RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1931:19

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1931. Första kammaren. Nr 19.

Lördagen den 14 mars f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, sammansatta konstitutions- och statsutskottets utlåtande
nr 1, ävensom sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden nr
1—5.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 31, i anledning av
väckt ^ motion om ändring i vissa avseenden av avlöningsbestämmelserna
för sådana militära och civilmilitära befattningshavare, som överförts
å övergångsstat, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna under
riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Punkten 1.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte

a) godkänna följande ordinarie stater för försvarsdepartementet, att tilllämpas
från och med den 1 juli 1931:

A. Ordinarie avlönings stat.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag .... kronor 189,600: —
Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. å

kansliavdelningen, förslagsanslag .................. » 24,340 : —

Arvoden till registrator i departementet samt till viss personal
å kommandoexpeditionerna .................. » 43,260: —

Förslagsanslag kronor 257,200:-—
B. Övergångsstat.

Avlöningar, förslagsanslag .......................... kronor 14,500: —

b) minska ordinarie förslagsanslaget till departementet, nu 275,440 kronor,
med 3,740 kronor till 271,700 kronor.

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf: Herr talman! Vid föredragningen av

årets statsverksproposition, fjärde huvudtiteln, lämnade departementschefen
först en redogörelse för tillsättandet av den nu arbetande försvarskommissionen.
Därefter anförde departementschefen följande: »Vid uppgörandet av

förslag till anslagsberäkning under fjärde huvudtiteln för nästkommande budgetår
har jag sökt fullfölja den strävan till begränsning av kostnaderna för för-syarsväsendet,
som legat till grund för 1925 års organisationsbeslut. Jag har
Första kammarens protokoll 1981. Nr 19. 1

Anslag
till försvarsdepartementet.

>’r 1!*.

Anslag
till försvarsdepartementet.

(Forts.)

2 Lördagen den 14 mars f. m.

sålunda, med hänsyn jämväl till de rådande statsfinansiella förhållandena, funnit
mig böra föreslå avsevärda beskärningar av myndigheternas anslagsäskanden.
Det har emellertid å andra sidan synts mig vara av vikt, att, i avvaktan
på resultatet av den igångsatta försvarsutredningen, icke några sådana anslagsreduceringar
vidtagas, som skulle vara ägnade att medföra rubbningar i den
nuvarande organisationen.»

Här uttalas sålunda den principen, att man skall taga hänsyn å ena sidan
till sparsamhetens krav och det statsfinansiella läget, å andra sidan till angelägenheten
av att vidmakthålla den nu gällande försvarsordningen. Mot denna
princip är från min sida intet att erinra. Allt beror emellertid på tillämpningen.

Vid genomläsandet av huvudtitelns 155 första punkter torde nian finna, att
departementschefen även i verkligheten har tillämpat denna princip. Han har
å ena sidan iakttagit sparsamhet, å andra sidan under åtskilliga punkter beflita!
sig örn att vidmakthålla försvarsorganisationen. Men åtminstone flertalet
av läsarna torde dock få det intrycket, att det är sparsamhetsprincipen,
som i främsta rummet tillgodosetts, under det att de militära synpunkterna hava,
örn jag så får uttrycka mig, kommit i andra rummet. Ännu starkare blir
intrycket härav, när man går till propositionens sista punkt, punkten 156, där
departementschefen lämnar en sammanställning av de framställningar från
myndigheterna örn anslag, vilka icke upptagits i den föreliggande propositionen.

Nu är det ju så, att en försvarsorganisation är en levande organisation. Örn
den gäller, att den måste följa med sin tid, att ett stillastående är ungefär liktydigt
med en tillbakagång. Detsamma gäller beträffande många andra grupper
inom statsförvaltningen, såsom utrikes- och handelsrepresentationen, kommunikationsväsendet,
undervisningsväsendet och de sociala inrättningarna.
Därför är det av vikt, att försvarsorganisationen icke blott vidmakthålles absolut
på den ståndpunkt, som bestämdes år 1925, utan att den, örn jag så får
uttrycka mig, i viss mån följer med sin tid i utveckling. Detta är viktigt redan
av den orsaken, att en försvarsorganisation icke kan betraktas såsom en säsongorganisation.
Den måste vid varje år och vid varje årstid vara färdig att träda
i full verksamhet, örn inte genast, så åtminstone efter så kort förberedelsetid
som möjligt. Men detta är inte det betydelsefullaste, utan det viktigaste är
förhållandet till den av departementschefen omnämnda utredningen av försvarsfrågan.

År 1918 på hösten, då krigsrörelserna upphörde i det stora världskriget,
hade 1914 års försvarsorganisation icke tillämpats i mer än fyra år. Trots de
allvarliga ansträngningar, som under världskrigets förlopp gjordes att påskynda
övergången, hade denna nätt och jämnt hunnit äga rum vid denna tidpunkt,
och man kunde möjligen i ett och annat avseende, särskilt i ^fråga örn
materialanskaffningen, påvisat, att ännu inte allt var komplett. Då krigsrörelserna
upphört, dröjde det emellertid icke länge, förrän den svenska riksdagen
vidtog inskränkningar i 1914 års försvarsorganisation, särskilt i fråga örn värnpliktstjänstgöringen.
Därmed inleddes de sju provisorieår, vilka förflöto, innan
1925 års beslut fattades och började genomföras. De som haft att göra med
genomförandet av 1925 års försvarsorganisation ha sannolikt i likhet med mig
funnit, att övergången till densamma var förenad med ganska stora, svårigheter
och att dessa svårigheter till väsentlig del berodde på den utgångspunkt
man hade. Man hade icke en fast grund att stå på. Man hade icke en verkligt
levande försvarsorganisation att stå på, utan man fick utgå från 1914 års^ försvarsorganisation
sådan den var år 1925, d. v. s. efter de sju provisorieåren,
under vilka den hade varit på glid. Detta gällde sålunda om förhållandena, när
man hade den jämförelsevis starka 1914 års försvarsorganisation till underlag.

Lördagen den 14 mars f. m.

3 Nr 1!>.

Än iner måste detsamma gälla, när man såsom underlag för nästa försvarsordning
kommer att ha den jämförelsevis svagare 1925 års försvarsorganisation.

Min mening är sålunda, att om den nya försvarsordning, som i sinom tid kan
bli beslutad av Kungl. Majit och riksdagen, skall kunna genomföras på kort
tid och fullt effektivt, är det av största vikt, att 1925 års försvarsordning
kommer att i den mening jag förut antytt vidmakthållas. Jag får därför hemställa
till kammaren att vid behandlingen av denna huvudtitel i dag beakta
dessa synpunkter, och jag tar mig även friheten att uttrycka en förhoppning,
att dessa synpunkter i möjligaste mån måtte vinna beaktande vid det följande
propositionsarbetet.

Vad den nu föredragna punkten beträffar anhåller jag att få yrka bifall till
densamma.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten 2.

Kades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Kades till handlingarna.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7.

Kungl Majit hade föreslagit riksdagen att till bestridande av kostnaderna
för avskedsersättning åt övertalig personal vid armén för budgetåret 1931/1932
anvisa ett extra förslagsanslag av 150,000 kronor.

I en av herr E. Andersson i Stockholm inom andra kammaren väckt motion
(nr 254) hade hemställts, att riksdagen vid behandling av frågan örn anslag
till avskedsersättning åt övertalig personal vid armén och marinen måtte besluta,
att bestämmelserna i Svensk författningssamling nr 10 år 1926 skulle
gälla mtill den 30 juni 1932.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt
att riksdagen måtte

a) avslå herr Anderssons i Stockholm berörda motion (11:254);

b) till bestridande av kostnaderna för avskedsersättning åt övertalig personal
vid armén för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag av
150,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Nilsson i Malmö
Pauli, banden, Tornkvist i Karlskrona, Eriksson i Stockholm, Ward och Högström
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) med anledning av herr Anderssons i Stockholm berörda motion (lii 254)
besluta, att giltighetstiden för kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10) skulle
vad beträffade mannens personal, utsträckas till den 30 juni 1932;

Anslag
till försvarsdepartementet.

(Fort».)

Avskedsersättning
åt
övertalig
personal vid
armén.

Nr 19.

4

Lördagen deli 14 mars f. m.

Avskedsersättning
ål
övertalig
personal vid
armén.
(Forts.)

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! I fråga om avskedsersättning
till övertalig personal har riksdagen tidigare beslutat, att sådan ersättning
skulle upphöra att utgå med år 1929. Emellertid har riksdagen sedermera ansett,
att denna tid borde utsträckas för att man inte onödigtvis skulle behöva
avskeda personal, som man annars kunde en längre tid bibehålla i anställning.

Bestämmelserna örn avskedsersättning ä.ro nu avsedda att upphöra att gälla
med detta budgetårs utgång. Enligt en undersökning, som företagits, finnes
ingen anledning att efter denna tid tillämpa bestämmelserna beträffande armén.
Däremot har förhållandet visat sig vara ett annat, såvitt angår marinen.
Man har inte kunnat erhålla något bestämt besked, hur många där skulle komma
att avskedas, därest riksdagen vidhåller sitt beslut att låta avskedsersättningen
upphöra med utgången av detta budgetår, men att avskedanden komma
att verkställas är säkert. Marinförvaltningen har själv hemställt örn att avskedsersättning
fortfarande måtte utgå. Det är ju att märka, att avskedsersättningen
icke är avsedd att gälla i fall av avskedanden, som icke orsakats av
1925 års beslut. En förfrågan har emellertid riktats till marinförvaltningen,
där man upplyst örn att före den 1 juli i år en del avskedanden komma att företagas,
därest riksdagen vidhölle sitt beslut, att avskedsersättning skall upphöra
med innevarande budgetårs utgång.

Inför detta besked har jag, ehuru jag inte fått någon bestämd uppfattningom
hur många fall det gäller, ansett det vara nödvändigt att bestämmelserna
örn avskedsersättning bibehölles ännu ett år vad marinen beträffar. Jag anser
nämligen, att arbetslösheten är tillräckligt stor i landet utan att man onödigtvis
behöver öka den genom ett beslut om upphörande av avskedsersättningen.
Det är ju inte första gången, som riksdagen har nödgats korrigera ett beslut.
Då det nu endast gäller marinen, behöver det enligt min mening inte
möta några principiella betänkligheter för riksdagen att bifalla den av oss
vid denna punkt fogade reservationen. Därigenom slipper man avskeda en del
arbetare, som, ifall beslut nu fattas i överensstämmelse med vad som föreslagits
av majoriteten i statsutskottet, skulle erhålla avsked den 1 juli i år.

Jag ber, herr talman, att härmed få yrka bifall till den vid punkten fogade
reservationen.

Herr Widell: Herr talman! Enligt 1925 års riksdags beslut skulle av skedsersättning

utgå endast till sådan personal, som avskedats senast den 30
juni 1929. Det visade sig emellertid, att denna övergångstid var väl knapp,
och så beslöts vid 1929 års riksdag att utsträcka tiden med ett år till den sista
juni 1930. Vid 1930 års riksdag förelåg återigen en motion om övergångstidens
utsträckande med ännu ett år. Det rådde naturligtvis då rätt mycken
tvekan i statsutskottet, om man skulle gå med på en ytterligare utsträckning
av tiden, men statsutskottet tillstyrkte likväl motionen, därför att man hade
sig bekant, att det i vissa fall kunde vara önskvärt, att arbetarna kunde få
kvarstå ännu ett år, innan de avskedades; det var nämligen vissa arbeten, som
kunde behöva slutföras. Riksdagen uttalade emellertid då, att riksdagen förutsatte,
att en ytterligare utsträckning av denna tid icke finge ifrågakomma,
utan att övergången till den nya organisationen skulle vara fullständigt genomförd
vid utgången av budgetåret 1930/1931.

Motionären föreslår nu, att övergångstiden ytterligare utsträckes, visserligen
tills vidare på ett år, men hur många år det i verkligheten skulle komma
.att bliva, därom svävar man i lycklig okunnighet. Om riksdagen betraktar såsom
luft och nu sätter sig över det bestämda uttalande, som gjordes i fjol, att
det skall vara slut med avskedsersättningarna den sista juni i år, då finns det
inte längre någon gräns, utan då kan man hålla på med detta hur länge §om!
.helst. Men det är inte alldeles betydelselöst, örn man på detta sätt utsträcker

Lördagen den 14 mars f. m.

o

Nr 19.

bestämmelsernas tillämpning, ty för varje år som går stiga avskedsersättningarna.
Avskedsersättningens belopp i varje särskilt fall står nämligen i relation
till anställningstidens längd — ju längre anställningstiden är, dess större
blir alltså avskedsersättningen.

Om det verkligen vore av behovet påkallat att kvarhålla i tjänst ett större
antal arbetare, finge man väl dock kanske finna sig häri och utsträcka tiden.
Men faktiskt har det varit omöjligt att få visshet om huruvida verkligen behov
av en sådan utsträckning föreligger. Marinförvaltningen har visserligen förklarkt
sig önska en utsträckning av tiden, därför att man framdeles ville ge
avskedsersättning åt en del kontorspersonal vid flottans varv i Stockholm, som
eventuellt skulle komma att avskedas på grund av en blivande nyorganisation
av varvet. Men denna nya organisation av varvet har ingenting att göra med
1925 års härordning, och avskedsersättning enligt 1926 års kungörelse kan sålunda
icke givas åt denna personal, örn den erhåller avsked. Örn den skall tillerkännas
avskedsersättning, måste detta föranleda ett särskilt beslut framdeles
av riksdagen.

I övrigt har det visserligen sagts, att det skulle finnas en eller annan arbetare,
som kunde stanna kvar i tjänst, örn tiden utsträcktes. Men hur mångå
dessa äro, därom har man inte kunnat få den minsta kännedom. För min del
tror jag, att de äro mycket lätt räknade. Att de skulle ha någon som helst
betydelse för arbetslösheten i riket får jag på det bestämdaste bestrida.

Herr talman! Då jag anser det nödvändigt, att riksdagen vidhåller vad
riksdagen en gång så bestämt har uttalat, nämligen att nu skall det var skit
med avskedsersättningarna, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Avskedsersättning
åt
övertalig
personal vid
armén.
(Forts.)

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspronositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkterna 8 och 9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 19.

6

Lördagen den 14 mars f. m.

Äng.

reservstatsorgarisationens

•uppsättande
m. m.

Anslag till
det frivilliga,
skytteväsendet.

Punkten 10.

I en av herr A. Nylander inom första kammaren väckt motion (nr 151) hade
hemställts, att riksdagen måtte fatta beslut örn dels att den år 1925 beslutade
reservstatsorganisationen omedelbart skulle börja uppsättas eller åtminstone
att vakanserna i den äldre reservstaten skulle återbesättas, dels att utfärda
sådana bestämmelser, att Kungl. Maj:t kunde på ansökan bevilja officer,
som fyllt antingen minst 42 eller 45 år och kunde tillgodoräkna sig minst 22
respektive 25 tjänsteår, rätt att avgå från aktiv tjänst och kvarstå som lönlös
i regemente eller kår med bibehållen rätt att enligt nu gällande författningar
komma i åtnjutande av pension med fyllnadspension.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att herr A. Nylanders förevarande motion (I: 151) icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Nylander: Herr talman! Givetvis har jag såsom motionär under denna
punkt känt en djup besvikelse, då jag sett det resultat, vartill utskottet
har kommit. Men jag måste säga, att denna besvikelse förbyttes kanske nära
nog i tillfredsställelse, då jag såg den motivering, som utskottet här förebragt.
Det framgår av utskottets yttrande, att de synpunkter, som jag har
framhållit i min motion, även hava väckt uppmärksamhet inom utskottet och
att man där funnit vissa skäl tala för åtgärder i den riktning, som i motionen
angivits.

Såsom saken nu ligger till, har jag givetvis ingen anledning att framställa
något yrkande. Då jag livligt känner till och har satt mig in i de svårigheter,
som för närvarande vidlåda befordringsförhållandena inom armén beträffande
såväl officerare som underofficerare, vill jag emellertid livligt instämma
i det uttalande, som utskottet har gjort, däri det heter: »Utskottet förväntar
emellertid, att, för den händelse det skulle visa sig önskvärt att återbesätta
reservstatsbeställningama eller i övrigt vidtaga åtgärder i av motionären angiven
riktning, framställning i sådant hänseende kommer att göras, oberoende
av huruvida den försvarskommissionen anförtrodda utredningen hunnit avslutas.
»

Jag ber, som sagt, att få instämma häri och uttalar den förhoppningen, att
vederbörande departementschef med det allra första kommer att ytterligare
undersöka detta förhållande och till nästa års riksdag göra de framställningar,
som därav kunna finnas motiverade.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 11—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte

a) till det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret 1931/1932
anvisa ett extra reservationsanslag av 470,000 kronor,

b) medgiva, att av kronans äldre ammunitionspartier finge till de frivilliga
skytteföreningarna under budgetåret 1931/1932 försäljas högst 5,000,000 skarpa
patroner m/94 till ett pris av 5 öre för patron, inklusive hylsa,

Lördagen den 14 mars f. m.

Nr 19.

c) medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses expedition anställda
personalen, med undantag av kassaförvaltaren, finge från förefintliga
reservationer under extra anslaget till det frivilliga skytteväsendets betram- (p>orta,)
jande under år 1931 utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder, som för samma
år vore eller kunde varda bestämda i fråga örn dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

Reservation hade avgivits av herrar Nilsson i Malmö, Asplund, Walles, Pauli,

Sandén, Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Eriksson i Stockholm,

Ward och Högström, som ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen matte

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag om anslag till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret 1931/1932;

b) avslå Kungl. Maj:ts förslag örn försäljning till de frivilliga skytteföreningarna
av skarpa patroner m/94;

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! För några år sedan berörde
jag här i kammaren det folkliv, som i samband med skytteövningama utvecklade
sig å vissa platser i landet. Därav framgick, att folknöjet inte var av
den art, att det borde understödjas av staten. På vissa av de av mig då
nämnda platserna ansågos till oell med vissa skyttar vara en fara för den
omgivning, där skyttefesterna hade förlagts. Detta bevisades ganska tydligt
av en del brev, som jag den gången hade tillfälle att ställa till kammarens
förfogande. Jag fann då, att vissa skytteföreningar utgjorde något slags
samlingsplats, till vilken ungdomen slöt sig mindre av lust att öva sig i skjutning
än för att få roa sig. Min slutreflexion blev den gången, att vissa föreningar
hade folknöjet som huvudsak och skjutningen som bisak.

Jag tilläde emellertid, att jag ingalunda ville förbjuda skytteföreningarna
det folknöje, som kunde uppstå i samband med deras verksamhet, men jag ansåg,
att de liksom andra, som ville roa sig, borde betala sitt nöje. Jag har
ungefär samma uppfattning i dag. Och jag kan också intyga,^ att nöjeslystnaden
ingalunda avtagit, sedan jag förra gången förde saken på tal här. På
vissa platser i södra Sverige har till och med en del föreningar sökt öka sill
verksamhet med att idka krogrörelse på platser, som i vardagslag varit torrlagda.
Man lämnade in en plan på de tider och platser, där man under sommaren
ville glädje sig själv och den publik, som man hoppades skulle komma
till festerna. Och så biföll Kungl. Maj:ts befallningshavande utan vidare
framställningen.

Tinder senare tiden har det emellertid inträffat förhållanden, som böra mana
staten till betänksamhet, då det gäller att understödja skytteröreisen. Allt
flera fall hava inträffat, varigenom det har visat sig att skytteföreningarna
lia svårt att uppehålla kontrollen över den materiel, som de utdela till sina medlemmar.
Detta kan ju vara mindre farligt, då det gäller äldre personer, men
ganska riskabelt, då det gäller ungdom. För tillfället skall jag taga ett
exempel härpå. Det var i Lidingö den 2 november i fjol. En person gick
då i sin trädgård och utförde där vissa sysslor. I närheten hade
han sin 4-årige son. Som han gick där, träffades gossen plötsligt
av någonting och vacklade. Det befanns vara en kula från grannens
villatomt, vilken är belägen 175 meter längre bort. En skolyngling
hade där avskjutit ett skott, som han riktat mot en skata. Det hade gått förbi
skatan och träffat den lille gossen. För att jag skall få tillfälle att visa, på
vilket sätt man i skytteföreningarna kan få materiel, skall jag för tillfället
taga bara detta exempel och redogöra för det ur den polisrapport, som med

Jir li).

8

Lördagen den 14 mars f. m.

Anslag till
det frivilliga
tkgttevåsendct
IFort*.)

anledning av händelsen avgavs. Vi kunna ju utesluta namn och adress på.
de handlande personerna —- det är ju inte trevligt för föräldrarna att namngivas
offentligt. Det heter i polisrapporten, att skolynglingen »uppgiver
vidare, att det nämnda geväret, vilket är ett modernt 5.3 mm. salongsgevär,
hade han någon gång i mars eller april innevarande år inköpt av en skolkamrat
vid namn--- — boende i •— --- Lidingö, för 11 kronor. Pa troner

till detsamma hade han icke köpt, men hade han tillsammans med en
hel del skolynglingar inskrivit sig i Lidingö skytteförening, där de med egna
gevär och även skjutbanans örn söndagarna övat sig i "Skjutning. Ammunition
hade köpts på platsen. Av denna ammunition hade han ibland gömt några
skott för att lia, då han ibland tog med sig geväret ut i omgivningen omkring
sin bostad och därstädes övade sig nied skjutning. Söndagen den 26
oktober hade han sista gången varit vid den nämnda skjutbanan vid Kyrkviken
och övat sig i skjutning. Han hade då kvarlämnat 10 stycken skott,
som han vid samma tillfälle köpt vid skjutbanan, och vilka skott han tagit
med sig hem. Under veckans lopp hade han begagnat 3 skott och i dag», -—
den dag rapporten avgavs •— »då han sköt på skatan, tagit ett fjärde. De övriga
6 skotten befunnos vara kvar.»

Vad man icke kan få i den öppna marknaden, kail man således utan alltför
stora svårigheter köpa i skytteföreningarna. Det förefaller mig, som örn
man borde vara betänksam, innan man understöder föreningar, som så vårdslöst
handskas med sin materiel. De frisinnade böra ju lia ett särskilt intresse
härav, eftersom de ju äro av ungefär samma uppfattning som vi i det avseendet,
att man icke bör draga in skolynglingar i skytterörelsen utan låta dem
stanna utanför.

Även ur ren statsfinansiell synpunkt anser jag, att man bör ha anledning
att indraga detta anslag, då ju staten har så många andra ändamål att sörja
för. Skjutningen har heller icke samma betydelse numera, som den hade förr
i världen. De tekniska och kemiska stridsmedlen lia ju så gott som trängt
undan skjutningen, och infanteristen spelar därför icke samma roll som tidigare.
I dag komma vi i en följande punkt att besluta om ett anslag på 80,000
kronor till infanterikanoner, visserligen på försök, men allt tyder som sagt
på att skjutningen framdeles icke får samma betydelse, som den hade tidigare.
Därför tycker jag, att det borde vara på tiden, att staten indroge ifrågavarande
anslag.

För att icke missförstås vill jag tillägga, att staten enligt mili mening icke
har någon anledning att motarbeta skytterörelsen, men örn föreningsmedlemmarna
ha så stort intresse för skjutningen, som de påstås ha, böra de själva
kunna bestrida de kostnader, som äro förenade nied verksamheten i fråga.

Jag ber, herr talman, att med denna motivering få yrka bifall till den vid
ärendet fogade reservationen.

Herr Widell: Herr talman! Det torde icke vara någon anledning att gå

in på en allmän debatt örn den frivilliga skytterörelsen. Den har debatterats
så många gånger här i kammaren, att det icke torde vara möjligt att komma
med några nya synpunkter på frågan. Jag skall heller icke gå in på ett bemötande
av vad den föregående ärade talaren har citerat ur ett anförande, som
han själv Ilar tidigare hållit. Det har nog på sin tid blivit bemött, skulle jag
förmoda, och jag gissar, att kammarens protokoll vittnar därom. Jag skall
nu därför endast gå in på det nya, som han kom med i dag, nämligen fallet
från Lidingö.

Den ärade talaren omnämnde detta fall redan i statsutskottet, och jag ansåg
mig därför förpliktad att taga närmare reda på hur det förhöll sig därmed.
Vi ringö nämligen i statsutskottet, i varje fall jag, den uppfattningen, att det

Lördagen den 14 mars f. lii.

9 Jir 1H.

Ilar varit fråga om mausergevär oell mauserpationer, vilket naturligtvis kade
varit en högst allvarlig sak. Men som den ärade talaren nu själv upplyste,
gällde det icke alls armégevär och arméammunition utan ett salongsgevär med ''
tillhörande ammunition. Jag medger gärna, att ett salongsgevär kan vara ett
ganska farligt vapen, det också, men det är dock självklart något annat, örn
man ger sig till att skjuta skator med salongsgevär, än om man skjuter skator
med mausergevär. Jag vill för ingen del taga denne gosse i försvar. Det var
mycket illa gjort av honom att försöka skjuta skator med salongsgevär i trädgården,
allra helst som han gjorde det så fumligt, att han träffade en pojke
på ett annat ställe. Men däremot måste jag framhålla, att man svårligen kan
lägga skytteföreningens styrelse till last, att en gosse — såsom det upplyses
efter hand — lyckats smussla undan tio salongsgevärspatrouer. Jag undrar, örn
man verkligen kan rikta något klander mot styrelsen för ifrågavarande skytteförening
för att icke kontrollen är så minutiös, att man i varje ögonblick övervakar
varje skytt och ser efter, att han icke kan stoppa en patron i västfickan
i stället för att stoppa den i patronläget. Jag tror. att en sådan kontroll är
omöjlig att utöva och knappast heller behövlig.

Vad beträffar den kontroll, som vid Lidingö skytteförening utövas över utlämnade
patroner, har föreningen meddelat, att ammunitionsförsäljningen tillgår
så, att vederbörande skjutlagsbefälhavare på anhållan av skytt tillåter denne
att hos föreningens vaktmästare inköpa det för tillfället erforderliga patronantalet.
Någon större mängd patroner får under inga förhållanden på en gång
utlämnas till rekryterna. Jag får säga, att jag egentligen icke vet, hur man
skall kunna utöva någon mera vittgående kontroll, och jag tror icke heller,
att det är erforderligt. Jag vill rörande ledningen för hela det frivilliga skytteväsendet
här fälla det omdömet, som grandar sig på personlig erfarenhet, att
den gör allt vad den kan för att förebygga missförhållanden och att, där ändock
sådana uppstå, åstadkomma rättelse. Den nedlägger ett utomordentligt
förtjänstfullt och utomordentligt intresserat arbete på sin uppgift.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandén: Herr talman! Jag skall inte upptaga tiden någon längre

stund, men jag ber att få säga, att herr Johan Nilsson riktigt karakteriserade
saken, då han betecknade skjutningen inom skytteföreningarna som huvudsakligen
ett folknöje. I och för sig är detta ingenting klandervärt, men jag undrar,
om det är rimligt, att vi, som här i riksdagen snåla och spara på alla möjliga
andra viktiga anslag, som kunde vara till nytta och gagn för medborgarna
i landet, ge ut så pass mycket pengar, som det här gäller, på ett sådant folknöje.

Vilka metoder, som nu för tiden användas för rekryteringen av skytterörelsen,
törs jag icke med bestämdhet yttra mig om, men från min egen värnpliktstid
erinrar jag mig, att jag en dag helt hastigt utan all förskyllan eller värdighet
befanns inrangerad i en skytteförening vid regementet. Jag tvångsfördes
dit, och på min protest mot detta förfarande fick jag till svar, att mari
inte intresserade sig för om jag ville vara med eller inte i skytteföreningen.
Huvudsaken var, att jag under tjänstetiden avsköt det antal skott, som hade
kommit på min del i egenskap av medlem av den frivilliga skytterörelsen. Ett
sådant förfarande, örn det även nu tillämpas, vilket jag icke vågar yttra mig
om, uppmuntrar inte precis till välvilja från statsmakternas sida.

.Tåg tror för övrigt, att den som reser omkring i de svenska bygderna snart
nog kommer underfund med att livet vid åtskilliga av de s. k. skyttepaviljongerna
inte är så rekommendabelt, att det förtjänar den uppmuntran det röner
från riksdagens sida. Det teir hända, att herr Widell bär rätt, då han säger,
att ledningen flir skytterörelsen iir besjälad av önskan att göra det bästa möj -

Anslag till
litet frivilliga
kytteväsendét.
(Kort».,

Kr 19. 10

Lördagen den 14 mais f. m.

A nslag till
det frivilliga
hjttevåaewUl.

liga av densamma, men jag är icke övertygad om att ledningen har förmåga
därtill, framför allt då det gäller övervakandet av skytterörelsens offentliga
framträdande i bygderna. Rörelsen är ju för övrigt frivillig; den borde då
också i stort uppbäras av medlemmarna och reda sig utan alltför stora summor
från statens sida.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Het var inte min mening att
draga upp någon längre debatt. Såsom jag refererade — icke »citerade», som
herr Widell felaktigt uppgav, — voro vi för några år sedan inne på denna sak.
Jag anförde då brev — jag refererar fortfarande och citerar icke — från en
mängd platser i landet, och av dem framgick, att livet vid skyttarnas fester
och tillställningar icke var sådant, att rörelsen borde röna statsunderstöd. Detta
är ett referat, som jag tillåter mig ännu en gång påminna örn.

Men det har jag nu inte gått in på, utan har i stället framhållit, att kontrollen,
såsom nog många genom tidningarna kommit underfund med, icke är sådan,
som den borde vara, när det gäller användningen av skytteföreningarnas
materiel. Herr Widell framhåller som en förmildrande omständighet, att det
i det av mig anförda fallet var fråga om ett salongsgevär, och anser, att det
hade varit mycket värre, örn det varit ett mausergevär. Ja, det är alldeles uppenbart,
att det hade varit farligare, men det förefaller, att det ändå kan bli
riskabelt för skolynglingar, som på detta sätt kunna gå till en skytteförening
och köpa, vad de icke få köpa i den allmänna handeln. Det är just däri faran
ligger. Det är inte skolynglingarna, som jag riktar mig mot, utan skytteföreningen,
som är så vårdslös med sin materiel att den icke utövar en bättre
kontroll. Vem kan veta, om inte nästa dag mauserpatroner gå ut på samma
sätt? Herr Widell säger nu, att föreningen i Lidingö iakttar en sådan försiktighet,
att man inte får köpa större partier av patronerna. Ja, men redan bakom
detta ligger naturligtvis ett medvetande örn att det kan bli farligt, ifall
medlemmarna få köpa hur mycket som helst. Mig förefaller det, att när man
är så försiktig på den punkten, bör man också se till, att den ammunition, som
man har och som utlämnas åt medlemmarna för att användas till övning, också
blir använd på sådant sätt.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Lindhagen: Jag ber att till statsutskottsmajoritetens talesman få rikta
den frågan, om icke, såsom herr Nilsson också påpekade, något nytt har inträffat.
Det nämligen, att i vår tid förmodligen blir något sällsynt, att man i krig
står och skjuter med gevär på en fiende, utom när det gäller storma en befästning
och slåss blint på måfå. Men det stridssättet användes ju mera sällan.
Det blir allt mer och mer ogörligt att använda vanliga gevär. För varje år
som går få de störa maskinerna allt större betydelse. Men därom yttrade sig
icke den ärade talaren för statsutskottets majoritet.

Vidare skall jag be att för min del, såsom tillhörande en minoritet i riksdagen
men såsom talesman för väldiga skaror i landet, anmärka, att det för oss
är av betydelse att spara in på sådana här anslag, därför att vi önska, att
Sverige skall åtminstone sluta upp till den avrustning i centrum av Europa,
som genomfördes vid fredsslutet efter världskriget. För det ändamålet behöva
ju vi mindre än de nationer, som fortfarande äventyra krig med varandra och
därför upprätthålla sina rustningar, ett sådant här extra anslag för att sätta
gevär i händerna på enskilda medborgare, utan samband med den obligatoriska
värnplikten. Vi se just nu, hur farligt det är, att en sådan uppslutning icke
sker från andra länder. Tidningspressen meddelar i dagarna, att i Tyskland

Lördagen den 14 mars f. m.

11 Nr 1».

allt mer och mer reses ett nationalkrav att avskaka sig den vinst, som dock erhölls
genom världskriget, nämligen att i hjärtat av Europa nu^ finnas fyra avrustade
nationer. Denna synpunkt ligger också bakom vår ståndpunkt. * (Forts.)

Vidare må framhållas, att ehuru nedrustningskonferenserna i Genéve endast
syssla med de officiella rustningarna, hota andra rustningar, som äro nyheter
i tiden, herr Widell. Fascister å ena sidan och bolsjeviker å andra sidan
rusta vad de kunna, i den mån det kan vara tillåtet av lagarna och för övrigt
i hemlighet, för det blivande inbördeskriget. Att nu staten själv ger vapen i
händerna åt en hel del enskilda personer, som tillhöra än den ena, än den andra
riktningen, och till och med tillåter dem att köpa skarpa patroner, kan ju icke
bidraga till att göra slut på de privata rustningarna inom varje land. Denna
senare uppgift är hittills, såvitt jag förstår, försummad av den officiella fredsrörelsen.

Slutligen möter det gamla kuiturskälet. I stället för att vänja folkmassorna
vid känslan av fred upprätthålla vi krigets idé i deras hjärnor genom dessa
anslag till privata krigsövningar. Det kan icke vara uppfostrande för vidsyn
och karaktär, att denna målskjutning i själva verket betyder en övning i konsten
att träffa prick, d. v. s. ett människohjärta.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
20, röstar

Ja:

Dea, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, anta ges det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit, sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkterna 21—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33. Analog till

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag hade ut- dem övningar.
skottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt, att riksdagen måtte minska
ordinarie reservationsanslaget till truppförbandens övningar, nu 1,775,000 kronor,
med 45.000 kronor till 1,730,000 kronor.

Nr 1». 12

Lördagen den 14 mars f. in.

Analog till
truppförbav -''lena övningar.
(Forts.)

Reservation hade anförts av herrar Nilsson i Malmö, Asplund, Walles, Pauli,
Sandén, Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Eriksson i Stockholm,
Ward och Högström, som ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, och avslutas med en hemställan, att riksdagen
måtte minska ordinarie reservationsanslaget till truppförbandens övningar, nu
1,775,000 kronor, med 100,000 kronor till 1,675,000 kronor.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! På denna punkt ha vi, några
reservanter, ställt oss på samma ståndpunkt som i fjol och föreslagit, att anslaget
borde utgå med 1,675,000 kronor. Ingen kan säga, att vi ensidigt hålla
på 1925 års beräkningar, då vi kommit upp till denna siffra. 1925 års beräkningar
lydde på 1.423,000 kronor, och för budgetåret 1928/1929 anslogs 1,400,000
kronor. 1929 föreslogo vi i en reservation ett belopp av 1,575,000 kronor. De
frisinnade reserverade sig då till förmån för ett förslag, som låg 100,000 kronor
över sistnämnda belopp, alltså 1,675.000 kronor. I fjol följde jag och mina
meningsfränder detta förslag, som riksdagen året förut godkänt på de frisinnades
yrkande, men då lade statsutskottet på förslag från frisinnat håll på
ytterligare 100,000 kronor, utan att någon vidare utredning i ärendet presterats
och utan att man hade något egentligt sakligt belägg för yrkandet. Det
var därför, som vi reserverade oss, och det har ju också visat sig, att medlen
icke behövdes. Den nuvarande departementschefen, hans excellens statsministern,
har nedsatt det belopp, som riksdagen i fjol fastställde.

Emellertid har det sitt intresse att se, huru medel kunna, användas. Jag tror,
att örn riksdagen bestämt säger ifrån och manar till försiktighet, skall det nog
få sin verkan på de håll, där man använder dessa medel. Jag stannar t. ex.
vid budgetåret 1924/1925. Då riksdagen den gången fattade sitt beslut, förelåg
en reservation på 1,775,000 kronor. När det 1925 gällde att fatta beslut
för det kommande budgetåret, anslog riksdagen ett belopp av 1,549,000 kronor.
Den reservation, som det året uppstod, uppgick till 1,613,193 kronor.
När riksdagen år 1926 skulle fatta beslut för räkenskapsåret till år 1927 anslogos
1,607,000 kronor. Reservationen för nämnda år uppgick till ett belopp
av 1,598,884 kronor. Men året därpå, nämligen 1927, vid anvisandet av anslag
för räkenskapsåret till år 1928 anslogs ett belopp av 1,450,000 kronor,
medan reservationen då höjts till icke mindre än 1.167,515 kronor. Även om
anslaget sålunda var mindre, höjdes reservationen från föregående år. Då anslagen
höjts ha reservationerna vid årets slut blivit mindre. Och då anslagen
från riksdagens sida lia hållits vid en lägre siffra, har reservationen ökats.
Detta visar att anslås blott medel, så kunna de också användas. Med att ständigt
öka anslagen drar man dem icke ner mot 1925 års beräkningar.

Jag har velat nämna detta såsom bevis för, att då riksdagen så där utan vidare
släpper efter för ett förslag örn ökning av 100,000 kronor, tycks man
också kunna använda medlen i de institutioner, som lia att planlägga dessa
övningar för truppförbanden.

Jag anser sålunda, herr talman, med hänsyn till det statsfinansiella läget,
att man bör hava anledning att hålla fast vid det'' belopp, som i vår reserva-,
tion föreslås, nämligen 1,675,000 kronor. Jag ber alltså att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Widell: Herr talman! Jag kan fatta mig mycket kort, då den föregående
ärade talaren så utförligt redogjorde för denna frågas föregående riksdagsbehandling.

Det är ju, såsom han påpekade, så, att frågan om detta anslag varit föremål
för delade meningar vid åtskilliga föregående riksdagar. Det är emellertid
jämte undervisningsanslaget på visst sätt ett av arméns allra betydelsefullaste

Lördagen den 14 mars f. m.

13 Nr lö.

aaslag, och eu prutning på detta anslag har man tidigare aldrig velat vara med Anslag till.
örn, ty man skall ju hava möjlighet att utbilda truppen. fanaörnt^r

Nu har man emellertid särskilt från socialdemokratiskt håll under de senaste
åren velat pruta på detta anslag. Jag skall inte gå närmare in på denna 0
sak, då den föregående talaren redogjorde för de olika belopp, som yrkats här
vid förra riksdagen, som till sist stannade vid kompromissförslaget av 1,775,000
kronor.

Nu sade emellertid den ärade talaren: nej, nu har Kungl. Maj:t satt ned det
till 1,730,000 kronor; detta visar, att det inte var så noga med denna sak. Men,
herr Nilsson, det är ju inte 1,730,000 som utgöra behovet, utan anslagsbehovet
är 1,826,900 kronor. Att Kungl. Majit endast begärt 1,730,000 kronor beror
på de reservationer på anslaget, som, enligt vad den föregående ärade talaren
själv påpekade, nu förefinnas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 31 och 35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36. Anslag till

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen, att till bestridande av kostnaderna bakteriologisk''.
för arméns bakteriologiska laboratorium för budgetåret 1931/1932 anvisa ett laboratorium.
extra förslagsanslag av 2,000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten yttrat:

»Av budgetredovisningen framgår, att förevarande anslag under en följd
av år icke kommit till användning. Vid sådant förhållande har utskottet icke
funnit nödvändigt att anslaget vidare upptages i riksstaten. Därest emellertid
visst belopp skulle visa sig behövligt för ifrågavarande ändamål, torde
Kungl. Majit äga möjlighet att av till Kungl. Majits disposition stående anslag
anvisa erforderliga medel.

Utskottet hemställer, att Kungl. Majits förevarande framställning icke må
av riksdagen bifallas.»

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag ber först

att till statsutskottet få framföra min tacksamma erkänsla för det sätt, varpå
denna huvudtitel behandlats. Utskottsmajoriteten har i allt väsentligt tillstyrkt
Kungl. Majits förslag, och jag har ur denna synpunkt icke någon anledning att
uttala något missnöje. Man kanske också från utskottets sida anser, att det är
otacksamt, örn jag på denna punkt, där utskottet gått emot Kungl. Majits
förslag, begärt ordet för att uttala den meningen, att jag tror, att de starkare
skälen jämväl i denna punkt tala för den ståndpunkt, som Kungl. Majit intagit.

Jag ber då först att få påpeka för herrarna, att det av utskottet gjorda förslaget
inte innebär något som helst förbilligande eller någon som helst utgiftsminskning.
Det är endast fråga om, huruvida för det ändamål, som i denna
punkt beröres, nämligen till arméns bakteriologiska laboratorium, skalk stå till
förfogande ett särskilt anslag, eller örn de eventuella utgifterna därtill skola

>r 19.

14

Lördalen dea 14 mars f. m.

Anslag Ull tågås av ett annat anslag. Jag ber ela att få erinra utskottet därom, att tidibaiteriolooi
i gare ^ava utgifterna på denna punkt utgått från ett större anslag, men att de
laboratorium° l)a förslag av statsutskottet självt sedermera utbrötos oell hänfördes till ett
(Forts.) självständigt anslag. Och varför? Jo, därför att man vid bekämpandet av
epidemier, med vilka man under vissa år inte behövt taga någon befattning,
men vilka under andra år förekommit i betydlig omfattning, och då krävde
ett omedelbart ingripande, fann det lämpligt och riktigt, att det just för
det ändamålet fanns ett särskilt anslag. Anslaget avser ju att i fredstid dels
tillhandahålla visst förråd av diagnostiska sera, vacciner m. m. för de transportabla
bakteriologiska laboratorier, som ingå i arméns utrustning, dels bekosta
resor och arvoden för den personal, som utsändes vid hotande och envisa epidemier,
samt den material, som denna personal behöver för sina undersökningar.

Att anslaget under några år inte tagits i anspråk beror ju dels och framför
allt därpå, att armén varit förskonad från epidemier av det slag, för vilka dessa
laboratorier kunde komma till användning, dels också på att en modernisering
av arméns material för närvarande försiggår och en anskaffning av läkemedel
och sera i samband därmed kunnat organiseras. Men detta utesluter inte, att
det är en bestämd fördel, örn vid en sådan utbrytande epidemi ett anslag står
till förfogande, så att inte åtgärderna behöva föregås av förhandlingar örn,
varifrån medlen skola tagas.

Utskottet har ju inte givit någon direkt anvisning, från vilket anslag medlen
skulle erhållas. Örn man tänker sig, att man är i slutet av ett år och det
anslag, varifrån man avsett att medlen skulle tagas, vöre ett fast anslag, som
redan blivit förbrukat, så kan det irppstå rätt så långvariga förhandlingar örn,
varifrån medlen skola erhållas. För att undgå konstitutionsutskottets anmärkning,
gör nog Kungl. Majit remiss på ärendet. Men då frågar jag, örn icke
tillvaron av ett särskilt anslag, därest det icke behöver innebära ett enda Öres
utgift, är en fördel, då det gäller bekämpandet a,v farliga epidemier såsom
hjärnhinneinflammation m. m. Det förefaller mig därför, som örn statsutskottet
av år 1927, vill jag minnas, i detta fall stöde på en starkare ståndpunkt än
statsutskottet av år 1931.

Jag vågar därför göra gällande, att det vore klokt och riktigt, att Kungl.
Maj :ts förslag i denna punkt bifalles. Att under de senaste åren inga medel
utgått från anslaget beror ju som sagt därpå, att några svårare epidemier icke
förekommit. Men den omständigheten, att hela anslaget då tillfallit kassaförlagsfonden,
har ju visat, att de avsatta medlen icke behövt förbrukas. Under
det sista nu löpande budgetåret har dock till dexr 31 januari 1931 ett mindre
belopp måst tagas i anspråk inför en hotande epidemi.

bjär det som sagt här gäller att betrygga de i försvarsväsendet anställdas
liv och hälsa, då vidare ingenting kommer att utgå i onödan och då slutligen
kostnaderna i båda fallen bli desamma, under det att tillvaron av ett särskilt
anslag uppenbarligen är en smidigare och mera anpasslig form i det nu förevarande
fallet, vågar jag förvänta, att kamrarna komma att följa Kungl.
Majits förslag i den nu föredragna punkten.

Herr Widell: Herr talman! Statutskottets enda motiv för att föreslå en

strykning av detta anslag har givetvis varit, att vi i budgetredovisningen funnit,
att anslaget under en följd av år icke tagits i bruk. Vi utgingo då ifrån,
att det nu inte var behövligt att i detta fall hava något särskilt anslag i riksstaten.
Om ett behov av medel för ändamålet skulle yppa sig, torde Kungl.
Majit nämligen kunna av anslaget till extra utgifter bestrida erforderliga belopp.

Nu hörde jag emellertid av hans excellens herr statsministern, att anslaget
torde hava större betydelse, än man i statsutskottet räknat med. Om jag vis -

Lördagen den 14 mars f. m.

15 Nr 1».

serligen yrkar bifall till utskottets förslag, får jag på samma gång säga, att
jag med stort jämnmod kommer att bära, örn utskottets förslag icke blir bifallet
utan Kungl. Maj:ts förslag skulle segra.

Herr statsrådet Hansén: Herr talman! I anledning av vad bans excellens
herr statsministern nu yttrat ber jag att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i denna punkt.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt föreliggande yrkanden
gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle med avslag å utskottets
hemställan bifalla Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och
förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 37 och 38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39.

Lades till handlingarna.

Punkterna 40—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Lades till handlingarna.

Punkterna 44—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Lades till handlingarna.

Punkterna 48—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54.

Lades till handlingarna.

Punkterna 55 och 56.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57.

Lades till handlingarna.

Punkterna 58 och 59.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 60 och 61.

Lades till handlingarna.

Anslag till
arméns

bakteriologiska

laboratorium.

(Forts.)

JCr 19.

Avskedser
sättning åt
viss personal

trid marinen.

Anslag till
leustartälerkls
krigsbar edelea [
och övningar.

16

Lördagen den 14 mars f. m.

Punkten 62.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 63.

Lädes till handlingarna.

Punkten 64.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till bestridande av kostnaderna
för avskedsersättning åt övertaliga månadslönare m. fl. vid marinen för budgetåret
1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag av 35,000 kronor.

Såsom under punkten 7 här ovan omförmälts, hade i en inom andra kammaren
av herr E. Andersson i Stockholm väckt motion (nr 254) hemställts, att
riksdagen vid behandling av frågan örn anslag till avskedsersättning åt övertalig
personal vid armén och marinen måtte besluta, att bestämmelserna i Svensk
författningssamling nr 10 år 1926 skulle gälla intill den 30 juni 1932.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfört:

»I fråga örn det motionsvis framställda yrkandet rörande utsträckning av
giltighetstiden för kungörelsen den 15 januari 1926 angående avskedsersättning
och förtidspension åt övertaliga civila löntagare vid armén och marinen
till den 1 juli 1932 får utskottet hänvisa till vad utskottet under nämnda punkt
7:o) anfört och hemställt.

Då utskottet icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts under förevarande
punkt framlagda anslagsäskande, får utskottet hemställa, att riksdagen må
till bestridande av kostnaderna för avskedsersättning åt övertaliga månadslönare
m. fl. vid marinen för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag
av 35,000 kronor.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Nilsson i Malmö,
Pauli, Sandén, Törnkvist i Karlskrona, Eriksson i Stockholm, Ward och Högström
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i likhet med vad
som för innevarande budgetår ägt rum, till bestridande av kostnaderna för avskedsersättning
åt övertaliga månadslönare m. fl. vid marinen för budgetåret
1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag av 55,000 kronor.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Detta förslag är egentligen
en konsekvens av reservanternas yrkande under punkt 7. Då sistnämnda yrkande
emellertid icke bifölls, har jag ingen anledning att framställa något yrkande
vid denna punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 65—72.

Vad utskottet hemställt bifölls. "

Punkten 73.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning hade utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt, att riksdagen måtte minska ordinarie
reservationsanslaget till kustartilleriets krigsberedskap och övningar, nu 513,800
kronor, med 7,300 kronor till 506,500 kronor.

Lördagen den 14 mars f. m.

17 Nr 19.

Reservation hade avgivits av herrar Nilsson i Malmö, Asplund, Walles, Pauli,
Sandén, Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Eriksson i Stockholm,
Ward och Högström, som ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte
minska ordinarie reservationsanslaget till kustartilleriets krigsberedskap och
övningar, nu 513,800 kronor, med 81,500 kronor till 432,300 kronor.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Vid denna punkt hade jag
och några reservanter i fjol föreslagit beviljande av ett anslag av 425,000 kronor.
Det var vid 1925 års beräkningar upptaget till 350,000 kronor. Nu har
tillkommit anordnandet av en kurs för reservofficerare vid kustartilleriets
skjutskola för en kostnad av 7,300 kronor, och då ha vi reservanter tagit upp
dessa belopp tillsammans, eller 432,300 kronor.

Utan någon utförligare motivering ber jag att få yrka bifall till detta vårt
förslag under förhoppning, att man så småningom måtte komma ned till 1925
års beräkningar.

Herr Widell: Herr talman! Då den föregående talaren icke ansåg sig

behöva motivera sitt yrkande, skall jag icke heller göra det med mitt utan ber
endast att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 74 och 75.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76.

Kades till handlingarna.

Punkten 77.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 78.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 79—81.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 82.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte för uppförande av en
torpedinskjutningsstation i Stockholms skärgård för budgetåret 1931/1932 anvisa
ett extra reservationsanslag av 105,000 kronor.

Reservation hade anmälts av, utom annan, herrar Nilsson i Malmö, Asplund.
Walles, Pauli, Sandén, Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Eriksson i

Första kammarens protokoll 1931. Nr 19. o

Analog Ml
kustartilleriets
krigsberedskap
och övningar.

(Port».)

Ang. en
torpedinskjut
ningsstation
i Stockholms
skärgård.

Nr 19. 1 8

Lördagen den 14 mars f. m.

Ang. en
torpedinskjut
ningsstation
i Stockholms
skärgård.

(Forte.)

Stockholm, Ward och Högström, som ansett, att utskottets yttrande bort lyda
så, som i reservationen angivits, och avslutas med en hemställan, att Kungl.
Majrts förevarande förslag icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Detta ärende om en torpedinskjutnings
sta tion i Stockholms skärgård har förelegat till behandling under
några föregående riksdagar. Vi hava emellertid då ansett, att man inte hade
anledning att godkänna det förslag, som då förelegat, och det har också blivit
avstyrkt. Nu har emellertid förslaget kommit igen. Det är möjligt, att vi för
vår del kunnat gå med på detta, om inte särskilda omständigheter nu legat
emot.

Det förhåller sig nämligen på det sättet, att frågan om flottstationens förflyttning
numera är på tal. Uteslutet är inte, att den kan bli flyttad. Då ha
vi ansett, att man bör låta denna fråga stå öppen, så att man verkligen kan
få en blivande torpedinskjutningsstation i närheten av den flottstation, som en
gång förr eller senare kommer att anläggas. Man vet nu inte säkert, örn den
kommer att flyttas, men det är på tal. Att binda sig för en plats, som kanske
då inte är lämplig, isynnerhet örn man flyttar flottstationen längre ut i skärgården,
ha vi ansett vara mindre klokt,

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Widell: Herr talman! Frågan om torpedinskjutningsstationen i

Stockholms skärgård är ännu mycket äldre, än den föregående talaren ville
göra gällande. Han sade, att den varit föremål för behandling nagra^ar. Da
vill jag upplysa, att den har varit föremål för behandling i snart 30 år. Det
första förslaget gjordes av marinförvaltningen år 1903 och^har sedermera så
gott som varje år upprepats. 1918 års riksdag beviljade 50,000 kronor, för
att man på Lidingö skulle kunna köpa mark till denna inskjutningsstation.
Denna mark blev också inköpt, och kronan äger sålunda marken.

Det förhållandet, att 1918 års riksdag beviljade pengar till att köpa mark
för denna station, visar väl fullt tydligt, att något samband mellan denna station
och flottstationens förläggning icke existerar, ty år 1918 var frågan om
flottstationen redan brännande — kanske väl så mycket, som den är i dag.
Ändå hindrade detta inte riksdagen att bevilja medel till markinköp för inskjutningsstationen.
Något samband mellan flottstationens och inskjutningsstationens
förläggning kan ju inte existera i vidsträcktare mån, än att de naturligtvis
få ligga på ett inte alltför orimligt avstånd från varandra. Men
även örn flottstationen skulle förläggas till Torsby fjärd — det är val den mest
avlägsna plats, som har ifrågasatts — finns det, enligt vad de militära myndigheterna
anse, inte det minsta hinder mot att denna torpedinskjutningsstation
ligger på Lidingö. Det går alldeles utmärkt.

Utöver vad föredragande departementschefen anfört till stöd för det föreliggande
förslaget och som i och för sig förefaller mig fullkomligt bärkraftigt och
bindande — det är avtryckt i statsutskottets utlåtande, och jag skall därför
icke uppläsa det — vill jag endast omnämna, att enligt de uppgifter, som vi
fått från marinförvaltningen, gå de årliga kostnaderna för transport av torpeder
till och från Karlskrona för inskjutning till omkring 15,000^ kronor.
Då den nya inskjutningsstationen kommer att kosta 210,000 kronor, får staten
sålunda, ovanligt nog, god ränta på pengarna, örn man anlägger denna station.
Det är sålunda inte blott ur militär synpunkt, såsom departementschefen framhållit,
synnerligen viktigt, att denna inskjutningsstation kommer till stånd,
utan det är dessutom ekonomiskt fördelaktigt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Lördagen den 14 mars f. m.

19 Nr 19.;

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Herr Widell upplyste, att Äng. en

frågan varit aktuell i 30 år. Det vittnar örn, att riksdagen intagit en mycket torpedtoulptförsiktig
hållning till densamma. Det har ju varit tider här, då den mening,
som herr Widell representerar, befunnit sig i majoritet, men riksdagen har *skärgård,
ändå tagit sig en grundlig funderare, om saken verkligen skulle beslutas. Att (Forts:)
då anlägga en dylik, när flottstationen skall flyttas, kan icke vara välbetänkt.

Nu sade herr Widell, att flottstationens förflyttning tidigare varit mycket
mera aktuell än i dag. Jag undrar verkligen, om man kan godkänna ett sådant
.resonemang. Nu föreligger ett förslag örn en bestämd förflyttning. Detta
vittnar väl om, att flyttningsfrågan har kommit längre än den tidigare
har varit.

Vidare säde herr Widell, att varest man än förlägger flottstationen -— bara
det inte blir alltför långt ifrån — så kan man nog ha inskjutningsstationen
litet var som helst. Men just denna reservation är emellertid tillräcklig för
att mana till försiktighet. Den bör inte ligga alltför långt ifrån, utan stationerna
böra ligga intill varandra, så att man verkligen slipper de där transporterna,
som herr "Widell funnit vara så dyra. Herr Widell upplyste, att man
genom att nedbringa dessa transportkostnader av 15,000 kronor skulle
få god ränta på sina pengar, om det beviljades 210,000 kronor för detta ändamål.
Detta^ medgives; men det förefaller mig, som örn denna transport vore
en misshushållning.. Flottans fartyg gå så ofta fram och åter till Karlskrona,
att det förefaller mig, som om man kunde göra transporterna utan någon vidare
kostnad.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Den siste ärade talarens upp fattning,

att det förefinnes ett samband mellan det i dag föreliggande förslaget
örn uppförandet av en torpedinskjutningsstation i Stockholms skärgård och
anordnandet av ny flottstation, kan jag för min del icke vitsorda. Torpedinskjutningsstationen
är ett för dagen föreliggande behov, som det gäller att tillgodose
på det ena eller andra sättet. Jag har övertygat mig örn, att därest
riksdagen icke bifaller det föreliggande förslaget, bli betydande förändringar
i Karlskrona nödvändiga för erhållande av förvaringsrum, vilka ändringsarbeten
omedelbart måste igångsättas. Härav förorsakas utgifter, som inte få
någon ökad effektivitet för försvaret till följd, vilket däremot den utgift, varom
i propositionen är fråga, ovillkorligen måste tillerkännas.

Jag vågar salunda göra gällande, att man här inte kan resonera så som den
föregående talaren: en utgift eller inte någon alls: utan man har här att välja
mellan två utgifter, därav den ena oundviklig. Då den ena medför en förstärkning
av försvaret under det den andra i dylikt avseende saknar betydelse,
synes det mig, som örn de starkaste skälen tala för Kungl. Maj:ts förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som
82, röstar

bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4

Ja;

punkten

Kr 19. 20

Lördagen den 14 mars f. m.

Äng. en
torpedinskjutrdngsstation

i Stockholms
skärgård.

(Farts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkten 83.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 84—86.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 87 och 88.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89.

Lades till handlingarna.

Punkterna 90—101.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 102.

Lades till handlingarna.

Punkten 103.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 104.

Lades till handlingarna.

Punkterna 105—107. (

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 108 och 109.

Lades till handlingarna.

Punkterna 110—120.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 121.

Lades till handlingarna.

Punkten 122.

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 14 mars f. m.

21 Hr 1».

Punkterna 123—125.

Lädes till handlingarna.

Punkten 126.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 127 och 123.

Lades till handlingarna.

Punkterna 129 och 130.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 131 och 132.

Lades till handlingarna.

Punkten 133.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 134 och 135.

Lades till handlingarna.

Punkterna 136—139.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning av väckt Omuppmotion
örn upphävande av 22 kap. 15 § strafflagen. hävande av

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 153, Strafflagen.
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Hellberg hemställt, att 22
kap. 15 § strafflagen måtte upphävas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet intagit nämnda paragraf, så
lydande:

Får någon med spådom, signeri eller annan vidskepelse, att därmed bedrägeri
öva eller vinning sig förskaffa; straffes med böter eller fängelse i
högst ett år.

I utlåtandet hade vidare bland annat lämnats en historik över lagrummets
tillkomst samt statistiska uppgifter rörande dess tillämpning, varefter utskottet
för egen del anfört:

»Utökottet hyser den uppfattningen, att med hänsyn till den förestående
allmänna strafflagsrevisionen partiella ändringar i strafflagen böra äga rum,
endast då synnerliga skäl därtill föreligga. Om än utskottet kan medgiva, att
det numera knappast finnes något starkare behov av att vid sidan av den allmänna,
bedrägeriparagrafen ha en straffbestämmelse av förevarande slag, kan
utskottet icke finna skäl föreligga att i detta avseende, med föregripande av
den blivande allmänna reformen, genomföra någon lagändring. Om motionärens
påstående är riktigt, att det på ifrågavarande område även förekommer
verksamhet av så vederhäftigt slag, att densamma kan vara av värde såväl för
vetenskapsmännen som för allmänheten, lärer förevarande straffbuds förefintlighet
icke lägga hinder i vägen för sådan verksamhet. Uppenbarligen kan

Nr 19.

22

Lördagen den 14 mars I. m.

Örn upphävande
av
22 kap. 15 §
strafflagen.
(Forts.)

emellertid på detta område även förekomma såväl privata konsultationer som
offentliga föreställningar, vilka innebära ett otillbörligt ockrande på allmänhetens
godtrogenhet utan att dock kunna hänföras till bedrägeri. Det torde
i allmänhet endast ha varit vid dylika uppenbara missbruk, som straffbudet

— åtminstone i senare tid — trätt i tillämpning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Herr Hellberg: Herr talman, mina herrar! Den motion, som nu föreligger

— artigt avrättad, örn jag så får uttrycka mig, i det föredragna utlåtandet -—
har väckt en viss sensation. Det verkade litet upplivande, att en gammal fritänkare
hade, som det utlades, tagit parti för den rena vidskepelsen i spåkvinnornas
skepnad. »Publiken skratta vill», som Pajazzo sjunger, och här
bjöds ju ett tillfälle därtill.

I själva verket är nog emellertid min motion tvärtom riktad mot vidskepelsen,
nämligen mot den vidskepliga uppfattning, som de allra flesta — troligen även
de flesta ibland er, mina herrar — hysa örn hela den s. k. parapsykiska fenomensfären,
inom vilken också spåkvinnornas mera blygsamma verksamhet ofta
faller.

Jag hoppas ni inte misstycker, att jag antar er vara vidskepliga i detta fall.
Nästan alla äro det i något avseende, och hela den allmänna opinionen i vårt
land är ganska genomgående vidskeplig mot de företeelser, det här gäller.
Man skulle nästan kunna säga, att alla »förståndiga» människor avfärda dem
med det överlägset medlidsamma löje, som faller sig så naturligt för den fullständiga
ovetenheten.

Det beror närmast på en tillfällighet, att jag inte själv är lika snusförnuftigt
överlägsen. Utan den tillfälligheten stöde jag nog inte här som motionär. Jag
kan gärna berätta den händelsen, då den på samma gång ger en liten illustration
till ämnet.

En gång för rätt länge sedan blevo en svensk dam och en herre av utländsk
börd föreställda för varandra vid en liten middag i en familj, där jag också var
närvarande -— de hade förut inte ens hört talas örn varandra. Under konversationens
nyckfulla gång vid bordet förde någon idéassociation den nämnda damens
tankar på en upplevelse, som hon fick lust att berätta. En gång vid en
välgörande societetstillställning hade hon klätt ut sig till spågumma och gått
omkring bland herrarna, utbjudande sig att mot kontant betalning läsa deras
öden i deras händer -— alltså öppet trotsande strafflagens 22 kap. 15 §. Hon
rabblade upp några meningslösa förutsägelser, till dess hon plötsligt, när hon
fick fatt i en högre officers hand, till sin egen häpnad fann, att hon kunde
liksom se in i hans inre, och sade honom några saker, som kommo honom att
blekna av oro -—- mångå av oss ha ju hemligheter, som inte äro avsedda för allmänheten,
och förmodligen fruktade han, att någon av hans kommit ut, eftersom
hon kunde tala örn den för honom. —• Den främmande herrn vid bordet log åt
denna hennes berättelse. Han tillhörde de »förståndiga» och överlägsna, som inte
tro på någon »vidskepelse». Hon hade väl händelsevis råkat säga något, som
av den misstänksamme militären uttyddes som en blottläggning av hans hemlighet,
menade han. Det uppstod en liten diskussion i saken, och slutet blev, att
den spådomsbegåvade damen uppfordrades att läsa i den främmande herms
hand. Hon tog den, satt en stund tyst och bara såg, men så började hon tala örn,
vad hon såg. Hon beskrev ett rum och tre personer, en dam, en herre och ett
barn, som befunno sig där, deras utseende, deras dräkter — damen var klädd i
gult, minns jag —- och den dramatiska scen, som utspelades mellan dem och
som tycktes hota barnets liv. Den främmande herm, i vars hand hon såg detta,
upphörde med ens att vara överlägsen; han blev stum och såg nästan förskräckt

Lördagen deli 14 mars f. m.

23 Nr 19.

ut. Vad han sade, minns jag inte, men efteråt anförtrodde han mig, som var
hans nära vän, att denna scen hade han upplevat: det var han, som var barnet;
men inte för någon levande människa hade han nämnt därom.

Efter detta meddelande upphörde också jag att vara »förståndig» och överlägsen,
av det enkla skäl, att jag fått ett som det syntes mig absolut ovederläggligt
bevis på, att det här inte var fråga örn någon vidskepelse, utan om något
väl inte övernaturligt — det tänkte jag inte ett ögonblick — men örn en själslivets
intressanta hemlighet, som väl förtjänade att studeras och örn möjligt
utforskas.

Det nu berättade fallet visar klarsyn i en annan människas förflutna. Någon
klarsyn in i en annans framtid ligger däremot inte inom min egen erfarenhet,
dag har aldrig besökt någon spågumma eller ens spågubbe — det lär ju även
finnas en och annan sådan. Men jag har hört trovärdiga personer berätta örn
dylika förutsägelser.

Så träffade jag sistlidna höst i ett norskt turisthotell samman med en i
Oslo bosatt finländsk skriftställare, en mycket försynt och finbildad man, som
under våra samtal bl. a. kom att nämna, att han personligen kände en i den
norska huvudstaden bosatt clairvoyant, som var vida berömd och hade en
oerhörd praktik. I Norge finns ju ingen motsvarighet till den av utskottet omhägnade
15 § i vår strafflags 22 kap. Min finländske bekante hade en gång i
ett brev från en vän i sitt hemland fått en uppmaning att gå upp till denne
clairvoyant och fråga honom till råds för brevskrivarens lilla dotter, som led
av ett svårt eksem. När han kom in till siaren för att fullgöra uppdraget,
lade denne först sin hand på hans axel. »Ja. jag ser den lilla stackarn», sade
han, nästan som örn barnet varit i rummet, »men föräldrarna behöva inte vara
oroliga för utslaget, det avför blott ämnen, som behöva avlägsnas ur kroppen.
Däremot är det något fatt med hennes njurar — det är skäl att be läkare undersöka
dem.» Allt stämde: eksemet försvann så småningom, men njurarna måste
behandlas.

Sedan träffade den finländske författaren då och då samman med den norske
clairvoyanten. En gång, när han gick på gatan i Oslo och tänkte pa en affär
han hade i Finland, som mycket bekymrade honom, kom plötsligt den klarsynte
rakt emot honom och sade: »Ni ska inte oroa er för den där affären i
Finland — den kommer snart att lösas på ett mycket enkelt sätt.» Och det
slog in till punkt och pricka.

Dessa nu anförda fall ur min egen obetydliga erfarenhet äro, såvitt mitt
förstånd förmår döma, alldeles avgörande bevis för tillvaron av psykiska krafter,
som falla utanför de fem sinnena. Det är ju också känt, att dessa krafter
i andra länder äro föremål för systematiska forskningar — särskilt bekant är
det engelska sällskapet för psykisk forskning, Society for Psychical Research.
Även i vårt land har en nu avliden vetenskapsman ägnat sitt liv åt studiet av
hithörande fenomen — under ett jämt ihållande hån från den »förståndiga»
överlägsna, ovetande fördomens representanter, till vilka jag själv den tiden
hörde. Och jag har tyckt mig förmärka, att samma fördom står tät och tjock
även emot dem, som nu visa intresse och vilja arbeta för samma sak.

Min egen kännedom om den parapsykologiska vetenskapen är synnerligen ytlig.
Jag har blott tittat litet i några böcker och tidskrifter. Men så mycket
har jag uppfattat och förstått, att här är något nytt av mycket stort intresse,
som håller på att arbeta sig fram under alla vanetänkandes kompakta motstånd
och begabberi. Särskilt har det lilla jag läst av professorn i fysiologi vid Sorbonneuniversitetet
i Paris, Nobelpristagaren Charles Rikhet, gjort intryck — en
vederhäftig, fördomsfri och modig forskares välgörande intryck. Han har ägnat
30 år av sin kraftigaste livstid åt studier av parapsykiska fenomen. Han^ bekänner,
att han i början skrattat åt somliga av dem: han har alltid förhållit

Örn upphävande
av
22 kap. 15 §
strafflagen.
(Forts.)

Kr 19. 24

Lördagen den 14 mars f. m.

Om upp- sig ytterst skeptisk, använt de strängaste metoder för att utmönstra bedrägerier
22 kap lT§ av slag, som ofta förekomma, och han inskärper örn och örn igen nödvun straffiagen

digheten äv den misstänksammaste kritik, men han har blivit övertygad örn
(Forts.) verkligheten av företeelser, bland vilka somliga förefalla mig rent absurda.

Han anför också själv en berömd föregångares ord: »Jag säger inte, att det

är möjligt, jag säger, att det sker.»

Eiehet uppdelar parapsykologien — eller metapsykologien, som han kallar
den — i två sinsemellan jämförelsevis oberoende slag: den subjektiva och den
objektiva. Inom parentes vill jag nämna, att företeelser inom den förra äro
ofantliga mycket talrikare än inom den senare, där de äro relativt sällsynta.
Inom den förra falla dessa .rent mentala yttringar, av vilka jag förut nämnt ett
par: telepatien eller fjärrförnimmelsen, elairvoyancen eller klarsynen med den
underbara förutsägelseförmågan, kryptestesien, förmågan att se dolda föremål,
läsa slutna skrivelser och dylikt.

Den subjektiva parapsykologiens fenomen gå ibland över till objektiva, fysiska
yttringar. Säkerligen ha åtskilliga av er, mina herrar, läst i tidningarna
örn den där unga kvinnan i Bayern, Therése Neumann i Konnersreuth, som visst
varje fredag genomgår Kristi lidanden och blöder ur hans sår. Hennes mentala
upplevelser i trancetillståndet få sålunda rent lekamliga uttryck. Liknande
så kallade stigmatiseringar ha ju dock länge varit bekanta. Det obegripligt
underbaraste i hennes fall är något annat: hon upprepar Kristi ord på arameiska,
det språk, som han skall lia talat och som hon aldrig lärt, och hon
använder därvid ibland ovanliga uttryck, vilkas riktighet därför betvivlats av
närvarande språkmän. Men när dessa försökt rätta henne och föreslå andra
former, som voro vanligare än hennes, svarar hon: »Herren har inte sagt

så.» Inför något sådant — som dock påstås vara fullt konstaterat — står
ens förstånd stilla och man bara frågar: kan det vara möjligt?

Samma fråga är man färdig att upprepa inför de företeelser, som anföras
från den objektiva •— fysiska — parapsykologiens område.

Till dem skulle väl kunna antagas, att spökerier vore att hänföra, men
Richet säger sig inte ha funnit sådana bekräftade vid sina undersökningar.
Däremot hör dit, när en döende visar sig för flera personer samtidigt. Men
det otroligaste är de verkningar på den materiella omgivningen, som en starkt
parapsykiskt begåvad person påstås kunna framkalla: telekinesi eller rörelse
på avstånd av föremål, levitationer eller upplyftningar utan vidröring,
osynligt spel på piano och så vidare. Och detta åstadkommes, försäkras det
— jag anför Richets framställning — genom så kallade ektoplasmatiska bildningar
utanför mediets egen kropp: huvuden, lemmar, hela gestalter, som kunna
fysiskt beröras men som sedan smälta bort likt snö. Richet betygar som
obestridligt och faktiskt, att dylika materialisationer och dematerialisationer
• kunna uppstå och att han liksom andra kunnat få avgjutningar av »andehän der»

genom deras neddoppning i varm paraffin. Man vill ju, mina herrar,
ovillkorligen le åt slika rövarhistorier. Och han erkänner själv, att det hela
är absurt, om en sanning kan vara absurd. »Men», tillägger han, »vad gör
det, när det är sanning?»

Ja, här känner man sig verkligen ha anledning att upprepa Pilatusfrågan:
vad är sanning? Såsom gammal tvivlare har jag mycket svårt att tro i detta
som i så många andra fall, och jag är långt ifrån villig att svära på professorns
ord — det betonar jag mycket starkt. Men när en av samtidens främsta
vetenskapsmän, en banbrytare på sitt område, uppskattad och vördad över
hela världen, när han på grund av årtiondens trägna forskningar samtidigt
ödmjukt och stolt, föraktande publikens hån och flin, sätter hela sin stora
auktoritet i pant för sanningen av sina uppgifter, då anser jag det är ovärdigt
och även — oförsiktigt av dem, som litet eller intet veta i saken, att söka

Lördagen den 14 mars f. m.

25

Nr 19.

upphäva sig till hans domare och fälla utslag i skratt. För mig står det klart,
att här gäller det en allvarlig och högst intressant sak, som mer än många
andra är värd ingående, fördomsfri och samvetsgrann prövning.

I andra länder, även i våra grannländer, är den ock, som sagt, föremål för
vetenskapliga forskningar. Hur kommer det sig då, att den här allt fortfarande,
som örn vi ännu levde i en okunnig forntid, betraktas som vidskepelse?
Det har dock inte i Sveriges historia saknats personer, som på ett eller
annat sätt ägnat intresse åt denna sak. Vårt lands berömdaste kvinna blev
känd över hela Europa genom sin parapsykiska begåvning — fastän den inte
kallades så på hennes tid. Linné, den store sökaren på alla områden, har bland
annat berättat händelser, som höra till samma okända område. Och Swedenoorgs
så kallade »andeskåderier» äro världsbekanta.

Den sistnämnde har ju av en berömd diktare blivit stämplad som »rätt och
slätt en fåne», och en motsvarande uppfattning tyckes alltjämt vara medelsvensk
i fråga örn allt, som hänför sig till det parapsykiska området. Det
ligger som ett moln av fördom mot det över vår andliga atmosfär. Och denna
opinion verkar tryckande och modstjälande på dem, som hysa verkligt intresse
för saken. De våga inte röja detta intresse av rädsla för att bli utskrattade
— det är inte allom givet att hysa Richets suveräna förakt »för
den offentliga meningens skrål», som han säger. Enligt vad det har försäkrats
mig, finns i vårt land en del vetenskapsmän, som skulle vilja experimentellt
studera de parapsykiska företeelserna, men de återhållas av opinionen och
sakna — även på grund av dess inverkan — ekonomiska möjligheter för sådana
studier.

Kanske är det Gustav Sundbärgs påstående om svenskarnas bristande intresse
och begåvning för psykologi, som här besannar sig. Annars ha vi, som
bekant, stark lust att utforska det okända. Några av våra bästa män ha
offrat sina liv på oförvägna försök att lösa Nordpolens gåta, och för närvarande
håller ju en rad av tappra svenskar på att, örn jag så må säga, utgräva
det inre Asiens forntid. Kunde det då inte vara värt någon möda att söka
bidraga till kartläggning av okända kontinenter i vår egen själ? Andra och
smärre folk stå framför oss i upptäckarlust på det området. Här i vårt land
finnas inga forskare, inga uppmuntrande mecenater för den uppgiften •— bara
en feg ängslan för att se den i ansiktet. För mig ter sig detta som en beklaglig
kulturell efterblivenhet.

Kanske finns det — jag är beredd på det värsta — någon, som frågar: vad
skulle då en sådan forskning tjäna till? Ja, vad tjänar det till att fara till
Nordpolen? För upptäckarhågen äro aldrig direkta vinster något drivande
motiv. Det är för övrigt aldrig möjligt att förutse följderna av den ena eller
andra uppdagelsen. Vad klarläggningen av de vita fälten på vår själs karta
kan medföra, vet ingen. Richet, som jag så ofta citerat, anser att den kommer
att lia en revolutionerande inverkan.

För kuriositetens skull må i detta sammanhang nämnas något, som från olika
håll bestämt försäkrats mig, nämligen att det finns framstående finansiärer,
som aldrig inlåta sig på ett nytt affärsföretag utan att först — naturligtvis i
djupaste hemlighet — ha rådfrågat en av dessa spåkvinnor, som äro hemfallna
under strafflagen för yrkesmässig utövning av »vidskepelse».

Jag ber om ursäkt, örn jag upptagit tiden något för länge. Men jag har
känt ett behov att söka ge den rätta bakgrunden för min motion, den så att
säga större motiveringen för densamma. Jag har velat visa på den outforskade
trakt inom vårt själsliv, som ligger oell väntar på vetenskapen och oss
själva och som i vår strafflag är — åtminstone delvis — lyst i bann under
namn av vidskepelse.

Såsom av både motionen och utskottsutlåtandet framgår, är strafflagens

Om upphävande
av
22 leap. 15 §
strafflagen.
(Porto.)

Kr 19.

26

Lördagen den 14 mars f. m.

hämnde-av ^ kap. ^ § en rest av ett en gång fylligt stadgande från häxeriprocessernas
22 kap. 15 § tidevarv, ett stadgande, som i sitt förra kraftigare moment straffade trolldom
strafflagen, med livets förlust och i sitt senare innehöll, utom den ännu gällande bestäm(Forts.
) melsén, även en, som satte straff för råd- eller botsökande hos signare eller
spåmän. Samma vidskepelse, som vid början av 1700-talet såg djävulens verk
i häxornas själsliv, går — visserligen blekare och försvagad -—■ igen i denna
paragraf. Men det är kring den paragrafen, utskottet nu enhälligt slagit
vakt — ett slags nationell samling till värn om den sista resten av en uppfattning,
som mot storhetstidens slut avsatte en av de styggaste fläckarna på
vår historias blad.

Jag kommer nu äntligen till utskottets motivering.

Det är en inom riksdagen ganska högt uppdriven konst att skriva utskottsmotiveringar,
och denna konst blommar allra vackrast, när det gäller att framställa
en svag position som stark.

Utskottet har visat mig mycken artighet, för vilken jag ber att få tacka.
Och det har bemödat sig att åstadkomma ett intryck av på samma gång hovsamhet
och kraft i sin avslagsmotivering. Jag är känslig även för det.

Sålunda medger utskottet, att »numera knappast finnes något starkare behov
att vid sidan av den allmänna bedrägeriparagrafen ha en straffbestämmelse
av förevarande slag». Det är god motiveringskonst: behov finnes, det
håller utskottet på, men knappast något starkare numera — vilken fint avvägd,
liksom svävande försiktighet, rädd för att påstå något bestämt! Emellertid
vill inte utskottet föregripa »den förestående allmänna strafflagsrevisionen».
Ja, när månntro då denna förestående stora revision kan väntas bli
verklighet? Vad tror månne utskottet självt? Kanske redan örn 20 år? Det
blir dock en rätt lång väntetid.

Men det är ju inte heller allt, som behöver vänta så länge. I dag åtta dagar
sedan behandlades ett ärende, om vilket utskottet yttrade, att »en revision av
ifrågavarande bestämmelser icke lämpligen bör få dröja tills en allmän strafflagsrevision
kan bli genomförd». Än si, än så — det beror på, örn det finns
eller inte finns »synnerliga skäl» — också ett ypperligt uttryck •— och det
åter beror väl i hög grad på utskottets eget tycke. Jag misstänker så smått,
att vill utskottet, så finnas »synnerliga skäl»; vill det inte, så saknas de.

Dock, mina herrar, »örn---på ifrågavarande område även förekom mer

verksamhet av så vederhäftigt slag, att densamma kan vara av värde
såväl för vetenskapsmännen som för allmänheten», säger utskottet med ny
auktoritativ försiktighet, »lärer förevarande straffbuds förefintlighet icke
lägga hinder i vägen för sådan verksamhet».

Det där uttrycket »lärer» är ett litet blomster i motiveringskonsten. Inte
»lär», mina herrar, utan »lärer». Lärer, det låter på samma gång magistralt
myndigt och -— osäkert. Utskottet har uppenbarligen känt sig något osäkert
— helt naturligt för övrigt, då i motionen omtalats, att en av Tysklands främsta
clairvoyanter nyligen fått avslag på sin framställning hos huvudstadspolisen.
När utskottet visste det och samtidigt ville försäkra, att intet hinder
förekommer i sådana fall, då passade det alldeles utmärkt att använda det
ponderösa ordet »lärer» för att betäcka ställningens skröplighet.

Men utskottet återkommer slutligen till sin oförgripliga mening örn den
gamla häxparagrafens behövlighet. Det har utfundera^ att det kan förekomma
»såväl privata konsultationer som offentliga föreställningar, vilka utan
att kunna hänföras till bedrägeri ändå innebära ocker på allmänhetens godtrogenhet,
och att det torde i allmänhet endast ha varit vid dylika uppenbara
missbruk som straffbudet —- åtminstone i senare tid — trätt i tillämpning»,
menar utskottet.

Jag vore nästan frestad att fråga, örn utskottet självt tror något på denna

Lördagen den 14 mars f. m.

27 Nr 19.

också mycket tilltalande motiveringsfras. Det är för övrigt rätt lustigt att
söka föreställa sig, hur den skulle ta sig ut omsatt i tillämpning. Polisen
skulle väl då liksom öva inspektion hos dem, som bryta mot lagbudet, och
i allmänhet tillåta dem att fortsätta förbrytelsen, bara de hålla skäliga taxor,
men så klämma till en och annan, som hugger till med ockerpris. Ett riktigt
idylliskt rättstillstånd, vargen och lammet betande sida vid sida med
blott något enstaka undantag!

Det är nämligen enligt utskottets egen statistik ytterst sällan, som några
ingrepp enligt 22:15 förekomma. Endast 50 bötfällda på 16 år inom hela
riket, d. v. s. i genomsnitt 3 örn året. Låt oss antaga att 2 av dessa komma
på Stockholm, det blir inte mer än 1 orocent, örn det är sant, som det försäkrats
vara ådagalagt genom undersökning, att här finnas minst 200 ^spåkvinnor.
Det har också sagts mig, att de aldrig bli ofredade, utom när någon
eller några av dem blivit, oftast anonymt, angivna — normen för ingreppen
skulle sålunda vara en helt annan än den moraliska, som utskottet antagit.
D. v. s. lagen tillämpas praktiskt taget inte, säkert därför att den känns föråldrad
och orimlig — endast när tillämpning framdrives genom anmälan förekommer
elen.

Alltså, de vanliga, i allmänhet säkerligen inte mycket högtstående spådomsidkarna
få nästan alldeles ostörda frodas fritt. Men när en högtstående utländsk
clairvoyant ärligt och öppet söker tillstånd, då blir han eller hon portförbjuden.
En förtjusande lagstiftning —• och det är riktigt uppbyggligt att
erfara lagutskottets tillfredsställelse med den.

I andra länder skulle det kanske visa sig svårare att finna en sådan belåtenhet
hos en lagvårdande myndighet. För någon tid sedan läste jag en artikel
i Dagens Nyheter av författaren Gustaf Hellström, som däri skildrade
en i England pågående diskussion örn söndagens helgd. Efter att ha anfört
ett par gamla lagar från 1600- och 1700-talen örn straff för dem, som inte
gå i kyrkan eller hålla förlustelseställen öppna en sådan dag, tilläde han:
»Örn en sak äro givetvis alla ense, vilken ställning de för övrigt intaga till
söndagens rätta eiler värdiga bruk. Och det är, att en lag, som allmänt överträdes,
bör för laghelgdens egen skull upphävas eller förändras.»

Ja, engelsmännen ha ju sina besynnerliga idéer. Här hos oss är nu alldeles
tvärtom första lagutskottet enigt örn, att en lag, som allmänt överträdes,
bör bevaras, och riksdagens båda kamrar komma helt visst att med väldiga
majoriteter — i den andra säkert utan votering — att giva sin sanktion åt denna
behjärtade vakthållning örn laghelgden.

Må det ursäktas mig, om jag är kättare och mer delar den originella engelska
uppfattningen. Jag tycker, som förut sagt, att det är ovärdigt vår
kulturgrad att ha kvar en gammal 1700-talslag, som allmänt trotsas, men
som ändå bidrager att vidmakthålla en vidskeplig vanföreställning örn själsföreteelser,
som borde få fritt träda fram i dagsljuset både för allmänheten
och vetenskapen i vårt lika väl som i andra land. Det är något osunt att
tvinga den till en smygande tillvaro i dunkel och smussel — örn den skulle
kunna åstadkomma skada, så är det just, när den har förbjudenhetens bann
och lockelse över sig.

Ja, mina herrar, det kunde vara ännu ett och annat att tillägga, men jag
har redan alltför länge upptagit kammarens tid. Jag inser fullkomligt, att
det skulle vara lönlöst att yrka bifall till min motion — förmodligen bleve
jag då stående lika ensam som herr Lindhagen alltemellan brukat roa sig
med att bli. Men jag skall sänka mina anspråk och endast be att få yrka,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn undersökning,
huruvida 22 kap. 15 § i strafflagen bör upphävas, samt örn förslag, vartill
denna undersökning kan föranleda.

Orre upphävande
av
22 kap. 15 §
strafflagen.
(Forts.)

Hr 19.

28

Lördagen den 14 mars f. m.

Om upphävande
av
22 kap. 15 §
strafflagen.

(Fort».)

Även detta yrkande lär nog komma att visa sig fåfängt. Vidskepelsens
ande är ännu alltför mäktig på det område, jag här har dristat draga fram
för offentligheten. Men jag tvivlar inte ett ögonblick på, att framtiden kommer
att ge mig rätt mot er, som strax skola rösta ner mig.

Herr talman! Jag ber sålunda att få hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn undersökning, huruvida 22 kap. 15 § strafflagen
bör upphävas, samt örn förslag, vartill denna undersökning kan föranleda.

Herr Lindhagen: Jag satt just, när herr Hellberg kritiserade utskottsut låtandets

ordalag, och funderade på att det där var ett ovanligt bra prejudikat.
Ty jag får ju stå och kritisera på samma sätt i de frågor, där jag
står tämligen ensam i kammaren, tills vidare åtminstone. När vi nu komma
till frågan örn tobaksrökningen i ett utlåtande litet längre ned på föredragningslistan,
tror jag nästan, att jag kan inskränka mig till att åberopa den
kritik, som herr Hellberg i dag har framfört mot obotfärdiga utskotts »lärer»
och »måhända» och »kanske», och som inte gå ut på någonting annat än att
regeringen styr allt till det bästa, så att vi inte behöva ha några åsikter och
annat sådant.

Det var, herr talman, endast detta jag ville säga.

Herr Åkerman: Herr talman! Vid sidan av herr Hellbergs spirituella

och intressanta anförande örn clairvoyancen kommer onekligen den torra juridiken
att passa tämligen illa. Men det måste ju sägas något från lagutskottets
sida örn våra synpunkter på motionen.

Det heter i utlåtandet, att vi äro obenägna att inlåta oss på partiella strafflag»
reformer, när de icke av synnerligt behov påkallas. Herr Hellberg nämnde
ett exempel från förra veckan, som i själva verket är mycket belysande.
Då var det också fråga örn en partiell reform, men den var mycket nödvändig,
nämligen att skapa straffrättsligt skydd för omnibustrafiken liksom redan finnes
beträffande spårvägstrafiken. Det var ett krav, som man inte kunde skjuta
åt sidan. Denna gång gäller det däremot en fråga, beträffande vilken väl
kammaren ändå kan vara enig om, att något trängande behov av en lagändring
näppeligen förefinnes. Man har åtminstone inte hört talas om, att det skapats
några martyrer genom denna paragraf. Herrarna få observera, att till
brottsbeskrivningen hör, att handlingen skall företagas i syfte att bedraga
andra eller skaffa sig själv vinning. De seriösa forskarna på området kunna
därför icke på något sätt anse sig läderade.

Nu är också att märka, att paragrafen, sådan den är avfattad, i vissa fall
kan bereda en straffmildring, som inte eljest skulle vara möjlig att vinna •—
jag menar de fall, som stå bedrägeri, så nära, att vederbörande annars kunde
äventyra att bli dömda som bedragare enligt 1 § i 22 kap.

Juridik och clairvoyance te sig, som sagt, en smula groteskt tillsammans,
och jag förstår, att motionären tiar mycket roligt åt mitt anförande. Men
det kan ju inte hjälpas. Det är nu så. att de olika paragraferna i strafflagen
ha mycket nära sammanhang med varandra. Man kan inte ändra en
paragraf exempelvis sadan som denna utan att det ofta nog har inflytande på
flera andra, ja kanske på hela kapitlet. Och alt reda upp det är ingalunda
en sa lätt salt, som herr Hellberg föreställer sig. Just det exempel, som jag
nämnde i början av mitt anförande, örn trafikskydd för omnibusar, är ett sådant
fall, där man kanske kommer att behöva omarbeta hela det kapitel, vari
paragrafen är inrymd, bara för att ändra denna enda sak.

Nu tycker utskottet, att man icke bör ställa till med ett sådant bråk för

Lördagen den 14 mars f. m.

29

Nr 19.

en lagändring, som icke är absolut nödvändig, utan att det kan vara skäl att
dröja en tid för att se en smula närmare på de där företeelserna.

Den statistik, som föreligger, visar ju även, att åklagarmyndigheterna gå
mycket milt fram på detta område. Det är en massa fall, som de blunda
tor. Nu tyckte herr Hellberg, att detta är ett stort spektakel. Hade jag
tid, skulle jag emellertid kunna räkna upp en mängd andra paragrafer i strafflagen,
beträffande vilka samma förhållande råder: man handskas förståndigt
med deni och åtalar inte i annat än verkligt flagranta och stötande fall. Det
är, tycker jag, ingenting att förvåna sig över. I varje fall kommer väl en
gång den tid, då paragrafen, som herr Hellberg nu vill ha bort, kommer att
tågås under behandling. Herr Thyrén har i sitt utkast lagt fram en liten
exposé hur lian för sin del tänker sig en ändring. Huruvida hans program är
lyckat eller ej, skall jag inte här inlåta mig på.

Icke heller det modifierade förslag, som herr Hellberg under debatten lagt
fram, kan jag för min del biträda, utan jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Pauli: Herr talman! Trots det skräckinjagande tillkännagivande örn

kvällsplenum, som herr talmannen ns^ss gav oss, skall jag våga förlänga denna
debatt några ögonblick.

Jag må.ste uttala mitt beklagande av att en gammal kämpe för tanke- och
samvetsfrihet av 80-talets bästa generation som herr Mauritz Hellberg här
funnit anledning att ingripa i ett fall, som jag skulle tro av en ganska allmän
mening betecknas såsom opåkallat. Det är mycket vackert och mycket riktigt
att ingripa till hjälp för dem, som äro förtryckta, och att bryta de hinder, som
föråldrade straffbestämmelser kunna resa för vetenskaplig forskning och fritt
tänkande. Men jag är rädd, att jag måste säga, att motionären har begått det
fel, som man brukar kalla petitio principii, bristande bevisning i fråga örn
själva grunderna. Föreligger här verkligen något, som hindrar den fria forskningen?
Förefinnes här någon grupp av medborgare, som äro utsatta för
orättmätigt förtryck av lagstiftning och rättsskipning?

Jag tror, att man kan besvara båda dessa frågor med nej. Man kan säkert
inte uppvisa något enda fall, då denna lagparagraf i mannaminne använts för
att komma någon vetenskaplig forskning på detta område till livs. Och å
andra sidan är den enligt herr Hellbergs motion ganska talrika grupp av yrkesutövare
inom spådomsfacket, som förtjänar pengar på denna hantering här
i landet, icke på något sätt infamt påpassad. Tvärtom påpekar herr Hellberg
själv, att lagrummets tillämpning har varit en ytterst sällsynt företeelse under
de senare decennierna, och han säger också, att vid nöjesfält och basarer förbigår
polisen stillatigande den förbjudna spådomstrafiken. Ja, om polisen ser
genom fingrarna i fråga örn de spågummor, som bedriva sin hantering på tivold
och nöjesfält, så skulle jag tro, att polisen gör det, därför att den betraktar
det hela som ett folknöje, i vilket människor i allmänhet säkerligen inte inlägga
någon djupare betydelse. Allvarligare är naturligtvis saken när det förekommer
sådana fall, som herr Hellberg refererat, då framstående och framgångsrika
affärsmän anse det nödigt att konsultera spågummor — eller möjligen
manliga sådana, ty det finns nog den sorten också — innan de företaga
någon viktigare affärstransaktion. I de fall, då dylikt verkligen sker, kan det
kanske inte skada, att en sådan här bedrägeriparagraf föreligger. Den kan i
i alla fall lia en viss psykologiskt återhållande verkan.

Jag ber att få understryka, vad utskottets ärade ordförande nyss framhöll,

Orra upphävande
av
22 kap. 15 §
strafflagen.

(Forti.)

Nr 19. 30

Lildagen den 14 mars f. m.

Om upphävande
av
22 kap. 15 §
strafflagen.
(Forte, i

att här ifrågavarande paragraf inte riktar sin udd mot clairvoyance i allmänhet.
, utan mot sådant folk. som utnyttjar sina medmänniskors godtrogenhet
och. låt oss säga ordet rent ut, vidskeplighet för att tillvälla sig ekonomiska
fördelar på de godtrognas bekostnad. I de fall, där sådant sker, torde man icke
kunna förneka, att ett bedrägeri äger rum. Det förefaller emellertid, som örn
herr Hellberg skulle vilja förneka även detta. Han resonerar i sin motion som
så, att spådomsförmågan ingalunda är något skoj, den är någonting som är vetenskapligt
fastslaget. Jag vill visst inte här demonstrera något slags kortsynt
skepsis gent emot den psykologiska eller »parapsykologiska», eller vad den
skall kallas, vetenskapens framtida landvinningar, även örn jag inte kunnat
känna mig så starkt övertygad av alla berättelser, som anförts örn spiritistiska
och clairvoyanta. experiment. Men därför att man anser det möjligt, att vi. i
en framtid kunna komma till större klarhet i fråga om dessa, psykiska fenomen,
kan man därav inte dra den slutsatsen, att klarsynen redan nu är bevisad
vara »något verkligt, baserad på organisk realitet hos individen», och att det
inte förefinnes något skäl »att förbjuda, att vinning därmed erhålles, lika litet
som den musikaliske kan förbjudas att förtjäna sitt bröd med musiken». Detta
förefaller mig vara. en något halsbrytande parallell. Den musikaliska begåvningen
är någonting, som är fullt erfarenhetsmässigt fastslaget. Men den
clairvoyanta begåvningen är, få vi väl säga tills vidare, en betydligt mera
apokryfisk historia.

Här åberopas i motionen bl. a. en så framstående vetenskapsman som Sir
Oliver Lodge. Jag har som lekman mycket stor respekt för Sir Oliver Lodges
vetenskapliga insatser, liksom för nobelpristagaren Richets. Men Sir Oliver
.hodges verksamhet inom ockultismen och spiritismen faller inom ett helt annat
område än hans så att säga ordinarie vetenskapliga verksamhet. Det är
en hobby på gamla dar, och jag vet inte, varför hans vetenskapliga auktoritet
skall i samma mån respekteras även på detta område. Vi kunna alla medgiva,
att Sir Arthur Conan Doyle var en förträfflig författare av detektivhistorier,
och kanske också en framstående läkare på sin tid, så länge han ägnade sin
huvudsakliga kraft åt detta. Men därför att vi uppskatta honom på dessa områden,
är det svårt att förstå, att vi också måste uppskatta honom, sedan han
helt givit sig spiritismen i våld och på äldre dar försökt övertyga folk örn, att
han t. ex. inte bara sett, utan också fotograferat älvor, som dansade omkring
i de engelska skogarna. Jag har själv sett ett sådant fotografi av älvor, som
härrörde från Conan Doyle, och jag kunde inte låta bli att tänka, att det ligger
bestämt en hund begraven under de där älvorna!

Jag menar med andra ord, att den föreliggande motionen vilar på ett resonemang,
som alldeles brister i logik. Den pekar på vaga framtida möjligheter,
den pekar på att här finns ett outforskat vetenskapligt område, och drar därav
slutsatser örn spådomsyrkets legitimitet. Vi medge alla, att ett sådant outforskat
område finnes. Vi bara säga, att det området inte ännu är tillräckligt
känt, så att man verkligen kan påstå, att de, som yrkesmässigt utöva spiritism
och clairvoyance, äro i sin fulla rätt och bedriva ett fullt legitimt näringsfång.
Det är alldeles, som örn man menade, att därför att det finns en
medicinsk vetenskap i full utveckling, så äro alla de, som fuska i läkarkallet,
alla charlataner — och det finns som bekant många sådana — fullt berättigade.
Och jag är övertygad örn att en mycket stor del — jag kan naturligtvis
inte säga hur stor del — av den kår yrkesutövare, som herr Hellberg här dragit
sin lans för, måste betecknas helt enkelt som charlataner. Det kan hända,
att de själva tro på sin clairvoyance och att de alltså inte äro medvetna bedragare.
Men att det hela skulle vara. fotat på vetenskaplig grund och vara så
fullt i sin ordning, som motionären vill göra gällande, kan jag inte gå med på.

Dessutom tycker jag, att han skattar åt en viss cynism, när han säger, att

Lördagen den 14 mars f. m.

31 Nr 19.

»faran av att lämna fältet fritt för dylikt bedrägeri är synnerligen ringa, emedan
kunderna snabbt nog komma underfund med om vederbörande kan prestera
något äkta eller ej»! Alltså, det är inte så noga, i fall klienterna bli lurade
i fråga örn uppfyllelsen av en spådom. Ty örn spådomen inte skulle uppfyllas,
konstatera vi bara, att den var osann, och säga helt enkelt: »Ja, nu

går jag inte till den spågumman fler gånger!» Jag tycker, att detta är ett
ganska svagt försvar för en så bumbugsmässig yrkesutövning.

Då nu dessutom av lagutskottet framhållits, att en revision av strafflagen
pågår, att vidare denna lagparagraf tillämpas med all önskvärd försiktighet
och varsamhet och att man inte använder större våld än nöden kräver, så kan
jag inte inse, att någon aktion från riksdagens sida under nuvarande omständigheter
är motiverad.

Det är visserligen mycket otrevligt att komma i en sådan belysning, som
herr Hellberg nyss försökte ge oss, nämligen att i samma mån som vi äro motståndare
till hans motion, skulle vi i själva verket göra oss solidariska med de
människor, som fordom brände häxor på bål. Jag tror inte, att ett artigt avvisande
av hans motion rättvisligen kan sammanställas med en sådan föråldrad
intolerans. Jag tror snarare man kan säga, att det är ett handlingssätt,
som helt enkelt förestavas av att vi befinna oss på osäker grund, och därför
tycka att ett positivt steg i detta nu icke är påkallat.

Jag ber att på dessa skäl, herr talman, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen: Jag tycker, herr talman, att vi skola vara en
smula tacksamma mot herr Hellberg både för hans motion och för hans anförande
här i dag. För mig var det som en vila i en oas efter fjärde huvudtitelns
långa sifferöken.

I själva ärendet är naturligtvis allting flytande, och fantasien har där fullkomligt
fritt spelrum. Men vid sidan av detta tycker jag, att motionen är som
ett förstoringsglas, och den som har ögon att se, kan nog också genom denna
motion se saker och ting i en viss förstoring både i det förgångna och i det tillkommande.
Ty signeri och spådom och vidskepelse, som vi här tala om, de
voro en gång fyllda av mycken respektabilitet — för att nu inte använda ett
större och massivare ord. Det var nämligen våra urfäders religion, rätt och
slätt, och våra dagars spågummor ha en manlig motsvarighet i den tidens
präster. Vad våra efterkommande kunna komma att ha för mening örn dessa
ting och hur de komma att se på oss och våra förhållanden härutinnan — exempelvis
på dem, som i våra dagar spela de gamla prästernas roll — det vågar
jag uppriktigt sagt i dag inte ha någon riktigt säker mening om. Men jag
överlämnar perspektivet med varm hand åt våra herrar lutheraner. Det kanhända
kan komma dem att tänka ett litet slag.

Såsom en gärd av tacksamhet mot herr Hellberg, ber jag, herr talman, att
få instämma i hans yrkande.

Herr Lindhagen: Jag var nyss så uppfylld av tacksamhet emot herr Hell berg,

som åberopade också mig såsom en broder i det stora riksdagsmannalidandet
att väcka motioner, som inte gå igenom genast och som man äventyrar
att inte få majoritet för, att jag glömde bort att säga något också om frågans
allvarliga sida.

Nu har Olof Olsson väsentligen förekommit mig. Jag vill ändå förklara, att
i detta fall intresserar mig inte spågummorna det allra minsta. Jag uppfattar
motionen beträffande denna lagparagraf såsom ett försök att fästa uppmärksamheten
på att en paragraf, som handlar om vidskepelse överhuvud taget,

Om upphävande
av
22 kap. 15 §
strafflagen.

(Fort..)

Kr 19.

32

Lördagen den 14 mars f. m.

Om upp hävande.

av

22 lcap. 15 §

strafflagen.

(Forte.)

också kan innebära en hotelse ifrån ovisa åklagare — justitieministern har själv
sagt i en proposition, att vi lia en så dålig åklagaremakt — som kunna väcka
åtal också mot verkligt lojala försök till framsteg på detta område, nämligen
den psykiska forskningen överhuvud taget. I det avseendet är väl ett sådant
anförande som herr Hellbergs av kulturell betydelse och en vägvisare.

Själv vågar jag inte ha några meningar örn denna sak. Jag vet bara, att
knappast något imponerat på mig så som Kants berömda ord: »Ingenting har
förvånat mig så mycket som stjärnvalvet över mig och samvetet inom mig.»
Jag vet, att stjärnvalvet finns och jag vet, att samvetet finns. Men jag vet
med visshet, att aldrig någon vetenskap kail pejla dessa okända realiteter. Inför
dem sträcker den sina vapen.

Men just i sådana frågor vill människoanden ändå alltid söka genomtränga
det obekanta, och ur den synpunkten ha vi nu fått en lektion genom Hellbergs
anförande. Jag kommer inte att rösta emot hans yrkande.

Herr Bissmark: Herr talman! Jag är inte alldeles säker på, att ej denna
lagbestämmelse bär en viss betydelse och att den jämväl bör följa med i en ny
strafflag. Jag vet inte, örn den ärade motionären har klart för sig vad nian
skulle släppa lös. örn man toge bort denna bestämmelse ur lagen. Här kunna
då inbjudas kanske berömda sibyllor från utlandet att komma hit och giva sina
seancer och plocka pengar av folk under former, som kunna vara i hög grad
skandalösa.

Jag tillhör deni, som anse, att de fenomen, som herr Hellberg här redogjort
för, förtjäna en vetenskaplig undersökning. Men jag förstår inte, vad detta
har för sammanhang med en bestämmelse, som förbjuder utövandet av vidskepelse
i vinningslystet syfte. Först och främst angår denna lags bestämmelse icke
telepati och clairvoyance, utan den angår huvudsakligen spådom. Ty beträffande
telepati och clairvoyance förmodar jag. att de flesta numera äro av den
uppfattningen, att de icke kunna hänföras till vidskepelse.

Lagrummet angår alltså huvudsakligen spådomen. Beträffande just denna
spådomskonst, som herr Hellberg är angelägen örn att vindicera en viss plats åt,
får jag bekänna, att jag inte förstår herr Hellberg, när han talar örn att allmänheten
kan ha ett visst intresse av att få tillgodogöra sig spåkvinnornas
spådomar. Eller kanske det är rättare att säga, att jag inte förstod vad herr
Hellberg menade. När han emellertid här förklarade, att vissa finansiärer bruka
fråga spågummor till råds, innan de företaga några viktiga affärer, får man
väl förmoda, att det är detta, som herr Hellberg syftar på, när han i sin motion
talar örn att det för allmänheten finns ett visst intresse av att tillgodogöra sig
dessa spådomskonster.

Jag hade, när jag avlade studentexamen en gång i världen, i studentskrivningarna
ett ämne, som lydde sålunda: »Den slöja, som döljer framtiden, ar
vävd av barmhärtighetens hand.» Jag tror, att det ligger ganska mycken visdom
i denna gamla tes, och jag tror alltså inte, att vi från allmänhetens synpunkt
kunna vara betjänta med att få i gång en upplysningsverksamhet av
detta slag.

Jag tillåter mig alltså på dessa skäl att yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag anser nämligen, att den förefintliga straffbestämmelsen är av behovet
påkallad för att hålla inom skrankorna de ytterst uppseendeväckande former
av svindelartad reklam, som skulle kunna igångsättas här i vårt land, utan
att de skulle kunna vara direkt hänförliga under bedrägeriparagrafen. Att de
inte alltid gå in under bedrägeriparagrafen, beror på att det ofta är svårt att
visa, att de människor, som utöva dessa konster, själva äro medvetna om, att
de inte ha den förmåga, som de ge sig ut för att ha.

Lördagen den 14 mars f. m.

33

Nr 19.

Herr Norling: Herr laiman! I motsats till övriga utskottsledamöter, som

lia deltagit i behandlingen av detta ärende, har jag inom första lagutskottet tillkännagivit
vissa sympatier för motionärens yrkande. Jag har dock avstått
från att reservera mig mot utskottets förslag och detta därför, att hänvisningen
till den förestående allmänna strafflagsrevisionen har övertygat mig om att
frågan torde kunna bedömas i ett annat och större sammanhang inom inte alltför
långt avlägsen tid. I motsats till den ärade motionären tycker jag nämligen
inte, att den här ifrågakomna partiella lagändringen är av så trängande
natur, att man bör bryta ut denna detalj ur det större sammanhanget. Den kan
nog anstå ännu någon tid, men jag tror å andra sidan, att motionären har fullkomligt
rätt, när han anser, att lagrummet ifråga är otidsenligt och bör avskaffas.

I stort sett kan jag ansluta mig till det allra mesta av vad motionären här
nyss yttrade, men en punkt i hans framställning inbjuder dock till en viss opposition.
Motionären omnämnde, att man utomlands allvarligt studerar dessa
problem, under det att man däremot här i landet bara hyser en seg ängs^n för
att se problemen i ansiktet. Jag är inte säker på att herr Hellberg har alldeles
rätt i detta sitt påstående. Nog finns det en sådan seg ängslan, men föremålet
för denna sega ängslan är enligt min mening ett annat än herr Hellberg tror.
Vi sitta här i kammaren, och man sitter inom allsköns vederhäftiga kretsar
överallt här i landet och ängslas helt enkelt för att den allmänna opinionen,
den upplysta allmänna opinionen skulle finna oss löjliga, därest inte ett till
hälften roat, till hälften förstrött löje vilade över våra anleten, när vi lyssna
till herr Hellbergs kätterska funderingar. Det är med andra ord vår värdighet,
som står på spel, och följaktligen är herr Hellbergs sak också fullständigt förlorad.

Det är bara en sak, som jag ytterligare skulle vilja beröra, innan jag slutar.
Det är en mängd framstående förståsigpåare, som i pressen och annorstädes
ha yttrat sig örn denna fråga, sedan herr Hellbergs motion väcktes, och vanligen
har innehållet av dessa uttalanden varit det, att man i sentimentala tonfall
har beklagat, att en framstående representant för 80-talets radikalism nu
träder fram och drager en lans för någonting, sorn man med ett bekvämt och
lättfunnet uttryck benämner vidskepelse. Jag har känt mig ganska rörd, när
jag funnit, att 80-talets radikalism har så många senfödda vänner och däribland
många, som inte tidigare ha haft, skulle vi möjligen kunna säga, något
tillfälle att ge uttryck åt dessa sina sympatier.

Herr förste vice talmannen yttrade nyss. att vi ha vissa anledningar att vara
tacksamma mot motionären. Jag delar till fullo denna herr förste vice talmannens
mening, och jag är alldeles särskilt tacksam för att motionären har givit
så många vänner av 80-talets radikalism ett säkerligen länge sökt tillfälle att
framträda inför offentligheten.

Herr Thelin: Herr talman! Jag skall inte alls gå in på någon slags realdebatt
i denna straffrättsliga fråga, ty det kan jag inte.

Anledningen till att jag begärde ordet var emellertid herr förste vice talmannens
sätt att tala örn våra hedniska förfäders trollkarlar och jämföra dem med
nutidens präster och den verksamhet, som dessa utöva. Jag kände mig en smula
stött över det sättet att tala, och det är därför, som jag ber att få ge uttryck
åt en gensaga mot detta herr förste vice talmannens sätt att uttrycka sig.

Herr Vennerström: Jag vill liksom min granne till höger, herr Norling,

erkänna, att jag utan betänkande ställer min värdighet såsom allvarlig riksdagsman
till disposition. Jag vill nämligen liksom herr förste vice talmannen

Första kammarens protokoll 1931. Nr 19. 3

Örn upp hävande

av

22 kap. 15 §

strafflagen.

(fort*.!

Nr 19. 34

Lördagen den 14 mars f. m.

Om upphävande
av
22 kap. 15 §
strafflagen.
(Forts.)

av tacksamhet yrka bifall till herr Hellbergs motion, och jag gör det till stor
del därför, att jag har ett visst litet behov att försvara herr Hellberg mot anmärkningen,
att han genom väckande av denna motion svikit de gamla goda
traditionerna -—- som herr Norling erinrade örn -— från det berömda 80-talet.
På den tiden slogs man för yttrande- och tankefrihet, och man ville som bekant
inte genom tvångslagar ingripa på det andliga området. Det vill därför
förefalla åtminstone mig, som örn herr Hellberg i det fallet är inne på samma
linje. Han är den trofaste, jag vill inte säga, tennsoldaten, men i varje fall är
han trofast mot de gamla och goda traditionerna. Jag vill erkänna, att man har
skyldigheter, när det gäller att slåss för tanke- och yttrandefriheten, och jag
vill säga, att en sådan här gammal kvarleva, låt vara en tämligen oskadlig
kvarleva, ett sådant här gammalt rudiment från en tid, då man dömde till livet
och till och med till stegel den, som idkade trolldom, borde vi verkligen kunna
vara färdiga att år 1931 röja ut ur lagen.

Herr Bissmark skrämde mig för de farliga utländska sibyllorna, som skulle
komma in i landet, ifall vi följde herr Hellbergs rådgivning. Jag skulle vilja
se på den där sibyllan. Jag skall taga emot henne med varm hand utan vidare,
och jag tycker, att som någon omväxling gentemot den från underjorden
kommande Dante skulle det vara synnerligen intressant att även se en sibylla
i den förföriska skepnad, som herr Bissmark här för oss allesammans utmålade.
Jag tycker, att vi skola inte fördöma romantiken i tillvaron. Jag är visserligen
för min del inte böjd för att anlita spågummor, vare sig med eller utan
kjol. Jag har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det. Jag tycker,
att det är en smula löjligt, men jag får säga, att den romantik, som ligger i att
se i lite kaffesump eller lägga en liten patiens och eventuellt taga 25 öre därför,
skola vi verkligen kunna unna mänskligheten i denna vardagliga och trista
tillvaro.

Liksom herr Hellberg, ber jag, såsom en demonstration för min önskan att
ur lagen utrensa alla sådana här gamla kvarlevor, som äro onödiga, och låta
den fria upplysningen verka även på det andliga området — ty jag tror på
den — nu att få yrka bifall till herr Hellbergs hemställan.

Herr Hellberg: Herr talman! Det gyckel och det överlägsna löje, som jag
utsattes för från herr Paulis sida, har jag i förväg fått från annat håll, och
skulle jag säga, som jag ville, tycker jag nog, att det första var en liten smula
roligare än det, som kom från honom. Jag bryr mig emellertid inte örn att
bemöta honom såsom representant för den allmänna opinionen, den »ganska allmänna
meningen», som han sade, ty han har fått en vederläggning, som säkerligen
känns för honom mycket starkare, än örn jag sade någonting, från sina
båda partivänner, herr förste vice talmannen och herr Vennerström. Jag säger
för min del blott, att här ser man, herr talman, den skillnad, som går mellan
de människor, som så att säga äro sadelfasta i det gamla vanetänkandets föreställningssätt,
och dem, som begripa, att det finns, som Hamlet säger, mer mellan
himmel och jord än vad man drömt om i deras vetenskap.

Det har insinuerats mot mig, att jag skulle vara besjälad av något alldeles
särskilt intresse för spåkvinnorna. Jag försäkrar herrarna, att det är tvärtom
så, att jag trots spåkvinnorna har väckt denna motion. Det är det verkliga
förhållandet, ty det var någonting större och viktigare än detta, som har trätt
fram för mig. Jag kommer kanske att beröra det senare.

När ni nu tala örn dessa spåkvinnor, så vill jag säga, att de äro väl också
människor, som vi alla andra, och det finns säkerligen olika slag av dem. Jag
har hört uppgivas — jag kan naturligtvis inte garantera det — att det har
verkställts undersökningar här på privat väg angående deras begåvning, och
dessa undersökningar skulle ha givit till resultat, att ungefär 3 % av dem kun -

Lördagen den 14 mars f. m.

35

Nr 1». ’

na hänföras till det rena bedrägeriet. De andra ha däremot mer eller mindre
clairvoyant begåvning. Sedan ina man tillmäta detta vilket värde man vill.
Men inte kan det väl vara någon sådan stor olycka, ifall någon människa går
till dessa spåkvinnor, och de skulle säga det och det till henne. Antag, att
det kommer till exempel en barnlös änka och frågor en sådan spåkvinna till
råds och får höra, att hon är lyckligt gift och har fem barn. Då är det väl
klart, att inte bryr hon sig om en sådan spåkvinna vidare. De, som inte kunna
visa, att de förstå någonting, få naturligtvis inget klientel, medan de, som ha
en viss begåvning, få det.

Nu vill jag fråga: vad blir skillnaden, örn vi upphäva denna lag? Är det
någon av herrarna i denna kammare, som kan säga det? Vi kunna gå till polisen
och få vittnesbörd örn att det anställes praktiskt taget aldrig åtal, annat
än om det kommer någon anonym anmälan, som tvingar polisen att gripa in.
Annars få spåkvinnorna driva sin hantering fritt. I Norge hindrar dem intet
lagbud. Ha herrarna hört, att därigenom någon olycka har skett där? Jag
skulle snarast tro, att örn dessa saker komma fram i fulla dagsljuset, komma
de att förlora mycket av den där romantiska dragningskraften, som de nu ha,
så länge de utövas i skymundan.

Herr Bissmark sade: »Vart i herrans namn skulle det taga vägen, örn vi
släppte lös allt detta?» Jag tycker, att det är så lössläppt, som det kan bli.
Jag tror inte, att det kan betyda något mer eller mindre, örn denna lagparagraf
tages bort, ty kvar står ju fortfarande bedrägeristraffet, och då kunna
bedragarna ju fällas för bedrägeri. Det är på den ståndpunkten, som herr
Thyrén har ställt sig. Talet örn risken är således att måla hin på väggen.

Att finansiärer gå öch rådfråga spågummor, örn det nu förekommer, är väl,
som en av mina vänner viskade i mitt öra, inte någon större olycka än att rådfråga
nationalekonomerna. Det slår ungefär lika väl ut i det ena som i det
andra fallet. Örn jag nu skulle göra en bekännelse, så tror jag, att det är tillförlitligare
att gå till en verkligt begåvad spåkvinna än att gå till en nationalekonom.
Jag tänker då på det fallet, som jag citerade från Oslo, när clairvoyanten
kom till en person på gatan och tröstade honom med, att affären —
penningaffären eller vad det nu var för en affär — bomme nog att gå bra.
Affären gick också bra. Det var sålunda clairvoyanten, som förutsade utgången.
Nationalekonomer kunna kanske göra det ibland, men nog ta de miste
mycket ofta.

Så frågar man örn allmänhetens intresse för den här saken. Ja, jag anser,
att en så pass viktig sida av vårt själsliv som detta bör kunna föras fram öppet
inför allmänheten. Det är bara sunt och nyttigt, att det kommer fram, och
sedan kommer det från allmänheten över till vetenskapen.

Flera talare ha här sagt, att seriösa forskare, verkligt allvarliga grundliga
forskare, beröras inte av denna paragraf. Nej, visserligen inte direkt.
Men herrarna glömma bort, att för att det skall kunna bli möjligt för forskningen
att studera dessa fenomen, måste de ha möjlighet att få undersöka högt
utbildade på detta område — som jag sagt i motionen, förhåller det sig med
denna sak ungefär som med den musikaliska begåvningen, nämligen att den
kan utbildas till allt större färdighet. Här i landet finns inga, som äro utbildade
på detta område. Och när det nu kommer från utlandet ett framstående
medium och begär tillstånd, då svarar polisen nej, d. v. s. då tillämpas denna
paragraf. Om vi nu hade stora fonder, skänkta av sådana vetenskapens beskyddare
här i landet, som voro nog klarsynta och förstående för att inse, att
detta är någonting att främja, skulle vi ju på dessa fonders bekostnad kunna
föra hit framstående parapsykiska begåvningar för att studeras av våra vetenskapsmän.
Nu lia vi emellertid inte sådana fonder, och därför ges ingen annan
möjlighet än att begära tillstånd att få ge föreställningar. Endast på

Om tipp- ,
hävande av
22 kap. 15 ■§
strafflagen.

(Forts.)

Nr 18. 36

Lördagen den 14 mars f. m.

håvande av .ae^a sa^t ^ftn man omkostnaderna täckta. Det är det praktiska läget här
22 kap. 15 § * landet.

strafflagen. Jag använde nyss uttrycket medium. Jag vill anmärka i förbigående, att
(Forts.) det är ett något oegentligt uttryck, ty det tillhör spiritismen. Om jag nu minns

rätt, var herr Pauli inne på spiritismen, och jag skall därför be att få markera
den mycket stora och viktiga skillnaden mellan spiritism och parapsykologi.
Spiritism är en tro på andar och dylikt, som inte har det minsta att göra med
den samvetsgranna kritiska undersökning av dessa fenomen, som det här gäller
och sorn tillhör vetenskapens område.

Herr Pauli ryckte litet på axlarna åt de framstående vetenskapsmän, som
kommit att ägna intresse åt detta område, och han framhöll, att de då upphörde
att vara vetenskapsmän. Tror herr Pauli, att Richet, nobelpristagaren
i fysiologi, när han gar till undersökning av dessa fenomen, liksom lägger av
hela sin vetenskaplighet och använder en annan metod? Nej. Endast tack
vare, att han är den rena vetenskapsmannen och att han är van vid att anlägga
mycket starkt kritiska metoder, har han efter 30 års tid, ehuru själv tvivlande
i mycket hög grad och ibland utsatt för bedrägerier, icke desto mindre genomfört
dessa forskningar. Det tjänar inte någonting till att förneka sådant, och
man blamerar blott sig själv genom att skratta. Ungefär på samma sätt var
det med de herrar, som på sin tid bevisade, att järnvägarna vörö omöjliga.
Det är inte med någon respekt, man nu ser på dem, utan man skrattar i stället
åt dem, och som bekant skrattar den bäst, som skrattar sist. —

(Herr Pauli: Skrattfrihet finns.)

— Var så god och skratta, herr Pauli! Det besvärar mig inte det minsta.
Jag har lämnat ut mig till åtlöjet och står för det utan att känna mig det
minsta förtvivlad över herr Paulis lust att skratta.

Jag skall till sist säga något örn vad utskottets ärade ordförande i sitt anförande
framhöll. Han sade, att det råder ett sammanhang mellan olika paragrafer
i strafflagen och att det inte är lätt att bryta ut den ena eller den andra,
och att vi, som han uttryckte sig, behöva se något närmare på denna sak. Ja,
det kan jag medge vara alldeles riktigt; men det är just ett sådant tillfälle
att se närmare på saken, som jag har velat bereda genom min hemställan om
en skrivelse till Kungl. Majit för att få saken undersökt och, om undersökningen
ger åsyftat resultat, få ett förslag i överensstämmelse därmed.

Men vi må nu först och sist aldrig inbilla oss, att den här gamla murkna
paragrafen kan uträtta någonting, när det gäller att verkligen hejda något,
som folk skulle önska få hejdat. Däremot verkar den hejdande på sådant, som
inte borde hejdas, och den bidrager att vidmakthålla, som jag sade i mitt första
anförande, en vidskeplig uppfattning.

Herr förste vice talmannen: Jag förstod inte, herr talman, den gensaga,

som kom från herr Thelin. När protokollet en gång föreligger kommer han
att finna, att mitt yttrande låg på det sättet, att jag menade, att våra dagars
spågummor hade — som jag tror, att jag uttryckte mig — en manlig motsvarighet
i våra gamla, gamla urfäders präster. Det var av detta yttrande,
som herr Thelin kände sig stött, och jag får ju säga, att det är att vara verkligt
känslig.

Herr Wagnsson: Herr talman! Herr Vennerström har i sitt anförande

här rörande den motion, som är väckt, sett ett eko av de gamla striderna för
tankefrihet, och han har också dragit en lans för vad han kallar romantiken
i tillvaron. Det kanske skulle kunna vara värdefullt för kammaren att återföras
från herr Vennerströms romantik till det verkliga läget genom att erinra
därom, att den lagbestämmelse, som herr Hellberg önskar få bort, endast sträf -

Lördagen den 14 mars f. m.

37

Nr 1*.

far spådom, signeri och vidskepelse, om det bedrives i syfte att öva vinning
eller i rent bedrägligt syfte. Det är alltså endast i dessa speciella fall, som
strafflagen har stadgat straff, och jag kan inte riktigt förstå, att det kan innebära
någon kamp för tankefrihet att kräva strafallet i dessa speciella fall.

När herr Vennerström också talade örn att ingen har skadats av att låta en
spågumma spå sig för 25 öre i kaffesump, som han uttryckte sig, så visar det
också, att herr Vennerström inte riktigt satt sig in i den fråga, som nu behandlas.
Spådom, som har i det närmaste en skämtsam karaktär, faller inte
under strafflagens bestämmelser, och det är inte dessa fall, som herr Hellberg
syftar på, vilket tydligt framgår inte bara av hans motion utan även av hans
anförande här i kammaren.

Jag kan inte hjälpa, att jag måste säga, att på mig har det gjort ett visst
beklämmande intryck att ljusna till vad motionären här anförde och inte minst
till vad han sist här framförde, då han talade örn, att en undersökning åstadkommits
i syfte att ge bevis för i vad mån dessa verkliga spåkvinnor, som han
talade om, utöva sin verksamhet i bedrägligt syfte och att det av denna undersökning
skulle ha framgått, att endast i 3 % skulle det kunna vara tal om
bedrägeri.

Det är dock så, att jag fått ett visst intryck av att herr Hellbergs motivering
håres upp av en åskådning, som ligger ganska nära det vidskepliga. Herr
förste vice talmannen erinrade örn våra förfäders präster. Detta bragte i
erinran hos mig några räder, som en av herr Hellbergs många framstående
medarbetare i Karlstadstidningen, örn jag inte missminner mig, en gång där
skrev:

»Att samojederna ha ben till gudar
och medicinmän gå omkring i hudar
och skrämma negerbarn vid Tanganjika
—- det kvittar mig lika.

Men komma svarta trollmän och predika
fetischpredikningar från Tanganjika
för vite män i Europas mitt
— då vill jag begabba dem fritt.»

Det förefaller mig, som örn herr Pauli just begagnade sig av denna frihet
att begabba, ehuru det inbragte honom ett ganska hårt strafftal av motionären.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Jag vill först säga, att det inte varit min av sikt

att utnyttja den där nyss omtalade friheten att begabba. Om mitt anförande
delvis råkade få en något skämtsam karaktär, så följde jag därvidlag
endast det berömliga exempel, som herr Hellberg själv givit. Jag kan nämligen
omöjligen tro så illa om herr Hellberg, att han verkligen menar allvar
med allt, vad han sagt här i dag. Jag tror bestämt, att det ligger litet grand
gyckel insprängt här och där, fast det inte är lätt att skilja mellan det ena
och det andra i hans anföranden. När han t. ex. förklarar, att han anser
»verkligt begåvade spåkvinnor» vara mera pålitliga än vissa nationalekonomer,
så antar jag, att det var menat som ett skämt. Men kanhända det inte var
skämt. Han tycks ha en verkligt fast tro på att det hos flera av dessa begåvade
damer finns en faktisk clairvoyant förmåga. Han sade ju — jag antecknade
det och hoppas det är rätt antecknat -— att »de andra (han undantog
först vissa av dem) ha mer eller mindre denna clairvoyanta begåvning». Jag
för min del har inte denna fasta tro, och jag anser, herr Hellberg, att jag har
lika stor rättighet att vara skeptisk i detta fall som herr Hellberg''har att
vara troende. När herr Hellberg tar sig för att avfärda mitt anförande som

Örn, upp hävande

av

22 kap. 15 §

strafflagen.

i Korts.)

Hr 19. 38

Lördagen den 14 mars f. m.

Örn upphävande
av
kap. 15 §
strafflagen.
(Forts.)

*

»gyckel och löje» och säger, att han inte vill bemöta det, så vågar jag påstå,
det får han ursäkta, att detta inte är en honnett diskussionsmetod. Jag gick
noga igenom motionens motivering, punkt för punkt, och sade min allvarliga
mening örn den.

Jag är inte heller så sadelfast i »gammalt vanetänkande» som herr Hellberg
förmenar. Jag tror att jag ser på dessa saker lika fördomsfritt som någon
i denna kammare. Men jag har inte velat förskaffa mig någon billig air av
fördomsfrihet genom att här instämma i ett yrkande, som jag finner opåkallat.
Jag är ingen entusiastisk anhängare av denna sträfflagsparagraf. Jag
medger gärna, att den är en fortsättning av äldre, mindre försvarliga eller —
örn vi gå längre tillbaka — alldeles oförsvarliga strafflagsbestämmelser, som
inskränkte den andliga friheten. Men sådan den står, är den inte till någon
verklig skada, och jag undrar, om inte dess isolerade avskaffande skulle kunna
misstolkas på ett sätt, som ej vore till nytta. Detta är anledningen till att jag
inte nu velat tillstyrka denna ändring i vår strafflag.

Att bestämmelsens avskaffande skulle bidraga till att här berörda sida av
vårt själsliv »mera fördes fram inför allmänheten i vetenskaplig belysning»,
det är en sak, som jag tillåter mig betvivla. Jag vill åter understryka, att
vad paragrafen egentligen riktar sig emot, är det bedrägliga syftet. Bedragaren
skall straffas, och det kan jag inte anse vara något utslag av tankeförtryck.
Herr Hellberg invänder, att den vanliga bedrägeriparagrafen räcker
till. Det är möjligt. Jag kan inte bedöma det. I det fallet får jag lita
till vad våra jurister sagt. Men jag frågar, huruvida kammaren tror, att det
är en lätt sak att bedöma, i vad mån vederbörande spågumma själv trott på
sin konst och sina ärliga avsikter och i vad mån hon inte gjort det. Det är
nog en ganska vansklig sak att utreda.

När vidare herr Hellberg vill markera den enligt hans mening viktiga skillnaden
mellan spiritism och parapsykologi, så ber jag få erinra om, att han i
motionen omnämner Sir Oliver Lodge, och jag har hittills levat i den föreställningen,
att Sir Oliver Lodge är spiritist. Men han är kanske både spiritist
och parapsykolog. Skillnaden torde inte vara så skarp.

Slutligen vill jag endast upprepa min protest mot påståendet, att jag här
velat uppträda som gyckelbock på herr Hellbergs bekostnad. Jag har velat
på ett sakligt sätt bemöta hans argument, och jag anser mig också ha gjort
det.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Bergman: Jag erinrar mig från mina första riksdagsår, att när kammaren
debatterade någon fråga, som rörde jaktvårdsstadgan eller t. o. m. endast
hundskatten, så komrno alla kammarens då mer än nu talrika jägare upp,
och det blev en mycket lång och ur deras synpunkter säkerligen intressant diskussion.
Det ser ut, som örn i dag alla kammarens spåmän och tecknatydare
skulle begagna tillfället att skaffa oss en intressant stund i det här avseendet
också. Jag borde väl inte öka deras antal, ty jag räknar mig inte till denna
kategori av yrkesidkare. Jag har visserligen en gång hört ett omdöme örn mig,
som kunde tydas så, men det var alldeles oförtjänt. Personer, som under en
längre tid uppträda i det offentliga livet, bli ofta föremål för legendbildning,
och en av de mest förtjusande legender jag hört om mig själv -— naturligtvis
saknade den som de flesta legender ali grund — var en lag hörde berättas av
en gammal kamrat från den tiden jag var lektor vid Södermalms läroverk.
Det var en gång tal om visionärer i en av småklasserna, och den ifrågavarande
läraren frågade pojkarna, örn de visste vad en visionär var för något. »Det
har till och med funnits en framstående visionär här på Södermalm», sade han,
»är det någon, som vet vem jag menar?» Varpå en av pojkarna räckte upp

Lördagen den 14 mars f. m.

39 *r I»-

handen och lär ha svarat: »Johan Bergman.» Det var naturligtvis Emanuel brandeav

Swedenborg, som läraren åsyftade. Även om jag mäste känna mig i någon 22 kap. 15 §
mån smickrad av denna egendomliga pojkopinion, kan jag försäkra att jag inte strafflagen.
har den allra ringaste visionära förmåga. Däremot saknar jag inte ett visst (Farts.)
närmast historiskt intresse för de i dag debatterade fragorna. Den enda personliga,
högst banala erfarenhet jag har av sådana ting, som det näjmast är
fråga örn här, kan jag gärna berätta för herrarna. Det var en gang för manga
år sedan, då jag var i Berlin, som jag frapperades av att i en tidning jag
tror det var Lokal-Anzeiger — se en hel spalt med annonser om att »Brau so
und so» hade »Sprechstunde», d. v. s. mottagningstid då och då. Jag undrade
vad i all världen det kunde vara, som dessa fruar sysslade nied. »Det ar
spåkvinnor», upplystes det. Av ungdomlig nyfikenhet — detta tilldrog sig
för länge sedan — gick jag upp till en av annonsörerna. _ Det befanns vara en
gammal gumma som spådde i kaffe. Vad hade denna sibylla da att rörkunna?
Ja, hon varnade ling för en ljuslett man, som ville mig ont. Det hade för
mili del ju inte någon annan effekt än att jag förlorade en eller eif pär mark,
som gumman ju kunde behöva, men nog tyckte jag det var märkvärdigt, att sa
mycken vidskepelse kunde frodas i ett modernt kulturland, att det kunde löna
sig att annonsera örn dessa meningslösheter. Det är ju ett gammalt, genom århundraden
fortlevande trick, detta med en »ljuslett» eller, i andra fall, en
»mörklagd» man. Och vi ha haft en landsman, som för ganska illa av en sadan
spådom, nämligen Erik XIV. Hos honom, som ju faktiskt trodde pa varningen,
utlöste spådomen, som bekant, det fatala mordet på Nils Sture.

Nu leva vi visserligen i en annan tid än Erik XIV :s, men bara det, att^det
kan annonseras spaltvis i tidningar i nämnda syfte, vittnar örn att det måtte
finnas lika lättroget folk även i våra dagar. Det finns för visso också 1 vart
land många personer, som äro lättnarrade och som efter en sadan där spådom
få in ett element av oro i sitt liv. Jag tycker inte det skulle vara till någon
nytta att uppmuntra detta, och jag är rädd för att det skulle lända till direkt
uppmuntran därav, om man ginge den väg, som herr Hellberg här föreslår.

Det vore att öppna dörren på vid gavel, inte bara för den verkliga vetenskapen
— det är ju ingen som tänkt stänga dörren för den i alla fall utan också
för allehanda charlatanerier, och det är detta, som är det betänkliga. Jag
tycker, att den jämförelse herr Pauli gjorde för en stund sedan, då han talade
örn den medicinska vetenskapen och det kvasimedicinska charlataneriet, var
ganska belysande. Det finns ju personer, som ordinera — och ta betalt för att
de ordinera — folk t. ex. att dricka vatten, som är hämtat ur en flod, som rinner
norröver. Det är ju rena galenskapen, men dock relativt oskyldigt mot vad
som kan förekomma på nu ifrågavarande område. Det i system satta bedrägeriet
har man ingen anledning att uppmuntra. _

Det talades här för en stund sedan örn åttiotalet, och det var närmast det,
sorn uppkallade mig. Jag hör till den generation, som fick starka livsintryck
under nämnda årtionde, och når nu åttiotalet nämndes, kom jag att erinra mig
ett samtal, som jag hade just på åttiotalet med herr Hellberg. Vi vörö bada
studenter i Värmlands nation, och det var pa nationslokalen i Uppsala samtalet
fördes. Samtalet gällde frågan örn det underbara. Jag gjorde gällande att
nian inte utan vidare skulle förkasta allt tal örn under eller alla berättelser
örn underverk. Det kunde finnas något bakom dem. Man borde vara fördomsfri
också i det avseendet, att man inte absolut förnekade vad som kunde förefalla
orimligt, utan närmare undersökning. På den tiden hävdade herr Hellberg
en rakt motsatt uppfattning: allt tal örn under var så orimligt,^ så det
skulle man inte fästa något avseende vid. Jag tycker därför,, att det från lians
sida vittnar örn en utveckling, att han numera har anslutit sig till en fullständigt
fördomsfri forskning. Det var i princip den tanken, som låg bakom åttio -

Hr 1».

40

Lördagen den 14 mars f. m.

Örn upp hävande

av

22 kap. 15 §

strafflagen.

(Forts.)

talets idéer -— en absolut fördomsfri forskning. Det var vad åttiotalet egentligen
ville främja. Man skulle böja sig för sanningen och inte väja för någon
forskning, vart den än ledde. Men det måste medges, att det på den tiden fanns
mångå av 80-talets ledande andar, som ledo av vad jag skulle vilja kalla materialistisk
ortodoxi, och åttiotalet har därför fått namn örn sig att ha främjat en
sådan.. Men åttiotalets princip var forskningens fullständiga frihet. Jag vill
alltså inte på något sätt påstå, att herr Hellberg svikit sin ungdoms ideal.
Han har bara utvecklats, fast jag tycker att han i sitt berättigade och lovvärda
sanningssökande kommit en smula på villovägar, när han givit sig in i mystikens^
labyrinter. . Man kan ju komma på villovägar, även när man tror sig
vara på rätt väg, ifall labyrinten är skum. Vad herr Hellberg i sin intressanta
inledning anförde örn vissa faktiska men icke ännu förklarade fysikaliska
fenomen är högst beaktansvärt, men det har ingenting att göra med spåmäns
pretention att förutsäga framtiden.

Nu skulle jag beträffande den i dag föreliggande motionen vilja understryka
— det har för övrigt redan framhållits av andra talare — att vad den ifrågavarande
lagparagrafen förbjuder, det är blott bedrägeriet och geschäftet.
Det är de två sakerna den vill beivra. Då säger man, att beträffande det förra
finns det redan en allmän bedrägeriparagraf, som kan vara tillräcklig. Ja.
oet är mycket möjligt. Det får den pågående revisionen av strafflagen visa.
Jag delar fullkomligt deras uppfattning, som anse, att det inte är så överhängande,
att man ej kan vänta, tills revisionen kommer i sitt större sammanhang.
Men det anmärktes mycket riktigt av herr Bissmark, att det kan vara svårt
att avgöra, örn en del fall, som här kunde förekomma, falla under den vanliga
bedrägeriparagrafen, ty det kan ju vara så, att vederbörande inte själv är
medveten örn att han far med bedrägeri. Men det är i många fall en i realiteten
bedräglig verksamhet, och för övrigt ett geschäft, som man i samhällets
intresse kunde vara betjänt av att inhibera. Huruvida detta bör ske genom att
modifiera den i herr Hellbergs motion berörda paragrafen och ge den en annan
lydelse eller genom att ta bort den och förtydliga något annat lagställe, som
kan tillämpas i sådana fall, det vågar jag inte yttra mig om. Det må bli
strafflagsrevisionens sak att avgöra.

Vad jag här särskilt vill betona är, att man för vetenskapen aldrig lagt något
hinder i vägen, och man kommer säkert icke heller att göra det i framtiden.
Mycket bättre än att gå den här föreslagna vägen vore det att understödja
ett sällskap eller en institution för psykisk forskning. I landon finns,
.ju ett dylikt sällskap, som star pa fullt vetenskaplig grund och är av verklig
betydelse. Jag vet inte örn det nu finns någon sådan institution i Sverige,
men det fanns, vill jag minnas, på docenten Alrutz’ tid. Det är säkerligen
mycket bättre, om staten understödjer sådan forskning, när den bedrives på ett
fullkomligt, allvarligt och vetenskapligt sätt. än att öppna dörren för något,
som visserligen låter vetenskapen komma till sin fulla utvecklingsfrihet men
också lämnar fältet fritt för alla slags charlatanerier på detta vanskliga område.

Detta var det ena jag ville påpeka, och det andra är det. som jag redan i
förbigående var inne. på för en stund sedan — att det finns så många lättrogna
människor, i vilkas liv man kastar in onödig oro och rent av olycka genom spådomspraktikens
uppmuntran, och man gör ju inte dessa människor annat än
otjänst därigenom. Redan för mer än tvåtusen år sedan skrev en vis man
till en för spådom intresserad dam en varning — berömd i världslitteraturen —
för att inlåta sig på »babylonisk räknekonst» och »kaldeisk visdom», d. v. s.
just sådana ockulta beräkningar örn fördolda framtidsöden, som det här är
fråga örn. »Det är orätt att veta det», sade han. Samma tankegång ligger
på samma linje som den sentens herr Bissmark anförde: »Den slöja, som höl -

Lördagen den 14 mars f. m.

41 Nr 19.

jer framtiden, är vävd av barmhärtighetens hand.» Denna tankegång är, enligt
mänsklighetens historiska erfarenhet i alla tider, klok och i bästa mening
människovänlig. Vishetens röst har alltid varnat för förveten och fruktlös
möda. Det är bäst att lämna detta, ty även om man inte numera vill säga, att
det är orätt, som den antike diktaren påstod, så är det i varje fall oftast meningslöst
eller rent av olycksbringande. Det gör säkerligen icke mänskligheten
vare sig bättre eller lyckligare.

Med hänsyn härtill, och då jag anser, att saken lämpligast bör tagas upp
i större sammanhang, kan jag för min del inte annat än instämma i utskottets
hemställan om avslag på motionen.

Herr Vennerström: Herr talman! Herr Wagnsson drog mig ner från ro mantikens

höjder till den vardagliga marken med sin erinran, att det här gäller
straff uteslutande för spådom eller bedrägeri till egen vinning. I det sammanhanget
nödgas jag korrigera mitt föregående anförande. Jag narrades för
kammarens ledamöter, då jag sade, att jag aldrig anlitat någon spågumma.
Jag erinrade mig under åhörandet av herr Bergmans anförande, att jag verkligen
gjort det. Det var för många herrans år sedan, innan jag kommit in i
denna förnämliga kammare. Jag var ung på den tiden, och jag minns, att jag
en gång tillsammans med en ung dam, vars namn jag inte vill nämna, kom in
i ett zigenartält, där en ung och förtjusande zigenerska spådde mig i handen
genom att se på alla de små kurvorna och linjerna. När jag frågade henne,
vad det skulle bli av mig, så svarade hon: »Ni kommer att bli landshövding,
och ni kommer att få tolv barn.»

Jag måste säga, att jag har blivit skändligen grundlurad. Jag har inte blivit
det ena, ej heller erhållit det andra:. Damen i fråga gjorde det för egen
vinning. Jag gav henne, inte en mark, som herr Bergman, utan en hel svensk
krona. Hon gjorde det för egen vinnings skull, och det var, som jag nödgats
erinra, ett synnerligen grovt bedrägeri. Jag blev grundligt lurad. Men jag
vill säga herrarna det, att inte länker jag för den sakens skull släpa den unga
damen, om jag någon gång får tag i henne, inför rätta och låta henne dömas
till böter eller ända upp till ett års fängelse. Det få verkligen herrar Bergman
och Pauli och Wagnsson göra, men jag gör det inte.

Herr Boberg: Herr talman! Jag tillhör verkligen dem, som förundra sig

över, att herr Hellberg, just herr Hellberg, väckt denna motion, att herr Hellberg,
den gamle verdandisten, fritänkaren och tvivlaren konnnit så långt, att
han nu vill öppna porten för dessa clairvoyanter och i trance försatta och att
detta skulle kallas en ny vetenskap, som vi skola stiga upp, buga oss för och
hylla.

Jag tror, att vi göra alltför stor affär av en motion, sådan som denna samt
den sak, som den rör sig örn. Dessa ting, som nu blivit omtalade på mångahanda
sätt av olika personer här i dag, äro gamla och kända sedan forntidens
historia och omtalas i litteraturen, ja, till och med i den heliga skrift alltifrån
det besök, som konung Saul gjorde hos spåkvinnan i Endor. Våra förfäder
lia prövat detta långt före vår tid. De hade kanske litet lugnare besinning
att pröva och bedöma saker och ting. Därför stiftade de sådana lagparagrafer,
som skulle förhindra människor att tränga in på dessa områden och kanske
förvilla både sig själva och enfaldigt folk, som kunde narras att betala pengar
för en upplysning, som i själva verket ingen upplysning är.

Jag har druckit mycket litet ur vetenskapens kärl, endast luktat på korken
på ett oell annat, men jag protesterar i alla fall i det sunda förnuftets namn
mot, att man förklarar detta vara vetenskap och att ett nytt ljus skall komma
till oss på den väg, som det här är fråga om.

Om upphävande
av
22 kap. 15 §
strafflagen.
(Forts.)

Nr 19. 42

Lördagen den 14 mars f. m.

Om upphävande
av
22 kap. 15 §
strafflagen.
(Forts.)

Att min ärade granne, herr Thelin, förstod herr förste vice talmannens yttrande,
som han gjorde, var inte så underligt, ty det fälldes på sådant sätt, att
det säkert var flera av kammarens ledamöter, som förstodo det som han. Herr
förste vice talmannen liknade herr Hellbergs motion vid ett förstoringsglas.
Om man vände det mot forntiden, så såg man däri trollgummor och avgudapräster
hand i hand; men vände man förstoringsglaset mot framtiden, så fick
man se just dessa, som herr Hellberg vill öppna porten för å ena och så det lutherska
prästerskapet å andra sidan. Jag kan inte förstå, hur man egentligen, örn
förstoringsglaset vändes mot framtiden, kan se det gamla, gamla lutherska
prästerskapet. Snarare borde man väl då tänka på dem, som nu existera, och
på dem, som komma skola.

Nu har ju. som sagt, herr förste vice talmannen rättat detta och sagt, att han
menade de mycket gamla. Under sådana förhållanden är det ju ingenting vidare
att säga om den saken.

Jag yrkar, herr förste vice talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Hellberg; Herr talman! Den här debatten har i alla fall haft en viss
uppgift att fylla, bl. a. därigenom, att den berett ett litet divertissement och
bidragit att liva stämningen i kammaren. Jag hoppas också, att den skall få
någon annan verkan.

Nu är det ju åtskilliga, som vänt sig mot mig sedan sist. En, som onekligen
anförde ett synnerligen kraftigt och dräpande argument, var herr Wagnsson,
som jämförde mig nied en neger från Tanganjika. Det är sannerligen ett
kraftargument, som borde kännas. Jag tar det dock mera gemytligt. Kanske
det så småningom kommer att bli en uppdelning här i svarta och vita, liksom
i Finland. Då får jag finna mig i nesan att höra till de svarta i sällskap
med den nu i talmansstolen sittande förste vice talmannen och herr Vennerström,
medan herrar Wagnsson, Pauli, Boberg och Thelin representera de vita
— och väl herr Bergman också! Herr Bergman förefaller mig dock såsom intagande
en mellanställning, i någon män grå.

Herr Pauli föreföll mig lia övergått från att vara skrattare till att vara litet
stött, och det är ju en ingen alldeles lycklig omvändning. Han har klagat att
jag i mitt förra anförande bara bemötte en liten del av hans argument. Jag
vägrade visst inte ingå på det övriga, men jag hänvisade honom bara till hans
partivänner, herr förste vice talmannen och herr Vennerström. Det var kanske
ett enkelt sätt att komma ifrån saken, men det bidrog åtminstone att förkorta
debatten, och lika god verkan tror jag det kunde ha.

Nu skall jag säga ett par ord till min vän Johan Bergman, som bl. a. instämde
i herr Paulis tal örn läkare och charlataner. Det förvånar mig litet,
att herr Bergman, som varit benägen att försvara underverken mot mig, inte
tänkt på det förhållandet, att det dock är åtskilligt inom läkarekonsten, som
kommit genom dessa så kallade charlataner, d. v. s. lekmän. Jag tror, att det
inte är värt att anse läkaren vara i besittning av all vishet och lekmannen helt
ovetande. Det är, tror jag, för enkelt och litet vidskepligt.

Ifråga örn den varning, som man här ger för spåmän, har herr Bergman och
herr Bissmark före honom sagt, att det inte är bra, att framtidens förlåt dragés
ifrån. I det hänseendet kunna vi säkerligen göra varken från eller till och
framförallt kunna vi vara förvissade om, att femtonde paragrafen i 22 kapitlet
strafflagen inte gör någonting vare sig från eller till. Ni glömma, mina herrar,
en sak. Ni tro, att den står som en väldig dammbyggnad, som skall kunna
hejda denna vidskepelse. Men huru förhåller det sig i verkligheten? Jag
har påvisat, och ingen har sökt vederlägga det, att denna paragraf praktiskt
taget inte existerar i tillämpningen. Det är verkliga förhållandet.

Vad sedan beträffar de geschäft, som bedrivas, så har väl ändå, herr talman,

Lördagen den 14 mars f. in.

43 »r 19.

lagstiftaren uppgivit tanken på att skydda människorna för alla geschäft. Tänk
på huru många tvålar som säljas och som utgivas vara undergörande för huden
och huru många läkemedel, som annonseras såsom märkliga botemedel för den
och den åkomman! Det köper folk, och örn de gå till en spåkvinna och begära
att få veta någonting och lämna ett par kronor såsom betalning, så kan
det komma» på ett ut. Vi skulle behöva lägga örn hela lagstiftningen, örn vi
skulle söka förhindra allt geschäft.

Med anledning av herr Bergmans förut av mig berörda resonemang örn tron
på underverk, vill jag säga, att jag själv erkä.nde i mitt första anförande, att
jag hört till dem, som visat en viss benägenhet att flatflina åt saker, som man
inte satt sig in i. Jag var med bland dem, som skrattade at Sidney Alrutz pa
sin tid, men det gör jag inte nu. Det var en ärlig man, som trotsade alla fördomar
och idkade sin vetenskap till sin död oförfärat utan hänsyn till det han
och grin, som han blev utsatt för. Jag har aldrig trott på underverk, och det
är inte alls fråga örn det här, det har jag bestämt understrukit, utan här är det
fråga örn ett område i vårt själsliv, som inte är utforskat. Det borde vara lika
intressant att utforska detta som att utforska främmande världsdelar, och jag
tycker, att det vore skäl att göra någonting för denna forskning här i landet.
Jag instämmer av fullaste hjärta i herr Bergmans uttalande, att man här liksom
i England och annorstädes borde bilda sällskap för psykisk forskning.
Det skulle vara välbehövligt. Men så länge den uppfattning, som fått sitt krassaste
uttryck i denna ommotionerade paragraf, är rådande, blir det nog ganska
svårt att få sådana sällskap till stånd. Men jag hoppas, att herr Bergman och
andra kulturvänner skola sätta manken till och oförfärade taga itu med denna
uppgift. Och då kan det hända, att min motion haft sin uppgift och trots allt
en gång kan leda till resultat.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Hellberg, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla om undersökning huruvida 22 kap. 15 §
strafflagen borde upphävas samt örn förslag, vartill denna undersökning kunde
föranleda.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hellberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 13,
röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Hellbergs under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Örn upphävande
av
22 kap. 15 §
strafflagen.
(Forts.)

Nr 1».

44

Lördagen den 14 mars 1. m.

Ang. vissa
ändringar i
pensionsförsäkringslagen -

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 7, i anledning av väckt motion örn trance-seansers undantagande
från bestämmelserna i förordningen angående offentliga föreställningar i hypnotism
eller därmed likartade experiment, bifölls vid utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av väckt motion örn viss ändring i 11 kap. 38 § rättegångsbalken, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i lagen örn allmän pensionsförsäkring.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 137 i första
kammaren av herr Sandén m. fl., nr 196 i andra kammaren av herr Persson
i Tidaholm m. fl. och nr 289 i sistnämnda kammare av herrar Johansson i Edsbyn
och Lundén.

I motionerna I: 137 och II: 196. vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att sådant förslag till
tillägg till 7 § pensionsförsäkringslagen, att understöd, pension eller gratial
från arbetsgivare till hos honom förut anställda arbetare icke skulle, i den mån
de ej överstege 600 kronor, tagas i betraktande vid tillämpningen av denna paragraf,
måtte föreläggas 1932 års riksdag.

I motionen II: 289 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående sådan ändring i lagen örn
allmän pensionsförsäkring av den 30 juni 1913, att

a) vid beräkning av underlaget för avgiftspension för äkta makar efter mannens
död åtminstone hälften av de av makarna erlagda tilläggsavgifterna tillgodoräknades
hustrun för hennes avgiftspension;

b) att grunderna för beräkning av tilläggspensionen eller understöd måtte
ändras därhän, att de icke motverkade enskildas små bidrag till årliga understöd
till behövande pensionstagare, eventuellt genom höjning av det belopp å
vilket intet avdrag gjordes.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att motionerna 1:137 och II: 196 ävensom motionen II: 289, i vad densamma
avsåge ändring av grunderna för beräkning av tilläggspension eller
understöd, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

B) att motionen II: 289 ej heller i övrigt matte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Sandén: Herr talman! Jag skall endast be att få beklaga avslags yrkandet

men uttrycka min tillfredsställelse över den motivering, varmed utskottet
har beledsagat detsamma. Motionen behandlar ett så viktigt spörsmål,
att jag vagar uttrycka den förhoppningen, att pensionsförsäkringskommittén
skall taga hänsyn till det uttalande, som göres i motiveringen. I annat fall
blir det nödvändigt att på nytt återkomma till saken.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Lördagen den 14 mars f. m.

45 Nr 19.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning av väckt
motion angående organiserande av cn rättsordning innefattande en rätt till
jorden för den nödlidande lantbefolkningen.

. I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 174,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla, att den på jordbruksministerns föredragning
den 4 december 1930 beslutade kommittén för sociala jordfrågor
matte, erhålla sitt uppdrag utvidgat med bemyndigande att även överväga
organiserandet av en -rättsordning, innefattande en rätt till jorden för den nödlidande
lantbefolkningen, oberoende av bolags och stora jordägares medgivande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Lindhagen, som på anförda skäl hemställt, att riksdagen med
anledning av. förevarande motion ville hos Kungl. Maj :t anhålla, att den på
jordbruksministerns föredragning den 4 december 1930 beslutade kommittén för
sociala jordirågor måtte erhålla sitt uppdrag utvidgat med bemyndigande att
överväga organiserandet av en rätt till jorden för den nödlidande lantbefolkningen
genom möjligheter även till skälig tvångsavlösning av jord från bolags
och stora jordägares domäner;

2) av herrar Linder, Norman, Hage, Pettersson i Hällbacken och Hansson
i Trollhättan, som dock ej antytt sin mening.

Herr Lindhagen: Såsom bekant ha vi här i landet en så kallad vanhävds lag,

ursprungligen framsprungen ur den så kallade norrlandslagstiftningen.
Här föreligger det nu en serie motioner, i vilka det yrkas en utvidgning av
denna lag eller också ett förminskande av dess omfattning, och dessa motioner
äro därför ägnade att böra tilldraga sig riksdagens uppmärksamhet i sin
mångsidighet, på en gång i denna fråga. Slumpen har nu fogat det så, att en
motion, som jag väckt i syfte att få till stånd en utvidgning av lagens verksamhetsområde,
kommit fram före de andra på dagordningen.

Det är så, att vanhävdslagen, sådan den nu är, endast avser tillsyn å jordbruk
på bolags- och skogsspekulanters fastigheter. Mången har ansett, att
den bör utsträckas till alla jordbruk. Det är en andra linje. En tredje är den,
som herr Tamm nu dragit i härnad för, nämligen att minska lagens tillämplighetsområde.
Min nu behandlade motion har kommit med en fjärde linje.
Hittills tiar denna lag gällt odlade ägor och färdiga jordbruk, men nu har i
min .motion fästats uppmärksamheten på den största vanhävd, som förekommer
i det, nämligen mark, som kan odlas, får ligga ounpodlad på större egendomar
— på mindre egendomar kan det icke komma i fråga, att lagstiftningen
skulle vilja taga ifrån ägarna rätten att söka vidga sina utkomstmöjligheter.
Denna förenämnda jord ligger till ingen nytta och får icke utlämnas för odling
at den nödlidande lantbefolkningen utan bolagens och de stora jordägarnas
medgivande.

Det^är då ganska underbart, alf riksdagen förra året tämligen enhälligt och
detta års lagutskott, mindre enhälligt, örn jag så får uttrycka mig, vill säga,
att ingen spade och ingen plog får sättas i denna outnyttjade, odlingsbara jord
icke ens i dessa arbetslöshetens tider, örn icke de stora jordägarna därtill lämna
medgivande, och vad min motion går ut på är, att, även om dessa icke medgiva
det, sådan odlingsbar mark skall kunna få användas för att öka den nöd -

Ang. den nödlidande
lantbefolkningens

rätt till jorden.

Nr 19. 46

Lördagen den 14 mars f. m.

Ang. den nödlidande
lantbefolkningens

rätt till jorden.

(Forts.)

lidande befolkningens utkomstmöjligheter, givetvis dock med skälig hänsyn
till jordägarna.

1905 års riksdag avlät en skrivelse efter mitt initiativ örn att främja jordbruk
genom nyodling. Jag påpekar detta: genom nyodling. När man väcker
en sådan fråga, kommer alltid den invändningen fram, att det finnes ändå så
mycken jord som erbjudes, stora egendomar, som man kan stycka. Men här
är det icke fråga om den gamla egnahemsrörelsens utvägar att stycka färdigbrukad
jord. Här är fråga örn att tillgodogöra sig de nya odlingsmöjligheter,
som finnas på större domäner. Och då gäller det: är det verkligen meningen,
att sådan odlingsbar jord skall ligga alldeles obegagnad, örn icke de stora
jordägarna medgiva, att den får upplåtas till odling?

År 1930 voro åtskilliga sociala jordfrågor uppe i riksdagen. Beträffande
tillgodogörandet av ouppodlad mark för jordbrukskultur sade utskottet tämligen
enhälligt — jag var skiljaktig — att för sådant ändamål ej borde nu
ifrågasättas något slags tvångsavlösning. När det gällde att förbättra ofullständiga
jordbruk, antydde en minoritet, ehuru svagt, att där kunde detta möjligen
komma i fråga, och likaså beträffande frilösning av mindre arrendejordbruk.

Man menar nu, att sådan odlingsbar jord icke kan komma till användning;
det lönar sig icke att odla den. Men i dessa tider, då det finnes en arbetslös
befolkning, icke minst på landsbygden, är det ju bra, att åtskilliga bland denna
befolkning, hellre än att gå sysslolös, får tillfälle att på lediga stunder odla
jord för att skaffa sig ett uppehälle till husbehov av jordbruks-, eller trädgårdsprodukter
eller utvidga ett ofullkomligt jordbruk med nyodlingar, upptagna
på lediga stunder, eller kanske rent av för skapandet av ett nytt jordbruk.

Detta krav föreligger ute i landet från skogs- och flottningsarbetare, lantarbetare,
barn till småbönder, arrendatorer och torpare. . Dessa utgöra en talrik
klientel, från vilka krav på en rätt till jorden i odlingssyfte framkomma
oavsett konjunkturerna och icke minst under perioder av stor arbetslöshet.

Detta är en stor fråga, och jag ser ett uttryck därför i de tomma bänkarna,
särskilt norrlandsbänkarna. Norrlänningarna, för vilka motionen speciellt är
väckt, förenade sig med högern förra året, och de vilja nu icke gärna höra på
denna predikan, kan jag tro. Men kanske beror det också på frukosten, som
blivit försenad genom debatten örn Hellbergs motion.

Nu säger man: »Ingen spade och ingen plog får röra ens vid ett fristående
odlingstillfälle, såvida ej jordägaren i nåder tillåter det. Staten och den arbetslöse
eller otillräckligt försörjde skola stå där, tycker man, med mössan i
hand och tigga sig till några smulor till och med av den odlingsbara jord, som
ligger obegagnad. Detta kan verkligen kallas för en lagstiftning örn upprätthållande
av den största möjliga vanhävd å jordbruksduglig odlingsmark på bolags
och andra stora jordägares marker.

När det däremot gäller att för kapitalstarka spekulanter lägga sig till med
obegagnade mineralfyndigheter på annans mark, då har rättsordningen infört
s. k. inmutningsrätt eller med andra ord en omfattande lagstiftning för att
tvångsvis tillhandagå spekulanterna med hans önskningar utan hänsyn till jordägarens
belägenheter. Men en inmutningsrätt å större domäner för fattiga
människor till odlingslägenheter, som ligga till ingen nytta, det motsätter sig
svenska statsmakten särskilt nu i arbetslöshetens tider.»

Man kan heller icke rimligen begära, att de stora jordägarna frivilligt
skola upplåta jord. Det ligger i den framställning, som riksdagen, gjorde
förra året och även i den nyligen tillsatta jordkommitténs instruktion, att
man i första hand bör inrikta sig på frivilliga upplåtelser. Men det ligger
i sakens natur, att de stora jordägarna äro ovilliga, och de måste vara det.
Man bör därför icke klandra de stora jordägarna. De äro hänvisade att slå

Lördagen den 14 mars f. m.

47 Sr 19.

vakt om sina intressen, som äro ganska svåra att skydda under den nuvarande
konkurrenskampen mellan nationer och invånarna i vart och ett land.
De kunna ej ha nog med mark för egna behov.

Därför ha heller inga avsevärda, allvarliga utbud av odlingsbar mark blivit
gjorda, utan de utbud, som förekommit, ha rört färdiga jordbruk. De
måste ställa sig motvilliga, även därför att de för skötseln av sina ägor ha
intresse av att det icke uppkommer några enklaver. Utbud av odlingsbar
jord kommer därför att bli sällsynta undantag. Men att då föreskriva frivillighet
för medverkan från statsmakterna är att knäsätta det underliga begreppet
motvillig frivillighet såsom den tongivande sociala faktorn i jordfrågan,
och på den ståndpunkten står för närvarande Sveriges sociala jordpolitik
inom statsmakterna och dess stora partier.

När denna fråga sattes på sin spets år 1930, dikterade däremot utskottet
och riksdagen beslöt, att den nya kommittén för sociala jordfrågor skulle
ha till uppgift att undersöka — det står först — »de ekonomiska förutsättningarna
för bärighet av mindre jordbruk». Det är ganska genomskinligt,
varför detta tillkommit. Det framhölls av förslagets motståndare, att det
icke lönar sig att odla jord nu för tiden. Därför borde icke ifrågasättas
att tvinga markägarna. Sålunda kastades, till gagn för den heliga äganderätten
— ty det är den, som det är fråga örn —- fram, att denna kommitté
borde främst undersöka »de ekonomiska förutsättningarna för bärighet av
mindre jordbruk» för att komma till det resultatet: Det bär sig icke att odla
jord, och därför bör man icke tvinga de större jordägarna att avstå något.

Kommittén är oförmögen att lösa frågan, det kan icke bli det ringaste
bevänt med dess utlåtande i denna del. Ty de enda sakkunniga på detta
område äro Lars, Petter och Jonas samt Greta, Stina och Maja. De ensamma
kunna avgöra vad livet kan bjuda dem för möjligheter i deras tysta
kamp för uppehället i undanskymda vinklar och vrår av det så kallade fäderneslandet.
Ty det är väl ej meningen att rent ut skatta åt den industriella
mondismens, några nationalekonomers och »Lubberiets» benägenhet understundom
att med jämnmod se jordbrukets försvinnande såsom en avsevärd insats
i svenska folkets försörjningsmöjligheter.

Jag instämmer med Hellberg, som nu är frånvarande, i hans apostrofering
av nationalekonomerna. En av våra nationalekonomer har föreslagit, att hela
Norrlands jordbruksbefolkning skulle flyttas söder om Dalälven, för att deras
åkrar skulle förvandlas till skogsmark. Det önskar väl också den industriella
mondismen, ett slags kartell mellan industriidkare och deras arbetare för att
på den jordbrukande befolkningens bekostnad sleva sig till någonting, som
det heter, och vidare »Lubberiet», som för talan för bägge fraktionerna på ett
fängslande sätt.

Det är givet, att, när det här finnes en så stor arbetslös befolkning, som icke
har någonting annat att göra, denna befolkning lika gärna borde kunna få
uppodla jord örn den finner sig betjänt därav. Det är icke meningen, att dessa
människor skola taga arbetskrafter från Stockholm och giva dem samma avlöning,
som ges här i Stockholm, utan de skola själva göra odlingsarbetet på
stunder, då de icke kunna göra något annat. Det är ju bilt tre för dem att odla
jord än att ingenting göra och på samma sätt kan den, som behöver förbättra
sitt jordbruk med tillgång på större arealer på lediga stunder odla upp jord och
lägga den till sina ägor. Han utför arbetet själv utan att beräkna någon direkt
arbetsförtjänst, när han icke kan finna annat arbete, som är mera lönande, och
det böra vi unna honom att göra. Det är detta, som alla människor böra kunna
beredas möjlighet till genom lagstiftning, och då böra icke kommitterade, herrar
Westman, Tamm och tre andra personer komma och säga: »Det duger

icke». Ulan man får lov att göra någonting.

Äng. den nödlidande
lantbefolkningens

rätt till jorden.

(Forts.)

Nr 19. 48

Lördagen den 14 mars f. m.

Ang. den nödlidande
lantbefolkningens

rätt till jorden.

(Forts.)

I motionen har nu förordats, att en sådan rätt till jorden skall byggas på en
rättsordning. Men då säga många, att herr Lindhagen är så underlig ibland
i formuleringen av sina klämmar, så att man kan icke förstå honom. Skillnaden
mellan rättsordning och ett allmosegivande synes dock vara ganska lättfattlig.
En rättsordning ha vi t. ex. i ensittarlagen, som giver en rätt med skälig hänsyn
åt olika håll. Av en sådan skälig hänsyn överflöda också de sociala jordlagar,
som vi fått och som bygga på en rättsordning. Jag tycker, att det låter
fattigt att säga, att man skall begära en rätt till expropriation. Expropriationsrätt
är bara de många medlen att skapa en rättsordning, och där förekomma
många lagbestämmelser, men dessutom har man i bakfickan möjligheten till
tvångsavlösning, som högst sällan behöver användas, ty när den finnes, så tager
var och en skeden i vacker hand, då det inte lönar sig alt streta emot. Nu
har jag emellertid i min reservation inflickat ordet »tvångsavlösning», för att
det skall bli lättare för riksdagens medlemmar att fatta vad det är fråga örn.
Jag yrkar således att riksdagen med anledning av förevarande motion ville
hos Kungl. Majit anhålla, att den på jordbruksministerns föredragning den 4
december 1930 beslutade kommittén för sociala jordfrågor måtte erhålla sitt
uppdrag utvidgat med bemyndigande att överväga organiserandet av en rätt
till jorden för den nödlidande lantbefolkningen genom möjligheter även till
skälig tvångsavlösning av jord från bolags och stora jordägares domäner.

Herr Westman: Herr talman! Den föregående ärade talaren har före slagit,

att man skall vidga ramen för den nu pågående utredningen rörande de
sociala jordfrågorna, så att utredningsmännen skulle få i uppdrag att även
framlägga förslag angående expropriation av oodlad jord. Den ärade talaren
yttrade, att det för närvarande råder stor arbetslöshet på landsbygden och att
man borde söka råda bot för denna arbetslöshet i väsentlig mån genom att införa
en rätt för landsbygdens befolkning att expropriera oodlad jord. Jag
tror, att den ärade talaren alldeles misstagit sig i fråga örn betydelsen av detta
hjälpmedel. Örn den ärade talaren ville något närmare undersöka förhållandena
på landsbygden, så torde han finna, att han i alldeles orimlig grad har
överskattat den verkan, som en sådan lagändring skulle komma att få för arbetslöshetens
bekämpande.

Läget inom jordbruket är för närvarande sådant, att det icke lönar sig för
folk med två tomma händer att bearbeta sådan oodlad jord, som de skulle få genom
ett expropriationsförfarande, och de torde icke heller, tvärtemot vad den ärade
talaren trodde, kunna sköta en sådan odlingsverksamhet på lediga stunder.
Ett sådant arbete är av långt mödosammare slag än den ärade talaren antydde
i sitt anförande. För övrigt ligger saken till på det viset, att det för närvarande
icke förefinnes något som helst behov av att tillgripa ett expropriationsförfarande
för att få jord. Den frågan prövade riksdagen ingående i fjol, och då
gav riksdagen den anvisningen, att man för den närmaste framtiden borde begränsa
sig till att tillgodose de önskemål att erhålla jord, som finnas hos stora
delar av vårt folk, på frivillighetens väg. Jag tycker, att den ärade talaren
borde giva riksdagen rätt därutinnan, att det dock är lämpligare, att man söker
använda mildare medel och att man icke griper till tvångsmedel, då det icke
behövs. Skulle det visa sig, att man på frivillighetens väg icke kan komma så
långt, som den ärade motionären önskar, då kan tiden vara inne att åter upptaga
frågan örn tillgripande av expropriation till diskussion.

Emellertid förbiser jag icke, att den ärade talare icke kommit till den ståndpunkt,
som han intager, och icke framställt sitt yrkande av praktiska skäl.
Han har tydligen bestämts av principiella skäl.

Den ärade talaren anser, att har man icke expropriationsrätt för den, som vill
skaffa sig jord, finnes ej någon rättsordning inom jordbrukets område. Jag

Lördagen den 14 mars 1. m.

49 Nr 19.

har svårt att förstå, att den ärade talaren verkligen har skäl att använda denna
terminologi. Likaväl kunde då den ärade talaren säga, att det icke finnes
någon rättsordning inom handelsnäringens område. Här i Stockholm ser man
nämligen, örn man går på gatorna, en massa butiker, som stå tomma, och då
skulle den ärade talaren i överensstämmelse med sin ståndpunkt böra säga, att
eftersom det icke finnes några lagbestämmelser, som tillåta den, som vill öppna
en affär, att expropriera en oanvänd butik, finnes icke någon rättsordning inom
handelsnäringens område. Jag tror, att den ärade talaren, när han talar örn en
rätt till jorden i samma betydelse som expropriationsrätt, försöker införa en
terminologi, som knappast kan anses ägnad att sprida verkligt ljus över de
rättsförhållanden, som det här är fråga örn.

Herr talman! Med hänsyn till att riksdagen i fjol bestämde sig för att söka
åstadkomma reformer på den sociala jordfrågans område med användande av
de medel, som stå till buds på frivillighetens väg, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Linder: Herr talman! Då jag jämte några meningsfränder avgivit

en blank reservation vid nu föredragna utlåtande, skall jag be att med några
ord få deklarera vår ståndpunkt.

Kravet på en rättsordning, som innefattar en rätt till jorden för den nödlidande
lantbefolkningen, oberoende av bolags och stora jordägares medgivande,
har framkommit år efter år här i kammaren. Bakom detta krav ligger ytterst,
hur man än vill tyda det, att det skulle införas en rätt till expropriation såsom
yttersta medel, när det gäller att skapa nya jordbruk.

Jag har roat mig med att se efter, huru många gånger det är som jag bär
talat här i kammaren örn denna sak. Jag tror, att jag började år 1924, och jag
har sedan fortsatt nästan varje år, sista gången var år 1930.

Riksdagen har i denna punkt år efter år obevekligen sagt nej. Den vill icke
vara med om införandet av en dylik rätt. Inför denna långa serie av nej föreställer
jag mig, att det kanske varit skäl att vänta och se tiden an. Herr Lindhagen
är emellertid av en annan uppfattning, av ett annat kynne. Han tänker
sig väl, att trägen vinner till slut, och att någon gång den tid skall komma, då
man når resultat på denna väg.

Jag måste säga, att jag intager den ståndpunkten, att en rättsordning, sådan
som den herr Lindhagen här föreslår, är berättigad, örn icke för andra fall, så
dock för dem, där en frivillig överenskommelse icke kan träffas. Vederbörande
kunna av ren tredska vägra att upplåta jord, eller de kunna uppställa så
orimliga villkor, att det är omöjligt att komma någon vart. Jag menar, att
nog kan den tilltänkta rättsordningen vara berättigad till plats i ett system.

I allt fall, hur det än är, så är tiden ovillig -— jag menar tiden i form av
kammarens majoritet •— att lyssna till detta krav. För min del tror jag visst
inte, efter allt vad som sagts, att jag nu skulle bragt kravet på tal själv,
men eftersom jag suttit i utskottet år efter år, då denna motion dykt upp, har
jag ansett mig skyldig att ta ståndpunkt till den, och då har jag inte kunnat
Söra annat än yttra den mening jag från början i denna sak haft. Jag har inte
fått någon annan uppfattning örn saken, det vill säga, att en sådan rättsordning
är lämplig. Detta gör, att för varje gång motionen kommer åter, uttalar
jag mina sympatier för densamma. Detta gör jag alltså även vid detta tillfälle,
och jag tror i det fallet med ganska stor säkerhet, att jag även talar för
mina meningsfränder, som jag här representerar.

Herr Lindhagen: Den siste talaren sade. att han börjat tala i denna fråga
1924 redan, men att han nu har tröttnat. Jag började 1901, herr talman, och

Första hammarens protokoll 1931. Nr IV. 4

Äng. den nödlidande
lantbefolkningens

rätt till jorden.

(Forti.)

Nr !!>• 50

Lördagen den 14 mars f. m.

Ang. den nödlidande
lantbefolkningens

rätt till jorden.

(Forts.)

jag har inte tröttnat. Saken är den, att den som åtagit sig ett riksdagsmannauppdrag
bland annat på grundvalen av en sådan här fråga och vet att han har
sina kommittenter på landsbygden väsentligen bakom sig, inte får förtröttas.
Hur skall man få fram någonting, örn man slutar opinera i avvaktan på, att de
naturliga motståndarna utan påtryckning skola komma och säga: Vi ha ångrat
oss! På den bogen driver man ingen praktisk politik.

Se på industriarbetarklassen! Tro ni att den någonsin, därför att den fått
nej, satt sig att vänta på, att motståndarna skulle komma med gåvor? Nej,
den har hållit på att driva fram sina krav mer och mer, ju mäktigare den blivit,
tills man blivit rädd och delvis insett det berättigade eller ofrånkomliga i
dess krav och därför tillgodosett dem. Jordfolket har inte någon stark representation
i riksdagen, den har knappast någon representation alls, och har inte
heller några starka organisationer. Det synes som örn knappast något av de
stora partierna vill gå allvarligt i selen för dem, man har tröttnat att kämpa
för andra, när man blivit så upptagen av att kämpa för sig själv, och så har
jordfolket, förefaller det, blivit allt mer utan representation i riksdagen.

Men, som sagt, industriarbetarklassen går inte fram på de vägarna. Den
säger aldrig, att nu ha vi tröttnat och vänta att motståndarna skola komma
med gåvor. Den har ej följt den taktiken, och jordfolket bör heller inte göra
det. Det senare får väl organisera sig, så att det också en gång blir en makt i
tidernas längd. Liksom det verkligen var i seklets början, då den norrländska
småbondeklassen slog vakt örn jordfrågan. Nu behöva vi bara se på de tomma
Norrlandsbänkarna, hur de se ut, när dessa stora jordfrågor äro före, som särskilt
intressera jordfolket däruppe!

Westman och jag kunna ju inte tala samma språk. Det blir bara en cirkus,
när vi två uppträda mot varandra, och det ger inte något resultat. Det är en
egen logik av en lärd vetenskapsman från Uppsala — alma mäter upsaliensis
— att resonera på det sättet, att det lönar sig inte med jordbruk, örn man önskar
kunna stödja jordanskaffningen även med tvångsavlösning, men det lönar
sig, örn jorden kommer på frivillighetens väg, och därför skall man bara använda
frivillighet. Örn inte jordbruk lönar sig, så lönar det sig väl lika litet
med frivillig upplåtelse som med annan upplåtelse? Kan herr Westman förklara
dessa motsägande ståndpunkter? Det blir i så fall cirkus, det är påtagligt.

För resten har jag inte väckt frågan av några idealistiska eller ideologiska
skäl, som Westman sade, utan jag har i hela mitt förra anförande —- som han
tydligen inte hört på hela tiden — upptagit de praktiska skälen. Jag erinrade
om namnen Lars, Petter och Jonas samt Greta, Stina och Maja. De äro
de verkligt sakkunniga och böra få avgöra, örn det lönar sig för dem eller inte
i de speciella fallen. De arbetslösa flottningsarbetarna ha ju oupphörligt petitionerat:
Varför aldrig en sådan lagstiftning, att vi kunna få ett stycke mark
under den tid vi äro arbetslösa eller då det inte är säsong, för att åtminstone
kunna odla upp litet till husbehov och även få en fast bostad? Jag för nu
deras talan för att jag är deras representant och för att jag tycker det är rätt.
Och även örn jag vore ensam här tänker jag ej kompromissa bort realiteterna för
dem med hänsyn till ministärbildningar och annat dylikt.

Således, herr talman, oavsett riksdagspolitik och riksdagskorridorpolitik anhåller
en stor del av mina valmän att genom mig få yrka bifall till min reservation.

Herr Westman: Eftersom herr Lindhagen ställde en direkt fråga till mig,
ber jag att få förklara ett par punkter i mitt förra anförande.

Det förhåller sig så, som vi alla lätt kunna inse, örn vi tänka på saken, att
nyodling innebär nedläggande av ett engångskapital. Vad jag sätter i fråga

Lördagen den 14 mars f. m.

51 Nr 19.

är, huruvida konjunkturerna inom jordbruket nu äro sådana, att det lönar sig
för en person att med lånat kapital ådraga sig en sådan engångskostnad. I
själva verket ställa sig de jordsökande nu för tiden på en tvivlande ståndpunkt.
De önska framför allt förvärva redan odlad jord. Den egnahemsrörelse,
som nu pågår, består till stor del däri, att stora gårdar bli styckade i småbruk.
Det är en social utveckling, som jag hoppas herr Lindhagen inte ogillar.

Nu svarar herr Lindhagen, att i Norrland finns det inga stora gårdar, med
andra ord att man där inte kan få jord på frivillighetens väg. En hel del av
herr Lindhagens kommittenter ha vänt sig till honom och klagat över, att de
inte kunna få jord. Jag skulle vilja föreslå herr Lindhagen att hänvisa dessa
personer till egnahemsstyrelsen, som helt säkert kommer att bringa dem i kontakt
med de många personer i Norrland, som äro villiga att sälja oodlad jord.
Som vi veta, finns det stora utbud, som framlades på de kolonisationssakkunnigas
tid, och det har visat sig, att efterfrågan på denna oodlade jord inte alls
motsvarat utbuden.

Man skall inte tillgripa tvång, så länge det inte behövs. Vi skola nu försöka
att under den närmaste tiden hjälpa dem, som verkligen vilja ha jord,
att få sådan på sådana villkor, att det lönar sig för dem, allt inom frivillighetens
ram. Först sedan det visat sig, att denna väg inte leder till målet, är
jag villig att med herr Lindhagen diskutera frågan örn införande av expropriation.
Jag tycker inte detta språk kan vara så obegripligt för herr Lindhagen,
att han skulle sakna all möjlighet att diskutera med mig annat än »i cirkusartad
form», som han nyss uttryckte sig.

Herr Linder: Det sades från herr Lindhagens sida något örn trötthet. För
min del tillbakavisar jag på det bestämdaste tanken på, att jag skulle tröttnat.
Jag har ju år efter år stött herr Lindhagen, då han kommit med denna motion,
men jag hänvisar till vad herr Lindhagen för ett ögonblick sedan själv
talade örn, nämligen de tomma bänkarna. De tala ju också ett visst språk inför
denna motion. Jag har som sagt troget hållit ut för att få till stånd något
i denna sak. Jag vill emellertid också i rättvisans och billighetens namn
säga, att jordfrågan under de år, som gått, dock inte vilat, även om det tillkommit
kommittéer, som av ett eller anant skäl inte vunnit herr Lindhagens gillande
— kanske inte heller mitt — utan jordfrågan har ständigt varit aktuell,
och något gott har väl ändå alltid kommit fram. Det få vi hoppas även kommer
att ske i den sak, vi här sträva för, men man kan ju för ögonblicket inte
göra mer än vad man gjort i ifrågavarande fall.

Herr Lindhagen: Herr Westman tog nu tillika upp den där gamla sirensången,
som uppstämdes 1924 av de förenade så kallade borgerliga partierna,
att först om det visade sig omöjligt att få tillräcklig jord frivilligt, så finge
man överväga en rättsordning, som jag kallar det, för att skaffa jord ytterst
genom en lagstiftning om tvångsavlösning. Men när kommer den »motvilliga
frivillighetens» folk till en sådan klarhet? Kommer det ens att sträva efter
en sådan klarhet? De komma på grund av sin intresseriktning aldrig till insikt
om behovet, och däri ligger det fundamentala misstaget. Jag känner till den
här saken lika bra som Westman, ja, bättre tilläventyrs. Tala med flottningsarbetarna,
tag på vandringsskorna och gå från stuga till stuga, umgås med folket
och tänk själv! Det var norrlandskommitténs metod även på den konservativa
sidan. Men nu, sedan den allmänna rösträtten kommit, är det märkligt
nog alltmera förkylt för jordfrågan och ändå har man strävat för den så oerhört
mycket.

Äng. den nödlidande
lantbefolkningens1

rätt till jorden.

(Forts.)

Nr 19. 52

Lördagen den 14 mars f. m.

Ang. den nödlidande
lantbefolkningens

rätt till jorden.

(Forts.)

Om utvidgning
och skärpning
av den s. k.
uppsiktslagen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till den av herr Lindhagen vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 12,
röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Lindhagen vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Herr statsrådet von Stochenström avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 172, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14 :o) och
17 :o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

nr 173, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen
den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet;

nr 174, angående understöd för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten;
nr 175, med förslag till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens;
nr 176, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 oktober
1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning
och saluhållande av oriktigt märkta varor;

nr 177, angående understöd åt efterlevande till tillförordnade sekreteraren,
notarien å extra stat hos riksförsäkringsanstalten C. A. Olson Cronström och
extra ordinarie tjänstemannen hos nämnda ämbetsverk G. H. Lindstén;
nr 178, angående pension åt förra småskollärarinnan Signe Eriksson;
nr 179, angående pension åt arbetarna vid flottans varv i Karlskrona A. E.
P:son Wilson och F. A. L. Danielsson;

nr 180, angående tilläggspension åt ämneslärarinnan Anna Sofia Sondén
och f. d. första lärarinnan Lilly Emilia Högdahl; samt

nr 181, angående pension till vissa i statens tjänst anställda personer.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning av väckta
motioner angående utvidgning och skärpning av lagen örn uppsikt å vissa
jordbruk.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 134 i första kammaren av herr Möller
m. fl. och nr 198 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl.

Lördagen den 14 mars f. m.

53 Nr 19.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte i ^
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte skyndsamt låta ut- ixav
arbeta och för riksdagen framlägga förslag till utsträckning av nu gällande uppsiktslagen.
uppsiktslag till att omfatta andra slag av jordbruk än dem, för vilka den (Forte.)
nu gällde, samt att i samband därmed jämväl förslag måtte framläggas till
sådana skärpningar av nämnda lag, som kunde anses påkallade.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Linder, Norman, Hage, Olovson i Västerås och Pettersson i
Hällbacken, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, slutande med en hemställan, att riksdagen måtte med anledning
av de väckta motionerna i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att
Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida, i vilken mån och på vilket sätt en
lagstiftning för beivrande av uppenbar vanhävd kunde komma till stånd, omfattande
jordbruk av andra slag än dem som folie under den nu existerande
uppsiktslagen;

2) av herr Lindhagen, som på anförda skäl hemställt, att riksdagen i anledning
av motionerna ville begära skyndsamt övervägande och förslag i syfte
att gällande lag örn uppsikt å vissa jordbruk måtte utvidgas och få tillämpning
jämväl:

1) å mindre jordbruksarrenden under fideikommiss och andra större gods,
samt

2) å fideikommissfastigheter och andra större jordbruksdomäner.

Herr Linder: Herr talman, mina herrar! Jag tar till orda därför, att jag

tillsammans med några meningsfränder anmält en reservation, som hänför sig
till en motion, avgiven av herr Möller i denna kammare jämte några av socialdemokratiska
gruppens förtroenderåd. Dessa herrar motionärer önska en vidsträcktare
uppsikt över jordbruken och även en strängare uppsikt. Motionen
börjar med en översikt över alla de svårigheter man haft för att kämpa sig
fram till den så kallade vanhävdslagen. Det har, säges det, tagit 30 år innan
man hunnit fram till en lagstiftning, och när man äntligen hunnit dit, visar
den sig ha mycket begränsad omfattning. Den har endast tillämpning på jordbruk,
som innehas av bolag och enskilda skogsspekulanter eller sådana, som
kunna fullt jämställas med dem. De mena då, att eftersom lagstiftningen inte
är tillfredsställande, måste den utsträckas, och anledningen därtill är en alldeles
särskild.

Motionen har sin utgångspunkt i det så kallade Näsbyholmsfallet. Detta
fall rör sig, som väl är ganska bekant, örn en av Sveriges största domäner, ett
tidigare mönsterjordbruk, ett sådant, som omnämnts i de geografiska läroböckerna
i skolorna, och vilket kommit att bli en ruin. Herrarna kanske känna till
det, men det måste i alla fall talas om, för att man skall förstå motionens innebörd
och vad som lett motionärerna till deras ståndpunkt. Näsbyholm är en
domän, som omfattar omkring 1,420 tunnland av Skånes allra finaste och bästa
jord. Den brukas inte tillsammans, utan är uppdelad i sina särskilda mindre
egendomar, själva Näsbygård, som innefattar en areal av omkring 740 tunnland,
en annan gård, som innefattar 530 tunnland, en annan på 50 tunnland
och slutligen en på omkring 100 tunnland. När detta mönsterjordbruk bytte
ägare, det var omkring 1919, så fanns det på Näsbygård jämte Carlstorp, en
gård intill, inte mindre än 525 nötkreatur -— nu finns det sju stycken jämte

Nr 19. 54

Lördagen den 14 mars f. m.

Örn utvidgning
och skärpning
av den s. k.
uppsiHslagen.
(Forts.)

några ungdjur. På en annan av de stora gårdarna om 530 tunnland fanns det
180 nötkreatur jämte 12 par hästar — nu finns det 12 stycken hästar och inga
nötkreatur. Skörden har försummats, den senaste skörden, 1930, inbärgades
först långt fram i oktober, höet fördärvades, därför att inte ägaren ansåg sig
kunna på auktion få tillräckligt betalt för detsamma, sockerbetsarealen har
sjunkit från 120 tunnland på Näsbygård till knappa 40 tunnland, och så vidare.
Det är klart, att detta väckt en stor bestörtning i hela orten. Vittnesgilla män
lia talat örn denna sak. Jag anser mig inte på något sätt gå grundlagens bud
för nära, örn jag citerar namnen, eftersom de förut stå i motionen. En sådan
bekant man och jordbruksexpert, granne för övrigt till Näsbygård, vår kamrat
här i riksdagen, Axel Pehrsson i Bramstorp, yttrar bland annat att »fideikommissinnehavaren
skadar genom sitt sätt att förvalta godset blivande fideikommissinnehavare,
sig själv, ortsbefolkningen, som intet arbete får, samt kommunen
genom egendomarnas värdeminskning». Domänintendenten, riksdagsman
Sven Linders, ordförande i jordbrukskommissionen i Malmöhus län, yttrar
att »därest dylik skötsel förekomme å en kronans domän, skulle jag omedelbart
anmäla innehavande arrendatorn för kontraktsbrott och påyrka hans skiljande
från arrendet» samt att »örn någon under uppsiktslagen stående jordbruksfastighet
skulle brukas på detta sätt, jordbrukskommissionen otvivelaktigt
kunde och borde betrakta detta som uppenbar vanbävd och vidtaga omedelbara
åtgärder». En annan i Skåne synnerligen känd man, fastän privatperson,
dock känd även långt utanför Skånes gränser, har yttrat, att det näppeligen
inom bela länet funnes någon egendom, vare sig större eller mindre, som
vore så vanskött som för närvarande Näsbyholm. Tidigare, då godset skötts
av en bland dem, som här sedermera kommo i fråga, hade det varit en mönstergård
och dess kreatursbesättning den förnämsta i landet, vilket bäst visades
därav, att den varit den enda i landet, som godkänts som avelscentrum för låglandsboskap.

Nu kom likväl inte saken till offentligheten genom ett ingripande efter vanhävdslagen
— vi sakna ju tvärtom en effektiv sådan — utan det var släktingar
till den nuvarande innehavaren, som bragte saken inför offentligt forum.
Innehavaren försökte försvara sig mot alla de påståenden, som framställdes.
Han försvarade sig med, att han drygt fått lösa godset, fått betala stor arvsskatt
etc., men alla hans påståenden motbevisades och folio till marken, varefter
häradsrätten avkunnade utslag i saken och satte vederbörande under förmyndare.
Häradsrättens utslag är ju en offentlig handling, protokollet är
överlämnat till utskottet och finnes tillgängligt. Utslaget är undertecknat av
den i riksdagens annaler och kretsar väl kände domaren Bror Petrén. — Det
som förekommit där nere har alltså varit av den beskaffenhet, att det mycket
upprört sinnena.

Jag kommer nu till utskottets ställning till saken. Efter den framställning,
som givits i motionen, tycker man att utskottet, hur kallt det än tar på sakerna,
borde i sitt utlåtande haft något ord av förtrytelse över, att jord kan behandlas
på detta sätt. Men var så goda, mina herrar, och läs detta utskottsutlåtande:
där finns inte ett ord, som skulle kunna tyda på, att man ens beklagar
vad som skett! Det tycker jag är litet märkvärdigt. Jag är ju, som
herrarna veta, själv inte jordbrukare, och vi, som stå under reservationen, äro
inte heller, med ett undantag, jordbrukare. Det finns dock flera jordbrukare
i utskottet, och man tycker, att det borde varit någon av deni, som kunde föra
talan för jorden. Ty jag antar, att hur det än är, så har väl varje jordbrukare,
som håller av och älskar jorden, en viss känsla inför en vanhävdad jord,
så att han på något sätt vill protestera mot något sådant. Jag tycker inte, att
det hade varit för mycket, örn något sagts om det upprörande och i hög grad
beklagliga i det skedda. Men ingenting sådant är sagt, utan i stället är sagt

Lördagen den 14 mars f. m.

55 Nr 1!>.

i helt andra ordalag, att det skulle medföra stora svårigheter att komma denna
sak till livs. Det kan ju sägas vara riktigt, men jag föreställer mig i alla00 *v
fall, att örn nöd är på färde och man ser sådant missbruk, bör man väl inte lie- uppsiktslagen.
sitera inför svårigheterna, även örn sådana finnas. I utskottsutlåtandet talas (Forts.)
om, att det ur lagteknisk synpunkt skulle vara mindre lämpligt att utvidga
gällande uppsiktslag till att omfatta även jordbruk sådana som detta, att man
kanske finge lägga sig till med en särskilt avpassad vanhävdslag och så vidare.
Ja, förvisso tror jag, att det kan förorsaka svårigheter, men jag säger
i alla fall, att när något sådant som detta kan passera, bör man göra något för
att motarbeta en sådan utveckling.

Utskottet säger på ett annat ställe, att örn den yrkesmässige jordbrukaren
av bristande vilja eller insikt låter vanhävd komma sig till last, torde han i
regel inom kort bliva nödsakad att överlämna sin fastighet i andra händer.

Ja, men detta är väl inte något recept att komma med. Härmed menas ju
ingenting annat, än att, om han inte sköter sig, så får han gå i konkurs. Hen
det är väl inte något sätt att hjälpa? Här gäller det något, som betraktats
som en klenod inom Skånes jordbruk, som nu genom enskild mans förvållande
till stor skada för orten har förfarits. •—- Det är inte tillräckligt försvar att
säga, att man på andra områden får göra både det ena och det andra, och
varför skall man då inte få lov att förstöra sin jord? Vi ha dock inte den
uppfattningen örn jorden. Det visar ju själva vanhävdslagen, som i alla fall
inaugurerat principen örn en viss jordens helgd i det allmänna rättsmedvetandet.

Längre ner i detta utlåtande talas det örn de stora svårigheter, som skulle
uppstå att i lag så utforma själva vanhävdsbegreppet, att jordägarnas berättigade
krav på den rörelsefrihet, som kan vara nödvändig, särskilt för driftens
omläggning i kristider, bleve tillgodosedda. Men, bevars väl, även örn det
finns stora svårigheter, så har man väl sett sådana kunna undanröjas. — Och
så kommer i nästa stycke, att det är synnerligen, vanskligt att avgöra, örn det
till exempel finns ekonomiska svårigheter för en jordbrukare att sköta sin jord.

Slutligen säges, att därest lagstiftningen skulle begränsas till att avse endast
vissa större jordbruksfastigheter — jag tänker då på fideikommissen — skulle
så stora svårigheter möta vid uppdragandet av lagstiftningens gränser, att en
tillfredsställande lösning knappast skulle kunna ernås. Jag menar, att detta
i allt fall i mycket, ja, i stort sett, gör.intryck av att vara bara undanflykter.

Jag kan mycket väl förstå deras ställning, som säga: bevars väl, men det, som
nu inträffat är ju bara ett enstaka fall; inte skall man därför generalisera
och lägga alla jordbruk under uppsiktslagen! — Ja, men det är bättre att
förekomma än förekommas. Det fall, som inträffat, har dock varit oerhört
betydelsefullt som motiv för lagens utsträckning — det kan man inte komma
ifrån — och dess bättre, kan man säga, finns det för ögonblicket inte flera
exempel av detta slag att draga fram. Domänintendenten Linders, som ingivit
en framställning i ärendet till jordbruksministern, har efter vad han angivit
i sin skrivelse ytterligare exempel att framdraga. Men jag förmenar i
alla händelser, att vad, som här inträffat, är av den betydelse, att det åtminstone
vore förtjänt av en utredning, vore förtjänt av, att man på allvar såge
upp med sådana här saker. Utskottet vill emellertid inte vara med örn någon
åtgärd, utan betänkandet utmynnar, sedan utskottet redogjort för alla de stora
svårigheter, som skulle vara förenade med en utvidgning av lagstiftningen, i
ett tillkännagivande, att man inte kan förorda bifall till motionen — så svårt
var det!

Det förekommer till sist en punkt i motionen, och den avser, att man skulle
göra den redan förefintliga uppsikten strängare. Motionärerna ha framdragit
en hel del fall från Värmland, vilka enligt motionärernas mening väl skulle

Nr 19. 56

Lördagen den 14 mars f. m.

^kä^riT9 m°ti.vera en dylik åtgärd. Utskottet har på denna punkt låtit inhämta upptöa
den^L9 lysningar hos __ jordbrukskommissionen i Värmland och funnit bekräftat, att
uppsiktslagen, stora missförhållanden äro rådande i denna provins. Och man måste säga, att
(Forts.) det är ett gyckelspel, när man skådar följande: här sitter en skogsägare, som
äger en hel mängd egendomar, på vilka jordbrukskommissionen konstaterar,
att vanhävd föreligger. Jordbrukskommissionen träder i förbindelse med
denne skogsägare och uppmanar honom att avhjälpa vanhävden. Han lovar
att göra detta, och det träffas skriftlig överenskommelse örn saken mellan kommissionen
och skogsägaren. Då kommissionen sedermera låter efterse, om vanhävden
avhjälpts, visar det sig att han ingenting gjort, han har bara låtit det
gå! Då träffas ny överenskommelse, vilken omfattar, låt oss säga sju egendomar,
och därefter låter vederbörande avhjälpa bristerna på en av dessa, men
de övriga sex låter han vara så som de varit. Härefter stämmes han till tinget
och får böta för sin förseelse. Han hörnes, som det heter, att böta 250 kronor
i varje särskilt fall. Denna påföljd var uppenbarligen för honom billigare
än att ställa i ordning egendomarna efter vanhävden, och därefter fortsättes
samma procedur. Alltså pågå ännu ett antal rättegångar mot honom.

Nu kunde man tycka, att det skedda borde rikta statsmakternas uppmärksamhet
på saken och få dem att inse, att det inte är väl beställt, att det verkligen
är något, som brister i denna lag. Utskottet har anvisat en väg, som man
utan ändring av lagen skulle kunna beträda för att komma till bättre resultat,
och jag vill inte förkasta den vägen i och för sig, men det är mycket svårt att
veta, örn den vägen kan följas. Utskottet rekommenderar nämligen en mera
effektiv tillämpning av gällande bestämmelser på det sätt, att större böter
utsättas för varje särskild underlåtenhet. Men lagtillämpningen är domarens
sak, och det står honom fritt att döma den försumlige till ett straff av
till exempel 250 kronors böter, även örn böteslatituden går upp till 5,000 kronor.
Det är möjligt, att han redan nu kanske skulle kunna döma till högre böter, det
är möjligt, att han skulle kunna få större effektivitet i lagens tillämpning på
sin ort, men än så länge göres inte något åt detta.

Nu ha reservanterna för sin del gått in för en hemställan, däri vi begära att
det måtte utredas, huruvida man inte kan genom lagstiftning beivra förefintlig
vanhävd å även andra slag av jordbruk än de, som nu komma in under
lagen. Det är möjligt, att man på sina håll tycker, såsom herr Lindhagen, att
denna sak redan blivit så förfärligt länge utredd, att det inte hjälper med
ytterligare utredning. Kanske herr Lindhagen har rätt i detta. Men vi reservanter
ha i alla fall försökt att ännu en gång få statsmakternas uppmärksamhet
fästad på detta spörsmål genom en dylik utredning, och vi anse inte
saken förlorad. Vad som inträffat — man må bedöma det hur man vill — kan
dock inte avfärdas endast med påståendet, att här endast föreligger ett enstaka
fall av överträdelse. Det föreligger därom en så allmän folkmening i rikets
folkrikaste provins och på många håll kanske därutöver. Man har känt sig
oerhört upprörd över att sådant som detta kan få försiggå. — De ord, jag nu
använder, äro inte mina, men jag skall be att få citera en av vårt lands främsta
jordbrukare, som yttrade, att han inte kunde gilla, att generationers arbete
skulle förstöras genom en enskild mans förvållande. Han nämnde för övrigt
ett ord därvidlag, som jag inte skall citera här. •—- Så ligger i alla fall saken.
Jag menar, att man borde göra något på denna punkt.

Med denna redogörelse och med stöd av vad jag nu yttrat ber jag få yrka bifall
till den av mig med flera ledamöter avgivna reservationen.

Herr Westman: Herr talman! I den socialdemokratiska motionen, som

ligger till grund för utskottets utlåtande, framfördes två särskilda yrkanden.
Det ena av dessa yrkanden innehöll, att man skulle skärpa straffbestämmelser -

Lördagen den 14 mars f. m.

57

Nr 19.

na i den nu gällande vanhävdslagen. Till stöd för detta yrkande anfördes det^™^^^
relaterade fallet från Värmland, där en enskild skogsspekulant i mål angående fana. k.
vanhävd på vissa hans jordegendomar ansågs hava blivit alltför milt behand- uppsiktslagen.
lad av häradsrätten. Undersöker man det åberopade fallet, visar det sig emel- (Forte.)
lertid, att mannen blivit dömd enligt äldre lag, och att således den straffskärpning,
som riksdagen genom sitt antagande av 1927 års uppsiktslag beslöt,
icke i dessa fall kunnat komma i tillämpning. Under sådana omständigheter
föreföll det oss, som utgöra majoriteten i detta ärende, som örn det
vore att gå något för hastigt till väga, därest man nu skulle begära ytterligare
straffskärpning av gällande bestämmelser, innan det visat sig, huruvida
ej den straffskärpning, som inträdde genom den av riksdagen år 1927
antagna lagen, är tillräcklig. Jag har för övrigt fattat saken på det sättet,
att de socialdemokratiska reservanterna själva låtit detta yrkande falla till
marken, därför att de i reservationen ej alls beröra denna fråga. Den siste
ärade talaren berörde visserligen densamma i sitt anförande, men det kunde
inte ha varit med något större allvar som han gjorde det, eftersom han och hans
medreservanter ansett frågan så oviktig, att de inte framfört något yrkande
därom i sin reservation.

Det andra ju-kandet, som framfördes i den socialdemokratiska motionen, går
ut på, att man skall utvidga omfattningen av nu gällande vanhävdslag till att
avse även andra jordbruk än dem, som den nu gäller. Det var med anledning
av att motionen fått den avfattningen, som utskottet måst säga i sitt utlåtande,
att det ur lagteknisk synpunkt inte är lämpligt att gå tillväga på det sättet,
utan skall man införa en uppsiktslag, som skall gälla andra jordbruk än dem,
som nu äro underkastade uppsikt, så bör man skriva en helt ny och helt annan
uppsiktslag för deras räkning.

Den ärade talaren sade, att han fann det egendomligt, att utskottet inte uttalat
sitt beklagande över att ett sådant fall inträffat som det, som åberopats
till stöd för det socialdemokratiska yrkandet i det avseende, jag nu senast angivit.
Det fallet berördes av den ärade talaren. Det är ju så, att innehavaren
av ett stort fideikommiss i Skåne skött sina fastigheter och sin ekonomi på sådant
sätt, att han blivit satt under förmyndare av vederbörande häradsrätt.

Utslaget har emellertid överklagats, och saken ligger under hovrättens prövning.
Under sådana omständigheter anser jag, att det skulle ha varit ytterligt
olämpligt, örn utskottet uttalat något omdöme örn denna sak, ty den ligger, som
jag nämnde, under domstols bedömande. För övrigt har jag mycket svårt att
förstå, hur detta fall skulle kunna åberopas som skäl för en lagändring, varigenom
uppsiktslagens tillämpning skulle komma att utsträckas till en mängd
jordbruk i hela riket. Mannen i fråga har ju, så långt som rättsärendet nu
avancerat, blivit fråntagen möjligheten att vidare missköta sin egendom. Detta
fall är det enda fall, som åberopas i motionen. Jag kan därför inte förstå, att
det verkligen där åberopats tillräcklig grund för en så omfattande lagändring.

Under inga omständigheter kan jag finna, att detta fall bör kunna föranleda
yrkanden, som sträcka sig längre än att man inför en utsträckt vanhävdslag
för Skåne. Örn herrarna vilja komma igen med det yrkandet, och herrarna då
för sin framställning få understöd även av de skånska jordbrukare, som här
åberopats av den föregående ärade talaren, skall jag för min del taga i övervägande,
huruvida jag inte skall kunna tillmötesgå önskningarna örn att mildra
den indignation, som kommit till uttryck i Skåne på grund av det skedda och
sorn så livligt framfördes av den siste ärade talaren.

Jag vill visst inte bestrida, att det kan ha förekommit ett eller annat fall i
Sverige, då jordägare skött sin jord på sådant sätt, att det kunnat väcka indignation
i orten. Meri varför skall man för att förebygga vanskötsel komma med
en särskild lagstiftning just i fråga örn jordbruk? Varför skall man ställa

Xr 19.

58

Lördagen den 14 mars f. m.

Omutvidgniiig jordbrukarna under särskild uppsikt? Det finns också andra näringsidkare,
0Cav*dm%!%k!1 misskött sig och sin näring. Det finns bruksägare, som skött sina bruk
uppsilctslagen. dåligt. Om man skulle gå igenom den svenska brukshanteringens historia,
(Forts.) skulle man säkerligen finna många fall, då misskötsel förelegat. Det finns
fabriksledare, som inte heller skött sina fabriker så som önskvärt varit. Missskötsel
i sådana fall kan betyda lika mycket för orten, lika mycket för ett
stort antal arbetar som det betyder, örn en jordägare missköter sitt jordbruk.
Jag vet inte, varför herrar socialdemokrater inte också skulle försöka rädda de
arbetare, som på det sättet se sin utkomst riskerad, varför herrarna inte framföra
en motion, som ställer även andra näringar under uppsikt. -— »Den kommer!»,
säger nu den ärade chefen för det socialdemokratiska partiet i denna
kammare. Men jag frågar: varför kommer den inte samtidigt med denna vanhävdsmotion?
Är det kanske meningen att använda denna motion som en
sprängkil och säga: »Nu har det införts uppsikt över jordbruken, nu måste
vi också ha uppsikt över industri och handel?» Enda skälet, varför en sådan
uppsiktslag beträffande jordbruken ensamt kunde vara motiverad, skulle naturligtvis
vara, att det vöre möjligt att under mycket längre tid driva ett illa
skött jordbruk än ett illa skött industriföretag. Men jag vågar betvivla, att ett
sådan argument kan vara bärkraftigt. Sådant läget nu är inom jordbruket,
tror jag, att det fordras den yttersta omtanke och sparsamhet för att jordägaren
skall kunna hålla sig fast på sin gård. Jag tror inte, att han får ge några
stora »bolagsmiddagar», då han fått bokslutet färdigt. Jag tror, att de förluster,
han kan stå ut med, de onödiga omkostnader, han kan ha råd att bära,
äro oändligt mycket mindre än de, som våra industriföretag ännu så länge kunna
orka med att uppföra i sina räkenskaper.

Jag vill till slut endast fästa kammarens uppmärksamhet på skillnaden i de
yrkanden, som reservationsvis avgivits vid detta betänkande, skillnaden mellan
å ena sidan herr Linders och hans medreservanters och å andra sidan herr Lindhagens.
Herr Linder och hans medreservanter vilja ha utredning örn införandet
av en uppsiktslag, som skall omfatta i främsta rummet de större jordbruken.
Men man skall också utreda, huruvida inte denna uppsiktslag skall i sin
polisfamn innesluta även de små yrkesjordbrukarna. I fråga örn sista delen
av detta yrkande säger herr Lindhagen, att sunda förnuftet förbjuder honom att
ansluta sig till detsamma. Han anser, att man inte skall tala örn den saken,
det är alldeles onödigt att tala om den. I detta fall har situationen verkligen
blivit den, att den socialdemokratiska majoritetens representanter förorda bifall
till ett yrkande, som herr Lindhagen för sin del finner betänkligt. De gå
längre^än herr Lindhagen har möjlighet att följa dem på vägen. Jag tror, att
man på den punkten kan ansluta sig till herr Lindhagen och i likhet med honom
medgiva att det är en betänklig sak att bifalla ett yrkande, som går så långt
som de socialdemokratiska majoritetsreservanternas.

Herr talman! Med stöd av vad jag nu anfört, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Detta är en gammal historia. Det gäller nu att klara

begreppen och säga ifrån, vad man vill.

Historiken i betänkandet börjar oriktigt. Man kan sällan få någon rättelse i
den inlärda missuppfattningen, att vanhävdslag tillkommit blott därför att, såsom
man säger, den skulle vara ett stöd för den sociala arrendelagen. Kraven på
en vanhävdslag väcktes av norrlandskommittén, därför att vi, som sutto i denna
kommitté, hade till uppgift att bevara jordbruket och föreslå åtgärder till
skydd ^för jordbruket i Norrland och Dalarna. Det klagades allmänt över, att i
den mån jordbrukarna i dessa landsändar förlorade sin självständighet och blevo
underlydande under bolag och skogsspekulanter. hade de ej något intresse

Lördagen den 14 mars f. m.

59 Nr 1!)-

av jordbruket i brist på tryggad ställning. Det låg i sakens natur, att sådana
jordbruk, som ägdes av personer, vilka inte själva sysslade med jordbruket ocat,''dens /.
utan begagnade possessionerna för andra ändamål, hade till följd, att jordbru- uppsiktslagen.
ket i stort sett vårdslösades och sköttes sämre än de självägande böndernas (Forts.)
jordbruk i samma trakter. Detta vitsordades av den allmänna meningen och
genom omfattande enquéter. Vanhävdslagen tillkom för att skydda åker, äng
och åbyggnader på dessa osjälvständiga jordbruk.

Men detta var ej nog. Man behövde även skydda arrendatorerna och så tillkom
den norrländska arrendelagen.

Vardera av dessa två lagar var självändamål. Det framgick bäst därav att
lagstiftningen i början bestämde, att där den ena gällde skulle den andra gälla.

Och år 1917 utsträcktes vanhävdslagen till Värmland, men icke arrendelagen.

Det var emellertid klart, att utan en vanhävdslag kunde arrendelagen kringgås
genom att jordägaren nedlade jordbruket. Därför fick vanhävdslagen
också uppgiften att skydda arrendelagen. Man kan säga, att arrendelagen jämväl
stöder vanhävdslagen, därför att den skänker större jordbruksintresse åt
arrendatorerna, och därigenom bli åker, äng och byggnader bättre skötta.

Bägge lagarna stödja varandra således, men bägge lagarna ha främst ett självändamål.

Nu väcktes även frågan, att denna lagstiftning skulle utsträckas till de övriga
delarna av riket. Den gällde bara bolags- och skogsspekulanters domäner
och godsen voro undantagna. I Norrland finnas mera sällan större jordbruksgods.
Slutligen blevo lagarna utsträckta så, att bolags och skogsspekulanters
jordbruk över hela landet blevo underkastade enahanda vanhävdsbestämmelser.
Men då mötte man också i mellersta och södra delarna av landet fideikommissen
och andra stora jordbruksgods. Där fanns det en stor arrendatorsklass
också, som behövde stöd och sådana jordbruk vanhävdades också därigenom
att ägarna lade ned dem, eller förenade deras jordbruk med godsets jordbruk.
Däri ligger ingen anmärkning mot de stora jordägarna, som blott handlade
i sitt omedelbara intresse. Men då staten samtidigt sysslade med att skapa
nya jordbruk, fästes uppmärksamheten på att det borde väl ändå inte tillåtas,
att man i så stor omfattning lade ned färdiga jordbruk och lät färdiga
byggnader förfalla, vilka senare det i vår tid kostar så mycket att uppföra.
Riksdagsmajoriteten motsatte sig emellertid vanhävdslagens utsträckning till
arrendegårdarna under södra och mellersta Sveriges fideikommiss och andra
stora jordbruksgods. Inte heller arrendelagen kunde man fa genomförd annat
än för vissa mellansvenska län och för övriga delar av landet stadgades blott
eu tioårig arrendetid såsom minimum för fideikommissens arrendatorer. Denna
minimala arrendelagstiftning skyddades däremot icke genom någon vanhävdslag.

Samtidigt väcktes i riksdagen motioner att denna vanhävdslag skulle utsträckas
till hela den jordbrukande befolkningen. Detta var ett program för de tre
så kallade bolagsreservanterna i norrlandskommittén, ty de förstodo, att örn
man kunde driva fram kravet på en sådan lagstiftning, då bleve det inte någon
lagstiftning alls, emedan bolagen då bleve fria från all lagstiftning. Att den
fanns olikheter i hävden, brydde reservanterna sig inte örn. Norrlandskommitténs
majoritet enades däremot örn, att ägare, som icke voro jordbrukare och
vilkas jordbruk därför efter all erfarenhet vanhävdades, skulle komma in under
en vanhävdslag. Själva yrkesjordbrukarna i Norrland — liksom jordbrukarna
i södra och mellersta Sverige — skulle inte komma in under någon vanhävdslag,
därifrån utgick man.

.Tåg har också alltid förfäktat den meningen, att man skall inte i oändlighet
kontrollera varandra genom främmande organ, ty denna kontroll blir ^antingen
partipolitisk eller inkompetent. Man kan inte bygga upp samhället på att den

>r 19. 60

Lördagen den 14 mars f. m.

SÄS “i1 kontr°llen oupphörligen inrättas för att kontrollera den andra, utan man
av dens. k. måste se till, att det blir måtta i allt, således även med detta. Örn man skulle
uppsiktslagen. söka kontrollera alla små näringsidkare i landet och se efter, att de skötte sin
(Forts.) näring, vart skulle det leda? Beträffande jordbrukarna måste ju även de sträva
och söka att göra sitt bästa för att kunna leva, och skulle något brista, bör
det avhjälpas genom upplysning och understöd. Den saken var norrlandskomrnittén
på det klara med, och jag har som sagt alltid tagit avstånd från tanken
på en så utsträckt lagstiftning, och ingen motion skall heller kunna tvinga mig
att votera för en sådan lagstiftning. Den socialdemokratiska reservationen vid
1929 års riksdag gick ut på en dylik utsträckning, jag motsatte mig det förslaget
och det blev utslaget redan vid bestämmandet av kontrapropositionen.
Mitt förslag blev kontraproposition den gången. Nu kommer detta förslag tillbaka
men i en mera svävande form. Man vet inte, vad det egentligen syftar till,
men bakslaget 1929 har framkallat en viss betänksamhet, kan jag tro.

Men, beträffande de stora jordegendomarna, så tycker jag, att motionen är
inne på rätt väg. Dess ram är ock så vid, att jag med nöje begagnat den till
stöd för kravet att låta de stora godsens arrendatorers jordbruk åtnjuta samma
skydd som bolags och skogsspekulanters arrendatorers. Men så komma
de stora fideikommissgodsen också, och med dem är det särskilda förhållanden.
Det är jordägare, som inte äro beroende av jordbruket som sitt levnadsyrke.
Det är de så kallade frånvarande, absentisterna, som ligga vid Rivieran och ha
pengar för övrigt, och som inte bry sig örn godset. ''Sedan är det andra, som
bo hemma, men som ha andra intressen än jordbruk eller ekonomiskt illa situerade
och därför är det klart, att sådana gods lätt vanskötas. Det är inte
så ofta detta inträffar, men då det någon gång inträffar, är det till sådan skada
för orten också, att man omöjligen kan säga, att ett dylikt förfarande kan vara
tillåtet. Mangan visserligen få vanhävda sitt eget levebröd, men man kan
inte gärna, tillåtas att vanhävda andras på det sättet. Därför har jag redan i
jordkommissionen uttalat den meningen, att vanhävdslagen bör utsträckas jämväl
till sådana stora egendomar. Jag hav därför fullföljt min ståndpunkt på
det sättet, att jag i denna reservation hemställer,

»att riksdagen i anledning av motionerna ville begära skyndsamt övervägande
och förslag i syfte, att gällande lag örn uppsikt å vissa jordbruk måtte
utvidgas och få tillämpning jämväl:

1) å mindre jordbruksarrenden under fideikommiss och andra större gods,
samt

2) å fideikommissfastigheter och andra större jordbruksdomäner.»

Det finns även en del jordbruksfolk, som tycker, att man gärna kan utsträcka
bestämmelserna att gälla alla jordbrukare. Men jag tror, att om man
vänder sig till den stora småbrukarklassen i hela landet med en folkomröstning,
skulle det inte avges så många röster för ett sådant förslag. Det ligger
i sakens natur, och jag anser,^ att det verkligen skulle vara att stifta
en klasslag för jordbrukare, men låta andra yrkesidkare vara utan motsvarande
tillsyn. Ty det behöves ofta nog. Jag erinrar mig t. ex. hur tvätt
gick till ännu för ej så värst länge sedan. Tvättgummorna eller tvättinrättningarna
använde skarpa tvättmedel, så att när man fick tillbaka sina saker,
var tvätten som fnöske. Och ändå fick man betala högsta priset. Ett sådant
yrke skulle verkligen i högsta grad behöva en tillsyn, och för övrigt
ha ju industrier och hantverk och alla möjliga yrken sina blottor. Man kan
mycket väl litet varstans uppleta fall, där man kan säga: Se, som den bär
sig åt, och se som den bär sig åt! Skulle man då vara konsekvent, så skulle
hela folket bli satt under uppsikt. Jurister och borgmästare och riksdagsmän
behöva också i hög grad uppsikt.

Nej, låt folket få sköta sina yrken och stifta inga klasslagar, de må nu

Lördagen den 14 mars f. m.

61 Nr 19.

gälla jordbrukare eller vilka som helst. Jag förstår för resten inte, varför
industriarbetarklassen skall vara så angelägen om att den stora småbonde-00av
klassen skall underkastas kontroll. Låt oss börja med oss själva först. Detta uppsiktslägen.
är för mig en levande övertygelse, och den kan jag aldrig komma ifrån. (Forts.)

Därför får jag, herr talman, yrka bifall till min reservation, som i alla
fall innebär ett vittgående tillmötesgående av motionärernas yrkande.

Herr Linders: Herr talman! Utskottets ärade ordförande gav i sitt an förande

uttryck för att då det krävdes utvidgning av vanhävdslagarna och
uppsikten, vi både ginge för långt och inte ginge tillräckligt långt. Det
senare motiverades bl. a. med att vi inte hade begärt uppsikt över andra näringsgrenar
på samma sätt som beträffande jorden. Men det är dock så, att
när man talar om industri i allmänhet, så har man i den allra största utsträckning
att röra sig med affärsrörelse i allmänhet och inte med utnyttjandet
av en naturtillgång, beträffande vilken samhället har det allra största
intresse av att se till, att den bevaras i god hävd och utnyttjas tillräckligt.

Jag förmenar, att jordbruket hör till den grupp av företag, såsom skogsskötsel,
vattenfallsutnyttjande och gruvbrytning, om vilka statens särskilda omvårdnad
sträcker sig.

Men även i ett annat avseende föreföll det mig, som örn utskottets ärade
ordförande tyckte, att vi inte ginge tillräckligt långt, nämligen då han ansåg,
att för att vad man ifrån vårt håll fordrade skulle bli effektivt skulle
krävas en ny vanhävdslag. Jag ber att för min del få instämma i denna
uppfattning, därför att det är otvivelaktigt, att örn man vill nå det resultat,
som vi vilja nå, så kräves det någonting mera än vad man kan begära enligt
den nuvarande uppsiktslagen.

I en skrivelse, som jag har riktat till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i min egenskap av ordförande i jordbrukskommissionen i Malmöhus
län, har jag framhållit, att jag anser hela förfarandet med uppsikt
i de södra provinserna ganska meningslöst efter de nuvarande bestämmelserna.
Jag medger således mycket gärna, att det nu framlagda förslaget
inte är fullt effektivt, om man verkligen vill nå något bättre resultat i uppsikten
över jordbruket. Min erfarenhet som ordförande i jordbrukskommissionen
inom mitt län ger också vid handen, att det inte är _ tillräckligt med
den nuvarande uppsiktslagen. Det har förekommit åtskilliga anmälningar
under dessa par år, vilka icke kunnat handläggas av jordbrukskommissionen,
oaktat de avsett verklig vanhävd, därför att det gällde enskilda jordbruk, där
personerna voro mantalsskrivna på gården. Jordbrukskommissionen kunde
där inte göra någonting alls. Följaktligen ha dessa anmärkningar fått läggas
åsido utan vidare, utan någon närmare behandling av jordbrukskommissionen.
Det var t. ex. fråga örn förfallna byggnader, det var fråga örn uppenbar
vanhävd, det var i ett fall fråga örn en bolagsarrendator, som lämnade
ett mycket stort fält av sockerbetor, jordens dyrbaraste skörd i vårt län för de
egentliga jordbruken, ogallrat och ohackat under innevarande sommar, tills
det blev för sent, och på sockerfabrikskontoret, varunder den egendomen
lydde, visades skörden från detta betfält såsom det sämsta resultatet av betodlingen
under det sistförflutna året. Men allt det är sådant, som man inte
kan komma åt med nuvarande lag.

Jag skulle således vilja säga, att vi nog få justera våra uppfattningar örn
värdet av den nuvarande uppsiktslagen. Om vi vilja komma fram till ett
verkligt gott resultat, få vi se till att få en ny vanhävdslag, som når ut
över jorden i allmänhet, oberoende av ägarna. Jag är inte blind för att
vi måste se till, att den lagen i sin blivande omfattning begränsas, så att
den inte föranleder en administration, som det är omöjligt att fullfölja utan

Nr 19. 62

Lördagen den 14 mars f. m.

wh^kä^li19 en mycket dyrbar apparat. Jag tänker härvid närmast på att man borde
°ai: derick!9 ^ en vanhävdslag, som anpassades efter de jordbruk, vilka i någon mera
uppsiktslågen. väsentlig omfattning använda lejd arbetskraft, då givetvis en sådan lag icke
(Forts.) blott bör ha sina ekonomiska grundvalar utan även baseras på sociala synpunkter.

Även örn utskottets ordförande i viss mån ställde sig förstående till ett
dylikt krav, så ställde, han sig dock något tveksam i fråga örn att det skulle
finnas ett allmännare intresse för detsamma. Detta kan man ju också i viss
mån medge, men det uppstår verkligen mer och mer intresse för detsamma,
efter hand som man observerat felaktigheterna hos de nuvarande anordningarna.
Och de fall, som äro åberopade i motionerna, ha ställt detta i den allra
grellaste belysning. Inte kan det vara rätt från samhällets sida att kräva
att en jordägare utan vidare skall ställas under förmynderskap, för att inte
jorden hävdas ordentligt. Man måste från samhällets sida förmå skaffa sig
andra medel emot sådant än en så brysk åtgärd.

Nu, herr talman, ber jag till sist att få anföra en sak för att styrka, att
det-inte är ifrån socialdemokraterna allenast, som kravet på åtgärder förekommer.
Här har jag i min hand ett brev, som kom till mig i går ifrån
en mycket konservativ men också mycket ansedd kommunalordförande i en
socken inom Malmöhus’ län. Han säger, att han skulle vilja fråga, vad man»
skall göra åt sådana, som vanhävda sina lantbruk, inte gödsla, inte plöja
och någon gång inte ens hösta in skörden. Folk här har bett mig skriva, står
det i brevet, för att få upplysning, om man inte skulle kunna göra någonting
emot sådana personer. Så ber han vördsamt örn svar och upplysning
i frågan, örn det finns någon sådan möjlighet, och meddelar, att särskilt två
fastigheter inom hans socken under de senare åren varit utsatta för dylik vanliävd.
Men de besittas av enskilda jordägare.

Ja, jag har nu påvisat, vilka synpunkter jag lägger på saken och vilka
krav jag har på en vanhävdslag. för att den skall vara fullt effektiv, och
jag har sökt att i någon mån styrka denna min uppfattning. I det förevarande
läget finnes, ifall man nu vill göra en opinionsyttring, intet annat att
göra än att rösta för den av herr Linder avgivna reservationen.

Herr Möller: Herr talman! Jag har blivit uppkallad av andra lagutskottets
ärade ordförande, vars anförande uppriktigt sagt på mig verkade som den
rena cynismen och ingenting annat. Han förklarar i motiveringen till att han
går emot en utredning örn ett utsträckande av vanhävdslagen, att motionärerna
ju endast ha åberopat ett enda fall nämligen det i Skåne. Ja, det är
alldeles riktigt. Vi ha åberopat ett enda fall, därför att det fallet trodde vi
skulle ha den effekten, att inte ens andra lagutskottets konservativa ledamöter
skulle finna det försvarligt, att ett sådant förfall, som hade ägt rum vid Näsbyholms
gård, skulle kunna upprepas, utan att samhället hade något medel att
förhindra det.

Nu säger utskottets ordförande, att det ju på sin höjd kan motivera en
uppsiktslag för Skåne. Jag kan ju säga, att från hans synpunkt sett borde det
på sin höjd motivera en uppsiktslag över Näsbyholm eller de socknar, som äro
berörda av Näsbyholmsgodset.

Vi trodde naturligtvis — jag medger, att det nu visar sig vara mycket enfaldigt
att ha trott något sådant — att man inom andra lagutskottet hade den
kännedomen örn vårt land, att man visste, att det förekom vanhävdsfall, andra
än Näsbyholm, i alla delar av landet, långt utanför Skåne, och vi trodde inte,
att det var nödvändigt — det var nog rätt mycket begärt för övrigt, då det
gäller en motion — att plocka ihop hela den skara av fall av vanhävd, som
man med all säkerhet skulle kunna åstadkomma och som skulle ge en ganska

Lördagen den 14 mars f. m.

63

Nr 19.

lång lista för att nied de medlen försöka övertyga andra lagutskottet om att Örn
det var klokt att företaga ett utsträckande av denna lag. av deri s k.

Så säger herr Westman: Vi ha inte velat uttala något beklagande av förf al- uppsiktalägev.
let vid Näsbyholm, därför att fallet nu ligger under domstol. Ja, men mina (Forts.)

herrar, örn godsägaren där nere slutligen ställes under förmyndare, är det ju en
sak för sig. Det har ju inte skyddat Näsbyholms gods mot vanhävden och kan
ju inte i framtiden komma att skydda ett gods mot vanhävd. Herr Westman
säger, att så skulle ske. Gården är ju förfallen, godset är ju förfallet, det är
ju bevisat med en sådan styrka, att det törs inte ens herr Westman bestrida.

Det har här anförts uppgifter ur motionen, som äro. så drastiska, att man är
fullkomligt förbluffad över att man anser, att möjligheten att sätta folk under
förmyndare skulle utgöra någon hjälp emot vanhävd av jord.

Dessa två saker ha uppenbarligen ingenting med varandra att göra. Om det
hade funnits en uppsiktslag, så tar jag för givet, att ingripande ^ifrån vederbörande
myndighets sida skulle lia ägt rum, långt innan godset nått den grad
av förfall, som vi alla veta, att det för närvarande lider under.

Allt detta gör, att vi trott det vara befogat att göra en framställning, och
vi ansågo oss kunna nöja oss med detta fall som en utgångspunkt, därför att
det var tillräckligt upprörande, för att man borde finna, att det var nödvändigt
att på annat sätt än hittills ingripa mot möjligheterna av en vanhävd
av denna omfattning. Detta har emellertid ingalunda imponerat på utskottet,
utan där vinkar man bara ifrån sig med några tämligen överlägsna ord mot
motionärerna.

Hör min del får jag säga, att herr Westman nästan varenda gång, då han
vill låtsa någon principiell välvilja, men ändå vill förhindra, att ^riksdagen
fattar positiva beslut ■— jag har gjort den erfarenheten gång på gång under
mina riksdagsår; han gör det på ett mycket skickligt sätt, jag ger gärna min
komplimang i det avseendet — försöker koppla ihop så mycket frågor som
det överhuvud taget är möjligt. Det är mycket karakteristiskt för hela hans
metod att stå som hindrare, att han ständigt ställer frågan: varför ha ni inte
tagit med det, varför ha ni inte tagit med det, och varför ha ni inte tagit med
det? Jag kommer ihåg, att när vi hade uppe fragan örn ersättning at de
blinda, så kunde man inte bevilja den, därför att man måste ha de vanföra med.

Man måste lia hela frågan örn de blindas förhållanden utredd, innan man kunde
skriva till kungen och begära ökad blindhetsersättning. När det är fråga
örn vräkning av arbetare, så är hindret det, att man måste ha en avtalslag
för jordbruksarbetare. Varför ha herrarna inte kommit med det förslaget, menar
herr Westman. Då skulle jag kunnat reflektera på det, därför att i och
för sig är det mycket riktigt, att man skall försöka skydda lantarbetarnas bostadsrätt.
Nu frågar herr Westman, varför vi inte ha föreslagit en uppsiktslag
över bruksegendomar, över järnbruk, över andra bruksegendomar, en uppsiktslag
över handeln, en uppsiktslag över industriidkarna o. s. v. Örn vi komme
med alltsammans, då skulle i varje fall inte jordbrukarna ställas i någon undantagsställning,
utan man skulle möjligen kunna tänka på saken. Jag kastade
då in från min bänk, att det där kommer nog en vacker dag. Saken är ju nämligen
den — det bör inte herr Westman vara okunnig örn — att socialdemokraterna
anse inte, att den enskilda äganderätten medför det privilegiet, att man
får förfara på vilket sätt som helst med det, som skall gagna medborgarna i
samhället överhuvud taget. Jag vill bara erinra herr Westman^ örn att han
själv har medverkat till en ursprungligen på socialdemokratiskt initiativ tillkommen
trustlagstiftning, som vi bara, örn vi kunde, skulle vilja få litet_effektivare
än herr Westman för sin del önskar. Men det vittnar ju om att vi ingalunda
ha varit blinda för att det finns andra områden av näringslivet, där
nian måste åstadkomma en viss kontroll, fastän det gäller andra saker än.

Nr 19. C 4

Lördagen den 14 mars f. m.

Om utvidgning bruket av jorden. Jag skall nu inte taga upp en stor diskussion om den saken,
01^avden^T^ n?eil jaS.lror inte, att herr Westman skall vara alltför bekymrad för vår prinuppsiktslagen.
egielia inställning i dessa ting. Jag tror, att han skulle — örn han överhuvud
(Forts.) taget menar något allvar med sin gest, vilket jag tillåter mig betvivla —■ i så
fall inte finna, att våra ståndpunkter i denna sak och i andra saker stå i strid
med varandra.

Men det finns en annan sak, som jag också observerat hos herr Westman, och
det är, att alltid, jnär han kommer med sina goda råd till oss -— och det händer
mycket ofta -— så ha de rent negativ innebörd. Jag har en gång tidigare uppmanat
honom att själv utarbeta ett förslag eller formulera en motion på de
linjer, han har förordat, just då han skulle slå ihjäl ett förslag från vår sida,
men jag har aldrig sett herr Westman utveckla det minimalaste positiva intresse
för att få fram saker på desamma linjerna som hans utskott har skrivit
örn och där jag förstår, att han är den egentlige inspiratören. Men han har
alltid godhetsfullt överlåtit åt oss andra att följa hans råd och försöka utarbeta
motionerna på det sätt, som bättre skulle kunna passa andra lagutskottets
ärade ordförande. Det där är ju i varje fall en mycket bekväm metod att
arbeta efter här i riksdagen. Att begagna sig av alla dessa ting för att förhindra
riksdagen från att överhuvud taget fatta några positiva beslut är vad
som här förekommer. Den metoden har ju visserligen inte tillämpats i utskottets
utlåtande, men den förekom i herr Westmans anförande här i dag. Herr
Westman fullföljde där, som vi kanske alla märkte, denna metod.

För min del skall jag be att få påpeka, att reservanterna, herr Linder m. fl.,
inte lia åtagit sig — och jag tycker, att det är väl snarast uttryck för en viss
anspråkslöshet — att så där på rak arm i utskottet formulera en gräns för
storleken av egendomar, som skulle underkastas en utvidgad uppsiktslag. Det
begäres en utredning örn hur denna. sak skall gå till, och jag kan inte förstå
annat än att det vore mycket lämpligt, att det bleve en utredning även örn en
utvidgning av uppsiktslagens område. Jag tror, som sagt, att försiktigheten
bjuder, att man inte här alldeles på rak arm kastar ut bestämda linjer i det
avseendet.

Det var från början inte min avsikt att begära ordet. Jag har den känslan
att i sådana saker är det absolut tröstlöst. Den borgerliga sammansvärjningen
håller synnerligen väl, när det gäller sådana här ting, men jag kan inte
neka till att det ändå är mig en överraskning, att bondeförbundare och frisinnade
tycka, att i det här avseendet är allting bra som det är med detta jag vågar
säga rent monstruösa exempel för ögonen, som man har upplevat där nere i
Skåne, där ett stort gods i den högsta kultur, som man överhuvud taget kunde
uppdriva, på några få år får förfalla till en ruinhög, vanskött i alla avseenden,
till skada visserligen, skulle jag väl tro, för godsägaren själv, men även till skada
för människorna och därmed till verkligt allvarlig samhällelig skada. Nog
tycker jag i varje fall, att när de svenska statsmakterna ha bevittnat något
sådant, de skulle säga sig, att fallet visar, att det behövs en förändrad lagstiftning
på den punkten och inte duger, att man bara blankt säger nej och
tomar upp alla möjliga svårigheter.

Det finns två sorters människor, som se svårigheter, den ena sorten är sådana,
som säga: dem skola vi försöka övervinna; den andra sorten är sådana,
som inte ha någon annan uppgift än att bara toma upp dem i hopp att därmed
kunna avskräcka människorna till och med från försöket att övervinna dem.
Jag beklagar, att andra lagutskottets majoritet tillhör den senare sorten.

Herr von Geijer: Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet i denna

fråga, sedan jag hört utskottets ärade ordförande tala i saken, då jag anser,
att han till fullo hade framhållit de synpunkter, som jag ansåg inverka på

Lördagen den 14 mars f. m.

65 » 1!».

frågan, och jag sålunda till fullo och allenast skulle kunna instämma i hans Om utvidgning
yrkande. Emellertid har jag blivit uppkallad, därför att i diskussionen två 00,1
ärade talare återigen ha dragit fram fallet Näsbyholm, liksom den förste UpVpsi^shlg''e''Tl_
ärade talaren huvudsakligen — och jag kan nästan säga uteslutande — uppe- (Korts (
höll sig just vid detta fall.

Det är sagt om människan, att det är en välsignelse för henne, att hon kan
generalisera, att hon efter enstaka fall kan få en allmän uppfattning, men det
är också med fog tillagt, att det kan vara en förbannelse. Där ligger en fara
i att man dömer efter för få fall. Herr Linders sade till stöd för sin uppfattning,
att detta Näsbyholmsfall var så grellt, att ingen människa skulle kunna
tänka sig annat än att det var nödvändigt att ingripa i målet. Herr Möller
använde ordet monstruöst örn fallet. Ja, men de glömma en sak, när de generalisera
efter detta: att det är ett abnormt fall. Jag varken vill eller får här gå
in på enskilda förhållanden, men det är ju så, som utskottets ärade ordförande
sade — eller örn det var herr Linder — att fallet ligger före i offentliga protokoll,
och därav framgår, att de förhållanden, som legat bakom, äro abnorma.

Att därefter draga den slutsatsen, att vi överhuvud taget böra draga över
det skånska lantbruket en dylik kontrollerande åtgärd, som det här är fråga
örn, kan jag inte anse vara lämpligt, utan det är just det felet, som ligger i
människans förmåga att generalisera för hastigt efter ett exempel. Jag tror
inte, att det går an att resonera, som man här gör.

Det finns någonting, som sammanhänger med detta och som jag också skall
vidröra med några ord. Under den lilla privata diskussionen mellan utskottets
ordförande och herr Möller, som ägde rum, så kom det ju fram, att herr Möller
också hade tänkt sig, att en dylik kontroll kanske snart blir nödvändig jämväl
för andra områden, jag har också antecknat, att det gällde industriella. Men
i den punkten var ju utskottets ärade ordförande så uttömmande, att jag icke
anser mig därvidlag behöva vidare orda. Jag vill endast ännu en gång påpeka,
att samma skada som åstadkoms genom vanvården av Näsbyholm, kan
mycket lätt åstadkommas i vilken industri som helst. Men jag vill i detta sammanhang
taga fasta på just vad herr Möller här har sagt. Han anser nämligen

— och det kom ju så tydligt fram gång på gång — att fallet Näsbyholm var
så tydligt, att han ansåg, att det var orimligt att tänka sig, att majoriteten i
andra lagutskottet skulle kunna få någon annan uppfattning än att där måste
man nödvändigt ingripa. Nå, han antydde, att den tid kanske skulle komma

— och han sade i sitt anförande mycket tydligt, att det går in i det socialdemokratiska
programmet — då just industri och andra verksamheter skulle
underkastas kontroll. Så vitt jag förstår, stå vi nu inför en helt annan statsekonomisk
form, där kontroll och ordnande från statens sida skulle bli det rätta,
det lämpliga, det normala med ett ord sagt. Men jag vill då framhålla, att
när detta enda fall Näsbyholm är tillräckligt för att få herr Möller att tvärt
yrka på en allmän kontroll över hela riket, så kan ett enda fall vid en industri,
inom handeln eller någon annanstädes, vara alldeles lika tillräcklig anledning
för honom att gripa in och begära kontroll över hela landet. Det är
farligt att så där hastigt bara efter ett enda exempel begära en lagstiftning.

Herr talman! Jag har ingenting att tillägga, utan instämmer till alla delar
i vad utskottets ärade ordförande sagt och ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Linder: Jag för min del ber att till alla delar få instämma i det
anförande, som i denna sak hållits av herr Möller. Jag gillar det i mycket
hög grad. Jag finner, att det i alla fall är ganska egendomligt, att, när utskottets
ärade ordförande verkligen tänkt sig, att det skulle behövas en helt
ny och annan uppsiktslag, han inte i någon mån gav det till känna uppe i ut Första

kammarens protokoll

Nr 19. 66

Lördagen den 14 mars f. m.

Om utvidgning skottet, så att vi kunnat diskutera den frågan. Det är först nu han har kom°oj)
SdenTTg m^ mec^ förslag, förmodligen under trycket av — såsom det påpekats

uppsiktsiagm. .^err Mölle0rs sida — de manga uppslag, som han brukar begagna sig av
(Forts.) vid tillfällen sådana som detta. — Jag kan inte alls förstå, varför inte utskottet
skulle ha kunnat uttrycka ett beklagande av vad som förekommit i det
fall, vilket redan blivit flera gånger berört i debatten. Jag är säker om att
det skulle, när vi nu inte kunna komma någon vart — såsom troligt är — haft
sin betydelse, örn utskottet ändå gjort något uttalande. Man behöver inte
iakttaga en sådan utomordentlig finkänslighet, att inte ett riksdagsutskott
skulle få tala om vad tusentals människor sett och erfarit örn denna vanhävd.
Jag hänvisar till den utredning, som i alla fall gjorts i vederbörande häradsrätts
protokoll av en förutvarande, så vitt jag vet i riksdagen mycket högt
skattad, andra-lagutskotts-ordfdrande, och som han dömt på. Jag tror, att den
är tillräckligt hållfast, för att andra lagutskottet skulle kunnat våga sig på
ett litet uttalande örn denna sak, även om målet beträffande förmynderskapet
vilar i hovrätten.

Jag vill för resten beträffande protokollen säga, att då herr von Geijer antydde,
att deras innehåll skulle visa på något abnormt förhållande, så göra de
förvisso inte det. Det är nog sådant, som herr von Geijer har hört talas örn
utifrån angående denna sak. Protokollen antyda inte någonting, som inte
mycket väl skulle kunna sägas här, örn det hade varit av någon särskild
betydelse i detta avseende.

Jag vill sluta med att säga, att jag för övrigt är i mycket hög grad överraskad
över att andra lagutskottets av oss annars så högt skattade ordförande
vill taga på skämt detta fall, som ju dock har väckt sådan uppmärksamhet
och örn vilket jag ändå tror, att människorna i grund och botten tycka, att
det är bedrövligt, att det har inträffat.

Herr Westman: Herr talman! Kammaren torde ursäkta mig, örn jag går
något utanför ramen för det ärende, som här föreligger, men eftersom det
socialdemokratiska partiets ärade ordförande ansåg det lämpligt med anledning
av denna fråga att hålla ett stort anklagelsetal mot mig, så kanske det kan
vara mig tillåtet att -—- inte försvara mig, men beriktiga hans anförande på
åtskilliga punkter.

Den ärade talaren framställde mig såsom en person, som alltid förhindrar
de reformkrav, vilka framföras från den socialdemokratiska sidan. Den ärade
talaren anförde då tre fall. Det första fallet var den ståndpunkt, som jag hade
intagit med avseende å en motion, som väckts i fråga om blindhetsersättning.
I det fallet förhåller det sig så, att denna motion väcktes först 1929, och då
hade frågan, som tagits upp av Kungl. Majit, utremitterats, och man väntade,
att myndigheterna skulle avge yttranden. Under hänvisning härtill avstyrktes
motionen. 1930 kom den tillbaka. Då hade myndigheterna kommit in med sina
yttranden, och saken låg hos Kungl. Majit. Då sade vi, att nu hade situationen
ändrat sig, och vi ansågo denna sak så behjärtansvärd, att vi hemställde, att
Kungl. Majit så snart ske kunde ville framlägga ett förslag till ordnande av
vården av blinda. Detta sades i ett enhälligt utskottsutlåtande. Jag förstår
verkligen inte, att detta fall kan anses vara särskilt graverande för mig.

Ett annat fall, som den ärade talaren åberopade, var trustlagen. Den ärade
talaren sade, att den socialdemokratiska regeringen hade velat gå längre än
jag, men jag hade satt mig mot detta. Så sade den ärade talaren. Jag fäste
mig särskilt vid det, därför att där träffade den ärade talaren en verkligt örn
punkt hos mig. Saken var den, att jag hade varit med örn att utarbeta ett förslag
till kontroll över truster och karteller och att i detta kommittéförslag föreslogos
mycket vittgående åtgärder mot dessa. Bl. a. föreslogo vi ju en ständig

Lördagen den 14 mars f. m.

67 Nr 19.

kommission, som skulle vaka över dessa truster och karteller och följa deras Om utvidgning
verksamhet. Men sedan var det så, att det var den socialdemokratiska regerin-ocft skärpning
gen, som skar bort själva denna motor i lagen och framlade den i det skick, vari .^Jägen

den nu uppträder och som gjort, att lagen är så gott som verkningslös, d. v. s. (yorts j
nästan inte alls användes. Detta kan väl inte den ärade talaren anföra som en
demerit för mig. Skall det riktas något klander i detta avseende, så var god
och rikta det klandret mot den dåvarande socialdemokratiska regeringen!

Det tredje fallet avsåg mitt uppförande i fråga örn rätten för arbetare, i vilkas
avlöningsvillkor bostad ingår, att bli skyddade och få sitta kvar i sina bostäder.
Jag har sagt flera gånger, att det är en detalj i arbetsavtal, som det där
gäller, och att man inte kan rycka ut denna fråga ur arbetsavtalet, om man
skall söka ordna denna sak lagstiftningsvägen. Nu få vi i dag i tidningarna
höra, att det är regeringens avsikt att taga upp frågan örn tjänsteavtalet i dess
helhet, och då kommer denna punkt in där i sitt naturliga sammanhang. När
jag nu år efter år förklarat, att jag var villig att medverka till en framställning
till Kungl. Maj:t om att frågan om arbetsavtalet skulle tagas upp till
lösning med anledning av de motioner från socialdemokratiskt håll örn arbetarebostäderna,
som år efter år kommit in, förstår jag inte, varför inte herr
Möller satte min reformvilja på prov genom att gå mig till mötes och taga upp
denna ståndpunkt. Det hade väl varit vida bättre än att nu här i denna stund,
när det visar sig, att jag inte har omöjliggjort, att problemet kommer upp,
klaga över att jag skulle förhindrat dess framförande.

Den ärade talaren framställde också anmärkningar mot mig därutinnan, att
jag nästan aldrig framställer förslag, som falla inom andra lagutskottets verksamhetsområde.
Jag är, säger han, med om att uttala sympatier för reformtankar
i utskottsutlåtandena, men jag kommer inte själv med några motioner.

Ja, men därvidlag tror jag, att jag har handlat enligt en allmän plägsed inom
riksdagen, vilken sed innebär, att en utskottsordförande icke skall väcka motioner,
som falla inom ramen för hans utskotts handläggning. Jag tror, att det
är en mycket god praxis, därför att en ordförande bör sitta obunden, så att han
kan villigt lyssna till de olika synpunkter, som framföras. Jag tror, att det
skulle bli en mycket otrevlig stämning i utskottet, om det skulle vara så, att
ordföranden satt på ett ärende, där han själv var bunden. Jag skall säga herr
Möller, att jag tror, att även hans partis ledamöter i andra lagutskottet kunna
vittna om att jag har bemödat mig om att objektivt åhöra de olika sakskäl, som
där framförts, tack vare att jag icke låtit binda mig av någon på förhand fattad
ståndpunkt.

Så mycket kan jag kanske ha rättighet att säga för att förklara min hållning
i den punkt, som den ärade talaren anmärkte på. Vad andra områden beträffar,
jag kan kanske få tillägga det, har jag inte varit så rädd för att uppträda
som motionär, och jag vet inte, om man skall anse, att mot min verksamhet
som riksdagsman kan riktas den anmärkningen, att jag inte nied tillräckligt
allvar och tillräcklig flit försökt utöva mitt kall.

För att återgå till den fråga, som nu närmast iir före, karakteriserade den
ärade talaren mitt anförande här såsom präglat av cynism, och herr Linder
yttrade, att jag hade tagit det fall, som ligger till grund för den socialdemokratiska
motionen, på skämt. Jag kan inte fatta, hur man kan ha fått det intrycket
av vad jag har sagt. Något skämt från min sida om det fallet förekom inte.

Det iir en fullkomlig missuppfattning, och örn herr Linder en gång läser protokollet,
skall även herr Linder finna, att jag inte på något vis skämtat över detta
sorgliga fall. Det är viii ett fall, som är oerhört litet ägnat för skämt. Här är det
en man, som får ett fideikommiss sig anförtrott och visar sig vara oförmögen
sköta d(;t och detta till den grad, att han blir satt under förmynderskap. Jag
får verkligen säga, att det skulle aldrig i världen falla mig in att skämta med

Nr 19. 68

Lördagen den 14 mars f. m.

Om utvidgning en sådan sak. Jag anser det vara en så sorglig familjehistoria, att jag tvärtom
^ ansett, att vi här i kammaren inte alls borde tala örn det. Jag anser, att en

uppsiUslågén. dan diskussion är stridande mot vad som bör få förekomma här, ty vart skall
(Forts.) det taga vägen, örn den ene eller den andre kommer hit och lämnar skildringar
av hur den och den gården skötes eller hur den fabriken eller anläggningen
drives. Det blir väl ändå att gå utanför de gränser, som man bör iakttaga inom
riksdagen. Vi befinna oss visserligen i ett litet land, men vi skola väl ändå
uppträda inte som en kommunalförsamling, utan som ett parlament. Tror
herrarna, att i något av världens parlament det verkligen skulle förekomma,
att man drar ned diskussionen till att gå igenom, hur den ene godsägaren eller
den andre bonden sköta sina enskilda affärer? Jag tror också, att örn kammaren
fortsätter på den väg. kommer den ganska hastigt att få nog av den saken.

Vad min »cynism» beträffar, bestod den endast i att jag ställde mig på samma
ståndpunkt som herr Lindhagen. Han sade, att vi skulle vara försiktiga
och inte anordna kontroll överallt. Det skall man inte göra så lättsinnigt som
de andra socialdemokraterna vilja i deras reservation, sade han. därför att det
blir otrevligt, utan man skall ge varandra litet frihet och svängrum. Det är
också min ståndpunkt. Vi skola väl ändå inte leva i en stat, där den enskildes
rörelsefrihet blir inskränkt, därigenom att det anordnas uppsikt över hur han
sköter sina enskilda angelägenheter.

Nu säger herr Möller, att han följer härvidlag de socialdemokratiska principerna,
och att jag borde förstå, att han ställer sig på den ståndounkten. Det
förstår jag mycket väl, men den, som inte tycks ha förstått det och inte kunnat
de soc aldemokratiska principerna, är herr Linders. Herr Möller sade, att han
Amr fullkomligt ense med mig i min principiella ståndpunkt, att om man utsträcker
uppsikten till jordbruket i gemen, så är en konsekvens därav, att man
också skall utsträcka den till industri- och bruksanläggningar o. s. v. Men
herr Linders sade, att det skall man visst inte göra. Herr Linders sade, att det
är stor skillnad mellan jordbruket och de industriella anläggningarna, ty jordbruket
tillvaratar naturtillgångarna, men det gör inte industrien. Ja, men det
är väl ett misstag. Är dst inte att tillgodogöra sig naturtillgångarna, när man
driver sågverksrörelse och skogsskötsel, när man nyttjar vattenfall eller idkar
gruvdrift? Det är väl lika mycket att tillgodogöra sig naturtillgångarna som
när man odlar jorden.

Det visar sig således i alla fall här. att herr Linders inte har klart för sig, att
det socialdemokratiska programmet verkligen innebär, att man skall sätta hela
vårt näringsliv under uppsikt. .Det har nu herr Möker uttryckligen förklarat,
att det gör, och således har man givit mig rätt, när jag yttrade, att ett bifall
till motionen har vittgående principiella konsekvenser.

Nu vill jag för att undvika allt missförstånd säga, att jag ställer mig inte
på den rena Manchesterlärans ståndpunkt, det har jag framhållit här i kammaren
många gånger förut. Jag förstår ju mycket väl, att det kan finnas
fall, då det i samhällets intresse är nödvändigt att ingripa, och den tanken
ligger ju bakom all social lagstiftning, som vi genomföra här i vår riksdag.
Men min ståndpunkt är, att man inte skall använda större tvång än vad som
är oundgängligen nödvändigt.

Man skall, när man bestämmer, hur långt staten skall gå i tvångsavseende,
inte fästa för mycket avseende vid brev, som man får från den ena eller andra
orten. Herr Linders t. ex. talade om att han fått ett brev från en kommunalordförande
i Skåne •— alltjämt är det i Skåne — som sagt, att det var två
hemman i hans socken, som inte sköttes så bra utan voro vanhävdade. Därför
ville han nu ha lagstiftningsåtgärder till stånd. Ja, jag känner de svenska
bönderna ganska bra, och jag vet, vilken oerhörd förmåga de ha att gå och reta
sig på sina grannar, och jag vet också, att det följer med deras jordfasthet,

Lördagen den 14 mars f. m.

69 Nr 10.

att när de gå och se någon liten sak i sin hembygd, de från denna ofta myc - Örn utvidgning
ket begränsade erfarenhet komma till ett vittgeånde yrkande: »Här skall nå- 00av rfen*™*9
gonting göras, det är ju för galet, att det skall få vara på detta viset. Man uppaiktslågen.
måste gripa in här, det måste ske någonting.» Men de tänka sig ofta inte in i (Forts.)
vad deras yrkande innebär. Inte tänkte sig denne man, som såg två hemman
i socknen illa skötta, in i vad det skulle innebära, örn man skulle sätta i gång
med denna kolossalapparat med uppsiktsmän, som skulle övervaka jordbrukets
skötsel i hela Sverige. Inte heller har han tänkt sig in i de principiella
konsekvenserna. Han var konservativ, säger herr Linders. Ja, jag har många
gånger märkt, att det tyvärr är så inom alla partier här i Sverige, att man inte
intresserar sig för att tänka sig in i de principiella konsekvenserna av de
yrkanden, man framställer.

Det har förvånat mig en smula, att så stora frågor ha rörts upp i den här
debatten och att den har väckt så livligt intresse. Jag skall emellertid till slut
fästa uppmärksamheten på en sak, som visserligen är en detaljfråga men som
dock är av ganska stor betydelse. Här har herr Lindhagen skilt sig ifrån de
andra socialdemokratiska motionärerna på det sättet, att han vill ha en blivande
uppsiktslag inskränkt till att gälla vissa större jordbruk, och han har då
föreslagit en viss taxeringssiffra som gräns, 125,000 kronor tror jag det är.

Det är emellertid en mycket tråkig gräns, därför att taxeringssiffran kan gå
upp och ned, och då åka gårdarna in och ut. Men det är inte det, jag vill
fästa mig vid. Herr Linders var å sin sida också inne på frågan om att draga
en gräns mellan större och mindre gårdar, men han ville däremot bestämma
storleken efter den lejda arbetskraft, som användes. Det var den sociala synpunkten
enligt honom. Jag menar bara, att redan denna divergens inom det
socialdemokratiska partiet visar, att man där inte alls kommit till klarhet om
ganska viktiga riktlinjer vid denna frågas lösning.

Jag har, herr talman, inte blivit övertygad av den debatt som förts, att jag,
när jag ställt mig på avslagslinjen, försummar att medverka till en reform,
som verkligen, i det läge vi nu befinna oss, skulle vara av stor betydelse och
till stort gagn för vårt folk. Jag ber därför, herr talman, att få vidhålla mitt
yrkande.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet i denna

fråga, men jag föranleddes likväl att göra det av det anförande, som hölls av
herr Möller. Jag vill säga, att under den tid, jag har haft nöjet vara ordförande
i jordbrukskommissionen i Västernorrlands län, har jag kommit underfund
med, att det nog inte är så få fall, i vilka vanhävd föreligger även beträffande
egendomar, som tillhöra enskilda. Men jag har då måst ställa mig den frågan:
hur skulle jordbrukskommissionen gå till väga, därest uppsiktslagen gällde
även för dessa? Antag, att vanhävd skulle föreligga å ett vanligt bondehemman.
Jordbrukskommissionen är då enligt sin instruktion skyldig vidtaga
åtgärder för denna vanhävds avhjälpande. Vi kunna tänka oss, antingen att
åbyggnaderna äro i sådant skick, att vanhävd kan anses föreligga, eller att
jorden är vanhävdad. Antag vidare, att jordägaren har dålig ekonomi. Han
har med ett ord sagt inte råd att åstadkomma, vad jordbrukskommissionen eventuellt
skulle komma att ålägga honom. Hur skall man då gå till väga? Herr
Möller klandrade utskottets ordförande, för att denne inte själv kom med några
direktiv eller uppslag utan bara kritiserade de förslag, som kommo fram. Jag
skulle vilja ställa den frågan till herr Möller: hur anser herr Möller, att man
skulle gå till väga i ett sådant fall, när vederbörande jordägare icke har råd,
icke själv har ekonomisk ryggrad att utföra de åtgärder, som skulle bli honom
ålagda? Skulle staten betala dessa kostnader, eller hur skulle förfaras? Jag
har som sagt mången gång ställt mig denna fråga, ehuru jag gärna medger,

Nr 19. 70

Lördagen den 14 mars f. m.

Om utvidgning att det förekommer fall, då egendomar, som innehavas av enskilda, nog liro van °trftTrhävdade uppsikt-slagen.

Nu skulle man kunna tänka sig, att man ginge en medelväg och införde beCForts.
) stämmelser om att t. ex. en egendom, som hade en viss storlek, skulle falla under
lagen, men att de, som hade mindre areal, skulle stå utanför. Detta skulle
jag för min del inte vilja vara med örn, jag tror, att det vore en oriktig princip.
Skall man utvidga lagen, får man nog lov att taga alla med, och det är någonting,
som jag inte kan vara med örn just på de skäl, jag anfört. För övrigt
tror jag inte, att det är rätta tiden nu att utvidga denna lag, när det finns tusentals
jordbrukare i detta land, som hårt kämpa för sin existens. En sådan
lagändring skulle mottagas med största vemod ute bland dem, det närmast
skulle gälla. Jag vill som sagt därför inte vara med örn att bifalla motionen,
och jag ber därför att i all korthet få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pålsson: Herr talman! Det är ju som vanligt intressant att höra
herr Möller tala i kammaren även då han, som i detta fall, då han
talar örn jordbruk, talar som den blinde örn färgen. Har han endast
observerat ett enda fall, som skulle tyda på vanvård av jordbruk i Skåne
— strax är han färdig att yrka på eftersyn av alla jordbrukare! De borde
komma under vanvårdslagen! Änskönt jag i fallet Näsbyholm — jag bor ju
rätt nära det också — ej på något vis vill försvara, att man där tillgripit den
utvägen att försöka sköta gården extensivt, så må jag dock säga, att man i
den tidningspolemik, som sett dagen, tendentiöst överdrivit fallet vanvård av
Näsbyholm. Att döma av denna skulle Näsbyholms gods vara förstört för tid
och evighet. Så är naturligtvis ingalunda fallet. Under förståndig ledning
kan godsets avkastning höjas igen. Den dyrbara kreatursbesättningen är
skingrad men inte därför undandragen avelsarbetet. Det lärer bli svårt
att även under vanhävdslag tvinga en lantbrukare att hålla viss besättning
till viss kvalité örn ekonomien talar mot. Byggnaderna äro skötta. Har man i
sparsamhetens intresse satt ned hästantalet och naturligtvis även antalet skötare,
så kan ju ett angrepp göras på detta. Det är klart, att vår- och höstarbete
bli försenade då man har mindre antal dragare. Det, som mest förvånat, är, att
man vid Näsbyholm så fort övergått till att göra dessa inskränkningar. Det
var ju redan för tre år sedan, och då var ju i alla fall jordbruksnäringen sådan,
att man ej på grund av jordbruksproduktpriser behövde tillgripa en sådan utväg,
som då valdes. Hädanefter är det en annan sak. Jag anser, att fallet ej
hade blivit så mycket tadlat, örn denna s. k. vanvård ej kommit förr än nu
sedan jordbruksprodukterna ha fallit i pris, som de gjort. Det är ju omöjligt
att få riksdagen att ordna så jordbrukarna skola få betalt för sin produkter
efter det indextal, som exempelvis statens ämbetsmän ha, och som man väl i
allmänhet åtnjuter i städerna och långt under det indextal 200 ä 225, som industriarbetaren
har. Det har visat sig omöjligt att ernå. Jordbrukarna äro
dömda att godtaga 1913 års priser eller förkrigspriserna. Då är det klart, att
jordbrukarna måste inskränka sig, såvitt de skola kunna ekonomiskt leva.
Den saken kan ej undgås. Skulle exempelvis genom en vanhävdslag det anses
som vanhävd, att jordbrukarna inte lia så stor kobesättning som förut, att de
exempelvis nödgas inskränka sig på större hemman till några par dragare
mindre än förut så är det ju klart, att då kan, ifall jordbrukets ekonomiska
misär skall fortsätta, en stor del av Skånes jordbrukare bli utsatta för denna
vanhävdslag.

Jag frågar herr Möller: örn han plötsligt finge se sina inkomster minskade
med hälften, skulle han då ej vara så förståndig, att han droge in på sina utgifter?
Åtminstone måste jordbrukarna vara så förståndiga, att de under dåliga
konjunkturer försöka reda sig med mindre utgifter. De intensiva jord -

Lördagen den 14 mars f. m.

71

>r 19.

brukens tid är förbi i Skåne, ifall priserna på jordbruksprodukter skola hålla
sig vid den höjd eller kanske rättare vid den låghet, som de nu ha. Då måste ocav
man gå in för extensivare bruk, och då är det klart, att för hemman, som skötts uppsiktslagen.
intensivt förut, blir själva detta avbrott så påfallande, att i synnerhet dessa (Forts.)
duktiga jordbrukare komma att bli beskyllda för att närma sig vanhävden. De
andra, som skött sina hemman medelmåttigt förut, komma naturligtvis inte
att bli utsatta för en sådan beskyllning. Man kan då förstå, varför just Näsbyholm
råkat ut därför, ty där var jordbruket under ett tjugutal år förut mycket
högt hållet.

Det är emellertid inte möjligt för jordbrukarna att ernå någon rättvisa i
fråga örn sina produktpriser. Sist hänvisade riksdagen betodlarna till att odla
sina betor för 10 procent lägre pris än förkrigspriserna. Före kriget betalades
2,20 kronor per kilogram, nu är priset 2,02. Inför detta exempel på hur riksdagen
kan ekonomiskt anvisa platser i skilda näringsintressen är det tydligt, att
jordbrukarna måste försöka sköta sin jordbruksdrift så billigt, att de ej själva
avkastas från egendomen. Detta blir en förklaring till att Skånes jordbruk ej
kan hållas så högt i framtiden som under gångna tider.

Om man nu skall göra anmärkning mot allt, som förfares, så minnes väl herr
Lindhagen och herr Möller, hurusom det för ett par år eller kanske tre ar sedan
lästes i stadens tidningar, att om man i Stockholm såg ett riktigt dåligt skött
hus, där rappningen fallit av och fönsterrutorna voro söndriga, så var det stadens.
Man skulle då kunna säga, som även nämnts förut, att örn en vanhävdslag
skall beslutas, så bör den väl sträcka sig längre än blott till jordbrukarna.

Det finns andra stora värden, som också kunna förstöras av vanvård. Då man
ser ett sådant fall som att Stockholms stad sköter sitt värdskap över sina hus
på det sätt som skedde då — det har naturligtvis ock tills vidare blivit bättre
ställt sedan dess — så får man säga, att då socialdemokraterna alltid gripa in,
när det blir fråga örn jordbrukarna, så kunde de även inom andra s. k. vanvårdsfall
vara precis lika påpassliga. Faktum är att socialdemokraterna alltid
hava något att anmärka mot jordbrukarna. Försöka jordbrukarna att ernå
under sådana konjunkturer som nu någorlunda liknande priser som jordbruksarbetarna
hava, d. v. s. 60 procent över förkrigspriserna eller något dylikt:
vips äro socialdemokraterna framme och säga nej. Till och med nationalekonomer
säga, att vi få nedlägga jordbruket, ifall det ej bär sig här i landet.

Detta är väl ändå värre än extensiv drift. Jag menar, inför allt sådant nu erfaret
får man se litet mera förstående på om jordbrukarna nu nödgas frångå det
intensiva jordbruket i Skåne. Hela skälet därtill är, att priserna ej ge dem
möjlighet att hålla jordbruket tillnärmelsevis så högt som förut. Till detta är
herr Möller med falang skulden. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag skall ej inlåta mig på den stora kon flikten

mellan olika jordpolitiska åsikter hos skilda partier. Vi ha ju ett
»socialt» lagutskott, och där sitta såsom ordförande och vice ordförande två
personer, som äro av mig särdeles värderade såsom enskilda personer, och det
finnes ingenting angenämare än att vara tillsammans med dem inom fyra
väggar. Men de följa ju sin åskådning, och just i det sociala lagutskottet lia
vi till presidium två utpräglat konservativa medlemmar av första kammaren,
och det gör att det blir konflikter, och att vi ej komma överens. När Petrén
satt som ordförande i andra lagutskottet, kunde man åtminstone vinna någonting,
men det går knappast nu. Jag säger detta såsom ett komplement till
Möllers anförande. Mycket beror på tillsättningen av de ledande platserna.

Vad nu angår den här frågan har av mig redogjorts för vanhävdslagens uppkomst
och avsikt och vilka jordbruk den skulle vara tillämplig på. Jag har

Nr 1!).

72

Lördagen den 14 mars f. m.

Omidvidgmng uu i två viktiga avseenden yrkat bifall till motionen. Det ena yrkandet avser
a,^ ^Sel1 skulle utsträckas till att omfatta arrendatorer i södra och mellersta
uppsildslagen. Sverige under fidiekommissen och andra stora gods Irkaväl som den gäller i
(Forts.) bela landet för bolag och skogsspekulanter. Detta har ej gått. herr Westman,
därför, att bondeförbundet från början tagit avstånd. De ha sagt: kläm.
gärna åt bolagen och skogsspekulanterna, men kom inte in på godsägarnes
domäner. Det förstår jag° partipolitiskt. Mången godsägare har ock en svag
ekonomisk ställning och rår kanske ej med att nybygga eller förbättra sina
arrendatorns dåliga hus. Men vi veta, hur också på godsen lägges ned en
mängd småbruk eller sammanslås med de stora fastigheternas jordbruk. Det
är godsägarnas intresse. Men det är ej samhällets intresse, att man skall med
nöd och vånda skapa nya jordbruk, men låta de gamla färdiga jordbruken förfalla
med sina åbyggnader, i synnerhet som åbyggnaderna äro så dyrbara i
vår tid. Därför har i reservationen gjorts det yrkandet, att lagens skydd för
arrendegårdar skall utsträckas till alla större egendomars arrenden. Det är
det ena, och det har Westman ej svarat någonting alls på.

Sedan kommer frågan själva huvudgårdarna, örn man skall ställa alla jordbrukare
under kontroll. Jag är ej klar på, vad som gör skillnaden mellan
Linders m. fl. reservation och min reservation. Linders förklarade, att han
ville anlägga kontroll på alla jordbrukare. Möller sade däremot, vilket jag
tåste mig vid, att Linder och hans medreservanter Ira varit så försiktiga, att
de ej sagt, var gränsen skall dragas mellan de egendomar, som böra vara underkastade
denna lag eller ej. Sålunda en helt annan grundsats än den, som
herr Linders upptagit, och jag har också tolkat den socialdemokratiska motionen
i år i den riktningen. Men det är oklart och svävande. Jag har velat
säga, att jag kommer aldrig att med min röst lägga en uppsiktslag på den
stora mängden självägande jordbrukare utan att också göra det på alla andra
yrken, och det kan jag ej_ heller vara med örn. En samhällsordning, där alla
skulle kontrollera alla, blir olidlig och kan för övrigt ej heller effektueras.

Men en särskild fråga är de större godsen, där vanhävd av olika skäl inträffar
någon gång då och då, till skada också för orten. Emot en sådan företeelse
behöves kontroll. Därför har jag såsom en andra punkt yrkat bifall
till motionen i den delen, som omfattar Näsbyholm och sådana gods, som motionärerna
närmast syftat på. Ja, då är Westman genast framme och säger:
det blir tekniskt ej möjligt att göra någon skillnad. Utskottet yttrar nämligen
: »Därest lagstiftningen skulle begränsas till att avse endast vissa större

jordbruksfastigheter, skulle, såsom utskottet tidigare erinrat, så stora svårigheter
möta vid uppdragandet av lagstiftningens gränser, att en tillfredsställande
lösning knappast skulle kunna ernås.» Där lia vi just ett sådant där
krokben, som Möller talade om, och som går igen på alla områden. Westman
vet väl, att vi Ira många lagstiftningar, som uppdraga sådana där schablonmässiga
gränser. De äro ofrånkomliga för oss ofullkomliga människor.
Man kan ej komma till någon rättvisa alls utan att draga upp sådana godtyckliga
gränser, och då blir det i alla fall den vinsten, att i fråga örn sådant, som
faller inom den gränsen, undanröjas missförhållandena. Det är väl bättre, att
de undanröjas någonstädes än ingenstans. Norrlandslagstiftningen bygger just
på sådana gränser: 25 hektar odlad jord är en sådan gräns uppåt. Nu har jag
föreslagit en gräns nedåt, som statistiken använder för att skilja mellan gods
och medelstora egendomar. Jag har nämnt den gränsen som ett exempel men
ej krävt den såsom mitt yrkande, utan i motionen står bara, att man skall på
något sätt också inbegripa de större egendomarna. Men nu kommer Westman
och säger, att det finnes inga möjligheter. I industrilagarna uppdragas gränser
mellan en industri med fyra arbetare, en industri med tio arbetare. Det
är just en sådan där schablonmässig gräns.

Lördagen den 14 mars f. m.

73 Nr 1!».

Kan ej Westman taga reson och tycka, att även på det här området borde ^
kunna utfinnas gränser. av dens. k.''

uppsiktslagen.

Herr Trygger: Herr talman! Jag förmodar, att vi alla äro fullt ense örn (Forts.)

en sak, och det är, att det är mycket beklagligt, att fall förekomma sådana
som det, som nu är särskilt omtalat i motionen. För min del kan jag dock
icke bli mera upprörd över detta fall än när det sker förstörelse av egendom
på andra områden, och dylika förhållanden ha ju redan förut under debatten
blivit påpekade. En person, som har en stor förmögenhet, slarvar bort
densamma. Och det är väl likaledes upprörande det fall, att den, som sköter
en affär, sköter den så illa, att den går ikull, varigenom icke blott han
själv blir ruinerad, utan även en hel del andra personer kunna lida stor skada.

Eller att en person, som är begåvad eller stark och skulle kunna göra nytta,
går och drar benen efter sig och gör rakt ingenting. Eller att den, som har
goda inkomster, lever upp alltsammans. Allt detta är ju mycket sorgliga
förhållanden. Det är bara med avseende på sättet hur man skall förekomma
detta, som meningarna kunna vara delade, och de äro verkligen delade. Herr
Möller sade här, att i sådana frågor som denna håller den borgerliga, som
han uttryckte sig, »sammansvärjningen» bättre ilion. Jag vill härtill endast
säga, att det behöves ingen »sammansvärjning» för att de borgerliga skola
hålla ihop i en sådan fråga som denna, ty vårt handlingssätt vilar på grunden
för hela borgerligheten. Det är just den. som bestämmer vår syn på huru
sådana fall som dessa skola behandlas. Den borgerliga ''uppfattningen, som
håller på äganderätten, den går visst ej ut därifrån eller har till förutsättning,
att varje ägare sköter sin egendom så. som han borde göra, utan den
utgår därifrån, att somliga sköta den ovanligt bra, andra sköta den medelmåttigt,
och andra sköta den dåligt, men i stort s°tt blir det det bästa genomsnittsresultatet,
när de få sköta sina saker själva. Den socialdemokratiska uppfattningen
går ut från någonting helt annat. Den utgår från, att ägaren
egentligen är en tvetydig människa — ja, han kan få linnas, men man måste
ha ögonen skarpt på honom, och följaktligen: ifall man ej övergår till ett
helt annat system, måste man anordna en mycket noggrann uppsikt, och det
är på det sättet, tro de, som man kommer till det bästa resultatet. Ja, det
finnes ju ännu en uppfattning, som går längre, och den behöver jag ju ej hänvisa
på. Den gör sig gällande i Ryssland, d. v. s. den uppfattningen, att den
enskilde bör sjunka ned till ett blott medel att få fabriker och annat att fungera
i statens tjänst.

Ja, nu säger jag i detta fall: Kan man på grund av vad som förekommit
säga, att det finnes någon anledning för dem, som ha den uppfattningen, som
jag nyss talat örn, nämligen den borgerliga, att vidtaga ett särskilt ingripande
genom uppsiktslagens utsträckning till ett vidsträcktare område? Det
förefaller åtminstone mig. att det är omöjligt att säga, att anledning föreligger.
Sådana omständigheter sirö ej ådagalagda, som kunde motivera, att
man skulle vidtaga någonting, som från vår synpunkt sett måste vara i sig
självt synnerligen farligt. Emellertid hava herr Möller och hans meningsfränder
en annan uppfattning. Jag vill dock säga, att om man kommer in
på detta omfattande uppsiktsväsen, som samhället skall utöva över den enskilde,
så blir det outhärdligt till sist. Vilka äro de, som skola hålla uppsikt
över de andra? Vilka äro de, som äro så kompetenta, att de verkligen
på det riktiga sättet utöva den, så att de ej fordra för litet eller för mycket?

Om vi tänka på ett ställe, Jäv det har samlats mycket av erfarenhet, insikt
och klokhet, till exempel de båda kamrarna — kunna vi säga, att vi här, när
vi fatta våra beslut, alltid visa oss överlägsna de enskilda, när det gäller
att vidtaga åtgärder med avseende å olika förhållanden? Jag tror det ej. Vi

Nr 19. 74

Lördagen den 14 mars f. m.

^SZgÖra understundom dumheter allesammans. I mångå fall fatta de båda kamar
den a. k. r?Tn.a bra beslut, i andra återigen medelmåttiga. I andra åter fattar man
uppsiktslagen, okloka beslut, sa att här möter man samma brister, som kunna förekomma
(■Forts.) nied avseende å den enskildes skötande av sina angelägenheter. Men, till
sist, vem är det, som skulle öva uppsikt över oss? Det finns ingen, som
kan göra det. Sålunda^ hela uppsiktssystemet strandar på sin egen orimlighet.
Nej, den bäste vårdaren av näringslivet det är den enskilde, och den
häste uppsiktshavaren är han själv: den omständigheten, att han själv får
vidkännas följderna av sina gärningar. På så sätt kommer i stort sett resultatet
för samhället, såvitt jag förstår, att bli det bästa. Jag ber, herr talman.
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Möller: Ja, jag skulle ju möjligen kunna giva en replik i frågan örn
uppsikten över riksdagsmännen. Jag har det intrycket, att de stå under en
ganska sträng uppsikt många gånger. Det är ej bara den »tredje statsmakten»,
som tillåter sig att ha diverse meningar örn oss, utan vi lia ju också
våra väljare, som kunna revoltera mot riksdagsmännen och hålla dém under
en ganska bestämd uppsikt. Och örn jag skulle taga ett exempel alldeles
färskt för dagen, så förefaller det mig som om t. ex. herrar Forssell och Lindman
holle en ganska ordentlig uppsikt över varandra i dessa dagar. Det är
nog ej. på det sättet, att det är så svårt att finna uppsiktsmän praktiskt
taget litet varstädes. För övrigt: den intressanta diskussion, som herr Trygger
inbjöd till, den törs jag inte taga upp, ty jag tror, att både talmannen
och Kammarens ärade ledamöter bleve mycket otåliga i denna timme på dagen,
då^de flesta väl längta härifrån så fort som möjligt, och därför skall
jag avstå därifrån. Men jag skall be att få giva en replik på en annan punkt.
Vad herr Palsson beträffar så stod han, så,vitt jag rätt fattade hans anförande,
under den föreställningen, att eftersom socialdemokraterna ej vilja medverka
till jordbrukstullar, så kan man ej heller stifta en vanhävdsiag. Åtminstone
kunde ej jag fatta honom på annat vis, ty det är ju meningen att skaffa jordbrukarna
. bättre inkomster, och örn jag förstått herr Pålsson rätt under åtskilliga
riksdagar här, inte minst i sockerf rågen, så säger han endast: skaffa
oss bättre tullar! Men jag kan ej tro, att det var den verkliga tankegången.
Är det så, att herr Pålsson har något att förebrå oss i den punkten, så förefaller
det mig som örn hans liberala partivänner i denna kammare först borde
övertyga sig örn, att herr Pålssons skildringar av jordbrukets behov äro alldeles
adekvata.

Ja, vad herr Tjällgren beträffar så må han ursäkta mig, om jag ej kunde
från min plats uppfatta hans anförande — ehuru jag visserligen hörde mitt
namn nämnas ett par gånger. Jag kan därför ej svara på det anförandet.

Vad herr Westman beträffar så vill jag först säga, att jag har inte talat örn
Näsbyholmsägarens enskilda affärer. Det bestrider jag bestämt. Vad jag talat
örn är det förfall, som ett gods i Skåne har undergått och att detta skulle
kunna kallas för godsägarens enskilda affär, det tycker jag återigen är ett uttryck
för den cynism i tankegången, som jag tycker mig hava funnit redan i
herr Westmans första anförande. Vad nu det övriga beträffar så menar jag
verkligen, att det ej är den enskildes affär, att jordbruk skall få förfalla hur
som helst. Det har säkerligen ej förelegat något verkligt nödtvång för detta
förfall, och det är väl ändå även rätt många även utanför socialdemokraternas
led, som skulle vilja protestera mot att utsträcka begreppet »enskild sak» så
pass långt. — Vad sedan mitt anförande beträffar så skall jag vid denna timme
icke gå in på en ytterligare polemik mot herr Westman. Eljest är jag övertygad
örn att om man ville gå igenom och granska andra lagutskottets utlåtanden
under några år, så skulle man finna precis den metod, som jag har försökt ana -

Lördagen den 14 mars f. m.

75 Nr 19.

lysera med några få exempel, och jag tyckte, att herr Westmans litet för häf-skärpning
tiga svar vittnade om, att den pilen i själva verket hade träffat prick. Jag har av(iens.k.
observerat metoden från riksdag till riksdag, och tror ej, att min analys var uppsildslagen.
på något vis felaktig, även om jag nu ej kunde hitta så väldigt många exempel. (Forts.)

Ja, det kan i detta avseende vara tillräckligt. Jag .menar, att man ej kan
göra någonting åt dem, som ej erkänna, att Näsbyholmsfallet enligt de skildringar,
vi ha hört i dag, är ett motiv för en utsträckning av desa uppsiktslagar.

För min del betraktar jag det som ett sådant exempel, som inte alls är av den
arten att, som herr von Geijer sade, man ej finge generalisera detsamma, utan
det är ett typiskt exempel på vad som ej får förekomma, om samhället får förhindra
det, och det hade kunnat i hög grad förhindras, örn vi hade tidigare haft
en uppsiktslag, som kunnat tillämpas på vanhävden på detta gods. Det är min
alldeles bestämda övertygelse.

Vad sedan beträffar frågan om herr Lindhagens eller herr Linders reservation
så tycker jag, att vad som kommit fram i denna debatt redan är avgörande.

Jag måste säga. att herr Westmans anmärkning mot herr Lindhagens taxeringsgräns
är träffande. Den metoden, att man skulle använda den lejda arbetskraften
som utgångspunkt, tror jag kan göras mera effektiv. Därför finner
jag verkligen, att det är försiktigast, örn ej riksdagen här utan en föregående
mycket grundlig utredning bestämmer eller försöker angiva den gräns,
inom vilken en sådan uppsiktslag skulle gälla. Jag tycker verkligen, att det
är klokt och förnuftigt att göra på det viset, och jag menar uppriktigt sagt,
att det är alldeles för anspråksfullt, även örn man är motståndare till, att denna
lag överhuvud skall utsträckas, att begära, att enskilda riksdagsmän skola fa
precis fastställa vilka regler som skola gälla då man skall skilja på den jord.
som man önskar falla under, och den jord man önskar skola falla utanför uppsiktslagen.

Ja, sedan får jag ifråga om det principanförande, som herr Trygger här höll,
där han förklarade, att det är just borgerlighetens grund, att man ej vill vara
med örn en sådan lagstiftning, säga, att jag mycket väl vet, att det går en allvarlig
skiljelinje mellan våra uppfattningar örn den privata äganderättens fördelar
och nackdelar på vissa områden inom samhället. Jag kan ändå ej tro, att
denna allmänna skiljaktighet i åskådning mellan socialdemokraterna och samtliga
borgerliga partier utgör en tillräcklig grundval för en slutsats beträffande
Irågan om vanhävdslagen, ty varifrån ha vi fått den vanhävdslag, som vi nu
faktiskt hava? Det är nu bara fråga örn en utsträckning. Vi ha ju redan en
vanhävdslag. Skulle den borgerliga åskådningen om äganderätten i princip
utgöra ett hinder för lagstiftning av denna art, ja då måste väl herrarna avskaffa
den vanhävdslag vi ha. Det är ju så, att vi socialdemokrater aldrig ha
haft i vår makt att ensamma bestämma lagstiftningen i detta land. Det måste
ju finnas åtminstone borgerliga grupper i riksdagen, som ha medverkat med
oss örn införande av en vanhävdslag. Men nu vill man ändå göra det till en
stor principfråga, huruvida denna vanhävdslag skall utsträckas, eller örn den
bara .-Lall bibehållas sådan, som den är. Man hade haft grund för det, örn mot
varandra hade stått ett yrkande om utsträckning och ett yrkande örn upphävande
av den nuvarande lagen. Men något sådant yrkande, herr talman, har.
såvitt jag vet, ingen dristat sig att framställa. För min del ber jag att få yrka
bifall till den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

Herr Pålsson: Herr Möller undrade örn jag hade hört mina partikamraters

mening i detta fall, och örn de voro eniga med mig i det jag sagt. Nej, det har
jag verkligen icke gjort. Det är lyckligtvis så, att vi liberaler inte äro bundna
vid tjuderpålar. Det säger själva vårt namn. Ej heller, kan jag gudskelov
säga, finnes (let några partiparagrafer, som döma den enskilda liberala parti -

Jfr 19. 76

Lördagen den 14 mars f. m.

Omulvidgning ledamoten att avsäga sig förnuftets fria bruk eller tvingar honom att rösta ef^avden^T9
Jer „en ®nc^a röd tråd. Kanske detta är skillnaden mellan liberal och socialistisk
uppsiktslagen. åskådning. Emellertid iörstår väl herr Möller, att den skånske jordbrukaren
(Forts.) absolut icke sköter sitt hemman i den avsikten, att det skall närma sig vanvård.
Han vill tydligen ha de bästa skördar, som han kan få — det är ju
klart — för sin och sin familjs räkning. Och jag kan försäkra, att när herr
Möller och hans parti blivit villiga att hjälpa bönderna upp till en inkomstnivå,
som dock alltid kommer att ligga långt under vad fackföreningsarbetarna ha,
så skall han slippa beskärma sig över att vanvård i Skåne skulle i ett enda fall
kunna påpekas. Och för övrigt, herr Möller, i fjol lyckades ju den skånske
betodlaren, tack vare intensiv skötsel, få en utmärkt betskörd. Genast blevo
sossarna arga för att skörden blev för stor. Det kostade staten för mycket!
Hur, i all rimlighets namn skola då jordbrukarna bära sig åt för att av socialdemokraterna
anses som medmänniskor enligt »nästa»-begreppet. Frihet, jämlikhet
och broderskap kan det tydligen aldrig unnas från det socialistiska
hållet.

Herr Trygger: Ja, herr talman, endast några ord! Herr Möller gjorde

gällande mot mig, att ifall man som jag ser den här frågan principiellt, skulle
man komma till det resultat, att någon uppsiktslag icke behövde finnas och
att följaktligen den, som finnes, skulle avskaffas. Ja, jag skall ej yttra mig
örn vad jag har för uppfattning i den frågan, det hör ej hit. Men hans slutsats
var felaktig. Jag påpekade särskilt det, att skall man ha uppsikt, så måste det
på grund av denna vår principiella ståndpunkt finnas alldeles särskilt starka
skäl för den saken. Jag har därmed besvarat den anmärkning, som han har
gjort. — Så var det en annan sak. Då jag efterlyste uppsikten över representationen,
över partierna och de enskilda riksdagsmännen, så hänvisade herr
Möller mig till en händelse, som har inträffat under de senaste dagarna, då en
ung framstående man — han och några andra mer eller mindre framstående —
har velat utöva uppsikt över högerpartierna här i landet. Jag vill då bara fästa
den ärade talarens uppmärksamhet på, att jag inte talade örn blott uppsikt, utan
om sakkunnig uppsikt.

Herr Lindhagen: Jag vet egentligen ej vart herr Trygger vill komma. Här
öppnar han för oss ett perspektiv av individuell anarki. Men han har själv varit
med örn att antaga lagförslag, som dock syfta till att kontrollera vissa företag
och vissa yrken. Arbetarskyddslagstiftningen och den sociala lagstiftningen
i sin helhet är ett sådant exempel. Varför skall man då börja tala om
att vi ej böra ha någonting sådant där alls? Här gäller ju att finna den gyllene
medelvägen, att ej slå över och taga med det, som absolut ej behöves, men
slå till där, där det verkligen behöves. Så ligger saken.

Jag begärde ordet med anledning av det erkännande, som Möller gav åt Westman,
att min gräns ej passade. Jag har ej gjort någon gräns alls, utan yrkat,
att gällande lag om uppsikt måtte utvidgas till att få tiUämpning jämväl å
mindre jordbruksarrenden under fideikommiss och andra större gods, samt å
fideikommissfastigheter och andra större jordbruksdomäner. Jag har åberopat
statistiska centralbyråns för sin statistik använda skillnad nedåt för gods och
andra, större fastigheter, att de skola ha 75 hektar åkerareal och dessutom vara
taxeringsvärderade till minst 125,000 kronor. Det är en statistisk gräns. Men
när vi komma till jordpolitiska ändamål så ha vi ju redan en lagstiftning, som
föreskriver, att den skall gälla för jordbruk under 25 hektar odlad jord, och när
man nu skall bestämma gränsen för de större godsen, så kan man ju säga, att
lagen skall gälla för dem, som ha 75 hektar dylik jord och därutöver — eller
någonting annat. Westman hoppade som vanligt på någonting, som skulle

Lördagen den 14 mars f. m.

77 Nr 1!).

ha låtit mycket ovederhäftigt, men han talade naturligtvis ej om de 75 hekta - Om utvidgning
ren, som skulle vara vägledande i detta fall, och då vi’seledde han också Möller.
Mina 75 hektar eller någonting liknande är en gräns precis lika bra som iuppmtadågén.
de 25, som vi redan ha i jordbrukslagstiftningen, när det gäller lagstiftning (jtorts.)
nedåt.

Nu är saken bara den, att jag säger ifrån, att gränsen skall gälla fideikommiss
och andra större jordbruk, men herr Linders m. fl. reservation svävar på
målet. Möller har dock medgivit, att det skall i alla fall dragas upp en gräns
mellan olika slags jordbruk, och där möta vi varandra sålunda. Men jag skulle
önska, att Möller lade till, att gränsen skall dragas så, att den skiljer mellan
större och mindre jordbruk. Men det har han inte sagt, utan därför är det
svävande. Jag kan inte hjälpa det.

Herr Westman: I sitt näst föregående anförande berörde herr Lindhagen
en sak, som kan förefalla viktig, när man diskuterar en vanhävdslag, nämligen
nedläggande av torp och andra lägenheter på stora gods. Jag vill erinra
därom, att den frågan var uppe i kammaren år 1929 med anledning av de rationaliseringssträvanden,
som förekommo på ett gods i Sörmland. Därför är
det överflödigt att i år gå in på att diskutera det problemet. Jag hänvisar till
det årets utskottsbetänkande och kammardebatter.

Jag ber vidare att få säga några ord till herr Möller. Han vände sig till
mig i sitt sista anförande och uppträdde som triumfator. Han målade med
saftig pensel. Han skildrade sig själv som en skicklig bågskytt, han sade, att
en pil har han satt i mitt hjärta, så att jag nu vrider mig av smärta. Visserligen
kan det vara smickrande för mig, att herr Möller framställer mig för
kammaren som den helige Sebastian, som lider martyrens kval under hedningarnas
svåra pilskott. Herr Möller påstod, att hans pil var det, som han sagt
till mig, att jag har den tekniken, att jag alltid talar om frågornas större sammanhang,
när jag vill slå ihjäl en motion. Mot den anmärkningen riktade jag
visst inte någon vederläggning. Jag vederläde endast de tre fallen, som herr
Möller åberopade. Men denna anmärkning, som herr Möller trodde vara en
pil, som sårade mig till döds, den fattar jag som en komplimang. Det är ju
alldeles självklart, att en utskottsordförande måste handla på det sättet. Här
kommer en motionär och tar upp en detalj, och en annan motionär tar upp en
annan detalj. Utskottet måste då sätta in dessa frågor i ett större sammanhang.
Det hör till dess uppgift. Det kan ju hända, att jag ganska ofta varit
med en majoritet i utskottet, som avstyrkt åtskilliga motioner. Jag erkänner,
att en utskottsordförande måste bloda sina händer i motionärernas hjärteblod.

Det är hans yrke. Det kan han ej komma ifrån. Men han är ju utsatt för revansch.
Han är ju själv ibland motionär, och då kunna ju andra utskottsordförande
och andra ledamöter av kamrarna utkräva all den revansch av honom,
som ett sårat motionärhjärta kan finna vara läskande.

Harr Möller förebrådde mig, att jag alltid eller allt för ofta går på den negativa
linjen. Jag förmodar i alla fall, att han ej ställer sig på den ståndpunkten,
att alla avstyrkanden äro felaktiga. Jag ber få påpeka, att vi nu snart komma
till två utskottsutlåtanden, nr 18 och 19, där jag varit med om att bilda den
avstyrkande majoriteten, men i de fallen har jag haft sällskap med herr Möllers
partivänner. Jag förmodar att han ej vill upptaga de avstyrkandena på
listan över mina ogärningar.

Herr Lindhagen: Ja, jag måste säga, att herr Westmans argument verk ligen

är högst oförklarligt. Här har han sagt, att jag rört mig med 125,000
kronor som en gräns, och sagt, att det var mycket bekvämt att använda en så -

Nr 19. 78

Lördagen den 14 mars f. m.

Om utvidgning dan där statistisk gräns, som ej passar för jordpolitiska frågor, men lian rörde
och skärpning ej vid de 75 hektaren. Så säger herr Westman till svar, att vad beträffar
UVsdäslåa'' ^err Lindhagens erinran örn små jordbruk på gods, som nedläggas, så har den
Forts) behandlats ett föregående år, utan att leda till ett resultat. Ja, men vad är det
för ett svar? Det är väl Guds fred, yxskaft. Att det behandlats ett föregående
år, det är väl bara en uppfordran till att taga upp det i år, så att Jet möjligen
kan leda till resultat.

Herr Westman: Hemligheten i min replik var den, att jag ej svarade på den
del av anförandet, som herr Lindhagen nu åberopade. Jag svarade ej ens på
anförandet i övrigt, men yttrade, att herr Lindhagen hade i sitt näst föregående
anförande tagit upp frågan örn nedläggande av torpställena.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder yrkats
l:o) att vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt skulle bifallas;
2:o) att den av herr Linder m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
skulle godkännas; samt 3:o) att kammaren skulle bifalla herr Lindhagens vid
utlåtandet fogade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Linder begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av herr Linders m. fl. reservation.

Herr Lindhagen äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående andra lagutskottets
utlåtande nr 17 antager godkännande av den av herr Linder m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Lindhagens vid utlåtandet fogade reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Lördagen den 14 mars I. m.

79 Nr 19.

Den, det ej vill, röstar Om utvidgning

JJgjj och skärpning

_ _ av den s. k.

Vinner Nej, godkännes den av herr Linder m. fl. vid utlåtandet avgivna uppsiktslagen.
reservationen. (Forte.)

Sedan denna voteringsproposition efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes
omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr
talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter
de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina
platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner nr
172—181 blevo desamma på begäran bordlagda.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
69, till Konungen i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn anslag till luftfartsväsendet m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 72, till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändringar
i gällande bestämmelser angående upphandling för statens behov.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 16. i anledning av vissa motioner, avseende ändringar i gällande tulltaxa
;

nr 17, i anledning av väckt motion örn importtull å hö;

nr 18, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § 2 morn. förordningen den 6 november 1908 (nr 129)
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen till beredande av tullfrihet för
varor till främmande makters lönade konsuler; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i gällande
tulltaxa beträffande vissa kemiska preparat;
andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckta motioner angående viss utvidgning av tillämplighetsomradet
för lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar;

nr 22, i anledning av väckt motion örn vissa ändringar i fattigvårdslagen
och lagen örn samhällets barnavård; och

nr 23, i anledning av väckt motion angående viss ändring av lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete m. m.; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 1, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna under
riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet
ävensom i ämnet väckta motioner;

Nr 19. 80

Lördagen den 14 mars e. m.

nr 25, i anledning av väckta motioner om utredning rörande införande av
smörpremiering;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd giltighetstid
för avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för förre
kronoarrendatorn K. J. Alm från viss betalningsskyldighet m. m.;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av en
Kungl. Maj:t och kronan tillhörig hållhägnad i Sattajärvi by inom Pajala
socken av Norrbottens län; och

nr 29 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond.

Justerades protokoll sutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.50 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördalen (leii 14 iisars e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till
en början av herr förste vice talmannen.

Äng. viss Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning av väckta

omarbetning motioner angående viss omarbetning av lagen om uppsikt å vissa jordbruk.

av den s. k.

uppsiktslagen. Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 53 i första kammaren av herr Tamm
m. fl. och nr 86 i andra kammaren av herr Sandström m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen ville
hos Kungl. Majrt begära sådan omarbetning av lagen den 27 juni 1927 örn
uppsikt å vissa jordbruk, att de av 1924 års riksdag framlagda önskemålen
beträffande vanhävdsbegreppets formulering bleve bättre följda, än som skedde
vid 1927 års lagändring,

att sålunda vanhävdsbegreppet erhölle en mjukare utformning, exempelvis
genom borttagande av ordet »alldeles» i § 3 första stycket,

att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar av brukningsdelar ej
förhindrades, samt

att användande av åkerjord till bostads- eller industriella ändamål ej behövde
vara beroende av Konungens befallningshavandes prövning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar von Geijer, Tamm,
Petersson i Lerbäcksbyn, Aronson och Sandström i Nyland ansett, att motionen
bort tillstyrkas, i vad den avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran

Lördagen den 14 mars e. m.

81 Nr 19.

örn omarbetning av lagen den 17 juni 1927 om uppsikt å vissa jordbruk i så
måtto,

att vanhävdsbegreppet förtydligades och erhölle en mjukare utformning samt

att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar av brukningsdelar ej
förhindrades.

Herr Tamm: Herr talman! Den s. k. uppsiktslagen har ju redan under

förmiddagen varit föremål för ganska långvariga och ingående debatter. Det
föreliggande ärendet är ju i viss mån av helt annan art än de frågor, berörande
denna lag, som behandlades på förmiddagen, och att jag djärves upptaga kammarens
tid med ett yttrande här, är beroende på att innebörden i den av mig
m. fl. väckta motionen, som ju tyvärr av utskottets avstyrkts, enligt reservanternas
förmenande är av så pass stor och viktig praktisk betydelse, att ett visst
klarläggande av själva frågan ansetts vara önskvärd.

Utskottet förmenar i sitt utlåtande, att de yrkanden, vilka framställts i den
föreliggande motionen, avse att såväl nedläggande av jordbruk som sammanslagningar
av brukningsdelar må medgivas i större utsträckning än vad nu är
fallet. Detta utlåtande kan dock i viss mån få anses verka missvisande. Vad
som begäres är i första hand, att det nu dunkla vanhävdsbegreppet förtsAligas
och uppmjukas samt -— i andra hand — att lagen så utformas, att vid dess tilllämpning
klart framgår, att berättigad hänsyn må tagas icke enbart till rent
förmenta sociala utan även till ekonomiska synpunkter.

Skiljaktiga meningar torde väl knappast föreligga därutinnan, att den nuvarande
lagens formulering är ganska oklar, förty inbjudande till rätt så olika
tolkningar. Betänkliga konsekvenser hava visat sig härigenom uppstå genom
att de olika länens jordbrukskommissioner lämnas rätt och frihet att efter
rent subjektiv uppfattning uppdraga riktlinjer för lagens tillämpning. Även
i två angränsande län kunna därvid betydliga skiljaktigheter konstateras, och
en sådan ordning kan väl knappast anses tillfredsställande.

Åkerjord må nu ej nedläggas med mindre den kan anses vara — som det står
i lagen — »alldeles olämplig för jordbruk. Huru olika kan ej en sådan bestämmelse
tolkas? Ty strängt taget är väl ingen åkerjord »alldeles» olämplig
för jordbruk. Alltid kan den väl producera någonting.

Två fastigheter få vidare icke sammanslås med mindre än att först genom
sammanslagningen uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga
bärgning. Vad är »huvudsaklig bärgning»? En skogstorpare
uppe i Bergslagen t. ex., som har många tillfällen att utföra kolnings- och körningsarbeten,
kan hava sin ur försörjningssynpunkt »huvudsakliga bärgning»
på ett mycket litet jordbruk, blott han kan föda ett par hästar eller möjligen
en häst och ett par kor. Efter några år —• och därhän pekar oförtydbart utvecklingen
-— minskar kolningsarbetet och även skogskörsloma kanske på grund
av bilarna. Nu behöver samme man säkerligen betydligt mera jord för att
därav hava sin »huvudsakliga bärgning». Huru skall man handskas med dylika
oklara begrepp?

Nej, en stel, alltför ensidigt socialt inriktad jordlagstiftning — det må vara
på vilket område som helst — kan ej undgå att i praktiska livet åstadkomma
förvirring, nationalekonomiska förluster och till sist skada för alla parter.

Och kan det vara klokt, att i dessa tider, då avkastningen från våra bästa
svenska åkerjordar i de flesta fall knappast motsvarar brukningskostnaderna,
genom tvångslagstiftning upprätthålla brukande av t. ex. spridda åkertegar
med dålig jordmån, ofta nog mer eller mindre försumpade? Inbjuder icke det
sunda omdömet till att dessa, kanske icke alldeles men dock uppenbart, för
jordbruk olämpliga områden utnyttjas på ett mera ändamålsenligt sätt, i

Första hammarens protokoll 1081. Nr 11). 0

Ä ng. vit»
omarbetning
av den s. k.
upjisiktslagen.
(Fortoä

>''r 19. 82

Lördagen den 14 mars e. m.

Ang. viss
omarbetning
av den s. k.
uppsikUlagen.
(Forte.)

manget fall bäst till skogsbruk, som dock lämnar någon inkomst i stället för
årligen rena förluster?

Kan det vara riktigt att tvångskommendera bolag att nybygga avsides i
skogen liggande torp, där det kanske sedan blir omöjligt att ens skaffa en
brukare, blott därför att den ur ekonomisk synpunkt högst betänkliga principen
skall upprätthållas, att ett jordbruk, därför att det en gång i tiden råkat
komma till under helt andra förhållanden än de nuvarande, skall alltjämt äga
bestånd? Är det ej klokare och förnuftigare att i stället nere på bygden och i
samhällen uppmuntra uppförande av egna hem, även om till desamma ej åkerjord
kan uppbringas, men väl andra utkomstmöjligheter? Är det riktigt förbjuda
sammanslagning av ett par fastigheter, på ett sätt, som det ekonomiska
förståndet säger mig är det enda riktiga, blott för att just på den platsen en
jordbruksenhet skulle bortelimineras? Månne det icke vid närmare eftertänkande
vore klokare, icke minst med hänsyn till brukarna själva, de framtida
osäkra arbetsförhållandena inom skogsbruket och den i mångt och mycket förändrade
utvecklingen i övrigt, att rubba litet på den gamla uppfattningen,
som utskottsmajoriteten säger sig allt fortfarande hysa, örn det berättigade uti
att under alla omständigheter en redan existerande brukningsdel skall bibehållas
i syfte att jordbruksbefolkningen icke skall minskas? Motiven för ett
obetingat fasthållande vid en sådan ståndpunkt förefalla knappast bärande,
allra minst i dessa ekonomiska depressionstider, när hela utvecklingen ropar
efter rationalisering och ekonomisering. Det är nog knappast heller med dylika
konstlade medel man lyckas förhindra landsbygdens avfolkning.

Jag skall be att få relatera endast ett litet exempel, som kom till min kännedom
för några dagar sedan. Ett av våra större skogsbruk äger ett avsides
liggande torp ute i skogsbygden. Vid inspektion av jordkommissionen för en
del år sedan utdömdes, som mycket riktigt var, detta torp och fick nedläggas.
År 1927 kom av en ren händelse en skogshuggare utan bolagets officiella
medgivande att på sommaren slå sig ned på torpet och odla upp och plöja ett
litet område på detsamma. För något år sedan infann sig åter jordkommissionen
och förständigade då bolaget att nu uppbygga fastigheten och försätta
jorden i hävd. Skälet var det, att kommissionen ansåg, att före ikraftträdandet
av lagen den 1 januari 1928 åter ett jordbruk hade upptagits på detta torp,
som därför måste falla under den nya lagen med dess förmenta skärpta bestämmelser.
Utskottet säger visserligen nu, att den nya lagen icke är skärpt,
men enligt denna jordkommissionens uppfattning är så förhållandet och nu beordrades
bolaget att bygga upp torpet i skogen. Några kommentarer behövasicke
till ett sådant förfarande, men lyckligtvis kan jag medgiva, att sådana
jordkommissioner icke förekomma så ofta. Det är emellertid just för att skapa
enhetlighet i förfarandet och tillämpningen av lagen som denna motion kommit
fram.

Ett intressant oell klarläggande dokument i förevarande angelägenhet utgör
för övrigt det yttrande, som på sin tid avgavs över de sakkunnigas förslag av
länsstyrelsen i Älvsborgs län och som återfinnes på sid. 15 och 16 i utskottsbetänkandet.
Hela utlåtandet är värt att i sin helhet studeras, men jag ber
att nu få anföra endast några brottstycken därur. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län säger: »De sakkunniga anse således, att bevarandet av varje brukningsdel
är ett sådant samhällsintresse, att bevarandet, oavsett om det är ekonomiskt,
bör tvångsvis genomföras. Länsstj^relsen håller för sannolikt, att flertalet
brukningsdelar, varom det kan vara fråga, att de komma att försvinna, icke
äro förtjänta av denna uppmärksamhet. Lika olämpligt, som det skulle vara,
att genom stränga bostadsbestämmelser på landsbygden tvinga människor bort
från vad som dock för dem är ett hem, lika olämpligt anser länsstyrelsen vara
att genom konstlade åtgärder vidmakthålla hem, vilkas övergivande i regel

Lördagen den 14 mars e. ni.

83 Mr 19.

betyder, att de icke längre uppfylla en ny tids större och berättigade fordrin- Äng. vias

för framtiden parasitera på industriens bekostnad, som är det sakliga inne- (Forts.)
hållet i tvångslagen mot bolagen, fylles intet socialt ändamål och ej heller
något jordbruksekonomiskt.»

Och så till sist heter det: »Man frågar sig, örn vissa ekonomiska frihetsteorier
ej fortfarande kunna stå sig vid jämförelse med ekonomiska uppsiktslagars
tafatthet och oförmåga att anpassa sig efter livets skiftande förhållanden.
» Så långt länsstyrelsen.

Intressant är även att taga del av övriga yttranden, vilka vid den senaste
lagens förberedande behandling infordrades från myndigheter och korporationer
sådana som lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, länsstyrelser och hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. Ilen långt övervägande majoriteten av
dessa understryka och motivera starka betänkligheter mot synpunkter, vilka
trots allt dock sedermera stadfästas i lagen. Särskilt satte man in sin kritik
på de områden, vilka beröras i föreliggande motion, och de ändringar i lagen,
vilka där föreslås, hava förty varma förespråkare praktiskt taget i alla sakkunniga
myndigheter, länsstyrelser och hushållningssällskap.

I utskottsutlåtandet framhålles med hänvisning till bl. a. uttalanden av departementschefen
vid lagförslagets framläggande år 1927, att redan nu ett
visst hänsynstagande till ekonomiska förhållanden vid lagens tillämpning icke
vore uteslutet. Ja, detta är ju gott och väl. Men tyvärr har det inte så
stor betydelse vad som skrives i riksdagsmotiveringar och vad som säges här
i riksdagen. I praktiska livet har man att hålla sig till vad lagtexten verkligen
bjuder och till dess faktiska tillämpning från vederbörande myndigheters
sida.

Är man nu med örn att ekonomiska synpunkter böra få tillämpas, varför
då motsätta sig, att detta också klart säges ifrån i lagtexten? Det är ju
endast detta vi begära på samma gång som en smidigare anpassning till tidsförhållandena.

Man erinrar också i utskottsutlåtandet örn att dispensvägen under vissa omständigheter
kan beträdas. Det är sant, men den vägen är ytterst besvärlig
och omständlig. Den är dessutom osympatisk. Det riktiga är naturligen, att
undantagen, i den män de äro behövliga, medgivas genom uttryckliga förbehåll
i lagen.

I detta sammanhang är det ytterligare en fråga som jag knappast anser
mig helt kunna förbigå, icke minst därför att man nog här har att söka
pudelns kärna. Det är i regel så, att gäller det enskilda personers rätt, förmenas
rättvisan kräva ett bestämt hänsynstagande till ekonomiska principer
ilven på lagstiftningens område, och detta är ju fullt befogat.

Men gäller det åter bolag, då slopas all sådan hänsyn, och man tvekar
icke att nästan huru hårt som helst insnöra dem i ekonomisk tvångströja.

Man har vant sig att betrakta bolagen såsom rent asociala objekt, mot vilka
hårdhandskarna i alla väder måste tillgripas och vilkas handlingsfrihet saklöst
kan kringskäras. Ja, visst hava en del bolag, liksom många andra på
sitt samvete sociala synder, men jag tror mig våga påstå, att dessa dock huvudsakligen
kunna hänföras till gångna tider.

Bolagsledningarna av i dag torde i regel knappast med fog kunna anklagas
för bristande social ansvarskänsla. Jag vet ju, att åtminstone på vissa håll
misstänksamheten och misstroendet mot allt vad bolag heter alltjämt vidmakthålles
av gammal ohejdad vana, och jag skulle vilja tillägga av rent oförstånd.
För mången är också än i dag bolagsbegreppet omgivet av ren dimbildning.

«"•» , ... oo den s. k.

Längre Iram i yttrandet heter det: »Genom att fata dessa brukningsdelar ■„ nosiktslageni

omarbetning
av den s. k.

Xr 19. 84

Lördagen den 14 mars e. m.

Ang. viss
omarbetning
av den s. k.
Vppsiktslagcn.
(Forts.)

Trots detta vågar man fråga: månne tiden icke nu kunde snart anses vara
inne för en begränsning och en humanisering av det sociala lagstiftningskriget
mot bolagen och för en omprövning av lämnligheten att även på detta
liksom på så många andra områden beträda samförståndets väg? Det lider
väl knappast något tvivel örn att på den vägen bättre resultat skulle uppnås
till gagn för alla parter. Skärp gärna straffen för överträdelser, om det
visar sig nödigt, men visa hänsyn och förståelse för de lojala!

Många bolags, enkannerligen trävarubolags, ekonomiska ställning i dessa
tider och säkerligen lång tid framåt är sannerligen ej heller så stark, att de
tåla vilka påfrestningar som helst. De hava stora ansvarskrävande uppgifter
att fylla även i samhällets tjänst av både social och ekonomisk art. Samhällets
eget intresse bör därför mana till hänsynstagande och ett försiktigt
förfarande. De framställningar, vilka gjorts i den föreliggande motionen anvisa
härvidlag en väg.

Till sist vill jag taga mig friheten anföra ett enligt mitt förmenande sympatiskt
uttalande, som förliden riksdag här i kammaren under en debatt i en
denna närbesläktad fråga fälldes av andra lagutskottets ärade ordförande. Det
löd så: »Varje medborgare, som träffas av en lagstiftning på ett annat sätt
än lagstiftaren avsett, kan äga rätt att av lagstiftaren fordra den ödmjukhet,
att han erkänner möjligheten av ett misstag och är villig att böja sig
inför livets makter.» Här förefaller vara ett tillfälle att praktiskt omsätta
denna vackra tanke.

I denna reservation, som nu framförts här till detta utlåtande, lia ju i viss
mån de av motionärerna framförda synpunkterna modifierats, och just den
punkten, som vid ärendets behandling tyckes ha väckt största motståndet,
nämligen att användandet av åkerjord till bostads- eller industriellt ändamål
ej skall behöva vara beroende av Konungens befallningshavandes prövning, äro
nu borteliminerade. Vad nu där alltså i modifierad form framlägges synes
väl vara av den art, att majoriteten inom denna kammare borde kunna känna
sig oförhindrad att därtill giva sitt samtycke.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen.

Häri instämde herr Enhörning.

Herr Westman: Av det utlåtande, som utskottet avgivit i detta ärende,

finner kammaren, att utskottet varit av den uppfattningen, att den tolkning,
som motionärerna givit av de lagbestämmelser, som de önska ändrade, icke
varit alldeles adekvat. Utskottet har antytt, att motionärerna haft en överdriven
uppfattning örn, att lagbestämmelserna vore av ett mera ofördelaktigt
innehåll än vad de önskat. I själva verket tror jag, att under sådana omständigheter
det icke kan finnas någon anledning för riksdagen att i enlighet
med motionärernas förslag ändra lagtexten.

Jag skulle vilja råda de ärade motionärerna till att närmast inrikta sina
strävanden på att få till stånd en upplaga av lagen, som kommenterade lagtexten
genom att till denna foga de motiv, som anförts vid dess antagande.

Herr talman! Jag kan för min del icke finna, att motionärerna förebragt
tillräckliga sakliga skäl för en ändring av lagtexten, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Tamm: Herr talman! Jag ber bara att få uttala mitt beklagande

över att icke herr utskottsordföranden hade tillfälle att närvara i kammaren
under det yttrande jag nyss höll. Jag hade i så fall kanske kunnat få ett
svar i anslutning till några synpunkter, som framfördes däruti, vilket nu tyvärr
är uteslutet.

Lördagen den 14 mars e. m.

85

Nr 19.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning av väckt avsbc^ av
motion om beredande av möjlighet till avstyckning av jordbrukslägenhet utan dbruks samtidig

tilldelning av skog från stamfastigheten. lägenhet utan

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 52, vil- aV

ken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Tamm m. fl. hemställt, att
riksdagen ville begära utredning om sådan ändring av 19 kapitlet i lagen den
18 juni 1926 om delning av jord på landet, att -—- åtminstone i landets mellersta
och södra delar — avstyckning av jordbrukslägenhet, där omständigheterna
ansåges så påkalla, finge ske även utan samtidig tilldelning av skog från
stamfastigheten.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits, av herrar von Geijer, Frändén, Tamm, Peterssom i
Lerbäcksbyn, Aronson, Björnberg och Ljung, vilka hemställt, att riksdagen
ville, i anledning av motionen, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning
— eventuellt genom de sakkunniga, som jämlikt Kungl. Majits bemyndigande
den 4 december 1930 tillkallats för att verkställa utredning örn vissa
sociala jordfrågor — huruvida och på vad sätt sådan ändring av 19 kap. i lagen
den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet borde äga rum, att avstyckning
av jordbrukslägenhet i vissa särskilda fall finge ske även utan samtidig
tilldelning av skog från stamfastigheten.

Herr Tamm: Herr talman! Hen nu gällande lagstiftningen örn delning

av jord på landet, som antogs av 1926 års riksdag med ikraftträdande den 1
januari 1928, omfattar som bekant numera hela landet, medan den förut i etapper
allt sedan 1905 utsträckts att gälla över allt större områden. He bestämmelser
i denna lagstiftning, som beröras i förevarande motion, återfinnas i 19
kap. av lagen och avse det förhållandet, att för såvitt stamfastigheten besitter
skogsmark i tillräcklig omfattning, tillätes icke avstyckning av åkerjord, med
mindre än att erforderlig skogsmark för produktion av det beräknade husbehovsvirket
samtidigt tilldelas avstyckningen. Något avkall av praktisk betydelse
på dessa bestämmelser medgives icke i lagen annat än för det fall att den
köpande redan förut äger fastighet med nödig husbehovsskog.

Hela lagens anda och syfte är sympatisk och går tvivelsutan i rätt riktning.

Bildandet av verkliga små, i allo självständiga bondehemman är ju ett på alla,
håll erkännansvårt och eftersträvansvärt mål. Man måste även vidgå, att ej
en dag för tidigt kom lagen till, ty missbruket att i tid och otid låta avstycka
åkerjord, utan knappast någon som helst tilldelning av skogsmark, hade börjat
taga en oroväckande omfattning. Visserligen var detta förfaringssätt ur rent
skoglig synpunkt försvarbart. Men lika visst som ett alltför ensidigt anläggande
av enbart sociala synpunkter på ett praktiskt problem i regel medför
betänkliga och icke önskvärda konsekvenser, lika visst torde det få anses såsom
mindre välbetänkt att med förbiseende av de sociala fördelarna i alltför hög
grad ställa de ekonomiska i förgrunden.

Inom skogssakkunniga kretsar torde någon som helst meningsskiljaktighet

Nr 19. 8 C

Lördagen dea 14 mars e. m.

Äng.

avstyckning av
jordbrukslägenhet
utan
tilldelning av
skog.
(Forte.)

knappast råda därom, att en långt gående parcellering av skogsmarkerna är
ur rent nationalekonomisk synpunkt oriktig. Detta förhållande borde ju vara
rätt uppenbart. När nämligen en avstyckad jordbrukslägenhet enligt nu gällande
lag skall tilldelas skog, behöver detta icke ske och sker heller i regel icke
i .större omfattning än att å den avstyckade marken så mycket virke skall kunna
produceras, som anses motsvara lägenhetskavaren.s husbehov.

Med husbehovsvirke förstås ju främst vedbrand. Den framtida huvudsakliga
produktionen på dessa små husbehovsskogsskiften måste ju följaktligen praktiskt
taget begränsas till vedskog åtminstone till 80 ä 90 procent. Vid större
skogsbruk beräknas, att av medelproduktionen cirka två tredjedelar kunna utnyttjas
som timmer, massaved etc.-eller vad man plägar kalla gagnvirke, medan
resten utgöres av vedskog, alltså cirka en tredjedel. Gagnvirket går till
industrien, och man kommer alltså att undandraga denna allt det virke, som
under storbruksregim kunnat produceras på dessa små husbehovsskogar av dylikt
virke. Professor Tor Jonson vid skogshögskolan påpekar, att för närvarande
ej mindre än 700,000 har av landets skogsareal kunna hänföras till rena
husbehovsskogar för småbruk. Den kvantitet virke, som genom denna parcellering
årligen undandrages industrien, uppskattas till cirka 1.1 miljoner fastmeter,
och värdet härav under normala förhållanden till cirka 5 miljoner kronor.
Men den nationalekonomiska förlusten genom avstyckningen av rena husbehovsskogar
blir ännu större. Den vedskog, som produceras vid de större
skogsbruken, tyckes få allt svårare att finna avsättning. På många ställen
i vårt land saknar dylik skog redan nu allt rotvärde och måste förty kanske
rent av förfaras. Här skulle ju småbrukare kunna erhålla sitt husbehovsvirke
givetvis mycket billigare än till självkostnad i egen produktion. Och detta torde
i regel vara fallet.

Nu kommer man så lätt och så gärna vid diskussion i detta ämne in på frågan
örn bondejordskogsbrukets skötsel i allmänhet i våra dagar. Man förmenar
härvid, och detta icke utan ett visst berättigande, att både små och stora bondskogar
nu för tiden i allt större utsträckning skötas lika bra och efter lika goda
ekonomiska principer som de stora skogskomplexen. Någon nationalekonomisk
förlust skulle alltså icke föreligga genom bibehållande av sådana skogar eller
genom uppdelning på smärre sådana.

Jag vill då bestämt understyrka, att den frågan alls icke hör samman med
detta problem. Här talas nämligen icke om bondejordsskogsbruket i vanlig bemärkelse
utan endast om de små enheter bland dessa, vilka kunna rubriceras
såsom rena husbehovsskogar. Dessa hava aldrig från början varit avsedda att
lämna någon avkastning till avsalu och komma icke heller att kunna göra det,
örn de än äro aldrig så väl skötta. De äro avsedda att fylla ett annat ändamål.

Örn det nu också kan, av vad ovan anförts, anses fastslaget, att en långt
gående parcellering av skogsmark till rena husbehovsskogar strider mot nationalekonomiska
principer, torde man dock obetingat kunna medgiva, att de
sociala fördelarna härav äro så framträdande, att den i förevarande lagstiftning
fastslagna principen för jordavstyckningar alltjämt bör, där så lämpligen
ske kan, bibehållas. Men å andra sidan får man nog, såsom jag förut haft
tillfälle att framhålla, i det praktiska livet akta sig för ett ensidigt fastlåsande
vid sociala hänsyn och sociala synpunkter. Ett sådant förfarande brukar sällan
i längden visa sig tillfredsställande. Så är det nog även i detta fall.

Förhållandet är nu nämligen, att för närvarande såväl i statens — jag ber
särskilt att få understryka detta —- som i bolags och enskildas ägo finnas betydande
arealer jordbruksfastigheter, bebyggda och obebyggda, vilka kunna
köpas ytterst billigt. Men ägarna äro av allehanda skäl icke villiga eller beredda
att med åkerjorden sälja skog. Med nuvarande lagstiftning komma dessa

Lör dagön. (Ion 14 mars o. rn.

87 Nr 19.

områden överhuvud taget icke ali salubjudas. Samtidigt. finnas säkerligen

stora grupper egnahemsspekulanter, vilka med största glädje skulle vara vil- nl-^krutes-W

liga att till det billiga pris, vartill sådan jord utbjudes, förvärva densamma. lägenhet ulan

Är det riktigt och förutseende av lagstiftarna att endast av principskäl för- tilldelning av
hindra en sådan möjlighet till utveckling av egnahemsrörelsen i vårt land, sär- sIco9-skilt när som i detta fall de ekonomiskt svagaste jordspekulanterna skulle kun- (Fort8'')
ira hjälpas fram och tillgodoses?

Det är visst icke meningen, såsom även förut framhållits, att lägga örn den
redan fastslagna principen, att med åkerjord skall, såvitt möjligt är, följa skog,
men här gäller det att bygga ut lagen och att stödja och uppmuntra egnahemsbildandet
även efter andra, relativt mera lättframkomliga linjer. En stor
mängd småjordbruk, enkannerligen arrendegårdar, hava visserligen under senare
år blivit försålda, och många finnas ännu till salu. Men svårigheten för
brukarna att uppbringa medel till likviderna för nya köp bliva dock allt större,
och man vågar ej heller engagera sig med så pass stora belopp, som nu krävas.

För tillfället och, jag tror, för lång tid framåt är och blir det utan tvivel mycket
svårt överhuvud taget att få några försäljningar efter nu gällande bestämmelser
till stånd. Det är med hänsyn härtill som det i motionen framlagda förslaget
måste anses mycket aktuellt. Och det är ganska svårt att förstå, att
ett sådant förslag skall behöva stöta på något större motstånd här i riksdagen,
allra helst som det nu närmast endast avses en utredning av frågan.

Beträffande själva sakfrågan göres måhända och har redan gjorts den invändningen,
att man ej för en tillfällig vinning och en fördel för stunden skall
giva efter på principer, som dock syfta till en bestående lycklig ordning. Härpå
kan svaras, att detta är icke heller avsikten. De jordområden, vilka det här
rör sig örn, äro ett helt nytillkommet objekt, vilket lämnar de övriga avstyckningarna
oberörda. Och någon allmän återgång till äldre tiders system är det
givetvis än mindre tal örn.

Utskottet för sin del anför som motiv för avslag på motionen bland annat,
att motionärerna icke förebragt skäl, som kunna föranleda utskottet att, så
kort efter det ifrågavarande föreskrifter genomförts för riket i dess helhet,
förorda utredning om ändring. Denna motivering verkar dock knappast övertygande
på mig och kanske icke heller på många andra. Visserligen har denna
lagstiftning i sin senaste utformning icke att se tillbaka på någon större livslängd,
men den har dock på grund av några års intensivt bedrivna avstyckningar
så grundligt och så omfattande hunnit prövas, att någon tvekan därom icke
kan råda, att man redan nu beträffande densammas verkningar äger en fullt
klar och bestämd uppfattning, byggd på erfarenheten. Någon svårighet att
därpå få belägg torde icke föreligga för den som så önskar. Jag försäkrar, att
ropet på en ändring av lagen enligt motionärernas förslag höres överallt i landet.
Jag har under den senaste skogsveckans dagar fått höra en oändlig mängd
sådana yrkanden och förfrågningar, om icke möjlighet förelåg att få ändring
i de väl stelbenta bestämmelserna i denna lag, detta icke blott från bolagen
utan även från statens skogstjänstemäns sida och även från spekulanter på
jord. Och jag tror, att man kan påstå, att missnöjet nied dessa överhuvud taget
alltför snäva och hårda bestämmelser är stort och allmänt.

Utskottet pekar också på att de sociala fördelar, som man just avsåg att
vinna med den nuvarande lagstiftningen, nämligen småbrukarens oberoende av
skogsägande grannar, åsidosattes i det föreliggande förslaget. Men äro då dessa
fördelar överallt så stora? Och kunna icke många gånger sociala förmåner få
köpas till oproportionerligt högt pris och till för högt pris? Örn småbrukaren
kan få köpa sitt årliga husbehov av ved och virke för halva den räntekostnad,
som köpet av en husbehovsskog betingar, varför skall han då under alla omständigheter
hindras att tillgodogöra sig denna ekonomiska förmån? Månne

» 19.1 88

Lördagen deli 14 mars e. m.

owtvinna av h?"n känner.sig 1 delta fall tillfredsställd endast nied en hänvisning till anordjordbruks-
ningens sociala olämplighet? Och tryggheten för den nybildade jordbruksfalägenhet
ulan stighetens ekonomiska bärighet genom skogstilldelning i sådana fall torde nog
tilldelning av vara diskutabel. Och varför skall en person av lagstiftningen på samma nyss

nämnda skäl helt enkelt förhindras köpa en fastighet, som han kan få köpa
(Forte.) och gom han yin köpa?

Ett enda litet exempel: i min hemkommun ville kommunen sälja en utäga
till en småbrukare. Det var ett mycket gott pris. Det var 7 tunnland åker,
5 tunnland odlingsmark och lika mycket backmark. Affären var uppgjord,
men då säde lantmätaren: »Det kan icke bli någon avstyckning, ty det hör

icke skog till.» Affären måste gå tillbaka. Kommunen — det var alltså
icke ett bolag • fick icke sälja, och den som ville köpa och var tacksam för
att få köpa för detta billiga pris, fick det icke. Det förhindrades av lagens
bestämmelser.

Man invänder, att genom dylikt tillstånd tillkomsten av s. k. ofullständigt
jordbruk skulle gynnas, samtidigt som man söker få bygga ut redan förefintliga
sådana. Ja, det kan vara sant, men jag vågar bestämt hävda den
uppfattningen, att just denna form av småjordbruk mångenstädes i vårt land
har ett mycket starkt existensberättigande. Och varför skall ej en brukare
av jord lika lätt i många fall och under lika betryggande omständigheter som
andra egnahemsinnehavare, vilka ej hava någon jord att bruka, kunna påräkna
att få köpa sitt husbehovsvirke på orten? I detta sammanhang kan för
övrigt erinras örn möjligheten och eventuellt lämpligheten av att i vissa fall
vid försäljningar använda sig av servitutsrättsinstitutionen beträffande husbehovsvirket.

Nu måste jag beklaga, att detta ärende icke före dess behandling i utskottet
kom att remitteras till egnahemsstyrelsen — det är dock delvis mitt eget
fel. Jag har nämligen grundad anledning utgå ifrån, att syftet med motionen
där skulle ha vunnit förståelse just på grund av dess stora sociala betydelse,
en uppfattning, som jag funnit betstyrkt genom samtal med de bägge
ärade ledamöter i denna styrelse, som även äro medlemmar av denna kammare.
Man skulle under sådana förhållanden inom utskottet kanske kommit att se
på frågan något annorlunda än vad nu i viss mån varit fallet.

Emellertid säger utskottet till sist, att bestämmelserna örn skogstilldelning
vid avstyckning ur vissa synpunkter torde bliva föremål för övervägande av
de sakkunniga, vilka tillkallats för att verkställa utredning om vissa sociala
jordfrågor. Det är litet svårt att fatta vad utskottet avser med uttrycket »ur
vissa synpunkter», ty spörsmålet är givetvis av den art, att det ej utan vidare
kan brytas sönder eller delas upp. Det är möjligt, att här ett missförstånd föreligger,
i det utskottet eventuellt förmenar, att motionärerna skulle åsyftat
någon sorts utredning även beträffande de skogliga synpunkterna. Så är dock
icke alls fallet. Den frågan har visserligen rätt utförligt behandlats i motionen,
men det har uteslutande skett i syfte att redogöra för och klarlägga problemets
nationalekonomiska innebörd. Och den fragan är Idar och tarvar icke
någon vidare utredning.

Och då nu efter allt att döma även utskottsmajoriteten tyckes vara beredd
på att låta en utredning, efter vissa linjer komma till stånd, och jag förstår,
att detta åsyftar givetvis den nuvarande sociala jordkommittén, så förefaller,
sedan eventuellt missförstånd om utredningens utsträckning kanske undanröjts,
steget över till reservanternas ståndpunkt vara mycket kort. Reservanterna
vilja nämligen endast genom ett definitivt riksdagsbeslut försäkra
sig om att ärendet verkligen blir föremål för utredning i samband med pågående
utredningar av andra närbesläktade frågor. Ett så rimligt och jag skulle

Lördagen den 14 mars e. in.

tj''j Sr 19.

vilja säga just med hänsyn till det pågående utredningsarbetet praktiskt förslag
borde väl äga förutsättning att i denna kammare vinna gehör.

Jag ber att få yrka bifall till den avgivna reservationen.

Herr Westman: Herr talman! Den föreliggande motionen och reservatio nen

avse ju att få till stånd en ändring av jorddelningslagen av 1926, som trädde
i kraft den 1 januari 1928, alltså för något över tre år sedan. Denna lag tillkom
efter ofantligt mödosamma och långvariga arbeten. Jag vågar säga, att
i vår lagstiftnings historia, som dock utmärkt sig för lagarnas omsorgsfulla
förberedning, intager denna jorddelningslag en rangplats. Flera olika beredningar
med olika namn hade under decennier förberett denna lag. En av de
huvudsakligaste nyheterna i lagen var den, att man övergav den förutvarande
Manchester-liberala ståndpunkten, som inneburit, att man låtit de tillfälliga
ekonomiska synpunkterna i stort sett vara fritt bestämmande för storleken av
nya jordbruksenheter. Man hade fått en dyrköpt erfarenhet av att under sådana
förhållanden uppkom den typ av jordbruk, som betecknades såsom ofullständiga
jordbruk. Den hade visat sig behäftad med så svåra missförhållanden,
att man hade yrkat på att få dessa missförhållanden avhjälpta genom i den
enskilda äganderätten djupt ingripande åtgärder. Man slog nu genom den nya
jorddelningslagen in på den linjen att man ville förebygga och utöva en kontroll
över att de nya jordbruksenheter, som uppkommo genom jorddelningen,
skulle vara av tillfredsställande beskaffenhet ur ekonomisk synpunkt.

Det är mot denna regel som den ärade föregående talaren har vänt sig. Han
anser, att det tvång, som införts genom lagen, är av besvärande natur, och
han vill, att riksdagen skall påkalla en utredning örn att få till stånd en förändring.

Det är givet, att när det är fråga örn reformer av skifteslagstiftningen, är
det ytterst betänkligt att gå alltför snabbt till väga. Örn man studerar den
svenska skifteslagstiftningens historia, skall man finna att denna lagstiftning,
som är av så avgörande betydelse för hela vår landsbygds befolknings liv,
tillhör de mest konservativa och saktast rörliga delarna av vår rätt.

Man frågar sig då, om den ärade motionären, som ju är samme man som är
huvudreservant, verkligen har förebragt tillräckliga skäl för att man nu så
hastigt skulle upptaga frågan örn en reform. Örn man läser hans motion,
finner man, att det är två synpunkter, han framhäver. Den ena är den, att
bestämmelsen om att de små jordbruken skulle vara utrustade med tillräcklig
skog, har verkat ofördelaktigt ur skogspolitisk synpunkt. Den ärade talaren
har sagt, att detta icke vore något egentligt skäl för honom. Visserligen
hade han talat örn saken i motionen mycket utförligt, men han tillmätte den dock
ej betydelsen av ett skäl för lagändringen. Jag beklagar, att det var svårt
för oss i utskottet att uppfatta, att en stor del av motionen bestod i framhållandet
av fakta, vilka icke skulle lia betydelsen, av att utgöra något verkligt
argument för det yrkande, som framfördes i motionen.

Den skogspolitiska sidan av saken kommer nog icke genom det beslut, Kungl.
Maj:t fattat örn utredningar på den sociala jordfrågans område, att bli föremål
för omprövning under närmaste tiden, och det är väl det, som kanhända
ligger bakom den restriktion, som förekommer i reservationen, där det talas om
att en utredning skulle ske — »eventuellt genom de sakkunniga, som jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december 1930 tillkallats för att verkställa
utredning örn vissa sociala jordfrågor». Om kammaren icke biträder reservationen,
har detta således till följd, att denna rent skogspolitiska fråga icke
kommer att göras lill föremål flir någon utredning inom den närmaste tiden.

Äng.

avstyckning av
jordbrukslägenhet
utan
tilldelning av
skog.
(Forts.)

Sr 19.

Lördagen den 14 mars e. m.

Äng. Ja,g skall icke gå in på att diskutera, huruvida den ärade talaren verkligen
jariSsUC bar rätt beclömt denna skogspolitiska sida av saken. Jag tror, att den ärade
lägenhet utan talaren genom att tillmäta naturahushållningen en alltför stor roll kommit att
indelning av överskatta betydelsen av denna faktor. Jag är icke fackman på området, och
sk°o- jag skall icke göra något bestämt uttalande därom.

(Forts.) . Det andra skäl, som anförts i reservationen, är det, att denna bestämmelse
i lagen, att jordbrukslägenhet, som nybildas, skall utrustas med tillräcklig skog,
medför svårighet för dem, som vilja skaffa sig ett litet jordbruk, att kunna
aå detta syfte, ty det är klart, att det blir dyrare att köpa en jordbrukslägenhet,
örn den skall vara utrustad nied skog, än örn man köper den utan skog. Det är
naturligtvis en synpunkt, som varit föremål för noggrant övervägande, innan
man stiftade den lagbestämmelse i 1926 års jorddelningslag, som den föregående
ärade talaren angripit. Det var nog ett misstag av den ärade talaren,
när han sade, att man icke hade tänkt på saken förut. Jag har hört den saken
diskuterats även innan den ärade talaren kom att tänka på den. Det är ju klart,
att denna bestämmelse har sina olägenheter lika väl som fördelar. Fördelen
är naturligtvis, att örn en liten lägenhet är utrustad med tillräcklig skog, får
innehavaren, ägaren, bättre ekonomiska förutsättningar och framför allt blir
han oberoende av sina skogsägande grannar. Det är givetvis en betydande social
fördel. Men olägenheten är, såsom den ärade talaren sade i sitt anförande, att
fastigheten kostar mer i inköp. Denna fråga kommer emellertid att bli föremål
för beaktande inom den kommitté, varav den ärade talaren är ledamot.
Den ärade talaren säde, att han ej var övertygad, att saken skulle tågås upp av
kommittén. Det förvånar mig, ty vid det sammanträde, som kommittén hade
härom dagen, uttalade jag i egenskap av ordförande i kommittén den satsen,
att denna fråga skulle just på det sätt, jag här angivit, bli föremål för kommitténs
prövning, och detta uttalande mötte enhälligt instämmande av kommitténs
övriga medlemmar.

Vidare har den ärade talaren sagt, att egnahemsstyrelsen behjärtar de synpunkter,
haia velat framföra. Då vill jag just fästa herrarnas uppmärksamhet
på att enligt den instruktion, som Kungl. Majit utfärdat för kommittén, skall
denna kommitté samarbeta nied egnahemsstyrelsen. Således får kommittén
tillfälle att taga kännedom örn de synpunkter, som finnas inom egnahemsstyrelsen.
Jag kan ej finna annat än att det vittnar örn en något stor otålighet
hos den ärade talaren, örn han vill föregripa diskussionen inom kommittén genom
att i dag framlägga sina synpunkter här i kammaren. Jag undrar, örn det icke
är bäst att följa den vanliga regeln, att en kommittéledamot först framlägger sin
synpunkt i kommittén och först, sedan det visat sig, att den icke vunnit tillbörligt
beaktande, drager den inför kammaren. För min del kan jag försäkra
Jen ärade talaren, att jag är fullt villig att lyssna till de sakskäl, som kunna
påkalla ett övervägande av den, jag erkänner ur min synpunkt, rätt betänkliga
åtgärden att inom en mycket kort tid ändra stadgandena i jorddelningslagen.
Jag erkänner, att jag har betänkligheter i det avseendet, och jag kan förstå,
att den ärade talaren kan känna en viss misströstan örn att vinna mig för sina
synpunkter. Men då har den ärade talaren alltid glädjen att, efter vad han
tillkännagivit, kunna påräkna stöd från den ledamot i kommittén, som samtidigt
är ledamot i egnahemsstyrelsen. Vidare har han den trösten, att vara
säker,^ att kammaren får dessa synpunkter en gång i världen framlagda förslg
på ett så sakligt sätt, att vi, som kanhända gå fram på en annan linje,
råka ut för kammarens allvarliga ogillande och det slutar med att vi förlora
i den avgörande striden.

Jag tycker emellertid, att det är för tidigt att taga upp denna strid på detta
stadium, och därför ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Lördagen deri 14 mars e. m. 91

Herr Gustafsson, Per: Del kanske ina tillåtas mig, som, såvitt jag kail se,
är den ende närvarande här i kammaren i kväll av det särskilda utskottets''
ledamöter från 1926, då jorddelningslagen behandlades, att säga några ord.

Jag kanske kan få börja med att anföra ur diskussionen ett yttrande av
en annan ledamot av utskottet, som icke längre är ledamot av kammaren, nämligen
landshövdingen von Sneidern, om just nu påtalade paragraf: »Denna

paragraf har varit den, som vållat utskottet de allra största svårigheterna. Men
med god vilja från olika sidor har det dock lyckats att åstadkomma ett resultat,
varom det stora flertalet kunnat enas.» — Jag kan intyga, att detta är
riktigt. Ingen fråga tog upp utskottets tid så länge och blev så grundligt
genomdiskuterad som just denna. Och den formulering, som lagtexten nu fått,
har framkommit efter det att medgivanden gjorts från olika håll. Även från
norrlandsintressets —• som det kallas —- sida lämnades vissa medgivanden, liksom
från den sida, som mera skulle företräda södra Sveriges förhållanden,
gavs avkall på vissa från början framställda fordringar.

Herrarna få komma ihåg, att vi hade att lägga örn en hundraårig lagstiftning,
däri det funnits särlagar för skilda delar av landet, som nu skulle, inarbetas
i en enda lag, och med de skilda förhållanden, som finnas överallt i vårt
land i fråga örn jordbruk och jorddelning, är det givet, att detta måste vara
förenat med betydande svårigheter. Jag vill därför allvarligt uppmana kammaren
här, att, innan den gör någon rubbning i jorddelningslagens bestämmelser,
låta denna föregås av en mycket grundlig och noggrann utredning. Och
helst bör en sådan framställning komma från Kungl. Maj :t och icke en ändring
ske på grund av någon enskild motionärs åtgöranden. Det är mycket att avväga,
och det är så många synpunkter att lägga på frågan, att jag tror det
skulle vara synnerligen olyckligt att nu verkställa en rubbning i denna paragraf.

Jag har icke varit i stånd att dela den uppfattning, som den förste ärade
talaren hade, vilken såg frågan mer i stort, mer från skogsvårdsmannens synpunkt,
men jag vet, att för en mindre jordägare, en av mina likar, betyder det
mycket, huruvida en bonde har tillgång till egen skog eller ej. I min hemtrakt
finnes visserligen skog, men många jordbrukare lia för litet skogsmark för
sina jordbruk. Jag har haft tillfälle iakttaga, att de ha det svårare^ än de,
som ha en liten större skogsmarksareal och som lia möjlighet att ibland få ett
litet tillskott därifrån.

I fråga örn avstyckningen få vi komma ihåg, att nuvarande avstyckningsinstitut
ersätter icke endast den förutvarande avsöndringslagen utan även lagen
om hemmansklyvning och det gällde att jämka ihop så, att båda sidorna
lingö sina intressen tillgodosedda, även då det gällde tilldelning av skog.

Örn jorden är avsedd för egentligt jordbruk, vill jag ej frångå regeln örn
skogstilldelning, därför att för den som köper jorden är det mer behövligt att
få skogsmark, än det är nödvändigt för säljaren att behålla skogen. Det är
den erfarenhet, jag fått från de tillfällen, då jag sett hemman styckas. Vi
skulle göra orätt mot de små köparna, örn vi ändrade något i den punkten. Jag
ser hellre, att en liten lägenhet ej blir såld. än att den blir såld sa, att den,
som köper den, skall bli fattigare än han är, innan han köper den. Det svenska
jordbruket har burit sig dåligt, och det svenska skogsbruket har hjälpt upp''
det, men vi skola icke skapa ännu sämre jordbruk än vi nu lia.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Elof: Herr talman! Det är ju klart, att en lagstiftning

som den nu diskuterade icke verkar pä samma sätt i södra Sverige som^i Norrland
och icke på samma siitt i Skåne som i det skognka Smaland, lör egen

Jfr 19.
Äng.

^styckning av
jordbrukslägenhet
vitan
tilldelning av
skog.
(Forts.)

Nr 19. 92

Lördagen den 14 mars e. m.

del Ilar jag- en erfarenhet av denna lagstiftning, sorn går i motsatt riktning
jordbruks- mot den S01? den siste ärade talaren skildrade. I Skåne har det visat sig, att
lägenhet ulan denna lagstiftning har givit anledning till åtskilliga svårigheter, när det har
tilldelning av gällt att från större egendomar avskilja jord till nya jordbruk, och jag har
tv'', v>d mer än ett tillfälle fått uppbära förebråelser för att jag varit med om att
orts'') stifta denna lag. Det har sagts mig, att ägare till större jordbruk äro mycket
obenägna att från sina gårdar avstycka arrendelotter, torp eller andra jordbrukslägenheten
därför att de icke vilja avvara något av sin skog-. Följden
blir, att arrendatorer och torpare ofta få avslag på sina framställningar om att
få köpa sina innehav. På så sätt hindrar denna lagstiftning en annars önskvärd
uppstyckning av jord. Det har vidare från köpare — speciellt köpare av
s. k. egna hem -— anförts, att de icke kunna fullfölja köpet av lägenheterna,
därför att de icke hava medel att betala skogen med. Det är ju nämligen så,
att egnahemslån icke erhålles för den del av köpeskillingen, som belöper på
den växande skogen, men väl för själva skogsmarken, som ju är den mindre
delen av värdet av en skog, försåvitt skogen är av någon betydelse. Följden
blir, att en egnahemsinnehava.re, som tvingas att köpa skog kanske för
flera tusen kronor, redan från början kommer i en svår ekonomisk belägenhet
och icke utan svårighet kan reda upp sina affärer. Det är den andra olägenheten
av denna lagstiftning, som vi lia stött på i Skåne. Den tredje olägenheten,
som kan anföras ur mera allmän nationell synpunkt, är, att det inte kan
anses vara lyckligt, att skogarna i de provinser, som inte lia så god tillgång på
sådana, plottras sönder i smålotter, vilka icke sällan mer eller mindre missskötas.
Det är ju allmänt känt, att i regel de större godsen sköta sina skogar
på ett mera rationellt sätt än de mindre jordbrukarna kunna göra.

Dessa tre skäl, vilka även hava framförts i viss mån av de föregående ärade
talarna, tala för att man dock bör göra en undersökning, huruvida man inte
lör vissa delar av landet kan få större lättnad beträffande denna lagstiftning
än som redan medgives. Det kan visserligen sägas, att möjligheter redan finnas
att i viss. mån åstadkomma jämkningar i bestämmelserna. Lantmäteristyrelsen
har i ett cirkulär av år 1930 givit vissa anvisningar härom. Detta
cirkulär har, efter vad jag tror mig veta, tillkommit för att i någon mån
stävja, jag höll på att säga ofoget att i mera skogfattiga landsdelar
alltför mycket stycka sönder skogar och tvinga köpare av jordbruk att
övertaga skog, som de ingalunda vilja ha. Tyvärr Ilar jag inte här tillgång
till de exempel på sådana styckningar, som jag annars gärna skulle ha önskat
att här få bringa till kammarens kännedom. Jag känner t. ex. ett fall, då en innehavare
av en liten lägenhet — en lägenhet, som var för stor för att behandlas
såsom bostadslägenhet men som med hänsyn till sin areal stod nära en sådan
~ sin vilja tvingades att köpa ett skogsområde, som han saknade förutsättningar
att rationellt sköta. Det kan ifrågasättas, huruvida det är klokt att
f örfara, pa sadant sätt. Det må vara hänt, om kammaren finner mig vara reaktionär
i denna fråga — det kan jag inte hjälpa. Jag har verkligen fått denna
erfarenhet från den provins, som jag har äran hur representera, och jag anser
mig vara skyldig att framföra mina erfarenheter i denna debatt.

Utskottets ordförande säger nu, att den sociala jordfrågekommittén, som
även jag har äran tillhöra, .förmodligen kommer att upptaga också detta spörsmål
till behandling. Men jag vill sätta i fråga, huruvida kommittén egentligen
kan upptaga denna sak till behandling och framföra förslag örn jämkning,
därest riksdagen ! dag avslår motionen. Det synes mig, som örn det knappast
skulle vara möjligt. Kommittén kan ju för all del diskutera frågan och göra
vissa antydningar örn jämkningar, men nog synes det mig, som örn det skulle
vara riktigast, örn frågan fördes fram till Kungl. Maj:t och Kungl. Majit finge
lämna direktiv för utredningen. Det kan ju nämligen tänkas, att Kungl. Majit

Lördagen den 14 mars e. ni.

93 Sr 19.

skulle anse, att nyss nämnda kommitté icke är skickad till att taga upp frågan
till omprövning.

Av dessa skäl, herr talman, ber jag att få ansluta mig till reservationen.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Örn det vore fråga om att företaga av styckning

för att bilda självständiga jordbruk, där familjen skall ha sin utkomst,
och lämna dessa utan skog, skulle jag vara den förste, som skulle anse
detta vara olämpligt och således inte vilja medverka till någon ändring i nu
gällande bestämmelser. Men när denna fråga behandlades i särskilda utskottet
1926, vilket också jag hade äran tillhöra, uttalade jag, att dessa bestämmelser
skulle komma att i mycket hög grad hämma egnahemsverksamheten. Förhållandet
var nämligen icke, såsom andra lagutskottets ordförande har sagt, att
denna sak var utredd och framlagd till riksdagens avgörande i det skick, vari

Äng.

avstyckning av
jordbrukslägenhet
utav,
tilldelning av
skog.
(Ports.)

bestämmelserna sedan antogos, utan de skärptes i utskottet på så sätt, att man
icke får avstycka inägojord utan att ett skogsområde tillägges densamma. Detta
gäller inte bara den skogsmark, som ingår i den styckade fastigheten, utan
köparen av inägojorden skall även ha del i allmänningsskogarna — jag minns
särskilt, att dåvarande ledamoten i första kammaren herr Pers påyrkade detta
med tanke på förhållandena i Dalarna. Jag finner, att det beslut, som då fattades,
icke är ägnat att främja den verksamhet, egnahemsrörelsen, som den
siste talaren, herr Andersson i Fältenborg, och jag hava fått i uppdrag att
främja — vi tillhöra nämligen som bekant statens egnahemsstyrelse. Vi hava
varit i tillfälle att bilda oss en uppfattning örn hur härmed förhåller sig. Särskilt
när det är fråga om att någon vill köpa en bit jord i närheten av ett industricentrum,
hindras han av att han är tvungen att köpa även skogen. Jag kan
särskilt erinra örn ett fall, som vi varit i tillfälle att se i Kalmar län. Där var
det inte fråga örn försäljning av jord från bolag eller annan enskild jordägare,
utan det gällde försäljning från kronans jord. Det var uppgjort med köparen,
att han skulle ha ett visst jordområde. Han var nöjd därmed, och han ville
gärna betala vad det kostade. Emellertid skulle lantmäteriförrättning äga
ram. När lantmätaren kom. förklarade han, att det ginge inte för sig att sälja
inägojorden ensam utan att det skulle vara ett visst område skog med. Domänstyrelsen
hade företagit en värdering av skogsmarken, oell man kom till det
resultatet, att köparen skulle få betala ett avsevärt belopp för skogsområdet.
Köparen förklarade emellertid, att han inte kunde göra detta, då han inte
kunde få egnahemslån för denna del av köpeskillingen. Villkoren för egnahemslånen
inedge, som vi nyss hört, inte, att lån utgår för inköp av växande
skog, utan man räknar bara med värdet av själva marken. Denne egnahemsspekulant
blev följaktligen utan eget hem, och jordlägenheten förblev osåld.

Jag finner, att de bestämmelser, som år 1926 antogos, inte kunna gagna just
''den verksamhet, som är avsedd att främjas, egnahemsverksamheten. Den kommitté,
som nyligen tillsatts av Kungl. Majit för utredning av den sociala jordfrågan,
skall ju särskilt undersöka möjligheten att skaffa jord åt mindre bemedlade
och till och med obemedlade. Just de lagbestämmelser vi här ha komma
emellertid att verka hindrande framför allt på sådana strävanden, och därför
anser jag, att det hade varit värdefullt, att de sakkunniga fått i uppdrag
att utreda även denna fråga. Men såsom utskottets ordförande nyss sagt, komma
dessa sakkunniga knappast utan vidare att upptaga frågan, örn riksdagen
avslår motionen. Jag tror därför, att det vore värdefullt, örn man nu kunde
bifalla reservationen, där man ju inte begär mera än en utredning i denna fråga.

Meri anledning av vad utskottets ordförande yttrade om att en mindre jordägare
dock kommer i bättre ekonomisk ställning, om han får skog till sin jordbit,
vill jag säga, att jag kan instämma häri under förutsättning, att han kan
köpa. denna skog mycket billigt. Men vare sig han skall köpa skogen från

Nr 19.

94

Lördagen den 14 mars e. m.

kronan eller från en enskild jordägare, får lian givetvis lov att betala vad skojordbruks-
Sen är värd. Se vi på hur saken för närvarande ställer sig för en egnahemsiägenhet
utan innehavare, som förvärvat sig sin lägenhet med därtill hörande skog enligt gältilldelning
av lande lag och sorn skall avyttra virke från skogen, så veta vi, att virket, om det
(y\ försäljes exempelvis för trämassa, ger 25 ä. 30 öre kubikfoten. Avverknings (

orts.) kostnader och flottningskostnader gå till 20 ä 25 öre per kubikfot. Vad han

får är alltså 5 öre per kubikfot av rotvärdet. En egnahemslånetagares ekonomiska
ställning förbättras inte under sådana förhållanden, om han tvingas att
köpa ett skogsskifte och sedan skall leja arbetskraft och dragare för avverkningen.
Det är endast under förutsättning, att han själv kan driva ut skogen,
som han kan göra sig någon ekonomisk vinst på densamma. Jag menar därför,
att örn det är fråga om ett självständigt jordbruk, där ägaren själv har dragare
och själv kan driva ut skogen, är det naturligtvis fördelaktigt för honom
att ha ett skogsområde, om han kunnat förvärva det för ett någorlunda hyggligt
pris. Meli är det fråga örn en mindre jordlägenhet, bör man inte tvinga
den, som vill skaffa sig en sådan, att köpa även tillhörande skog. Det är på
grund härav som jag anser, att den fråga, som här blivit väckt av motionärerna,
bör tagas under övervägande. Det hade då varit lämpligt, att riksdagen nu
hade begärt en utredning och att de sakkunniga, bland vilka för övrigt andra
lagutskottets ordförande också är ordförande, hade fått upptaga denna fråga
till behandling.

Det är av dessa skäl, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Tamm: Herr talman! Andra lagutskottets ärade ordförande antydde
nyss, att jag skulle på något sätt hava angripit denna lag. Jag vill på det
allra bestämdaste bestrida detta. Jag har i stället klart och tydligt uttalat
mina allra varmaste sympatier för lagen i dess nuvarande utformning och för
dess syften och ändamål. Jag har inte heller velat påyrka vidtagandet av
några omedelbara ändringar i lagen. Jag har bara med stöd av de så tydliga
erfarenheter, som redan -vunnits och som äro fullkomligt obestridliga, och det
likaledes fullkomligt obestridliga missnöje, som förefinnes överallt åtminstone
i landets södra och mellersta delar, beträffande lagens starka begränsningar, velat
hemställa örn en utredning, icke örn ändring av lagen utan endast huruvida
icke lämpligen en bestämmelse bör kunna fogas till lagen i syfte att eventuellt
efter dispens av länsstyrelsen avstyckning i vissa fall skulle kunna tillåtas utan
tilldelning av skog. Jag får i alla fall uttrycka min allra största tillfredsställelse
med det bragelöfte, som utskottets och den sociala jordfrågeutredningens
gemensamme ordförande här har avgivit, att denna fråga skall bli föremål
för utredning inom kommittén. Jag hoppas, att han i detta avseende inte
skall låta sig påverkas av något beslut, som här kan fattas vare sig i denna
kammare eller i medkammaren. Jag är i alla fall nog så övertygad om eller
jag har åtminstone starka förhoppningar örn, att det överväldiga ndejbevismaterial,
som jag hoppas bli i tillfälle att få framlägga, även skall övertyga honom,
fastän han nu ser rätt pessimistiskt på denna fråga. Men då man har kommit
så långt, att ordföranden har medgivit, att delta spörsmål skall upptagas till
behandling, frågar man sig verkligen, varför han inte kan vara med om att
vi här i dag besluta, att en sådan utredning skall ske. Det är den enda skillnaden
mellan oss i detta fall. Det är ju också blott fråga örn en utredning, och!
ej något positivt ställningstagande.

Jag vill så bara till sist vända mig mot en annan ärad talare, som undrade,
hur man kan göra en jordbrukare mera fattig genom att tilldela honom skog
än örn han icke får någon sådan. Jag utredde denna sak i mitt förra anförande
så pass tydligt, att jag inte trodde, att en sådan invändning skulle behöva före -

Lördagen den 14 mars e. m.

95 »r ''»•

komma. Örn jag köper en skog för en köpeskilling, som drager 200 kronor i ^

räntor örn året, för att jag därmed skall tillgodose mitt husbehov, men jag kan "jordbruksköpa
detta mitt husbehov på annat håll för 100 kronor örn året, så kan jag inte lägenhet utan

förstå, att en person skall bli fattigare med det system, som jag föreslår. tilldelning av

skog.

Herr Lindhagen: Denna debatt är liksom ett utslag av den vanliga lusten (Forts)
att plundra allmän egendom, som vi se även på andra håll. Allmänna arvsfonden
vill man ju t. ex. från alla sidor taga i anspråk för ändamål, för vilka
den inte är avsedd. Här skall man nu också röva bort alla de smulor, som
man velat tilldela det stackars jordbruket i landet, som i alla fall har så många
svårigheter att kämpa emot.

Man måste göra klart för sig lagens princip. Det är den. som många här
vilja åt från ett bakhåll. Man talar så vackert, men händerna äro i alla fall
Esaus, det förstår man så väl.

I den sociala jordlagstiftning, som hittills blivit antagen, har man ansett,
att jordbruket i vårt klimat bör och behöver ha åtminstone husbehovsskog;
i Norrland behöver jordbruket också ha avsaluskog. Detta har man velat
tillgodose därigenom, att en bonde, som inte redan sålt sin stora skog, inte
får avstycka mera av denna än att han har kvar tillräcklig stödskog, d. v. s.
skog även till avsalu. Men är skogen redan såld till bolag eller skogsspekulanter,
kan man inte pålägga köpare av jord att förvärva mera skog vid köp av
jord än för husbehov.

Här föres nu ett så vackert tal, men jag ber de närvarande att lägga följande
rätsida av saken på sinnet. Örn man i vårt klimat skall skapa ett jordbruk,
måste detta jordbruk också lia tillgång till bränsle oell till virke för
byggnad och underhåll av husen samt ock för andra ändamål.

Vad är det då för fasoner att komma och säga, att örn köparen av ett
jordbruk inte får husbehovsskog, får han jordbruket billigare? Hur blir det
då i stället? Då måste han ju köpa detta oundgängliga behov av ved och
virke från andra håll. Inte tror man väl, att jordbrukaren kan undvara husbehovsvirket,
därför att man inte ger honom någon skog? Då får han ju
köpa virket styckevis på olika håll under alla kommande år. Här vinkade
herr Tamm med att, medan han skulle få betala 200 kronor i räntor på
köpeskillingen för skogen, skall det inte kosta honom mer än 100 kronor örn
året att köpa virket styckevis. Vilket oerhört och oöverlagt löfte! Hur kan
herr Tamm infria ett sådant löfte för hela landet? Är det inte snarare så,
att den, som har råd att köpa en hel tunna sill på en gång, får varje sill
mycket billigare, än örn han köper en sill i taget dag för dag till husbehov?

Det är sannerligen inte i längden någon uträkning heller för jordbrukare att
köpa sitt virke på så sätt.

Det är på det sättet, att man tänker kugga det lilla jordbruket på dess
strävanden att bli fullständigt. Samtidigt förhäver man sig och utfärdar lagar
och avlåter skrivelser om utredningar i syfte att ofullständiga jordbruk
skola göras fullständiga, d. v. s. att de jordbruk, som inte lia husbehovsskog,
skola få sådan. Här kommer man däremot och söker förebygga, att nya
jordbruk, som bildas, verkligen bli fullständiga.

Sedan kan det ju hända, att det finns lägenheter, som inte böra upplåtas
till jordbruk utan bara såsom någon täppa. I lagen finnes också möjlighet
att medgiva avstyckning för egnahemsanläggningar utan att dessa tilldelas
husbehovsskog. Men det är något annat att, såsom man här vill, rubba på
själva lagbestämmelserna om att skog skall följa med ett jordbruk och så
försöka inbilla folk, att detta går mycket bra, samt bortse, från att jordbrukaren
då år från år måste skaffa sig virke på annat håll. Skall man
skapa ett varaktigt och stadigvarande jordbruk, är väl det allra minsta man

>''r 19.

Lördagen den 14 mars e. m.

96

avstyckning av ^■a''n begära, alt man ger det stabilitet från början och att det då även blir
jordbruks- tilldelat skog. Sedan urminnes tider har bonden i vå.rt land också behövt skog
lågenhet nian för att kunna sköta sitt jordbruk. Likaväl som det växer säd och rotfrukter
indelning av på bondens jord, måste det också växa skog till husbehov på hans mark. Det
l.skog. är det allra minsta, som fordras.

Jag är egentligen inte alls med på den motivering, utskottet lämnar. Jag
vill därför begagna detta tillfälle att förklara, att fastän jag är ense med
utskottet i fråga örn klämmen, vill jag dock på detta sätt reservera mig mot
motiveringen. Den är ytterst farlig, när man ser närmare på den. Utskottets
ordförande har också sagt, att man inte bör ändra lagen efter så kort tid. Han
lovade emellertid inte att icke ändra den, bara man får tillräcklig tid på
sig. Vad anser då ordföranden vara tillräckligt lång tid? Är det ett eller
två eller fem eller tio år? Äventyret ligger ändå där bakom, då man vet,
att ordföranden, när han tycker, att det har gått tillräckligt lång tid och han
kan komma åt, är beredd att beröva jordbruket dessa fördelar. Det är hela
innehållet av motiveringen. För övrigt säger han, att frågan är överlämnad
till övervägande åt sakkunniga. Dessa sitta alltså inne med en sådan överlägsen
omdömesförmåga, att de möjligen även på kort tid kunna föreslå avskaffande
av dessa förmåner. Här står ingenting örn lagens lämplighet, utan
endast att det behövs en liten tid, innan vi skola ge oss in på att ändra densamma.
Det är inte alls någon realpolitik utan endast en parlamentarisk fäktning
för att komma ifrån själva sakens innehåll.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan men med
ogillande av dess motivering.

Herr Westman: Herr talman! Jag är ledsen över de slutord, som den siste
ärade talaren uttalade. Efter förmiddagens oroliga och stormfyllda överläggningar
och alla de anatemata, jag då råkade ut för, hade jag hoppats att kunna
få hans välsignelse, när vi kommo in på detta ärende. Men jag tror, att när
herr Lindhagen undandragit mig uppfyllelsen av denna förhoppning, har det
skett av ett missförstånd liknande det, som en gång gjorde, att patriarken Isak
förväxlade Esau och Jakob. Det är nämligen inte alls på det sättet — det kan
jag försäkra den ärade talaren — att örn man säger, att man inte nu vill göra en
sak, detta innebär något löfte örn att man framdeles skall göra den. Det var på
detta antagande, som herr Lindhagen grundade det avståndstagande från utskottets
motivering, varmed han slutade sitt anförande. Detta avståndstagande
var således enligt logikens lagar icke fullt bärkraftigt motiverat.

Jag har, herr talman, begärt ordet med anledning av det yttrande, som fälldes
av en ärad talare på norrlandsbänken, när han ville göra gällande, att de
bestämmelser i jorddelningslagen, som motionären angripit, skulle vara särskilt
besvärande för egnahemsbildningen. Jag ber då att få fästa kammarens uppmärksamhet
inte bara vid lagtexten utan även vid utskottets motivering, som
finnes avtryckt i det föreliggande utlåtandet på sid. 14. Jag skall här återgiva
bara en enda punkt. Det heter där: »Utskottet vill i sammanhang härmed framhålla,
att vid bedömande av frågan, huruvida ett till avstyckning avsett område
är tjänligt till jordbruk eller är att anse såsom mindre lägenhet, avseende
bör fästas vid förhållandena å varje särskild ort.» Utskottet framhöll vidare,
att det »bör tillses, att man å orter med jämförelsevis ringa skogstillgång icke
genom alltför stränga bestämmelser om skogstilldelning omöjliggör måhända
högst önskvärda upplåtelser av jordbruk». Örn man läser lagtexten och utskottets
motivering, är det således fullkomligi tydligt, att utskottet haft sin uppmärksamhet
fästad på att bestämmelserna icke borde försvåra bildandet av egna
hem. Det är ju möjligt, att tillämpningen varit sådan, att egnahemsbildningen
likväl försvårats, men då ber jag att få fästa kammarens uppmärksamhet på

Lördagen den 14 mars e. m.

07 Nr 19.

att lantmäteristjrrelsen -— såsom för övrigt redan en föregående ärad talare på
skånebänken har framhållit — år 1930 för lantmätarna utfärdat föreskrifter,
som avse just att förebygga en icke önskvärd tillämpning av lagen, ägnad att
försvåra egnahemsbildningen. Det vore väl ändå skäl, att man avvaktade verkningarna
av detta lantmäteristyrelsens cirkulär, innan man påyrkade en ändring
i lagtexten.

Det har talats om att det inte är bra ställt som det är. Det var särskilt den
ärade talaren på skånebänken, som framförde klagomål över verkningarna av
lagbestämmelsen i Skåne. Men örn man lyssnade till den ärade talarens anförande,
fann man där, att han påpekade, att en av de svårigheter, som hava uppstått
för egnahemsbildningen, icke är betingad av denna lagbestämmelse utan
av bestämmelserna rörande egnahemslånen, i det att sådant lån, såsom den ärade
talaren nämnde, endast får utgå för jordbruksjorden och skogsmarken men
icke för den växande skogen. Här finns således en möjlighet att förebygga olägenheter,
som framträtt, genom att man ändrar bestämmelserna rörande utdelning
av egnahemslån.

Överhuvud taget tror jag, att de ärade herrar, som nu velat, att riksdagen
omedelbart skall handla i denna fråga, hava varit alltför pessimistiska i fråga
örn möjligheterna att få denna fråga utredd och förelagd riksdagen till närmare
bedömande genom den kommitté, som är tillsatt. Jag har visst inte sagt — det
var en ärad talare på skånebänken, som sade det —- att ett avslag måhända
skulle hindra kommittén att upptaga frågan till prövning. Kommitténs direktiv
finnas ju avtryckta i utskottets utlåtande nr 12, som behandlats i dag, och
av dessa direktiv se herrarna, att kommittén svårligen kan komma förbi att behandla
denna fråga. Den enda följden ur kommitténs synpunkt av ett bifall
till reservationen skulle vara. att därigenom en möjlighet öppnades för Kungl.
Maj :t att förhindra kommittén att diskutera denna fråga, ty det står i reservationen,
att riksdagen skall begära en utredning, eventuellt genom nämnda kommitté.
_ Riksdagen skulle således icke godkänna Kungl. Maj:ts instruktion för
kommittén att utreda saken utan ville öppna en möjlighet för Kungl. Maj :t att
överlämna utredningen åt en annan kommitté. Men det vore bra tråkigt för de
herrar, som stå på reservanternas sida, örn de skulle beröva reservanternas talesmän,
herr Tamm och herr Andersson i Fältenborg, tillfälle att deltaga i utredningen
av denna fråga. Jag är övertygad om att detta skulle vara en stor
förlust, och örn man lägger denna betänklighet till de betänkligheter, som utskottet
förut har anfört, vågar jag hoppas, att kammaren skall bifalla utskottets
hemställan.

Herr Norman: Herr talman! Det är väl helt naturligt, att man, när en

lag av sådan natur, som den vi här syssla med, skall tillämpas, kan påträffa
ett och annat gränsfall, där lagens bestämmelser icke riktigt passa. Herr Tamm
anförde ett sådant gränsfall från vår gemensamma hembygd. Det gällde avstyckning
för sammanläggning med en förutvarande jordbrukslägenhet. Bägge
parterna, köparen — en mindre jordbrukare — och säljaren — kommunen —,
vörö ense om att avstyckningen skulle ske, men just den bestämmelse i jorddelningslagen,
som vi här diskutera, lade hinder i vägen därför, åtminstone enligt
vad vederbörande lantmäteriförrättare förklarade. Det exempel, som herr Gabrielsson
anförde från Kalmar län, förefaller ju också att vara ett sådant där
gränsfall.

Enligt min mening gäller emellertid frågan, åtminstone sådan den ursprungligen
framförts, icke dessa gränsfall, vilka det är ytterst svårt att i lagstiftningen
beakta sa, att man kan komma tillrätta med desamma i alla avseenden. Jag
ber herrarna att här litet grand jämföra motionens yrkande och det yrkande, som
framställdes i reservationen. Motionen har från början syftat på något vida

Första kammarens protokoll 1931. Nr 19. 7

Äng.

avstyckning av
jordbrukslägenhet
utan
tilldelning av
skog.
(Forti.)

Kr 19. 98

Lördagen den 14 mars e. m.

Äng. mera och på vida större ändringar i jorddelningslagen, än vad reservationen går
avstyckning av in för. Efter vad man kan utläsa ur reservationen vill ju denna endast ha en
förutsättningslös utredning, örn det icke i vissa särskilda fall skall kunna ske
tilldelning av en avstyckning utan tillämpning av bestämmelserna örn tilldelning av skog från
skog. stamfastigheten. Motionären har alldeles tydligt från början syftat vida längre.

(Kort*.) Hela uppläggningen av motionen, dess motivering liksom också den motive ring,

som här från motionärens sida framförts för reservationen, går ju vida
längre. Denna motivering, vari de nationalekonomiska och de jordpolitiska synpunkterna
så påfallande starkt poängterades, kan ju icke alls gälla för den begränsade
ändring, varom reservationen åsyftar att få till stånd en förutsättningslös
utredning.

Just den större ändring i jorddelningslagen, som motionären i varje fall från
början syftat till, förefaller mig vara av sådan natur, att det är rätt betänkligt,
örn riksdagen nu skulle på något sätt understryka just de synpunkterna, även
genom att kammaren endast ginge in för reservationen med dess begränsade
yrkande. Det finnes en folkgrupp här i landet, som är synnerligen intresserad
av denna fråga. Det är bolagsarrendatorerna, och de äro mycket rädda
för att det här skall komma till stånd en lagändring. Vi känna allesammans
till och ha vid flera tillfällen hört det omvittnas, att sådana förhållanden nu ha
utvecklat sig, äro bolagen mycket intresserade av att sälja sina jordbrukslägenheten
alltså den odlade jord, som tillhör den lägenhet arrendatorn innehar,
men de vilja icke lämna någon skog till den odlade jorden. Att bolagen äro
så intresserade för dylika av styckningar, sammanhänger kanske mjmket med
de sociala arrendebestämmelser, som lagt en viss tunga på ägarna i vad gäller
deras skyldighet att underhålla byggnader o. dyl. på lägenheterna. Arrendatorema
återigen äro som sagt rädda för en lagändring. Det är i varje fall min
uppfattning; jag har ju icke så särskilt stor erfarenhet härvidlag, men jag känner
uppifrån mina bygder till en hel del sådana där bolagsarrendator, och jag
vet. att de bleve tvungna att gå ifrån sina hem, om det komme till stånd sådana
bestämmelser, att de ställdes inför valet att antingen köpa den egendom,
som de arrendera, eller också gå ifrån densamma. De kunna icke köpa, ty få
de icke skog tilldelad, så kan egendomen icke försörja dem. De befinna sig i
den situationen, att de under nuvarande förhållanden jämte den inkomst de ha
från jordbruket också behöva inkomst genom skogsarbete. Nu ser det ut, som
örn detta skogsarbete skulle gå ifrån dem på grund av en omläggning^ av
skogsdriften i samband med motorismens utbredning även på detta område.
Skulle de då sitta på sina jordbrukslägenheten som ägare och icke i framtiden
få tillgång till skogsarbete, skulle de komma att bli ekonomiskt tryckta i alldeles
särskilt hög grad. Statsmakterna ha ju särskilt sökt vårda sig örn bolagsarrendatorerna
och velat trygga deras existensmöjligheter genom en social
lagstiftning i olika avseenden. Örn det här öppnas möjligheter för en sådan utveckling,
som motionären tydligen innerst åsyftar, är det fara, att denna folkgrupp
skulle komma att nedtryckas till ett alltför bekymmersamt ekonomiskt

läge. .. o

Nu framhålles häremot av motionären och även fran andra talares sida, att
det skulle vara en fördel för arrendato roma, att de Hnge köpa den där jorden
så billigt, om inte skogen behövde följa med. När vi i utskottet behandlade
denna fråga, fick emellertid icke motionären ens sina meningsfränder inom utskottet
med sig, och hade samtliga ledamöter ifrån det hållet suttit i utskottet
vid beslutet, är jag säker om att icke alla varit med örn reservationen heller.
Det var nämligen en hägerman, som bestämt gick emot en lagändring i detta
syfte och icke ens ville tillmötesgå motionären i den ringa utsträckning, som
reservanterna här ha gjort. Denne högerman sade ett ord just beträffande
detta ekonomiska spörsmål — egendom sköp med eller utan skog som jag

Lördagen den 14 mars e. m.

99 Nr 19.

skall be att få återge, därför att jag tror. att hans resonemang är ganska håll- Avg''

bart.^ Han säde. att det för köparen väl för tillfället kan synas fördelaktigt avstyckningnv
att få köpa den där jordegendomen, där han skall försörja sig genom sitt arbete jordbrukei
jordbruket, för den jämförelsevis ringa penning, som egendomen betingar utan t$ldelnivgauv
skog, men för detta jordbruks bärighet i framtiden är det av en synnerligen skog.

stor betydelse, att en avstyckning icke får ske utan skogstilldelning. För till- (Korts.)

fället kan således köparen till sjmes ha fördel av ett sådant köp, men vill man,
vilket; i detta fall är det riktiga, se på egendomens bärighet i framtiden och
alltså tänka litet framåt i tiden, kommer man säkerligen till det resultatet, att
en lagändring skulle bidraga till skapandet av flera ofullständiga jordbruk än
vi nu ha, som icke kunna försörja sina ägare. Den utvecklingen tror jag icke,
att riksdagen vill gå in för.

Man kan tycka, att det väl icke skulle betyda så mycket, om kammaren här
toge reservationen, annat än möjligtvis ur den synpunkten, att motionären
själv eventuellt icke skulle få samma möjligheter, som han nu har att inom den
bär omnämnda sakkunnigberedningen göra sina synpunkter gällande. Men
efter vad jag kail förstå måste dock ett beslut i överensstämmelse med reservanternas
yrkande innebära ett visst medgivande åt den tanken, att en lagändring
i angiven riktning kail vara av ett visst värde. Det synes mig vara alldeles^
onödigt att ge ett sådant där förhandslöfte. Utskottsutlåtandet trycker
ju på att den sakkunnigberedning, varom här är fråga, skall taga hand örn
förevarande spörsmål. Anhängarna av en lagändring kunna således genom ett
bifall till reservationen icke vinna någonting annat än möjligen just detta, att
riksdagen i viss må skulle understryka deras synpunkter. Det anser jag, att
riksdagen icke alls har någon anledning att göra nu, utan det är tids nog att
upptaga detta spörsmål till allvarligt övervägande, när beredningens resultat
diskuteras i kammaren. Från den synpunkten tror jag, att det är lyckligare,
att kammaren avslår reservationen och bifaller utskottets förslag, och jag ber
att få ansluta mig till det yrkande om bifall därtill, som här blivit gjort.

Herr Lindhagen: Jag instämmer i herr Tamms yttrande så till vida, att

.jag tycker vi kunna fatta beslut i dag örn vilka meningar vi vilja göra gällande
i detta ärende. Jag anser liksom han, att detta är det mest renhåriga.

Men nu säger utskottsordföranden, att vi böra hänvisa frågan till utredning.

Vari består denna utredning? Jo, däri, att det sitter en kommitté, där var
och en bär sin mening klar på förhand och så söker skaffa utredning för denna
mening. Någon annan utredning blir det sällan örn sådana här enkla och lättfattliga
saker, som äro ända till leda utredda under en hel generation, ända
sedan år 1900. Ni kunna slå upp i de oerhörda luntorna med alla enquéter,
sa la ni se, hur det förhåller sig med dessa saker. Det finns ingen möjlighet
på jorden att utreda dem mera.

Nu veta vi förresten, att utredningen är så gott som klar. Herr Tamm har
klart för sig, hur det skall vara. och herr Andersson i Fältenborg säger, att
han i högsta möjliga måtto vill tillmötesgå herr Tamm. Ordföranden har sagt,
att han lovar ingenting alls, men han bör väl ändå i all synnerhet ha en mening
här. Han säger, att det gatt för kort tid, för att man skall göra en ändring
nu, men att han icke lovar att vara med om en ändring, när tillräckligt lång
tid förflutit. Han vill med andra ord inte tala örn, hur han vill ha det.

1 den bär frågan örn skog eller icke skog vill jag säga till herr Westman
som det står i bibeln^— han åberopade visst den också — att »den, som icke är
med mig, är emot mig, säger Herren». Jag hörde icke riktigt, vad han sade,
på grund av de bifallsyttringar eller den munterhet, som anförandet väckte,
men han talade något örn Isak och Jakob. I de trakter, där de bodde, fanns
ingen skog, och där vara frågan alltså icke aktuell.

(fr 19. 100

Lördagen den 14 mars e. m.

Äng. Redan vår lag säger ju för övrigt, att där man liksom Isak oell Jakob sak avstyckning

av naT skog, skall icke någon skog tilldelas. Finns det för litet skog, får man
lägenbtfutan n°ja med att giva den till en lott, och de andra bli utan. Det är ju ett särtiUddning
av skilt bekymmer i Skåne, men i de trakter, där det finns barrskog, får väl Skåne
skog. finna sig i att utgöra en del av det nya fäderneslandet och icke vara erövrad
(Forts.) provins med fortsatt egen lagstiftning. Däremot medger jag, att det kan vara
onödigt att tilldela mindre jordbruk andel i de skånska ek- och bokskogarna.
Att ge en liten jordbrukare en flerhundraårig ek till husbehov kan det inte
vara någon särskild mening med.

Vi ha fått höra mycket olika uppgifter örn lantmäteristyrelsens ingripande
i dessa ärenden. I utskottet framhölls, att det influtit en mängd klagomål till
lantmäteristyrelsen över hur litet husbehovsskog, som tilldelas de verkliga
jordbrukare det här gäller; jag har också varit med om att besiktiga sådant och
har funnit, att det i en hel del fall är rena skojet. Örn de klagomål, som inlöpa,
har man då sagt, att det är ingen fara, ty lantmäteristyrelsen har givit order
till lantmätarna, att det inte får gå till så, utan att lagen skall efterlevas. Här
upplyser man emellertid, att lantmäteristyrelsen utfärdat cirkulär örn hur lagen
skall kringgås, för att det skall kunna bildas egna hem i stor utsträckning
utan skog. Men hur kan lantmäteristyrelsen genom kungörelser handla stick
i stäv mot lagen? Lantmäteristyrelsen får väl rätta sig efter lagen och uppmana
lantmätarna att följa den i alla avseenden, tills den blivit i laglig ordning
ändrad.

Nu ha vissa svårigheter uppstått. Jag kail aldrig få den mera formella tågordningen
med våra beslut klar för mig. Emellertid har jag blivit framkallad
till talmansbordet och fått upplysning örn att man icke kan yrka ogillande av
motiven till ett utlåtande, som slutar med avslag. Varför inte det? Sekreteraren
har också framhållit detta för mig, och man har varit så övertygad örn
saken, att jag stannat i fullkomlig ovisshet örn vad jag nu bör göra. Man har
sagt mig, att örn jag bara snällt och hyggligt tar tillbaka mitt yrkande, som
är oformligt, och yrkar avslag på motionen samt det blir kammarens beslut, så
faller all motivering bort. Det undrar jag, ty nog kommer åtminstone Westman
att åberopa sin motivering och säga, att den blivit bifallen av kammaren.
Men örn jag yrkar ogillande av motiveringen, äventyrar jag å andra sidan, med
hänsyn till att jag så ofta stannar i minoritet, att kammaren kommer att fastslå
Westmans motivering. Därför är det kanske från min synpunkt rådligast
att icke göra något yrkande örn ogillande av motiveringen, som i följd, av ett
sådant yrkande kommer att fastslås, vilket däremot icke skulle ske, örn icke ett
dylikt yrkande framställes. Jag antecknar således till protokollet, att vi enligt
talmanskapet, örn vi nu bifalla utskottets hemställan, i alla fall ha strukit motiveringen.
I hopp örn en sådan lycklig utgång återtar jag nu mitt misslyckade
yrkande och yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Gustafson, Fritiof: Herr talman! Det är ju så, att många författ ningar

verka på annat %ätt i praktiken än som avsetts, när de planerats och utformats,
vilket ofta sker från alltför teoretiska utgångspunkter. Detta gäller
icke minst lagar på det sociala området. Herr Lindhagen och mångå andra
herrar, som med bästa vilja i världen gå till verket och genom lag vilja skänka
de jordhungrande ute i landet goda utkomstmöjligheter, finna ganska ofta, när
de bjuda sina gåvor till folket, att dessa skänker ingalunda mottagas med den
tacksamhet, som man väntat, därför att de framsta på ett annat sätt för mottagarna
än för givarna. Så har det också i viss mån blivit med bestämmelsen,
att skogstilldelning ovillkorligen skall ske till egnahemslotter, vilken bestämmelse
av många uppfattas såsom olägenhet vid egnahemsbildandet, icke minst
av den nye egnahemsjordbrukaren.

Lördagen den 14 mars e. m.

101

Nr 19.

Förhållandena härvidlag äro ju olika i olika landsdelar. Vad som kan vara
bra i skogsbygden hos herr Gustafsson i Benestad, är kanske däremot inte rik- °
tigt bra på slättbygden o. s. v. Jag har sett vissa nackdelar av denna lagstift- lägenhet utan
ning, som göra, att jag vill instämma i reservanternas yrkande. Om man lever tilldelning av
på slättbygden och ser, hur vissa skogskomplex, som där under lång tid och Berned
stor omsorg lia skapats, då ett gods styckas, skäras sönder i smala remsor (Forto^

och skövlas, blir man inte vidare glad. Och ofta är icke skogstilldelningen till
avsedd nytta för de egnahemslägenheter eller smärre gårdar, som skapas. De
få sig oftast en liten skogslott tilldelad, som är ganska illa medfaren. För
bygden i övrigt medför detta sönderstyckande av de större skogarna också den
nackdelen, att övriga jordbrukare utan skog, som varit vana att köpa skog i
orten för hyggligt pris, få resa lång väg åt annat håll för att skaffa sig de
skogsprodukter de behöva.

Både för den enskilde köparen och för bygden blir det således ofta en olägenhet,
att en dylik uppstyckning sker. Vidare äro att märka sådana praktiska
svårigheter, som uppstå vid en sönderstyckning, därigenom att ett skogskomplex
ofta är mycket gammalt. Låt oss säga, att en sjuttioårig skog skall styckas
i en mångfald lotter. Hur blir det då? Jo, efter några år är skogen borta,
och egnahemsbyggarna stå där utan skog eller, örn de vilja ovillkorligen hålla
sig med en viss skogsmängd, med delvis rutten skog. De äro då i det senare
fallet i samma situation som den, som köper en hel tunna sill för att få den
billigare men får den rutten, innan han hinner använda den.

På tal örn den nationalekonomiska betydelsen av en lagändring i här förordat
syfte vill jag framhålla, att den enligt min mening icke bör underskattas. Det
är med beklämning man ser den parcellbildning av skogarna, som uppstår, i
synnerhet på slättbygden. Man bör icke underskatta den skada, som ifrågavarande
lagbestämmelse i detta avseende har vållat.

Tillgång till skog för egnahem sbyggare skulle kanske bäst kunna ordnas
genom samfälligheter, gemensamma skogsarealer, som vore av sådan storlek att
ett rationellt och uthålligt skogsbruk där kunde bedrivas.

Det kanske vore anledning att även draga fram andra förhållanden i samband
med den nya jorddelningslagen. Det bär redan visat sig så många nackdelar
med densamma, att det torde dröja ganska kort tid, innan det på allvar
framkommer krav på att få den i många delar ändrad. Jag vill blott påpeka
svårigheterna vid sammanläggningsförfarandet; andra anmärkningar kan anstå
till en annan gång. Men ifråga om jorddelningslagen torde det ganska snart
bli nödvändigt att söka få till stånd en efter praktiska förhållanden mera lämpad
lag.

Det säges nu, att man icke bör beröva herr Tamm nöjet att få vara med örn
utredningen av ifrågavarande spörsmål. Jag är likväl övertygad örn att herr
Tamm som den intresserade .skogsman jag funnit honom vara och med den
reella syn på livet, som lian har. hellre ser ett reellt resultat i enlighet med
hans motion än ett långvarigt och kanske icke alltid heller så synnerligen roligt
arbete i en social utredning.

Jag tillåter mig, liÄr talman, att yrka bifall till reservanternas framställning.

Herr Gustafsson. Per: Jag vill endast nied par ord svara de talare, som

vänt sig emot mig.

Jag ber att få påpeka följande medgivande, som göres i lagparagrafen: »I

ort med ringa skogstillgång må dock, där det för skogens bestånd prövas angeläget
eller eljest skäl därtill äro, avstyckning så verkställas, att skogsmarken
i sin helhet tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet.»

Detta gäller således de orter med ringa skogstillgång, där lagen i fall, som anfördes
både från skånebänken och av en talare från Västergötland, skulle lia

Nr 19.

102

Lördagen den 14 mars e. m.

avstyckning av ver^at olämpligt. Men örn lagen tillämpas oriktigt, kunna vi icke gärna komjordbruks-
ma till rätta med det genom en lagändring. Jag menar, att en enligt min
lägenhet utan uppfattning något oriktig tillämpning'' av lagen icke bör åberopas som skäl
tMdt!toZgaV för en ändrin? a.v lagtexten. ^ Själva principen i lagen anser jag vara riktig.

(Fort*'') ^ en ort med riklig tillgång på skog bör den. som skall bliva jordbrukare, även
ha sin del av skogen. Har det avstyckade hemmanet ringa tillgång på skogsmark,
kan och bör skogsmarken läggas till en av lotterna, t. ex. till stamfastigheten,
i fall förrättningsmännen, godemännen eller ägodelningsrätten så
finna skäligt och lämpligt. Att, emedan så icke skett i något visst fall, gå in
för en lagändring finner jag synnerligen olämpligt.

Herr Tamm nämnde, att det skulle vara bättre att få köpa veden än att få
betala en högre ränta på köpeskillingen för skogsmarken. Ja, men vi veta
icke, hur mycket veden kan komma att kosta om några år. Vi få här skilja
mellan små egendomar, som icke äro jordbruk, och egentliga jordbruk. Den,
som köper ett jordbruk, vill gärna ha skogsmark för ett ej vara tvungen att
för sitt eget behov köpa virke eller bränsle, även om det för tillfället kan ske
från grannen. Örn det i en del av vårt land är billigt pris på ved, har en person,
som bor på längre avstånd därifrån, ingen glädje av den saken.

Jag tror därför, att det är skäl att bibehålla paragrafen, sådan den är.
Man kan ju visserligen säga, att en del jord nu icke blir såld, därför att ägaren
till jorden icke vill lämna skogsmark med, eller att lägenheten, örn den köpes,
blir i motsvarande mån fördyrad, örn det skall följa skog med. Ja, men
örn ägaren är särskilt angelägen örn att sälja åkerjorden, får han väl finna sig
i att sätta ned priset på denna så pass mycket, att det uppväger värdet av
skogsmarken, eller också får han avstå från att sälja. Men ur köparens synpunkt
är det viktigare, att vi slå vakt örn hans än örn den andra partens intressen.
Jag får därför, herr talman, vidhålla mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen,
som under densamma infunnit sig och övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tamm begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 19,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositiönen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar återtogs av herr förste vice talmannen.

Lördagen den 14 mara e. ra.

103 Nr LO.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5,
i anledning av väckt motion örn vissa åtgärder i anledning av Nationernas förbunds
allmänna nedrustningskonferens år 1932.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 200, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen
ville anhålla, att Kungl. Maj:t, med anledning av »den allmänna nedrustningskonferensen»
i början av år 1932, måtte:

1) vid konferensen göra gällande, att ett övervägande av världsprobleinet
och dess i motionen omnämnda fundamentala realiteter måste överskugga diskussionen
örn avrustning, vilken eljest äventyrade att leda till blinda och oväsentliga
resultat;

2) nied anledning av 56 § riksdagsordningen före konferensen vid offentliga
sammankomster med riksdagen diskutera den svenska konferensinstruktionen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första, kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Lindhagen: Jag får be kammaren örn ursäkt, för att jag måste så

ofta gripa till ordet. Det är inte mitt fel, att ärenden, där det åligger mig att
avgiva meningsyttringar, hopats genom ett oblitt öde på detta sätt.

Jag har alltid föreställt mig, att det är en framtidsuppgift för svenskarna
att intressera sig även för sina utrikespolitiska angelägenheter. Denna stora
uppgift för folket är icke tillräckligt tillgodosedd genom inrättande av den
så kallade utrikesnämnden. Riksdagen bör framför allt direkt syssla med
frågorna, och såmedelst väcka även pressen och folket till någon uppfattning
i dessa angelägenheter.

Nu förestår omsider en stor konferens i Genéve, inte en avrustningskonferens
naturligtvis, men en nedrustningskonferens, i början av år 1932. Det har kommit
en proposition till riksdagen, som betonar, att konferensen har utomordentlig
betydelse, och för det ändamålet måste sändas kvalificerade ombud till
Genéve. De skola vara upptagna kanske ett halvår — möjligtvis med avbrott,
i fall konferensen blir fördelad på flera sessioner. Detta gör, att det behövs
ökade kostnader.

Nu har herr Per Albin Hansson i Stockholm med flera motionerat örn, att
det av regeringen i detta fall begärda anslaget på 100,000 kronor skulle ökas
till 200,000. Det har bland annat i motiveringen framhållits, att vid denna
konferens behovet av militär och diplomatisk sakkunskap torde bil större än
vid förbundsförsamlingama. Jag begagnar detta tillfälle att göra en gensaga
emot. att det skall vara nödvändigt att vid denna konferens samla mera
militär och diplomatisk sakkunskap än den man redan har. Det är ju dessa
två sorters sakkunskap, som skött frågan hittills och aldrig kommit ur fläcken.
Först hade man bara en militär kommission. Örn man skall odla fred
melian folken, bör man väl ej sätta bocken till trädgårdsmästare. Sedan har
kommissionen genom förhållandenas makt blivit uppblandad med civila, men
nu hotas med ännu mera militär och diplomatisk sakkunskap. Det är, som örn
motionärerna tänkt, att så blir det i alla fall, och då är det bäst att räkna med
det. Men jag vill som sagt begagna tillfället att väcka en oppositionsunge emot

en sådan pessimism. . '' .. . ,

Vad nu själva saken angår, måste man fråga sig: Vad skall diskuteras pa
denna nedrustningskonferens? Skola de respektive folken få veta någonting
.lärom? Skall vår regering framlägga någon instruktion^ för de svenska kommitterade,
och vad kommer denna instruktion att innehålla? Och blir riks -

Om åtgärder
i anledning av
1932 åra
nedrualningakonferena.

(Forts.)

Nr 19, 104 Lördagen den 14 mars e. m.

» an&cfoi^a ^a®en * tillfälle att på ett mera effektivt sätt, än elen nuvarande ordningen i
1932 lfrs allmänhet tillåter, beredas möjlighet att få yttra sig örn denna instruktions
nedrustnings- innehåll? Detta är ganska viktiga saker, men om deni veta vi nu ingenting
konferens, annat, än att det i propositionen meddelas, att det finns en rapport och ett ut(Forts.
) kast till internationell överenskommelse rörande begränsning av rustningarna,
ett utarbetat konventionsutkast, som anger, vilka rustningsfaktorer som skolabegränsas
och huru de skola begränsas, varjämte utkastet innehåller föreskrifter
örn periodisk uppgiftsskyldighet etc.

Den blivande konferensens uppgift anses bliva att på grundvalen av detta
utkast överenskomma om och fixera de kvantitativa maximigränser för de olika
rustningsfaktorerna, vilka de olika staterna skola förbinda sig att under konventionstiden
icke överskrida. Detta är allt vi för närvarande veta, och det
är ju i själva verket inte så synnerligen mycket.

Konstitutionsutskottet åberopade visserligen, att vi fått en svensk vägledning^.
Det står i utskottets utlåtande nr 4, till vilket det tillfälliga utskottet
också hänvisar, att statsministern i riksdagens andra kammare den 19 januari
i år meddelade, att de svenska ombuden i Genéve fått i uppdrag att »söka biträda
varje praktisk och genomförbar åtgärd, som kan medverka till det internationella
nedrustningsarbetet». Konstitutionsutskottet sade då, att ett sådant
direktiv torde vara fullt betryggande i fråga örn Sveriges medverkan
till detta arbete. Detta är verkligen en ofantlig optimism. Det gives ju olika
meningar om val som är praktiskt genomförbart och fullt betryggande. Det
är just det, vi vilja veta. Vi vilja ha någonting att ta på, få känna på de realiteter,
varom här är fråga.

Därför har jag för min del väckt en motion med hemställan: att riksdagen
ville anhålla, att Kungl. Maj :t, med anledning av »den allmänna nedrustningskonferensen»
i början av år 1932, måtte: 1) vid konferensen göra gällande, att
ett övervägande av världsproblemet och dess ovannämnda fundamentala realiteter
mäste överskugga diskussionen om avrustning, vilken eljest äventyrar att
leda till blinda och oväsentliga resultat; 2) med anledning av 56 § riksdagsordningen
före konferensen vid offentliga sammankomster med riksdagen diskutera
den svenska konferensinstruktionen.

Kör att nu först hålla oss till den första frågan, mena många och bland deni
också jag, att själva rustningarna och möjligheten att nedrusta bero på rustningarnas
orsaker, och om ingen får ens antydningsvis vid konferensen beröra
dessa orsaker, utmynnar° det hela lätt i blinda resultat och diskussionen blir
verklighetsfrämmande, då man inte sysselsätter sig med de verkligheter, som
ligga bakom rustningarna.

Hur långt vill man gå? Herr Vennerström lär på grund av någon sakkunskap,
som han suttit inne med, vid en tidigare behandling av detta ärende (herr
Hermans motion) — jag kom tyvärr för sent — ha meddelat, att resultatet blir
inte mera än förbud mot ytterligare rustningar. Det är verkligen ett minimum
och kan knappast kallas nedrustning. Hur gick det, då Sovjet för ett
pär tre år sedan i Genéve väckte förslag om en allmän, omedelbar och fullständig
avrustning inom loppet av fyra år, varigenom alla militära anordningar
och redskap skulle i alla länder tillintetgöras? Det var ju ett radikalt förslag,
och jag tycker, att alla, som anse militarismen som en fara för freden,
borde glädja sig däråt. Men det förslaget upptogs med ovilja i folkförbundet.
Man sade inte varför. Man vill inte avslöja vilka krigsrealiteter, som
man vill ha bevarade. Vad hade följden blivit, örn Sovjets förslag genomfördes?
Jo, naturligtvis skulle alla undertryckta nationaliteter i Asien och
Afrika marscherat upp och proklamerat sin frihet. De härskande staterna kunde
inte göra annat än låta dem hållas. Därigenom komme kanske den europeiska
befolkningen, inte minst arbetarklassen, att råka ut för ännu större

Lördagen den 14 mars e. m.

105 Nr 19.

ekonomiska svårigheter, då man inte finge exploatera de gula och svarta raserna
och deras boplatser. Härav kunde födas ett sådant missnöje i Västeuropa,
att kanske den sociala revolutionen komme lättare än nu. Örn det var
detta, Sovjet räknat ut, då det gjorde det där förslaget, vet jag inte, men det
skulle inte förvåna mig, örn man tänkt på den konsekvensen också.

Detta visar emellertid, vad som ligger bakom motviljan mot avrustning.
Man kan inte begära, att dessa stormakter, som ha gamla befästade intressen
i sina kolonier och byggt ekonomi på sin maktställning där borta, skola
avrusta och lägga allting platt öde för sig. Det talar man inte örn, utan
resonerar hellre i blindo. Någon gång skola väl realiteterna dock avslöjas.
Man kan val åtminstone låta andra, som inte ha några undertryckta folk,
ansluta sig till den avrustning, som segermakterna själva skapat i centrum
av Europa, så att åtminstone den fördelen av världsfreden blir bibehållen.
Detta är bara exempel på vad man rätteligen borde resonera om, örn det skall
vara någon mening med konferensen.

Det är således framför allt två oerhörda realiteter, som göra, att man icke
kan komma till något avsevärt resultat. Det är, att Asien, den gula rasén,
och Afrika, den svarta rasen, förr eller senare vilja göra sig fria, och inte
kan man då begära, att Europa, som har sina kolonier där, skall vara färdigt
att avrusta grundligt.

Nu säger man, att systemet Europa åtminstone skall lova att inte rusta
mera. Vad det nu har räcker naturligtvis fullkomligt att hålla den gula och
den svarta rasen i schack. I Sydafrika är det en handfull vita, som styra
en massa begåvade svarta, och det är bara en framtidsfråga, när det där kommer
till en kris och den svarta, majoriteten tar styret.

I Centralafrika är det inte så hotande nu, men det har redan bildats organisationer
av Nordamerikas och andra negrer, som syfta till att återvända
till Centralafrika och med tiden bilda ett stort negerrike och frigöra sig från
européernas gemenskap och förtryck.

I Nordafrika ha västmakterna nedlagt många förtjänster och gjort många
ekonomiska förbättringar, men det infödda folket är i majoritet, och det
vaknar en vacker dag och vill ha sin frihet. Egypten sliter sig ju loss, och
även riffkabylerna ville göra det. Där ruva också oerhörda konflikter.^

På samma sätt är det i Asien. Kinesiske utrikesministern sade för några
år sedan, då Nya Dagligt Allehanda lät intervjua honom genom ett ombud:
»Nu kommer Asiens uppvaknande, och vi måste lösgöra oss från Europas förtryck;
därför måste Kina ha en stark armé och en stark flotta.» Detta var
talets korta mening. Så ligger det till.

Indien håller också på att skaka sina fjättrar, och överallt säger man: det
är slut med England. Allting har sin uppgång och nedgång, även ett sådant
stort välde. Under sådana förhållanden försöker man nedrusta i Genéve utan
att resonera örn, hur det i själva verket förhåller sig.

Avrustningen överskuggas även av andra realiteter, som jag uppräknat i
min motion, men jag skall icke trötta med att redogöra för dem. Blott en
detalj må påpekas. Det är endast de officiella rustningarna, som i Genéve
skola diskuteras. Nu rustas ju även av fascister och kommunister privat
för att bereda sig till inbördeskriget, som anses oundvikligt eller åtminstone
icke osannolikt. Svenska staten utdelar ju ock gevär och skarpa patroner till
medlemmar i skytteföreningar. Fara ligger även i dylika rustningar. Skall
det avrustas, bör man absolut förbjuda även alla privata rustningar, annars
hjälper det ju inte, ty ju mer man avlyfter de officiella rustningarna, desto
mer träda de privata fram i stället. Inbördeskriget är inte något smakligare
krig än kriget mellan nationerna.

Jag har sålunda ansett, att på en nedrustningskonferens världsproblemets

Orri åtgärder
i anledning av
1932 års
nedrustningskonferens.

(Korte.)

tfr 19. 106

Lördagen den 14 mars e. m.

Om åtgärder fundamentala realiteter också böra närvara. De måste överskugga diskussiotai932lårsar
nen’ v^ken eljest äventyrar att leda till blinda oell ovissa resultat.
nedrustnings- Nu säger utskottet, att det inhämtat, att konferensen har till uteslutande
konferens, uppgift att överlägga om och för staternas ombud till antagande framlägga
(Forts.) en allmän överenskommelse angående de nationella rustningarnas begränsning
och nedskrivning, och man har ett konventionsutkast örn detta och en rapport.
Konventionsutkastet är i viss mån ofullständigt. Det måste alltså ovillkorligen
fyllas ut — med vad det skall fyllas ut, vet ju ingen ännu, men i alla
fall skall det utgöra grundvalen för överläggningarna. Att då, säger utskottet
enhälligt — utan skiftning ens i motiveringen — framföra andra problem
än dem, som äga direkt samband med nedrustningsfrågan, faller uppenbarligen
utanför ramen för konferensens uppgift att begränsa och nedskriva de
nationella rustningarna. Jag förstår inte det. Jag har ju tidigare talat om, vad
jag menar med detta, och jag ber att få fråga utskottet och särskilt dess ordförande,
örn inte inom ramen för den diskussionen måste falla sådana realiteter,
som jag talat om. Vem har förresten föreskrivit, att bara detta skall vara
ramen? De olika medlemmarna av förbundet ha väl motionsrätt och kunna därigenom
vidga ramen, och de kunna väl ge sina ombud direktiv i sådana frågor,
som enligt deras mening äro av betydelse, och inte bara säga, att så har Briand
befallt, och därför ha vi intet att säga. Det är innehållet i utskottets betänkande:
Kapitulation inför något okänt öde, som svävar över Genéve för närvarande.

Nu kommer jag till mitt andra yrkande. När saken ligger på detta sätt,
är det väl största anledning till samråd med riksdagen. Den bör icke nöja
sig med statsministerns nuvarande paroll, att Sverige skall »söka biträda varje
praktisk och genomförbar åtgärd, som kan medverka till det internationella
nedrustningsarbetet». Det tycker också utskottet är ett lagom program. Emellertid
tillägger utskottet, att det bör givetvis kunna förutsättas, att de mera
detaljerade instruktioner, som kunna vara erforderliga och skola tillkomma
för de svenska ombuden, komma att fastställas efter samarbete med riksdagens
organ, som i grundlagen föreskrives. Det är ju utrikesnämnden, en mycket
obetydlig parlamentarisk inrättning, utan rätt till initiativ, utan protokollföring,
utan parlamentarisk ordförande, utan öppet visir, en utväxt av konseljen,
där våra medlemmar tillkallas som ett slags konsultativa statsråd under
Konungens ordförandeskap. Medlemmarna lämna ingen rapport till sina valmän
här i riksdagen, och ännu mindre kunna vi avge någon rapport till våra
valmän örn vad det egentligen är fråga örn. Att hålla ett helt folk. som skall
vara moget och framstående, i en så kolossal okunnighet örn dess livsintressen
är verkligen inte någon stor framryckning mot civilisation och parlamentarisk
fullkomlighet.

Men så tillägger utskottet i alla fall, att det torde kunna förutsättas, att
Kungl. Maj :t före eller under konferensen kommer att, för den händelse omständigheterna
skulle därtill föranleda, vilket för närvarande icke lär kunna
bedömas —■ det här borde Hellberg komma och kri.stisera såsom han gjorde i
morse, ty det är verkligen en formuleringskonst, som överträffar åtskilligt avvad
jag varit med örn — så kommer nog Konungen att i enlighet med bestämmelserna
i § 56 riksdagsordningen lämna riksdagen meddelande i hithörande
angelägenhet. Allting är lagt på kungen. Han bestämmer, örn omständigheterna
föranleda det; han bestämmer, när detta kan bedömas, och han gör vad
han vill, och sedan har riksdagen att säga amen och basta till ett så lysande
folkprogram.

Nej, riksdagen skulle säga ifrån, att detta välja vi vara med om. och örn
kungen anser det vara så hemlighetsfullt, har han ju rättighet att föreskriva
hemliga förhandlingar med riksdagen enligt § 56 riksdagsordningen, denna

Lördagan den 14 mars e. m.

107 ^ 19.

paragraf, som tillkom på grund av påtryckningar från do gamla vänsterniajoritetema
för att få ett samarbete mellan konung och riksdag i utrikespolitiska * j932 örhänge!
agen h c ter. Då tillkastades riksdagen detta lilla ben, och det begagnades nedrustningsunder
världskriget något genom att utrikesministern kom hit och läste upp en konferens.
promemoria. Nu har även denna samverkan slocknat bort. Jag har velat på- (Forts.)
minna om tillkomsten av § 56, helst det nu, såsom i propositionen säges, förestår
en konferens av utomordentlig vikt. När skall § 56 tillämpas örn inte
vid sådana tillfällen?

Jag yrkar således, herr talman, bifall till motionen.

Herr Wagnsson: Herr talman! Tankegången i herr Lindhagens motion,

sådan den också framträtt i den lilla repetitionskurs av motionens innehåll,
som motionären här givit, är, såvitt jag kunnat fatta motionären rätt, denna:
Avrustningen i Europa skulle medföra, att de behärskade folken i Asien och
Afrika utan vidare risk och uppskov kunde proklamera sin frigörelse. Därav
följde, att de europeiska folken och inte minst arbetarklassen råkade ut för
sämre levnadsvillkor under avsevärda tidsrymder. Ur dylika försakelser
skulle spira ett missnöje, som kunde leda fram till den sociala revolutionen.

Innan avrustningen genomföres, bör därför Europa, som motionären uttryckt
det, »taga skeden i vacker hand och genom godvilliga, ömsesidigt fördelaktiga
övergångsbestämmelser avskriva sina obehöriga privilegier». Därför böra dessa
frågor, som av motionären kallas världsproblemen och deras fundamentala
realiteter, överskugga avrustningsdiskussionen.

Jag förstår mycket väl motionärens syfte och det välmenande i hans framställning,
men herr Lindhagens önskemål låta sig helt säkert inte i detta sammanhang
förverkliga. Som herr Lindhagen själv erinrade örn, har nedrustningskonferensen
redan ramen för sina förhandlingar given i ett utarbetat utkast
till nedrustningskonvention och den i samband med detta utkast avgivna
rapporten. Det torde därför inte vara möjligt att på denna konferens genom
ett svenskt initiativ få igång en diskussion örn de av herr Lindhagen berörda
frågorna. Örn regeringen verkligen skulle göra en ansats efter de direktiv,
herr Lindhagen tänkt sig, bleve resultatet helt visst negativt. De svenska
ombuden komme säkerligen därvid att få göra samma erfarenhet, som herr
Lindhagen själv vid olika tillfällen fått göra i den svenska riksdagen: de skulle
icke vinna större förståelse för dessa synpunkter i Genéve, än herr Lindhagen
kunnat vinna för åtskilliga av sina förslag här i den svenska riksdagen.

Herr Lindhagen erinrar ju för övrigt själv i sin motion örn ett försök, som
1917 gjordes vid den skandinavisk-holländska socialdemokratiska kommitté,
som höll sina sessioner i Stockholm i syfte att organisera en socialistisk, världskongress
med uppgift att ingripa medlande i kriget. Där fördes liknande
synpunkter fram. men inte ens i denna rent socialistiska kommitté vunno de
förståelse. De utsedda representanterna från Nordafrika, Georgien, Turkestan
och Indien fingo inte sina synpunkter framförda till övervägande inom kommittén.
När detta kan ske på det friska trädet, vad skall man då kunna tänka
sig på det torra? Den reflexionen förmodar jag, att herr Lindhagen själv
skulle kunna göra inför det. som han relaterar här.

För övrigt kan det också ifrågasättas, örn vårt land. som saknar kolonier,

Iean anses böra uppträda som rådgivare till de europeiska makter, herr Lindhagen
avser, och säga till dem: avstå godvilligt från edra exploateringsmöj ligheter!

Lämna ifrån eder edra afrikanska och asiatiska besittningar! Proklamera
negerbefolkningens likställighet och underlätta dess övertagande av
makten i Afrika! Jag tror inte, att de stater, man åsyftar, skulle ha någon
större förståelse för, att Sverige i den internationella politiken förde fram dessa
synpunkter.

Kr 19. 108

Lördagen den 14 mars e. m.

Örn. åtgärder
i avledning ai
1932 åra
nedrustningskonferens.

(Forte.)

\ad vidare det andra önskemål beträffar, som herr Lindhagen i sin motion
fört fram, att riksdagen skall hållas å jour med vad den svenska utrikesledningen
eftersträvar i Genéve, råder inom utskottet ingen meningsskiljaktighet.
Vi anse oss kunna utgå ifrån, att förtroendefull samverkan därvidlag skall förekomma
mellan regering och riksdag. Att emellertid låta detta få formen
såsom herr Lindhagen här talar om — av diskussioner vid offentliga sammankomster
med riksdagen angående konferensinstruktionen torde möta stora
svårigheter. Den svenska utrikesledningen har informationer, som den erhållit^
på ett sådant sätt, att de inte utan skada för vårt land och utan protester
från andra länder skulle kunna utlämnas till offentligheten. Jag tror, att
man inte på något sätt gagnar det syfte, som herr Lindhagen eftersträvar,
genom användandet av en sådan förhandlingsmetod.

Däremot anser jag, i likhet med vad utskottet i sitt utlåtande framhållit,
att man kan och bör utgå ifrån, att regeringen skall inte endast rådgöra med
utrikesnämnden utan också, där den finner omständigheterna föranleda därtill,
lämna riksdagen meddelanden i hithörande angelägenheter. Jag utgår
vidare ifrån, att regeringen själv har möjlighet att bedöma, huruvida en sådan
situation inträtt, att ett sådant meddelande är på sin plats, d. v. s. om några
för vårt land viktigare avgöranden skola träffas och riksdagen då är samlad,
bör det alltid finnas möjlighet att på ena eller andra sättet rådgöra med
riksdagen i ärendet. Jag tror, att vi kunna i riksdagen hysa det förtroendet
ej blott för den nuvarande regeringen utan överhuvud taget för vilken parlamentarisk
regering som finnes, att den inte skall lämna berättigade krav i detta
avseende utan några hänsyn, och jag tror, att detta är det enda, som man i
denna fråga kan begära.

Nu talade herr Lindhagen i sitt anförande om mycket, som har samband
med denna motion, och antydde, att det borde finnas möjlighet att vidga ramen
för kongressen genom att också bereda utrymme för de synpunkter som
motionären framfört. Jag tror, att motionären icke befinner sig på fast mark,
då han gör ett sådant uttalande. Efter mycket noggranna och långvariga förberedelser
är detta konventionsutkast uppgjort. Där ha intagits de frågor,
som komma att behandlas. Herr Lindhagen föredrog ju själv ett utdrag ur
konventionen och visade sig informerad i vad som från första statsmaktens
sida sagts i detta ärende. Jag tror, att det inte finns någon formell möjlighet
ens att utvidga programmet på det sätt, som motionären tänkt sig.

_ Av de skäl, som jag nyss utvecklat, anser jag det inte heller välbetänkt, örn
riksdagen vidtager någon åtgärd i denna riktning. Jag tillåter mig därför att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Den siste talaren kvarhåller oss vid status quo med händer,
bundna av utomparlamentariska makter, som lia herravälde i rådet i Genéve,
och vidare av vår egen modlöshet och frånvaron av egna tankar i ämnet.
Det är ju det, som mångå här i landet skulle önska, att det kunde bliva någon
ändring i. Jag har skildrat några förhållanden, som ha samband med dessa
frågor, och de ha icke bestritts av utskottet eller dess ordförande. Men han har
skildrat, hur det skulle taga sig ut, örn man kom till Genéve och sade: var snälla
och ge folken fria, o. s. v. Jag är ju ganska van även vid diplomatiska förhandlingar,
och jag vet, hur det bör gå till vid dem. Jag skulle därför icke uttrycka
mig på det sättet. Men här skall det i alla fall smugglas in; ett sådant
politiskt smuggleri är tillåtet, och då går det lättare. Jag har föreställt mig,
att om svenskarna ville anlägga litet vidare synpunkter än segermakterna, så
lia de tillfälle därtill, om de tillägna sig litet humor, då de tala örn saken. På
samma gång kan man förstå, att vi äro intresserade av, att man får ett fattbart
grepp på det hela. Ha inte vi intressen? Vi lia väl det intresset att själva

Lördagen den 14 mars e. m. 109

kunna gå fram på nedrustningsvägen, och här är det ,ju fråga örn, att vi skulle
taga ett långt steg framåt. Striden står ju örn detta, när man nu skall besluta
på konferensen.

Men, menar man då, om de stora makterna sätta upp ett ovilligt ansikte och
kanske rent av äro ohövliga, som de lätt kunna bli, skulle detta kunna medföra
ett avbräck för våra egna avrustningssträvanden.

Det skulle vara ganska intressant att veta, hur den svenska regeringen bedömer
de allt mer aktuella strävandena i Tyskland att återgå till det gamla rustningssystemet.
Böra de svenska delegerade rösta med dem, som hålla före, att
Tyskland skall fortfarande vara avrustat, eller med dem, som säga, att Tyskland
bör också få vara rustat. Detta skulle vara intressant att få veta, och jag
anser, att man bör tala örn för riksdagen, huru man tänker uppträda även i den
saken, ty det har stor betydelse för oss. Men kanske regeringen inte har några
tankar i denna punkt. Då får den lägga sig till med sådana. Jag kan på justitieministerns
glada ansikte se, att han är ganska ense med mig härom. Jag
får väl interpellera i saken, örn kammaren medger det, så få vi ju höra.

Jag ber, herr talman, att fortfarande få yrka bifall till motionen.

Herr Vennerström: Det förefaller mig, herr talman, som örn det funnes

föga anledning att inför denna tomma kammare diskutera de viktiga spörsmålen
om riksdagens ställning till regeringen i fråga om direktiven för nedrustningskonferensen.
Det är inte därför, att herr Lindhagen är motionär, utan därför,
att den frågan synes mig lämpligare och med större reellt innehåll kunna
diskuteras något senare under kammarens förhandlingar. Vi få snart under
debatt en regeringsproposition örn ett anslag å 100,000 kronor till nedrustningskonferensen
och i detta sammanhang den socialistiska motionen örn ett väsentligt
större belopp.

Jag vill, såsom herr Lindhagen gjorde, anspela på justitieministerns glada
ansikte och vill då också uttala den förmodan, att regeringen vid behandlingen
av denna proposition skall finna det vara angeläget att framträda inför kamrarna
med en fyllig officiell redogörelse örn sin ställning till nedrustningsspörsmålet.
Jag vet inte, örn utrikesministern kommer att göra det, men jag skulle
förmoda, att han gör det, och jag tror, att en mera talrikt församlad kammare
och en mera välbesatt regeringsbänk, där även utrikesministern vore närvarande,
säkerligen skulle kunna bereda en önskvärd saklig behandling av detta viktiga
spörsmål.

Sedan anspelade herr Lindhagen även å undertecknad såsom en mer eller
mindre tvivelaktig auktoritet i fråga örn de eventuella resultaten vid konferensen
år 1932. Jag har i det avseendet ingen annan auktoritet än den, att jag har
synnerligen samvetsgrant läst igenom konventionen och referaten vid alla de
förberedande konferenserna till denna konvention. Jag tror därför, att den uppfattning,
jag i detta fall har, i varje fall är grundad på det föreliggande sakmaterialet,
och ehuru jag självfallet inte gör anspråk på, att min uppfattning
rörande de kommande resultaten skall vara bindande för någon annan än mig
själv, har jag verkligen där studerat och sökt följa med långvariga, åtminstone
femåriga förhandlingar mellan dessa 20—30 stater med allt kompromissande
bakom kulisserna, och därav har jag fått den bestämda meningen, att det är en
oerhört tilltrasslad affär, som har legat bakom konventionens uppgörande.
Detta arbete kan fullkomligt spolieras, örn man i detta avseende går ovarsamt
fram. Jag vill ännu en gång säga, att jag inte på något sätt tror på något
större resultat, än att man får någon övre gräns för rustningarna och att man
möjligen på en eller annan punkt kan nå fram till någon minskning av desamma.

Nr 19.

Ö rn åtgärder
i anledning cai
1932 ira
nedrustningskonferens.

(Forti.)

Kr 19. 110

Lördagen den 14 mars e. m.

Om åtgärder Men sedan begär ju herr Lindhagen, att vi skola vid denna konferens ej blott
* al^2 ''wsaV det föreliggande konventionsutkastet utan på samma gång gå in på

nedrustnings- °^ka världsproblemen och lösa dem. Man beräknar ju, att konferensen gektmferens.
norn behandlingen enbart av konventionen och med sina cirka 3,000 delegater
(lort*.) skall räcka ungefär 6 månader. Om man där skall lösa världsproblemen exempelvis
rörande kineser, brasilianare, greker o. s. v. samt frågan örn krigets orsaker
och minoritetsproblemen och rasfrågan, skulle jag verkligen för min del
vilja uttala den förmodan, att man då riskerar vad herr Lindhagen och vi alla
säkerligen inte vilja, nämligen att helt spränga konferensen. Jag menar, såsom
herr Lindhagen förstår, att i detta fall röjer sig mästaren i begränsningens
och koncentrationens konst. Vill man överhuvud taget nå fram till ett resultat
och till en konvention av det ena eller andra innehållet och inte riskera ett fullkomligt
misslyckande, är man tvungen att begränsa sig.

Det förefaller mig därför, som örn herr Lindhagen med sitt varma intresse
att gagna avrustningen, kanske riskerar, att örn han vill lia in allt sådant brännbart
material, så blir ingenting gjort; och skulle staterna gå ifrån konferensen
1932 utan något resultat, då tror jag, att herr lindhagen är ense med mig om,
att da är avrustningssaken sämre ställd än förut, och då ser världen sämre ut,
än den nu gör.

Herr Lindhagen: Detta är ett grundligt förnekande av det gamla påståendet,
att sanningen ensam skall göra oss fria. Förtegenheten, osanningen, det är
väl vad som skall åstadkomma mästerverk. Här är för övrigt icke föreslaget
att i ett slag lösa de angivna frågorna. Man är inte inne i saken, när man kommer
med sådana påståenden. Jag vet mycket väl, huru jag skulle uttrycka
mig, men jag vet inte, hur Vennerström tänker göra i detta fall. Kanske han
vill använda samma metod, som även Wagnsson var inne på. Men man bör
val, när man grubblar över rustningarna, även fördjupa sig något i deras orsaker.
Min motion har blott framhållit vad det i sak gäller men ej hur man
diplomatiskt skall smuggla in sanningen mitt ibland vederbörande i Genéve.
''Även jag har deltagit åtskilligt i ömtåliga förhandlingar och vet mycket väl
hur de böra med lämpor inledas. Man bör nog först inskränka sig till en till
synes blygsam förmodan, att orsakerna till rustningarna väl ha något sammanhang
med de senare. Och sedan får väl det ena ordet å ömse sidor så småningom
— men för all del försiktigt — giva det andra.

Vennerström har sagt, att det är ett mästerprov att begränsa sig vid bedömandet
av en sak; men att vid sådant bedömande icke tala örn själva saken och dess
väsen kallas i historien för klåpverk och är minst av allt något mästerprov.
Och nu lär resultatet av konferensen bli bara status quo, enligt Vennerströms
spådom. Kanske det icke minst beror på att debatterna ej ens få snudda vid
frågans väsende. Vi skola icke öka våra rustningar, det skulle bli det stora
framsteget. Men blir det krig, rustar man i alla fall, ty gäller det liv och blod,
då hålla inga konventioner eller några som helst överenskommelser.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet nied de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta,
motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Örn förbud mot Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6,
tobaksrökning i anledning av väckt motion om förbud i vissa fall mot tobaksrökning i riks''
•riksdagens dagens lokaler.

Lohuer.

Lördagen den 14 mars e. m.

111 Nr 19.

I-en inom första kammaren väckt ock till dess första tillfälliga utskott för Om förbud root
behandling hänvisad motion, nr 201, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen
ville besluta lokaler.

1) att giva uttryckliga föreskrifter, i vilka riksdagens samlingslokaler och (Forte.)
vid vilka arbetstillfällen förbud skulle gälla för tobaksrökning med utgångspunkt
från nu gällande praxis i detta avseende;

2) att i riksdagens sällskaps- och läsrum, restaurang och kafé avskilja rökfria
utrymmen för icke rökare; samt

3) att åt vederbörande uppdraga verkställa de förenämnda besluten.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Lindhagen: Här har väl mästaren röjt sig i begränsningen, ty detta

är intet världsproblem. Det är frågan örn ett och annat litet rum och ingenting
annat. Nu känner jag mig verkligen på mina höga hästar, när jag kan
säga, att jag sålunda har begränsat mig. Jag rår emellertid inte för, att även
detta ärende förekommer just nu, ty det är utskottet, som sammankopplat det
med ett annat ärende, och detta gör, att jag blivit utsatt på detta sätt för ett
alltför långvarigt sysslande med egna förslag.

Det tycks framgå av utskottets motivering, som om jag skulle väckt den här
motionen i tobaksfrågan, därför att jag skulle vara besvärad av rökning. Jag
har sagt både nu och i ingressen till förra årets motion att jag ansåg, att man
borde genomföra rökningsförbud över hela landet på offentliga sammankomster.
Och utgångspunkten var: »Med den materiella kulturens uppblomstring

sättas också froen till dess undergång. Detta är naturens lag och historiens
vittnesbörd. Tobaksrökningen är en sådan dekadansföreteelse. Den har inget
förnuftigt ändamål. Folkhälsan äventyras, generationernas livsduglighet angripes,
trevnaden i samvaron förminskas och pengar, som borde tjäna produktiva
värden, kastas bort.» Det är väl ingen, som kan påstå annat än att detta
är sant, örn inte möjligtvis herr Lindley, som här ropade mig, men jag. har ju
alltid gjort ett undantag för sjömannens pipa och även för soldatens cigarett,
när denne bereder sig att rusa fram mot taggtrådsstängslet för att bliva spetsad
eller annorledes dödad. Men för oss andra menar jag, att det gäller ett
kulturframsteg. Jag är van att leva bland rök. För varje dag som går, blir
man nerrökt. Men om man länge skall vara i ett rum, där det även är lågt i
taket och fullt av rök såsom i vårt lunchrum, är det otrevligt. Där kan ju
ingen levande människa äta sin lunch, om man har aldrig så liten känslighet för
tobaksrök. Saken gäller som sagt en kulturfråga och det är därför, jag väckt
densamma. Likaväl som avhållsamhet i sprit är avhållsamhet i tobaksbruk
önskvärd.

Nu har i motionen föreslagits, »att riksdagen ville besluta att giva uttryckliga
föreskrifter, i vilka riksdagens samlingslokaler och vid vilka arbetstillfällen
förbud skall gälla för tobaksrökning med utgångspunkt från nu gällande
praxis i detta avseende». Förr i världen var det oskriven lag i landet, där det
hölls någon offentlig sammankomst, att ingen rökte, ty det ansågs vara oanständigt.
Även å de stora restaurangerna i Stockholm, såsom Operakällaren,
var rökning förbjuden under den ordinarie middagstiden. Det var en gammal
kulturståndpunkt. Men numera har maskinkulturen, förmodar jag, gjort människorna
så irriterade, att de ännu mer behöva njutningsmedel för att hålla
sina nerver någorlunda i styr.

Det .syns i olla fall. att ett rättsmedvetande finnes över oss. Det gives ingen

flr 19. 112

Lördagen den 14 mars e. m.

Om förbud timi föreskrift, att vi inte få röka här under plena, men vi göra det inte ändå, liksom
tototeröknmg inte heller vid utskottens förhandlingar. Men så snart man konstituerat sig
*rlokaler™ olagligt på avdelningar, som icke finnas omnämnda i grundlagen, då blossar
(Forts.) man. Detta har även utskottet tagit fasta på såsom särskilt privilegium, som
bör upprätthållas. Jag menar, att det vore bra att kunna fastslå den praxis,
som vi lia kvar i bibehållandet av den gamla kulturståndspunkten. Ty har rökningen
väl kommit in i utskottens avdelningar, kommer den kanske snart in i
utskotten, och från utskotten kommer den kanske en vacker dag in i kamrarna
!

Då det nya stadshuset byggdes och jag första gången kom in i den stora
Bråvallasalen, där fastighetsnämnden höll till, stod det en lång rad av cigarrkoppar
av marmor längs det stora sessionsbordet. Någon vederbörande hade
tagit för givet, att här skulle det naturligtvis rökas. Jag hade visserligen ingen
makt i saken, men jag sade endast: de där skola tagas bort! Det var den enda
gången, som jag såsom minoritetsman kunnat genomdriva någonting. Detta
berodde väl på att var och en hade en känsla av att det var mot bruket. Jag
lull inte vara någon buse. Jag menar, att det gäller folkhälsan, och då måste
man vara så där otrevlig ibland!

Utskottet kan icke tillstyrka, att riksdagen genom beslut skulle föreskriva,
i vilka av riksdagens samlingslokaler och för vilka arbetstillfällen förbud
skulle gälla för tobaksrökning. Det kan ju sägas. Det är en honnör åt riksdagens
goda omdöme och en optimism, att man inte skall gå längre i rökningen
i lokalerna än hittills äger rum. Men genom att riksdagen nu inte kan fatta
beslut, ser man olämpligheten av de tillfälliga utskotten, som skola behandla
ärendena vart och ett inför sin kammare. Nu kan det inte komma inför andra
kammaren, och därigenom komma deras lokaler att bliva oberörda av den lilla
reform, som här är ifrågasatt.

Vidare synes det utskottet lämpligt, att frihet bör råda för utskottsavdelningar
och delegationer att beträffande tobaksrökning träffa de överenskommelser,
som i varje särskilt fall befinnas vara mest ändamålsenliga. Finns det
ändamålsenlighet också i rökningens anordning, herr talman, det har jag aldrig
hört talas örn! Att hänsyn alltid kommer att tagas till önskemål, som framföras
från av tobaksrökning besvärade ledamöter, det opponerar jag mig mot.
I kammarens lilla skrivrum har någon vänlig människa satt ett anslag icke
örn att »rökning förbjudes» — visst inte — utan örn att »rökning undanbedes».
Jag kommer in där ibland, och där sitter en och bolmar i alla fall. Örn jag då
säger till någon, som röker: här står »rökning undanbedes», så kan han säga,
att »undanbedes» är bara en hänvisning till honom, örn han har lust att låta bli
att röka. Det skall väl stå: »rökning förbjudes». Så lyda anslagen i järnvägskupéer
och järnvägsrestauranger. Det är rent besked. Och när man inom järnvägstrafiken
kan finna sig i sådana framsteg, bör väl landets representation
kunna också gå i spetsen.

I punkten 2) i motionen hemställes, att i riksdagens sällskaps- och läsrum,
restaurang och kafé borde avskiljas rökfria utrymmen för icke rökare. Jag
har i detta avseende i motionen åberopat, att det uttalats sympatier för en sådan
sak vid förra riksdagen, och att även Kvarnzelius, ordförande i statsutskottet
— man åberopar ju gärna auktoriteter, till vilka tages mycken hänsyn •—
utskisserade ett program för rökningens förbjudande inom denna kammares lokaler
och även för de allmänna lokalerna, i den mån kammaren begagnade desamma.

Nu säger utskottet om denna punkt, att i denna kan motionärens önskan i
viss utsträckning anses motiverad. Det är ju vänligt och förstående sagt. Men
det står: »i viss utsträckning». Sedan säger utskottet: »Enligt vad utskottet

inhämtat, lärer utan svårighet kunna ordnas med ett rum för icke rökare i kafé -

Lördagen den 14 mars e. m.

113 Nr 19.

lokalen, liksom i ett av första kammarens skrivrum redan genom ett uppsatt Omförbudinol
anslag ''rökning undanbedes’.» Sedan stannar utskottet med sin exemplifiering.

I skrivrummet är det plats endast för en som skriver, men det finns på de väg- 1
gar, som vetta åt lunchrummet, plats för två pulpeter till, där vi kunde få (forts.)
skriva utan rökning. Vem man skall vända sig till, vet man inte, och utskottet
låter det överlämnas åt slumpen att bestämma. —

Vidare menade Kvarnzelius, att i lunchrummet här uppe, som ju förresten
är litet och lågt, röktes aldrig, så länge herr Swartz var i riksdagen, ty han
uttalade, att han icke mådde bra av tobaksröken, och så avskaffades rökningen.

Varför skulle Swartz ha ett större inflytande än vilken som helst annan ledamot
i kammaren, då det gäller en rökig lokal? Jag önskar sålunda också, att
lunchrummet skall vara fritt från rök.

Nu återstår frågan om restaurangen där nere. Dit kunna ju de av första kammarens
ledamöter, som vilja röka, gå och äta sin lunch, så de äro inte betagna
en sådan utväg. Men skulle man inte där i restaurangen också kunna sitta i ett
rökfritt rum och klara tankarna och bereda sig för de kommande debatterna,
utan att behöva bli inrökt och få sina innanmäten fulla med giftiga ångor. Det
kan ske genom att dela upp lokalen med en glasvägg, och man kunde då sitta
och se på varandra genom glaset och på det sättet i alla fall få ett slags andligt
umgänge, trots att man har olika vanor.

Det är något som jag vill tillägga, och jag skall nu be, herr talman, att efter
orden »rökning undanbedes» i utskottets motivering måtte göras följande tilllägg:
»Förbud mot rökning i första kammarens lunchrum under lunchtid samt
restaurangens uppdelning i en avdelning för rökare och icke rökare bör ock
övervägas».

Utskottet yttrar till sist: »Det är emellertid utskottets uppfattning, att något
beslut av riksdagen i en fråga av denna beskaffenhet knappast behöver påkallas.
I den mån anordningar av föreslagen art prövas lämpliga torde nödiga
föreskrifter i syfte att förekomma tobaksrökning kunna åvägabringas utan att
något riksdagsbeslut föreligger.»

Vem skall pröva det »lämpliga»? Är det meningen att utskottet utsett mig
till diktator? Det är väl inte meningen, kan jag tro. Eller vilken annars?

Jag skall be att få veta vilka myndigheter motionären skall behöva vända sig
till för att effektuera vad riksdagen vill, därför att riksdagen inte själv bryr
sig om att fatta något beslut. Jag skall be att få fråga herr Boberg, som uttalade
sina sympatier för motionen i fjol och sålunda synes mera behjärta denna
sak, om Boberg vill upplysa örn vart jag skall vända mig med den här av utskottet
förordade angelägenheten.

Jag anhåller sålunda, herr talman, att till motiveringen måtte fogas det av
mig föreslagna tillägget, och resignerar i övrigt inför utskottets förslag.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag vill bara i korthet svara herr Lind hagen,

att utskottet har ansett, att denna fråga inte tillhör de problem, som
riksdagen skall behöva fatta beslut örn, göra till föremål för riksdagsskrivelser
eller offra allt för stor tid på att diskutera, och att utskottet därför anser, att de
anordningar, som på detta område kunna vidlagas, bör man kunna uppnå utan
att behöva besvära riksdagen med motioner. Med en enkel framställning till denna
kammares talman eller till andra kammarens talman lär den saken lätt kunna
ordnas. Det är också på den vägen, som utskottet har fått löfte om att inte endast
det lilla lunchrummet skall bli fritt från rökning, utan också att i en av
lokalerna nere i kaféet skall på samma sätt rökning undanbedjas.

Första kammarens protokoll 1931. Nr 19.

8

Nr 19. 11^

Lördagen den 14 mars e. m.

Omförbudmot Herr Lindhagen: Herr talman! Jag fick förebråelse för att jag motionstobaksrökning
vis Ilar vackt den här frågan, ty utskottet har av egen drift vidtagit åtgärder
4 ”o/toter6”* ^ö.r att ^en skulle kunna lösas. Men denna drift av utskottet har väl åstadkom(Fort«)
m^s Senom ulina motioner i alla fall?

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag skall endast be att få komplettera

mitt förra yttrande genom att yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Lindhagen, att utskottets
hemställan skulle bifallas med det tillägg till motiveringen, att i det stycke, som
började med orden »Vad angår motionärens yrkande», efter andra meningen inskötes
följande: »Förbud mot rökning i första kammarens lunchrum under

lunchtid samt restaurangens uppdelning i en avdelning för rökare och icke rökare
bör ock övervägas.»

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: Här ser man således,
att herr Wagnssons försäkran, att man genom enskild framställning skall kunna
ordna en sådan här sak, saknar motsvarighet i verkligheten.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa delar av övningsplatsen Backamo;

nr 33, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Visby stad;

nr 34, i anledning av väckt motion örn understöd åt kaptenen G. A. Åström;
nr 35, i anledning av väckt motion angående uppflyttning i högre löneklass
av tygförvaltaren F. S. Engdahl; samt

nr 36, i anledning av väckt motion örn avskedsersättning åt förre månadslönaren
C. G. Jonsson.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr förste vice talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varefter ledningen
av kammarens förhandlingar övertogs av herr andre vice talmannen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beredande av delaktighet
i statens pensionsanstalt åt lärare vid dispensärharnhem samt barnhem
för nervösa och psykopatiska barn jämte i ämnet väckta motioner;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkten 4 av propositionen nr 57 gjorda
framställning angående pensionsunderlaget för vid allmänt läroverk och
högre lärarinneseminariet anställd ämneslärarinna med behörighet till adjunktsbefattning; nr

22, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn anslag
för tryckning, häftning och bindning av ännu ej utgivna delar av personregistret
till riksdagens protokoll för tiden 1809—1866; samt

Lördagen den 14 mars e. m.

115

Nr 19.

nr 23, i anledning av framställning av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
angående täckande av statens kostnad för bidrag till den nya
riksbron mellan Strömgatan och Helgeandsholmen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn upplagshus
och upplagsbevis;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 6 februari 1931
avslutad konvention innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser
örn äktenskap, adoption och förmynderskap, m. m.; samt

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 10 februari
1931 avslutad konvention angående indrivning av underhållsbidrag, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr Möller avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 233, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn åtgärder mot
vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Motionen hänvisades tili behandling av lagutskott.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.16 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 19. UG

Måndagen den 16 mars.

Måndagen den 16 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4.30 e. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr förste vice talmannen.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till rikdagens första kammare.

Under åberopande av hilagda läkarbetyg får jag härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsgöromålen till och med den 24 innevarande mars.

Stockholm den 16 mars 1931.

Ivar Öhman.

Att häradshövdingen herr Ivar Öhman, som lider av bronchitis adita, är oförmögen
att deltaga i riksdagsgöromålen till och med 24 mars intygas.

K. Mellner,

leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 302, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 4, i anledning av väckt motion angående beredande åt ämnena
modersmålet och räkning av en stärkt ställning i folkskolornas undervisningsplan,
beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga
utskott.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 172, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o)
och 17 :o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

173, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen
den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;
och

nr 174, angående understöd för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

175, med förslag till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens;
samt

Måndagen den 16 mars.

117 Nr 19.

nr 176, nied förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 oktober
1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning
och salubållande av oriktigt märkta varor.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 177, angående understöd åt efterlevande till tillförordnade sekreteraren,
notarien å extra stat hos riksförsäkringsanstalten C. A. Oison Cronström och
extra ordinarie tjänstemannen hos nämnda ämbetsverk G. H. Lindstén;
nr 178, angående pension åt förra småskollärarinnan Signe Eriksson;
nr 179, angående pension åt arbetarna vid flottans varv i Karlskrona A. E.
P:son Wilson och F. A. L. Danielsson;

nr 180, angående tilläggspension åt ämneslärarinnan Anna Sofia Sondén och
f. d. första lärarinnan Lilly Emilia Högdahl; samt

nr 181, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkanden nr 16—20, andra lagutskottets utlåtanden nr 21—23 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 1 och 25—29.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet
ävensom i ämnet väckta motioner, skulle uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan för kammarens sammanträde
onsdagen den 18 innevarande månad.

Avgåvos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner: nr

234, av fröken Hesselgren och
nr 235, av herr Ekman,

båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn åtgärder
mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Anmäldes och bordlädes

sammansatta konstitutions- och statsutskottets memorial nr 2, angående ersättning
åt utskottets sekreterare m. m.; samt

statsutskottets utlåtande nr 8, angående regleringen för budgetåret 1931/1932
av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.40 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.