattade, som ett svårt avsteg, från alla
hittills av den svenska riksdagen under senare tid godkända ekonomiska principer,
sålunda något som man manade väljarna i landet att på det skarpaste
reagera emot. Tillåt mig därför upprepa min fråga: vilken ståndpunkt är det,
som det socialdemokratiska partiet i själva verket omfattar? Motiveringen för
att man röstade mot förslaget var den — åtminstone angåvo medlemmar av
utskottet det skälet — att förslaget icke skulle låta sig realiseras. Andra något
mildare stämda sade. att det skulle bli sådana svårigheter, att dessa .mer än
uppvägde den nytta, som kunde eventuellt utvinnas. Kan det vara rimligt eller
med parlamentariska begrepp förenligt, att ett parti, som så motiverar sitt enhälliga
avslag, snart efter låter sin ledare förklara det illojalt, att det partiet
icke blivit tillfrågat örn det ville tillhöra den omedelbart .följande regeringen?

Man har här vidare talat om det förfaringssätt, som följdes vid regeringsbildandet
och gjort antydningar örn, att mitt uppdrag innebar att försöka skaffa
en bredare bas för regeringen än den jag enligt min uppfattning örn uppdragets
innebörd sökte åstadkomma, nämligen att de som skulle kunna komma i fråga
vid regeringsbildandet voro utom mitt eget parti, dels bondeförbundet och dels
liberalerna. För min del ber jag här utan att vilja ingå på en diskussion örn
vad som förekom mellan kronans bärare och regeringsbildaren, — ett diskussionsämne
som jag icke förut hört upptagas på dylikt sätt — att få göra gällande,
att i det fallet förelåg ingen missuppfattning på någon sida om det uppdrag
jag erhållit. Jag vill tillika erinra om att, sedan jag fått avslag från
bondeförbundet och liberalerna, — jag skall sedan återkomma till herr Lindmans
fråga, varför jag vände mig till dem — erhöll ja.g efter rapport därom
förnyat uppdrag att bilda regering på den basis som jag själv ansåg möjlig
och lämplig. Illojaliteten herrarna talade om fanns icke hos den senaste regeringsbildaren.

Herr Hansson yttrade vidare, att nu har man fått höra samina kritiska mening
örn minoritetsregeringar från tre olika håll. Är alltså det väsentliga för
de tre. icke den mening, som nog alla i grunden omfatta, nämligen, att det vöre
(hiskligt att få en regering, som bakom sig hade en majoritet, utan kravet på,
att en sådan kommer till stånd, oberoende av innehållet av de överenskommelser
som kunna träffas — vilket alltså för dem är något sekundärt — då frågar
jag: varför gå icke dessa tre partier tillsammans och planlägga en samregering?
Varför vända sig icke socialdemokraterna till bondeförbundet, sedan det
nu genom en sin representant tillkännagivit som sin mening, att det vöre. av
yttersta vikt att få en majoritetsregering till stånd? Bondeförbundet och socialdemokraterna
bilda ju majoritet här i kammaren och ha sålunda möjlighet att
beteckna sig såsom representanter för folkets flertal. Det förefaller mig, som
örn just i den omständigheten, att dessa båda partier äro utpräglade klasspartier,
skulle ligga en förutsättning för förståelse dem emellan. Jag kommer
i varje fall icke att göra någon som helst sur min, därest därigenom en majoritetsregering
kan skapas.

Det kunde vara frestande att gå in på herr Lindmans resonemang örn »oppositionsledaren
Ekman». Det var vid fyra speciella fall under den senaste ministärens
tid, då regeringen led svåra motgångar och. därmed dess existens
stod på spel. Jag skulle lia lust att uppvisa min roll vid dessa tillfällen, men
jag skall icke göra det nu, om det icke särskilt påkallas. Herr Lindman kan
själv tänka igenom såväl sin egen som min hållning i dessa fyra fall.

Herr Hansson förklarade gång på gång, att från socialdemokraternas sida
hade man såväl i höstas som tidigare varit beredd till samarbete. Det är möjligt,
att så var fallet. Dock vill jag gentemot honom erinra örn att gång pa

Måndagen den 19 januari.

113 Nr 4.

gång ha auktoritativa organ för det socialdemokratiska partiet förklarat, att
de icke kunde tänka sig att socialdemokraterna skulle gå in i regeringsställning
och »träda i beroende av ett mellanparti», det frisinnade. Vad betyder
det. att man icke »vill träda i beroende?» Jo, man menar synbarligen att det
andra partiets vilja icke skulle på någon punkt få göra sig gällande mot socialdemokraternas
önskemål. Ty skedde det, följde ju därav en »beroende» ställning,
vilket man säger, att man icke vill finna sig i.

Härmed kan jag lämna den diskussion, som här förts örn parlamentarismen.
Det förefaller mig, som örn herr Hansson missförstått läget, då han talade örn
att de frisinnade även i egen regeringsställning finge å ena sidan gå med högern
och^å andra åt vänster. Ty det betyder icke som han ville göra gällande
att vi »få gå fram och tillbaka». Vi förverkliga i båda fallen vår egen mening.
Då man däremot bjuder oss att gå i samregering från två olika håll, betyder
det för ett parti i vår ställning att vara med örn en fortlöpande inriktning, som
går stick i stäv mot vad man lägger in i sina önskningar örn ett motsvarande
samgående från andra sidan.

Jag vill sluta detta kapitel med att erinra örn, att, i rakt strid mot vad
man hos oss påstår vara så synnerligen olämpligt och olidligt, på många håll
i Europa utvecklingen för fram till minoritetsregeringar. Jag vill påminna
om Tyskland. Den där sittande regeringen representerar icke någon majoritet.
Den blir, ehuru borgerlig, i samma ögonblick det gäller något, i majoritet
endast om den erhåller socialdemokraternas stöd, vilket den också erhållit i
alla °avgörande fall. I Norge sitter en minoritetsregering. England äger
också en minoritetsregering, som när den tillträdde bestämt avböjde varje
samgående med det liberala partiet — det enda alternativ som där fanns att
tillgå ^— fastän det förefaller, som örn sedan dess ett visst samarbete kommit
till stånd, dock icke ens i någon form av bebådad gemensam regeringsställning.
Men icke har man i dessa fall som här använt det argumentet mot dem,
som vägra att idka regeringssamverkan, att de letts av maktlystnad, illvilja
eller självtillräcklighet. Jag tror att dylika argument icke verka så vidare
övertygande på dem, som se hur förhållandena utveckla sig i världen.

Till sist ber jag att få säga några ord örn herr Lindmans erinringar. Han
vann en skrattsuccés, då han erinrade örn riksdagens beslut i fjol beträffande
skolanslaget och tilläde, att, när den saken avgjordes i kammaren, hade den
Lindmanska regeringen redan avgått, vadan den. därför icke kunde sätta in
sin kraft på ett avslag. Herr Lindman, statsutskottets för ärendet avgörande
beslut grundades på underhandlingar, i vilka den dåvarande regeringen deltog,
och de resulterade i^ ett förord från utskottets sida för det senare antagna förslaget.
Det var sålunda tillfälle för regeringen att, medan den satt, hålla
emot, när de egna meningsfränderna vacklade, men herr Lindman underlät att
då resa motstånd. Jag vidhåller min erinran.

Herr Lindman yttrade — och det har upprepats av olika talare — jag hoppar
från det ena ärendet till det andra, men det är intet annat att göra då man
måste bemöta en sådan mängd invändningar, som här framkommit — att jag
under valrörelsen betecknat det tillstånd, som införts genom förra riksdagens
beslut om stödaktion, som en art av »lågprotektionism». Jag vill örn detta
säga, att vid det tillfälle, när jag använde det ordet, påpekade jag, att Sveriges
ställning löre fattandet av 1980 års beslut i jordbruksfrågan kunde betecknas
såsom lågprotektionistisk. Jag vill Ira sagt detta därför att man gång efter
annan använt samma anmärkning i den allmänna diskussionen såsom ett bevis
på att jag örn det som då skedde hade en annan mening än jag vid andra tillfällen
skulle givit uttryck åt.

Jag märker, att jag måste återvända till herr Hansson med ytterligare en
erinran, nämligen mot vad han yttrade, da han talade örn vårt anmärknings Andra

kammarens protokoll 1081. Nr h. q

Vid remiss av
statsverkspropositionen
.
(Fort».)

Nr 4. 114

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

varda uppträdande i samband med landstingsmannavalet. Han sade, att det
icke var brukligt, att ett parti, när det gällde frågan huruvida ett annat parti
önskade träda till efter ett val, förfor på det sätt, som enligt hans mening det
frisinnade partiet gjorde i höstas, då det efter valen i pressen uttalade den
meningen, att de andra partierna fingo överväga, därest de önskade en förändring.

Jag vill häremot erinra herr Hansson örn att efter 1924 års val den socialdemokratiska
partistyrelsen den 30 oktober s. å. genom pressen konstaterade,
att den mening, som socialdemokraterna och, med vissa skiljaktigheter, det
frisinnade partiet, omfattade i den då dominerande frågan, vunnit majoritet
ute hos folket, och man påkallade därför ett regeringsskifte. Jag har velat
erinra därom, därför att jag icke velat låta den anmärkningen kvarsta obesvarad,
att det förfaringssätt, som sistlidna höst förekom från vår sida, skulle
varit fullständigt väsensskilt från och icke haft motsvarighet i vad som tidigare
skett. Pressen har förr i dylika fall använts för lägets klarläggande.

Jag skall icke vidare ingå på herr Lindmans förnyade försäkringar om att
höjda tullar enligt den förra regeringens förslag skulle skaffat oss ett annat
och högre spannmålspris, eller att höjda tullar skulle kunnat åstadkomma
möjligheter för försäljning tidigare än vad under nuvarande förhållanden skett.
Jag tror mig kunna avstå från ytterligare diskussion i remissdebatten örn
tullproblemet och den föreliggande stödaktionen. Dessa frågor återkomma
ju sedan till saklig behandling, och jag får då tillfälle belysa riktigheten och
hållbarheten i det ena eller andra av herr Lindmans påståenden på dessa
punkter.

Herr Lindman frågar: Huru rimmar herr Ekmans mening, att, därest ett
lokalt ingripande bör ske till förmån för en viss del av^landet^begränsad näring,
detta sker bäst genom att man, örn statsunderstöd måste ifrågakomma, använder
sig av subventionsformen, men det förfaringssätt, som användes i fråga
örn stödaktionen för jordbruket? Jag vill säga, att jag icke kan se någon
motsägelse i dessa båda fall. Subventionsformen är den naturliga och principiellt
riktiga, då det gäller ett understödsbehov av den storleksordning, att
någon i fråga är möjlig att använda. Den övervägdes också vid 1930 års riksdag
i statsmonopolets form. Men apparaten blev för stor. Omfattningen avskräckte.
Å andra sidan kunna vi väl vara eniga om —- jag har åtminstone
den meningen — att tvånget att göra någonting för att på. jordbruksnäringens
område söka åstadkomma ett förbättrat läge var oundvikligt och erkändes på
alla håll mycket bestämt. Jag måste så tolka även herr Hanssons yttrande
i dag på den punkten. En annan metod än subventionens måste då till. Jag
vågar därvid alltjämt hålla före, att den väg, vi beträdde, var både i avseende
på resultaten för dagen och i avseende på de framtida verkningarna
bättre än den av herr Lindman rekommenderade metoden.

Nu är det därtill så, att herr Lindman icke kan säga vad hans förslag skulle
resulterat uti, örn det blivit av riksdagen godkänt. Det förslaget förutsatte nämligen,
såsom herr Lindman uttryckte sig i lördags, en »möjlighet till anpassning
efter de allmänna konjunkturerna», d. v. s. ett ständigt fortgående avregeringsmakten
med genomförandet av ytterligare tullökningar pa olika områden.
I vilken utsträckning dessa skulle ha kompletterats med bestämmelser
örn inmalningstvång, vet ingen med säkerhet. Man kan salunda icke fran
fasta utgångspunkter yttra sig örn vad som i det fallet skulle gällt, därest herr
Lindmans förslag blivit av riksdagen antaget. Sa mycket är emellertid uppenbart,
att örn den vägen beträtts hade vi i fortsättningen, efter mitt sätt att
se, icke’befunnit oss i ett bättre utan i ett sämre läge än det, som nu råder.
Detta utesluter emellertid icke — jag säger det redan nu i detta sammanhang,
ehuru jag senare kommer att säga ett par ord om vad herr Sköld yttrade där -

Måndagen den 19 januari.

115 Nr 4.

utinnan — att man har all anledning att jämväl beträffande de nu gällande Vid remiss av
bestämmelserna följa den allmänna utvecklingen med uppmärksamhet och i staisverksfortsättningen
vidtaga de åtgärder, som av de faktiska förhållandena kunna ProP<fUu™envara
påkallade. Örn herr Sköld ville se på de uttalanden, som fälldes i lördags, ^orts''
skall han finna, att bland dem också inrymdes en tydlig hänvisning till denna
nödvändighet.

Herr Lindman frågade sedan — jag återkommer därmed ett ögonblick till
regeringsspörsmålet — huru jag kunde vända mig till liberalerna oell vilka
skäl jag hade att söka få med bondeförbundet, när det gällde regeringsbildandet?
Därpå kan svaras att min hänvändelse till bondeförbundet var föranledd
därav, att man på den sidan uttryckligen tillkännagivit, att man gillade
den väg, som föreslagits av utskottet, och att man samtidigt uttalade sig för
att tillämpningen av denna stödaktion skulle göras så på en gång effektiv och
anpassningsbar som möjligt. Vad som på det hållet under riksdagsförhandlingen
begärdes därutöver, kunde icke vara av den beskaffenhet, att det kunde
hindra, att en hemställan örn samverkan skedde. I fråga örn huvudspörsmålet
hade man klart tillkännagivit sin anslutning. Det anser jag också gällde beträffande
det liberala partiet, vilket uppdelade sig så, att ungefär hälften av
dess medlemmar i båda kamrarna röstade för och hälften emot. Det är mycket
troligt — det är åtminstone min uppfattning — att örn det partiets landsortskontingenter
vid avgörandet blivit i tillfälle att uttala sig, en majoritet skulle
ha ställt sig på den sidan, som menade, att man borde biträda och understödja
riksdagens beslut och därmed den nya regeringens åtgärder i detta avseende.

Herr Lindman återkom slutligen till frågan om anslaget till djurtuberkulosen.
Han klandrade regeringen, därför att den i det avseendet icke gått in för
en bearbetning av de sakkunnigas förslag och försökt få detta framlagt till
årets riksdag. Jag påpekade redan i lördags, att det var beroende dels därpå
att förslaget så sent framkommit, dels ock därpå, att man i det sammanhanget
måste räkna med utgifter på över en miljon kronor, och att, när det gällde ett
nytt område och nya omedelbara utgifter, man givetvis måste gå fram med
försiktighet. När jag nu nödgas gå in i detalj, vill jag ytterligare framhålla,
att den mest sakkunniga myndigheten, som yttrade sig över detta förslag, nämligen
lantbruksstyrelsen, i sitt yttrande förklarade sig hava kommit till den
uppfattningen, att det framlagda sakkunnigeförslaget tarvade en grundlig omprövning,
och att därvidlag de av styrelsen framställda anmärkningarna i åtskilliga
riktningar måste tagas i betraktande. Detta förhållande ger ytterligare
skäl för den ståndpunkt, regeringen intagit.

Ja, herr Lindman slutade med att tala om mesosten. Jag förstår det resonemanget,
framfört av herr Lindman. Jag vill tillägga, att jag har absolut icke
någonting emot därest man vill betrakta det frisinnade partiet som det, som
skulle motsvara de mera fasta beståndsdelarna, sockret och grädden, och herr
Lindman vidare vill låta socialdemokrater och höger utgöra vässlan. Jag
tror emellertid, att det icke alls är nödvändigt att dessa olika beståndsdelar
ovillkorligen behöva blandas tillsammans för att de skola komma till nytta.

Herr Olsson i Kullenbergstorp hade, såvitt jag förstår, egentligen endast
två erinringar, som nu behöva besvaras. Han säde, att det varit bättre, örn vi
i fjol gått med på en lägre skatt, då vi återigen i år kunnat höja den, än att vi
då stannade vid hälften av vad Kungl. Majit föreslagit och nu vidbliver status
quo. Jag undrar, örn det varit lämpligare att i fjol besluta en skattelättnad,
som skulle kommit innevarande års skattedragare till godo, men med utsikt
att nästa år, örn vilket man varslar att det blir ännu svårare än innevarande
år, få en stegrad skatt? Jag vill för övrigt erinra herr Olsson örn att
en av anledningarna, varför icke de sista fem procenten nedåt togos i fjol, var
att man i .stället godkände borttagandet av skatter som särskilt träffade nä -

Nr 4.

11G

Måndagen den 19'' januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

iForts.)

ringslivet, nämligen stämpelskatten på växlar och på vissa räntebesked. Det
var denna åtgärd, som ersatte de sista fem procenten direkt skatt. Och man
kan säkert säga att den lättnaden träffade vårt näringsliv och vårt ekonomiska
liv på lika lämpligt sätt som örn vi ytterligare gått fram för en sänkning av
inkomst- och förmögenhetsskatten.

Herr Olsson frågade vidare, örn man icke borde ha lugnat sig med utredningen
av lönefrågan år 1928 och örn man icke bort uppskjuta tillsättandet av
detta års lönekommitté. Beträffande detta vill jag erinra örn, att det nuvarande
dyrtidstilläggets fall av statens tjänstemannakretsar uppfattas såsom en
ständigt pågående försämring i deras ekonomiska ställning. Jag tror därför,
att det ur den synpunkten vore önskvärt, örn man snart kunde få en ändring i
löneformen och få till stånd fasta löner. Nu måste jag säga — jag återkommer
därtill i samband med herr Lundquists anförande — att denna tjänstemännens
uppfattning icke är riktig. Dyrtidstilläggen motsvara i regel ungefär
V0 av sammanlagda lönebeloppen. Den övriga lönen representeras av en
för varje tjänsteman fast fixerad siffra. När levnadskostnaderna, till vilkas
bestridande hela lönebeloppet kan användas, bli billigare och billigare, men det
endast är dyrtidstillägget som underkastas motsvarande minskning kan jag
icke finna annat, än att detta innebär en realförbättring i befattningshavarnas
ställning trots dyrtidstilläggens nedgång. Således sker icke, såsom man tror,
en försämring i befattningshavarnas löneställning för varje kvartal som går,
utan därigenom att, såsom sagts, det sänkta beloppet endast utgör en ringa del
av lönen och den övriga delen — för så vitt den icke beröres av dyrortsförändringama,
vilket ju är en annan sak — utgör en fast lön, kan man icke säga
att dessa fallande belopp innebära en realförsämring i tjänstemännens ställning.
Men den uppfattas på det sättet. Den omständigheten att »lönerna
minska» borde, anse löntagarna, framkalla åtgärder för^ förbättring av deras
ställning och för ett förhindrande av att deras ekonomi på det sättet undergräves.
Ur den synpunkten ansågo vi år 1928 och anse alltjämt, att det skulle
vara synnerligen önskvärt, att en sådan teknisk omläggning av lönerna skulle
kunna ske. att lönerna nu blevo fasta och oberörda av indexkurvorna. Den ståndpunkten
står jag alltjämt kvar på, och hyser alltså den meningen att örn det
låter sig göra bör en sådan omläggning snart komma till stånd.. Men vad den
sedermera vid fastställandet kan komma att i sak innebära, måste val bli beroende
av konjunkturerna och livsmedelskostnaderna. Det kan väl icke undgås
att dessa faktorer komma att påverka innehållet i den tekniska omvandling
av lönerna, som man har anledning att påyrka ur andra synpunkter än
den direkta löneförbättringens.

Jag skall nu be att få säga några ord till herr Andersson i Stockholm, som
hade åtskilliga anmärkningar att framställa, dels mot regeringen i allmänhet
och dels mot försvarsdepartementet — anmärkningar som jag finner mig icke
kunna lämna obemötta. Han gav — och det är många, som gjort det, uttryck
åt en opposition mot statens rätt att på sätt som nu sker bestämma lönerna
för de i statens tjänst anställda. Naturligtvis kan, man hysa olika meningar
härom. Men nog är det underligt, att denna opposition kommer till sitt
starkaste uttryck från håll, där man förordar statens överhöghetsrätt i vida
större utsträckning än som i regel är förbundet med en borgerlig uppfattning,
och dels speciellt från herr Andersson i Stockholm, vilken såsom sitt idealsamhälle
har en stat, där regeringen fixerar icke blott statstjänstemannens utan
även, örn jag icke är illa underrättad, arbetarnas löner och där den bestämmer
alldeles oberoende av meningen hos den motpart, det, därvid gäller. Jag vill
icke yttra mig örn huruvida det finns något efterföljansvärt, i detta. Det är
frågor, som givetvis förr eller senare komma upp på alla hall. Jag vill endast
här ha sagt, att det förefaller mig rätt underligt att denna principiella
uppfattning mot statens överhöghet i detta avseende kommit från det hållet.

Måndagen den 191 januari.

117 Nr 4.

Vidare hade herr Amdersson anmärkningar att framställa gentemot militärförläggningens
vatten vid Oskar Fredriksborg. Härmed förhåller det sig så,
att det både i Vaxholm och Oskar Fredriksborg och för därvarande förläggningar
och för övriga invånare varit svårt att fylla behovet av gott vatten.
Särskilt vid Oskar Fredriksborg hade man gjort försök långt tidigare än den
nuvarande regeringens tillkomst att genom sprängningar åstadkomma vatten.
Man hade en gammal brunn, men vattnet där var mycket dåligt och dessutom
otillräckligt. Man försökte genom borrningar och med användning av experter,
soin^på andra håll anlitades i detta avseende, bl. a. Stockholms stads experter,
få fram ett bättre vatten. Sedan detta emellertid icke lyckats, har man
vidtagit andra åtgärder för att förbättra det vatten, som fanns i äldre brunnar.
Man beslöt nämligen anläggandet av ett kloreringsverk, varom jag fick
meddelande i slutet av juni förra året. Man hade byggt detta kloreringsverk
och fått ett vatten, som, örn det också icke var prima, dock var användbart,
Bifogade läkarintyg bestyrkte, att vattnet kunde användas för avsedda ändamål.
Emellertid har det senare uppstått brist på vatten genom att även det
vatten, som renades genom klorering, icke visat sig tillräckligt. Därför hade
man, dock i ringa omfattning, senare måste köpa vatten av flottan och av ett
transportbolag. Det är tydligt att när det visat sig, att de för fyllande av vattenbehovet
senast vidtagna åtgärderna icke vore tillräckliga, måste frågan
komma upp igen till förnyad prövning. Myndigheterna ha- sin uppmärksamhet
fäst vid saken. Och nu måste, som sagt, den ånyo komma under ny behandling.

Herr Andersson framställde också en anmärkning gent emot att ett byggnadsföretag
vid Karlberg kommit i ett dåligt läge. Han klandrade, så vitt
jag förstår, fortifikationsdepartementet först och främst för att det godkänt
den byggmästare, som blev antagen, och att det, sedan det gått sönder för
denne, antagit olämpliga entreprenörer för arbetets fullbordande. Jag måste
bekänna, att jag förstår icke klandret i dess första del.

Den byggmästare, som antogs, hade förut i flera fall använts av fortifikationsdepartementet.
Han hade därvid visat sig vara dugande och hade utfört
företagen till beställarens belåtenhet. Det pris, som han i detta fall begärde
för arbetet, 130,000 kronor, sammanföll så nära som på 1,835 kronor
med det, som fortifikationsdepartementets egen arkitekt hade beräknat. Därtill
korn, att han presterade fullgod borgen i den omfattning, som är vanlig
vid arbeten av detta slag. Upphandlingsförordningen bestämmer nämligen,
att i dylika fall skall krävas en borgen, motsvarande en tiondedel av det
entreprenadbelopp, det gäller. Förordningen innehåller för övrigt förbud mot
att kräva ett högre borgensbelopp. I detta fall ställdes alltså borgen och man
får också från denna taga ut det belopp, som vederbörande iklätt sig ansvar
för. Emellertid blev entreprenören sjuk, och han kunde därför icke övervaka
arbetet, vilket uppenbarligen väsentligt försämrade hans ställning. Därtill
kom emellertid också, att han tydligen blivit utsatt för en prispressning, som
gjort, att han kom att få vida oförmånligare arbetsavtal än det mellan Stockholms
byggnadsarbetare och Stockholms byggmästare i allmänhet gällande.
Sedan byggmästaren insjuknat och det visade sig, att arbetet icke fortskred
i enlighet med den i kontraktet uppgjorda tiden och icke heller i fråga örn arbetets
resultat i (''ivrigt kunde godtagas, hävdes avtalet från fortifikationsdepartementets
sida. och man sökte få andra att fullfölja arbetet. En entreprenadfirma,
som blev tillkallad all kalkylera arbetet, förklarade därvid, att
pa de 40 / av arbetet, som beräknades återstå, komme det tillägg, som entreprenören
enligt de på honom ställda räkningarna hade att betala v tor er de
i allmänhet avtalsenligt gällande lönerna, att uppgå till 32,000 kronor. Hela
arbetet var beräknat till omkring 130,000 kronor. Det är sålunda uppenbart,
att detta omräknat på hela arbetet innebar en väsentlig pressning utöver normalt
gällande arbetspriser. Under sådana förhållanden jag skall icke gå

Vid remiss rtr
staisvtrkspropoeUianert.

(Feif8.)

Nr 4. 118

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

in i flera detaljer för att icke trötta kammaren — och då man sedermera
från arbetarnas sida gjorde framställning örn att staten skulle på nytt betala
belopp, som förut hade utbetalats till entreprenören för redan före avtalets
hävande utförda arbeten, ansåg sig fortifikationsdepartementet såväl ur konsekvensens
synpunkt som också med hänsyn till det särskilda fallet nödgat
säga nej. Det är ju klart, att i den mån arbetarna äga verklig fordran, ha
de fortfarande sin rätt kvar att söka få ut den hos arbetsgivaren. I varje fall
förefaller det som sagt, vara orimligt, att i ett dylikt predikament staten skulle
träda emellan och ånyo betala ett arbete, som i fråga om priser även vad gäller
de redan av arbetarna bekomna ersättningarna ställer sig högre än som enligt
gällande avtal i övrigt i staden eller eljest vore av förhållandena påkallat.

Därefter kan jag kanske övergå att säga några ord till herr Lundquist, som
i dag uppträtt speciellt som de högre tjänstemännens representant. Herr
Lundquist började med att säga, att han reserverade sig mot det sätt, varpå
statsministern och finansministern hade uppträtt gentemot kanske i och för
sig olämpliga kampmetoder från tjänstemännens sida, när det gällde lönefrågan.
För min del sade jag icke ett ord örn de kampmetoder, som använts
från tjänstemännens sida. Jag vände mig emot herr Hanssons resonemang,
att det bland vissa grupper rådde verklig nödställdhet, vilken det gällde
att avhjälpa. Redan det försöket måste jag sålunda avvisa. Jag hörde icke
herr finansministerns yttrande och kan därför icke säga, hur han uttryckt
sig, men han kommer visst att själv yttra sig senare, och då blir han ju i
tillfälle att klarera den saken.

Herr Lundquist ansåg vidare — åtminstone uppfattade jag det så — att
jag genom något uttalande i fjol skulle ha liksom moraliskt utfäst mig att i år
vara med örn att medverka till en realprövning av tjänstemännens ställning.
Såvitt jag förstår, åsyftar herr Lundquist därmed ett tillfälle, då han yrkade
ändring i en statsutskottshemställan, mot vilken en reservation från tjänstemannahåll
förelåg, men vilken reservation herr Lundquist, då han icke trodde
den vara möjlig att genomföra, icke ansåg sig böra yrka bifall till utan framställde
ett annat jakande. I handlingarna här kan jag icke finna annat än
att jag i den omröstning, som stod mellan utskottets hemställan och reservationen,
liksom herr Lundquist röstade för utskottets hemställan. Att på detta
sätt operera sig fram till utfästelser, som man sedermera vill försöka utnyttja
och åberopa, förefaller mig icke vara särskilt lämpligt.

Vad jag emellertid mest reagerade emot var herr Lundquists anmärkning,
att regeringen skulle ha uraktlåtit att, som han yttrade, överarbeta löneförslaget.
Någon sådan uraktlåtenhet förelåge alldeles icke. Det var tvärtom så,
att så fort de båda olika delarna av 1928 års lönekommittés förslag kommit
regeringen i handom, utremitterades dessa till olika mjuidigheter. Och man
underströk därvid önskvärdheten av att få in yttrandena så fort som möjligt.
Samtidigt meddelade regeringen både vid tjänstemannauppvaktningar och vid
andra tillfällen, att regeringen icke kunde intaga en bestämd position i frågan,
innan man fick se vad de olika myndigheterna skulle säga örn förslagen. Ungefär
samtidigt blev ju regeringen också konfronterad med det första förslaget
till inkomstberäkning, som riksräkenskapsverket kunde presentera. Då
myndigheternas yttranden kommo in, innehöllo de dels långt gående principiella
erinringar och ståndpunktstaganden mot förslagen, dels massvis av
erinringar i detaljer. Härtill kom också, att man från lärarhåll bestämt krävde,
att man icke skulle gå fram enbart med den ena delen av kommitténs förslag,
d. v. s. med kommunikationsverkens och civilförvaltningens lönefråga,
utan att även undervisningsväsendet skulle behandlas samtidigt. För att det
skall bli möjligt att pröva hela detta område i ett sammanhang, tror jag
också det är riktigt att gå den vägen. I annat fall skulle vi från undervis -

Måndagen den 19 januari.

119 Nr 4.

ningsväsendets sida ha mött den allra starkaste opposition. Alla lärare skulle
lia betraktat det så, som om de ännu en gång blivit orättvist behandlade av statsmakterna,
därest man gått fram enbart med kommunikationsverken och civilförvaltningen.

Då man därtill som sagt samtidigt fick en inkomstberäkning, som så väsentligt
understeg föregående års, och då man dessutom under den tid, som beredningen
av ärendet pågick, månadsvis mötte ett så oerhört starkt prisfall i olika
avseenden, måste man ju säga, att den situation, inför vilken regeringen stod,
när dessa yttranden började strömma in och man fick del av dem, var sådan, att
jag är övertygad örn att även en regering, som eventuellt lovat långt gående åtgärder
i denna fråga, hade hesiterat inför att fullfölja sådana avsikter.

Man talar här örn tjänstemännens svåra ställning. Och erkännas måste, att
det på en punkt föreligger en svår ställning, på vilken vi också ifrågasätta
visst tillägg. Det är emellertid anmärkningsvärt, att när man nu eljest i världen
diskuterar löneförändringar, är det i regel icke fråga örn att höja lönerna.
Jag vet icke något land, där man nu på allvar diskuterar den möjligheten.
Vad man förhandlar örn och vad man i många fall också verkställer, det är
lönenedsättningar, längre eller mindre långt gående sådana. Ett land kan
dock icke fullkomligt isolera sig från de allmänna företeelserna på detta område
världen runt och tro, att det gäller endast att gå på. Jag tror för min
del icke det är möjligt. Viss hänsyn måste uppenbarligen i detta avseende
tagas till förhållandena runt omkring oss. Liksom de inom industrien anställda
ha sin ekonomi beroende av vad som sker ute i världen, så kan man nog icke
heller för statens befattningshavare fullkomligt lösgöra sig från vad som gäller
i världen i övrigt.

I detta sammanhang skulle jag också vilja göra en liten anmärkning mot
vad som anföres i argumentationen för löneökningar. Visst kunna tjänstemännen
prestera rätt starka bevis för att i vissa lägen och under vissa förhållanden
deras ställning är trång och svår. Men därför är det icke riktigt att anföra
exempelvis ett sådant argument, som jag fann en eljest mycket klok och sansad
man för en tid sedan framföra beträffande statens järnvägar. Han resonerade
på följande sätt: Järnvägarna lämna årligen 36 miljoner kronor i vinst,
och då är det orimligt, att man icke ger åtminstone en del av denna vinst åt
befattningshavarna. Ett sådant resonemang har ju icke kunnat föras på annat
sätt än att man räknat såsom »vinst» vad som återstår, sedan driftskostnaderna
blivit betalda, under det att man icke tagit hänsyn till ränte- och amorteringskostnaden
för det i statens järnvägar investerade kapitalet, vilket kapital staten
ju i regel upplånat och årligen måste utbetala utfästade räntebelopp för. I
varje affär är det naturligt att, innan man börjar tala örn någon behållning,
räkna med vad som kräves för en rimlig om också låg förräntning av uppbyggnadskapitalet,
vare sig detta upplånats eller bestått i egna medel. Att
börja tala örn vinst, innan en sådan förräntning medräknats, är orimligt. Och
jag skulle vilja hemställa till dem, som genom sin ställning kunna påverka
tjänstemannaopinionen — jag förstår ju att de i detta avseende ha en svår
ställning -— att de icke söka förebringa bevisning om statens känslolöshet gentemot
befattningshavarna genom att använda sådana argument som i det nu
relaterade fallet.

Herr Sköld höll i jordbruksfrågan ett anförande, som säkerligen på åtskilliga
punkter är värt beaktande. Han omnämnde emellertid stegringen av 1930
års skörd på ett sådant sätt och i ett sådant sammanhang, att åhörarna måste
tro, att den omständigheten, att vi skördade närmare 000,000 ton vete år 1930,
hade något sammanhang med eller var beroende på riksdagens beslut örn stödaktionen
i slutet av maj samma år. Det kan ju icke vara en riktig framställning,
och det är nog herr Sköld själv medveten örn. då hans uppmärksam -

Vid remiss av
statsverks''propositionen.

(Forts.)

Nr 4.

120

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av het blev fästad därpå. Så som han framställde saken, skulle man emellertid
propostiiorien kunna tro, att den stora odlingen sammanhängde med förra årets riksdagsbe(Foits)
'' i frågan. Hur det kan bli i fortsättningen ifråga örn påverkan till ökad
sådd av brödsädesspannmål är det ju svårt att uttala sig om. Det förefaller
ju överhuvud taget mycket svårt att kunna påverka opinionen vare sig i den
ena eller den andra riktningen i ekonomiska ting inom jordbrukskretsar. Som
herr Sköld själv vittnade om har man emellertid varken från jordbruksutredningens
eller från andras sida lika litet som i resonemang med alla de kommittéer
och uppvaktningar, som under senare tid sysslat med jordbruksspörsmål,
underlåtit att framhålla, att vill man icke själv försvåra ställningen, finns
det stark anledning att begränsa odlingsarealen särskilt i vad gäller vete. Jag
vill för övrigt säga, att mycket starkt förändrade konjunkturer liksom också
mycket starkt förändrade skördemängder skulle, såvitt jag förstår, ha ungefär
samma verkan och bereda samma svårigheter vid det av herr Sköld förordade
förslaget örn statsmonopol som fallet blir med det nuvarande stödsystemet.

Herr Carleson höll ett anförande i rusdrycksmedelsspörsmålet och framställde
en fråga som slutsats av sitt resonemang. Han sporde, örn icke en förändring
bör ske beträffande det nuvarande förfarandet med rusdrycksmedlen.
Jag vet icke, örn herr Carleson icke har sett, att ett av de huvudargument,
som anföras för att man icke nu skall vidtaga någon förändring i de hittills
gällande bestämmelserna, bland annat varit, att dessa bestämmelser äro temporära
och att de i och med nästa budgetår upphöra att gälla, och att sålunda
nästa riksdag under alla förhållanden kommer att få taga hela denna sak och
vad därmed sammanhänger under omprövning. Jag tror under sådana förhållanden,
att även örn man står på herr Carlesons ståndpunkt rörande statsbokföringsdetaljer
och i fråga örn önskningar beträffande ett formellt nedpressande
av vår budget m. m. dylikt, kan man vara tillfreds med en hänvisning till den
av mig anförda omständigheten.

Herr Öhman klagade ävenledes ur sina synpunkter, och därom skall jag
i allmänhet icke yttra mig. Han ville emellertid uttala sitt missnöje med regeringen,
därför att den utrustat »arbetsköpama med polismakt». Den polisförstärkning,
som det här är fråga örn, har, som varenda människa kan förstå,
ingen annan uppgift än att tillse, att ordningen är god, och att skydda envar,
som kan bli förorättad, han må tillhöra arbetarna eller arbetsgivarna, han må
tillhöra den ena eller den andra politiska eller sociala gruppen. Skydd sålunda
för ordningens upprätthållande är den polisens uppgift och enbart denna.
Att beteckna detta, herr Öhman, som ett partitagande på »arbetsköparnas» sida
emot arbetarna, är ju egentligen komprometterande för den, som har en sådan
inställning till tillkallandet av en polisstyrka för ordningens befrämjande.

Jag har ingen anledning att för dagen inblanda mig i den diskussion, som
förekommit mellan herr Johanson i Stockholm och herr Lindman beträffande
tredje mans ställning i arbetskonflikter, alltså angående den s. k. neutrales
rätt i striderna på arbetsmarknaden. Det fanns emellertid i herr Johansons
yttrande ett ståndpunkttagande, mot vilket jag vill inlägga en gensaga. Han
förklarade nämligen på tal örn ett visst fall, att ingen kunde bestrida, att i
detta fall en tredje part blivit klart och medvetet förorättad av båda de eljest
stridande makterna. Men han tilläde, att man icke kunde göra något åt den
saken, ty när det gällde att i dylika fall skapa ordning på ett område, var rättskränkning
emellanåt oundviklig. För egen del har jag i hela mitt liv haft den
uppfattningen, att det för ett civiliserat samhälle gäller att söka införa ordning,
att söka tillförsäkra alla berättigade strävanden utrymme och existensmöjlighet
inom samhällets ram utan att rättskränkningar mot enskilda skulle
behöva tillgripas.

Måndagen den 19 januari.

121 Nr 4.

Jag har nu gått igenom det väsentligaste i de anmärkningar, som blivit gjorda
mot regeringen. Jag hade väntat att få låna stenogrammet för mitt lördagsanförande
men icke lyckats. Jag har nämligen sett i tidningarna, och
herr Lindman har också i dag gjort gällande, att jag i detta skulle ha sagt, att
den nuvarande regeringen motsvarar ungefär det allmänna läget i landet. Jag
tror icke, att jag yttrade mig så. Jag tror mig ha yttrat, att den politik, som
den nuvarande ^regeringen bedriver, är ungefär vad man här i landet i detta
ögonblick kan åstadkomma, och att vare sig här existerade en socialdemokratisk
regering eller en högerregering, finge den av tvång föra en politik i allmän
överensstämmelse med de riktlinjer, som den nuvarande regeringen, övertygad
om deras rättfärdighet och gagn för landet, av fri vilja följer.

Som tiden nu var långt framskriden och manga talare anmält" sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare debatten rörande förevarande proposition till kl. 7 e. m., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 4.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Lundstedt, nr 29, angående viss ändring i Nationernas förbunds akt:
herr Edberg, nr 30, om beredande av rätt för valnämnd att vidtaga viss anordning
till förebyggande av trängsel bland valdeltagarna;

herr Bergström i Bäckland m. fl., nr 31, örn bidrag till anordnande av skolskjutsar; herrar

Edberg och Johansson i Edsbyn, nr 32, angående en undersökning
av Norrlands fomhistoria;

herrar Hedlund i Östersund och Hedlund i Häste, nr 33, örn anslag, under
viss förutsättning, till vissa bamavårdsinstitutioner;

. herr Lindskog, nr 34, om anslag till ny byggnad för den kemiska institutionen
vid universitetet i Lund;

herr Bergström i Hälsingborg, nr 35, örn omorganisation av musikkåren vid
skånska kavalleriregementet;

herr Borg gren, nr 36, örn anslag till kustsanatoriet i Barkåkra;
herr Bengtsson i Kullen m. fl., nr 37, örn höjning av tullsatsen för kondenserad
mjölk;

herr Holmgren:

nr 38, örn personliga lönetillägg at vissa tjänstemän vid flottans pensionskassa;
och

nr 39, örn pensionsförbättring åt verkmästaren K. G. Löf;
herr Heiding m. fl., nr 40, örn pension åt extra brevbäraren Holger Hansson:
herr Hedlund i Östersund m. fl., nr 41, örn särskild gottgörelse på indragningsstat
samt höjt pensionsunderlag åt förutvarande t. f. distriktscheferna
A. Lundström och C. J. Insulander;

herr Andersson i Falkenberg m. fl., nr 42, örn tilläggspension åt förre folkskolläraren
Erik Henning Holmberg;

herr Lithander m,. fl., nr 43, örn årligt understöd åt ingenjören Harald Hall;
herr Herou m. fl., nr 44, med förslag till lag angående slakt av husdjur;
herr Pehrsson i Göteborg, nr 45, angående användande av allmänna arvsfondens
medel till understöd åt bamrika familjer;

herr Holmgren, nr 46, angående jaktvårdsarbetets ordnande;
herr Lindberg, nr 47, angående befrielse från eller nedsättning i arrendeavgiften
för odlingslägenheter och skogstorp å kronomark i de sex nordligaste
länen; samt

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

122

Måndagen den 19'' januari.

herr Bergström i Hälsingborg, nr 48, angående inrättande av ett statligt
penninglotteri.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.1 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Måndagen den 19 januari.

Kl. 7 e. m!.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Vid,

remiss av Herr talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj :ts proposition,
statsverks- nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov nu komme att fortsättas; och
propositionen, lämnades enligt förut skedd anteckning ordet till
(Forts.)

Herr Lindskog, som anförde: Herr talman! Efter alla de storpolitiska betraktelser,
som förekommit här i kammaren före middagsrasten, är det verkligen rätt
angenämt att, örn man själv tänker gå ned till några detaljer, speciellt i åttonde
huvudtiteln, få göra detta vid en tidpunkt, då man kan ha goda skäl påräkna,
att kammaren skall vara tämligen tömd.

Innan jag emellertid övergår till det ämne, jag nämnde — några punkter i
åttonde huvudtiteln — skall jag beröra ett par andra saker, som kommit före
här under dagens diskussion. Jag skulle först vilja vända mig till herr Johanson
i Stockholm, fastän jag ser, att han icke är kommen ännu. Men jag
vill ändå till kammarens protokoll hava fogat de orden, att ifall man inom fackföreningsrörelsen
ser på frågan örn s. k. fackföreningsterror sa ^ensidigt och
så partiskt, som herr Johanson gjorde under dagens yttrande, da misströstar
jag för min del örn fackföreningarnas förmåga av självdisciplin och förmåga
att själva kunna komma till rätta med de olämpor, som finnas inom rörelsen.
Jag skulle blott vilja taga det enda exempel, som herr Johanson gick in på
utförligare, nämligen det bekanta fallet kaféidkerskan fru Carlsson här i
Stockholm. Han talade örn den stora misshandel, som kaféservitrisen blivit
utsatt för. »Misshandeln» bestod helt enkelt däri, att hon kommit överens
med kaféinnehavaren örn en något lägre lön än som betingas i fackföreningsavtalet.
Men detta kan ju dock icke ge fackföreningsrörelsens medhållare
rätt att använda sig av vilka medel som helst uti den strid, som de sedan
etablerade emot denna kaféidkerska. Det är att märka, att servitrisen gick
icke till fackföreningen och klagade, när hon fick den lägre lönen, som hon
själv från början varit överens med sin arbetsgivare örn, utan det var först
när hon på grund av olämpligt uppträdande fick förebråelser av kaféidkerskan,
som hon gick till fackföreningen och klagade. Och det var da fackföreningen
satte i gång med sitt ytterst olämpliga spel för att omintetgöra rörelsen för
kaféidkerskan. De övergrepp, som därvidlag förekommo, bestodo i förföljelse

Måndagen den 19 januari.

123 Nr 4.

av gästerna på kaféet ; blockadvakterna gingo ju in i själva kaféet och spottade
och okvädade gästerna. Ändamålet helgar väl ändå icke medlen, och man skall
icke göra, som herr Johanson gjorde, då han, örn jag så får säga, helt enkelt
stannade vid den första punkten i hela denna historia. I samma ögonblick
som fackföreningsrörelsen finner, att här är något, som den icke kan gilla, förefaller
det, som om den ansåge, att sedan vad som helst vore tillåtet i kampen.

Den andra punkten, som jag vill gå in på, gäller den här mycket omdebatterade
frågan örn statstjänstemännens löner. För min del förstår jag fullkomligt,
att regeringen på grund av det nuvarande finansiella läget har hesiterat
inför det stora och allvarliga krav, som här skulle ställas på staten, örn
den gick in för att realisera det förslag, som nu föreligger från 1928 års lönekommitté.
Samtidigt sorn jag beklagar, att frågan icke kommit fram — jag
klandrar icke detta; men jag beklagar det — vill jag emellertid anmäla ett
visst missnöje med ett uttalande från regeringens sida. Det har förut sagts
under hand, och jag tror, att det även kommit in i statsverkspropositionen,
att man då åtminstone ville gå in för att hjälpa de sämst ställda. Det där
uttrycket »de sämst ställda» vädjar naturligtvis på ett vackert sätt till känslostämningar
och känslolägen, och det låter alltid höra sig: man skall hjälpa de
sämst ställda, då man icke kan hjälpa alla. Men jag vill varna för att gå för
långt på den vägen. Örn man alltid konsekvent tillämpar detta i fortsättningen,
att hjälpa »de sämst ställda», blir konsekvensen den, att de högre kvalificerade
statstjänstemannen, på vilka ändå så oerhört mycket vilar i statsförvaltningen,
bli ganska hårt lidande, och då kommer även statstjänsten att
därav taga allvarlig skada. Särskilt örn man tänker på den konkurrens örn
de verkligt kvalificerade krafterna, som finnes med enskilda företag, så kan
man förstå, huru farligt det kan vara att allt för mycket sänka standarden
för de högre kvalificerade tjänstemännen, de som äro i högsta löneläget och
mellangraderna. Detta har också 1928 års lönekommitté på sidorna 41 och
42 i sitt betänkande i mycket tydliga ordalag givit till känna, då kommittén
säger: »Det må vara fullt motiverat att vid utmätandet av tillfällig dyrtidshjälp
söka inom ramen av starkt begränsade anslagsmedel i första hand tillgodose
de i ekonomiskt avseende svagast ställda befattningshavarkategorierna,
men att under normala tider låta de högre tjänstemännen alltjämt stanna på
ett lägre löneplan, än som följer av tillämpandet av ett procentiskt lika lönetillägg
över hela linjen, låter sig icke försvara.» Och kommittén fortsätter
strax efteråt: »Kommittén vill betona, att en motsatt åtgärd måste motive ras

såsom syftande till en sänkning av den genom senaste löneregleringen
avsedda löneställningen för statens befattningshavare i ledande ställning.»
Här har kommittén så gott som enhälligt, även från socialdemokratiskt håll,
gått med på detta, att ett dylikt förfaringssätt icke går för sig. Därför vill
jag blott uttala en varning för en allt för ofta återkommande användning av
den princip, som här kommit till uttryck, att man alltid först skall tänka på
dem, som summeriskt taget kunna tänkas vara sämst ställda.

Jag vill sedan gå över till att blott i några få ord beröra åttonde huvudtiteln.
Jag har den här framför mig; det är en stor och diger bok, och dess
volym väcker till att börja med stora förhoppningar. Men lika vidlyftig som
den på de flesta punkterna är, lika ordkarg och fåmäld är den i vissa avseenden.
där man skulle önskat en något större utförlighet. Herr Lindman har i
lördags och i dag med all rätt talat örn, huru i denna åttonde huvudtitel folkskoleanslaget
på 8,800,000 kronor behandlats på endast fyra räder, då man
skulle kunnat vänta, att regeringen och ecklesiastikministern tagit upp denna
mycket stora och allvarliga fråga till närmare skärskådande. Hans excellens
herr statsministern nämnde i lördags, att anledningen helt enkelt var den —
om jag icke missuppfattade honom att nian ville avvakta erfarenheterna

Vid remiss av
statsverks -propositionen.
(Forts.)

Nr 4. 124

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

fForts.)

och vad de gåvo vid handen. Denna motivering för de fyra raderna mäste, jagför
min del finna ganska otillfredsställande. Ty här behövs det verkligen
icke några erfarenheter, utan här kan man endast med användande av enkelt
och sunt förnuft säga sig, att örn man med dessa 8,800,000 kronor åsyftade
en mera rättvis utjämning av skattebördorna i de olika kommunerna, örn man
avsåg en skattelindring och att denna skattelindring lades rättvist, så är icke
ändamålet nått med dessa åtta miljoner kronor. Det framlades ju redan under
fjolårets riksdag en massa siffror, som verkligen icke alls behövde närmare
utredas, ty de talade för sig själva, såsom exempelvis att Orsa kommun med
sin fullständiga frihet från skatt får precis samma bidrag till folkskoleutgifterna
som de kommuner, som kanske äro belastade med 20—25 kronors
kommunalskatt. Det är alldeles uppenbart, enligt min mening, att här hade
regeringen haft skyldighet att verkligen åtminstone försöka få fram bättre
och rättvisare principer för detta anslags beviljande. Örn den nuvarande
statsministern suttit som oppositionsman och vi i den förra regeringen hade
behandlat denna fråga på detta sätt, kan jag väl tänka mig de hårda ord, som
den dåvarande oppositionsledaren skulle hava använt emot oss. Som det nu
är, kan jag icke se annat, än att det måste anses vara de obotfärdigas förhinder,
när man endast använder dessa fyra absolut intetsägande räder för
att här ingenting motivera.

Det är en annan punkt i huvudtiteln, där jag skulle varit tacksam emot herr
ecklesiastikministern, örn han använt så mycket som fyra rader, men där har han
icke en gång använt en enda rad, icke ett enda ord. Det är som representant
för Lunds stad och Lunds universitet jag här yttrar inig. Det gäller ett anslag,
som Lunds universitet betecknar som det viktigaste och betydelsefullaste
anslagskrav, universitetet överhuvud har kommit med, nämligen till institutionsbyggnad
för de kemiska vetenskaperna. Universitetets kansler har också
betonat, att detta anslagskrav är universitetets viktigaste, och med hänsyn till
den stora betydelsen av detsamma begär han, att regeringen måtte bära fram
det för riksdagen. Herr ecklesiastikministern har icke ett enda ord om detta
Lunds universitets viktigaste anslagskrav. Man skulle åtminstone önskat, att
herr ecklesiastikministern hade visat samma vänlighet mot Lunds universitet
i denna fråga, som han visat mot Uppsala universitet, när i en liknande fråga,
om anslag till nybyggnad för den patologiska institutionen därstädes, herr ecklesiastikministern
åtminstone framhåller anslagets nödvändighet och. säger:
»Jag har blivit övertygad om nödvändigheten av att åtgärder snarast vidtagas
till förbättrande av ifrågavarande institutioners möjligheter för undervisning
och vetenskaplig forskning. Det är också min livliga förhoppning, att, så
snart de statsekonomiska förhållandena det medgiva, frågan må kunna upptagas
för att föreläggas riksdagen.» Denna vänlighet, mot vilken dock icke
några statsfinansiella skäl kunna anföras, den har icke statsrådet Städener
visat sitt gamla universitet, trots det han säkerligen som gammal lundastudent
känner det miserabla tillstånd, vari denna kemiska institutionsbyggnad befinner
sig, ett tillstånd, som vitsordats bl. a. av statsutskottets andra avdelning vid
besök i Lund för några år sedan, då man häpnade över det fruktansvärda tillståndet.
Statsrådet Städener ägnar icke ett ord åt denna fråga.

Jag tänkte ett ögonblick, att detta kanske var ett utslag av den tendensen,
att man gent emot sitt eget skall visa en viss återhållsamhet, att det var blygsamhet,
då det gällde egna anslagskrav, som gjorde, att statsrådet Städener icke
ville framlägga detta krav, som gällde hans eget gamla universitet. Detta var
en ståndpunkt, som jag kände igen från min egen statsrådstid, då jag var ytterst
angelägen örn att icke på något sätt gynna Lunds universitet framför Uppsalas.
Jag skulle, som sagt, trott detta, örn icke jag samtidigt finner, att

Måndagen den 19 januari.

125 Nr 4.

''^n nya byggnadsanslag, som statsrådet Städener har begärt, är ett anslag Vid remiss av
till Strängnäs domkapitels hus. Jag medger gärna, att där har statsrådet Sta- ^aUverksdenér
en eminent sakkunskap, han har säkerligen själv en känsla av de otillfreds- Pr°P°*u%OMrställande
förhållandena där, och jag unnar honom mycket gärna framgång på ^Forts,:
den punkten. Men örn jag väger behövligheten av dessa olika anslag, till domkapitelshuset
i Strängnäs och till institutionsbyggnaden i Lund, så måste jag
.->aga mig, att det finns ingen jämförelse mellan behövligheten av det ena och
det andra. Statsrådet Städener framhåller som motivering för det förra anslaget
bland annat att biskopen icke ens har ett ämbetsrum i domkapitelshuset.

Ja, det är naturligtvis Hacket beklagligt. För ögonblicket tror jag emellertid
icke, att det ämbetsrummet behövs, åtminstone för någon tid framåt. Jag antar
nämligen, att statsrådet Städener ställt in sig på att det rummet skall bliva oanvant
någon tid framåt, och att man därför från den utgångspunken icke nu
omedelbart behövt realisera den byggnadsplan. Däremot kunna studenterna
i Fund icke flytta sitt arbete ifrån denna kemiska institutionsbyggnad till andra
byggnader, ty de äro bundna vid det huset, och där äro de sanitära förhållandena
sådana, att det för dessa hundratals studenter kanske är fullständigt hälli,
att vistas i dessa lokaler. Det är helt enkelt en trängande uppgift

tor statsmakterna att se till, att denna kemiska institutions lokaler så fort som
mojhgt bil nybyggda i överensstämmelse med vad universitet i Lund begärt.

. u *öjS\a^ jag mycket val, att herr ecklesiastikministern kommer att svara
mig, att det är skillnad pa de anslagssummor, man har begärt. I ena fallet har
nian begärt 115,000 kronor till domkapitelshuset i Strängnäs, under det att för
byggnaden i Lund behövs ett miljonanslag. Det är alldeles riktigt. Men i alla
nandelser borde det ,iu icke hindra herr statsrådet alf rrc > oamma -nlnlAninlm

. . -c, ., ——* Hus aiauvtuu tin ge eli uupsala

universitet. För min del vill jag betona, att mitt klander här riktar sig icke
mot den omständigheten, att herr statsrådet betonat nödvändigheten för Uppsala
av alf fa denna byggnad; detta uttalande är tvärtom föremål för mitt livlga
gillande peli godkännande. Men jag frågar mig: varför har icke samma
älskvärdhet visats emot herr statsrådets eget gamla universitet?

Jag skulle^ också kunna påpeka en annan sak, som en smula förvånat mig
och som också galler Lunds universitet. Det gäller ett ganska blygsamt anslag
tor inredning och möblering av några lokaler för humanistiska sektionens seminarier.
Dar har statsrådet Städener framhållit, att saken är självklar, att
det ar en följd av tidigare riksdagsbeslut — vilket det också är - så att där

ani 6tt anÄa1gh Men han Prutar ned detta anslag från 26,000 kronor
till 0,00 kronor Och den motivering, varmed han gör det, är så anmärkningsvard,
att jag mäste saga, att mitt förstånd nästan står stilla. Han säger- »Mot
sjaiva berakningarna bär jag givetvis intet att erinra liksom ej heller mot behovhgheten
» Således, herr statsrådet erkänner, att anslaget är behövligt, han
erkänner, att ingenting ar att erinra emot beräkningarna, men han tillägger,
att hail av statsfinansiella skal vill begränsa summan med ett till 20,000 kronor
beskuret belopp och vill uttala förhoppningen, att det skulle vara universitet
mojhgt att tillgodose aven detta behov. Jag frågar: när saken är nödvändig
nar ingen invändning finnes mot beräkningarna, hur skall det då kunna tänkas’
att man efter delina inskränkning i summan skall kunna tillgodose det oavvisliga
behov, som här föreligger?

Jag har blott, velat nämna detta och jag .skulle vilja uttala den förhoppningen
att utskott och riksdag nar de komma till behandlingen av dessa frågor
matte visa en större vidsynthet emot Lunds universitet, än vad herr statsrådet
gjort, att de m. a. o. matte visa mot Lunds universitet samma stora och goda

hlarin. Korn narr ctafcTHulaf CU--___•• i i •, i t 6 a

r ... * i e----.----umvcifuici feiXIUIIltl

hjärta sorn herr statsrådet visat mot Strängnäs domkapitelshus.

Nr 4.

126

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Vidare yttrade:

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Städener: Herr tal man!

Ingenting kan vara riktigare än att den förutvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
har ägnat sin omsorg åt granskning av den åttonde huvudtiteln.
Ingenting kan heller vara riktigare ån att han, som liksom jag äi
adept till Lunds universitet, har därvid särskilt intresserat sig för sistnämnda
anstalt. Han har emellertid riktat den anmärkningen mot min framställning i
den åttonde huvudtiteln, att jag har förbigått ett behov, som sedan länge varit
känt i behovet av en ny byggnad, en institutionsbyggnad, för de kemiska studierna
i Lund. Han anser, att jag bort påpeka behovet, även örn anslag icke
kunnat nu tillstyrkas. Jag tillåter mig fråga, varför herr Lindskog icke påpekade
detta behov i den åttonde huvudtiteln vid föregående års riksdag Det
torde hava varit lika aktuellt då som nu. Jag känner, huru nödvändig denna
institutionsbyggnad är. De missförhållanden som han skildrat torde väl vara
i det väsentliga riktigt återgivna. Örn det överhuvud taget hade varit sedvana,
att man i huvudtitlarna omnämner sådana ansökningar örn anslag, som icke
kunna upptagas för tillfället men som man livligt behjärtar, skulle ingenting
varit mig mera angeläget än att skriva åtskilligt örn nödvändigheten av den
kemiska institutionens nybyggnad i Lund. Men den ärade talaren vet mycket
val, att man icke i en huvudtitel redogör för sådana framställningar, som man
icke är i tillfälle att för årets riksdag rekommendera till beviljande av annian
påpekar, att ett undantag skett från denna regel, när det galler Uppsala
universitet, och däri har han alldeles rätt. Beträffande en förväntad institutionsbyggnad
vid Uppsala universitet har i åttonde huvudtiteln i ett visst
sammanhang gjorts ett uttalande. Uttalandet går ut på behovet av sagda
institutionsbyggnad och innebär en förhoppning, att Kungl. Maj .t ma kunna
utan något större uppskov förelägga ärendet till beslut inför riksdagen vid
exempelvis något av de följande aren. Alt detta undantag fran regeln, detta
omnämnande av institutionsbyggnaden i Uppsala, har gjorts beror på alldeles
särskilda omständigheter av det största intresse för forskningen i vart land
inom ett visst ämne. Men dessa orsaker äro av den art, att de icke lämpa sig
för offentliggörande i detta ögonblick. Jag mäste vädja till kammarens överseende
och förtroende i det stycket. Att uttalandet örn sagda institution i
Uppsala har influtit emot den nyss refererade regeln torde, såsom jag hoppas
framdeles lända fäderneslandet till nytta i ekonomiskt hänseende. Jag skall
med största beredvillighet stå den ärade talaren till förfogande för att lämna
mera detaljerad motivering för vad som nu anförts. .

Vad sedan beträffar Lunds universitet har hans vädjan till mina känslor
för detta universitet varit ganska överflödig. För detta universitet känner jag
lika varmt som någon. En granskning av den enligt hans mening magra kulturbudgeten
för Lunds universitet har icke i mina ögon- samma nedslående
karaktär som den fått i hans. Kungl. Majit har föreslagit sammanlagt ungefär
100,000 kronor för olika nya ändamål vid universitetet. Till dem hora
även ändrings- och nybyggnadsföretag. Somliga av dessa hava sammanhang med
Malmöhus läns sjukhus i Lund. Ledamöterna av kammaren behagade erinra
sig att sjukhusinrättningarna i Lund äro i Malmöhus läns landstings ägo men
stå’helt och hållet till förfogande för den akademiska undervisningen Sedvana
är, att landstinget och staten halvera kostnaderna för de byggnader som
höra till dessa sjukvårdsinrättningar. I runt tal har i den nu föreliggande huvudtiteln
föreslagits från statens sida en utgift för ändringar och nybyggnader
vid dessa sjukhus i Lund till 40 å 50,000 kronor. För att nämna ett annat
exempel på den uppmärksamhet som jag har försökt visa mot Lunds umveT -

Måndagen den 1& januari.

127 Nr 4.

sitet har ja,g, efter att personligen hava undersökt behovet, föreslagit riksdagen
att bevilja medel för inledande av vänne i observatoriet i Lund, att bekosta
ombyggnad av en större person- och varuhiss i biblioteket i Lund m. m. sådant,
samt att dessutom fortsätta reparationerna på själva universitetshuset i
Lund. . Enbart sistnämnda reparationer betinga, förutom vad jag förut nämnt,
en utgift på över 50,000 kronor.

o Men det torde vara alldeles naturligt att understundom kommer det ena av
våra universitet att bliva^ i ekonomiskt hänseende mera ihågkommet, och understundom
det andra, h ör närvarande är staten belastad med stora utgifter
för byggnadsföretag, som äro i gång vid Uppsala universitet. Där hava vi ett
slutbygge för paleontologiska institutionen, vilket kräver 241,000 kronor, och
för en annan institution, vars ombyggnad är beslutad av riksdagen och som i
år kräver 200,000 kronor. Jag vill i detta sammanhang även erinra kammaren
örn de stora utgifter, som föreligga för det av riksdagen beslutade sjukhuset
på Norrbackaområdet härstädes, det nya karolinska sjukhuset, vilket belastar
budgeten med 750,000 kronor för nästkommande budgetår. Det må icke
räknas mig till last att jag under sådana omständigheter har varit nödsakad
att uppskjuta det nämnda stora anslaget till kemikum i Lund, ett anslag örn
vilket den föregående talaren mycket riktigt angav att det går löst på mer än
2 miljoner kronor.

Pei! som förelagts, i åttonde huvudtiteln har varit mycket besvärlig att
i ar .åstadkomma. Svårigheterna hava varit nästan omöjliga att bemästra.
Med inre motvilja har jag tvungits nedpruta summor, som eljest skulle kommit
i fråga. Ett exempel, som visar den minutiösa omsorg som departementschefen
har försökt nedlägga, är just det av den ärade talaren omnämnda. Det
gällde att förse den humanistiska seminariebyggnaden i Lund med inventarier
och vissa inredningsförbättringar. Tillsammans med universitetets rektor och
åtskilliga av seminarieföreståndarna, resp. professorer, har jag noga genomgått
lokalerna och kommit till den övertygelsen, att ett anslag på 20,000 kronor
skulle kunna vara tillräckligt. Man synes kunna inbespara 6,000 kronor
genom att utnyttja åtskilliga av de gamla inventarierna. Äldre stolar och
bord kunde användas åtminstone tills vidare.

o Den budget, som föreligger på åttonde huvudtiteln har kunnat hållas nere
så pass, att den endast med en jämförelsevis obetydlig summa överstiger föregående
års eller med 750,000 kr. Tillåt mig nämna, att jag har undersökt
huru. det förhållit sig under senaste budgetåren med huvudtiteln. Jag har
funnit att under de sista åtta åren har den åttonde huvudtiteln ökat med i runt
tal 3V2 .miljoner kronor örn året. Kungl. Maj:t har under tre av dessa år
föreslagit riksdagen minskning i förhållande till föregående års budget, men
riksdagen har endast i ett av dessa fall, alltså endast under ett av dessa år,
biträtt. Kungl. Maj :ts förslag örn minskning. Att ökningen nu kunnat hållas
nere vid 750,000 kronor beror närmast på en omsorgsfull sparsamhet punkt
för punkt samt pa den förut under debatten påpekade nedräkningen av dyrtidstilläggen.

. Vad så angår den blygsamma önskan, som i huvudtiteln blivit framförd, att
riksdagen skulle erinra sig Strängnäs domkapitelshus, så är jag tacksam för
att den ärade talaren har lovat sitt understöd till det förslag som chefen för departementet
har haft att framlägga. Jag ber bade honom och dc övriga ledamöterna
av kammaren att. fullständigt bortse från att detta domkapitelshus
ligger i Strängnäs och att jag innehar en befattning därstädes. Huset i fråga
kommer att utan tvivel föra talan för sig självt, när ledamöterna av kammaren
komma att studera detaljerna om detsamma i statförslaget. Detta gamla
hus, som efter verkställda undersökningar funnits förskriva sig från medeltiden,
detta hus i vilket Olaus Petri en gång börjat sin verksamhet som lärare

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

128

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen

(Forts.)

oell reformator, detta lius utanför vilket eller i vars omedelbara närhet Gustav
Vasa utropades till konung, befinner sig i ett tillstånd som icke kan vara
värdigt det stora fornminnet. Örn den ene eller andre befattningshavaren i
Strängnäs domkapitel därstädes får eller icke får något ämbetsrum är en
mycket underordnad fråga. Sanningen är emellertid att förvaltningen av
stiftet kan knappast försiggå under lämpliga former därstädes utan att en
förändring vidtages i husets inredning. För närvarande stå till förfogande för
hela stiftsförvaltningen endast två rum. Det ena rummet utgöres av en_ sessionssal
för domkapitlet, det andra rummet är det enda brukbara expeditionsrummet
i huset. Där arbeta samtidigt stiftssekreteraren, stiftsamanuensen och
maskinskriverskan. Där mottagas alla besök, där hänga de besökande sina
ytterplagg — någon tambur eller liknande existerar icke —- de mest primitiva
förhållanden äro rådande. Det allvarligaste är emellertid, att huset som
fornminne kräver omsyn. Vi återkomma väl längre fram till behandlingen
av detta ärende. . .

En sak som under arbetet med åttonde huvudtiteln har smärtat mig, och
som jag vid detta tillfälle påpekar, fastän den ärade talaren icke berörde
det, bär varit svårigheten för mig att sörja för universitetsbiblioteken. Jag
är glad att få begagna detta tillfälle att offentligen säga, att knappast något
synes mig vara av mera vikt ån att tillföra saväl lärare som studerande
vid universiteten den nödiga litteraturen för deras studier. Det har
också sedan länge legat riksdagen örn hjärtat att efter förmåga tillgodose det
starkt växande litteraturbehovet vid våra universitet. Man har sålunda för
kungl, biblioteket här i Stockholm, örn jag nu far räkna detta till universitetsbiblioteken,
under de sista två åren ökat anslaget till biblioteket med 40,000
kronor. För Uppsala bibliotek har anslaget ökats under de senaste fyra åren
med 60,000 kronor. Lunds bibliotek har på de sista fyra åren fått ett ökat
anslag för bokinköp och band nied 55,000 kronor. Det har vållat mig verklig
smärta att icke kunna nu föreslå till något av dessa universitet högre ökning
av anslaget för inköp av böcker och ombesörjande av band än för vardera
universitetet 5,000 kronor. De ärade ledamöterna av kammaren torde efter
detta inse, att den föregående talaren har misstagit sig i sitt omdöme: det
har icke brustit mig välvilja, men det har varit mig på grund av bristande
tillgångar omöjligt att uträtta mera. Det ges enligt min tanke ingen annan
utväg än att för ett år vänta med de nya större anslagen till universiteten
och hoppas på bättre tider.

Tillåt mig till sist säga ett litet ord örn de mycket omtalade 8 miljonerna
till folkskoleväsendet, vilka utgöra en upprepning av riksdagens fjolårsbeslut.
Örn detta anslag har sagts, att jag endast bestått fyra rader till motivering
för utgiften. Påståendet är endast med modifikation sant, ty det sorn i budgeten
anföres under beteckningen »departementschefen» refererar alltid, som
ledamöterna i kammaren nogsamt veta, till den omedelbart förut återgivna utredning,
som presterats av olika myndigheter, vilka utlåtit sig m. m. I det
fall att Kungl. Majit icke har anledning att föreslå något annat än vad vederbörande
myndigheter som blivit hörda hava föreslagit, sa är det ju onödigt
för Kungl. Majit att skriva och trycka mera än vad som behövs för att ansluta
sig” till vad vederbörande utlåtande myndigheter hava sagt. I det nu
förevarande ärendet är skolöverstyrelsen den utlåtsgivande myndigheten, och
skolöverstyrelsens utlåtande har återgivits utförligt i huvudtiteln. Det slutar
med följande ord: »Enär emellertid de nuvarande grunderna» — d. v. s. de

av riksdagen föregående år beslutade grunderna — »blivit helt nyligen beslutade
och någon erfarenhet angående deras större eller mindre lämplighet ännu
icke kunnat vinnas, vill överstyrelsen för närvarande icke påyrka någon
ändring.» Huru befogad skolöverstyrelsen varit att för närvarande avstyrka

Måndagen deu 10 januari.

lini Nr 4.

alldring inses, om man erinrar sig följande händelseförlopp. Kungl. Marits
Kungörelse om dessa 8 miljoner kronors skolunderstöd utfärdades den 30 juli
1930, så snart det var möjligt. Ansökningar från de olika skoldistrikten att
iu del av detta till disposition ställda anslag* skulle vara inne under september
månad 1930. Icke förrän mot slutet av år 1930, föreställer jag mig. hava de
olika skoldistrikten kommit i åtnjutande av medlen och fått i handom vad
var och en skall hava av detta anslag. De hava sålunda ännu knappast kommit
till användning i skoldistrikten. Men på ett visst mycket betydelsefullt
sätt hava de redan utövat inflytande: I oktober månad göra skoldistrikten

upp sin budget för nasta kalenderår, och sistlidne oktober har man givetvis
haft anledning att räkna med detta anslag för hela kalenderåret 1931 i de
olika skoldistrikten. Örn Kungl. Majit nu plötsligt skulle utan föregående
varning rubba på detta anslags grunder, skulle man i själva verket rubba på
de olika skoldistriktens skolbudgeter under kalenderåret 1931, vilket ingalunda
kan vara lämpligt.

Jag skulle intet haft emot — örn jag hade kunnat ana, att de nämnda fyra
raderna ifrån departementschefens sida skulle framkalla en sådan häpnad" —
att skriva en hel sida örn saken. Men, herr talman, jag har med vederbörlig
hjälp om åttonde huvudtiteln skrivit en tjock bok, som visst är mellan 900
och 1,000 sidor. Det synes mig vara tillräckligt, i synnerhet när finansministern
nu har tillsatt en besparings- eller organisationsnämnd, som skall se
upp med att man icke skriver och trycker mer än nödvändigt är.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! I sitt anförande under lördagen,
i vilket herr statsrådet och chefen för finansdepartementet ingick i "ett
försvar för sin budget, uppehöll han sig utförligt vid statstjänarnas lönefråga.
Det är denna elei i herr finansministerns anförande, som föranlett mig att begära
ordet. Visserligen förefaller det ju, som örn herr statsrådet hade de starkaste
orden och uttrycken gentemot folkskollärarekåren, men jag hade hela tiden
den känslan, att han gärna ville komma till tals med järnvägsmännen.
Det kan också vara förklarligt, därför att järnvägsmännen utgöra den största
av alla tjänstemannakårer och järnvägsmannaförbundet är den största av alla
statstjänareorganisationer. Och i följd härav kan det vara naturligt, att herr
statsrådet känner sig ha ett behov att tala med representanterna för denna kår
och denna organisation. Egentligen skulle jag ha en del att säga herr statsrådet
och chefen för kominunikationsedpartementet. men då detta väl icke
kunnat föranleda mig att begära ordet i denna debatt, skall jag icke gå in på
dessa spörsmål nu, utan får val spara dem till annat tillfälle. Jag skall sålunda
endast uppehålla mig* vid deli fråga, för vilken jag anser mig vara
provocerad att begära ordet.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet skrev historia beträffande
statstjänarnas lönefråga. Han gick tillbaka rätt många år i tiden.
Jag tycker, att man med samina material skulle kunna skriva en fars. Emellertid
behöver man icke da ga sa långt tillbaka i tiden. Man behöver icke gå
längre tillbaka än till 1928. Nämnda år hade vi en ministär med samma ledare
sorn den nuvarande. Det var visserligen en annan finansminister då än
i den nuvarande regeringen. På förslag av finansministern i denna regering
tillsattes 1928 års lönekommitté. I det diktamen till statsrådsprotokollet, sorn
löregick tillsättandet av denna kommitté, förekommer en passus, sorn jag skall
laga mig tillfälle att få införlivad nied kammarens protokoll. Efter att hava
framhållit, att den utredning, som rolan uppdrager åt 1928 års lönekommitté,
hommer att få ett betydande omfång och måste beräknas taga avsevärd tid i
anspråk, säger herr finansministern: »Arbetet synes dock böra så bedrivas,
att resultatet därav örn möjligt kan föreläggas 1930 års riksdag.» Det var
Avira kaul morens protokoll WSI. Xr •/. f)

Vid remiss av
statsverkspropositionen

(Forts.)

Är 4. 130

Måndagen dea 11) januari.

V id remiss av
statsverkspropositionen.

(Fort*.)

sålunda den arbetsuppgift man ålade kommittén: att bedriva sitt arbete så.
att det örn möjligt kunde föreläggas 1930 års riksdag.

De politiska vindarna blåsa åt olika kåll, oell det kom en ny regering efter
den, som hade skrivit detta i statsrådsprotokollet. På våren 1929 förljöds det,
att den då sittande regeringen icke var särdeles intresserad av att förelägga
denna fråga 1930 års riksdag, och efter hänvändelse från 1928 års lönekommitté,
som arbetade med avsikt att kunna fullgöra uppdraget inom den i statsrådsprotokollet
angivna tiden, svarades det ifrån finansdepartementet, att allenast
under förutsättning, att kommittébetänkandet kunde avlämnas vid midsommartiden
1929, kunde man tänka sig att ärendet skulle kunna föreläggas
1930 års riksdag. Det var emellertid omöjligt för kommittén att bliva färdig
med arbetet så tidigt. Kommittén måste då resignera och sade sig, att då
kan man icke bliva färdig med arbetet så tidigt, att det kan föreläggas 1930
års riksdag, utan först riksdagen därpå så kan arbetet bedrivas i något mindre
rask takt, mot vad man ursprungligen tänkt sig. Kommittébetänkandet avlämnades
sedermera, som förut här under remissdebatten påvisats, under juli
månad 1930, och de politiska vindarna lia ånyo växlat, så att vi lia en ny legering
under samma ledning som den, som tillsatte kommittén. Jag var på
grund därav för min del mycket säker på att ärendet skulle komma att .föreläggas
1931 års riksdag. Men nu gör man ingenting alls. Det är detta, som
gör, att jag tyckte mig kunna säga, att man skulle kunna, skriva en fars med
detta material, även örn det är beklagligt, att jag nödgats spela med i den
larsen. _ . ,

Statstjänarnas lönefråga måste anses vara en tragedi. Det dröjer alltid manga
år av opinion, innan man ens kan vinna statsmakternas öra så pass mycket, att
nian kan få en utredning till stånd. Statstjänarna ropade ju år efter år och
knackade på riksdagens dörrar för att få en förbättring av sin löneställning.
men det var ju först 1928, sorni man tillsatte en kommitté för att arbeta med
saken, oell kommittén behövde ju med hänsyn till arbetets omfattning en viss
tid för sitt arbete. Det tog i detta fall två år. Och sedan det arbetet är färdigt,
göres det nu i alla fall ingenting åt saken. Är det underligt, att det
bland personalen yppar sig det bittraste missmod, och att man vid åtskilliga
tillfällen kanske tillåtit sig uttryck, som man icke skulle kunna tillåta sig under
andra förhållanden. Det heter ju för övrigt, att när krubban är tom,
då bitas hästarna. Den sanningen kan nied fullt fog tillämpas i det föreliggande
fallet.

Nu förklarade herr statsrådet, att det, i olikhet med vad soini sagts och skrivits
i tidningarna, icke givits några utfästelser ifrån statsmakternas sida örn
omedelbar höjning av reallönen. Jag förmodar att herr statsrådet har rätt i
det fallet. Det torde icke finnas några akter i finansdepartementet, som man
kan taga sorn utgångspunkt för att säga. att vi Ilar lia en växel utskriven,
som vederbörande lia att inlösa, utan det finnes nog inga skriftliga utfästelser
i det avseendet.

På förmiddagen i dag framförde en talare på Stockholms läns bänk en synpunkt,
som enligt hans mening bort utgöra en borgen för att statstjänarnas
lönefråga skulle föreläggas detta års riksdag. Hans excellens herr statsministern
har emellertid svarat pa den saken pa ett sätt, som enligt mitt förmenande
gick något förbi den punkt, som enligt min^tanke — och jag förmodar
det också var tankegången i den ärade talarens på stockholmslänsbänken anförande
— utgjorde kärnpunkten i denna fråga. _

Vid behandlingen av statstjänarnas dyrtidstillägg vid förliden riksdag lagärendet
så. till. att statsutskottets majoritet hade tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag
rörande dyrtidstilläggen, medan en minoritet inom statsutskottet reservationsvis
hade yrkat på en förändring innebärande förhöjning av dyrtidstill -

Mandaro!! (leii 19 januari.

lill ISr 4.

läggen. I elen votering, sorn då gick av stapeln Ilar i kammaren, röstade ju
herr Lundquist i Rotebro och herr Ekman på samma linje, d. v. s. tor statsutskottsmajoritetens
förslag — alltså oförändrade grunder för dyrtidstillägget
— men under den föregående debatten hade herr Lundquist ställt ett yrkande,
att man under förutsättning av bifall till statsutskottets hemställan skulle
införa en ändring i motiveringen, i vilken det uttalades en förväntan, att en
omprövning av statstjänarnas lönefråga snarast möjligt skulle komma till
stånd. Örn denna ändring i motiveringen gjordes det särskild proposition i
kammaren, och det voterades särskilt örn'' densamma. Och i denna votering
röstade också herr Lundquist i Rotebro och herr Ekman på samma linje, d. v. s.
för en omprövning av statstjänarnas lönefråga snarast möjligt.

Jag hade också ämnat peka på denna händelse i detta mitt anförande, och
jag försäkrar att jag ända till de senaste veckorna har varit säker på ■— min
ärade bänkkamrats på stockholmsbänken votering i denna fråga vid 1930 års
riksdag var för mig en borgen därför — att frågan örn en förbättring av löneställningen
åtminstone för dc lägre av statstjänarna verkligen skulle föreläggas
årets riksdag.

Nu svarade emellertid hans excellens herr statsministern litet vid sidan av
saken, utan hänsyn till det faktiskt föreliggande läget. Men jag för min del
anser i allt fall, att man hade bort, ared hänsyn till vad som förekommit, vänta
en annan ståndpunkt ifrån regeringens sida till denna stora och viktiga fråga,
än den som man nu intagit.

Hans excellens herr statsministern framhöll också, att det enligt hans förmenande
icke förelåg något nödläge för statstjänarna. Ja, det beror verkligen
på vad man menar med begreppet statstjänare. Statstjänarna äro icke
någon homogen församling utan sammansatta av betydligt skiftande element.
Vi lia ju generaldirektörer med ett gott stycke över 30,000 kronors lön. Vi
lia statsrådsbänken, som representerar en icke föraktlig lönesiffra, och vi lia
sist och längst ned de stora grupperna av lägre personal: stationskarlar, brevbärare,
banvakter, expeditionsvakter o. s. v. Jag tror icke man kan tala örn
ett nödläge för de första två grupperna, jag talade örn, men däremot vågar jagpåstå,
att det existerar ett nödläge för de stora grupper, bland vilka jag dagligen
bär min verksamhet, banvakter och stationskarlar, och brevbärarna intaga
ju samma ställning. Vi lia nämligen kommit dithän, att den lönereglering,
som genomfördes först för affärsverken och sedan för den centrala statsförvaltningen
vid tidpunkten omkring 1920, har blivit försatt ur kraft. Man
bär nämligen genom sänkning av dyrtidstillägget tagit tillbaka löneförhöjningen,
så att man nu i stor utsträckning har lägre löneinkomst, än örn man
fått dyrtidstilläggen obeskurna och avlöningen enligt det lönereglemente. som
fastställdes av riksdagen 1918. När sålunda vissa grupper av löntagare nu
säga, att den omständigheten, att de icke fått lönereglering efter 1920, har försatt
dem i en undantagsställning, vill jag lia sagt, att icke ens de, som fångö
lönereglering 1920 eller 1921, numera inneha bättre löneställning, än vad de
skulle haft, örn de fått behålla 1918 års avlöningsreglementen oförändrade och
erhålla dyrtidstillägg efter de för oreglerade verk gällande grunderna. Jag
skall som exempel — för att saken skall bliva klar — nämna, att på billigaste
ort skulle en stationskarl utan barn och i högsta löneklassen — alltså den löneställning
han uppnår efter cirka lö års tjänst — efter 1918 års avlöningsreglemente
och meri reducerat dyrtidstillägg erhålla en månadsavlöning på
227 kronor. Nu erhåller han med de reglerade grunderna 229 kronor. Har han
två barn, blir avlöningen i båda fallen 237 kronor. Har han däremot fyra
barn, erhåller han 2 kronor mindre efter de nu gällande grunderna, än han
skulle haft, örn de gamla grunderna hade varit gällande. Jag vill i detta
sammanhang nämna, att örn man tager andra grupper än denna, skulle sani -

tär remiss av

stats verksprtyposil
lone*,
(Forts.)

Nr 4.

Måndagen den 1!) januari.

Vid remiss or

statsverks propositionen.

(forts, i

ir.2

manställningen visa jin oförmånligare resultat. Jag Ilar emellertid använt
denna grupp, därför att den är den största. Av de omkring 40,000 tjänstemän,
som lyda under de för reglerade verk gällande avlöningsbestämmelserna, representerar
denna grupp —• i dagligt tal kallad stationskarlsgruppen —- något
över 12,000, alltså närmare en tredjedel av dessa statstjänare.

Den löneställning som är gällande för denna stora grupp berör ju en så stor
del av de statsanställda, att jag förmenar det vara ett statsintresse att ägna
uppmärksamhet just åt densamma. I detta sammanhang vill jag också tala
örn för kammaren vad det är för lön, som utgår till sagda stora grupp av befattningshavare.
Jag har så mycket större anledning att göra detta, som regeringsorganet
upptagit denna fråga — jag har icke personligen läst det, men
jag Ilar läst ett klipp av vad Svenska Morgonbladet skrivit, refererat i en annan
tidning. Och härav framgår, att regeringsorganet utvecklat samma tankegång,
sorn herr statsrådet gjorde i dag på förmiddagen. Svenska Morgonbladet
har därvid också talat örn, att de statsanställda utöver alla sina övriga förmåner
även lia pension, och det är ju så mycket värt, anser man. Men man talar
icke örn i detta sammanhang, att till denna pension får personalen själv betala
en del av kostnaden. En befattningshavare i den lönegrad, varom jag nyss talade,
stationskarlama vid statens järnvägar, betalar sålunda till egen och familjepensionering
ett belopp av 11: 25 kronor i månaden, som sålunda blir ett
minus till den månadslön, jag förut talade örn. Örn jag räknar ifrån detta belopp
och ser, vad man sedan har att existera på, finner man, att i de fem löneklasser,
som gälla för stationskarlar bl. a., utgör en månadslön på billigaste
ort respektive 173 kronor, 185 kronor, 196 kronor, 207 kronor och 218 kronor.
218 kronor är alltså den högsta lön, som erhålles på billigaste ort efter cirka
15 års tjänst. Taga vi förhållandena i Stockholm under samma förutsättningar
äro lönesiffrorna: 224 kronor, 238 kronor, 253 kronor, 267 kronor och
282 kronor. I alla dessa fall har icke medräknats barntillägg, som utgår med
I kronor i månaden för varje barn under 16 år.

Nu veta vi ju, att här i Stockholm drager ju den absolut nödvändiga utgiftsposten
för bostad och bränsle normalt en kostnad av cirka 100 kronor i
månaden. Drager man ifrån den siffran från månadslönen, skall nian finna,
att det i högsta löneklassen — den som erhålles efter 15 års anställning i statstjänst
— kvarstår ett belopp av cirka 180 kronor.

Jag frågar då kammarens ledamöter: kan man verkligen icke tala örn ett
nödläge under dessa förhållanden? Jag har äran att vara ordförande i en
järnvägsmannaförbundets avdelning här i Stockholm, och vi ha inom denna
avdelning en nödhjälpsfond, där varje medlem är pliktig att månatligen betala
ett belopp för att hjälpa kamraterna vid iråkade sjukdomsfall och dylikt.
"Vi samla i detta fallin —- det är ju en fråga örn en rätt stor avdelning -—- omkring
5.000 kronor under årets lopp. Och jag vet, att detta belopp icke
räcker till för att möta de behov, som förefinnas. Jag vågar säga, att det här
existerar — i den krets jag har att röra mig —- eif verkligt nödläge. Jag
säger, att det är statsmakternas plikt att se till att hjälpa dessa människor.

Nu framhöll herr Lindskog, som talade en stund före mig, att det var nödvändigt
att hjälpa icke bara deni, söm hade det sämst ställt, utan även deni.
sorn hade de högre lönerna. Han pekade på, att det var en fara ur stats•synpunkt,
att man skulle förlora de duktiga och framstående arbetskrafterna,
örn man icke även tillsåge, att de högre avlönade tjänstemännen finge en tillräckligt
stor lön. Det är självfallet, att en professor, som skall utbilda dem,
som skola besitta de högre posterna inom samhället, skall tala för en högre
lön för dessa. Men när man vet, att det existerar ett nödläge bland de- arbetsmyror,
som skola arbeta tillsamman de slantar, som skola hålla samhället
i funktion, är det viii viktigare att se till, att dessa arbetsmyror få ett till -

Måudajjou ilon 1!) januari.

133 Nr 4.

skott till sill avlöning, lin att tänka, på elem, vars avlöningar kunna räknas i
flera tusentals oell tiotusentals kronor. Detta sålunda beträffande det omtalade
nödläget.

Herr finansministern ville liksom klandra representanterna för statstjänarna,
därför att man icke tillräckligt tidigt hade givit besked, huruvida nian
vore villig att acceptera ett godtagande av det förslag, som framlagts av
1928 års lönekommitté. Hail pekade i sitt anförande på att statst,jänarna
icke voro belåtna med kommittéförslaget. Det var ett par reservanter, sorn
hade krävt högst avsevärda belopp därutöver, och lian nämnde också vad dessa
reservationer representerade för belopp i kostnadshänseende. Och så omtalade
ju herr statsrådet, hurusom en deputation av tjänstemän uppvaktat honom,
vari en ledamot av kammaren hade deltagit. Herr statsrådet hade till deputationen
ställt den frågan, huruvida nian i valet mellan att intet lägges fram
eller att få 1928 års lönekommittés förslag odelat ville acceptera kommittéförslaget.
Men. tilläde herr statsrådet, på denna fråga fick jag icke något
svar. Då jag var en av elem, som deltog i deputationen, vilket framgick av
uttrycken i herr statsrådets anförande, vill jag för det första nämna, att förhandlingarna
fördes på det sätt, som herr statsrådet utvecklat, och att det är
riktigt att herr statsrådet icke fick något svar. Men det är ju på det sättet,
att det icke är alla frågor, som kunna besvaras med ja eller nej. Hade frågeställningen
blivit sådan, att man kunnat förhandla på basis av 1928 års lönekommittés
förslag, är det möjligt, att man kunnat giva något svar, men på
en fråga, som antingen måste besvaras med ja. eller nej, kunde man ingenting
svara, ty svaret kunde varken bli ja eller nej. 1928 års lönekommittés förslag
innehåller nämligen en hel massa saker. Det framgick ju också av statsrådets
anförande, då han talade örn att kritik riktats mot en hel massa punkter
i förslaget. Det är icke bara lönerna, som där intaga en dominerande plats,
utan det är även andra punkter, som ur personalsynpunkt äro mycket viktiga.
Det är möjligt att statsmakterna behaga fatta beslut att genomföra 1928 års
lönekommittés förslag, men de lägre statstjänstemannen komma icke att nöja
sig med detta utan förbehålla sig rätten att protestera. Man är missbelåten
icke allenast beträffande lönesiffrorna, utan även med förslaget örn fem ortsgrupper,
som kommer att vända upp och ned på den löneställning, som för
närvarande finnes. Det finns även en hel del andra punkter, som jag för närvarande
icke kan gä in på. Det var sålunda förklarligt, att statsrådet icke
kunde få svar på sin fråga, så som frågeställningen gjordes.

.Tåg vill vidare nämna, att då vi någon månad senare uppvaktade regeringen
— vi träffade visserligen icke då finansministern, men däremot hans excellens
herr .statsministern — så framhöll järnvägsmannaförbundets ordförande, vilket
nödläge som rådde, men hans excellens var inte vidare angelägen örn att
gå närmare in på saken, oell så stannade resonemanget av fullständigt.

Personalen är icke så oresonlig i den här frågan, under förutsättning att
det visas tillmötesgående och gives tillfälle till offentligt resonemang, som
man skulle* kunna tro av den relation av detta ärendes behandling, som finansministern
gav. I sitt anförande i dag var hans excellens statsministern inne
på en annan fråga i detta sammanhang. Han framhöll nämligen, att någon,
som han ansåg borde vela bättre beträffande statens järnvägars avkastning,
uttalat sig pål ett sätt, som enligt hans excellens mening icke var lämpligt. Det
hade nämligen skrivits, att fastän .statens järnvägar ger ett. överskott av 36
miljoner kronor, hade man icke råd hilja lönerna för den anställda personalen.
Hans excellens statsministern pekade på. att en stor del av dessa 36 miljoner,
får att inte säga alltsammans, ginge åt för att; betala räntorna på det kapital,
som är investerat i statsbanköretagM. Hans excellens menade, att man icke
borde bedriva upplysningsverksamhet på detta sätt, och eftersom han, då lian

Vid remis* av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Sr 4.

1 34

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks •propositionen.

(Forte.)

yttrade detta, hade blicken riktad på stockholmsbänken, var det flera kamrater
i kammaren soia kornnio och frågade mig, örn det var jag, som varit ute
och sökt sprida dessa villoläror. Jag är ganska oskyldig. Hans excellens syres
lia åsyftat en artikel i sista numret av järnvägsmännens facktidning »Signalen»,
skriven och signerad av tidningens redaktör. Nu vill jag emellertid
säga, att jag i stort sett delar den uppfattning, som »Signalens» redaktör där
utvecklat. Jag menar nämligen, att frågan om statsbanornas förräntning är
en ganska ovidkommande fråga, när det gäller personalens löner. Statsmakterna
lia nämligen ganska nyligen gått in för en sänkning av taxorna, som
man beräknar representera ett belopp av omkring 10 miljoner kronor. När
man gör en sådan nedskrivning av taxorna, har man icke rätt att fordra, att
personalen sedan skall svälta ihop varje öre, som behövs för att förränta det
kapital, som är investerat i företaget. Jag menar sålunda, att faktum står
kvar, att statens järnvägar avkasta 36 miljoner kronor — ja det är kanske
för övrigt några miljoner kronor ytterligare, det lämnar jag därhän —• men
nian har ändå inte råd att ge den personal, som sliter och släpar dag ut och,
dag in, söndag och vardag, dag som natt, en lön, som gör personalen jämställd
med andra grupper i samhället. Visa mig den arbetargrupp här i Stockholm,
som har så låg lön som järn vägspersonalen!

Herr talman, jag skall icke fortsätta längre. Jag tror de statsanställdas
lönefråga befinner sig i ett ganska tröstlöst läge. Vad som skett är emellertid
lärorikt och kommer säkerligen att öppna ögonen på mångå. Det visar
nämligen, att såväl regeringen som parlamentet äro inkapabla att lösa lönefrågorna.
Det synes då vara lämpligast, att lönefrågorna få lösas på samina
sätt som andra gruppers lönefrågor, d. v. s. genom frivilliga förhandlingar
mellan arbetsgivare och arbetare. Då kanske man kan komma till ett bättre
och mera lämpligt resultat än vad som nu visat sig vara möjligt. Giv oss sålunda
en förhandlingsordning, giv oss avtalsrätt, och riksdagens ledamöter
skola slippa alla dessa uppseendeväckande och upphetsande strider i lönefrågorna.

Jag betraktar behandlingen av speciellt den personal, som jag tillhör, som
ganska upprörande. Det är dock en plikttrogen, arbetsam och pålitlig personal
man har med att göra. I statsrådets och chefens för finansdepartementet
hemtrakt inträffade ju för några månader sedan en händelse, som väckte uppmärksamhet
i hela landet. Det var en banvakt, som var fri från arbete. Han
hade således ingen skyldighet alls att tänka på, att han bodde i banvaktsstugan
och att förbi stugan gick en järnvägslinje, men av någon anledning kom
han att tänka på, att han på grund av rådande oväder borde begagna sin fritid
till att trava ut och se på linjen. Han upptäckte då, att linjen var skadad, och
lyckades stoppa ett järnvägståg och avvärjde därigenom en järnvägsolycka.
Säkerligen företagas många sådana promenader på fritid utmed järnvägslinjerna,
men när ingenting händer, vet ingen örn det. Nu fick man uppmärksamheten
fästad på den gärning, banvakten utfört, och jag vill minnas, ätt han
fick någon mindre gratifikation som belöning för sin rådighet och påpasslighet.
En borgerlig tidning här i staden ansåg för övrigt denna gratifikation
vara tilltagen med sådan småsnålhet, att det var upprörande.

Jag läste för en tid sedan i en tidning följande: En stationskarl i Pålsboda,
som skickats ut att lägga örn en växel för ett ankommande tåg, ramlade och
bröt benet. Han visste växeln låg orätt och att ingen annan kunde komma och
lägga örn den. Enligt tidningens relation av händelsen, örn vars riktighet jag
ingenting vet. kröp mannen fram till växeln och lade örn elen, så att tåget kunde
passera och föll sedan ned avsvimmad. Det är sådan personal, mina herrar,
som ni behandla på detta sätt!

Under julen förlidet år — alltså sistlidna jul — tjänstgjorde jag på ett ställe,

Måndagen den 19 januari.

135 >''r 4.

elär trafiken var den största, som någonsin ägt rum. Vi arbetade då allesammans
till det yttersta, för att trafikanterna skulle kunna få sitt gods i rätt tid,
och jag tänkte med bitterhet, när jag såg stationskarlarna i magasinet slita ut
sig i sitt arbete, hur litet man värdesätter de uppoffringar, de göra, för att det
hela skall gå friktionsfritt. När man ser allt detta, kan man icke annat än
känna sig upprörd inför statsmakternas nonchalans mot denna personal. Hur
liten lön få icke dessa trägna och värdefulla arbetare?

dag vill sluta med detta, herr talman. Jag hoppas, att det anförande, som jag
nu hållit, och som i enlighet med gällande föreskrifter skall remitteras till
statsutskottet, där kommer att läsas av herrar ledamöter, och att ledamöternas
hjärtan må stämmas välvilligt, så att de motioner, som vid denna riksdag komma
att väckas i lönefrågan, få en behandling som motsvarar personalens förhoppningar.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Hamrin: Herr talman! Som
enskild medborgare — ja, jag kanske kan tillägga som nuvarande finansminister
—- mäste jag säga herr Eriksson i Stockholm, att ingenting skulle
vara mig kärare, än att man kunde komma ifrån dessa förfärliga tvister mellan
de statsanställda och regeringen på det sätt, som här blivit antytt, d. v. s.,
att man kunde lägga ansvaret på verksmyndigheten och gå till direkta förhandlingar
och träffa avtal och uppgörelser på vanligt sätt. Men det kan icke
gärna vara möjligt att i detta sammanhang och i nuvarande stadium utan någon
som helst undersökning eller överläggning visa frågan ifrån sig, utan man
måste ju taga upp saken sådan den nu föreligger. Då vill jag också erkänna
inför herr Eriksson i Stockholm och alla hans kamrater inom statsförvaltningen,
att det är hart när den mest obehagliga plikt, som jag haft och kan
tänka mig, att behöva polemisera emot ett sådant anförande som det, herr Eriksson
nyss höll, och emot ett annat jämväl mycket sympatiskt sådant, som i lördags
framfördes i första kammaren. Men jag anser mig dock vara pliktig
att med anledning av de sifferuppgifter, som herr Eriksson lämnade — herr
Eriksson skall lia det berömmet, att han gjorde det mera fullständigt och mera
klarläggande än hans meningsfrände i första kammaren — till kammarens
protokoll diktera några siffror, som belysa, vilka löner nu utgå för särskilt
den stora gruppen, den s. k. stationskarlsgruppen eller femte lönegraden. Jag
gör detta därför att, när man hör de låga siffrorna, så är det alldeles klart,
att de flesta av oss instämma i omdömet beträffande svårigheten att fylla nödtorftiga
behov — bostad, mat, kläder o. s. v. — med dessa små löner. Men
därvid är att observera vissa saker. Jag skall härvid tillåta mig nämna några
siffror, som jag hoppas äro riktiga: jag har låtit kontrollera dem och undersöka
deras riktighet.

På allra billigaste ort, d. v. s. på A-ort, alltså på rena landsbygden, halden
ifrågavarande gruppen med barntillägg — jag räknar då med tre barn - -en månadslön av 19(1 kronor, och när dc fyra ålderstilläggen äro intjänta, blii
det 2,892 kronor per år. Det är alltså 2,892 kronor på billigaste ort, när do
lyra ålderstilläggen äro intjänta. Jag stryker under detta, ty jag skall strax
återkomma till saken och närmare belysa den. Å dyraste ort är begynnelselönen
2,820 kronor per år och med barntillägg 2,964 kronor. För att inte
trötta med många siffror, skall jag nämna att slutlönen med barntillägg blir
3,660 kronor. Nu förhåller det sig emellertid på det sättet, vilket herr Eriksson
naturligtvis inte vill bestrida, att befordringsförhållandena liro sådana, att
ett stort antal av dem, som bliva ordinarie, icke behöva tjänstgöra med den lägsta
lönen utan få på vanligt siitt tillgodoräkna sig en del av den icke-ordinarie
tjänstetiden, och sålunda hoppa över en eller annan löneklass. År 1929 valden
högsta åldern för befordran 37 år, den lägsta 29 år och medelåldern 32 Ar.

Vill remis« av
stalsverkepropositiontfi.

(Forts.)

Nr 4.

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks •propositionen.

(Fort.,)

lii 6

Ar 1919, alltså 10 år tidigare, var den högsta åldern för befordran 34 år, den
lägsta 21 år och medeltalet 25 år. Att skillnaden blivit så stor lär bero därpå
— som herr Eriksson naturligtvis känner till bättre än jag — att, när
ordinarie tjänster blivit lediga, bär man gjort indragningar på så sätt, att
man icke tillsatt tjänsterna. Därigenom lia uppstått abnorma förhållanden
i fråga örn befordringsgången, som dock under utvecklingens gång komma att
utjämna sig, även örn man icke kommer så långt ned som år 1919.

När nian nu jämför den siffra, som betecknar lönen på billigaste ort, med
vad befolkningen i allmänhet har att leva på i dessa bygder, frågar man sig:
Finns det icke där en mängd människor, som lia det lika knappt eller ännu
sämre, oell som icke lia någon garanti för att de erhålla en viss arbetsförtjänst,
och icke heller någon garanti för att de få pension och inte heller någon
bestämd arbetstid? De lia i olika avseenden mera trångt och besvärligt
än dessa tjänstemannagrupper. Jag är för min del övertygad om att det finns
en mängd av kammarens ledamöter, som kunna stå upp här och vittna örn att
denna erinran under nuvarande förhållanden är befogad.

Sedan kommer det en annan sak, som jag också ber att i polemiskt syfte
få erinra^ örn, och det är, att en höjning över lag av lönerna för alla statstjänare
måste betalas av någon. Det är väl några, som skola betala höjningen!
Jag förmodar, att herr Eriksson i likhet med mig noggrant läser Social-Demokraten.
Jag rekommenderar att läsa en artikel, som stod i ett av numren
strax efter landstingsmannavalen, där man påpekade, att det icke är likgiltigt
för arbetarna, vilka taxor och avgifter som bestämmas vid kommunikation sverken.
Skribenten fastslog som ett axiom, att taxorna lia inflytande på lönepolitiken.
Jag skall icke besvära med att läsa upp artikeln. Jag klippte
naturligtvis ut den med detsamma, ty jag tyckte, att det var ovanligt förståndiga
ord, fast detta ju är så naturligt, att man knappast borde behövde sälga
det.

Nu vill jag sluta med mili lilla replik till herr Eriksson och säga, som jag
sade i första kammaren, att örn denna debatt blott kunde bidraga till att man
bomme varandra litet närmare och kunde resonera litet mera förståndigt med
varandra, synes det mig, som örn man i alla fall kommit ett stycke på väg
till en överenskommelse. Det har sin stora betydelse. Hittills lia de mest
starka uttryck använts, när det gällt att kritisera vad lönekommittén föreslagit
och beträffande de krav, till vilkas förmån herr Eriksson själv i lönekommittén
reserverat sig.

Till herr Lundquist i Rotebro vill jag bara säga likadant som hans excellens
statsministern gjorde, att jag icke talat örn några kampmetoder. Jag
lika såväl som statsministern och min kollega ecklesiastikministern ha emottaga
långa telegram, och jag trodde, att jag gjorde petition arenia och »protestanterna»
en tjänst genom att jag dikterade en del av telegrammen till första
kammarens protokoll, ty det var val meningen, att det skulle göra så starkt
intryck som möjligt på dem, som i sista liand ha beslutanderätten i denna
fråga. Däremot har jag betonat såväl i första kammaren som i denna kammare,
att, när jag opartiskt undersökt, huruvida det finns reell grand för
det ständigt och jämt återkommande talet om givna eller svikna löften från
regeringens sida, har jag kommit till det resultatet, att varken riksdagen eller
regeringen givit några löften, och därmed är väl lindå tillbakavisat talet om
att regeringen står sorn löftesbrytare inför svenska folkets ombud.

Vidare kan jag icke neka mig nöjet att gentemot herr Lundquist framhålla,
i anslutning till vad statsministern för en stund sedan anförde, att man håller
på i andra länder med löneregleringa r, men att dessa löneregleringar gå åt ett annat
håll. Jag hänvisar till det beslut, som fattats i Tyskland. Nu kan man
naturligtvis mot mig rikta den repliken, att vi skola viii ändå icke jämföra

Milrid;!;'')*!! deli 1!) jiinuiiri.

Nr 4.

i :;T

'')SS med ett land, vars hela ekonomi sviktar. Jag- ger herr Lundquist rätt i
detta, men jag har också i samband med den noggranna behandlingen av hela
detta. spörsmål låtit undersöka nödläget för såvitt möjligt likställda statstjänare
i några länder, som i likhet med oss kunna betecknas som statsekonomiskt
starka och som stodo utanför världskriget. Jag stryker under med ett brett
streck, att dessa siffror naturligtvis icke
bara med våra siffror, ty det finns så många omständigheter och orsaker, som
göra att man inte på kronan kan säga, att så och så mycket har den männen
och så och så mycket har man där eller där.

Jag skall taga notariegraden. En sådan, familjeförsörjare med tre barn
bär i Danmark en slutlön av 5,302 kronor, i Finland 4,106. i Holland 7,848*
1 Norge 6,300, i Tyskland 5,945 och i Sverige 8,800. Det är denna sistnämnda
siffra, som man vill höja. Samtliga siffror gälla läget på dyraste ort och äro
beräknade efter 13 % dyrtid still ägg. Jag menar, att när man ifrån det hållet
som herr Lundquist, med sådan skärpa vänder sig mot det uppskov, som nu
synes mig nödvändigt, så kan man åtminstone icke anföra samma starka skäl
tor en lönereglering uppåt, som eventuellt kunna anföras för de grupper, vilkas
1n,lan herr Eriksson nyss förde. Men jag skyndar mig att tillägga, att
när jag här i riksdagen och offentligt i föredrag använt uttrycket »do sämst
ställda», så utgår jag därifrån, såsom herrarna skola finna då propositionen
kommer fram, att man kan pavisa, att relationen mellan grupperna är så högst
väsentligt olika, att det föreligger en verklig skillnad, som man kan beteckna
pa det sätt som jag här gjort.

Jag skall sedan fortsätta med några få repliker. Jag vili säga herr Carleson
att om han läst propositionen noggrant, skall han finna, att det går icke
att behandla amorteringsfonden som örn den vore någon sjö att taga ur i vilken
utsträckning som helst. Ehuru jag icke anser mig kunna och böra i sammanhang
med propositionens och finansplanens framläggande fatta ståndpunkt
ull de avskrivningskrav som blivit framförda, så har jag dock anmält, att man
från riksgäldskontoret sida ansett en avskrivning blott på ett av statens verk
t sfor, att det tager i anspråk halva amorteringsfonden eller över 28 miljoner
kronor.

Jag beklagar, att herr Lindman icke här är närvarande. Annars .skulle jag

''->a säga honom, att då lian använde den liknelsen att finansministern valden
lille David, som kämpade mot icke en Goliat utan tre, är jag tacksam, örn
.lag får sta^i den ställningen, ty det var David som segrade; han slog ju sin
store motståndare. Blir utgången den, Ilar jag givetvis ingenting emot jämförelsen.
Men han menade i övrigt, alf det går icke att med några trollkonster
förvilla uppfattningen och omdömet hos riksdagen. Hej, det har jag aldrig
ett. ögonblick drömt örn. Det går säkerligen lika litet för mig, som det
gick för någon av de båda finansministrar, vilka arbetade tillsammans oell
under herr Lindman själv. Då försöktes också sådana trollkonster, om man
nu skall anlägga den synpunkten på förslag, som förelågo år 1929 och 1930
och som motte en ganska stark kritik. Förslagen avsågo att man skulle ge
de skattedragande med den ena handen några miljoner för att i nästa ögonblick
tegn, tillbaka i det närmaste samma belopp. »To,g vill för övrigt rörande denna
omstridda fråga tillåta mig citera vad min närmaste företrädare yttrade rörande
disponerandet av rusdrycksmedlen. Han anmälde ärendet och sade, att
iian tagit under övervägande spörsmålet örn en ökad användning av ifrågavarande
inkomster, och han påpekade hur mycket pengar sorn av dessa inkomster
linge användas för att täcka de löpande utgifterna och hur mycket som skulle
i (‘.serveras för kapitalökning. Han tyckte da, att proportionen icke varit tänkt
pa detta sätt, när den nuvarande förordningen tillkom, och så tilläde han:
»Lii förändring är här enligt min mening påkallad. Då emellertid gällande

Vid remius av
stat.wrlcépropo*
itivnen.
(Port*.)

Sr 4.

Måndagen den 10 januari.

Vid remiss av
skUsverbs■prfyposititmen.

! Fort».)

1 38

ordning utgår med budgetåret 1931/32 och i allt fall inom kort mäste bli
föremål för överväganden, har jag icke nu velat ifrågasätta någon ändring i
författningen.» Så fortsatte han detta resonemang och säde för övrigt, att
lian funnit sig föranlåten att föreslå en jämkning i den hittillsvarande tillämpningen
att det för amortering av statsskulden tillgängliga ^ beloppet icke i sin
Helhet disponerades för fondavsättning utan toges i anspråk för den normala
amorteringen av statsskulden, utgörande för nästa budgetår 2,900,000 kronor.
Det är ganska märkvärdigt, att efter det man resonerat på detta sätt, skall
den, som nu kommer i sista timman, och icke mera än ett år återstår av tiden
för förordningen, mötas av så stark kritik, därför att jag gått denna omväg,
som här föreslås. Jag är icke sa okunnig i bokföring, att jag icke förstål.
varifrån pengarna komma och vart de gå, men jag upprepar, vad förut understrukits.
att jag resonerar på precis samma sätt, som herr Dahl på sin tid
gjorde.

Jag kommer sedan över till det allmänna resonemang, som här iörts, eller
till den kritik som från olika håll riktats ån mot den ene departementschefen,
än mot den andre, liksom naturligtvis mot hela regeringen beträffande besparingsarbetet.
Men nog är det egendomligt, mina herrar, att höra detta tal,
samtidigt som man särskilt förra hösten, när allt kunnigt och politiskt intresserat
folk visste, att man höll på med det harda budgetarbetet i finansdepartementet,
dag efter dag manade till sparsamhet och indragningar och yrkade,, att
jag skulle se till, att det icke behövdes några skatteförhöjningar eller nya
skatter. Det är alldeles uppenbart, att så snart jag såg varåt det pekade,
måste jag använda det inflytande jag eventuellt hade för att övertala mina
kolleger inom de olika departementen att vara så tillmötesgående som möjligt
för att bringa ned utgifterna. Den kritik, som riktats både mot ecklesiastikministern
och mot andra medlemmar av regeringen, måste därför luktas mot
mig i mycket stor utsträckning, emedan jag min plikt likmätigt från första
början satte in mitt inflytande för att avvisa nya anslag och se till, att icke
några förut utgående anslag alltför starkt höjdes. Det är i detta avseende
som olika synpunkter göra sig gällande. Herr Olsson i Kullenbergstorp ansåg.
att jag icke gått tillräckligt hårt fram och att departementscheferna uppfört
anslag, som eventuellt kunnat besparas. På andra håll har man åter en
annan åsikt. Herr Lindskog klandrar ecklesiastikministern för att han icke
fått tillräckliga anslag till en del ändamål. Han kan visserligen helt säkert
anföra mycket goda skäl för sitt krav, liksom man från socialdemokratiska
hållet kan säga, att det beräknats alldeles för små anslag till arbetslöshetens
bekämpande och inga anslag alls till arbetslöshetsförsäkring med mera sådant.
Man anför naturligtvis också skäl för att dessa sistnämnda kostnader böra utgå
framför sådana kostnader, varpå man från t. ex. högerhåll framfört krav.
Men när herr Lindskog klandrar ecklesiastikministern därför att han icke upptagit
nya byggnadsanslag, ber jag få nämna att i den nuvarande statsverkspropositionen
finns det byggnadsanslag och större reparationsanslag för omkring
12 miljoner kronor, under det att i den riksstat, för vilken herr Lindskog
bär sitt divisionsansvar, finnas anslagsposter av samma slag, sorn nied några
hundratusen kronor understiga nyssnämnda belopp. _

Det är ytterligare en fråga, som jag skulle vilja belysa; ecklesiastikministern
var nyss inne på densamma. Jag syftar pa det av förra årets riksdag
beslutade anslaget för stöd av skolväsendet i landet. ^ Man hör alltjämt det
talet, att vi från vänstersidan icke velat gå med på några skattesänkningar,
inell att vi däremot ganska lättsinnigt kastat ut manga miljoner utan närmare
undersökning. Jag har här, utöver vad som blivit omnämnt både av ecklesiastikministern
i hans huvudtitel och sedan i dag under debatten, några siffror, som
kunna lia ett visst värde. Men innan jag nämner dem, vill jag siiga till herr

Må inia neli (leii 1!) januari.

139

Nr 4.

Lindskog, ali talet om Orsa. som säkerligen högerns föredragshållare repeterat
från Ystad till Haparanda, ända är alltför primitivt och för länge sedan
förbrukat. Ty herr Lindskog har ju själv varit nied om att framlägga en
proposition, som innehåller att Orsa kommun får precis lika mycket i statsbidrag
till sitt skolväsende och efter samma grunder och normer som den fattigaste
kommunen i landet. Här gäller det ett fullföljande av samma tanke
och samma plan. Man ^stöder på detta sätt skolväsendet i landet, och det var
ju detta som också avsågs. Jag skall emellertid tillåta mig taga upp detta
resonemang och göra en jämförelse med vad som skulle ha blivit resultatet av
en direkt skattesänkning. Jag anförde i förrgår några siffror, och jag repeterar,
att den uppdebiterade inkomst- och förmögenhetsskatten förra året för
landsbygden uppgick till 40,800,000 kronor. Feni enheters sänkning av inkomst-
och förmögenhetsskatten skulle lia tillfört landsbygden 1,410,000 kronor,
men av de 8,800,000 kronorna lia landsbygden fått icke mindre än 6,800,000
kronor. Och när man talar örn Stockholm, som är rikt och förmöget och som
fått så mycket pengar på detta sätt, vill jag säga, att samtliga städer fått tillhopa.
blott 2,000.000 kronor, d. v. s. det belopp, som ligger mellan 6,800,000
och 8,800,000 kronor. Men samtidigt erlägga de icke mindre än brutto
126,000,000 kronor i inkomst- och förmögenhetsskatt! Att det lämnats en
verklig hjälp åt landbygdskommunerna, är sålunda alldeles obestridligt.

Jag hav, herr talman, intet vidare att tillägga. Jag hoppas, att jag slipper
flera gånger utveckla dessa synpunkter både när det gäller det statsfinansiella
läget och när det gäller orsaken till att regeringen beträffande de statsanställda
icke ansett ^ sig kunna gå fram med proposition i någon större omfattning
än som nu bebådats. _ Det är väl ändå så, att det gamla ordspråket: nöden har
ingen lag, har berättigad tillämpning även för staterna. Givetvis kan man ge
anvisning på att höja skatterna, men jag undrar örn herr Eriksson i Stockholm
själv skulle vilja rekommendera den vägen. Jag skall icke taga upp till omnämnande
vad som i all gemytlighet förekommit mellan oss och de deputationer,
som besökt oss. Jag bara hänvisar till det svar som tidigare givits.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Jag brukar sällan yttra mig i
ekonomiska frågor. Då jag i alla fall gör detta nu. skei- det icke för att komma
nied någon anklagelse mot regeringen men för afl, liksom andra talare, framlägga
åtskilliga, bekymmer. Det har uttalats allvarliga farhågor inför den arbetslöshet
som botar. Det har särskilt av en talare i lördagens debatt framhållits
etet svara läge. soia uppkommer genom den dumpingkonkurrens, som
lörsiggar från andra land. Dessa farhågor lia. på andra håll givit anledning
till åtskilliga föranstaltningar. Jag erinrar t. ex. om Frankrikes dekret i oktober,
om Belgien, Rumänien och andra land.

Särskilt bär denna fara nu blivit mycket allvarlig för oss beträffande viii''
trävaruindustri därigenom, att en stor del av den engelska marknaden, ungefär
en tredjedel, förses med ryskt virke. Sverige och Finland liro på väg att bli utslagna
som leverantörer genom de rent ruinerande priser, som erbjudas från
Ryssland. Örn detta torde inte finnas iner jin en enda mening. Vi höra ju
ständigt oell jämt farhågor uttalas av vår egen trävaruindustris målsmän.
Emellertid bär denna fråga väckt mycket uppseende i England och föranlett en
interpellation i parlamentet. Det gick en våg av indignation genom detta land,
icke därför att Nordens stater, som förut varit leverantörer, blivit utslagna,
utan därför afl man lade fram starka skäl för att dylika priser åstadkommas
därigenom, alf arbetet för utdrivning av trävarorna sker i form av tvångsarbete.
Man gick sa, långt i engelska parlamentet, att man använde uttrycket slavarbete.
Det dr ett starkt ord! — Jag skall nu, herr talman, vara mycket försiktig
i minil yttranden örn Dammande makt, och icke lämna, några dåliga

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Fort».)''

Hr 4. 140

Måndagen den 1!) januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forti.''

exempel för andra! — Därför nöjer jag mig med alt endast meddela vad sorn
kunde sagås i det engelska parlamentet. Man krävde där en undersökning av
de ryska arbetsförhållandena, oell regeringen svarade som bekant undvikande.
Den''hade naturligtvis inga officiella belägg! Det framlades dock ett överväldigande
bevismaterial för sanningen i nämnda anklagelse med ett flertal edfästade
intyg. För ett par dagar sedan Ilar i representanternas hus i Amerika
en tillsatt undersökningskommitté framlagt förslag örn att man skulle sända
amerikanska tjänstemän för att på ort och ställe besöka fångläger oell awerkningsplatser
i syfte att konstatera, hurudan! läget verkligen är. Så mycket torde
man väl ändå här kunna, lägga fram utan att man trampar någon på tårna, att det
.är ett fruktansvärt nödläge för de ryska arbetare det bär gäller, som ekonomiskt
utnyttjas i Ryssland oell som drager allvarliga följder över oss. dag
inlåter mig icke vidare på, frågan örn hur nödläget uppkommit.

Det har väckt mycken uppmärksamhet på många håll i vårt land, att man
här i vårt gamla skogsland importerat virke från Ryssland under det sista året.
Jag står icke här som anklagare. Jag vet nämligen icke, under vilka förhållanden
detta skett. Herrarna lia liksom jag sett de anklagelser, som uttalats
om import av ryskt virke till dumpingpris. Det har kanske varit fullt normala
priser. Saken har kanhända berott på, att man i vårt land, hur underligt det
låter, icke haft möjlighet att skaffa vare sig timmer eller massaved.för landets
eget behov! Det har ju svarats så. Särskilt i den del av landet, där jag bor, har
man livligt uppmärksammat detta förhållande. Jag tillåter mig, om det nu
har någon verkan, att ifrån denna plats ställa en livlig vädjan till våra företagare
att visa solidaritet mot det egna landet såtillvida, att man icke blott
tar hänsyn till en tillfällig profit utan även tänker på framtiden! Jag har
efter samtal med ledande män på detta område erfarit, att skulle den föreslagna
ryska femårsplanen i fråga örn trävaruindustrien realiseras — med vår hjälp

— skulle detta betyda, att ungefär hälften av den svenska trävarurörelsen finge
läggas ned. Detta skulle innebära, att arbetslösheten komme att på detta arbetsområde
växa med ungefär 20,000 personer och att den skulle bli permanent.
De farhågor, sådana upplysningar ingiva, synas verkligen motivera en sådan
vädjan till solidaritet med landet. Här är det ju till all lycka icke fråga om
något partiintresse. Det är icke enbart ett arbetsgivarintresse. Saken berör
lika mycket arbetarna, som väl icke vilja befatta sig med det virke, vid vilket
så mycket blod och elände låder, när de vunnit full klarhet däröver. Vi stå
här med gemensamma farhågor, och det finns icke något politiskt parti i landet

— något svenskt politiskt parti —- som icke har anledning att på fullt allvar
tänka sig in i den fara, som hotar oss genom den dumping, som här under relaterade
omständigheter otvivelaktigt föreligger. Självbevarelsedriften borde
säga oss det.

Jag erinrar örn, att man i vårt land länge ansett, att det arbete, som utföres i
våra fängelser, icke bör föras ut i konkurrensen på öppna marknaden. Förhåller
det sig nu med de ryska arbetsförhållandena som påvisats, är det icke
bara eller framförallt ekonomiska utan humanitära skäl, som tala för att man
verkligen tager itu med denna sak. Jag hoppas att frågan kommer alt behandlas
i Nationernas Förbund; jag hoppas det därför, att England och Amerika redan
tagit upp saken, och de ha ärorika, förpliktande traditioner. Det var dock
England, som på sin tid avskaffade slavhandeln. Jag hoppas bara, att
det icke skall behöva taga 18 år, som det gjorde i England, innan William
Wilberforce för 100 år sedan fick parlamentet med sig mot slavhandeln. Och
det var Amerika, som genom inbördeskriget mellan nord- och sydstaterna, »slavkriget»,
avskaffade slaveriet i Amerika. Man har väl anledning att hoppas, att
ett ingripande kommer att ske från dessa stormakter. Jag väntar icke, att^ett
initiativ i frågan skall kunna tagas från vårt land, hur hedrande jag än ansåge

XJåudagtn deli 19 januari.

141 Nr*.

att det skulle vara. I dessa dagar lia för övrigt liknande förhållanden på arbetsmarknaden
konstaterats i fråga om fristaten Liberia, och där har Englands
ingripande resulterat i att både presidenten och vicepresidenten nödgats avgå
från sina ämbeten därför att de syntes vara mycket starkt komprometterade
genom det slavarbete sorn där lär vara rådande. Jag vill alltså vädja till regeringen
att när denna fråga, som har en bade ekonomisk och humanitär betydelse,
tages upp internationellt, regeringen med all kraft biträder vad som
kan komma att göras för att förhindra vad jag nu talat örn och som drabbår
icke blott vår ekonomi, utan är ett mänsklighetens gemensamma intresse och
ansvar, samt noga haller ögonen på vad som i detta hänseende sker inom landet.

Det kan hända, att man svarar mig. att man icke kan gör något emot denna
dumping inom eget land, därför att vi lia ett handelsavtal. Men jag vill då erinra
örn, att när handelsavtalet ingicks lugnade man oss, som voro ytterligt tveksamma
och gåvo uttryck för denna vår tvekan, mod att avtalet naturligtvis
gällde lojala affärer och att, olli avtalet bleve oss till verklig skada, kunde vi
säga upp detsamma.

Herr talman, det år för att uttala denna vädjan a ena sidan till företagarna
och arbetarna i vårt land, som här ha gemensamma intressen, å andra sidan till
regeringen, som .jag yttrat dessa ord. Det är min övertygelse, att för riket är det
i längden gagneligast, att man också i den ekonomiska politiken tillämpar icke
bara klokhet utan också rättfärdighet och mänsklighet.

Herr Wigforss: Herr finansministerns vänliga ord till herr Eriksson i

Stockholm, att vi nu kommit sa långt att vi i all vänskaplighet kunna resonera
örn olika saker, föranleder mig att också i fråga om rusdrycksmedlen framställa
en mycket enkel fråga -— utan någon spets mot regeringen — för att få
ett enkelt och klart svar. Jag vet icke om svårigheten att låta bli att skämta
med rusdrycksmedlen förledde statsministern eller finansministern att tro, att
mitt yttrande i lördags var något slags angrepp på regeringspolitiken. Jag var
rent budgetärt intresserad att fa klarhet om. hur man från regeringshåll i detta
ögonblick ser på frågan om rusdrycksmedlens användning, för att de. som
tänka i dennairåga ungefär sa som jag'', skola få en föreställning örn vad som
kan göras i fråga örn bestämmelserna rörande rusdrycksmedlen vid denna riksdag.
Den omständigheten att jag själv lade fram förslag i ämnet år 1926 bar
icke något inflytande på min ståndpunkt. Jag var rent intellektuellt intresseråd
pa^ denna punkt. Det gällde att knäcka ett besvärligt problem, som uppstod
på grund av dc gamla bestämmelserna örn rusdrycksmedlen och på grund
av läget i riksdagen med förbudsvännernas mycket starka ställning där. Det
var ett försök att komma fram till en lösning för ögonblicket av denna något
invecklade situation. Det enda positiva skälet att gå den väg jag föreslog var
för mig det, att jag ansåg att det i det läget var en nyttig politik att i större
utsträckning än förut avbetala statsskulden och salunda öka statens förmögenhet.
Jag kail sålunda diskutera saken fullständigt objektivt.

Det förefaller mig, som örn finansministern missförstått läget, då lian mol
nuti anförande genmälde, att jag själv bade gått mycket längre än han vid
användandet av fonderade medel, eftersom jag t. o. lii. använt sådana för att
sänka skatten. Jag nämner detta bara därför att det vittnar örn, att finansministern
tydligen icke förstått kärnpunkten av den kritik, som i detta fall riktats
mot finansplanen Iran manga olika båll. Det gäller Ilar icke frågan, huruvida
man bär skäl att i någon utsträckning använda fonderade medel, utan det
rör sig örn just rusdrycksmedlens användning. Frågan är i grund och botten
denna. Om herr Dahl efter sin motivering för aft icke taga upp frågan om
1926 ars förordning till behandling sagt på följande sätt: Förordningen

löja1!'' ända u( 19.(2, allisa vilja vi icke bryta förordningen och vi vilja

Vid remis* av
statsverkspropositionen.

(Forti.)

Nr 4.

142

Måndagen ilen 19 januari.

Vid remi** av

statsverks propositionen.

(Forts.)

icke ändra pil reglerna om avsättning av rusdrycksmedel till amorteringsfonden,
inell vi hindras icke av förordningen att taga pengar
ur amorteringsfonden till finansiering av budgeten — skulle herr Hamrin
då ha ansett, att man lämnat 1926 års förordning orörd? Detta är den enkla
frågan. Det gäller icke den motivering, som herr Dahl anförde och som herr
Hamrin upprepade gånger har citerat, nämligen att eftersom förordningen löper
ut så snart, vill man icke röra vid den. Detta kan man anföra, när man icke
täger pengar ur amorteringsfonden. Men den som gör detta mäste ställas
inför den frågan: innebär icke detta att man bryter mot förordningen lika mycket
som örn man bröt mot regeln örn avsättning till fonden? Vi fa komma ihåg,
att regeln om avsättning var icke tillkommen såsom ett medel att befria budgeten
formellt från rusdrycksmedel, utan den var ett försök att reellt befria den löpande
budgeten från rusdrycksmedel just med hänsyn till nykterhetsväunernas
uppfattning örn den ställning, som skulle inträda, då förbudet skulle genomföras.

Alltså: hur är finansministerns eller eventuellt hans excellens herr statsministerns
syn på saken i detta ögonblick? Menar man, att de gamla bestämmelserna
örn befrielse av det allmänna från beroende av rusdrycksmedel icke
längre kunna uppehållas eller ser man saken pa något annat sätt? Örn man
menar att, såsom jag tror praktiken visat, regeln icke längre kan vidmakthallas,
förstår jag icke skyggheten för att taga upp frågan redan vid detta ars riksdag.
och jag skulle önska, att riksdagen i detta fall ville visa sig mindre ömsint
om 1926 års förordning än regeringen varit. ''

Jag skall till denna fråga till herr Hamrin foga ännu en. Han Ilar anfört ett
argument, som han tydligen själv anser vara ett sakligt argument, nämligen att
ingen kunde år 1926 räkna med att pengarna skulle flyta in sa rikligt pa dessa
rusdrycksmedel som händelsen blivit. Detta skulle vara ett skäl varför man icke
kunde bibehålla den gamla ordningen. Jag hade verkligen föreställt mig, att
förbudsvännerna resonerade pa ett helt annat sätt, att man icke var det minsta
bekymrad örn hur mycket rusdrycksmedel som funnos utan att huvudintresset
var riktat på att få in så litet som möjligt av dessa medel i den löpande budgeten.
Vi få tänka på att när förordningen 1926 genomfördes, räknade antagligen
nykterhetsvännerna med att efter de ifrågavarande 75,000,000 kronorna
skulle det blir en ytterligare minskning år efter år. Örn man vill genomföra ett
förbud är det en ganska kraftig proposition man ställes inför, örn det föreslås
att skaffa 30,000,000 oller 40,000.000 kronor till budgeten. Och örn vi fortsätta
på den väg, som vi slogo in på år 1926, och minska budgetens beroentre av
rusdrycksmedlen med 2,000,000 kronor ytterligare för varje ar, hur lung tiel
tager det. innan vi äro nere vid 30 eller 40,000,000 kronor? Jo, det täger 20
år. Jag kan alltså icke se annat, än att när man i detta ögonblick menar, att
nedom 75,000,000 kronor kunna förbudsvännerna icke tänka på att komma, dr
detta detsamma som att säga: Vi räkna icke med förbudet som praktik politik,
under den närmaste tiden åtminstone. Men jag vill icke blanda lii denna i råga
för att icke krångla till saken, utan jag vill formulera min fråga pa nytt pa,
detta sätt: Anser finansministern att detta att taga pengarna ur amorteringsfonden
icke är ett brott mot 1926 års förordning? Anser sålunda finansmini -stern, att, örn de föregående finansministrarna förfarit sa, de skulle lia \idhållit
1926’års författning därför att de fortsatt att avsätta medel till amorteringsfonden?
Jag tror, att på den punkten har för övrigt finansministern missuppfattat
herr Carleson. Ty herr Carleson förordade icke alls — såvitt tåg ej
får fel — att man skulle taga pengar ur amorteringsfonden, utan lian förordade,
att man skulle taga de pengar, som riksdagen icke ännu förfogat över, nämligen
de medel, som föreligga och som kunna anlitas för nästa ars budget.

Efter denna fråga skulle jag kunna sluta, örn icke hela debatten i dag före -

Måndagen den 10 januari.

143 Nr 4.,

fallit ling vara, ett belägg för jag skulle nästan vilja säga riktigheten av herr
Ekmans regering. Det är uppenbart, att socialdemokraternas huvudsakliga
intresse -— hur intresserade de än äro av jordbrukskrisen och alla de frågor sorn
därmed äro förbundna — är den inbrytande stora krisen inom industrin, som
icke bara sänker vissa medborgares inkomster, utan som helt och hållet berövar
stora medborgargrupper deras inkomstmöjligheter, d. v. s. skapar arbetslöshet.
Under dessa två dagar lia^ de stora diskussionerna rört sig örn jorbrukets nödläge,
örn statstjänarnas svårigheter och örn det parlamentariska systemet. Men
den fråga, som för det socialdemokratiska partiet är den allra största frågan,
nämligen Hagan örn de arbetslösa, har spelat en mycket underordnad roll. Jag
säger, att detta vittnar örn att herr Ekmans regering är den riktiga. Jag förutsätter
nämligen, att herr Ekman tolkat det parlamentariska läget riktigt, d. v. s.
att så som det nu är ställt en regering väsentligen måste stödja sig på vad nian
kallar den borgerliga majoriteten. Jag ser, att herr Hansson icke är närvarande,
och jag skall icke alls blanda mig in i deli diskussion, som han fört med statsministern,
men jag vill understryka, att herr Hansson icke är ensam örn den
meningen, att det varit önskvärt ur parlamentarisk synpunkt, att det socialdemokratiska^
partiet självt fått avgöra hur det tolkat sitt uppträdande, när
det gäller frågan om inmalningstvånget och vilka konsekvenser som partiet
självt anser måste följa av detta uppträdande. Man kan icke gärna lägga bördan
av ett sådant avgörande på någon annans axlar. Jag erkänper, att det är
mycket frestande att, såsom statsministern gjort, säga till de tre opponenterna:
Varför komma ni inte överens, ni som önska att jag inte skall regera? Herr
Ekman Ilar så länge befunnit sig i den ställningen att vara en omsvärmad skönliet,
att jag tror nästan lian skall första mig, när jag säger, att två personer
kunna älska en och samma utan att därför älska varandra. Jag vill tillägga,
att detta gäller icke bara i fråga om att älska utan också i fråga om att hata.
Man kan vara fiende till en och samma utan att nödvändigt gå tillsammans,
när det gäller att göra något positivt. Det är den styrkan som den nuvarande
frisinnade regeringen har, och jag ser icke annat, än att alla deklarationer
vittna örn, att man visserligen knorrar men finner sig i faktum och gör icke det
försök, som naturligtvis skulle kunna göras för att få en ändring till stånd.

Herr Olsson i Kullenbergstorp talade om att socialdemokraterna brutit den
gamla förbindelsen av. 1920, och det lät nästan som örn han anklagade oss för
detta. Det föreföll mig, som örn herr Olsson i Kullenbergstorp i viss mån beklagade,
att det icke kunde bli en majoritetsbildning i riksdagen. Men jag vet
knappast något, som jag tror herr Olsson i Kullenbergstorp skulle se med
större förskräckelse än den möjligheten att det verkligen komme till stånd en
koalition, d. v. s. en borgerlig koalitionsregering. Ty då vet lian, att han också
mäste gå in i den koalitionen och någon värre framtidsutsikt kan han säkerligen
icke tänka sig.

Det. var örn den saken. Vad jag vill tillägga är några ord om arbetslösheten
och de ting, som därmed sammanhänga. Jag är icke. som jag nämnde i
lördags, överens med de talare, som mena, att regeringen har sparat för litet.
Jag skulle tvärtom vilja säga, att den har sparat för mycket. Nili- nian befinner
sig i det läge, att nian icke bara, som regeringen har gjort, ökar ut anslagen
till nödhjälpsarbeten utan också dessutom anslår medel — om också en

så försvinnande liten summa som 3 miljoner kronor — till reservarbeten__

ä,r det inte då underligt, att man i propositionen gång efter annan
talar örn, att man icke Ilar pengar till att göra det eller det —
att exempelvis bygga det och det huset eller utföra det eller det vägarbetet.
Det förefaller mig dock, sorn örn deli enklaste vägen vore att säga, att just nu.
när den enskilda företagsamheten är svag, skall staten göra de arbeten, sorn
måste göras. Det är sålunda icke ett tillräckligt försvar, när herr Hamrin

Vid remiss av
statsoerbs♦.
propositionen.
(Forts.)

>''r 4. 144

Måndagen den 1!) januari.

Viri remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

säger tilt i år lia vi till dylika arbeten föreslagit 12 miljoner kronor oell förra
året, då konjunkturerna voro bättre, hade vi också till detta bara 12 miljoner.
Om man Ilar 12 miljoner under en uppåtgående period, tycker jag. att det under
en nedgångsperiod från det allmännas sida borde givas många miljoner
mera än förut till sådana arbeten. Herr Hamrin erinrar om anslagen till
jämvägselektrifieringen, ja, jag erkänner den saken och jag giver regeringen
allt erkännande både för de 23 miljoner kronorna och förslaget örn att de skola
komma sä fort som möjligt, men det hjälper icke bara med detta.

Även i ecklesiastikministerns huvudtitel finnes det en liten sak, som jag
tillåter mig att i detta sammanhang nämna örn, då elen är rätt så belysande.
Vi ha flera gånger i riksdagen stritt om huruvida stipendierna till folkhögskolorna
skola vara förslagsanslag eller reservationsanslag. Vid den förra
stora krisen, då återigen sparsamheten skulle sättas i gång, ströks förslagsanslaget
och det blev reservationsanslag i stället. I praktiken visade det sig.
att det icke var en lämplig linje, ty örn man ville lia folk till folkhögskolorna
måste man kunna säga deni, hur mycket de kunna få. Nu kommer man här
och säger att vi skola icke. taga bort förslagsanslaget och göra det till ett
reservationsanslag, men vi skola på en bakväg återinföra en gammal titel, nämligen
förslagsanslag högst. Vi skola säga, att vi förutsätta, att skolöverstyrelsen
ser till att en viss summa icke överskrides, vilket i realiteten innebär
att alla dessa skolor måste säga till dem, som vilja komma dit: Vi kunna icke
tala om. hur stora bidrag ni kunna få. Här har man eljest på denna, viktiga
punkt användning för statens pengar på ett utomordentligt förnuftigt sätt.
Man kan t. ex. locka arbetslösa arbetare att gå igenom en vinterkurs i folkhögskolorna.
Som det nu ordnats är det emellertid den dåliga sorts sparsamhet,
sorn det tyvärr finnes många exempel på i denna budget.

Ja, om regeringens ställning hade jag bara tänkt säga några ord, nämligen,
att det i realiteten icke är så betydelsefullt örn herr .Ekman regerar eller någon
annan regerar, låt mig säga, en socialdemokratisk eller en koalitionsregering
eller örn herr Ekman regerar med stöd från socialdemokraterna. Alltsammans
beror på vad denna regering gör och om den går på de linjer, som vi
anse vara de riktiga. Då behöva vi inte bråka örn formella uppgörelser skett
eller icke. Frågan är om regeringen kan tänkas gå in på de linjer, som vi
förorda. Men det kan icke, säger man, en borgerlig regering göra, ty då blir det
socialistisk politik. . . _ 0

Här vill jag sticka in med en liten anmärkning örn en sådan slags politik,
soln herr Pehrsson i Göteborg talade örn. Han ville lia något slags ingripande
mot den s. k. ryska dumpingen. Jag hoppas, att de. som överväga en sådan
sak, åtminstone försöka tränga litet längre in i det ryska ekonomiska
systemet, än vad han gjorde, ty han resonerade som örn det sovjetryska ekonomiska
systemet vöre ett system nied fri konkurrens, privat företagsamhet
och privat export. Herr Pehrsson i Göteborg uppträdde här för att giva regeringen
råd, och han föreställer sig att priset på de trävaror, som Ryssland
exporterar, är beroende på de ryska produktionskostnaderna. Hail tror, att
därför att Ryssland kan betala sina arbetare en låg lön, kan den ryska staten
sälja sina varor till ett billigt pris. Men var och en som sysslar med sådana
saker vet. att det pris. som ryssarna begära för sina varor, icke har det ringaste
att göra med produktionskostnaderna inom Ryssland. Den ryska exporten
räknar inte med produktionskostnaderna såsom något avgörande. Ryssarna
säga: Hur mycket skola vi sälja för att kunna betala de industrivaror, som vi
måste skaffa oss genom import? Det är en beklaglig sak att läget är sådant,
som det är, mellan Ryssland och de europeiska staterna. Det hade varit lyckligare
för industriländerna i västra Europa, örn det rådde ett annat förhållande.
som gjorde det möjligt för Ryssland att t. ex. lana upp pengar pa lang

Måndagen den 10 januari.

145 Nr 4.

sikt och därigenom skaffa sig kapital på ett för det ryska folket bättre och Vid remiss av
mindre smärtsamt sätt än genom den oerhörda sparsamhet i kapitalbildnings- statsverkssyfte,
som de nu måste vinnlägga sig om. En linje för att lätta på arbetslös- 7>ro^''
heten i Europa skulle vara att komma till en sådan överenskommelse med or
Ryssland, att vi verkligen kunde exportera industrivaror dit.

Bakom herr Pehrssons i Göteborg anförande låg den gamla uppfattningen,
som synes outrotlig och som är en villfarelse, nämligen att vi må illa örn andra
länder ha det bra. Man föreställer sig att örn näringslivet blomstrar i ett
främmande land leder det till svårigheter för oss. Det är dubbelt oriktigt i
detta fall. Om näringslivet blomstrar i andra länder vore det bra för oss
själva. Ingen kan misstaga sig därpå att svårigheterna för oss i industrien
för närvarande äro beroende på att köpkraften hos våra avnämare, d. v. s. de,
som bruka köpa av oss, är nedsatt på grund av den ekonomiska krisen. Skulle
vi kunna önska någonting bättre än att krisen övervanns i Tyskland, England
och U. S. A.? Kunna vi säga att om de producera mera och krisen övervinnes,
vi därmed komma i ett sämre läge? Det är upp- och nedvända världen,
men det är sådana föreställningar som behärska mycket folk och mycket av
den populära upplysningen. Herr Pehrsson har fel även i annat avseende. Det
är på grund av ryssarnas inre svårigheter, som de måste exportera till billigt
pris. I samma ögonblick, som de kunna äta upp sin spannmål och bygga hus
av sina egna trävaror, som de nu exportera, är det uppenbart att vi bli befriade
från dessa försäljningar till priser under produktionskostnaderna. Att i detta
ögonblicket, då jordbrukskrisen och jordbrukets nödläge framkallats av en
av staterna i gemen skapad dumping och särskilt den tyska exporten, gynnad
av exportpremier, ligger bakom det hela, att då skjuta fram just den ryska
exporten är att låta de politiska lidelserna ta död på eventuellt befintligt sunt
förstånd.

Sedan skall jag sluta med några ord örn krisen och arbetslösheten. Det
kan icke vara rimligt att i detta ögonblick avvisa socialdemokraternas förslag
örn en vidare utveckling av de offentliga arbetena eller förslag till arbetslöshetsförsäkring
med hänvisning till att detta icke stämmer med borgerlig politik,
ty, vill jag fråga, vad Ilar den borgerliga politiken, som satt sin prägel
på 1930 års riksdag, inneburit? Jo, att man har försökt att i ganska stor utsträckning
överflytta inkomster från vissa folklager till andra. Man har
sagt att de spannmålsodlare, som lia brödspannmål att sälja, befinna sig i ett
besvärligt läge. Deras inkomster sjunka starkt på grund av prisfallet, varför
det är skäligt och billigt att övriga medborgaregrupper släppa till en del
av sina inkomster för att hjälpa dem. Jag säger ingenting därom. Jag skall
inte gå in därpå just nu. Men om detta är riktigt, är det då icke också riktigt
att säga att de medborgare, som icke bara förlorat en del av inkomsten utan
hela inkomsten, därför att de icke ha något arbete, också få en del av inkomsterna
från andra medborgaregrupper, som i fortsättningen ändå kunna skaffa
sig sin försörjning. Om man säger att de frisinnade inte ha nekat sin medverkan,
de äro icke principiella motståndare till arbetslöshetsförsäkringen, så
är det ju tacknämligt, att det förhåller sig så. Jag går emellertid över till de
offentliga arbetena och andra ingrepp i det fria näringslivet. Med anledning
av jvad jag nämnde i lördags örn bristen på företagsamhet, säde herr Olsson
i Kullenbergstorp i dag: ja, men skola icke socialdemokraterna tänka på hur
de påverka företagsamheten genom sina planer på samhällets omorganisation
t. ex. genom arvsskatten? Ja. jag vet icke. vad han tror örn företagsamheten,
men nog förefaller det mig, som om våra företagare ganska litet bestämdes i
sin företagsamhet av framtidsutsikter, som ligga så pass långt borta, som när
det gäller arvsskatt. Vi få komma ihåg att våra företagare viii veta att efter
ett antal goda år följer, åtminstone med vårt nuvarande ekonomiska system,

Andra kammaren* protokoll 1931. Nr å. 10

Nr 4.

146

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

med fullständig visshet en kris, som tillintetgör förmögenheter, som lägger
delar av industrien öde, och som gör att den företagsamme i vissa fall förlorar
vad han äger. Denna säkra utsikt tili att förlora förmögenheter hindrar icke
folk från att vara företagsamma. Jag skulle tro, att den företagsamhet, som
skulle påverkas av utsikten för arvingarna — åtminstone, när det gäller de
stora förmögenheterna — att nödgas släppa till hälften av förmögenheten i
arvsskatt, jag skulle tro, att den företagsamheten icke är så mycket värd. När
man talar om, att en sådan beskattning av kapitalet skulle skada näringslivet,
brukar man icke heller säga som herr Olsson i Kullenbergstorp gjort i dag.
Han talade om företagsamhet, men man brukar då i stället tala om sparsamhet.
Man brukar säga, att folk kommer icke att spara, om de tro att de själva
eller deras barn icke skola få behålla de sparade medlen ograverade. Vad jag
ville göra klart i lördags — herr Olsson i Kullenbergstorp kunde kanske icke
riktigt tydligt fatta innebörden I vad jag sade på grund av det korta anförandet
■— det var, att vad vi lida av är icke bristande sparsamhet. Det finnes
tillräckligt med kapital. Folk inskränker sin konsumtion alldeles tillräckligt.
Det är icke nödvändigt att i detta ögonblick uppmana folk att icke
köpa så mycket livsmedel eller kläder eller andra olika saker, som man brukar
köpa. Folk avhåller sig i tillräcklig grad därifrån. Såsom samhället är inrättat
hildas i detta ögonblick, såvitt jag förstår, kapital i så stor utsträckning
att detta icke kommer till nyttig användning. Nu lida vi icke av bris!
på sparkapital utan av brist på företagsamhet. Det är denna företagsamhet,
som socialdemokraterna mena att samhället får lov att leverera, när den icke
levereras i tillräcklig grad av de enskilda. Detta är att uppenbart, jag erkänner
det, gå ifrån de s. k. borgerliga samhällsprinciperna; men vad ha vi
gjort annat under det sista året än att mycket grundligt avsvärja det borgerliga
samhällets ekonomiska principer?

Här tvistas örn tull eller subvention, men den som vill se vad som sker under
ytan kan icke dölja för sig att jordbrukskrisen överallt i världen har rubbat
på själva grundvalarna för det borgerliga samhället. Denna kris har överallt
drivit de borgerliga partierna till ingrepp i det ekonomiska livet och till
att börja överväga sådana planer för att hjälpa jordbruket, som endast för tio
år sedan skulle ha förklarats vara den enkla, klara socialismen för att icke
säga kommunismen. Det är uppenbart, om man vill se detta, att vårt samhälle
bestämt befinner sig på glid bort ifrån den borgerliga ekonomiska ordningen
och när socialdemokraterna säga, att vi skola icke bara experimentera
med nya socialistiska principer på jordbrukets område, utan också göra det
på det industriella området, draga de endast konsekvenserna av vad de borgerliga
redan givit sig in på. Det är icke längre tvist örn, huruvida samhället
skall gripa in reglerande eller sätta den fria prisbildningen ur funktion eller
om man skall monopolisera vissa delar av marknaden utan frågan är bara:
skall det endast ske till förmån för de redan besittande klasserna eller skall
det också ske till förmån för de stora egendomslösa industriarbetaremassorna?

Herr Kilbom: Jag kan till en början medgiva, herr talman, att jag alltid
tyckt att herr Ekman är en stor och ståtlig karl, men aldrig har jag tyckt,
att han är så vacker. Ur den synpunkten har jag litet svårt att förstå de
många knäböjningar och kärleksförklaringar, som göras från herr Hanssons
och herr Lindmans sida. Kanske är det emellertid med den saken, som det
påstås vara med folk, som äro olyckligt kära: ju mindre utsikter de ha att
nå sitt mål, ju enträgnare bli de. Det är väl ändå så, att herr Ekman tydligen
föresatt sig att regera efter sitt huvud, och då tjänar det inte mycket
till att stå och jämra sig över detta förhållande, särskilt som detta regerande
enbart speglar den sönderslitenhet tiden i övrigt visar.

Måndagen den 19 januari.

147 Nr 4.

Utöver dessa mångå kärleksförklaringar, som vi väl för övrigt icke lia hört
för sista gången i dag, har den ene beklagat, att han icke fick svar på den
framställningen, och den andre, att han icke blev uppmärksammad i den situationen,
och herr Olsson i Kullenbergstorp har också uttalat sitt missnöje över
att han icke fick vara med vid regeringsbildandet. Vi ha dock också fått
reda pa något alldeles nytt. Tidigare har nian sagt oss att vi kommunister
voro de enda, som höllö på diktaturen, och herr Ekman har nog också sagt
det, men se där herr Ekman, nemesis vakar! I lördags fingo vi veta, att
också herr Ekman utövade diktatur. Nu finnes det alltså icke bara fascistisk
— d. v. s. kapitalistisk — och kommunistisk diktatur utan även frisinnad
sadan. _ Vi ha vidare kunnat konstatera eller se det underliga skådespelet,
att socialdemokratiens främste representant i remissdebatten framträtt som
Hans Majit Konungens advokat. Herr Hansson har gjort sig all möda i värlaen
att föra Konungens talan genom att söka visa upp, hur herr Ekman vid
sin regeringsbildning frångick Konungens direktiv. Tycker inte herrarna, att
demokratien är en smula svag i benen, då den måste stödja sig på den främste

n^,ro?,enHn^en m°narkismen här i landet? Det förefaller mig, som örn det
förhållandet vore värt att tänka på.

Högern har i remissdebatten framträtt som — högern. Jag måste för den
skull inlägga en allvarlig örn än saktmodig gensaga mot herr Hansson, då han
ork la rade, att herr Lindman — och högerfolket i allmänhet — i dag vore
någonting annat än förut. På vad sätt har detta tagit sig uttryck? I deras
framställningar? I deras program? Plockar man ihop programmet ur de
anföranden, som här hållits, så lär man icke finna någon förändring. Vad ha
hogertalarna rekommenderat? Okade tullar, ökade militärbördor, ingen arbetsloshetsforsaknng,
ingen^ hjälp at de lägre statstjänarna. Och om det ändå
skall bil tal örn hjälp sa skall det,_ förkunnade professor Lindskog nyss, vara
procentuellt lika stor del till statstjänare, som per år ha 15,000 ä 20,000 krofom
Ull dem vilka enligt vad herr Eriksson i Stockholm visade upp,
.mer ,an kr°n,°r om året Vittnar ett sådant yttrande, mer eller

mindre^ öppet sekunderat fran annat håll inom partiet, örn någon förändrad
tankegang hos högern? Ar det den »nya» högern, som nyss i herr Lindskogs
anförande — och han ar ju mannen att tala om det. ty han känner nog till
det, , e/*er 1 kerr Kindmans anförande krävde skärpt reaktionär lagstiftning
mot fackföreningsrörelsen? Ar det den nya högern, som i lördags i första
kammaren gjorde sig mycken möda att bevisa, att t. o. m. alla försök till
en^nyordnmg i Europa äro av ondo? Är det den nya högern, herr Hans heSåTTman

tm ?? socialdemokratiska talarna, så skall man också finna, afl
, Mfnsson star Pinligen ensam om sin karakteristik. Herr Johanson i

kmnmer ^tt0mke lfad0 ^ ^ 0rd’ men Ja» är rädd att det icke

Sr1att med/ora motsvarande handlingar —. att vi lia skämt bort hovar
sT t Pelri ar? falldrleS f?f myeket. Menade herr Johanson all WmL

l l a fo? framtlden ta»a si» uttryck i att detta bort Då

WreH°mme atVlga S Ut’ Ten Jag Hildar som sagt på den saken.

.Ua herr Hansson talade om parlamentarismen, medger jag, att där fanns
n del pankter, «*»* att las» upp till debatt, mea hela hana uppsHlW
av problemet var, synes det mig, ett uttryck för den borgerliga demokratin?
och parlamentarismens doktor Hjälplös. u eiri ok ranus

„Vad iLr det egentligen som sker ute i världen? Såvitt jag förstår, genomgar
lein; bara parlamentär]smen runtom i Europa en kris; de nuvarande statsnatnren’tfed
nU£arande samhällsordningen, genomgå en kris av så djupgående

a^lSO HUet 1CD gCp°mgaott cn fdaa sedan i slutet av 1700-talet och början
av 1800-talet. Den har gången tar det längre lid, örn man nämligen räknar

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

148

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

med åren 1789—1793 såsom tidrymd för vad som då skedde, men den som
förlägger franska revolutionens utbrott och slut mellan dessa båda år, han
har föga förstått revolutionen, dess förlopp, vad som följde på och vad som
föregick densamma.

När man kommer in på parlamentarismens kris, förefaller det mig, sorn örn
man åtminstone från socialistiska synpunkter borde Irndersöka vari den bottnar,
huru långt den har gått och vad som är botemedlet. I det sista hänseendet
gjorde herr Hansson ett försök, och det blev — koalitionsregeringen. Är då
parlamentarismen något från hela det övriga samhällslivet, från det ekonomiska
underlaget, från statsskicket, från politiska system i allmänhet, är parlamentarismen
något från allt detta alldeles lösryckt, som man kan rycka upp
som en vårta efter medicinsk behandling? Sammanhänger den icke med hela
vårt ekonomiska liv? Och vad sker egentligen på det ekonomiska livets område
ute i världen? Jo, där försiggår en djupgående förvandling. Stora tekniska
framsteg göras, vilka överallt jaga produktionens krafter i höjden, nya
organisationer för produktionen komma till stånd, jätteföretag skapas, landgränser
och statliga gränser brytas och statsmakterna sopas åt sidan för de
stora trusterna. — Förlåt mig, herr Hansson, är det möjligt att allt detta
kan ske utan att överbyggnaden för statslivet också måste kastas i degeln och
stöpas örn? Borde man icke kunnat vänta i ett anförande från socialdemokraternas
ledare — inom parentes vill jag säga ännu en gång att det finnes
mångå synpunkter, som voro bra och värda att diskutera i herr Hanssons anförande
— också ett ord örn allt detta? Den nuvarande hushållsordningen håller
på att brytas sönder, kapitalismen som hushållsfonn går under. Jag kan
icke finna annat än beklagligt att i svenska riksdagen en sådan debatt som
denna skall kunna föras utan att den kamp, som parlamentarismen för närvarande
för — jag gör icke alls anspråk på att här komma fram med några skolmästarhistorier,
örn det nu är någon som skulle tro det — icke ställes i samband
med de grundläggande faktorerna för hela den tid, i vilken vi nu leva,
och för hela den omvandling, som tiden ställer inför våra ögon. Parlamentarismens
kris är avspeglingen av den kamp, som kapitalismen för, kampen för
upprätthållande av grundvillkoren för en samhällsordning, en produktionsordning,
som redan är dömd. Jag vill visst icke göra gällande, att kapitalismen
kommer att gå under i morgon eller nästa år, men historiskt är den dömd, så
sant som vi överhuvud tro, att utvecklingen rör sig framåt. Trodde jag icke
det, skulle jag känna det tämligen hopplöst att kämpa för en nyorientering
i politiskt avseende. Detta är min och mina meningsfränders och, jag är övertygad
därom, många socialdemokraters grundsyn, ehuru de senare beklagligtvis
icke låter det synas i deras gärningar. Skedde så skulle det medverka
till att slå omkull en del av de skrankor, som för närvarande finnas inom
arbetarvärlden och bidra till samling av arbetarmassorna i detta land på kampus
mot kapitalismen grundval.

Då detta är min och mina meningsfränders grundsyn, är det klart att vi se
hela problemet från dessa utgångspunkter. Herr Hansson förklarade, att folket
kunde mista sin tro på riksdagens och regeringens förmåga att hjälpa det
i dess nöd. Jag tillät mig då inpassa, att de ha redan mist .den tron. Herr
Hanssons svar blev: »Ånej, Kilbom, det ha de inte gjort.» Är herr Hansson

så säker nå det. Han syftar kanske på det förhållandet, att ännu så länge
deltar folket i valen. Jag ber då att få nämna, att mitt inpass hänförde sig
icke bara till dagens situation utan till hela den utveckling, som vi för närvarande
befinna oss i.

Örn vi se på världen omkring oss. vad är det väl, mina herrar, som kommer
till synes i hela södra delen av Amerika? Under loppet av endast ett år har
diktaturen, skarpare och mera klart än någonsin tidigare genomförts i prak -

Måndagen den 19 januari.

149 «r 4.

tiskt taget alla sydamerikanska stater, och detta ingalunda till följd av i res- Vid remiss av
spektive länder verkande krafter utan uppenbarligen som resultat av tvenne StC^m>c3''
stora finansgruppers verksamhet, en amerikansk och en engelsk. Är det en
tillfällighet, herr Hansson, att folket i de staterna icke stigit upp och slagits °
för parlamentarismen och demokratien såsom de uppfattat dessa begrepp?

För att övergå till Europa, så hur är det här? I Italien, på Pyreneiska halvön,
på Balkan, i Balticum, i Finland? Visar utvecklingen i dessa länder under
de två, tre sista åren, att folken tro på demokratien och parlamentarismen eller
visar den icke kanske snarare att man upphört att tro på dessa faktorer och

— något som kanske är det mest adekvata uttrycket för rådande förhållanden

— finner sig i. att diktaturen genomföres? Hans excellens statsministern anförde
Tyskland såsom exempel på ett land, där det finns minoritetsregering.

Ja, det är riktigt. I Tyskland finnes ingen parlamentarisk regering, utan en
diktaturregering, det regeras med tillhjälp av den s. k. presidentparagrafen,

§ 48 i författningen, en paragraf med vars tillhjälp man kan utföra allt, oavsett
vad parlamentet säger. — Det som nu sker i Frankrike är förvisso också
upptakten till ytterligare ett steg åt höger. Herr Engberg skakar på huvudet,
men jag är rädd att de närmaste månadernas händelser blir skiljedomare mellan
oss till min förmån. — Eller England. Det har länge talats örn, att Mac
Donalds regering icke sitter så länge. Det spåddes av folk. som även inom det
socialdemokratiska partiet anses vara stora kännare av engelska förhållanden,
att den regeringen skulle ramla i november. Nå den gjorde icke det, men nog
är dess tid räknad, skola vi säga i månader?

Om mitt omdöme således är tillämpligt på förhållandena ute i världen, så
skall jag dock medgiva, att det är i någon mån för starkt med hänsyn till Sverige.
Då jag tänkte på den saken, hörde jag herr Eriksson i Stockholm förklara,
utan någon protest från vare sig herr Per Albin Hansson eller någon
annan socialdemokrat, att statstjänarna anse det både regeringen och parlamentet
äro oförmögna att lösa deras fråga. Jag är fullt överens med herr
Eriksson och jag skulle tro att påståendet är alldeles riktigt, men vad innebär
då detta, mina herrar? Ja, det innebär väl att statstjänarna icke längre tro på
parlamentet eller regeringen. Det vore för övrigt underligt örn de gjorde det.
så som de blivit behandlade.

Se på den behandling som en hel rad av frågor undergått de senaste åren!

Tycker icke herrarna, att den behandlingen bör vara ägnad att ingiva de breda
lagren tro på riksdagens och regeringens möjligheter och vilja att lösa folkets
livsproblem? Åren 1884 och 188.r> krävde Stockholms fackliga, centralorganisation
— ja, organisationen bar icke det namnet då, men den hade motsvarande
syfte — en arbetslöshetsförsäkring. År 1931 förklarar man från borgerligt
håll i realiteten: Vi vilja överhuvud icke vara med örn någon arbetslöshets försäkring.

Alla de som gå därute och svälta, och det är säkerligen över
hundratusentalet nu, som se. hur man överallt eljest i världen och i Europa
genomfört arbetslöshetsförsäkring och mot denna bakgrund ställa den behandling,
som. frågan röner här i Sverige, det kulturellt långt framskridna Sverige,
där »demokratien sitter i högsätet», där man tager hänsyn till de breda lagrens
behov o. s. v. — böra icke alla dessa stärkas i sin tro på parlamentarismen
eller pa regeringen? Eller alla de som blivit föremål för svältkommissionens
omvårdnad! Eller alla de statstjänare, som sedan 1909. eller örn det var 1910
i januari, genom herr Rickard Sandler framförde sitt krav på förhandlingsordning
för statstjänarna ! (Det vore f. ii. synnerligen tacksamt, örn hans excellens
ville förklara, vad det egentligen är som gör, att statstjänarna icke kunna
få rätt att förhandla örn sina krav. Varför äro deras vitala intressen en fråga
mellan regering och riksdag? Herrarna, hans excellens, herr Lindman och
en del andra, tala om att tredje mans intressen bli skurna i kanten genom fack -

Nr 4.

150

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av organisationernas åtgöranden, och ni fördöma detta i mycket kraftiga ordalag,
men själva begå ni mot de mångtusende statstjänarna precis samma orättvisa,
j '' ela ni förvägra dem rätten att genom sina organisationer förhandla örn sina intressen.
) Tycker icke herrarna, att dessa som icke fått sin förhandlingsordning
på alla dessa år måste få en stark tro på riksdagens och regeringens
välvilja? År 1923 sänkte man statstjänstemannens löner, därför att man behövde
reglera budgeten, och år 1931 är förhållandet detsamma, fastän omvänt;
nu kan man icke giva statstjänarna en berättigad löneförhöjning, ty statsbudgeten
måste regleras.

Eller ålderdomspensioneringen! Alla de gamla i landet, som få 60, 70, 85,
100 eller 200 kronor i pension, det sista dock under förutsättning att de icke
äro nog dumma att arbeta och skaffa sig egen inkomst, ty då belönas de med
att få mindre än eljest, tycker icke herrarna, att de ha anledning att ‘tro på
riksdagen och regeringen. —• Eller sjukförsäkringen! Det förslag, som i fjol
föll i riksdagen, det var intet förslag till statlig reglering av sjukförsäkringen.
Eller militärfrågan! De som läser de stora debatterna vid 1911 års riksdag
och undan för undan fram tills nu och jämför de krav, som då framställdes med
den omfattning militärbudgeten nu har, och ändå tar vederbörlig hänsyn till
det nuvarande penningvärdet, tycker inte herrarna att de bör få en stark tro
på parlamentarismen, på riksdagen, på regeringen?

Ånej, herr Hansson, man kan ha vilken uppfattning man vill om saken, men
jag skulle tro, att antalet av dem, som börja taga oss här inne och vår verksamhet
allt mindre på allvar, det ökas i hög grad runtomkring även i vårt
land. Herrarna tycka måhända detta är beklagligt, men jag skall säga er
öppet och ärligt också det sanningsordet, att när jag ser, med vilket litet intresse
många riksdagsrepresentanter taga del i förhandlingarna örn sina kommittenters
livsfrågor, vilket ringa mått av energi de lägga ned för att sätta
sig in i sakerna, då begriper jag åtminstone delvis den uppfattning, sorn folk
börjar få om parlamentarismen. Det kräves en liten smula självtukt speciellt
av dem, som fått arbetarklassens förtroende att här inne bevaka deras talan.

Herr Hansson talade örn att det var nödvändigt att visa hänsyn mot minoriteterna
i den borgerliga staten. Jag är ingalunda rädd för att säga, att
jag tror, att detta är ett gott påstående. Det är farligt att »majorisera», synnerligast
örn man gör det på ett utmanande sätt och detta vare sig det gäller
staten eller på andra håll. Då emellertid herr Hansson har denna uppfattning
örn förhållandena mellan en majoritet och minoritet i det borgerliga samhället,
så hoppas jag han också har den i fråga örn de olika meningsriktningarna
inom arbetarrörelsen. Ty arbetarrörelsen är dock den grundval, på
vilken också den borgerliga demokratien i sista hand kan komma att fotas i
kampen mot fascismen. Får man alltså tolka herr Hanssons förklaring på
den punkten, och hans uttalade önskan örn samarbete o. s. v., så, att han även
inom arbetarrörelsen vill taga hänsyn till andra meningsriktningar än sin
egen, eller hur skall man tolka hans utttalande?

Örn jag, herr talman, härifrån tittar ett par minuter på den nuvarande regeringens
politik i ett par speciella frågor, så kan jag inte hjälpa, att det
synes mig fullt berättigat att här tala örn en regering till bourgeoisiens fördel.
Här har under flera år talats örn nödvändigheten av avrustning och en
del har förklarat att örn vi inte få avrustning över hela linjen, så vilja vi ha
isolerad avrustning o. s. v. När det kommer till kritan, visar det sig emellertid,
att alla dessa förklaringar är värdelösa. Jag ber i detta sammanhang
att få ställa den direkta frågan till hans excellens: Vilka direktiv gåvos de
svenska ombuden vid den sista förberedande avrustningskonferensens sammanträde
i Genéve? Har utrikesnämnden fastställt de direktiven i detalj och
under löpande förhandlingar, eller har den gjort det generellt före ombudens

Måndagen den 1!> januari.

151 Nr 4.

ditresa? I senare fallet, vem är ansvarig för delegaternas hållning under Vid remiss av
konferensen? Jag antar, att det är hela regeringen, som är ansvarig för de statsverksröstningar,
som de svenska ombuden företog i Genéve i november månad, örn ProP°sJ^”£njag
icke minnes orätt. Örn det är sant, att herrarna här, åtminstone majorite- °
ten av riksdagen, vilja en politik, som syftar till nedrustning, örn också inte
till avrustning, och att den skall drivas genom Nationernas förbund, hur äro
då de svenska ombudens röstningar i november att förklara? I det ena fallet,
då det gäller reserverna rösta de för avrustning. I det andra fallet
_ lägga de ned sina röster. I det tredje fallet rösta de för en
politik, som, såvitt jag har kunnat se. ingenting annat innebär än ett
.stöd för en stormaktsgruppering, som driver på för ökade rustningar. Örn
det var en princip i de svenska ombudens röstning, vad var det då för en princip?
Jag tror emellertid, att det är en förolämpning mot dem att säga, att
det var en princip. Ty ena gången gå de som sagt med den ena stormaktsgruppen,
andra gången med den rakt motsatta, och tredje gången rösta de
icke alls. Den schweiziska tidning i vilken jag läste referaten •— det var för
övrigt en Ziirich-tidning — skrev också ett litet mellanstick med ett par utropstecken
i texten om de svenska ombudens hållning. Jag skulle emellertid
vilja fråga ännu en gång: vem har givit vederbörande direktiv och vad är det
för politik, som följes av Sverige i Genéve? Är det en politik för rustningar,
mot rustningar, för avrustning eller nedrustning, eller en politik, som från
fall till fall söker kryssa mellan de olika stormaktsgrupperna? Svarar den
förda politiken mot den uppfattning, som hyses av majoriteten i riksdagen?

För övrigt, det är berättigat också att diskutera en annan fråga. I dag
sammanträder på nytt Nationernas förbunds råd, örn jag inte minns galet.

På det nuvarande sammanträdet rullas upp minoritetsproblem, d. v. s. gränsfrågor,
d. v. s. hela Versailles-freden och allt vad därmed sammanhänger.

Vilken uppfattning har den svenska regeringen örn dessa saker? Är det en
hemlighet? Vad har då den svenska riksdagen här att göra? Ha de svenska
ombuden fått i uppdrag att i Nationernas förbund i alla situationer stödja en
politik, som innebär en avveckling av det nuvarande tillståndet, vilket med all
rätt av herr Trygger en gång karakteriserats som värre än kriget? Är det
inte så, att de föra en politik, som försöker hålla sig väl med alla, med resultat,
att den ingenting betyder eller blir till skada för den fredens och framstegets
sak, som man vid högtidliga tillfällen förklarar sig vara anhängare av?

Jag skulle för övrigt redan här vilja ställa det problemet, örn det inte vore
högt på tiden, att den s. k. demokratiska ordningen beträffande behandlingen
av landets utrikespolitik toge ett slut. Här infördes bevars någonting som
kallas utrikesnämnden. Jag har personligen ingen aning om, hur där går till.

Men det har sagts mig, att den sammankallas någon gång, då Hans Majit
eller någon annan högre potentat så önskar, till rådgivande sammanträde.

Det har vidare sagts mig, att där lämnas då en liten orientering, och så blir
det i verkligheten inte mer. Någon egentlig debatt av frågorna förekommer
inte. Suppleant kallas inte vid tillfällen, då ordinarie ledamot är borta. Endast
om ordinarie ledamot är nog oklok att lägga sig och dö„ kallas suppleant.

Nå, det är nu gott och väl detta. Min vän Engberg där borta och Per Albin
Hansson och jag vet inte vilka alla sitta i denna högförnäma nämnd och bestämma
över Sveriges politik ute i världen, de kanske finner allt ganska bra.

Men, mina herrar, riksdagen då! Vad får den reda på? Tillåt mig att ställa
till er den frågan: intresserar det inte er, örn från svensk sida allt möjligt
göres för avveckling av det nuvarande tillståndet i världen? Mig intresserar
det i hög grad. Före den s. k. demokratiska ordningen med utrikesnämnden
sammankallades kamrarna åtminstone någon gång till ett gemensamt sammanträde
och fingo en redogörelse för en aktuell fråga. Numera aldrig.

Nr 4. 152

Måndagen den 10 januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Demokrati är uppenbarligen inte, att så många som möjligt skola få reda
på och sätta sig in i sakerna. Demokrati är tvärtom tydligen, att endast ett
litet fåtal, helst inga alls skola få reda på någonting. Jag vill ställa ytterligare
den frågan till hans excellens: anser han inte, att det är högt på tiden,
att man återgår till den gamla, »reaktionära» ordningen med sammankallande
av kamrarna till gemensamma sammanträden, där man låter dem få del av och
diskutera de utrikespolitiska problem, som beröra Sverige? I det lilla Skråköping,
som Sverige är på detta område, har man den uppfattningen, att inte
kan riksdagen få diskutera något sådant. Nej, tycker någon det! De utrikespolitiska
frågorna äro naturligtvis för Sveriges vidkommande långt, långt
viktigare än de utrikespolitiska frågorna i engelska parlamentet eller tyska
riksdagen eller franska deputeradekammaren. Där får man nämligen öppet
interpellera och diskutera örn alla dessa saker. Här anses det oriktigt och
olämpligt. Sannolikt därför att kamrarnas ledamöter anses icke begripa
saken!

Inom parentes, herr talman: kyrkoherde Pehrsson i Göteborg, som är en stor
ekonom, talade nyss örn dumping, sovjetrysk dumping. Jag trodde, att kyrkoherde
Pehrsson var en principfast nian och att han yttrade sig mot dumping i
allmänhet. Men det gjorde han inte. Jag skulle därför vilja ställa ett par
små frågor till herr Pehrsson. Har han aldrig hört talas örn dumping på skoindustriens
område? Det finns ett stort tjeckiskt företag, efter sin grundare
bärande namnet Bata skofabriker, som, såvitt jag sett, vållar den svenska skoindustrien
stort avbräck. Varför icke protestera mot den dumpingen? För
övrigt, följer inte kyrkoherde Pehrsson med den utländska pressen? Nyligen
såg jag, hur den nuvarande franske finansministern i en inom borgerliga kretsar
så högt ansedd tidning som Matin hade dundrat väldeliga mot den tyska
dumpingen i Frankrike. Och jag såg för inte länge sedan, hur man i Amerika
talade örn den svenska dumpingen i Amerika o. s. v. Man hade ju trott,
att en man sådan som kyrkoherde Pehrsson skulle tagit upp också alla dessa
frågor. Men det förhållandet, att han inte gjorde det, bevisar ju, att för honom
var inte huvudsaken att åstadkomma mera arbete och bättre ekonomi, utan
för honom var huvudsaken att komma åt en politiskt misshaglig stat, Sovjetunionen.
Jag vill för övrigt säga honom, att så långt man nu kan se, råder
intet tvivel örn att femårsplanen i Sovjetunionen kommer att genomföras. Herr
Engberg skakar på nytt på huvudet. Det är nog bäst, att han sätter sig in i
saken litet bättre.

Efter detta, herr talman, ett par ord örn en annan fråga, också karakteristisk
för den nuvarande regeringen, en fråga, som förut något berörts av min partikamrat
Öhman. Det råder i detta nu en stor konflikt inom textilindustrien.
Flera tusental arbetare gå ute och svälta. Man har satt in lönenedpressningsstöten
mot dem först. Det räder intet tvivel örn att den kommer att efterföljas
av liknande åtgärder mot andra grupper sedan. I en tidning, som åtminstone
påstås stå hans excellens statsministern mycket nära, Svenska Morgonbladet,
finnas i numret för den 8 januari, på ledareplats t. o. m., en del mycket
nyttiga siffror angående lönerna inom textilindustrien. Det säges ordagrant
följande: »Att läget för dessa» — d. v. s. timlönearbetama •—- »är mycket
bekymmersamt, är ju ofrånkomligt. Den högsta timlönen för dylik manlig
arbetare, den, som utgår i Stockholm, är 84 öre. Detta gör en veckoinkomst
av cirka 40 kronor.» Hör, mina herrar, 40 kronor i veckan! Ett rum och
kök i H. S. B., den kooperativa bostadsorganisationen, som är 20 procent billigare
än den fria marknaden, kostar cirka 1,000 kronor eller, örn det gäller
hus, som fått subvention från staden, cirka 700 eller 800 kronor. Det vill
med andra ord säga, att textilarbetaren har ännu sämre än de stationskarlar
— ehuru de ha det synnerligen dåligt — som herr Eriksson med all rätt an -

Måndagen den 19 januari.

153 Nr 4.

förde. Och detta, om han arbetar hela veckan, 48 timmar. Men nu är det så, Vid remiss av
att massor av dessa textilarbetare före konflikten arbetade endast fyra dagar i statsverksveckan.
Hur kunde de då leva? Vörö dessa löner, som de erhöllo, verkligen ProP°sUto™nsådana,
att de tillåta eller motivera någon ruckning? Eller är arbetsköpamas * ort8''
uppträdande sådant, att det från regeringens sida motiverar ett direkt slag i
ansiktet på textilarbetarna? Men därom mera sedan. »I Göteborg» — fortsätter
Svenska Morgonbladet sina uppgifter — »är högsta manliga timlönen
80 öre, vilket gör en veckolön av något mer än 38 kronor», ,d. v. s. vid full
arbetsvecka. »I Norrköping utgör timlönen 77 öre och veckolönen bortåt 37
kronor. I den lägsta tariffen är högsta manliga timlönen 69 öre och veckoförtjänsten
stannar vid ungefär 33 kronor. En manlig 18-åring har i högsta
lönetariffen en timlön av 56 öre och en veckofört.jänst av icke fullt 27 kronor
samt i lägsta tariffen en timlön av 48 öre och en veckoförtjänst av ungefär
23 kronor. Den högsta kvinnliga timlönen är 54 öre och denna ger en veckoförtjänst
av icke fullt 26 kronor. I den lägsta tariffen är högsta kvinnliga
timlön 46 öre, vilket gör en veckolön av något mer än 22 kronor.» Och så
tillägger t. o. m. Svenska Morgonbladet: »Det måste naturligtvis av alla erkännas,
att det ingalunda är lätt för textilarbetarna att kunna draga sig fram
med dessa löner. För många familjer måste nöden stå hotande nära.» Är det
inte statsmakternas uppgift att i första hand hjälpa de svarta i samhället?

Herrarna bruka ju förklara det vid valtillfällen. Och då det gällt jordbrukarna
och deras nuvarande nödläge, har med all rätt ingen rest ett ord till protest
mot den uppfattningen. Men när det gäller industriarbetarna ■— icke arbetslösa
som behandlas illa också de — utan sådana som arbeta 48 timmar per
vecka för löner som de inte med bästa vilja i världen kunna existera på -— då
skicka statsmakternas representanter polisen. Mina herrar, om något är upprörande,
så är det den sittande regeringens ögonblickliga knäfall för den bolagsdisponent
nere i Borås, som tappade byxorna, örn han nu hade något annat
att tappa, därför att några textilarbetare gingo ut oell demonstrerade mot några
strejkbrytare. Jag måste säga, att då jag tittat igenom de tidigare tillfällen,
då polis skickats för att, som det så vackert heter, upprätthålla ordningen
vid strejker, så har jag inte funnit något fall, då nervösa arbetsköpares och
underordnade myndigheters begäran så raskt och utan vidare expedierats som
denna gång. Jag skulle här måhända kunna ställa den frågan till herr Per
Albin Hansson: tycker han inte, att dessa textilarbetare med 33 kronor i veckan,
26 kronor i veckan o. s. v., dessa arbetare, som nu kämpa för att inte
behöva få ännu lägre lön, tycker han inte, att de lia anledning att vänta sig
mycket av en regering, som skickar dem polis, och av ett parlament, som under
två dagars remissdebatt icke förrän nu haft ett ord att säga örn denna sak!

Det synes mig, för att komma till slutet, herr talman, som om regeringen
lämpligen borde taga två ting under övervägande: antingen öppet framträda
med en signatur, som motsvarar dess gärningar, eller, om den inte vill det, örn
den alltjämt tror sig vara frisinnad, snarast möjligt avgå. Allt klarare stadgar
sig den meningen, att den sittande regeringen är farligare för Sveriges
arbetande folk än trots någonsin en högerregering. En högerregering har också
en reaktionär signatur. Den här regeringens .signatur är en, dess gärningar
som sagt fullständigt annorlunda. Den är emot Sveriges arbetare, och som
sådan måste den behandlas.

Herr Heiding: Herr talman! Anslaget till de lokala 1’rökonlrollanstal terna,

som t. o. m. budgetåret 1927/1928 utgick med 10,000 kronor, har för
tiden därefter, med hänsyn till att i samband mled inrättandet av den till Skåne
förlagda filialen av centrala frökontrollanstalten i Lund blivit nedlagd, begränsats
till 8,000 kronor. För budgetåret 1930/1931 anslogs ett belopp av

Nr 4. 154

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

8,000 kronor, men jämlikt Kungl. Ma-j:ts beslut den 8 augusti 1930 Ilar detta
anslag fördelats mellan sex stycken frökontrollanstalter i stället för förut sju.
Frökontrollanstalten i Kalmar har blivit utan anslag. Härom har ingenting
blivit sagt i statsverkspropositionen i år, och inte heller talades något därom
förra året. Jag finner det egendomligt, att anslaget till denna anstalt så
utan vidare blivit indraget. Då 1924 års riksdag beslöt inrättande av statens
centrala frökontrollanstalt, hade lantbruksstyrelsen, på grundval av en
dessförinnan gjord utredning, framkommit med ett förslag, att en del av de
lokala frökontrollanstalterna, som då uppgingo till sexton stycken, skulle indragas.
Dåvarande departementschefen framhöll, att han inte kunde gå med på
denna indragning, ehuru han i princip anslöte sig till lantbruksstyrelsens mening
uti förevarande avseende. Departementschefen förordade en begränsning,
men ansåg sig då endast kunna föreslå indragning av två stycken av de
lokala anstalterna. Jordbruksutskottet uttalade även, att i en framtid en
viss indragning kunde och borde verkställas. Men detta var endast utsagt i
motiveringen; i klämmen blev ingenting sagt örn att det skulle vidtagas några
ändringar.

Den till Skåne förlagda filialen av centrala frökontrollanstalten drar en
årskostnad av 24,000 kronor, och då i samband med dess inrättande den lokala
frökontrollanstalten i Lund indragits, så borde man, anser jag, inte draga
in flera av dessa anstalter, som draga relativt ringa kostnader. Jag har velat
framhålla detta, ty det borde åtminstone ha förekommit någonting därom i
statsverkspropositionen. Och när det inte omnämndes förra året, så borde den
lokala anstalten i Kalmar ha fått sitt anslag på budgeten 1930/1931, vilket
dock som sagt icke blev fallet. Efter vad jag hört, är det utrymme, som finns
vid den centrala frökontrollanstalten här uppe vid Stocksund, upptaget i mycket
stor utsträckning, och örn de lokala frökontrollanstalterna slopas alltmer,
så kan det hända, att det kommer att begäras anslag för utvidgning av denna
centrala anstalt. Vi ha ju en frökontrollanstalt i Östergötland, men jag
anser, att det i alla fall ligger lika nära till hands, att anstalten i Kalmar kunde
ha fått fortfara. Jag vill hoppas, att när anslaget nästa gång skall fördelas,
medel även skola kunna beviljas till anstalten i Kalmar.

Medan jag har ordet skall jag be att få beröra ett par andra frågor. Ett
mycket stort intresse har under de senare åren från det allmännas sida visats
skogarna och deras skötsel. Stora anslag ha beviljats till skogsundervisning
och skogsvård. Från de enskilda skogsägarnas sida har detta intresse stigit
för varje år. Statsmyndigheterna ha emellertid inte tänkt så mycket på avsättningsförhållandena.
Det är för närvarande mycket svårt att finna avsättning
för virket, i synnerhet det klena virket. Mycket större uppmärksamhet
borde därför ägnas denna sak. Man kunde vinna mycket, örn från det
allmännas sida vidtoges åtgärder för beredande av avsättning av det avfallsvirke,
som uppstår i våra skogar. Så t. ex. kunde vinnas flera fördelar genom
detta virkes användande vid allmänna inrättningar. Därigenom kunde beredas
ökat arbete, skogarna kunde få bättre skötsel och pengarna kunde stanna
inom landet. Vore det inte skäl att se till, att den saken ordnades, och att
man inte bara höll på med att utreda, hur man skall göra, örn man skall börja
med vedeldning eller icke? Man borde snart ha kommit fram till något resultat,
så att icke ifråga om eldning man inrättar alla anstalter för eldning med
importerat bränsle. Det talas så mycket örn arbetslösheten och att man skall
göra något för att skapa arbetstillfällen. Man bör då också tänka på, att
där det finns arbete att tillgripa man också skall tillgripa det. I våra stora
skogar kan beredas en kolossal mängd arbete; om så gjordes skulle skogarna
också bli bättre skötta. Det talas så ofta örn, att det icke är lämpligt med vedeldning
vid våra allmänna inrättningar. För sådan eldning kräves mera ar -

Måndagen den 19 januari.

155 Nr 4.

bete celi dessutom större upplagsplatser. Ja, det är ju sant, men om det nu är
så att man genom en ändring i detta avseende skulle kunna skapa arbete, så
skulle väl frågan om upplagsplatserna kunna ordnas. I detta fall skulle det
klena virket, gallringsvirket, komma i fråga. När det gäller den grövre skogen,
så kan det vara svårare att ordna avsättningen, då man därvid är beroende
av exportmarknaden. En sak, som emellertid bör beaktas och som också
framhållits här i kväll, är, att det icke behöver importeras något virke från
utlandet. Sverige, som är ett skogbärande land, bör klara sig utan import av
trä från utlandet. Jag hoppas i alla fall, att regeringen har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och att man försöker göra någonting, sorni leder till
ett resultat, ett resultat som kan bli till fördel för alla inom detta land.

Jag kommer så till kvarnavtalet. Beträffande detta vill jag framhålla, att
jag icke tror, att det är många jordbrukare som hava känt någon missbelåtenhet
med själva ^ prisfrågan, men när det gäller avsättningsförhållandena, har
det på flera håll förekommit missnöje. När avtalet först uppgjordes, bortsåg
regeringen ifrån jordbrukets föreningsrörelse. Under hela förra riksdagen,
ja under förra året kan man säga, uppmanades jordbrukarna ifrån än
det ena och än det andra hållet att sammansluta sig ekonomiskt. Ni skola
sammansluta er i ekonomiska föreningar, hette det, på det att ni skola finna
bättre avsättning. Ni skola därigenom lättare kunna sälja edra produkter. —
Men hur bley det sedan? När kvarnavtalet blev uppgjort, fann man i detsamma,
att jordbrukarna skulle en och en sälja till kvarnarna. I det avtal,
som senare kom till stånd, blev det beaktat, att spannmålshandlarna liksom
tidigare borde få handla med spannmål, men föreningarna ställdes på sätt och
vis utanför denna spannmålshandel. När jordbrukarna så livligt uppmanades
att sammansluta sig ekonomiskt, så föreföll det egendomligt, att man samtidigt
upprättade ett avtal, varigenom föreningsrörelsen ställdes så gott som
utanför. Jag säger detta därför att jag vet, att en del föreningar haft mycket
svårt att sälja något till kvarnarna och att de ha stora lager inne, som de
inte kunna få sälja.

Från ett pär håll har framställts frågan till hans excellens herr statsministern,
vad regeringen tänkte göra beträffande havrefrågan. Jag har icke hört
något annat svar från herr statsministerns sida än att det föreligger utredning,
men det har icke lämnats något besked om|, hur snart vi kunna få någon
hjälp för havreodlingen. Jag anser, att det ligger en orättvisa i, att havreodlarna
inte skola få någon hjälp. De magra svenska jordarna och deras innehavare
ha blivit ställda utanför. Det är verkligen orättvist. Förra riksdagen
gav ju vissa direktiv i fråga örn ordnandet av havrefrågan. Man önskade en
utredning, huruvida det skulle finnas någon möjlighet att finna avsättning för
havren. I ali synnerhet var det väl riksdagens mening, att män skulle försöka^
göra någonting för att hindra den utländska dumpingen hit till landet.
I fråga örn havreodlingen föreligger kanske den svårigheten, att det odlas
alldeles för mycket havre inom landet, men hur skall det gå —• detta har här
förut framhållits — örn här blir alldeles för mycket brödsäd odlad inom! landet,
örn vi få ett överskott på vete? Hur skulle det då gå med prisavtalet, och
hur skall man kunna få avsättning för vetet inom landet? Jag m|enar därför,
att man inte bör vänta alltför länge, utan att det måtte bli något resultat av
den utredning, som nu jordbruksutredningen framlagt.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Endast ett pär ord! Jag kände
mig närmast uppkallad av ett anförande, som herr Sköld hade på förmiddagen,

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4. 156

Måndagen den 19'' januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

varl hart gjorde sig mycken möda att bevisa, hur ringa framtid brödsädesodlingen
hade inom vårt land. Då han således närmast tycktes syfta på en inskränkning
av denna odling, så väntade jag, att han skulle komma nied en anvisning
på vad de svenska jordbrukarna skola odla på sina tegar, då det inte
längre kan vara lämpligt eller lönande att odla brödsäd. Örn herr Sköld tilläventyrs
själv tycks ha glömt det recept, han förra året gav vid remissen av
den kungl, propositionen i jordbruksfrågan, det råd han då lämnade oss, torde
det vara andra här, som inte glömt det. Jag har anledning att ihågkomma
det. därför att jag fann tillfälle uttala mitt tvivel om hans lämplighet och tillförlitlighet
som rådgivare. Han rekommenderade då en ökad animalisk produktion.
Det skulle vara den utväg, på vilken man bäst och säkrast skulle
hjälpa det svenska jordbruket till bättre tider. Var och en kan i närvarande
stund konstatera, hur pass tillförlitligt det rådet varit och hur pass stor utsikt
det har för framtiden. År det icke så, att örn vi vilja, gå in för att hjälpa
det svenska jordbruket då måste vi söka åt detta trygga den svenska hemmamarknaden.
även om detta skulle ske med någon uppoffring av övriga näringsgrupper
och näringsgrenar inom vårt land. Eljest lär det bli svårt att åstadkomma
någon varaktig hjälp åt det svenska jordbruket. För min del kan jag
icke finna annat än att vi måste gå in för sådana utvägar och sålunda, också
söka upprätthålla spannmålsodlingen.

Sedan skulle jag vilja säga bara ett ord till herr Wigforss, som jag har nöjet
finna här närvarande. Han yttrade, såvitt jag fattade honom rätt, att den
jordbrukskris, som nu gått fram över hela världen, har rubbat det borgerliga
samhällets grundvalar. Jag förmodar, att herr Wigforss ingenting har emot,
att det borgerliga samhällets grundvalar rubbas, men, örn han nu menar, att de
åtgärder, som vidtagits för att hjälpa oss igenom jordbrukskrisen, varit av
det slag, att de varit ägnade att rubba det borgerliga samhället i dess grundvalar,
då kan jag inte förstå, varför herr Wigforss, som väl ingenting har emot
en sådan rubbning, har så mycket att invända mot jordbrukshjälpen. Kanske,
herr Wigforss, när allt kommer till allt, att skiljelinjerna mellan borgerlig och
socialdemokratisk uppfattning och politik inte äro så lätta att uppdraga, och
varken herr Wigforss eller jag kunna kanske tillräckligt uppdraga de linjerna.
Åtminstone måste jag bekänna, att när herr Wigforss mångordigt, här i kammaren
och annorstädes, sökt framlägga de socialdemokratiska linjerna, för en
lyssnande menighet, så har jag närmast känt mig såsom det med en liten ändring
av en psalm kan uttryckas: att mitt förnuft förblindat blivit, mörker all
min själ betäcker.

Herr Järte: Herr talman! Det finns ett effektivt sätt numera att. för korta

en debatt i svenska riksdagens andra kammare. Herrarna märkte kanske
att efter herr Kilboms tal kändes genast ett svavelos, som icke härledde sig
från hans utbrunna demagogiska raketkistor utan berodde därpå, har det upplysts
från sakkunnigt håll, att nere vid vindfången, varifrån pumpas in frisk
luft i kammaren, ligga några pråmar som ryka. De passa på att ryka intensivt
precis nu, när de anse, att remissdebatten bör sluta. Jag skall försöka
att för de här närvarande förkorta den risk för huvudvärk, som kan förefinnas.

Eljest har det varit en slags utvädring här under remissdebatten både forsta
dagen och dagen efter, fast debattens nivå inte riktigt berättigar oss att kalla
det för en dageneftertillställning, en utvädring alltså av atmosfären kring det
parlamentariska styrelsesätt, som praktiserats i vårt land. Det var att vänta,
att det skulle komma till en sådan uppgörelse efter de ingående offentliga diskussioner,
som ägt rum, sedan den andra Ekmanska ministärens tillkomst. Nu
finner man, att från alla håll, från höger, från socialdemokrater och även från
statsrådsbänken, har man sagt, att koalitioner naturligtvis äro bäst, ty då kan

Måndagen den 19 januari.

157 Nr 4.

regeringen få majoritetsunderlag i riksdagen. Det ligger också i sakens natur,
soni professor Westman framhöll i första kammaren, att vi med nuvarande
minoritetsregeringssystem få dragas med parlamentarismens många svagheter
men försaka dess kraft, nämligen att få en stark regering, som bygger på ett
flertal i riksdagen.

För högerns vidkommande har herr Lindman framhållit vid flera tillfällen
— att hösten 1928 var just besökelsens stund för den borgerliga samlingen i
vårt land. Den hade genomförts i större utsträckning än någonsin under andrakammarvalet,
och det kan icke bestridas, att den borgerliga meningen i vårt
land också bestämt förbidade, att nu skulle den fortsätta in i regeringen. Det
uppdrag, som statschefen gav högerns ledare, innebar också en uppmaning att
försöka en sondering i den riktningen. Men det strandade som bekant på de
folkfrisinnades envisa motstånd. Sedan dess ha onekligen förutsättningarna
lör en borgerlig koalitionsregering varit ganska små. Det är ingen heller
som förebrått herr Ekman för att han icke vände sig till högern vid regeringskrisen
i våras.

1 ad återigen utsikterna för en vänsterkoalition beträffar, så anser tydligen
herr Hansson, att det var i våras som den planen skulle realiseras. Det
hade ju också pågått förberedelser. Man vet nu, att diskussion ägt rum under
hosten 1929 och väl också under hela den följande vintern mellan representanter
för de folkfrisinnade och för den socialdemokratiska partiledningen, som
till slut utmynnade i den promemoria från socialdemokraterna, som herr Ekman
fick till sig överlämnad vid regeringsbildandet. Men herr Ekman avböjde
av skäl som herr Lindman i förmiddags fann bärande och som ju också
äro av beskaffenhet att omöjliggöra ett nära samgående, då vederbörande partier
äro så pass åtskilda beträffande vårt största politiska spörsmål för närvarande,
nämligen jordbruksstödet. Herr Hansson ville visserligen göra gällande,
att hans parti var redo att effektuera riksdagens inmalningsbeslut och ironiseracle
över att det var i själva verket en så liten skillnad mellan vänsterns båda
hälfter. Men det var i alla händelser en skillnad, och den skillnaden berodde,
som sagt, på att det fanns en motsättning beträffande just jordbrukspolitiken.
Eljest menar herr Hansson, att han med största förnöjelse skulle motse en borgerlig
koalition, ty då kunde man räkna med att högern skulle villigt ackommodera
sig åt vänster för att uppnå enighet med de folkfrisinnade. Detta perspektiv
borde egentligen verka avskräckande på en högernian. Men jag förmodar,
att om det skulle bli en borgerlig koalition, så finge man val i varje
lall pa förhand komma överens örn vissa gemensamma riktlinjer för politiken,
som skulle förhindra alltför många slitningar under regeringens utövning. Och
mcI denna uppgörelse måste högern bevaka sin ställning som det största partiet.

r ör mm del är jag inte heller rädd för en vänsterkoalition, om man skall
se saken ur ren partisynpunkt, därför att erfarenheterna från föregående samling
mellan liberaler och socialdemokrater voro ju så pass förödande för
(leii ena parten, att man kan med visshet förutsäga, att skulle det komma till
stand en förnyad »fruktbärande samverkan» här i landet, så skulle säkerligen
vid nästa konfrontation med folkviljan det frisinnade partiet röna samma öde,
som det liberala fick uppleva efter 1917—1920 års blockpolitik samman med
socialdemokraterna. Erfarenheten skulle bli så mycket iner förödande, som det
dåvarande hberala partiet i varje fall var det manstarkare partiet av de två,
f ramför allt i. regeringen. Men en ny samverkan mellan ett numera svagare
frisinnat parti oell ett starkare socialdemokratiskt skulle bli en sådan gastkramning
för de folkfrisinnade, att jag tror att partiet näppeligen skulle över,
eJa..d.e.t experimentet. Det kumle eljest vara frestande för de folk frisinnade
att löija herr Hanssons lockelser. Han betonade, att lian tagit herr Olssons
i Kullenbergstorp anmärkning ad notam, all del caril de yngre socialdemo -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Jfr 4.

158

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

kratema, som våren 1920 sprängde den enda majoritetsregering av klassiskt
parlamentariskt mönster, som förekommit i Sverige, och därmed inledde den
gera av majoritetsregeringar, som sedermera blivit regel. Herr Hansson sade,
att han lärt av den upplevelsen och av det _ sista decenniets händelsen, och
menade tydligen, att han skulle bli lika foglig och eftergiven i ett nytt äktenskap,
som en änka plägar vara, när hon gifter örn sig. Ur den synpunkten
kan kanske risken bliva mindre för herr Ekman, än örn han skulle reflektera
på ett anbud från höger. Men ur det svenska samhällets synpunkt vore en
förnyelse av vänsterkoalitionen att avråda, ty vårt lands majoritet är borgerlig,
och då komme den att regeras mot sin instinkt och mot sitt intresse. Jag
tror ej heller, att de folkfrisinnade, som under den olycksaliga blockpolitiken
1917—20 voro den betänksamma och återhållande delen av partiet, äro så
vidare hågade för ett sådant nytt försök.

Nu har excellensen Ekman sagt, att det skulle finnas andra kombinationer,
en kombination — örn jag fattade honom rätt — mellan höger och socialdemokrater
eller mellan socialdemokrater och bondeförbundare. Dessa koalitioner
tillhöra emellertid den sortens faror, som icke behöva vara en nattmara för
herr statsministern, därför att dessa koalitioner skulle koagulera. vid blotta
försöket till förverkligande. Dessa koalitionsfunderingar från regeringsbänken
tillhöra uppenbarligen den sortens teoretiska tankelekar, som man kan roa sig
med, medan man i praktiken sitter och regerar. Som det parlamentariska
maktlägret tills vidare är beskaffat, är det enligt min uppfattning sundare
och sannare, att vågmästeriet är förlagt till kanslihuset, så att det har förhand
och får spela ut, än att det sitter i efterhand och dirigerar ej bara i riksdagen
utan även i kommittéer och gör regeringsmaktens utövning för de större
partierna ännu svårare än den är för den nuvarande minoritetsregeringen, därför
att denna regering vet, att om den lägger sina linjer åt borgerligt håll i
de stora frågorna, kommer den att sitta i orubbat bo. Den vissheten har herr
statsministern. _ .

Vi få nu se under årets riksdag, hur regeringen ämnar styra sm kurs. Av
vad man hittills försport är det tämligen tydligt, att i näringspolitiskt avseende
kommer man att gå samman med de borgerliga partierna. I försvarspolitiken
har man redan berett försvarsvännema vissa besvikelser. _ I socialpolitiken
tycks det däremot vara meningen, av statsverkspropositionen att
döma, att mera tillmötesgå socialisternas pockande reformkrav. Det gäller då
särskilt en reform av sjukkasselagstiftningen. Det är emellertid en fråga, som
blir föremål för senare behandling.

I övrigt är det två stora frågor, som dominera på det socialpolitiska området,
arbetslöshetsfrågan och — herr Johanson i Stockholm! — de fackliga
övergrepp, som under sista tiden i hög grad sysselsatt och upprört den allmänna
opinionen.

I arbetslöshetspolitiken bekräftas nu, vad det svenska systemets belackare
icke trott vara möjligt, nämligen att systemet kan fungera smidigt även under
den så att säga normalt cykliska depression på arbetsmarknaden, som vi nu
uppleva. Det är ej så, att den svenska arbetslöshetspolitiken ovillkorligen
biter sig fast vid arbetslinjen under alla förhållanden, utan när arbetslösheten
växer på sina håll och resp. orter ej äro i stånd att få de arbetslösa placerade,
eller anordningarna för lämpliga nödhjälpsarbeten under vintern skulle kosta
för mycket pengar, kan man ge tillstånd till kontantunderstöd. Kammaren
måste då medge, att man här i landet har ett system, som ger samma valuta
för de arbetslösa som en arbetslöshetsförsäkring, d. v. s. kontant understöd
utan karaktär av fattigvård. Men det är ur det allmännas synpunkt ett
bättre, billigare och sundare system, som medför, att kontantunderstödet kan
begränsas till de mest behövande, t. ex. familjeförsörjare, under det ung -

Måndagen den 19 januari.

159 Nr 4.

karlarna kunna skickas ut på nödhjälpsarbete. Det kan tillämpas temporärt
och avvecklas vid vårsäsongens inbrott. Jämväl i det hänseendet är det svenska
systemet socialt effektivare än den stela och mekaniska försäkringen, att
det utan betungande premier för företagare och de lägst avlönade likväl kommer
de mest behövande tillgodo.

Under den nu förestående arbetslöshetskampanjen ankommer det på Kungl.
Maj :ts regering och enkannerligen på herr socialministern att, när själva anslagsbeloppet
är, som jag tror, försiktigt beräknat, se till att den statliga arbetslöshetshjalpen
ordentligt övervakas och gällande direktiv tillämpas. Det
kan nämligen latt hända, att nödhjälpsarbetena bedrivas så, att lönerna stiga
till överkant, då under den varmare årstiden, örn depressionen och arbetslösheten.
fortsätta, man kommer att avsevärt skada just jordbruket. Lönerna äro
verkligen ej att klaga över vid de statliga förläggningarna. En stockholmare
kan där med familjetillägg förtjäna 7 kronor 70 öre örn dagen, och i allmänhet
tillämpas lönesättningen, såvitt jag kunnat inhämta, så liberalt, att i
manga lall man kommer upp, som t. ex. vid banan Ulricehamn—Jönköping,
till 10 kronor om dagen. Det ^är en tillräcklig och god inkomst, men det är
klart med den klyfta, .sorn i vårt land finnes i lönenivån mellan lönerna för
industriens arbetare och ^lönerna för lantarbetare och skogsarbetare, blir pressen
sa stark att man måste noga övervaka, att man icke åstadkommer skada
tor det produktiva jordbruksarbetet. När regeringen med ena handen vill driva
en jordbruksvänlig politik, får den se till att ej med den andra motverka jordbrukets
behov av arbetskraft till överkomligt pris. Där behöves sålunda ett
noggrant ak t givande, så att det blir konsekvens mellan statsmakternas jordbrukspolitik
och socialpolitik.

Den andra huvudfrågan, som i socialpolitiskt avseende tilldragit sig den
största uppmärksamheten, berör de övergrepp, som förekommit särskilt under
sista halvaret från fackföreningarnas sida. Herr Johanson i Stockholm försökte
bagatellisera dessa och bestred, att det var något att fästa sig vid i högerpressens
skildringar, vilka vore »våldsamt överdrivna», och att en stor del
av dessa historier vöre uppkonstruerade. Jag vågar för min del bestämt påsta,
att sa. icke är förhållandet, även därför att dessa händelser föranlett åtskilliga
självrannsakande artiklar i arbetarpressen. Landsorganisationens egen
veckotidskrift »Fackföreningsrörelsen» har i flera nummer sagt ifrån, att det
gar ej för sig att ga sa våldsamt fram. En socialdemokratisk tidning, »örebroKunren»,
har t. o. m. yttrat, att det behöves mera än »andeviskningar i landsorganisationens
tidskrift» för att få bukt med dessa tendenser. Och herr Engberg
var morgonen efter det stora valslaget i Stockholm i sept 1928 full av
ruelse över fackorganisationernas och särskilt byggnadsarbetarnas övergrepp,
som vallade denna högerns starka frammarsch, varigenom den i huvudstaden
overliyglade socialdemokraterna. Man har sålunda från det hållet i motsats
fall herr Johanson erkänt, att _ här förekommit övergrepp och maktmissbruk.
Det är ej oförklarligt att så blivit fallet, i betraktande av denna stora rörelse
omfattande över 600,000 människor — i Stockholm över 80.000 — i den man
organisationen växer ut fran industrien, där de fackliga konflikterna och friktionerna
numera förlöpa i tämligen normala gängor, till en massa mindre företag
som hembagerier, kaféer o. s. v. Frestelser uppstå då för brutalare, mindre
nogräknade och kanske mindre fackligt skolade element inom rörelsen att inissbruka
den övermakt, som en organisation tiar gentemot en isolerad oorganiserad
företagare, som själv lever nära existensminimum och ej kan betala kollektivavtalslöner.
Det är därför förklarligt, att här ibland förekommer grovt maktmissbruk,
som gör att dessa svaga i samhället behöva skydd mot den stora och
omnipotenta arbetarorganisationen, som utan vidare förkrossar dem, örn de våga
opponera sig mot dess mäkthild. Detsamma gäller örn de hänsynslösa förföljel -

Vid remias av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4. 160

Måndagen den 19'' januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

serna mot de arbetsvilliga, som lagar och ordningsmakt till trots Liro fredlösa i

‘ Det finns också en stark och livlig känsla inom hela vårt lands borgerliga befolkning.
att här mäste något åtgöras från statsmakternas sida för att havda
rätt och frihet för de värnlösa på arbetsmarknaden.° Ett uttryck harior var
den motion, som väcktes för två år sedan, då man från högerhåll begärde utredning
örn möjligheterna att bereda bättre lagligt skydd för tredje man vid
arbetskonflikter. Motionen vann ej majoritet i riksdagen. De folkfrisinnade
gingo emot, under förmenande, att den Dagan borde upptagas av arbets!redsdelegerade,
vilka tillkallats som resultat av den Lubeckska samförstandskonferensen
på detta rum senhösten 1928. Men dessa kommitterade avvisade med
fog frågan som för dem ovidkommande. Då utsåg ministären Lindman 1929 pa
hösten en sakkunnig, juris prof. Bergendahl, för frågans utredning. Jag förmodar,
att när man nu från folkfrisinnat håll — Svenska Morgonbladet har härvidlag
tagit till ganska djupa brösttoner — förstått, att här måste något göras,
och när nu arbetsfredskommittén avvisat spörsmålet, har man pa folkfrisinnat
håll kommit till den uppfattningen, att nyssnämnda utredning var av behovet
påkallad. Man får väl också taga den omständigheten, att den sakkunnige
nyligen förstärkts med ett nytt biträde, som ett bevis för, att även regeringen
kommit till den övertygelsen, att man måste, få fraui^ ett förslag i angiven
riktning. Men denna dröjer, och sedan utredningens igångsättande ha tali inträffat
på arbetsmarknaden — t. ex. den riksberyktade Beckerkonflikten där
ej, som herr Johanson vill göra troligt, blockadvaktema voro en änglavakt i
skira, vita kläder, vilkas frid antastades av provocerande högerungdom, utan
där enligt mångas inför notarie publicus vittnesbestyrkta uppgifter stockholmska
medborgare av bägge könen pa ett rent otillständigt sätt förolämpades av
blockadvakterna — denna bedrövliga historia, i förening med andra övergrepp,
har bibragt oss den uppfattningen, att den utredning, som är igångsatt, mäste
vidgas så, att man kan skapa lagliga garantier mot samtliga dessa oiörsvarliga

och oursäktliga maktmissbruk. _ o , .. ,,

Varför har man på ledande fackföreningshall något emot en sadan åtgärd.
Meningen har ju aldrig varit att lagstifta mot fackföreningsrörelsen, byltet
är enbart att bereda bättre skydd för menige mans frihet och rätt, salunda just
vad man på ansvarigt håll inom arbetarrörelsen uttalat sig för. Annu minnas
vi alla agitationen från 1927 och 1928 mot lagarna om arbetsdomstolen och
kollektivavtal, och hur Sveriges arbetare förspillde en halv dag med demonstrationstraskande
för att protestera mot en lag »som skulle förvandla dem till
slavar». Nu medger själva herr Johanson, som i denna sal dundrade mot
»klasslagarna», att denna lagstiftning är utmärkt för att komma tillrätta med
tredskande arbetsgivare och användes av fackföreningsrörelsen i det syltet.
Man kan vara säker örn att en lagstiftning till skydd mot maktmissbruk pa arbetsmarknaden
skulle gagna de sunda, vederhäftiga och ansvarsfulla elementen
inom den svenska arbetarrörelsen. Härigenom kan också förhindras, att de
röster vinna i styrka, som mena, att här finnes intet att vänta från de svenska
statsmakterna, utan att här skall man taga saken i egen hand och med självhjälp
skaffa sig sin självklara rätt. En desperat anda av detta slag skall man
icke uppamma i vårt gamla svenska .lagsamhälle. Vi vilja ingen diktatur varken
från vänster eller från höger. Vi vilja bygga på den gamla grunden lör att la
in en sund rättsordning på arbetsmarknaden med stöd av alla goda medborgare
och till gagn även för de ledande inom den svenska arbetarrörelsen.

Herr Andersson i Stockholm: Herr förste vice talman! Jag begärde ordet
närmast med anledning av ett par uttalanden från hans excellens statsministern.

Måndagen den 19 januari.

1G1 Nr i.

Det första uttalandet, som gjordes i anledning av vad jag yttrade i lördags,
gällde den behandling, som statstjänarna och deras livsfråga rönt från regeringens
sida.^ I den frågan uttalade statsministern, att han ej hade väntat, att
han skulle få kritik beträffande det bristande inflytande statstjänarna lia i
deras viktiga fråga från det hållet eller från mig, som tagit till ideal en statsform,
där man suveränt dikterade villkoren för de anställda. Jag måste uppriktigt
säga, att jag ej hade från hans excellens statsministerns sida väntat, att
han skulle falla ner till ett sådant sätt att argumentera i en fråga som denna.
Jag vet ej, hur mycket han känner till örn det ideal av statsform, som jag
skulle vilja ha, men så mycket kan jag säga, att där skulle åtminstone en regering
icke bli långlivad, som skulle ta sig för att diktera villkoren för dem, som
skola utföra arbetet, utan att låta dem få tillbörligt medmflytande över sina
arbetsvillkor. Jag hävdar, att de som utföra arbetet skola ha ett avgörande inflytande,
när det gäller villkoren för arbetets utförande, och med utgångspunkt
härifrån är det icke skäl i. att sakligt argumentera emot mig på det sätt; som
hans excellens herr statsministern gjorde i det sammanhanget.

När det gäller frågan, som den nu ligger till, skall jag icke uppehålla mig
vid huru statstjänarna se den för närvarande. Jag vill bara säga, att statstjänarna
ha fortfarande den uppfattningen, att de icke blivit behandlade på det
sätt, som de väntat ens från den sittande regeringens sida. Herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet anförde, att regeringen icke hade givit några
löften till de statsanställda. Det vet jag icke, örn det är ett argument för försvar
av den ståndpunkt regeringen intagit. Den omständigheten, att man icke
ger några löften beträffande arbetsvillkoren till dem, som utföra arbetet, är icke
ett argument i sak, som kan tillmätas någon betydelse.

När det gäller det frisinnade partiet och den sittande regeringen, hade herr
Lindman ett uttalande, i vilket han liknade den sittande regeringen och dess
parti vid socker och grädde. Herr Lindman var nog blygsam att likna sitt eget
parti och ett annat stort parti vid vassla. Jag måste säga, att vad regeringen
gjort för de statsanställda och vad regeringen gjort för de arbetslösa, som äro
en stor nödlidande grupp i landet, icke giver mera näring än vassla. Sålunda
betyda dessa tre partier lika mycket, när det gäller att tillföra de statsanställda
ytterligare näring.

I lönefrågan skall jag be att få säga ytterligare ett pär ord. Herr Olsson
i Kullenbergstorp talade om lönefrågan såsom ett problem mellan riksdagen
och regeringen eller kanske snarare mellan regeringen och bondeförbundet. Men
herr OLson i Kullenbergstorp bör icke glömma bort, att det finnes en annan
part, som harden smula intresse av huru frågan behandlas och som icke utan
skäl gör anspråk på att få säga sin mening och bli behandlad på ett någorlunda
hyggligt sätt, nämligen den stora statstjänarekåren. Jag betraktar icke frågan
såsom en fråga mellan regeringen och riksdagen. Ty det ligger så till, att
de, som utföra arbetet, framställa anspråk, och den, som företräder arbetsgivareparten,
har skyldighet att taga hänsyn till de anspråk, som den tager under
behandling, och icke i fortsättningen behandla dem såsom här gjorts.

När det gäller ett par andra frågor, som hans excellens herr statsministern i
egenskap av chef för försvarsdepartementet tagit upp, skall jag be att få säga endast
några fa ord beträffande två av dem. I vad gäller frågan örn vattnet vid
förläggningen i Oscar Fredriksborg, kan jag inskränka mig till att säga, att
det vore ett stort nöje för mig att få bjuda herr statsministern på en resa till
Oscar Fredriksborg för att på ort och ställe undersöka förhållandena. Jag är
övertygad om att den fiirden skulle medföra den verkan, att de uppgifter, som
herr statsministern åberopat i sin replik till mig, skulle befinnas vara icke så
särdeles vederhäftiga. De experter, som använts, känner jag ganska väl, och
jag hyser icke allt för stort förtroende till deras expertis. Och jag skulle kun Andra

hammarens protokoll 1031. ''Nr k, 11

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr i.

162

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Korts.)

na lämna uppgifter om deras verksamhet, som skulle giva kammaren anledning
till ganska stor förvåning över att staten använder sådana experter, när det
gäller frågor, som betyda tusentals kronor för statsverket.

När det gäller vattenfrågan, så ligger den icke så till, som hans excellens
herr statsministern meddelade, troligen efter uppgifter från myndigheterna, att
sedan reningsverket uppsatts, har man tagit sitt vattenbehov där, i den mån det
kunnat fyllas ur brunnarna. Det förhåller sig icke så, utan man pumpade ett
par dagar till vattentornet i Oscar Fredriksborg, men sedan slutade man att taga
ur brunnarna, trots att reningsverket gjorts i ordning, och tog åter vatten från
Stockholm.

Nu är jag övertygad, att hans excellens herr statsministern är medveten örn
att mina åtgärder i denna sak icke förestavas av några personliga skäl, utan att
det finns anledning säga, att jag vidtagit dessa åtgärder endast i ^syfte att
åstadkomma ändring till statsverkets fromma. Jag har icke lämnat några uppgifter
i saken till pressen, utan jag har vänt mig till dem, som haft möjlighet
att undersöka saken. Mina anmärkningar rikta sig knappast mot regeringen,
i varje fall icke förr än regeringen visat sig vara beredd att taga i försvar det,
som de militära myndigheterna här tillåtit sig.

Jag skall icke upptaga tiden ytterligare med att sysselsätta mig med denna
fråga. Men örn det är mig tillåtet att giva herr statsministern ett råd, så skulle
jag vilja be honom taga emot det rådet: tag icke utan vidare för gott de skriftliga
uppgifter, som komma från de militära myndigheterna. I många fall
är det skäl att titta på de uppgifter, som förekomma, och jag. skulle tro, att hans
excellens’ närmaste företrädare såsom försvarsminister de sista dagarna av sin
ämbetstid fick tillfälle erfara, att det varit klokare att undersöka.uppgifternas
vederhäftighet, innan han sade, att det var lögn och skvaller vad jag kom med.
Ty i dag visar det sig, att mina uppgifter voro vederhäftigare än dem, som den
dåvarande försvarsministern hade i sin hand. På samma sätt är det med vattenfrågan
vid Oscar Fredriksborg. Jag har, trots den replik herr statsministern
gav, icke fått en sådan uppfattning, som örn han ville försvara det system,
som praktiseras därute, och jag hoppas ur statsnyttans synpunkt, att åtgärder
och förändringar skola vidtagas i förhållanden, som en betydande del av folkel
betrakta såsom meningslösa, när det gäller utgifter för statsverkets vidkommande.

Den andra frågan rör historien vid Karlberg. Där uppgav herr statsministern,
att den omständigheten, att den först antagna byggnadsentreprenören
kommit på obestånd, varit den egentliga orsaken till att arbetet mäst. tagas ifrån
honom, och det sades i det sammanhanget, att det förekommit uppdrivna arbetspriser.
Jag har under den korta tid, som stått mig till buds, sedan herr statsministern
lämnade den uppgiften, sökt undersöka, hur det ligger till med dem.
Jag har då trätt i förbindelse med en av de fackorganisationer, som äro intresserade
i denna sak, nämligen Svenska Målareförbundets avdelning I i Stockholm,
och jag har från denna avdelningsstyrelse fått ett intyg, som lyder på
följande sätt: »Härmed intygas att på det måleriarbete, sorn. utförts vid omändringsarbetena
på Kungl. Krigsskolan, Karlberg, endast tillämpats avtalsenliga
löner.»

Detta vad gäller den yrkesgruppen. När det gäller de andra yrkesgrupperna
har jag varit i förbindelse med en representant för den byggnadsfirma, som
måst lämna arbetet och utsatts för utpressning genom högre arbetspriser. Han
vitsordade, att i den mån det förekommit en prissättning^som icke förekommer
i avtal, så skall överenskommelse träffas örn priset, och sådana överenskommelser
beträffande priset ha här träffats. Och denne representant för byggnadsfirman
vitsordade, att dessa priser ligga i flera fall 50 % under vad man bär
betalat för motsvarande arbeten vid byggnader i staden. När det ligger så till,

Måndagen den 19 januari.

163 Jfr 4.

är det orimligt pasta, att liela historien skulle hänga tillsamman med uppressade
arbetspriser och att med anledning därav arbetarnas anspråk på att få
ut sina innestående fordringar skulle vara orimliga. Om herr statsministern
undersöker frågan närmare på denna punkt, är jag ganska förvissad örn att
han skall komma till det resultatet, att vad som förekommit i denna fråga är,
att man anställt en byggnadsentreprenör vid Karlberg, som visat sig icke gå i’
land med sin uppgift. Men denna omständighet kan icke läggas arbetarna till
last. Man har uppgivit för mig, att det hela berott på, att ritningarna icke voro
färdiga. Man kunde därför icke bedriva arbetet så, som det borde bedrivas, och
det förorsakade byggmästaren utgifter. Det förefaller, som örn de myndigheter,
som haft att se, till, att entreprenören kunnat utföra sitt åliggande, bära
skulden, i den mån sådan kan ligga på den omständigheten, att byggmästaren
icke gått i land med sina uppgifter.

Jag hyser den uppfattningen, att då staten behöver få ett arbete utfört, är
det i statens intresse, att de, som utföra det, också få betalt för arbetet. En betydande
del äv ^entreprenadsumman har betalts till byggmästaren, men arbetarna
ha icke fått ut sina löner enligt överenskommelse och avtal; och då så
är fallet, ligger det i statens intresse att se till, att man träder emellan och
ordnar förhallandena, så att arbetarna fa vad de skola ha, och att, örn man
giver sig in i affärer med dem, som äro på obestånd, staten klarar upp förhållandena.

Det Ilar uppgivits, att nian krävt borgensmännen. I entreprenaduppgörelsen
finner man en passus, där det är sagt följande: »Säkerheten utgöres av till

chefen för Kungl. Krigsskolan överlämnad borgensförbindelse godkänd av
Kungl. Arméförvaltningens fortifikationsdepartement.» Denna borgensförbindelse.
innebar säkerhet till 10 %, men när jag började undersöka saken, visade
det sig, att borgensmännen voro insolventa. Man hade sålunda godkänt en
borgen, som icke innebar tillräcklig säkerhet. Det är klart, att skulden icke
kan läggas på chefen för försvarsdepartementet för vad som förefallit, utan på
de militära myndigheter, som sysslat med själva frågan. Men det ligger dock
närmast på chefen för försvarsdepartementet att ordna saken, ty det är icke
någon fördel för staten att befinna sig i konflikt med byggnadsarbetarna, då
staten har byggnader, som skola underhållas i Stockholms stad. Man bör ordna
saken så, att statens arbeten få bedrivas utan sådant trassel, som konflikter
med ^byggnadsarbetarna komma att innebära. Detta örn dessa saker.

Da jag i alla fall har ordet, sa skall jag be att få säga ett par ord örn herr
Pehrsson i Göteborg. Han talade om. dumping. Han talade örn att dumping
iörekom bl. a. på grund därav, att det arbete, som utföres i skogarna i Sovjet,
skulle vara tvångsarbete. Det ligger så till, herr Pehrsson, att de ryska fackliga
organisationer, som omfatta dessa skogsarbetare, ha utöver världen meddelat,
att så icke är fallet, och protesterat mot de uppgifter, som i den delen
framkommit. De meddela, att det finnes 1,600,000 arbetare, som sysselsättas
med skogsarbete i de ryska ^skogarna, och icke någon lär viii utan vidare vilja
göra gällande, att det är fråga örn tvångsarbete. Jag förstår, att. herr Pehrsson
icke tror på något annat än sina egna urmgifter, men jag vill dock rikta
kammarens uppmärksamhet på detta. Men då det nu talas örn att arbetet utlöres
av fångar och att arbetet utföres som tvångsarbete, skall jag be att få
fästa uppmärksamheten på att vi icke äro främmande för den saken här i landet
heller. En ganska god del av medlemmarna i det fackförbund jag i min
dagliga garning sysslar med, bär ställts utan arbete, därför att arbetet överiaumals
tiH fångvårdsanstalterna, Det har gjorts, därför alt arbetet på det
sättet blir billigare, än örn det utföres i den fria marknaden. Jag undrar vad
dol ar ler skillnad, herr Pehrsson, örn fångar här i landet och fångar i annat
iand utföra arbetet. Herr Pehrsson har, enligt vad jag sett i pressen, haft

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Korts.)

Nv 4.

104

Måndagen den 191 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen

(Forts.)

något gemensamt med vissa förhållanden vid fångvården, som enligt pressens
framställningar äro en ganska tvivelaktig affär, och jag förmodar, att herr
Pehrsson icke är främmande för det arbete, som förekommit. Han är säkert på
det klara med, att fångvårdsarbete förekommer i betydande utsträckning och
berövar ett betydande antal människor deras utkomstmöjligheter.

Herr Järte talade om arbetslöshetsfrågan och förklarade, att den form för
arbetslöshetshjälp, som förekommer här i landet, är utomordentligt tillfredsställande.
Den omständigheten, att herr Järte uttalar, att det är så tillfredsställande
med arbetslöshetshjälpen, kan utan vidare betraktas såsom ett gott
belägg för, att anordningen icke är till gagn utan mera till skada för arbetarna •
i allmänhet. Han förklarade, att lönerna icke äro dåliga vid de arbeten, som
utföras av arbetslöshetskommissionen. Men jag kan visa upp, att de äro så
låga, att de med 15 % understiga den fastställda dagavlöningen, trots att denna
avlöning i det uppgivna fallet var fastställd till kr. 3: 20 per dag. ^Den uppgift,
som finnes i arbetslöshetskommissionens redogörelse för förra året, visar,
att ända upp till 50 % av nödhjälpsarbetarna få fattigunderstöd. Det betyder,
att lönerna icke äro tillfredsställande eller räcka till uppehället. Den, som kan
komma och tala om att lönerna äro tillräckliga eller icke dåliga vid nödhjälpsarbetena,
bär sannerligen icke sinne för vad som bör förekomma i fråga örn
arbetslöner för att folk skall kunna någorlunda försörja sig.

Herr Järte talade vidare örn övergrepp från fackföreningsrörelsens sida,
och det har talats och skrivits från högerns sida örn övergrepp här i staden
från de fackliga organisationernas sida. Jag skall icke uppehålla mig vid det,
därför att det har förut belysts i debatten. Men jag vill erinra om, att det
hölls ett möte på Konserthusets stora sal, där det var en amiral, herr Lindman,
och en general, som talade örn övergrepp av fackorganisationerna, och framstående
medlemmar i samhället ha sålunda sin uppmärksamhet fästad pa, problemet.
Vad var det då för fall, som dessa framstående, politiskt framstående
medlemmar i samhället, dessa förnämliga representanter för högena valorganisation,
visade på? Jo, det var en änka i staden, som har blivit en så stor politisk
figur i landet, att hon icke kunnat drömma örn att hon skulle komma
att spela en så stor politisk roll och bli omtalad av icke mindre än två höga
militärer på mötet i Konserthuset. Det har tidigare blivit belyst vad som förekommit
i den konflikten. Herr Järte säger, att när fackorganisationen tränger
ut och börjar organisera arbetet i små företag, börjar det bli verkligt trångt.
Ja, när fackorganisationen börjar rensa upp och se till att man icke inom dessa
företag får använda arbetskraften precis hur man vill, på vilka villkor som
helst, och alltså försöker se till, att parterna emellan överenskomna villkor för
arbetets utförande skola tillämpas även vid ifrågavarande företag, då kommer
man och betecknar det såsom oerhörda övergrepp.

Detta tal från herr Järtes sida, att det är de svaga i samhället, som behöva
skydd, ja, det talet, herr Järte, framstår i sin rätta belysning, örn man granskar
vad som förekommit och vad det är herr Järte och hans meningsfränder vilja
taga i försvar. Granskar man detta, skall man finna, att det som högern försvarar
i denna fråga, det som herr Järte uppträder och slåss för i denna fråga,
det är utsugningen av fattiga människor, vilka med fackorganisationernas hjälp
försöka att i någon mån få samma villkor som dem, som överenskommits för
de stora grupperna på samma arbetsområde och inom samma yrkesgren. Det
är sålunda vad som här förekommer. När herr Järte då kommer och talar örn
att man skall stifta en lag som skydd för tredje mans rätt, då herr Järte talar
örn afl detta icke är en lagstiftning, som riktar sig mot^ fackföreningarna, då
•vet jag mycket val, att han talar örn en sak men menar något helt annat. _ Han
använder i detta sammanhang argument sådana som att man skall se till att
t. o. m. försvara fackföreningarna mot de övergrepp, som förekomma, men i

Måndagen den 19 januari.

Sr 4.

ICO

själva verket vill herr Järte bara åstadkomma den verkan, att han med lagstiftningens
hjälp skall så att säga draga ut gifttänderna på fackföreningarna,
så att de bli sådana, att de tillfredsställa herr Järtes och hans meningsfränders
intressen. Bara man kommer så långt, är herr Järte säkerligen tillfredsställd
med vad fackföreningarna kunna uträtta, ty då har man bundit
fackföreningarna på sådant sätt, att de icke längre ha möjlighet att försvara
de smås och fattigas intressen. Då ha herr Järte och hans meningsfränder
verkligen opererat som de behaga, och då har man givetvis kommit till den
ordning, som herr Järte alldeles särskilt eftersträvar.

Jag talade i lördags örn det samförstånd, som man pläderade för från herr
Lindmans sida, från herr Järtes sida och från socialdemokratiskt håll vid den
konferens, som avhölls här på den Lindmanska regeringens initiativ år 1928.
Herr Edvard Johanson var ju också med på denna samförståndskonferens, och
en annan deltagare var ju den, som skriver de av herr Järte omtalade artiklarna
i fackföreningsrörelsen. Alla vittnade om hur utomordentligt fridfullt det
skulle bli. Herrar Johanson och Hansson flyttade in i den båt, som herr
Lindman talade örn och där det rådde en anda av »samförstånd till allas båtnad».
Sedan dess ha ju herr Järte och hans meningsfränder prytt upp den där
båten med en galionsbild, änkan från Gamla staden, och jag tycker det skall
vara ganska angenämt att få se denna bild med alla dessa samförståndsvänner
i den gemensamma farkosten. Efter det tal, som herr Järte förde här i dag
och som icke avslöjar något annat än de meningar, som han även tidigare hyst
i denna fråga, de meningar som högern överhuvud taget hyser i denna fråga,
ja, efter detta är det möjligt, om herr Johanson vidhåller de synpunkter, som
han förde fram i debatten i dag, att sämjan icke blir så god i den gemensamma
båten, som vad den är ute i praktiken på arbetsplatserna, där herr Järtes meningsfränder
göra vad de kunna för att kämpa mot de svaga och fattiga i samhället,
en verksamhet, mot vilken det snarare skulle behövas lagstiftning än
mot den verksamhet, fackföreningarna bedriva för att försvara dessa fattiga
människor.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Lundquist i Rotebro: Herr talman! Endast några ord i anledning

av det bemötande från regeringsbänken, som har gjorts mot det anförande, jag
hade på förmiddagen. Jag måste till en början säga, att detta bemötande i
åtskillig grad förvånar mig, därför att det i flera avseenden riktade sig mot
saker och ting, som i varje fall icke jag har uttalat.

Hans excellens herr statsministern tillbakavisade sålunda beskyllningen för
att ha talat örn strejker och blockader i striden för bättre löner. Jag har för
min del icke riktat någon sådan förebråelse mot herr statsministern. När
jag gimder förmiddagen åberopade uttalanden, som gjorts från regeringsbänken,
avsåg jag det, som gjordes av herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
i första kammaren. Jag har fått bestyrkt, att det uttalande, som där gjordes,
har lämnat det intrycket efter sig, att herr finansministern direkt eller indirekt
riktade vissa förebråelser emot tjänstemännen på grund av viss olämplig
taktik. Jag kan för övrigt förstå, örn ett sådant uttalande gjorts av finansministern,
under förutsättning att verkligen dylika kampmedel varit på tal,
men jag ville fritaga den kår, jag själv tillhör, för att ha något gemensamt med
en meningsriktning, som ifrågasätter tillgripandet av sådana åtgärder.

Vidare vill jag säga, att örn till äventyrs herr finansministern hade glömt bort
uttalandet här i andra kammaren förra året till förmån för en snar realprövnmg
av lönerna, så hade jag i alla fall trott, att hans excellens herr statsministern
skulle ha påmint sig detsamma. Såsom redan förut påpekats av herr

Vid remiss av

statsverks propositionen

(Forts.)

Nr 4.

166

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av Eriksson i Stockholm, gick herr statsministern i sitt bemötande vid sidan örn
vrovosMmwn ^ uttalande, som jag gjorde. Det är alldeles riktigt, att herr statsministern
[''orts) liksom jag röstade för statsutskottets avslagsyrkande, men jag avsåg givetvis
den votering, som sedermera skedde örn det tillägg till motiveringen, varom
jag hade framställt yrkande under överläggningen, och där direkt uttalades såsom
ett önskemål och ett krav, att en realprövning av lönerna verkställdes också
beträffande de s. k. nyreglerade verken och att alltså en fullständig lönereglering
för samtliga statens befattningshavare nu borde komma till stånd.
Vid den votering, som då ägde rum, röstade ju herr statsministern för detta
förslag, och det var helt naturligt detta ställningstagande, som jag åsyftade.

Vidare uttalade herr statsministern i anslutning till mitt anförande sin förvåning
över att man alltjämt riktade så mjmket klander mot regeringen för
att icke löneregleringspropositionen blivit framlagd. Jag ber att få hänvisa
till det anförande, som jag höll, varav framgår, att jag icke i främsta rummet
riktade klander mot regeringen för den uteblivna löneregleringen. Det torde
framgå av det stenografiska referatet. Jag förklarade tvärtom, att jag icke
ville bestrida, att skäl kunde anföras för den ståndpunkt, regeringen intagit.
Vad jag främst har klandrat är, att regeringen icke har i stället för löneregleringspropositionen
lagt fram något förslag om en förbättring av dyrtidstillläggen
i avvaktan på den nya löneregleringen. Även herr finansministern
gjorde samma anmärkning emot mig, och jag ber alltså att med samma ord få
tillbakavisa denna.

Jag bär vidare icke beskyllt varken herr finansministern eller någon annan
ledamot av regeringen för löftesbrott, vilket herr finansministern syntes vilja
göra gällande. Det talet är kommet från annat håll. Det känns jag icke
vid.

Såväl herr statsministern som herr finansministern sade. att det är anmärkningsvärt,
att man här i landet i dessa tider söker få fram en lönereglering,
som syftar till förbättring av lönerna. Var i ali världen kan man peka på
något liknande, frågade herr statsministern. I alla andra länder ginge för
närvarande löneregleringarna i nedåtgående riktning. Herr statsministern
lämnade icke något exempel, herr finansministern bidrog däremot med
ett exempel, nämligen Tyskland. Jag skall gärna stå till tjänst
emellertid med att anföra exempel på ett land, där man dock trots dessa
tider håller på att nyreglera uppåt, nämligen Danmark. Jag tror också, att
det landet är mera jämförbart med Sverige än Tyskland med därvarande exceptionellt
svåra förhållanden. I Danmark har framlagts ett förslag helt nyligen,
omfattande hela statsförvaltningen och innebärande förbättringar av
lönestandarden.

Herr finansministern gjorde det uttalandet, att om denna diskussion möjligen
skulle kunna bidraga till att få de bägge parterna, jag förmodar han
menade statsmakterna och de statsanställda, något närmare varandra, skulle
han hälsa det med stor tillfredsställelse. Jag tror, att även tjänstemännen ha
en motsvarande känsla. I anslutning till vad jag nyss sade om förhållandena
i Danmark kanske jag kan få nämna, att det förslag, som där blivit framlagt
för ett par månader sodan, örn allmän lönereglering, är utarbetat på den
korta tiden av ett år. Kommittén var sammansatt av representanter, utsedda
av regering, riksdag och olika personalorganisationer, och kommittébetänkandet
var enhälligt. Jag tror detta kan i någon mån visa, att det kan vara lämpligt
att vid löneregleringar sammansätta kommittéerna så att olika meningar
få komma till uttryck där och söka sammanjämka sig.

Sedan kom herr finansministern med ett argument, som uppenbarligen skulle
vara förkrossande för mig och för de tjänstemän, som stå mig nära, nämligen
en uppgift å nu utgående lönebelopp i olika länder för tjänstemän i no -

Måndagen den 10 januari.

167 Nr 4.

tariegrad. Jag vet ju icke, vad det innersta motivet var för denna sista argumentering.
Jag är själv tjänsteman oell icke alldeles främmande för karaktären
av de olika befattningarna inom förvaltningen, men jag måste för min
del bekänna, att jag skulle icke ha vågat att vid ett tillfälle som detta och i
det syfte, som här var fråga om, anföra dessa nakna siffror utan att på något
sätt antyda vad som på olika håll är förenat i fråga om arbete och ansvar med
de befattningar, för vilka dessa löner gälla, och utan att heller på något sätt
antyda, hurudana förhållandena i levnadskostnadshänseende eller i övrigt äro,
vilka möjligheter till extraförtjänster och sportler m. m., som eventuellt utomlands
äro förenade med befattningarna. Givetvis skulle det också ha varit
av stort intresse att få veta, icke blott hur lönerna ställa sig för vissa befattningshavargrupper
i statens tjänst utan också, för att kunna göra en riktig
jämförelse, huru lönerna ställa sig ute på den privata marknaden. För att
rätt kunna bedöma värdet av de löneuppgifter, herr finansministern lämnade,
vore det sålunda, skulle jag tro, av stor betydelse få veta, hur förhållandena i
löneliänseende äro t. ex. mellan den tjänsteman i notariegrad, som herr finansministern
tog, och en industriarbetare i Stockholm, resp. i Berlin. Det kan
hända kanske, att den utomordentligt gynnsamma ställning, som uppenbarligen
var avsedd att påvisas vara för handen för den svenske tjänstemannen, då
skulle komma i något annan dager. Jag är givetvis icke i tillfälle att nu gå
närmare in på dessa siffror, men det skall vara mig angeläget att, sedan jag
fått tillfälle att studera protokollet från i dag, taga litet närmare reda på saken,
och jag kanske också får tillfälle att i något annat sammanhang komplettera
de uppgifter, som herr finansministern här lämnade.

Jag vet som sagt icke vilka motiven ha varit för herr finansministern att
kasta fram som argument dessa nakna löneuppgifter, men jag må säga, att vilka
de än må ha varit, så icke synes detta sätt att argumentera vittna örn någon
större vilja att skipa rättvisa åt de högre tjänstemännen i vårt land.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Hamrin: Herr talman!

Jag vill endast nämna för herr Lundquist, att de uppgifter, som jag här lämnade,
äro infordrade i samband med behandlingen av lönefrågorna. De äro
alltså icke alls några privata uppgifter, utan de ha införskaffats på officiell
väg.

Vidare ber jag att få erinra örn att jag själv mycket starkt reserverade mig
emot jämförelser, men tendensen är dock alldeles uppenbar. Det skulle ligga
mycket nära till hands för mig att fråga herr Lundquist, om han ville vara
med örn en lönereglering, som t. ex. stannade vid den danska.

Herr Ljunggren: Herr talman! Statens rusdrycksmedelsfond och andra

spritmedel ha under de båda dagarnas debatter varit föremål för ett ovanligt
stort intresse. Alla ha givit välmenta råd och anvisningar för dessa medels
rationella användning samt framför allt för brytande av 1926 års riksdagsbeslut
rörande desamma. För egen del är jag mest intresserad av riksdagsbeslutets
efterlevnad. Det är icke nyttigt, att svenska folket kan få den uppfattningen,
att ett fattat beslut är det icke så noga med att vidbliva. Med
denna utgångspunkt vill jag för några minuter särskilt betona den del i beslutet,
som stadgar, att rusdrycksmedelsfonden bör användas för »nykterhetens
främjande». Samtliga talare synas nämligen rätt väl ha lyckats förbigå
denna sida av saken. Frågan örn fondens användning till åtgärder i samband
med rusdryckshanteringens avveckling föreligger ju i detta ögonblick som
bekant icke.

Med tillfredsställelse har landets nykterhetsfolk mottagit regeringens ut -

Nr 4.

168

Måndagen den 19'' januari.

Vid remiss av talanden och förslag till ökat stöd för nykterhetsupplysningsverksamheten, såstatsverks-
va(} ^ g^j}er c|e centrala organen som de särskilda nykterhetssäll pTOpOSU

ZOTbStl/ • i

(Forts) skapen.

Med icke mindre tillfredsställelse må ock annoteras, hurusom den nuvarande
regeringen — i motsats till vad förut brukat förekomma — gått in för verksamt
stödjande av åtgärder för bekämpande av spritsmuggling och annan
olaglig sprithantering.

För undervisnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens främjande
har anslaget sålunda höjts från 184,000 kronor till 200,500 kronor eller med
16,500 kronor, för föreläsnings- och instruktionsverksamheten från 170,000
kronor till 200,000 kronor eller med 30,000 kronor och med 90,000 kronor för
främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet. Vidare vill jag med tacksamhet
erinra örn förslaget om sänkning av vårdavgifterna vid alkoholistanstalterna
från en krona till 50 öre per dag och borttagande av den betungande
särskilda beklädnadsersättningen. Jag vill dock i detta sammanhang framhålla
att på nästan alla möten, där nykterhetsnämnderna dryftat denna sak,
har man gått in för önskvärdheten utav, att denna avgift helt och hållet borde
borttagas. Men det är ju tacksamt med en sänkning av 50 % den här gången.
Jag uttalar den förhoppningen, att denna avgift så småningom skall alldeles
försvinna. Det är nödvändigt om alkoholistvården skall kunna bedrivas såsom
önskvärt är. Vidare har till bekämpande av olovlig införsel av rusdrycker
föreslagits ett från 300,000 till 600,000 kronor höjt anslag, en ökning alltså
av ända upp till 100 %. Jag vill också peka på regeringens förslag örn ett
anslag å 200,000 kronor för särskild polisverksamhet, varjämte är satt i utsikt
att i en kommande proposition detta belopp skall närmare preciseras och
måhända även utökas. Alia dessa medel skola icke tagas ur den vanliga budgeten
utan skola utgå ur rusdrycksmedelsfonden.

Av vad som sålunda föreslagits torde med all önskvärd tydlighet framgå,
att regeringen — vad som ju också var att vänta av denna regering — i betydande
mån sökt tillgodose nykterhetssträvanden och motverka spritmissbruk
och olaglig sprithantering.

Med detta tacksamma erkännande mänger sig emellertid en känsla av besvikelse,
besvikelse över att anslag icke föreslagits i sådan utsträckning, att
de motsvarat behoven eller de gjorda blygsamma framställningarna. Jag vill
erinra örn prutningen å anslaget för utgivande av vår enda nykterhetstidskrift,
vårt enda centrala nykterhetsbibliotek, de verksamt arbetande nykterhetssällskapen
1. O. G. T., Sveriges Blåbandsförening, N. G. T. O., Vita bandet o. s. v.

Den överhandtagande spritkonsumtionen, de ökade fylleriförseelserna, ungdomens
ökade spritmissbruk o s. v., allt borde ge alla ansvarskännande anledning
att tillse, att allt vad göras kan för nykterhetens främjande också verkligen
göres. Det synes mig som örn staten, vilken själv driver rusdryckshantering
och som sålunda i första hand har anledning att känna ansvar för denna
hanterings verkningar, också i första hand ställer medel till förfogande för
missbrukets bekämpande.

När det nu är så lyckligt, att hundratusentals personer ! detta land genom
sina organisationer äro villiga att gå staten tillhanda i dess skyldiga nykterhetspropaganda
och ställa sina personliga krafter och hundratusentals kronor
årligen till förfogande utan tanke på någon som helst personlig ekonomisk
vinning, då, menar jag, hade det säkerligen icke varit nödvändigt för regeringen
att pruta ner organisationernas alltför blygsamma framställningar örn
ekonomiskt stöd för ett ännu kraftigare bedrivande av nykterhetspropagandan
här i landet.

Och penningmedel för ändamålet torde icke lia behövt saknas. Tvärtom ligga
miljoner lagrade i rusdrycksmedelsfonden och detta särskilt enligt 1926 års

Måndagen den 19 januari.

169 Nr I.

beslut »för nykterhetsandamål». Varför icke använda sig av dessa medel i Vid remiss av
största möjliga utsträckning just för detta ändamål, då man på vissa andra 3tatmeriskåll
är så ängslig för hur dessa pengar skola användas? Man proponerar, så- ProP™Ut™ensom
exempelvis herr Carleson, att få rusdrycksmedelsfonden använd för alle- or
handa andra än nu stipulerade ändamål.

.Det som dock utgör en ännu större besvikelse än den nu anförda är finansministerns
eget angrepp på rusdrycksmedelsfonden eller de i amorteringsfonden
ingående spritmiljonerna; några miljoner äro direkt tagna ur rusdrycksmedelsfonden,
den större summan, omkring 13 miljoner kronor, är hämtad ur amorteringsfonden.

Jag måste vittna — jag hade gärna velat slippa detta —• att jag, och säkerligen
många tusentals andra inom den svenska nykterhetsrörelsen med mig, på
det djupaste beklagar denna åtgärd av den nuvarande regeringen, av vilken
man i stället med förtroende väntat att den, i den mån krafterna kunnat räcka,
helt och fullt skulle gå in för hävdande av riksdagens år 1926 för fem år
framåt fattade beslut. Att denna tanke också finns bland nykterhetsfolk i
den lagstiftande församlingen torde framgå av det sammanträde, som
häromdagen hölls av den s. k. femtonmannadelegationen, i vilken numera
ingå fem ledamöter från riksdagens nykterhetsgrupp, fem ledamöter
från den socialdemokratiska nykterhetsgruppen och övriga ledamöter
från nykterhetsrörelsens landsförbund. Angående de medel, som direkt
skulle tagas ur rusdrycksmedelsfonden, har jag i min hand ett protokoll, enligt
vilket man beslöt göra en framställning till nykterhetsgruppema här i
riksdagen och »med beklagande av det av 1930 års riksdag gjorda uttalandet
örn anslag till sinnesslöanstalten i Lund ur rusdrycksmedelsfonden hemställa
örn motion om avslag på regeringens förslag örn, att anslagen till åtgärder beträffande
lösdriveriet m. m. samt till ersättningar till vissa städer och köpingar
för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel skola utgå ur rusdrycksmedelsfonden».
Vidare uttalades vid samma tillfälle beträffande de 13
miljonerna, såvitt jag kunde fatta, den allmänna meningen, att man icke kunde
godkänna regeringsförslaget i denna del, och man beslöt en hemställan till nykterhetsgrupperna
om att ta detta spörsmål under noggrant övervägande. Jag
har velat anföra detta för att visa, att det icke bara är jag och några få med
mig utan att man överhuvud taget bland nykterhetsfolket reagerar mot vad
som bär föreslagits.

Detta beslut av år 1926 var som bekant en kompromiss mellan olika meningsriktningar
i riksdagen. När nykterhetsfolket i riksdagen för sin del godtog
denna kompromiss, var det givetvis under den förutsättningen, att beslutet
skulle respekteras under de år, det skulle gälla. Herr finansministerns eftergift
på denna punkt bringar honom intet tack från något håll. Denna eftergift
har i stället bidragit till framförande av förslag om raserande av 1926
års beslut redan vid innevarande riksdag, såsom framgick av herr Carlesons
anförande.

Med vad som nu sagts har jag ingalunda velat förmoda, att regeringens ledamöter,
när frågan skall slutligt avgöras, skola ställa sig på deras sida, som gå
till storms emot den mening, som velat förhindra statens beroende av spritm
edlén.

Den svenska nykterhetsrörelsen har ansett, att det privatekonomiska intressets
borteliminerande från den svenska rusdryckshanteringen vore en av huvudförutsättningarna
för en framgångsrik nykterhetsverksamhet. Denna ståndpunkt
vidhålles även nu. — Vidare har denna rörelse ansett, att statens ekonomiska
oberoende av spritinkomsten vore en minst lika viktig faktor för en
verksam nykterhetslagstiftning. Det är därför naturligt, att den svenska nykterhetsrörelsen
noga aktgiver på varje åtgärd från statsmakternas sida, som

Nr 4.

170

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.!

enligt deras mening kan främja eller hindra framgång i nykterhetsarbetet och
förbudssträvandena.

Nu menar herr Carleson, att då ingen under lördagens debatt pläderat för
förbudstanken, denna sålunda måste anses vara avskriven hos alla politiska
partier. Det var egentligen detta påstående, som gav mig anledning att nu
begära ordet i denna remissdebatt, något som jag eljest kanske icke hade gjort,
för att i detta avseende motsäga honom. Jag måste nämligen betona, att herr
Carlesons slutsats är oriktig. Ännu har intet förslag framkommit inom det
parti jag tillhör, som velat borttaga den punkt i programmet, vari uttalas beredvillighet
att medverka till förbudets genomförande, så snart förutsättningarna
härför föreligga. En dylik mening förefinnes ock inom stora lager av
andra politiska partier, det må herr Carleson vara förvissad om. Vi nykterhetsvänner
äro emellertid alltid villiga att medverka även till andra åtgärder
till nykterhetens främjande, som gå i rätt riktning.

Det är sålunda klart, att nykterhetsfolket alltfort måste anse, att rusdrycksmedelsfonden
måste vara av stort värde för nykterhetsfrågans främjande och
slutliga lösning ävensom för statens budgetära oberoende av spritmedel. Nykterhetsfolket
kan icke utan vidare släppa värden, som redan vunnits, och som
enligt dess mening äro särskilt ägnade att i nykterhetsavseende gagna land och
folk.

Ja, herr talman, det var de få ord jag ansåg mig böra säga i denna fråga.

Herr Lindskog: Herr talman! Jag skall bara tillåta mig att med ett par
ord bemöta vad herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet för en
stund sedan yttrade till mig med anledning av några erinringar, som jag gjort
beträffande åttonde huvudtiteln och speciellt rörande hans behandling av det
viktigaste kravet från launds universitet, nämligen kravet på en nybyggnad
för den kemiska institutionen. Han frågade mig då: »Varför framlade icke

herr Lindskog själv detta anslagskrav, då han var ecklesiastikminister?» Jag
får säga, att det var med utomordentligt stor förvåning jag hörde denna fråga
riktas till mig, och den frågan var för mig tyvärr bara ett nytt vittnesbörd örn
det utomordentligt ringa intresse, som herr ecklesiastikministern har ägnat
denna för Lunds universitet så betydelsefulla och viktiga fråga.

Saken var nämligen den, att Lunds universitet först den 13 september 1930,
efter flera års mycket noggranna förberedelser, efter utarbetande av ritningar
m. m., var färdigt att lägga frami detta anslagskrav. Man kan väl då icke
begära, att jag såsom departementschef skulle ha lagt fram detta krav, innan
någon framställning örn detsammas framläggande inkommit till mig. Jag
kan således icke förstå, att herr statsrådet överhuvud taget kan ha riktat
denna fråga till mig.

Sedan förklarade herr statsrådet, varför han hade beträffande Uppsala
universitet lagt fram sin åsikt örn de nybyggnadskrav, som man där ansåg
vara så viktiga, men varför han icke hade gjort detsamma beträffande Lund.
Jag betonade emellertid uttryckligen, att jag för min del icke begärde och icke
alls behövde någon förklaring, varför han hade handlat så för Uppsalas vidkommande.
Herr statsrådet tog på sig en mycket hemlighetsfull min och
sade, att det låg mystiska makter bakoml, vilka han icke ville omtala för
kammaren men som han kunde tala örn privatim. Jag tvivlar icke alls på att
så är förhållandet. Jag tvivlar icke alls på att det var mycket starka och
vägande skäl, sorni gjort, att herr statsrådet handlat så som han gjort för Uppsalas
vidkommande, men vad jag bestämt bestrider, det är, att herr statsrådet
icke skulle ha kunnat göra detsamma för Lunds vidkommande. Han säger,
att det är undantag att man handlar på detta sätt. Var står det, att det skall
vara undantag? Undantag eller regel beror helt och hållet på det sinnelag

Måndagen den 19 januari.

171 Nr 4.

man Ilar gentemot det ifrågavarande anslagskravet. För min del Ilar jag upprepade
gånger under min statsrådstid ifråga om en sak, då det gällde ett anslagskrav,
förklarat, att jag beklagade, att jag av statsfinansiella skäl icke
kunde mer än omnämna det bela med några ord. Jag skall icke närmare ingå
på detta, utan jag vill blott säga, att herr ecklesiastikministern själv har i den
nu framlagda åttonde huvudtiteln gång på gång gått in på och redogjort för
krav, som. han av statsfinansiella skäl icke ansett sig kunna efterkomma. På
sid. 148 talar han således örn att han skulle vilja lägga fram förslag om statsbidrag
till avlöning av tre sjömanspräster i Melbourne, Genua och Danzig,
och han säger: »Jag har så utförligt som nu skett redogjort för de förhållanden,
som här föreligga, och de skäl, som framförts till stöd för kravet i detta
hänseende, alldenstund jag anser att, vad särskilt Melbourne och Danzig angår,
sådana omständigheter äro förebragta, sorni synnerligen starkt tala för
ett stödjande från statens sida av den socialt-religiösa verksamheten för våra
sjömän i dessa städer. Då emellertid nu», fortsätter han, »de statsekonomiska
förhållandena icke medgiva i år ett utsträckande av statens understödjande
verksamhet på detta område, vill jag dock framhålla, att snarast möjligt, när
omständigheterna det medgiva, ifrågavarande spörsmål upptagas» etc. Ett
precis likartat fall ha vi på sid. 688, där han säger, när det gäller svenska
skolan i Kina: »Då föreningen nu har för avsikt att återupptaga sin skol verksamhet

och begränsat verksamheten till hållande av en folkskola, skulle
visserligen skäl kunna anses föreligga för ett stödjande från statens sida av
denna verksamhet. Då emellertid, såvitt handlingarna i ärendet utvisa, en
dylik skola ännu ej synes hava upprättats, anser jag mig i avvaktan på närmare
utredning av frågan icke kunna för närvarande förorda den gjorda
f ra mställningen.»

Ja, det är blott två exempel, som jag vid ett hastigt genomögnande kunnat
finna. Antagligen finnas flera. Jag säger blott och bart, att inte är det väl
något hinder för att man i en sak, som intresserar en och som man är angelägen
om, markerar, att man gärna skulle vilja lägga fram den, och uttalar en
förhoppning örn att ett annat år få göra det. Som sagt, jag tror nog, att man
icke behöver andraga några hemlighetsfulla skäl, ty de skäl, som verkligen
finnas örn man vill främja ett anslagskrav, äro framförallt intresse för och
välvilja mot detsamma. Finns bara det, kan man nog också skjuta in några
ord om angelägenheten utav detta krav och en önskan att det snarast möjligt
måtte komma fram. Det är detta, som tyvärr icke förekommit i det av mig
omnämnda fallet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Städener: Herr talman!
De fall, som den siste talaren citerade ur åttonde huvudtiteln och däri
jag givit uttryck åt en önskan att jag hade kunnat framlägga förslag inför
riksdagen i ena eller andra syftet, ha alla gällt ökningar av redan utgående
anslag. De hava icke åsyftat nya anslagsrubriker. Man tage exempelvis de
av honom nämnda sjömansprästbefattningarna. Jag har icke ansett mig kunnat
utvidga antalet av de utav riksdagen understödda sjömansprästbefattningarna,
ehuru vissa skäl anförts för en dylik ökning. Jag har föreslagit bevarande
av det antal utav dessa befattningar, som av riksdagen redan ihågkomma.
Detta fall är sålunda icke analogt med det, som talaren vid föregående
tillfälle i kväll har behandlat, då han talade för ett alldeles nytt anslag:
en nybyggnad i Lund, till vilken riksdagen icke ännu tagit ställning.

För övrigt förbehåller jag mig att själv tolka mina känslor för Lunds universitet.
Jag tillbakavisar den insinuanta antydan, som har gjorts av den
föregående talaren beträffande vad jag i detta hänseende känner eller icke
känner.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Korts.)

Xr 4. 172

Måndagen den 19 januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

{Forts.)

Herr Lithander: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Andersson i

Stockholm gjorde en gensaga mot prosten Pehrssons yttrande rörande den
virkesproduktion, som då berördes. Jag har givetvis icke rätt att upptaga
kammarens tid eller riksdagens protokoll med en detaljerad redogörelse nu,
då vi behandla statsverkspropositionen, men jag ber att få hänvisa var och en,
som är intresserad av dessa frågor, till Times för den 16 december förra året.
och till den korrespondens därom, som i dess spalter har fortgått allt intill
den dag, som i dag är. Där finns ett fruktansvärt bevismaterial, som ger
belägg för att vad prosten Pehrsson sade tyvärr är sant och intygat av ögonvittnen.

Eftersom jag har ordet skall jag be att få säga ett par ord till herr lektor
Wigforss. Herr lektor Wigforss gjorde gällande, att företagarandan skulle
icke minskas i detta land därigenom, att en hård beskattning eventuellt träffade
en kommande generation och även den generation, som nu producerar,
därför att, som herr Wigforss sade, företagarna äro så vana vid att göra förluster,
att om dessa komma i form av ökad beskattning, har detta ingenting att
betyda. Herr lektor Wigforss är ju i det läget, att han utan några personliga
risker har kunnat komma i den lyckliga positionen att ha en tryggad årlig
utkomst. Det ha däremot icke företagarna. De få taga risker — de må driva
sin näring i stort eller i smått —- och därför hålla företagarna — jag vill säga
den ärade representanten, att detta är fallet långt ut i de socialdemokratiska
ledén — på det, som under svett och möda är hoparbetat och förvärvat med
risk för förluster. Jag tror, att om den ärade talaren skulle vilja i praktiken
fortsätta att tillämpa det förslag, som han för några år sedan lade fram rörande
arvsbeskattningen, skulle han få konstatera ett ännu större avfall inom
de socialdemokratiska leden än som då blev fallet. Jag vill bara säga detta
som en välvillig fingervisning till honom.

Jag är icke alldeles säker på att någon under denna debatt yrkat remiss till
vederbörande utskott av statsverkspropositionen. Jag skall icke gå in i några
detaljer, utan jag ber att få yrka denna remiss inklusive rusdrycksmedelsfonden
och hela det kommunicerande rörledningssystemet.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag nödgas, herr talman, att

besvära kammaren med ett tredje yttrande med anledning av några till regeringen
framställda frågor liksom också ett par, tre uttalanden av klander
gentemot regeringen.

Jag glömde då jag förra gången hade ordet, att säga ett ord till herr Sköld.
Han hemställde, huruvida det icke vore lämpligt att försöka påskynda utredningen
rörande sockerfrågorna på sådant sätt, att ett beslut — jag vet
icke, örn han menade ett beslut i detalj eller mera ett beslut i princip — rörande
den efter nästföljande budgetår kommande ordningen på detta område skulle
kunna fattas redan i sammanhang med årets beslut. Jag uppfattade åtminstone
hans hemställan på det sätt, jag nu angivit. Jag vill då uttala den meningen,
att det förefaller mig knappast vara vare sig möjligt eller lämpligt
att fatta ett dylikt beslut redan nu i sammanhang med det beslut, som eventuellt
skulle komma att fattas rörande budgetåret 1931—1932, innan man vet.
hur de båda parter, som förut haft uppgörelse, komma att ställa sig, och innan
man vet, vart de s. k. internationella avtalen kunna leda m. m. dylikt. Knappast
någon torde, när det kommer till kritan, vara beredd därtill. Jag vill
därför uttala den meningen, att ehuru det naturligtvis är önskvärt att så fort
som möjligt få in allt material för ärendets bedömande och få till stånd en
bearbetning härav för fortsättningen, så tror jag icke, att det önskemål, som
herr Sköld i detta sammanhang framställde, är av den art, att det kan vinna
godkännande.

Måndagen den 19 januari.

173 N>4-

I fråga orri skolanslaget, som herr Lindskog talade om och som han ett par,
tre gånger förklarade vara i dess nuvarande form olämpligt, därför att det
utgick på samma sätt till olika kommuner, oberoende av deras ekonomiska
läge, så vill jag erinra örn att just den sidan av frågan var synnerligen ingående
behandlad i den utredning, som fogats till fjolårets motion. Och det av
honom särskilt omnämnda fallet, Orsa kommun, var därvid också särskilt
omnämnt. Jag trodde, att det i fjol slutligen måste ha blivit klart för alla
i riksdagen, att ett beslut på detta område icke kunde åstadkommas, som icke
föregrep den pågående utredningen om en allmän skatteutjämning, därest icke
beslutet enbart finge omfatta en utjämning av skolutgifterna, men därvid tilllika
omfatta samtliga skolpliktiga Iram inom landet. Endast under den förutsättningen
kunde ett beslut komma till stånd, som icke ingrep på andra områden
och sålunda icke upprullade hela det stora och mångsidiga skatteutjämningsproblem,
som här föreligger. Den saken belystes klart vid det tillfället.
Därför trodde jag, att man icke nu skulle behöva återkomma med den
anmärkning, som vid frågans prövning föregående år alldeles särskilt uppmärksammades
på olika håll men därvid uttryckligt underkändes.

Beträffande den av herr Pehrsson i Göteborg berörda ryska trädumpingen
vill jag endast säga, att regeringen haft sin uppmärksamhet riktad på denna
sak och fört underhandlingar om den på olika håll. Jag vill tillägga, att jag
tror, att någon sådan införsel icke för närvarande äger rum samt att det kan
antagas, att i fortsättningen en sådan icke heller i år kommer i fråga.

Beträffande herr Wigforss’ spörsmål till regeringen, huruvida den icke ansåge,
att detta att taga medel ur amorteringsfonden vore ett brott mot 1926
års förordning — godkänner herr Wigforss den formuleringen av spörsmålet?
— vill jag säga, att jag icke kan beteckna regeringens förslag som ett brott
mot förordningen. Medlen äro faktiskt överlämnade till en annan fond med
ett från rusdrycksmedelsfonden och vad därmed sammanhänger helt avskilt
speciellt ändamål. Den användning, vartill medlen nu förutsättas bli begagnade,
är sådan, att de kunna anses ha blivit tagna i anspråk för kapitalökningsanslag,
till vilka man eljest dels ifrågasätter upplåning och dels användande
av direkta skattemedel. Åtminstone vad beträffar den del, som eljest skulle
frambringas genom upplåning, är det alldeles klart, att resultatet blir en
minskning av vår skuldsättning, alltså samma ändamål som är avsett med hela
amorteringsfonden. Man minskar den på det sättet, att man icke behöver
upptaga lån, som eljest skulle vara oundgängliga.

Beträffande den andra delen av medlen erkänner jag, att det ter sig som en
avvikelse att, sedan medlen tillförts en annan fond, med särskild uppgift, återföra
dem till budgetär användning. Men i det fallet är riksdagen givetvis oförhindrad
att för viss del av medlen besluta i dylik riktning.

I fråga om herr Wigforss uttalande, att arbetslöshetsförsäkringen inom det
borgerliga lägret betraktas såsom ett speciellt socialdemokratiskt önskemål —
det förefaller mig, som om herr Wigforss ville göra gällande, att möjligtvis
även regeringen såge så på saken — så kan jag icke medgiva riktigheten därav.
Varken jag eller mina kolleger betrakta arbetslöshetsförsäkring såsom en speciellt
socialdemokratisk lagstiftning eller socialistiskt inriktad samhällsåtgärd.
Den faller, såvitt jag förstår, fullt inom lämen för borgerligt betraktelsesätt
och borgerlig samhällsorganisation. Hindret för frågans lösning har icke varit
av denna art, ulan hittills har det varit pågående utredningar, örn vilka man
stritt, huruvida de varit nödviindiga eller ej. Å ena sidan har man ansett önskvärt
att de skulle föreligga fullständiga, innan beslut kunde fattas; å den andra
har man menat det redan föreliggande materialet vara tillräckligt. Vidare har
det givetvis gällt det svåra spörsmålet örn den omfattning, denna försäkringsfrågas
lösning borde erhålla. Det ligger ju så till, att den mera begränsade lös -

Vid remiss ar
statsverkspropositionen.

: Korts..;

Nr 4.

174

Måndagen den- 19 januari.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

: Foris.;

ningen är lättare att åstadkomma. Men bidrar den icke — det är den stora huvuderinringen
— att ytterligare från varandra avlägsna olika grupper inom arbetareklassen?
Förstorar och vidgar den icke den klyfta, som, — delvis i följd
av vår sociallagstiftning — finnes mellan olika grupper av arbetare? Det alett
spörsmål, om vilket jag tror, att man icke kan säga, att det uppställes endast
av den, som är behärskad av önskemålet att skjuta undan hela detta problem
eller försvåra det i onödan. Det är säkerligen en ytterst allvarlig fråga att avgöra,
när man skall taga slutlig ståndpunkt till hela detta spörsmål.

Jag vill slutligen säga till herr Kilbom, som började hyggligt och snällt
men som efter hand gaskade upp sig, särskilt mot slutet, och till och med gav
oss avsked utan vidare, att de uppgifter, på vilka han grundade sin förkastelsedom,
speciellt beträffande vad som skett i Genéve, måste vara fullkomligt oriktiga.
De direktiv, som de svenska ombuden erhållit, ha gått ut på, att de
skulle söka biträda varje praktisk och genomförbar åtgärd, som kunde medverka
till det internationella nedrustningsarbetet. Och enligt de uppgifter vi fått
har man ansett, att den svenska delegationen ärligt sökt realisera detta syfte.
Utrikesnämnden har ju haft full kännedom örn instruktionens innebörd. Örn
där förekommande uttalanden har jag enligt mitt förmenande icke rättighet att
lämna närmare meddelanden.

Beträffande vidare herr Kilboms missnöje över utrikesnämnden tillvaro och
funktion, förstår jag icke anledningen till att denna fråga kommer upp i en remissdebatt.
Önskar man ändring i nämndens nuvarande sammansättning och
funktioner och vill man komma tillbaka till det gamla, »reaktionära» förfaringssättet
rörande utrikesärendenas handläggning, lär väl den frågan få tagas
upp på annat sätt och i annat sammanhang och bör icke utgöra orsak till utfall
mot den nu sittande regeringen. Det är ju riksdagen, som fattat beslut både
beträffande utrikesnämndens verksamhet och formen för utrikesärendenas behandling
i övrigt.

Det förefaller mig slutligen, som örn man, även örn man är kommunist, icke
skulle behöva ta på frågan om tillgodoseendet av ordningen vid strejkkonflikter
på det sättet, att man anser tillhandahållandet från statens sida av erforderliga
krafter för ordningens upprätthållande utgöra ett partitagande för den ena parten.
Jag har redan tidigare en gång i dag protesterat mot detta betraktelsesätt
och gör det fortfarande. Det förhöll sig icke alls så, som herr Kilbom behagade
uttrycka sig, att det förekom ett regeringens »knäfall för en hysterisk arbetsgivarerepresentant».
Regeringen har icke alls stått i någon förbindelse
med arbetsgivarerepresentanter på denna punkt, utan man har tagit upp en uppfordran
från landshövdingen i länet, som i sin tur erhöll en framställning från
borgmästaren på vederbörande plats, att öka de otillräckliga poliskrafterna.
Detta har skett, men det innebär icke ett hot mot endera parten i arbetskonflikter
Det ligger ostridigt i allas intresse, att ordning upprätthålles. Jag har
förresten icke hört talas örn att det förekommit något strejkbryteri där nere.
Man har sagt, att arbetsgivarna avstodo från att kämpa sin strid på det sättet,
att de tillkallade några strejkbrytare. Utan de, som det i vissa fall uppstått
oro omkring och som ansett sig hotade, ha varit förmän, som haft att hålla anläggningarna
i gott stånd, d. v. s. de ha haft att verkställa eldning och sköta
maskiner och sådant, så att fabrikerna med maskiner icke skulle skadas. Att
då vända sig mot regeringen, därför att den biträtt förslaget om ökade krafter
för ordningens upprätthållande, är synnerligen omotiverat. Ett krav på, att
man skall underlåta tillhandahålla sådana krafter, kan omöjligen vara ett krav.
som stärker arbetarpartens ställning.

Vad till sist beträffar de löner, som utgå i denna såväl som andra industrier,
har ju regeringen varken haft anledning eller rätt att yttra sig därom, och detta
så mycket mindre, då det ju kan tillkomma regeringen att förlikningsvis in -

Måndagen den 19 januari.

175 Nr 4.

gripa för att åstadkomma, så fort möjlighet därtill gives, uppgörelse i saken
mellan parterna.

Vidare yttrades ej. Ifrågavarande proposition hänvisades till statsutskottet,
varjämte densamma remitterades, i vad den anginge pensions- och indragningsstaterna,
till bankoutskottet samt, såvitt den rörde jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av ''propositionen
inom kammaren avgivna yttrandena.

§ 2.

Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande proposition, nr 25, angående inredande
av vissa lägenheter m. m. i veterinärhögskolans lokaler, som nu föredrogs,
hänvisades till jordbruksutskottet.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr 9 av herr Källman m. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 10 av herr Pettersson i Hällbacken; och
nr 11 av herr Olofsson i Digernäs;

til bevillningsutskottet motionerna:

nr 12 och 13 av herr Lovén; och

nr 14 av herr Olofsson i Digernäs; samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 15 av herr Olofsson i Digernäs; och
nr 16 av herr Olsson i Kamsta.

§ 4.

Härefter föredrogos var för sig och hänvisades till statsutskottet Kungl.
Maj:ts propositioner;

nr 22, angående befrielse för banförmannen vid statens järnvägar Jonas
Jonsson från skyldighet att gälda vissa skadestånds- och ersättningsbelopp;

nr 27, angående viss omreglering av Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolags
skuld till staten;

nr 28, angående kronans deltagande i viss vattenreglering beträffande Skellefte
älv;

nr 29, angående fortsatta åtgärder för främjande av sparsamhet bland skolungdomen; nr

30, angående nedsättning av räntan å vissa lån ur lånefonden för tjänstemannasamhället
vid Mörby; och

nr 31, angående anvisande av medel för täckande av vissa hos länsstyrelsen
i Stockholms län bokförda belopp.

§ 5.

Vidare föredrogos var efter annan och remitterades till statsutskottet nedannämnda
på bordet liggande motioner, nämligen:

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Korts.)

Nr 4.

176

Måndagen den 19 januari.

Ang. återkallande
av
en motion.

nr 17 av herrar andre vice talmannen Bengtsson och Hedlund i Östersund;
nr 18 av herrar andre vice talmannen Bengtsson och Wigforss;
nr 19 av herr Lindley; samt
nr 20 av herr Sandström.

Vid härpå skedd föredragning av motionen nr 21 av herr Pehrsson i Bramstorp
m. fl., angående statsinlösen av järnvägen Härnösand—Sollefteå, begärdes(
ordet av

Herr Pehrsson i Bramstorp, som yttrade: Herr talman! I den motion jag här
väckt inrymmas två yrkanden. Enligt det ena skulle motionen gå till jordbruksutskottet,
enligt det andra till statsutskottet. Jag ber vid sådant förhållande att
få återkalla min motion.

Denna anhållan bifölls.

Slutligen föredrogos övriga på hordet liggande motioner; och överlämnades
därvid

till bankoutskottet motionen nr 22 av herrar Christenson och Eriksson i
Stockholm;

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 23 av herr Petersson i Lerbäcksbyn m. fl.; och

nr 24 av fru Nordgren;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 25 av herr Magnusson i Skövde;
nr 26 av herr Johanson i Huskvarna; och
nr 27 av herr Sandberg m. fl.; samt

till tillfälligt utskott motionen nr 28 av herr Hedlund i Häste m. fl.

§ 6.

Föredrogos vart för sig och lades till handlingarna bankoutskottets memorial:
nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

§ 7.

Slutligen föredrogs riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående
antagande av tjänstemän i riksdagens kansli.

Vad kanslideputerade anmält och hemställt godkändes.

§ 8.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Gustafson i Kasenberg m. fl., nr 49, angående förräntningen av det i
Trollhätte kanal nedlagda kapitalet;

herr Lundquist i Rotebro m. fl., nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
i statsverkspropositionen örn anslag till utredning rörande luftfartsled
Stockholm—Malmö;

herr Lundquist i Rotebro, nr 51, angående åtgärder i syfte att uppmuntra
kvinnliga tjänstemän till frivillig avgång ur statstjänst vid giftermåls ingående;
och

Måndagen den 19 januari.

177 Nr 4.

herr Skoglund m. fl., nr 52, om ändring i 22 § 1 mom. kommunalskattelagen
samt i anvisningarna till denna paragraf.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Aqvist	under	4 dagar	fr. o. m. den	21	jan.,
» Sjögren	»	8	» >	20	>
> Andersson i Malmö		8 8		21	2>
8 Magnusson i Tumhult	2>	8 »		21
» Wallerius	»	10 »	» »	22	»
> Herou	»	6 8		20	» och
8 Olsson i Kamsta	2>	o 8		25

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.32 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Andra kammarens protokoll 1981. Nr 4.