RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1930:23

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1930. Andra kammaren. Nr 23.

Tisdagen den 1 april.

Kl. 3.30 e. m.

§ I Herr

talmannen tillkännagav, att efter överläggning inom talmanskonferensen
rörande riksdagens arbete under tiden närmast före och efter påsk överenskommits,
att sista arbetsplenum före påsk komme att hållas onsdagen den 9
i denna månad på förmiddagen, att första arbetsplenum efter påsk skulle äga
rum torsdagen den 24 dennes kl. 1 e. m., därvid gemensamma omröstningar
skulle företagas över då föreliggande godkända voteringspropositioner, samt
att under den mellanliggande tiden inga andra ärenden komma att upptagas
till avgörande än sådana, som rörde godkännande av voteringspropositioner,
skrivelseförslag och dylikt.

§ 2.

Justerades protokollen för den 24 och den 26 nästlidna mars.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
remitterades därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 513 av herr Olsson i Mora m. fl.;

till statsutskottet motionerna:

nr 514 av herr Laurin;

nr 515 av herr Lövgren m. fl.; och

nr 516 av herr Kilbom m. fl.;

till bankoutskottet motionen nr 517 av herr Hage; samt

till särskilda utskottet motionen nr 518 av herr Andersson i Grimbo m. fl.

Vid härpå skedd föredragning av motionen, nr 519, av herr Lövgren m. fl.
örn anslag till understödjande av lantarbetarnas, skogs- och flottningsarbetarnas
samt fiskarenas fackliga organiserande begärdes ordet av

Herr Lövgren, som yttrade: Herr talman! Sedan jag erhållit upplysning

därom, att ifrågavarande motion nr 519 av formella skäl anses icke kunna anknytas
till Kungl. Maj:ts propositioner nr 266 och 268 och följaktligen icke
heller kan remitteras, anhåller jag att få återtaga densamma.

Häruti instämde herrar Ilage, Västberg och Olsson i Ködningsberg.

Den av herr Lövgren och hans medmotionärer gjorda anhållan blev av kammaren
bifallen.

Andra kammarens protokoll 1980. Nr 28. 1

Äng. återkallande
av en
motion.

Nr 23. 2

Tisdagen den 1 april.

§ 4.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 18
och statsutskottets utlåtanden nr 80—85.

§ 5.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial, nr 19, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om punkterna 3) och 5) i utskottets betänkande
nr 16 i anledning av vissa motioner, avseende ändringar i gällande tulltaxeförordning
och tulltaxa.

De i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 6.

Härefter föredrogs första lagutskottets memorial, nr 17, angående arvode
åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag örn testamente m. m.; och biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

§ 7.

Slutligen föredrogos, men blevo ånyo bordlagda andra lagutskottets utlåtanden
nr 15—17 och 19—22 samt andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande nr 2.

§ 8.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herrar Carlström och Pehrsson i Bramstorp, nr 520, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 232, angående uppförande av nytt kliniskt sjukhus i
Stockholm m. möllerr
Dahlén m. fl., nr 521, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 255,
angående anslag till bekämpande av arbetslösheten;

herr Bergström i Hälsingborg, nr 522, örn avslag å Kungl. Maj:ts proposition,
nr 253, angående åtgärder i anledning av Markaryd—Veinge järnvägsaktiebolags
skuldförhållande till staten;

herr Lundquist i Rotebro, nr 523, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 238, angående medgivande att med Danmark träffa överenskommelse beträffande
isbrytningen i Öresund samt vissa angränsande farvatten;

herr Eriksson i Stockholm, nr 524, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 202, angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa tjänstemän
vid statens järnvägsbyggnader;

herr Olsson i Golvvasta, nr 525, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 251 framlagda förslag angående uppdelning av kronoegendomen */* mantal
Skogsbo nr 1 i Uppsala län;

herr Hage, nr 526, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 246, angående
upphävande av förbud mot skatteköp i vissa fall;

herr Hansson i Stockholm m. fl., nr 527, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 242, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
13 juli 1926 örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen); och

herr Lindqvist i Halmstad m. fl., nr 528, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 266, angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens
befrämjande.

Dessa motioner bordlädes.

Tisdagen den 1 april.

3 Nr 33.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes :

statsutskottets

utlåtande nr 5, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna
under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet;
samt

memorial:

nr 78, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning av väckta
motioner örn anslag till svenska eldbegängelseföreningen; och

nr 79, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn Kungl. Maj:ts
under tionde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anslag till försäkrin.gsinspektionen;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn bostadsrättsföreningar
m. m.; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924 angående förverkande i visst fall av
spritdrycker och vin;

jordbruksutskottets memorial, nr 33, angående kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslaget till jordbruksdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts
kansli; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, med anledning
av väckt motion angående beredande av bidrag till i utlandet varande värnpliktiga
för resa till och från lagstadgad värnpliktstjänstgöring.

§ 10.

^ Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal av vissa ordinarie befattningar vid postverket,
telegrafverket och statens järnvägar m. m.; och

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet av staten
. åliggande kommunala och andra utskylder för vissa försvarsväsendets
fastigheter.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet fran riksdagsgöromalen beviljades herr Alströmer under 5 dagar
från och med denna dag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.45 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Xr 23. 4

Onsdagen den 2 april £. m.

Onsdagen den 2 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes två till kammaren inkomna sjukbetyg så lydande:

Herr riksdagsmannen i andra kammaren herr Anders Norsell, har vid undersökning
denna dag befunnits lida av njurinflammation samt är på grund därav
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet, vilket härmed intygas på heder
och samvete.

Karlstad den 29 mars 1930.

A. Högström,

leg. läkare.

Att riksdagsmannen Gunnar Persson i Falla den 31 mars 1930 genomgick
en operation i näsan och halsen och på den grund under en konvalescenstid
örn 14 dagar är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet intygar,

Stockholm den 1 april 1930.

Gumar Holangren,
professor, leg. läkare.

§ 2.

Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 520 av herrar Carlström och Pehrsson i Bramstorp;
nr 521 av herr Dahlén m. fl.;
nr 522 av herr Bergström i Hälsingborg; och
nr 523 av herr Lundquist i Rotebro;

till bankoutskottet motionen nr 524 av herr Eriksson i Stockholm;
till jordbruksutskottet motionen nr 525 av herr Olsson i Golvvasta;
till behandling av lagutskott motionerna:
nr 526 av herr Hage; och

nr 527 av herr Hansson i Stockholm m. fl.; samt

till särskilda utskottet motionen nr 528 av herr Lindqvist i Halmstad.

§ 3.

Statsutskottets härpå föredragna utlåtande nr 5 bordlädes åter.

Onsdagen den 2 april f. m.

5 Nr 23.

§ 4.

Vidare föredrogos vart för sig statsutskottets memorial:
nr 78, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning av väckta
motioner örn anslag till svenska eldbegängelseföreningen; och

nr 79, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj :ts
under tionde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anslag till försäkringsinspektionen.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 5.

Första lagutskottets utlåtanden nr 18 oell 19, som nu föredrogos, blevo ånyo
bordlagda.

§ 6.

Vid härpå skedd föredragning av jordbruksutskottets memorial, nr 33, angående
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslaget till jordbruksdepartementets
avdelning av Kungl. Maj :ts kansli blev den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen av kammaren godkänd.

§ 7.

Föredrogs, men bordlädes åter andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 5.

§ 8.

Härefter föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av
väckta motioner angående viss ändring i lagen örn val till riksdagens andra .
kammare; och begärdes ordet därvid av t

Herr Schött, som yttrade: Herr talman! Föreliggande motion har ju av

utskottet på ett synnerligen milt sätt avfärdats -— jag vill icke säga avlivats,
enär man kan läsa mellan raderna i utskottets utlåtande ett »välkommen åter»
med motionen till en kommande riksdag. Det berättigade i motionen tycks också
åtminstone indirekt erkännas av utskottet, då man finner förslaget böra
upptagas till en ingående prövning. Men varför har icke utskottet sökt åstadkomma
denna prövning nu? Härför uppgivas tvenne skäl. Dels aberopas, att
riksdagens skrivelse i fjol angående skydd för partibeteckningar ger anledning
att förvänta en kungl, proposition till en kommande riksdag. Det andra
skälet är, att något behov av en omedelbar ändring i av motionärerna angiven
riktning i varje fall icke synes föreligga och att därför med en närmare prövning
av ifrågavarande spörsmål lämpligen bör anstå.

Vad det första skälet beträffar, synes det mig, att detta icke bort hindra en
saklig prövning av motionen, enär frågan örn bestämda personliga suppleanter
icke torde ha något som helst att skaffa med frågan om partibeteckningen.
Vare sig de nuvarande bestämmelserna örn partibeteckning komma att gälla eller
nya skola införas, inverkar detta ingenting alls på förslaget, att valmännen
skola erhålla rätt att även vid val till riksdagens andra kammare på ett tillfredsställande
sätt ordna frågan örn suppleanterna. Det andra skälet för uppskov
— att något behov av en omedelbar ändring icke föreligger — synes med
andra ord betyda, att utskottet menar, att något val till andra kammaren icke

Äng. ifrågasatt
ändring
''■ lagen om val
ill riksdagens
andra
kammare.

Nr 23. 6

Onsdagen den 2 april f. m.

satt andrina £0ommeji att *}&a rum törrän 1932 och att därför ingen brådska är behövlig:
i lagen om val Hagan kan lika bra avgöras vid nästa års riksdag eller t. o. m. år 1932. Hårfin
riksdagens emot vill jag endast erinra, att varken utskottets ledamöter eller några av oss
andra andra kunna vara absolut förvissade om att val icke komma att inträffa före
år 193.2- För övrigt är det en gammal god regel, som säger, att vad som kan
1 0 ■> göras i dag, bör icke uppskjutas till i morgon.

Jag har intet yrkande, herr talman, men jag vill uttala den förhoppningen,
att då motionen nästa år återkommer till konstitutionsutskottet, den må komma
i åtnjutande av en saklig prövning, oberoende av en eventuell kungl, proposition
angående skydd för partibeteckningar.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 80, i anledning av riksdagens
år 1929 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1928—30 juni 1929.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

„ Vunkten 2, angående vattenledningen vid 4. flygkårens etablissement å
TflwuZ, J’rösön. föredrogs. Därvid anförde:

^Frösön™1 Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! För fjärde flygkåren i Östersund
beviljade riksdagen dels 1927 och dels 1928 anslag utgående för vattenledningar
m. m. och en ångcentral med badinrättning med ett belopp å tillsammans 391,000
kronor. Kontraktet avslöts med en firma, och då vattenledningen var färdig,
skulle den avprovas under närvaro av ombud för flygstyrelsen. Det är ganska
anmärkningsvärt emellertid, att denna avprovning skedde innan vatten var påsläppt
i vattenledningen. Någon tid därefter visade det sig, att vattenledningen
icke höll trycket, utan det ena röret efter det andra sprang sönder. Flera
rör ha också fått lagas eller ersättas med nya. Då vattenledningen alltså icke
fungerade, fick flygkåren på Frösön hämta vatten med hästar under månader,
något som medförde en kostnad av icke mindre än 3,580 kronor, och för
att manskapet skulle erhålla de bad, som voro berättigade, fick man använda
bilskjutsar till Östersund för en kostnad av icke mindre än 3,700 kronor.

^ Statsrevisorerna, som erhållit ett meddelande örn, hurudan ställningen var på
Frösön, beslöto att den avdelning, för vilken jag satt ordförande, skulle resa
till Frösön för att undersöka förhållandena. Kårchefen visade oss vid vår ankomst,
huru Tören sprungit sönder på grund av att de delvis voro tunna och
ganska ojämna. Någon annan förklaring till vad som skett, än att rören icke
motstått trycket, kunde icke lämnas. Kontraktet föreskrev, att ledningen skulle
provas under 20 atmosfärers tryck, men entrepenörens ombud hade icke vågat
gå med på detta. Kårchefen nedsatte då anspråket till 15 atmosfärer, men icke
ens då vågade ombudet vara med på en avprovning, utan man höll sig vid ett
tryck av 9.6 kg., och det blev ändå ett läckage av vissa minutliter. Det är
otänkbart, att detta bör få lämnas utan anmärkning, och statsutskottet understryker
också, att flygstyrelsens tillvägagångssätt är mycket anmärkningsvärt
i denna sak. Särskilt är det minst sagt oförsvarligt, att man provar en ledning
— som enligt kontraktet skulle vara i fullgott skick — innan vatten blivit
påsläppt.

Onsdagen den 2 april f. m.

7 Nr 23.

Emellertid skulle enligt vederbörande kontrakt av den 30 juli 1928 arbetet
vara slutfört senast den 31 decmber 1928, oell det ålåg entreprenören att under
en tid av två år från arbetets avsynande och godkännande ansvara för dess goda
beskaffenhet, varjämte före ansvarstidens utgång besiktning skulle förrättas
för utrönande av möjliga bristfälligheter, som borde av entreprenören och på
hans bekostnad avhjälpas; entreprenören skulle ock inom tid, som av flygstyrelsen
bestämdes, lia avhjälpt bristfälligheterna vid äventyr, att flygstyrelsen
på hans bekostnad själv finge utföra reparationsarbetena i fråga. Ledningen
avsynades den 17 december, och därifrån skulle då ansvarstiden beräknas. Revisorerna
hade vid sitt besök i Östersund särskilt framställt krav på att entreprenören
skulle vara ansvarig längre tid än kontraktet föreskrev, så att staten
vore säkerställd vid eventuella nya sprickor å ledningarna. Flygstyrelsen har
emellertid icke utsträckt ansvarstiden längre än cirka 2 1/2 månad, d. v. s. från
dec. 1930 till den 6 mars 1931. Det vore ju val, örn ledningen kan hålla stånd
och fylla sin uppgift; i så fall är ingen olycka skedd. Men statsrevisorerna ha
velat, att staten skulle lia ryggen fri, och därför ha vi gjort denna anmälan,
vilket lett till att flygstyrelsen av statsutskottet fått det betyget, att utskottet
finner de åtgärder, som flygstyrelsen vidtagit, vara i hög grad anmärkningsvärda.
Ansvaret vilar sålunda på flygstyrelsen. Utskottet har endast velat
till riksdagen omförmäla detta förhållande, och det kan icke falla mig in att
nu göra något yrkande, men jag har velat å statsrevisorernas vägnar förklara,
att vi å vår sida fullgjort den plikt, som ålåg oss vid undersökningen. Herr
talman, jag har intet särskilt yrkande.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Statsutskottets första avdel ning,

som haft i uppdrag att granska revisorernas berättelse, har ingående sysselsatt
sig med detta synnerligen bedrövliga spörsmål, och det rådde icke den
ringaste meningsskiljaktighet inom avdelningen örn att flygstyrelsen handhaft
denna sak på ett sätt, som är alldeles särskilt anmärkningsvärt. Man har anledning
uttala den förhoppningen, att ämbetsverket verkligen utför sitt arbete
på ett från statsnyttans synpunkt riktigt sätt och vidtager de åtgärder
som äro behövliga, så långt det nu kan gå i detta speciella fall. Det bör sägas
ifrån, att så bör man icke handhava statens medel, som här skett.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag hade hoppats, att herr Törn kvist

skulle ha tillagt utöver utskottets yttrande, att utskottet velat uttala den
förhoppningen, att flygstyrelsen, innan ansvarstiden utgått, skall låta^ kontraktsenligt
prova ledningen under 20 atmosfärers tryck, så att man får se,
örn kontraktets förpliktelser blivit uppfyllda.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt lägga punkten till handlingarna.

Punkterna 3—5.

Kades till handlingarna.

Punkterna 6—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. vattenledningen
vid
4. flygkårens
etablissement
d Frösön.
(Ports.)

Punkten 9.

Kades till handlingarna.

Nr 23. 8

Onsdagen den 2 april f. m.

:!n9'' 11 härpå skedd föredragning av punkten 10, angående En per mille-fondens

Piel användning, yttrade:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Under denna punkt har jag fogat

ett tillkännagivande, att jag icke delar utskottets uppfattning. Tillkomsten
av den s. k. En per nulle-fonden förefaller icke ha varit så synnerligen
genomtänkt eller byggd på några hållbara grunder. 1 en förordning 1794 örn
allmän nederlagsfrihet å utländska varor i Göteborg bestämdes, att man skulle
uttaga vissa belopp vid in- och utförsel av sådana varor, varav skulle bildas
en fond, som skulle användas för »allmänna byggnader i Göteborg, hörande
till militäriska behov och stadens försvar». Redan 1813 upphörde man dock
aff nienna forn! medel. Sedan dess ha medlen fonderats genom åren,

och först i slutet av århundradet tog man en större summa i anspråk för försvarsändamål
i Göteborg. Nu ha revisorerna ansett, att de medel, som återstå

en summa av 77,000 kronor — icke böra ligga oanvända utan skola tagas i
anspråk för något statsändamål, för statsregleringen. Utskottet gör därvid
gällande, att med hänsyn till att fonden ursprungligen hade till uppgift att
tillgodose »militäriska behov» i Göteborg, skulle man vara moraliskt
förpliktad att ansia ifrågavarande medel till något sådant behov i
Göteborg. Jag vill då allenast erinra örn att på grund av den korta
tid, varunder man uttog medel för att bilda denna fond, kom fonden
egentligen icke att tjäna något militärt ändamål. Het var först nära 100 år
e.. er..sij tillkomst, som fonden lättades på en del medel, varigenom ett militärt
ändamål kom att tillgodoses på sätt som jag nämnt. Jag har i motsats
till utskottet ansett, att man icke skulle, när nu pengar från fonden tagas i
anspråk för statsregleringen, fastslå, att dessa nödvändigt skulle användas för
underhåll av Alvsborgs fästning. Utskottets uttalande kan mycket väl tolkas
sa, att fästningen skulle erhålla ett extra anslag utöver vad som kan motsvara
det normala behovet under huvudtiteln. Väl kunna fondens medel anvåndas
till ett militärt ändamål, men da skola dessa medel ersätta tillgångar,
sorn eljest skulle ha^ hämtats fran annat håll. Gör man så, har jag för min
personliga del icke så mycket att erinra mot utskottets utlåtande.

Jag har icke velat framställa något yrkande utan bara uttalat vad som
ligger bakom min avvikande mening.

• jj61 t ®err talman! Denna fråga är av jämförelsevis liten räok vidd

ifrågavarande fond har obestridligen tillkommit för att användas till
Göteborgs försvar. Örn man nu finner, att man icke längre vill ha denna fond
tor t ram tiden, bor man naturligtvis slutbegagna fondens medel för det ändamai,
tor vilket den tillkommit. Det är också ett obestridligt faktum, att Älvsborgs
fästning är dyrare i underhåll än man beräknat, och då är det väl helt
naturligt, att man i första rummet bör anlita de medel, som äro avsatta just
tor forsvar av Göteborg, och först i andra rummet anlita fjärde huvudtitelns
medel för denna sak. Under sådana omständigheter yrkar jag bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Det är riktigt såsom den föregående
talaren säde, att detta inte är någon stor fråga, men då den tidigare
varit föremal for riksdagens prövning vid olika tillfällen, lia statsrevisorerna
fHfif-i -j Vunj inne ft1: öYerföra denna fond till något statsändamål. För
luUtoijande av den tanke, som ligger bakom donationen, ha statsrevisorerna
a,nSf;tt “et riktigt att medlen överföras så, att de komma att användas
till belastande av Göteborgs stad eller till dess försvar. Då jag i likhet med

Onsdagen den 2 april f. m.

9 Nr 23.

statsutskottets majoritet delar denna uppfattning, ber jag, kerr talman, att få _ Ang'' ...
yrka bifall till utskottets förslag. fZC

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls. (Forts.)

Punkterna 11—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 14 och 15.

Lades till handlingarna.

Sedan punkten 16, angående beräkningen av nettoinkomsterna å vissa in- inkonattiBm
komsttitlar i staterna för universiteten i Uppsala och Lund, härpå föredragits, ; staterna för
anförde universiteten

i Uppsala och

Herr Osberg: Herr talman! Jag tror, att de flesta av oss här i kammaren Lund.
äro statsrevisorerna tacksamma för att de gjort en bestämd erinran emot universitetens
bokföringsväsende, särskilt i vad gäller universitetens egendomsförvaltning.
Det är väl ändå ett ganska egendomligt redovisningsväsende, som
kommer till synes beträffande denna egendomsförvaltning, i synnerhet vid
Uppsala universitet. Jag har, herr talman, tillåtit mig att vid ett föregående
tillfälle yttra mig i detta spörsmål, och jag vill här endast ytterligare framhålla,
att universitetet i Uppsala vid bokföring av inkomsterna från sina jorddomäner
— och det är ju egentligen detta, som föranlett statsrevisorerna att
göra anmärkning — upptagit dessa till endast 65,460 kronor. Statskontoret,
som gjort anmärkning häremot, säger i sitt yttrande, att överskottet härpå i
medeltal för de fyra sistförflutna budgetåren uppgått till omkring 205 procent.
Vidare har ju Uppsala universitet också underskattat inkomsterna av
sina skogsdomäner. Det är kanske främmande för de flesta av kammarledamöterna,
vilket system, som beträffande egendomsförvaltningen tillämpats vid
Uppsala universitet, och det är inte att undra på, att universitetet använt ett
sådant system, när man vet, att det bedriver en verksamhet så att säga bakom
riksdagens rygg. Det är nämligen vanligt, att det varje år tillskansar
sig nya jordområden och lägger dem till de förut innehavda stora jorddomänerna.
Det är naturligtvis fullkomligt oriktigt, att ett sådant förfarande skall
få fortgå utan att bli påtalat. Det är nämligen på det sättet, att riksdagen
i realiteten undan för undan donerar jorddomäner till Uppsala universitet, och
det tillgår på det sättet, att universitetet beräknar en mindre inkomst än det
egentligen har, och så skall riksdagen fylla den brist, som uppstår. Ett sådant
förfaringssätt kan väl knappast anses vara överensstämmande med en
just bokföring. Det rätta vore väl, att man läte den riktiga summan varje
år komma till synes och sedan efter en översikt av det hela framkomme till
liksdagen med begäran om medel, som härutöver äro erforderliga. Det är säkerligen
ingen i kammaren, som vill komma universiteten till livs, men man
fordrar, att det skall vara reda och ordning även beträffande deras bokföring.

Detta gör att vi böra vara tacksamma mot statsrevisorerna, för att de bragt
denna fråga på tal. Jag hoppas, att de kommande statsrevisorerna inte skola
smeka detta ärende med några silkeshandskar utan gå till botten med det, så
att riksdagen år från år vet, vilka anslag, som skola beviljas dessa universitet.

Herr talman! Jag har för tillfället icke något yrkande, men jag hoppas, att
det åstadkommes en rättelse i denna sak och att riksdagen får siffrorna sådana
de böra presteras för riksdagen.

Vidare yttrades ej. Punkten lades till handlingarna.

flir 23. 10

Onsdagen den 2 april f. m.

Ang. särskilda
förmåner,
förenade med
vissa

lärartjänster.

Punkten 17, angående värderingen av särskilda förmåner, förenade med vissa
lärartjänster.

Uti förevarande revisionsberättelse hade revisorerna meddelat, att till åtskilliga
vid de allmänna läroverken anställda befattningshavare utginge såsom
en avlöningsförmån avkomsten av vissa hemman samt av donationer eller
andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar, samt att vid företagen undersökning
befunnits, att ifrågavarande förmåner upptagits i statsliggaren
till värden, som i flertalet fall väsentligt understege de i verkligheten utgående;
och hade revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet å berörda
förhållande.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
skyndsam utredning av frågan om indragning till statsverket eller övertagande
till förvaltning av statsverket av de av kronan till de allmänna läroverken
gjorda föreningar av hemman och andra donationer;

b) bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga sådana jämkningar i från och med
budgetåret 1930/1931 gällande stater för de allmänna läroverken, att största
möjliga överensstämmelse vunnes mellan den beräknade och den verkliga avkastningen
av de till de allmänna läroverken lämnade donationer; och

c) besluta, att från och med budgetåret 1930/1931 dyrtidstillägg av statsmedel
icke skulle utgå till rektor vid högre allmänna läroverket i Malmö.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Kvarnzelius, Widell,
Bergqvist, N. J. Martin Svensson, Asplund, P. Albert Bergström, Ernfors,
Wiklund, Olsson i Blädinge, Holmgren och Persson i Fritorp, vilka ansett att
mom. b av utskottets hemställan bort hava följande lydelse:

b) bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga sådana jämkningar i från och med
budgetåret 1930/1931 gällande stater för de allmänna läroverken, att största
möjliga överensstämmelse vunnes mellan den beräknade och den verkliga avkastningen
av de av kronan till de allmänna läroverken lämnade donationer.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Holmgren: Herr talman! De donationer, som under årens lopp blivit

gjorda till fromma för vårt bildningsväsende, äro av två väsentligt olika slag.
Det ena är de allmänna, d. v. s. sådana donationer, som grunda sig på gåva
från stat eller kommun. Det andra är de enskilda eller sådana, som tillkommit
på grund av att enskilda medborgare velat skänka ett kapital, vars avkastning
skall användas som stöd och uppmuntran åt bildningssträvandena i
allmänhet eller inom ett speciellt område.

Jag vill minnas, att det var vid 1918 års riksdag, som riksdagen råkade
besluta, att vid uträkning av vederbörandes avlöningsförmåner skulle fråndragas
de belopp, vartill avkastningen av givna donationer uppgick, varvid
man skulle beräkna donationernas avkastning till de belopp, vartill de upptagits
i statsliggaren. Det är ju uppenbart, att riksdagen har full rätt att
fatta ett sådant beslut, när det gäller de donationer, som äro skänkta av kronan,
men i fråga örn övriga donationer synes det mig vara mer än tvivelaktigt,
huruvida ett sådant beslut verkligen är lagligen grundat. Jag vill till och med
säga, att det är ganska uppenbart, att det inte är i överensstämmelse med gällande
rättspraxis, och att sålunda en process emot kronan på denna punkt
skulle kunna komma att leda till en lycklig utgång för kärandeparten. Det
är väl ändå uppenbart, att det måste betraktas såsom en kränkning av donators
förordnande, då nian avdrager från de författningsenliga löneförmånerna

Onsdagen den 2 april f. m.

11 >''r 23.

de belopp, vartill hans donations ränteavkastning uppgår. Ty vi kunna väl
ändå vara överens därom, att donators avsikt med donationen naturligtvis
varit, att de löneförmåner, som äro förknippade med en viss lärostol, inte äro
tillräckliga för det avsedda ändamålet och att donator därför velat, att innehavaren
av denna lärostol utöver dessa löneförmåner skulle få ett plus.

Det är ju uppenbart, att det allmänna inte har någon som helst skyldighet
att mottaga alla donationer, som erbjudas, men har man mottagit en donation,
är det väl inte blott en moralisk utan jämväl en klar och tydlig juridisk förpliktelse
att noggrant ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och bestämmelser,
som finnas fogade vid donationen. Våra bildningsanstalter ha ju förr
i världen i allra största omfattning kunnat uppehålla sin verksamhet tack vare
donationer, och jag får för min del säga, att det vore mer än beklagligt, örn allmänhetens
intresse för vårt bildningsväsende på grund av ett sådant riksdagsbeslut,
inte vidare skulle taga sig uttryck i form av donationer. Jag anser, att
häri ligger en fara, större än vi måhända kunna tänka oss.

Statsutskottets hemställan på denna punkt innebär utan tvivel en skärpning
av de enligt mili mening rättsvidriga förhållanden, som hittills tillämpats. För
närvarande är det ju så, att när man avdrager donationens avkastning, beräknar
man denna avkastning till de belopp, varmed den uppföres i statsliggaren,
oavsett det faktiska förhållandet, att avkastningen i realiteten är större än
vad som finnes uppfört i statsliggaren. Hittills ha sålunda vederbörande fått
något tillskott utöver sina författningsenliga avlöningsförmåner, ehuru detta
tillskott varit vida mindre än donator från början avsett att det borde vara.

Genom ett bifall till den reservation, som är fogad vid denna punkt, kommer
man visserligen ingalunda att undanröja de missförhållanden, som jag här
påtalat, men man kommer åtminstone att förhindra, att rättskränkningen blir
större än vad den hittills råkat bli.

Herr talman! På grund härav yrkar jag för min del avslag på utskottets
såväl motivering som hemställan och bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Med herr Holmgren förenade sig herrar Persson i Fritorp, Pehrsson i Göteborg,
Björck i Kristianstad och Christenson.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Det är ju nästan litet egendomligt
med dessa många nu gjorda instämmanden i herr Holmgrens anförande, som
i likhet med detta gå ut på att råda såväl statsrevisorerna som statsutskottet
att ej respektera riksdagens beslut. Då ett riksdagsbeslut föreligger, bör man
väl ändå respektera detta och vad däri bestämts till dess att riksdagen ändrat
sitt beslut. Detta egendomliga har jag så mycket större skäl att anse, som
de flesta av de statsutskottsledamöter, som instämt i herr Holmgrens anförande,
redan i utskottet fingo klarhet i att först sedan riksdagen upphävt ett beslut
kan ändring vidtagas i detta fall med behandlingen av dessa donationsmedel.

När herr Holmgren säger, att det är tvivelaktigt, huruvida det är riktigt
att man använder donationsmedel till avlöningar, får jag säga, att varken
statsrevisorerna eller statsutskottet begärt, att en ändring i den ena eller andra
riktningen omedelbart skall träda i tillämpning, utan endast att en skyndsam
utredning på detta område måtte verkställas. Det är någonting helt annat.
Finner Kungl. Majit det framgå av utredningen, att det inte är berättigat att
taga av dessa medel för ifrågavarande ändamål, förelägger Kungl. Majit riksdagen
detta, och då blir en ändring gjord. Till dess torde det emellertid vara
bäst att låta det fortgå som hittills därest det inte i vederbörande donationsbrev
uttryckligen står, att donationen skall tillkomma utöver den lön, som

Äng. särskilda
förmåner,
förenade med
vissa

lärartjänster.

(Ports.)

Nr 23.

12

Onsdagen den 2 april f. m.

Ang. särskilda
förmåner,
förenade med
vissa

lärartjänster.

(Forts.)

riksdagen har beslutat för en viss tjänst — ty finnes något sådant utsagt, höidet
respekteras. Men å andra sidan kan det väl inte vara rätt, att en lärare
eller rektor vid ett läroverk skall sitta med kanske dubbelt så stor inkomst
som en kamrat med kanske både högre betyg och längre tjänstetid. Det torde
i lindrigaste fall vara ett förbiseende, när det gällt arrendeuppskattningen av
dessa arrenden, som skett i vissa fall för så länge sedan som år 1888, att man
lagt dessa värden till grund i stället för senare värderingar av hemmanen och
deras avkastning. Det är en skriande orättvisa, som här begåtts, och revisorerna
voro enhälligt av den meningen, att här måste en utredning ske för att rättvisa
skall skipas. Jag förstår inte, huru man. innan riksdagen ändrat sitt
beslut, kaia vilja söka förmå riksdagen att göra uttalanden, som icke gärna
kunna tillämpas före den utredning som är behövlig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Det har berättats i annat

sammanhang att det på sin tid fanns i Härnösand en gammal lektor eller
adjunkt, som hade donerat en summa pengar till sin efterträdare, vilken för
avkastningen av donationen hade att varje år äta en middag till donators ära.
Jag vet inte precis, hur stor donationen var, men avkastningen utgjorde 7 kronor
50 öre örn året, och räknar man då med 5 % ränta, så uppgick väl donationen
till 150 kronor. Nu är det ju självfallet, att ett försök att konfiskera en
sådan donation är upprörande i allra högsta grad, ty har man för eviga tider
köpt sig en årlig själamässa i form av en middag, så bör väl också denna middag
få avätas av efterträdaren. Emellertid bör ju icke i ett fall sådant som
detta staten bära skulden; åtminstone anser jag för min del, att efterträdaren
på en sådan förnämlig post borde, oavsett örn han får se något av de 7 kronor
50 öre eller icke, likväl aväta en middag för detta belopp till en sådan donators
minne.

Detta exempel har anförts i annat sammanhang, men jag tycker det är på
sin plats att nämna det här. Örn det vore fråga örn att staten skulle konfiskera
donationer, som lämnats för undervisningens säkerställande, då skulle frågan
ligga till så som herr Holmgren, min ärade bänkkamrat, gjort gällande, men
nu är det ju allom bekant, att staten gått in för att garantera undervisningens
tryggande över hela linjen. Staten har gått in för att garantera lärarlönerna,
staten och kommunerna tillsammans ha gått in för att garantera lokaler, och
det allmänna överhuvud har gått in för att säkerställa undervisningen. Förståten
är det sålunda ett verkligt intresse att se till att de skilda lärarbefattningarna
icke avlönas på ett olika sätt, så att t. ex. en dugande lärare, som icke
har förmånen att ha sin befattning i en skola, där förefintligheten av en donation
skulle medge en viss högre avlöning, skall ha mindre lön än en kanske
mindre kvalificerad lärare, som har turen att tjänstgöra på en plats, där en
sådan förmån finnes.

Det är märkligt, att de herrar, som nu äro motståndare till de åtgärder
statsrevisorerna förordat och statsutskottet här föreslår, vilja driva sin mening
på det sätt de gjort. Ty i deras spår reser sig då närmast det spörsmålet:
Kan icke riksdagen med hänsynstagande till de inkomster från här nämnda
donationer, som den eller den läraren har, vid fastställandet av lön för en sådan
lärarbefattning räkna med detta förhållande och alltså icke bry sig örn någon
indragning av donationerna? Saken blir praktiskt taget densamma: staten
garanterar lönerna. Men då bör väl staten också rimligtvis få tillgodogöra sig
de donationer, det stöd och den hjälp åt undervisningen, som enskilda personer
lämnat i gångna tider, innan staten ansåg sig ha råd att satsa pengar och
lämna understöd såsom nu allmänt sker. Det är icke rimligt, mina herrar,
att vi ha en statsliggare, där vissa grundbelopp, utgörande sådana här avlö -

Onsdagen den 2 april f. m.

13 Nr 2:3.

ningsförmåner för vissa befattningshavare inom lärarvärlden, finnas upptag- Äng. särskilda
na, grundbelopp, som stå där officiellt, men som kanske utgöra allenast 25 % f^Zdemed
av den faktiska avkastningen av de hemman etc., från vilka dessa avlönings- ‘° vissa
förmåner härflyta. Följden blir, att endast 25 / av denna förmans verkliga lärartjänster.
värde inräknas i lönen. Sedan skjuter staten till resten, men då det överskott, (Forts.!
som förefinnes i de fall, där vederbörande donations värde är högre än det
officiellt uppgivna grundbeloppet, kan gå upp till avsevärda belopp, så kommer
detta överskott att utgöra ett tillägg till vederbörande tjänstinnehavares
lön. Det är icke mer än rimligt, herr talman, att riksdagen begär en sådan
grund för beräkningen av dessa donationers avkastningar, att riksdagen får
visshet örn vad varje donation verkligen ger. Sedan blir det riksdagens sak,
om den vill taga hänsyn till en större eller mindre del av det belopp, som donationen
avkastar, men det är trängande nödvändigt, att vi härvidlag få riktiga
uppgifter. Det är detta och ingenting annat, som det gäller i förevarande
punkt, det är på det sättet, mina herrar, som detta ärende ligger till.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till statsutskottets hemställan med
därtill hörande skrivelseförslag.

Herr Anderson i Linköping: Herr talman! Jag skulle kunnat i det väsentliga
instämma med herr Holmgren, men jag har dock velat med ett litet exempel
belysa denna fråga.

Statsutskottet föreslår i punkten a) en skyndsam utredning av frågan om
indragning till statsverket eller övertagande till förvaltning av statsverket av
de av kronan till de allmänna läroverken gjorda förläningar av hemman och
andra donationer, och i punkten b) vill utskottet ha ett bemyndigande för
Kungl. Maj:t att redan nu vidtaga sådana jämkningar i staterna för de allmänna
läroverken, att största möjliga överensstämmelse vinnes mellan den
beräknade och den verkliga avkastningen av de till de allmänna läroverken
lämnade donationer. Här har således ingen inskränkning gjorts till enbart av
kronan lämnade donationer, utan bemyndigandet gäller även de enskilda donationerna.

Man kommer icke ifrån rättsfrågan, som herr Holmgren berörde. Den påstås
visserligen vara avgjord genom 1918 års riksdagsbeslut. Genom läroverksstadgan
äro emellertid prebendeinnehavarna tillförsäkrade att få åtnjuta sin
rätt oavkortad. Det är svårt att se. hur man skall kunna få dessa bestämmelser
i överensstämmelse med det nämnda riksdagsbeslutet. Jag vill. påpeka,
hur orimligt det ställer sig för en prebendeinnehavare, örn man strikt skall
hålla på att lönemedel, som skola utgå på grund av donation, skola överensstämma
med den av staten fixerade slutlönen. Dessa prebendeinnehavare få
ju själva vidkännas kostnaderna för utarrendering av dessa prebendehemman
liksom för de förrättningar, som härav föranledas.

Jag Ilar ett exempel som belyser, hur det kan ställa sig för.en prebendeinnehavare;
i det här fallet gäller det en av lektorerna i Linköping. Han skulle
den 1 december 1929 enligt kontraktet ha fått lyfta 1.000 kronor från sitt prebendehemman.
men han fick bara 500 kronor. Han har sedan fått lyfta ytterligare
200 kronor — detta skedde i mars — och har fått löfte örn att återstoden
skulle betalas den 1 april, men ännu har han inte fått pengarna, och nu är
ju tiden strax inne för inbetalningen av nästa arrende. Med de förhållanden,
sorn nu råda inom jordbruksnäringen, är det sannolikt, att arrendatorerna få
svårt att fullgöra sina skyldigheter enligt prebendekontrakten, och då löpa
prebendeinnehavarna risken att först efter mycket stora svårigheter få ut sina
tillgodohavanden.

Kan man jämföra de inkomster, som inflyta under dylika förhållanden, med
den lön, som staten punktligt utbetalar elen 1 i varje månad? Jag tycker del

Sr ‘23. 14

Onsdagen den 2 april f. ra.

Äng. särskilda är orimligt att komma med krav på att dessa inkomster skola jämställas. Nog
förenadtrmed ^a<^e c^et vä^ vari''t rimligt, om deli utredning, som utskottet Ilar begär, fått
°>evissa™ verkställas, innan man bemyndigade Kungl. Majit att vidtaga dessa ingrepp.
lärartjänster. Även reservanterna ha varit nied på att ett sådant ingripande skall göras
(Forts.) redan nu. Jag skulle därför helst ha yrkat avslag på hela utlåtandet, men då
jag förutsätter, att ett sådant yrkande kommer att bli verkningslöst, skall jag
i stället instämma med herr Holmgren i hans yrkande. Reservanterna ha dock
tagit någon hänsyn till de rättssynpunkter, som böra läggas på denna fråga,
och jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Holmgren: Herr talman! Herr Törnkvist raljerade här över en donation,
som var given till Härnösands elementarläroverk, och framhöll, att det
var upprörande med en sådan donation, som gick ut på att det skulle ätas en
festmiddag för avkastningen. Men, mina herrar, i själva verket är det icke
detta som är det upprörande, utan det är, att en dylik institution över huvud
tager emot en sådan donation. Men har man tagit emot den och lovat att följa
de föreskrifter, som äro knutna vid donationen, då är man också moraliskt och
juridiskt skyldig att uppfylla donators föreskrifter, och nian har knappast
möjlighet att komma ifrån det, örn man är en hederlig karl. Jag skulle vilja
se herr Törnkvist själv, örn han hade donerat ett belopp till ett visst ändamål
och vederbörande tagit emot pengarna och stoppat dem i sin ficka, men sedan
vägrade att fullgöra vad herr Törnkvist hade bestämt. Jag tror icke, att herr
Törnkvist skulle bli nämnvärt glad över att ha givit ut de pengarna.

Herr Bengtsson i Norup var inne på den tankegången, att dessa donationer,
som gynna en lärostol framför en annan, naturligtvis komma att skapa orättvisa.
Jag förstår både herr Törnkvists och herr Bengtssons i Norup tankegång,
den är ett uttryck för den nivelleringsanda, som liksom ligger i tiden; den ena
skall inte ha det bättre än den andra. Men är det icke ensidigt att uteslutande
se saken ur den synpunkten? Jag skall tillåta mig att taga ett litet exempel.
Ponera, att vi befinna oss i en kommun uppe i Norrlands obygder, där förhållandena
äro svåra och trista på alla möjliga sätt. Det är ytterligt svårt att få
en duglig lärare att slå sig ner på platsen, och detta är ju också förklarligt,
eftersom de skickliga lärarna naturligtvis söka sig till orter, där förhållandena
äro mera gynnsamma. Då uppträder en person i trakten, som exempelvis har
ett kapital, och donerar ett markområde, vars avkastning skall användas till
att förbättra lönen för denna lärare, i akt och mening att en skicklig lärarkraft
skall komma dit och barnen få den bästa möjliga skolundervisning som
en slags kompensation för de i övrigt sorgliga förhållandena där uppe. Om då
staten får nys om att det finnes ett kapital, som avkastar 500 kronor, vilket
belopp enligt donatorns föreskrift skall användas till förbättrad lön åt läraren,
är det då riktigt, att staten, då lönen skall utbetalas, säger, att den del
av lönen, som kommer på staten, skall minskas med 500 kronor, ty just det
beloppet får läraren där uppe på annat sätt?

Detta är också en sak, som vi måste ha för ögonen, då det gäller att avgöra
dessa frågor. En donation är och förblir en donation. Mottager jag den, är
det min skyldighet att förvalta den i överensstämmelse med de föreskrifter,
som donator har givit.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman, mina herrar! Jag undrar, örn vi inte
blåst upp denna sak till större dimensioner än den i själva verket har.

När statsrevisorerna voro inne på denna punkt och undersökte förhållandena,
så funno de att de här ifrågavarande förmånerna upptagits i statsliggaren till
belopp, som väsentligt understego de i verkligheten utgående. Det var med anledning
härav, som statsrevisorerna gjorde sina uttalanden, där de bl. a. ytt -

Onsdagen den 2 april f. m.

15 Nr 23.

racle: »Genom att vederbörande myndigheter icke tillsett, att förmånerna i staten
upptagits till rätta belopp, har statsverket under de gångna åren tillskyndats
avsevärda förluster, i det att avdragen å befattningshavarnas kontanta
avlöningar icke gjorts till belopp, som motsvara förmånernas verkliga värden.
» I detta uttalande har statskontoret instämt och sagt, att det »delar den
av revisorerna uttalade uppfattningen, att det är av vikt, att rättelse omedelbart
sker, och vill för sin del föreslå, att detta spörsmål upptages till avgörande
oberoende av det komplex av olika lönefrågor, som överlämnats till förberedande
handläggning av 1928 års lönekommitté.»

Vad är- det nu, som statsutskottet här har föreslagit i anledning av revisorernas
påpekande? Jo, först och främst en utredning i frågan. Skolöverstyrelsen,
som har hörts över statsrevisorernas uttalande, yttrar följande, som
jag skall läsa upp ordagrant efter utskottets referat:

»Skolöverstyrelsen har ansett nödvändigt, att det, vare sig genom lönekommittén
eller på annat sätt, verkställdes en grundlig undersökning angående
varje särskild förmåns tillkomst och ursprungliga syfte. Att utan sådan undersökning
fastslå en allmän grundsats rörande ifrågavarande förmåners behandling
och likformigt tillämpa denna grundsats utan hänsyn till förmånernas
skiftande tillkomstsätt och syfte skulle enligt överstyrelsens mening så
gott som säkert leda till rättskränkningar. I fråga om båda de sidor av förevarande
ärende, som revisorerna bragt på tal, har överstyrelsen framhållit, att
ärendet icke i allo syntes kunna avgöras genom administrativa eller politiska
instansers diskretionära prövning utan jämväl hade en rättslig sida, som icke
finge förbises.»

Är det någon av herrarna som tror, att de män, som komina att verkställa
denna utredning, skola underlåta att taga vederbörlig hänsyn till detta av
skolöverstyrelsen gjorda påpekande? Jag för min del är fullt övertygad örn
att all tillbörlig hänsyn kommer att tagas. Det är därför ingen fara med att
bifalla statsutskottets hemställan, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka
bifall.

Herr Holmdahl: Herr talman! Gentemot ett utskott, som på denna punkt

är i stort sett enhälligt, lönar det sig givetvis icke för en enskild ledamot av
kammaren att komma med några säryrkanden. Jag har heller inte begärt ordet
för att framföra något sådant, utan endast för att med några ord för egen del
deklarera, att jag icke kan finna annat än att det i stort sett måste beklagas,
att riksdagen bedömt dessa frågor på det sätt riksdagen gjort sedan lång tid
tillbaka. Jag vill erinra om — det har för övrigt redan en föregående talare
gjort — att i läroverksstadgan sedan gammalt hävdats, att lärarna skola få
åtnjuta avkastningen oavkortad på de donationer, knutna till vissa lärartjänster,
som under gångna tider gjorts för skolundervisningens och den högre bildningens
upprätthållande eller stödjande i vårt land. Denna princip, som är riktig
och generös, har så sent som 1928 ånyo bekräftats i den då utfärdade nya
läroverksstadgan, och där upprepas återigen på ett par ställen att »prebendehemman
och boställen, där sådana finnas, samt andra lärartjänst åtföljande
förmåner äga lärarna vid ett läroverk att, såsom hittills varit övligt, efter ålder
i tjänsten tillgodonjuta». Och i en annan paragraf säges det, att dylika
förmaner skola läroverkens ämbets- och tjänstemän i kraft av författningarna
okvalda få behålla. Dessa förmåner ha alltså ånyo tillförsäkrats lärarna i
läroverksstadgan av 1928. Riksdagen har som bekant sedan gammalt intagit
en annan ståndpunkt, och denna har kommit till synes i en kungörelse av
1918.

Jag Ilar velat få lill protokollet antecknat, att det enligt min mening hade varit
statsmakterna värdigt att bär intaga en konsekvent lika generös hållning,

Äng. särskilda
förmåner,
förenade med
vissa

lärartjänster.

(Forte.)

Nr 23. 16

Onsdagen den 2 april f. m.

Ang. särskilda
förmåner,
förenade med
vissa

lärartjänster.

(Forts.)

sorn skett genomgående i de olika läroverksstadgorna, även i den sista av år
1928.

Därjämte kan jag icke underlåta att beröra en särskild punkt i detta utlåtande.
Riksdagen skulle nu gå in för att påyrka att Kungl. Maj:t skulle se
till, att beloppen i läroverkens stater komma att bättre angiva de verkliga avkomsterna
av donationerna än tidigare varit fallet. Häremot är ju i och för
sig intet att invända, och denna framställning synes mig rimlig och naturlig
utifrån den ståndpunkt riksdagen tidigare och utskottet nu intagit till hela
denna fråga. Men när nian ur detta utredningsuppdrag, som man här ger åt
Kungl. Maj :t och ur det bemyndigande att företaga dessa justeringar, som man
samtidigt lämnar Kungl. Majit, bryter ut en enda tjänst och beslutar, att här
skall riksdagen omedelbart gå in för att indraga dyrtidstillägget på denna
tjänst, så menar jag, att denna brist på generositet vid bedömandet av dessa
frågor här har fått ett mycket egendomligt uttryck. Jag för min del kan icke
finna annat än att det hade varit både billigare och riktigare, att utskottet
låtit även denna fråga komma an på den blivande utredningen och att det slutliga
avgörandet även beträffande denna lagts i Kungl. Maj :ts händer.

Herr talman! Jag har endast velat anföra dessa synpunkter för att till
protokollet få antecknad min från utskottet avvikande mening och har, på de
skäl jag anförde i början av mitt anförande, intet yrkande att göra.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Det förefaller, som örn de

flesta talarna, som energiskt vänt sig mot utskottets ståndpunkt, likvisst ha
talat litet för fort. Ty här är det icke, som jag i mitt förra anförande påpekade,
frågan örn någon sorts konfiskation, utan det är helt enkelt fråga om att
en sådan åtgärd omedelbart vidtages, att de värden, vartill förmånerna av såväl
av kronan som av enskilda lämnade donationer upptagas i staten, komma att
stå i bättre överensstämmelse med deras verkliga värden än nu är fallet.
D. v. s., det föreslås ju icke att varje öre skall uppgivas, utan endast att värdena
skola stå i bättre överensstämmelse med de nu gällande än fallet för
närvarande är.

Utskottet är ju fullkomligt enhälligt i fråga örn de av kronan till de allmänna
läroverken lämnade donationerna, så att principen har ju erkänts även av
dem, vilkas namn återfinnas under en vid punkt 17 förefintlig reservation.
Reservanterna undantaga emellertid de enskilda donationerna, och de anse, att
man icke behöver uppgiva därifrån åtnjuten förmån i överensstämmelse med
den avkastning, som de verkligen lämna, så att den uppgivna avkastningen
skulle komma i bättre överensstämmelse med den verkliga. Om principen äro
vi således eniga, men utskottsmajoriteten önskar, att alla innehavare av förmåner
från donationer, oavsett om dessa donationer äro enskilda eller givits av
kronan, skola bliva jämställda och behandlas på samma sätt som andra löntagare.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Då detta ärende behandlades i utskottet,
var det någon talare, som vågade sig på att säga att 1918 års riksdagsbeslut
var oriktigt. Är det så, att detta beslut är oriktigt, skall man söka få beslutet
ändrat. Man skall inte, innan ändring sker, varken söka locka medlemmar i
utskottet — något som delvis har lyckats — eller ännu mindre riksdagen att
fatta beslut, som gå stick i stäv emot vad riksdagen förut uttalat. Därtill vill
jag uttala, att det är anmärkningsvärt att myndigheterna beräknat dessa löneförmåner
av donationerna icke efter nuvarande taxeringar och markegångstaxor
utan efter priser, som gällde för flera 10-tal år tillbaka. Örn man beräknar
förmånerna efter nuvarande värden, kommer man i vissa fall till att dessa för -

Onsdagen den 2 april f. m.

17 Nr 23.

måner äro värda dubbelt så mycket, som de äro beräknade till. Statsrevisorerna
ha varit eniga om att detta förhållande var anmärkningsvärt.

När herr Holmdahl talade örn läroverksstadgan, och att man skall respektera
de löner, som äro tillförsäkrade dem i stadgan, så bör det väl tolkas, att
om stadgan går emot ett riksdagsbeslut, måste stadgan antingen sättas ur kraft
eller ändras i enlighet med riksdagens beslut. Det är väl icke möjligt ändå
att han vill urgera, att man skall sätta stadgan över vad riksdagen uttalat.
Vad det dyrtidstillägg beträffar, som han särskilt reagerade emot, så vill jag
säga, att jag personligen mycket väl kan unna vederbörande rektor detta dyrtidstillägg,
så mycket mer, som han är min personlige vän, men det är ur statens
synpunkt och med statens intresse för ögonen, som vi här tala, och då
kan det icke anses riktigt att giva dyrtidstillägg på den stora lön, som tillförsäkrats
en rektor i detta fall.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

§ 10.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trygger avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 273, angående inköp och iordningsställande av
beskickningshus i Haag.

Denna proposition bordlädes.

§ 11.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 80, punkten 17;
och anförde därvid

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! När statsrevisorerna gingo till
granskning av det nu ifrågavarande ärendet, fäste man uppmärksamheten vid
bestämmelserna i kungörelsen av 1918, där det uttryckligen är föreskrivet att
innehavare av befattningar, med vilka rätt till särskilda förmåner äro förenade,
skola vara underkastade ej mindre minskning i avlöning från statsverket till
belopp motsvarande de i avlöningen ingående särskilda förmånerna, efter uppskattning
i behörig ordning, än även vad i laga ordning kan varda stadgat rörande
upphörande eller ändring av nämnda särskilda förmåner. Trots denna
föreskrift ha dessa förmåner under en lång följd av år, 20—30 år, i statsliggaren
varit upptagna till oförändrade belopp år efter år oavsett de förändringar, som
skett. Man fann t. ex. fall, där visserligen en liten minskning i inkomsterna
ägt rum, när det gäller dessa förmåner, men inkomsten i alla fall enligt staten
upptagits till ett belopp, som ligger ett par hundra procent under vad den
verkliga inkomsten utgjort. Det kan inte vara riktigt. Felet ligger hos myndigheterna,
som icke beaktat detta utan låtit det gå slentrianmässigt år efter
år. När man så begär att en ändring på detta område skall ske, något som herr
Anderson i Linköping opponerade sig emot, ehuru han icke gjorde något yrkande,
vill jag säga, att det icke är för tidigt att en ändring nu sker. Här har
.statsverket år efter år fått lämna större bidrag än vad statsverket skulle gjort,
då det ju uttryckligen föreskrivits att den förmån, som lärarna ha av dessa prebendehemman,
skall avdragas från det, som statsverket skall utgiva till dem.

Jag tycker saken ligger så klar att jag knappt kan förstå, att det kan resas
något motstånd emot denna sak. Någon reda bör det väl vara, även när det gäller
dylika saker.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till

Andra kammarens protokoll 1930. Nr 23. 2

Äng. särskilda
förmåner,
förenade med
vissa

lärartjänster.

(Forts.)

Nr 23.

18

Onsdagen den 2 april f. m.

Ang.

dispositionen
av vissa
lotterimedel.

samma hemställan med den ändring däri, som innefattades i den vid punkten
fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren oförändrad
bifallen.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 19 och 20.

kades till handlingarna.

Vid föredragning härpå av punkten 21, angående dispositionen av vissa lotterimedel,
anförde:

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Det är första gången, som stats revisorerna

ha tagit upp frågan örn lotterimedlens användning, och det är också
första gången, som det, såvitt jag vet, närmare har kommit till riksdagens
kännedom, hur dessa medel använts. Statsrevisorerna ha infordrat uppgifter
ända från tiden för lotteriernas början rörande statens inkomster av dessa lotterier,
och jag kan inom parentes säga, att inkomsterna uppgått till omkring
70 miljoner kronor. Av detta belopp ha 35 miljoner kronor utgivits till teatrar,
museer, konst och till annan verksamhet av dylik art. Statsrevisorerna
hava emellertid ansett det vara mest lämpligt att i berättelsen upptaga inkomsterna
endast i vad de härröra från de sista tio åren. Det har då visat sig,
att statens inkomster av lotterimedel under denna tid uppgått till 45,053,248:81.
Vid undersökning, huru dessa medel ha använts, så är det ju anmärkningsvärt
att de i den allra största utsträckning gått särskilt till Stockholms stad, ehuru
— det skall medgivas — även en del andra större städer erhållit anslag av
desamma. Av dessa 45 miljoner kronor ha icke mindre än 23,700,457:60 gått
under rubriken teatrar, musik, konst och konstmuseer. Går man vidare i saken
och ser. efter hur den andra hälften av de 45 miljoner kronorna använts av
Kungl. Maj:t, så finner man att landsbygden och även en del mindre och medelstora
städer i regel blivit så gott som utan hjälp. Däremot ha de större städerna
och särskilt Stockholm tillgodosetts på ett sätt, som är mycket anmärkningsvärt.

Under rubriken vetenskap, universitet, skolor och dylikt, har Stockholms
högskola tillsammans under olika år erhållit 829,199:87 kr. Handelshögskolan
har erhållit 410,214:95. Tekniska högskolans studentkår har fått 100.000
kronor. Stockholms Borgarskola 200,000 kronor och upptäcktsresanden Sven
Hedin har fått en halv miljon kronor. Örn man däremot går till en så fosterländsk
och nyttig förening för vårt jordbruk som Svenska betes- & vallföreningen,
vilken begärt 250,000 kronor för ett visst ändamål, som avser för lantbrukets
vidkommande ett mycket betydelsefullt intresse, så prutades det 50.000
kronor och att detta, såvida jag är rätt underrättad, skedde på Lantbruksstyrelsens
hemställan, förbättrar icke saken. Föreningen fick sålunda endast

200,000 kronor. Mot den Humanistiska fonden har regeringen varit så human
att fonden under årens lopp fått icke mindre än 1,480,000 kronor. På grund
av de stora summor, som den fått sig tilldelad, kan det ju vara skäl i att en
kommande statsrevision tager litet närmare reda på hur medlen använts. Stockholms
högskolas studentförening har fått 75,000 kronor och Göteborgs högskolas
studentkår 100,000 kronor.

Örn vi sedan se under rubriken sociala ändamål, så har en kommitté, vars
syfte är mycket behjärtansvärt, vilken går under namnet Drottningens Centralkommitté,
fått bortåt 634,000 kronor under olika år och vid olika tillfällen.

Onsdagen den 2 april f. m.

19 Sr 23.

Det är särskilt anmärkningsvärt att det är de förmögna stora städerna Stockholm,
Göteborg oell Hälsingborg, som fått anslag till teatrar och därmed jämförliga
intressen, medan däremot andra städer, som säkerligen varit mera berättigade
till anslag på grund av skatteförhållanden, Ira blivit utan. Göteborg
har icke fått så litet. Medan Konsertföreningen i Stockholm har fått
1,343,884:31 kronor, har Lorensbergsteatern i Göteborg fått 1,394,419:88.
Göteborgs Orkesterförening har fått 587,665:50, Göteborgs Lyriska teater
har fått 1,787,973:88. Hälsingborgs stad har fått till ett konserthus
336,643:06 och dess stadsteater 798,643:06. Alla dessa anslag på olika
tider och år. Stiftelsen Thielska galleriet i Stockholm har erhållit på en gång
2,258,674:02 kronor. Så lia regeringarna, under åren 1925 och 28 anslagit till
Folkets parkers centralorganisation kronor 292,178:71. Man hade med rätta
väntat att dessa anslag skulle användas till att göra omgivningarna i parkerna
genom omläggning av gräsmattor, blomsterrabatter och planteringar mera
tilldragande, så att arbetarna och deras familjer därigenom kunde få en behövlig,
nyttig och nödvändig rekreation såväl på söndagarna som de eftermiddagar
och kvällar de äro lediga från sitt arbete för att kunna njuta i Guds fria natur.
Nej, till sådana ändamål har icke anslaget givits, utan det har i stället, som det
heter, gått till teaterlånefonden, ty även i Folkets parker spelar teatern in.
Även när det gäller folkets parker är det teaterintresset, som från Kungl.
Maj:ts sida får uppmuntran.

Orebro stad, som också är en av våra fina och mest begåvade städer när det
gäller rikedomar, och som därför har många och stora beskattningsföremål,
har fått icke mindre än 125,000 kronor till en konserthusbyggnad och Göteborgs
stad har fått till sitt konserthus 350,000 kronor, medan Kyrkosångens
vänner fått nöja sig med 20,000 kronor.

Går jag så över till att se under rubriken våra konstmuseer och kulturföreningar
och vad de fått, så finner jag att dessa hembygdshjältar, som jag vill
kalla dem, som utfört en gagnande verksamhet, fullständigt saknat uppmuntran.
Visserligen har man i viss utsträckning givit till länsföreningarna, men
enskilda personer, som ägnat flera tiotal år av sitt liv åt uppsamlande och
tillvaratagande av kulturföremål från äldre tider, ha icke fått någonting.
Jag vill särskilt påminna om en man, som jag personligen känner mycket
väl, och som är bosatt i Göingebygden med dess historiska minnen. Han
har ägnat 30 år av sitt liv så gott som uteslutande åt att samla upp minnen i
denna från snapphanetiden minnesrika bygd. Jag har för hans räkning tiggt
och bett om att få några tiotusentals kronor i understöd för denna hans verksamhet.
Men nej! Själv har han fått samla ihop de enskildas intressen och medel
till en hembygdsförening och så småningom på lämplig tomt i Broby utmed
Helgeån anlagt en park. I denna har han med mycket besvär låtit uppföra
ryggåsstugor som flyttats från andra socknar inom häradet och hundraåriga
gamla gårdar ha på samma sätt från olika trakter av häradet flera mil på
hästskjuts flyttats till hembygdsparken och på så sätt har han fått ihop ett
litet Skansen mitt i Göingebygden. Personen i fråga — han är nog känd av
många bland herrarna — heter Pehr Johnson i Broby. Varför icke uppmuntra
en sådan man? Nej, Kungl. Maj:t har i stället givit medel till Skånes stora
hembygdsförening för att den skulle få en tjänsteman att vaka över det hela
och ordna samlingarna, och detta säger jag ingenting emot. Det är ju alltid
bra att lia cn kompetent person som ordnar museer och vad därtill hör, men
man bör därför icke genom försummelse döda det intresse, som finnes hos allmogens
söner och döttrar, när det gäller att göra något för tillvaratagande av
sin hembygds värden från äldre tider. Det är dessa, som också behöva uppmuntran.

Vidare när man vänder på bladen får man se att Stadionstyrelsen i Stock -

Äng.

dispositionen
av vissa
lotterimedel.
(Forts.)

Sr 23.

20

Onsdagen den 2 april f. m.

Äng.

dispositionen
av vissa
lotterimedel.
(forts.)

holm fått icke mindre än 473,000 kronor, denna förening, sorn, skulle jag tro,
nu är färdig att snart giva utdelning på sina aktier. Svenska Lawjitennisförbundet
har fått 200,000 kronor. Under rubriken Utställningar har Göteborgs
stad för 1923 års minnesutställning fått icke mindre än 3,051,652:26 under
åren 1920—1924 och den stora utställningen i Stockholm, vars byggnader nu
hålla på att uppföras, har redan fått under åren 1928—29 1,200,000 kronor,
och örn jag icke läst tidningarna fel. har den under sista året ytterligare fått

400,000 eller 500,000 kronor, så att Stockholms stad har fått bortåt 2,000,000
kronor till utställningen, som ännu ej öppnats. Därtill kommer något som är
mycket anmärkningsvärt nämligen att Stockholms stad endast har lämnat garantianslag,
när det gäller den ekonomiska sidan av utställningen och satsar
alltså endast några hundra tusen kronor om utställningsaffärerna icke gå ihop.
Inför sådant blir man mer än missnöjd, man blir avogt stämd. Man måste ur
landsbygdens berättigade krav och intressen reagera, därför att dennas intressen
helt och hållet förbigås, och detta gäller icke bara landsbygden som
sådan utan även de små och medelstora städerna.

Jag har förgäves sökt att finna en rubrik med namnet folkbildningen. En
sådan rubrik finnes icke i Kungl. Maj :ts lotteribok och ej heller något stöd
därför ur dessa lotterimedel. Intresserade ha uppvaktat regeringar vid olika
tillfällen och bett att få litet för våra folkhögskolor och deras garantiföreningar,
som mången gång arbeta under ekonomiskt svåra förhållanden. Nej, det
går så lätt att skylla på riskprincipen. Hittills är det endast ett par svaga
föreningar i Norrbotten, som fått anslag och, såvitt jag vet, äro de de enda, som
erhållit något. Så ha vi dessa ivriga och uppoffrande studieledare med en
mängd studiecirklar, vars medlemmar längta och trängta efter att få boklig
bildning, och detta är ju mer berättigat i vår tid än någonsin förr. När riksdagen
givit vårt folk allmän rösträtt, bör den också se till, att landets ungdom
får möjlighet att utbilda sig, så att den kan förvalta denna rätt och gåva och
lära sig förstå, att man icke bara har rättigheter i det samhälle, där man bor
och lever, utan också ansvar för detsamma. Det är dessa studiecirklar, dessa
flyttande folkhögskolekurser och våra bildnings- och föreläsningsföreningar,
all denna verksamhet, som inbegripes i namnet folkbildningssträvande, som
totalt har glömts och utelämnats. Kungl. Majit har slagit dövörat till när det
gällt någon sorts bidrag genom dessa lotterimedel. Det finnes län, där,
som t. ex. förhållandet är i det län jag själv tillhör, befolkningen byggt icke
mindre än 10 stora värdefulla byggnader för den del av bildningsverksamheten,
som omfattar folkhögskolor, lanthushållsskolor, lantmannaskolor och
slöjdskolor, byggt dessa utan en kronas hjälp från det allmännas sida. Det är
intresserade bönder och andra som haft intresse därför, som med villig hand
givit de medel som behövts. Och så får man bevittna, hurusom de 45 miljoner
kronor, som på 10 år kommit in till statskassan av lotterimedel, gått i största
utsträckning till de stora rika städer, som lia låga skatter, och som icke behöva
hjälp i ekonomiskt avseende, men som kunna uppföra ståtliga hus för
miljoner kronor för pengar, som tagits ur folkets fickor, ofta från dem som
fått sträva och slita för att kunna köpa en eller flera lotter och vilka tänkt sig
möjligheten att lyckan skulle vara dem så bevågen att de skulle få någon
vinst därpå.

Jag vill till slut uttala min glädje över att statsrevisionen genom sin undersökning
givit dessa upplysningar och kommit till detta resultat. Jag tänker
icke då på själva resultatet i och för sig utan därpå, att det är på tiden att
riksdagen ägnar litet mera uppmärksamhet åt den delen av beskattningen av
svenska folket, som heter lotterier, så att man icke låter Kungl. Majit giva
bort av dessa medel huru som helst. Jag hade tänkt eftersom jag deltagit i
statsrevisionen att i år väcka en motion med yrkande att antingen låta riks -

Onsdagen den 2 april f. m.

21 Nr 23.

dagens förtroendemän riksgäldsfullmäktige eller också en särskild utsedd
nämnd få medbestämmanderätt, när det gäller utdelning av dessa medel. Jag
vill icke vara med örn att helt taga bort rätten för regeringen att handhava
saken, ty denna måste beredas möjlighet att för vissa tillfälliga ändamål ha
medel i sin hand för uppmuntrande av vissa verksamheter, som icke komma
under riksdagens prövning. Men det bör icke fortgå på sätt, som hittills skett,
att regeringen — jag tänker nu icke bara på den regering vi nu ha, ty regering
efter regering har handlat på samma sätt — låter den eller de städer
som har fullt upp få mera, men låter den eller de, som ingenting ha, icke få
någonting. Det är på tiden att riksdagen ägnar sin uppmärksamhet åt denna
sak och örn så behövs gör ett bestämt uttalande, örn hur det hela bäst skall
ordnas.

Jag har, herr talman, icke annat yrkande än bifall till statsutskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Osberg och Hilding.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Jag ber i anslutning till den siste

ärade talarens anförande få framhålla att med fog kan framställas ett berättigat
klander från landsbygdens sida mot det sätt, varpå regeringen handhaft
utdelningen av lotterimedel. Regeringen tycks glömma att även landsbygden
behöver understöd för sina kulturella ändamål.

Av de 67 miljonerna, som intill utgången av år 1927 inflöto av lotterimedel,
lia 43 miljoner tillfallit huvudstaden, 13 miljoner andra storstäder, och några
små smulor ha kommit till vår landsort. Även vid den sista utdelningen har
regeringen stått lika oförstående för landsortens intressen, fastän mer än en
gång här i riksdagen framhållits för regeringen, att fosterlandet består inte
bara av storstäderna utan att även landsorten hör dit. Vid den sista utdelningen
av dessa medel fick man ett nytt bevis för att regeringen har mycket litet
intresse för vår landsort. Jag instämmer i vad revisorerna framhållit: nödvändigheten
av att riksdagen blickar in i hur fördelningen äger rum. Jag
skulle dock velat, att revisorerna hade tagit ett steg ännu längre och framhållit
nödvändigheten av, att det bör ligga i riksdagens händer att bevilja
anslagen och icke i regeringens. Detta är nödvändigt, när vi finna, att regeringen
icke kan fördela dessa medel på fullt opartiskt sätt. Jag hoppas, att till
en annan riksdag frågan kommer fram rörande riksdagens rätt att fördela
dessa till 5.5 miljoner kronor årligen uppgående lotterimedel. Detta är ett rätt
vackert belopp för kulturella ändamål. En rättvis fördelning därav borde äga
rum.

Herr talman! Jag bär intet yrkande att göra, men jag uttalar den förhoppningen,
att man till nästa års riksdag kan komma med ett bättre förslag än
det statsrevisorerna nu framställt.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 22 och 23.

Lades till handlingarna.

Punkten 24.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng.

dispositionen
av vissa
lotterimedel.
(Forts.)

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

Nr 23.

22

Onsdagen den 2 april f. in.

Härefter yttrade:

Herr Svedman: Herr talman! I elen revisionsberättelse, som nu av kam maren

behandlats, förekommer en fråga, som statsutskottet icke upptagit, nämligen
frågan om Mästermyrs utdikning. Detta utdikningsföretag avsynades
1910 och omfattade en areal av 2,690 hektar. Därav äro 1,100 hektar odlade,
900 hektar odlingsbar mark och resten skogsmark eller träskbotten. Kostnaderna
för detta utdikningsföretag uppgå till 700,000 kronor, varav 524,900 kronor
erhållits i lån från odlingslånefonden. Delägare, representerande ej mindre
än 42. % av förbättringsvärdet, ha avsagt sig båtnaden av företaget, varigenom
utdebiteringen på i företaget kvarstående intressenter blivit så mycket mera
kännbar. Vägar över myren ha anlagts av arbetslöshetskommissionen under
åren 1918—1920 för en summa av 4—500,000 kronor. Intressenternas skuld
utgör för närvarande omkring 400,000 kronor. På grund av sumpvegetation
och den s. k. blekedriften äro kanalerna i myren igenslammade. En upprensning
hade för länge sedan skett, örn blott jordägarnas ekonomiska förhållanden
icke lagt hinder i vägen därför. Lantbruksstyrelsen har anfört, att den fortgående
försämringen i kanalernas avbördningsförmåga satte på spel ansenliga
jordbruksvärden, i jämförelse varmed de för rensningsarbetets utförande erforderliga
kostnaderna måste skattas ringa. Uppskov med utförandet av rensningsarbetena
kunde med visshet förväntas leda till att de tidigare torrlagda
områdena ånyo försumpades, och utsikterna för staten att återfå till företaget
utlånade medel minskades. Inför länsstyrelsen hava de i dikningsföretaget
intresserade framhållit, att kostnaderna stigit med omkring 70 procent
över det ursprungliga kostnadsförslaget. Den omständigheten, att så stor
procent av de i företaget intresserade avsagt sig båtnaden har, som sagt, gjort
att de kvarstående blivit så mycket mer betungade av detta företag. Nu fordras
en summa av omkring 58,000 kronor för att upprensa dessa kanaler.

Statsrevisorerna besökte i höstas utdikningsföretaget och hava i sin berättelse,
som jag nyss anförde, gjort ett uttalande. »Revisorerna funno vid sitt besök»,
heter det, »att igenslamningen av avloppskanalerna i myren fortskridit
i så avsevärd grad, att fara synes föreligga för att hela företaget inom kort
tid äventyras. Omedelbara åtgärder för kanalernas upprensning torde därför
vara ofrånkomliga. Av vad i ärendet förekommit synes emellertid tydligt framgå,
att detta icke kan ske utan att staten träder emellan. Med hänsyn till det
läge, i vilket frågan sålunda kommit, anse sig revisorerna böra framhålla, att
statens förlust därest företaget tillspillogives uppenbarligen skulle bliva betydande
samt att en sådan utgång av företaget jämväl skulle innebära en icke
obetydlig nationalekonomisk förlust. Vidare bör bemärkas, att kostnaden för
rensningsarbetets utförande är tämligen ringa i jämförelse med de värden, som
här äro i fara. Med hänsyn huvudsakligen till nu anförda omständigheter vilja
revisorerna uttala, att det synes vara en angelägenhet av stor vikt, att utan
onödigt dröjsmål sådana för de ifrågavarande arbetenas utförande nödiga åtgärder
komma till stånd, som med hänsyn till statsnyttan må anses erforderliga.
»

Nu har jag mig bekant, herr talman, att jordbruksministern är intresserad
av denna fråga och att endast vissa omständigheter förhindrat att en framställning
till årets riksdag gjorts i den riktning statsrevisorerna här anfört. Jag
har emellertid med mitt inlägg velat begagna tillfället att uttala den livliga förhoppningen,
att denna framställning må så mycket säkrare komma till nästa
års riksdag, så att det, som nu är gömt, icke måtte förbli glömt. Knappast
någonsin torde ett anslag, avsett för ett jordbruksändamål, lia givit en direkt
och relativt så stor valuta som detta anslag skulle komma att ge.

Jag har, herr talman, givetvis intet yrkande.

Onsdagen den 2 april f. m.

23 Kr 23.

Herr Johansson i Uppmälbj'': Herr talman! Då statsrevisorerna besökte

Mästermyr, hade alla, tror jag, den uppfattningen, att här måste från statens
sida något göras, för att inte hela det stora företaget skall spolieras. För ett
par år sedan hade jordbruksutskottet till behandling en motion i denna fråga.
Utskottet ansåg sig då inte kunna gå längre än att föreslå ett erbjudande till
intressenterna om ett lån ur avdikningslånefonden på 58,200 kronor. Det har
emellertid visat sig, att intressenterna, dels på grund därav att så många avsagt
sig båtnaden av företaget, dels på grund av ekonomiska svårigheter, icke
kunnat med lånemedel fullborda upprensningen av kanalerna, vilka allt mer
och mer växa igen. Intressenterna ha alltså icke kunnat använda sig av den
möjlighet, riksdagen har velat skänka dem. Till följd därav har länsstyrelsen
i Gotlands län ingått till Kungl. Majit med en framställning, att intressenterna
skulle få utan återbetalningskyldighet den summa, som det var fråga om. Jag
vet, att det vid innevarande riksdag varit tanke på att proposition skulle komma
in till riksdagen, som skulle kunnat möjliggöra att detta ärende nu bleve
avgjort. Saken torde emellertid ligga så, att det allmänna avdikningsanslaget
under innevarande år är så hårt belastat — det har blivit så särskilt genom
den kungl, propositionen angående Hornborgasjön — att Kungl. Maj :t icke ansett
sig kunna föreslå medel av detta anslag. Jag är övertygad, att Kungl.
Majit kommer redan nästa år att framlägga proposition. Jag kan ju ingenting
lova, men nog tror jag, att det skall vara möjligt att då tillgodose det behov,
som göres gällande från Mästermyr. Det är ju ett statsintresse, att kanalerna
fortast möjligt bli upprensade.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Jag vill passa på tillfället för att

understryka nödvändigheten av att här någonting göres, på det att icke det
myckna arbete och de stora kostnader, som nedlagts på Mästermyr, skola spolieras.
Vad skulle staten vinna nied att ingenting göra? Ingenting! Här Ilar,
som herr Svedman relaterat, lagts ned ofantligt stora kostnader på vägar och
diken. De äro nu hotade att bli totalt spolierade och värdelösa, om inte ett
ingripande från statens sida sker. Fyrtio procent av jordägarna hava, som
herr Svedman relaterade, redan avsagt sig båtnaden och gemenskapen i detta.
Man har där haft exekutiva auktioner, där kronan fått betala, enär inga anbud
givits. Då förstår man, hur saken ligger till. En hel del bli ruinerade och
staten gör själv förluster, örn staten inte ingriper, men örn staten ^ingrepe på
lämpligt sätt, kunde det hela räddas, stora värden bevaras för såväl de enskilda
som för staten.

Såsom herr Johansson i Uppmälby omnämnde begärdes för ett par år sedan,
år 1927, ett anslag av 58,200 kronor utan återbetalningsskyldighet. Framställningen
avstyrktes av jordbruksutskottet,, där man pekade på konsekvenserna.
Mina herrar! Jag vill säga, att jag är inte alls rädd för konsekvenserna
i detta fall. Finns det verkligen på något annat ställe i vårt land en myr
liknande denna och äro förhållandena beträffande densamma liknande de nu
förevarande, så låt oss då för all del ingripa och rädda vad räddas kan därav.
Här kan det räddas alltsammans. Jag är icke alls rädd för dessa konsekvenser.
Jag hade anledning hoppas och tro, att det skulle framlagts en proposition
i detta ärende i år. En sådan skulle jag lia sett med stor glädje, och jag
skulle ha velat tillstyrka långt gående förslag.

Jag har givetvis, såsom de andra talarna, intet yrkande, men jag uttalar
den förhoppningen, att detta ärende icke må glömmas bort. Här är något att
göra. Här har staten att träda emellan och räcka en hjälpande hand, på det
ali värden, sorn redan finnas, må kunna behållas och utökas.

Nr 33. 24

Onsdagen den 2 april f. m.

Ä ng. lag om
arbetstidens
begränsning.

Herr Gardell i Gans: Herr talman! Jag kunde ha nöjt mig med att in stämma

med den föregående talaren. Jag vill emellertid också framhålla, att,
då endast 48 % av delägarna i marken kunna påföras kostnader för utdikning,
sa ha de icke kunnat betala dessa kostnader. Det finns vidare ingen beräkningsgrund.
Man vet inte, hur man skall beräkna, då en stor del av båtnadsjorden
är borta. Man vet inte, hur uttaxeringen skall ske. Saken är synnerligen
behjärtansvärd, och en proposition skulle vara mycket välkommen. Jagber
att helt få instämma med föregående talare.

§ 12.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande och
inredning av ett laboratorium i flygteknik vid tekniska högskolan;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilt understöd
till skolväsendet i skoldistrikt inom Norrland och Dalarna på grund av
kronoparkskolonisation m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts under andra huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till vissa bidrag till kostnaderna
för domsagornas förvaltning;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kammarrätten
för budgetåret 1930/1931 m. m.; och

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
tionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 13.

Å föredragningslistan var härefter uppfört andra lagutskottets utlåtande,
nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926 (nr 162) örn arbetstidens begränsning,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 januari 1930 till riksdagen avlämnad proposition, nr 31,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926 (nr 162) örn arbetstidens

begränsning.

Härigenom förordnas, att lagen den 4 juni 1926 om arbetstidens begränsning,
vilken lag gäller till och med den 31 december 1930, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 31 december 1933, dock att slutbestämmelserna i
lagen fråndell med den 1 januari 1931 skola hava följande lydelse:

1) I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse,
som avses i 12 eller 13 §, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla även
efter den 31 december 1933.

2) Eftergift, som med stöd av lag den 17 oktober 1919, den 22 juni 1921
ejler den 22 juni 1923 örn arbetstidens begränsning beviljats utan begränsning
till viss tid, skall, i den män vederbörande myndighet ej annorlunda bestämmer,
fortfarande tills vidare äga giltighet.

Onsdagen den 2 april f. m.

25 Nr 23.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
fyra i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 234 av herr Möller m. fl.; samt

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

inom andra kammaren:

nr 386 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.;
nr 390 av herr Hanssoti i Stockholm m. fl.; och
nr 392 av fru Nordgren m. fl.

I de likalydande motionerna 1:234 och 11:390 hade föreslagits, att riksdagen
måtte för sin del antaga i motionerna intaget förslag till lag örn arbetstidens
begränsning, i väsentliga delar överensstämmande med det lagförslag,
som tillstyrkts av herr Linder m. fl. i en av dem vid utskottets utlåtande i
detta ärende fogad, här nedan omförmäld reservation.

I motionen 11:386 hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta

a) att antaga följande förslag till

Lag

örn arbetstidens begränsning.

§ 1.

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetare
användes till arbete för arbetsgivares räkning så ock å hus-, väg- eller
vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt arbetsföretag, ävensom å
husligt och annat arbete, vari arbetare på sådant sätt användes.

Från lagens tillämpning, undantages dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande;

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj.

% 2.

Såsom arbetare skall vid tillämpningen av denna lag ej räknas disponent eller
annan befattningshavare i överordnad ställning.

Yppas tvekan, huruvida viss arbetstagare är att räkna såsom arbetare enligt
lagen, åligger det arbetsrådet att, på begäran av domstol eller den, vars
rätt därav beröres, avgiva utlåtande i frågan.

Utlåtande, varom här är sagt, skall meddelas kostnadsfritt.

§ 3.

Arbetare må icke användas till arbete under längre tid än 8 timmar av
dygnet eller 48 timmar i veckan, däri inberäknat eventuell väntetid och uppehåll
i arbete, undantagandes måltidsraster; dock må, därest nyssnämnda begränsning
av arbetstiden för vecka icke därigenom överskrides, genom överenskommelse
mellan arbetare och arbetsgivare, arbetstiden under något eller
några av veckans dygn utsträckas till högst 8 V2 timmar.

Fortgår arbetet kontinuerligt såväl natt som dag, må arbetstiden, raster
däri inräknade, icke överstiga 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan,
och må nyss angivna begränsning gälla den genomsnittliga arbetstiden under
en tidrymd av 2 veckor.

Vid gruvarbetet under jord och vid de öppna gruvorna norr örn Polcirkeln
må arbetare icke användas under längre tid än 6 timmar av dygnet eller 36

Nr 23.

20

Onsdagen den 2 april f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

timmar i veckan, däri inberäknat eventuell väntetid och uppehåll i arbetet,
undantagandes måltidsraster.

I arbetstiden vid gruvarbete inräknas tiden för ned- och infart samt ut- och
uppfart.

§ 4.

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande fara för sådant
avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetare i den mån
så är nödigt, med hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete utöver
begränsning, som finnes angiven i 3 §. Om sådant arbete samt dess anledning,
omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom 2 dygn
från dess början göra anmälan till arbetsrådet. Arbetet må icke fortsättas
utöver sist angivna tid utan att tillstånd därtill sökts hos nämnda myndighet.
Angående sådan ansökan har arbetsrådet att ofördröjligen meddela
beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma
i betalt svar avlämnats till allmänna posten.

§ 5.

Rörande arbetares användning till arbete enligt 4 § åligger det arbetsgivare
att senast näst därpå följande dag göra anteckning i särskild journal, upprättad
enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.

Beslut av arbetsrådet enligt 4 § skall biläggas journalen på det arbetsställe,
beslutet rör, och skall journalen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället
under minst 3 år, räknat beträffande journalen från den tid, då sista anteckningen
gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas datum. Journalen
skall vara tillgänglig för samtliga arbetare å arbetsstället.

§ 6.

Arbetsrådet består av 5 ledamöter, utsedda av regeringen för en tid av 2
år åt gången, 2 av ledamöterna skola utses bland personer, föreslagna av rikssammanslutningar
utav arbetare, och 2 ledamöter bland personer, föreslagna
av rikssammanslutningar utav arbetsgivare.

Suppleanter till samma antal som ordinarie ledamöter utses på enahanda
sätt.

Den femte ledamoten, som tillika är ordförande, jämte ställföreträdare för
denne, utses av regeringen.

Ärende må icke av arbetsrådet avgöras utan att samtliga ledamöter äro närvarande.
Vid förfall av någon av dessa inkallas suppleant att deltaga i föreliggande
ärendes avgörande.

Närmare bestämmelser rörande rådet och dess verksamhet meddelas av regeringen.

§ 7.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens befattningshavare;
och skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad
som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen om arbetarskydd
den 29 juni 1912.

Å arbetsställe, där arbete bedrives på stadigvarande sätt, skall å lämplig
plats finnas anslagen ej mindre denna lag än även arbetstidsschema, angivande
när arbetet börjar och slutar eller, där arbetet bedrives med skiftlag, när arbetet
börjar och slutar för varje sådant lag, ävensom början och slut för varje
rast, varigenom arbetet avbrytes.

Onsdagen den 2 april f. m.

27 Nr 23,

§ 8‘

Användes arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är stadgat, straffas
arbetsgivaren med böter från och med femhundra till och med tiotusen
kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom i denna
§ förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen
förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas
till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

§ 9.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 4 §, eller att iakttaga vad enligt 5 § åligger honom, straffas hail med böter
från och med tvåhundra till och med femtusen kronor.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i journal, som
avses i 5 §, straffes med böter från och med femhundra till och med tiotusen
kronor.

§ 10.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla hälften kronan och hälften den
kommun, inom vilken förseelsen begåtts. Den andel av bötesbelopp, som tillfaller
kommun, användes till kommunens hjälpverksamhet för fattiga, arbetslösa
och orkeslösa personer, samt, i den mån medlen ej härför tagas i anspråk,
till folkbibliotek och inom kommunen av arbetarna upprättade studiecirklar.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

§ 11.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun eller staten, skall, vad
i denna lag är stadgat angående arbetsgivare, gälla arbetsföreståndaren.

§ 12.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgas beträffande
användande av minderårig eller kvinna i arbete, skall sådan begränsning lända
till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931; och

b) anhålla örn utredning och framläggande för nästa års riksdag av förslag
till sådana ändringar i lagen örn arbetstidens begränsning, att arbetstiden, för
arbetare inom industrin i allmänhet, fastställdes till högst 7 timmar per dygn
eller 42 timmar i veckan, och för arbetare i särskilt tungt eller hälsofarligt arbete
till högst 6 timmar per dygn eller 36 timmar i veckan.

Slutligen hade i motionen II: 392 hemställts, att riksdagen måtte besluta, dels
att lagen örn arbetstidens begränsning jämväl skulle omfatta den vid sjukvårds-,
fattigvårds- och härmed jämförliga anstalter anställda sjukvårds- och
ekonomipersonalen, med undantag av föreståndarepersonal och de så kallade
skolade sjuksköterskorna i enlighet med av medicinalstyrelsen den 24 februari
1921 i utlåtande avgivet förslag, dels ock att arbetstidslagens begränsning
jämväl skulle omfatta personalen vid yrkcsbrandkårer, såväl brandförmän som
brandmän.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen med anledning av Kungl. Majlis förevarande förslag och
de i ämnet väckta motionerna måtte för sin del antaga följande

Nr 28. 28

Onsdagen den 2 april f. m.

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Lag

om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, så ock
å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt
arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas flera än fyra arbetare, häri icke inräknade arbetare,
som användes till arbete, vilket avses i a)—i) här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande,

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas
till bestämda tider,

c) arbete, som bedrives av staten,

d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov,

e) skeppstjänst, som omförmäles i lagen örn arbetstiden å svenska fartyg,
ävensom fiske,

f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra
till skogsarbete, ävensom flottning,

g) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ,

b) jordbruk jämte därtill börande binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring,
som nu nämnts, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock
att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

i) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för allmän
trafik,

j) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong eller badinrättning,

k) sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra
till allmänhetens direkta betjänande, samt

l) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans
bostad.

2 §.

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av arbetsgivarens
familj; samt ej heller

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,

kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

. 3 §''

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör, bergmästare eller
den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida
visst arbete är att hänföra till sådant, varå denna lag äger tillämpning eller
huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räknas såsom arbetare.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första
stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part
sådant äskar eller domstolen finner det nödigt; och må slutligt utslag av domstolen
ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket avses,

Onsdagen den 2 april f. m.

29 Nr 23.

Ilar arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör,
bergmästare eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

4 §.

Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre tid, raster
oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan; dock må, därest
nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke därigenom överskrides,
arbetstiden under något eller några av veckans dygn utsträckas till högst 9
timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid än
nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom icke uppkommer längre sammanlagd
arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor, än att den motsvarar 48 timmar
i veckan.

5 §.

1 morn. Är för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende av årstiden
eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande av växlande längd,
må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva, att arbetstiden, med
avvikelse från vad i 4 § stadgas, allenast begränsas så, att den i genomsnitt
för viss angiven tidrymd kommer att uppgå till högst 48 timmar i veckan.

2 morn. Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga
skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet, i den
mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

3 mom. Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid eller
medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen
_ stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat,
medgiva undantag från de i 4 § angivna begränsningar.

4 mom. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 morn., undantag från
bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande,
äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

5 mom. Undantag må ock av arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av
arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår,
att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finna
detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

6 §.

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara
för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetare, i den
mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete
utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 §. Örn
sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren
att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att
ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma
i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

7 §.

1 memi. Till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens
ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden,
må nödigt antal arbetare, vilka fyllt aderton år, användas under

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Sr 23. 30

Onsdagen den 2 april f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

högst sju timmar i veckan utöver den tid, varunder de enligt denna lag eller
med stöd av densamma meddelad eftergift eljest få användas till arbete.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 §, med hänsyn till
särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver tid, som
angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 §, vare därtill berättigad

1 avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst 48 timmar under loppet
av fyra kalenderveckor och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

Utsträckt arbetstid, varom här är fråga, må även, med iakttagande av motsvarande
begränsning, beräknas för kortare tidrymd än fyra veckor; åliggande
det i sådant fall arbetsgivaren att på förhand i journal eller annan handling,
vari anteckning enligt 8 § skall göras, anteckna ej mindre dagen, då dylik utsträckt
arbetstid skall börja tillämpas, än även den tidrymd, för vilken beräkningen
skall ske.

3 morn. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,
dock för högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.

4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad mån den, som fyllt sexton
men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i denna paragraf.

5 mom. I fråga örn arbetares skyldighet att utföra arbete, som avses i denna
paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetaren genom användande
till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

8§.

Rörande arbetares användande till arbete enligt 6 eller 7 § åligger det arbetsgivaren
att senast den första söckendagen i näst därpå följande kalendervecka
eller, därest då icke kan avgöras, huruvida arbetstiden är att hänföra till
sådan, som avses i nämnda paragrafer, så snart sådant kan bedömas, göra anteckning
i särskild journal, upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.
Nämnda myndighet äger dock föreskriva, att anteckning om övertid
får verkställas å annan tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga örn sådan
förlängd arbetstid, som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren icke pliktig
göra dylik anteckning, där arbetstiden finnes behörigen upptagen å det i 11 §

2 mom. föreskrivna arbetstidsschema.

Arbetarna äga rätt att genom utsedd representant på anfordran erhålla del
av övertidsjournalen.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan
handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall journalen
eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst
tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid, då sista anteckningen
gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas datum.

9 §.

1 mom. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter, vilka utses av Konungen
för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna skola två utses bland personer,
föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare, vilkas medlemmar
sysselsätta tillhopa minst 50,000 arbetare, samt två bland personer, föreslagna
av sådana rikssammanslutningar av arbetare, som räkna minst 50,000
medlemmar. För nämnda fyra ledamöter skola i enahanda ordning utses minst
dubbelt så många suppleanter. Förslag, som ovan sägs, skall, för att vinna
avseende, upptaga minst dubbelt så många personer som de, vilka skola med
ledning av förslaget förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har förslag
icke avgivits, varde förordnande ändock av Konungen meddelat.

övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses företrä -

Onsdagen den 2 april f. m.

31 Nr 23.

da arbetsgivar- eller arbetarintressen, och förordnar Konungen en av dessa
ledamöter till rådets ordförande och chef samt en till ställföreträdare för denne.
Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna skall vara lagkunnig
man, vilken fullgjort vad författningarna föreskriva om dem, som må nyttjas
uti domarämbeten.

2 morn. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara svensk
medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas
av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd till konkurs,
förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på
grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller
genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,
varom sist förmäles, eller som är under framtiden ställd för brott, vilket kan
medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rättegångsbalken
stadgas i fråga örn domare.

4 morn. Har ledamot eller suppleant, som representerar arbetsgivare eller
arbetare, åtagit sig uppdraget, åge han ej att varda därifrån entledigad, med
mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsägelse av uppdraget
prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående delen av
den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, annan ledamot eller suppleant.

5 mom. Skulle ledamot, som representerar arbetsgivare eller arbetare, vid
sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra, och kan
ej suppleant tillkallas, äger arbetsrådet utse lämplig person att vid det tillfället
träda i den uteblivne eller jävige ledamotens ställe.

6 mom. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av fem ledamöter,
så ock av fyra, där de äro örn beslutet ense. Ej må flera än sju ledamöter
deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.

Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare
samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som utsetts utan förslag,
närvara.

7 mom. Vid handläggning av annat på arbetsrådet ankommande ärende
rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant, som avses i
5 § 5 mom. eller 10 § 2 morn., bör rådet i regel ej blott bereda vederbörande
arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig utan även på lämpligt sätt söka
samråd med representanter för arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet
i fråga. Beslut, som avses i 7 § 4 morn., skall, såvitt möjligt, fattas
efter samråd med socialstyrelsen.

Till utredning av ärende må arbetsrådet låta vid allmän underrätt höra vittnen
och sakkunniga. Finner arbetsrådet sådan åtgärd nödig, äger rådet därom
göra framställning hos den underrätt, inom vars område den, som skall höras,
har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig, och varde denne genom rättens
eller domarens försorg till rätten kallad. Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig
ersättning med vad som prövas skäligt. Sedan förhöret hållits, skall
rätten tillställa arbetsrådet protokoll däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna medel. Arbetsrådets
beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.

8 mom. Beslut, som enligt 6 eller 7 § ankommer på arbetsrådet, må i brådskande
fall meddelas av dess ordförande eller vid förfall för ordföranden av

Äng. lag örn
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 23. 3*2

Onsdagen den 2 april f. m.

Ang. lag orri
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

hans ställeföreträdare eller, om jämväl denne är hindrad, av den återstående utan
förslag utsedde ledamoten eller, där de utan förslag utsedda ledamöternas antal
överstiger tre, den bland dem, som rådet därtill förordnat. Har beslut i sådan
ordning meddelats, tage arbetsrådet vid sitt första därefter följande sammanträde
under omprövning, huruvida beslutet skall äga bestånd.

9 mom. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan på närmare
utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.

10 mom. Över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.

11 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag, som i 1 mom.
sägs, och örn arbetsrådets verksamhet må meddelas av Konungen.

10 §.

1 mom. Beträffande annat arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse än
sådant, varom i 1 § k) är sagt, må Konungen, där tillämpningen av 4 § prövas
medföra synnerliga svårigheter, på framställning av arbetsrådet eller efter
dess hörande, föreskriva annan begränsning av tiden för arbetares användande.

2 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde,
ense örn viss eftergift i något avseende, varom stadgas i 5 §
eller 7 § 3 morn., må Konungen, på framställning av arbetsrådet eller efter
dess hörande, förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga
allmänt tillgodonjutas.

3 morn. Skulle tillämpningen av denna lag medföra sådana svårigheter för
visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras,
må Konungen, på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, medgiva
av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning.

11 §•

1 morn. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens
befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen örn arbetarskydd
den 29 juni 1912.

2 mom. Å arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen örn arbetarskydd,
bedrives på stadigvarande sätt, skola å lämplig plats finnas anslagna
ej mindre denna lag än även arbetstidsschema, angivande när arbetet börjar
och slutar eller, där arbetet bedrives med skiftindelning, när arbetet börjar
och slutar för varje skiftlag, ävensom såvitt möjligt början och slut för
varje rast, varigenom arbetet avbrytes.

12 §.

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är
stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med
böter från och med tio till och med ettusen kronor. Är arbetaren under
aderton år och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap
och vilja, vare fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem
till och med femtio kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom i denna
paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill
lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,
fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

13 §•

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 8 § eller 11 § 2 mom. åligger honom,
straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor.

Oasdagen den 2 april £. m.

33 Nr 23.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 8 §, straffes med böter från och med femtio till och nied ettusen
kronor.

14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän
domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

15 §•

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag
är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

16 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning
lända till efterrättelse.

1) Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

2) Vederbörande myndighet äger att jämväl innan denna lag trätt i kraft
vidtaga åtgärd, som avses i 5, 7 eller 10 §§.

3) Eftergift, som med stöd av lag den 17 oktober 1919, den 22 juni 1921,
den 22 juni 1923 eller den 4 juni 1926 örn arbetstidens begränsning beviljats
utan begränsning till viss tid, skall, i den mån vederbörande myndighet ej
annorlunda bestämmer, fortfarande tills vidare äga giltighet; och

B) att motionerna nr 234 i första kammaren samt nr 386, 390 och 392 i
andra kammaren, i den mån desamma icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet ovan under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herrar Westman, von Sydow, Mellén, Magnusson i Skövde, Gardell i Gans
och Sandström, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen nied anledning av Kungl. Maj:ts förevarande förslag och
de i ämnet väckta motionerna måtte för sin del antaga följande

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den -i juni 1926 (nr 162) om arbetstidens

begränsning.

Härigenom förordnas, att lagen den 4 juni 1926 örn arbetstidens begränsning,
vilken lag gäller till och med den 31 december 1930, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 31 december 1933, dock att från och med den 1
januari 1931

dels 7 § 2 mom. och 8 § i samma lag skola, 8 § i nedan angivna delar, hava
följande ändrade lydelse:

7 §.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 §, med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver tid,
som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 §, vare därtill berättigad
i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst 48 timmar under loppet
av fyra kalenderveckor och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

Andra kammarens protokoll 1930. Nr 23. 3

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Fort*.)

Nr 23. 34

Onsdagen den 2 april f. m.

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Utsträckt arbetstid, varom här är fråga, må även, med iakttagande av motsvarande
begränsning, beräknas för kortare tidrymd än fyra veckor; åliggande
det i sådant fall arbetsgivaren att på förhand i journal eller annan handling,
vari anteckning enligt 8 § skall göras, anteckna ej mindre dagen, då dylik utsträckt
arbetstid skall börja tillämpas, än även den tidlund, för vilken beräkningen
skall ske.

8 §.

Rörande arbetares användande till arbete enligt 6 eller 7 § åligger det arbetsgivaren
att senast den första söckendagen i näst därpå följande kalendervecka
eller, därest då icke kan avgöras, huruvida arbetstiden är att hänföra
till sådan, som avses i nämnda paragrafer, så snart sådant kan bedömas, göra
anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär, som fastställes av
arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock föreskriva, att anteckning örn
övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga
örn sådan förlängd arbetstid, som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren icke
pliktig göra dylik anteckning, där arbetstiden finnes behörigen upptagen å det
i 11 § 2 mom. föreskrivna arbetstidsschema.

Arbetarna äga rätt att genom utsedd representant på anfordran erhålla del
av övertidsjournalen.

Beslut av arbetsrådet-----från detsammas datum.

dels ock slutbestämmelserna i lagen skola lyda sålunda:

1) I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse,
som avses i 12 eller 13 §, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla även
efter den 31 december 1933.

2) Eftergift, som med stöd av lag den 17 oktober 1919, den 22 juni 1921
eller den 22 juni 1923 örn arbetstidens begränsning beviljats utan begränsning
till viss tid, skall, i den mån vederbörande myndighet ej annorlunda bestämmer,
fortfarande tills vidare äga giltighet; och

B) att motionerna nr 234 i första kammaren samt nr 386, 390 och 392 i
andra kammaren, i den mån desamma icke kunde anses besvarade genom vad
reservanterna under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
samt

av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Thorberg, Magnusson i Kalmar, Hage
och Johanson i Stockholm, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen med anledning av Kungl. Majrts förevarande förslag och
de i ämnet väckta motionerna måtte för sin del antaga följande

Lag

orri arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetare
användes till arbete för arbetsgivares räkning, så ock å hus-, väg- eller
vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari
arbetare på sådant sätt användes.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres i arbetarens hem,

b) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov,

c) skeppstjänst, som omförmäles i lagen örn arbetstiden å svenska fartyg,
ävensom fiske,

Onsdagen den 2 april f. in.

35 Sr 23.

d) skogsarbete, kolning därunder inbegripen, samt flottning utom vid skiljeställe,

o e) jordbruk, jämte sådana därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas
såsom självständiga företag, ävensom trädgårdsskötsel och därmed förenad
djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

f) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong eller
badinrättning,

_ g) sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra
till allmänhetens direkta betjänande, samt

h) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans
bostad.

2 §•

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av
arbetsgivarens familj vid företag, vari endast sysselsättas medlemmar av
familjen, samt ej heller

verkmästare^eller annan befattningshavare i överordnad ställning,
ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,
kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

^ 3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör, bergmästare eller
den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst
arbete är att hänföra till sådant, varå denna lag äger tillämpning, eller huruvidare
viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första
stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part
sådant äskar eller domstolen finner det nödigt; och må slutligt utslag av
domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket avses,
har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör,
bergmästare eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

4 §.

Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre tid, raster
oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan; dock må, därest
nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke därigenom överskrides,
arbetstiden under något eller några av veckans dygn utsträckas till högst 9
timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må, i den mån så erfordras
för skiftväxling, annan arbetstid än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom
icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst
tre veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

b §.

1 morn. Är för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende av årstiden
eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande av växlande
längd, må arbetsrådet, därest överenskommelse mellan arbetsgivar- och
arbetarorganisationerna förefinnes, i den mån så prövas påkallat, medgiva, att
arbetstiden, med avvikelse från vad i 4 § stadgas, allenast begränsas så, att
den i genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att uppgå till högst 48 timmar
i veckan.

2 mom. Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga
skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet, i
den mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

3 mrym. För arbete med vakttjänstgöring, som medför synnerligen ringa an -

Ang. lag örn
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

J*r 23. 36

Onsdagen den 2 april f. m.

Ang. lag örn
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

slängning, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva undantag
från de i 4 § angivna begränsningar.

4 morn. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 morn., undantag
från bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande,
äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

6 §.

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetare,
i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas
till arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av
5 §. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger
det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan
till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet
att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma

1 betalt brev avlämnats till allmänna posten.

7 §•

1 morn. Till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens
obehindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna
arbetstiden, må nödigt antal arbetare, vilka fyllt aderton år, användas under
högst sju timmar i veckan utöver den tid, varunder de enligt denna lag eller
med stöd av densamma meddelad eftergift eljest få användas till arbete.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 §, med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver tid,
som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 §, vare därtill berättigad
i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst 48 timmar under
loppet av fyra kalenderveckor och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

Utsträckt arbetstid, varom här är fråga, må även, med iakttagande av motsvarande
begränsning, beräknas för kortare tidrymd än fyra veckor; åliggande
det i sådant fall arbetsgivaren att på förhand i journal eller annan
handling, vari anteckning enligt 8 § skall göras, anteckna ej mindre dagen,
då dylik utsträckt arbetstid skall börja tillämpas, än även den tidrymd, för
vilken beräkningen skall ske.

3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,
dock för högst 28 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och högst 150
timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet. Arbetslönen
för ifrågavarande övertidstimmar skall överstiga den ordinarie avlöningen med
minst 25 °/°.

4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad mån den, som fyllt sexton
men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i denna paragraf.

5 mom. I fråga örn arbetares skyldighet att utföra arbete, som avses i
denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetaren genom användande
till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

8 §.

Utnyttjas rätt till utsträckning av arbetstiden, varom stadgas i 7 § 1 eller

2 morn., på sådant sätt, att arbetstiden oskäligt förlänges, äger arbetsrådet,
i den mån så prövas nödigt, föreskriva begränsning i avseende å nämnda rättighets
tillgodonjutande.

Onsdagen den 2 april f. m.

37 Nr 23.

9 §•

Rörande arbetares användande till arbete enligt 6 eller 7 § åligger det arbetsgivaren
att senast den första söckendagen i näst därpå följande kalendervecka
eller, därest då icke kan avgöras, huruvida arbetstiden är att hänföra
till sådan, som avses i nämnda paragrafer, så snart sådant kan bedömas, göra
anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär, som fastställes av
arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock föreskriva, att anteckning örn övertid
får verkställas å annan tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga
örn sådan förlängd arbetstid, som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren^icke
pliktig göra dylik anteckning, där arbetstiden finnes behörigen upptagen å det
i 12 § 2 mom. föreskrivna arbetstidsschema.

• Arbetarna äga rätt att genom utsedd representant på anfordran erhålla del
av övertidsjoumalen.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan
handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall journalen
eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under
minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen^ från den tid, då
sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet fran detsammas datum.

10 §.

1 mom. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter, vilka utses av Konungen
för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna skola tva utses bland
personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare, vilkas
medlemmar sysselsätta tillhopa minst 50,000 arbetare, samt två bland personer,
föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetare, som räkna
minst 50,000 medlemmar. För nämnda fyra ledamöter skola i enahanda ordning
utses minst dubbelt så många suppleanter. Förslag, som ovan sägs, skall,
för att vinna avseende, upptaga minst dubbelt så många personer som de, vilka
skola med ledning av förslaget förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har
förslag icke avgivits, varde förordnande ändock av Konungen meddelat.

övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses företräda
arbetsgivar- eller arbetarintressen, och förordnar Konungen en av dessa
ledamöter till rådets ordförande och chef samt en till ställföreträdare för
denne. Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna skall vara lagkunnig
man, vilken fullgjort vad författningarna föreskriva om dem, som ma
nyttjas uti domarämbeten.

2 mom. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara svensk
medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas
av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd till konkurs,
förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på
grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller
genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,
varom sist förmärs, eller som är under framtiden ställd för brott, vilket kan
medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rättegångsbalken
stadgas i fråga örn domare.

\ mom. Har ledamot eller suppleant, som representerar arbetsgivare eller
arbetare, åtagit sig uppdraget, åge han ej att varda därifrån entledigad, med
mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsägelse av uppdraget
prövas av Konungen.

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

> i'' 23. 38

Onsdagen den 2 april f. m.

irbäliåtZ Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående delen
begränsning. av ,en ^lc*j för vilken den avgångne varit förordnad, annan ledamot eller
(Forts.) suppleant.

5 moni. Skulle ledamot, som representerar arbetsgivare eller arbetare, vid
sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra, och kan
ej suppleant tillkallas, äger arbetsrådet utse lämplig person att viel det tillfället
träda i den uteblivne eller jävige ledamotens ställe.

6 morn. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av fem ledamöter,
så ock av fyra, där de äro örn beslutet ense. Ej må flera än sju ledamöter
deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.

Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare
samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som utsetts utan förslag,
närvara.

7 moni. Vid handläggning av annat på arbetsrådet ankommande ärende rörande
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant, som avses i
11 § 2 morn., bör rådet i regel ej blott bereda vederbörande arbetsgivare och
arbetare tillfälle att yttra sig utan även på lämpligt sätt söka samråd med
representanter för arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet i fråga.
Beslut, som avses i 7 § 4 morn., skall, såvitt möjligt, fattas efter samråd med
socialstyrelsen.

. Till utredning av ärende ma arbetsrådet låta vid allmän underrätt höra
vittnen och sakkunniga. Kinner arbetsrådet sådan åtgärd nödig, äger rådet
därom göra framställning hos den underrätt, inom vars område, den, som
skall höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig, och varde denne
genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Rätten äger tillägga
vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas skäligt. Sedan förhöret
hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet protokoll däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna medel. Arbetsrådets
beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.

8 mom. Beslut, som enligt 6 eller 7 § ankommer på arbetsrådet, må i brådskande
fall meddelas av dess ordförande eller vid förfall för ordföranden av
hans ställföreträdare eller, örn jämväl denne är hindrad, av den återstående
utan förslag utsedde ledamoten eller, där de utan förslag utsedda ledamöternas
antal överstiger tre, den bland dem, som rådet därtill förordnat. Har beslut i
sådan ordning meddelats, tage arbetsrådet vid sitt första därefter följande
sammanträde under omprövning, huruvida beslutet skall äga bestånd.

9 mom. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan på närmare
utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.

10 mom. Över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.

11 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag, som i 1
morn. sägs, och örn arbetsrådets verksamhet må meddelas av Konungen.

Ii §.

1 mom. Beträffande annat arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse än
sådant, varom i 1 § g) är sagt, må Konungen, där tillämpningen av 4 § prövas
medföra synnerliga svårigheter, på framställning av arbetsrådet eller efter
dess hörande, föreskriva annan begränsning av tiden för arbetares användande.

2 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde,
ense örn viss eftergift i något avseende, varom stadgas i 5 §
eller 7 § 3 morn., ina Konungen, på framställning av arbetsrådet eller efter
dess hörande, förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga
allmänt tillgodo njutas.

_ 3 morn. Skulle tillämpningen av denna lag medföra sådana svårigheter för
visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras,

Onsdagen den 2 april f. m.

39 Nr -*•

må Konungen, på framställning av arbetsradet eller efter dess hörande, medgiva
av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning.

12 §.

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens
befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen om arbetarskydd
den 29 juni 1912.

2 mom. Å arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen örn arbetarskydd,
bedrives på stadigvarande sätt, skola å lämplig plats finnas anslagna
ej mindre denna lag än även arbetstidsschema, angivande när arbetet
börjar och slutar eller, där arbetet bedrives med skiftindelning, när arbetet
börjar och slutar för varje skiftlag, ävensom såvitt möjligt början och slut för
varje rast, varigenom arbetet avbrytes.

13 §.

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är
stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med
böter från och med tio till och med ettusen kronor. Är arbetaren under aderton
år och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap och vilja,
vare fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem till och med
femtio kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom i denna
paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill
lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,
fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

14 §. ''

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 9 § eller 12 § 2 morn. åligger honom,
straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor.

Har arbetsgivaren mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,
sorn avses i 9 §, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen
kronor.

15 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän dom Böter,

som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

16 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten och kommun, skall vad i
denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

17 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande användande
av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning lända
till efterrättelse. _

1) Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

2) Vederbörande myndighet äger att jämväl innan denna lag trätt i kraft

vidtaga åtgärd, som avses i 5, 7 eller 11 §. .

3) Eftergift, som med stöd av lag den 17 oktober 1919, den 22 juni 1921,
den 22 juni 1923 eller den 4 juni 1926 örn arbetstidens begränsning beviljats

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 23. 40

Onsdagen den 2 april f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forte.)

utan begränsning till viss tid, skall, i den mån vederbörande myndighet ej annorlunda
bestämmer, fortfarande tills vidare äga giltighet; och

B) att motionerna nr 234 i första kammaren samt nr 386, 390 och 392 i andra
kammaren, i den mån desamma icke kunde anses besvarade genom vad sistnämnda
reservanter under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Hage, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen av

andra lagutskottets^ utlåtande nr 15 hemställes,
att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages utskottets lagförslag med iakttagande att 1—8 och
10—16 §§ behandlas i ordningsföljd paragrafvis, att slutstadgandena föredragas
punktvis, att 9 § föredrages näst efter slutstadgandena samt att ingressen
och rubriken förekomma sist, varefter utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning’
denna ma omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej ma behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att för den händelse lagförslaget kommer att i en eller annan del återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade behandling, i
avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar; samt

af# utskottet lämnas öppen rätt att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer
och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas
beslut.

Denna hemställan bifölls.

Det av utskottet framlagda lagförslaget.

1§.

Paragrafen föredrogs. Därefter anförde:

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Då
jag nu täger till orda i denna fråga, så är det endast för att med några korta
ord ange min ställning till det förslag, som här föreligger och som ju förts
fram på tre olika linjer.

. Utskottet har ställt sig på Kungl. Maj:ts ståndpunkt så Hilvida, att man
icke ioreslagit några väsentliga ändringar i sak i den nu gällande lagstiftningen.
De detaljändringar, som man på ett pär punkter gjort, äro av sådan
natur, att från regeringens sida någon invändning däremot icke är att göra.
Utskottet har emellertid också ansett, att denna lag nu borde göras permanent,
i motsats till det kungl, förslaget som gick ut på, att lagen borde fortfarande
vara provisorisk för en tid av tre år. En reservation i sådant syfte föreligger,
avgiven av herr Westman m. fl. Vidare föreligger en reservation av den
socialdemokratiska gruppen inom utskottet, som ansett, att vissa ganska betydande
sakliga ändringar borde vidtagas samtidigt med att man nu gjorde lagen
permanent, detta i syfte, att vi genom dessa ändringar skulle bli i stånd
att ratificera Washingtonkonventionen.

Jag ber da först att med tillfredsställelse få konstatera, att diskussionen i
denna fråga nu kunnat förås på ett fullt sakligt plan även så Hilvida, att man

Onsdagen den 2 april f. m.

41 Nr 23.

nu icke längre synes vilja göra gällande, att icke regeringsförslaget åsyftade
ett godkännande av åttatimmarslagens princip, att man sålunda icke önskade
från regeringens sida några ändringar av någon principiellt stor räckvidd, utan
att man ansåg, att åttatimmarslagen var ett faktum, som man för framtiden
hade att räkna med och som vårt näringsliv hade i stort sett lyckats väl anpassa
sig efter, tack vare kanske väsentligen de gynnsamma konjunkturer, som
rått under den tid denna anpassning har ägt rum.

Vad man för den närmaste framtiden har att räkna nied är sålunda egentligen
ändringar och jämkningar av mindre betydande omfattning, ändringar
som kunna gå åt ena eller andra hållet. Det är under sådana förhållanden som
man från regeringens sida ansett, att lagen fortfarande lämpligen borde vara
provisorisk under några år och att de skäl, som åberopades för en provisorisk
förlängning år 1926, i väl så hög grad vore gällande i dag, ity att den revision
av Washingtonkonventionen, som den gången utgjorde anledningen till provisoriet,
i dag kan sägas ligga oss betydligt närmare i tiden, möjligen vara
praktiskt taget omedelbart förestående, i motsats till vad som var fallet 1926.
De skäl, som då ansågos bärande för att man skulle taga lagstiftningen provisoriskt,
kunna följaktligen i än högre grad göras gällande i dag. Nu säger
man från deras sida, som anse att lagen ändå kan göras permanent, att man
kan göra ändringar i en permanent lag likaväl som i en provisorisk. Det kan
självfallet låta säga sig, men man får kanske ändock säga, att örn man bedömer
denna fråga praktiskt, det väl är med god ordning överensstämmande att
man icke inför en omedelbart förestående omprövning av revisionsfrågan bör
gå att göra lagen permanent i stället för provisorisk, sådan som den nu är antagen.

Man har emellertid — och det är val kanske det viktigaste skälet — från
socialdemokraternas sida gjort gällande, att någon revision av Washingtonkonventionen
sannolikt icke skulle komma i fråga, utan tendensen skulle, menar
man, vara den, att man nu nog kommer att gå till en ratificering i stor
omfattning av Washingtonkonventionen utan att föreslå eller begära några
som helst ändringar. Det synes mig ändå vara ganska mycket, som talar för
att man kommer att ägna denna fråga en större saklig uppmärksamhet än vad
man från socialdemokratiskt håll synes antaga. Det råder ju dock det förhållandet,
att Washingtonkonventionen för närvarande utan förbehåll är ratificerad
— bland de länder, som vi ha anledning att i någon mån jämföra oss
med ■—■ endast av Belgien och Tjeckoslovakien. Jag skall inte nämna andra
länder, som ur industrisynpunkt äro av sådan ordning, att man icke har anledning
att nu nämna dem. Med förbehåll har konventionen ratificerats av
Frankrike, Italien, Spanien och Österrike, med förbehåll sålunda att vissa
andra länder komma att ratificera. Bland de länder, som icke ratificerat förekomma
inom Europa följande: Danmark, England, Finland, Holland, Jugoslavien,
Norge, Polen, Sverige, Tyskland, Schweiz, Ungern och utom Europa
praktiskt taget alla. Man torde väl ändå kunna antaga, att när konventionen
icke till dato blivit ratificerad av dessa betydande industriländer, där bakom
måste ligga en önskan att verkligen få lagens bestämmelser omprövade, när
nu efter den stipulerade tioårsfristen denna fråga skall tagas under förnyat
övervägande. Man tar inte fel, örn man säger, att i de uttalanden som gjorts
från skilda håll framlyser mycket tydligt, att man anser Washingtonkonventionen
icke vara tillräckligt smidig för att den med fördel skall kunna tillämpas
under de vitt skilda förhållanden ur industriell synpunkt, som råda i de
olika länder, vilka förutsättas komma att ansluta sig till densamma. Det framlyser
ilven från en besläktad frågas behandling i Genéve, nämligen den som
avser en föreslagen konvention för anställdas arbetstid, där man på olika punkter
framhåller vikten av att gå fram med tillräcklig smidighet och i det fallet

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 23. 42

Onsdagen den 2 april f. m.

Ang. lag örn
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

gör vissa indirekta antydningar, som torde sammanhänga med den relativa
stelhet, som utmärker Washingtonkonventionen.

Jag tror sålunda icke, att man har anledning att räkna med, att det revisionsförslag,
som framkommit i fråga örn Washingtonkonventionen, skall komma
att vid frågans nära förestående behandling passera så obemärkt, som man
från socialdemokratiskt håll vill göra gällande.

Jag skall slutligen på denna punkt endast tillfoga som ett led i de praktiska
skäl som gjort, att man från regeringens sida icke ansett, att man nu borde
göra lagen permanent, att vi ha så nära förestående som till måndagen den 7
april en konferens mellan de nordiska regeringarnas experter på detta område
i syfte att överväga vilka förslag i fråga om revision av Washingtonkonventionen,
som man önskar framföra vid den internationella arbetsbyråns styrelses
sammanträde i Paris den 24 i denna samma månad. Därav framgår tydligen
också, att det för regeringen ansetts vara, skall jag säga av konventionella
hänsyn nog så angeläget, att man icke nu gick att göra lagen permanent
utan förlängde den provisoriskt, utan att man, som sagt, därmed hyst någon
som helst avsikt att undergräva lagens fortbestånd för framtiden.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Som kammaren behagade finna

har det socialdemokratiska partiet i en motion yrkat, att vår lagstiftning rörande
arbetstidens begränsning skulle bringas i överensstämmelse med Washingtonkonventionen
för att möjliggöra för Sverige att ratificera denna konvention.
De socialdemokratiska representanterna i andra lagutskottet hava i en reservation
yrkat bifall till den socialdemokratiska motionen. Socialdemokraterna
anse, att Sveriges medlemskap i Nationernas förbund måste medföra förpliktelser.
En av dessa förpliktelser är, att man bör försöka få till stånd en lagstiftning
rörande reglering av arbetstiden, som möjliggör för oss att ratificera
Washingtonkonventionen. Det kan icke förhålla sig på det sättet, att de socialt
mera framskridna nationerna kunna få ställa sig avvaktande, när det gäller
att fullfölja det program, som Nationernas förbund har till uppgift att genomföra.
Ligger saken så, att ett socialt så framskridet land som Sverige utan
svårighet kan ratificera en av de konventioner, som antagits av Internationella
arbetsbyråns arbetskonferenser, så bör det vara en oeftergivlig fordran, att man
utan dröjsmål ratificerar en sådan konvention.

Här bär nu hänvisats till att Washingtonkonventionen är ratificerad av endast
ett tiotal stater, och att en revision av konventionen torde vara förestående.
Jag håller före, att det är tämligen tvivelaktigt, huruvida någon revision
överhuvud taget kommer i fråga. Då nämligen England icke har kunnat
vid behandlingen i arbetsbyråns styrelse vinna beaktande för ett sådant yrkande,
torde resultatet bli precis detsamma, örn de fyra nordiska länderna upptaga
denna fråga till behandling och uppställa ett sådant krav. De som varit i tillfälle
att närmare följa hur man i Genéve känner denna fråga ligga till i olika
länder, den finner, att man känner det vara en av förutsättningarna för ett fortsatt
framgångsrikt socialt nydaningsarbete, att en ratifikation av Washingtonkonventionen
örn internationell reglering av arbetstiden kommer till stånd. En
sådan ratifikation är ett av de första och oeftergivligaste villkoren för att man
överhuvud taget skall komma vidare på denna väg, som Nationernas förbund har
slagit in på genom att Internationella arbetsbyrån tillsatts.

Allt efter som tiden gått lia ju alla dessa farhågor som staplades upp, när
man efter kriget började med att genomföra en reglering av arbetstiden, visat
sig vara grundlösa farhågor. Man har förvånansvärt snabbt kunnat inrätta

Onsdagen den 2 april f. m.

43 Nr 23.

sig efter den reglering av arbetstiden, som vidtogs efter kriget, en reglering ned
till 48 timmar i veckan, som av arbetarna krävts sedan 40—50 år tillbaka
och som för varje år varit föremål för livliga meningsyttringar från arbetarnas
sida. Jag skulle hålla före, att saken ligger så till i fråga örn ratifikation av
Washingtonkonventionen, att den engelska regeringen utan tvivel kommer att
göra allt för att infria det löfte den gav redan då den tillträdde, att en av de
uppgifter, som den skulle gå in för, var ratifikationen av Washingtonkonventionen.
I samma ögonblick som England har ratificerat komma ratifikationerna
av de mera framskridna industriländerna att göras, precis som när man drar
upp maskorna i en strumpa. De komma av sig själva. Ty här ställer man
sig för närvarande avvaktande; man avbidar hur man ämnar göra i det land,
från vilket man har den största konkurrensen att frukta. England är ju det
tongivande industrilandet, och man ställer sig frågande, hur England ämnar
göra. Men det är anledning antaga, att om den engelska arbetarregeringen
skulle misslyckas på denna punkt, så är det därför icke alldeles säkert att sådana
länder som Tyskland, Italien och Frankrike skola tveka att förbehållslöst
ratificera. Saken ligger så till, att det utan tvivel på denna punkt är
en fråga, som regeringarna inte komma förbi, av vilken färg de vara må. Trots
allt måste ju nämligen den, som spelar första fiolen, när det gäller att fullfölja
det sociala reformprogram, som intogs i fredstraktaten och som Nationernas
förbund skall fullfölja, hava klart för sig, att det helt enkelt inte går att få
folk att tro på, att det är möjligt att komma fram på denna väg, därest man
icke visar en allvarlig vilja till att fullfölja vad som är påbörjat. Sedan en
konvention som konventionen örn arbetstidens reglering nu varit föremål för
övervägande i snart tio år och det visat sig, att krav på revision av konventionen
icke beaktats, så är det anledning tro, att denna konvention trots alla de
fel, som påbördats den, dock är på det hela taget så avvägd, att den är lämplig
för en internationell reglering av arbetstiden. Socialdemokraterna vilja med
eftertryck hävda den meningen, att Sverige som ett av de socialt mera framskridna
länderna har en oeftergivlig skyldighet att i egenskap av medlem i Nationernas
förbund ratificera de konventioner, som vid arbetskonferenserna bli
antagna i syfte att åstadkomma sociala reformer i vederbörande länder.

Jag skall inte här återupprepa alla de argument, som vid de diskussioner vi
tidigare haft i kammaren uppradats. Jag vill dock säga, att jag tror, att ett
av de svåraste hindren för ratifikation av Washingtonkonventionen varit och
är det undantag, som förefinnes i vår lagstiftning beträffande mindre företag,
d. v. s. företag som sysselsätta mindre än fem arbetare, men jag är övertygad,
att detta är en fullkomlig chimär, ty i verkligheten har detta undantag icke
längre den betydelse man tillmäter detsamma. 1 den mån nämligen kollektivavtal
upprättas, göras inga undantag för mindre företag, utan det blir givetvis
samma arbetstid, om företaget sysselsätter en eller två, hundra eller flera
arbetare. Jag skulle hålla före. att betingelserna i vårt land äro sådana, att en
ratifikation av Washingtonkonventionen icke skulle för landet medföra några
större olägenheter. Under sådana förhållanden borde Sverige kunna i likhet
med en hel del andra länder utan förbehåll ratificera Washingtonkonventionen.
Det är dock två betydande industriländer i Europa, sorn förbehållslöst redan
ha ratificerat. Belgien är ett utpräglat industriland, likaså Tjeckoslovakien.
Man har inte försport, att ratifikationen av Washingtonkonventionen för dess
länder medfört svårigheter. Tjeckoslovakien har en utomordentlig konkurrensförmåga,
likaså Belgien. Det förhåller sig inte så, att man därigenom har
handikapat sin industri gentemot andra länder, utan det torde tvärtom förhålla
sig på det sättet, att dessa två länder kunna betraktas som två i hög grad konkurrenskraftiga,
industriländer. Det är anledning att tro, alf en ratifikation
skulle gestalta sig för Sveriges vidkommande på enahanda sätt. De förändrin -

Ang. lag om
arbetstiden*
begränsning.
(Forts.)

>’r 28. 44

Onsdagen den 2 april f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forte.)

gar i lagen, som en ratifikation skulle nödvändiggöra, äro, som man finner,
icke av någon större betydelse.

När nu socialdemokraterna gå in för en sådan ändring i vår lagstiftning örn
arbetstidens reglering, att Washingtonkonventionen kunde ratificeras, så utgår
man givetvis ifrån att samtidigt skulle lagen bli av permanent karaktär,
Jag vill inte fördölja, att jag för egen del hyser betänkligheter mot att göra
lagen enligt utskottets förslag av permanent karaktär, ty det är uppenbart, att
det kommer att medföra större svårigheter att åstadkomma en erforderlig ändring
i lagstiftningen, som, därest situationen oförmodat skulle förändra sig, nödvändiggör
för Sverige att hastigt vidtaga en ratifikation av Washingtonkonventionen.
Rent principiellt måste jag säga, att den ståndpunkt, som företrätts
av socialstyrelsen och av regeringen, är mera motiverad nu än tidigare. Tidigare
var givetvis situationen annorlunda. Nu är den första tioårsperioden av
Washingtonkonventionens tillvaro tilländalupen. Det är klart, att frågan om
revision kommer upp, ehuruväl jag, som jag förut sade, inte tror på att kravet
kommer att vinna beaktande. Ty örn man gör en ny konvention, skulle det
utan tvivel givas anmärkningar och erinringar gentemot den också, och för övrigt
skulle man få en strid i de olika länderna om huruvida konventionen nr 1
eller konventionen nr 2 skulle ligga tili grund för lagstiftningen. Det är många
sådana skäl, som utan tvivel komma att spela roll och bli avgörande, när man
tager ståndpunkt till, huruvida en revision överhuvud taget skall förekomma.

När nu saken ligger så till, att detta avgörande är omedelbart förestående,
måste jag för egen del säga, att det är mera logiskt att göra en lagstiftning provisorisk,
örn man tror på, som jag gör, att Washingtonkonventionen kommer att
inom den allra närmaste tiden bli föremål för ratifikation i större omfattning.
Det är uppenbart att man i en fråga sådan som denna måste inte bara följa sin
egen uppfattning, utan man får naturligtvis också taga hänsyn till den mening,
som företrädes av de befolkningsgrupper man representerar i kammaren. Skulle
före det slutliga avgörandet den socialdemokratiska reservationen vara utslagen,
får man givetvis taga under omprövning, huruvida man bör biträda det förslag,
som föreligger från utskottets sida att göra lagen med dess nuvarande
innehåll permanent. Jag måste för min del säga — det vill jag uttryckligen
betona — att för mig är det motbjudande att förfara på det sättet. Det är
motbjudande att förfara på det sättet just i detta ögonblick, då ett avgörande,
huruvida Washingtonkonventionen kommer att i större omfattning ratificeras
eller icke, nu omedelbart är förestående.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen.

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr förste vice talman! Regeringens pro position

i denna fråga gav oss ju besked om, att man på det hållet nu lagt på
hyllan sitt gamla krav örn arbetstidslagens avskaffande. Som vi alla minnas,
gick den nuvarande statsministern, herr Lindman, år 1926 synnerligen livligt
i elden för, att arbetstidslagen skulle avskaffas, omedelbart och i ett sammanhang.
I år få vi av regeringens proposition erfara, att ingen av herrarna på
den kanten nu torde ifrågasätta annat, än att en lagstiftning i ämnet skall
fortbestå, och herr socialministern har ju i sitt nyss hållna anförande ytterligare
understrukit den saken. Det kan ju för en del folk kanske synas litet märkvärdigt
detta, men det är nog i själva verket icke så märkvärdigt. Högerns
skrik tidigare mot arbetstidslagstiftningen har nog i stort sett icke varit något
annat än ett politiskt spegelfäkteri. Man har naturligtvis på det hållet tidigare
varit fullt på det klara med, att arbetstidslagen i dess nuvarande skick
icke vore något farligt avbräck för den kapitalistiska utsugningen av arbetarklassen.

Onsdagen den 2 april f. m.

45 Nr 23.

Arbetstidslagen blev ju från början ett förfuskat lappverk, och det var sannerligen
ej någon stor procent av arbetarna i landet, som genom arbetstidslagstiftningens
genomförande fick sin arbetstid förkortad. Den övervägande större
delen av arbetare och löntagare ställdes redan från början utanför lagens
tillämpningsområde. Hela antalet arbetare och löntagare i landet torde kunna
uppskattas till 1,600,000, och de, som direkt falla under arbetstidslagen, torde
utgöra mellan 450 tusen och 500 tusen. En dylik arbetstidslagstiftning, som
alltså icke omfattar ens en tredjedel av landets arbetare och löntagare, måste
givetvis betecknas som i högsta grad illusorisk, och de arbetargrupper, som
ställts utanför lagen, kunna givetvis ej ha någon som helst anledning att nöja
sig med mindre än arbetstidslagstiftningens utsträckande till att omfatta även
dem. Vi ha i den kommunistiska motionen yrkat, att den massa undantag,
som ha gjorts i lagens 1 §, skola avföras ur lagen. Vi anse, att om det skall
bli någon mening med arbetstidslagstiftningen, måste densamma omfatta praktiskt
taget alla arbetsområden, där arbetare äro anställda för arbetsköpares
räkning.

Jag skall ej bär allt för ingående uppehålla mig vid de olika detaljerna i utskottets
utlåtande. Utgången här i riksdagen torde vara given. Lagen har
uppmjukats och försämrats vid behandlingen här åren 1921, 1923 och 1926,
och i det otillfredsställande skick, vari den nu befinner sig, kommer den kanske
att av riksdagen göras permanent. Det blir härefter som tidigare den
organiserade arbetarklassens sak att utanför riksdagen kämpa sig till den förkortning
av arbetstiden, som nödvändiggöres av förhållandenas egen makt,
och arbetarna runt örn i landet äro nog ganska allmänt på det klara med, att
av riksdagen Ira de för närvarande icke mycket att vänta sig. Det är också
betecknande för läget här i riksdagen, när socialdemokraterna i utskottet icke
ens kunna förmås att gå med på partivännen fru Nordgrens blygsamma yrkande,
att lagen bör omfatta personal vid sjukvårds- och fattigvårdsanstalter. Jag
skall, som sagt, ej ingå så mycket på detaljerna i utskottets utlåtande. Vi ha
blott att konstatera, att socialdemokraterna och de andra borgerliga partierna
äro eniga om, att även skogs- och lantarbetarna ävensom de inom hotell- och
restaurangrörelse anställda m. fl. grupper fortfarande skola undantagas från
arbetstidslagstiftningens bestämmelser.

Bestämmelserna angående övertidsarbete utgöra ett avsnitt, som fullständigt
berövar lagen dess karaktär av 8-timmars lag. När arbetstidslagen sist behandlades
här i riksdagen, alltså år 1926, riktades också en skarp kritik mot
dessa bestämmelser. Vi veta, att när arbetstidslagen år 1919 tillkom, medgavs
arbetsköparen rätt att utan arbetsrådets hörande taga ut arbetarna till övertidsarbete
i högst 25 timmar under loppet av en kalendermånad och i högst 150
limmar under ett kalenderår. Och sedan dess lia som bekant uppmjukningar
skett i olika repriser, så att nu har en arbetsköpare rätt att påkalla övertidsarbete
under 50 timmar per kalendermånad och 200 timmar per år. Och därutöver
kan arbetsrådet medgiva arbetsköparna rätt att uttaga ytterligare 150
övertidstimmar under loppet av ett kalenderår.

Lagen med dess nuvarande bestämmelser ger alltså arbetsköparna möjlighet
att utsträcka arbetstiden praktiskt taget till 10 timmar örn dagen. Den lagstiftning
vi nu lia, och som utskottet nu vill göra permanent är sannerligen
ingen 8-timmarslag utan fastmer, kunna vi säga, en effektiv 10-timmars lag.
Den breda marginal, som finnes i lagen beträffande övertidsarbete, måste effektivt
nedskäras. Vi lia i vår motion yrkat, att övertidsarbete skall medgivas
endast i yttersta nödfall. Även i den frågan lia socialdemokraterna nu
gått samman med de borgerliga partierna, och utskottet yrkar enhälligt avslag
på vårt krav örn en effektiv spärr mot sådant övertidsarbete, som ej är
oundgängligen nödvändigt. Det borde viii ändå vara klart för alla, att som

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 23. 46

Onsdagen den 2 april f. m.

Äng. lag orri
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

produktionsförhållandena under senaste åren utvecklat sig, särskilt inom industrien
men också på produktionslivets övriga områden, måste arbetarklassen
inrikta sig på att genomdriva ytterligare förkortning av arbetstiden. Här gå
inom landet massor av arbetare permanent och ständigt arbetslösa, och detsamma
är även förhållandet i andra länder. På arbetsplatserna genomför man
en hänsynslös rationalisering, och arbetarna drivas att till det yttersta stegra
arbetsintensiteten. Vi må undersöka vilket produktionsområde vi vilja, så
finna vi, att produktionskapaciteten per arbetare under senare år stigit synnerligen
kraftigt.

Det talas vackra ord om, att även arbetarna, skola få njuta frukterna av
denna rationalisering. Men hur blir det i realiteten? Jo, resultatet av den
kapitalistiska rationaliseringen få vi känna på det sättet, att allt flera och
flera arbetare ställas utanför arbetsplatserna. Och särskilt upprörande är,
att den uppväxande ungdomen därigenom i stor utsträckning avstängts från
varje möjlighet att erhålla arbete och utkomstmöjligheter. Vi kommunister
anse därför, att arbetarna som kompensation för den stegrade produktionskapaciteten
nödvändigt måste genomdriva en ytterligare förkortning av arbetstiden.
Därför: i första hand bort med övertidsarbetet, och därefter ytterligare
förkortning i sådan utsträckning att de arbetslösa erhålla plats i produktionsapparaten.
Ned med arbetstiden till 7 timmar inom industrin i allmänhet och
till 6 timmar i särskilt tungt eller hälsofarligt arbete! Detta är ett krav, som
vi anse, att den organiserade arbetarklassen i landet under den närmaste tiden
måste kämpa för att genomföra. Vi lia i vår motion yrkat, att åtgärder skola
vidtagas i syfte att förbereda en lagstiftning för en sådan ytterligare förkortning
av arbetstiden. Utskottet säger sig icke kunna biträda vårt krav örn utredning
och förslag till sådana ändringar i arbetstidslagen. Även det utlåtandet
är enhälligt, och lika enhälligt avstyrker utskottet vårt framförda förslag
örn 6 timmars arbetstid för gruvarbetare under jord och för arbetarna vid de
öppna malmfälten i Norrbotten. Jag vill till detta endast säga, att den där enhetsfronten
från yttersta högern och till socialdemokraterna är ju inte alls
överraskande för oss. Det är naturligtvis nödvändigt att vid varje tillfälle
visa upp den mondistiska samförståndsvilja, som numera finnes på det hållet
i så rikligt mått. Vi kunna i varje fall slå fast, att socialdemokraterna avancerat
duktigt åt höger, sedan arbetstidslagen år 1919 antogs. Jag vill blott
erinra örn, att då stodo socialdemokrater här i kammaren som motionärer och
framförde samma förslag, som vi kommunister nu här i dag äro ensamma talesmän
för. Nu gå socialdemokraterna här i kammaren och i riksdagen i mondismens
tecken samman med yttersta högern på enig front mot samma förslag
Detta är betecknande för socialdemokratiens ändrade politiska inställning och
marsch åt höger. Gruvarbete är ett av de mest tunga och hälsofarliga yrken,
som finnas, och gruvarbetarna ha därför också sedan äldsta tider haft kortare
arbetstid än arbetare ovan jord i allmänhet. Arbetstiden i gruvarbetaryrket
har tidigare i allmänhet varit minst 2 timmar kortare än vid arbete ovan jord.
Då vi nu i vår motion fört fram detta krav, är det ett befogat och rättmätigt
krav. Gruvarbetarnas fackliga organisationer ha också med styrka hävdat,
att detta krav måste beaktas. Vi komma också att på den punkten begära
votering här.

Jag bär härmed så koncentrerat som möjligt anfört några synpunkter på
frågan, som vi anse vara av vital betydelse.

Till sist endast ett par ord rörande frågan, huruvida arbetstidslagstiftningen
bör fastställas definitivt eller fortfarande vara provisorisk. Utskottet
föreslår att lagen skall göras permanent. Till denna ståndpunkt har också
socialdemokraterna inom utskottet anslutit sig. Nu har här från herr Edvard
Johanson, som är socialdemokratisk representant i utskottet, anförts, att man

Onsdagen den 2 april f. m.

47 Nr 23.

kanske ej Ilar anledning att gå in för lagens permanens. Jag vill för vår del
säga, att när vi i vår motion yrkat, att lagen skulle givas permanent karaktär,
lia vi framställt det yrkandet under den givna förutsättningen, att sådana förbättringar
skulle genomföras i lagen, att densamma verkligen skulle kunna betecknas
som en effektiv arbetstidslagstiftning. Så kommer givetvis ej nu att
ske. Örn utskottets förslag antages oförändrat, eller örn den socialdemokratiska
reservationen i någon punkt bifalles, blir det ingen förändring i sak. Det
hela blir i vilket fall som helst i realiteten en 10-timmars lag, och under sådana
förhållanden har man sannerligen ingen anledning att allt för hårt ivra för att
åt lagen giva permanent karaktär. Sådant läget är i riksdagen, kommer ändå
tydligen lagen med alla dess brister att antagas definitivt och erhålla permanent
karaktär, men det kommer givetvis icke att kunna hindra oss från att i
fortsättningen med all kraft kämpa för genomdrivandet av den ytterligare arbetstidsförkortning,
som rationaliseringen gjort nödvändig och som i vår motion
föreslås. Vi äro också övertygade om, att den stora massan av organiserade
arbetare kommer att tillsammans med oss taga upp kampen för genomdrivande
av en sådan, av förhållandena motiverad förkortning av arbetstiden.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till 1 § i den motion, som
är väckt av mig och mina partikamrater.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna,
bjuder det nu föredragna utskottsutlåtandet på tre olika linjer. Den ena är
byggd på Kungl. Maj:ts proposition, d. v. s. på en provisorisk lagstiftning i
samma omfattning som den hittills gällande arbetstidslagen. Den andra linjen,
som är omfattad av utskottets majoritet, innebär en permanent lagstiftning
av samma omfattning som nu gällande lag, och den tredje linjen, som understödjes
av de socialdemokratiska ledamöterna, innebär en permanent lag, men
så reviderad, att en anslutning från Sveriges sida till Washingtonkonventionen
skulle kunna äga rum. Propositionens linje har omfattats av en grupp
reservanter under ledning av utskottets ordförande. För sin ståndpunkt lia
dessa reservanter icke anfört någon annan motivering än den, som finnes i
den Kungl, propositionen. Ett bemötande av herr Westman och hans medreservanter
blir alltså på samma gång ett bemötande av departemenschefens
uttalande i den kungl, propositionen. Departementschefen inleder sin motivering
med följande ord: »Det torde icke vara nödvändigt att i år ingå på en

diskussion efter principiella linjer av det föreliggande spörsmålet», han fortsätter:
»Även de, som enligt sin allmänna åskådning eller med hänsyn till
olägenheten av stela lagbestämmelser rörande ekonomiskt betydelsefulla driftförhållanden
för industrien, äro motståndare till en tvångslagstiftning å förevarande
område, torde nu knappast ifrågasätta annat, än att en lagstiftning i
ämnet skall fortbestå.» Det är med synnerligen stor tillfredsställelse man annoterar,
att denna deklaration reservationslöst biträtts av statsrådets samtliga
ledamöter. Då ej heller någon motion i år blivit väckt, vari yrkas avslag på
den kungl, propositionen om förlängning av arbetstidslagen, förefaller det, som
om diskussionen här skulle kunna begränsas till ett meningsutbyte örn praktiska
synpunkter rörande detaljerna i lagen, och huruvida lagen i fortsättningen
skall givas permanent eller provisorisk karaktär.

Jag har begärt ordet för att säga några ord i den sist berörda frågan, d. v. s.
frågan örn arbetstidslagens giltighet i fortsättningen. I propositionen anföres
som försvar för ett nytt provisorium på detta område väsentligen två — man
kan säga praktiska och positiva skäl — och därjämte ett skäl, som jag vill
beteckna som negativt. Som ett så beskaffat skäl måste man nämligen beteckna
vad av departementschefen anföres på sidan 17 i propositionen. Det
heter diir. alt de olägenheter, som ha befarats av ett provisorium, lia visat sig

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 33. 48

Onsdagen den 2 april f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

icke vara berättigade. »Det torde icke kunna sägas, att lagens provisoriska
karaktär gjort industriens män obenägna att anpassa anordningar och arbetsmetoder
efter arbetstidsregleringen.» Nu är det väl så, att lagar normalt antagas
att gälla utan på förhand bestämd tidsbegränsning, och att dylika
begränsningar tillgripas allenast då särskilda skäl mana till varsamhet och
man anser sig böra gå försöksvis fram på ett nytt lagstiftningsområde. Att
starka skäl tidigare förelegat att ge arbetstidslagen försökskaraktär, är ovedersägligt,
men när lagen nu för femte gången och efter mer än tio års tillämpning
skall förnyas, synes det lämpligt att på allvar pröva, örn ej lagen kan göras
definitiv. Att såsom skäl anföra, att provisoriet icke visat sig vara till skada,
är i varje fall ett argument, som ej kan tillmätas egentligt bevisvärde.

Departementschefen medgiver också, att frågan örn giltighetstiden för arbetstidslagstiftningen
är en fråga av väsentligt praktisk karaktär. De positiva
skäl, varpå han från denna utgångspunkt grundat sitt ställningstagande
i förevarande avseende, äro tvenne. För det första åberopas den väntade revisionen
av Washingtonkonventionen, och för det andra anser han att en viss
utredning av större omfattning än den som hittills skett rörande den lämpliga
avfattningen av arbetstidslagen bör föregå antagande av en definitiv lag. Styrkan
i det förstnämnda skälet är val, att detsamma vid 1926 års riksdag anförts
såsom ett av motiven för att gå in för ett provisorium. Men huvudskälet
för majoritetens uppfattning i denna fråga vid 1926 års riksdag var dock otvivelaktigt,
att det då alltjämt ansågs tveksamt på vissa håll, huruvida över
huvud 8-timmarslagen borde bestå och på andra håll, huru lagen till slut lämpligen
borde utformas. Den väntade revisionen av Washingtonkonventionen åter
blev år 1926 avgörande för bestämmandet av provisorietidens längd. Man
antog då, att en dylik revision skulle komma att äga rum före år 1930, men
så har icke skett, och därför anse departementschefen och med honom en grupp
reservanter i andra lagutskottet, att åt lagen alltfort bör av samma grund
givas provisorisk karaktär i väntan på samma revision. Utskottsmajoriteten
har icke ansett det nu åsyftade skälet tillräckligt för att ånyo motivera en begränsad
giltighetstid för den svenska arbetstidslagen. Arbetsrådet har i sitt
yttrande bl. a. anfört, att detsamma icke funne, att detta skäl borde ens i någon
mån utgöra hinder för att nu antaga arbetstidslagen med obegränsad giltighetstid.
Jag ber att få hänvisa intresserade till arbetsrådets yttrande på
sidan 9 i utlåtandet, där en mycket stark motivering anföres mot att väntan på
Washingtonkonventionens revision bör utgöra ett skäl för en fortsatt provisorisk
lagstiftning på ifrågavarande område.

Av departementschefens uttalande i propositionen och även av hans jJtrande
nyss i kammaren synes framgå, att han anser, att vissa internationella
hänsyn — artigheten mot de övriga stater, som deltaga i arbetskonferensen i
Genéve — borde bjuda de svenska statsmakterna att icke nu gå in för en permanent
arbetstidslag, när i varje fall en revision av Washingtonkonventionen
är ställd i utsikt. Jag kan icke förstå, att hänsynen till det internationella
samarbetet skulle förbjuda oss att gå in för en definitiv lagstiftning på området,
alldenstund Sverige är den enda stat av dem, som deltaga i Genévekonferensen.
som har en provisorisk arbetstidslagstiftning; alla andra Jander, där
arbetstidslagstiftning finnes, ha en permanent sådan. Jag kan sålunda icke
finna, att vi skulle brista i artighet mot övriga medlemmar i arbetskonferenson
i Genéve, örn vi nu taga ett steg, som övriga stater tagit för länge sedan.

Frågan, huruvida Sverige kan komma att någonsin ratificera Washingtonkonventionen
även sedan denna blivit föremål för revision, är högst oviss. Jag
för min del finner det osannolikt, att en dylik ratifikation kommer att äga
rum. För att en sådan ratifikation nu skall kunna ske, måste alla de ändringar
vidtagas i den svenska lagen, som föreslagits i motionen av herr Möller

Onsdagen elen 2 april f. m.

49 Nr 23.

m. fl., liksom alla de ändringar, vartill yrkas bifall i den socialdemokratiska
reservationen. Det är naturligtvis alldeles osannolikt, att revisionen av Washingtonkonventionen
kan komma att på alla de punkter, där avvikelser nu finnas
mellan konventionens text oell den svenska lagen, föranleda sådana ändringar
och jämkningar, att den svenska lagen, sådan den nu är, skall kunna anpassas
efter konventionen. Vid sådant förhållande stå vi naturligtvis vid ratifikationen
av konventionen inför kravet på att utvidga arbetstidslagen beträffande
dess räckvidd och på att i övrigt införa bestämmelser, som förut ansetts
olämpliga för våra svenska förhållanden. Departementschefen synes också draga
i tvivelsmål, huruvida en anslutning till Washingtonkonventionen från Sveriges
sida skall bli möjlig. Herr Johanson i Stockholm ansåg för sin del, att
en revision av konventionen icke skulle komma att äga rum, utan att den
engelska regeringen skulle ratificera konventionen sådan den nu är, varefter
alla de övriga staterna skulle komma efter. Statsrådet och chefen för socialdepartementet
åter är ganska övertygad om att en revision kommer att äga
rum och att vi även efter denna revision skola finna anledning att upptaga
spörsmålet örn Sveriges anslutning. Där ser man hur uppfattningarna örn
vad som kommer att ske mycket gå isär även på de håll, där jag förutsätter
att man har en ganska stor sakkunskap på området. För min del vill jag säga,
att det är förvånande att finna utskottets samtliga högerreservanter gå in för en
provisorisk arbetstidslagstiftning i klart medvetande örn att en väntad anslutning
till Washingtonkonventionen ovillkorligen kommer att medföra utvidgningar
i flera av de hänseenden, där den borgerliga utskottsmajoriteten avvisat
de nu framställda ändringsförslagen.

Som det andra positiva skälet för en provisorisk lagstiftning har departementschefen
anfort att en utredning angående verkningarna av de nuvarande
lagbestämmelserna och dessas eventuella jämkning i olika hänseenden borde
föregå antagandet av en definitiv lag. Detta skäl förefaller — förlåt uttrycket
— knappast vara allvarligt menat. I intet av de avgivna yttrandena har
någon sådan utredning förordats. Tvärtom synas de hörda myndigheterna vara
fullkomligt ense örn att förorda lagen i dess nuvarande omfattning. Sålunda
säger socialstyrelsen, att industrien alltmera och så att säga definitivt
avpassat sig efter 8-timmarslagen och att några behov av ändringar icke, såvitt
styrelsen hade sig bekant, med verklig styrka gjort sig gällande. Arbetsrådet,
som väl får anses vara den mest sakkunniga myndigheten på ifrågavarande
område, hemställer kort och gott, att lagen måtte antagas som permanent i dess
nuvarande omfattning. Och kommerskollegium, som närmast representerar industrien
och näringslivet, anför bl. a. följande, som jag skall taga mig friheten
att ordagrant citera: »Under de år, som gått sedan de återgivna uttalandena
gjordes, hade tvivelsutan utvecklingen fortsatt i samma riktning. Industrien
hade sålunda alltmer anpassat sig efter de ändrade förhållanden, som
åttatimmarslagens genomförande medfört. Ett upprivande av grunderna för
denna lagstiftning syntes numera ur såväl politisk sorn praktisk synpunkt
ogenomförbart och dessutom tämligen ändamålslöst. Även i utlandet syntes
av allt att döma förhållandena i sådant hänseende hava utvecklat sig i stabiliserande
riktning.» Ett gott bevis för att något behov av en allmän utredning
örn 8-t imina rslagens verkningar och örn önskvärdheten av ändringar icke föreligger
— ur borgerlig synpunkt åtminstone — är det förhållandet, att vid frågans
behandling i riksdagen i år intet förslag motionsvis framkommit vare sig
om lagens upphävande eller örn jämkningar i densamma, avseende inskränkningar
i dess räckvidd. Vid alla de tillfällen, då denna lag tidigare varit föremål
för riksdagens behandling, lia dylika klav framställts från olika håll. Nu
har det endast framställts yrkanden från socialdemokratisk och kommunistisk
sida, syftande till utvidgningar av lagens verkningskrets. Det förefaller allt Andra

kammarens protokoll 10-30. Nr '',13. 4

Ang. lag om
arbetstiden*
begränsning.

(Forts.)

.Nr 2a.

50

Onsdagen den 2 april f. m.

Äng. lag örn

arbetstidens

begränsning.

(Forts.)

så, sora om man på de håll, där man anser att 8-timmarslagens omfattning* icke
bör vidgas utan att lagen fortfarande bör gälla med elen räckvidd den nu har,
icke borde lia anledning att påyrka någon omprövning av lagen, då alla krav,
som framställas i ändringssyfte, gå ut på sådana utvidgningar, som hittills
alltid avvisats av riksdagens majoritet.

De under herr Westmans ledning stående reservanterna lia som sagt för sill
ståndpunkt icke åberopat andra skäl än dem som anföras i den kungl, propositionen.
Utskottsmajoriteten har icke funnit dessa skäl vara av den beskaffenhet,
att de motivera ett fortsatt provisorium på detta lagstiftningsområde. I
likhet med arbetsrådet och kommerskollegium har man ansett tiden nu vara
inne för att giva den svenska arbetstidslagen en permanent karaktär, såsom
flertalet av våra andra lagar.

Det har sagts från något håll, att situationen nu är precis densamma som år
1926 och att samma skäl, som då talade för ett fortsatt provisorium, alltfort
äro för handen. I ett väsentligt hänseende är dock situationen en helt och hållet
annan. År 1926 förelåg, såsom den siste ärade talaren berörde, en motion
från högerhåll, framförd av den nuvarande statsministern, vari krävdes 8-timmarslagens
upphävande. I första kammaren väcktes en dylik motion av herr
von Sydow och tretton andra kammarledamöter, bland dem tre av den nu sittande
regeringens medlemmar. Och för varje gång frågan örn ytterligare förlängning
av arbetstidslagen varit föremål för riksdagens prövning -— och även
dessemellan förresten — har det motionerats örn lagens upphävande. Vid flerfaldiga
tillfällen lia också motioner väckts örn väsentliga inskränkningar i
räckvidden av lagen; så skedde 1920, 1921, 1923 och 1926. Det skulle vara
mycket frestande att anföra valda stycken av motionernas motivering och ställa
dessa uttalanden i jämförelse med de uttalanden, som nu göras i den kungl,
propositionen. Jag skall emellertid icke göra detta. Det vare nog att konstatera,
att man även på de håll, där man förut betecknat 8-timmarslagen som ett
ont, som förr eller senare måste bort, nu anser det självklart, att lagstiftningen
bör fortbestå även efter utgången av ett fortsatt provisorium. Detta betyder,
såvitt jag kan förstå, att motståndet mot arbetstidslagens idé nu praktiskt taget
uppgivits. Ja, vad anledning finns då att längre fortsätta med provisorier?
De förändringar i detaljer, som kunna behövas, kunna lika väl företagas i en
permanent lag som i ett provisorium, om den nödvändiga anslutningen i riksdagen
förefinnes. Enligt min syn på saken står ingenting att vinna genom ett
fortsatt provisorium, och man riskerar heller ingenting genom att göra lagen
permanent. Den praktiska prövning av detta spörsmål, som socialministern
förordar i motiveringen till den kungl, propositionen, leder ovillkorligen fram
till förord för en permanent lag.

Jag lovade att yttra mig allenast beträffande den del av föreliggande spörsmål,
som berör frågan örn arbetstidslagens giltighetstid. Jag skall också hålla
detta löfte och icke gå in på detaljerna. Herr Johanson i Stockholm berörde
emellertid i sitt anförande en av de punkter, vari skiljaktigheter förefinnas
mellan den svenska lagen och Washingtonkonventionen, nämligen den punkt
som gäller frågan örn lagens tillämpning på de små företagen, och han ansåg,
att det var någon slags anomali, att vi i Sverige skulle alltfort ha en begränsning
i lagens räckvidd, som utesluter småföretagen från densamma. Jag för
min del anser, att denna skiljaktighet är av utomordentligt stort värde för småindustrierna
i vårt land, och jag föreställer mig, att detta blir en av de sista
skiljaktigheter, som den svenska riksdagen går med på att taga bort, så länge
det finns en borgerlig majoritet i riksdagen. Särskilt i dessa tider, då försörjningsmöjligheterna
på landsbygden synas bli allt sämre, är det av utomordentligt
stor vikt, att de småindustrier, som finnas och som på mångå ställen
hålla på att spira tack vare förbättrade kommunikationer, elektrifiering och

Onsdagen den 2 april f. m.

51 Nr 23.

dylikt, icke på något sätt hämmas i sin utveckling. Så skulle emellertid ske,
därest 8-timmarslagens bestämmelser skulle utsträckas att gälla jämväl de
små företagen. Därför kail jag på inga villkor ansluta mig till kravet örn
ändring i det hänseendet.

En annan ändring, som omnämndes av herr Karlsson i Grängesberg och som
också säges vara nödvändig för anslutning till Washingtonkonventionen, berör
de relativt vida bestämmelser, som den svenska lagen har i fråga örn reglering
av övertidsarbete. Jag vill erinra örn att dessa spörsmål varit föremål
för riksdagens behandling upprepade gånger, och man har kommit fram till
den.avfattning, som lagen nu har, efter åtskilliga riksdagsdiskussioner i ämnet.
Såvitt jag kan se, höra just bestämmelserna örn övertidsarbetets reglering till
dem som gjort, att den svenska industrien kunnat så smidigt och till synes utan
några större olägenheter anpassa sig efter 8-timmarslagen. Därför anser jag
dessa bestämmelser örn övertidsarbetets reglering och örn lagens undantagande
från tillämpning på småföretagen såsom ur svenska synpunkter synnerligen
fördelaktiga och nödvändiga att bibehålla.

Efter vad jag nu sagt är det klart, herr talman, alt jag yrkar bifall till utskottets
förslag såväl när det gäller frågan örn arbetstidslagens giltighetstid
som när det gäller frågan om detaljerna. De ändringar, som i sistnämnda avseende
föreslagits från socialdemokratiskt håll, lia avvisats av första kammaren,
och jag föreställer mig, att så också kommer att bli fallet i denna kammare.

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forte.)

Fru Nordgren: Herr talman! Då jag jämte tre av mina kamrater i kam maren

väckt en motion i föreliggande fråga, vari påyrkas vissa personalgruppers
inrangerande under 8-timmarslagen, tager jag mig friheten att här säga
några ord, ehuruväl jag vet, att, som frågan nu ligger till, det är lönlöst att
söka vinna gehör för de synpunkter jag lägger på densamma.

Beträffande den ena av dessa grupper, nämligen sjukvårdspersonalen, erkänner
utskottet, att förhållandena icke äro bra som de äro, utan att arbetstiden
i många fall är lång och för personalen betungande, och att erforderliga
åtgärder med anledning härav böra vidtagas. Vilka åtgärder, som skola vidtagas,
talar emellertid utskottet ingenting örn, utan avvisar frågan med att en
tillämpning av arbetstidslagen för förevarande verksamhet icke skulle innebära
en ändamålsenlig lösning av frågan. Att det är nödvändigt att företaga en
ändring i nu rådande förhållanden, framgår dock med full tydlighet av en
utredning angående arbetstidsförhållandena, som jag Ilar här i min hand och
som utskottet också varit i tillfälle att taga del av. Av utredningen, som är
verkställd alldeles nyligen, framgår nämligen bl. a., alt arbetstiden för exempelvis
operationsbiträdena vid sjukhuset i Östersund uppgår till 16 ä 17 timmar
per dag och för övriga biträden till 14 ä 1VU timmar per dag. Vid Linköpings
lasarett är arbetstiden för sjukhusbiträdena 78 timmar per vecka, vid
centrallasarettet i Stocksund 77 timmar, vid lasarettet i Sundsvall 86 timmar
— för att nu bara taga några exempel ur högen. Att det med hänsyn till det
påfrestande och ansvarsfulla arbete, som dessa sjukvårdsbiträden ha att utföra,
icke kan vara rimligt och rättvist, att de lia en så lång arbetstid, torde
ligga i öppen dag. Det rör sig här, enligt mitt sätt att se, icke enbart örn de
vid sjukhusen anställdas bästa, utan jämväl och kanske i lika hög grad om
tryggheten för sjukhusets patienter, då det är tydligt att en överansträngd
och utvakad sjukhuspersonal icke kan iakttaga samma vakenhet och påpasslighet
i fråga örn de sjuka, som örn vederbörande hade en rimligare arbetstid.
En dylik överansträngning kan lätt leda till slappnad vaksamhet, och denna
bomme då att gå utöver de sjuka. Det saknas ju heller icke exempel på, att
olyckor kunnat inträffa, som haft sin orsak just i detta förhållande. Därtill
kommer, att en del av denna personal — och därjämte den största delen skulle

Nr 23.

52

Onsdagen den 2 april f. m.

Ani/, lag örn
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

jag tro — utgöres av kvinnor, oell det verkar onekligen en smula inkonsekvent
av statsmakterna, att de, när det gäller andra områden, gått iu för t. o. m.
förbud mot nattarbete, och detta rent av mot en del av dessa kvinnors egna
önskningar, medan man här anser, att kvinnorna kunna tåla vid huru lång arbetstid
som helst, i vilken arbetstid ju också ingår nattarbete i stor utsträckning.

I den reservation, som avgivits av herr Linder m. fl., erinras emellertid örn,
att frågan örn arbetstidens reglering för vid sjukhus och liknande institutioner
anställd personal kommer att bli föremål för behandling vid den förestående
internationella arbetskonferensen, och detta anföres av reservanterna som
skäl för att det icke är lämpligt att nu framlägga förslag örn de i motionen angivna
arbetargruppernas intagande under arbetstidslagen. Jag hoppas, att
frågan på här angivna väg skall tränga sig fram till en lösning även för sjukhuspersonalen
och brandmännen och att de, som ha att bestämma och avgöra
denna fråga, skola komma att inse det skadliga i att man på detta område utnyttjar
den mänskliga arbetskraften över förmågan. Det kunde ju annars
lätt leda till. att det här i Sverige blir så, som en kvinnlig kamrat här i kammaren,
fröken Wellin, nyss upplyste mig örn att det varit förhållandet i Tyskland,
nämligen att sjukhuspersonalen fått gå ut i strejk för att hävda sina rättigheter
på detta område. Och detta är väl något, som vi alla och envar, oberoende
av huru åsikterna skifta i övrigt, anse icke vara önskvärt. Det är tydligen en
statsmakternas angelägenhet, att det blir en tillfredsställande lösning av denna
fråga, utan att man på sätt som nämnts tvingar personalen att vidtaga åtgärder,
som icke äro önskliga från samhällets sida.

Herr förste vice talman! I anslutning till vad jag här sagt ber jag att få
yrka bifall till den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

Häruti instämde herr Lovén.

Herr Hage: Herr talman! Då man ser detta utskottsutlåtande, där det

icke finnes någon högerreservant, som går emot principen örn en 8-timmarslagstiftning,
erinrar man sig, vilka lamentationer som förekommo i högerpressen
en gång i världen, då en mängd sakkunniga förklarade, att örn en 8-timmarslagstiftning genomfördes i detta land, vore det nästan liktydigt med
industriens ruin och undergång. Sedan nu lagen existerat i 10 år och man
hunnit i någon mån anpassa sig efter förhållandena, finner man, att — så vitt
man kan läsa ut ur detta utskottsutlåtande — hela högern på sätt och vis förklarar,
att man hade orätt den dagen, då man kom fram med profetiorna örn industriens
undergång.

dag hade tänkt taga detta påvisande till ingångsspråk för mitt anförande
här i dag, och jag kan icke underlåta att göra en liten reflexion med anledning
av detta, särskilt med hänsyn till den agitation, som för närvarande bedrives
på andra områden, där man säger, att örn vi icke få tullar och sådana
saker, kommer landets jordbruk att gå under. Jag tror för min del, att just
detta, som man här konstaterat, att de profetior, som även framförts av mycket
sakkunniga professorer och andra människor vid det tillfälle, då 8-timmarsdagen
var före, voro så ovederhäftiga, gör, att man kan ha anledning ställa
sig litet var något skeptisk mot vissa påståenden, som nu för tiden göras på
ett annat område, örn vad som skulle bli följden, örn man icke vidtog den och
den åtgärden på ett område, som särskilt nu är föremål för diskussion i detta
land. Ja, detta var egentligen en liten reflexion vid sidan av saken.

Sedan skall jag be att för min del helt enkelt få förklara, att jag står på
den ståndpunkten, att det nu måste bli ett slut på denna provisoriska lag. Den
har existerat över tio år, och det är icke vanligt, att vi här i vårt land lia en

Onsdagen den 2 april f. m. 53

provisorisk lag, som existerat i tio år. Ett fullföljande av den tanken att man
här alltjämt skulle lia en provisorisk lag, innebär, kan man säga, på sätt och
vis ett fullständigt brytande mot hela den lagpraxis, som vi hittills hatt här
i landet. Redan detta är ett gott skäl för att påyrka en definitiv lagstiftning
på detta område.

Nu vill jag emellertid säga, att även jag känner en viss besvikelse inför detta,
att örn vi nu antaga en definitiv lag, så blir den icke sådan, som man i stor
utsträckning bland arbetare och arbetarrepresentanterna här i riksdagen önskat
och vill ha. Jag kan möjligen något litet förstå, att en sådan besvikelse tar
sig ett sådant uttryck, som att man förklarar, att under sådana förhållanden
är det tämligen likgiltigt, örn det blir en definitiv eller provisorisk lag. Men
jag måste likväl säga, att även örn det nu skulle gå på det sättet, att det förslag
till förbättringar av lagen, som framförts av socialdemokraterna på varje
punkt — vilket torde bli fallet — måste det ändå från min utgångspunkt ligga
ett visst ideellt moment i detta, att man kan slå fast, att denna lag blir definitiv
och icke provisorisk. Jag måste säga detta såsom arbetarrepresentant,
och även örn jag från min utgångspunkt skulle önska, att lagen skulle komma
att se ut på ett annat sätt än den kommer att se ut. Man kan för övrigt i detta
sammanhang säga, att om man går in för en definitiv lagstiftning på detta område,
upphäver man den deklasserade ställning, som denna lagstiftning hittills
intagit. Den har stått så att säga vid dörren och riskerat nästan att kastas ut
under ogynnsamma och olyckliga politiska och ekonomiska konjunkturer. Nu
slår man fast denna lagstiftning, så att den kommer i samma ställning som
alla andra lagar, som finnas i vår svenska lagkodex, och detta måste ha en
oerhörd betydelse ifrån vår utgångspunkt, även örn vi skulle önska, att lagen
såge ut på ett annat sätt.

Detta var några synpunkter, som jag först velat framhålla, men därutöver
skulle jag också vilja framhäva och särskilt understryka det som förut framförts
av min partivän, herr Edvard Johanson. Jag skulle önska, att denna
lagstiftning kunde göras sådan, att vi skulle kunna bidraga genom detta till
Washingtonkonventionens ratificering, och det är från den utgångspunkten,
som den socialdemokratiska motionen framförts, i vilken motion påyrkas en
del förändringar.

Samtidigt som jag emellertid inskränker mig till att yrka bifall till dessa
förändringar, vill jag därjämte säga, att jag skulle gärna se, att utöver dessa
förändringar och förbättringar ytterligare en hel del förändringar i denna
lag, vilka berörts av några föregående talare, skulle kunna åstadkommas. Men
jag har resonerat på det sättet, att när det nu är konstaterat, att redan detta
att genomföra det, som är begärt i den socialdemokratiska motionen, väcker
så stort motstånd, så är det taktiskt klokt att först inrikta sig på detta, som
ligger mera nåbart för oss, främst därför att det överensstämmer med Wash"
ingtonkonventionen, och sedan vi lia nått detta, inrikta oss på de ytterligare
förändringar i lagen, för vilka det finnes mindre gehör. Detta är min ståndpunkt
i denna fråga, och det torde nog vara, de socialdemokratiska reservanternas
ståndpunkt. Jag vill också lämna en upplysning här särskilt till kommunisterna,
som sökt göra gällande, att vårt ståndpunktstagande till deras
förslag är ett slags principiellt avståndstagande från en hel del av deras
yrkanden. Jag vill emellertid säga, att från min utgångspunkt är emellertid
så icke fallet, när det gäller vissa av deras yrkanden. Och jag vill också
säga, att en del av de förslag, som framförts i den kommunistiska motionen,
äro kanske saker, som kunna betraktas som framtidstoner, saker, sorn. vi kanske
så småningom få söka genomföra. Men som sagt, inför den situation,
som bitr föreligger, är det rimligare och riktigare att först söka uppnå det
mest »abara och sedan inrikta oss på det andra.

Nr 23.

Äng. lag om

arbetstidens

begränsning.

(Forts.)

Nr 23.

Äng. lag om

arbetstidens

begränsning.

(Forts.)

54 Onsdagen den 2 april f. m.

I delta sammanhang vill jag också säga några ord med anledning av det
anförande, som hölls av fru Nordgren. Hon berörde sjuksköterskornas ställning
och påvisade, att dessa och särskilt biträdena ha en orimlig arbetstid
pa en hel del ställen. Och hon har i sin motion påvisat, att det skulle varit
rimligt, att det åstadkommes dels en reglering av deras arbefstidsbestämmelser,
dels ock en reglering för brandmännen i kommunal tjänst. Jag har
vid ett föregående tillfälle arbetat på att åstadkomma en utredning i denna
fråga oell hade vid 1929 års riksdag, då sjukvårdslagen behandlades, en motion,
däri jag särskilt tryckte på att sjukvårdspersonalen borde bättre tillgodoses
och bättre skyddas med hänsyn till tillämpningen av arbetstidslagen,
så att den fick en kortare arbetstid. Jag står alltjämt, både beträffande brandmännen
och sjuksköterskorna, principiellt på samma ståndpunkt. Jag anser,
att det bör åstadkommas en reglering, som bereder dessa människor en rimligare
arbetstid än de i många fall ha. Meli jag vill säga, att när jag inom
utskottet gått att taga ställning till frågan, örn jag skulle avge en reservation,
som jag var mycket benägen att göra med hänsyn till dessa två kategorier,
fann jag till sink att det kunde vara rimligare för tillfället, när etet nu föreslås,
att en lagstiftning för dessa människor skall tagas upp internationellt,
att avstå ifrån att reservera mig. Det hade nämligen bestämt och klart uttalats,
att denna arbetstidsregleringsfråga skulle upptagas till internationell
och omedelbar behandling. Jag resonerade då som så, att när det på detta område
rader ett ganska starkt motstånd mot vår uppfattning, kunde det motståndet
kanske lättare brytas, örn man vidtoge åtgärder lagstiftningsvägen
via den internationella vägen. Man skulle då kunna lättare, menade jag, genomdriva
en lagstiftning pa detta område, örn man på internationell väg finge
ett uttalande örn, att en sådan lagstiftning borde ske. Det är sådana synpunkter.
som gjort, att jag intagit den ståndpunkten, som jag här intagit,
och för tillfället avstått från att reservera mig med hänsyn till dessa två
kategorier. Men principiellt står jag, som sagt, alltjämt på samma ståndpunkt,
att det bör fortast möjligt åstadkommas en lagstiftning, som reglerar
arbetstiden för nämnda kategorier befattningshavare.

Ja, detta är något av vad jag tänkte säga i dag. Utöver detta ber jag
emellertid att få säga ytterligare några ord med anledning av det anförande,
som hölls av herr Karlsson i Grängesberg. Han sade bland annat, att när
han tittade på föreliggande utskottsbetänkande fann han, att socialdemokraterna
— han yttrade ungefär så — i stort sett hade, när det gällde hela lagen,
ställt sig på_ samma ståndpunkt som de borgerliga partierna i utskottet. Jag
mäste för min del säga, att örn herr Karlsson kommit till den uppfattningen,
måtte lian antingen icke lia läst utlåtandet eller också måtte herr Karlsson
ha dåliga ögon för tillfället och därför icke kunnat läsa, vad de socialdemokratiska
utskottsreservanterna skrivit, och på det sättet kommit till den uppfattning,
som han deklarerade. Ty den, som det allra minsta tittar på detta
utlåtande och t. ex. börjar med § 1, finner, huru socialdemokraterna undan
för undan på den ena punkten efter den andra reserverat sig mot den lagtext,
som åstadkommits från den borgerliga sidan. Titta vi t. ex. på § 1. finna
vi, att socialdemokraterna, när det gällt första punkten i paragrafen, intagit
en annan ståndpunkt än de borgerliga representanterna i utskottet. Gå
vi sedan till undantagen från lagens tillämpning, så finna vi detsamma
med avseende på punkterna a, b, c, f, g, h och i. Och detta
avvikande ståndpunktstagande från socialdemokraterna gäller mycket viktiga
saker. Det gäller t. ex. bestämmelsen, huruvida små företag skola falla under
lagen eller icke. Här hava socialdemokraterna bestämt sagt ifrån, att
även små företag böra falla under lagen. I det avseendet vill jag mot herr
Andersson i Rasjön säga, att när det nu i alla fall är konstaterat, att så många
små företag på grund av fackliga överenskommelser i alla fall komma att falla

Onsdagen den 2 april £. m.

55 Nr 23.

under lagen, så är i verkligheten denna tro, att nian genom ett bifall till utskottsförslaget
vinner något av det, som herr Andersson vill vinna, i stort
sett endast en chimär. Vidare lia socialdemokraterna intagit en annan ståndpunkt,
bl. a. när det gällt statens arbetare och när det gällt trafikpersonalen
vid järnvägar m. m. På dessa ställen skiljer sig alltså den socialdemokratiska
ståndpunkten från den borgerliga sidan. Och gå vi vidare här i utskottsbetänkandet,
finna vi, att, när de borgerliga försöka utöka arbetstiden och
upphäva 8-timmarslagen i vissa fall genom långt gående medgivanden om rätt
till övertid, reagera även här de socialdemokratiska representanterna mot förslaget
och hava föreslagit förändrade bestämmelser, som skulle förhindra arbetstidens
utökning utöver 8 timmar i ett stort antal fall. Jag tror alltså,
att även kommunisterna, örn de vilja vara ärliga, måste erkänna, att det ståndpunktstagande,
som i detta utlåtande intagits från socialdemokratiskt håll, är
något helt annat än det, som intagits från den borgerliga sidan.

Med hänvisning till den motivering, som jag här framfört, ber jag, herr
talman, att få sluta med att yrka bifall till det socialdemokratiska, ståndpunktstagandet,
d. v. s. till den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen med avseende
å § 1 i lagen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! När herr Hage började med,

så som han sade, ett ingångsspråk, vars avfattning närmast härstammade från
honom själv, kommer jag att tänka på en gammal prästman uppe i Norrland,
som var en sådan bolagshatare, att han begagnade alla tillfällen, då texten gav
anledning därtill, att tala örn bolagen. Och till och med när han talade örn
Zacheus i mullbärsträdet fann han detta vara lämplig text, ty, sade lian, att
det fanns träd där, berodde på att där ej fanns några bolag. Jag tycker, att det är
minst lika långsökt, när herr Hage nu finner ett tillfälle att anknyta det föreliggande
ärendet till ett uttalande om den pågående jordbrukskrisen och förmenar
olycksprofetior örn jordbrukskrisen äro av ungefär samma slag som de,
som framfördes vid den tid, då arbetstidslagen en gång antogs. Vad beträffar
de då framförda profetiorna tror jag, att deras uteblivna fullbordan i mångt
och mycket visar den duglighet, som våra näringars ledare och våra företagare
utvecklat, så att de trots de svårigheter, som obestridligen arbetstidslagen medfört
för dem, likaväl kunnat hävda vår industris ställning på den allmänna
marknaden. Men örn jag nu, eftersom herr Hage gav anledning därtill, skulle
göra en jämförelse med huru arbetstidslagen inverkat på jordbruket och dess
förhållanden, lärer väl ingen kunna bestrida, att lagens inverkan här kanske
varit av svåraste slag, icke blott härutinnan att den medfört och säkerligen
framdeles kommer att medföra ännu större svårigheter att erhålla arbetskraft
med den längre arbetstid, som vi jordbrukare nödvändigt måste tillämpa,, utan
kanske allra mest härutinnan, att den obestridligen i avsevärd man bidragit till
att fördjua de produkter, som jordbrukaren måste inköpa från industrien och
andra näringar. Även örn dessa produkter kunna bibehålla sitt pris i den allmänna
marknaden och gent emot andra nationer, som arbeta i ungefär likartade
förhållanden, lärer det icke kunna bestridas, att lagen medverkat till höjda
priser av allehanda varuslag, som jordbrukaren måste köpa, samt även i övrigt
i betydlig mån försvårat förhållandena för denna näring. Den Raken är väl
så uppenbar, att den icke gärna kan bestridas.

Nu var herr Andersson i Rasjön inne på frågan, om lagens permanens eller
icke. Likaväl som herr Hage har herr Andersson i Rasjön gjort gällande, att
förhållandena nu väsentligen skilde sig från 1926. Han förbiser, att huvudtyngden
i utskottsutlåtandet av år 1926 var frågan örn anpassningen efter
Washington-konventionen och att detta också var orsaken till utskottets yrkande,
att lagen skulle göras provisorisk. Jag inbjuder en och var att läsa

A ng. lag örn
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Kr 23. 56

Onsdagen den 2 april £. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.

(Forts.)

1926 års andra lagutskotts utlåtande i denna fråga, och jag vågar hävda den
uppfattningen, att man måste därav utläsa, att man då starkt hävdade den
meningen, att enär Washington-konventionen skulle bli föremål för en revision,
fanns det ett fullgiltigt skäl för att blott antaga lagen provisoriskt för att
under tiden kunna invänta denna revision och sedan taga under övervägande,
huruvida lagen skulle göras permanent eller icke. Nu är förhållandet, att den
väntade revisionen icke kommit till stånd, men den väntas förverkligas under
de närmaste åren, och då föreligger, så vitt jag kan se, alldeles samma skäl för
utskott och riksdag att fortfarande som 1926 intaga ståndpunkten att göra lagen
provisorisk och avvakta nämnda revision och först därefter ta ståndpunkt
till permanensen och därvid taga hänsyn till huruvida vi anse oss böra göra de
ändringar, som erfordras för att biträda konventionen eller icke. Det torde
vara överflödigt ^att ytterligare gå in på den frågan. Den är tillräckligt tydligt
klarlagd i Kungl. Maj:ts proposition och från statsrådsbänken här i dag,
så att^detta skulle endast innebära ett upprepande av förut framburna skäl.
Men då vidare både herr Andersson i Rasjön och herr Hage låta framskymta,
låt mig säga, ett visst hån mot högern, därför att denna icke nu gått fram för
ett yrkande om lagens fullständiga slopande och påstår, att detta skulle innebära
en sinnesändring, då ber jag att få säga, att man torde knappast ha skäl
för en dylik framställning. Den omständigheten att man vid ett visst tillfälle
inom riksdagen icke hävdar samma ståndpunkt, som man förut intagit, behöver
ej innebära, att man frångått sin gamla ståndpunkt. Örn -så vore fallet, vågar
jag säga, att då^komme nog riksdagens alla partier att utsätta sig för beskyllningen
att ha gått ifrån sin förutvarande ståndpunkt. Vi på vår sida hava insett,
att med den starka förankring, som arbetstidslagen vunnit inom arbetarorganisationerna,
skulle ett riksdagsbeslut örn ett upphävande av lagen icke
medföra några ändringar i de faktiskt föreliggande förhållandena ute i landet
och således ett upphävande av lagen bliva verkningslöst. Örn man anser, att
detta vårt ståndpunktstagande skulle vara någonting oriktigt eller något alf
smäda högern för, skall jag be att få göra en stillsam erinran till min ärade
motpart, herr Andersson i Rasjön, huru det exempelvis var vid det frisinnade
partiets utbrytning ut ur det dåvarande liberala samlingspartiet på frågan örn
förbudslagstiftningen. Det är ju märkvärdigt, att det har blivit alldeles tyst
om den frågan från det hållet här i riksdagen, så tyst till och med, att när en
frisinnad riksdagsman från min valkrets för några år sedan motionerade om
förbud, togs detta icke väl upp från hans partivänners sida. Det innebär väl
dock icke, att herrarna alldeles övergivit förbudsståndpunkten, utan det lär väl
innebära, att herrarna inse, att det för närvarande är lönlöst att demonstrera
med er uppfattning i den frågan. Det skall jag icke klandra herrarna för, men
örn det är så, att ett sådant hänsynstagande till faktiskt föreliggande förhållanden
är berättigat från det ena partiets sida, bör det ju vara lika berättigat
från det andra partiets sida. Jag skulle också kunna göra liknande jämförelser
med socialdemokraterna, men det är nog överflödigt att upptaga tiden
med sådant, dag tror, att örn man börjar kasta sten på varann i dylika
saker, skall det visa sig, att samtliga riksdagspartier mer eller mindra sitta i
glashus.

Vad den nu föreliggande lagstiftningen beträffar, kan det givetvis under rådande
förhållanden synas vara likgiltigt, örn den får permanent eller provisorisk
karaktär.^ -— Jag får be kammaren om ursäkt, men till följd av ett påkommet
illamående kan jag icke fortsätta mitt anförande utan ber att få avbryta
detsamma.

Herr Björnberg: Herr talman! Då vi äro relativt få, som helt och fullt

företräda utskottets mening, har jag ansett det vara rimligt, att jag också sä -

Onsdagen den 2 april f. m.

57 Bil- 23.

ger några ord. Av utskottets 16 ledamöter äro ju 12 stycken reservanter, såsom
herrarna kunna se av utskottets utlåtande, oell det gör ju, att det förslag,
som utskottet kommit med, att göra åttatimmarslagen permanent, kanske kan
sägas lida av en viss svaghet. Att så var fallet, fann jag särskilt, när jaglyssnade
till herr Johansons i Stockholm anförande. Han yttrade nämligen,
att det är mera logiskt att låta lagen förbli provisorisk. Herr Hages anförande
gick emellertid i motsatt riktning, och jag förmodar därför, att det icke är
alldeles uteslutet, att utskottets hemställan kommer att bifallas. Yi lia å vår
sida ansett mycket goda skäl föreligga för att vid detta tillfälle biträda det
förslag, som har framkommit, om att lagen skulle övergå från ett provisorium
till permanens. Skulle det nu verkligen finnas så litet verkligt intresse för
denna förändring av lagens karaktär hos kammarens ledamöter — jag undantar
givetvis de högerrepresentanter, som reserverat sig till förmån för regeringens
förslag — skulle det alltså visa sig, att man anser vad som av utskottet
ifrågasättes vara av föga eller ringa värde, så måste jag ju deklarera, att
icke skola vi bliva mycket ledsna och fälla tårar över en sådan utgång, att
utskottets förslag i den punkten icke bifalles. Yi lia ju tidigare under en lång
följd av år kunnat lägga märke till att vid de stora demonstrationerna och
träffningarna och överhuvud taget när det gällt reklam och propaganda utåt
av arbetarrörelsen, exempelvis vid förstamajdemonstrationerna, bär kravet på
åtta timmars arbetsdag utgjort ett integrerande och framträdande moment i
dess strävanden. Man har nu emellertid tvekat inför de förändringar, som från
socialdemokratiskt håll ha krävts i den nuvarande lagstiftningen. Det var
ju också så, att redan i utskottet gjorde en representant sitt yrkande örn permanens
under förutsättning av att den Möllerska motionen bifölles. Yi för
vår del hade icke någon anledning att gå med på en sådan förutsättning, emedan
vi anse, att lagen i sin nuvarande omfattning torde vara mest lämpad för
våra förhållanden och vara sådan, att svenska folket mår bäst av att tillämpa
den som den nu är.

Man har nu i vissa fall riktat mycket skarpa och grava anmärkningar mot
brister i lagen, och icke minst gjordes detta av herr Karlsson i Grängesberg,
som talade för den kommunistiska motionen, i vilken ju framhållits, att det bara
var en tredjedel av arbetarna i landet, som strängt taget levde under denna
lag, under det att de återstående två tredjedelarna icke hade något som helst
gagn av densamma, därför att de genom sina arbetsförhållanden och sin ställning,
exempelvis inom lantarbetet och på flera andra områden, icke lydde under
lagen. Jag måste för min del säga, att ett förslag örn att i nuvarande situation
utsträcka tillämpningen av åttatimmarslagen till dessa områden skulle
väl sannerligen verka som ett slag i ansiktet på de många, som just nu kämpa
en rätt så ojämn kamp för sina existensmöjligheter inom t. ex. jordbruksnäringen.

Jag har för min del ingenting att invända mot ait lagen blir permanent,
men jag kan dock icke underlåta att säga. att jag nog mången gång funnit det
vara nästan mera nödvändigt, att man skulle gå in för lagar, ifall det vore
möjligt, som påfordrade arbete, lin att gå in för lagar, som praktiskt och faktiskt
förhindra folk att arbeta, även i de fall, då parterna å ömse sidor både
voro villiga och skulle lia gagn av detta. Det verkar på mig ganska egendomligt
att här sitta och höra på anföranden, i vilka man som särskilt olyckliga
och äventyrliga förhållanden pekar på den omständigheten, att man även med
den nuvarande lagen kan få fram ett större antal arbetstimmar per vecka eller
månad. Mina herrar! .Bör man verkligen tillgripa straffåtgärder mot dem.
som arbeta, örn förhållandena och konjunkturerna inom ett yrke skulle göra det
behövligt att lia någon tids överarbete? Ha icke vederbörande arbetare själva
nytta och inkomster av detta arbete? .lag tycker, att man borde snart vara

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 23.

58

Onsdagen den 2 april f. m.

Äng. lag örn

arbetstidens

begränsning.

(Forts.)

färdig med att så många gånger ytligt konstruera upp motsatsförhållanden i
ett samhälle, där vi strängt taget allesammans ha gemensamma intressen.

Jag skall icke förlänga debatten med att närmare gå in på utskottets uppfattning
och vad de olika meningsgrupperna ha anfört. Det har jag ingen
anledning till, eftersom redan herr Andersson i Rasjön ingående och grejf har
refererat det. För min del har jag intet annat jakande än örn bifall till utskottets
hemställan. Skulle det, som jag förut har sagt, i dag anses olämpligt
att göra lagen permanent, därför att en eventuell ratificering av Washingtonkonventionen
ligger så nära, så må det ju vara hänt. För min del kan jag dock
icke inse, att det skulle vara mera omöjligt att inpassa och förändra en permanent
lag därhän, att den verkligen kuggar in i de olika momenten i en internationell
överenskommelse på detta område. Att i en sådan internationell sammanslutning
komma med en provisorisk lag synes mig också verka ganska
orimligt och innebära ett styckearbete, som knappast kan kallas för något
helt.

Jag ber, herr talman, att med dessa få ord få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan.

Herr Johanson i Hallagården: Herr talman! Då jag deltagit i utskottets

behandling av detta ärende, ehuru icke vid det slutliga beslutets fattande, skall
jag be att med några ord få ange, varför jag icke kan ansluta mig till utskottets
ståndpunkt.

I den kungl, propositionen framhålles, att örn man nu skulle göra lagen permanent,
borde ett beslut i sådant hänseende föregås av viss utredning i större
omfattning än som har skett, och att meningarna knappast syntes ha i alla avseenden
stadgat sig om den lämpliga avfattningen av en definitiv lag. Vidare
framhålles det i den kungl, propositionen, att en förlängning av provisorietiden
bör bestämmas så, att säkerhet förefinnes för att, då ärendet nästa gång
upptages till behandling, det icke behöver bli fråga örn ett nytt provisorium.
Ävenså framhålles i propositionen, att provisorietiden icke bör förlängas mera
än som är nödvändigt. Detta innebär enligt min mening sålunda, att nästa
gång eller år 1933 bör lagen definitivt godkännas, och frågan örn huruvida lagen
skall bli permanent eller ej uppkommer först då på allvar.

Nu har utskottet gått in för att redan nu göra lagen permanent, och cle socialdemokratiska
reservanterna vilja ytterligare skärpa densamma. För min
del anser jag, att övervägande skäl tala för ett fortsatt provisorium. I herr
Westmans m. fl. reservation har också anförts, att de skäl, som i propositionen
anföras till stöd härför, ha befunnits övertygande, varför man icke nu bör bestämma,
att lagen skall bli permnanent.

Förra gången eller år 1926, då det gällde att förlänga provisoriet, ville man
från högerhåll göra vissa uppmjukningar av lagen för att få den litet mera
smidig. Härom talas nu icke alls i den kungl, propositionen, utan där sägs i
stället, att det vitsordats, att näringslivet numera väsentligen övervunnit svårigheterna
och anpassat sig efter arbetstidens reglering, och att å andra sidan
även lagens tillämpning skett med en viss smidighet, som underlättat denna
anpassning efter växlande förhållanden. Högern yrkade som bekant år 1926
såväl i utskottet som i riksdagen avslag på lagen, men nu talas det icke ens örn
uppmjukningar av densamma. Härav framgår sålunda, att det från det hållet
icke längre anses lämpligt att tala örn uppmjukningar eller att yrka avslag.
För min del skulle jag helst velat yrka avslag, men som frågan nu ligger,
är ju ett sådant yrkande utsiktslöst. I nuvarande läge skulle det kanske också
komma att föranleda störningar på arbetsmarknaden, örn lagen upphävdes.
Då lagen enligt utskottet icke gäller för mera än den egentliga industrien och
icke för jordbruket och dess binäringar, har det icke nu framkommit något nytt

Onsdagen elen 2 april f. m.

50 Nr 23.

skäl mot lagen. Några störningar på arbetsmarknaden uppkomma ju icke heller
genom lagens bibehållande såsom provisorium, varför man utan risk kan
vara med om en ytterligare förlängning av densamma.

Om den socialdemokratiska reservationen vill jag endast jättra ett par ord.
Man har ju där påkallat en hel del ganska långt gående skärpningar av lagen
och även ifrågasatt, att den skall tillämpas i fråga örn statens arbetare. På
administrativ väg har ju så gott som vid samtliga statens verk ävensom vid
järnvägarna åttatimmarsdagen blivit införd, och det förefaller därför vara onödigt
att bestämma, att arbeten, som utföras av staten, skola falla under lagen.

Vidare kan jag icke underlåta att fästa uppmärksamheten på att socialdemokraterna
troligen icke äga tillräcklig kännedom örn under vilka förhållanden
vissa industrier arbeta, eftersom de nu vilja tillämpa lagen även på exempelvis
torvindustrien. Följden av arbetstidslagens tillämpande på denna industri
bleve enligt min mening den, att de arbetare, som där ha sysselsättning, helt
enkelt icke skulle kunna försörja sig, därför att i denna industri förekommer
ett utpräglat säsongarbete med ackordsbetalning.

-lag skall emellertid icke längre uppehålla tiden, utan som frågan nu ligger
till, skall jag be att få yrka bifall till herr Westmans m. fl. reservation.

Äng. lag örn
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag skall icke upptaga tiden
med att tala örn lagen i allmänhet. På den punkten kan jag i korthet ansluta
mig till de synpunkter, som herr Karlsson i Grängesberg redan har anfört.

I fråga om undantagen från åttatimmarslagen är ju föreskrivet, att de företag,
som drivas av staten, icke skola vara inrymda under denna lag. För mig
framstår det som en rätt betydande inkonsekvens, att staten, alltså samhället,
stiftar lagar för de enskilda företagarna men från lagarnas tillämpning undantar
de företag, som staten själv driver. En sådan anordning borde man komma
ifrån, och den bör enligt min mening avskaffas, då det väl knappast kan vara
riktigt, att man överlämnar till de olika ledarna för statens företag att verkställa
regleringen av arbetstiden men reglerar arbetstiden genom lagstiftning
för företag i övrigt.

Vad beträffar sjukvårdspersonalen, som ju här varit särskilt på tal, vill jag
framhålla, att de skäl, som utskottet har anfört för att man icke skulle företaga
någon reglering av sjukvårdspersonalens arbetstid, visserligen i utskottets
uttalande äro uttryckta på det sättet, att man skall vänta på och avvakta
den internationella behandlingen av denna fråga, men att utskottet i sitt utlåtande
intagit en längre redogörelse med yttranden från medicinalstyrelsen och
från socialstyrelsen, vari framföras vissa skäl, som jag tror egentligen varit
de avgörande för utskottets ståndpunkt. På sid. 20 i utlåtandet talas det om
att det skulle vara förenat med betydande kostnader att genomföra denna reglering
av sjukvårdspersonalens arbetstid. Man talar örn att olika anslag skulle
behöva höjas, på en punkt med 365,000 kronor, för att en sådan reglering
av arbetstiden skulle kunna genomföras, som från sjukvårdspersonalens organisationer
blivit ifrågasatt. Ja, är det nu så, att detta skall vara det avgörande
skälet, att det kostar så och så mycket att genomföra en rättvis och rimlig
anordning för den personal, som är anställd vid dessa sjukhus, då är det
icke längre fråga om att dc, som äro anställda i statens tjänst och på dessa
områden överhuvud taget, skola med hänsyn till sakfrågan bliva likställda med
övriga, som falla under denna lagstiftning. Då ser man på vad det skulle kosta,
örn staten skulle åläggas ett arrangemang sådant, som man har lagstiftat örn för
vissa andra områden. En sådan ståndpunkt från statens sida kan väl knappast
betraktas såsom hållbar. Det är ju att anföra tämligen orimliga skill, då man
kommer och säger, att förutsättningen flir att man skall genomföra en reglering
av arbetstiden på detta område är, att man skall avvakta den internatio -

Nr 23. 60

Onsdagen den 2 april f. m.

Ang. lag örn
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

nella behandlingen av sjukvårdspersonalens arbetstid, ty det förefaller väl
ändå, som om man skulle ha möjlighet att här i landet själv bedöma, vad som
är erforderligt för den ifrågavarande personalen. Det enda skulle val då vara
den utgångspunkt, som herr Edvard Johanson anlade åtminstone i inledningen
till sitt anförande, att anslutningen till Nationernas förbund ålägger oss vissa
förpliktelser, och att man därför skulle vidtaga den och den åtgärden. Är det
det enda skälet — vilket dock synes mig oriktigt — kan jag förstå, att man
från utskottets sida anför sådana synpunkter, som här skett, när det gäller personalen
vid de sjukvårdsinrättningar, som det här är fråga om, men eljest förefaller
det, som örn man borde kunna pröva vad som är erforderligt i detta avseende
utan hänsyn till dessa andra omständigheter.

Jag har försökt att orientera mig något i de arbetsförhållanden, som personalen
har exempelvis vid statens hospital, och jag bär därvid fått det bestämda
intrycket, att örn det på något område är erforderligt att reglera arbetstiden,
är det för den personal, som skall utföra ett arbete sådant som där förekommer.
Det är, skulle jag tro, ett i flera avseenden rätt nedbrytande arbete, även om
det icke är precis påfrestande för kroppskrafterna. Det måste vara själsligen
nedbrytande att vara sysselsatt i de inrättningar, som statens hospital utgöra.

En reglering av arbetstiden för denna personals vidkommande är, såvitt jag
kan se, så väl motiverad, att det sannerligen icke finns något skäl att avvakta
en internationell behandling och avvakta förslag från den internationella arbetsorganisationens
konferens för att vidtaga rimliga och riktiga åtgärder på
detta område. När denna personalgrupp gjort en synnerligen väl motiverad
framställning till statsverket örn att få sin arbetstid reglerad på administrativ
väg, så har, som jag tidigare tillåtit mig erinra örn, denna framställning legat
under behandling ett tiotal år utan att man kommit till något resultat. Jag
skulle tro, att detta beror därpå, att bland dem, som skola bestämma arbetstiden
för personalen vid statens hospital, finnas just de kategorier, som över huvud
taget äro motståndare till en reglering av arbetstiden. De låta alltså, när det
gäller personalen vid statens företag, sin mening komma till uttryck, även orade
icke haft möjlighet att i samma utsträckning göra sin mening gällande på
de punkter, där riksdagen fattat beslut. Då det nu ligger till på det sättet,
borde riksdagen se till, att det för statens befattningshavare på olika områden
genomfördes en reglering av arbetstiden i överensstämmelse med vad som är erforderligt,
rättvist och rimligt. Hur man handlar, när det gäller personal,
anställd vid sjukvårdsinrättningar, har jag en erfarenhet av på det område,
där jag i dagliga livet har min sysselsättning, nämligen på försvarsväsendets
område. A7! lia också några sjukvårdsinrättningar där, nämligen garnisonssjukhusen.
Jag kan ge exempel på att personalen där får arbeta ända till 70
å 74 timmar i veckan, under det att motsvarande personal, anställd inom andra
grenar av samma försvarsväsende, endast arbetar 48 timmar i veckan. \7ad kan
det ligga för reson i att ordna på det sättet och överlämna åt enskilda förvaltningsmyndigheter,
som representera staten, att bestämma, att det skall ordnas
på det och det sättet, oavsett om det vid närmare prövning är överensstämmande
med rättvisa och billighet eller icke. Staten lämnar emellertid åt de olika
förvaltningsmyndigheterna att bestämma härvidlag, men det är en ordning,
som icke är sakligt motiverad, även om man från utskottets och riksdagens
sida anser, att man ifråga om folk, anställda i statens tjänst, bör av kostnadsskäl
Ira det så ställt.

Det har här också anförts några synpunkter beträffande denna fråga från
herr Hages sida. Herr Hage förklarade, att han var principiell anhängare av en
del av de förslag, som framställts i den kommunistiska motionen, men att man
fick låta sig nöja med att arbeta för det, som var möjligt att uppnå. Men nog
har åtminstone jag den uppfattningen, att om man har några principer i en viss

Onsdagen den 2 april f. m.

G1 Nr 23.

fråga, får man väl också lov att visa det på det sättet, att man kämpar för dem
eller söker omsätta dem i handling. Dessa principer äro en tämligen onödig
barlast, örn man bara bär dem, utan att de vid tillfälle komma till uttryck
annat än i principiella deklarationer.

När det gäller sjukvårdspersonalen, förklarade herr Hage, att han var anhängare
av en reglering av deras arbetstid, men ansåg, att han icke nu haft
möjlighet att reservera sig i utskottet för detta. Ja, den frågan ligger enligt
min mening till på det sättet, att det föreligger så pass starka skäl för att
kräva en reglering av arbetstiden för sjukvårdspersonalen, att det finnes ingen
anledning avvakta den internationella behandlingen av denna fråga, allra minst
för deni som äro principiella anhängare av en reglering av denna personals arbetstid.

Herr Hage erinrade också örn vad herr Karlsson i Grängesberg sagt, nämligen
att socialdemokraternas ståndpunkt i vissa fall överensstämmer med den,
som tillkännagivits av högern, och herr Hage ville göra gällande, att så icke
var fallet. Herr Karlsson i Grängesberg pekade på att det i fråga örn flera
punkter i denna reservation var så, att yrkandena där överensstämde med de
yrkanden, som kommit till uttryck från högerns sida, när det gällde undantagen
från lagen. För såvitt jag kan se, ligger det till på det sättet, att, såsom
synes på sid. 44 i utskottsutlåtandet, den socialdemokratiska reservationen står
på samma ståndpunkt som högern i fråga om punkten b) under 1 § beträffande
sjukvård och fattigvård och beträffande punkten d), när det gäller skogsarbete,
kolning därunder inbegripen, samt flottning utom vid skiljeställe. I fråga örn
punkten e), alltså jordbruk och därtill hörande binäringar, står man också
på samma ståndpunkt. Jag tycker då, att det uttalande, som herr Karlsson i
Grängesberg gjort, icke kan sägas vara oriktigt, då han visar på att, när det
gäller undantagen från lagen, det i flera detaljer råder ett fullständigt samförstånd
mellan de olika riktningar, herr Karlsson talat örn.

Herr Björnberg förklarade i sitt anförande, att han fann det motbjudande
att stifta lagar, som förbjuda folk att arbeta. Ja, men det lär väl icke vara
på det sättet, att man stiftar lag för att förhindra folk att arbeta, när man talar
om en reglering av arbetstiden, utan vad man vill förhindra, är, att arbetskraften
brukas och förbrukas på ett otillbörligt sätt. Det är väl dock så, att när
man på ett otillbörligt sätt utnyttjar arbetskraft, innebär det, att man förbrukar
innehavaren av denna arbetskraft, människan, förr, än om man på ett
normalt sätt reglerar arbetstiden. Hur blir det, för den händelse människan
blir utsliten vid en tidig ålder? Jo det blir så, att även örn hon kan uppehålla
livet något så när, saknar hon möjlighet att försörja sig med eget arbete. Vem
är det då, som har den moraliska skyldigheten även örn den ej fullgöres att sörja
för hennes livsuppehälle? Jo, det blir samhället, som får göra det. Det får
då betraktas som naturligt, att samhället ingriper reglerande på detta område
och ser till, att landets arbetskraft icke utnyttjas på annat sätt, än som överensstämmer
med god ordning. Det är, vad man eftersträvar med denna lagstiftning.
I motsats till herr Björnbergs antydan, att man söker förbjuda folk
att arbeta, skulle jag till och med vilja vara med om att stifta en lag, som
ålägger arbete för alla dem, som för närvarande icke utföra något nyttigt arbete.
Jag skulle till och med betrakta det som vällovligt att föreskriva, att alla,
som skola ha rättigheter i samhället, också skola lia förpliktelse att under viss
arbetstid om dagen utföra ordentligt arbete. När jag i anslutning till herr Karlssons
i Grängesberg anförande talar örn en ytterligare begränsning av arbetstiden
än till åtta timmar, gör jag det med utgångspunkt från att därmed skulle tillfälle
beredas en hel del arbetslösa människor att få sysselsättning och få en
del av de arbetstillfällen, som finnas och vilka herr Björnberg däremot ansåg,
att man skulle utnyttja genom att bedriva arbete på övertid. Jag anser där -

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 23. 62

Onsdagen den 2 april f. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

emot, att man bör ordna det på det sättet, att man bereder flera människor tillfälle
till arbete.

Med framförande av dessa synpunkter ber jag, herr talman, att få ansluta
mig till det yrkande, som framställts av herr Karlsson i Grängesberg.

Herr Molander: Herr talman! Herr Magnusson i Skövde avgav, såvitt

jag förstod, en deklaration på högerns vägnar, att högern ingalunda hade frångått
sitt gamla motstånd mot lagstiftning örn arbetstiden överhuvud taget. Men
han förklarade samtidigt, att det ju icke vore någon angelägenhet för högern
att vid varje tillfälle här i kammaren gå fram för meningar, som icke ha utsikter
att vinna kammarens gehör. För övrigt tillfogade herr Magnusson, att
även örn lagen upphävdes, skulle detta upphävande vara verkningslöst, därför
att lagen var så starkt förankrad ute i arbetarorganisationerna.

Nu torde det finnas flera sorters höger i denna kammare liksom i landet i dess
helhet. Jag håller här i min hand ett papper, som innehåller program för
Sveriges nationella ungdomsförbund, och jag tänker, att även herr Magnusson i
Skövde har erhållit åtskilligt stöd av detta förbund, när han invaldes i denna
kammare, och vi veta, att ordföranden för Sveriges nationella ungdomsförbund,
herr Arne Forssell, har säte och stämma i delina kammare, och jag tänker, att
åtskilliga andra herrar här äro aktiva i detta förbund. Jag vet icke, hur det
i detta hänseende kan vara med herr Petersson i Lerbäcksbyn och herr Anderson
i Linköping lii. fl., men jag misstänker det, ty jag återfinner deras porträtt
och långa^ artiklar örn dem i Nationell Tidning, Nationella ungdomsförbundets
organ. Vad sägs i detta papper om Nationella ungdomsförbundets program?
Jo, det sägs, att lagen örn normal arbetsdag inom industrien bör under erforderligt
hänsynstagande till den enskildes rätt till arbete och den internationella
utvecklingen definitivt införas. Det sägs alltså, att lagen om normal arbetsdag
bör med vissa reservationer definitivt införas. Detta säger en del av högern,
men här står herr Magnusson i Skövde och förklarar å andra sidan på högerns
vägnar, att högern icke frångått sitt absoluta motstånd mot lagen överhuvud
men att den anser det lönlöst att nu kämpa mot den. Jag anser, att man bör här
ha rätt interpellera herrar nationella ungdomsförbundare. vad som är sanning
härvidlag, det som de säga i sitt program eller vad herr Magnusson i Skövde
säger. Det kan hända, att dessa uttalanden representera olika riktningar inom
högern, och jag medger, att det inom alla partier finnas delade meningar, men
de bruka icke utformas i olika program, som tryckas och delas ut. Jag har
sålunda velat påtala denna uppenbara humbug, som härvidlag förts till torgs
antingen från det ena eller det andra hållet inom högern.

Det är alldeles riktigt, som herr Magnusson i Skövde sade, att det torde vara
ganska verkningslöst, örn lagen upphäves, och jag tror, att skall man nu förhindra,
att lagen definitivt förankras i lagstiftningen, och fortsätta med att
upplösa denna lag och denna reform i en massa petitesser, såsom man gjort, så
kommer det kanske krav från arbetarna på att lagen skall upphävas, och då få
vi kanske se det besynnerliga inträffa, att herr Magnusson i Skövde kommer
att uppträda som stöd för att lagen bör bibehållas och att lagen definitivt förankras.

o Herr Björnberg kom och berättade för oss, vad vi visste förut, att kravet
på åttatimmarsarbetsdag funnits på arbetarnas fanor på första majdemonstrationerna.
Det är sant, det är över 30 år sedan det kravet först framfördes, men
delbar ännu icke blivit fullt och helt genomfört. Skall det behövas ytterligare
30 år, så kan man säga, att lagen överlevt sig själv. Så är det med den saken.

För övrigt har det från en massa talare här anförts en hel del saker och ting,
sorn det skulle vara i viss mån roligt att gå in på. Men jag har lovat herr
talmannen, att icke upptaga tiden alltför länge. När emellertid herr Björn -

Onsdagen den 2 april f. m.

63 Nr 23.

berg i sin oskuld, jag måste säga det, frågade, om icke vederbörande arbetare
inom ett visst fack hade nytta av att arbeta på övertid, så kan jag säga honom,
att den frågan kan med nej besvaras. Ty herr Björnberg skall icke kunna uppleta
något enda fack eller yrke, där man har högre reallön eller levnadsstandard
nu, fastän man arbetar längre överhuvud taget än inom andra yrken, jämfört
med hur det var, innan lagen genomfördes. Det är sålunda på det sättet, att
åttatimmarslagen icke har försämrat arbetarnas reallöner. Från början var
det måhända så, men nu har det övervunnits, och då skall icke herr Björnberg
i någon eller några enstaka arbetares intresse komma och argumentera på detta
verkligt frisinnade sätt. Han gick till en del in för lagen men argumenterade
i verkligheten mot den, och med argument, för vilka han icke har något som
helst stöd i levande livet.

Herr talman! Jag skall sluta med att giva min anslutning till den reservation,
som anförts av herr Linder m. fl., ehuru jag anser, att även den utformning,
som lagen fått i den reservationen, godtager alltför många uppmjukningar
och stadfäster tidigare gjorda försämringar i lagen. Men då det icke torde
vara mer att vänta än möjligen ett bifall till den, ber jag att få yrka bifall
till den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

Herr Prytz: Herr talman! Jag skall icke gå in på några detaljer i vare

sig utskottets eller reservanternas förslag, men jag kan icke underlåta att med
några ord motivera min anslutning till utskottets förslag i denna fråga, särskilt
i huvudfrågan, huruvida åttatimmarslagen skall göras permanent eller
bibehållas som ett provisorium.

Örn man frågar sig, vilka argument som kunde uppletas mot att lagen skulle
göras permanent, så vore de väl huvudsakligen att söka i något förhållande
inom näringslivet eller i någon del av näringslivet, som visat sig taga skada
av de nu gällande bestämmelserna. Jag tror icke, att det är någon överdrift,
om man här framhåller, att vår industris historia under de senaste tio åren ha
i stort sett lämnat bekräftelse på att industrien har mycket väl och utan alltför
stora svårigheter kunnat inrätta sig efter lagens nuvarande bestämmelser.
Då det alltså enligt utskottets förslag icke är fråga örn åtminstone några större
ändringar i nuvarande bestämmelser utan endast fråga örn deras knäsättande
som en permanent lag, kan jag för min del icke se, varför man nu skall skjuta
på denna fråga. Den enda anledning, som uppletats, varför man icke skulle
göra lagen permanent, är den, att detta skulle förhindra en anpassning
till Washingtonkonventionens bestämmelser, för det fall att Sverige senare
skulle ansluta sig till densamma. Det är möjligt, att det finns några större
svårigheter att ändra en permanent lag än en provisorisk. Därom har jag icke
tillräcklig kunskap för att yttra mig. Men alldeles säkert är, att om man väger
en sådan nackdel mot fördelen av att nu i vår offentliga diskussion definitivt
bli av med denna fråga örn åttatimmarslagens införande såsom en permanent
del av vår lagstiftning, tror jag att alla argument tala för att, kunna vi
avföra denna fråga från diskussionerna mellan arbetsgivare och arbetare oell
en gång få åttatimmarslagen definitivt erkänd, detta medför en så stor fördel,
att den mer än väl uppväger nackdelen av de eventuellt ökade svårigheter att
göra små adaptationer och förändringar, vilka kunna uppkomma genom att
lagen blir permanent.

Det är med anledning härav, som jag, herr talman, ber att få ansluta mig till
utskottets förslag.

Med herr Prytz förenade sig herr Carleson.

Herr Sandström: Herr talman! Jag hade icke tänkt uppträda i denna

fråga, men med anledning av herr Magnussons i Skövde illamående anser jag

Äng. Lag om
arbetstidens
begränsning*
(Forte.)

Nr 23.

G4

Onsdagen den 2 april f. m.

Ang. lag otti
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

mig böra stiga upp och åtminstone avsluta hans anförande. Det kan också
hända, att jag för egen del kominer med några synpunkter i samband härmed,
men jag skall försöka att göra det synnerligen kort.

Det har förut framhållits, att vi, som ha reserverat oss mot arbetslagens permanens,
icke avsett att göra någon som helst attack mot denna lag, sådan den
hittills varit stiliserad. Jag vill understryka detta. Det har icke förefunnits
någon sådan avsikt, och då anser jag också, att högern icke bör klandras för
att den icke i samband därmed kommit fram med förslag om ändringar i lagen.
Jag anser mig icke böra motivera detta vidare. Det få herrarna taga,
som ni vilja. Det enda skälet för reservanterna har, som anförts i reservationen,
varit hänsynen till den mycket omtalade Washingtonkonventionen av år
1919 och dess vidare utveckling. Nu har visserligen herr Edvard Johanson
förklarat, att denna Washingtonkonvention med säkerhet kommer att snarast
ratificeras av ett flertal stater. Han har sagt, att han för sin del tror, att det
kommer att gå till på samma sätt, som när man fogar maska till maska vid
strumpstickning. Jag tror, att det icke blir så helt med herr Johansons strumpstickning.
Det kanske går upp en och annan maska och kanske även det blir
gnissel i strumpstickningsmaskineriet. Yi veta, att den stat, som varit mest
emot att ratificera, är England. Och i England ligger det för närvarande till
på det sättet, att arbetarpartiet visserligen nominellt har makten, men det är
ungefär i samma situation som högern i vårt land. Det är en minoritetsregering,
och den kan icke få sina partipolitiska idéer igenom. Det är en offentlig
hemlighet, att England icke kommer att följa arbetarregeringen på denna punkt,
och det är största sannolikhet för att någon sanktion från Englands sida icke
kommer i fråga med den form, som konventionen nu har. Därför kan man
antaga och nästan vara säker på, att en revision av konventionen kommer att
vidtagas för att få flera stater att ansluta sig. Vi veta ju, att Sverige icke
kan biträda konventionen i dess nuvarande form, ty utskottsmajoritetens förslag
pekar i den riktningen. De framlagda motionerna från socialdemokratiskt
håll örn sådana ändringar i lagen, att den skulle kunna bli i överensstämmelse
med den omtalade konventionen, lia ju i huvudsak blivit avstyrkta och
torde väl också bli av kammaren här avslagna. Emellertid måste man i fråga
om en sådan här lagstiftning säga, att man väl icke kan på grund av att vårt
land, som herr Edvard Johanson sade, är socialt framskridet, sätta sig i en
sådan situation, att man, för att vårt land skall bli ett föregångsland för andra
länder, går in för ändringar, som skulle bli till skada för Sveriges näringsliv.
Jag anser, att vi i första hand böra sörja för svensk lagstiftning och gå in för
åtgärder, som främja vårt eget näringsliv. Kan sedan en sådan lagstiftning
anpassas till övriga länders, är det bra. Hen i annat fall måste man gå sin
egen väg och försöka få de andra staterna att ändra sin lagstiftning för att
närma sig vår ståndpunkt.

Herr Andersson i Rasjön sade. att ett genomförande av samtliga de förslag,
som framförts av motionärer från socialdemokratiskt håll, skulle erfordras,
för att den svenska arbetstidslagen skulle komma i överensstämmelse med
Washingtonkonventionen. Jag tror, att detta är rätt i huvudsak. Men på en
punkt måste jag taga avstånd från herr Andersson i Rasjön, nämligen i fråga
örn den ändring, som föreslagits beträffande våra skiljeställen. Det torde vara
till full evidens ådagalagt genom herr Nordins utredning angående konventionen
och dess förhållande till arbetstidslagen, att vi kunna lagstifta hur vi
vilja på denna punkt utan att komma i sådan kollision med konventionen, att
det skulle hindra ratifikation. Men i övrigt är det riktigt, som herr Andersson
i Rasjön sagt, att de förslag, som förekomma i motionerna, betingas av önskan
att få lagen i överensstämmelse med Washingtonkonventionen.

Onsdagen den 2 april f. m.

65 Nr 2.5.

Det har i debatten berörts en del särskilda punkter. Örn denna diskussion
skall utgöra en principdiskussion även angående olika punkter, bör man kanske
med några ord vidröra vad som förekommit.

Fru Nordgren talade om sjukhuspersonalen. Då vi behandlat saken i utskottet,
har det framgått, att det egentligen är de s. k. sköterskebiträdena och
eleverna vid sjukhusen, som faktiskt hava för lång arbetstid, och att särskilt
dessas arbetstid skulle hava givit anledning till motionen i fråga örn sjukhuspersonalen.
Vi veta samtidigt, att sköterskorna själva icke äro livade för en
ändring. De hava till och med i skrivelse begärt att icke komma under åttatimmarslagen.
Nu förhåller det sig med eleverna så, att de skola utbildas till
sköterskor. De behöva en ganska lång utbildningstid och en grundlig utbildning.
Man får icke vara alltför len i fråga örn de göromål, som åläggas dessa
unga flickor. Vi skola tänka på. att sjuksköterskekallet är ganska svårt och
kräver en stark kroppskonstitution samt särskild fallenhet. Det kräves alltså
alldeles särskilda kvalifikationer för att man skall lyckas att bliva sjuksköterska.
Därför tror jag icke, att det är önskligt, att man alltför mycket inskränker
på dessa elevers utbildningstid. Det gäller nu en tid av ett par, tre
år. Samma är förhållandet med sjuksköterskebiträdena. Det har icke varit
tal örn ^den manliga biträdeskåren vid sjukhusen i detta sammanhang. Man
torde då kunna låta bero vid de åtgärder, som tidigare i detta hänseende vidtagits,
i det att det uppdragits åt medicinalstyrelsen att sörja för, att denna
personals arbetstid i möjligaste mån inskränkes, samt i övrigt söka ställa för
personalen på bästa sätt. Det tror jag, att medicinalstyrelsen gått in för för
länge sedan. Det torde komma att visa mer och mer påtagliga resultat.

Herr Andersson i Stockholm var inne på punkten örn svenska staten. Beträffande
denna punkt så har den varit före förr i andra lagutskottet. Andra
lagutskottet har uttalat sig ett tidigare år, nämligen 1919. Där är relaterat,
att en stor del av statens arbetarpersonal redan är i åtnjutande av 48 timmars
arbetsvecka. I fråga om järnvägspersonalen möta vissa svårigheter att få lagen
tillämpad. I det fallet är det lämpligare att låta dem stå alldeles utanför
arbetstidslagen. Annars skulle det bliva en massa hänvändelser till arbetsrådet
med begäran om dispens. Så förhåller det sig även i övrigt i fråga örn
statens arbetare. Det torde icke vara lämpligt att låta dessa falla under arbetstidslagen.
Det må bero på riksdagen, regeringen och myndigheterna att
ordna förhållandena i fråga om arbetstiden för dessa arbetare.

Herr Prytz sade i sitt anförande sist, att han ansåg det mycket lämpligt att
avföra frågan örn arbetstidslagens permanens från dagordningen, för diskussioner
mellan arbetsgivare och arbetare. Men tror någon, att frågan verkligen
kommer bort, örn man ger lagen permanent karaktär? Det blir naturligtvis i
fortsättningen ändå diskussion örn de olika punkterna. Vi hava sett de motioner,
som hava framlagts i år. Ingen tror, att det socialdemokratiska partiet
kommer att ligga på latsidan och ändra tankar, så att det icke blir ytterligare
motioner i samma stil. Likadant blir det ute i landet vid avtalsförhandlingarna
mellan arbetsgivarna och arbetarna.

Jag vill sluta detta anförande med att på skäl, som anförts av reservanterna,
och med hänvisning till socialministerns yttrande yrka bifall till reservanternas
förslag i fråga örn övergångstiden. Det skulle sålunda innebära, att punkten
1) i övergångsbestämmelserna enligt reservanternas yrkande finge följande
lydelse: »Denna lag träder i kraft flen 1 januari 1981 samt gäller till och
nied den 31 december 1933; skolande i fråga örn sådan under tiden för lagens
giltighet begången förseelse, som avses i 12 eller 13 §, vad i lagen är stadgat
fortfara att gälla även efter sistnämnda dag.»

1 (ivrigt ber jag, herr talman, ali få yrka bifall lill utskottets hemställan.

Andra hammarens protokoll 1920. Nr 28. 5

Ä ng. lag örn
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 28. 66

Onsdagen den 2 april f. m.

Äng, lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Herr Johanson i Hallagården: Herr talman! På grund av att yrkande om
bifall till herr Westmans m. fl. reservation senare framkommer i annan ordning
ber jag att få återtaga mitt yrkande.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag vill gent emot den näst siste ärade talaren,
när han säger, att sjuksköterskorna opponerat sig mot att komma under
denna lag, framhålla, att denna motion icke avser, att de utbildade sjuksköterskorna
skola tagas med. Jag kan då icke finna någon anledning till att
det behöver göras någon opinionsyttring från det hållet. Det är erkänt från
utskottet och på alla håll, där man vill vara rättvis, att det är en alltför lång
och betungande arbetstid, som denna sjukvårdspersonal har. Detta är icke
betryggande för allmänheten och de sjuka.

Så säges det, att det bör överlämnas åt medicinalstyrelsen att sörja för saken.
Gentemot detta vill jag påpeka, att ett dylikt uppdrag gavs åt medicinalstyrelsen
redan 1921, men detta till trots är arbetstiden allt fortfarande
ordnad på ett otillfredsställande sätt.

Under dessa förhållanden, herr talman, vidhåller jag mitt yrkande.

Fröken Wellin: Herr talman! Med anledning av debatten mellan herr

Sandström och fru Nordgren vill jag säga, att det är alldeles riktigt, att sjuksköterskorna
begärt att icke komma in under åttatimmarslagen. Det gjorde de
1921 och även i år och detta icke därför, att icke även deras arbetsbörda kan
behöva lättas, utan på grund av sin principiella uppfattning, att sjukvården
är ett arbete av den beskaffenhet, att det icke kan och bör likställas med industriarbetet.
Det bör icke göras för personalens egen skull på grund av den
uppfattning, den bör hava av sitt arbete. Det bör heller icke ske ur samhällets
synpunkt, därför att samhället behöver hava personer på detta arbetsområde,
vilka se på sitt arbete från en annan uppfattning än den, varmed industriarbetarna
betrakta sitt. Och sist men icke minst bör det icke ske med hänsyn till
de sjuka, därför att de sjuka behöva vårdas av personer, som hava en annan
uppfattning örn sin arbetsuppgift än att de skola arbeta efter klockan.

Nu vill jag icke härmed hava sagt, att icke, även örn arbetstiden vore begränsad,
det kunde tänkas, att man kunde bibehålla en ideell och etisk uppfattning
örn sjukvårdsarbetet bland personalen. Men jag måste säga — och
jag har stöd av utvecklingen i utlandet på detta område -— att det ligger en
mycket stor fara i att sjukvården blir mekaniserad, därest den skall in under
en lag av åttatimmarslagens beskaffenhet.

Nu låg det i fru Nordgrens uttalande en indirekt uppmaning till mig och
mina kolleger: »Var så goda och håll er på mattan. Ni kan tala örn ert arbete
men icke örn andras.» I viss mån kan man säga, att det ligger något i detta.
Men man kan å andra sidan gentemot ett sådant uttalande invända, att när
det gäller en principiell uppfattning av ett arbetsområde av sjukvårdens beskaffenhet,
så kan man icke där rationera ut, så att säga, rättigheten att se
principiellt på hela arbetsuppgiften. Det låter sig icke göra. För det andra
och icke minst är det så, att därest vi sjuksköterskor skulle tänka oss, att
vi undantoge den icke sjukvårdsutbildade sjukvårdspersonalen från den principiella
ståndpunkt, som vi vilja hävda för vårt eget arbete, skulle vi enligt
min personliga uppfattning begå en absolut orättvisa mot denna personal.
Vi skulle rent ut enligt min uppfattning förolämpa denna personal, ty vi
skulle förutsätta, att den icke skulle vilja taga sitt arbete inom sjukvården
efter samma ideella uppfattning, som vi önska, att alla sjuksköterskor skola
anlägga. Det anser jag, att vi hava ingen rättighet att göra, därför att,
vare sig arbetet må vara av enklare eller mera komplicerad beskaffenhet,
vare sig det är grövre eller finare — örn man får uttrycka sig så -—• så är i

Onsdagen den 2 april f. m.

67 Nr 23.

alla fall allt vad som utföres av människohand inom sjukvårdsarbetet ett arbete
i sjukvårdens tjänst och till de sjukas gagn. Därför hava vi ingen rättighet
att gradera arbetet därinom. Jag vågar säga, att ett sjuksköterskebiträdes
arbete lika väl som en elevs eller en sjuksköterskas är av genomgripande
betydelse för vetenskapsmannens arbete inom sjukvården. När så
är ^fallet, anser jag, att vi alla hållas samman inom ett arbete för de sjuka.
Från det arbetet anser jag mig icke kunna vara med om att utesluta en arbetargrupp,
även örn den har uppgifter av mindre komplicerad beskaffenhet.

Det var dessa synpunkter jag ville framhålla. Jag ber för min del få sluta
med ett tack till utskottet för den ställning, det intagit till denna detalj i
förslaget.

Herr Sandström: Herr talman! Endast en kort replik till fru Nordgren.

Jag vill konstatera, att fru Nordgren varit mycket orättvis mot medicinalstyrelsen.
_ Jag vet, att medicinalstyrelsen uträttat ofantligt mycket i denna fråga.
Vi hava en hel del sjukvårdsanstalter i Västernorrlands län. Det kommer
undan för undan ukaser, att personalen skall ökas, vilket också skett.
Det har blivit mycket stora förbättringar för personalen tack vare medicinalstyrelsen,
och detta kommer säkerligen att fortsätta. Jag tror, att fru Nordgren
kommer att bliva fullständigt belåten med medicinalstyrelsen. Örn jag
fattat fru Nordgren rätt, skulle hon vilja, att de utbildade sjuksköterskorna,
sjuksköterskeeleverna och sjuksköterskebiträdena skulle ställas i olika klasser
och att det skulle lagstiftas endast för eleverna och biträdena. Jag kan icke
finna det lämpligt att göra denna uppdelning. De böra alla stå på, samma
plan.

Fru Nordgren: Herr talman! När jag nyss lyssnade till fröken Wellins
anförande, gjorde jag inom mig den reflexionen, att det hade varit naturligare
örn rollerna varit ombytta mellan oss båda. Fröken Wallin är ju representant
för den yrkeskår, det här gäller, och nog hade det varit mera på sin
plats,, att fröken Wellin med all kraft hävdat, att ifrågavarande personal har
ett sa ansvarsfullt och krävande arbete, att det både för deras egen skull
och delmänniskors, vilkas liv och hälsa de hava hand örn, att man borde göra
allt från samhällets sida för att de icke skola överansträngas och pressas så
hårt, att deras, vakenhet slappnar, vilket i många fall blir till skada för
vederbörande sjuka. ’

Fröken Wellin bär förklarat sig lägga uteslutande ideella synpunkter på
denna fråga. Jag vet icke, varför det skulle vara omöjligt att arbeta under en
någorlunda rimlig arbetstid men samtidigt likväl ha.va det ideella intresset
kvar. Jag för mbl del är icke övertygad om, att allt industriellt arbete är
så mekaniskt och själlöst som fröken Wellin här vill göra troligt, utan tror
att även industriens .arbetare omfatta sitt arbete med intresse och välvilja i
de fall, da de kommit på rätt plats i livet, så att dc trivas med detsamma.
De sålunda, anförda synpunkterna finner jag alltså icke vara bärande.

. Varför vi grupperat upp denna personal så, som i motionen gjorts, och
vilket herr Sandström fann vara orättvist, är, att vi ansett oss icke böra
tvinga en grupp av yrkesutövare in under denna lag, då de icke själva önska
det. Säkerligen är det icke enbart av ideella skäl, som de vilja stå utanför
arbetstidslagen, utan torde detta jämväl bero på att de anse sig stå i en
viss förmansställning och alltså över den övriga sjukhuspersonalen. Vidare
vill jag. gent emot fröken Wellins protester mot att vi motionärer önska likställa
sjukhuspersonalen med andra yrkesgrupper i fråga om arbetstiden, anföra,
att detta icke är ett påfund av motionärerna, som tänkt, att här vore
ett område, där man kunde komma med en motion, utan att detta krav skett

Äng. lag ani
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 23. 68

Onsdagen den 2 april f. m.

Äng. lag om på grund av en enhällig framställning från ifrågavarande yrkeskår, vilken önarbeistidens
skad få sin arbetstid reglerad så, att den icke överstiger deras krafter. Jag
begränsning. blunda jcke fröken Weiling synpunkter utan anser tvärtom, att de

(Korts.) mänskliga och samhälleliga synpunkterna böra vara de avgörande härvidlag.

Vad medicinalstyrelsens åtgärder beträffar, har det icke gått mig förbi,
att förbättringar åstadkommits i här berörda avseenden, men örn detta ensamt
är medicinalstyrelsens förtjänst lämnar jag därhän. På sina håll har
sjukvårdspersonalen genom sina organisationer vunnit rättelse och i vissa län
har förhandlingsordning kommit till stånd. Några kraftåtgärder ha dock
icke vidtagits och sådana äro icke heller önskliga ur samhällets synpunkt.
När så icke är förhållandet, är det samhällets skyldighet att se till, att, en
så betydelsefull personal som denna icke blir överansträngd genom för lång
tjänstgöring, utan att den får en rimlig arbetstid i likhet med andra samhällsmedlemmar,
som fått sin arbetstid ordnad.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag ber att få konstatera en rätt märklig

oöverensstämmelse inom det socialdemokratiska partiet i denna fråga. Herr
Johanson i Stockholm, som väl företräder landsorganisationen, förklarade,, att
det vore bättre att icke få lagen permanent. Några närmare^skäl angåvos icke
för detta. Det torde också vara rätt svårt att ange några sådana.

Herr Hage återigen, som också representerar samma parti, företräder den
meningen, att det vore fördelaktigt att få lagen permanent.

Jag tror, herr talman — eller trodde — att inom arbetarkretsar det icke
skulle behöva råda någon tvekan pa denna punkt. Sedan arbetarklassen sa
många år slagits för att få igenom en arbetstidslagstiftning, kan jag icke
tänka annat än att det måste vara ett politiskt framsteg, örn man får lagen fastställd
som permanent. Men, säger man då, för den händelse detta sker, så
skulle det för framtiden möta svårigheter att ratificera Washingtonöverenskommelsen.
Jag kan icke förstå något dylikt. När det kommer till kritan, är den
saken beroende på det politiska maktläget i landet och riksdagen. Ar det så,
att det politiska maktläget möjliggör en ratifikation av Washingtonöverenskommelsen,
är det klart, att den skall ske, förutsatt nämligen, att,man icke
utgår ifrån, att en del ändrar mening också i denna fråga. Hålla vi, som äro
anhängare av en effektiv arbetstidslagstiftning, på vår uppfattning, och denna
uppfattning slår igenom i landet — jag kan icke tänka mig annat, än att sa
skall bli fallet efter de många vittnesbörd från representanter för de borgerliga
partierna, som härvidlag givits i dag — så är det väl också uppenbart, att
vi både kunna ratificera Washingtonöverenskommelsen och företaga de ändringar
i den då permanenta lagen, som vi finna påkallade. Logiskt sett borde
det t. o. m. vara lättare att ratificera Washingtonöverenskommelsen, sedan
man här i dag genom ett riksdagsbeslut har fastställt, att lagen är permanent,
liksom det också för framtiden skulle vara lättare att la förbättringar i lagen,
sedan man till äventyrs fått Washingtonöverenskommelsen ratificerad. Örn detta
icke är riktigt, begriper jag icke den princip, som man från reformisternas
utgångspunkt hävdar, nämligen att man skall taga ett steg i taget framåt. Hr
Johanson företräder ju plötsligt den rena katastrofteorien, då han säger att
bättre än att få lagen permanent är, att,den får kvarstå såsom provisorisk.

Det skäl. som skulle kunna tänkas motivera hans ståndpunkt vöre kanske att
ett unphöjande av den svenska lagen till permanens skulle i andra länder tågås
till intäkt för, att man skulle vägra ratificera Washingtonöverenskommelsen.
Såvitt det framgår av utskottets förslag, är det ju närmast England, som det
hänger på, en sak. som för övrigt icke är någon nyhet. Där sitter dock nu en
»arbetarregering». Att döma av de meddelanden, som stått, mindre i den svenska
pressen men framför allt i den engelska, är det sannolikt, att denna rege -

Onsdagen den 2 april f. m.

69 Sr -9.

ring kommer att sitta ännu ett par år. Är det då för mycket begärt, att den
regeringen, alldeles oavsett vad Sveriges riksdag har beslutat, framlägger förslag
i det engelska parlamentet örn ratificering av Washingtonöverenskommelsen?
Såvitt jag förstår, skulle ett beslut i enlighet med den linje, som innebär
lagens upphöjande till permanens, således ingalunda ha andra konsekvenser än
att man skulle skjuta fram frågan också i de länder, där man icke har ratificerat
Washingtonöverenskommelsen.

Till syvende og sidst är det väl emellertid — jag säger det ännu en gång —
på det sättet, att allt detta beror ytterst på de maktförhållanden, som finnas i
landet. Är det så, att den stora landsorganisationen verkligen vill sätta in någon
kraft på att icke bara hålla tanken på förbättringar av lagen levande utan
också kravet på att genomföra en ratificering av Washingtonöverenskommelsen,
då är det intet tvivel om, att ett beslut örn lagens permanens i dag enbart skall
vara till gagn för en fortsatt utveckling till en verkligt effektiv arbetstidslagstiftning.

Fröken Wellin uppkallade mig att säga ett par ord örn hennes mycket, mycket
skenheliga och märkliga anförande. Jag har — av skäl, som kammarens ledamöter
känna — varit i tillfälle under det gångna året att tala med ett stort antal
sjuksköterskor och sjuksköterskebiträden. Jag nödgas konstatera, att den uppfattning,
som fröken Wellin hyser för sjuksköterskornas vidkommande angående
nödvändigheten av att få deras arbetstid reglerad, har jag icke påträffat någonstädes
bland Stockholms stads anställda sjuksköterskor. Men, fröken Wellin,
örn den uppfattningen nu verkligen skulle finnas bland sjuksköterskekårens
majoritet, motiverar detta att en representant för denna kår stiger upp och säger:
vi vilja icke ställa biträden och elever i en annan klass än dessa sjuksköterskor?
Vi vilja icke, att de heller skola ha sin arbetstid reglerad. Stå då icke
biträdena redan i en annan klass, fröken Wellin? Har fröken Wellin själv
varit sjuksköterska och kan tala på det sätt, hon här gör? Gå exempelvis till
Serafimerlasarettet! Där hava sjukvårdsbiträdena enligt uppgifter, som jag
erhöll i lördags kväll, en månadslön på 45 kronor. De hava förkläden fria, men
de få hålla sig samtliga sina arbetskläder i övrigt. Vill fröken Wellin på den
lönen utföra det arbete, de hava? Arbetstiden börjar klockan sju på morgonen,
tidigare t. o. m. på salarna, och den slutar tidigast klockan åtta på kvällen,
utan någon egentlig måltidsrast. De få springa ned i matsalen och kasta i sig
maten —- för övrigt i en matsal, som det är staten ovärdigt att hålla på ett av
sina största, om icke det största sjukhuset. Gå vi till operationsavdelningen,
fröken Wellin, få de där börja klockan sju på morgonen och under tre dagar i
veckan arbeta till klockan sex på kvällen utan någon regelbunden måltidsrast.
De få också där springa ned och äta, när maten är färdig. Men fyra kvällar i
veckan inträffar det, att de kunna få arbeta till elva eller tolv på natten, därför
att det kommer in olycks- och andra fall, som behöva opereras undan för undan.
Varannan vecka hava de ledigt från klockan sex på lördagskvällen till klockan
sju på måndagsmorgonen. Med dessa fakta för ögonen endast från Serafimerlasarettet
— och man kan mångfaldiga, ja hundrafaldiga dessa fakta -— undrar
jag just, örn icke fröken Wellins anförande framstår som ett utmärkt exempel
pä. vad en verkligt hätsk arbetsköpare av allmänna valmansförbundets cert kan
tillåta sig. I varje fall iir det ingalunda ett tal av en representant för en personalgrupp,
sorn har ett hårt och ansträngande arbete. Fröken Wellin, ingen
annan har sagt det, men jag vågar säga det: ni talar icke som människa, utan
ni talar som allmänna valmansförbundets agitator och ingenting annat.

Ha ni tagit, litet närmare del, mitt herrskap, av det arbete, som sjukvårdsbiträdena,
hava? I Stockholms stads tjänst -- där de jämfört med vissa andra
sjukhus ändå lia det, bra — hava de en lön på 55 kronor i månaden. De börja
där sitt arbete klockan sex på morgonen, men de hava, ett par timmar lediga mitt

Äng. lag o-m
arbetstidens
begränsning.
(Förb,.)

Nr 23. 70

Onsdagen den 2 april f. m.

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

på dagen, i varje fall på ett av de sjukhus, som jag alldeles speciellt känner till.
Sedan arbeta de till klockan åtta på kvällen. De hava visserligen litet fritid,
men ändå vågar jag påstå, att det arbete, som dessa biträden utföra, är synnerligen
hårt och betungande och synnerligen otacksamt i många avseenden. Tänk
er bara att gå och städa efter en massa sjuklingar, som ständigt ligga i sängarna,
om icke det arbetet är sådant, att man kan begära av en person, som representerar
sjuksköterskekåren, att hon skall uppträda på ett annat sätt, än fröken
Wellin härvidlag gör. Jag tror, herr talman, att örn några behöva få reglerad
arbetstid, så är det nätt opp denna personal, sköterskeelever och sjukvårdsbiträden.
Örn det finns några sköterskor — och det gör det väl — så långt efterblivna,
att de icke vilja ha det, då böra de verkligen icke kompromettera sig och
andra genom att tala om det och ännu mindre genom att gå i borgen för denna
andra personal och säga, som fröken Wellin gjorde: vi vilja icke heller, att de
andra skola ha det. Därmed hava sjuksköterskorna icke att göra. Elevernas,
men framför allt biträdenas, arbete är nämligen fyra, fem gånger så tungt som
sjuksköterskornas arbete, icke minst på grund av det kommando under sjuksköterskorna,
varunder dessa biträden gå. då många sköterskor tydligen anse
det vara sin uppgift att uppträda på ett sätt, som gör, att de komma i konflikt,
icke bara med biträdena utan, som känt, med massor av de sjuka.

Jag har, herr talman, utöver herr Verner Karlssons yrkande icke något att
tillägga.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Det framgick av herr Kilboms
anförande, att han icke hade förstått anledningen till att man kunde vara
tveksam, huruvida man ville göra vår nuvarande lagstiftning i detta ögonblick
permanent eller icke. Her Kilbom, det kan vara flera anledningar till en
sådan tvekan. Ur arbetarsynpunkt kan tvekan till att börja med vara beroende
på, att den nuvarande lagstiftningen icke är tillfredsställande från arbetarnas
synpunkt. Men det är därjämte ett rent psykologiskt moment, som spelar in.
Det är uppenbart, att det måste göras klart för andra nationer, att Sverige, örn
det nu antar den nuvarande lagstiftningen såsom definitiv, därmed icke för
framtiden i princip har tagit ståndpunkt till, huru landet kommer att ställa
sig till frågan örn ratifikation av Washingtonkonventionen, därest det i detta
avseende skulle inträda en annan situation än den, som för ögonblicket är till
finnandes. Och då det är anledning att räkna med, att en sådan situation kan
inträffa och kan inträffa snabbt, så kan detta vara anledning nog att vara tveksam
örn, huruvida man bör biträda ett förslag att göra vår nuvarande lagstiftning
permanent. Men under diskussionen här har uppenbarligen klarlagts, att örn
denna vår nuvarande lagstiftning göres permanent, så betyder det ingalunda, att
Sverige för sin del därmed tagit ståndpunkt till, huruvida Washingtonkonventionen
kommer att av Sverige ratificeras eller icke. Den frågan är alltjämt oavgjord
och befinner sig följaktligen i precis samma läge som tidigare. Detta,
torde man kunna säga, är konklusionen av diskussionen huruvida lagstiftningen
skall göras permanent eller icke. Men det är av betydelse, att detta blir klart
utsagt, så att det icke uppstår några missförstånd, och så att det beslut, som
här troligen kommer att fattas, icke kommer att uttolkas på ett felakigt sätt
av de länder, som otvivelaktigt äro i hög grad intresserade av, huru behandlingen
av denna fråga blir i andra länder.

Man kan också vara övertygad örn, att denna fråga örn Washingtopkonventionens
ratificering avgöres icke enbart av vederbörande länders riksdagar, ty
det finns dock en folkmening, som otvivelaktigt alltjämt lever i den föreställningen,
att det program för det sociala nydaningsarbetet, som inlagts i bildandet
av nationernas förbund, alltjämt skall fullföljas, och att det finns mäktiga
befolkningsgrupper, som äro villiga att skjuta på. De vilja kanske i någon

Onsdagen den 2 april f. m.

71 Nr 38.

mån hålla på ratifikationen, därom behöver icke råda någon tvekan. Det kan
hänvisas till länder, som hava betydligt större ekonomiska svårigheter att dragas
med efter kriget och som visat större vilja till uppoffringar i syfte att
stödja det sociala nydaningsarbete, som nationernas förbund uppfört på sitt
program.

Jag vet icke, örn jag med detta har klargjort saken för herr Kilbom, som
uppenbarligen icke velat förstå anledningen till den ståndpunkt, som jag intagit.
Jag vill i övrigt icke här ingå på herrar Karlssons i Grängesberg och
Kilboms anföranden i den mån, de voro rena propagandaanföranden. Vore
det så, att herr Kilbom eller herr Karlsson i Grängesberg gjort rent sakliga
inlägg, skulle det varit anledning att uppehålla sig vid dem. Men jag är övertygad
örn, att såväl herr Kilbom som herr Karlsson i Grängesberg äro fullt medvetna
örn, att den ståndpunkt, som det socialdemokratiska partiet intagit i denna
fråga, den sammanfaller fullt och helt med den ståndpunkt, som de fackliga
organisationernas arbetare hava gjort till sin genom beslut på landsorganisationens
kongresser.

Fröken Wellin: Herr talman! Blott ett par ord med anledning av de repliker,
som riktats mot mig.

Jag anslöt mig med tacksamhet i mitt föregående anförande till utskottsmajoritetens
uttalande. Jag skall be att få fästa såväl fru Nordgrens som herr
Kilboms uppmärksamhet på, vad som ligger i en sådan anslutning. Utskottet
har tydligt och klart sagt ifrån, att sjukvårdspersonalen har ett för tungt arbete,
och att det behövs lättnader i dess arbete. När jag anslutit mig till utskottets
uttalande, så har jag också gjort detta uttalande till mitt. Även kan jag
säga, att i de uttalanden, som sjuksköterskorna gjort till andra lagutskottet
både nu och tidigare, har också denna synpunkt framhävts. Enda skillnaden
är, att vi hava ansett, att sjukvården är ett arbete av så ömtålig beskaffenhet,
att det bör väljas speciella vägar, när man vill nå fram till lättnader i arbetet
där, och att icke de vägar, som kunna visa sig hava goda resultat inom industrien
och andra arbetsområden, precis utan vidare kunna flyttas över på sjukvården.
Detta örn detta.

Sedan fick jag ju några personliga, vänligt betonade uttalanden från herr
Kilboms sida. Särskilt smärtade det herr Kilbom, att jag sagt, att jag icke ville
ställa sjukvårdsbiträdena i en annan klass än sjuksköterskor. Och så ordade
herr Kilbom örn, att biträdena äro placerade i olika lönegrupper. Men det är
väl icke jag, som placerat dem i de lönegrupperna. Och jag vill fråga herr
Kilbom, örn icke herr Kilbom kan tänka sig, att personer, som arbeta mot olika
kontant ersättning skola kunna jämställas i fråga om ideell uppfattning örn
uppgifterna inom arbetet. Jag anser, att man kan skilja på de två sakerna.
I varje fall är det icke jag, som placerar sjukvårdsbiträdena och bestämmer
deras löner vid Serafimerlasarettet. Men vad beträffar den sidan av saken, kan
jag säga herr Kilbom, att på den tid, jag stod i aktivt arbete inom sjukvården,
så både arbetade jag för mindre lön och hade längre arbetstid, än herr Kilbom
här anförde. Men det hör ju egentligen icke hit.

Vidare vill jag örn denna sak också nämna, att av en bilaga, som är fogad
till fru Nordgrens motion, framgår tydligt min personliga ställning till sjukvårdsbiträdena
och med dem jämställd kvinnlig personal, när det gäller arbetstiden.
Jag har inom Stockholms hälsovårdsnämnd varit med örn att gå in för
lättnader i denna personals arbetstid och begärt utökning med flera tiotal sjukvårdsbiträden
vid våra sjukhus i Stockholms stad, för att få igenom dessa lättnader.
Det är svar nog på herr Kilboms förebråelser mot mig därvidlag.

Vad till slut beträffar Allmänna Valmansförbundet, får jag säga, att det var
en något sökt invändning emot mig, och jag hajade verkligen till därvid. Ge -

Äng. lag om
arbetstiden-s
begränsning.
(Forts.)

Nr 23. 72

Onsdagen den 2 april f. m.

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Pörte.)

norn mitt liv och mitt arbete har gått som en röd tråd, sedan jag kom in i sjukvården,
uppfattningen om det arbetets betydelse och nödvändigheten av att
hålla det arbetet i största och närmaste kontakt med alla de bästa traditioner,
som historien på det området har att uppvisa. Jag har vid sidan om dessa intressen
under de senare två tiotalen år kommit att ägna mig också åt politiskt
arbete. Och därvid känner jag det som en heder att få hava hemortsrätt inom
det parti, jag har äran tillhöra, Men jag skiljer på sjukvård och politik. Och
såvitt det är en människa möjligt att skilja mellan två livsintressen i sitt arbete,
har jag ärligt strävat och försökt att, när jag arbetat inom sjukvården och
bland sjukvårdspersonal, icke arbeta i min egenskap av högerkvinna. Och jag
tror, att jag skall kunna draga fram hundratals vittnen, som kunna försäkra,
att jag i mitt arbete bland sjuksköterskorna aldrig har bedrivit någon politik.
Jag har försökt skilja på dessa saker, såvitt det varit mig möjligt, och jag hade
icke en tanke på någon som helst partipolitik, när jag yttrade mig här. Jag
kände endast min förpliktelse inför de traditioner, som den svenska sjukvården
är lycklig nog att äga.

Herr Gardell i Gans: Herr talman! I de socialdemokratiska reservanternas

förslag till lag örn arbetstidens begränsning hava dessa uteslutit det nuvarande
undantaget från lagens tillämpning för bland andra byggnadsarbetare vid
jordbruket. Örn man skulle uppföra ett bygge vid ett jordbruk och hade egen
arbetskraft där. skulle man alltså icke få arbeta längre än åtta timmar örn
dagen. Det tycker jag är orimligt, och det skulle vara en klasslag gent emot
jordbruket.

Vad sedan beträffar frågan örn sjuksköterskorna, är det en mycket intressant
och mycket vittgående fråga. Men jag tycker, att det är nästan orimligt
att låta sjuksköterskorna falla under denna lag. Om en sköterska skulle ha
precis åtta timmars arbetsdag och en sjuk efter den tiden skulle behöva någon
hjälp av ett eller annat slag, skulle det alltså vara förbjudet för henne att då
hjälpa den sjuke. Man måste väl nämligen förutsätta, att örn det finnes en
lag, så skall den också efterlevas.

Men jag vill även erinra om det cirkulär, som kungliga medicinalstyrelsen
utfärdade redan år 1921, där det bland annat står: »Den vid lasarett anställda
sjukvårdsbetjäningen skall vara så talrik och hava sin tjänstgöring så ordnad,
att nödig vila och ledighet beredes densamma». Vidare står där, att »skolad
nattsköterska bör finnas anställd», ävensom vidare: »Användes sköterska, elev
eller biträde till vakning, bör denna ej utsträckas över längre tid än 10 timmar
i följd, och skall hon omedelbarligen efter avslutad vakning vara fri från arbete
hela påföljande dag. Under denna skall hon beredas tillfälle till ostörd vila i
tyst beläget rum.» Där har således medicinalstyrelsen redan vidtagit rätt så
bra åtgärder, och det beror helt och hållet på vederbörande direktion att ställa
sig dem till efterrättelse. Man har också gått varsamt fram, som medicinalstyrelsen
gjort, ty man har beräknat, att om man skulle sänka antalet arbetsdagar
från 30 till 28 med en arbetstid av 240 timmar, skulle det bliva en ökning
av kostnaderna med 524,000 kronor, genom att anställa 196 nya befattningshavare
och det skulle också kräva nybyggnadskostnader endast till rum åt
dessa befattningshavare på 600,000 kronor. Jag tror därför, att när nu utskottet
gått in för en skrivelse, man kan vara nöjd därmed.

Jag skall be att få yrka bifall till den av herr Westman m. fl. vid utlåtandet
bifogade reservationen.

Herr Karlsson i Vadstena: Herr talman! När denna fråga behandlades

för f5^ra år sedan, frambar jag en motion i nära överensstämmelse med den som
fru Nordgren framburit vid denna riksdag i vad gäller sjukvårdspersonalen,
och det är just med anledning av att jag tidigare har sysslat något med detta

Onsdagen den 2 april f. m.

73 Jir 2.5.

spörsmål som jag Ilar dristat mig att begära ordet oell säga några få ord. Att
mitt namn i år icke står under denna motion betyder visst icke, att jag frångått
den uppfattning, åt vilken jag gav uttryck vid frågans behandling vid 1926
års riksdag. Det är endast en tillfällighet att jag icke kommit med på motionen

i år.

Jag begärde emellertid ordet närmast med anledning av ett yttrande, som
fälldes av fröken Wellin i hennes första anförande. Hon talade örn skälen för
att sjukvårdspersonalen icke borde inrymmas under åttatimmarslagen. Det
samhällsgagnande arbete, denna personal utför, skulle nämligen kräva en hög
idealitet för att kunna på ett rätt sätt utföras, och örn detta gäller för de skolade
sjuksköterskorna, som även i motionen äro undantagna från förslaget örn
att hänföras under arbetstidslagen, skulle — fortsätter fröken Wellin — detta
gälla i lika hög grad även örn biträden och sjukvårdselever, och det skulle vara,
säger fröken Wellin, en förolämpning mot denna del av sjukvårdspersonalen
att underskatta deras ideella läggning därhän, att man skulle få den in under
åttatimmarslagen. Det var närmast detta uttryck som föranledde mig att begära
ordet. Jag vill till detta endast hava sagt, att den förolämpning, som
skulle ligga i att denna sjukvårdspersonal, som i denna motion är föreslagen,
skulle inbegripas i åttatimmarslagen, den förolämpningen tar den personalen,
det här gäller, med synnerligt stor tillfredsställelse. Jag ber att kraftigt få
understryka detta. Jag känner förhållandena rätt väl på detta område, då jag
av skilda anledningar vid flera tillfällen sysselsatt mig med ''denna personal och
dess arbetsförhållanden. Det uttalandet vågar jag bestämt göra..

Huru är det för övrigt? Jag minns hurusom jag år 1926,.när jag frambar
denna motion, som ju också är omnämnd i fru Nordgrens motion, hade tillfälle
att sammanträffa med ett flertal representanter för denna del av sjukvårdspersonalen,
och de framhöllo med synnerligt stor skärpa behovet av en rimlig reglering
av den arbetstid, som de hade vid de olika sjukvårdsanstalterna. Och
om jag icke minns fel, uttryckte fröken Wellin personligen till mig vid det tillfället
sitt gillande av att arbetstiden för denna personal nedsattes, ett uttalande,
åt vilket fröken Wellin gav uttryck i sitt sista yttrande. Men då det icke var
möjligt på en hel del håll för denna personal att få sina krav beaktade, har
personalen organiserat sig, och de hava vid ett flertal av våra landsting framställt
krav på och efter förhandlingar med vederbörande sjukvårdsmyndigheter
vid landstingen fått sin arbetstid reglerad efter något så när rimliga grunder.
Jag undrar då, huruvida icke det sjukvårdande arbete, som personalen utför vid
dessa landstingsanstalter, där personalen genom sin organisation fått arbetstiden
reglerad, uppbäres av en lika stor idealitet för yrket och för vården örn de
sjuka som i de landstings sjukvårdsanstalter, där personalens krav på rimlig
arbetstid icke vunnit beaktande? Jag understryker ytterligare, att den förolämpning
som fröken Wellin talade örn att man skulle utsätta denna personal
för, den taga de med synnerligt stor tillfredsställelse.

Herr Mosesson: Jag har, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till
utskottets förslag; men under debatten här i dag har det förekommit två yttranden,
som jag tillåter mig att med ett par ord beröra. Det ena fälldes av herr
Johanson i Stockholm. Det synes dock för en, som står utanför den fackliga
organisationen, egendomligt, att en av förtroendemännen för denna organisation
skulle göra så sura miner, om jag får använda det vanvördiga uttrycket, inför
ett sådant förslag som det som här föreligger. Han fällde uttrycket, att därest
den socialdemokratiska reservationen icke bifolles, så ville han taga under övervägande,
huruvida han skulle gå på utskottets hemställan. Örn jag utgår ifrån,
att herr Johansson härvidlag icke på något, sätt spelar komedi, utan menar vad
han säger, måste jag uttrycka min förvåning över att ett sådant steg framåt,

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 23. 74

Onsdagen den 2 april f. ni.

Ang. lag örn
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

sorn jag menar är av verklig social betydelse, tages icke med glädje och med
gillande av en av arbetarrörelsens förtroendemän, utan med en illa dold ovilja.

Det andra yttrande, som förvånade mig, var fröken Wellins första yttrande
—• hon har ju gått nu. Nog synes det också för en som står utanför hennes
verksamhet egendomligt, att när man har reda på denna stora mängd av sjuksköterskor
och biträden, sådana som skura och stå i tvättstuga o. s. v. och av
vilka många få arbeta oskäligt länge, det är egendomligt, säger jag, att en
person, som står såsom förtroendeman för sjuksköterskorna, nu vill göra gällande,
att eftersom de allesammans deltaga i ett stort ideellt arbete, d. v. sr
vården örn de sjuka, så skulle man av ideella skäl icke tillgodose de humanitära
synpunkter, som dessa väl kunna vänta, att man skall lägga även på deras
arbete. Jag må säga, att jag känner det nödvändigt att från både social och
humanitär synpunkt, låt vara från ett utomstående läger, giva uttryck åt förvåning
över detta yttrande.

Herr Kilbom: Herr talman! Efter herr Karlssons i Vadstena yttrande

skulle jag måhända icke behövt begära ordet för en replik, och jag skulle icke
alls behövt begära ordet, ifall fröken Wellins sista anförande varit hennes
första, ty såsom var och en, vilken är van att förstå och lyssna till innehållet
i ett tal, märkte, så var det den fullständigt konträra motsatsen i fröken Wellins
första och andra anförande. I det andra anförandet försökte hon släta över
vad hon sagt i det första. Jag måste verkligen konstatera, herr talman, att jag
finner detta mycket nödvändigt. Emellertid skall jag be att få taga tillfället
i akt och säga, att jag alls icke skall gå in på den del av hennes anförande,
som rör hennes arbete i Stockholms stads hälsovårdsnämnd. Jag tror vi äro
några stycken här som känna det arbetet. Det kan för övrigt vara nog att
nämna, att ekonomipersonalen vid Stockholms stads sjukhus har, som herrarna
i dagarna sett, i 13 år haft en sorglig erfarenhet av fröken Wellins humanitära
verksamhet i Stockholms stads hälsovårdsnämnd. Det var många, många år
sedan de begärde att få kollektivavtal och då de icke stå i direkt sjukvård
borde den saken ha kunnat ordnas. Fröken Wellin var emellertid en av dem
som däremot körde fram med paradhästarna örn ideella skäl och allt möjligt.

Vad beträffar fröken Wellins anförande i övrigt kunna herrarna taga reda på
på Serafimerlasarettet, huru det är där för dessa arma sjuksköterskebiträden.
Det har gått så långt, har jag fått veta, att man måst stipulera sex veckors uppsägningstid
för att man icke skulle behöva byta örn varje vecka. De orka nämligen
icke utföra det arbete, som åligger dem, de orka icke med den långa arbetstid,
som de hava sig förelagd, de måste gå därifrån, och resultatet är också,
att det är ständiga ombyten av sjukvårdsbiträden. Det är för att förhindra
detta, som man måst stipulera en uppsägningstid av sex veckor. Är det verkligen,
herr talman och ni, mina herrar och damer, under sådana förhållanden så
förvånande att man blir verkligt upprörd och förbittrad över att en kvinna, som
själv säger sig representera sjukvårdspersonalen, kommer med ett sådant anförande
som här hållits? Är det uttryck för humanitet, för någon sorts idealitet?
Nej, det är icke uttryck för något annat än den uppfattning, som arbetsköparna
hyste för 20, 30 år sedan, men som de kommit ifrån nu. Fröken Wellin
står kvar på den där ståndpunkten, som arbetsköparna stodo på för 20, 30 år
sedan.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Jag hade icke tänkt att ytterligare
begära ordet, men det var herr Mosesson som gav mig anledning till en
replik. Han är förvånad över att det visas sura miner, när man nu står beredd
att definitivt giva vårt lands arbetarklass en lagstiftning, som måste innebära
sociala framgånger. Jag hade icke tänkt att behöva gå in på lagen sådan

Onsdagen den 2 april f. ra.

75 Nr 23.

den nu är, men herr Mosessons yttrande ger mig anledning till att erinra om
att det är fullkomligt obefogat att kalla denna lag för åttatimmarslag, ty den
är ingen åttatimmarslag. Om vi undantaga lördagar, då ju övertidsarbete ytterst
sällan förekommer, så hava vi 250 dagar kvar av de 300 arbetsdagarna
under året. Vad blir nu utslaget på dessa 250 arbetsdagar med nuvarande
lagstiftning? Jo, först blir det 8V2 timmars ordinarie tid. Sedan medges
200 övertidstimmar utan framställning till arbetsrådet. Vidare kan detta medgiva
150 timmar därutöver efter framställning till arbetsrådet, och arbetsrådet
kan därjämte medgiva särskilda undantag ytterligare. Vidare är medgivet
intill 7 timmar för vissa förberedelse- och avslutningsarbeten. Örn vi
bortse från de ytterligare medgivanden, som kunna göras av arbetsrådet och
dessa medgivanden till förberedelse- och avslutningsarbeten, och endast hålla
oss till de 200 timmar, som kunna uttagas utan någon framställning till arbetsrådet,
och de ytterligare 150 timmar, som kunna uttagas efter framställning
dit, vad gör då den arbetstiden per dessa 250 arbetsdagar, som vi förut
nämnde? Jo, det gör tillsammans 9,9 timmar örn dagen! Hur kan man komma
och kalla detta för en åttatimmarslag? Jag hade icke tänkt att gå in på
detta, men herr Mosessons anförande ger anledning till erinran örn att detta
är ingen åttatimmarslag, utan det är i det närmaste en tiotimmarslag, som vi
nu hålla på och lagfästa som permanent lag här i landet, och då vet jag icke
örn det är anledning att visa något så glatt anlete inför denna situation. Jag
har det icke, ty jag är övertygad örn att för den mera framskridna industrien
är en reglering av arbetstiden till åtta timmar numera ingalunda tillfredsställande.
Jag hänvisar i det avseendet till vad som redan de facto råder i en
stat som England. För Englands 12 miljoner industriarbetare råder redan nu
för 10 miljoner en arbetstid, som varierar mellan 44 timmar och 48 timmar i
veckan, och man må icke tro, att denna lagstiftning som vi antagit i vårt land,
är sista ordet som bör sägas på detta område. Det sörjer nog utvecklingen
för att den frågan kommer tillbaka såväl kanske här i riksdagen som ock i de
avtalsförhandlingar, som bedrivas vid upprättande av kollektivavtal mellan
parterna. Jag tror således icke, att det är någon anledning att här komma
och säga: ja, men här böra ni väl visa ett glatt ansikte, betänk, vad ni få till
skänks genom det beslut som riksdagen här fattar. Jag är övertygad örn, att
om situationen vore sådan, att det verkligen vore fråga örn att ge arbetarna
något, sade man nej, ty vad som bedrivits i riksdagen har, så länge jag setat
här, varit plus minus noll. Det har varit en politik, där varje parti försökt att
beskära det andra partiet möjlighet att uträtta något.

Herr Hallsson i Stockholm: Herr talman! När jag nu tar till orda, är det
icke därför att jag känner något behov av en förlängd diskussion, men jag
känner på grund av vissa uttalanden som gjorts ett ganska stort behov att ge
uttryck för min glädje över att vi äntligen kommit dithän, att den svenska riksdagen
är färdig att göra arbetstidslagen permanent. Det ligger otvivelaktigt
i detta ett betydande framsteg. Sveriges arbetare hava under årtionden kämpat
för att få en lagligt reglerad arbetstid. Vi lyckades 1919, delvis på grund
av påverkningar utifrån, att få till stånd en lagstiftning, som visserligen var
bristfällig, men som för stora lager av den svenska arbetarklassen betydde
icke blott ett ringa, utan ett betydligt och på sina håll ett oerhört framsteg.
Man får icke glömma bort, att lagstiftningen ofta verkar på det sättet, att den
endast inregistrerar vad de mera framskridna och aktiva grupperna inom ett
samhälle redan lyckats på andra vägar åstadkomma, medan man samtidigt för
alla de efterblivna grupperna, alltså de delar av samhället som icke kommit
lika långt, flyttar fram positionerna till de bästas ståndpunkt. Det är däri det
stora framsteget lag, när vi finga denna visserligen bristfälliga arbetstidslag.

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 23. 76

Onsdagen den 2 april f. m.

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

När vi nu gå att göra den permanent, betyder det. att vi ytterligare kunna
konstatera, huru trots allt motstånd ändock utvecklingen gått framåt. Var
stå vi idag, jämfört med var vi stodo för tio år sedan? För tio år sedan stodo
vi mitt uppe i en diskussion, där man målade ut de allra värsta följderna av
en laglig reglering av arbetet, där man från högerhåll gick intensivt emot varje
som helst lagstiftning, där man från borgerligt demokratiskt håll stod minst
sagt tvekande. Nu stå vi idag, efter tio år, på den ståndpunkten, att principen
örn en laglig reglering av arbetstiden har segrat, så fullständigt att man
egentligen icke från något partis sida anser sig kunna uppträda och yrka på
att denna lagstiftning skall röjas ur vägen. Högern har måst flytta fram sina
positioner, den borgerliga demokratien har kommit till den övertygelsen, att
man nu utan risk kan göra denna lag definitiv. Vi socialdemokrater hava
icke anledning annat än att hälsa hela denna utveckling i glädjande riktning
med tillfredsställelse. Det är sedan en annan sak. att ur andra synpunkter
arbetet måste fortsätta, men det fortsatta arbetet blir alltid så mycket lättare,,
sedan man en gång fått de vunna positionerna konsoliderade och man icke behöver
kämpa om elemenära saker. Vi komma genom dagens beslut örn en permanent
arbetstidslag att få våra positioner flyttade fram och få dem befästa,
vi hava fått en utgångspunkt, från vilken man snabbare skall kunna nå ännu
större resultat.

Jag hemställer örn bifall till herr Linders m. fl. reservation.

I detta anförande instämde herrar Bergström i Hälsingborg, Brännberg,
Hansson i Trollhättan, Lindqvist i Halmstad, Fast, Björk i Tryde och Andersson
i Falkenberg, fru Nordgren samt herrar Sjöström, Olsson i Mellerud, Wcigne.
Karlsson i Munkedal, Hallén, Norling, Olovson i Västerås, Lindley, Jansson i
Falun, Olsson i Gävle, Better sson i Hällbacken. Ericsson i Sörsjön, Sävström,
Johansson i Sollefteå, Berg, Lövgren. Ericson i Boxholm, Eriksson i Stockholm,
Lundstedt, Carlsson-FrÖsterud och Ward.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag hade icke tänkt uppträda

ytterligare i denna debatt, men det uttalande, som för någon minut sedan gjordes
av herr Hansson i Stockholm, ger mig anledning till en liten erinran.

Dels konstaterade han, att positionerna, från hans sida sett, utvidgats, och
dels nämnde han något örn att positionerna flyttats fram och skola flyttas för
de efterblivna grupperna i samhället, örn jag fattade hans uttalande rätt. Det
har också under diskussionen framgått, att man tänker sig att kunna flytta
fram positionerna ytterligare i fråga örn inskränkning av arbetstiden. Jag
syftar därmed särskilt på ett uttalande av herr Hage, som anslöt sig till vissa
uttalanden ifrån kommunistiskt håll, vilka pekade i den riktningen.

Det kan ju vara sant, att man flyttar fram positionerna genom dagens beslut
och kommer att ytterligare flytta fram dem för åtskilliga samhällsgrupper,
men jag vill dock begagna tillfället att till den kraft och verkan, det hava
kan, uttala, att det kan vara mycket tveksamt, huruvida positionerna verkligen
genom denna lag flyttas fram för en mycket betydande samhällsgrupp inom
vårt land. Jag tänker på den grupp, som har att syssla med livsmedelsproduktionen,
med jordbruket. För det första ha de, som där arbeta, icke kunnat
få något nämnvärt med av de förmåner, som arbetstidslagen givit andra samhällsgrupper
inom vårt land. Att det av ekonomiska och andra skäl icke
varit möjligt, behöver man väl knappast här diskutera. Det näringsekonomiska
läget har ju icke medgivit en sådan anordning. Jag vill vidare uttala,
att, örn man har den uppfattningen, att det är riktigt och nödvändigt att ytterligare
begränsa arbetstiden och gå vidare på den inslagna vägen, då lär det
också vara nödvändigt att vi icke ställa det så, att jordbrukets utövare bliva

Oasdagen den 2 april f. m.

77 Nr *23.

en klass, som blir skjuten åt sidan: den ensamt skall slita och arbeta den långa
tiden för att producera billiga livsmedel och därigenom möjliggöra för andra
näringsgrupper att arbeta kortare tid.

Jag tror det är skäl i att, innan kammaren nu går att fatta ett beslut, som
med all sannolikhet kommer att innebära, att lagen göres permanent, uttala
detta som en tankeställare för det framtida arbetet i hithörande hänseende.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på l:o) godkännande av förevarande paragraf i utskottets lagförslag, 2:o)
godkännande av 1 § i det uti herr Linders m. fl. reservation framlagda motsvarande
lagförslaget samt 3:o) godkännande av § 1 i det lagförslag, som innefattades
i motionen II: 386 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.; och förklarade
herr talmannen sig anse den förstnämnda propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Johanson i Stockholm begärde emellertid votering,
varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstånde propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Karlsson i Grängesberg votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående 1 § i andra lagutskottets
förevarande förslag till lag örn arbetstidens begränsning, antager
yrkandet örn godkännande av det stadgande, som i det i herr Linders m. fl.
reservation innefattade motsvarande lagförslaget betecknats såsom 1 §, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
yrkandet om godkännande av § 1 i det lagförslag, som innefattas i motionen
II: 386 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan propostionen för huvudvoteringen, som efter given varsel
nu upplästes och godkändes samt anslogs, erhöll följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till lag örn arbetstidens begränsning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom berörda paragraf godkänt det stadgande,
som i det i herr Linders m. fl. reservation innefattade motsvarande lagförslaget
betecknats såsom 1 §.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser samt sistnämnda
voteringspropositionen blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tilllämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns flertalet därvid hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren godkänt förevarande paragraf i utskottets
lagförslag.

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 23. 78

Onsdagen den 2 april i. m.

Som tidell nu var långt framskriden, beslöt kammaren på hemställan av herr
talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga å föredragningslistan upptagna ärenden till
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 14.

Avgå vos två motioner, nämligen av:

herr Lilliecreutz, nr 529, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 264,
angående åtgärder för upphjälpande av söfvattensfisket m. m.; samt

herrar Pehrsson i Bramstorp och Hammarlund, nr 530, i anledning av Kungl.
Majrts proposition, nr 249, angående den högre lantbruksundervisningens ordnande.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss ändring i gällande
bestämmelser örn pensionering av icke-ordinarie personal vid statens
järnvägar m.m.;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i
för statens pensionsanstalt gällande stat;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för befattningshavare hos centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund; och

nr 102, i anledning av väckta motioner rörande understöd åt efterlevande till
vissa i statens tjänst anställda personer.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.27 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 2 april e. m.

79

Nr 23.

Onsdagen den 2 april e. m.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Herr

talmannen anmälde till fortsatt handläggning andra lagutskottets ut- Äng. lag om
låtande, nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926 (nr 162) örn arbets- (Forts)
tidens begränsning, dels ock i ämnet väckta motioner.

Utskottets förslag till lag om arbetstidens begränsning.

2 § föredrogs. Därvid anförde:

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
§ 2 i den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till

utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de under
överläggningen förekomna yrkandena godkände kammaren paragrafen.

3 §.

Godkändes.

Härpå föredrogs 4 §; och yttrade därvid:

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Under hänvisning till vad

jag anfört i min m. flis motion och i mitt förra yttrande här i kammaren rörande
gruvarbetarnas behov av kortare arbetstid, ber jag att få yrka bifall till
§ 3 i det av oss motionärer framlagda lagförslaget, vilken paragraf motsvarar
§ 4 i utskottsförslaget.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Jag yrkar bifall till § 4 i den
av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

Herr Andorsson i Rasjön: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till

§ 4 i den lydelse paragrafen har enligt utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
framställt propositioner å de därunder förekomna yrkandena, blev paragrafen
av kammaren godkänd.

Nr 23.

80

Onsdagen den 2 april e. m.

Ang. lag om 5 § föredrogs. Därvid anförde:
arbetstidens

begränsning. Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till

(Torts.) § 5 i den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till

förevarande 5 § enligt den lydelse den har i utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner å de under överläggningen
framkomna yrkandena; och godkände kammaren paragrafen.

6 §.

Godkändes.

Härpå föredrogs 7 §; och yttrade därvid:

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
§ 7 i den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag yrkar att paragrafen måtte

antagas med den lydelse den har enligt utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen framställt
propositioner på de yrkanden, som därunder förekommit, blev paragrafen
av kammaren godkänd.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Johanson i Stockholm, som anförde: Herr talman! Som kammaren

torde finna, förefinnes i den socialdemokratiska reservationen en § 8, som är
en helt ny paragraf i det föreliggande lagförslaget. Jag ber utan att närmare
ingå på denna sak få yrka bifall till § 8 i den av herr Linder m. fl. avgivna
reservationen.

Vidare yttrade

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på
det av herr Johanson i Stockholm framställda förslaget.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till det av herr Johanson i Stockholm gjorda yrkandet, dels ock på avslag
därå; och fattade kammaren beslut i enlighet med den senare propositionen.

8, 10—16 §§.

Godkändes.

Slutstadgandet.

Mom. 1).

Sedan momentet föredragits, anförde:

Herr Sandström: Herr talman! Jag ber att på denna punkt få yrka bifall
till herr Westmans och hans medreservanters förslag att förevarande lagstiftning
skall prolongeras för allenast tre år. Jag yrkar alltså, att mom. 1 av

Onsdagen den 2 april e. m.

81 Nr 23.

slutstadgandet skall erhålla följande avfattning: »Denna lag träder i kraft

den 1 januari 1931 samt gäller t. o. m. den 31 december 1933; skolande i fråga
örn sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 12
eller 13 §, vad i lagen är stadgat fortfara att gälla även efter sistnämnda dag.»

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Då det beslut, som kammaren
tidigare fattat rörande de olika paragraferna i förevarande lag, icke sammanfaller
med Washingtonkonventionen och sålunda icke medgiver en ratifikation
a.v denna konvention, måste jag be att få till protokollet anteckna, att jag hyser
den meningen, att lagen icke bör definitivt antagas.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag ber att få yrka, att momentet
får den lydelse det har enligt utskottets förslag. Det skall sålunda lyda:
»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.»

Herr Hage instämde häruti.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Utöver vad jag på förmiddagen
anfört, vill jag endast göra det uttalandet, att såvitt jag förstår lägger den
omständigheten, att lagen göres definitiv, intet hinder i vägen för sådana framtida
förändringar, som kunna behövas för att bringa lagen i överensstämmelse
med Washingtonkonventionen, och jag hemställer därför örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Kilbom: Herr talman! Då vi nu komma att rösta för att lagen skall
bli definitiv, ber jag att få meddela, att detta på intet sätt innebär, att vi känna
oss bundna eller förhindrade från att alltjämt i fortsättningen framföra
förslag till lagens förbättring, och att vi inte heller på något sätt känna oss förhindrade
att rösta för godkännande av Washingtonkonventionen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av mom. 1) av slutstadgandet i utskottets lagförslag,
dels ock på bifall till det av herr Sandström under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Sandström,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren godkänner mom. 1) av slutstadgandet i andra
lagutskottets förevarande förslag till lag örn arbetstidens begränsning, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Sandström under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Järte, vadan namnupprop
verkställdes. Därvid avgåvos 104 ja och 75 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt förevarande moment enligt utskottets förslagAndra
kammarens protokoll 1930. Nr 33. C

Äng. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Nr 23.

82

Onsdagen den 2 april e. m.

Ang. lag om
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Morn. 2) och 3); 9 §; lagförslagets ingress och rubrik.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A) förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga örn lagförslaget.

Slutligen föredrogs punkten B). Därvid yttrade:

Herr Öhman: Herr talman! Under förmiddagens debatt örn lagen örn

arbetstidens begränsning framhölls fullt riktigt, att när nu riksdagen var redo
att giva denna provisoriska lagstiftning en permanent karaktär, har denna lagstiftning
redan överlevat sig själv. Denna synpunkt är fullt riktig inte bara
sett emot det förhållandet, att den nuvarande lagen lämnar de flesta arbetargrupper
utanför lagens tillämpningsområde, utan också emot det förhållandet,
att produktionsapparaten under de senaste tio åren mekaniserats och rationaliserats
på ett sådant sätt, att krav måste resas på ytterligare begränsning av
arbetstiden. Det är därför, som vi i den av kommunistiska gruppen genom
herr Karlsson i Grängesberg väckta motionen gjort hemställan örn utredning
örn lagförslag i detta avseende. Det är emellertid inte bara fråga örn en begränsning
av arbetstiden i allmänhet inom industrien till sju timmar, som den
utveckling, som pågått inom produktionsapparaten, har gjort synnerligen aktuell,
utan även frågan örn en rad av arbetargrupper, vilkas arbete är av den
karaktär, att det finnes tungt vägande skäl för att begränsa deras arbetstid
till sex timmar. Så är förhållandet med arbetarna i gruvindustrien och inom
en råd andra yrken, t. ex. vissa delar av den kemiska industrien och inom vissa
avdelningar av pappersmasseindustrien. Jag tror, att örn de herrar i denna
kammare, som inte varit i tillfälle att göra en vandring genom syreavdelningarna
i en pappersmassefabrik, skulle få tillfälle att bara gå igenom en sådan
avdelning och åläggas att vistas inom densamma bara en timma, då skulle de
säkerligen instämma i att det är omänskligt att begära, att arbetarna på dessa
områden skola stå i arbete i åtta timmar. Kravet på en revision av deras arbetstid
till sex timmar är mycket starkt bärande och kan säkerligen inte heller
i längden tillbakavisas.

Med denna korta motivering och under hänvisning till vad som från kommunistiskt
håll tidigare i dagens debatt framförts ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till punkt B i den av herr Karlsson i Grängesberg väckta motionen.

Herr Sandström: Herr talman! Jag skall endast be att få yrka bifall till
utskottets förslag under punkt B och således avslag på motionerna i den mån
desamma icke redan äro besvarade.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt samt 2:o)
dels bifall till det förslag, som innefattades i mom. b) av den utav herr Karlsson
i Grängesberg m. fl. väckta motionen II: 386, dels ock i övrigt bifall till
utskottets hemställan i berörda punkt; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Kilbom
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i punkten
B) av utskottets förevarande utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 2 april e. m.

83

Nr 23.

Vinner Nej, har kammaren dels bifallit det förslag, som innefattas i mom. b)
av den utav herr Karlsson i Grängesberg m. fl. väckta motionen II: 386, dels
ock i övrigt bifallit utskottets hemställan i berörda punkt.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

§ 2.

Å föredragningslistan var härefter upptaget andra lagutskottets utlåtande,
nr 16, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926 (nr 163) örn vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 januari 1930 till riksdagen avlämnad proposition, nr 32,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926 (nr 163)
om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta likalydande motioner, nämligen nr 235 i första
kammaren av herr Möller m. fl. och nr 391 i andra kammaren av herr
Hansson i Stockholm m. fl., i vilka motioner föreslagits, att riksdagen måtte
antaga av motionärerna framlagt förslag till lag örn vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen med anledning av förevarande proposition och ovanberörda
motioner måtte för sin del antaga i punkten intagen lag om vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete; och

B) att ovanberörda motioner, i den mån desamma icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Westman, von Sydow, Mellén, Magnusson i Skövde, Gardell i
Gans och Sandström, vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas; och

B) att ovanberörda motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; av

herrar Sigfrid Hansson, Thorberg, Hagman, Hage och Johanson i Stockholm,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen med anledning av förevarande proposition och ovanberörda
motioner måtte för sin del antaga i punkten intagen lag örn vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete; och

Äng. lag örn
arbetstidens
begränsning.
(Forts.)

Äng.

lag om tiden
för bageri- och
konditoriarbete.

Nr 23. 84

Onsdagen den 2 april e. m.

för L----- ~‘L

Äng. B) att ovanberörda motioner, i elen mån desamma icke kunde anses besvarade

lägdom tiden^ genom Vad sistnämnda reservanter under A) hemställt, icke måtte till någon

av herr Magnusson i Kalmar.

Sedan punkten A) föredragits, anförde

(Forts.)

Herr Järte: Herr talman! Inför denna lag har nog mången frågat sig,

varför just bageriarbetarna skola hava det privilegiet att få en lag, som förbjuder
nattarbete för deras vidkommande. Det finnes ju många andra yrkesgrupper,
järnvägsmän, tidningstypografer, servitörer, som hava ett lika ansträngande
nattarbete för allmänhetens betjänande men som icke äro utrustade
med denna förmån. Viserligen hava vi sedan 21 år tillbaka ett lagligt nattarbetsförbud
för kvinnor enligt internationell konvention härom. Men den är motiverad
av särskilda rashygieniska synpunkter. Hur kommer det sig då, att
just bageriarbetarna här blivit särskilt ihågkomna? Det beror på historiska
skäl, helt och hållet historiska skäl. Det kan vara en vacker tradition att fullfölja
en sådan. Anledningen var den, att under 1880- och 1890-talen, då socialpolitiken
började vinna insteg i de västerländska staterna, fann man, att bageriarbetarna
arbetade under särskilt svåra förhållanden. Det är ganska betecknande,
att den första åtgärd, som gjordes här i landet att genom arbetsstatistiska
utredningar närmare taga reda på dessa arbetsförhållanden, gällde just bagerinäringen.
Efter motion av Sven Adolf Hedin 1895 uppdrog Kungl. Majit åt
kommerskollegium att göra utredning. Det var egentligen det första embryot
till kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik och till den senare följande
snabba utvecklingen av vår socialförvaltning. Det var ett vetekorn, som icke
föll på hälleberget. Det visade sig också, att det verkligen fanns befogade
klagomål. Det fanns också anledning till allmänhetens misstro mot det sätt,
varpå det dagliga brödet tillverkades i våra bagerier. Men sedan dess hava 35
år förflutit. 35 år av en enastående utveckling även på detta område. Nu vet
envar, att i alla våra bagerier råda på långt när icke sådana förhållanden, som
då överklagades. Tvärtom tror jag, att allmänheten med ganska stort förtroende
kan mottaga leveranser från våra bagerier. Men jag nekar ingalunda till,
att en av förtjänsterna härtill tillkommer bageriarbetarnes organisation. Ännu
på 1890-talet rådde i Stockholm kost- och logisystemet för bageriarbetarna. Och
de otrevliga förhållanden, som detta medförde vid inkvarteringen var, vad denna
fackorganisation först och främst riktade sig mot. Den lyckades också avskaffa
dessa kvarlevor från skråtiden. Men pendeln svänger snabbt. Samma
organisation, som på det viset startade sin verksamhet med att utplåna de sista
resterna av det gamla skråväsendet, har med tiden blivit en av våra mest skråmässigt
slutna fackorganisationer, en organisation, som i sina kollektivavtal
med arbetsgivarna lyckats få in organisationstvånget. Makten är också så stor,
att fastän riksdagen för fyra år sedan genomförde den förändringen i nattarbetslagen,
att tiden för arbetets början framflyttades till klockan 5 i stället för
6 på morgonen, har det ändå icke lyckats bageriidkarna att få denna reform
genomförd, därför att kollektiavtalen stå kvar på lagens gamla formulering.
Man kan icke bättre ådagalägga, hur överflödig under nuvarande förhållanden
denna lagstiftning örn arbetstiden är. Det visar sig också, att i Danmark och
England har man ingen lag örn åttatimmarsdag. Men den utredning, som är
bifogad propositionen, visar tillfyllest, att i varje fall är åttatimmarsdagen genomförd
genom kollektivöverenskommelser.

Sålunda, vad vi än här skulle besluta beträffande nattarbetslagens upphävande
eller förändring, skulle i varje fall genom kollektivavtalen bageriarbetarna
veta att driva sin vilja igenom.

Onsdagen den 2 april e. m.

85 Nr 23.

Emellertid, vad som närmast föranleder mig att här yrka bifall till herr West- Äng.
mans m. fl. reservation är den omständigheten, att under utredningens gång ha- % oro tiden^
va framkommit åtskilliga belägg för den uppfattningen, att denna nattarbetslag
har på en viktig punkt en kontakt med vår nuvarande svåra agrarkris, narn- arbete.
ligen så till vida, såsom också kommerskollegium påpekar, att genom nattar- (Forts.)
betslagen tvingas bagerierna till en forcering av bakningen, som leder dem till
att föredraga det lättbakade amerikanska mjölet framför det svenska. Det
hade varit av intresse, att denna sak ägnats en mera ingående undersökning. Då
man kan befara, att problemet örn det svenska vetemjölets användande alltjämt
blir aktuellt i mån av agrarkrisens fortsättning, är det ytterligare skäl, att
andra kammaren betänker sig för att göra lagen permanent och i stället går på
förslaget om fortsatt provisorium, till vilket jag yrkar bifall.

Herr Sjöström: Herr talman! Den föregående ärade talaren ställde frågan:

Varför skola bageriarbetarna icke hava nattarbete, då det finnes en hel del arbetargrupper,
som nödgas arbeta under natten? Då jag tillhör dessa av talaren
förkättrade och klandrade yrkesutövare, vill jag tillkännagiva, att orsaken torde
vara, att det icke alls är behövligt inom den yrkeskåren att arbeta under nätterna.
Under ole tio år, som nattarbetet har varit avskaffat, hava såväl arbetarna
som icke minst arbetsgivarna funnit sig mycket väl i denna anordning.

Jag, som själv deltagit i åtskilliga förhandlingar med arbetsgivarna angående
andra spörsmål i fråga örn våra löneavtal, kan intyga, att det icke framställts
några allvarliga krav från arbetsgivarsidan, att de gamla förhållandena skulle
återinföras.

Vidare anförde den ärade talaren, att makten hos denna arbetarorganisation
skulle vara så stor, att den av honom omtalade i lagen stadgade tidigaste begynnelsetiden
för arbeten örn morgnarna, vilken bestämdes vid 1926 års revision
av denna lag, icke kunnat genomföras på grund av arbetarnas stora organisatoriska
makt.

Ja, det kan ju hända, att dessa arbetares organisation är stark och fulländad,
och mig smickrar det, att ett sådant uttalande fälldes av den föregående ärade
talaren, alldenstund jag själv varit med örn att bygga upp densamma. Men på
samma sätt, som jag nyss antydde angående nattarbetet överhuvud, är det här
så, att arbetsgivarna hava vid förhandlingarna härom icke framställt några
bestämda, allvarliga krav på återgång till de gamla förhållandena utan hela tiden
varit synnerligen nöjda med förhållandena, sådana de äro.

Jag begärde ordet endast för att giva dessa repliker och upplysningar till den
föregående ärade talaren. Men då jag har ordet, vill jag göra en liten erinran
dessutom. Vid revisionen av denna lag 1926, då den tidigare början av arbetstiden
blev bestämd, sades det ifrån från olika håll, framför allt från den dåvarande
socialministern Möller och andra talare, bland annat även undertecknad,
att denna tidigare framflyttning i lagen av begynnelsetiden kommo troligen
att bliva endast en bestämmelse på papperet. Strax efteråt, det var icke
många månader efter det riksdagen behandlat denna fråga, trädde de båda stora
arbetare- och arbetsgivareorganisationerna tillsammans för att åstadkomma
ett nytt avtal. Det visade sig visserligen då, att arbetsgivarna framställde
krav på, att lagen härutinnan skulle följas. Men efter mycket korta förhandlingar
— de varade icke många minuter — var man på den punkten från båda
parterna överens om, att den sedan 1920 invanda arbetstiden med början klockan
sex örn morgonen var ändamålsenlig, och man kom överens om att godvilligt
bibehålla denna tid. Det kades icke från arbetarnas sida någon som helst
makt bakom anspråken, utan det var en godvillig och vänskaplig överenskommelse
på den punkten.

Då jag är bestämt övertygad, att andra lagutskottets majoritet under ut -

Nr 23. 86

Onsdagen den 2 april e. m.

Äng. skottsbehandlingen har haft reda på just dessa sakförhållanden angående denna
ändring av 1926, förefaller det mig i själva verket ganska underligt, att ut01''konditori°°
slottets majoritet icke velat gå med på den punkten i den socialdemokratiska
arbete. motionen, som avser återgång i fråga om arbetstidens början till bestämmel (Forts.

'' serna, sådana de voro före 1926. Det tjänar ingenting till att vidare uppehålla

tiden med en redogörelse för den saken.

Herr talman! Jag skall sluta med att yrka bifall till den av herr Sigfrid
Hansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Även i fråga örn regleringen

av arbetstiden i bagerier förefinnes en internationell konvention. Från det
socialdemokratiska partiet har väckts en motion, vari det påyrkas, att vår
nuvarande lagstiftning på detta område skulle ändras därhän, att vi kunde
ratificera den internationella konventionen. Denna vår ståndpunkt sammanfaller
med vår grundsyn, att Sveriges medlemskap i Nationernas förbund och
vårt arbete i dess internationella arbetsorganisation medför förpliktelser. Vi
anse, att dessa böra av Sverige kunna uppfyllas på här ifrågavarande område.
Detta är anledningen till att vi framställt detta yrkande. Detsamma har även
reservationsvis bilagts utskottets utlåtande.

Jag vill i likhet med den föregående talaren yrka bifall till den socialdemokratiska
motionen.

Herr Andersson i Rasjön: . Herr talman! I den fråga, som det nu gäller,
föreligger i stort sett samma linjer som uti den, vilken vi närmast förut behandlat.
Då kammaren gått in för att giva den allmänna arbetstidslagen permanent
karaktär från och med ingången av nästa år, synas alla skäl tala för, att jämväl
nu ifrågavarande lag blir definitiv från samma tidpunkt. Det av herr
Järte framförda skälet för fortsatt provisorium verkar icke särskilt övertygande.
Är det så, att bageriarbetet måste onormalt forceras så att det svenska
mjölet därför kommer till korta jämfört med det amerikanska, få bageriidkarna
först och främst se till att utnyttja de möjligheter, som bereddes dem
vid det senaste tillfället, då lagen reviderades, nämligen att framflytta början
av arbetstiden från klockan 6 till 5 på morgonen. Så länge det icke skett, tror
jag icke, att man kan skylla det av herr Järte antydda förhållandet ensamt
på lagens avfattning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan under punkten A).

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
på: l:o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2:o) bifall till
det förslag, som innefattades i punkten A) av den utav herr Sigfrid Hansson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) bifall till det
förslag, som innefattades i punkten A) av den reservation, som avgivits av
herr Westman m. fl.; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Äng. Vidare upptogs till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 17, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med anhållan örn riksdagens yttran''arbetsorgomt
rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1929

sationens leon- fattade beslut, dels ock en i ämnet väckt motion.

''fattade
'' till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under

Onsdagen den 2 april e. m.

87 Nr 23.

åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden,
anhållit om riksdagens yttrande angående vissa i nämnda protokoll internalioneUa
omförmälda, av den internationella arbetsorganisationens konlerens ar 192» vid arbetsorganidess
tolfte sammanträde fattade beslut. . sationens kon De

ifrågavarande besluten utgjordes av dels förslag till tva konventioner, lorense>r1929
nämligen angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning njorts \
eller lossning av fartyg, samt angående angivande av vikten å tyngre kollin,
som transporterades å fartyg, dels ock fyra rekommendationer, nämligen angående
förebyggande av olycksfall i arbete, angående ansvarighet i fråga om
säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner, angående ömsesidighet i fråga
örn skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning, eller lossning
av fartyg, samt angående hörande av fackliga organisationer vid utarbetande
av bestämmelser rörande säkerhet för arbetare, sysselsatta med dylikt arbete.

I sammanhang nied berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
en av herr Thorberg inom första kammaren väckt motion, nr 245, van
föreslagits, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla, att det pabörjade arbetet
med lagens örn arbetarskydd revision måtte påskyndas och förslag till
reviderad sådan lag inom en nära framtid föreläggas riksdagen.

Utskottet hemställde, att riksdagen med anledning av förevarande proposition
och ovanberörda motion matte i skrivelse till Kungl. Majit meddela,

a) att riksdagen för sin del icke haft något att erinra mot^vederbörande departementschefs
uttalanden i det propositionen bilagda statsrådsprotokollet beträffande 1)

förslaget till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta
med lastning eller lossning av fartyg, o .

2) rekommendationen angående ömsesidighet i fråga örn skydd mot olycksfall
för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg, och

3) rekommendationen angående hörande av fackliga organisationer vid ut arbetande

av bestämmelser rörande säkerhet för arbetare, sysselsatta med lastning
eller lossning av fartyg; ........ ,

b) att, då riksdagen för närvarande icke kunde överblicka de konsekvenser,

ett biträdande av förslaget till konvention angående angivande av vikten å
tyngre kollin, som transporterades å fartyg, riksdagen nu icke kunde tillstyrka
ratificering av samma konventionsförslag, men att riksdagen ansåge att det i
konventionsförslaget omhandlade spörsmålet borde av Kungl. Maji göras till
föremål för ytterligare utredning, samt . „ ,

c) att riksdagen med anledning av rekommendationerna angående förebyggande
av olycksfall i arbete och angående ansvarighet i fråga örn säkerhetsanordningar
å motordrivna maskiner funnit sig böra uttala det önskemålet, att
arbetet med revisionen av lagen örn arbetarskydd så påskyndades, att förslag
till reviderad lagstiftning inom en nära framtid kunde föreläggas riksdagen,

att riksdagen i övrigt icke funnit anledning till erinran mot departementschefens
uttalanden beträffande ifrågavarande rekommendationer.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar von Sydow, Mellén,_ Magnusson
i Skövde och Sandström, vilka beträffande förslaget till konvention angående
skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning
av fartyg, ansett, att utskottet bort tillstyrka riksdagen att avstyrka ett biträdande
av konventionen för Sveriges del, samt beträffande rekommendationen
angående ömsesidighet i fråga örn skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta
med lastning eller lossning av fartyg, ansett, att utskottet bort tillstyrka
riksdagen att för sin del göra det uttalandet, att någon åtgärd i anledning av
rekommendationen icke borde vidtagas.

Nr 23. 88

Onsdagen den 2 april e. m.

Ang. Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

vissa av den

internationella Herr Sandström: Herr talman! Det är beträffande två frågor som det

sationeTkon. avgivits en reservation i utskottet. Den ena rör konventionen angående skydd
jereus år 1929 m°t olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg.
fattade beslut. Den andra rör rekommendationen angående ömsesidighet i fråga örn skydd mot
(Forts.) olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg. Då
jag är med bland reservanterna, ber jag att med några få ord få motivera deras
hållning.

Reservanterna finna, att det är alldeles för stor brådska med vårt lands
ställningstagande till ifrågavarande konvention. Praktiskt taget är vårt land
det första, som tillfrågats, eller åtminstone det första, som är i tillfälle att avgiva
sitt votum angående detta förslag till konvention. Vi hava icke kunnat
annat än anse det ganska, betänkligt, att vårt land skulle först av alla länder
binda sig på en sa lang tid som 11 år i följd vid detta förslag örn en enhetlig
och i minsta detalj genomförd ordning i fråga örn lastning eller lossning av
fartyg, såväl arbetet ombord som arbetet i land. Det är olika förhållanden på
olika hamnplatser. Det är ganska svårt, örn icke omöjligt, att genomföra en
sådan ordning överallt med likartade anordningar. Det är också så, att de
tekniska anordningarna för lossningen i hamnarna undergå en glädjande utveckling
till det bättre. Det står icke stilla på det området. Då kan det vara
farligt att läsa fast sig och icke tunna följa med den utveckling, som betingas
av bättre tekniska anordningar.

Det är på denna grund, som reservanterna anse, att Sverige icke omedelbart
bör taga ställning till detta förslag utan ställa sig i någon mån avvaktande
och se, huru andra länder komma att förfara. Det är ganska sannolikt, att det
engelska riket, som är ganska månt örn sina intressen, icke är villigt att biträda
denna konvention i den form den kommit fram. Om det icke är förenligt
med örikets sanna intressen och fördelaktigt för dess sjöfart, är det sannolikt,
att det säger nej. I så fall skulle vårt land stå med sin konvention, som
det biträtt för 11 år, och så kanske konventionen icke tillämpas i England.
Det kunde medföra skada för vår sjöfart. Det är bättre att hava fria händer i
detta hänseende.

På grund härav, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad vid andra lagutskottets utlåtande nr 17 och som är avgiven av
herr von Sydow m. fl. angående denna konvention, och i konsekvens därmed även
avslag på biträdandet av rekommendationen angående ömsesidighet i fråga örn
skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning av
fartyg, då denna rekommendation har intimt samband med föregående fråga.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Den
föregående ärade talaren ansåg, att man kunde hava väntat med att lägga
fram denna fråga. . Därtill ber jag emellertid få svara, att enligt Versaillestraktaten
och våra internationella förpliktelser voro vi skyldiga att framlägga
denna fråga, för just denna riksdag och det gällde endast frågan, örn man därvid
skulle tillstyrka ratifikation eller icke. När regeringen gått in för tillstyrkan,
har det i främsta rummet varit därför, att man ansåg ökat skydd för
arbetarna inom ifrågavarande rörelse vara erforderligt, men jämväl därför, att
man ansåg, att det skulle särskilt för utrikessjöfarten bereda påtagliga fördelar,
därigenom att man skulle, i den mån andra länder ratificerade, bliva
bernad från en ofta nog besvärlig och tidsödande kontroll i utländska hamnar.
Man kan också säga, att denna utrikes sjöfart alldeles särskilt val lämpar sig
™r ^ernationella överenskommelser, något som man icke alltid kan säga är
förhållandet med det internationella traktatarbetet.

Onsdagen den 2 april e. m.

89 Nr 23.

Det kan tilläggas, att såväl kommerskollegium som socialstyrelsen hava ur Äng.
sina särskilda synpunkter tillstyrkt ratifikation av denna konvention. vissa av den

Nu har det invänts från den ärade talarens sida, att den konvention, som internationella
föreligger, är ganska detaljerad, och vidare, att man skulle binda sig för 11 mtiomenlThmår
framåt. Detta sammanhänger med den ordning, som gäller för dessa kon- ferens år 1929
ventioner överhuvud. Man får icke heller förbise, att konventionen innehåller fattade beslut.
en § 15, genom vilken det göres möjligt för de olika länderna att få hänsyn (Forts.)
tagen till deras speciella förhållanden för särskilda slag av sjöfart. Det är
salunda möjligt, att man i fråga örn den inrikes sjöfarten kan göra modifikationer
vid denna konventions tillämpning, då den enligt sakens natur väsentligen
tagit sikte på den internationella sjöfarten. Under förarbetena till konventionen
framkommo anspråk i denna riktning, som göra det tydligt, att § 15
fått den avfattning, den fått, just i syfte att dylika modifikationer skulle kunna
göras gällande vid tillämpningen.

Det är riktigt, att vi nu på grund av de omständigheter, som jag berörde i
början av mitt anförande, äro ganska tidigt ute med denna fråga. Den är
emellertid samtidigt underställd det norska stortinget, och det torde finnas all
anledning att räkna med att de nordiska länderna komma att ratificera denna
konvention, som sedan för dessa stater blir mera till fördel ju fler länder, som
ansluta sig till densamma. England, vid vars ställning till denna fråga vi
självfallet ha all anledning att fästa mycket stor vikt, har deltagit med sakkunniga
representanter vid förbehandlingen av frågan i Genéve, och man torde
kunna räkna med att man från engelsk sida skall visa förståeelse för ratificeringen
av denna konvention. Detta är också någonting, som regeringen självfallet
får anledning att följa med uppmärksamhet under den tid. som kan komma
att förflyta, innan den definitiva ratifieeringen från regeringens sida kan
komma i fråga.

Herr Johanson i Stockholm: Herr Sandström motiverade den reservation,

som framförts av fyra högerrepresentanter i utskottet med att det vore anledning
tro att Sverige vore ute för tidigt med denna fråga, och att det förhållandet
kunde bereda den svenska sjöfarten svårigheter. Jag vill erinra honom örn
vad som står på sidan 14 i propositionen. Där omnämnes, att konventionen i
huvudsak återgiver vad som redan finnes i »Dock Regulations», i de i de engelska
hamnarna gällande reglementen. Därför är det knappast troligt, att det
kan ligga någon verklighet bakom de av herr Sandström framförda synpunkterna
och den fruktan, som han hyste för de svårigheter, som skulle vållas den
svenska sjöfarten. Ty förhåller det sig så. att konventionen sammanfaller med
redan gällande reglementen i England, är det väl tvärtom så, att ett biträdande
av konventionen skulle bereda den svenska sjöfarten förmåner, som den för
närvarande icke är i tillfälle att taga i besittning. Det iir helt naturligt, att
länder, som ha en lagstiftning, som sammanfaller med de i engelska hamnar
gällande reglementen, också komma att ha vissa fördelar av detta, och det är
väl anledning förmoda, att ett biträdande av konventionen endast skulle medföra
fördelar för vårt land.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först propositioner
beträffande a) 1) och 2) av utskottets hemställan, nämligen dels på
bifall till vad utskottet däri hemställt, dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i
den förra propositionen.

Härefter blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets hemställan
i övrigt av kammaren bifallen.

Nr 23. 90

Onsdagen den 2 april e. m.

§ 4.

Äng. ifråga- Härefter företogs till avgörande andra lagutskottets utlåtande, nr 19, i ansatt
förhöjning ledning av vackt motion örn förhöjning av de till vissa arbetare utgående livav
vissa räntor på grund av olycksfall i arbete.

livräntor.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 343,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Andersson i Stockholm
m. fl. föreslagit, att riksdagen måtte besluta, att ersättning för nedsättning i
arbetsförmågan till följd av olycksfall i arbete —- s. k. livränta — skulle från
och med den 1 juli 1930 utgå enligt grunder, som vore fastställda i nu gällande
lag, oavsett örn olycksfallet inträffat före nu gällande lags ikraftträdande,
samt att vid beräknande av livräntan den arbetsförtjänst lades till grund, som
under tiden 30 juni 1930—1 juli 1929 tillkomme en arbetare inom det yrke, där
skadan skedde, och i den ort, där skadan inträffat.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Då vi väckt en motion, örn

ändrade grunder för beräknandet av livräntor för dem, som tidigare ha råkat
ut för olycksfall i arbete, är det givetvis därför, att det måste betecknas såsom
nödvändigt, att dessa livräntor bringas i överensstämmelse med de levnadskostnader,
som gälla i nuvarande tid. De livräntor, som utgå efter tidigare bestämmelser
— även med de förhöjningar, som av riksdagen beslutats — äro emellertid
icke till sin storlek sådana, att de på något sätt kunna sägas överensstämma
med vad som är erforderligt för att de skola tjänstgöra såsom bidrag
till uppehållandet av livet på dem, som i större eller mindre utsträckning ha fått
sin arbetsförmåga nedsatt. Det är nämligen icke bara så, att denna nedsättning
i arbetsförmågan inverkar på lönens storlek för dem, som äro i den belägenheten,
utan den inverkar givetvis i stort sett på deras möjligheter att skaffa sig
anställning och utkomst. Den som har fått även en mindre nedsättning i arbetsförmågan
på grund av olycksfall i arbete har naturligtvis icke sådana möjligheter
att konkurrera örn arbetstillfällena, att han kan sägas vara likställd eller ens
i det närmaste likställd med den, som är frisk och fullt arbetsför. Detta, är
alltså det väsentliga skälet, varför man ansett sig böra yrka på en förändring
i de bestämmelser, som för närvarande finnas örn ersättning till sådana^ som
råkat ut för olycksfall i arbete, vilket medför nedsättning i, arbetsförmågan,
allt i vad1 det rör tiden före det, den nuvarande lagen trädde i kraft.

Utskottet har i sitt utlåtande citerat riksförsäkringsanstalten, som förklarat
sig anse, att ett genomförande av motionärernas förslag icke kan sättas i fråga.
»Bortsett från — heter det vidare — att det måste möta synnerligen stora praktiska
svårigheter att fastställa arbetsförtjänsten på sätt som i motionen föreslagits,
skulle —- enligt anstaltens mening — kostnaderna för en enligt dessa grunder
vidtagen höjning av ersättningen säkerligen bliva högst betydande.» Detta
uttalande örn att kostnaderna för en sådan höjning av ersättningen skulle bliva
högst betydande, är ett bevis så gott som något, att det föreligger en väsentlig
skillnad mellan de ersättningar, som nu utgå och de ersättningar, som skulle
komma att utgå, för den händelse att dessa personer, som det här är fråga örn,
skulle bli likställda med dem, som åtnjuta ersättning enligt nu gällande lag.
Detta får väl alltså betecknas såsom ett bevis, skulle jag tro, för riktigheten av
vår ståndpunkt.

När utskottet säger, att det skulle vara förenat med svårigheter att fastställa
livräntornas storlek på sätt i motionen föreslagits, vill jag erinra därom, att den

Onsdagen den 2 april e. m.

91 Nr 23.

skälighetsprövning, som i motionen har föreslagits, alltså i fråga örn beräkningen
av arbetsförtjänstens storlek, redan nu finnes i gällande lag. I lagens § 9
heter det nämligen bl. a. att bär under längre eller kortare tid av året den
skadade icke av arbetsgivaren använts till arbete, eller kan avlöningen för
någon tid av året på grund av bristfällig utredning eller av annan anledning ej
bestämmas, skall i enlighet med vissa i lagen angivna grunder prövas vad som
skäligen skall beräknas såsom arbetsförtjänst. Då i motionen föreslagits, att
arbetsförtjänsten skall beräknas så, att man skulle gå efter inkomsten för en
arbetare i motsvarande yrke under viss i motionen angiven tid, är det givetvis
att beträda den skälighetsprövningens väg, som i § 9 i lagen redan finnes angiven.
Jag kan icke finna, att det skulle föreligga några svårigheter att på
dessa grunder räkna ut vad arbetsförtjänsten för en arbetare skulle vara och
på dessa grunder sålunda åstadkomma en höjning av livräntan, så att vederbörande
bleve likställd med de arbetare, i fråga örn vilka sådan skälighetsprövning
för närvarande företages enligt nu gällande lag.

När så utskottet i nästa sats av den korta motiveringen säger att »ett realiserande
av motionärernas förslag skulle för övrigt innebära, att enskilda försäkringsbolag
skulle förpliktas att utgiva ersättning till avsevärt högre belopp än
som legat till grund för premieberäkningen», vill jag säga, att riksdagen på
den punkten tidigare anvisat medel för höjning av dessa livräntor, som utgå
till dem, som råkat ut för olycksfall, innan den nuvarande lagen trädde i kraft.
Riksdagen anvisade år 1925 900,000 kronor för dessa ändamål; och riksdagen
har alltså med detta beträtt den väg, som innebär, att det är staten, som, då det
gäller höjandet av dessa livräntor, lämnar de erforderliga medlen för ändamålet.

Jag hade med det yrkande, som framställts i motionen, åtminstone tänkt mig,
att örn riksdagen bestämmer, att livräntorna skola utgå efter den nu gällande
lagen och beräknas enligt den gällande lagens grunder, staten givetvis skulle
vara den,_ som täckte de erforderliga kostnaderna. Det har emellertid icke
varit möjligt för en enskild motionär eller för oss såsom grupp att räkna ut vad
dessa kostnader skulle utgöra. Vi lia förutsatt, att örn riksdagen godkänner de
föreslagna grunderna, skulle däri, med hänsyn till tidigare av riksdagen fattade
beslut i ärendet, ligga, att staten också skulle betala kostnaderna. Örn
man emellertid skulle tänka sig, att detta icke skulle vara fallet, utan kostnaderna
skulle täckas på annat sätt, vill jag ändå ifrågasätta, huruvida det
för alla utskottets ledamöter, även för socialdemokraterna, kan vara en tillräcklig
motivering för att avstyrka en så rimlig hemställan som denna, att de, som
åtnjuta understöd på grund av olycksfall i arbete, allesammans skulle bliva likställda
med deni, som åtnjuta ersättning enligt nu gällande lag, därför att enskilda
försäkringsbolag då skulle få betala mera, än vad de tidigare räknat
med. Det är åtminstone icke ett tillräckligt skäl för mig, även om jag tänkt
mig, att kostnaderna skulle täckas av staten och alltså icke av enskilda försäkringsbolag.

Det har ju, när det gällt tidigare här i riksdagen beviljade understöd och
pensioner — särskilt tänker jag därvid på understöd, som lämnats av annan
anledning än här ifrågavarande — från riksdagens sida vid åtskilliga tillfällen
gjorts försök att anpassa dessa understöd, örn icke till fullo efter nu rådande
levnadskostnader, så dock på sådant sätt, att do bättre överensstämma med de
rådande levnadskostnaderna. När det gäller understöd till dem, som råkat ut
för olycksfall i arbete och fått sin arbetsförmåga nedsatt, finner jag ett beträdande
av denna väg så rimlig, att jag måste uttala en förvåning över att man
här kunnat få se ett enhälligt utskott, som avstyrker en förändring av grunderna,
efter vilka understöd skall utgå.

Jag har med dessa synpunkter, herr talman, velat motivera mitt yrkande örn
bifall till den i ämnet väckta motionen.

Äng. ifrågasatt
förhöjning
av vissa
livräntor.
(Forts.)

Nr 23. 92

Onsdagen den 3 april e. m.

Ang. ifråga- Herr Hage: Jag har av resa varit förhindrad att deltaga i utskottsbehand satt

förhöjning \ingen av denna fråga; men även om jag hade deltagit i behandlingen, hade
Uvräntor. iaS antagligen icke kunnat vara med örn att vi utan vidare skulle yrka bifall
(Forts.) till motionen, och det av den anledningen, att det när det gäller sådana här

stora ekonomiska frågor — det vet nog var och en — icke är möjligt att förmå
riksdagen att utan vidare gå med på en anordning av den innebörd, som
begäres i motionen. Men det var icke för att tala örn den saken, som jag begärde
ordet, utan det var av en annan anledning.

Som kammarens ledamöter kunna finna, så finnes vid detta utskottsutlåtande
fogat en skrivelse till andra lagutskottet från riksförsäkringsanstalten. I
denna skrivelse redogöres det för, huru denna fråga förut har behandlats i riksdagen.
Av denna redogörelse framkommer, att den fråga, som vi nu behandla
och som motionsvis framburits i år av herr Edoff Andersson, förut vid upprepade
tillfällen varit uppe i riksdagen. Det har tidigare väckts en motion av
min partivän, herr Lövgren i Nyborg. Det har också väckts en motion av min
partikamrat herr Dalberg och av kommunisten herr Karlsson i Grängesberg och
från frisinnat håll av herr Bondeson samt från socialdemokratiskt ytterligare
av herr Carlsson i Stockholm, som på detta område torde vara särskilt sakkunnig,
samt slutligen även av kommunisten herr Dahlén.

Vid ett föregående tillfälle, nämligen vid 1925 års riksdag, väcktes ett flertal
motioner, berörande denna sak; och vad inträffade då? Jo, man kunde konstatera,
att den meningen, att man borde göra någonting för dessa stackars
människor, som åtnjuta livräntor m. m. enligt 1901 års olycksfallslag, hade
starkt understöd i andra kammaren. Andra kammaren gick alltså in för en
begäran, där man uttalade sig för en utredning i frågan. Det skedde på grund
av ett utlåtande från sammansatta andra lag- och statsutskottet, där man hade
synnerligen energiskt penetrerat den här saken. Vid det utskottsutlåtande!
fanns fogad en reservation av herr von Koch i första kammaren. I denna reservation
påyrkade han, att denna fråga om möjligheten att åstadkomma ett
förbättrande av dessa människors olycksfallsersättning skulle tagas upp till en
allsidig undersökning. Yrkandet i denna reservation vann majoritet i första
kammaren och vann sedan vid sammanjämkningen majoritet även i andra kammaren.
På grund härav avlät riksdagen genom ett gemensamt beslut i båda
kamrarna en skrivelse till regeringen örn en utredning av denna fråga.

Vad har nu resultatet blivit av denna utredning? Jo, frågan har varit föremål
för en allmän undersökning dels av riksförsäkringsanstalten och dels av
pensionsstyrelsen, och dessa två ämbetsverk ha avgivit ett gemensamt utlåtande
i frågan år 1925. Där säga de bl. a., att det torde ej kunna förnekas, att behovet
av hjälp kan vara betydande för många av här ifrågavarande personer. De
ställa sig alltså i stort sett på den ståndpunkten, att riksdagen hade rätt, nälden
skrev till Kungl Majit, örn att man borde göra någonting för dessa människor.
Men vad blev resultatet av hela denna vidlyftiga utredning, som presterats,
och som jag har här i min hand? Jo, efter det att ämbetsverken gjort ett
sådant sympatiskt uttalande, säga de på en hel del ställen, att de likväl trots
detta ha vissa principiella betänkligheter mot att göra någonting. Man säger
därvidlag bl. a., att orsaken till dessa principiella betänkligheter är, att det,
örn man nu följer riksdagens uttalande och hjälper dessa kategorier, likväl kan
bli så, att en hel del andra människor icke komma i åtnjutande av någon hjälp,
t. o. m. en del andra skadade och efterlevande efter skadade, som kanske t. o. lii.
behöva hjälp ännu bättre. Detta är en av orsakerna till att man från båda
dessa ämbetsverk ställer sig i någon mån avvisande till saken. Men likväl
framlägger man i sitt utlåtande — det är ett ganska vidlyftigt utlåtande på 21
maskinskrivna sidor — vissa alternativa förslag, för den händelse Kungl. Maj :t
och riksdagen det oaktat skulle vilja vara nied örn att. göra något i denna fråga.

Onsdagen den 2 april e. m.

93 Nr 23.

Man säger alltså i detta utlåtande, att det finnes möjlighet att, om man vill, göra Äng. ifråganågonting.
Och man anför även något örn kostnaderna, men jag tycker icke,salt tehöjning
att dessa kostnadssiffror äro sådana, att man på grund därav har anledning att Uvräntor
motsätta sig en lagstiftning i den riktning, som riksdagen tänkte sig. (Forts.)''

Nu har emellertid till slut resultatet av allt detta blivit, att den sittande regeringen
vid en konselj den 6 december 1929 avskrivit hela frågan och förklarat
att saken får förfalla. Jag måste för min del på det högsta beklaga detta,
ty därigenom har ju hela denna fråga, som under så många år legat under utredning,
fullständigt kommit bort från dagordningen.

Jag vill för min del säga, att jag icke kan böja mig för de skäl, som anförts
av dessa ämbetsverk. Dessa skäl äro ju i huvudsak, att man inte borde hjälpa
dessa människor, därför att man inte kan hjälpa alla, som möjligen behöva
hjälp. Skulle vi i vårt lagstiftningsarbete här i riksdagen följa den principen,
så skulle säkerligen en hel del lagar, som vi gått in för och genomfört, inte
lia kommit till stånd. Jag måste säga för min del, att jag i högsta grad beklagar,
att herr socialministern, som väl är närmast ansvarig för detta beslut,
har intagit en sådan ståndpunkt, som han gjort i denna fråga. Jag måste också
säga, att när riksdagens bägge kamrar genom ett gemensamt beslut har skrivit
till Kungl. Majit i denna fråga, så måste väl bakom detta ändå ligga allvar
från riksdagens sida, d. v. s. att riksdagen således verkligen tänkt, att det
skulle göras någonting för dessa stackars fattiga människor. Jag vill förresten
tillägga, att denna fråga icke blott är en rikslagstiftningsfråga, utan
denna sak berör ju även kommunerna. Ty det är givet, att en stor del av dessa
människor, örn de inte få sin ställning förbättrad genom förhöjning av livräntorna,
komma att falla på kommunerna och bli en ökad börda för en hel del av
dessa.

Jag har naturligtvis under nuvarande förhållanden ingen möjlighet att göra
något yrkande. Men jag har — särskilt med hänsyn till den uppfattning, som
jag framförde för några dagar sedan rörande behandlingen i många fall av
våra riksdagsskrivelser hos Kungl. Majit — velat framföra denna sak vid behandlingen
av frågan. Jag är särskilt glad över, att herr socialministern är
närvarande i kammaren, så att han kan ha tillfälle att här framföra de skäl.
som motiverat att han intagit den ståndpunkt, som han i detta fall intagit.

Jag vill emellertid sluta med att säga, att jag måste finna, att när riksdagen
på ett så energiskt sätt, som faktiskt här skett, efter ett flertal motioner från
flera olika partier, gått in för och uttalat sig för att dessa människor böra
hjälpas, det skall vara oerhört starka skäl för att regeringen med ett penndrag
skall stryka ett streck över riksdagens skrivelse i frågan.

Jag skall icke säga något vidare i saken. Jag kan, såsom saken nu ligger
till, inte göra något yrkande. Men jag har i alla fall velat i detta sammanhang
påpeka behandlingen av denna sak, som inte skett på ett sätt. som jag
tycker, att riksdagen borde ha rätt att fordra.

Häruti instämde herr Mogård.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Jag

ber att omedelbart få säga några ord med anledning av herr Hages särskilda
påpekande vid den här föredragna punkten.

Det är riktigt, såsom herr Hage säger, att riksdagen år 1925 avlät en skrivelse
i detta ärende. Denna skrivelse föranledde också mycket vidlyftiga utredningar.
Det är en ganska betydande dossier, som framkommit på grund
av riksdagsskrivelsen. Frågan torde sedermera hava varit under behandling
av de båda föregående regeringarna. Utredningen var avslutad redan 1925.
frågan torde varit föremål för prövning 1926 och 1927 samt senast således

Sr 23. 94

Onsdagen den 2 april e. m.

Äng. ifråga- 1929, då regeringen fattade beslut, att man icke skulle låta skrivelsen föransatt
förhöjning }e(ja någon vidare åtgärd. Det är ju ett öde, som riksdagsskrivelser stundom
Uvråntor drabbas av. Det är alltså icke något så enastående i riksdagens historia, som
(Förb.) man möjligen på grund av herr Hages anförande skulle kunna tro.

De skäl, som föranledde detta beslut, voro de skäl, ämbetsverken anfört och
som regeringen för sin del fann vägande. Det var en hel rad alternativ, man
utarbetat, för hur man skulle kunna tänka sig en lösning av frågan, alternativ,
som varierade i fråga örn begynnelsekostnaderna mellan, vill jag minnas.

900,000 kronor och ända ned till 90,000 kronor per år. Ju längre ned man
kom i fråga örn tillämpningen, ju billigare det blev, dess mera nyckfull
kan man också säga att tillämpningen av ett beslut skulle blivit. Och det
kvarstod den uppfattningen av det hela, att hur man än gjorde, skulle man
handla utomordentligt slumpartat. Man skulle lämna en extra hjälp åt personer,
som redan fått någon hjälp, vilken, örn den också inte var tillfredsställande,
dock var större än den hjälp, många andra grupper av medborgare kunde
få, som händelsevis icke kunnat komma in under 1901 års lag. Detta ansåg
regeringen vara fullt tillräckliga skäl för att icke handla så slumpvis, som ett
tillmötesgående av förslaget i någon form skulle resulterat i.

Nu säger herr Hage, att genom ett penndrag denna fråga avförts från dagordningen.
Ja, att den icke är avförd från dagordningen, framgår ju bäst
därav, att här vid denna riksdag väckts en motion i ett närliggande ärende, och
herr Hage hade ju haft tillfälle att motionsvis upptaga även den detalj, som
han här berört. Möjligheten för framtiden för herr Hage att återkomma till
denna sak är ju icke heller utesluten, därför att nu den tredje regering, som
suttit, sedan riksdagen skrev i frågan, ansett att denna skrivelse icke längre
borde få ligga på bordet, utan att man, i viss mån kanske även i överensstämmelse
med herr Hages uppfattning, borde lämna besked i saken.

Herr Sandström: Herr talman! Motionären i denna fråga, herr Andersson
i Stockholm, har här närmare utvecklat sill motion. Örn jag fattade honom
rätt, tycks han själv anse, att motionen skulle innehålla det förslaget, att staten
skulle träda emellan och betala de tilläggslivräntor, som enligt motionen
skulle utgå till de skadade, som ha livräntor enligt 1901 års lag. Emellertid
ha vi icke kunnat utläsa något sådant ur motionen, utan man måste fatta motionen
så, att motionärerna mena, att de försäkringsanstalter, som ha haft arbetare
försäkrade, vilka drabbats av olycksfall och blivit tillerkända livräntor
enligt 1901 års lag, skulle bli skyldiga att utbetala de höjda livräntorna.^ Detta
har synts utskottet alldeles oformligt, och utskottet har icke kunnat gå in för
en sådan princip. Vid försäkringarnas tagande ha ju premierna beräknats efter
då gällande grunder, och det har endast betalats sådana belopp, som svarat
mot de låga livräntorna enligt 1901 års lag. Inom parentes vill jag säga^att
min uppfattning är alldeles densamma som herr Anderssons i Stockholm i fråga
örn dessa livräntors storlek, nämligen att de äro alldeles för små enligt nuvarande
förhållanden. Men det är en sak, som man vid behandlingen av motionen och
för bedömande av motionens värde inte bör fästa alltför stort avseende vid.
Det är en följd av tidsutvecklingen.

Det är även ett annat skäl, som gjort, att utskottet icke kunnat reflektera på
den väg, som motionärerna här anvisat. Det är nämligen så, att motionärerna
föreslagit, att livräntorna skulle fastställas enligt andra principer än som äro
gällande enligt 1916 års lag. Enligt 1916 års lag skola livräntorna beräknas
efter arbetsförtjänsten under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet. Men motionärerna
här föreslå, att de skulle beräknas efter arbetsförtjänsten under tiden
30 juni 1930—1 juli 1929. Det står ju inte i något förhållande till olycksfallet,
utan det blir en helt annan förtjänstperiod och därför en helt annan grund

Onsdagen den 2 april e. m.

95 Nr 23.

för beräkningen. Utskottet har icke kunnat gå in för denna princip. För övrigt An9- ifrägatorde
det bli mycket svårt, säger riksförsäkringsanstalten, att fastställa arbets- mtt lorh.°imn9
tortjansten pa satt motionärerna ioreslagit. livräntor.

Vad herr Hage här framhållit angående 1925 års riksdagsbeslut och riksdags- (Forts.)
skrivelse, har ju utskottet inte haft att göra med i detta sammanhang, och jag
skall heller icke ingå på detta herr Hages inlägg. Jag anser, att det inte hör
hit. Här är det i motionen fråga örn att liväntorna enligt 1901 års lag skola
utgå enligt 1916 års lag och att skillnaden skall betalas av försäkringsanstalter
men icke av staten.

Med anledning av vad jag här anfört, hemställer jag, herr talman, örn bifall
till utskottets förslag, vilket innebär, att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Andersson i Stockholm: Jag har blivit uppmärksamgjord på att ett

yrkande om bifall till motionen icke kan ställas under proposition av det skäl,
att det här också skulle vara fråga örn ett anslag och att något sådant icke finnes
preciserat. Jag ber fördenskull att få ändra mitt yrkande därhän, att det
får följande lydelse: att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och framläggande av förslag till 1931 års riksdag örn att ersättning
för nedsättning i arbetsförmågan till följd av olycksfall i arbete — s. k.
livränta — skall utgå enligt grunder, som äro fastställda i nu gällande lag etc.

Alltså dit skulle ändringen företagas, i övrigt skulle förslaget vara sådant, som
angivits i motionen.

Medan jag har ordet, vill jag, utöver vad jag tidigare sagt, påpeka följande i
fråga örn hur en sådan åtgärd skulle verka. Den man, som gjort mig uppmärksam
på dessa förhållanden, hade råkat ut för olycksfall, medan han var anställd
i statens tjänst men innan den nya lagen trätt i kraft. Han förlorade sitt ena
öga och åtnjuter enligt egen uppgift en ersättning av 60 kronor örn året. Skulle
han haft ersättning enligt den nu gällande lagen, så skulle han enligt sina beräkningar,
nied den inkomst som han anser sig ha åtnjutit, få en livränta av 320
kronor i stället. Då enligt nu gällande lag utgår en ersättning av 320 kronor för
förlust av ett öga genom olycksfall i arbete, så får det väl inte anses vara orimligt,
att även den, som tidigare skadats på samma sätt och alltså fått samma
nedsättning i sin arbetsförmåga, erhåller enahanda ersättning, därigenom att
staten träder emellan och åstadkommer likställighet i ekonomiskt avseende härvidlag.
Det är alltså ett ytterligare exempel på de utgångspunkter jag haft,
då jag ansett mig böra framställa detta yrkande.

Beträffande behandlingen av den tidigare riksdagsskrivelsen i detta ärende
påpekade herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, att det ju icke var
någonting ovanligt, att en riksdagsskrivelse röner ett sådant öde, som denna
riksdagsskrivelse gjort. Nej, det är möjligt, att man anser, att Kungl. Maj:t utan
vidare kan avfärda en av riksdagen uttalad mening. Men nog tycker jag, att
det då borde finnas ganska starka skäl, och det borde väl då också, såvitt jag
förstår, lia inträffat något, som gav anledning antaga, att en förändring beträffande
riksdagens mening i en sådan fråga inträffat. Ty har riksdagens majoritet
tillkännagivit, att den anser, att man bör, såsom i detta fall, bringa
hjälp åt de människor, det här är fråga örn, så tycker jag, att det är orimligt, att
Kungl. Maj :t utan vidare stryker ett streck över denna riksdagens mening och
säger, att den icke föranleder till någon regeringens åtgärd.

Ja, det är de synpunkter jag har på denna fråga. Är det nu emellertid så, att
samma Kungl. Majit kommer att fortsätta att behandla detta ärende, så skulle
ju det av mig nu senast framställda yrkandet icke lia, någon särskild betydelse,
även örn det vinner riksdagens bifall. Men jag vill uttala den förhoppningen,
att herr socialministern, för den händelse kammaren bär biträder detta yrkande.

Nr 23. 96

Onsdagen den 2 april e. m.

Ang. ifrågasatt
förhöjning
av vissa
livräntor.
(Forts.)

icke anser sig ännu en gång böra avskriva riksdagens mening på sätt tidigare
skett.

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet först och främst för att

uttala min förvåning över herr Sandströms uppfattning, då han säger, att den
fråga, jag fört på tal, inte hör hit. Jag måste tvärtom säga, att den har ett alldeles
oerhört intimt sammanhang just med denna motion. Ty hade den av mig
berörda riksdagsskrivelsen inte blivit avskriven från dagordningen, såsom nu
skett, så kunde man vid detta tillfälle helt enkelt ha pekat på att denna sak är
under utredning. Och man kunde ha manat Kungl. Majit att fortast möjligt
göra utredningen definitivt färdig och framlägga förslag örn den sak, om vilken
riksdagen redan skrivit och som nu behandlas här i dag. Det är min synpunkt
på den saken, och den synpunkten tror jag står sig mycket bra.

Sedan ber jag att även få säga några ord till herr socialministern. När han
säger, att denna fråga är möjlig att taga upp lika väl, trots att Kungl. Majit
avskrivit den, så vill jag ändå påstå, att möjligheterna för en stackars motionär
att aktualisera en sådan sak som denna äro naturligtvis ofantligt mycket
mindre än örn Kungl. Majit icke avskrivit saken. Det är alldeles givet, att örn
denna fråga hade fått fortsätta att utredas, så hade möjligheterna att komma
till något resultat blivit ofantligt mycket större, än vad möjligheten nu blivit
för en enkel motionär i kammaren att få fram någonting. Jag vidhåller för
min del den uppfattningen, att detta avskrivande av frågan har varit till mycket
stor nackdel för framförandet av denna sak, som dock gäller ett flertal mycket
fattiga människor i detta land, vilka sannerligen skulle kunna behöva ett litet
understöd.

Jag har intet vidare att tillägga, herr talman.

Herr Sandström: Endast en kort replik till herr Hage. Jag säde, att ut skottet

icke hade att behandla den fråga, som herr Hage här väckte på tal angående
riksdagens skrivelse år 1925 och dess vidare öden. Utskottet hade icke
att behandla den, därför att motionen var i sådan form, att man inte hade anledning
att gå in på dessa andra saker. Vidare var motionen avstyrkt av riksförsäkringsanstalten
på synnerligen goda och välmotiverade grunder. Därför
kom utskottet ganska hastigt till sitt slut. Och jag anser, att det icke var möjligt
att komma till annat resultat beträffande denna motion. _

Jag ber, herr talman, att få vidhålla yrkandet örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Spångberg: Herr talman! Man skulle kunnat vänta ett annat inne håll

i det utlåtande, som här föreligger, särskilt då man av° den bilaga, sorn åtföljer
utlåtandet, finner, hurusom regeringen fullständigt gått förbi eller åsidosatt
det krav, som riksdagen ställt i denna fråga.

Herr Hage menade, när han höll sitt första anförande, att örn han hade
suttit i utskottet, så kanske han inte heller kunnat gå nied på att bifalla motionen.
Herr Hage menade nämligen det, att det går inte att så här på en
gång få riksdagen med på ett förslag sådant som det här föreliggande. Ja,
det är inte första gången jag hör det från herr Hage, och herr Hage är inte
ensam i sin grupp örn att framföra vid alla möjliga tillfällen dylika argument
för avslag på de förslag, som framläggas. En rik erfarenhet har lärt mig, att
socialdemokraterna vid varje tillfälle begagna sig av dylik argumentation för
att slå ihjäl de olika förslag, som väckas. Väckes det ett förslag örn utredning
i en viss fråga, ja, då kommer någon socialdemokrat upp och säger, att nog
skulle ni kunnat ha utarbetat ett lagförslag, och när ni inte äro duktigare, än
att ni inte utarbetat ett lagförslag, så skulle ni inte heller kommit med ett

Onsdagen den 2 april e. m.

97 Nr 23.

utredningsförslag. Och kominer man med ett lagförslag, så heter det, att det
går inte att på en gång — det borde man lia lärt sig — få igenom ett lagför- sa a^vissa^
slag, utan man borde i stället lia kommit med begäran, om en utredning. Dy- livräntor.
likt anföres sålunda såsom argument vid varje tillfälle, då socialdemokraterna (Forts.)
ingenting vilja göra.

Förresten tror jag mig kunna säga, att man bör näppeligen såsom herr Hage
beteckna den nu föreliggande motionen såsom ett försök att få riksdagen att på
en gång antaga ett förslag. Denna fråga har prövats i omkring 40 år här i
riksdagen. Vi kunna ju hänvisa till den regerings ställning till frågan, som
exempelvis år 1891 framlade förslag örn ersättning för olycksfall i arbete. Nu
kommer emellertid herr Hage med sitt argument för avslag, och utskottet
har varit fullständigt enigt örn att avstyrka motionen. Jag finner där namn
sådana som herrar Sigfrid Hansson, Thorberg, Hagman, Magnusson i Kalmar,

Johansson i Sollefteå och Hansson i Trollhättan sida vid sida med sådana herrar
som Westman, von Sydow, Frändén och andra, som ha påtecknat detta
utskottsutlåtande med dess enhälliga förslag örn avslag å denna för så många
invalider och dem, som ha fördärvat sig i arbetet, synnerligen viktiga fråga.

Motiveringen i utskottets utlåtande säger mig, att man inte har haft något
som helst intresse för att hjälpa dessa gamla livräntetagare, som ha fördärvat
sig i arbetet. Man skulle ju kunnat vänta, att socialdemokraterna härvidlag
skulle ha utgått från den frågeställningen, hur dessa livräntetagare ha det.

Men det tycks man fullständigt ha lämnat åsido. På ett pär rader talar i
stället utskottet örn kostnaderna, varom anföres, att de enligt riksförsäkringsanstaltens
mening säkerligen skulle bli högst betydande. Och så är den saken
avklarad. Därtill befarar utskottet, att det skulle möta synnerligen stora praktiska
svårigheter att fastställa arbetsförtjänsten på sätt i motionen föreslagits.

Ja, min partikamrat, herr Andersson i Stockholm, har redan hänvisat till nu
gällande lag i detta avseende, och herrarna i utskottet kunde ju där ha tagit
reda på, hur man går till väga i fall, då man av en eller annan anledning icke
kan med säkerhet fastställa arbetsförtjänsten. Jag måste därför säga, att det
argumentet, som utskottet kommit med, endast är ett synnerligen billigt svepskäl.

Det tredje argumentet, som av utskottet anföres, har följande lydelse: »Ett
realiserande av motionärernas förslag skulle för övrigt innebära, att enskilda
försäkringsbolag skulle förpliktas att utgiva ersättning till avsevärt högre belopp
än som legat till grund för premieberäkningen». Det förefaller mig, när
jag läser det argumentet, som om utskottet hade uppfattat ställningen beträffande
olycksfallsförsäkringen på det sättet, att olycksfallsförsäkringen är någonting,
som är till för försäkringsbolagen, och att försäkringstagarna, de äro
egentligen något, som man icke behöver fästa så synnerligen stort avseende
vid. Då jag hyser en motsatt uppfattning, så håller jag före, att det får bli
riksdagens sak att se till, att även den ekonomiska sidan av denna fråga
ordnas.

Det är för övrigt inte precis någon ny väg, som riksdagen härvidlag skulle
behöva beträda. Det kan ju ha sitt intresse att gå litet längre tillbaka i historien
örn denna frågas behandling än herr Hage gjorde. Örn än herr Hages
anförande visade, att socialdemokraterna anvancerat mycket raskt till höger
just under de senare åren, så kunna vi dock erinra örn, hur oerhört långt till
höger de i dag stå örn 1800-talets liberaler. Då den dåvarande regeringen år
1891 framlade ett förslag örn ersättning för invaliditet på grund av olycksfall i
arbete, var medellönen för industriarbetare beräknad till 612 kronor per år.

Den dåvarande regeringen ansåg, att det då var skäligt att betala en livränta
av 360 kronor till invaliderna. Nu då levnadskostnaderna äro flera gånger

Andra kammarens protokoll 1930. Nr 33. 7

Nr 23. 98

Onsdagen den 2 april e. m.

Ang. ifråga- högre vill man betala summor, som äro mycket mindre än vad 1891 års regego»/örM/ni»?
ring hegärde.

livräntor. Vad som för oss kommunister varit avgörande, då vi väckt denna motion,
(Forts.) bär varit frågan, hur dessa människor, som fått offra hälsa och lemmar och
som gå såsom invalider ute i samhället under synnerligen brydsamma och svåra
förhållanden, skola kunna få en möjlighet att existera. Det är inte tu tal örn
att det inte för samhället skall vara möjligt, med stor lätthet t. o. m., att ordna
det så, att dessa människor få en ersättning som går att något så när försörja
sig på, att ge dem denna erkänsla för vad de fått bringa såsom offer i arbetet.

Jag ber herr talman, att få yrka bifall till det av min partikamrat herr Andersson
i Stockholm senast framställda yrkandet.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag fick för någon vecka

sedan ett brev från en gammal kollega, som under den tid, 1901 års olycksfallsförsäkringslag
gällde, förlorade sitt ena öga i stenarbete. Han meddelade,
vilket jag förresten förut visste, att han fick för det ögat en ersättning av
75 kronor. Det var enligt gällande taxa, 25 procent av 300 kronor, som utgick
vid full invaliditet. Han hemställde, huruvida det inte skulle vara möjligt
på något sätt för honom att få någon liten utökning av denna invalidränta,
då han, i den män åldern tilltar, uppenbarligen har mycket större olägenhet
av denna invaliditet, än han tidigare haft. Det är ju en sak, som jag
såsom gammal stenhuggare själv känner till, hur svårt det är inom det yrket,
när det blir en skavank på det ena ögat, att kunna få behålla synförmågan
och synskärpan på det andra ögat. I den mån åldern tilltar blir den allt sämre.
Jag skrev till honom och meddelade, att, såvitt jag visste, pågick en undersökning
rörande möjligheten att bringa någon hjälp åt dem, som ännu ha
ersättning enligt 1901 års lag. Det var, innan detta betänkande kommit på
bordet, och jag hade då inte reda på det beslut, som regeringen fattat, att alldeles
lägga undan eller kasta i papperskorgen riksdagens uttalande från år
1925. Jag måste på det djupaste beklaga detta beslut. Ty de ansträngningar,
som sedan över 10 år tillbaka från olika håll gjorts inom riksdagen för att
söka finna en utväg att bättra på livräntorna för dessa invalider, de ansträngningarna
borde, synes det mig, lia talat örn för vederbörande klart och tydligt,
att detta var ett ärende av mycket stor betydelse, Och de diskussioner, som vid
olika tillfällen pågått i kamrarna om denna sak, ha ju också givit mycket
starka belägg för just detta.

Svårigheterna ha emellertid hopat sig omkring spörsmålet. Det har varit
svårt att finna någon utväg. Emellertid har ju riksdagen löst frågan. •—- i
den betydelse man nu kan vilja lägga in i ordet — för dem, som kommit till
skada under arbete i statens tjänst och för vilka 1901 års lag gällde. De ha fått
sina livräntor höjda med 125 procent. Men då enligt 1901 års lag premierna
givetvis beräknats och utgått efter livräntornas storlek, så har det varit svårt
för riksdagen att efteråt besluta större livräntor än dessa för länge sedan
betalta premier förutsätta. Och därför har, det ha herrarna säkerligen fått sin
uppmärksamhet riktad på, riksdagen inte velat gå in på den linjen. Men
däremot har riksdagen reflekterat på att staten skulle ge ett tillägg. När riksdagen
år 1924 hade denna fråga under behandling i anledning av en av herr
Karlsson i Grängesberg väckt motion, yttrade vederbörande utskott bl. a. följande:
»Den nu föreliggande motionen skiljer sig från dessa äldre motioner
bl. a. därigenom, att den föreslår, att kostnaderna för den ifrågasatta förhöjningen
av livräntorna skola bestridas av statsmedel, vilket däremot icke var
fallet beträffande de förutnämnda motionerna.» Två gånger förut hade nämligen
väckts motioner, vari helt enkelt yrkats detsamma som i den kommunistiska
motionen här i dag, nämligen att man utan vidare skulle höja liv -

Onsdagen den 2 april e. m.

99 Nr 23.

räntorna. Men de motionerna hade avslagits av riksdagen. Däremot, när
denna motion kom 1924 med förslag om att staten skulle träda in med det tilllägg,
som skulle krävas, så gick utskottet och även andra kammaren in för den
linjen. Frågan förföll det året på grund av avslag i första kammaren. Men
redan påföljande år, 1925, beslöto båda kamrarna begära en undersökning efter
den linjen.

Så har, herr talman, detta spörsmål behandlats. När nu en kommunistisk
talare här i kammaren i dag, jag säger det, tar munnen full mot socialdemokraterna,
så vill jag säga, att kommunisterna böra komma ihåg, att om man vill
genomföra någonting, så skall man först se efter, huru förutsättningarna överhuvud
taget ligga till. Ser man av riksdagens tidigare behandling av denna
fråga, att det är en ofrånkomlig väg att försöka pålägga försäkringsbolag eller
enskilda arbetsgivare ökade kostnader, då bör man inte ge sig in på det försöket,
då det faktiskt ligger en annan väg öppen, nämligen riksdagens beredvillighet
att ställa medel till förfogande inom viss ram. Ty den linjen har ju
riksdagen en gång gått in för. Då spörjer jag: varför väljer man då inte,
när man väcker motion i riksdagen i år, denna senare linje? Vill man hjälpa
dessa människor, så hade det ju varit lätt att säga, att riksdagen har en gång
gått in för att ge bidrag i detta avseende. Örn regeringen nu kastat detta ärende
i papperskorgen, så hade väl detta bort vara en ytterligare anledning att
gå in på den linjen och påyrka en ny skrivelse med klart och tydligt tillkännagivande,
att man icke var belåten med en sådan behandling från regeringens
sida av den tidigare riksdagsskrivelsen, som kommit denna till del. Det
hade varit det naturliga yrkandet, och med hänsyn till konsekvensen i riksdagens
hållning är det väl inte tu tal örn att ett sådant yrkande skulle haft utsikt
att gå igenom vid 1930 års riksdag.

Var stå vi nu? Jo, nu stå vi inför, jag höll på att säga, den kalamiteten, att
riksdagen nödgas avslå frågan. Då ha vi från att senast 1925 ha intagit en bifallande
ståndpunkt, som regeringen kastat i papperskorgen eller lagt undan, i
dag kommit över till en avslagsståndpunkt. Det är naturligtvis en fullständigt
oriktig metod, en fullständigt oriktig taktik, och den kan man inte utan
vidare skyla över med ett sådant anförande, som det herr Spångberg här behagade
hålla.

Det har ju nu visat sig, att ett yrkande örn bifall till motionen här icke kan
framställas. Men jag vill säga, att hade ett skrivelseförslag förelegat i andra
lagutskottet, så är det väl antagligt, att andra lagutskottet år 1930 icke kunnat
gå annan väg. än det sammansatta stats- och andra lagutskottet gick åren
1924 och 1925. Även om denna kammare, vilket jag för min del hoppas, nu
skulle besluta godkänna det senast gjorda yrkandet örn en skrivelse, så är det
ju alldeles klart, att frågan dock i år förfaller. Men regeringen är ju inte förbjuden
att upptaga ett ärende, som bifallits av endast en kammare. Det kan
den ju mycket val göra, ehuru någon påtryckning därom från riksdagens sida
i form av en skrivelse icke kommit till stånd.

Jag har velat säga detta, herr talman, icke minst med hänsyn till herr Spångbergs
försök att här politisera och ställa de socialdemokratiska representanterna
i andra lagutskottet mot väggen, såsom varande icke intresserade av
denna fråga. Det finns ju också vissa socialdemokrater i de tidigare motionärernas
led. Men det är alldeles självklart, att denna motion, som här förts
fram, innehåller i sig själva elementen till en sådan politisk spekulation, som
jag anser vara i högsta grad olämplig. Ty örn man verkligen vill hjälpa dessa
skadade, så bör man icke, såsom herr Spångberg, göra det till politik.

Jag anser mig, herr talman, i konsekvensens namn med hänsyn till andra kammarens
tidigare intagna ståndpunkt böra hemställa örn bifall till skrivelseförslaget.

Äng. ifrågasatt
förhöjning
av vissa
livräntor.
(Forts.)

Kr 23. 100

Oasdagen den 2 april e. m.

Ang. ifrågasatt
förhöjning
av vissa
livräntor.
(Forts.)

Ang. ifrågasatt
lag om
arbetarsemester.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till det av
herr Andersson i Stockholm under överläggningen senast framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Spångberg, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs
:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 19, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Andersson i Stockholm under
överläggningen senast framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 5.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra lagutskottets
utlåtande, nr 20, i anledning av väckt motion med förslag till lag om arbetarsemester.

I en inom andra kammaren väckt till lagutskott hänvisad motion, nr 260,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Karlsson i Grängesberg
m. fl. föreslagit, att riksdagen måtte besluta antaga i motionen intaget förslag
till lag örn arbetarsemester.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Den motion med förslag till

lag örn arbetarsemester, jag och mina partikamrater väckt, har avstyrkts av
andra lagutskottet. Utskottet är enhälligt i sitt avstyrkande, och frågan kommer
givetvis att falla den här gången. Men jag är övertygad, att den faller
framåt och att detta arbetarkrav kommer tillbaka med förnyad styrka. Man
kan dock konstatera, att utskottet i sin motivering för avslagsyrkandet inte är
direkt fränt avvisande. Det är en sådan där välvillig motivering, som tydligen
är avsedd att välvilligt kväva hela frågan.

Utskottet anför i sitt utlåtande, att socialstyrelsen i sitt år 1925 avgivna
förslag till reviderad lag om arbetarskydd har förordat, att minst en veckas
semester med i skälig mån bibehållen avlöning borde beredas arbetare, som
varit anställda hos samma arbetsgivare en längre tid. Detta socialstyrelsens
förslag till reviderad arbetarskyddslagstiftning har som bekant ännu icke varit
föremål för riksdagens prövning. Utskottet har emellertid ansett lämpligt föreslå
riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att ifrågavarande revisionsarbete
så påskyndas, att förslag i ämnet inom en nära framtid kan
föreläggas riksdagen. Riksdagens kamrar ha ju också tidigare i dag tagit
ställning till detta och beslutat i enlighet med utskottets förslag. Utskottet

Onsdagen den 2. april e. m.

101 Nr 23.

avstyrker sålunda vårt lagförslag med en motivering, som i realiteten innebär,
att frågan skall tagas upp i samband med revisionen av arbetarskyddslagstiftningen,
och den framstöt vi gjort i och med vår motion har sålunda
icke varit alldeles utan verkan. Det gäller nu för arbetarna ute i landet att
söka göra klart för regering och riksdag, att kravet om en på tillfredsställande
sätt ordnad arbetarsemester snarast möjligt måtte tillgodoses.

I det yttrande, som socialstyrelsen med anledning av vår motion avgivit till
andra lagutskottet, lämnas, som kammarens ledamöter ha funnit, en kortfattad
redogörelse för semesterfrågans läge i andra länder, och därav framgår ju, att
semesterförhållandena äro ordnade genom lagstiftning i en hel del av dessa
länder. Sålunda antogs exempelvis i Finland år 1922 en lag örn arbetarsemester,
som omfattar allt arbete, som utföres under arbetsgivares ledning och
uppsikt. Den obligatoriska semestern där är 4 arbetsdagar efter 6 månaders
anställning och 7 arbetsdagar efter 1 års anställning. I Lettland
stipulerar en lag av år 1922 semester i 2 veckor för samtliga
lönearbetare med undantag för inom jordbruket anställda, och i Ryssland
är sedan 1922 en lag gällande, som bestämmer en arbetarsemester av 14
dagar efter 5Va månaders anställning. Arbetare under 18 år ha där minst 1
månads semesterledighet. Till denna uppgift, som socialstyrelsen i sitt yttrande
lämnat, kan jag lämna den kompletterande upplysningen, att i Ryssland
erhålla också arbetare i hälsofarliga yrken minst 1 månads semester. Full lön
erhålles under semestertiden. I Polen åtnjuta arbetare i privat och allmän
tjänst enligt en lag av år 1922 8 dagars semester med bibehållen lön efter 1 års
tjänst, arbetare under 18 år ha 14 dagars semester. Arbetarna i tobaks- och
naftaindustrierna ha dock enligt kollektivavtal längre semester än enligt lagstiftningen,
14 dagar efter 1 års och 21 dagar efter 5 års anställning. Lagstiftning
i denna fråga finnes etet dessutom i ytterligare ett antal länder, sålunda
bl. a. Tjeckoslovakien, Österrike, Rumänien och Luxemburg.

1 detta avseende ligger sålunda, likasom i fråga om socialförsäkringen, Sverige
ordentligt på efterkälken. Sedan år 1917, då riksdagen beslöt en utredning
i ärendet, har ingenting åtgjorts vare sig från riksdag eller regeringar för
att föra denna fråga framåt. Arbetstidskommittén, som i början av år 1918
fick i uppdrag att verkställa denna utredning, avgav sitt betänkande i mars
1920, och kommittén avlämnade därvid, som säkerligen större delen av ledamöterna
i kammaren känna till, ett förslag till lag örn allmän arbetarsemester.
Kommittén gick i detta sitt förslag in för en semesterledighet av 8 dagar.

Nu veta vi emellertid alla, att sedan år 1920 lia arbetsförhållandena avsevärt
ändrats. Genom den rationalisering, som effektivt genomföres på alla arbetsområden,
har arbetstakten drivits upp oerhört, och denna stegrade arbetstakt
pressar arbetarnas krafter till det yttersta. Det är sannerligen på hög tid,
att arbetarna i denna rationaliseringshets börja göra sina mänskliga krav gällande,
och det är blott ett blygsamt krav, när vi fordra genomförande av en
sammanhängande semesterledighet av minst 15 dagar.

Nu säger socialstyrelsen i sitt yttrande, att den utvidgning av arbetarsemestern
från dess nuvarande genomsnittslängd upp till 15 dagar, som vi påyrkat
i vår motion, torde innebära en förkortning av arbetstiden med inemot 4 % och
en motsvarande fördyring av produktionen. Jag skall ej tvista med socialstyrelsen,
huruvida förkortning av arbetstiden enligt det förslag vi framställt
blir så stor som inemot 4 %. Jag tror icke, att (leii blir så stor. Men örn socialstyrelsen
med sitt yttrande menar så, som det är formulerat, att produktionen
.skulle fördyras med 4 /. då kan jag ej godkänna socialstyrelsens beräkningar.
Ty vi få komma ihåg, att i produktionskostnaderna ligger ändå en avsevärd
mängd andra kostnader än arbetarnas löner. Och något, som jag dessutom i
detta sammanhang vill säga, det är, att styrelsen oj bör vara sä enögd, när den

Äng. ilrågasatt
lag om
arbetarsemester.

(Forts.)

Nr 23.

Äng. ifrågasatt
lag om
arbetarsemester.

(Forts.)

102 Onsdagen den 2 april e. m.

går in på de ekonomiska sidorna av en dylik fråga, utan även räkna med, hur
mycket produktionskapaciteten höjts per arbetare under de senaste 10 eller
15 åren, och hur mycket företagens vinst ökats per anställd arbetare under
dessa senaste år. Socialstyrelsen borde sysslat även med den saken och tagit
den med i sina beräkningar, när styrelsen avgav yttrande.

Den oresonlighet, som kännetecknar arbetsköparnas uppträdande, då det gäller
arbetarnas krav på ordnad semester, den måste brytas. Som vi veta, har
ju en stor del arbetare ingen semester alls, och inom storindustrien har den stora
massan av arbetare endast 4 dagars semesterledighet fastställd i sina kollektivavtal.
Det är, som sagt, på tiden, att arbetarnas krav på en bättre lösning av
semesterfrågan genomdrives. Då arbetarna ställa krav på genomförande av en
reglerad semester av minst 15 dagar, spärra emellertid arbetsköparna och
övriga, som stå bakom dem, upp ögonen av förvåning och slå ifrån sig med
båda händerna. Det anses vara ett orimligt krav. Jag kan icke underlåta att
i detta sammanhang göra en liten jämförelse.

Genom tidningspressen gick för några dagar sedan ett meddelande, att landsfogdarna
i landet voro synnerligen starkt missnöjda med, att deras semesterledighet
var så kort. Dessa landsfogdar lia nu en semester på en månad, men
de kräva att få den utökad till 6 veckor vid fyllda 40 år. Och den borgerliga
tidning, vari jag såg detta meddelande, ansåg naturligtvis, att landsfogdarnas
krav var synnerligen berättigat. Endast en månads semester för den gruppen
av samhällets medborgare var ju på tok för litet. Men säkert anser samma borgerliga
tidning, att vårt krav på 15 dagars semester för arbetarna är en orimlig
fordran. Jag säger, att det är ett synnerligen blygsamt och rättmätigt krav,
som arbetarna måste tvinga samhällsmakterna att förstå och beakta.

När nu socialstyrelsen gått in för den linjen, att semestern borde inkopplas
i arbetarskyddslagen, vill jag till detta säga, att denna fråga bör lösas genom
en särskild lagstiftning, såsom vi föreslagit. Vi betrakta på arbetarhåll icke
denna fråga som en skyddsfråga. Det hela får en smak av social-humanitärt
kvacksalvare örn man går in för den linjen. Vi anse, att detta krav innebär en
materiell rättighet, som arbetarklassen måste och bör få tillgodosedd på ett
tillfredsställande sätt. Och vi anse, som sagt, att en särskild lagstiftning i
denna fråga bör komma till stånd.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till det förslag, som,
framställts i vår motion.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Sandström: Herr talman! Här talade en av motionärerna i sitt an förande

nyss om arbetsköparnas oresonlighet, som han kallade det. Jag vill
säga, att denna oresonlighet ej varit värre, än att arbetsgivarna i mycket stor
utsträckning gått in för semester. Av gällande avtal för industriarbetarna
innehåller den ojämförligt större delen en sådan bestämmelse om semester, och
semesterdagarna torde nog i allmänhet uppgå till 4 å 5 dagar. Vidare äro
vanligen dessa semesterdagar förlagda i anslutning till någon helg, så att det
i regel blir en sammanhängande ledighet av cirka en vecka. Detta gäller
majoriteten av Sveriges industriarbetare.

Jag vill ej vidare ingå på den långa argumentering, som motionären hade,
och en del uppgifter, som han lämnade, icke heller på den jämförelse han gjorde
mellan landsfogdarnas behov av semester och arbetarnas behov av semester.
Vi torde finna, att landsfogdarna arbeta på ett annat sätt och kanske bli
litet mer utslitna i sin verksamhet. Det är känt, att en stor del av dessa ämbetsmän
äro överansträngda av sin tjänstgöring.

Oasdagen dea 2 april e. m.

103 Nr 23.

Utskottet har framhållit, att den s. k. arbetstidskommittén år 1920 framlade
ett betänkande, där det föreslogs en veckas semester. Detta förslag har
socialstyrelsen upptagit och intagit detsamma i en lag örn arbetarskydd, som
styrelsen utarbetat, men varom förslag dock ej ännu blivit framlagt för riksdagen.
Utskottet har i annat sammanhang gjort en erinran om, att detta förslag
skulle något snabbare framläggas för riksdagen. Under sådana förhållanden
har utskottet icke ansett, att det i motionen framförda förslaget för närvarande
bör föranleda till någon riksdagens åtgärd, utan att man bör avvakta
det förslag, som väl inom ej allt för långt avlägsen tid kommer att framläggas
örn lag örn arbetarskydd, som ju skulle komma att innehålla förslag örn arbetarsemester
och varvid frågan ju kan bliva föremål för utskottsbehandling.

Här ha motionärerna framlagt förslag örn en hel lag örn arbetarsemester.
Det är ej vanligt, att riksdagen på grund av en enskild motion och på rak arm
sväljer en sådan här lag, utan kutymen är, att ett lagförslag blir föremål för
utredning och prövning av myndigheterna, innan det framlägges för riksdagen.

Jag skall be, herr förste vice talman, att utan vidare utläggningar få yrka
bifall till utskottets hemställan, att motionen icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Västberg: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord för att

ge min anslutning till de synpunkter, som framförts av en representant för
det kommunistiska partiet. Jag har nämligen den uppfattningen, att denna
fråga är en av de mest behjärtansvärda, som existera för arbetarklassen, och
att följaktligen denna fråga bör på allt sätt aktualiseras.

Nu måste man, som denne motionär medger, säga, att utskottet ställt sig
synnerligen sympatiskt till de i motionen framförda synpunkterna, men att
det ändå ställt frågan på framtiden och sagt, att den kräver snar utredning
och snart förslag från regeringens sida. Det kan vara gott och väl, att utskottet
intagit en sådan ståndpunkt, men jag vill ändå för min del erinra örn
det, som även framgår av det bilagda yttrandet från socialstyrelsen, nämligen
att denna fråga varit föremål för utredning under mer än tio år, att sedan
fem år tillbaka föreligger ett utarbetat yttrande från den ansvariga myndighetens
sida, och att allt fortfarande frågan ligger olöst för Sveriges arbetarklass.
Det är en tågordning, som illa svarar mot det behov, som faktiskt föreligger
på området.

Jag har begärt ordet även för att understryka, att med den rationaliseringsprocess,
som nu pågår inom den svenska industrien, det ställes oerhörda krav
på arbetskraften inom fabrikerna inom det industriella arbetet, krav, som ej
blott resultera i ökad arbetstakt under maskinernas press och hets utan även
väsentligen stegra olycksfallen inom den industriella verksamheten. Detta
tyder på behovet även för arbetarklassen, särskilt dem, som äro sysselsatta i det
industriella arbetet, att få större sammanhängande ledighet för att återhämta
krafterna, att åtnjuta en tryggad ledighet under sådan tid av året, att de kunna
återvinna hälsa och jämvikt och sedan fortsätta sin verksamhet.

Nu kan man naturligtvis gå fram här efter två olika linjer. Den ena är ju,
att man genom lagstiftning, på sätt man gjort i åtskilliga länder, får fram
en minimisemester på en vecka eller 14 dagar eller 1 månad. Men man kan
också utnyttja den fackliga makt, som arbetarklassen äger inom ett land. Och
jag vill från denna talarstol starkt understryka behovet av att den fackliga
organisationen i vårt land utnyttjar den styrka den äger i nuvarande ögonblick
för att pressa fram gehör för ett sådant krav, som ej blott har arbetarklassens
stöd utan dessutom bar den allmänna opinionen bakom sig, för att snabbare
nå fram till ett för arbetarklassen och industriarbetarna önskvärt resultat.

Äng. ifrågasatt
lag ö rn
arbetarsemester.

(Forts.)

Jfr 23. 104

Onsdagen den 2 april e. m.

Äng. ifrågasatt
lag om
arbetarsemester.

(Forts.)

Att den vägen är framkomlig, det visa de siffror, som finnas från den norska
statistiken. När vi lia 73 % av de av kollektivavtalen berörda arbetarna,
som åtnjuta semester, och 65 % av dessa ha en semester, som ligger under en
vecka, så ha de norska arbetarna genom hänsynslös facklig kamp lyckats åstadkomma
semester redan år 1926 för 90,000 arbetare, kanske 80 % av de organiserade
norska arbetarna, och en semestertid på i genomsnitt icke mindre än 10 dagar.
Vi veta alla, som följa med företeelserna inom det norska arbetslivet, framförallt
inom den fackliga arbetarrörelsen, att det försprång de ha i detta avseende
har väsentligt ökats under den senaste tiden. Det är självklart, att örn
lagstiftarna och de ansvariga myndigheterna icke vilja föra fram det anspråkslösa
krav, som ligger förpuppat i dessa utredningar, och som skall tekniskt
inarbetas i en blivande omarbetad lag örn arbetarskydd, måste de fackliga
organisationerna föra fram detta krav med större styrka på arbetsmarknaden,
kosta vad det vill för det svenska samhället, för att få en bättre ordning på
området. Det skulle ligga nära till hands att ställa en vädjan till arbetsgivarna,
till den borgerliga opinionen, att de skola beakta detta krav för upphjälpande
av sina egna samförståndssträvanden. Men örn man försummar ett sådant
tillfälle på en så vital punkt, är jag rädd för, att Sveriges organiserade
arbetare med större styrka och större risk för samhället föra fram dessa krav
och söka få dem behjärtade på andra vägar och i hastigare tempo, än nian förmått
hittills inom den svenska fackliga rörelsen, åtminstone örn man gör en
jämförelse med vad man vunnit i Norge med facklig kamp och genom lagstiftning
i andra länder.

Jag har intet särskilt yrkande här, utan vill blott för min personliga del
framhålla, att detta är en livsfråga för de svenska arbetarna, en fråga, där de
känna, att det verkligen bör hållas fram för vederbörande inom den borgerliga
opinionen och den lagstiftande församlingen, att man ej kan sabotera frågan
eller låta den ligga förpuppad i all oändlighet, utan måste lösa den snart och
effektivt till gagn för industrien och samhället.

Herr Johanson i Stockholm: Herr förste vice talman! Den föreliggande

frågan är utan tvivel värd den allra största uppmärksamhet, och jag tror, att
det är på sin plats, att man tager allvarligt på spörsmålet. Det förefaller mig,
som örn utskottet hade avfärdat motionen synnerligen snävt. Man hänvisar
till att frågan varit föremål för behandling vid två olika tillfällen, nu senast
i socialstyrelsen i samband med frågan örn revision av lagen örn arbetarskydd,
och man framhåller, att man har sig bekant, att socialstyrelsen förordat viss
tids ledighet för arbetare, som varit någon längre tid sysselsatta hos samma
arbetsgivare, samt ansett att semestern bör förläggas till sommarmånaderna.
Vidare hänvisar man till att frågan förmodligen kommer att behandlas vid
Internationella arbetskonferensen i Genéve.

För en fortsatt behandling av denna sak skulle det vara av viss betydelse
att få närmare kännedom om huru den från regeringens ståndpunkt sett ligger
till; och när jag ser, att herr socialministern är närvarande, skulle jag till honom
vilja rikta den frågan, när förslaget till reviderad arbetarskyddslag kan
förväntas bli föremål för riksdagens prövning, och huruvida i nämnda lagförslag
även kommer att upptagas förslag till bestämmelser om arbetarsemester.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Herr förste vice

talman! Jag ber att omedelbart få lämna svar på den siste ärade talarens
fråga, Jag gör detta även i anledning av att i utskottsbetänkandet åberopas
ett uttalande, som gjorts med anledning av en motion, vilken i dag i sammanhang
med ett annat ärende varit föremål för riksdagens behandling. Utskottet
har nämligen ansett lämpligt att föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl.

Onsdagen den 2 april e m.

105 Nr 28.

Majit hemställa, att arbetet med revisionen av arbetarskyddslagen måtte
så påskyndas, att förslag i ämnet inom en nära framtid kan föreläggas riksdagen.

Frågan örn arbetarskyddslagens revision har icke av Kungl. Majit lagts
åt sidan utan varit föremål för upprepade överväganden. Det är utan tvivel
riktigt, att lagen för närvarande i många avseenden skulle behöva en modernisering
både i redaktionellt oell reellt hänseende. Emellertid är det så, att åtskilliga
viktiga spörsmål i samband med de ändringar, som blivit föreslagna,
äro av sådan natur, att man måste ställa sig ganska tveksam till innebörden
av ändringarna för närvarande.

Ett dylikt spörsmål, som varit föremål för särskilt övervägande, är frågan
örn utvidgning av arbetarskyddslagens räckvidd till att omfatta jordbruksarbeten
i större utsträckning, än nu är fallet. Det har av förklarliga skäl icke
förefunnits någon större benägenhet för att upptaga den frågan under nuvarande
förhållanden.

En annan sak, varom tveksamhet rått, gäller lämpligheten av att föreskriva,
att maskinerna skola vara försedda med skyddsanordningar redan då de försäljas.
Det kan möta vissa ganska stora praktiska svårigheter att ålägga försäljaren
i första hand att förse maskinerna med skyddsanordningar. Skrymmande
men rätt enkla anordningar kunna anbringas på maskinerna av återförsäljaren
eller i sista hand av köparen; den senare innehar kanske lämpliga sådana
och är icke hågad att köpa nya på samma gång som maskinerna. Det
är sålunda praktiska skäl, som tala för att man kanske icke bör följa det förslag,
som i detta avseende blivit framställt.

Därtill kommer vidare frågan örn utvidgning av det institut, som går under
namn av arbetarombud. Sådana ombud kunna nu utses för att föra fram arbetarnas
synpunkter på arbetarskyddsbestämmelserna. Man har tänkt sig en
ändring därhän, att bestämmelserna rörande arbetarombuden skulle göras mera
obligatoriska. Därvidlag har jag den uppfattningen, att det vore lyckligt,
örn den möjlighet, som nu finnes för arbetarna att göra gällande sina synpunkter
på arbetarskyddsområdet — inför arbetsgivarna i första hand men även
för yrkesinspektörerna — begagnades i större utsträckning, än nu är fallet.
Det har på sista tiden även från arbetarhåll med styrka gjorts gällande, att
man räknar med, att arbetarna själva mera skola begagna sig av de möjligheter
att framföra sina åsikter, som lagen nu medgiver dem, och att man skulle
kunna lita härtill och icke behöva göra anordningarna i detta avseende obligatoriska.

Ett annat spörsmål berör chefsmyndigheten för yrkesinspektionen och därmed
frågan, huruvida länsstyrelsernas nuvarande befattning med föreliggande frågor
bör bibehållas eller om dessa skola helt och hållet läggas under socialstyrelsen.

Slutligen har det varit fråga örn — och därmed är jag inne på den sak, som
nu närmast är av vikt — att bestämmelserna om arbetstidsregleringen skulle
föras tillsammans med arbetarskyddsbestämmelserna i en enda lagstiftning.
Jag är för min del icke beredd att yttra mig örn, huruvida en sådan anordning
vore lämplig eller ej. Jag tror, att ganska starka skäl tala för att man skall
hålla isär dessa båda lagstiftningar, bl. a. på de grunder, som en talare här
tidigare berört i samband med frågan om arbetarsemester. Denna sistnämnda
fråga anser jag vara synnerligen behjärtansvärd och väl värd att bliva föremål
för ökad uppmärksamhet under kommande år. Jag delar närmast de synpunkter,
som av herr Västberg nyss framfördes, nämligen att det vore förmånligare,
örn saken dryftas i samband med avtalsförhandlingarna — åtminstone
tills vidare. Jag tror, att frågan på detta sätt bättre mognar fram till
en lämplig lösning, och den blir då också ställd i sitt rätta ekonomiska sam -

Äng. ifrågasatt
lag orri
arbetarsemester.

(Forts.)

Nr 23. 106

Onsdagen den 2 april e. m.

Ang. ifråga
satt lag om
arbetarsemester.

(Forts.)

Herr Kilbom: Herr förste vice talman! Jag måste säga, att det svenska

lagstiftningsväsendet icke i någon vidare utsträckning uppmuntrar den svenska
arbetarklassen. Det är ganska belysande, att en medlem av regeringen
stiger upp och säger i en fråga som denna: Ja, det bästa är, att ni klara eder
själva härvidlag. Tycker icke herr statsrådet, att detta är en smula cyniskt?
Det väcktes år 1919, örn jag icke minns fel — kanske var det ännu tidigare, ja
säkerligen var det tidigare — en motion av herrar Ström och Björling angående
arbetarsemester. Resultatet av motionen blev, att riksdagen beslöt en
skrivelse till regeringen. Vi ha haft åtskilliga regeringar sedan dess och däribland
en del, som åtminstone herr Johanson borde ha rätt att ställa vissa
krav på, men alltjämt ha vi icke någon lagstiftning angående arbetarsemester.
Vartill tjänar då riksdagens beslut? Speciellt belysande är, att här ha suttit
tre socialdemokratiska regeringar efter tillkomsten av skrivelsen till Kungl.
Majit örn att man ville ha ett förslag till lag i frågan, och att icke heller dessa
ha gjort något. Vad tjänar det till då med socialdemokratiska regeringar då
dessa icke äro bättre än de andra? Det är ju uppenbart, att man måste bli verkligt
förbittrad över sådant.

Nu har emellertid kommunistiska gruppen motionerat, och strax kommer man
och hänvisar till att man föreslagit, att riksdagen återigen skall avlåta en
skrivelse till Kungl. Majit. Den sista skrivelsen avläts således, om jag icke
minns fel, för 11 år sedan, och nu föreslår riksdagen en ny skrivelse örn samma
sak. Tycker icke riksdagen själv, att den blir en liten smula löjlig genom
ett sådant tillvägagångssätt? Situationen har ju dock blivit högst avsevärt
förändrad under de senaste åren. En rationalisering har genomförts och genomföres,
som medför, att den levande arbetskraften slites mycket, mycket
hastigare än någonsin tidigare. Rationaliseringen har också, såsom tillgänglig
statistik tydligt utvisar, haft till följd att olycksfallens antal stegrats i alldeles
oroväckande grad. Under sådana förhållanden kommer ett riksdagsutskott
och föreslår en andra skrivelse till Kungl. Majit.

Av herr statsrådet ha vi fått höra, huru man ser saken från regeringens
ståndpunkt. Han säger öppet och ärligt: Kungl. Majit är icke av den me ningen,

att det skall göras något på lagstiftningens väg i denna fråga. När
så är fallet, borde vi kanske av landsorganisationens härvarande representant
få reda på, vad den fackliga huvudledningen anser, att man skall göra.

Det sades av någon talare beträffande den nyss behandlade frågan, att den
kommunistiska riksdagsgruppen borde ha kommit med ett annat förslag än
det som framställts. Det är verkligen svårt att veta, huru man skall göra för
att denna kammare skall visa sin vilja till verkliga reformer. Den ena gången
föreslå vi en skrivelse. Vårt förslag avslås, och man förklarar att vi borde
ha kommit med ett lagförslag. Den andra gången framlägga vi ett lagförslag.
Herr Sandström såsom representant för andra lagutskottet och även
andra framhålla då, att det icke är möjligt för kammaren att antaga lagförslaget;
saken måste först utredas. Huru länge, herr Sandström? Det borde
kanske ha sagts något därom också, för att man skall kunna bli riktigt på det
klara. Jag kan icke finna annat än att vad som här föreligger är ett de obotfärdigas
förhinder, det är ett klart bevis på att den svenska riksdagen icke vill
göra något i frågan, och att lagstiftningsmaskineriet för närvarande fungerar

manhang. Den makt, som fackföreningarna, såsom det nyss här framhölls,
besitta, blir då utnyttjad så, att arbetarna vid förhandlingarna få fram det
som de anse mest angeläget vid varje särskilt tillfälle; när de icke uppnå allt,
välja de vad de anse angelägnast för sig. Jag tror alltså, att man på detta
sätt bättre för fram frågan mot en lösning, än om man söker under nuvarande
förhållanden få till stånd en tvångslagstiftning på detta område.

Onsdagei den 2 april e. m.

107 Nr 23.

så, att man icke ens kan genomföra sådant som riksdagen tidigare uttryckt en
positiv uppfattning örn.

Ännu en gång alltså: här föreligger en elva år gammal skrivelse och ändå
kommer andra lagutskottet och föreslår en ny skrivelse till Kungl. Maj:t.
Tycka icke herrarna, att de breda folklagren böra få förtroende för parlamentarismen? Herr

Karlsson i Grängesberg: Herr förste vice talman! Jag begärde ordet
med anledning av vad utskottets talesman, herr Sandström, nyss yttrade.
Han uppehöll sig vid det jämförande exempel jag anförde angående landsfogdarnas
krav på att få sin semester utökad från en månad till sex veckor vid
uppnådda fyrtio års ålder. Det yttrande, som herr Sandström fällde, då han
berörde den saken, är typiskt för de borgerliga partiernas inställning i denna
fråga. Han höll före — ja, även örn han kanske icke sade det rent ut, var det
hans tydliga mening ■—- att det var en naturlig sak, att landsfogdarna borde få
ökad semester. Landsfogdarna, sade herr Sandström, arbeta på ett annat sätt
och bliva mera utslitna än arbetarna. Jag skulle sannerligen vilja rekommendera
herr Sandström att skicka ett sällskap landsfogdar ned i gruvorna vid
Grängesberg eller till någon annan dylik arbetsplats, och vi finge pröva huruvida
de skulle se lika välmående ut och vara nöjda med kortare semester än
de nu ha, när de arbetat där under några år. Jag är övertygad örn, att de
snart skulle erkänna, att arbetarna ha rättighet att få längre semester än
landsfogdarna ha.

Herr Sandström framhöll vidare, att mitt påstående örn, att arbetsköparna
vore oresonliga i denna sak, var obefogat. Arbetarna ha, yttrade herr Sandström,
ändå fått semester i stor utsträckning. Ja, herr Sandström, de ha fått
det på det sättet, att 65 % av arbetarna, som genom sina avtal lyckats tilltvinga
sig semester, erhållit en sådan på endast sex arbetsdagar och därunder. Det
har också påpekats i socialstyrelsens utredning, att semestern för arbetarna
inom storindustrien i allmänhet endast omfattar fyra dagar. En sådan anordning
anser herr Sandström vara ganska bra, och att mitt påstående, att arbetsköparna
vore oresonliga när det gällde arbetarnas semesterfråga, var obefogat.
Och detta säger herr Sandström efter att ha förklarat att landsfogdarna borde
ha sex veckors semester. Detta är en typisk inställning från de borgerliga
partiernas sida, en inställning, som vi måste på allvar rikta oss emot och bekämpa.

Herr Västberg instämde i viss mån i de synpunkter jag i mitt förra anförande
framförde. Jag kan understryka vad herr Västberg yttrade om den
fackliga organisationens skyldighet. Det gäller verkligen för våra fackliga
organisationer att på allvar gå in för att lära både regering och riksdag förstå,
att ifrågavarande krav måste tillgodoses på bättre sätt än som skett. Herr
socialministern ansåg, att dessa frågor i fortsättningen lämpligast borde behandlas
vid avtalsförhandlingarna; de skulle då komma i sitt rätta ekonomiska
sammanhang. Jag har tidigare påpekat, att där tillfälle yppats för arbetarna
att tvinga sig till semestrar, de i största utsträckning icke lyckats uppnå
längre ledighet än sex, i allmänhet fyra dagar. De, som varit med vid avtalsförhandlingar,
veta, att i föreliggande fråga äro arbetsköparna i de flesta
fall oresonliga. Det gäller alltså för oss, som sagt, örn vårt krav avslås, att
gå den väg herr socialministern anvisar, och ni få då bereda er på, mina herrar,
att det kommer att bliva strid på arbetsmarknaden.

Jag kan sluta med vad jag nu sagt. Jag har velat understryka nödvändigheten
av, att föreliggande spörsmål verkligen blir uppmärksammat, och att det
måste bli något gjort i saken.

Jag vidhåller, herr förste vice talman, mitt yrkande.

Äng. ifrågasatt
lag om
arbetarsemester.

(Forts.)

Nr 23.

108

Onsdagen den 2 april e. m.

Ang. ifrågasatt
lag om
arbetarsemester.

(Forts.)

Herr Västberg: Herr talman! Jag vill först säga ett par ord till herr

Kilbom, som sin vana trogen riktar sina angrepp mot de socialdemokratiska
regeringarna och hävdar, att de skulle ha försummat något i föreliggande fråga.
Om herr Kilboln emellertid läst igenom handlingarna, vet han hela gången av
ärendets behandling. Arbetstidskommittén lade fram sitt förslag 1920. Detta
gick då ut på remiss till de olika myndigheterna; och när dessa avgivit sina
yttranden, kom socialstyrelsen fram med ett förslag 1925 efter en annan linje,
i vilket föreslogs, att man skulle inarbeta bestämmelserna örn arbetarsemester
i en reviderad arbetarskyddslag. Det var följaktligen ett alldeles nytt moment,
som därmed tillkom på detta område. Dessutom veta vi alla, att den
socialdemokratiska regeringen år 1925 hade händerna fulla med arbetet på
försvarsfrågan. Året efter framlade den vidare sina projekt rörande socialförsäkringsfrågan,
såsom olycksfallsförsäkring, ökat statsbidrag till sjukkassor
och moderskapsunderstöd. Dessutom hade ett förslag utarbetats angående
arbetslöshetsförsäkring, fastän detsamma av kända skäl icke kom att föreläggas
riksdagen sagda år. Man måste sålunda säga, att den socialdemokratiska
regeringen vid denna tidpunkt hade fullt upp att göra med andra för
arbetarklassen och landet viktiga frågor och därför hade fullgod ursäkt för
att den icke lade fram förslag till reviderad arbetarskyddslag.

Vad sedan angår herr statsrådets uttalande, vill jag säga, att jag ingalunda
hyser den uppfattningen, att man skall överföra frågan örn arbetarsemestern
till att bliva en kamp på arbetsmarknaden, utan tror, att det vore bättre för
samhället i dess helhet att åstadkomma en rimlig lösning på lagstiftningens
väg. Örn herr socialministern emellertid giver uttryck åt den uppfattningen,
att frågan bör lösas genom öppen strid på arbetsmarknaden eller vid förhandlingar
parterna emellan, är detta en upplysning, som innebär, att man från
den nuvarande regeringens sida icke har att vänta något förslag till lag örn
arbetarsemester, vare sig såsom särskild lagstiftning eller såsom inarbetad i
en blivande arbetarskyddslag. Jag ber att för min del få tacka för upplysningen
och hoppas, att svenska landsorganisationen och de svenska fackligt
organiserade arbetarna lägga den saken på hjärtat. Jag är också alldeles övertygad
om att man icke i fortsättningen behöver efterfråga, huru arbetarna
komma att ställa sig vid avtalsförhandlingarna. Ha de ingenting att vänta
från riksdagens eller regeringens sida, blir naturligtvis den enda nödvändiga
åtgärden för dem att taga upp en avgörande kamp på arbetsmarknaden med
alla de risker och all den förstörande inverkan som den för med sig.

Detta är en fråga, som arbetarklassen sätter sådant värde på, att den måste
lösas. Kan den icke lösas under fredliga förhandlingar och med riksdagens
ingripande, då skall ingen kunna hindra de organiserade arbetarna från att
lösa den med de medel, som de ha till sitt förfogande, nämligen ett nedläggande
av arbetet i industrien. Jag trodde, att en sådan kraftmätning skulle
kunna undvikas i detta avseende genom att riksdagen och framför allt den
borgerliga opinionen skulle begripa vad denna fråga betyder för den svenska
arbetarklassen, men då den icke gör det, hoppas jag, att arbetarna begripa,
huru de på bästa sätt skola lösa denna fråga.

Herr Johanson i Stockholm: Herr förste vice talman! Jag ber att få tacka
herr socialministern för hans svar på min fråga. Jag tror, att det är av
mycket stor betydelse, att det här blivit klarlagt, huruvida det är att förvänta
något initiativ eller någon medverkan från statsmakterna för att lösa denna
fråga. Då frågan varit föremål för överläggningar mellan arbetarna och arbetsgivarna,
har man ständigt mötts av det argumentet, att vi äro icke benägna
för att gå med på en längre semester än den som nu gäller — såsom bekant

Onsdagen den 2 april e m.

109 Nr 23.

fyra dagar i avtalen för industrien här i landet —, därför att, om vi gjorde
det och frågan sedermera komme upp till behandling i riksdagen och kanske
bleve föremål för lagstiftning, skulle naturligtvis riksdagen anse sig skyldig
gå något längre, än som är gällande i kollektivavtalen, och detta är anledning
nog för oss att vara återhållsamma. Vi måste ställa oss så, att vi icke komma
i ett obehagligt läge just genom att kollektivavtalen medge längre gående
semestrar än nu gällande, och sedan kunde genom lagstiftning åläggas ytterligare
utökning av semestern.

Det har, såsom jag sade, sin stora betydelse, att det blir klarlagt, att vi icke
nu kunna från statsmakterna förvänta något initiativ för ordnandet av arbetarnas
semesterfråga, utan den saken måste ordnas i samband med träffande av
kollektivavtal. Det är mycket möjligt, att det kan gå att utöka semestertiden
jämväl på den vägen, men jag vill dock erinra därom, att Sverige är efterblivet.
Om vi gå till våra grannländer Norge och Finland, skola vi finna, att
Finland har en lagstadgad semester på sju dagar och i kollektivavtalen i Norge
är semestertiden längre än enligt de svenska kollektivavtalen. Nu tittar herr
Kilbom så argt på mig och gör mig förebråelser för att de socialdemokratiska
regeringarna icke gjort något i semesterfrågan. Jag ber emellertid att
få erinra herr Kilbom örn att jag aldrig suttit i någon socialdemokratisk ministär
och därför överhuvud icke kan påtaga mig ansvaret för dem.

På samma gång frågar herr Kilbom, varför landsorganisationen icke velat
göra något i denna fråga. Ja, detta spörsmål kan ju vara nog så intressant att
diskutera, örn det vore på sin plats att här framställa det. Men jag vet icke,
om det är på sin plats att just framställa en sådan fråga här i riksdagen, ty
riksdagen är icke platsen för behandlingen av sådana frågor, som det åligger
landsorganisationen att taga hand örn, eller för framställande av interpellationer
om vad landsorganisationen bör göra i en fråga, som är framlagd till riksdagens
prövning. Det är kanske heller icke så nödvändigt att svara på den.
Örn herr Kilbom emellertid framställer frågan i ett annat sammanhang och inför
ett annat forum, skall jag med nöje stå till tjänst.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Det
behöver kanske tilläggas några förklarande ord med anledning av den sista
ärade talarens yttrande. Det lät, som örn det skulle vara någonting fullständigt
nytt att vid avtalsförhandlingar taga upp frågan örn arbetarsemestern.
Om jag icke läst mina tidningar och andra skrifter fel, förekommer det väl
knappast några större avtalsförhandlingar utan att frågan om arbetarnas semester
varit före och där man från arbetarsidan sökt få semestertiden så vitt
möjligt utvidgad. Jag har för min del alltid hyst den uppfattningen, att det
vore önskvärt, örn man vid förhandlingarna mellan arbetare och arbetsgivare
kunde komma till större klarhet örn huru man vill ordna semesterfrågan. Denna
Ilar under de senare åren också varit föremål för uppmärksamhet i samband
med de projekt, som framförts för att få till stånd en omläggning av de
s. k. lätthelgema, så att man skulle kunna sammanföra dessa på ett lämpligare
sätt än nu och på det sättet få en längre sammanhängande ledighet för arbetarna
inom industrien utan att därigenom vålla de ekonomiska olägenheter för
driften, vilka nu äro en följd av de många avbrotten.

Nu har här från riksdagen riktats en skrivelse i ett tidigare sammanhang till
Kungl. Majit att åter taga frågan örn arbetarskyddet under övervägande, och
det säger sig självt, att man då kommer att taga hänsyn till de synpunkter, som
nu blivit framförda. Jag önskar icke, att mitt uttalande nyss skall tågås till
intäkt för att frågan från denna Kungl. Majits sida skall anses avgjord i någon
viss riktning.

Äng. ifrågasatt
lag om
arbetarsemester.

(Forts.)

Nr 23.

110

Onsdagen den 2 april e. m.

Ang. ifrågasatt
lag om
arbetarsemester.

(Forts.)

Emellertid har jag, som sagt, personligen alltid hyst och hyser fortfarande
den förhoppningen, att frågan örn arbetarnas semester skall i en alldeles särskild
grad vara ägnad att i gott samförstånd upptagas till förhandling mellan
arbetare och arbetsgivare, och detta just av det. skäl, som jag tidigare i dag
berört, nämligen att en sammanhängande ledighet för arbetarna otvivelaktigt
skulle, med det jäkt, som numera råder inom industrien på många områden,
vara ägnad att verksamt förhöja arbetsprestationerna i deras helhet och skulle
därför kanske icke behöva medföra några i dagar räknade motsvarande direkta
förluster för produktionen. Jag tror, att denna samförståndssynpunkt just i
fråga örn arbetarsemestern vore ägnad att vara nog så fruktbärande, om den
togs upp till allvarlig diskussion, och det är icke min tro, såsom herr Västberg
syntes taga för givet, att det skulle leda till upprivande strider, utan
borde kanske kunna lösas i gott samförstånd mellan parterna.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr förste
vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Votering begärdes likväl av herr Karlsson i Grängesberg, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Spångberg, vadan
namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 106 ja och 23 nej, varjämte 25
av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 6.

Eöredrogos vart för sig andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn delning
av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera och därav påkallade
lagförslag; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 37 § 5 mom. förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom och lag örn ändrad lydelse av 121 § utsökningslagen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 2 april e. m.

Ill

Nr 23.

§ 7.

Slutligen upptogs till behandling andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion angående utfärdandet av
vissa bestämmelser rörande bröd, som hålles till salu.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 39, hade herr Laurin föreslagit, att riksdagen ville besluta
att hos Kungl. Majit anhålla om utfärdandet av bestämmelser, att bröd, som
hölles till salu, skulle säljas efter vikt, med fastställd maximiprocent vattenhalt.

Äng.

ifrågasätta
bestämmelser
rörande bröd,
som hålles till
salu.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Beträffande utskottets motivering hade reservation avgivits av herrar Wachtmeister,
Olsson i Österbo och Edberg.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Laurin: Herr talman! Då jag väckte denna motion, var det själv fallet

i känslan av att här var ett fall, där producenternas och konsumenternas
intressen kunde mötas. Fick man vid bakningen ej blanda upp mjölet med så
mycket vatten som helst, så kvarstod ju icke längre behovet av dessa dyra
mjölsorter, som suga till sig vatten. Utskottet förmenar nu, att producenternas
intressen komma att tagas upp i annat sammanhang. Det är ju möjligt,
och jag skall därför för tillfället lämna deras intressen åsido. Jag vill
dock se en smula på vad utskottet har sagt beträffande konsumenterna.

Utskottet säger i det hänseendet: »Enligt vad’ utskottet inhämtat torde
det visserligen understundom förekomma försäljning av bröd, innehållande
otillbörligt mycket vatten, men endast vid större leveranser till sjukhus o. d.»
Jag vill till detta först anmärka, att när man, som här skett, medger, att en
otillbörlig sak förekommer, är det en ganska egendomlig motivering för ett
avslag. Man har ju medgivit, att jag har rätt. Man söker emellertid sedan
överskyla detta med att säga, att i andra fall skall nog den konsumerande
allmänheten ge sitt missnöje till känna. Jag undrar emellertid, örn utskottets
ledamöter verkligen ha sett den lilla degklimp, som sedan blir det stora franska
brödet. Det är sant, att det icke blott är vatten utan också luft med i spelet,
men det förekommer dock enligt min mening ett fullkomligt otillbörligt beskattande
av allmänheten. Den förvandling, som sker från den lilla minimala
mjölsmulan till den lilla degklimpen upp till det stora franska brödet, ja, den
har allmänheten vant sig vid, och den förstår icke vad1 den är utsatt för.

Jag skall icke trötta kammaren med någon längre utredning, men jag är
dock i besittning av en hel del uppgifter från olika håll i landet, speciellt från
Skåne. Dessa uppgifter visa, att man på skilda ställen och hos skilda firmor
har en mängd brödsorter, som visst icke äro vad de utge sig för. Den ena
firman har ett bröd av så och så stor vikt, den andra samma bröd av helt annan
vikt. Det är en annan sida av samma sak. Örn ni vilja undersöka saken, mina
herrar, så skola ni finna, hur allmänheten föres bakom ljuset i detta fall.

Jag har i min motion också påpekat en annan sak, nämligen att man beträffande
andra födoämnen, exempelvis mjölk, icke har rätt att blanda in vatten
eller andra ämnen så mycket som helst, ty då åker man fast. Vid bakning
har man emellertid rätt att fuska så mycket, som man har samvete till.
Jag undrar, hur det skulle bli, om man skulle överlämna åt allmänheten att
till exempel vaka över fetthalten i den mjölk, som saluföres. Jag undrar,
om det icke då skulle bli som förr i världen, att samvetslösa personer skulle

Kr 23. 112

Onsdagen den 2 april e. m.

Ang.

ifrågasatta
bestämmelser
rörande bröd,
som hålles till
salu.

(Forts.)

hälla i en skvätt vatten här och en där. I fråga om bakningen skall det
emellertid tillåtas.

Jag vill till slut endast framhålla, att då det i år varit fråga örn hjälpen
till lantbruket, så har man fått höra de tonerna, att denna hjälp icke får gå
ut över de arbetande klasserna och konsumenterna med ett enda öre. I detta
fall tillåter man emellertid,, att arbetarna icke få tillräcklig valuta för sina
pengar. Jag är tämligen säker på, och de undersökningar, jag gjort, ge vid
handen, att allmänheten i många fall luras på 12 ä 15 procent av sina pengar.
T varje fall kan man säga, att på detta sätt mångå, många kronor för arbetarfamiljerna
gå till spillo genom, jag vill icke använda ordet bedrägeri, men
i varje fall på ett sätt, som icke är tillbörligt.

Jag är trots utskottets avslagsyrkande fortfarande lika övertygad örn att
detta är en sak, där producenter och konsumenter kunde mötas, och jag tror
alldeles säkert för min del, att man så småningom skall komma till, att även
bröd skall säljas efter vikt och att vederbörande skola vara skyldiga att iakttaga
vissa bestämmelser rörande den vattenmängd och för all del även andra
otillbörliga ämnen, som inblandas i brödet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till min motion.

Herr Wachtmeister: Herr talman! Jag skulle för min del icke haft det

minsta mot att gå med motionärens förslag angående lagstadgad försäljning
av bröd efter vikt med garanti för viss högsta vattenhalt, om jag överhuvud
taget varit förvissad om en sådan lagstiftnings tekniska utförbarhet.
Då emellertid så icke är fallet, och då motionären icke kunnat förebringa övertygande
skäl för möjligheten härav, har jag varit nödsakad att gå med på
avslag. Jag har emellertid icke kunnat gå med på utskottets motivering, som
jag ansett borde ha varit välvilligare, så att motionen, när den nu faller, åtminstone
hade fallit framåt och man sålunda en gång i tiden kanske kunnat
komma till ett resultat.

Min reservation var blank, därför att jag icke ville upptaga utskottets tid.
Mitt yttrande nu skall också bli platoniskt utan något yrkande för att icke
upptaga kammarens tid. Jag har intet yrkande.

Herr Lindberg: Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten vid att

motionären icke hemställt om en undersökning av möjligheten och lämpligheten
av ett statsingripande, utan motionären har menat, att riksdagen skulle
vara klar att på rak arm anhålla hos Kungl. Maj :t örn utfärdande av bestämmelser
på ifrågavarande område. Inom utskottet har icke höjts en enda röst,
icke ens av motionärens egna partivänner, för ett bifall till motionen. Det har
ansetts ur alla synpunkter olämpligt med ett sådant statsmakternas ingripande.

Jag har, herr talman, ingen anledning att uppehålla mig vid några detaljer,
utan ber efter dessa få ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
nyhygnadsarbeten vid centralfängelset å Långholmen;

Onsdagen den 2 april e. m.

113 Nr 28.

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för upphuggning av cellfönster
vid centralfängelset å Långholmen;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande
av arvoden och ersättningar åt befattningshavare vid vattendomstolarna
m. m.;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande i
vissa fall av kronans rätt till danaarv;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av till
statens järnvägars torvpulverfabrik vid Hästhagens mosse hörande mark m. m.
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av de
ett dotterbolag till Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 tillhöriga aktierna i
Aktiebolaget Göteborgs Handelsbank;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kapitalökning för
industrilånefonden;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
avtal mellan kronan och Jönköpings stad örn byte av viss mark i nämnda stad;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
beträffande personalorganisationen för statens vattenfallsverk m. m.;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av återbetalningsskyldighet beträffande till viss personal vid statens fiskehamnsbyggnader
utbetalta dyrtidstillägg m. m.;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande
av kronans andel i vissa kostnader för reglering av sjön Balungen; och
nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för kronans
räkning av vissa fastigheter m. m. vid Indalsälven.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 86, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående godkännande av viss
överenskommelse mellan kronan och staden Kristianstad;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
delar av övningsplatsen Backamo jämte i ämnet väckta motioner;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till förnyelse
av kustfästningarnas båtmateriel;

nr 89, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning rörande det
svenska försvarsväsendets ändamålsenlighet m. m.;

nr 90, i anledning av väckt motion om en omedelbar och fullständig svensk
avrustning med bibehållande allenast av en ordningsmakt;

nr 91, i anledning av väckt motion örn utbetalande av visst belopp till sergeanten
C. H. Carlssons efterlevande;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1930/1931 för viss personal inom den civila statsförvaltningen;
. . „ i • •

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av viss
del av statslån för anläggning av järnvägar från Oskarshamn till Ruda och fran
Ruda till Älghult jämte i ämnet väckta motioner;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring beträffande
säkerheten för statslån till Åmål—Årjängs järnvägsaktiebolag;

Andra kammarens protokoll 1030. Nr 28.

8

Nr 23. i ] 4

Onsdagen den 2 april e. m.

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av vissa
områden å Kungl. Djurgården till Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag och
till Stockholms stad; och

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
avtal mellan kronan och Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag samt kronan och
Stockholms stad rörande mark överlåtelser m. invandra
lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 40 § lagen om fattigvården;
och

nr 24, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av 17 § lagen örn
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
väckt motion, 11:372, angående upprättande av ett svenskt institut för högspänningsforskning.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Wachtmeister
t Sävström
> Nilsson i Antnäs

under 4 dagar fr. o. m. den 4 april,
» den 3 april och
» 14 dagar fr. o. m. den 7 april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.43 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

301253