RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1931:43

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1931. Första kammaren. Nr 43.

Torsdagen den 28 maj.

Kammarea sammanträdde kl. 12 på dagen.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Städener, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
Möllers interpellation angående blindvårdens ordnande, erhöll ordet och yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Gustaf Möller till mig
framställt följande frågor:

Är det statsrådets avsikt att påskynda utarbetandet av förslag till ordnande
av blindvården med särskilt beaktande av frågan om blindhetsersättning?

Är det statsrådets avsikt att för 1932 års riksdag framlägga förslag i
ämnet?

Då jag nu går att besvara dessa frågor, vill jag till en början erinra därom,
att dåvarande departementschefen den 22 juni 1920 anhöll örn Kungl. Maj:ts
bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning rörande blindfrågan. Enligt
föredragandens mening vore det nödvändigt att å stat och kommun överflytta
en del av vad som hittills bekostats och utförts till blindväsendets
fromma.

Den 10 april 1922 avgåvo de sakkunniga sitt betänkande i ämnet. Efter
redogörelse för blindvå.rdens utveckling föreslogo de sakkunniga vissa åtgärder
från statsmakternas sida. För beredande av ett inkomsttillägg åt arbetande
blinda (s. k. blindhetsersättning) hemställde de sakkunniga dels om åläggande
för kommunerna att lämna ett understöd utan fattigvårdsnatur, dels ock att
ett årligt förslagsanslag å 400,000 kronor utverkades för att ersätta kommunerna
till halva och i vissa fall till hela beloppet vad de utbetalat för blindhetsersättningar.
Såsom bilaga till betänkandet var fogat ett förslag till
lag om blindhetsersättning.

Äv alla de sakkunnigas förslag till förbättrande av blindvården har intet
väckt ett sadant intresse och sa livliga förhoppningar inom blindvärlden som
den ifrågasatta blindhetsersättningen, även örn man bland de blinda ansett att
de sakkunniga icke gått nog långt. På uppdrag av riksblindkongressen den
22—25 februari 1926 har De blindas riksförbunds interimstyrelse uttalat att
det vore lämpligt att ersättningen beräknades lika över hela landet och fastställdes
till 800 kronor för individ. Blindhetsersättningen borde lämnas av
städten och utbetalas av pensionsstyrelsen. I en till statsministern ingiven petition
hava dessutom ett stort antal av landets blinda påyrkat bifall till interimstyrelsens
förslag.

En helt motsatt uppfattning rörande den ifrågasatta blindhetsersättningen
har a andra ^sidan gjorts gällande i flera av de över sakkunnigbetänkandet infordrade
utlåtandena. I ett stort antal av dessa framställas nämligen mot det
tilltänkta anordnadet av blindhetsersättningen vissa erinringar. Även i det
senast inkomna utlåtandet i ämnet, nämligen det som den 30 september 1929
aV Polisstyrelsen, göras gällande vissa kritiska synpunkter å
blindhetsersättningen.

Första hammarens protokoll 1931. Nr 43.

Ang.

blindvårdens

ordnande.

1

Nr 43. 2

Torsdagen den 28 maj.

Äng.

blindvårdens

ordnande.

(Forts.)

Vid 1929 års riksdag väcktes två likalydande motioner i ämnet, i vilka hemställdes
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte till 1930 års riksdag framlägga förslag till lag örn
blindhetsersättning.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 7, anförde andra lagutskottet
bland annat följande:

»De föreliggande motionerna avse att ur blindvårdssakkunnigas betänkande
utbryta förslaget örn blindhetsersättning och göra detsamma till föremål för
särskild prövning. Utskottet anser emellertid en sådan anordning icke lämplig.
»

I enlighet med utskottets hemställan fann riksdagen motionerna icke föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Såsom interpellanten erinrat har slutligen 1930 års riksdag, med anledning
av två inom riksdagen väckta motioner, i skrivelse den 14 mars 1930 (nr 70)
anhållit att Kungl. Maj :t ville så snart ske kunde för riksdagen framlägga
förslag till blindvårdens ordnande på ett tillfredsställande sätt. Av vederbörande
utskotts i riksdagsskrivelsen åberopade utlåtande framgår att vid förberedande
av den förestående reformen av blindvården lämpligheten av blindhetsersättning
bör bliva föremål för särskild uppmärksamhet.

Såsom den nu av mig lämnade redogörelsen ger vid handen, föreligger sedan
åtskilliga år tillbaka ett omfattande och såväl ekonomiskt som organisatoriskt
genomgripande förslag till reformer inom blindvården. På grund av den långa
tid, som förflutit efter avgivandet av det i frågan föreliggande sakkunnigbetänkandet,
anmälde dåvarande departementschefen den 25 april 1930 för
Kungl. Maj :t, att det syntes honom nödvändigt, att en överarbetning av detsamma
komme till stånd. Därvid borde givetvis hänsyn även tagas till dels
under mellantiden inträffade förändrade förhållanden, dels ock de synpunkter,
som framkommit i de i ärendet avgivna utlåtandena ävensom i de förut omnämnda
uttalandena. I all synnerhet borde den ekonomiska sidan i de föreliggande
frågorna beaktas, varvid det givetvis borde vara av vikt att tillse
att vid lösandet av desamma staten icke tillskyndades kostnader utöver vad
som kunde anses med hänsyn till det allmännas intressen rimligt och billigt.
I enlighet med föredragandens hemställan uppdrog Kungl. Majit åt särskild
person att såsom sakkunnig inom ecklesiastikdepartementet biträda med verkställande
av utredning och framläggande av förslag såväl rörande blindvårdens
ordnande som ock rörande ifrågasatt omorganisation av dövstumundervisningsväsendet.

Enligt vad jag inhämtat av utredningsmannen har hans arbete närmast varit
inriktat på utredning av den senare av nämnda frågor, men denna utredning
har nu fortskridit så långt, att det kan förväntas att utlåtande med förslag
i ämnet skall bliva till Kungl. Maj :t avlämnat under loppet av hösten
1931, så att proposition rörande dövstumundervisningsväsendet eventuellt skall
kunna avlåtas till 1932 års riksdag.

Beträffande frågan örn blindvårdens ordnande har jag mig icke bekant, huru
långt arbetet härmed fortskridit, men det är min avsikt att få denna utredning
påskyndad på ett sådant sätt, att en prövning av densamma från Kungl.
Majits sida kan komma till stånd snarast möjligt. Huruvida frågan om
blindvårdens ordnande, vilken fråga jämväl innehåller problem av ekonomisk
natur och som torde i och för sin lösning påkalla statens ekonomiska medverkan,
kan komma att föreläggas 1932 års riksdag, undandrager sig tyvärr
för närvarande mitt bedömande.

Herr Möller: Jag skall tillåta mig att frambära mitt tack för det svar, som
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har givit på mina frå -

Torsdagen den 28 maj.

3 Nr 45.

gor. Vad jag nu säger innebär inte något slags lastelig! tal om herr statsrådets
förhållande till denna sak, men jag måste säga, att vi här ha ett nytt
praktexempel på hur ärenden kunna skötas i detta land. År 1922 avlämnades
ett sakkunnigeutlåtande, åtta år därefter var en av de kungliga myndigheter,
vars omdöme skulle inhämtas örn utlåtandet, nämligen pensionsstyrelsen, färdig
med sitt yttrande. Det är naturligtvis inte förenligt med någon rim och
reson, att ett ämbetsverk skall kunna uppskjuta avgivandet av svar på en remiss
under en tid av omkring åtta år — det måste jag först konstatera •— och
jag undrar, örn det inte skulle vara lämpligt med hänsyn till de exempel man
hittills haft för ögonen, att det inom de olika departementen gjordes en liten
undersökning om obesvarade remisser av annat slag, som måhända äro lika
gamla men som hamnat i någon byråchefs eller någon aktuaries eller någon
kanslisekreterares låda och komma att få ligga där, till Kungl. Majit finner,
att vederbörande behöver en påstötning.

Det är ju också rätt egendomligt, att den utredningsman, som samtidigt
fått frågan om både dövstumundervisningen och blindvårdens ordnande örn
hand, såvitt man kan förstå av svaret, tagit upp frågan om dövstumundervisningen,
där såvitt jag kan erinra mig riksdagen inte ansett sig behöva göra
samma påminnelse, som den gjorde 1930 genom särskild skrivelse beträffande
blindvården. Han har tagit upp dövstumundervisningen, sannolikt därför att
han tyckt den frågan vara enklare — jag vet ju inte heller, örn han fått någon
påtryckning från departementet i den riktningen, att han först skulle ta den
fråga, som riksdagen inte ansett vara lika trängande som frågan örn blindvården
och blindhetsersättningen.

Nu ligger det uppenbarligen till så, att vederbörande — det kan man läsa
mellan raderna i svaret — praktiskt taget ännu inte har sysslat med frågan
örn blindvården, utan skall väl ta upp den, när han någon gång på hösten blir
färdig att framlägga sitt förslag örn dövstumundervisningen. Under sådana
omständigheter är det ju mycket möjligt eller rättare sagt troligt, att ärendet
inte kan bli färdigt att föreläggas 1932 års riksdag.

Jag vill påpeka, att ur ekonomisk synpunkt kan denna sak inte anses tillhöra
de stora frågorna. Det är ju inte något tvivel örn, att en något så när
ordentligt genomförd blindhetsersättning kommer att kosta staten pengar och
måhända också kommer att kosta kommunerna något pengar. Jag vill emellertid
påpeka, vad som är sagt många gånger förut, att de blinda ha två yrken:
borstbinderi och korgmakeri. Dessa yrken äro de praktiskt taget ensamt
hänvisade till, och båda äro i utdöende. Man måste ha sin uppmärksamhet
fäst på det faktum, att under dessa omständigheter blir de blindas ställning
för varje år som går sämre och sämre, och det bör därför efter min uppfattning
vidtagas särskilda åtgärder för att påskynda en lösning av denna fråga,
viktig bara för ett ringa antal människor visserligen, men människor som på
grund av sitt lyte befinna sig i en alldeles särskilt olycklig belägenhet.

Jag skall för övrigt inte gå in på frågan örn de blinda, men jag skulle vilja
hemställa till herr statsrådets övervägande, huruvida det inte skulle vara möjligt
att, i stället för att behålla den sakkunnige, som tillsattes den 25 april,
man försökte ordr.a den begärda överarbetningen av förslaget inom departementet
självt, örn det inte skulle vara möjligt att herr statsrådet tog saken i
sin egen liand, gav vissa riktlinjer för hur frågan borde lösas och lät utarbeta
ett departementsförslag. Jag kan inte hjälpa, att jag tycker det är ganska
bedrövligt, att de blinda för försumliga myndigheters skull — och det är vad
det här är frågan om — skola behöva gå och vänta år efter år, år efter år,
utan att den fråga blir löst, som borde ligga oss alla varmt om hjärtat. Den
är inte så förfärligt komplicerad; andra länder lia kunnat ta mycket enklare
på detta spörsmål. I Danmark t. ex. har genomförts en blindhetsersättnings -

Ang.

blindvårdens
ordnande.
(Förta.)

Nr 43.

4

Torsdagen den 28 maj.

Äng. lag, sorn jag skulle tro i vissa avseenden är fullkomligt mönstergill. Man beblindvårdens
höyer inte göra en fråga som denna mera invecklad, än den i verkligheten är.
or nara c. pgrstår man att ta saken på ett något så när enkelt vis, så tror jag, trots allt,
orU'' att det ännu skall kunna föreligga möjligheter att få ett förslag färdigt till
nästa års riksdag.

Herr statsrådet Städener: Herr talman! Det eftertryck, med vilket herr

Möller framhållit denna angelägenhet, kommer icke att förfela sin verkan på
det departement som jag för närvarande företräder. Jag är övertygad örn, att
de regeringar, som avlöst varandra sedan 1922 — det har varit regeringar av
mycket olika sammansättning •— samtliga varit besjälade av livligt intresse
för de blindas vård och för lösningen av blindhetsersättningens stora problem.
Men av anledningar, som jag inte känner till, har ärendet blivit uppskjutet.
För ögonblicket är nog svårigheten snarast den —• och det har kanske varit
samma förhållande rätt länge •—• att man inom ecklesiastikdepartementet har
så begränsad tillgång till arbetskraft, att ett icke ringa antal ärenden måste
ligga alltför länge på departementets bord och på de olika byråerna till beredning.
Örn man hade utsikter att kunna få en utökning av arbetskraften inom
ecklesiastikdepartementet, så skulle säkerligen denna fråga och åtskilliga andra
bli raskare behandlade. Vare sig sådan utsikt föreligger eller icke, kommer
jag, herr talman, att undersöka på vilka vägar det nu behandlade ärendet kan
bliva färdigberett så snart som möjligt.

Äng- åtgärder Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för handelsdepartetill
skydd mentet Hansén, som anmält, att han ämnade vid detta sammanträde besvara
lör svenska },err Bergmans interpellation angående åtgärder till skydd för svenska sjömän
^rirtdlei vid vistelse i främmande hamnar, och nu anförde: Herr talman! Med kam främmande

marens tillstånd har herr Bergman — under framhållande bland annat att den
hamnar, omständigheten, att nordiska sjömän i proportionellt mycket större antal än
andra nationers sjömän bleve utsatta för utplundring och andra olycksöden i
utländska hamnar, i väsentligaste mån berodde på att enligt gällande sjömanslagstiftning
praktiskt taget nära nog hela den intjänade hyran omedelbart
kunde utbekommas under uppehåll i främmande hamn —- till mig framställt
följande frågor:

1) När kan det förväntas, att den inom handelsdepartementet år 1925 igångsatta
utredningen angående ifrågasatta åtgärder till skydd för svenska sjömäns
liv, hälsa och egendom vid vistelse i främmande hamnar blir fullbordad?

2) Anser herr statsrådet, att de erkännansvärda åtgärder, som vidtagits av
postsparbanken för att underlätta och uppmuntra sjömäns insättning av en
del av sin intjänade hyra samt de förslag, som framkommit örn åtskilliga på
främmande staters ovissa åtgärder beroende förbättringar av förhållandena i
hamnstäderna, äro av den art, att de kunna förväntas avlägsna det väsentligaste
av de överklagade olägenheterna?

3) Örn så icke är fallet, är herr statsrådet betänkt på att förbereda någon
av svenska statsmakters beslut beroende verksam åtgärd i syfte att det nuvarande,
i praktiskt sett oförminskad grad fortgående förödandet av svenska sjömäns
liv, välfärd och tillgångar måtte hejdas?

Innan jag går att besvara den ärade interpellantens frågor, ber jag att till
en början få lämna en redogörelse för den svenska lagstiftningens tidigare och
nuvarande ställning till frågan örn utbetalning av sjömäns invänta hyra.

Enligt 61 § sjölagen den 23 februari 1864 ägde sjöman vid tjänstgöringens
början rätt att erhålla förskott å. hyran, nämligen en månads hyra, örn han var
förhyrd månadsvis, och en fjärdedel av hyran, örn han förhyrts för resa. På

Torsdagen den 2S maj.

5 Nr 43.

den ort, där lasten till större delen eller helt och hållet lossades, ägde sjömannen
erhålla »lika belopp av sin hyra, såvida det är förtjänt».

I 99 § av sjölagen den 12 juni 1891 stadgades, att sjöman under resan ägde
utbekomma intill två tredjedelar av hyran, i den mån den var förtjänt. En tredjedel
av hyran ägde befälhavaren innehålla till dess sjömannen entledigades.

Att bestämmelsen om förskott år 1891 uteslöts motiverades därmed, att sjöman,
som önskar sådant förskott, kunde göra dess erhållande till villkor för förhyrningen,
varjämte uttalades, att det ingalunda kunde anses lämpligt att i lagen
uppställa såsom regel, att ett kontant förskott skall ställas till sjömannens dispo-''
sition. Bestämmelsen örn rätt för befälhavaren att innehålla en tredjedel av hyran
motiverades med att man behövde något korrektiv mot rymning, varjämte ett
dylikt stadgande ansågs lända till sjömannens verkliga nytta.

De nu gällande bestämmelserna i ämnet återfinnas i 1922 års sjömanslag
21 §, varest stadgas, att en tredjedel av hyra, som skall kontant utbetalas till
sjömannen, kan av befälhavaren innehållas, till dess sjömannen avgår ur tjänsten.
Innehållet belopp må dock icke vid någon tid överstiga hyra för en halv
månad.

Som bekant tillkom sjömanslagen efter skandinaviskt samarbete. Då kommerskollegium
och socialstyrelsen yttrade sig över det förberedande förslaget
i ämnet, gjordes erinringar mot den sist angivna begränsningen till en halv
månads hyra. Kommerskollegium föreslog sålunda, att denna föreskrift helt
skulle utgå och stadgandet därigenom bringas i större överensstämmelse med
då gällande lag, som syntes vara mera än förslaget ägnad att tillgodose sjömannens
eget verkliga bästa, särskilt i utländska hamnar. Socialstyrelsen
kunde -—- med hänsyn till det synnerligen behjärtansvärda och jämväl från
nationalekonomisk synpunkt viktiga önskemålet att från förslösande rädda
sjömannens intjänta avlöning — icke underlåta ifrågasätta, örn ej den nya
begränsningen till en halv månad borde utgå eller ock avsevärt utvidgas. Ämbetsverkens
erinringar föranledde likväl ingen ändring i den föreslagna bestämmelsen.

Till befrämjande av sparsamheten bland sjöfolket upptogs emellertid i det
förberedande förslaget till sjömanslag en bestämmelse, vartill motsvarighet
tidigare saknades. Enligt denna skulle redaren åläggas skyldighet att, örn sjöman
det påfordrade, under tjänstetiden utbetala viss del av hyran till person
här i riket eller insätta den för hans räkning i bank (det s. k. frivilliga dragsedelsystemet).
Till stöd för detta förslag anförde kommittén, att sjöfolkets
säregna levnadsförhållanden gjorde, att frestelserna för sjömannen att förslösa
lönen allteftersom den kommer i hans hand säkerligen vore större än i flertalet
andra yrken. Den stora betydelsen av att sjöfolkets sinne för sparsamhet
uppmuntras och att sparandet stödjes sjmtes väl motivera, att lagstiftningen
därvid medverkade, i den mån så kunde lämpligen ske. Det hade emellertid
icke funnits tillrådligt, att härutinnan vidtagas åtgärder, som för sjömannens
del hade karaktär av tvång.

Den nu åsyftade bestämmelsen om frivillig dragsedel innehålles i sjömanslagen
20 §.

Vad angår den av interpellanten åsyftade utredningen i anledning av vissa
utav generalkonsuln Harald Petri gjorda framställningar med förslag till ändringar
i sjömanslagen i syfte att utbetalningen av hyra i främmande hamnar
måtte inskränkas, förhåller sig härmed sålunda.

Ett av Petri den 11 september 1924 avgivet första förslag innebar i huvudsak,
att i utrikes fart endast hälften av den intjänade hyran under tjänstetiden
skulle få utlämnas. Den andra hälften skulle vid avmönstring i Sverige
överlämnas till sjömannen, men vid avmönstring å utrikes ort av fartygsbefälhavaren
redovisas till vederbörande konsul, varefter beloppet skulle av konsuln

Äng. åtgärder
till skydd
för svenska
sjömän vid
vistelse i
främmande
hamnar.
(Forts.)

Nr 43. g

Torsdagen den 28 maj.

Äng. åtgärder översändas till Sverige för att för sjömannens räkning insättas i sparbank. Så
jör svenska °^a un(ler tiden för tjänsteavtalets bestånd hälften av tre månaders hyra eller
sjömän vid mera funnes innestående, skulle den innehållna hyran, därest sjömannen så bevistelse
i gärde, hemsändas genom första anträffade konsulat på motsvarande sätt som i
främmande avseende på hemsändning vid avmönstring.
hamnar. j)en l oktober 1925 anmodades kommerskollegium att avgiva utlåtande i
or '' ärendet. Kollegium beredde tillfälle för ett antal sjöfartsföreningar och sammanslutningar
av sjöfolk att avgiva yttrande. Därvid ställde sig maskinbefälet
och sjömansunionen helt avvisande till förslaget. Sveriges allmänna s.jöfartsförening
ansåg verkningarna av sjömanslagens bestämmelser böra närmare
undersökas, innan man skrede till ytterligare åtgärder, en uppfattning som även
delades av fartygsbefälsföreningen. Redareföreningen ansåg syftet med förslaget
värt så stort beaktande, att en utredning genom sakkunniga vore tillrådlig.

Sedan genom utrikesdepartementets bemedling ytterligare utredning i ämnet
inhämtats från svenska konsulaten i åtskilliga hamnstäder, kom frågan i annat
läge därigenom, att generalkonsul Petri den 18 mars 1929 inkom med ytterligare
en skrivelse, vari han framlade ett i viss mån jämkat förslag till frågans ordnande.
Vid sina diskussioner med sjömännens förtroendemän i olika delar av
vårt land hade han bibragts den uppfattningen, att, ehuru man i princip ej ville
ansluta sig till några lagstiftningsåtgärder, man dock hade mindre betänkligheter
mot ett obligatoriskt dragsedelssystem än mot det i det ursprungliga förslaget
framförda, enär dragsedeln redan ingått i sjömannens medvetande, fastän
på frivillighetens väg. I anslutning härtill föreslog Petri, att utbetalning
av sjömanshyra i utländska hamnar måtte inskränkas genom anordnande av
obligatorisk oåterkallelig dragsedel för halva hyran till person, bankinrättning
eller förening i Sverige under den tid, sjömannen vistas i utlandet.

Efter ytterligare utredningar i skilda hänseenden avgav kommerskollegium
utlåtande i ämnet den 5 december 1930.

I detta utlåtande uttalade kollegium att antalet nödfall för sjömän, som orsakats
av de av Petri påtalade missförhållandena, visserligen vore absolut taget
mera beaktansvärt än man i allmänhet föreställde sig, men att detta antal dock
vore förhållandevis ganska litet. I den män så vore fallet måste enligt ämbetsverkets
mening starkare krav ställas på de skäl, som tala för det allmännas
ingripande i här ifrågasatt riktning.

För sin del ansåg sig kollegium icke kunna förorda, att en reform i den av
generalkonsul Petri föreslagna riktningen utan vidare genomfördes.

Det vore nämligen enligt ämbetsverkets mening icke tillrådligt att vidtaga
ändring i den så nyligen efter interskandinaviskt samråd antagna lagstiftningen,
. innan man på ett tillförlitligt sätt förvissat sig örn att syftet med denna
ändring icke kunde nås på andra vägar. Det funnes så mycket större fog för
denna uppfattning som kollegium ansåg sig lia fullgiltig anledning utgå från
att man inom de övriga nordiska länderna icke vore beredd att redan nu genomföra
några mera vittgående ändringar i lagstiftningen på förevarande punkt.

De andra vägar för tillgodoseende av nu ifrågavarande syften, som enligt kollega
mening först borde grundligt prövas, vore de, på vilka man redan slagit
in dels här i Sverige och dels internationellt. I utlåtandet lämnas en redogörelse
härför, avseende bland annat sjömanshusens upplysningsverksamhet, postsparbankens
propaganda för sparverksamheten, de insatser, som gjorts av föreningen
för skandinaviska sjömanshem samt av statskyrkan, Evangeliska fosterlandsstiftelsen
och missionsförbundet, varjämte kollegium även framhöll de av
internationella arbetsbyrån planerade utredningarna för förbättring av vissa
förhållanden i hamnstäderna. Skulle det mellertid, säger kollegium i fortsättningen,
visa sig att målmedvetna åtgärder av antydd art icke förmått medföra

Torsdagen den 28 maj.

7 Nr 43.

tillfredsställande eller väsentligt förbättrade förhållanden, syntes enligt kölle- Äng. åtgärder
gii mening av såväl humanitära som statsekonomiska skäl en mera generellt tM skydd
lagd tvångslagstiftning måhända vara ofrånkomlig. sjömäTvid

Emellertid är kommerskollegii hemställan icke enbart av negativ innebörd, vistelse i
Vid sina överväganden i ärendet fann kollegium sålunda, att ett visst steg i främmande
den av generalkonsul Petri föreslagna riktningen skulle redan nu kunna kom- hamnar.
ma i fråga, nämligen vad beträffar de yngsta åldersgrupperna inom sjömans- (Forts-)
yrket. I sådant hänseende föreslog kollegium, att om sjöman, som ej fyllt 21
år, är anställd å fartyg i utländsk fart, till honom månatligen ej skulle kontant
utbetalas mera än en tredjedel av hyran. För den händelse sjömannen ej förfogade
över återstoden efter dragsedel, skulle beloppet av redaren för sjömannens
räkning insättas i postsparbanken.

Efter remiss avgavs sedermera den 14 februari 1931 utlåtande i ämnet av
socialstyrelsen, varvid styrelsen överlämnade yttranden från Redareföreningen,

F artygsbefälsf öreningen, Maskinbef älsf örbundet, Radiotelegraf istf öreningen,

Nya Stewartsföreningen samt Eldareunionen och Sjömansunionen. Medan Redareföreningen
inskränkt sig till att åberopa sina tidigare yttranden i ämnet,
hava övriga hörda sammanslutningar efter längre motivering ställt sig bestämt
avvisande till den föreslagna lagstiftningen.

För egen del har socialstyrelsen framhållit såsom otvivelaktigt, att betydande
missförhållanden i nu ifrågavarande avseenden förefinnas. Det lede ej heller
tvivel, att man inom alla kretsar, även bland sjömännen själva, numera vore
fullt på det klara med att vidtagandet av åtgärder till missförhållandenas avhjälpande
framstode som en angelägenhet av största vikt. Det vore endast beträffande
frågan örn de lämpliga medlen för uppnående av berörda syfte som
meningarna vore delade.

Efter att hava erinrat om de på sista tiden vidtagna olika välfärdsanordningarna
för sjöfolket uttalar socialstyrelsen, att styrelsen hyser den förhoppningen,
att dessa åtgärder till hjälp och upplysning för sjömännen skola visa sig
ägnade att var för sig i större eller mindre omfattning medföra en förbättring
av de påtalade missförhållandena. Styrelsen kände sig också förvissad örn att
man för befrämjandet av ifrågavarande åtgärder skulle kunna räkna med en intresserad
medverkan av sjömännen själva och deras organisationer. På grund
härav borde verkan av dessa åtgärder först avvaktas, innan man skrede till en
inskränkning i förfoganderätten över intjänt hyra. Skulle det åter visa sig, att
några nämnvärda resultat icke stöde att vinna på ovan åsyftade vägar utan
svårartade missförhållanden alltjämt kvarstode, vilka missförhållanden väsentligt
skulle kunna begränsas genom en lagstiftning av föreslagen art, då syntes
också en sådan lagstiftning böra komma till stånd.

Kommerskollegii förslag om särskilda åtgärder beträffande sjömän, som ej
fyllt 21 år, avstyrktes av socialstyrelsen under hänvisning bl. a. till att antalet
sjömän i denna ålder vore anmärkningsvärt lågt i jämförelse med antalet
inom åldersgruppen 21—25 år. Skulle åtgärd i föreslagen riktning ifrågakomma,
borde den därför icke stanna vid sjömän med en ålder av högst 21 år. Ett
dylikt steg syntes dock med hänsyn till dess principiella innebörd icke böra
tagas utan att först överläggningar ägt rum med övriga nordiska länder.

Socialstyrelsen avstyrker alltså att någon lagstiftningsåtgärd för närvarande
vidtages. Å andra sidan anser styrelsen förevarande angelägenhet vara av
den vikt, att fortsatta undersökningar rörande förhållandenas utveckling böra
verkställas, att strävandena att genom upplysningsverksamhet och praktiska
anordningar uppfostra sjömännen till sparsamhet och självskydd böra fullföljas
samt att aktivt intresse bör ägnas åt förbättrandet av sjömännens ställning i
främmande hamnar. Med hänsyn till frågans betydelse för samtliga nordiska
länder syntes hithörande spörsmål vidare, oavsett frågan om en gemensam lag -

Nr 43. 8

Torsdagen den 28 maj.

till skydd
för svenska
s jömän vid
vistelse i
främmande
hamnar.

(Forts.)

Aiig^ åtgärder stiftning på området, utan dröjsmål böra upptagas till dryftning dem
emellan.

Av den redogörelse jag nu lämnat för frågans behandling torde framgå, att
de verkställda utredningarna väl ådagalagt förhandenvaron av allvarliga missförhållanden
för svenska sjömäns vidkommande i vissa utländska hamnar, men
att under sagda utredningar icke kunnat uppnås enighet örn några acceptabla
åtgärder, som skulle vara ägnade att på ett mera verksamt sätt bidraga till
missförhållandenas avhjälpande. I varje fall har det av generalkonsul Petri senast
framförda förslaget örn ett obligatoriskt dragsedelsystem icke vunnit anslutning.
Sjöfolkssammanslutningarna hava bestämt motsatt sig detsamma oell
ämbetsverken hava — örn man bortser från kommerskollegii förslag örn obligatorisk
dragsedel för sjömän under 21 års ålder — icke funnit sig kunna för
närvarande tillstyrka några åtgärder av dylik innebörd.

I sina utlåtanden hava ämbetsverken hänvisat till förefintliga välfärdsanordningar
av skilda slag för sjömännen ävensom till de åtgärder, som vidtagits för
att befrämja sparverksamheten bland sjöfolket, varvid postsparbankens åtgöranden
i detta syfte särskilt framhållits. Det har ansetts tillrådligast att ytterligare
någon tid gå fram på upplysningens och frivillighetens väg och att vinna
närmare erfarenheter av de hittills prövade åtgärderna, vilka stödjas av intresse
från sjöfolkets egen sida. Vidare har ansetts erforderligt att fullständiga
utredningen med mera utförliga uppgifter örn förhållandena i andra hamnstäder
än Antwerpen i syfte att erhålla ett bredare underlag för frågans bedömandeän
som hittills stått till buds. Slutligen har, med hänvisning till sjömanslagens
tillkomst genom skandinaviskt samarbete, framhållits önskvärdheten utav att
frågan upptages till dryftande med de andra skandinaviska länderna.

För egen del har jag under sistlidna höst ägnat det föreliggande spörsmålet
livligt intresse och jag har genom personliga överläggningar såväl med förslagsställaren
som med representanter för sjöfolket och redarna sökt bilda mig
en uppfattning örn förutsättningarna för och lämpligheten av ett förverkligande
av de framförda förslagen örn obligatorisk dragsedel. Redan vad jag därvid
inhämtade fann jag — ehuru frågan i och för sig syntes mig särdeles behjärtansvärd
-— ägnat att ingiva starka betänkligheter mot att i ärendets nuvarande
läge föreslå några tvångsåtgärder av denna innebörd. Och de av kommerskollegium
och socialstyrelsen anförda synpunkterna, för vilka jag nyss redogjort,
gåvo mig ytterligare vägande skäl att tillsvidare ställa mig avvaktande.

Detta mitt ståndpunkttagande innebär emellertid icke, att ärendet nu skulleläggas
åsido. Genom den utredning, som hittills verkställts, torde •— även örn
den i vissa hänseenden behöver kompletteras — kunna anses obestridligt, att
de påtalade missförhållandena äro av allvarlig beskaffenhet, och att åtgärder
från det allmännas sida äro erforderliga för deras avhjälpande. Ehuru det
synes mig mest önskvärt, om man kunde uppnå det åsyftade resultatet på frivillighetens
och upplysningens väg, finner jag å andra sidan icke uteslutet, att
förhållandena jämväl kunna påkalla ett statligt ingripande i form av lagstiftning.

Med den uppfattning jag alltså har i detta ämne och då den hittills verkställda
utredningen icke kan anses lämna en tillräckligt allsidig belysning av
frågan, har jag ansett erforderligt, att ytterligare undersökningar i ämnet göras
avseende såväl förhållandena i olika större hamnstäder som arten av de åtgärder,
som i detta sammanhang kunna från det allmännas sida lämpligen ifrågakomma.
Det är min avsikt att inom den närmaste tiden begära Kungl. Maj:ts
bemyndigande att för verkställande av sådan utredning, vilken bör bedrivas
med erforderlig skyndsamhet, anlita biträde av särskilda utredningsmän. I
samband därmed torde frågan, i anslutning till det gemensamma skandinavi -

Torsdagen den 28 maj.

9 Nr 43.

ska lagstiftningsarbetet på detta område, böra upptagas till dryftande med Danmark,
Finland och Norge.

Under åberopande av vad jag nu anfört får jag lämna följande svar på de
av den jirade interpellanten uppställda frågorna.

1) På grund av de ytterligare utredningar i ämnet, som visat sig erforderliga,
kan icke med bestämdhet förutses när utredningsarbetet föreligger avslutat.

2) Postsparbankens erkännsamma åtgärder för att underlätta och uppmuntra
sjömäns insättning av en del av sin intjänta hyra hava hittills icke — liksom icke
heller det internationella arbetet för förbättring av förhållandena i hamnstäderna
lett till sådana resultat, att de patalade olägenheterna kunna anses
därigenom undanröjda.

3) Sedan den av mig planerade ytterligare utredningen verkställts, böra enligt
mm mening de åtgärder, som på detta område befinnas nödvändiga och ändamålsenliga-,
snarast möjligt vidtagas.

Herr Bergman: Herr talman! Jag har äran förbindligast tacka för den

välvilja, som kommit till uttryck genom herr statsrådets ingående och om
varmt intresse för denna sak vittnande svar. Det är ju glädjande att av detta
svar finna, att herr statsrådet asyftar positiva resultat och icke ämnar låta
frågan begravas. ^ Jag_ måste dock säga, att svaret i viss mån ger ett beklämmande
intryck, såtillvida som herr statsrådet förklarade, att på grund av de
ytterligare utredningar i ämnet, som skulle vara erforderliga, det ej med bestämdhet
kan förutses, när utredningsarbetet föreligger avslutat. Det var dock
redan 1924 som den framställning gjordes, som är utgångspunkten för den pågående
utredningen och det förefaller verkligen, som örn man borde hava kommit
till ett resultat efter sju år. Men det är glädjande att höra att det avslutande
arbetet skall bedrivas med erforderlig skyndsamhet. Må det snart leda
till åtgärder fran statens sida, ägnade att förbättra de bedrövliga förhållanden,
som på detta område alltjämt råda. Man har ju all anledning att just av denna
regering — dess positivt nykterhetsvänliga hållning likmätigt — vänta, att
den täger sig an denna sak med större intresse. Jag ber att få erinra om’, att
denna interpellation är framställd pa uttrycklig begäran av en talrik sammanslutning
inom riksdagen, representerande flera olika partier, nämligen riksdagens
nykterhetsgrupp, och jag är övertygad örn, att inte bara där utan i mycket
vidsträcktare kretsar inom och utom riksdagen råder en allmän önskan, att
någonting positivt skall göras på detta område. Att så är förhållandet, visade
sig redan vid 1929 ars riksdag, da motioner i denna sak förelågo, vilka tillarogo
sig allmänt intresse och föranledde uttalanden i bägge kamrarna med
tydligt uttryckt förväntan, att den pågående utredningen skulle snart föreligga.

Men annars får nian verkligen säga, att behandlingen av denna sak från regeringshåll
— det är ju en anmärkning, som icke riktas mot den nuvarande regeringen
— varit oerhört senfärdig och till synes ointresserad. Den har starkt
påmint om vad man kallar de obotfärdigas förhinder. Hedan 1924 vände sig
en behjärtad man med det mest oegennyttiga syfte och uteslutande besjälad av
intresse för sjömännen till då sittande regering och han har med prisvärd
energi fortsatt^ sm kamp och sökt påverka även alla följande regeringar. Han
har förtalats såsom en, som skulle gatt illa at sjömännen och illa beryktat dem.
Så^ir ju ingalunda förhållandet. Han har vid mångå tillfällen uttryckligt sagt
ifrån, att han har den största aktning för det stora flertalet av våra svenska
sjömän. Det gäller här endast ett litet antal i förhållande till den stora mängden,
men dock ett i och för sig sa stort antal att det är alldeles nödvändigt både
för Sveriges anseende och ur nationalekonomisk synpunkt samt framförallt

Äng. åtgärder
Ull skydd
för svenska
sjömän vid
vistelse i
främmande
hamnar.
(Forts.)

Nr 43. 10

Torsdagen den 28 maj.

Äng. åtgärder för sjömännens egen skull att det rådes hot för de obestridliga missförhållantill
skydd (|,,lu som vf alla känna. Generalkonsul Petri såg under sin ämbetsgärning i
en av Europas största hamnstäder med stigande harm de många offren för utS^viMsei
ländska skurkar och ockrare, som vi inte ha någon makt att kunna hejda i defrämmande
ras samvetslösa framfart, försåvitt vi ej genom vår svenska sjömanslag kunna
hamnar, indirekt påverka förhållandena. Han iakttog detta, han konstaterade också,. att
(Forts.) svenska staten får lägga ut i medeltal över 100,000 kronor årligen, till sjukvård
för sådana sjukdomar, som till väsentlig del framkallas av krog- och bordellförförelse
i hamnstäderna, till hemsändande av förolyckade sjömän, oell
överhuvud taget för kostnader, som sammanhänga med vissa storhamnars . systematiska
ocker på svenska sjömäns tillfälliga tillgång på större penningsummor.
Han iakttog detta, han iakttog också, att det, förutom dessa direkta
förluster för staten, bortslösades ofantliga summor i svenska pengar i utlandet
av många sjömän, och han ansåg med rätta, att det ur nationalekonomisk synpunkt
skulle vara synnerligen önskvärt, att man som i andra sjöfartsländer
hade en lagbestämmelse, som innebure att en väsentlig del av dessa pengar antingen
utbetalades i Sverige eller sattes in för vederbörandes räkning i.svensk
bank eller svensk förening eller ställdes på dragsedel till svensk anhörig eller
annan enligt vederbörande sjömans eget förordnande. Det vore i sjömannens
eget intresse, och det vore ju ingalunda att på något sätt beröva honom hans
rättmätiga egendom utan tvärtom att bevara- den åt honom, rädda den från ockrarehänder
och förkovra den ytterligare genom att låta den bli räntebärande.
Det är sålunda ett förelag, om vilket man inte kan säga annat än att det är
både praktiskt, oegennyttigt och patriotiskt och värt att taga i allvarligt övervägande.

Detta initiativ av generalkonsul Petri togs, som sagt, redan 1924. Sedan
dess har han med osedvanlig ihärdighet fortsatt sitt strävande att försöka för
en sådan reform intressera dels sjömännen själva och deras organisationer, dels
andra, som haft med saken att göra, och han är fortfarande i livlig verksamhet
för detta. Nog är det egendomligt, att när upprörande missförhållanden påvisas,
och när saken i avsevärd män skulle kunna avhjälpas på samma sätt som
med framgång skett inom andra sjöfarande nationer man dock inte gör något
åt saken på hela sju år utan låter det fortgå på samma bedrövliga sätt år efter
år. Förhållandet påminner örn kaptenen i Frödings dikt, till vilken det meddelas,
att en man gått överbord och att han ännu kan räddas genom en utkastad
räddningslina, men som endast svarar ett likgiltigt »jaså».

Då jag gör anmärkning på det sätt, på vilket denna sak hittills bedrivits,
så vill jag ju medge, att det legat åtskilliga svårigheter i vägen. Vad beträffar
den interpellation, som jag framställde i fjol till den då sittande regeringen, så
berodde ju svarets uteblivande den gången närmast på, att regeringen avgick.
Men av alla tecken att döma hade saken dock bedrivits på ett sätt, vars långsamhet
man måste påtala. Det är för resten något, som utmärker oss svenskar
även på andra områden, att när något svårt missförhållande räder, som alla
erkänna vara ett missförhållande, och det ifrågasattes att söka åstadkomma en
radikal förbättring, då göras alla möjliga invändningar och man funderar en
ändlös tid, huruvida man kan våga sig på det. Man sitter och tänker, och
ibland bara sitter man, och det blir ingenting gjort. Man vagar sällan, handla
radikalt och effektivt i vårt land. Nog kunde man här åtminstone stiftat en
provisorisk lag, som kunde fått gälla vissa år. Det skulle varit ett utomordentligt
värdefullt led i utredningen, örn man haft en sådan provisorisk lag 1 vi
ha ju åtskilliga andra sådana lagar —, som upphöra att gälla efter viss tid.
Man hade då fått se, örn den visade sig verksam. Det ä;r det verkligt exakta
sättet att utröna, huruvida en permanent sådan lagstiftning i avseende å Sverige
och svenska förhållanden skulle vara tillrådlig eller inte.

Torsdagen den 28 maj.

11 Nr 43.

Jag tillåter mig därför hemställa till herr statsrådet att i sammanhang med -Ang. åtgärder
den utredning, som han utlovat, vidtaga åtgärder i syfte att för nästa riksdag ,m ‘Wf
må framläggas proposition örn en sådan provisorisk lag, giltig exempelvis för
tre år. Det finns ju åtskilligt annat i detta sammanhang, som behöver utredas vistelse i
också, men som inte är lika brådskande; ett försök med den antydda lagstift- främmande
ningen, på vissa år, skulle avlägsna i varje fall en icke ringa del av olyckorna, hamnar.

synes det. Det är visserligen sant, att även om man finge igenom vad general- (Fort8-)

konsul Petri föreslår, det skulle vara möjligt för sådana sjömän, som sakna
karaktärsstyrka, att i viss utsträckning slarva i alla fall, men det bleve inte
möjligt att göra det i så stor utsträckning, som nu sker. Man skulle rädda
mångå sjömäns liv,, hälsa och egendom. Det inträffar hundratals olyckor av
hithörande slag varje år. Mina herrar jag vill inte trötta er med att räkna upp
de massor av tragiska fall, som kunde anföras, men den som önskar kan här få
ta del av en omfattande dossier, som jag här har med mig, med detaljer beträffande
hundratals fall från de bägge sista åren.

. -Nu är naturligtvis några hundra ett litet antal i jämförelse med alla våra
sjömän, som äro mångå tusen, men det är i och för sig ett tillräckligt stort
antal sjömän och så stora penningsummor som varje år gå förlorade, att fullgiltiga
skäl föreligga för ett statsingripande. Myndigheterna lia räknat ut,
att de hyror, soln intjänas av våra sjömän i utländsk fart, befälet därvid icke
inberäknat, uppgå till över 30 miljoner kronor örn året. Nu har visserligen
postsparbanken gjort en erkännansvärd insats genom att försöka intressera sjömännen
för insättningar i denna statens sparinrättning. Det är mycket prisvärt,
och enligt de sista uppgifterna, som vi ha tillgängliga i handlingarna, har
ju denna maning hittills resulterat i att omkring 160,000 kronor för några månader
sedan befunnos på sjömäns dragsedlar innestående i postsparbanken.

Men vad är detta mot de miljonsummor, som kunnat räddas! Denna insättning
har en försvinnande liten betydelse, och statsrådet har ju också i sitt
svar konstaterat, att dessa åtgärder hittills inte lett till det resultat, som man
väntat. Det sades uttryckligen i herr statsrådets svar, att »varken phstsparbankens,
åtgärder liksom icke heller det internationella arbetet för förbättring
av förhållandena i hamnstäderna lett till sådana resultat, att de påtalade olägenheterna
kunna anses därigenom undanröjda».

överhuvud kan man säga, att alla uppslag, som prövats i stället för den
verkligt effektiva metod, som föreslagits av generalkonsul Petri, visat sig i
stort sett inte leda till något nämnvärt resultat. Naturligtvis ha åtgärderna
i en del fall medlört vissa verkningar men i det hela har mycket litet åstadkommits.
Varför då icke ta ledning av de erfarenheter man haft i andra länder,
såsom i England, Tyskland, Förenta staterna t. ex., där just det systemet användes
att den väsentligaste delen av hyran ej utlämnas vid tillfälligt uppehåll
i utländsk hamn? Rätta vägen vore nu, synes det mig, att också på svenska
fartyg i utländsk fart finge göras experiment för någon tid med ett sådant
system, som man har i dessa länder. Jag har nyss erinrat örn, att vid 1929 års
riksdag denna sak var före. Det utskott — första lagutskottet — som behandlade
frågan, kom till det resultatet, att något effektivt måste göras, men eftersom
saken var under utredning hos Kungl. Majit, ville man icke omedelbart
tillstyrka de i ämnet väckta motionerna, utan utskottet hänvisade till denna
utredning och uttalade som sin mening, att utskottet förväntade, att resultatet
därav snart skulle föreligga. Särskilt i denna kammare strök man under detta
mycket starkt, i det kammaren godkände en reservation, där det hl. a. uttalades:
»Den olikhet, som föreligger mellan Sverige och vissa andra sjöfartsnationer
i fråga örn hithörande lagstiftning, och de svenska sjömännens därav
följande relativt rikligare penningtillgång vid landbesök i främmande hamnar,
synes hava gjort de svenska sjömännen till föremål för en uppmärksamhet

Nr 43. 12

Torsdagen den 28 maj.

Äng. åtgärder av farligaste art, sorn ofta lett till skada för dem och även vållat statsverket
lör1 svenska, förluster.» Det uttalades vidare i denna reservation: »Emellertid är för närsjämän^vid
varande under utredning ett till ministern för utrikes ärendena ingivet förslag

vistelse i till lagändring, i huvudsak av den innebörd, motionärerna föreslagit. — ---

främmande j\jec[ säkerhet torde hunna förväntas, att den sålunda igångsatta utredningen
hamnar, snarast möjligt skall hringas till slut och att Kungl. Majit därefter kommer att

(Forts.) p-r riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen må kunna föranledas.»

Reservationen bifölls i första kammaren, och i ungefär liknande, fast icke fullt
så starka ordalag uttryckte sig utskottsmajoriteten, vars uttalande bifölls av
andra kammaren. Riksdagen uttryckte alltså för två år sedan sin förväntan
örn snart resultat av utredningen. Det är hög tid 1931 att den bringas till slut.

Man har sagt, att det endast skulle vara i Antwerpen, som detta elände
pågår. Nej, så är det visst inte! Det finnes nya hamnar, t. ex. Gdynia och
Neufahrwasser, där det enligt de senaste uppgifterna lär vara ännu värre än
i Antwerpen. För övrigt framgår det av vad våra konsuler i många olika hamnstäder
yttrat, att de på grund av sina resp. erfarenheter anse, att frågan måste
lösas i positiv riktning och väsentligen efter de linjer som generalkonsul Petri
uppdragit för dess lösning. Hans förslag kan naturligtvis modifieras i detaljer,
men man förordar det i huvudsak. Generalkonsuln i Marseille yttrar t. ex.:
»Jag bekräftar, att ju förr det» — d. v. s. generalkonsul Petris förslag —
»blir gällande lag, ju bättre.» Konsuln i Rouen anför: »Jag tillåter mig
vördsamt biträda det av generalkonsul Petri framställda förslaget beträffande
lagstiftning örn inskränkning i utbetalning av sjömäns hyror i utländska hamnar.
» Konsuln i Stettin förordar, »att sjöman i utrikesfart ej skall hava rätt
att under tjänstetiden av den intjänta hyran utbekomma mer än hälften.»
Konsuln i Barcelona yttrar: »Som regel orsakas sjömännens olyckliga belägenhet
i de utländska hamnstäderna av deras benägenhet att förtära starka
drycker och så länge, som de hava penningar i fickan, leva de i sus och dus,»
och även han tillstyrker förslaget. När här talas örn »sjömännen», bör erinras,
att santmanhanget visar, att det givetvis gäller de sjömän, som råkat i här
berörda läge, och icke alla sjömän. Detta borde ju vara självklart, men bör
understrykas, då man i demagogiskt syfte så ofta förvränger dylika uttalandens
innebörd. Mycket flera sådana uttalanden skulle kunna anföras. Jag
skall dock inte trötta kammaren med att göra det vid detta tillfälle. Det
sagda synes tillräckligt belysande.

Nu har man anfört, att förhållandena skulle blivit bättre på sista tiden, och
man väntar, att de skola ytterligare förbättras genom den stigande upplysningen
o. s. v. Detta är ju den gamla invändningen mot alla åtgärder i restriktiv
riktning, som föreslås från nykterhetsvänligt håll. Det göres gällande, att
intet tvång bör användas. Resultatet skall vinnas genom upplysning. Det
har man predikat i tusentals år. mina herrar, men det har i stort sett varit en
mycket ineffektiv predikan. Något måste göras, som kan åstadkomma positiv
verkan i saken. Detta är ett spörsmål av annan art än sådana, som tillhöra
vanlig ordningslagstiftning. Här gäller det människor, som stå inför dödsfara.
När en människa skall ryckas ur ögonskenlig livsfara, får man ej fråga
1 efter örn man rycker henne i håret, i fall det behövs. »I haret han grep de

tredska vid avgrundens rand», heter det örn gamle kung Gösta. Och i sådana
fall som detta är hans metod den rätta, därför att den är den enda effektiva.
Och att ge folk ränta på deras pengar är ju för övrigt ett synnerligen humant
sätt att rycka dem i håret, det får väl ändå medges.

Jag skall till sist be att få erinra, att år 1930, sista året för vilket statistiska
siffror föreligga, den avdelning i utrikesdepartementet, som har hand om dessa
ärenden från beskickningar och konsulat, utgivit för sjukvård åt sjömän behäftade
med venerisk sjukdom, hemsändning av nödställda sjömän samt vård

Torsdagen den 23 maj.

13 Nr 43.

och understöd at nödställda sjömän, under det sista året 127.173 kronor. Därav Äng. åtgärder
har av dem, som åtnjutit sådant understöd, återbetalats 11.317 kronor. Åter- till skydd
stoden, som statsverket ej fått ersatt, är 115,855 kronor. Det mesta av dessa för svenska
statsutgifter föranleddes av anledningar, som äro sådana, att de inte borde be- “Sif
hova förekomma . . . /Ä*

Jag ber, samtidigt med att jag ännu en gang tackar för det intresse, som hamnar.
statsrådet visat och alltjämt visar för denna sak, att fa uttrycka den förhopp- (Förta.)
ningen, att, i överensstämmelse, med vad statsrådet själv uttalade här i sitt
svar, .den kompletterande utredning, som nu skall äga rum, måtte bedrivas med
verklig skyndsamhet och effektivitet. Må den icke fördröjas en dag mera än
nödvändigt är. Det är, som sagt, verkligen på tiden, att något åtgöres. Varje
månad som går kostar flera sjömäns liv och välfärd.

Häri instämde herrar Enhörning, Boberg och Johansson-Dahr.

..Herr Olsson, Oscar: Jag är mycket glad över statsrådets svar, inte minst
på grund av den välgörande kontrast i fråga örn varsamheten, som detta svar
innebär gentemot interpellantens visserligen mycket varmhjärtade yttrande, i
vilket han manar till snabba åtgärder — vilka emellertid med ett milt ord
skulle kunna sägas också vara mycket förhastade åtgärder. Nog har jag den
allra största aktning för generalkonsul Petri och hans varma intresse och offervilliga
arbete i denna fråga, liksom jag har det för den glöd, som låg bakom
interpellantens ord, då han så starkt gick in för generalkonsul Petri och vad
denne här vill åstadkomma. Det är således inte alls några anmärkningar jag
vill framställa mot det intresse, som här ådagalagts, och likaså är jag helt och
hållet överens med interpellanten i hans krav på, att denna utredning skall bedrivas
med den allra största skyndsamhet, för att man skall komma till det
bästa resultatet. Men det är ett fel med generalkonsul Petri i fråga örn de praktiska
åtgärder, han föreslår^ och det är ett fel också i fråga örn interpellanten,
da lian understödjer dessa åtgärder. Interpellantens fel består däri, att han
tydligen bara har hört den ena parten som saken angår och inte tagit hänsyn
till den andra. Men det finns andra sakkunniga, lika sakkunniga som generalkonsul
Petri, vilka yttrat sig i denna fråga. Generalkonsul Petri har i
sm tjänsteställning kommit i beröring just med sådana element inom sjömanskaren,
att han därigenom kommit att se på denna fråga på ett helt annat sätt
än de av vara representanter i hamnarna, vilka utföra det positiva arbetet
bland sjömännen i nykterhetshänseende. Det torde väl ändå inte vara interpellanten
alldeles obekant, att vara sjömanspräster alldeles bestämt tagit avstancl.
fran den väg, generalkonsul Petri i det här fallet vill gå. Under en resa
1 iS°!i 7ar uiycket angelägen örn att träffa vår sjömanspastor i den
utländska hamn, sorn.har de allra flesta svenska sjömännen av någon utländsk
hamn i världen, nämligen Rotterdam, och denne sjömanspastor i Rotterdam anslag,
att det skulle vara den största olycka för det syfte, generalkonsul Petri
vill vinna, örn man ginge fram på den väg denne förordar, och när denne sjömanspastor
uttalar sig sa i det fallet, har han flera av våra yngre sjömanspastorer
i andra hamnar bakom sig. Man får taga hänsyn till en sådan sak
aven örn man — vilket man dock inte skall göra — vill bagatellisera den mening
sjömännen själva lia i detta ärende. Nu spelar emellertid den saken
lör mig en mycket stor roll. .Tåg anser, att det är fullständigt oriktigt att i
en sadan lagstiftningsfråga gå emot hela sjömanskåren, ty det är praktiskt
taget hela sjömanskåren, man kommer att gå emot, örn man vill följa de vägar,
generalkonsul Petri här anvisat. Man skall inte heller i alltför hög grad
lalla offer för den uppfattningen, att generalkonsul Petris mening, att man
bor ga samma väg som de stora sjöfartsnationerna gått i detta fall, bör vara

Nr 43. 14

Torsdagen den 28 maj.

Ang. åtgärder
till skydd
jör svenska
sjömän vid
vistelse i
främmande
hamnar.

(Forts.)

avgörande. En av de stora sjöfartsnationerna, Holland, har just övergått till
det svenska systemet. Det är alltså inte så alldeles säker grund för det system
som herr Bergman här så varmt och i överensstämmelse med generalkonsul
Petris uppfattning förordat.

Det är inte rätt, som herr Bergman säger, att huvudsaken är, att något
göres. Huvudsaken är hur det göres,
i detta hänseende vara mycket angelägen att se till, att inte det göres så, att
förhållandena bli värre i stället för bättre. _ Herr Bergman anser sig kunna
ansvara för att just de av generalkonsul Petri förordade vägarna äro de bästa.
Sjömanspastorerna äro emellertid alldeles övertygade örn, att de vägarna skulle
göra saken sämre, och sjömännen äro bestämt övertygade örn, att man icke
kommer till några goda resultat på de vägarna.

Då herr Bergman anförde andra exempel än Antwerpen, sa var det kanske
inte så lyckligt med ett av de exempel han anförde, nämligen Gdynia; Den
person, som fäst uppmärksamheten på Gdynia på grund av sina studier och
sitt arbete där, är medlem av riksdagen, och han är intensivt övertygad örn,
att det skulle lända till den största olycka för framgången av de positiva åtgärder,
vilka böra vidtagas i hamnarna, örn generalkonsul Petris förslag skulle
gå igenom. Ifrågavarande person är emellertid den, som enligt min mening
sitter inne med den allra största sakkunskapen i detta ärende här i riksdagen
på grund av vad han själv sett och på grund av vad han själv kunnat erfara
under sina studier i frågan. Det är i många hänseenden rent positiva åtgärder,
som vidtagas även från sjömansunionens och eldarunionens sida i samråd
med uppbyggande krafter på detta område i fråga örn nykterhetens höjande
bland sjöfolket.

Jag vill sålunda visserligen poängtera min överensstämmelse med interpellanten
i fråga om hans avsikt att få utredningen påskyndad och få utredningen
så grundligt gjord som möjligt, men å andra sidan vill jag fästa uppmärksamheten
på, att det på mångå håll inom den organiserade nykterhetsrörelsen finnes
mycket stora betänkligheter mot att gå fram på det sätt, som interpellanten
vill, och statsrådet kan vara övertygad om, att han har nykterhetsfolket
i mycket stor utsträckning bakom sig i fråga om det varsamma framgångssätt,
som han här har gjort sig till tolk för.

Herr Lindley: Herr talman, jag tror inte att det är nödvändigt att så djupt
gå in på den här frågan i dag. Kammaren är ju ej heller så vidare intresserad
för detta spörsmål, men jag nödgas ändå säga några få ord beträffande denna
fråga. När den blir aktuell, så kanske jag skall bereda herrarna en liten överraskning,
men just nu tycker jag inte, att jag behöver spilla krut på döda hökar.
Nu har jag fått en känsla av, att herr Bergman överdrev i sin framställning
då han talade örn dessa liv, som ständigt'' gå förlorade. Ja, men hur mångå
olycksfall inträffa inte litet varstans i vårt land på grund av berusning? _ Aro
de färre eller flera än de, som hända på sjön, för sjöfolkets vidkommande, i proportion
till antalet anställda? Undersök den saken, så får man klarhet örn att
det ej är värre till sjöss utan kanske till och med bättre.

När han sedermera talade örn utgifterna för statsverket, som ej skulle behöva
förekomma, bevisar det, att herr Bergman ej har de ringaste^ reda på den saken,
ty utgifterna för sjöfolkets hemsändande o. s. v. bero pa helt andra omständigheter
än, att de förslösat sina pengar, d. v. s. de, som äro på svenska fartyg.
Det kan ju vara svenskar på utländska fartyg, som strandat, men vad ha
de att göra med detta? De ha ju haft anställning under dessa lagar, som herr
Bergman vill ha införda för vårt lands vidkommande såsom en betryggande omständighet.
Så vill han ha ett raskt ingripande med en lagstiftning på viss tid,
en försökslagstiftning. Jag måste varna för detta, Kärnan i allt detta är ju,

Torsdagen den 28 maj.

15 Nr 43.

att sjöfolket inte vill bli ställt under förmynderskap. Oell man måste också fråga
sig: med vilken rätt vill man ställa en hel kår, en hel klass under förmynderskap?
Det finnes ju i alla klasser personer, som förslösa sina pengar. De in-i
divi derna bil ställda under förmynderskap. Man anser, att de ej äro lämpliga
att sköta sina medel, och så ställas de under förmynderskan. Men här vill man
ställa en hel kår under förmynderskap. Det är väl att ändå sträcka karutschan
val långt. Förresten tror jag ej, att förhållandena äro så svåra, som man här
försökt utmåla dem. Jag har själv varit sjöman i 13 års tid, och då besökte jag
de här distrikten gång efter annan — jag tvekar ej att säga det. Jag tyckte
det var roligt i mili ungdom, och det var säkerligen lika svårt då som det är
nu, men inte har jag tagit skada vare sig till kropp eller själ. Jag tror därför,
att man målar ut saken mycket värre än vad den i verkligheten är. Förlidet
år gjorde jag en resa på en svensk båt, som går på reguljär trade på dessa hamnar
via London. Jag talade med befälhavaren örn dessa saker, och han skrattade
: »Det är rena löjligheten! Det är att utmåla saken värre än den är.» Så sade
jag: »Ni lia ju en hel del yngre besättningsmän. Förbruka de mycket pengar
i de här hamnarna?» »Jag kan inte säga det», svarade han, »i genomsnitt
är det 5 å 10 kronor per resa.» Det är genomsnittet även för befälet, och en del
av dessa pengar använda de för att köpa tobak, ty tobaken är där billigare än
den är hemma. Följaktligen äro de pengar, som verkligen slösas bort, ganska
små belopp. Det var en skeppare, som under många, många år gått på den
traden, som fällde ett sådant omdöme.

Nu vill man ändå ha en undersökning. Ja, jag vet ej riktigt hur den skall
verkställas. Lämpligast vore kanske, att det skickades några opartiska personer
till de där hamnarna för att besöka de där kvarteren och titta på förhållandena,
hur de gestalta sig och se, örn det är så förfärligt farligt som man påstår.
En vecka skulle vara tillräckligt för att ta reda på tillståndet, och jag tror, att
raan snart nog skulle komma till den uppfattningen, att det ej är farligare för
våra svenska sjömän än det är för andra sjömän. I Antwerpen finnes det,
sorn jag tror, i .hamnkvarten mella 500 och 600 kaféer och restauranter, som
ligga där sida vid sida. ^Inte kan den lilla kår av svenska sjömän, som besöka
de där platserna, underhålla dessa många krogar och kaféer —- det finns det ej
någon möjlighet till — utan det är andra nationers sjömän. Hur få dessa pengar
då? Man vill ju ha en lagstiftning, som skulle ställa de svenska sjömännen på
samma linje som de engelska, d. v. s. kaptenen skulle ej lia skyldighet att lämna
ut pengar i utländska hamnar. Men det sker ju ständigt, ständigt på de engelska
fartygen. Det har aldrig varit något hinder att få ut pengar, som man behöver,
och dessutom är det ju svårt för befälhavaren att säga nej. Vad skall
han säga, örn besättningsmännen påstå, att de behöva klädespersedlar? Han
kan ej säga: »Ni la gå barfota!» Ja, så giver han dem pengar. Och hur de
sedan använda dessa pengar, det kan ej kaptenen göra något åt. Nog finns det
således möjlighet att få ut pengar, om de vilja slösa bort dem på det här sättet,
och jag tror ej, att det finnes någon möjlighet att förhindra det.

„ Men clet finnes en utredning, som jag vill påyrka, och som skulle verkställas
sa. att man skrove till samtliga svenska rederier — jag sade det redan förra
gången, ela frågan var före och begärde utdrag ur befälhavarnas räkenskaper,
u1 visande hur mycket pengar de lämnat ut vid värjo sådant tillfälle. Då
kunde man ju få en riktig bild av förhållandena: det och det fartyget har varit
dar och där under den och den tiden, och till dess besättning har det lämnats ut
så och så mycket. Befälhavaren måste ju föra en kontokurant med besättningen.
utvisande hur mycket pengar det Ingés ut. Kanske man på det sältet skulle
kunna la svart på vitt på, att det ej ligger någon sanning i vad man hilt påstår
örn de stora penninguttagen, annat jin i enstaka undantagsfall. Och jag har
verkligen den känslan, att man överdriver. Och framför allt äro ju de penning -

Äng. åtgärder
till skydd
för svenska
sjömän vid
vistelse i
främmande
hamnar.

(Korts.)

Nr 4:5. 16

Torsdagen den 28 maj.

Äng. åtgärder tillgodohavanden, sorn besättningarna numera lia till sitt förfogande, ej sa
till skydd stora, när det gäller ångfartyg. Annat var det under segelfartygens tid. Då
för svenska kun[le man ha ända till 6, 7, 8, 9, 10 månaders hyra innestående, och när man
Slristdsel så koni till någon av de stora hamnarna, så var det verkligen en viss, risk, ty
främmande då hade man ett stort penningbelopp, som man kunde, taga ut, och da slösade
hamnar. man mycket värre, än man nu kan. Nu komma ju sjömännen ur hamn och i
(Korta.) hamn. De tängsta resor, som numera förekomma —• till Sydamerika — gå ju på
5 å 6 veckor för en vanlig lastångare och till och med på kortare tid än så, och i
Europa dröjer det ju högst 8—10 dagar, vanligen bara 2- 3 4 dagar, innan

man är inne i hamn igen, och vad finnes det da för möjlighet att samla ihop
stora belopp, vilkas uttagning skulle kunna begränsas?

Det verkar så verklighetsfrämmande och löjligt för mig att försöka pa det
här föreslagna sättet åstadkomma en ändring. Vad som skulle kunna ske vore
möjligen, att man gjorde en hövlig diplomatisk framställning till belgiska,regeringen.
Kanske den då skulle kunna indraga en mängd av de där kaféerna,
men det är ju så, att belgiska staten räknar därmed som en av sina stora inkomstkällor,
därför att dessa krogvärdar få betala en mycket hög licensavgift
för att få ha sina krogar, och följaktligen skulle staten fa vidkännas en åderlåtning
av sina inkomster, om den skulle inskrida mot krogarna, men det kan ju
dock Ilända, att man skulle kunna göra en sådan där liten hövlig framställning
örn huruvida man ej kan begränsa antalet sådana krogar, reducera deni och
möjligen kontrollera dem och se efter, att de ej bli tillhåll för sådana där ligor,
sorn kanske ligga efter och söka plundra sjömännen. Men de värsta plundrarna
tror jag är våra egna landsmän, som äro »strandade». Ty det vet man ju, att
när de blivit strandade och ej ha någon annan möjlighet att klara sig, då ga
de och söka upp sina landsmän, och kunna de pungslå dem pa något sätt, sa göra
de det. De bli alldeles förvildade, och detta är nog den allra största kräftskadan
i dessa hamnar. Men vad är att göra åt det? Skall man säga åt konsuln,
att han skall shanghaja dem och skicka dem hem till Sverige? Men vi här
hemma äro ej heller så förskräckligt belatna med att ha de där människorna,
ty de, som blivit strandade på det sättet, äro ofta av det slaget, att de ej lämpa

sig för ordnat arbete. . .

Ja, så ser jag frågan, och det är därför, som jag tror, att det är mycket
små möjligheter att på det sätt, som man här payrkat, kunna åstadkomma någonting.
Men skall man göra en undersökning, så vill jag påyrka, att den undersökningen
verkställes grundligt, sa att man verkligen skriver till samtliga
rederier och ber dem lämna uppgifter. Då ha vi någon grund att bygga på se-''
dermera och se, om det är någon möjlighet att göra någonting på denna väg,
vilket jag ej tror.

Ja, herr talman, jag har ej vidare att tillägga.

Herr Bergman: Herr talman! Jag skall endast be att få ge ett par

små repliker till den siste ärade talaren och herr Olsson.

Herr Lindley ville, att man skulle skriva till rederierna och begära vissa
upplysningar. Det har jag ingenting emot. Men man bör ej inskränka sig blott
till att skriva till rederierna eller att skriva en hövlig diplomatisk not, som
någon föreslog, till belgiska regeringen, ty jag tror, att det finnes verksammare
åtgärder.

Nu säger herr Lindley, att vad generalkonsul Petri framdragit blott skulle
vara ett och annat undantagsfall. Herr Lindley talar örn »överdrift». Är
det någonting, som är överdrift, så är det väl ett^ sadant påstående som
hans eget. Jag har här framför mig en uppgift från svenska konsulatet i
Antwerpen som visar, att under 1929 av alla de olyckor, som där registrerades,
ej mindre än 105 fall hänförde sig till svenska fartyg. Det sades nämli -

Torsdagen den 28 maj. 17

gen att det kanske, mest gällde utländska fartyg, oell ändå har man i utlandet
bättre lagstiftning. Men 105 fall angingo som sagt svenska fartyg, under
det att 43 fall hänförde sig till utländska fartyg. Under 1930 var det 102
fall, som hänförde sig till svenska fartyg — detta, mina herrar, bara i
Antwerpen. Ett 40-tal fall angick under år 1930 utländska fartyg.

Ja, överdrifter — det hörde vi i natt, då vi fingo till livs en domedagspredikan
örn ^ hur Sverige skulle gå under tack vare Ekmanska regeringens
inmalningstvång. Gamla Sverige Ilar existerat som ordnad stat redan år 98
efter Kristi födelse, då den romerske hävdatecknaren Tacitus talade örn »svearnes
(svioner.nas.) mäktiga samhälle». Ett land, som stått ut med så mycket
sorn Sverige i historiens gångna årtusenden, går ej under för herr Ekmans
inmalningstvång. Det är överdrift. Men vad som här anförts av mig i nu föreliggande
fråga ar rena sanningen. Är det någon, som kan vederlägga ett
enda av de faktiska meddelanden, som här ha gjorts, så stige han fram!

Det sades vidare, att det skulle stå i strid mot allt vad sjömansopinion
heter. Ja, det finnes kanske en del sjömän, som skulle känna sin ära litet
kränkt genom den av herr Petri påyrkade lagstiftningen, men jag tror inte.
att den stora massan av ordentliga sjömän skulle taga så synnerligen illa vid
sig, örn de bleve behamdlade på samma sätt som den stolta och självmedvetna
engelska nationens sjömän. Man har ej hört av, att dessa känna sig förnedrade
av den lagstiftning, man där har. Tvärtom har de engelska sjömännens
främste förtroendeman uttalat sin tillfredsställelse därmed och sin förvåning
att man i Sverige kan ha något emot den. Detta meddelades vid 1929
års riksdag, så man kan läsa det i dess förhandlingar, utan att jag nu behöver
upprepa det.

I ör övrigt skall jag tillåta mig att anföra några rader ur sjömännens egen
tidskrift, »Sjömannen». I ett nummer för 1930 står där följande: »Konsul
Petris propaganda i kända tonarter har varit det hästa, som kunnat hända
sjöfolket. Den nyttan bär P. åtminstone gjort, att hela denna fråga om sjöfolkets
liv under alla förhållanden rivits upp till allmän debatt. Konsul Petris
redogörelser för förhållandena i ett flertal hamnar äro i det närmaste fullt
riktiga.» Sedan kommer tidningen visserligen till det resultatet, att man ej
bör gå in på hans förslag. Men den konstaterar, att han lämnat riktiga uppgifter,
och det är ju det, som det nu gäller.

Man har ofta örn generalkonsul Petri sagt, att han förtalat sjömännen i
allmänhet. Men bär har jag ett uttalande av honom, där lian ''säger: »De friska
och präktiga sjömännens existens är mig välbekant. Jag ser dem ständigt på
konsulatet, då de på- eller avmönstra svenska fartyg, av vilka 500 besökte
Antwerpens hamn förlidet år. Jag ser vidare de präktiga sjömännen i sjömanskyrkan
vid samkvämen och en och annan gång vid gudstjänsterna. Jag
Ilar sett deni här,, allt sedan Missionsstyrelsen år 1909 öppnade sjömanskyrkan
i Antwerpen. Min erfarenhet angående sjömännen är vida större och mångsidigare
än — ---(här nämner han en ung sjömanspräst, som varit i tjänst

i fyra år).»

Herr Olsson brukar inte eljest anse prästerna som några första klassens
auktoriteter, efter vad vi hört vid andra tillfällen här i kammaren, men nu
ha de märkligt nog blivit utomordentliga auktoriteter för honom, sedan några
få av dem yttrat sig med någon kritik örn herr Petris förslag. Emellertid ber
jag att få säga, att örn visserligen sju sjömanspräster uttalat sig emot förslaget,
sa har detta a andra sidan föranlett missionsstyrelsen och ärkebiskopen
att göra ett uttalande i motsatt riktning. Nämnda styrelse med ärkebiskopen
i spetsen bär uttryckt sitt ogillande av de sju prästernas ställningstagande i
sjömansfrågan. Vidare har samma, styrelse med ärkebiskopen såsom ordfö Första

hammarens protokoll 1931. Nr 4.7. 9

Nr 43.

Äng. åtgärder
till skydd
för svenska
sjömän vid
vistelse i
främmande
hamnar.
(Forts.)

Nr 43. 18

Torsdagen den 28 maj.

Äng. åtgärder rande uttalat sin sympati för den av generalkonsul Petri föreslagna lagstifthll
skydd ningen rörande sjömän. Det finnes sålunda även andra prästerliga auktoritesjömänläd
att åberopa, i fall nu herr Olsson nödvändigt vill, att prästerliga auktorivistdsei
teter skola bestämma i den här frågan.
främmande
hamnar.

(Forts.) Herr Lindström: Jag har begärt ordet, herr talman, för att avlägga ett kort
vittnesmål i den här frågan, då jag på grund av omständigheterna fått en viss
erfarenhet av dessa förhållanden. Dels har jag inte så få anförvanter, som
seglat på världens alla sju hav, och dels har jag för icke länge sedan under
ett pär års tid vistats i London och har där fått färska erfarenheter av just
de här sakerna. Jag kom dit ut till London ganska påverkad av de föreställningar
jag här hemma fått örn de svenska sjömännens beskaffenhet, deras
lätthet att falla offer för alla frestelser och alla synder, som lura i hamnarna,
men jag får lov att säga, att sällan har jag fått anledning att så
grundligt ändra en föreställning, som jag tidigare haft. Ty genom ett stort
antal besök, framför allt vid den svenska sjömanskyrkan i London och genom
övriga studier i de londonska hamnkvarteren, kom jag underfund med,
att den svenska sjömanskåren — åtminstone den, som trafikerar denna stora
engelska hamn — är av den allra yppersta kvalitet. Jag blev överraskad av
att kväll efter kväll få se dessa ordentliga och välklädda svenska sjömanspojkar
samlas i den svenska sjömanskyrkans läsrum, läsa de svenska tidningarna,
skriva brev till sina anhöriga och lyssna uppmärksamt, ja med en
mycket stor vetgirighet, till de föredrag, som där mycket regelbundet anordnades
med hjälp av de krafter, som stodo till buds. Jag fick av detta en bild,
som inte alls gjorde mig nedstämd utan tvärtom.

Det är ganska underligt, att när man håller på att resonera örn de här tingen,
så drar man alltid fram de värsta punkterna, Antwerpen och Rotterdam
och liknande ställen, men man glömmer de övriga platserna, där förhållandena
torde vara helt annorlunda, och vilka utgöra en långt ifrån oväsentlig del av
de utländska hamnplatser, till vilka svenska sjömän komma. Jag ber att få
fästa uppmärksamheten på att det väl ej vittnar om, att de svenska sjömännen
i någon högre grad skulle hängiva sig åt ovärdiga nöjen, att under de
senaste åren den svenska sjömanskyrkans i London läsrum har haft omkring
20,000 besök av svenska sjömän per år. Jag har varit där vid ett stort antal
olika tillfällen och endast ytterst sällan sett några berusade bland dessa.

Herr Bergman poängterade, att Storbritannien har infört en lagstiftning
liknande den, som nu äskas från vissa håll här i Sverige. Ja, det är ju med
verkliga förhållandet överensstämmande. Men har herr Bergman varit i tillfälle
att jämföra den svenska sjömanskåren med den brittiska? Har herr Bergman
sett de i de londonska kvarteren vanligen uppträdande brittiske sjömännen
och haft tillfälle att jämföra dem med de svenska sjömän, som komma till
dessa hamnkvarter? Jag tror, att om herr Bergman hade gjort detta, så skulle
han åtminstone ej lia fått den uppfattningen, att de brittiska sjömännen på
grund av denna speciella lagstiftning stå på någon högre ståndpunkt än de
svenska utan tvärtom. Det säga alla människor med någon erfarenhet från
denna stora hamn.

Det har talats en del örn sjömanspräster i denna diskussion, och jag vill
ytterligare gå in en smula på den punkten och då passa på tillfället att betona
inför kammaren den ofantligt stora tjänst, som dessa män göra sitt land
genom sin oavlåtliga vaksamhet, genom sitt oegennyttiga intresse, och jag
tror, att örn sjömansprästerna få fortsätta sin verksamhet, så skola vi få ett
frivilligt dragsedelsystem, som är mycket bättre än det obligatoriska dragsedelsystem
man vill införa. Vad som är säkert är, att sistnämnda system

Torsdagen den 28 maj.

19

Nr 43.

bland sjömännen skulle uppväcka känslor och stämningar, som icke blevo nyttiga
för en lycklig utveckling i det här avseendet.

För min del vill jag liksom talaren på östgötabänken betyga min stora tillfredsställelse
med det svar, som chefen för handelsdepartementet lämnat i den
här frågan. Jag anser, att det resultat, som han kom till, är det bästa under
förhandenvarande omständigheter. När nu en utredningskommitté skall sättas
till för denna sak, så skulle jag för min del till herr statsrådet vilja uttrycka
det önskemålet: tag in en representant för de yngre sjömansprästerna!
De äro de verkligt sakkunniga på området. De ha den personliga upplevelsen,
och de känna mycket bra våra svenska sjömän och de behov, som dessa ha.

Herr Olsson, Oscar: Herr Bergmans hånfulla apostroferande beträffande

prästerliga auktoriteter tror jag är ganska typiskt för den mentalitet, som gör
sig gällande i denna fråga. Herr Bergman var i början av sitt anförande inne
på något tal örn, att han inte trodde, att den av konsul Petri rekommenderade
utredningen stöde i strid med nuvarande sjömansopinion. Ja, man skall ju ej
diskutera människors tro eller vantro — för allt i världen. Men då sjömansorganisationerna
enhälligt ha uttalat sig emot dessa åtgärder, som här föreslås,
så tycker jag ändå, att det måtte vara en tro, som bygger på bra klena
grunder, vilken herr Bergman här representerar. När han försökte framställa
det såsom något nästan rent löjligt att gå till prästerliga auktoriteter i denna
fråga, ytterligare understruket genom påpekande av, att den där prästen, som
konsul Petri varit i konflikt med, var en ung präst, som bara varit ute i sin
tjänst fyra år, då tyckte jag, att herr Bergman också stödde sig på prästerliga
auktoriteter, fastän det var prästerliga auktoriteter, som ej positivt ligga i
detta arbete. Jag stödde mig på prästerliga auktoriteter, som deltagit i arbetet
på ett synnerligen berömligt och beundransvärt sätt, och stödde mig
inte på styrelser och deras ordförande, som ej positivt deltogo i detta arbete.
Det är litet skillnad på auktoritet och auktoritet i den här saken.

Jag vet ej, att jag någon gång har uppträtt emot de uttalanden, som ha
gjorts rörande våra sjömänsprästers arbete i de utländska hamnarna. Jag vet
bara, att jag i fråga örn anslag till sjömanskyrkorna har opponerat mig, så
länge jag ej kunnat bli övertygad om, att sjömännen själva finge något inflytande
på den verksamhet, som där bedrives. Dessa sju unga präster, som herr
Bergman talat örn, äro typer för den sorts arbetare jag vill ha i nykterhetsoch
folkbildningsarbetet. De prästerna anordna sin verksamhet i intimt och
fullt samförstånd med det folk. bland vilka deras arbete bedrives. De ha inte
några fasoner av förmyndare i sitt arbete. Det är sådant folk, som jag tillmäter
auktoritet, och jag känner mig alldeles övertygad örn, att de människor,
som ha den största sakkunskapen på detta område, det är just dessa unga präster,
som arbeta på det sättet. Därför är jag fullt av herr Lindströms uppfattning,
att vid den utredning, som skall förekomma, skall det fästas synnerligen
stort avseende vid just deras uppfattning i saken.

Herr Bissmark: Det har glatt mig att höra det omdöme, som här uttalats
av herrar Lindley och Lindström örn den svenska sjömanskåren, men jag har
ej förstått, hur detta kan vara förenligt med den skrämmande statistik, som
föreligger från andra stora hamnstäder, särskilt statistiken från Antwerpen.
Jag vill nu ej vidare upptaga tiden. Jag begärde ordet huvudsakligen för att
säga, att jag i allt väsentligt instämmer med herr Bergman i önskan, att man
på _fullt allvar måtte ta upp frågan örn det engelska systemets införande här
i vårt land.

Äng. åtgärder
till skydd
för svenska
sjömän vid
vistelse i
främmande
hamnar.
(Forts.)

Nr 43. 20

Torsdagen den 28 maj.

Ang. åtgärder
till skydd
för svenska
sjömän vid
vistelse i
främmande
hamnar.

(Forts.)

Herr Bergman: Bara en kort replik! Herr Olsson talade örn sjömans prästerna

och nämnde, att kyrkans missionsstyrelse och ärkebiskopen inte hade
någon erfarenhet om sjömanslivet, men det hade dessa präster. Jag vill då
erinra örn att flera av nämnda styrelses medlemmar enligt uppgifter, som jag
har framför mig, varit verksamma bland sjömän, och ärkebiskopen har under
åtskilliga år varit sjömanspräst, så att alldeles utan kännedom örn sjömännens
behov är han ingalunda.

Vad angår herr Lindströms anförande beträffande Londonförhållandena, som
jag åhörde med mycket intresse, vill jag säga, att även jag känner till Londonförhållandena
litet grand. Jag kan instämma med herr Lindström i vad han
sade örn det goda intryck därvarande svenska sjömän för närvarande giva.
London är nu en av de bästa av hamnstäderna. Detta beror icke blott därpå,
att flertalet av de svenska sjömännen utgöres av mycket anständiga, duktiga
och aktningsvärda karlar, vilket jag ju påpekat flera gånger, liksom också generalkonsul
Petri gjort, utan det beror även på ett annat skäl, nämligen det
system i avseende på rusdrycksförsäljningen, som råder i London alltsedan
kriget. Det förhåller sig nämligen så, att man från krigstiden bibehållit åtskilliga
av de då rådande restriktionerna i viss omfattning. Man bär stängt
massor av krogar i de mest beryktade kvarteren. Vidare har man inskränkt
de tider, då de tillåtna försäljningsställena få hållas öppna. Därtill kommer,
att priset på spritvaror är mycket starkt höjt. Det är därför inte underligt,
att det råder bättre förhållanden i London än i Antwerpen och åtskilliga andra
stora hamnstäder. För övrigt är det ju i och för sig mindre underligt att herr
Lindström icke sett några otillständigheter begås i svenska sjömanskyrkan.
De som gå dit, äro givetvis icke de sämsta elementen. Det var nu närmast
vad jag ville säga, med anledning av herr Lindströms uttalande.

Kanske får jag emellertid, då jag nu har ordet, få tillägga ännu en sak. Det
har sagts, att här skulle vara fråga örn att införa ett förmynderskap. Men
hur är det med löners utbetalande i allmänhet? Örn det bestämmes, under vilka
förhållanden och på vilka tider, man skall få ut sina löner, så ligger väl däri
ingenting, som är förnedrande. Många löner utbetalas månadsvis, andra utbetalas
kvartalsvis, vissa pensioner utbetalas i vissa fall till och med endast
halvårsvis o. s. v. Om det nu bestämmes, att sjömännen skola få ut sina löner
på det och det sättet, i de och de städerna, när de komma till den och den hamnen
och på de och de tiderna, och örn det blir något färre utbetalningstillfällen
än nu, så är väl det inte någonting att särskilt förfasa sig över. Sådant »förmynderskap»
få många kategorier av löntagare underkasta sig. Jag känner
mycket väl till de uttalanden, som ha gjorts av sjömansunionen och eldarunionen,
men jag menar, att den stora massan av sjömän, säkerligen, örn den av generalkonsul
Petri påyrkade lagstiftningen komme till stånd, inte skulle taga
upp det alltför illa utan snart finna sig väl därav. De, som annars^ skulle ha
råkat ut för en olycka, göra en obestridlig vinst därigenom; de mångå, som
redan ha råkat ut för olycksödena, äro säkerligen nu på det klara med att det
för dem varit en stor fördel, örn det gällt sådana bestämmelser, att de haft en
väsentlig del av sina tillgångar räddade, för att ej tala örn hälsan och välbefinnandet.

Herr Nerman: En liten, mycket liten principreflexion till denna debatt!
Jag tror nog, att man måste beteckna tillståndet därute på sina hall. som ganska
allvarligt. Jag hänvisar till en nyutkommen bok vid namn »Sjömän och
shanghajare», som innehåller en del tragiska saker. .Men jag tror. också, att
det är tämligen hopplöst att söka råda någon bot därpå, så länge privatkapitalet
har rätt att skaffa sig profit av nöjeslivet, d. v. s. också så länge spriten
tolereras. Där komma nu fartygen seglande ute från världshaven med en

Torsdagen den 28 maj.

21 Nr 43.

mängd av sexualitet och nöjestörst ombord. När sjömännen komma i hamn, -Äng. åtgärder
vad finns det då för någonting, som möter dem för att tillgodose deras behov skydd
och deras intresse? Jo, det råder full frihet för den private företagaren att ZmänM
slå mynt av de eventuella behoven och tillhandahålla erotiska surrogat och al- vistelse i
kobol. Finns det då mer än en möjlighet? Jag frågar: kan man vänta sig främmande
någonting annat, än vad man då får se? Nej, det kan man inte, så länge privat- Aamnarkapitalet
kan slå mynt av människors nöjesbehov eller så kallade nöjesbehov, (l''orts-)
så länge man har laglig rätt att plundra andra på detta område. Det är där,
som jag tror, att kärnan finnes i detta problem.

Herr Andersson, Karl Andreas: Herr talman! Blott några ord!

När jag hör herr Lindley tala örn sina erfarenheter, vill jag göra den invändningen,
att man i detta sammanhang inte lämpligen kan åberopa erfarenheten
från resor på en ångare som går i regelbunden trafik, därför att på sådana
fartyg äro nog ofta äldre sjömän anställda, vilka ju ha stadgat sig åtskilligt.
Nu vill jag inte rikta någon anmärkning på något sätt emot den svenska
sjömanskåren, därför att jag vet, att den i det stora hela står mycket högt,
men jag vill säga, att jag har vid vissa tillfällen sett, hur det går till ute i hamnarna.
När en lastångare efter en längre resa kommer i hamn, kan man iakttaga,
hur det ofta tar sig ut, när en sjöman går i land. Han hamnar kanske
på närmaste krog. Där träffar han ett antal sjömän av olika nationer, som
han aldrig sett förut, och då anses det höra till god sed, att han, som har penningar,
skall bjuda över lag, och så håller han på, tills penningarna äro slut.

Jag vill inte säga, att detta nödvändigt leder till dryckenskap, men det leder
till ett utomordentligt slöseri, ett slöseri, som är fullkomligt opåkallat och meningslöst.
Jag förde för inte så många år sedan den saken på tal med en sjöman
och sade till honom: vad kan det finnas för mening i att på det sättet göra
slut på penningarna; kan man inte låta bli det? Han svarade då helt oskyldigt:

»Det kan man inte alls, det skulle se illa ut, det passar inte med sed och skick
ibland sjömän.»

Nu får man betänka, att sjömännen ju ofta äro unga män, låt mig säga män
under 25 år — dem anser jag för unga — och de komma ut och få reda sig på
egen hand. De äro lämnade nära nog vind för våg, och då vill det mycket till,
örn de skola stå sig mot alla frestelser, som möta dem i utländska hamnar och
som naturligt nog verka lockande på unga män. Fullt naturligt och självklart
är det, att då man frågar en sjömansförening, hur den ställer sig till ett förslag
örn att låta dragsedelsystemet bli mer eller mindre obligatoriskt, så svarar den
nej, därför att man inte där genast inser värdet av en sådan anordning. Jag
för min del är övertygad örn att det skulle vara till sjömanskårens stora gagn,
ifall man införde, låt mig säga det engelska systemet. Det kan ju sägas medföra
tvång i viss riktning, men man kan inte påstå, att någon kan taga skada
av det.

Justerades protokollen för den 21 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning rörande flygvapnets anslag till tryckningskostnader; nr

286, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
byggnader för karolinska sjukhuset m. m.; och

Kr 4a. 22

Torsdagen den 28 maj.

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
anslag till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 290, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) om
arvsskatt och skatt för gåva;

nr 291, i anledning av väckt motion angående beskattningen av äkta makar
och örn hänsynstagande vid beskattningen till försörjning av hemmavarande
barn;

nr 292, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för beskattningen
av automobiltrafiken; samt

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) örn särskild
skatt å bensin och motorsprit, m. m.

Vid föredragning av bevillningsutskottets memorial nr 44, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn utskottets betänkande nr 41,
avseende tilläggsskatt å bensin, godkändes den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att för den händelse den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd jämväl av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensam omröstning i ämnet komme
att äga rum vid morgondagens sammanträde, vilket komme att taga sin början
kl. 12 på dagen.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtande nr 41.

Vid föredragning av andra lagutskottets memorial nr 42, angående arvode
åt byråchefen O. Alsén, vilken inom andra lagutskottet biträtt vid behandling
av vissa frågor, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte
i ämnet väckta motioner, allt i vad rör pensions- och in dragningssta terna;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts under vissa punkter av elfte huvudtiteln
gjorda framställningar örn anslag till dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

nr 50, angående grunderna för dyrtidstillägg under budgetåret 1931/1932 åt
befattningshavare vid riksdagens verk, pensionerade f. d. befattningshavare
hos riksdagen eller dess verk samt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare
hos riksdagen eller dess verk; samt

nr 51, angående användande av riksbankens vinst för år 1930.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Torsdagen den 28 maj.

23

Nr 43.

Vid förnyad föredragning av sammansatta stats- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lantmäteriundervisningens
ordnande jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 80, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående den högre lantbruksundervisningens ordnande
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 26 februari 1931 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 143, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

1) dels besluta, att i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
i statsrådsprotokollet tillstyrkta förslag skulle inrättas vid Ultuna
en lantbrukshögskola och en centralanstalt för försöksväsendet å jordbruksområdet,
vid Experimentalfältet en växtskyddsanstalt samt vid Alnarp ett
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut;

2) dels för budgetåret 1931/1932 anvisa

a) för byggnadsarbeten och andra engångskostnader avseende lantbrukshögskolan
ett extra reservationsanslag av 600,000 kronor;

b) för vattenledningsanläggning vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
ett extra reservationsanslag av 50,000 kronor;

c) för beredande av understöd åt folkhögskola för anordnande av specialkurs
för vissa lantbruksstuderande ett extra förslagsanslag av 22,000 kronor; d)

för beredande av understöd åt elever vid specialkurs för vissa lantbruksstuderande
ett extra förslagsanslag av 7,500 kronor;

3) dels ock bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga under tiden 1 juli 1931—30
juni 1932 erforderliga åtgärder för tillsättande av befattningar vid lantin
rukshögskolan, växtskyddsanstalten och Alnarps lantbruks-, mejeri-, och trädgårdsinstitut.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

A) I: 232, av herr Nilsson, Johan, i Kristianstad m. fl., och lii 406, av herr
förste vice talmannen Nilsson m. fl., i huvudsakliga delar likalydande, vari
hemställts, att riksdagen måtte, med avslag å Kungl. Majits proposition nr 143,
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn den närmare utredning rörande den
högre lantbruksundervisningens ordnande, som kunde påkallas med hänsyn till
vad i motionerna anförts, samt örn framläggande för riksdagen snarast möjligt
av förnyat förslag i ärendet;

B) 11:389, av herrar Pehrsson i Bramstorp och Hammarlund, vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Majits proposition nr 143 samt i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förnyad utredning med avseende på
möjligheten att anknyta den högre 1 anti)ruksundervisningen och den statsunderstödda
försöksverksamheten jämte växtskyddsanstalten till lantbruksinstituten
i Ultuna och Alnarp samt universiteten i Uppsala och Lund;

C) 11:402, av herr Magnusson i Skövde, vari hemställts, att riksdagen
måtte i händelse av bifall till Kungl. Majits proposition nr 143

uttala:

att inträdesvillkoren för den högre kursen vid trädgårdsinstitutet måtte sättas
i huvudsaklig överensstämmelse med ett av lantbruksakademien i ärendet avgivet
yttrande och i motionen angivna synpunkter,

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

Nr 43.

24

Torsdagen den 28 maj.

Äng. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

besluta:

att i avlöningsstaten skulle upptagas ersättning till en ordinarie ämneslärare
i trädgårdsanläggningskonst med 8,340 kronor samt att bostad skulle beredas
åt denne vid Alnarp;

att i avlöningsstaten skulle upptagas ersättning till ordinarie lärare i botanik
och zoologi vid Alnarp med 8,340 kronor;

samt att anslaget för speciallärare skulle minskas med respektive 4,450 kronor
och 3,625 kronor;

D) 11:403, av herr Hedlund i Häste, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta,

att tidslängden för i Kungl. Maj:ts proposition nr 143 föreslagna lantbruksskolans
högre kurs skulle vara normalt ett år i enlighet med planen i inom
jordbruksdepartementet utarbetad P. M.;

att möjlighet därjämte skulle beredas elever, som så önskade och därav
hade behov, att under sommaren före inträde i respektive ordinarie kurs under
högst sex månader bedriva förberedande övningar och studier vid Alnarp;

och att den jämkning i Kungl. Majlis förslag till nybyggnader m. m. vid
Alnarp, som härav kunde föranledas, skulle äga rum;

E) 11:404, av herr Nordkvist m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att den av Kungl. Maj :t i proposition nr 143 föreslagna lantbrukshögskolan
och centralanstalten skulle förläggas till centralanstaltens nuvarande
område i Stockholm, eller alternativt, för den händelse denna hemställan icke
kunde av utskottet och riksdagen biträdas, att riksdagen måtte besluta hos
Kungl. Majit hemställa örn snabb och fullständig utredning rörande lantbrukshögskolans
förläggning till Stockholm och för nästa års riksdag framlägga
förslag därom;

F) II: 405, av herrar Weibull och Lindskog, vari hemställts, att riksdagen
måtte, med. avslag å Kungl. Maj:ts förevarande proposition, i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn den närmare utredningen rörande den högre lantbruksundervisningens
ordnande, som kunde påkallas med hänsyn till vad i motionen
anförts, samt örn framläggande till 1932 års riksdag av det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I) att riksdagen måtte med anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och motionen II: 403 samt med avslag å motionerna I: 232, II: 389, 402,
404, 405 och 406

1) dels besluta, att i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
tillstyrkta förslag med av utskottet däri föreslagna jämkningar skulle
inrättas vid Ultima en lanthrukshögskola och en centralanstalt för försöksväsendet
å jordbruksområdet, vid Experimentalfältet en växtskyddsanstalt
samt vid Alnarp ett lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut;

2) dels för hudgetåret 1931/1932 anvisa

a) för byggnadsarbeten och andra engångskostnader avseende lantbrukshögskolan
ett extra reservationsanslag av 600,000 kronor;

b) för vattenledningsanläggning vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
ett extra reservationsanslag av 50,000 kronor;

c) för beredande av understöd åt folkhögskola för anordnande av specialkurs
för vissa lantbruksstuderande ett extra förslagsanslag av 22,000 kronor;

d) för beredande av understöd åt elever vid specialkurs för vissa lantbruksstuderande
ett extra förslagsanslag av 7,500 kronor;

3) dels ock bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga under tiden 1 juli 1931—

Torsdagen den 28 maj.

25

Nr 43.

30 juni 1932 erforderliga åtgärder för tillsättande av befattningar vid lantbrukshögskolan,
växtskyddsanstalten och Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut; II)

att motionen 11:403, i den man den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet förut anfört och hemställt, icke matte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen hade utskottet under rubriken »Inträdesfordringar» anfört
bland annat:

»Beträffande de för inträde vid lantbruk shö g sk olan uppställda praktiska
förkunskaperna har utskottet med hänsyn till högskolans uppgift att icke
blott utbilda lantbrukslärare och konsulenter utan jämväl vara en härd för
vetenskapligt forskningsarbete på jordbrukets område jämte andra förhållanden
icke kunnat undgå finna den i propositionen uppställda ovillkorliga
fordran pa tre ars jordbrukspraktik väl sträng. Utskottet anser sålunda, att
härutinnan bör lämnas rum för en viss anpassning efter förhållandena. Även
örn jämväl enligt utskottets mening kravet på tre års väl vitsordad jordbrukspraktik
som regel bör upprätthallas, torde dock å andra sidan en viss rörelsefrihet
böra kunna lämnas högskolans styrelse. Utskottet tänker i detta sammanhang
bland annat pa de olägenheter, som av olika skäl i vissa fall kunna
vara förenade med en alltför lång tidsintervall mellan avslutandet av de teoretiska
förstudierna och inträdet i lantbrukshögskolan samt att den vitsordade
praktiken kan vara av sa god beskaffenhet att någon minskning i praktiken
bör medgivas. Styrelsen bör sålunda äga rätt att, då styrelsen med hänsyn
till arten av den vitsordade praktiken och övriga föreliggande kvalifikationer
för särskilt fall kunde pröva förhållandena böra därtill föranleda, medgiva
någon förkortning av praktiktiden dock med högst ett år med iakttagande
därvid att vederbörande visar sig hava därunder praktiserat vid mindre eller
medelstort jordbruk så lång tid, som styrelsen i det förekommande fallet kan
finna böra krävas.»

Äng. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Sederholm och
Johan Bernhard Johansson ansett, att ifrågavarande stycke i motiveringen
bort hava följande lydelse:

Beträffande---fordran på tre års jordbrukspraktik alltför sträng.

I förevarande avseende synas de av de sakkunniga uppställda kraven på
praktiska förkunskaper för inträde vid högskolan vara tämligen väl avvägda.
Utskottet anser salunda att fordran pa i regel två års väl vitsordad jordbrukspraktik
kan godtagas. Dock bör därvid iakttagas ----— krävas.

Under rubriken »Befattningshavare och administration» hade utskottet i
motiveringen yttrat bland annat:

»Med avseende å högskolans styrelse skulle som nämnts tre ledamöter vara
självskrivna, och beträffande de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna har
departementschefen funnit önskvärt att därvid representanter funnes för Uppsala
universitet, praktiskt jordbruk och för den försöksverksamhet, som bedrihögskolan
och centralanstalten. Da pa ordföranden givetvis måste
ställas vissa särskilda kvalifikationer synes Kungl. Majit bliva väl mycket
begränsad i möjligheten att inom styrelsen erhålla representanter för det praktiska
jordbruket. Utskottet förbiser härvid icke tänkbarheten av att representanten
för försöksverksamheten utanför högskolan och centralanstalten
jämväl kan företräda det praktiska jordbruket. Pa grund härav vill utskottet
förorda att antalet styrelseledamöter ökas till sju, varav Kungl. Majit torde
böra utse fyra.»

Nr 43.

26

Torsdagen den 28 maj.

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Herr Sederholm hade enligt avgiven reservation ansett, att i slutet av berörda
stycke bort göras följande tillägg: »Det vill emellertid synas utskottet
i viss mån tveksamt, huruvida, såsom propositionen förutsätter, bland de ledamöter,
som skola utses av Kungl. Maj:t, självfallet bör ingå en representant
för försöksverksamheten utom högskolan och centralanstalten. Örn så bör ske
torde enligt utskottets mening få bero på örn vid närmare prövning förhållandena
kunna anses böra därtill föranleda.»

Slutligen hade reservation avgivits även av herrar Henriksson, Månsson i
Erlandsro och Pehrsson i Bramstorp, som ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan,

1) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke måtte vinna riksdagens
bifall;

2) att riksdagen måtte med anledning av motionerna 1:232 samt 11:389,
405 och 406 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om den närmare utredning
rörande den högre lantbruksundervisningens ordnande, som kunde påkallas
med hänsyn till vad utskottet i det av reservanterna förordade yttrandet anfört,
samt om framläggande för riksdagen snarast möjligt av förnyat förslag
i ärendet;

3) att motionerna 11:402, 403 och 404 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr statsrådet von Stockenström: Herr talman! Frågan om den högre

lantbruksundervisningens ordnande har ju under ganska lång tid betraktats såsom
i hög grad aktuell, och utredningar lia tid efter annan blivit verkställda,
utan att några direkta förslag blivit för riksdagen framlagda. Det var först
vid förra årets riksdag, som en kunglig proposition i ärendet blev framlagd,
och man kan nog säga, att även örn denna proposition blev avslagen, så föll frågan
ett gott stycke framåt genom den behandling, som riksdagen ägnade frågan.
Riksdagen gjorde också bestämda uttalanden i flera avseenden. Sålunda
uttalade riksdagen, att endast en högskola borde anordnas, att denna högskola
borde förläggas till mellersta Sverige, antingen till Ultuna eller till Stockholm,
vidare uttalade riksdagen sig för att en närmare utredning skulle. göras angående
centralanstaltens framtida organisation och förläggning — riksdagen ansåg
nämligen, att frågan örn försöksväsendet borde lösas samtidigt med frågan
örn den högre undervisningen. Än vidare gjorde riksdagen uttalanden i ett
par avseenden, nämligen i fråga örn anordnandet av särskilda kurser för sådana
studerande, som utan att ha avlagt studentexamen önska inträde vid högskolan,
i vilket hänseende riksdagen önskade en närmare utredning, hur dessa
kurser skulle läggas och anordnas, och vidare uttalade riksdagen sig för att det
borde undersökas, huruvida inte kursen vid Alnarp skulle kunna läggas i mera
praktisk riktning, än som föreslagits. De sålunda av förra riksdagen begärda
utredningarna ha nu blivit slutförda, och de därvid framkomna resultaten och
förslagen ha sammanförts i den nu föreliggande propositionen. Jag torde knappast
ha anledning att närmare gå in på den kungliga propositionens innehåll,
där ju en ganska utförlig motivering föreligger i de olika punkterna, och jag
torde väl ha så mycket mindre anledning härtill, som utskottet i allt väsentligt
har tillstyrkt propositionen. Det är endast i några hänseenden, som jag anser
mig böra säga några få ord.

Förra årets kungliga proposition föreslog, att högskolan skulle förläggas till
Ultuna, men riksdagen ansåg, att i samband med frågan örn centralanstaltens
blivande organisation och förläggning borde även ett annat alternativ, nämligen
en förläggning av högskolan till Stockholm, tagas under övervägande. Det
förslag, som nu framlagts, innebär i likhet med den kungliga propositionen för -

Torsdagen den 28 maj.

27

Nr 43.

ra året. att högskolan skall förläggas till Ultuna. Det föreslås vidare i fråga
om centralanstalten, att vissa av anstaltens avdelningar, nämligen de, som äro
mera. rent vetenskapligt inriktade, avdelningarna för kemi, bakteriologi och
botanik, skola direkt inordnas i högskolan vid Ultuna, det föreslås, att två andra
avdelningar, för jordbruk och husdjursskötsel, skola bilda en särskild försöksanstalt,
sidoordnad med högskolan och alltså även den förlagd till Ultuna,
Det föreslås vidare upprättande av en självständig avdelning för mejeriförsök,
förlagd till mejeriinstitutet vid Alnarp, och slutligen föreslås, att de återstående
avdelningarna vid centralanstalten, nämligen avdelningarna för entomologi
och växtpatologi, skola ombildas till en växtskyddsanstalt med förläggning till
Experimentalfältet. Denna sistnämnda anstalt skulle då få både rent administrativa,
vetenskapliga och praktiska uppgifter. Den skulle bli ett centralorgan
för bekämpande av växtsjukdomar och skadeinsekter, och jag tror, att starka
skäl tala för att denna centrala anstalt blir förlagd till Experimentalfältet.
Några erinringar häremot ha ju heller knappast framkommit, så vitt jag vet.

Vad åter angår själva högskolans förläggning liksom också de båda avdelningarna
av centralanstalten, ha skäl anförts till förmån både för en förläggning
till Ultuna och för en förläggning till Stockholm. För mig avgörande
har bland annat varit otillräckligheten av de försöksmöjligheter, som föreligga
vid Experimentalfältet, svårigheten att med de möjligheter, som där erbjuda
sig, kunna tillgodose de behov, framför allt av jord för försöksändamål, som
föreligga såväl för ledarna av försöken vid centralanstalten som för lärarna
vid högskolan. I det hänseendet är dock Ultuna betydligt bättre utrustat. Där
finns ju en stor lantegendom med en totalareal av inemot 1,000 tunnland, varav
dock givetvis inte på långt när allt kan komma i fråga för försöksverksamheten.
I alla fall finnes en ganska stor areal tillgänglig, och likaså finns
där en betydande kreatursstam.

Nu brukar det visserligen ibland sägas, att undervisningen vid en lantbrukshögskola,
som till stor del är teoretiskt inriktad, lika väl kan bedrivas i en
storstad, men jag far dock säga, att det förefaller mig, som örn man borde
giva ett ganska avgjort företräde åt en anordning, som möjliggör högskolans
förläggning intill ett viktigt kulturcentrum, såsom ju blir fallet här, då förläggningen
sker alldeles intill Uppsala, där vi ha vårt äldsta och största universitet,
och på samma gång på en stor och rationellt skött lantegendom. Både
för lärarna i egenskap av undervisare och forskare och även för eleverna, som
ju sedermera i sin tur gå ut såsom lärare eller handledare för praktiska jordbrukare,
förefaller det mig, som örn det skulle vara till påtaglig fördel att få
leva och lära i en miljö, där vetenskap och praktik så att säga följas åt sida
vid sida.

Det har anförts, att det skulle vara önskvärt, att eleverna finge tillfälle att
bo och leva någon tid i ett stort konsumtionscentrum för att därigenom bättre
sätta sig in i konsumenternas synpunkter och önskemål. Det förefaller mig,
som om detta vore ett resonemang, som det är ganska svårt att tillmäta någon
betydelse. Menar man verkligen, såsom det har gjorts på något håll, att det
skulle vara nödvändigt för de lantbruksstuderande att vara bosatta tre års
tid eller kanske längre, under hela studietiden, i en storstad för att därigenom
lära känna konsumenternas synpunkter? Jag har svårt att förstå, att något sådant
verkligen på allvar kan ifrågasättas eller betraktas såsom nödvändigt.

Vad vidare angår det samarbete, som kan tänkas ifrågakomma med andra
läroanstalter, tror jag nog, att avståndet mellan de olika anstalterna i själva
verket inte spelar sa förfärligt stor roll. Vetenskapen och forskningen är ju
inte bara nationell utan även internationell, och jag tror, att avståndet mellan
de olika forskarna och de olika anstalterna inte får tillmätas alltför stor betydelse.
Jag vill i övrigt säga, att en lantbrukshögskola, förlagd till Ultuna,

Äng. den
högre lantbruksundervisningens

ordminde.

(Forts.)

Nr 43.

28

Torsdagen den 28 maj.

Ang. den
högre lantbrulcsundervisningens

ordnande.

(Forts.)

en centralanstalt, förlagd till samma plats, vidare betes- och vallföreningens
nya betydelsefulla institution, som också är förlagd till Ultuna, och slutligen
Uppsala universitet, som ju ligger på endast helt kort avstånd, alla dessa institutioner
och anstalter tillsammans utgöra redan de en härd för vetenskaplig
forskning och för vetenskapligt samarbete av betydande värde. Kontakten
även med övriga anstalter både i Stockholm och på andra håll i landet bör givetvis
kunna uppehållas i stor omfattning, även örn förläggningen av högskolan
blir vid Ultuna.

Nu har utskottet anslutit sig till den uppfattning i fråga örn förläggningen,
som framkommit i den kungl, propositionen, och jag har därför egentligen
inte anledning att närmare ingå härpå. Inte heller har utskottet gjort några
erinringar i fråga örn de förslag, som framlagts beträffande läroplaner, beträffande
examina, lärarkåren eller de ifrågasatta byggnadsarbetena. Det är
endast i en enda detalj, som en ändring har föreslagits av utskottet, nämligen
i fråga örn sammansättningen av högskolans styrelse. Man har där föreslagit,
att antalet ledamöter i stället för av Kungl. Maj :t föreslagna sex skulle
bli sju. Utskottet har motiverat detta, och jag har ingen erinran att framställa
mot att en sådan ändring vidtages.

Vad sedan angår läroanstalten vid Alnarp, skulle där enligt förslaget förläggas
ett lantbruksinstitut, delat i en tvåårig kurs och en högre kurs för
utbildning av driftledare, en högre mejeriskola och vid sidan därav en avdelning
för mejeriförsök, vidare en lägre mejeriskola och slutligen ett trädgårdsinstitut
med en högre och en lägre avdelning. Det är endast i en punkt,
som utskottet har vidtagit en ändring i vad Kungl. Majit föreslagit, nämligen
i fråga örn studietiden vid lantbruksskolans högre kurs. Det utarbetades i
höstas i departementet en promemoria, som innehöll förslag till kursplan för
denna driftsledarekurs, och där upptogs studietiden såsom ettårig, anknytande
till lantbruksskolans lägre kurs och med huvudvikten lagd på de tillämpade
ämnena. När denna promemoria remitterats ut, och vi fingo in yttranden
över förslaget från hörda myndigheter och korporationer, visade det sig, att i
åtskilliga av dessa yttranden framställdes det en del erinringar och även en
del önskemål i fråga örn utvidgning av studieplanen. Man uttalade sålunda
önskvärdheten av att en utvidgad undervisning komme till stånd, bland annat
i kemi, fysik, fältmätning, redskapslära, lära om föreningsrörelsen, bokföring
o. s. v., och för att tillmötesgå några av de önskemål, som framlagts och som
syntes mig äga fog, gjorde man viss omarbetning av studieplanen. Man fann
det påkallat att utöka studietiden från ett år till ett år och fem månader, och
man beräknade, att det skulle kunna ges något ökat utrymme, förutom åt vissa
olika läroämnen, även åt exkursioner, demonstrationer och självstudier för eleverna.
Jag vill också erinra örn att i den kungl, proposition, som framlades
förra året, hade motsvarande kurs, som emellertid delvis var lagd på annat sätt,
upptagits såsom tvåårig. Utskottet har emellertid nu stannat vid att göra
kursen endast ettårig. Man skulle göra en del besparingar i byggnadshänseende
genom att endast en årskurs i taget behövde ligga inne. Enligt regeringsförslaget
skulle däremot under en del av året två årskurser pågå samtidigt.
Man skulle alltså kunna göra en besparing i byggnadskostnaderna, och
även skulle studiekostnaderna kunna nedbringas för de studerande, en sak, som
i och för sig är nog så önskvärd. Utskottet har emellertid, enligt vad jag
observerat, inskjutit, att »tills vidare» borde man ordna kursen på angivet sätt
med ettårig studietid. Jag föreställer mig, att man med dessa ord »tills vidare»
velat inlägga den meningen, att man skall avvakta och se, hur det hela
utfaller. Jag vill ej för min del framställa någon mera allvarlig erinran mot
att lägga studieplanen så som utskottet föreslagit. Jag tänker, att erfarenheten
får framdeles utvisa, örn det kan bli möjligt att inom så kort tid som ett

Torsdagen den 28 maj.

29 Nr 43.

år bibringa de studerande de insikter och kunskaper, som avses med den föreslagna
driftledarekursen. Jag vill också erinra örn att denna lantbruksskolans
högre kurs innebär pa sitt sätt en nyhet därutinnan, att den bygger på genomgången
lägre lantbruksanstalt. Vidare har man skärpt fordringarna på praktik
för att vinna inträde, och slutligen har hela kursen och studieplanen lagts
i mycket nära anknytning till egendomen och dennas förvaltning. Man har
sålunda föreslagit, att egendomens förvaltare samtidigt skulle vara föreståndare
för kursen, och man har avsett, att i möjligaste mån åt densamma skulle
ges en praktisk och ekonomisk inriktning. Jag vill därför uttala den förhoppningen,
att genom en så lagd kurs, som kommer att arbeta enligt delvis
nya linjer, det skall visa sig, att man på ett tillfredsställande sätt kan tillgodose
kravet på både teoretisk och praktisk utbildning för blivande driftsledare
vid större och medelstora jordbruk.

Frågan örn den högre lantbruksundervisningen har ju mycket länge, jag kan
säga under tjugu års tid, varit föremål för nästan oavbruten utredning, och
det kan nog ej förnekas,^att vi på detta viktiga undervisnings- och forskningsområde
knappast haft sådana anordningar eller sådan organisation, som möjliggjort
för oss att bedriva forskning och undervisning i samma omfattning och
liggande pa samma niva som i manga andra länder. Den högre lantbruksundervisningen
har otvivelaktigt präglats av en viss dualism, en viss spänning
mellan den mera teoretiska och den praktiska inriktningen av undervisningen.
Vidare tror jag, att nian kan säga, att resultaten av forskningsarbetet på detta
område kanske icke ^kunnat bli fruktbärande för undervisningen eller det praktiska^
jordbruket i så hög grad, som kunnat tänkas. Detta säger jag utan att
pa något sätt vilja förringa värdet av enskilda, framstående forskares och vetenskapsmäns
arbete. Genom det nu föreliggande förslaget böra vi emellertid
inom kort tid kunna få i vårt land en verkligt väl utrustad högskola, vi få vidare
en praktiskt inriktad kurs för driftsledare och vi få en modernt anordnad
växtskyddsanstalt. Och jag vill hoppas, att genom dessa olika anstalters
tillkomst och verksamhet lantbruksvetenskapen och försöksväsendet skola komma
att främjas och befordras och att också det praktiska jordbruket därigenom
skall beredas gagn och stöd för fortsatt utveckling och förkovran i framtiden.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Man torde ju ha kunnat
förvänta, att en fråg''a av den vikt, som denna har, bort påkalla något större
uppmärksamhet, än man finner av de glest besatta bänkarna. Det borde vara
tvärtom, särskilt som den kungl, proposition, som här föreligger, har den säregenheten,
att regeringen icke varit enhällig, då propositionen framlades, utan
vi ju ha det tämligen enastående förhållandet, att det föreligger en reservation
vid framläggandet av förslaget, och denna reservation är avgiven inom regeringen
av en med jordbrukets förhållanden synnerligen förtrogen ledamot av regeringen.
Det kunde ju också vara en anledning för kammarens ledamöter att
något närmare taga kännedom örn denna frågas behandling i första kammaren.

JVad själva lantbrukshögskolefragan beträffar, har den ju under många år
stått på dagordningen. Frågan har nu avancerat så långt, att ett förslag till
dess lösning föreligger, men detta förslag är icke tillfredsställande. Jag och
mångå med mig frukta, att örn riksdagen bifaller vad Kungl. Majit i ärendet
föreslagit och jordbruksutskottet tillstyrkt, kommer vår högre jordbruksundervisning
att lida obotlig skada härav.

Vår högre lantbruksundervisning bär hittills bedrivits vid Alnarps och Ultuna
lantbruksinstitut. Örn dessa undervisningsanstalter må man säga vad man
vill, men jag vill dock här konstatera, att de hava viii fyllt sin uppgift. De

Äng. den
högre lanthruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Nr 43. 30

Torsdagen den 28 maj.

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

från dessa undervisningsanstalter utgångna eleverna hava lämnat märkbara
spår efter sig i svenskt jordbruks utveckling. Vårt svenska jordbruk står åtminstone
i tekniskt hänseende på en lika hög nivå som jordbruket i andra länder.
Vårt försöksväsende på jordbrukets område står icke tillbaka för andra
länders försöksväsende på samma område. Vår utsädesförädling är känd långt
utom landets gränser, och våra forskningar på husdjursskötselns område äro
uppmärksammade i de flesta länder och kunna i vissa hänseenden anses vara
ledande. Det är elever, utgångna från våra hittillsvarande lantbruksinstitut,
som medverkat till detta. Jag vill endast erinra härom, då det nu synes ^vara
avsikten att spoliera vad vi hava i samband med lösningen av högskolefrågan.
Det kan mycket väl hända, örn riksdagen följer Kungl. Maj :t och utskottet, att
vi gå mot en försämring i stället för en förbättring av vår lantbruksundervisning.

Den lösning av frågan örn den högre lantbruksundervisningen, som nu föreligger
i förslag, har ett stort fel däri, att den raserar vad vi hava och förlägger
den nya undervisningsanstalten så långt norrut, att densamma kommer att vara
belägen norr örn landets egentliga jordbruksområden. De personer, som vilja
lösa denna för svenskt jordbruk så viktiga fråga på sätt, Kungl. Maj:t föreslagit,
ämna givetvis invända, att jag i egenskap av skåning helt naturligt
måste vara motståndare till det föreliggande förslaget. Min inställning till
denna fråga är emellertid alldeles oberörd härav. Jag är icke obekant med
jordbruksförhållandena i mellersta Sverige och på Ultuna, och jag anser, att
rent sakligt sett är lantbrukshögskolans förläggande till denna plats ett stort
misstag.

Vad är det vårt jordbruk nu behöver och vad kommer det efter all sannolikhet
att behöva för framtiden? Är det en fortsatt teknisk utveckling? Ja, mahanda
i någon mån, men det är icke härför vi behöva en lantbrukshögskola.
Det svenska jordbrukets svaghet berör föga det tekniska området men desto
mera det ekonomiska. Det ofta upprepade kravet på jordbrukets rationalisering
har trängt igenom. Vi äro i full gång med rationaliseringen, och denna
kommer säkerligen att genomföras, i den mån de ekonomiska resurserna förslå
härtill. Tyngdpunkten ligger ju på det ekonomiska området. Huru skola vi
kunna avsätta vår produktion? Vilka åtgärder behöva vidtagas härför? Jag
vill erinra örn att den brännande avsättningsfrågan är icke särdeles starkt framträdande
i de trakter, dit man nu vill förlägga vår högsta undervisningsanstalt
på lantbruksområdet. Elever och lärare komma där icke i sådan miljö, att de
få något särdeles starkt intryck av avsättningsfrågornas oerhörda vikt och betydelse.

Vid lösningen av lantbrukshögskolefrågan kan man enligt min mening gå
tvenne olika vägar, var för sig mera sympatiska än den föreliggande. Den ena
av dessa vägar är att man bibehåller de båda lantbruksinstituten och kompletterar
undervisningen bland annat på det ekonomiska området. Fortsatta studier
kunna sedan bedrivas vid de praktiskt-vetenskapliga institutioner, som vi
redan ha, och vidare fullföljas vid de nuvarande universiteten utan att några
betydande kostnader av det allmänna härför behöva nedläggas. Denna väg är
den naturliga utvecklingens väg. Går man denna väg, bryter man icke ned vad
vi hava; man bygger endast vidare på den nuvarande goda grunden.

Den andra linjen, som man kan gå, därest en särskild lantbrukshögskola anses
oeftergivlig, är lantbrukshögskolans förläggning till huvudstaden. Det invändes,
att lantbrukshögskolan bör vara förlagd till landsbygden, icke just för
elevernas skull utan för lärarnas. Detta skäl åberopas i Kungl. Maj:ts proposition,
men jag vill ifrågasätta, om detsamma kan anses bärande. Professorerna
vid den eventuella lantbrukshögskolan kunna ej tänkas bli några försöksassistenter,
som dagligen praktiskt syssla med sina försök på fältet och i stal -

Torsdagen den 28 maj.

31 Nr 43.

larna. Dessa försök måste i alla fall förläggas ute i landet. Jag vill blott
erinra oni att professor Nils Hanssons epokgörande försök på husdjursskötselns
område äro utförda på skilda ställen i landet, av honom planlagda och inspekterade
men dagligen övervakade av assistenter. Men professor Hansson bearbetar
försöken och drager av dem de vetenskapliga slutsatser, som sedan tilllämpas
inom jordbruket. På samma sätt måste det bli med försöken vid lantbrukshögskolan.
Örn vi levat i en tid, då samfärdsmedlen varit föga utvecklade,
då hade man måhända varit försvarad med att åberopa de skäl, som nu
åberopas i den kungl, propositionen. Nu kan man knappast med fog göra detta.
De försök, som möjligen kunna ifrågakomma, för dem kan plats beredas, även
cm lantbrukshögskolan förlägges till Experimentalfältet i huvudstadens omedelbara
närhet.

Om lantbrukshögskolan förlägges till Ultuna, komma såväl lärare som elever
att bil isolerade. Vi få komma ihåg, att högskolan skulle öppna sina portar
även för elever, som icke hava tagit studentexamen. Jag är förvissad, att
dessa elever få en föga avundsvärd ställning i det av studenter dominerade
Uppsala. Helt annan blir deras ställning vid en högskola i huvudstaden, där
elever med samma tidigare utbildning redan studera vid högskolorna. I huvudstaden
äro flera institutioner och högskolor förlagda, som stå jordbruket närmare
än de båda universiteten. Jag vill blott erinra örn centralanstalten för
jordbruksförsök med dess olika avdelningar, icke minst de botaniska och entomologiska,
som ovillkorligen böra finnas i lantbrukshögskolans närhet. Vad
som i hög grad intresserar de praktiska jordbrukarna är bekämpandet av de
härjningar av skadesvampar och skadeinsekter, som i allt större utsträckning
förekomma. I denna kamp måste konsulenter och lantbrukslärare numera vara
sakkunniga rådgivare. Det är ett stort misstag, om dessa för jordbruket så
viktiga avdelningar, den. botaniska och den entomologiska — avdelningarna för
skadesvampar och skadeinsekter — lämnas kvar i Stockholm vid den projekterade
förflyttningen av centralanstalten till Ultuna.

Till Stockholm äro förlagda skogshögskolan, veterinärhögskolan, handelshögskolan,
statens centrala frökontrollanstalt, institutet för husdjursforskning,
lantbruks- och ingenjörsakademien, statens centrala organ för lantbruket m. fl.
Det förefaller, som örn man alldeles glömt bort, att alla dessa och många fler
här ej nämnda anstalter skapa en miljö, som måste i den allra högsta grad
verka utvecklande och befruktande på undervisningen vid lantbrukshögskolan.
Det är i allra högsta grad anmärkningsvärt, att man icke vetat eller kunnat
inse betydelsen av att jordbrukets högskola, när den nu anses nödvändig, blir
inpassad inom den ram, där de närbesläktade undervisningsanstalterna äro
förlagda. Jordbrukets högskola skall i stället kastas ut i isolering, och dess
elever skola undandragas den möjlighet till utveckling, som kan erhållas, örn
skolan förlägges i närbesläktade skolors krets. Vi hava vårt största universitet
i Uppsala, men i övrigt ha vi ingen högre undervisningsanstalt norr om huvudstaden.
Örn norrut haele förlagts ledande anstalter, när det gällt skogs- och
bergsbruk, hade detta varit naturligt och kunnat ha fog för sig, men att lägga
den ledande lantbrukshögskolan så långt norrut måste vara onaturligt och
oförnuftigt.

Bland de nyss uppräknade läroanstalterna nämnde jag handelshögskolan.
Jag kan icke underlåta att med några ord beröra betydelsen av ett samarbete
mellan denna skola och en eventuell lantbrukshögskola. Jag sade nyss, att
jordbrukets behov av utveckling ligger icke sa mycket på det tekniska som
fastmer pa det ekonomiska och merkantila området. Örn skolan förlägges till
Stockholm, är det möjligt för eleverna att få befruktande impulser från handelshögskolan.
Vi hava vid denna skola framstående lärare, som måhända skulle
vara villiga att på ett eller annat sätt låta lantbrukshögskolans elever få del

Äng. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Nr 43.

32

Torsdagen den 28 maj.

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

av några av de för jordbruket nu och framdeles så viktiga ämnen, som ingå i
handelshögskolans undervisning.

Jag vill understryka, att jag icke utan bekymmer ser på den föreliggande
frågan om vår högre lantbruksundervisning. Om frågan löses på det sätt, som
det i dag föreliggande förslaget anvisar, måste jag beklaga vårt svenska jordbruk.
Vi hava verkligen icke råd att lösa denna fråga i trötthetens tecken dyrt
och dåligt, utan vi måste söka finna en annan lösning, som ger det svenska
jordbruket vad det har rätt att kräva, när det gäller dess högskolefråga. Denna
fråga har utretts länge, men det oaktat synes det-mig, att klokheten bjuder
ett ytterligare övervägande. Härpå är intet att förlora, enbart att vinna. Någon
särskild brådska föreligger inte anledning till.

Jag tillåter mig därför, herr talman, under hänvisning till vad jag nu tillåtit
mig yttra, att yrka avslag på utskottets förslag, men då jag finner, att det
är nödvändigt, att frågan oavlåtligt följes med uppmärksamhet och att vi fortast
möjligt få fram ett nytt förslag, tillåter jag mig hemställa, att riksdagen
måtte med avslag å Kungl. Maj :ts proposition 143 och de i ämnet väckta motionerna
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn förnyad allsidig utredning rörande
den högre lantbruksundervisningen, varvid förutom det föreliggande sakkunnigutlåtandet
även i ämnet väckta motioner och i den allmänna diskussionen
framkomna synpunkter måtte beaktas, samt framläggande snarast möjligt
för riksdagen av förnyat förslag i ärendet.

I detta anförande instämde herrar von Geijer, Ehrnberg, Thelin, Forssberg,
Boberg och Örne.

Herr Forssell: Herr talman! Det finns så många påfallande likheter mellan
arbetet vid tekniska högskolan och dess ställning till industrien å ena sidan
och den tilltänkta lantbrukshögskolan och dess ställning till jordbruket å den
andra sidan, att jag har funnit det vara min skyldighet såsom lärare vid förstnämnda
fackhögskola att granska det föreliggande förslaget för att se till, örn
dess principer äro av den art, som man har rättighet att fordra, när det gäller
en fackhögskola.

Jag har då i första hand fäst mig vid att det mål, som direkt anges såsom
det väsentliga för den tilltänkta lantbrukshögskolan, är utbildningen av konsulenter
och lärare för lantbruksskolorna. Detta mål är icke det väsentliga
för en högskola. Om vi icke taga högskolor i allmänhet, utan hålla oss till
fackhögskolor, för att begränsa ämnet, så är även vid en sådan forskningen och
utbildandet av forskare det väsentliga. Utbildningen av lärare såsom den väsentliga
uppgiften faller på seminarier och liknande anstalter. Nu är det så,
att för att utbilda forskare måste man ha ett stort urval. Men av en ganska
stor grupp, som litet var med iver och intresse ägnar sig åt studier, är det ganska
få, som överhuvud ha de talanger, som krävas för att någonsin kunna bli
forskare. För att således en högskola överhuvud taget skall kunna med framgång
bedriva forskning och utbildning av forskare, måste den ha ett mycket
större antal studerande än det slutliga antal, som man till sist hoppas kunna
få inriktade på forskningar och vilka sedermera också skola övertaga forskningen
inom högskolan och taga hand örn dess lärarbefattningar. Alla de andra,
som ej komma att vandra den vägen, måste samtidigt genom sin utbildning
vara så inriktade, att de kunna gå in i det praktiska arbetet inom fackhögskolans
område, och även så att de kunna övertaga lärarbefattningar vid^ undervisningsanstalter
av lägre art. Detta är således, örn det skall vara fråga örn
högskoleverksamhet på allvar, det centrala i denna forskning och utbildning.
Utbildningen av konsulenter och lärare i detta speciella fall är en nödvändig
följd av högskolans centrala arbete.

Torsdagen den 28 maj.

33 Nr 43.

Nu måste jag säga, att visserligen äro universitetens forskningsuppgifter
av utomordentlig betydelse och i längden säkerligen av större betydelse för ett
folks utveckling och kultur än fackhögskolornas arbete är, men i det dagliga
arbetet må man betänka, att fackhögskolomas arbete är grundläggande för
vederbörande industris eller närings konkurrenskraft gentemot utlandet. Det
är således ett oavlåtligt arbete, som måste försiggå vid fackhögskolan för att
hålla forskningen och vetandet på en nivå, som, om idealet skall kunna fullföljas,
ligger över våra konkurrenters i andra länder. Det kan således icke bli fråga
om annat än tip-toparbete av vederbörande lärare både i deras forskning och
i deras utbildning av de studerande. Man kan ju alltid säga örn liknande mål
och strävanden, att de kunna icke fullföljas, åtminstone icke på alla punkter.
Men man får vara glad, örn de fullföljas på någon eller några punkter, och
framför allt får själva målet icke släppas. Det målet har i alla händelser i
detta fall släppts fullständigt. Jag kan icke annat än instämma i det omdöme,
som den föregående talaren i detta avseende fällde över det föreliggande
förslaget, och jag skall be att få gå igenom en del detaljer i det föreliggande
förslaget för att visa, hur nästan omöjligt det är att tänka sig, att i denna högskola,
även med bästa vilja i världen och örn än vederbörande, som få hand örn
arbetet i högskolan, göra sitt allra bästa, skall kunna uträttas något av verkligt
gagn.

Om vi börja med de studerande, som här finnas, så säger man, att det skall

tagas in studenter, som skola ha, innan de komma till högskolan, tre års jord brukspraktik.

Vissa reservanter säga, att de icke behöva ha mer än två år,
och dessutom öppnas eventuellt vissa vägar för dispens, som skulle beviljas
av vederbörande styrelse. Men som princip uppställes, att studenterna skola
först praktisera tre år i jordbruk, innan de få komma till högskolan. Nu erinrar
jag örn den regeln, vi lia vid tekniska högskolan, och, som jag tror, även

på andra håll, att studentbetyget icke står sig längre än tre år. Är det äldre,
anses vederbörande inkompetent, ty då har han glömt sina kunskaper, och det
är ej möjligt att använda honom i universitetsstudier. Han kan ej följa med,
och det är icke endast en tom fras, utan en påtaglig realitet. Man märker
vid undervisningen i tekniska högskolan, att de som tillbragt ett år i beväringstjänst,
i praktik eller liknande mellan studentexamen och inträdet i högskolan,
genast äro ett trappsteg under, och skulle de komma dit efter tre år, vore
de faktiskt omöjliga att använda till högskolestudier. Resultatet blir således,
att de skola över lag gå tre år i praktik, innan de få börja med högskolestudierna.
Detta är i och för sig en fullkomligt tröstlös uppgift för lärama vid
vederbörande högskola, och man frågar sig: Vad skall meningen vara med ett
sådant arrangemang? Man mäste komma ihåg, att forskningen i denna högskola
skall ha till uppgift att undersöka vad det är för fel med alla jordbrukets
förefintliga metoder. Det kan låta litet överdrivet, men i alla fall
blir forskningens princip alltid den, att vad som nu försiggår, de arbetsmetoder,
som användas, äro felaktiga, och uppgiften är att taga reda på vad
det är för fel, som således skall förbättras. Funnes det ej något fel i arbetet,
vad skulle vi då med forskare att göra? Det är den ena sidan. Den andra
sidan avser att framkomma med uppslag, förslag till nya metoder och nya
arrangemang. Man har således i första hand att analysera de metoder, det
arbetssätt, som finnes, och taga reda på vad det är för galet med dem. Örn
nu högskolans arbete kommer att bedrivas med framgång, kommer en mycket
väsentlig del av undervisningen att bli att analysera och påvisa vad det är
för felaktigheter, som göras i praktiken, och hur det skall rättas till och
göras bättre, så att det hela på det sättet kan gå framåt. Är det då rimligt,
att dessa studenter skola gå tre år och lära sig dessa felaktiga metoder

Förslå hammarens protokoll 1031. Nr 43.

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

3

Nr 43. 34

Torsdagen den 28 maj.

Äng. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

i jordbruket för att bli fullt insatta i dem och sedan komma till högskolan,
där bli djupt övertygade om att det är galet alltsammans och sedan ge sig
ut och göra allt på annat sätt? Det är ju i och för sig fullkomligt orimligt,
det sätt som här användes för att rekrytera studentbeståndet vid högskolan,
bortsett från att de samtidigt under tre år förlora värdet av studentexamen.
Det är förlorad träning för hjärnan också. Det är icke bara kunskaper,
som gå bort, utan herrarna må tro, att det är så med hjärnan som
med kroppen i övrigt och liksom det är t. ex. i fråga örn idrotten, att om
man är borta ur träning i tre år, är det icke värt att uppträda i någon tävlan.
Här vill man, att de skola ligga borta från studier i tre år och sedan
börja med ett krävande högskolearbete, som skall exekveras på så kort tid
som tre år. Då är själva grundvalen för högskolearbetet undanryckt. Det
finnes inga högskolelärare, hur de än äro beskaffade, som äro kompetenta att
bedriva högskoleutbildningen under dessa förutsättningar. Jag vill säga, att
jämfört med dessa studenter, som komma dit efter tre års jordbruksarbete,
äro naturligtvis vanliga praktiska arbetare, pojkar från jordbruket med folkskolutbildning,
som efter en viss jordbrukspraktik studera sina studentämnen
och tentera in vid en sådan högskola, mycket bättre. De ha ju nyss studerat
ämnena, och när de komma dit och tentera, så kunna de sina ämnen.

Vi hade motsvarande arrangemang vid Tekniska högskolan för 30 eller örn
det var 25 år sedan, men så togos de tyvärr bort. Det fanns där pojkar av
alla slag, sådana som tagit studenten och sådana som slutat i femte klass
eller gått i folkskolan och aldrig hade gått i ett högre allmänt läroverk, men
som i sitt arbete i praktiken funnit, att de hade intresse för studier. De gingo
igenom en kurs och tenterade sedan in i Tekniska högskolan och blevo ett alldeles
utomordentligt elevmaterial. Flera av våra mest framgångsrika och dugliga
ingenjörer såväl inom praktisk industriell verksamhet som forskningsverksamhet
ha kommit fram den vägen, så att det är inte någon dålig väg, oph
såvitt jag begriper frågan är det sådana, som vid den blivande undervisningen
i det nu förevarande fallet skulle egentligen ha förutsättningarna att
tillgodogöra sig studierna vid denna högskola. Men studenterna vid denna
lantbrukshögskola, med sina tre års mellankommande jordbrukarverksamhet,
äro i det närmaste borta.

Ser man sedan på de studier, som de skola underkasta sig, då de komma
till denna högskola och tager sådana grundläggande ämnen för studierna som
kemi, fysik och matematik, så upptar det program, som angivits här, undervisning
under 30 timmar i matematik. Sedan de alltså gått och praktiserat
jordbruk under tre år och glömt sina studentexamenskunskaper, skola de efter
30 timmars undervisning och 15 övningstimmar vara kompetenta att taga emot
högre undervisning i kemi och fysik. Det skall vidare finnas en professur
i lantbrukskemi och där skall således utbildas jordbrukare, som förstå kemi.
Jag beklagar livligt den professor i lantbrukskemi, som skall undervisa folk
i högskolekemi, sedan de under tre års tid idkat jordbruk och så under 30 timmar
studerat matematik!

Vid Tekniska högskolan, dit eleverna komma tämligen direkt ifrån studentexamen
och ha kvar sitt vetande från denna examen, har man fastställt minimiantalet
föreläsningstimmar för kemisterna till 101 och lika lång tid för övningar.
Denna undervisning i matematik få de just för att kunna studera modern
kemi, ty därvid använder man högre matematik för beräkningar och undersökningar.
Det finns, såvitt jag kan förstå, ingen levande möjlighet att denna
kemiundervisning överhuvud taget skall kunna genomföras vid denna lantbrukshögskola,
och precis på samma sätt är det beträffande fysik. Då bör man ändå
veta det, att tillämpad fysik och tillämpad kemi äro utomordentligt viktiga
forskningsområden inom detta område. Det är emellertid fullkomligt tröstlöst

Torsdagen den 28 maj.

35 Nr 43.

att kunna tänka sig, att det skulle kunna bli några effektiva studier i dessa
ämnen, och jag frågar mig, hur dessa lärare skola kunna utbilda forskare eller
utbilda sina efterträdare med dessa förutsättningar för de studerande. Det
finns ingen rimlig möjlighet för att saken så skall kunna bedrivas.

Sedan kommer jag till lärarnas sysselsättning vid denna lantbrukshögskola,
och jag skall då börja med att säga något om tjänstgöringen. Vid Tekniska
högskolan ha vi för närvarande experimenterat med att försöka få ned våra
föreläsningstider i någon mån och detta har nu statsmakterna välvilligt gått
med på, så att vi för närvarande, då vi få professurer eller då vi omreglera

professurer, ha det så ordnat att vederbörande professor i regel har fyra tim mars

föreläsning i veckan samt övningar, varierande i olika professurer. Fyra
timmar i veckan göra ju 124 timmar om året, och erfarenheten har visat, att
detta är alldeles för mycket. Det finns ingen möjlighet för en man att hålla
uppe nivån på dessa föreläsningar, örn han skall stå fyra timmar i veckan och
föredraga saken. Det kan i mycket viktiga delar inte bli annat än upprepningar
år efter år, och då ligger det så nära till hands att det ges ut kompendier,
eller att de delar, som upprepas år efter år, komma ut i anteckningsböcker som
förbättras, eller så att läraren själv kan ge ut dem, och så sitta lärjungarna
med sina kompendier, och så kanske det i en del fall förekommer att läraren lä^
ser högt ur sitt kompendium och pojkarna sitta och följa med. Det är endast

i bästa fall som vederbörande föreläser fritt över saken, men det kan inte före komma

i alla fall.

I alla händelser har det varit mycket kraftiga opinionsyttringar med uttalanden
ifrån studenternas sida för att förkorta den obligatoriska föreläsningstiden
och för att få det ordnat så, att arbetet skall läggas på basis av att dessa
kompendier finnas och att vederbörande lärare föredrar ämnet i koncentrerad
form i avseende å de delar, som finnas i kompendiet, och på fritt sätt i de delar,
som inte finnas i kompendiet. Studenternas framställning i saken, som
kulminerade för ett och ett halvt år sedan och som då föranledde överläggningar,
visade påtagligen, att den föreläsningstid, som vi ha för närvarande,
är för lång och att den är ganska betungande. Det finns sålunda åtminstone,
det kan jag själv vittna örn, ingen anledning att öka den tiden, som det här
har föreslagits. Medelföreläsningstiden enligt förslaget är 135 timmar, och
maximitiden 160 timmar i stället för de 124 timmar, som vi ha vid Tekniska
högskolan. Då frågar man sig vad detta skall tjäna till. Har det inte funnits
någon erfaren lärare från någon fackhögskola eller något universitet som
haft med det nu föreliggande förslaget att göra? Jag har inte funnit, att så
varit fallet. Det förefaller mig nästan otroligt, att det inte här har insatts någon
fackman, som vetat vad högskoleundervisning är för något. Hela denna
utredning tycks ha gjorts uteslutande av jordbrukare.

Jag har den allra största respekt för jordbrukaren, men då det är fråga örn
högskoleundervisning, skall jag be att det blir ordnat så, att en kollega från
mitt område kan få vara med och hjälpa till vid planernas utarbetande, ty eljest
blir, såsom i detta förslag, situationen fullkomligt orimlig.

Ja, förutom det, att det nu göres i ordning en högskola, där de studerande
liro inkompetenta och där lärarna belastas med en undervisning för dessa inkompetenta
studenter, vilken är alldeles för betungande för att verkligen kunna
bli ett forsknings- och undervisningsarbete av den art, som man hoppas och har
anledning begära skall förekomma vid en sådan fackhögskola, så är det dessutom
åtskilliga andra saker, sorn också göra arbetet här mycket svårt.

Jag vill beträffande lärarna erinra örn en stridsfråga, som tyvärr är avgjord
för några år framåt, nämligen frågan örn lönerna. För lärare vid fackhögskola
i Stockholm liro lönerna mindre än för universitetsprofessorer och för lii rare
vid Karolinska institutet. Skillnaden är ungefär 1,500 kronor om året. Fack -

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Kr 43. 36

Torsdagen den 28 maj.

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

högskolelärarna kunna nödtorftigt, men endast nödtorftigt klara sig, därför att
kär i Stockholm ha praktiskt taget alla professorer extra förtjänster, och därmed
kan den saken i någon mån jämnas ut. Men vi ha ändå svårigheter av detta
förhållande, nämligen då vi skola besätta befattningar, därför att vi kunna inte
få de förnämligaste krafterna, åtminstone i vissa fall, därför att de till en början
inte kunna få sådana extra förtjänster och därför att det för dem är högst
kännbart att få en lönenedsättning, då de flyttas över till fackhögskolan. Hur
skall det då inte gå, örn denna lantbrukshögskola förlägges till Ultuna och professorerna
där skola ha 1,500 kronor mindre i lön per år än professorerna i Uppsala?
Tro herrarna, att de bättre professorerna komma till Ultuna då? Ingalunda!
De komma att sitta i Uppsala, som ligger 15 minuters väg därifrån
och som ger dem 1,500 kronor mera örn året i lön — de komma inte att förefinnas
i Ultuna! Men det är där som de skola förefinnas, ty vår konkurrenskraft
just på det stora och viktiga område, som rör lantbruket, är mycket beroende
av att de förnämligaste krafterna på området finnas placerade vid lantbrukshögskolan,
men dit komma de, som sagt, inte! Detta är också en sak som
i allra högsta grad är att tänka på och som i det fallet är mera förödande än
vid våra fackhögskolor i Stockholm, där saken kan förbättras genom tillfälle
till extra förtjänster.

Hela den föreslagna högskolans såväl inre organisation som rekryteringen av
de studerande är sådan, att hela problemet är tröstlöst. Det kan aldrig bli
en högskola, och det kan aldrig bli det resultatet man måste kräva av en högskola,
för att det överhuvud taget skall vara berättigat att lägga ned de kostnader,
som tarvas för att det där skall kunna försiggå arbete och undervisning.

Till sist kommer jag så till förslaget örn lantbrukshögskolans förläggning.
Jag instämmer fullständigt med den ärade talare, som sade, att försök och
sådant behöva visst inte försiggå på åkrarna omkring högskolan. Vi ha precis
samma problem vid Tekniska högskolan. Hur många industrier är det inte,
som studerats av professorerna vid Tekniska högskolan och hur mångå professorer
samarbeta inte direkt med industrierna! Men dessa industrier äro placerade
över hela landet och professorerna resa till industriföretagen eller ha
samarbete med deras ingenjörer, så att inte behöver den industri, som skall
studeras vid Tekniska högskolan, ligga i Stockholm eller ligga knut vid knut
med Tekniska högskolan. Det är ingen människa, som haft en tanke på att
Tekniska högskolan skulle förläggas till ett industrikomplex. Det är en fullkomligt
barock tanke, och lika barockt är det i det fallet att överhuvud taget
resonera örn att det måste finnas åkrar i närheten av en lantbrukshögskola ■—
det är fullkomligt orimligt ■— utan placeringen bör uteslutande ske med hänsyn
till det arbete, som bedrives vid lantbrukshögskolan. Därvidlag skulle jag
vilja säga, att det finns ett område, som nästan är alldeles negligerat vid denna
högskoleorganisation, och det är teknikens betydelse för jordbruket nu för
tiden.

Det blir ju, i samma mån som jordbruket blir mer och mer industrialiserat,
en hel mängd ingenjörsteknik som användes, t. ex. hela motorkulturen. För att
kunna meddela de studerande vetande i dessa saker och för att kunna intressera
dem för detta område, måste man ha tillgång till ingenjörer, som kunna
dessa saker, men varifrån skall man få dem till Ultuna? Det finns ingen möjlighet
att där få sådana. Det är ganska svårt att få speciallärare och liknande
krafter vid Tekniska högskolan i Stockholm, som ligger i centrum, och hur
skall det då vara möjligt i Ultuna? Det är fullkomligt omöjligt! Hela denna
viktiga gren, ingenjörsteknikens användning i lantbruket, elimineras, örn lantbrukshögskolan
förlägges till Ultuna. Men den grenen kan i framtiden tillfogas,
örn högskolan förlägges till Stockholm, och det finner jag för min del

Torsdagen den 28 maj.

37 Nr 43.

vara en mycket viktig sak i den delen, att lantbrukets teknik också skall kunna
komma till behandling vid denna högskola.

Sedan är det en omständighet till sist, som gör, att det skulle förvåna mig
mycket, örn vi skulle kunna vara med på detta förslag. Här finnas för närvarande
fristående forskningsprofessurer vid centralanstalten. Dessa professurer
innehavas av personer, skickliga och framstående människor, som äro inriktade
på att bedriva forskning. Man gör slut på detta arbete nu och i stället
skola de förflyttas till denna högskola i Ultuna, där de skola undervisa studerande
av den art jag förut skildrat; de skola således betungas med en omfattande
undervisning av detta elevmaterial, och vad betyder det? Jo, det betyder,
att deras möjlighet att bedriva forskningen blir reducerad till en bråkdel mot
vad den varit förut. Energiska och intelligenta människor komma alltid att
bedriva forskning, de kunna inte undgå det, men deras möjlighet att komma till
resultat i arbetet kommer enligt det föreliggande förslaget att vara reducerad
till ett minimum. Den här föreslagna lantbrukshögskolan vid Ultuna kommer
således att medföra i väsentlig mån en strypning av den stora tillgång, som
skildrats av den föregående ärade talaren, som vi haft i dessa fristående forskningsbefattningar,
och kommer att ge oss en högskola, som inte kommer att
kunna vara kompetent att bedriva den väsentliga verksamheten vid en högskola,
nämligen forskning och utbildning av forskare.

Ja, nu svaras det naturligtvis, att det må vara hänt att det möjligtvis är sant,
vad som på detta sätt har framhållits, men att det ju kan förbättras. Hur skall
då denna förbättring gå till? Örn vi sätta i gång med en sådan högskola, där
det nu begäres tre års praktisk verksamhet av eleverna före inträdet och skolan
kommer i gång, kommer det att ligga tre årgångar och vänta på inträde. Men
örn så den bestämmelsen örn tre års praktisk verksamhet före inträdet tages
bort en vacker dag och det i stället säges att från och med nästa år får vederbörande
komma in utan praktik, så ha vi tre årgångar, som inriktat sig på att
Komma in vid denna högskola. Vart skola de taga vägen? Det blir 90 elever
i stället för 30 som då komma att söka inträde. Hur skall det arrangeras? Det
blir en svårighet, som åtminstone medför mycket grymma orättvisor mot dem,
som på grund av gällande författningar inriktat sig på att på detta sätt komma
in vid högskolan. Likadant blir förhållandet beträffande den inre organisationen,
undervisningstiden m. m. vid högskolan. Man kan kanske säga, att det
kan ändras. Ja, det kan man säga, men den, som sett en högskola inifrån och
vet hur konservativ den är och hur förfärligt svårt det är med varje ändring,
förstår, att en sådan ändring kommer att draga decennier. Jag är alldeles övertygad
örn att örn detta förslag går igenom, kommer det inte att vara till hjälp
för jordbruket, utan det kommer att spoliera vissa viktiga värden, som för
närvarande finnas, och det kommer inte att skänka det värde, som en högskola
måste skänka, för att man skall kunna godtaga det.

Herr talman, jag ber att få instämma i den föregående ärade talarens avslagsyrkande.

Herr Sederholm: Jag ber först att få uttala mitt erkännande till de föregående
ärade talare, särskilt representanten på kristianstadslänsbänken för att
de, till skillnad mot vad som skedde i fjol och vad som skett i andra kammaren
i år, inte låtit de lokalpatriotiska synpunkterna vara bestämmande. Detta är,
enligt min mening, en nödvändig förutsättning för att vi verkligen skola kunna
komma till en verklig lösning av denna fråga.

Jag förstår så väl den skånska synpunkten här. Skåningarna känna och
de känna med rätta vilken hög ståndpunkt det skånska jordbruket intager
och vilken betydelsefull del av det svenska jordbruket som det utgör, och de

Äng. deri
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Nr 43. 38

Torsdagen den 28 maj.

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

ha känt det såsom ett underskattande, en ringaktning gentemot dessa alster,
att nu dessa förslag kommit fram, som efter deras mening skulle innebära
en degradering av de undervisningsanstalter, som finnas i Skåne, och därmed
också ett underkännande och underskattande av det skånska jordbruket och
de skånska jordbrukarnas betydelse för svensk lanthushållning.

dag har i olika omgångar haft tillfälle att deltaga i utredningen av denna
fråga, och jag vågar försäkra, att inom dessa utredningar liksom även i flertalet,
ja, jag kanske kan säga alla yttranden, som inkommit över dessa förslag,
någon sådan tanke inte har fått något stöd. Det föreligger här inte något
underskattande av det skånska jordbrukets betydelse, men man behärskas av
känslan att man här måste lyfta upp den högre och högsta lantbruksundervisningen
på ett högre plan än det nuvarande, då den är tudelad. Vi ha sett
och dryftat denna fråga så mycket, att vi nu inte längre kunna låta oss nöja
med att jordbrukets högsta utbildning skall stå kvar på detta delvis och kanske
i rätt hög. grad seminariemässiga stadium, som för närvarande återfinnes i våra
lantbruksinstitut. Det är en fråga, som inte blott har rent teoretisk och
ideell betydelse, utan som rent praktiskt är av den allra största betydelse för
att vårt jordbruk verkligen och inte minst i den hårda kamp, som det nu har
att genomgå, skall kunna höja sig till större konkurrenskraft och större utvecklingsmöjligheter
än vad det för närvarande har, och att därigenom åter
komma upp till den ledande och betydelsefulla ställning för hela vårt lands
ekonomi, som vi alla önska att det åter skall uppnå.

Jag förstår väl, att om man vill komma fram till en sådan undervisningsanstalt
som denna lantbrukshögskola, som här är planerad, måste det innebära
i hög grad ökade kostnader och förstärkning inte minst kvalitativt av de
lärarkraiter, som skola vara knutna till denna lantbrukshögskola. Det vore
efter min mening synnerligen önskvärt, örn man — allra helst med hänsyn
till de skiftande förhållanden, som råda inom landet — kunde få två sådana
lantbrukshögskolor, men jag tror, att det åtminstone för närvarande skulle
vara. synnerligen, riskabelt och dyrbart att ge sig in på något sådant. De utredningar,
som gjorts angående behovet av en dylik lantbrukshögskola, och den
elevtillströmning, som man kan vänta till denna, visa, att från den synpunkten
sett en enda lantbrukshögskola är fullt tillräcklig. Vi ha säkerligen för närvarande
mycket svårt att med kompetenta lärare besätta alla de lärostolar,
som här skulle komma i fråga, men det bleve naturligtvis oerhört mycket svårare
att göra det, om vi finge två högskolor. Så ha vi ju dessutom att betänka
att en fördubbling av antalet lantbrukshögskolor skulle medföra en
ekonomisk nedskärning och en kvalitativ nedskärning, varigenom vi skulle
riskera hela syftet med denna reform eller förändring.

Jag kan inte riktigt dela talarens från Kristianstads län uppfattning, örn
att detta förslag skulle innebära ett spolierande av lantbruksundervisningen i
Skåne och särskilt av den undervisning, som det nuvarande lantbruksinstitutet i
Alnarp har att fylla. För min del anser jag, att förslaget närmast innebär en
mera praktisk inriktning av denna läroanstalt. Det kan ju hända, att de teoretiska
kunskaper, som de från denna läroanstalt utgående lärjungarna kunna
visa, komma att understiga de nuvarandes, men de komma säkerligen att i praktisk
utbildning och inte minst i praktisk tillämpning av de kunskaper, som de
där inhämtat, ovillkorligen vara de nuvarande betydligt överlägsna. Kursen
är visserligen där endast ettårig, men jag vill, liksom herr statsrådet antydde,
starkt stryka under detta ord »tills vidare». Det är väl ändå klokare, då man
går in för en helt ny undervisnings- eller högskoleform, att man då inte från
början tager till ramen för stor. Det kan ju då hända, att man ganska snart
känner sig manad att vidtaga betydande förändringar, förstoringar och utvidgningar.
Det är dock klokare att gå den vägen än att taga till denna ram för

Torsdagen den 28 maj.

39 Nr 43.

stor och plocka in olika ämnen i den, för att sedermera kanske få göra inskränkningar.

Jag menar alltså, att denna kurs, som förläggas till Alnarp, väl närmast
får anses såsom en motsvarighet till vad som vi kalla för forstmästarkursen
vid skogshögskolan; den avser att ge dem som ha en stark och väl vitsordad,
mångårig praktik på området och som visa sig ha de teoretiska förkunskaper,
som äro nödvändiga för att de skola kunna tillgodogöra sig undervisningen, att
ge dem, säger jag, en sista sammanhållande och utvecklande utbildning för att
göra dem till verkligt kloka och praktiska ledare av jordbruk.

Jag delar uppfattningen örn att den ekonomiska sidan och den ekonomiska
utbildningen i det hänseendet är av den allra största betydelse. Därom råder
säkerligen inte heller någon meningsskiljaktighet mellan mig och de föregående
båda talarna liksom ej heller någon av denna kammares ledamöter,
men denna utbildning och denna utveckling av undervisningen kan ju knappast
få ett detaljerat uttryck i en sådan grundplan, som den som här föreligger.
Den kommer att utformas och kommer att få sin gestaltning under arbetet
och, inte minst, på grund av ett omsorgsfullt och välgrundat val av lärare
på dessa områden liksom även genom att man genom erforderliga jämkningar
i undervisningsplanen ger dem tid och den utvecklingsmöjlighet, som kan
vara ägnad att ge dessa viktiga ämnen sin rätta plats i utbildningen.

Jag vill särskilt påvisa den uppdelning i linjer, som utmärker undervisningen
vid lantbrukshögskolan. Där är en jordbrukslinje för dem som huvudsakligen
vilja ägna sig åt utbildning till lärare eller forskare på det jordbrukstekniska
området, vidare en motsvarande linje för husdjursaveln och slutligen
en linje för ekonomisk verksamhet. Denna senare är ju nytillkommen, och
jag tror att den linjen, örn den väl skötes och vinner allmänt förtroende och
tillslutning, säkerligen kommer att bli av mycket stor betydelse för vårt jordbruks
ekonomiska utveckling.

Nu talade den siste ärade talaren om olägenheterna av jordbrukspraktiken,
som skulle komma mellan studentexamen och inträdet i lantbrukshögskolan.
Jag delar hans uppfattning med avseende på de tre åren. Jag har i det hänseendet
också anslutit mig till den reservation, som herr Johansson i Fredrikslund
avgivit, och som i det närmaste i sitt yrkande ansluter sig till såväl den
kommitté, som varit tillsatt i frågan, som också förra årets proposition. Den
ansluter sig även till den praxis och de bestämmelser, som gälla för inträde i
lantbruksinstitut.

Men förutom de efter min mening vägande skäl, som den siste ärade talaren
anfört för en förkortning av tiden mellan studentexamen och inträdet i lantbruksskolan
för att därigenom den grundläggande studentexamen skulle kunna
bli den kommande undervisningen till största möjliga nytta, så menar jag också
att för många, som icke ha möjlighet till denna praktiska utbildning under
sin skoltid, stadspojkar och sådana, som önska komma in i lantbrukshögskolan
för att utbilda sig exempelvis till ämbetsmän, tjänstemän, sekreterare i
hushållningssällskap eller sådant, säkerligen en tvåårig praktik kan vara fullt
tillräcklig för att de skola äga den grundläggande kunskap örn jordbruket
och vad det här närmast rör sig örn för att kunna tillgodogöra sig undervisningen
fullt nöjaktigt. För dessa blir kravet på en treårig praktik endast ett
onödigt fördyrande och förlängande av studietiden, som icke är erforderligt,
och som inte kommer att bli till gagn för den kommande undervisningen och
inte heller vara till fromma för tillströmningen till den bana, det här är fråga
örn.

Den siste ärade talaren berörde den efter min mening synnerligen viktiga sidan
av saken, att en lantbrukshögskola med de uppgifter och med den höga
.standard, som man velat lägga på den, måste göras kompetent att utbilda for -

Äng. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Nr 43.

40

Torsdagen den 28 maj.

Ang. den
högre
bruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

skare. . Men han anförde också att själva detta utbildande av forskare icke
kan bli skolans egentliga eller i varje fall huvudsakliga uppgift, inte den
uppgift, som kommer att vinna tillämpning på flertalet av dem, som söka sig
till skolan. Det föreligger väl här en ganska stor likhet med fakulteterna vid
våra universitet. Fakulteterna, den juridiska, den filosofiska och de andra,
ha ju forskare inom de olika ämnena, men det största flertalet av dem, som vid
dessa fakulteter bedriva studier, utgå i praktisk ämbetsmannagäming som elementarlärare,
som praktiserande jurister, som läkare o. s. v. Ett fåtal med
särskild läggning och särskilt intresse för utbildning som forskare välja denna
utbildning, och bland dessa återigen framgår den lärarkår, som skall ersätta
den nu arbetande.

Här vill man nu gå samma väg. Här måste ju också lantbrukshögskolan
läggas på den höga standard, att inom dess ram en utbildning av forskare är
möjlig och så att säga utgör själva toppunkten av vad lantbrukshögskolan kan
och vill åstadkomma. Men vid sidan av detta blir dock den stora massan av
lärjungar utbildade till tjänstemän eller till konsulenter eller till verksamhet
inom praktiskt jordbruk.

En sådan organisation och ett sådant arbete underlättas givetvis i mjnket
hög grad genom intimt samarbete och intimt anknytande till en sådan institution
som ett universitet. Där kan man i ömsesidigt arbete vinna förståelse och
utveckling av uppgifterna efter rent vetenskaplig metod. Det kan och bör
uppstå en växelverkan mellan lärarna, på den ena och den andra anstalten, som
givetvis kommer att bli av den största betydelse för lantbrukshögskolan, men
säkerligen icke heller utan en avsevärd betydelse för universitetet, särskilt
när det gäller de områden, som ligga lantbrukshögskolans ämnesgrupper
nära.

Redan i detta ligger ett synnerligen starkt skäl, som talar för lantbruksinstitutets
och lantbrukshögskolans förläggande till Ultuna i anslutning till
universitetet. Själva universitetets arbetsformer göra denna anslutning och
detta samarbete vida lättare och bereda större möjligheter till ett lyckligt
resultat av ett sådant samarbete än en anknytning till fackhögskolor, som
ligga på samma plats. Man ser för närvarande endast ett ganska ringa samarbete
mellan de fackhögskolor, vi ha i Stockholm, skogshögskolan, veterinärinstitutet
och därmed jämförliga och i ämnesvalet nära stående fackskolor.
Jag tror, att örn man för en 30 år sedan, innan dessa fackskolor blivit så utformade
och organiserade som de nu äro, närmare hade tänkt på denna sak,
skulle man strävat efter att åstadkomma någonting liknande den danska Landbohojskolen.
Men för närvarande är, synes det mig, en sådan möjlighet utesluten.
Man kan inte ifrågasätta, att dessa fackskolor skola organiseras om,
och gå in i någonting enhetligt på samma sätt som det nu är i Köpenhamn.

_ Professor Forssell talade om, att hans erfarenhet med avseende på den tekniska
högskolan och den beröring, som den tekniska högskolan inom olika ämnen
har med olika industrigrenar, är fullkomligt analog, som han sade, med
vad det här är fråga örn på jordbrukets område. Detta synes mig egentligen
endast vittna örn, att professor Forssell inte har reda på vad det här är fråga
örn, åtminstone i vad det gäller jordbruket. Det kräves ju under den utbildning,
som lärjungarna skola få vid lantbrukshögskolan, att de komma i beröring
med och få se och följa praktiskt jordbruk, och kanske ännu mera praktisk
försöksverksamhet inom jordbruket, för att verkligen under sina studier
alltjämt kunna hålla sig i kontakt med de praktiska problem, som möta.

Yad är det då forskningen skall avse? Ja, det är sant, att de nya uppslagen
och de verkligt skapande idéerna kanske inte komma så ofta. Det kommer
dock ofta nog sådana idéer, som göra anspråk på att verkligen vara av
grundläggande och genomgripande betydelse för jordbrukets och dess binärin -

Torsdagen den 28 maj.

41 Nr 43.

gars utveckling. Det gäller då att bland dessa uppslag och idéer sovra ut vad
som kan vara av värde, och detta sker under praktisk forskning, under praktisk
försöksverksamhet och även under vetenskaplig undersökning. Det är
just en samverkan mellan idéerna och uppslagen, sådana de komma fram, och
en kritisk vetenskaplig och experimentell prövning av dessa uppslag och idéer,
som mäste ske för att jordbruket med vetenskapens hjälp skall komma framåt.
Och då krävs det också, att dessa försöksmöjligheter och utvecklingsmöjligheter
finnas^ i lättast möjliga form tillgängliga för de forskare, som syssla på
detta område.

Jag menar att från denna synpunkt är det synnerligen angeläget, att jordbruk
och husdjursskötsel i tillräckligt stor omfattning finnas disponibla i omedelbar
närhet och anslutning till lantbrukshögskolan för att verkligen denna
forskning, oavsett utbildningen av konsulenter och lärare, skall kunna planläggas
och ledas så, att den verkligen ger vad den kan och bör ge.

Det är ju under sådana förhållanden också alldeles klart, att jag för min del
inte kan tänka .mig, att lantbrukshögskolan förlägges till Stockholm under
andra förutsättningar än att ett sådant jordbruk verkligen är disponibelt. Så
är icke fallet, enligt vad de gjorda utredningarna givit vid handen. Den nuvarande
förläggningen av centralanstalten ger icke sådana möjligheter, och
lägger man ett jordbruk några mil därifrån blir ändamålet förfelat. Då blir
det förenat med resor att stå i förbindelse med detta.. Jag menar, att redan
denna synpunkt är ett tillräckligt skäl för en förläggning till Ultuna. Jag
kan knappast heller ta på allvar det skäl, som framfördes, att vederbörande
lärjungar skulle mera stå i intim kontakt med konsumtionen och med det ekonomiska
livet i Stockholm än vad som skulle bli fallet i Ultima. Det kommer
säkerligen att i det hänseendet bli tillräckligt lätt att komma till Stockholm,
därest det behövdes vid något tillfälle, och i varje fall så kommer både den
tekniska och ekonomiska utbildning och undervisning, som där kommer att
meddelas, att i alla avseenden bli fullt tillräcklig. Och ingalunda blir den
sämre därigenom att anstalten ligger sex mil ifrån Stockholm än örn den ligger
en halv mil därifrån.

Det är alldeles givet, att det för den som arbetar vid den nuvarande centralanstalten
känns som en smärtsam uppoffring att flytta från dess nuvarande
förläggning, där ju de därvarande forskarna åstadkommit så många goda
resultat. Men vad herr Forssell här yttrade örn att detta skulle innebära, att
forskarna skulle tagas ifrån sin forskning och sin försöksverksamhet för att
överbelastas med en alltför betungande lärarverksamhet, torde närmast vittna
om att den ärade talaren inte har satt sig in i vad propositionen i det fallet
meddelar. På de viktigaste och största forskningsområdena, nämligen jordbruksavdelningen
och husdjursavdelningen, skulle försöksanstalten fortfarande
vara en fullt fri och självständig anstalt, ehuru förlagd till Ultuna i stället
för till Stockholm. Den föreläsningsverksamhet, som möjligen kunde komma
i fråga, skulle endast innebära, att man skulle meddela eleverna de senaste
forskningsresultaten, och det skulle ju för dessa innebära icke någon uppoffring
och icke någon tunga, utan snarare en uppmuntran och ett ökat intresse.
Jag resonerade för ett par år sedan med ett par av dem, som nu äro knutna
vid statens skogsförsöksanstalt som synnerligen framstående forskare, hur
de sågo på en begränsad undervisningsskyldighet av den omfattning, som jag
nyss nämnde. Jag fick det svaret, alf därest den begränsas just på det sätt,
som jag här antytt, så sätta de ett mycket stort värde på att stå i en sådan
intim kontakt med undervisningen och med den intresserade ungdomen, den ungdom,
ur vars led de blivande forskarna skola rekryteras och växa fram. Från
de ungas sida måste det givetvis också vara av mycket stor betydelse att få
mottaga rönen av denna forsknings- och försöksverksamhet omedelbart och le -

Äng. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Förta.)

Nr 43.

42

Torsdagen den 28 maj.

Äng. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

vande och såsom de efter hand växa fram inom deras krets och så att säga under
deras egna ögon.

Det blir en aktualisering av det vetenskapliga forskningsarbetet för dem, som
gå ut i landet som lärare. Det knyter band mellan dessa forskare och de unga,
vilka sedermera säkerligen komma att upprätthållas och skaffa för dessa forskare
goda förbindelser för fortsatt forskning och för fortsatt planläggning
av försök och iakttagelser överallt inom hela vårt land.

Det berördes av herr Johan Nilsson, att det skulle vara synnerligen betydelsefullt,
att högskolan stöde i nära anknytning till exportmarknaden och exportplatserna
för att således lättare kunna lära känna och bli väl förtrogen
med dessa marknaders krav. Det må vara sant. Men vi skola inte glömma,
att särskilt vad lantmannaprodukterna beträffar, är vår export ändå en ringa
del i förhållande till den produktion av lantmannaprodukter, som sker för den
inhemska marknaden. Även med avseende på den inhemska marknaden är en
anpassning efter de växlande krav, som denna utövar, av den allra största vikt.
Och jag är övertygad örn, att den bygd, där vi nu äro samlade, Mälarbygden,
just med hänsyn till mångsidigheten med avseende på dessa krav och mångfalden
av de artiklar, som det kräves att producera för den inhemska marknaden,
är väl så lärorik som örn man förläde lantbrukshögskolan i närheten av en exportplats.

Professor Forssell har här berört en del fel med avseende på undervisningsplanen,
efter vad han påstår. Han menar exempelvis att undervisningen i matematik,
som är föreslagen till 30 timmar, är alldeles otillräcklig. Det behövs
100 timmar. Jag vill här inte döma vilkendera som har rätt. Men örn
också professor Forssell har rätt, menar jag att detta är en konstruktionsdetalj,
som vi mycket lätt kunna ändra under arbetets utveckling och innan planen för
arbetet blir slutgiltigt fastställd.

Detta gäller ju även med avseende på den av honom påtalade överbelastningen
av lärarna med avseende på föreläsningarna. Det kan ju tänkas och det är ju
mycket möjligt, att undervisningen liksom vid universiteten bör läggas i väsentligt
högre grad på självständiga studier och mindre på åhörande av föreläsningar.
Men även detta är en sak, som under utvecklingen kommer att bli
klargjord, och som säkerligen också går att rätta till. Han anmärkte också
på placeringen av professorerna i lönegraden B 30. Jag har för ett par år sedan
mycket starkt klandrat denna placering just från denna plats och yrkat, att
professorerna vid våra fackskolor icke måtte sättas i en lägre lönegrad än våra
universitetslärare. Och jag beklagar, att så har skett. Men jag tror inte, att
denna skillnad får betraktas såsom en definitiv placering med avseende på universitetslärarna
i en högre klass än fackskollärarna. Huruvida en reform skall
gå i den riktningen, att universitetslärarnas löner sättas ned eller fackskollärarnas
löner höjas, det må vara en öppen fråga. Men jag tror det är synnerligen
angeläget, att det därvidlag icke blir en konkurrens örn lärarkrafterna,
där fackskolorna äro handikapade genom sina lärares något lägre löneställning.
Emellertid är det inte så säkert, att åtminstone till att börja med detta
kommer att innebära, att man ovillkorligen får de sämsta lärarna låt mig säga
till lantbrukshögskolan och de bästa lärarna till universiteten. Det kan också
tänkas, att unga framstående forskare, som vårt land för närvarande icke lider
brist på, komma att söka sig till lantbrukshögskolan såsom lärare. Det kan
hända, att de efter några år eller möjligen ett eller annat decennium, när en
motsvarande professur blir ledig vid ett universitet, då söka sig över dit. Men
under tiden ha de ju också åldrats, och det kan ju även tänkas, att det är en
fördel för en fackhögskola att få de unga livskraftiga och initiativkraftiga
forskarna knutna vid sig, utan att de ovillkorligen skola sitta där till uppnådd
pensionsålder.

Torsdagen den 28 maj.

43 Nr 43.

Jag har här redan berört syftet med den reservation, som herr Johansson i
Fredrikslund och jag gemensamt avgivit. Jag vill icke för närvarande framställa
något yrkande beträffande denna, utan överlämnar det åt honom, som
närmast formulerat denna reservation. Jag ber emellertid att få uttala min
fulla anslutning till den tanke, som där kommit fram — den har kanske fått
ett något mjukare uttryck än vad jag velat yrka på — nämligen de två
årens praktik. Jag anser dock, att en mjuk formulering i detta hänseende
kan vara väl försvarad, blott man går ut ifrån att en tvåårig praktik icke skall
vara direkt diskvalificerande, när det gäller att söka sig in vid lantbrukshögskolan.
_ Erfarenheten får sedan visa örn man skall gå in för en skärpning eller
en lindring i detta avseende.

Det är en annan liten detalj, beträffande vilken jag också kommit med en
reservation, och som jag här vill beröra. Det är föreslaget av Kungl. Majit
att i lantbrukshögskolans styrelse skola tre personer vara självskrivna, nämligen
rektorn vid lantbrukshögskolan, föreståndaren för försöksanstalten och
chefen för lantbruksstyrelsen. Dessutom skall Kungl. Majit utse tre ledamöter,
och av dessa skall en vara ordförande, en representant för universitetets lärarkår
och en representant för den försöksverksamhet, som bedrives utanför centralanstaltens
område. Genom denna bundenhet med avseende på valet av dem,
som Kungl. Maj :t skall utse, och där inte ens är lämnad plats för någon representant
för det praktiska jordbruket, har utskottet beslutat föreslå antalets
ökande till sju, av vilka Kungl. Maj :t skulle utse de fyra. Jag menar, att denna
åtgärd i sig själv är synnerligen välbetänkt, men jag har velat gå ännu något
längre. Jag anser att Kungl. Majit bör, örn man nu också binder Kungl. Majit
med avseende på att utse en, som skall vara ordförande, och en representant
för universitetets lärarverksamhet, stå fullt fri och obunden med avseende på de
andra två. Det kan mycket väl tänkas, att den som representerar centralanstalten
också kan anses vara en lämplig representant för försöksverksamheten utanför
centralanstalten. Det kan också tänkas, att en praktisk jordbrukare kan
representera denna försöksverksamhet. Enligt min mening borde Kungl. Maj :t
ha full frihet att endast tillse, att denna försöksverksamhet blir representerad,
oberoende örn det sker genom någon av de självskrivna ledamöterna eller genom
någon bland dem, som Kungl. Maj :t har utsett. Denna tankegång har blivit
utformad i en reservation, som jag anknutit till betänkandet, och till vilken
jag sålunda yrkar bifall.

Herr Johan Nilsson menade, att här förelåg ingen anledning till brådska.
Vi kunde gärna lugna oss, vi kunde gärna vänta och utreda. Jag tror, att om
vi nu, sedan riksdagen i fjol ändå givit så klara och bestämda och i viss mån
begränsade direktiv, skulle kasta ut frågan igen i den stora utredningsvirveln
utan dessa direktiv, och utan andra sådana än att taga hänsyn till och beakta
allt vad som under den allmänna diskussionen har framkommit, så komma vi
icke att se denna fråga åter så nära ett möjligt avgörande som nu varken på
10, 15 eller 20 år.

Jag har den känslan, att det är en av vårt jordbruks allra viktigaste och allra
mest aktuella frågor att få denna angelägenhet löst och snabbt löst. Jag är
viss om, att en del förbättringar skola göras i vad som föreslås, och vissa förändringar
komma kanske snart nog att bli påkallade. Men jag tvekar inte, herr
talman, att med största enträgenhet och med starkaste känsla av det ansvar,
som riksdagen i dag har att bära, jaka bifall till utskottets hemställan med
de ändringar, som jag här berört.

Ang. den
högre lantbruksunde)
-visningens
ordnande.

(Forte.)

Herr Nilsson, August: Herr talman! Jag kan till att börja med icke underlåta
att uttrycka linn beundran för det friska och djärva mod, den oförvägen -

Nr 453. 44

Torsdagen den 28 maj.

Ang. den
högre lantbruksundervisn
ingens
ordnande.

(Forts.)

het, som präglar den kungl, propositionen. Det är sannerligen inte småsaker,
som man vågar här. Ty vad är det som här föreslås och som andra kammaren
redan tyvärr bifallit? För det första är det att riva ned Alnarp,
för det andra att riva ned Ultuna, för det tredje att riva sönder centralanstalten
för försöksväsendet å jordbruksområdet och för det fjärde att med några
miljoner kronor bygga upp något splitter nytt storartat, som enligt många sakkunnigas,
framför allt jordbrukssakkunnigas, mening icke duger och som i varje
fall icke kan bli så bra som det kunde ha blivit, örn man hade gått fram en
annan linje. Allt vad våra fäder ha byggt upp på detta område och vad vi
själva under en följd av år sökt att genom anslag och andra omsorger utveckla
och förkovra, det — jag använder samma ord som den förste ärade talaren
-— skall nu spolieras i ett nafs. Man förstår, att det har varit en stark
och hänsynslös hand, som bär hållit örn pennskaftet, en revolutionär hand,
skulle jag vilja säga, stark i nedrivandet, men efter min mening mindre lycklig
i uppbyggandets konst.

Från vårt håll ha vi i stället ifrågasatt, om det icke vore bättre att hålla
oss kvar på den grund, som redan våra fäder lagt, och utbygga vad som redan
finnes på detta område, och förbättra och fullända detta. Vi lia de gamla
lantbruksinstituten i Ultuna och Alnarp, och det har pläderats för att vi
borde bevara och utveckla dem. Men, svaras det, då få vi två lantbrukshögskolor,
och det är en för mycket för detta lilla land. Ja, det är ju möjligt,
att det åtminstone till en början kan vara för mycket med två lantbrukshögskolor
här i Sverige, örn man nämligen organiserar dem så, som det föreslås
i den kungl, propositionen. Men detta var inte meningen från första början.
Och när jag sist yttrade mig i denna fråga och då pläderade rakt fram för
tvenne lantbrukshögskolor, skedde det under den förutsättningen, att den nuvarande
agronomutbildningen skulle inrymmas i den blivande lantbrukshögskolan
eller de blivande lantbrukshögskolorna och till på köpet att agronomutbildningen
därvid skulle vidgas oell förbättras. Det var nämligen en opinion,
som man rätt ofta stötte på inom lantbruksinstitutens lärarkårer, nämligen
att det var för litet med en kurs på två år för att utbilda en agronom.
Det hystes en livlig önskan, att denna utbildning måtte bliva treårig. Men
jag skall icke urgera någonting i den riktningen. Det är emellertid utan
vidare klart, att örn man har den nuvarande agronomutbildningen inrymd i
lantbrukshögskolan, skulle denna ingalunda sakna lärjungar. Ja, då skulle
lärjungarnas antal gott och väl räcka till för tvenne lantbrukshögskolor. Vidare
bör man komma ihåg, att en högskola för jordbruksundervisning och
vad därtill hör, aldrig kan vara blott och bart en pedagogi eller undervisningsanstalt
för utbildning av lärare, konsulenter, agronomer o. s. v. utan
minst lika mycket en vetenskaplig forskningshärd, en forskningsanstalt. Därför
tror jag icke, att det skulle vara för mycket att ha två sådana anstalter
i vårt land. Vi tveka icke, när det gäller universiteten, att etablera professurer
i t. ex. ett sådant ämne som sanskrit. Det är ett mycket viktigt ämne,
fastän det har hänt och händer, att det inte finns en enda lärjunge i sanskrit
och professorn har ingen att föreläsa för, men det finns någonting som heter
den filologiska forskningen, och där har professorn alltid ett stort arbete
för sig.

I fråga örn agronomutbildningen har emellertid en ny uppfattning på sista
tiden allt mer och mer trängt igenom. Den har trängt igenom i diskussionen,
särskilt bland de lärare, som äro sysselsatta i den lägre lantbruksundervisningen,
och den bär vunnit anklang i jordbruksutskottet, som i fjol uttryckte
önskan därom, att agronomutbildningen, d. v. s. utbildningen av driftsledare
för större eller medelstora jordbruk, framdeles måtte omläggas i praktisk riktning
och göras mindre teoretisk. Så har ju också skett i det föreliggande

Torsdagen den 28 maj.

45 Sr 43.

förslaget. Där har deli nuvarande agronomutbildningen slopats, och i dess
ställe har satts en högre kurs ovanpå den lägre lantbruksundervisning, som
bedrives i våra lantmannaskolor och lantbruksskolor. Enligt utskottets förslag
blir denna kurs ettårig och i överensstämmelse med propositionen förläggas
den till Alnarp. Jag skulle vilja anmärka som det första positiva
felet i den kungl, propositionen, att icke en sådan kurs från början förlägges
jämväl till Ultuna, där det finnes goda yttre möjligheter för en sådan undervisning.

Men örn vi nu acceptera denna förutsättning, som för närvarande torde vara
ett oundvikligt öde för oss, att vi skola ha endast en lantbrukshögskola, så
kommer stridsfrågan: Var skall den förläggas?

Utgår man^från den förutsättning, som har fastslagits av den stora kommitté,
som från början handhaft utredningen i detta ärende, de s. k. högre
lantbruksundervisningssakkunniga, nämligen att det är absolut nödvändigt,
att lantbrukshögskolan anknytes till ett större jordbruk, kail det naturligtvis
icke förekomma något annat val än mellan Ultuna och Alnarp. Vilken av
dessa platser bör man då välja? Örn vi se på jordbruket i vårt land, på
jordbrukets möjligheter i produktivt hänseende oell dess möjligheter att tillgodogöra
sig resultaten av den forskning, som kan bedrivas vid högskolan eller
andra liknande anstalter, är det klart som dagen, att denna lantbrukshögskola
borde förläggas till Alnarp. Det har av den förste talaren nämnts, hurusom
vi ha den väsentligaste delen och den bästa delen av vårt jordbruk förlagd
till Götaland, och i Alnarp finnes också ett tillräckligt utrymme för hela den
forskning, som kan behöva drivas i detta hänseende, och möjlighet att anställa
alla de försök, som äro behövliga och önskvärda. Men örn vi se inte precis
på jordbruket utan taga i betraktande, att vårt land har en ofantlig utsträckning
i norr och söder och att det bor människor även långt norrut, ända upp
i Lappland, ja, då tycker man, att Alnarp ligger för långt ut på den södra
kanten och att det är nödvändigt att lägga lantbrukshögskolan till det centralt
belägna Ultuna. För denna centrala belägenhet offrar man då alla de hänsyn,
som säga, att lantbrukshögskolan borde ligga i Alnarp.

Jag hade tillfälle att deltaga i en detalj av den utredning, som föregått
propositionen, nämligen frågan, huruvida det var önskvärt att sammanslå jordbruksförsöksanstalten
med den högre lantbruksundervisningen, högskolan. Jag
och mina tre kamrater gjorde ett besök i Norge, i Oslo och i Ås, där vi gästade
den norska lantbrukshögskolan. Vi hade en överläggning med några professorer,
som funnos där. Jag ställde då en fråga till den främste mannen i
Norges land på lantbruksundervisningens och försöksverksamhetens område,
nämligen professor Isachson. Jäg frågade, vilken plats vi borde välja, om
vi nu i Sverige skulle upprätta en lantbrukshögskola och ingenting annat hade
att välja på än Alnarp och Ultuna. Naturligtvis Alnarp, svarade han. Det
kunde enligt hans mening inte råda ett spår av tvekan örn den saken, och
professor Isachson har vistats i Sverige och känner våra svenska förhållanden.

Men hur förfar man nu i stället i den kungl, propositionen och enligt utskottets
förslag? Jo, underbart nog delar man i själva verket lantbrukshögskolan
i två delar, av vilka man förlägger den större delen till Ultuna och
den återstående delen, d. v. s. mejerihögskolan, till Alnarp. Det finnes i Ultuna
75 hektar jord, som duger till försöksjord, vid sidan av en massa jord, som
är oduglig till försök, och därför vill man förlägga den väsentliga och större
delen av lantbrukshögskolan till Ultuna. Men i Ultuna ha vi intet mejeri. I
Alnarp däremot har staten ett stort modernt mejeri, och därför måste vi
förlägga mejerihögskolan till Alnarp. På detta sätt styckar man sönder vad
som naturligt och organiskt hör samman. Undervisningen i mejerihantering

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Nr 43.

46

Torsdagen den 28 maj.

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forti.)

skall skiljas från undervisningen i kreatursskötsel m. m. Det blir ett dussin
professorer i Ultuna och två professorer i Alnarp. Departementschefen själv
skriver några rader om den vetenskapliga isolering, som hotar dessa två stackars
professorer, som skola gå där i ensamheten. Men man fäster sig inte
vidare vid den saken. Jag kan för min del icke finna det vara lämpligt, klokt
eller praktiskt att gå fram på detta sätt.

När saken var föremål för undersökning och utredning i den stora sakkunnigberedningen,
hade man emellertid där uraktlåtit att lösa problemet, huruvida
jordbruksförsöksanstalten, centralanstalten för försöksväsendet å jordbruksområdet
vid Experimentalfältet, skulle sammanslås med den högre lantbruksundervisningen
och, ifall detta skulle ske, hur det skulle ske. Det blev
föremål för en senare utredning. Nu har den man, som skrivit propositionen och
som från början medvetet syftade till att få ihop dessa två anstalter, också i
detta hänseende drivit sin vilja igenom. Nu skall centralanstalten flyttas från
Stockholm och till Ultuna. Men hur förfar man då i själva verket här? Man
tar inte jordbruksförsöksanstalten hel och hållen och förlägger den till eller
vid sidan av den blivande lantbrukshögskolan i Ultuna, utan man delar
den, slår sönder den i tre olika delar. Den största delen flyttar man upp till
Ultuna, delvis görande den till en integrerande del av lantbrukshögskolan och
delvis läggande den bredvid som en självständig anstalt vid sidan av skolan.
En mindre del av jordbruksförsöksanstalten, nämligen entomologien och växtpatologien,
behåller man kvar ute vid Experimentalfältet, tillfogar en upplysningsbyrå
och skapar sålunda en växtskyddsanstalt. Den tredje delen, mejeriförsöksanstalten,
skickar man ned till Alnarp, eftersom vi där skola ha en
liten mejerihögskola. Är det riktigt och klokt att på ett så hänsynslöst sätt
stycka sönder, vad som naturligt hör samman? Är det nödvändigt att förfara
på detta sätt? Är det någon ekonomisk fördel att göra det? Den utredning,
som genomfördes för att se, om man skulle kunna spara pengar och
i övrigt skörda fördelar på en sammanslagning, kom till det resultatet, att det
icke innebar någon nämnvärd ekonomisk fördel att skicka centralanstalten upp
till Ultuna. Men varför förfar man då på detta sätt? Jo, då och då har det
sagts, att det ändå är synd, att centralanstalten icke i sin omedelbara närhet
har tillgång till försöksjord i tillräcklig omfattning utan bara de 17 hektar,
som ligga där ute. Och vidare hoppas man trots allt kunna göra en och annan
besparing på hopslagningen av undervisning och försöksverksamhet. Men givetvis
är det icke nödvändigt att gå fram på detta nästan grymma sätt. Centralanstalten
var från början avsedd som en administrativ central, ett slags
styrelse för alla de jordbruksförsök, som företagas ute i landets olika delar,
genom hushållningssällskap, genom lantbruksinstitut, genom konsulenter och
genom privata jordbrukare. Under tiden har emellertid anstalten icke stått
stilla, utan den har utvecklat sig i hög grad, och från att vara en sådan central
har den därjämte blivit en vetenskaplig forskningsanstalt, som gjort mycket
stora insatser. Denna anstalt kan efter min och mångas mening mycket
väl förbliva, där den är. Eörsöksledarna eller avdelningscheferna där ute,
professorerna vid Experimentalfältet, planera försöken och bearbeta resultaten,
men själva skötseln och övervakandet får naturligtvis överlämnas åt underordnade
medarbetare, stationerade på olika håll. Därför spelar det förhållandet,
att det bara finnes 17 hektar lämplig försöksjord i anstaltens omedelbara
grannskap, ingen avgörande roll. Centralanstalten hade naturligtvis
icke heller, efter allt som blivit gjort och byggt och upprättat vid Experimentalfältet,
skickats till Ultuna, örn man icke i kommittén kommit till detta ödesdigra
avgörande, att lantbrukshögskolan skall ligga i Ultuna. Vi böra också
observera, att det är en allmän, en enhällig och bestämd mening bland hela den
tjänstemannakår, som finnes vid centralanstalten, både bland de yngre och

Torsdagen den 28 maj.

47 Nr 43.

bland dem, som nu stå i begrepp att snart bliva pensionerade, att jordbruksförsöksanstalten
bör förbliva, där den nu ligger.

Men var bör då växtskyddsanstalten förläggas? Till Ultuna? Det finns
ingen som ifrågasätter något sådant, trots att det naturligtvis kunde vara
lyckligt ur mer än en synpunkt, örn en sådan växtskyddsanstalt läge ansluten
till en lantbrukshögskola och en anstalt för försöksväsendet. Var bör den då
förläggas?° Ja, jag säger detsamma som nyss i fråga om lantbrukshögskolan.
Ser nian pa jordbruket som sadant, dess förhallanden, dess behov av hjälp och
skydd emot växtsjukdomar, så borde den naturligtvis förläggas till Alnarp.
Det är i södra Sverige, som växtsjukdomarna härja och anställa så stor förödelse,
dels på grund av dess närhet till det farliga utlandet och dels därför
att växtsjukdomar lättast uppstå, där man bedriver jordbruket intensivt som i
södra Sverige. Det är ju klart, att man skickar läkarna till den plats, där
sjukdomen räder. Utbryter det en epidemi i Sörmland, skickar man inte läkarna
till Hälsingland för att ingripa emot den. Men örn man inte ser på
jordbruket, inte på växternas och grödornas behov av skydd mot sjukdomarna
utan tänker pa att landet sträcker sig fran Ystad till Haparanda och ännu
längre upp och att folk bor överallt, ja, da är det galet att förlägga en växtskyddsanstalt
till Skane. Da mäste den läggas centralt, och Stockholm ligger
naturligtvis mycket centralare än Alnarp. I Stockholm ha vi också lantbruksstyrelsen,
där ha vi jordbruksdepartementet, där ha vi Kungl. Maj :t, och växt^yfddsar!stalten
ar. ^a sätt en kusin till de centrala ämbetsverken och bör
därför förläggas till Stockholm. Skåningarna opponera inte heller så starkt
emot detta. De vilja bara genom att framhålla sina synpunkter betona, att
växtskyddsanstalten icke får isolera sig här uppe, utan bör ha blicken riktad
söderut, mot de hotade och utsatta omradena, och att vi i Alnarp böra få ett
samarbete^ med och kanske en filial av denna växtskyddsanstalt. Längre gå
vi inte i våra pretentioner.

Men om man på det sättet följer den mening, som omfattas av tjänstemännen
vid centralanstalten och låter centralanstalten bliva där den är och örn man
i ji va(J sorn behöves för att på samma plats också få en växt skyddsanstalt,

uppstår frågan: bör då inte också lantbrukshögskolan förläggas
till Stockholm.? Jo, givetvis tala mycket starka skäl för denna mening.
Den kan icke förläggas till Alnarp, emedan det är så ocentralt. Man förlä-gger
den till Ultuna, därför att Ultuna är centralt och därför att det där finnes
i or söks jord i större utsträckning än i Stockholm^ Men Stockholm ligger i
själva verket ännu centralare än vad Ultuna gör, och i trafikhänseende är givetvis
Stockholm bättre lottat. Här är centralpunkten i landet, dit järnvägar
komma fran alla håll, det är här vi ha vår jordbruksriksdag, och
det år här man helst samlas. Det är alltså anknytningen till ett större
jordbruk, som fått spela den avgörande rollen, då det gällt att välia
mel.lan . Ultuna och Stockholm. Denna synpunkt utgör ledmotivet i

jordbruksministerns hela resonemang. Vi måste skicka lantbrukshögskolan
ut pa landet, för att den skall få anknytning till ett större jordbruk. Sker
d?ttaf.or elevernas skull? Ingalunda. Eleverna behöva det icke, dessa måste
pa förhand hava inhamtat nödig jordbiukspraktik. Nej, det iir för lärarnas
skull, det sker lör att professorerna må kunna hålla sig vakna och pigga i sin
vetenskapliga forskning och för att de skola lia bekvämaste möjlighet att så
sina iron i jorden och göra sina försök o. s. v. Jag har hört åtskilliga jordbrukssak
kim niga personer förklara, att det varken för försöksanstalten eller
för högskolan är nödvändigt med denna omedelbara anknytning. Att det icke
ar nödvändigt för centralanstalten, har jag förut påpekat, men icke heller för
lantbrukshögskolans lärare iir det så nödvändigt, även örn jag medger, att det
kunde vara önskvärt att lia rikligare tillgång till försöksjord i närheten. För -

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Nr 43. 48

Torsdagen den 28 maj.

Äng. den
högre lantbruks
undervisningens

ordnande.

(Forts.)

sök kunna dessa lärare göra i alla fall, både fristående och i samband nied
den här förlagda centralanstalten. Men härutöver talar också till förmån för
Stockholm den omständigheten, att det här finnes möjligheter för den mest
mångsidiga anknytning till en lång rad andra, närbesläktade vetenskapliga
anstalter, undervisningsanstalter såväl som forskningsanstalter. I det hänseendet
överträffar Stockholm avgjort både Alnarp och alla andra platser i
riket. Här finnas möjligheter att uppnå, vad som åtminstone för närvarande
bäst behöves, nämligen att få den blivande högre lantbruksundervisningen merkantilt,
och, såsom professor Forssell framhöll, maskintekniskt betonad.

Det bör emellertid på tal härom framför allt observeras, att vi här i Stockholm
i själva verket redan nu ha hälften av en lantbrukshögskola. Vi ha i
centralanstalten det forskningsinstitut, som utgör halva lantbrukshögskolan,
och det gäller endast att bygga vidare och tillfoga den undervisning, som är
behövlig, naturligtvis utan att på det sättet belasta försöksledarna med undervisning,
så att de skulle komma att utföra en halv gärning på vardera hållet.
Jag kan icke blunda för att den tankegång, som med talang utvecklats i den
Nordkvistska motionen, har synnerligen starka skäl för sig. Det har också
försäkrats mig, att det bland de yngre generationerna av agronomer och konsulenter
är en bestämd mening, att lantbrukshögskolan helst bör förläggas till
Stockholm. Den olycka, som vi i dag stå inför, är den att högskolan blir förlagd
till Ultuna, ty kommer lantbrukshögskolan dit och skickas till på köpet
centralanstalten till Ultuna, så bli dessa anstalter fastnaglade där, och olyckan
är irreparabel.

För några dagar sedan satt här framför mig i bänken en av de främsta representanterna
för vårt jordbruk. Han är väl känd ibland oss. Han bär ledningen
inom en viktig administrativ verksamhet på jordbrukets område, och
han har i flera år varit ledamot av riksdagens andra kammare. Vi sutto här
och talade om den blivande lantbrukshögskolan, och han var ytterst bekymrad
för denna sak. Han hävdade, att lantbrukshögskolan nu borde förläggas till
Stockholm, och även han försäkrade, att detta var den allmänna meningen särskilt
inom de yngre generationerna av agronomer och konsulenter. _ Till. sist
yttrade han som sin uppfattning: »Det blir en sorgedag för Sveriges jord bruk,

den stund, då riksdagen förlägger lantbrukshögskolan och centralanstalten
till Ultuna.»

Örn vi däremot nu gånge tillmötes deri tankegång, som kommit till uttryck
i den av herr Nordkvist m. fl. väckta motionen, vore därmed icke uteslutet,
att man i en mer eller mindre närliggande framtid, när förhållandena ändrat
sig och erfarenheten på detta område utvecklat sig och samlats, kunde komma
till insikt örn behovet av en lantbrukshögskola även för de södra delarna av
riket, förlagd till Alnarp. I så fall finge vi två lantbrukshögskolor, men den
ena skulle icke vara en upprepning av den andra, utan vi finge en merkantilt
och maskintekniskt betonad högskola i Stockholm och en agrikulturellt och
jordbrukstekniskt betonad lantbrukshögskola i Alnarp. Att däremot nu bifalla
den kungliga propositionen eller utskottets förslag och sedan, ett eller
annat decennium framåt, bygga en andra lantbrukshögskola i Alnarp, det
bleve, trots den skillnad som olikhet i klimat och växtförhållanden föranleda,
väsentligen en repetition den ena av den andra. Vilja vi tänka på framtiden
och se på vårt jordbruks behov, dess mångsidiga och allsidiga behov, kunna
vi icke göra något bättre än snarast möjligt, inrätta en lantbrukshögskola i
Stockholm och sedan i mån av krafter och behov komplettera denna med en
något olikartad syskonanstalt i Alnarp.

Herr talman! Jag såge ytterst gärna, att jag nu kunde göra ett direkt yrkande
i positiv riktning. Men det låter sig inte göra. Jag måste gå den negativa
vägen. Och det förefaller mig, att efter den kritik, som riktats mot för -

Torsdagen den 28 maj.

49 Nr 43.

slaget, framför allt av.professor Forssell, borde det vara utsikter att få delina
fråga stjälpt även i ar och få ett bättre förslag till kommande år. Det
var inte sa många ledamöter inne i kammaren, då professor Forssell yttrade
sig. Jag greps då av en känsla, att örn bara bänkarna varit fullsatta, skulle
kammarens ledamöter blivit omvända av ett sådant anförande, av den mördande
kritik, som han ägnade själva organisationen av denna föreslagna lantbrukshögskola.

Såsom ärendet nu ligger, herr talman, kan jag inte annat än instämma i det
av herr Johan Nilsson i Kristianstad gjorda yrkandet.

Herr Gustafson, Fritiof: Herr talman, mina herrar! När det efter en långvarig
utredning förra året framlades ett regeringsförslag örn anordnandet av
en högre lantbrukshögskola, var det med spänd förväntan, som jordbrukarna,
lantbrukslärama och vetenskapsmännen togo del av detta förslag. Man hade
väntat mycket av det då framkomna förslaget. Förhoppningarna gäckades
i vissa avseenden inte heller. Mycket beaktansvärda saker kommo fram, och
förslaget var i stort sett av en mycket god innebörd. Dock riktades emot förra
årets regeringsproposition ganska vägande anmärkningar. Framför allt invändes
emot förslaget, att centralanstalten icke var samordnad med högskolan.
Vidare gällde det också förläggningen. Resultatet blev ju också, att man begärde
ett nytt förslag och ett förnyat övervägande av förläggningsplatsen
och en utredning örn de förhallanden, som skulle inverka på ett nytt ställningstagande.

I år har i stort sett framlagts samma proposition men med beaktande av
de anmärkningar som utskottet framställde i fråga örn centralanstalten. Rent
politiskt sett har propositionen i ar ett gott utgångsläge bl. a. därigenom
att jordbruksministern lyckats förvärva en expert för den slutliga utredningen
och för utformandet av propositionen, vilken har inom sitt politiska parti en
synnerligt stor .auktoritet. Vidare har propositionen en mycket gynnsam politisk
ställning i det avseendet, att inom det utskott, som behandlat densamma,
sitta såsom — jag vill säga —- ledande män just de utredningsmän, som förberett
frågan. Allting^ ligger ju sålunda mycket gynnsamt till för regeringsförslaget.
När vi ändå djärvas att rikta kritik däremot, är detta inte beroende
pa en förutfattad mening örn att förslaget skall göras ned eller avoghet
mot en lantbrukshögskola. Tvärtom är jag för min del synnerligen angelägen
örn, att frågan om den högre lantbruksundervisningen blir så snart och framför
allt så väl ordnad som möjligt.

Men man° kan inte underlåta, att då det gäller en så viktig fråga och så
Passo stora årliga anslag, nämligen i runt tal 400,000 kronor, också kritiskt
se pa förslaget. Det är framför allt vissa brister i undervisnmgsplanen, som
valla mina betänkligheter gentemot det föreliggande förslaget. Det synes mig,
som örn utredningsmännen och de sakkunniga, som nog äro de, som dikterat
utskottets beslut, icke kunnat tillräckligt frigöra sig från den inställning, som
de erhållit under ett tidigare skede av denna frågas behandling.

Det är framför allt då det gäller tillgodoseendet av den ekonomiska undervisningen
för jordbruket, som bristerna i förslaget synas mig föreligga. Att
av 12 professorer, som i förslaget il rågasättas, avses endast en för den ekonomiska
undervisningen, och detta synes mig vara alldeles för litet för tillgodoseende
av en någorlunda tillfredsställande undervisning rörande jordbrukets
ekonomiska förhållanden. Minst två professorer, en i driftslära och en i marknadslära,
samt dessutom erforderliga speciallärare och medhjälpare synas mig
vara ett minimum i fråga örn lärarkrafter för utbildningen i jordbruksekonoini.

Första lcammarens protokoll 1031. Nr 43.

Ang. de.n
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forte.)

4

Nr 48.

50

Torsdagen den 28 maj.

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Nu säger man, att det förslag, som är framlagt, avser endast att utgöra
en ram, inom vilken undervisningen skall anordnas. Men troligen blir det så,
att om man från början fastlåser undervisningsplanen i en viss riktning —
som enligt utskottets förslag väl tillgodoser produktionsförhållandena men i
mycket ringa grad den numera mycket viktigare ekonomiska sidan av jordbrukets
drift — så är det inte så lätt att sedan inskränka på vissa lärostolar i högskolan,
utan det blir då en utbyggnad, som skall komma i fråga. Möjligen äro
tiderna då sådana, att man anser sig icke hava råd att utvidga den planerade
högskolan.

Det var en ärad talare, som nämnde, att exempelvis undervisningen i avsättningsförhållanden
i utlandet och exportmarknadens befrämjande icke spelade
någon större roll, enär för svenska jordbruket hemmamarknaden är av
den största, betydelsen. Jag anser, att detta påstående örn hemmamarknadens
betydelse är giltigt; men vi få dock icke glömma, att det är just produkternas
avsättning på den utländska marknaden, som ofta är avgörande för prissättningen
på hemmamarknaden, och att man därför får försöka på. allt sätt
tillgodose undervisningen i fråga örn marknadsförhållandena och dylikt... Just
nu, och troligen även framdeles, behöva vi ägna större uppmärksamhet åt hur
vi skola organisera vårt jordbruk och kunna på bästa sätt sälja dess produkter
än öka dess produktion. Jag tror helt säkert att inför en sådan nydaning
i fråga örn avsättningsförhållandena, som jag anser det svenska jordbruket
står inför, skulle det vara synnerligen betydelsefullt örn man vid den
blivande lantbrukshögskolan sökte utbilda sådana ekonomiska konsulenter, som
vi äro i behov av. Jag tänker då icke minst på jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse.
Örn man beaktar dessa spörsmål, skulle man nog med litet god
vilja kunna åstadkomma en bättre undervisningsplan för högskolan än den
framlagda. . .

Även i fråga örn förläggningen anser jag för min del, att man icke tagit
tillräcklig hänsyn till en hel del förhållanden. För mig står det såsom ganska
naturligt, att lantbrukshögskolans bästa förläggningsort skulle vara Stockholm,
om vi endast skulle hava en sådan högskola. Och man torde val inte
kunna med fog säga, att vi äro i behov av två högskolor, och då är givetvis
Stockholm den bästa förläggningen. Här har utvecklats så manga, skäl för
lämpligheten att förlägga denna högskola till Stockholm, att jag inte skall
trötta med att upprepa dem. För mig står det emellertid ganska klart, att
Ultuna är den plats som man icke bör välja.

Jag kan därför för min del icke frigöra mig från det intrycket, att det
föreliggande utskottsförslaget till lösning av lantbrukshögskolefrågan är behäftat
med sådana brister, att det icke bör godkännas. Ett godkännande, av
detta förslag skulle ge oss en högskola, som alltför litet tillgodosåge utbildningen
i jordbrukets ekonomi och som därtill skulle vara förlagd till den minst
lämpliga platsen. En blivande lantbrukshögskola bör i högre.grad än den föreslagna
tillgodose undervisningen rörande jordbrukets ekonomiska förhållanden,
även örn detta måste ske på de naturvetenskapliga ämnenas bekostnad.

Jag tillåter mig därför, herr talman,, att instämma i det yrkande, som framställts
av herr Johan Nilsson i Kristianstad.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har sällan vid någon
debatt hört sådana överord användas, som de herrar begagnat, vilka i denna
diskussion talat örn lantbrukshögskolefrågans lösning enligt reservanternas önskningar.
. .

Herr Nilsson i Kabbarp sade bland annat, att här gick man in tor att riva
ned Ultuna och Alnarp och riva sönder centralanstalten. Men vad är det,
som har hänt? Jo, riksdagen beslöt förra året just på de punkter, där den ville

Torsdagen den 28 maj.

51 i\r 43.

ha en ändring, att centralanstalten skulle sammanknytas med den blivande lantbrukshögskolan
och att, vad förläggningen beträffar, Alnarp icke skulle komma
i fråga. Det framgick också av senare delen av det av herr Nilsson i Kabbarp
hållna anförandet, att örn denna nedbrytande verksamhet lett därhän, att
lantbrukshögskolan i stället för att förläggas till Ultuna bleve förlagd till
Alnarp, hade han icke haft något att erinra däremot.

Herr Forssell gjorde sig också skyldig till överdrifter i flera avseenden.
Frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande har varit under övervägande
under 20 år. Det är ett 20-årigt krav, vars lösning man står så nära,
för jordbrukets vidkommande, att det skulle vara i högsta grad beklagligt,
örn inte en lösning nu skulle komma till stånd.

Herr Forssell sade, att frågan icke är utredd och att i de kommittéer, som
varit tillsatta för denna fråga, suttit sådana personer, som företrätt jordbrukssynpunkter,
men icke sådana, som förstode de pedagogiska synpunkterna. Detta
är fullkomligt felaktigt. Där har suttit professorer från olika håll och deltagit
i utredningen av denna fråga. Frågan har varit föremål för utredning — örn
jag medräknar den särskilda kommittén för centralanstalten — av tre olika
kommittéer, och den har varit föremål för proposition till förra årets riksdag.
Den har således även varit föremål för riksdagens behandling förra året, då
riksdagen gav uttryck åt sina önskemål på vissa punkter. Dessa önskemål
från riksdagens sida hava i den nu föreliggande propositionen beaktats, och
nog synes utskottet under behandlingen av den kungl, propositionen ingående
ha prövat frågans många olika detaljer. Utskottet har avlagt besök både vid
Ultuna och Alnarp för att på ort och ställe taga del av de lokala förhållandena.
Det förhåller sig sålunda inte på det sättet, att frågan inte är utredd, utan
den är verkligen utredd så grundligt, som man överhuvud taget kan begära, att
en fråga skall vara utredd.

Jag förstår mycket väl, att de intressen, som knyta sig till Alnarp, och
intresset för en förläggning av denna högskola till Stockholm, hava slagit sig
tillsammans för att försöka övertyga ■— jag skulle nästan vilja säga överrumpla
— kammarens övriga ledamöter att fälla frågan och därmed kasta ut den
i en oviss framtid.

Då riksdagen förra året utformade vissa punkter, skedde det i tre olika avseenden.
Årets proposition skiljer sig, kan jag säga, egentligen inte mycket
från den principiella inställning till spörsmålet som riksdagen förra året gjorde
gällande. För det första föreslås nu, att centralanstalten skulle sammanknytas
med den blivande lantbrukshögskolan. Detta var inte föreslaget i förra årets
proposition. Men denna möjlighet hade man där hållit öppen, därför att det
förelåg ett i detalj utformat sakkunnigbetänkande, som gick ut på en sådan sammanknytning.
För att inte föregripa detta voro också de professorsbeställningar,
som kunde beröras härav, avsedda att besättas med tillförordnade lärare.

Den andra punkten gällde ordnandet av en kurs för inträdessökande, som
inte genomgått studentexamen. I förra årets proposition voro uppdragna linjer
för denna kurs; men på grund av den korta tiden hade detta inte där kunnat
utformas i detalj, utan proposition härom skulle komma senare, och detta
skulle mycket väl hinna att bli färdigt, tills högskolan skulle börja sin verksamhet.
Den i år framlagda propositionen har också i detalj utformat dessa
förhållanden. I principiellt avseende skiljer sig årets förslag icke så värst
mycket från förra årets. Visserligen har en agronomkurs vid Alnarp, som
förra årets proposition bibehöll, nu strukits och ersatts med en påbyggnad på
lantbruksskolans kurs. Detta innebär från Alnarps synpunkt en försämring,
men jag tycker, att efter den behandling, som propositionen då fick, och efter
diskussionen i riksdagen hade det varit klokare, örn man från Skånehåll hade
väckt en motion om ändring i den kungl, propositionen i syfte att bibehålla

Äng. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Nr 43.

52

Torsdagen den 28 maj.

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

agronomkursen i stället för att nu gå in för ett rent avslag. Den anordning, som
nu inrättats vid Alnarp, anser jag, att man för tillfället måste godtaga. Det
finns ju möjlighet att framdeles göra de ändringar, som omständigheterna kunna
påkalla.

Vad centralanstaltens förflyttning beträffar, var jag, då jag förra året sysslade
med detta ärende, mycket betänkt på att omedelbart gå in för en förflyttning
av en del av centralanstalten. Såsom jag nämnde, hade också möjligheterna
hållits öppna för ett förnyat övervägande av detta, och nu har en dylik
förflyttning föreslagits. Mot detta har jordbruksutskottet icke haft något att
erinra. En talare från Skåne hade ett anförande örn växtskyddsanstalten och
mot dess kvarblivande i Stockholm. Jag vill då säga, att anstalten för växtskyddet
har bland sina uppgifter även en administrationsuppgift, och den måste
vara förlagd i Stockholm med hänsyn till det samarbete som skall äga
rum med bl. a. Kungl. Maj:ts kansli. Jag skall inte upptaga tiden med att
redogöra för behövligheten av denna administrativa anordning. Det är ju ingenting,
som hindrar, att en filial inrättas i Skåne, och det har varit under
diskussion i utskottet. Detta är helt och hållet en kostnadsfråga. Men det
ansågs, att en sådan anordning med en filial i Skåne kunde mycket väl vidtagas
senare och att den icke på något sätt behövde fördröja lösningen av den stora
frågan just nu.

Vad beträffar frågan örn platsen för lantbrukshögskolan, är ju detta egentligen
här den springande punkten. Frågan gäller, örn det skall bli Ultuna,
Stockholm eller Alnarp. Vad man då först har att avgöra ar, örn vi skola hava
en eller två lantbrukshögskolor. Reservanterna utgå i sin reservation ifrån,
att vi skola hava två. De sakkunniga hava på ett ingående sätt diskuterat och
undersökt det behov, som för närvarande föreligger, och därvid kommit till det
resultatet, att det för närvarande inte erfordras mer än en lantbrukshögskola
i Sverige. Om endast en lantbrukshögskola skall inrättas, måste med hänsyn
till, att denna högskola skall vara en högskola för hela vårt land, dess förläggning
bliva antingen i Stockholm eller vid Ultuna. Alnarp blir i detta avseende
utanför, och det är också riksdagens ståndpunkt från i fjol, att det föreligger
för närvarande endast behov av att inrätta en lantbrukshögskola. Jag vill i detta
sammanhang säga, att det skulle glädja mig, örn utvecklingen går dithän,
att vi skulle behöva två lantbrukshögskolor. Detta vore på samma sätt, som
då det första lantbruksinstitutet inrättades. Detta förlädes då i Ultuna, och
först 12 år senare blev det ett lantbruksinstitut i Alnarp. Det skulle som sagt
glädja mig, örn utvecklingen här skulle gå i samma riktning. Jag vill säga,
att då bör lantbrukshögskolan nu ligga i Ultuna liksom det första lantbruksinstitutet,
och skulle utvecklingen gå i gynnsam riktning för inrättandet av
ytterligare en sådan undervisningsanstalt, är det naturligt och riktigt, att då
Alnarp kommer i fråga. Redan ur den synpunkten synes det^mig, att Skåneintressena
borde kunna enas örn Ultuna, just därför att man håller möjligheten
öppen för denna utveckling av Alnarp.

Beträffande frågan örn högskolans förläggande till Stockholm har departementschefen
i sitt anförande ingående diskuterat denna möjlighet. Det Ilar
framhållits ett skäl, som måste väga mycket tungt för att inte förlägga denna
högskola till Stockholm, nämligen den omständigheten, att det inte^här finns
tillfälle till praktisk övning i fråga örn jordbruksdrift. Det har åtminstone
för mig utvecklats från håll utomlands, där man har lantbrukshögskolor förlagda
till större städer, att det visat sig innebära stora olägenheter, att lärare
och elever icke haft omedelbar tillgång till en försöksgård för praktisk jordbruksverksamhet,
utan man måst ha denna förlagd långt utanför staden. _ Detta
har varit förenat med ökade kostnader och med stor tidsspillan, och därigenom
har man i hög grad försummat att utnyttja de möjligheter, som en försöksgård

Torsdagen den 28 maj.

53 Nr 43.

erbjuder. Nu är förhållandet det, att det i Stockholm icke finnes någon
möjlighet att få en sådan försöksgård, utan den måste förläggas långt utanför
staden, och då komma dessa olägenheter att framträda. Vad centralanstalten
beträffar, har den redan nu knappt om utrymme.

Stockholm är för övrigt, såsom vi alla veta, en dyr stad att bo i för skolans
elever, och i detta avseende borde Ultuna eller Uppsala vara att föredraga.

Det har såsom skäl för lantbrukshögskolans förläggning till Stockholm åberopats
de möjligheter till samarbete med övriga olika institutioner här i huvudstaden,
som i så fall skulle yppa sig. Men jag vill fråga dem, som känna
till förhållandena, örn det nu finnes detta livliga och intima samarbete mellan
skogshögskolan, skogsförsöksanstalten och veterinärhögskolan, handelshögskolan,
tekniska högskolan o. s. v. Jag tror inte, att det är så, och med det
splittrade läge, som dessa olika institutioner hava, kan det inte bli det samarbete
med lantbrukshögskolan, som man vill göra gällande. Snarare vill jag
tro — något som också har uttalats i propositionen och som jag håller för riktigt
— att förläggningen av lantbrukshögskolan till Ultuna invid Uppsala med
dess universitet kommer att bli fruktbärande för undervisningen både för lantbrukshögskolans
och universitetets ungdom. Jag vill hoppas, att det kommer
att inträda en växelverkan, som kan vara till nytta för båda parterna. Vi
veta ju alla, att i Uppsala universitetsstad inrymmes mycket av värde för vetenskapliga
studier, som också lantbrukshögskolans elever kunde hava nytta av.

De sakkunniga förorda Ultuna såsom förläggningsplats för lantbrukshögskolan,
och förra året förordade även Kungl. Maj :t Ultuna såsom sådan förläggningsplats,
och i årets proposition föreslås också Ultuna såsom den lämpligaste
förläggningsorten. Jag finner således, att även på denna punkt ha
ett övervägande och en omprövning ägt rum, som det icke är av nöden att ytterligare
förnya. Jag vill säga, att över det stora sakkunnigutlåtande, som
på sin tid avgavs, inhämtades yttranden från landets hushållningssällskap, och
därvid — jag ber örn ursäkt, om det är ett minnesfel — tillstyrkte landets
alla hushållningssällskap en förläggning till Ultuna, utom hushållningssällskapen
i Malmöhus, Kristianstads och Kronobergs län.

Nu säger man att man river ned och drar ned Alnarp och försämrar dess
ställning i den föreliggande propositionen. Men vad gör man? Jo, man bibehåller
lantbruksskolan, visserligen icke med agronomkurs, men detta kan
rättas senare. Men man förlägger dit den högre mejeriundervisningen och
trädgårdsundervisningen. Ett aktuellt spörsmål på jordbrukets område är
för närvarande mejeriväsendets omfattning och omgestaltning. Det är aktuellt
just nu för jordbrukets utveckling, och att få en högre mejeriundervisning
är en uppgift av mycket stor betydelse. Den skall nu förläggas till Alnarp
jämte den högre trädgårdsundervisningen. Örn man slutligen granskar kostnadsberäkningarna,
finner man att det för byggnader och inventarier vid Alnarp
skall läggas ned inemot 800,000 kronor. Detta kan man inte kalla för
att riva och draga ned Alnarp. Man har ju dit förlagt viktiga delar av denna
högre undervisning, och det finns möjlighet att i framtiden utvidga densamma.
Alnarp rives visst inte ner utan det höjes i stället upp högst betydligt.

Jag skall inte upptaga tiden allt för länge, då det redan varit så många,
som talat i denna fråga. Men jag vill säga, att frågan är så utredd, att för
en ytterligare utredning behövs icke något uppskov. Det uppskov, som skulle
följa med avslags,yrkandet, åsyftar endast att 1''å tiden att gå för att hålla
möjligheten öppen att få de lokala intressen tillgodosedda, vilka här hava skjutits
fram. Den föreliggande propositionen och hela denna fråga inrymmer
så många detaljer av olika slag, att det är möjligheter till olika inställning
och olika ståndpunkter i skilda avseenden. Oell det finns ingen jordbruksminister,
som i frågan kan lägga fram en proposition, som tillfredsställer alla,

Äng. den
högre lantau
ksundervisningens

ordnande.
i.Korts.)

Nr 43.

54

Torsdagen don 28 maj.

Ang. den

högre lant bruksunder visningens ordnande.

(Forts.)

därför att det här finns så många olika detaljer. Men vad som är det stora
och kärnfulla i denna sak är, att man äntligen får denna fråga löst. Detaljerna
äro av underordnad art och kunna sedermera efter behov ändras. Det är
väl ingen konst att göra en omplacering av en professor eller en ändring av
ett undervisningsämne eller någonting dylikt. Allt detta, som herr Forssell
talade örn, är ju endast detaljer i det stora förslaget. De sakkunniga hava
även i detta avseende upprättat och framlagt förslag. Det vore i högsta grad
beklagligt, örn nu, när äntligen efter många års arbete man fått denna viktiga
fråga så nära sin lösning, en sådan splittring skulle inträda, att första kammaren
nu skulle vilja avslå detta förslag, och detta i all synnerhet sedan andra
kammaren med en så överväldigande majoritet antagit utskottets hemställan.
Det vore allmänt att beklaga, och jag måste även ge uttryck åt ett beklagande,
att jordbrukarna själva splittrat sig i en fråga, som är av så stor betydelse för
hela vårt lands jordbruk. Detta är en fråga, som Finland, Norge och andra
länder hava löst, men där vi äro efterblivna. Den står nu nära sin lösning,
och att uppskjuta densamma för ytterligare utredning, det vore att uppskjuta
den på en ganska oviss framtid, och det ansvaret vill jag icke taga på mig.

Herr Sederholm har yrkat bifall till utskottets hemställan med vissa ändringar,
som förefinnas i reservationer beträffande punkterna 6 och 8 i propositionen.
Men efter överenskommelse med herr Sederholm och under förhoppning,
att Kungl. Maj:t vid detaljernas utformande skall kunna tillmötesgå de
önskemål, som i dessa reservationer innehållas, kan jag, herr talman, här gå
med på utskottets hemställan. Jag vill i detta avseende säga, att det är ett
förbiseende, att jag inte står under den ena av de reservationer, under vilken
herr Sederholm står ensam, men jag instämmer i densamma. Jag hoppas sålunda,
att dessa bestämmelser skola kunna jämkas på ett sådant sätt, att man
tillmötesgår de synpunkter, som. anföras i dessa reservationer.

Jag skall sålunda, herr talman, icke yrka bifall till reservationerna utan
för att icke åstadkomma någon splittring ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Rosén: Herr talman! Herr Johan Nilsson i Kristianstad började sitt
anförande på middagen med ett uttalande, som jag förut sett i en tidning, nämligen
att Ultuna ligger norr örn landets egentliga jordbruksområde. Under
sådana förhållanden kunde det anses vara mycket ogrannlaga, att något uttalande
i denna fråga göres av mig, som ju bor längre norr örn Ultuna än vad
Alnarp ligger söder örn Ultuna. Men det har gjorts sådana uttalanden från
representanterna för de skånska intressena, att jag icke kunnat stillatigande
åhöra dem.

Herr Johan Nilsson sade, att det är onödigt och oförnuftigt att förlägga lantbrukshögskolan
så långt norrut, men att lägga den i Stockholm kunde gå an.
Som bekant är ju Stockholm en mycket framstående jordbrukstrakt. Stockholm
ligger 6 mil längre söderut än Ultuna. Skillnaden är ju inte överväldigande.

Herr Forssell instämde, såvitt jag förstod, i långa stycken med herr Johan
Nilsson, men förklarade för sin del, att det är barockt att resonera örn.
varest åkrarna ligga här i landet, ty de hade egentligen ingenting med lantbrukshögskolan
att göra, örn jag fattade honom rätt. Jag har litet svårt att
förstå, huru dessa synpunkter kunna gå ihop, men det blir en sak, som_ herrarna
få reda upp sinsemellan. Men om frågan faller och sedan kommer igen, blir
det kanske inte lika lätt att förena Stockholm och Skåneintressena, som det
är i dag. .

Jag begärde emellertid närmast ordet i anledning av herr Nilssons i Kabbarp
uttalande, att han under ett besök i Norge frågat en framstående repre -

Torsdagen den 28 maj.

55

Nr 43.

sentant för sakkunskapen på området rörande lantbrukshögskolans lämpligaste
förläggning här i Sverige. Då jag hörde detta, erinrade jag mig en debatt,
som fördes här i kammaren för en tid sedan. Då sades det, att man skall vara
mycket aktsam, då man tar råd av sakkunniga utlänningar. Det påstods då,
att mycket beror på, huru man framställer frågan. Jag misstänker, att herr
Nilsson i Kabbarp icke har framställt denna fråga så klart, att den norske sakkunnige
mannen fått fullt reda på, huru saken ligger till. Jag undrar, örn herr
Nilsson i Kabbarp talade örn, att det icke lönar sig att odla spannmål i Skåne.
Jag undrar, örn han talade örn, att det icke heller lönar sig att odla betor i
Skåne, och örn han talade om, att det inte lönar sig att odla gräslök i Skåne med
vinst — vi hade ju den frågan uppe för några dagar sedan •—• och att det inte
heller lönar sig att där odla potatis och frukt. Det var en talare, som för
några år sedan sade, att det var förlust att hava fruktträden kvar i Skåne. Vidare
har det sagts, att svinuppfödningen icke lönade sig i Skåne samt att smörtillverkningen
där går med förlust. Det var en gång en representant här i
kammaren, som förklarade, att det bästa vore att så igen de skånska åkrarna
till skogsmark. Naturligtvis har icke herr Nilsson i Kabbarp omtalat detta,
ty då hade den framstående norrmannen icke kunnat rekommendera Alnarp såsom
förläggningsplats för lantbrukshögskolan. Jag har hört detta jämt och
ständigt så länge jag varit i riksdagen sedan år 1912, att det egentligen icke
lönar sig med någonting i Sydsverige, då det gäller jordbruk. Kan det då
vara lämpligt att i en sådan bygd förlägga en framstående skola, så att eleverna
måste leva mitt i eländet kring Anderslöv och bibringas den uppfattningen,
att det är omöjligt att leva av jordbruk.

Vi hava ju litet jordbruk även i Norrland. Jag hörde i går herr Forssell
nämna en siffra, som slog mig med förvåning, då det var en professor, som anförde
den. Man trodde ju, att vad man fick höra från sådant håll måste vara
mycket vederhäftigt. Herr Forssell sade, att 60 procent av landets befolkning
äro jordbrukare, och han frågade, huru man kunde begära, att de andra 40 procenten
alltjämt skulle kunna hjälpa de andra. Herr Forssell har alldeles fel i
fråga örn dessa siffror. Om jag inte minns alldeles galet ha vi inte mer än
på sin höjd 38 procent jordbrukare, medan de andra äro ungefär 62 procent.
Ja, kanske det inte fullt är 38 procent, men vi kunna ju säga det. Äro herr
Forssells uppgifter här i dag — jag hörde dem, herr Nilsson i Kabbarp •—
lika riktiga, ber jag om ursäkt, örn jag drar dem något i tvivelsmål.

Jag anser mig böra nämna en sak i förbigående, för att herr Nilsson i Kristianstad
och även andra skola få klart för sig, att det finns jordbruk annorstädes
än i Skåne. Det förhåller sig på det sättet, att om man ser på antalet
sådana människor, vilka bedriva jordbruksnäring, och bortser från själva
åkerarealen så är ju Skåne eller, låt oss säga Malmöhus län, ingalunda det förnämsta
länet, då det gäller jordbruk. Den högsta procent jordbrukande befolkning
i något län i detta land finns i Västerbottens län; detta län har ett
större antal jordbrukare än Malmöhus län, men åkerarealen är mycket mindre.
Det är småbrukare, som leva på sitt jordbruk och hjälpa skåningarna, så att
‘även de skola kunna leva på sitt jordbruk. De hava ännu icke i något avseende
fått någon hjälp till sitt jordbruk, men de pungslås gång på gång för att hålla
jordbruket vid liv i södra Sverige.

Vi ha i Norrland haft och hava fortfarande behov av lantbrukstjänstemän.
De komma i allmänhet från Ultuna, gudskelov. En del kommer från Alnarp;
men de tro sig i allmänhet bli angripna av lappsjukan, som dock existerar mest i
deras fantasi.

Jag tror därför, att det vöre mycket olyckligt för det norrländska jordbruket,
örn lantbrukshögskolan skulle komma att förläggas till Alnarp, ty då skulle det
icke bli några för Norrland lämpade, dugande tjänstemän längre. Jag skulle

Äng. den

högre lant bruksunder visningens ordnande.

(Forts.)

Nr 43.

56

Torsdagen den 28 maj.

Ang. den
högre lantbruksunder

visningens
ordnande.

'' Fort*.)

I herr Roséns yttrande instämde herr Granströmi.

Herr Forssell: Herr talman! Herr Roséns logik var underbar. Han vi sade,

att jordbruket i södra Sverige icke lönade sig, och ville därför hava jordbrukshögskolan
förlagd till Ultuna. Konsekvensen skulle ju knappast kunna
bli någon annan, än att då det icke lönar sig med detta näringsfång, borde man
val ännu mindre lägga ned några pengar på en lantbrukshögskola.

Vad beträffar herr Roséns upplysningar örn befolkningens procentuella uppdelning
i jordbrukare och icke-jordbrukare med 38 respektive 62 procent, skall
jag icke i detalj gå in på den saken nu. Jag har icke tillgång till material för
att kunna precisera siffrorna, men efter uppgifter, som jag fått, skulle antalet
sådana människor, som, även om de icke direkt sysslade med jordbruk, men
ända levde därav, utgöra cirka 60 procent av landets invånare. Det är ju i
varje fall en detalj, som i detta sammanhang icke är av så stort intresse.

Beträffande de övriga invändningar, som här gjorts, vill jag påpeka för
herr Johan Bernhard Johansson, att jag personligen icke har något som helst
intresse av förläggningen av denna lantbrukshögskola. Därvidlag är jag fullkomligt
likgiltig. När herr Johansson talade örn intressena från Stockholmsoch
Skånehållen, är detta fullkomligt missvisande. Det finns icke det minsta
fog för en sådan beskyllning, att här skulle åtminstone från min sida ligga något
som helst personligt intresse bakom. Jag vill vidare för herr Johan Bernhard
Johansson påpeka, att de skånska representanter, som yttrat sig, icke hava
ansett, att Alnarp skulle bliva förläggningsplatsen, utan de hava ställt sig
ganska förstående försatt lantbrukshögskolan skulle förläggas till Stockholm,
och Stockholm ligger tills vidare icke i Skåne.

I anledning av de invändningar, som kommit från herr Sederholms sida, och
hans yttrande, att erfarenheten får visa, örn det skall vara två eller tre års praktik,
som skall krävas före inträdet i lantbrukshögskolan, vill jag till en början
erinra, att det är en regel icke blott vid forskningen utan överhuvud taget vid
all planläggning, att man skall framför allt tillgodogöra sig andras erfarenheter.
Konsten att göra detta är just konsten att spara missräkningar och utgifter
i onödan. Nu finnes redan denna erfarenhet. Vi äro fullt på det klara
med i denna punkt, att situationen just är sådan, som jag har framställt den.
Varför skola vi då starta en högskola, ge ut en massa pengar och sätta igång
med hela denna apparat för att insamla en erfarenhet, som redan finnes tillgänglig? Det

förhåller sig på samma sätt, då herr Sederholm talade örn anordnandet av
undervisning för forskare, konsulenter och lärare. Erfarenhet föreligger också
i det fallet, vilket jag också försökt påvisa i mitt anförande. Jag vill ytterligare
komplettera detta med det påpekandet, att den linje, som lagts upp i den
kungl, propositionen och som herr Sederholm försvarar, nämligen att lägga på
en viss ytterligare undervisning för dem, som skola bli forskare, är orimlig just
på grund av att man icke vet, vilka som duga till att forska. Skall man överhuvud
taget få fram några forskare, är det nödvändigt, att undervisningen meddelas
på ett sådant sätt, att vetande och påbörjad träning till forskning meddelas över
hela linjen, och sedan låter man dem ge sig ut såsom konsulenter, lärare eller
eventuellt i praktik. Därefter ser nian efter, vad de duga till och örn de kunna

därför mycket beklaga, om utgången bleve sådan. Jag anser för min del, att
liksom man i allmänhet bör lägga kyrkan mitt i byn, böra vi också lägga lantbrukshögskolan
ungefär — jag höll på att säga — mitt i landet, men då skulle
det ju bli i trakten av Östersund, och det menar jag icke. Men vi kunna ju få
lägga den vid Ultuna.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Torsdagen den 28 maj.

57 Ni'' 43

göra något av den grund, som de fått vid högskolan, för att därefter bland dem,
som syssla med de praktiska uppgifterna, plocka ut de blivande forskarna. Det
är sättet att kunna fa någon verklig kontakt mellan en fackhögskola och praktiken.
Det är icke så, att det är pojkarna som komma in i skolan och studera,
som skola hava praktik, utan de, som skola sköta forskningen och undervisningen,
skola sta i intim kontakt nied praktiken. Därför går det icke vid en fackhögskola
— annat än vid dess startande, men icke i längden — an, att universitetet
skall leverera en lärarpersonal av sådana personer, som sakna kontakt
med praktiken. Hela deras undervisning kommer då att stå främmande för
praktiken. Det mäste vara pa det sättet, att de lärare, som fungera vid en
fackhögskola skola hava praktik. Det är icke pojkarna utan lärarna, som skola
ha praktik, och då kan det bil en verkligt bärande undervisning, som kan ge
något resultat för det område, för vilket den är avsedd.

På samma sätt är det med den undervisning, varom herr Sederholm talade.
Han menade, att man måste gå ut på försöksfälten och se vad som sker vid
jordbruket. Det går helt enkelt icke att i detta fall basera undervisningen på
vad som försiggår på försöksfälten, ty där försiggå olika saker under olika
år, och undervisningen måste hava en viss systematik. Man måste hava samlat
m resultaten från massor av olika försök för att sedan framlägga och demonstrera
dessa resultat för de studerande. Att gå på försöksfälten är angenämt
en förmiddag, precis som när man tar med sig en skara teknologer för att
gå och se på byggen här i staden. Detta gör man för att pigga upp intresset,
men med systematisk undervisning har det icke mycket att göra. Den måste
läggas på en helt annan bog, och därför är talet om försöksfälten såsom särskilt
lämpliga för en permanent undervisning alldeles omotiverat.

Det talades vidare om lärarkrafterna, och herr Sederholm tog den saken mycket
optimistiskt och sade, att man skulle få yngre universitetskrafter och dylikt.
Och då skulle man plocka ut de förstklassiga krafterna och behålla dem i
tio till femton år, och sedan skulle de avancera till universitetet, och så skulle
man få nya utomordentliga lärarkrafter. Men det finns en annan möjlighet, och
det är, att man får varannan lärarkraft bra och varannan dålig, när man gjort
ett misstag vid utnämningen. Det förekommer, att professorer utnämnas av
misstag, och vad blir resultatet? Jo, dem, som utnämnts av misstag, kan man
vara lugn för att få behålla; men i fråga örn de andra kan man vid en situation,
som den här tilltänkta, vara lika lugn för, att man mycket snart skall bli av
med dem. Och på det sättet skulle en sådan institution göras till en filter, där
de sämre skulle stanna kvar, medan de andra skulle försvinna. När man sedan
fått samla erfarenheter någon tid, såsom det heter, kommer hela denna lärarekan
att sjunka ner under startnivan, och en sadan isolerad lärarkår, avlägsnad
från centrum, har mycket svårt att reformera sig själv. Herr Sederholms ljusa
syn på befordringsarrangemangen vid denna högskola kan jag sålunda icke
dela.

Herr Sederholm sade vidare, att jag icke satt mig in i förhållandena rörande
inordnandet av professurerna vid denna högskola. Jag har försökt taga reda
på åtminstone litet grand och då fått besked beträffande vissa nuvarande forsknmgsprofessorer
i Kungl. Maj:ts proposition på sidorna 40G och 407, alt de
äro tillbjudna ett extra lärarearvode av 1,000 kronor per år, med villkor att de
gå in för den undervisning, som jag förut karakteriserat. Men det är ovisst, örn
de komma att göra det, och huru skall man förfara i stället? Jo, man sätter in
en professor som är satt på övergångsstat, därför att han icke passar i den nya
organisationen. Förmodligen är han icke kompetent för att träda in och fundera,
i händelse den skicklige man, som skulle flyttas från centralanstalten,
vägrar att göra detta och vill fortsätta efter den gamla fria regimen. Det är ju
ett ganska betecknande sätt, denna lilla start. Varför har man icke frågat man -

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

''Forts.)

Nr 43.

58

Torsdagen den 28 maj.

Ang. den
högre Xantbruksundervisningens

ordnande.

(Torts.)

nea, vilketdera lian vill göra? Han har förmodligen ställt sig ganska tveksam,
ty annars kunde det icke stå så där i propositionen. Man skulle hava frågat,
huruvida han ville hava denna tusenlapp emot att han meddelade denna undervisning.

Det är alldeles uppenbart, att det föreligger en ganska stor fara för, att man
i stället för de utomordentliga, yngre krafterna får de på indragningsstat^satta,
som sålunda få taga hand örn de studerande vid högskolan. Jag vill påpeka,
att förhållandet snarare är värre, än jag framställde det. Huru gärna jag än
skulle vilja falla för herr Johanssons och herr Sederholms locktoner, då de säga,
att det har varit en utredning i 20 år och att nu måste vi göra någonting, så måste
jag dock göra den slutsatsen: är detta något kategoriskt imperativ, att då man
hållit på i 20 år, så måste man göra någonting? Ja, örn utredningen givit ett
resultat av annan art, än som här föreligger. Herr Johan Bernhard Johansson
må säga vad som helst örn att man har anlitat professorer i utredningen för det
här föreliggande förslaget, men det finns professorer och professorer och det
måste hava varit underliga professorer som varit med och utarbetat bär föreliggande
förslag. Jag kan icke böja mig för detta argument, utan jag måste
säga, att när resultatet av 20 års utredning är sådant, som det, vilket här föreligger,
har jag ingen respekt för utredningen. Det visar snarare, att saken
blivit för gammal och behöver tågås upp från början. _ ...

Jag vidhåller mitt instämmande i det av herr Johan Nilsson i Kristianstad
framställda yrkandet.

Herr Westman: Herr Nilsson i Kabbarp yttrade, att herr Forssell riktat

en förkrossande kritik ur organisatorisk synpunkt emot det nu föreliggande
förslaget, en kritik av det värde, att herr Nilsson beklagade, att icke hela
kammaren varit inne vid kritikens framförande. Det var vid denna herr Nilssons
förklaring, som jag begärde ordet, ty jag skulle för min del, herr talman,
vilja uttrycka den önskan, att kammarens alla ledamöter varit samlade under
herr Forssells anförande, men ur en annan synpunkt än herr Nilssons i Kabbarp,
nämligen för att finna, att den kritik, som herr Forssell levererade, icke av den,
som något så när studerat sig in i denna sak, kan anses vara sa förkrossande,
som den kanske kan förefalla för den, som icke närmare inträngt i detta mycket
omfattande och svåra ämne.

När herr Forssell både i sitt första och i sitt senaste anförande gjorde ett
så stort nummer av den fordran, att eleverna skola hava haft praktiskt arbete
i tre år, innan de få komma in vid högskolan, så är det att märka, att
det i utskottsutlåtandet icke finnes någon bestämd och kategorisk fordran på
detta. Det är vidare en detalj, och dessutom vill jag medge, att det kan ges
eftergifter på denna punkt. Vi ha ju här fått höra, att en stark opinion, som
fått sitt uttryck i herr Sederholms och andras anföranden här i dag, begär
en ytterligare uppmjukning. Detta krav kommer givetvis att föranleda, att
denna fråga på nytt tas under övervägande. Det finns för övrigt icke, som
herr Forssell trodde, några svårigheter att göra en övergångsbestämmelse, om
man vill längre fram mildra kravet på tre års praktik, i fall det skulle bibehållas
vid starten. Jag vill säga herr Forssell, att man skall vara bra litet
inne i handläggning av organisatoriska spörsmål, då man finner detta ^omöjligt,
ty att göra en övergångsbestämmelse örn det gäller att gå över från tre
till två års praktisk förberedelse kan vilken jurist som helst stå till tjänst med.

Vidare vill jag säga, att det problem, som man försöker lösa genom att fordra
en viss praktik, är ett problem, som är oundvikligt vid en lantbrukshögskola,
problemet att förena teori och praktik. Herr Forssell sade, att det icke behövdes,
att de studerande hade praktiserat, det viktiga vore, att professorerna hade
gjort det. Det senare är mycket riktigt, jag vill instämma med herr Forssell

Torsdagen den 28 maj.

59 Nr 43.

däri, att professorerna böra hava praktik. Men jag tror därjämte, att alla,
som sysslat med denna fråga, äro på det klara med, att de elever, som studera
viel en lantbrukshögskola, icke kunna komma direkt från stadsgatorna. De
måste på förhand hava någon kännedom om jordbruk. Jag tror icke, att herr
Forssell kan övertyga någon i denna kammare, som känner till jordbruksförhållanden,
att herr Forssell har rätt i denna punkt.

Vidare riktade herr Forssell några anmärkningar mot lantbrukshögskolans
organisation och fann, att den var för svag. En del anmärkningar voro av
allmän natur, t. ex. den örn professorernas löneställning. Det är ju en anmärkning,
som träffar professorernas lönegrad vid fackhögskolor överhuvud taget.
Det är klart, att när man startar en ny högskola, så måste man, vare sig man
förlägger densamma till Ultuna, Alnarp eller Stockholm, där införa samma
lönegrad som för andra fackskoleprofessorer. Den omständigheten kan icke
vara något skäl för avslag å den föreliggande propositionen.

Vidare fann den ärade talaren, att denna högskola var för liten, att den hade
för få professorer och att dessa fingo för stor undervisningsskyldighet på
varje man. Den ärade talaren framhöll, att den var för svagt organiserad med
hänsyn till sin förmåga att fylla sina uppgifter. Då vill jag bara erinra därom,
att tekniska högskolan firade 1927 hundraårsjubileum, hundraårsjubileet
av den dag, då teknologiska institutet inrättades. Hur såg detta ut? Jo,
det bestod av en direktör och två professorer, förutom en underordnad stab!
Enligt förslaget till lantbrukshögskola finnas dock tolv professorer jämte en
underordnad stab. Herr Forssell sade, att man för lantbrukshögskolan satt
målet för lågt, men vad var målet för teknologiska institutet? Jo, det sades
i dess reglemente, att den undervisning, som meddelades där, skulle vara »mera
populär och praktisk än strängt vetenskaplig». Men ur denna blygsamma
början har spirat upp en sa praktfull och för vårt land gagnelig institution som
tekniska högskolan, vars professorer hålla vetenskapens fana så högt, som
herr Forssell gör. Då kan man ju hoppas, att ur det vida kraftigare frö, som
man nu planterar, örn man bifaller propositionen, skall växa upp något, som
inte behöver förkastas av blivande tiders professorer vid tekniska högskolan.

Det är tydligt, att det är en svaghet i förslaget, att man fått lägga allt för
stor undervisningsskyldighet på en del professorer, men detta är ju en ekonomisk
fråga. Det är klart, att visar det sig i framtiden ur vetenskaplig synpunkt
nödvändigt att dela upp professurerna vid denna högskola, måste man
göra det, liksom man gör vid andra högskolor.

Ridare talade herr Forssell några sorgsna ord örn centralanstaltens öde.
Herr Forssell sade, att dess flyttning var olycklig bland annat ur den synpunkten,
att den medför en undervisningsskyldighet för dess professorer, som
hittills stått fria från sådan skyldighet, och han betecknade detta som ett vetenskapligt
nedåtgående, en olycka. Då vill jag säga herr Forssell, att vi ha
ett exempel fran Stockholms högskola, som började som en fri forskningsanstalt,
men sedan den hållit på en tid, fann man, att den för att kunna få fart
på sin verksamhet mäste skaffa sig undervisnings- och examinationsskyldighet.
Jag kan_ också tala örn för herr Forssell, att en så framstående man som professor
Siegbahn, nobelpristagaren från Uppsala, sagt mig, att han under en
resa, som han gjort i Amerika, gjort den erfarenheten, att man i Amerika på
flera håll kommit till det resultatet, att det icke är bra att ha särskilda forskningsinstitut,
där professorerna endast forska och icke ha undervisnings- och
examensskyldighet, därför att när professorerna ställas utan den kraftiga pådnvning,
som ligger i elevernas ständigt vakna kritik och krav på att få det
bästa från professorerna, slappas deras intresse, och Siegbahn sade, att han
själv ansåg denna amerikanska uppfattning riktig. Därför kan jag icke del -

Äng. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Nr 4*5.

60

Torsdagen den 28 maj.

Äng. den

högre lant bruksunder visningens ordnande.

(Forts.)

taga i den sorg, herr Forssell uttalade över ändringen av centralanstalten i
detta avseende. Jag kan inte tro, att det kan bli så ödesdigert för centralanstalten,
om dessa arbetskrafter komma i litet närmare kontakt med den
växande och framåtsträvande ungdomen.

När jag hörde det anförande, som hölls av herr Nilsson i Kabbarp, fann jag,
att detta anförande hade, som en högaffel, två spetsar; den ena var Stockholm,
och den andra var Alnarp. Den ärade talaren började med att tala mycket
vackert för Alnarp. Men under detta måste jag gå ut ur kammaren ett ögonblick,
och när jag kom in igen, hörde jag så vackra ord örn Stockholm, att jag
i första ögonblicket trodde, att en annan talare uppträdde, som företrädde
stockholmsintressena. Men snart sade mig mitt öra, att det var herr Nilssons
i Kabbarp välkända dialekt, som utmärkte även denne andre talare. Jag skulle
ha förstått denna entusiasm för båda dessa lösningar, örn inte den ärade talaren
hade sagt, att han förstod, att man bara kunde få en högskola.

Då uppstår den frågan: hålla vi inte här på att leka en sällskapslek, som
förekom i min barndom och som kallas »två slår den tredje»? Är det inte så,
att det nu kan tänkas en kombination av två intressen, som slå ut det tredje,
i detta fall Ultuna? Men antag att det nästa gång kommer en proposition,
som skulle vara utarbetad enligt herr Nilssons i Kabbarp älsklingstanke till
förmån för Alnarp, och antag att samma lek lekes då och även i det tredje
fallet, då kunna vi ju hålla på i det oändliga. Det är en fråga, som man måste
ställa till de herrar, som här driva opposition: när nu andra kammaren fattat
sitt beslut med stor majoritet, äro då herrarna verkligen säkra på, inte bara
att herrarna kunna ha en viss förhoppning örn att med förenade krafter avslå
propositionen, utan även därpå, att ni kunna bilda den säkra grund, på vilken
man kan få en lösning i framtiden? Den frågan måste ju var och en ställa sig,
som nu skall taga ståndpunkt till denna proposition. Är det inte så, att här
föreligger den enda tänkbara möjligheten att få en lösning på denna fråga
inom en överskådlig framtid och att man måste mycket starkt känna ansvaret
för att slå ikull detta förslag?

Jag erkänner gärna, att i denna fråga spelar in en oändlig massa faktorer.
Yi ha ju inte grundligt diskuterat alla dessa, och jag skall inte försöka göra
det. Jag skall sålunda inte närmare gå in på frågan örn samarbetet mellan
lantbrukshögskolan och olika institutioner. Det är ett problem, som man inte
löser genom att tala därom i största allmänhet. Man kan inte taga ståndpunkt
till det, förrän man i detalj prövat, var samarbetet behövs och hur det kan sättas
in, vad universiteten i Lund och Uppsala kunna erbjuda och vad institutionerna
här i Stockholm kunna lämna. Man måste bland annat studera, vilka
resor som kunna vara nödvändiga för lärare och elever att företaga, örn man
lägger högskolan på dessa olika ställen för att komma i kontakt med andra
institutioner. Om högskolan förlägges till Ultuna, kunna vissa resor bli litet
långa, men de bli säkerligen icke så besvärande som de, som av herr Forssell
rekommenderas, då han vill förlägga högskolan till Stockholm och ha åkrarna
och försöksfälten långt borta, så att professorer och studenter skulle få företaga
ytterst besvärliga, dyrbara och tidsödande resor för att nå detta nödvändiga
material.

Jag får säga, att när man väger de olika möjligheter, som finnas, och försöker
värdesätta de olika faktorer, som spela in, efter deras praktiska betydelse
i det föreliggande sammanhanget, tror jag man kommer till det resultatet,
att det långvariga utredningsarbetet icke skett i fåvitsko utan erbjuder
inte bara en grund för en framtida utveckling för den högskola, som det nu
är fråga om, utan också den enda tänkbara grunden för en utveckling, som
kan leda till en högskola i Alnarp.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Torsdagen den 28 maj.

Cl

Nr 43.

Herr statsrådet von Stockenström: Herr talman! Jag skall först i korthet,
yttra mig örn en invändning, som framställts mot det föreliggande förslaget av
herr Sederholm angående den praktiktid, som skulle fordras för inträde i den
här föreslagna högskolan. Herr Sederholm anser, att det bör räcka med två
år, medan i propositionen är föreslaget tre år. Även professor Forssell har
varit mne på samma sak och ansett, att det skulle vara oriktigt med så lång
praktiktid som tre ar, bland annat av det skälet, att den, som tagit studentexamen,
skulle under den tiden hinna glömma bort en del av sina kunskaper.
Jag vill då erinra örn, att de studerande vid högskolan torde komma att tillhöra
två olika kategorier. Den ena blir sådana, som icke tagit studentexamen utan
vuxit upp vid jordbruk, kanske arbetat hemma å faderns gård och sedan börjat
studera, gått igenom någon lägre undervisningsanstalt och därefter deltagit i
den specialkurs, som är avsedd att inrättas och som skulle berättiga till inträde
vid, högskolan. För dessa elever tror jag, att det inte kommer att möta
någon svårighet att prestera bevis örn tre års praktiktid, som de i regel kanske
förskaffat sig, redan innan de genomgingo denna specialkurs, och jag tror, att
just denna kategori av studerande kommer att vid Ultuna motsvara den kategori
vid tekniska högskolan, som professor Forssell talade om i mycket berömmande
ordalag. Han, talade nämligen om, att det fanns studerande där, som komma
mera direkt från praktiken och sedan skaffa sig förkunskaper, så att de kunna
vinna inträde vid tekniska högskolan. Just en likadan kategori är det ju avsett
att bli vid Ultuna.

Vad angår den andra kategorien, de elever, som tagit studentexamen, har
jag ansett det nödvändigt, att en tämligen lång praktiktid fordras för inträde
vid Ultuna. Det är ju nämligen så, att efter genomgången högskola komma de
flesta, av dessa unga män ut som undervisare, konsulenter och handledare i
praktiskt jordbruk, och det är nödvändigt, att de då i förväg förvärvat sig
ganska grundlig kännedom om lantbefolkningens synpunkter, tänkesätt och
vanor och framför allt örn själva jordbrukets praktik och utövande. Det kan
då tänkas, att det är väl knappt med endast två år för denna kategori, och därför
har i propositionen föreslagits tre års praktiktid.

Nu har emellertid utskottet ansett, att man icke borde binda, sig vid tre år,
utan att högskolans styrelse i förekommande fall borde kunna dispensera från
denna fordran, så att det endast erfordrades två år. Detta har utskottet uttryckligen
sagt ifrån. Jag anser också för min del, att man inte bör tillämpa regeln
allt för strängt och stelt, utan att dispens i lämpliga fall bör ges. Nu har ju
andra kammaren bifallit utskottets förslag saväl i denna punkt som i övriga,
och ett beslut i annan riktning här skulle väl da inte leda till något annat, än
att en viss ytterligare uppmjukning skulle kunna ske i utskottets utlåtande.
Emellertid har intet yrkande framställts, sedan herr J. B. Johansson avstått
från att göra något yrkande, och jag vill för min del säga, att så vitt det ankommer
på mig att handlägga denna fråga i fortsättningen, därest högskolan
blir beslutad, är jag beredd att medverka till en utformning av denna bestämmelse
örn praktiktiden, som tillgodoser just de synpunkter och önskemal,
som här kommit fram och som för övrigt äro antydda redan i utskottsutlatandet.

Örn jag sedan får haga några ord till herr Gustafson i Domö, så har ju hans
kritik bland annat gått ut på, att i undervisningsplanen de ekonomiska synpunkterna
icke tillräckligt beaktats. Jag vill mycket gärna ge herr Gustafson rätt
i,, att det är önskvärt, att vid saväl den högre som den lägre lantbruksundervisningen
mera hänsyn tas till undervisning i ekonomiska ämnen, t. ex. i marknadslära,
handelslära, jordbrukets föreningsväsende och allt som därmed sammanhänger.
Nu Ilar ju ändå i det föreliggande förslaget icke så liten hänsyn
tagits till detta. Man kommer att få en professor i lantbruksekonomi, en spe -

Äng. den
hägare lantbruksundervisningens

ordnande.
f Korts.)

Sr 43.

62

Torsdagen den 28 maj.

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Torts.)

ciallärare i marknadslära, en i bokföring och en i nationalekonomi. Detta är
en vida bättre utrustning i fråga örn lärarkrafter, än som nu förekommer vid
lantbruksinstituten. Jag tror emellertid, att det är mycket möjligt, att utvecklingen
går därhän, att ytterligare en förstärkning av lärarekrafterna på detta
område kommer att visa sig nödvändig, och det kanske ganska snart.

Medan jag är inne på undervisningsplanen, vill jag säga ett enda ord till
herr Forssell. Jag skall inte närmare ingå på att kritisera hans yttrande, då
detta redan är bemött av herr Westman. Herr Forssell trodde, att undervisningsplanen
var uppgjord av lantbrukare, och det föreföll, som örn han inte
skulle ha ansett dem tillräckligt sakkunniga. Jag vill då säga, att av de nio
sakkunniga, som tillkallades 1926 och som uppgjort det ursprungliga förslaget,
voro fyra stycken professorer, två jordbrukare och en representant för lantbruksadministrationen.
Av de fyra professorerna var den ene den ärade talare,
som hade ordet närmast före mig, en annan var en speciallärare vid tekniska
högskolan, professor i bakteriolog! vid centralanstalten för jordbruksförsök,,
och de två andra voro rektorerna vid Ultuna och Alnarp. Jag tror, att samtliga
dessa professorer äro män med stor auktoritet och utmärkt vetenskapligt
anseende, och det förefaller mig, som örn det i viss mån nedsättande uttalande,
som herr Forssell gjorde här örn dem, icke riktigt var på sin plats. Jag blev
ganska förvånad, när jag fick höra det, men det vittnar i sin mån örn, att herr
Forssell icke studerat akterna synnerligen noga.

Herr Forssell talade vidare örn, att genom förslagets realiserande skulle det
forskningsarbete, som nu bedrivits vid centralanstalten, komma att upphöra
och kanske sönderbrytas. Jag har all respekt för det forskningsarbete, som
bedrives vid centralanstalten, men jag tror att det skulle bli ännu mer fruktbärande
både för undervisningen och det praktiska jordbruket, örn denna forskning
bedreves i anknytning till högskolan, där undervisning lämnas. Jag hade
i höstas tillfälle att diskutera dessa frågor ganska ingående med såväl rektorn
vid lantbrukshögskolan i Berlin som flera av professorerna vid högskolan där.
Jag ställde till dem frågan: Ha herrarna märkt någon olägenhet av att ha
hand örn både forskningsverksamheten och undervisningen? Det är nämligen
där ordnat så, att försök bedrivas vid särskilda institutioner, anknutna till högskolan,
och professorerna äro på en gång föreståndare för dessa och undervisare.
Men samtliga förklarade, att de funno anordningen god. Visserligen
tar undervisningen en viss tid, sade man, men den håller oss i kontakt med
ungdomen, vi tvingas att varje år skaffa oss en ny allmän översikt över ämnet,
och vi binda oss icke fast vid ett enda särskilt gebit. På det hela taget ansåg
man, att det var en gynnsam och god anordning, och jag har ingen anledning
att tro annat, än att förhållandet skulle bli detsamma här. Jag vill tillägga,
att örn centralanstaltens avdelningar för husdjursskötsel och jordbruksförsök
bli förlagda till högskolan, kan även där ett gott samarbete äga rum till nytta
både för lärare och elever. Jag tror det vara av vikt. att de elever, som skola
gå ut som lärare, konsulenter och försöksledare, få tillbringa sin studietid vid
en högskola, där det även finns en försöksanstalt, vilket just är avsikten, att det
skulle bli här.

Herr Nilsson i Kabbarp talade örn, att detta var ett så fruktausvärt revolutionärt
förslag: man rev sönder allt det gamla, och sedan man gjort det, byggde
man upp någonting nytt med stora kostnader. Jag tar inte detta så förfärligt
mycket åt mig, ty det är ju inte jag, som hittat på allt detta, utan det
är en utredning, som pågått i 5 år, som ligger bakom det föreliggande förslaget.
I fråga örn instituten företar man en omläggning, i det nian delar upp
undervisningen mellan Alnarp och Ultuna så, att den vetenskapliga och_ teoretiska
undervisningen förläg;ges till Ultuna och den praktiskt inriktade till Alnarp.
Detta påkallar en viss omläggning i fråga örn kurser och studieplaner.

Torsdagen den 28 maj.

63 Nr 43.

Man kommer dock att till Alnarp förlägga både mejeriundervisningen med en
högre och en lägre kurs och en lantbruksskola med en högre och en lägre kurs,
vidare också trädgårdsinstitutet med sina båda kurser. Det blir således en
mycket omfattande och stor läroanstalt, som fortfarande kommer att finnas vid
Alnarp.

Vad sedan angår centralanstalten, vill jag endast erinra örn att det här föreliggande
förslaget är inte något, som arbetats ut nu på kort tid inom jordbruksdepartementet.
Jag vill erinra örn, att det var 192.6, som den senaste
stora sakkunnigutredningen sattes i gång. Det var nio sakkunniga, som tillkallades,
och dessa enades örn, att vi skola dela på undervisningen, så att vi
få en högskola och en anstalt för mera praktisk utbildning. De enades örn,
att endast ert högskola skulle upprättas, och åtta voro eniga örn, att den skulle
förläggas till Ultuna. Det var endast dåvarande rektorn vid Alnarp, som
ansåg, att den borde förläggas dit. Man hade då övervägt alla tänkbara
linjer, även förläggningen till Stockholm, och olika sätt för utbildningens anordnande,
och man stannade för, att det borde bli en högskola vid Ultuna, medan
man vid Alnarp skulle ha den högsta praktiska utbildningen på området.
Emellertid hade dessa sakkunniga icke närmare ingått på frågan örn
centralanstaltens ställning. Detta var anledningen till, att man i jordbruksdepartementet
våren 1928 ansåg, att närmare utredning örn försöksanstaltens
ställning borde företagas, och detta gav anledning till förnvad utredning, som
sedermera blev färdig i slutet av 1929. Då hade de tillkallade sakkunniga
upprättat fyra alternativ för försöksverksamhetens anknytning till den högre
undervisningen. När propositionen lades fram förra året, hade man skjutit
Dagan örn försöksväsendets anknytning till undervisningen i bakgrunden, men
riksdagen sade då ifrån: Vi anse, att en högskola bör upprättas, vi anse, att

den bör förläggas till mellersta Sverige, vi anse, att högskolan och centralanstalten
böra samordnas och anknytas till varandra. Vi lia nu fullföljt dessa
utredningar och överväganden och lagt fram ett förslag, som just anknyter
till de uttalanden, som gjordes av riksdagen förra året och som då med stor
majoritet biföllos av bägge kamrarna. Skulle man nu vilja avslå den kungl,
propositionen och påkalla en ny utredning, då vet jag sannerligen inte, vart
det bär hän. Jag har inte i dag under debalten fått klart för mig, vad man
egentligen vill. Somliga vilja ha högskolan vid Alnarp, somliga i Stockholm,
men jag har inte fått fram några klara riktlinjer vare sig i ena eller andra
hänseendet, hur man vill ha det hela lagt eller hur mari tänker sig t. ex. centralanstaltens
ställning. Man vill ha en ny utredning, och jag förmodar det är
för att få hela saken uppskjuten.

Det har sagts från något håll, jag tror det var herr Nilsson i Kristianstad
sorn gjorde detta uttalande, att någon brådska föreligger inte. Ja då vill
jag säga, att när jag var departementschef 1928, fick jag uppbära klander,
för att jag inte då genast lade fram det förslag, som några månader förut kommit
från de sakkunniga. Nu ha ytterligare några år gått. Nu Ilar en mening
kristalliserat ut sig, som ett mycket stort antal av dem, som haft att göra med
saken, enat sig örn, och jag skulle på det allvarligaste beklaga, örn riksdagen
nu icke bifallwdet föreliggande förslaget. Jag kan inte se annat, än att‘ett
avslag för ut frågan i det ovissa. Förhållandena på detta område äro för närvarande
icke sådana, som de böra vara. Vi ha icke en högre lantbruksundervistling
av den beskaffenhet, som man har 1 manga andra länder. En omläggning
är önskvärd och behövlig, och jag skulle mycket beklaga ett ytterligare
uppskov med reformers vidtagande.

Äng. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Herr Sederholm: Herr talman! Jag bär begärt ordet närmast för att återtaga
mitt förut framställda yrkande om ändring av utskottets uttalande i en -

Nr 43.

Äng. den
högre lantbruk
sundervisningens

ordnande.

( Foris.)

64 Torsdagen don 28 maj.

likhet med den av mig avgivna reservationen. Jag gör detta i anslutning till
det uttalande, herr statsrådet här gjorde, att han ville med hänsyn till det
ändringsyrkande, som herr J. B. Johansson och jag förenat oss örn, taga all
möjlig hänsyn till de däri framställda önskemålen, och jag är tillfredsställd
med detta.

I övrigt har jag ingenting vidare att tillägga i fråga örn herr Forssells, replik
till mig, än att detta anförande liksom det förra genom sin rent negativa inställning
vittnade örn att man genom ett avslag i dag för ut frågau utan
några som helst riktlinjer i det okända och undanskjuter den för lång tid
framåt. Jag tror icke, att man kan vänta en samverkan mellan dem, som
här talat för avslag, i fråga örn annat än den rent negativa linjen. Detta torde
för övrigt ligga i sakens natur med hänsyn till den heterogena sammansättning,
som denna grupp har.

Jag ber fortfarande att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag skall endast be att få instämma med
de herrar, som yrkat avslag på det föreliggande förslaget. Jag ansluter mig
i det stora hela till vad de här anfört. Men då jag har avgivit en reservation
vid det föreliggande utlåtandet, skall jag be att med några ord få lämna en
liten redogörelse för min ställning till frågan.

Det har sagts från flera håll i denna kammare, att man icke kan skjuta
längre på denna fråga örn den högre lantbruksundervisningens ordnande. Denna
fråga har ju, som också tidigare nämnts, varit föremål för beaktande under
många år; man har funderat på den och icke kunnat finna någon lösning.
Därför är det somliga, som anse, att nu måste den lösas, bara för att man skall
få frågan avgjord. Ett sådant resonemang kan jag för min del icke finna vara
riktigt. Man bör naturligtvis utgå från helt andra synpunkter.

Vårt jordbruk arbetar för närvarande under svåra förhållanden, och det har
allmänt sagts, att detta beror på en överproduktion. Det har också från flera
håll både här i denna kammare och annorstädes talats örn önskemålet av produktionens
minskning för att på den vägen komma till rätta med de svara tiderna.
Man får väl förutsätta, att syftet med den högre lantbruksundervisningen
även skulle vara det rent praktiska, nämligen att man skulle utvinna
större skördar av jorden. Är nu förhållandet det, ^ att en produktionsminskning
är nödvändig för att stabilisera jordbrukets dåliga läge, synes det mig,
som örn det icke vore någon brådska med denna frågas avgörande, utan den
kan då mycket väl anstå något år, tills man hunnit fa en bättre och mera nöjaktig
utredning till stånd. Jag kommer således ungefär till samma resultat
som herr Rosén. Herr Rosén sade ju, att det var så dåligt i Skåne, att ingenting
bär sig, och därom äro vi till fullo överens. Men vi skill a oss däri, att
jag vill inte kasta bort vare sig statens miijoner eller deras pengar, som skulle
studera vid denna skola.

Jag skall inte ingå på någon kritik av den kungl, propositionen. Den är ju,
såvitt jag förstår rätt, ganska väl söndersmulad. Jag skulle nästan tycka, att
det blivit molekyler av det. hela, d. v. s. att man inte kan se något värde med
blotta ögat.

Jag skulle bara helt enkelt vilja säga, hur jag ser saken från praktisk synpunkt.
Jag finner denna skola alldeles för dyrbar både för staten och för de
enskilda, som skola studera där. Denna åsikt har jag haft länge, men jag har
inte blivit sämre inställd till densamma, sedan jag var närvarande vid ett
agronomklubbens möte, där denna fråga diskuterades. Där voro närvarande
lärare med mångårig erfarenhet och jag kan säga från olika läroanstalter, och
där sades, att behovet av denna skola icke för närvarande kunde vara trängande,
ty det är ett så litet antal platser i vårt land, som äro så pass väl av -

Torsdagen den 28 maj.

65

Nr 43.

lönade, att en nian nied sa dyra studier skulle kunna reda sig på, den erhållna
lönen, och, säga dessa lärare, vad skola alla de andra taga sig till, som få sina
studieskulder i hög grad ökade utan att finna någon plats, som kan ge motsvarande
ersättning?

När denna fråga diskuterades i andra kammaren, var det en med detta ämne
mycket förtrogen person, som frågade sig, vad alla dessa högt studerade
skulle taga sig till eller vilka platser, som skulle stå till deras förfogande, och
när han kom till slutet, nämnde han bland annat försöksledare. Ja, det är
verkligen beklämmande, örn en person med så hög utbildning skulle vara tvungen
att till erl försöksledareplats, ty då. behöva vi inte räkna långt för
att första, att han skall knappast fa en mänsklig’ tillvaro. Vi veta ju nämligen
litet var, hur pass dåligt avlönade dylika platser äro. Jag har därför, som
det också står i_ reservationen,_ ansett, att man skall anknyta dessa två nuvarande
lantbruksinstitut till universiteten, därför att jag anser, att därigenom
kommer den personliga förmagan längre. De, som ha möjligheter och förmåga,
kunna komma att skaffa sig både en bättre titel och med detsamma en bättre
plats, och därav följer också den bättre lönen. Nu blir det alltid 30 utexaminerade
agronomer, och då kan det lätt hända, att bland tio, som söka platsen,
kan man taga fel på agronom och agronom, så att ingendera parten blir
nöjd.

. -I1 ör att inte herrarna skola tro, att det här finns något som helst skånskt
inslag, vill jag säga, att jag har den synen på tingen, att örn jag själv varit i
den lyckliga åldern, att jag skulle ha studerat vid en sådan högskola, skulle
jag absolut ha förlagt dessa studier till utlandet, inte därför att jag försmår
vare sig Ultuna eller Alnarp, utan därför att det inte skulle bil dyrare med
studierna och ännu mera därför att jag då, vore säker på en av de bästa platser,
som kunna erbjudas någon, för såvitt jag hade klarat mina studier ordentligt
Det bär visat sig under hela den tid, jag följt med, att vid tillsättandet
av bra avlönade platser ha alltid utlandsstudierna avgjort, så att den, som haft
de bästa meriterna från utlandet, har fått platsen, oavsett hur de gått i skolor
har i Sverige. Så har det varit under alla de år, som jag följt med, och så
kommer det säkerligen att förbli, och da äro dessa ännu värre ställda, örn de
törst ha sa dyra studier hemma och sedan behöva bege sig utrikes, därför att
konkurrensen är så stor på detta område.

••rijÉ? har sett denna sak precis sa, som vi sago det i denna kammare, när det
gällde upprättande av lärarinneseminarierna. Vi ville då spara penningar och
anaa ha det lika bra. Och som jag tidigare sagt: det är ingen brådska. Så
lange läget är sådant, som herr Rosén och jag kommit överens örn — jag skall
inte begagna flera ord för att bevisa det — så länge det icke är någon brådska,
kasta vi inte bort dessa miljoner för staten. Det kan hända, att en kommande
utredning visar, att vi kanske kunna spara först och främst en miljon
i engångskostnader och sedan hundratusen kronor i årliga utgifter. Det är
värt att spara detta i dessa tider, och därför har jag gått in för att skjuta på
Dagan.

Nu är det ett särskilt yrkande framställt, att man skulle undersöka, huruvida
icke Stockholm kanske är den lämpligaste platsen. För min del skiljer
jag mig litet från dem, som gjort detta yrkande, därför att jag bär inte i mitt
innersta den uppfattningen, men jag har ingenting emot, att det blir en verklig
utredning, ty skulle det visa sig, att fördelarna äro så väldiga i jämförejse
med andra förslag, skall jag naturligtvis inte, då det kommer före sätta
mig rent på tvären, vilket ju inte heller skulle tjäna något till.

Jag skall därför be, herr talman, att få instämma i det yrkande, som framställts
av herr Johan Nilsson i Kristianstad.

Första kammarens protokoll ISSI. Nr 4.9. e

Äng. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Förta.)

Nr 43.

66

Torsdagen den 28 maj.

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forte.)

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Jag skall endast säga
några få ord till, egentligen med anledning av de reflexioner, som herr Hosén
tillät sig göra här över sydsvenskt jordbruk. Jag förmodar, att hans anförande
gjorde ett visst intryck på kammaren, så det kan ju hända, att det är
nödvändigt, att en del av de antydningar, som han där gjorde, rättas till, da de
möjligen kunde tolkas på det sättet, att jordbruket i de södra^ delarna av landet
hade mindre betydelse. Herr Hosén ansåg, att vi hade svårt att reda upp
våra förhållanden, och det är ju så för närvarande, men han ville ju också låta
påskina, att vi ha och behöva ständigt hjälp från de övriga delarna av landet.
Nu vet ju herr Rosén lika väl sorn andra i denna kammare, att det enda stöd,
jordbruket fått, har ju varit det stöd åt sockerbetsodlingen, som lämnats fran
statsmakternas sida. Jag skall inte gå in på att tala örn tullskyddet, men vi
veta ju alla, att jordbruket där ligger i underkant och sålunda ha vissa fordringar.
Vad sockerbetsodlingen beträffar, vill jag endast erinra örn, att när
man räknade ut den förmån, som landet hade av att få inhemskt socker under
vissa kritiska år, fann man, att den förmånen tillförde landet ett värde av
300 miljoner kronor, så ännu är inte ett ars ränta betald på den uppoiiring%
som gjordes på den tiden, herr Rosén. Vad sedan beträffar den tillgång pa
livsmedel, som fanns under dessa kritiska tider, undrar jag, hur en statistik
däröver skulle ta sig ut, och örn leveranserna säkrast och bast skedde tran
norra eller södra delarna av landet, dessa leveranser, som gjorde att vi kunde

nödtorftigt draga oss fram. „ , . n 0 , ,T

Sverige är, som bekant, indelat i tre delar: Götaland, Svealand och Norrland
Då det gäller åkerarealen, har Götaland 58.2 procent, och vad betraiiar
det i jordbruket investerade kapitalet och inventarierna är det sa, att ^ procent
av landets nötkreatursstock finnes i Götaland. Gäller det produktionen
av jordbruksalster, skall jag inte dra upp någon annan jämförelse an i fråga
örn animalieproduktionen, som ju är av särskilt intresse för hela riket dag
vill nämna, att 70 procent av den invägda mjölkmängden tillhör Götaland,
och av svinstocken finns 80 procent i Götaland. Under sedana förhållanden
är det ju klart, att jordbruket i södra Sverige har en synnerligen stor ekono ””Det3likriktats

ett visst klander emot oss från de södra delarna av landet
för att vi föra en viss talan här, men jag vill påpeka och understryka, innan
denna debatt avslutas, att det är ingen, som yrkat på, att lantbruksundervis
ningen vid Ultuna skulle försämras, men kärnpunkten i detta förslag ar ju,
att lantbruksundervisningen vid Alnarp skall försämras. Het är detta, vi
finna upprörande oklokt och orättvist. Hur frågan kommer att losas, örn den
inte blir löst i dag, kan ju vara svårt att på rak arm saga. men jag vidhåller,
att jag är mycket tveksam, huruvida det blir en förbättring att lösa Hagan
örn den högre lantbruksundervisningen på sätt, som här ä.r föreslaget, eller örn
det icke är bättre alt bibehålla de lantbruksinstitut, vi ha vid Alnarp och
Ultuna, med eventuella förbättringar, och sedan utnyttja de utomordentliga
praktiskt-vetenskapliga institutioner, som jag inte har skall rakna upp, men
som ju alla stå på en synnerligen hög ståndpunkt, dar dessa agronomer fran
lantbruksinstituten ha tillfälle att utbilda sig i fortsättningen.. Sedan ha de
ju möjlighet att inhämta den högsta vetenskapliga bildningen vid de bada
universitet, som vi ha nära Ultuna och Alnarp, av vilka det ena ligger intill
Lunds universitet och det andra intill Uppsala. Därtill ha de möjlighet att
utbilda sig vid högskolorna i Stockholm och Göteborg Huruvida den vägen
är den riktiga eller man skall ha en självständig kntbrukshogskola, vill jag
inte uttala mig om, men i senare fallet håller jag pa, att de nuvarande Ian -bruksinstituten böra bibehållas, och lantbrukshögskolan bör sammankopplas

Torsdagen den 28 maj.

67 Nr 43.

med centralanstalten i Stockholm. Jag tror att någon av dessa lösningar är
mera praktiskt riktig och förnuftig än det föreliggande förslaget.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr talman! Den första fråga, som här

måste besvaras, är naturligtvis, huruvida man bör anse en lantbrukshögskola
vara nödvändig och önskvärd, men detta är icke blott den första frågan, utan
också i nuvarande läge den väsentliga och avgörande, eftersom förslagets störtande
kommer att göra denna sak död för en oöverskådlig tid framåt.

Det är mycket angenämt för den, som ett tjugutal år tillhört ledningen för
ett lantbruksinstitut, att höra de vackra ord, som talas om lantbruksinstituten,
men icke desto mindre vill jag konstatera, att intill denna dag har det varit
en alldeles övervägande åsikt, att det svenska lantbruket har behov av det
stöd, som endast en lantbrukshögskola med sin högre utbildning kan ge. En
bekräftelse härpå finner man också i herr Henrikssons yttrande, när han talar
örn utländska kursdeltagares företräde till lediga platser, vilket företräde givetvis
inte har berott på, att de varit i utlandet, utan därpå, att de fått högre
utbildning, än som stått till buds inom landet.

Att herr Forssell inte ogärna ser, att frågan örn en lantbrukshögskola skrinlägges,
kan man efter hans anförande i går örn, hur de svenska lantmännen
böra förhålla sig, lätt förstå. Denna önskan är däremot svårare att förstå
hos de övriga, som här uppträtt i sådan riktning. Jag tror inte, att de i
grund och botten ha den uppfattningen, att frågan bör skjutas undan, men de
ha talat, som örn de hade den uppfattningen. De ha gjort sig skyldiga till
överdrifter, som äro ägnade att försvåra frågans lösning. Till dylika överdrifter
räknar jag t. ex. herr Nilssons i Kabbarp tal örn ett nedbrytande. Det
föreliggande förslaget nedbryter icke ens centralanstalten, som i vissa avseenden
får bättre villkor än förut. Ännu mindre nedbryter det Alnarp, som kommer
att utvidgas, och allra minst nedbryter det Ultuna, som herr Nilsson också
nämnde som föremål för ett nedbrytande, men som tvärtom kommer att få
en betydlig tillväxt.

Det som är nedbrytande är det nuvarande tillståndet på lantbruksundervisningens
område. För närvarande äro av åtta professurer i Ultuna fyra besatta,
och av dessa fyras innehavare falla två detta år för åldersstrecket. Återstå
två av åtta.

I riktning mot frågans skrinläggande tala också de, som komma med alla
möjliga olika önskningar och detaljfrågor, som skulle bli föremål för utredning.
Här har redan påpekats, att det är ett fullkomligt kaos i avseende å
motiveringarna hos dem, som nu söka bringa frågan på fall. En utredning,
vilken efter herr Nilssons i Kristianstad yrkande skall taga hänsyn till allt.
som förekommit i frågan, skulle, örn däri inbegripes även vad som förekommit
i dag, bli en ofantligt omfattande utredning, och jag vill undra, örn någon
tror, att frågan örn lantbruk.shögskolan någonsin kan bli löst, örn det förutsättes,
att första kammaren och andra kammaren skola vara ense örn sådana detaljer
som antalet undervisningstimmar i matematik.

Herr talman! Jag vill inte uppehålla kammaren längre, utan inskränker
mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Äng. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Herr Nilsson, August: Herr talman! Jag ber att få säga endast några ord
till repliker.

Herr Johan Bernhard Johansson påstod och den siste talaren instämde, att
jag gjort mig skyldig till överord, då jag sagt, att i propositionen vill man
riva ned Alnarp och Ultuna och riva sönder centralanstalten. Jag måste tillbakavisa
denna beskyllning. Jag menar naturligtvis inte, att propositionen
vill riva ned Alnarp och Ultuna på det sättet, att man river ner hus och bygg -

Nr 48. 68

Torsdagen den 28 maj.

Ang. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

naclér och jämnar allt med jorden; jag har naturligtvis inte med dessa förkortade
uttryck menat något annat, än att man river ner eller slopar lantbruksinstituten
i Alnarp och Ultuna. Och att man river sönder centralanstalten,
det kan val ingen människa bestrida. Jag har med mina ord, fattade
på det sättet, som naturligtvis var och en bör förstå, att jag menat, icke sagt
annat än precis det riktiga.

Herr Johansson nämnde, att vi hade tjugu års utredning bakom oss, jag
tyckte rentav han sade tjugu års prat i denna fråga, och att tiden för ett
positivt beslut nu bör vara inne. Detta är nog en stor överdrift, herr Johansson.
För tjugu år sedan var denna sak framme i några funderingar, och ett
förslag kom då fram, men det var så litet allvar med det, att den episoden
kan gärna glömmas. Det är de senaste fyra, fem åren, som saken ventilerats
och kommittéutredning gjorts och myndigheterna avgivit sina utlåtanden; vi
ha haft en enda proposition — det var förra året •—• och nu ha i en igen.
Men när det gäller en så ofantligt viktig sak som en högskola för vårt svenska
lantbruk, är ett år ingen tidsspillan att tala örn. Det behövs väl att diskutera
saken för att komma till ett gott resultat.

Herr Rosén skämtade på sitt älskliga och pikanta sätt med skåningarna och
vårt jordbruk därnere, och det hörde jag på med nöje. Ty i själva verket håller
jag med herr Rosén i fråga örn sockerbetsodlingen och annan odling och
röstar i de frågorna precis som han. Men när herr Rosén räknar upp det ena
efter det andra, som inte duger i Skåne, så finns det dock något eller någon,
som visat sig duga, och det är den skånske riksdagsman, som skrivit denna
proposition, till vilken herr Rosén yrkat bifall. Han duger väl, även i herr
Roséns ögon?

Det har sagts av herr jordbruksministern och andra, att om vi nu skrida
till ett avslag, flyttas frågan ut i det ofattbara, och man vet inte vad man
skall utreda eller föreslå. Det finns inga riktlinjer, inga positiva förslag från
oppositionen, endast negativa. Detta bekymmer tror jag är ogrundat. För
min del skulle jag mycket väl kunna framställa ett positivt yrkande, nämligen
örn bifall till propositionen med den ändring, att. den praktiska utbildningskurs,
som förlägges till Alnarp, också införes vid Ultuna, och att högskolan
förlägges till Stockholm i samband med centralanstalten och anknytes_ till
denna. Detta tror jag är det goda, lyckliga och positiva resultat, som vi nu
äro mogna att komma till. Vad som sedan säges örn Alnarp, det är framtidsmusik.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Nilsson, Johan, i Kristianstad, att riksdagen
skulle, med avslag å Kungl. Maj :ts proposition nr 143 och de i ämnet
väckta motionerna, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förnyad allsidig
utredning rörande den högre lantbruksundervisningen, varvid förutom de föreliggande
sakkunnigeutlåtandena även i ämnet väckta motioner och de i den
allmänna diskussionen framkomna synpunkterna beaktades, samt örn framläggande
för riksdagen snarast möjligt av förnyat förslag i ärendet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Torsdagen den 28 maj.

69

Nr 43.

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 80,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Johan Nilssons i Kristianstad under överläggningen
gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Johan, i Kristianstad begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 40.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen av de på föredragningslistan
återstående ärendena, som syntes kunna utan större svårighet medhinnas
vid morgondagens sammanträde, måtte få uppskjutas till nämnda sammanträde
samt att de anslag, som inom föreskriven tid utfärdats till det pågående
sammanträdets fortsättande på aftonen, måtte få nedtagas.

Vad herr talmannan sålunda hemställt bifölls.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medverkan från
svensk sida till en brobyggnad mellan Rugen och tyska fastlandet;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till socialstyrelsen
m. m.;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till medicinalstyrelsen jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till rese- och traktamentspenningar; nr

168, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 124 gjorda framställning
angående anslag till provisorisk avlöningsförbättring för lärare vid navigationsskolorna; nr

169, i anledning av vissa av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen och
propositionen nr 220 gjorda framställningar angående rusdrycksmedlen samt
statsskuldens amortering jämte i dessa ämnen väckta motioner;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag rörande avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till fonden för mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922; och

Äng. den
högre lantbruksundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Nr 43. 70

Torsdagen den 28 maj.

nr 172, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl.
Maj:ts proposition angående avstående av viss del av allmänna arvsfondens
rätt till danaarv efter Erik Magnus Edvard Svedbom jämte en i ämnet väckt
motion;

bevillningsutskottets memorial :

nr 45, med förslag till förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i
riket; och

nr 46, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden;

bankoutskottets memorial:

nr 52, angående viss gratifikation m. m. åt de hos riksdagens kamrar och
utskott samt i riksdagens kansli anställda vaktmästarna; och

nr 53, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott;

andra lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14 :o) och 17 :o)
lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; ävensom

särskilda utskottets memorial:

nr 2, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande särskilda
utskottets utlåtande nr 1 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
huvudgrunderna för en rättegångsreform samt i anslutning därtill väckta motioner;
och

nr 3, angående arvode åt dess sekreterare m. fl.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.06 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

311766