RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1931:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1931. Första kammaren. Nr 39.

Onsdagen den 20 maj f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Sedan kamrarna stannat i olika beslut angående statsutskottets i utlåtande
nr 121 gjorda hemställan beträffande vissa av Kungl. Majit i innevarande års
statsverksproposition gjorda framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner, anställdes nu jämlikt
§ 65 riksdagsordningen omröstning över följande av samma utskott i dess
memorial nr 142 föreslagna samt av båda kamrarna godkända voteringsproposition
:

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må beträffande befattningshavare,
hörande under andra—åttonde samt tionde huvudtitlarna, i
anledning av Kungl. Majits förevarande förslag och de av herrar Möller m. fl.,
Hansson i Stockholm m. fl., Andersson i Stockholm m. fl. samt Lundquist i
Rotebro m. fl. i ämnet väckta motionerna (I: 156 och II: 156, 252 och 260),
besluta, att gällande allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst skola fortfarande äga tillämpning, dock med iakttagande att,
örn gällande levnadskostnadsindex för budgetåret 1931/1932 nedgår under siffran
160, dyrtidstillägget likväl skall beräknas efter sistnämnda siffra, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, beträffande befattningshavare,
hörande under andra—åttonde samt tionde huvudtitlarna, med
bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag och med avslag å de av herrar
Möller m. fl., Hansson i Stockholm m. fl., Andersson i Stockholm m. fl. samt
Lundquist i Rotebro m. fl. i ämnet väckta motionerna (1:156 och II: 156, 252
och 260), beslutat, att gällande allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst skola fortfarande äga tillämpning.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst namnupprop;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 56.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 534, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 118 ja och 84
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 199 ja
och 140 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Första kammarens protokoll 1931. Nr 39.

Nr 39. 2

Onsdagen den 20 maj f. m.

Sedan förutvarande revisionssekreteraren Hilding Forssman, vilken vid innevarande
riksdag blivit utsedd till riksdagens justiteombudsmans efterträdare,
den 8 innevarande månad utnämnts till justitieråd och i följd därav avsagt sig
uppdraget att vara justiteombudsmannens efterträdare, företogs val av tjugufyra
valmän för utseende i Forssmans ställe av annan behörig man att vara
justiteombudsmannens efterträdare; och befunnos efter valförrättningens slut
hava blivit utsedda till valmän:

herr	Bergman,	med	98	röster,
»	Bergström, David K.,	»	98	» ,
»	Bergström, P. Albert,	»	98	» >
»	Björnsson,	»	98	» ,
»	Boberg,	»	98	» ,
»	Ekman,	»	98	» ,
»	Enhörning,	»	98	» ,
»	Frändén,	»	98	» ,
»	von Geijer,	»	98	» ,
»	Granath,	»	98	» ,
»	Hansson, Sigfrid,	»	98	» ,
»	Jonsson,	»	98	» ,
»	Julin,	»	98	» ,
»	Klefbeck,	»	98	» ,
»	Larson, V. Edward,	»	98	» ,
»	Linder,	»	98	» ,
»	Norling,	»	98	» .
»	Reuterskiöld,	»	98	» ,
»	Sandegård	»	98	» ,
greve Spens,	»	98	» ,
herr von Sydow,	»	98	» >
»	Thelin,	»	98	» .
»	Wagnsson,	»	98	» ,
»	Westman	»	98	»

Anställdes val av sex suppleanter för kammarens valmän för utseende i justitierådet
Hilding Forssmans ställe av annan behörig man att vara justitieombudsmannens
efterträdare; och befunnos efter valförrättningens slut hava
blivit utsedda till suppleanter:

herr Gustafson, J. Fritjof,
friherre Lagerfelt,
herr Schlyter,

» Hagman,

» Pålsson,

» Svensson, Ernst W.,

sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd.

med 41 röster,

»	41	»
»	41	»
»	41	»
»	41	»
»	41	»

Justerades protokollen för den 13 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens förordnande, nr 214, för en kommitterad för tryckfrihetens
vård;

Onedagen den 20 maj f. m.

3 Nr 39.

dels ock till riksdagens skrivelse, nr 223, till Konungen angående en förbättrad
arbetsförmedling för ungdom m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 238, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr
206) örn arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner.

Föredrogs herr Fenner ströms anhållan att få till hans excellens herr statsministern
framställa vissa frågor i anledning av händelserna i Ådalen.

Herr talmannen hemställde, huruvida kammaren bifolle herr Vennerströms
förevarande anhållan; och förklarade herr talmannen sig finna denna fråga
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Trygger begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller herr Vennerströms ifrågavarande anhållan, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, bifalles icke denna anhållan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
pa det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpa, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Möller begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
salunda:

Ja — 51;

Nej — 79.

,j?''fre^ro®os’ men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 151—158 ävensom sammansatta bevillnings- och
jordbruksutskottets utlåtande nr 3.

i Lin?ha*en erhö11 på be£äran ordet och yttrade: Herr talman! Jag
S ko q m j enn5a.om att det varit gammal praxis här i kammaren med stöd
av 52 § riksdagsordningen, att sa snart en votering är hållen, har man rättighet
att begära ordet och yttra något i anledning av utgången av voteringen. Det
ligger väl närmast till hands, att det sker i sammanhang med voteringens avslutande.
Detta^ har tillåtits mig två gånger under denna riksdag, herr talman.
dag törstar ej, varför man nu skall göra undantag.

Nr 3».

Onsdagen den 20 maj f. m.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

Talmannen greve Hamilton gjorde år 1924 ett undantag för mig. Det var
mig veterligen den enda gången och kanske det är det, som nu skall upphöjas
till konstitutionell praxis — för vissa fall. Jag hade nämnda år väckt en
interpellation, som det var för majoriteten kärt att få avslagen. Den gällde
nämligen vissa tyska uttalanden örn en tysk aktion att återtaga Sönderjylland
från Danmark m. m. Omröstning begärdes och majoriteten avslog interpellationen.
Ett par ledamöter hade för talmannen framhållit de förmenta politiska
vådorna, ifall på interpellantens initiativ diskussion i sak skulle uppstå i kammaren
även örn hänvändelse till vederbörande statsråd avslogs.

Efter voteringen begärde jag ordet i förenämnda lovliga syfte, men då förklarade
talmannen, att han ej kunde giva mig ordet förrän vid plenums slut.
Han trodde nog att genom att hänvisa mitt yttrande mot gammal praxis, särdeles
lösryckt ifrån sitt sammanhang, till plenums slut, skulle det rinna ut i
sanden. Men det lyckades inte den gången, herr talman, utan tvärtom. Vid
plenums slut sutto kammarens ledamöter kvar på sina platser, en hel del referenter
hade tydligen varskotts och uppenbarade sig på läktaren, interpellanten
hade fått tid på sig för att övertänka sitt anförande, andra ledamöter yttrade
sig också, däribland två liberala som beklagade avslaget å interpellationen.
Det blev verkligen en diskussion i sak just med anledning av talmannens beslut.
_

Föredrogs ånyo särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående huvudgrunderna för en rättegångsreform samt i
anslutning därtill väckta motioner.

Genom en den 6 februari 1931 dagtecknad proposition, nr 80, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl. Majit under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för samma dag lämnat
riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de° av föredragande departementschefen
angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande med anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 211, av herr Ekman,

nr 214, av herr Reuterskiöld m. fl.,

nr 217, av herr von Geijer m. fl.,

nr 219, av herr Mellén m. fl.,

nr 220, av herr Frändén samt

nr 227, av herr Lindhagen, ävensom

inom andra kammaren:

nr 359 av herrar Johansson i Krogstorp och Persson i Grytterud — i huvudsak
likalydande med motionen nr 217 i första kammaren — samt

nr 360 av herr Lindgren — likalydande med motionen nr 214 i första kammaren.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet avfattat sitt yttrande i särskilda
med 1—44 betecknade punkter, varefter utskottet hemställt,

1) att riksdagen måtte såsom eget yttrande angående de genom förevarande
proposition framlagda huvudgrunderna för en rättegångsreform åberopa vad
utskottet förut anfört; samt

2) att de i anledning av propositionen väckta motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under 1), icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 20 maj I. m. 5

Beträffande utskottets yttrande i allmänhet hade reservationer avgivits

1) av herr Lindhagen, vilken sammanfattat sina yrkanden i 24 särskilda
punkter;

2) av herr Linder, som i väsentliga delar instämt i herr Lindhagens reservation; 3)

av herr Eliel Löfgren och herr Hedlund i Östersund; samt

4) av herr Johan Bernhard Johansson och herr Lersson i Falla.

Dessutom hade ett flertal reservationer avgivits beträffande särskilda punkter
i utskottets yttrande.

Angående sättet för utlåtandets föredragning anförde

Herr Bissmark: I avseende å föredragningen av särskilda utskottets utlåtande
nr 1 tillåter jag mig föreslå, att först föredrages utskottets under särskilda
punkter i motiveringen gjorda uttalanden och därefter utskottets hemställan;
att utskottets uttalanden företagas till behandling punktvis, att motivering
icke behöver uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens ledamot begäres,
att vid behandling av den punkt, varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet, samt att för den händelse utskottets utlåtande
i någon del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets
förnyade behandling i avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring
godkända, föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar.

Vad herr Bissmark sålunda hemställt bifölls.

I enlighet härmed föredrogs nu

Utskottets yttrande.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet uttalat sig rörande behovet av en rättegångsreform
och därvid, efter att hava redogjort för de brister, som enligt utskottets
uppfattning vidlådde den nuvarande rättegångsordningen, anfört:

»Beträffande sättet för avhjälpande av de brister, som sålunda vidlåda vårt
rättegångsväsen, äro meningarna i hög grad delade. Å ena sidan har framhållits,
att dessa brister äro av så allvarlig art och stå i så nära sammanhang med
rättegångsväsendets grunder, att en genomgripande reform omfattande såväl
domstolsförfarandet som organisationen måste vidtagas. På denna uppfattning
vilar processkommissionens förslag. Å andra sidan har, såsom i motionerna av
herr von Geijer m. fl. samt herrar Johansson i Krogstorp och Persson i Grytterud,
gjorts gällande, att vårt rättegångsväsen i sina grunder är sunt och att reformarbetet
bör avse att med bevarande i huvudsak av dessa grunder genom partiella
reformer avhjälpa de påtagliga bristerna. Det genom förevarande proposition
framlagda förslaget innebär i viss mån en medelväg mellan nämnda
ståndpunkter. Departementschefen har visserligen förordat en allmän reform
av vårt rättegångsväsen men har samtidigt begränsat reformens omfattning.
Enligt departementschefens mening bör reformen främst avse att genomföra
en förbättring av själva förfarandet. I denna del innebär reformen i huvudsak
ett återupptagande av de grundsatser, på vilka vårt rättegångsväsen av
ålder vilat. Ändringar i organisationen ha förordats endast i den mån de
befunnits erforderliga för att skapa förutsättningar för tillämpning av ett förbättrat
förfarande.

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forte.)

Sr S9. 6

Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng. Ett val mellan de sålunda föreliggande alternativen — vilket i viss mån
^’r beroende på den mening man inlägger i uttrycken allmän reform och
rättegång^ partiella reformer — torde icke kunna träffas innan ställning tagits till spörsreform.
målet hur ett förbättrat rättegångsväsen bör utformas. Tydligt är emellertid,

(Forts.) att hur valet än utfaller reformarbetet måste bedrivas med största varsamhet.

Rättegångsväsendet ingriper så starkt i samhällslivet och berör så viktiga intressen,
att allenast sådana ändringar böra vidtagas, som påkallas av ett verkligt
behov. Fasthållas bör även, att vårt rättegångsväsen äger betydande förtjänster
och i sina grunddrag anknyter till en stark inhemsk tradition. Den nuvarande
ordningen är fast rotad i folkets föreställningsliv och uppbäres i stort
sett av allmänhetens förtroende. Det är av största vikt, att vid genomförande
av reformer dessa värden icke tillspillogivas.»

Vid förevarande punkt hade reservation avgivits av herrar Christenson, Frändén,
Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka ansett, att punkten bort erhålla
den lydelse, reservationen visade. Sista stycket av det av reservanterna föreslagna
yttrandet var så lydande:

»Såsom av det föregående framgår vill utskottet ingalunda förneka, att vårt
rättegångsväsen är behäftat med ej oväsentliga brister, som det är angeläget att
avlägsna. Emellertid kan utskottet ej finna, att dessa brister äro så djupgående,
att deras avhjälpande kräver en så genomgripande omgestaltning av
vår rättegångsordning och särskilt förfarandet vid våra domstolar, som i propositionen
ifrågasattes. Det förefaller utskottet, i enlighet med vad som framhållits
i motionerna av herr von Geijer m. fl. samt herrar Johansson i Krogstorp
och Persson i Grytterud, som örn man skulle kunna uppnå tillfredsställande
resultat genom partiella reformer och utan att, delvis efter utländska
förebilder, i allt för hög grad ombilda det rättegångssystem, som hos oss prövats
i århundraden och överhuvud befunnits gott.»

Beträffande städernas domstolar hade utskottet under punkten yttrat:

»Jämväl i fråga örn städernas domstolar kunna vissa anmärkningar framställas.
Dessa avse främst ordningen för domstolsledamöternas tillsättande. Det
gällande valsystemet kan icke anses i erforderlig mån trygga en god rekrytering.
I regel sakna väljarna möjlighet att bedöma de sökandes kvalifikationer
för domaruppgiften, och erfarenheten har visat, att vid valen ovidkommande
hänsyn ej sällan spela in. Den särskilda ordning, som gäller för tillsättande
av städernas domare, har även medfört en skarp gräns mellan dessa domare
och den statliga domarkåren och därigenom förhindrat en ur olika synpunkter
önskvärd cirkulation inom domarståndet. En viss svaghet vidlåder även rådhusrätterna
i de små städerna. Ej sällan möter svårighet att för dessa domstolar
förvärva framstående domarkrafter, och de på rådhusrätten vilande domaruppgifterna
äro för obetydliga för att kunna vidmakthålla insikter och erfarenhet.
»

Vid punkterna 1, 28 och 30 — vilka senare punkter rörde frågan örn statens
övertagande av rättsskipningen i städerna samt frågan örn ordningen för tillsättande
av städernas domare — hade reservation anförts av herrar Schlyter,
Wilhelm Björck, Lindqvist i Halmstad, Fast och Andersson i Prästbol, vilka
ansett, bland annat, att det nyss återgivna stycket av utskottets yttrande bort
erhålla följande lydelse:

»Jämväl i fråga örn städernas domstolar kunna vissa anmärkningar framställas.
Den särskilda ordning som gäller för tillsättande av städernas domare
har medfört en skarp gräns mellan dessa domare och den statliga domarkåren
och därigenom förhindrat en ur olika synpunkter önskvärd cirkulation inom
domarståndet. En viss svaghet---insikter och erfarenhet.»

Onsdagen den 20 maj f. m.

Nr 39.

Vid samma punkter hade reservation anmälts av herr Linder, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr statsrådet Gärde: Herr talman, mina herrar! Det ämne, som nu är

föremål för denna kammares förhandlingar, frågan örn en reform av vårt rättegångsväsen,
är otvivelaktigt ett av de mest svårlösta och ingripande lagstiftningsspörsmål,
som underställts riksdagens prövning. Denna fråga har hos oss
stått på dagordningen med längre eller kortare mellanrum i 120 år. Vad som i
början av 1800-talet väckte den till livs såväl hos oss som i flertalet europeiska
stater var för visso de starka impulser, som utgingo från vissa av den s. k.
upplysningstidens samhällsfilosofer och skriftställare. Hos dessa hade de
engelska samfundsformerna ådragit sig särskilt intresse, och detta gällde jämväl
rättegångsväsendet.

Vad som hos det engelska samhällsskicket särskilt tilltalade var det starka
folkliga inslaget i lagstiftning och rättsskipning. Mot dåtidens ämbetsmannadomstolar
med deras hemliga och skriftliga förfarande uppställdes som ideal
det engelska rättegångsväsendet med dess friare former och med dess medverkan
av lekmän särskilt i straffrättsskipningen. För svenska samfundsförhållanden
voro dessa idéer långt ifrån främmande. Det svenska och det engelska
samhällsskicket leder några av sina bästa traditioner tillbaka till samma
ursprung. Måhända ligger i denna traditionernas styrka hos oss förklaringen
till att reformsträvandena på detta område länge möttes av misstro. Beredningar
och kommissioner avlöste varandra. Än inriktade man sig på en total reform,
en reform från grunden av vårt rättegångsväsen, och än beträdde man de
partiella reformernas väg, men resultatet blev alltid så gott som lika magert,
och i varje fall stod det icke i rimligt förhållande till de stora ansträngningarna
och de omfattande utredningarna.

Orsakerna till denna negativa utgång ha uppenbarligen varit flera. En av
dessa har jag redan antytt. Enligt min mening torde emellertid härtill också
väsentligen ha medverkat, att man i alltför hög grad skjutit de organisatoriska
spörsmålen i förgrunden och att man därvid alltför mycket låtit sig ledas
av utländska förebilder eller mer eller mindre teoretiska spekulationer. I den
proposition, som här nu föreligger till behandling, har man sökt att gå en annan
väg. Man har där strävat efter att låta själva förfarandet, rättegångens
inre gestaltning, bli hjärtpunkten i reformen samt att tillägga de organisatoriska
förändringarna betydelse endast i den mån de påkallas för att uppbära
förfarandet. Detta utgångsläge synes också fullt naturligt. Organisationen
är lika litet här som på andra områden ett självändamål. Den tjänar i förevarande
fall endast som ett underlag för förfarandet. Härtill komma också
praktiska skäl. Ändringar i organisationen taga lång tid och medföra också
betydande kostnader. Det är med tillfredsställelse jag konstaterar, att utskottet
på denna för hela problemställningen avgörande punkt så gott som enhälligt
anslutit sig till departementschefens uppfattning.

Jag skall nu med några ord beröra frågan om förfarandets gestaltning.
Förfarandets uppgift är främst att skaffa domaren ett tillförlitligt underlag
för hans sanningsprövning. Endast om domaren erhåller ett fullständigt och
så vitt möjligt säkert material för denna, kan han i sin dom träffa det materiellt
riktiga. För att detta syfte skall kunna nås, måste förfarandet bygga på
grundsatserna örn rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet,
och jag skall nu i korthet antyda skälen, varför det så måste vara.

Genom rättegångens koncentration förebringas materialet i ett sammanhang
och blir därigenom mer överskådligt. Parter och vittnen äro samtidigt
tillstädes vid rätten och kunna börås mot varandra. Deras uppgifter kunna
sammanställas, jämföras, missförstånd undanröjas och oriktiga uppgifter orne -

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Nr 89.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångs -r eform.
(Forts.;

8 Onsdagen den 20 maj f. m.

delbart vederläggas. Parternas benägenhet att förskansa sig bakom undanflykter
och halvsanningar minskas därigenom. Det muntliga koncentrerade
förfarandet erbjuder redan i och för sig betydande fördelar för sanningens utletande.
Ett sådant förfarande blir emellertid praktiskt taget nödvändigt, om
man vill realisera ett annat önskemål, varom i stort sett enighet råder och länge
rått mellan såväl lekmän som jurister, nämligen den fria bevisprövningen.

Den fria bevisprövningen innefattar i sig två moment, dels det ena. att allt
det material, som kan tjäna till upplysning i målet, får förebringas inför domstolen
och av domstolen beaktas, och dels det andra, att domaren vid värdering
av detta material är obunden av någon i lag meddelad värderingsregel, utan att
han härvid har att följa och allenast följa sin på objektiva grunder stödda
övertygelse. Man kan ju emellertid icke bortse från att genom den fria bevisprövningen
införes material av till kvaliteten synnerligen olika beskaffenhet:
mer eller mindre värdefullt material och en del kanske helt utan värde. Därest
man tillåter dessa i olika hänseenden bristfälliga bevismedel, är det också nödvändigt
att skapa ökade möjligheter för domaren att rätt uppskatta dem. Eller
för att taga en bild: förfarandet måste verka som ett filter, varigenom grumset
frånskiljes, så att vattnet blir klart och njutbart. Detta filter ligger i förhandlingens
koncentration och omedelbarhet.

Till de i propositionen framlagda huvudgrunderna för underrättsförfarandet
har utskottet i allt väsentligt anslutit sig, och de smärre avvikelser, som i denna
del förordats, föranleda ingen erinran från min sida. Så som i propositionen
och även av utskottet framhållits, innebära dessa huvudgrunder icke något införande
av från utlandet hämtade principer, utan ett återupplivande av och en
anknytning till grundsatser, varpå vårt rättegångsväsende av ålder vilat,
grundsatser, som vid våra folkliga domstolar aldrig kunnat helt undanträngas.

Underrättsförfarandet utgör otvivelaktigt rättegångens kärna. Detta gäller
särskilt sanningsprövningen. Vid underrätten framlägges materialet i ett orört
och ursprungligt skick. Ett troget återgivande av detta material en andra eller
en tredje gång är alltid i hög grad osäkert.

Ehuru alltså, åtminstone vad bevisningen angår, tyngdpunkten ligger och
måste ligga i underrättsförfarandet, är det uppenbarligen ej likgiltigt, hur förfarandet
i de högre instanserna anordnas. Därest överrättsförfarandet skulle
byggas på andra grundsatser än underrättsförfarandet, skulle lätt uppstå en
konflikt mellan de olika instanserna, och att vid denna konflikt underrätterna
skulle draga det kortaste strået ligger ju i sakens natur. Vad man sålunda
vinner genom muntlighet i underrätten skulle genom skriftlighet i överrätten
i ej ringa grad äventyras. Därest överrätterna döma på ett skriftligt material,
alltså uteslutande på underrättens protokoll, däremot underrätterna på detta
material i den form det omedelbart framföres vid domstolen, uppkommer en
motsättning mellan de olika domstolarnas rättstillämpning, och denna konflikt
leder till, att också underrätterna så småningom pressas till att döma på samma
sätt och med beaktande av samma synpunkter vad angår materialet som
överrätterna, d. v. s. döma på vad som antecknas i protokollen och icke på vad
domstolen omedelbart har uppfattat och iakttagit.

En sådan konflikt föreligger ju redan nu i viss mån mellan det helt skriftliga
förfarandet i våra överrätter och ett i viss mån muntligt underrättsförfarande.
Det är ju icke alltför sällan man hör den skillnaden framställas mellan
underrätterna och överrätterna, att underrätt dömer på vad som förekommer,
medan hovrätten »dömer på papperen», som det heter. Hovrätten är den
strängt formella domstolen, kan man också ofta höra som omdöme, under det
att underrätten är mera mottaglig för billighetsskäl och skälighetssynpunkter.
Sådana påståenden kunna ej sällan härledas ur denna skillnad med avseende
på grundvalen och underlaget för de olika domstolarnas prövning.

Onsdagen den 20 maj f. m. 9

. Ej minst erfarenheten från vårt eget land visar, att därest skriftligheten
vinner insteg i överrätterna, den tränger också ned till underrätterna. Det är
ju på den vägen som vårt gamla muntliga förfarande har undanträngts eller åtminstone
uppblandats. Skriftligheten kom in i hovrätterna, och den vägen
kom det in i underrätterna. Allt detta tyder därför på, att om icke syftet
med hela rättegångsreformen skall förfelas, så måste muntligheten föras upp
ända till toppen av instansordningen.

Ur nu antydda synpunkter kan jag icke undgå att känna en viss betänksamhet
mot den beskärning av muntligheten i överrätterna, som av utskottet förordats.
Enligt, propositionen skola parterna eller deras ombud ha att också i
överrätterna själva framlägga sin sak. Utskottet har nu föreslagit, att detta
framläggande skall kunna ersättas genom målets föredragning av en referent.
Jag förstår de skäl, som föranlett utskottet att intaga denna ståndpunkt, men
jag måste framhålla, att den föreslagna anordningen kan innebära en allvarlig
fara för att skriftligheten i överrätterna helt vinner överhand. Det är i och
för sig en stor frestelse för ett ombud att av bekvämlighet eller andra skäl, såsom
stor arbetsbörda, helt lita till referentföredragningen, och hela det muntliga
förfarandet kan därigenom komma att nedsjunka till en tom form. Skulle
detta komma att inträffa, kommer också parternas skyldighet att inställa sig
vid. huvudförhandlingen att snart framstå som meningslös. Har en gång
skriftligheten, på detta sätt trängt in i överrätterna, kommer den också till underrätterna,
lika säkert som ett brev på posten. För att förebygga en sådan
utveckling, synes det mig nödvändigt att strängt fasthålla vid kravet på parts
inställelse också vid huvudförhandling i överrätt. Vidare måste denna referentföredragning,
örn den nu anses av praktiska skäl ofrånkomlig, så anordnas,
att den icke skjuter parts eget deltagande i förhandlingen i skuggan, utan
tvärtom sporrar till, ja, framtvingar ett sådant deltagande. Här möta uppenbarligen
stora svårigheter, som utskottet dock icke närmare dryftat. Men vid
det fortsatta arbetet böra uppenbarligen dessa bli föremål för ingående överväganden.

Den av utskottet förordade beskärningen av muntligheten i överrätterna
sammanhänger mycket nära med ett annat spörsmål, nämligen det örn villkoren
för behörighet att uppträda som ombud i överrätt. Enligt propositionen skulle
ombud i överrätterna alltid vara rättsbildat, något som däremot icke skulle
gälla beträffande underrätterna. I underrätterna skulle ombud kunna nyttjas,
vare sig de voro rättsbildade eller inte. Utskottet föreslår nu, att jämväl som
ombud i överrätt skulle få användas icke rättsbildad person. Jag förstår mer
än val, att sådana förhallandena nu en gång äro i vårt land, ganska avsevärda
praktiska olägenheter äro förknippade med propositionens ståndpunkt. Men
örn jag skall döma efter min egen erfarenhet som domare, måste jag dock säga,
att bortsett från vissa undantagsfall har användandet av icke rättsbildade ombud
i .överrätterna knappast varit till båtnad för den rättssökande allmänheten.
I varje fall synes mig utskottet här lia gått längre än som varit erforderligt.
Hänsynen till parten synes icke kräva mera än att det av honom vid underrätten
begagnade ombudet skall få fullfölja saken jämväl i överrätt, medan
däremot något skäl knappast föreligger att införa ett icke rättsbildat ombud i
överrätten, som icke använts i underrätten. För mig framstår det på denna
punkt som örn de bättre skälen skulle innefattas 1 den av herr Bissmark m. fl.
avgivna reservationen.

^ Jag övergår härefter till domstolsorganisationen. Såsom av mig redan framhållits,
böra ändringar i organisationen vidtagas endast i den mån det är nödvändigt
för ett förbättrat förfarande. Denna uppfattning har också vunnit utskottets
erkännande, och jag kan beträffande organisationen i allt väsentligt
ansluta mig till de uttalanden, utskottet gjort på olika punkter. I ett hänse -

lö 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rätteg äng sr
ef orm.
(Forts.)

Jfr 39.

Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng. ende har emellertid utskottet intagit en annan ståndpunkt än propositionen,
huvudgrun- nämligen i fråga om lekmäns medverkan i rättsskipningen. Propositionens
rättegång^- ståndpunkt till lekmannadeltagandet är i huvudsak följande. I häradsrätterreform.
na skulle i stort sett. som nu, nämnd bibehållas. Nämndens inflytande har

(Forts.) emellertid något vidgats. I stället för att nämnden nu skall vara enhällig för

att överrösta domaren, har i propositionen föreslagits, att det skulle vara tillräckligt
att av åtta nämndemän sex voro ense. Propositionen ansluter sig här
till en gammal ståndpunkt, som särskilt andra kammaren vid flera tillfällen
med styrka hävdat. Vidare skulle enligt propositionen nämnd också lia plats i
rådhusrätterna och i hovrätterna, där som bekant nämnd för närvarande icke
medverkar. Nämndens medverkan i dessa domstolar skulle dock enligt propositionen
vara inskränkt till de grövre brottmålen. Utskottets majoritet har
gått in för ett bibehållande av nämnden i häradsrätterna, men upprätthållit
kravet på enhällighet, varemot utskottets majoritet avstyrkt införande av
nämnd i rådhusrätt och hovrätt.

Uppenbarligen är spörsmålet om lekmäns deltagande i rättsskipningen icke
en organisationsfråga i juri disk-teknisk mening. Ur lagstiftningssynpunkt
möter det inga nämnvärda svårigheter vilken väg man på den punkten går.
Det är icke några större svårigheter att inpassa den ena eller andra ordningen
i systemet. Men frågan har enligt min mening en långt vidare och djupare innebörd.
För mig är frågeställningen i främsta rummet: vilken betydelse har
rättsskipningens folkliga anknytning för rättsordningens vidmakthållande och
stärkande överhuvud taget? Rättsordningens bestånd i ett samhälle är ytterst
beroende av dess medlemmars egen medborgaranda, deras sunda och vakna
rättsmedvetande. Lagarnas styrkande och upprätthållande måste i sista hand
vila på samhällsmedlemmarna själva. Ur den synpunkten kan man säga, att
varje samhälle har den rättsordning det förtjänar. För inskärpande av ansvaret
för rättsordningen synes mig intet vara av större betydelse än att folkets representanter
kallas att deltaga ej blott i lagstiftningen utan ock i rättsskipningen.
Vad deras deltagande i lagstiftningen angår, råder ju därom icke någon
meningsskiljaktighet, men betydelsen av att representanter för den folkliga
åskådningen också deltaga i rättsskipningen synes mig i själva verket icke
mindre. Det är i rättens tillämpning i de konkreta fallen, som lagen skall föras
ut i livet. Det sätt och de former, under vilka detta sker, är av stor betydelse
för allmänhetens uppfattning av lagarnas rättvisa och dess förtroende för rättsordningen.

Vid behandling vid 1902 års riksdag av frågan örn nämnds rösträtt gav en
lantmannarepresentant, herr Jansson i Djursätra, uttryck för liknande synpunkter.
Han yttrade, och i hans anförande instämde ett stort antal lantmän,
bland annat följande: »När det gäller lagstiftningen i vårt land, då kunna vi
lantmän sitta här i riksdagen i dess andra kammare, vi få då även bli delegerade
i lagutskottet, och det kan sålunda åt oss anförtros att stifta lagar. Men
då det gäller att tillämpa dessa lagar, som vi själva varit med om^ att stifta,
då är man mycket rädd för att släppa in oss. Jag kan nu icke förstå, att detta
motstånd är rättvist eller lämpligt, och det ingiver åtminstone föga förtroende,
då det gäller samarbete mellan oss lekmän och våra lärda jurister.»

Jag vill i detta sammanhang endast fastslå, att andra kammaren av år 1902
i långt högre grad behjärtade vikten av lekmans deltagande i rättsskipningen
än det särskilda utskottet av 1931. Jag skall nu icke här närmare gå in på de
särskilda skäl. som kunna anföras för eller mot ett utvidgat lekmannainflytande
i våra domstolar. Jag vill här endast framhålla, att det väl knappast
torde finnas något europeiskt land för närvarande, där lekmännen, som skulle
bli fallet vid våra rådhusrätter, äro helt utestängda från varje deltagande till
och med i fråga örn de grövre brottmålen. Jag anmärker här, att enligt utskot -

Onsdagen den 20 maj f. m. H

tets förslag härutinnan rådhusrätterna skulle bestå uteslutande av lagfarna
ledamöter för framtiden och alltså utan nämnd och utan lekmannadeltagande.
Jag hoppas, att denna kammare på nu ifrågavarande punkter ansluter sig till
de reservationer, som avgivits av herr Schlyter m. fl.

dag skall nu icke längre, herr talman, upptaga kammarens tid; det är endast
några ord jag bär att tillägga. Såsom torde framgå av vad jag redan anfört,
har utskottet i allt väsentligt anslutit sig till de av departementschefen framställda
huvudgrunderna för en reform. Det är med glädje och med verklig tillfredsställelse
jag konstaterar, att frågan om vår rättegångsreform genom utskottets
utlåtande förts ett stort och ett betydelsefullt steg närmare sin lösning.
Utskottet har gått till sin uppgift med en allvarlig strävan att nå ett positivt
resultat och har fritt från alla ovidkommande hänsyn sakligt och ingående
prövat de framlagda förslagen. Härmed har en fast grund lagts för det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Och jag slutar med att uttala den förhoppningen,
att den tid icke skall vara alltför avlägsen, då denna reform kan föras ut i
livet till gagn för vår rättsordning och därmed för vårt folk.

Herr Bissmark: Herr talman! Den som tar del av det särskilda utskottets
utlåtande med dess många reservationer får möjligen den föreställningen, att
det inom utskottet har rått en alldeles ovanlig splittring i vad det gäller uppfattningen
av det föreliggande problemet. Men jag ber därvid de närvarande
besinna, att det förslag, som här framlagts för riksdagen, innefattar så många
viktiga punkter, att det är lätt förklarligt, att på de skilda punkterna olika
meningar ha förekommit. Jag vågar emellertid säga, att på de väsentliga
punkterna, dem som av herr statsrådet här särskilt berördes, nämligen i vad
det gäller koncentration, muntlighet och omedelbarhet, har en stark majoritet
stått bakom utskottets utlåtande.

De punkter, där de mest vägande skiljaktigheterna föreligga — med de mest
vägande skiljaktigheterna menar jag då, kanske icke alldeles egentligt, dem
där de stridiga åsikterna vägt jämnt — röra sig örn nämnden, d. v. s. nämndens
rösträtt i häradsrätt och nämndens införande i rådhusrätterna och i hovrätten.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har här framlagt propositionens
grundtankar, och det vore därför att taga kammarens tid i onödan
i anspråk, örn jag nu ingick närmare på dessa. Jag vill dock framhålla att för
min personliga del har jag utan förbehåll anslutit mig till de grundprinciper,
som innebära att vi genom en koncentration i förfarandet skola erhålla ett
bättre ordnat rättegångsväsende vid underrätterna. Denna koncentration kan
icke vinnas, utan att man med skärpa betonar vikten av muntlighet och omedelbarhet.
Varje avsteg ifrån dessa båda principer medför ovillkorligen en
fara för att processen urartar och att vi sjunka tillbaka i det nuvarande uppskovssystemet,
vilket val allmänt torde betraktas såsom varande vårt rättegångsväsen
mest framträdande lyte.

Men givet är att man, när det gäller att genomföra dessa regler, måste visa
en viss varsamhet. Det kan bli nödvändigt att uppskjuta en huvudförhandling
för att infordra ytterligare utredning. Det kan bli nödvändigt att dröja
nied avkunnande av dom efter huvudförhandlingen för att domarna må ha tillfälle
att närmare överväga, vad som under förhandlingen förekommit. På
dessa punkter måste, som jag nämnde, en viss varsamhet iakttagas, men lika
.säkert är, att man bör lia effektiva medel att framtvinga ett huvudförfarande,
som icke behöver uppskjutas, särskilt för att förhindra att parterna sabotera
förfarandet genom att underlåta att förebringa sin utredning eller att inställa
sig.

Vad beträffar förfarandet i överrätterna har, såsom statsrådet påpekade,

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Nr 39. 12 Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng. detta ett mycket starkt samband med underrättsförfarandet. Då likväl uthuvudgrun-
f fråga om förfarandet i överdomstolarna gjort väsentliga undantag .i

rättegångs- fråga om de principer, som ha ansetts böra ligga till grund för underrättsförreform.
farandet, så har detta varit föranlett av de stora svårigheter, som det erbjuder

''Forts.) sig att nu, åtminstone på en gång, införa ett muntligt förfarande vid hovrätterna.

Ett muntligt förfarande förutsätter alltid att åtminstone käranden skall ha
skyldighet att inställa sig. Den isolering, vari hovrätterna och högsta domstolen
för närvarande befinna sig genom att de icke ha tillfälle att i ringaste
mån bidraga till ett måls utredning, kommer att väsentligen minskas i den
mån muntligt förfarande stadgas. För närvarande är ju förhållandet, att om
en överdomstol vill ha en ytterligare utredning, så förutsätter detta antingen
målets återförvisande eller, beträffande hovrätt, att parterna inkallas till
muntligt förhör, en procedur, som åtminstone vid vår största hovrätt aldrig
förekommer. Overdomstolarna befinna sig alltså i den ställningen, att de
måste avgöra målen på de förefintliga protokollen och inlagorna. Ingen Dagar
parten örn vad han menat, ingen komplettering av den utredning, som föreligger,
är möjlig. Man förstår lätt, hur detta skall kännas för de domare,
som i överrätterna ha att pröva målet. Mot detta system brytes här genom
att käranden åtminstone i icke alldeles betydelselösa mål tvingas till inställelse.
Man har anledning förmoda, att Aud sådant förhållande även svaranden
kommer att känna sig av sakens natur tvingad att iakttaga inställelse för att
bemöta vad som från kärandesidan kan ha framlagts. Det synes då, som om
tiden vore mogen för att låta parterna själva framlägga saken inför domstolen,
alltså det system, som användes på många ställen i utlandet, där man genomfört
den muntliga processen.

Utskottet har emellertid dragit sig för detta steg. Utskottet har ansett,
att när parterna äro ense örn att själva framlägga sin sak inför domstolen,
alltså utan en föregående referentföredragning, bör det tillåtas dem, men däremot
har utskottet icke velat ålägga dem denna plikt. I själva verket skulle
det ju också ställa sig ganska egendomligt, örn t. ex. en part genom sin utevaro
skulle kunna framtvinga en referentföredragning åtminstone för hans
del, medan han däremot icke, örn han personligen kommer tillstädes, kan påräkna
en sådan. Vidare ha ju såväl propositionen som utskottet förutsatt, att
parterna själva skola kunna föra sin talan, och inför hovrätten lär det väl
sällan vara lämpligt, att en enskild part, som saknar juridisk underbyggnad,
föredrar sitt mål. Det finns alltså på denna punkt mycket stark anledning att
frångå den kungl, propositionen. Enligt min uppfattning har icke heller den
kungl, propositionen lämnat klart besked i denna fråga. Där kvarstår den
otydligheten, hur man skulle förfara, därest svaranden uteblir. Man kan naturligtvis
icke utgå ifrån, att svaranden alltid skall komma tillstädes, och då
framträder nödvändigheten av en referentföredragning. Men just denna utsikt
att få en referentföredragning kan verka som en lockelse för svaranden
att utebli och därigenom bespara sig de stora kostnader, som en inställelse genom
juridiskt ombud ovillkorligen innebär, därest det juridiska ombudet fullständigt
skall föredraga målet. Detta är, och det vill jag erinra örn, i hög grad
en kostnadsfråga.

På denna punkt har alltså utskottet enligt mitt förmenande med goda skäl
ansett sig böra göra en reservation emot propositionen. Men givet är, som
herr statsrådet också påpekat,-att frågan får tågås under en mycket omsorgsfull
prövning, så att man icke genom några olämpliga bestämmelser förkväver
den möjlighet till ett rent muntligt förfarande, som dock även jag skattar
högt.

Den andra punkt, där utskottet ansett sig böra giva tillkänna en annan upp -

Onsdagen den 20 maj f. m. 13

fattning än den kungl, propositionen, gäller förnämligast de av herr statsrådet
berörda nämnderna, den kollektiva rösträttens avskaffande i häradsrätten, införande
av en nämnd i rådsturätt oell även införande av nämnd i hovrätt. Beträffande
nämnds kollektiva rösträtt åberopades av herr statsrådet ett uttalande,
soia år 1902 gjordes av en lantman i andra kammaren. Det är dock
ganska signifikativt, att nu i år stå bakom utskottets utlåtande nästan samtliga
de lantmän, som ha deltagit i utskottets arbete. På den punkten föreligger
uppenbarligen en strömkantring. Det önskas och kräves numera icke
från lantmannahåll, från dem som hittills närmast representerat nämnden vid
våra häradsrätter, att någon ändring skall göras i fråga örn rösträtten. Nämndens
betydelse vid våra domstolar består icke i dess röstande. Den har bestått
i de goda upplysningar och råd, nämndens ledamöter kunnat lämna häradshövdingen.
Deras inflytande har varit betydligt större än det synes utåt. Skulle
man räkna nämndernas inflytande efter de gånger, då de ha överröstat domaren.
skulle det. vara ytterst ringa, men vad som säges vid överläggningarna, de
råd de giva i fråga örn straffmätningen och när det gäller att konstatera, huruvida
bevisningen är effektiv o. s. v., hava i alla tider och skola städse spela
den allra största roll för nämndens betydelse.

Man frågar sig dåj har det varit några olägenheter med den kollektiva rösträtten?
Kan man påpeka, att den verkligen har lett till någon dissonans mellan
häradshövding och nämnd eller på annat sätt varit till olägenhet för rättsskipningen?
Jag tror. att man måste svara nej. Den starka ställning, som
häradsrätterna intaga i vart domstolsväsen, beror i mycket hög grad på deras
nämnder. Det är där tyngdpunkten ligger i det förtroende, som allmänheten
hyser för våra häradsrätter. Örn man då har en institution, som har visat
sig kunna omfattas med förtroende av befolkningen och mot vilken inga rimliga
anmärkningar kunnat göras i nu förevarande avseende, frågar man sig
onekligen: är det klokt att på den punkten experimentera med ett ändrat omröstningssystem?
När nämnden nu överröstar domaren, lägger den sitt tunga
auktoritativa ord till förmån för exempelvis den meningen, att bevisningen är
fullgiltig, eller att det föreligger försvårande eller förmildrande omständigheter
i det särskilda fallet. Detta blir ett moment, som överdomstolama måste
taga hänsyn till. Splittrar man nämnden på sätt, som den kungl, propositionen
föreslagit, kan man befara, att häradsrättens och nämndens auktoritet därigenom
minskas.

Beträffande införande _ av nämnd i rådstuvurätterna har utskottet avböjt
förslaget därom. .För min del har jag icke haft så stora betänkligheter mot
att införa nämnd i mycket gröva brottmål i städer. Att införa sådan i andra
brottmål och i civilmål anser jag fullständigt uteslutet, då man inom städerna
knappast kan uppbringa det intresse för denna del av rättsskipningen, som
kräves, för att icke nämnd skall verka överflödig. Emellertid vill jag erinra
örn ett par omständigheter. Det är ytterligt svårt att inpassa en nämnd i
dessa domstolar. Hur skall en sadan nämnd väljas? Skall det ske efter politiska
grunder med proportionella val, eller hur skall den väljas? Det förefaller
mig, som örn denna svårighet icke får underskattas. Vidare ha vi omröstningsbestämmelserna
för nämnden, som säkerligen också komma att vålla
svårigheter. Jag föreställer mig dock, att örn man skall ha en nämnd, bör det
i varje fall vara en enhällig nämnd, för att den skall kunna öva inflytande.

Beträffande nämnd vid hovrätterna vill jag säga detsamma, som jag sagt
i fråga örn rådstuvurätterna. Det finnes ingen tradition härför och knappast
något krav pa dylika nämnder. Emellertid har jag icke så mycket att erinra
mot sådana nämnder, därest de skulle begränsas till de allra grövsta brottmålen,
men jag anser för min del, att det saknas tillräckliga skäl att införa
dem.

Nr 39.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Förta.)

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsr
ef orm.
(Forte.)

14 Onsdagen den 20 maj f. m.

På detta tidiga stadium skall jag icke upptaga de frågor, som komma att
behandlas av särskilda reservanter. På en punkt, där jag själv reserverat mig,
skall jag dock be att få säga några ord. Det gäller frågan örn parterna och
deras ombud. Utskottet har här gått in för att parterna i underrätterna skulle
kunna anlita icke rättsbildade biträden, och detsamma skulle förhållandet vara
i överrätten. Kungl. Maj:ts proposition föreslog frihet i fråga örn anlitande
av biträde vid underrätterna, men däremot advokatmonopol vid våra överrätter.
Till denna senare uppfattning har jag anslutit mig, och jag skall tillåta
mig att med några ord motivera min ståndpunkt.

Vid en underdomstol med dess många ofta synnerligen enkla mål gäller det
huvudsakligen för en part, att han framlägger sin sak enkelt och naturligt för
domstolen. Där kan man enligt min mening icke vare sig för närvarande eller
under någon mycket avsevärd framtid fordra, att parterna skola nödgas anlita
en juridiskt bildad person. Det skulle ofta föranleda alldeles oskäliga
kostnader. Vårt utsträckta land har ju så avsevärda avstånd mellan de olika
orterna, att en resa till advokat för varje litet mål ofta skulle verka oproportionerligt
fördyrande på målet. Man måste finna sig i att även icke juridiskt
bildade ombud uppträda, och jag får nu för min del säga, att jag från min
verksamhet har den erfarenheten, att flera av dessa icke juridiskt bildade ombud
väl kunna mäta sig med de juridiskt bildade. Emellertid ställer sig frågan
annorlunda, när det gäller våra överdomstolar. För att avgöra, huruvida
ett mål skall överklagas eller ej, erfordras ju onekligen en viss kritik av domstolens
dom. Den som överklagar bör hava kompetens att kritisera en felbedömning
av materialet från domstolens sida. Jag anser för min del, att det
är synnerligen viktigt, att en person, som har anlitat en icke rättsbildad advokat
i underrätten, när det blir fråga örn att gå vidare, vänder sig till en mera
kvalificerad person för att göra sig underrättad om huruvida verkliga skäl
finnas för att överklaga utslaget.

Vad vidare beträffar själva domstolsförhandlingen i hovrätten, böra dock
våra överdomstolar, som äro så överhopade med mål, kunna begära, att den
som framträder inför dem skall ha en klar blick för vad som är relevant i målet,
så att han icke besvärar domstolen med onödiga utläggningar, vilka taga
domstolens dyra tid i anspråk.

Det har visserligen i utlåtandet tryckts på att domstolarna skulle kunna
avvisa olämpliga advokater. Men var och en förstår, att det är ganska ^svart
att vidtaga en sådan åtgärd mot för övrigt aktade sakförare endast på den
grund, att de visat sig vara litet fumliga och litet okunniga, när det gällt att
bevaka sina huvudmäns intressen. Nu påstår jag ingalunda, att blotta egenskapen
att vara juridiskt bildad innebär en garanti för att en person har de
kvalifikationer, som man bör kräva av en som uppträder vid överdom stolarna,
men det är dock min bestämda uppfattning, att det är en förutsättning, som
icke bör felas. .

I fråga örn rätten att uppträda inför domstol kommer jag alitsa att yrka bifall
till en av mig m. fl. särskilt avgiven reservation.

Jag skall på detta stadium icke vidare taga kammarens tid i anspråk. Jag
kommer väl att framdeles, sedan reservanterna fått tillfälle att yttra sig, ånyo
taga till orda. Jag ber emellertid nu att få yrka bifall till punkt 1 i förslaget.

Herr Schlyter: Herr talman! Efter justitieministerns framläggande av

grundprinciperna för rättegangsförfarandet skall jag följa herr Bissmarks
exempel och icke nu vidlyftigt orda om processreformens grundlinjer. De ha
på ett alldeles förträffligt sätt framlagts i den kungl, propositionen och ha för
kammarens ledamöter återgivits i det särskilda utskottets utlåtande. Särskilt

Onsdagen den 20 maj j. m.

15 Nr 39.

glädjande synes det mig emellertid vara, att justitieministern i sitt förslag till
grundlinjer icke Ilar givit efter för några kompromisser med obehöriga hänsyn,
när det. gällt att hävda principerna örn muntlighet, koncentration och omedelbarhet
i förfarandet, utan vi ha här bjudits på ett förslag, som torde tillfredsställa
alla verkliga reformvänners önskningar på detta område.

Vad som från de utpräglade processreformvännernas sida anmärkts mot
justitieministerns uppläggning av processreformen, gäller ju egentligen vad
sorn. saknas dari. Man klagar över den klyvning av reformen, som justitieministern
har gjort, när han i övervägande grad har hållit sig till förfarandet
och ställt frågan örn en genomgripande reform av domstolsorganisationen på
framtiden. Enligt min mening har emellertid justitieministern handlat klokt,
då han genomfört denna rationella klyvning av problemet. Skulle vi ha inlåtit
oss på alla de ytterst intrikata frågor, som sammanhänga med spörsmålet
om statens övertagande av Tättsskipningen i städerna o. s. v., skulle vi ha fått
vänta ännu åtskilliga år på något livstecken från Kungl. Maj:t i denna sedan
årtionden förberedda fråga.

Emellertid har den kungl, propositionen, såsom redan framgått av uttalandena
här i dag, tagit med några få punkter, som höra under domstolsorganisationen,
och föreslagit vissa jämkningar i nu bestående ordning. Jag skall tilllåta
mig beröra några av dessa, särskilt som just på dessa punkter den motsättning
förelegat inom utskottet, som herr Bissmark erinrade örn, när han
nämnde att utskottet praktiskt taget har stått delat i två lika stora hälfter.

Först skall jag be att få beröra en fråga, som icke någon av de båda föregående
talarna har upptagit, därför att utskottet på den punkten Ilar anslutit sig
till den kungl, propositionen, under det att en manstark reservation vänt sig
emot densamma. Jag nämnde, att propositionen icke upptagit frågan örn en
omorganisation av stadsdomstolarna i den riktningen, att statsverket skulle
övertaga kostnaderna för rättsskipningen i städerna redan nu. Den nuvarande
ordningen, enligt vilken i städerna domstolsledamöter utses genom val, dels
omedelbara, vid val av_ borgmästare och av rådmän i Stockholm och dels
medelbara, vid val av rådmän i landsorten, sammanhänger ju därmed, att
städerna för närvarande bekosta sin domstolsorganisation själva. Att vissa
olägenheter äro förenade jned den nu bestående ordningen, skall ingalunda bestridas.
Utskottet har på denna punkt i anslutning till Kungl. Majrts förslag
gått med på ett intrång i den nu gällande valrätten beträffande stadsdomstolarnas
ledamöter. Jag har här att redan på denna punkt framställa ett
yrkande och skall därför be att få hänvisa kammarens ledamöter till sid. 8,
där det i det nedersta stycket heter: »Jämväl i fråga örn städernas domstolar
kunna vissa anmärkningar framställas. Dessa avse främst ordningen för domstolsledamöternas
tillsättande. Det gällande valsystemet kan icke anses i erforderlig
mån trygga en god rekrytering. I regel sakna väljarna möjlighet
att bedöma de sökandes kvalifikationer för domaruppgiften, och erfarenheten
har visat, att vid valen ovidkommande hänsyn ej sällan spela in.»

Det är första gången i utskottsutlåtandet, som denna fråga upptages. Sedan
skei- det även i punkt 28 på sid. 32, och det slutliga förslaget från utskottets
sida förekommer på sid. 33 i punkt 30. Jag tror emellertid, att det blir nödvändigt,
att kammaren redan i punkt 1 tager ståndpunkt till denna fråga
genom att välja mellan utskottets utlåtande och reservationen, som återfinnes
pa sid. 99.

.lag frågar nu: hur ställer sig detta utskottets uttalande till den grundprincip,
som utskottet självt har hävdat under punkt 2 på sid. 10, då utskottet
säger: »Ändringar i organisationen böra vidtagas endast såvitt de äro nöd vändiga

för att domstolar och andra organ skola bliva i stånd att uppbära ett
dylikt förfarande.» Jag tillåter mig nu att fråga: kan det verkligen från herr

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegång 8-r ef orm.
(Forts.)

Nr 39. 16 Onsdagen den 20 maj £. m.

Än9- Bissmarks och andras sida hävdas, att rådhusrätterna i de större städer, som
dernalör^n e.n^gt förslaget alltjämt skola lia kollegiala domstolar, icke med sin nuvarande
rättegångs- sammansättning skulle vara i stånd att uppbära det nya förfarande, som förereform.
slas av Kungl. Majit? Jag är för min del icke anhängare av den domstols ''Forts.

) organisation, som råder i städerna, utan föreställer mig, att det skall bliva

väsentliga jämkningar i den, när frågan örn domstolsorganisationen i städerna
framdeles upptages, men ur den synpunkt, som av utskottet anlagts i överensstämmelse
med den kungl, propositionen, synes det mig vara svårt att säga,
att de föreslagna reformerna i fråga örn förfarandet med nödvändighet skulle
behöva medföra en ändring i sättet för tillsättandet av de större stadsdomstolarnas
ledamöter. Jag kan icke hävda den ståndpunkten, att det nuvarande
valsättet i de större städerna genomsnittligt har lett till en sämre tillsättning
av ledamöterna i dessa domstolar än som skulle ha blivit fallet, därest domstolsledamöterna
tillsatts efter vanliga befordringsmässiga hänsyn. Icke sällan
bli städerna vid valen av borgmästare i tillfälle att taga hänsyn till sådana
synpunkter på vederbörande persons skicklighet, som icke sammanfalla
med vanliga befordringsgrunder efter anciennitet. Icke sällan utväljes till
borgmästare i en medelstor eller större stad en person, som är till tjänsteåren
yngre än medsökandena, vilka alltså ur ren anciennitetssynpunkt skulle hava
satts före, men icke sällan är just denne yngre, tack vare valsystemet, befordrade
aspirant på befattningen den otvivelaktigt mest skickade för ämbetet.

För min egen del har jag den uppfattningen, att i framtiden, när vi få en enhetlig
organisation av domstolsväsendet, domstolarnas juridiska ledamöter utan
undantag böra tillsättas av Kungl. Maj :t på samma sätt i stad som på landet.
Det inflytande, som man i framtiden bör tillerkänna det väljande folket i
domkretsarna, är enligt min mening samma inflytande, som det för närvarande
har på landet, d. v. s. vid utseende av lekmän. Det är mycket lättare för
en valkorporation, som icke består av juridiska fackmän, att bland lekmännen,
bland dem som de känna i deras offentliga verksamhet, utse personer förtjänta
av valmännens förtroende, personer som kunna på ett utmärkt sätt representera
den allmänna och upplysta folkopinionen inom domkretsen. Ger
man sedan i domstolsorganisationen dessa lekmän den rätta ställningen till
domstolens rättsbildade ledamöter, så är det min bestämda övertygelse, att man
i städerna likaväl som hittills på landsbygden skall kunna få en idealiskt sammansatt
domstol av juridiskt sakkunniga, utsedda av statsmakten, och lekmän,
utsedda genom val.

Som jag antydde bör en dylik organisation genomföras i nästa etapp av processreformen,
och jag begagnar detta tillfälle att betona, att vad vi i dag diskutera
icke är en s. k. allmän rättegångsreform. Det är icke en reform, som omfattar
såväl förfarande som domstolsorganisation; vi sätta en del på framtiden
utan att därmed ha godkänt den bestående ordningen såsom en slutlig organisation,
såsom det slutliga målet för processreformen. På sid. 33 framhåller
utskottet, att organisationen av domstolarna i städerna nära sammanhänger
med frågan örn städernas förvaltning, och yttrar vidare: »Problemet örn för hållandet

mellan magistraten och de kommunala organen torde inom en nära
framtid böra erhålla sin lösning. Skulle denna lösning innebära en överflyttning
från magistraten av de kommunala och statligt-administrativa uppgifter,
som nu åvila densamma, kommer frågan örn förstatligandet av rättsskipningen
i ett annat läge.» Enligt min övertygelse är den stund ingalunda avlägsen,
då våra stadskommuner komma till insikt örn det olämpliga i det nuvarande
samröret mellan rättsskipning och förvaltning i städerna och då man ur rent
kommunala och förvaltningsmässiga synpunkter kommer att kräva en skilsmässa
mellan dessa båda sidor av statsverksamhet. Inom några år tror jag
därför, att den sida av processreformen, som vi nu ställa på framtiden, skall

Onsdagen den 20 maj f. m. 17

kunna upptagas till förnyat övervägande. Under den tiden kunde man gärna
avstå från att göra några ingrepp i stadsdomstolarnas organisation, och i varje
fall synes det mig, att man bör avstå härifrån beträffande sättet för utseende
av domstolarnas ledamöter. Jag yrkar därför, herr talman, vid denna punkt
bifall till den reservation, som återfinnes på sid. 99 vid punkt 1, d. v. s. att
det stycke, som jag nyss uppläste, måtte erhålla den lydelse, som angives i
reservationen.

Härmed sammanhängande yrkanden måste sedermera, som jag nämnde, framställas
vid punkterna 28 och 30, men det är givet, att det beslut, som kommer
att fattas på denna punkt, blir avgörande för reservationens öde på de båda
andra punkterna. Vi kunna alltså icke votera på mer än ett ställe.

Jag lämnar frågan örn valrätten i städerna och skall övergå till att yttra
några ord örn den fråga, som är berörd av de båda föregående talarna, nämligen
örn medverkan av nämnd i städernas domstolar. Jag kunde, som jag
nyss. antydde, ha varit med om att skjuta på frågan om nämndens medverkan
i stads.domstolarna, örn man hade gjort den principen gällande, att det här
blott rör sig om några få års uppskov, innan vi nödgas upptaga frågan örn
organisationen av städernas domstolar. Då saken emellertid icke lagts upp
på det sättet och då ingen med bestämdhet kan veta, hur länge den nuvarande
ordningen kommer att fortfara i städerna, torde det bliva nödvändigt
att nu.taga ståndpunkt till den fråga, som har framkommit genom den kungl,
propositionen, nämligen huruvida lekmän skola medverka även i städerna och
man även i städernas domstolar skall insätta en nämnd liknande den vi ha
i häradsrätterna. Ett yrkande i den riktningen ingick i processkommissionens
reformprogram, och frågan är icke alldeles betydelselös för förfarandet. Jag
tror, att frågan örn en nämnd i städerna har större betydelse för ett lyckligt
genomförande av propositionens principer beträffande förfarandet än vad någonsin
valrätten av domstolens ledamöter kan ha. Nämnden i domstolen framtvingar
och har redan, såsom erfarenheten visat, på landsbygden i våra häradsrätter
framtvingat en muntlighet i långt högre grad, än man har utsikt att
vinna i en kollegialt sammansatt underdomstol. Den underlättar också åtgärder
för en koncentration i förfarandet, då det helt naturligt framträder såsom
mera tvingande att koncentrera ett förfarande, där det gäller att inför ett
större antal lekmän framlägga ett mål. Det är mycket svårare att hålla en dylik
stor skara domstolsledamöter samlad vid olika tillfällen för att, ifall det
blir uppskov, kunna följa målet från början till slut. Betydelsen av lekmäns
medverkan i rättsskipningen skall jag icke här närmare ingå på. Jag kan i
detta avseende gärna instämma i det yttrande av herr Jansson i Djursätra, som
justitieministern citerade. Det är ju icke blott fråga örn att i de mål, som
komma till våra domstolar, tolka lagens bestämmelser. En mycket väsentlig
del av domstolens verksamhet i ett mål går ut på bevisprövning, och bevisprövningen
i målen ligger mycket ofta lika öppen och möjlig för lekmännen. Ofta
nog torde lekmännen, som representera olika befolkningslager, sitta inne med
bättre förutsättningar än en mera ensidigt betonad jurist att bedöma omständigheter,
som ha förekommit, och draga de riktiga konklusionerna beträffande
vad som kan anses vara i målet bevisat. Jag anser alltså tyngdpunkten
i fråga örn lekmännens medverkan i rättsskipningen icke vara, vad som ofta
betonas av dem som prisa vår nämnd, eller att de sitta inne med en eller annan
upplysning och att de kunna vid överläggningen inför domaren lämna bidrag
till personkarakteristik o. dyl. Det är inte dessa tillskott, så att säga till materialet
i målet, som äro av betydelse, utan det är just den omständigheten,
att lekmännen bedöma förhållandena i livet på ett annat sätt än juristen. Det
är just deras egenskap av lekmän som för mig är värdefull, när det gäller att
Första hammarens protokoll 1931. Nr 39. 2

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsform.

(Forts.)

jfr 39. 18 Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng. begagna dem i en domstol. Ingen som Ilar suttit i ett riksdagsutskott, där det
huvudgrun- gitter både jurister och lekmän, som skola bedöma en fråga •— tag t. ex. ett
^rätte ån ^s- sådant. utskott sorn särskilda utskottet — kan bestrida, att vi få utomordent”''reform*
ligt värdefulla synpunkter just ifrån lekmännen. Yad juristerna tänka i så(Torts.
) dana här saker, vet man tämligen på förhand. De kunna visserligen ha många
olika meningar —- det har sagts att där två jurister äro församlade, är det
minst tre olika meningar — så det är inte fråga örn att de inte äro självständiga
gent emot varandra och göra allehanda synpunkter gällande, men när
man sitter i en större samling lekmän, utsedda efter sådana principer att de
representera folkets förtroende, alltså dugliga representanter för lekmannauppfattningen,
är det alldeles märkvärdigt vilket uppfriskande inslag deras
diskussionsinlägg göra och hur man ofta lär sig av lekmännen betydelsefulla
synpunkter på det som är föremål för bedömande. Jag kan inte alls nied
denna överlägsna juristsynpunkt på lekmännen, att vi jurister, vi kunna lagen,
vi äro sakkunniga, vi begripa detta, och därför skola vi avgöra detta och inte
lämna något åt lekmännen. Jag tror att juristernas sakkunskap i en domstol,
där det sitter jurister och lekmän tillsammans, är av den tyngd och vikt, att
när den framlägges av en förnuftig domare för lekmännen, får den minst det
inflytande den förtjänar. Snarare skulle man kunna säga, att juristdomaren
med sin fackkunskap får större inflytande över lekmännen än han rätteligen
borde ha. I varje fall ger erfarenheten stöd för den uppfattningen, att man
riskerar inte att lekmännen missbruka den rent kvantitativa överlägsenheten
i den makt, som tillkommer dem genom deras större antal, och detta vare sig de
ha avgörandet i sin hand efter majoritetsprinciper eller man av dem fordrar enhällighet
för domarens överröstande. Det har diskuterats, huruvida man i städerna
skulle ha lekmän blott i grövre brottmål eller även i ringare. I propositionen
betonades det, att det endast skulle vara i grövre brottmål. Reservanterna
ha vänt litet på saken och sagt, att i allmänhet i brottmål är ^ det
lämpligt, att lekmän medverka men man kan medge, att de mindre brottmålen
undantagas. Var gränsen skall dras, överlämnas åt ett framtida ytterligare
övervägande.

Jag skulle vilja, efter det att vi nu för några dagar sedan antogo den nya
dagsbotslagen, framkasta till övervägande, huruvida det inte skulle vara synnerligen
lämpligt, att man alltid hade lekmännen med i domstolen, när dagsbotslagen
skulle komma att tillämpas. Därigenom skulle visserligen ett mycket
stort antal ringa polisförseelser komma att uteslutas ifrån medverkan av
lekmännen — enligt de uppgifter, som lämnades härom dagen, vill jag minnas
att ungefär 60 procent av alla brottmål på detta sätt skulle uteslutas, så att
lekmännen endast skulle komma att deltaga i de 40 procenten, men utöver dagsbotsmålen
och naturligtvis sådana, i vilka kunna ifrågakomma frihetsstraff,
synes mig icke vara något trängande behov av lekmännens medverkan.

Herr talman, jag vill vid detta tillfälle gå förbi frågan örn nämnd i hovrätt,
men jag vill nämna ytterligare några ord beträffande spörsmålet örn förstärkning
av nämndens inflytande. Jag hade redan tillfälle nyss att antyda
något örn den saken. Jag ansluter mig för min personliga del till departementschefens
nyss utvecklade ståndpunkt. Gent emot herr Bissmark, som talade
om att det sedan herr Janssons i Djursätra tid hade skett en strömkantring
bland lekmännen, så att de nu i allmänhet stå bakom utskottets mening
att för överröstande av domare skall fordras enhällighet, skall jag gärna medge,
att det må överlåtas åt lekmännen att bestämma, hur de vilja ha sin medverkan.
Jag menar inte, att det är ett juridiskt krav att driva emot en lekmannaopinion
att ge dem större inflytande än de själva önska få.

Emellertid gäller det ju inte uteslutande lantmännens representation i våra
häradsrätter, utan dels har det ju framhållits med styrka både i propositionen

Onsdagen den 20 maj f. m. 19

oell av utskottet, att vi för framtiden böra räkna med en allsidigare representation
av olika befolkningslager i våra nämnder, och dels är det ju föreslaget i
propositionen oell påyrkat av jämnt hälften av utskottets ledamöter, som genom
en olycklig lottkastning kom att utgöra minoritet, att nämnd även skall
införas i städerna, så att vill man överlämna åt lekmännen att avgöra denna
fråga, är det inte alldeles enbart lantmännens röster som skola räknas. För
övrigt torde det vara tillåtet att med anledning av herr Bissmarks uppgift
nämna, att inom särskilda utskottet hävdades med styrka just ifrån en lantmannarepresentant
önskvärdheten av en förändring i fråga örn nämndens rösträtt
i enlighet med den kungl, propositionens principer.

Jag tror inte på några olägenheter av att ge nämnden ökat inflytande. Herr
Bissmark efterlyste olägenheterna av den nuvarande ordningen, och det vore
ju en lätt sak att erinra honom örn vad som särskilt framhölls i utskottet, nämligen
att den nuvarande ordningen leder bland annat därtill, att örn det uti
en tolvmannanämnd finns en enda person, som på grund av sin allmänna läggning
och inställning är obenägen att rösta på något annat sätt än den för
honom auktoritativa rättsbildade ordföranden, kunna de elva vara fullkomligt
överens örn att döma på ett annat sätt än ordföranden, men bara den omständigheten,
att en enda stiger upp och säger: jag håller med ordföranden,
omkullkastar denna opinion inom nämnden. Att detta är en olägenhet, lär väl
icke kunna bestridas.

IfaB man frågar någon jurist, vem det vara må, utanför detta lands gränser:
Kan ni tänka er en sådan ordning som den, att när det gäller att döma
en person till frihetsstraff, då kunna domaren och en nämndeman överrösta
de elva nämndemännen och döma den tilltalade till hur strängt frihetsstraff
som helst, sa^ framstår detta såsom fullkomligt groteskt. Vederbörande tror
inte, att en sådan rättsordning kan existera. Att vi finna oss i den -— jag
tror det beror på det beståendes otroliga makt över sinnena, men när vi nu
stå inför en mera allmän reform av rättegångsväsendet, så undkomma vi inte
detta spörsmål, huruvida vi skola finna oss i den nuvarande ordningen på
detta område eller vi skola införa en förnuftigare.

. Det återstår för mig, herr talman, nu endast en punkt till att beröra, nämligen
hovrätternas organisation och proceduren inför dem och i samband därmed_
frågan, huruvida advokaterna där skola vara rättsbildade eller icke. Herr
justitieministern anmärkte emot utskottets utlåtande på denna punkt, att utskottet
hade i viss mån beskurit muntligheten därigenom, att utskottet föreslagit
föredragning av referent. Justitieministern var rädd för att häri låg
en fala för att det muntliga förfarandet skulle nedsjunka till en tom form.
Partenia skulle bli obenägna att inställa sig, och vi skulle snart vara tillbaka
i den gamla skriftligheten med dess återverkan på underrättsförfarandet.
Vad utskottet här gjort, är emellertid bara det, att utskottet har upptagit
en tanke, som framkastats av en sa renodlat muntlighetsvänlig institution.
sorn. processkommissionen själv, som på tal om organisationen i hovrätt
säger i sin andra del, sid. 204, att enligt processkommissionens åsikt bör
i hovrätten utses en referent. Till hans uppgift bör höra bl. a. taga sådan
kännedom örn handlingarna, att han är beredd att vid huvudförhandlingen
med stöd av handlingarna kontrollera och tullständiga nartemas utförande
av sm talan. Närmare bestämmelser örn referentens åligganden skulle ej
behöva inflyta i lagen utan kunde innefattas i arbetsordning.

Det är denne referent, som utskottet har erinrat sig, när utskottet stod inför
svårigheten: Hur skall det gå till inför hovrätten i de fall, som departementschefen
själv har framhållit, når han säger att i vissa ringare mål parterna
icke kunna bära kostnaderna för muntligt förfarande med inställelse
av rättsbildade ombud och plädering? Vem skall tillvarataga de frånvarande

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångs -reform.
(Forts.)

Är 39. 20

Onsdagen den 20 maj f. m.

Äng- parternas intresse, att allting, sorn är att inhämta ur underrättens akter, också
dernulören r förelagt hovrätten? Samma fråga inställer sig, när käranden kommer
rättegångs- tillstädes men svaranden uteblir. Det är ju inte meningen att mot utebliven
reform, svarande i hovrätt tillämpa något kontumacialförfarande, utan han skall få

(Fort».) lita på att om han vunnit i underrätten, skall han kunna få detta fastställt

i hovrätten utan att behöva iakttaga inställelse. I detta fall är det uppgiften
för en i hovrätten utsedd referent att tillse, att den tillstädeskomne
icke vid sin framläggning av målet förbigår någonting av betydelse för målets
bedömande.

Så långt har alltså departementschefen med sin ståndpunkt och utskottet
med sin samma behov av en referent, men utskottet har i någon mån utvidgat
behovet därigenom, att utskottet medgivit, att parterna skola få inställa sig
i hovrätten även genom icke rättsbildade ombud. I dessa fall, menar man,
skulle behovet av en referent framträda mera, än när parterna komma tillstädes
genom advokater.

Jag kommer därigenom över till den andra frågan beträffande hovrätterna,
nämligen den, huruvida man där bör uppehålla ett advokatmonopol eller man
kan, såsom utskottsmajoriteten föreslagit, tillåta även icke rättsbildade ombud
att inställa sig inför hovrätten. Justitieministern anmärker här, att hänsynen
till parterna i detta avseende icke för längre, än att part bör få använda
samma ombud som i underrätten. Det är just den huvudsakliga erinran,
som utskottet har gjort på denna punkt mot den kungl, propositionen
som icke innehöll något dylikt undantag. Det förekommer, att vid underrätten
en parts talan har på ett förträffligt sätt förts utav en person i orten,
som sitter inne med alldeles speciella förutsättningar i ett mål av denna beskaffenhet
att företräda sin huvudman. Det är inte alltför ovanligt, att mål
förekomma, som kräva en sådan intim kännedom örn vissa särskilda sakförhållanden,
att en på dessa områden bevandrad lekman är bättre än första
bästa jurist ägnad att utföra huvudmannens talan. Ett stöd för denna uppfattning
har jag funnit uti en uppsats, numera tillgänglig i festskriften för
president Marks von Wurtemberg. Uppsatsen är författad av justiticrådet
Arthur Lindhagen och handlar örn muntlighet och koncentration inför den
specialdomstol, där man redan genomfört dessa principer: arbetsdomstolen.
Arthur Lindhagen har i denna uppsats utvecklat, att vanligen företrädas parterna
genom icke rättsbildade ombud, nämligen genom sina organisationers
ombudsmän, som visat sig besitta en eminent sakkunskap och som behärska
det område, som är föremål för domstolens bedömande, på ett sätt som ingen
advokat i världen, som inte specialiserat sig på just detta område, skulle
kunna göra. Örn vi då tänka oss, att ett dylikt mål —• och det finns andra
kategorier av mål, där något liknande kan gälla — skulle komma inför de
allmänna domstolarna och talan i underrätt utföres av en dylik lekman, som
sitter inne med alldeles speciella förutsättningar för att göra detta, men vi
skulle skriva en lag, som förklarade att han fick icke uppträda i hovrätten,
utan för att få uppträda där skall man ovillkorligen ha tagit juris kandidatexamen,
vad skulle allmänheten säga örn en sådan lagstiftning? Ivan det verkligen
vara i rättsskipningens intresse att på detta sätt utesluta de lämpligaste
ombuden från att inför hovrätt föra huvudmannens talan?

Andra exempel anfördes inom utskottet från lekmannahåll. Det var en mycket
betrodd lantman i andra kammaren, som talade örn att han i vissa synemål
brukade uppträda som ombud och medhjälpare i sin hembygd, och han
menade -—• och det gjorde ett starkt intryck på utskottet — att detta slags
lekmän ofta vore lämpligare än en ung advokat att inför domstol utveckla huvudmannens
talan. Har nu en sådan person uppträtt i underrätten, är det bra

Onsdagen den 20 maj f. in. 21

svårt att motivera, varför man i hovrätten skulle genom lagstiftning framtvinga
ett mindre lämpligt ombud.

Dessa synpunkter låta mycket väl förena sig med ett oreserverat erkännande
av det självklara i den tankegången, att i allmänhet är en advokat, d. v. s.
ett rättsbildat ombud, lämpligare att inför domstolen utföra en huvudmans
talan än icke rättsbildade sakförare. Jag anser också för min del, att det är
något som bör sättas i allra främsta rummet bland önskemålen vid genomförandet
av en rättegångsreform, att man medverkar till åstadkommande av ett
rättsbildat advokatstånd, tillgängligt om möjligt på alla orter i Sverige. Men
medgivandet härav leder ingalunda till att man genom lagstiftningsåtgärder
skulle behöva sätta sig till förmyndare över parter med hänsyn till deras förmögenhetsrättsliga
angelägenheter och säga, att ni få inte lov att vansköta
edra- saker inför domstolen genom ett ombud, som inte är av allra första klass,
utan vill ni komma inför domstolen, skola ni begagna en person, tillhörande
ett legitimerat advokatstånd.

Det har ju inte heller i diskussionen gjorts gällande, att det är ur partens
synpunkt, som man skulle framgå med en sådan lagstiftning. Herr Bissmark
framhöll, att särskilt beträffande hovrätten hänsynen till domstolen skulle kräva,
att man inte släppte fram ombud, som misshushållade med denna domstols
dyrbara tid, genom vidlyftiga orationer i punkter, som inte hörde till målet.
Jag är inte alldeles säker på, herr talman, att man kan dra gränsen för dylika
onödiga vidlyftigheter i ett ombuds framställning efter huruvida han är rättsbildad
eller inte. Åtminstone har jag vid icke få tillfällen i utlandet, där det
finns både advokattvång och advokatmonopol, hört legitimerade advokater utveckla
en sådan vidlyftighet, att domstolarna varit alldeles förtvivlade med
hänsyn till sin dyrbara tid. Jag tror därför inte den synpunkten är avgörande,
och örn man nu, såsom utskottet gjort här, betonar, att man vill ge partenia
frihet att även i hovrätten begagna de ombud, som de haft i underrätten och
som äro inne i saken och skickade att uppträda inför hovrätt, även örn de icke
äro rättsbildade, tror jag inte att man därigenom på något sätt äventyrar en
god rättegångsordning inför hovrätten.

Utskottet betonar här, att det är övertygat örn att parterna i sitt eget välförstådda
intresse komma att i de allra flesta fall begagna sig av rättsbildade
ombud, och jag skulle knappast tro, att parterna ha behov av en lagstiftning
om advokatmonopol för att övertyga den rättssökande allmänheten örn att den
finner sin bästa hjälp i rättegången just hos advokater, som stå under en advokatorganisations
kontroll och uppsikt.

Herr talman! Jag skall nu inte uppehålla mig vid flera detaljer i

propositionen. Sedan departementschefen på ett så utomordentligt klokt

och förtroendegivande sätt lagt upp hela denna fråga, vågar jag sluta
med att uttala den förhoppningen, att han inte nu, sedan riksdagen

hörts och fått tillfälle att ge uttryck åt sina synpunkter, kommer

att åsidosätta något, som kan leda till processreformens skyndsamma
främjande i den goda anda, som utmärker den kungl, propositionen. Den snabbhet,
varmed justitieministern vid sidan örn alla de övriga stora lagfrågor, han
förberett, lyckats lägga denna stora och svåra fråga på en enligt min mening
riktig bog, är ägnad att inge de för ett förbättrat rättegångsväsende här i
landet intresserade medborgarna förhoppning örn att vi skola kunna fira 200-årsminnet av 17B4 års lags ikraftträdande med en ny rättegångsbalk.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Löfgren: Herr talman! Utskottets ärade ordförande fäste uppmärksamheten
på det ganska egendomliga förhållandet, att vi här ha ett utskotts -

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångs -reform.
(Forts.)

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rältegångsr
eform.
(Forts.)

22 Onsdagen den 20 maj f. m.

betänkande, där alla ansluta sig till propositionen eller åtminstone ingen uttalat
en i grund och botten från densamma avvikande mening, men där samtidigt
alla äro reservanter.

Herr Bissmark sade, att dessa reservationer inneburo i det stora hela endast
avvikande meningar i detaljer. På den punkten kan jag emellertid inte riktigt
vara ense med honom. Ja, jag skulle nästan vilja säga, att det principiellt
viktigaste i de olika reservationerna och skiljaktigheterna avse punkter, där
olika uppfattningar örn själva grundfrågan gjort sig gällande, nämligen angående
företrädena och olägenheterna av det nuvarande skriftliga systemet,
jämfört med det man vill införa. I själva verket går det en sammanbindningsbana
emellan herr Lindhagen i första kammaren och herr Christenson i andra
kammaren, ehuru man kan säga, att herr Lindhagens sida av saken är något
varmare eklärerad än den andra. Men båda dessa grupper av reservanter hålla
i grund och botten på det gällande systemet och tycka, att man gärna kunde
bibehålla det med en smula uppsnyggning —• ruan har bara olika meningar
örn, var det i så fall skall snyggas upp och hur detta skall ske.

De, som i sin principiella inställning till huvudfrågan, muntligt förfarande
eller skriftligt, bestämt utskottets ståndpunkt till justitieministerns förslag, ha
inte undgått att taga intryck av denna tveksamhet i valet mellan gammalt och
nytt. När de beslutat sig för att hoppa i det kalla vattnet, ha de varit angelägna
örn att både vara säkra på att ha fotterna på bottnen och att yttermera
ha tillgång till en simdyna i närheten. Särskilt har utskottet velat överträffa
justitieministern i försiktighet genom att i än vidsträcktare grad än i propositionen
bibehålla det skriftliga systemet i överrätterna. Härom heter det i utskottets
förslag mycket vackert, att det »öppnas möjlighet att med varandra
jämföra två olika processtyper och att vinna erfarenhet rörande deras fördelar
och olägenheter.» Det säger nu utskottet med en suck av blandad misstro
emot det nya och belåtenhet med att ha den gamla simdynan till hands. Herr
Lindhagen med sin mera optimistiska läggning har uttryckt samma sak i
annat sammanhang på det sättet, att han hoppas, att man skall kunna
tillgodogöra sig båda systemens fördelar och samtidigt utmönstra alla deras
olägenheter.

Den linje, som kommit till uttryck i herr Hedlunds och min reservation, går
principiellt, skulle man kunna säga. på andra sidan örn utskottets samlingspunkt.
Vi erkänna visst nödvändigheten av att gå vanligen fram och taga all
möjlig hänsyn till hävdvunna traditioner och bestående institutioner. Vi äro
så mycket mera tvungna att göra detta, som vi ha de gamla domstolarna kvar.
Men å andra sidan mena vi, att örn vi besluta oss för att ersätta skriftlighet
och uppskovsväsen med muntlighet och koncentration, så måste vi också godtaga
en del minimifordringar, som följa med den nya metoden. Jag skall strax
med några ord ange, vad jag tycker är med och mot naturen i ett muntligt förfarande.
Men här skall strax sägas ifrån, att min främsta anmärkning ligger
på samma linje som justitieministerns, och den gäller utskottets minst sagt
oklara anordning av överrättsprocessen. Man vill förmuntliga — om ett sådant
uttryck tillåtes — processen i första, instans och där inskränka protokollen till
koncentrat av yrkanden, medgivanden och uppenbart relevanta fakta. Det är
mycket bra örn nämligen förhandlingen i mål, som föres vidare, och särskilt
där bevisningen behöver upprepas, också i överrätt blir muntlig. Men om överrättsförfarandet
inriktar sig på fortsatt skriftlighet — hur i all världen skola
överrätterna kunna avgöra klagomål utan både ord och handling -— med handling
menar jag då de skriftliga protokollen? Nej, som nyss sagts, därest muntligheten
i princip godtages, måste man också acceptera vissa av dess praktiska
konsekvenser.

Jag vill nu en smula beröra innebörden av min reservation, sedd mot bak -

Onsdagen dea 20 maj f. m. 23

grunden av vad jag anser vara principer i och konsekvenser av det muntliga
förfarandet såsom det framgick även av utskottsordförandens anförande, har
man egentligen av två skäl gått med på justitieministerns förslag. Det, som
varit avgörande för utskottets ställningstagande, har varit ett önskemål att
bliva av med uppskoven, d. v. s. att få ett snabbare avgörande och sålunda en
större koncentration i processen. Eftersom man blivit övertygad örn, att detta
mål icke kan nås utan muntlighet och omedelbarhet, har man gått in för muntlighet
för att därigenom erhålla en större koncentration. Men däremot har
man mindre erkänt ett annat huvudskäl för reformen, nämligen den större
rättssäkerheten. Det förhåller sig på det sättet, att man inom utskottet -—
icke med så stor styrka i skälen men med stor röststyrka —• gjort gällande, att
vår nuvarande rättssäkerhet är nog så bra och att vi knappast kunna få den
bättre. Ur denna synpunkt krävdes det visst inte att lämna det gamla protokollariska
systemet, som man känner, för att gå över till någonting, som man
inte känner till. På denna punkt är jag av helt annan mening. Jag tror, att
ett konsekvent genomfört och tillämpat muntligt förfarande skall medföra
större säkerhet än det nuvarande systemet. Jag avser då icke med rättssäkerhet
den allmänna säkerheten på gatorna, och det är inte heller fråga örn domarens
väld eller oväld och större eller mindre skicklighet. Inte heller är
det möjligt att rent statistiskt avgöra, huruvida man med det gamla systemet
fått mindre rättvisa domar, än örn man hade haft det muntliga. Det är omöjligt
att bedöma. Men däremot tror jag, att vid en omedelbar prövning av ett
i följd framfört bevismaterial, domaren är på bättre sätt hjälpt med att finna
ut sanningen, så nära som en människa kan komma, än med ett system, vari
domaren matas med skrifter och där ofta nog inte ens den domare som dömer
i underrätt, är den, som sett och hört vittnena; och i överrätten finns det ju inte
den minsta kontakt mellan domaren och dem, som skola dömas, samt vittnena.

Såsom herr justitieministern sagt, är det i ett sådant system, som halva sanningar
och hela osanningar trivas vid sidan av varandra, och det ohemula bestridandet
användes såsom ett tillåtet rättsmedel. Rättvisan får efter hand
leta sig fram, och det har den gjort bland annat genom att man i praxis infört
den fria bevisprövningen, som icke finnes enligt lagen. Man kan säga, att
det i det stora hela finnes fri bevisprövning, i den mån vittnesjäven icke göra
det omöjligt. Men jag vill påstå, vad den fria bevisprövningen beträffar, att
den icke kan komma till sin rätt i ett skriftligt system utan partens rättighet
att fritt och utan hinder av vittnesjäv framföra sin bevisning och domarens
rätt och skyldighet att efter bästa förstånd bedöma, i vad mån bevisningen
äger sanningens halt. Härför förutsattes konsekvent en muntlighet och omedelbarhet
i processen, som icke är förenlig med det nuvarande systemet. Den
fria bevisningen kan icke heller enligt min mening föras till sin fulländning,
utan att man i mycket större utsträckning, än som nu är fallet, använder parterna
själva såsom bevismedel. Och härmed kommer jag till min första reservation
eller erinran till utskottets betänkande.

I den nya ordningen upphör bestridandet att vara ett gammalt svenskt privilegium
eller rent av ett nådemedel, såsom det betraktas i någon av motionerna.
Det konstrika juristeri, som vuxit fram kring vad som kallas frågan örn bevisbördans
fördelning och förflyttning från den ena parten till den andra, får
ge vika i högsta grad, örn bara parterna ha skyldighet att inställa sig och
processen lägges på (dt sådant sätt, att de känna sig hava intresse av att komma
fram och tala sanning så gott de förstå var på sitt håll. Ty enligt den
nya ordningen hyser icke domaren a priori misstro till någondera partens tro
på sin egen rätt utan han går tvärtom ut ifrån denna deras tro, till dess det
upptäckes, att någon av dem ljuger. Man utgår ifrån, att bägge parterna tro

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forte.)

Nr 39. 24

Onsdagen den 20 maj f. in

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsr
ef orm.

(Fort».}

sig ha rätt, fastän en av deni säkerligen misstagit sig, och därigenom komma
de också själva att få intresse av att framföra sin syn på fakta.

Jag har kommit till den mening, att det vore lämpligt att med denna utgångspunkt
bedöma och anordna parts utsaga. Såsom det t. ex. sker i engelsk
process, höres vanligen parten från början. Det kan dock mycket väl hända,
att han höres senare eller inte alls. Men även i civilmål har han själv största
intresse av att höras först, och så kommer vittnesbevisningen såsom belysning
av vad parten haft att -säga. Men det är naturligtvis en mindre viktig punkt,
när parten höres. På denna punkt har utskottet inte heller bundit sig för,
huruvida parten skall höras i början eller i slutet eller under förhandlingarnas
gång.

Men så komma vi till en annan fråga, och den gäller vittnesförhöret. Här
finnes också en divergens mellan utskottets mening och den mening, som jag
uttalat i min reservation, en divergens, som kan synas ganska obetydlig men
som i själva verket inte är av så liten principiell betydelse.

I propositionen står det, att vittnesförhöret skall äga rum under domarens
ledning. Ja, tacka för det, hela rättegången skall ju stå under domarens ledning.
Men med den nya förhandlingsmetoden, konsekvent tillämpad, kommer
den frågan upp, på vad sätt vittnesbevisningen bör framföras för att ge bästa
möjliga resultat. Skola frågorna ställas direkt av parterna till vittnet eller
skall det tillgå såsom nu, att frågorna i civila mål gå genom domaren och att
han har hela initiativet vid vittnesförhöret? Jag för min del anser det ligga
i sakens natur att vid den muntliga förhandlingsmetoden vittnena höras av
parterna. Det är det enda sättet att bevara materialets omedelbarhet. Och
sedan den ena parten hört sina vittnen, så bör den andra parten ha rätt att hålla
motförhör med dem.

En av anledningarna till att så bör förfaras är, att även med den förberedelse,
som skulle äga rum till rättegången i underrätterna, domaren ingalunda
känner till vad vittnena kunna väntas säga i en viss sak. Det är endast den
part, som åberopat vittnena, som vet vad han vill fråga vittnena örn. Sådana
frågor, vilka somliga domare ibland göra, innan de egentligen tagit reda på
vad saken gäller, kunna missförstås. Partens frågor beröra kanske inte alldeles
direkt kärnpunkten. Men att då avbryta och hindra vittnet att fortsätta
eller på annat sätt ge sken av, att full opartiskhet icke iakttages sådant bör
man komma ifrån. Men dessutom får domaren endast med den direkta förhandlingsmetoden,
i vilken vittnena utfrågas av parterna eller deras ombud,
tillfälle att själv i verkligheten leda och draga nytta av vittnesförhöret. Han
blir i tillfälle att personligen göra anteckningar och noga höra på, vad som
frågas och svaras, samt att, efter det en part eller hans ombud hört ett vittne
och eventuellt motförhör ägt rum, komma med sina frågor och därmed komplettera
förhöret, ty då har domaren fått reda på de luckor i vittnesbevisningen,
som kunna behöva fyllas i. Detta är en ingalunda oviktig sak, och jag
vill hoppas, att den ståndpunkt, som utskottet bär intagit, icke skall hindra den
fortsatta utredningen från att se på denna sak på ett fullt objektivt sätt.

Örn man vill inskränka rättegångsprotokollen, kan jag inte förstå, hur det
skall gå till, utan att man hör vittnena på detta sätt. Att domaren framställer
frågorna hänger ju nära ihop med det nuvarande systemet, där undan för undan
anteckning sker till protokollet, som är avgörande för vad som förekommit.
Men örn domen grundas direkt på den muntliga bevisningen och man vill avskaffa
eller förminska protokollet, varom nu är fråga, behövs ju icke denna
omgång.

Varpå beror nu utskottets ståndpunkt i det avseende, som jag nyss nämnde?
Jo, man har hänvisat till, att advokaternas korsförhör äro så pressande och
att det är så många olämpliga frågor, som framställas och vilka parterna böra

Onsdagen den 20 maj f. m. 25

skyddas för. Dessa fördomar mot ett effektivt vittnesförhör bottna i själva
verket i en föreställning — eller jag vill kalla det fördom — som haft en enligt
min mening ännu mera beklaglig inverkan på utskottets oklara och otillfredsställande
förslag örn förfarandet i överrätt. Jag avser utskottets vägran
att fullt ut erkänna de rättsbildade advokaternas betydelse såsom ett led i ett
effektivt muntligt förfarande. Det resonemang, som å ena sidan erkänner behovet
av advokater men på samma gång varmt förfäktar, att det icke behöves
några.särskilda åtgärder, utan att man mycket väl kan även i överrätterna tilllåta
vilka ombud som helst —- naturligtvis »välkända» — att föra talan, detta
resonemang går i cirkel, fram och tillbaka. Det är ju dock inte tal om annat
än att fordran på kvalificerade ombud också hör till konsekvenserna av det
nya förfarandet och att örn man vill det ena, får man taga det andra. Det
muntliga förfarandet ställer ökade fordringar på de skilda processorganen,
både på domare, åklagare och advokater. Man vill göra försöket att reda sig
med den bestående domstolsorganisationen, och vi må hoppas, att förtroendet
till densamma icke svikit. Men enligt min mening är det ofrånkomligt, att
i en process, som är byggd på de fria krafternas spel i rättslivet, där materialet
enligt sakens natur måste framföras av parterna med skäl och motskäl och
icke framletas av domaren — det är klart, säger jag, att en dylik process
fordrar med domstolen likvärdiga representanter för partsintressena. Men liksom
utskottet nödgats lämna en revision av åklagarmakten åt framtiden, så
har utskottsmajoriteten en uppenbar misstro mot de rättsbildade advokaterna
såsom ett naturligt och nödvändigt led i en ny rättegångsorganisation. Jag
begriper verkligen inte, huru man i vår tid kan vidhålla en sådan fördom.
Varför inte lika gärna släppa läkekonsten fri, utan åtskillnad på auktoriserade
läkare och kvacksalvare? Jag vill, herr vice talman, i förtroende berätta,
att hemma hos mig har det stundom yppats en viss förkärlek för den homeopatiska
läkemetoden. Men det skulle därför inte falla mig eller någon annan
in att vilja auktorisera homeopaterna såsom lasarettsläkare eller anlita dem
för att få en operation verkställd.

Nu skall det visst icke påstås — det håller jag med herrar Bissmark och
Schlyter örn — att juridisk examen eller ens juristpraktik gör en person till
en god advokat. Visst inte. Jag erkänner också med de båda herrarna, att
det finns hyggliga ombud, som inte äro examinerade jurister och länge hava
praktiserat på ett visst område. Jag tänker mig t. ex. vatten- och egendomsrätt
etc., där man kan säga att specialiseringen hos juristen i allmänhet icke sträcker
sig^ tillräckligt långt på grund av att behovet av sådan specialisering icke
varit så stort. Men det hör till de oundvikliga bristerna i samhällets organisation,
att man är hänvisad till att uppställa allmänna villkor för rätten att
utföra ett yrke, som kräver särskilda förutsättningar. Det kan inte
hjälpas, att en eller annan _ speciell begåvning fått stanna utanför, därför
att han icke skaffat sig de yttre kvalifikationerna. Men jag kan
icke finna annat, än att det är rättvist, att de personer, som med stora
kostnader skaffat sig denna nödiga utbildning, också böra ha fördelen
att få utöva sitt yrke allenast i konkurrens med sina kolleger. Örn den muntliga.
koncentrerade processen ställer särskilda krav på de ombud, som utföra
partens talan, gör ju redan den omständigheten, att det måste ligga även i
domstolens och rättsordningens intresse att hava tillgång till fullt kvalificerade
ombud. Man kan inte begära, att man skall kunna försäkra sig örn tillgången
till en val kvalificerad advokatkår, utan att den får ett visst monopol. Man
mäste få en viss avgränsning mellan dem, som ha den speciella advokatuppgiften,
och andra, vare sig de nu äro icke examinerade sakförare eller tjänstemän,
som ha advokatverksamhet såsom bisyssla. Jag tror, att detta inte är
iner än rätt liksom att det är ett samhällsintresse, att så sker.

Nr 39.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Fort*.)

Nr 39.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Porto.)

26 Onsdagen den 20 maj f. m

Jag kan emellertid hålla med herr Lindhagen örn, att advokaterna äro lika
behövliga i första instans som i överrätterna. Här talas det mycket örn, att
tyngdpunkten i förfarandet skall ligga i underrätterna och att där också bör
förekomma den väsentliga bevisningen. Varför skola då icke också partens
intressen förfäktas på bästa sätt redan i underrätten? Men då jag inte desto
mindre måste säga, att det är särskilt beklagligt, att justitieministerns förslag
örn rättsbildade advokater för hovrätterna inte ens beträffande överrätterna
vunnit anslutning från utskottets sida, beror detta därpå, att jag tror, att örn
man inte i överrätt uppställer fordran på utbildade advokater, kommer inte
heller muntligheten att där kunna upprätthållas på det sätt, som jag menar,
att ett muntligt förfarande bör te sig. I första instans, där parterna uppträda
inför rätta och vittnen höras, måste ju ändå med naturnödvändighet förekomma
en viss muntlighet; men örn man ger parterna valrätt mellan skriftväxling
och muntlig partsförhandling i överrättema, är det — precis som herr
justiteministern nyss har sagt — fara värt, att skriftligheten täger överhanden
i överrätterna och sedan allt mera trycker sin prägel även pa underrättsförfarandet.
Det enda, som kan förebygga en sådan utveckling, ar att processen
i överrätt lägges så, att det i regel blir muntlig förhandling, att bevisningen
därvid upprepas i fall av behov, och att det blir parterna, själva, som var
på sin sida lia att framlägga målet, alldeles som i underrätt. Men detta syfte
torde icke kunna vinnas utan fordran på rättsbildade advokater i överrät terna-

„

I stället bär utskottet tänkt sig, att en av^hovrätten utsedd referent alltid
skall föredraga, därest icke parterna som en nåd att stilla bedja om° anhålla att
få göra det själva. Jag har i min reservation sagt — och det vidhåller jag —
att detta är att ställa den sak, som man vill främja, på huvudet. Förresten
är det oklart, huru man tänkt sig konkurrensen mellan det skriftliga och muntliga
förfarandet.

För min del har jag tänkt mig denna konkurrens ungefär sålunda. Det nuvarande
växlandet av skrifter blir en sorts beredelse, motsvarande förberedelsen
i underrätten. Först sedan skriftväxlingen inom en kortare tid är slut,
blir det fråga om personlig inställelse. Under skriftväxlingen klaras det ut —
målet må vara större eller mindre — huruvida parterna förena^sig örn, att de
vilja ha någon som föredrar målet, och att det i så fall dömes på det skriftliga
materialet plus koncentratet av protokollet från underrätten. Det finns då
ingen anmärkning mot underrättens bevisupptagning, och det är icke heller
fråga örn att förebringa någon ny bevisning, utan det är egentligen rättsfrågan,
som man vill hava prövad på nytt. Vare sig målet är stort eller litet, vet jag
inte, varför parterna skulle behöva personligen inställa sig i överrätten, under
dessa omständigheter, då en referent utses, som får föredraga målet. För att
ge processen en smula sken av muntlighet, kan man ju även i dessa fall låta
parterna vara närvarande vid föredragningen och göra sina framställningar.
Men så snart det är fråga om ny bevisning eller om ny plädering, bör det vara
en förhandling, där parterna komma tillstädes och deras advokater framlägga
saken. Utskottet har tagit så mycken hänsyn till dem, som inte passa tiden,
utan äro borta. Varför inte göra som i underrätten och fordra, att parten ser
upp, om den vill bevara sin rätt?

Jag har inte mycken förhoppning, att riksdagen på denna punkt skall ändra
vad utskottet sagt, men jag hoppas, att den blivande utredningen, som skall leda
fram till ett definitivt förslag, får öppna ögon för vådan av att här äventyra
muntligheten. Detta kommer att ske örn man inte i regel har muntlig förhandling
och låter parterna genom sina ombud föredraga även i överrätt. Att
detta medför kravet på rättsutbildade advokater är en sak för sig.

Ehuru jag icke från början lovade att vara kortfattad, skall jag ända sluta

Onsdagen den 20 maj £. m. 27

inom några minuter. Men jag vill beröra ännu en punkt i min reservation och
det är frågan örn brottmålens behandling.

Det är ett gammalt krav att få en förbättrad förundersökning i brottmål
med allt vad därtill hör. Örn man nu under övergångstiden förbättrar åklagarväsendet,
så kan jag — såsom jag sagt i min reservation, och även sökt utveckla
i utskottet -—- icke finna annat än att dit hör också att göra vissa förbättringar
i själva förundersökningen i brottmål för att trygga en bättre ledning. Ty
eljest sakna vi ju efter denna övergångstid en organisation för att fullgöra
den tänkta reformen på denna punkt. Men man torde inte komma ifrån, att
en tillfredsställande skötsel av cle grova brottmålen kräver särskilda förutsättningar
även hos domstolarna. Örn man försöker sig på en processreform utan
en fullständig omorganisation av domstolsväsendet, framträder i alla händelser
enligt min uppfattning behovet av en förstärkning särskilt i de viktiga fall,
som angå liv och ära och som ofta uppröra en vidsträckt opinion. Vi hava
ju sörjt för en specialisering på olika områden, såsom genom vattendomstolar
och ägodelningsrätter m. m. Justitiekanslern föreslår också, att det skulle
upprättas särskilda kriminaldomstolar för grövre brottmål. Men varför skall
man vidtaga en så långt gående åtgärd? Jag har framkastat, och inom utskottet
har visats en viss sympati för tanken, att för stora områden —- låt oss
säga hovrättsområden — skulle utses speciellt kvalificerade brottmålsdomare,
som åtminstone i de svåraste och mest uppseendeväckande fallen kunde vara
att tillgå. Dessa skulle då sitta med den vanliga ortsnämnden på platsen. Jag
skall inte gå närmare in på detta, men jag tror, att efter det vi fått ett förbättrat
förundersökningsförfarande, kunde dessa särskilda domare också behövas.
Hittills har man i särskilda fall varit tvungen att göra speciella anstalter för
polisundersökning och i andra fall vidtaga åtgärder för att få särskilda domare;
men detta väcker uppseende och minskar de ordinaries auktoritet. Jag anser,
att det skulle vara bättre att hava en allmän anordning, varigenom man tryggade
behovet av särskilt kvalificerade domare i vissa synnerligen svåra fall, då
behov, därav yppade sig. Det är också en annan sak som gör, att domstolsorganisationen
på den punkten bör färstärkas, nämligen det att utskottet i motsats
till justitieministern icke uppställer fordran på, att bevisningen alltid skall
upprepas i hovrätten i.svårare brottmål. Ja, jag tror, att detta vore opraktiskt.
Men uppställer man icke det kravet, yppar sig å andra sidan behov av en
starkare underbyggnad i första instans. Dessutom är det just de grova brottmålen,
som taga den mesta tiden. Jag har varit med om mål, där man hort
70—80 vittnen. Med muntligt förfarande kommer ett sådant mål att taga
veckor, örn det går i en följd. Och jag fruktar, att då ett sådant fall inträffar,
kan det alldeles bryta sönder den ordinarie domarens verksamhet, därest man
inte har särskilda anordningar för att tillgodose det behov, som jag här har
antytt.

Till sist vill jag endast göra en allmän erinran örn min inställning till denna
fråga. .Den sorn i likhet med mig läst lagen för herr Trygger och samtidigt
evangelium av Ivar Afzelius, vars kända arbete örn rättegången i civilmål intresserat
jurister i många generationer och gjort dem intresserade för en reform
till muntlighet och omedelbarhet — han har länge med längtan och förhoppning
motsett den dag, då en rättegångsreform skulle bli verklighet även i Sverige.
Mili egen tro på den muntliga processens företräden, som jag insög med modersmjölken
hos Alma Mäter Upsaliensis, har ytterligare förstärkts genom
den erfarenhet jag vunnit under många års praktik. 1 utskottet lia vi fått
höra den ena juristen efter den andra hänvisa lill den obestridliga oell allsidiga
erfarenhet de lia av det svenska skriftliga rättegångsväsendet, och det har naturligtvis
en ytterst stor betydelse. Men å andra sidan kail det icke sakna
en viss betydelse att äga någon erfarenhet örn tillämpningen av det muntliga

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(lort*.)

28 Onsdagen deli 20 maj f. m.

förfarandet, där det verkligen tillämpas. Min mångåriga erfarenhet härav har
lärt mig, att med detta förfarande kommer man ändå sanningen och rätten
närmare, örn jag nu skall uttrycka mig modest, än med det hos oss nu tillämpade
systemet.

Jag har trott, och det vidhåller jag, att det givetvis varit att föredraga, örn
man fått till stånd i ett sammanhang också en omorganisation av domstolarna
och då även av de organ, åklagare och advokater, som skola hjälpa domstolen
att komma till ett tillfredsställande resultat. Men jag vill gärna tro, att det
skall gå i lås även på den gamla organisationens grund, örn bara domarna förtroendefullt
taga och få hjälp av fullgoda representanter för partintressena.
Jag har icke förfäktat några speicella advokatsynpunkter, men jag anser, att,
såsom jag nyss påpekat, ett ansvarskännande, kvalitativt högtstående advokatstånd
är en ovillkorlig förutsättning för ett effektivt genomförande av reformen.

Vad jag fruktar är, att med en blandning av olika system -— därest man
inte gör tillräckligt för att destillera ut det klara vatten, varom justitieministern
talade — man kan befara, att det hela leder till ett återfall i det gamla
systemet, kanske efter att innan dess ha ställt till en del oreda.

Jag tror därför det är nödvändigt att taga konsekvenserna i en viss nödig
utsträckning, likaväl som man tar grunderna. Skall man verkligen kunna
hoppas , att det nya systemet i praktiken håller vad man nu har lovat, så får
det åtminstone lia rätt till fair play i den konkurrens, för vilken det kommer
att vara utsatt, särskilt i överrätterna, med det nuvarande systemet, Jag får
här gärna fasta på herr Schlyters löfte och herr justitieministerns förhoppning,
att den starkare plantan skall taga överhanden.

I varje fall ber jag att få uttala ett erkännande till herr justitieministern
för den kraftinsats han gjort i syfte att äntligen föra denna stora fråga i
hamn. Även om vi ännu inte äro framme, hoppas jag dock, att vi ha kommit
ett stycke på vägen.

Herr Lindhagen: Herr talman, mina herrar! Bekymren från Ådalen ha

kastat sin skugga över våra förhandlingar. Även de viktigaste saker bli undanskjutna
av detta större dagsaktuella intresse. Det fortplantar sig också till
pressen. Jag har verkligen försökt att få debattera synpunkter i pressen i denna
fråga, och ett inlägg från min sida har till och med satts i tryck. Så har
det kommit ett nytt dagspolitiskt material örn oroligheter ute i landet, och då
har nattredaktören icke funnit plats för debatten i denna fråga, som dock har
varit under utredning sedan år 1810.

Nå, detta är ganska förklarligt. Saken är nog för övrigt den, att svenska
folket i gemen ej är hemmastatt i processer. Det kan icke bedöma de olika
processystemen och deras detaljer. De tomma bänkarna äro säkerligen i sin
mån ett uttryck för denna naturliga inställning.

Jag tror därför, att de många reservationerna i utskottets betänkande, utskottets
eget utlåtande och diskussionsprotokollet över riksdagens sammanträden
måste vara de handlingar, som få dokumentera, så gott de kunna, den
svenska folkrepresentationens inställning i denna fråga. Icke så mycket däremot
slumpvis tillkomna majoritetsbeslut efter voteringsklockornas inringning
av de frånvarande ledamöterna för avgivande av sina ofta nog auktoritativa
vota.

Nu ha emellertid olika- meningar yppats inom utskottet i de flesta detaljer,
och här är varje detalj viktig. Jag skall dock för min del icke vid detta tillfälle,
i generaldebatten, inlåta mig på desamma. Min uppgift nu blir närmast att
framhålla några allmänna synpunkter, som enligt min mening icke ha vunnit
tillbörligt beaktande i utskottets betänkande.

Onsdagen den 20 maj f. m.

29 Nr 39.

Jap vill ela genast säga, att dessa mångfaldiga olika meningar visa, att vi här
stå inför ett väldigt och omfattande område, norn det är svårt för riksdagen att
på en gång smälta, även vid detta stadium, då det endast gäller att uttala sig
örn vissa^ allmänna grundsatser, men icke örn utformade paragrafer. Och jag
frågar då: hur skall det gå, när de utformade paragraferna komma, som det
nu tycks vara avsikten att på en gång förelägga riksdagen att smälta? Det
betyder helt enkelt en ogörlighet för riksdagen, och under trycket av ett sådant
förhållande komma höga vederbörande att kunna föreslå åtskilligt vad
som helst efter sitt tycke. Det kommer i alla fall att gå igenom, därför att
riksdagen förmår icke att sätta sig in i de olika paragraferna, deras sakinnehåll
och deras formulering.

Därför hade det enligt min mening varit av betydelse, örn man här kunnat
framgå på samma väg, som man gjort inom civilrättens lagstiftning. Där
har man tagit upp olika kapitel var för sig och på så sätt frambragt ett material»
som kapitelvm så småningom sammanförts till en balk. Där har man
da för varje gång fått endast ett mindre område till omprövning, som man
verkligen kunde diskutera och som den, som var intresserad, verkligen kunde
sätta sig in i. Men här är redan i stort avvisad möjlighet att få följa en
sådan förnuftig plan. Det är egentligen en utmaning mot riksdagens förmåga
att begära, att den framdeles skall kunna smälta hela detta komplex på en
gång.

Således kunde man t. ex. utan vidare utbryta en ny bevisningslag. Det har
varit ett halft sekel ifrågasatt, att man icke skulle behöva vänta, till yttersta
domen på denna sak. Här skulle verkligen rättsskipningen och rättssäkerheten
så snart som möjligt kunnat få dra nytta av en sådan reform. Men detta har,
inte minst från muntlighetens anhängare, särskilt på senaste tiden saboterats’.
Nu för justitieministern fram den enligt min mening förvånande uppfattningen
att med den begränsning av reformen, som föreslagits, kan bevisningslagen
ej utbrytas. Detta bär ingen förstått förut, då det varit fråga om en mera
omfattande reform. När man nu begränsar den, är det omöjligt. Detta är väl
att ställa rimligheten klart på huvudet, att skatta åt en bekvämlighet uppe på
höjderna, som blir en synnerlig obekvämlighet för riksdagen och folket.

Jag framhärdar således i mitt yrkande, att en bevisningslag bör omedelbart
upptagas till behandling och genomföras. Och så lugnt och fruktbart det
skulle vara för de herrar, som komma att skriva paragraferna, att få klara ett
och annat område före det hela. Det måste de ju i alla fall privatim göra
Det skulle säkerligen påskynda arbetet i stället för att det nu först måste bli
enighet också där uppe örn alltihop på en gång.

Vidare vill jag framhålla, att en betydande olägenhet i den nuvarande situationen
är att man icke anser det opportunt — det finnes sekundära skäl,
som tala för det •— att omsider söka genomföra en enhetlig domstolsorganisatwu
for alla underrätterna. Man skall nu bibehålla dualismen mellan rådhusrätterna
och häradsrätterna. Då är det givet, att de olika grunder, efter vilka
de äro bildade, komma att sammanblanda sig med varandra. På samma gång
taller man lätt för frestelsen att inrikta sig i alla fall mer eller mindre mot
framtidsmålet för en kommande reform. Förutfattade meningar göra sig gällande,
hur den enhetliga domstolsorganisationen skall vara beskaffad. Det är
faran i deli nuvarande situationen, att man på det sättet utan att egentligen
ens diskutera än mindre veta vad man gör även lockar in riksdagen att vara
nied om saker, som den icke kunnat göra klart för sig och som den, när det till
sist kommer till stycket, får sluka helt och hållet, i det man endast åberopar
dess instämmande förut.

Nu ser var och en, som läser processkommissionens betänkande, propositionen
och slutligen utskottets utlåtande, att det liela inriktats så, att det för -

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsfel
orm.
(Forts.)

Nr 39.

Onsdagen den 20 maj f. m.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forte.)

nämliga är häradsrätterna med enmansdomare och nämnd. Rådhusrätterna med
sina kollegiala tremansdomstolar få finnas så länge. Men framdeles skall man
i alla fall även i fråga örn dem söka komma in på en annan väg. Schlyter m. fl.
ha i en reservation å ena sidan försiktigt talat om rådhusrätternas existensberättigande
tillsvidare, men å andra sidan antytt, att när det kommer till den .stora
sammanslagningen någon gång, kanske det blir någonting annat. Och då vet
man. att det där andra är inte bara någonting annat än det som nu är, utan det
är häradsrätternas organisation. Till yttermera visso föreslås redan nu, att en
mängd mindre rådhusrätter skola i den närmaste framtiden, även mot befolkningens
önskan, småningom indragas och rättsskipningen läggas under angränsande
domsagor. Därmed äro vi inne pa att obetänksamt föregripa framtiden
på ett mycket inopportunt sätt i ett olägligt ögonblick..

Det rätta är väl, att för en enhetlig underdomstolsorganisation inrätta en
kollegial domstol med tre domare, vilket lånas från städernas nuvarande rättegångsordning,
och att därtill fogas ett lekmannaelement, lånat från landsbygdens
organisation. I alla tider har — självfallet -—• en kollegial domstol ansetts
ur mångsidighetens och rättssäkerhetens synpunkt vara att föredraga framför
ett ensidigt endomarvälde. Därför har det kollegiala systemet införts vid
våra rådhusrätter, hovrätter och högsta domstolen. Häradsrätterna ha av tradition,
bekvämlighet och kostnadssynpunkt tillsvidare lämnats utanför.

Förslagen anvisa som sagt i stället en väg baklänges utan ansvarigt övervägande.
Följden blir, att i stället för allvaret inställer sig allt mer en nedrivande
diskussion. Sålunda börjar man plädera för, att en domare ej förstår
rättsskipningen bättre än en lekman vilken som helst. Tendenser i den riktningen
saknades ej i utskottets diskussion. I en ledare i tidningen Socialdemokraten
för den 12 maj, enligt uppgift från redaktionen författad av Schlyter,
yttras, att förslagen örn domstolens beslut skulle kunna dikteras, av sju
eller åtta nämndemän ej saknade utsikter i kamrarna. ^Därefter tillägges:
»Det naturligaste kunde annars synas vara att icke frångå de omröstningsregler,
som över allt annars tillämpas vid medborgares deltagande i allmänna
ärendens handläggning och enligt vilka en var i ett beslut deltagande har en
röst.» Ja, visserligen kan det ordnas sä. Men hur går det då med »rättssäkerheten»
för parterna.

Såsom jag tillåtit mig yrka i min motion, bör i underrätterna medverka ett
lekmannaelement, vilket dock ej bör överhopas med förtroenden, som det ej kan
motsvara. Likaså bör icke heller domaren överlastas med befogenheter, som
han icke äger kompetens att ensam uppbära, frigjord från kritik av andra domare.

Man önskar ökat inflytande för nämnden, men har förbisett att nämnden iar
större inflytande genom att åhöra diskussionen mellan olika domare och i tvivelaktiga
fall ställas inför deras eventuellt skilda slutsatser. Nämnden erbjudes
flera anknytningspunkter för hävdandet av egna meningar.

Diskussionens urspårande av förut antytt skäl visar även. sig pa andra sätt.
Det nojsades att örn flera domare komma ihop, yppas alltid lika mångå meningar,
som det finns domare. Det skulle kunna sagås i lika hög grad. örn
lekmän. Exempelvis i riksdagens kamrar, nog finns det där olika meningar
i överflöd. Både domaren och lekmannen träda fram ur sina gömslen i en
värld, som är byggd även på våld och väld och icke bara pa rättvisa. Förhållandet
är, att i regel enås man inom en kollegial domstol. Undantagen äro visserligen
många, Men det beror på malens omtvistliga natur i en mångsidigt
ofullkomlig värld. Det är dock tryggare för rättssäkerheten,. att olika sidor
av saken på detta sätt komma i dagen än att domen, faller ensidigt på en enmansdomares
uppfattning utan att andra kanske riktigare synpunkter fatt tillfälle
att göra sig gällande.

Onsdagen den 20 maj f. m. 31

Ett annat.tal, som kom till uttryck även inom utskottet, förmenar att domaren
är bara jurist; honom åligger att tillämpa de formella föreskrifterna, under
det att nämnden är representant för de moraliska buden. Yi komma längre
Iram till en punkt, där denna sak hör hemma. Det må vara mig tillåtet, att
då göra några erinringar mot en dylik för all rättssäkerhet upplösande uppfattning,
stridande mot naturens lagar, erfarenhetens vittnesord och rättsskipningens
avsikter.

Svårigheter och äventyrligheter yppa sig således genom att man bibehåller
den
den framtida organisationen. Det är så mycket angelägnare att betona denna
fara, som enligt min uppfattning underdomstolarna äro och höra än mer hilva
landets förnämsta domstolar. De stå i omedelbar kontakt med folket. De upptaga
det levande bevisningsmaterialet, där det ligger närmast till hands. De
äro framför allt för största delarna av folket deras första och sista domstol.

. Underrätterna böra således utvecklas till folkdomstolar med en stark organisation.
Detta har framhållits i min motion, och utskottet har älskvärt nog
understrukit, att det instämmer i detta yrkande. Men utskottet har icke låtit
detta instämmande efterföljas av några gärningar. Utan utskottet har tvärtom,
även i andra avseenden än ovan sägs, lagt krokben för ett sådant strävande. Då
blir man bekymrad.

. Och bekymrad blir man vidare, när propositionen, som dock velat lämna organisationen
oberörd, ansett, och utskottets majoritet med den, att redan nu bör
bestämmas att folkets inflytande på valet av sina domare vid rådhusrätterna
måste beskäras. Ändå är det ingen valrätt, som folket har, när det gäller att
utse domare vid rådhusrätterna. Det är en förslagsrätt med rätt för konungen
att välja mellan de tre personer som fått högsta röstetalet. En kompromiss sålunda
mellan folkval och regeringsval, som förnyades av 1809 års lagstiftare
med fullt uppsåt att skapa en demokratisk ordning i denna viktiga angelägenhet.
Nu vill man som sagt upphäva den och lägga förslagsrätten huvudsakligen
på de, jag måste säga i regel konservativt inriktade ämbetsmannajuristerna på
höjderna. Även skenet av ett regeringsutnämnande sviker, då envar vet, att det
är en eller flera experter, som tillfrågas och i själva verket avgöra utnämningen.
Jag kan ej förstå, att detta skall vara så mycket bättre, än vad 1809 års
lagstiftare beslutat och att vi därför skola upphäva grundlagen på denna
Punkt. . Ty nämnda lagstiftare ansågo detta gamla privilegium för städerna
så viktigt, att de inskrevo det uttryckligen i grundlagen. Snarare bör en framsyn
hålla före, att även häradsrätternas domare tillsättas under medverkan av
folket.

Detta var den enda punkt i utskottet, där vi samlades efter partilinjer. Alla
socialdemokrater voro emot, att städernas förslagsrätt nu upphävdes, de andra
voro för. Det var väl en konservativ intresseinstinkt att få domarutnämningarna
i de konservativa intressenas hand. För min del går jag klart emot denna
ståndpunkt. Andra reservanter förklara, att för närvarande, innan en enhetlig
statsorganisation genomföres, bör städernas grundlagsenliga rätt bibehållas.
Århundradens demokrati går i stöpet efter allmänna rösträttens införande!

Nu kan jag icke samtala med advokat Eliel Löfgren, ty han har lämnat kammaren
oell förmodligen rest till Ådalen. Ådalskommissionens ordförande salt
nyss på läktaren, men har visst också försvunnit. Löfgren, expert på engelskt
domstolsväsende, har emellertid vitsordat för mig, att den engelska allmänna
underrätten är så starkt organiserad, att man kan säga, att den blivit både förslå
och sista instansen i stort sett. Jag menar, att vi här i landet böra söka
få vår motsvarande domstol så starkt organiserad, att man kan säga detsamma
örn den. Om då en del parter med bättre inkomster ej få gå vidare, är detta
ingen nackdel. Ingen större orätt händer dem, örn de få inskränka sig till sam -

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångs -reform.

(Forts.)

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Korts.)

Onsdagen den 20 maj {. m.

ina instans som det övriga folket. Det kan väl i varje fall kallas likhet inför
lagen.

Då kommer jag också till den slutsatsen, att man icke bör göra hovrätterna
nu till en oumbärlig (iverbyggnad på muntligheten. De böra lämpligen i avvaktan
på folkdomstolarnas tillkomst bibehållas vid sin nuvarande uppgift att
bereda parter, som önska och kunna, möjligheter till en överprövning med den
betydande men ej prejudicerande förändringen, att offentlighet införes för alla
mål samt rätt för alla parter, som så önska, att inställa sig till muntlig plädering.
Det är ganska märkligt, att bland muntlighetens juristanhängare kunde
man höra, även i utskottet, yttranden som dessa: ja, örn hovrätterna kunde försvinna.
det vore en god sak! Och ändå vill man nu för huvudparten mål grundmura
dem såsom bestående framtidsinstitutioner. Däri ligger skiljaktigheten
mellan nyssnämnda och de båda andra motsatta systemen. Löfgren i Stockholm
skall icke säga, att det går en sammanbindningsbana bara mellan mig och det
bestående. I alla de punkter, som jag talat örn och kommer att tala örn, är det
inte ens en sammanbindningsbana mellan Löfgren och nutidens kapitalistiska
trustbildningar. Löfgren faller än mer i armarna på tidens merkantilism än
annat ensidigt muntlighetsfolk. Det senare är kanske i någon mån färgat. Men
när Löfgren färgar, måste man färga honom också, för att giva liv åt denna
politiska sammandrabbning. Ty politik det är just vad det i grunden även nu
är fråga örn.

Sedan komma vi till skriftligheten och muntligheten. Löfgren framhöll, att
han i själ och hjärta var anhängare av muntlighet och att det var där, sorn min
sammanbindningsbana gick in på oriktiga spår. Han tilläde dock, att Lindhagen
var så optimistisk, att han ville, att vi skola försöka genomföra både skriftlighetens
och muntlighetens fördelar, men undvika bådas olägenheter. Ja, är
nu inte det ett program, som är riktigt samt just därför även utförbart och
ägnat att kunna äga bestånd? Kan någon påstå, att det bör vara på annat sätt.
örn jag får lov att fråga? Man skall icke föreställa sig, att det i vår ofullkomliga
värld kan skapas ett system, som bara innehåller vad som är förträffligt.
D^t är just faran med nya system, att de sällan resonera om sina egna lyten,
som de enligt naturlagarna också måste vara underkastade. ^Det är denna omtanke
örn de egna lytena, som saknas vid framryckningar i sådana här nya modesaker.
När man för litet begrundar de egna lytena, måste befaras, att för litet
av de gamla bestående sanningarna ligger till grund. Vi stå inför en modesak,
som förmodligen snart nog kommer att efterträdas av något annat.

Att nu inte skriftligheten kan jagas bort av muntligheten, det sörjer naturlagarna
för. Det har, tror jag, tillräckligt uppvisats i min reservation sid. 51—
53 i betänkandet. Propositionen och utskottet äro ju så fulla av skriftlighet, att
ingen knappast behöver önska sig något mera, åtminstone ej vid underrätterna.

Nå, vad inträffar nu? Löfgren talar icke örn några allmänna grundsatser.
Han känner ej till de »ringare» målen, i varje fall ej i sin reservation. Han
glömmer alla, som aldrig nå fram till några domstolar på grund av sin betryckta
ställning i vinklar och vrår i landet. Hans patos rör sig bara örn en klargörande
debatt under ledning av rättsbildade advokater. Men vi veta ju, att rättsbildade
advokater söka sitt klientel och måste göra det bland dem, som kunna
betala, ty det är ju deras yrke, och helst bland sådana klienter, som kunna betala
mycket. Det gör, att Löfgren med sin reservation står och talar endast för
fullkomlig muntlighet och fritt spel för de rättsbildade advokaterna att driva
sitt yrke bland förmöget folk utan att taga hänsyn till den övriga mänskligheten.
Löfgren är i alla fall en verkligt hygglig människa. Han lånar bland annat
sina motståndare bevisningsmaterial mot honom. Det är ju så —■ påstås det
åtminstone och Löfgren har sagt det i utskottet och här i kammaren •— att den
mest utpräglade muntligheten är den, som återfinnes i den engelska processen.

Onsdagen den 20 maj f. m. 33

Men så upplyste han i utskottet samtidigt om, att vid sidan av denna muntlighet
utges av själva domstolen ett stenografiskt referat innehållande rubb och stubb
av vad som förekommit, för att man skall ha något att stödja sig till vid behov.
Det är ett praktiskt system. Där går man fram i plädering med hela muntligheten
men samtidigt också med ett fullständigt skriftligt material. Där föres
ett protokoll, som vi ej lia något motstycke till. Det upptar varenda sak, och
ett pär, tre dagar efter förhandlingarna utges det i tryck. Det ser för övrigt
ut på det här sättet. Detta tryckta engelska protokollsexemplar har Löfgren
lånat mig. Det är tredje bandet av protokollet över en tvist mellan Aktiebolaget
Malarebanken — det skall väl vara Mälarebanken, antager jag — och ett
engelskt bolag samt Wallenberg och samma engelska bolag. Här ser man, att
vartenda ord, varenda replik återges. Det här exemplaret är tredje delen, det
finns tva delar förut, och det finns kanske flera 1 följd. Där se vi således en
sammansmältning just på den linje, som jag tänkt mig och Löfgren kallat optimistisk.
Fast på ett annat sätt, det kan nämligen gå till på andra sätt också,
utan att det behöver kräva sa stora omkostnader. De av herrarna, som äro intresserade
av att se, hur fullständigt skriftlig den engelska muntligheten är,
kunna vända sig till mig och låna det här exemplaret.

Denna sak komma vi emellertid vidare in på vid behandlingen av detaljfrågorna.
Därför skall jag nu ej längre sysselsätta mig med den.

I bevisningsfrågan skulle vi äntligen få en ny bevisningslag, som jag fortfarande
önskar genomförd först utan avvaktan ad ealendas graecas på att det hela
skall komma pa en gang i hamn. Denna lag har under femtio år ifrågasatts att
infogas i det nuvarande systemet och det går lika väl som i det nya. I min motion
och reservation är detta ämne utförligt utvecklat. Hit hör också kravet på parternas
hörande personligen, som är ett viktigt inlägg i det nya systemet. Även
det hade kunnat infogas i det gamla systemet. Jag går här längre än utskottet
och propositionen därför att enligt sakens natur, bekräftad av erfarenheten,
mycket står att vinna på detta sätt. Denna sak bör som sagt helst ordnas samtidigt
med en provisorisk ny bevisningslag. Utvägar till parters hörande personligen
saknas nu i regel och då kan man inte heller utkräva någon sanningsplikt.
Skyldighet för parterna att inställa sig personligen bör därför uppställas såsom
det primära. Deobora vanligen ock höras först, innan ombud kommer tili
ordet. Kanske då i mångå fall icke heller behöves något ombud, och då kommer
man ifrån omkostnaderna. Även vid huvudförhandlingen tror jag, att målet på
detta, sätt kominer in i de rätta utgångslägena.

Nu är emellertid, såvitt man kan förstå, det moderna förfarandets syfte bland
annat, att genom de med detta förfarande ökade omkostnaderna för parterna
minska tilloppet av mål till alla domstolar. Ätminstone synes man ej ha något
däremot. I hovrätterna avses att i flertalet mål ålägga parterna inställelse för
muntlig plädering. För sortering av målen för sådant ändamål förordas att
skilja tvistemålen efter »tvisteföremålets värde». Således enahanda tankegång,
som låg till grund för föreskrift exempelvis, att endast mål örn högre värde än
1,500 kronor, den s. k. summa revisibilis, få fullföljas i högsta domstolen. Utländska
lagar, som tagits till förebild, bruka ock uppställa liknande ekonomiska
villkor för fullföljandet till andra och högsta instans. Med andra ord,
de högre rätterna organiseras utan omskrivningar som instans företrädesvis för
de förmögnare samhällsklasserna. Rätten till fullföljd vingklippes ytterligare.

Det allmännas omkostnader för det nya systemet önskar man åter förklarligt
att nedbringa sa långt som möjligt. Understundom till och med på uppenbar
bekostnad av rättssäkerheten 1 betydande man. Krav pa nämndens reducering
till fem ledamöter och i synnerhet minskning i hovrättens dom föra antal ledamöter
från fem till fyra, ja till och med tre, äro exempel på en sådan för rättssäkerheten
äventyrlig besparingspolitik.

Första kammarens protokoll 1931. Nr 39. ■>

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegång %-r ef orin.
(Forts.)

Kr 89.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

34 Onsdagen den 20 maj f. m.

Slutligen och framför allt diskutera varken processkommissionen, propositionen,
utskottet eller övriga reservanter grundproblemet för rättssäkerheten
i landet, nämligen att en myckenhet samhällsmedlemmar, måhända de flesta,
som sagt, ej nå fram ens till underdomstolarna, och en stor del av dem, som med
möda kommit dit, förmå icke gå till högre rätt. Kan här talas örn ökad rättssäkerhet,
då man fortfarande lämnar dessa samhällsklassers bekymmer och
hjälplöshet utan handräckning och till och med utan uppmärksamhet?

Nu finns det ju ansatser till rättshjälp. Det finns en uppfordran i propositionen,
att domaren skall försöka träffa förlikning. Det står ock i nuvarande rättegångsordning,
men har ej lett till något avsevärt. Målet har redan gått till
stämning och delgivning och då är förlikningen längre borta. Därjämte är det
en vansklig sak att i detta skede låta domaren ingripa och eventuellt påtvinga
sin uppfattning på parter, som kanske ge vika, utan att de i själva verket bort
göra det. Därför har utskottet givit uttryck för den uppfattning, att dylika
förlikningsförsök måste göras med stor varsamhet.

En rättshjälpsanstalt finnes ju i Stockholm, och det lär också finnas sådana
anstalter på två andra ställen här i Sverige, men det räcker ej till för hela
landet. Intresset i riksdagen, jag tror år 1919. för detta hjälpmedel, har ej
lett till åsyftat resultat. Den »fria rättegången» har däremot i större utsträckning
kommit till användning. Den har ock sina olägenheter, elen räcker ej
till, och är även i övrigt ofullgången såsom i min reservation erinras.

Det gäller väl här att söka rättvist fördela dagrar och skuggor. Rättssäkerheten
hänger ofta på ett hår både enligt den nuvarande och kommande rättegångsordningen.
Alla äro vi pa samma gang ense, att rättssäkerhet är yttersta
målet för en rättegångsordning lika väl som för andra välfärdsinrättningar i
samhället. Rättssäkerheten i landet är emellertid ytterst ett utflöde av tidens
väsende. Detta betingas av den omfattning, i vilken folket från civilisationen
med dess ekonomiska kamp på djupen närmar sig kulturen med dennas rötter i
rättsmedvetandet. Rättsskipningens förmåga att i sin mån bidraga till rättssäkerhet
sammanhänger närmast med måttet av den fullkomning, som tidsläget
förmått tillföra lagarna och domarna. Dessa grundvalars vanskligheter äro
väl i stort sett ungefär desamma nu som under de närmast förflutna tiderna.
Det kan således icke förväntas, att rättssäkerheten, såvitt på lagarna och domarna
beror, kommer ari i sitt väsende bliva större med en ny rättegångsreform
än under den nuvarande ordningen.

Man må således ej föreställa sig, att det nya systemet, som för övrigt i huvudsak
ej är nytt, skall skänka de rättssökande »bättre domar». Det är en
vag illusion utom i vad kan bero på utsikterna till fullständigare bevismedel,
vilka muntlighetens målsmän alltjämt förvägrat den nuvarande ordningen.
Rättvisare domar äro visserligen ej ari förvänta.

Icke heller bör man söka förhärliga det nya genom illusionen att det skulle
kräva »bättre domare». Någon allmän kassation av de nuvarande^ ordförandena
i domstolarna behöves ej och kommer ej heller att ske. Många hava
av naturen mindre talang att föra ordet, andra och förmodligen de flesta äro
väl insatta däri. De komma varken bättre eller sämre än förut att reda sig
även med ett måls koncentration i en huvudförhandling. Domarens olika uppgifter
därvid äro ju endast vad han praktiserat vid mera skilda tillfällen. De
flesta domare ha väl också upplevat veritabla huvudförhandlingar och själv har
jag vid flera tillfällen intensivt praktiserat sådana förhandlingar. De taga
mer på den kroppsliga uthålligheten än på själsförmögenheterna.

Koncentration vid underrätterna, parternas personliga hörande, en ny bevisningslag
och offentlighet med möjligheter för alla parter, som önska det, till
inställelse för muntlig förhandling i de högre rätterna äro vinningar, som ej
böra bortkastas, i väntan på bättre tider. Den tillika förordade farliga tillbaka -

Onsdagen den 20 maj f. m.

35 Nr 39.

gången i åtskilligt måste fortfarande bekämpas. Med detta förbehåll tillåter An9-jag mig att på samma gång yrka provisoriskt bifall väsentligen i övriga delar
till propositionen och utskottets hemställan, under hemställan, att man samti- rättegång*
digt griper sig an med förberedelserna till den oundvikliga demokratiseringen reform.
av rättegångsväsendet. (Port*.)

Våra särskilda punkter i reservationerna äro hänförda till de olika punkterna
i utskottets betänkande. I fråga örn rättssäkerheten återfinnes ingen särskild
avdelning för ämnet och därför har jag, som inleder min reservation med en
betraktelse örn rättssäkerheten, fått sätta en nolla för detta avsnitt. När jag
i slutet kommer till den demokratiska rättegångsreformen, finns icke heller
där någon punkt att hänvisa till i utskottets betänkande. Därför står också där
en nolla. De första och sista ämnena i min reservation äro således betecknade
med noll. Det kan se spetsigt ut. Jag tror dock det kunna sägas, att dessa två
ämnens väsentliga utelämnande är den tillämnade reformens nattsida.

Nu vill jag till sist ha sagt, att det är lätt att stå här och hålla före åtskilligt.

Vi minoritetsmän ha denna möjlighet tack vare en god riksdagsordning, som
tillåter oss att framföra meningar. Jag förstår å andra sidan, att justitieministern,
som måste försöka genomdriva någonting, nödgas kompromissa ihop
problemet genom att komma med håvor än åt den ena än åt den andra sidan.

Ur den synpunkten instämmer jag med den föregående talaren att justitieministerns
proposition är skickligt, om än i vissa punkter äventyrligt hopkommen.

Herr Linder: Herr talman, mina herrar! Det har sagts örn detta utskottsutlåtande,
att endast den exklusiva muntligheten talar ur utlåtandet. Det
är kanske för mycket sagt, men jag har föredragit att såsom reservant instämma
i väsentliga delar med herr Lindhagen. Jag tycker, att han liksom
skiftar skuggorna och dagrarna i den här frågan på ett bättre sätt, än vad utskottet
gör.

Nu har det talats här i en hel del olika frågor, som detta utlåtande innefattar.
Jag skall inte tala i de speciella frågorna, ty det är enligt min mening
att komma sig alldeles bort. Jag skall endast hålla mig till vad söm egentligen
är kärnan i hela den här frågan. Det är nämligen frågan, örn det. behövs en ny
rättegångsreform eller icke.

Man börjar i utskottets utlåtande med att nämna, att arbetet med denna
reform^ tog sin början ungefär år 1810, och justitieministern har talat örn, att
man hållit på och intresserat sig för denna sak i 120 år. Jag må ju säga, att
jag finner detta inte vara så alldeles förfärligt märkvärdigt: att man inte har
kommit fram till något tillfredsställande resultat. Mellan 1810 och den dag,
som i dag är, ligger en oerhörd utveckling på alla områden, och då man veit,
att processen är något, som på ett alldeles särskilt sätt griper in i samhällslivet,
blir det inte sa lätt heller att forma processen efter fordringarna ute i,
livet, när dessa växla för människorna så betydligt, som de ha gjort under denna
tidsperiod. Ännu den dag, som i dag är, har jag alltjämt den uppfattningen,
att denna fråga, låt vara, att det kanske är denna riksdags största fråga hitintills,
dock ieke är en fråga i första planet. Det finns så många andra stora,
problem omkring oss, som sannerligen påkalla allas både uppmärksamhet och
bekymmer. Jag ser därför ingen direkt anledning trots allt, som här har förevarit
med avseende på tidslängden, att på något brådstörtat sätt. avgöra saken.

oDet är beklagligt, det medger jag, att jag skall intaga en sådan reserverad
hållning i denna fråga, men jag måste säga mig i alla fall, att det tillstånd, som
är, har jag inte kunnat finna vara av den beskaffenheten, att det påkallar alldeles
omedelbart — för dagen eller för året — ett beslut.

Den proposition, som dei nu är fråga örn, ser jag på det sättet, att deli närmast
härleder sig ifrån det riksdagsbeslut örn processkommissionens tillsättan -

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

36 Onsdagen den 20 maj f. m.

de, som kom till år 1911. Örn man ser på den motivering, som dåvarande justitieministern
hade för tillsättande av processkommissionen, finner man, att
vad han framför allt påtalade var långsamheten i rättsskipningen, och då koncentrerade
han sig enkannerligen på den långsamhet, som rådde i högsta domstolen.
Han ägnade, tror jag, flera sidor åt att tala örn den väldiga balans, som
då fanns i domstolen och hade fortvarit under lång tid. — Nu har sedan den
tiden förflutit 20 år, men man får också tänka sig, att tiden har inte stått
stilla under dessa 20 år. Som jag sade, har överallt, framförallt under dessa
senare tider, det varit en oerhörd utveckling på alla områden av mänsklig verksamhet,
och jag vill för min del hålla före, att i den utvecklingen ha ingalunda
domarna på något sätt stannat efter. De ha följt med och tillägnat sig tidens
kynne likaväl som varje annan medborgare här i landet. Det kan väl hända,
att någonstädes kanske kan sitta någon i domstolen, som är mera tillknäppt än
man nu för tiden är vand vid och som kanske inte alltid är så tillgänglig. ° Kanske
har en sådan domare också ett och annat allvarsord att säga då och då, som
kanske inte är så behagligt. Hen i stort sett tror jag, att man får säga örn
själva domarekåren, att den är fullt i nivå med den tid, som den lever i, oca
har tillägnat sig dess förståelse för människor och dess humanitet också.

Jag påstår även, att inte ens en gång själva rättegångsförfarandet har kunnat
undgå att påverkas av tiden. Jag vill i det avseendet erinra örn vad. som
ju är ganska känt under benämningen »processreformer utan lagstiftning»,
något som man i främsta rummet har herr Schlyter att tacka för. Numera,
såvitt jag har mig bekant, sitta domarna överallt, kan man nästan säga, i domstolarna
och mana parterna till skyndsamhet, att de skola raska på med malen.
De äro allt mindre och mindre benägna för att meddela uppskov. Man få“r,
såvitt jag har mig bekant, i allmänhet noga tala örn vad som gör, att ett uppskov
är nödvändigt. Det går inte bara att bocka sig och säga, att man för dagen
inte är beredd att yttra sig i målet. Även örn något undantag härifrån
kan förekomma, så måste man likväl dock säga, att det har inträffat en betydande
förändring under de allra senaste åren. — Det äger också rum vad som
inte förekom förut, nämligen skriftväxling mellan parterna. Örn en part lämnar
in en. skrift vid ett tillfälle, skjutes inte målet upp bara därför, att den,
andra parten skall till nästa tillfälle lia sett igenom skriften, utan man försöker
i stället att anordna en skriftväxling mellan parterna under tiden mellan
rättegångstillfällena, för att det må gå snabbare.

Nu är det så, att här är det fråga örn muntlighet och skriftlighet, som befinna
sig i tvekamp, så att säga, nied varandra. Jag vill örn den saken, även
örn jag måhända kan anses vara mycket gammalmodig i min uppfattning, likväl
säga, att jag har aldrig kunnat förstå, att det skulle ligga något olämpligt
på något sätt i en väl författad och genomtänkt skrift, när den har presenterats
för domstolen. Jag har inte heller den uppfattningen, att det, såsom man vill
hålla före, är så onaturligt, att det mycket allmänt Ilar blivit skriftlighet i
processen. Man bör ju dock tänka på, att samhällsförhållandena underhårens
lopp blivit allt mera komplicerade. Det är inte med var och en sak så, att
man tager den på hyllan, utan det behövs, att man verkligen tänker igenom saker
och ting. Målen äro ofta fyllda med tekniska detaljer, vare sig de komma
från handelsområdet, såsom i fråga örn stora leveransavtal och dylikt, eller
komma ifrån industriområdet eller andra liknande områden. Det är klart, att
sådana saker kan man inte i allmänhet efter min tanke stå och tala flitt och
obehindrat örn, utan man måste för att inte komma vilse i detaljerna ha materialet
skriftligt, så att man kan foga samman det ena med det andra och få
det hela tillfredsställande efter partens mening. Det är ju också så med människorna,
att man vill i allmänhet, när det gäller en allvarlig och viktig sak,
gärna ha den beaktad. Man vill vara säker pa, att vad man har att säga också

Onsdagen den 20 maj f. m. 37

tages till boks, och då välja, som naturligt är, de flesta försiktiga människor
skriftligheten för att vara säkra på sin sak. Jag tycker därför för min del,
att det inte är så värst märkvärdigt, att skriftligheten har kommit att dominera
i den mån, som den har gjort.

Man ondgör sig också över uppskoven i rättegångar. Ja, bevars väl, visst
har det förekommit, och det förekommer givetvis ännu i denna dag både många
och kanske också onödiga uppskov. Men tro ni inte, mina herrar, att för
parterna i allmänhet och likaledes för den moderna tidens advokater uppskov
kunna vara av vikt. Tro ni inte, att vederbörande också äro angelägna om
att få målen slut och få ett avgörande i saken. Men det är ju likväl dock så,
att därför att en människa kommer i en process, behöver detta inte vara något,
som sedermera eller i det ögonblicket hela hennes liv vänder sig omkring och
som är det enda, som intresserar henne. Detta gäller de flesta fallen. Jag
undantager naturligtvis fall, då det kan vara en rättegång, som rör personliga
förhållanden, vissa familjerättsliga förhållanden och dylikt. Då tänker jag
mig, att det kan vara mycket allvarligt och taga i anspråk en persons hela tid,
men eljest måste människor i första hand taga hänsyn till sin borgerliga näring.
De kunna inte låta allt stanna därför att de kommit in i en process. Det rör
sig här vill jag säga örn ganska världsliga saker, i stort sett. Vid sådant förhållande
kan det ju hända, att en man inte har tillfälle att komma just då,
när domstolen har utsatt saken, ty han kan ha en annan angelägenhet, som för
honom är av sådan vikt, att han måste sköta den först. Det är något, som inte
alls behöver betyda tredska eller motvillighet, utan som har sin grund i fullt
naturliga och berättigade förhållanden. — Det är heller inte så lätt alltid att
samla in bevismaterial, som man vill ha före i en rättegång. Man hör talas
örn, hur till exempel parter få samla in papper, som de vilja åberopa i rättegången,
i arkiv än här och än där. De skola ha ett utlåtande, ett sakkunnigutlåtande,
och den, som skall avge sakkunnigutlåtandet, är inte färdig att avge
detsamma. Även han kan vara upptagen. Vittnen, som åberopas, stå inte heller
alltid färdiga att med detsamma resa till domstolen. Jag tänker själv på
den situation, som jag ofta såg upprepad i den domsaga, som jag på sin tid hade
att förvalta och som omfattade en del skogssocknar. Det hade stämts in vittnen
i ett mål, som blivit uppskjutet från en föregående gång. Men det kom
inga vittnen. De voro långväga ifrån. — Jag frågade: varför är inte det och
det vittnet här? — Då meddelades det t. ex., att vittnet befann sig på skogsarbete
inne i Västergötland. Ett sådant vittne kan vara rädd att lämna sitt
arbete, är rädd örn sin plats och man får vänta, tills han får tid. — När man
talar örn uppskov, får man se litet mänskligt på förhållandena. — Jag vill nu
inte tala örn sådana mera unika fall, som jag för en tid sedan hade exempel på
från en senare verksamhet, då det befanns, att åtskilliga besättningsmän, som
hade mycket viktiga uppgifter att lämna, voro stadda på en resa till Ostasien.
Det är ett unikt fall. Men jag vill bara påpeka, att ett uppskov behöver inte
alls beteckna något okynnesuppskov, utan det kan ligga både inom det rimliga
och mänskliga att meddela både ett och flera uppskov. Jag skall inte
tynga protokollet ytterligare med denna sak. Jag skulle dock kunna ha ett
och annat att tillägga på denna punkt.

Emellertid vill jag påstå, att när jag bedömer den nuvarande situationen
i fråga örn vårt rättegångsförfarande — jag vill då exempelvis undantaga
den arbetsbalans, som kan förefinnas för närvarande i högsta domstolen —
kan jag icke finna annat, än att alltefter som åren ha gått här i landet, ha
förhållandena förbättrats till allmänhetens båtnad. Det har blivit allt bättre.

Nu har lagrådet skrivit någonting örn, hur det gar till vid rättegångar i
underrätterna, och jag skall villigt medgiva, att det nog möjligen förhåller
sig så som där säges på något enstaka ställe. Detta lagrådets uttalande

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rätleg ångare/orm.

(Forts.)

Kr 89. 38

Onsdagen den 20 maj f. m.

9- är för övrigt åberopat i utskottets utlåtande. Jag vill visst medge, att det
drrnaför^n kan hända, att någonstans här i landet, på någon enstaka punkt kan vara
rättegångs- så, sorn lagrådet har berättat. Men, jag vill lika bestämt påstå såsom ett
reform. allmänt uttalande, att detta lagrådets uttalande är en svartmålning av för(Forti.
) hållandena. Den är överdriven till det sämre. Det förhåller sig inte på
det sättet, såsom frågan ligger till för dagen i detta avseende. Jag anser,
att det är viktigt att här taga fasta på det erkännande som utskottet gör,
att vårt rättegångsväsen äger betydande förtjänster, liksom att den nuvarande
ordningen är fast rotad i folkets föreställning och liv. Den skulle icke kunna
vara det, örn den på något sätt vore vad jag skulle vilja kalla en skandal.
Enligt lagrådets beskrivning är det minst sagt betänkligt, men jag håller
före, att folket aldrig skulle ha tolererat ett sådant förhållande, som där beskrives.
Möjligen har i enstaka fall, undantagsvis, sådant förekommit, men
det har icke någon allmängiltighet.

Jag har ansett, att jag bort göra en sådan deklaration som denna, därför
att enligt min uppfattning utskottets utlåtande icke giver ett tillfredsställande
uttryck för det verkliga läget i fråga om vårt nuvarande rättegångsförfarande.
Detta är icke på något som helst sätt någon anmärkning mot
sekretariatet, utan jag har tvärtom all anledning att bocka mig för dess verksamhet.
Men jag måste säga, att när man läser i detta utlåtande örn det
muntliga förfarandet, så är det, som örn man ville säga, att man hade att
vänta nya himlar och en ny jord, bara vi få den nya rättegångsordningen.
Sådant är icke riktigt, Jag anser helt enkelt, att rättssäkerheten, såvitt den
beror på domarna och lagarna, kommer icke att bli bättre efter införande av
den blivande rättegångsreformen än den är för närvarande. Domstolarnas utslag
komma icke heller att bli bättre. Man ägnar åt dem redan nu all den
omsorg och noggrannhet, som det står i mänsklig förmåga att prestera med
de resurser, som äro tillmätta.

Örn jag nu skulle återgå till frågan örn långsamheten i rättsskipningen,
som var justitieministerns bekymmer år 1911, och som det ofta talats örn,
så är det min uppfattning, att långsamheten kommer att bli precis lika stor
vid underrätterna enligt den nya rättegångsreformen, som den är i dag, ty
därigenom att man delar upp förfarandet i en förberedande förhandling och
en huvudförhandling får man ett sammanlagt tidsmått, då alltså målen pågå,
såsom jag antager, att allmänheten uttrycker sig, som är precis lika lång som
nu. Skenet får icke bedraga därigenom, att huvudförhandlingen utspelas vid
ett enda rättegångstillfälle. Det är en sak, att nämnden och domarna då
äro samlade och att parterna rycka fram med sitt bevismateriel och tala,
och att då domen avkunnas. Detta är dock icke rättegången, sådan som parterna
känna den, ty parterna börja med stämning och ha sedan de förberedelser,
som skola förekomma. Örn dem finnes inga bestämmelser. De kunna
draga ut på tiden hur länge som helst; det ligger i domarens skön, och parterna
kunna också disponera genom att säga, att de icke äro färdiga. Man
bör därför icke göra sig några utomordentliga illusioner, när det gäller den
nya rättegångsreformen.

Men vad värre är — jag antager, att justitieministern blir ledsen, men han
behöver icke lägga det hårt på sinnet; jag har icke tänkt att yrka avslag
på propositionen — reformen är i verkligheten icke någon folklig reform. Det
kan kännas hårt att höra detta, men jag påstår, att med den nya rättegångsreformen
få vi ett advokattvång. Vi få det icke på papperet, ty såsom utskottets
majoritet formulerat förslaget i denna punkt, blir det intet advokattvång,
men i verkligheten blir det så. Ingen menige nian kan efter den nya
reformens genomförande, såvitt han icke är hemmastadd i lagen eller rutinerad
i offentliga angelägenheter, föra sin talan vid huvudförhandlingen utan

Onsdagen den 20 maj f. m. 39

hjälp, och detta betyder, att lian måste anlita någon^ rättskunnig person eller
någon, som han eljest har förtroende för. Jag påstår, att tillträde till överrätterna
blir för menige man ofantligt begränsat.

Jag kom av en händelse för ett par dagar sedan att få tag i ett yttrande,
som Svea hovrätts nyss avgångne president hade vid det sista juristmötet i
Köpenhamn. Han talade där om, att med den nya muntliga förhandlingen
blir möjligheten att gå upp till överrätterna förenad med så stora kostnader,
att det måste bli en begränsning av målen. Givet är, att de, som icke ha råd
att fullfölja, i första rummet få avstå därifrån.

Jag påstår vidare, att reformen icke är folklig, då det gäller de mindre
städernas rådhusrätter. När man betänker, att det är meningen, att 50 bland
våra städer skola med sin jurisdiktion springa över klingan för genomförande
av en reform, örn vilken man icke vet, huru den kommer att verka, så menar
jag, att det är något, som icke står i riktig överensstämmelse med en folklig
uppfattning.

Nu kan man kanske efter detta mitt anförande fråga, och jag är fullt
medveten örn detta: »Varför yrkar ni inte avslag, när ni har en sådan uppfattning?»
Nej, jag vill ingalunda yrka avslag på detta förslag. Jag vill
icke göra det därför, att vi nu ha så länge talat örn en rättegångsreform, den
har blivit allt mer och mer förd på tal under de senaste åren, så att det
är på tiden, att vi få se en lagtext. Jag anser, att det är angeläget, att
människorna få reda på, varefter de skola ha att rätta sig, att man får reda
på den nya lagens innehåll i de punkter, som reglera processförfarandet, och
att domarna få reda på vad de ha att hålla sig till, när det gäller deras verksamhet
såsom domare beträffande själva förfarandet. Det är först, när vi
få se lagtexten till denna rättegångsreform, som jag anser, att riksdagen kan
uttala sig om innebörden av reformen och avgöra, huruvida riksdagen vill
taga den eller icke. Då är stunden kommen att avgöra detta. Örn förslaget
skall tagas helt eller delvis, kan bli en senare fråga. Detta är skälet, varför
jag för min del icke vill rösta för avslag.

Förslaget har också sina bestämda förtjänster, och dit räknar jag koncentrationen,
som utskottet så livligt tryckt på. Den koncentration, som föreslås.
är icke något annat än »processreformer utan lagändring», som satts
i lagens system. Den kan då ej av domarna eller parterna tillämpas godtyckligt,
utan lagen kommer att indela rättegångsförfarandet på ett visst
sätt: förberedande förhandlingar och huvudförhandling. Detta är en förtjänst,
att nian söker bringa ordning och reda i dessa förhållanden.

Förslaget har enligt min mening också en betydande förtjänst därutinnan,
att det vill införa offentlighet i överrätterna. Jag anser, att det är ett ovillkorligt
krav, som tiden har ställt, att ingen domare får sitta bakom stängda
dörrar och avgöra andra människors angelägenheter. Det finns icke en tanke
hos mig med den erfarenhet jag har, att det skulle förhandlas oriktigt inom
överrättema, men det är icke lämpligt, att det sker bakom stängda dörrar.
Domarnas visshet örn, att de handla riktigt och rätt och efter bästa förstånd
och samvete, gör, att dörrarna kunna slås upp. Detta anser jag, som
sagt, vara en väsentlig förtjänst hos förslaget.

Vad som även stämt mig till förmån för propositionen är den måttfullhet,
med vilken justitieministern gått fram. Jag anser för min del, att de frågor
beträffande processförfarandet, som här beröras, äro fullt tillräckliga för att
upptaga alla intresserades tankar. Det hade varit att låsa fast allting, örn
vi hade haft domstolsorganisationen också med i dag. I det avseendet prisar
jag justitieministerns klokhet för det sätt, varpå han gått fram, även med
de anmärkningar, som jag gjort. Jag tänker icke framställa något yrkande
eller — riva sönder något. Jag har endast anfört något som jag anser lamp -

is 59.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

K r 39.

huvudgrunderna
för en
rätteg ångare]
orm.
(Forts.)

40 Onsdagen den 20 maj f. m.

ligt att överväga vid tillfället då lagtexten skall skrivas. Jag anser, att
det ha,r varit i hög grad klokt av justitieministern att icke taga upp processkommissionens
betänkande i sitt förslag, ty det kan jag efter mitt trägna
deltagande i det särskilda utskottets förhandlingar säga, att detta förslag hade
varit ogenomförbart i riksdagen.

Nu vill jag vidare endast säga, och ha det särskilt understruket, att utskottets
utlåtande tyvärr icke avspeglar all den tveksamhet, som varit rådande
inom utskottet, när det gällt denna reform. Det har varit en betydande
tveksamhet inför de många nya vägar, som skulle väljas. Men jag medgiver,
att det kanske^ hade varit att tynga utskottets utlåtande för mycket,
ifall man skulle^ ha låtit detta komma till synes i utskottets utlåtande. Frågorna
äro så mångahanda, och man kan icke lägga ned ett ingående arbete
och intränga på. alla områden. Men jag tror, att det är synd, att det icke
kommit mera in i utskottets, utlåtande örn denna tveksamhet. Justitieministern
har ju varit ytterst försiktig och velat lugna alla och sökt att göra alla till
lags. Det hade dock enligt min mening varit lämpligt, att man i detta utlåtande
närmare hade talat örn dessa bekymmer. Det hade icke varit farhgt.
. . Ingen vill åt denna proposition. Vi ha varit ense inom utskottet, att
justitieministern skall ha fullmakt att göra den nya lagtexten. Men det
hade nog, som sagt,, varit lämpligt, att justitieministern då kunnat se denna
tveksamhet tillräckligt avspeglad i utlåtandet, ty då hade han med sin försynthet
kunnat bedöma, vad som varit av värde, och det, som han icke hade
ansett vara av värde hade han kunnat taga upp till bemötande och avskriva.
Ur den synpunkten tycker jag, att det är litet beklagansvärt, att detta icke
kommit med, men jag förstår de betänkligheter, som från utskottsmajoritetens
sida inställt sig.

Alla ha slutat med en eloge åt justitieministern, och av vad jag sagt i slutet
av mitt anförande — jag tror, att justitieministern känner mig ganska
väl — torde framgå, att icke heller jag vill underlåta att giva honom en eloge
i detta avseende. Jag önskar, att fortsättningen av denna för vårt folks liv
betydelsefulla sak måtte få präglas av justitieministerns försynthet, klokhet
och varsamhet.

Häri instämde herr Mellén.

Herr Öhman: Herr talman! Jag instämmer i det uttalande, som ordföranden
i det särskilda utskottet, herr Bissmark, gjort örn de allmänna grunderna
för den föreslagna rättegångsreformen, och jag kan också i allt väsentligt ansluta
mig till vad han har sagt beträffande propositionens detaljer och således
även till hans .kritik av propositionens förslag till ändring av häradsnämndens
ställnrng och införande av nämnd i rådhusrätter och hovrätter. Beträffande
häradsnämnden vill jag tillägga, att jag liksom departementschefen har den
erfarenheten, att nämndens inflytande i verkligheten sträcker sig vida längre
än som framgår av lagen. Jag har de bästa minnen från samarbetet med nämnden
i den domsaga, som jag innehar, och jag är nämnden tacksam för många
goda råd, då det gällt att värdesätta bevisning, bestämma ersättning, utmäta
straff och dylikt.

°Vad som alldeles särskilt är att sätta värde på, då det gäller nämnden, är,
såsom herr Bissmark påpekat, att häradshövdingen, som dock ensam bär ansvaret
för domen, får tillfälle att lägga fram sin mening inför kloka och förständiga
män samt resonera med dem och höra deras åsikt. Häri ligger nämndens
kanske viktigaste uppgift.

Departementschefen har också i propositionen med rätta framhållit, att häradshövdingen
sätter stort värde på nämndens mening särskilt i bevisnings -

Onsdagen den 20 maj f. m. 41

frågor och ifråga om praktiska saker och att det därför ingalunda är ovanligt,
att häradshövdingen tager upp såsom sin en mening, som kommit fram
i nämnden och biträtts av flertalet där.

Det råder nog en allmän uppfattning därom, att den nuvarande nämndemannainstitutionen
fungerar synnerligen val, och det är nog icke minst det
stora anseende som nämnden åtnjuter, som gör, att förtroendet för rättskipningen
i häradsrätterna är så stort, som det i verkligheten är.

Processreformen avser väsentligen förfarandet inför rätta och icke domstolsorganisationen.
I denna organisation skulle enligt propositionen icke ske andra
ändringar än som pakallas av ett verkligt behov och som äro nödvändiga, för
att domstolarna skola bli i stand att uppbära det nya förfarandet.

Men man kan väl ej gärna säga, att det föreligger ett verkligt behov att genom
lagbestämmelser utvidga nämndens inflytande, då detta i verkligheten redan
är så stort.

o Utskottet har med fog påpekat — och dess uttalande kan även tillämpas
pa förslaget örn nämnd i rådhusrätt och hovrätt —- att någon ändring i häradsnämndens
ställning icke erfordras för att genomföra ett bättre rättegångsförfarande.
Ej heller kan man säga, att det finnes någon allmän opinion för att
utvidga nämndens inflytande på papperet, åtminstone finnes icke någon sådan
opinion på landsbygden — därom är jag viss.

I riksdagen har det visserligen förekommit en del motioner örn utvidgande
av nämndens rösträtt, och sådana motioner ha flera gånger bifallits av andra
kammaren, men det var ganska länge sedan dess. Sista gången det hände var
år 1908.

Herr Schlyter har som ett av de främsta skälen för en ändring i nämndens
ställning framhållit att det ibland kan vara svårt för nämnden att göra sig
gällande mot häradshövdingen, vilket i främsta rummet skulle bero därpå,
att i nämnden kan förekomma en person med sådan allmän läggning, att han
känner sig hindrad att avvika från häradshövdingens åsikt. Några nämndemän
av den typen har emellertid jag aldrig träffat eller förut hört talas örn;
de utgöra säkerligen sällsynta undantag. Och varför skulle egentligen en
nämndeman behöva draga sig för att halla pa en mening, som avviker från
domarens? Man bär svårt att föreställa sig, att en domare skulle taga illa
upp att få höra en åsikt, som skiljer sig från hans egen. Som jurist är han ju
van vid och inställd på att inom rättsskipningen förekomma de mest skiftande
meningar; det hör helt enkelt till yrket.

Vidare anse herr Schlyter och hans medreservanter, att det särskilt i brottmål
skulle vara. av värde, att lekmännen kunna, såsom det heter, »mot ämbetsdomarens
juridiska bedömande hävda mera allmäntmänskliga synpunkter».
Men varför skall en domare nödvändigtvis vara mindre allmäntmänsklig än
annat folk? Tvärtom tror jag, man kan säga, att själva domarekallet fostrar
till en sådan läggning.

Det förekommer för övrigt i papperen, som höra till detta ärende, uttalanden
av den innebörd, att vår rättsskipning särskilt i överrätterna skulle ha
en alltför formell prägel. Detta är enligt min mening oriktigt. Det kan
numera icke med fog påstås, att våra domare, vare sig i häradsrätterna eller
i överrätterna, äro benägna för formalism. Tvärtom är det numera ett genomgående
drag i rättsskipningen, att den tar sig till vara för att skatta åt formalism,
men .däremot strävar efter att låta mänskliga och praktiska synpunkter
komma till sin rätt.

De skäl, som reservanterna i övrigt anfört för sin mening, äro ingalunda
starkare än de, som jag nu berört och som tyckas vara huvudskälen.

Beträffande förslaget örn införande av nämnd i rådhusrätt och hovrätt behöver
jag icke här särskilt framhålla den stora betydelse, som ett kollegialt

Nr 39,

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsfel
orm.

(Forts.)

Nr 39. 42 Onsdagen den 20 maj f. m.

AnQ- samarbete mellan flera lagfarna domare Ilar för målens grundliga utredning
kuvudgrun- ^ säkra avgörande. En kollegial domstol anses därför i och för sig vara
rättegångs- en starkare och för rättssäkerheten mera betryggande domstolstyp än en enreform.
mansdomstol. Därigenom att ledamöterna i en kollegial domstol ha tillfälle
(Forts.) att sinsemellan grundligt diskutera målen från olika synpunkter erfordras där
enligt min uppfattning icke någon nämnd. Man kan icke åberopa förhållandena
vid häradsrätterna, där den ensamme ämbetsdomaren har ett verkligt
behov av en nämnd vid sin sida.

Det har förut framhållits, att nämnd i rådhusrätt och i hovrätt är en anordning,
som saknar all tradition hos oss och att ett inrättande av nämnd i
dessa domstolar skulle innebära en ändring i domstolarnas organisation som
icke vore påkallad av den föreslagna rättegångsreformen. Hittills har ej förekommit
någon allmän opinion för en sådan anordning. Härvidlag kan man
åtminstone icke åberopa några riksdagsmotioner.

I ganska många av de mindre städerna förekommer redan nu ett lekmannaelement,
nämligen de två ej lagfarna ledamöterna, vid sidan av den iagfarne
ordföranden. Men det har nog i allmänhet icke varit särskilt uppskattat detta
lekmannaelement, och utvecklingen har gått i riktning mot dess avskaffande.
I den mån dessa små städer mäktat med det, ha de ändrat sina rådhusrätters
organisation, så att rätten kommit att bestå av tre lagfarna domare.^

De skäl, som i reservationen anförts för inrättandet av nämnd i rådhusrätt
och hovrätt, äro i stort sett desamma, som åberopats för en ändring av häradsnämndens
ställning. Det är lekmännens friare uppfattning, som på ett lyckligt
sätt skulle komplettera ämbetsdomarens mera juridiska synpunkter, men
framför allt, säger man, skulle lekmännens medverkan stärka den allmänna
tilliten till domstolarna. Det skälet har verkligen anförts också i fråga örn
utvidgningen av häradsnämndens inflytande, alldeles som örn förtroendet till
häradsrätterna icke i verkligheten skulle vara stort nog ändå. Jag tror att
även förtroendet för rättsskipningen i rådhusrätterna och i hovrätterna står
sig utan att behöva hjälpas upp av artificiella medel. För övrigt måste man
ju antaga, att förtroendet kommer att bli ännu starkare i den mån de reformer
i övrigt, som propositionen ställer i utsikt, hinna bli genomförda.

Departementschefen har i sitt anförande i dag som ett skäl för nämnder i
dessa kollegiala domstolar framhållit, att dessa därigenom skulle få en mera
folklig anknytning. Vad särskilt hovrätterna beträffar, vill jag påpeka, att
för dem ställts i utsikt sådana reformer som muntlighet, bevisupptagning, offentlighet
och hovrättsting. Allt detta skulle väl, föreställer jag mig, medföra
en ganska stark folklig anknytning, hovrättsnämnderna förutan.

De reservanter, som följa den kungl, propositionen beträffande nämnden, _gå
längre än propositionen, ty de anse, att det bör undersökas, huruvida icke i rådhusrätterna
i brottmål nämnd bör träda i stället för de bägge lagfarna bisittarna,
så att rådhusrätterna i brottmål skulle få en sammansättning som motsvarade
häradsrätternas. Detta förslag innebär nog ej någon ändring till det
bättre. Det är fråga om att utbyta den existerande kollegiala domstolstypen
mot en typ, som är mindre stark, och för att åstadkomma en yttre likformighet
med häradsrätterna skulle man låta sakliga och praktiska synpunkter
vika.

Departementschefen har i propositionen påpekat, att nämnds medverkan i
hovrätterna kommer att äga rum endast i ett jämförelsevis ringa antal mål.
I propositionen har man räknat med att i grövre brottmål ett upprepande av
bevisningen alltid skulle förekomma i hovrätten. Nu har emellertid det särskilda
utskottet enhälligt tillstyrkt, att en förnyad bevisupptagning i hovrätten
i dylika brottmål icke skall förekomma obligatoriskt utan endast då hovrätten
ansåge det behövligt. Örn utskottets mening beaktas vid den blivande

Oasdagen den 20 maj f. m.

Nr 39.

lagstiftningen, måste man antaga, att antalet mål, där lekmäns medverkan
skulle behövas, skulle bli ännu färre än justitieministern beräknat. Under sådana
förhållanden skulle ju en anordning med nämnd i hovrätt bli av relativt
Tillgå betydelse, praktiskt sett, men den är i alla fall onödig.

Härtill kommer, att den föreslagna omröstningsregeln för lekmäns deltagande
i hovrätter och rådhusrätter ej är utan betänkligheter. Det är väl bra
egendomligt, att åtta lekmän, örn de äro enhälliga, skola kunna överrösta ett
enhälligt domarkollegium på fyra högt kvalificerade hovrättsledamöter, och
detta icke bara i bevisningsfrågor utan också i rena rättsfrågor, d. v. s. då det
gäller att avgöra, huru lagen skall tolkas och tillämpas, således att träffa avgörande
på ett område, där de lagfarna domarna ensamma sitt inne med sakkunskapen.
Man kan icke gärna till förmån för en sådan anordning åberopa
att en liknande regel gäller vid häradsrätterna, där samarbetet mellan häradshövdingen
och nämnden uppbäres av en sekelgammal tradition, och att en ensam
häradshövding blir överröstad är dock något annat än att ett enhälligt
juristkollegium på fyra man får vika för lekmännen.

Beträffande hovrätterna har herr Schlyter m. fl. i sin reservation ansett, att
det bör tagas i övervägande, huruvida icke det domföra antalet ledamöter kunde
nedbringas till endast tre. Enligt min uppfattning har departementschefen
i propositionen anfört vägande skäl för att antalet bör sättas till fyra. Hovrättens
ställning blir naturligen därigenom mera stark. Det får ej förbises,
att hovrätterna redan nu äro sista instans i ett stort antal mål, och sannolikt
komma hovrätterna att bli det i ännu större utsträckning efter processreformens
genomförande.

Herr Eliel Löfgren vill, att det skall stadgas i lag, att det skall tillkomma
parter och ombud i första hand att förhöra vittnen. Eljest är nog utskottets
förslag ganska liberalt i den vägen. Utskottet menar visserligen, att domaren
skall leda förhöret, men det skall stå honom fritt att när som helst överlämna
åt parter och ombud att själva höra vittnena. Således kan detta ske
redan vid förhörets början, och det är parter och ombud obetaget att direkt
utfråga vittnena. Detta behöver ej ske genom domarens förmedling. Domaren
skall naturligtvis vaka över att det icke framställes frågor, som ej höra
till målet eller äro otillbörliga. Vad som gör, att jag ej kan ansluta mig till
herr Löfgrens förslag — ehuru onekligen vissa både praktiska och principiella
skäl tala därför — är ej någon större farhåga för att advokaterna skola snärja
parterna genom listiga frågor. En sådan farhåga har nämligen uttalats i
utskottets betänkande. Förresten skulle man ej komma ifrån sådana frågor
även med den av utskottet förordade förhörsmetoden. Förekommer något otillbörligt,
får ju domaren ingripa och eventuellt själv övertaga förhöret. Men
ett vittnesförhör bör, såsom departementschefen framhållit, vara anordnat så,
att det lämnar vittnet tillfälle till en fri och såvitt möjligt sammanhängande
framställning. Att leda ett vittnesförhör är många gånger ingalunda en lätt
sak. Det fordras därtill en klar uppfattning örn vad som hör till målet och en
god urskillningsförmåga, för att inte tala örn ett mycket stort tålamod. Örn
nu utskottsmajoritetens förslag beträffande advokatbehörighet skulle beaktas,
kommer talan vid underrätterna att föras — förutom av parterna — av ombud,
som icke äro rättsbildade, och av rättsbildade advokater, som icke heller
de alltid äro så särdeles kvalificerade. En stor del av dessa parter och ombud
skulle helt enkelt ej mäkta att på ett nöjaktigt sätt sköta ett vittnesförhör.
Att framställa enstaka frågor är ju en sak, men att leda ett sammanhängande
förhör är något helt annat. Ordföranden skulle ofta bli tvungen att ingripa
för att lägga förhöret på en annan bog och hjälpa till med utfrågandet, och
härigenom skulle förhören ofta bli ganska trassliga och tidsödande. Örn däremot
förhöret skulle hållas av högt kvalificerade advokater — således sådana,

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegång sr
eform.
(Forts.)

Nr 39. 44

Onsdagen den 20 maj f. m.

Ang. sorn herr Löfgren vill ge monopol åt även i underrätterna — då skulle ju saken
huvudgrun- ligga annorlunda till. För min del skulle jag ej tveka att lämna sådana säkra
rättegång*™ ombud tillfälle att direkt, redan från början utfråga vittnena, örn utskottets
reform. förslag vöre lagfäst. Sveriges advokatsamfund har försökt lösa förevarande
(Forts.) fråga på det sätt, att samfundet föreslår, att det skall stadgas i lag, att en
advokat har ovillkorlig rätt att i första hand höra ett vittne, men örn ett annat
ombud än en advokat uppträder, då skall det bero på domarens prövning,
huruvida domaren själv eller ombudet skall sköta vittnesförhöret. Jag tror
ej, att de sålunda föreslagna bestämmelserna äro värda att rekommenderas,
och det har ej heller herr Löfgren gjort.

Jag skall nu till sist he att få uppehålla mig något vid underrätternas, särskilt
häradsrätternas protokoll. Detta är ett synnerligen viktigt kapitel. Underrätternas
protokoll utgöra ju för närvarande det så gott som enda bevismaterial.
som står överrätterna till buds. De måste grunda sina domar allenast
på dessa protokoll, och så kommer det också att i stor utsträckning förbli
även efter rättegångsreformens genomförande. T flera av de avgivna yttrandena
har man framställt anmärkningar mot underrätternas protokoll. Det har
sålunda anmärkts, att de icke sällan brista i fullständighet och korrekthet, och
man anför som orsak till dessa brister det nu tillämpade sättet, att protokollen
ofta färdigställas lång tid efter själva rättsförhandlingen och med stöd av
ofta knapphändiga minnesanteckningar. Om protokollen understundom äro
behäftade med brister —■ och det låter sig ej förneka — så är detta nog ofrånkomligt
med det nuvarande systemet. Jag tror emellertid man kan säga, och
det har också vitsordats från överrättshåll, att protokollen i det stora hela äro
rätt så bra och att de utgöra ett ganska gott underlag för överrätternas prövning.
Att så är fallet beror säkerligen, vad häradsrätterna angår, i främsta
rummet på den synnerliga möda och omsorg, som häradshövdingarna lägga ned
på protokollens uppsättande. I medelstora och större domsagor är också protokollens
kvantitet betydlig, och de äro ofta långa. Allt detta gör, att protokollföringen
i sådana domsagor utgör en högst betydande arbetsbörda för häradshövdingen,
och i själva verket förhåller det sig så, att häradshövdingens
mesta tid är upptagen med att uppsätta och justera protokoll. Han måste
därför ägna ojämförligt mera tid åt skrivgöromål än åt egentliga domaruppgifter.
Departementschefen framhåller också, att man icke bör underlåta något
för att lätta den börda, som protokollen föra med sig för domstolen, och
han framställer i det hänseendet det förslag, att protokollen skola färdigställas
vid själva rättsförhandlingen. För vinnande av detta syfte anser utskottet
det vara nödvändigt, att rättens ordförande befrias från bestyret med protokollföringen
och att detta anförtros åt en sekreterare, som enligt propositionen
skall anställas vid rätten. Denne sekreterare skall vara en ganska kvalificerad
och erfaren tjänsteman. Utskottet menar nu, att sekreteraren, särskilt om
han är kunnig i stenograf!, bör kunna hinna med att under handläggningen
åstadkomma ett sammanträngt referat av de förhör, som förekomma. Enligt
min mening måste sekreteraren i allmänhet göra detta på egen hand, ty om
domaren — såsom icke sällan är fallet nu — skulle nödgas diktera ned hela förhöret,
så skulle detta verka ofantligt tyngande på handläggningen. Endast i
sådana fall, då det kan vara särskilt svårt att få fram vad en part eller ett
vittne egentligen menar, kan domaren behöva ingripa med en diktamen till protokollet.
När nu ett förhör med en part eller ett vittne är slut, så är också
referatet färdigställt. Det skall då omedelbart uppläsas, och sedan parter
och vittnen haft tillfälle att yttra sig, skall det justeras. Sedan skall ordföranden
ej ha någon vidare befattning med protokollet.

Om protokollföringen skulle skötas på nu antytt sätt, så tror jag den ej alls
komme att verka tyngande på förhandlingen. På detta sätt får man nu verk -

Onsdagen den 20 maj £. m.

45 39.

lig kontroll över att protokollen äro riktiga och fullständiga. Språkformen
i protokollen blir naturligtvis ej så prydlig som nu ofta är fallet, och ej heller
får man ha så stora pretentioner på att materialet ordnas på ett fullt logiskt
sätt. Det kan lätt hända, att en utsaga, som förekommer i slutet av ett förhör,
därför också kommer in i slutet av referatet, ehuru den logiskt sett skulle haft
sin plats redan i början av referatet. Men sådana saker spela ju ingen roll. Huvudsaken
är, att protokollet är riktigt och fullständigt. Detta betonas också
av lagrådet och Svea hovrätt. Svea hovrätt anser t. o. m. att det är ett plus,
att referatet, som det heter, någorlunda troget följer förhandlingarnas ofta nog
en smula oregelbundna förlopp. Den färdighet i stenograf!, som sekreteraren
behöver besitta eller som det åtminstone är bra att han har, behöver naturligen
ej vara av någon högre klass. Han behöver exempelvis ej stå i jämnhöjd med
riksdagsstenografer. Referatet skall ju föras i mera sammanträngd form, och
när ett fullkomligt ordagrant återgivande är av nöden, så gäller det ej så stora
stycken åt gången. Svea hovrätt ifrågasätter, att färdighet i stenograf! skall
uppställas som villkor för avläggandet av juris kandidatexamen, och jag tror
att den saken är förtjänt att tagas i beaktande.

Sekreteraren är en funktionär, som närmast skall förekomma vid häradsrätterna.
Jag föreställer mig, att vid rådhusrätter med egen jurisdiktion hans
värv ofta borde kunna läggas på någon av de yngre brittania i rätten.

Genom den nu föreslagna reformeringen av protokollföringen vinner man
icke blott fördelen av effektivt kontrollerade och följaktligen säkra protokoll,
utan man åstadkommer också en högst betydande avlastning av häradshövdingens
arbetsbörda, vilket gör, att han får tillfälle att helt ägna sig åt den egentliga
rättsskipningen. Det åstadkommes alltså två reformer, var för sig av
mycket stor räckvidd, och man måste vara justitieministern synnerligen tacksam
för att han framlagt ifrågavarande förslag.

Man undrar kanske varför denna utmärkta anordning ej redan förut genomförts
såsom en fristående reform? Detta har emellertid ej låtit sig göra med
den nuvarande organisationen av häradsrätterna. Den nu föreslagna anordningen
förutsätter nämligen nödvändigtvis, att domaren vid sin sida har en
fullt kvalificerad tjänsteman, som på egen hand kan uppsätta protokoll i alla
mål, och det värvet har man ej kunnat anförtro åt de unga notarierna.

Det. har förut framhållits, att propositionen av praktiska skäl måst göra vittgående
undantag från tillämpningen av omedelbarhetsprincipen i överrätterna.
Denna princip innebär ju i sin renodlade form, att domen skall grundas omedelbart
på^ vad parter och vittnen anföra vid domstolen. Man får ej läsa sig
till det i något protokoll. I flertalet fall få nu överrätterna efter reformens genomförande
fortfarande grunda sin uppfattning om vad som skall anses bevisat,
icke på en förnyad bevisupptagning, utan på underrätternas protokoll,
och utskottet har som sagt föreslagit en ytterligare begränsning
av de fall, då ett upprepande av bevisningen får förekomma.
Jag^ tror ej man behöver befara någon olägenhet därav, att överdomstolarna
i många fall måste reda sig endast med underrätternas protokoll. Det har
sagts, att det talade ordet ger domaren ett mera levande och starkt intryck
än ett protokoll, och det är naturligtvis sant. Men då man lägger en alldeles
särskilt stor vikt på, att protokollet ej förmår att ål erge sådana saker som
parters och vittnens sätt att uppträda inför rätta och det personliga intrycket av
dem, så innebär detta nog en betydlig överdrift. Man måste betänka, att kanske
flertalet mäniskor ej ha något anmärkningsvärt i sitt uppträdande och ej göra
något särskilt intryck, och i sådana fall spelar det ju en bra liten roll, örn
överrättsdomaren ej får tillfälle att iakttaga parter och vittnen. I det stora
hela tror jag, som sagt, att underrätternas protokoll komma att lämna en synnerligen
god ersättning för en förnyad bevisupptagning, så mycket mer som ett

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegång sreform.

(Forts.)

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

4 g Onsdagen den 20 maj f. m.

sådant upprepande av bevisningen, vilket justitieministern också i dag framhållit,
ofta inte kan vara något att särskilt bygga på. Saken ställer sig naturligen
helt annorlunda, om det skulle finnas anledning antaga, att protokollen
vore oriktiga, ofullständiga eller otydliga. Då bör naturligtvis en förnyad bevisupptagning
äga rum.

Herr talman! Jag skall be att för närvarande få inskränka mig till det nu
sagda.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Det särskilda utskottet

hemställer i nu föreliggande betänkande, »att riksdagen måtte såsom eget yttrande
angående de genom förevarande proposition framlagda huvudgrunderna
för en rättegångsreform åberopa vad utskottet här ovan anfört». Man gör sig
då givetvis den frågan, vilken innebörd det skulle få, om riksdagen biträdde
detta uttalande. Riksdagsbeslutet kan, såvitt jag förstår, när det allenast gäller
en principförklaring, icke på något sätt binda en kommande riksdag. Ett
beslut, som går ut till förverkligande och verkställighet — det är en sak —
men ett beslut, som innebär ett godtagande av vissa principer för ett blivande
beslut, kan omöjligt binda en kommande riksdag, allraminst om en sådan riksdag
är sammansatt efter nya val.

Nu har här ställts i utsikt, att vi skulle få denna reform genomförd år 1934.
dag vågar åtminstone uttala den förhoppningen, att vi skola få den år 1936
allra tidigast. Men i vilket fall som helst blir det nödvändigt att räkna med en
annan sammansättning av kammaren, och även örn det skulle vara samma sammansättning,
föreligger ingen möjlighet att på något sätt binda riksdagen.
Det enda, som kan bli vägledande, är under sådana förhållanden ett enhälligt
uttalande från kamrarna eller från en överväldigande majoritet inom kamrarna,
och icke ens i det fallet kan det bli tal örn annat än ett vägledande.

Men utskottets uttalande är också formulerat på ett sätt, som ger anledning
till åtminstone två tolkningar. Det är utformat på ett sätt, som gör, att man
icke riktigt vet, vilkendera punkten man skall tro. I motiveringen heter det på
sid. 45: »På sätt departementschefen anfort, får i ett sådant ^yttrande icke inläggas
den innebörden, att riksdagen därmed tagit slutlig ståndpunkt till de i
nämnda lagstiftningsfråga ingående spörshnålen.» Det förefaller ju vara ett
ganska klart uttalande. Så kommer nästa punkt: »Vid det ytterligare inträngande
i ämnet, som betingas av lagstiftningsarbetet, kunna nya. synpunkter
framkomma, som påkalla beaktande.» Och så kommer den tredje meningen:
»Riksdagen bör således, då utarbetade förslag framläggas, äga att upptaga
dessa till förutsättningslös prövning.»

När man först läser detta uttalande — jag har ju i min motion yrkat, att
riksdagen icke skulle binda sig — sa blir man ganska tillfredsställd. Men
när man granskar det närmare, så måste ja^g fråga mig, huruvida denna formulering
har givits så att säga till väsentliga delar av utskottet självt eller
möjligen av »dolda rådgivare», för att använda 1809 ars konstitutionsutskotts
uttryck, »dolda rådgivare utan ansvar», vilka kanske bättre än både departementschefen
och utskottet känna det verkliga syftet med den juristreform, som
nu f ra inlägges i folklighetens täckmantel.

Det är »nya synpunkter», som skola tagas i beaktande. Därmed har man
sagt, att de synpunkter, som nu under denna riksdag framlagts och prövats
men icke vunnit majoritet, de bli naturligtvis inga nya synpunkter; de äro
borta. Jag måste bestämt vidhålla, att jag icke kan dela en sådan uppfattning,
utan i utskottsmeningen måste inläggas, att vilka synpunkter som an
framkomma, vare sig de varit behandlade i ar eller icke), ha de samma rätt att
göra sig gällande, när det slutliga förslaget framlägges. Den förutsättningslösa
prövning, som riksdagen här förbehåller sig, bör alltså vara en förutsätt -

Onsdagen den 20 maj f. m. 47

ningslös prövning i alla avseenden, icke blott med hänsyn till att den utformade
texten kanske icke fullt stämmer med det som man lägger in i de godkända
principerna, i den mån man har godkänt dem, utan också en förutsättningslös
prövning rörande principerna själva, när man sett, vart de leda. Det
är ur dessa synpunkter jag för min del måste anse, att det är en tämligen
oriktig väg att här åstadkomma ett riksdagsuttalande, som skall kunna verka
vägledande: enighet nås icke, det är uppenbart.

Beträffande därefter behovet av en reform ansluter jag mig i stort sett till
de synpunkter, som framlagts av herr Christenson och hans medreservanter,
uttalade vid punkterna 1 och 2. Det förefaller mig vara den sundaste och
naturligaste synen på tingen.

Vad sedan angår frågan örn sättet för reformens genomförande och vad'' som
här karakteriserar reformen, så måste jag uppriktigt bekänna, att jag är så
gammalmodig och står på en så föråldrad ståndpunkt i förhållande till den
härskande uppfattningen, att för mig hela detta förslag verkar som en uppoch
nedvändning av det hittillsvarande tillståndet. Hittills har det åtminstone
för mig stått klart, att straffprocessen varit inkvisitorisk, och att man sökt få
den förbättrad genom att föra in civilprocessens princip i den och ta bort det
där^inkvisitoriska momentet. För mig har det stått klart, att straffprocessen
avsåg i första hand sanningens utletande. Nu får jag se, att det är civilprocessen,
som skall bli inkvisitorisk efter straffprocessens föredöme, medan straffprocessen
upphör att vara det. Nu får jag se, att det icke längre är civilprocessens
gamla karaktär, som skall bevaras, utan där skall man utleta »sanningen».

Det är således en omkastning. Men sedan kommer man då till frågan örn
vad denna omkastning innebär med hänsyn till utledandet av »sanningen» i
civilprocessen. Där ha förslagets anhängare lyckats finna ett utomordentligt
bärkraftigt slagord: »parts sanningsplikt». Ingen människa vill väl bestrida
en sanningsplikt! Hör, hur ordet smeker örat! Och man känner sig nästan
litet mindervärdig, örn man vill bestrida denna sanningsplikt. Men vad ligger
då i sanningsplikten ? Slagordet är alltid till förmån för dem, som använda
det, och jag beklagar, att jag inte är nog uppfinningsrik att hitta på ett annat
slagord. Ty det, som i själva verket avses, är en parts själv upp (j i v elsepli k t
och icke alls någon sanningsplikt. Ser man efter vad utskottet säger beträffande
denna s. k. sanningsplikt, så heter det, att den skall »inskärpas genom
därför lämpade medel», och dessa äro framför allt straff. Nu har jag i min
motion sagt, att det icke är överensstämmande med svensk rätt utan fullständigt
främmande för den att stadga straff. Jag beklagar, att jag i min motion
använt uttrycket »falsk partsutsaga». Jag har använt det i fullt medvetande
örn att det verkligen ungefär motsvarar vad som här är meningen, men jag
inser, att det i sig självt är mycket mera begränsat och att det nu kan begagnas
i ett syfte, som avser, att man skall slå ihjäl det med denna begränsning. I
själva verket är det så, att när utskottet åberopar 14 kap. 8 § rättegångsbalken
örn ett mycket obetydligt bötesstraff för part. som falskeligen uppger någonting
inför rätta och därmed vilseleder domaren, vill jag erinra örn, att denna
bestämmelse först och främst torde få betraktas som en död bokstav i svensk
rätt; och redan genom sin karaktär av död bokstav bär den fullt vittnesbörd
örn att tanken aldrig varit levande: bestämmelsen avser lika väl skriftlig som
muntlig falsk utsaga. Men dessutom bär den bestämt vittnesbörd om ännu en
sak, och det är, att när man stadgar straff för denna så att säga negativa sanningsplikt,
denna plikt att icke direkt ljuga inför domstolen och därmed vilseleda
den, har man också, såvitt jag kan fatta, tagit avstånd från propositionens
huvudmening, nämligen den positiva sanningsplikten att lägga fram allt som
man känner, icke blott i den mån det är relevant för saken, utan även i den

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsr
eform.

(Fort*.)

Nr 3!). 48

Onsdagen den 20 maj f. m.

Arn/. mårt det icke är relevant, även örn det kan för part medföra egen skada. För
dernatörm sav^ marL hyser en sådan uppfattning, är det ju helt naturligt, att man går
rättegångs- Pa propositionens linje. Örn man som jag inte kan dela den meningen utan
reform. anser, att processens uppgift här är en annan, kan man inte följa med.

(Fort».) Nu sade departementschefen, att vad det gällde, var att få ett tillförlitligt
material för utletande av sanningen. Ja, man kan upprepa satser så länge, att
folk till sist tager dem som självklara, och här tror jag, att i kammaren knappast
skola finnas många, som inte anse, att »sanningens» utletande är den
självklara uppgiften i civilprocessen. För min del ser jag inte saken så. För
min del, med utgångspunkt i den dispositions- och förhandlingsprincip, på vilken
civilprocessen dock bygger, måste jag säga, att den har ett annat mål: det
är att skaffa tillförlitligt material för fastställande av vad enligt lagen skall
i en viss tvistig situation, som föreligger, anses gällande och detta är inte precis
sammanfallande med det som må utgöra »sanningen» i saken. Det kan råda
olika meningar om vad som skall vara gällande och hur domaren skall se saken,
men jag kan för min del inte uppge den uppfattning, som jag tror har varit förhärskande
och, såvitt jag känner, också är vida mer möjlig att realisera i det
levande livet än det »sanningens utforskande», som den nya reformen uppger
sig kunna vinna men säkerligen aldrig lyckas nå.

Hur står denna partens sanningsplikt för övrigt tillsammans med advokatens
sanningsplikt? Partens ombud är, såvitt jag förstår, inte alls skyldig att hålla
sig till någon sanning, utan det gäller endast parten, ja, också vittnena naturligtvis,
men det är inte dem vi tala om i detta sammanhang.

Under sådana förhållanden vidhåller jag den uppfattning, jag förut uttalat
i motionen, att denna positiva »sanningsplikt», tvånget att framlägga allt man
känner i saken, oberoende av om det är till ens förmån eller inte, till ens nackdel
eller inte, om det är relevant eller inte, den är främmande för svensk rättsuppfattning:
den är en självuppgivelseplikt.

Beträffande organisationen ansluter jag mig i stort sett till utskottets framställning
rörande underrätterna och nämnden, men måste säga, att utskottet
inte ändå hållit alltför mycket utan tvärtom alltför litet på den nuvarande
organisationen. Jag skulle helst se, att där inte vidtoges några förändringar
alls, utan att det finge förbli som det är, och jag uttalar den livliga förhoppningen,
att den talare, som ställt i utsikt, att organisationen skulle följa med
på köpet, inte måtte få rätt åtminstone vad riksdagen angår.

Beträffande hovrätterna nödgas jag säga, att jag redan, då jag läste utskottets
betänkande, fann ganska mycken oklarhet i detta, och då jag hörde den
ärade talaren på Stockholmsbänken, som är en skarp jurist, uttala sig om hovrätterna
och utskottets uppfattning av dem, blev jag ännu mera bestyrkt i
detta. Antingen skola väl hovrätterna förbli vid sin nuvarande organisation —
då äro de odugliga för dessa nya principer, muntlighet, offentlighet och hela
tillställningen; eller också skola de reformeras — men att öppna dem för det
nya utan att reformera dem förefaller mig vara ungefär som att bära vatten i
ett såll. Det är under sådana förhållanden också tämligen klart, att jag ställer
mig likgiltig eller åtminstone neutral till frågan, örn hovrätterna skola ombildas
för att följa dessa nya principer, eller om de inte skola följa principerna
och förbli oombildade, men däremot kan jag inte ansluta mig till den uppfattningen,
att de skulle få de nya uppgifterna utan någon som helst ändring i sin
sammansättning.

Härmed sammanhänger också frågan om domarutbildningen. Jag tror, det
är rena undantagsfall, då en lantdomare blir hovrättsråd. Det finns sådana
fall, men i regel är det inte händelsen. Däremot är det inte alls ovanligt, att
hovrättsråd gå till lantdomarbefattningar. Nu tycks det vara meningen att
här driva ett slags cirkulationsprincip, ett slags hälftenbruk mellan hovrätter -

Onsdagen den 20 maj f. in.

49 Nr 89.

nas och underdomstolarnas ordinarie ledamöter. Jag måste från konstitutionell
synpunkt säga, att en sådan cirkulation vore fullkomligt oförenlig med den
uppfattning vår svenska grundlag har örn domarämbetena, och att bygga en
hel reform på en sådan cirkulation kan omöjligt vara rimligt och riktigt. Inte
heller kan jag finna, att om hovrätterna skola ombildas för att tillgodogöra sig
den erfarenhet, som lantdomarna ha, de vidare kunna var lämpliga som centra
för juristutbildningen i den praktiska verksamheten, och om de inte skola orabildas,
äro de komplett omöjliga för att utbilda jurister, som skola bli lantdomare.

Jag måste därför uttala den förhoppningen, att när Kungl. Maj :t, som närmast
har med den frågan att göra, på egen hand går till en prövning av förhållandena,
Kungl. Majit ville beakta vikten av att domarutbildningen blir reglerad
på ett mera tillfredsställande sätt än vad hittills varit fallet och alldeles
oberoende av hovrätterna, även om de unga juristerna där böra hava någon
tjänstgöring.

Jag skall inte alls gå in i några detaljer med avseende på frågan om hovrätternas
kompetens, men jag vill uttala mitt bestämda tvivel, örn att de äro det
lämpliga utbildningsorganet. Den allmänna uppfattningen örn hovrätterna är
nog tämligen säkert den, trots vad den siste ärade talaren sade, att de äro formalismens
centra. Det är mera de formella synpunkterna än de reella, som där
göra sig gällande. Inte heller har man den uppfattningen, att hovrätternas
domar i regel stå sig i högsta domstolen gentemot underrätternas utan snarare
tvärtom. I hovrätten gör man en ändring och kommer ut på ett gungfly, och
så kommer man i högsta domstolen tillbaka till den säkra grund, där underdomstolen
stod.

I samband med denna fråga vill jag emellertid också framhålla, att spörsmålet
örn hovrätternas antal naturligtvis sammanhänger i yttersta grad med
frågan om deras organisation och med muntligheten och offentligheten och omedelbarheten
och allt det där moderna i hovrätterna. Skola dessa principer där
genomföras, så måste jag säga mig, att utskottets ståndpunktstagande i fråga
örn antalet hovrätter är fullkomligt orimligt, helst örn, som jag hoppas, inga
»hovrättsting» kommer till stånd; antalet måste i så fall bli mycket större,
även örn jag fullt beaktar, att det är en fördel för hovrätterna att ha så pass
många divisioner, som låter sig göra, för det mera givande tankeutbytet i en
vidare krets än som kan vara möjligt i en trängre.

Jag skall, herr talman, inte längre uppta tiden med de två punkter, där jag
själv haft intresse av att yttra mig, men när jag nu slutar, gör jag det med ett
yrkande. Jag kan inte se annat än att såväl betänkandet som debatten visar
en splittring i meningar och en skiljaktighet i uppfattningar, som — särskilt
efter vad debatten ådagalagt — är vida längre gående än utskottets högt ärade
ordförande antydde vid debattens början. Då således meningarna tydligen
icke kunna enas i väsentliga stycken, även örn det ser så ut, och då all anledning
saknas att forcera fram riktlinjer, vilka kanske sedermera en kommande
riksdag inte vill följa — var och en måste ju förbehålla sig frihet att propagera
sin uppfattning, och i fråga örn min uppfattning förbehåller jag mig den
till alla delar — så måste jag i stort sett instämma med den ärade talare på
malmöhusbänken, som ansåg, att det inte var skäl att framdriva en reform.
Men jag anser också, att då Kungl. Majit här begärt riksdagens yttrande, är
det nödvändigt att riksdagen svarar åtminstone något; det är konstitutionellt
nödvändigt. Därvid kan jag emellertid inte vara till freds, örn riksdagen skulle
svara så som utskottet föreslagit, utan jag tillåter mig, herr talman, att föreslå,
att riksdagen, det vill säga här första kammaren, ville, i stället för vad utskottet
hemställt, besluta »att såsom yttrande angående de genom förevarande
proposition framlagda huvudgrunderna för en rättegångsreform lill Kungl.

Wärsta kammarens protokoll 1931. Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Fort*.)

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångs -reform.
(Forte.)

Äng.

vägrat framställande,
av
interpellation,

50 Onsdagen den 20 maj f. m.

Majit överlämna särskilda utskottets betänkande nr 1 med därtill hörande reservationer,
ävensom i kamrarna i ärendet förda protokoll». Då får Kungl.
Majit en klar bild av den förvirring, som här råder, liksom av »behovet» av
en reform.

Herr talmannen hemställde nu, att kammaren med hänsyn till att en valförrättning
skulle äga rum i kammarens plenisal denna dag kl. 5 e. m. måtte besluta
att till aftonsammanträdet uppskjuta den fortsatta överläggningen i förevarande
fråga.

Denna hemställan bifölls.

Herr Möller erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Första
kammaren har i dag vägrat tillåtelse till en interpellation, som i hovsamma
ordalag framställde önskemål om upplysning rörande regeringens avsikter på
vissa punkter, i vilka dunkel råder. I anledning härav ber jag att få framhålla,
att i den situation, som uppstått på grund av tragedien i Ådalen, det
borde vara av största vikt, att en ständig kontakt hålles mellan folkrepresentationen
och regeringen. Inom stora folklager är förtroendet till regeringens
goda vilja allvarligt rubbat. Att folkrepresentationen då beredes tillfälle att
med regeringen överlägga örn de åtgärder, som krävas för återupprättande av
nödigt förtroende, kan enligt min mening endast vara till allmänt gagn. Interpellationens
framställande och besvarande hade kunnat tjäna syftet att åstadkomma
en sådan överläggning. Vägrandet av interpellationen är särskilt beklagligt,
därför att första kammarens majoritet uppenbarligen visat sig icke
förstå, vilket starkt behov det finns, både i och utanför riksdagen, av det fulla
klarläggandet därav, att ingenting försummas, som kan leda till uppdagandet
av fulla sanningen kring Ådalstragedien.

Ur denna synpunkt anhåller jag, att till kammarens protokoll få anmäla
min reservation mot kammarens beslut att vägra herr Vennerström att framställa
sin interpellation.

I detta anförande instämde herr förste vice talmannen samt herrar Asplund,
Karl Johanson, Vennerström. Åström, Norling, Carl Eriksson, Granath, Walles,
Lindhagen, Strömberg, Schlyter, Sandén, Örne, Åkerberg, Petrén, Dalberg,
Björnsson, Torsten Ström, Sandegård, Gustav Hansson, Sjödahl, Hjalmarsson,
August Nilsson, Johan Nilsson i Malmö, Linder, Östergren, Pauli,
Åkerman, Bärg, Wilhelm Björek, Norman, Oscar Olsson, Thulin, Albert Bergström,
Wahlmark, Larsén, Leo, Forslund, Lindström, Carl Svensson, Klefbeck,
IAndley, Olof Carlsson och Fredrik Ström.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 212, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag örn
kyrklig samfällighet i Göteborg ävensom i ämnet väckta motioner;

nr 234, i anledning av Kungl. Majits propositioner till riksdagen med förslag
till lagar om ändrad lydelse av vissa delar i lagen den 14 juni 1918 örn
fattigvården m. fl. lagar; samt

nr 246, i anledning av väckt motion angående införande av ett dagordningsinstitut
i vår författning.

Onsdagen den 20 maj f. m.

51 Nr i».

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 215, angående val av tre fullmäktige i riksbanken och av tre suppleanter
för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk; samt

nr 219, angående val av ordförande och tre fullmäktige i riksgäldskontoret
och av tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 216, för två fullmäktige i riksbanken;

nr 217, för ledamoten av riksdagens andra kammare P. E. Sköld att vara
fullmäktig i riksbanken;

nr 218, för tre suppleanter för riksdagens fullmäktige i riksbanken;
nr 220, för ordförande och två fullmäktige i riksgäldskontoret;
nr 221, för ledamoten av riksdagens andra kammare G. H. Andersson i Rasjön
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; samt

nr 222, för tre suppleanter för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 228, i anledning av vissa utav Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln, marinen, gjorda framställningar;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
hyresbidragen till vissa beställningshavare av manskapsgrad vid försvarsväsendet; nr

230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av fastigheterna nr 1 och 2 i kvarteret Blåmannen i Stockholm; nr

231, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv av
Norra Södermanlands järnväg jämte en i ämnet väckt motion;

nr 232, i anledning av väckta motioner om anslag för lindrande av krisen inom
stenindustrien;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad för
statens historiska museum m. m.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående täckande av brist
i samrealskolans i Söderhamn medel; samt

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig förstärkning
av tandläkarinstitutets personal.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 5, 6, 7 och 8 §§ förordningen den 16 maj 1884 angående patent; nr

240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stadsplanelag
m. m.;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till byggnadsstadga; nr

242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet
m. m.;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av strafflagen m. m.;

Nr 89. 52

Onsdagen den 20 maj I. m.

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens; samt

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall
mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av
oriktigt märkta varor.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades fröken Hesselgren för tiden från
och med den 26 innevarande månad till riksdagens slut.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och jordbruksutskottets memorial nr 12, angående ersättning
åt utskottets sekreterare m. fl.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 40, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för beskattningen
av automobiltrafiken;

nr 41, i anledning av väckta motioner örn höjning av skatten å bensin och
motorsprit; samt

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) örn särskild skatt
å bensin och motorsprit, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt dyrortstillägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst jämte i ämnet väckta
motioner^ allt i vad rör pensions- och indragningsstaterna;

nr 45, angående provisoriskt dyrortstillägg under budgetåret 1931/1932 till
befattningshavare vid riksdagens verk;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1931/1932 för viss personal inom den civila statsförvaltningen,
i vad avser pensions- och indragningsstaterna; samt

nr 47, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1931/1932 för vissa befattningshavare vid
Tumba bruk; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12, i anledning av
väckt motion, 11:241, angående mera effektiva bestämmelser örn avskrivning
eller avlösning av landskylder och landgille m. fl. skattepålagor.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.19 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Upplästes och Indes till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

Ar 1931 den 20 maj sammanträdde de av riksdagen utsedda valmän för
att — sedan förutvarande revisionssekreteraren Hilding Forssman, som den
8 ovanberörda månad utnämnts till justitieråd, anhållit om entledigande från
det honom vid innevarande riksdag meddelade uppdrag att vara riksdagens
justitieombudsmans efterträdare —- utse annan behörig man därtill; och befunnos
efter valförrättningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren Carl Hugo Vilhelm Ericsson........ 44 röster;

herr hovrättsrådet Hugo Christian Wikander .......*........ 2 » ;

i följd varav herr revisionssekreteraren Carl Hugo Vilhelm Ericsson blivit
utsedd till justitieombudsmannens efterträdare.

K. von Geijer. Carl Jansson.

K. G. Westman. Ernst Eriksson.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas örn detta val samt
anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnande
för den valde, dels till skrivelse till Konungen med anmälan örn det verkställda
valet, dels ock till den paragraf därom, som borde införas i riksdagsbeslutet.

Anmäldes och bordlädes första lagutskottets memorial nr 33, angående arvode
åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stadsplanelag m. m., dels ock Kungl.
Marits proposition med förslag till byggnadsstadga.

Fortsattes överläggningen angående punkten 1 av särskilda utskottets yttrande
i utlåtande nr 1.

Herr Ehrnberg: Herr vice talman! Även örn jag i likhet med ett flertal

reservanter inom utskottet ställt mig något frågande till, huruvida en så omfattande
omgestaltning av vårt rättegångsväsende som den av Kungl. Majit och
utskottet nu ifrågasatta kan anses vara erforderlig, kan jag dock i stort sett
ansluta mig till de i utskottets utlåtande uttalade meningarna. Jag skall därför
inte trötta kammaren med några uttalanden örn utskottsutlåtandets särskilda
delar, utan jag skall begränsa mig till att endast vidröra den föreslagna om -

Nr 9».

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegängsreform.

(Korts.)

Nr 89.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

ändringen av rättegångsväsendet i de små oell de mindre städerna. Till dessa
skulle vara att hänföra städer nied ett invånarantal understigande i allmänhet
14- å 15,000, i allt nära ett 60-tal av Sveriges städer och kanske ännu flera, örn
även städer med tre rättsbildade ledamöter i sina rådstuvurätter i vissa fall
skulle kunna fråntagas den egna jurisdiktion en.

Det gäller sålunda en mycket genomgripande omstörtning av rättegångsväsendet
i Sveriges städer, vilken står i bestämd motsats till det hänsynstagande,
som ägnats den å landsbygden Tådande åskådningen rörande dess domstolsväsen,
vilken åskådning man ansett sig kunna och böra tillmötesgå.

Vad är det nu för skäl, som kunna ligga till grund för denna omstörtningsplan
i fråga om en domstolsorganisation, som, för att använda särskilda utskottets
uttalande, uppbäres av gammal tradition och införlivats med befolkningens
åskådningssätt?

Utan, såvitt jag kan fatta, någon förståelse för den domaregärning, de rättsbildade
ledamöterna i de små och mindre städernas rådstuvurätter utövat, eller
för det åtminstone i allmänhet odelade förtroende, som dessa befattningshavare
tillvunnit sig i sina resp. städer genom det plikttrogna och ansvarskännande
sätt, varpå de handhaft sin tjänstegärning, har herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet för sitt förslag till omgestaltningen av nämnda städers
domstolsväsen åtminstone ganska tydligt angivit såsom skäl, att de rättsbildade
ledamöterna i samma städers rådstuvurätter skulle i sin domareverksamhet
vara farliga för rättssäkerheten. Även om de från början icke varit oförmögna
att på ett tillfredsställande sätt uppehålla sina befattningar, skulle de
dock år för år gå tillbaka i kunskaper och erfarenhet och sålunda efter någon
längre tids verksamhet bliva kemiskt rengjorda från juridisk tankeförmåga.
Så skulle t. ex. vara förhållandet även med mig själv efter en 32-årig borgmästartjänst
i en liten stad.

Jag dristar mig emellertid betvivla riktigheten av en dylik karakteristik av
de mindre rådstuvurätternas ledamöter, även om majoriteten inom särskilda
utskottet ehuru i mildrad form och i ganska stark motsägelse till vad det i
andra delar av sitt utlåtande givit tillkänna, lämnat sin anslutning till detta
herr justitieministerns omdöme. Och varför skulle nu också de jurister, som
av en eller annan anledning kommit att söka sin anställning i en liten eller
mindre stad, där de i sin verksamhet komma att syssla med ting av mångskiftande
art och där de enligt mitt förmenande komma i närmare beröring med
folket och få lära känna det verkliga livet i större omfattning än mången annan
domare i landet, frånkännas förmågan att med lärdom av livet kunna utveckla
sig?

Det är smärtsamt för denna icke ringa grupp av juridiska ämbets- och tjänstemän
att få sig tilldelad en sådan betygsättning för sin tjänsteutövning,
som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet ansett den vara förtjänt
av från det allmännas sida, och jag tillåter mig att för hela denna tjänstemannagrupp
uttala ett djupt beklagande härav.

Vad nu dessa tjänsteman tänka och tycka kan ju lä.mnas helt a sido, men
värre är det, att örn de, såsom särskilda utskottet nog tänkt sig, icke omedelbart
skola avlösas från sina domarebefattningar, vilket tyckes mig eljest böra
vara en naturlig följd av herr statsrådets uppfattning, en stark misstro till
deras domaregärning måste av de antydda uttalandena i den kungl, propositionen
uppväckas hos den rättssökande allmänheten.

Jag hoppas och tror emellertid, att en sådan misstro kommer att i avsevärd
grad mildras därav, att herr statsrådet oell chefen för justitiedepartementet nog
kommer att inom en ganska nära tid finna sig böra i sin ämbetsutövning vid
en förestående borgmästarutnämning själv taga avstånd från sina uttalanden
härutinnan i den föreliggande propositionen, och i varje fall hava huvudstadens

Onsdagen den 20 maj e. m.

Nr 39.

-viinstersinnade invånare i handling underkänt herr statsrådets värdesättning
av en borgmästares i mindre stad domaregärning, när de helt nyligen vid borgmästarvalet
givit sina röster åt en borgmästare i en dylik stad.

Uppenbart är emellertid, att en grupp av ämbets- och tjänstemän icke får
stå hindrande i vägen för genomförande av en nyttig och nödig ansedd reform,
särskilt när det gäller något så viktigt som vårt rättegångsväsen.

Någon del av den hänsyn, som ägnats landsbygden i fråga om dess önskemål
vid domsagoindelningen, bör man emellertid kunna få göra anspråk på
i de stadssamhällen, som jag förut nämnt ett GO-tal, vilka skola berövas förmånen
av egen jurisdiktion, en förmån som alltid räknats såsom ett dyrbart privilegium
och skattats mycket högt även av de mindre städerna- — mest och
högst kanske nu, då de blivit ställda inför hotet att mista den egna jurisdiktionen,
mot vars handhavande de icke kunna finna någon åtminstone så vägande
anmärkning med fog kunna göras, att den berättigar till dess avskaffande.

Härom bära också de framställningar vittnesbörd, vilka från många små
och mindre städer inkommit till särskilda utskottet, oell det torde icke råda
något tvivel örn, att icke en bestämd opinion kommer att växa fram i alla dessa
nu hotade städer för bibehållande av sitt rättegångsväsen, åtminstone till dess
de bjudas en annan anordning för rättsväsendet än den nu i propositionen ifrågasatta,
som med hänsyn till rättegångstillfällenas fåtal står avsevärt tillbaka
för den nu gällande anordningen.

Vad särskilt angår städer av den storlek och med den handels och industrirörelse,
att de giva fullt arbete åt två rättsbildade rådstuvurättsledamöter, kan
med all säkerhet icke med fog påstås, att rättsvården i dessa städer icke handhaves
på ett för den rättssökande allmänheten fullt betryggande sätt.

För denna min uppfattning anser jag mig kunna hämta stöd i särskilda utskottets
å sid. 31 i dess utlåtande återgivna uttalande, att det lär näppeligen
med fog kunna göras gällande, att städernas domstolar i allmänhet skulle komma
att sakna förmåga att handhava ett förbättrat förfarande.

Örn nu så verkligen är förhållandet, har jag svårt att förstå, att riksdagen
med den ståndpunkt, den intog så sent som 1924 till frågan om städers läggande
under landsrätt, nu skulle kunna vara villig medverka till, att ett 60-tal av
landets städer skulle utan en närmare utredning av alla på frågan inverkande
omständigheter fråntagas sin egna jurisdiktion, däremot också vägande skäl
anförts uti den av herr Christenson m. fl. avgivna till utskottets utlåtande fogade
reservationen.

T detta sammanhang vill jag tillåta mig fästa särskild uppmärksamhet därpå,
att en icke ringa olägenhet genom indragning av jurisdiktionen i sådana
hamnstäder, vilka icke utgöra tingsplats för den kringliggande domsagan,
skulle vållas sjöfartsnäringen i fråga örn sjöförklaringar och erhållande av
kvarstad vid tvist örn bärgarlön vid bärgningstillfällen.

Emellertid vill jag medgiva, att frågan örn de mindre städernas jurisdiktion
nära sammanhänger med spörsmålet örn städernas förvaltning och således kan
komma i ett helt annat läge, örn den nuvarande magistratsförvaltningen överflyttas
å annat eller andra organ, i vilket fall det, för att använda särskilda utskottets
uttryck, får anses vara misshushållning med kraft och penningmedel
att för de fåtaliga och i regel enkla domaruppgifterna i de små städerna bibehålla
siirskilda domstolar.

Örn sålunda en omläggning av den nuvarande magistratsförvaltningen kan
komma att ske på ett för städerna godtagbart sätt och således på ett helt annat
sätt, än som angavs i det senast framlagda förslaget härom, och städernas rättsväsende
kan inordnas i kringliggande domsaga på sådant sätt, att särskilt för
inskrivningsförfarandet någon försämring icke uppkommer för städernas invånare,
är jag för min del övertygad örn, att det motstånd, som för närvarande

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegång isrel
orm.

{Forti.)

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Fort*.)

I herr Ehmbergs yttrande instämde herr Lindhagen.

Herr Mellén: Herr talman, mina herrar! Då vi nu stå inför nödvändig heten

att taga ståndpunkt till detta förslag om en vittgående reform i fråga
örn vår rättegångsordning, ett förslag, på vilket under många år arbetats och
vilket förslag jag på grund därav, att det blivit alltför omfattande och i många
avseenden är onödigt, och på grund därav, att det i vissa avseenden är rent av
farligt för rättssäkerheten, hittills alltid motarbetat — när, säger jag, vi nu
stå inför nödvändigheten att taga ståndpunkt till detta förslag, så måste jag
trots mitt motstånd erkänna, att jag i mångt och mycket hyser S5rmpati för
den syn på tingen, som herr justitieministern anlagt. I de avseenden, där utskottet
tagit avstånd från departementschefens synpunkter, är jag dock ense
med utskottet.

Tidigare under dagen hava såväl herr justitieministern som olika ledamöter
av det särskilda utskottet framburit sina skäl. Jag skall därför ej trötta kammaren
med att upprepa mina åsikter i det ena eller andra avseendet. Men
såsom gammal lantdomare och såsom representant för landsbygden och för en
rätt stor landsända ber jag att för kammaren få framlägga de synpunkter, som
allmänheten i stort sett lagt på processkommissionens ifrågavarande förslag.

Allmänheten är ju den part, som är mest intresserad av reformen, men allmänheten
har haft bra litet att säga till örn i fråga örn detta förslag. Vi må
komma ihåg, vi, som ha att stifta lag och att i fall av behov reformera, att
våra domstolar och vårt rättegångsväsen äro till först och sist för allmänheten
och ej för juristerna. Det är att observera, att kostnaderna för rättegångsväsendet
bäras av allmänheten. Den får betala kostnaderna icke i en
form utan i många och olika former.

Vi må också komma ihåg, att, när det gäller en rättsordning, är och förblir
det så, att lagarna må vara aldrig så lagtekniskt fulländade och domstolarna
må vara aldrig så teoretiskt riktigt sammansatta, uppbäras icke såväl lagarna
som domstolarna av allmänt förtroende, så äro de av noll och intet värde, och
ställer sig rättegångsordningen så dyrbar för allmänheten, att denna ej kan
använda processförfarandet, ja, då är den betydelselös. Våra nuvarande domstolar
med deras organisation och deras förfarande åtnjuta allmänhetens stora,
odelade förtroende. Därom äro vi alla ense. Därav torde också med all tydlighet
framgå, att vår nuvarande rättegångsordning är en värdefull tillgång,
vilken vi böra vårda och icke nedriva.

Det har därför varit egendomligt att bevittna, huru eniga de sakkuniga och
rättslärda i den s. k. processkommissionen och de, som tillkallats att biträda

är tillfinnandes i fråga om borttagandet av den särskilda jurisdiktionen i de
små och mindre städerna, skall dö bort, och att städerna med hänsyn till den
ekonomiska lättnad, som därigenom beredes dem, godvilligt skola medverka till
en dylik anordning.

Med denna min inställning i sist angivna avseende vill jag dock betona, att
det, såsom frågan nu ligger, icke kan vara att påräkna, att de små eller mindre
städerna skola godvilligt medverka till avskaffande av deras nuvarande domstolsväsen,
med mindre de i stället erbjudas något helt annat än hittills varit
ifrågasatt.

Jag har, herr vice talman, åtminstone för tillfället ej något yrkande att framställa,
utan vill endast till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
rikta en vördsam vädjan, att han måtte till välvilligt beaktande upptaga mina.
nu framförda synpunkter och låta anstå med framläggande av särskilt förslag
till städernas rättegångsordning, till dess frågan örn städernas förvaltning nått
sin lösning.

Onsdagen den 20 maj e. m. 67

denna, varit, då det gällt att uppvisa brister hos vårt rättsväsende såväl i fråga
om själva förfarandet som beträffande organisationen. Man har ej kunnat frigöra
sig från den misstanken, att denna enighet och denna förmåga att se fel
innerst och ytterst föranletts av ett alltför långt drivet, opåkallat ändringsnit
och av hastiga intryck och osmälta idéer från utländska domstolar och deras
förfarande. Herr justitieministern kallade det visst under sitt anförande
på förmiddagen för teoretiska spekulationer.

När processkommissionens förslag framkom, med dess fullständiga nedbrytande
av vår gamla såsom god erkända processform, väckte också samma förslag
en allmän förstämning ute i bygderna. Alla underdomstolar skulle ändras
såväl på land som i stad, gammal tingslagsindelning skulle nedbrytas, de flesta
tingsställen skulle flyttas, nämndens sammansättning och befogenhet skulle
upphävas, hovrätterna skulle ändras och deras antal i hög grad utökas, högsta
domstolens befogenhet skulle inskränkas, parter och vittnen skulle inställa sig
även i överdomstolarna, processförfarandet skulle nära nog uteslutande bli
muntligt, protokoll skulle förbjudas, anföranden och vittnesmål skulle icke antecknas,
domare skulle döma på minnet av vad som förekommit i ett hastigt,
en enda gång förekommande anförande, och advokattvång skulle införas. Det
skulle enligt processkommissionens förslag icke återstå mycket av vårt gamla,
under århundraden uppbyggda och såsom gott befunna system.

Icke blott allmänheten reagerade emellertid mot detta förslag utan även de
flesta, myndigheterna kritiserade skarpt detsamma. Det uttalades såväl av
myndigheter som av allmänheten, att man icke tagit hänsyn till allmänhetens
önskningar och behov, att domstolarna voro till för folkets skull och inte tvärtom,
att allmänheten hyste misstro till förslaget och icke trodde på fördelen
av muntlighet och protokollslöshet, att realiserandet av förslaget skulle medföra
betydande kostnader icke blott för staten utan även för den rättssökande
allmänheten i form av ökade skatter och besvär, och domstolarnas anlitande
för rättegång skulle, sades det, ställa sig så dyrbart, att den mindre bemedlade
ej finge råd och ej hade tillfälle att anlita desamma.

Herr talman! All denna kritik var och är enligt min uppfattning berättigad.
Uti de härad, i vilka jag verkar, reagerade befolkningen och ställde sig såsom
en man mot nedbrytandet av vårt rättegångsväsen och vår domstolsordning.
Det skedde så i ett flertal härad. Emellertid fortsatte man som örn ingenting
hade passerat trots allmänhetens reaktion och trots myndigheternas yttranden,
och man har in i det allra sista fortsatt att bereda och uppluckra marken,
för att vi en vacker dag skulle stå inför ett fullbordat faktum och processkommissionens
stora förslag föreligga färdigt till antagande utan att allmänheten
egentligen haft en aning örn det.

Man har t. ex. mot befolkningens önskan sammanslagit en del domsagor, man
har vakanssatt en mängd sådana, och man har under de sista åren, för att
bereda ankomsten i förverkligandet av processkommissionens storartade förslag,
infört en hel del nya bestämmelser i domsagostadgan och på andra områden.
Möjligheten att bevara vår gamla, av allmänhetens förtroende uppburna
rättegångsordning och våra högt aktade domstolar syntes hopplös. Då kom
Kungl. Majit med nu föreliggande proposition, som i åtskilliga och i betydande
avseenden så att säga ställde kyrkan mitt i byn. Tvärtemot processkommissionen,
som endast sett fel i det nuvarande systemet, finner departementschefen
uti den kungl, propositionen, att samma system innehåller så
många och stora förtjänster, att ett reformarbete måste framgå med den allra
största försiktighet. Nödiga ändringar, säger hail, kunna även i stort sett företagas
inom den bestående organisationens ram.

Frågan har alltså genom den nu föreliggande Kungl. Maj :ts proposition i
motsats till processkommissionens förslag blivit den, att vi böra uppbygga

Nr 89.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rätteg ångare)
orm.

(Forts.)

Nr 39.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng. och förbättra etet för vårt land egenartade rättegångsväsendet i stället för att.
dernaför^n såsom kommissionen föreslagit, nedriva det. Det är alltså att förvänta, att
rättegångs- den hittills bedrivna jakten efter domsagor, som kunna sammanslås, upphör,
reform. och att frågan örn domsagoindelningen, som herr justitieministern nämnt, stäl(Forts.
) les på framtiden och göres beroende av den erfarenhet, som kommer att vinnas
genom reformens verkningar.

I fråga örn själva förfarandet har av processkommissionen påkallats en hel
del ändringar, varom vi alla äro ense. Det gäller sålunda införande av fri bevisprövning,
borttagande av vittnesjäv och parts hörande under ansvar. Koncentration
och skyndsamhet i förfarandet äro också önskningar, som vi alla
hysa, men frågan står örn, på vad sätt dessa önskningar skola förverkligas.
Rättssäkerheten får ej äventyras genom för stor skyndsamhet. Vår rättsskipning
är för närvarande både säker och billig. Må man se till, att man ej gör
den osäker och dyrbar. Det är av högsta vikt, att vid en rättegång kostnaderna
ej stiga till sådana belopp att de mindre bemedlade ej kunna anlita domstolarna.
Det nämndes ett belopp i processkommissionens förslag för dess förverkligande,
vill jag minnas, på 2,600,000 kronor i årlig kostnad för staten.
Det är ju en bagatell mot vad kostnaderna komma att bli i verkligheten. Statens
kostnad beräknades sålunda lågt. Men allmänhetens besvär och stora
kostnader tog processkommissionen ingen hänsyn till. Dess verk var ett juristverk,
som någon har sagt.

I likhet med vad reservanterna under punkten 1 och av skäl de anfört finner
jag, att en så djupgående reform, som föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition,
icke är av behovet påkallad och att befintliga brister i vår rättegångsordning
kunnat botas och bort botas på de partiella reformernas väg. Med hänsyn till
de omfattande kostnader och de oerhörda arbeten, som ligga bakom den kungl,
propositionen, och med hänsyn till den förändrade syn på saken, som den kungl,
propositionen och de av herr justitieministern framlagda synpunkterna för den
reformen innebära, anser jag mig emellertid icke böra motsätta mig, att vi nu
skrida till lagstiftning.

Då emellertid herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet i propositionen
och vid framläggandet av sina riktlinjer uttryckt sig alltid skickligt,
men ofta på ett synnerligen försiktigt sätt och ännu oftare på ett anmärkningsvärt
obestämt sätt, så vill jag å egna och mina meningsfränders vägnar framhålla
vikten av, att i ett blivande lagförslag verkligen kommer till synes vad
som i propositionen utlovats. Det är av största vikt, att icke, genom tillkallade
reformbitna sakkunnigas biträde eller genom av herr justitieministern själv på
ett ställe i propositionen omnämnda nya synpunkters framkommande, ett sådant
förslag till lag till sist framlägges, att det täcker processkommissionens
först framkomna principer. Det undgick mig icke vilka uttryck president
Schlyter använde, då han på förmiddagen talade och framförde sina åsikter.
Han sade: »vi lyckas inte nu med en allmän rättegångsreform, utan vi skola gå
fram på etappernas väg». Han sade även, att en hel del av reformerna hade
lämnats åt framtiden, och han gav i sitt anförande andra uttryck för sina tankar
på mera djupgående reformer. Ja, jag vill säga, att kommer ett förslag fram
till nästa eller kommande års riksdag, som går längre än eller utöver Kungl.
Maj:ts nu framburna proposition, så kommer med det oerhört ringa intresse
för en rättegångsreform, som finns i landet, ett sådant förslag icke att antagas.

När Kungl. Maj:ts proposition framlades, så hade den liksom en frisk fläkt
med sig. Justitieministerns djärva grepp och mod att taga avstånd från processkommissionen
väckte allmän tillfredsställelse ute i landet. Det är synd,
att herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet icke är närvarande, annars
skulle jag ha sagt honom, att det gäller att se till, att de förhoppningar,
som propositionen väckt, icke komma på skam och att de reformer, som komma

Onsdagen den 20 maj e. m.

59 Nr 39.

att vidtagas, göras på det beståendes grund och med bibehållande av den huvudsakliga
organisationen av våra domstolar. Utskottet bar ytterligare understrukit
vikten av, att det verkligen göres vad som utlovats, och utskottet har
även följt eller åtminstone uttalat sympati för de riktlinjer, jag m. fl. i en
motion framburit.

Jag har då, herr talman, åtminstone för närvarande inte anledning att ingå
på några detaljfrågor i den kungliga propositionen. Blott det skulle jag vilja
säga, att jag tror, att det vöre lyckligt, örn avgörandet av frågan örn, vilka mål
som skulle vara föremål för förberedande förhandling, lades i domarens hand.
Jag tror, att mycken tid, mycket besvär och mycken kostnad skulle sparas
därigenom.

Till sist vill jag uttala den meningen, att såsom läget nu är, allmänhetens behov
och intresse och folkets krav synas bli bäst tillgodosedda genom de synpunkter,
som utskottet framlagt, och jag vill påminna dem, som till äventyrs
få i uppdrag att nu skriva lag, att vårt land är ett fattigt land och att kostnaden
för rättegångsväsendet och för domstolarna först och sist blir den huvudsakliga
frågan. Detta böra särskilt beaktas då man ger sig till att omstöpa
ett i och för sig gott och billigt rättsväsende.

Herr Borell: Herr förste vice talman, mina herrar! I likhet med åtskilliga
föregående talare vill jag med glädje och tillfredsställelse konstatera, att såväl
departementschefen som utskottet framhålla, att man, då det gäller att reformera
på nu ifrågavarande område, bör gå fram med varsamhet och försiktighet,
så att icke de värden förspillas, som vi äga i vårt nuvarande, på inhemsk
tradition uppbyggda och i allmänhetens förtroende rotfasta rättegångsväsende.
Förvisso innehåller det mycket av livsduglighet och värde som bör aktsamt
bevaras, och jag instämmer gärna med herr Linder däri, att den kritik, som riktats
däremot, i åtskilliga hänseenden är i hög grad överdriven. Men i allo kan
dock icke denna kritik underkännas. Svagheter och bristfälligheter vidlåda
vårt rättegångsväsende, vilka det är av vikt att i möjligaste mån avhjälpa. Den
väsentligaste av dessa hänför sig till förfarandet i underrätten med där rådande
uppskovssystem och brist på koncentration i målens handläggning. Att avhjälpa
detta är enligt min mening kärnpunkten i reformarbetet, och denna punkt
är också den centrala i propositionen och utskottsförslaget.

I fråga örn den rent tekniska gestaltningen av underrättsförfarandet föreslås i
propositionen beträffande flertalet mål i en uppdelning i ett förberedande förfarande
och en huvudförhandling, och härom lia i utskottet ej rått några delade
meningar. Däremot ha skiljaktigheter gjort sig gällande rörande processförfarandets
anordnande i de särskilda processstadierna. Yad det förberedande
förfarandet beträffar, har utskottets majoritet ansett, att alla tvistemål och
alla brottmål, där talan föres allenast av enskild målsägande, böra bliva
föremål för ett sådant förfarande, under det att däremot vissa reservanter, herrar
Christenson och Frändén m. fl., framhållit, att ett sådant förberedande förfarande
väl kan vara nyttigt och välbehövligt i mera vidlyftiga och invecklade
mål, men att det däremot skulle vara obehövligt i mindre mål. Jag
instämmer i detta avseende med reservanterna, och jag instämmer således i deras
mening, att bestämmandet örn, vilka mål som böra hänskjutas till den förberedande
behandlingen, bör läggas i domarens hand. Häremot har utskottet
visserligen invänt, att domaren skulle få svårt, då han endast har det material,
som ligger i stämningen, avgöra, i vilka mål ett förberedande förfarande är
behövligt och i vilka det icke är behövligt. Det torde emellertid vara så, att
i många fall redan stämningen ger vid handen, om ett sådant förfarande kan
anses behövligt eller ej. 1 sådana tvistemål eller åtminstone i flertalet sådana,
där tvisten gäller fordran på grund av räkning, och i en hel del andra

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forte.)

Nr 39. 60

Onsdagen den 20 maj e. m.

Ang.

huvudgrunderna
jör en
rättegångsreform.

(Forti.)

tvistemål samt i en hel del enklare brottmål, där talan föres av målsägande,
kan man nog i regel med tämligen stor visshet utgå ifrån, att ett förberedande
förfarande icke kan vara erforderligt, och således låta dessa mål omedelbart
upptagas till huvudförhandling. Härigenom skulle man ju vinna två väsentliga
fördelar: dels att målet komme att avdömas under nämndens medverkan
— utskottet har ju särskilt i sin uppläggning av denna sak såsom en betänklighet
anfört, att vissa mål på det förberedande stadiet komme att behandlas
utan nämnd — dels att en inställelse besparades parterna.

Vad frågan örn möjligheten att åstadkomma förlikning i sådana mål beträffar,
förefinnes ju den i lika hög grad vid huvudförhandlingen som vid det
förberedande förfarandet. Skulle under målets utveckling behov visa sig av
förberedande förfarande, kan ju sådant på ett senare stadium anordnas.

Om jag sedan övergår att tänka på huvudförhandlingen, så skulle jag först
vilja säga några ord om de möjligheter, densamma öppnar för nämnd att förvärva
tillräcklig kännedom och kunskap örn målet före domens avkunnande.
I den kungliga propositionen säges det härom, att ett koncentrerat muntligt
förfarande erbjuder större förutsättningar, särskilt för lekmannen, att följa
förhandlingarna och bilda sig en på egna iakttagelser grundad uppfattning örn
.sanningen i målet. Jag tror för min del inte på riktigheten av detta påstående.
Med vårt nuvarande underrättsförfarande får nämnden följa målet från dess
första handläggning genom de olika eventuella uppskoven till domen — om
man nämligen har det ordnat så, som väl numera är fallet i ett flertal domsagor,
att samma nämnd sitter på samina veckodag av varje tingssammanträde
och till den dagen instämmas eller uppskjutas alla mål. som härröra från den
trakt, där vederbörande nämnd är hemma. Vid sådant förfarande har nämnden
säkerligen bättre möjligheter att fästa målet i minnet oell hålla omständigheterna
i målet åtskilda från andra mål. Nämndemännen ha dessutom tid
att under handläggningen tänka på målet, samtala med sina kamrater och eventuellt
i tvistiga fall utbyta meningar med domaren. Nämnden står således vid
det slutliga avgörandet med en helt annan kännedom om målet än vad som kan
väntas, om den såsom nu förutsättes. aldrig kommer i beröring med detsamma
förrän vid huvudförhandlingen, på vilken dag till äventyrs ett rätt stort antal
mål kan komma att handläggas. Jag tror, att det kommer att erbjuda
utomordentligt stora svårigheter för nämnden att vid det nya förfarandet förvärva
den kännedom örn målet, som kan utgöra underlaget för ett sakkunnigt
deltagande i målens avgörande. En viss förbättring i sådant hänseende skulle
möjligen kunna vinnas genom att nämndens ledamöter i förväg finge del av
det koncentrat av den förberedande förhandlingen, innehållande målets utgångsläge,
som domaren enligt utskottets förslag skall föredraga vid huvudförhandlingen.
Möjligen skulle detta förutsätta, att samma koncentrat samtidigt utdelades
också till parterna, men därmed vore ju ingen skada skedd.

Vad beträffar förfarandet vid den muntliga förhandlingen, så är ju den väsentligaste
vinsten därav, att man så vitt möjligt är får hela processmaterialet
samlat vid denna förhandling. Att detta kommer att erbjuda åtskilliga svårigheter
är emellertid uppenbart. Det blir nog i många fall så, vilket också
herr Linder framhöll i förmiddags, att det ej blir möjligt att samla vittnen
och parter på samma dag, utan att uppskovsförfarandet blir nödvändigt i större
antal fall, än det egentligen vore önskvärt. Man får således ej ha alltför
överdrivna förhoppningar på resultat av huvudförhandlingen, men jag är dock
övertygad om, att en väsentlig vinst därmed skall kunna vinnas beträffande
domarens möjlighet att leda förhandlingarna och överblicka målet samt således
komma till ett så tillförlitligt resultat som möjligt vid domens avkunnande.

Anordnandet av det muntliga förfarandet vid huvudförhandlingen måste
emellertid såsom departementschefen på förmiddagen framhöll, bliva direkt

Onsdagen den 20 maj e. m.

61 Nr 30.

beroende av det sätt, på vilket man ordnar rättegångsförfarandet i hovrätterna.
Anordnas hovrättsförfarandet på basis av ett fullt genomfört muntligt förfarande,
då kan givetvis ett motsvarande muntligt förfarande äga rum i underrätten.
Blir det däremot så, som utskottet förutsätter, att förfarandet i
hovrätten skall bli liksom nu ett referentförfarande, där framställning icke
göres av parterna om, att dessa själva skola föredraga målet, så torde det
vara nödvändigt, att man i viss mån ger efter på muntligheten i underrätterna,
för att hovrätten, i saknad av parternas närvaro och det material, som kan
inhämtas av parterna själva, skall få ett tillräckligt material för målets bedömande.
Den logiken tror jag inte, att man kan komma ifrån. Det finns en
direkt växelverkan mellan dessa båda förhållanden. Vill man ej genomföra
muntligheten till dess yttersta gräns i hovrätten, så måste man ge efter på
munligheten vid förfarandet i underrätten.

Jag tror nu för min del, att det av rent praktiska skäl icke blir möjligt att
genomföra till hela sin vidd ett muntligt förfarande i hovrätten. Det strandar
redan på kostnadsfrågan, och vid sådant förhållande blir det således nödvändigt,
som jag förut har framhållit, att icke så snävt begränsa protokollsföringen
i underrätt, som utskottet synes ha förutsatt. Protokollet under sådana förhållanden
måste innehålla en tillräckligt uttömmande bild av allt av vikt, som
har förekommit vid huvudförhandlingen i underrätten. Jag tror för min del
ej heller på möjligheten att åstadkomma ett sådant protokoll i justerat skick vid
huvudförhandlingen. Herr Öhman, som var inne på denna fråga i dag på
förmiddagen; framhöll, att protokollet ju ej skulle vara ett fullständigt återgivande
av allt vad parterna anföra vid rättegången utan ett koncentrat av detta.
Men jag ifrågasätter, huruvida det kan vara möjligt att hinna göra ett sådant
koncentrat under det förhandlingarna inför rätta pågå. För att åstadkomma
ett sådant koncentrat måste man företaga en bearbetning av anförandena,
som man tämligen ordagrant måste skriva upp under förhandlingen inför
rätta. Det går ju så till nu, när man för memorialprotokollet. Där försöker
man att så vitt möjligt är få upp parternas hela anföranden, och så samarbetar
man dem vid protokollets utskrivande. Någon annan väg finns ej,
och jag tror som sagt icke, att det blir möjligt att få ett justerat protokoll färdigt
vid huvudförhandlingens slut. Som jag förut sagt, befarar jag, att uppskov
blir vanligare vid huvudförhandlingen än man nu tror och hoppas.
Jag tror också att man icke skall göra sig alltför stora förväntningar
på möjligheten att dom omedelbart skall kunna meddelas i
större omfattning än som nu sker vid våra nuvarande ting. Nu avdömer
man ju omedelbart de enklare målen. Längre kommer man säkerligen icke vid
huvudförhandlingen. Skulle det vara tänkbart, att så sker, så skulle det väl
med nödvändighet förutsätta, att domaren skrove sitt utslag med ledning av
vad som har förekommit vid det förberedande förfarandet, men detta är en utväg,
som jag icke tror är rekommendabel. Det kan ej hjälpas, det är rent
mänskligt, att har man skrivit en dom eller ett utslag i enlighet med den uppfattning
man bildat sig av vad som förekommit vid det förberedande förfarandet,
så får man omedvetet en viss inriktning, som kanske inte fullt låter rubba
sig av vad som förekommer vid huvudförhandlingen. Man står inte lika obunden,
som örn man icke gjort det ställningstagande, som alltid måste ligga i skrivande
av ett förslag till en dom eller ett utslag. Oavsett detta är man väl knappast
någonsin så olämplig för ett mera krävande andligt arbete som efter en
lång dag i en underrätt. En sådan dag tar på krafterna, och jag tror, att det
skulle vara vådligt att alltför mycket trycka på nödvändigheten av, att dom i
större och svårare mål avkunnas omedelbart. Rättssäkerheten skulle säkerligen
lida därpå.

Vad beträffar nämnden och dess ställning i underrätten är jag fullt överens

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegån gs -reform.
(Forts.)

Sr 39.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng. mec[ c]enl; som gått in för, att enhällighet i nämnden fordras för att överrösta
dernaförm domaren. De skäl, som anförts för den motsatta uppfattningen, anser jag
rättegångs- föga bärande. Herr Schlyter tog i dag ett exempel. Han sade. att man kan
reform. tänka sig, att domaren vill döma en person till frihetsstraff. Elva nämnde(Foru.
) män anse, att bevisningen icke varit fullständig, anse sålunda, att parten skall
frikännas, men en nämndeman har den allmänna inställningen, att han ej vill
vara med örn att häradshövdingen skall överröstas, och så blir parten i fråga
dömd till frihetsstraff, oaktat elva medlemmar av nämnden vill frikänna.
Men samma invändning kan man ju göra örn det är t. ex. åtta nämndemän, som
tycka, att den anklagade skall frikännas, under det att fyra nämndemän gå
med domaren. Det är svårt att säga, var man skall draga gränsen. Det
är nog så, som herr Bissmark i sitt anförande i dag framhöll, att nämndens
huvudsakliga betydelse ligger i dess rådgivande verksamhet.

Vad beträffar nämnden i hovrätt och i rådsturätt är jag för min del en
bestämd motståndare mot införande där av denna nyhet. Den vilar ju^inte på
någon tradition, och det är dock — den synpunkten har visst också framförts
förut i dag — en betydlig skillnad mellan det behov, som gör sig gällande
av nämnd i en endomstol och i en kollegial domstol.

Jag hörde herr Bissmark i dag säga, att han inte skulle vara obenägen att
införa nämnd i rådsturätt och möjligen också i hovrätt vid avgörandet av svårare
brottmål. För min del har jag stora betänkligheter däremot. Sådana
brottmål kunna åtminstone vara av den art, att de äro ägnade att uppegga lidelser.
Om — såsom man ju kan antaga — nämnden skulle komma att väljas
efter politiska riktlinjer, så kan man befara, att i sådana fall en spänning skulle
uppstå inom domstolarna, som skulle vara menlig för domstolarnas anseende
och därmed för rättssäkerheten. Något behov av nämnd tror jag heller icke
förefinnes ens i sådana brottmål.

I övrigt skall jag inskränka mig till det allmänna omdömet, att utskottet
enligt min mening på ett synnerligen förtjänstfullt sätt har löst sitt svåra
och viktiga värv och att man kan uttala den förväntan och förhoppningen, att en
blivande lagstiftning, i det stora hela ansluten till detta förslag, skall komma
att medföra ett bestående värde för vårt rättsväsende.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag har begärt ordet för att yttra mig

endast i organisationsfrågan, såvitt den rör rättsskipningen i städerna. Med
tillfredsställelse har jag konstaterat, att den nuvarande organisationen av
rättsskipningen i städerna lämnats orörd i fråga örn sådana städer, där rådhusrätterna
enligt förslaget skulle få bibehållas. Dessa rådhusrätter skulle
alltså som nu sammansättas med tre juristdomare. Jag kan dock icke vara
med på utskottets förslag örn ändring i fråga om sättet för tillsättandet av
domarna i dessa städer. Skola städerna, såsom utskottet förutsätter, själva
bekosta sin rättsskipning, böra de bibehållas vid sitt nuvarande inflytande
i fråga örn domarebefattningamas tillsättande. Det påstås, att den nuvarande
ordningen skulle utgöra ett hinder för dels en god rekrytering och dels skapandet
av ett enhetligt domarestånd. Intet av dessa skäl är bärande.

Vad angår rekryteringen, så kan man väl ändå fastslå, att domstolarna
i de större städerna äro de starkaste. Domarna där få en mera vidgad erfarenhet
och en större rutin, än vad landsdomaren får, på grund av den
mängd verkligt svåra och invecklade mål, som förekommer i de stora städerna
i jämförelse med vad som förekommer på landsbygden. Ingen anmärkning
kan heller med fog riktas mot domarekompetensen i de medelstora städerna.
Det har vid en undersökning visat sig, att ändringsprocenten i mål,
handlagda vid rådhusrätter med tre juristdomare, är avsevärt mindre än vid

Onsdagen den 20 maj e. m.

Nr 3!).

de övriga underdomstolarna, vilket ju med önskvärd tydlighet visar, att nuvarande
former för tillsättningen äro tillfredsställande.

Granskar man härefter påståendet örn nödvändigheten av ett annat tillsättningsförfarande
för att kunna skapa ett enhetligt domarestånd, så syftas
härvid uppenbarligen på den skiljelinje, som för närvarande råder mellan
den statliga domarekåren och städernas domare. Jag vill säga, att detta nog
delvis är en uppkonstruerad linje, som med god vilja ändå skulle kunna utplånas
eller göras mindre skarp, om så''skulle anses erforderligt.

Jag hyser alltså den uppfattningen att, örn städerna som hittills skola
vidkännas kostnaderna för rättsväsendet, bör deras inflytande på domarebefattningarnas
tillsättande bibehållas vid det nuvarande, och jag kommer
alltså att ansluta mig i denna del till den av herr Schlyter m. fl. vid punkten
30 fogade reservationen.

Vad beträffar de mindre städernas jurisdiktion, så har en föregående ärad
talare inlagt en gensaga mot vad han kallade det dåliga betj^g, som departementschefen
tillerkänt rättsskipningen i dessa städer. Jag skall därför icke
uppehålla mig härvid, utan vill blott göra den reflexionen, att departementschefen
synes lägga alltför stor vikt vid vad jag skulle vilja kalla drillen.
Den juridiska drillen är nog mycket bra, men det finns andra egenskaper,
SOm, domaren äro lika viktiga, ja, viktigare, och det är det personliga
omdömet och livserfarenheten. Däremot kan jag icke instämma uti samme
talares förmodan, att möjligtvis departementschefens betyg, om jag så får
kalla det, kommer att lia någon menlig inverkan i fråga om allmänhetens
förtroende till rättsskipningen i dessa mindre städer. Detta förtroende kommer
helt visst att bibehållas orubbat, sa länge dessa domstolar finnas till.
Det finnes också, enligt min mening, icke fullgiltiga skäl antaga att domarna
i dessa mindre städer icke skola kunna klara av det förbättrade processtörfarande,
som uppskisserats i utskottets utlåtande.

Detta oaktat och ehuru jag själv tillhör den kategori av domare, som skulle
komma att försvinna enligt utskottsförslaget. anser jag mig icke böra motsätta
mig, att riksdagen i princip uttalar sig för, att nu gällande bestämmelser
Önestads läggande under landsrätt utvidgas. Däremot kan jag icke helt
ansluta mig till de principer i fråga om landsrättsförläggningen, som utskottet
vill ha fastslagna, särskilt villkoret lör bibehållande av rättsskipningen
att anställa tre juristdomare. Spörsmålet örn landsrättsförläggningen är ju
av en synnerligen ömtålig natur, då det gäller brytande av månghundraåriga
traditioner. Det finns så många omständigheter, som man måste taga
hänsyn till, innan indragningarna kunna beslutas eller sättas i verket, och
det föreligger enligt min mening icke någon särskild brådska att fatta en
avgörande ståndpunkt till. spörsmålet i den utsträckning som ifrågasatts. Hur
. oe det vara att först inhämta yttrande från de städer, som kunna komma
i t råga i Kanske skulle man kunna uppnå samma resultat fastän under rajukare
former.

Jag vill framhålla ett litet exempel på de svårigheter, som kunna möta
att genomföra landsrättsförläggningen på sätt, som blivit ifrågasatt. Det
kan ju hända, att en stad med t. ex. 10,000 eller 12,000 invånare ligger mitt
i en mycket stor domsaga, som är tillräckligt stor förut. Skulle då icke en
sådan stad kunna få behålla sin rättsskipning med t. ex. två juristdomare?
rör övrigt spelar ju spörsmålet om avlastande av magistraternas förvaltningsoch
kommunala uppgifter å andra organ en mycket stor roll vid bedömande
av Hagan. Godtagbart förslag rörande ordnandet av denna angelägenhet bör
väl först framläggas.

På grund av vad jag sålunda anfört ber jag få ansluta mig till de av herr
Christenson m. fl. vid punkterna 28 och 29 avgivna reservationerna.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsre/orm.

(Forte.)

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegång sreform.

(Forts.)

g 4 Onsdagen den 20 maj e. m.

Jag skall till sist också be att få yttra några ord beträffande övergången
till den nya ordningen såvitt den avser dessa mindre städer.

Departementschefen har förordat och utskottet tillstyrkt att, oberoende av
processreformen i övrigt, åtgärder snarast vidtagas för att staten efter hand
övertager rättsskipningen i de mindre städerna. Utskottet har för sin del
härjämte uttalat, att vid indragningen av de särskilda stadsdomstolarna stor
varsamhet bör iakttagas och städernas, ekonomiska intressen vederbörligen beaktas.
Detta uttalande är rätt obestämt, och man vet icke vad man skall
kunna lägga in i detsamma. Innebär nu detta uttalande en garanti mot en
massindragning på en gång utan hänsyn till vederbörande befattningshavares
berättigade krav att tjäna sin tid ut eller också att bibehålla sina inkomster
av tjänsten obeskurna? Det är givet att de stadsdomare, som beröras av indragningarna,
måste känna en viss oro inför framtidsutsikterna, även örn
de med avseende å sin rätt torde ha lag och författning att trygga sig till.
Då det icke ifrågasatts annat, än att vid indragningen av städernas jurisdiktion
staten skall övertaga rättsskipningen, så lärer väl därav följa, att örn
indragningen sker, innan vederbörande domare äro skyldiga att avgå, så blir
staten skyldig att till dessa under deras återstående tjänstetid eller livstid
utgiva full ersättning för genom avgången mistade inkomster av tjänsten.
Härigenom skulle ju staten få vidkännas stora utgifter utan motsvarande
nytta. Det gäller ju här 50—60 städer, av vilka många
ha mer än en domare anställda. Från statsfinansiell synpunkt torde
det alltså vara klokast, att de nuvarande mindre rådhusrätterna få bestå tills
dess nuvarande befattningshavare avgått å tid, då de därtill äro skyldiga. Departementschefen
och ingen annan heller förresten behöver vara orolig för,
att rättsskipningen skall taga någon skada av en sådan anordning. I den mån
frivilliga överenskommelser rörande avgång och landsrättsförläggning kunna
träffas, kommer saken naturligtvis i annat läge. Ett övergångsspörsmål, som
även förtjänar att beaktas, är att i en del städer det faktiskt blir billigare
och även bättre att bibehålla och avlöna magistrat och rådhusrätt än att anställa
andra organ än magistraten för den administrativa och kommunala förvaltningen.
Mycket talar därför, att sådana städer tillåtas bibehålla den nuvarande
organisationen åtminstone i avvaktan på stadsdomamas avgång.

Jag har, herr talman, icke några anspråk på att få dessa snörsmål i avseende
å övergången besvarade, ty det är väl meningen, att detta skall utredas i
framtiden. Men jag har likväl ansett mig böra framställa dessa spörsmål under
förhoppning, att de måtte vinna beaktande under den fortsatta utredningen
rörande landsrättsförläggningen i fråga örn de mindre städerna.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! Efter det att 11 av kammarens högt
förtjänta jurister yttrat sig här kanske kammaren kommit underfund med en
sak, nämligen att dessa inte ändå äro ense. Vi fingo även i det särskilda utskottet
höra en god del juridik, och talesmännen där för de juridiska synpunkterna
voro inte heller ense. När det för oss enkla män gällde att i alla fall där
taga ställning till det spörsmål, som var oss förelagt, så var det ju bäst för oss
att söka finna ut vad de flesta juristerna voro ense om eller vad man minst tvistade
om och vad som samtidigt ifrån vår synpunkt skulle kunna anses acceptabelt.

Det synes vara så, att det viktigaste i denna reform är det förbättrade förfarandet,
som skulle komma till stånd. Om man då antog, att man vill ha detta,
och det å andra sidan framhävdes synpunkter, som göra, att man inte bör gå
in för för många oprövade saker eller förhållanden, så kom åtminstone jag för
min del till den slutsatsen, att vi borde se efter, hur långt det går att förena

Onsdagen den 20 maj e. m. 65

det föreslagna förfarandet nied de nuvarande anordningarna utan att minska
effektiviteten i vad som föreslås.

Då Ilar det emellertid sedan kommit till, att vad som avsågs med den strikta
muntligheten fordrade, ansågs det, en föredragning i överrätterna av vissa därför
skolade personer, juristutbildade advokater. Men man skulle därmed införa
ett advokatmonopol. Ute på landsbygden bär ordet monopol inte någon
särskilt god klang. För min del vill jag inte gärna vara med örn, när det gäller
att tillämpa rättvisa för vårt svenska folk, att det skall vara nödvändigt
att vända sig till en monopolistisk advokatsammanslutning för att få lov att
anlita biträde. Jag vill därför inte i lag skriva in, att det skall vara förbehållet
en viss sammanslutning av personer att få utföra talan vare sig inför
överrätt eller annars inför rätta. Även örn förhållandena göra så, att det blir
rättsutbildade advokater i alla instanser som anlitas, så tycker jag det bjuder
mig emot att skriva in detta i lag.

Örn man således inte vill gå in för ett advokatmonopol, måste det utfinnas
något sätt att i alla fall få målen föredragna i överrätterna i de fall, där inte
parten själv kan göra det på det sätt, som här är tänkt.

Vi ha ju nu föredragning såväl i hovrätten som i högsta domstolen, och särskilt
tror jag, vågar jag säga, att den nuvarande justitierevisionen har ett mycket
stadgat och gott anseende. Man vet, att det är tryggt, när ett mål skall
föredragas i högsta domstolen, för att ingenting skall bli bortglömt, som kan
vara av värde för målets avgörande. Det kan nog vara skäl i, att man, innan
man fortsätter med några flera reformer, ser efter, att man bibehåller så mycket
som möjligt vad vi redan lia och att vi börja endast införa sådant, som
kan förenas så långt görligt är med nuvarande såsom bra och lämpliga ansedda
anordningar.

Detta resonemang har gjort, att jag för min del kommit att förena mig med
den åsikt, som det givits uttryck åt i utskottsutlåtandet. Det är ju egentligen
endast i de två frågorna angående nämndens rösträtt och föredragningssättet
—- advokatmonopolet i överrätterna — som utskottet i stort har skilt sig ifrån
propositionen.

I fråga örn rösträtten för häradsnämnden vill jag säga, att jag tror det vore
klokast, om man bibehöll den nuvarande formen, nämligen enhällighet. För min
personliga del anser jag dock, att man kan sätta antalet nämndemän, som fordras,
för att domstolen skall vara domför, till fem. Det skulle kunna räcka. Jag
har emellertid inte framställt någon reservation om den saken, därför att jag
anser, att vi nu tills vidare kunna bibehålla den form, som vi nu lia, och att,
om vi framdeles vilja göra några dylika ändringar, det torde kunna gå för sig
att då vidtaga sådana.

Av en föregående ärad talare har här yttrats, att man inte torde kunna påräkna
ett gott advokatstånd med mindre än att man skulle lämna det monopol.
Men jag tror, att det går att få ett gott advokatstånd lika väl framdeles som nu
och att vi allt framgent skola få tillfälle att draga nytta av avdokaternas tjänster.
Detta är beroende på den fria tävlan och den fria verksamhet, som alltfort
bör finnas även på detta område.

Det har vidare uttalats farhågor för, att den önskade muntligheten i hovrätten
skulle skadas av, att man läte målen föredragas av tjänstemän. Hur
utvecklingen i det avseendet kommer att gå, beror i mångt och mycket på domstolarna
själva och på hur pass dessa föredragningar skola få svälla ut, hur
pass omfattande förberedelserna få bliva och hur i övrigt utvecklingen länkas
in av dem, som ha att däröver bestämma. Jag tror inte det är någon fara för,
att inte tillräckligt med muntlighet kommer att förekomma både i hovrätt och
högsta domstolen även efter de linjer, som utskottet här har tänkt sig.

I ett par detaljfrågor har jag haft en emot utskottsmajoriteten avvikande

Första kammarens protokoll 1931. Nr 39. 5

Nr 39.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Korts.)

Nr 39. 66

Onsdagen den 20 maj e. m.

Anv- mening. Den ena frågan är den, att —- enligt utskottsförslaget — resultatet
hutmd}runn ay ^ förberedelser, som föregått huvudförhandlingen, skall meddelas av domarättegångs-
ren endast i undantagsfall, clar han så finner lämpligt. Jag anser, att det är
reform. mycket viktigt, särskilt för nämndens möjlighet att kunna följa med målet,
(Forts.) att domaren redan vid huvudförhandlingens början med några korta ord redogör
för utgångsläget för tvisten. Detta bör vara regel och inte undantag.

En annan sak har varit föremål för olika uppfattningar, nämligen huruvida
parts ansvar för falsk utsago under rättegången skulle omfatta vilket yttrande,
som än fälldes under förhandlingarna, eller huruvida ansvar skulle kunna utkrävas,
endast örn yttrandet fällts under ett särskilt förhör. Utskottet har
inte velat taga ställning till den saken. Jag anser emellertid, att frågan är av
så pass stor vikt att det redan på detta stadium bör sägas ifrån, vilken form
man anser bör komma i fråga. För min del kan jag inte gå med på ett sådant
skärpt ansvar med mindre, än att det i förväg säges ifrån till parten, att nu
kan en felaktig uppgift medföra straffansvar.

Detta var i huvudsak vad jag haft att anföra i anledning av de båda reservationer
jag avgivit, ehuru jag naturligtvis även skulle vilja bemöta en hel
del av vad som här i övrigt sagts. Det är ju emellertid alldeles meningslöst att
upprepa vad som förut anförts, och därför ber jag få sluta med en hemställan
örn bifall till utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Björck, Wilhelm: Herr talman! En lång procession av fackmän har

redan yttrat sig i denna betydelsefulla fråga. Det ligger i sakens natur, att
från deras utsiktspunkter de rent tekniska problemen skola komma i förgrunden.
I den diskussionen mäktar jag för min del inte deltaga, även om jag i
likhet med den siste ärade talaren insupit en hel del juridik under de långa förhandlingar,
som föregått detta utskotts yttrandes tillkomst. För mig knyter sig
huvudintresset till den allmänna inriktningen av dessa reformlinjer ur rent
folkliga synpunkter sett.

Herr justitieministern har såväl i propositionen som i sitt anförande i dag
anlagt, så vitt jag kan se, en mycket klok och sund syn på det föreliggande
ämnet och hans synpunkter bottna i många och väsentliga hänseenden i gammal
germansk rättsuppfattning. Det är bara att beklaga, att utskottsmajoriteten
har i ganska viktiga hänseenden betänkligt rubbat på de goda principerna och
delvis med hjälp av ödets gudinna gett detta utskottsutlåtande en utformning,
som jag såsom lekman måste i hög grad beklaga.

Herr justitieministern har med stor styrka i dag understrukit, att folkets
förtroende måste vara den bärande grunden för rättstillämpningen och att det
med hänsyn härtill är av fundamental vikt, att folket självt blir i tillfälle att
aktivt deltaga i rättsskipningen. Endast därigenom skapar man förutsättningar
för ett intresse för denna sida av samhällslivet.

Det förefaller mig vara alldeles uppenbart, att de grundsatser, på vilka herr
justitieministern byggt sitt förslag — muntlighet och omedelbarhet —- giva
en mycket fruktbar jordmån för ett ökat folkligt inflytande och med dessa utgångspunkter
är det alldeles uppenbart, att jag för min del i utskottet har med
särskild tillfredsställelse konstaterat justitieministerns intresse för att åt
nämnden ge en ökad befogenhet. Denna sak har inte minst under de senaste
årtiondena i hög grad intresserat demokratiens gamla bärare, böndernas representanter
i det gamla lantmannapartiet, och det är icke minst ifrån deras sida,
som man med mycken styrka hävdat, att en förändring av rättegångsordningen
måste kombinerats med ett ökat inflytande åt lekmannaelementen i domstolar -

Onsdagen den 20 maj e. m.

67 Nr 39.

na. När vi nu på 1930-talet sluta upp kring den uppfattningen, bygga vi alltså
pa gamla goda demokratiska traditioner, som man ingalunda skall föraktfullt
vinka av såsom något betydelselösa eller likgiltiga.

Jag har därför för min del känt mig särskilt tilltalad av den uppfattning,
som kommit till uttryck i propositionen, att man skulle bryta den regel för
enhällighet i nämnden, som hittills gällt, och utrusta nämndens enskilda ledamöter
med större inflytande pa domstolsutslaget. Och från alldeles samma
utgångspunkter kommer jag också till den slutsatsen, att det är ett gott och
klokt förslag ifrån Kungl. Maj :ts sida att förse även rådhusrätterna med en
nämnd och möjliggöra lekmännens deltagande i rådhusrätternas arbete i vidast
möjliga utsträckning, större än Kungl. Majit tänkt sig. Det gäller dock domare
av alldeles samma slag, som hålla till i häradsrätterna, och det är rättssökande
och åtalade av alldeles samma folk där som ute på landsbygden. De
äro alldeles likadana, när man täger dem närmare i ögonsikte, och jag är övertygad
örn, att de nämndemän, sorn, örn propositionen skulle realiseras, skulle
sitta i rådhusrätternas nämnder, skulle bli lika förträffliga, som det från alla
hall vitsordats, att landsbygdens nämndemän äro. Därför har jag i likhet med
elva andra ledamöter av utskottet inte kunnat kapitulera för yrkesmännen, som
velat inhägna detta område såsom uteslutande ägnat åt yrkesjuristerna.

Detta betraktelsesätt har jag anlagt också då det gällt förslaget att''tillförsäkra
hovrätten lekmännens stöd i form av en nämnd även där. De folkliga
synpunkter, som jag velat anlägga pa det föreliggande reformkomplexet, föra
mig också naturligen till en sådan fråga som fullföljdsrätten. Jag har måst
säga mig, att den ordning, som för närvarande äger bestånd, inte kan tillfredsställa
rättskänslan. Orri en begränsning i denna fullföljdsrätt är av förhållandena
alldeles oundgänglig, så är det nödvändigt att utforma den på ett sådant
sätt, att fattig och rik ställas alldeles lika. Det får icke förekomma, att
därför att ett mål i penningar betyder lite, skall den, som bär upp detta mål.
avskäras fran att få sin sak prövad i den högsta instansen. Det är därför ett
fundamentalt klav, att de överväganden, som i fortsättningen ägnas spörsmålet
örn tullfoljdsrättens eventuella begränsning, ske ifrån den utgångspunkten,
att den fattige och rike ställas fullt lika, när det gäller denna fullföljdsrätt.

Slutligen kan man ur mina synpunkter konstatera ett allvarligt fel i den
uppläggning, som Kungl. Maj :t ägnat den föreliggande frågan i den punkten
oär justitieministern går in för att avskaffa städernas nuvarande rätt att själva
välja sina domare. Det har med styrka påvisats i utskottet, och det går
igen i den reservation, som av ett antal utskottsledamöter på den punkten är
avgiven, att detta skulle leda till en byråkratisering av hela befordringsförfarandet
i radhusrätterna, som skulle allvarligt äventyra den folkliga förankring,
som dessa rådhusrätter för närvarande kunna lia. Och jag vill icke ett
ögonblick lyssna, till dem, som säga, att en ändring här skulle medföra en förbättrad,
rekrytering. Jag är .nämligen nog djärv att hysa den tilltro till städernas
invånare, att när de själva skola avlöna sina borgmästare och rådmän,
nar de själva skola anlita dem i olika varv, så ha de ett så starkt egoistiskt
intresse av att verkligen få de bästa möjliga innehavarna av dessa ämbeten,
att de alldeles utan någon pekpinne ovanifrån skola veta att utse dem bland
de krafter, som äro bäst ägnade att tillgodose städernas egna uppgifter. Man
har konstaterat, att utskottsmajoriteten med frenesi har kastat sig över denna
munsbit i propositionen, som, såvitt jag kunnat finna, är det enda allvarliga
avsteget tran demokratiens väg. . På samma sätt som regeringsförslaget i övrigt
söker vinna anknytning till tidigare, fäderneärvda traditioner, tror jag att
det, just ur denna synpunkt är nödvändigt att fasthålla vid den ordning, som
hittills har gällt, når det varit fråga örn städernas domarval, och det är en -

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Nr 39. 68 Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng. däst med beklagande, som jag nödgas konstatera, att, om utskottet får sin
huvudgrun- franlj städernas domstolar få över sig en allt annat än folklig prägel.

rättegångs- Jag skulle därför, herr talman, vilja uttala en enkel lekmannaförhoppning, att
reform. när vi komma till den definitiva utformningen, demokratien skall ha vunnit
(Forts.) en ännu starkare ställning än i dag och att, örn reservationen mot förmodan
icke får rätt i dag, den ändå skall tillkämpa sig den rätten i morgon, och för
min del, örn jag då kan göra min stämma hörd, skall jag ej tveka att följa de
gamla andrakammarböndernas exempel att göra en sådan anordning till ett
ofrånkomligt villkor, för att det hela skall godtagas.

Med dessa ord. herr talman, skall jag be att få instämma i herr Schlyters
yrkande örn bifall till den vid första punkten fogade reservationen.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag har i fråga om de allmänna principer na

i den kungl, propositionen anslutit mig till utskottets och propositionens
uppfattning. Jag har ej gjort det därför, att jag tycker, att vårt gamla rättegångssystem
har varit så dåligt, och icke heller därför, att jag tror, att det nya,
som justitieministern bjuder på, är något ymnighetshorn, ur vilket man kan
utan vidare med ett enkelt handgrepp plocka fram goda och rättvisa domar.
Jag tror, att i framtiden liksom tillförne beror det icke så mycket på systemet,
på lagarna, utan på de människor, som skola handhava dessa lagar, på domarna,
nämndemännen och till och med på parterna och vittnena.

Justitieministern har ju fått de stora grundprinciperna i sitt förslag godkända
av utskottet. I fråga örn denna muntlighet, koncentration och omedelbarhet,
som det talas örn, så är det enda verkliga avsteget det, som gäller föredragningen
i överrätterna, och anledningen till, att utskottet pa den punkten
gjort en avvikelse, som icke är alltför stor, är framför allt kostnadssynpunkten.
Förut har det varit en ganska enkel procedur att föra ett mal vidare till
hovrätten. Man har skickat in en skrift, och så har det hela gått av sig självt.
Man bör icke bryta alltför radikalt med detta genom att införa en ordning, som
genom sin dyrbarhet gör det omöjligt för folk att vidare föra annat än större
mål över till överrätterna. Örn man skall draga upp hela rättsproceduren med
partanföranden och vittnesmål och allt sadant samt nämnd i hovrätten, sa blir
det ju en synnerligen kostsam historia. Ingen människa, som har ett mål, som
gäller ett mindre belopp eller värde, kan vid sådant förhållande mera tänka på
att fortsätta längre än till underrätten. Man bör icke göra muntligheten till
en religion, som hindrar en förnuftig anpassning. Herr Löfgren, som väl får
betraktas som muntlighetslärans mest trofaste apostel, åtminstone i utskottet,
har reagerat mycket starkt på denna punkt. Han var rädd för att ge ett finger
åt den lede frestaren, men man bör icke låta detta de fria krafternas spel, som
han talade örn, drivas så långt, att hela spelet går i stycken. Justitieministern
har ju förutsatt, att i en del mycket små mål skulle parterna icke behöva vara
tillstädes, och där skulle alltså hovrättsföredragning ske. Men man får nog
se den sanningen i ansiktet, att det kommer att bli mera skriftlighet och mindre
muntlighet i överrätterna, än doktrinärerna äro villiga att medge. Man får ju
ej slaviskt efterleva sådana utländska förebilder utan söka forma dem efter
våra villkor och krav.

Ja, herr talman., jag skulle utöver detta endast vilja halla mig till ett pär
detaljfrågor, som redan förut här vidrörts och beträffande vilka jag uppträder
som reservant i utskottet. Det är ett område, som man skulle kunna sammanföra
under rubriken »det folkliga inflytandet» och som herr Björck varit inne
på här nu senast. Rubriken »det folkliga inflytandet» rymmer ju en hel del.
Det rymmer nämndens medverkan i domstolen och nämndens rösträtt, domarval
och en hel del sådana saker. I avvägningen av detta folkliga intresse får
man dock försöka hålla för ögonen, att huvudmålet alltid måste vara att fa

Onsdagen den 20 maj e. m. 69

en så god dom som möjligt. Jag tror, att det var den senaste ärade talaren,
som i utskottet fällde uttrycket: en folklig dom är alltid en god^dom. Om man
Ilar den uppfattningen, är man inne på formaldemokratien; då tiar man gett
saken till spillo för formen. Örn man skulle söka bilda sig en uppfattning om,
vilka förutsättningarna äro för en god dom, far väl den första förutsättningen
sägas vara, att det åstadkommes en vederhäftig utredning i målet, att^ man
verkligen genom parternas anföranden, vittnenas andragande^ och allt sådant
får en klar och redig uppfattning örn det, som är relevant i maleb Denna synpunkt,
som är grundläggande för min uppfattning, pekar alitsa pa att man bör
i domstolen lia tillgång till juridiskt skarpsinne och juridisk erfarenhet. Men
det behövs ju också något mera, och sedan gammalt har det ju varit så, som den
senaste ärade talaren anförde, att man far vid domens utmätning taga hänsyn
även till annat, mänskliga känslor och de förhållanden, som spelat in vid brottets
begående eller i det tvistemål, som föreligger. Man fordrar, för att använda
ett allmänt begagnat uttryck, att domen skall vara uttryck för det
allmänna rättsmedvetandet. Det där allmänna rättsmedvetandet är kanske en
fiktion, och vore professor Lundstedt i denna kammare, skulle han nog mycket
vältaligt kunna bevisa för oss, att det finnes ingenting, som kan kallas för
det folkliga rättsmedvetandet. Men även om man teoretiskt kan godkänna
hans ståndpunkt, får man väl ändock säga, att det ligger en realitet bakom
detta begrepp, detta uttryck, som man ej bör se bort från, även om man filosofiskt
kan resonera ihjäl själva uttrycket. Detta folkliga inflytande har ju här
i vårt land representerats framför allt av nämnden i häradsrätten. Jag är
ense med vad, som jag tror, herr Schlyter i förmiddags utvecklade: lekmannaelementets
förmåga att tillföra domstolarna nya förnuftiga och uppfriskande
synpunkter. Jag tror det är ingen, som skulle vilja gå in för att avskaffa
nämnden i våra häradsrätter. Det är en för vart land säregen institution, som
är oändligt överlägsen den jury, som användes, i en del andra länder. Jag
går så långt, att jag i det stycket kan instämma i vad den senaste talaren sade,
att det icke skulle vara en olycka, om man utsträckte nämndens giltighet även
till domstolarna i våra städer. Frågan om nämndens inflytande, hur det skall
utmätas, ligger i alla fall något på sidan örn de formaldemokratiska synpunkter,
som den senaste talaren androg. Den.starka ställning, nämnden fått i vårt
rättegångsväsen, sammanhänger enligt min uppfattning åtminstone i rätt stor
utsträckning med det hittillsvarande systemet, att det kräves enhällighet i
nämnden, för att den skall kunna rösta omkull domaren. Nämnden har, skulle
man kunna säga, ej verkat genom sm massa utan genom sin sakliga tyngd.
Det är just därigenom den kunnat godtagas som ett auktoritativt uttryck för
det folkliga rättsmedvetandet. Går man över till majoritetsröstningen, så att
man förvandlar domaren t. ex. till en individ i ett kollektiv och varje nämndeman
till en enkel röst i nämnden, i stället för att det hela förut varit byggt på
samspel mellan två jämnstarka parter, domaren och nämnden, är man inne på
ett alldeles nytt system, och jag tror, att faran för, att nämndens auktoritet
därigenom skall undergrävas, är nära, Propositionen har icke övergått till
verklig majoritetsröstning men tagit ett gott steg på vägen mot det målet. Jag
tror icke, att örn man tager propositionens linje, det blir någon katastrof, men
det är möjligt, att det är ett alltför långt steg på vägen från det ideal, som
jag nyss utvecklade.

Jag har i utskottet antecknat en blank reservation, och jag vill tala örn vad
den innebär. Jag har i utskottet väckt förslag om en kompromiss mellan utskottets
eget förslag och propositionen, som en del reservanter gått in för. Jag
har gjort det framför allt därför att jag räknade med, att örn man går fram
på dessa båda linjer, kommer det att sluta med att kamrarna på den punkten
stanna i olika beslut. Jag antager, att första kammaren kommer att sluta upp

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Korts.)

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegång sreform.

(Forts.)

70 Onsdagen den 20 maj e. m.

kring utskottets förslag, som innebär bibehållande av den nuvarande regeln,
under det att andra kammaren kommer att gå in för propositionen, enligt vilken
av atta domföra nämndemän sex skulle kunna rösta över domaren. Man
vet ju ej, hur läget skulle bli då. Någon sammanjämkning eller gemensam
omröstning kan ju ej tänkas här. Det får väl gå till regeringen med båda dessa
direktiv. Den regering, som kommer att framlägga förslag en gång, skulle
närmast ha att tänka ut en kompromiss, och jag kan icke tänka mig en annan
kompromiss, än att man fastställde nämndens domföra ledamotsantal till sju
eller åtta och, örn man säger sju, bestämmer, att sex av dessa skulle kunna
rösta över domaren. Jag menade då, att det vore lika bra, att utskottet självt
och sedan riksdagen gjorde den kompromissen. Därigenom bryter man å ena
sidan udden av den anmärkning, herr Schlyter i förmiddags framförde och
sorn jag tror är den enda, som talar för en ändring av de nuvarande bestämmelserna,
nämligen att erfarenheten visar, att det finnes i många nämnder en
och annan sådan servil natur, som av princip aldrig röstar emot domaren, även
örn hans uppfattning går i en annan riktning. Men å andra sidan är det ju
icke en så radikal brytning med det nuvarande systemet. Man räddar i stort
sett principen, att nämnden skall vara ett odelbart helt. icke en majoritetsförsamling,
där man röstar efter politiska eller andra principer. Jag tror. att
den linjen har framtiden för sig. Jag har icke närmare utformat den i någon
reservation och tror icke, att det finnes någon utsikt att här föra fram ett
förslag i den riktningen, örn det ens finnes formell möjlighet därtill. Men jag
tror, att det kommer att bli framtidens lösning.

Jag har ytterligare ensam i denna kammare jämte herr Hedlund i andra
kammaren reserverat mig på en annan punkt, nämligen om parts hörande på
ansvar. Herr Reuterskiöld har förut talat i det ämnet, och jag kan i det stycket
till stor del ansluta mig till honom, örn jag också icke kan gilla hans uppfattning
i andra stycken. Utskottet säger, att parts hörande under ansvar,
partförhöret, skall vara ett primärt bevismedel, under det att jag i min reservation
har yrkat pa, att part skall höras under ansvar endast örn sanningen icke
kan framletas på annat sätt. Det där örn parts sanningsplikt, som det förut
talats om, är något alldeles särskilt. Herr Lindhagen frågade i utskottet:
skall man ej lia. rätt att fordra, att part skall tala sanning? Och det var samma
synpunkt, jag hörde här privat framföras för en stund sedan, när någon
talade örn vad herr Reuterskiöld hade sagt. Det var någon som sade, att han
hade gjort gällande, att part skulle ha rätt att ljuga inför domstolen. Det är
ju att vränga och vända upp och ned på det verkliga förhållandet. Det är
klart, att man har rätt att fordra av en part, att han skall tala sanning inför
rätten. Det fordrar man även enligt nuvarande lag. Det finnes ju till och
med bötesbestämmelser för den, som ljuger inför domstol, men det hör till
saken, att den bestämmelsen fallit ur bruk, vilket tyder på, att det är något fel
med den och att det bjuder emot det allmänna rättsmedvetandet att gå fram
alltför radikalt på den punkten. Naturligtvis har man rätt att fordra, att
part skall tala sanning, men man finner det antagligen förklarligt, örn han
försöker svänga sig. Man bör icke i onödan tvinga en part in i en sådan situation.
Utskottet erkänner självt detta genom att för egen del undantaga
part i brottmål från denna absoluta plikt att tala sanning. Varför skall icke
en part även i brottmål tvingas att tala sanning? Det finnes en analogi på ett
annat hithörande område. Vi ha gått in för fri bevisprövning och avskaffat
de gamla vittnesjäven, men utskottet och propositionen hejda sig i alla fall, när
de komma fram till verkligt närstående släktingar, far, mor och syskon. De
skola icke kunna tvingas att avlägga vittnesmål gent emot sina närmaste. Anledningen
är givetvis den, att man icke vill utsätta dem för en sådan själsklyvning,
för frestelsen att stå i fars eller mors eller brors intresse och föra

Onsdagen den 20 maj e. in. 71

falskt vittnesmål inför domstolen. Men föreligger det icke precis samma skäl
beträffande part? Var och en är sig själv närmast, och frestelsen att ljuga, i
sitt eget intresse är naturligtvis minst lika stor som frestelsen att ljuga i sin
pappas, mammas eller sina barns intresse. Örn man anser mänskligt, att man
tager hänsyn till sådana saker beträffande vittnesmål, är det väl också mänskligt
att taga hänsyn därtill i fråga om parts hörande på ansvar. Processkommissionen,
som för övrigt gått på den linje, jag företräder i reservationen, omtalar
bland annat, hur det system, som förordas av utskottet, har verkat t. ex.
i England, som ju är ett mönsterland också på detta område. Där har det lett
därhän, att en rättegång i England i allmänhet Medes med att båda parterna
avlägga ed och avlägga ed på diametralt motstridande uppgifter. Domstolsförhandlingen
börjar med att konstatera, att den ena av parterna begått mened,
och eftersom detta är så vanligt, har det lett till att man ser genom fingrarna
med det. Man får icke straff för det och så kommer det naturligtvis även att
gå här. Detta att man håller så styvt på att parten skall vara det primära
bevismedlet, kommer att leda till att vördnaden för lagen undergräves i stället
för att man skapar möjlighet att åstadkomma bättre bevisning. Nu har ju
utskottet visserligen mildrat sin ståndpunkt genom att framhålla, att det. icke
bör vara så strängt straff som för mened, örn parten ger falska uppgifter inför
rätta, men det skäl, som gäller emot parts hörande på ed, gäller också mot parts
hörande på ansvar under tillämpande av lindrigare straffsatser. Eljest glider
man ju tillbaka i det nuvarande systemet, att det visserligen finnes en bestämmelse
i lagen örn straff, som dock aldrig tillämpas. Jag tror, att detta kommit
till i utskottet på ett alltför lättvindigt sätt.. Vi hade diskuterat en lång stund
örn helt andra saker — visserligen hörande till samma kapitel —- men just som
debatten höll på att avslutas, var det någon talare — jag tror det var utskottets
ordförande — som framkastade detta förslag, att utskottet skulle uttala sig
för att part skulle höras i början av förhandlingen och på ansvar. Och det
blev också beslutat. Men på denna punkt har opinionen ännu så litet hunnit
stadga sig. I juristkretsar har man delade meningar örn saken. Och örn jag
icke är orätt underrättad, kommer just i sommar att hållas ett juristmöte i
Stockholm, där denna fråga blir föremål för överläggning. När det ligger så
svävande till, tycker jag, att riksdagen ej har någon anledning att låsa fast
sig vid en ståndpunkt, mot vilken det framförts så många och starka sakskäl.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den nu föredragna punkten.

Herr Frändén: Herr förste vice talman! Då jag varit med i utskottsbe handlingen

av detta ärende och jämväl står bland reservanterna, anhåller jag
att få yttra några ord i frågan.

Av riksdagen begäres yttrande över grundlinjerna till en rättegångsreform.
Det är verkligen vanskligt för en lekman att taga ställning härtill, då man ej
har ett utformat förslag till de ändringar, som avses. Tveksamt är det även
med hänsyn till att man ej kan veta så mycket örn de kostnader, som reformen
kan kräva för sitt genomförande, och även med hänsyn till de ökade kostnader,
som kunna uppstå för den rättssökande allmänheten. Det är därför all anledning
att riksdagen, såsom utskottet föreslagit, förbehåller sig fria händer,
tills ett kommande, utarbetat förslag föreligger.

Reservanterna herrar Christenson m. fl. gilla i åtskilliga delar förslaget, men
vi ha dock ansett oss böra anmäla avvikande mening på en del punkter, där vi
anse, att förslaget går för långt. Vissa brister finnas ju i vårt rättegångsväsen.
Därom kunna vi alla vara eniga. Dessa brister äro dock icke så stora,
som man på många håll velat göra gällande. De huvudsakligaste bristerna,
som enligt min mening vidlåda vårt rättegångsväsen, äro för det första uppskovsväsendet,
vidare vikariatsystemet och måhända även åklagarväsendets

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Jfr 39.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rätteg äng sreform.

(Forts.)

tillstånd. Dessa brister synas mig kunna avhjälpas med partiella reformer.
En fullständig ombildning av vårt rättegångsväsen synes ej vara erforderlig.
A andra sidan har vårt nuvarande rättegångsväsen den stora förtjänsten, att
det är synnerligen billigt. Det framhölls i utskottet, att rättegångskostnaderna
hos oss säkert äro de billigaste, som förekomma i något land. De nu föreslagna
åtgärderna synas mig. gå längre än vad som är nödvändigt för bristernas avhjälpande
och äro därjämte ägnade att i hög grad öka kostnaderna.

Det huvudsakliga i förslaget avser ändring i förfarandet vid underdomstolarna.
Man vill införa ett koncentrerat, muntligt förfarande i stället för det
nuvarande blandade muntliga och skriftliga systemet. Muntligheten har otvivelaktigt
sina fördelar men även nackdelar. Att koncentrera förhandlingen till
ett enda tillfälle och där höra alla vittnen och få all utredning framlagd förefaller
kanske tilltalande, men kan särskilt i stora mål medföra svårigheter att
sammanhålla det hela. Man får icke gå för långt. Det omedelbara intrycket
är givetvis av stort värde, men det kan inträffa, att det hastiga intrycket
kan bli vilseledande.

. Ökad .muntlighet är säkerligen av behov, men part bör ej förbjudas att ingiva
skrift, som han också bör få uppläsa inför rätten. Det kan bli svårt för
domaren att vid långa anföranden av parten hålla i minnet allt vad denne har
att säga. Det upplystes i utskottet, att flera länder, som gått in för den rena
muntligheten, ändrat sig och medgivit skrifter i viss utsträckning. Svårt blir
det också för parterna att själva eller genom annat än rättsbildade ombud föra
sm talan vid muntligt förfarande. Det finns, som vi alla känna till. icke rättsbildade
personer, som kunna på egen hand uppsätta en saklig och riktig skrift,
som de kunna föredraga inför rätten, men som icke muntligen kunna framföra
sin talan.

Sedan kommer jag till frågan om förberedelse. Att uppdela förfarandet i
förberedelse och huvudbehandling är väl lämpligt i större mål. I mindre mål
må dock detta anses onödigt. Domaren bör själv få bestämma, om förberedelse
skall äga rum eller ej. Till grund för domen bör få läggas allt processmaterial,
även om det ej direkt framförts vid huvudförhandlingen, sålunda allt som
förekommit vid förberedelsen, såsom skrifter, protokoll m. m. Domaren bör
också .lämpligen vid överläggningen meddela nämnden det viktigaste, som förekommit
vid den förberedande förhandlingen.

Aven om uppskov med det nya förfarandet icke kommer att äga rum i på
långt när samma omfattning som nu, blir det säkerligen i större mål eller av
särskild anledning, såsom vid uteblivande av part, vittne eller annat, i vissa fall
nödigt att meddela uppskov. I sådana fall bör förfarandet ej upprepas, utan
endast fortsättning därav ske, såsom det nu förekommer.

Man har klagat mycket på protokollen vid underrätterna, och det har i utskottet
särskilt, med skärpa framhållits huru ofullständiga dessa i regel äro och
att de även. brista i riktighet. Bästa botemedlet häremot synes vara att göra
dem mera tillförlitliga och fullständiga än vad som nu förekommer. De böra
ej beskäras i så, stor omfattning som föreslagits. Även parternas anföranden
böra i erforderlig utsträckning medtagas i protokollet.

Av synnerlig vikt måste det vara, att domen ej meddelas förrän domstolen
är fullt beredd härtill. Även om uppskov härför erfordras, är detta vida att
föredraga framför en förhastad dom.

Även i brottmål bör allt processmaterial få beaktas vid målets avgörande.

Någon egentlig olägenhet med nuvarande skriftliga förfarande i hovrätterna
torde knappast ha uppkommit. Man har ju påtalat långsamheten i hovrätterna,
men detta fel har blivit betydligt avhjälpt under senare år. Införande av muntligt
förfarande i hovrätt kommer utan tvivel att medföra betydligt ökade kostnader
såväl för staten som för den enskilde. Det kan ju medgivas, att i vissa

Onsdagen den 20 maj e. m. 73

fall muntlig förhandling kan vara lämplig. Om man emellertid medger hovrätten
att förordna örn muntlig förhandling, där den så finner skäligt, i anledning^
parts yrkande eller eljest, torde detta vara tillräckligt.

Någon anledning att ändra nu gällande regler för handläggning av mål inför
högsta domstolen torde ej förefinnas. Skulle man här gå in för ett muntligt
förfarande, kommer det att medföra synnerligen ökade kostnader för parterna.

o Enligt förslaget är det avsett, att endast större och medelstora städer skola
få behålla sin jurisdiktion. Meningen synes vara, att detta skulle bli fallet allenast
med städer,^ som hava tre lagfarna ledamöter i sin rådhusrätt. Detta
synes vara att ga alldeles för långt. Till en början böra de städer, som hava
två lagfarna, utan olägenhet kunna få behålla jurisdiktionen. Detsamma kan
nog gälla även för en del städer med endast en lagfaren. Huvudsaken är, att
full sysselsättning kan beräknas för vederbörande, så att han kan vidmakthålla
kunskaper och förmåga för sin uppgift.

En närmare utredning härutinnan synes erforderlig. Frågan bör prövas
fran fall till fall. Att pa förhand generellt fastställa en viss gräns kan ej
vara lämpligt. Största avseende bör fästas vid vederbörande städers egen
mening.

Om enligt förslaget femtio ä sextio städer skulle berövas sin jurisdiktion,
uppkomma för statsverket högst väsentliga kostnader för ersättning åt alla
de stadsdomare, som skulle sättas på indragningsstat.

Rätt till jurisdiktion synes även böra beredas de städer under landsrätt,
som äro så stora, att de kunna bära upp egen rättsskipning.

Införande av den för oss främmande anordningen med hovrättsting synes ej
kunna vara till gagn. Den kommer att medföra stora olägenheter för hovrätterna
och deras arbete samt betydande kostnader för staten. Örn på sätt som
föreslagits i vår reservation skriftligt förfarande i hovrätterna bibehålies i
större utsträckning än förslaget avser, torde denna anordning vara onödig.

Utskottet börjar sitt yttrande på sid. 5 i andra punkten med följande: »En
av de största svagheterna i det nuvarande rättegångsskicket är otvivelaktigt
bristen på koncentration i underrättsförfarandet. Denna brist, som
främst har sin grund i det rådande uppskovsväsendet, icke blott minskar snabbheten
i rättsskipningen, den innebär även en fara för rättsskipningens säkerhet.
» _ Emot den sista meningen i detta utskottets uttalande måste jag inlägga
min gensaga. Det torde icke med fog kunna sägas, att vårt nuvarande
rättegångsväsende åtminstone i någon större grad äventyrar rättssäkerheten.
Hur kan detta för övrigt vara möjligt, när man tänker på det stora förtroende,
som allmänheten har till vårt rättsväsen?

Till sist ber jag att få framhålla, att den rättegångsreform, som nu påkallas,
icke begärts eller påyrkats av den rättssökande allmänheten, utan den har påkallats
från annat håll.

Jag ber, herr talman, att få hemställa örn bifall till det uttalande, som återfinnes
i herr Christensons m. fl. reservation vid punkt 1.

Häri instämde herr Halvarsson.

Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! För en tjugu år sedan, då jag
ännu något sysselsatte mig med processrätten, fick jag en inbjudan att hålla
en föreläsning i Helsingfors. Jag valde såsom ämne det den 3 december 1900
avgivna förslaget till reform av rättegångsväsendet i Finland, i vad det avsåg
skiljemän. Jag redogjorde för ämnet, så gott jag kunde, och slutade med
några ord,^ som jag skall be att få upptaga herrarnas tid med att läsa upp
såsom utgångspunkt för min åsikt i den föreliggande frågan. Jag talade örn

Jfr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångs -reform.
(Forts.)

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångs -r ef orm.

(Kort*.)

74 Onsdagen den 20 maj e. m.

att skiljedomsförfarandet vann allt mer och mer sympati, så att man icke
blott ansåg det lämpligt i rättstvister utan till och med starkt diskuterade dess
användning också i intressetvister, samt fortsatte därefter: »Men icke dess
mindre anser man sig kunna nöja sig med regler för skiljedomstolens konstituerande
och förfarandet, som icke äro stort vidlyftigare än de, som vi här
hava funnit i föreliggande lagförslag. Man blir inför dessa sakförhållanden
benägen att ställa sig den frågan: Är det verkligen nödvändigt att hava ett
processförfarande, så genomsyrat av rättsregler, som det såväl äldre som nyare
processlagar anordna? Äro alla dessa garantier för ett riktigt avgörande
nödvändiga, ja, äro de i själva verket, trots sin talrikhet, tillräckliga? Så
mycket torde ligga för var och en i öppen dag, att nödvändigheten av ett flertal
processregler har sin grund i domarens och parternas (deras ombuds) ofullkomlighet.
Idealet för ett processförfarande synes mig vara ett sådant, där
de ledande processobjekten, domstol och parter, äro så fria som möjligt i sitt
arbete att nå sanningen. Men detta ideal strandar på processubjektens bristande
förmåga och bristande vilja och, vad parterna angar, särskilt deras bristande
sanningskärlek. Man bör dock sträva efter detta ideal så långt omständigheterna
tillåta dess genomförande, och vad särskilt det förnämsta processubjektet,
domstolen, angår kan man komma långt och har kommit långt i dess fullkomnande.
»

Av vad jag nu uppläst och som uttrycker min åsikt, framgår ^ju klart, att
jag i motsats mot justitieministern anser domstolsorganisationen såsom det primära
vid en reform av rättegångsväsendet och förfarandet såsom det sekundära.
Målet är ju rättens förverkligande, och det är då främst tack vare domstolen,
domaren, som detta förverkligande kan ske. Det förfarande, som skall
användas, beror på de garantier, som domstolen lämnar, på domstolens beskaffenhet.
Ju större dessa garantier hos domstolen äro, desto mer kan man i
fråga örn själva förfarandet låta domstolen handla efter omständigheterna,
desto smidigare och enklare kan själva förfarandet bli. Man vinner på detta
sätt samma säkerhet, men man uppnår ett resultat både snabbare och billigare.
Justitieministern anser, att förfarandet just är själva centralpunkten.^ Organisationen
är, som han sade, endast ett medel men icke ett självändamål. För
mig ter sig saken så, att varken organisation eller förfarande är självändamål,
utan bägge äro medel, men det förnämsta medlet är domstolen.

Detta är den första anmärkning, som jag har med avseende på det nu föreliggande
förslaget.

Jag har också en annan anmärkning, nämligen att det förefaller mig beklagligt,
att denna fråga skall framläggas för riksdagen genom ett blott principbetänkande.
Jag anser det innebära ett förbiseende av att rättegångsväsendet
är en enhet och bör bedömas som en enhet. För riksdagen är det nästan
omöjligt —■ ja, kanske många av herrarna ha större förmåga, men mig förefaller
det omöjligt att intaga en verklig ståndpunkt till ett sådant här principbetänkande.
Det är ett gammalt ordstäv, som säger, att vägen till helvetet
är stensatt med goda föresatser. Man kan också säga, att ifall man konstruerade
en människa med alla de goda egenskaper, som man kunde hitta
på, skulle det säkerligen bli — ett missfoster. Jag erinrar mig från historien,
hur det ofta gick till på 1600- och 1700-talen, när hoven skulle knyta släktskapsförbindelser
med varandra. En ung prins^ skulle gifta sig, och man
skickade ut några emissarier, som skulle titta på prinsessorna vid de andra
hoven. Jag har läst berättelser om huru dessa herrar skrevo hem och berättade,
att den prinsessa, som de särskilt rekommenderade,
hon hade något intagande i sitt väsen, hon hade grace i sitt uppträdande, hon
hade den allra vackraste hy etc. Hon godkändes av det andra hovet, och så

Onsdagen den 20 maj e. m.

75 Nr 39.

kom hon, men den, som inte blev nöjd, var den blivande mannen. Men vad
skulle han göra? Hon var ju redan där. Hon hade alla dessa vackra sidor.
Het lanns åtskilligt vackert, när man tog varje sak för sig, men när man såg
pa det hela, var hon förskräcklig, och den som förklarade det, var ofta mannen
själv, som hade fått henne.

Något liknande gäller verkligen, när man kommer fram nied ett sådant principbetänkande
som det förevarande. Här ha vi dessa särskilda punkter. Vem
tycker inte om muntlighet? Det är något alldeles utmärkt. Och muntligheten
måste naturligtvis, örn den skall bliva till nytta, vara förenad med omedelbarhet.
Och det måste vara koncentration, fri bevisprövning och en massa
andra saker — jag skall inte upprepa allt vad herrarna ha talat örn under
dagens ytterst intressanta debatt. Men hur ter sig, när vi ha röstat örn alla
dessa särskilda punkter, det förslag, som sedermera kommer att framläggas för
riksdagen? Jag har överhuvud taget den uppfattningen, att det som verkligen
star sig är det som icke är alltför förträffligt. För min del får jag säga, att
j8.g“ alskar syndaren mer än alltför fullkomliga människor. Jag tror också,
att en processlag, som verkligen uppfyller åtskilliga av dessa fordringar, som
man uppställer, vissa axiom, som vi här ha talat örn, sedermera kan visa sig
vara sa beskaffad, att man rakt icke vill ha den. Däremot kan en processlags
praktiska värde, dess popularitet, möjligheten att på ett lyckligt sätt genomföra
den, bero just på ett eller annat avvikande från de teoretiskt riktiga
grundsatserna.

Det är icke alls min mening att klandra justitieministern, vare sig med min
törsta anmärkning eller med den andra. Justitieministern har i en synnerligen
svar situation gjort någonting utmärkt, som man läst med allra största glädje
— ett gott huvud kan ju alltid göra någonting av en sak. Vad som alltid blir
kvar ar salunda^ justitieministerns proposition, som ingen kan ha läst annat
än med god behållning. Frågan blir nu, hur man bör göra i denna situation.
Jag vet inte, vad herrarna anse, men jag tänker på den tid, när man
var ung och var ute med pojkarna. I badhuset var det en företeelse, som nu
särskilt kommer mig i minnet. Det var åtskilliga pojkar, som sprungo upp
på den s. k. kandidaten, den näst högsta platsen, fran vilken man hoppade. De
voro uppe där och tittade, och så kröpo de försiktigt ned. Rätt som det var
vörö de uppe igen, och så kröpo de ned igen. Men slutligen sade några äldre
pojkar som verkligen hoppade: »Hoppa nu, för det här är ett spektakel!» Detsamma
vill jag säga nu. Vi ha hållit pa alla dessa år med processlagstiftningen,
och pa denna har nedlagts en lärdom i processuella spörsmål, som
är större än vad man finner i någon lärobok i hela världen. Då vi nu kommit
dithän, mäste jag trots den uppfattning jag här uttalat säga: nu måste vi hoppa
1 sj.on! y måste göra ett försök. Vi måste göra det, särskilt när vi kunna
anförtro det hela åt en så sakkunnig ledning som den nuvarande justitieministerns,
och vi få därefter avvakta, hur förslaget tar sig ut, när lian fått slutbehandla
det. Jag skulle inte bliva ledsen, ifall justitieministern hade förmågan
att icke höra allt som är sagt här i kammaren och icke läsa allt, som är
skrivet i utskottsbetänkande!. Jag hoppas, att han i stort sett måtte göra det
basta han kan av detta, så få vi sedermera se, huruvida vi kunna antaga förslaget.

Det är min ståndpunkt, herr talman, i denna fråga.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det är kanske tröttande
„ herrarna att vid denna sena timme flera taga till orda, men ■— och detta
ma tjäna, som ursäkt — det kan måhända vara av intresse, att även lekmän uttala
sig i denna så betydelsefulla fråga.

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsr
ef orm.
(Korts.)

75 Oasdagen den 20 maj e. m.

Jag betraktar vårt lands rättsväsende såsom själva ryggraden i samhällsordningen,
och det är naturligt, att jag med denna utgångspunkt vill att man skall
gå fram med den allra största varsamhet, när det gäller reformer på detta viktiga
område. Justitieministern synes mig i sin proposition också hava iakttagit
en viss sådan varsamhet. Fast förslaget pa viktiga punkter har väckt
min och åtskilliga utskottsledamöters betänksamhet, mäste jag dock säga, att
propositionen med sina förtjänster och sina brister varit ägnad att läggas till
grund för utskottsarbetet vid behandlingen av den förestående rättegångsreformen.
Utskottets majoritet och i vissa punkter ett enhälligt utskott har företagit
åtskilliga ändringar i Kungl. Maj :ts förslag, ändringar, till vilka jag
givit min anslutning och som syfta till att ytterligare understryka den varsamhet,
varmed man bör framgå på detta område. Det är också med en viss tu*"
fredsställelse, som jag under utskottsbehandlingen kunnat konstatera den förståelse,
som i stort sett tagit sig uttryck, när det gällt att diskutera detta problev
just såsom varande ett av samhällets allra viktigaste och för den bestående
samhällsordningen mest betydelsefulla. _ _

Att den nuvarande rättegångsordningen har sina brister, har utskottet liksom
de flesta talarna här erkänt. Jag skall icke upprepa dessa brister — uppskovsväsendet,
svårigheten för nämnden att följa förhandlingarna, svårigheten
att fatta och förstå skrifter o. dyl., som många gånger inte ens uppläsas. Jag
ansluter mig i detta avseende till utskottets uttalande örn behovet av en rättegångsreform.
Den paroll, som genomgår förslaget muntlighet, koncentration
och omedelbarhet — har på mig verkat ganska tilltalande. I den förprövning
och förberedelse inför domaren, som i målen skall äga rum, ser jag
en viktig anordning för genomförandet av koncentrationspnncipen och för avskaffande
av uppskovsväsendet. Jag tror också, att koncentrationen kommer
att i viss mån öka nämndens inflytande samt även öka och stärka nämndens ansvarskänsla.
I den förprövning, som skall äga ruin, ser jag också möjlighet till
förlikning i icke så få fall inför domaren eller någon av domaren särskilt förordnad
person. Jag betraktar det vidare som en mycket stor fördel, att förslaget
bibehåller domstolen som den enbart dömande i brottmål. Därigenom
kommer ju också domstolen att bibehålla sin ställning som. opartisk
domstol. Avskaffandet av vikariatsystemet är en förtjänst. Åtskilliga .andra
värdefulla förbättringar skulle kunna framhållas. En sak, som också står
klar för mig och som understrykes i propositionen, är, att även åklagareväsendet
behöver moderniseras och förbättras. Jag har således, kunnat i huvudsak
ansluta mig till de huvudgrunder, som ha angivits i propositionen,^ men för denna
anslutning har jag å andra sidan uppställt såsom villkor, att åtskilliga förbättringar
på vissa punkter komma till stånd, och jag måste med tillfredsställelse
konstatera, att utskottet också i stort sett .åtminstone på de^ allra flesta
punkter tillmötesgått min personliga önskan och inställning till frågan. Detta
gäller om bibehållandet av häradsnämnds enhällighet, örn borttagandet avförslaget
örn nämnd i stadsdomstolar och nämnd i hovrätt, för att nu nämna några
av dessa punkter.

Med avseende på tre särskilda punkter har jag emellertid tillsammans med
en annan utskottsledamot, herr Persson i Falla, ansett mig böra vid betänkandet
avgiva en reservation. Därmed har icke avsetts att ställa ett. yrkande i
kammaren, men vi ha dock velat till utlåtandet giva var mening tillkänna pa
de punkter, där vi ytterligare ha velat understryka behovet av en viss betänksamhet,
och vill jag uttala den förhoppning, att vid lagförslagens utformande
dessa synpunkter måtte beaktas.

Vad då beträffar muntligheten, bör det enligt vår mening vara tillätet för en
part att uppläsa en skriftligen uppsatt argumentering. I fråga om protokollen
ha vi ansett, att dessa dock böra göras så pass fullständiga, att vid ett måls

Onsdagen den 20 maj e. m.

77 Nr 39.

handläggning i överrätt protokollets ofullständighet icke skall föranleda en Äng.
onödig och kostsam inställelse för parterna i överrätt. Beträffande förfärandet
i hovrätt ha vi inte velat gå så långt som utskottet, utan anse, att under- rättegångsrättsprotokollen
och processmaterialet bör vara sådant, att domstolen bör väl reform.
kunna överblicka och bedöma såväl sakläget som rättsfrågan samt således ett (Forti.)
mål i hovrätten kunna avgöras utan inställelse av part, om denne det önskar
och hovrätten så finner lämpligt. Vi båda reservanter lia ansett, att utskottet
på dessa tre angivna punkter har förfarit väl strängt, och vi ha i vår reservation
velat giva denna vår mening till känna.

När jag nu i alla fall har ordet, kan jag icke underlåta att uttrycka den
känslan, att den föreslagna reformen kommer att medföra en viss fördyring, i
det att allmänheten i högre grad än hittills kommer att känna behovet av att
anlita biträden vid rättegångarna. Det muntliga förfarandet kommer säkerligen
att leda därtill, och detta medför också en viss ökning av allmänhetens
kostnader. Med den kännedom man har örn menige mans oförmåga många
gånger att muntligen framföra sin talan inser man, att själva systemet med
muntlighet säkerligen kommer att medföra ökat behov av biträde, och det är
denna kostnadssynpunkt, som vi också ha velat trycka på i de tre punkter jag
nyss nämnde —- muntligheten, protokollen och förfarandet i hovrätt — för att
därigenom örn möjligt nedbringa kostnaderna för allmänheten.

Något, som här varit på tal och som jag för min del uppställt såsom ett
villkor för min anslutning till den föreslagna reformen, är nämndens enhällighet
vid häradsrätterna. En talare — det var herr Björck — sade, att utskottsmajoriteten
här hade kapitulerat inför yrkesmännen. Denna herr Björcks framställning
är så fullständigt missvisande, att det snarare är så, att det är vi lekmän
inom utskottet, som begärt att få bibehålla den nuvarande ordningen. Det
är ett allmänt känt förhållande, att vårt domstolsväsende åtnjuter allmänhetens
förtroende i sällsport hög grad och att våra domare åtnjuta ett anseende, som
vi böra vara stolta och glada över. Det är min uppfattning, att en ordning
med votering och rösträtt inom nämnden skulle komma att rubba domstolens
auktoritet. Domarens ställning — han är dock den, som inom rätten handlar
under ämbetsmannaansvar — inom domstolen kommer att rubbas, och den auktoritet,
som domstolen bör äga, kommer att försvagas. Att nämnden i åtskilliga
fall nu överröstar domaren, får icke uppfattas, som om det alltid rådde något
slags motsatsförhållande mellan domare och nämnd inom domstolarna, när sådant
äger rum. Jag har ju under en lång tid såsom medlem av häradsnämnd
haft erfarenhet på detta område och vet, att det icke så sällan händer, att domaren
och nämnden komma överens örn ett sådant förfarande, när det gäller att
få till stånd den tillämpning av ett lagrum, som man i ett förekommande fall
skulle önska. Det är allmänt känt och omvittnat, att en enhällig nämnds dom
i allmänhet står sig vid den högre instansen. Man måste ju säga sig, att det
ligger något riktigt häri. En nämnds dom, som tillkommit efter votering, har
icke samma auktoritet i en överrätt som en enhällig häradsnämnds dom. Den
enhälliga nämnden är det samlade uttrycket för den åsikt, som gör sig gällande
inom nämnden och därmed inom orten beträffande dessa rättsfall, och nämndens
uppfattning vinner ökad styrka, därför att den är så samlad. När det
framhållits, att den ifrågasatta reformen skulle giva nämnden ett ökat inflytande,
kan jag icke hjälpa, att jag har en motsatt uppfattning. Man får skilja
mellan att åstadkomma majoritetsbeslut och att åstadkomma en god dom. Det
är den enhälliga nämnden, som åstadkommer en dom, som har den största auktoriteten.
För övrigt tror jag, att kravet på enhällighet rent av pressar nämnden
själv till en bättre och högre rätt smoral, när det gäller att avkunna sitt
domslut.

Jag kan för övrigt icke neka till att jag i detta system med röstning inom

Nr 39. 73

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångs -reform.
(Forts.)

nämnden ser ett steg i riktning mot ett jurysystem, låt vara i en annan form
än den vanliga juryn, för vilket system vi böra akta oss.

Till slut vill jag påpeka, att det icke framträtt något behov av en reform på
denna punkt. Ingen har kunnat påvisa, att det framförts någon önskan om
en ändring i detta avseende. Jag har under de närmare tjugufem år jag deltagit
i häradsnämnden icke någon enda gång under våra överläggningar kunnat
höra någon önskan i denna rikting. Det är således icke något allmänt
framställt krav man här vill tillmötesgå. Även ur den synpunkten bör man,
såsom utskottet förordar, lugnt kunna bibehålla den nuvarande ordningen och
således frångå justitieministerns förslag i denna punkt.

Även i en annan punkt skall jag be att få säga några ord. Den gäller den
reservation, som herr Bissmark m. fl. avgivit beträffande införande av ett
advokatmonopol, ty det är i verkligheten, vad den kungl, propositionen föreslår
i fråga örn advokatväsendet. Utskottet har avvisat detta förslag, men
det förekommer som sagt en reservation på den punkten. Det har i propositionen
föreslagits, att parterna i alla underrätter fritt skola få välja sina ombud,
men i överrätt skulle det vara rättsbildade ombud. Jag vill därom säga.
att ali erforderlig utredning och bevisning och överhuvud det viktigaste arbetet
i målet utföres i underdomstolen. Det är där det svåraste arbetet utföres.
Har en icke examinerad jurist kunnat och fått utföra detta arbete i underdomstolen,
kan man ju fråga sig, vilken anledning man har att vägra honom att
fullfölja målet i högre instans. Dör övrigt skulle en anordning med enbart
rättsbildade jurister i överrätterna såsom ombud enligt min mening leda till
ett bulyanförfarande, varvid den som fört målet i underrätten satte upp promemorior,
^ som den rättsbildade sedan finge använda i överdomstolen. Det är
väl icke så visst, att enbart den omständigheten, att en person avlagt juridisk
examen, garanterar, att han samtidigt fyller allt mått av skicklighet, som
erfordras föremålets förande inför domstolen, utan man bör också taga hänsyn
till mångårig praktisk verksamhet av de advokater, som deltagit i arbetet
vid underrätterna. Ett advokatmonopol skulle enligt min mening fördyra
rättegångskostnaderna, och det är ur den synpunkten, som jag för min del
anslutit mig till utskottets förslag, och jag hemställer, att kammaren på den
grund också ville följa utskottet.

^Beträffande nämnd i stadsdomstol och hovrätt har utskottet också avvikit
från propositionen och avstyrkt införandet av sådan nämnd. Dessa två punkter
i propositionen hörde till dem, som väckte min betänksamhet, och utskottet
har här gått mina synpunkter till mötes.

I. fragan om de mindre städernas bibehållande av egen jurisdiktion har jag
va,rit mycket tveksam, men jag har icke där avgivit någon reservation, detta icke
minst av den anledningen, att jag på grund av annat utskottsarbete icke hade
tillfälle att deltaga i realbehandlingen inom utskottet beträffande denna punkt.
Jag har emellertid med intresse åhört herr Ehrnbergs nyss hållna anförande
och i övrigt tagit del av de skäl, som tala för och mot den ena eller andra
anordningen. Jag har icke för avsikt att närmare gå in på denna del av ärendet,
men jag skulle vilja tillråda, att man vid lagförslagets utformande på
denna punkt går fram med den största försiktighet. Det är en gammal tradi1
ion. som man. här skulle ga att bryta, och helt visst har den ordning, som nu
är rådande, djupa rötter i ifrågavarande samhällen. Det skall icke bestridas,
att det naturligtvis finnes vissa skäl, som tala för att man kan och bör åstadkomma
en viss ändring, men jag vill upprepa, att man bör gå fram med den
största försiktighet på detta område.

Ja, herr talman, jag skall icke uppehålla kammaren vidare. Ehuru jag
som sagt hyst betänksamhet, har jag dock ansett mig böra i princip ansluta
mig till förslagets huvudgrunder. På några av de punkter, där jag är mot -

Onsdagen den 20 maj e. m.

79 Nr 39.

ståndare ° till propositionen, har utskottet vidtagit rättelser i sådan riktning,
att det gått min uppfattning till mötes, utom vad som angives i min reservation.
Därför anser jag mig nu också böra yrka bifall till den föredragna punkten.

Herr Pålsson: Herr talman! Jag begärde ordet ganska tidigt på förmiddagen
på grund av justitieministerns yttrande, då han rekommenderade första
kammaren att följa herr Schlyter m. fl. reservanter i deras förslag, enligt
vilket nämnden lättare än nu skulle kunna överrösta domaren. Detta är ju
en av de allra viktigaste punkterna i förslaget, ty det är just domfällandet,
som i framtiden kan bliva avgörande för frågan, huruvida domstolens auktoritet
skall upprätthållas. Herr justitieministern stödde sig på en talare i andra
kammaren, herr Jansson i Djursätra, som en gång i världen i ironisk form påpekade
det märkvärdiga i att bönderna här i riksdagen fingo vara med örn
att stifta lagar, men knappast fingo vara med örn att uttyda dem vid häradsrätterna.
Det är nu många år sedan herr Jansson i Djursätra fällde detta
yttrande. Såvitt jag minns rätt, var det år 1902. Det har förflutit en lång
tid sedan dess. Jag undrar, örn herr Jansson i Djursätra, ifall han levat och
varit med i dag, skulle ha vidhållit sin ståndpunkt, ty det. är så mycket som
hänt sedan dess.

Det händer nog dess bättre vid ganska få tillfällen, att nämnden överröstar
domaren. Och då väl oftast genom vänlig överenskommelse emellan domare
och nämnd. Jag undrar, örn det skulle vara till nytta, att etet inträffade
oftare än som verkligen sker. Skulle det komma att ofta upprepas genom att
vi nu skapa förutsättningar därför, tror jag, att domstolens helgd bleve en
annan än nu och^ att domstolarnas auktoritet skulle småningom försvinna.
Ofta upprepat, måste det ju så småningom medföra en viss schism mellan
nämnd och domare. Örn på något håll en domare jämte en nämndeman, såsom
man här tänkt sig, oupphörligt överröstades av kanske några envisa nämndemän
som utgjorde majoritet, skulle det till sist bli en visa i landet, och
domaren skulle bliva tvungen att begära Wiva förflyttad till annan domsaga.
Både nämnd och domare förlorade säkerligen sin auktoritet. Det är väl därför
bäst, att man är mera återhållsam, när det gäller nämndens möjlighet att
överrösta domaren. Sadant bör naturligtvis i huvudsak inskränkas till fall,
som äro av mycket stor vikt och av enhällig nämnd.

Herr Björck gav de gamla odalmännen en eloge för deras sätt att fullgöra
dömandet i detta land sedan hedenhös, och vad han sade därom är ju enligt
historien fullkomligt riktigt. De domar, som de gamla odalmännen fällde,
1°°^ flyddes. Sedermera, när det icke längre var möjligt för dem att
behålla lagarna i minnet, utan man måste ha en skriven lag och lagfaren domare,
flyttades nämnden jämte domaren in i domsalen. Nämnden skulle giva
domaren råd och hade även, som vi veta, möjlighet att överrösta honom, ifall
den var enhällig. Men det är en stor skillnad nu mot den tid, som herr Björck
talade örn, då de fria odalbönderna dömde. De fria odalböndernas ättlingar
eller efterträdare utgöra ju nu procentuellt en så liten del av Sveriges befolkning,
att det beröm över deni. som herr Björck uttalat, icke bär kan öva
något inflytande, örn man tror, att goda domar i framtiden skola avkunnas
endast under den förutsättningen, att det är fria odalbönder, som döma. Nu
bär det tillkommit helt andra samhällslager, som kunna och böra deltaga i
val av nämndemän, och med de starka sammanslutningar, som finnas bland
befolkningen i Sverige, komma tydligen nämndemännen att utses av helt andra
samhällslager än som var fallet på den tid, då, som herr Björck skildrat, odalbönderna
ensamma dömde rättvis dom. Härigenom förändras saken rätt betydligt.
Vi veta, att. vissa stora klassammanslutningar lia sin egen åsikt örn
»Sveriges lag och de domar, som skola fällas. Häromdagen hörde vi i andra

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegång sr
ef orm.
(Forte.)

Nr 39.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng. kammaren, att en av ledarna för ett stort politiskt parti förklarade, att örn hans
dernaför^n Parti vid ett visst tillfälle innehade regeringsmakten, skulle denna regering
rättegångs- icke handla efter Sveriges lag. Då ett sådant yttrande fälles av en person,
reform. sorn tillhör ledningen av ett stort politiskt parti, ligger den faran nära, örn
(Forts.) man exempelvis utsträckte rätten för nämndemännen att överrösta domaren
och satte kravet på majoritet i nämnden tillräckligt lågt, att andra än nämndens
ledamöter komme att avgöra, örn domaren skulle överröstas. Detta bleve
den största fara för rättsskipningen som tänkas kan. Efter ett sådant yttrande,
som det jag omnämnt som fällt i andra kammaren, förefaller det icke orimligt
att tänka sig att en klassammanslutning, som är tillräckligt stor och inflytelserik
för att välja ett betydande antal nämndemän, skulle kunna utanför
nämnden fatta beslut om hur deras andel i nämnden skall rösta i förhållande till
domaren. Från samma håll strävar man ju också efter att nämndemännens
befattningar skola bliva avlönade och således giva tillräcklig ekonomisk valuta,
för att deras folk skall kunna ägna sig däråt. Faran för klassdomar är vid
minskad nämndsmajoritet obestridlig, och detta gör att jag icke kan följa justitieministern
i hans rekommendation av herr Schlyters och hans medreservanters
förslag. Jag anser liksom utskottet det riktiga vara att bibehålla de nu
gällande reglerna rörande nämndens rösträtt oförändrade.

Herr von Geijer: Herr talman! Det är med mig enahanda förhållande som
med den siste ärade talaren, i det jag nämligen begärde ordet på ett tidigt
stadium under diskussionen. Jag gjorde det med anledning av herr Schlyters
yttrande. Nu har en lång tid gått sedan dess, och jag kan på grund därav begränsa
mig, eftersom jag annars löper fara att i väsentliga delar endast upprepa,
vad som redan förut sagts.

Jag antecknade två punkter i herr Schlyters anförande, mot vilka jag ville
opponera mig. Den ena gäller just det förhållande, som den siste talaren berörde,
nämligen nämndens befogenhet, och den andra tillsättandet av städernas
domare. Jag skall beträffande den första punkten inskränka mig till att instämma
med flera föregående talare, herr Åkerberg, herr Borell och nu senast
herr Pålsson. Jag vill i den delen endast uttala, att jag också finner propositionens
förslag vara ett steg i den riktningen, att göra domaren till en ledamot
av en kollegial domstol, bestående av nämnd och domare. Gäller detta på
landet, så gäller det i väsentligt högre grad örn städerna. Aptiten växer medan
man äter, heter det, och det kan komma dithän, att man kräver just att
alla nämndemännen skola bli meddomare var och en med individuell rösträtt.
Jag kan inte tänka mig att detta är något att förorda.

Jag yrkar således i denna del bifall till utskottets förslag.

Beträffande den andra frågan, den om stadsdomarnas tillsättande, sade
herr Schlyter själv, att han menade, att en enhetlig organisation vore det förmånligaste,
sålunda att staten ensam åtoge sig rättegångsväsendet jämväl i
städerna, alltså även tillsättandet, men, sade han, en väsentlig del av städernas
förvaltning är förenad med domstolsledamöterna i deras egenskap av magistrat,
och därför skola vi vänta, ty ännu är inte denna dualism hävd. Jag kan
inte finna det logiska i detta resonemang. Örn det verkligen är, som herr
Schlyter själv sade, en förmån, att staten tar hand. om tillsättandet, varför då
inte taga ett litet steg i den riktningen, då detta icke på något sätt hindrar,
att domstolens ledamöter fortfarande fungera som magistrat?

De skäl, som han hade till lugnande av de farhågor, som mer än en uttalat
för att stadsdomama tillsättas genom val, inskränkte _sig, örn jag fattade honom
rätt, egentligen till att han trodde, att en garanti låg i att den upplysta
folkopinionen därvidlag skulle träffa det rätta. Jag tror nästan, han sade att
man på den vägen skulle kunna få en idealisk domstolsorganisation. Ack, herr

Onsdagen den 20 maj e. m. 81

Schlyter, jag har varit med om allt för många kommunala val för att våga ha
en så optimistisk syn på tingen. Det är inte så, det går till. Det är sådana
utomordentligt små personliga, politiska, stundom rent futila saker, som äro
bestämmande; tror någon av herrarna, att den stora folkmassan egentligen har
en aning örn vilken person, den går och röstar på? Ånej, det är några få, som
göra denna opinion, och de andra följa efter. Örn tidningarnas uppgifter äro
riktiga, var det 35,000 personer, som avgåvo sina röster vid borgmästarvalet
i Stockholm för några veckor sedan. Jag undrar verkligen, hur många det var
örn det var mer än ett liten handfull folk, som visste vad de gjorde. Jag kan
aldrig trösta mig med den uppfattningen, att därvidlag opinionen skulle vara
tillräcklig garanti.

Herr Björck hävdade också den ståndpunkt, som herr Schlyter framhållit, att
detta gamla sätt skulle vara den väg, på vilken man skulle få bästa möjliga innehavare.
Jag vet ju inte vad herr Björck menar med bästa möjliga, men vad jag
vet, är, att på den vägen får man inte de skickligaste juristerna och domarna,
det är min absoluta mening. Först och främst är det alltid mycket obehagligt
att falla igenom, när man söker en befattning, och tänk sedan på pressen,
hur den tar valet örn hand. Taktiken är icke att höja sin egen kandidat, utan
mycket mer att racka ned på motpartens. Att på det viset bli personligen
hudflängd, det drar sig mången honnett karl för. Tyvärr tror jag, att det är ett
obestridligt faktum, att en viss gradering mellan de två avdelningarna av Sveriges
domarekår föreligger, städernas domare och övriga, som utfaller till städernas
disfavör. Att den just bottnar i detta valsystem, som tillämpats sedan
början på grund av de privilegier, som städerna förvärvat och vilka på sin
tid kunnat ha värde, kan väl svårligen förnekas. Redan i och för sig är det
föga lämpligt, att man väljer sin domare, och denna omständighet har vållat
att tjänstgöring vid stadsdomstol ej räknas som juridisk ämbetsmannamerit.
Erfarenheten visar också, att städernas domare kommit att stå litet under övriga
domare. Det finns intet passagesystem vid städernas domstolar, ingen
möjlighet att vinna befordran, ingenting sådant som kan tjäna som incitament.
Detta är icke några lyckliga förhållanden och är icke ägnat att skaffa domstolarna
i städerna det folk, som de böra ha.

Herr talman! Jag skall vid denna sena timme icke tillägga mera än att jag
på denna punkt med tillfredsställelse konstaterat, att utskottet gått den väg,
det gjort, och jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

Herr Bissmark: Herr talman! Kammaren torde icke misstycka, örn jag

i denna sena timma underlåter att replikera en del av de talare, mot vars yttranden
jag reagerat under debattens lopp. Diskussionen har dragit ut på tiden
så långt, att jag skall fatta mig kort och endast yttra mig på ett par punkter.

Det gäller då först herr Reuterskölds generella anmärkning mot att riksdagen
här skulle binda sig, så att den skulle på visst sätt icke ha sin frihet, när
frågan förekommer i form av lagförslag. Herr Reuterskiöld läste själv upp,
vad utskottet skrivit här, där utskottet dels säger, att det får icke i detta yttrande
inläggas den innebörden, att riksdagen därmed tagit slutlig ståndpunkt
till de i nämnda lagstiftningsfråga ingående spörsmålen, och dels att vid det
ytterligare inträngande i ämnet, som betingas av lagstiftningsarbetet, kunna
nya synpunkter framkomma, som påkalla beaktande. Riksdagen bör således,
då utarbetade förslag framläggas, äga att upptaga dessa till förutsättningslös
prövning.

Nu förmenade herr Reuterskiöld, att denna mellansats, där man säger, att
under lagstiftningsarbetets gång nya synpunkter kunna uppkomma, skulle göra,
att örn icke det under lagstiftningsarbetet komme några nya synpunkter,
skulle vi vara bundna. Nu får jag säga, att jag har läst detta uttalande så,

Forsla hammarens protokoll 1031. Nr 39. G

Nr 89.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Fort».)

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångs -reform.
(Forts.)

82 Onsdagen den 20 maj e. m.

att med lagstiftningsarbetet menas icke bara det lagstiftningsarbete, som utföres
i justitiedepartementet eller under dess ledning, utan även det lagstiftningsarbete,
som utföres av ett blivande riksdagsutskott, och även det arbete,
som utföres under riksdagens plena. I varje fall har detta varit utskottets mening.
Jag tror att jag kan ge denna förklaring på utskottets vägnar, varmed
jag förmodar, att alla betänkligheter i den riktning herr Reuterskiöld antytt
skola vara försvunna.

Herr Trygger har också, ehuru något vagt, uttalat sig örn olämpligheten
av att så här på förhand ge en förklaring, och han använde exemplet örn en
brud, som man tog på beskrivning. Men jag kan inte se annat än att utskottet
här sagt, att låt oss få se på bruden, så skola vi se, det låter nog bra, men låt
oss få se henne, innan vi träffa något närmare avtal. Det är ju en ganska förståndig
och klok ståndpunkt, och herr justitieministern har inte heller begärt,
att vi skola göra mera.

Jag skall inte närmare ingå på herr Reuterskiölds motivering örn sanningsplikten.
Jag anser för min del, att det är en grundpelare i förslaget, att vi
få klart konstaterat partens sanningsplikt, och det finns vissa yttranden i herr
Reuterskiölds motion, som sannerligen göra det ännu mera nödvändigt, att man
mskärper, att en sådan plikt finns.

Beträffande herr Åkerbergs invändning på denna punkt vill jag säga, att
utskottet har icke velat gå med på processkommissionens uppfattning, att parterna
skulle höras först efter det alla vittnen hörts och alltså som avslutning
på förhandlingarna och endast för det fall, att bevisningen icke var tillfredsställande.
På detta sena stadium veta ju parterna, hur de skola lägga sina
ord, så att de inte behöva befara att beslås med osanning. För min del hade
jag tänkt, att det närmast skulle bliva så, att parternas utsagor överhuvud taget
skulle vara straffbara, örn de innebure uppenbar osanning, naturligtvis —-det ifrågasätter väl ingen människa, att inte denna uppenbara osanning skulle
gälla saker, som äro relevanta i rättegången. På den punkten tror jag ingen
domare kommer att misstaga sig.

Sedan skall jag vidare behandla en fråga, som varit på tal. Det gäller de
mindre städerna. Det är klart, att denna fråga väcker oro på olika håll, men
när det gäller att skapa grunderna för en ny rättegångsreform, kan man dock
inte ta hänsyn till alla möjliga önskemål, som kunna förefinnas, utan man
måste se till, att man får domstolar, som motsvara det förfarande, som är avsett
att tillämpas. När jag först i egenskap av justitieminister tog befattning
med denna fråga, hade jag den bestämda uppfattningen, att denna reform inte
skulle göras på det sättet, att man gjorde en enda domstol i Sverige sämre än
den nuvarande domstolen och att stadsdomstolarna borde vara minst jämngoda
med häradsrätterna. Från denna utgångspunkt hävdade jag med bestämdhet,
att den med tre juristdomare besatta rådstuvurätten var en säkrare domstol
än en enmansdomstol med nämnd, men däremot beträffande de övriga domstolarna
måste jag säga, att en juristdomare i en mindre stad med lekmän är
sämre än en häradshövding med nämnd. Man kan ju möjligtvis säga, att det
kan finnas någon tvekan örn huruvida ett kollegium på två juristdomare och
en lekman skulle anses vara en mindre tillfredsställande domstol än häradshövding
med nämnd, men jag har i varje fall den uppfattningen, att det måste
vara så, på grund av den större erfarenhet och vana vid handläggning av mål,
som en häradshövding erhåller. Det är dock skillnad att sitta i en domsaga
med 40,000—50,000 invånare och att sitta som domare i en stad på 10,000—
12,000 invånare. Följaktligen har jag från min synpunkt stannat vid att när
det nu gäller att genomföra en ny rättegångsordning, måste man nog finna sig
i att stryka ett streck över dessa smärre rådstuvurätter och nöja sig med dem
som kunna lämna tillfredsställande sysselsättning för ett juristkollegium på tre.

Onsdagen den 20 maj e. m. 83

Jag vill i detta sammanhang också säga det gent emot herr Schlyter, som antytt
en utveckling, som skulle gå i den riktningen, att kanske inom kort staten
skulle övertaga även städernas rättsskipning och att i så fall juristkollegiet
skulle slopas och ersättas av en vanlig häradsrätt eller en juristdomare
med nämnd, att detta vore enligt min mening en synnerligen olycklig utveckling,
och jag delar till fullo den uppfattning, som herr Lindhagen här uttalat,
att i stället vore det rimligare att verka för en sådan utveckling, att man på
landsbygden fick en kollegial domstol, låt vara med nämnd.

Så vill jag säga några ord örn valet av domare i städerna. Man har sagt här,
herr talman, att det nuvarande systemet skulle lämna tillräcklig garanti för
att man erhåller väl utbildade domare. Jag får säga det, att jag är ju domare
i en medelstor stad, och jag har under hela min verksamhet haft en stark
känsla av att det varit en stor brist, att inte domstolens ledamöter haft den
större erfarenhet, som det skänker att deltaga i domstolsverksamheten inom
olika instanser. Städernas domarekår rekryteras ju vanligtvis på det sättet, att
man tar in en ung notarie, som får börja tjänstgöra, och sedan befordras han
så småningom till notarie och till rådman o. s. v. Han bär hela sin erfarenhet,
frånsett en tids tjänstgöring på landet i domsaga, från den stad, där han
sedan blir kvar. Jag medger, att i många städer har man, när det gällt borgmästarval,
tagit personer, som varit revisionssekreterare eller eljest haft en
mera mångsidig utbildning, men detta torde icke vara regel. I fråga örn tillsättande
av städernas domare tages ofta icke tillräcklig hänsyn till att vederbörande
har den utbildning, som brukar vara en förutsättning för att bli en
god domare. Med den regel, som det kungl, förslaget upptar, skulle man kunna
vänta sig, att man fick såsom domare i städerna personer, som hade deltagit
i arbetet i olika domstolar och följaktligen hade den av mig önskade erfarenheten.
Det skulle bli en cirkulation mellan de olika domargrupperna, mellan
lantdomare och stadsdomare, som verkade välgörande och befruktande åt bägge
hållen, ty det vore sannerligen av mycket stor betydelse, t. ex. att våra lantdomareaspiranter
finge tillfälle att tjänstgöra i de större rådstuvurätterna
och t. ex. där få erfarenhet örn brottmål, som ju där förekomma i betydligt
rikare utsträckning än på landsbygden. Jag tror, som sagt, att det skulle verka
mycket välgörande, örn man finge denna cirkulation, men för att få den
är det nödvändigt, att man ändrar de nuvarande bestämmelserna, vilka gynna
vad man skulle kunna kalla inavel på detta område.

Nu har utskottet något avvikit ifrån de bestämmelser, som den kungl, propositionen
upptog. Utskottet har föreslagit, att man skulle lämna tillfälle till
att så att säga kalla fjärde provpredikant, och denna utvidgning har skett på
grund av de många olika meningar, som rått inom utskottet i denna fråga.
Den kan alltså betraktas som en kompromiss på den punkten mellan olika
riktningar, men det är dock gjort det villkoret här, att den, som skall komma i
fråga jämte de på förslaget upptagna, enligt vanliga befordringsgrunder skulle
kunna konkurrera med dem. Detta betyder alltså enligt mitt förmenande, att
man skall vid befordringsärenden taga hänsyn till vanliga befordringsgrunder.
Gör man detta, har man dock den garantien, att man får minst en lika god
kapacitet som de på förslaget uppförda, och jag förutser, att några större olägenheter
icke därav skola uppkomma. Visserligen komma möjligtvis de politiska
valen att fortsättas, men man tvingar dock det politiska parti, som vill
lansera en kandidat, att välja en, som är högt kvalificerad, och det anser jag
vara huvudsaken därvidlag.

Herr talman! Jag skall icke vidare upptaga tiden.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag vill gärna rätta ett misstag, som utskottets
ärade ordförande nyss torde hava gjort beträffande min ställning till

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Kr 39.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsrefcrm.

(Forts.)

städernas domstolar. Jag har i utskottet gjort gällande, att vid handläggning
av brottmål de juridiska bisittarna i rådhusrätterna borde utbytas mot nämnd.
Beträffande civilmål har jag icke tagit ställning till rådhusrätternas sammansättning
vid dessa måls handläggning vare sig i utskottet eller här i kammaren.

I övrigt skall jag nu av allt som kunde förtjäna repliker endast upptaga en
enda sak till bemötande. Det var verkligen beklämmande att höra en den akademiska
ungdomens rättslärare här prägla slagordet »självuppgivelseplikt»
såsom en omskrivning för den i propositionen och av utskottet så starkt understrukna
sanningsplikten för parterna. Jag skall inte själv upptaga herr Reuterskiölds
argumentering till bemötande, men jag vill gärna i kammarens protokoll
få inskrivna några rader, författade av en man, som torde omfattas av
denna kammares synnerliga förtroende, kammarens på sin tid högt aktade talman
Ivar Afzelius. Han skriver i en bok örn grunddragen av rättegångsförfarandet
i tvistemål av år 1882 om parts sanningsplikt bl. a. följande,
som jag tror att kammarens ledamöter gärna skola höra på. Han frågar:
»Finns i civilprocessen en plikt att tala sanning?», och han svarar härpå:
»Varken i den allmänna meningen eller i lagstiftningen har denna plikt vunnit
vederbörligt erkännande. Att ljuga inför rätta anses visserligen icke mera hederligt
än att ljuga annorstädes; men skyldigheten att där tala sanning kan icke
sägas hava inträngt i det allmänna medvetandet. ''Prima regula juris est
negare’, säger ju ordspråket — att bestrida även vad man vet vara sant, är
första regel i all rättegång — och därtill inskränker sig ofta nog hos oss ett
rättegångsombuds hela sakförarekonst.»

Härefter citerar Afzelius tydligen någon redan på den tiden existerande
målsman för herr Reuterskiölds uppfattning om självuppgivelseplikten. Citatet
lyder så här: »Den ena av parterna anses ej böra vara pliktig att mot sin
egen fördel gå den andra till handa med skäl, emedan det ej är förenligt med
den naturliga försvarsrätten att nödgas framräcka vapen till sitt eget fördärv.»
Sedan fortsätter Afzelius: »Såsom vi i det föregående framhållit, är det i allmänhet
staten likgiltigt, huru med privata rättigheter förfares. Staten har
i fråga örn dem intet omedelbart intresse att förhindra, att parterna ljuga sig
till rättigheter eller ljuga sig ifrån skyldigheter. Men sanningsplikten kan på
andra skäl grundas. Domarens ställning kräver, att han må äga avfordra parterna
riktiga upplysningar i saken; part har ett berättigat intresse att fordra,
det motparten icke må äga frihet att genom meddelande av oriktiga uppgifter
eller genom undanstickande av sanna missleda domaren och sålunda bereda sig
en obehörig fördel på rättvisans och motpartens bekostnad.» Och längre ned
på samma sida fortsätter Afzelius: »Det vore i sanning förvånande, örn part
skulle äga rätt att tvinga varje medborgare, som står utom tvisten, att meddela
vad han vet därom, fullständigt och sant, men icke själv kunna förpliktas att
giva de upplysningar, som av motpartens rätt påkallas. Partens skyldighet
måste i detta hänseende tvärt örn vara vidsträcktare än tredje mans.»

Dixi.

Herr Löfgren: Endast några ord till repliker.

Tili en början skall jag be att få uttrycka jag vill inte säga något missnöje,
men min missräkning över att vi inte fått höra några visdomsord ifrån kammarens
främste specialist på processrättens område, herr Trygger. I stället
ha vi fått höra ett kåserande och humoristiskt anförande, som innehöll ett par
anmärkningar, som det syntes rätt så vägande, emot justitieministerns proposition,
men som ändå slutade — örn inte med en tillslutning till propositionen
-— så dock med en uppmaning att hoppa i det vatten, som vi nu snart nära nog
se omkring oss: med någonting i den vägen som en allmän förhoppning, att

Onsdagen den 20 maj e. m.

Nr 39.

justitieministern skall fullfölja det goda verket på det sätt, att det i sin definitiva
form kan vinna även herr Tryggers godkännande.

Jag tror för min del, att den ovanliga form, förslaget erhållit, haft det goda
med sig, att ett svårt, invecklat och omfattande ämne, som inte är så mycket
känt och kanske inte heller tilldragit sig så stort intresse bland riksdagens ledamöter,
blivit dryftat i en rätt stor krets, först i utskottet och sedan här i
kamrarna. Det är ju givet, att en hel del mer eller mindre mogna eller omogna
förslag ha framkommit under diskussionen, och jag håller alldeles med herr
Trygger om att justitieministern torde böra taga det hela cum granö salis,
gallra med förstånd och inte känna sig bunden av tillfälliga majoriteter i en
fråga som denna. Men jag beklagar, att man inte kunde just i en del svåra
punkter, där olika meningar uppstått, få höra ett förlösande ord ifrån herr
Trygger.

På en punkt gjorde herr Trygger en anmärkning, som jag tror gjorts ifrån
alla sakkunniga håll, nämligen den, att det är att beklaga, att inte frågan örn
domstolsorganisationen, själva grunden för förfarandet, och rörande de organ,
som skola tillämpa olika delar av förfarandet, blivit löst i detta sammanhang.
Detta håller jag alldeles med örn, men jag tror, att åtminstone de som suttit i
utskottet, blivit övertygade örn att det nu skulle vara stört omöjligt att få till
stånd någon djupgående reform av domstolsorganisationen. Sedan har man att
välja: Är det tillräckligt mycket att vinna på en reform av själva förfarandet,
för att man skall våga försöket? För min del har jag — och jag tror av olika
anledningar de flesta av oss — besvarat den frågan jakande, och det är av bestämda
praktiska skäl, som vi varit med örn att i princip tillstyrka propositionen.

Av det som yttrats i den föregående diskussionen fäste jag mig särskilt vid
ett uttryck av herr Åkerberg, när han talade örn parts sanningsplikt. Han
ironiserade en smula över denna plikt för part och ville göra gällande, att den
inte kan så strängt utkrävas. Han påminde örn att det finns redan inskriven i
vår rättegångsbalk en bestämmelse, som med ansvarspåföljd, ehuru ringa, bestraffar
parts talande av osanning, men han säger, och det är sant, att stadgandet
förlorat praktisk betydelse. Detta skulle, som han uttryckte sig, bero på
att det vore något fel med den bestämmelsen i lagen.

Nej, herr Åkerberg, det är nog inte så, att det är något fel med själva bestämmelsen.
Felet ligger däri, att det ursprungliga muntliga förfarandet, som
tillämpades enligt vår rättegångsordning, försvunnit och ersatts av skriverier,
och det är, som vi många gånger hört, ytterst lätt att tala osanning, när man
får skriva, men det är svårare att under den kontroll, som muntligheten innebär,
ostraffat ljuga. Det är just det skriftliga systemet, som gör det svårt att
upprätthålla sanningsplikten.

Så var det, för att återkomma till spörsmålet om föredragningssättet i hovrätten.
herr Gustafsson, som tyckte att referentföredragningen mycket väl
kunde förenas med ett muntligt förfarande. Nej, det kan den nog inte. Man
kan inte kalla det ett muntligt och omedelbart förfarande, att en tjänsteman i
hovrätten föredrar ärendet och sedan parterna få vara med på ett hörn och
komma med sina anmärkningar efteråt och få frågor ställda till sig. Jag vill
påminna örn att för åtskilliga år sedan på den tiden, då jag var justitieminister
och hade funderingar att på de partiella reformernas väg komma fram till en
lämplig rättegångsreform i de mest nödvändiga punkterna, utarbetades inom
justitiedepartementet ett förslag, som gick ut på att vid huvudförhandlingen
skulle parterna få vara med och framställa frågor och även ha skyldighet att
lämna upplysningar. Förslaget möttes av hovrätterna och andra sakkunniga
— utom en hovrätt, där herr Hasselrot vaT president — med ett bestämt avstyrkande.
Man sade, att mitt förslag var varken hackat eller målet. Man

Äng.

huvudgrund
derna för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Nr 39.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsref
orm.
(Forts.)

borde hava ett muntligt förfarande med föredragning av parten eller ett skriftligt
förfarande med referentföredragning. Men någon blandning ville de inte
vara med om, den var otillfredsställande och hindrande för hovrätternas arbetssätt.

Till sist ha vi frågan örn nämnden, som jag i mitt förra anförande icke angav
min ställning till, ehuru den framgår av det förhållandet, att jag i detta
avseende icke reserverat mig utan varit med örn utskottets förslag. Jag vet
inte, varest herr Björck inhämtat kunskapen, att det skulle hava hört till den
urgamla germanska rätten, att nämnden hade majoritetsröst. I varje fall förhåller
det sig väl på det sättet, att nämndens nuvarande sammansättning och
verksamhetssätt är ett arv från gamla tider, då man hade de 12 edgärdsmännen
och nämnden var ett bevismedel, som, då den höll ihop, kunde fria en part.
En direkt arvinge till den äldsta nämnden är den nuvarande juryn. Hos oss
har utvecklingen gått en annan väg, men kollektiv rösträtt hos nämnden torde
vara ett gemensamt drag för nämnden såsom juryn med det historiska ursprung,
som nyss antyddes.

När herr Schlyter för en stund sedan kritiserade vissa skäl, som skulle ha anförts
för den kollektiva rösträttens bibehållande, slog han in öppna dörrar.
Det finns, såvitt jag vet, ingen inom utskottet, som gjort sig skyldig till ett
sådant »jurister!» som att vilja göra gällande, att vi jurister genom någon särskild
nåd skulle hava fått mera sunt förstånd än lekmännen. Så är ingalunda
förhållandet; det är uteslutande av andra skäl, som utskottet stannat vid ståndpunkten,
att nämnden i sin nuvarande form bör bibehållas. För det första är
det ju så, att propositionen i sin helhet vilar på den nuvarande organisationen,
och att man vill göra så litet ändringar i nuvarande läge som möjligt. Och då
frågar man sig: Varför skall man ändra just på denna punkt? Då man talat
örn att låta en majoritet inom nämnden överrösta domaren, är man inne på någonting,
som man kallar för blandade jurist- och lekmannadomstolar, där lekmännen
ha individuell rösträtt. Men det är en sak. som inte varit utredd och
som det knappast kan vara skäl att i detta sammanhang upptaga till behandling.

Vidare får man ju erkänna, att den betydelse, som nämnden redan har, inte
är ringa. Jag för min del tror, att nämnden haft en mycket stor betydelse,
icke genom att den ibland överröstat domaren, utan genom samarbete med domaren.
Men den har också såsom en enhet haft stort inflytande på rättsutvecklingen.
Jag har roat mig med att för ett visst ändamål gå igenom en hel del
fall, särskilt grövre brottmål, där nämnden i underrätterna fattat beslut emot
domaren, och det intressanta har iakttagits, att nämnden i betydande grad bidragit
till utvecklingen av den fria bevisprövningen, särskilt i grövre brottmål.
Och jag frågar mig, örn det inte varit tack vare nämndens sammanhållning såsom
ett enhetligt uttryck för rättsmedvetandet på orten, som nämnden haft
möjlighet till detta inflytande och fått den ställning i rättslivet, som den har.
Denna särställning vill jag för min del inte vara med örn att rubba.

_ Det är på dessa och förut anförda skäl som jag, herr talman, ber att få yrka
bifall till denna punkt med de reservationer, som jag tidigare har gjort.

Herr Åkerman: Herr talman! Att det finns så många jurister i första
kammaren, hade jag verkligen inte reda på; men det är inte mindre än 15 av
kammarens herrar jurister, som hållit anföranden i denna fråga, och då förstå
herrarna, att jag känner mig generad över att öka antalet av jurister, som haft
ordet. Jag ber emellertid, att herrarna inte skola vara ledsna på mig, för att
jag upptager tiden en liten stund; det skall inte bli länge. Men jag tycker, att
jag inte vill iakttaga fullkomlig tystnad i detta ärende, fastän jag inte varit
med i utskottet. Till försvar för att jag vågar uppträda vill jag åberopa, att

Onsdagen den 20 maj e. m.

Nr 39.

jag varit ledamot av hovrätt i fem år, revisionssekretererare i fyra år och lantdomare
i trettio år. Det kail ju sålunda hända, att jag har någon erfarenhet att
åberopa.

Nu vill jag till en början — för att inte glömma det — uttala min belåtenhet
över, att herr Bissmark skingrade de farhågor, som på vissa håll förefinnas för
att, örn riksdagen i dag biträder utskottets utlåtande, skulle detta på något
sätt vara att försvära sig för framtiden. Det är ju ingalunda förhållandet.
Och han har givit klart besked, att det står oss fullkomligt fritt att, örn den
av herr Trygger omtalade lilla prinsessan icke kommer att passa, så skicka
vi henne hem igen, utan att det behöver bli krig med justitiedepartementet.
Samme ärade talare använde en annan bild. Han talade örn hoppning från
trampolin, och att vi nu stöde i begrepp att göra det där höga magistersprånget.
Det tror jag inte heller, att den ärade talaren hade rätt i, ty nu är det
inte fråga örn detta. För min egen del får jag säga, att jag aldrig hoppar från
trampolin numera, utan jag kliver helt beskedligt i vattnet, och det kommer jag
även att göra i dag. Detta skola herrarna finna, när jag kommer till slutet av
mitt anförande.

Nu är det ju ändå märkvärdigt, vilken makt slagorden ha. Här talas jämt
och ständigt örn den muntliga förhandlingen. Det är klart, att det är en god
sak, men ingen av de även mest entusiastiska anhängarna av den muntliga förhandlingen,
som haft det ordet i sin mun, tänker på att här införa en verkligt
modern muntlig förhandling. Då jag var ung och började studera juridik, fick
jag lära mig, huru man tänkte sig, att en sådan muntlig förhandling skulle gå
till. Domstolen sitter i sin upphöjdhet, och på varje sida står en advokat av
den allra högsta kvalitet, vanligen klädd i sidenkappa och med barett på huvudet.
Så höras vittnena, varefter dessa underbara advokater hålla glänsande
tal. Och så säger man: »Där är sanningen, där måste den vara, ty sanningen
kan inte vara någon annanstans!» och på detta omedelbara intryck -—- »voilä
la vérité!» — dömer man. Örn det sedan skulle appelleras, får hela saken göras
örn, samma föreställning, samma vittnesförhör och samma, men kanske ännu
mera charmanta anföranden av advokater. Det är ju ingen, som drömmer örn
någonting sådant här, utan man har mycket mindre pretentioner. Och det
är alldeles nödvändigt. För det första tror jag att hela denna teatraliska föreställning
inte passar för oss nyktra svenskar, och för det andra är vårt land
så vidsträckt och glest befolkat, att det inte finns någon möjlighet att arrangera
dylika till sin spets drivna muntliga förhandlingar.

Jag vill också i detta sammanhang nämna, att jag — jag kan säga, med
smärta — läste det uttalande, lagrådet hade vid skildringen av det nuvarande
tillståndet här i riket, då man talar örn denna skriftliga procedur, som växt oss
över huvudet o. s. v. Det är ju tråkigt att tala i egen sak. Men jag vågar
påstå, att den skildringen var mycket överdriven, och jag tycker inte, att det
är rätt att göra en dylik; men det må ju vara. Det där har ju hänt för länge
sedan, så att det är väl inte värt att gräva upp det i dag.

Sedan har man också från visst håll klandrat rådhusrätterna. Jag tror inte
heller, att detta är rättvist. Det finns många duktiga domare i rådhusrätterna,
och då vi nu för en stund sedan hörde herr Bissmark säga, att ledamöternas utbildning
inte var den bästa utan att de helst borde lia varit assessorer och revisionssekreterare,
så får jag säga, att den ärade talaren själv på ett ovanligt lysande
sätt jävar sina egna påståenden. Här finnas även andra medlemmar i
denna kammare, vilka bekläda liknande ämbeten och vilka vi alla respektera
både för deras kunnighet och intelligens.

Flir min del hälsar jag med stor tillfredsställelse, att man anordnar en förberedande
förhandling, ty det är alldeles på tok, att en domare sätter sig i domstolen
utan att lia närmare reda på de mål, som han skall handlägga. Jag skall

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Nr 39.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng. ta;[a om fär herrarna, att då jag år 1900 först fick domsaga, fanns det i den

derna för m takten en massa s. k. stämningsgivare. Det var gubbar i bygden, som voro
rättegångs- spridda över hela domsagan. Domhavanden hade ingen aning örn vad det var
reform. för slags mål, som han skulle handlägga, förrän han kom till tinget, och då voro

(Fort».) stämningsgivarna där och hade sina stämningslistor med sig. Då i sista stund
fick domhavanden se, vad det var fråga örn. Att det gick lyckligt var, kan
man ju säga, tur. Men det berodde ju också därpå, att man spände sina krafter
till det allra yttersta. Vi skola besinna, att det var långa dagars förhandlingar
med vittnesförhör i det ena målet efter det andra, som ramlade ned på domaren
utan att han i förväg hade någon aning örn, vad som väntade. Så galet är det
inte på långt när nu. Det är ju redan under hand avhjälpt, så att domaren har
någorlunda reda på, vad som skall förekomma. Genom att folk varit tillmötesgående
har man fått litet hjälp. Folk har i förväg kommit in med utförliga
stämningsansökningar, och därigenom har man fått reda på en del.

Nu är det meningen att göra en verkligt allvarlig förberedande förhandling.
Detta måste ju hälsas med stor tillfredsställelse. Men den stora tvistefrågan
där är den: huru skall man skilja ut de mål, som skola gå till den förberedande
förhandlingen, och dem, som icke skola göra detta? Gränsen är svår att draga.
Här har man sagt, att till den ena kategorien skulle höra alla civila mål och
sådana små brottmål, i vilka endast målsägarna föra talan. Jag vågar inte bestämt
säga, örn den gränsen är bra dragen. Men jag tror, att det för säkerhets
skull är bäst att draga gränsen i lagen. Ty om man överlämnar detta till domstolarna,
kan det leda till konsekvenser, som inte äro riktigt lyckliga. Jag
vågar verkligen inte göra något bestämt uttalande, men jag lutar mest åt det
hållet, att lagen bör avgöra, var gränsen skall gå. Men detta drar med sig en
svårighet. Örn gränsen dragés, såsom här är föreslaget, kommer en mängd
skräpmål att behandlas i den första förhandlingen, och då är det ganska bittert,
att de skola överlämnas till en ny förhandling. Då säger man: låt domaren avgöra
saken! Men då kommer man till en annan svårighet: då finns det ingen
nämnd, och då är man ute på ett gungfly. För närvarande är det så, att domhavanden
inte ens får förnya en inteckning, utan att han har nämnden bakom
sig. Nu vill man låta domaren ensam döma i tredskomål och medgivna kravmål.
Men det är ju i alla fall ett litet naggande i kanten på nämndens befogenhet.
Man måste sannerligen vara försiktig, och jag vågar inte ge något bestämt omdöme
i detta avseende.

Sedan komma vi till den muntliga huvudförhandlingen. Då vill jag säga,
att man inte kan låta bli att le ett litet — naturligtvis aktningsfullt •— löje,
då man ser, huru utskottet bemödat sig att kryssa sig fram och inte ge för mycket
på hand åt någotdera hållet. Å ena sidan säger man, att det uteslutande
skall vara ett muntligt förfarande, men å den andra vill man gärna ha litet
skriftligt. Det finns ingen möjlighet att med en verkligt koncis lagtext ordna
den saken, utan det får bero på domarens förstånd, huru han kan jämka och
ordna. Nu vill jag säga, att jag inte kan begripa, att det kan vara trevligare
att höra en enkel lantman, som kanske är blyg och försagd då han första
gången står inför domstolen, stå och hacka, stamma och taga tillbaka, i stället
för att låta honom ha en skrift, som är klar och som han kan läsa upp, medan
domaren punkt för punkt går igenom och frågar, vad han menar med det ena
och med det andra. Det måtte väl vara ett muntligt förfarande, fastän det är
litet papper och bläck inblandat i saken. Inte skall man fasa så förskräckligt
för papper och bläck, att man inte vill höra talas därom. Det går ju inte.

Det har också varit många funderingar, huru man skulle förhålla sig till det
material, som insamlats vid den förberedande förhandlingen. Det är klart,
att även där blir en massa skrifter; men även detta reder sig nog, det är ingen
fara. Man får väl också taga detta, om det gäller och örn det inte skulle bli

Oasdagen elen 20 maj e. m. 89

någon ordning på annat sätt. Antag, att det gäller ett arvskifte, som någon
skall muntligt beskriva exempelvis sålunda: »Min farfar var född då och då

och bade så och så många barn. Min får var född då och då och hade så och så
många barn», o. s. v. Till slut kommer man under fund med att det inte går
att reda ut det, utan att få det skriftligt.

Jag vill endast ha sagt, att man inte får driva det därhän, att man av fruktan
för skriftlig process omintetgör alla skriftliga utläggningar, när man har
visshet örn, att domaren går igenom målet för domstolen och att den får en
muntlig förklaring örn, vad som menas.

Det är en annan sak, som också är klar, såsom en föregående talare påpekade.
Jag skall inte heller uppehålla mig vid den — nämligen att uppskovsolägenhetema
som vi så mycket talat örn aldrig fullt kunna borttagas. Det kan
hända tusen saker, som göra, att det måste bli ett uppskov. Det är väl ingen
olycka, om ett mål förekommer två, ja, till och med tre gånger. Det kan inte
hjälpas. Men att lagen ställer sig på den principen, att det skall vara en förberedande
förhandling och sedan en huvudförhandling, där så mycket som möjligt
på en gång presenteras, är ju ingenting annat än bra.

Det var två saker. Men så var det en tredje mycket viktig sak, nämligen
att den fria bevisprövningen blir lagfästad. Vi ha ju, så gott vi kunnat, hankat
oss fram till det bestående systemet, men man har på känn att den fria bevisprövningen
borde vara befästad i lagen. För denna fria bevisprövning ha
ju framför allt de gällande vittnesjäven stått i vägen, men nu är det meningen
att man skall införa en fullt fri bevisprövning. Det är ju bra, det måste alla
med tillfredsställelse erkänna.

I detta sammanhang vill jag endast säga ett enda ord örn vad man kallar parts
sanningsplikt. Det är väl alldeles tydligt och klart, att i lagen bör på det allra
allvarligaste fastslås parts sanningsplikt; men den stora frågan är, örn man
skall kriminalisera ett brytande mot denna sanningsplikt. Utskottet har ju
självt icke vågat att i brottmål införa kriminalisering av falsk parts utsaga,
utan det skulle ju endast gälla de civila målen. Nu är ju till en början gränsen
rätt så svävande. Till brottmål räknas även sådana skadeståndsmål, i vilka
icke yrkas ansvar blott talan grundas på brottslig gärning. Hela min inställning
till frågan är emellertid den, att jag inte tycker om att med straffbestämmelser
inskärpa en sådan sak som sanningsplikten, i synnerhet örn den inte är
konsekvent genomförd, så att man stadgar den i alla mål. Sunda förnuftet säger
ju dock, att i ett grovt brottmål är frestelsen så stor för den tilltalade att
dölja sanningen, att det inte går an att stadga ansvar för falsk utsaga av parten,
och nog tycker jag, att man även i de civila målen till en början åtminstone skulle
kunna se, örn det inte ginge an att utan att stadga ansvarspåföljd lära folk att
hålla sig till sanningen, då de i regel skola själva komma till domstolen och
muntligen förhöras av domaren. Är det en liten smula fart i domaren och begriper
han sin sak, så tror jag, att den part, som vill ljuga, så småningom skall
mista lusten. Därtill kommer vid den fria bevisprövningen, att örn en person
beslås med lögn i den ena punkten, så tror domaren honom inte på de andra
punkterna heller. Detta är straffet. Men jag skakar på huvudet beträffande
kriminalisering av att en part narras. Men på samma gång bör lagen på det
mest otvetydiga sätt inskärpa, att man skall tala sanning inför domstol.

Så kommer jag till frågan örn nämnden, oell det har ju talats mycket örn
denna. Även där är det ju mycket svårt att ge ett bestämt råd. Men jag må
säga, att jag inte känner mig övertygad om att det för närvarande skulle vara
något verkligt demokratiskt krav att utvidga nämndens befogenhet. Min unge
kamrat, herr Björck, talade så vackert om detta krav. Men det var bra länge
sedan, som det kravet framställdes från folkligt håll. Ali det skedde på den
tiden berodde på böndernas allmänna inställning gentemot ämbetsmannaklassen,

Sr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Fort».)

Nr 39. 90

Oasdagen den 20 maj e. m.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

och vad särskilt häradshövdingarna angår var det nog så, att i äldre tider voro
de svenska häradshövdingarna ganska morska herrar. Jag tror, att de trots
sina många goda egenskaper kanske hade den lilla svagheten, att de togo folket
litet för mycket uppifrån. Och bonden var på den tiden inte densamme som
nu. Jag tror nog, att häradshövdingen kallade bönderna för du, utan att han
druckit brorskål med dem, och i övrigt behandlade dem en smula överlägset, så
att de kände trycket av den förnäme herrn, som de gärna skulle velat opponera
sig mot, bara de vågat. Det förhåller sig nog helt annorlunda nu för tiden.
Det är en helt annan anda i domarekåren. Det lär finnas — jag känner dock
inte någon — en och annan häradshövding, som tager munnen full. Men de
äro lätt räknade, och tro mig, mina herrar, de försvinna snart, ty de passa
absolut inte i detta samhälle. Nu hava vi häradshövdingar, som lärt sig vett
och som förstå, huru man skall umgås med folk, häradshövdingar, som uppträda
på ett sådant sätt, att då de sitta i domstolen, te de sig snarare som en
snäll farbror än som en sådan där barsk herre, som excercerar med och rent av
är ovettig mot folket. Jag tror, att de förhållanden jag nu berört äro förklaringen
till de gamla framstötarna i syfte att öka nämndens befogenhet. Men
nu ha vi hört av nämndemän här i kammaren, att ingen av dem kan minnas, att
de träffat på en häradshövding av den där överlägsna typen. Därför tror jag,
att man kan se tiden an och, örn det verkligen skulle bli någon bestämd fordran
på reform på detta område, ta upp frågan på nytt.

Det var en ärad talare på förmiddagen, som sade, att han förgäves sökt att
för utlänningar förklara, huru man kan ha en sådan bestämmelse, som att nämnden
skall vara enhällig för att kunna överrösta domaren. Det kunde nämligen
ingen utlänning förstå. Ja, jag tror, att den ärade talaren bara behövt säga
dessa utlänningar, som säkerligen stodo mycket högt i bildning, att denna institution
och denna anordning äro lika gamla som det svenska samhället. Så
hade vederbörande begripit, varför de finnas kvar. Vi må lia den ena eller
den andra trosbekännelsen i politiskt hänseende, men i vissa punkter äro vi alla
mycket konservativa, vilket herr Lindhagen också klagat över här i kammaren,
och det tror jag vi alla äro beträffande vår gamla svenska nämnd. Min
ställning till frågan är alltså: »vänta och se!»

Nu kommer jag till den sista punkten jag vill beröra, och då skall jag be justitieministern
vara vänlig att ett ögonblick höra på mig, så skall jag ge honom
ett råd. Han tager nog inte illa upp, då rådet kommer från en så gammal
man som mig och då det ges offentligt, så att han inte behöver frukta, att det
skall sägas komma från hemliga rådgivare, som springa och fjäska i trapporna,
utan jag står här i kammarens talarstol och riktar det rådet till honom.
Innnan jag gör detta, vill jag emellertid uttala min tillfredsställelse över, att
han redan så kraftigt beskurit kommissionens betänkande, som han gjort. Men
enligt min uppfattning räcker det inte. Får ja«g nu ge ett råd, vill jag säga
justitieministern: kom in till nästa år — jag tror det skulle medhinnas — med
ett förslag, där man inför den förberedande förhandlingen, en förnuftig muntlig
och koncentrerad huvudförhandling och en fri bevisprövning, men låt bli
det andra ännu så länge. Det blir annars för mycket på en gång. Jag tror,
att det mycket väl går för sig att sovra ut dessa tre saker, som jag talat örn.
Få vi dem, kan det vara så länge med hovrätterna.

Jag skulle nu vilja rekommendera ännu en sak, men innan jag kommer därmed,
skall jag tala örn, att det är en tanke, som jag haft ända sedan jag var
föredragande i högsta domstolen. Jag må säga, att jag då många gånger med
en viss förskräckelse tänkte: »Här faller högsta domstolens dom blott på min
föredragning.» På den tiden lästes mycket sällan några handlingar, utan det
var en, som tog promemorian. Man litade emellertid på att den, som föredrog,
var en hederlig karl, som gjorde så gott han kunde, och han visste, att hela

Onsdagen den 20 maj e. m. 91

hans juridiska bana stod på spel, ifall han felade. Man litade, som sagt, på
honom, och det gick lyckligt, såvitt man vet. Jag tänkte emellertid i alla fall
mångå gånger, att det vore allt bra ändå, örn parterna eller deras ombud vore
inne och åhörde föredragningen, så att när man slutade, ena sidan skulle
kunna säga: »Låt mig få påpeka en sak! Ni har visserligen sagt det, men ni
har inte tryckt tillräckligt på det och låt mig därför nu få tala.» Sedan kan
den andre säga: »Det är en sak här, som jag också vill påpeka.» Bara med en
sådan anordning försäkrar jag, att en stor trygghet står att vinna. Och det
är likadant i hovrätterna, där målen föredragas antingen av en ung fiskal eller
en ledamot. Låt dem, som målen gälla, få vara inne och höra på och göra sina
anmärkningar! Börja med detta och se, hur det faller ut! Jag tror, att det
skall visa sig, att detta är en god sak. Under tiden vänjer man sig vid att dörrarna
till hovrätterna och högsta domstolen äro öppna. För närvarande äro de
slutna.

Nu är jag visserligen inte säker på att så många människor komma att gå
dit. Jag tror inte, att det blir så många. En liten anekdot skall jag tala örn,
innan jag slutar. Den är från den tid, då jag satt som ledamot i hovrätten här
i Stockholm, och det är många år sedan. En dag öppnades dörren, och in
trädde en gammal häradshövding från landet, som kände ordföranden på divisionen
och frågade, örn han fick höra på. »Ja, det får du gärna lov till,» säde
ordföranden. Gubben gick bort och satte sig i ett hörn och satt där från klockan
11 till klockan 2, när vi slutade. Han gick litet före sammanträdets slut,
och då sade ordföranden: »Man skall vara något till renons på nöjen för att
gå hit och höra på oss.»

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Endast ett par ord.

Det var med stor tillfredsställelse, som jag hörde utskottets ärade ordförande
gå in för den ena och enligt min uppfattning lyckligare tolkningen av det, som
utskottet hade skrivit eller fått för sig skrivet. Men när jag då slår fast denna
tolkning, som ordföranden i utskottet framställde, måste jag göra mig den
frågan: Innebär inte det i själva verket detsamma som att säga, att vad riksdagen
nu beslutar att skriva till Kungl. Maj:t, det bör Kungl. Majit inte
fästa något större avseende vid? Det blir ungefär kontentan också av den
ståndpunkt, som en ärad talare på stockholmsbänken här framkastade. Vi
skriva och besluta, men vi säga själva, att vi äro icke bundna av det. Är
Kungl. Maj :t då på något sätt vägledd av detta uttalande? Det är intet annat
än en stundens ingivelse av en tillfällig majoritet.

Den andra punkten, som jag med ett ord skulle beröra, är den örn sanningsplikten.
För den vanliga uppfattningen synes det mig åtminstone vara klart,
att med sanningsplikt menar man en plikt att tala sanning, när man talar.
Men i det här förslaget betyder sanningsplikt en plikt att tala och, när man
då talar — eller skriver — tala sanning. Det är enligt min uppfattning en
mycket felaktig användning av uttrycket sanningsplikt att använda det för
skyldighet att tala och lämna upplysning örn allting vid äventyr av straff.
Det är ju, som den siste ärade talaren mycket klart och riktigt har påpekat,
så, att i brottmål får man inte ställa det kravet, därför att där står det så många
personliga intressen på spel. Jag undrar, örn i ett enkelt brottmål detta personliga
intresse, sorn står på spel, är större än i ett mycket omfattande och
viktigt civilmål. För min del vågar jag påstå, att partens intresse i det
civila målet många gånger kan vara mycket större än vad det någonsin kan
vara i ett brottmål. Anlägger man den synpunkten och inte vill vara med
om straff för underlåtenhet att tala i brottmål, då torde man inte heller vara
berättigad att pålägga något sådant straff, då det gäller underlåtenhet att
tala i civilmål. Sanningsplikt är således en plikt att tala sanning, när man

Nr 39.

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forte.)

Nr 39. 92

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng. talar, mea icke en plikt att tala, oaktat det är den senare meningen, som behuvudgrun-
härskar hela förslaget.

rättegång^ Örn man nu tänker sig en sådan här sanningsplikt, frågar man sig till sist:
nform. Vad blir följden av underlåtenhet att lämna upplysningar? Ja, det bör na (Forte.

) turligtvis icke bli straff enligt min mening, utan det blir den risken, att när

upplysningarna inte äro behörigen lämnade, får parten stå sitt kast i det avseende
det här brister, och den siste ärade talarens utveckling av synpunkten
synes mig vara ganska riktig och tilltalande. Av parts tystnad och uteblivna
svar kunna också slutsatser dragas.

Till sist, herr talman, vill jag endast säga ett ord angående det intryck,
som denna debatt åtminstone på mig har efterlämnat. Här har framhållits,
att det primära bort vara organisationen, men det har också betonats med
mycken styrka från andra håll, att örn detta hade blivit huvudpunkten, hade
ingenting gått igenom. Jag tror, att man kan vara tacksam för att departementschefen
bortsett från organisationen, icke blott nied hänsyn till möjligheten
för honom att få igenom vad han här lagt fram, utan också med hänsyn
till att vad som sålunda lagts fram kommit speciellt genom debatten här
att framstå i sin rätta dager, just därför att det icke kopplats samman med
organisationen. Jag erinrar mig från debatten häromdagen örn dagsbot, att
den till slut reducerade sig till en skrivning, som i praktiken skulle bli tämligen
värdelös. Och när man hör debatten här och icke minst den siste ärade
talaren, tycks resultatet av nu ifrågavarande stort anlagda reform, när den
begränsas till förfarandet, också bli ungefär detsamma som under en normal
utveckling utan nya principer. Jag undrar, örn icke under sådana förhållanden
hela reformen kan liknas vid kejsarens nya kläder.

Herr Lindhagen: Vi behandla nu första paragrafen, och snart är väl generaldebatten
slut. Då skola vi ha klart för oss, vilka yrkanden böra framställas
under första paragrafen. Det gäller, såvitt jag vet, endast att välja
mellan utskottets yrkande och ett yrkande av Schlyter m. fl.

Det är ganska äventyrligt, att i utskottets förslag såsom ingress talas litet
allmänt under »behovet av en rättegångsreform» även örn vissa riktlinjer, örn
vilka man sedan under de speciella punkterna stannat vid olika meningar. Det
värsta är, tycker jag, att på sid. 8 i utskottsbetänkandet står det: »Jämväl
i fråga örn städernas domstolar kunna vissa anmärkningar framställas. Dessa
avse främst ordningen för domstolsledamöternas tillsättande.» Där äro vi således
inne på denna brännande fråga, en av de mest brännande, som förekomma.

I stället för detta stycke, som avser val av domare vid underrätt •— som
ju egentligen inte är något val utan ett förslag, som valmännen få göra och
varefter sedan Konungen väljer bland de föreslagna, ehuru vi kalla det för
korthets skull för »folkets val av sina domare» —, vill herr Schlyter m. fl.
för att mildra detta, såsom framgår av sid. 99, ha följande: »Jämväl i fråga
örn städernas domstolar kunna vissa anmärkningar framställas. Den särskilda
ordning som gäller för tillsättande av städernas domare har medfört en skarp
gräns mellan dessa domare och den statliga domarkåren och därigenom förhindrat
en ur olika synpunkter önskvärd cirkulation inom domarståndet.» Under
en annan punkt utveckla dels dessa reservanter och dels jag närmare vår
syn på förslaget i denna del.

Jag vill inte blanda in det här under § 1, då denna fråga på allvar kommer
upp under punkt 30. Jag måste därför inskränka mig till att yrka, att
stycket på sid. 8 får åtminstone den lydelse, som föreslagits av Schlyter
m. fl. i den på sid. 99 återgivna reservationen i dess första del. Med min

Onsdagen den 20 maj e. m. 93

ståndpunkt, som är mera markerad än reservanternas, skyller jag dock inte på
städerna. Den omständigheten, att landsbygden har en annan tillsättningsordning
än städerna, har bidragit till samma resultat. Dessutom måste anmärkningen
definitivt avböjas. Det bör, till skillnad från de övriga reservanterna,
undvikas att antyda och delvis redan nu verka för, att den slutliga
reformen skall låta även rådhusrätterna bli enmansdomstolar, företrädesvis till
och med utan nämnd. — Mitt och mångas program är, som sagt, att landsbygdens
domstolar skola låna kollegialiteten från rådhusrätterna och städernas
domstolar skola låna nämnden från landsbygden.

Landsbygdens folk bör väl också lia rätt till inflytande på utseendet av sina
domare, lika väl som fallet redan är vid utseendet av deras själasörjare.

I denna generaldebatt, liksom i reservationen, ha av mig uttalats betänkligheter
mot förslaget, särskilt därför, att det ej inlåter sig på vad jag tilllåtit
mig kalla »en demokratisk rättegångsreform». Denna erinran har ej
upptagits till något bemötande under frågans behandling av någon talare. Det
må då verkligen sägas rent ut, att den här reformen, den moderna rättegångsreformen,
som den kallas, har kommit från det västerländska Europa. Det
är en rörelse ibland Europas merkantila värld och bland de högre juristämbetsmän
och advokater, som i lagstiftning och rättsskipning ha sitt aktuella verksamhetsområde
i de invecklade och intressanta tvisterna örn de större ägodelarna.
Därtill sluter sig den övriga konservativa ämbetsmannavärlden, som
i vår tid industrialiserats av aktiernas revolution. Rationaliseringen av dessa
mål riktar emellertid uppmärksamheten på brister, vilkas avhjälpande gagnar
likaledes andra ändamål. Det är ur den synpunkten, som mången kan och bör biträda
en del av den moderna riktningens strävanden. Men det talas, som sagt,
föga örn folket, som har de fattiga målen, och ännu mindre örn dem, som aldrig
komma fram till domstolarna. Örn denna sida av saken har min erfarenhet
från domstolarna och det politiska livet lärt mig åtskilligt. Man talar icke
ens örn något förlikningsförfarande och icke heller örn1 rationaliserad och
vidgad rättshjälp. Det talas inte ens örn de norska och danska förlikningsråden.
som i sina hemland uppbäras, åtminstone i Norge, av det största förtroende
och anses vara av största nytta. Utskottet har emellertid yttrat sig
om denna senare sak och på rak arm skrivit bort den som oduglig i alla avseenden!
Utskottet hade väl bort vara åtminstone litet försiktigare i sitt omdöme
örn dessa saker, då man vet, att norrmännen slå vakt örn detta råd såsom
en betydelsefull insats på vägen till en demokratisk rättegångsreform. Den
intressanta anordningen är införd i Norge, att i förlikningsrådet, som ock
har domsrätt, skola parterna komma personligen tillstädes, de få ej ha något
biträde med sig. Med andra ord. där komma två enkla människor och ställas
emot varandra inför en patriarkalisk förlikningsnämnd, som kan bestå av bara
lekmän, fastän den ibland har en jurist till ordförande. Det är i ringa antal
fall, som domarna överklagas. På detta sätt förlikes det och dömes det
under enkla, billiga former, vilket måste vara en bra rättshjälp. Det påminner
i viss mari örn vår gamla »kämnärsrätt», sorn gick ut på torgen och dömde.
Den kom således till folket.

Vårt nuvarande rättegångssystem och än mer de tillämnade förbättringarna
äro däremot ordnade så, att folket från sina vrår skall söka upp de administrativa
labyrinterna. Det är mödosamt, ja ogörligt för de flesta. Dc stupa över
taggtrådsstängslen på den långa vägen.

Den moderna västeuropeiska rättegångsreforinen har alltså ej kommit från
folket. Det är ostridigt i varje fall. Det är en juristreform med intresset koncentrerat
på dc invecklade målen, som liro ett utflöde av tidens kamp örn de
stora ägodelarna. Hur många gånger har jag ej från norrländsk lantbefolkning,

Nr 39.

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Sr 39.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng. under årtionden kan jag säga, fått förfrågningar: »Var skall hjälp bringas

ferna ferron oss? Vi stå rättslösa. Rättsbildade advokater söka sig till det klientel,
rättegångs- sorn kan betala. De äro följaktligen anställda hos skogsindustrien, och vänder
reform. man sig till dem, vilja de inte stöta sig med bolagen och inte processa mot bojort*.
) lagen, ty där ha de sina inkomster.»

Det är därför sant som folket säger: »Vi äro rättslösa!»

De flesta sakkunniga tala örn muntlighet och den rättsbildade advokaten såsom
en odelbar enhet. Var anträffas dessa advokater? Hos skogsindustrien
såsom nyss erinrades. Och så processa de i London, som jag visade nyss, då
Målarbanken och Wallenberg stodo emot ett engelskt miljonbolag, ty jag förmodar
det var någonting sådant det rörde sig örn i detta fall.

Folket är rättslöst, och statsmakten intresserar sig föga för saken. Man har
förhäxats av den här »moderna» rörelsen på höjderna inom juridiken och köpenskapen,
att deras klientel och deras intressen gå före allt annat. Så nog får
man säga, att den europeiska modernismen har sina sidor.

Denna kommer som sagt icke från folket. En lekmannarepresentant i utskottet
framslungade i början av utskottets förhandlingar det ordet: »Fi ha
inte begärt denna reform!» Och detta är sant.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder förekommit följande yrkanden: 1 :o) att den nu föredragna punkten
skulle godkännas; 2:o), av herr Schlyter, att nämnda punkt skulle godkännas
med den ändring av sista stycket å sid. 8 i det tryckta utlåtandet, som förordats
i den av honom m. fl. vid punkterna 1, 28 och 30 avgivna reservationen;
3:o) att punkten skulle godkännas med den lydelse, som förordats
i den av herr Christenson m. fl. därom anförda reservationen; samt 4:o), av
herr Reuterskiöld, att riksdagen skulle, såsom yttrande angående de genom
förevarande proposition framlagda huvudgrunderna för en rättegångsreform,
till Kungl. Majit överlämna särskilda utskottets betänkande nr 1 med därtill
hörande reservationer ävensom de i kamrarna i ärendet förda protokoll.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på punktens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Schlyter begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner punkten 1 av särskilda utskottets yttrande i utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda punkt med den ändring av sista stycket å
sid. 8, som föreslagits av herr Schlyter.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Nr 39.

Punkten 2.

I denna punkt hade utskottet anfört:

»Av den lämnade redogörelsen framgår, att de brister, som vidlåda det nuvarande
rättegångsväsendet, i huvudsak avse rättegångens inre gestaltning.
Med hänsyn härtill synes reformarbetet främst böra inriktas på åstadkommande
av ett förbättrat förfarande. Ändringar i organisationen böra vidtagas
endast såvitt de äro nödvändiga för att domstolar och andra organ skola bliva
i stånd att uppbära ett dylikt förfarande.»

Äng.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Enligt en vid förevarande punkt avgiven reservation hade herrar Christenson,
Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby ansett, att punkten bort erhålla
följande lydelse:

»Utskottet anser, att reformarbetet i huvudsak bör inriktas på åstadkommande
av ett förbättrat förfarande och därmed sammanhängande förhållanden.
Ändringar i organisationen böra vidtagas endast i den mån de äro nödvändiga
för ätt domstolar och andra organ skola bliva i stånd att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina uppgifter.»

I herr Lindhagens reservation hade under punkten 1 hemställts, att riksdagen
ville beträffande grunderna för en rättegångsreform uttala sig för att
i huvudsak godtaga det skisserade förslaget såsom ett provisorium med uttalande
tillika, att det borde snarast möjligt efterträdas av en demokratisk
rättegångsreform.

Herr Lindhagen: Herr talman! Här upptages nu frågan örn huvudför handling

vid underrätt, och da först fragan i vad mån målen skola inledas med
en neutral framställning från domstolen, vilket man nu vill taga bort. Denna
princip har jag och flera med mig inom utskottet förfäktat, att vi böra bibehålla.
Det är en gammal svensk princip främst i hovrätterna och högsta domstolen
men också efter råd och lägenhet i underrätterna, att förhandlingen
inledes med en neutral redogörelse från domstolen. När man nu inte skall inlåta^
sig på någon ändring av organisationen, då är det väl nyttigt, att man bibehåller
denna gamla svenska institution även i tillämpliga delar för underrätterna.

Nu har emellertid i fråga örn inledandet av huvudförhandling vid underrätterna
förklarats av utskottet, att parterna böra inleda den, men det finns ju
ingenting, som hindrar, säger utskottet, rättens ordförande att, om han vill göra
en orientering av tvistens utgångsläge. Jag vill, för att principen skall hållas
klar, ha utsagt, att domarna böra göra cn sadan framställning, men anse dc
det onödigt, kunna de underlåta det. Därför har jag för min del yrkat, att
yttrandet skall få den förändrade lydelse, som återfinns under punkt 2 i’min
reservation, att »huvudförhandling vid underrätt bör likasom vid hovrätt och
i högsta domstolen inledas med en neutral framställning från domstolen».

(Herr Åkerberg: Den punkten är icke föredragen!)

Herr Lindhagen: Herr talman! Det är svårt att finna sig tillrätta bland

alla dessa punkter. Örn vad jag nu yrkar faller under en kommande punkt, får
jag väl återkomma. Jag har sammanblandat utskottets och min punkt nr 2.

Herr Frändén: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Christensons
m. fl. reservation.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på godkännande
av den nu ifrågavarande punkten samt vidare därpå att punkten skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av herr Christenson m. fl. därom

Nr 3».

Ang.

huvudgrunderna
för en
rättegångsreform.

(Forts.)

Ang.

förberedande
förfarande
i vissa mål.

9 g Onsdagen den 20 maj e. m.

anförda reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 3.
Godkändes.

Punkten d.

I denna punkt hade utskottet till en början uttalat sin anslutning till en
av departementschefen förordad anordning, enligt vilken i alla tvistemål och
sådana brottmål, däri talan fördes allenast av enskild målsägande, huvudförhandlingen
skulle föregås av ett förberedande förfarande. I det följande
hade utskottet anfört bland annat:

»Ej heller synes det lämpligt, att huvudförhandlingen inledes med en av
ordföranden lämnad redogörelse för det vid förberedelsen åberopade materialet.
En sådan redogörelse skulle i regel försvåra ett naturligt framläggande
av saken från parternas sida och lätt kunna föranleda konflikter mellan
domaren och parterna eller deras ombud. Vad nu sagts hindrar naturligen
icke, att ordföranden för att underlätta uppfattandet av den följande
partsframställningen vid huvudförhandlingens början kort angiver det genom
förberedelsen vunna utgångsläget för tvisten. I många fall torde en dylik
sammanfattning särskilt för lekmännen i rätten vara av värde.»

Under punkten 2 i herr Lindhagens reservation hade hemställts, att riksdagen
ville uttala sig för att huvudförhandling vid underrätt borde likasom vid
hovrätt och i högsta domstolen inledas med en neutral framställning från domstolen
eller dess kansli över tvistens utgångsläge och huvuddrag, såvida ej
domstolen ansåge det obehövligt.

Herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby hade enligt
avgiven reservation ansett, att den föredragna punkten bort erhålla den
lydelse, reservationen visade. Det av reservanterna föreslagna yttrandet innehöll
bland annat ett uttalande av följande lydelse:

»Det har ifrågasatts, att huvudförhandlingen borde inledas med en av ordföranden
lämnad redogörelse för det vid förberedelsen åberopade materialet.
Örn en sådan mera omfattande redogörelse icke skulle anses lämplig, synes
ordföranden i varje fall böra för att underlätta uppfattandet av den följande
partsframställningen vid huvudförhandlingens början kort angiva det genom
förberedelsen vunna utgångsläget för tvisten. I många fall torde en dylik
sammanfattning särskilt för lekmännen i rätten vara av värde.»

Enligt en annan reservation hade herr Per Gustafsson och herr Johansson
i Bro ansett, att punkten bort erhålla den lydelse, utskottet föreslagit, dock
med den ändring, att det nyss återgivna stycket avfattades sålunda:

»I regel torde vara lämpligt, att ordföranden för att underlätta uppfattandet
av den följande partsframställningen vid huvudförhandlingens början kort
angiver det genom förberedelsen vunna utgångsläget för tvisten. Särskilt för
lekmännen i rätten torde en dylik sammanfattning vara av värde.»

Reservation hade vidare anmälts av herr Linder, som dock ej antytt sin mening.

Herr Lindhagen: Herr talman! Här står det talat om »förberedelse»,
men det finns ingenting nämnt örn huvudförhandling. Det faller emellertid
under rubriken förberedelser, vilket är villsamt. Men bär tycks mitt yrkande

Onsdagen den 20 maj e. m.

97 Nr 39.

under punkt 2 i min reservation passa bäst. Jag hänvisar således till vad jag
nyss anförde därom under punkt 2 i utskottets betänkande.

Det står som sagt nederst på sid. 11 i utskottets utlåtande: »Vad nu sagts
hindrar naturligen icke, att ordföranden för att underlätta uppfattandet av
den följande partsframställningen vid huvudförhandlingens början kort angiver
det genom förberedelsen vunna utgångsläget för tvisten.» Mig synes, att
det bör vara som nu är fallet, d. v. s. att han bör göra det, i den mån han kan
det, men örn han anser det obehövligt, kan han få underlåta det.

Detta står i punkt 2 i mina yrkanden på sid. 73. Jag yrkar således bifall
till detta yrkande under den här föredragna punkten. Detta innebär, att i stället
för att det icke skall vara något hinder för ordföranden att taga ledningen,
bör riksdagen uttala sig för, att »huvudförhandling vid underrätt bör — lika
som vid hovrätt och i högsta domstolen — inledas med en neutral framställning
från domstolen eller dess kansli över tvistens utgångsläge och huvuddrag,
såvida ej domstolen anser det obehövligt».

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! I denna punkt har jag och herr Johansson
i Bro avgivit en reservation, som återfinnes på sid. 87, och jag ber att
få yrka bifall till denna, som går ut på, att de sju nedersta raderna på sid. 11 i
utlåtandet utbytas mot ett uttalande av innebörd, att det är domaren, som i
regel skall meddela nämnd och parter utgångsläget för tvisten. Det bör icke,
som utskottet anser, vara ett undantag, att domaren skall göra detta.

Herr Linder: Herr talman! Även jag har vid denna punkt avgivit en reservation.
Då tiden emellertid är långt framskriden skall jag icke uppehålla
kammaren i någon nämnvärd grad med att motivera densamma utan endast förklara,
att jag i huvudsak instämmer med herr Lindhagen i hans uppfattning,
att domstolens ordförande skall redogöra för förberedelsen, när det skrides till
huvudförhandling, och att detta måtte ske i en mera fyllig och omfattande form,
än vad utskottet föreslagit.

Herr Lindhagen: Herr talman! I stort sett sammanfaller min reservation
med de andra här framförda förslagen, till vilka också yrkats bifall. Jag har
här icke uttala^ någon regel. Det kan hända, att domaren i en mängd fall finner
det behövligt att göra det, men örn han icke finner det behövligt, kan han
underlåta det.

Men jag röstar naturligen hellre för de övriga reservanternas yrkanden än för
utskottet förslag.

Herr Frändén: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Christensons
reservation.

Herr Bissmark: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets

förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende på den under behandling varande punkten yrkats 1 :o) att densamma
skulle godkännas; 2:o) att punkten skulle godkännas med den lydelse, som påyrkats
i den av herr Christenson m. fl. därom anförda reservationen; 3:o) att
kammaren skulle bifalla punkten 2 i den av herr Lindhagen vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 4:o) att punkten skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i herr Per Gustafssons och herr Johanssons i Bro reservation.

Första kammarens protokoll ISSI. Nr 39

Äng.

förberedande
förfarande
i vissa mål.
(lorta.)

Är 39.

Onsdagen den 20 maj e. m.

Ang.

förberedande
förfarande
i vissa mål.
(Forts.)

Ang.

muntlighet i
rättegång sförtärandet.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på punktens godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Per, begärde votering, i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall till det under 4:o) här ovan upptagna
yrkandet, uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner punkten 4 av särskilda utskottets yttrande i utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda punkt med den lydelse, som förordats i den
av herr Per Gustafsson och herr Johansson i Bro därom anförda reservationen.

Punkten 5.

Godkändes.

Punkten 6.

Utskottet hade i förevarande punkt anfört:

»I nära samband med frågan örn koncentration i förfarandet står spörsmålet
örn skyldighet för parterna att muntligen utföra sin talan. Utan att
muntlighet genomföres är det icke möjligt att ernå ett koncentrerat förfarande.
Departementschefen har i detta hänseende anfört, att det i regel icke borde
vara tillåtet för part att till rätten ingiva skriftliga på förhand uppsatta inlagor
eller att uppläsa sådana inlagor. Emellertid borde enligt departementschefens
mening hinder ej möta att för de säkerligen sällsynta fall, då skälig hänsyn
till part kräver det, tillåta den som själv utför sin talan att härför begagna
av honom författad skrift. I de av herr von Geijer m. fl. samt herrar Johansson
i Krogstorp och Persson i Grytterud väckta motionerna har förordats
sådan begränsning av plikten för part att muntligen utföra sin talan, att rätten
att uppläsa skriftliga inlagor icke borde betagas honom i de fall, då detta
för handläggningens reda kunde vara lämpligt. Enligt utskottets mening
bör rätten för parterna att föredraga skrifter hållas inom mycket snäva gränser.
Uppläsning av skriftliga inlagor försvårar i hög grad en verksam processledning
och minskar domstolens möjligheter att bilda sig en uppfattning
örn sanningen i målet. Ett åberopande av skriftligt yttrande framtvingar även
lätt behov av uppskov för bemötande av däri lämnade uppgifter. Farhågan
att den muntliga förhandlingen skulle ställa alltför stora krav på parterna och
nödga dem att därvid anlita rättsbildade biträden torde vara i huvudsak ogrundad.
Det bör såsom lagrådet erinrat ej förbises, att genom den förberedande
förhandlingen tvisteläget så klarlagts och förenklats, att det i flertalet mål
ej erbjuder någon svårighet för parten, som i regel bäst känner till de fak -

Onsdagen den 20 maj e. m.

99 Nr 39.

tiska omständigheterna i målet, att själv muntligen lägga fram sin sak. Emellertid
kunna undantagsvis fall förekomma, då part, som själv utför sin talan,
bör äga möjlighet att hänföra sig till en av honom uppsatt skriftlig framställning.
Utskottet ansluter sig sålunda på denna punkt till departementschefens
uppfattning. Naturligen bör kravet på muntlig framställning ej hindra part
att uppläsa sina yrkanden och ej heller att åberopa skriftligt bevismaterial
eller att förete handlingar, som kunna underlätta för domstolen att uppfatta
saken. Att vid förberedelsen skriftväxling mellan parterna kan förekomma,
har redan berörts.»

I herr Lindhagens reservation hade under punkten 4 hemställts, att riksdagen
ville uttala sig för att förhandlingarna borde byggas på ett system, som
fasthölle skriftlighetens och muntlighetens ömsesidiga fördelar med undanträngande
av bådas olägenheter.

Herr Lindhagen: Herr talman! Som kammarens ledamöter ha hört, har
det här stått en stor strid örn skriftlighet eller muntlighet. Jag tycker det
skulle vara överensstämmande med allas vår mentalitet, då vi icke äro specialister
på frågan, att bifalla mitt yrkande i denna punkt, som jag tycker skulle
vara ett hälsosamt tillägg ovan stridstumultet inom utskottet i denna fråga. Mitt
yrkande återfinnes på sid. 74, där jag uttalat, att »förhandlingarna böra byggas
på ett system, som fasthåller skriftlighetens och muntlighetens ömsesidiga
fördelar med undanträngande av bådas olägenheter».

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder endast yrkats, av herr Lindhagen, att kammaren skulle bifalla
punkten 4 i den av honom vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på godkännande av
den nu föredragna punkten samt vidare enligt herr Lindhagens yrkande; och
förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på punktens
godkännande, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner punkten 6 av särskilda utskottets yttrande i utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles punkten 4 i den av herr Lindhagen vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Äng.

muntlighet i
rättegångsförfarandet,

(loits.)

Punkten 7.
Godkändes.

Nr 39. 100

Onsdagen den 20 maj e. m.

Ang. Punkten 8.

omedelbarhet i -r\ i , -»lii

rättegångs- Denna punkt var sa lydande:

förfarandet. »En förutsättning för vinnande av en koncentrerad, muntlig förhandling är
såsom redan angivits, att processmaterialet framlägges inför den domstol, som
har att döma i målet, och att domen grundas omedelbart på det sålunda förebragta
materialet. På sätt departementschefen anfört är det emellertid av
praktiska skäl oundgängligt att göra avvikelser från omedelbarhetsprincipen.
I vissa fall måste möjlighet finnas att upptaga bevisning, främst vittnesmål,
utom huvudförhandlingen, eventuellt vid annan domstol, samt att därefter åberopa
det vid bevisupptagningen förda protokollet såsom bevis i huvudförhandlingen.
De antydda undantagen böra emellertid såsom departementschefen
framhållit icke sträcka sig längre än som nödvändigt betingas av förhållandena.
»

Herr Lindhagen hade i sin reservation under punkten 5 hemställt, att riksdagen
ville uttala sig för att domen borde örn möjligt avkunnas omedelbart efter
huvudförhandlingen med fasthållande likväl av den gamla domarregeln att
»en domare skall icke vara snar till att döma, ty en snar dom är varken god
eller rättvis».

Herr Lindhagen: Herr talman! Även här har jag gjort ett yrkande.

Det förklaras, att domen skall avkunnas genast och det är ju bra, om så
kan ske. Men däri ligger en frestelse att överträda en av de gamla domarreglerna,
och därför har jag yrkat, att kammaren måtte uttala sig för, att »domen
bör örn möjligt avkunnas omedelbart efter huvudförhandlingen med fasthållande
likväl av den gamla domareregeln, att ’en domare skall icke vara snar till
att döma, ty en snar dom är sällan god elier rättvis’» — det står »varken»,
men det skall vara »sällan».

Jag yrkar, herr talman, bifall till detta förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den nu ifrågavarande punkten annat yrkande ej förekommit, än
att kammaren skulle bifalla punkten 5 i den av herr Lindhagen vid utlåtandet
avgivna reservationen, dock med den ändring, att ordet »varken» utbyttes
mot »sällan».

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av den under behandling
varande punkten samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Äng.
''protokollföringen
vid
rättegång sförhandlingar.

Punkten 9.

I denna punkt hade utskottet behandlat frågan örn rättegångsprotokollets
omfattning och innehåll.

Herrar Christensm, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby hade enligt
avgiven reservation ansett, att punkten bort erhålla den ändrade lydelse,
reservationen visade.

Herr Frändén: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Christensons
reservation.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på godkännande
av den nu föredragna punkten samt vidare, enligt herr Fr ändens yrkande,
därpå att punkten skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den
av herr Christenson m. fl. därom anförda reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 20 maj e. m.

101 Nr 38.

Punkten 10.

Denna punkt rörde frågan om parts personliga medverkan i rättegången samt
frågan örn villkoren för behörighet att uppträda som rättegångsombud.

Beträffande den senare frågan hade departementschefen ansett det från
vissa synpunkter ligga nära att uppställa kravet på juridisk utbildning. Emellertid
hade departementschefen icke velat ansluta sig till detta krav, såvitt anginge
underrätterna. Beträffande överrätterna hade han däremot funnit kravet
på fullgod juridisk utbildning avsevärt vinna i styrka samt uttalat, att
frågan hur detta krav lämpligast skulle tillgodoses borde bliva föremål för ingående
överväganden vid utarbetande av lagstiftning i ämnet.

Utskottet hade i denna fråga anfört bland annat, att utskottet ansett sig
böra förorda, att det medgåves part att jämväl i högre instans anlita det ombud,
även utan juridisk examen, för vilket han hade förtroende.

Herrar Bissmark, Eliel Löfgren, Åkerberg, Jonsson, Öhman, Lövgren i Nyborg
och Hedlund i Östersund hade enligt avgiven reservation ansett, att punkten
bort erhålla den ändrade lydelse, reservationen visade. I det av reservanterna
föreslagna yttrandet hade bland annat uttalats, att utskottet för sin del
funnit den av departementschefen i förevarande avseende intagna ståndpunkten
väl grundad.

I den av herr IAndhagen avgivna reservationen hade under punkten 6 i de
två första styckena hemställts, att riksdagen ville uttala sig för

att part principiellt alltid borde inkallas personligen, örn domstolen ej ansåge
det obehövligt; samt

att partens personliga hörande skulle föregå advokaternas plädering.

Herr Bissmark: Herr talman! Jag ber att få hemställa om bifall till

den reservation, som under denna punkt är avgiven av mig jämte herr Eliel
Löfgren m. fl.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag uppfattade verkligen icke vad det,

som herr Bissmark nu yrkade bifall till, handlar örn, och då kan jag inte gärna
rösta för det. Jag ber att få yrka bifall till min reservation, som jag nu
skall redogöra för.

För mig står det som en av förslagets viktigaste nyheter, att parterna bli
personligen hörda. Det är en särdeles viktig grundsats. De skola höras före
sina ombud, såsom sker i norska förlikningsråden, där parterna icke en gång
få ha ombud med. Men här har utskottet föreslagit, att det skall ligga i domstolens
skön att inkalla parterna personligen. Det bör i stället, enligt min mening,
uttalas som en regel, att de skola komma, såvida inte domstolen för visst
fall anser det obehövligt. Annars leder det nya systemet till, att de fortfarande
i regel icke bli inkallade. Därigenom försumpas det nya förslagets avsedda
verkan.

Därför yrkar jag bifall till första, delen av punkt 6 i min reservation på sid.
74, att »part principiellt alltid bör inkallas personligen, örn domstolen ej anser
det obehövligt», och »att partens personliga hörande föregår advokaternas
plädering».

Sedan kommer frågan örn falsk utsaga, men därtill får jag återkomma senare.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Äng.

parts medverkan
i rättegången
m. m.

Nr 39. 102

Onsdagen den 20 maj e. m.

Ang.

parts medverkan
i rättegången
m. m.

(Forts.)

Ang. förhör
med part.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag ber likaså att få

yrka bifall till utskottets hemställan under hänvisning till vad jag under principdebatten
har yttrat om detta advokatmonopol.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den under behandling varande punkten yrkats l:o) att densamma
skulle godkännas enligt utskottets förslag; 2:o) av herr Bissmark, att punkten
skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den av honom m. fl. därom
anförda reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle godkänna de båda första
styckena av punkten 6 i den av herr Lindhagen vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på punktens godkännande enligt
utskottets förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jonsson begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr Bissmarks yrkande, uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner punkten 10 av särskilda utskottets yttrande i utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda punkt med den lydelse, som förordats i den
av herr Bissmark m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkten 11.

Godkändes.

Pimkten 12.

I denna punkt hade utskottet yttrat:

»I ett på fri bevisprövning grundat rättegångssystem bör bland bevismedlen
inordnas även utsaga av part. Partens hörande torde i många fall vara det
verksammaste medlet för sanningens utletande. Vid partsförhörets anlitande
som bevismedel synes skillnad böra göras mellan brottmål och tvistemål.
I tvistemål bör parts plikt att hålla sig till sanningen inskärpas genom därför
lämpade medel. Departementschefen har utgått från att i detta syfte falsk
partsutsaga bör beläggas med straff. En sådan anordning har bestämt avstyrkts
i de av herr Reuterskiöld m. fl. och herr Lindgren väckta motionerna.
De av motionärerna anförda skälen synas emellertid föga bärkraftiga. Uppgiften
att det vore för svensk rätt fullständigt främmande att stadga straff
för falsk partsutsaga måste bero på ett förbiseende av den i 14 kap. 8 § rättegångsbalken
givna regeln örn straff för den som inför rätta skriver eller talar
det han vet ej sant vara, och påståendet, att part i vissa fall kan äga ett
berättigat intresse att ej omtala hela händelseförloppet synes utgå från den

Onsdagen den 20 maj e. m.

103 Nr 39.

synnerligen betänkliga principen att en part har rätt att förneka för honom
ogynnsamma omständigheter. Att straff ej bör ifrågakomma,^ då part av misstag
lämnar oriktiga uppgifter, ligger i öppen dag. Till frågan under vilka
villkor och på vilket skede i rättegången förhör med part under straffansvar
skall användas lärer i förevarande sammanhang ställning icke behöva tagas.
Dock vill utskottet framhålla, att förhör med part torde böra anlitas som bevismedel
ej blott såsom processkommissionen föreslagit, då genom övrig bevisning
tillförlitlig upplysning ej kunnat vinnas, utan även såsom primärt bevismedel.

Rörande formen för parternas hörande under ansvar har departementschefen
ifrågasatt antingen att belägga varje falsk utsaga vid huvudförhandlingen
med straffansvar eller att anordna ett särskilt förhör, vid vars företagande
förhörets karaktär skulle uttryckligen angivas. Dessa alternativ synas
utskottet böra vid det fortsatta arbetet bliva föremål för närmare utredning.
Härvid bör även frågan örn straffet för falsk partsutsaga upptagas till
behandling. Avgivandet av dylik utsaga synes icke böra jämställas med mened
utan beläggas med ett mindre strängt straff.»

Äng. förhör
med parl.
(Forts.)

Vid förevarande punkt hade reservationer avgivits av, utom annan,

1) herr Per Gustafsson och herr Johanssohn i Bro, vilka ansett, att punkten
bort erhålla följande lydelse:

»I ett på fri bevisprövning --- —• --primärt bevismedel.

Rörande formen för parternas hörande under ansvar har departementschefen
ifrågasatt antingen att belägga varje falsk utsaga vid huvudförhandlingen
med straffansvar eller att anordna ett särskilt förhör, vid vars företagande förhörets
karaktär skulle uttryckligen angivas. Utskottet anser dock, att endast
det senare alternativet bör komma i fråga. Avgivandet av falsk utsaga synes
icke böra jämställas med mened utan beläggas med ett mindre strängt straff.»

2) herrar Åkerberg och Hedlund i Östersund, vilka ansett, att punkten bort
avfattas sålunda:

»I ett------ väckta motionerna. Även örn motionärernas uppgift

att det vore för svensk rätt främmande att stadga straff för falsk partsutsaga
ej håller streck, synes man dock böra gå synnerligen varligt fram på detta område.
Beträffande frågan under vilka villkor och vid vilket skede av rättegången
förhör med part under straffansvar bör anlitas som bevismedel ansluter sig
utskottet till processkommissionens uppfattning, enligt vilken sådant förhör
skall användas endast när rätten, efter det övrig bevisning blivit förebragt, finner
ytterligare upplysning om något på sakens prövning inverkande sakförhållande
erforderligt och tillika antager, att sådan upplysning kan vinnas genom
parts hörande på angivet sätt. Vad kommissionen ^anförinot partseden,
bland annat det ur moralisk synpunkt betänkliga i att låta två mot varandra
stående parter under edsansvar intyga motstridande uppgifter, äger enligt utskottet
i viss mån sin tillämpning även örn eden utbytes mot en på heder och
samvete given försäkran och straffet sättes lägre än det som gäller för mened.
Sådant förhör under ansvar bör därför helst ej anlitas annat än i sådana fall,
där bevisning ej på annat sätt kan åvägabringas.»

I de båda sista styckena av punkten 6 i herr Lindhagens reservation hade hemställts,
att riksdagen ville uttala sig för

att beivrande av falsk utsaga borde gälla varje sådan utsaga och ej anknytas
till särskilt förhör; samt

att övervägande borde ske om utkrävande av parts sanningsplikt även i vissa
brottmål.

104

Onsdagen den 20 maj e. m.

Ang. förhör
med part.

(Forts.)

Herr Åkerberg: Herr talman! Med hänvisning till vad jag yttrade under
principdebatten ber jag få yrka bifall till min reservation, som återfinnes på
sid. 91 och vilken innebär en anslutning till processkommissionens uppfattning,
att »förhör med part under ansvar skall ske endast när rätten, efter det
övrig bevisning blivit förebragt, finner ytterligare upplysning örn något på
sakens prövning inverkande sakförhållande erforderligt och tillika antager,
att sådan upplysning kan vinnas genom parts hörande på angivet sätt».

Jag vill endast tillägga, att denna ståndpunkt icke innebär något eftergivande
av kravet, att part skall tala sanning inför domstol, utan endast ett konstaterande
av, att det är mänskligt, örn han försöker lägga saken till rätta på sitt
eget sätt, och att man inte bör i onödan och i första hand utsätta honom för
den själsklyvning, som ett sådant förhör måste innebära.

Det är ju i alla fall så, att parterna eller deras ombud skola börja förhandlingen
genom att redogöra för sina ståndpunkter, och sedan skola vittnen höras
örn detta. Man får sålunda fullt klart redan från början vad parterna ha
för uppgifter och ståndpunkter att komma med. Men endast i det fall, där
domstolen finner, att något måste ha fördolts, som skulle kunna komma fram
genomgått man hör part under särskilt ansvar, skall det vara erforderligt, att
man håller ett sådant extra förhör.

Herr Bissmark: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan under åberopande av vad jag förut i diskussionen anfört.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! På denna punkt ber jag att få yrka
bifall till den av mig och herr JOlansson i Bro vid betänkandet fogade reservationen.
Vi anse, att kammaren nu bör taga ställning till frågan örn ansvar för
part vid falsk utsaga, och huruvida det ansvaret skall gälla uttalande vid särskilt
förhör eller det skall gälla vilket yttrande inför domstolen som helst. Jag
anser, att ansvar bör inträda endast efter tillsägelse och vid särskilt förhör,
och yrkar bifall till detta förslag.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har i denna del avgivit en reservation,
som återfinnes på sidan 74 i de två sista attsatserna under punkten 6. Den
första satsen innebär, att »beivrande av falsk utsaga bör gälla varje sådan utsaga
och ej anknytas till särskilt förhör». Nu står det talat örn i utskottets
betänkande, att man bör undersöka bägge vägarna, och för att icke komplicera
saken avstår jag från något yrkande beträffande min redan från början uttalade
uppfattning i detta stycke. Den kommer ju ändå till protokollet.

Det andra yrkandet däremot innebär, att »övervägande bör ske örn utredande
av parts sanningsplikt även i vissa brottmål». Jag kan inte förstå vad det
är för mening i att bär helt skilja mellan civilmål och brottmål. Civilmål kunna
ofta gälla för en part en vida mer påfrestande angelägenhet än ett brottmål.
Det kan gälla hela hans förmögenhet, hans rättskapacitet o. s. v. Då
skall han i alla fall ha sanningsplikt. Däremot icke i några brottmål, således
icke heller i mindre brottmål, icke ens i fråga örn förbrytelser mot ordningsföreskrifter
o. dyl.

Jag tycker, att ett övervägande örn denna sak bör äga rum, så att man inte
lämnar även ringa brottmål öppna för fritt förnekande och uteslutna från sanningsplikt.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag delar den åsikt, som uttalats i herr

Gustafssons reservation. Men så litet som frågan örn formerna för parts hörande
under ansvar diskuterats i kammaren, kan jag icke finna det rimligt att

Onsdagen den 20 maj e. m.

105

Nr 39.

begära, att kammaren nu skall fatta ståndpunkt till den saken. Därför ansluter
jag mig till utskottets ståndpunkt, som lämnar denna fråga öppen, och instämmer
sålunda, herr talman, i herr Bissmarks yrkande.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag anhåller, att Schlyter benäget redogör
också för sin ståndpunkt i fråga örn sanningsplikten, när det gäller brottmål.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande den nu ifrågavarande punkten förekommit följande yrkanden:
1:°) att densamma skulle godkännas; 2:o), av herr Akerberg, att punkten
skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den av honom och herr Hedlund
i Östersund därom anförda reservationen; 3:o), av herr Gustafsson, Per,
att kammaren skulle godkänna punkten med den avfattning, som påyrkats i den
av honom och herr Johansson i Bro avgivna reservationen; samt 4:o) att kammaren
skulle bifalla sista stycket i herr Lindhagens vid utlåtandet avgivna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på punktens godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerberg begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Åkerbergs yrkande.

Herr Gustafsson, Per, äskade emellertid votering örn kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav och sedan till kontraproposition därvid antagits
bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående punkten 12 av
särskilda utskottets yttrande i utlåtande nr 1 antager godkännande av denna
punkt med den lydelse, som förordats i den av herr Åkerberg och herr Hedlund
i Östersund därom anförda reservationen, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits godkännande
av punkten med den lydelse, som föreslagits av herr Per Gustafsson.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner punkten 12 av särskilda utskottets yttrande i utlåtande
nr 1, röstar

Äng. förhör
med part.
(Forts.)

Ja;

Hr 39.

106

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng. förhör
med -part.

(Forts.)

Ang.

muntlighet vid
vittnesförhör.

Ang.

förfarandet
i hovrätt.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda punkt med den lydelse, som föreslagits av
herr Per Gustafsson.

Sedan denna voteringsproposition efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes
omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av kerr
talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter
de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser;
och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 13.

I förevarande punkt, som rörde frågan om vittnesförhör, hade utskottet anfört
bland annat:

»Av grundsatsen örn muntlighet i rättegången följer, att vittne skall avgiva
sin berättelse muntligen. Hinder bör dock icke möta för vittne att till stöd för
sitt minne anlita anteckningar eller andra handlingar. Däremot bör vid vittnesförhör
skriftlig attest icke få åberopas. Därest skriftlig uppteckning —
exempelvis i polisförhörsprotokoll -— föreligger av vad vittnet har sig bekant,
bör denna icke få läggas till grund för förhöret.»

Reservation hade avgivits av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och
Olson i Torsby, vilka ansett, att punkten bort erhålla den ändrade lydelse, att
det nyss återgivna stycket utbyttes mot följande:

»Av grundsatsen örn muntlighet vid rättegången följer, att vittne skall avgiva
sin berättelse muntligen. Hinder bör dock icke möta för vittne att till stöd
för sitt minne anlita anteckningar eller andra handlingar. Däremot bör vid
vittnesförhör skriftlig attest i regel icke få åberopas. I särskilda fall, såsom
exempelvis då sakkunnig höres såsom vittne eller där vittnesmålet avser invecklade
tekniska och liknande frågor eller om eljest skriftlig form kan betingas
av omständigheterna, synes dock attest utan olägenhet kunna användas.»

Herr Frändén: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Christensons
reservation.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på godkännande
av den nu föredragna punkten samt vidare, enligt herr Frändéns yrkande,
därpå att punkten skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den av
herr Christenson m. fl. därom anförda reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 14—19.

Godkändes.

Punkten 20.

Denna punkt rörde frågan örn rätten att fullfölja talan i hovrätt samt om
tillämpningen å förfarandet i hovrätterna av principerna örn muntlighet, omedelbarhet
och offentlighet.

Beträffande frågan örn skyldighet för parterna att infinna sig i hovrätten
till muntlig förhandling hade departementschefen uttalat, att i mindre mål, där
tvisteföremålets värde vore obetydligt eller där fråga vore örn allenast bötesstraff,
en ovillkorlig inställelseplikt ofta skulle framstå såsom obillig med

Onsdagen den 20 maj e. m.

107

Nr 39.

hänsyn till de därmed förbundna kostnaderna. I dessa mål borde alltså skriftligt
förfarande kunna förekomma. Emellertid skulle enligt departementschefens
uppfattning domstolen alltid kunna förordna örn parts hörande, liksom
part som så önskade ägde att själv eller genom ombud komma tillstädes för utförande
av sin talan.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten yttrat bland annat, att en tillfredsställande
lösning av problemet syntes utskottet stå att vinna enligt de av
departementschefen angivna riktlinjerna.

Vid ifrågavarande punkt hade reservationer anförts

1) av herrar Christenson, Frändén, Jönsson i Boa och Olson i Torsby, vilka
ansett, att punkten bort erhålla den ändrade lydelse, som i reservationen angivits
;

2) av herr Linder, som likväl ej antytt sin åsikt.

I det av herr Christenson m. fl. reservationsvis föreslagna yttrandet hade
uttalats, bland annat, att hovrätt i regel borde kunna utan muntlig förhandling
avgöra dit fullföljda mål, dock att, örn hovrätten på parts yrkande eller eljest så
funne erforderligt, muntlig förhandling skulle äga rum och parterna vara skyldiga
att för sådant ändamål själva eller genom ombud komma tillstädes i hovrätten.

Herr Lindhagen hade under punkten 8 i sin förenämnda reservation hemställt,
att riksdagen ville uttala sig för att förfarandet i hovrätten anordnades på
följande sätt: för alla mål anordnas offentlighet och en huvudförhandling;
först sker en neutral föredragning av målet från domstolens sida av en ledamot
i rätten eller en tjänsteman; parterna äga därefter, örn de så önska, muntligen
och fritt förhandla inför domstolen; hovrätten kan vid behov inkalla frånvarande
parter, men parter i vissa mål böra ej enligt författningen mot sin vilja alltid
tvingas att inställa sig till muntlig plädering med åtföljande omkostnader.

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Jag har inte uttalat mig förut

under debatten och ber örn ursäkt för att jag nu säger ett par ord.

Denna punkt gäller två saker, dels skyldigheten för part att inställa sig
och dels sättet för processmaterialets framläggande.

I fråga örn skyldigheten för part att inställa sig har utskottet anslutit sig
till justitieministerns uttalande därom, att man skall göra en skillnad mellan
å ena sidan mål, som gälla mindre belopp eller där det endast kan bli fråga
om böter, och å andra sidan mål, som gälla större värden och där det kan bli
fråga om urbota bestraffning. Det är redan ganska illa, att man gjort en
sådan skillnad beträffande mål, som få fullföljas från hovrätterna till högsta
domstolen. Det vore enligt min mening olyckligt, örn man nu skulle göra en
sådan skillnad mellan fattigmans mål och rikemans mål, när det gäller processen
i hovrätten. Det är en skillnad, som är av ondo. Enligt Kungl. Maj:ts
förslag skulle ju parterna inte alls behöva inställa sig i mål, som gälla mindre
värde; jag förmodar, att därmed menas värde upp till femtonhundra kronor,
d. v. s. samma gräns, som gäller för fullföljd till högsta domstolen. Men det
kan hända, att ett mål rörande ett högre värde är synnerligen enkelt. Varför
skola parterna då betungas med att inställa sig? Ja, det kan hända, att mål,
som röra ofantligt stora värden, äro sådana, att parterna för sakens utredning
alls inte behöva inställa sig och ådraga sig de kostnader det medför. Målet
kan t. ex. gälla bara en lagtolkningsfråga. Således tror jag det vore lyckligt,
örn man inte droge upp en sådan konstlad gräns mellan olika mål, som i propositionen
och i utskottets utlåtande föreslås.

Äng.

förfarandet
i hovrätt.

(Korta.)

Kr 39. 108

Onsdagen den 20 maj e. m.

A ng.

förfarandet
i hovrätt.
(Forts.)

På samma sätt är det med metoden för föredragning i hovrätten. Justitieministern
har förklarat —- och utskottet har anslutit sig därtill -— att när det
är fråga om mindre mål, d. v. s. mål, antar jag, som gälla värden upp till
femtonhundra kronor eller där det bara kan bli fråga örn böter, så skola parterna
inte behöva inställa sig, således inte själva eller genom ombud föredraga
sina mål. I större civilmål eller i mål, där det kan bliva fråga örn urbota bestraffning,
skulle parterna vara skyldiga komma tillstädes och således även
kunna själva ombesörja föredragningen. De mindre målen utgöra emellertid
mer än hälften av de mål, som fullföljas till hovrätten. I mer än hälften av
målen skall det således bli föredragning av tjänsteman liksom nu.

Vidare har utskottet uttalat, att även beträffande de större målen en tjänsteman
alltid skall läsa in dem, så att han kan föredraga dem, ifall parterna inte
vilja göra det själva. Varför skulle då icke dessa tjänstemän, som nu skola
finnas för att läsa in målen, så att de kunna föredraga dem, också få föredraga
dessa mål? En föredragning av en sådan tjänsteman blir oändligt mycket
tillförlitligare än en föredragning av parterna själva eller deras ombud,
ty en föredragning av parterna blir alltid ensidig. Den ena parten framför
sina synpunkter och den andra sina. Följden blir, att hovrätten genom frågor
måste utleta, vad vid partsföredragningen möjligtvis uteslutits eller icke tillräckligt
betonats. Detta kommer naturligtvis att orsaka uppskov och en långsammare
förhandling i hovrätten.

Det lyckligaste sättet är nog det, som förordats av herr Åkerman, nämligen
att en tjänsteman föredrar alla målen i överrätten och att parterna få
vara tillstädes och göra sina anmärkningar, tillägga vad de önska och framföra
den ytterligare bevisning, som de kunna vilja prestera. På så sätt blir
föredragningen i hovrätten fullkomligt opartisk, klar, redig och tillförlitlig.
Dessa tjänstemäns hela karriär är beroende på, örn de göra sin sak ordentligt.
Däri ligger en stark garanti för att föredragningen blir god. Dessutom, om
parterna själva eller deras ombud skola föredraga målen, hur skall man då
göra, när ett vittne åberopas å ömse sidor, först av käranden, sedan av svaranden,
eller när ett vittne uttalat sig mot en part men sedermera ångrar sig och
tar tillbaka och sedan yttrar något annat? Vilkendera parten skall föredraga
ett sådant vittnes olika berättelser? Eller när vittnen korsförhöras, utsättas
för frågor från bägge sidor, vem skall föredraga vad som förekommer än till
förmån för den ena än för den andra parten vid ett sådant korsförhör? Man
kan inte begära, att en part skall föredraga något som talar till hans nackdel,
utan han föredrar naturligtvis bara sådant, som talar till hans förmån.

Jag tror sålunda, att det vore en stor fördel, ifall riksdagen ville bifalla den
reservation, som är avgiven av herr Christenson m. fl. och som återfinnes på
sid. 93 i utlåtandet, där det säges, att föredragning av målen skall ske genom
en tjänsteman, men med frihet för parterna att därutöver själva anföra vad
de vilja. Likaså yrkas i samma reservation, att parterna inte skola behöva
inställa sig, men att, om de så önska eller hovrätten eljest finner erforderligt,
skola parterna ha skyldighet att komma tillstädes.

Jag yrkar, herr talman, bifall till denna av herr Christenson m. fl. avgivna
reservation.

Herr Bissmark: Herr talman! Beträffande den av herr Ekman anmärkta
omständigheten, att den kungl, propositionen ger en viss rätt för parter i vissa
mål att skriftligt fullfölja talan i hovrätten, så är det orimligt att jämföra
detta med den begränsning, som gäller för fullföljd i högsta domstolen. Det
är här endast fråga örn relativt små mål, som inte tåla några kostnader. Parterna
ha ju alltid rätt att komma tillstädes. Det är bara det, att de inte be -

Nr 3J).

Onsdagen den 20 maj e. m. 109

hova komma, örn de ej anse det nödvändigt. Den jämförelsen haltar således
åtskilligt.

Beträffande åter yrkandet att alla målen skola föredragas av en tjänsteman
i hovrätten, vill jag säga, att detta skulle ta bort den möjlighet till full muntlighet,
som utskottet föreslår. Herr Ekman bevisar ju, hur olämpligt detta
föredragningssätt av parterna är. Han anser, att det är bättre, att en referent
föredrar två ensidiga framställningar, än att parterna själva få lägga
fram sin talan. Nu tror jag inte, att jag behöver uppehålla mig mer vid detta.

Detta senare sätt att föredraga mål vid domstol är ju allmänt känt och prövat
i många länder, och det anses ha många betydande fördelar. Det är framför
allt av kostnadsskäl, som vi icke ansett oss böra förorda detta föredragningssätt
i hovrätten såsom obligatoriskt.

Jag kan inte dela herr Ekmans uppfattning och yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lindhagen: Detta är en viktig punkt, som ej får förbigås. Här

gäller det, vilka mål som skola få fullföljas i hovrätten, varken mer eller
mindre. Jag åberopar min reservation sid. 59—61 i betänkandet.

För närvarande anses de svenska hovrätterna vara de kanske billigaste andrainstanser,
som finnas i Europa, åtminstone säges det så. I varje händelse äro
de jämförelsevis billiga. Nu beror detta på att hovrätterna bygga på underlaget
från underrätterna, och sedan föredrages detta gratis och muntligt av en
referent — en medlem eller tjänsteman i hovrätten —, varpå domen såvitt
möjligt omedelbart faller. Den nya reformen, om vilken de flesta äro eniga, går
ut på, att det skall bli offentlighet, att varje mål, större eller mindre, skall föredragas
offentligt vid en huvudförhandling, och att parterna i alla mål skola
ha rätt att, örn de vilja, komma tillstädes och plädera hur mycket de önska
efter den neutrala referentens föredragning.

Det är klart, att ett renhårigt muntligt system skulle leda till, att alla förhandlingar
upprepades i hovrätten och att den gamla bevisningen förnyades.
Det är den idealiska muntligheten, men detta har ingen kunnat gå med på,
då det medför svårigheter och omkostnader. Utskottet medgiver ock, att bevismaterialet
blir sämre ju längre man kommer bort från underrätten.

Vad är det då, som gör det nuvarande föredragningssättet så billigt? Jo,
det är, att här behöva parterna inte vidare dyrbart plädera som vid underrätterna.
De begära endast en överprövning, men kunna ock komma med nya
bevis. En advokat sätter i regel upp de skrifter, genom vilka målet fullföljes
och med vilka svaromål avgivas, men de lämnas kanske oftast in genom en
icke juridiskt bildad person.

Nu är det ju meningen, att det skall få pläderas muntligt även av parterna,
när de önska det. Även hovrätten skall kunna påbjuda det, när den finner det
behövligt. Men vad skall det tjäna till, när man nu har en specifikt svensk
organisation för hovrätten liksom för högsta domstolen, som ju erbjuder en
neutral föredragning från själva domstolens sida och parterna få det kostnadsfritt.
vad skall det tjäna till, säger jag, att söka tvinna in ett annat dyrbarare
förfarande med föredragning av advokater, som sedan debitera parterna och
åsamkar dem större kostnader — när de inte vilja det.

Ett sådant tvång förordar utskottet för »vissa mål». Det går ej nu för
alla, säger utskottet, ty det blir för dyrt och betager parterna möjlighet att
fullfölja talan. En tudelning av målen med olika förfarande föreslås darf öre.

Till ett enklare förfarande hänvisas »mindre mål, där tvistemålets värde är
obetydligt eller fråga är örn allenast bötesstraff». I övriga mål skola parterna
vara skyldiga att inställa sig till muntlig förhandling. Detta skall bli regel,

Äng.

förfarandet
i hörnätt.
(Forts.)

Nr 39.

110

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng.

jö-rjarandet
i hovrätt.

(Forts.)

ty »undantagen» från nämnda skyldighet »böra hållas inom snäva gränser».
Utskottet medger dock att detta är »ett svårt problem».

Detta är ganska märkligt. I civilmål har man hitintills ansett, att parterna
äga rättighet att disponera över sina mål, men nu vill man, att partenia i mål
av en viss beskaffenhet, som skall omnämnas i lagtexten, skola var skyldiga
att inställa sig till muntliga förhandlingar och således lia nied sig advokat mot
sin vilja. Vad är det för främmande tvång, när parterna känna förtroende för
domstolen, att de för att fullfölja sin talan nu skola tvingas att mot sin vilja
ådraga sig kostnader? På detta sätt har man nu gått in för att minska tillloppet
till hovrätterna genom att göra tillträdet dyrare.

Det säges från tongivande lagstiftningsjurister —• jag har hört det flera
gånger — att de svenska hovrätterna äro alldeles för billiga. De böra fördyras
för att hålla en del folk borta. Med andra ord: det är även här en mentalitet
hos den nya reformen, att det är de rikare målen, som skola fram, och
de fattigare, som skola sorteras bort. Ett manfall över hela linjen följer därmed.

Jag yrkar därför i detta skede bifall till min reservation på sid. 74 under
punkt 8, där det efter referat av utskottets förslag i övrigt, i vilket jag instämmer,
antecknats min förenämnda skiljaktiga mening, avfattad i de tre sista
raderna, sålunda: »parter i vissa mål böra ej enligt författningen mot sin vilja
alltid tvingas att inställa sig till muntlig plädering med åtföljande omkostnader.
»

I herr Lindhagens yttrande instämde herr Ström, Fredrik.

Herr Schlyter: I denna punkt har herr Löfgren reservationsvis framställt
ett yrkande örn viss ändrad lydelse av utskottets utlåtande. I utskottet har jag
vid voteringen biträtt herr Löfgrens yrkande. Emellertid delar jag hans uppfattning,
att det inte borde vara erforderligt att genom ett kammarbeslut understryka
denna mening, för att den skall komma under övervägande vid lagförslagets
utarbetande, och därför kan jag instämma i herr Bissmarks yrkande.

Herr Linder: Herr talman! Jag för min del liksom herr Lindhagen finner,
att detta är en punkt av synnerligen stor betydelse. Jag delar därför den uppfattning,
som uttalats av herr Ekman liksom också av herr Lindhagen. _ Jag
finner, att man inte bör göra gränsen alltför snäv, när det gäller fullföljd av
målen i hovrätten. Det bör ej alltför strängt fordras personlig inställelse i
hovrätt. Hedan på förmiddagen i dag framhöll jag, att menige man i stor
utsträckning faktiskt kommer att utestängas från fullföljd till hovrätt. Kostnaderna
bli ju högst betydande. Låt oss blott exempelvis tänka oss, att en
person för en talan i Växjö, kunna vi säga, och att han inte är nöjd med
rådhusrättens utslag utan måste vädja till hovrätten. Är det då ett mål, som
ej gäller ett mindre värde eller där det ej dömts till böter, så mäste han inställa
sig i Jönköping. Det är klart, att eftersom det då där blir fråga örn
muntlig förhandling, så är han i regel inte i, stånd att plädera själv utan
måste anlita biträde. Då blir det lämpligast för honom att antingen skicka
en advokat i Växjö, som han tidigare anlitat, till Jönköping -— vad kostar
inte det? — eller också skicka handlingarna till en advokat i Jönköping, som
får läsa in målet på nytt. Jag menar, att man bör dock inte här anstränga
allmänheten över hövan. Målet kan redan i underrätten vara så utrett, att
det inte behövs någon personlig inställelse i hovrätten, utan man bör kunna
döma på de handlingar, som redan finnas från underrätten.

Jag ber därför att få instämma i det yrkande, som framställts av herr Lindhagen
och som också återfinnes i den reservation, som avgivits av herr Christenson
m. fl.

Onsdagen den 20 maj e. m.

lil

Herr Ekman: Herr talman! Jag skall be att få återtaga mitt yrkande och
i stället instämma i herr Lindhagens yrkande. Det har samma effekt, som det
yrkande jag gjorde.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats dels att den under behandling varande punkten skulle godkännas,
dels ock, av herr Lindhagen, att punkten skulle godkännas med den
ändring, som föranleddes av ett godkännande av det i punkten 8 av hans reservation
förekommande uttalandet: »parter i vissa mål böra ej enligt författningen
mot sin vilja alltid tvingas att inställa sig till muntlig plädering med åtföljande
omkostnader».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på den föredragna punktens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linder begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner punkten 20 av särskilda utskottets yttrande i utlåtande
nr 1, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lindhagens under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ekman begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 43;

Nej — 46.

Punkten 21.

I denna punkt, som rörde frågan örn förfarandet i högsta domstolen, hade
utskottet yttrat bland annat:

»På sätt departementschefen anfört synas dock särskilda anordningar vara
nödvändiga för att förhindra en alltför stark tillströmning av mål till högsta
domstolen. Denna fråga torde vid det fortsatta arbetet böra bliva föremål för
närmare utredning.»

Enligt en vid förevarande punkt avgiven reservation hade herr Wilhelm
Björck ansett, att punkten bort erhålla den ändrade lydelse, att utskottets berörda
yttrande utbyttes mot följande:

»I fråga om de fortsatta övervägandena rörande begränsning av fullföljdsrätten
vill utskottet framhålla, att den nuvarande ordningen i detta avseende
icke kan anses tillfredsställande. Eventuella bestämmelser i syfte att förhindra
en alltför stark tillströmning av mål till högsta domstolen måste emellertid
enligt utskottets mening utformas på sådant sätt, att grundsatsen örn alla medborgares
likhet inför lagen icke äventyras.»

Nr 39.

Äng.

förfarandet
i hovrätt.

(Forts.)

Äng.

förfarandet
i högsta
domstolen.

Nr 39. 112

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng.

förfarandet
i högsta
domstolen.

(Fort*.)

Herr Linder: Herr talman! Ja, klockan är ju halv två på natten, men

detta hindrar mig icke i alla fall att säga några ord beträffande denna punkt.

Jag har redan påpekat, att i stort sett fortgången av målen blivit bättre
såväl i underrätterna som i hovrätterna —- i underrätterna i så måtto, att man
där fått en processreform utan lagändring, vilken påskyndar målens handläggning;
i hovrätterna därigenom, att man där avhjälpt arbetsbalansen genom
inrättande av extra divisioner. Men inom högsta domstolen är arbetsbalansen
icke avhjälpt; där finns den alltjämt kvar. Jag erinrade på förmiddagen
örn, att redan år 1911, då processkommissionen tillsattes, hade den dåvarande
justitieministern stora bekymmer för denna arbetsbalans, och ännu i
denna dag, år 1931, är den så stor, att målen få vänta minst ett år, innan de
kunna bliva föredragna. Av den statistik, som finnes i den sista redogörelsen
från statistiska centralbyrån, ser man, att det finnes mål, som få vänta
bortåt ett par år.

Nu har under punkt 21 i utskottets utlåtande denna arbetsbalans också uppmärksammats,
och man har för att råda bot därpå bland annat tänkt på att
hindra tillströmningen av mål till högsta domstolen. Kammaren erinrar sig
förvisso, att en kringskärning ägt rum genom införande av summa revisibilis,
en sak, som icke vunnit något särskilt erkännande utan som för mången varit
till ganska stor förargelse, kan man säga.

Inom utskottet har man diskuterat åtskilliga utvägar för att avhjälpa denna
arbetsbalans, och bland annat har man tänkt på att vissa grupper av mål icke
skulle få fortgå till högsta domstolen. Det nämndes bland annat i förbigående,
att skiftesmålen —■ en sak som jag också på annat håll sett föreslagen
— icke skulle få gå till högsta domstolen. Detta stötte genast på
en sådan patrull inom utskottet, att man icke vidare vågade nämna det.

Örn man läser punkt 21, visar det sig, att utskottets ställning till denna
fråga är oklar. Trots det att diskussionen fortgick mycket länge örn denna
sak, har utskottet icke kunnat rekommendera någon viss väg, utan utskottet
har helt enkelt rekommenderat, att departementschefen skulle efter övervägande
finna utväg att förhindra en alltför stor tillströmning av mål till högsta
domstolen.

Jag kan icke finna annat än att man måste säga något örn denna arbetsbalans.
Det är nämligen egendomligt, att huru mycket än Kungl. Maj:t och
riksdagen sökt avhjälpa högsta domstolens arbetsbalans, så ha likväl alla försök
härutinnan strandat. Jag erinrar om, att år 1894 beslöts genom lag, att
fattigvårdsärenden icke skulle få fullföljas, från kammarrätten till högsta domstolen.
Det var en hjälp. 1905 höjdes justitierådens antal från 18 till 21,
det var nästa åtgärd för att avhjälpa arbetsbalansen. 1909 beslöts inrättandet
av ett lagråd och en regeringsrätt, varigenom högsta domstolen befriades
från laggranskningen liksom även från prövning av vissa ärenden, och
vidare höjdes ånyo justitierådens antal, från 21 till 24. År 1915 beslöts
summa revisibilis, varigenom de fattigas mål fingo så att. säga stryka på
foten, för att balansen i högsta domstolen skulle kunna avhjälpas. Men det
har icke hjälpt. Alltjämt klagar man över denna balans, och att den är till
stor olägenhet för parterna kan man väl förstå.

Man kan fråga sig, örn det är något fel med arbetsförheten inom^ domstolen,
men det kan man bestämt säga icke är förhållandet; arbetet fortgår med den
största kraft och intensitet. Då framställer sig frågan, örn det icke i alla
fall måste vara något fel i arbetssättet, eftersom, trots alla försök, arbetsbalansen
icke kunnat nedbringas.

Nu är det ju så, att man på alla andra håll inom domstolsvärlden har reformerat
och sökt att komma till rätta, och jag anser, att även här någonting
bör göras. I hovrätterna ha införts extra divisioner, och jag kan icke

Oasdagen den 20 maj e. m.

113 Nr 39.

finna annat än — om också jag vet, att jag i detta avseende är mycket illa
hörd; jag vet det av flera uttalanden icke minst vid det stora juristmötet i
Köpenhamn år 1928 —— att man bör tillgripa den särskilda utvägen att även
bilda en extra avdelning inom högsta domstolen. Man säger, att en sådan
extra avdelning skulle skada högsta domstolens auktoritet. Men det kan icke
få vara på det sättet, att för högsta domstolens auktoritets skull en massa
människor skola fa vänta ett år och därutöver på att få sin rätt. Det går icke
för sig enligt min mening. Det ligger enligt min uppfattning något bakvänt
i ett sådant skattande åt auktoriteten. Vill man icke inrätta en extra avdeling,
därför att. det skulle vara alldeles olämpligt, så får man ytterligare en
gång höja justitierådens antal för att sedan efter hand minska det. Detta
har utlovats vid föregående tillfällen, och det skedde för övrigt också, när
det var tal örn regeringsrättens förstärkning för några år sedan. Givet är,
att här måste göras någonting åt saken. Hinder får icke möta i något slags
auktoritetsbekymmer, något slags noli-me-tangere-politik från högsta domstolens
sida, utan ett ingripande måste ske. Det får icke bli så, att på allmänhetens
bekostnad vissa mal avskäras från fullföljd till högsta domstolen för
att högsta domstolen icke skall få för mycket arbete, utan de mål, som nu
kunna fullföljas till högsta domstolen, böra också kunna få fullföljas dit i
fortsättningen.

Jag hade icke tänkt att framställa något särskilt yrkande på denna punkt.
Jag tycker, att det är tillräckligt, att saken bringats på tal bär i kammaren.
Emellertid har det avgivits en reservation av herr Björck —- det är möjligt,
att den icke vinner genklang — som står ganska nära min syn på saken,
nämligen att alla medborgares rätt att få sina mål prövade i högsta instans
efter de regler, som därför nu gälla, lämnas oförkränkt. Jag kan därför inskränka
mig till att yrka bifall till den av herr Björck i denna punkt avgivna
reservationen.

I detta anförande instämde herr Björck, Wilhelm.

Herr Lindhagen; Herr talman! Jag hade tänkt yttra mig örn högsta domstolens
arbetsbalans, då punkt 44 i utskottets betänkande föredragits eller
också då den punkt föredrages. som rör organisationen av högsta domstolen.
Här gäller det ju endast förfarandet. Utskottet har även här bibehållit den
gamla svenska institutionen med muntlig föredragning av revisionssekreterare,
som gratis utan omkostnad för parterna skola hädanefter offentligt lämna
en muntlig neutral orientering som inledning till parternas efterföljande eventuella
förhandlingar. Om dessa bestämmelser upprätthållas och parterna
önska att plädera, skulle det uppstå en tillräckligt ny ordning inom högsta
domstolen.

Beträffande arbetsbalansen inom högsta domstolen har jag ett yrkande att
göra under en annan punkt (nr 18 i mina yrkanden) och jag får därför spara
mig till dess.

Herr Bissmark: Herr talman! Jag vill endast fästa uppmärksamheten på,
att utskottet här uttalat sig mycket obestämt. Utskottet säger endast: »På sätt
departementschefen anfört synas dock särskilda anordningar vara nödvändiga
för att förhindra en alltför stark tillströmning av mål till högsta domstolen.»

Ja, det kan finnas många vägar att nå detta mål, men att nu i nattens sena
timma söka driva fram ett uttalande, som uppenbarligen har sin udd riktad
mot summa revisibilis, vilken tillkom under Bräntings egid, vill jag minnas,
eller åtminstone med hans bifall och som dock visat sig under många år kunna
hålla nere målens antal någorlunda i högsta domstolen — att nu, säger jag,

Fornta kammarens protokoll 1931. Nr ,39. 8

Ang.

förfarandet
i högsta
domstolen.
(Forts.)

Nr 39.

114

Onsdagen den 20 maj e. m.

Äng.

förfarandet
i högsta
domstolen.
(Forte.)

gå in för att göra ett uttalande, som riktar sig mot detta, är väl dock något
förhastat. Kari det icke vara tillräckligt, att herrarnas yttranden antecknas
till dagens protokoll och frågan på det sättet kan komma under beaktande?

Jag hemställer, att kammaren ville bifalla utskottets förslag.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag skall be att få instämma med herr Lindhagen
i hans antagande, att den nu diskuterade frågan riktigare hör under en
senare punkt. Det är nämligen så, att det under punkt 44 rörande övergång
till den nya ordningen står följande: »Ehuru icke direkt sammanhängande

med en reform av rättegångsväsendet torde det vara lämpligt, att åtgärder
snarast vidtagas för nedbringande av den uppkomna arbetsbalansen i högsta
domstolen.»

Jag delar också herr Bissmarks mening, att så allmänt som utskottet uttalat
sig i denna fråga, det knappast är lämpligt att vi i kammaren nu fatta
ståndpunkt för eller mot något särskilt medel för nedbringande av arbetsbalansen
i högsta domstolen, utan jag ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande
i denna punkt.

Herr Linder: Herr talman! Jag förstår egentligen icke, varför man icke
skulle kunna bifalla herr Björcks reservation om man delar hans uppfattning.
I stort sett bryr jag mig dock föga örn, vilket beslut som kammaren här kommer
att fatta. Jag är nöjd med, att jag fått tillfälle att göra detta uttalande
här i kammaren och offentligen fått påpeka arbetsbalansen inom högsta domstolen,
så att det icke stannar vid det vaga och obestämda uttalande, som herr
Bissmark är böjd att förorda men som han tydligen är rädd för att understryka.

Herr Björck: Herr talman! Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att i den reservation, som jag har avgivit, binder man sig icke för någon
viss väg. Man säger endast för det första, att den nuvarande begränsning av
fullföljdsrätten icke är tillfredsställande, och därjämte uttalar man: »Even tuella

bestämmelser i syfte att förhindra en alltför stark tillströmning av mål
till högsta domstolen måste emellertid enligt utskottets mening utformas på
sådant sätt, att grundsatsen örn alla medborgares likhet inför lagen icke äventyras.
»

Jag kan icke finna, att detta uttalande på något sätt skulle vara farligt för
kammaren att göra i denna betydelsefulla fråga. Min uppfattning sammanfaller
i övrigt fullkomligt med den av herr Linder hävdade. För mig är det
självklart, att vid bestämmandet av gränsen för rätten att fullfölja mål till
högsta domstolen böra reglerna avvägas på ett sådant sätt, att likheten inför
lagen icke läderas.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu
ifrågavarande punkten samt vidare därpå att punkten skulle godkännas med
den lydelse, som förordats i den av herr Wilhelm Björck därom anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på punktens godkännande, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Björck, Wilhelm, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner punkten 21 av särskilda utskottets yttrande i utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Onsdagen den 20 maj e. m.

115

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda punkt med den lydelse, som förordats i den
av herr Wilhelm Björck därom anförda reservationen.

Herr talmannen yttrade, att han på grund av den långt framskridna tiden
och med hänsyn till att under morgondagen arbetsplenum komme att hållas kl.
2 e. m. med fortsättning kl. 8 e. m., finge hemställa, att kammaren ville besluta
att till nämnda sammanträde uppskjuta den fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtande.

Denna hemställan bifölls.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag får hemställa, att kammaren ville besluta, att sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtanden nr 8—11 samt statsutskottets utlåtanden
nr 151 °ch^l52 skola i denna ordning uppföras först bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan nästa fredag, detta under förutsättning, att
särskilda utskottets utlåtande nr 1 dessförinnan blivit slutbehandlat.

Vidare får jag hemställa att sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 3 skall uppföras pa föredragningslistan för kammarens sammanträde
onsdagen den 27 i denna månad.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Justerades ett ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.51 på natten.

Nr 39.

Äng.

förfarandet
i högsta
domstolen.
(Forts.)

In fidem
G. H. Bergg ren.