RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1931:37

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1931. Andra kammaren. Nr 37.

Fredagen den 15 maj.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 8 innevarande maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Härmed intygas att riksdagsman Mauritz Västberg på grund av sjukdom
(Mens duodeni recidivans) under tiden fr. o. m. den 14 maj t. o. m. den 30 juni
1931 är oförmögen till arbete.

Stockholm den 12 maj 1931.

Hj. Vasserman,
leg. läk.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern Ekman, som anförde: Herr talman''

Med andra kammarens tillstånd har herr E. O. Öhman till mig framställt följande
frågor:

1) Har regeringen för avsikt att återupptaga det år 1926 avbrutna arbetet
rörande krigslagarna i syfte att för riksdagen framlägga förslag örn reformering
av krigslagstiftningen och att mål rörande värnpliktiga hänföras till civil
domstol?

2) Örn så icke är fallet, vilka motiv ligga till grund för att regeringen åsidosätter
de av riksdagen begärda utredningarna i denna fråga?

Innan jag går att besvara interpellationen vill jag något redogöra för de
däri berörda lagstiftningsfrågornas allmänna läge.

Spörsmålet örn införande av nya former för den militära rättsskipningen väcktes
av riksdagen genom skrivelse den 14 maj 1920, däri riksdagen anhöll, att
Kungl. Maj :t ville, efter verkställd utredning, huruvida krigsdomstolarna i
fredstid kunde avskaffas, för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Den av riksdagen begärda utredningen uppdrogs
genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 augusti 1920 åt en kommitté, vilken efter
slutfört arbete den 17 oktober 1922 avlämnade betänkande med förslag till lag
örn handläggning av militära brottmål och undersökningsärenden under fredstid
jämte åtskilliga andra lagförslag. Kommitténs betänkande gick ut på, att
de funktioner, som för närvarande handhavas av krigsdomstolarna, skulle under
fredstid fullgöras av de allmänna domstolarna, därvid dock särskilda regler

Andra kammarens protokoll ISSI. Nr 87. ,

Svar å

interpellation.

Nr 37. 2

Fredagen den 15 maj.

Svara skulle gälla för de så kallade undersökningsärendena. I betänkandet framhöll
interpellation, kommittén bland annat, att vissa skäl givetvis talade för anstånd med den ifråga(Forts.
) satta ändringen i avvaktan på en blivande rättegångsreform. Emellertid syntes
denna reforms genomförande komma att dröja avsevärt längre än man
från början tänkt sig. Då kommittén sökt ansluta förslaget om de militära
brottmålens behandling så nära som möjligt till rådande förhållanden vid de
allmänna domstolarna samt förslaget således icke kunde anses i ringaste mån
föregripa den blivande processreformen, borde denna icke utgöra ett verkligt
hinder för att omedelbart avskaffa krigsrätterna i fredstid samt överflytta de
militära brottmålen till de allmänna domstolarna.

I skrivelse den 29 mars 1922 hemställde riksdagen vidare, att Kungl. Maj :t
täcktes efter verkställd utredning låta företaga en fullständig omarbetning
av nu gällande strafflag för krigsmakten samt därvid särskilt taga under övervägande,
huruvida och i vad mån en humanisering av bestämmelserna i nämnda
lag kunde vidtagas, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Eör verkställande av den av 1922 års riksdag begärda
utredningen tillkallades den 28 juni 1922 särskilda sakkunniga. Sedan
dessa den 27 juli 1922 påbörjat sitt arbete, förklarade Kungl. Majit genom
beslut den 24 november samma år på föredragning av dåvarande chefen för finansdepartementet,
statsrådet Thorsson, att arbetet skulle vara slutfört den
31 maj 1923. På de sakkunnigas hemställan medgav dock Kungl. Majit den 11
maj 1923 förlängd tid för arbetets fullbordande till och med utgången av augusti
månad samma år. Då avlämnades också av de sakkunniga betänkande
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten den
23 oktober 1914 med flera lagförslag. Enligt vad i betänkandet uttalas framstod
redan från början för de sakkunniga nödvändigheten att begränsa arbetet
med hänsyn till den pågående revisionen av den allmänna strafflagen. Vid en
granskning av strafflagen för krigsmakten visade det sig nämligen understundom,
att i denna funnes brister, som även behäftade motsvarande delar av allmänna
strafflagen, samt att det jämväl av andra avdelningar kunde vara önskvärt
att i samband med de sakkunnigas arbete vidtaga jämkningar i allmänna
strafflagen. Då emellertid denna vore föremål för fullständig omarbetning
genom en särskild kommission, syntes det ej vara i sin ordning att i sammanhang
med de sakkunnigas specialutredning inlåta sig på i och för sig önskvärda
jämkningar i allmänna strafflagen. Endast i den mån denna redan nu innehölle
bestämmelser av militär karaktär kunde undantag från denna grundsats försvaras.
I ännu mycket högre grad hade emellertid en begränsning av arbetsuppgiften
framtvungits av Kungl. Maj :ts förelägganden i fråga örn tiden för
arbetets fullbordande. Dessa förelägganden hade påkallat upprepade omläggningar
av arbetsprogrammet, och de sakkunniga hade slutligen nödgats att —
med bibehållande i huvudsak av den gällande strafflagens för krigsmakten uppställning
och system — inskränka sig till utarbetande endast av sådana till
humanisering och förenkling syftande ändringsförslag, som kunde anses påkallade
av ett omedelbart praktiskt behov.

Av innehållet i de sakkunnigas förslag må nämnas följande. Förslaget upptager
icke strafformen sträng arrest. I stället har tidslängden för vaktarrest
och skärpt arrest utsträckts. Den villkorliga domens tillämpningsområde har
utvidgats. Vissa straffbestämmelser i strafflagens speciella del ha mildrats.
Sålunda föreslås strafflindring för rymning, brott mot krigslydnaden, förolämpning
mot överordnad krigsman, obefogad klagan mot förman över förnärmelse
i tjänsten med flera brott.

Över de båda betänkandena hördes vederbörande myndigheter. Det av kommittén
framlagda förslaget angående de militära målens överflyttande till de
allmänna domstolarna avstyrktes av samtliga däröver hörda myndigheter. Så -

Fredagen den 15 maj. 3

sorn skäl framhölls allmänt, att krigsdomstolarna vore bättre skickade än de
allmänna domstolarna att handhava den militära rättsskipningen. Från flera
håll uttalades jämväl att den av kommittén förordade reformen i allt fall ej
borde komma till stånd, innan frågan om en allmän rättegångsreform bragts
till sin lösning.

Jämväl de sakkunnigas förslag till vissa ändringar i strafflagen för krigsmakten
rönte stark kritik. Särskilt gäller detta i fråga örn avskaffandet av
den stränga arresten och nedsättandet av straffen för andra brott än rymningsbrotten.

Vad angår sistnämnda slag av brott framlades på hemställan av riksdagens
militieombudsman redan för 1924 års riksdag proposition med förslag till nedsättning
av straffsatserna för berörda brott i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag. Propositionen bifölls och lag i ämnet utfärdades
den 23 maj 1924.

Sedan de av kommittén och de sakkunniga framlagda förslagen under åren
1925 och 1926 varit föremål för bearbetning inom justitiedepartementet, avbröts
arbetet härmed under sistnämnda år. Närmaste anledningen härtill torde
ha varit att söka bland annat däri, att dåvarande chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Thyrén, funnit förslagen stå i sådant sammanhang med de
på dagordningen stående frågorna örn en allmän strafflags- och processreform,
att de icke borde upptagas till behandling särskilt för sig.

Frågan örn ett återupptagande av förevarande lagstiftningsärenden har därefter
varit föremål för riksdagens uppmärksamhet senast år 1930 och innevarande
år. I 1930 års statsverksproposition yttrade sålunda dåvarande chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Bissmark, vid behandlingen av anslaget till civil personal
vid regements- och stationskrigsrätterna, att det med hänsyn till den blivande
rättegångsreformen icke syntes vara lämpligt att särskilt för sig till behandling
upptaga frågan om krigs domstolarnas organisation, samt att det nära
sambandet mellan berörda organisationsfråga och spörsmålet om omarbetning
av strafflagen för krigsmakten borde föranleda därtill, att jämväl sistnämnda
spörsmål finge vila i avbidan på det fortsatta arbetet med domstolsorganisationen.
Statsutskottet tillstyrkte utan anmärkning det begärda anslaget. Detta
beviljades ock av riksdagen. I första kammaren uttalades dock från ett par
håll, att frågan örn en omorganisation av det militära rättsväsendet borde lösas
oberoende av den allmänna processreformen, samt att skäl i allt fall saknades
att i avbidan på nämnda reform uppskjuta omarbetandet av strafflagen för
krigsmakten.

I innevarande års statsverksproposition yttrade chefen för justitiedepartementet
i samband med begäran örn anslag för nyssnämnda ändamål för budgetåret
1931—1932, att med den fortsatta behandlingen av frågan örn krigsdomstolarnas
organisation och det därmed nära sammanhängande spörsmålet om
omarbetning av strafflagen för krigsmakten borde, på sätt i 1930 års statsverksproposition
uttalats, anstå i avbidan på det fortsatta arbetet med processreformen.
Statsutskottet hemställde, att anslaget måtte beviljas, och riksdagen
biföll utan anmärkning utskottets hemställan.

I anslutning till vad som uttalats i 1930 och 1931 års statsverkspropositionen
synes frågan om en fullständig omgestaltning av det militära rättegångsväsendet
svårligen kunna upptagas till behandling annorledes än i samband nied den
allmänna processreformen. Det uppskov, som härigenom föranledes med frågans
lösande, torde ej behöva bliva allt för långvarigt. Kungl. Maj:t har ju
som bekant underställt årets riksdag huvudgrunderna för en allmän reform av
vår rättegångsordning. Och avsikten är att därest de föreslagna huvudgrunderna
uppbäras av en mera allmän åskådning inom riksdagen utan dröjsmål
skrida till den närmare utformningen av den nya processlagstiftningen. Det

Nr 37.

Svar å

interpellation,

(Forts.)

Sr 37. 4

Fredagen den 15 maj.

Svar å

[interpellation.
(Forts.)

må vidare erinras, att krigsdomstolarna erhållit sin nuvarande organisation så
sent som år 1916, samt att förfarandet vid desamma är så anordnat, att några
mera vägande anmärkningar däremot icke lära kunna framställas. I militie-ombudsmannens
ämbetsberättelse till 1924 års riksdag yttrades ock av ämbetets
dåvarande innehavare, att vad han vid verkställda inspektioner iakttagit
syntes giva vid handen, att krigsdomstolarna i stort sett fungerat mycket tillfredsställande.
Uttalanden i samma riktning gjordes av de håda närmast följande
innehavarna av ämbetet i berättelserna till 1926 och 1927 års riksdagar.

Med en omgestaltning av det militära rättegångsväsendet sammanhänger
nära frågan örn en reform av strafflagen för krigsmakten. Beträffande denna
lag må emellertid ytterligare anmärkas att en mera genomgripande omarbetning
av densamma — varom riksdagen hemställt — på sätt de sakkunniga
yttrat, icke lärer kunna vidtagas oberoende av revisionen av den allmänna
strafflagen. Man torde sålunda i fråga örn den militära strafflagen tillsvidare
vara hänvisad till partiella reformer. I överensstämmelse härmed har också,
såsom jag redan nämnt, år 1924 straffet för rymning nedsatts. Därmed lärer
det mest trängande behovet i förevarande hänseende ha tillgodosetts. Givet
är emellertid, att denna fråga alltjämt följes med uppmärksamhet, och att regeringen
är beredd att föreslå sådana ändringar i strafflagstiftningen, som kunna
visa sig påkallade och utan allt för stora svårigheter låta sig genomföras.

Härpå yttrade:

Herr Ohman: Herr förste vice talman! Det är med verklig harm och

bitterhet, som jag i dag i kammaren tar till orda i en debatt med chefen för
en regering, vars handlingar sedan riksdagens andra kammares sista arbetsplenum
bära ansvaret för mord på sex arbetare, och vars händer alltså i dag
besudlas av arbetarblod.

Talaren avbröts här av herr förste vice talmannan, som yttrade: Det är
icke tillåtet för talaren att använda sådana uttryck.

Talaren fortsatte: Jag uttrycker endast de känslor, som i dag behärska den
överväldigande majoriteten av detta lands invånare. Jag skall emellertid
ingå på några av de punkter, som statsministern i sitt tal anförde, och försöka
ge just den nuvarande krigslagstiftningen, strafflagen för krigsmakten,
en riktig belysning mot bakgrunden av de händelser, som i dag uppröra alla
rättänkande människors sinnen i landet.

Den hastighet, varmed man annars är van att militära angelägenheter behandlas,
den hastigheten är nu, som vore den bortblåst, när det är fråga örn
att vidtaga åtgärder, som i någon mån skulle ställa de värnpliktiga och militärmanskapet
på samma nivå beträffande rättssäkerhet, som övriga medborgare
i landet under normala förhållanden enligt lag ha att påräkna. Redan
år 1922 var det fråga örn att mål rörande värnpliktiga skulle hänföras till civil
domstol. Den kommitté, som hade frågan örn hand, hade ett förslag färdigt
och tillstyrkte åtgärder för att därmed biträda den mening, som låg bakom
rikdagsskrivelsen. Herr statsministern förklarade i sitt svar, att frågan
icke kan lösas eller kunnat lösas annat än i samband med den planerade processreformen.
Emot detta vill jag erinra om, att den kommitté som behandlade
ärendet har förklarat, att frågan mycket väl kan lösas oberoende av processreformen.

Men man förstår så väl å andra sidan, att de verkliga skälen, varför man
här icke haft någon skyndsamhet, när det gällde att vidtaga förändringar i gällande
krigslagar, vare sig det gällde de värnpliktiga eller strafflagarna för
krigsmakten överhuvud taget, det var därför, att dessa lagars brutala strafformer
äro ett av de medel, varmed man kan tvinga militärmanskap att t. o. m.
rikta de gevär, de ha fått i sin hand under uppgift att det var det s. k. foster -

Fredagen den 15 maj.

5 Nr 37.

landet, nian skulle försvara, t. o. m. mot sina klassbröder inom landet. Det är
som ett led i detta brutala straffhot, som man bl. a. får se de händelser, som
under det senaste dygnet utspelats där uppe i de stora industridistrikten i Ådalen.
Och jag skall taga mig friheten, herr förste vice talman, att just belysa,
huru regeringen och myndigheterna kunna framprovocera situationer, där man
med stöd av den brutala krigslagstiftningen kan kommendera militärt manskap
mot arbetarna.

Vad är det då, som inträffat där uppe i Ådalen, och huru ligger förhistorien
till för det igångsatta blodbadet mot arbetarna. I korthet ligger saken
till på det sättet, att Marmabolagets arbetare varit i konflikt sedan den 4
oktober föregående år på grund av att Marmakoncernens chef icke har kunnat
förmås att träffa uppgörelse med sina arbetare på samma villkor,
som annars äro gällande inom industrien. Som påtryckningsåtgärd för att
tvinga Marmaverkens arbetare till underkastelse lockoutades arbetarna uppe
vid Utansjö och Sandviken i mitten av januari månad detta år. Örn man vill
förstå den stämning och den bitterhet, som i dag med full rätt härskar i första
hand bland Ådalsdistriktets arbetare måste man lia klart för sig, att det är
en landsända, där arbetslösheten varit större än på någon annan plats i landet
denna vinter och att arbetarna vid Utansjö och Sandvikens fabriker av
hänsynslösa arbetsköpare lockoutats. Och just i det ögonblick, när arbetet
med utlastning av vid verken förfärdigade produkter skall verkställas, i detta
ögonblick kommenderar arbetsköpareföreningen sina strejkbrytaregarden till
att upptaga arbetarnas arbeten — de arbetare, som på grund av arbetsköparnas
åtgärder blivit avstängda ifrån möjligheten att få arbete. Och i samma ögonblick
använder regeringen och myndigheterna sin ställning att till skydd för
arbetsköparnas strejkbrytare mobilisera såväl polismakt som militärmakt emot
de kämpande arbetarna. Det är ju förklarligt, att man icke känner någon
brådska med att revidera krigslagstiftningen, när man vet, att menige man
ibland de utkommenderade militärerna hade dödsstraffet som hot över sig i
händelse de icke följde den order, som lämnades av dess närmaste befäl. När
strejkbrytare, polis och militärmakt anlände till de områden, där strejkbrytarna
voro inlogerade, och som inom parentes sagt myckt snabbt av länsstyrelsen
fridlystes, i samma ögonblick började också denna polismakt och denna
militärkommendering att provocera arbetarna. Det är omöjligt att med framgång
försöka göra gällande, att skulden för vad som skett där uppe i Ådalen
i någon mån kan läggas på arbetarna. Enligt samstämmiga vittnens uppgifter,
t. o. m. av medlemmar ur regeringens eget parti, sköt en sergeant utan
vidare ner två arbetare i demonstrationståget, i samma ögonblick som en militärpatrull
marscherade fram mot de fredligt demonstrerande arbetarna. Jag skulle
i detta sammanhang vilja fråga herr statsministern och deni, som närmast bära
ansvaret för denna militärkommendering, om det är på det sättet man anser,
att den s. k. ordningen skall upprätthållas. Men det är icke nog med att dessa
två arbetare nedskötos, utan man fortsatte våldsdåden, och i dag vilar på regeringens
ansvar sex arbetareliv, däribland en sju års flicka.

När man nu ifrån borgerligt håll försöker göra gällande, att arbetarna genom
sin demonstration, genom sitt krav på strejkbrytarnas och polisens och
militärmaktens borttagande och avskickande ifrån Ådalen framprovocerade
dessa åtgärder, vill jag erinra därom, att för en halvtimme sedan fick jag
ett telegram, vari meddelas, att en dotter till en arbetare i Ådalen i går kväll
inne i sin bostad, när hon skulle gå till sängs, träffades av en kula och
dödades, en kula, avlossad av den militärmakt, som herr statsministern och
socialministern eller regeringen i sin helhet kommenderat upp till Ådalen med
stöd av nu gällande krigslagstiftning, i syfte att där på det mest hänsynslösa
sätt tillvarataga arbetsköparnas intressen. Dessa händelser illustrera på

Svar d

interpellation.
(Forte.)

Nr 37. 6

Fredagen den 15 maj.

Svar å

interpellation.

(Fatta.)

ett synnerligen utmärkt sätt den ordning, som regeringen och myndigheterna
förklara sig vara beredda att, som. det heter i regeringens kommuniké, med
varje medel upprätthålla. Genom dessa åtgärder kan också regeringen i dag
räkna på att emot sig ha sammansvetsade icke bara en enhetlig mening bland
arbetareklassen, utan en mening, som också sträcker sig långt ut i andra läger,
där man kräver, att Ekmans regering icke längre bör få innehava platsen
såsom den högsta myndigheten i detta land. Och det skall bliva synnerligen
intressant att se, om man verkligen har mod och tillräckligt stor fräckhet
att efter vad som skett fortfarande sitta kvar på regeringsbänken. Jag säger
icke detta, därför att jag hyser någon förhoppning örn att efterträdarna
komma att bliva bättre, men vi döma efter den mån, som gärningarna äro begångna,
och i dag ha vi att döma den sittande regeringen efter dess gärningar.
Kanske någon här invänder och säger, att detta icke har något samband
med gällande strafflag för krigsmakten, och jag skall därför be att få uppläsa
ett par paragrafer ur den strafflag, varunder militärmanskapet sorterar,
■och som äro ett av de påtryckningsmedel, som regeringen och vederbörande
myndigheter ha, när det gäller att tvinga militärmanskapet ut i dylika åtgärder.
Det heter här i dess 161 §, där man hänvisar till brott emot § 76
och § 77, varest det talas om vägran av krigsman att åtlyda förmans i tjänsten
givna order, att för dylika brott, då fienden är nära — och jag förutsätter,
att man här ansåg fienden vara nära: det var väl fienden man avlossade
skotten emot, och enligt samstämmiga uppgifter befunno sig de demonstrerande
arbetarna på ett avstånd av 100 meter ifrån det fridlysta området,
när de första salvorna ifrån militärens gevär lossades emot dem -— och
vid sådant tillfälle, då betydligare skada kan uppstå, straffas gärningsmannen,
d. v. s. den, som vägrar lyda en given order, med att mista livet genom
skjutning.

Dessa lagparagrafer, satta i samband med vad som här timat, ge belägg
för att de äro ett av de medel, varmed regeringen och myndigheterna tro
sig utan risk kunna kommendera militär emot strejkande arbetare. Det krav,
som nu reses, icke bara av Ådalens arbetare, utan också ifrån alla större
arbetsplatser i hela landet, är kravet på strejkbrytarnas, strejkbrytarpolisens
och militärmanskapets avlägsnande ifrån Ådalen och ifrån de platser, där de
nu äro utkommenderade på grund av arbetarnas kamp för sina elementära rättigheter
och sin existensmöjlighet.

Men hur svara då myndigheterna, när man ovillkorligen måste förstå, att
man icke kan lösa de intressekonflikter, som helt naturligt måste förefinnas
ute på arbetsplatserna emellan å ena sidan arbetsköparna och å andra sidan
arbetarna? Hur svarar man, sedan de åtgärder man vidtagit kostat sex
människor livet? Jo, den folkfrisinnat frisinnade regeringen, heter det visst -—
det borde fastna i munnen åtminstone på regeringens egna ledamöter — den svarar
med att natten till i dag ytterligare förstärka militärbevakningen i Ådalen
med 400 man och genom att i dag på förmiddagen låta ett pansarskepp ankra
i Härnösands hamn: med att skicka ytterligare militär upp till Ådalen, utrustade
med kulsprutor, ga-sbomber och gevär. Det är det svar, som ifrån
regeringens sida ges på den framställning, som i dag riktas ifrån i första
liand Ådalens arbetare, men ett krav, bakom vilket hela landets arbetareklass
står fullständigt enig. Tror verkligen regeringen, att det är möjligt,
att på det sättet uppträda och tänka, att man därmed skulle kunna åstadkomma
vad man officiellt förklarar sig eftersträva, nämligen »ordningens
upprätthållande»? Förstår icke regeringen, att det uppfattas och måste uppfattas
för vad det är, nämligen ett direkt stöd från statsmakterna på arbetsköparnas
sida i en social konflikt? Man skall vara lika förblindad för vad
som sker i tiden som en folkfrisinnad regering kan vara år 1931, örn man

Fredagen den 15 maj.

7 Nr 37.

tror, att dea svenska arbetarklassen ämnar tåla kallt stål i bröstet bur Ämra
långt som helst. Vad som här har inträffat aktualiserar på det allra 1 eV*
kraftigaste icke bara kravet på krigslagstiftningens borttagande, utan det 0
aktualiserar i ännu större utsträckning kravet på en samlad kamp. ifrån
arbetarklassens sida emot hela det nuvarande samhällssystemet, som vid sitt
uppträdande emot arbetarklassen icke ens drar sig för att mörda dess barn,
när de äro färdiga att på kvällen gå till sängs. Det aktualiserar också kravet
ifrån a.rbetarnas sida att skapa det ordningsväm för sin egen säkerhet, som
det nu står utan. Det går icke i längden, det lär arbetarklassen sig förstå,
att komma med blotta bröst emot arbetsköparnas och strejkbrytamas VaJag
ber också i det sammanhanget att till herr statsministern fa rikta en
fråga, en fråga, som tidigare är ställd av Ådalens arbetare, men som vi anse
böra upprepas här, och det är: Ämnar regeringen vidtaga åtgärder för att
avlägsna militären och polisen ifrån Ådalen och ifrån andra platser i landet,
där arbetarna i harmfull protest gått ut i sympatiaktion för. sina klasskamrater
i Ådalen? I det sammanhanget så skulle jag också vilja fråga regeringen,
örn den är beredd att vidtaga några åtgärder för att de mördade
arbetarnas efterlevande skola få någon ersättning, någon möjlighet att existera.
Det skulle vara rätt intressant att få besked på de punkterna. Jag
riskerar icke, att regeringen kommer att ställa sig välvillig till dessa förslag.
Vi anse emellertid, att de böra ställas och att regeringen bör ges tillfälle
att inför kammaren giva besked i detta avseende.

Jag skulle också slutligen vilja ställa ännu ett spörsmål till regeringen.
När det här utav samstämmiga vittnesuppgifter är klart, att en
sergeant, utan vidare, utan någon som helst yttre .anledning, drog sin revolver
och nedsköt två arbetare och sårade en tredje, handlade han då på
uppdrag av regeringen? Är regeringen beredd att dela ansvaret med honom
och taga hans skuld på sina egna skuldror? Örn så icke är fallet, ämnar
regeringen vidtaga åtgärder för att ställa vederbörande till ansvar för sitt
uppträdande? Ja, det är de spörsmål, herr talman, som jag i detta sammanhang
vill ställa, och jag vill sluta med att ännu en gång understryka,
att det är icke bara kravet på krigslagarnas avskaffande, som genom dessa
åtgärder aktualiseras, utan det är andra ganska vittgående krav, som därigenom
ha rullats upp på dagordningen. Och ett av dessa krav, som i dag omfattas
av landets arbetare och långt därutöver, det är, att den nuvarande regeringen
fortast möjligt lämnar sina taburetter!

Herr Molander: Herr talman! Den föregående ärade talaren har ju med

herr talmannens tillåtelse fått yttra sig här i ett ämne, som visserligen är
mycket aktuellt, men som har föga att göra med själva interpellationssvaret.

Jag ämnar icke säga så värst mycket, men när saken har förts på tal och när
jag själv är ådalsarbetare och på ett mycket nära sätt representerar .deni,
som det här gäller — jag kände ju personligen tre av de skjutna — så må
jag också yttra mig så Hilvida, att jag menar själva ansvaret här böra kunna
fastställas. Jag finner i den kommuniké, som regeringen har utfärdat, att
den stöder sig mycket på länsstyrelsen i Västernorrlands län. Man torde inte
vara överordi g, örn man varnar regeringen för att tro på vad länsstyrelsen
i Västernorrlands län uppger i sina ifrågavarande förklaringar. Jag vet
ju, att denna länsstyrelse inom länet har föga mer auktoritet än vad. vaktmästarna
på landsstaten ha. Jag tror således, herr socialminister, att vi i dag
kanske icke skola fälla några domar angående ansvaret för vad som skett i
den ångermanländska ådalen i går, men måhända kunna vi komma att göra det
i morgon.

Nr 37. 8

Fredagen den 15 maj.

Svar å

interpellation

(Forts.)

Ett ord slutligen må vara sagt och det är, att här har kapitalismens och
• militansmens offerväsende krävt en tribut, som landets arbetare och många
därutöver aldrig skola glömma!

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag ber att lika
bestämt och lika varmt som någon annan få beklaga, att kampen mellan arbetre
0°h arbetsgivare brutaliserats på det sätt, som skett uppe i Ådalen och att
till följd därav en hel del människor fått släppa till livet. Men när det gäller
ansvarsfördelningen, varför så blivit fallet, då tror jag, att man, örn man vill
söka sanningen, kommer till andra resultat än dem, som den förste talaren här
uppdrog. Ansvaret får sökas hos dem, som såsom sina kampmetoder börjat
använda medel som svensk lag betecknar som fördömliga och oriktiga och som
förplikta svensk regering att söka skydda människorna mot. Det är där man
har att söka ursprunget, och det är där, man har att söka de verkligt ansvariga
lör vad i detta avseende skett.

Vad beträffar den fråga, som föreligger i interpellationen, så konstaterar
jag endast, att interpellanten icke på något sätt sökt uppvisa ohållbarheten i den
argumentation^ sorn.framfördes i interpellationssvaret. I detta angavs utvecklingen
pa området i fråga och meddelades varför frågan nu är försatt i det
läge, som den befinner sig i.. Jag kan således i det avseendet lämna det före6’
veiJ.Sa ämnet för interpellationen. Då emellertid interpellanten fått
tillfälle ^att här utveckla sin mening och lämna vissa uppgifter rörande vad
som ^i gar förekom i Ådalen, sa är det väl icke förvånande, örn jag också går
m pa detta ämne, uppenbarligen med samma, ja bättre rätt än den föregående
talaren agde, när han inblandade den frågan i den nu föreliggande.

Jag vill först endast konstatera, att talaren sammanblandade de bestämmelser,
som förekomma i den allmänna strafflagstiftningen och landshövdingeinstruktmnen
m. m., med de bestämmelser, som ingå i vad han kallar krigslagstinning.
Bestämmelserna örn rätt för länsstyrelserna att i fall av behov
rekvirera militär på det sätt, som hittills uteslutande kommit till användning
utgöra icke någon del av krigslagstiftningen.

då till en början fastslå, att för ett par tre dagar sedan förekom i
Adalen ett uppträde, som visade att länsstyrelsens dåvarande maktmedel icke
iormadde att skydda mot de brutala överfall, som förekommit och som äro av
den art att de söka sitt motstycke. När länsstyrelsen meddelade vad som
skett och.framhöll att den då tillgängliga polisstyrkan visat sig maktlös för
att avvarja överfall och våldsdåd och då polismakt från annat håll icke kunde
anskallas i tillräcklig utsträckning för att upprätthålla ordningen, fanns det
ju ingen annan möjlighet än att medgiva länsstyrelsen att använda sin rätt att
rekvirera militär.. Inför vad som sålunda förekommit kunde från regeringens
sida ingen berättigad anmärkning göras mot anmälan örn att rekvisitionsrätten
kommit till användning. Regeringens befattning med denna sak har också
i första, hand varit att undersöka, huruvida länsstyrelsen omotiverat begagnat
denna sin rekvisitionsrätt, och vi ha icke kunnat finna, att så varit fallet. Vi
mäste säga oss, att situationen på onsdagskvällen tydligt och klart ådagalade
behovetatt.rekvirera militära hjälpkrafter för ordningens upprätthållande.

Vad beträffar instruktionerna för militärmanskapet, försäkrades det på ett
mycket tidigt stadium av länsstyrelsen, att dessa bl. a. gingo ut på att endast
i yttersta, nödfall använda vapen. Detta var en anvisning, som regeringen fann
y.a.Ta0 Riktig och som därför borde gälla. Hur därmed sedermera i verkligheten
tillgått därom föreligga nu olika uppgifter. Å ena sidan uppgives, att från
demonstrationståget icke gjordes några angrepp på militärerna. Å andra sidan
1 orsåkras det, att man med ett stort antal åsyna vittnens intyg kan bevisa, att
innan militärerna svarade med skarpa salvor, hade från folkskaror både skott

Fredagen den 15 maj.

9 Nr 37.

och stenkastning i stor utsträckning ägt rum. En närmare utredning får visa,
vilka av dessa uppgifter som äro riktiga.

Den första av de frågor, som interpellanten framställde till mig var: ämnar
regeringen avlägsna militär och polis från de platser, där man i fortsättningen
kommer att demonstrera till förman för Ådalsarbetama? Jag besvarar denna
fråga med ett bestämt och klart nej. Skulle det vara meningen att avlägsna
från alta platser, där demonstrationer ske, alltså såväl i Ådalen som eljest i
landet, såväl polis och militär, d. v. s. ali ordningsvakt? Man behöver bara
höra den frågan för att förstå, hur fullkomligt orimliga, oförsvarliga och ur
den allmänna säkerhetens synvinkel ohållbara ståndpunkter, som den förste
tataren förfäktade.

Samme talare sporde vidare, vad som skulle åtgöras beträffande de skjutnas
efterlevande. Därpå kan jag svara att innan någon som helst påstötning i
detta avseende förekom, alltså redan i det ögonblick, då vi fingo meddelande
örn att människor skjutits, som kanske efterlämnade oförsörjda efterlevande,
togs den Dagan upp i regeringen, och utredning härom pågår.

Det frågades vidare, huruvida regeringen åtog sig ansvaret för en viss sergeants
förfaringssätt, sorn genom användande av en pistol skulle ha dels skjutit
två personer och dels sårat en tredje? Härpå svaras, att huruvida de enskilda
medlemmarna av militärmakten överskridit sin befogenhet och handlat på ett
sätt, som icke står i överensstämmelse med erhållna instruktioner, därom kommer
givetvis utredning att ske. Jag förvånade mig över att den siste tataren
varnade regeringen för att sätta tro till de uppgifter, länsstyrelsen lämnat.
Regeringen kan väl icke i detta fall annat än tro på de meddelanden, som länsstyrelsen
i en så allvarlig situation och ställd inför åtgöranden under det allmännas
kontroll lämnar. Och från den sidan har det hittills sagts, att militärernas
skarpskjutning vidtog först när verklig fara för militären förelåg och
alltså verklig nöd trängde. Hur därmed förhåller sig, därom kommer som sagt
en allsidig och opartisk utredning att lämna upplysning. Jag vill ytterligare
fullständiga vad jag nyss sagt beträffande utredningen med att framhålla, att
jag utgår ifrån, att en utredning, som icke av någon kan frånkännas opartiskhet
och objektivitet, kommer att anordnas beträffande vad som förekommit däruppe,
och detta både vad angår frågan, hur den stämning skapats, som lett till
att man med åsidosättande av gällande tag och allmänna rättsregler tillgripit
sådana våldsmetoder, som förekommit från demonstranternas sida, och beträffande
den delaktighet, som åtskilliga andra parter däruppe, som nödgats komma
med i själva striden, kunna äga. Det finns från regeringens sida icke någon
-som helst anledning att undanhålla någonting, vare sig beträffande dess
egna gärningar eller beträffande vad som gjorts från andra håll i det nu föreliggande
bedrövliga fallet.

Herr förste vice talmannen yttrade nu: Innan jag lämnar ordet till nästa
talare, vill jag erinra örn att ärendet nu gäller allenast frågan örn reformering
av krigslagstiftningen.

.Vidare anförde:

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Herr talmannens erinran var

icke behövlig med hänsyn till det yttrande, som jag tänkte hålta. Jag har
naturligtvis icke begärt ordet för att yttra mig örn de sorgliga förhållanden,
som tilldragit sig uppe i Ådalen. Det blir kanske tillfälle att bilda sig en bestämdare
uppfattning om den saken, när man närmare fått veta vad som förekommit.

Jag har begärt ordet med anledning av ett yttrande, som herr statsministern

Svar å

interpellation.

(Forte.)

Nr 37. 10

Fredagen den 15 maj.

Svara hade i sitt svar på interpellantens framställning. Om jag fattade _ rätt, sade
interpellation, statsministern, att inga vägande anmärkningar mot de särskilda krigsdomsto(Forts.
) lama torde kunna göras. Jag har suttit med i första lagutskottet, när vi vid
olika tillfällen behandlat denna fråga, och jag var med år 1920, när riksdagen
skrev och begärde en ändrad lagstiftning. Det är för övrigt möjligt, att
herr statsministern icke framförde det nyss fällda uttalandet som sitt utan
återgav det som en ämbetsman fällt, men örn så var kunde jag icke finna att
han tog avstånd från detsamma. I riksdagens skrivelse år 1920 heter det —
och det är detta jag velat ha till dagens protokoll: »Riksdagen anser ett system
med särskilda krigsdomstolar ej vara förenligt med principen örn medborgares
likhet inför lagen. Då vidare enligt riksdagens uppfattning blotta
förefintligheten av särskilda domstolar för behandling av brott enligt strafflagen
för krigsmakten är ägnad att hos vida kretsar av vårt folk i någon mån
rubba den tillit till att rättsskipningen handhaves lika mot alla, sorn. måste
vara en oundgänglig förutsättning för att rättsskipningen skall kunna i längden
väl fylla sitt ändamål, och en särskild jurisdiktion för personer tillhörande
krigsmakten icke kan anses vara av förhållandenas egen natur oundgängligen
nödvändig, är det enligt riksdagens mening av vikt, att Sverige i likhet med
de övriga skandinaviska länderna skrider till avskaffande av den särskilda militära
jurisdiktionen».

Detta var den uppfattning, som riksdagen hade år 1920, och när det röstades
i denna fråga, var det icke mindre än 118 av denna kammares ledamöter, som
hade den uppfattning, som här kommit till uttryck i riksdagsskrivelsen; det
var endast 67 som voro emot. Jag tror, att det i dag, tio eller elva år därefter,
finns en stark mening för den åsikten, att denna sak åtminstone bör närmare
prövas. Men har man den uppfattning, som kom till uttryck i herr statsministerns
svar, är jag rädd för att man icke går in i den allvarliga prövning av
frågan, som är nödvändig. Jag förstår väl, att det möter stora svårigheter
att omedelbart ordna denna sak nu, när vi ha processreformen bra mycket närmare
förestående, än den var t. ex. 1920 eller 1914. Det är möjligt, att vi nu
icke kunna få någonting reformerat på denna punkt förrän i _ samband med
processreformen, men skulle vi vänta med humaniseringen av själva krigslagstiftningen
ända tills dess vi få en reformerad strafflagstiftning i dess helhet,
kommer det att dröja mycket längre än vad det gör med processreformen. Men
härvidlag har ju statsministern hänvisat till att man får gå den väg som man
gjort sedan 1920, nämligen de partiella reformernas väg, så att man vidtager
de ändringar, som äro särskilt av behovet påkallade.

Det var endast dessa erinringar mot herr statsministerns svar, som jag ville
göra, för att det icke skulle stå oemotsagt i dagens protokoll. Jag vill alltså
betona att det icke finnes behov av särskilda domstolar för krigsmakten.

Herr Lindman: Herr talman! Jag skall först be att med några ord få

yttra mig örn interpellationen. Jag vill då gentemot herr Öhman, som nu har
begagnat tillfället att gå in på andra ämnen än dem om vilka han har interpellerat,
fästa uppmärksamheten på — utöver vad som från statsministerns
sida har blivit uttalat örn anledningarna till uppskovet med denna krigslagstiftnings
genomförande, nämligen sambandet med annan lagstiftning, processreformen
och strafflagstiftningen — att herr Öhman egentligen tycks alldeles
ha förbisett vad som på senare tider har inträffat på krigslagstiftningens område.
Han tycks ha glömt bort, att icke ens disciplinstraff kunna åläggas utan
att först en jurist skall höras. Han förbiser, att i våra krigsdomstolar numera
sitter en civil person såsom ordförande och att det även finns en civil bisittare.
Han tänker vidare icke på att även i dessa domstolar bär den åtalade rätt att
anlita ombud. Han förbiser, att målets fullföljd sker till de civila domstolarna

Fredagen den 15 maj.

11 Nr 37.

— hovrätt och högsta domstolen — även om det sitter med en militär ledamot
i vardera domstolen för att kunna påvisa saksammanhang, som för de civila
ledamöterna kunna vara svåra att bedöma. Herr Öhman glömmer vidare, att
vi sedan åtskilliga år ha en militieombudsman, som enkom är tillsatt för att
övervaka dessa saker, och att han är en civil jurist, örn herr Öhman gjort sig
besvär att läsa militieombudsmannens berättelse under de senare åren, tycker
jag han borde nästan ha häpnat över, hur litet militieombudsmannen haft att
anmärka. Man skulle t. o. m. kunna ifrågasätta, örn en dylik befattning är
behövlig, örn inte hans arbete kunde läggas på justitieombudsmannen.

Jag skall naturligtvis icke — då ingen annan tidigare gjort det -— ingå vidare
på själva krigslagstiftningen och de reformer, som där eventuellt kunna
vara önskvärda och behövliga. Det är blott en sak, som jag skulle vilja säga
till interpellanten, nämligen att han icke skall underskatta betydelsen av att
en värnpliktig dömes av en krigsdomstol i stället för av en civil domstol ur den
synpunkten, att en dom i det senare fallet kan göra honom mycket större skada
än i det förra. Det kan för honom vara en synnerligen stor olägenhet att få
straffet ådömt av en civil domstol i stället för att dömas till straff av en krigsdomstol
eller att få disciplinstraff, vilket naturligtvis betyder ännu mycket
mindre.

Herr talmannen har påpekat, att frågan här gäller krigsdomstolama — det
är härom det interpellerats. Jag borde då icke låta förleda mig att såsom
interpellanten gå utöver ämnet, då han icke ens i sina yttranden visar den vördnad,
som vi alla i kammaren böra lia för talmannen. Sådana uttryck som dem
herr Öhman tillåtit sig gentemot hans excellens herr statsministern äro också
av den beskaffenhet, att jag icke vill använda det rätta ordet för att bedöma
dem. Jag förmodar, att var och en av kammarens ledamöter något så när
begriper vad jag menar. De äro uttryck för en mentalitet hos herr Öhman och
hans parti, som är hart när oförklarlig. Men, herr talman, det må dock tillåtas mig
att säga, att regeringen har skyldighet att upprätthålla ordningen i detta land.
De av Kungl. Maj :t tillsatta befallningshavandena ha skyldighet att upprätthålla
ordningen, och jag vill hoppas, att Konungens befallningshavande i
[Västernorrlands län icke ger vika i denna sak. Att ordningen blivit störd däruppe,
beror till mycket stor del på åtgärder, som blivit vidtagna av dem, som
nyss talade om, att man icke får gå till väga på det sätt som här skett för att
bevara lugn och ordning. Här kan ingen förneka, att provokation från det hållet
ägt rum, stenkastning och våld och annat sådant, som icke får tillåtas i
detta land. Jag ber endast att med dessa ord få ge min fullständiga anslutning
till regeringens och statsministerns strävanden att upprätthålla ordningen.

Med herr Lindman förenade sig herrar Holmdahl, Lindskog, Björck i Kristianstad,
Björkman, Jönsson i Boa, Wachtmeister, Holmgren, Ljung, Lithander,
Bengtsson i Kullen, Peterssm i Lerbäcksbyn, Gustafson i Kasenberg, Persson
i Grytterud, Aronson, Holmström, Nilsson i Antnäs, Wiklund i Brattfors,
Lindmark, Grapenson, Lundström, Sandström, Winkler, Wirsell, Olsson i Blädinge,
Svensson i Betingetorp, Waldem, Lundquist, Järte, Månsson i Erlandsro,
Andersson i Lindome, Olseni i Torsby, Nordkvist och Weibull.

Herr Flyg: Herr talman! Ingenting skulle vara mig mera främmande

än att vilja på något sätt underkänna vikten av en debatt i den fråga, som
dagens interpellation gäller. Men jag tror, att över aldrig så viktiga lagbestämmelser
stå de händelser, som inträffa ute i det levande livet. Jag förvånar
mig över att talmannen i riksdagens andra kammare, då en dylik fråga kommit
till debatt, försöker avlysa densamma, sedan endast tvenne olika talare
haft ordef. Jag anser, att andra kammaren borde förstå, att vill den ännu

Svar å

interpellation.

(Forts.)

Nr 37.

12

Fredagen den 15 maj.

Svar å

interpellation.

(Forts.)

mera undergräva sin sjunkande auktoritet, undergräva den respekt som den
har i landet, bör man göra det genom att i detta moment blåsa av eller förbjuda
debatt i den fråga, som i dag upprör hela folket.

Herr Lindman talade i sitt anförande örn den mentalitet, som kännetecknar
oss och som herr Öhman och det parti, han representerar, äro bärare av. Jag
vill säga, utan att närmare ingå på den saken, att den mentalitet, som herr
Lindman och den svenska högern representerar, är samma mentalitet, som i
dag kommit till uttryck i vad som händer i Ådalen gentemot kämpande fattiga
arbetare.

Härifrån skall jag be att få gå över till att säga några ord örn herr Ekmans
anförande i dag. Statsministern fann det opportunt att beklaga, att kampen
däruppe i Ådalen blivit så tillspetsad och att den tagit så brutala former som
den gjort. Jag finner detta beklagande ganska egendomligt i munnen på den
man, som jag för mitt vidkommande icke tvekar att utpeka såsom den främst
ansvarige för just den brutaliserade kamp, som i närvarande stund äger rum i
Ådalen. Det skorrar, herr statsminister, litet grand i mina öron, då jag hör
beklaganden av brutaliteten på det hållet. Ansvaret förklarar herr Ekman
ligga hos arbetarna, och detta står i full överensstämmelse med den kommuniké,
som i går kväll sändes ut från regeringen. Sent på natten kom den — jag förstår
så innerligt väl, att man behövde timmar för att åstadkomma detta demagogiska
dokument. Där förklarade man också, att ansvaret måste läggas på
de kämpande arbetarna. Där vore ansvaret att söka, medan däremot militären i
Ådalen ingenting annat gjort än sin plikt. Jag hade tillfälle att resa genom
Ådalen i samband med förstamajdemonstrationerna i år, alltså endast några dagar
innan de händelser inträffade, som vi diskutera i dag. Och vad konstaterade
jag? Jag konstaterade, att överallt på de olika platserna var det en
fråga som diskuterades, nämligen att man höll på att göra i ordning strejkbrytarbaracken
vid Lunde. Jag förmodar, att dessa förhållanden icke voro en
hemlighet för de ansvariga myndigheterna i Ådalen. Jag förmodar, att det
förhållandet att en upprörd stämning rådde för denna saks skull icke var en
hemlighet för länsstyrelsen i Ådalen, och jag förmodar, att det därför icke
borde varit en hemlighet för den högste övervakaren av ordningen här i landet,
d. v. s. för regeringen.

Därifrån går jag över till att ställa den fråga, som ännu icke kommit fram
här: var regeringen, i detta fall främst socialministern, underkunnig örn att
denne arbetsköpare, Versteegh, eller Svenska arbetsgivareföreningen, som här
ingripit till förmån för en icke medlem, sände strejkbrytare dit upp? Var
socialministern underkunnig därom, må jag säga, att då har han enbart därmed
visat sig inkompetent att sköta den post han innehar här i landet. Ty hade
detta kommit till hans kännedom, skulle det varit hans plikt såsom ordningens
upprätthållare -— om det verkligen ligger ett reellt och allvarligt innehåll i de
orden -— att med allt sitt inflytande förhindra, att strejkbrytare sändes upp
till det röda Ådalen. Jag känner Ådalen endast genom olika besök däruppe,
men jag tror att alla, som känna till denna del av landet, veta, att det där är
ett säreget folk med en rätt säregen folkpsykologi, och jag tror också, att alla
som känna Ådalen veta, att när någonting sådant inträffar som att i en konflikt,
och framför allt i en konflikt av dylik art, strejkbrytare anlitas, uppstår
det »oordning» i herrarnas mening. Det uppstår kamp mellan de arbetare,
som kämpa, och detta slödder som sändes ut — dessa halvkriminella eller helkriminella
typer, som man anlitar vid dylika tillfällen.

Här talade herr statsministern örn att ansvaret måste läggas på vårt parti,
på kommunisterna — eller han kanske riktade adressen till något annat håll;
han uttalade sig icke alldeles tydligt. Och statsministern sade, att det skulle
bli ett räfst- och rättarting med oss. Jag är synnerligen tacksam, om ett verk -

Fredagen den 15 maj.

13 Nr 37.

ligt objektivt räfst- och rättarting igångsattes, men det försäkrar jag redan i
dag, att göres det en undersökning, skall det visa sig, att det behöves icke
några hetsande kommunister, det behövs icke några provokatörer från arbetarsidan,
för att få till stånd en allmän, spontan resning mot strejkbrytare i detta
land. Det är en självklar sak, det är ett känt faktum, när vi hålla på att
diskutera örn ansvaret, var detta ansvar skall läggas. Herr statsministern
ville lägga det på provokatörerna, på dessa som hetsat arbetarmassorna — de
6,000 ä 7,000 personer, som deltogo i demonstrationen på torsdagen — och herr
Molander, som visserligen icke. uttryckte sig fullt klart, menade tydligen, att
ansvaret ligger hos länsstyrelsen. Jag vill då säga, att den saken behöva vi
icke diskutera. Ansvaret ligger i detta ögonblick hos dem, som sänt strejkbrytare
till Ådalen, hos dem som haft kännedom därom — länsstyrelsen, socialministern
eller vem det vara månde. Ingen som vetat örn detta kan komma och
svära sig fri från vad som sedan hänt.

Sedan kom det som är en följd av strejkbrytarnas översändande, nämligen
tillkallandet av militärer. Är det en dunderdumhet — jag hoppas, herr talman,
att detta ord tillåtes — att sända strejkbrytare till Ådalen, så är det en hundradubbel
dunderdumhet att låta militär komma dit upp för att skydda detta
sällskap. Ty var förbittringen tidigare stark och utlöste den tidigare denna
spontana frammarsch, så borde man förstå vad kommendering av militär till
Ådalen skulle medföra. Jag tror, att det finns anledning både för herr Lindman
och andra som i dag träda upp såsom riddare för herr Ekman herr
Ekman har ju gått herr Lindmans ärenden, gått högerns, arbetsköparnas, bolagens
ärenden — att ha så mycket kurage, att de klart erkänna, att på detta
håll ligger ansvaret. Ty när militär sändes till Ådalen, måste det bli ett
dylikt resultat. Jag går helt och full in till försvar för vad som skett i Ådalen,
och jag bestrider inför denna kammare, att en strejkbrytare har någon som
helst rätt att skyddas av några som helst myndigheter.

Talaren avbröts här av herr förste vice talmannen, som yttrade: Det är icke
tillåtet att uppmana till brottslig gärning.

Talaren fortsatte: Jag uppmanar icke alls till brottslig gärning. Jag är

övertygad örn att det skal], komma den dag här i landet, da herr Lindman stiger
upp och rekommenderar de allra kraftigaste åtgärder mot den man, som i hans
ögon är fosterlandsförrädare. En strejkbrytare är värre än en fosterlandsförrädare.

o Var det en dumhet att sända strejkbrytare dit upp och var det provokation,
så är det enligt min uppfattning en ren provokation att sända militär dit upp!
Här säger statsministern i dag precis vad som star i hans säkerligen historiska
telegram till aktionskommittén uppe i Kramfors, att det är naturligt att ordningen
måste upprätthållas. Han menar, att det är ett rent oförstånd att överhuvud
ställa.kravet på att militären skall bort från Ådalen. Men jag förmodar
att statsministern önskar, att det skall bli lugn och ordning däruppe. Den
enda förutsättningen för att få de förutvarande förhållandena däruppe återställda
— det fanns ingen oro i Ådalen 1 maj, det var lugnt, det var mycket
bra — är att man tager bort militären. Det är det kravet som rests. Det är
det kravet som i dag resulterat i en generalstrejk från Ådalens arbetares sida.
Det är det kravet, som medfört generalstrejk i Iggesund, Hudiksvall och på
andra platser. I dag strejkar man på en rad arbetsplatser i Stockholm,
och även örn starka krafter äro i gång för att förhindra rörelsens fortsatta utveckling,
försäkrar jag herrarna, att detta förmår man icke. Spontant kommer
den svenska arbetarklassen att förstå, att kampen mot strejkbrytare i Ådalen,
kampen mot militärens utkommenderande och kravet på att den skall tågås

Svar å

interpellation,

(Forts.)

Nr 37. H

Fredagen den 15 maj.

Svar å bort är i dag icke en sak endast för Ådalens arbetare, det är en sak för hela
interpellation. }an<jets arbetarklass. Vill statsministern ha lugn icke bara i Ådalen utan i
(Forts.) iail(iet i sin helhet, tror jag det är klokt att sluta upp med den politik man nu
slagit in på, nämligen att dels börja med att sända dit militär och dels fullfölja
aktionen genom att sända ännu mera och genom att dessutom kommendera en
jagare upp till Härnösands hamn.

Kan verkligen herr Lindman försvara den saken? Ja, det är kanske dumt
att ställa frågan, ty det är ganska naturligt, att herr Lindman måste försvara
den. Men jag är övertygad örn att han, den slipade och kloke karl han är,
innerst inne förstår, att det som skett i Ådalen är en dumhet, fastän dumheten
nu måste fullföljas.

Ytterligare skulle jag velat ha sagt här i dag, att jag hoppas att det ifrån
detta nu skall bli en förändrad politik i försvarsfrågan från det socialdemokratiska
partiets sida. Jag hoppas, herr Per Albin Hansson, att nästa gång
frågan örn militäranslagen behandlas, man får se ett annat ståndpunktstagande
hos det största arbetarpartiet — det som fortfarande säger sig vara ett arbetarparti
och som till sin sammansättning även är det. Jag hoppas, att man i fortsättningen,
då dylika frågor komma upp, kommer att gå emot dessa anslag. Ty
det bör väl icke kunna bestridas, ■— och det stämmer med vad som åtskilliga
gånger från vårt håll sagts här i kammaren och överallt annorstädes örn militärernas
roll — att sex skjutna arbetare, sex skjutna människor, bland dem
en liten sjuårig flicka, äro i dag offren för den militära ordning, som man även
från socialdemokratiskt håll stödjer genom att gå in för militäranslagen. Vill
man verkligen i fortsättningen uppträda som parti för arbetarklassens intressen,
bör det också i detta avseende bli en förändrad politik. Här står ert parti
i dag, herr Per Albin Hansson, inför ett »antingen •—• eller»: att införa ett fullföljande
av understöd till den borgerliga militarismen och därmed understöd
av arbetarmord — dessa äro de första, flera kunna _ förvisso komma — eller
också att bryta med denna politik och gå in på den linje, som är den enda sunda,
starka och naturliga ur arbetarsynpunkt.

Jag skall be att få säga till sist till herr statsministern, att hans lamentationer
om gällande lag kan jag möjligen förstå ur den synpunkten, att det här
gäller att försvara en även ur borgerlig synpunkt mycket sjuk sak. Jag förstår
till fullo denna affärs allvar även ur det frisinnade partiets synpunkt.
Herr Per Albin Hansson, som sitter här och förmodligen skall upp och tala
efter mig, fällde år 1924 under den valrörelse som då utkämpades ett uttryck,
att herr Carl Gustaf Ekman var en politiskt död man. Detta visade sig vara
en litet för tidigt uttalad dom. Men det vill jag säga, att förstår icke regeringen
att korrigera sin politik snabbt och radikalt, förstår den icke att övervinna
sig själv, tror jag, att regeringen består av politiskt döda män. Och
icke bara de, som sitta här på bänkarna, utan även det frisinnade partiet i sin
helhet skall i framtiden få äta upp denna handling, då de engagerat sig mot
de spontant kämpande arbetarna till förmån för någonting, som herr statsministern
behagade kalla för »ordning» och »gällande lag» men som, hur mycket
man sätter den stämpeln på det, är obegripligt för folk, som kämpa för brödet.
När det är krig, herr statsminister, upphör lagen att gälla, och då tillgriper
den, som slåss, de metoder, som stå honom till buds.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag skulle ha haft så mycket
lättare att respektera herr talmannens erinran örn att denna debatt egentligen
gäller en annan sak än den, som den mest kommit att röra sig örn, som jag
har för avsikt att efter debatten till herr statsministern interpellationsvis framställa
vissa frågor i samband med förhållandena i Ådalen. Men som debatten

Fredagen den 15 maj.

15 Nr 87.

här utvecklat sig, är det omöjligt att längre rätta sig efter den erinran, som
herr talmannen gav.

Vad som närmast föranledde mig att begära ordet var den mycket franka
förklaringen från statsministerns sida, att ansvaret för händelserna uppe i
Ådalen helt och hållet låg på deltagarna i uppträdet under onsdagen. Det förefaller
mig, som örn regeringen, därest den handlat från sådana utgångspunkter,
icke haft möjlighet att riktigt bedöma läget. Har regeringen från början sett
saken på det sättet, kanske man däri kan finna vissa förklaringar till de uppenbara
misstag, som regeringen i detta fall gjort. Man kan emellertid icke,
örn man vill bedöma händelserna i Ådalen, börja med onsdagen. Man får observera
allt det som skett dessförinnan. Man får komma ihåg arbetarbefolkningens
läge där uppe, den irriterade stämningen, och man bör framför allt observera
den verkliga orsaken till uppträdena, som redan här har antytts, senast
av herr Flyg, nämligen ditkommenderandet av strejkbrytare. Det var den
verkliga provokationen till oroligheterna, och det var denna omständighet, som
förledde vissa arbetare att begå beklagliga våldshandlingar.

Denna debatt bör icke avslutas utan att det säges ut så tydligt som möjligt,
att arbetsgivarna i vårt land påtaga sig en oerhörd skuld, örn de fortsätta med
denna organiserade strejkbrytartrafik, som icke längre fyller några andra uppgifter
än att framprovocera oroligheter. Det är ingen som skall få mig att
tro, att detta kommenderande av undermålig arbetskraft till strejkbryteri har
någon ekonomisk betydelse för arbetsgivarna. Det är ingen som skall kunna
visa, att man med hjälp av sådant patrask lyckats lösa en enda arbetskonflikt.
Under sådana omständigheter måste man vara på det klara med, att fortsattes
denna trafik, sker det ingalunda i samhällsfridens intresse utan i ett rakt motsatt
intresse. Att man börjar få upp ögonen för detta faktum, även på annat
än arbetarhåll, framgår av en ledare i Stockholms Dagblad i dag, där man
just uppmärksammat vilken roll detta förhållande spelar, när det gäller oroligheterna
på arbetsmarknaden.

Det förefaller mig därför som örn man, när man bedömer vad som förekommit
i Ådalen, alldeles särskilt bör komma ihåg detta, och även komma ihåg
det vid ansvarsfördelningen. Jag står icke här för att försvara vad som hände
på onsdagen. Jag kan förstå, att i en upprörd situation människor begå överilade
handlingar, och det är mycket möjligt och mycket troligt, att bland deltagarna
i våldshandlingarna på onsdagen också finnas människor, som på detta
sätt låtit sig förleda. Men jag vet också att det finnes andra, som föra en
propaganda syftande till våldshandlingar, och jag måste säga till kommunisterna,
att deras ord här och deras protester skulle gjort ett helt annat intryck,
örn de med rent samvete kunnat säga sig, att de äro utan skuld till vad som
skett. Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt
håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att
när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas
och strejkbrytartransportörernas sida. Den ställning, som det parti
jag företräder intager och som för övrigt hela den moderna arbetarrörelsen intager
till frågan örn våld, har från början varit klar. Hedan vid det socialdemokratiska
partiets konstituerande kongress år 1889 gjordes det ett mycket
bestämt uttalande mot våldshandlingar mot enskilda såsom vapen i den samhälleliga
kampen. Den ståndpunkten har partiet sedan vidhållit, och jag beklagar
livligt, att det ännu finnes arbetare, som låta förleda sig eller som så
litet förstå arbetarrörelsens intressen, att de deltaga i övergrepp av det slag,
som här förekommit — övergrepp som måste klandras i oell för sig, som måste
klandras särskilt på grund av sin brutalitet, övergrepp som också äro beklagliga
ur den synpunkten, att de ge fienderna till arbetarrörelsen vapen i händerna.
Jag beklagar sålunda dessa uppträden. Men våldshandlingarna mot

Svar å

interpellation.

(Forte.)

Nr 37. 16

Fredagen den 15 maj.

Svar å

interpellation.

(Forts.)

strejkbrytarna kunna icke utgöra något försvar för vad sorn sedan hände under
torsdagen.

Jag har vid flera tillfällen i riksdagen hävdat den uppfattningen, att militären
skall stå utanför de sociala konflikterna. Jag har vid flera tillfällen
sagt, att ordningen skall upprätthållas av polismakten. Militären har åt sig
anförtrodd vakthållningen utåt. Jag har också vid flera tillfällen påpekat,
att så länge man överhuvud räknar med att militär får användas i de inre
konflikterna, så länge får man också räkna med att dessa konflikter skärpas
och försvåras. Man får också räkna med, något som icke är en oviktig synpunkt,
att försvarsväsendet aldrig kan slå rötter hos de bredare folklagren
under sådana omständigheter. Nu kommer det att sägas, att man icke hade
någon annan utväg. Jag vill då erinra därom, att när vi behandlade polislagen
år 1926, gjordes det ett särskilt uttalande örn att de nyinrättade reservstyrkorna
skulle kunna anlitas, just för att man skulle kunna undgå att använda
militär vid arbetskonflikter. Så vitt jag vet, har man icke gjort
några verkliga ansträngningar för att på annat sätt upprätthålla ordningen.
Man har gått den genaste vägen, och så fort det blev allvarligt kallat på
militär. Militären kom, och händelserna ha sedan utvecklat sig så som man
kunnat förstå, att de skulle göra vid ett sådant tillfälle, för att slutligen kulminera
i de upprörande händelserna under torsdagen.

Jag skall inte använda några starka ord. Det tjänar så litet till att tala
örn mord och ansvar för sådant. Jag förmodar, att det icke här finnes någon,
som icke beklagar, att detta har inträffat. Det är så mycket mera beklagansvärt,
som det är första gången sedan den moderna arbetarrörelsen vann
insteg i vårt land, som något liknande har förekommit. Det är första gången,
som svensk militär i en arbetskonflikt dödar svenska arbetare. Vi ha här
i landet haft många allvarliga strider. Vi ha genomgått perioder, då arbetarnas
kamp kanske ofta inte varit tillräckligt tyglad. Vi ha genomlevat
perioder av svart reaktion och förföljelse mot arbetarrörelsen. Men under denna
tid har ändå icke något sådant inträffat, som hände i går. Det bör vara oss
en särskild erinran örn att man bör noga vakta på att icke komma in i förhållanden,
som man med litet förstånd och försiktighet kan undvika.

Det är en sak, som jag här särskilt vill beröra. När de beklagliga händelserna
i går ägde rum, lär redan order ha utgivits örn strejkbrytarnas tillbakadragande.
Det säges, att detta varit känt av en av myndighetspersonerna,
som dock försummat att meddela detta till de demonstrerande arbetarna.
Förhållandet var alltså bekant, innan olyckan hände. Det är möjligt, att
man med ett enkelt meddelande örn detta förhållande hade kunnat förekomma
det förskräckliga. Det meddelas nämligen också, att sedan det blivit känt
bland arbetarna, att strejkbrytarna skulle dragas tillbaka, så återvände de
flesta demonstranterna till sina hem.

Detta visar, att man har rätt i det antagandet, att det var strejkbrytarna,
som voro det verkliga irritationsmomentet, förstärkt genom militärens ditkommendering,
och att strejkbrytarnas bortdragande ganska snart skulle
åstadkommit en avspänning. Denna avspänning kunde vem som helst motse,
och man hade då väntat sig, att det omedelbart skulle vidtagas sådana åtgärder,
att lugnet helt kunde återställas. Den naturliga åtgärden sedan man
hade skickat hem strejkbrytarna, hade varit att borttransportera även militären.
Det är nämligen uppenbart-, särskilt efter vad som hänt vid Lunde,
att militärens kvarhållande skulle hålla irritationen vid makt, och alla förståndiga
människor — och det bör ju helst sitta sådana i regeringen — borde
ha sagt sig, att här fanns nu ett tillfälle till snabb avveckling. Man blir
då ganska förvånad, när man får läsa i morgontidningarna, att sedan strejkbrytarhistorien
var avklarad, skickar man en jagare till platsen. Man be -

Fredagen den 15 maj.

17 Nr 37.

ordrar vidare dit militär från Hälsinge regemente och irriterar alltså ytterligare
situationen genom att skicka dit nya förstärkningar. Jag kan icke
begripa motiven till detta. Jag vet visserligen, att jagaren åter är på väg
till Stockholm med en förnämlig last, och jag vet att man hejdade Hälsingemilitären,
innan den kom fram. Men redan detta, att man dagen efter uppträdena
och efter meddelandet om strejkbrytarnas hemsändande får se i tidningarna,
att nya order örn förstärkningar hålla på att verkställas, det ger
dock ett intryck av att man i regeringen icke har folk, som tänker så lugnt
som det behövs i en brydsam situation, vare sig nu detta beror på att man
själv är alldeles för irriterad eller på att herr statsministern velat visa, vilken
stark man han är i svåra stunder. I det senare fallet måste jag beklaga, att
han icke har funnit något lämpligare sätt att visa detta.

De frågor, som jag ämnar genom interpellation framställa, gälla dels den
undersökning, som bör komma till stånd rörande uppträdena vid Lunde och
dels hur man tänker göra med militären. Det är enligt mitt förmenande
regeringens skyldighet, örn den verkligen menar, att den så snabbt som möjligt
vill avveckla de irriterade förhållandena, att förmå landshövdingen att
omedelbart återkalla sina rekvisitioner och se till, att militären kommer bort
från konfliktdistriktet, där den icke har någon uppgift att fylla. Örn den
kom dit för att skydda strepjkbrytarsällskapet, så har den slutfört denna uppgift.
Den kan genom sin närvaro på platsen nu ingenting annat uträtta än
att eventuellt åstadkomma nya oroligheter och framlocka nya förskräckligheter.
Jag delar alldeles statsministerns uppfattning, att ordningen skall
upprätthållas. I ett demokratiskt samhälle måste alla individer, de må vara
hur föraktliga som helst, vara berättigade till lagligt skydd, och vilken regering,
som än sitter, måste se till, att våldshandlingar icke begås och att
ordningen icke blir störd. Jag är alltså fullkomligt ense med herr statsministern
örn att ordningen skall upprätthållas, men jag anser, att det är en
skyldighet för ordningens upprätthållare att handla med förstånd och icke
förfara så, att man riskerar, att ordningen störes.

Jag skulle kanske också, innan jag slutar, säga ett ord till herr Flyg,
som sökte att på ett ovidkommande sätt utnyttja vad som här har hänt
för att, som det heter, ställa oss mot väggen i försvarsfrågan. Jag kan försäkra
herr Flyg, att det socialdemokratiska partiet icke kommer att av någon
sådan enstaka händelse taga ställning i försvarsfrågan. Det socialdemokratiska
partiet kommer att bedöma försvarsfrågan ur de synpunkter, från vilka
denna fråga skall bedömas, men det socialdemokratiska partiet kommer lika
energiskt att fortsätta sitt arbete för att hindra, att militären användes i de
.sociala konflikterna. Vi behöva icke sammanblanda ting, som icke höra samman
med varandra. Den omständigheten att det finnes en militär, behöver
icke betyda, att militären skall missbrukas. Jag har redan visat här, att
något liknande det som nu inträffat icke tidigare förekommit, alltså icke
heller i tider, då man mycket mera hänsynslöst än nu ansåg sig kunna utnyttja
militären för upprätthållande av inre ordning. Den omständigheten
att det finnes ett försvarsväsen betyder icke, att militären skall användas
i de sociala konflikterna, och den slutsats vi skola draga av dessa händelser
är icke en slutsats rörande vår ställning till försvarsväsendet, utan det är att
vi skola göra slut på den orimligheten, att militär skall användas i de sociala
konflikterna.

Häruti instämde herrar Johansson i Sollefteå, Molander, Löv arén, Wiklund
i Byske. Berg, Hallén, Norsell, Jansson i Falun, Uddenberg, Anderson i Råstock,
Nilsson i örebro, Bäcklund, Weline, Persson i Tidaholm, Olsson i Melle Andra

kammarens protokoll 1931. Nr 37. 2

Svar å

interpellation.

(Forts.)

Nr 37. 18

Fredagen den 15 maj.

Svar å
interpellation
(Forts.)

rud, Larsson i Västerås. Olsson i Gävle, Brännberg, Mårtensson, Karlsson i
■ Munkedal, Ericsson i Sörsjön, Sävström, Sköld, Andersson i Höör och Paulsen,
fru Nordgren, herrar Sjöström, Lovén, Andersson i Malmö, Vougt, Thomson,
Björk i Tryde, Magnusson i Kalmar, Rosander, Blomquist, Andersson i Löbbo,
Fast, Hermansson, Lundstedt, Andersson i Katrineholm, Lundbom, Andersson
i Tungelsta och Ahl, fru Östlund samt herrar Ericson i Boxholm, Eriksson
i Stockholm, Hage, Lindberg och Sjögren.

^ Hans excellens herr statsministern Ekman: Såväl herr Hansson som herr

Llyg ha uttalat sig rörande anskaffning av arbetskraft, som förekom däruppe
till de arbetsföretag det här gäller, och båda synas förutsätta, på vilka skäl
kan jag icke begripa, att regeringen skulle haft något att göra med den saken,
exempelvis att regeringens tillstånd hade inhämtats därom eller att regeringen
på något sätt skulle ha givit något förhandslöfte rörande dessa s. k. arbetsvilligas
vistelse i Ådalen.

Herr Flyg talade särskilt örn, att en barack var iordningställd där uppe och
att den saken bort vara regeringen underkunnig. För egen del måste jag säga
—; ?ch jag är övertygad om att det förhåller sig på samma sätt med socialministern
— att jag aldrig hört talas örn den där baracken förrän i dag. Och
att dessa s. k. arbetsvilliga upptransporterats till Ådalen blev bekant för mig
först i onsdags natt i samband med meddelandet örn kravallerna där uppe. Det
finnes väl ingen regering, som följer frågorna örn de olika arbetsföretagens anskaffning
av arbetskraft eller som på ett tidigare skede ingriper reglerande i
den verksamheten. Eller vill herr Hansson verkligen göra gällande, att örn
det suttit en socialdemokratisk regering och denna fått reda på att ett företag
under konflikt håller på att skaffa sig ny arbetskraft, att den regeringen då
skulle ingripa förberedelsevis och hindra en sådan anskaffning? Enligt vilka
bestämmelser i våra lagar skulle ett sådant regeringsingripande kunna ske?
Skulle verkligen, örn dylik arbetskraft anskaffas till ett företag i konflikt, ett
ingripande däremot förberedelsevis komma att ske, därest en socialdemokratisk
regering sitter? Den frågan måste man besvara, då man här vill göra gällande,
att bland de felgrepp, som man påstår, att regeringen gjort, också kan läggas
det, att den icke tidigare ingripit mot upptransporterandet till Ådalen av ny
arbetskraft. Jag förklarar i varje fall ånyo, att varken jag eller socialministern
haft någon som helst del i anskaffandet eller dittransporterandet av denna
arbetskraft. Det var, som sagt, först i onsdags kväll, som den omständigheten,
att dylik anskaffad arbetskraft fanns pa platsen, kom till vår kännedom.
Och vad den här omtalade baracken beträffar, har jag, som sagt, icke hört
ett enda ord härom förrän i dag. Det är endast under den förutsättningen, att
man verkligen vill ställa i utsikt, att en svensk regering under den lagstiftning
vi för närvarande äga skall ingripa förberedelsevis i fråga om det sätt, varpå
de olika företagen förse sig med arbetskraft, det är endast, örn man vill ställa
något dylikt i utsikt och sålunda vill beteckna underlåtenheten att företaga
e-tt sådant ingripande som ett felgrepp, som man kan yttra sig så som i detta
fall från ett par talares sida skett.

Såsom ett annat felgrepp har herr Hansson betecknat, att jag i min tur angivit
vad som förekom i onsdags afton som ett bevis på att man behövde transportera
ordningsmakt utöver den, som redan fanns på platsen, dit upp. Jag
vill då först med tacksamhet inkassera, att herr Hansson ställde sig på samma
sida som jag och förmenade, att varje samhällsmedlem skall skyddas av regeringen
så långt den i det avseendet förmår och att sålunda den omständigheten
att ett angrepp gjorts mot en arbetargrupp — man må nu beteckna den med
det ena eller det andra tillmålet — pa ett sådant sätt, att fara för medlemmar*
nas liv måse anses föreligga, i och för sig borde föranleda ett ingripande. Men

Fredagen den 15 maj.

19 Nr 37.

när nu cn sådan situation förelåg och den polisstyrka, som fanns närvarande
och som utgjorde allt vad länsstyrelsen ansåg sig kunna uppbringa i den vägen,
kände sig för svag att ingripa för att hindra övervåld, kan man icke då medgiva,
att situationen var sådan, att de, som hade ansvaret för att övervåld förhindrades,
måste tillkalla andra och ytterligare hjälpmedel? Och vilka hjälpmedel
och vilken ordningsmakt skulle i sådant fall tillkallas? Hur skulle
herr Hansson i detta fall ha handlat, örn det gällt att fatta ett beslut innebärande
att ordningen måste upprätthållas och alla hotade skyddas?

Såsom det tredje felgreppet betecknade herr Hansson de rekvisitioner av
militär, som skedde senare, då man bl. a. tillkallade militär förstärkning från
Gästrikland. Jag vill i det avseendet nämna, att dessa rekvisitioner skedde
tidigare på dagen, alltså tidigare än katastrofen hade skett. Det var inför
hotet av att en sammandrabbning skulle komma att ske, som länsstyrelsen gjorde
denna rekvisition, innefattande jämväl manskapet från Hälsinge regemente,
en rekvisition, som icke utfördes förrän i dag på morgonen.

Vad angår ditsändandet av fartyget, blev det — sedan arbetsgivarföreningen
lämnat sitt medgivande till att de arbetsvilliga finge nedlägga arbetet och
återvända till sina hemorter -— snart uppenbart, att de borde transporteras
från området i fråga skyndsammast möjligt och att kanske intet annat transportmedel
kunde användas än ett statens fartyg, därest man icke ville riskera
nya blodsdåd. Det var alltså i syfte att skapa en reserv för att, örn så skulle
befinnas nödvändigt, transportera bort de arbetsvilliga, som detta fartyg sändes
dit upp. Då nu herr Hansson säger, att ditsändandet av detta fartyg skulle
innebära ett nytt irritationsmoment gent emot det, som skulle försvinna, örn
de arbetsvilliga sändes därifrån, så vill jag framhålla, att denna åtgärd vidtogs
i syfte att genom bortforsling av de arbetsvilliga undvika de nya våldsdåd
och den upprepade blodsutgjutelse, som kanske eljest skulle blivit följden.
Så ser det felgreppet ut, herr Hansson, när man kommer det närmare in på
livet.

Jag vågar gentemot herr Hansson göra gällande, att från regeringens sida
intet felgrepp förekommit i något avseende. Jag är ense med honom därom,
att militär endast i sista hand bör ifrågakomma. Men när demonstranter uppträda
i tusental, ja i mångtusental, och när de kort förut visat, att de icke
skytt att utöva våld, då kan det icke i en sådan situation räcka med ett tiotal
poliser. Jag vill göra gällande, att en svag ordningsmakt i dylikt fall
inbjuder till våldsdåd i högre grad än en stark och respektingivande ordningsmakt,
som ur denna synpunkt kan bilda en skyddsvakt av helt annan kaliber
än en otillräcklig sådan.

Nu kommer härtill, att medan herr Hansson rekommenderar polisen såsom
ett lämpligt hjälpmedel att upprätthålla ordningen, så förklara kommunisterna,
att motviljan mot vad man kallar »strejkpoliser» är lika stark och lika intensiv
och hos folkmassan framkallar fullt ut samma benägenhet till ingripande med
våld som militären. Och då det uppenbarligen varit herr Öhman och hans meningsfränder,
som kommenderat trupperna däruppe, så måste jag i detta avseende
flista större vikt vid vad herr Öhman förklarat, än vad herr Hansson
anför. För att undvika varje irritationsmoment borde sålunda enligt herr
Öhmans uppfattning både militär och polismakt ha bortkallats, så att angriparna
fått husera fritt på området i fråga.

Så ter sig i själva verket vad som här föreligger. Jag vågar göra gällande,
att regeringen icke begått några felgrepp i detta avseende. Det motto vi satt
för vårt uppträdande har varit att med besinning och varsamhet, men också
med fasthet, upprätthålla ordningen och därtill anlita härför erforderliga
krafter.

Svar å

interpellation.

(Forts.)

Nr 37. 20

Fredagen den 15 maj.

Svard Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Den förste ärade talaren

interpellation, tycktes i sill interpellation särskilt vilja understryka att just bestämmelserna i
(Forts.) je nuvarande krigslagarna bära skuklen till vad som förekommit i Ådalen, i
varje fall kunde jag icke fatta det på annat sätt, än att han genom ett sådant
betraktelsesätt ville få en naturlig utgångspunkt för att komma in på Ådalsproblemet.
När nu talaren yttrade sig så, som han gjorde, måste vi andra, som
yttra oss i denna interpellationsdebatt, tyvärr slå in på samma linjer och samma
problem, som den förste talaren gjorde.

Det har varit mycket tal om vad man skall göra och icke göra, när folkhavet
sätter sig i rörelse vid det ena eller andra momentet i striden. Framför
allt tycks man på den socialdemokratiska och kommunistiska sidan lägga stark
tonvikt vid att man icke skall ha strejkbrytare. Jag tar väl icke fel, om jag
översätter ordet strejkbrytare med att det är en person, som sysselsätter sig
med ett arbete, som är blockerat av en fackförening. En sådan person kallas
väl, förmodar jag, för strejkbrytare. Med en sådan bestämning börjar frågan
få stor betydelse för oss jordbrukare. Ty det är väl icke obekant med vilken
intensitet det socialdemokratiska partiet söker införa det kollektiva avtalet vid
jordbruken. Man kämpar ju mycket hårt för att där få fram det kollektiva
avtalet. Nå, det uppstår alltså en fackförening bland jordbruksarbetarna och
en motsvarande arbetsgivarförening bland deras arbetsgivare. Då har man ju
alla ingredienser, som behövas för en regelrätt arbetsstrid efter industriellt
mönster. Det blir antingen en lockout eller en strejk och blockad, som följd
av en strid mellan arbetare och arbetsgivare. Då stå vi jordbrukare, som äro
arbetsgivare, i en egendomlig ställning. Det är då omöjligt för oss att ordna
det så, som man kan ordna det vid industriföretagen. Där behöver man ju bara
skrapa undan elden litet under ångpannorna och sedan kan man i värsta fall
stänga det hela, men vad skola vi jordbrukare göra med våra levande inventarier?
Då ha vi icke möjlighet att se till dem och någorlunda behandla dem,
som vi verkligen böra göra. Ja, då komma naturligtvis statsmakterna på oss
och straffa oss för djurplågeri. Det är oundvikligt. Med ett ord sagt: jag kan
icke se, hur en regelrätt strejk eller blockad efter industriellt mönster skall
försiggå på jordbruksområdet, utan att frågan örn de levande djuren kommer
upp till avgörande. Vad skola vi göra? Skall man leva på den nåden att tro,
att de, som blockera jordbruket, göra ett undantag för djuren, så ta vi miste.
Vi fingo ju redan för 10 år sedan se, att så icke skedde, och det var för övrigt
på en egendom i mina trakter. Då måste man skicka bort och slakta 150 djur.
Det var det enda, man hade att göra, och så gick det på den tiden, men med den
ordning som råder nu, hade troligen de arbetare, som skulle verkställa slakten,
om de varit organiserade, vägrat att ta befattning med dessa djur. Således,
det blir nog oeftergivligen så, att det blir ett starkt tvång för statsmakterna
att klara upp, hur dessa förhållanden skola ordnas. Jag kan nämligen icke se
på vad sätt man skall kunna komma förbi dessa saker, överhuvud taget anser
jag att s. k. strejkbrytare icke alltid behövas vid ett jordbruk för att det skal]
kunna fungera. Är icke jordbruket större än att ägaren och hans familj kunna
sköta det löpande arbetet, ja, då kan det ju gå ändå, men är det fråga örn större
jordbruk, där familjen icke kan göra allt arbetet, är man absolut tvungen att
tillgripa vad man kallar strejkbrytare. Det är man tvungen till. Nå, skall
då denna starka förkastelsedom, som herr Hansson och de kommunistiska talarna
här fälla över strejkbrytarna, fällas även över dylika? Vad skall följden
bli? Hur ämna ni lösa en sådan fråga? Jag kan icke se någon rimlig lösning
på densamma. Jag kunde mycket väl dela herr Hanssons i Stockholm
uppfattning, när han säger, att han verkligen vill att ordning och lag skall
härska i landet, men herr Hansson sade, att under arbetskonflikter skall ordningen
upprätthållas med polis, men vad räcker ett tjog poliser till i ett folkhav

Fredagen den 15 maj.

21 Nr 37.

på 10,000—20,000 personer? De bli ju alldeles slagna till marken och man kan
väl knappast hitta dem i den där flocken. Det är väl alldeles omöjligt att bara
ha poliser? Herr Hansson inser nog tydligt också, att det är omöjligt, att de
där reservpoliserna, som man måste plocka ihop från alla städerna — den
ena staden bidrager med 2 poliser och den andra staden med 3 poliser —
jag känner till det där, eftersom jag satt i polislagutskottet •— skola kunna hinna
upp i rimlig tid till en punkt, som är hotad. Det går helt enkelt icke. Vill
herr Hansson det ena så lär han bli tvungen att även vilja det andra, och
vill han inte det andra, kan man knappast tro, att han vill det ena. Då är
naturligtvis herr Flyg konsekventare, som säde rent ut, att man skulle ta
bort alltihop, både polis och militär. Nå, vem skall då svara för ordningen?
Ja, det skall väl demonstranterna göra.

Nu är det ju så, att vi jordbrukare vilja sitta på vår torva och vara i fred
och överhuvud taget sköta våra sysselsättningar. Vi ha alltid i alla tider
fylka! oss vid den sidan, där man vill upprätthålla lag och rätt och ordning
och lugn i landet, och jag kan försäkra, att hela bondeförbundet står kompakt
samlat kring den åskådningen. Den Ilar gått oss så in i blodet, att vi icke
kunna komma ifrån densamma, och vi fordra ovillkorligen att staten skall vara
den, som skall vara normgivande för de enskilda parterna. När de råka in i
sina strider, skall staten upprätthålla lag och ordning.

Jag vill icke säga att den här konflikten i Ådalen precis kommit för mig som
en överraskning, ty jag har rent ut sagt fruktat i många år, att det förr eller
senare skulle ske något sådant vid en större sammanstötning. Ty vad är det,
som så många gånger förut inträffat? Jo, vid smärre strejker och blockader
och dylikt har staten med sina organ, jag kan säga, helt och hållet blundat för
allt och skjutit undan allt, precis som örn staten icke hade funnits. Man har
bara slätat över det hela, och det är en farlig taktik i längden. Jag har icke
förundrat mig över, att man på åtskilliga fackföreningshåll ansett, att det har
hävd för sig, att där man har strejk och blockad, där bestämmer man enväldigt
själv, och där har staten ingenting att säga till örn. Man har tyvärr låtit det
glida åt det hållet, och nu skördar man frukterna av detta. Jag tror, att örn
man i föregående strider mera allvarligt gått fram med statens auktoritet, hade
det varit möjligt kanhända, att det här mycket sorgliga fallet icke hade inträffat.
Att det är djupt sorgligt, när medborgares blod flyter, det kan man icke
neka till. Jag är den första att beklaga detta, men jag kan icke hjälpa, att
den gamla bondeåskådningen sitter i mig, att staten är det högsta. Slaten
är den normgivande. Har jag något att klaga på, får jag vända mig till statens
lagar, och finner jag dem icke tillfredsställande, får jag söka att på den
vanliga, lagliga vägen förbättra dem.

Jag ber att få giva den sittande regeringen mitt erkännande för att den utan
vidare har proklamerat, att ordning och lag skall upprätthållas, och så länge
regeringen vill följa den parollen, kan den vara övertygad örn, att den har bondeförbundet
i hela landet med sig.

I detta yttrande instämde herrar Edberg, Persson i Trången, Johansson i Bro,
dardell i Stenstu, Laurin och Eriksson i Toftered.

Herr Spångberg: Jag hade trott att denna debatt icke skulle behiiva i någon
större utsträckning bli en uppgörelse mellan vårt parti och socialdemokraterna,
men herr Per Albin Hansson har sörjt för att denna mening kommit
på skam. Herr Per Albin Hansson fällde här ett yttrande, som jag vill börja
med. Det ställer honom såsom en bourgeoisiens agent och advokat i fråga
örn striderna i Ådalen. Det synes, som örn herr Hansson tydligen med den

Svar å

interpellation.

(Fort».)

Nr 37. 22

Fredagen den 15 maj.

Svara ställning han har inom det socialdemokratiska partiet icke helt vågat att lägga
interpellation. ansvaret på arbetarna för vad som har inträffat däruppe i Ådalen. Han vill
(Fort».) dela ansvaret och lägga en del av detsamma på arbetarna och en del på
den andra sidan, i det han säger att kommunisterna sida vid sida med strejkbrytarna
till stor del bära skulden för det blodbad, som ägde rum i Ådalen
i går.

Då jag läste Social-Demokraten i morse fanns det där en artikel nied kursiverad
stil uppslagen på första sidan, där det heter så här: »Militären mördar
fem arbetare i Ådalen och sårar minst lika många. Detta fruktansvärda
budskap går nu ut över allt Sveriges land, väckande sorg, harm och avsky.
En fumlig regering, en svag och omdömeslös länsstyrelse, ett vettlöst militärbefäl,
en samvetslös och provokatorisk arbetsgivarpolitik, som opererar med
strejkbrytare mitt i en miljö, där brandämnen bokstavligen hopats — allt detta
bär skulden till det skedda», och så fortsätter man med något, som bör drabba
herr Hansson i allra högsta grad: »Borgarpressen är redan i färd med att
skjuta skulden på arbetarna och sprida legenden att skottlossningen skulle
börjat från arbetarsidan. Soc-D:s utsände medarbetare har på ort och ställe
gjort sig förvissad örn, att intet skott lossats från arbetarsidan.» Jag skall
i mitt anförande längre fram komma till en fortsättning av denna artikel,
som även är ganska belysande för herr Per Albin Hansons onaturliga uttalande.
I går demonstrerade uppe i Ådalen vid det möte, där skottlossningen
ägde rum, 7,000 arbetare. Nästan samtliga arbetare hade mött upp. Mot
dessa arbetare stod militären och strejkbrytarna. Det rådde fullständig enighet
på arbetarsidan. Herr Per Albin Hansson tycks sålunda förväxla sin höga person
med Ådalens arbetare, då han talar örn var vi kommunister stå. Jag vill säga
ers höghet, att hellre står jag, och vi andra kommunister obetingat på Ådalens
arbetares sida i denna strid, i stället för på borgaradvokaten Per Albin Hanssons
sida. Jag kan vidare meddela honom, att även på de platser i Ådalen,
där socialdemokraterna ha avgjord majoritet, ha arbetarna i dag nedlagt arbetet.
Däruppe slåss och kämpa för sin rätt sida vid sida med varandra dessa
arbetare såväl de, som gått ut i konflikten, liksom de, som gått i sympatiaktion
för att protestera mot denna regering, mot dessa blodbad däruppe och mot
hrr Hansson, och det skall icke lyckas honom att trots sina. det skall jag
erkänna, storartade försök få till stånd den splittring mellan arbetarna, som
han tydligen vill åstadkomma.

I dag, mina herrar, kunna vi peka på bevis, som vi förut många gånger
ha talat örn i denna kammare. I går lia ni, mina herrar, låtit mörda fem
stycken arbetare uppe i Ådalen. Då vi förut lia behandlat frågor örn militärens
användande i arbetskonflikter, så ha vi icke stått i en sådan situation,
att man kunnat peka på ...

Talaren avbröts här av herr förste vice talmannen, som yttrade: Jag nödgas
uppmana talaren att använda något moderatare uttryck.

Talaren fortsatte: Jag kan icke hjälpa, herr talman, att min indignation
inför detta blodbad, som med regeringens medgivande har utspelats där uppe,
förbjuder mig att icke säga, vad jag känner och tänker. För oss kommer
det skedda icke precis som någon överraskning. Man leker icke hur
länge som helst med eld i kruthögar, i tron att ingen explosion skall inträffa.
När man kommenderar upp militär till en plats som Ådalen, där
folk har svultit hela vintern och där man icke har haft mat åt sina familjemedlemmar,
när man kommenderar upp kriminellt slödder och tar brödet ur
inunnen på dessa människor och till försvar för detta kriminella slödder ställer
upp militär med skarpladdade gevär, då har man vidtagit en åtgärd, som

Fredagen den 15 maj.

23 Nr 37.

i förväg icke torde kunna beräknas sluta på annat sätt än som skedde. Antingen
måste det vara en dumhet eller också en medveten illvilja att göra
ont gentemot arbetarklassen, som föranleder vederbörande att vidtaga dylika
åtgärder. Nå, det dömer, mina herrar, det kristliga sinnelaget i regeringen
av i dag. Vi ha många gånger här påpekat att det, som skett, skulle inträffa
och med exempel från andra länder visat detta. Vi äro medvetna örn
krigslagarnas och militärens roll i detta samhälle. Vi veta det mycket väl,
och som en bekräftelse på, att herr statsministern är av den uppfattningen,
att militären skall göra bruk av gevären, tager jag det yttrande, herr statsministern
nyss hade, då han sade, att militären skall användas i sista hand
och att ordningen skall upprätthållas med fasthet. Ja, jag undrar, örn inte
herrarna om några dagar komma att säga, att vi ha tillgripit militären i
»sista hand», liksom ^länsstyrelsen däruppe gjorde under sitt skorrande beklagande,
sedan de låtit mörda arbetarna, av att detta skett. Ty det var
fem arbetare som mördades i går, och ni kunna aldrig tvätta er rena från
det blod som där av dessa mördade arbetare .. .

Talaren avbröts här ånyo av herr förste vice talmannen, som yttrade: Jag
får återigen anmoda talaren att använda mera moderata uttryck.

Talaren fortsatte: Jag använder så moderata uttryck jag kan. Ni kunna
aldrig tvätta av det blod, som kommer att klibba vid edra samveten, om ni
lia något.

Nå, allt det där förstå vi mycket väl. Det är icke något som vi av dagens
händelser kommit underfund med; vi lia långt före detta år efter år i denna
kammare visat upp militärens roll och funktion, denna militär, som ju ingenting
annat är än en produkt av det nuvarande systemet och ingen annan roll
har än att nied de vapen, som ha blivit satta i händerna på densamma, skydda
de nuvarande ägarna, skydda det nuvarande förhållandet med svält å ena
sidan och överflöd å den andra — ett samhälle som står så lågt som vårt
här i Sverige och i andra kapitalistiska stater, där man inte begriper, hur
man skall bära sig åt att mitt i ett överflöd på varor av alla slag, på spannmål
och allt, en rikedom som är oerhörd och som i sanning skulle göra det
möjligt, för människorna att leva ett människovärdigt liv, icke vet, hur man
•skall gå till väga för att ge dessa människor bröd för dagen. När sedan dessa
människor kämpa för sitt uppehälle — jag förmodar, att herrarna skulle
göra detsamma i den situationen, örn ni stöde utan mat för dagen, örn ni
inte visste vad ni skulle ge edra barn, och det komme andra, under sådana
förhållanden sorn'' skedde i Ådalen, jag förmodar, att också ni skulle få en
känsla av indignation och skulle säga ifrån: nu får det vara slut! Och vad
gjorde arbetarna i Ådalen? De demonstrerade; i en fredlig demonstration talade
de örn vad de önskade.

Händelserna i Ådalen kröna den nuvarande regeringen såsom århundradets
första initiativtagare till att mord blir begånget mot svältande arbetare —
värdiga efterföljare till herr Per Albin Hanssons partivän Noske i Tyskland,
även om detta här har skett i litet mindre skala, men det är väl inte antalet som
är avgörande.

Vi ha från kommunistiskt håll under de senaste åren flera gånger väckt
motioner örn förbud mot användande av militär i konflikter. Herrarna ha gemensamt
mot oss avslagit denna vår hemställan. Man har såsom skett från
herr Per Albin Hanssons sida sett på militärfrågan som en nationalfråga.
Man har, som herr Sandler gjorde 1925, då den nuvarande försvarsordningen
genomfördes, uttalat sin tillfredsställelse med den s. k. upprorsparagrafen i
de författningar sorn gälla, i krigslagarna och i värnpliktslagen. Man har,

Svar d

interpellation.

(Fort».)

Nr 37.

24

Fredagen den 15 maj.

Svara sorn socialdemokraterna gjorde 1928, avslagit motionen under hänvisning till
iterpellation. att, om militär skulle komma att användas, så funnes det ju möjlighet att då
(Fort».) motionera örn, att denna bestämmelse utginge ur författningen. Herr Engberg,
som i dag talar ute på Gärdet, ansåg ju, att den motionen icke var allvarligt
menad i detta demokratiska land, utan menade, att eftersom förhållandena
äro sådana, att inte en kunglig socialdemokrat kan anse den motionen
vara väckt i ärlig avsikt, så skulle utskottet med motivering enligt herr Engbergs
tankegång lia avslagit motionen. Herr Per Albin Hansson gjorde nu det
uttalandet, att för en sådan händelse som den nu i Ådalen inträffade komme
givetvis sinnelaget hos socialdemokraterna i försvarsfrågan icke att ändras.
Och socialdemokraternas pacifister här i kammaren, herr Hallén samt — örn
jag icke hörde fel —- även herr Lindberg och möjligen några andra, instämde
i herr Per Albin Hanssons uttalande. Så nu har man den saken klarlagd.^ Det
kan alltid vara av ett visst värde. Herr Per Albin Hansson menade också, att
ordningen skall upprätthållas, men att man därför inte behöver använda militär.
Ja, men örn vad tydligen herr Per Albin Hansson kallar för ordning icke
upprätthålles, örn de svältande arbetarna ta sin rätt, när svälten blir för stor,
skall man då enligt herr Hanssons åsikt tillgripa militär, skall man då kommendera
ut dem eller skall man låta dem ligga stilla i sina förläggningar och
låta paragrafen örn militärens användande i konflikter vara en död bestämmelse?
Jag tror, att herr statsministern känner herr Per Albin Hansson rätt
väl, när han säger, att han tror, att herr Per Albin Hansson också skulle tillstädja
en dylik åtgärd, örn han befunne sig i den situationen. Jag tror, att det
alldeles säkert förhåller sig på det viset, och herr Hanssons uttalanden bekräfta
den saken.

Det var en annan herre, som gjorde ett liknande uttalande — vi ha ju många
exempel från skilda länder — en herr Clemenceau i Frankrike, som år 1905
höll ett tal för strejkande arbetare och yttrade så: »Varén lugna, Ni skola icke
få se soldater på gatorna. Det är första gången en regering ej sänder soldater
till en strejk.» — Han gjorde detta uttalande och skickade sedan 20,000
soldater ut att skjuta på arbetarna. Så nog vet man vad statsmäns ord betyda
i detta avseende! Historien har många exempel på den saken. Det är lika i alla
länder. Vi ha en rad med exempel från Tyskland, där Noske begick blodbad
på inte bara fem utan på tusentals arbetare. Vi ha det från Italien, vi ha det
från Frankrike, från England, från snart sagt vilken kapitalistisk stat, vi
överhuvud taget vilja peka på. Men jag måste säga: det år sällan som orsakerna
varit så små i något land till att man mördat arbetare, som det var här
i går i Sverige. Sällan har man sett så små orsaker. Även örn det förut har
skickats ut militär, militär beväpnad nied gevär, kulsprutor, ^ bajonetter och
gaser och allt vad tekniken kan uppvisa på militarismens ^område, vid dylika
sociala strider här i landet, så har ändå ingen människa på detta brutala sätt
mördats, som det skedde i går uppe i Ådalen. Däremot har man redan vid
otaliga tillfällen använt militär vid konflikter, vid demonstrationer av olika
slag, vid vräkningar och dylikt på olika platser, varom det här framför mig
ligger en rad av bevis, som jag när som helst skall sta till herrarnas förfogande
med uppgifter om. Men nu var det en demonstration, som gick fredligt
fram. Och, herr Per Albin Hansson, nu skall jag be att få återkomma till
Socialdemokratens redogörelse för den saken. Det heter nämligen så bär:
»Då demonstrationståget från Kramfors till Lunde kommit i närheten av
denna senare plats, möttes det av fyra beridna militärer. En av dessa kommenderade
halt. I detta ögonblick stegrade sig en av militärernas hästar,
skrämd av en demonstrationsfana. För att lugna hästen sänktes fanan, varvid
hästen fick fanstången mellan benen och blev oregerlig. Sergeanten, som
red hästen, sköt då tre skarpa skott, som dödade tvenne arbetare, varefter följde

Fredagen den 15 maj.

25 Nr 37.

eld fran en skyttelinje bakom den beridna militären. Inga skott avlossades
Iran arbetarsidan vare sig före eller efter den militära skottlossningen.» Och
så fortsätter Socialdemokraten: »Denna relation har givits av ett flertal vederhäftiga
och kända män» — man räknar tydligen herr Per Albin Hansson som
mindre vederhäftig på Socialdemokraten —- »däribland stadsfullmäktigen Jonas
Molander (soc.) och kommunalfullmäktigeordföranden C. O. Näslund
(fris.),» alltså en regeringens partikamrat i kommunal förtroendeställning där
uppe. Vidare heter det: »Det som skedde var alltså ett upprörande mord, ett
vanvettigt blodbad, för vilket ansvaret måste utkrävas utan hänsyn.»

Herr statsminister, da ett land, som inte alls står i något verkligt nödläge
av den^ art, att folket behöver svälta, såsom folket svultit i Ådalen, ett land,
som står så gott ekonomiskt förspänt i alla avseenden som här är fallet, då ett
sadant samhälle skickar stålbemantlade kulor i magen på folk, som begär bröd,
då förstår jag inte, att det finns en sund människa, som kan försvara ett
dylikt system. Jag ser den fullständiga idiotien i ett dylikt tillvägagångssätt.
Jag kan inte se något som helst förnuft i ett dylikt handlande. Det samhälle,
som, da det har bröd, tar detta ifrån arbetarna och under mycket stora kostnader
för vederbörande tar upp kriminella element och ställer dessa framför
dessa svältande arbetare och ger dem brödet, det samhället har fällt sin egen
dödsdom över sig.

Här har talats örn att ordningen skall upprätthållas. Och man kallar detta
för ordning att bära sig åt på detta vis. Ja. var det i ett dårhus, då skulle jag
förstå, att patienten kunde tycka, att just detta var ordning. Men i ett samhälle,
där dessa människor gå fria, ställer det sig annorlunda. Här är det ju
för folket farliga individer, som sitta på ansvarsfylld plats i samhället. Jag
kan inte se det annorlunda, än att herrarna äro samhällsfarliga. Skall en
strejkbrytare överhuvud skyddas under sådana där förhållanden? Jag vet
ju också, att strejkbrytaren kanske är ett kriminellt element, en förstörd, som
för en tid är ute från Långholmen. Och herrarna ta honom i sin tjänst. Han
är samhällsbevarande, denne kriminelle strejkbrytare, tillsammans med herrarna.
Och så provocerar han människorna, som gå där och svälta, och då skall man
skydda honom. Nej, jag hävdar och jag understryker den uppfattningen, att
dylikt folk har intet existensberättigande. Det är skabbdjur. De ha inte
större existensberättigande än en smittbärande, skabbig hund, än en reptil. De
skola inte skyddas. De ha inte rätt att leva, ur arbetarnas synpunkt. Folk,
som bär sig åt på det sättet, skall interneras. Och äro de fria, så måste arbetarna
ha möjlighet att försvara sig. Likaväl som jag försvarar mig mot en
skabbig hund, har jag rätt att försvara mig mot ett skabbdjur på två ben i
form. . .

Herr förste vice talmannen avbröt nu talaren och yttrade: Då det tycks

som om talaren skulle fortsätta att begagna dylika uttryck, hemställer jag,
huruvida kammaren skulle vara benägen att avsluta sammanträdet.

Herr förste vice talmannen framställde härefter propositioner dels att kammaren
måtte besluta att avsluta sammanträdet, dels ock att kammaren måtte
avslå detta förslag; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i
den förra propositionen.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. fi.50 e. m.

Tn fidem
Per Cronvall.

Svar d

interpellation.

(Forts.)

Andra hammarens protokoll 1981. Nr 87.

3