RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1930:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1930. Första kammaren. Nr 41.

Fredagen den 30 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 £. m.

Justerades protokollet för den 23 innevarande månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Till riksdagens första kammare.

Härmed intygas, att friherre Israel Lagerfelt, örn vilken tidigare sjukintyg
utfärdats av dr E. Ståhlberg, sedan den 21 dennes är intagen å härvarande
lasaretts medicinska avdelning för akut febersjukdom och att han på grund
av denna sin sjukdom är tillsvidare oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet.

Linköping den 28 maj 1930.

S. Hesser,
med. dr, lasarettsläkare.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 181—189 och 197—199.

Föredrogos och lades till handlingarna sammansatta stats- och andra lagutskottets
memorial:

nr 8, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets utlåtande
nr 6 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 154 med förslag till lag
örn ändrad lydelse av lagen den 29 jemi 1912 örn understödsföreningar m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 9, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets utlåtande
nr 7 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 160 med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal.

Vid föredragning av sammansatta stats- och jordbruksutskottets memorial
nr 10. angående ersättning åt utskottets sekreterare m. m., bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Vid föredragning av sammansatta bevillnings- och andra lagutskottets memorial
nr 4, angående ersättning åt sekreterare m. fl., bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran banko utskottets
memorial nr 56 och 57.

Förslå hammarens protokoll 1980. Nr bl.

Sr 41.

Fredagen den 30 maj f. m.

Ang. bimalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna bankoutskottets utlåtande nr 58, i anledning
av vad riksdagens år 1929 församlade revisorer i sin berättelse angående
riksbanken anfört i fråga om riksbankens bidrag till vissa pensionsanstalter.

Vid föredragning av andra lagutskottets memorial nr 40, angående arvode
åt tillförordnade sekreteraren Kurt Bergström, vilken inom andra lagutskottet
biträtt vid behandlingen av viss fråga, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtande nr 41.

Vid föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 93, angående ersättning
åt tillförordnade revisionssekreteraren, friherre E. G1. Leijonhufvud, vilken
såsom särskild sekreterare biträtt utskottet vid behandling av Kungl.
Majlis proposition, nr 270, angående anslag till fraktlindring å jordförbättringsmedel
ävensom de i anledning av nämnda proposition väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran jordbruksutskottets
utlåtande nr 94 och memorial nr 95.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa åtgärder till det svenska jordbrukets stödjande
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 februari 1930 dagtecknad proposition nr 108, vilken hänvisats
till riksdagens särskilda utskott, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att fatta beslut på sätt i propositionen närmare angivits.

I samband med förevarande proposition hade ett flertal inom riksdagens båda
kamrar väckta och till särskilda utskottet hänvisade motioner upptagits till
prövning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet avfattat sin hemställan i en
följd av särskilda punkter.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis, dock att vid punkten A. 1) överläggningen finge omfatta
utlåtandet i dess helhet.

Punkten A. 1).

Under punkten 2 i ovannämnda proposition hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Majit

att, där så prövades nödigt, förordna, att envar, som dreve kvarn och därvid
förmalde utländskt vete, skulle vara pliktig att vid framställning av mjöl, innehållande
vete, använda svenskt vete i sådan omfattning, att det svenska vetet
minst utgjorde i genomsnitt viss procent av allt vete, som förmaldes vid kvarnen,
och tillika viss procent av det i varje parti ingående vetemjölet,

att -— i samband med sådant förordnande eller där kvarninnehavare i riket
gent emot staten utfäst sig att vid framställning av mjöl använda svenskt vete
i viss omfattning — örn så prövades nödigt, stadga, att den, som till riket in -

Fredagen deli CO maj f. m.

3 Nr 41.

förde mjöl, innehållande vete, skulle vara pliktig att låta däri inblanda mjöl
av svenskt vete i den grad, som gällde med avseende å förmälning,

att medgiva de undantag från ovan angivna förmalnings- eller inblandningsskyldighet,
som av förhållandena påkallades,

samt att själv eller genom därtill förordnad myndighet meddela närmare
föreskrifter om förmalnings- eller inblandningsskyldigheten.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten hemställt, att riksdagen måtte
med tillkännagivande, att vad Kungl. Majit i propositionen nr 108 under punkt
- i departementschefens hemställan föreslagit icke kunnat i oförändrat skick
bifallas, hos Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit täcktes från tidpunkt under
innevarande år, som Konungen bestämde, utfärda förordning rörande inmalnings-
och inblandningstvång beträffande vete och råg i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som funnes angivna i ett i utlåtandet intaget
förslag till förordning angående användande av svenskt vete och svensk råg
vid framställning av mjöl.

"V id förevarande punkt hade reservation avgivits av herrar Linders, Sandler,
Orne, Björnsson, Åkerberg, Sköld, Wigforss, Pettersson i Hällbacken, Bergstram
och Västberg, som på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte avslå
såväl utskottets förslag i punkt A. 1) av förevarande utlåtande som ock vad
i Kungl. Maj :ts proposition nr 108 punkt 2 hemställts.

Herr statsrådet Johansson: Herr talman! Då kammaren nu går att be handla

särskilda ^utskottets utlåtande i anslutning till Kungl. Majits proposition
nr 108 angående vissa åtgärder till det svenska jordbrukets stödjande,
äro meningarna dessvärre delade i väsentliga punkter, men i det stycket torde
meningarna vara ense, nämligen rörande nödvändigheten av statsmakternas ingripande
i den ena^ eller andra formen för att stödja modernäringen.

Utskottet säger å sid. 23 att förhållandena »hittills icke lett till ett ekonomiskt
sammanbrott». Jag måste tillstå, att jag läste detta utskottsbetänkandets
återgivande av sakläget flera gånger. Den tillspetsning av den odisputabla_
krisen inom jordbruket, som utskottet här räknat med, förefaller mig
nämligen till sina omedelbara konsekvenser så fruktansvärd, att jag inför nödtvånget
att inräkna den som en överhängande risk obetingat skulle påkallat de
utomordentliga extra-ordinära åtgärder, som Kungl. Majit utrustats med att
tillgripa i ett sadant verkligt nödläge för land och folk. Jag ser visserligen
alltjämt med tilltagande bekymmer på situationen, men jag hyser en fast förtröstan
och tillit örn att svensk regering och riksdag icke skola komma att tvista
örn försvarsåtgärderna i ett sådant nationens nödläge. Utskottet fastslår emellertid
att ett betryck föreligger av den vidd och det djup att det påfordrar, som
det ordagrant heter »omedelbara ingripanden i olika hänseenden, och att den
fortsatta utvecklingen måste följas med uppmärksamhet». Då utskottet jämväl
höber före att man måste räkna med att lågkonjunkturen kan komma att bestå
»en avsevärd tul», finner jag ingen artskillnad i detta stycke mellan Kungl.
Marits och utskottets uppfattning och knappast ens någon gradskillnad.

Man bär riktat klander mot Kungl. Majit för att den på min föredragning
anordnade utredningen icke skulle varit nog grundlig eller vidtagits så snart
torhallandena pakallade uppmärksamhet. Jag vill i detta sammanhang begagna
tillfället att på det bestämdaste protestera mot påståendet på sina håll
att Kungl. Maj :ts omvårdnad örn jordbruket skulle vara förestavat av några
parti-politiskt-taktiska funderingar. Jordbrukskrisens djupa allvar borde vara
agnad att hålla diskussionen uppe på ett högre plan. Denna jordbrukskris
som mer eller mindre svårt övergår snart sagt hela världen, blev som allmänt
bekant aktualiserad senaste höst genom det då inträffade häftiga prisfallet

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

Nr 41.

Fredagen den 30 maj f. m.

Ang. immalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Korts.)

Kungl. Majit ingrep då omedelbart för att vinna klarhet om det svenska jordbrukets
allmänna tillstånd och behov. Utskottet har skyndat att på olika håll
komplettera utredningsmaterialet, och får jag tillfälle att återkomma härtill.
Redan nu vill jag dock lia sagt, att jag icke kan finna annat än att det av utskottet
införskaffade och i betänkandet tillgängliga materialet i stort sett giver
Kungl. Majit fullkomligt rätt och ger ytterligare stöd åt vad Kungl. Majit
äskat. Där man påstått eller velat utläsa motsatsen, rör det sig om slutledningar,
vilka bygga på antaganden av påfallande lös natur.

Redan i remissdebatten fick jag uppbära skarpa förebråelser för att jag i
den kungl, propositionen skulle lia utmålat den animaliska produktionens utvecklingsmöjligheter
i missvisande mörka färger. Jag har efter en så tidig
och grundlig undersökning som möjligt kommit till det intrycket och ansett
mig då också böra giva uttryck för den övertygelsen, att en omläggning av
produktionen från spannmålsodling till övervägande kreatursskötsel måste komma
att möta betydande svårigheter, på samma gång som jag framhållit att en
ytterligare utveckling i denna riktning var både önskvärd och val värd att
prövas. En mera betydande förskjutning av jordbrukets produktion i denna
riktning måste innebära att landet bleve allt mer beroende av ökad import av
brödsäd, samtidigt som överskottet för export av animaliska produkter komme
att ytterligare stegras. Sveriges marknad för den animaliska produktionen
måste emellertid betraktas i stort sett såsom begränsad. Den utländska delen
av denna har tydligen redan blivit nior och mer mättad ända till övermättnad i
fråga örn viss vara, varigenom priserna kommit att sjunka allt mer och iner, och
liknande förhållanden lia naturnödvändigt inträffat på den inhemska marknaden.
Jag kan icke heller finna annat än att Kungl. Majit i senare framställningar
för jordbrukets stödjande ådagalagt sitt stora intresse för den animaliska
produktionens stärkande, och Kungl. Maj :t har också tillfredsställelsen
och glädjen att se utskottet i det väsentliga ansluta sig till Kungl. Majits meningar
och äskanden i de frågor som innefattas i propositionen angående vissa
åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande, liksom de
övriga Kungl. Majits förslag i samma syfte som förelagts årets riksdag.

Utskottets optimism i fråga om den animaliska produktionens framtidsutsikter
bygger på att en förbättrad levnadsstandard följes av en ökad förbrukning
av animaliska livsmedel. Förhoppningarna på en alltfort förbättrad levnadsstandard
grundas på en fortskridande god ekonomisk utveckling, men hur gärna
jag än vill se ljust på framtiden, tror jag att vi göra klokast i att se oss omkring
i världen och försiktigtvis räkna med att vårt lands i stort sett förmånliga undantagsställning
i fråga örn de breda lagrens utkomst och levnadsstandard kan
komma att rubbas. Och då vi ha att lita på en exportmarknad, menar jag att vi
ha alldeles särskild anledning till försiktighet inför den depression, som tydligen
övergår allt större delar av denna marknad.

Under den i dagarna avhållna budgetdebatten i det engelska underhuset uttalade
den socialdemokratiske arbetsministern, enligt tidningarna, att »en ekonomisk
orkan sveper fram över produktionslivet, en av de mest omfattande nedgångsperioderna
i modern tid». Enligt lagen om det minsta motståndet träffar
en sådan prövning i vårt land i första hand vårt jordbruk, medan vi för övrigt
intaga en relativt stark ställning tack vare våra rikliga och väl tillvaratagna
naturtillgångar och en i många fall högt utvecklad kvalitetsindustri.

De farhågor, som jag hyst och gav uttryck för beträffande ökade svårigheter
jämväl för vårt lands animaliska produktion, ha dessvärre visat sig vara välgrundade.
När den kungl, propositionen avgavs, uppvisade sålunda noteringen
å smör ett medelpris för sistlidne december månad av kr. 2.82 per kilogram.
Motsvarande medelpris har därefter oavbrutet och tid efter annan våldsamt
sjunkit, så att medelnoteringen enligt utskottets kompletterande uppgifter fiir

Fredagen den 30 maj f. m.

Nr 41.

förra månaden var endast, kr. 2.13, eller en sänkning med 69 öre på fyra månader,
vilket utgör ett prisfall med mer än en fjärdedel. En annan viktig animalisk
produkt, nämligen ägg, utvisar en liknande starkt fallande kurva, och det
förmärkes nu även en stark oro för utvecklingen på fläskmarknaden. I betraktande
av de utgifter och mycket betydande sådana, som äro förknippade med
den på sina håll så populära »rationaliseringen» av det svenska jordbruket i
syfte att giva spannmålsodlingen på båten och allmänt övergå till animalisk
produktion, och med hänsyn till de allt mera uppenbara och mycket stora risker,
som äro förknippade med en sådan omläggning, vågar jag påstå, att jag ingalunda
målat för svart, när jag sökt giva en bild av läget och den antagliga utvecklingen.
Väl är det uppenbart att den massa utredningar, som utskottet
åstadkommit, ingalunda på alla håll och i alla fall dikterats av enbart det vackra
syftet att komplettera jordbruksdepartementets utredning, utan att syftemålet
även understundom varit en mindre vacker baktanke att komma departementschefen
till livs, men detta kan och bör inte hindra mig att hälsa dessa
supplerande utredningar med tacksamhet, då de otvetydigt mäste visa det
grundlösa i den mot mig från vissa håll riktade beskyllningen för ovederhäftighet.
_ .

I propositionen, tillät jag mig anmärka, att det fran vissa hall inberättats,
hurusom jordbrukarnas insättningar i bankerna under senare tid märkbart avtagit,
medan deras uttagningar i stället avsevärt ökats, och jag tillät mig i
detta sammanhang även erinra örn att antalet exekutiva auktioner å fast egendom
å landet även visat tecken till stegring. Här synes det mig, som jag
givit utskottet ett gott uppslag, då den gått att med begagnande av tiden närmare
undersöka dessa förhållanden. Jag vill salunda erinra örn att utskottets
utredning fastslår en bestämd vikande tendens i fråga örn saluvärdet å fast
egendom på landet, vilket i alldeles särskild grad gäller de större jordbruksfastigheterna,
ett naturligt förhållande, då givetvis det större jordbruket med
den lejda arbetskraften i första hand måste påverkas av de inträffade konjunkturförsämringarna.
Ett stort nummer har på sina håll gjorts av ett meddelande
till särskilda utskottet från postsparbanken, vilken redovisat ett insättningsöverskott
under fjolåret på över femtio miljoner kronor. Jag kan icke
tillerkänna dessa siffror det påstådda värdet. Postsparbanken har säkert aldrig
varit någon utpräglad lantbefolkningens sparbank. Det uppgivna insättningsöverskottet
har utan tvivel uppsamlats under intryck av den dessvärre i enstaka
fall berättigade, men i andra fall oberättigade misstänksamheten mot
sparbankerna, som blivit en given följd av vissa kända förhållanden. Jordbrukaren
är i allmänhet hänvisad till sin orts sparbank. En undersökning av rörelsen
vid ett antal sådana sparbanker visar också, att uttagningarna i dessa
banker under de senaste fem åren med mer än femtio miljoner kronor överstigit
insättningarna — därav under år 1929 med icke mindre än över tretton
miljoner kronor. Och även här visar det sig, var jordbrukskrisen hittills träffat
hårdast, i det att uttagningsöverskott i alldeles särskild grad är tillfinnandes
inom de spannmålsproducerande delarna av landet. _ Svenska Sparbanksföreningen
vitsordar också att i stort sett en påtaglig ökning under senare
år ägt rum i fråga örn sparbankernas utlåning till jordbrukarna, något som
även särskilt framträtt i vissa mera utpräglade jordbruksbygder i de södra
delarna av landet. Samtidigt med att kreditvolymen under de sista åren
påfallande ökats, lia svårigheter att ställa säkerhet för lån och fullgöra förestående
amorteringar och räntelikvider gjort sig allt mera märkbara. _ Svenska
Bankföreningen har även tillhandagått utskottet med en hel del uppgifter, vilka
peka i samma riktning, och Sveriges ''Allmänna Hypoteksbank har lämnat
uppgifter, varav kan slutas att en allmän försämring i berörda hänseende inträtt
under senare år. Andra utredningar och uttalanden säga detsamma och

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m. (jj
(Korts.)

Nr 41. 6

Fredagen den 30 maj f. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och ray
m. vt.
(Forts.)

understryka genom hela detta kompletterande utredningsmaterial vad den av
Kungl. Majit verkställda utredningen tidigare framhållit,

Den mera ljusa bild, som rapporterna lämna från vissa trakter, har helt visst
sin orsak i det kända förhållandet, att jordbruket icke minst i tider av betryck
som. denna känner verkningarna mindre, då egendomen förfogar över
skog och skogsbruket kan hållas uppe. Undersökningarna meddela bl. a. att
jordägarna i Svealand och Götaland i genomsnitt äro skuldbelastade till något
mer än en tredjedel av bruttoförmögenheten, medan beträffande de undersökta
norrlandskommunerna motsvarande skuldbelastning blir något mer än en sjättedel.
^ Undersökningarna lia även givit vid handen att skattetrycket mycket
kårt påvilar jordbruket. De exekutiva auktionerna lia i den mån jämförbart
utredningsmaterial kunnat framförskaffas ungefär fördubblats mot åren närmast
före kriget. Särskilt har en högst betydande försämring under de sista
åren ägt runi inom Malmöhus län. De siffror, som jag stödde mitt eget uttalande
på, hade också på min begäran lämnats av landshövdingen i detta län,
och det var ju också rätt naturligt, att jag i första hand sökte informationer
där nere, då det gällde att konstatera jordbrukets betryckta läge med särskilt
avseende fäst; på den vegetabiliska produktionen. Utredningen bör alltså
skingra den villomening, som väl alltjämt finns på sina håll, att den skånska
slätten är så bördig, och grödan så givande, att man där ingen hälp behöver.
De av mig gjorda uttalandena örn jordbrukets tillstånd och behov äro sålunda
ingen omotiverad svartmålning.

När utskottet går att bedöma det inkomna utredningsmaterialet anlägger man
till en början den synpunkten att jag med stöd av skillnaden mellan de priser,
som jordbrukets produkter för närvarande betinga, och dem, som gällde samma
produkter närmast före världskrigets utbrott, skulle lämnat en för mörk teckning
av det verkliga tillståndet. Utskottet är angeläget att framhålla att en
riktig uppfattning örn försämringen i jordbrukets räntabilitet först vinnes
genom hänsynstagande jämväl till ökningen av jordbruksproduktionens omfattning,
i den mån värdet av denna ökning icke motväges av ökning i produktionskostnaden,
men utskottet nödgas i samma andetag erkänna, att det svårligen
later sig göra att i siffror angiva, i vad mån den inträdda produktionsökningen
är ägnad att inverka på jordbrukets räntabilitet. Jag måste säga,
att jag icke. endast i detta anmärkta förhållande utan genomgående finner
det karakterisera utskottsbetänkandet, att utskottet så att säga ger med den
etla handen, men tager tillbaka med den andra. Vartill tjäna egentligen dessa
ändlösa utredningar och diskussioner, egenartade för vårt parlamentariska arbetssätt
och politiska kännande och tänkande, då vi, som utskottet självt gör.
till slut måste konstatera lägets allvar bekräftat enligt utskottets egna ord
av mängden av kompletterande undersökningar ävensom av vad utskottet
i övrigt kunnat inhämta? Jag erinrar ännu en gång örn hur lågkonjunkturen för
jordbruket ytterligare accentuerats, sedan den kungl, propositionen tillkom, och
att prisfallet därvid även hart drabbat vissa betydande animaliska produkter,
medan a andra sidan man i utskottet endast i ett fall kan påvisa något prisfall
att tala örn i fråga örn jordbrukets egna förnödenhetsartiklar, nämligen
fodermedel, en förnödenhetsartikel, som i den animaliska produktionen kompenserar
en höjning av spannmålspriserna. Utskottet erkänner också, att såsom
jag redan påpekat, detta svenska jordbruk, — som enligt utskottets utredning
och senaste tillgängliga siffror från 1927 vore skuldsatt till 49.3 procent
av taxeringsvärdet, en siffra, som i betraktande av det alltmer försämrade
läget måste högst betydligt uppräknas — står så pass nära ett ekonomiskt
sammanbrott, att omedelbart ingripande är av nöden till jordbrukets stödjande
i olika hänseenden. Och de, som eventuellt fortfarande spekulera i att
spela ut den ena kategorien jordbrukare mot den andra, den animaliska pro -

Fre«lageu den 30 maj f. m.

7 Nr 41.

duktionen mot den vegetabiliska, böra låta sig övertygas av utskottets egna ord,
att hittills vunnen erfarenhet icke kan sägas giva ett bestämt utslag till förmån
för den ena eller andra arten av jordbruk, när det gäller att bedöma dess bärighet
och utsikterna för framtiden. Må vara att utskottet, efter att ha sett
allt annat än ljust på den animaliska produktionens framtid och funnit sig nödsaknad
räkna med en måhända långvarig lågkonjunktur med skärpt konkurrens
och ytterligare försvagade avsättningsmöjligheter, likväl anser sig vara berättigat
hysa den tron att i alla fall de större utvecklingsmöjligheterna vid
ett bedömande av läget på längre sikt äro att finna i en ytterligare förskjutning
till förmån för framställningen av vissa animaliska produkter, men jag
finner för min del dessa vaga spekulationer i en mycket avlägsen framtid vara
en tröst för ett tigerhjärta. Jag har för min del sökt att på bästa sätt komma
fram till det verksammaste stöd åt det betryckta jordbruket, där en sådan
hjälp befunnits särskilt påkallad och möjlig, och jag vågar påstå att propositionerna
i ärendet bära ett ovedersägligt vittnesbörd örn att de föreslagna
stödaktionerna fördela sig över hela produktionen, utan att pa något sätt vilja
gynna den ena på den andras bekostnad. Särskilt bör nu, sedan Kungl. Maj :ts
samtliga, förslag i ämnet föreligga, detta stå klart. Jag kan icke frigöra mig
från intrycket, att medan Kungl. Maj :t sökt samla allt det positiva för att
åstadkomma det mesta möjliga stöd åt jordbruket, utskottet inriktat sig på att
söka hopbringa så mycket negativt som möjligt för att kunna reducera denna
hjälpverksamhet.

Xär det gällt att fastställa brödsädesodlingens betydelse har åtskillig strid
kommit att stå örn det överskott och den brist på brödsäd inom jordbruk av
olika storlek, som är för handen, och varigenom skulle följa det direkta större
eller mindre intresset för spannmålsodlingen. Tull- och traktatkommitténs
beräkningar fann jag vara i avsevärd omfattning missvisande och anslöt mig
till resultatet av den överarbetning, som verkställts på mitt uppdrag. Inom
utskottet har det tydligen varit en bestämd ovilja mot att dela denna min uppfattning.
och statistiska centralbyrån har på utskottets uppdrag verkställt en
ny beräkning av det salufria överskottets storlek. Lantbruksstyrelsen har
ägnat denna statistiska centralbyråns utredning en ingående kritik, som jag
för min del finner övertygande. Många och starka skäl tala för1 att lantbruksstyrelsen
kommer betydligt närmare verkligheten än statistiska centralbyrån.
Jag kan icke heller finna annat än att utskottet självt, trots att man hållit sig
i underkant vid beräkningarna, likväl nödgas bestyrka det berättigade i den
kritik, som jag i propositionen riktade mot tull- och traktatkommitténs beräkningar.
Jag har den uppfattningen att en väsentlig anpart av skillnaden i det
slutresultat, vartill statistiska centralbyrån senast kommit, vid jämförelse med
motsvarande beräkningar i propositionen, är att förklara därmed att statistiska
centralbyrån räknat med medelskörden för åren 1925—1927, vilket innebär
sexton procents skördeökning i förhållande till åren 1913—1917, under det
propositionen räknade med tjugu procents ökning med utgångspunkt för skördesiffrorna
1928—1929. Den skillnad, som därutöver kan konstatera^ beror
uppenbart på att statistiska centralbyrån hela tiden rör sig med minimisiffror.
Då utskottet vill stärka statistiska centralbyråns beräkningar genom att framhålla
en överensstämmelse mellan dessa och en av direktören L. Nanneson
på utskottets uppdrag verkställd undersökning angående ökningen av jordbrukets
bruttoinkomster vid eventuellt genomförande av de föreslagna tullförhöjningarna
å vete och råg, vill jag ha sagt, att direktör Nannesons beräkningar
uppenbart bygga på ett alltför ringa material, för att hans slutledningar
skola kunna tillerkännas något större värde. Direktör Nannesons^ saluöverskott
äro säkerligen för små, då han lagt siffrorna från de sista två åren
till grund — år då den dåliga skörden i stor utsträckning gick till utfodring.

Äng. immalningstväng

beträffande
vete och råg
m. m.

Nr 41. 8

Fredagen den 30 maj f. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

Direktör Nanneson understryker själv i slutet av sin p. m. att det av honora
»framlagda undersökningsmaterialets ringa omfattning givetvis icke berättigar
till att därav draga några alltför långt gående generella slutsatser angående
den här behandlade inkomstökningens storlek vid jordbruket i allmänhet».

I fråga örn stödet åt spannmålsodlingen föreslår Kungl. Maj :t i första hand
en tullhöjning och i andra hand ett inmatning strång i fråga örn vetet. Kungl.
Majit har därvid sökt att som det primära säkerställa ett bättre pris och bereda
den omedelbara lättnad, som utskottet är ense med Kungl. Majit om är
av högsta nöd. Man har bland de obotfärdigas mångå förhinder anfört, att
denna hjälp uträknad i kronor och ören per lantbrukare och brukningsdel endast
skulle bli en helt ringa penning. Det förefaller mig som örn dessa kritiker
skulle räkna med ett väsentligt lägre penningvärde än det, som jordens
brukare i allmänhet måste utgå ifrån.

Kungl. Majits krav på tullhöjningar ha icke vunnit utskottsmajoritetens
bifall, men i det uppkomna tvångsläget har en majoritet samlats om ett framfört
krav på att genom ett vid jämförelse med Kungl. Majits förslag väsentligen
utökat och i första hand framfört inmalningstvång för såväl vete som
råg bereda spannmålsodlingen något av den nödvändiga lättnaden. Då utskottet
sålunda motsätter sig de tullkrav, som skulle givit spannmålsodlingen
ett bättre pris, har utskottet brutit ut den viktigaste delen i regeringens omfattande
hjälpprogram.

I konsekvens nied sin avvisande hållning gentemot allt tullstöd har inmalningtvånget
kommit att gälla icke bara vetet utan även rågen, som annars
enligt utskottet skulle blivit utan varje hjälp. I valet mellan ingenting alls
eller det av utskottet förordade inmalningstvånget måste jag givetvis välja
det senare. Det ger dock under förutsättning av beräknad effektivitet en viss
hjälp. Jag vittlock framhålla att det icke var utan tvekan jag gick in för
ett inmalningstvång, det skall jag öppet erkänna. Kungl. Majit räknade också
med detta inmalningstvång såsom en nödfallsåtgärd i andra hand, då jag
hela tiden hoppats oell trott pa möjligheten att kunna komma till en uppgörelse
nied kvarnarna, som kunde befria oss från ett så radikalt ingripande i
tolkhushållningen som i all synnerhet utskottets inmalningsförslag är. Utskottet
har självt visat sig förstå dessa betänkligheter, då det i förslaget till
förordning angående användande av svenskt vete och svensk råg vid framställning
av mjöl i förordningens sista paragraf lämnar Kungl. Majit bemyndigande
att i stället örn möjligt sätta en överenskommelse nied kvarninnehavare.

I fråga örn inmalningstvånget har utskottet självt i olika påpekanden visat
på de svårigheter, som möta. Utskottet förutsätter också att Kungl. Majit
skall utrustas med vittgående befogenhet att anbefalla kompletterande åtgärder.
I detta sammanhang finner jag mig uppfordrad att ordagrant citera
vad utskottet till slut anför i detta stycke å sid. 57.

. »Utskottet, som förutsätter, att erforderliga författningar komma att träda
i kraft den dag innevarande år Konungen bestämmer, vill i detta sammanIlang1
understryka vikten av att även om inmalnings- och inblandningstvången
ej lämpligen kunna — åtminstone ej i hela deras utsträckning — träda i kraft
förr än från och med inträdandet av den tidpunkt, då konsumtionsår skall taga
sm början, exempelvis den 1 november, åtgärder på ett eller annat sätt skyndsammast.
mäste vidtaga,s för att förhindra, att från dei å detta område intresserades
sida åtgärder vidtagas, varigenom syftet med den föreslagna tvångsregleringen
omintetgöres. Därest så ej sker. riskerar man, att de verkningar
man velat nå med ett inmalningstvång kunna under den första tiden efter inmalningstvångets
tillämpning bliva omintetgjorda.

Utskottet finner ej anledning att närmare ingå på spörsmålet vilka åtgärder,

Fredagen den 30 maj f. m.

9 Nr 41.

sorn lill förekommande av en sådan utveckling böra vidtagas. Utskottet vill
allenast uttala, att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att i sådant hänseende
utan uppskov vidtaga de åtgärder, som Kungl. Maj:t kan finna påkallade.»

Jag kan icke finna annat än att detta uttalande är ur flera synpunkter synnerligen
märkligt. Utskottet har i fråga om inmalningen förordat vissa åtgärder
och befarar tydligen ogynnsamma verkningar av dessa, men utskottet
avstår ifrån att utfärda övergångsbestämmelser och skjuter utan vidare alla
dessa besvärligheter ifrån sig, trots det att utskottet måste vara underkunnigt
örn de begränsade möjligheter, som Kungl. Maj :t förfogar över, då det
gäller att söka effektuera utskottets beställning. Kungl. Majit må i detta läge
vara berättigad att spörja, vilka de åtgärder äro, som utskottet räknar med.

I anslutning till föreliggande motioner uttrycker utskottet sin sympati för
införandet av ett av staten garanterat minimipris för svenskt vete och råg,
även om utskottet först vill avvakta resultatet av de föreslagna inmalningstvången
och resultatet av 1928 års tullkommitté. Utskottet ställer sig också
välvilligt till det motionsvis framförda kravet på en utredning angående införandet
av ett statsmonopol i Sverige beträffande handeln med brödsäd. I
betraktande av den sympati, som förslagsställarna till det utökade inmalningstvånget
visat för restriktiv politik, förvåna mig icke dessa antydningar
örn ett fullföljande av tvångspolitiken ända fram till statsmonopol, men jag
måste säga att spåren avskräcka.

Utskottet kommer härefter fram till behandlingen av föreliggande förslag
angående bildandet av lagerhusföreningar, uppförande av lagerhus och beviljande
av kredit åt föreningarna, och utskottet tillstyrker med vissa mindre
jämkningar och oväsentliga ändringar Kungl. Maj :ts förslag. Utskottet ansluter
sig också till Kungl. Maj :ts förslag angående tillsättande av en spannmålsnämnd.
Så mycket mera bryta sig emellertid meningarna, när utskottet
går att pröva propositionen i fråga örn vad den kräver i höjning av gällande
tullsatser å spannmål.

Jag finner det vara betecknande för situationen att utskottet på två och
en halv trycksida avfärdar hela denna fråga och tydligen anser sig övertygande
ha styrkt sitt avslag på Kungl. Maj :ts förslag att genom något, jag
vågar påstå mycket blygsamt höjda spannmålstullar åstadkomma ett något
förbättrat prisläge för den svenska spannmålen.

Utskottet anför allra först att det skulle vara att föregripa riksdagens beslut
örn en utredning rörande en olika näringar emellan rättvis avvägning av
tullskyddet att nu besluta en tullhöjning å spannmålen för jordbrukets stödjande.
Som bekant har detta riksdagens beslut resulterat i den s. k. 1928
års tullkommitté. Jag nödgas säga, att jag finner en sådan argumentering
vara ett de obotfärdigas förhinder. Vad Kungl. Majit begärt är nödfallsåtgärder
i ett nödläge. Vi ha krävt denna temporära höjning av spannmålstullarna,
då den bevisligen — utskottet har icke kunnat jäva detta •— är den
enda framkomliga väg, som man kan gå, om man skall kunna giva den särskilt
hårt betryckta spannmålsodlingen den omedelbara hjälp, som utskottet
medger vara av trängande behov. Nu har visserligen utskottet framkommit
med ett krav på att denna 1928 års tullkommitté skall förständigas att så
påskynda sitt arbete, att »örn möjligt» en proposition i ärendet kan föreläggas
redan nästa års riksdag, men jag tillåter mig uttala starka tvivelsmål
örn att det finns någon enda i utskottet, förtrogen med den pågående
utredningens omfattning och besvärligheter, som tror att det kan vara möjligt
att ställa sig utskottets hemställan till efterrättelse. Skall därför jordbruket
vänta på resultatet av denna utredning, innan någon lindring får bringas
tullvägen, fruktar jag för att de betryckta få vänta icke bara ett, utan två,
ja, kanske flera år, innan Kungl. Majit och riksdagen äro beredda att taga

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

Nr 41. 10

Fredagen den 30 maj f. m.

Ang. inmatningstvång

beträffande
vete och råg
m. rrv.
(Forts.)

ställning till den vidlyftiga frågan om de framtida riktlinjerna för liela den
svenska tullpolitiken.

När det gäller här i landet att taga ställning till ett förslag, är det ingalunda
sällsynt att nian först vill inhämta andras erfarenheter och åsikter, och
på samma gång som jag har öppen blick för, hur man kan gå till överdrift
nied utredningar och undersökningar, finner jag det vara naturligt och klokt
att man söker samla så mycket erfarenhet som möjligt och lära av andra.
I alldeles särskild grad måste ett sådant behov inställa sig, då det gäller
gemensamma svårigheter. Den jordbrukskris, som här närmar sig en katastrof,
den övergår stora delar av världen. Alla länder lia mer eller mindre
berörts av densamma, och de allra flesta stater av första ordningen i världshushållningen
lia också skyndat att träffa åtgärder för krisens mildrande.
Jag tillät mig också att i propositionen infoga en hel del upplysningar örn
sådana åtgärder i olika länder, och jag tycker för min del, att denna redogörelse
var mycket belysande och lärorik. Den visade, att tullvägen just
var den, som man i allmänhet gått in för. Något annat universalmedel för
lättandet av jordbrukets tunga har icke heller uppfunnits eller med framgång
prövats i något med oss i produktionshänseende likställt land.

Utskottet har märkligt nog alldeles hoppat över både dessa erfarenheter
som de relateras i propositionen och det tillfälle, som här erbjudit sig att
komplettera Kungl. Maj:ts utredning på en enligt min mening högst betydelsefull
punkt. Utskottet sysslar endast något med vad som skett i Tyskland
och Polen i samband med den dumping, som vi utsatts för och ha anledning
att vänta oss i skärpt form, men utskottet stannar, som sagt, vid detta. I
högerreservationen i denna punkt lämnas en utförlig redogörelse för det tullpolitiska
läget i frågan och dess utveckling i ett flertal länder, sedan propositionen
tillkommit. . Yi få sålunda veta, att den tyska regeringen med stöd
av en föga mer än månadsgammal lag redan höjt veto- och rågtullen till icke
mindre än femton Mark per 100 kilogram. Samtidigt har man höjt införselbevisen
å råg, havre och korn till 9 Mark. Jag skall icke uppehålla kammaren
med att redogöra för den mängd tullhöjningar, som dessutom genomförts
eller av allt att döma äro förestående i Tyskland till skyddande av landets
både vegetabiliska och animaliska produktion, utan hänvisar i detta
stycke till den nyss nämnda högerreservationen. I Frankrike fortsätter man
likaledes på den inslagna vägen, varom närmare talas i propositionen. I
Tjeckoslovakien har införselreglering å spannmål nyligen genomförts, så att
numera licens erfordras för införsel av råg och korn samt mjöl. I Polen begäres
fullmakt för regeringen att avsevärt kunna höja tullen för vete och
vetemjöl. Jugoslavien, vars jordbruk befinner sig i en synnerligen svår kris,
på grund av spannmålsprisernas fall och landets ställning som exportland,
har tvingats upprätta ett exportbolag för jordbruksprodukter, och mycket betydande
krediter uppgivas ha ställts till jordbrukets förfogande. Estland
umgås med planer att kombinera ett inköpstvång med en dubbeltariff, och
rågen skulle komma att beläggas med samma tullsats som för närvarande
utgår för vete eller 10 guldfrancs per 100 kilogram. Över allt sysslar man
ivrigt med åtgärder för jordbrukskrisens hindrande, och ingenstädes synes man
sålunda rädas för att begagna tullvägen. Jag måste också fråga, varför vi
här i Sverige skola envisas att stänga den väg, som så många andra funnit
vara den som först och bäst för till målet?

Utskottet visar sig vara en trogen anhängare av den meningen, att en tullhöjning
skulle vara till förfång i stället för lättnad för våra jordbrukare i
gemen. T. o. m. de rena spannmålsodlarna menar utskottet endast skulle ha
att vänta en i flertalet fall helt obetydlig inkomstförbättring, vilken dessutom
skulle komma att uppvägas av en motsvarande ökad belastning på jord -

Fredagen den SO maj f. m.

11 Nr 41.

brukets nödvändighetsvaror. All sannolikhet talar för att utskottet icke har
något stöd i verkligheten för detta sitt påstående. Ökningen av levnadskostnaderna
på grund av de föreslagna tullförhöjningarna måste bli så liten, så
helt obetydlig i hushållen, när man tar i betraktande den allmänna och i många
stycken våldsamma nedgången i priset på de flesta livsförnödenheter, att denna
ökning icke på något sätt kan motivera ett ökat direkt eller indirekt fördyrande
av lantbrukets förnödenhetsvaror. Jag skulle i detta sammanhang
vilja framhålla den påtagliga skillnaden i levnadsstandard mellan lantbrukets
oell industriens arbetare och då även inräknat en stor del av egna företagare
inom lantbruket. Utskottet bortser helt och hållet från den uppenbart prissänkande
inverkan, som landets animaliska producenter måste räkna med på
sina varor i samma stund som ett större antal nuvarande vegetabiliska producenter
tvingas att övergå till animalisk produktion för att trängas på den
redan trånga marknaden.

^ i ha ett tullsystem, oell det gäller här endast att använda oss av detta
och i någon mån påbygga det. Utskottet synes mena att Kungl. Majda tullförslag
äro så blygsamma att de inget stöd skulle bringa åt de hjälp.behövande.
Jag tycker verkligen att utskottet i det läget skulle kommit till den
slutsatsen att tullhöjningen måste göras än mera effektiv. Utskottet torde
redan för åtskillig tid sedan kommit fram till sin uppfattning örn det högst
allvarliga i krisläget. I betraktande av det fortsatta betydande prisfallet
sadan dess, talar allt för att riksdagen, som nu har att fatta beslut, bör i
allt och helt godkänna vad Kungl. Majit föreslagit i sin proposition nr 108,
Utskottsbetänkandets andliga fäder lia tydligen själva en känsla av att de
bjudit alldeles för litet, då de kompletterat sina förslag med krav på utredning
om statsmonopol m. m. Även örn tullarna nu skulle avslås, kommer
kravet på snabba hjälpmedel att bestå och göra sig allt kraftigare gällande,
och diskussionen i den för åtskilliga så obelmgliga tullfrågan kommer förvisso
icke^att upphöra. Kvar står nämligen alltjämt behovet av snabba och
effektiva åtgärder, och jag känner inga bättre sådana än en tullreglering. Jag
tror också så gott örn Sveriges folk, antingen det bygger och bor i städerna
eller på landsbygden, att jag menar, att det gärna skall bringa det betryckta
jordbruket en hjälp, även örn denna skulle vara förenad med något offer.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! De omfattande utredningar angående
det svenska jordbrukets läge i olika hänseenden, som ha verkställts på
särskilda utskottets föranstaltande, ha bragt många och intressanta fakta fram
i dagen. Man kan med stöd av dessa utredningar bilda sig en vida riktigare, pålitligare
och mer ingående uppfattning om förhållandena än tidigare. Det förvånar
mig mycket, att herr statsrådet i sitt nyss hållna anförande visade sig
inte lia uppfattat detta. Han tycktes till och med anse, att de upplysningar,
han erhållit under hand, vore vida värdefullare än de grundliga utredningar,
som utskottet låtit verkställa och som han tycktes tro vara framkallade av begär
att komma honom som jordbruksminister till livs. Jag ber att få försäkra
herr jordbruksministern, att något sådant begär icke har kommit till uttryck
inom utskottet och icke heller förefunnits hos någon av de medlemmar, vilkas
tankar jag känner.

Man skulle enligt min mening, som i detta avseende bestämt skiljer sig från
herr statsrådets, kunna i korthet sammanfatta utredningarnas resultat på följande
sätt: det svenska jordbruket befinner sig för närvarande i en utpräglad
lågkonjunktur och har i följd därav att kämpa med stora svårigheter. Men
det står absolut icke inför någon katastrof, såsom det påståtts i pressen och
gjorts gällande i ett visst slag av politisk agitation, av vilken regeringen har
tagit ett så djupt intryck.

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

Kr 41. 12

Fredagen den 30 maj f. m.

Ang. inmalningstvång

Inträffande
vete och råg
in. m.
(Forte.)

Deri bild av läget, som jag framställde i denna kammare vid remissen av
statsverkspropositionen, har av de gjorda utredningarna visats vara riktig i allt
huvudsakligt, och de kritiska anmärkningar, som riktats mot bristen på sakligt
underlag för regeringens propositioner, lia i mycket stor utsträckning bekräftats.
Särskilda utskottets majoritet, som redan från början var inställd
på att finna motiv för sitt särskilda recept, inmalningstvånget, och som sålunda
kan anses ha varit predisponerad att tolka föreliggande fakta med en icke alltför
ljus färgläggning, framhåller (på sid. 21 i betänkandet), att en betydande
anpassning efter konjunkturläget redan skett, i det bland annat en besparing
i driftkostnaderna med i runt tal 20 kronor per hektar ägt rum vid de kontrollerade
jordbruken från femårsperioden närmast före kriget till femårsperioden
1924—1929. Utskottet säger härom: »Vad nu anförts berättigar enligt utskottets
mening till den slutsatsen, att även om läget för jordbrukets utövare är
bekymmersamt, det dock icke är av den svårartade beskaffenhet, som enbart
en jämförelse av jordbrukets produktpriser och produktionskostnader för närvarande
och vid tiden före världskriget kan synas giva vid handen.» Jag har
icke medverkat till avfattningen av utskottets uttalande i denna punkt. Det
förefaller emellertid, som örn det anförda skulle vara riktat mot hans excellens
herr statsministerns uttalanden i remissdebatten, där han utgick just från noteringssiffror
och absoluta tal, då han ville motivera framläggandet av regeringsförslaget.
Utskottet tillägger i nyssberörda sammanhang: »Att läget

icke desto mindre är allvarligt, synes utskottet obestridligt och bekräftas av de
kompletterande undersökningar angående jordbrukets ekonomiska läge, som
utskottet låtit verkställa, ävensom av vad utskottet i övrigt kunnat inhämta.»

Jag kan icke annat än underskriva även den sist anförda satsen i vad den
avser vissa grupper av jordbruk, men såsom strax skall visas, äger den icke
generell giltighet, Dessutom finner jag allting tyda på att den anpassning
till ett nytt jämviktsläge, som är i full gång i hela det ekonomiska livet, kan
för jordbrukets del ske lättast och snabbast utan tillgripande av sådana handelspolitiska
åtgärder, som regeringen föreslagit, och även utan den partiella återgång
till krigstidshushållningen, till vilken utskottets majoritet anslutit sig i
den föredragna punkten. Såsom jag senare ämnar närmare utveckla, äro dylika
mått och steg så långt ifrån gagneliga, att de tvärtom måste anses i hög
grad hinderliga för jordbrukets uppstigande ur konjunkturdalen, samtidigt som
de äro ägnade att skada vårt lands ekonomi i det hela.

Särskilt med hänsyn till vad herr statsrådet nyss yttrade och då en riktig
uppfattning av jordbrukets verkliga läge är av utomordentlig betydelse för
bedömandet av en hel rad av de spörsmål, som riksdagens kamrar nu gå att behandla,
anser jag mig berättigad att, innan jag går vidare, fästa kammarens
uppmärksamhet på den i flera olika hänseenden mycket intressanta utredning,
som verkställts av kammarrättsrådet Kuylenstierna och länsassessorn Lundevall
angående skattebelastningen å olika slag av jordbruk inom skilda delar
av landet. Den är tryckt som bilaga J till utlåtandet nr 2. Som en biprodukt
till den däri gjorda utredningen örn beskattningsförhållandena, vilken redan i
och för sig är ytterligt intressant, har framkommit ett klarläggande av jordbrukarnas
skulder, nettoförmögenhet och nettoinkomst i de undersökta kommunerna
1928, allt enligt självdeklarationer och taxering 1929.

Undersökningen i fråga omfattar 24 typiska jordbrukskommuner, därav G
i Östergötlands län, 7 i Malmöhus län, 5 i Skaraborgs län, 3 i Västmanlands
län, 2 i Gävleborgs län och 1 i Västerbottens län. I undersökningen ingå sammanlagt
2,646 ägare och 419 brukare. Materialet är ej så omfattande, som
önskvärt hade varit, men det säger dock betydligt mycket mera än de på annat
ställe redovisade bokföringsresultaten, eftersom det omfattar samtliga jordbruk

Fre-dagen den 30 maj f. m.

13 Nr 41.

inom respektive kommuner oell ej blott sådana, som äro anslutna till bokföringskontrollen.

Vad är det då, som framgår av denna undersökning? Låt mig, mina herrar,
med så få siffror som möjligt besvara denna fråga. Genom att här meddela
resultaten besparar jag herrarna besväret att läsa utredningen.

För samtliga de undersökta kommunerna utgjorde skulderna för ägare till
jordbruksfastighet 39.1 procent och för brukare 16,1 procent av fastigheternas
taxeringsvärde. Nettoförmögenheten för samma grupper var för ägare 89 procent
och brukare 20 procent av taxeringsvärdet.

Nettointäkten av jordbruksfastighet utgjorde i genomsnitt för samtliga grupper
i samtliga kommuner 6.2 procent beträffande ägare och 3.2 procent beträffande
brukare, allt av taxeringsvärdet för av dem ägda eller brukade fastigheter.

Jag ber herrarna särskilt lägga märke till att uppgifterna örn både skulder,
förmögenhet och intäkter äro byggda på vederbörande jordbrukares egna deklarationer
för beskattningen och att det därför icke kan antagas, att uppgifterna
äro felaktiga i så måtto, att skulderna äro för lågt eller förmögenhet och inkomster
för högt upptagna, emedan överdrifter i sådan riktning skulle medföra
en för hög beskattning av deklaranterna. När det gäller att bedöma jordbrukarnas
läge. torde därför inga mer tillförlitliga uppgifter än de föreliggande
stå att erhålla genom en undersökning av samma begränsade omfattning som
den åsyftade. Jag beklagar endast, att regeringen inte hade funnit lämpligt
att redan på ett tidigare stadium låta verkställa en sådan utredning, helst då
omfattande flera år för samma kommuner. Man hade på så sätt kunnat få en
helt annan uppfattning än som nu är möjligt beträffande särskilt förändringarna
i jordbrukarnas förmögenhetsförhållanden, i fråga örn vilka inom parentes
sagt de mycket diskuterade uttagningama i sparbankerna säga oerhört litet,
i synnerhet som de innestående beloppen samtidigt med uttagningsöverskotten
ha stegrats tack vare tillagda räntor och stegrats så mycket, att faktiskt hos
sparbankerna i jordbrukskommunerna icke hela räntan har blivit förbrukad.

Jag återvänder emellertid till den utredning, som jag nu behandlar. Talet
örn att hela jordbrukarklassen är utarmad och står inför ekonomisk ruin kan
mot bakgrunden av de anförda siffrorna avfärdas helt enkelt som ett verklighetsfrämmande
prat. Så långt hålla siffrorna.

Går man att närmare studera de olika storleksgrupperna av jordbrukare inom
det undersökta materialet, finner man emellertid, som naturligt är, väsentliga
svängningar kring de angivna medeltalen. Örn vi exempelvis betrakta sammandragsuppgifterna
för kommunerna i Svealand och Götaland, konstatera vi,
att ägarnas nettointäkt av jordbruksfastighet varierar mellan 10.4 procent för
gluppen jordbrukare med upp till 5 hektar åker och 2.8 procent för gruppen med
över 50 hektar åker, sålunda en mycket avsevärd skillnad. Grupperna 5—10
hektar och 30—50 hektar lia ett netto av respektive 8.2 och 3.6 procent. Och
mellangruppen 10—30 hektar stannar vid 5.1 procent. Medeltalet för ägarna
i Svea- och Götaland, som till antalet äro 1,395, blir endast 4.4 procent. Denna
grupp jordbrukare hade som nämnt en nettoförmögenhet motsvarande 80 procent
av taxeringsvärdet. Skulderna utgjorde 44.5 procent av taxeringsvärdet eller
ungefär en tredjedel av bruttoförmögenheten. För att ge en mera konkret föreställning
örn läget kan jag meddela, att nettoförmögenhetens absoluta belopp
var något över 33 miljoner kronor, d. v. s. 24,372 kronor per ägare av jordbruksfastighet.
För småbrukargruppen stannade den vid något över 5,000
kronor, men för dem, som innehade över 50 hektar åker, steg den till nära
90,000 kronor, allt i medeltal per jordbrukare inom varje grupp. För min del
kan jag, mina herrar, inte finna annat än att dessa siffror äro ganska talande.
Örn den konstaterade förmögenheten vore jämnt fördelad inom de olika grap -

Äng. inmalningstvåruj

beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

Ar 41. 14

Fredagen den 30 maj f. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

perna, funnes det sannerligen intet skäl att klaga. Jag kommer till bedömandet
av den verkliga fördelningen alldeles strax.

De genomsnittliga inkomster, som framgå ur deklarationerna, äro i kronor
räknat, särskilt för de minsta storleksgrupperna, låga oell stanna även för de
två högsta storleksgrupperna vid icke fullt 2,000 kronor för gruppen 30—50
hektar och för gruppen över 50 hektar icke fullt 3.000 kronor i genomsnitt per
ägare. Härvid är dock att märka att, som herrarna veta, naturaförmånerna,
exempelvis bostaden, pläga taxeras rätt lågt — i varje fall väsentligt lägre än
vad löntagare, som måste hyra, ha att betala för likvärdiga bostäder. Därför
bör man givetvis göra en korrektion både med hänsyn härtill och till den omständigheten,
att de av gårdsägarna förbrukade jordbruksprodukterna och åtnjutna
förmånerna äro upptagna till så att säga engrospriser, under det att de
icke jordbrukande konsumenterna få betala minutpriser, men båda ha samma
gagn av de förbrukade produkterna. Det föreligger ingen utredning örn hur
stor denna korrektion bör vara, men den förbättrar den siffermässigt angivna
ställningen för jordbrukarna i icke obetydlig grad.

Om man ser på bokföringsresultaten, kommer man för bokföringsåret 1927
—1928 till en förräntningsproeent av blott 1.4 för södra Sverige och 1.3 för
mellersta Sverige mot respektive 2.2 och 2.3 för året förut. I deklarationsåret
1928 ingick sålunda delvis en period med exceptionellt dåligt resultat, och dock
nådde i vad södra Sverige angår inkomsten över 4 procent i genomsnitt för
alla de i utredningen ingående ägarna av jord.

De i den nu föreliggande utredningen konstaterade inkomsterna fördela sig
naturligtvis även rätt ojämnt på olika landsdelar. Skånekommunerna visa
väsentligt mycket sämre siffror än de övriga.

Vilka slutsatser kan man då draga ur de siffror, jag här meddelat, och ur
utredningen i övrigt? Såvitt jag kan förstå, framgår i främsta rummet det
mycket betydelsefulla förhållandet, att de rådande svårigheterna drabbat synnerligen
ojämnt. Jordbrukarna i vissa trakter stå sig alltjämt relativt gott, i
andra trakter sämre, men en väsentlig skillnad gör sig gällande även mellan
olika individuella jordbruksföretag i samma kommun. Det finner man vid en
jämförelse med bokföringsresultaten. Örn man vill finna bot mot svårigheterna,
gäller det sålunda att ingående studera de faktorer, som ha inverkat till
att frambringa skiftningarna i avkastning och att söka anpassa hela näringen
efter tidslägets krav.

Tullar, inmalningstvång och andra liknande åtgärder äro fullständigt odugliga,
när det gäller att hjälpa i ett så komplicerat läge som det av mig nyss
skildrade. De passa möjligen för en viss medeltyp, liksom Prokrustes’ beryktade
säng. Det stora flertalet måste antingen med våld sträckas ut. andra
måste stympas, för att jätten Prokrustes, det vill i detta fall säga staten, skall
bli nöjd. Tullar — och inmalningstvånget är ej en bit bättre ur nu ifrågavarande
synpunkt — framkalla ekonomiskt oberättigade omkastningar i driften,
öka inkomsterna för näringsidkare, som alls icke kunna göra anspråk på en
sådan ökning, men sänka dem samtidigt för andra, som ha anspråk på att få
arbeta i fred efter metoder, som de funnit vara för sig fördelaktiga och som
därigenom även äro fördelaktiga för landet.

Örn regeringen hade velat göra något av verklig nytta för jordbruket och
landets ekonomiska liv i det hela, så skulle den följaktligen icke ha föreslagit
vare sig tullar eller inmalningstvång utan genom en grundlig och sakkunnig
undersökning ha utrönt det verkliga läget inom landets jordbruk och sökt komma
till en föreställning örn, hur den i nuvarande konjunkturläge nödvändiga
anpassningen av näringen borde ske.

Hur felaktigt regeringen och utskottets inmalarmajoritet lagt upp det föreliggande
problemet, då de inriktat sin huvudsakliga uppmärksamhet på spann -

Fredagen den 30 maj f. m.

15 Nr il.

målsfrågan, framgår bäst av de utredningar, vilkas resultat utskottet självt
meddelar (på sid. 24 i utlåtandet nr 2) angående saluöverskottet av spannmål
och animaliska produkter bokföringsåret 1927—1928. För jordbruk av upp
till 10 hektar utgjorde detta saluöverskott 29 kronor för växtprodukter och
289 kronor för djurprodukter. Så långt upp på arealskalan som i gruppen
50—100 hektar voro motsvarande tal 60 kronor för växtprodukter och 298
kronor för djurprodukter. I storleksgruppen med över 100 hektar åkerjord,
d. v. s. de egentliga spannmålsodlarna, var saluöverskottet av spannmål 81 kronor
och av djurprodukter 188 kronor. Allt per hektar räknat.

En ändring av priset med 10 procent, i vilken riktning den nu må gå, betyder
sålunda till och med för de högsta storleksklasserna mer än dubbelt så mycket,
om den inträffar å djurprodukter, som örn den inträffar å växtprodukter,
och för den lägsta storleksklassen betyder den ända till tio gånger så mycket,
örn den inträffar å djurprodukter, som örn den inträffar på växtprodukter.
Vad angår de allra minsta, som inte sälja några produkter att tala om, så kan
man helt bortse från dem. I den mån en tullförhöjning eller ett inmalningstvång
komme att fördyra den animaliska produktionen eller genom skenfagra
lockelser förmå jordbrukarna att mera än nu kasta sina krafter på spannmålsodling,
äro de sålunda utan tvivel till den största skada för jordbruksnäringen
och dess räntabilitet. Endast i den mån som de nu föreliggande förslagen i
deras helhet syfta till att förbättra den animaliska produktionen, förbilliga den
och trygga avsättningen av dess produkter, innebära de något gagneligt och
framtidsdugligt.

(Regeringen har, när den — tvärtemot herr jordbruksministerns djupt pessimistiska
syn på den animaliska produktionens framtid i vårt land — föreslagit
åtgärder rörande mejerihanteringens förbättring, fått i det stora hela enhällig
anslutning från det särskilda utskottets sida. Endast på en punkt, nämligen
de s. k. kyllagerhusen, förekomma allvarliga invändningar, nämligen av mig
själv och herrar Björnsson. Berling och Bergström. På denna punkt är emellertid
den av regeringen förebragta utredningen sällsynt underhaltig, så att
det enligt reservanternas åsikt inte finnes någon möjlighet att fatta ett positivt
beslut vid denna riksdag, om riksdagen i någon mån vill följa de sunda grundsatser,
som den brukar tillämpa, när det gäller uppförande av dyrbara byggnader
för statens medel. Jag får tillfälle att återkomma till denna sak vid föredragningen
av särskilda utskottets utlåtande nr 3, där jag även ämnar göra några
uttalanden av mera allmän innebörd. I detta sammanhang torde det inte
vara lämpligt att diskutera en så speciell fråga som den av mig nämnda, vilken
jag här fört fram endast för att ställa behandlingen av regeringsförslagen i
detta hänseende i riktig dager.

Aven på ett annat område, där de av regeringen föreslagna åtgärderna syfta
till en mer differentierad och efter det skiftande behovet av stöd i varje särskilt
fall lämpad hjälp, har enighet i princip nåtts i särskilda utskottet. Jag
menar kreditfrågans ordnande. Enligt min uppfattning är emellertid den av
regeringen föreslagna organisationsformen icke lycklig. Jag har därför nödgats
reservera mig och begära, att ett omarbetat förslag måtte föreläggas nästa
riksdag. Även till denna fråga torde jag sedermera få återkomma mera utförligt
i rätt sammanhang. Jag Ilar med det nu senast sagda blott velat komma
fram till påpekandet, att det nu föredragna utlåtandet i koncentrerad form innehåller
det mesta av de principiellt viktiga stridsfrågorna.

Av vad jag redan anfört torde med tillräcklig tydlighet framgå, att jag på
det bestämdaste måste motsätta mig såväl inmalningstvång som tullar. Den
av mig förut under riksdagen framförda kritiken av regeringens förslag i dessa
hänseenden har icke blivit i något hänseende rubbad under den fortsatta behandlingen
av frågan. Inmalningstvånget har nästan i allt lika stora ekono -

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

Nr 41. l G

Fredagen den 30 maj f. m.

Ang. immalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

miska olägenheter för samhället som höjda tullar, men i tillämpningen kommer
det enligt min mening att visa sig så monstruöst, att det i motsats till en tullhöjning
mycket snart kommer att göra sig omöjligt håde i konsumenternas
och jordbrukarnas ögon. Höjda tullar äro i så måtto farligare än inmalningstvång,
att den stora allmänheten icke är i stånd att bedöma deras verkningar
annat än i prishänseende.

Herr jordbruksministern beklagade sig över att utskottet i sin framställning
beträffande tullarna icke refererat till de högprotektionistiska ländernas •—
låt mig säga krampaktiga — försök att komma ifrån de skadliga följderna av
sin egen handelspolitik, genom att ytterligare höja sina tullar, delvis in absurdum.
Jag har här i min hand, herr talman, ett litet uttalande, som i detta
sammanhang kan vara mycket värdefullt att anföra. Det står att läsa i Nya
Dagligt Allehanda för måndagen den 26 maj 1930, och det kan, då det går i
en riktning, som skarpt strider emot tidningens egen uppfattning i tullfrågorna,
näppeligen vara annat än fullkomligt korrekt återgivet. Det är Danmarks
minister för handel och industri, som uttalat följande till Nya Dagligt Allehandas
medarbetare:

»— Nu förstår ni alltså, att någon jordbrukskris lia vi inte i Danmark. I
det fallet äro vi ett lyckligt land, och säkerligen också i många andra hänseenden.
De gårdar, som sökt i det längsta uthärda att klara sig på att producera
spannmål, ha nu alla gått under. De äro nu till salu. Staten köper dem
efter hand och styckar dem; för några veckor sedan köpte staten sålunda Boller
gamla herrgård i närheten av Horsens. Av den blir det nu 35 mindre gårdar.
Det dröjer nog ej många år, förrän på det sättet alla gamla gods i Danmark
äro utstyckade.

— Och vilka komma dit? frågar intervjuaren.

— Alla som kunna driva jordbruk, vare sig de äro bondsöner eller grevesöner
eller arbetare. Men de skola kunna sköta en bondgård. Staten hjälper
dem med de lån de behöva, och det är utmärkta jordar de få att bruka från
de gamla godsen.»

Det intygas sålunda här, att någon jordbrukskris icke existerar i Danmark.
Från det andra frihandelslandet, nämligen ifrån Holland, har jag icke heller
hört några högljudda klagoskrin på detta område. Klagan kommer ju från de
förut högprotektionistiska länderna, och det är dessa, som nu lia gjort sitt allra
yttersta för att driva tullgalenskapen till sin höjdpunkt. Det är nämligen så,
att politiker i allmänhet äro envisa, och ha de mot avrådanden trätt in på en
galen väg, gå de den hellre orimligt långt än de vända om igen och därmed erkänna,
att de haft orätt. Detta förklarar mycket av vad som för närvarande
händer i en del länder. Men vi få väl se på resultaten örn en tid. Efter de
siffror, som jag här anfört, är det inte värre för det svenska jordbruket än
att vi med de stödåtgärder, örn vilka enighet råder, kunna uthärda under den
tid vi måste vänta för att få se, vart det tar vägen exempelvis med Tysklands
ekonomi. Jag vågar här spå och låta den spådomen bliva tryckt i protokollet,
att man i Tyskland framdeles ingalunda kommer att rosa marknaden, lika
litet som man kommer att få rosa den här, örn regeringens förslag beträffande
tullarna och det av högern och de folkfrisinnade samt bondeförbundarna i särskilda
utskottet uppgjorda inmalningstvånget vinner riksdagens bifall.

Under den nu diskuterade huvudpunkten A. förekommer ett synnerligen betänkligt
förslag av utskottet, nämligen att hos Kungl. Maj:t begära utredning
angående införande av spannmålsmonopol här i riket. Jag kan icke tänka mig,
att denna kammare under några omständigheter skulle vilja vara med örn en ur
jordbrukets, samhällets och det politiska livets synpunkt så riskabel och principvidrig
anordning som ett dylikt monopol — hur det nu än månde komma
att se ut — skulle innebära. Örn så visar sig nödvändigt, skall jag dock se -

Fredagen den 30 maj f. m.

17 Nr 41.

aure återkomma till denna punkt. Det vore kanske rent av önskvärt, att kela
debatten i fråga om monopolet icke sammanblandas med den allmänna principdebatten.
som, om detta sker, kommer att kräva väsentligt mera tid och bliva
mera svåröverskådlig än nödvändigt vore. Det är bland annat för att framställa
denna önskan, som jag vidrört frågan.

Beträffande de punkter, som röra spannmålslagerhus och spannmålskredit.
räder en påfallande enighet inom utskottet. Blott i en detalj har undertecknad
jämte ett par andra ledamöter av utskottet en avvikande mening.

Utskott et bär slutligen föreslagit skrivelser till Kungl. Majit i två för jordbruket
synnerligen viktiga hänseenden, nämligen i fråga örn tullbördan och den
statsunderstödda spannmålsdumpingens motarbetande.

Ja. herr talman, vad jag nu i slutet av mitt anförande haft äran framföra,
är en kort och fragmentarisk, men dock i stort sett. hoppas jag, någorlunda
upplysande granskning: av vad utskottet i det stora hela kommit till och huru
linjerna gå. Jag vill tor min del hemställa till herr jordbruksministern, huruvida
han icke, sedan han tagit del av utskottets utlåtanden, finner det inordnande
av ett par av dess medlemmar i kategorien jordbrukets fiender, som han
enligt pressreferaten nyligen gjorde sig skyldig till i ett politiskt föredrag,
ha inneburit ett väl starkt vanställande av fakta. Det finns i det parti jag
tillhör ingen, som vill jordbruket annat än väl. För egen del har jag efter
måttet av mina krafter i många år arbetat på att fästa jordbrukarnas uppmärksamhet
på nödvändigheten av att bygga upp en riktigt organiserad solid och välskött
jordbrukskooperation. Jag har, så gott jag har kunnat, fortsatt detta arbete
inom särskilda utskottet. Jag vågar bestämt tro, att örn jordbrukarna ville följa
de råd att organisera sig rationellt, som nu ingå i särskilda utskottets utlåtanden
och som väl även komma att få riksdagens majoritet bakom sig, skulle jordbrukarna
därav draga oändligt mycket större gagn än av de många och stora anjJag.
rom utskottet också tillstyrkt i olika hänseenden. Fastän herr jordbruksministern
föreslagit inmalningstvång och tullar, som enligt min mening äro
skadliga för jordbruket och för landet, anser jag mig icke till honom kunna
returnera tillmålet jordbruksfiende. Han har givetvis handlat efter sitt och
regeringens bästa förstånd, då han bakade dessa båda politiska skådebröd av
mjöl med 70 procents inmalning av ekonomiskt ogräsfrö. Men så tillmötesgående
och förstående gent emot herr jordbruksministern och regeringens politiska
besvärligheter, att jag avsäger mig bruket av mitt eget förstånd, kan jag icke
vara Därför yrkar jag. herr talman, avslag på utskottets hemställan i den
föredragna punkten.

Häri instämde herr Ström, Fredrik.

• Ha''!? Mwlkns hen statsministern Lindman: Herr talman! Utan att för
ögonblicket inga i något direkt bemötande av vad den siste ärade talaren hade
a i i* :^a^oa^o^a yttra några orcl till försvar för den kungl, propositionen

och darmed inga pa ett bemötande av vad utskottsmajoriteten haft att anföra
i sitt betänkande.

Jag skulle vilja framhålla för kammarens ärade ledamöter, att vi nu stå i
begrepp att avgöra ett ärende, som sysselsatt våra tankar mer än någon annan
t råga under denna riksdag, oeh inte bara våra tankar, vi som äro här församlade,
utan hela den ekonomiskt och politiskt intresserade svenska allmänhetens
och naturligtvis i forsta hand deras, vilkas ekonomiska och sociala förhållanden
i allra högsta grad påverkas av de beslut, som här komma att fattas, nämligen
de svenska jordbrukarnas. Det är ingen överdrift att säga, att landets
uppmärksamhet i dag är riktad på Sveriges riksdag i högre grad än på mycket
Jange. J

Första kammarens protokoll 10SO. Nr 4l.

Ang. innia1-ningstvång
beträffande
vete och råg
m. m.

(Forti.)

Kr 41. 18

Fredagen den 30 maj f. m.

Äng. in nullningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

Det lär väl icke vara nödvändigt, knappast ens ändamålsenligt, att här fördjupa
sig i de förhållanden, som åstadkommit det nuvarande tillståndet inom
jordbruket och föranlett Kungl. Majit att för riksdagen framlägga de förslag,
som nu skola behandlas. Det har utförligt redogjorts för dessa förhållanden i
årets statsverksproposition i inledningen till nionde huvudtiteln, liksom i den
stora spannmålspropositionen. Särskilda utskottet har i sitt utlåtande nr 2
i allt väsentligt vitsordat riktigheten av den uppfattning rörande jordbrukskrisens
uppkomst, utveckling och nuvarande allvarliga beskaffenhet, som därvid
kommit till uttryck. Verkställda jämförelser mellan jordbrukets framställningskostnader
och salupriser nu och vid tiden närmast före världskriget,■-utbrott tyda, säger utskottet, på »att en högst avsevärd försämring inträtt i
de villkor, under vilka jordbruksproduktionen bedrives». Att läget är allvarligt
synes utskottet obestridligt och bekräftas av vissa kompletterande undersökningar,
som utskottet låtit verkställa. I förbigående tillåter jag mig anmärka,
att resultatet av den stora utredningsapparat, som utskottet satte i
gång, väl näppeligen har blivit vad utskottet väntat. Utskottet finner »uppenbart,
att jorbruksnäringen för närvarande har att kämpa med en lågkonjunktur,
vars upprinnelse kan ledas tillbaka till tiden för den stora deflationskrisen»
och som därefter med vissa avbrott fortsatt för att under det sistförfluten
året och den hittills tilländalupna delen av innevarande år inträda_ i sitt »mest
svårartade skede». Jag konstaterar med anledning av vad som tidigare förekommit,
att den teckning av situationen, som utskottet ger å sid. 21 och 22 i
sitt betänkande nr 2, till punkt och pricka sammanfaller med den, som gavs i
propositionen, då utskottet säger, att det »försämrade läget har tydligt givit
sig till känna i fallande saluvärden å jordbruksfastigheter, i minskade insättningar
och ökade uttagningar i rikets sparbanker» samt i »ökat kreditbehov
ävensom ökade svårigheter att ställa säkerhet för lån, att verkställa kapitalavbetalningar
och räntelikvider å bekomna lån och att likvidera varuskulder».
Det har icke, herr förste vice talman, undgått utskottets uppmärksamhet, att
läget under loppet av innevarande år ytterligare försämrats därigenom att prisfallet
fortsatt såväl för spannmål som framför allt för vissa animala produkter,
nämligen smör och ägg. Från dessa förutsättningar kommer utskottet till
slutsatsen, att läget »är av den natur, att det påfordrar omedelbara ingripanden
från statsmakterna till jordbrukets stödjande» både beträffande den vegetabiliska
och den animaliska produktionen.

Det är med tillfredsställelse, som jag tager fasta på detta oförbehållsamma
erkännande från utskottsmajoritetens sida. Det betecknar en avgjord brytning
med den uppfattning, som under ett tidigare skede av krisen ganska ofta
kom till uttryck, nämligen att statsmakterna icke borde ingripa i och förhindra
eller förrycka vad man brukade beteckna som en nödvändig rationaliseringsprocess
inom jordbruket. Det finns heller ingen anledning att förringa betydelsen
av de åtgärder till jordbrukets stöd och undsättning, som vunnit utskottets
tillstyrkande. Utskottet har — med ett mycket viktigt undantag —
i det väsentliga anslutit sig till Kungl. Maj :ts förslag. Åtgärderna för mejerihanteringens
och smörexportens främjande hava i huvudsak tillstyrkts; att
utskottet funnit anledning att utöver Kungl. Maj :ts förslag upptaga ett anslag
på 200,000 kronor till förbättring av mejerihanteringen i organisatoriskt
och merkantilt avseende, särskilt med hänsyn till ordnandet av exporthandeln
med smör, kan ju endast väcka tillfredsställelse med tanke på de stora ekonomiska
intressen, som vårt land här har att bevaka. Därest, som det är anledning
antaga, utskottets förslag vinner kamrarnas bifall, kommer först och
främst att för olika slag av upplysnings- och konsulentverksamhet på mejeriområdet
och för smörexporten ställas till förfogande anslag på emellan 400
och 500 tusen kronor. Vidare kommer en statens mejerilånefond på 2 miljoner

Fredagen den 30 maj f. m.

19 Nr 41.

kronor att uppläggas, därifrån lån på förmånliga villkor skola utlämnas för
anläggande eller modernisering av andelsmejerier. Oell slutligen komma genom
statens försorg kontrollstationer att anläggas i Malmö oell Göteborg för
smör och ägg, för vilket ändamål ett reservationsanslag å 4 miljoner kronor
uppföres bland utgifter för kapitalökning.

Även propositionerna angående åtgärder för befrämjande av jordbrukets kreditkasserörelse
och lantmännens andelsrörelse ha rönt välvillig behandling från
utskottets sida. För den sekundära fastighetskreditens och driftkreditens ordnande
följer utskottet Kungl. Maj :ts förslag örn inrättande av en statens jordbrukskreditkassa
med en av staten garanterad grundfond på 15 miljoner kronor,
varjämte för jordbrukskasserörelsens befrämjande i olika avseenden å riksstaten
uppföras anslag nied 200,000 kronor. Sveriges allmänna lantbrukssälskap
såsom centralorgan för andelsrörelsen inom jordbruket får slutligen till
förfogande ett statsbidrag å 100,000 kronor för revisions- och konsultationsverksamhet
samt för upplysnings- och organisationsverksamhet för befrämjande
av den ekonomiska föreningsrörelsen på lantbruksområdet.

De i spannmålspropositionen ingående förslagen örn upprättande av spannmålslagerhusföreningar
och uppläggande av spannmålslagerhus- och spannmålskreditfonder
hava vunnit utskottets tillstyrkande. Det är, herr förste
vice talman, först när vi komma till den centrala frågan om direkta åtgärder
till stöd för spannmålsodlingen, som utskottet avviker från Kungl. Maj:ts förslag,
och jag måste uttala mitt beklagande av det slut, vartill utskottet i denna
del kommit. Jag tänker därvid mindre på skärpningen av inmalningsbestämmelserna.
Även utskottet har ju erkänt, att avtalsvägen vore den lyckligaste.
En liten förkänning av de svårigheter, som komma att möta i tillämpningen,
får man, då man läser vad utskottet yttrar på sid. 57 i det nyssnämnda betänkandet
nr 2 örn nödvändigheten av att åtgärder skyndsammast vidtagas »på
ett eller annat sätt» för att förebygga en sådan stegring av spannmålsimporten
under sommaren och hösten, att syftet nied den föreslagna tvångsregleringen
omintetgöres. Utskottet har icke funnit anledning att närmare ingå på spörsmålet,
vilka åtgärder, som till förekommande av en sådan utveckling böra vidtagas,
utan anser att det bör ankomma på Kungl. Maj:t. För egen del tillstår
jag öppet, att jag inte förstår, hur det skall gå till, när man inte får höja
tullarna, och utskottet självt uttalar på ett annat ställe i sitt betänkande, att
en importreglering i form av förbud mot införsel av brödsäd i förening med
licensförfarande icke kan tillgripas. Men man vågar kanske förutsätta, att utskottets
ärade ordförande möjligen sitter inne med kännedom örn något sätt
att lösa knuten, vilket kan komma Kungl. Majit till godo, när beslutet skall
föras ut i verkligheten.

Utskottet har vidare i olikhet med Kungl. Majit velat inbegripa även rågen
under inmalningsbestämmelserna. Icke heller häremot finnes från regeringens
sida några allvarligare erinringar att göra. Som prisförhållandena under
inflytande av den organiserade tysk-polska dumpingen i senare tid utvecklat
sig på rågmarknaden, måste man finna en dylik åtgärd motiverad, om också
enligt min bestämda mening otillräcklig, helst därest man, som utskottet gör,
utelämnar tullförhöjningen. Då utskottet å sid. 47 i betänkandet uttalar den
uppfattningen, att förmalningstvång utgör ett vida verksammare medel att bekämpa
den tysk-polska dumpingpolitiken än en höjning av tullsatserna, så tilllåter
jag mig allenast att erinra, att tullförhöjning i förening med inmalningsbestämmelser
väl ändå måste anses utgöra ett verksammare skydd än enbart
mmalmngsbestämmelser. Det vill alltså synas, som örn högerreservanterna
bättre än de. som svara för utskottsutlåtandet, hade i denna del förstått att
draga de rätta slutsatserna av det försämrade läget på rågmarknaden.

Härmed är jag framme vid den punkt, där utskottsutlåtandet på ett avgö -

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och väg
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 20

Fredagen elen 30 maj f. in.

Äng. inmalning
strång
beträffande
vete och råg
m. 7n.

(Forts.)

rande sätt skiljer sig från Kungl. Majlis förslag, nämligen i fråga om höjningav
spannmålstullarna, och jag vill nu i tur och ordning till bemötande upptaga
utskottets olika, inbördes ingalunda helt motsägelsefria argument mot Kungl.
Maj :ts förslag i denna del.

Utskottet anför först, att den omständigheten, att en sedan år 1928 på riksdagens
egen begäran tillsatt kommitt för närvarande är sysselsatt med att utreda
frågan om en rättvis avvägning av tullskyddet mellan skilda näringar, talar
emot att nu företaga en tullhöjning. Detta uttalande synes mig bekräfta den
farhåga, som vi inom det parti, jag tillhör, tidigare givit till känna, nämligen
att tullkommittén skulle kunna bli den papperskorg, där man stoppade ner i
oell för sig välgrundade förslag örn förändringar i gällande tullsatser. Utskottet
har dock självt medgivit, att läget är av den allvarliga beskaffenhet, »att
det påfordrar omedelbara ingripanden» från statsmakternas sida. Jag kan
icke heller förstå utskottets mening, att ett bifall till Kungl. Majlis förslagskulle
innebära »ett i viss riktning prejudicerande ingripande». Även med
erkännande av den osäkerhet, som måste vidlåda varje beräkning av tullbördans
fördelning, visar likväl en genom utskottets försorg verkställd undersökning,
att en kraftigare tullbelastning åvilar jordbruket än andra näringsgrenar.
Denna undersökning har i så måtto kommit till enahanda resultat som
förut tull- och traktatkommittén. Men om nu uppenbarligen tulltaxan är oförmånligt
utformad från jordbrukets synpunkt och än vidare den marginal, man
här har att röra sig inom, är så bred sorn såväl tull- och traktatkommitténs
som den nu företagna undersökningen utvisar, då förefaller det mig ganska
obefogat att säga. att en förhöjning av spannmålstullarna vore för framtiden
prejudicerande.

Utskottet hävdar, att de verkställda utredningarna bekräftat, att flertalet
av yrkesutövarna inom jordbruksnäringen icke erhålla något stöd eller ökad
lättnad genom höjda spannmålstullar. Denna fråga är vid detta laget så genom
diskuterad, att jag icke närmare torde behöva ingå på densamma. Jagkan
nöja mig med att hänvisa till den kungl, propositionen och högerreservationens
klargörande framställning. Det är missvisande att i beräkningen medtaga
den stora kategori mindre jordbruk, vilkas innehavare söka sin huvudsakliga
bärgning på annat håll. Icke endast majoriteten av jordbruksbefolkningen
utan också det övervägande flertalet verkliga jordbrukare tillhöra utan
tvivel brukningsdelar med spannmålsöverskott till avsalu. Vad åter beträffar
utskottets uppfattning, att den inkomstförbättring en tullförhöjning skulle medföra
i allmänhet bleve alldeles för obetydlig, vill jag — utan att helt kunna
underskriva vad utskottet säger i dessa stycken — allenast konstatera det anmärkningsvärda
däruti, att man sålunda låter själva behovets storlek utgöra
ett argument mot en om än mindre hjälp. Tillsammans med inmalningsbestämmelserna
måste dock ett ökat tullskydd giva jordbruksnäringen som helhet ett
välbehövligt stöd.

I detta samband gör utskottet gällande, att en tullförhöjning på spannmål
skulle bringa den animaliska produktionen i ett försämrat läge och försvåra
en övergång till ökad framställning av animaliska produkter. Utskottet förklarar.
att det från jordbrukets egen liksom från allmän nationalekonomisk
synpunkt otvivelaktigt vore »oriktigt att motverka en inriktning av jordbruksproduktionen,
som enligt de naturliga produktionsbetingelserna framstår som
den mest önskvärda». Det synes mig, herr talman, som om denna frimodiga
deklaration i slutet av betänkandet lämpligen bör konfronteras med den icke
fullt lika frimodiga deklaration, som återfinnes i början av detsamma. Det
heter där, att konjunkturläget för den animaliska produktionen för närvarande
ter sig allt annat än ljust, att man måste utgå från att jämväl på detta område
en av anledningarna till det tryckta läget är att söka i en produktion större än

Fredagen (leii 30 maj f. m.

21 Nr 41.

ilen aktuella efterfrågan och att man också, för den animaliska produktionen
måste räkna med en måhända långvarig lågkonjunktur med skärpt konkurrens
och försvårade avsättningsmöjligheter. Utskottet gör sig därför i det sammanhanget
endast till tolk för en stilla förmodan, att de större utvecklingsmöjligheterna
trots allt »vid ett bedömande av läget på längre sikt» äro att finna i en
ytterligare förskjutning till förmån för framställning av animaliska produkter.
Med denna syn på tingen, då under alla förhållanden en större lönsamhet
för den animaliska produktionen endast vinkar i ett avlägset fjärran, torde det
vara svårt att säga, att ett beslut om förhöjda spannmålstullar skulle stå i
strid med de naturliga produktionsbetingelserna.

När jag är inne på utskottets kritik av tullförslagen, kan jag inte underlåta
att påtala den anmärkningsvärda motsägelsen, att medan utskottet i ena ögonblicket
slår fast, att höjda tullar icke hjälpa flertalet av yrkesutövarna inom
jordbruksnäringen utan snarare förhindra en eljest naturlig anpassning, det
likväl är berett att i nästa ögonblick acceptera en ordning — inmalningstvånget
— som. i den mån denna kritik är berättigad, är behäftad med precis samma
brister, ja, i än högre grad, om det ligger någon sanning i utskottets påstående,
att inmalningstvång är ett mera verksamt medel än tullar.

Ännu en motsägelse i utskottsmajoritetens argumentering mot tullförslaget
kan jag icke låta gå opåtalt förbi. Det är egendomligt, att en tullhöjning, en
åtgärd, vilken, enligt vad man ivrigt försäkrar oss, till sin natur är bristfällig
och obetydlig, kan få så märkliga verkningar, som det föresvävat utskottet.
Det heter därom, att den är ägnad att »öka tullbelastningen på nödvändighetsvaror.
av vilka jordbrukarna äro köpare», att skapa ett försämrat läge
för animalieproducenterna och att motverka produktionens naturliga inriktning;
den ålägger vidare konsumenterna en betungande indirekt beskattning
och för i släptåg en allmän uppskruvning av levnadskostnadsnivån inom landet,
ja. verkningarna av Kungl. Majlis bristfälliga och obetydliga förslag sträcka
sig till och med. förunderligt att säga. så långt, att den svenska trävaruindustrien
måste reducera priserna på våra skogsägande bönders virke! Disproportionerna
äro så påfallande, att envar måste inse, att utskottsmajoriteten i
sin åstundan att skjuta sönder regeringsförslaget råkat ut för det ingalunda
ovanliga felet att bevisa för mycket. Det är dock icke lätt att göra troligt,
att de priser, som konsumenter och industri för kort tid sedan utan svårighet
kunde bära, plötsligt skola framstå som en betungande beskattning. En slik
uppfattning ådagalägger endast, att man icke är villig att giva Sveriges jordbrukare
den enda effektiva hjälpen i det nuvarande onormala läget: bättre betalning
för alstren av deras flit och möda. Jag tror icke heller på utskottets
svartmålning av tullförhöjningarnas resultat. Tvärtom är jag övertygad om
att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag såsom ägnat att mildra och utjämna
jordbrukets svårigheter skulle stimulerande inverka på nationens näringsliv
i dess helhet.

I de olika uppräknade skälen mot tullförhöjningarna ser utskottet slutligen
bland andra omständigheter förklaringen till »de internationella ansträngningar,
som pågå för att åvägabringa ett åtminstone temporärt stillestånd med
tullmurarnas uppbyggande». Jag måste säga, att i den mån styrkan av dessa
skäl låter sig direkt avläsa ur den framgång, med vilken detta internationella
arbete har krönts, finner jag deni föga beviskraftiga. Den protektionistiska
tendensen i den handelspolitiska utvecklingen har redan framhävts i propositionen
och. i vad gäller tiden efter propositionens avlämnande, i högerreservationen.
I Tyskland lia spannmålstullarna efter den kungl, propositionens avgivande
i trenne etapper undergått förhöjningar. För närvarande har den tyska
regeringen erhållit befogenhet att i obegränsad utsträckning höja eller sänka
tullsatserna å vete. råg och havre, endast med den inskränkningen i fråga örn

A rv;, iumaln
i ny silting
beträffande
vete och rut)
m. m.

(Forts.)

Nr 4L 22

Fredagen den 30 maj f. m.

Äng. inmal\ning

beträffande
\vete och råg
m. m.
(Forts.)

vete och råg, att ett normalpris av resp. 2G riksmark oell 23 riksmark per 100
kg. skall eftersträvas. I enlighet nied detta bemyndigande har regeringen
höjt tullsatserna å vete och råg till 15 riksmark per 100 kg., vilket betyder ungefär
13 kronor 35 öre — märk väl, mina herrar, 13 kronor 35 öre per 100 kg.,
och jämför sedan denna tull med den av regeringen begärda tullen av 6 kronor!
Tullen på havre har redan tidigare höjts till 12 riksmark, alltså ungefär 10
kronor 68 öre eller det dubbla beloppet av den förut utgående tullsatsen oell
två och en halv gånger så mycket som bär är begärt.

Samtidigt med dessa kraftiga justeringar uppåt i tullskalan har tyska regeringen
också erhållit rätt att utan hänsyn till tullsatsernas storlek fixera värdet
av utförselbevisen för spannmål och vissa andra varuslag, dock med den
begränsningen, att utförselbevisen icke få kosta staten mera än vad som varit
fallet under närmast föregående budgetår. Utförselbevisen hava i överensstämmelse
därmed höjts för råg och havre från 6 till 9 riksmark.

För att vidare underlätta dumpingförsäljningen av råg har Tyskland, som
i särskilda utskottets utlåtande omförmäles. träffat överenskommelse med Polen
örn gemensamt salubjudande av råg på de nordiska ländernas marknad,
främst Sverige och Danmark. Man räknar därvid i första hand med ett pris
så lågt som kr. 8:40 fob Stettin eller Danzig, men man är beredd att ytterligare
reducera priset, örn icke dumpingen blir tillräckligt effektiv.

I detta sammanhang vill jag nämna, att svenska regeringen gjort upprepade
föreställningar hos den tyska i anledning av rågdumpingen, vilken enligt vår
mening står i strid med det i början av detta år gjorda tilläggsavtalet till 1926
års svensk-tyska handelsavtal. Men dessa diplomatiska demarcher lia hittills
icke lett till annat resultat än att tyska regeringen förklarat sig beredd att
med oss upptaga förhandlingar angående Tysklands utförsel av råg till Sverige.

Vad den handelspolitiska utvecklingen i övrigt beträffar, noterar jag, att
Polen givit förordningen örn exportpremier å spannmål förlängd giltighet samt
att förslag framlägges örn fullmakt för regeringen att vid behov höja tullen å
vete från 11 till 17.50 zloty eller i svenskt mynt från 4.60 till 7.33 och för vetemjöl
från 16.50 till 30 zloty eller från 6.91 till 12.57. I Frankrike har likaledes
en lag från förra året örn exportpremier å brödsäd och mjöl erhållit utsträckt
giltighet. För ett par dagar sedan har därjämte tullen å vete höjts till
80 francs per 100 kg., motsvarande 11 kronor 72 öre, och enahanda är bilden
vart jag vänder mig. Överallt göra sig starka protektionistiska strömningar
märkbara, trots alla frihandelsvänliga kongressresolutioner.

Vad har då utskottet att sätta i stället för den förstärkning av spannmålsskyddet,
som Kungl. Majit och högerreservanterna ha ansett erforderlig för
att höja spannmålspriserna men sorn utskottet uteslutit, därmed rubbande hela
planen för stödaktionen i vad avser spannmålspriserna? Ty icke menar väl
utskottet, att inmalningstvånget ensamt är ägnat att garantera jordbrukarna
den förbättring i spannmålspriserna, som är en nödvändig förutsättning för
att denna odling överhuvud taget skall bli lönande? Av utlåtandet har man
icke kunnat bilda sig någon föreställning örn i vad mån utskottet anser en prisförhöjning
önskvärd och berättigad och i vilken utsträckning en sådan kan
komma till stånd genom de av utskottet föreslagna åtgärderna. Utskottets uttalanden
äro nämligen icke minst i den delen ytterst motsägande. Å ena sidan
uppställer utskottet som mal för statsmaktens åtgärder på detta område
beträffande rågen att förhindra, att priserna på den svenska rågmarknaden
nedtryckas till och med under priserna på den tyska hemmamarknaden. A
andra sidan utdömer utskottet tullinjen bl. a. och icke minst hårt med hänsyn
till de förmodade ogynnsamma återverkningarna på brödpriset och därigenom
på levnadskostnaderna. Menar då utskottet, att man enbart genom inmalnings -

Fredagen den 30 maj f. m.

23 Nr 41.

bestämmelserna kan höja priset å svensk råg i nivå med priset å den tyska
hemmamarknaden, och, örn sa är förhållandet, att detta kan ske, utan att brödpriset
därav avsevärt påverkas? Det är en av de många dunkla punkter i utskottets
resonemang, som behöva närmare belysas, för att man skall kunna
förstå dem.

Att utskottet icke är alldeles övertygat örn att det förordade systemet med
inmalningsbestämmelser ensamt verkar tillfyllestgörande, sluter jag därav, att
utskottet ansett sig böra förorda bifall till herr Skölds motion om utredningrörande
möjligheten av statsmonopol beträffande handeln med ^ spannmål. Innan
man överhuvud taget reflekterar på en så vidlyftig och svårhanterlig apparat.
som ett spannmålsmonopol av naturliga skäl måste bli i ett land som
vårt. måste det föreligga grundad anledning till tvivel på effektiviteten av de
anordningar, som i övrigt stå vederbörande till buds. Är detta mitt antagande
riktigt och anser utskottet alltså att ytterligare åtgärder utöver inmalningstvånget
äro erforderliga, för att spannmålsodlingen i vart land skall kunna uppehållas.
så framstår det onekligen såsom en ytterst betänklig sak, att utskottet
ansett sig kunna förkasta en så naturlig och näraliggande åtgärd som en förstärkning
av tullskyddet, vilket ju icke är något annat än ett utbyggande av
ett redan befintligt system, utan att hava något annat att sätta i stället än en
med nödvändighet tidsödande utredning örn något så vittutseende och till sina
verkningar så svårbedömt som statsmonopol å spannmål. Och jag kan^ omöjligen
förstå, att en i den fria varudistributionen så oerhört ingripande åtgärd
soni ett förstatligande av spannmålshandeln låter förlika sig med den utpräglade
frihandelsuppfattning, som dikterat utskottets avstyrkande av de föreslagna
tullförhöjningarna. .

Av vad jag nu har anfört torde framgå, att jag icke kan tillmäta de av utskott
smajoriteten anförda skälen mot en tullförhöjning avgörande betydelse.
Jag mäste tvärtom beteckna majoritetens avslagsståndpunkt såsom mycket
svagt grundad. ^ ld socialdemokraternas ståndpunkt, i vad den skiljer sig
från majoritetens i övrigt, har jag icke i detta anförande funnit anledning
uppehålla mig. då den ju är av rent negativ karaktär. Den ledande tanken,
herr talman, i Kungl. Maj:ts stödaktion har varit att bringa på en gång snar
och effektiv hjälp åt jordbruket i dess betryck. Utskottet har självt vitsordat.
att läget är sådant, att det »påfordrar omedelbara ingripanden», även örn
det ännu icke har kommit till »ett ekonomiskt sammanbrott». Högerreservanterna
hava ett annat uttryck för samma sak, som jag finner ännu mera slående.
då de säga. att »bristningsgränsen i mångå fall är nådd». Skall då denna
bristningsgräns ovillkorligen behöva överskridas? Vad Kungl. Majit framför
allt har syftat till, är att örn möjligt förhindra, att det skulle komma till
ett mera allmänt sammanbrott med de oerhörda ekonomiska och sociala förluster.
som äro förknippade därmed. Då alltså, herr talman, regeringen har
den bestämda övertygelsen, att systemet med inmalningsbestämmelser för att
bli till avsett gagn ovillkorligen förutsätter en förhöjning av spannmålstullarna.
alldenstund inmalningsbestämmelser utan skäliga tullar icke kunna
väntas få de verkningar i prishänseende, som jordbrukets nödläge absolut kräver,
kan regeringen ej taga pa sitt ansvar att hos Kungl. Maj :t tillstyrka godkännande
av ett riksdagens beslut, som innebär inmalningstvång utan tullförhöjning.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Utgångspunkten för

de av regeringen föreslagna åtgärderna till jordbrukets stöd är det nödläge,
vari vårt jordbruk befinner sig. Man har fran olika hall sökt bagatellisera den
nuvarande jordbrukskrisen. Man har pekat på att fastighetsvärdena i jordbruket
ännu hålla sig uppe på en ganska hög nivå och att jordbrukets skuld -

Äng. i timålning
sträng
beträffande
vete och råg
m. m.

(Fort»,)

.Nr 41< 24

Fredagen den SO maj f. m.

Ang. inmalningslvång

beträffande
vete och råg
»i. ra.

(Fort».)

sättning ännu ej är så överväldigande. Utskottet, som dock vitsordar, att jordbrukets
ekonomiska förhållanden äro synnerligen bekymmersamma, synes ock
anse att man i många fall överdrivit jordbrukets svårigheter. Utskottsmajoritetens
ovillighet att tillgripa mera effektiva åtgärder till jordbrukets hjälp
synes också bottna i den uppfattningen att svårigheterna egentligen ej äro
större för jordbruket, än att de mycket väl kunna i huvudsak klaras upp av
jordbrukarna själva.

Men den nuvarande jordbrukskrisen är i allra högsta grad allvarlig, allvarlig
icke endast för jordbruket, utan genom sina konsekvenser för hela vårt
näringsliv. Prisutvecklingen under de senaste månaderna och under den tid.
som förflutit^ sedan regeringens förslag till stödåtgärder framlades för riksdagen,
har på ett i högsta grad oroväckande sätt försämrat konjunkturläget
för jordbruket. För ett pär månader sedan voro dock de animaliska produkterna
uppe i ett tämligen tillfredsställande prisläge. Nu ligger priset å smör.
vart jordbruks viktigaste saluprodukt, 83 procent under den senaste femårsperiodens
prisnivå.

Av de i propositionen och i utskottets betänkande framlagda räntabilitetsundersökningarna
från flera hundra svenska jordbruk framgår det. att jordbrukets
räntabilitet i medeltal under de senaste åren varit mycket låg, omkring 2
procent, d. v. s. vid en skuldgräns motsvarande ungefär halva fastighetsvärdet
har nettoavkastningen nätt och jämnt räckt till att täcka räntan å denna gäld.
Någon ränta på jordbrukarens egen i lantbruket nedlagda förmögenhet har alltså
vid den angivna skuldgränsen ej erhållits. Arbetsinkomsterna vid de kontrollerade
småbruken och mindre bondgårdarna, där huvudparten av jordbruksarbetet
utförts av jordbrukaren och hans familj, ha ej uppgått till mer än omkring
3 kronor per fullgott mansdagsverke, alltså till blott två tredjedelar
av den arbetslön, som under samma period utbetalats till jordbrukets lejda arbetare,
och till ungefär en tredjedel av de daglöner, som i landsorten utbetalats
till industriens grovarbetare, d. v. s. icke facklärda arbetare. Denna marginal
mellan jordbrukarnas och den i landsorten bedrivna industriens arbetsinkomster
under den senaste femårsperioden vittnar tillräckligt tydligt örn. huru
litet lönande jordbruket varit både absolut och relativt sett. Att samtidigt
mångå av våra mindre jordbrukare genom att hela familjen deltagit i jordbruksarbetet
och genom en ytterligt långt gående sparsamhet med personliga utgifter
trots dessa små inkomster kunnat bålla ekonomien flytande och i vissa fall
kanske också kunnat redovisa en anspråkslös ökning av sin nettoförmögenhet,
är givetvis i och för sig storartat. Men att denna vår till numerären största
jordbrukaregrupp skall pressas ner på en levnadsstandard, så låg. att flertalet
av våra industriarbetare skulle anse den föga människovärdig, är i och flir
sig upprörande. Att köpkraften för en så stor del av vår befolkning, som det
bär rör isig örn, pressas ned på detta sätt, måste också i längden skada hela
vårt näringsliv.

Men, och det år dit jag vill komma, den låga förräntning och de låga arbetsinkomster
i jordbruket, som jag belyst med de här refererade undersökningarna,
hänföra sig dock till den senaste femårsperioden med dess i förhållande till det
nuvarande prisläget avsevärt gynnsamma jordbrukskonjunkturer. Vetepriset
är för närvarande 5 ä 6 öre, rågpriset 7 å 8 öre, havrepriset c:a 6 öre och smörpriset
90 ä 100 öre lägre pr kg. än motsvarande medelpris under den senaste
femårsperioden. Man kan med alla skäl fråga, vilken räntabilitet och vilka arbetsinkomster
kunna jordbrukarna påräkna under de nuvarande prisförhållandena,
när de kontrollerade resultaten fran den senaste femårsperioden vant.
redan de, så pass ogynnsamma. Även örn vi taga nödig hänsyn till att det
senaste prisfallet även minskar vissa utgiftsposter för jordbruket, t. ex. kraftfoderkostnaden,
sa kan man dock enligt en gjord undersökning uppskatta in -

Fredagen deli :>0 maj f. in.

25 Sr 41.

koms tili i n sk n i n ge n genom prisförändringarna sedan den senaste femårsperioden
till omkring 50 kronor pr hektar vid ett normalt drivet mellansvenskt jordbruk.
Har jordbruket under dessa senaste år gett en förräntning av 2 procent
och en arbetsinkomst för jordbrukets eget arbete av knappa 3 kronor pr fullgott
mansdagsverke, så kan man med nuvarande konjunkturläge vänta en förräntning
av 2 å 3 procent och en arbetsinkomst av knappa 2 kronor. Det är
emellertid till de nuvarande förhållandena i jordbruket och inte till konjunkturläget
under den senaste femårsperioden, som riksdagen nu måste taga ställning,
när det gäller att bedöma, vilka åtgärder som äro erforderliga och rimliga
för att hjälpa jordbruket.

Innan jag går närmare in på programmet för vad som enligt min mening nu
måste göras till jordbrukets hjälp, vill jag något dröja vid orsakerna till del
närvarande för jordbruket så ogynnsamma konjunkturläget. I såväl den kungl,
propositionen som utskottets utlåtande påvisas, att krisen beror på ett prisfall.
sorn med ytterlig våldsamhet träffat nästan alla jordbrukets produkter, medan
arbetslöner och prisen å förnödenhetsartiklar såväl för jordbrukets drift som för
personlig förbrukning sänkts i ojämförligt mycket mindre grad. Ojämnheten
i prissänkningen har också under de senaste månaderna allt starkare framträtt.
Mest kännbar är krisen utan tvivel för spannmålsodlingen, som icke
blott i år utan även närmast föregående år haft att dragas med i allmänhet
låga priser och svårigheter för avsättningen. Jag hänvisar till att, enligt utskottet,
priset under april låg för vete 21, för råg endast 7 och för korn 6 procent
över 1913 års medelpris, medan det för havre låg 6 och för ärter 18 procent
under nämnda års medelnivå. Även dessa siffror visa dock läget gynnsammare
än vad det i verkligheten varit. Prisen under 1913 äro nämligen icke typiska
för förkrigstiden. Gör man i stället en jämförelse med femårsperioden
närmast före kriget, 1909—1913, finner man, att vetepriset under april i år
legat endast c :a 3 procent högre samt att samtliga andra spannmålsslag varit
lägre än då. Prisen å de viktigaste animaliska produkterna lia visserligen med
undantag för nötkreatur och kött under de gångna åren varit någorlunda tillfredsställande.
Xu ha emellertid även smör. ost och ägg sedan några månader
träffats av så starkt prisfall, att också dessa för närvarande äro nere vid
förkrigsnivån. Fläskprisen ha ännu hållits någorlunda uppe, men enligt föreliggande
upplysningar är det endast en tidsfråga, när de komma att falla i
motsvarande grad.

Orsaken till dessa våldsamma prissänkningar är, såsom också framgår av
utskott sutlåtandet, att världsproduktionen stegrats i sådan grad, att behovsökningen
icke hunnit hålla jämna steg därmed. Det har sagts, att de svenska
jordbrukarna bort i högre grad öka sin animaliska produktion och mindre ägna,
sig åt spannmålsodling. Med föreliggande fakta för ögonen kan man emellertid
näppeligen förebrå dem, att de icke strävat att anpassa sig efter dessa
huvudlinjer. Utskottet konstaterar självt, att »medan spannmålsskörden från
år 1913 icke undergått väsentlig ökning, mjölkproduktionen ökats från 3,320,000
ton år 1913 till 4,077,000 ton år 1927 och dess värde från i runt tal 290 miljoner
kronor 1913 till i runt tal 500 miljoner kronor 1927; att svinstocken ökats
från 1.023,000 stycken år 1914 till 1.386,000 stycken år 1929.» Här föreligger
sålunda en mycket stor ökning av just den animaliska produktionen, och
man torde väl närmast kunna säga, att det är tack vare, att den icke ökats i
ännu raskare tempo, som priserna å dess alster icke pressats ned starkare och
hastigare än som skett.

Det är nämligen ett stort misstag ari tro. att man obetingat kan öka produktionen
av dessa alster och ändå vänta att få avsättning för desamma till oförändrade
priser. A isserligen har marknadens förmåga att absorbera ökade
mängder av dessa produkter varit påfallande stor, men den är långt ifrån obe -

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forte.)

Nr 41. 20

Fredagen den OO maj f. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
in. ra.
(Forts.)

gränsad, såsom mången synes ha trott, och har för tillfället tydligen stoppat
upp, något som ej heller iir ägnat att förvåna, enär konsumenterna i utlandet
genom den ständigt ökade tillförseln blivit allt rikligare tillgodosedda med varor.
Av publicerad statistik framgår, att importen av smör till samtliga importländer
från 1925 till 1929 ökats med sammanlagt c:a 80 tusen ton eller 20
tusen pr år, samtidigt med att priset å den engelska marknaden under samma
tidsperiod fallit med i det närmaste 50 öre pr kg. och senare som bekant ännu
mycket starkare. Ändå visar importen till England för de fyra första månaderna
i år helt obetydlig ökning, samtidigt som importvärdet är mycket lägre
än i fjol. Det är tydligt, att marknaden i nuvarande situation icke förmått
taga emot ökade mängder smör utan starka prisreduktioner och att produktionen
i stället för att ökas borde minskats.

På liknande sätt är det med avsättningen av fläsk. Erfarenheterna från
många tidigare tillfällen ha givit vid handen, att marknaden för denna vara
lätt blir övermättad vid stark produktionsökning och att prisen därvid bli förlustbringande.
Vi äro nämligen för fläskets avsättning nästan helt hänvisade
till den engelska marknaden, vars förbrukning icke växlar inom så särdeles
vida gränser. Vår fläskproduktion har under senaste året väsentligt ökats,
och med stöd av svinräkningar, som blivit gjorda i Danmark och Holland, väntas
dessa länders export under nästa år bliva ökad med omkring 25 % i jämförelse
med fjolårets. Det beräknas, att denna produktionsökning i de viktigaste
exportländerna blir mer än tillräcklig att för en tid framåt pressa ned
även fläskprisen till en förlustbringande nivå.

1 den mån dessa förhållanden bottna i normal konjunkturväxling och^konkurrens,
behövde de dock icke ge anledning till så stora farhagor, da de.
lämnade åt sig själva, så småningom skulle rätta till sig. De största olägenheterna
härröra fastmer ur de åtgärder, som vidtagits i olika länder för att
skydda sin marknad till förmån för det egna landets alster samt att kasta
ut förefintliga överskott för underpris till andra länder. Jag vill relatera en
del av dessa åtgärder.

Det land, där man torde gått längst i dylika åtgöranden, är som bekant
Tyskland. Där gällde ännu för ett år sedan en tull av 5 mark för vete, råg.
havre och maltkorn samt 2 mark för foderkorn, varjämte utförselbevis funnos
till samma belopp. Dessa tullar ha sedan blivit höjda i olika etapper och utgöra
nu 15 mark för vete, råg och maltkorn samt 12 mark för foderkorn och
havre, och med rätt för regeringen att höja eller sänka tullarna efter råda*de
förhållanden på marknaden. Utförselbevisen lia också höjts och äro nu för
vete 6.5 mark, för råg-, havre och maltkorn 9 mark. Därjämte har Tyskland
infört inmalningstvång samt staten anslagit avsevärda belopp för stödköp
i öppna marknaden och organiserat företag för verkställande av dessa stödköp.
Också har under statens medverkan och tillsammans med Polen bildats
ett exportsyndikat (monopol) för rågexporten m. m. Med tullarna har Tyskland
skyddat sin egen marknad, men genom de avsevärt höjda utförselbevisen
samt bildandet av exportsyndikatet har det samtidigt utsatt de skandinaviska
länderna för en dumpingartad försäljning av särskilt råg men även havre till
mycket låga priser. Priset för råg inom Tyskland har sedan föregående höst
icke fallit i någon hög grad, blott 1 å 2 svenska kronor pr 100 kg., men de
pris, vartill Tyskland sålt råg till oss, ha under samma tid sänkts med 4 ä 5
kronor. Under maj månad bär rågpriset fritt tyska östersjöhamnar enligt
officiella noteringar motsvarat omkring 14.50 kronor pr 100 kg., samtidigt
som rågen sålts till 8 kr. och därunder eif svenska hamnar, oförtullad — .sålunda
för föga mer än halva priset inom Tyskland. Liknande, örn också icke
fullt så framträdande, ha underhuden varit i fråga om havre. Då denna

Fredagen den 30 maj f. m.

27 Nr 41.

hos oss är tullfri, ha underbuden även för denna emellertid blivit för odlarna
minst lika kännbara som beträffande råg.

Tyskland har också höjt tullarna för smör, kött, fläsk och svin m. ni., varigenom
vår export till Tyskland av dessa alster försvåras, och dessutom ha införts
höga utförselbevis för fläsk och svin (å resp. 36 och 27 mark pr 100
kg.), varigenom Tyskland kan komma att framdeles utbjuda dessa till låga
priser, örn produktionen inom landet skulle avsevärt stiga.

Liknande åtgärder som Tyskland har även Frankrike vidtagit i fråga örn
spannmålshandeln, nämligen inmalningstvång samt avsevärda tullhöjningar
och rena exportpremier. De för exportpremierna erforderliga medlen tagas ur
en av statsmedel tillskapad fond, för vilken anvisats 200 miljoner francs. Med
hjälp av dessa exportpremier har vetepriset hållits på en relativt hög nivå
inom landet, samtidigt som Frankrikes försäljningar pressat ned vetepriset
avsevärt i andra europeiska länder. Belysande härför är, att franskt vete
under första hälften av maj offererades för kr. 13.75 oförtullat eif svenska
importhamnar, samtidigt som noteringen i Paris motsvarade kr. 18.40 därstädes.

Belgien, som generades av den franska exporten, införde, för att skydda
sig häremot, licenstvång för import och transitering av vete och vetemjöl.
I Schweiz och Norge har införts spannmålsmonopol. Österrike bär såväl glidtulla
r som utförselbevis. Avsevärda tullhöjningar och andra åtgärder ha vidtagits
i Italien, Finland och de haitiska länderna. Folén har tullar och utförselbevis
för såväl spannmål som smör och beviljar särskilda nedsättningar
i järn vägs frakterna för exportvaror. Ävenså har Finland utförselbevis för
ägg och fläsk. England söker gynna de inhemska produkterna genom märkningsbestämmelser
för utländska alster. Att Nordamerikas förenta stater vidtagit
energiska åtgärder för att befrämja avsättningen av jordbruksprodukterna
är allmänt känt. Jag vill endast hänvisa till bildandet av en organisation.
vars uppgift bl. a. är att få in farmarna i försäljningsföreningar och till
vars förfogande ställts en fond på 500 miljoner dollars. Ur denna anvisas
medel för spannmålsbelåning m. m., och den har också i stor omfattning företagit
stödköp av spannmål i öppna marknaden.

Man må nu ha vilken åsikt som helst örn det ändamålsenliga i de ledande
jordbruksländernas åtgärder för att skydda sin jordbruksnäring. Vad vi
mäste taga ställning till är dessa åtgärders inflytande på vårt eget jordbruk
och vårt ekonomiska liv överhuvud taget. Den extrema frihandlaren säger:
Det bör icke göras något för att hjälpa jordbruket. Lönar sig icke detta,
så må det läggas ned. Den icke jordbrukande befolkningens levnadskostnader
få icke fördyras genom några statliga åtgärder till jordbrukets hjälp. Oavsett
det inkonsekventa, för att ej säga upprörande i att denna åsikt omfattas
av representanter för stora befolkningslager, vilkas ekonomiska standard till
stor del är baserad på tullskydd — jag erinrar örn den utförda beräkningen
över att industritullarna belasta jordbruksnäringen med omkring 35 miljoner
kronor årligen — så måste man fråga sig, vilka följder för vårt näringsliv
som tillämpandet av denna frihandelspolitik gentemot jordbruket skulle medföra.

En rationell anpassning av jordbruket till det nuvarande prisläget betyder,
att vi måste lägga ner den minst lönande åkerjorden, plantera skog å en del,
lägga ner kanske 50 procent av resten i permanenta betesvallar och överföra
kanske V4 å Va av jordbruksbefolkningen till annan sysselsättning. Äro de
extrema frihandelsvännerna beredda att taga konsekvenserna av denna »rationalisering»?
Ivan industrien taga emot det befolkningsöverskott, som måste
överföras från jordbruket, för att detta skall bli något så när lönande för

Äng. irimalning
stvång
beträffande,
vete och råg
m. m.
(Forts.)

>’r 41. 28

Fredagen den 30 maj f. m.

Ang, inmalningstvång

(fällande
vete och råg
m. m.
(Korta.)

(lein, som stanna kvar vid detta? Aro fackföreningarna inom industrien villiga
att släppa in dessa arbetare, som ett till produktionsomfattningen reducerat
jordbruk icke kan föda, och att dela sina arbetstillfällen och arbetsinkomster
med dessa? Äro skattebetalarna villiga att taga konsekvenserna
av det starkt reducerade skatteunderlag i kommuner och till stat. som skulle
bli följden av en dylik reduktion och nedläggning av jordbrukets nuvarande
omfattning?

Man invänder kanske, att så farliga och omfattande äro ingalunda konsekvenserna
av jordbrukets genom det nuvarande konjunkturläget framtvingade rationalisering
och anpassning. Jordbrukarna få det välvisa rådet att inskränka
spannmålsodlingen, örn denna ej är lönande utan ökat tullskydd, och i stället
producera så mycket mera animalier. Visserligen ha dessa förespråkare för
en utvidgad animalieproduktion litet svårt för närvarande att bevisa lönsamheten
i en såda n produktion somläggning, sedan även smörpriset nedgått sä
starkt. Hänvisningen till det danska jordbruket såsom mönstret är icke heller
så lätt att göra övertygande. Faktum är, att den industrialiserade, på en
myckenhet importerat kraftfoder baserade danska animalieproduktionen även
under de senaste åren arbetat med en mycket låg vinstmarginal. Under åren
1925—1929 är förräntningen vid de kontrollerade danska jordbruken endast
2.3 %. Försök icke heller övertyga en dansk jordbrukare, att mjölkproduktion
till de pris, som betingas av de nuvarande smörprisen, är en lönande affär,
även om Danmark på grund av sitt gynnsammare läge alllid kan räkna med
både något högre pris för sitt smör och något billigare pris för det importerade
kraftfodret, än vad Sverige kan göra.

En konkurrenskraftig mjölkproduktion i vårt land vid nuvarande mjölkpris
kan icke uppbyggas på utländsk kraftfoderimport utan måste, om produktionskostnaderna
ej skola bli för höga, baseras väsentligen på eget billigt foder,
d. v. s. bete och hö. Vi ha även med de senaste årens relativt gynnsamma
smörpris varit klara över, att produktionen måste omläggas i denna riktning,
örn den ej skall bli förlustbringande. Så mycket nödvändigare är denna omläggning
med nuvarande smörpris.

Men konsekvenserna av en inskränkt kraftfoderimport och en nötkreatursskötsel,
baserad mera på bete och hö, äro minskat behov av mänsklig arbetskraft
i jordbruket. Vi stå sålunda åter inför frågan: Var placera den arbetskraft.
som vi måste frigöra från jordbruket, örn detta vid nuvarande konjunkturläge
skall bli något så när lönande och konkurrenskraftigt? Även örn här
finnas de som förmena, vilket jag icke gör, att det ej vore någon olycka för
landet, örn vi skulle tvingas att plantera skog på en del av Sveriges åkerjord
och lägga huvudparten av den andra i föga arbetskrävande slåtter och
betesvallar, så kvarstår alltid detta spörsmål: Huru skola vi skaffa sysselsättning
till det befolkningsöverskott, som det sålunda rationaliserade och
mindre arbetskrävande jordbruket icke kan sysselsätta? Emigrationens möjligheter
äro praktiskt taget stängda. Kan industrien taga emot dessa arbetare,
som vi måste räkna i tiotusental? Och, även om utvecklingen med eller
mot vår vilja kommer att gå i denna riktning, kan den utan katastrofala följder
för hela vårt folk genomföras på några år? Alldeles säkert icke. Jordbruket
behöver ett andrum, så att det kan rida ut krisen och hinna något så
när anpassa sig till de ändrade konjunkturförutsättningarna. Det är inte bara
för jordbrukets skull, som en kraftig hjälpaktion måste sättas in. Det är
för hela landets. Vi kunna icke överlämna vårt jordbruk att ensamt rida
ut den kris, vari det nu kämpar. Det betyder mycket också för vår industri,
att jordbrukarna, som dock utgöra bortåt 40 % av landets folkstock, lia pengar,
så att de kunna köpa en del av vad industrien producerar.

Det är mot denna uppfattning av läget som jag här har att taga. ställning

Fro-dagen den 30 maj f. m.

29 Nr 41.

tili <le föreslagna åtgärderna till jordbrukets hjälp. Det är enligt min mening
statsmakternas plikt att tillse, att jordbrukarna få nödig tid att anpassa
sig till de förändrade konjunkturförutsättningarna och att jordbruket
får nugot så när drägliga arbetsvillkor under denna anpassningsprocess. Jordbrukarna
lia ej fått eller begärt några arbetslöshetsunderstöd. De nöja sig
med arbetsinkomster, som flertalet industriarbetare skulle rata, men vi
få icke utlämna dem på nåd och onåd åt en övermäktig utländsk dumpingpolitik.

Tills vi kunna bereda jordbrukarna och jordbrukets arbetare andra, mera
lönande arbetstillfällen, måste vi föra en sådan näringspolitik, att de kunna
få drägliga arbetsvillkor i jordbruket. Men för att kunna tillförsäkra jordbrukarna
dessa arbetstillfällen och arbetsinkomster måste vi se till, att det
blir möjligt att upprätthålla jordbruksproduktionen i en viss omfattning. Inskränka
vi vår brödsädesodling, lägga ner vår sockerbetsodling och i stället
importera billig utländsk vara, så förlora vi arbetstillfällen och arbetsinkomster
för jordbruket, som vi ingalunda kunna få ersättning för genom en ökad
animalieproduktion. Utsikten att till ett lönande pris driva upp vår aniinalieexport
såsom ersättning för vad vi förlorat är, såsom jag förut visat, synnerligen
osäker. Den inhemska marknaden för animalier är sedan länge överfull.

Nu har nian inom utskottet gjort sig mycket besvär att påvisa, att de av
regeringen föreslagna tullhöjningarna betyda så litet för det svenska jordbruket.
Det är alldeles riktigt. Även denna tullhöjning skulle, örn den fullt
utnyttjas, icke stegra nuvarande råg- och vetepris till den senaste femårsperiodens
medelnivå. Den skulle icke ge jordbruket mer än omkring 10 miljoner
kronor. Men att avslå denna tullhöjning, därför att den är alldeles för
liten, är väl dock en egendomlig slutsats. Det hade varit.mera konsekvent
att på grund av den förebragta utredningen föreslå en höjning av tullsatserna.
För dem. som här företräda den tullskyddade industriens intressen, borde en
tullhöjning, som ger jordbruket endast 10 miljoner och som sålunda ej utjämnar
fullt av jordbrukets nettotribut till den tullskyddade industrien, varit
lätt att acceptera.

Man har också gjort sig stort besvär att utreda, huru stor procent av jordbrukarna.
som kunna förväntas få direkt nytta av en höjd brödsädestull.
Faktum är. att en effektiv hjälp till jordbruket måste insättas på den punkt,
där den bäst behöves. Måste brödsädesodlingen inskränkas, så kommer detta
ovillkorligen att i första hand medföra ökad animalisk produktion och över
lag tryckta medelpris å dessa produkter. Det är givetvis riktigt, att de
mindre jordbrukarna i våra skogsbygder redovisa litet eller intet saluöverskott
av brödsäd. Men det i väsentlig grad på inkomster från skogen arbetande
jordbruket har också mindre känning av den nuvarande jordbrukskrisen.
Det är de jordbrukare, som äro hänvisade till det egentliga jordbruket
som väsentlig inkomstkälla, vilka drabbats hårdats av krisen och som
det nu framför allt gäller att hjälpa.

Man måste också fråga sig. huru det. med hänsyn till förut berörda förhållanden
för närvarande överhuvud taget skall bliva möjligt att till lönande
priser avsätta de betydligt ökade mängder smör och fläsk, som komma att
erhållas, örn Sverige brådstörtat ginge över till mera ensidig animalisk produktion.
Enligt min mening är detta icke möjligt, ty vi måste betänka, att det
finnes andra länder, som också vilja behålla och utveckla sin marknad. Jag
vill framhålla, att den internationella handelsomsättningen med smör under
åren från 1925 ökats med i medeltal knappt 5 procent per år, vilket också gäller
för år 1929. Sistnämnda åT ökades emellertid exporten från Sverige nied
icke mindre än över 40 procent, vilket jag anser vara ett mycket vackert fram -

Äng. tnmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 30

Fredagen den 30 maj f. m.

Ä ng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

steg, helst som det följts av nästan lika stark ökning under innevarande är.
Man kari enligt min mening ieke forcera en omläggning hastigare, utan måste
se till att göra det så småningom, i den mån marknaden kan ta emot de ökade
kvantiteterna, ty eljest råkar man in i en mördande konkurrensstrid, där alla
få sälja till underpris, och jag tror icke, vi ha fördel av en sådan strid. Samtidigt
hyser jag dock den tron, att förbrukningen av smör liksom andra animaliska
alster framdeles kommer att ökas i raskare tempo än förbrukningen
av spannmål samt att det därvid skall bli rum för ökade mängder svenska
produkter på den utländska marknaden. Fördenskull anser jag det också
mycket lyckligt, att åtgärder vidtagas, såsom föreslagits, för att stärka de
animaliska produkternas konkurrenskraft och att främja dessas avsättning i
den tävlan med varor från andra länder, som blir ofrånkomlig. Men vi kunna
icke göra något för att höja det allmänna prisläget på dessa alster utomlands,
och jordbruket kan inom närmaste åren icke nämnvärt hjälpas genom dessa
åtgärder.

Det är att märka, att svenska jordbrukarna nu icke ha att konkurrera blott
med de enskilda jordbrukarna i andra länder, utan i realiteten med resp. stater
och deras resurser, en strid, som måste bli ojämn, om svenska jordbrukarna
icke erhålla verksam hjälp av statsmakterna i vårt land. I andra länder betalar
staten direkt ut pengar för att hålla priset uppe på sin egen marknad
för att exportera verkligt överskott till underpris. Av dessa dumpingförsäljningar
blir priset hos oss helt beroende. Jag frågar, kan det vara en orimlig
begäran, att det svenska jordbruket får verksam hjälp häremot på den marknad,
som vi ha möjlighet att påverka, och när det gäller varor, som vi icke producera
i tillräcklig mängd för eget behov?

Hela landet bör stå i den allra största tacksamhetsskuld till den nuvarande
regeringen, för att den med uppmärksamhet följt den utveckling, som vi bevittnat
på det jordbruksekonomiska området, och för att den framlagt förslag
i avsikt att mildra och örn möjligt förelägga de ödesdigra följderna, som vi
redan lia stark känning av och som måste förvärras och bliva katastrofala, örn
inga förebyggande åtgärder nu komma att beslutas. Sedan de föreliggande
förslagen framlades, har situationen ytterligare skärpts och behovet av stödåtgärder
ökats. I detta sammanhang kan man icke underlåta att fråga sig,
vad det ligger för allvar bakom de internationella förhandlingar, som skulle
lia till syfte att förebygga konstlade hinder för produktionen och handeln, när
man samtidigt erfar och konstaterar, att verkställigheten går i rakt motsatt
riktning. Det förefaller, som vi hade en allmän överproduktion på livsmedel,
och att de flesta länder i medvetandet härav dock inse betydelsen och den
oerhörda vikten av att främst tillgodose den egna konsumtionen genom att så
ordna sina förhållanden, att den jordbrukande befolkningen kan bibehållas vid
sina utkomstmöjligheter. Skall vår politik föras annorlunda? Skola vi våga
taga risken att låta vår egen produktion gå tillbaka, så att vi kanske inom en
snar framtid äro beroende av utlandets nåd, örn kritiska tider återkomma?
Skall detta olycksöde undvikas, böra de nu av Kungl. Maj:t framlagda förslagen
av riksdagen accepteras, och dessutom är det att hoppas, att Kungl.
Majit i fortsättningen med oavlåtlig uppmärksamhet följer utvecklingen och
leder våra åtgöranden i den riktning, att vi i största möjliga utsträckning
kunna bibehålla vår jordbruksproduktion och därvid i främsta rummet inställa
oss på att vidmakthålla den produktion, som landet självt har behov utav. och
att vi också tillse att, i den mån export bliver möjlig, det sörjes för att betingelserna
härför tillgodoses. Det är ingalunda min mening, att jordbrukarna
enbart skola lita till statens stöd, utan de måste själva uppbjuda alla krafter
för att kunna konkurrera på såväl den inländska som den utländska marknaden
med förstklassiga varor, men att de ensamma skola kunna stå ut i den

Fredagen den 30 maj f. m.

31 Nr 41.

statliga konkurrens, som etableras från alla håll, det är omöjligt, och det är
i denna ekonomiska strid, som stöd nu bör lämnas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag i den nu
föredragna punkten.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete oell råg
m. m.
(Forts.)

Herr Linders: Herr talman! Då den föregående talaren — det kan man
ju gott säga — representerade det större jordbrukets synpunkter på den föreliggande
frågan, ber jag såsom närmast representerande synpunkterna för det
mindre jordbruket att få framlägga några tankar i den pågående debatten örn
åtgärder i syfte att förbättra jordbrukets läge.

Den föregående talaren sade bland annat, att utskottsmajoriteten och de, som
inte ville vara med örn de föreliggande propositionerna i hela deras utsträckning,
skulle bagatellisera jordbrukskrisen. Jag skulle vilja säga, att så är
alls inte förhållandet, utan vi hava sökt se saken på fullaste allvar, men också
sökt lägga linjerna för hjälpverksamheten på ett sådant sätt, som inte kan motiveras
av någon som helst panikstämning, utan med tanke på att hjälpen skall
bringas för att gagna jordbruket i dess helhet och för en avsevärd framtid.

Läget för jordbruket och dess produktion har belysts genom de föreliggande
utredningarna, både de, som föregått framläggandet av den kungl, propositionen,
och de, som gjorts efter föranstaltande av särskilda utskottet. Jag avstår
därför för min del från att tynga protokollet med ett upprepande av siffror
och beräkningar, som ju äro tillgängliga för alla.

Orsaken till jordbrukskrisen är ju allbekant, nämligen att då det för ett
tiotal år sedan härskade brist på jordbruksprodukter i avsevärd grad, det nu
slagit örn, så att vi hava överproduktion i åtskilliga avseenden och på grund
härav vikande priser. Då den föregående talaren — och det gjorde förresten
hans excellens herr statsministern också — verkställde omfattande jämförelser
med olika länder och deras åtgärder till underlättandet av jordbrukets
ställning, så har man dock ifrån det hållet, såvitt möjligt, underlåtit att göra
några jämförelser med länder, som hava med vårt land jämförliga förhållanden
beträffande jordbrukfets produktion och avsättning av jordbrukets produkter.

Visserligen nämnde den föregående talaren, att de danska jordbrukarna ock>å
lia det bekymmersamt. Men örn man gör jämförelsen på ett annat sätt,
finna vi lätt, att i de länder, med vilka Sverige måste jämföras med hänsyn till
de kvalitetsprodukter, som landets jordbruk måste söka avsättning för i främmande
länder, anvisas icke den väg om förhöjda tullar, som föreslås i den
kungl, propositionen. Man vet ju ganska klart, vilket besked man skulle få
från de danska jordbrukarna, om där skulle föreslås likartad hjälp åt deras
jordbruk.

Det har också betonats, att den hjälp, som det här är fråga örn att bringa
genom att tillgripa ett fördyrande av spannmålen genom höjda tullar, är en
ringa hjälp åt jordbruket. Den räcker inte till och är inte av någon större betydenhet,
därom vittna ju de siffror, som föreligga. Man kan ju mycket väl
påstå, att Sveriges jordbruk icke står eller faller med detta förslags antagande.

Att tullfrågorna länge bildat så att säga en vattendelare i svensk politik är
ju ett allmänt bekant förhållande. I ganska betydande omfattning har väl
detta varit beroende på rent principiell inställning till tullspörsmålet. Men det
finns även åtskilliga, som inte på något vis äro fanatiker ifråga örn ivrandet för
protektionistiska åtgärder och inte heller i blindo tro på frihandelns välsignelser,
vilka betrakta frågan om skyddstullarna mera som en praktiskt ekonomisk
åtgärd, som får bedömas efter föreliggande situation.

Nr 41.

3-2

Fredagen den o© maj f. m.

Ang. immalningstvång

beträffande
vele och råg
m. m.

(Korta.)

Men likaväl som tullfrågan i den svenska politiken ofta varit bestämt partiskiljande,
är det också ett gammalt betraktelsesätt hos tullvännerna att hänföra
till näringslivets motståndare varje motståndare till förslag örn nya tullar
eller tullförhöjningar. Det har även beträffande de här föreliggande
spörsmålen ganska tydligt givit sig tillkänna. Särskilt i pressdebatten oell
den offentliga diskussionen örn dessa spörsmål alltsedan i höstas, att de, som
inte vilja vara med örn att med högre tullar stärka jordbruket i dess läge, de
skulle inte ha det rätta intresset för det svenska jordbruket, ja, de ha rent av
stämplats såsom jordbrukets fiender.

Detta är naturligtvis ett mycket bekvämt sätt att dela upp meningsmotståndare
och meningsfränder i får och getter, eller vad man nu vill använda för
uttryck. Det är i själva verket också ganska oförsynt att med denna etikett
stämpla en meningsmotståndare, som icke anser en föreslagen åtgärd vara
lämplig — jag skulle vilja säga, att det är ännu värre, det är oklokt och ändainålslöst
att bedöma saken på det viset, i synnerhet som man vet, att många
av jordbrukarna själva inte anse sig betjänta av en sådan åtgärd, och att de
i själva verket i ganska stor utsträckning inte heller äro anhängare av höjda
1 ullar. 1 det fallet har en stor del av Sveriges jordbrukare samma inställning
som deras yrkesbröder i Danmark och åtskilliga andra länder.

Särskilda utskottets nu föreliggande utlåtande jämte en del av dess utredningar
visa oförtydbart, att det ojämförligt största antalet jordbrukare skulle
komma att stå med tomma eller så gott som tomma händer vid utdelandet av
nådegåvorna från den lindmanska regeringens bord. Jag skulle vilja tillägga,
att en inte ringa del av jordbrukets utövare skulle få ekonomisk nackdel av
spannmålsfördyringen. (Än flera äro de jordbrukare, som skulle få sin näring
försvårad genom foderspannmålens fördyring. Då härtill kommer, att de
ökade inkomsterna för ett fåtal jordbrukare skulle gå ut (iver de mindre jordbrukarna,
som sträva under de mest anspråkslösa förhållandena, så säger det
sig självt, att man måste ha bättre skäl för tullmurarnas påbyggnad än de,
som hittills lia presterats. Örn jag ser på förhållandena i den provins — Skåne
— som jag har äran att representera, är visserligen spannmålsproduktionen
där betydande, men i de i jordbrukshänseende sämst lottade häradena, där den
svagaste jorden är tillfinnandes oell småbruket förhärskande, där möter man
ett ganska kompakt motstånd mot tullförhöjningarna. Där har man allmänt
inriktat sig för en animalisk produktion: smågrisar och fläsk, ägg, smör och
ungdjursuppfödning äro produktionsgrenarna. Det är dessa artiklar, som
vändas i pengar. Jag har haft rikliga tillfällen att i min verksamhet därnere
erfara, att överallt, när man kommer till de små egendomarna, och i synnerhet
på de sämre jordbruksområdena, förklarar man, att man inte har någon
spannmål till avsalu. Allt vad man kan vända i pengar är animaliska produkter.

Beträffande dessa mindre jordbruk därnere hos oss kan man trots allt
säga, att läget under de sista åren icke kan betecknas såsom alldeles oerhört
dåligt, än mindre såsom krisartat. Människorna där leva visserligen under
enkla förhållanden och få inrätta sin hushållning efter jämförelsevis små inkomster.
men alldeles ovanligt besvärligt kan det knappast sägas, att det varit
med näringsutövningen under de senare åren, ty de animala produkterna,
särskilt fläsk och smågrisar, ha dock varit uppe i sådana priser, att jordbruket
i denna del kunnat anses vara ganska lönande. Dessa jordbrukare äro i behov
av att inköpa fodersäd för att få tillräckligt till sina djur. För deras vidkommande
måste man fråga sig: vad har samhället och vad har jordbruket i
gemen för intresse av att betunga dessa jordbrukare med ett par kronors högre
pris per 100 kilogram spannmål? Väger jag den vinst, som skulle uppstå
för ett fåtal spannmålsodlare, mot de nackdelar, som konstlat förhöjda spann -

Fredagen den 30 maj f. in.

33 Nr 41.

målspriser skulle bringa över den animaliska produktionen, måste jag beteckna
det resta kravet på högre tullar på spannmål såsom olämpligt, och ett
eventuellt genomförande av tullförhöjningar i längden icke nyttigt för landet
och det svenska jordbruket. Man skall icke straffa den näringsgren, som bär
sig. i tider, då det är motigt och svårt för andra.

Jag kan alltså för min del inte vara med örn att lösa de svårigheter, som
förefinnas, på det sätt, som regeringen föreslagit i sin tullproposition. Det
säges, att örn inte läget nu är katastrofalt för jordbruket, så kommer det att
bli det, och det är därför man vill vidtaga åtgärder. Ja, dylika hotelser hördes
också för några år sedan, då det gällde industritullarna, men de olycksprofetiorna
till trots har det likviil ordnat sig för industrien, och jag tror att
det ordnar sig också för det svenska jordbruket örn det får hjälp och stöd från
statsmakternas sida genom åtgärder, som för framtiden kunna trygga icke
blott jordbrukets utövning i landet utan framför allt dess avsättningsmöjligheter.
när det är fråga örn exportartiklar.

Det förefaller mig som om tullivrarna ha en alldeles för stark tro på statens
förmåga att överhuvud taget inverka på jordbrukets lönsamhet. Jag
medger däremot att statsmakternas ingripande kan vara av stor betydelse
i fråga örn organisationen; en hjälp till självhjälp kan vara av betydande
nytta.

Liknande synpunkter har emellertid utskottsmajoriteten lagt till grund för
sitt förslag att förorda inmalningstvång beträffande såväl vete som råg. Redan
det att inmalningstvånget faktiskt blir en tvångshushållning ä la kristiden
gör åtgärden i högsta grad motbjudande i och för sig själv. Kanske kan
det medges att vi under kristiden hade så pass många tillfällen att vänja
oss vid tvång, att vi ännu inte ha fått tillräcklig avsmak för det! Men jag vill
dock erinra örn. att det var inga, som voro ivrigare att påyrka tvångsregleringens
upphävande än Sveriges jordbrukare, och det av mycket förklarliga skäl.
Jag minns ett tillfälle, då den för riksdagens ledamöter så välbekante politikern
F. W. Thorsson till och med offentligt varnade jordbrukarna för att gå
till överdrifter i fråga örn kraven på upphävande av alla kristidens regleringsåtgärder.
Det hörde man inte på vid detta tillfälle. Men nu är man i farten
med att försöka vidtaga kristidsåtgärder igen, låt vara att det är i ett begränsat
syfte.

Det har sagts och upprepats oupphörligt i den diskussion, som pågått, att
ingen borde ha någonting emot, att den inhemska spannmålen i främsta rummet
skulle komma till användning såsom brödsäd inom landet. Nej, jag skulle
vilja säga, att det är givetvis ingen, som har någonting emot detta. Man är
också enig ifrån utskottets sida att förorda ett fritt avtal med kvarnarna om
en större inmalningsprocent av svensk spannmål. Det är väl till och med en
offentlig hemlighet, att ett av de största kvamföretagen redan under det tidigare
stadiet av denna fråga, då underhandlingar pågingo genom jordbruksutredningen.
var beredd att öka inmalningsprocenten i betydande grad, inemot den
mängd, som man hade ansett vara nödig för åtgången av den svenska spannmålen.
Det skulle givetvis vara betydligt bättre ur alla synpunkter, om man
kunde få ett sådant fritt avtal, ty då lia kvarnarna en större frihet ifråga örn
tillverkning av mjölsorter av olika slag.

Örn nian emellertid hade, som regeringen i själva verket föreslagit, tagit inmalningstvånget
för att det skulle utgöra ett hot, eller rättare sagt en pressning
på kvarnintressenterna för en uppgörelse, hade man ju överhuvud taget
kunnat förstå saken. Då hade den varit mera ursäktlig än vad den är i den
form, i vilken utskottet nu framställer den. Utskottsmajoriteten synes nämligen
på fullaste allvar vilja införa en det svenska folkhushållets tvångsmat Första

hammarens protokoll 1930. Nr bl. 3

Äng. inmäta
ningstvång
beträffande
vele och råg
m. m.

(Korta.)

Kr 41. 34

Fredagpn den 30 maj f. in.

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Foris.)

liing med brödsorter, som man tycker kan vara lämpliga. Detta kan emellertid
få åtskilliga konsekvenser med sig. Utskottet Ilar sålunda gått längre i
fråga örn utformningen av inmalningstvånget än vad regeringen avsett och tagit
ställning till. Man får vid bedömandet av denna fråga fasthålla vid, att
brödsädesproducenternas organiserade samverkan måste bli den sundaste och
säkraste regulatorn både i fråga örn utbudens mängd och i fråga om gemensamheten
i dessa utbud.

För att främja just denna sak har också utskottet enhälligt förordat kraftiga
åtgärder för andelsrörelsens främjande och för dess organisering, samt en kraftig
majoritet av utskottet förordat inrättandet av spannmålslagerhus och uppläggande
av en spannmålskreditfond.

Däremot kan man säga, att inmalningstvånget skulle få åtskilliga icke önskvärda
konsekvenser. Utredningarna visa. att under det att brödsädesodlingens
omfattning inom landet var tämligen konstant under många år, har veteodlingen
ökats betydligt på rågens bekostnad. Ur åtskilliga synpunkter har detta ju
varit fördelaktigt för jordbruket, därför att vetet har varit lättare att försälja,
givit större utbyte och varit lättare att skörda. Det förutsätter ju i själva verket
en högre kultur av jorden och bättre växtkraft, så att denna utveckling har
varit betingad av jordbrukets framsteg i övrigt. Ett inmalningstvång, ifall
det skulle kunna bli effektivt eller med andra ord göra tullarna något så när
effektiva, skulle med säkerhet verka på det viset, att veteodlingen skulle få
ännu större fördelar på rågodlingens bekostnad. Därav följer givetvis att
veteodlingen skulle komma att breda ut sig ytterligare. Om man tänker på
att brödsädesodlingen varit något så när konstant till sin omfattning och kommer
att vara det även i fortsättningen, så skulle underskottet på råg bli större
äu för närvarande, medan däremot underskottet på vete skulle minskas. Men
detta har en bestämd olägenhet. Det förädlingsarbete, som nu med gott resultat
pågått, och som beträffande vetet varit ganska starkt inriktat på att ge större
skördar, har man under allra sista åren inriktat sig på att frambringa ett för
våra klimatiska förhållanden lämplig kvalitet av vete, som skulle äga större
hakningsduglighet än det nuvarande svenska vintervetet. Men det är klart, att
om man vidtar åtgärder för att redan nu försöka särskilt gynnsamställa veteodlingen,
skulle inte samma eggelse föreligga för att i förädlingsarbetet söka
åstadkomma ett vete, som så småningom kan få konkurrensduglighet gentemot
det utländska. Det arbete, som redan är i gång i detta avseende, har dock,
såsom utskottet också omnämnt, visat att man annars är på god väg att nå
gynnsamma resultat.

Vidare är ju hela systemet med inmalningstvång och mjölinblandningstvång
i högsta grad ofullkomligt i sig självt. Det måste helt enkelt bli ofullkomligt;
skördeuppgifterna äro ju ofta ovissa och kunna till och med ibland vara oriktiga,
hur man än sovrar. Inmalningsprocenten kan på denna grund också bli
fullständigt missvisande och felaktig och föranleda ofta återkommande ändringar
av inmalningsprocenten, vilket i sin ordning kan åstadkomma växlande
mjölsorter. Det skulle säkerligen också många gånger vara svårt att förhindra
kvarnarna att slå in på en stegrad produktion under för dem gynnsamma inmalningsperioder.
I så fall tror jag, att de, som skulle bli minst nöjda med
hela denna historia, skulle vara jordbrukarna själva. Jag vill sålunda beteckna
åtgärden såsom varande av tvivelaktigt värde och inbjuda till mycket onödigt
krångel.

Det är dock möjligt att i ett visst läge skulle ett inmalningstvång kunna
diskuteras, när det gällde en för jordbruket mycket svår period. Men då inställer
sig också frågan, under vilka förhållanden man skulle kunna diskutera
frågan örn ett inmalningstvång. Det har under utskottets arbete tillkännagivits
ifrån visst håll, att man under alla förhållanden vore obenägen att disku -

Flinkt gen tion 00 maj f. m.

35 Nr 41.

tora ett inmalningstvång under andra villkor än att de nu gällande utförselbevisen
på spannmål skulle upphävas. Detta är enligt min mening en fullt berättigad
ståndpunkt. Utförselbevisen tillkommo ju för att underlätta försäljningen
av den för förmälning till mjöl ensamt för sig mindre lämpliga svenska brödsädesspannmålen,
men också för att jordbrukarna skulle kunna göra sig fria
beroendet av kvarnarna genom att kunna sälja fördelaktigt även till utlandet.
Då var således synpunkten den, att man ville söka en annan marknad för den
svenska brödsäden. Det Ilar man ju också i viss mån fått — utförselbevisen
i Sverige ha ju i alla fall verkat så, att i Norge har man tack vare den billigare
svenska spannmålen kunnat försäkra sig örn ett billigare mjöl, och våra vänner
de danska jordbrukarna lia tack vare dessa utförselbevis kunnat erhålla ett
billigare svinfoder för att därigenom kunna bättre konkurrera med sina svenska
j-rkesbröder i fråga örn animala produkter på världsmarknaden! Men i
intet av dessa avseenden lia de verkat så, att man kan anse att de gagnat det
svenska jordbruket. Nu vill man samtidigt förbättra avsättningen inom landet
genom tvång att inmala den spannmål, som nian erhållit utförselbidrag för att
avsätta utomlands. Det säger sig självt, att detta är en dubbelverkan, som vid
sina tillfällen kan komma att verka ganska ogynnsamt för det svenska hushållet.
Regleringen inom landet, som kan komma att beslutas av den eventuella
spannmålsnämnden, kan till sina verkningar bli alldeles illusorisk, örn
man samtidigt skulle låta möjligheten stå öppen att vid vissa tillfällen kasta
ut betydande spannmålsmängder tack vare utförselbevisen. Vem som helst
måste inse, att detta betyder en förryckning i systemet, som gör, att man
överhuvud taget ifrån åtskilliga, som annars icke hade varit alldeles obenägna,
dock måste bestämt avvisa varje tanke på det föreslagna inmalningstvånget.

Emellertid har utskottet, som vi sett, förordat vissa positiva åtgärder till
hjälp åt jordbruket. Det gäller i fråga örn understödjande av organisationen,
det gäller i fråga örn spannmålslagerhus och kreditgivning, men det gäller
framför allt i fråga örn mejerihanteringens stödjande och dess befrämjande.
Pessimistiska uttalanden till trots betyda stöd och utveckling åt den animala
produktionen i vårt jordbruk mera för jordbrukets utövare, d. v. s. alla jordbrukare
överhuvud taget i landet, än alla tullförhöjningar, och i all synnerhet
är varje handtag åt den animaliska produktionens ordnande och avsättning betydelsefull
för det mindre och medelstora jordbruket. Varje ökning i priset på
mjölk och produkterna av mjölk betyder oerhörda summor för det svenska jordbruket.
Vid de kontrollerade jordbruken visar det sig, att växtproduktionen
i medeltal under åren 1923—1928 varit 94 kronor per hektar, medan den beträffande
djurprodukterna varit icke mindre än 199 kronor per hektar. Det
är klart, att med sådana siffror för ögonen blir det uppenbart, att de stödjande
åtgärder, som kunna ifrågakomma, verka betydligt jämnare för jordbruket'' i sin
helhet, men i ali synnerhet starkare för de sämst ställda jordbrukarna, när
det gäller stöd åt den animaliska produktionen än när det gäller spannmålsodling.

Det klagades ifrån den siste ärade talarens sida över, att det hade inträffat
prisfall på de animaliska produkterna. Men jag vill därtill säga, att utskottets
förslag betyder i det fallet effektivare åtgärder än Kungl. Maj :ts förslag. Det
är ju inte på något vis meningen, och det kan man inte återfinna på något ställe
i utskottsbetänkande!, då det gäller motiveringen för åtgärder till den animaliska
produktionens stödjande, att man vill bryskt och brådskande kasta om från
spannmålsproduktion till produktion av animalier. Där får ju utvecklingen
själv visa vägen. Men vad som är tydligt är, att på detta senare område betyda
åtgärder mycket, mycket mer.

Alltså äro vi ense örn, att det bör vidtagas åtgärder för att hjälpa i alla avseenden
i de former och i den utsträckning, som man anser för landet gagnelig!.

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. vi.
(Förb.)

Är 41.5 36

Fröda gen den oO maj f. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

Utskottsmajoriteten Ilar ju gått sill viig. Kungl. Majit Ilar gått sill, oell vi
reservanter lia i vissa avseenden sökt påvisa svagheten i de förslag, sorn utskottet
framlagt. I den nu föredragna punkten A. 1), sorn gäller åtgärder
för förbrukning av svensk brödspannmål genom inmalningstvång, har jag
jämte mina partivänner i utskottet reserverat mig, och jag ber i enlighet med
denna reservation att få yrka avslag på utskottets hemställan i denna punkt
liksom också avslag på vad Kungl. Majit under punkt 2) i sin proposition nr
108 hemställt.

Herr Ollman: Herr talman! Jag skall lie att till en början få säga några,
ord med anledning av ett uttalande av herr Örne under debatten i dag. Han
framhöll, att talet om att jordbruket stod inför en katastrof var överdrivet, och
han åberopade, att den utredning, som det särskilda utskottet införskaffat, hade
bekräftat en del uttalanden i optimistisk riktning, sorn'' han haft under remissdebatten
i år. Beträffande det sista måste jag säga, att det nog är en sanning
med modifikation. Herr Örne hade vid remissdebatten bland annat följande
uttalande: »Jag har tillåtit mig att fyrfaldiga gånger framhålla, att ställningen
för flertalet svenska jordbrukare just denna höst på grund av foderskördens
storlek och de billiga priserna på köpfoder samt den relativt tillfredsställande
prisnivån för animaliska varor måste te sig vida ljusare nu än för
ett år sedan. Vad Skåne beträffar är det för de stora gårdarna naturligtvis
en nackdel, att vetepriset är så lågt, men till gengäld torde efter vad sakkunniga
uppgiva ungefär 90 procent av Jon rikliga och goda veteskörden kunna
säljas till kvarnarna i stället för att som under flera tidigare år i stor utsträckning
vara brukbar blott till kreatursfoder.» Beträffande den här uttalade profetian
örn utsikterna för de stora gårdarna i Skåne kan jag meddela, att den,
efter Arnd jag hört, ej slog in. Herr Örne yttrade emellertid vidare vid remissdebatten:
»Varför är det under denna ljusning för åtminstone 75 procent av
de svenska jordbrukarna så angeläget för regeringen att binda sig för en revolution
i vår handelspolitik, innan den ens är i stånd att lägga fram ett ordentligt
material för frågans bedömande? Landstingsvalen bli ju ej förrän i september»,
etc. Det är ju en nätt blomstermålning det här, men hur håller den
färgen mot bakgrunden av de mörka moln, som senare tids våldsamma prisfall
framkallat? Herr Örne har även i sitt anförande i dag framställt spådomar.
Jag tror, att även dessa nog böra upptagas med en viss försiktighet. Med all
min stora aktning för herr Örne tror jag dock, att han ej alltid är så lyckad
som profet.

I den kungl, propositionen nr 108 har meddelats en mängd statistiska siffror
från olika områden till belysande av jordbrukets Lige. Det ligger i sakens
natur, att det bör vara mycket svårt att direkt med statistik konstatera graden
av jordbrukets betryck. Det är ju så mångå ovissa faktorer, som man här har
att röra sig med. Icke desto mindre fick man enligt min mening av siffrorna
i propositionen en ganska klar uppfattning av jordbrukets verkliga läge, såvida
man ej hade det redan förut. Denna uppfattning bär i stort sett blivit på viktiga
punkter bekräftad av den utredning, som särskilda utskottet införskaffat.
Det föreligger visserligen en divergens mellan statistiska centralbyråns siffror
och siffror, som framlades i den kungl, propositionen. Jordbruksministern bär
emellertid förut i dag lämnat en förklaring rörande denna olikhet. Men även
statistiska centralbyråns lägre siffror jäva i alla fall ej departementschefens
uttalande, då han i propositionen säger, att av brukningsdelar, som äro att hänföra
till verkliga jordbruk, nära hälften utgöras av sådana, som hava överskott
å brödsäd och som således hava direkt fördel av en tullförhöjning, samt att å
dessa brukningsdelar mera än hälften — departementschefen säger visserligen:
»ej obetydligt mer än hälften» — av vår jordbruksbefolkning har sin utkomst.

Fröda Keil elon SO maj f. m.

37 Nr 41.

Jag skall e.j upptaga kammarens tid med att söka fördjupa mig i det tillgängliga
siffermaterialet. Det behövs kanske inte heller. Det är ju numera allmänt
känt och erkänt, att jordbrukets läge är synnerligen svårt och att detta tillstånd
varat redan länge. Jag skall endast med några få ord beröra en utredningspunkt,
som gäller jordbrukets räntabilitet. I propositionen meddelas
siffror, som äro grundade på bokföringsresultat, som lantbruksstyrelsen årligen
bearbetar. Siffrorna äro medeltalssiffror för femårsperioden 1923/28 och
avse över 1.500 bokslut. De kontrollerade jordbruken ha för denna period i
medeltal haft en förräntning å jordbrukskapitalet av endast 2 procent. _ Denna
förräntning betyder, såsom det framhålles i propositionen, att för de jordbrukare.
som ändå ej äro värre skuldsatta än att de haft skuldräntor att betala för
omkring 40 procent av hela lantbrukets kapital, nettoavkastningen nätt och
jämt räckt till för att betala denna skuldränta. Någon ränta på den egna
i lantbruket nedlagda förmögenheten har däremot ej erhållits, utan dessa jordbrukares
hela inkomst från jordbruket är den arbetsinkomst, som de kunnat förtjäna.
För den mängd jordbrukare, som haft starkare skuldsättning än 40
procent, har således nettoavkastningen ej räckt ens till att betala hela skuldräntan.
Härvidlag har man dessutom att särskilt lägga märke till två saker:
1) att dessa räntabilitetsberäkningar gälla särskilt välskötta och moderna jordbruk.
som således mäste antagas ge en högre avkastning än den genomsnittliga,
och 2) att beräkningarna ej gå längre fram i tiden än till och med 1928 och
således ej omfatta tiden efter den akuta jordbrukskrisens inträdande. Det är
mot bakgrunden av denna ytterligt svaga räntabilitet, som senare tiders starka
prisfall skall ses. Det är klart, att dessa starka prisfall måste över hövan
svårt drabba ett jordbruk, som under en lång tid drivits utan någon egentlig
vinst och vid högre skuldsättning måste åsamka jordbrukarna förluster år
efter år.

De ha nog rätt, som påstå, att våra jordbrukares motståndskraft nu snart är
bruten, och ingen kan med någon säkerhet bedöma, hur långvarig den nuvarande
krisen kommer att bli. A7år modernäring kämpar således för närvarande
med övermäktiga svårigheter. Med hänsyn till denna närings oerhörda betydelse
är det nödvändigt, att den får en snar hjälp och en så pass kraftig hjälp,
som vi rimligen kunna bestå den.

Det är därför högeligen att beklaga, att utskottet ej ansett sig kunna godtaga
regeringens stödprogram i dess helhet, utan därifrån brutit ut förslaget
örn höjd tull på spannmål. Spannmålsodlingen är dock den gren av jordbruksnäringen
som svårast och framför allt längst har drabbats av konjunkturförsämringarna.

För att stärka effekten av en tullförhöjning har regeringen föreslagit införande
av inmalningstvång, som avser att säkerställa den svenska brödsädens
avsättning. Ett kraftigt stöd åt den animala produktionen är avsett att lämnas
genom förslaget till organiserandet och befrämjandet av mejerihanteringen i
syfte att förbättra det svenska smörets kvalitet och därigenom öka vår konkurrenskraft
som smörexporterande land. En ytterligare stödåtgärd avser befrämjande
av jordbrukets kreditkasserörelse, men den åtgärden kan naturligtvis
ej i betydelse mäta sig med de båda förut nämnda.

Beträffande alla dessa stödåtgärder kan man emellertid, såsom förut framhållits
i dag. säga, att det kommer att åtgå en avsevärd tid, innan de hinna att
verka. Flir smörexportens befrämjande bygger man på att få till stånd en
uppryckning av andelsmejerirörelsen. sorn'' skall förverkligas bland annat genom
en sammanslutning mellan andelsmejerierna i större omfattning än som hittills
kunnat ske. Vidare erfordras för kontrollen av exportsmöret, att man skall
uppföra kyllagerhus för smör, vilket skall ske genom statens försorg. Inmalningstvånget
förutsätter åter, att lantmännen sammansluta sig i lagerhusför -

Äng. inmalning8tvang

beträffande
vete och råg
m. w.
(Forts.)

Nr 41.

Fredagen don 00 maj f. m.

An<j. inmalningslvåruj

beträffande
vete och råg
m. m.

(Korta.)

eningar. Till dessa måste medlemmarna satsa pengar. Dessa föreningar skola
taga initiativ till uppförande av lagerhus. Staten beviljar för dessa lagerhus
lån till större delen av anläggningskostnaderna. Även förslaget till befrämjandet
av jordbrukskreditkasseröreisen förutsätter kooperativa sammanslutningar
mellan lantmännen.

Det uppställes således mycket stora krav på sammanslutningar mellan .jordbrukarna
på kooperativ grund. Det blir synnerligen mycket av den sorten på
en gång. Nu är det emellertid en känd sak, att våra jordbrukare hittills ej
visat någon större förståelse för ekonomisk och organisatorisk samverkan. En
sådan samverkan ligger nu cn gång ej särskilt för deras mentalitet. För min
del känner jag jordbrukarna viii, då jag genom mitt yrke kommit i långvarig
och nära beröring med dem. Våra lantmän — detta präktiga släkte — äro i
allmänhet rätt så konservativa till sitt kynne, oberoende av vilken politisk åskådning
de lia. Iledan det, att de ofta bo långt ifrån varandra, bidrager nog till
en individualistisk läggning bos dem.

Nu ger man emellertid från socialdemokratiskt båll såsom det allra förnämsta
botemedlet mot de nuvarande svårigheterna jordbrukarna den anvisningen,
att de skola sammansluta sig oell organisera sig. Rådet är naturligtvis gott,
men det är säkerligen föga bevänt med det i den nuvarande situationen. Det
kommer säkerligen ej att bli lätt att få jordbrukarna att sammansluta sig
till en effektiv organisation, och framför allt kommer därmed att dröja avsevärt
länge. Det går^rakt ej an att härvidlag taga fackföreningsvärlden till
förebild. Inom den råder ju belt andra förhållanden.

Under remissdebatten i andra kammaren i år framdrogs mot den ifrågasatta
tullförhöjningen den kända invändningen -— den går för övrigt igen i särskilda
utskottets utlåtande — att en sådan förhöjning innebar en indirekt beskattning
av konsumenterna och försvarade produktionen. Hans excellens statsministern
replikerade da, att till exempel löneförhöjningar hade samma effekt
utan att dessa framkallat någon motsvarande invändning från socialdemokratiskt
håll. Häremot genmälde nu en talare — det var herr Ekman -— att
löneförhöjningarna bade ju arbetarna tillkämpat sig genom sina organisationer,
medan samhället statt fullkomligt neutralt under kampen. Beträffande en
tullförhöjning vöre. däremot fråga örn att genom direkt lagstiftning bestämma
inkomstläget på privatdriftens område för en viss grupp av medborgare. — Inom
parentes sagt Ilar dock det frisinnade partiet nu gått in för ett sådant statligt
ingripande på privatlivets område, då det förordat inmalningstvånget. —
Aven herr Ekman gav emellertid vid remissdebatten jordbrukarklassen anvisning
på att genom organisationer söka skaffa sig en bättre ställning. Men örn
nu på grund av särskilda förhållanden jordbrukarklassen helt enkelt ej förmår
eller åtminstone ej på lång tid ännu förmår att genom organisationer arbeta
upp sig ur det, nuvarande nödläget, måste dock ej ändå, i betraktande
av denna klass oerhörda betydelse, det allmänna räcka fram en hjälpande
hand?

Jag ber nu att få återgå till de planerade stödåtgärderna, som vunnit utskottets
godkännande. Det är naturligtvis överflödigt att påpeka, att då jag
beträffande dem anmärkt, att det kommer att dröja, innan dessa åtgärder visa
sina verkningar, detta ej får fattas såsom någon kritik. Förutom tullar stå
väl näppeligen andra stödåtgärder till buds, oell det är ju ofrånkomligt, att
dessa andra åtgärder verka först pa längre sikt. Härvidlag ligga emellertid
stödåtgärderna för smörexportens upphjälpande bättre till, eftersom en aktion
för organiserande av andelsmejerirörelsen redan lär vara igångsatt, och
dessutom de planerade kyllagerhusen skola uppföras genom statens försorg.
Svårare blir det säkerligen att få inmalningstvånget genomfört. En förutsättning
härför är, att lagerhusföreningar bli organiserade och spannmålslagerhus

Fredagen den 30 maj f. m.

39 Nr 41.

uppförda, men båda dessa saker skola helt och hållet ankomma på det enskilda
initiativet, och därför får man säkerligen räkna med att förverkligandet
kommer att kräva en rundlig tid. Men nu är det ju framförallt en snar
hjälp, som är av nöden, särskilt för spannmålsodlarna. Vi ha dock i en tullförhöjning
ett medel, som skulle kunna lämna spannmålsodlarna en snar och
avsevärd hjälp.

Inmalningstvånget anses kunna bli av betydelse för prissättningen först sedan
lagerhusorganisationen kommit till stånd och man därigenom blivit i tillfälle
att begränsa de nuvarande stora utbuden på. hösten, särskilt av vete.
Man har beräknat, att inmalningstvånget så småningom kommer att verka
därhän, att det nuvarande tullskjTddet kan bli till fullo utnyttjat. Detta skulle
medföra, en prisförbättring av omkring 1 krona 50 öre, vilket belopp motsvarar
den ungefärliga skillnaden mellan den nu gällande tullens nominella belopp
och det nuvarande effektivt utnyttjade tullskyddet. Men en sadan prisförbättring
är ju inte på långt håll tillräcklig. I propositionen har det blivit
utrett, att även med det pris, som gällde, då propositionen skrevs, brödsädsodlingen
måste vara förlustbringande också i det fall, att nu gällande tull kunde
utnyttjas till fullo.

Härtill kommer, att ej ens denna alldeles otillräckliga, prisförbättring står
att uppnå förr än längre fram i tiden, då lagerhusorganisationen väl kommit
till stånd. Det är sålunda knappast något bevänt med den prisförbättring,
som ett inmalningstvång ensamt i och för sig skulle kunna medföra. Också
har ej något främmande land, som sökt bereda skydd åt sin brödsädsodling,
ansett sig kunna stanna vid ett inmalningstvång allena.

Örn vi däremot få. den föreslagna tullförhöjningen, kan man räkna med att
den snart nog åstadkommer en prisförbättring. Hur stor är naturligtvis nu
omöjligt att säga. Utförselbevisen komma säkert härvidlag också att få en
inverkan. När sedan inmalningstvånget blivit effektivt, kan man förvänta
en prisförbättring, motsvarande tullförhöjningsbeloppet plus den för närvarande
outnyttjade delen av nuvarande tullskydd — salunda sammanlagt omkring
3 kronor 80 öre per 100 kilogram. En sådan prisförbättring kommer
dock att ge de egentliga spannmålsodlarna en ej så obetydlig hjälp.

Man kunde bättre förstå den aversion mot tullar, som gjort sig gällande,
örn det här skulle vara fråga om ett ekonomiskt systemskifte, men vi ha ju
sedan ett 40-tal år haft jordbruksprotektionism här i landet, och den synnerligen
måttfulla tullförhöjning, som det nu gäller, innebär allenast, a.tt spannmålstullarna
skola återställas till den nivå. som de hade före världskriget.

För att slippa ifrån en tullförhöjning förordar man nu en åtgärd, inmalningstvånget,
som ensamt i och för sig — utan anknytning till en tullförhöjning
— kan förväntas bil i det närmaste utan effekt i prisförbättrande riktning,
och som dessutom till sin innebörd är minst lika protektionistisk, sorn
ett tullsystem. Och dock är det nu föreliggande förslaget örn tullförhöjning
ej något annat än en lämplighetsåtgärd i en fullkomligt extra ordinär och
utomordentligt svår situation.

Hans excellens statsministern har redan träffande kritiserat en del av de
argument, som utskottet anfört mot tullförhöjningarna. Jag instämmer med
hans excellens däri, att dessa argument äro synnerligen svagt grundade, och
till stöd för detta mitt påstående skall jag be att få säga några ord.

Mot tullarna har av utskottet invänts bland annat, att dessa, som det heter,
i den mån de åläggas oumbärliga förnödenhetsvaror, utgöra en indirekt beskattning.
De träffa hårdast de skattedragare, som lia minst, att ge. Detta
är naturligtvis riktigt, men värdet av denna invändning beror givetvis helt och
hållet på storleken av merbelastningen. Nu har. som bekant, den genom tullförhöjningen
åstadkomna ökningen av levnadskostnaderna för ett normalhus -

A ng. inmalningatvång

beträffande
vete och väg
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 40

Fredagen den 30 maj f. in.

Äng. inniaU
ningetvång
betra)fane!e
vele och råg
m. m.
(Forte.)

håll (man, hustru samt tre å fyra minderåriga barn) inom städernas arbetarbefolkning
beräknats till cirka 13 kronor 80 öre per år. Detta belopp kan —
även relativt sett -— med nuvarande löner ej anses vara oskäligt. Härvidlag
är dessutom att bemärka, att jordbruksprodukterna höra till våra allra billigaste
förnödenheter sedan rätt länge, således även innan de sista katastrofala
prisfallen inträffade, och att den beräknade prisfördyringen i själva verket
berövar konsumenterna endast en del av den fördel, som de senaste prisfallen
fört med sig för dem.

För arbetarbefolkningens vidkommande kommer också i betraktande, att en
svår lågkonjunktur för jordbruket lätt kan föra med sig också en industriell
depression, som kan gå ut över denna befolknings löner. Vad som propositionen
ämnat göra för att mildra jordbrukskrisens verkningar för spannmålsodlarna
kommer därför nog att i längden bli till gagn även för våra industriarbetare.
Hu är det dock fråga om att bereda hjälp åt en till numerären väldig befolkningsklass.
Den omfattar över 1 miljon människor. Enligt statistiska centralbyråns
beräkningar utgör nämligen antalet personer, tillhörande brukningsdelar,
som utvisa överskott å brödsäd, 1,173,313 personer, och av dessa personer
tillhör siikerligen numera endast ett fåtal de verkligt burgna.

Betänker man allt detta, borde man val ändå medge, att olägenheten för
andra medborgare av en tull förhöjning väger mindre än det gagn. sorn man
vill vinna för spannmålsodlarna. Från socialdemokratiskt håll har man rekommenderat
åt jordbrukarna att anlita kooperativ organisation för att få
bättre betalt för vad de sälja. Såsom jag sagt förut, leder nog detta råd ej
till asyftad effekt, åtminstone ej inom rimlig tid. Men örn verkligen den anvisade
vägen skulle leda till målet, så skulle ju även därigenom åstadkommas
en prisfördyring på den stora konsumerande allmänhetens bekostnad, således
en indirekt beskattning. Detta skulle visserligen ej ske genom ett statsingripande,
men effekten skulle i. alla fall bli alldeles densamma som genom en
tullförhöjning.

En hel del av de utskottsledamöter, som ej velat vara med örn en tullförhöjning,
bland annat därför, att den innebär en indirekt beskattning, lia dock
visat sig redobogna att främja smörexporten och för ändamålet förordat betydande
kapitalutlägg från statens sida. Syftet med denna stödaktion är att
åstadkomma en förbättring av priset å exportsmöret, men en sådan prisförbättring
för ovillkorligen med sig även en fördyring å hemmamarknaden, ej
blott å smöret, utan även a råvaran, mjölken, denna oumbärliga livsförnödenhet.
Stödaktionen för exporten innebär således även den en indirekt beskattning.
och i det här fallet åtminstone är denna beskattning till ej oväsentlig del
åstadkommen genom ett statsingripande. Nu ser man emellertid — dess bättre,
må jag säga — bort från ett argument, som man använder som ett tungt vapen,
när det gäller att bekämpa tullar. Med konsekvensen är det dock här lika klent
bevänt med som då utskottet motsätter sig tullförhöjning av det skälet, att
prisförbättringen därigenom .skulle bli alltför obetydlig.

Ett annat av utskottet åberopat argument är, att flertalet yrkesutövare inom
jordbruksnäringen genom tullförhöjningen inte skulle få något stöd eller
ökad lättnad, utan tvärtom — såsom utskottet uttrycker sig — ökad börda
och stegrade utgifter. Påståendet att flertalet jordbruk på detta sätt .skulle
bli belastade genom en tullförhöjning har blivit vederlagt genom den av utskottet
ombesörjda utredningen rörande antalet jordbrukare med överskott eller
brist på spannmål. Såsom i högerreservationen framhålles, kan man vid bedömandet
av denna fråga se bort från den betydande grupp jordbruk, som
omfatta endast 1-—2 hekter. För innehavarna av dessa utgör jordbruket i
regel endast en biinkomst vid^sidan av förtjänst på annat. Det framhålles vidare
i reservationen, att förhållandet är detsamma beträffande en stor del av

Fredagen elen 30 maj f. m.

41 Nr 41.

jordbruken med en storlek av 2—5 hektar. Av dessa torde för övrigt ett mycket
stort antal vara självförsörjande i fråga om brödspannmål. De äro således
oberoende av örn priserna stiga eller falla. Beträffande den viktiga storleksgruppen
om 5—10 hektar visar utredningen, att dessa jordbrukare i södra och
mellersta Sverige i stor omfattning äro självförsörjande i fråga om brödsäd
och dessutom lia något överskott att sälja. I reservationen dragés följaktligen
den konklusionen, att av de jordbrukare, som ha sin huvudsakliga försörjning
av lantbruket, endast ett relativt ringa antal behöver inköpa brödsäd.

Beträffande de jordbrukare, som behöva köpa brödsäd, syssla dessa huvudsakligen
med animalisk produktion, och åt denna produktion avses ju nu att
bereda ett särskilt kraftigt stöd. Detta får väl dock anses som en kompensation.
En annan kompensation består i den indirekta fördel, som för dessa
mindre jordbrukare uppkommer därigenom, att de större och medelstora jordbrukarna.
om de lyckas få något så när drägliga spannmålspriser, avstå från
att överge spannmålsodlingen och avstå från att slå sig på animaliskt lantbruk.
och att på detta område konkurrera med de dittillsvarande animalieproducenterna.

Herr talman! Mycket skulle ännu vara att säga i detta ämne, men med
hänsyn till kammarens dyrbara tid skall jag låta det sagda vara nog, åtminstone
för närvarande.

Som slutord skulle jag vilja stryka under, att den hjälp till jordbruket, som
erbjudes i utskottsförslaget, är alldeles för otillräcklig. Det är min fasta övertygelse.
att örn riksdagen nu ej vill vara med örn mera än utskottet föreslår,
1a vi denna fråga igen här snart nog under sådana förhållanden, att riksdagen
då säkerligen ej kan komma ifrån att besluta en verklig hjälp åt jordbruket.
Men på det sättet går dock en dyrbar tid tillspillo, varunder jordbruket alltmera
sjunker ned i ett betryck, varifrån det kan få svårt att hämta sig.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag i den nu föredragna punkten.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman, mina herrar! Om jag nu tar till orda
i den här frågan, går det väl inte att undvika, att jag upprepar en hel del av
vad de föregående talarna sagt. Då jag emellertid själv är jordbrukare och
kan anses tillhöra den grupp, som benämnes mindre jordbrukare, må det dock
tillåtas även mig att framlägga mina synpunkter på den fråga, som nu debatteras.

Utskottet har ju erkänt, att läget för jordbrukets utövare nu är mycket bekymmersamt,
och det betonar i sitt utlåtande, att ställningen avsevärt försämrats
under innevarande år. Det är egentligen det sämsta tänkbara. Rent
siffermässigt framgår ju detta av den utredning, som bifogats utskottets utlåtande,
och det belyses ytterligare av de priser, som för närvarande noteras
för de viktigaste jordbruksprodukterna. Men utskottet har ändå i sina uttalanden
inlagt en viss reservation, som jag för min del inte gärna vill gå med
på. Sålunda säger utskottet på sid. 21 i utlåtandet, att »även om läget för
jordbrukets utövare är bekymmersamt, det dock icke är av den svårartade beskaffenhet,
som enbart en jämförelse av jordbrukets produktpriser och produktionskostnader
f. n. och vid tiden för världskriget kail synas giva vid
handen». Detta yttrar utskottet efter att förut på samma sida ha hänvisat
till den ökning i produktionsvolymen, som skett i fråga om mjölk och svin,
och att värdet av denna ökning icke uppväges av ökade framställningskostnader,
då »särskilt genom bättre ekonomisering med den mänskliga arbetskraften
driftskostnaderna åtminstone vad storbruket beträffar relativt sett minskats».
Utskottet omnämner, att driftskostnaderna enligt vissa bokföringsresultat
kunnat bringas ned med 20 kronor per hektar. Det kan ju hända,
att så varit möjligt på de stora jordbruken, men det är alldeles otänkbart, att

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. rn.
(Forts.)

Nr 41. 42

Fredagen den 30 maj f. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

det kunnat ske vid de bondgårdar, som sysselsätta ett par, tre, högst fyra personer.
Utskottet har heller icke i det sammanhanget omnämnt den ökning i
jordbrukets skuldbörda, som utskottet på nästa sida hänvisar till. Men örn
det är så, att man skall taga hänsyn till ökningen i produktionsvolymen, så
är det enligt min mening nödvändigt, att man i samma beräkning tar hänsyn
jämväl till den ökade skuldbördan.

Jag är säker på, att större delen av den ökning i skuldbördan, som inträtt,
tillkommit på grund av de arbeten på förbättring av jordbruket, förbättring
av kreatursstammen o. d., som vi alla sökt åstadkomma. Då är det nödvändigt,
menar jag, att man vid beräkningen av produktionsökningen även tar
hänsyn till detta. Nu är det klart, att i den bokslutsberäkning, som är fogad
till utlåtandet som bilaga, denna produktionsökning redan är medtagen, liksom
jag förmodar, att hänsyn där tagits även till ökningen i skuldbördan.
Örn utskottet därför menar, att man icke utan att taga hänsyn till den här
omnämnda produktionsvolymen kan jämföra priserna på jordbrukets förnödenheter
och produkter före världskriget och nu, så kan det vara riktigt, men
örn utskottet menar, att nian måste taga hänsyn därtill, även örn man beräknar
produktionskostnaden för en viss kvantitet, så är uttrycket, så vitt jag
kan se, oriktigt.

Den utredning, som kanske bäst belyser den ställning, som vi jordbrukare
för närvarande intaga, är verkställd av byråchefen Höijer och återfinnes på
sid. 172—181 i utskottsutlåtandet. Där läses en redogörelse för jordbrukets
räntabilitet, som bygger på officiellt material. Vidare ingår som bilaga en
av byråchefen Nyström utarbetad P. M. rörande lantarbetarnas reallöner.
Jämför man dessa siffror, så framgår det, såsom också en föregående talare
påpekat, att genomsnittliga arbetsinkomsten under bokföringsåret 1927/1928
inom en grupp småbruk på högst 10 hektar utgjorde endast 1,212 kronor och
för en grupp bondgårdar örn 10—25 hektar åker endast ungefär 1,151 kronor.
Lantarbetarelönen är på sid. 331 angiven till 4 ä 5 kronor örn dagen. Nyssnämnda
bokföringsår utgjorde enligt byråchefen Höijer den behållna arbetsinkomsten
vid småbruk och mindre bondgårdar i mellersta Sverige resp. 82
och 66 °/> av den normala arbetslön, som skulle utbetalats till lejda lantarbetare.
Ställningen måste sägas vara dålig, när bönderna i betalning för sitt
arbete icke kunna få ut mer än 2/3 av den lön de skulle nödgas betala för lejt
folk. Det säges också, att »ännu sämre är resultatet i detta avseende för de
i tabellen icke medtagna medelstora bondgårdarna (med 25—50 hektar) i
mellersta Sverige, för vilka familjens arbetsinkomst i medeltal stannat vid
endast 38 % av normal arbetslön för motsvarande arbete. Det sämre resultatet
för den sistnämnda gruppen sammanhänger ej blott med lägre räntabilitet
utan beror även därpå, att de dithörande jordbruken sysselsätta mera
lejd arbetskraft, för vilken full ersättning under alla förhållanden måste utgå».
Jag tillåter mig också citera ett uttalande av byråchefen Nyström på
sid. 319 om småbrukares och mindre jordbrukares genomsnittsinkomster enligt
det nyss anförda bokföringsresultatet. Han yttrar där: »Inkomstkur vorna

stupa nedåt och tyda på en pågående försämring av inkomstläget för
ifrågavarande betydelse tulla samhällsgrupp. — Porhållandet innebär tillika
en maning att söka fylla den icke blott för här ifrågavarande undersökning
utan även för åtskilliga andra utredningar på jordbruksområdet kännbara
brist i vår samhällskunskap, som ligger i ofullständig kännedom örn, huru
hela den stora svenska småbrukare- och bondeklassen lever och verkar.»

Nu vill jag betona, att det här anförda bokföringsresultatet hänför sig till
år 1927/1928, och av jordbrukets produkter är det endast fläsk, som då stod
i ungefär samma pris som nu. Brödsäden stod då i 21 ä 22 öre och smör i
cirka 3 kronor per kilogram. Dessa varor ha ju fallit med en tredjedel i

Fredagen den 30 maj f. m.

43 Nr 41.

pris. Om det var dåligt för bönderna då, hur skall det inte vara nu? Hur
länge skola de kunna uthärda i det nuvarande nödläget?

I allmänhet kanske man inte tänker på, hur åkerjorden i Sverige är fördelad
mellan de olika storleksgrupperna. Såväl i propositionen som i utskottsutlåtande!
återfinnas ingående utredningar rörande det antal personer, som skulle
ha eller inte ha nytta av tullförhöjningen, d. v. s. örn de äro spannmålsproducenter
eller inte. Enligt 1927 års inventering, som ännu icke är fullt tillgänglig
i statistiskt tryck, besutto brukarna av områden under 2 hektar 5 % av
åkerjorden. Småbruken på 2—10 hektar innehade 30 % och bondgårdarna
på 10—50 hektar 45 %, under det att storbruken, egendomarna på över 50
hektar, hade endast 20 % av den odlade jorden. °/4 av den svenska åkerjorden
innehades sålunda av jordbruk på 2—50 hektar. När priset på de varor, som
bönderna skola sälja, sjunker så katastrofalt som nu har skett, måste det Väl
erkännas av alla, att läget för dem är mycket bekymmersamt.

Kungl. Maj :t har nu föreslagit vissa åtgärder för förbättring av jordbrukets
läge. Utskottet har ju kunnat godtaga de flesta av dem. Jag har för min
del ansett, att läget är så pass allvarligt, att vi få gå med på vad helst som
kan tänkas bli genomfört för förbättring av de förhållanden vi nu leva i.
Från Kungl. Maj :ts sida har framhållits, att en tullförhöjning skulle verka
såsom bästa stöd åt spannmålsodlingen. I närvarande stund är jag rädd för
att förhållandena på den internationella spannmålsmarknaden äro sådana, att
det inte räcker med en tullförhöjning och att det säkraste, rättare sagt, det
enda medlet, som för tillfället står att tillgripa, är att ge Kungl. Maj:t bemyndigande
att införa minimipriser för den spannmål, som antagligen kommer
att i höst i mycket stor utsträckning erbjudas marknaden i anhopade utbud.
Det ser ut som örn vi skulle få en mycket god brödsädesskörd. Är det
så, att bärgningsvädret blir någorlunda gynnsamt, torde detta vara av betydande
värde för vårt land. Det vore inte riktigt att då slumpa bort denna
goda vara till förfång för jordbrukarna, som ha odlat den och som sannerligen
behöva full betalning för sin möda. Utskottet har föreslagit införandet av
inmalningstvång, varigenom den svenska spannmålen skulle bli inköpt, men
jag är rädd för, att just i höst hinner en sådan åtgärd inte att verka som
skydd mot en prissänkning, i all synnerhet då läget i utlandet är sådant som
det för närvarande är. Jag fruktar, att ingen här egentligen kan säga, huru
spannmålsmarknaden i stort kommer att gestalta sig för sommaren och hösten.
Vi veta inte ännu, huru exportpriserna på polsk och tysk råg egentligen komma
att ligga. Dessutom saluföres i marknaden nu också rysk råg till mycket
lågt pris. I fråga örn vete, är det ju bekant, att i Förenta staterna och
Kanada anhopats Hacket stora vetelager, som enligt uppgift skola uppgå till
icke mindre än sex miljoner ton. De skulle med andra ord vara tillräckliga
att föda Sveriges befolkning under fem år.

Vare sig den kungl, propositionen i den del, som gäller förhöjning av tullarna,
blir antagen eller icke, har jag och herr Olsson i Kullenbergstorp, som
velat gå med på en sådan förhöjning, örn den fått provisorisk karaktär, ansett,
att man. sådant läget är, borde ge Kungl. Majit bemyndigande att vid
de rinderhandlingar, som föreslagits skola äga rum med kvarnarna, fastställa
minimipriser på råg och vete. Jag är inte säker på, att en normal betalning
av den svenska brödsäden skall behöva medföra en höjning i brödpriset, och
skälet är det, att örn man tittar en smula på statistiken, så finner man, att
fastän priset på brödsäden från januari—mars 1928 fallit från 21 å 22 öre
per kilogram till 16 å 17 öre vid samma tid i år, har brödpriset endast sjunkit
med högst Iä3 öre per kilogram i medeltal för hela riket. Enligt den i propositionen
anförda statistiken betalades under tiden januari—mars 1928 en
brödsort, som kallas »sötlimpa», med 66 öre; nu betalas den med 63 ä 62 öre.

Äng. inmalningslvdng

beträffande
vete och råg

m. m.

(Forti.)

Kr 41. 44

Fillingen den HO maj f. m.

Ang. inmalningstvämj

beträffande
vete och röij
tn. m.

(Forts.)

En annan sort »grovbröd» betalades då med 49 ä 48 öre, nu med 47 öre.
»Vetebröd, bakat med vatten», kostade då 77 öre.. nu 75 öre, och »vetebröd,
bakat med mjölk», kostade då 94 öre, nu 91 öre. Är det sålunda en marginal,
när spannmålspriset sjunker, så tycker jag, att den marginalen borde förekomma
även när spannmålspriset återföres i det normala läget, detta givetvis
under förutsättning, att inte under tiden mellanhänder, kvarnägare, bagare,
brödförsäljare o. s. v. hunnit komma upp till sådan levnadsstandard,
att deras ökade vinst icke finge minskas. Men jag tror verkligen, att det
inte är orimligt begärt, örn vi försöka återföra spannmålspriserna till ungefär
den nivå de hade 1928, alldenstund det icke tycks inverka på brödpriserna,
om spannmålen faller i pris. Det bör då ej heller inverka örn den stiger till
det dåvarande.

Nu har jag ju mest ordat om åtgärder rörande spannmålsproduktionen. Allt
emellanåt talas det örn spannmålsproducenter och animalieproducenter som
örn det vore två skilda slag av jordbrukare. Men vi jordbrukare syssla ju
med bägge sorternas produktion, fast det ju är givet, att vi söka anpassa oss
efter vad som för tillfället passar bäst. Den viktigaste delen av den svenska
jordbruksproduktionen härrör ju, såsom många gånger har framhållits, från
våra ladugårdar. Det är vårt smör, vårt fläsk och våra ägg. De åtgärder,
som Kungl. Majit i detta hänseende föreslår, har ju också utskottet ansett
sig kunna förorda. Tyvärr har emellertid Kungl. Majit inte undersökt den
kanske viktigaste faktorn på detta område, nämligen huru vårt smör betalas
på den stora världsmarknaden. Det har man väl inte hunnit med. Utskottet
har varit välvilligt nog att med anledning av vissa motioner förorda, att en
summa penningar skulle ställas till förfogande för att främja avsättningen
utomlands av våra mejeriprodukter. Enligt min åsikt är det en av de viktigaste
åtgärder, som för närvarande kunna vidtagas till det svenska småbrukets
stödjande, ja, för hela det svenska jordbrukets vidkommande, nämligen
att vi få bättre betalt för de produkter, som härröra från våra ladugårdar.

Det har ibland framhållits, att de stödåtgärder, som industrien begärt vid
vissa tidpunkter, icke lia bifallits, men industrien har rett sig gott i alla fall.
Det går dock inte att jämföra industrien och jordbruket. Det är två skilda
saker. Industrien kan stänga sina portar. Vi kunna inte stänga våra ladugårdsdörrar
utan att riskera, att många decenniers arbete går förlorat, arbetet
på höjandet av värdet av vår kreatursstam oell det arbete, som både vi
och våra förfäder nedlagt på vår åkerjord. Det går, som sagt, inte att jämföra
dessa två näringar. Jordbruket är ju beroende av väder oell vind i helt
annan utsträckning än någon av våra industrier. Detta måste man också taga
i betraktande, när nian nu överväger, vad som skall göras för jordbruket, och
enligt mili mening borde därför även principerna ibland få jämkas efter verkligheten.

Ja, det blir kanske tillfälle att återkomma vid behandlingen av de särskilda
punkterna, men med åberopande av vad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan i den nu föredragna punkten. Helst skulle jag
dock sett, att mera vittgående åtgärder vidtagits än dem, som nu föreslagits
av Kungl. Majit och utskottet.

Herr Sederholm: Förutsättningen och grundvalen för hela det komplex

av frågor, som vi här ha att behandla, är ju det trångmål, vari vårt jordbruk
befinner sig. Det har från visst håll, tidigare kanske dock mera än nu, framhållits,
att uppgifterna i detta hänseende skulle vara överdrivna, att inom
jordbruket väl rådde en lågkonjunktur, men att läget inte vore så krisartat, inte
så katastrofartat, inte så allvarligt, att det krävdes så brådskande och genoim
gripande åtgärder, som här blivit ifrågasatta. Jag tror, att under den tid, som

Fredagen (leii 30 maj f. m.

45 Nr 41.

förflutit, sedan propositionen framkom, skälen för dessa åtgärder blivit mer
och iner påtagliga. Det är därför med en viss förvåning som man så sent som
i dag från herr (irnes sida hör uttalanden om. att en viss ljusning nu skulle visat
sig på detta område och att man på den grund kunde ha mera skäl att se tiden an.

Jag menar tvärtom, att de utredningar, som lia förekommit, sedan utskottet
började sitt arbete, ytterligare bestyrka de förut lämnade uppgifterna och ytterligare
ge bevis och belägg på, att läget verkligen är kanske ännu allvarligare
än det var tidigare. Det har ju visats, såväl i propositionen som i de utredningar.
som lia förekommit, att räntabiliteten inom vårt jordbruk, särskilt
det jordbruk, där företagarens egen i företaget nedlagda arbetskraft icke utgör
den huvudsakliga arbetskostnaden, verkligen är dålig. En avkastning på 2 %
av det kapital, som nu är investerat i jordbruket, måste ju anses mycket obetydlig.
när räntorna ligga upp till 5 ä 6 %, kanske högre. En sådan näring
måste gå med förlust, den måste medföra ett försämrat ekonomiskt läge för
den, som driver den. Den måste medföra ökad skuldsättning, ökade ekonomiska
svårigheter, nödtvång att nedbringa det kreatursantal, som är nödvändigt för
utnyttjande av marken, under den mängd, som är erforderlig för att kunna rätt
och rationellt utnyttja jordens alstringskraft.

De upplysningar, som lia inkommit till utskottet, ha också i hög grad bekräftat,
att här har under de två sista åren — icke minst under det senaste
halvåret — en väsentlig förskjutning till det sämre inträtt. Skuldsättningen i
bankerna har ökat. Tillgodohavandena i sparbankerna lia minskat. Det har
dessutom visat sig allt större oell större svårigheter för jordbrukarna att inom
rätt tid fullgöra sina skuldförbindelser och åtaganden, och anskaffandet av nya
eller förbättrade maskiner eller ersättandet av förslitna sådana har försvårats
på grund av bristen på kapital. Allt detta bär ju oförtydbart vittne örn försämringen
av jordbrukets läge.

Nu kan man säga. att allt detta endast är ett symptom på, att det föreligger
en lågkonjunktur. Det är sant, men det ligger fara i, att om lågkonjunkturen
fortfar en längre tid och icke något nytt kapital kan tillföras utövarna av näringen,
åtminstone icke i en grad som motsvarar den fortgående försämringen,
man kommer till en punkt där jordbrukarna måste giva upp, där de icke längre
kunna hålla det hela flytande utan måste frånträda sina gårdar. Finnes det
då icke några nya företagare, som vilja träda till — och för att nya företagare
skola vilja träda till, skall det kunna presteras en sådan räntabilitetskalkyl, att
utsikter finnas till att de med framgång skola kunna giva sig in på jordbruket
— så riskerar man, att jordbruket sjunker ned i vanhävd, att det går tillbaka i
produktivitet och skattekraft. Vilken betydelse har det icke för vår landsbygd,
att jordbruket kan hållas uppe i skattekraft! Vi veta, att det är särskilt
genom jordbruksfastigheternas på landsbygden skattekraft, som hela vår kommunala
organisation, skolväsen, fattigvårdsväsen och därmed jämförliga institutioner
hållas uppe. Brister jordbrukets skattekraft, är det fara för ett
sammanbrott på detta för samhällsarbetet och dess struktur så viktiga område.

Men örn man alltså på basis av det läge, som förelåg vid årsskiftet, funnit
fullt fog för den mörka bild, som jag i korta drag velat framställa, så har läget
sedan dess i hög graci förändrats. Jag vill hänvisa till den utredning, som
genom direktören för lantbrukssällskapets försorg verkställts rörande de prisändringar,
som inträffat sedan förra året och till april månad 1930, och som
visar, vad de verkligen betyda med avseende å jordbrukets räntabilitet.

Om man utgår ifrån, att vårt jordbruk med föregående års prisläge kunde
lämna en avkastning, motsvarande något över 21/, procent — och det visar
statistiken från ett stort antal välskötta jordbruk i mellersta och södra Sverige,
vilken kontrolleras genom lantbruksstyrelsens försorg — så är det antagligt,
att dessa jordbruk snarare betraktas såsom liggande över medeltalet

Äng. inmalrningstvång

beträffande,
vete och råg
m. m.

(Forts.)

Hr 41. 4 C

Fredagen den 30 maj f. m.

Ang. inmatning
strån g
beträffande
vete och råg
m. m.

(Forti.)

än under medeltalet. Under förutsättning att arbetskostnaderna arn desamma
liksom ock driftkostnaderna, vad betyder då den prisförändring som inträffar?
.To, den betyder, att denna vinstprocent på 2’/2 procent, som skulle inträffa med
förra årets prisläge, är utbytt mot en förlustprocent på något över 272 procent.
Det innebär en förskjutning i räntabiliteten på 5 procent. Örn vi förut befunnit
oss i ett svårt läge, är då icke denna katastrofala försämring ägnad att ingiva
allvarliga farhågor för vad även den närmare liggande framtiden skall
komma att föra med sig, och är den icke också ägnad att från statens oell riksdagens
sida föranleda brådskande och effektiva åtgärder för att förhindra, att
ett verkligt sammanbrott inträffar. Man måste känna sitt ansvar såsom ledamot
av riksdagen, och jag vill säga såsom svensk medborgare, och man bör
därför se till, att det icke får inträffa, att på grund av dröjsmål, obenägenhet
och oförmåga att kunna enas med avseende å de olika förslag, som framkommit,
hjälpen undanskjutes tills sammanbrottet skett. Det iir icke så lätt. sedan
jordbruket börjat avfolkas och berövats sina brukare, att åter igen få dit dem.
Det iir nödvändigt, att man icke endast från jordbrukets utan från hela samhällets
synpunkt ser till, att denna för vår sociala struktur och samhällsbestånd
så viktiga gren, som jordbruket utgör, skyddas för ett sådant sammanbrott.
Jag menar, att det som kan göras från statens sida för att förekomma ett sådant,
det måste göras och göras snart och effektivt för att det skall kunna lyckas.

Skulle jag med avseende å det förslag som framlagts från Kungl. Maj:t.s
sida rikta någon kritik, skulle det närmast vara den, att de åtgärder som föreslagits
räkna med ett läge, som är gynnsammare än det nuvarande och icke
kräver så effektiva och genomgripande åtgärder som det nuvarande läget kräver.
Jag menar, att de åtgärder, som dagsläget kräver, borde vara ännu mera
ingripande och effektivt verkande för att kunna fylla sin uppgift.

Emellertid må man icke fördölja, att statens möjligheter att på detta område
ingripa äro i viss mån begränsade. Särskilt när vi komma in på den animaliska
produktionen, där vi ha ett exportöverskott och där vi icke kunna på samma
sätt, som när man har ett importöverskott, reglera varan genom att påverka
införseln och priset på de införda varorna — där har man stora svårigheter att
utan oerhörda uppoffringar och mycket svåra och besvärliga organisationer
från statens sida kunna genomföra snabbt verkande åtgärder.

Det är antagligen detta, som hållit Kungl. Majit tillbaka från att föreslå
andra åtgärder än dem, som blivit föreslagna i propositionen och som i huvudsak
blivit av utskottet tillstyrkta.

Vi må komma ihåg, att med de åtgärder, som här föreslås, de må vara i sig
själva ändamålsenliga, kloka och framsynta, kunna vi icke förvänta en alltför
snabb verkan. Vi kunna vänta, att vårt läge på världsmarknaden beträffande
smör, fläsk och ägg i någon mån skall förbättras i jämförelse med andra på
denna marknad konkurrerande länder. Men vi kunna icke förvänta, att vi
skola kunna påverka den allmänna prisrörelsen och knappast den inhemska
prisbildningen på dessa varor. Den kommer att följa de utländska priserna,
och det kan knappast på allvar ifrågasättas, att man där skulle kunna genom
stora statsanslag genomföra en prisbildning på den inhemska marknaden, som
i detta fall väsentligen skulle avvika från den, som betingas av utlandspriserna.

Däremot lia vi naturligtvis genom spannmålsodlingen större möjligheter att
kunna påverka prisbildningen, särskilt vad brödsäden beträffar. Genom att
begränsa importen av spannmål eller reglera priserna på den importerade varan,
lia vi möjlighet att reglera priserna på den inhemska varan. Det är i den
riktningen tullen verkar. Det finnes ett annat förslag, som framkommit, nämligen
att införa minimipris i syfte att därigenom påverka prisbildningen på
den inhemska varan. Jag skall senare återkomma till detta.

Emellertid är ju det enklaste och bästa ■— jag vill tillsvidare stanna vid det

Fredagen den 30 maj f. m.

47 Nr 41.

enklaste oell mest genomförbara — sättet att påverka prisbildningen på varor,
som förås in, att höja tullen. Vi ha för att genomföra detta hela organisationen
färdig, ^ hela vårt tullväsen är färdigt, handeln är anpassad för denna
metod att påverka prisbildningen, och allmänhetens uppfattning med avseende
å tullen har även betydelse och inverkan i detta fall.

Det är klart, att man kommer att invända, att i samma mån man höjer priserna
på varor, som man importerar, i samma mån fördyras också varan för
konsumenterna. Jag vill icke fördölja, att örn man frånser en obetydlig förändring,
detta blir tallet, men jag vill bestämt hävda, att för närvarande läget
för jordbruket är så allvarsamt, att var och en, som vill betraktas som en ansvarskännande
samhällsmedlem, måste sätta sig in i detta och tänka: Det är
min skyldighet mot samhället såsom sådant att se till, att denna viktiga näring
verkligen får det stöd, som den måste ha för sitt bestånd, och då måste jag
tinna mig uti den prisfördyring, som blir följden. Den får jag bära; det är
min medborgerliga plikt.

Jag kan icke förstå sammanhanget mellan det påståendet, att den hjälp, sorn1
skulle givas ett antal jordbrukare, är så obetydlig, att den icke kan räcka till
för att giva den hjälp, som behöves, och det påståendet, att denna utgift, fördelad
pa manga tusentals medborgare och hem, skulle vara så betungande, att
man icke kunde ifrågasätta, att dessa medborgare verkligen skulle bidraga'' till
att giva näringen detta stöd. Utgiften måste naturligtvis vara mindre kännbar
för de mångå, än fördelen är för det mindre antal, som får den.

Jag vill icke motsätta mig, örn detta mål,_ naturligtvis med motsvarande uppoffringar,
även skulle kunna nås genom minimipris. Jag vill säga, att jag i
det fallet tror, att man kanske har större säkerhet för att nå ett avsett prisläge
med minimipris.. Varför man tekniskt sett icke velat gå in för detta och särskilt
varför jag icke velat gå med på det är, att det visat sig vara besvärligt
och komplicerat i sin utformning och att det förutsätter en apparat fullt jämförlig
med den organisation, som vi under kristiden införde. Att då gå in för
detta, innan en framkomlig plan föreligger, har jag icke ansett mig kunna göra,
allra, helst som jag menar, att tullvägen, tills andra vägar visat sig vara framkomliga,
är den lättaste och bästa att beträda, tills en annan organisation kan
komma fram, som verkligen är framkomlig och riktig.

Jag kan icke, i olikhet mot den föregående iirade talaren, finna, att det skulle
vara rekommendabelt att giva Kungl. Majit en blankofullmakt att införa
minimipris, och detta icke ens utan att det angives, var denna minimigräns
skulle ga, örn den skulle vara pa 15 eller 20 öre. Det är en sak, som synes
mig böra prövas inom riksdagen, innan man giver en sådan fullmakt.

Jag menar därför, att frågan örn minimipris bör kunna bli föremål för utredning
och planläggning, innan riksdagen tager den under prövning och jag
f.an lc, ,, fmna, något som helst hinder att införa tull för den tid sorn'' behövs
tor att halia prisläget uppe och även under tiden taga under övervägande, huruvida
andra vägar kunna befinnas lämpligare eller mera framkomliga.

Emellertid vill jag i anslutning till vad jag nyss sade nied avseende å den
pristordyrmg, som skulle komma till stånd genom minimipriserna, genom tullen
påpeka, att detsamma måtte bli fallet även med inmalningstvång ifall det
överhuvud taget skall fylla sin uppgift. Det är nämligen så, att en stor del
av det svenska mjöl, som användes i vår konsumtion, är framställt av amerikanskt
vete, oftast genom inblandning med svenskt vete, och denna blandning
innehaller en större kvantitet amerikanskt mjöl än vad som betingas av importb6°
, (Jenom att man icke använder all svensk för brödsäd dugligt spann mål

tor detta ändamål har efterfrågan på svensk brödspannmål gått ned, och
priset har halht sig lägre, än vad det skulle ha gjort, om tullskyddet blivit
i ullstan digt utnyttjat.

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m . nu
(Forts.)

Nr 41. AS

Förlägen don ,''!0 maj f. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Fort*.)

Om man nu inför en bestämmelse, att man får blanda in i mjölet en procentsats
motsvarande den, som skulle bli resultatet, örn all svensk till bröd användbar
spannmål blivit för ändamålet använd, så skulle priset kunna tänkas bliva
vad man avsett, att det skulle vara, det vill säga, att priset skulle motsvara
världsmarknadspriset plus tullen på den jämförliga varan. Det är det. som
inmalningstvånget avser att genomföra.

En annan förutsättning för att detta skall kunna nås år, att den svenska
brödsädestillförseln regleras på sådant sätt, att den icke kommer ut i marknaden
på en gång och verkar nedtryckande på priserna, att de olika säljarna
icke konkurrera med varandra och pressa ned priserna, precis som skett nu
hela tiden. Jag menar, att ett inmalningstvång, utan organisation av hela den
inhemska svenska spannmålshandeln i vad den rör brödsäden genom lagring
av spannmål för att jämna kvantiteter skola under årets olika delar kunna tillföras
marknaden, icke kommer att visa sig vara effektiv, Genom'' att införa
och gynna spannmålslagerhus och sammanslutningar mellan lantbrukare i detta
avseende, vidtager man åtgärder avsedda att verka i sådan riktning, att ett inmalningstvång
kan fylla sitt syfte. Yi kunna räkna med och hoppas på, att
inmalningstvånget i detta fall åtminstone icke skall kunna komma till full
verkan, förrän dessa organisationer vunnit stadga, styrka och sammanhållning,
så att det blir jämvikt mellan köpare och säljare och köparna icke alltjämt såsom
hittills diktera villkoren och priserna. Detta kräver organisation och
ett betydande arbete, och jag har svårt att föreställa mig, att vi kunna förvänta
en omedelbar verkan av inmalningstvånget med avseende på det prisreglerande
inflytande det skall lia, förrän örn ett eller annat är. Jag tror icke, att inmalningstvånget,
allra helst som en fristående åtgärd, skulle med detsamma kunna,
göra den nuvarande tullsatsen effektiv. Verkan av inmalningstvånget kunna vi
knappast påräkna alltför snart. I sammanhang med en tullförhöjning torde
man kunna förvänta en snabbare och större effekt, ehuru även ett fullt utnyttjande
av den höjda tullen icke kan förväntas, förrän organisationen vunnit tillbörlig
stadga och säkerhet.

Jag skulle i sammanhang med frågan örn inmalningstvånget och dess ^ genomförande
något vilja uppehålla mig vid en sida av saken, som berörts såväl
nv jordbruksministern som av statsministern, ehuru mera i allmänna ordalag.
Det är nämligen, ehuru denna reform'' verkligen skall kunna genomföras, och
de svårigheter, som möta vid själva genomförandet. Örn man utgår ifrån, att
inmalningstvånget skall börja verka från den första oktober 1930, så skulle
det alltså göras en inventering, det skulle bestämmas ett visst inmalningstvång.
Tilt, mig säga, att skörden och utredningen givit vid handen, att 50 procent av
det svenska mjölet skulle blandas och 50 procent av den importerade spannmålen
användas. Alla dessa förberedelser och beräkningar skulle vara färdiga
den 1 oktober, och kvarnarna skulle vara skyldiga att då vidtaga den ändringen
med avseende å inmalningstvånget. Men huru skulle det vara dessförinnan?
Örn man lämnar allting fritt, har jag svårt att tro. att kvarnarna icke
skulle under tiden till dess driva upp importen av den utländska spannmålen
betydligt över vad den brukar vara, genom att de framställde så mycket mjöl
de kunde, innehållande amerikanskt vete till mycket större procent än de efter
den 1 oktober skulle kunna göra. Aven föreställer jag mig, att handlande,
konsumenter och bagare skulle lägga upp så stora lager som möjligt av denna
vara. Mod andra ord. när konsumtionsåret gick in, skulle det finnas en överfylld
marknad av mjöl, högvärdigare än det, som normalt efter konsumtionsårets
början skulle finnas i landet, och detta kunde icke undgå att leda till
motsvarande stagnation och depression på marknaden. Det gamla högklassiga
mjölet skulle finnas, det skulle trycka marknaden och misskreditera det

Fredagen den 30 maj f. m.

40 Jfr 41.

med svenskt vete mera inblandade mjölet och motverka hela institutionens genomförande.

Jag menar, att det ligger den allra största vikt just på anordningarna under
övergångstiden. Det ligger vikt uppå, att man verkligen vidtager snabba och
effektiva åtgärder, så att verkligen icke någonting sådant som jag nyss talat
örn kan inträffa. Vi kunna icke utfärda förbud mot import av amerikansk
spannmål. dag vet icke, örn man kan genomföra ett koncessionssystem. Men
man måste å ena sidan se till, att mjölmarknaden icke får översvämmas på sätt
jag nämnde, och å den andra sidan måste man ock se till, att marknaden icke
stramas åt, så att det icke kommer att finnas det mjöl som behövs. Avsättningen
av det gamla svenska vete av 1929 års skörd, som finnes i marknaden eller
hos jordbrukarna, borde. givetvis också tryggas, så att det snarast blir en inmalning
baserad på en inblandningsprocent, som kan betingas av denna vetekvantitets
storlek i förhållande till konsumtionen under tiden tills den nya
skörden kan komma i marknaden.

Jag har nu med några ord velat beröra dessa svårigheter egentligen för att
därmed fästa uppmärksamheten på, huru viktigt det är, att denna sak genomföres.
att effektiva åtgärder icke fördröjas, utan bli vidtagna omedelbart.

Här har herr Örne framhållit, att jordbrukarna skulle genom kooperation
ersätta de åtgärder, som här från det allmännas sida blivit ifrågasatta och delvis
även tillstyrkta. Jag har tidigare påpekat, huru viktigt det är, att de åtgärder,
som här skola komma till utförande, äro snabbt verkande. Men att
jordbrukarna organisera sig genom kooperation och att denna jordbrukskooperation
får en så stark ställning, att den verkligen kan få ett prisreglerande, ja,
kanske prisbestämmande inflytande på marknaden med avseende å jordbruksprodukter,
det är sannerligen icke en sak, som man kan göra på en kort tid.
^ i hava för övrigt sett exempel på, vilka svårigheter denna organisation medfört
och vilka risker och ekonomiska uppoffringar, som blivit följden av de
försök till kooperation, som förelegat. Så intresserad jag själv är för jordbrukskooperationen
och så viktig jag anser den vara för vårt jordbruks ekonomiska
framgång vågar jag dock uttala den farhågan, att vi måste räkna med,
att det är en svårlöst och besvärlig sak att organisera en dylik kooperation
och få den så stark, att den erhåller verkligt prisreglerande inflytande på livsraedeDmarknaden.
^ Skulle man kunna tänka sig, att jordbrukskooperationen
finge en styrka på sitt område motsvarande den, som vissa organisationer på
arbetsmarknaden ha, så undrar jag örn inte vederbörande hellre skulle se, att
denna prisbestämning regleras genom statsåtgärder, än genom att en enda
samhällsklass på detta sätt ingriper reglerande och höjer priserna på våra livsförnödenheter.
I varje fall riktar jag den vädjan till kammaren, att den vid
bedömandet av denna fråga inte måtte betrakta den nr synpunkten, hur den
\ erkar för honom själv och för den grupp av väljare, som lian närmast känner
och känner sig representera, utan ser fragan såsom en verklig samhällsfråga,
en fråga, i vilken jordbruket måste kunna påräkna stöd från hela samhället.

Det fanns en tid, som inte ligger alltför långt tillbaka — det var för 13_14

ar sedan — då det till de svenska jordbrukarna, som då, det vågar jag säga,
hade makten i sin hand och hade kunnat driva upp livsmedelsprisen till fullkomligt
oskäliga belopp, riktades en vädjan av detta innehåll: tänk på er samhällssolidantet,
stöd regeringen och riksdagen i deras arbete att trygga tillförseln
av livsmedel och till att odla de kvantiteter och grödor, som just för detta
ändamål äro önskvärda och behövliga! Jag tror, att ingen här i denna kammare
vill bestrida, att denna vädjan till jordbruket lojalt efterföljdes av dessa.
De^ lämnade sill spannmål till de fastställda priserna och de lämnade även
ifrån sig övriga förnödenheter på sådant sätt, att vårt folk kunde genomleva

Första hammarens protokoll 1930. Nr Ul.

Äng. inmaln
lii gstvdtuj
beträffande
vete och råg
m. m.
(Fort».)

Nr 41. 50

Fredagen den 30 maj f. m.

Äng. inrnalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

denna prövande tid. Förhållandena äro nu omvända. Nu riktas från jordbrukarna
en motsvarande vädjan: vi hava tidigare stött det svenska samhället,
vi hava genom ekonomiska uppoffringar åstadkommit sådana resultat, att vi
nu våga påräkna, att ett motsvarande stöd också nu skall lämnas oss i nödens
stund.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i den
föredragna punkten.

I detta anförande instämde herrar Jönsson, Gabrielsson, Enhörning, Bengtsson,
Thelin och Lundell.

Herr Löfgren: Herr talman! Det är ett i yttre måtto synnerligen impo nerande

arbetsresultat, som särskilda utskottet här presterat. Det är bara
skada, att den i mysterierna oinvigde haft alltför kort tid på sig för att grundligen
kunna orientera sig i denna labyrint av skilda anvisningar örn alla sorters
vägar — omvägar, genvägar och korsvägar — till lösning av den nu föreliggande
frågan. Det må därför tillåtas mig att som en ledtråd för att söka
finna mig till rätta i labyrinten i första hand använda mig av något, som jag
känner till, nämligen den av mig och mina meningsfränder väcktamotionen.

Jag frågar mig då: hur har dess allmänna tankegång stått sig i konkurrensen
mellan de skilda program för jordbrukshjälp, som uppdragits inom utskottet?
Den kritik, som i motionen riktas mot höjda tullar såsom hjälpmedel
i nu förevarande fall, har ju ytterligare bestyrkts genom utskottets utredning,
och jag skall inte närmare gå in på den saken. Alla synas ju vara ense örn, att
det i jordbrukets intresse behövs en bättre avvägning emellan jordbruks- och
industritullarna. Regeringen har föreslagit att öka de förra jordbrukstullarna;
vi ha i motionen föreslagit att sänka de senare, industritullarna. Utskottet
avstyrker bägge utvägarna för närvarande, men uppmanar tull- och
traktatkommittén att påskynda sin utredning, så att, som det heter i utskottets
betänkande, »förslag örn utjämning av tullskyddsbördan i syfte att ernå rättvisa
för jordbruksnäringen måtte örn möjligt kunna föreläggas nästa års riksdag».
Detta är gott och val, fastän det må erinras att jag först trodde, att detta var
ett direkt sympatiuttalande för vår motion, men vid närmare betraktande befinnes
det ju, att utskottets formulering lämnar öppet, huruvida utjämningen
skall ske genom att jordbrukstullarna höjas eller genom att industritullarna
sänkas. Jag kommer att på den punkten rösta med den reservation, som direkt
pekar på den utväg, vi anvisat, nämligen en revision av de industritullar, som
kunna anses belasta speciellt jordbruket. Men särskilt som den nämnda utvägen
avvisats, är frågan i nuvarande stund: vad är eljest att göra för att hjälpa
jordbruket i dess nuvarande läge? Jag vill nämligen erkänna att för min del
finner jag inte situationen vara sådan, att man utan vidare kan låta det bero
på en bättring, som väntas komma av sig själv. Här behövas nog noggrant genomtänkta
hjälpåtgärder från riksdagens sida, därvid vi böra göra vad vi kunna,
var och en efter sin åskådning, för att söka stödja vår jordbruksnäring.

När jag hörde herr Sederholm, blev jag emellertid en stund en smula perplex.
Det verkade nästan, som örn han skulle ha övergått till statssocialismen.
Jag blev lugnad först genom en senare del i hans anförande, där han ju ändå erkände,
att vårt prisläge i stort sett berodde och måste bero på konkurrensen i
världsmarknaden, ehuru den pågående världskrisen, i mån den drabbar även
oss, borde bli föremål för uppmärksamhet från våra statsmakters sida. Vi se
olika på vad som bör göras. Men jag tror inte, att man behöver vara rädd,
att den vädjan, som herr Sederholm riktade till kammarens ledamöter att utöva
sin röstning under känsla och ansvar, att denna vädjan, säger jag, om den behövdes,
skall förklinga förgäves. Jag tror, att var och en skall rösta eftersom
lian vid moget övervägande funnit vara riktigt.

Fredagen den 30 maj f. m.

51 Nr 41.

Det finns ett särskilt drag i den nuvarande världskrisen, som knappast haft
sin motsvarighet i tidigare sådana — ty liknande kriser lia vi ju haft periodvis
under århundraden, särskilt efter de långa krigen — och det är den dumling,
sorn, kan nian säga, blivit statligt organiserad på ett sätt, som icke kunnat
iakttagas förut. Det är tämligen naturligt, att dessa från statens sida givna
understöd i forin av exportpremier, subsidier och dylikt måste betraktas som
angrepp, mot vilka andra länder ha att försvara sig. Ett typiskt fall av sådan
dumping är ju den utförsel av råg, som nian från flera håll omtalat — bland
annat talade statsministern härom — och som sker i hägn av en polsk-t.ysk
överenskommelse, där den tyska regeringen har blankofullmakt från sin riksdag
att höja och sänka exportpremierna efter behag och efter förhållandena på olika
tider. Med anledning härav synes mig utskottet ha rätt i sin erinran att mot
en dylik politik kan nian inte skydda sig med fasta tullar. Utskottet har giv>t
ett drastiskt exempel på, vilken tull man egentligen skulle bestämma sigtor.
flir att den skall bli effektiv. Man kommer fram till rena orimligheter,
örn nian därvidlag skulle på förhand söka bestämma en tillräcklig tull. Det
enda man skulle kunna göra är att anta ett rörligt system av mottullar, så att
såga. försvarsåtgärder som riksdagen kunde ge regeringen fullmakt att vidta.
Men även ett sådant system medför säkerligen mycket stora svårigheter och
skulle i värjo fall innebära en sådan omkastning i vår allmänna handelspolitik.
att ingeri lär reflektera på — åtminstone har ingen nu föreslagit — att
slå in på den vägen.

Örn alitsa tullvägen är olämplig eller oframkomlig till försvar mot dumping,
pa vilken väg skola vi da vandra? Den liberala motionen rekommenderar ett
initiativ från svensk sida till att bliva kvitt den statsunderstödda dumpingen
på den internationella överenskommelsens väg. Herrar protektionister skola
inte tro, att dessa projekt bara äro ett platoniskt önskemål från några frihandelsfantasters
sida. Dess bättre är det så, att de länder, som ivrigast söka
att med konstlade medel öka sin export, börja få känning av det oundvikliga
bakslaget av en dylik politik. Vad särskilt det mycket omtalade Tyskland
beträffar, har dess hittillsvarande handelspolitik bestämts av dess isolerade och
ovissa läge saint dess kredit- och betalningssvårigheter. Det finnes nu en viss
förhoppning^ örn. att man i tyskland skall kunna komma ur det nuvarande
läget, och då bör nian också kunna vänta en nyorientering i dess handelspolitik-
Ty det förhåller sig så, att dessa förbud och restriktioner av alla slag
för det fria varuutbytet, vilka tillkommit som drag och motdrag i den internationella
konkurrensen, trycka inte minst som en tvångströja de folk, som
anlagt deni. Dessa folk vilja säkerligen ingenting hellre än att snarast möjligt
få lägga av den bara- de kunna komma överens med de andra folken rörande
villkoren för att handla gemensamt. Beviset? Jo, mina herrar, det finns
bevis, varav jag blott skall anföra ett enda. Intresset för att komma ut ur
trollcirkeln ligger redan i den allmänna anslutningen till den tullfredskonferens,
vartill även Sverige lämnat sitt bidrag i form av anmälan mot ökade
tullar. Hur magert konferensens resultat än månde vara och betraktas, så är
dess tillkomst ändå ett tecken på att alla funnit ställningen ohållbar. Dess sammankallande
måste betraktas som ett rop örn fred eller åtminstone örn stillestånd
i det allas krig mot alla. som även de morskaste krigarna nu börja finna
fördärv-bringande.

Men t ullf redskonferensens duva hade också ett verkligt olivblad i munnen.
fril dess protokoll, som antagits enhälligt, har nämligen antecknats ett uttalande.
som gav nationernas stöd åt tanken på att upphäva dumping, gav allas
^töd åt tanken på, att genom internationella överenskommelser upphäva densamma.
Till förbundsmötet i höst kommer detta protokoll in såsom ett initiativ
från tullkonferensen, och man hoppas då, att tanken skall komma ett steg

Äng. inmaU
ningstvång
beträffande
vete och råg
m. m.

(Port*.)

Nr 41. 52

Fredagen den 30 maj f. m.

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

närmare sitt förverkligande. Det har således inte varit någon risk för utskottet
att kompromettera sig i utrikespolitiken, då det så gott som enhälligt
tillstyrkt den liberala motionen i denna punkt. Men det ligger vikt uppå, att
detta initiativ också med all kraft fullföljes av deni, som vid denna tid representera
vårt land. Den liberala motionens yrkande, som utskottet gillat,
tager särskilt sikte på att Sverige bör söka medverkan av länder med i stort
sett samma handelspolitik, läge och uppfattning, de så kallade frihandelsländerna
England, Danmark och flera. Vi ha förut i förbund med likasinnade kunnat
uträtta åtskilligt i Genéve. Denna gång gäller det en sak av månhända
än större intresse inte minst för oss själva. Det är därför att förvänta, att utskottets
förslag och riksdagens beslut tagas upp på allvar av den till äventyrs
då nystartade regeringen. Även örn utrikesministerposten skulle besättas
av bondeförbundet, hoppas jag, att dess innehavare inte skall låta skrämma sig
därför att herr Olsson i Kullenbergstorp står här som en i sin ensamhet stark
reservant.

Som en nåd att stilla bedja örn undanbedes därjämte anmälan örn nya utförselbevis
på den internationella antidumpingkongress, som vi förvänta.

Utskottet har efter samma tankegång, som fått uttryck i den liberala motionen,
avstyrkt tullarna som hjälpmedel mot en övermäktig dumping och tillstyrkt
de försök, som gjorts att få bort själva de abnorma företeelser, vari
dumping består. Men därjämte har utskottet gått in för en tanke, som redan
upptagits av jordbrukskommissionen och sedan fullföljts av regeringen, nämligen
att införa ett så kallat inmalnings- och inblandningstvång. För korthetens
skull kommer jag här att kalla det för inmalningstvång. Vad är med
den grundsyn, som jag företräder, att säga örn denna ståndpunkt? Låt mig
då först förklara, att ingen doktrinär frihandelsinriktning skulle avhålla mig
från att i ett nödläge, och som man får hoppas, övergångsskede, vara med örn en
åtgärd, som kunde väntas hjälpa jordbruket över de värsta svårigheterna,
även örn nian därmed komme att handla inte så alldeles riktigt efter den rena,
och som jag tror även i det långa loppet rätta läran. Inmalningstvånget har
nu blivit fanan för dem, som inte velat vara med örn tullar, men som finna,
att situationen kräver extraordinära handlingar. Snart sagt vilken handling
som helst, bara den kan sägas vara ett riktigt kraft- och karlatag, inte sant!
Fråga jordbruksministern, jordbrukshögern och dess press. De ha begärt tullar
och tro föga på all innialning. Vi fingo det bekräftat i förmiddags, såvitt
jag fattade rätt, både av herr statsministern och av jordbruksministern.
Och alla de svårigheter, som äro förenade med inmalningstvång, ha senare betonats
i debatten även från högerhåll inom kammaren. Hade herrarna bara fått
tullar, som ni trodde medföra prisökning, och sålunda hjälp, och den hjälpen
snarast — det resonemanget är ju begripligt — så hade herrarna inte brytt sig
örn något inmalningstvång. Örn man återigen går till upphovsmännen för inmalningstvånget,
finner man, att dessa åtminstone inte säga sig avse att åstadkomma
någon prisförhöjning, tvärtom, utan vad som är meningen, är att få
bättre avsättning av svensk spannmål utan prisförhöjning. Det är den uppfattning
om syftet, som kommit till uttryck mest allmänt bland ivrama för
ett inmalningstvång, ehuru somliga av dem naturligtvis säga: få vi dessutom
tullar, så hjälper det så mycket bättre. Men för de rena ivrarna för förmalningstvånget
är ju garanti för avsättningen och inte på något sätt en prisförhöjning
det bestämmande. För min del tror jag inte heller, att det behöver
bli någon prisstegring att tala örn genom ett inmalningstvång. därest inmalningssystemet
kommer att gå i lås, såsom utskottet nu tänker sig. Men
på skäl, som framförts från andra håll, saknar man inte anledning befara, att
systemets jämna och effektiva genomförande skall stöta på svårigheter, som
inte kunna bemästras, utan att man går vidare på statskontrollens och stats -

Fredagen den 30 maj f. m.

53 Nr 41.

ingripandets väg. Och därmed kunna befaras olägenheter och missnöje hos
både konsumenter och producenter. Senast den siste ärade talaren har inte
målat de eventuella svårigheterna vid tvångets genomförande med alltför
ljusa färger.

I den liberala motionen, som inte tagit ståndpunkt till de vid tiden för dess
avgivande ännu okända inmalningsbestämmelserna, har man ställt sig särskilt
betänksam till frågan hur det skall gå. örn den uppmuntran, veteodlingen
får genom inmalningstvång, skulle föranleda oproportionell ökning i veteproduktionen.
Den frågan har diskuterats bland annat på ett offentligt möte i
Stockholm, och då var det en framstående ledamot av jordbrukskommissionen,
som sade: skulle en sådan oproportionerlig ökning inträffa, så blir det väl
ingenting annat att göra än att utfärda bestämmelser örn en inskränkning av
produktionen för att vinna nödig begränsning. Kanhända äro farhågorna för
en sådan ökning inte heller så stora. Man får väl börja dumpa till andra länder.
örn den där ökningen skulle komma att inträffa. Åtminstone i viss mån
torde emellertid en befarad ökning i produktionen, särskilt av vete, neutraliseras
av det inmalningsförbud för råg, som föreslagits av utskottet. Men i stället
kan man befara att det faktiska importförbudet för mjöl för importörer
i allmänhet jämte svårigheterna vid bestämmande av inmalningsprocenten helst
vid en knapp skörd kunna komma att leda till en nu icke avsedd prisfördyring
för konsumenterna. Allt efter exportens utfall i ena eller andra riktningen
kunna vi vänta ytterligare statsreglering med maximi- eller minimipris eftersom
det faller sig och situationen synes påbjuda.

Det skall villigt erkännas, att örn detta system blir verksamt, skulle det
sätta en damm mot dumping utifrån helst i fråga om råg från Tyskland, där
man verkligen kan tala örn dumping i egentlig mening. Men jag frågar mig:
till vad pris? Jag fruktar, att priset blir för högt och valutan för osäker, och
jag skall med några ord söka motivera min mening samt antyda en väg, som
snarare förefaller mig vara tillrådlig och framkomlig.

Alla utskottets ledamöter, även de socialdemokratiska reservanterna, ha uttalat
sig för önskvärdheten av en överenskommelse med kvarnarna om största
möjliga användning av svensk spannmål utan att man behövde tillgripa formen
av bestämmelser örn statsingripande av den beskaffenhet, som nu föreslagits.
Eftersom nu den tänkta överenskommelsen enligt utskottets förslag inte kan
få något annat innehåll än den här i utlåtandet föreslagna förordningen, är det
emellertid svårt att förstå, hur överenskommelsen skulle få mera än skenet av
frivillighet, även örn ett direkt avtal mellan Kungl. Maj:t och kvarnarna skulle
möjliggöra en smidigare anpassning efter olika förhållanden och inte stelt
måste byggas på vad man nu i en hastig vändning måste anse vara riktigast
för tvångets genomförande. Den socialdemokratiska reservationen lämnar den
tänkta överenskommelsen större svängrum och ger inga bestämda direktiv för
vad som skall stå där. Men även de socialdemokratiska reservanterna tänka
sig. att en överenskommelse örn större inmalningsprocent av svensk spannmål
skall träffas. Mellan vilka? Jo, mellan staten å ena sidan och kvarnarna å
den andra sidan, och det kan därför med utskottets utgångspunkt måhända anmärkas,
att reservanterna velat målet, men inte gett Kungl. Maj:t makten i
händerna att genomföra det. De ha inte gett den maktbefogenhet, som både
den kungl, propositionen och utskottsförslaget ju lämna Kungl. Majit. Men
jag frågar mig, varför egentligen de socialdemokratiska reservanterna behövt
uppvisa denna, som jag tycker, betänkliga lucka i sin eljest så stringenta argumentation
— örn det nu inte berott på deras allmänt ekonomiska inställning.
Med rätta hänvisa reservanterna några rader tidigare i reservationen till att
de, likaväl som utskottet, äro villiga att bidraga med betydande belopp inte
bara till jordbrukskrediten i allmänhet och till stöd för den animala produktio -

Äng. inmalning
stvång
beträffande
vete och råg

m. m.

(Forti!.)

Nr 41. 54

Fröda gen den ."0 maj f. m.

Äng. imminingstvång

beträffande,
vete och råg
m. m.
(Forts.)

nen ävensom till lantmännens andelsrörelse utan de understryka särskilt starkt,
att de också äro med på att ge de begärda penningarna — på något håll kanske
det är någon prutning — till de stora fonderna och kooperationen för inrättande
av spannmålslagerhus oell spannmålskredit. Om dessa sistnämnda anordningar
stiga reservanterna så Ilar: »De torde kunna medverka till uppkomsten av en
organiserad samverkan mellan brödsädsproducenterna och utgöra ett stöd för
den därav föranledda verksamheten.» Dessa organisationer äro också ryggraden
och kärnan i utskottets förslag. Det är de, som skola säkra restriktionssystemets
utförande i praktiken. Med dem står och faller systemet självt i
dess nu föreslagna uppläggning. Även jag och mina meningsfränder ansluta
oss till statsanslaget för lagerhus och för köp och försäljning av spannmål för
att jordbrukarna skola få vara med och reglera spannmålspriset och inte vara
underkastade kvarnarnas övermakt. Vi tänka oss också bildandet av de föreningar,
den organisation av jordbrukare, som skulle bliva organ för denna
verksamhet.

Men örn vi salunda alla praktiskt taget äro ense örn denna organisation, varför
inte inleda en utveckling, som förutsätter, att det är dessa föreningar under
en central ledning, som det tillkommer att ordna sig med kvarnarna flir en lämna
re och rimligare avsättning av svensk brödsäd? Därest stödaktionen lagts så,
att jordbrukarna fått ett bjudande intresse av att organisera sig, så att de,
efter att ha vuxit till en verkligt stark organisation, också framträtt som likaberättigad
part gentemot kvarnarna, så undrar jag, örn de inte då utan statens
förmynderskap hade vetat att tala svenska med kvarnarna? Nu vill man i
stället, och framför allt jordbrukarna själva, ställa sig under statens förmynderskap
i stället för att i samfälld handling hävda den gamla så högt omtalade
självständigheten.

Det bästa, som enligt utskottets utredning kan väntas av förmalningstvånget
är ju, att kvarnarna i sin fordran på god kvalitet skulle komma att uppfostra
lantbrukarna till att bättre sköta, sill brödsäd. Mycket bra! Men skulle de
inte kunna svara för denna uppfostran själva? Om jag inte är fel underrättad,
så har denna uppfostran redan börjat och kommit rätt bra i gång, och
(len kompletteras på ett lyckligt sätt, tycker jag, av den speciellt från ett par
liberala tidningar bedrivna propagandan för svenskt bröd såsom likvärdigt med
främmande^ vara. Från dessa utgångspunkter skulle jag kunnat biträda förslaget
till åtgärder för att befrämja den utveckling, jag nyss antydde. Jag
skulle till och med känt mig mera tveksam om min ställning till utskottets
inmalningstvång, om dess förslag givits karaktär av provisorium fram till den
punkt, då de tilltänkta jordbruksorganisationerna kunde bli färdiga att själva
bevaka sina medlemmars intressen, örn nämligen sålunda tvånget betraktats
som en pådrivare av den frivilliga organisation, staten så frikostigt är beredd
att stödja. Men hur ser utskottsmajoriteten eller de, som bildat utskottsmajoriteten
pa denna sak? Är det sa, att den föreslagna åtgärden av utskottet
betraktas som en provisorisk nödfallsutväg, som ett maximum av statsingripande?
Nej, tvärtom, ser det närmast ut som örn man ansåge beklagligt, att
våra handelstraktater lägga hinder i vägen för att välja ett rätt di g t importförbud.
Faktiskt komma vi att få ett sådant i fråga örn mjölet. Då man inte
kail gå denna väg, men vill vara på den säkra sidan mot ett misslyckande av
förmalningstvånget, drar sig inte utskottsmajoriteten för att begära utredning
örn statsmonopol pa importen, en begäran, som enligt vår nksdagspraxis ju
är att betrakta som en rekommendation. I det första steget på dylika äventyrliga
vägar fram mot okända mål kan jag inte följa utskottsmajoriteten.
Jag kan det sa mycket mindre, som ett fullföljande av dessa tendenser synes
vedervåga våra utsikter att med framgång fullfölja vår hittills förda handels -

Fredagen den 30 maj f. m.

55 Nr 41.

politik, vårt arbete för svensk export efter dess naturliga inriktning och vår
andel i de nationella strävandena för ett fritt handelsutbyte. beträffande

Det har påpekats i propositionen och i debatten, att Tyskland, Frankrike och veteochräg
Italien ävensom en del andra länder inte hara leva under höga tullar utan även m. m.

infört inmalningstvång. Vad utskottets ställning beträffar har ju i varje fall (Fort..)

dessa länders tullpolitik inte påverkat utskottet. __ Detsamma borde vara fallet
med främmande tvångsbestämmelsers inverkan på dess förslag till inmalningstvång.
Men örn vi följa dåliga exempel, så saknas det inte föredömen. Den
rådande världskrisen, som i hög grad beror på överproduktion och uppsamling
av vete i de stora transoceana länderna, Amerika, Kanada och andra, har i
avsevärd grad försvårats genom köpländernas avspärrningsåtgärder samtidigt
med att avsättningen av våra standardvaror till Amerika och andra marknader
lidit avbräck. Vi kunna inte ensamma göra mycket för att ändra detta sakernas
tillstånd. Vi lia inte heller anledning att taga alltför mycken hänsyn till
andra, som själva inte taga någon hänsyn till oss. Men jag saknar bevisning
för. att, om vi frånse den tyska dumpingen av råg, inmalningstvånget på spannmål
skulle göra vårt ekonomiska läge starkare gentemot sådana länder som
Frankrike och Italien, och vad de allt heta, som inte sälja spannmål till oss,
men som av oss köpa en hel del andra goda saker. Fran frankrike lär ju inte
på jag vet hur många årtionden kommit in någon skuta med spannmål^ förrän
tyvärr just nu i dagarna. Däremot synes ling självklart att varje steg pa statsingripandets
väg måste försvåra våra möjligheter att i förening med andra
länder som i ekonomiskt hänseende sta oss nära, taga upp en ända för att försöka
få slut på härvan, få slut på den skadliga cirkelgången av åtgärder, som
hindra den fria samfärdseln. Och trots den ringaktning, som högerns ledare
för en stund sedan — jag avser herr Johan Nilsson i Kristianstad —- uttalade
för internationella utjämningsförsök, har man även från hans parti gått in
för att taga initiativ för att på de internationella överenskommelsernas väg
försöka komma till rätta nied dumpingen.

Ehuru jag nu vet, att åtskilliga inom den liberala gruppen äro sympatiskt
stämda mot försöket med inmalningstvång i hopp örn att det kan lika ledigt
överges som det kan antagas, kommer jag att på anförda grunder rösta emot
det. Vi få ju dragas med det min bön förutan, och då kan jag blott uttala den
förhoppningen, att det inte drives till sin spets pa sätt jag här befarat av utskottets
förslag. De tekniska svårigheterna redan under övergångstiden, som
ha påpekats med synnerlig noggrannhet av herr Sederholm, blir det icke lätt
att bemästra. Uhr det någon detaljdiskussion, kanske vi kunna återkomma
därtill. Vad angår detaljerna i den hastigt tillyxade förordningen böra dessa
och deras motivering inte alltför strängt efter bokstaven få binda den regering,
som har att praktiskt tillämpa dem.

Men örn jag alltså i denna visserligen viktiga detalj inte kan rösta med utskottsmajoriteten
måste jag bestämt tillbakavisa varje påstående, att jag inte
skulle velat göra något väsentligt, eller som det heter, »göra något alls för
jordbruket». Det måste vara oss alla obetaget att välja medlen för vårt bidrag
till jordbrukets stöd. Men jag vågar påstå, att det vidlyftiga program,
vari jag biträder utskottets förslag, i tillräckligt liög grad visar den goda viljan
att i möjligaste mån och i vad som från statens sida kan göras gå jordbrukets
önskemål till mötes. Jag undrar just var här i riksdagen man skall träffa
den dogmbundne liberal, varom högerns ledare talade, och som utan vidare
avvisar alla krav från jordbrukarna med hänvisning till att det går ju an att
nedlägga jordbruket såsom den enklaste och bästa lösningen? Jag tror inte,
att en sådan finnes i något parti här i riksdagen. Man frågar sig: är det
betydelselöst att rösta för hela det program, som går ut på stöd åt en från

Nr 41. 5 C

Fredagen den 30 maj f. m.

^ninostvän!)'' •ior<(|3 raket självt utgående organisation för köp och försäljning samt för lagbeiräffande
ra„nde och vård av spannmål; för stöd åt jordbrukets kreditkasserörelse med
vele och råg manga miljoner; för stöd åt effektivt organiserande av exporten; för genomm•m■
f.riPand? förbättring och hjälp, då det gäller jordens förnuftiga bearbetning,

(Forts.) förbättring av betesmarker och dylikt; för att göra den revision av industri tlld‘^rna

till jordbrukets förman, som finnes möjlig och för att slutligen lämna
jordbruket ali den statshjälp, som rimligen kan begäras till självhjälp, en hjälp,
som samtidigt tager sikte på både odling av spannmål och på den animaliska
produktionen?

. ''Vilka åtgärder vi än sålunda vidtaga, få vi inte glömma att vi befinna oss
i en ekonomisk lågkonjunktur, ur vilken endast en omkastning i läget och jordbrukarnas
eget förenade arbete med allas vårt stöd kan hjälpa dem.

. daS -kan med dessa ord> herr talman, inte annat än i det stora hela yrka
bifall till dessa olika förslag, men avslag å förslaget om inmalningstvång.

Herr Sandler: Herr talman! Jag ber först, då jag tager ordet omedelbart
efter herr Löfgren, att få uttrycka min glädje över att höra en levande liberal,
som mte^ blivit inmald. Jag vill uttala detta i egenskap av socialist och
sa att säga på arvingarnas vägnar. Det är nog så, att hans uppfattning i denna
fråga och den, jag har, långa stycken gå parallellt med varandra. Jag vill
säga, att den utredning, sorn har presterats i den motion, vilken bär herr Löfgrens
namn, synes mig vara ett mera klargörande bidrag till karakteristiken
av det nuvarande läget än den kungl, propositionen.

Uti den kungl, propositionen får man veta, att det, som är det grundläggande
i läget, är att på världsmarknaden inte råder jämvikt mellan tillgång
och efterfrågan på jordbrukets produkter. Det konstateras, att det föreligger,
som man säger, en prissax emellan industrivaror och jordbruksvaror,
men vad är det, som ligger bakom den prissaxen? I det hänseendet lämnar
den liberala motionen ett litet material, som är starkt belysande för den verkliga
innebörden av det, som nian emellanåt kallar för »jordbrukskrisen». Jag
skall nu inte gå in på den terminologiska frågan, om bruket av detta uttryck
är riktigt.

Nationernas förbunds produktionsindex för perioden 1913—1927 visar, att
befolkningen ökats med 9 %, spannmålsproduktionen med 4 %, köttproduktionen
med IG ^ och industrivarornas produktion med 40 %. Det ådagalägger
ju, mina herrar, att vad särskilt spannmålsproduktionen beträffar, föreligger
ju alls inte en överproduktion i den mening, att i förhållande till folkmängden
skulle det produceras meja spannmål nu än förr. Dessa siffror härleda
i stället uppmärksamheten på det förhållande, som på olika sätt bekräftas,
att den grundläggande förskjutning, som försiggått, har inträffat beträffande
efterfrågan å spannmål. Det är konsumtionen av spannmål, som har blivit
förskjuten, och den bristande jämvikten har sin huvudgrund där. Förutom
efterkrigsstömingarna är det höjningen av den allmänna levnadsstandarden,
som här inverkat och föranlett en förändring i konsumtionsvanorna.

Då drager jag därav den slutsatsen, att har en sådan djupgående förändring
inträffat beträffande det internationella läget, då är det produktionen, som
får inställa sig efter det nya läget, örn nian icke skall gå till reglering av
själva konsumtionen. Det blir då en felaktig näringspolitik att sätta in
kraften pa att halla spannmålsproduktionens volym uppe i den gamla nivån.
En förskjutning blir nödvändig inom jordbruksnäringen själv, eventuellt en
viss.fortsatt hopkrympning av jordbruksproduktionen i dess helhet i förhållande
till annan produktion.

Mina herrar, vad är egentligen det motsatta alternativet? Inte kan man återställa
jämvikten genom tullar, genom inmalning, genom importreglering, ge -

Fredagen den 30 maj f. m.

Sr 41.

nom minimipris, genom monopol. Örn man inte låter produktionen rätta sig
efter konsumtionen, så kommer den ekonomiska naturen att ta ut sin rätt, då
måste konsumtionen i stället rättas efter produktionen. Örn det grundläggande
är exempelvis, att människorna inte äta tillräckligt med vete — det
fordras till exempel en merkonsumtion av 10 kilo per invånare — ja, då Ilar
man intet annat val, om man vill gå in för det andra alternativet, än att på
ett eller annat sätt tvinga människorna att äta dessa 10 kilo mera per år.
Detta är den enkla följden av det som vi här tala om. Det vill säga inmalningstvånget
kommer, örn denna linje fullföljes, att bli ett inmatning stvång.
Detta är självfallet en grundläggande anmärkning både mot högerlinjen och
mot den frisinnade linjen i denna fråga.

Regeringens centrala jordbruksprogram är ju en kompromiss av tre ting:
tullförhöjning + inmatning + utförselbevis. Det gäller att trygga brödsädesproduktionens
avsättning till ett förhöjt pris, som skall hållas uppe genom
att för det första mata ut till utländska konsumenter (och konkurrenter) vår
spannmål till ett förbilligat pris, och för det andra mata in i det svenska folket
svensk spannmål till ett förhöjt pris.

Jag ber att få skjuta in en sak beträffande det frisinnade programmet, som
blivit utskottets linje. Det är ju en illustration till det numera vanliga sätt,
på vilket en minoritet kan komma att uppträda som en majoritet. Statsministerns
många frågor till utskottsmajoriteten kan jag inte alls känna mig
kallad att besvara. De få självfallet gå vidare till den frisinnade minoriteten^
som närmast har att i detta avseende svara å utskottets vägnar. Det
frisinnade programmet, som alltså i den nu föredragna punkten framträder
som utskottets, vad är det? Det slår ut regeringsprogrammets huvudpelare
och behåller de bägge flankstöden. Det är för denna linje karakteristiskt,
att även den bygger på, att man skall mata ut och mata in den svenska spannmålen,
ut till förbilligat pris och in i det svenska folket till förhöjt pris, allt
i syfte att säkerställa åtgången, fastän till ett lägre pris än det regeringen
hade tänkt sig. Är det då inte i själva verket en del av den principiella
kärnan, som blivit kvar i utskottsförslaget, trots alla hejarop mot
tullarna?

Jag återgår till regeringsprogrammets uppläggning. Detta program förbigår
ju det som är väsentligt i jordbruksnäringens internationella läge, men
därtill vrider det på sned inställningen beträffande det svenska jordbrukets
läge. Av regeringspropositionen får man det intrycket, att .jordbrukshjälp är
lika med hjälp åt spannmålsproducenterna eller, rättare karakteriserat, åt avsaluproducenterna
av brödsäd. Striden örn regeringens program blir därför
en strid örn denna avsaluproduktions betydelse i Sveriges jordbruk.

Egentligen bör det vara nog att veta, att ungefär 80 procent av den svenska
skörden får sin användning inom annan jordbruksproduktion, för att värdesätta
denna ensidiga inställning. I detta avseende har ju utskottet eftertryckligt
korrigerat den kungl, propositionen, då det satt in den animaliska
produktionen på dess plats som huvudgrenen av svensk jordbruksnäring.
Utskottet säger ju bland annat, att det i första rummet är denna gren av den
svenska jordbruksnäringen, som förtjänar att stärkas, och utskottet drar senare
i sitt utlåtande en slutsats av det framlagda materialet, som klart ger
vid handen, hur utskottet i denna punkt har värdesatt den kungl, propositionens
förutsättningar. På sidan 30 i sitt utlåtande konstaterar utskottet nämligen
beträffande brödsädesodlingens betydelse, att den »icke är av större innebörd
beträffande andra brukningsdelar än sådana om 20 har och däröver».
Detta betyder att frågan örn brödsädesförsäljningen har sådan större innebörd
beträffande mindre än tiondedelen av Sveriges jordbruk. — Men för att
fran detta konstaterande sedan komma över till det inmalningstvång, som

Äng. inmalningstvång

beträffande,
vete och råg
m. m.

(Forte.)

Nr 41. 58

Fredagen den 30 maj f. m.

Ang. inmatning
stvän g
beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

herrarna finna på samina sida, så får utskottet göra en saltomortal, som jag
skall återkomma till strax.

Då den nu till behandling föreliggande propositionen framlades i kammaren,
hade jag en liten sammanstötning med den ärade jordbruksministern angående
handläggningen av ärendet, särskilt i vad det avser det statistiska
materialet. Jag lade nu märke till. att i jordbruksministerns anförande i dag
lian fullkomligt korrekt och riktigt använde det uttrycket för vad som förekommit.
att det hade verkställts en överarbetning av de äldre beräkningarna
på jordbruksministerns uppdrag. Nu har, som kammaren väl vet, genom, utskottets
försorg gjorts en omräkning, som verkligen verkställts inom Statistiska
centralbyrån. Denna omräkning har utskottet i sitt yttrande i stort sett
anslutit sig till. i vad den angår det allmänna resultatet.

Det har redan åtskilligt diskuterats, huruvida de verkställda utredningarna
kunna anses ha bekräftat eller icke bekräftat det som olika riktningar
trodde vid tidpunkten för propositionens framläggande. För egen del säger
jag utan omsvep, att genom de verkställda nya utredningarna ha mina föreställningar
örn sakläget blivit andra än de voro, men de ha inte ändrat de
praktiska slutsatser, som jag drar i det föreliggande ärendet. Jag kan ju få
säga den ärade jordbruksministern, att dessa slutsatser skulle jag även dra
på grundval av de beräkningar, som voro presterade i den kungl, propositionen.
Då herr statsrådet gentemot de av utskottet åberopade utredningarna
anför, att de blivit föremål för en ingående kritik av lantbruksstyrelsen, så
vill jag bara påpeka, utan att närmare ingå på den saken, att denna kritik
egentligen endast gäller en sak, nämligen förbrukningssiffran inom jordbruket.
Nu har det på ett bindande sätt visats, att skiljaktigheterna i uppfattning
rörande denna förbrukningssiffra inte kunna inverka på det slutresultat
man kommit till, därför att den grupp, som kastas över från den ena till den
andra sidan, är så pass liten som 5 ä 6 procent.

Den uppfattning, som jag av de verkställda utredningarna kommit till, är
den, helt naturligt, som är uttryckt i Statistiska centralbyråns slutomdöme,
att spannmålsodlingen i avsevärd utsträckning nått fram till eller närmar
sig självförsörjning i södra och mellersta Sverige, även vid mindre jordbruk,
att mer än hälften av landets jordbruk dock inte torde vara fullt självförsörjande
i fråga örn brödsäd, samt att inom den brödsädsförsäljande jordbruksgruppen
denna försäljning synes vara för flertalet jordbruk av ringa
eller i varje fall relativt underordnad ekonomisk betydelse.

Nu har, som sagt, utskottet gjort denna uppfattning till sin. Utskottet
har också åberopat det överensstämmande resultatet av en utredning av doktor
Nanneson. Om herr jordbruksministern anser, att denna utredning arbetat
med alltför ringa material, vill jag ge honom alldeles rätt däri, men det
hindrar inte, att det är fullkomligt riktigt som utskottet säger, att det i och
för sig är anmärkningsvärt, att hans utredning, som är verkställd efter helt
andra, metoder, ger en förbluffande god överensstämmelse med det resultat,
som uppnåtts i Statistiska centralbyråns utredning.

Vad beträffar propositionens kalkyler, som ju måste vara tillkomna mycket
hastigt, är det riktigt att de ha bekräftats i en punkt. Det gäller den
totala kvantitet spannmål, som finns till avsalu. Där kan man rentav säga,
att siffran 3,800,000 deciton stämmer precis, men det är bara, örn man godtar
den omstridda förbrukningssiffra inom jordbruket, som Statistiska centralbyrån
arbetat med. Den stämmer däremot inte så bra i fråga örn fördelningen
mellan olika grupper av jordbruk. Dock kan man redan av propositionens
kalkyler se, att det måste vara de större jordbrukens intresse, som
här är i fråga.

Enligt den reviderade beräkningen kommer nämligen av avsaluöverskottet,

59 Nr 41.

Fredagen deli 30 maj f. m.

inalles 3.8 miljoner, på storbruksgruppen ovan 50 har 1.7 miljoner deciton, på
gruppen 20—50 har ungefär lika mycket eller 1.6 miljoner, medan gruppen 10
—20 har inte får mer än 0.9 miljoner, och gruppen 5—10 har är representerad i
det totala överskottet med 0.17 miljoner. Det vill säga, storbruken få av detta
salufria överskott 40 %, de medelstora jordbruken, 20—50 har, nära på 40 %,
medan det lilla jordbruket, 5—10 har, får av hela denna överskottskvantitet
summa summarum 3 %. Därav måste man ju kunna draga slutsatser om
den relativt ringa ekonomiska betydelse överskottet äger för denna del av
jordbruksnäringen.

Nu lia högerreservanterna funnit en bekräftelse föreligga i de verkställda
utredningarna av propositionen, ehuru man försiktigtvis har formulerat den
negativt, så att man säger, att propositionens kritik av tull- och traktatkommitténs
beräkningar lia bekräftats. Ja, jag skall tillåta mig att i en punkt
belysa, hur pass stor den förskjutning är, som inträtt genom de nya beräkningarna.
Den kritik, som torde lia föranlett vederbörande departementschef
att igångsätta omräkningarna i departementet, var väl det aktstycke, som
kommerskollegium hade ingivit. Där hade det siffermässigt uträknats, hur
pass stor den ekonomiska fördelen var. Jag tar bara en enda siffra som måttstock
för att visa förskjutningens storlek. Enligt dessa beräkningar, som
alltså vila. på tull- och traktatkommitténs material, skulle de jordbrukare, som
förtjäna mer än 50 kronor örn året på en prisförhöjning av 1:50 — kollegiet
utförde sitt resonemang på grund av att det hade att yttra sig över
inmalningstvånget — utgöra 18 % av jordbrukarbefolkningen. Hur mycket
förändras denna siffra, örn man nu gör örn denna beräkning nied hela det
nya materialet? Jo, mina herrar, då blir denna siffra 20.5 %. Det är hela
innebörden av den förändring, som inträffat i den mycket besvärande kritik,
som från början på denna punkt riktades mot den kungl, propositionen.

Nu säges visserligen i högerreservationen gentemot utskottet, att prisförhöjningen
skall räknas till 3: 80 och inte till 2: 30, såsom skett i några exempel
som utskottet givit. 3:80, det är Kungl. Maj ris tullförhöjning plus verkan
av inmalningen.

Jag vill i förbigående fästa, kammarens uppmärksamhet på det förhållandet,
att i högerreservationen är inmalningstvånget på sidan 112 värt 1:50; då det
gäller kalkylen säger man, att man måste lägga till 1: 50 och räkna med
en prisförhöjning av 3:80. Men på sidan 110 är samma inmalningstvång
värt inte just något alls. ty då gäller det att kritisera utskottsförslaget med
dess inmalning. Där står det nämligen, att man hyser inte några förhoppningar
om att inmalningstvånget i och för sig skall medföra någon avsevärd
prisförbättring. Men då man sedan kommer till regeringsförslaget, som också
vilar på inmalning, räknar man fullt ut 1: 50. Jag förstår inte hur det
hänger ihop. Om inmalningen kombineras med de nuvarande tullarna, skulle
den inte verka något, men om den kombineras med högerns höjda tullar, skulle
ilen ha sitt värde fullt ut. Det trolleri som här försiggår vid högerns tullförhöjning
är kanske något att jämföra nied det frisinnade trolleriet att höja
spannmålspriset 1: 50 genom inmalningstvång. utan att det skulle beröra konsumenternas
intressen. Så finurligt är det meningen att mala in det förhöjda
råvarupriset.

Nu skall jag för min del gärna acceptera som utgångspunkt högerreservanternas
teori om att prisförhöjningen blir 3: 80. Ingenting ändras i fråga örn
fördelningen mellan olika grupper, men absolut stiga naturligtvis talen, som
ifrån 2 till 3 %. Nu frågar jag: Varför har inte högern, då den ju lägger
vikt vid denna sak. i sin reservation lagt fram sina kalkyler i detta avseendet
Jag skall för min del gärna komplettera högerreservanternas framställning
på denna punkt.

Äng, inmalningstvång

beträffande,
vete och råg
m. m.
(Forte.)

Jir 41. 60

Fredagen den 30 maj f. m.

Äng. inmalningstväng

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

Om man räknar, som man vill göra i reservationen, med 3:80, ja, då blir
den årliga merinkomsten av regeringsförslaget med både tull och inmalning
för gruppen 5—10 har per brukningsdel 15 kronor och för den större gruppen,
över 100 har, 1,500 kronor, jämnt hundradubbelt alltså. Det totala salufria
överskottet skulle komma att inbringa 14.5 miljoner kronor. Vilka få
det? Jordbruken över 50 har skulle därav få 6.5 miljoner, braken mellan 20
och 50 har 6 miljoner och jordbruk mellan 5 och 10 har skulle få drygt V2
miljon. Det är att mörka, att dessa sistnämnda jordbruk öro tio gånger
så många till antalet som storbruken över 50 har. och de skulle få Vio så mycket.
Då man konstaterar sådant, måste man ju fråga sig, örn det är med
rätta, som propositionen nr 108 heter »Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder till det svenska jordbrukets stödjande.» Mig förefaller det,
som om det bort heta: »Vissa åtgärder till det svenska storbrukets stödjande.
»

Det görs i högerreservationen ett ganska djärvt försök, som har väckt min
häpnad, att komma ifrån utredningsresultatens innebörd genom att »bortse»
från vissa grupper. Det har gått igenom i flera anföranden i debatten. Man
bortser helt enkelt från gruppen 1—2 har och man sätter frågetecken för gruppen
mellan 2 och 5 har, utom förstås i fråga örn de självförsörjande, som
man på fri hand och utan att det föreligger något material därom tar och
lägger in i gruppen.

Vad det här gäller är ju frågan: Vilka skola få lov att räknas till jordbruksnäringen?
Jag medger, att när man kommer under 1 har, är den saken
mycket diskutabel. Men man har hittills alltid i alla utredningar börjat
vid 1 har och haft med även de grupper, som i högerreservationen nu skulle
sättas utanför. Det är gunås, säger man, frågan om folk, som har också
annat att leva på än jorden. Jag förmodar, att med detta resonemang mija
väl herrarna också lia bort Norrlands jordbrukarbefolkning i allmänhet, eftersom
den i stor utsträckning livnär sig av skogsbruk. Det är givet, att om
man gör definitionen på jordbrukare riktigt bekväm för sig, så kan man dra
vilka slutsatser man behagar av vilket material som helst. Örn man säger,
att med jordbrukare förstås den, som i huvudsak är självförsörjande i brödsädesproduktion
eller har något överskott, då är det, mina herrar, onekligen
lätt att visa, att skadan av ett förhöjt brödsädespris inte drabbar någon procent
alls av jordbrukarbefolkningen, och att nyttan måste komma att gälla
en ganska hög procentsiffra. Men jag skulle vilja be herrarna att ta denna
sak en gång till i övervägande, innan ni bestämma eder för att räkna bort
från den svenska jordbruksnäringen de brukningsdelar, som ligga mellan 1 har
och 5 har. Jag tror man bör veta vad man gör, innan man tar sig för en
sådan sak.

Därför tillåter jag mig att ge ett svar på följande fråga: Vad är gruppen
mellan 1 och 2 har? Det är mina herrar, 63,600 brukningsdelar, 260,000
personer, 105,000 har åkerjord. 142,000 nötkreatur, 52,000 svin, 586,000 fjäderfil,
allt enligt den sista jordbruksräkningen. Vad är vidare gruppen- mellan
2 och 5 har? Det är 117,700 brukningsdelar. 530,000 personer. 424,000
har åkerjord, 460,000 nötkreatur, 184,000 svin, 1,849,000 fjäderfä.

Detta är, mina herrar, det som ni vilja ta bort från den svenska jordbruksnäringen,
och om vilket ni säga, att det skola vi icke räkna med, det skola
vi »bortse» ifrån, då det gäller att göra kalkyler över vilka som ha nytta
och vilka som ha skada av en viss åtgärd. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att dessa bägge grupper av svenska jordbrukare tillsammans
förfoga över 600,000 nötkreatur. Hur mycket ha de storbruk, som högerns
förslag kommer att ge huvudparten av nyttan? De lia tillsammans 430,000.
De bägge grupperna ha 236,000 svin, alla storbruken tillsammans 168,000.

Fredagen den 30 maj f. m.

61 Nr 41.

På dessa små jordlappar finns det 2,400,000 höns, storbruken ha 617,000. Ja,
även om man tar med de medelstora bondebruken mellan 30 och 40 har, kommer
man inte längre än 1,157,000, d. v. s. i fråga örn äggproduktionen representera
dessa delar av den svenska jordbruksnäringen dubbelt så mycket som
alla jordbruk över 30 har.

Herrar reservanter lia gjort en fadäs, det är vad som föreligger. Och det
var häpnadsväckande för mig att höra, att statsministern fann sig ha anledning
att instämma med högerreservationen i den tankegången, att man skulle
ta bort en del av den svenska jordbruksnäringen ifrån resonemanget här i dag.

Så skall jag be att få fästa uppmärksamheten på en konsekvens. Örn ni ta
bort dessa brukningsdelar från det svenska jordbruket, då få ni också räkna
örn kalkylerna beträffande jordbruksnäringens tullbelastning i förhållande till
industrien. Då skola ni inte komma långt med den gamla siffran örn 16 eller
25 miljoner som merbelastning på jordbruksnäringen, utan var goda och dra
samtidigt bort vad denna jordbruksbefolkning betalar i merkostnad för tullsystemet.
En liten överslagsberäkning visar, att örn man förfar som högerreservantema,
jag må säga i en alltför hastig vändning här gjort för att stödja
regeringsförslaget, då räknar man bort större delen av den merbelastning,
som jag anser det vara fullkomligt riktigt och ostridigt, att jordbruksnäringen
har.

Ja, är det verkligen meningen från högersidan att säga ajöken till den befolkning
om 3U miljon, som bor på dessa jordlappar, säga dem: Ni höra icke
till jordbruket eller ni äro i varje fall mycket suspekta jordbrukare, örn det
är herrarnas allvarliga mening, ja, då skola vi minnas det och befordra det
som en sista hälsning från högerns statsminister och från hans parti till de
människor det gäller.

ifan får också sedermera i samma reservation höra, att örn man behandlar
den viktiga gruppen 5—10 har på högerreservanternas sätt, så kommer man
till det resultatet, att flertalet är självförsörjande och har något att sälja, och
till slutkonklusionen, att av de jordbrukare, som ha sin huvudsakliga försörjning
av lantbruk, endast ett jämförelsevis ringa antal torde behöva inköpa
brödsäd. Jag skall göra en erinran om, hur den viktiga gruppen mellan 5 och
10 har blir tillgodosedd i verkligheten vid utdelningen av högerns kärleksgåvor.
Jag erinrar örn, att det här är frågan örn ett antal jorbrukare, som är
tio gånger så många som storbruken och som få tio gånger så litet som de.
Nu tar jag med varm hand och räknar upp till kr. 3: 80 vad de kunna förtjäna
på regeringsprogrammets genomförande, och vad finner jag?

Jo, en merinkomst av 1 krona per brukningsdel och år kommer då i genomsnitt
till del dessa jordbrukare i Stockholms län, Kristianstads skogsbygd,
Hallands skogsbygd, sydöstra Skaraborg, Västmanlands slättbygd och Kopparbergs
slättbygd, 2 kr. i Malmöhus skogsbygd. 4 kr. i Dalslands bergslag,
Falbygden och Örebro skogsbygd, 8 kr. i Kronobergs läns skogsbygd, nordöstra
Skaraborg och Värmlands slättbygd, 11 kr. i Östergötlands norra och
södra skogsbygd, skogsbygden i Kalmar län, i Göteborgs län och slättbygden
i Skaraborgs och Örebro län, 15 kr. på slättbygden i Kalmar och Älvsborgs
län, 23 kr. i Sörmlands län, på Gotland, Malmöhus mellanbygd, Blekinge slättbygd
och Kristianstads mellanbygd, 30 kr. på Östgötaslätten och Hallandsslätten,
41 kr. på Öland och Kristianstads slättbygd och slutligen 53 kr. på
slättbygden i Malmöhus län. Det är de genomsnittliga verkningarna, såvitt
materialet visar, av regeringsförslagets genomförande för denna grupp mellan
5 och 10 har.

Nu får man ju komma ihåg, att salufritt överskott inte är detsamma som
försäljning av spannmål. Det skall ju först och främst räcka till en hel säck,
innan det blir någon försäljning och någon förtjänst på detta förslag. I de

Äng. immalningstvång

beträffande\
vete och råg
m. m.
(Forts.)

>r 41. G2

Fredagen den 30 maj f. m.

Arty. innialningstvung

beträffande
vete och råg
m. m.
(Korta.)

sex första av mig uppräknade områdena är det genomsnittliga överskottet
mindre än 1 deciton per brukningsdel, så herrarna kunna ju förstå, vad detta
innebär. Av någon nämnvärd betydelse kan man endast anse att det är för
de 5 sista områdena, Östgötaslätten, Hallandsslätten, Öland, Kristianstadsoch
Malmöhusslätten. Ja, där finns det 8,G00 brukningsdelar inom denna storleksgrupp
av 94,500, d. v. s. inom »denna viktiga grupp» — jag citerar högerreservationen
— är det mindre än Vio sorn kan anses lia någon nämnvärd nytta
av regeringsförslagets genomförande. Då bar jag ändå räknat med edra 3: 80.

Ja, så ter sig den stora aktionen för denna viktiga jordbrukargrupp. Nu
är med detta behandlat inte mindre än 77 % av alla brukningsdelarna. Jag tänker
inte fortsätta med siffermaterialet för återstoden, örn de högre grupperna
står det ingenting särskilt i högerreservationen. Menar man kanske, att
man inte behöver säga något särskilt örn dem? Menar man att de få något
mera reellt och diirför inte behöva åtnöja sig med bara ord, som grupperna
1—2, 2—5 och 5—10 har?

Rörande den frisinnade inmalningen behöver jag inte efter det föregående
vara mångordig. Jag måste bekänna, att jag finner det ligga en besk sanning
i vad som står i högerns reservation i detta avseende om den bristande konsekvensen
emellan att beteckna en genom tullförhöjning åstadkommen större prisförbättring
såsom otillräcklig och att genom inmalningstvånget vilja uppnå
en mindre prisförbättring. Jag kan inte neka till heller, att jag fann, att
statsministern satte fingret på den ömma punkten, då han i förmiddags strök
under detta och frågade dem, som närmast ha att svara för utskottets ståndpunkt
i denna del, hur de egentligen vilja bringa sammanhang i sitt eget
tänkande.

Det är nog sant, och det skall aldrig förgätas, att tull medför vissa verkningar,
som icke behöva framkallas av ett inmalningstvång, i varje fall örn
det är av kort varaktighet. Det närmast liggande exemplet är ju inverkan
på jordvärdeförhållandena. Denna sida av saken har emellertid utskottet
gått alldeles förbi.

,Vad kan skillnaden eljest vara i fråga örn jordbrukarnas fördelar eller
nackdelar? Ja, skillnaden är ju den matematiska, som ligger i skillnaden
mellan 1:50 å ena sidan och 3:80 å den andra. Emellan regeringsförslaget
och den frisinnade ståndpunkten är det ett avståndsförhållande, som ungefär
svarar emot Tre Kronor å ena sidan och Saltsjökvarn, även kallad En och femtio,
å den andra. Detta är avståndsförhållandet mellan Kungl. Maj:ts förslag
och det frisinnade program, som presenteras i utskottets namn. Det är ju,
mina herrar, precis samma jordbrukare, som lia salufritt överskott i det ena
och det andra fallet, precis samma grupper, som lia fördel eller som ha nackdel
av en förhöjning av brödsädespriset, vare sig man genomför det med inmalningstvångets
medel eller med tullförhöjningens medel. Det är sant, att skadan
blir mindre, örn den absoluta siffran blir lägre, liksom också nyttan för
de andra blir mindre. Mina herrar! Örn man bara är liten i det onda och
liten i det goda, skaffar man sig då kvalifikationer för att föra en frisinnad
politik?

Utskottsbetänkande! på sid. 30 är värt ett intresserat studium. Jag bär
tillåtit mig att sätta i marginalen före näst sista stycket ett bekant latinskt citat
»Hic Rhodus, hic salta». Utskottet har på sid. 30 kommit fram till konstaterandet
av att försäljningen av brödsäd är inte av .större innebörd, som jag nyss
förut antytt, beträffande andra brukningsdelar än sådana örn 20 Ilar och däröver.
Sedan gäller det för utskottet att i det nästföljande stycket övergå till
att förorda inmalningstvånget, och det är då, som utskottet måste utföra den
saltomortal, om vilken jag tidigare har talat. Hic Rhodus, hic salta. Det sker
på fyra rader, som verkligen förtjäna att föredragas. Jag erinrar örn, att

Fredagen den 30 maj f. m.

63 Nr 41.

närmast förut är det konstaterat, att någon större innebörd har brödsädesförsäljningen
icke beträffande andra brukningsdelar än de, som äro över 30 har
d. v. s. mindre än Vio- Sedan säger utskottet: »Vad sålunda framkommit rörande
brödsädesodlingens betydelse för landet i dess helhet finner utskottet
bekräfta, att det ur denna synpunkt måste anses väl motiverat, att de stödåtgärder,
vilka kunna genomföras utan att den ekonomiska utvecklingen i
allmänhet äventyras, bliva vidtagna.» Och så kommer över nästa stycke
rubriken: »Inmalnings- och inblandningstvång.» Då ju detta just skulle grunda
sig på, att man vill tillgodose brödsädesförsäljarnas intresse, är det ju
ganska egenartat, att finna detta övergångsled emellan utskottets slutsatser
ur utredningsmaterialet och dess första begynnande steg på inmalningstvångets
väg.

Här på sid. 30, mitt på sidan, börjar utskottet att visa sitt janusansikte.
Jordbruksministern sade en gång i sitt anförande, att utskottet ger med den
ena handen och tar med den andra. Ja, är det att undra på? Örn man har
två händer, herr jordbruksminister, så använder man naturligtvis bägge två.
Oell detta särskilda utskott har haft två händer, en liberal hand och en protektionistisk
hand. Ibland har det begagnat den liberala handen och ibland
den protektionistiska handen. Då är det inte att undra på, att jordbruksministern
tycker, att han ibland har fått något av den ena handen, och ibland
har utskottet tagit ifrån honom något, som han väntat sig att få. Det som
inträffat mitt på sid. 30 är ju helt enkelt det, att pennskaftet plötsligt har
fattats av en ny majoritet i utskottet, som väl behöver det där övergångsstycket
för att komma över till inmatningen.

I tillämpliga delar, som det brukar stå i riksdagens skrivelser, gäller vad jag
i det föregående har sagt örn tullarna även om inmalningen, och jag tycker inte
precis, att det är någon ursäkt för dem som svara för inmalningslinjen, att den
är presenterad, till skillnad från Kungl. Maj:ts förslag, efter det att en tillfredsställande
utredning hade lagts på bordet örn brödsädesodlingens relativa
betydelse. Egentligen är det också nog med detta. Jag vill bara tillägga om
inmalningen, att örn den skall kallas en kristidsanordning, så må man i korrekthetens
namn uppmärksamma, att det är en alldeles upp- och nedvänd kristidsanordning.
Under kristiden voro vi vana vid kommissioner, som bestämde,
att vi skulle äta litet vete, nu skulle vi däremot få anordningar, som skulle förmå
oss att äta mycket vete. Så nog har man ställt kristiden på huvudet, varmed
jag inte vill säga något ont alls örn anordningarna under kristiden.

Herr talman! Den, som mår illa och vänder sig till en läkare, vill ju gärna,
örn han är som folk är mest, få någon medicin ordinerad av läkaren, och denne
är nog människokännare att ordinera, »så att något må vara gjort», som det
heter fackmän emellan. Läkarna äro också så samvetsgranna fackmän, att de
då tillse, att det är en oskadlig medicin, som de ordinera, då de skola tillgodose
denna mycket mänskliga benägenhet. Herr jordbruksministern säde oss i sitt
anförande, att något annat universalmedel än tullarna har ju inte uppfunnits.
Ja. det har antytts åtskilliga gånger i diskussionen örn dessa ting, att det finns
psykologiska skäl. som tvinga riksdagen att göra något, vare sig det är tullar
eller inmalningtvång eller något annat, för att »något skall vara gjort». Ja,
mina herrar, det gynnsammaste som kunde vara att säga örn regeringsprogrammet
och dess frisinnade annex, det vore väl att medicinen visserligen inte är till
någon vidare hjälp för att bringa Sveriges jordbruk till hälsa men att den i alla
fall är ofarlig.

Det är emellertid värre än så. På 1700-talet fanns det en klok karl, sorn
säde följande, då hans läkare kom till honom och ordinerade en stark medicin:
»Kan jag inte få vänta, tills jag blir frisk, för då tål jag medicinen bättre?»
Mina herrar! Efter min uppfattning är den historien tillämplig på den svenska

Äng. inmalningetvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

Sfr 41. 64

Fredagen den 30 maj f. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

jordbruksnäringen nu. Den tål inte vid en sådan ordination, som vare sig regeringen
eller utskottet i denna punkt vill ge jordbruket. Jag vill inte säga,
som det har sagts örn de nuvarande förhållandena, att jordbruket kommer att
gå under, naturligtvis gör det inte det. Men jag är fullt övertygad örn, att man
gör jordbrukets rationella utveckling och anpassning till ett internationellt läge,
som vi icke kunna bringa oss ur, en bestämd och betydande skada genom att
beträda vare sig regeringsprogrammets väg eller inmalningstvångets väg.

Ett bifall till regeringsförslaget — och, med skälig reduktion till vad som
kan anses vara ett frisinnat medelmått, även till utskottsförslaget i den nu
föredragna punkten —- vad innebär det? Det innebär, att till fördel för en
ringa bråkdel av landets jordbrukare — de största — till ringa eller ingen
nytta för övriga brödsädesförsäljande jordbrukare, belasta alla de övriga jordbrukarna
— som utgöra flertalet — samt alla andra näringar med ett förhöjt
spannmålspris, och därtill intvinga brödkonsumtionen i inmalningsapparaten.

Och det är detta man kallar att hjälpa det svenska jordbruket!

Herr talman! Jag tillåter mig att i den nu föredragna punkten yrka avslag
på utskottets hemställan.

I herr Sandlers yttrande instämde herrar Emil Johanson, Thulin, Östergren,
Sandén, Pauli, Åström, Vennerström, Wahlmark, Asplund och Schlyter.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att den fortsatta överläggningen i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till statens sinnessjukhus
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 300, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till hamnar och farleder
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 316, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande
av förbud mot skatteköp i vissa fall dels ock en i ämnet väckt motion; samt
nr 317, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets memorial nr 33, angående
vissa arvoden och gratifikationer.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.37 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 30 maj e. m.

65 Nr 41.

Fredagen den 30 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Fortsattes överläggningen angående punkten A. 1) i särskilda utskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
till det svenska jordbrukets stödjande jämte i ämnet väckta motioner.

Herr von Stockenström: Herr talman! Den ärade talare, som hade ordet
omedelbart före middagsrasten, nämligen herr Sandler, drog i tvivelsmål, örn
man kunde tala örn, att det var överproduktion i världen. Han ville fastmer
göra gällande, att det inte så mycket var produktionen av spannmål, som
hade ökats, utan att det snarast var konsumtionen, som inte hade hållit jämna
steg med produktionen, och det har han ju alldeles givet rätt i. Siffrorna
för hela världen, för Europa och de transoceana länderna, visa ju inte, att
spannmålsproduktionen har ökats så avsevärt mycket, utan man är nog alldeles
berättigad att draga den slutsatsen av de siffror, som finnas, att det
ogynnsamma läget på spannmålsmarknaden kanske närmast betingas av att
konsumtionen inte har hållit jämna steg med produktionen. Den kanske
rentav har minskats. Det är för övrigt en företeelse, som man nog har gjort
vid mångå tillfällen förut, att med förbättrad levnadsstandard följer i regel
inte alls såsom ett säkert resultat, att också brödsädeskonsumtionen ökas,
utan i den män levnadsstandarden höjes, torde man nog i allmänhet gå över
till att använda andra och dyrbarare livsmedel och inte så mycket spannmål.
Nu är det väl kanske egentligen en strid örn ord, örn man vill tala
örn, att det är överproduktion, eller örn man vill säga, att det är för liten
konsumtion. Det är val ungefär som när man skall skaffa sig ett par
skor och man finner, att de inte passa och nian kan vara tveksam örn, ifall
man skall säga, att skorna äro för stora eller att ens egna fortkomstledamöter
äro för små. Det är ju närmast en fråga örn ord och örn definitioner, vilken
beteckning nian använder för den nuvarande situationen.

Emellertid är ju förhållandet det, att här i Sverige har inte produktionen
av spannmål ökats något nämnvärt, örn jag ser på förhållandena nu jämförda
med förhållandena för kriget. Jag skall tillåta mig att nämna några få siffror
i det hänseendet. Åren 1913—''1915 var totalskörden av råg och vete i
Sverige i medeltal per år 876,000 ton, medan medelskörden under 1927, 1928
och 1929 var 896,000 ton, alltså en högst obetydlig ökning, ja t. o. m. en
ökning, som är mindre än den, som egentligen skulle ha erfordrats för att tillgodose
den under samma tid inträffade befolkningsökningen. Under denna
period av 15 år har alltså produktionen i Sverige inte ökats, åtminstone inte
nämnvärt. Däremot har det ju ägt rum en mycket markerad förskjutning
i fråga örn produktionen av vete och av råg. Om jag jämför resultatet
av 1927 års jordbruksräkning med 1919 års, så finner jag, att veteskörden
i landet har ökats från 254,000 ton till 485,000 ton, medan däremot rågskär Första

kammarens protokoll 1930. Nr 4l. 5

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 66

Fredagen den 30 maj e. m.

Ang. inmalningslvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

den minskats från 621,000 ton till 411,000 ton. Veteproduktionen Ilar alltså
under denna tid ökats med ungefär 90 procent, medan rågskörden å andra
sidan Ilar gått avsevärt tillbaka. Vi veta ,ju, att vi sedan lång tid tillbaka
alltid ha haft ett ganska stort importbehov av vete. Beträffande råg däremot
ha vi tidigare kunnat fullt täcka behovet och vissa år till och med
haft exportöverskott. Då kan man ju inte annat än anse det vara en i och
för sig ganska riktig och gynnsam utveckling, att vi lia kunnat öka vår veteproduktion,
och därmed borde vi ju också ha kunnat minska importbehovet
av vete. Men då visar sig det högst märkliga förhållandet, att importen av
vete har trots detta icke minskats, utan står kvar ungefär vid samma höjd
som den gjorde före kriget. 1913 importerade vi ungefär 200,000 ton vete
för att fylla vårt behov, och under åren 1927, 1928 och 1929 var också importöverskottet
av vete i runt tal 200,000 ton årligen. Det är detta, som enligt
min mening är hela spannmålsproblemets kärnpunkt, att samtidigt som vi lia
ökat vår produktion av vete så avsevärt som från 250,000 ton till omkring
500,000 ton, under det senaste tiotalet år, så har importen inte minskats utan
hållit sig vid samma nivå.

Då frågar man sig: Kan inte detta hänga, ihop med att det svenska folket
äter mera vete nu än tidigare? Ja, därom föreligga ju inga som helst exakta
undersökningar, men av allt att döma har icke konsumtionen av spannmål per
individ räknat ökats, utan kanske snarare minskats något under senare tider,
men det är sannolikt, att en förskjutning till en viss grad har ägt rum från
råg till vete, så att det nu ätes mindre råg och mera vete. En utveckling i
den riktningen har sannolikt ägt rum under senare år.

Ett faktum är i alla fall, att trots den så väsentligt ökade veteskörden
importeras det alltjämt lika stora mängder vete, och alldeles uppenbart är
också, att en hel del av veteskörden inte har av lantbrukarna kunnat avsättas
till kvarnarna såsom brödsäd, utan har fått lov att fodras upp. Det
är detta, som enligt min mening egentligen är hela kärnpunkten i den här föreliggande
frågan. Finns det något skäl för, att man skall använda blott en
del av den svenska veteproduktionen till brödsäd och fodra upp resten, framför
allt då till svin och även andra djur, och i stället importera en del utländsk
spannmål för att täcka behovet?

Som skäl för, att man inte skall vidtaga några åtgärder, utan låta det bli
som det varit, d. v. s. fortfarande fodra djuren med vete och blanda in en
ganska hög procent utländsk vara i den svenska brödsäden, som skäl härför,
säger jag, brukar ju anföras, att det är smaken, som fordrar det, det är smakriktningen,
som utvecklat sig här under de senare decennierna och som gör,
att man tvingas importera dessa stora mängder dyrbart utländskt vete. Då
vill jag fråga: Vems smak är det egentligen, som dirigerar detta? Är det
den svenske bondens smak för det utländska vetet? Nej, det tror jag inte,
att det är. Är det den svenske industriarbetarens smak — jag tänker nu
på smak just i ordets bokstavliga bemärkelse — som är anledningen till importen?
Det tror jag inte heller. Är det de svenska barnens smak för utländskt
vete, eller är det herr Sandlers smak därför, som är anledningen till
den stora importen? Nej, herr Sandler ruskar på huvudet, han har inte heller
gjort den erfarenheten, tror jag, att det utländska vciet smakar så mycket
bättre än det svenska. Jag tror i själva verket inte, att man kan säga, att
det är smaken, som har givit anledning till det nu nämnda förhållandet med
den stora importen, utan det är helt andra saker. Det är vad man brukar
benämna med ett ord, som jag inte tycker är fullt korrekt, nämligen bakkraften
hos det utländska vetet, som är anledningen till den stora importen.

Hur förhåller det sig då i själva verket med det utländska vetets »bakkraft»?
Ja, det finns bland bilagorna till utskottets utlåtande en utredning,

Fredagen den 30 maj e. m.

67 Nr 41.

som har gjorts av professor Widmark i Lund och doktor Åkerman i Svalöv ■—
den återfinnes på sidan 274; jag nämner detta, därför att jag tänker, att kammarens
ledamöter inte lia haft tid att läsa hela utskottsutlåtandet. — Bilagan
bär rubriken: »Om näringsvärde hos bröd, bakat av vetemjöl med olika inmalningsprocent
för svenskt vete.» Det har gjorts undersökningar beträffande
mjöl, målet av rent svenskt vete, och mjöl, makt av rent amerikanskt vete.
Det har alltså gjorts en jämförelse mellan de två markanta typerna, nämligen
rent hårt vete — det amerikanska ■— och mjukt vete — det svenska.
Det visade sig då, att bröd bakat av det rent svenska vetet håller 37.3 procent
vatten, medan bröd, bakat av 100-procent amerikanskt vete, håller 41.6
procent vatten. Det visar sig således, att bröd, bakat av rent amerikanskt
mjöl, har mer än 4 procent högre vattenhalt än bröd, bakat av rent svenskt
mjöl.

Det har vidare gjorts undersökningar över kalorivärdet, energirikedomen hos
bröd av amerikanskt och svenskt vete, och det visar sig då, att energimängden i
bägge fallen, om jag tar 100 gram bröd, är densamma, men den skillnaden
föreligger, att beträffande bröd bakat av amerikanskt vete har tillförts mera
vatten än beträffande det rent svenska brödet. Det amerikanska vetet har
således större förmåga att uppsuga vatten än det svenska, och det leder ju
till att brödet blir något större, porösare och tyngre. Vad nu tyngden angår,
minskas den ganska snart, och det är ju en erfarenhet, som nog många gjort,
som bakåt bröd av högprocentigt amerikanskt vetemjöl, att det torkar mycket
fort, alltså blir torrt fortare än det svenska brödet och inte blir så smakligt,
örn det får stå.

Dessa båda herrar, professor Widmark och doktor Åkerman, draga den slutsatsen,
att »frågan örn den olika vattenhalten i dessa brödsorter är fastmera
av ekonomiskt intresse i det att örn en och samma viktsmängd av de olika
brödslagen betingar samma pris, så ställer sig priset per erhållen kalori högre
vid användandet av amerikanskt mjöl än svenskt. Allmänheten får betala för
det i degen upptagna vattnet.» Där lia vi pudelns kärna! Genom användande
av amerikanskt vete, s. k. bakkraftigt utländskt vete, kan man förmå
allmänheten att betala för det i brödet upptagna vattnet! Det är den slutsats.
^ som dessa herrar komma till, och vatten är en utomordentligt billig ingrediens,
som det givetvis lönar .sig mycket bra för bagare att tillföra.

Sammanfattningen av denna utredning har följade lydelse: »Av denna ut redning

framgår sålunda, att i fråga örn näringsvärdet ingen praktisk skillnad
har kunnat pavisas hos bröd bakat av mjöl med olika inmalningsprocent
för svenskt vete.» Det föreligger alltså ingen skillnad i näringsvärdet, ingen
skillnad i fråga örn energimängden, ingen skillnad beträffande kalorivärdet,
men det amerikanska vetet har kunnat suga åt sig mera vatten och därigenom
blivit tyngre. Örn jag bakar bröd av 100 gram sådant mjöl, får jag alltså en
något större viktsmängd, och det är givetvis ett ekonomiskt intresse för den,
som skall sälja bröd, men däremot inte för den, som skall köpa bröd, att det
betalas för vatten, som man ju eljest får alldeles gratis.

Inte heller kan man säga, att färgen på det utländska vetet är överlägsen
det svenska vetets färg. Det förhåller sig tvärtom så, att det mycket starkt
glutinrika utländska vetet snarare stöter litet i grått, medan däremot det svenska
vetet av god. välbärgad kvalitet är rent vitt. Jag har sett någon tidning,
som talade om jordbruksutredningens grådaskiga vetebullar. Jag får då säga,
att detta uttalande blottar i själva verket ganska grumliga insikter i frågan
hos skribenten. Sveriges lantbrukare äta ju också till mycket övervägande del,
skulle jag tro, antingen alldeles rent svenskt vete, eller också använda de i
varje fall mjöl. vari svenskt vete ingår till mycket hög procent, och de fara
sannerligen inte illa av'' det. Och jag tror, att inte heller någon i staden far

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 68

Fredagen den ."0 maj e. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vele och råg
m. m.
(Forts.)

illa av det, vare sig till hälsa eller kassa. Det är detta, som herr Sandler sprirituellt
nog kallade inte för inmalningstvång, utan för inmatningstvång -— genom
att sätta ett litet streck över 1. Det är riktigt, att de ursprungligen av
jordbruksutredningen föreslagna åtgärderna beträffande vete avse att främja
avsättningen av större mängd mjukt svenskt vete till brödsäd än som hittills
skett, och jag kan inte finna något ont i det. När vi kunna producera en vara,
som är så bra som det svenska vetet, är det båda nationalekonomiskt sett och
för individen ett slöseri att inte begagna sig av det till brödsäd utan använda
i varje fall en del av det till utfodringsändamål och i stället importera ett dyrbart,
starkare vattenuppsugande utländskt vete.

Det var egentligen från dessa utgångspunkter, som förslaget örn vissa inmalningsbestämmelser
växte fram, då jordbruksutredningen i höstas kom att syssla
med frågan. En promemoria härutinnan lades, som kammaren kanske minns,
fram strax före jul, och nian hade nog den förhoppningen, att det skulle lia
visat sig möjligt att redan under loppet av detta konsumtionsår, alltså tidigt
på vintern, få fram några bestämmelser eller en uppgörelse med kvarnarna,
som tryggade avsättningen av svensk brödsäd, framför allt vetet. Så skedde
emellertid inte, utan frågan blev sedan upptagen tillsammans med de andra
stödåtgärderna, och det har ju också medfört, att några åtgärder för den
hittills gångna delen av konsumtionsåret inte lia kommit att vidtagas.

Det har nu sagts av några trogna pressdrabanter till regeringen, att regeringen
är att lyckönska för att den har kunnat få nied sig de borgerliga jvänsterpartierna
för dessa stödåtgärder, men i själva verket är det väl ändå så,
att regeringen har i viss mån beskurit jordbruksutredningens förslag. Sedan
har utskottet i sin tur återställt detta i närmast det skick, vari det förelåg, då
det kom från kommittén, och dessutom utvidgat förslaget även med inmalningstvång
beträffande råg.

I fråga om rågen ligger ju problemet i viss mån annorlunda till. Här kan
man inte tala örn den bättre »bakkraften» och vattenuppsugande förmågan
hos det utländska mjölet, utan i fråga örn rågen är ju den svenska varan fullt
jämngod med örn inte rentav bättre än den utländska, förutsatt givetvis, att
ilen är välbärgad och välskött i övrigt. Då jordbruksutredningen hade uppe
frågan om spannmålen i höstas och fram på vintern, hade man givetvis också
sin uppmärksamhet riktad på rågen, men avsättningssvårigheterna gjorde sig
då starkast gällande i fråga örn vetet. Men man skrev dock redan då på nyåret,
då betänkandet utformades, att man ansåg, att läget även på rågmarknaden
påkallade stödjande åtgärder från det allmännas sida, och man fortsatte:
»Härvid kan bl. a. ett förmalningstvång för svensk råg tänkas ifrågakomma,
en åtgärd, som skulle kunna bliva av betydelse med hänsyn till den omfattande
import av råg, som ägt ruin på senare tiden, och de företeelser av dumpingartad
karaktär, som präglat marknaden för detta spannmålsslag.» _ Detta
skrevs tidigt på nyåret. Sedan dess har priset på råg ytterligare tejunkit,
dumpingen har fortgått med oförminskad och till och med ökad styrka, men
trots detta framlade regeringen, då propositionen kom, inga förslag örn förmalningstvång
beträffande råg.

Förklaringen till, att regeringen inte tog med rågen, trots att jordbruksutredningen
hade anvisat en väg härutinnan och trots att svårigheterna beträffande
rågens avsättning betydligt hade accentuerats under januari , och februari
månader, förklaringen härtill torde väl närmast vara att söka i två omständigheter.
Den ena tror jag vara den, att regeringen ansåg och trodde, att
det då undertecknade, men ännu inte ratificerade handelsavtalet med Tyskland
skulle i viss mån komma att utgöra ett skydd emot dumpingen, kanske inte så
mycket själva tilläggsavtalet som fastmer de uttalanden, som föreligga i det
icke offentliggjorda protokollet av den 30 november 1929 med förklaringar

Fredagen den 30 maj e. m.

69 Nr 41.

till avtalet. Och det framskymtade ju också i debatten örn det tyska avtalet,
att man ifrån regeringens sida hyste förhoppningar örn att ett visst skydd
emot dumping skulle ernås, när avtalet hade trätt i kraft.

Så har emellertid inte skett. Fastmer har, som vi veta, ett tyskt-polskt syndikat
fått monopol på rågexporten på de nordiska länderna, och vad ännu
värre är, utförselbevisen eller exportpremierna, om vi så vilja kalla dem i detta
fall, ha höjts, trots att man hoppades, att så inte skulle bli fallet. De ha höjts
från 6 mark till 9. Utvecklingen har alltså i det hänseendet gått i rakt motsatt
riktning mot vad jag åtminstone antar, att regeringen hoppats.

Förklaringen till att rågen inte togs med kan emellertid också vara en
annan, nämligen att regeringen ansåg och kanske fortfarande anser, att° tullförhöjningen
på råg skulle komma att utgöra ett verksamt medel, då det
gäller att hindra dumping. Ja, jag får erkänna, att det är mycket möjligt,
att tullar kunna utgöra ett verksamt medel, då det gäller att bekämpa
och hindra dumping, men då får man också lov att följa med.. Då går
det inte an att stanna vid 6 kronor per 100 kilogram, då får man följa med i
galoppen lika långt som det land, som dumpar. Har man bestämt sig för att
tjuta med ulvarna — och på det handelspolitiska området finns det mycket
ulvar — då får man också lov att tjuta ordentligt. Örn det är en stor.ulv, som
tjuter med en röststyrka, som jag skulle kunna beteckna med t. ex. siffran 10
eller 12 eller 15 —• jag talar naturligtvis här örn tullar eller exportpremier —
då hjälper det inte, örn en liten ulv kommer och tjuter med en röststyrka, som
nian kan beteckna som 6.

Nu vill jag härmed inte alls klandra regeringen för att den inte följt denna
linje och alltså successivt deltagit i det fortissimo, som tullkonserten på vissa
håll tenderar att utveckla sig till, jag har fastmer velad säga,° att vill man inte
följa denna enligt min mening mycket osympatiska linje, då får man nog också
lov att erkänna, att en liten tullhöjning är intet verksamt medel emot dumping,
så länge andra länder höja sina tullar och sina utförselbevis till obegränsade
belopp. Det lands regering, där man nu exporterat så mycket råg till oss,
har fått bemyndigande att praktiskt taget höja exportpremierna obegränsat.
De klättra i alla fall över, även örn vi skulle vidtaga en liten obetydlig tullhöjning.

Hur har i själva verket rågmarknaden utvecklats hos oss under de senare månaderna?
Jo helt enkelt så, att storkvarnarna, de väl belägna kvarnarna, som
ligga vid hamnstäder och lätt kunna importera, ha naturligtvis importerat denna
billiga råg, speciellt tysk och polsk och på senare tid, enligt vad jag erfarit,
även rysk råg. Kvarnarna ha såsom affärsföretag köpt rågen, där den varit
billigast.

Utskottet har infordrat uppgifter örn hur mycket råg och vete som ett antal
större kvarnar — det är för övrigt 27 större kvarnar, däribland innefattas alla
storkvamama — köpt och malt in under tiden augusti 1929—mars 1930, och det
visar sig då, att dessa 27 storkvarnar under de sju månaderna i medeltal endast
malt in 26 — säger 26 procent svensk råg, medan de däremot malt in.74 procent
utländsk råg. Jag får medge, att jag blev ganska förvånad, då jag fick se
denna siffra. Nu vill jag medge, att dessa 27 storkvarnar förmala i främsta
rummet vete, så att rågmalningen är inte av så stor omfattning som veteförmalningen.
Dock är det nog dessa kvarnar, belägna i de större städerna och hamnstäderna.
som ha lätt att importera, vilka i alla fall bli de tongivande, då det
gäller att bestämma priset på den svenska rågen. Kvarnar längre in i landet
och smärre kvarnar ha givetvis använt svensk råg i större utsträckning än de
större.

Men då kan man fråga sig, när man hör dessa siffror örn den låga svenska inmalningen:
har det funnits svensk råg av god beskaffenhet tillgänglig? Ja,

Äng. inmalningstväng

beträffande
vete och ray
m. m.
(Forte.)

Nr 41. 70

Fredagen den 30 maj e. m.

Ang. inmalningslvång

beträffande
vete och råg
m. tn.

(Forts.)

därom har man inte kunnat göra några mera ingående undersökningar, men
jag har för min del hört från ett flertal jordbrukare både i mellersta Sverige
och i Sydsverige allvarliga bekymmer framföras över, att de inte ha kunnat
sälja sin råg. De ha bjudit ut den, den har varit av utmärkt god beskaffenhet

— jag vet personer, som haft både 100 och 1,000 säckar att sälja, men de ha
fått det beskedet av någon storkvarn, att den köper ingenting, den har redan allt
vad den behöver. Det har då, efter vad som uppgivits för mig och som också
bestyrkts av dessa siffror, berott på, att man har haft så gott om den utländska
rågen.

Sedan vill jag verkligen också säga, ali det förefaller nog, som örn de där få
ödesdigra raderna i den kungl, propositionen om den eventuella efterbeskattningen
på inneliggande lager, om tullhöjningen trädde i kraft, lett till att kvarnarna
blivit mycket försiktiga med sina inköp både av råg och vete. Det får man
ett mycket talande belägg för, då man tittar på sidan 299 i bilagorna, som ju
av somliga ha ansetts vara så onödiga. Där anges dels, hur mycket vete och
råg kvarnarna ha köpt, dels hur mycket som levererats, dels hur mycket som
malts. Det visar sig då, att i mars månad 1930, alltså månaden efter det den
kungl, propositionen kommit, köpte dessa 27 storkvarnar, som det här är fråga
örn, endast 4,700 ton svenskt vete, medan de under de föregående sju månaderna
i medeltal per månad hade inköpt ungefilr 20,000 ton. Det var alltså genomsnittligt
20,000 ton under månaderna augusti—februari, men däremot i mars
månad endast 4,700 ton. Beträffande rågen hade samma kvarnar under tiden
augusti—februari inköpt i medeltal per månad 2,800 ton svensk råg, men däremot
i mars månad inköpte de knappa 600 ton. Det var alltså en nedgång beträffande
vetet till ungefär 25 procent och beträffande rågen ungefär lika mycket
av de mängder, som kva.rnarna förut hade köpt. Jag kan inte neka till att
när man som jag haft tillfälle att deltaga i en kommittés arbete, som just hade
tagit som syftemål i fråga örn denna utredning att kunna främja avsättningen
av svensk spannmål, så kände man sig nog ändå litet bitter och besviken, när
man fann, att det första synliga resultatet av framläggandet av propositionen
»angående vissa åtgärder till det svenska jordbrukets stödjande» blev, att de
stora kvarnarna under mars månad endast köpte 25 procent av vad de hade
brukat köpa under de föregående månaderna.

o Alla dessa fakta, som jag nu har talat örn, den försvårade avsättningen av
råg, den ökade dumpingen och prisfallet, göra, att det har synts utskottet i hög
grad behövligt, att man vidtog några åtgärder, som verkligen kunde främja avsättningen
av svensk råg och i sin mån bidraga till att förhindra dumpingen.

Nu ha ju från olika håll rests invändningar mot inmalningstvånget beträffande
vete och råg, det har sagts, att det är en kristidsapparat, att man vill återuppliva
kristidens förhatliga kommissionsväsende, att man vill tvångsmata den
svenska allmänheten och mycket annat. Jag vill då först säga, att jag tror inte
för min del, att allmänheten praktiskt taget skulle komma att alls märka, om
ett inmalningstvång infördes. Beträffande råg skulle i fråga om kvaliteten
säkert ingen skillnad föreligga, därför att den svenska och den utländska rågen
äro ungefär av samma goda kvalitet. Skulle inmalningsprocenten på råg bli
något tiotal enheter högre eller lägre, tror jag inte, att det spelar någon roll
eller att folk marker det, ja, jag är säker på, att så inte blir fallet. Beträffande
vetet kan det ju tänkas, att tillgången på det där mycket starkt vattenuppsugande
vetet skulle komma att bli något mindre än vad den varit förut, men
skulle det vara så stor fara, örn den svenska allmänheten i något högre grad än
som hittills skett använde det svenska prima vetet, som visserligen är av den
mjuka typen — örn vi undantaga vårvetet, som ju står närmare den hårda typen

— men som har den där lilla svagheten, att det inte suger åt sig fullt så mycket
vatten som det utländska? Jag vill också i det hänseendet erinra om hur

Fredagen den 30 maj e. m.

71 Nr 41.

förhållandena lia utvecklat sig i Frankrike. Där blev ju i höstas infört inrnalningstvång
på vete. Jordbruksministern bemyndigades att fastställa inmalningsprocenten,
och det gjorde han snart nog. Den fastställdes till 97 procent.
Det är alltså praktiskt taget rent franskt vete, som man äter i Frankrike. Och
det är att märka, att det franska vetet är av den mjuka typen. Det är ungefär
likadant som det svenska. Det är möjligt, att vattenhalten kan vara något
lägre, om vetet mognat under gynnsamma förhållanden, men det är dock av den
mjuka typen. Och jag får verkligen säga, att kan man i Frankrike, som ju ändå
är ett föregångsland i kulinariskt hänseende och som vi ju ha så mycket att
tacka för på detta område, kan man i Frankrike reda sig utan några olägenheter
med ett bröd. som är bakat av 97 procent mjukt franskt vete, då tycker
jag verkligen, att vi här i Sverige utan att knorra skulle kunna använda svenskt
vete i en högre inblandning än som hittills brukat vara fallet.

Vad sedan angår den fruktansvärda kristidsapparaten, så får jag verkligen
säga, att man ser spöken mitt på ljusa dagen. Här föreslås nu, att det skulle
upprättas en spannmålsnämnd, som skulle följa utvecklingen på spannmålsinarknaden,
iakttaga marknadsläget i de främmande länderna och här hemma.
Den skulle söka följa skördens utveckling och sedan insamla uppgifter örn dennas
storlek samt därefter komma med förslag örn inmalningen. Vidare skulle
den ha sig anförtrott att utöva kontrollen över att inmalningen verkställdes på
föreskrivet sätt, och man hade närmast tänkt sig, att det skulle gå till så, att
det skickades in rapporter månad för månad från de kvarnar, som använda utländskt
vete, över förmalda mängder. I Tyskland, som har ungefär 200 verkliga
storkvarnar, ombesörjes sedan den 1 juli förra året kontrollen över inmalningstvånget
av det halvstatliga bolaget Deutsche Getreidehandelsgesellschaft,
och detta har uppdragit åt fyra av sina tjänstemän att utöva kontrollen över
dessa 200 storkvarnar. Här i Sverige lia vi ju inte mer än ett 30- eller 40-tal
kvarnar, som vi kunna beteckna som storkvarnar, och jag kan inte förstå, vad
man menar, då man säger, att här skulle vaxa upp en kommissionshydra med
en oändlig massa byråer och tjänstemän. Det kan inte alls bli behövligt med
en så stor apparat. Spannmålsnämnden skall ha sin hand över det hela, och
med hjälp av några tjänstemän bör det hela kunna kontrolleras.

Nu kan det ju frågas: är det då inga svårigheter förbundna med införandet av
inmalningstvånget V Jo. helt säkert kan det bli en hel del kinkiga saker, som
det gäller att avgöra, örn man skall få det att fungera väl och smidigt. Jag är
visst inte blind för att det kan bil en hel del problem att knäcka, som t. ex.
att få fram så exakta uppgifter som möjligt rörande skördens storlek, att kunna
bedöma, i vad mån skördens kvalitet är olika i olika delar av landet och vilken
hänsyn som skall tagas härtill vid inmalningsprocentens bestämmande. Jag
tror därför, att det fordras, att man går fram med varsam hand och inte ingriper
på ett sätt, som kan framkalla svårigheter från kvarnarnas sida, men jag
vill också säga, att förutsättningarna för att hela systemet skall fungera väl äro
givetvis, att det mötes med förståelse från jordbrukarnas sida och att de göra
vad på deni ankommer för att hålla så jämna utbud som möjligt. I det hänseendet
ha föreslagits lån för upprättande av spannmålslagerhus och stödåtgärder
för bildande av spannmålsiorsäljningsföreningar och dylikt, som jag inte
här skall gå in på och som jag egentligen inte har någon anledning att syssla
med. därför att det ju knappast finns någon opposition mot den punkten av utskottets
utlåtande.

Jag vill också erkänna, att det allra lyckligaste är givetvis, örn man kan
träffa en frivillig överenskommelse med kvarnarna örn en tillräcklig inmalning
både beträffande råg och vete.

Jag anser emellertid, att skälen för införande av inmalningstvång på råg
och vete äro så starka, att man bör vidtaga denna åtgärd i främsta rummet för

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
ra. ra.
(Forts.)

Kr 41.

Fredagen den 30 maj e. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande,
vete och råg
m. m.
(Forts.)

att trygga avsättningen av svensk brödsäd, vilket enligt min uppfattning kan
ske utan olägenhet för konsumenterna, vidare för att hindra dumpingen beträffande
rågen och även för att man skall kunna undvika en nationalekonomiskt
sett oberättigat stor import av ett dyrbart lyxvete.

Herr Sandler tyckte, att de, som nu stå för utskottets utlåtande, togo litet av
det goda och litet av det onda -— jag tror, att det var ungefär så orden folio
från herr Sandlers sida. Han tyckte alltså, att man tog litet av det goda —
och det var väl, att man avvisade tullarna — och så tog man litet av det onda,
nämligen inmalningstvånget. Jag vill då säga, att det kan väl ändå inte förebrås
oss, som nu stå för majoritetsbeslutet i utskottet, att vi å ena sidan inte
vilja följa regeringen helt, och å andra sidan inte vilja följa herr Sandler. Regeringen
tycker, att har man sagt a, d. v. s. tagit inmalningstvånget, skall man
också säga b. nämligen taga tullen, men herr Sandler tycker, att det är lika
vansinnigt att säga^a som att säga b. Vi kunna emellertid inte hjälpa, att vi
tycka, att den ena åtgärden är nödvändig och betingad av förhållandena, men
oen andra ha vi vissa betänkligheter emot. Herr Sandler sade, att vi togo litet
av det goda och litet av. det onda. Ja, jag vet inte riktigt, vad jag skall säga
örn herr Sandler själv, jag vill egentligen inte säga, att han är ond, och inte
heller, att han år god i detta fall, ty han är fullkomligt neutral, han vill ingenting.
Jag kan alitsa egentligen inte kvittera denna lilla hövlighet genom att
säga. annat än att han är absolut negativ i fråga om spannmålen.

oNu tror jag, att det kan vara en ren fördel, att man tar inmalningstvång
både på vete och råg, därför att det kan ju tänkas, att örn man endast vidtoge
vissa kraftiga åtgärder för att stödja avsättningen av vete, så kunde det leda
till en förskjutning av förhållandet mellan vete- och rågodlingen på rågodlmgens
bekostnad, vilket kanske inte är så alldeles önskvärt, men någon farhåga
för att hela spannmålsproduktionen skall bli så fruktansvärt stor tror jag inte,
att man behöver hysa. Det finns somliga, som trott, att örn man tar inmalningstvånget,
skall, det leda därhän, att man kommer att producera mera råg
och mera veto än vi kunna äta upp. Ja, men vi lia ju haft ett importbehov på
mellan 200,000 och 300,000 ton hittills. Jag tror, att detta kan nedbringas
genom att^vi använda mera svenskt vete., men av allt att döma skulle det dröja
många, manga ar, innan vi ökat vår odling så mycket, att vi bleve självförsörjande,
och jag får ju säga, att jag tycker inte, att det vore någonting så ryslig^
upprörande, örn vi komma därhän, att vi kunna förse oss själva med spannmål
i högre grad än hittills.

Jag anser därför inte, att vi egentligen lia någon anledning att gå den väg,
som herr Sandler ville, att vi skulle gå, nämligen att minska vår odling av
spannmål och alltså i ännu högre grad än nu är fallet hjälpa andra länder att
bli av med (lerås överskott. Jag har ingenting emot att vi hålla uppe vår
spannmålsodling och kanske öka den något, örn det skulle visa sig fördelaktigt.

Nu vill jag peka på några små punkter i den kungl, propositionen, där jag
inte kan i fråga örn brödsädesodlingen helt gilla departementschefens uttalanden.
Statsrådet säger, att höstsäden är vid sidan av rotfruktsodlingen den gröda,
som »giver den största avkastningen och skapar de största betingelserna
för hög avkastning å efterföljande grödor». Det står på sidan 39 i propositionen,
och jag har verkligen brytt min hjärna för att förstå, vad statsrådet
menar, då han säger, att de. efterföljande grödorna skulle bli så bra efter höstsäden.
Höstsäden har ju i allmänhet en ganska fin placering i växtföljden,
den är placerad efter trädan, då man gödslat och skött jorden ordentligt, men
i själva verket tar ju en höstsädesgröda ganska mycket växtnäring ur jorden,
och i. och för sig kan jag därför inte finna, att ett höstsädesskift ger några
särskilt goda. betingelser för de efterföljande grödorna.

Nu säger jordbruksministern också på ett ställe i den kungl, propositionen

Fredagen den 30 maj e. m.

73 Nr 41.

-— det är på sidan 110 — följande: »Förbises får ej heller, att tull å brödsäd
bidrager till ett högre prisläge å jordbrukets animaliska produkter.» Det är
också ett uttalande, som jag har mycket, mycket svårt att förstå tankegången
i. Örn statsrådet menar, att ett höjt prisläge på spannmål, åvägabragt genom
tullar, i hela världen leder till att spannmålsodlingen ökas och produktionen av
animaliska produkter minskas, då kan jag förstå det, ty örn produktionen av
animalier minskas, kan priset komma att stiga. Men för ett enskilt land som
vårt-, som redan producerar ett ganska stort överskott av animaliska produkter,
kan jag omöjligt förstå, hur en tullhöjning på spannmål leder till ett höjt pris
på animaliska produkter. Örn vi också skulle få ett med 5 eller 10 kronor
höjt pris på vete eller råg, tror jag verkligen inte, att priset på smör och fläsk
och ägg skulle komma att stiga upp till följd av det. Jag har således mycket
svårt att förstå herr statsrådets tankegång därvidlag, såvida den inte varit,
att man rentav till den grad skulle minska den animaliska produktionen, att
man inte längre kunde exportera, något därav, och sedan höjde tullarna på dessa
animaliska produkter och därigenom uppehöll ett högre pris. Har det varit
tankegången, kan jag förstå den, men inte eljest. Det förefaller nog ändå av
det uttalandet att döma, som om det förelåg en viss övertro på vad tullarna
kunna uträtta.

Jag vill nu också säga några få ord om de föreslagna tullhöjningama på de
andra ^ slagen av spannmål. Beträffande ärter föreslås nu en höjning av tullen
från 3: 70 till 6 kronor, men se vi efter, hur det förhåller sig med ärter,
visar det sig, att under de senaste 10 åren ha vi endast under ett år, nämligen
1928, haft importöverskott därav. Under alla de andra nio åren av de senaste
tio lia vi exporterat inte så litet mera ärter än vi importerat. I genomsnitt utgör
exportöverskottet i själva verket mer än 2,400 ton per år. Hur man kan
tänka sig att beträffande en vara, som vi ha exportöverskott av, man skall
kunna få ett högre pris inom landet genom att man höjer tullen, har jag ytterligt
svårt att förstå. Och detsamma gäller också beträffande kornet, ty se vi
på marknaden för kom, finna vi, att under de senaste tio åren ha vi endast under
två år haft importöverskott, men under alla de andra åtta åren ha vi däremot
exporterat mera korn än vi importerat. I genomsnitt ha vi under de
sista tio. åren haft ett exportöverskott på över 7,000 ton korn om året. Jag
kan då inte heller förstå, hur en tullhöjning på korn skall kunna hjälpa, och
det förhåller sig ju i själva verket också så, att priset på kom brukar i Sverige
liggamngefär på samma nivå som priset på korn i Danmark, tidvis t. o. m.
lägre. . Så har fallet varit i vinter. Då har priset i Sverige varit lägre än
priset i Danmark, trots att vi ha en tull på korn av 3: 70, under det att Danmark
har ingen tull alls. Jag undrar ändå, örn inte de här föreslagna tullarna
på kom och ärter närmast ä.ro att betrakta som vackra skåderätter, eller
också skulle man kunna kalla dem för valrätter, som man lämpligen kunde
plocka fram så där i augusti eller september månad, om de inte blivit alltför
torra under sommaren.

Beträffande havre ligga ju förhållandena i viss mån olika till, så till vida
som vi ju nu på senare tider ha ett importöverskott av havre. 1 det hänseendet
vill jag i förbigående peka på att på sidan 196 i den kungl, propositionen föreligger
ett tryckfel. Det är ju ett obetydligt tryckfel, i det där står ett plus i
stället för ett minus. Det är alltså bara ett streck, det gäller, men det medför
dock. att den, som inte fått felet rättat, tror, att vi under 1929 hade ett exportöverskott
på 45,000 ton havre, medan vi i själva verket under 1929 haft ett
importöverskott. Jag tror nog, att den intelligente läsaren förstår, att det är
ett tryckfel, men alldeles säkert är det inte, ty vi behöva inte gå längre tillbaka
än till 1927 för att finna ett år, då vi verkligen hade ett exportöverskott
av havre.

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

Nr 41.

Fredagen den 30 maj e. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

Nu föreslås här införandet av en tull på havre om 4 kronor. Jag vill då
säga, att det förefaller mig mycket tvivelaktigt, örn införandet av tull på havre
överhuvud taget verkligen skulle leda till ett höjt pris på havre i vårt land.
Jag säger, att det är tvivelaktigt, därför att det hänger samman med om det
finns avsättning för havre. Det är ju så, att till städerna gå givetvis numera
väsentligt mycket mindre mängder havre än tidigare på grund av den ökade
bilismen, men det går ju dock vissa mängder dit, och sedan sker det en hel del
affärer jordbrukare emellan. Somliga större jordbrukare, som driva animalisk
produktion, köpa havre, och det säljes ju också ganska mycket havre upp
till Norrland. Finns det avsättning, kan det hända, att en tullhöjning skulle
kunna leda till ett höjt pris, men detta under en förutsättning, nämligen att
priserna på andra fodermedel bli så pass höga, att det kan löna sig att köpa
havren. Äro fodermedlen billiga, såsom fallet nu är, då kli kan köpas för 9
kronor för 100 kilogram, då majs är så billig och även de värdefullare fodermedlen,
foderkakorna, äro relativt billiga, så förefaller det mig mycket osannolikt,
att det skulle gå så lätt att få någon avsättning för havre till höjda
priser. Men dessutom är det ju också så, att skulle det bli ett höjt pris på
havre, skulle nog vissa jordbrukare få gagn av det, men å andra sidan finns
det andra, som skulle få nackdel av det, dels de, som bruka köpa havre lör att
därmed driva animalisk produktion, dels också de många jordbrukare
i Norrland, som äro inställda på att köpa ganska mycket havre att
användas under skogsdrivningarna. Det har ju i utskottet gjorts en
del undersökningar härutinnan, som visa, att av hela den havremängd, som
konsumeras i Norrland, torde ungefär 40 procent, två femtedelar, få lov att
tagas ifrån andra håll. Man kan nog därför ändå säga, att i fråga örn lämpligheten
av att få ett högre pris på havren står ett jordbrukarintresse mot ett
annat. De havresäljande jordbrukarnas intresse står emot de animalieproducerande
jordbrukarnas och deras, som utföra mycket skogskörsler. Det är
väl också detta faktum, som har varit anledningen till att de av regeringen
tillkallade utredningsmännen, herrar generaldirektör Wohlin och kommerserådet
Sohlman, icke ha ansett sig böra förorda införandet av tull på havre, därför
att de anse, att en åtgärd, varmed man hjälper den ene men skadar den
andre, är en åtgärd, som man inte i detta läge bör vidtaga.

Men havre användes även till ett annat ändamål, nämligen för tillverkning
av havregryn, och därtill åtgå omkring 50,000 ton örn året, varav dock en bra
stor del, två tredjedelar eller någonting sådant, brukar importeras. Man kan
verkligen fråga sig, örn den importen behöves. Vi producera i medeltal omkring
1,200,000 ton havre i Sverige om året, och jag frågar, om det inte ändå
finnes 50,000 ton av dessa, som, därest skörden i övrigt är välbärgad, kunna
användas för tillverkande av gryn. Nu föreslås ju både en höjning av tullen
på havre och en väsentlig höjning av tullen på havregryn, men jag vet inte örn
man kan tänka sig, att avsättningen av svensk havre till grynkvarnarna skulle
bli bättre, örn tullen höjdes, niir samtidigt havregrynstullen liöjes så väsentligt
som här föreslås. Det skulle möjliggöra för kvarnarna att även i fortsättningen
importera utländsk havre, då samtidigt med tullhöjningen å havre tullen
på gryn sättes så högt som här är tänkt. Jag anser emellertid, att det är
mycket önskvärt, att det vidtages åtgärder från regeringens sida för att främja
avsättningen av svensk havre till grynkvarnarna på det ena eller andra sättet
■— en sak, varom för övrigt jordbruksutskottet i dagarna hemställer till
riksdagen att avlåta en skrivelse.

Sedan vill jag också säga, att skulle ett inmalningstvång komma att genomföras
beträffande råg och vete, kan det nog i sin mån leda till att även avsättningen
av havre i någon mån förbättras. Därest lantbrukare, som eljest
inte ha kunnat avsätta sin råg och sitt vete till brödsäd, efter inmalningstvån -

Fredagen den 3*0 maj e. m.

75 Nr 41.

gets genomförande skulle kunna göra detta och i stället då få anledning att
skaffa^ sig andra fodermedel, därför att de upphöra att fodra med råg och
vete, så kan det hända, att avsättningen av havre skulle direkt befrämjas genom
en sådan åtgärd.

Till sist vill jag säga några ord örn hela vårt tullsystem och den framställning,
som göres ifrån utskottet örn att riksdagen måtte skriva till Kungl. Majit
och anhålla örn ett påskyndande så vitt möjligt av 1928 års tullkommittés arbete.
Det har ju av utskottet gjorts en utredning, som skulle avse att visa,
på vad sätt tullsystemet verkar för jordbrukarna, i vad mån de lia nytta eller
skada av det._ Det är ju en synnerligen svår utredning, och jag tror inte, att
man av de siffror, som komma fram, kan draga några alldeles säkra slutsatser
i fråga örn storleken av den fullborda, som påvilar jordbruket i och nied
det nuvarande systemet. Men så mycket tror jag dock, att man kan säga har
kommit fram genom denna utredning, att jordbruket har en påtaglig nackdel
av det nuvarande tullsystemet. Det är endast de jordbrukare, som producera
spannmål till en viss mängd, som kunna anses lia så pass stor nytta av spannmålstullarna,
att detta överväger de nackdelar, som de ha av industritullarna.
En revision av tullsystemet bör därför givetvis taga sikte på att åvägabringa
en sådan omläggning, att såvitt möjligt alla jordbrukare kunna erhålla ökad
eller i bästa fall full rättvisa. Det är ju också 1928 års tullkommittés uppgift
att verkställa en sådan utredning. En tullreform däremot, som ger vissa
jordbrukare, som redan lia övervägande fördel av tullsystemet, en ytterligare
fördel, medan däremot andra jordbrukare, som nu ha skada av tullsystemet,
antingen inte bli hjälpta eller också få ökade nackdelar, en sådan revision tycker
jag inte är fullt rationell. Det gäller ju här för tullkommittén just att
klarlägga dessa frågor, och jag anser, att det vore önskvärt, örn en sådan utredning
bleve färdig så fort som möjligt, så att riksdagen kunde få taga ställning
till de förslag, som då kunde komma fram.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla tiden längre, utan vill endast sluta
med att säga, att jag vill hoppas, att de åtgärder, som nu föreslås av utskottet,
skola visa sig vara ägnade att främja avsättningen av svensk brödsäd, och jag
vill också hoppas, att de därigenom komma att utgöra ett stöd för brödsädesodlingen
i vårt land. I den förhoppningen ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den nu föredragna punkten A 1 av utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr talmannen infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Gustafson, Fritiof: Herr talman! Av det föreliggande utlåtandet

får man inte bara det intrycket, att ledamöterna i utskottet varit av mycket
olika åsikter, vilket framgår av de många reservationerna, utan framför allt,
att utskottsmajoriteten inte alltid tycks lia vetat hur den skulle ställa sig.
Det synes, som om majoriteten inte skulle vilja tro, att läget för jordbruket är
sådant, att det påkallar särskilt kraftiga åtgärder. Trots eget konstaterande
ingår utskottsmajoriteten oupphörligen i motbevisning mot vad den förut
har konstaterat. Betecknande är ett uttryck på sidan 22 i utskottsutlåtandet.
Där säger utskottet, efter att ha konstaterat, att ett svårt läge föreligger: »Utskottet
mäste vidare konstatera, att läget ytterligare starkt försämrats under
loppet av innevarande år.»

Den ovillighet, örn jag så får säga, som kännetecknar denna tveksamhet hos
utskottsmajoriteten, är ganska betecknande och har ju också resulterat i att
de åtgärder, som av utskottsmajoriteten föreslagits, enligt mitt förmenande
ingalunda fylla de anspråk, som läget kräver. Det är icke för ro skull, som
man sedan gammalt talar örn, att den hund, som man får driva till skogs, den

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
rru ra.

(Forts.)

Nr 41. 7 C

Fredagen den 30 maj e. in.

Ang. inmalning8tvång

beträffande
vete och råg
in. m.

(Forte.)

biter inga får. Så tycks det även ha varit i detta fall, då utskottet gått att
föreslå åtgärder.

Givetvis är det svårt att konstatera, då man endast rör sig med beräkningar,
hur svårt trycket är, men att så där lättvindigt kunna avfärda den saken och
konstatera att det icke är något särskilt dåligt läge, som herr Örne vill göra,
då han säger, att det föreligger icke något som helst katastrofläge, att bönderna
äro förmögna och det är ett verklighetsfrämmande tal att säga, att ekonomisk
ruin står för dörren för vissa lantbrukare, det är, enligt min mening,
att taga grundligt miste örn förhållandena. Jag undrar, örn herr Örne verkligen
så väl känner läget, att han förstår detta långt bättre än alla de, som
syssla med näringen och som ha en intim kännedom örn densamma. Nu är
det att märka, att man av utredningen har svårt att få en klar bild av läget.
Det är nämligen så, att de verkställda utredningarna hänföra sig till förhållanden,
som rådde före det stora prisfall, som förorsakat de största svårigheterna
och gjort läget så bekymmersamt. När man vidare tager i betraktande
de tabeller, som åtfölja utskottsutlåtandet, bör man bemärka, att dessa icke
ens alltid ge en klar bild av det läge, som rådde vid tidell^ för beräkningarnas
och undersökningarnas utförande, örn jag t. ex. ser på den tabell, vari
medelinkomsten för jordbrukarna i förhållande till taxeringsvärdet å jorden
visas, får man ju observera, att man i deklarationerna inte får fram anspråken
på förräntningen av eget kapital, utan den redovisade nettoinkomsten inkluderar
ju även räntan på eget kapital.

Men om nu utskottet är osäkert i sitt uttalande huruvida läget verkligen är
dåligt för jordbruket, så är utskottet ingalunda osäkert, när det gäller förklara,
vilken produktionsriktning det vill rekommendera. Lika ovilligt som
utskottsmajoriteten är att erkänna, att ett dåligt läge föreligger för den vegetabiliska
produktionen, lika villig är den att framhålla, att läget för den animaliska
produktionen är gott; ehuru på sid. 22 i utskottsutlåtandet konstateras,
att prisfallet i år varit störst på animala produkter, och att det på
sid. 23 säges, att man hittills ej fått belägg på någon viss produktionsgrens
företräde. Trots nämnda konstateranden säger utskottet på sid. 24, att man
dock »torde vara berättigad hysa den tron, att de större utvecklingsmöjligheterna
för en lönande jordbruksdrift äro att finna i en ytterligare förskjutning
till förmån för framställning av animaliska produkter». Till stöd härför
tyckas såväl utskottsmajoriteten som herr Örne vilja åberopa, att saluöverskottet
per hektar är större beträffande animaliska än beträffande vegetabiliska
produkter. Men en sådan jämförelse haltar i betänklig grad, örn
man ej tager hänsyn till det förhållandet, att vid animalisk produktion en
stor mängd kraftfoder inköpes och att rätteligen siffran för dessa inköp skulle
frånräknas det saluöverskott, som uppstår vid animal produktion.

Det förefaller ganska egendomligt, att utskottsmajoriteten helt tvärsäkert
i första hand rekommenderar åtgärder, som stärka den animaliska produktionens
konkurrenskraft, trots den osäkerhet i förutsägelserna, som jag förut
talat om. Herr Örne säger absolut lika tvärsäkert, att endast åtgärder för
främjande av animalisk produktion äro av värde. Det vittnar verkligen om
en stor ringaktning för jordbrukarna, att man inte tror, att de någorlunda
självständigt och även med en viss sannolikhet kunna bedöma läget och att de
i ren motsträvighet skulle vilja neka att gå in på en driftform, som skulle medföra
större lönsamhet i deras yrke. Utskottsmajoritetens verkliga uppfattning
är svår att utröna, och dess bevisföring för de föreslagna, åtgärdernas
berättigande och lämplighet kan med fog kritiseras, vilket ock gjorts av herr
Sandler på ett ganska övertygande sätt.

Utskottet tycks anse att spannmålsodlingen skall skyddas, men på ett sätt,
som ger mindre skydd än det som majoriteten själv funnit vara otillräckligt.

Fredagen den 30 maj e. m.

77 Nr 41.

Hållanda är orsaken den, att ett effektivt stöd åt brödsädesodlingen konsekvent
kräver stöd även åt annan spannmålsodling, framför allt havreodlingen. Spänningen
mellan prisen på fodersäd och på brödsäd måste givetvis, örn den blir
särskilt stor, framkalla den ökade odling av brödsäd, som utskottet anser såsom
ett skäl att ej vidtaga alltför kraftiga åtgärder, men icke förty inskränker
man sitt stöd till att omfatta endast brödsädesodlingen och gör ingenting
åt fodersädsodlingen.

Beträffande havreodlingen torde det vara anledning att något se på hur
den odlingen ställer sig och i vilken omfattning den bedrives i vissa landskap.
Örn jag undersöker detta förhållande beträffande västra Sverige, som framför
allt är det område, där havreodling i större utsträckning förekommer, finner
jag, att i västra Sverige området, omfattande Skaraborgs och Älvsborgs län,
Göteborgs och Bohus län samt Värmlands län, har man odlat havre på ungefär
220.000 hektar och hade år 1928 en skörd av 302,000 ton, under det att i
de skånska länen havreodlingen omfattade endast 75 800 hektar med en skörd
av 121,000 ton. De västsvenska länens havreareal motsvarar en tredjedel av
hela landets med havre odlade areal och dessas produktion av havre en fjärdedel
av hela landets. Enbart Skaraborgs län och Älvsborgs län ha en havreareal,
som är 71/2 gånger så stor som Malmöhus läns och nära fem gånger så
stor som hela Skånes havreareal. Man frågar sig då, varför dessa områden
odla så mycket havre. Orsaken därtill torde till stor del vara att söka i vissa
naturförhållanden: rikligare nederbörd än i andra landsdelar och svårare avdikningsförhållanden
samt en jordmån, svårarbetad lera, som i stort sett hänvisar
vederbörande brukare till mindre gynnsamma odlingar än brödsädesodling.

Xir är det alldeles självfallet, att man i västra Sverige, där man inte så där
lättvindigt kan övergå till annan odling, har mycket stort intresse av att havreodlingen
kommer att åtnjuta något slags skydd. Det torde inte vara underligt,
örn västra Sveriges havreodlare finna det med vara med sitt intresse ganska
svårförenligt att till så lågt pris, som på vissa andra håll kräves, leverera erforderlig
havre. Det torde vara av stor betydelse för våra havreodlande jordbrukare
att det konsumtionsbehov som föreligger i fråga örn havre för grynkvarnar,
till hästar i städerna och vid regementen, tillgodoses med svenskproducerad
vara. Jag förmenar, att tysk dumping bör lika litet tolereras när det gäller
havre som när det gäller råg. och att den föreslagna havretullen är välbehövlig.

Utskottsmajoriteten har framlagt ett förslag, vars otillräcklighet förut i
dag tydligt och klart påvisats, och att inmalningen enbart kommer att vara
ett ganska svårhanterligt vapen, då det gäller att förbättra priserna, torde
vara tämligen säkert. Men jag vill icke därmed säga, att icke inmalningstvånget
bör komma till användning. Det hör emellertid hemma i ett system
med tullar — men när man nu, som utskottsmajoriteten vill göra, bryter sönder
det av Kungl. Majit föreslagna systemet och tager, inte tullarna, som är det
viktigaste, utan tager komplementet till dessa tullar och anser att med detta
komplement skall man kunna råda bot på de svårigheter, som förefinnas, är
det ganska egendomligt, att utskottsmajoriteten verkligen på allvar tilltror sig
att kunna nå erforderligt resultat med detta. Även synes det hos utskottet
föreligga övertro på inmalningstvångets prisreglerande verkan. Inmalningstvångets
prisreglerande förmåga hänger intimt samman med i vad mån jordbrukarna
förmå återhålla tillströmningen av produkter till kvarnarna på hösten,
och det torde icke vara för mycket att ytterligare understryka den tvekan man
kan hysa örn och i vad mån dessa återhållande åtgärder av lantmännen kunna
åstadkomma. Det är sannerligen icke något så smidigt och effektivt vapen man i
inmalningstvånget erhållit, att man därmed kan höja rågpriset över världsmarknadspriset.
Det synes föreligga en missuppfattning, när man säger sig tro,

Äng. inmalningstvång

beträffande
vele och råg
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 78

Fredagen den 30 maj e. in.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Forte.)

att vad det gäller rågen, skall man kunna åstadkomma ett högre pris i förhållande
till världsmarknadspriset än för vete. Vad man har för säkerhet för
detta, har jag svårt att förstå. Det torde naturligtvis uppstå stor svårighet
att hålla ett rågpris, som överstiger världsmarknadspriset plus tull, exempelvis
när billig dumpingvara flödar in. Utskottsmajoriteten har också ansett åtgärder
för kontrollerande av detta inflöde vara behövliga och har tänkt sig nå
detta genom att ålägga importörerna bokföringsskyldighet, så att man därigenom
skulle kunna följa varan. Men redan det förhållandet, att man anser
sig nödtvungen att tillgripa fiskaliska åtgärder för att hindra ett sådant tillflöde,
visar ju, att man rör sig på ganska osäker mark.

I stället för att underlåta biträda den av Kungl. Majit föreslagna tullhöjningen,
borde utskottet, på grund av försämrat prisläge sedan propositionen
avlämnades, antingen tillstyrkt än högre tullsatser än Kungl. Majit föreslagit
eller också kompletterat propositionens förslag med någon stabiliseringsåtgärd,
exempelvis minimipris, som möjligen skulle på ett ganska lätt sätt kunnat
sammankopplas med ett inmalningsavtal med kvarnarna.

Nu har man här sökt spela ut de små jordbrukarnas intressen emot de störres.
Man säger, att högerreservanterna skulle vilja stänga ut de små jordbrukarna
ifrån de förmåner, som man vill skapa genom spannmålsskyddet. Nej, det
är nog inte så, att vi vilja utestänga de små jordbrukarna, men vi ha svårt att
förstå, att de små jordbrukarna inte skulle kunna inse, att även de kunna ha
fördel av de av Kungl. Majit föreslagna åtgärderna. De torde säkert icke
kunna förstå, att de talesmän, som här tala så varmt för dem, icke kunna vilja
gå in på sådana måttfulla åtgärder, som av regeringen föreslagits. Det torde väl
framför allt vara antalet människor, som ha nytta av tullarna, som är det avgörande,
då det gäller att bedöma åtgärdernas lämplighet och berättigande och icke
bara hur många brukningsdelar som ha nytta av desamma. De inkomster, som
en tullförhöjning skulle medföra för de större gårdarna, skulle säkert också
medföra förmån för arbetsfolket på dessa gårdar.

Herr Sandler har förut i dag presterat ett glänsande fyrverkeri med statistiska
uppgifter och iakttagelser. Han gladde oss med att räkna upp den oändligt
stora mängd djur, som det finns på dessa små ställen, vilka nu skulle utestängas
från förmånen av spannmålsskydd, och jag tror inte att det, med undantag
för bien, glömdes bort ett enda djurslag. Men att de små jordbrukarna
skulle känna sig övertygade av denna statistiska bevisföring, har jag mycket
svårt att tro, liksom även att man skulle kunna inbilla en lantbrukare, på
slättbygden, som har låt oss säga två eller fyra hektar åker, att han lider
skada av spannmålstullarna. Jag tror, att verkligheten därvidlag ofta talar
ett annat språk än dessa undersökningstabeller.

Herr Sandler ville göra gällande, att man glömt bort de små jordbrukarna,
dem, som framför allt ägna sig åt animalisk produktion, i fråga örn de hjälpåtgärder,
som här föreslagits. Så är ingalunda förhållandet, ty även reservanterna
ha biträtt förslag till åtgärder, som av Kungl. Maj :t framlagts just för
den animaliska produktionens förbättrande. I det nu föreliggande utlåtandet
är det emellertid fråga örn åtgärder för spannmålsodlingen, och de åtgärder,
som föreslagits till skydd för den animaliska odlingen, behandlas i ett annat
utlåtande. Den saken kunna vi sålunda få återkomma till vid ett annat tillfälle.

Herr Sandler talade om att det skulle gälla att tvångsvis genomföra ökad
användning av brödsäd, och detta ville man göra, trots det att det statistiskt
kunde bevisas, att användningen av brödsäd minskats, under det att användningen
av animala produkter ökats. Jag bär emellertid icke kunnat finna, att
det härvidlag gällt att tvinga folk att äta mera bröd, utan tvärtom att det gällt
att folk framför allt skulle äta bröd, bakat av svensk spannmål.

Fredagen den 30 maj e. m.

79 Nr 41.

När herr Sandler nu frågar, varför man inte vill göra något för de små jordbrukarna
utan bara för de större, skulle jag å min sida vilja fråga det parti, som
han företräder, vad det gjort för de små jordbrukarna och vilka förslag det
framlagt för att stärka deras ställning. Såvitt jag kan finna inskränka sig
de socialdemokratiska förslagen — med undantag av utredningsbegäran angående
statsmonopol — till avslagsyrkanden på föreslagna hjälpåtgärder. Även
till de frisinnade skulle jag vilja säga, att av dem föreslagna och biträdda åtgärder
till spannmålsodlingens skydd äro otillräckliga. Det hjälper inte bara
att tala örn jordbrukarvänlighet och örn vilka storartade åtgärder utskottsmajoritetens
förslag innefattar till skydd för vår spannmålsodling. För en kritisk
iakttagare måste de av utskottet föreslagna åtgärderna befinnas vara
långt ifrån tillräckliga, och helt säkert torde landsbygdens befolkning, sannolikt
även de frisinnade spannmålsodlarna, med beklagande finna, att den förståelse
för jordbruket, de hoppats på, ej förefinnes inom riksdagen.

Herr talman! Det är dock så, att man ej bör underlåta att medverka till
en åtgärd, som ehuru otillräcklig dock i någon mån kan verka förbättrande för
det i ett svårt läge varande jordbruket, och därför får jag instämma i yrkandet
örn bifall till utskottets utlåtande i den nu föredragna punkten.

Herr Björnsson: Herr talman! Om man läst den kungl, propositionen och
utskottets utlåtande och örn man hört den ena talaren efter den andre förorda
de stödåtgärder av olika slag, som under denna debatt kommit i fråga, skall
man helt säkert kunna konstatera, att dessa stödåtgärder skulle ha varit avsedda
för jordbruket, icke för jordbrukarna. Man skulle ju därav kunna förledas
tro, att dessa stödåtgärder framför allt voro av näringspolitisk art, att
man önskade med dem förbättra en eller annan produktionsgren eller inrikta
produktionen i stort åt annat håll än vad nu är fallet. Det gäller måhända,
då det är tal örn stödåtgärder till förmån för mejerihanteringen, att dessa
kunna betecknas som näringspolitiska åtgärder. Det förhåller sig ju nämligen
så, att den svenska smörproduktionen kvalitativt har sjunkit under våra
konkurrenters. Den kvalitativa sänkningen har tagit sig ett sådant sorgligt
uttryck som att svenskt smör på exportmarknaden har betalats lägre än
finskt och baltiskt smör och börjat närma sig exportsmöret ifrån Australien
i pris.

Men då det gäller spannmålsodlingen, så äro de föreslagna stödåtgärderna
alls icke motiverade på det sättet. Man talar inte örn att vår spannmålsodling
behöver rationaliseras eller att den är kvantitativt otillräcklig; man motiverar
stödåtgärderna uteslutande med att spannmålsodlarna ha det dåligt ställt.
Stödåtgärderna avse således icke att utgöra ett led i ett näringspolitiskt program
utan i ett socialekonomiskt. Det är ingen, som tror, att örn en jordbrukare
nödgas, lämna, sitt jordbruk, inte en annan jordbrukare, som får köpa
gården för tillräckligt billigt pris. kan på den fortsätta att driva jordbruket.

Vad det gadler är att bringa ekonomisk hjälp framför allt åt de nuvarande
ägarna till våra jordbruksegendomar. Hela motiveringen för Kungl. Maj:ts
förslag till stödåtgärder för spannmålsodlingen går därför också ut på att
uppvisa, huru Sveriges jordbrukare behöva ekonomiskt stöd. Man vill m. a. o.
taga pengar ifrån vissa samhällsgrupper och ge dem åt spannmålsodlarna på
det ena eller andra sättet.

Den första förutsättningen för en sådan stödaktion måste naturligtvis då
vara, att själva utgångspunkten skall vara fullt klar, att jordbrukarna, det
stora flertalet av dem, verkligen befinna sig i ett sådant ekonomiskt nödläge.
att det är berättigat att på detta sätt bringa ett extra ekonomiskt understöd.

Ser man uteslutande på prisnoteringarna på spannmål, kan det ju inte falla

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 80

Fredagen den 30 maj e. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Korts.)

någon in att förneka, att dessa vittna om, att jordbruksnäringen borde vara
mycket dålig, oell naturligtvis måste man medge, att särskilt priserna på
mejeriprodukter och ägg, sedan den kungl, propositionen iordningställdes, ha
försämrats ytterligare och helt säkert bidraga till att försämra jordbrukarnas
ekonomi. Men icke desto mindre tror jag, att den utredning, som här
gjorts, visar, att läget dock icke är så uselt för Sveriges jordbrukare, som
man ifrån Kungl. Maj:ts och utskottsmajoritetens sida på denna punkt velat
göra gällande. Det har av föregående talare berörts åtskilliga av de utredningar,
som utskottet låtit verkställa. Jag skall be att få särskilt erinra örn
i första hand de räntabilitetsundersökningar, som äro gjorda genom lantbruksstyrelsens
försorg.

En föregående talare, herr Öhman, ville beträffande dessa räntabilitetsundersökningar
till att börja med göra gällande, att de uteslutande avsåge en
allt för långt tillbaka liggande tid. Han menade, att här fanns uppgifter
icke för längre tid framåt än till 1927/1928. Han har uppenbarligen förbisett,
vad som står på sid. 2G i den kungl, propositionen, där man har siffror
även för året 1928/1929, alltså sist förflutna räkenskapsåret. Det är visserligen
preliminära siffror, men de visa i alla fall på en räntabilitet av 2.6 procent,
under det att siffran för föregående år var 1.4 procent. Man kan således
där konstatera någon förbättring, även om naturligtvis en förräntningsprocent
av 2.4 måste betecknas såsom förhållandevis låg.

Herr Öhman ville vidare göra gällande, att de kontrollerade jordbruken
skulle vara alldeles särskilt välskötta jordbruk. Jag vet nu inte, på vilken
grund han stöder ett sådant påstående. I min barndom hade jag tillfälle att
se en jordbrukare, som vägde ut spannmål och mjöl på hektogrammet åt varje
ko och som förde ett bokhålleri, som icke lämnade något övrigt att önska.
Men denne jordbrukare fick mycket snart gå ifrån sin gård, sedan ogräset
spritt sig på hans åkrar. Den omständigheten således, att man för ett noggrant
bokhålleri, är efter min mening en mycket klen borgen för att jordbruket
är välskött, och örn herr Öhman ville titta en liten smula närmare på den
detaljundersökning angående räntabiliteten, som finnes i bilaga I till utskottsutlåtandet,
skulle han kunna konstatera, att bokföringens resultat visar ett i
hög grad växlande resultat för olika jordbruk. De jordbruk, som där äro behandlade,
äro uppdelade i vissa grupper ifrån södra Sverige, ifrån mellersta
Sverige och ifrån Norrland. I statistiken har man lagt ihop de sämsta i en
grupp för sig och de bästa för sig, i regel tio i varje grupp. Det visade sig
då t. ex. att under det att de fem sämsta kontrollbokförda jordbruken i södra
Sverige lämnade en förräntningsprocent av 0.0, så visade de fem bästa en förräntningsprocent
av 4.6 för året 192G/1927. För året 1927/1928 visade de
sämsta en negativ förräntning — de gingo med förlust •— och de bästa lämnade
en förräntning av 3.3 procent. Går jag till Mellansverige och tager siffrorna
för endast de bästa jordbruken och de jordbruk, som lia högst 10 hektars
jordbruksareal, visade de tio bästa jordbruken där en förräntningsprocent
av 8.9 för åren 192G/1927 och för åren 1927/1928 en förräntningsprocent
av 7.5. Detta är förräntningssiffror, som efter min mening äro fullt tillfredsställande,
ja utmärkta. Örn jag tager de större jordbruken, d. v. s. över
100 hektar, visa de tio bästa för året 1926/1927 en förräntningsprocent av 6.7
och för året 1927/1928 6.1 procent. Går jag så till det av naturen, då det
gäller jordbruk, så gynnade Norrland, så kommer jag till det märkliga resultatet
att för året 1926/1927 visade de bästa jordbruken där 8.8 procents
förräntning och för året 1927/1928 en förräntning av 8.6 procent. Det är,
mina herrar, en räntabilitet, som likaledes måste betecknas såsom fullt tillfredsställande,
ja utmärkt, och jag tror, att jag icke säger för mycket, örn
jag med stöd av dessa siffror vågar påstå, att det visst icke är alla Sveriges

Fredagen den 30 maj e. m.

81 Nr 41.

.jordbrukare på långt när, som lia dålig räntabilitet av sina jordbruk. Det
finns nog många jordbrukare, som reda sig bra. Jag vill erinra om, att det
finns en hel del jordbrukare, som ha särskilt gynnsamma avsättningsförhållanden
för sin mjölk, de som bo i närheten av städerna. I Borås kostade mjölken
strax efter jul, den sista tid, från vilken jag har siffror, 24 öre per liter,
och jag antager, att jordbrukarna då fingo minst 15 ä 16 öre. Det tror jag,
man kan säga, är ett pris, som medger en synnerligen god räntabilitet. Nu
är det ju möjligt, att ett sådant pris kan betecknas såsom monopolpris, och att
jordbrukarna genom kartellbildning, de jordbrukare, som bo nära städerna
och kunna upprätthålla sådana priser, kunna göra sig skyldiga till ungefär
ett förfaringssätt, som klandras så mycket från deras håll, örn t. ex. stockholmsmurarna
taga sig för något liknande.

Örn det nu vore så, att jordbruksnäringen generellt vore så oekonomisk,
som det göres gällande, så borde det ju vidare visa sig däri, att priset på jordbruksegendomar
skulle mycket snabbt sjunka. Det går på det sättet, att örn
ett industriföretag år efter år icke ger tillfredsställande förräntning, eventuellt
går med förlust, sjunker värdet, och jag kan försäkra herrarna, att det alltjämt
finnes åtskilliga fabriker och bruk, som man kan få köpa för långt
mindre belopp än anskaffningskostnaden. Ser man nu på hur det förhåller
sig med jordbruksegendomar i det fallet, kan man få ett ganska gott besked
därom på sid. 125 i särskilda utskottets utlåtande nr 2, där man har sammanfört
resultaten från en undersökning av saluvärdena på jordegendomar
i sex län. Dessa län äro Malmöhus, Östergötlands, Skaraborgs, Västmanlands,
Gävleborgs och Västerbottens län, således våra viktigaste jordbrukslän.
örn man då avsöndrar alla försäljningar, som kunna kallas för släktköp,
försäljningar till anförvanter, som således i regel betinga låga priser, finner
man, att sedan 1922 ha försäljningsvärdena på lagfarna fastigheter i regel
legat i medeltal 20 procent över det åsätta taxeringsvärdet.

Det taxeringsvärde, som åsatts 1922, har varit oförändrat till 1928. Då skedde
en omtaxering, varvid taxeringen för jordbruksvärdena i varje fall i någon
om också obetydlig mån höjdes. Man kan nu visserligen konstatera, att de egendomar,
som äro lagfarna 1929, icke ha betingat fullt så höga överpris över taxeringsvärdena,
som fallet var före den tiden, men i varje fall har överpriset legat
mellan 7 och 15 procent. Man kan således icke på långa håll tala örn ett fall i
jordbruksvärdena, som är katastrofalt, ett fall, som är tillnärmelsevis jämförligt
med det fall, som ägde rum vid fredskrisens inbrott 1921 och 1922 beträffande
annan fastighet.

Om jag således å ena sidan anser mig kunna konstatera, att de föreslagna
stödåtgärderna för spannmål närmast ha till syfte att åstadkomma en utjämning
av inkomsterna i landet till jordbrukarnas förmån och i visst fall att säkerställa
förmögenheten, och å andra sidan tänker på den del av förslaget, som
innefattar kravet på höjda tullar, måste man ju säga, att dessa tullar äro ett
ganska olämpligt medel för en sådan socialekonomisk utjämning. Vi ha ju i
vårt land olika metoder att bringa nödställda människor hjälp. Den äldsta är
vår fattigvård. Vi ha i nyare tid fått vår arbetslöshetspolitik, som avser att
bringa arbetslösa hjälp. I intet av dessa fall förekommer det, att man från
samhällets sida ger folk hjälp, oberoende av örn hjälpen behöves eller icke. Om
man nu i socialekonomiskt syfte genomför en förhöjning av spannmålstullarna,
är det uppenbart, att denna hjälp kommer jordbrukarna till godo, vare sig
de äro rika eller fattiga, vare sig de ha räntabelt jordbruk eller icke räntabelt
jordbruk. Och vidare, eftersom jordbrukstullarna skola betalas av folket icke i
proportion till deras skattebetalningsförmåga, utan i proportion till deras konsumtion
av bröd. är det uppenbart, att även de allra sämst ställda i samhället
få hjälpa till. Det kommer således att inträffa, i fall tullförhöjningen går ige Fursta

kammarens protokoll 1030. Nr bl. 6

Äng. immalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

Nr 41. 28

Fredagen den 30 maj e. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

norn, att nian från t. ex. cle arbetslösas fiekor tager pengar och flyttar över dem
tilläventyrs till de förmögna godsägarnas och storböndernas fickor. Örn man
ser saken så, förefaller det mig, att man får anledning till en smula eftertanke,
om detta kan vara riktigt.

Nu vill jag säga, att denna synpunkt icke för mig är ensamt avgörande.
Skulle nian lägga uteslutande konsumentsynpunkter på dessa stödåtgärder,
skulle man uppenbarligen vara precis lika ovillig att nied skattemedel hjälpa
t. ex. mejerihanteringen till ett bättre ekonomiskt resultat. Det är uppenbart,
att då mejerihanteringen genom sin organisationsverksamhet kan komma dithän,
att en jordbrukare kan få trettio öre mer per kilo smör, än han nu får, så
komma även de svenska smörkonsumentema att få betala trettio öre mer än de
nu göra. Men en sådan prisförhöjning anser jag vara fullt legitim, och jag anser
det fullt berättigat, att man av skattemedel beviljar de anslag, som kunna
vara nödvändiga eller nj-ttiga för att så snabbt som möjligt ge vår mejerihantering
en starkare ställning på den utländska marknaden.

Örn man ser efter, huru de fördelar, som höjda spannmålstullar skulle ge,
komme att fördelas mellan jordbrukarna, så har ju särskilt av herr Sandler den
frågan belysts på ett utomordentligt klargörande sätt. Det visar sig, att det
är huvudsakligen odlarna av större brukningsdelar, som få nytta därav. Småbrukarna
få ingen som helst nytta av det, tvärtom skada. Jag skall ej närmare
gå in på hithörande detaljer, men denna fråga kan giva anledning till reflexioner
av olika slag. Tullarna kunna ju ha mångahanda verkningar. För mera
romantiskt anlagda tullvänner spela naturligtvis tullförhöjningar en mycket
viktig roll som ett bidrag till den andliga trevnaden. Den känslan, att man
får skydd och att man är föremål för statens särskilda omvårdnad, är naturligtvis
on stimulerande psykologisk faktor, som ej kan förbises, men jag skall
icke uppehålla mig vid den sidan av saken, eftersom, när man rör sig med sådana
argument, man kan motivera ungefär vad man vill. Jag håller mig mera
till den sortens tullvänner, som ha klart för sig, att den viktigaste fördelen av
tullarna är det substantiella bidrag, de kunna lämna i kassan, och jag vill särskilt
då se efter, vilka konsekvenser, som utskottets utredning angående förmånerna
för olika grupper av jordbrukare av höjda spannmålstullar har för den
pågående tullutredningen.

Som bekant har denna igångsatts på initiativ från bondeförbundshåll, och
det torde också vara för de flesta bekant, att det var den motivering, som redigerades
av bondeförbundsreservanterna i utskottet, som blev riksdagens direktiv
i den skrivelse, vari denna tullutredning begärdes. Utgångspunkten var
den orättvisa, som man fann ligga däri, att »jordbruket» fick betala till industrien
mer i tullar, än övriga människor fingo betala till »jordbruket». Man
betraktade denna merbelastning på jordbruket som en orättvisa, vilken man
ville ha hävd. Nu är det alldeles klart, att samtliga jordbrukare ha ett intresse
av att få bort övriga tullar, allt vad industritullar heter. Man kan ju möjligen
göra undantag för vissa tullar, som kunna ha ett visst protektionistiskt
värde för jordbrukarna indirekt, t. ex. margarintullen, och naturligtvis får man
icke med tullar jämställa sådana protektionistiska åtgärder som märkning av
kött och dylikt. Således, när det gäller kravet på slopande av industritullarna,
är den gröna fronten obruten. Då gå alla jordbrukarna på samma linje,
örn de följa sitt eget intresse, men om man hunnit så långt, måste man dra ungefär
följande slutsats: örn det visar sig, att en höjning av spannmålstullarna är
skadlig för småbrukarna, då måste naturligtvis en sänkning av just dessa tullar
vara fördelaktig för dem, och den största möjliga sänkningen av spannmålstullarna
är naturligtvis liktydigt med deras slopande. Hålla således jordbrukarna
icke bara på att det skall vara rättvisa mellan det ganska abstrakta
ting, som kallas »jordbruket» å ena sidan, och det än mer abstrakta ting, som

Fredagen den 30 maj e. m.

83 Nr 41.

heter »industrien» å den andra sidan, utan hålla de också på, att det skall vara
rättvisa mellan de olika kategorierna av jordbrukare, måste naturligtvis kravet
från småbrukarnas sida bli att alla spannmålstullar skola slopas. Småbrukarna
stå också i själva verket, såsom ganska självklart är, numera i intressegemenskap
närmast med exportindustriens folk. Det kan vara skäl, att man tänker
på detta, då man i fortsättningen går att diskutera vårt stora tullproblem.

Vad jag här sagt är naturligtvis en anmärkning, som ej kan riktas mot högerns
ställningstagande till tullarna, då högern ju betraktar tullar som ett av
sina viktigaste näringspolitiska hjälpmedel och självfallet icke hesiterar för en
orättvisa, bestående däri att den ena samhällsklassen får betala till den andra,
örn man därigenom kan nå ett eftersträvat näringspolitiskt syfte. Då däremot
t. ex. herr Gustafsson i Benestad, som närmast har företrätt bondeförbundet i
denna debatt, i sitt anförande å ena sidan särskilt beklagade sig över småbrukarnas
ringa inkomster, — och efter min mening hade han rätt i, att småbrukarna
ha ett mycket strävsamt liv, även örn den frihet, de ha, är ett värde, som icke
får skattas alltför lågt — och då herr Gustafsson i Benestad således har den
meningen, att småbrukarna behöva hjälp, förefaller det mig obegripligt, hur
han kan vilja lägga sten på en redan tung börda genom att rösta för höjda tullar.
Man kan icke genom provisoriets förgyllning förvandla en orättvisa till
rättvisa.

Ja, herr talman, av vad jag nu anfört torde framgå, att jag för min del icke
kommer att rösta för den av Kungl. Maj:t föreslagna höjningen av tullsatserna
på jordbrukets vegetabiliska produkter.

Örn man åter går till de övriga stödåtgärderna för spannmålsodlarna, kan
jag ej på t. ex. inmalningstvånget lägga uteslutande principiella synpunkter.
Efter min mening finns det åtminstone teoretiskt en möjlighet att genom en ökad
inmalning av svensk spannmål i det mjöl, vi förbruka, åstadkomma i viss mån
höjda priser på spannmål och framför allt också bättre avsättningsmöjligheter
utan att skada konsumenternas verkliga intresse. Och jag skulle tro, att dessa
åtgärder ha en uppgift att fylla, intill dess spannmålsodlarnas lagerhusrörelse
och föreningsverksamhet på detta område vunnit nödig stadga. Men då jag
först hörde talas örn att jordbruksutredningen tänkte komma med ett sådant
förslag, gjorde jag den reflexionen: örn det blir dyrt eller billigt för konsumenterna,
vet ingen. Det beror helt och hållet på hur den nämnd, som skall sköta
inmalningstvånget, kommer att gå i land med sin oerhört svåra uppgift. Och
vidare är inmalningstvånget förknippat med så oerhörda svårigheter av olika
slag. att det icke kommer att bli gammalt. Folk kommer att bli missnöjda med
mjölkvaliteterna, och kvarnarna komma att anse sig missgynnade. Den kvarn,
som har sitt uppköpsområde så beskaffat, att den får kvalitativt god spannmål,
blir gynnad i jämförelse med de övriga kvarnarna. Samtliga stora kvarnar
komma att förlora relativt i konkurrensen med småkvamama. Jordbrukarna
komma icke att bli tillfredsställda med kvalitetsbetalningen och dylikt.
Jag trodde också från början, att detta skulle bli ett provisorium av mycket
kort varaktighet.

När man nu i utskottet gick till behandling av problemet, fann jag, att man
där, Hka litet som i jordbruksutredningen eller i Kungl. Maj:ts förslag, kunde
få någon som helst klarhet örn hur inmalningstvånget och inblandningstvånget
skulle tekniskt hanteras. Man säger, att det skall vara en viss minimiinmalnmgsprocent.
Hur stor den skall bli, är mycket vagt definierat. Man säger,
att det skall vara en viss maximiinmalning i genomsnitt. Det är också ytterst
vagt definierat, hur detta skall vara. Man vill bibehålla utförselbevisen och
därmed möjliggöra ungefär vilka prisvariationer som helst. Det är faktiskt
på grund av de svårigheter, som jag tror skola visa sig förknippade med genomförandet
av inmalningstvånget, som jag anser, att det icke kan vara skäl att

Äng. inmalningatvång

beträffande
vete och råg
m. in.
(lorta.)

Nr 41. 84

Fredagen den 30 maj e. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

göra ett sådant försök, i all synnerhet som man räknar med att det icke skall
bli ett kort provisorium utan en ganska långvarig historia.

Jag vill alldeles särskilt erinra om de svårigheter, som äro förknippade med
inmalningstvångets införande, övergångssvårigheterna. Dessa har särskilda
utskottets majoritet ej gått i land med att lösa, och jag tror, att hans excellens
statsministern hade en mycket god grund för sin önskan och förhoppning, att
den sakkunskap, som fanns inom utskottsmajoriteten, skulle bli i tillfälle att
hjälpa Kungl. Maj :t med att komma tillrätta med dessa övergångssvårigheter.

Under sådana förhållanden, herr talman, har jag icke ansett mig kunna rösta
för inmalningstvånget, och jag ber därför att få yrka avslag på flen nu förevarande
punkten av utskottets utlåtande.

Herr Johansson, Johan: Herr talman! När man har tagit del av det föreliggande
utskottsförslaget, får man ett ganska starkt intryck av den splittring,
de divergerande meningar, som detta utskottsutlåtande är ett bevis på,
och jag kan icke annat än på det allra livligaste beklaga, att ett ärende av
den utomordentliga vikt och betydelse, som de nu föreslagna stödåtgärderna
åt jordbruksnäringen otvivelaktigt äro, skall åsättas en partipolitisk stämpel
— en fråga som den nu föreliggande, där det icke allenast gäller jordbruket
och jordbruksbefolkningens bästa, utan fastmer hela folket. Ett dylikt ärende
borde vara höjt över partiskrankorna, och alla goda krafter borde väl vara
eniga i att samverka till att söka åstadkomma en god effektiv lösning. Jag
beklagar också, att det förslag, som kommit från rent jordbrukarhåll, ej kunnat
påräkna något stöd, ej kunnat ena eller samla på andra håll, särskilt som
jag vill understryka, att dessa förslag ingalunda kunna anses som oskäliga.
Tvärtom, med hänsyn till det föreliggande läget och den situation, i vilken vi
nu faktiskt befinna oss, kan man beteckna dessa förslag som synnerligen blygsamma.
Jag tager mig också friheten att erinra de reservanter, nämligen de
socialdemokratiska reservanterna, sorn överhuvud alltid motsätta sig understödsverksamhét
i prisreglerande syfte, särskilt då det gäller jordbruket, att
även i det nu föreliggande kritiska läget vidhålla dessa reservanterna alltjämt
sina, jag måste säga det, förlegade och doktrinära fördomar.

Här gäller det ju faktiskt att i någon mån trygga existensen för landets
största folkgrupp, en folkgrupp som utgör två tredjedelar av hela befolkningen,
en grupp som genom sitt arbete framskapar, mina herrar, de förnämsta
nyttigheterna, nämligen livsmedlen. Denna folkgrupp, säger jag, gör samhället
odisputabelt de största tjänster, samtidigt som denna grupp har ytterst
små anspråk på samhället. Hur skulle det verkligen sett ut här i landet, örn vi
icke haft stöd och alltjämt hade ett gott stöd i en arbetsam, sparsam och plikttrogen
jordbrukarbefolkning, som slitit och alltjämt sliter ont för att få en
skälig och nödtorftig bärgning, en befolkningsgrupp, som har synnerligen små
anspråk på livet, som går till det yttersta i tålighet och alltid givit det vackraste
prov på en synnerligen stark lojalitet? Nu tycks detta helt och hållet
vara glömt och även det läge, vari vi befunno oss för endast några få år tillbaka.
Då var det kanhända gott att ha de svenska åkrarna och de svenska
jordbrukarna att förlita sig till, särskilt i den tid, då all import var så gott
som avstängd. Nu har man — det märktes så väl på de anföranden, som hållits
här i dag, — på visst håll tydligen fått ett helt annat hjärtelag. Man resonerar
som så: moren har gjort sin tjänst. Nu ha vi det själva rätt så bra, vi importera
billigt. Nu kan ni klara er, vi klara oss. Ni lantbrukare få reda er bäst ni
vill, eljest få ni svälta. — Jag vill också fästa uppmärksamheten på att tack
vare den stora duglighet såsom producenter, som jordbrukare städse ådagalagt,
tack vare deras stora förmåga att anpassa sig, ha vi hittills något så när kunnat
bibehålla vår köpkraft. Jordbruket är ju en ganska stor kund för industrien,

Fredagen den 30 maj e. m.

85 Nr 41.

och så länge denna köpkraft någorlunda kan uppehållas, ha vi också utsikt
att i varje fall på bästa möjliga sätt komma till rätta med arbetslösheten. Men
i den mån svårigheterna fortsätta och det kritiska läge, som inom jordbruket
råder, icke blir avhjälpt, kommer också denna köpkraft helt naturligt att för
var dag som går avsevärt och kanhända till ytterlighet försvagas. Vi ha också
trots ganska hårda och tyngande skatter ändå försökt så plikttroget som möjligt
fullgöra denna skatteplikt. Jag erinrar särskilt de reservanter, som nu gå
emot allt stöd åt jordbruket, om hur det var för något år sedan, när vi hade att
taga ställning till våra kommunala skattelagar. Då hade man sannerligen inger
ömhet. Då gick man så långt, nian kunde, i fråga örn att höja och skärpa
garantiskatteprocenten. Jag måste säga, att i det produktionsläge, i det ekonomiska
läge, där faktiskt jordbruket nu befinner sig med hänsyn till de låga
priserna på både spannmål, mjölk och smör, måste man med fullt fog kunna
påstå, att i skatteväg råder det ganska himmelskriande orättvisor och alltför
tunga bördor. Produktionskostnaderna för jordbruket ha ju avsevärt ökats av
orsaker, som jag vågar påstå, att lantbrukarna icke ha någon egentlig skuld
till. Jag vill i det stycket erinra örn att de ökade produktionskostnaderna ha
vi i mångt och mycket statsmakterna att tacka för, och icke minst det parti,
som nu ej vill höja ett finger för att i en svår tid stödja jordbruket. På samma
gång som produktionskostnaderna avsevärt stegrats, lia också inkomsterna
icke allenast stått stilla, utan till och med avsevärt sjunkit. Sedan några månader
vräkes det ju ut över landet utländska produkter, framställda till avsevärt
lägre kostnader än de produktionskostnader, som vi ha att räkna med
här i vårt land, och dessutom försiggår en regelrätt dumping av såväl vete
och råg som havre, och särskilt de två sistnämnda sädesslagen. Det behöves
kraftiga motåtgärder däremot, örn avsättningen av den inhemska spannmålen
skall kunna tryggas. Utskottets förslag är i stort sett för oss jordbrukare en
besvikelse. Det föreslås, såvitt man kan bedöma, blott en halv åtgärd. Inmalningstvånget
må vara huru nödvändigt som helst för att säkra avsättningen,
men det hade bort kompletteras med tullförhöjningar eller minimipris för att
kunna bliva verkligt effektivt. Läget på rågmarknaden är för närvarande
sådant, att det inte ens går att sälja till kr. 11:40 per 100 kg. Då priset
enligt förslagsvis gjorda beräkningar genom inmalningstvånget torde kunna
höjas med kr. 1: 50, äro vi uppe i knappt 13 kronor för 100 kg. Att med nuvarande
produktionskostnader avyttra fullgod, kvarngill vara till detta pris är
rent förlustbringande. Det vore i högsta grad av behovet påkallat, att åtgärder
skyndsamt vidtagas av statsmakterna för att förbättra priset på spannmål,
i synnerhet som nuvarande prisläge i en mycket stor utsträckning bestämmes
av utländska åtgärder, som icke falla inom ramen av normal ekonomisk verksamhet
och vilka våra jordbrukare icke äro i stånd att på ett effektivt sätt
möta. Hade Kungl. Maj :ts förslag örn höjning av tullen med kr. 2:30 jämte
inmalningstvång bifallits, hade vi åtminstone kunnat komma något över 15
kronor för rågen i nuvarande situation. Icke heller detta pris kan väl sägas
vara för högt, utan är faktiskt hållet i yttersta underkant, men det vore ändå
ett bättre resultat än man får genom utskottsförslaget.

Man tycks åtminstone på visst håll hysa en panisk förskräckelse för allt
vad jordbrukstullar heter. Jag är inte någon inbiten tullvän, utan jag kan
frångå den linjen och ansluta mig till något annat, örn det hjälper, t. ex. fastställandet
av rimliga minimipris, men utskottsmajoriteten vill ju ej heller sätta
något i stället för tullhöjningen. Örn riksdagen anslöte sig till inmalningstvånget
jämte höjda tullar eller minimipris, skäligt avvägda i förhållande till rådande
världsmarknadspris och våra egna produktionskostnader, vunnes trygghet
för jordbrukets utövare, så att de kunde fortsätta sin produktion utan att
behöva befara att möta ruinen i ekonomiskt avseende; det ekonomiska tryck,

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

Nr 41.

Fredagen den 30 maj e. m.

Ang. immalningstvång

betra Hände
vete och råg
m. m.

(Forts.)

sorn framför allt den utländska dumpingen medfört, skulle lätta betydligt.

Vad som för oss lantmän i dessa dagar är särskilt bekymmersamt, är att
även prisläget för animaliska produkter sjunkit katastrofalt. I fråga örn exportsinöret
ha vi under de senaste veckorna mottagit den ena jobsposten efter
den andra örn sänkta noteringar. Andelsmejeriernas mjölklikvider till sina
leverantörer för april manad torde vara nära nog de lägsta i mannaminne. En
sänkning av smörpriset med t. ex. 1 procent betyder miljoner för det svenska
jordbruket. Utöver vad Kungl. Majit har föreslagit som stöd åt mejerihanteringen
har från vårt håll gjorts en hemställan örn ett förslagsanslag av 10
miljoner kronor årligen att utgå som premier viri export av runmärkt smör.
Avsikten med detta förslag har varit att i någon mån begränsa prisfallet för
mejeriprodukterna och att giva stöd åt exporten genom koncentration och förbättrad
organisation. Ett bifall till detta förslag skulle lia verkat rättvist och
lika för både små och stora jordbrukare och blivit ett verkligt stöd för jordbruket.

Motionen bär emellertid avstyrkts under hänvisning till att ett bifall kunde
draga nied sig vissa icke önskvärda konsekvenser. Då jag icke har möjlighet
att tillräckligt allsidigt bedöma denna sida av saken, återstår intet annat än
att konstatera, att även på detta område de resultat, vartill man kommit, måste
föranleda stor besvikenhet hos dem, som önskat en effektiv hjälp åt jordbruket
i dess nödläge.

Jag vill till slut erinra örn att vi säkerligen hava mycket att tacka våra jordbrukare
för. De ha under sekler varit ett gott och tryggt stöd både för landet
och folket. När nu denna stora folkgrupp, jordbrukargruppen, befinner sig
i svårigheter och faktiskt kommit i ett kritiskt nödläge, tror jag, att det skulle
vara en rättfärdig sak, om deras näring finge det stöd, som den verkligen behöver.
Jag är också förvissad örn, att ett stöd åt landets främsta och största
näring skulle verka befruktande även på andra näringar. I fall landets jordbrukare
finge detta stöd och riksdagen välvilligt behandlade denna fråga, är jag
alldeles viss om att de i sinom tid också skulle visa god vilja att återbetala
hjälpen. Jag är alldeles säker på att ett sådant beslut skulle bära god frukt
och icke allenast gagna jordbruket, utan även bidraga till att förläna samhället
i sin helhet en lycklig och god utveckling.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets utlåtande
i den föredragna punkten.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar återtagits av herr förste vice talmannen.

Herr Möller: Herr talman! Man har i denna debatt, vare sig man ställt
sig kritisk eller icke mot utskottets utlåtande och särskilt den nu föredragna
punkten om inmalningstvånget, utgått från det faktum, att vi befinna oss i en
kris för det svenska jordbruket, en kris, som eventuellt kan utvecklas
så, att detta jordbruk kommer att stå inför en katastrof. Jag måste
ändå ge uttryck åt den känsla, som jag fått under den långa diskussionen
i dag, att de toner, i vilka man nu målat den nuvarande jordbrukskrisen,
äro ofantligt dämpade i jämförelse med de toner vi hörde
ännu i remissdebatten detta år och framför allt i jämförelse med den agitation,
som har förts på möten och i tidningar, vilka tala för vissa även här i riksdagen
företrädda partier. Jag förstår mycket väl, att man icke längre kan
taga till de allra djupaste brösttonerna, då man för riksdagens första kammare
vill framhålla allvaret i den rådande jordbrukskrisen, ty om icke utskottets
s. k. majoritet — det vill med andra ord säga, att örn inte de folkfrisin -

F redagen den 30 maj e. m.

Nr 41.

naile under utskottsbehandlingen hade beslutat sig för att acceptera ett inmalningstvång,
hade utan tvivel utskottsutlåtandet på basis av det faktiska material,
som finnes i betänkandets bilagor, i stället för att tala örn en kris, som
kräver omedelbara åtgärder, avslöjat detta tal örn en verklig, allvarlig djupgående
kris inom vårt jordbruk som åtminstone till 75 procent en ren politisk
bluff. Jag kan inte hjälpa, att jag blev ganska överraskad, när jag hörde hans
excellens herr statsministern inkassera utskottets utlåtande såsom innehållande
en serie av bevis för att den kungl, propositionens målning av jordbrukets läge
var befogad och berättigad. Herr statsministern meddelades oss, att detta utskottsutlåtande
vittnar därom, att priserna å jordegendomarna äro fallande,
att bönderna måste taga ut sina besparingar ur sparbankerna, att de inte längre
kunna klara sina krediter i bankerna, att samtidigt lånebehovet växer, och han
anförde åtskilliga andra sådana uppgifter, som skulle finna stöd i utskottets
betänkande.

Ja, mina herrar, hur förhåller det sig med dessa ting, om man går till materialet?
Det är ju riktigt, att priserna på jordbruksegendomar inte äro precis
desamma som innan deflationen överhuvud hade verkat och vi hade ett mycket
lägre penningvärde. Men enligt utskottets utlåtande lågo under andra halvåret
1929, d. v. s. just den tid, då den enligt agitationsfraserna våldsamma, katastrofartade
jordbrukskrisen satte in i vårt land, försäljningsvärdena på jordbruksegendomar
7.2 procent över taxeringsvärdena. De hade legat ännu mycket
högre under första halvåret, nämligen 15 procent, och ungefär lika högt
under år 1928. Samtidigt ha taxeringsvärdena sakta stigit i höjden, varför
det är rimligt, att någon utjämning sker på den punkten och att icke försäljningsprisen
ständigt ligga lika mycket över taxeringsvärdena. Denna utjämning
kan i varje fall icke bära vittnesbörd örn att vi befinna oss i en vittgående
och mycket allvarlig kris för det svenska jordbruket. Så länge man
kan sälja våra jordbruksegendomar till pris, som icke understiga taxeringsvärdena
— inte precis på exekutiva auktioner, men så sna,rt försäljningen
sker under vanliga förhållanden — finns det ju bevis för att
personer, som vilja idka jordbruk, anse sig kunna köpa jordegendomar
till inte bara de taxeringsvärden, som åsatts deni, utan något däröver.
Det är ju dock ganska många jordbruksegendomar, som årligen växla ägare.
Om ifrågavarande personer anse sig kunna köpa jordbruksegendomar till priser
över taxeringsvärdena, måste det bero därpå, att de i allmänhet anse, att
de kunna reda sig med de köpeskillingar de betala. I annat fall skulle jordbrukarna
i jämförelse med andra människor vara i ovanlig grad ekonomiskt
enfaldiga, och jag tror inte, att man har rättighet att utställa ett sådant betyg
åt våra jordbrukare.

Vad beträffar det förhållandet, att jordbrukarna uttagit högre belopp ur
sparbankerna än de ha satt in, konstaterar utskottet, att man under åren 1925
—1929 — siffrorna gälla 277 särskilt jordbruksbetonade sparbanker — har
uttagit ett belopp, som med 52 miljoner kronor överstiger insättningarna. Ja,
mina herrar, jag ifrågasätter, örn en ledamot av regeringen är befogad att
som stöd för en svartmålning av jordbrukets läge anföra denna siffra, när det
på samma gång upplyses, att behållningen i sparbankerna under dessa år
stigit från 897 miljoner till 1,047 miljoner kronor och alltså ökats med omkring
150 miljoner kronor samtidigt med att de nämnda överuttagningarna ägde
rum. Detta betyder alltså, att vår jordbruksbefolkning har uttagit omkring
25 procent av ränteavkastningen på det kapital, som har funnits i sparbankerna
under denna tid, och det är med detta uttag av en ringa del av deras
eget sparkapitals räntor, som man vill bevisa, att vi befinna oss i en djupgående
och allvarlig kris för svenska jordbruket! Mina herrar, ni få ursäkta oss,
att vi när vi på det sättet kunna gripa er i en uppenbar falskmålning av det

Äng. immalningstvång

beträffande
vete och råg
ra. m.

(För**.)

Nr 41. 88

Fredagen den 30 maj e. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forti.)

faktiska läget på en bestämd punkt, där vem som helst kan kontrollera, hur det
förhåller sig, inte bli övertygade av deklamationerna kring denna samma sak.

Det är naturligtvis icke min avsikt att bestrida, att många jordbrukare ha
det svårt. Framför allt vill jag visst icke av vad jag anfört draga den slutsatsen,
att statsmakterna icke ha någon anledning att ingripa till jordbruksnäringens
stöd. Frågan gäller endast, hur detta ingripande skall ske.

Jag kanske i detta sammanhang får göra en replik till herr statsministern.
Statsministern yttrade, att socialdemokraternas ståndpunkt till vår jordbruksnäring
är fullständigt negativ, och därför ansåg han det inte vara lönt att åtminstone
för ögonblicket i denna debatt syssla med den. Ja, mina herrar, vad
menar man egentligen med att en ståndpunkt är negativ? Är det negativt, att
vi inte vilja ha tullar? Är det negativt, att vi inte vilja ha inmalningstvång
eller att man som undertecknad inte heller vill ha någon utredning om statsmonopol?
Ja, naturligtvis kan man karakterisera det så. Men socialdemokratien
har ju ansett sig — och jag tror, att den haft fog därför — representera
de verkligt hjälpbehövande folkklasserna i detta land. Den har ansett
sig representera en åtminstone tidigare både försoffad och förslavad arbetarklass.
Denna arbetarklass har, det är visst och sant, på vissa punkter vädjat
lill statsmakterna. Den har velat ha en, viss ordning i en del frågor, t. ex. i
socialförsäkringsfrågoma, för att arbetarna skola kunna klara sig, när det
ekonomiska riktigt knäpper till dem; de äro ju praktiskt taget hjälplösa, just
därför att de icke ha någon fast ekonomisk bas utan äro hänvisade uteslutande
till sin arbetskraft. Men vi lia aldrig som den svenska arbetarklassens representanter
begärt, att statsmakterna skola bygga upp de enskilda familjernas
liv. Vi ha icke begärt, att statsmakterna skola garantera arbetarklassen en
bestämd inkomst vid försäljningen av dess arbetskraft. Men örn t. ex. bondeförbundet
skulle vinna bifall för sina krav på garanterade minimipris på
spannmål, måste vi givetvis komplettera detta med krav på minimipriser på
den arbetskraft, som användes i jordbruket. Man skall inte på något håll inbilla
sig, att icke de åtgärder, som man begär, komma att medföra konsekvenser.
Jag endast fäster uppmärksamheten på detta.

Den svenska arbetarklassen har byggt upp två stora rörelser. Den ena är
fackföreningsrörelsen och den andra den kooperativa rörelsen; där finnas visserligen
många andra människor med, men det är inte för mycket sagt, att
själva basen och grundvalen i den kooperativa och ekonomiska rörelsen i vårt
land framför allt har varit arbetarklassen. Den kooperativa rörelsen i vårt land
har icke vänt sig till statsmakterna med begäran örn anslag för att kunna ordna
sina andelsföreningar eller sina andra företag. Den svenska bondeklassen
har åtminstone inte haft sämre ekonomiska förutsättningar för att bygga upp
en ekonomiskt stabil organisation, men när man nu ifrån bondeklassens sida
icke förklarar: »Det där göra vi själva», utan i stället anhåller, att den svenska
staten skall ge de nödiga pengarna för att bönderna i vårt land skola kunna
organisera en kooperativ rörelse, säga vi icke nej, även örn vi rimligen borde
lia gjort det. Vi säga tvärtom: »Detta är ett så utmärkt syfte, att vi gärna
äro med om att de svenska statsmakterna ekonomiskt stödja det.»

Jag vågar påstå, att ett avslag på tullar och alla liknande kvacksalveriförsjag
lill en närings hjälp ingalunda är något bevis för att man intar en negativ
ståndpunkt till näringen. Vi avslå det på grund därav, att vi äro övertygade
örn att åtgärder av denna art icke komma att bliva till någon verklig
hjälp utan tvärtom komma att bliva till allvarlig skada för den näring man
inbillar sig skola hjälpa.

Jag skall försöka att i allra största korthet sammanfatta de skäl, som vi
ansett tala emot både tullar och inmalningstvång — för det senares del måste
jag undantaga vissa ting. För det första frukta vi, att en höjning av spann -

Fredagen den 30 maj e. m.

89 Nr «•

målstullarna, som det här närmast är fråga om, kommer att lägga grunden
till en felaktig inriktning av det svenska jordbruket. Detsamma gäller beträffande
inmalningstvånget. För det andra — där talar jag icke örn inmalningstvånget
utan endast om tullarna — tro vi, att höjda spannmålstullar komma
att höja jordvärdena. Följaktligen blir det endast en tillfällig hjälp åt de nuvarande
besittarna av jorden men icke åt deras arvingar och icke åt dem, till
vilka de sälja jorden, ty så snart jorden går från en hand till en annan, kapitaliseras
tullarna i höjda jordvärden. Den tredje anmärkningen är, att vi
knappast kunna tänka oss, att höjda spannmålstullar icke komma att i släptåg
få även andra höjda tullar. Örn vi toge dessa spannmålstullar nu, kommer
det med andra ord att utgöra ett nytt stort inslag i hela den motivkomplex,
som kan anföras för höjning av en råd av industritullar. För det fjärde pågår
en utredning örn utjämning av den nuvarande tullbelastningen för jordbruket,
i syfte att jordbruket och industrien skola komma i samma klass. Då vi nu
äro villiga, och för övrigt inte blott villiga utan ytterst ivriga, att en sådan
utjämning skall komma till stånd, och det pågår en utredning samt vi hoppas
och önska, att denna utredning skall visa, att den rätta vägen icke är några
höjda tullar utan en sänkning av våra industritullar, finna vi det verkligen
orimligt, att vi, kanske riksdagen innan det andra förslaget föreligger eller
på sin höjd två riksdagar innan, skola höja tullarna på ett område för att nå
denna jämvikt, som vi tro oss inom jämförelsevis kort tid kunna nå genom att
sänka industritullarna.

Ett ytterligare skäl till att vi motsätta oss tullförhöjningarna är, att dessa
endast hjälpa ett ringa antal jordbrukare. Och vilket slags jordbrukare?
Jo, de, som äro antingen mycket stora bönder eller godsägare, men praktiskt
taget inga andra. Samtidigt — och det ingår också i motiven för vår
hållning — som man hjälper denna grupp av jordbrukare, de, som för övrigt i
regel sitta med den bästa jorden i landet, belastar man alla andra jordbrukare,
som sitta på de små och magra tegarna i vårt land. Yi kunna inte inse, att
detta är någon hjälp åt jordbruksnäringen. Vi kunna väl inse, att en del bönder
och godsägare få hjälp genom de höjda tullarna, men vi kunna inte erkänna,
att det är en hjälp åt näringen, att man tar från de små för att ge åt
de stora. Att så blir fallet, är i det föreliggande betänkandets olika bilagor
ådagalagt med en så förkrossande bevisning, att ingen försökt att bortförklara
den. Jag skulle gärna se, att man ifrån statsrådsbänken åtminstone försökte
ett försvar mot den lysande analys, som herr Sandler gjorde på middagen just
på denna punkt.

Vi taga alltså från de små och ge åt de stora med regeringens tullförslag.
Dessutom taga vi från landets alla övriga inbyggare och ge åt de stora bönderna
och en del godsägare. Jag anser inte, att de svenska statsmakterna ha till uppgift
att begagna sin beskattnings- eller lagstiftningsmakt på det sättet. Däremot
vilja vi gärna bidraga framför allt till varje sådan åtgärd, som vi tro
kunna hjälpa dem, som efter min uppfattning äro i största behov av någon
hjälp härvidlag.

I vår motivkomplex ingår vidare, att tullhöjningarna överhuvud taget försvåra
läget för våra exportindustrier. Det är mycket möjligt, att svårigheterna
icke äro så stora. Med det nuvarande prisläget på spannmålsmarknaden äro de
kanske inga, men om spannmålspriserna återigen gå upp och tullarna skola läggas
på dem, kan läget för vår industri komma att försvåras.

Genom en höjning av spannmålstullarna bryter man även mot den hittills
förda handelspolitiken för vårt lands del. Jag är inte säker på att inte åtskilliga
av de högermän. som 1921 röstade för den hundraprocentiga förhöjningen
av industritullarna, nu tacka oss för att vi funnos här och kunde förhindra, att
denna dårskap också blev beslutad från statsmakternas sida. Nog ha vi i varje

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

Nr 41. 90

Fredagen den SO maj e. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

fall den känslan, att i den nian den svenska industrien har varit expansiv under
de senare åren, i den mån den verkligen Ilar bidragit till en höjning i den allmänna
levnadsstandarden, beror det i hög grad på den fasta hållning, som den
svenska socialdemokratien 1921 i förening nied den borgerliga vänstern intog
gent emot de försök att bota den sjuka industrien, som då gjordes. Nu begär
man, efter att vi under nio år inhöstat uteslutande goda och lyckliga erfarenheter
av den politik — gärna för mig negativa politik —, som den svenska socialdemokratien
gick in för, att vi helt plötsligt skola kasta örn. Det gäller en annan
näring, och nu skola vi gå in för en tullpolitik i stället för den förutvarande
frihandelspolitiken. Det är att anmoda oss örn för mycket. Vi tro ju, att precis
lika tokigt, sorn det hade varit att göra hundraprocentiga förhöjningar på
industritullarna då, precis lika tokigt är det att göra sextioprocentiga förhöjningar
på spannmålstullarna nu. Vi äro övertygade örn att böndernas egen
ekonomiska erfarenhet efter några år skall komma dem att säga: »Gudskelov,
att inte riksdagen bestod bara av bondeförbundare och högermän eller ens av
borgerliga vänstermän, utan att det fanns några socialdemokrater, som höllö huvudet
kallt och bevarade sitt ekonomiska förnuft i dessa ting. Gudskelov, att
de funnos, så att vi sluppo hela den där smörjan, med vilken de borgerliga och
siirskilt de s. k. bondevännerna ville förse vårt land och speciellt den svenska
bondeklassen.»

Men det är inte bara detta. Örn vi slå in på en ny handelspolitik, kommer Sverige
att göra det omöjligt för sig självt att internationellt framträda som en
pådrivande kraft, då det gäller att riva ned tullskrankoma överhuvud taget. Ty
även örn andra länder kanske tillåta sig sådana besynnerligheter som att för sitt
eget land resa höga tullskrankor och sedan gå ut i världen och predika internationell
frihandel, tror jag uppriktigt sagt, att svensk politik har ett allt för
starkt sinne för fair play för att på internationell botten kunna handla på samma
sätt. Detta är, såvitt jag förstår, en rad av vägande argument mot varje
tullförhöjning. I själva verket är det ju så, att tullförhöjningarnas anhängare
aldrig besvara dessa argument. De yttra sig över huvud inte örn dem. När vi
diskutera här, tala vi egentligen förbi varandra. Vi tala inte samma språk.
Man beklagar det svenska jordbruket, och därmed betraktar man saken såsom
klar. Det är tillräcklig bevisning för att tullpolitik och inmalningspolitik
skulle vara det riktiga för vårt lands del.

Jag tillät mig i remissdebatten spörja — ty det hade ju ändå varit skäl i att
på den punkten söka åstadkomma någon bevisning — huruvida man kunde peka
på ett enda land, som hade räddat sitt jordbruk genom höjda tullar. Det är
många länder, som ha försökt — Herre Gud. de flesta äro ju gripna av samma
vidskepelse som stora delar av Sveriges folk. Men ännu har man icke kunnat
ange ett enda land, som verkligen har räddat sitt jordbruk med tullar. Om det
finns någonting, som är karakteristiskt på detta område, är det väl den tyska
politiken. Herr statsministern kunde anföra, att tyskarna nu lia på några månader
höjt sina tullar i tre etapper. Skulle vi följa det exemplet, hade ju vi
också, örn riksdagen varit samlad i nästa månad, då måst besluta nya tullförböjningar.
Ty ineffektiviteten i det stora hela av de tullförslag, som nu föreligga,
är ju så uppenbar, att de. som äro anhängare av systemet, måste yrka på
väsentligt högre tullar än de här föreslagna, örn tullarna verkligen skola ha
någon nytta med sig ens i den utsträckning, som de ha inbillat sig. Men just
den omständigheten, att man på detta sätt nödgats gång efter annan, i tre etapper,
höja tullarna ända upp till 15 riksmark för vete och för råg, förefaller mig
vara ett alldeles uppenbart bevis för barnsligheten och naiviteten i dessa ekonomiska
doktriner, som stå bakom föreställningen, att tullarna skulle ha en magisk
kraft, då det gäller att rädda våra näringar.

Det var en talare — en bondeförbundels representant, herr Gustafsson — som

Fredagen den 30 maj e. m.

91 Nr 41,

för oss föredrog några siffror beträffande småbrukarnas ställning i detta land.
Det var en varmhjärtad vädjan till oss att tänka på, hur eländigt en stor del
av våra jordbrukare har det i detta land. Han hänvisade till att arbetsinkomsten
för småbrukare utgjorde någonting på 1,200 kronor och knappast det —
jag kan inte finna siffran, och det behövs inte heller åtminstone inte för dem, som
lia läst betänkandet. De skulle ha en arbetsinkomst av endast omkring 72 procent
av den lön, som de hade nödgats betala örn de i stället hade använt lejd arbetskraft.
Jag lämnar siffran åt dess värde. Det är ingen människa, som bestrider,
att småbrukarna i vårt land ha låga inkomster och leva under mycket tunga
och svåra förhållanden. De få verkligen leva fram sitt liv i slit och möda för
litt kunna försörja sig. Men, mina herrar, herr Gustafssons slutsats, att därför
skola vi ha inmalningstvång och spannmålstullar, den vittnar bara örn att man
kan tala vilka tokerier som helst, när man är inne på dessa ting. Ty om man
beslutar i överensstämmelse med bondeförbundets och högerns ståndpunkter i
dessa saker, belastar man ju ytterligare dessa stackars människor, som ha den
lägsta inkomsten av alla i landet. De få ju betala, men de få inte några pengar
med av den inkomst åt jordbruksnäringen, som tullarna skulle medföra. Herr
Sandler hade ju redan tidigare — nej, förlåt mig, det var verkligen inte tidigare,
utan först efter herr Gustafssons anförande — mycket utförligt belyst, att
just därför, att dessa förslag taga pengar från dessa småbrukare och inte ge
dem några i stället, vill högern helt hastigt inte räkna småbrukarna som jordbrukare.
Det är mycket obekvämt att över huvud taget anse dem såsom jordbrukare,
och därför föreslår högern i sin reservation och statsministern i sitt
anförande, att man skall räkna bort dem. I varje fall måste ju slutsatsen bli
den, att örn man ömmar för dessa människors väl och ve, skall man framför allt
avslå huvudförslagen i detta betänkande, nämligen om tullar och inmalningstvång.
De enda människor, semi göra dessa småbrukare en tjänst, äro de, som
yrka avslag på dessa förslag. När vi sedan komma till den animaliska produktionen.
kunna vi hjälpa dem, men vi kunna absolut inte hjälpa dem genom att,
som herr Gustafsson gör, föreslå ett bifall till de nu i detta betänkande föreliggande
förslagen.

Det är ännu en sak. som jag anser mig behöva något litet belysa. Det är frågan
örn lantarbetarna och deras löner. Det har ju nämligen gjorts till ett slagnummer
i agitationen för tullarna, att man i lantarbetarnas intresse borde rösta
tor dem. Nu finns det en utredning i denna fråga, vars bristfällighet jag är
den förste att erkänna men som i alla fall kommer fram till en slutsats, och
denna slutsats understrykes i utskottets betänkande. Det anföres nämligen i
detta betänkande på sid. 88, att man, vad angår tullarnas inflytande å lantarbetarnas
löneförhållanden, inte kan draga några bestämda slutsatser av en
jämförelse av lönestatistiken för denna arbetargrupp i Sverige och i Danmark,
men det heter vidare: »Av undersökningen har dock framgått, att lantarbetarlönerna
— naturaförmånerna därvid omvandlade i penningar— f. n. ligga högre
i de undersökta frihandelsländerna än i de länder nied utpräglat skyddstullsystem,
som undersökningen omfattat.» Jag var ju för min del, mina herrar, övertygad
örn att, så snart man verkligen gick till fakta, skulle det visa sig, att frihandelsländernas
lantarbetare hade en bättre ekonomisk ställning än de protektionistiska
ländernas. Nu är det fem länder, som blivit undersökta. Det är
Sverige självt, Danmark, Holland, Tyskland och Tjeckoslovakien. Av dessa
länder torde väl Tjeckoslovakien vara det mest protektionistiska. Det har också
de lägsta lantarbetarlönerna. Sedan kommer Tyskland; där äro lantarbetarlönerna
också jämförelsevis låga. Därnäst kommer Sverige i ett mellanläge —
Sverige är ju ett lågprotektionistiskt land — och därefter komma Danmark och
Holland, som vad jordbruket beträffar äro fullständiga frihandelsländer. Det
visar sig, att Danmark och Holland ligga över Sverige med 10 k 15 procent. De

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

Nr 41.

Fredagen den 30 maj e. m.

Ang. immalningstvång

beträffande
vete och väg
m. m.
(Fortsd

ligga över Tyskland med 1 krona om dagen, vilket på dessa siffror betyder över
25 procent, och över Tjeckoslovakien med omkring 100 procent. De tjeckoslovakiska
lantarbetarna ha bara hälften så hög lön som de danska, en tysk lantarbetare
har omkring 75 procent och en svensk har omkring 85 ä 95 procent av
en dansk lantarbetares inkomster.

Det visar sig sålunda, att dessa tullskyddade länder inte kunna klara sig
undan krisen. De måste betala sina lantarbetare sämre än något annat land.
över huvud taget är bilden för dem mycket mörk i jämförelse med den bild, som
man får av de i detta avseende utpräglade frihandelsländerna. Det ligger efter
min uppfattning i sakens natur, att så måste vara förhållandet.

Nu förklarar man — det var särskilt herr Nilsson i Kristianstad, som yttrade
sig härom — att örn den omläggning i produktionen, som vi närmast Hinka oss
såsom den rimliga för jordbrukets del, skulle komma till stand, skulle det medföra
en mycket betydande arbetslöshet för lantarbetarna. Jag medger, att
eftersom jag inte tillräckligt väl känner själva jordbrukets produktionsförhållanden,
kan jag inte ha något bestämt omdöme på den punkten. Men det finns
en motion, väckt av herr Sköld i andra kammaren, som går ut därifrån, att en
omläggning på ett rimligt sätt i högre grad till animalisk produktion skulle
icke minska behovet av arbetare på landsbygden utan sannolikt komma att öka
detsamma. Herr Sköld åberopar ett exempel, som herr Nilsson, vilken är landshövding
i Kristianstads län, väl bör ha någon kännedom om, nämligen den omläggning,
som har skett vid Råbelöv i Kristianstads län. Herr Sköld förklarar,
att detta exempel, som, såvitt lian förstår, utfallit mycket lyckligt, har visat,
att det kräves mera folk för en rationellt bedriven animalisk produktion — ja,
detta får ju herr Nilsson göra upp med herr Sköld. Inom särskilda utskottet har
man i varje fall icke ansett sig kunna bestrida riktigheten av denna uppgift,
och jag tror, att örn det hade funnits någon möjlighet, hade man väl gjort det,
ty även där har denna sak varit på tal. Men det har man icke ansett sig kunna
göra.

Jag vågar sålunda säga, att då vi gå emot dessa förslag vad inmalningstvånget
beträffar, beror detta på att inmalningstvånget har ungefär samma fel som
tullarna, om jag undantager, att det sannolikt inte får någon särskild betydelse
för jordvärdena. Eljest ha vi ungefär samma skäl mot inmalningstvånget som
mot tullarna och dessutom det skälet, att inmalningstvånget såsom en kristidsinstitution
kommer att medföra en massa svårigheter, som inte en tullförhöjning
medför.

Jag skulle emellertid vilja ställa en fråga till hans excellens herr statsministern,
fastän jag ser, att han tyvärr nu har gått härifrån. Herr statsministern
förklarade, att regeringen icke kunde tillstyrka ett godkännande av ett riksdagens
beslut, som innebure inmalningstvång utan tullförhöjning. Jag förmodar,
mina herrar, att detta icke betyder, att hans excellens herr statsministern
anser, att inmalningstvånget icke bör beslutas av riksdagen, örn tullarna falla,
ehuru jag ju har mycket svårt att förstå, varför regeringen inte skulle kunna
tillstyrka Kungl. Majit att godkänna detta inmalningstvång utan tullförhöjr.
ing, örn regeringen är beredd att tillstyrka sitt parti att acceptera detta inmalningstvång
utan tullförhöjning. Det hade nämligen varit mycket lätt att
arrangera det så, att partiet här i kammaren och i riksdagen överhuvud taget
hade vetat precis hur tullfrågan hade legat. Om man nu inte ansåg sig kunna
draga slutsatser av utskottsbetänkandet utan ville ha ett faktum och veta.
precis, hur tullfrågan ligger, hade man bara behövt ändra föredragningsordningen.
Örn vi i stället för att nu först besluta örn denna punkt, sorn rör inmalningstvånget,
hade skjutit fram punkten E 1), vilken rör tullarna, såsom
den första punkten på föredragningsordningen, så hade beslut omedelbart
kommit att fattas rörande denna fråga, och örn då högern hade ansett, att in -

Fredagen den 30 maj e. m.

93 Nr 41.

malningstvång utan tullförhöjning är en orimlighet, hade det stått dem fritt
att med socialdemokraternas hjälp rösta ned detta specifika frisinnade älsklingsbarn.

Jag vet ju inte, huru regeringen uppfattar denna sak. I vilket fall som
helst är det ju uppenbart, att herr statsministerns förklaring innebär, låt mig
säga, ett demissionshot, fastän formuleringen var sådan, att det kunde vara
frestande att ställa en fråga, som ytterligare avser att klargöra, vad man i
detta avseende har att räkna med. Det är ju nämligen så, att det finns ett
alternativ till regeringens avgång, i varje fall dess omedelbara avgång, och det
är riksdagsupplösning. Betydde herr statsministerns val av formulering, att
regeringen ännu inte har bestämt sig i fråga örn riksdagsupplösning, eller betydde
det ett tillkännagivande — visserligen kanske i något omskriven form —
att regeringen kommer att avgå, därest riksdagen inte beslutar i överensstämmelse
med regeringens förslag örn tullförhöjningar? Jag tror, att det i varje
fall kunde vara skäl att lämna ett besked på denna punkt. Jag behöver väl
knappast säga, att förklaringen inte kommer att inverka på vårt sakliga ståndpunktstagande.
Vi betrakta förresten särskilt dessa båda två förslag örn tullförhöjningar
och örn inmalningstvång som så pass olämpliga ur samhällets och
ur flertalet bönders synpunkt, att vi under alla omständigheter komma att göra
vad vi kunna för att fälla dem, och jag ber nu för min del att få yrka avslag
på utskottets hemställan i första punkten.

Häri instämde herrar Carl Svensson, Åkerman, Björck, Jahan Nilsson
i Malmö. Carl Eriksson, Granath, Naidin g, Albert Bergström, Wagnsson
och Petrén.

Herr Pålsson: Herr talman! I 22 år har jag nu varit riksdagsman; under
hälften av denna tid har jag tillhört andra kammaren. Under första hälften
av min riksdagstid gick vårt arbete ut på att få bort de företrädesrättigheter,
som det sades, att mitt stånd, d. v. s. bönderna, hade, och göra andra klasser
delaktiga av dessa rättigheter, särskilt arbetarklassen. Vi gingo grundligt
tillväga i vår offervilja med resultat att dessa fingo full medborgarrätt. Jag
måste nu säga, att vi blivit bönhörda över hövan. Deras medborgarmakt har
nu utvecklats dithän att dessa som tidigare voro de förtryckta nu med hjälp
av sina starka fackföreningar vilja orättvist förtrycka andra här i landet. Bästa
beviset är deras representanters motstånd mot jordbrukshjälpen som begärts
i denna proposition. Jordbrukarna — vars produkters prisläge kommit ner i
förkrigslägets indextal 100 under det statens anställdas löneindex är 165 och
industriarbetarnas 220 å 225 — fordra endast 150.

Alla socialdemokrater utan undantag tala mot. De nämnda grupperna skola
även profitera av billiga livsmedel. Så handla endast uppkomlingar.

Det förvånar mig därför högeligen, då herr Möller nyss uttalade sin motvilja
mot en jordbrukshjälp, som innebure att taga från den ena och giva åt
den andra. Såvitt jag har förstått hans politiska arbete rätt, har det under
hela hans riksdagstid bestått i att han tagit från den ena och givit åt den andra.
Det politiska parti, han tillhör, är uppbyggt på fackföreningarna, och han
bär nödgats godkänna, att dessa fackföreningar, i sin strävan att taga från
den ena och giva åt den andra, även har tagit från de svagare och givit åt de
bättre situerade. Jag tror, att man kan säga örn murarna i Stockholm, att så
varit fallet, och jag har inte sett, att herr Möller någon gång har opponerat
sig mot deras tilltag. Jag tycker därför, att herr Möller gärna kunde fortsätta
med att taga från den ena och giva åt den andra. Nu är det en annan
kategori, som kommit i ekonomiskt trångmål här i landet, nämligen bönderna.

Jag antecknade med erkänsla, att herr Möller inte förnekade detta förhål -

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.

Nr 41. 94

Fredagen den 30 maj e. m.

Äng. inrnalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

lande. Han kallade det verkligen en kris, och en kris är ju en rätt allvarlig
sak. Från annat socialdemokratiskt håll har man fått andra benämningar på
denna jordbrukarnas svåra tid. Herr Örne kallade det för sin del för en lågkonjunktur,
som lantbrukarna ginge igenom. Man har således olika namn för
samma företeelse. Det är sålunda erkänt att jordbrukarna lida under ekonomiska
vedermödor, som det är omöjligt för dem att själva reda upp.

Från socialdemokratiskt håll hör man, att räddningen skulle ligga i att
även bönderna bildade fackföreningar, och det rådes direkt därtill. Jag tror
nog, att det i vissa fall, exempelvis i fråga örn mjölkförsäljningen, tvivelsutan
ligger så till, att örn jordbrukarna ville bilda en fackförening, skulle de kunna
höja priserna å mjölk rätt betydligt. Isynnerhet örn denna förening bleve så
stark och så hänsynslös som exempelvis murarfackföreningen i Stockholm.
Örn så skedde, undrar jag, hur det skulle bedömas från socialdemokratiskt håll,
i händelse jordbrukarna försökte höja livsmedelspriserna så att dessa bleve
dyrare. Jag tänker, att då fick den socialdemokratiska pipan ett annat
ljud. Det blev klander i stället för beröm för denna prispolitik, slut med uppmaningar
till jordbrukarna att bilda fackföreningar. Det är väl dock knappast
troligt, att fackföreningar av jordbrukare kunna bildas. Jordbrukarna
äro för många, de bo för avlägset från varandra och äro svåra att samla.

Men det är i alla fall glädjande, att det nu erkännes, att jordbrukarna lida
under vad herr Örne kallade för en lågkonjunktur. Själva kalla vi det med
mycket, mycket svårare namn än lågkonjunktur. Vi äro på det klara med, att
det för gårdarna på över 20 har går det mot fullständig katastrof om icke högre
produktpris med det snaraste nås. De största motståndarna mot stödåtgärder
äro socialdemokraterna. Inte något gå dessa med på, när det gäller
att hjälpa jordbrukarna till högre prisläge. Det kallas att övervältra på^andra,
samhällsklasser nya utgifter, när det i verkligheten endast gäller att återgå
till ett prisläge som rådde för ett år sedan och som då ansågs naturligt.
Vad herr Örne beträffar, vill jag dock uttala min tacksamhet för att han under
sitt föredrag här i dag inte föll in i de gamla tonarterna, som vi minnas
från remissdebatten i detta ärende, då herr Örne till och med karakteriserade
den situation, som jordbrukarna nu råkat in i, såsom en följd av spekulation.
I dag hördes inte något sådant. Herr Örne hade dock tytt statistiken i utskottets
betänkande så, att han kunde slå fast, att ställningen för jordbrukarna
ännu inte vore så svår, som han ville, att den skulle vara, för den händelse man
från socialdemokratiskt håll skulle vara med örn ett ingripande. Han lämnade
en redogörelse, som visade, att för ägare av jordbruk, utvalda på olika ställen i
Sverige, uppginge skulderna till endast 39 procent, medan för brukare samma
siffra var 16 procent. Detta tyder på att det ännu finns privat förmögenhet
på sina håll ute på landsbygden. Då herr Örne ansåg en redogörelse härför
erforderlig och till och med förebrådde regeringen för att den icke tidigare hade
låtit verkställa en undersökning i detta avseende, får man väl antaga, att
han anser sig kunna känna de obotfärdigas förhinder och låta förhållandena
fortgå, ända till dess att dessa besparingar även äro försvunna.

Herr Linders sade, att han trodde, att det var socialdemokraternas principiella
inställning till jordbruksproblemet i fråga om tullar, som gjorde det svårt
för dem att medverka till jordbrukshjälpen i föreslagen form. Det är klart, att
föreliggande fråga icke är en principstrid i fråga örn tullskydd eller frihandel.
Principstriden om tullar eller frihandel avslutades år 1887, och den kan inte
tagas upp igen, förrän någon föreslår, att frihandel skall avlösa tullsystemet.
Först då kan principen ånyo diskuteras, men intill dess blir det ju haråsen
lämplighetsfråga att avväga tullarna så, att de bliva till hjälp på de hall,
där hjälp bör ges. Den avvägningen komma vi aldrig ifrån. Det är tvärtom
vår skyldighet att ofta avväga den.

Fredagen den 30 maj e. m.

95 Nr 41.

Domänintendenten Linders medgav, att han bland sitt klientel hade sådana.
som hade spannmålsöverskott till avsalu. För deras räkning skulle en
tull naturligtvis kunna vara nyttig. Men han betraktade inte sitt förordnande
som domänintendent på det sättet att han skulle tillvarataga deras intressen,
utan i stället småbrukarnas, som komme att lida, i händelse tullarna
skulle höjas. Av denna förklaring förstår man ju, att det är i småbrukarnas
namn, som de större jordbrukarna ekonomiska skola, slås ihjäl. Ättlingarna
av de gamla odalbönderna, som odlat Sveriges jord och som höjt landet kulturellt,
äro icke längre värda att finnas till. De skola bort, och det skall ske
därigenom, att utländsk konkurrens skall förstöra deras ekonomi. Jag undrar
dock, örn småbrukarna kunna utnyttjas att medverka till detta, att användas
såsom vapen mot jordbrukare med något större jordareal. Det kan ju
hända, att de inte låta sig utnyttjas till detta, och det skall väl visa sig vid
valen i sommar.

Vid remissdebatten i detta ärende förebrådde herr Sandler i synnerligen
starka ordalag jordbruksministern för att hava tagit avstånd från tull- och
traktatkommitténs siffror å de brukningsdelar som kunde anses hava nytta
eller skada av ökad tull å jordbruksprodukter.

Jordbruksministern har fått rätt i sina beräkningar. Herr Sandler hade
orätt och har i dag fått göra ett återtåg. Han kunde inte längre försvara
sin ståndpunkt från remissdebatten. Oaktat detta nederlag kom herr Sandler
med nya siffror. Dessa kunna naturligtvis inte bemötas i dag utan få stå
kvän, ända tills de i sin tur komma att motbevisas. Herr Sandlers siffror
framspringa alltid ur partinitet och stödja inte alltid reputationen som överstepräst
i statistiken.

Det skulle nu vara 260,000 personer, som besutto 62,000 hemmansdelar örn
1—5 hektar åkerjord och som borde hava skada av ökade jordbrukstullar.
Men örn herr Sandler ville göra en undersökning, varav alla dessa 260,000
personer, vilka inte kunna föda sig på jordbruk från 1—5 hektar, hade
sin inkomst, skulle han finna att en mycket stor del av dessa hava anställning
vid större jordbruk. Dessa småbrukare med ett jordområde örn
1—5 hektar äro inte boende nära städerna och kunna således icke räknas till
industriarbetare. De bo på den egentliga landsbygden. För dessa skulle
det väl i alla fall kunna vara till stor nytta, örn de genom jordägarnas förbättrade
inkomster skulle kunna få bättre betalt själva. Småindustri, som
finns på landsbygden, t. ex. tegelbruk o. d., och som även sysselsätter småbrukare
vissa tider av året, skulle väl också kunna bereda mera arbete, om
jordbruksprodukterna betalades högre. All småindustri och hantverk på
landsbygden är beroende av jordbrukets ekonomi, och de småbrukare som herr
Sandler nämnde ha stor nytta av en förbättrad sådan.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla tiden längre i denna sena timme
utan ber att få yrka bifall till den föredragna punkten.

Greve Lagerbjelke: Herr talman! Jag har begärt ordet för att i största
möjliga korthet beröra frågan om stödåtgärder för spannmålsodlingen. Jag
utgår därvidlag ifrån, att det är riktigt vad som från så många håll anförts,
nämligen att spannmålsodlingen i vårt land måste hava åtminstone i det närmaste
samma omfång som hittills.

Det är ett faktum — åtminstone måste det anses så ■— att nu gällande priser
på svensk spannmål äro så låga, att de åtminstone i regel icke kunna
täcka^ produktionskostnaderna. Ett dylikt förhållande kan icke i längden
fortgå. Det blir då ett ohållbart läge, i varje fall för odlarna av den övervägande
delen av Sveriges jord. Man måste vid detta förhållande fråga sig:
Äro dessa mycket låga priser beroende på en mer eller mindre tillfällig kon -

Äng. inmalningstvång

beträffande
vele och råg
m. m.

(Forts.''

Nr 41. 96

Fredagen den 30 maj e. m.

Ang. inmalning
»tvång
beträffande
vete och råg
m. m.
(Korts.)

junktur, eller kan man vänta, att de skola hålla sig under ett längre antal år
framåt? Svaret på denna fråga är för mig avgörande. Är det en tillfällig
konjunktur skulle jag för min del knappast vilja vara med örn nu föreslagna
åtgärder. Annat blir förhållandet i motsatt fall.

Med skäl ha på många håll påpekats de olyckliga verkningar, som dumping
från åtskilliga europeiska stater vid spannmålsförsäljning till Sverige medför.
Nu har en talare på stockholmsbänken framhållit, att det enligt hans
mening icke skulle saknas sannolika skäl för, att man genom internationella
åtgärder kunde göra slut på denna dumping eller åtminstone förminska dess
för oss skadliga verkningar. Jag vill i detta avseende inte uttala någon mening
om sannolikheten härav; men jag har dock den uppfattningen, att denna
dumping är någonting tillfälligt och vill därför icke alltför allvarligt räkna
med densamma.

Men värre ur de svenska jordbrukarnas synpunkt är ett annat förhållande,
och det är de i jämförelse med våra låga produktionspriserna på andra håll i
världen. Tänker man då först på de transoceana länderna, särskilt Amerika
och därvid både på norra och södra Amerika, råda där helt andra.förhållanden
än hos oss. Där finnas vidsträckta, milsvida slätter med delvis jungfrulig
jord, på vilken med tillhjälp av tekniskt fullkomnade maskiner spannmål kan
odlas till ett pris, nied vilket det för oss är omöjligt att konkurrera. I en
del europeiska länder åter, där förutsättningarna för spannmålsodling äro
ungefärligen desamma som hos oss, äro arbetskostnaderna så mycket lägre
än hos oss, och även andra förhållanden så mycket gynnsammare, att det inte
är möjligt för oss att konkurrera med spannmålsodlingen i dessa länder heller.
Jag kan icke finna annat än att under en överskådlig framtid defesa förhållanden
komma att fortfara. Då kan jag icke se annat, än att skyddsåtgärder
äro nödvändiga för oss, såvida det svenska jordbruket överhuvud skall
bestå. Jag kan vidare icke finna annat, än att de framställningar,, som i detta
avseende ur skyddssynpunkt gjorts av Kungl. Maj:t, äro verkliga minimikrav.

Vad nu särskilt frågan om inmalningstvånget beträffar, vill jag dock säga,
att jag finner denna författning vara synnerligen svårtillämpad och knappast
effektiv — i varje fall icke på det sätt, som utskottet tänkt sig saken ordnad.
Jag föreställer mig dock, att om riksdagen val en gång antagit ett inmah
ningspåbud, komma ytterligare åtgärder att visa sig nödvändiga för att få
lagen effektiv.

Det är ur denna synpunkt, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till
den föreliggande punkten.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr vice talman, mina herrar! Jag he gärde

ordet i anledning av ett yttrande av herr Sandler. Det var emellertid
inte i anledning av hans tunga siffermassor och inte heller i anledning^ det
lättare gods, som han bifogade dessa siffermassor. Det yttrande jag åsyftar
hörde nog inte till de mest uppmärksammade i hans i allmänhet så uppmärksammade
anförande, men det förtjänar ändock enligt mitt förmenande en stunds
betraktande.

Herr Sandler fäste uppmärksamheten därpå, att ett naturligt medel mot ett
ruinerande prisfall är produktionens anpassning efter konsumtionen och därigenom
utbudets anpassning efter efterfrågan. I förbigående vill jag nämna,
att en sådan anpassning hava de svenska jordbrukarna försökt sig på, då de,
utan att öka sin brödsädesareal, utbytt råg mot vete, när den svenska konsumtionen
övergick till vete från råg, en anpassning från jordbrukarnas sida, för
vilken jag icke kunnat finna, att de rönt något synnerligen stort erkännande.
Detta sagt i förbigående.

Fredagen den liO maj e. m.

97 Nr 41.

Sedan kom herr Sandler med det ytterligare förtydligande, att man bör anpassa
sig efter det internationella läget. Detta är nu lättare sagt än gjort för
ett litet land, som i ekonomiskt hänseende icke är tillräckligt avskilt, utan ligger
öppet för andra länders produkter. Örn vi hålla oss till vetet, såsom det
mest omtalade, så är det tydligt, att en inskränkning av den svenska veteodlingen
icke skulle, då den överhuvud taget utgör en mycket ringa procent av
världsproduktionen, hava någon nämnvärd betydelse för det internationella vetepriset,
vilket, om vårt land inte är tillräckligt avskilt, kommer att göra sig
gällande även här. Slutsatsen blir då den: så länge landet inte är tillräckligt
avskilt, kan detta internationella utbud, denna stora internationella veteproduktion,
på vars inskränkande vi inte kunna utöva något som helst praktiskt inflytande.
inte ens med tillhjälp av Nationernas förbund — åtminstone under en
mycket avsevärd tid framåt — denna konkurrens, eller vad man nu vill kalla
det. från utländskt håll, komma att medföra, att vår veteodling måste ej blott
inskränkas utan helt och hållet inställas. Och detta, mina herrar — om man
tänker saken till slut — kan bli fallet inte blott med den veteodling, som sker
till avsalu, utan det kan bli sådana underbud från utlandets sida, att det inte
ens lönar sig att odla för eget behov, utan man kan använda sin arbetskraft
bättre. Vi hava haft ett liknande exempel under en för inte så länge sedan
förfluten tid, då det s. k. köptyget utträngde det dyrare, hemmavävda tyget.

Härmed kommer man in på vad som i själva verket är av vikt: att skydda
jordbruket såsom jordbruk, så att det svenska jordbruket kan bestå. Det är
däremot inte så mycket fråga om den ena eller andra klassen av jordbrukare,
jordbrukare med eller utan andra inkomster, skuldsatta jordbrukare eller förmögna
jordbrukare, jordbrukare med större eller mindre hemmans- eller brukningsdelar.
Det är inte så mycket fråga om detta, utan det är fråga örn att
under de förhållanden, som nu redan ha inträtt och som förefalla att allt mer
förvärras, överhuvud taget bibehålla möjligheten av ett svenskt jordbruk. —
Jag har nu närmast talat örn brödsädesodlingen, men skall sedan också säga
något örn den animaliska produktionen.

Ett inställande av det svenska jordbruket eller nu närmast brödsädesodlingen
är inte en så relativt likgiltig sak, som om man inställer det ena eller det andra
slaget av fabrikation. Jordbruket och den därmed oskiljaktigt förenade brödsädesodlingen
— ty jordbruket måste vara av olika slag för att kunna vara
ett bärigt jordbruk — har ju en social och inrepolitisk betydelse, som jag inte
behöver utveckla, emedan den är klar för alla och knappast kan överdrivas.
Dessutom har jordbruket i yttre avseende en mycket stor betydelse, nämligen
den, att man inte är beroende av främmande länder för — man kan säga -—
sin brödföda. Vi hava ju haft en inte så gammal erfarenhet härav och hade
då knappast kunnat reda oss, örn vi icke hade kunnat i nödfall hjälpa oss själva
med den egna brödsäden. Sådana tider kunna komma tillbaka, och jag är inte
säker på att 1925 års försvarsorganisation med den omsorgsfulla vård, som den
sedan fått, utgör någon säker garanti för att vi skulle kunna öppna en port
för importen, örn det skulle behövas.

I stället för att hålla landet öppet för den utländska överproduktionen, på
vars inskränkande man inte kan utöva något inflytande, bör man således i viss
mån avskilja landet. Han bör avskilja landet så, att detta utländska utbud
inte blir alltför stort, och så att det blir tillfälle att med någon effekt inskränka
vår egen brödsädesodling, örn förändringar i konsumtionen sådant fordra. Ett
avskiljande bör givetvis inte drivas så långt, att det uppmuntrar till alltför långt
driven brödsädesodling, och man behöver inte heller befara detta, politiskt sett.
Inte heller behöver man befara, att brödsädesodlingen i Sverige skall bli så
lönande, att de, som idka jordbruk, bli likgiltiga för att vidtaga tekniska förbättringar
och överhuvud taget rationalisera driften. Behovet av tekniska förtörsta
hammarens protokoll 1930. Ar hl. 7

Äng. inmatning,
stvång
beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

Nr 41. 98

Fredagen den 30 maj e. m.

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

bättringar och behovet av att rationalisera driften kommer nog allt fortfarande
att vara mycket starkt.

Jag nämnde, att jag nied några ord skulle komma tillbaka till den animaliska
produktionen, till vilken man nu så mycket hänvisar. Då vill jag säga, att det
är visserligen känt, att i England, som för närvarande är den konsument, till
vilken man hänvisar, invånarna konsumera mycket animaliska födoämnen. Men
det är väl litet för mycket begärt, att engelsmännen skola konsumera alla
de animaliska födomnen, som kunna levereras från jordbruket i England självt,
Irland samt kolonierna och dessutom en hel rad europeiska länder. Det finns
i alla fall inte någon garanti för att utrikesavsättningen för animaliska produkter
skall i obegränsad omfattning allt fortfarande kunna äga rum. Då kan
det komma att inträda liknande förhållanden som med avseende å brödsädesodlingen.

När det gäller att i viss mån avskilja landet, så att det blir en egen ekonomisk
enhet i detta avseende och icke utsättes för inflytande av den utländska överproduktion,
vars inskränkning vi icke kunna åstadkomma, är givetvis det enklaste
medlet tullar. Tullarna kunna emellertid, såsom framgår av handlingarna
och även av diskussionen, i viss mån ersättas genom ett sådant här inmalningstvång,
som samverkar med tullarna. Tack vare inmalningstvånget behöver
man inte sätta tullarna så höga, som eljest skulle hava varit nödigt. Vad inmalningstvånget
angår, har det visserligen sina obehagligheter men också den
goda sidan, att det är att vänta, att blotta tillvaron av möjligheten av ett inmalningstvång
bör underlätta eller åtminstone möjliggöra träffandet av frivilliga
överenskommelser på samma sätt, som under krisen hotet med maximipriser
vid många, många tillfällen visade sig synnerligen verksamt för att
åstadkomma medgörlighet hos de näringsidkare, med vilka man då hade att
förhandla.

Men det är ju förskräckligt, säger man, att införa eller höja tullar, ty på det
sättet komma födoämnena att stiga i pris. Först och främst är det emellertid
inte, såvitt jag kan se, fråga om att bringa upp födoämnen till ett pris, som
överstiger något lågt pris, som länge och väl gällt, utan det är fråga örn att
neutralisera en nyligen inträffad och ännu pågående prissänkning.

Vidare vill jag erinra därom, att det har talats mycket om att lantbrukarna
borde organisera sig och bilda ett slags fackföreningar. Därigenom skulle de
kunna uppnå högre priser. Men dessa högre priser, i den mån de inte bero på
undertryckandet av mellanhänder utan motsvarande kostnader för förmedling,
komma att betunga konsumenterna precis lika mycket, som örn de tillkommit
i följd av tullar.

Men det värsta är nog, att tullarna och även en tullförhöjning strider mot
frihan delsreligionen. Därom vill jag ingenting annat säga, an att man, så
växlande som förhållandena på det ekonomiska området äro, måste säga sig, att
vid jämförelse mellan frihandel och protektionism har protektionismen företrädet,
och detta av det enkla skälet, att frihandeln pretendent att ge en
universell allmängiltig lösning, under det att protektionismen tillåter, att man
lagar efter lägligheten.

I sakens nuvarande läge kan jag inte annat än yrka bifall till den nu föredragna
punkten.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag skall inte upprepa vad som redan

sagts i denna kammare, men jag skulle i alla fall vilja yttra några ord för att
därmed få reducera herr Sandlers statistik. Statistik är ingenting annat än
statistik, och man får taga bort mycket, innan man kommer fram till den verkliga
sanningen. Jag behöver inte nämna de siffror, som herr Sandler hade beträffande
den ena eller den andra gruppen, ty det veta herrarna redan, men jag

Fredagen elen 30 maj e. m.

99 Nr 41.

skall först be att få draga något ifrån statistiken beträffande den grupp, vilken
herr Sandler ansåg, att den aldrig kunde gå nied på.

Xär jag hörde herr Sandler, tänkte jag på mina karlar, som jag haft på den
gård, som jag i fjol lämnade. Då hade de varit hos mig i nitton år, men jag
måste ju släppa dem när jag inte hade mera arbete för dem. Jag brukade lösa
spannmålen med kontanta penningar, och jag undrar, vad de skulle hava sagt,
örn de hört herr Sandlers föredrag i denna kammare. Jag skulle vilja säga, att
jag själv kunde besvara frågan, men herrarna kunna ju göra sig nöjet att taga
reda på det själva.

Vidare skulle jag vilja säga att jag känner några småbrukare, som bo på
det område, där jag har mitt lantbruk. Många odla vete, andra odla råg; och de
sälja spannmålen och köpa föda till sina grisar. Jag undrar, till vilken grupp
herr Sandler skulle vilja föra dem? Var skulle han vilja placera dem? Jag
tror, att de säkert skulle vara glada åt de tre kronorna mera för sina varor än
örn de finge vara utan någon hjälp.

Så ha vi en tredje grupp, som jag också för till herr Sandlers första. Det är
de som ha dåliga affärer. De sälja all spannmål på hösten och köpa sedan foder
till sina djur. Tro herrarna, att de skulle gå med på att inte ta 3 kronor
mer på hundra kilo?

Detta är bara på det lilla område, som jag känner till. Tänk på hela Sverige
och hur statistiken skulle bli förändrad, örn verkligheten komme fram.

Sedan blir den andra gruppen störst, den, där herr Sandler inte hade så många.
Då kan man ju fråga sig, hur det kommer att ställa sig för dem. Jag har tidigare
tillhört den grupp, som herr Sandler sade skulle komma att förtjäna så
mycket pengar, örn tullarna komma till, och då skulle kanske någon i denna
kammare tänka, att jag skulle bli mycket ångerköpt för att jag nu blivit av
med gården, så att jag kommit i den grupp, för vilken det ingenting betyder,
hur ni göra. Nej, jag är mycket glad över det ändå, ty, mina herrar, det är inte
så, som det framställes från socialdemokratiskt håll. Där tala ni inte om någonting
annat än statistiken, men verkligheten och mina böcker över hur det
gick med den stora gården, visa, att de som ha de stora egendomarna behöva
gott en tullhöjning. Ty det är där, som de ha det dyra folket och som man skall
föda hela den överflödiga delen av Sveriges befolkning, som ni säga att lantbruket
skall ha rum för. Detta blir dyrt, och därför behövs det en hjälp åt
lantbruket också, det vet jag av egen erfarenhet.

Jag sade ju. att det spelade ingen roll för mig, hur det går, ty nu är jag, där
medelpunkten är. Blir det det ena, så blir det bra, och blir det det andra, så blir
det också bra. På det hela taget får jag säga, att jag liksom dessa herrar socialdemokrater
har det bra. Först och främst ha vi ett bra arvode i denna kammare,
och sedan är det en hel del, som ha andra platser vid sidan. Det har inte
jag men det går ändå. Men örn vi tänka på alla andra ute i bygderna, tror jag
inte man skall se saken på det sättet.

Vid ett tillfälle under föregående år träffade jag en tysk ingenjör. Jag vet
inte vilka politiska åsikter han hade, men jag tror han var socialdemokrat, för
det var mycket väl ställt för honom. Jag sade till denne tyske ingenjör, att jag
ansåg, att de voro mycket gentila och uppförde sig utomordentligt väl mot de
tyska lantbrukarna, och jag sade, att dessa skulle ju ovillkorligen komma att
tjäna sig en bra slant med den stora hjälp de fått. Ja, sade denne ingenjör, det
tror jag också, men det kommer inte att gå så kvickt som herrarna här i Sverige
tro. ty våra tyska lantbrukare ha blivit alldeles utpumpade under kriget,
och de behöva ha en stor hjälp. Men jag är förvissad om, att när några år gått,
komma de att repa sig och komma i en bättre ställning. Jag skall säga herrarna,
sade den tj-ske ingenjören, att vi kunna inte släppa det tyska lantbruket och
låta det bli förstört, ty då kommer detta att i första hand gå ut över bankerna,

Äng. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.
(Forts.)

Nr 41. 100

Fredagen den 30 maj e. m.

Ang. immalningstvdng

beträdande
vete och väg
m. 77*.

(Forts.)

där de äro väldigt skuldsatta, och därefter kommer industrien att bli förstörd
också. Jag undrar, örn inte det kan bli i den stilen här i Sverige också. Även
om vi, som sitta här i riksdagen, ser det så nätt, så tror jag, att om vi vilja
ägna en tanke åt att titta litet på hur det ser ut i bygderna, kunna vi nog komma
till den punkten också.

Nu skulle jag kunna säga: jag undrar, om det är bara de svenska socialdemokraterna,
sorn förstå sig på saker och ting, och de tyska duga ingenting till.
Jag skall inte själv försöka besvara den frågan. Jag skall överlämna åt herrarna
själva att göra det, men om jag hade varit socialdemokrat, hade jag inte
kunnat göra så som de gjort i denna kammare, för då måtte det vara genant för
edra tyska bröder, örn de bära sig åt dubbelt värre. Det är ju en blygsam förhöjning
av tullen, som är föreslagen, 2 kronor och 30 öre kanske det blir, jag
har inte räknat efter. Jag har tidigare sagt, att det gör mig ingenting, men
jag undrar: vad vilja i själva verket socialdemokraterna? Långa resonemang
har det varit i dag och riktigt långa gentila föredrag, men vad ni vill, har jag
aldrig fått ett verkligt besked örn. Jag skall inte bli ängslig för vilket förslag
ni än kommer med, men när ni inte har något förslag, kan man ju få vissa betänkligheter,
för ni bör väl ändå veta vad ni vill.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till att instämma i det yrkande, som
herr Gustafsson i Benestad gjort.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Då jag representerar en landsända, som
givetvis inte har någon nytta av de föreslagna åtgärderna, i vad de avse brödsäd,
vare sig nu det gäller inmalningstvång eller höjning av tullar, men jag
likväl i det särskilda utskottet har ställt mig på de reservanters sida, som ha
yrkat bifall till Kungl. Maj :ts förslag, har jag ansett mig böra här med några
ord förklara min ståndpunkt i frågan. Jag skall, herr talman, icke uppehålla
tiden länge, ty det är ju redan sagt så mycket, men jag skall i alla fall med
tillfredsställelse konstatera det förslag, som regeringen likväl kommit med och
som ju kommer att bidraga till att öka möjligheterna även för de norrländska
jordbruken att klara sig.

Vi ha då framför allt det förslag, som gäller mejeri- och smörhanteringens
befrämjande. Vi veta ju allihop, att uppe i Norrland kunna vi icke producera
spannmål till avsalu, och mången gång ej ens producera brödsädesspannmål tillräckligt
för husbehov, men vi äro beroende av den animaliska produktionen, som
nu enligt vad man från alla håll så varmt rekommenderar bör utökas. Det är därför,
som jag, som sagt, i detta avseende konstaterar med tillfredsställelse vad
som är föreslaget för att förbättra villkoren för denna produktion. Vi ha ju redan,
kan man säga, inom landet en mycket stor överproduktion av animaliska
produkter, men genom ordnandet av exportmöjligheterna skulle det ju kunna
hända, att vi kunde få avsättning för dem och även bättre betalt inom våra egna
landamären.

Befrämjandet av lantmännens andelsrörelse är ju också att hälsa med tillfredsställese
liksom ordnandet av jordbrukets kreditförhållanden, men skulle
jag nu se frågan lokalt och mera från jordbrukarnas i våra bygder intressen,
skulle jag givetvis komma till det resultatet, att man borde yrka avslag på de
föreslagna åtgärderna i övriga avseenden, d. v. s. både inmalningstvånget och
tullhöjningen. Då jag emellertid är medveten om att allt vad som kan göras
för att stödja jordbruket i dess nuvarande svåra belägenhet, bör göras, och då
jag är viss örn att det är åtgärder i detta avseende, som äro föreslagna, tvekar
jag inte att ställa mig på den sidan, där det förordas att stödja brödsädesodlingen
genom en lämplig tullförhöjning.

Det har sagts av så många, att det är bara de stora jordbrukarna, som kunna
ha nytta av ett högre pris på brödsädesspannmål. Jag har på de rätt vidsträck -

Fredagen den 30 maj e. m.

101 Nr 41.

ta resor, jag varit i tillfälle att göra såsom ledamot i statens egnahemsstyrelse,
kunnat konstatera, att även bland de småbrukare, som fått sina jordbruk genom
hjälp av statens egnahemslån, förekommer det inte i så få fall utan i rätt stor
utsträckning, att man producerar även brödsädesspannmål.

Det har också sagts, att i synnerhet de större jordbrukarna och ävenså de
mindre kunna övergå från brödsädesodling till animalisk produktion. Det kan
man ju säga, men den saken låter inte så lätt göra sig. Jag kan då också konstatera
vad jag varit i tillfälle att se på småbruk, där de ha sina byggnader iordningställda
för ett visst antal kreatur och använda en viss del av arealen för
brödsädesodling, medan resten då kan vara för animalisk produktion. Örn en
sådan liten jordbrukare skall lägga om sin drift och övergå till fullständig animalisk
produktion, är det ju givet, att han får lov att bygga örn framför allt
sina ekonomibyggnader. Detta kostar pengar, och pengar äro inte så lätta
att åstadkomma i nuvarande tryckta tider. Jag vill, som sagt, därför ha konstaterat,
att även de mindre jordbrukarna kunna i många avseenden ha mycket
stor nytta av en bättre betalning för sin spannmål.

Det har också föreslagits en viss höjning av havretullen, och det skulle ju då
ligga närmast till hands, att jag, som representerar Norrland, skulle gå emot
den saken. Men jag konstaterar med tillfredsställelse i dag, att herr von Stockenström,
som själv suttit i jordbruksutredningen, säger, att även örn man skulle
höja tullen med 4 öre, skulle detta icke komma att höja priset på havre, och
under sådana förhållanden skulle det ju inte kunna vara någon särskild risk att
gå med på en tullförhöjning. Jag har själv föreslagit som en lämplig åtgärd,
för att inte den höjning av priset, som jag beräknade, skulle kunna verka på
Norrland, att man i stället skulle få ett visst bidrag till fraktkostnaderna.

Jag skall, som sagt, be att få här inskränka mig till vad jag nu sagt och på
den grund, herr talman, be att få instämma med dem, som yrka bifall till den
nu föredragna punkten.

Herr Larson, Edward: Herr talman! Det är redan sagt så mycket i denna
fråga, att det kunde vara överflödigt att säga något mera, men då jag är
motionär i frågan, vågar jag taga kammarens tid i anspråk några få minuter.
Det är ju så, att utskottet har föreslagit en hel del åtgärder, och även
de önskningar, som jag givit uttryck åt, ha till en viss grad blivit tillgodosedda,
men det är på särskilt en punkt, som jag anser, att utskottet borde gått
något längre.

Det är väl ändå så, att anledningen till denna långa debatt, som vi haft här
i dag, är den, att konsumenterna i detta land föredraga att äta bröd av utländsk
spannmål i stället för att äta av den svenska, i den tro att den utländska
skulle vara bättre. Det har ju bevisats ifrån olika håll, att så icke
är fallet. Men det är givetvis inte lätt att ändra en under lång tid inrotad
vana.

Jag skall taga ett litet exempel ur min erfarenhet. Där fanns på en plats
svenskt mjöl till salu för 23 öre kilot, och detta utbjöds också till arbetarhustrurna.
Vad angår jordbrukarna själva, äta de som bekant alltid svensk
vara. Samtidigt fanns det emellertid s. k. amerikanskt mjöl, som kostade 38
öre kilot. Ifrågavarande hustrur betalade hellre 38 öre för det amerikanska
än 23 öre för det svenska mjölet, och när man frågade dem varför de gjorde
så. fick man till svar, att det blev så mycket mer bröd av det amerikanska mjölet
än av det svenska. Så länge folket lever i den uppfattningen, tror jag för
min del, att det betyder ganska litet med en ökad tull på 2 å 3 kronor. Anse
de, att brödet blir så mycket mera och bättre, betala de gärna denna skillnad,
som jag talat om. Nu är det ju klart, att i städerna är inte prisskillnaden så
stor. Vad jag här talat om tilldrog sig ute på rena landsbygden, men skill -

Äng. inmatning
stvång
beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

Nr 41. 102

Fredagen den 30 maj e. m

Ang. inmalningstvång

beträffande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

nåden är dock avsevärd, och den skillnad, som ytterligare skulle bli, om man
gick in för en högre tull, tror jag inte man skulle något vidare fästa sig vid.
Jag tror, att det skulle spela mycket liten roll, hur man gör i det fallet. Det
är därför jag anser, att tullarna inte medföra den goda verkan, som man på
många håll vill göra gällande. Däremot tror jag, att inmalningstvånget kommer
att verka mycket gott, därför att då det inte går på annat sätt att lära
det svenska folket att äta svensk vara, måste man tillgripa sådana medel, och
jag för min del tror inte, att det kommer att bli så svårt, som man här rullat
upp. Och för övrigt kunna ju de, som nu anse, att det skall bli så svårt,
trösta sig med, att visar det sig, att detta försök misslyckas, kommer det nog
inte länge att bestå.

Men det var en annan sak, som jag egentligen ville yttra mig örn, och det
är att då nu det amerikanska vetet är så mycket bättre än det svenska, borde
det ligga i allas intresse att försöka avhjälpa denna skillnad så mycket som
möjligt. Det utländska vetet växer ju under helt andra förhållanden: mera
värme, mera sol och längre sommar. Vår nordiska sommar är ju sådan, att
säden innehåller en rätt så hög fuktighetsgrad, när den skördas. Då menar
jag, att man borde i första hand inrikta sig på sådana torkningsanordningar,
att man höjde kvaliteten av vetet så mycket som möjligt. Nu har det visserligen
föreslagits, att i dessa lagerhus, som äro tillstyrkta av utskottet, skulle
också inrättas torkanordningar, och därom är ju inte annat än gott att säga.
Men det kan i varje fall inte bli mer än ett ytterst ringa fåtal, och då bli avstånden
till dessa så pass stora, att anordningarna inte komma att bli till den
nytta, som man föreställer sig. Fraktkostnader och övriga kostnader komma
att taga så mycket, att lantbrukarna i allmänhet komma att ställa sig likgiltiga
emot lagerhusen, liksom de göra nu. Det finns nämligen stora lagerhus,
som ligga mitt uppe i ett sädesdistrikt, men detta oaktat användas de icke
$v lantbrukarna, som bo däromkring.

Nu säges det visserligen, att med lagerhusen skall också följa inköp av
spannmål. Ja, jag har litet svårt att tro på detta. Spannmålshandeln är en
mycket ömtålig affär, och med de sorgliga erfarenheter, som lantbrukarna
hittills haft av sin kooperation, tror jag de komma att dra sig rätt länge, innan
de gå in för detta i någon större grad. Naturligtvis finns det undantag, och
det kommer antagligen att bli en och annan lagerliusbyggnadsförening, som
kommer att sköta det riktigt bra, men det blir i varje händelse i ett mycket
ringa antal fall. Jag har därför för min del inte mycken tro på dessa lagerhus.

Men det var ett yttrande av herr Möller, som jag också skulle vilja säga ett
ord örn, och det var, när herr Möller talade om lantbrukarnas stora kapitalökning
under senare tid. Jag har personlig erfarenhet såväl ifrån bankrörelse
som taxeringsarbete, och jag får då säga, att dessa uppgifter strida alldeles
emot vad jag för min del sett och fått röna i detta arbete. Jag tror, att den
statistik, som man bygger på, kommer ifrån det bättre jordbruket: större jordbruk
och sådana jordbruk, där ekonomien är väl ordnad, men skall man ta
statistiken ifrån sådana jordbruk, där ekonomien är mindre god, är jag för
min del övertygad örn, att det kommer att visa ett helt annat resultat än det
man här kommit fram till. Och när man därför säger, att det skulle vara
en politisk bluff med detta tal örn lantbrukets misär, måste jag bestämt säga,
att den erfarenhet jag har — och den är inte så ringa på detta område — visar
raka motsatsen. Det är verkligen ganska svårt för lantbrukarna i närvarande
tid, och det kan ju inte gärna vara något annat. Arbetslönerna stiga,
allt vad de köpa stiger, medan däremot vad de ha att avyttra sjunker i pris.
Därför anser jag det vara riksdagens oavvisliga plikt att göra något för att
hjälpa lantbrukarna, och om icke allt vad som är föreslaget av utskottet kom -

Fredagen den 30 maj e. m.

103 Nr 41.

mer att verka så som man tänkt sig, finns det i alla fall vissa åtgärder föreslagna,
som jag tror komma att göra mycket gott.

Jag ber därför, herr vice talman, att få yrka bifall till den föreliggande
punkten.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! Jag vill bara säga ett par ord med
anledning av herr Möllers uttalande. Mot själva siffrorna, som han anförde,
är ingenting att invända, men han ville lägga in en annan betydelse i dem, än
vad de ha. Jag vet på grund av egen erfarenhet och den kännedom, jag har
om befolkningen hemma i mina trakter — där det till allra största delen är
småbrukare — att det är prisen på den gröda, som växer på deras åkrar, som
är av betydelse för dem, och faller spannmålspriset för lågt, trycker detta på
deras avsättningsmöjligheter, vare sig de direkt ha någon spannmål att sälja
eller icke. Jag menar, att om råg säljes för 20 kronor eller 13 kronor, är
detta av stor^ betydelse även för våra småbrukares ekonomi. Vi måste ha
skiftesbruk på våra åkrar. Vi måste växla örn med sädesslagen och de olika
grödorna. Därför finns det brödsädesproduktion även hos oss i Kronobergs
län. Men jag vet också, att om prisen på spannmålen gå ned för lågt, drar
detta med sig sämre förhållanden för övriga produkter, och därför är det
av vikt, att samtliga de varor, som växa och produceras hos våra jordbrukare,
kunna bli betalda som de böra bli.

Visserligen är animalieproduktionen för småbrukarna av större värde, men
ställningen på detta område just nu är sådan, att det är fråga örn, vilket
som är sämst för närvarande, att producera ladugårdsprodukter eller sälja
spannmålen i oförädlat tillstånd.

Herr Björnsson nämnde någonting örn att man bör inte taga ifrån de fattigas
fickor och lämna till de rikare. Jag hade önskat få tillfälle fråga honom:
Vart ha de där pengarna för den uteblivna prissänkningen på brödet gått? I
vilka fickor ha de pengarna hamnat? Att de inte kommit jordbruket till godo,
det är jag säker på.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till den föredragna
punkten.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr förste
vice talmannen att den fortsatta överläggningen i förevarande fråga skulle
uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes .

k9ns^u^on*utskottets memorial nr 34, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande nr 31 i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag örn församlingsstyrelse m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner; samt

bankoutskottets memorial:

nr 59, med^förslag till nytt reglemente för riksgäldskontoret; och
nr 60, angående instruktionen för bankoutskottet.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 11.56 e. m.

Äng. inmalningstvång

beträdande
vete och råg
m. m.

(Forts.)

In fidem
G. H. Berggren.