RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1930:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1930. Första kammaren. Nr 38.

Lördagen den 24 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkande nr 34 samt första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 12.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr
9, i anledning av väckt motion örn rätt för församlings prästerskap att under
visst antal söndagar förrätta högmässa efter fritt valt ritual.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 162, hade herrar Sandegård och Linders hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn åtgärder i
syfte att, till dess en allmän revision av kyrkohandboken kunde komma till
stånd, möjlighet bereddes varje församlings prästerskap att ett begränsat antal
söndagar under året, exempelvis 12, förrätta högmässa efter fritt valt
ritual.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att första kammaren ville för sin del besluta, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit täcktes vidtaga åtgärder i syfte
att möjlighet måtte beredas församlings prästerskap att ett begränsat antal
söndagar förrätta högmässa efter fritt valt ritual.

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Såsom herrarna lätt finna, föreligger
här ett ämne, som egentligen icke hör under riksdagens befogenhetsområde.
Huru den svenska kyrkan ordnar sin gudstjänst, har riksdagen egentligen
ingen befogenhet att lägga sig uti. Men motionen är av utskottet upptagen
till behandling, och då måste den också föranleda ett beslut.

Efter vad jag kunnat förstå, har en och annan ansett, att man borde bifalla
motionen, därför att det därigenom skulle kunna åstadkommas en större omväxling
i fråga örn predikan, vid valet av ämnen för densamma o. s. v. Det
är alldeles icke förhållandet; detta är en sak, som hör till evangelieboken,
men den är icke här föremål för prövning. Vad motionärerna tala örn är
handboken, själva ritualen, d. v. s. huvudsakligen altartjänsten.

Motionen går tillbaka, efter vad den själv säger, till en motion, som vid
förra höstens kyrkomöte väcktes av professor Linderholm. Han berörde där
både evangelieboken och ritualen eller altartjänsten. Han motiverade alldeles
icke i det syftet, att församlingarna skulle få större omväxling, utan i
syfte att tillfredsställa den moderna teologien, som fordrar att få anordna
gudstjänsten efter sina riktlinjer. Professor Linderholm uttalade sig nämligen
i sin motion så här: »Det lärer ej kunna nekas, att det föreligger en viss
konflikt mellan altaret och predikstolen. Det är nu rätt mycket i altarets

Första kammarens protokoll 1930. Nr 88. 1

Ang. förrättande
av
högmässa
efter fritt valt
ritual.

Nr 88. 2

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. förrättande
av
högmässa
efter fritt valt
ritual.
(Korta.)

förkunnelse, som kännes besvärande för många både bland präster och lekmän.
Svårigheterna med Apostolicum kunna knappast fördöljas.»

Hans motion rörde sig om den moderna, nutida teologiens svårigheter att finna
sig till rätta med en ritual, som är grundad på vår evangelisk-lutherska tro.
Det svarades honom, att här i vårt land utövas intet tvång. De som vilja
kunna utträda ur statskyrkan och bilda egna trossamfund och inrätta ritualen
till sin gudstjänst, huru de behaga. Professor Linderholm föreslog emellertid
icke, såsom motionärerna nu göra, att en enskild präst skall ha frihet att’
inrätta gudstjänsten, huru han behagar, utan professor Linderholm föreslog,
»att Kungl. Maj :t måtte snarast möjligt träffa anstalter för utarbetande av
alternativ till kyrkans gudstjänst och heliga handlingar att fritt brukas jämte
den nuvarande handboken». Han ville alltså ha fastställt ett ritual, som
man vissa söndagar kunde få alternativt bruka i stället för kyrkohandbokens
ritual. Emellertid avslog kyrkomötet professor Linderholms motion med
38 röster mot 11.

Nu ha herrar Sandegård och Linders framställt samma krav, men på ett
mycket lösare sätt. De vilja, att det redan nu, såsom i motionen säges, »tillsvidare
och i avvaktan på en kommande revision», skall medgivas »rätt för
varje församlings prästerskap att exempelvis 12 söndagar örn året, 1 söndag
i månaden, utbyta nuvarande ordning för högmässan mot annan med friare
ritual».

Denna rätt skulle tillkomma kyrkoherden eller vice pastorn till och med
utan domkapitlets hörande, och prästen i församlingen skulle kunna på egen
hand uppfinna och framföra en gudstjänstordning, sådan som kan tillfredsställa
hans enskilda tycke. Men församlingarna ha också rätt att få en gudstjänstordning
i överensstämmelse med den tro, som de bekänna sig till; och
garantierna för att församlingar icke skola bli överrumplade av några svävande
och obalanserade nyheter ligger däri, att det är kyrkomötet, där församlingarna
äro representerade, som beslutar örn kyrkohandboken, varefter
Kungl. Maj:t, om Kungl. Maj:t gillar beslutet, utfärdar föreskrifter.

Utskottet har i någon mån modifierat motionens yrkande, men det är mycket
oklart vad utskottet avser. Utskottet har tagit bort tidsbegränsningen;
orden »tillsvidare och i avvaktan på en kommande revision» äro uteslutna av
utskottet. Men utskottet upplyser alldeles icke om, i vilket syfte uteslutandet
skett. Det ser närmast ut, som örn utskottet hade tagit bort nämnda ord
därför, att utskottet avsett, att även efter nämnda revision, även efter det
den nya handboken blivit publicerad, skulle i alla fall fortfarande en rätt
kunna föreligga för en enskild kyrkoherde att uppfinna och framföra en ny
ritual utanför handboken. Man kan knappast läsa utskottets utlåtande på
annat sätt.

Utskottet tyckes icke avse, att den nya ritualen skulle införas i handboken
såsom ett alternativ till nu gällande ritual. Utskottet säger nämligen: »Då

nu såsom motionärerna erinrat frågan örn revision av kyrkohandboken är föremål
för utredning, synes det utskottet lämpligt, att även föreliggande uppslag
får prövas. Utskottet förutsätter givetvis, att därvid noga beaktas, att
den enligt fritt ritual ordnade högmässan icke förtages sin karaktär av värdig
och verklig gudstjänst.»

Utskottet synes avse, att nya uppslag få prövas. Det är icke fråga örn,
att dessa nya uppslag skulle granskas vid revisionen av kyrkohandboken,
utan de skulle prövas genom tillämpning försöksvis i församlingarna. Jag
kan icke läsa utskottets utlåtande på annat sätt. Utskottet talar icke örn, att
man skulle införa några alternativ i handboken, utan utskottet hemställer, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit täcktes
vidtaga åtgärder i syfte att möjlighet må beredas församlings präster -

Lördagen den 24 maj f. m.

3 Nr 38.

skap att ett begränsat antal söndagar förrätta högmässa efter fritt valt ritual».
Således är det icke fråga om fastställda alternativ.

o Detta skulle vara att lämna rum för rena godtycket på ifrågavarande område^
och att lämna ut församlingarna till den enskilde prästens godtycke.

Då jag. herr telman, icke kan medverka till något sådant, ber jag att få
yrka avslag å såväl motionen som utskottets hemställan.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag ber att få inlägga en bestämd gensaga
mot den uppfattning, som den föregående ärade talaren inledningsvis
förde fram, då han sökte göra, gällande, att riksdagen skulle sakna kompetens
att uttala sig i en fråga likartad med denna. Så länge den svenska kyrkan
åtnjuter understöd av den svenska staten, får den också finna sig uti, att
representanter för statsmakterna intressera sig för kyrkans interna angelägenheter.
Herr Ekman drog icke konsekvenserna av sin uppfattning så långt,
att han ifrågasatte, huruvida utskottet haft befogenhet att yttra sig örn motionen.
huruvida den väckta motionen bort remitteras till utskottet och örn utskottet
haft skyldighet att undersöka den fråga, som framförts i motionen.

Vad själva sakfrågan beträffar, delar jag den uppfattning, som motionärerna
givit uttryck åt. När från socialdemokratiskt håll inom utskottet understöd
gavs åt det krav, som motionären framfört, så var det säkerligen därför,
att det innebar ett steg — låt vara ett mycket litet steg — till en avdogmatisering
av kyrkan. Den frihet, som man vill bereda församlingarnas prästerskap,
att ett begränsat antal söndagar förrätta högmässan efter fritt ritual
är samma frihet som enskilda samfund sedan gammalt lämnat sina predikanter.

Är man verkligen av den uppfattningen, att man icke kan lita på det svenska
prästerskapets omdömesförmåga att med takt välja bland olika ritualer,
så tyckes man icke ha någon högre uppskattning av det svenska prästerskapet
i dessa tider. Jag kan icke underlåta att här draga en liten parallell.
För några dagar sedan förklarade man från samma håll, där man nu så ängsligt
motsätter sig detta förslag, att man utan vidare kunde lita på omdömesförmågan
hos den svenska folkskollärarkåren, när det gällde att bedöma, i vad
man katekesundervisningen i folkskolorna skulle bedrivas. Nog borde man
då med förtroende kunna överlämna åt prästerna att några söndagar örn året
fritt få välja ritual.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan med det
tillägget att i klämmen näst efter ordet söndagar tilläggas orden »under året».

Herr Tamm: Herr talman! De av herr Ekman framförda synpunkterna, att
riksdagen icke skulle vara rätt forum för att avhandla denna fråga, vill’jag
icke inlåta mig på. Här gäller ju endast att taga ställning till motionen. Det
framgår av herr Wagnsson anförande, att olika bevekelsegrunder förelegat
för utskottets olika representanter vid deras ställningstagande till och tillstyrkan
av motionen.

För min personliga del vill jag säga, att ingenting annat påverkat mig än
ett varmt och uppriktigt intresse för den svenska folkkyrkan. Jag förstår så,
väl och jag anser det vara fullt riktigt, att mycket stor hänsyn bör tagas till
traditionen särskilt när det gäller att värna örn en så vacker tradition som
ntualen i vår högmässa. Men å andra sidan bör man akta sig för att i onödan
stelna i gamla former. Jag förstår, att våra trognare kyrkobesökare kanske
icke skulle känna sig särskilt tilltalade, örn, såsom det här föreslås, 12 söndagar
örn året en annan ritual än den vanliga skall användas i kyrkans högmässa,
men jag får säga, att för ater manga andra, saväl kyrkobesökare som
präster, kan den slentrian som ligger i upprepningarna av den vanliga ritualen

Äng. förrättande
av
högmässa
efter fritt valt
ritual.
(Forts.)

Nr 38. 4

Lördagen den 24 maj {. m.

Ang. för- knappast kännås tilltalande. Jag förstår, att man kan hysa farhågor för, att
rättande av den rättighet sorn här föreslås skall komma att missbrukas. Men jag undrar
efter^Trittlali och frågar mig: Vilket är sämre för vår folkkyrkas hälsa och liv, möjligheten
ritual. att i något enstaka fall missbruk av föreslagen rätt kan förekomma eller a,tt
(Forts.) slöhet och likgiltighet skall uppstå inför en alltför stor slentrian? Jag fruktar
den förra mindre än den senare. Redan nu finnes stor möjlighet för en
prästman att missbruka sin ställning genom predikningarna, och därigenom
kan enligt min mening mycket större skada åstadkommas än vad som kan bil
fallet genom användande av en fri ritual.

Vad begär man nu? Jo, man begär icke såsom herr Ekman framhöll, att
ändring skall kunna företagas i predikan eller i predikantens följande av dagens
text eller högmässan överhuvud taget, utan endast att den vanliga ritualen
skall vissa söndagar under året kunna ersättas med annan självvald ritual.
Jag delar den synpunkt, som herr Wagnsson framförde, att man har
rätt att hysa det förtroendet till våra prästmän, att missbruk knappast skall
förekomma, och detta gäller särskilt våra unga präster, som väl främst kunna
vara intresserade av denna fråga och som redan nu på ett erkännansvärt sätt
gripit sig an med tidens olika problem.

Det är icke meningen, att denna frihet skall givas utan kontroll. ^Utskottet
har endast föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj :t och givetvis utgått ifrån
att Kungl. Maj:t skall utfärda föreskrifter örn den kontroll, som här skulle
krävas och anses lämplig.

Jag har sett denna fråga ur allmänmänsklig synpunkt, och jag anser, att
det är klokt och lyckligt örn i vår tid nytt liv och friskt blod kan tillföras
vår svenska folkkyrka, och med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Bergqvist: Herr talman! Av ålder har det varit en bestämd skillnad
mellan det fasta momentet och det rörliga eller personliga momentet i kyrkans
kult. Denna skillnad är bevarad än i dag, och den är utan tvivel påkallad av
själva förrättningens art. Det är med skäl denna skillnad har fasthållits genom
tiderna. Den är en grundsats, örn vilken man bör sia vakt.

Nu har motionären och med honom utskottet velat i viss mån göra den kyrkliga
kulten i dess helhet rörlig genom att för vissa fall dispensera fran den övliga
ritualen. Detta kan icke vara tillrådligt, ty det skulle medföra många
betänkliga konsekvenser.

För det första är det alldeles visst, att det^ skulle komma att medföra stor
oro i församlingarna i mycket stora delar av vårt land. Åtminstone är jag viss
örn, att inom större delen av Luleå stift en sådan åtgärd skulle hälsas med

stora bekymmer. , , .... , ,,

För det andra skulle det säkerligen komma att leda till konflikter mellan
prästerna och församlingarna på mångå håll. Det kan tänkas, att en präst
med mera modern åskådning kommer till en församling med gammalkyrklig
läggning. Örn han då söker införa nyheter i ritualen efter sitt eget tycke och
själv författar ritualer, kan detta leda till slitningar mellan honom och församlingen.
„ .

Och huru skall det gå i en församling med flera präster? Har star, att etet
skulle bli tillåtet för församlingens prästerskap att ett begränsat antal söndagar
under året, exempelvis 12, förrätta högmässa efter fritt valt ritual. Antåg,
att det är tre eller fyra präster i en församling. Vilken av prästerna skall
då bestämma härom? Ja, det borde väl vara kyrkoherden såsom i motionen
synes förutsatt, men här i utskottets utlåtande star icke något nämnt örn det,
utan det står »församlingens prästerskap». Detta är, synes det mig, mycket
oklart.

Lördagen den 24 maj f. m.

5 Nr 38.

Jag medgiver, att själva syftet med motionen kan vara i viss man behjär- Äng.jertansvärt.
Det kan vara önskvärt, att det blir en viss omväxling i söndagens r högmåt^
gudst j än st ntualer. Men det bör ej förbises, att man pa senare tiden sökt till- ejter jrm vau
mötesgå önskningarna i detta syfte. Så har alldeles nyss, för någon månad ritual.
sedan eller så, utkommit kungörelse angående alternativa kyrkoböner. Utan (Forts.)
tvivel komma också, under det att kyrkohandboken nu omarbetas, nya förslag
fram till ritualer.

Men detta är en sak, och en annan är vad motionären synes vilja, nämligen
att prästen icke skall vara bunden av någon förut avfattad och kyrkligt fastställd
ritual, utan att han själv skall få avfatta och använda den ritual, som
han själv behagar. Detta är icke någonting, som man kan finna tillrådligt

Herr Wagnsson bär visserligen sagt, att det svenska prästerskapet icke måtte
stå på någon hög ståndpunkt, när man icke vill anförtro det en sådan sak.

Att vägra detta är att underkänna prästens omdömesförmåga.. Ja, det må jag
väl säga! Mig synes att det vore att ställa alltför höga anspråk på en kår,
om man sade, att prästerskapet, ifall varje präst icke vore nog skicklig att ^författa
en kyrklig ritual, som kunde anses värdig för gudstjänsten, stöde på en
låg nivå och saknade omdömesförmåga. Jag anser det tvärtom vara att hysa
allt för höga tankar örn det svenska prästerskapet, när man menar, att alla
skulle vara kapabla härtill.

Nu är det så, att riksdagen icke har någon rätt att fatta beslut i denna fråga.

Riksdagen har endast rätt att petitionera, och det skulle sålunda bli en petition
till Kungl. Maj :t och kyrkomötet. Men örn man skall petitionera, måste man
enligt min uppfattning vara betänkt på, att en petition från riksdagen bör vara
bättre förberedd och synpunkterna tydligare utvecklade, än vad fallet är här.

Denna framställning saknar varje direktiv, och man vet egentligen icke, vad
det menas, när det står, att det skall vara tillåtet att förrätta högmässan efter
fritt valt ritual. Man skulle kunna tolka det så, att prästen skulle få välja mellan
fastställda ritual, men sådant tillstånd finnes redan nu, i den mån ritualen
äro flera.

Jag har genom att fråga motionären gjort mig förvissad om, att meningen
icke är, att prästen endast skulle få välja mellan redan avfattade och fastställda
ritual, utan att även sådana ritual få användas, som prästen antingen själv
författat eller valt ut någonstädes. Jag tror icke, att det skulle hedra riksdagen
att på så lösa boliner, örn jag så får säga, komma med en petition, och
därför undrar jag, örn man icke bör taga sig en tankeställare, innan man bifaller
denna motion.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Häri instämde herr Widell.

Herr Sandegård: Herr talman! Jag skall icke upptaga kammarens tid

länge alls. Jag begärde emellertid ordet med anledning av ett par saker, som
den senaste ärade talaren sade. I all sin älskvärdhet slutade han med ett uttalande.
som var ganska elakt. Han ansåg det inte hedra riksdagen att taga
ett förslag »på så lösa boliner», som här skulle vara fallet.

Såvitt jag förstår, har biskop Bergqvist inte läst motionen, så det är möjligt,
att för herr Bergqvists vidkommande beslutet skulle komma att fattas på något
lösa boliner. I motionen säges nämligen, att det exempelvis i det av herr
Bergqvist ponerade fallet, att det finnes flera präster i en församling, inte behöver
uppstå tvekan om, vem som skulle ha rätt att göra detta, utan det förutsattes
tydligt, att denna rätt skulle medgivas församlingens kyrkoherde resp.
vice pastor. Jag är för min del så moderat i detta fall, att jag inte alls har något
emot, att man, för att undvika de omtalade möjliga konflikterna mellan
präst och församling, i en motivering till en eventuell skrivelse i detta fall

Nr 88. 6

Lördagen den 24 maj f. m.

Äng. för. också medtoge en passus om, att enighet skulle föreligga mellan vederbörande

r£KLT pastor och församlingens kyrkoråd.

tIler fritt valt ^ Jag bestrider på det allra bestämdaste riktigheten och klokheten i herrar
ritual. Ekmans och Bergqvists resonemang, att man inte i riksdagen skall få disku (Korta.

) tern eller att riksdagen inte skall anses kompetent att ens petitionera i sådana

här frågor. Jag bestrider alldeles bestämt, att den svenska kyrkan har en så
att säga adekvat representation i det nuvarande kyrkomötet, och den fråga,
som här speciellt föreligger, är väl i alldeles särskilt hög grad en fråga,
där det sunda lekmannaomdömet bör tillerkännas ett ganska högt vitsord.
Herr Ekman talade örn, att det skulle bli så, att man komme att tillfredsställa
enskilda prästers tycken, men prisgiva församlingens rätt. Men herrarna
resonera ju, som örn den svenska kyrkoförsamlingen och det svenska
kyrkofolket endast inrymde den lilla bråkdel av svenska folket, som i regel
besöker den obligatoriska högmässan med den ordning vi nu ha. Till Sveriges
kyrkofolk hör väl också den stora massa av människor, som inte älskar
denna ordning, men som till äventyrs skulle kunna tänkas intressera sig
för att bevista en kyrklig högmässa under andra former än de hävdvunna.
Och jag vill allvarligt understryka, att den bestående ordningen ju skulle
fortfarande tillämpas vid 50 högmässor om året — vi ha ju 60 ä 62 högmässor
inalles per år — medan möjlighet skulle beredas de präster och lekmän
ute i församlingarna, som önska att få fira gudstjänst under något andra
former, att göra det »exempelvis 12 söndagar» om året, som föreslagits i
motionen.

_ Denna sak är genomtänkt, herr Bergqvist! Jag är inte biskop, men jag har
tjänstgjort som präst i 25 år, och jag ville säga herr Bergqvist att det förefaller
mig, att den lilla bråkdel av vårt svenska folk, som söndagligen bevistar
högmässan, borde kunna finna sig i, att man toge en liten smula hänsyn också
till de övriga. Till herr Bergqvists särskilda upplysning — jag måste säga så,
därför att jag har svårt att smälta slutorden i herr Bergqvists anförande —
får jag således påpeka, vad som är sagt i motionens motivering. Där konstateras,
att frågan örn en allmän revision av den svenska kyrkohandboken ligger
på regeringens bord, att det torde råda en ganska allmän mening därom, att
nya ritual för kyrkans gudstjänst och heliga handlingar äro önskvärda, men
att meningarna äro delade om huru dessa ritual skola vara. Vi erinra i förbigående
— inte för att på något sätt anknyta till professor Linderholm, herr
Ekman! Jag har för min del inte frågat professor Linderholm, örn jag skulle
få väcka motionen — att vid senaste kyrkomötet förelåg en motion, vari föreslogos
alternativa ritual, och sedan säga vi: »Med hänsyn till å ena sidan det
mycket ovissa läge, vari frågan örn handboksrevisionen befinner sig, och å
andra sidan det tämligen allmänt erkända behovet av en revision särskilt av
högmässans ordning, tillåta vi oss framföra en tanke, vars realiserande på
intet sätt torde kunna anses föregripa denna revision men däremot vara ägnat
att stimulera till ett allmännare deltagande, ej minst från prästerskapets sida,
i strävandena att efterhand finna nya former för högmässan. Det synes icke
ur någon avgörande synpunkt vara något att invända mot en sådan modifikation
av gällande bestämmelser för kyrkans högmässogudstjänst, att det — alltså
tills vidare och i avvaktan på en kommande revision — medgåves rätt» etc.
Örn herr Bergqvist läst detta, innan han höll sitt anförande, så har jag svårt att
fatta hans slutord — jag återkommer till dem en gång till —, och har han inte
läst det, så förefaller hans anklagelse mot kammaren, för den händelse den skulle
gå med på en sådan här motion, vara synnerligen omotiverad.

Jag tillåter mig därför, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som förutsattes i herr Wagnssons anförande, att två ord,
»under året», som fallit bort, måtte insättas i klämmen.

Lördagen den 24 maj f. m.

7 5r 38.

Herr Boberg: Herr talman! Herr Ekman yttrade i sitt inledningsanförande,
att detta egentligen inte var en fråga som hörde till riksdagen utan till
kyrkomötet och däri kan han ju ha rätt. Men då nu en motionär framburit en
motion här i kammaren och denna motion blivit hänvisad till vederbörligt utskott,
måste utskottet naturligtvis fatta ställning till motionen och uttala sig.

Jag har, det må jag ärligt erkänna, varit mycket tveksam i denna fråga, huruvida
jag skulle vara med örn att bifalla motionen eller örn jag skulle vara
med örn att avslå densamma. Men ehuru jag är! konservativ till mitt väsende,
anser jag, att då det gäller kyrkan och hennes verksamhet ute bland folket i
landet, bör man göra vad man kan för att bringa något nytt å bane, inlägga
någon omväxling i hennes gudstjänstliv, så att hennes gudstjänster bli mer besökta,
än vad nu är fallet. Ty nu finnes det tyvärr många kyrkor ute på landsbygden,
som äro rätt så avfolkade, och det bör göras något för att få intresset
väckt till ett livligt deltagande i kyrkornas gudstjänster.

Nu fruktar man, att örn den enskilde prästen skulle få den frihet, som här
är ifrågasatt, skulle han kunna ställa till med något, som vore för kyrkan
mindre behagligt. Men örn så skulle vara fallet, så komme det nog att rätta
till sig ganska snart, enär allmänheten, folket i församlingarna, skulle reagera
däremot så starkt, att den prästen säkerligen snart komme att ändra sig, om
han ville stanna kvar och ha någon trevnad i den församlingen.

För övrigt vill jag påpeka, att redan nu, med den ordning, som råder, tillåter
sig en hel del av kyrkans präster varjehanda friheter, som jag tycker äro av
svårare beskaffenhet än den, som här är ifrågasatt. Här finnes en kyrkoherde,
som reser omkring och håller föredrag mot hela kyrkoväsendet, hela statskyrkoinstitutionen,
fastän han är kyrkoherde i svenska kyrkan och äter dess bröd.
Här finns en annan, som far omkring och håller pacifistiska föredrag och däri
gör utfall mot försvarsvännerna i riket på sådant sätt, att det måste väcka anstöt
bland dem. som äro lika goda fredsvänner som han och hans liktänkande
men som vilja taga det litet mer allvarligt, än vad han och många andra i sin
agitation göra.

Jag tror därför, att man inte behöver frukta så mycket för den nya ordning,
som här är föreslagen.

»Evigt kan ej bli det gamla,
ej kan vanans nötta läxa
evigt repas upp igen.

Vad förmultnat är, skall ramla,
och det friska, nya växa
upp utur förstörelsen.»

Så sjöng en gång en biskop i Växjö, och jag tror, att vi böra ihågkomma ett
annat ord av honom, då han sade: »Tiderna förändras och vi med dem.»

Ställningen är nu sådan, att här krävas reformer inom kyrkan. Dessa reformer
måste komma en gång. De kunna icke oupphörligt tillbakahållas, därför
att de bryta den gamla ordningen. Varje vår brytes den gamla ordningen i
naturen, och här måste också den gamla ordningen brytas på ett eller annat sätt
för att något nytt och mera livskraftigt skall komma fram. Jag tror därför, att
denna konservatism, som vill bevara allt utan att rubba det på något sätt, skadar
den andliga utvecklingen och därmed själva kyrkan, även örn den är alldeles
övertygad örn, att den gagnar henne.

Herr Bergqvist sade i sitt anförande, att det kunde vara behövligt att få
mer livaktighet inom vissa församlingar i kyrkligt avseende och att införa
något nytt. Ja, men örn det är behövligt, låt oss då få införa det, medan tid
är, innan det blir för sent!

Nu får jag ju säga, att herr Sandegård är något svår att förstå i sin kyrkliga
ställning och i de motioner och planer, som han framlägger ibland. Och hans

Äng. förrättande
av
högmässa
efter fritt valt
ritual.
(Forts.)

Nr 38. 8

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. förrättande
av
högmässa
efter fritt valt
ritual.
f Forte.)

förbindelse med professor Linderholm, som ju också är en mycket livlig och
verksam person på detta andliga område, gör att man kan hysa en viss betänksamhet
för att gå med på förslag, som komma därifrån. Men då jag tänker
på, att detta nu inte kan införas direkt, utan först efter prövning och undersökning,
och då jag vidare tänker på, att landet är fullt av förståndigt och
kyrkligt fromt folk, som säkerligen kommer att vaka över, att här inte sker
annat än vad som är rätt och nyttigt, så tror jag, man inte bör vara så betänksam
mot motionären eller mot det förslag, som han har väckt och som utskottet
tillstyrkt.

Därför yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Rydén: Herr talman! Jag ville hara säga ett par ord i all enkel het.

Jag tycker det är ganska olämpligt, att riksdagen skall besvära sig med
frågor av den beskaffenhet det här gäller. Detta är ju en rent rituell fråga,
en fråga örn den svenska kyrkans inre gudstjänstordning. Jag vill visst inte
säga, att inte förhållanden kunna finnas och tillfällen förekomma, då det kan
vara önskvärt, att riksdagen blandar sig i en sådan fråga, men man kan inte
förneka, att hela denna fråga till sin innebörd är en ren och klar kyrkomötesfråga,
där man inte kan säga, att saken har på det sättet förevarit vid kyrkomötet,
att man bör företaga något slags statligt ingripande från riksdagens
sida för att åvägabringa rättelse. Jag tycker, att det till riksdagens redan
förut omfattande arbete skulle komma ganska mycket, örn prästmän och andra
kyrkligt intresserade och engagerade skulle draga in dessa rena gudstjänstordningsfrågor
i riksdagens arbete.

Av detta skäl kommer jag sålunda, herr talman, att ge min röst för avslag.
Jag vill samtidigt säga, att utskottet självfallet inte kunnat handla på annat
sätt än det gjort, eftersom det fått ärendet remitterat till sig.

Herr Klefbeck: Herr talman! Både den siste ärade talaren och herr Ekman
ha betonat, att det här är ett ärende, som inte faller inom riksdagens befogenhetsområde,
och jag måste ju erkänna, att det ligger en viss sanning däri.
Men å andra sidan få vi väl, så länge den svenska kyrkan är statskyrka, ha
klart för oss, att vi såsom valda representanter för svenska folket företräda
det också i vad beträffar sådana här frågor.

För min egen personliga del kan jag inte neka till, att jag tycker, att riksdagen
mången gång har förstått vad som för kyrkans välfärd varit gagneligt
bättre än kyrkomötet. Jag påminner t. ex., hur det var, när psalmboksfrågan
var brännande och kyrkomötet ville påtvinga församlingarna ett visst förslag,
hurusom riksdagen då opponerade sig och hurusom det förslag, som därefter
framkom, nu, efter vad jag tror, i den svenska församlingen blivit mottaget
med den allra största tacksamhet. Hade riksdagen gått ännu litet mera radikalt
fram och mönstrat ut ett par psalmer av de föreslagna, som ändå tillätos
komma med, hade belåtenheten kanske varit ännu mera allmän. Det var om
den saken.

iVad själva denna fråga beträffar, tycker jag den är ganska obetydlig, varför
jag icke kan tillägna mig den uppfattningen, att dess genomförande skulle innebära
en stor reform. Någon fruktansvärd fara däremot, som för svenska
kyrkan med förslagets genomförande skulle komma att uppstå, kan jag lika
litet fatta. Jag vill påpeka, såsom också förut framhållits, att det redan nu
föreligger många möjligheter till olika ritual. Vi ha under vissa tider av
kyrkoåret särskilda böneformulär till skillnad från andra tider. Vi ha rätt
att med viss begränsning utbyta den vanliga kyrkobönen mot andra kyrkoböner
o. s. v., och örn jag får anföra vår högt ärade ärkebiskops exempel, så vill

Lördagen den 24 maj f. m.

9 Nr 38.

jag påminna om, att det väl hör till undantagen, att han förrättar en högmässa, Äng. förvid
vilken han följer det övliga ritualet från början till slut. ^h^mäsåa

Nu säger man, att detta i alla fall är fastställda olika ritual, men att här är efter jritt vau
fråga örn sådana, som mera fritt skulle komma till användning. Då vill jag ritual.
bara påpeka, att här är ju endast fråga örn en skrivelse med begäran örn utred- (Forts.)
ning och prövning, och vi kunna väl vara lugna för, att när saken kommer till
kyrkomötet, så skall denna nu föreslagna frihet få sin tillbörliga begränsning.

Men som exempel på, vilken betydelse det kunde äga att ha möjlighet till fritt
val av ritual, vill jag påpeka, huru det ju förekommer, i all synnerhet på landet,
att man samlar gudstjänstbesökarna till gudstjänster i det fria. Hur skulle
det kunna vara menligt för kyrkolivet, örn man t. ex. en vacker midsommardag
finge flytta ut hela gudstjänsten i det fria och ha den där under litet friare former?
Uppe i Norrland, som herr Bergqvist talade om, vet jag, att det förekommer,
att man bär s. k. missionsmöten, under vilka den ena predikan följer
på den andra utan iakttagande av något bestämt ritual och där tillslutningen av
åhörare är oerhörd.

Ja, herr talman, jag tror det kan vara av en viss betydelse, att förslaget antages,
och jag hemställer därför om bifall till herr Wagnssons yrkande.

Herr Norling: Herr talman! Man lär inte kunna bestrida, att det inom

kyrkan finnes vissa meningsrikt.ningar, som ha mycket svårt att förlika sig
med åtskilligt av det, som ingår i den traditionella högmässogudstjänsten. När
man erkänner detta — och det måste man ju erkänna — blir frågan närmast
den, örn kyrkan skall helt och hållet nonchalera dessa meningsriktningar eller
örn kyrkan skall bereda möjlighet jämväl för dem att känna sig i någon mån
hemma inom kyrkan. Skulle man välja den första av dessa utvägar, såsom
herrar Ekman, Bergqvist och Rydén m. fl. finna lämpligt att förorda, så skulle
ju den risken uppstå, att just de ifrågavarande meningsriktningarna skulle
börja känna sig alltmer främmande inom kyrkan.

Jag är övertygad örn, att det både här i kammaren och annorstädes finnes
ganska många, som icke ogärna skulle se, att utvecklingen ginge i den riktningen,
efter som en sådan utveckling givetvis måste bidraga till att försvaga
kyrkans ställning. Att man skulle finna herr Ekman bland bundsförvanterna
till dem, som hysa en sådan åskådning, är dock i någon mån ägnat att förvåna.

Här bär betonats, att man bör vårda en gammal vacker tradition, och det är
givetvis fullkomligt riktigt. Själv tillhör jag dem, som anse, att vackra traditioner
böra hållas i helgd. Örn man utgår ifrån, att Sveriges kyrka ännu i dag
har en uppgift att fylla ute i det levande livet, så må man nog emellertid medge,
att det är farligt att upphöja ritualismen och traditionalismen till det väsentliga
i kyrkans aktion utåt.

Bland andra skäl, som här ha anförts mot ett bifall till motionen, är även det
skälet, att den nya ordningen skulle kunna ge anledning till konflikter inom
kyrkan. Det är ju tänkbart, att så skulle ske, men dels skulle nog dessa konflikter
bli av långt mera oskyldig art än vissa redan kroniska konflikter inom
kyrkan, och dels kan man förmoda, att den av motionärerna och utskottet förordade
anordningen skulle förebygga en del för kyrkan ganska ödesdigra konflikter.

Jag tycker visserligen, att den här frågan inte är någon stor fråga. I det
avseendet kan jag ge den föregående talaren rätt. Jag tycker t. o. m., att på
dagens föredragningslista finnas ganska många åtskilligt större frågor, men
det hindrar ju inte, att vi ändå, en del bland oss, kunna anse jämväl denna fråga
ganska betydelsefull, och jag tror för min del, att även en liten reform på detta

Sr 38. 10

Lördagen den 24 maj f. m.

Äng. förrättande
av
högmässa
efter fritt valt
ritual.
(Forte.)

Om en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.

område kan vara till nytta i olika avseenden. Det är därför jag vill ansluta mig
till dem, som rösta för bifall till utskottets förslag.

Det kan vara riktigt, som senast herr Rydén framhållit, att detta är en typisk
kyrkomötesfråga, men eftersom riksdagen onekligen representerar det
svenska kyrkfolket på ett långt mera omedelbart sätt, än förhållandet är med
kyrkomötet, så kan jag inte finna det på något sätt oegentligt, att riksdagen
ger uttryck åt önskemål på detta område, som veterligen delas av rätt mycket
folk ute i landet.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag med den
ändring, som herr Wagnsson föreslagit.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas med den rättelse, att näst efter ordet »söndagar»
tillädes orden »under året», dels ock att utskottets hemställan skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan med
angivna rättelse vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ekman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 9 med den rättelse, att näst efter ordet »söndagar» tillläggas
orden »under året», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 52.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut i förevarande
ärende genom utdrag av protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr
9, i anledning av väckt motion, 1:179, angående fastställande av en bemanningsskala
för svenska fartyg.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 179, hade herr Möller m''. fl. hemställt, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville taga frågan örn
fastställandet av en bemanningsskala under förnyat övervägande samt, efter
verkställd överarbetning av skeppstjänstkommitterades förslag och sedan

Lördagen den 24 maj £. m.

Nr 38.

riksdagen berette tillfälle att däröver avgiva yttrande, fastställa de bestämmelser,
som i ifrågavarande hänseende kunde befinnas lämpliga.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att första kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj :t_ anhålla, att förnyad utredning måtte vidtagas rörande
behovet av och möjligheterna för fastställande av en bemanningsskala
för svenska handelsfartyg samt att innan bemanningsbestämmelser av Kungl.
Majit fastställdes riksdagen måtte beredas tillfälle att yttra sig örn de förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning.

Reservation hade avgivits av herrar Valfrid Eriksson, Johan August Larsson
och Bengtsson, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande
motion, 1:179, icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Larsson. Johan August: Herr talman! Då jag deltagit i utskottets
behandling av detta ärende och låtit anteckna mig som reservant mot utskottets
förslag, ber jag att här få säga några ord.

Jag vill visst inte påstå, att jag är sakkunnig på sjöfartsfrågor, och därför
har jag i viss mån måst grunda mitt ställningstagande på antaganden och slutsatser,
som jag kommit till under ärendets behandling.

Av handlingarna har jag då inhämtat, att fastställandet av en så kallad bemanningsskala
skulle vara förenat med stora praktiska svårigheter. iVi hava
inom utskottet inhämtat, att det finns över 3,000 olika svenska fartyg. Det
finnes ju dels segelfartyg, dels ångfartyg och dels motorfartyg, och bland dessa
förekomma så många olika typer och formationer, att fastställandet av en
bemanningslag för varje särskild typ skulle ställa sig ganska vanskligt.

Jag har heller inte kunnat finna att en ny lagstiftning skulle kunna få fram
en lagtext, som så väl täcker alla variationer som den lagtext vi nu äga, och
däri det heter, att »fartyg skall vara behörigen bemannat». Genom denna formulering
fyller den lagtext, vi nu hava, vitt skilda anspråk, och jag tror därför,
att även örn vi skulle utarbeta en sådan bemanningsskala, som här föreslås,
skulle den näppeligen kunna täcka de olika behoven av bemanning på sådant
sätt som nu gällande lag.

Nu har man sagt, att genom den utredning, som föreligger, har det heller inte
framgått, att det kunnat påvisas, att så många olyckor kring Sveriges kuster
inträffat på grund av underbemanning på fartyg. Det har heller inte kunnat
visas, att något annat land i Europa än Norge antagit en sådan bemanningslag.
Det är emellertid så, att ett land, som går i spetsen för utvecklingen på
detta område på det sätt, att det antager en bemanningsskala för sina fartyg,
blir så att säga redan från början en försökskanin. Då i stort sett inga andra
länder antagit en sådan lagstiftning, skulle det bli ganska vanskligt för det
land, som trots sådana bestämmelser ville konkurrera med de andra, och jag
tror knappast, att det landet skulle kunna komma igenom konkurrensen med
dessa andra länder.

Det är inte så länge sedan det inrättades en rederilånefond för att stödja den
fraktfart, vi sökte få fram på svenska kölar. Vi ville nämligen försöka få hem’
våra frakter av kaffe och majs från Brasilien och Argentina, och vi lyckades
skapa linjer med svenska lastångare. Även den ångfartygsförbindelse, som vi
bedriva till yttersta östern, representerar ett nationellt intresse och driver fraktfart
på svenska kolar. Vi få nu inte utsätta oss för sådan konkurrens, att vi
riskera att de utländska flaggorna i våra hamnar undantränga de svenska.

Det har sagts, att det inte skulle innebära så stor fara, om vi gå med på utskottets
förslag. Nej, visserligen är inte någon omedelbar fara för handen, ty
riksdagen skall ju höras, innan en eventuell lag på detta område blir antagen.

Om en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.
(Fort*.)

Nr 38.

Lördagen den 24 maj f. m.

Örn en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.
(Lorta.)

Meri då jag ofta förut deltagit i behandlingen inom utskott och i kammaren i
frågor, då man gått med på en skrivelse till Kungl. Majit, däri man begärt
utredning, så vet jag också, att när det gått ett par år, får man ibland ett sådant
svar från Kungl. Majit, som man inte vill ha och som varken innehåller
något nödvändigt eller nyttigt. Men eftersom man skrivit och begärt att få
det, så måste man taga emot vad man fått. Jag har därför kommit till den
slutsatsen, att det skulle vara ganska omotiverat att begära en skrivelse örn en
sådan utredning, då man redan från början tvivlar på, att det skulle vara någon
praktisk möjlighet att genomföra några lagbestämmelser efteråt.

Som sagt, jag har inte någon erfarenhet på detta område utom den, som jag
vunnit genom ärendets behandling. Men jag har också kommit till den övertygelsen,
att man inte heller som skäl för begäran örn utredning kan godtaga den
omständigheten, att åttatimmarslagen, såsom det på en del håll påstås, skulle
komma att bli föremål för internationell överenskommelse även för sjöfarten, och
att internationell överenskommelse härom skulle kunna framläggas till ratifikation
örn två år. Då den tiden kommer, att andra länder i samband härmed
taga upp frågan om bemanningslag, anser jag för min del, att då kan tiden också
vara kommen för oss att antaga en sådan. Men att vi skulle gå i spetsen för
utvecklingen på det sätt, som föreslås i motionen, anser jag inte rådligt.

Jag såg i en tidning för några dagar sedan, att det ångbåtsbolag, som idkar
fraktfart på Mälaren, snart skulle fira hundraårsminnet av trafikens igångsättande.
Men på samma gång stod det en utläggning om, att på senare åren bär
automobiltrafiken runt kring Mälaren övertagit frakterna i så stor utsträckning,
att dessa rederier, som redan ha det ganska svårt i konkurrensen, hålla på att
duka under. Skulle man därtill ytterligare lägga en bemanningslag för sådana
fartyg, som skulle skärpa deras svårigheter i den konkurrens de redan ha, är
det alldeles givet, att detta skulle inverka mycket hindrande på vårt näringsliv.
Ty man komme då att göra konkurrensen för dessa rederier och dessa Mälarbåtar
ännu svårare än den är.

Jag har följaktligen kommit till den uppfattningen, att en lag, som bättre
täcker bemanningsbehovet under nu rådande förhållanden än den lagtext vi. redan
äga, däri det föreskrives, att »fartyg skall vara behörigen bemannat», inte
står att finna. Jag har därför inte kunnat gå med på att i likhet med utskottet
tillstyrka den begärda utredningen, utan har ställt mig på reservanternas sida
och ber därför att få yrka avslag på utskottets förslag om skrivelse.

Herr Julin, Teodor: Herr talman! Det är inte första gången, som denna
fråga är uppe på riksdagens bord. Den hör till de frågor, som inte vilja släppa
taget, utan ständigt komma igen. Denna fråga har föregåtts av omfattande
utredningar, och såsom här av handlingarna framgår, har förslag till bemanningsskala
en gång förelegat. Det har till och med en gång förelegat ett förslag
till bemanningslag, men mot detta förslag framställdes starka och vägande
invändningar i dess egenskap av lag, ty en lag lämpar sig inte att, vara regulator
på det här området, där större frihet erfordras än en sådan kan lämna.
Jag tror också, att de, som numera hålla på bemanningsskala, anse, att
en kungl, förordning är en lämpligare form härför än en lag. Frågan om en
lag på detta område, som den föregående ärade talaren delvis uttalade sig mot,
behöver man alltså inte längre diskutera, utan här är frågan endast, örn man
skulle kunna få till stånd en bemanningsskala i så smidig form, som den erhåller,
örn den utfärdas genom en kungl, förordning, ty denna är lätt att ändra
efter de nya förhållanden, som givetvis på ett område sådant som detta tid efter
annan kunna komma att inträffa.

Det är alltså en bemanningsskala man här talar om. Nu måste man naturligtvis
också för att gå in för en sådan form för regulator på området, som detta

Lördagen den 24 maj £. m.

13 iVr 38.

innebär, ha en utredning. Den utredning, som på omådet finnes, är den, på vilken
skeppstjänstkommitterade på sin tid byggde, då de framlade sitt förslag.

Då vi diskuterade denna sak inom utskottet, måste vi säga oss, att riksdagen
visserligen har intresserat sig för denna fråga förut, men varje gång frågan
varit uppe har det rått tvekan, huruvida det fanns tillräckligt underlag för
att gå till ett direkt beslut. Till och med det utskott, första lagutskottet, som
vid olika riksdagar haft att behandla frågan, har vid varje tillfälle förklarat
sig icke vara redo att tillstyrka riksdagen att omedelbart antaga det författningsförslag,
som förelåg. I stället har utskottet föreslagit, att man skulle begära
dess överarbetande, innan riksdagen sedan toge ställning till detsamma.
Detta har upprepats tre gånger, åren 1924, 1926 och 1928.

Nu kommer ärendet tillbaka för fjärde gången. Då måste vi säga oss inom
utskottet, att här kan man inte längre på detta sätt åberopa denna gamla utredning.
Vad som kräves på denna punkt är en förnyad utredning. _ Därför
ha vi inom utskottet, som herrarna behagade finna, inte gått med på motionärens
framställning, vilken är likartad med de utskottsklämmar, som förelegat, då
frågan dessa tre olika gånger här varit under behandling, men avslagits. Vi
ha i stället kommit fram till en självständig kläm, och den är, som den föregående
ärade talaren behagade uttrycka sig, ganska oskyldig, i det att vi ha
gått in för att begära en utredning.

Då är frågan endast, huruvida man anser, att detta spörsmål är av den vikt,
att det kräver särskilt statligt ingripande för att få till stånd en utredning däri.
Och om deli saken tror jag att alla äro eniga. Något annat begära vi heller
inte här. . _ .

Denna begäran, finner jag för min del och utskottet har också funnit det,
kommer just nu särskilt lägligt, därför att frågan om sjöfolkets arbetstid står
på dagordningen, inte enbart i vårt land utan i alla länder. Den kommer också
helt säkert att behandlas vid internationella arbetskonferensen i Genéve, och
jag finner, att det skulle vara synnerligen önskvärt, att en utredning på det
här området kunde föreligga ungefär samtidigt, som den internationella sjöarbetstidslagen
kan föreligga till antagande.

För att inte onödigtvis upptaga tiden, skall jag nöja mig med afsäga detta,
då jag tror, att det är tillräckliga skäl för kammaren att gå med på den framställning
utskottet gjort.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Boman: Herr talman, mina herrar! Då denna fråga vid föregående
riksdagar varit föremål för behandling, har jag uppträtt såsom motståndare
till införandet av en bemanningsskala, och första kammaren har såväl 1924
som 1926 och 1928 avslagit de enskilda motioner, som då väckts^om införande
av en sådan, under det andra kammaren såsom jag tror vid något av dessa
tillfällen antagit de likalydande motioner, som framburits i kamrarna. I de
motioner, som hittills förekommit, har man alltid byggt ^på 1920 års skeppstjänstsakkunnigas
utredning och förslag och därav framgår, hur denna bemanningsskala
skulle se ut. .

Då jag uppträtt mot antagandet av en sådan, har jag påpekat, att förhållandena
på fartygsbyggnadsområdet och i fråga örn utrustningen, av fartyg
så förändrats under de senare åren, att det inte kunde vara lämpligt att, örn
en bemanningsskala skulle införas, lägga den skala till grund, som uppgjordes
1920. Nu erkänner även utskottet, att så är förhållandet, och medger,
att förhållandena numera undergått sådan förändring, att den bemanningsskalan
inte längre kan användas. .

Men utskottet har en besynnerlig motivering till stöd för sitt förslag örn
utredning. Utskottet säger, att alldenstund arbetstidslagen för sjöfolk nu

Om en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.
(Forts.)

Nr 38. 14

Lördagen den 24 maj f. m.

Orri en
bemanning 8-skala för
svenska
fartyg.
(Forts.)

blivit provisoriskt förlängd, och utredning skall verkställas angående internationellt
avtal om sjöarbetstiden, så borde man samtidigt verkställa utredning
örn bemanningens storlek på fartyg. Samma omständighet meddelas i kommerskollegiet
s och socialstyrelsens utlåtande, som är intaget som bilaga till
detta betänkande, men dessa ämbetsverk yttra, att den omständigheten, att
man håller på att utreda sjöarbetstidens längd och försöka få till stånd ett
internationellt avtal på detta område, måste utgöra ett bestämt skäl emot, att
man, innan den frågan blir avgjord, försöker utarbeta en bemanningsskala.
Jag kan heller inte förstå annat, än att de båda ämbetsverken ha rätt, och att
utskottet här har brätt, då utskottet vill, att man skall försöka genom lagstiftning
bestämma, hur många man, som skola finnas som minsta besättning
på ett fartyg, innan man vet, örn inte snart ett kommande förslag leder till,
att dessa män bli ålagda att arbeta kortare tid. Skalan duger då absolut inte
längre. Och örn de skulle få sig ålagt att arbeta längre tid, duger den inte
heller.

Jag ber därför redan av detta skäl och utan att ingå på de andra synpunkter,
som berördes av reservanten i hans anförande, att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr Lindley: Herr talman! Denna fråga är inte ny. Över ett kvarts århundrade
har den stått på dagordningen. Jag kommer så innerligt väl ihåg,
när jag efter många år på sjön koni tillbaka hit till Stockholm. Då fick jag
också tillfälle att deltaga i den så kallade nordiska sjöfartskongressen, som
avhölls här, och vid vilken nuvarande konungen vid visst tillfälle skulle
tjänstgöra som ordförande. På den kongressen hade man även upptagit detta
spörsmål, som nu föreligger, i det. man hade en särskild punkt som diskussionsämne,
vilken lod: »Bör fartygs besättningsstyrka bestämmas genom

lag?» Det fanns ju delade meningar från första början om den saken. Man
kände inte mig så värst mycket, men sedan jag gett mig in i bataljen, blev det
panik. Man kom underfund med, att det fanns socialister till sjöss, vilket
man inte tänkt sig förut. Det uppstod en viss förfäran, och frågan rann ut i
sanden.

Man har emellertid sedan lugnat sina upprörda känslor på det här området,
men den gamla andan tycks leva kvar, och jag kan inte finna annat, än att
det är den andan, som lever kvar hos reservanterna, då de inte kunnat acceptera
utskottets förslag örn ny utredning. Känna inte reservanterna epigrammet på
utredningsmonumentet, vilket visserligen ännu inte är uppfört, ehuru epigrammet
till detta monument redan är avfattat? Det epigrammet känner
man ju allmänt till, att örn man inte vill göra något eller om man vill, att en
fråga skall dö, så tillsätter man en utredningskommitté. Det är ju i själva
verket det, som föreslås här. Här föreslås inte vad motionären har begärt,
utan utskottet har här påyrkat, att man skall hänvisa frågan till ny utredning.
Inte borde det vara så förskräckligt farligt att gå med på det, ty till
och med kommerskollegiet, som inte är någon ytterligheternas talesman eller
någon radikal inrättning, har uttalat sig för, att sådan ny utredning skall
verkställas — jag skall komma till den saken litet senare.

Själv har jag mycket svårt att fatta nödvändigheten av detta förslag. Jag
begriper inte, varför en ny utredning skall behöva verkställas. Och med anledning
av herr Bomans yttrande och hans anmärkning mot vad kommerskollegium
säger, vill jag erinra örn, att den enda nyhet, som jag kan finna,
att kollegiet omnämner, är, att det blivit en väsentlig ökning av större fartyg
och särskilt av motordrivna sådana, och detta skulle då utgöra anledningen,
varför frågan på nytt skulle behöva utredas. Men jag kan inte förstå, att
om det finns ett eller tio fartyg i samma klass, som man behöver bestämma

Lördagen den 24 maj f. m.

Nr 38.

bemanningen för, den omständigheten, att antalet fartyg av den eller den ka- 0m

tegorien under senaste tiden Ilar ökats, skulle vara anledning till, att man
behöver verkställa ny utredning. Jag vet inte, att sjöfarten genomgått en svenska

sådan revolutionerande omdaning under de år, som förflutit sedan 1920 års fartyg.

kommitté utarbetade en bemanningsskala. Jag har inte alls kunnat få klart (Forts.)

för mig, att några sådana omständigheter inträffat. Dessa förhållanden vore
mycket lätta att klargöra utan någon vidlyftigare utredning.

Ja. inte ens det, som herr Boman här kom nied i sitt anförande, då han sade,
att den förut uppgjorda skalan nu är olämplig, kan jag vitsorda. Yarpå
stöder herr Boman ett sådant påstående?i Kan herr Boman angiva något skäl
eller några bevis för, att den är olämplig? Jag har inte hört något sådant angivas,
och jag skulle vara mycket intresserad av att få veta, varpå han grundar
detta kategoriska påstående, att den är olämplig.

Herr Boman talade örn arbetstiden. Ja, då man vet, att arbetstiden till
sjöss nu är baserad på trevaktssystemet, och att den enda ändring i fråga
örn arbetstiden, som kan göras, är, att man övergår från trevaktssystemet till
tvåvaktssystemet, så är det en mycket enkel sak att räkna ut, vilken förändring,
som behöver vidtagas i fråga örn bemanningen ombord, för att man vid
varje tillfälle skall ha en fullt adekvat och fullt tillräcklig bemanningsstyrka
i tjänstgöring på fartyget._ Det är en mycket enkel sak, och därför behövs
det inte en stor och vidlyftig utredning.

Jag tror, att man helt enkelt skulle utan någon svårighet kunna verkställa
en bearbetning av det förslag till bemanningsskala, som redan utarbetats och
se till, huruvida inte den skalan skulle kunna moderniseras med hänsyn till
det ena eller andra fallet. Blir det någon förändring i bestämmelserna örn
sjöfolkets arbetstid, så vet man ju med detsamma huru förhållandena komma
att gestalta sig, och för den skull behövs sannerligen inte någon större utredning.
Hade reservanterna stannat vid detta yrkande, skulle jag också lia
varit fullt tillfredsställd. Men här ha de till och med yrkat avslag på det
resultat, vartill man kommit i andra kammarens utskott, fastän det inte går
med på mera än att föreslå, att det skall verkställas ny utredning. Reservanterna
i första kammarens andra tillfälliga utskott ha inte ens velat gå
med på detta, utan ha yrkat avslag på detta förslag.

Reservanternas talman har ju här gjort sitt inlägg, och jag var mycket intresserad
att höra, varpå reservanterna grunda sin uppfattning örn obehövligheten
av någon åtgärd. När man då hörde, vad den reservant, som uppträdde
här, hade att säga, så hade han bara ett enda skäl, och det var ett antagande,
såsom han också medgav, att det skulle möta stora svårigheter att fastställa
en bemanningsskala för de olika variationer och typer av fartyg, som
finnas i den svenska handelsflottan. Jag kan inte se, att det föreligger någon
sådan svårighet. De olika variationer och typer av fartyg, som finnas,
spela inte någon så stor roll för frågan örn den bemanning, som behövs för att
sköta dem. Man skulle ju kunna tänka sig, att det på senare år åstadkommits
några mycket, vittgående uppfinningar, som skulle medföra, att man
knappast behövde någon levande arbetskraft alls ombord, att man till exempel
inte behöver hålla utkik, eftersom det fanns några reflexspeglar eller andra
apparater, som gjorde, att fartygen påverkades till kursförändring så att de
kunde vika ur vägen för mötande fartyg. Man kunde även tänka sig, att
fartygen skulle kunna styra sig själva. Man har ju självstyrda luftskepp,
det har jag hört talas örn, men självstyrda fartyg på havet är väl nästan omöjligt
att kunna tänka sig. Det är de enda omständigheterna, varigenom vi
skulle kunna reducera bemanningen. Av vilken anledning är det, som besättningarna
behövas? Det behövs en adekvat besättningsstyrka på alla fartyg
såtillvida, som man måste ha någon man, som styr fartyget. En man

Nr 38.

Lördagen den 24 maj f. m.

Om en
bemannings8kala
lör
svenska
fartyg.
(Forts.)

mäste väl också finnas för att hålla utkik, oell det måste väl också finnas
någon man, som uträttar förefallande göromål ombord. Det är den minimistyrka,
den besättningsstyrka, som man måste räkna med beträffande denna
bemanningsskala. Det är inte alls någon maximistyrka.

Nu hävdar man ju på redarhåll, att de svenska fartygen äro bra bemannade.
Det föreligger ingen fara, säger man, utan alla dessa fartyg äro så väl
bemannade, som de kunna vara. Under sådana omständigheter kan jag inte
förstå, varför man har en sådan panisk förskräckelse för att få detta förhållande
konstaterat. Tvärtom, om jag hade det så bra ställt på alla upptänkliga
områden, då skulle jag väl invitera alla att komma dit och undersöka
saken, så att man får detta konstaterat. Det är därför jag inte kan förstå,
att man kan vara motståndare till en utredning. Att man av ekonomiska
skäl kan vara motståndare till en ökning av besättningsstyrkan, det kan jag
förstå, men att man är motståndare till att få konstaterat, hur bra man har
det, såsom man påstår, det kan jag inte förstå.

Reservanten talade också om, att inga olyckor inträffat på svenska fartyg
på grund av bristande bemanning. Ja, hur vet reservanten det? Hur vet
rent av någon människa det? Fartyg som gå under på grund av bristande
bemanning försvinna ofta nog med besättning och allting, kanske ^genom
sammanstötning med andra fartyg. Och förresten är det ganska svårt att
konstatera, örn en olycka inträffat på grund av bristande bemanning. Vad
otillräcklig bemanning kan föranleda är till exempel, att det vid en sjöolycka
inte finns tillräckligt med folk för alt sjösätta livbåtarna. Då skrika tidningarna
och tala örn skandal. Men vems är ansvaret för detta? Jo, ansvaret
ligger naturligtvis hos redaren eller fartygsbefälet, kanske minst hos befälet,
ty detta ställer sig i allmänhet kraftigt på samma ståndpunkt — åtminstone
det svenska befälet — och vill ha en bemanningsskala. Men, det egentliga
ansvaret kan man säga ligger hos den svenska riksdagen, som inte vill
genomföra sådana säkerhetsanordningar, som äro nödvändiga.

Reservanten tyckte också, att Sverige inte borde bli någon försökskanin på
detta område, ty vår sjöfart är redan nu enligt hans utsago svårt handikappad
i konkurrensen, och vi behöva frakta hem vårt gods och skicka ut vårt gods
på svenska kölar, sade han. Samtidigt var han vänlig att upplysa om, att
Norge, som är ett av de få länder som gått så långt, hade infört en bemanningslag.
Ja, men är det inte ett faktum, att Norge trots sin litenhet står som
nummer två eller nummer tre bland sjöfartsidkande nationer? Och örn detta
land, med sin bemanningslag, kunnat hävda sin ställning på sjöfartens område
så, som det gjort, så bortfaller ju det skälet, att en bemanningslag skulle
verka oförmånligt i konkurrensen. Här har reservanten slagit ihjäl sitt
eget argument. Om Norge, som är ett litet och fattigt land, kunnat hålla sig
uppe i konkurrensen örn sjöfarten, inte blott inom sitt eget land, utan även på
världshaven i tävlan med de stora länderna, så är ju detta ett bevis, och ett
mycket kraftigt bevis, att bemanningslagen inte utgör någon så förskräckligt
stor fara, som man vill låta påskina, att den är.

Reservanten sade också, att han var mycket rädd för att skriva till Kungl.
Maj:t, ty man kunde ju rent av bli bönhörd; Kungl. Majit kunde ju ta hänsyn
till vad riksdagen skrev och komma med ett förslag. Men det ville inte
reservanten ha, och därför motsatte han sig en fortsatt utredning.

Då emellertid min vän Nordborg skall efterträda mig här, tror jag, att jag
skall spara en del synpunkter, som det kunde vara skäl i att framlägga. Innan
jag slutar vill jag dock ställa den frågan till honom, som det kunde vara
intressant att få besvarad: Är inte ett underbemannat fartyg sjöovärdigt?

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Lördagen den 24 maj f. m.

Nr 88.

Herr Nordborg: Herr talman! Det var ju inte precis några nya saker man
fick höra av herr Lindley, och om man följt med utvecklingen av denna
fråga under årens lopp, så känner man igen argumenten. Jag tyckte ändå, att
herr Lindley var mycket moderat i dag, det var egentligen inte någon storslägga
han använde, utan han kom med sina vanliga argument lugnt och trevligt,
som han brukar.

Först och främst nämnde han, att örn man vill, att ingenting skall göras, så
skall man tillsätta en kommitté. Ja, örn han är av den uppfattningen, att utskottet
föreslagit en kommitté för att intet skall göras, då tycker jag inte
herr Lindley borde ivra så mycket för denna utredning, som utan att leda till
något resultat bara kostar tid och pengar.

Men örn jag ser på saken mera allvarligt, så kan jag lika litet som herr
Lindley förstå vad som nu skall utredas. Som både ämbetsverken och utskottet
framhållit skola ju två utredningar äga rum beträffande sjöarbetstiden,
och med anledning därav har den provisoriska lagen prolongerats i tre år. Den
ena utredningen måste göras med hänsyn till den behandling, som frågan kommer
att röna i Genéve nästa ar eller senast 1932. Den andra utredningen kommer
till stånd, eftersom en sådan begärts från sjömanshåll. Man har där kommit
med önskemål örn vad jag vill kalla skärpningar i lagen, det vill säga
minskning av arbetstiden och förbättring av sjömännens villkor. Från redaresidan
ha framkommit önskemal örn vissa lindringar i lagen, och utredning örn
alla dessa önskemål har nu ställts i utsikt. Det är således fråga om två utredningar,
som komma att gå mer eller mindra parallellt med varandra. Efter
vad jag kan förstå har utskottet föreställt sig, att samma personer skola göra
båda utredningarna.

Utskottet synes vidare lia tänkt sig, att örn inte utredningen beträffande behovet
av bemanningsskala göres jämsides med arbetstidslagsutredningen, så
kunna, samma personer fortsätta och göra den efteråt. Huru ställer sig detta
praktiskt sett? Det är väl inte fråga om en livstidskommitté? Gången måste
bil att kommittén skall ha sitt förslag beträffande arbetstidslagen klart till den
tidpunkt, då frågan skall tas upp i Genéve, och sedan skall i Genéve tas ståndpunkt
till saken och en konvention komma till stånd, som slutligen skall behandlas
här i riksdagen. Sådant tar alltid lång tid, och först sedan man fått
klart för sig, vilken arbetstid det skall bli, kan man ta upp frågan örn en bemanningsskala.

Spörsmålet kan dock förenklas högst betydligt. Antag att en konvention
godkännes i Genéve, som tillmötesgår sjömännens önskemål örn åttatimmarsdag
och 48-timmarsvecka, det vill säga trevaktssystem också för däckspersonalen,
sa är det ju alldeles tydligt, att bemanningen på fartygen måste okas. Det
taller också av sig självt, att behovet av en bemanningsskala, örn ett sådant
behov funnits^förut, då bortfaller. Men antag att de allra nyaste och modernaste
önskemålen från sjömanshåll skulle tillmötesgås, det vill säga de, som
framfördes av internationella sjömansklubben i Hamburg i januari, då skulle
man ännu mindre behöva en bemanningsskala. Där begärdes —■ jag ser till
herr Lindley^ förvåning fyrvaktssystem för eldrumspersonal och trevaktssystem
tor däckspersonal, sju timmars arbetstid i hamn och 42 timmars arbetsvecka.
bader sådana förhållanden skulle det ju inte alls behövas någon
bemanningsskala.

Men örn vi gå ut ifrån, att sjöfolket inte får igenom sina önskemål varken i
breneve eller genom den revision av lagen, som kan komma i fråga här i Svenge,
sa torde vi i varje fall. inte inom den närmaste tiden kunna räkna med någon
förlängning av arbetstiden.. Blir det några ändringar, så blir det förstås
som vanligt förbättringar för sjöfolket. Sådana förbättringar måste då givetvis
innebära en tendens till en ökad bemanning, och en bemanningsskala blir
Forsta kammarens protokoll 1930. Nr 38.

Om en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.
(Forts.)

Nr 88.

Lördagen den 24 maj f. m.

Örn en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.
(Forts.)

därigenom ännu iner obehövlig, än den möjligen har varit tidigare. Ser man
saken på detta sätt, så tror jag man får klart för sig. att den utredning, som
nu ifrågasättes, egentligen bara är något, som kostar tid och pengar, och ämbetsverken
ha onekligen rätt, då de sagt, att utredningen bör göras efter att
arbetstidsfrågan blivit löst.

Herr Lindley tyckte, att det skulle vara så enkelt att göra en bemanningsskala.
Han talade om kategorierna och sade, att örn det blir flera fartyg av en
kategori, så behöver ju inte det inverka, utan man kan låta bestämmelserna
gälla för kategorien ändå. Även om det kommer till en ny kategori, skulle
det ju vara så lätt att göra en ändring. Ja, jag tror mig kunna förstå, att herr
Lindley inte själv har arbetat med någon detaljerad bemanningsskala, utan
han har tänkt sig det hela som något mycket lättvindigt. Jag var gunås medlem
av skeppstjänstkommittén, som på sin tid höll på med denna fråga, och
jag kan försäkra, att jag lade ner mycket arbete på att få fram något rimligt.
Jag fick nämligen ganska snart klart för mig, att det inte var det riktiga man
sökte i denna kommitté, och det tror jag mig bäst kunna påvisa genom att. citera
ett sådant yttrande i kommittén, som »det är ju tråkigt att lägga fram ett
förslag utan att komma med någon höjning». Därför tillkomma även onödiga
ökningar av bemanningsnumerären. Då man hör sådant, får man ju inte vidare
stor tilltro till s. k. förutsättningslösa utredningar. Jag försökte emellertid
att i en reservation komma fram med något, som kunde vara rimligt, men
jag får erkänna, att ju mer jag arbetadfe mig in i frågan, dessto mer fick jag
klart för mig, att det var alldeles omöjligt att få fram någon generell bestämmelse,
som kunde motsvara de önskemål man har rätt att ställa på en sådan
skala.

Skeppstjänstkommitterade hade ju en utväg att komma ur klämman, nämligen
genom att föreslå dispensbestämmelser. Det är ju mycket enkelt för förslagsställarna
att komma med dispensbestämmelser, men för de människor,
sorn sedan under årens lopp skola njuta av ett sådant alster, är det inte så trevligt.
Dessutom anser jag, att örn en lag inte kan skrivas så, att dispensbestämmelser
endast i undantagsfall skola behöva tillämpas, så är det bättre, att
den lagen är oskriven. Om man ser, vart dispensbestämmelserna leda för den
praktiska näringsidkaren, så finner man, att det medför mycket stora svårigheter
att vara beroende av desamma. Om ett fartyg skall kontrakteras för
nybygge, så måste en redare göra noggranna kalkyler i syfte att få fram ett
fartyg, som kan motstå den konkurrens, för vilken fartyget beräknas bliva
utsatt. Antag nu, att ett fartyg skall byggas som kommer att ligga i närheten
av en tongräns, men man kan ej veta på vilken sida av gränsen mätningen
kommer att placera fartyget; eller antag att det skall byggas ett typfartyg, för
vilket det är både nödvändigt och rimligt att begära en dispens, huru skall
redaren då kunna få besked före kontraktcringen. Säkerligen tager intet ämbetsverk
ståndpunkt härvidlag förrän fartyget är färdigt. Men även om så
skulle bliva fallet, har dock redaren inga garantier beträffande huru länge
dispensen skall gälla, ökade och oberäknade utgifter måste därför medräknas.
Vad jag nu sagt gäller även i tillämpliga delar, då man köper ett gammalt
fartyg. Dispensförfarandet anser jag således icke vara något att bygga på.

Herr Lindley anmärkte också på, att herr Boman sagt, att skeppstjänstkommitterades
förslag var olämpligt. Örn den uppfattningen är nog inte herr Boman
ensam, den tror jag vi ha litet var, möjligen med undantag av motionärerna.
Jag skulle nästan tro, att dessa anse skeppstjänstkommitterades förslag
såsom mycket lämpligt, åtminstone efter en viss överarbetning och justering.
Jag förstår också mycket väl, att motionärerna se saken på det sättet,
men frågan ligger annorlunda till nu än fiirr i världen. Jag har själv en tid
varit en ganska ivrig anhängare av bemanningsskalan -— det var 1911, som

Lördagen den 24 maj f. m.

Nr 38.

jag sysslade med frågan — men sedan den tiden har det hänt en hel del. Vad
man tänkte sig 1911 var en bemanningsskala, som skulle tillfredsställa sjösäkerheten
och även i viss mån underhållet av fartygen. Men vad menar man
med en bemanningsskala av i dag? Jag talar nu inte om vad motionärerna ha
tänkt sig, utan vad sjöfolket vill ha. Jo, därmed menas något helt annat än
tidigare, och vad detta är skola vi finna, örn vi se på de skrivelser och utlåtanden
från de ombordanställdas organisation, som äro intagna som bilagor i utskottets
betänkande. Där säges, att en sådan bemanningsskala, som motionärerna
föreslå, kan endast i någon ringa mån avhjälpa missförhållandena, men
man vill gå med på motionärernas förslag ändå, bara för att det skall bli någon
förbättring. Skulle vi nu få en bemanningsskala i år, så förstår man mycket
väl, att det nästa år skulle komma nya motioner med krav på skärpning
ay skalan. Detta kan ju inte gå för sig. Skeppstjänstkommitterades förslag
till en bemanningsskala var ju tilltaget mycket i överkant, och det var, som
jag säde, i vissa fall höjt bara för höjningens egen skull, utan att det var nödvändigt
ur sjöfartssäkerhetssynpunkt.

Denna skala var ganska lik den norska, som funnits tidigare och som använts
som modell. Men vad har vederfarits den norska bemanningsskalan? Jo, den
har helt simpelt °visat sig medföra sådana konsekvenser för den norska sjöfarten,
att den måst revideras, och den har reviderats på sådant sätt, att jag är
säker på, att svenskt sjöfolk inte bryr sig örn att få en sådan skala annat än
av taktiska skäl, eftersom^ de förstå, att har man en skala, så är det lätt att
bygga på den framdeles år från år. Den norska bemanningsskalan höll till
och med pa att upphävas för några ar sedan, men den räddades genom en kompromiss.
Den nuvarande norska skalan stämmer med vår bemanning, enligt
vad den norska skeppskommittén av 1928 sagt, på så sätt, att den svenska bemanningen
ligger i vissa fall något högre och i vissa fall något lägre än den
norska.

Herr Lindley sade, att det var så förfärligt enkelt att göra en bemanningsskala
ty örn vi få trevaktssystem för däcksfolket, så är ju saken klar. Ja,
meri det är inte alls sagt, att vi fa trevaktssystem för däcksfolket; vi måste
vänta och se vad vi få, innan vi ta ståndpunkt. Herr Lindley ansåg också,
att det var en styrka för saken, att det i andra kammarens utskottsutlåtande
inte fanns några reservationer. Ja, den frågan antar jag vederbörande få göra
reda för själva i andra kammaren. Här är det ju första kammarens utskottstörslag,
som vi diskutera.

På tal örn de olika fartygstyperna skall jag bara be att få säga, att utskottet
i sitt betänkande tydligt har erkänt, att det på tio år blivit sådana förändrade
förhållanden på sjöfartsområdet, att ett förslag, som är tio år gammalt,
inte kan läggas till grund längre. Jag har den uppfattningen, att för
de ar som komma, kommer tempot inte att sakta av utan kommer säkerligen
att bil annu raskare. Jag ber därvid att få hänvisa till vad som helt nyligen
blivit sagt i Svenska teknologföreningens avdelning för skeppsbyggnadskonst
om kolpulvereldningen, att den har framtiden för sig. Dessutom hölls vid den
så kallade sjöfartsriksdagen ett anförande av direktör Gustaf Hammar, som
ar mycket tänkvärt. Den mannen brukar egentligen aldrig komma med’överord.
Det är alltid tråkigt att citera saker, men detta är så kort, att jag skall
be att la läsa upp vad direktör Hammar sade. Han uttalade först och främst,
att tack vare Norges vidsynta skattepolitik gentemot sjöfarten under världskriget
ägde detta land i dag den modernaste och mest konkurrensdugliga handelsflotta
i världen. Direktör Hammar drog därav den slutsatsen, att staten
icke tar med alltför stränga skattebestämmelser förhindra, att förtjänsterna
£0(^a tider användas till modernisering och förnyande av tonnaget. Även
i truga örn lagstiftning, som kan verka betungande för sjöfarten, borde iakt -

OOT en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.
(Forts.)

Nr 38.

Lördagen den 24 maj f. m.

Om en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.
(Forts.)

tågås försiktighet. Ordagrant yttrade han i fortsättningen följande: »Jag förstår,
att för närvarande är bemanningslagen före i riksdagen, och sjöfartens
män måste med största oro följa denna strävan att fastställa antalet folk ombord
å ett fartyg, oavsett om de behövas eller icke. Utvecklingen går mot mekanisering,
och just den hårda konkurrensen driver tekniken att. göra stora
ansträngningar i denna riktning. Jag ser den tiden ej avlägsen, da ett maskineri
i fartyg göres praktiskt taget automatiskt, självsmörjande och så att
detsamma kan skötas och övervakas från kommandobryggan, precis så som
en chaufför sköter maskineriet i sin bil. Vad skall man då göra med alla
dem, som lagstiftningen kräver i maskinrummet? På däck försiggår också
stora rationaliseringssträvanden. Jag vill bara nämna den automatiska styrningen
av fartyget, som egentligen är mera pålitlig än den som utföres av
en sjöman, då man alltid mäste räkna med mänskliga misstag.» Detta Ilar
sagts av en erfaren man. Jag skulle bara vilja tillägga, att oavsett när hans
spådomar kunna bli förverkligade, så kommer det under, tiden att finnas många
mellanlägen, som komma att kräva olika stor besättning. .Men jag är .fullt
enig med herr Lindley om, att man ju inte på grund av maskinella anordningar
kan reducera en besättning sa, att man inte har tillräckligt med folk att passa
på ratt och utkik och vad som behövs enligt vanlig sjömanskutym. Det är
ju alldeles tydligt, och därvidlag ha vi icke olika uppfattning. . ^

Herr Lindley säger emellertid att örn vi nu lia så bra bemannat, som vi påstå,
här i Sverige — varför ha vi då något emot en bemanningsskala? Jo därför,
att vi veta, att en bemanningsskala kommer att bli orimlig och orättvis.
Den kommer att fordra mera folk på fartygen än vad^ som behövs, och därvidlag
spela många omständigheter in. Jag ber att fa nämna bara ett exempel.
Två fartyg ligga nära tongränsen. De kunna rent av vara systerfartyg,
vara byggda alldeles på samma sätt, men på grund av någon liten detalj i inredningen,
som är olika, eller också därför, att de kanske blivit mätta av olika
skeppsmätare, har det ena kommit över och det andra under en viss gräns.
Då skall det med detsamma vara ett par man mera ombord å det. fartyg, som
olyckligtvis har blivit »större», trots att båda fartygen i verkligheten lasta
lika mycket. Det är ett förhållande, som den norska skeppsuppläggningskommittén
också mycket riktigt har påpekat och anhållit, att myndigheterna
skulle se till att avhjälpa. Jag tar ej rederier i försvar, som bemanna sina fartyg
otillräckligt, men jag är rädd för en bemanningsskala, som ställer oss
omöjliga i utgångsläget, när det gäller att konkurrera med utlänningar, som
ej ha liknande bestämmelser. Däri ligger den stora faran, och det måste vi

akta oss för. lini

Nu säges det såsom jag tycker mycket^riktigt: varför skola.de dar rederierna
— örn det nu finnes några — få gå med mindre bemanning? Ja, det
säger jag också: men varför anmälas de ej? Det brukar ej alls vara brist
på anmälningar, när det gäller fartygen, ty sjömans- och eldarunionernas
medlemmar och ombud passa sannerligen mycket väl på dessa saker, så man
behöver ej alls tänka, att de förbise något härvidlag. Vi se också, såsom eldarunionen
nämner i sin skrivelse till utskottet, att det har varit sådana fall anmälda
i fjol. De säga, att vid över 11,000 inspektionsförrättningar behandlades
sex fall av underbemanning av fartygsinspektörerna, och sju fall hade
blivit anmälda av vederbörande sjömanshusombudsmän. Sedan räknades det
ut på ett konstigt sätt, att detta var ett tecken på, att bemanningen överhuvud
taget var förfärligt dålig. Enligt formuleringen ser det ut, som örn sjömanshusombudsmännen
hade anmält sju fall och inspektörerna ansett, att det
endast i sex fall förelåg underbemanning. Det kan ju hända, att här är någon
felformulering, men även örn det skulle vara tretton fall, sa är det en
mycket liten underbemanningssiffra, och den nyaste siffra, som nu förelig -

Lördagen den 24 maj f. m.

Nr 38.

ger, visar, att fyra fall behandlats under 1928. Om nu någon säger att fallen
äro flera, varför göres då ej anmälan till myndigheterna? Jag tycker det
skulle vara det bästa, som kunde hända, så att vi finge frågan ur världen.

Herr Lindley talade sedan om sjöolyckorna. Då det har sagts, att sjöolyckor
ej ha kunnat påvisas ha skett på grund av undermålig bemanning, så säger
han, att det kan förmodas, att det ändå har funnits sådana fall. Vem vet,
säger han, örn det ej har varit sådana? Ja, men man skall väl ej hörja på
att stifta lagar för sådant, som vi bara tro och tänka oss möjligen kunna
hända, ty då få vi nog litet för mycket av lagstiftning. I denna kammare har den
synpunkten tidigare blivit framförd, att man får aldrig veta, hur det gått
till i sådana fall, då sjöolyckor inträffat. Jo, det får man veta utom i de fall
då fartyget gått under med man och allt, men de fallen äro så få, att det skulle
vara beroende på en ren slump, örn just något av dessa fall berott på underbemanning.
I de till antalet övervägande fallen, då besättningen eller större
delen därav eller åtminstone någon blivit räddad, där kommer vid sjöförklaringar
och sjöförhör sanningen fram. Nutidens sjöfolk försöka ej att lägga
fingrarna emellan för att hjälpa befälet. De bli sannerligen ej menedare för
den sakens skull.

Herr talman, jag antar, att jag får tillfälle att ytterligare yttra mig, sedan
herr Lindley åter haft ordet. Därför skall jag nu sluta. Men jag ber för den
händelse jag ej skulle få anledning att vidare uppträda, att få yrka avslag
å utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Jag vill tillägga en sak. Herr Lindley frågade: är icke ett underbemannat
fartyg sjöovärdigt? Ja, det beror på vad det är, som herr Lindley förstår med
underbemanning, och vad jag eller någon annan förstår med underbemanning.
Det är ju det, som det hela hänger på. Herr Lindley anser kanske att skeppstjänstkommitterades
förslag är tillräckligt och bra. Jag anser, att det går för
långt. Om åtta dar går kanske herr Lindley in på den mera moderna uppfattningen
och säger: skeppstjänstkommitterades förslag är inte bra och tillräckligt,
och då ändras naturligtvis hans uppfattning örn när ett fartyg är
sjövärdigt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Möller: Ja, herr talman, man får ju av utskottsutlåtandet och alla de
omständigheter, som ha kommit i dagen kring detta, ett mycket bestämt intryck
av att man under diskussionerna inom vederbörande utskott har varit
överens örn, att här sådana omständigheter föreligga, att det är påkallat att
söka åstadkomma en bemanningsskala. Man kan ej på annat sätt förklara det
faktum, att andra kammarens utskott är enhälligt, än på det viset, att man
praktiskt taget inom utskottet har känt sig övertygad av argumentationen till
förmån för en bemanningsskala. Vad som sedan i sista stund bär inträffat i
första kammarens utskott — och som har förmått några ledamöter att reservera
sig — det undandrager sig mitt bedömande. Men i varje fall är det uppenbart,
att något har inträffat, som i ett enda slag har kastat örn dessa personers
omdöme. Det skulle vara mycket intressant att veta, vad det är för argument,
som ej anförts på ett tidigare stadium och som har kunnat denna kraftiga
verkan åstadkomma. Det hade inte hunnit verka på andra kammarens
ledamöter i dess motsvarande utskott, men kapten Nordborg har ju upplyst
oss örn, att det kommer att visa sig, att samma kraftiga verkan numiera har
åstadkommits också bland vissa representanter i andra kammarens utskott och
att det skall komma att avslöjas under diskussionen i riksdagen. Men jag måste
ju säga, att örn det är på det viset, att här skett ingripanden i utskottets ar -

om en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.
(Korts.)

Nr 38.

Lördagen den 24 maj f. m.

Örn en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.
(Forts,)

bete utifrån, vilket uppenbarligen måste vara fallet, då kan man ju ej få något
starkt förtroende för den argumentation, som presteras, och i varje fall ej
för dessa utskottsledamöter själva, som tydligen på ett tidigare stadium som
sagt varit övertygade om, att något borde göras. Det fanns år 1911 en kapten
Nordborg, som bland annat har yttrat följande: »Jag förstår icke, varför särskilda
bestämmelser angående bemanning av fartyg skola saknas. Jag anser
det vara mycket viktigt, att sådana komma in. Så länge vi icke ha föreskrifter
därvidlag kan bemanningen bli både si och så.» Sedan följer en lång utveckling
av denna allmänna uppfattning. Det påpekas, att »med nutidens konkurrens
inom sjöfartsområdet ligger det naturligtvis mycket nära till hands,
att rederierna söka knappa in på besättningen. Aktieägarna knorra över att
de icke få någon utdelning, och man tänker: Vi kunna taga billigare folk och
mindre folk». Och ett citat, som återfinnes här, slutar på följande vis:

»Om nu någon vill göra gällande, att en bemanningslag icke är nödvändig
för Sverige, utan att våra fartyg i de flesta fall äro väl bemannade, så anser
jag dock icke detta utgöra något skäl för, att vi icke skulle ha någon bemanningslag.
Förordningen kunde ju då ej heller skada någon.»

Den tiden hade alltså herr Nordborg precis samma uppfattning sqm herr
Lindley: finnes ingen underbemanning kan ej bemanningsskalan skada någon
— en ståndpunkt, som är logisk, klar och riktig. Men han tillägger: »Men det
finnes rederier, som försöka rikta sig på indragningar i besättningsstyrkan»,
och säger vidare: »genom en bemanningslag vore det tillfälle att klämma efter
dem och förhindra missbruken.»

Ja, mina herrar, det är möjligt, att rederierna ha undergått en pånyttfödelse,
fått en ny själ, så att säga, så att de numera inte ha sådana tendenser, som
de enligt kapten Nordborgs erfarenhet hade 1911. Kapten Nordborg sade
till försvar för sin ändrade hållning, att det har hänt så mycket under dessa
år. Han erkände, att han varit ivrig anhängare av en bemanningsskala, men
det hade hänt så mycket under dessa år. Ja, det finnes en sak, som verkligen
har hänt, som alla känna till, nämligen att kapten Nordborg blivit ombudsman
för redarföreningen, och som sådan har lian, det måste jag erkänna, i
dag på ett mycket skickligt sätt fört redarföreningens talan. Men jag är
däremot mycket tveksam om, huruvida man kan tillerkänna honom det betyget,
örn det i stället gäller allmänna synpunkter.

Det säges ju — jag skulle kanske ej nämna det, men det går många historier
från sjön därom — att man aldrig har bevisat, att en fartygsolycka hänt
på grund av underbemanning. Nej, men finnes det ej sådana fall, där en rorsman
har stått och somnat vid ratten på grund av t. ex. överansträngning?
Sådana fall berättas i varje fall alldeles bestämt av folk, som själva tillhöra
de kategorier, som man här velat räcka en hjälpande hand. Nu tjänar det naturligtvis
inte mycket till att argumentera utifrån sjömännens ståndpunkt.
Jag har det bestämda intrycket, att den svenska riksdagen ännu så länge är
mycket otillgänglig för ulla försök att skapa någon skyddslagstiftning på
detta speciella område, men det finnes ju andra kategorier av folk på sjön än
sjömännen och eldarna, och vid utskottets utlåtande äro fogade yttranden av
Sveriges Fartygsbefälsförening och Svenska Maskinbefälsförbundet. Vill
man verkligen försöka inbilla oss, att dessa befälsorganisationer bara springa
ärenden åt sjömännen, då de taga ståndpunkt i detta ämne? Det skall ingen
få mig att tro. Trots att de äro löntagare under rederierna, så ligger det ändå
närmast till hands att tro, att de känna starkare för rederiernas intressen än
de känna för sjöfolkens intressen. Men de lia ett intresse. Det är nämligen
så, att de enligt sjölagen lia ansvaret för, att fartyget är »behörigen bemannat»,
som det heter. Vad säger nu Sveriges Fartygsbefälsförening? Jo,
den säger så här: »''Behörigen bemannat’ lämnar emellertid, vi vågar säga,

Lördagen den 24 maj f. m.

23 Nr 38.

ingen som helst garanti för att fartyget verkligen är bemannat på ett tillfredsställande
sätt. Föreningen har allt för stor erfarenhet», säges det uttryckligen
understruket, »örn motsatsen. Underbemannade fartyg ha i allt för
stor utsträckning funnits och finnas enligt vår mening i stor utsträckning.
Någon ändring häri torde ej heller vara att vänta förrän en effektiv bemanningsskala
införes.

Att fartygen äro behörigen bemannade torde obestridligen vara av större
betydelse för befälhavaren än någon annan ombord. Ansvaret drabbar honom
framför någon annan. Att han är medveten därom är också tydligt,
men omständigheter, varöver han ej råder, tvinga ofta en befälhavare att gå
till sjöss med ett underbemannat fartyg. Han kan naturligtvis vägra, men
därmed torde följa ett omedelbart avsked.»

Det är fartygsbefälhavareföreningens uppfattning örn rederiernas ansvarskänsla
och en uppfattning, som de själva påstå bygger på stor erfarenhet.
Skulle det nu verkligen lyckas för rederiernas målsmän att mot sådana vittnesbörd
inbilla den svenska riksdagen, att det ej behöver göras någonting,
att det är onödigt därför, att det ej finnes någon underbemanning att tala örn,
att några olyckor på grund av underbemanning överhuvud taget ej uppstå,
så skulle man här visa ett barnsligt förtroende för den goda viljan hos de
rederier, som få denna dom från befälets egen organisation. Jag tror inte, att
herr Nordborg behöver vara överraskad, örn vi under sådana omständigheter
ej äro mycket imponerade i varje fall av den advokatyr, som han här har
presterat mot bemanningsskalan.

Nu har det tillförts ett nytt argument i denna punkt, det nämligen, att det
skall försökas en konvention i fråga örn sjöarbetstidslagen. Ja, vi ha ju vid
denna riksdag antagit en sjöarbetstidslag, som för många fartyg bibehåller
12 timmars arbetsdag ombord å fartygen. Inte finnes det väl någon sannolikhet
för att, oavsett örn det blir en konvention eller ej, den svenska riksdagen
inom en nära framtid skulle stifta en ny sjöarbetstidslag, som så inskränkte
arbetstiden, att överansträngning vore utesluten. Jag tycker, att det är
att tilltro oss en alltför stor naivitet, om man gör detta till ett argument mot
att nu gå in för det här mycket beskedliga förslaget, som har kommit från
vederbörande utskotts sida. Jag är övertygad örn att även örn man i Genéve
gör en sådan överenskommelse örn ytterligare inskränkningar av arbetstiden
på sjön, så kommer herr Nordborg att mobilisera all den kraft, varöver han
förfogar, för att förhindra, att Sverige ansluter sig till den konventionen. Nu
använder man det förhållandet, att det skall äga rum en konferens i Genéve,
som ett uppskovsskäl för att sedan naturligtvis i sin tur radikalt bekämpa,
att den överenskommelse, som kan träffas där nere, antages för Sveriges del.
I den punkten har han naturligtvis ofantligt stora utsikter att lyckas, bl. a.
just med hänsyn till det, att vi så sent som i år antagit en sjöarbetstidslag.

Jag måste därför för min del säga, att jag är nästan litet ledsen över det
motstånd som möter, och jag tycker, att rederierna själva skulle ha en känsla
av, att de förlora i anseende på ett sådant här intensivt motstånd mot en tämligen
självklar och naturlig skyddsåtgärd för sjöfolket. Är det så, att rederierna
uppföra sig på ett anständigt vis mot sjöfolket i det här avseendet, så
ha de absolut ingenting att frukta av en bemanningsskala. De, som ha någonting
att frukta, kunna ju inte rimligen vara några andra än de, som ej
uppföra sig anständigt i det här avseendet.

Jag vill visst inte säga, att jag är särskilt nöjd med utskottsbehandlingen
av ärendet, ty jag tycker, att man skulle ha kunnat komma längre, men då
man inte gått längre, förmodar jag, att detta beror på, att man har trott, att
man skulle få ett enhälligt utskott och därefter en enhällig riksdag att ställa
sig bakom en skrivelse, och på det viset skulle man ha givit saken en mycket

Om en
bemanningaskala
för
svenska
fartyg.
(Fort».)

Nr 38. 24

Lördagen den 24 maj f. m.

bemannings- kraftig stöt framåt. Därför har man inskränkt sig till ett yrkande till denna
skalaljör beskaffenhet, och i det nuvarande läget skall jag avstå att yrka bifall till
svenska motionen, men jag vågar verkligen vädja till kammaren att åtminstone sträclartyg.
ka sig så långt, att den bifaller det förslag, som föreligger från utskottets
(Forti.) sida. Jag tror visst, att skeppstjänstkommitterades förslag bör bli föremål
för en överarbetning. Huruvida det därför behöves någon större utredning,
tillåter jag mig däremot mycket bestämt betvivla, men det tjänar ingenting
till att diskutera denna sak nu, utan, som sagt, i det läge, som saken har, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Granström: Herr talman, mina herrar! Jag vill i likhet med reservanten,
herr Larsson, förklara, att jag ej besitter någon speciell kännedom i
denna sak, utan vad jag vet har jag inhämtat av föreliggande akter och den
allmänna kännedom örn saken, som ju de människor ha, som följa med sin tid.

Som kammaren behagade finna, har utskottet försökt åstadkomma en linje,
varom vi trodde, att alla skulle kunna ena sig ■— en linje, som sedan skulle,
menade vi, kunna utformas i förslag till tillvaratagande av såväl däcksfolkets
och befälets som rederiernas intressen. Den fordran, som har framställts från
särskilt däcksfolkets sida, sammanhänger ju med den allmänna strävan, som
genomgår tiden, hos de kroppsarbetande klasserna att försöka förbättra sin
ställning, och när det har lyckats på andra områden, så är det ej alls underligt,
utan psykologiskt förklarligt, att även sjöfolket vill komma till bättre arbetsvillkor.
De betrakta bemanningsskalan som ett medel att uppnå dessa bättre
arbetsvillkor, och då en del folk tyckes vara ovissa om vad detta skulle innebära,
så vill jag förklara, att den består inte bara i, att man har ett visst antal
besättningsmän ombord, d. v. s. att fartyget är behörigen bemannat i fråga
örn antalet, utan man tar också sikte på den kvalitativa beskaffenheten av
dem, som tjänstgöra å däck, och i detta fall föreligger rätt grava anmärkningar.
Jag vill ej alls inlåta mig på, huruvida dessa anmärkningar äro befogade
eller ej. Det får den utredning, som jag hoppas kommer, avgöra. Örn vi således
i dag skulle vilja behjärta dessa önskemål från sjöfolkets sida och försöka utreda,
i vilken grad de kunna anses vara berättigade, så menar jag, att det vore
ett rättvist erkännande åt dem, som på svenska kölar föra svenska produkter
till andra länder och även föra andra länders produkter hit till oss. Sjöfartsnäringen
är verkligen en så pass viktig näring, att de, som arbeta i denna näring,
också behöva hava något litet hjälp från statsmakternas sida.

Men så kommer den andra synpunkten, och därom kan man ju använda Frölings
bekanta ord: »Så ska’ vi ha’t, men var ska’ vi ta’t?» Och då blir naturligtvis
det avgörande i vilken grad rederiernas intressen här kollidera med de
intressen, som framförts särskilt från sjöfolkets sida. Men även i detta fall
har ej utskottet intagit någon särskild ståndpunkt, utan man vill även där
åstadkomma en utredning för att få med klara och tydliga fakta klarlagt för
sig, huruvida verkligen rederiernas och sjöfartens allmänna förhållanden medgiva
en förbättring av sjöfolkets villkor.

Det är, synes det mig, mindre välbetänkt av kammaren att på grund av vissa
sympatier eller antipatier döma i denna viktiga fråga. Det är beydligt
bättre att få göra detta på grundval av föreliggande fakta, och nu erkännes
från alla håll och måste erkännas, att de fakta, som föreligga från föregående
utredningar, måste anses vara föråldrade, eftersom förhållandena i betydliga
avseenden ha fullkomligt förändrats. Jag skall ej upptaga tiden längre med
att närmare ingå på detta. Det ligger i klar och öppen dag för var och en,
som vill besvära sig med att läsa igenom dessa handlingar. Men jag ber att
få säga, att till dessa två intressen kommer sedan ett tredje intresse, och det
är allmänhetens. Ty också allmänheten har här ett intresse att bevaka. Det

Lördagen den 24 maj f. m.

Ifr 38.

är klart och tydligt, att ett mindre val bemannat fartyg i betydande grad äventyrar
sakenheten för dem, som äro passagerare på detta fartyg eller som frakta
gods på detsamma, och från denna synpunkt menar jag, att det också finnes
ett intresse från allmänhetens sida att noga göra denna sak till föremål för
undersökning. Vi ha> som vi veta, alldeles nytt fattat ganska viktiga beslut,
som avse att tjäna allmänhetens intressen, och jag tror också, att här föreligger
ett liknande fall. Emellertid vill jag slutligen betyga, att när utskottet intagit
denna ställning, så har det samvetsgrant avhållit sig från att taga ståndpunkt
till frågan örn bemanuingsskala eller icke. Det är en sak, som får framgå
av den blivande utredningen, och det blir naturligtvis Kungl. Maj:ts sak
att på grundval av denna utredning framlägga det förslag, vartill utredningen
ger anledning. Men inte heller i detta fall behöver herr Larsson ha några
överdrivna farhågor, ty det begäres i utskottets förslag alldeles bestämt, att
förslaget skall föreläggas riksdagen, så att riksdagen skall få yttra sig, innan
det av Kungl. Maj :t slutligen fastställes, och vid detta förhållande synes det
mig, som örn man då hade tillfälle att göra erinringar, och jag är också förvissad
örn, att alla berättigade erinringar skola beaktas av Kungl. Maj :t — vilka
som än representera Kungl. Maj:t.

Jag ber att få sluta med att påvisa, att örn kammarens ärade ledamöter behagade
läsa utskottets kläm, så synes det mig verkligen, som örn denna utskottskläm
skulle kunna bli en enande linje, varigenom vi skulle kunna taga ett bestämt
steg till åstadkommande av en lösning av dessa svårigheter, och jag
ber också att få betona, att orsaken, varför vi inom utskottet, som företräda
majoriteten där, inte kunnat ansluta oss till motionens yrkande, är den, att vi
i denna tyckt oss finna ett visst ställningstagande i frågan för eller emot bemanningsskalan.
Men vi vilja här gå in på en saklig, förutsättningslös utredning
örn behovet av denna — här tages således sikte på däcksfolkets intressen
— och möjligheterna för fastställande av en bemanningsskala — här gäller
det rederiernas berättigade intressen — och när så är hoppas jag också, att
kammarens flertal skall stödja mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindley: Herr talman! Jag vidhåller, vad jag förut sagt, att jag inte
tror så värst mycket på något större resultat av den blivande utredningen,
därför att de, som ha denna utredning örn hand, icke vilja nå något dylikt, det
är tydligt och klart. Kommerskollegium, som betraktar sig självt såsom
ett organ till bevakande av rederiintresset, kommer givetvis att vara motståndare
däremot, och det enda skulle vara, örn Kungl. Maj:t tillsatte en särskild ny
kommitté för att utreda frågan. Endast då skulle man kanske kunna få ett
nytt förslag på bordet. Jag betraktar därför utskottets yrkande endast som
en deklaration, en from önskan, att denna fråga måtte föras fram till en lösning
förr eller senare.

Nu säger herr Nordborg, att det är nog mycket svårt att göra upp ett fullt
tillfredsställande bemanningslagförslag, och han förmodar, att jag inte har
haft tillfälle att syssla med den frågan. Jo, jag vill säga, att då jag satt med
i 1906 års sjöfartssäkerhetskommitté, fastän vi då inte hade bemanningsfrågan
hänskjuten till oss, gjorde jag likväl försök ändå att föra fram det spörsmålet,
därför att jag betraktade detta såsom en väsentlig del av sjöfartssäkerheten, i
det att jag ansåg, att ett underbemannat fartyg inte är sjösäkert, och att vi
alitsa borde taga upp den fragan. Man ville emellertid då inte gå med på att
söka utarbeta något bemanningslagförslag, men jag försökte ändå göra några
utredningar angående hur fartygen voro bemannade.

Xu säger herr Nordborg, att det förslag, som sedermera har utarbetats av
skeppstjänstkommitterade, har blivit tilltaget i överkant, Men om så är, då

Örn en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.
(Fort».)

Nr 38.

Lördagen deli 24 maj f. m.

Om en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.
(Forts.)

är det ju inte så förskräckligt farligt, om det förslaget sedermera lägges fram
inför riksdagen, ty då har herr Nordborg alla utsikter i världen att kunna
påvisa orimligheterna i denna överkantsmarginal, och alltså har hail mycket
stora utsikter, att på grundval härav få ett sådant förslag förkastat. Jag tror
inte det är så rysligt farligt, örn man får ett förslag framlagt, där man kan påvisa
felaktigheterna redan från början. Då är det ju stora, stora utsikter till
att ett sådant förslag blir avslaget. Men vad jag har strävat efter och vad jag
fortfarande strävar efter, då det gäller bemanningsfrågan, är inte att få någon
sorts maximibestämmelse, hur många man det skall finnas ombord på fartyg av
varje olika kategori, utan jag vill lia minimibestämmelser, alltså bestämmelser,
som sammanhänga med säkerheten. Det är själva säkerhetsbestämmelserna
jag syftar åt. Sedermera blir det naturligtvis en individuell sak och eventuellt
en förhandlingssak mellan respektive parter, när det gäller den utökning, som
eventuellt kan anses vara behövlig för att göra arbetet så bekvämt, som det möjligtvis
kan göras, och för att det skall kunna inrättas på det mest tillfredsställande
sättet, men det är minimiantalet, som jag vill lia fastställt, och man måste
väl ändå erkänna, att det är nödvändigt att uppdraga sådana minimibestämmelser.

Sedan säger herr Nordborg också, att han erkänner, att det finns rederier,
som inte känna det ansvar, som de borde i dessa fall. Men, säger han, varför
inte anmäla dem? Han anser själv, att åtgärder borde vidtagas gentemot sådana
rederier, och han påvisar, att det är endast några fall, som äro anmälda.
Ja, men inte är det lönt att gå och anmäla ett rederi för underbemanning
t. ex., örn man inte har någon bemanningsskala, någon grund
att gå efter. Man gör ju ett hugg i luften, ett hugg, som inte träffar.
De myndigheter, som ha att avgöra detta, lia säkerligen ganska svart
att ävgöra, huruvida underbemanning föreligger eller inte. Det är mycket
svårt, när man inte har någon grund eller basis att rätta sig efter. Jag skulle
själv vilja säga, att om jag innehade en sådan ställning, att jag skulle avgöra
ett dylikt spörsmål, där jag inte hade någon grundval att stödja mig på, skulle
jag också ställa mig tveksam och undra, huruvida man skulle kunna ingripa
och anhängiggöra åtal mot ett rederi, som gjort sig skyldigt till underbemanning,
för att få det rederiet bötfällt. Ja, det är sannerligen ganska svårt att
göra, när man inte har någon rättsgrund att stödja sig på. Då blir det ju ett
fullständigt hugg i luften.

Jag pekade också på att det kan inträffa olycksfall och -händelser till sjöss
på grund av underbemanning, och det hänger också samman med samma problem,
att det är svårt att bevisa, att de ha skett just på grund av underbemanning.
Tänk t. ex. på alla dessa sammanstötningar, som inträffa nattetid till sjöss!
Hur många gånger ha sådana inte åstadkommits just på grund av underbemanning,
kanske överansträngning, såsom herr Möller påpekade. Vederbörande
har somnat vid rodret eller somnat på utkik, ty att sadant händer sjöfolk -det känna vi till, som varit till sjöss, även herr Nordborg, vill jag lova, har
många gånger gått på utkik och sovit — åjo, man skall inte försöka förneka
fakta, ty sådant förekommer ofta, i synnerhet på segelfartyg i passadvindarna
o. s. v. Jag har sett fall där folk gick fram och tillbaka i-sovande tillstånd —
det är rent av underbart, att man kunde göra det, men ungdom'' kan ju allt
möjligt på det området. Men det är ju mycket svårt att bevisa förekommande
underbemanning, och då säger herr Nordborg, att man väl inte kan lagstifta på
förmodanden örn möjligen inträffande händelser. Ja, det är ju inte bara så, att
det gäller att lagstifta på förmodanden, att dessa händelser skola inträffa, utan
skall ske med hänsyn till själva den allmänna säkerheten, som ligger bakom,
och det är väl för övrigt inte något enkelt förmodande, utan det är väl ändå
konstaterade fakta, som ligga till grund för aktionen på detta område.

Lördagen den 24 maj f. m.

Mr 38.

ilen vad jag förvånade mig över var det svar, som kapten Nordborg gav mig
på min fråga. Jag ställde nämligen det spörsmålet till honom: är icke ett underbemannat
fartyg sjöovärdigt? Då svarade han därpå: »Ja, det beror på
vilken bemanningsskala man Vill lägga till grund, eventuellt den bemanningsskala,
som sjötjänstkommitterade dragit upp, eller den bemanningsskala, som
någon ytterlighetsman skulle vilja kräva beträffande fartygen.» Jag har inte
alls frågat om bemanningsskala eller inte, jag har bara velat få konstaterat, örn
han för sin del ansåg, att ett underbemannat fartyg är sjöovärdigt. Sedan blir
det en senare fråga, vad ett underbemannat fartyg är. Det är det, som vi vilja
ha fram. Det hör inte alls samman med några av dessa projekt, som man nu
talar om beträffande bemanningsskalor, utan det är bara ett konstaterande av
fakta, som jag velat få fram. Jag för min del anser, att ett fartyg, som är
underbemannat.^ icke är sjövärdigt, och örn inte ett sådant fartyg är sjövärdigt,
vad bör då göras? Jo, då bör detta fartyg hindras att löpa ut. Det är
ju en tydlig och klar sak. Det är också likadant, örn fartyget har andra fel
och brister, som göra det icke sjövärdigt. Då böra besiktningsmyndigheterna
lia rättighet att ingripa och stoppa ett sådant fartyg. Innan vi fingo sjöfartssäkerhetslagstiftningen
införd i vårt land, var det ett faktum, att det fanns
fartyg i vår handelsflotta, vilka flöto på fläsksvålar — man stoppade in en
fläsk svål för att täta ett hål, och sedermera lade man ett trästycke däröver och
pallade upp det med pitprops eller någonting sådant, så att det skulle hålla sig
kvar. Det är ett faktum, att sådana fartyg funnos i vår svenska handelsflotta
före den tiden. Så ha vi nu fått dessa säkerhetsbestämmelser, som innebära
kontinuerlig kontroll och inspektion av dessa fartyg. Dessa gamla missförhållanden
äro nu borta och försvunna. Nu äro våra fartyg relativt säkra,
så långt det är möjligt att utöva inspektion på dem och se till att de äro sjövärdiga.
Men hur skall det vara möjligt att ingripa och stoppa ett sådant sjöovärdigt
fartyg, som är underbemannat, om det inte finnes någon säker bestämmelse,
som anger, hur ett fartyg bör bemannas, vilket minimum, som här bör
fastställas? Att konstatera underbemanning i efterhand, sedan t. ex. en olycka
har inträffat, kan väl inte_ anses vara tillfredsställande, men det är ju i realiteten
det, som man här vill knyta sina förhoppningar till, nämligen att man
efteråt, efter det att en olycka har inträffat, kan konstatera, huruvida fartyget
varit underbemannat eller inte. Jag vill alltså ha en minimibemanningsskala,
som åtminstone kan åstadkomma relativ säkerhet för fartyget och de ombordvarande.

Då jag tror, att ett uttalande i överensstämmelse med utskottets yrkande åtminstone
är till förmån för frågan, så ber jag, herr talman, att få vidhålla yrkandet
örn bifall till utskottets förslag.

Herr Nordborg: Herr talman! Jag hade väntat mig ett litet personligt

anfall, och detta kom ju också ifrån herr Möller.

Jag hade förut omnämnt min tidigare åsikt i denna fråga och jag framhöll
även att det har hänt mycket under dessa 19 år. Redan innan de s. k. skeppskommitterade
tillsattes hade dock tillkommit lagbestämmelser, som göra det
möjligt för våra inspektionsmyndigheter att tillse, att fartyg icke gå till sjöss
underbemannade. Jag vill därvidlag även omnämna, att vi ha fått en fartygsinspektion,
och herr Lindley erkänner även att mycket gott vunnits med denna
institution. Vidare ber jag att få påminna örn arbetstidslagen till sjöss, som
trädde i kraft 1919, om jag ej minns fel. Detta var ett av de första arbeten,
som skeppstjänstkommitterade avlämnade. Denna lag har också verkat i bemannings
reglerande syfte. Det går ej att förneka detta, ty jag kan nämna en
hel del fall, då så har skett, men jag vill ej upptaga kammarens tid därmed.
Genom att den tekniska utvecklingen, som jag också nyss omnämnde, under de

Orri en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.
(Forti.)

Kr 88.

Lördagen den 24 maj f. m.

Om en
bemanningaskala
för
svenska
fartyg.
(Forts.)

senare åren allt mer oell iner gatt framåt, d. v. s. gatt i raskare takt än förut,
följer också, att för varje år, som går, bli svårigheterna för genomförandet av
en bemanningsskala, som på något sätt kan vara rättvis, allt större och större.
Detta är min åsikt i dag.

På tal om att ändra åsikt vill jag säga, att det fanns på sin tid en riksdagsman,
som sade, att han tackade Gud för varje dag som gick, da han blev
klokare, och jag tycker, att det ligger någonting i detta. Jag vill därför fråga:
finns det någon klok karl, som inte har ändrat åsikt någon gång? Jag tror,
att vi behöva inte gå så långt för att hitta dylika fall, sådant har man ju ofta
hört talas om. Jag anser alltså, att en åsikt kan man ändra, men jag medger
gärna, att den tiden såg jag på denna fråga uteslutande från befälssynpunkt,
utan tanke på de internationella konsekvenserna, vilket man icke kan begära
av den enskilde befälhavaren. o o

Frågan ter sig emellertid helt annorlunda då man får tillf alle ^att iakttaga
hur den internationella konkurrensen blir undan för undan allt hårdare; helst
som olika länder genom statssubventioner allt mer och mer förstöra fraktmarknaden,
utan hänsyn till de därigenom uppkomna förlusterna. Allt under förhoppning
att kunna på konstlad väg uppamma en sjöfart som framdeles skall
kunna dominera och bära sig. Riksdagen fattade visserligen ett mycket vidsynt
beslut i fjol genom inrättandet av en skeppshypotekskassa, men det kan
inte bli någon glädje med denna, om vi sedan genom lagbestämmelser klavbinda
näringen, så att den inte kan begagna sig av de möjligheter, som kassan avser.

Herr Möller sade, att vi ha ingenting att frukta av en bemanningsskala, och
detta går ju även igenom herr Lindleys resonemang. Jag vill därför på nytt
betona, att jag tror, att både herr Lindley och herr Möller mena vad de säga,
men jag anser ej att de kunna hålla sitt löfte, ty de komma att bliva utsatta
för stark påtryckning i syfte att få fram en mera fyllig skala.^ De kunna säkerligen
ej stå emot denna press, utan nödgas framföra vittgående önskemål
och även rösta för desamma. Vi få se saker och ting precis som de äro, och erfarenheten
tyder på att jag har rätt i mitt påstående.

Det säges också i motionen, att bemanningen på fartygen har minskats sedan
1918. Detsamma blev sagt 1928, men bemöttes då, och nu har samma sak
med samma siffror anförts, därför anser jag, att detta inte behöver vidare bemötas.

I motionen säges även att sjöolyckorna stegrats i samma man som fartygen
försetts med tekniska hjälpmedel. Örn man bara studerar kommerskollegn statistik,
finner man, att sjöolyckorna i stället minskats. Ifall antalet sjöolyckor
ökats — vilket icke är fallet -— sa fa vi betänka, att det totala antalet fartyg
ökats. Procentuellt sett skulle det därför icke behöva betyda en ökning av olyckorna,
även örn flera fartyg förolyckats eller rakat ut för haverier.

Vad herr Granström nämnde beträffande den kvalitativa besättningen föranleder
mig att säga, att detta uttalande inte kan användas som argument för
förbättring av sjöfartssäkerheten. Det är nämligen så, att i svenska handelsflottan
finns en särskild kategori lättmatroser, som efter två års tjänst kallas
»befarna». Att dessa i viss mån ersätta matroser påstås ur sjövärdighetssynpunkt
vara orätt. Häremot vill jag säga, att en lättmatros, ^som har tjänstgjort
i två år ombord på ett ångfartyg, kan sitt yrke som sjöman å ångfartyg mycket
bättre än den, som efter de traditionella tre aren till sjöss mönstrar som matros
på ett segelfartyg. Sjöfartssäkerheten för ångfartyg lider således inte alls
av att s. k. befarna lättmatroser användas.

Dessutom får jag också säga, att under de senare arén har fran min sida och
även från det håll, som jag representerar, vid flerfaldiga tillfällen framhållits
nödvändigheten av att fartygen bemannas väl. En hel del förbättringar ha säkerligen
också uppnåtts därvidlag. Oavsett att denna lättmatrosfråga inte in -

Lördagen den 24 maj f. m. 29

verkar på sjöfartssäkerheten, är jag ändå av den uppfattningen, att det bör
vara en viss proportion mellan matroser, lättmatroser och jungmän på ett fartyg,
men jag kan inte gå med på sådana proportioner som t. ex. herr Lindley
i ett yttrande någon gång tidigare tänkte sig, nämligen att hälften av bemanningen
skulle vara matroser. Detta anser jag vara alldeles för hög siffra.

Någon överansträngning kan inte heller komma i fråga därför att det användes
yngre folk, ty dessa äro säkerligen mycket mer arbetsföra än en gammal
båtsman, timmerman eller matros. Jag anser därför, att den kvalitativa frågan
icke spelar den roll, som man har velat göra gällande.

Herr Lindley talade örn sjöfartskommittén och sade, att han inom denna hade
arbetat med bemanningsfrågan. Ja, det vet jag mycket väl, men han har inte
sysslat med utarbetandet av en bemanningsskala i detalj, med hänsyn till bemanningssiffroma
för olika kategorier och trader. När man börjar arbeta med
detta, förstår man svårigheterna, ty det skär sig över allt, olika kategorier och
trader tillkrångla förhållandena.

Herr Lindley sade även, att örn ett förslag till bemanningsskala skulle komma
fram. som läge i överkant, skulle det vara mycket lätt för mig att få riksdagen
med på en jämkning i rimlig riktning. Det skulle ju vara synnerligen
glädjande örn så vore fallet, men enligt min uppfattning beror nog ärendets avgörande
på omständigheterna vid tiden för avgörandet. Oaktat min tro, att herr
Lindley önskar få fram någonting resonabelt, lär han nog ej kunna svara för att
så blir fallet i längden.

Enda sättet att beivra underbemanning är att i varje fall göra anmälan till
myndigheterna, och jag vågar påstå, att örn inte experter, som ha med fartygsinspektionen
att göra och som ha farit till sjöss, i varje enskilt fall — det blir
ju endast ett fåtal fall — kunna avgöra, hur ett fartyg skall vara bemannat,
hur skall då en kommitté kunna sitta vid ett bord och skapa några generella bestämmelser,
som kunna bliva lämpliga? Det vore naturligtvis bekvämt både
för fartygsbefälhavama och för fartygsinspektörerna i synnerhet att ha en
skala att gå efter, men nackdelarna bliva så stora, att fartygsinspektörerna och
fartygsinspektionen i stället måste underkasta sig besväret att handla efter omständigheterna.

Det anfördes även, att en rorsman kan stå och somna. Jag kan nu inte förstå,
att en rorsman blir mera vaken, därför att det finns en man eller två mer ombord.
Jag anser inte, att detta har med bemanningsfrågan att göra. Detta
är mera en arbetstids- och landgångsfråga.

Herr talman, jag skall inte längre uppehålla kammarens tid, jag har bara
nätt och jämnt bemött de gjorda invändningarna. Jag ber att få vidhålla mitt
yrkande.

Herr Lindley: Jag begärde ordet, då herr Nordborg gjorde ett påstående,
som jag inte kan låta stå oemotsagt. Han påstod, att en lättmatros, som haft
två års tjänstgöring ombord på ett ångfartyg, till och med överträffar de matroser,
som utbildats på segelfartyg under en treårig tjänstgöring. Ja, örn det
varit någon annan i kammaren, som sagt detta, skulle jag inte ha brytt mig
örn det, men då herr Nordborg kommer och säger detta, måste jag verkligen
opponera mig. Det är en oerhörd skillnad mellan dessa båda kategorier. Det
skapades duktigare folk på de gamla segelfartygens tid. Där måste man lära
sig allt möjligt, där måste man ha livet i sin hand hela tiden vid olika arbeten,
som vederbörande måste utföra, och de måste utveckla rådighet på alla upptänkliga
områden. Det är förvånande, att någon då vågar påstå, att en sådan
person inte ens skulle kunna ställas i nivå med en person, som tjänstgjort ombord
på ett ångfartyg, sopat däck, knackat rost och kanske lärt sig knyta ihop
två tågändar — och detta endast med svårighet, ty han gör ofta käringknopar

Nr 38.

Om en
bemanningaskala
för
svenska
fartyg.
(Forts.)

Nr 88.

Lördagen den 24 maj f. m.

Om en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.
(Forts.)

i stället för andra knopar. Dessa personer skulle enligt herr Nordborgs åsikt
vara fullt kvalificerat folk. Ja, då måste jag säga, att skulle våra fartyg
vara bemannade med sådant folk till övervägande antal, då tror jag, att faran
vore mycket stor, och då behövdes det ett mycket snabbt ingripande i form av
en bemanningsskala.

I ett hänseende kan kanske herr Nordborg ha rätt, då han här vill sätta likhetstecken
mellan dessa båda kategorier av sjömän. Då det är fråga om att
sjösätta t. ex. båtar och sådant, är det ju möjligt, att man kan sätta likhetstecken
dem emellan, ty ombord på segelfartyg får folket kanske inte så mycket
med sjösättning att göra, men även på de flesta ångfartyg förekommer mycket
litet sjösättning av båtar, och många av besättningen äro säkerligen fullständigt
obevandrade på detta område, vilket ofta visar sig, då olyckor inträffa.
Detta är ju ett av skälen till att man behöver ha kvalificerat folk, och det var
just därför, mer än för någonting annat, som jag leddes in på frågan örn nödvändigheten
av en bemanningsskala för svenska fartyg, men jag vill säga, att
det inte precis så mycket var säkerhetsmomentet, som var det avgörande för
mig allra först, utan det var helt enkelt emigrationsfrågan, ty vid den tiden
stodo andra länders handelsflottor öppna för svenskt sjöfolk. England hade
mer än hälften av sin handelsflotta bemannad med utlänningar, svenskar eller
skandinaver, tyskar och sjömän från andra nationer, och i Amerika var förhållandet
detsamma. Ungdomen där ville icke gå till sjöss på den tiden. Men
allt eftersom den industriella övermakten gick förlorad för England, vilket
framskapade arbetslöshet och sådant, började folk där att mera tillvarataga
alla anställningsmöjligheter och följaktligen blev det utländska sjöfolket i
England avskuret från möjligheten att få anställning, åtminstone i någon större
utsträckning, på engelska fartyg. Det är då helt naturligt, att de nödgades
stanna i eget land, och detta bidrog i någon mån till att vi kunnat få behålla
en del av vårt utbildade sjöfolk. Utvecklingen har varit densamma i Amerika
på sista tiden, i det att de infödda amerikanarna börjat taga anställning på den
amerikanska handelsflottan. Den omständigheten bidrar naturligtvis i någon
mån till att vi få behålla det utbildade sjöfolket, men då träder också den taktik,
som de svenska redarna tillämpa, starkare fram. Förhållandet är nämligen
det, att de på de flesta fartygen icke ens mönstra en enda fullt utbildad
matros utan endast jungmän och lättmatroser; ty det är givet att ju kunnigare
de äro, desto iner vilja de ha i lön -— de vilja lia matroshyra — och därför anställer
man bara jungmän och lättmatroser. Detta anser jag vara den svagaste
punkten beträffande rederiernas bemanning av de svenska fartygen. Det
är på den punkten, som nian skulle sätta in en reform.

Alla engelska ångfartyg äro ju bemannade med matroser, till och med på
mindre fartyg, fartyg med en minimibesättning av 0 man på däck, äro alla
dessa anställda såsom matroser, under det att man här i landet har en, högst
två matroser ombord på motsvarande svenska lastfartyg och möjligen dessutom
ett par lättmatroser och några jungmän. Detta innebär givetvis en kvalitetsminskning.
Kvantitativt sett kanske det kan betyda lika mycket, men
i kvalitativt hänseende innebär det ett försvagande av den styrka, som borde
finnas och den rådighet, erfarenhet och kunskap, som denna besättning bör
kunna prestera vid kritiska tillfällen. Det är således en sak, som är av mycket
stor betydelse, och det är därför jag icke kan låta detta påstående stå oemotsagt,
att en lättmatros med två års utbildning är fullt jämförbar med en sjöman,
som utbildats ombord på ett segelfartyg under minst tre års tjänstgöring.
Detta tycker jag är oriktigt.

Medan jag nu har ordet, vill jag, då nu herr Nordborg säger, att örn
nu fartygsinspektionsfunktionärema inte kunna bestämma vad som bör vara
en bemanningsstyrka på ett visst fartyg: hur skall man då kunna utarbeta en

Lördagen den 24 maj f. m.

Nr 38.

lämplig- bemanningsskala gällande samtliga fartyg? svara, att jag betvivlar
icke alls, att dessa, fartygsinspektörer kunna göra det, men en annan fråga är,
huruvida de våga göra ett dylikt uttalande, då de inte ha något att stöda sig
på. Deras uppfattning kan vara fullt riktig, men den kan också betraktas såsom
godtycklig. Redaren, som inspektören kanske anklagat för att han haft
för litet folk ombord på ett sitt fartyg, kan säga, att det känner han bäst
själv till, och då kanske den ifrågavarande befattningshavaren nödgas böja sig,
just därför alfthan kanske kan riskera sin plats eller avanceringsmöjligheter,
örn han icke håller med redaren. Denne kan förklara sig vara absolut övertygad
örn att besättningsstyrkan är fullt tillräcklig! Vad skall fartygsinspektören
kunna göra för något emot detta, då han icke har någon bemanningsskala
som stöd för ett krav i fråga örn antalet besättningsmän och de kvalifikationer,
som fordras av dem, som äro anställda på fartyget?

Jag vill också på, samma gång begagna tillfället att säga, när herr Nordborg
tillbakavisar påståendet örn att rorsman kunna somna, och säger, att detta
ingenting har med bemanningsfrågan att göra, då ju detta kan inträffa för
vem som helst, så är det icke den sortens anklagelse som här blivit framställd,
utan här ha fall påtalats, då sådant inträffat på grund av överansträngning
under arbetet. Örn det är så, att det är för litet manskap ombord på fartyget,
måste givetvis folket ombord utnyttjas under mycket längre tid. Den sjöarbetstidslag,
som nu finns, galler ju trevaktssystemet för däcksbesättningen och
det betyder sålunda, att under tolv timmar av dygnet får manskapet användas
till allt arbete som förekommer, och i regel är arbetstiden 12 timmar om dygnet
och ibland däröver. Men därtill kommer, att en del av manskapet skall
sovä under den tiel av dygnet, då det är dag, då fartyget är till sjöss och således
under den tid, då arbete ombord på fartyget pågår. Under den tiden
finns det icke stor möjlighet att få sova ostörd. Och på natten har han kanske
icke hatt längre tid därtill arn under en frivakt, vilken kanske endast medgivit
honom sömn under 3‘/2 timmar. Dessa människor måste givetvis bli
trötta, och om de då skulle somna på sin post, är detta mycket förklarligt och
begnphgt, ty det beror på besättningsmännens ringa antal, att sådant kan intratta.
tiar herr N ordborg försöker slingra sig undan den kritik, som riktats
pa denna punkt, måste man ju nagla fast och visa honom på att det krav, som
vi här tramfört, är berättigat.

Ja. herr talman, jag har icke något annat yrkande att framställa än det jag
tidigare gjort.

Örn en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.
(Forte.)

Herr Möller: Ja. herr talman, jag är egentligen förekommen av herr Lindley.
.Herr Nordborg talar nästan milt såsom en duva med hänsyn till den sak han
torsvarar. men själva den cyniska inställning, som ligger bakom dessa mjuka
talesätt, kom praktfullt fram i hans egen slutreplik, när han förklarade, att en
bemanningsskala väl icke kan hjälpa, om folk äro sömniga så att de stå och
somna vid en ratt Ja men saken är ju den. att om det förhåller sig som berättas
om en del fall, sa beror det på att vederbörande icke fått någon vila under
en mycket, mycket lång tid. kanske under 24 timmar, därför att det inte funnits
tolk i tillräcklig utsträckning att tillgå på fartyget. I sådant fall kan felet avhjalpas
just genom en bemanningsskala. Det är ju i själva verket en mycket
stor tara, örn något sadant inträffar som att vederbörande stå och somna vid
rodret, dartör att ole icke fått tillräcklig vila med de nuvarande anordningarna
pa sjön. Jag vill bara konstatera, att herr Nordborg viftar bort en sådan sak
såsom en historia, vilken bara skulle bero på att somliga äro fallna för att bli
sömniga.

Jag kan ju tillägga, att ett av de mycket starka skälen för de strävanden
som tagit sig uttryck i den motion, som undertecknad väckt, är bland annat, att

Nr 38.

Lördagen den 24 maj f. m.

Örn en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.

(Forts.)

de svenska redarna enligt oemotsagda uppgifter rekrytera besättningen på sina
fartyg med för mycket ungt folk oell med för få verkligt utbildade matroser,
och det finns nog de, som tillskriva det av konsul Petri så starkt överklagade
förhållandet med de svenska »bommarna» i Antwerpen, bl. a. just denna, vana
hos de svenska rederierna att taga outbildat folk i stället för utbildat på sina
fartyg. Därigenom bli de, som äro matrosfärdiga, överflödiga på den svenska
handelsflottan och hamna på detta sätt i olika europeiska hamnar och gå där
under.

Jag får uppriktigt säga, att jag tycker, att redarna skulle ha intresse av att
söka rentvå sig ifrån anmärkningar av denna art, vilka utan tvivel till en viss
grad åtminstone äro befogade, men jag har ju haft det intrycket ständigt, då det
gällt redarna, att de ännu icke ha tillägnat sig en mera modern arbetsgivaruppfattning
utan stå kvar på en arbetsgivaruppfattning, som åtminstone bland
de bättre industriidkarna i ett land som Sverige är fullständigt övergiven. Det
är synd, att en man av kapten Nordborgs intelligens skall behöva begagna den
till försvar för sådana uppenbara missförhållanden, som här äro påtalade och
som skulle kunna rättas till av bemanningsskalan.

Herr Nordborg: Beträffande det sista av herr Möllers anförande, får jag
säga, att jag icke förstår resonemanget om »bommarna» i Antwerpen och vad
de ha med bemanningsskalan att göra. Sveriges Redareförening har även i sin
skrivelse tillkännagivit samma uppfattning.

Örn herr Lindley uppfattade vad jag sade så, att en person, som tjänstgjort
två år på ett ångfartyg, skulle vara lika yrkesskicklig som en man, som tjänstgjort
tre år i ett segelfartyg, så förstår jag, att herr Lindley opponerar sig
emot detta, och jag är förvånad över att han icke pratade längre om den saken.
Vad jag anser, är att den man, som varit ombord på ett ångfartyg under två års
tid, är minst lika kunnig i det yrket, d. v. s. som sjöman på ångare, som den
man, som efter tre års sjötjänst anses vara segelfartygmatros. Härutöver vill
jag endast framhålla, att enligt min uppfattning har såväl landet som redarna
och sjöfarten mera glädje av flera fartyg än flera lagar.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, jämlikt
föreliggande yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nordborg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning. anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de leda -

Lördagen den 24 maj f. m.

33 Nr 88.

möter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr
andre vice talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Möller begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop, och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 51;

Nej -—• 63.

Föredrogs ån5m första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr
10, i anledning av väckt motion, 1:70, angående reducering och reglering av
vattenfallsstyrelsens taxor för elektrisk kraft åt landsbygden.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 70, hade herr Larsson, Johan August, m. fl. hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att åtgärder för en
reducering och reglering av vattenfallsstyrelsens taxor för till landsbygden
levererad elektrisk kraft i huvudsaklig överensstämmelse med en motionen
bifogad utredning måtte vidtagas och att därvid särskild hänsyn måtte tagas
till de s. k. bygdetaxorna samt att återbetalning av redan erlagda konjunkturtillägg
måtte ske.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn åtgärder för en reducering och reglering
av vattenfallsstyrelsens taxor för till landsbygden levererad elektrisk
kraft.

Reservation hade anförts av herrar Teodor Julin, Granström och Larsén,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort vara av den lydelse, reservationen!
visade, och avslutas med en hemställan, att förevarande motion icke måtte
till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Julin, Teodor: Herr talman! I en motion, som väckts i denna kammare
och som är likalydande med en motion i andra kammaren, ha några riksdagsmän
begärt, att riksdagen hos Kungl. Majit skulle hemställa örn reducering
av statens krafttaxor enligt den plan, som är framlagd i motionen. Det är det
ena man begärt. Vidare har man begärt en revision av de s. k. bygdetaxorna
vid statens vattenfallsverk, detta även enligt den plan, som är framlagd i motionen.
För det tredje har man begärt återbetalning av vissa av kraftverken
fordrade konjunkturtillägg, från tiden då kraftledningarna byggdes.

Denna fråga har nu behandlats av första kammarens andra tillfälliga utskott,
vilket hemställt, icke örn bifall till motionen utan allenast, att Kungl.
Maj :t skall göra en undersökning rörande reducering och reglering av vattenfallsstyrelsens
taxor för till landsbygden levererad elektrisk kraft. Man har
alltså kommit fram till en helt annan begäran än motionärerna hemställt om; den
är mindre preciserad än motionärernas framställning.

Till detta betänkande är fogad en reservation av tre av utskottets medlemmar,
och i denna reservation framhålles det, att denna fråga ingalunda är ny, utan
att den varit före åtskilliga gånger och kommit upp i kammaren riksdag efter
riksdag. Upprepade framställningar örn att få vattenfallsstyrelsens krafttaxor
reducerade efter vissa uppgjorda riktlinjer ha alltså gjorts, men alla dessa
framställningar ha av riksdagen avvisats.

Första hammarens protokoll 1930 Nr 38.

Om en
bemanningsskala
för
svenska
fartyg.
(Forts.)

Ang. vattenfallsstyrelsens

taxor för
elektrisk
kraft.

Nr 38.

Äng. vattenfallsstyrelsens

taxor för
elektrisk
kraft.
(Forts.)

34 Lördagen den 24 maj f. m.

Man har framhållit, och det framhålla vi nu på nytt här i reservationen, att
vattenfallsstyrelsen undan för undan sänker sina taxor. I fjol exempelvis
uttalade det utskott, som då behandlade frågan, att man hade största förhoppning
örn att vattenfallsstyrelsen skulle fortgå på samma väg, och vi kunna i år
konstatera i reservationen, att det hoppet icke svikits. Man kan därför säga,
att ingenting har inträffat, som berättigar den framställning, som motionärerna
gjort.

Utskottsmajoriteten har nog sett på saken ungefär likadant som jag nyss angivit
och därför också släppt motionen. Men varför går då utskottet i alla fall
fram, måste man fråga sig, med en framställning om reducering och reglering
av vattenfallsstyrelsens krafttaxor? Om herrarna se på sid. 4 i betänkandet,
tror jag, att herrarna där kunna finna svaret på frågan. Man menar, och man
säger det förresten också, att de elektriska krafttaxorna trycka jordbruket;
det iir icke taxornas höjd, utan det. att jordbruket icke förmår i sitt nuvarande
läge bland andra utgifter även bära den utgift, som krafttaxorna innebära,
som är anledningen till att framstöten göres. Här finner man en möjlighet,
tror man, att lämna jordbruket en lättnad. Det är alltså icke så, att utskottsmajoriteten
vill ställa sig bakom motionärernas kritik av taxorna, utan utskottsmajoriteten
faller tillbaka på detta enda: jordbruket behöver en hjälp, och här
finns en möjlighet att hjälpa det genom att sänka statens krafttaxor. Jag har
svårt att tro, att första kammaren skulle kunna bygga en framställning till
Kungl. Majit på något så ohållbart.

Det må vara aldrig så riktigt och för min egen del tror jag det är riktigt,
att jordbruket bär svårt att bära de utgifter det har för sin elektriska drift,
men att detta skulle kunna avhjälpas i någon nämnvärd män, genom att man
sänkte statens krafttaxor, tror jag icke ens utskottsmajoriteten, ja icke någon,
vill tro. Vi reservanter ha sökt visa, att det sättet att hjälpa jordbruket icke
rimligtvis kan vara en hjälp, som riksdagens första kammare kan gå in för. Det
blir en hjälp mera slumpvis och torde icke komma att hjälpa där, varest jordbrukets
läge är sämst.

Man får för övrigt säga, att även örn man tänker sig, att sänkta krafttaxor
från statens vattenfallsverks sida skulle kunna innebära lättnad för någon, som
verkligen behöver hjälp, måste man ändå finna, att denna lättnad måste bli så,
liten, att det icke finns något skäl för riksdagen att särskilt ställa sig bakom
dagens krav på sänkta taxor.

Låt oss tänka efter hur priserna skulle ställa sig! Låt oss säga, såsom framgår
av handlingarna, att man kan taxera statens kraftpris vid vattenfallet till
2 öre per kilowattimme i avrundat tal. Vid sekundärstationen har detta pris
stigit till knappa 4 öre, vid tertiärstationen, där alltså staten säljer kraft till den
distributionsförening, som skall sända ut den till förbrukaren, är priset uppe
i det dubbla, nämligen 8 öre eller högst 9 öre. Det är vad staten får. Men vad
betalar sedan lantbrukaren på sin gård? Det pris han betalar för kraften
varierar mellan 25 och 40 öre. Av det pris, han således skall betala, faller
endast en ringa procent på den del, som staten får, och örn staten alltså skulle
avstå ifrån dessa nio öre, skulle bondens utgifter för den elektriska kraften
ändå icke gå ned så att han kunde anse sig hava vunnit något på det. Det är
emellertid otänkbart, att staten skulle avstå allt, men örn man tänker sig, att
staten skulle avstå hälften, bleve ju reduceringen ännu mindre kännbar för
lantbrukaren.

Då vattenfallsverket med sin politik tidigare visat, att det sökt gå landsbygdens
intressen till mötes så mycket som möjligt och undan för undan sänkt
kraftpriset, tror jag det är riktigast, att riksdagen lämnar åt detta statens
af färsdrivande verk att självt söka lösa sin prisfråga. Det har hittills gjort
detta på ett sätt, som är värt allt erkännande. Och även med hänsyn till att

Lördagen den 24 maj f. m. 35 ,\r 3g,

ett beslut bär i riktning mot vad utskottet begär, icke leder till något, då andra
kammaren i samma fråga fattat ett beslut om att icke göra någon framställning,
anser jag, att man icke alls har anledning att taga upp något annat förslag än
det, som reservanterna framställt, alltså örn avslag på motionen, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Larsson, Johan August: Herr talman! Då riksdagen gick in för att
landsbygden skulle elektrifieras, var det givet, att ute i landet ställdes stora
förhoppningar på att elektrifieringen skulle bli till stor fördel för landsbygden
och att landets näringsliv i dess helhet skulle få stora fördelar därav. Nu har
det emellertid gått åtskilliga år sedan dess, och vi finna nu, då vi se tillbaka
och betrakta, hurudan utvecklingen blivit, att vi kommit till det resultatet, att
elektrifieringen, i stället för att bli till någon lättnad för jordbruket, blivit en
börda och icke någon liten börda heller på somliga ställen ute på den svenska
landsbygden.

Alla dessa distributionsföreningar, som startades, när oljorna började ta
slut under krigsåren. 1917, 1918 och 1919, således under den värsta, kristiden,
sökte lån för sina anläggningar, och dessa lån lades på framtiden. De oerhört
höga priser, som då existerade såväl beträffande arbete som material, gjorde,
att dessa kostnader och dessa skulder, som de enskilda distributionsföreningarna
på den tiden åsamkade sig, gingo till, jag vågar påstå, att man icke räknar
i överkant, om man säger ungefär 100 miljoner kronor. Detta är icke
något litet belopp, örn man räknar med att förräntningen av detta belopp skall
ske efter fem eller fyra procent.

Nu är det alldeles riktigt såsom här blivit framhållet och visat, att statens
vattenfallsstyrelse skall räkna så, att dess anläggningar skola bära sig, men
man har inte tänkt, att vattenfallsstyrelsens anläggningar skulle förränta sig
så med detsamma, att det omedelbart skulle behöva bli vinst.

Därtill kommer, att det icke var nog med dessa kolossala omkostnader för
arbetskraft och material utan dessutom var det så, att det material, som användes
för byggandet av dessa kraftledningar från början, var av den beskaffenheten,
att det efter en tid måste anskaffas annat, nytt material och
arbetet göras om igen, vilket naturligtvis ytterligare fördyrat anläggningarna.

Med sådana förutsättningar för detta arbete, som voro rådande under kristiden,
vet jag, att det vid åtskilliga tillfällen kom att förhålla sig på det sättet,
att föreningarna aldrig hunno bli inregistrerade i vederbörlig ordning,
utan att styrelsen i många fall måste gå emellan och kläda skott för hela
den skuld, föreningen åsamkat sig. I en del fall ha till och med kommunerna
beslutat att träda emellan med viss garanti eller andra stödåtgärder, men ibland
ha r en av kommunen sålunda beslutad stödåtgärd överklagats av någon medlem
av kommunen, därför att den kränker enskild rätt, och örn sådana besvär
anförts, har kommunens beslut blivit upphävt. Styrelsen för föreningen har
då fått personligen stå för dessa skulder, och dessa hava i flera fall varit
så stora, att styrelsemedlemmarna blivit ruinerade enbart på grund av distributionsföreningens
verksamhet. Man har då man och man emellan frågat sig:
finns det ingen möjlighet att på något sätt hjälpa dessa, som råkat i sådan
svår belägenhet? Deras nödläge har ju orsakats uteslutande genom den oerhörda
prisstegring på material och arbetskostnader, som inträdde under de
tre år. 1917—1919. clå dessa anläggningar uppfördes. Nej, säga de, som äro
hemma på detta område, det finns ingen annan möjlighet, ingen annan framkomlig
väg. örn man vill hjälpa dem än att försöka förmå staten att gå i spetsen
för prissänkningen och reglera sitt kraftpris, så att vederbörande kunna
erhålla någon lättnad på det sättet.

Nu säga reservanterna till en början i sin reservation, ehuru de ha samma

Äng. vattenfallsstyrelsens

taxor för
elektrisk
kraft.
(Forts.)

Nr 38. 36

Lördagen den 24 maj f. m.

Äng. vatten- mening sorn utskottet om nödvändigheten av att jordbruksnäringen erhåller
faUsstyrelsena <Jen elektriska kraften så billig som möjligt, »att vattenfallsstyrelsen även sökt
taikt ''°k tillgodose nämnda önskemål och undan för undan sänkt priset på den till landse
kraft. bygden levererade kraften i den mån det varit möjligt utan åsidosättande av

(Forts.) kravet på skälig förräntning av det i rörelsen nedlagda kapitalet». Som bevis
för sistnämnda påstående anföra de, »att kraftpriset undergår 1930 beräknas
bliva 7.4 öre per kilowattimme eller cirka 42 % lägre än 1922 års kraftpris». Är
nu detta en riktig framställning av verkliga läget? Först och främst är det
anförda priset för 1930 endast beräknat, och dessutom utgör det enligt bil. 1
till vattenfallsstyrelsens vid utskottets betänkande fogade utlåtande ett genomsnittspris.
Nu är det ju så, att en hel del av föreningarna •— vattenfallsstyrelsen
uppger själv 20 % — ha betydligt förmånligare taxor än de övriga.
Dessa senare få naturligtvis betala så mycket mera! Deras pris variera mellan
9 och 11 öre per kilowattimme ungefär, medan de mera gynnade, enligt vattenfallsstyrelsens
egen uppgift, betala 6.3 öre per kilowattimme. Det upplystes
under lantbruksveckan av en föredragshållare på sammanträde med lantbrukssällskapets
elektriska sektion, att medelpriset var 9 öre. Det stämmer inte
riktigt med de uppgifter, som här lämnats.

Att genomsnittspriset sjunkit avsevärt sedan år 1922 är riktigt, men först
och främst måste man observera, att prisen år 1922 ännu voro lika som under
den värsta kristiden och därför nödvändigt måste minskas. Vidare har prissänkningen,
såsom jag nyss nämnt, ej varit lika för alla. Medan de av vattenfallsstyrelsen
gynnade föreningarna åtnjutit en prisreduktion från 13 till 6.3
öre per kilowattimme (än lägre förekomma), eller med 5IV2 %, fa andra fortfarande
betala 9—11 öre per kilowattimme; prissänkningen för dem har således
varit endast mellan 15 och 30 %.

Utskottets krav på reglering av vattenfallsstyrelsens taxor torde, med vad
jag nu anfört, vara motiverat, att det borde vinna kammarens beaktande. Därtill
komma de från olika konsumentgrupper framförda klagomålen över de priser,
som de få betala, jämförda med andras, varpå jag ej anser mig böra närmare
ingå.

Även om reservanterna ej ansett sig böra fästa särskild vikt vid den olika
behandling, som olika elektriska distributionsföreningar röna från vattenfallsstyrelsen,
så synes det dock högst anmärkningsvärt, att de kunnat komma till
den slutsatsen, att vattenfallsstyrelsen sänkt priset på den till landsbygden
levererade kraften i den mån det varit möjligt utan åsidosättande av kravet
nå skälig förräntning. Detta ehuru utskottet framhållit att förräntningen av
de fullt färdiga kraftverken under år 1928 var i medeltal ej mindre än 6.15 %
och, örn hänsyn även tages till de kapital, som nedlagts för framtida behov
m. m., en genomsnittlig förräntning av 5.59 % erhållits. Örn det är reservanternas
mening, att jordbrukarna i mellersta Sverige, genom högre energitaxor
än vad som erfordras, skola förränta även sådana kapital, som nedlagts
för inköp av vattenfall för hela landets framtida behov, så hoppas jag
dock, att kammaren ej delar denna mening. Riksdagens avsikt med de åtgärder,
som vidtagits för landsbygdens elektrifiering, framstår i en bättre och helt annan
dager i jordbruksutskottets utlåtande nr 64 år 1917 och riksdagens skrivelse
nr 302 samma år.

Man har nu framhållit, såsom en anmärkning mot detta, krav på sänkta
taxor, att anläggningarna under krisåren kostade 10—11 miljoner kronor, vilket
belopp fordrar förräntning, och därav uppgår kostnaden för ännu icke
utbyggda vattenfall till åtskilliga miljoner. Ja, det är ju givet, att jag inte
vill uttala något som helst klander mot vattenfallsstyrelsen härför. Det har
jag ingen anledning att göra, ty vattenfallsstyrelsen har med sina kalkyler
visat, att den trots allt kunnat sänka taxorna. Jag har alltså ingen anledning

Lördagen den 24 maj f. m.

37 Jfr 38.

att klandra styrelsen för att den fört en sådan politik, att den kunnat väl för- Äng. vattenränta
sitt kapital. Men då den vid denna förräntning använt en sådan procent- faUsstyreUens
sats som fallet varit, tycker man, att denna räntesats är väl hög. Det borde elektrisk

inte vara nödvändigt för ett af färsdrivande verk som vattenfallsstyrelsen att kraft.

förränta det kapital, som nedlagts i dess anlägningar, efter så hög räntefot (Förb.)

som skett. Det Auli synas, som om det är staten ovärdigt att den, vid en tidpunkt
sådan som denna, då landsbygden lider under det ekonomiska trycket,
staten inte kan sänka taxorna på elektrisk ström, så att priset för denna kommer
ned så lågt som möjligt. Det kan inte vara behövligt, att ett statens affärsdrivande
verk i närvarande tid skall behöva förränta sina anläggningar efter
en procent av 6.88 såsom utredningen visar, att man gör. Örn man kunde frånräkna
detta vattenfall uppe vid Harsprånget, som inte ger någon inkomst alls,
ställer sig saken annorlunda. Ty frågan är, örn vi verkligen skola behöva förränta
dessa outbyggda vattenfall och alla dessa miljoner, som lades ned under
den allra värsta kristiden. Detta är en fråga av den beskaffenhet, att den
synes mig tåla en grundlig utredning, så att man sedan kunde komma till
klarhet om huruvida inte på detta område något skulle kunna göras för att
få till stånd en sänkning av vattenfallsstyrelsens taxor i den mån detta är
möjligt. Då vill jag peka särskilt på det antagandet, att 4 procent borde vara
tillräckligt hög räntesats vid förräntningen av statens vattenfallsverk, och
inte 5.5 procent eller 6.88 procent. Skulle utredningen visa, att vattenfallsstyrelsen
alltså kunde ytterligare sänka dessa taxor, så komme vi från vår synpunkt
att vara ännu tacksammare än vi äro för de taxesänkningar, som redan
ägt rum.

Herr Koos: Herr talman! Då jag erfarit, att andra kammaren redan fattat
beslut i detta ämne och därvid avslagit förslaget att begära åtgärder för
reducering av vattenkraftspriserna, skall jag inskränka mitt tilltänkta yttrande
till några få ord.

Jag vill då säga, att motionärerna säkert göra sig skyldiga till några överord,
och att deras kritik mot vattenfallsstyrelsen inte torde vara berättigad,
särskilt som de själva medge, att taxan från och med detta år kommer att sänkas
från 13 öre till något över 7 öre. Men trots detta anser jag, att något skall
kunna göras för ytterligare sänkningar, eller rättare sagt, jag anser, att något
kan göras, men att man först bör utreda, huruvida och på vad sätt det kan
ske. Till grund för motionen ligger lantbrukets betryck och den tunga, som
ifrågavarande avgifter utgöra för idkarna av jordbruksnäringen.

Nu har det nyss yttrats från denna talarstol, att de åtgärder, som föreslås,
bara skulle hjälpa några av jordbrukarna. Det säges också i reservationen, att
det skulle inte hjälpa dem så mycket. Men så säga de, som inte vilja göra
något för jordbruket, örn alla åtgärder, som föreslås: »Ja, den här åtgärden
hjälper ju bara vissa lantbrukare och inte alla.» Och för man det resonemanget,
lär man svårligen komma att vidtaga någon åtgärd. Ty det kan alltid
invändas: »Ja, men alla få inte nytta av denna åtgärd.» Örn priserna på
elektrisk ström sänkas för jordbrukarna, skulle naturligtvis inte blott de, som
redan ha sitt jordbruk elektrifierat, utan även de, som med anledning av
sänkningen komme att vidtaga åtgärder för att få jordbruket elektrifierat, bli
hjälpta. Därför skulle jag helst velat yrka bifall till utskottets förslag. Men
det är en liten invändning jag måste göra beträffande detta. Klämmen står
inte i överensstämmelse med motiveringen. I motiveringen säges: »Nu anförda
siffror giva vid handen, att en sänkning av kraftpriset — utan åsidosättande
av statens ekonomiska intresse — är möjlig, om det, såsom utskottet
håller före, kan anses, att det nuvarande priset alltför hårt trycker vissa abonnentgrupper.
» Utskottet säger alltså: »Om det kan anses att priset alltför

Nr 38. 38

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. vattenfallsstyrelsens

taxor för
elektrisk
kraft.

(Forte.)

hårt trycker» etc. Utskottet vågar inte i motiveringen direkt säga ifrån, att
trycket är alltför hårt. Då borde ju följden härav vara, att utskottet begärde
utredning om storleken av detta tryck. Nej, utskottet går i stället direkt på
taxorna och föreslår, »att första kammaren ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla örn åtgärder för en reducering och reglering av vattenfallsstyrelsens
taxor» etc.

Jag tillåter mig hemställa om bifall till utskottet förslag med den ändring,
att klämmen måtte lyda på följande sätt: »att första kammaren för sin del
måtte besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning,
huruvida, i vad mån och under vilka förhållanden en reducering och
reglering av vattenfallsstyrelsens taxor för till landsbygden levererad elektrisk
kraft kan och bör vidtagas.»

Herr lijornsson: Herr talman! Jag har haft tillfälle att åtskilliga gånger
deltaga i förhandlingar mellan leverantörer av elektrisk energi och olika slags
konsumenter, bland annat andelsföreningar och distributionsföreningar av den
typ, som här närmast kommer i fråga. När man då hört efter, hur det ställt
sig för dem, finner man, att för åtskilliga av dessa föreningar föreligga inga
svårigheter att gå i land med sina ekonomiska förpliktelser. Förklaringen är
oftast den, att de inte lia några skulder från kristiden. Jag erinrar mig, att
när jag en gång hade att göra med representanter för fyra olika föreningar,
fann jag, att en av dessa föreningars representant under förhandlingen satt
alldeles tyst, och jag frågade honom därför: »Varför beklagar ni er inte?»
»Nej», svarade han, »vi betalade vår anläggning, då kronan inte var värd mer
än en tolvskilling», det var det uttryck, han använde sig av, »så att vi reda
oss bra». Men för andra föreningar finns det ingen möjlighet att åstadkomma
någon rationell bot genom taxesänkningar. Även om de få den elektriska
strömmen gratis, lia de dåliga affärer. En förening, som jag haft att göra
med, hade baserat sin verksamhet väsentligen på en rätt stor avsättning av
ström till en industri, som sedan nedlades. I ett sådant fall är det en fullkomligt
meningslös åtgärd att åstadkomma en generell taxesänkning i den
tron, att man därmed skulle kunna hjälpa distributionsföretag, som äro fullständigt
urbota. Om man skulle försöka hjälpa föreningar med dålig ekonomi
genom taxesänkningar av (leii storlek, som det här kan vara fråga örn,
skulle man gör sig .skyldig till felet, att söka boten på helt annat håll än där
de fått soten. Man kan däremot mycket lätt med en sådan åtgärd fördärva
energileverantörens affärer.

Men det, som är viktigast från min synpunkt vid bedömandet av denna fråga,
är, att det skulle vara synnerligen oklokt, örn riksdagen försökte ge några som
helst direktiv i en taxefråga av detta slag, vilken helt säkert är utomordentligt
komplicerad.

Som ytterligare skäl för min uppfattning vill jag anföra, att för det första
har staten ingen monopolställning, då det gäller att leverera elektrisk energi.
Det står konsumenterna fritt att taga sådan från staten eller att låta bli, och
det är för dem möjligt att t. ex. med kraftmaskiner av annat slag skaffa sig
elektrisk energi i den omfattning, som de behöva. Jag vill erinra örn, att man
nu för tiden i råoljemotorerna har ett mycket gott medel att under vissa förhållanden
skaffa sig billig drivkraft, eventuellt också ljus. Under sådana
förhållanden tror jag, att abonnenterna böra vid underhandlingar med vattenfallsstyrelsen
inrikta sig på vanlig affärsmässig behandling av problemet. Jag
tror, att det för statsverket och för abonnenterna i längden är bäst.

Slutligen vill jag erinra örn, att det uppenbarligen ligger i vattenfallsstyrelsens
intresse att se till, att de fasta anläggningarna, särskilt dess dyrbara
nät av ledningar, bli så mycket utnyttjade som möjligt. I samma mån, som

Lördagen den 24 maj £. m.

39 Nr 88.

näten utnyttjas för en jämnare belastning, bli uppenbarligen kostnaderna för
de fasta anläggningarna, utslagna per kilowattimme, lägre. Den synpunkt,
som framhölls av en av de föregående talarna till förmån för ett riksdagens
initiativ till en taxesänkning, var ju, att vattenfallsstyrelsen skulle få flera
kunder, större avnämare. Det är naturligtvis något, som den bör inrikta sig
på. Det ligger i vattenfallsstyrelsens intresse att söka finna detta, och detta
mål vinnes bäst genom lämpliga taxeformer, vilka passa olika typer av förbrukare
men naturligtvis också genom så låga taxor som möjligt.

Jag tror därför, att man icke har någon anledning att från riksdagens sida
erinra vattenfallsstyrelsen örn dessa synpunkter.

Herr talman! Jag hemställer således örn avslag även på det yrkande, som
här gjorts, fastän den siste talarens förslag har en betydligt mjukare formulering
än den i det tryckta utlåtandet gjorda hemställan.

Herr statsrådet Borell: Herr talman! I frågans nuvarande läge skall även
jag inskränka mig till att säga några få ord.

Då denna fråga i går behandlades i andra kammaren, framkom beträffande
det utlåtande från ett av andra kammarens tillfälliga utskott, som behandlat
frågan, ett yrkande likalydande med nu föreliggande jämkningsyrkande. Det
föreslogs således, att andra kammaren skulle hemställa örn utredning och inte
örn åtgärder för taxesänkning. Även detta modifierade yrkande avslogs av
andra kammaren.

Jag kan i allo instämma med den siste ärade talaren, att någon framställning
från riksdagens sida i detta ärende inte torde vara erforderlig. Inom vattenfallsstyrelsen
pågår, det ligger i sakens natur, alltjämt en fortsatt utredning
örn förbättrat utnyttjande av de elektriska kraftkällorna samt örn förbättrad
organisation och distribution, och det ligger givetvis i vattenfallsstyrelsens
eget intresse, att krafttaxorna kunna hållas så låga som möjligt. Det torde vara
att förvänta, att inom en ej alltför långt avlägsen framtid valfrihet kan erbjudas
konsumenterna mellan landsbygdstaxan och industritaxan. Det torde emellertid,
enligt vad det sagts mig inom vattenfallsstyrelsen, vara att förvänta, att
på flertalet ställen landsbygdstaxan dock kommer att visa sig fördelaktigare
för konsumenterna.

Det har förut sagts, och jag ber att få understryka detta, att en nedsättning
av landsbygdstaxan med ett eller annat öre egentligen betyder rätt litet beträffande
"kostnaden för den elektriska kraften över huvud, då den ersättning,
som utgår till staten, för levererad ström, endast utgör i medeltal cirka 25 procent
av hela kostnaden för den elektriska kraften. Det har också hänvisats på
att man skulle kunna ge efter på räntabilitetskravet. I det avseendet torde
man emellertid böra betänka, att visserligen har räntabiliteten under de senare
åren varit tillfredsställande, men dessa år ha också erbjudit en bild av ständigt
förbättrade konjunkturer med därav följande ökad åtgång på elektrisk
kraft, och de ha därjämte varit goda vattenkraftsår. Man vet ju inte,, vad
framtiden i detta avsende kommer att erbjuda. Det ekonomiska läget inbjuder
för närvarande till försiktighet vid kalkylerna i fråga örn konsumtion av elektrisk
kraft. Denna fråga såväl som frågan örn avskrivningarna har för övrigt
en vida större räckvidd. Såväl verkets överrevisorer som de besparingssakkunniga,
generaldirektör Mårten Ericsson och bankdirektör Viking Johnson,
lia också hänvisat på att vissa avskrivningar borde göras, men de framhålla
vikten av att taga upp denna fråga i ett vidare sammanhang.

Allt som allt torde det följaktligen för närvarande inte finnas någon anledning
för riksdagen att taga något initiativ i denna fråga. Jag tror rent av,
att det skulle vara till skada, ty det är nog av viss vikt, att de affärsdrivande
verkens ledning får åtnjuta en viss grad av självständighet.

Äng. vattenfallsstyrelsens

taxor för
elektrisk
kraft.
(Forts.)

Nr 38. 40

Lördagen den 24 maj f. m.

Äng- vatten- Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till det
^^taxor^öt-118 förslag, som herr Roos framställt, men jag har, herr talman, egentligen begärt
elektrisk ordet för ett annat ändamål. Det är för göra en liten erinran, som jag tror vara
kraft. av ett visst behov påkallad. Det har, såvitt jag vet, tidigare icke varit praxis

(Forts.) i första kammaren, att från regeringsbänken gjorts några inlägg i frågor örn
skrivelser till regeringen. Man måste ju säga sig, att om från regeringsbänken
uttalanden göras mot ett skrivelseförslag, som i riksdagen behandlas, regeringen
därmed har i förväg tagit ställning till frågan och är bunden, även
därest riksdagen skulle besluta skrivelsen. Det har därför alltid ansetts vara
nyttigt och riktigt, att frågor om skrivelser till Kungl. Maj:t behandlas av
kammaren utan statsrådens medverkan och oberoende av de värdefulla upplysningar,
som eljest skulle kunna lämnas från regeringsbänken. Jag vågar uttala
den förhoppningen, att denna gamla goda praxis i framtiden måtte iakttagas.

Herr voll Geijer: Herr talman! Innan klubban faller i detta ärende, skall
jag be att få till protokollet anföra några synpunkter. Det gäller arbetstakten
i de tillfälliga utskotten. Det kan ju kanske sägas emot mig, att jag genom
mitt anförande förlänger diskussionen, och det är just en förlängning av riksdagsarbetet
jag vill förekomma. Jag skall dock sannerligen inte säga många
ord.

Förhållandena förefalla mig ganska orimliga. Klockan är nu 3. Det är nu
fyra timmar, som vi i dag hava diskuterat utlåtanden från tillfälliga utskott.
1 går diskuterade vi i tre timmar oavbrutet ett tillfälligt utskotts utlåtande.
Sammanlagt gör detta sju timmar nu i riksdagens elfte timme, då utskotten
och vi själva hålla på att digna av överansträngning. Det förefaller mig, som
örn det skulle ligga inom de tillfälliga utskottens möjligheter att komma fram
tidigare med sina utlåtanden. En praxis har införts bland de tillfälliga utskotten
att hänvisa nästan alla frågor till myndigheternas utredande. Jag
skall inte yttra mig i detta sammanhang, örn denna praxis är lämplig eller icke.
Men när myndigheternas utlåtanden hava inkommit, förefaller det mig, som
om de tillfälliga utskotten skulle kunna omedelbart taga ärendena under behandling.
Örn vi nu se på första tillfälliga utskottets utlåtande nr 9, finnes
där intet yttrande inhämtat från någon myndighet. Enligt andra tillfälliga
utskottets utlåtande nr 9 är det sista yttrandet från myndigheterna i det där behandlade
ärendet daterat den 31 mars. Vi skriva i dag den 24 maj. I samma
utskotts utlåtande nr 10 är vederbörande ämbetsverks utlåtande daterat den
20 mars, och i utlåtandet nr 11 slutligen är det sist avgivna yttrandet dagtecknat
den 15 april. Jag anser verkligen, att det bör påpekas, att de tillfälliga
utskotten örn möjligt böra inkomma med sina utlåtanden något tidigare. Jag
tycker, att maj månad egentligen borde vara fri från ärenden från de tillfälliga
utskotten och att dessa skulle kunna vara i tillfälle att göra undan sitt arbete i
april månad.

Herr statsrådet Borell: Herr talman, mina herrar! Med anledning av vad
herr Reuterskiöld anförde skall jag be att få säga, att jag i princip delar hans
uppfattning i detta avseende. När jag talade i detta ärende i andra kammaren
i går, yttrade jag också därför, att det inte tillkom mig att yttra mig örn huruvida
riksdagens andra kammare borde fatta beslut i enlighet med yrkandet om
skrivelse till Kungl. Majit med anhållan örn utredning i frågan. Då jag inte
gjort samma reservation i dag i första kammaren, beror det delvis på det läge,
vari frågan kommit därigenom, att förslaget redan förfallit genom andra kammarens
beslut. Jag har därför ansett mig kunna ha något större frihet att här
uttala mig i denna fråga, än jag eljest skulle ha ansett mig hava.

Lördagen den 24 maj f. m.

41 Nr 88.

Ang. vattenfallsstyrelsens

taxor för
elektrisk
kraft.
(Forts.)

Herr Julin, Teodor: Herr talman! Det var en anmärkning mot arbetstakten
från de tillfälliga utskottens sida, som föranledde mig att begära ordet.
Jag finner, att det är en mycket grav anmärkning, som därvidlag framställdes,
och jag anser mig pliktig att svara på densamma.

Det är alldeles riktigt, att, såvitt data på de olika yttrandena från ämbetsverken
ge vid handen, utskottets utlåtanden borde hava kunnat vara färdiga litet
tidigare. Men herrarna glömma ett par saker. Herr von Greijer har visserligen
anfört de rätta data, då skrivelserna från ämbetsverken äro daterade i
de olika verken men dessa data visa icke den dag, då skrivelsen kom in till riksdagen
och inte heller den dag, då skrivelsen kom in till vederbörande tillfälliga
utskott. Örn herrarna taga fram almanackan och se på den dag, då vi kommo
tillbaka från påsklovet, ha ni det datum.

_ Nu är det kanhända orätt, att de tillfälliga utskotten remittera sina ärenden
till myndigheterna, men det har nu varit praxis, så länge jag har varit med i
riksdagen, och vi göra det fortfarande — som jag tror, i allmänhet med gott
resultat. Men denna arbetsmetod gör ju alldeles givet, att vi, när vi komma
tillbaka från påsklovet, hava flertalet av våra ärenden kvarliggande. Ty myndigheterna
skola ju lia tid på sig att arbeta de också. Man kan säga, att det
är i ungefär alla frågor på detta sätt. När man kommer tillbaka från påsklovet,
har man dessa yttranden inkomna, och då tager man sedan ärendena i tur
och ordning.

Nu har dessutom talmanskonferensen begärt, att andra kammarens och första
kammarens tillfälliga utskott skola så mycket som möjligt hålla sig i kontakt
med varandra och inte alltför mycket variera sina betänkanden, örn de komma
till samma sakliga resultat, böra de också i formen kunna träffa en viss likhet.
Detta ha vi strävat efter, och vi ha gjort det på så sätt, att vi hålla gemensamma
förberedande sammanträden för att se, om vi inte skola kunna enas. Det spar
lika mycket tid åt riksdagen, som går förlorad därigenom, att det dröjer några
dagar längre med utlåtandenas framläggande.

Det har inte varit någon möjlighet för oss att få in något utlåtande tidigare
än vad här varit fallet. Vi ha arbetat med dubbla sammanträden varje vecka,
och man kan inte göra mera, när alla ledamöterna i det tillfälliga utskottet
också tillhöra något ständigt utskott.

Örn jag får säga min personliga mening örn detta kält varje år, att vi få för
mycket att göra i kamrarna på slutet av riksdagen, är det oresonligt. Det
mäste bli så, att kamrarna få mera att göra mot slutet. Utskotten arbeta under
den tidigare delen av riksdagen, och sedan kommer kamrarnas tid att arbeta.
Det kan inte bli på annat sätt.

Herr Hallin: Herr talman! Jag skall be att helt och fullt få instämma i
herr von Geijers nyss hållna anförande. Jag har ej av vad den siste ärade
talaren inträde blivit övertygad om, att kammarens tillfälliga utskott inte med
litet större vilja och bättre arbetstakt skulle kunna komma in med de flesta av

Herr Larsson, Johan August: Herr talman! Det har här i debatten blivit
sagt, att örn staten sänkte sina vattenkraftspris, skulle det inte komma alla
lantbrukare till godo, utan bara några få. Jag skulle bara vilja fästa uppmärksamheten
på att det väl är staten, som går före med prisreglerande åtgärder.
Örn staten vidtager en sänkning av priset på den elektriska kraften, komma
nog de enskilda distributionsföreningarna att följa så sakta efter. Det är
väl i alla fall staten, som är den pådrivande och reglerande i detta hänseende.

Då jag inte anser mig vilja yrka bifall till motionen eller till utskottets utlåtande.
sådant detta här föreligger, ber jag att få hemställa örn bifall till det
av herr Roos framställda yrkandet.

Nr 38. 42

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. vattenfallsstyrelsens

taxor för
elektrisk
kraft.
(Forts.)

sina utlåtanden tidigare under riksdagen, och jag hoppas i varje fall, att de vid
en kommande riksdag måtte kunna komma betydligt tidigare än i år.

Herr Hallsén: Herr talman! Som herrarna känna till byggdes under kristiden
en mängd kraftföretag av större eller mindre omfattning, och dessa
fingo eller rättare sagt togo sig ett visst distributionsområde, dit de sträckte
sina ledningsnät. Då sedermera kristiden var över och vattenfallsstyrelsen började
komma med sina kraftleveranser, ansåg vattenfallsstyrelsen, att den icke
borde uppträda såsom konkurrent till dessa privata företag, vadan de erhöllo
ett slags monopolställning inom sina distributionsområden. I stället tillhandahöll
vattenfallsstyrelsen nyssnämnda företag kraft till enligt min mening facila
priser. Kraftstationerna ha undan för undan lagts ned och på grund av sin
monopolställning köpa distributionsföretagen ström av staten, som de distribuera
till ett så förhöjt pris, att de kunna förränta och amortera de gamla kristidsskulderna
för de nedlagda kraftverken. o

Där ligger egentligen frågans kärna, då det gäller att få billig ström för
landsbygden. Så är det å stora områden i Norrland, och jag har låtit mig berättas,
att även i andra delar av landet precis samma förhållande räder. Det
är detta, som driver upp strömpriset så onaturligt. Örn vi finge strömmen distribuerad
till de priser, som vattenfallsstyrelsen tar av dessa kristidsf öretag,
skulle vi säkert vara nöjda. Men det är amorteringen på de svindlande summor.
som nämnda kraftstationer, anläggningar och ledningsnät drogo under
krigsåren, som nu fördyrar strömmen i stora delar av landet.

Då jag icke kan finna, att motionären och utskottet tagit sikte pä denna del
av frågan, och då jag har det intrycket, att det yrkande, som framställts av
herr Roos, i någon mån vidgar möjligheten att se på frågan i hela dess vidd,
varigenom det missförhållande jag här påtalat jämväl bör beaktas för att örn
möjligt finna en för alla parter tillfredsställande lösning av frågan i denna del,
skall jag. herr talman, be att få ansluta mig till det av herr Roos framställda
yrkandet.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Så långt jag varit i tillfälle att följa

vattenfallsstyrelsens prispolitik och dess sätt att handhava sina angelägenheter,
har jag kommit till den uppfattningen, att dessa handhas på ett ur alla
synpunkter tillfredsställande sätt. Jag kan inte finna någon anledning, varför
riksdagen skulle blanda sig i styrelsens prispolitik, förrän detta är av omständigheterna
påkallat. Såsom förhållandena hittills hava utvecklat sig finnes
ingen anledning för riksdagen att nu avlåta någon skrivelse och begära en
undersökning angående vattenfallsstyrelsens taxepolitik.

Jag yrkar avslag på motionen.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag har endast ett par ord att säga i anledning
av herr statsrådets sista yttrande. _

Jag ber att få understryka, att min erinran inte alls var på något sätt riktad
mot herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, utan det
var ett uttryck för en livlig uppfattning, som jag fått under en längre tid, då
denna praxis blivit ganska konsekvent bruten. Med så mycket större intresse
var det, som jag hörde, att herr statsrådet i princip delar min uppfattning.

Herr Karlsson, Gottfrid: Man kan ju vara tveksam, örn man hör begära
ordet, då det här klagats över att debatten blivit så långvarig. Som Jag inte
brukar upptaga kammarens tid i onödan, skall jag dock be att Jå säga några ord.

Reservanterna stödja sitt avslagsyrkande huvudsakligen på tvenne skäl: dels
att vattenfallsstyrelsen redan skulle ha. sänkt priset på den till landsbygden
levererade kraften, i den mån det varit möjligt utan att åsidosätta skälig för -

Lördagen den 24 maj f. m.

43 Nr 38.

räll Liing av det i rörelsen nedlagda kapitalet, och dels att en sänkning av vattenfallsstyrelsens
kraftverkstaxor för landsbygden skulle obehörigt subventionera
den åkerjord i mellersta Sverige, som är ansluten till statens vattenfallsverk,
på den övriga odlade jordens bekostnad och att de förbrukare, som
taga sitt behov av elektrisk energi från privata kraftföretag, i sin tur skulle
rättvisligen vara berättigade till subvention, vilket skulle ligga utom möjligheternas
område.

A''ad så^ först angår, att vattenfallsstyrelsen skulle »undan för undan sänkt
priset» på den levererade kraften, stödja sig reservanterna på en av vattenfallsstyrelsen
upprättad tablå, som återfinnes på sid. 12 i utlåtandet, visande
energiförbrukningen åren 1922—1930. Det kan då först anmärkas, att siffrorna
för år 1930 endast äro beräknade. Men om man bortser från detta och
stannar för år 1929. så blir likväl en jämförelse mellan åren 1922 och 1929
åtskilligt missvisande. 1922 användes ännu den s. k. 10- och 25-örestaxan.
Denna taxa verkade återhållande på förbrukningen av elektrisk energi. Ström
kunde då med fördel användas endast till belysning och vissa slag av arbeten
med högvärdiga ändamål. Denna kristidstaxa efterträddes av 1923 års rabatttaxa.
som möjliggjort en utökad användning av elektrisk energi även till mera
lågvärdiga behov. Möjligheterna att använda kraften för sådana arbeten har
ytterligare utökats genom vid olika tillfällen vidtagna ändringar i den senare
taxan. Vattenfallsstyrelsen har under senare åren fört en intensiv propaganda
för att förmå abonnenterna att använda elektrisk ström även för sekundära
behov. Den bär kunnat vinna framgång för dessa sina strävanden genom det
grepp den haft örn de anslutna distributionsföreningarnas inre taxor, vilka skola
godkännas av vattenfallsstyrelsen och ofta nog utarbetas av dess tjänstemän.
I dessa taxor åsättas mycket höga fasta avgifter, men däremot mycket låga förbrukningsavgifter.
För att nu få något så när rimlig valuta för sina höga fasta
avgifter, lockas på detta, sätt förbrukarna att använda så mycket kraft som
möjligt. Detta blir ju till fördel för strömleverantören och för distributionsföreningarna,
men det torde kunna ifrågasättas, om strömförbrukaren ekonomiskt
sett har någon fördel av det systemet. Under senare åren har sålunda
mycken ström använts för uppvärmning av lokaler, kokning m. fl. ändamål,
vilka sluka stora kvantiteter elektrisk ström och som därför ej kunna betala
energien efter pris. som gälla för andra, mera nödvändiga ändamål. En väsentlig
del av denna värmealstrande energi har därför uttagits som nattkraft, av
vilket det ju alltid finnes överflöd. Vattenfallsstyrelsen har tidigare angivit
denna sekunda kraft hava en framställningskostnad av 0.G ä 0.7 öre per kilowatttimme.
År 1929 förbrukades mycken sådan energi, men år 1922 praktiskt taget
ingenting inom landsbygdens distributionsföreningar. Det är därför mycket
missvisande att utan vidare jämföra 1922 och 1929 års förbrukningssiffror
med varandra liksom^ att jämföra 1922 och 1929 års medelpris per kilowatttimme.
I de senare årens siffror ingår den utökade användningen av den sekundära.
prisbilliga kraften, och nian kan ej med dem fastslå, huru stor sänkningen
av priset på den högvärdiga kraften varit.

Dessutom har man ju inte tagit någon hänsyn till konjunkturtilläggen; det
skall jag emellertkHnte inlåta mig på. Med det sagda har jag velat säga, att
vi inte riktigt tro på vattenfallsstyrelsens tablåer och beräkningar här, utan vi
hålla ändå före, att den föreslagna undersökningen bör komma till stånd.

Reservanterna hava även särdeles framhållit, att endast 15 procent av Sveriges
åkerjord skulle draga fördel av en prisreducering och sålunda subventioneras
av de övriga 85 procenten av den odlade jorden, vilken senare procent
hade sämre ekonomi än de elektrifierade 15 procenten. Först vill jag häremot
anmärka, att det numera ej i allmänhet anses som en ekonomisk fördel, att ett
jordbruk är elektrifierat. Tvärtom! Dessutom är det ju så, att en prissänkning

Äng. vattenfallsstyrelsens

taxor för
elektrisk
kraft.
(Forts.)

Nr 38. 44

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. vatten- av taxorna icke begränsas blott till nytta för de till föreningarna anslutna jord fallsstyrelaens

a utan även till de till samma föreningar anslutna andra yrkesgrup taxor

för

* kraft. Där vattenfallsstyrelsens landsbygdstaxor tillämpas, äro förbrukarna tärn (Forts.

) ligen lika fördelade mellan jordbruket å ena sidan och löntagare, hantverkare,
arbetare, skolor samt andra allmänna inrättningar å andra sidan. En prissänkning
kommer ju även dessa senare grupper till godo. Men en sänkning av
vattenfallsverkets taxor komme nog även att indirekt påverka de många enskilda
stora kraftverken vid deras prissättningar för sina förbrukare. Vattenfallsstyrelsens
taxor verka nog normerande för de enskilda kraftverken. Dessas
förbrukare få nog så småningom även nytta av en eventuell sänkning av vattenfallsstyrelsens
taxor, utan att man för dessa skulle behöva tillgripa den subvention,
som reservanterna tala örn, för att få rättvisa.

Vad beträffar talet om att den ena gruppen av jordbrukare skulle komma att
få subventionera den andra, vill jag för resten hänvisa till att 1925 ars taxekommitté
tämligen grundligt avlivat detta påstående. Jag skulle ha lust att
citera men skall avstå därifrån.

Det är för övrigt oriktigt att tala örn att jordbrukarna i Mellansverige genom
en taxereducering skulle få en subvention. Det är icke subvention, när kraftförbrukarna,
då statens vattenfallsverk lämnar allt bättre och bättre förräntning,
även på kapital, som nedlagts i vattenfall, vilka inköpts för framtida
behov och ännu ej utbyggts, begära, att kraftpriset skall följa den allmänna
prisnivåns nedgång och göra det möjligt att med ekonomisk fördel använda den
elektriska energien.

Det torde även vara riktigt att söka göra den elektriska kraften konkurrensduglig
gent emot andra driftsmedel, t. ex. oljemotorerna. En sänkning av vattenfallsstyrelsens
taxor skulle härvidlag icke vara utan betydelse.

Jag anser således, att det skulle vara en förståndig krafttaxepolitik att i
tid ytterligare sänka taxorna, och jag hemställer, att kammaren för sin del
måtte uttala sig för en utredning. Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan,
men gärna med det tillägg, som herr Roos har föreslagit.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Roos, att första kammaren
för sin del skulle besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning, huruvida, i vad mån och under vilka förhållanden en''
reducering och reglering av vattenfallsstyrelsens taxor för till landsbygden^
levererad elektrisk kraft kunde och borde vidtagas; samt 3:o) att utskottets
hemställan skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till herr Roos yrkande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Julin, Teodor, begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits avslag, uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller herr Roos yrkande i anledning av första kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Lördagen den 24 maj t. m.

45 Nr 38.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst nainnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 55.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut i förevarande ärende
genom utdrag av protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör pensions- och indragningsstatema; nr

50, i anledning av Kungl. Maj :ts under vissa punkter av elfte huvudtiteln
gjorda framställningar örn anslag till dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer och åt pensionsberättigade änkor och barn
efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

nr 51, angående vissa ändringar i bankoreglementet; samt
nr 52, angående användande av riksdagens vinst för år 1929.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna under
riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Punkten 1-

I den till riksdagen avlåtna, den 3 januari 1930 dagtecknade propositionen
angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1930/1931 hade Kungl.
Maj:t i avseende å fjärde huvudtiteln under rubrik »Omorganisation av försvarets
centrala ledning och förvaltning» föreslagit riksdagen att

dels godkänna vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag
fogat förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 35 § i avlöningsreglementet
den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare och underofficerare samt
civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i den tjänsteförteckning, som funnes fogad
vid nämnda avlöningsreglemente, vidtaga sådana ändringar, vilka betingades
av de beslut, riksdagen kunde komma att fatta rörande omorganistion av försvarets
centrala ledning och förvaltning,

dels ock medgiva, att övergången till den nu föreslagna organisationen av
försvarets centrala ledning och förvaltning finge i huvudsak ordnas på sätt i
statsrådsprotokollet under »F. övergången till den nya organisationen» angivits.

I förevarande ämne hade väckts följande till utskottet remitterade motioner,
nämligen:

Äng. vattenfallsstyrelsens

taxor för
elektrisk
kraft.
(Forts.)

Ang.
försvarets
centrala ledning
och förvaltning.

Nr 38.

Lördagen den 24 maj f. m.

Äng.
försvarets
centrala ledning
och förvaltning.

(Forts.)

inom första hammaren:

nr 74, av herr C. A. Reuterskiöld, och

nr 101, av herr C. G. Hamtmarskjöld, samt

inom, andra kammaren:

nr 144, av herr M. L. Petersson i Broaryd,

nr 192, av herr O. Järte m. fl..

nr 198, av herr A. Forssell, och

nr 199, av herr A. Forssell.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att Kungl. Maj:ts under rubrik »Omorganisation av försvarets centrala
ledning och förvaltning» framställda förslag icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

b) att herr C. A. Reuterskölds motion I: 74, herr C. G. Hammarskjölds motion
I: 101, i vad densamma icke behandlades under punkten 5:o) i det följande,
herr M. L. Peterssons i Broaryd motion II: 144, herr O. Järtes m. fl. motion
II: 192 samt herr A. Forssells motioner II: 198 och 199 måtte anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört och hemställt.

Reservation hade avgivits av herr Widell, som ansett, att utskottets yttrande
hort erhålla den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

a) att Kungl. Maj:ts under rubrik--— icke måtte till annan riksdagens

åtgärd föranleda än vad som framginge av utskottets i det följande under punkten
4:o) gjorde hemställan;

b) att--- —- måtte anses besvarade genom vad utskottet förut anfört och

hemställt.

Punkten 4, vid vilken herr Widell likaledes avgivit en reservation, vari förordats
ändrad avfattning av utskottets yttrande och hemställan, rörde anslaget
till arméförvaltningen.

Herr Widell: Herr talman! Såsom kammaren hörde, har statsutskottet i
den nu föredragna punkten avstyrkt Kungl. Maj :ts förslag till omorganisation
av försvarets centrala ledning och förvaltning. Motivet härför är den försvarsutredning,
som riksdagen begärde hos Kungl. Majit. För min del har
jag visserligen funnit, att denna utredning icke i och för sig behövde utgöra
något hinder för riksdagen att taga ståndpunkt till Kungl. Maj :ts förevarande
förslag, men å andra sidan har jag icke kunnat undgå att finna åtskilliga lämplighetsskäl
tala för att frågan örn den centrala ledningen och vissa i sammanhang
därmed stående förändringar i fråga örn de militära staterna nu icke upptagas
till slutligt avgörande.

Däremot har jag icke funnit, att samma hinder bör möta mot att frågan om
omorganisation av arméförvaltningen, vad den civila personalen beträffar, nu
upptages till behandling. Genom en sådan omorganisation skulle till att börja
med vinnas en årlig besparing, överstigande vid slutligt genomförd organisation
71,000 kronor. Men framför allt är det naturligtvis för den stora personalen i
arméförvaltningen i högsta grad ogynnsamt, att denna omorganisation ytterligare
uppskjutes. För närvarande finnas i arméförvaltningen tjänstemän, som
nått över fyrtioårsåldern och ha mer än femton tjänsteår, men ännu icke nått
befordran till lägsta ordinarie tjänst. Nu erkänner jag villigt, att genom det
uttalande, som utskottet har gjort under punkt 4:o), de ekonomiska olägenheterna
för tjänstemännen av omorganisationens uppskjutande avsevärt min -

Lördagen den 24 maj f. m.

Nr 38.

skåls. Kvar står ju dock det osäkerhetsförhållande, som vållas av att de icke
få fullmakt på sina tjänster.

Jag skulle dock icke med anledning av de förhållanden jag här berört ha
dristat mig begära ordet vid denna punkt, då jag givetvis icke kan ha några
som helst förhoppningar, att den av mig här avgivna reservationen skall vinna
riksdagens bifall: jag kommer heller icke att framställa något yrkande. Jag
har emellertid begärt ordet, därför att det uttalande statsutskottet gör under
fjärde punkten, vilken står i sammanhang med denna, kan ge anledning till ett
missförstånd, som jag anser angeläget att få undanröjt. Det heter där, att
»utskottet emellertid velat förorda, att de tjänstemän, som på förordnande
uppehålla sådana tjänster, vilka enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle komma
att tillsättas med ordinarie innehavare, eller i succession efter å dylika tjänster
förordnade befattningshavare, erhålla avlöning efter samma grunder som gälla
för befattningshavare på extra stat i motsvarande lönegrad» etc. Nu är förhållandet
det, att enligt Kungl. Maj:ts avlöningsreglemente för icke ordinarie
personal inom den civila statsförvaltningen äga bestämmelser örn avlöning på
extra stat tillämpning endast på tjänstemän i högre lönegrad än den tjugonde.
Med anledning härav har jag ansett det vara nödvändigt, att det blir klargjort,
att statsutskottets mening icke varit att från den här omnämnda förmånen utesluta
de tjänstemän, som stå i lägre lönegrad, sålunda ämbetsverkets kvinnliga
biträden och expeditionsvakter, utan att det varit statsutskottets mening, att
även på dem dessa bestämmelser skola tillämpas. Jag tror, att det vore önskvärt,
att någon representant för statsutskottets majoritet meddelade sin mening
i denna sak.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Det är riktigt, som den föregående
ärade talaren säger, att en del civila tjänstemän i arméförvaltningen
inte precis birra så gynnsamt ställda, som man skulle önskat. Det är givet,
att man under sådana omständigheter gärna hade sett, att den föreslagna omorganisationen
kommit till stånd. Emellertid anser jag, att den försiktighet
riksdagen alltid iakttager i sådana fall även bör vara normerande vid detta
tillfälle. När en utredning skall komma till stånd, vill man gärna skicka till
den så många frågor som möjligt. I synnerhet ser man gärna, att en fri och
obunden utredning får behandla stora frågor som denna. Därför ha vi inskränkt
oss till att göra en del uttalanden, varmed vi avse att i någon mån
mildra läget för ifrågavarande tjänstemän, medan vi för övrigt ansett oss pliktiga
att yrka avslag på den föreslagna omorganisationen, i avvaktan på den
utredning riksdagen tidigare har fattat beslut örn.

Den tolkning, som den föregående ärade talaren har givit av uttalandet under
punkt 4:o), ansluter jag mig helt till. Majoritetens mening har varit den
han angav. Därom är alltså ingenting vidare att säga.

Jag ber för min del att få yrka bifall till punkt 1 :o).

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng.
försvarets
centrala ledning
och förvaltning.

(Forts.)

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Nr 38. 48

Lördagen den 24 maj £. m.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till
avlöning ät
personal vid
staber och
truppförband
m. fl.

Punkten 5.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att, utom annat,

dels godkänna de vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden den 3 januari
1930 fogade förslag till stater för staber och truppförband m. fl., att gälla
under budgetåret 1930/1931, dock med rätt för Kungl. Majit att i fråga örn
staternas tillämpning vidtaga de avvikelser och jämkningar, som under budgetåret
kunde befinnas erforderliga med hänsyn till omorganisationen av försvarets
centrala ledning och förvaltning,

dels ock öka ordinarie förslagsanslaget till avlöning till personal vid staber
och truppförband m. fl., nu 24,000,000 kronor, med 1,000,000 kronor till

25,000,000 kronor.

Uti en av herr C. G. Hammarskjöld inom första kammaren väckt motion
(nr 102) hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att Jämtlands fältjägarregemente,
Södra Skånska infanteriregementet, Hallands regemente, Kronobergs
regemente (utom detachementet i Karlskrona), Dalregementet, Hälsinge
regemente, Västerbottens regemente, Västernorrlands regemente och Värmlands
regemente samtliga skulle organiseras såsom normalregemente (= Livregementets
grenadjärer); att staterna för ovannämnda regementen under budgetåret
1930/1931 skulle ökas med 1 fänrik; samt

att Gotlands infanterikår skulle organiseras såsom normalregemente a fastlandet,
dock att till den för sådant regemente fastställda personalen skulle tillkomma
1 major och 1 subalternofficer; att i sammanhang härmed staten för
Gotlands infanterikår under budgetåret 1930/1931 skulle ökas med 1 major, 1
löjtnant och 2 fänrikar.

Vidare hade uti den av samme, motionär väckta motionen I: 101 bland annat
hemställts, att arvodena för samtliga aktuarie]- i generalstaben måtte utgå med
ett belopp av 3,600 kronor per år och befattning.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, utom annat,

a) med avslag å herr C. G. Hammarskjölds motion I: 101, i vad den avsåge
arvodena till vissa av aktuarierna vid generalstaben, samt densammes motion
I: 102 godkänna vissa under punkten angivna förslag till stater; samt

b) öka ordinarie förslagsanslaget till avlöning till personal vid staber och
truppförband m. fl., nu 24,000,000 kronor, med 1,000,000 kronor till 25,000,000
kronor.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat:

»De av Kungl. Majit framlagda beräkningarna av de övriga å avlöningsanslaget
under punkterna B—N upptagna särskilda anslagsposterna hava
icke givit utskottet anledning till annan erinran, än att utskottet vill framhålla,
att i följd av utskottets avstyrkande av Kungl. Majits förslag rörande
arméförvaltningens omorganisation arvodet till värmeingenjören å arméförvaltningens
fortifikationsdepartement fortfarande torde böra upptagas under
anslagsposten till vissa arvoden m. m. (rubriken A a arvodesförteckningen).
Vid granskningen av det väckta förslaget örn utbyte av militär handräckningspersonal
mot civil personal för förradsskötseln har utskottet kommit till
den uppfattningen, att den föreslagna anordningen är att betrakta såsom ändamålsenlig.
»

Lördagen den 24 maj !. m.

49 Nr 38.

Reservation hade anmälts av herr Widell, som ansett, att å staten för arméns
sjuksköterskekår benämningen sjukvårdsstyrelse borde utbytas mot sjukvårdsdepartement
samt att arvode till värmeingenjören icke borde uppföras på arvodesförteckningen.

Herr Widell: Herr talman! Under den nu föredragna punkten hade Kungl.
Majit bland annat föreslagit inrättandet av befattningar såsom s. k. förrådsman.
avsedda för civil personal, som skulle ersätta militär handräckningspersonal.
Denna framställning har tillstyrkts av statsutskottet på sid. 18 i utlåtandet.
Vid behandlingen av denna fråga på statsutskottets första avdelning
enade sig emellertid avdelningen om att göra det uttalandet, att dessa
befattningar borde företrädesvis besättas med underbefäl, som icke kan vinna
befordran till underofficerare. Genom ett förbiseende har detta uttalande icke
kommit med i statsutskottets motivering. Jag ber därför efter överenskommelse
med mina kamrater i statsutskottets första avdelning att få yrka, att på
sid. 18 i betänkandet i slutet av andra stycket efter ordet »ändamålsenlig» införes
följande: »Utskottet har i samband härmed velat framhålla, att vid tillsättande
av dessa platser det äldre i tjänsten väl vitsordade underbefäl, vilket
av en eller annan anledning icke kan erhålla befordran inom truppförbandet,
i första hand bör härtill ifrågakomma.»

Jag hemställer, herr talman, att kammaren ville vid bifall till utskottets
hemställan besluta, att i motiveringen vidtages den av mig angivna ändringen.

Herr Björck: Herr talman! Med herr talmannens medgivande skall jag i
samband med behandlingen av denna punkt be att få ett ögonblick uppehålla
mig vid en sak. som ligger inom min intressesfär, fast den rent budgetmässigt
är knuten till den nu föreliggande anslagspunkten.

Vid gymnastiska centralinstitutet utbildas, såsom kammaren väl har sig bekant,
samtliga de gymnastiklärare, som arbeta vid olika svenska läroanstalter.
Rekryteringen till dessa utbildningskurser är dubbel. I fråga örn den civila
rekryteringslinjen är konkurrensen ganska stark, den militära linjen rekryteras
uteslutande genom kommendering från de olika regementena och marinen.
Situationen är alltså den, att de civila eleverna utväljas ibland talrika
aspiranter, medan däremot de militära kommenderas. Nu har det gjorts
en undersökning, som visar, att det under åren 1925—29 funnos nittio elever
från armén. När man undersökte, hur dessa elevers kvalifikationer gestaltade
sig, fann man, att endast 29 tillhörde den bättre hälften av vederbörande officerskurs,
medan. däremot icke mindre än 61 hörde hemma inom den sämre
hälften. Det visar sig således en tendens från de militära myndigheternas
sida att. till gymnastiska centralinstitutet företrädesvis sända sådana elever,
soln varit mindre val placerade vid utexaminationen från Karlberg.

Nu skulle man möjligen kunna tänka sig, att dessa i betygsavseende sämre
kvalificerade elever ändock i gymnastiskt avseende kunde uppvisa sådana företräden,
att ur den synpunkten deras kommendering till centralinstitutet skulle
kunna motiveras. Men örn man går till en närmare undersökning på denna
punkt — en. sådan har också blivit utförd med tillämpande av hela den moderna
matematiska, statistikens, arsenal av hjälpmedel —• finner man, att urvalet
skulle lia gjorts precis lika bra av slumpen som av de militära myndigheterna.
Fördelningen av dessa elevers gymnastikbetyg är ackurat densamma,
som örn slumpen ensam varit verksam. De ha alltså icke uttagits med tanke
på deras .skicklighet i gymnastiskt avseende. Det har till och med inträffat
ett särskilt flagrant fall, där en av vederbörande officerskurs’ allra sämsta
elever uttagits. Jag tror, att hans nummer befann sig i närheten av siffran
100, och ehuru det vid hans regemente fanns elva löjtnanter, som uppfyllde
Första hammarens protokoll 1930. Nr 38. 4

Anslag till
avlöning åt
personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Forts.)

Nr 38.

Anslag till
avlöning ät
‘personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Forte.)

50 Lördagen den 24 maj f. m.

de formella fordringarna för en kommendering, hade likväl just denne elev
kommenderats. Detta fall bestyrker, vad jag förut framhöll, nämligen att
armén icke skickar sina bästa officerare och icke ens sina bästa idrottsofficerare,
för att erhålla utbildning vid gymnastiska centralinstitutet.

Vederbörande föreskrifter stadga likväl, att man skall kommendera endast
sådana, som hava goda anlag för gymnastik, vidare att eleverna icke få vara
fyllda trettio år och att åldern icke får utgöra något företräde. Men uppenbarligen
har det högst väsentligt brustit i vederbörandes tillämpning eller
kanske vederbörandes intresse för en rationell tillämpning av dessa bestämmelser.
Detta har föranlett en så pass uppseendeväckande åtgärd som att
gymnastiska centralinstitutets direktion gått in till försvarsdepartementet med
en utförlig relation av förhållandet. Min uppmärksamhet har blivit fäst på
saken därigenom, att ett fackorgan, Tidskrift i gymnastik, i sitt senaste häfte
sysselsatt sig med dessa missförhållanden. Emellertid är det också uppenbart,
att vederbörande departementschef icke har haft något större intresse för
att åvägabringa rättelse. Det sluter jag därav, att i den generalorder, som
utfärdades den 28 mars 1930, icke några förtydligande bestämmelser kommit
till stånd eller något klargörande av sakens innebörd har skett. Man har handlat
precis som om ingenting hade inträffat.

Nu kanske någon vill göra gällande, att det är ganska likgiltigt, om det är
första klassens eller andra klassens eller någon ännu sämre klass aspiranter,
som komma till centralinstitutet. Ur de synpunkter, som för mig äro avgörande,
ter sig frågan på helt annat sätt. För mig ligger det ett betydande
statsintresse däri, att man rekryterar gymnastiklärarkåren med så goda krafter,
som överhuvud är möjligt. Min erfarenhet från skolans värld säger mig,
att gymnastikläraren har ett så oerhört stort inflytande vid ungdomens fostran,
att man icke kan få tillräckligt kvalificerade krafter. Då nu de militära gymnastiklärarna
spela en mycket stor roll för de skilda läroanstalterna, är det
uppenbart, att man som skolman, örn överhuvud taget denna rekryteringsfom
alltjämt skall bibehållas, måste från försvarsväsendets sida . kräva en sådan
ordning, att verkligen de bäst kvalificerade kommenderas till institutet, att
med andra ord den militära utbildningslinjens elever icke befinna sig på
en lägre nivå än de civila, som uttagas genom fri konkurrens. Jag skulle
vilja säga, att örn man ute vid regementena icke förmår göra detta urval på
ett tillfredsställande sätt, lär det vara nödvändigt att genom riksdagens initiativ
söka uppnå en sådan ordning, att gymnastiska centralinstitutet självt
får göra sitt val bland konkurrerande aspiranter. De militära myndigheternas
inflytande på denna betydelsefulla rekrytering måste på ett eller annat sätt
stävjas.

Jag har velat bringa denna sak i erinran till den kraft och verkan det hava
kan och har för övrigt intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Malmberg: Jag skulle icke ha svarat på detta herr Björcks
uttalande, örn han icke gjort en direkt beskyllning mot mig för att hava
visat bristande intresse för frågan. Jag vill påpeka, att föreskrifterna beträffande
kommendering till centralinstitutet äro fullt klara och tydliga. Det
brister icke i föreskrifterna, men i möjligheterna att med de starkt reducerade
kadrerna kunna följa föreskrifterna. Att gymnastiska centralinstitutet gjort
ifrågavarande framställning, är naturligtvis ett led i dess strävan att få så
förstklassig personal som möjligt, men herr Björck är här inne på en väg,
som man naturligtvis ur försvarsväsendets synpunkt måste ställa sig betänksam
emot. De platser, som ställas till försvarsväsendets förfogande, gälla den
s. k. instruktörskursen, d. v. s. den ettåriga kursen. Dit kommenderas perso -

Lördagen den 24 maj f. m.

nal för krigsmaktens eget behov och icke för att utbilda gymnastiklärare vid
de allmänna läroverken. Denna kommendering bör helt naturligt göras frivillig.
därest det finnes någon möjlighet därtill. Därvid överväga naturligtvis
vederbörande aspiranter: »Vilken utbildning är för mig och min militära
tjänst mest lämplig ur olika synpunkter?» Så länge gymnastiska centralinstitutet
ur militär synpunkt icke kan bjuda större fördelar, kommer tillloppet
att bliva detsamma som för närvarande. När det gäller de följande
årskurserna vid gymnastiska centralinstitutet, sker emellertid en utgallring
av den personal, som ånyo kommenderas. Särskilt till institutets tredje års”
kurs — sjukgymnastkursen — är urvalet strängt, då till denna kurs i regel
endast ett relativt begränsat antal kommenderas, då icke alltför stor personal
under en längre tid kan få vara bortkommenderad.

När det sedermera gäller att söka befattningar såsom gymnastiklärare vid
de allmänna läroverken, är ju konkurrensen fri mellan de civila och de militära
sökandena. Det synes mig tala emot den av herr Björck förfäktade åsikten
örn de militära elevernas kvalifikationer, att man just från läroverken gjort
allt tor att bereda sig möjlighet att erhålla militärer såsom gymnastiklärare

Det ar beklagligt, örn man för den fysiska fostran, som ju är en synnerligen
viktig angelägenhet, icke kan ställa de bästa krafterna till förfogande, men det
ar icke möjligt att från krigsmaktens sida för denna uppgift koncentrera de
alira storsta begavningarna, ty hur viktig den fysiska fostran än är, är det
dock icke denna, som för militärväsendet måste stå såsom huvudsaken.

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf: Herr talman! Jag skall först be att
uttrycka min tillfredsställelse över den förra delen av herr Björcks anförande,
dä han principiellt uttalade sin sympati för att officerare, vilka genomgått
gymnastiska centralinstitutet, i stor utsträckning måtte bliva gymnastiklärare
vid allmänna läroverk och motsvarande skolor. Jag torde få anledning att
återkomma härtill under punkten 9:o) i huvudtiteln.

Med anledning av den senare delen av herr Björcks yttrande vill jag påpeka,
att det vid truppforbanden icke endast gäller att bland de unga officerarna välja
ut elever till gymnastiska centralinstitutet, utan man har även att sända
elever till flygvapnet och till andra skolor, i främsta rummet till de militära
nogskoloma För att rätt bedöma detta problem måste man noga genomgå,
icke blott vilka som Miva kommenderade till gymnastiska centralinstitutet, utan
aven vilka som beordras till de militära högskolorna.

1I5''iÖrC!V förvånade mig något, att chefen för försvarsdeparte mentet

föreföll sa bergfast övertygad örn att kommenderingsbestämmelsema
aro sa klara och tydliga, att ett ytterligare klarläggande enligt hans uppfattning
icke ar nödvändigt. I så fall måste jag säga, att man beklagligtvis nödgas
konstatera, att vederbörande regementschefer eller vilka det nu är, som
skota sjalva kommendenngen, icke uppvisa den innanläsningskonst, sorn uppenarligen
försvarets högsta ledning besitter, ty i den skrivelse, som inlämnats
till forsv-arsdepartementet. bär den militäre chefen för G. C. I. bland annat anfort:
»Att i flere fall olämpligt urval ägt rum. torde emellertid ej kunna bestridas:
orsakerna därtill Janmar jag därhän.» Vidare fortsätter han: »Det har
förekommit att officerare kommenderats, vilka i känslan av bristande förmåga,
färdighet eller intresse själva icke önskat kommenderingen.» Jag tycker för
mm elei. att det ar ganska märkligt, att det säges, att »i flere fall olämpligt
urval ägt, runi» och att det hänt. att officerare ha kommenderats, vilka icke
önskat det »i kansten av bristande förmåga, färdighet och intresse». Efter
mm mening hade det med hänsyn härtill varit nödvändigt, att föreskrifterna
förtydligats åtminstone sa mycket att vederbörande borde besitta förmåga, får -

lår 38.

Anslag lill
avlöning ät
personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Forts.)

Nr 38.

Lördagen den 24 maj f. m.

Anslag till
avlöning åt
personal vid
staber och
truppförband
m. fl.
(Korts.)

Ang. avskedsersättning
åt
övertalig personal
vid
armén.

dighet och intresse, då det enligt vad som här vitsordas har hänt, att officerare
utan dessa grundläggande egenskaper ha blivit kommenderade.

Jag skulle icke ha fäst så stort avseende vid saken, örn icke efter vad jag
låtit mig berättas en ganska hög procent av de militära eleverna på sista tiden
blivit underkända vid gymnastiska centralinstitutet. Det kan omöjligen vara
en tillfredsställande ordning, att staten offrar pengar på olämpliga elevers utbildning.
Vi skola erinra oss att dessa militära elever ha full lön och kanske
också dagarvode — jag är inte så noga inne i hemligheterna, att jag med bestämdhet
kan säga det —- under låt mig säga ett ar för att därefter underkännas
på sin kurs. Statsnyttan kräver, att vederbörande befäl utser sådana aspiranter,
som med säkerhet kunna fullgöra de prestanda, som förutsättas. Det
har icke varit fallet, och jag måste under sådana omständigheter tvärt emot
herr statsrådet göra gällande, att bestämmelserna efter mitt civila förstånd
icke äro så tydliga, som de borde vara.

Herr statsrådet framhöll även, att konkurrensen var fri mellan civila och
militära. Det är visserligen riktigt, men jag tror, att herr statsrådet likaväl
som jag vet, att de civila och de militära utbildas under väsentligt olika förutsättningar.
De civila äro nödsakade att själva bekosta sin utbildning, men de
militära ha under sin utbildning vid G. C. I. sin lön i behåll. De äro alltså
fullt avlönade i statstjänst, när de fullgöra sina prestanda. Det är det, som
gör skillnaden så stor, och det är det, som efter min mening också rättfärdigar,
att riksdagen kräver, att man från försvarets sida icke underlåter någonting,
som kan garantera, att de, för vilka samhället ikläder sig dessa ekonomiska
uppoffringar, också äro värda dem.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats dels att vad utskottet i den under behandling varande punkten
sdtrat och hemställt skulle godkännas, dels ock,- av herr Widell, att utskottets
hemställan skulle bifallas och utskottets uttalanden godkännas med
tillägg i slutet av det stycke å sid. 18 i det tryckta utlåtandet, som började med
orden »De av Kungl. Maj:t», av en mening av följande lydelse: »Utskottet har
i samband härmed velat framhålla, att vid tillsättande av dessa platser det
äldre i tjänsten väl vitsordade underbefäl, vilket av en eller annan anledning
icke kunnat erhålla befordran inom truppförbandet, i första hand bör härtill
ifrågakomma.»

Därefter gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till herr Widells yrkande vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till bestridande av kostnaderna
för avskedsersättning åt övertalig personal vid armén för budgetåret 1930/1931
anvisa ett extra förslagsanslag av 100,000 kronor.

Uti en av herr E.Andersson i Stockholm inom andra kammaren väckt motion
(nr 23) hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att bestämmelserna i
kungl, kungörelse den 15 januari 1926 angående avskedsersättning och förtidspension
åt vissa övertaliga civila löntagare vid armén och marinen skulle gälla
intill den 30 juni 1931, dock att de fall. då avskedsersättning eller förtidspension
skulle utgå, borde prövas av Kungl. Maj :t.

Lördagen den 24 maj f. m.

53 Sr 38.

Vidare hade uti en av herr P. A. Hansson i Stockholm inom andra kamma
ren väckt motion (nr 188) hemställts, att riksdagen för bestridande av kost
naderna för avskedsersättning åt högst 55 av arméns äldre furirer efter i mo
Ilonen angivna grunder för budgetåret 1930/1931 måtte anvisa ett extra för
slagsanslag av 105,000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte med bifall till herr Anderssons i Stockholm förevarande
motion 11:23 besluta, att avskedsersättning och förtidspension jämlikt
bestämmelserna i kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10) angående avskedsersättning
och förtidspension åt vissa övertaliga civila löntagare vid armén och
marinen skulle beredas civil löntagare även för den händelse avgången ur tjänst
ägde rum under tiden 1 juli 1930—30 juni 1931, dock att de fall, då avskedsersättning
eller förtidspension skulle utgå, borde prövas av Kungl. Majit;

b) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 23 samt med bifall till herr Hanssons i Stockholm motion II: 188 till bestridande
av kostnaderna för avskedsersättning åt övertalig personal vid armén för
budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra förslagsanslag av 220,000 kronor.

Herr Rosén: Under övergångsåren blev av olika skäl avskedsersättning

till 55 furirer icke utbetalad. Utskottet har för att förbättra befordringsförhållandena
för furirer vid armén tillstyrkt en motion av herr Per Albin Hansson,
att ett antal av högst 55 sådana avskedsersättningar skall kunna utbetalas.
Jag vill begagna detta tillfälle att säga, att detta beslut inte lär kunna
tillämpas på det sättet, att avskedsersättningar beviljas, örn det skulle inträffa
avgång av furirer, för den händelse man inom någon gren av armén skulle
umgås med planer på att tillämpa nya och hittills lyckligtvis icke använda befordringsprinciper.
Örn sådana nya principer skulle komma att genomföras, så
förutser jag en avgång av äldre och dugliga furir, men det är sådana fall, där
avskedsersättning nu givetvis icke kan utgå. Herr statsrådet och jag voro
härom dagen fullkomligt överens om att vid uttagandet av värnpliktiga'' till
flygvapnet större vikt borde fästas vid duglighet och erfarenhet än vid examensmeriter,
även örn dessa voro mycket vackra. Het skulle glädja mig, örn
herr statsrådet också ville vara överens med mig örn att samma förfarande bör
tillämpas även när det gäller andra kategorier inom armén, exempelvis inom
underbefälskåren.

Jag har intet annat jakande än om bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

- A ng. avskedsersättning
åt
övertalig personal
vid
armén.
(Forts.)

Punkten 9.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att dels godkänna de vid statsrådsprotokollet
fogade förslag till stater för officerare och underofficerare å reservstat
vid armén samt för fältläkarkårens reservstat, att gälla för budgetåret
1930/1931, dels medgiva att personal, som med rätt till pension under budgetåret
1930/1931 avginge från arméns reservstater, finge under sin återstående
livstid uppbära pension av statsmedel med de i förenämnda kungörelse den 18
juni 1925 (nr 289) angivna belopp, dels ock i riksstaden för budgetåret
1930/1931 upptaga ordinarie förslagsanslaget till arméns reservstater med oförändrat
belopp, 715,000 kronor.

Anslag till
arméns
reservstater.

Nr 38.

Lördagen den 24 maj I. m.

Anslag till
arméns
reservstater.
(Forts.)

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) godkänna de vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden den 3 januari
1930 fogade förslag till stater för officerare och underofficerare å reservstat
vid armén samt för fältläkarkårens reservstat, att gälla för budgetåret
1930/1931,

b) medgiva, att personal, som med rätt till pension under budgetåret
1930/1931 avginge från arméns reservstater, finge under sin återstående livstid
uppbära pension av statsmedel med de i kungörelsen den 18 juni 1925 (nr
289) angivna belopp,

c) minska ordinarie förslagsanslaget till arméns reservstater, nu 715,000
kronor, med 25,000 kronor till 690,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Kvarnzelius, Widell,
Bergqvist, Lundell, Carl Gustaf Hammarskjöld, Olsson i Blädinge, Holmgren,
B ersso)! i Fritorp och Sandwall ansett, att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

c) i riksstaten för budgetåret 1930/1931 upptaga ordinarie förslagsanslaget
till arméns reservstater med oförändrat belopp, 715,000 kronor.

Herr Widell: Herr talman! 1925 års riksdag nedskar kadrerna vid lantförsvaret,
så att antalet officerare, underofficerare och manskap egentligen
endast svarar emot vad som nödtorftigt erfordras för fredstjänstgöringen, utbildningsarbetet
o. s. v. i fred. Det var då klart, att dessa kadrer ingalunda
kunde vara tillräckliga, i händelse försvaret behövdes för sin egentliga uppgift:
krigets behov. Bristen därvidlag sökte man då fylla genom reserver av olika
slag. En av dessa reserver var den s. k. reservstaten. En sådan hade man haft
redan före 1925 års härordning, och den var då ännu icke fullständigt uppsatt
i enlighet med 1914 års beslut. Nu beslöt 1925 års riksdag en avsevärd ökning
av reservstaten, vad officerare beträffar, men samtidigt beslöts, att denna
reservstat icke skulle rekryteras, så länge man hade tillräcklig tillgång till
officerare på övergångsstat.

Nu har avgången på reservstaten under de år som förflutit sedan 1925 varit
mycket stor, så att nu endast en bråkdel av de officerare stå kvar, som 1925
funnos på reservstat. Samtidigt har iiven avgången på övergångsstat varit
kraftig och ökas för varje år. Det är då klart, att den tidpunkt är mycket
nära, då det icke längre är möjligt att underlåta att rekrytera reservstaten för
att bringa den upp till vad som 1925 avsågs med densamma. Örn detta skall
ske först sedan övergångsstaten är slut eller nära slut, nödgas man i ett slag
åstadkomma en våldsam rekrytering, som det icke ligger inom möjlighetens
gräns att åstadkomma. Det är överhuvud taget naturligtvis en mycket svår
uppgift att rekrytera reservstaten på ett lämpligt sätt. Därför har nu föreslagits,
att man redan nu skulle börja så smått att fylla luckorna i reservstaten
-—■ icke att man skulle på något sätt utvidga reservstaten, sådan den var vid

Lördagen den 24 maj I. m. 55

övergången till 1925 års härordning, utan endast att man skulle efter hand söka
fylla de luckor, som uppstå i reservstaten genom avgång, dels genom döden, dels
genom pensionering. Kungl. Majit Ilar föreslagit, att detta nu skulle ske. Kostnaden
härför är mycket liten. Man beräknar, att endast ett ringa antal officerare
eller underofficerare kunna befinnas villiga att nu taga anställning på
reservstat. Kungl. Majit har funnit, att detta kan åstadkommas utan att höja
det nuvarande anslaget, 715,000 kronor. Statsutskottets majoritet har emellertid
gått emot detta Kungl. Maj :ts förslag och ansett, att någon rekrytering
av reservstaten fortfarande icke bör komma till stånd, och har med hänsyn
härtill nedsatt anslaget med 25,000 kronor till 690,000 kronor. Häremot ha
ett antal ledamöter av statsutskottet med utskottets ordförande, herr Kvarnzelius,
i spetsen avgivit reservation med yrkande örn bifall till Kungl. Majits
förslag, och anhåller jag nu. herr talman, att få yrka bifall till reservationen,
eller, vilket är detsamma, Kungl. Majits förslag i denna punkt.

Herr Rosén: Jag tror inte, att man skulle få någon större glädje av ett

bifall till Kungl. Majits förslag och reservationen. Försvarsministern uttalar
nämligen i propositionen, att även örn man nu skulle gå in för denna nyanställning,
som legat nere under fem års tid'', kommer antalet sökande sannolikt att
bli ringa. Det finns sålunda ifrån försvarsministerns egen sida inga större förhoppningar
örn att det skall bli någon nämnvärd rekrytering på denna stat.
Under sådana förhållanden och då vi nyligen begärt en utredning av hela försvarsfrågan,
kan jag inte förstå, varför man i år skulle sätta i gång denna
anställningsapparat, som utan gensaga från något håll vilat i fem år. Det är
sant, att kostnaden blir ringa första året, men det gäller ju inte bara första
året, utan det blir mycket mera i fortsättningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf: Den reservstat, som beslöts 1925, upptog.
örn jag endast fäster mig vid den viktigaste personalgruppen, 308 officerare.
Vid den tiden Humös enligt övergångsbestämmelserna till 1914 års
härordning på reservstat 152 officerare, d. v. s. ungefär halva det antal, som
upptogs i 1925 års beslut. Såsom här påpekats av avdelningens ordförande,
inställdes rekryteringen av reservstaten efter 1925. Avgången har varit så
stark, att örn ingen nyrekrytering äger rum, reservstaten enligt propositionen
vid slutet av instundande budgetår kommer att ha minskats till 77, d. v. s. till
en fjärdedel av det beräknade antalet. Det är emellertid inte denna omständighet.
som är det avgörande skälet för att nu börja rekryteringen av reservstaten,
ty samtidigt finns det ett stort antal officerare på övergångsstat, av
vilka- en mycket avsevärd del eller åtminstone en avsevärd del uppfyller de
anspråk, vilka man ställer på reservstaten. Antalet är så stort, att vid slutet
av nästa budgetår kommer sannolikt att sammanlagt på reservstat och övergångsstat
finnas dubbelt så många officerare som antalet reservstatsofficerare
enligt 1925 års beslut. Anledningen till att rekryteringen nu behöver börjas
är den, att det går mycket långsamt att uppsätta reservstaten. 1914 beräknades
10 ä 12 års tid för att rekrytera den då beräknade reservstaten, 500 officerare,
och nu måste man räkna med minst 10 år för uppsättningen. Då, såsom
herr Widell redan påpekat, avgången på övergångsstat är mycket hastig,
skulle, om man skjuter upp rekryteringen av reservstaten till det år, då antalet
officerare på övergångsstat och reservstat tillsammans nedgått till det beslutade
antalet, 308, följden bli, att under de närmaste åren avgången av dessa
personalgrupper med all sannolikhet komme att bli två eller tre gånger större
än tillkomsten. Man finge således under de närmaste åren ett underskott av

Nr 38.

Anslag till
arméns
reservstater.

(Forts.)

Jir 38.

Lördagen den 24 maj f. m.

Anslag till
arméns
reservstater.
(forts.)

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Kvarnzelius
m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Widell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Kvarnzelius
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Ja—59;

Nej—60.

denna personal, vilken är mycket betydelsefull icke endast för fredstjänstgöringen,
utan även och i än högre grad vid mobilisering. Vill man, att övergången
skall gå ihop, måste man börja rekryteringen av reservstaten redan tidigare,
och den beräkning, som uppgivits, ger vid handen, att man bör börja
denna rekrytering redan nästa budgetår.

Härför finns även en annan anledning, övergången av officerare från aktiv
stat till reservstat inverkar nämligen i hög grad på befordringsförhållandeha
för officerare på den aktiva staten i gynnsam riktning, och den långsamma
befordran, som för närvarande äger rum inom den aktiva staten, skulle bli
något ''bättre, örn man nu kunde börja reservstatens rekrytering. Herr Rosén
framhöll, att det enligt propositionen icke fanns stor utsikt, att man skulle få
något stort tillopp till reservstaten under de närmaste åren, men åtminstone en
kategori tror jag man)skulle kunna påräkna: man skulle sannolikt kunna få
de officerare, vilka genomgått gymnastiska centralinstitutet och vilka önska
söka gymnastiklärarbefattning vid civilt läroverk. Det är nämligen mycket
lämpligt att förena tjänstgöringen på reservstat med gymnastiklärarbefattning,
och härigenom skulle i ett viktigt avseende den av herr Björck framförda synpunkten
kunna tillgodoses.

Jag får alltså förena mig i yrkandet örn avslag på utskottets hemställan och
bifall till reservationen.

Punkterna 10—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 24 maj {. m.

57 Nr 38.

Punkten 14.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att öka ordinarie förslagsanslaget
till de värnpliktigas avlöning, nu 2,765,000 kronor, med 64,000 kronor till

2,829,000 kronor.

Äng. vissn
värnpliktigas
avlöning.

Uti tvenne likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
(nr 41) av herr C. Tholén m. fl. och den andra inom andra kammaren (nr 66)
av herr E. Björnberg hade hemställts, att riksdagen ville besluta, att värnpliktiga
studenter och likställda under den tid de tjänstgjorde såsom underbefäl
erhålla samma dagavlöning som fast anställt manskap i motsvarande
grad hade i begynnelselön.

Vidare hade uti en av herr O. Öhman m. fl. inom andra kammaren väckt;
motion (nr 50) hemställts, att riksdagen måtte besluta, att värnpliktig skulle
under tjänstgöringstiden erhålla ett penningbidrag av 1 krona per dag vid
tjänstgöring på förläggningsorten och en krona och femtio öre vid-tjänstgöring
i fält och till sjöss, samt att dessutom till värnpliktig, som vore familjeförsörjare
eller på annat sätt försörjningspliktig, skulle utgå familjebidrag till
hustru eller av den värnpliktige beroende föräldrar med, per dag räknat:

i ortsgrupp I 2 kr. 35 öre; i ortsgrupp II 2 kr. 70 öre; i ortsgrupp III 3 kr.
5 öre; i ortsgrupp IV 3 kr. 40 öre; i ortsgrupp V. 3 kr. 75 öre, samt för varje
barn, eller annan person, vilken den värnpliktige hade att försörja: i ortsgrupp
I 50 öre; i ortsgrupp II 60 öre; i ortsgrupp III 70 öre; i ortsgrupp IV 80 öre;
i ortsgrupp V 90 öre.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å belörda
av herrar Thorén m. fl. och Björnberg väckta motioner (I: 41 och II: 66)
ävensom å den av herr Öhman m. fl. väckta motionen (II: 50), i vad desamma
avsåge förevarande anslag, minska ordinarie förslagsanslaget till de värnpliktigas
avlöning, nu 2,765,000 kronor, med 46,000 kronor till 2,719,000 kronor.

Herr Thorén: Herr talman! Tillsammans med ett tiotal motionärer i denna
kammare har jag hemställt, att riksdagen ville besluta, att värnpliktiga
studenter och likställda under den tid, de tjänstgöra som underbefäl, erhålla
samma dagavlöning som fast anställt manskap i motsvarande grad bär i begynnelselön.
Denna vår hemställan har av statsutskottet avstyrkts med hänvisning
till den av årets riksdag begärda försvarsutredningen. Under sådant
förhållande kan det ju inte vara stora utsikter att riksdagen skall bifalla vår
hemställan, men jag skall likväl tillåta mig att säga några ord.

De värnpliktiga studenternas uppgift inom vårt försvarsväsen är att utbildas
till och tjänstgöra som underbefäl. Dessa värnpliktiga beräknades av försvarsrevisionen
år 1923 komma att uppgå till i runt tal 1,500 man. Under de
senaste åren har deras antal emellertid ökats avsevärt. Enligt en utredning i
försvarsdepartementet under december månad 1929 utgjorde antalet studenter
och likställda, som utbildas till underbefäl, under utbildningsåret 1928—1929
omkring 2,500 man. Av studenterna tjänstgjorde 1,610 såsom underbefäl i
64,200 dagar. I genomsnitt ha tjänstgöringsdagarna för en var av dem varit
40 dagar. De som befordrats till vicekorpraler, korpraler och furirer ha varit
cirka 1,100. Dessa värnpliktiga skola vid mobilisering tjänstgöra, de bästa
såsom plutonchefer och de övriga såsom plutonchefs ställföreträdare, vilka befattningar
i fredstid bestridas av officerare och underofficerare. Så som vårt
försvarsväsen nu är organiserat, äro dessa värnpliktiga underbefäl oumbärliga.
Det skulle naturligtvis draga avsevärda kostnader för statsverket, örn staten
skulle i deras ställe ha fast anställt manskap. Men för att staten skulle korn -

Nr 38. 58

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. vissa
värnpliktigas
avlöning.
(Förta.)

Anslag till
det frivilliga
skytteväsendet.

ma ifrån en del utgifter för försvarsväsendet vid anskaffande av underbefäl,
lade staten helt enkelt på de värnpliktiga studenterna en tyngre försvarsbörda
än på andra värnpliktiga, fastän många av studenterna i ekonomiskt avseende
ha det rätt bekymmersamt och ha betydande studieskulder, som de ha att förränta
och amortera.

Som bekant ha de värnpliktigas stora massa enligt 1925 års härordning en
militär utbildning av 140 dagar och de värnpliktiga, som utbildas vid specialvapnen
till underbefäl och fackmän, en utbildningstid av 225 dagar, men studenter
och likställda måste undergå en militärutbildning av 260 dagar. Under
de 140 första dagarna är avlöningen 50 öre örn dagen, därefter 1 krona
per dag. De studenter, som tjänstgöra som underbefäl, ha ingen särskild avlöning
för den tjänstgöring de ha som underbefäl. Vi motionärer ha föreslagit,
att studenter och likställda måtte under den tid, de tjänstgöra som underbefäl,
erhålla samma kontanta avlöning, som fast anställt manskap har i begynnelselön.
Vice korpraler ha 1.87 örn dagen, korpraler 2.33 och furirer nära
3 kronor örn dagen. Därest dessa värnpliktigas avlöningsfråga löstes efter
denna linje, skulle detta innebära för statsverket en merkostnad av omkring

65,000 kronor. Enligt en i försvarsdepartementet uppgjord statistik hade under
senaste tjänstgöringsåret värnpliktiga vice korpraler 43,750 tjänstgöringsdagar.
Efter 87 öre örn dagen i lönetillägg skulle de erhållit 38,062 kronor
50 öre mer än nu. Värnpliktiga korpraler tjänstgjorde 20,450 dagar. Efter
1.33 om dagen i lönetillägg skulle dessa erhållit 27,198 kronor 50 öre mer än
nu eller, som sagt, tillsammans cirka 65,000 kronor. Örn de värnpliktiga furirernas
tjänstgöringsdagar finnes ingen statistik. Då emellertid dessa enligt
angivna grunder skulle ha 2 kronor örn dagen i lönetillägg, torde merkostnaden
för statsverket komma att höjas med något tusental kronor.

Herr talman! Som frågan nu ligger till, tjänar det ju ingenting till att yrka
bifall till motionen. Jag gör därför intet yrkande. Jag tillåter mig emellertid
uttala den förhoppningen, att då försvarsfrågan lägges i stöpsleven studenterna
bliva likställda med andra värnpliktiga i en kommande ny försvarsorganisation.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 15—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att dels till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag
av 500,000 kronor, dels medgiva, att av kronans äldre ammunitionspartier
finge till de frivilliga skytteföreningarna under budgetåret 1930/1931 försäljas
högst 5,000,000 skarpa patroner m/94 till ett pris av 5 öre för patron, inklusive
hylsa, dels ock medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses
expedition anställda personalen, med undantag av kassaförvaltaren, finge från
förefintliga reservationer under extra anslaget till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande under år 1930 utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder, som för
samma år vore eller kunde varda bestämda i fråga örn dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande inom första kammaren väckta motioner, nämligen

nr 42 av herr E. Jonsson, vilken hemställt, att till det frivilliga skyttevä -

Lördagen den 24 maj f. m.

59 Nr 38.

sendets befrämjande för budgetåret 1930/1931 måtte anvisas ett extra reservationsanslag
av 470,000 kronor, samt

nr 73 av herr •/. P. Johansson, vilken hemställt, att riksdagen måtte dels
avslå Kungl. Maj:ts framställning om anslag till den frivilliga skytterörelsens
befrämjande; dels för budgetåret 1930/1931 bevilja ett anslag av 500,000 kronor
till främjande av skolungdomens fysiska fostran samt besluta, att anslaget
skulle överflyttas till åttonde huvudtiteln; dels ock anhålla, att Kungl. Majit
ville utfärda närmare föreskrifter för medlens användning.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) med anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till herr E. Jonssons
motion (1:42) samt med avslag å herr J. P. Johanssons motion (1:73),
i vad den avsåge anslag till det frivilliga skytteväsendet, till det frivilliga
skytte väsendets befrämjande för budgetåret 1930/1931 anvisa ett''extra reservationsanslag
av 470,000 kronor;

b) medgiva, att av kronans äldre ammunitionspartier finge till de frivilliga
skytteföreningarna under budgetåret 1930/1931 försäljas högst 5,000,000 skarpa
patroner m/94 till ett pris av 5! öre för patron, inklusive hylsa;

c) medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses expedition anställda
personalen, med undantag av kassaförvaltaren, finge från förefintliga
reservationer under extra anslaget till det frivilliga skytteväsendets befrämjande
under år 1930 utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder, som för samma
år vöre eller kunde varda bestämda i fråga örn dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst;

II. att herr J. P. Johanssons förevarande motion (I: 73), i vad den avsåge
anslag till skolungdomens fysiska fostran, icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Lindblad, Nilsson i Malmö, Rydén, Walles, Albert Bergström,
Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Olofsson i Digernäs, Nilsson i
Örebro, Ward och Högström, som ansett, att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa,

I. a) att riksdagen med bifall till herr J. P. Johanssons motion (I: 73), J
vad den avsåge det frivilliga skytteväsendet, måtte avslå såväl Kungl. Maj :ts
förslag örn anslag till det frivilliga skytteväsendet som herr E. Jonssons förevarande
motion (I: 42);

b) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag örn försäljning till de
frivilliga skytteföreningarna av skarpa patroner m/94;

c) att riksdagen måtte medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses
expedition anställda personalen, med undantag av kassaförvaltaren, finge
från förefintliga reservationer under extra anslaget till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande under år 1930 utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder,
som för samma år vore eller kunde varda bestämda i fråga örn dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst;

II. att herr J. P. Johanssons förevarande motion (I: 73), i vad den avsåge
anslag till skolungdomens fysiska fostran, icke måtte av riksdagen bifallas;

2) av herrar Widell och Holmgren, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: På denna punkt har det under en rad av
år uppstått långa och omfattande debatter. Man har dels från den sida, jag
representerar, framhållit, att skytterörelsens betydelse för försvaret är icke

Anslag till
det frivilliga
skytteväsendet.

(Forts.)

Nr SIS. 60

Lördagen den 24 maj f. m.

Anslag till
det frivilliga
skytte -väsendet.
(Forts.)

av samma innebörd, som den möjligen har kunnat vara tidigare. Det är numera
de tekniska hjälpmedlen, som äro avgörande. Å andra sidan har man
bestritt detta. Vi ha för vår del icke motsatt oss, att denna rörelse skulle
fortsätta sin verksamhet. Vi ha endast sagt, att den borde själv betala den
utbildningsavgift, som härför är erforderlig. Nu står emellertid denna sak
liksom så många andra inför en utredning. Då är det ju givet, att man mycket
val kan ha den uppfattningen, att man kan stanna och även låta denna sak prövas
av utredningen. Så skedde vid förra utredningen. Det var stora betänkligheter
mot att ständigt bevilja dessa anslag. Detta gjorde, att man ett år ansåg
sig böra stryka det. Situationen räddades vill jag minnas, här i första
kammaren av herr Hellberg, som visst då yrkade på ett anslag av 300,000 kronor,
en stark nedsättning ifrån den förutvarande siffran. Detta blev visst också,
om inte jag missminner mig, kammarens och genom gemensamma voteringar
riksdagens beslut.

Å andra sidan kan man — och det väntar jag — göra den invändningen,
att när nu anslaget utgått under alla de andra åren, är det väl inte riktigt,
att man inhiberar det nu. Det bör kunna få utgå, och så får ju den blivande
försvarsutredningen pröva även den saken.

Jag vill emellertid inte, herr talman, att man i dag skall uppta någon omfattande
debatt i denna sak. Det är ju andra, som använt tiden i dag, och vi
få väl försöka komma fram så fort som möjligt. Jag inskränker mig därför
kort och gott till att yrka bifall till den av oss vid ärendet fogade reservationen.

Herr Widell: Herr talman! Jag skall följa den föregående ärade talarens
exempel och fatta mig mycket kort. Jag kan göra det så mycket hellre som,
såsom han påpekat, denna fråga debatterats under en så lång följd av år,
att det knappast kan vara möjligt att lägga några nya synpunkter på densamma.
Den enda nya synpunkt, den föregående ärade talaren kom med, var
hänvisning till den blivande försvarsutredningen. Jag tror för min del inte,
att den härvidlag kan spela någon som helst roll.

Emellertid, herr talman, har jag vid denna punkt antecknat en blank reservation.
Anledningen därtill är endast, att jag velat här i kammaren deklarera,
att enligt min mening fanns det goda skäl för Kungl. Maj:ts förslag,
att skytteanslaget skulle utgå med ett till 500,000 kronor förhöjt belopp. Inför
ställningen i statsutskottet funno vi, som höllö på detta, det likväl omöjlig
att föra fram ett sådant yrkande till kamrarna utan förenade oss örn det
yrkande, som från annat håll framställts, om ett anslag på 470,000 kronor,
och jag ber nu, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
''därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Lindblad m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
20, röstar

Ja;

Lördagen den 24 maj f. m.

61 Jir 38.

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Lindblad m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkterna 21—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 27—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att öka ordinarie reservationsanslaget
till truppförbandens övningar, nu 1,675,000 kronor, med 195,000 kronor till

1.870.000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte öka ordinarie reservationsanslaget till truppförbandens övningar,
nu 1,675,000 kronor, med 100,000 kronor till 1,775,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Lindblad, Nilsson i Malmö, Rydén, Walles,
Albert Bergström, Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Olofsson
i Digernäs, Nilsson i örebro, Ward och Högström, som ansett, att utskottets
yttrande och förslag bort erhålla följande lydelse:

»Utskottet, som icke funnit skäl tillstyrka beviljande av högre belopp än
som anvisats för löpande budgetår, hemställer, att riksdagen må i riksstaten
för budgetåret 1930/1931 upptaga ordinarie reservationsanslaget till truppförbandens
övningar med oförändrat belopp, 1,675,000 kronor.»

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Vid denna punkt ha vi reresvanter
upptagit det belopp, som riksdagen fastställde i fjol, nämligen

1.675.000 kronor. I fjol hade vi i reservation föreslagit, att beloppet för
truppförbandens övningar borde utgå med 1,575,000 kronor. Emellertid hade
de frisinnade reserverat sig för den av mig först nämnda siffran, vilket också
bley riksdagens beslut. Nu i år ha de frisinnade och främst herr Rosén
lågt på 100,000 kronor. För mig har det varit obegripligt, att man behövt
frångå fjolårets beslut och göra denna påökning. Jag kan inte se någonting,
som sakligt motiverar denna förändring, örn man nu ansåg sig stå på den
riktiga siffran i fjol, förefaller det mig vara någonting godtyckligt, att man
just nu inför en utredning skall försöka göra en dylik höjning.

Jag ber emellertid med detta,, herr talman, att få yrka bifall till den av
herr Lindblad m. fl. avgivna reservationen.

Anslag till
det frivilliga
skytteväsendet.

(Forts.)

Anslag till
trupp!ärbandens

övningar.

Sr 38.

Lördagen den 24 maj f. m.

Anslag till
tr uppl örin!
filens
övningar.
(Forts.)

Herr Widell: Herr talman! Jag vill endast meddela kammaren, att anledningen
till att icke jag och flera med mig tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag
örn ett anslag på 1,870,000 kronor är att det visade sig nödvändigt att på
denna punkt ingå en kompromiss.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: I anledning av herr Roséns yttrande vill
jag endast påpeka, att man mycket väl kan tänka sig ett fast belopp för en
sådan verksamhet som denna: truppförbandens övningar. Vi ha t. ex. i fråga
örn fälttjänstövningarna — om de skola företagas — bestämt ett belopp av

700,000 kronor. Varför skulle man inte kunna tänka sig något liknande
även här? Herr Rosén i sin egenskap av försvarsminister tillstyrkte ju ett
belopp för 1928/1929 på 1,400,000 kronor, och jag kan inte förstå, varför
man just nu inför en utredning godtyckligt skall komma fram med ett extra
anslag på 100,000 kronor.

Herr Rosén: Det är alldeles riktigt, att det var ett belopp av 1,400,000 kronor,
som tillstyrktes, men behovet var 1,738,500 kronor. Att det kunde sättas
till 1,400,000 kronor berodde därpå, att det fanns besparingar, som kunde tagas
i anspråk.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de yrkanden, sorni därunder framkommjt, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Lindblad
m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilssom, Jöhan, i Malmö begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Lindblad m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Herr Rosén: Herr talman! Siffran 1,675,000, som vi beslöto i fjol, är

inte något för mig eller mina kamrater heligt tal. Då det nu visats, att ett
större belopp är erforderligt för att övningarna skola kunna bedrivas i nöjaktig
omfattning — det har t. o. m. begärts 95,000 kronor mer än utskottet
stannat för •— har jag ansett mig höra gå med på en höjning till den summa,
utskottet föreslagit.

Jag tror man inte skall vara allt för njugg, när det gäller utgifter för bedrivande
av övningar, och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Lördagen den 24 maj f. m.

Punkten 35.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte i riksstaten för budgetåret
1930/1931 upptaga ordinarie reservationsanslaget till fält- och fälttjänstövningar
med oförändrat belopp, 700,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Lindblad, Nilsson i
Malmö, Rydén, Walles, Albert Bergström, Anderson i Råstock, Törnkvist i
Karlskrona, Olofsson i Digernäs, Nilsson i Örebro, Ward och Högström ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen måtte minska ordinarie reservationsanslaget
till fält- och fälttjänstövningar, nu 700,000 kronor, med 350,000 kronor
till 350,000 kronor.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! I fråga örn anslaget till 1''ältoeh
fälttjänstövningar hava vi yrkat på en fördelning av detta på år. Under
den tid, då den gamla försvarsorganisationen fanns, inställdes fälttjänstövningarna
ett pär år för att företagas det tredje. Sedan den nya organisationen
börjat tillämpas, har ju ett årligt anslag utgått. Man har alltså företagit dessa
övningar varje år.

Med den begränsade organisation, som den nya ordningen innebär, hava
vi ansett, att man mycket väl kunde tänka sig, att man under en tid, då kostnaderna
för försvarsorganisationen äro så höga, kunde inställa ett års övningar
för att företaga övningarna de två åren efteråt. Jag tror, att detta skulle
passa den nuvarande försvarsorganisationen bättre.

I utskottet var det emellertid någon som yrkade, att i stället för att indraga
hela anslaget ena året borde man endast indraga halva anslaget och komma
med den andra hälften året därpå för att då företaga övningarna i fråga.
Även örn jag anslöt mig härtill, så har jag därmed ej menat att dessa övningar
borde inskränkas till vart annat år. Inställandet av dessa övningar skulle
jag däremot tillsvidare kunna anse lämpligt vart tredje år.

Med vad jag anfört ber jag att få yrka bifall till den vid ifrågavarande
punkt fogade reservationen.

Herr Widell: Herr talman! Gentemot den föregående ärade talaren vill jag endast
erinra, att i 1925 års försvarsorganisation, som ligger till grund för besluten
här i allmänhet, är detta anslag upptaget med ett belopp av 700,000 kronor,
och anslaget är av allra största betydelse för arméns utbildning. Det är på
visst sätt kanske ett av de allra viktigaste. Det går för övrigt inte alls, såsom
den föregående talaren trodde, att man genom att bevilja halva anslaget skulle
kunna ställa till med fälttjänstövningar vartannat år. Anslaget behövs nämligen
till åtskilligt annat än till de stora fälttjänstövningarna vartannat år,
och det blir inga sådana fälttjänstövningar, örn man prutar ned anslaget till
hälften.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Den föregående ärade talaren
erinrade örn att det för detta ändamål i 1925 års beräkningar var upptaget ett
anslag örn 700,000 kronor. Jag har själv tidigare omnämnt, att så är fallet,
och jag skulle vara glad, örn den föregående talaren erinrade sig detta i en
del andra fall, där man tillåtit sig överskrida beräkningarna i mycket hög
grad. Örn det är tillåtet att rubba på 1925 års beräkningar uppåt i det ena
fallet, borde konsekvensen bjuda, att det borde vara tillåtet att göra det i det

Nr 38.

Anslag till
jäll- och
fälttjänstövningar.

Nr 38.

Lördagen den 2A maj f. m.

Anslag till
fält- och
fäUtjänstövningar.

(Forts.)

Anslag till
försök med
infanterikanoner.

andra fallet också, när det av sparsamhetsskäl kan anses nödigt att gå under
1925 års beräkningar.

Det är detta som gjort, att vi tillåtit oss att framställa detta förslag, till
vilket jag tidigare yrkat bifall.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av''herr Lindblad m. fl. vid punkten avgivna reservationen
; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 36—40.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41.

Lades till handlingarna.

Punkten 42.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 43.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att för försök med infanterikanoner
för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 80,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att Kungl. Maj :ts förslag örn anvisande av medel för försök med infanterikanoner
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar Kvarnzelius, Widell, Bergqvist, Nilsson
i Gränebo, Lundell, Carl Gustaf Hammarskjöld, Olsson i Blädinge, Holmgren,
Persson i Fritorp och Sandwall, som ansett, att utskottets yttrande och förslag
bort erhålla följande lydelse:

»Utskottet anser sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag och hemställer,
att riksdagen må för försök med infanterikanoner för budgetåret 1930/1931
anvisa ett extra reservationsanslag av 80,000 kronor.»

Herr Widell: Herr talman! Vårt lantförsvars huvudvapen har ju sedan

gammalt varit infanteriet och är det kanske ännu mera efter 1925 ars härorganisation.
Hela lantförsvarets effektivitet beror därför i väsentlig mån
därpå, huru infanteriet är utrustat.

Nu är förhållandet det, att det är en hel del uppgifter, som infanteriet med
beväpning även med tunga kulsprutor icke kan på egen hand lösa utan understöd
av artilleri. Tyvärr är vårt artilleri alltför svagt för att kunna hjälpa
infanteriet i alla de fall, där det behövs. Det är därför av stor vikt, att infanteriet
självt förfogar över försvars- och anfallsmedel, som kunna ersätta
artilleriet, och härvidlag ha de s. k. infanterikanonerna visat sig vara ett
förträffligt medel. .

Nu har Kungl. Maj :t begärt 80,000 kronor för att man försöksvis skulle beställa
en pjäs och pröva densamma för att därigenom få fastställt en typ och
se, vad den kostar. Detta har avstyrkts av statsutskottets majoritet. Emellertid
har man här inte åberopat den eljest så vanliga anledningen till avslagsyrkandet,
nämligen den begärda försvarsutredningen, utan avstyrkt och bara

Lördagen den 24 maj f. m.

G5 Nr 38.

Anslag till
försök med
infanterikanoner.

(Forts.)

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Utskottet Ilar avstyrkt denna
punkt, därför att det anslagits så rikligt med medel till artilleriet, att vi
för tillfället anse, att man bör stanna och skjuta på detta anslag till den närmaste
framtiden.

Herr Widell sade. att man ju borde hava utprovat denna kanon före utredningen.
Ja, men jag är övertygad örn att utredningen nog hinner pröva den
saken. Skulle den sitta lika länge som den förra, är väl utredningens resultat
att emotse varken till nästa år eller året därpå, och då bör den bli i tillfälle
att pröva den saken. Att utskottsmajoriteten har rätt, då den säger, att det
har anslagits en hel del medel för artilleriet, kunna vi visa. Örn kammarens
ärade ledamöter hade tillgång till fjärde huvudtiteln och tittade efter på sid.
242. så äro där en hel del saker uppräknade, vilka sammanlagt sluta på

19,188,000 kronor. Detta skall amorteras och infrias av riksdagen under tio
år och detta belopp utgör per år 1,918,800 kronor. Men det stannar inte därvid.
Det är dessutom så många kanaler, som löpa ut till anskaffning av materiel.
Vi se sålunda på sid. 252 i samma proposition ett yrkande om ett anslag
på 100,000 kronor till försök med viss artillerimateriel. Så nog finns det
utgifter, örn man lägger dem tillsammans. Därför har majoriteten inom utskottet
ansett, att kriget icke står för .dörren och att man mycket väl kan tillgodose
det ena behovet ena året och låta det andra anstå till ett kommande år. Om det
inte skulle vara några nya krav, kan man ju då passa på och taga dem, som
man nu måst låta anstå.

Jag tror att utskottets förslag är väl motiverat på denna punkt och hemställer
om bifall till detsamma.

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf: Då det var fråga om anslaget till det

frivilliga skytteväsendet och herr Johan Nilsson i Malmö talade emot detta
anslag, anförde han såsom ett skäl och — såsom jag tror — ett huvudskäl att
skytteväsendets betydelse minskats genom den moderna beväpning, som nu är
införd. Jag finner det därför överraskande, att då det är fråga örn ett anslag
just till en del av beväpningen, som särskilt kan inverka på infanteriets
gevärsutbildning, han inte vill vara med örn att bevilja anslag för densamma.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! För min del skulle jag vara
beredd till en kompromiss i detta fall, örn herr Hammarskjöld ville vara med
örn att stryka det anslag av nära 500,000 kronor, som nyss beviljats. Det i
denna punkt föreslagna är endast 80,000 kronor. Jag tror sålunda, att jag i
det fallet skulle med nöje kunna acceptera en sådan kompromiss.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu förevaran Första

kammarens protokoll 1930. Nr 38.

sagt att det blir så mycket medel beviljade ändå till anskaffning av artillerimateriel.
Det förefaller mig emellertid ganska rimligt, att man här inte åberopat
försvarsutredningen, därför att, såvitt jag kan se, är försvarsutredningen
ett mycket starkt stöd för Kungl. Maj:ts äskanden både på denna punkt
och på den, som vi strax komma till. Förhållandet är, att det nödvändigtvis
måste bliva föremål för den blivande försvarsutredningen, huruvida infanteriet
skall vara försett med sådana här kanoner. Men då är det väl av synnerlig
vikt, att det i förväg är klart, örn det finns någon lämplig typ och vad en
sådan kostar.

På grund av vad jag anfört tror jag, att det vore önskvärt, örn detta anslag
beviljades av riksdagen, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den
vid punkten fogade reservationen.

Nr 38.

Lördagen den 24 maj f. m.

Anslag tiU
försök med
infanterikanoner.

(Forts.)

Om anslag
till fältartillerimateriel.

de punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Kvarnzelius m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen sig anse den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som antager det förslag, som innefattas i den av herr Kvarnzelius m. fl.
vid statsutskottets utlåtande nr 4 punkten 43 avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Ja —- 61;

Nej — 54.

Punkten 44.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till förberedelser för modernisering
och nyanskaffning av fältartillerimateriel för budgetåret 1930/1931 anvisa
ett extra reservationsanslag av 250,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom första kammaren av herr C. G. Hammarskiöld väckt
motion, nr 104, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att till förberedelser
för modernisering och nyanskaffning av fältartillerimateriel för budgetåret
1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 380,000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten yttrat:

»Utskottet, som icke funnit skäl föreligga att för närvarande tillstyrka beviljande
av medel för nu ifrågavarande ändamål, får hemställa, att riksdagen
må avslå såväl Kungl. Maj:ts förevarande förslag som herr C. G. Hammarskjölds
ovanberörda motion (I: 104).»

Reservation hade avgivits av herrar Widell, Bergqvist, Nilsson i Gränebo,
Lundell, Carl Gustaf Hammarskiöld, Olsson i Kullenbergstorp, Olsson i Blädinge,
Holmgren, Persson i Fritorp och Sandwall, som ansett, att utskottets
yttrande och förslag bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å herr C. G. Hammarskjölds förevarande motion (I: 104), i vad
densamma skilde sig från Kungl. Maj:ts framställning, måtte till förberedelser
för modernisering och nyanskaffning av fältartillerimateriel för budgetåret
1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 250,000 kronor.

Lördagen den 24 maj f. m.

Nr 88.

Herr Widell: Herr talman! Vårt artilleri är tyvärr, såsom är allmänt

känt, i många delar omodernt och även förslitet. Det är därför av synnerlig
vikt, att denna materiel kommer i bättre skick än för närvarande. Det bästavore
naturligtvis att få fullt moderna vapen. Men det är inte tillräckligt med
en pjästyp. Tyvärr skulle detta medföra så oerhörda kostnader, att man måste
avstå därifrån, för såvitt det finns någon möjlighet att reda sig på annat sätt.

Vad som för närvarande är av särskilt stor vikt är då att undersöka, örn det
finns någon möjlighet att modernisera och förbättra de 7.5 cm. kanoner, som ju
äro vårt artilleris huvudvapen. Man har anledning antaga, att detta kunde gå
för sig genom en ny lavettanordning; och jag tror, att man därigenom skall
kunna få ett fullt användbart vapen. Men för att vinna visshet härom fordras
givetvis, att experiment anställas, och dessa äro inte så billiga. Det går inte
att bestrida kostnaderna härför av de medel, som eljest stå till artilleridepartementets
förfogande till försök med artillerimateriel, utan det måste beviljas
ett särskilt anslag, därest försöken skola komma till stånd.

Kungl. Majit har äskat ett anslag av 250,000 kronor för att undersöka möjligheterna
av en modernisering av 7.5 cm. materielen. Anslaget har, liksom
det närmast föregående, avstyrkts av statsutskottet. Men vad jag nämnde beträffande
det anslaget gäller i fullkomligt lika hög grad örn detta. Det måste
för den kommande försvarsutredningen vara av allra största vikt, att i förvägar
utrett, om man kan för en rimlig kostnad modernisera den nuvarande materielen
eller måste räkna med att anskaffa ny materiel. Kostnaderna för ny
materiel har, örn jag minns rätt, beräknats till 60 eller 70 miljoner kronor -—
ett enormt belopp, jämfört med vad det skulle kosta att modernisera den nuvarande.
^ Om inte dessa försök äro gjorda, när den nya försvarsrevisionen skall
sätta igång med sitt arbete — eller rättare sagt inte gjorda, men de kunna
åtminstone vara påbörjade — kan jag för min del inte förstå, hur det skall vara
möjligt för den nya försvarsrevisionen att komma till ett mera slutgiltigt
resultat.

Jag tror salunda, att det för försvarsutredningens arbete är av synnerligt
stor vikt, att denna förberedande utredning nu kommer till stånd, och jag ber
därför, herr talman, att^få yrka bifall till den reservation, som i denna punkt är
fogad vid utskottets utlåtande, i vilken reservation det yrkas, att Kungl. Mai :ts
förslag måtte bifallas.

I detta anförande instämde herr Kobb.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Årets av Kungl. Majit framlagda
förslag till försvarsbudget upptager ej mindre än 17 miljoner kronor mera
än man hade tänkt år 1925, örn vi bortse från den ökning utöver 120 miljoner,
som beslutet örn ersättningsbyggnad kunnat föra till. Det är då givet, att mari
försöker undgå sådana kostnader, som för tillfället inte äro absolut nödvändiga.
Såsom jag tidigare sagt, anslås för artillerimateriel 1,918,800 kronor i ett fall.
Jag pekade även på vissa försök med artillerimateriel, där det anslagits 100,000
kronor.

Nu hava dessa medel, som äro avsedda för artillerimateriel och engångskostnader,
som det egentligen heter, inte helt använts, och jag är övertygad örn
att, därest man absolut nödvändigt vill göra en undersökning, skall man hava
tillgängliga medel för denna sak. Utskottet har ansett, att det inte är så överhängande,
att man just nu bör anslå medel för detta ändamål. Under den tid,
som den blivande försvarsutredningen sitter, hinner man säkerligen göra föri
soken, så att utredningen kan pröva denna fråga i hela dess vidd. Den har
under många år varit under diskussion, och man har ansett sig böra uppskjuta
deu länge. Men att på det sättet överskrida 1925 års beräkningar, som inan

Örn anslag
till fältartillerimateriel.

(Ports.)

Nr 88.

Lördagen den 24 maj f. m.

Om anslag
lill fältartillerimateriel.

(Forte.)

faktiskt har gjort beträffande dessa 17 miljoner kronor extra, kan väl inte vara
riktigt.

Av dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Malmberg: Herr Johan Nilsson i Malmö sade, att försvarsanslagen
uppgå till 17 miljoner kronor mer än som beräknats i 1925 års organisation.
Jag ber då endast att få hänvisa till vad herr P. A. Hansson i andra
kammaren på detta område anfört, vilket står i bestämd strid mot herr Nilssons
senaste uttalande, och visar, att skillnaden är relativt obetydlig.

Vidare nämnde herr Nilsson i Malmö, att därest man nödvändigtvis ville anställa
försök,-finnas medel säkerligen tillgängliga. Jag kan då säga, att medel
härför icke finnas tillgängliga. — Vid förra punkten sade herr Nilsson vidare,
att försöken nog hinna utföras under den tid, försvarsutredningen arbetar, då
den inte kan beräknas vara färdig i år och inte heller under nästa år. Redan
då tänkte jag reagera, men jag gjorde det inte, utan sparade mig till denna
punkt. Då det gäller kanoner, är det en grundläggande förutsättning för att
överhuvud taget komma till något bestämt uttalande örn fältartilleriets organisation,
att man ungefär har klart för sig den kanontyp, som man tänker använda.
Utprovning av nya typer tar ofta två, tre år. Detta anslag är sålunda
just för den blivande försvarsutredningen av en utomordentligt stor betydelse.

Jag anser därför, att de av herr Widell anförda synpunkterna hava sin alldeles
särskilt stora vikt.

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf: Herr talman! Herr Johan Nilsson i

Malmö gjorde gällande, att det inte var så bråttom med ombeväpningen av
fältartilleriet. Jag vill då påpeka, att fältartilleriets huvudpjäs är av modell
1902, sålunda 28 år gammal. Detta är redan under normala förhållanden
beträffande fältartilleri en exceptionellt lång livstid och måste naturligtvis
anses vara ännu längre, när man betänker, att världskriget infallit under denna
tid med den forcerade utveckling inom vapentekniken, som detta förde med
sig. När man dessutom vet, att en nybeväpning tar tio år, förstår man, att
det är fara i dröjsmål.

Herr Johan Nilsson i Malmö gjorde vidare gällande, att man under försvarsutredningens
gång hade god tid att göra ifrågavarande försök. Jag vet
inte, huru lång tid han beräknar för försvarsutredningen; men det är åtminstone
delvis med hänsyn till den väntade försvarsutredningen jag motionerat
om att riksdagen ville höja det av Kungl. Maj :t begärda anslaget från 250,000
kronor till 380,000 kronor. Sammanlagda kostnaderna uppgå till 750,000 kronor.
Beviljar riksdagen endast 250,000 kronor om året, komma försöken att
räcka i tre år, vilket synes vara en allt för lång tid med hänsyn till den förestående
försvarsutredningen. Jag har ansett det angeläget att påskynda försöken
så att de kunde slutföras inom två år. och därför motionerat örn, att
anslaget måtte höjas från 250,000 till 380,000 kronor.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till den av mig i denna fråga
väckta motionen.

Herr Bosén: Herr talman! Det är ett något för starkt uttryck, som herr
Widell använde, då han sade, att de nuvarande artilleripjäserna äro förslitna.
Örn jag läst propositionen rätt, är det meningen att för en del av det anslag,
som begärts, söka utröna uthålligheten av de nuvarande pjäsernas eldrör med
hänsyn till de påfrestningar, ett modernt krig kan medföra. För det ändamålet
avser man att utföra skjutningar med en, högst två kanoner, och det
antal skott, sorn måste lossas, för att provet skall kunna på ett nöjaktigt sätt
fullföljas, kan inte sättas lägre än till 10,000. Man beräknar att behöva skjuta

Lördagen den 24 maj f. m.

10,000 skott med en kanon, vilka skott kosta 120,000 kronor. Under sådana
omständigheter tror jag inte att man kan komma och säga, att denna
materiel är försliten, ty då skulle man väl inte våga sig på att skjuta 10,000
skott med den — ingen skulle väl våga sig på det, säger jag, utom möjligen
den ärade disponenten på Kubikenborg, eftersom jag hörde honom opponera
sig.

Herr Widell säde vidare, att det är fråga örn att göra försök med nya lavetter
och nya eldrör på kanonerna. Men skall man göra nya lavetter och nya
eldrör, så är det sannerligen inte mycket kvar på den gamla kanonen. Med
nya kanoner äro vi inne på ett anslag, såsom herr Widell nämnde, av 60,000,000
—70,000,000 kronor såsom en utgift under den närmaste tiden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Widell: Herr talman! Ja, det är ju å ena sidan möjligt, att jag uttryckte
mig något för kategoriskt beträffande eldrören, men å andra sidan är
det nog alldeles klart, att man måste underkasta eldrören en ingående undersökning,
örn de hålla. Om de inte göra det, måste de ersättas av nya. Därmed
följer inte nödvändigt, att man måste skaffa helt nya kanoner. Även örn lavetterna
ersättas, så finns det ju åtskilliga delar av kanonerna som fortfarande
kunna användas. Utredningen avser just att undersöka, huru mycket av de
gamla kanonerna, som fortfarande kan användas, och vilka förändringar som
behöva vidtagas. Att det måste bli en ny lavett, är nog klart, men män vill
undersöka, hur den skall vara. Det är nödvändigt för att få kanonens elevation
så stor att man kan skjuta tillräckligt långt.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats l:o) att vad utskottet i den under behandling varande punkten
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Widell m. fl. vid punkten avgivna reservationen; samt 3:o)
att kammaren skulle bifalla den i ämnet väckta motionen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Widell begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades i den av
honom in. fl. avgivna reservationen, uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
44, röstar ,

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Widell m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledämoter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen. :

Nr 38.

Om anslag
till fältartiilerimateriel.

(Fort».)

Sr 38.

Lördagen den 24 maj f. m.

Örn, anslag
till fältartillerimateriel.

(Forti.)

Skrivelseförslag
ang.

efterskänkande

av viss
betalningsskyldighet

till kronan.

Då emellertid herr Widell begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

J a — 55;

Nej — 54.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att den fortsatta behandlingen av förevarande utlåtande skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 280, till Konungen
i anledning av väckt motion örn efterskänkande av viss del utav byggmästaren
K. Hj. Hadings stärbhusdelägare åliggande betalningsskyldighet
till kronan.

Herr Widell: Herr talman! Jag får för kammaren anmäla, att i motiveringen
till det statsutskottsutlåtande, som låg till grund för det riksdagsskrivelseförslag,
som nu justeras, insmugit sig en oriktighet. Denna blev icke
rättad vid behandlingen i första kammaren, varemot andra kammaren vidtog
rättelse.

Jag får nu anmäla, att statsutskottets skrivelseförslag är upprättat i överensstämmelse
med den av andra kammaren godkända, riktiga motiveringen;
och jag hemställer, att första kammaren måtte godkänna samma skrivelseförslag.

Efter härmed slutad överläggning godkändes ifrågavarande skrivelseförslag.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagen.

Sedan Kungl. Majit utnämnt mig till president i Göta hovrätt, får jag
härmed vördsamt avsäga mig förtroendet att vara riksdagens militieombudsman
från och med den 15 juni 1930.

Stockholm den 22 maj 1930.

Gunnar Bendz.

Denna skrivelse lades till handlingarna; och skulle jämlikt § 68 riksdagsordningen
revisionssekreteraren Erik Holger Elliot, som den 12 sistlidna februari
blivit utsedd till militieombudsmannens efterträdare, insättas i militieombudsmansämbetet
för tiden från och med den 15 juni 1930 samt riksdagens
kanslideputerade genom utdrag av protokollet härom underrättas med anmodan
att låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnande för
Elliot såsom riksdagens militieombudsman, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan örn den sålunda inträdda förändringen.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 31 och 32 §§ i lagen den 26
november 1920 om val till riksdagen;

Lördagen den 24 maj f. m.

71 Nr 88.

statsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 160, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
tillfälliga hjälpåtgärder för lindrande av nöd m. m. bland befolkningen i Norrbottens
län;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag och lån
för ändrad organisation vid skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till besiktning
av motorfordon m. m.;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående exploatering av
Ladugårdsgärdet m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till oförutsedda utgifter;

nr 175, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader m. m.;
samt

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anvisande av anslag till räntor å statsskulden m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; samt

nr 36, i anledning av väckta motioner örn sänkning av repartitionstalet för
jordbruksfastighet;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 53, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn utförande
av vissa förändringar av värmeledningen inom riksdagshuset m. m.;

nr 54, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om ökat
anslag för prydande av riksdagens lokaler med konstverk m. m.; samt

nr 55, angående ersättning åt biträde, anlitat av bankoutskottet vid handläggning
av visst ärende;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den högre lantbruksundervisningens
ordnande jämte i ämnet väckta motioner;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till förhindrande
av plockning av lingon före viss dag jämte i ämnet väckta motioner;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fraktlindring
å jordförbättringsmedel ävensom fyra i ämnet väckta motioner; samt
nr 92, i anledning av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i
ämnet väckta motioner, allt i vad rör jordbruksärenden; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 10, angående åtgärder för införande av folkregister m. m.; samt
nr 11, angående ändring av grunderna för det akademiska bef ordrings väsendet.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.37 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 38. 72

Lördagen den 24 maj ,e. m.

Ang. modernisering
av
bestyckningen
i Bodens
fästning.

Lördagen den 24 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 4, angående regleringen
för budgetåret 1930/1931 av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel,
innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Punkterna 45 och 46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att för modernisering av den fasta
bestyckningen i Bodens fästning för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag
av 40,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
Kungl. Majits förslag om anvisande av medel för modernisering av den fasta
bestyckningen i Bodens fästning icke måtte av riksdagen bifallas.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Kvarnzelius, Widell,
Bergqvist, Nilsson i Gränebo, Lundell, Carl Gustaf Hammarskjöld, Olsson i
Kullenbergstorp, Olsson i Blädinge, Holmgren, Persson i Fritorp och Smirftvall
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte för modernisering
av den fasta bestyckningen i Bodens fästning för budgetåret 1930/1931 anvisa
ett extra reservationsanslag av 40,000 kronor.

Herr Widell: Herr talman! Kungl. Majit har i den nu föredragna punkten
hemställt om ett anslag på 40,000 kronor för modernisering av den fasta bestyckningen
i Bodens fästning. Då detta ärende är av hemlig natur, kan jag
icke i vidare mån ingå på detsamma än att förklara, att genom detta anslags
beviljande skulle en i förhållande till kostnaden avsevärd förstärkning av Bodens
fästnings försvarskraft åstadkommas. Anslaget har avstyrkts av statsutskottets
majoritet, men en reservation däremot har avgivits av ett antal utskottsmedlemmar
med utskottets ordförande, herr Kvarnzelius, i spetsen, och
jag ber nu, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Även på denna punkt ha vi
ansett oss böra tillstyrka ett uppskov, och detta av finansiella skäl. Vi anse,
att eftersom budgeten är så hårt ansträngd som den är, bör man undanskjuta något
till kommande tider. Boden har ju vid denna riksdag fått en del anslag,
så att man där bör vara tillfredsställd åtminstone för tillfället. Till äng- och
värmecentral m. m. vid Bodens artilleriregemente har riksdagen t. ex. redan anslagit
110,000 kronor, då vi för någon tid sedan behandlade denna fråga. Dess -

Lördagen den 24 maj e. m.

7 3 Nr 38.

utom har till elektrifiering av vissa befästningar i Boden ett reservationsanslag
av 63,000 kronor anvisats, varjämte samma belopp, 63,000 kronor, återkommer
nästa år — anslaget är inalles 126,000 kronor. Yi anse, att när riksdagen anslagit
så mycket för innevarande år till Boden, bör man kunna medge ett uppskov
med det nu förevarande anslaget.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Malmberg: Herr talman! Ehuru ärendet är av hemlig na tur,

anser jag mig kunna upplysa, att vad det här framför allt gäller är att
genom modernisering åstadkomma en ökning av det tyngre artilleriets skottvidd.
Det torde vara allmänt känt, att det under de sista åren genom förbättrad
ballistik varit möjligt att även med bibehållande av de äldre kanonerna uppnå
betydande förstärkningar. Endast genom nya krutsorter och genom förändrad
ammunition i övrigt, ävensom genom förändringar beträffande möjligheterna
att elevera pjäserna, liksom genom eldledningsmaterielens större effektivitet
och de i mycket hög grad ökade möjligheterna att observera på mycket långa
avstånd, kan man för ganska blygsamma kostnader åstadkomma en .höjning av
skottvidden med icke mindre än 50 procent. Det torde vara uppenbart vad detta
betyder vid en fästning, icke blott när det gäller att hålla en anryckande fiende
på avstånd utan framför allt under fästningens fortsatta försvar. Det förhåller
sig så, att med materielens nuvarande skottvidd torde det vara möjligt för en
fiende att ställa upp huvuddelen av sitt tunga artilleri så nära intill fästningen,
att det har full verkan, utan att våra mest långskjutande pjäser ens hinna
fram.

Det torde vara alldeles nog att ge denna upplysning, för att det skall vara
fullt klart, vilken betydelse detta anslag har, och att det finnes synnerligen stor
anledning att bifalla detta anslagskrav.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen enligt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare därpå
att kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Kvarnzelius m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice talmannen sig anse den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som avslår vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
47 och antager det förslag, som innefattas i den av herr Kvarnzelius m. fil
vid punkten avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de
ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Äng. modernisering
av
bestyclcningen
i Bodens
fästning.
(Forts.)

Nr 38. 74

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. modernisering
av
bestyckninga
i Bodens
fästning.
(Forte.)

Anslag till
engångskostnader
för
ingenjörmateriel.

Då herr andre vice talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 51;

Nej — 49;

Punkten 48.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 49 och 50.

Lades till handlingarna.

Punkterna 51 och 52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Lades till handlingarna.

Punkterna 54—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

Punkterna 59 och 60.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 61.

Lades till handlingarna.

Punkterna 62 och 63.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till bestridande av engångskostnader
för anskaffning av ingenjörmateriel för budgetåret 1930/1931 anvisa ett
extra reservationsanslag av 155,000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i likhet med vad som för innevarande budgetår ägt
rum, till bestridande av engångskostnader för anskaffning av ingenjörmateriel
för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 122,000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar Widell, Bergqvist, Lundell, Carl Gustaf
Hammarskjöld, Olsson i Blädinge, Holmgren, Persson i Fritorp och Sandwall,
som ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, och avslutas med en hemställan, att riksdagen måtte till bestridande
av engångskostnader för anskaffning av ingenjörmateriel för budgetåret 1930/
1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 155,000 kronor.

Lördagen den 24 maj e. m.

75 Nr 3».

Herr Widell: Herr talman! Sedan 1925 års riksdag fattade sitt beslut om
försvarsorganisationen, har det skett en utomordentligt stark utveckling på
radioområdet. Radiomaterielen har fått en användning, som man år 1925 väl
knappast kunde tänka sig, och följden är. att det engångsanslag för anskaffande
av ingenjörmateriel, som 1925 års riksdag beräknade, icke längre är tillräckligt
för ändamålet. Arméförvaltningen har nu begärt en betydlig ökning av
anslaget, men departementschefen har ansett sig icke kunna upptaga detta i
vidsträcktare mån, än att han föreslagit en höjning av årsanslaget för engångskostnader
till anskaffande av ingenjörmateriel, vari då ingår radiomateriel,
från 122.000 kronor till 155,000 kronor. Detta har skett för att möjliggöra
anskaffande av sådan materiel, som oundgängligen erfordras för övningsändamål;
det är således endast för övningarnas bedrivande som detta ökade anslag
är begärt.

Trots ökningens obetydlighet har den avstyrkts av statsutskottet, men emot
utskottets hemställan har avgivits en reservation, och jag ber, herr talman, att
få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! För vart och ett av budgetåren
1926/1927, 1927/1928 och 1928/1929 har riksdagen för anskaffning av här
avsedd materiel anvisat en tiondel av det totalbelopp, som från början var beräknat,
eller 122,000 kronor för varje budgetår. Nu har arméförvaltningen,
som den föregående ärade talaren anförde, begärt ett större anslag, nämligen
— jag kan ju nämna siffran -—- 234,000 kronor för 1930/1931.

Beträffande frågan örn radiomaterielen och planen i övrigt säger departementschefen
följande: »Enligt vad i ärendet upplysts, är emellertid den ifrågavarande
nya planen för närvarande föremål för revidering. I avvaktan på resultatet
av den sålunda pågående utredningen synes mig medelsanvisningen för
nästkommande budgetår böra allenast avse den för övningsändamål oundgängligen
erforderliga anskaffningen av dylik materiel.» Han nedskriver också
det äskade beloppet, så att slutsumman stannar vid 155,000 kronor. Utskottet
har emellertid icke ansett, att någon anledning föreligger att behöva frångå det
beslut, som riksdagen tidigare fattat, och jag hemställer därför, herr talman,
örn bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr andre vice talmannen i
enlighet med de därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Widell m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr andre vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Widell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
64, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Widell m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att

Anslag till
engångskostnader
för
ingenjörmateriel.

(Forts.)

Kr 38.

Lördagen den 24 maj e. m.

efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkterna 65—67.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. Punkten 68.

semester åt

arbetare vid Under punkten 73 av fjärde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade Kungl.

lantförsvaret. Maj :t föreslagit riksdagen att upptaga ordinarie förslagsanslaget till semester
ät vid lantförsvaret anställda arbetare med oförändrat belopp, 160,000 kronor.

Vidare hade uti en inom andra kammaren av herr E. Andersson i Stockholm
väckt motion (nr 313) bland annat hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att arbetare vid försvarsväsendet skulle åtnjuta semester efter de grunder,
som vore fastställda för extra-ordinarie befattningshavare i statens tjänst,
samt för detta ändamål bland annat höja det av Kungl. Maj:t i proposition
nr 1 angående fjärde huvudtiteln äskade anslaget under punkt 73 med 160,000
kronor till 320,000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen mätte, i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
herr Anderssons i Stockholm motion II: 313, i vad den avsåge förevarande anslag,
upptaga ordinarie förslagsanslaget till semester åt vid lantförsvaret anställda
arbetare med oförändrat belopp, 160,000 kronor.

Herr Samuelson: Herr talman! Jag skall vid denna punkt tillåta mig

att anföra ett par synpunkter i enlighet med en motion, som framförts i andra
kammaren av herr Edoff Andersson rörande utökad semester för den civila
personal, som är anställd vid försvarsväsendet. Motionären föreslår, att samma
grunder måtte gälla för arméns civila personal som för vissa andra arbetare
i statens tjänst, närmast de extra ordinarie anställda i flera av statens
verk, vilka ju åtnjuta betydligt längre semester än vad här ifrågavarande
personal gör. Det kan ju inte vara rimligt att exempelvis en timskrivare och
med honom jämställda, som ju knappast kunna sägas ha ett så påkostande arbete
som de flesta av de arbetare, som avses i motionen, vilka ha ett mycket
tungt arbete, skola åtnjuta en betydligt längre semester än dessa.

Motionären har här yrkat en utökning av det anslag, som Kungl. Maj:!
begärt, med 160,000 kronor, och yrkar sålunda, att anslaget under denna punkt
måtte utgå med 320,000 kronor. Jag skall tillåta mig, herr talman, att hemställa
örn bifall till det i motionen framställda yrkandet.

Herr Widell: Herr talman! En liknande motion var väckt även vid föregående
års riksdag, men blev då av båda kamrarna avslagen. Några nya omständigheter,
som skulle kunna föranleda statsutskottet och kamrarna att intaga
en annan ställning i år, ha icke blivit framburna av motionären. Det säges,
att arbetarna böra ha samma semester som de icke ordinarie tjänstemännen,
men arbetarna äro icke tjänstemän. De böra rimligtvis ha samma semester
som arbetarna ha i den privata verkstadsindustrien, och om man därvidlag
gör en jämförelse, utfaller den ingalunda till statens arbetares nack del.

Nu har emellertid utskottet i ett par punkter funnit en jämkning måhända
vara påkallad och har även skrivit örn detta. Utskottet har ansett, att det kan

Anslag till
engångskostnader
för
ingenjörmaler
iel.

(Forti.)

Lördagen den 24 maj 6. m.

77 i» 38.

ifrågasättas, huruvida icke semesterbestämmelserna böra mer än vad nu är Anvfallet
rätta sig efter anställningstid och levnadsår. Det innebär sålunda i arbetare vid
viss mån ett tillmötesgående av motionen. Att nu gå längre tror jag är omöj- lant försvaret.
ligt. Kostnaderna för en utsträckning av semestern bli synnerligen stora; den (Kora.)
föregående talaren har själv anfört, att motionären föreslagit en fördubbling
av det ifrågasatta anslaget, men det torde knappast räcka härmed.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt föreliggande yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till den i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 69.

Lades till handlingarna.

Punkten 70.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 71.

Lades till handlingarna.

Punkten 72.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 73.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte

a) godkänna de vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden den 3 januari
1930 fogade, såsom bilagorna nr 62 och 64—69 betecknade staterna för mariningenjörkåren,
marinintendenturkåren, marinläkarkåren, flottans ecklesiastikstat
och flottans poliskår m. fl., vid flottans sjukhus i Karlskrona anställd
personal, sjörullföringsbefälhavare med biträden, sjökrigshögskolan, sjökrigsskolan,
marinens underofficersskolor och skeppsgosseskoloma, att gälla under
budgetåret 1930/1931, samt

de vid utlåtandet fogade, såsom bilagorna N—P betecknade staterna för flottans
officerskår, underofficerskår, sjömanskår och skeppsgossekår, kustartilleriets
officerskår, underofficerskår och manskap m. fl. samt vid marinstaben
anställd personal, att gälla under budgetåret 1930/1931;

b) godkänna de i en vid samma statsrådsprotokoll fogad »Förteckning över
i stat icke uppförda arvoden m. m.» under rubriken »A. Arvoden till ordinarie
befattningshavare med avlöning från anslag under fjärde huvudtiteln, sjöförsvaret,
m. fl.» upptagna arvoden,

c) öka ordinarie förslagsanslaget till avlöning till personal vid kårer och
stater m. fl., nu 10,770,000 kronor, med 730,000 kronor till 11,500,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Walles, Bergström, Törnkvist i Karlskrona,
Nilsson i Örebro, Ward och Högström, som ansett, att utskottet bort
föreslå riksdagen besluta att sammanslå de båda kustartilleriregementenas musikkårer
till en kår med placering i Vaxholm fr. o. m. den 1 juli 1930.

Anslag till
avlöning
åt flottans

Nr 38.

Lördagen den 24 maj e. m.

Ans£N-tl11 Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Vid denna punkt ber jag

Milotta™ enc*ast att få Säga, att de reservanter, som här stå upptagna, jämte underteckpersonal.
nåd, vars namn har bortfallit, ha yrkat, att riksdagen måtte besluta att samfForte.
) manslå de båda kustartilleriregementenas musikkårer till en kår, med placering
i Vaxholm från och med den 1 juli 1930. Någon närmare motivering behöver
jag icke prestera för detta, då ju endast utskottet, men ej minoriteten, har motionsrätt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 74—87.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till
kustartilleriets

Punkten 88.

b edelea'' h tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning hade ut tTövningar?"

skottet i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte öka ordinarie reservationsanslaget
till kustartilleriets krigsberedskap och övningar, nu 500,000
kronor, med 13,800 kronor till 513,800 kronor.

Reservation hade anförts av herrar Lindblad), Nilsson i Malmö, Rydén, Walles,
Albert Bergström, Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Olofsson i
Digernäs, Nilsson i örebro, Ward och Högström, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte minska ordinarie reservationsanslaget till kustartilleriets
krigsberedskap och övningar, nu 500,000 kronor, med 60,400 kronor till
439,600 kronor.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Vid denna punkt ha vi yrkat på ett be lopp

av 425,000 kronor. År 1925 upptogs 350,000 kronor. Därtill ha vi till
de 425,000 kronorna lagt ett belopp på 14,600 kronor för vissa kurser för reservofficerare.
Det är visserligen sant, att sedermera har företagits ett slags
undersökning av detta anslag. Vi ha för vår del aldrig godkänt den därigenom
företaga nya beräkningen, och jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Rosén: Herr talman! Detta anslag var från början, d. v. s. 1925, uppenbarligen
för lågt beräknat. Detta har framgått vid en grundlig undersökning,
som för 2 å 3 år sedan verkställdes. Det gör, att jag för min del anslutit
mig till det framlagda förslaget.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Lindblad m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 89.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 90.

Kades till handlingarna.

Lördagen den 24 maj e. m.

Sr 38.

Punkten 91.

I denna punkt hade utskottet i enlighet med Kungl. Majlis i ämnet framlagda
förslag hemställt, att riksdagen måtte, i likhet med vad som för innevarande
budgetår ägt rum, för flottans ersättningsbyggnad för budgetåret
1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 9,198,000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar Nilsson i Malmö, Rosén och Törnkvist
i Karlskrona, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Vid denna punkt lia vi några
ledamöter av statsutskottet tidigare antecknat en avvikande mening, varigenom
vi velat tillkännagiva, att vi voro motståndare till vissa detaljer i
en byggnadsplan, som antogs av riksdagen. Emellertid har vid sidan av detta
i år tilkommit en annan sak, som har gjort, att vi blevo flera, som hade en avvikande
mening — däribland även herr Rosén.

Orsaken till att vi antecknade en avvikande mening var den, att vi i riksdagen
ville hålla möjligheten öppen att framställa vissa frågor till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet. Det var så, att det kom till vår
kännedom, att den av riksdagen beslutade hangarkryssaren var på väg att beställas
efter ett helt annat program än det riksdagen hade fastställt. Nu är
det ju klart, att en regering bör ha rätt att effektuera en beställning med vissa
nödiga modifikationer och mindre förändringar, som kunna kanske många
gånger förbättra den sak, som riksdagen inte har kunnat pröva så i detalj.
Det har inte varit vår mening att på något sätt försöka påverka en sådan åtgärd,
men vi fingo den uppgiften, att man skulle vara på väg att beställa hangarkryssaren
efter ett helt annat program, d. v. s. överge det program, som
riksdagen hade fastställt. I det fallet skulle vi vilja fråga, örn så är förhållandet.
Och om så är förhållandet, vilja vi ifrågasätta, huruvida inte en ny
omprövning av denna detalj i byggnadsplanen hade bort göras av riksdagen.
Sedan denna fråga behandlats i statsutskottet, ha vi fått vissa underhandsuppgifter,
varigenom har framgått, att ändringarna och modifikationerna
äro inte av den avsevärda beskaffenheten, att man kan anse, att
någon större avvikelse från riksdagsmajoriteten föreligger. Jag vill i det
fallet inte gå de upplysningar, som herr statsrådet kommer att lämna, i förväg.
Jag har endast velat lämna den uppgiften, att det har förefallit, som
örn det vöre fråga örn mindre modifikationer, som kanske i stället för att skada
avse att förbättra.

Något yrkande har jag inte.

Herr statsrådet Malmberg: Det har ju både i pressen och annorstädes varit
rätt mycket tal örn denna hangarkryssare eller, som den numera kallas,
flygplankryssare, och bland annat har man förundrat sig över att den ännu
inte hunnit bli beställd. Anledningen till detta är, att här har förelegat ett
flertal olika typer. Jag skall därför en liten smula gå in på historiken.

De flottsakkunniga kommo med ett förslag, vilket emellertid marinmyndigheterna
sedermera gjorde till föremål för kritik i vissa avseenden, varför den
frisinnade regeringen i sin proposition 1927 gick fram med ett modifierat förslag,
där farten ökades, sjövärdigheten ökades, en lämpligare uppställning av
artilleriet åstadkoms samt fartyget försågs med torpedbestyckning. Med betonande
av dessa förbättringar, ansåg sig dåvarande försvarsministern böra
förorda typen till antagande, vilket också blev riksdagens beslut.

De ritningar, som då förelågo, voro emellertid endast mer eller mindre noggrant
utarbetade skisser och kunde inte oförändrade göras till föremål för anbud.
När sedermera marinförvaltningen skulle utarbeta de s. k. huvudritnin -

Anslag till
flottans
ersättningsbyggnad.
.

Nr :J8.

Lördagen den 24 maj e. m.

Anslag till
flottans
ersättningsbyggnad.

(Forte.)

Anslag till
torpedinskjutningsstation
i
Stockholms
skärgård.

gärna jämte detaljbeskrivning så att anbud kunde infordras, var man inom marinförvaltningen
kanske väl förhoppningsfull, att priserna inom varvsindustrien
skulle falla. Man föreslog därför till fastställande för Kungl. Majit
en båttyp, vars deplacement ökats med inte mindre än närmare 1,000 ton och
som försetts med ytterligare 2 st. 7.5 cm. kanoner och en hel del andra förbättringar.
Jag har av min företrädare erfarit, att han ställde sig tveksam,
huruvida detta skulle vara möjligt, men han fick framlagd en preliminär beräkning,
enligt vilken marinförvaltningen hoppades, att så skulle vara fallet.
Det blev emellertid inte fallet. När anbuden kommo in, voro de ungefär

4,000,000 kronor för höga. Det har därför varit nödvändigt att göra vissa
modifikationer. Den typ, som marinförvaltningen nu föreslår, är i alla väsentliga
delar lik den, som framlades för 1927 års riksdag och vann riksdagens
bifall. I ett hänseende har det tyvärr inte varit möjligt att fullt ut hålla programmet,
och det gäller farten, vilken minskats från 29 till 27 knop. Då ju
detta kan vara en allvarlig affär, anhöll jag att få ett uttalande från de myndigheter,
som framför allt ha att svara för flottans krigsanvändning, nämligen
chefen för marinstaben och högste befälhavaren för kustflottan, vilka båda
förklarade, att ett fartyg av den typ, som marinförvaltningen nu framställt,
är väl ägnat att fylla sin uppgift inom kustflottan. Vidare föreligger nu enligt
en skrivelse, som kom in någon av de sista dagarna i förra veckan, möjlighet
att inom ramen av befintliga medel bygga fartyget i fråga.

Under sådana omständigheter anser jag, att frågan bör ligga klar och att
därför såväl fastställelse av typ bör ske som bemyndigande för marinförvaltningen
att avsluta kontraktet i fråga bör ges.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkten 92.

Lades till handlingarna.

Punkten 93.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 94.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att för uppförande av en torpedinskjutningsstation
i Stockholms skärgård för budgetåret 1930/1931 anvisa ett
extra reservationsanslag av 105,000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten yttrat:

»Utskottet har icke funnit tillräckliga skäl vara anförda för anordnandet av
ifrågavarande torpedinskjutningsstation.

Utskottet hemställer alltså, att Kungl. Majits förevarande förslag icke må
av riksdagen bifallas.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Widell, Bergqvist,
Lundell, Carl Gustaf Hammarskiöld, Olsson i Blädinge, Holmgren, Persson i
Fritorp och Sandwall ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande
lydelse:

»Med tillstyrkande av Kungl. Majits förslag hemställer utskottet, att riksdagen
må för uppförande av en torpedinskjutningsstation i Stockholms skärgård
för budgetåret 1930fl931 anvisa ett extra reservationsanslag av 105,000
kronor.»

Lördagen den 24 maj e. m.

Sr 38.

Herr Widell: Herr talman! I den nu föredragna punkten har Kungl. Majit
äskat oett anslag för byggande av en torpedinskjutningsstation i Stockholms
skärgård. Anslaget på nästa års stat skulle vara halva beloppet, d. v. s.
105.000 kronor.

Frågan om en torpedinskjutningsstation i skärgården här är mycket gammal.
Hedan för 10 år sedan köpte nian tomt för denna inskjutningsstation, men det
har blivit uppskov ideligen med att inrätta stationen. Anledningen därtill
torde förnämligast ha varit, att man vid flottan höll på att gå över från de
dåvarande 15 cm. torpederna till 53 cm. torpeder. Det ansågs då mindre lämpligt
att, innan man hade definitivt stannat för den nya typen och fått ett tillräckligt
antal sådana nya torpeder, här i Stockholm bygga en sådan station.
Så har jag åtminstone uppfattat anledningen till uppskovet med denna stations
inrättande.

är förhållandet det, att flera undervattensbåtar, som äro förlagda till
Stockholms station, äro utrustade med 53 cm. torpeder, och det är en självklar
sak, att dessa torpeder måste inskjutas. För närvarande kan detta inte
ske vid Stockholms station, utan torpederna måste för inskjutning skickas till
Karlskrona. Detta medför stora kostnader för transport och därjämte betydande
osäkerhet vid inskjutningen. Det är ju en ytterst ömtålig mekanism i
dessa torpeder, som lätt kan skadas och komma i olag under transporten. Det
är inte nog med att torpeden inskjutes, när den är färdig. Den tillverkas
som bekant i Karlskrona, och där sker naturligtvis den första inskjutningen.
Men sedermera, så snart torpeden har varit i bruk och skjutits från en båt,
måste den åter igen inskjutas, för att man skall vara säker på att allt är i
ordning. Det måste man nu göra i Karlskrona och därför skickas torpederna
pa detta sätt fram och tillbaka. Det gar visserligen i fred att transportera
torpederna, men det medför ökade kostnader, besvär och olägenheter. I krigstid
skulle det givetvis inte alls gå för sig. Då är det fullkomligt uteslutet
att skicka torpederna mellan de olika stationerna.

Jag måste därför för min del anse, att en sådan här torpedinskjutningsstation
i Stockholms skärgård är nödvändig, och jag har inte kunnat deltaga i
statsutskottets avstyrkande av den kungl, propositionen utan jämte ett antal
ledamöter av utskottet avgivit en reservation. Jag ber därför nu, herr talman,
att fa yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Anslag till
torpedinskjutnings-■

station i
Stockholms
skärgård.
(Forts.)

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag kan inte dela den före gående

ärade talarens uppfattning örn nödvändigheten av att just nu anskaffa
denna torpedinskjutningsstation.

Jag vill säga, att det har inte varit många torpeder av den nya storleken,
som ha behövt inskjutas hittills, ty det hela har egentligen varit ett experiment,
och sa länge detta har pågått, har ingen tid försummats. Då ha vi ansett i
utskottet,^ att man mycket väl kan lugna sig en tid, särskilt som utgifterna
trängas så starkt, som de för närvarande göra, i försvarsbudgeten. Man bör
alitsa lugna sig en tid och sedan återupptaga ärendet.

Utskottet anser således, att nian utan skada för försvaret och utan särskilt
stora kostnader för transport och dylikt, som den föregående ärade talaren
säde, utan vidare kan uppskjuta detta ärende. Jag ber därför att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad varefter herr andre vice talmannen
jämlikt de därunder förekomma yrkandena gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Widell m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och

Första kammarens protokoll 1930. Nr 38. c

Lördagen den 24 maj e. m.

»r 38.

Anslag lill
torpedinskjutning
sstation
i
Stockholms
skärgård.

(Ports.)

förklarade herr andre vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Widell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
94, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag, som innefattas
i den av herr Widell m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först
de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr andre vice
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Widell begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 66;

Nej — 55.

Punkten 95.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 96.

Lades till handlingarna.

Punkten 97.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 98.

Lades till handlingarna.

Punkterna 99—119.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 120.

Lades till handlingarna.

Punkterna 121—129.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 130.

Lades till handlingarna.

Lördagen den 24 maj e. m.

Nr 38.

Punkterna 131—133.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 134.

Lades till handlingarna.

Punkten 135.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 136.

Lades till handlingarna.

Punkterna 137—142.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 143.

Lades till handlingarna.

Punkten 144.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till bestridande av engångskostnader
för anskaffning av flygmateriel m. m. för budgetåret 1930/1931 anvisa ett
extra reservationsanslag av 2,790,000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten hemställt, att riksdagen måtte
till bestridande av engångskostnader för anskaffning av flygmateriel m. m. för
budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 1,700,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Lindblad, Nilsson i Malmö, Rydén, Walles.
Albert Bergström, Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Nilsson i
Orebro, U ard och Högström., som ansett, att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte till bestridande av engångskostnader för anskaffning av flygmateriel m. m
för budgetåret 1930/1931 anvisa ett reservationsanslag av 1,200,000 kronor.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Riksdagen beslöt i fjol. att
det pa denna punkt skulle utgå ett anslag, som enligt 1925 års beräkning gick
upp till 1,200,000 kronor. Dessutom beräknades ersättning för fullständiga
haverier till 365,000 kronor. För dessa ändamål ha vi i år anslagit medel på en
annan punkt. Den punkten är sålunda redan expedierad. Sedan hade vi för
inhemsk flygmotortillverkning anslagit 560,000 kronor och för stabiliseringsanordningar
100,000 kronor, summa 2,225,000 kronor. På den punkten voro
de frisinnade och vi ense, att man borde följa 1925 års beräkning och icke giva
någonting därutöver. Dessa anslag äro alla reservationsanslag, och vi ha tagit
upp dem till sammanlagt 1,200.000 kronor, vilket belopp med 200,000 kronor
överstiger det belopp, som ingick i planen för engångskostnaderna. Under det
femte året skall nämligen enligt 1925 års beräkning utgå endast 1,000,000
kronor. Vi ha lagt till 200,000 kronor, huvudsakligen till stabiliseringsanordningar.

Emellertid har de frisinnades representant på första avdelningen i utskottet
herr Rosén, denna riksdag ytterligare lagt på 300,000 kronor. Det är ju låt
mig säga, en nyckfullhet, som man har svårt att första, då man nyligen gått

Anslag till
engångskostnader
för
flygmateriel
m. m.

Nr 38. 84

Lördagen den 24 maj e. m.

Anslag till
engångskostnader
för
flygmateriel
m. m.
(Forts.)

in för en utredning av försvarsfrågan med sikte på att i främsta rummet bringa
ned försvarskostnaderna i överensstämmelse med 1925 års beräkningar.

Men det stannade emellertid icke vid dessa 300.000 kronor, utan i statsutskottets
plenum lade herr Rosén på ytterligare 200,000 kronor, som ansågos
behövliga för anskaffande av flygplan i Karlsborg. Detta gör, att man på
frisinnat håll ytterligare har kommit ifrån de beräkningar, som gjordes år

1925.

Nu är jag övertygad, att utredningen av försvarsfrågan skall giva flygvapnet
åtskilligt större anslag på denna punkt än vad det fått förut, men det förefaller
mig, att man bör låta utredningen komma till stånd. Samtidigt som man
giver flygvapnet ökade engångskostnader till flygmateriel bör man minska på
andra punkter, ty annars vet jag icke, huru det skall gå att i enlighet med riksdagens
nyligen fattade beslut komma ner till 1925 års beräkningar.

Det har riktats många anmärkningar mot, att nian varit njugg mot flygvapnet,
men flygvapnet har fått åtskilligt mer än som beräknades år 1925, och herr
Rosén har till och med haft den uppfattningen, som jag tror är riktig, att flygvapnet
är en ny organisation, som behövt en åtstramning och att, örn den haft
allt för rundliga anslag till sitt förfogande, den i närvarande stund skulle haft
en hel del omodern materiel, som icke skulle lia varit av mycket värde. Den
tekniska utvecklingen på området går hastigt framåt, och därför är det nödvändigt
att vara försiktig för att kulina hålla materielen så modern som möjligt.
Jag tror, att det är klokt och välbetänkt att vara försiktig. Därför har jag
svårt att förstå, att man skall vara så nyckfull i fråga örn beviljande av anslag
under det sista året av de 5 åren, att man skall utöver våra 200,000 lägga till
ytterligare icke mindre än 500,000 kronor. Jag anser, att man bör stanna vid
de 200,000 kronor, som vi föreslagit utöver den bestämda miljonen och i övrigt
låta den påtänkta utredningen bestämma, vad man i fortsättningen skall komma
till för anslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Lindblad m. fl. avgivna,
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Widell: Herr talman! 1925 års riksdag beslöt icke endast ett visst
belopp till engångskostnader för anskaffande av flygmateriel, utan bakom detta
kostnadsbelopp låg också en plan för antalet flygmaskiner av olika slag, som
skulle anskaffas. Det beräknade beloppet har anvisats, men tyvärr har man
icke på långt när kunnat få det antal flygplan, som ansetts nödvändigt och
som man trott sig kunna anskaffa för det beviljade beloppet. Orsaken härtill
har i första hand varit den ofantliga stegring i kostnaderna för anskaffande
av flygplan, som inträtt efter år 1925. Vi ha icke på långt när det antal flygplan,
som vi för närvarande borde ha. Kungl. Maj :t har äskat i engångskostnader
för nästa budgetår 2,790,000 kronor. Vid behandlingen på statsutskottets
första avdelning anslöto vi oss, jag och mina meningsfränder, till Kungl. Maj :ts
förslag, medan socialdemokraterna, såsom den föregående talaren nämnde, icke
ville bevilja mer än 1,200,000 kronor, och den frisinnade representanten, herr
Rosén, 1,500,000 kronor. Vid behandlingen i statsutskottets plenum framställde
herr Rosén ett förslag örn kompromiss på 1,700,000 kronor, och då jag
och mina meningsfränder icke kunde hysa förhoppning att i kamrarna kunna
driva igenom högre anslag än det, som genom kompromissen erbjöds, accepterade
vi detta belopp, fastän det icke skedde med glatt hjärta. Det är orsaken
till att vi tillsammans med andra ledamöter av statsutskottet prutat över

1,000,000 kronor på Kungl. Ma,j:ts äskande. Det är dock avsevärt mer än man
från socialdemokratiskt håll velat lämna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 24 maj e. m.

85 Nr 8a

Herr Hosén: Herr talman! Herr Nilsson i Malmö Ilar själv varit en liten
smula nyckfull. Han erkände, att det enligt planen skulle beviljas 1,000,000
kronor, men han och hans kamrater ha ändå gått med på 1,200,000 kronor.
Detta visar, att man icke varit riktigt säker på, att den beräknade miljonen
skulle räcka till. Det må kunna lända även mig till någon ursäkt.

Det nedbringande av kostnaderna, som man avser med försvarsutredningen,
kommer med all sannolikhet icke att gå ut över flygvapnet utan kommer huvudsakligen
att beröra mindre tidsenliga delar av vårt försvar, och därför tror
jag icke, att det ligger någon större fara uti att nu gå med på det anslag, som
utskottet föreslagit. En åtstramning har i alla fall skett, rätt vacker tycker
jag, då utskottet prutat från 2,790,000 kronor till 1,700,000 kronor.

Vad sedan beträffar den omständigheten, att vi icke ha det antal flygmaskiner,
som avsågs 1925, tror jag, att det är tur, att vi icke ha det. Ty örn riksdagen
hade gått med på de anslagsäskanden, som framställts under de gångna
åren, och vi nu hade haft fulla antalet maskiner för avsevärda belopp, hade de
i detta ögonblick varit att betrakta närmast som museiföremål på grund av
den snabbhet, med vilken utvecklingen gått och alltjämt går på detta område.
Jag tror, att det är bäst som skett, då vi icke beviljat allt för stora anslag för
ändamålet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr
Lindblad m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 145 och 146.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 147.

Lades till handlingarna.

Punkterna 148 och 149.

.Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 150.

Lades till handlingarna.

Punkterna 151—153.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 169, i anledning av väckt motion
angående förbättrade avlöningsförhållanden för äldre subaltemofficerare och
marinintendenter.

Uti en inom första kammaren av herr C. G. V. Hammarskjöld väckt motion
nr 103, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade
hemställts,

att riksdagen måtte besluta att åt Konungen uppdraga att utan hinder av
avlöningsreglementet för officerare och underofficerare samt civilmilitära be -

Anslag till
engångskostnader
för
flygmateriel
m. m.
(Forte.)

Ang.

avlöningsförhållandena

för äldre
subaltemofficerare

m. fl.

Nr 38.

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang.

avlöningsförhållandena

för äldre
subalternofficerare

m. fl.
(Forts.)

ställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet för tiden intill dess
nytt avlöningsreglemente trädde i kraft utfärda sådana bestämmelser, att löjtnant
eller marinintendent av 2. graden, som under tre år tillhört 6. löneklassen,
därest lian prövades lämplig för befordran till beställning inom högre lönegrad,
skulle uppflyttas till 7. löneklassen, att sålunda uppflyttad beställningshavare
fortfarande skulle anses tillhöra 2. lönegraden samt att beställningshavare, som
enligt ovan uppflyttats till 7. löneklassen, skulle äga att vid tillträdande av
högre beställning för omedelbar eller framtida uppflyttning till högre löneklass
i den nya beställningen räkna sig tillgodo den sammanlagda tid intill sex år,
varunder han tillhört 6. och 7. löneklasserna, räknat som örn han vid tillträdandet
av den högre beställningen tillhört 6. löneklassen, samt

att riksdagens vederbörande utskott måtte verkställa erforderlig omräkning
av följande anslag under fjärde huvudtiteln, nämligen

Anslaget till »Avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl.»
vid lantförsvaret; samt

Anslaget till »Avlöning till personal vid kårer och staber m. fl.» vid sjöförsvaret.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att herr C. G. V. Hammarskjölds förevarande motion (I: 103) icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Hammarskjöld, Carl Gustaf, som dock ej
antytt sin mening.

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf: Herr vice talman! Den här åsyftade

motionen avser att bereda löneförbättring åt vissa äldre subalternofficerare
och marinintendenter. Det är allmänt erkänt, att ifrågavarande subalternofficerare
och marinintendenter i ekonomiskt avseende kommit i ett mycket
svårt läge. Befordringarna ha för dem gått och gå fortfarande långsammare
än man hade anledning beräkna, då 1925 års försvarsordning antogs. Statsutskottet,
som förra året hade att behandla en liknande motion, väckt inom
andra kammaren, gjorde då gällande, att detta väsentligen berodde på det
sätt, på vilket övergången till den nya härordningen hade ägt rum. Därvid
hade Kungl. Maj :t, antagligen för att öka den aktiva befälskaderns tjänstbarhet,
överfört ett jämförelsevis stort antal äldre officerare till övergångsstat,
så att de kvarvarande blivit jämförelsevis unga. Såsom framhölls på förmiddagen
i dag, finnes det även en annan omständighet, som bidragit till, att befordringarna
gått långsamt, nämligen, att sedan 1925 års härordning antogs,
rekrytering och återbesättandet av platserna på reservstat för tillfället inställts.
De beräkningar, som blivit verkställda inom lantförsvarets kommandoexpedition,
giva otvivelaktigt vid handen, att läget i detta avseende under den
närmaste tiden kommer att försämras år efter år. Alla skäl tala dock för.
att efter en viss tid åter normala förhållanden komma att inträda, så att 1925
års härordning även i fråga örn befordringstiden kommer att tillämpas i avsedd
form. Jag har därför ansett, att detta behov, som är av tillfällig natur,
även kunde tillgodoses genom tillfälliga åtgärder.

Statsutskottet har emellertid avvisat min motion, och detta har skett av två
skäl. Det ena skälet är, att inga nya omständigheter tillkommit, sedan utskottet
förra året avgav sitt utlåtande över den då i andra kammaren väckta
motionen. Detta är formellt riktigt, men å andra sidan måste det framhållas,
att sedan förra året läget försämrats. Det är flera subalternofficerare och
marinintendenter, som i år äro nödlidande än vad fallet var förra året.

Det andra skälet är, att utskottet fortfarande förutsätter, att ifrågavarande
spörsmål kommer att beröras och behandlas i annat sammanhang, nämligen av

Lördagen dea 24 aiaj e. m.

87 Nr 88.

elen lönekommitté. som har i uppdrag att inarbeta dyrtidstilläggen i lönerna.

I denna fråga finnas åtskilliga uttalanden. Sålunda har försvarsväsendets
lönenämnd redan den 20 oktober 1926 uttalat, att frågan om en revision av
de olika löneplanerna borde upptagas i samband med dyrtidstilläggens avskaffande
och sammanslagning med de fasta lönerna. Följande år, år 1927, då
förslag förelåg, att de hittills provisoriska löneplanerna för arméns, marinens,
och flygvapnets personal skulle bli ständiga, gjorde riksdagen i sin skrivelse
ett uttalande i denna fråga. Riksdagen skrev sålunda, att åtskilliga jämkningar
i gällande avlöningsbestämmelse syntes komma under omprövning i
samband med frågan örn dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna. Vid det
förhållandet syntes även vissa i det militära avlöningsreglementet ingående
bestämmelser i avseende å såväl lönebeloppet som i övrigt samtidigt komma
under förnyad granskning. Av samma uppfattning var statsutskottet förlidet
år vid behandlingen av den meromnämnda motionen i andra kammaren. Statsutskottet
framhöll då, att utskottet visserligen måste finna det vara beklagligt,
att befordringsförhållandena försämras för vissa grupper av beställningshavare
genom det sätt, på vilket övergången till den nya härordningen blivit ordnad.
Då emellertid många olika faktorer inverkade på bedömandet av den i
motionen behandlade frågan och en allmän överarbetning av bland annat gällande
löneplan för officerare syntes kunna förväntas komma att verkställas av
1928 års lönekommitté, hade utskottet i likhet med försvarsväsendets lönenämnd,
vars yttrande av utskottet inhämtats, ansett, att motionen icke borde
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

På hösten samma år. då arméförvaltningen hade att avgiva yttrande över
en framställning i detta ämne från chefen för generalstaben, gjorde statsutskottet
och arméförvaltningen samma uppfattning gällande, och även nu utgår
statsutskottet från samma synpunkter. Sålunda ha såväl försvarsväsendets
lönenämnd och arméförvaltningen som även riksdagen 1926, 1927, 1929
och 1930 utgått ifrån, att samtidigt med att dyrtidstilläggen inarbetas i lönerna,
även själva löneplanen och därmed sammanhängande frågor böra upptagas.
Det är klart, att, även om jag utgår ifrån att en tillfällig åtgärd vore
att föredraga, kan jag icke ha något att erinra mot den av statsutskottet föreslagna
metoden, under förutsättning att förverkligandet icke dröjer för länge.

Men nu har det tillkommit en omständighet, som gör, att jag icke kan känna
mig riktigt säker på. huru det är med lönebommitténs uppdrag. Som bekant
tillsattes lönekommittén den 29 juni 1928. Den omfattade då hela statsförvaltningen,
men den 16 januari innevarande år, tillsattes särskilda sakkunniga
inom försvarsdepartementet, och brevet härom hade till rubrik: Överflyttning
till särskilda sakkunniga av viss del av 1927 års lönekommittés uppdrag.
För yttermera visshet angiver det nådiga brevet: »Dels tillkalla högst

sju sakkunniga personer, därav en i egenskap av ordförande med uppdrag att
övertaga lönekommitténs uppdrag i nyss berörda avseende», d. v. s. en del av
lönekommitténs uppdrag.

När förra lördagen frågan örn dyrtidstilläggen var före i kammaren, uttalade
sig i denna fråga statsutskottets ordförande, och ehuru hans yttrande var
mycket försiktigt avfattat, uppkallade det en ledamot av lönekommittén,
vilken, örn jag fattade honom rätt, vittnade, att lönekommittén icke ansåg sig
ha något sådant uppdrag som här ifrågasatts, nämligen att ingå i en realprövning
av lönerna. Har lönekommittén icke detta uppdrag, är det då säkert,
att den del av dess uppdrag, som utbrutits och anförtrotts åt särskilda sakkunniga
inom försvarsdepartementet, har en vidare omfattning?

Jag kan vara med örn den lösning av denna fråga, som föreslås av statsutskottet.
men endast under förutsättning, att jag erhåller en bindande försäkran
från statsrådsbänken. att de inom försvarsdepartementet tillkallade

Äng.

avlöningsförhållandena

för äldre
subaltemoff
(cerare
ra. fl.

(Forts.)

Nr 38. 88

Lördagen den, 24 maj e. m.

Äng.

avlöningsförhållandena

för äldre
subalternofficerare

m. fl.
(Forts.)

Ang.

understöd åt
regelbunden
luftfart m. m.

sakkunniga verkligen ha ett sadant uppdrag, som riksdagen tre gånger ifrågasatt,
och att det dessutom ställes i bestämd utsikt, att förslag i denna fråga
kommer att. föreläggas nästa ars riksdag, emedan läget varje år försämras.
Intill dess jag får visshet i dessa frågor, yrkar jag bifall till den av mig
väckta motionen, dock med den ändring, att första stycket av yrkandet mera
av formella skäl, skulle lyda: »att riksdagen matte för sm del medgiva, att
utan hinder av avlöningsreglementet för officerare och underofficerare samt
militära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet för tiden
intill dess nytt avlöningsreglemente träder i kraft utfärdas sådana bestämmelser,
att löjtnant eller marinintendent av 2 graden» etc.

Under detta anförande hade herr talmannen infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Widell: Herr talman! Jag tror, att det yrkande som herr Hammarskjöld
nyss framställde, är av den natur, att det omöjligen kan bifallas av
första kammaren. Herr Hammarskjölds motion går ut på ett bifall till det
förslag, som han på sin tid framlade i egenskap av chef för generalstaben.
Förslaget remitterades för utlåtande till de militära myndigheterna, arméförvaltningen
och marinförvaltningen, men det avstyrktes av dessa myndigheter,
da det ur teknisk synpunkt icke kunde genomföras. Jämväl försvarsväsendets
lönenämnd har bestämt avstyrkt förslaget. Det går ut på helt enkelt, att
den lägsta löneklassen i kaptensgraden skulle göras gemensam för kaptensoch
löjtnantsgraden. Detta är ur löneteknisk synpunkt omöjligt att genomföra.
Arméförvaltningen har framställt ett annat förslag, som skulle kunna
åstadkomma en förbättring, men det går icke så långt som chefens för generalstaben
förslag. Jag skall icke nu ga in på frågan, huruvida en ändring bör
ske. Den fråga, som herr Hammarskjöld framställde angående omfattningen
av den nya kommitténs uppdrag, är ej möjlig för mig att besvara. Jag har
ingen kännedom om den saken. Men vad jag vill göra gällande är, att motionen
är av den natur, att den icke kan bifallas, och därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Hammarskjöld, Carl Gustaf,
att riksdagen skulle för sin del medgiva, att utan hinder av avlöningsreglementet
för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare
på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet för tiden intill dess nytt avlöningsreglemente
trädde i kraft, sådana bestämmelser utfärdades, att löjtnant eller
marinintendent av 2. graden — —--(lika med den i ämnet väckta mo tionen)

— — — — tillhört 6. löneklassen.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen pa bifall till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 170, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående understöd av regelbunden luftfart m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 7 februari 1930 till riksdagen avlåten proposition, nr 112, vilken
hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att för budgetåret 1930/1931 anvisa

Lördagen den 24 maj e. m.

89 Nr 38.

1) till understöd av regelbunden luftfart ett extra reservationsanslag av

500,000 kronor;

2) till undersökning och kostnadsberäkning av en nattflygled Malmö—Göteborg—norska
gränsen ett extra reservationsanslag av 5,500 kronor;

3) för biträde vid handläggning av ärenden rörande luftfart ett extra anslag
av 11,600 kronor;

4) för extra besiktningar av luftfartyg ett extra anslag av 1,000 kronor;

5) till väderlekstjänst för luftfarten ett extra anslag av 20,900 kronor;
samt

6) till telegramkostnader för väderlekstjänst för luftfarten ett extra förslagsanslag
av 7,000 kronor.

I anledning av förevarande proposition hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren, nr 249, av herr J. Nilsson i Malmö m. fl.
och den andra inom andra kammaren, nr 411, av herr A. Anderson i Råstock
m. fl., hemställts, att riksdagen ville bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 112
angående understöd av regelbunden luftfart med sådan ändring, att dels § 2
av ett i propositionen intaget förslag till avtal mellan staten och det statsunderstödda
luftfartsföretaget erhölle den lydelse, som i motionerna angivits, och
dels extra reservationsanslaget till understöd av regelbunden luftfart upptoges
till 700,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av förevarande proposition och de av
herrar Nilsson i Malmö m. fl. samt Anderson i Råstock m. fl. väckta motionerna
(I: 249 och II: 411), för budgetåret 1930/1931 anvisa

a) till understöd av regelbunden luftfart ett extra reservationsanslag
av ....................................

b) till undersökning och kostnadsberäkning av en nattflygled

Malmö—Göteborg—norska gränsen ett extra reservationsanslag
av ..................................

c) för biträde vid handläggning av ärenden rörande luftfart

ett extra anslag av ................................

d) för extra besiktningar av luftfartyg ett extra anslag av. .

e) till väderlekstjänst för luftfarten ett extra anslag av ....
samt

f) till telegramkostnader för väderlekstjänst för luftfarten

ett extra förslagsanslag av ........................

600,000 kronor,

5,500 »

11,600 »
1,000 »
20,900 »

7,000 » .

Reservationer hade anförts

1) av herrar Lindblad, Nilsson i Malmö, Rydén, Carl Gustaf Hammarskjöld,
Walles, Pauli, Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Holmgren,
Nilsson i örebro, Ward och Högström, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse,'' som i reservationen angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av förevarande proposition och de
av herrar J. Nilsson i Malmö m. fl. samt Anderson i Råstock m. fl. väckta
motionerna (I: 249 och II: 411), anvisa

a) till understöd av regelbunden luftfart ett extra reservationsanslag av

700,000 kronor,

b) ---,

c) ---,

d) ---,

e) ---,

f) ---;

Äng.

understöd, åt
regelbunden
luftfart m. m.
(Porto.)

Nr 38. 90

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng.

understöd åt
regelbunden
luftfart m. m.
(Forts.)

2) av herrar Nilsson i Gränebo och Olsson i Kullenbergstorp, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition;

3) av herr Rosén, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Lindblad: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna, bar statsutskottet
här delat upp sig i två lika stora hälfter. Till utskottets yrkande
ha anslutit sig tio av dess ledamöter, medan tolv andra avgivit en reservation
och två en särskild sådan. Skillnaden rör sig här örn anslagsbeloppet.
Endast i vad den rör detta, framträder den också i motiveringen.

Som bekant tillsattes år 1928 sakkunniga för att utreda frågan örn det civila
flyget. Dessa sakkunniga framlade också ett förslag, vari de gingo in för, att
verksamheten skulle pågå under hela året i stället för som nu under 5 å 6 månader
på sommaren. När riksdagen begärde denna utredning, gick riksdagen
ut ifrån, att det skulle vara möjligt att företaga en minskning av det anslag, som
utgick till det civila flyget. De sakkunniga lia emellertid kommit till en annan
uppfattning. De anse nämligen, att det icke är möjligt att minska anslaget eller
överhuvud taget nå fram till en minskning av anslaget, med mindre man
utökar flygtrafiken till att omfatta hela året i stället för den korta tiden under
sommaren.

Sedan de sakkunniga avlämnade sitt förslag, lia åtskilliga myndigheter blivit
hörda, och så gott som samtliga dessa ha helt instämt i de sakkunnigas uttalande
rörande såväl anslaget som det program för flyget, som blivit uppgjort.
Så har t. ex. kommerskollegium anslutit sig till det, generalpoststyrelsen likaså.
Även järnvägsstyrelsen har, ehuru något motvilligt, anslutit sig till de sakkunnigas
förslag, liksom också generaltullstyrelsen och statskontoret, vilken
myndighet dock inte velat uttala sig i frågan, huruvida det vore möjligt att i
statsbudgeten inrymma en så stor post som 700,000 kronor, alltså 200,000 kronor
mer än det anslag, som för närvarande utgår. Cheferna för generalstaben,
marinstaben och flygvapnet ha heller inte haft något att erinra mot de sakkunnigas
framställning. Chefen för generalstaben har särskilt framhållit behovet
av att så ordna flygväsendet, att det svenska flyget mera ägnade sig åt inomlandstrafik
än åt den trafik på utlandet, som för närvarande bedrives, nämligen
på linjen Hamburg—Amsterdam. Ingenjörsvetenskapsakademien har också uttalat
sig i överensstämmelse med de sakkunniga. Däremot har departementschefen
inte ansett sig kunna föreslå en ökning av det anslag, som erfordras för en
utvidgning av trafiken. Det har tydligen varit finansiella skäl, som gjort, att
han inte kunnat träda in för det, ty när det civila flygväsendet för närvarande
behöver 500,000 kronor årligen för att kunna arbeta fem månader, så måste
ju kostnaden för flygning året runt belöpa sig till åtskilligt mer. De sakkunniga
ha stannat vid ett belopp av 700,000 kronor. För denna merutgift på

200,000 kronor skulle flygning alltså kunna äga rum året om. Det är väl alldeles
otvivelaktigt, att det skulle vara av synnerligen stor betydelse för näringslivet
och för dem, som överhuvud taget lia anledning att anlita flygväsendet,
örn de hela året hade tillgång till detta snabba kommunikationsmedel.

Om man nu genom att öka anslaget med 200.000 kronor finge flygtrafik året
runt, så vore förslaget enligt min mening rätt acceptabelt. Men då måste man
ju räkna med, att flygningen måste kräva åtskilligt mer i fråga örn både materiel
och annat, än under de för flygning gynnsammare månaderna. Det är
klart, att man måste skaffa starkare maskiner för att komma fram under
olämplig väderlek och andra vidriga förhållanden, som kunna tillstöta under
denna tid på året, och åtskilligt annat kan komma att krävas, som man nu
kanske inte förutser men som nödvändiggör, att det åtminstone finnes medel
tillgängliga, för att man skall kunna fullgöra ett flygprogram året runt.

Statsutskottets ena hälft har funnit sig böra förorda ett anslag på 600,000

Lördagen den 24 maj e. m.

91 Nr 38.

kronor och tror, att därigenom möjlighet skall finnas för flygning enligt programmet.
För min del tror jag beloppet är för knappt tilltaget. Jag tror inte
det går att med en ökning av 100,000 kronor möjliggöra flygning under den
utsträckta tid det här är fråga örn, då det är den för civilflygning ogynnsammaste
tiden på året det gäller. Det har ju visat sig, att flygning under denna
årstid är mer riskabel på grund av dimmor och andra förhållanden, men å andra
sidan har man på sistone kommit underfund med, att det med starka maskiner
är möjligt att gå upp över dimmorna och på så sätt ändå nå målet enligt tidtabellen.
Det är därför som vi reservanter inte ha kunnat stanna vid ett anslag
på 600,000 kronor. Vi ha trott, att det är så knappt tilltaget, att man
inte skall kunna hålla trafiken i gång under hela året. Man skulle då nödgas
vidtaga inskränkningar under vissa månader, men detta ha vi ansett vara
mindre lämpligt, ty det är alldeles uppenbart, att örn flyget skall kunna fullgöra
sin uppgift, så måste det vara i verksamhet varje dag under året, därest
inte väderleksförhållandena alldeles omöjliggöra flygning. Ha affärsmän och
andra, som anlita flygväsendet, kommit underfund med att de regelbundet kunna
begagna sig av flyget för att få sin post snabbt befordrad ut till kontinenten
— det gäller särskilt posten men även passagerare ■— så är det klart, att det
skulle visa sig olämpligt, att flygningen inte kunde fortgå under hela året
utan att avbrytas vissa månader, och då blott på grund av att inte tillräckliga
medel stå till förfogande. Men i likhet med utskottet ha vi ansett, att det bolag,
som för närvarande upprätthåller trafiken och som väl även framdeles kommer
att göra det, bör skaffa tillräckligt kapital för att vid varje tidpunkt vara
i stånd att fullgöra sina åligganden.

Det är således huvudsakligen en anslagsfråga det här gäller. Vi ha ju på
avdelningen och även i utskottet resonerat mycket om, huruvida man inte
skulle kunna enas örn en viss summa, men då ingen enighet kunnat uppnås, ha
vi, som stå som reservanter, stannat vid att förorda de sakkunnigas förslag, vilket
också, som jag förut antytt, tillstyrkts av de hörda myndigheterna. I stället
för ett anslag på 600,000 kronor, som statsutskottets förslag innebär, ha vi
föreslagit 700.000 kronor. Därest reservanternas förslag bleve antaget, så
skulle ett stycke utgå ur motiveringen. Det är det tredje stycket på sid. 11 i
utskottsutlåtandet, som börjar »utskottet har dock ansett sig böra undersöka»
och slutar med »600,000 kronor».

För min del anser jag, som sagt, att det belopp, vartill utskottet har kommit,
alltså 600,000 kronor, är så pass knappt tilltaget, att man därmed skulle
förrycka det program, som är uppgjort av luftfartsmyndigheterna och tillstyrkt
av övriga myndigheter. Man skulle få ett hackigt flyg, ett flyg, som
kanske påginge åtta, nio månader i stället för hela året, vilket dock bör vara
målet, om man överhuvud taget skall komma någon vart i fråga örn vårt civila
flygväsende. Dessutom har ju i utskottsutlåtandet liksom i reservationen framhållits
önskvärdheten av att man prövar, huruvida inte möjlighet kan förefinnas
att ordna det så för framtiden, att den svenska luftfarten i högre grad inriktar
sin verksamhet på linjer inom landet än på linjerna på kontinenten. Det
är en fråga, som bör grundligt prövas, och utskottet och reservanterna ha också
hemställt örn en sådan prövning. Det är säkerligen icke omöjligt, att ordna det
så, att den svenska flygningen kan ske inom landet i större utsträckning än
hittills.

För min del anser jag således, att man, för att ge en verklig möjlighet åt
vårt flygväsende att rycka framåt, bör gå med på vad reservanterna föreslagit.
I annat fall tror jag man inte kommer att nå det resultat, som luftfartsmyndigheterna
och de övriga hörda myndigheterna ha eftersträvat och som
överhuvud taget enligt min mening också bör vara målet för vårt flygväsende.

Jag ber. herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Ant).

understöd åt
regelbunden
luftfart m. in.
(Forts.)

Nr 38. 92

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng.

understöd åt
regelbunden
luftfart m. m.
(Forts.)

Herr Rosén: Herr talman! Under flera år har propagandaflygning be drivits

i Norrland för att väcka intresse för flygtrafiken. För min del har jag
ansett dessa flygningar vara ganska onödiga, därför att ett stort intresse för
sådan trafik fanns redan dessförinnan.

Det har under årens lopp mycket talats och skrivits om en flyglinje till Luleå.
De sakkunniga ha också varit inne på den frågan i någon mån, men sedan har det
blivit alldeles tyst. Den ende, som av handlingarna att döma uttalat sig för en
sådan trafik, är chefen för generalstaben. Utskottet har emellertid inte visat
något intresse för saken. Det uttalar, att »som ett betydelsefullt nationellt framtidsintresse
måste dock enligt utskottets mening framstå, att även den inhemska
flygtrafiken kan utvecklas». Ser man på utskottsutlåtandet och vad det är
för slags sådant intresse, som man närmast tänker på, så finner man en anslagspost
på några tusen kronor, som avser undersökning av och kostnadsberäkning
för en nat.tflygled från Malmö till Göteborg oeh norska gränsen. Såvitt jag
känner förhållandena, finnes det sedan många år rätt goda förbindelser den vägen,
varför det förefaller, som örn man, därest man hade velat främja ett sådant
intresse, där behov föreligger, i stället borde ha sträckt sig norrut. Där äro
nämligen förbindelserna avsevärt sämre, men avstånden avsevärt större. Avståndet
från Stockholm till Luleå är 1,180 kilometer. Sedan ett år tillbaka äro
vi begåvade med en utomordentligt snabb förbindelse. Vi kunna resa denna väg
på jämnt 24 timmar, jag tror det är sju minuter mindre, d. v. s. nied en medelhastighet
av 4.8 mil i timmen. Det är ju inte mycket, det får man medge. Det
finns, höll jag på att säga, bättre förbindelser åt alla andra håll än norrut. I andra
länder har man, såvitt jag kunnat finna, gått till väga på det viset, att man
i första hand sörjt för flygförbindelser med sina kolonier, därifrån de taga sina
inkomster. Det borde vara ett föredöme för oss, att just tänka på vår koloni,
varifrån också vi taga mycket avsevärda kapital, men det skall bli ett framtidsintresse
liksom det så ofta har blivit på många andra områden.

Så som denna fråga har behandlats och som den nu ligger kan jag, herr talman,
i fråga om anslaget inte sträcka mig till högre belopp än det, som föreslagits
av utskottet.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition innebar ju,

som vi veta, ett anslagsäskande på 500,000 kronor, och jag har på avdelningen,
som förberett detta ärende, i det längsta hållit mig till den kungl, propositionen.
Det bjuder mig emot att, efter det uttalande, som statsutskottet så tidigt som
för fem år sedan, eller 1926, gjorde örn att utvecklingen borde gå i den riktningen,
att subventionen inom en rimlig tid skulle avvecklas och helt upphöra, nu
gå i en alldeles motsatt riktning. För min del vill jag, som sagt, inte vara med
örn den utvecklingen.

Emellertid visade det sig ju under handläggningen av ärendet, att så starka
krafter voro i rörelse för att hålla fast vid vad de flygsakkunniga hade föreslagit,
ett subventionsbelopp på 700,000 kronor, att jag så småningom av omständigheterna
fann mig nödsakad att något rucka på min ståndpunkt, och därför
har jag kommit att stanna vid 600,000 kronor eller det belopp, som utskottet
har förordat. Jag anser, att detta är maximum av vad som för närvarande bör
beviljas, för såvitt man har något sinne för summornas valör. Örn man läser
de yttranden, som ha avgivits, särskilt örn man tar del av järnvägsstyrelsens yttrande
— och det är enligt min mening den mest trafikkunniga myndighet, som
överhuvud varit i tillfälle att yttra sig i denna fråga —- så finner man mycket
starka tvivel uttalade, huruvida denna trafik någonsin eller i varje fall inom rimlig
tid kommer att utvecklas så, att den kommer att bära sig själv. Den måste
leva på subvention. Järnvägsstyrelsen säger, att flygtrafiken nu inte kan uppvisa
så stora egna inkomster, att de ens täcka ett belopp, motsvarande den sub -

Lördagen den 24 maj e. m.

93 Nr 38.

vention, som den årligen måste åtnjuta. Vad som här föreslås är ju, att man Äng.
skall gå in för ett femårigt kontrakt med bolaget, och örn man nu höjer subven- understöd åt
tionen enligt reservanternas förslag, d. v. s. med 100,000 kronor utöver vad utskottet
föreslagit, så betyder detta, att man voterar 500,000 kronor på ett bräde. ^or(s j '' "

Järnvägsstyrelsen har också haft blicken öppen för det och sagt, att örn den
nu med stor tvekan tillstyrker de flygsakkunnigas förslag, så vill järnvägsstyrelsen
inte tillstyrka, att staten skall binda sig för en femårsperiod, utan endast
för en kortare tid, så att staten får möjlighet att sedermera följa företaget och ,se,
hur dess utveckling fortgår, samt inrätta sig därefter och eventuellt nedsätta
beloppet.

Jag vet ju. att min gode vän på avdelningen, herr Lindblad, i det längsta försökte
att hålla sig vid en siffra, som låg under vad han nu slutligen av omständigheterna
tvingats att gå med på. Hans hjärta var nog vid den lägre siffran,
och hans realistiska syn på saken förnekade sig lika litet i detta fall som i så
många andra, utan han ansåg nog, att det borde varit en lägre siffra. Men nu
har han. som sagt, för att det inte skulle uppstå alltför stor splittring, eller
vad orsaken kan vara, så småningom kommit upp till siffran 700,000, även han.

Jag för min del har emellertid inte kunnat vara med örn ett så högt belopp. Jag
tycker, att det är ganska bra, ifall man här höjer subventionsbeloppet från

500.000 till 600,000 kronor, helst örn man kontraktsenligt skall binda sig för
en femårsperiod framåt, under vilken tid man egentligen inte har någon rörelsefrihet.
Det Null synas mig. som om det subventionsbelopp, som nu bjudes av
statsutskottet, är så pass rikligt tilltaget, att jag har svårt att tänka mig, att
någondera av kamrarna skall befinnas villig att ge mera, än vad utskottet har
föreslagit. Det är åtminstone min uppfattning.

Jag vill inte. herr talman, så här sent på aftonen och så här sent på riksdagen
upptaga tiden längre. Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Jag hoppas, att det skall vinna pluralitet i denna kammare, och det är i den
förhoppningen jag yrkar bifall till detsamma.

I detta anförande instämde herr Johansson, August.

Herr statsrådet Borell: Herr talman, mina herrar! När de svenska statsmakterna
först trädde in för att subventionera luftfarten, var detta givetvis
föranlett av den uppfattningen, att vårt land icke borde ställa sig utanför
strävandena att föra den då ännu i sitt första utvecklingsskede varande luftfarten
till sådan utveckling och organisation, att den kunde bli det medel i
samfärdselns tjänst, varom man redan vid den tiden ansåg sig kunna hysa
förhoppning. Man förutsatte emellerid, att luftfarten genom det lämnade
understödet skulle kunna så utvecklas, att den skulle kunna bära sina egna
utgifter, så att det statliga subventionsbidraget efterhand skulle kunna minskas
och slutligen ej vidare vara erforderligt. Denna förhoppning har emellertid
hittills icke gått i uppfyllelse, och man kan väl ännu knappast skönja den
dag, då det är tänkbart, att luftfarten skall kunna bedrivas utan subvention
av staten.

När det nu gäller att gå in för en ny uppgörelse med en enskild företagare
beträffande bedrivandet av luftfarten under en tid framåt, så har det
också visat sig, att det ej låter sig göra att bedriva denna verksamhet med
det nuvarande subventionsbeloppet annat än under vissa förutsättningar. Dessa
förutsättningar skulle då vara, antingen att bedrivandet av denna verksamhet
med bibehållandet av nuvarande program skulle kunna ske på ett sätt,
som medförde mindre kostnader än nu är fallet, eller också, örn detta ej är
möjligt, att man avstår från att vidare upprätthålla någon av de nu trafikerade
linjerna, eller ock att man avstår från att, på sätt nu sker, halvera

Nr 38. 94

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng.

understöd åt
regelbunden
luftfart m. m
(Forts.)

med respektive utländska linjer om luftfarten, och således bedriver den svenska
verksamheten på de respektive linjerna med mindre antal turer än nu.

Vid ställningstagandet till den föreliggande frågan, har det givetvis gällt
''att undersöka dessa olika möjligheter. Frågan om en bättre ekonomisering
av själva verksamheten är kanske den vanskligaste att taga ställning till, och
jag skall något senare komma in därpå. Beträffande frågan, huruvida man,
för att ett mindre subventionsbelopp från statens sida skulle vara tillfyllest,
skulle, gå in för att avstå från några av våra nuvarande förbindelser, har även
denna fråga under förberedelserna varit under prövning.

Jag tar nu upp sistnämnda fråga, och därvid först frågan örn att upphöra
med luftfarten på vår östliga linje, mellan Stockholm och Helsingfors.
För min del har jag kommit till den uppfattningen, att den tanken bör vara
utesluten. Den förbindelse med vårt grannland i öster, som nu upprätthålles,
är enligt min mening av avsevärd vikt för främjandet av våra kulturella
och kommersiella förbindelser med detta land, och denna flygroute har ju
också kunnat glädja sig åt en framgångsrik utveckling.

Vad beträffar den södra linjen har ifrågasatts, huruvida man skulle kunna
förlägga slutstationen till Hamburg i stället för, som nu är fallet, till Amsterdam.
Den frågan är kanske mera komplicerad än frågan beträffande den östra
luftfartslinjen. Det är ju där icke fråga om, att helt avstå från att uppehålla
den nuvarande förbindelsen, såsom frågan varit i det förra fallet, utan
frågan är där endast att lägga slutstationen på annat ställe. Skäl kunna anföras
både för och emot ett sådant förläggande av slutstationen till Hamburg.
Emellertid ha de skäl, som anförts mot en sådan förändring, varit så pass
starka, att jag för min del icke ansett mig kunna gå in för en dylik förändring
åtminstone ej, förr än det genom fortsatta försök har visat sig, huruvida
förbindelsen, sådan den nu är anordnad till Amsterdam, kan upprätthållas
med en skälig subvention från statens sida.

Det tyngst vägande skälet mot ett förläggande av slutstationen i Hamburg
synes mig ha varit, att det förefaller tämligen uppenbart, att om den svenska
linjen slutade i Hamburg, men den utländska linjen fortfarande ginge från
Amsterdam till Malmö och vice versa, skulle det för den svenska linjen särskilt
beträffande passagerartrafiken uppkomma en rätt svår konkurrens, då
det tydligen är obekvämt för passagerarna att byta farkost i Hamburg, och
de skulle kunna antagas vara mera benägna att anlita den direkta linjen. Dessutom
skulle detta måhända också komma att inverka, menligt på vårt inflytande
i fråga örn möjligheten att bestämma tidtabell och trafikens ordnande i övrigt.
.

Denna fråga tror jag emellertid inte nu kan avfärdas definitivt. Skulle
det nämligen visa sig, att det även med en utökad subvention ej blir möjligt
att med upprätthållande av flyglinjen till Amsterdam nå en sådan ekonomisk
utveckling av flygfarten, att man åtminstone kan se möjligheter för, att den
så småningom skall kunna åtminstone till en större del än för närvarande
är händelsen bära sina egna kostnader, torde det måhända till slut bli nödvändigt
att taga upp på allvar och definitivt frågan örn inskränkande av vår
södra flyglinje till att ha slutstation i Hamburg, örn överhuvud taget dagflygning
till kontinenten i fortsättningen skall kunna upprätthållas.

Vid dessa förhållanden har jag givetvis funnit mig böra gå in för det program
beträffande våra flygrouters anordning för den närmaste framtiden, som
flygsakkunniga uppdraga, det vill säga för bibehållande av linjen mellan
Stockholm och Helsingfors och för bibehållande av linjen mellan Malmö och
Amsterdam såsom ett fortsatt försök.

När det emellertid gällde att taga ställning till frågan örn den subvention,
som för detta ändamål kunde erfordras, var budgetläget sådant, att där -

Lördagen den 24 maj e. m.

95 Jir 38.

för icke kunde avses större belopp än det nuvarande subventionsbeloppet, eller Äng.

500.000 kronor. Det stod då klart för mig. att med ett sådant subventions- understöd åt
belopp det ej skulle vara möjligt att åstadkomma en utökning av den nu- luftfart m Z
varande flygtiden, försåvitt man ej kunde överenskomma med respektive ut- (Forts)
ländska flygföretag att övertaga ett större antal av flygturerna än nu är fallet.
På enbart förhoppningen, att ökad frekvens av post, gods i övrigt och
passagerare skulle medföra så mycket ökade inkomster, och att det skulle vara
möjligt att genom flygbolagets stabilisering i ekonomiskt hänseende och de
därmed förknippade möjligheterna till en förbilligad administration och en
förbilligad drift, åstadkomma sådant förbilligande av driften, att inkomstökningen
och utgiftsminskningen skulle täcka de ökade kostnaderna för flygfart
under en längre tid av året än hittills, kunde ju ej en utökning av flygprogrammet
vidtagas, och jag måste således nu utgå ifrån, att det ej är möjligt
att omedelbart åstadkomma en ökning av flygtiden på vare sig den östra
eller den södra linjen med ett subventionsbelopp av 500,000 kronor.

Det är givet, att då jag liksom de flygsakkunniga har den uppfattningen,
att det, för att man skall nå ett verkligt gott ekonomiskt utbyte, särskilt beträffande
postbefordringen, är angeläget, att man så fort som möjligt kan utöka
flygtiden att omfatta längre tid av året, än den för närvarande gör, jag ej kan
annat än hälsa med tillfredsställelse, om det budgetära läget nu skulle anses
vara sådant, att riksdagen anser sig kunna gå in för en något höjd subvention
utöver den av Kungl. Maj :t föreslagna.

Jag har då att taga ställning till frågan med vilket belopp förhöjningen bör
utgå. Som framgår av utskottets utlåtande föreligga två olika förslag. Det
ena innebär, att man skulle öka subventionen utöver vad Kungl. Majit äskat
med 100,000 kronor till 600,000 kronor, och det andra, att man skulle bevilja
en ökning av 200,000 kronor till 700,000 kronor. För min del har jag kommit
till den uppfattningen, att man borde inskränka sig till att höja subventionen
med 100.000 kronor, och jag kommer från min plats i kammaren att rösta för
ett subventionsbelopp av 600,000 kronor. Jag skall nu be att få något närmare
angiva skälen därför.

Jag hade från början ej tänkt mig att gå in i några närmare detaljer i detta
hänseende men med anledning av de uttalanden, som gjorts i pressen, örn att skäl
böra presteras för påstående, att man skulle kunna nöja sig med ett mindre belopp
än de flygsakkunniga angivit, nödgas jag något närmare gå in på denna
fråga. Jag vill då inledningsvis säga. att jag lämnar allt erkännande för det
berömvärda arbete, som det bolag, vilket nu bedriver flygtrafiken, utfört för
flygväsendets utveckling.

Jag syftar då särskilt på den delen av verksamheten, som jag kan kalla för
den trafiktekniska. Bolaget har lagt sig all vinning om att tillhandahålla ett
förstklassigt och fullgott materiel. Det har skaffat sig, uppfostrat och bibehållit
i sin tjänst en tekniskt skicklig, plikttrogen och i alla avseenden god personal.
Flygtrafiken har genomförts med god precision och utan att någon
olycka under dessa år inträffat, knappast ens något allvarligare olyckstillbud.

För allt detta är bolaget säkerligen förtjänt av allt erkännande, och jag förstår
så väl det intensiva och intresserade arbete, som bolagets ledning under denna
förberedelsernas tid lagt i dagen för att vinna så stor förståelse och så stort
understöd som möjligt för flygväsendets vidare utveckling, även örn jag icke i
allo kan lämna samma oreserverade erkännande å den form och de medel, som
för detta ändamål använts.

Kär jag emellertid kommer över på den andra delen av bolagets verksamhet,
den rent ekonomiska, kan jag icke, trots att jag väl förstår de svårigheter, under
vilka bolagets ledning arbetar, lämna samma helt oreserverade erkännande.

Den inblick, som jag vid behandlingen av detta ärende, under den tid jag varit

Nr 38. 96

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng.

understöd åt
regelbunden
luftfart m. m
(Forts.)

kommunikationsminister, fått i bolagets ledning av ekonomien, har bibringat
mig den uppfattningen, att man i vissa hänseenden skulle kunna göra anmärk -, ningar. Jag skall i detta avseende ej gå närmare in i detaljer. Jag skall
emellertid anföra en omständighet som stöd för mitt omdöme. Genom mindre
val avvägda inköp av motorer, torde följden bli, att bolaget på motorer av typer,
vilka ej längre lämpligen kunna användas, får avskriva icke mindre än 200,000
kronor. Det är uppenbart, att en del avskrivningar på föråldrad materiel alltid
äro nödvändiga, men denna avskrivning, som ännu icke verkställts, är anmärkningsvärt
stor. Även i övriga avseenden har jag kommit till den uppfattningen,
att med strängt iakttagande av sparsamhet vissa indragningar och besparingar
skulle kunna ske och att det således kunde varit möjligt att nå ett
bättre resultat än det man kommit till. Självklart är, att denna uppfattning
i viss mån varit för mig vägledande, då det gällt för mig att taga ställning till
frågan örn storleken av det subventionsbelopp, som för framtiden bör lämnas
bolaget.

Efter denna inledning kommer jag över till beräkningarna om det subventionsbelopp,
soni bör vara erforderligt för en utökning av flygtiden från 5 till 8 månader
på Finlandslinjen och från 6 månader till under första året 10 månader
och under de senare åren av kontraktstiden 12 månader på linjen Malmö—Amsterdam,
. allt i enlighet med flygsakkunnigas förslag. Då de sakkunnigas utlåtande
inkommit till departementet, fick departementets tekniskt sakkunnige
i uppdrag att göra en granskning av kostnadsberäkningarna. Han kom till ett
belopp av 484,400 kronor, såsom erforderligt i subvention för att bolaget skulle
kunna fullfölja flygsakkunnigas program. Jag skall icke nu i detalj redogöra
för alla posterna, men jag vill särskilt nämna ett par av de större. Örn man beräknar
ersättningen för postbefordran till det belopp, som hittills utgått, får
man en ökad inkomst utöver vad de sakkunniga beräknat, på omkring 40,000
kronor. Någon ökad inkomst bör också kunna beräknas på persontrafiken, och
örn flygplansavgifterna beräknas efter de belopp, som de faktiskt utgjort under
de sista åren, böra utgifterna kunna minskas med omkring 15,500 kronor.

Jag anser mig så mycket mindre behöva gå in på en mera detaljerad redogörelse,
som utskottet haft dessa siffror tillgängliga under ärendets behandling,
och som jag för min del icke oreserverat har godtagit den siffra, till vilken den
tekniskt sakkunnige kommit, eller 484,400 kronor. Jag har nämligen den uppfattningen
örn denna siffra, att den måste anses vara, örn jag så får säga, en
ren nettosiffra, framkommen under förutsättning att arbetsprogrammet skulle
kunna fullföljas under de allra gynnsammast tänkbara förhållanden. När det
gäller att beräkna de ekonomiska möjligheterna för ett företag sådant som detta,
kaiman dock naturligtvis ej räkna nied sådana nettosiffror, utan man måste
utgå från, att åtskilliga förhållanden kunna inträffa, som höja de kostnader,
vilka teoretiskt sett möjligen kunna fastställas som minimum.

Sedan denna kritiska granskning verkställts av den tekniskt sakkunnige
inom departementet, fick flygsakkunnigas ordförande tillfälle att taga del av
dessa beräkningar. Han förklarade då, att visserligen vissa smärre nedprutningar
kunde ifrågasättas, men framhöll, att man måste beakta alla de ekonomiskt
ogynnsamma moment, som kunde befaras bli förknippade med vintertrafiken
och speciellt med pionjärarbetet för att introducera densamma. För
att bolaget skulle lyckas gå i land med trafikuppgiften enligt det av sakkunniga
föreslagna kontraktet, måste det prestera ett synnerligen effektivt arbete, ej
blott tekniskt utan även ekonomiskt, och det vore av vikt, att bolagets ekonomiska
styrka och utvecklingsduglighet ej äventyrades och att möjligheter att
attrahera enskilt kapital inte försämrades. Örn emellertid, yttrade han till slut,
av statsfinansiella skäl en mindre nedprutning av subventionen skulle anses erforderlig,
syntes det erforderligt att som kompensation lättades något på bola -

Lördagen den 24 maj e. m.

97 Nr 38.

gets prestationsskyldighet. Bland annat borde regularitetsskyldigheten i kontraktet
sänkas med 2 ä 3 procent. En sådan sänkning är också föreslagen i
det förslagskontrakt, som nu föreligger. Således även sakkunnigas ordförande
medger att vissa smärre nedprutningar kunna ifrågasättas. Efter en detaljgranskning
av de beräkningar, som departementets sakkunnige framlagt, har
lian kommit till det resultatet, att besparingar skulle kunna ske med sammanlagt
28,700 kronor, således ett rätt så obetydligt belopp, med vilket man således
skulle kunna nedbringa det beräknade subventionsbeloppet på 700,000 kronor.
De sakkunnigas ordförande har, såsom i princip torde vara riktigt, räknat med
vissa oförutsedda förhållanden och vissa kostnader för den fortsatta utvecklingen,
_ som ej närmare kunna specificeras, vilket den tekniskt sakkunnige däremot
åtminstone i mycket mindre omfattning har gjort.

Således stodo, då jag hade att taga ställning till denna fråga, två meningar
emot varandra, dels den tekniskt sakkunniges och dels flygsakkunnigas beträffande
det erforderliga subventionsbeloppet. Jag kom för min del till den uppfattningen.
att det ifrågasatta programmet borde kunna, örn man räknar med
normala förhållanden, förverkligas med ett subventionsbelopp av ungefär
(100.000 kronor eller det belopp, vartill utskottsmajoriteten nu kommit. Det är
ju uppenbart, att detta antagande måste bero på en viss sannolikhetskalkyl.
Men då enligt min mening med iakttagande av sträng sparsamhet vissa besparingar
böra kunna ske, har jag den uppfattningen, att detta belopp för närvarande
bör kunna anses vara tillräckligt.

Jag förbiser därvid visserligen icke, att omständigheter kunna inträffa, som
föranleda en jämkning. Förväntningarna örn ökningen av frekvensen gå måhända
ej i allo i uppfyllelse; olyckor eller olyckshändelser av ena eller andra
slaget, motigheter av en eller annan art kunna inträffa, som göra att programmet^
kanske ej kan fullföljas ens med ett subventionsbelopp av 700,000 kronor.
o När det nu emellertid gäller att taga ställning till denna fråga för en så
lång tid som fem ar, och det kan hända, att utökningen av flygtiden ej kommer
att_ medföra de ekonomiska fördelar, som man väntat, därest frekvensen av
gods, post och passagerare icke skulle ökas i den omfattning, som man ansett
sig kunna räkna med, och att således de förutsättningarna, på vilka man
byggt utsträckningen av flygtiden och utökningen av flygprogrammet, ej komma
att gå i uppfyllelse, så torde det vara bättre, att en anmälan örn den saken
får göras till riksdagen med förnyad framställning örn ökad subvention, så att
riksdagen då ånyo får taga frågan i övervägande.

För närvarande är utökningen av flygtiden ett försök för att se om man på
den vägen kan nå bättre ekonomiskt resultat. Man vet som sagt ej, i vilken mån
förväntningarna därom komma att uppfyllas. Det är nödvändigt för riksdagen
att se till, att de medel, som användas för flygningen, komma till ett verkligt
ekonomiskt och effektivt användande. Försiggår utvecklingen under gynnsamma
omständigheter och motsvaras förväntningarna beträffande en ökad tillslutning
i fråga örn gods, post och passagerare, så är det min tro, att man kan
åtminstone i huvudsak förverkliga programmet med 600,000 kronor. Skulle
återigen dessa förväntningar ej komma att uppfyllas, så är ju hela den beräkning
som man gjort, fotad på felaktiga förutsättningar, och det är bättre, att
riksdagen da på nytt får taga denna fråga under övervägande och får bestämina,
hurirvida riksdagen även i fortsättningen vill bevilja det ökade belopp, solli
kan anses vara av omständigheterna påkallat.

För närvarande tror jag således, att man gör klokast i att stanna vid det
belopp, 600,000 kronor, som utskottet föreslagit.

Herr andre vice talmannen: Herr talman, mina herrar! När jag åhörde

herr statsrådets anförande, kunde jag inte undgå att finna, att det gick som en

Första kammarens protokoll 1930. Nr 38. 7

Äng.

understöd åt
regelbunden
luftfart m. m.
(Forts.)

Nr 38. 98

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng.

understöd åt
regelbunden
luftfart m. m.
(Forts.)

röd tråd genom detsamma, att herr statsrådet inte vågade hoppas, att denna av
staten subventionerade södra flyglinjen ens med det ökade bidrag, som i utlåtandet
föreslås, skulle kunna bli ekonomiskt bärig under de närmaste åren.
Det kan för övrigt ifrågasättas, örn denna flyglinje, för vårt land, har den betydelse,
att det är värt att offra så mycket pengar på densamma som i utlåtandet
föreslås. Kasta vi en blick på den å väggen här upphängda kartan, som
åskådliggör en bild av flyglinjema i Europa, så finna vi, huru liten del de av
Sverige trafikerade flyglinjerna intaga. Vartill kommer att den södra flyglinjen,
som av staten understödjes, till sin huvudsakliga del går över kontinenten.
Det kan därför, det betonar jag ännu en gång, sättas i fråga, om den för
oss har så stor betydelse.

Med detta vill jag därför inte lia sagt, att det går att uppehålla flygtrafiken
utan, att offra pengar, vare sig i gamla eller nyinrättade linjer. Och man bör
göra en honnör för de pionjärer, som vågat sätta i gång dessa företag, vilka,
så vitt nu kan bedömas, ej komma att inom överskådlig tid ekonomiskt bära sig.
Därtill bidrager naturligtvis, att de ej hava tillräckligt med passagerare i sin
trafik, ty örn de det hade, skulle otvivelaktigt förlusterna bliva mindre. Därför
vill jag understryka, vad herr statsrådet gav uttryck åt, att man här bör gå
fram med försiktighet. Jag tyckte mig finna en underton härav i herr statsrådets
anförande liksom i propositionen. Att vi så böra göra, är också min
mening.

Jag vill nu inte ingå på bedömandet av, huruvida de 500,000 kronor, som för
närvarande utgå i statsbidrag plus vad som offras från postverket,, är tillräckligt
för uppehållande av de nuvarande flyglinjema i den utsträckning, som föreslagits.
Men detta är ju icke obetydliga belopp. Örn det gällde flyglinjer
inom vårt eget land av vilka vi borde få större nytta, än av denna linje å kontinenten,
skulle jag inte vara ovillig att förorda lämnandet av statsbidrag till
sådana linjer. Men då det gäller uppehållandet av linjer på kontinenten, där
det finns så många flyglinjer förut, kan det ifrågasättas, örn icke ändstationen
bör läggas något närmare vårt eget land, till exempel till Hamburg.

Herr statsrådet, som i sitt anförande belyste detta spörsmål, har ej nu funnit
anledning att föreslå någon ändring. Jag vill därför ej uttala någon mening
därom. Kanske det ännu befinnes lämpligast att uppehålla flyglinjen ända
till Amsterdam. Men skulle man ej då såsom herr statsrådet antydde kunna
bedriva trafiken på denna linje under sådan tid av året och ej med tätare turer,
än att denna drift för vårt lands vidkommande faller inom en måttlig kostnadsram.
Jag vill därför ifrågasätta, huruvida man i detta fall inte bör stanna
vid att bevilja det belopp, herr statsrådet i propositionen äskat.

Jag har även tillsammans med herr Olsson i Kullenbergstorp reserverat mig
för den kungl, propositionen, för herr statsrådets eget förslag alltså, men när
jag nu finner, att herr statsrådet överger sitt eget förslag, vilket jag ämnade
stödja och för vilket jag hoppades få ett tungt och vägande stöd av herr statsrådet
själv, så kan jag inte neka till, att jag nu är något besviken, och jag finner
mig sakna det bistånd, som jag väntat erhålla i denna kammare. Men
trots detta synes mig, att det är så starka reala skäl för denna ståndpunkt, att
jag tillåter mig yrka bifall till denna vår reservation.

Jag skall medan jag ännu har ordet be att få säga, eftersom jag inte berört
det förut, att med tanke på framtiden det nog är förutseende, att bibehålla flyglinjen
mellan Stockholm och Hälsingfors, ty vilket land skulle annars trafikerra
den? Nere på kontinenten finns det gott örn flyglinjer, men skola vi få några
flyglinjer till våra grannländer här uppe i Norden, så få vi nog se till den
saken själva, och därför får jag till vad jag förut sagt tillägga, att jag anser
att linjen till Hälsingfors bör inte läggas ner utan bibehållas.

Lördagen den 24 maj f. m.

99 Nr 38.

Herr Möller: Herr talman! Om jag nu dristar mig att begära ordet i densak,
så kan jag ju inte göra anspråk på att känna förhållandena rörande trafikflyget
i allmänhet särskilt noga, och jag kan heller inte göra anspråk på att
som kommunikationsdepartementet och herr statsrådet ha minutiöst granskat
de beräkningar, som äro framlagda av luftfartssakkunniga, då dessa sakkunniga
kommit fram till ett belopp av 700,000 kronor såsom nödvändigt, örn man
vill utöka vår trafikflygning. Såvitt jag förstår stå här två undersökningar
emot varandra, och det är ju fullkomligt omöjligt att veta, vilken undersökning
som skall ges vitsord. Det förefaller dock, som om det vore rimligt, att
de personer som under överläggningarna ägnat åtskillig tid åt att undersöka,
vilket subventionsbelopp som skulle komma att behövas, därest man överhuvud
taget vill gå in för det program, som luftfartssakkunniga framlagt, borde tillmätas
ett omdöme, som borde vara minst lika tillförlitligt och sannolikt tillförlitligare
än det omdöme, som den tekniska experten i kommunikationsdepartementet
kan ha örn samma sak.

Det är mig heller inte möjligt att ta upp frågan örn företagets ekonomiska
skötsel. Vad man vet är att enskilda personer ha offrat ganska betydande belopp,
för att Sverige överhuvud taget skall bli i tillfälle att medverka för flygväsendets
utveckling. Såvida jag inte är illa underrättad, har av aktiekapitalet
ungefär hälften, det vill säga omkring en halv miljon kronor, hittills förbrukats.

När jag gått att ta ställning till denna fråga, så har uppriktigt sagt för mig
huvudsakligen det skälet varit avgörande, att jag ansett det vara en brist, om
Sverige inte deltar i flygväsendets utveckling. Jag har den uppfattningen, att
man bör kunna ställa det anspråket på vårt land att vi, även om det medför
några uppoffringar, äro med på detta område.

Nu svarar herr Nilsson i Gränebo, att vi skola lia svenska flyglinjer. Ja,
tor ali del, det är mycket bra, men jag tror ändå man kan säga, att så, som
flyghnjerna nu äro lagda, äro de ur vårt eget lands synpunkt nyttigast. Jag
vill erinra örn, att särskilt rutten Maimi!—Hamburg förkortar resan mellan
dessa båda städer med litet mindre än 10 timmar. En resa som per tåg och
färja tar inte fullt 12 timmar, göres på flygmaskin på två timmar, och det är
klart, att det åtminstone i vissa fall är en mycket stor fördel för personer, som
behöva resa ut till kontinenten, att kunna på detta sätt förkorta den tid de behöva
tillbringa på resor.

Nu är det ju så. att nian inte — i varje fall inte numera — strider örn, huruvida
det skan vara subvention eller ej. utan man strider endast örn subventionsbeloppet.
På den punkten kan jag för min del inte anse, att bevisningen emot
de luftfartssakkunniga, sådan den är presterad här i kammaren och i propositionen.
är tillfredsställande. Jag skulle mycket väl förstå, örn man förklarat
att man av statsfinansiella skäl ansett, att vi inte borde offra mer än en halv
miljon kronor. Det är ett argument som är fullkomligt påtagligt. Men bevisningen,
att det inte behövs iner, kan jag däremot inte finna övertygande,
emot vad de luftfartssakkunniga i detta avseende ha anfört. Statsutskottets
majoritet, det vill säga de tolv ledamöterna, ha ju också givit ett erkännande
at att bevisningen pa denna punkt inte är tillfredsställande, tv i annat fall hade
man val tillstyrkt den kungl, propositionen och inte gått på en förhöjning av
beloppet.

När jag ser denna förhöjning, kan jag ju medge att den åtminstone tar sisy
bra ut. det är en vacker gest, men det är fullkomligt obegripligt, vilka ratio^
ne a grunder som ligga bakom detta belopp. Varje människa, som å ena sidan
ser Kungl. Maj :ts yrkande på 500.000 kronor och å andra sidan motionärernas
yrkande pa 700.000 kronor, drar mycket lätt den slutsatsen, att här föreligger
en sadan där typisk statsutskottskompromiss, bakom vilken det inte finns

Äng.

understöd åt
regelbunden
luftfart m. m.
(Forts.)

Nr 38 100

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng.

understöd åt
regelbunden
luftfart m. m.
(Forts.)

något sunt förnuft utan bara en siffra, som man huggit till på en höft, därför
att den ligger precis mitt emellan de tva yrkanden, som äro ställda. Jag kan
inte erkänna att vad som här är sagt försvagar sannolikheten av, att det
förhåller sig på det sättet. _ ... .

Jag kan förstå, örn människor säga: Vi skola överhuvud taget inte ge någon
subvention; en person, som vill begagna sig av flygväsendet, får själv betala
sin biljett helt enkelt. Detta skulle betyda, såvitt jag förstår, ungefär en
hundra procents ökning av nuvarande biljettpris, för att företaget skulle bli
ekonomiskt bärigt, och det gick nog inte med den höjningen heller, ty antagligen
skulle väl passagerareantalet komma att sjunka och följaktligen biljettpriset
behöva bli ännu något högre. Det skulle bli ett kommunikationsmedel, uteslutande
reserverat för de allra rikaste i samhället. Följden komme också att
bli den, att Sverige överhuvud taget inte deltoge i någon trafikflygning utan
överlämnade detta åt andra länder. Det framgår ju av den här uppsatta tabellen,
att övriga länder offra helt andra belopp än vad svenska staten för
närvarande gör för flygväsendet, och det kan väl knappast förklaras på annat
sätt, än att man där anser det som en nationell hederssak att deltaga i arbetet
på detta nya kommunikationsmedels utveckling. Jag tycker uppriktigt sagt,
att det finns många nationella hederssaker, som äro sämre än den att på ett
viktigt tekniskt område försöka vara med i den allmänna utvecklingen.

Det är sådana skäl som huvudsakligen bestämt mig, då jag_ ansett det vara
befogat att underteckna en motion i detta ämne, och jag kan inte erkänna att
vad som anförts däremot är tillräckligt vägande, för att jag skulle behöva
frånfalla motionens yrkande. Då den av herr Lindblad m. fl. avgivna reservationen
överensstämmer med motionen, ber jag här att fa yrka bifall till densamma.

Herr Nilsson, Jolia», i Malmö: Herr talman! Innan kammaren går att fatta
beslut, skulle jag vilja besvära med några få ord. Jag vill då för det
första konstatera, att riksdagen iakttagit stor försiktighet, då det gällt anslag
för det civila flyget. Den för fem år sedan sittande regeringen föreslog
ett subventionsbelopp av 700,000 kronor. Ln kommitté tillsattes da med generaldirektör
Juhlin i spetsen, som nedskar detta, belopp nied 200.000, det vill
säga till de 500,000 kronor, som sedermera årligen ha utgått. Oaktat denna
nedskärning har ju det företag, som bedrivit denna verksamhet, hållit sm
materiel vid en mycket hög standard, och det har ju haft glädjen att i dag
få konstaterat, att inga nämnvärda olyckshändelser ha inträffat. Det vore
glädjande både för företaget och för staten, örn det skulle kunna gå fem nya
år tillmötes utan att behöva råka ut för några missöden, men detta är givetvis
mycket beroende på den höga standard, som kan upprätthallas i fråga
om materiel.

Riksdagen har iakttagit försiktighet, säger jag, och en jämförelse med andra
länder visar också, att det är en mycket stor skillnad i avseende å subvention.
Tyskland står i främsta rummet med ett subventionsbelopp å 49 miljoner,
därefter kommer Frankrike med 46 miljoner, Italien med 9.7 miljoner
och England med 8.1 miljoner. Gå vi sedan till de mindre länderna, så träffa
vi Polen med 2.6 miljoner, Belgien med samma belopp, Holland med 0.9 miljoner
och Sverige med 0.5 miljoner. Även örn Sverige således ger den ökning,
som nu är ifrågasatt, så komma vi inte upp till vad Holland anslår, nämligen

900,000 kronor.

Jag tycker också, att det företag, som har bedrivit denna verksamhet, är
värt en honnör från statens sida. Det bolaget, som här finnes, har redan en
gång förbrukat sitt aktiekapital, men så intresserade, som alla varit, har ett
nytt aktiekapital kunnat anskaffas, och det vore naturligtvis tråkigt, örn in -

Lördagen den 24 maj e. m.

101 Nr 38.

tresset skulle belönas på det sättet, att staten gav en så låg subvention, att nya
förluster voro givna och utsikten att få nytt kapital därigenom bleve alldeles
utesluten.

Det förefaller mig därför vara på sin plats, att riksdagen vid detta tillfälle
gav företaget en honnör för det intresse som har visats. Det är ofta på
det viset, att örn penningmedel skall insättas i ett företag, så gör folk det i allmänhet
inte, örn de inte kunna vänta den bestämda procenten. Men här har
man gjort det av rent intresse.

Sedan är det fråga örn, hur stort det kapital skall vara, som staten skall anslå.
Här har talats örn en summa av 600,000 kronor och herr statsrådet har
gått så långt på tillmötesgåendets väg, att han är uppe vid denna summa,

600,000 kronor, ehuru propositionen stannat vid ett belopp av 500,000. Han
har redan fått en förebråelse av andre vice talmannen för sin generositet i det
fallet, men det förefaller mig, som örn han kunde ta den förebråelsen med
stort lugn.

Örn man ser på det sista årets flygning, som varit betydligt mera begränsad
än det program som nu föreligger och på vilken man ändå har förlorat 100,000
kronor, så förefaller det mig vara omöjligt att flyga året runt mellan Malmö
och Amsterdam och åtta månader till Helsingfors utan minst samma förlust
som hittills eller 100,000 kronor. Från båda hållen kan man åberopa räkneexperter.
De som räknat kalkylerna hos luftfartssakkunniga ha varit ingenjör
Angström, som är välkänd på området, och doktor Axelsson i järnvägsstyrelsen,
också känd för vederhäftighet. Dessa ha förklarat, att beräkningarna äro mycket
försiktiga, och de skulle helst sett, att man kunde ha amorterat materielen
på något kortare tid för att få ännu större trygghet och säkerhet i den verksamhet,
som här bedrives.

Vad som egentligen kunnat göra en ledsen i detta sammanhang, örn man efter
dagens debatter har anledning att bli det, är herr Roséns uppträdande. Herr
Rosén hade egentligen kunnat tänka sig ett anslag på 700,000 kronor, men eftersom
»kolonierna» däruppe i Norrland, som lian säger, inte blivit påtänkta, så
har han stannat vid 600,000 kronor. Jag är överens med herr Rosén örn, att
man bör söka göra avståndet från Umeå och Luleå till Stockholm något kortare
genom en flygmaskin, och jag har vid åtskilliga tillfällen framhållit, att man
bör ägna den saken uppmärksamhet. Ingen kan starkare än jag beklaga, att
den inte uppmärksammats i utskottets utlåtande. I reservationen kunde man
inte göra det, ty den måste tillkomma i sådan hast, att det inte var tänkbart.
Men fastän saken inte kommit upp nu, bör man inte lämna utesluten möjligheten
för framtiden att göra en utredning om den av herr Rosén önskade flyglinjen
norrut. Det skulle vara tråkigt, örn hans kamrater nu följde honom, ty
det är ju uppenbart, att det är just så långt avlägset liggande orter, som skola
hjälpas.

Herr Kvarnzelius, som ju inte är någon alltför stor entusiast för dessa nya
kommunikationsmedel, slutade sitt anförande med att läsa ut ur herr Lindblads
yttrande, att herr Lindblad nog i själ och hjärta var med om, att man kunde
stanna under 700,000 kronor. Om jag får läsa på precis samma sätt i herr
statsrådets välvilliga yttrande, så föreföll det mig, som örn han hela tiden
talade för 700,000. Det är i förhoppning om, att kammaren ansluter sig till
uppfattningen örn det riktiga med ett sådant anslag, som jag ber att få yrka
bifall till den av herr Lindblad m. fl. avgivna reservationen.

Herr Örne: Herr talman! Hela riksdagen är vid denna årstid så oerhört
diskussionstrött, att det endast är med största tvekan, som jag här vågar ta
till orda. Jag tar också hänsyn till detta faktum och skall inskränka mig till
några mycket korta ord.

Äng.

understöd åt
regelbunden
luftfart to. m.
(Forte.)

Nr 3S. 102

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang.

understöd åt
regelbunden
luftfart m. m.
(Forts.)

Från postens synpunkt innebär givetvis den civila flygningen ett mycket
stort framsteg, men såsom flygningen hittills varit anordnad här i Sverige,
har den endast i mycket ringa utsträckning kunnat tjäna postens intressen.
Under sommaren ligger ju affärslivet i vårt land rätt mycket i lägervall. Till
den tiden koncentreras semestrarna inom alla olika företag, och förhållandet
är ju likadant inom ämbetsverken och inom Kungl. Maj:ts regering, sedan
riksdagen har rest hem. Följaktligen är en flygning, som endast sker sommartiden,
av relativt begränsad betydelse från posta! synpunkt. För posten är
det ett intresse, att flygningen utsträckes till året runt för att den skall kunna
göra den rätta nyttan. Uet slag av flygning, som posten framförallt eftersträvar,
är nattflygningen. Det är först när vi få en sådan året runt, som
vi kunna nå fram till idealet för postbefordran från Sverige till länderna ute
i Västeuropa, så att den post, som avlämnas här på kvällen, följande förmiddag
kan utdelas i de stora västeuropeiska handels- och industricentra. Första
förutsättningen, för att man skall kunna få en tillfredsställande luftbefordran
av posten, är ju emellertid, att det finns ett flyg, ett flyg som är tillräckligt
väl tekniskt utrustat och försett med tillräckligt skickligt folk för att
kunna upprätthålla trafiken hela året. För närvarande ser jag den stats•subvention,
som ges till det civila flyget, huvudsakligen såsom ett bidrag till
uppfostran av detta flyg, att kunna fylla betydligt större och betydligt svårare
uppgifter än det mäktar för närvarande.

Nu förhåller det sig så, som riksdagens ledamöter känna väl till, att vi
här i Sverige lia ett ganska högt porto. Vi lia inte det allra högsta i världen
— vårt grannland i väster har fem öre högre porto över lag än vi — men vi
stå ändå ganska högt på skalan. Det beror delvis på beräkningen av ekvivalenterna
för de internationellt fastställda postavgifterna. Det internationella portot
är 25 guldcentimes, vilket förvandlat till svenska pengar blir precis 18 öre.
Nu ta vi ut 25 öre på ett vanligt brev till utlandet, och det blir således där
ett överskott på 7 öre per brev. Jag har inga kalkyler till hands, men det
torde göra någonting sådant som bortåt en miljon örn året.

När postverket, som ju är till för att betjäna allmänheten och inte för att
dra in stora summor i skatt till staten, ger statsverket 13 ä 14 miljoner kronor
örn året, och delvis kan göra det därför, att man håller ett högt utlandsporto,
så förefaller det mig ligga ganska mycket sunt förnuft i, att staten
använder en del av dessa medel för att bereda korrespondenterna en snabbare
och bättre befordran än hittills. Framför allt måste vi komma upp till en
längre tids flygning per år för att kunna nå fram till det förhållande vi
åstunda, nämligen att få England, Frankrike, Belgien och Holland att skicka i
återfrakt med våra återgående nattmaskiner vanlig post och betala avgift
till luftfartsbolaget för detta. Ha vi löst det problemet, så kunna vi när som
helst ur ekonomisk synpunkt och utan några nämnvärda uppoffringar gå över
till regelbunden nattpostbefordran. Men, herr talman, för att vi skola komma
dit, måste vi få en utsträckning till vinterflygning, och vi måste få tillfälle
att vidga nattpost!''],ygningen efter hand.

Jag tycker för min del, att reservanternas 700,000 kronor visserligen är en
ganska stor summa, men att den med hänyn till vad det här gäller att vinna
inte är överdrivet stor. Jag ber därför att få ansluta mig till den av herrar
Lindblad och Johan Nilsson m. fl. avgivna reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu föredragna utlåtandet förekommit följande yrkanden: 1 :o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle med avslag
å utskottets hemställan, såvitt den skilde sig från Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, bifalla denna framställning oförändrad; samt 3:o)

Lördagen den 24 maj e. m.

103 Nr 38.

att det förslag skulle antagas, som innefattades i den av herr Lindblad m. fl. Äng.

vid utlåtandet avgivna reservationen. understöd åt

regelbunden

Därefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med berörda yrkan- luftfart m. m.
den och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan (Forts.)
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindblad begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av den av honom m. fl. avgivna reservationen,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 170, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Lindblad m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Johan, i Malmö, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 49.

Herr talmannen yttrade: Jag ber att få meddela kammaren, att vid det sammanträde,
som är utsatt till nästa måndag klockan V2II f. m., kommer endast
bordläggning att ske av väntade utskottsutlåtanden, att därest de på dagens
föredragningslista återstående ärendena inte hinna avverkas vid detta sammanträde,
kommer ett sammanträde för sådant ändamål att hållas nästa tisdag
klockan 3, och att eventuellt, om så anses erforderligt — varom man först
senare i dag kan döma — det även blir ett sammanträde nästa måndag klockan
7 e. m.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 6, Äng. det
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 154 med förslag till lag örn statsunderändring
i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföre- stodda_ ^w^-ningar m. m., dels ock 1 amnet vackta motioner.

Genom en den 28 februari 1930 dagtecknad proposition, nr 154, hade Kungl.

Majt, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att dels antaga vid propositionen fogade
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 örn understödsföreningar
samt förslag till förordning örn erkända sjukkassor, dels bevilja
anslag till sjukkasseväsendets befrämjande och till sjukkassor, som meddela
moderskapshjälp, samt dels medgiva, att för användningen av förstnämnda
anslag skulle gälla grunder, i huvudsak överensstämmande med ett vid

Nr 88.

104

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. det
statsunderstödda
sjukkasseväsendet.

(Forts.)

statsrådsprotokollet över socialärenden för den 28 februari 1930 såsom bilaga
fogat förslag till bestämmelser i sådant hänseende.

De i propositionen innefattade förslagen avsågo en omorganisation av det
statsunderstödda sjukkasseväsendet.

Propositionen hade hänvisats, i vad den avsåg författningsförslag, till lagutskott
samt i övrigt till statsutskottet. Efter överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade den behandlats av sammansatt utskott.
Till detta utskott hade jämväl från statsutskottet hänskjutits Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln framställda förslag om anslag
till sjukkasseväsendets befrämjande samt till sjukkassor, som meddela
moderskapsunderstöd.

Till utskottet hade ock hänvisats följande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 154 väckta motioner, nämligen

inom, första kammaren:

nr 267, av herr Östergren m. fl., samt

inom andra kammaren:

nr 417, av herr Olsson i Ramsta,

nr 443, av herr Höglund i Göteborg m. fl.

nr 444, av herr Höglund i Göteborg,

nr 489, av herr Brännberg m. fl.

nr 490, av herr Andersson i Igelboda,

nr 491, av herr Andersson i Igelboda, och

nr 492, av herr Andersson i Igelboda.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt.

A) att riksdagen måtte antaga det vid Kungl. Maj:ts proposition nr 154
fogade förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 184) örn understödsföreningar;

B) att riksdagen, med förklarande att det vid Kungl. Maj:ts proposition nr
154 fogade förslaget till förordning örn erkända sjukkassor ej kunnat av riksdagen
i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga i utlåtandet infört
förslag till förordning örn erkända sjukkassor;

C) att riksdagen måtte under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk
och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, höja det ordinarie förslagsanslaget
till sjukkasseväsendets befrämjande, nu 3,500,000 kronor, med 170,000
kronor till 3,670,000 kronor;

D) att riksdagen måtte medgiva, att för användningen av nämnda anslag
skulle gälla grunder, i huvudsak överenstämmande med ett vid utskottets utlåtande
såsom bilaga fogat förslag till bestämmelser i sådant hänseende;

E) att riksdagen måtte under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk
och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, till sjukkassor, som meddela
moderskapsunderstöd, för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra förslagsanslag
av 210,000 kronor;

E) att de i anledning av förevarande proposition nr 154 väckta motionerna
I: 267 samt II: 417, 443, 444, 489, 490, 491 och 492, i den mån de icke
blivit tillstyrkta eller eljest beaktade genom vad utskottet förut hemställt, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Ernfors, Strindlund,
Aronson och Gardell i Gans av angivna orsaker ansett, att utskottet bort
hemställa

Lördagen den 24 maj e. m.

105

Nr B8.

A) att riksdagen måtte, med avslag i övrigt å Kungl. Maj:ts propositioner
nr 154 och 160, under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och inrättningar,
underavdelningen sjukförsäkring, höja det ordinarie förslagsanslaget
till sjukkasseväsendets befrämjande, nu 3,500,000 kronor, med 170,000 kronor
till 3,670,000 kronor;

B) att riksdagen måtte under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk
och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, till sjukkassor, som meddela
moderskapsunderstöd, för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra förslagsanslag
av 210,000 kronor;

C) att de i anledning av förevarande proposition nr 154 väckta motionerna
I: 267 samt II: 417, 443, 444, 489, 490, 491 och 492 måtte anses besvarade
genom vad förut i reservationen hemställts.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Rydén: I avseende å föredragningen av sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtande nr 6 hemställes, att detsamma må företagas till avgörande
punktvis med iakttagande, att punkten B behandlas före punkten A; att
vardera av punkterna B och A företagas till avgörande på det sättet, att först
föredrages det av utskottet tillstyrkta författningsförslaget, där så erfordras
paragrafvis, med slutstadgande, ingress, där sådan förekommer, och rubrik
sist, varefter utskottets hemställan föredrages; att vid behandlingen av den
paragraf, varom först uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet i
dess helhet; samt att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån än
sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

I enlighet härmed föredrogs nu

Punkten B.

Utskottets förslag till förordning om erkända sjukkassor.

1 §■

Denna paragraf lydde:

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar meddelar sjukhjälp^
och moderskapshjälp i enlighet med vad i denna förordning föreskrives,
må på sätt i förordningen sägs antagas till erkänd sjukkassa.

Heddelas understöd som ovan avses i den omfattning, som därför i denna
förordning finnes särskilt stadgat, må föreningen vid antagandet tilldelas benämningen
centralsjukkassa.

Annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassa benämnes i denna förordning
lokalsjukkassa.

Herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Det är nu tredje gången på kort
tid, som frågan örn ändrad organisation av vår sjukförsäkring är föremål för
kammarens behandling, och jag torde inte behöva erinra denna kammare örn
att när den sista gången var före, år 1927, så biföll kammaren förslaget. Jag
vågar kanske redan från början göra det uttalandet, att det förslag, som Kungl.
Maj:t nu underställt riksdagen, undergått en del nog så påtagliga förbättringar^i
förhållande till det förslag, vartill första kammaren tog ställning år
1927, och detta ligger särskilt på det organisatoriska området, där utan tvivel
vissa brister vidlådde 1927 års förslag.

Låt mig vidare också från början säga, att jag är fullt medveten därom, att
betänkligheter av olika slag kunna resas emot genomförande av en vidgad

Äng. det
statsunderstödda
sjukkasseväsendet.

(Forts.1

Nr 38. 106

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. det
statsunderstödda
sjukkasseväsendet.

(Forts.)

sjukförsäkring med ökade åtaganden ifrån statens sida. De stora invändningarna
ha väl närmast varit av två skilda slag. Dels gör man gällande, att
man skall vänta med varje åtgärd på detta område, tills man kan överblicka
hela frågan om den sociala försäkringsorganisationen samt den sociala hjälpoch
vårdverksamheten överhuvud taget och under tiden sålunda vänta med att
genomföra några s. k. partiella reformer; dels och kanske framför allt tar man
sikte på de ökade ekonomiska bördor, som komma att bli en följd av genomförande
av det föreliggande förslaget.

Vad angår den första invändningen, så är det min bestämda övertygelse, att
något hinder för att nu genomföra reformen beträffande sjukförsäkringen icke
behöver anses föreligga, därför att man därigenom skulle befaras föregripa
kloka reformer, i den mån sådana kunna komma under övervägande på de andra
försäkrings- och vårdområdena. Det har inte heller från något håll kunnat göras
gällande, att en anpassning av andra sociala åtgärder på hithörande område
skulle besväras därav, att man nu genomför en reform av sjukförsäkringen,
vilken ju till sin natur är en grundläggande försäkringsåtgärd, till vilken andra
försäkringsåtgärder, såväl vad angår exempelvis moderskapshjälpen, som är
föremål för utredning, som invaliditets- och pensionsförsäkringarna, kunna på
ett naturligt sätt ansluta sig.

Den andra invändningen om de ökade ekonomiska bördorna är klar, jag behöver
inte närmare gå in på den saken. Man har ju självfallet gjort gällande,
att under de förhållanden, som nu råda, med en kanske förestående lågkonjunktur,
det icke vore klokt att gå in för ett ordnande av sjukförsäkringen, och
det har självfallet också uttalats betänkligheter, särskilt ifrån jordbrukarhåll,
där man kanske inte kan räkna med annat än att efter en längre övergångstid
komma i motsvarigt åtnjutande av de med sjukförsäkringen förbundna fördelarna.
Man kan där lia svårare att förlika sig med att nu åtaga sig en börda,
som enligt sin natur skulle bli till mest gagn för de mera slutna samhällena,
de stadsliknande och industrisamhällena. Jag skall något återkomma till denna
fråga.

Efter alla de olika behandlingar, som sjukförsäkringsfrågan har undergått
under de sista åren, torde det icke vara erforderligt, att jag nu här i detalj
uppehåller mig vid vad det föreliggande förslaget innehåller. Jag skall därför
endast i ali korthet beröra huvudpunkterna i detsamma.

Som jag nämnde, tar detta särskilt sikte på att söka skapa en god organisation,
och detta vinner man genom att ordna lokalkassor och centralkassor, de
förra närmast anslutna till de kommunala enheterna, de senare närmast anslutna
till landstingsområdena, i vissa fall flera sådana sammanslagna. Emot
ett sådant dubbelkassesystem har man gjort den invändningen, att en hel del
sjukdomsfall därigenom skulle behöva undergå dubbel behandling, först hos
lokalkassan, som enligt det föreliggande förslaget skulle bära en viss del av
bördan, och sedan hos centralkassan, som skulle övertaga risken, när man kom
över visst antal sjukdagar — i det kungl, förslaget 21, enligt utskottsförslaget
18 dagar. Det är riktigt, att detta kan anses vara en viss olägenhet, men det
är en olägenhet, som också kan medföra fördelar. Att man ordnat lokalkasseområden,
anslutna till kommunerna, har ju nämligen sin väsentliga fördel däri,
att man därmed får områden, som inte äro större, än att man har en så att
säga inre kontroll genom att vederbörande ha lättare att hålla reda på varandra.
Det är vidare så, att när det gäller sammanhållande av dessa olika
lokalkassor, har centralkassan en given organisatorisk uppgift att fylla, och
när det gäller för centralkassan att övertaga risken för de mera långvariga
sjukdomsfallen, kan detta självfallet också ur kontrollsynpunkt ha ett nog så
välgörande inflytande, då man ju har anledning att jämföra verkningarna av
sjukförsäkringen inom de olika lokalområdena.

Lördagen den 24 maj e. m.

107 Nr 38.

A idare har man att räkna med de ökade prestationer, som kassorna skulle
åtaga sig såsom ersättning för de ökade statsbidrag, med vilka man räknar.
Jag skall inte nu här gå in på dessa prestationer, de torde vara tillräckligt val
kända, jag skall endast uppehålla mig något vid den del av prestationerna, som
avser, att kassorna även skulle svara för en obligatorisk sjukvård åt de försäkrade.
Jag erinrar då örn att detta förslag med obligatorisk sjukvård återfinnes
även i 1927 års förslag. För min del har jag också däri sett en alldeles
påtaglig fördel och har däri också haft att räkna med stöd från de ansvariga
myndigheternas sida, som ansett, att man icke enbart borde lita till att de sjuka
skulle ha sjukpenning utan även tillse, att de verkligen från början fingo den
vård. som man måste räkna med, för att de så fort som möjligt skulle återvinna
hälsa och krafter.

Det har på den punkten tydligen uppstått en ökad tvekan ibland dem, som
varit tveksamma beträffande hela detta förslag överhuvud taget, i det att
nian har trott, att det skulle föreligga en som man säger allmän läkaropinion
för att. sjukvårdsförsäkringen icke borde göras obligatorisk. Detta är emellertid
ett misstag. Medicinalstyrelsen har mycket bestämt vid upprepade tillfällen
hävdat vikten av, att de sjuka så fort som möjligt verkligen få vård, och
detsamma är förhållandet med centralstyrelsen för Sveriges läkareförbund,
som med överväldigande majoritet upprepade gånger gjort liknande uttalanden
örn nödvändigheten av, att sjukvården sättes in såsom ett väsentligt och nödvändigt
moment i sjukförsäkringen. Man lär ju också kunna anse såsom något
självklart, att genom att de sjuka på ett tidigt stadium verkligen få vård, eventuellt
då också förbunden med sjukhusvård, som även skall införas, där läkaren
så anser nödvändigt, skall man kunna räkna med vissa besparingar i det
långa loppet. Dels skall en på tidigt stadium insatt sjukvård leda till, att
sjukpenningsersättningarna minskas, dels bör man kunna räkna med, att de
ersättningar, som kunna komma att utgå för invaliditet, i vissa fall också för
pensionsförsäkringen och för fattigvård, i längden skola i gynnsam riktning
påverkas därav, att man verkligen effektivt sörjer för att få sjukvården insatt
på ett tidigt stadium av en inträffad sjukdom och förlust av arbetsförmåga.

De statsbidrag, som enligt Kungl. Majlis förslag skulle utgå, avses ökade
på det sättet, att det s. k. medlemsbidraget skulle höjas från 2 till 3 kronor,
sjukdagsbidraget, d. v. s. andelen av sjukpenningen, höjes från 25 till 50 öre
— detta är samma förslag som tidigare förelegat. Sjukvårdsbidraget skulle
utgå normalt med en tredjedel av kostnaderna; den sjuke själv får betala en
tredjedel och sjukkassan betalar två tredjedelar, men hälften av dessa två tredjedelar.
d. v. s. en tredjedel, betalas med statsbidrag utom i det fall, då det
galler läkemedel, varvid enligt Kungl. Maj:ts förslag, som av utskottet också
i den delen tillstyrkts, man räknat med att den sjuke själv skall betala hälften
av kostnaderna. Denna hälft skall även utgå för sådana utgifter, som avse
andra sjukvårdande åtgärder, såsom bad, massage och ljusbehandling m. m.,
där man av erfarenhet utifrån har funnit, att det kan vara särskilt angeläget
ur kontrollsynpunkt, att man lade en relativt stor andel av kostnaderna på
den sjuke själv.

Det är självfallet av den allra största vikt. och jag kan försäkra, att vid
övervägandet av Kungl. Maj:ts förslag den delen av saken har ägnats den allra
största uppmärksamhet, att man tillser, att man vidtar nödiga försiktighetsmått
för att förebygga missbruk, som eljest kunna insmyga sig, när inte tillräckliga
korrektiv förekomma, såsom förhållandet synes vara vid den utländska
sjukförsäkringen i mångå fall. De åtgärder, som man i det fallet har att
räkna med i Kungl. Majda förslag, äro i första hand vad jag nyss berörde,
nämligen den kontroll, som ligger i att lokalkassorna avse relativt begränsade
områden, där en så att säga inre kontroll kan upprätthållas, samt att dessa

Äng. det
statsunderstödda
sjukkasseväsendet.

(Forts.)

Nr 38. 108

Lördagen den 34 maj e. m.

Ang. det
statsunderstödda
sjukIcasseväsendet.

(Forts.)

lokalkassor sedan skola svara för en så pass väsentlig del av kostnaderna, som
enligt Kungl. Maj:ts förslag är fallet och som kan beräknas ligga emellan
38.5 och upp till 50 procent för olika delar av de med sjukförsäkringen förenade
kostnaderna. Där har man sålunda ett incitament till inre kontroll och
till korrektiv emot missbruk i sjukförsäkringen, som bör kunna verka nog
så återhållande.

Vidare äro speciella försiktighetsmått förbundna med de olika slagen av åtgärder.
Beträffande sjukvården har man att räkna med att läkare skola ha
funnit vården erforderlig, den sjuke skall, som jag nämnde nyss — och detta
är, vill jag säga, den viktigaste delen av dessa försiktighetsmått — betala en
tredjedel, i vissa fall hälften, av kostnaden för sjukvården. Därjämte är ett
visst minimum stadgat beträffande vården, utöver vilket lokalkassan icke får
gå, utan att centralkassan därtill lämnat sitt medgivande. Ytterligare bär
Kungl. Majit i fråga örn sjukvårdskostnaderna föreslagit en viss maximering
av det sjukvårdsbidrag, som ifrån statens sida skulle utgå till kassorna. Pa
denna punkt har utskottet emellertid avvikit ifrån Kungl. Majits förslag, ^vartill
jag skall återkomma. För sjukhusvården fordras läkarintyg, att sådan
vård är erforderlig, och vidare kan man endast räkna med vård på allmänt
sjukhus och då på allmän sal enligt kostnaden i hemorten. Slutligen tillkommer
på denna punkt, att avdrag på sjukpenningen skall göras för kassans utgifter
för vården på sjukhus. Vad beträffar sjukpenningen gäller, att kassan
skall vara pliktig att utge sådan allenast vid sjukdom, som medför förlust av
arbetsförmåga eller för vars botande den sjuke enligt läkarens föreskrift fullständigt
bör avhålla sig från arbete. Det föreskrives en karenstid av tre dagar
enligt Kungl. Majits förslag och utskottets; de sakkunniga hade där föreslagit
två dagar. Den sjuke skall vara pliktig underkasta sig läkarundersökning, örn
så påfordras och skall, om läkaren påfordrar det, eventuellt _ inlägga .sig på
sjukhus. Vidare är det högst 6 kronor örn dagen, som få utgå i sjukpenningar,
om statsbidrag överhuvud taget skall kunna påräknas, och slutligen kan kassan
för försäkring till högre sjukpenning än en krona föreskriva särskilda villkor
för undvikande av överförsäkring.

Jag tror, att man kan våga göra det påståendet, att genom den råd av försiktighetsmått,
som man vidtagit och som delvis ligga i organisationen själv,
skall man kunna räkna med att de missbruk, som framträtt utomlands under
förhållanden, som icke likna dessa, icke skola behöva befaras hos oss, utan man
skall ha den översikt och den kontroll över sjukförsäkringens utveckling, som
självfallet äro nödvändiga för att förebygga missbruk vid bristande ansvarskänsla.

Nu har emellertid utskottet i Kungl. Maj lis förslag vidtagit en del ändringar.
Jag skall inte här ingå på detaljer i den saken; där det rör ändringar,
som jag inte tillmäter någon större betydelse, och detta gäller även den ändring,
som avser vad jag nyss nämnde, nämligen förkortande av den tid, lokalkassan
svarar för prestationerna, ifrån 21 till 18 dagar. Det medför visserligen
någon olägenhet, men den är procentuellt inte av sådan betydelse, att
jag anser mig böra uppehålla mig vid den punkten.

Det är däremot två andra punkter, där jag fäster större vikt vid de ändringar,
som utskottet har vidtagit, och måste anse det synnerligen angeläget,
att kammaren ville på dessa punkter följa Kungl. Majits förslag. Den ena
gäller, att man tagit bort den av Kungl. Majit föreslagna bestämmelsen, att
sjukdagsbidrag icke skall utgå för dag, då medlem eljest av allmänna medel
åtnjutit avlöning eller annan ersättning med minst en krona. Jag fäster vikt
vid denna punkt därför, att jag anser det vara av mycket stor principiell betydelse,
att man icke ifrån statens sida utbetalar en dubbelersättning, sådan
som här ifrågasattes av utskottet. Det är visserligen sant, jag erkänner det

Lördagen den 24 maj e. m.

109 Nr 38,

gärna, att vissa praktiska olägenheter äro förbundna nied att hålla på denna
bestämmelse. Den kan verka ojämnt, och jag medger gärna, att den kan verka
orättvis i vissa fall, men det finns inte möjlighet att därvidlag komma fram
till någon matematisk rättvisa, och de svårigheter, som skulle vara förbundna
med kontrollen i detta avseende, äro enligt min bestämda mening överdrivna.
Det bör därför vara möjligt att fästa den större vikten vid att man icke utbetalar
dubbelersättning i form av statsbidrag eller av allmänna medel överhuvud
taget i ett fall sådant som detta. Jag ber på den punkten att få nämna,
att andra kammaren har följt Kungl. Maj:ts förslag.

Den andra punkten, som är icke mindre viktig, är den, som gäller maximeringen
av statsbidrag för sjukvården. Där hade Kungl. Majit föreslagit, att
det skulle vara ett maximum av 3 kronor per medlem och år för sjukvårdsbidrag.
med en kronas tillägg, där det inbegriper jämväl barn under 15 år,
medan man för de fyra norrländska länen, där självfallet sjukvårdskostnaderna
på grund av de genomsnittliga längre resorna bli större, skulle höja dessa
tre kronor till fyra kronor plus en krona i det fall, jag nämnde, där även barn
under 15 år voro delaktiga av försäkringen. Jag ber på denna punkt också att
få erinra, liksom när det gällde den av mig nyss nämnda, att 1927 års förslag,
som kammaren biträdde, upptog båda dessa av Kungl. Majit föreslagna
bestämmelser, vilka utskottet nu har strukit, och vad maximeringen angår
var den till och nied lägre än vad Kungl. Majit denna gång ansett sig böra
föreslå på grund av den erfarenhet man har angående de verkliga kostnaderna
på detta område.

Det är ju så. att kammarens beslut i själva huvudfrågan kommer att fattas
i samband med den nu föredragna paragrafen, men jag vill i alla fall uttala
den bestämda förhoppningen, att när det sedan kommer till detaljbehandling
av förslaget örn statsbidragen, kammaren måtte följa Kungl. Maj :t på de båda
av mig nu särskilt understrukna punkterna. Jag behöver inte här närmare
förklara för kammaren, vad jag berörde i början av mitt anförande, att det på
många håll och icke minst inom lantmannagruppen och det parti, som jag har
äran företräda, råder en mycket stark tvekan i fråga örn de utgifter, som förestå
vid genomförande av en reformerad sjukförsäkring. Man är då självfallet
böjd att stegra denna tvekan, ifall man antager, att riksdagen inte vill tillmötesgå
sådana förslag, där Kungl. Majit försökt i ett sammanhang skapa nödiga
kontrollåtgärder mot missbruk, varom man ju sett så bjärta redogörelser
ifrån andra håll.

Det har örn åtgärder av denna art, sociala försäkrings- och hjälpåtgärder av
olika slag, ju även i detta sammanhang hörts erinringar av det slaget, att man
nu börjat vidtaga så mycket åtgärder för att med statsmedel understödja enskilda,
att man slappade deras ansvarskänsla och vande dem vid att lita till
statens hjälp vid alla möjliga tillfällen. Det är ganska egendomligt för mig
att nu emot detta förslag också få rikta en sådan förebråelse, när jag vet med
mig, att jag under de gångna åren, då jag har haft äran företräda socialdepartementet,
jag kan väl säga vid så många tillfällen, jag överhuvud taget
kunnat utnyttja, själv uttalat denna samma varning och framhållit vådan av
att gå för långt i sådan riktning, som jag nu berörde. Men när jag likväl ansett
mig, trots den principiella uppfattning jag i detta fall har, böra framlägga
sjukförsäkringsförslaget, så ber jag kammaren vara övertygad om, att
det har skett i djup ansvarskänsla för vad denna sjukförsäkring skulle innebära,
med beaktande av de fördelar, den skulle medföra för vårt folk, och vad
den skulle medföra av nytta, när det gäller att så snart som möjligt bringa sådan
hjälp åt dem, som blivit arbetsodugliga på grund av sjukdom, att de kunna
återtaga sitt arbete. Jag vågar därför tro, att första kammaren nu liksom
förra gången skall finna, att sjukförsäkringen är av sådan grundläggande be -

Äng. det
statsunderstödda
sjulckasseväsmdet.

(Forts.)

Nr S8. ilo

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. det
statsunderstödda
sjukkasseväsendet.

(Forts.)

tydelse för ordnande av en god försäkringsvärd i landet och har en sådan förebyggande
verkan, att man med gott samvete kan, även örn man i övrigt hyser
principiella betänkligheter i fråga örn en långt gående hjälpverksamhet med
bidrag ifrån statens sida, acceptera det förslag, som Kungl. Majit nu efter
sorgfälligt övervägande har framlagt.

Herr Ernfors: Herr talman, mina herrar! Som kammarens ledamöter ha
sett av utskottets betänkande, har jag bifogat en reservation till detsamma,
och ni torde kanske också ha funnit, att jag står i en föga avundsvärd ställning
härvidlag. Fiirst och främst får jag nu vända mig till statsrådet och
chefen för socialdepartementet, som jag fullkomligt tror, då han säger, att
han har lagt fram sitt förslag under djup ansvarskänsla. Därpå tvivlar
jag inte ett ögonblick. Jag tror inte, att han gjort det enbart i egenskap
av chef för departementet, utan jag tror, att han har gjort det av själ och
hjärta och av intresse för denna sak. Detta kan dock inte hindra, att jag
har måst gå emot detsamma, då jag enligt min uppfattning har fullt talande
skäl för att opponera mig mot, att ett sådant förslag antages.

Jag och kanske flera med mig kastades nog in i utskottet utan att förut
lia deltagit i behandlingen av liknande ärenden och således förut blivit insatta
i frågan. Så kom detta förslag i riksdagens sista timme, och utskottsbehandlingen
fick forceras på ett sådant sätt, att den enligt min uppfattning
inte fick taga den tid i anspråk, som åtminstone för mig erfordrades, för att
jag skulle få tillräckligt sätta mig in i ärendet.

Ett grundskäl för den förändring, som Kungl. Maj :t föreslagit, skulle nu
vara, att dessa kassors antal för närvarande är för stort, kassorna äro för
små, och förslaget skulle avse en koncentration. Ja, det kan nog så vara,
en koncentration kan kanske vara nödvändig, men jag tror, att en sådan koncentration
lämpligare kan ske genom att man företar den med fri vilja. Den
borde ske frivilligt från de nuvarande kassornas sida, i stället för att man
på detta sätt — ja, jag får säga våldför sig på deras frihet. Som jag nämnde,
har jag ingen erfarenhet i behandlingen av denna fråga, jag är inte heller
någon sjukkasseman, och örn jag skall säga någonting örn dessa sjukkassor,
så grundar det sig endast på den erfarenhet jag kan ha ifrån den bygd, jag
tillhör, och vad jag hört av sjukkassemän i min egen hemförsamling. Där
ha vi flera sjukkassor. Om jag inte misstar mig, är det fem ^ stycken, och
jag får verkligen säga, att det har alltid under de många, många år, som
jag har varit vittne till deras verksamhet, glatt mig att se, med vilket intresse
man omfattar sina kassor, rentav med vilken kärlek man har arbetat
för dem. Kassornas sammanträden ha minsann inte varit fåtaligt besökta.

Här har det framhållits, hörde jag, i andra kammaren, och jag tror, att
det också står i propositionen, att det statsbidrag, som förut har utgått, egentligen
är avsett att täcka de kostnader, som de nuvarande sjukkassorna haft
för sin verksamhet. Ja, men så har nog förhållandet inte varit i min hemtrakt.
Jag kan våga påstå, att där har man så gott som utan ersättning
skött kassornas verksamhet och fått använda allra största delen av statsbidraget
till att hjälpa de sjuka.

Om nu dessa kassor känna med sig, att de skulle försvagas, tror jag, att
de ha så pass mycket ansvarskänsla, att de slå sig ihop på ett sätt, som kan
vara nödigt och nyttigt och nödvändigt, och jag tror, att det är bättre, att
man i någon mån får behålla sin frihet än att verksamheten ovillkorligen och
alltid och i alla fall skall tvingas in i statens tvångströja.

Jag tror också, att man i synnerhet under de sista åren kan ha konstaterat,
att anslutningen till sjukkassorna, trots att de ha varit sa manga, trots
att de ha varit så små, har ökats i ganska betydlig mån. Åtminstone tror

Lördagen den 24 maj e. m.

lil Nr 38.

jäg mig veta, att så har varit förhållandet hemma. Jag tror, att anslutningen
stigit betydligt, sedan ett hot kom bort, som fanns för några år sedan, nämligen
att man skulle göra hela försäkringen obligatorisk. Jag tror, att kassorna
inte hade någon smak därför, och jag tycker mig ha funnit, att sedan
detta hot börjat slappna, har verksamheten omfattats med ännu mera intresse
av vederbörande än förut.

Jag kan då inte förstå, varför man inte kan låta det få fortgå på samma
sätt, då medlemmarna i alla fall själva så önska. Jag fruktar, att örn denna
lag kommer att träda i tillämpning, blir det en hel del av dessa kassor, som
upplösas, och följden blir kanske den, att många i trilska inte gå in i en ny
sjukkassa. Således kan hela verksamheten skadas i stället för gagnas. Och
jag frågar mig: Hur skall det bli med dessa sjukkassors medel? Jag är
själv i min hemtrakt vittne till hur kassorna dock ha skaffat sig ganska bra
fonder, och vi behöva bara gå till de sakkunnigas utlåtande här, så skola vi
få se, att på landsbygden ha kassorna fonder, som äro tillräckliga för att
möta fortsatt verksamhet. _ Det är egentligen i städerna, som det finns brist.
Det finns en sammanställning här på s. 49 rörande vad som erfordras i fondväg
dels för begravningshjälp, dels för sjukhjälp. Sammanställningen är utförd
för olika städer, och städerna äro sammanförda, och dessutom finns det
särskild sammanställning för landsbygden. Det visar sig där, att städernas
sjukkassor ha sörjt sämre för sin fondbildning än landsbygden har gjort. I
städernas fondbildning fattas enligt denna uppgift 1,514,741 kronor, under
det att det på landsbygden finnes ett överskott av 2,066,223 kronor. Detta
ger mig anledning till det antagandet, att det nog är städerna, som äro mera
i behov av denna förändring än landsbygden.

I vår reservation ha vi påpekat, att vissa utredningar pågå, och att vi
för vår del anse, att man borde vänta, tills dessa utredningar äro klara, innan
man företar sig någonting i fråga örn den nuvarande reformen. Herr statsrådet
har själv påpekat dessa saker för en stund sedan och påstått, att man
behövde inte invänta dem, utan man kunde gott taga detta förslag. Ja, det
må ursäktas mig, att jag är av annan uppfattning än statsrådet. Jag har
nämligen den uppfattningen, att när man går att lösa socialförsäkringsfrågorna
så är det bäst att ha alla frågorna framför sig och kunna bedöma,
vilka det är nödvändigast att taga, och tänka sig för, om man har penningar.
^ I annat fall tror jag. att man upprepar en historia, som jag kommer
ihåg från min ungdom. Det var en gubbe, som körde störar i skogen.
Han lassade den ena stören efter den andra på vagnen och sade till hästen:
»Orkar du den stören, så orkar du den, och då orkar du den också.» Men
det gick inte, och sedan fick han lassa av alla störarna och köra hem tomt.
Så kan det gå här också. Ha vi inte penningar, och det är ändå huvudsaken,
till att lösa alla dessa sociala frågor, stå vi där och kunna få taga
tillbaka steg, som vi förut tagit, och vi kunna bittert och djupt få ångra, att
dessa steg tagits.

Det har sagts, att Sverige skulle stå tillbaka i fråga örn denna verksamhet
för andra länder, men jag undrar, om det är så sant. När vi tänka på hur oerhört
mycket det göres i Sverige för sjukvården, tror jag nästan, att man kan
säga, att vi stå på ett rätt högt plan. Det kan väl vara tvivel underkastat, örn
vi inte kunna säga åt de andra länderna, att de få se upp till oss. Jag har
här en uppgift, som utvisar, att enbart för sjukhus- och tuberkulosvården betalade
stat och kommun 1927 37J/2 miljoner kronor, hospital, provinsialläkarinstitutioner
och sinnesslöanstalter och dylikt oräknat.

Herr statsrådet påpekade, att medicinalstyrelsen har påyrkat, att de sjuka
snarast möjligt borde kunnat den vård, som är nödvändig för deras tillfrisknande.
Ja, det har den ju gjort, det ha vi sett i handlingarna, men jag undrar,

Äng. del
statsunderstödda
sjulckasseväsmdel.

f Korta.)

Nr S8. 112

Lördagen den 24 maj e. m.

An}. det
statsunderstödda
sjukkasseväsendet

(Korts.)

om inte numera åtminstone i de flesta trakter i landet en sådan vård beredes

dem. Stat och landsting bygga sjukhus och bygga sjukhus i sådan grad, att
jag tror, att vi knappast kunna tänka oss, att det skall forceras vidare, men
så fort ett sjukhus eller ett lasarett är byggt, så är det fullagt med sjuka. Det
erkänner jag. Men det är därför att så fort som platserna finnas, så skötas
numera inte de sjuka hemma, utan de flyttas dit, där de få den bättre vården.
Jag tror alltså, att medicinalstyrelsen där inte bär så mycken rätt att säga,
att vi skola ha ytterligare sjukvårdsanstalter. Jag tror, att örn denna utveckling
av byggande av sjukvårdsanstalter och lasarett går i samma tempo sorn
hittills, så får kanske medicinalstyrelsen vara nöjd och belåten.

Jag har här en liten uppgift örn antalet vårddagar, som det allmänna har
bekostat, och det är för 1928 omkring 750,000. Däribland är inte räknad vården
av sinnessjuka, men där tillkommer ett oerhört stort antal vårddagar med
nedsatt avgift. Detta har dock gjorts från det allmännas sida. Nu har det påståtts,
att en sådan här sjukförsäkring kanske skall nedbringa dessa kostnader,
men man har nog anledning att draga detta i tvivelsmål.

Herr statsrådet sade i sitt yttrande, att en av de betänkligheter, som resas
emot detta förslag, är de ökade ekonomiska bördorna. Ja, detta är en av huvudorsakerna
till att jag har reserverat mig mot förslaget. Vi ha haft i vår hand,
det lia vi nu litet var sett, en utredning, som visar, att örn denna verksamhet
skulle genomföras i samma utsträckning som i Danmark, skulle kostnaderna
härför vid den tidpunkten, då genomförandet blivit fullständigt, stanna vid
ungefär 31,800,000 kronor. Jag undrar, var Sverige till sist skall taga dessa
penningar, när vi kanske få en hel del andra saker, som också hänga över,
när de nyssnämnda kommittéerna fått fullgöra sina uppdrag och regeringen
får anledning att på grund av dessa komma med nya krav.

En nyhet i detta förslag ä.r ju, att läkarvård och sjukvård också skall betalas
av sjukkassorna med statsbidrag. Detta gör, att kostnaden i Sverige skall
uppgå till omkring 10:50, under det att den i Danmark utgör omkring 7 kronor.
Det blir således en väsentligt högre kostnad här än i andra länder.

En betänklig sak, som därvid också framstår, är, detta vill jag påpeka,^ att
vår industri, som i mångt och mycket, kanske i ganska stor utsträckning, måste
ombesörja sjukvård åt sina arbetare, säkerligen kommer att avlasta denna börda,
örn inte alltsammans så åtminstone största delen. Jag har här en uppgift,
som innehåller: »Redan 1917 uppskattades av socialförsäknngskommittén en
del större arbetsgivares sammanlagda bidrag för dessa ändamål till över 4 miljoner
kronor. Bidragen anses numera, frånsett olycksfallsförsäkringen, överstiga
dubbla denna summa.» Det är mycket troligt, att industrien avlastar
dessa bördor. Jag skall inte närmare gå in på sättet, ty det är^så tydligt och
klart, hur de skola göra detta, att jag som sagt behöver inte påvisa det och i
synnerhet inte för dem, ty de veta nog vilken väg de skola taga för att få
statsbidrag.

Sedan finns det vissa detaljer i detta förslag, vilka jag inte heller precis är
så nöjd med. Vi lia t. ex. den av Kungl. Maj:t föreslagna karenstiden, som är
tre dagar. Dessförinnan skulle jag vilja säga, att här blir det egentligen landsbygden,
bondebefolkningen, den jordbrukande befolkningen, som får vara med
om att betala industriarbetares och stadsarbetares löner. På landsbygden ha
vi också, åtminstone har jag det så hemma med de få arbetare, jag har i mitt
jordbruk, så ordnat, att arbetsgivaren bestrider kostnaden för de anställdas
sjukdomar på sådant sätt, att när en är sjuk, drager man in på arbetet, så att
han slipper få något avdrag från sin avlöning. Antingen får det gå till på det
sättet, att den, som sköter örn gården, får ligga i under någon timme mer, rilen
också på det sättet, att när kamraterna se, att en är sjuk, äro de så hyggliga,
att de taga litet längre arbetstid än de annars äro skyldiga till. Nu kan här -

Lördagen den 24 maj e. m.

113 Nr 38.

emot invändas, att när denna lag går igenom, får jordbruket vara så vänligt
att föra in sina statkarlar och drängar i sjukförsäkringen, men jag vill säga,
att jag tror. att det är lättare sagt än gjort. Jag tror, att det kommer att dröja
ännu en generation, innan det är genomfört.

Jag nämnde örn karenstiden och påpekade nu allra sist, att bär gäller det
nog egentligen stadens och industriens arbetare, som skola komma i åtnjutande
av denna fördel. Jag vågar bestämt göra det påståendet och hoppas att inte
härvidlag bli emotsagd, då jag säger, att deras inkomster och levnadsstandard
nu är sådan, att de inte behöva ha bidrag från det allmänna och staten under tre
dagars sjukdom. Då jag reserverade mig mot utskottsbetänkandet och yrkade
avslag därpå, ansåg jag, att jag inte ville reservera mig punktvis. I annat fall
skulle jag ha reserverat mig till förmån för ett förslag, som jag i hastigheten
framkastade inom utskottet, nämligen att denna karenstid skulle ha ökats till
sju dagar. Jag anser nämligen, att de försäkrade mycket väl kunna vara sjuka
i sju dagar utan att falla det allmänna till last. Jag tror, att det inte alls är
farligt att införa en dylik bestämmelse. Hade man ökat karenstiden till sju
dagar, skulle kanske halva antalet sjukdomsfall ha fallit bort, ty det är ju
alldeles tydligt och klart, och det veta vi allihop, att det största antalet sjukdomar
är mycket kort.

Sedan har skett en förändring i utskottets förslag. Utskottet har ändra!
dagantalet, som lokalsjukkassorna skola ansvara för, från 21 till 18, och det
är ingen hemlighet, att detta är frukten av en kompromiss inom utskottet, en
kompromiss, som jag för min del varken tyckte örn eller fann vara smaklig.
Jag tror. att regeringens förslag härutinnan varit mycket bättre. Genom denna
sänkning har man, örn jag så må säga, lyft bort en del av det intresse, som
de lokala sjukkassorna ovillkorligen behöva ha för att kunna fylla sin uppgift
på ett tillräckligt sätt. Dessa lokalsjukkassor komma, tror jag, att slappna i
denna uppgift, som bör åligga dem, att, örn jag så får säga, övervaka de sjuka.
Örn de ha längre tid, som de få ansvara för, således ha större utgifter för sjukvården.
tror jag, att deras intressen i det fallet skulle komma att vara mycket
större.

Statsrådet har redan påvisat det enligt hans uppfattning riskabla i att göra
de förändringar, som utskottet gjort, så att jag skall inte beröra detta i annan
mån än att jag meddelar, att när vi komma till dessa paragrafer, för den händelse
förslaget går igenom, skall jag inte underlåta att yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag därutinnan, som jag anser vara mycket bättre än utskottets.

Sedan kommer jag till en fråga, som jag finner vara en av de allra mest
ömtåliga bär och en, som kanske varit en av de förnämsta orsakerna till att
jag ställt mig fullständigt avvisande mot förslaget. Det gäller sjukkontrollen.
Statsrådet har uttalat, att han hoppades, det de ökade medlemsavgifterna
skulle bli en garanti för att medlemmarna själva skulle ombesörja, att kontrollen
bleve bättre och att inte samma tråkiga förhållande skulle inträffa, som
råder i utlandet. Ja, det vore väl, om så bleve, men jag kan inte underlåta
hysa en liten allvarlig fruktan för att vi komma in på samma förhållanden,
och jag skall litet längre fram visa, att vi redan äro inne i samma förhållan den.

kanske lika tråkiga förhållanden som man har i andra länder. Det är troligen
de flesta ledamöter, som inte lia tagit del av vissa siffror från andra länder,
vilka siffror visa, hur svårt det är att utöva kontroll över de sjuka, en
kontroll som där. efter vad jag tror, i de allra flesta fall får ske efter anställande
av kontrolläkare, och för så vitt jag inte läst fel eller är oriktigt underrättad.
håller staten i England dessa kontrolläkare och bekostar deras resor,
och de äro tilldelade vissa distrikt som verksamhetsområde. Här är inte alls
fråga örn sådana kontrolläkare, och därför tror jag, att vi kunna ännu mera
riskera att stå inför samma elände som man gör därute.

Första hammarens protokoll 1930. Nr 38. 8

Äng. det
statsunderstödda
sjukkasseväsendet.

(Kort*.)

Nr 38. 114

Lördagen den 34 maj e. m.

Ang. det
statsunderstödda
sjukkasseväsendet.

(Forts.)

I Norges huvudstad t. ex. hänvisades till kontrolläkare år 1925, 1926 och
1927 respektive 2,353, 2,341 och 2,183 sjuka personer. Av dessa uteblevo
12 å 14 procent ifrån kontrolläkaren. De gingo inte dit, de visste, att det var
inte lönt, men de andra härdade ut och gingo, men kontrolläkaren friskförklarade
genast 53 ä 55 procent och det omedelbart. Av dem, sorn sedan återstodo,
var det 8, som klagade hos kontrollnämnden, och av dessa 8 tillerkändes en
ersättning. Örn dessa hade erhållit sjukersättning i 21 dagar, skulle kassan
för det året fått sig pålagd en kostnad av i runt tal 300,000 kronor. I Tyskland
ha 60 ä 70 procent underlåtit infinna sig hos kontrolläkarna, i England
hänvisades under åren 1925—1927 1,100,000 personer till kontrolläkarna, och
därav inställde sig i runt tal 500,000. Av dem blevo 170,000 frisksltrivna.
Nu har, som det nyss påpekats, statsrådet sagt., att det nog inte är så farligt
härvidlag. Det blir bättre. Här har jag ett tidningsurklipp, det är ur Svenska
Dagbladet för i dag. Där citerar man ett uttalande, som förekommit i
Svenska Morgonbladet av direktören för den stora centralsjukkassan Vänfast
i Stockholm, doktor Edvard Tegendal. Han säger: »Kassan har nödgats anställa
en förtroendeläkare för att hålla uppsikt över de rapporter, som läkarna
insända över de sjukkassornas medlemmar, vilka söka dem som patienter.
Doktor Tegendal nämner visserligen icke hur många misstag, som blivit begångna,
eller hur många simulanter, som blivit avslöjade, men den upplysningen,
att under ett år icke mindre än en halv miljon kronor inbesparats i sjukpenning,
talar mer än ord.»

Jag Ilar hört sägas, att talet om detta missförhållande, som jag här påpekat,
skulle inte vara så mycket att fästa sig vid, därför att medicinalstyrelsen
bär nog haft sin uppmärksamhet riktad därpå, och Sveriges läkareförening
skulle ju ha yttrat sig till förmån för förslaget, utan att säga någonting, däremot.
Jag vill då i det fallet säga, att på sid. 39 i Kungl. Maj:ts proposition,
där det står örn medicinalstyrelsens yttrande, visar det sig, att den har uttalat
vissa önskemål i tre punkter. Den första är önskvärdheten att förekomma
överförsäkring, den andra gäller de försäkrades eget bidrag till läkare och
sjukvård. »Den tredje synpunkten», här citerar jag propositionen, »syftar till
möjligast effektiva kontrollåtgärder. De sakkunniga hava icke förbisett dessa.
Men de sakkunniga borde kraftigare än som skett i motiveringen hava
understrukit behovet av sjukförsäkringsorganens kontrollerande verksamhet.
Eör dennas planerande och genomförande liksom ock för sjukförsäkringsverksamhet
i övrigt synes läkarerfarenhet inom organisationen vara nödvändig.
»

Jag tycker, att detta tillräckligt tydligt ger vid handen,, att medicinalstyrelsen
har haft blicken öppen för den fara som förefinnes just för att simulanter
skola kunna komma åt sjukbidrag såväl av vad staten ger som av vad
sjukkassemedlemmarna lämna. I tidningarna och även eljest har det också
synts på sista tiden, att det ifrån en hel del läkareföreningar kommit fram
mycket, mycket skarpa varningar emot just det omtalade missförhållandet.
Det har kommit opinionsyttringar från. bland annat, Värmlands läkarförening,
som säger så här: »Värmlands läkarförening har vid tvenne tillfällen
diskuterat förslaget till ny sjukförsäkringslag och därvid kommit till den bestämda
uppfattningen, att förslaget innebär en väsentlig omläggning av nuvarande
sjukvårdsförhåHanden, vilka i stort sett fungerat val. Föreningen är
av den uppfattningen, att liknande sjukvårdsorganisationer i utlandet lett till
synnerligen allvarliga missförhållanden, och är övertygad örn att detsamma
skulle bliva förhållandet hos oss.

Föreningen anser att örn förslaget skall antagas, bör det ske åtminstone med
följande förändringar: 1) med läkarvården som frivillig prestation för kassorna;
2) med klart angivna bestämmelser örn att sjukpenningen icke får över -

Lördagen den 24 maj e. m.

115 Nr 38.

stiga viss procent av arbetsförtjänsten; 3) med en karenstid som eliminerar
massan av kortvariga sjukdomsfall.»

Där påpeka de just vad jag sade, att den nu ifrågasatta karenstiden av tre
dagar måste anses vara alldeles för kort.

Till denna resolution lia ytterligare följande föreningar själva eller genom
sina styrelser anslutit sig: Gästriklands, Västernorrlands, Gotlands, Nordvästra
Skånes, Blekinge, Nordöstra Skånes, Norrbottens, Östergötlands, Jönköpings,
Västerbottens, Jämtlands, Hälsinglands, Älvsborgs och Bohusläns, Kronobergs
och Stockholms läns läkareföreningar, Sveriges privatpraktiserande
läkares förening samt Sveriges yngre läkares förening.

Särskilt beaktansvärd är den sistnämnda föreningens resolution, då dess
medlemmar ju i första hand skulle vinna avsevärda ekonomiska fördelar av den
nya lagens antagande. Resolutionen har följande lydelse: »Verkställande utskottet
i Sveriges yngre läkarförening instämmer i huvudsak i den av Värmlands
läkarförening framlagda resolutionen. Otvivelaktigt kommer ett antagande
av det framlagda förslaget till sjukförsäkring att icke oväsentligt stödja
läkarnas utkomstmöjligheter, men detta genom honorerande av åtgärder, som
delvis ha föga med reell sjukvård att göra. Trots det de yngre läkarnas ekonomiska
situation nu är åtskilligt brydsam, är det därför vår bestämda övertygelse
att de vid ett allmänt möte, som av olika omständigheter nu ej kan sammankallas,
skulle med överväldigande majoritet instämma i detta vårt yttrande.
»

Till detta vill jag lägga, att jag tror alldeles säkert att då Kungl. Maj:ts
proposition avfattades och lämnades, funnos icke dessa opinionsyttringar, utan
de ha kommit efteråt, lien de äro efter min uppfattning ett så pass tungt vägande
skäl, att man icke kan bortse ifrån dem, utan måste taga dem icke bara
under vederbörlig hänsyn utan måste taga mycket stor hänsyn därtill. Jag är
minsann icke elen, som vill påstå annat än att vår läkarkår är den mest samvetsgranna,
_ som säkerligen kan uppletas, men även läkare äro människor, och
när dessa sjukkassemedlemmar komma och vilja lia intyg, är det nog icke så
gott att neka; frestelsen ligger nära till hands att vara litet släpphänt, ty annars
blir läkaren hållen för att var fullkomligt omöjlig.

Här bär det ju påståtts, att sjukdomsfrekvensen har ökat så mycket. Ja,
jag vet icke, vad jag skall säga örn det, men nog förefaller det vara ganska
märkvärdigt, om sjukdomsfrekvensen skulle ha ökat med de nu så oerhört förbättrade
^hygieniska förhållanden, som råda. Det är nog mycket, som det
brister på landsbygden i fråga örn hygien, men i städerna, åtminstone i Stockholm,
går det knappast att få en våning, där icke varje arbetarfamilj har sitt
badrum och alla möjliga bekvämligheter, så att nog torde åtminstone stockholmarna
om några människor kunna hålla kroppen frisk!

Det skulle kunna vara mycket mer att säga i clemia sak, men den sena timmen
nödvändiggör, att jag icke täger upp tiden så länge. Jag hoppas i alla
lali. att kammaren skall ha funnit att då jag reserverat mig, har jag lagt synpunkter
på saken, som jag anser vara av den beskaffenheten att jag gott kan
stå för den opposition, som jag här gjort. Örn det än ej varit möjligt för mig
att pa bästa, möjliga sätt framföra mina betänkligheter emot föreliggande
förslag, tror jag dock, att dessa äro i och för sig så pass vägande, att ett
avslag a propositionen^ är lyckligast. Den dag kan komma, då det kan
vara gott att påvisa att åtminstone någon röst höjts emot det förslag, som förehgger.
Jag tror även, att de ekonomiska konsekvenserna berättiga till en upplåning
och en \ arning till kammaren mot att godtaga det föreliggande förslaget.

Herr talman! Jag skall med dessa enkla ord be att få yrka bifall till den
reservation, som jag jämte tre andra ledamöter av utskottet har avlämnat.

Äng. det
statsunderstödda
sjulckasseväsendet.

(Forte.)

Nr 38. 11G

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. det
statsunderstödda
sjukbasseväsendet

(Forts.)

Herr Petrén: Herr talman, mina herrar! Först ber jag att, med anledning
av den siste ärade talarens påstående att man icke haft tillräcklig tid att sätta
sig in i och behandla detta ärende, få erinra om, afl denna proposition avgavs
redan i början av mars månad, vadan sålunda kammarens ledamöter torde haft
tillräcklig tid att sätta sig in i ärendet. Därtill kommer ju, att detta är ett
ärende, som under senare år upprepade gånger varit föremål för riksdagens
behandling. Helt annorlunda förhöll det sig med vanartslagen, som framlades
vida .senare och som i år för första gången varit föremål för en proposition.
Att utskottet börjat först så pass sent som det gjort med behandlingen av nu
avhandlade ärende beror på att utskottets ordförande, Hjalmar von Sydow, på
grund av sjukdom var frånvarande vid det tillfället, då man tänkt sig börja
behandlingen av frågan — vilket jag beklagar — och att man hoppades i det
längsta, att han själv skulle kunna leda utskottets förhandlingar.

Jag övergår nu till att med några ord beröra innehållet i reservationen och
vad reservanten nu här har anfört. Det framhölls av honom, att den frivilliga
sjukförsäkringen har gått så kraftigt framåt under senare åren, att man icke
skulle behöva någon ny förordning. Härtill är då att märka, att sjukförsäkringen
i vårt land, åtminstone enligt den sista tillgängliga siffran, som är för
år 1928, omfattade 14 procent av hela befolkningen, under det att motsvarande
försäkring i Danmark omfattade 47 procent av hela landets befolkning, och
man får väl ändå säga, att en sjukförsäkring, för att kunna vara till verkligt
gagn för befolkningen, bör vara mer omfattande än den nu är i Sverige.

När det i reservationen vidare säges, att de nuvarande sjukkassorna »i stort
sett på ett ändamålsenligt -sätt motsvara en frivillig social sjukförsäkrings syften»,
får jag säga, att detta yttrande är något förbluffande, då det ju ifrån
alla håll framhållits, att sjukkassornas nuvarande prestationer icke kunna vara
tillräckliga. Det kan icke anses tillräckligt, när det icke utgår sjukhjälp under
mer än högst 90 dagar av året, ty det betyder, att flir långvarigare
sjukdomstid bli sjukkassemedlemmarna utan något understöd. Det är ju något,
som också under årens lopp ständigt och jämt har framhållits, och jag
kan erinra örn att själva besparingskommittén föreslog, i det betänkande i frågan
som den på sin tid framlade, att kassorna borde förpliktas att lämna sjukhjälp
under tre år i följd. Enligt det nu föreliggande förslaget skall sjukpenning
utbetalas under två år.

När det vidare göres det påståendet, att en genomgripande omorganisation
av sjukkassorna icke torde vara av behovet påkallad, så är detta verkligen
ganska egendomligt att höra, då förhållandet ju tvärtom är det motsatta. Reservationens
talesman kunde emellertid icke förstå, varför man icke kunde låta
den nuvarande organisationen fortfara -sorn hittills, då sjukkassornas medlemmar
icke önskade någon ändring — så ungefär folio hans ord. Detta yttrande
stämmer ju icke alls med det faktum, att det från sjukkassehåll under senare
år upprepade gånger gjorts framställningar till Kungl. Majit, däri framhållits,
att det rådande tillståndet på sjukförsäkringens område vore föga tillfredsställande
och att åtgärder för en reformering och en vidare utveckling av denna
försäkring vore i hög grad påkallade. Det är också detta, som gjort, att denna
fråga gång efter annan lagts fram på riksdagens bord, och som görrätt den nu
återigen är föremål för riksdagens behandling. Och verkliga förhållandet är
ju, att sjukkassefolket enat sig örn de riktlinjer, som denna proposition företer.

Jag kommer nu till den invändningen, som i agitationen mot detta förslag
tycks ha spelat huvudrollen, nämligen att ersättning flir utgifter till läkarvård
enligt förslaget skulle bli en obligatorisk prestation. Reservanten var i sitt
anförande inne på den tankegången att detta var något, som icke kunde antagas,
och det har framhållits, att det icke visat sig vara något större behov
härav, då det varit i rätt ringa utsträckning som sjukkassorna bidragit till

Lördagen den 24 maj e. m.

117 Nr 38.

sjukvård. Men det är ju detta, som varit den stora bristen i sjukkassornas
verksamhet. Enligt vad som upplysts i det utskottsbetänkande, som avgavs
förra gången denna fråga var före i riksdagen och som var undertecknat av
Hjalmar von Sydow, skulle endast omkring en sjundedel av sjukkassemedlemmarna
åtnjuta läkarvård under sjukdom. Det är en visserligen mycket viktig
uppgift för sjukförsäkringen att bereda de insjuknade nödig hjälp till eget
och familjens uppehälle under sjukdomstiden, men det är icke mindre viktigt
att bereda de försäkrade en ändamålsenlig läkarvård, så att sjukdomen så fort
som möjligt må bli hävd. Från samhällets synpunkt är, får man säga, just
den sistnämnda uppgiften den viktigaste.

Örn en person på grund av sjukdom erhåller understöd ifrån den statsunderstödda
socialförsäkringen, så bör ju denna hjälp från början vara inriktad på
den sjukes tillfrisknande. Det kan icke vara riktigt att man ifrån det allmännas
sida nöjer sig med att bereda den sjuke uppehälle under sjukdomen och
därefter, utan att taga hänsyn till sjukdomens eventuella botlighet, låter honom
övergå till att underhållas av invaliditetsförsäkringen. Det framhölls
också i det förra utskottsbetänkandet, att utan att tillsyn och vård av läkare
beredes genom sjukkassorna, torde det möta betydande svårigheter att utöva
vederbörlig kontroll över att försäkringen icke obehörigen utnyttjas av personer,
som ej äro i verkligt behov av understöd.

Alltså har man här utgått ifrån att det vore svårt att få verklig kontroll på
att personer icke obehörigen uppbära sjukpenning, därest icke läkare konstaterat,
att de äro sjuka. Nu har emellertid på det allra yttersta av dessa dagar
ett par läkare börjat högljutt förkunna, att det tvärtom är mycket farligt, att
det blir en obligatorisk läkarvård för sjukkassemedlemmar, ty — och det var
den siste ärade talaren också inne på — då ökas risken för att personer, som
icke äro sjuka, komma att tillgodogöra sig sjukpenning. Läkaren — säger
man — kommer i en mycket obehaglig situation, ifall han skulle finna, att
sjukkassemedlemmar, som anse sig vara sjuka, i själva verket icke äro det och
därför icke heller behöva upphöra med sitt arbete. Nu är det ju alldeles riktigt.
att det finns personer, som äro inbillningssjuka, som gärna aggravera sina
symtom, ofta mer eller mindre omedvetet, och det är klart, att sådana sjukkassemedlemmar
bli till ett visst besvär. Men, därför att en del personer gärna
aggravera sina symtom, skall man därför beträffande den, som skall ha sjukpenning
på grund av sjukdom, frångå den principen, att man tillser att denne
också får den läkarvård som behövs för att han fortast möjligt skall bli frisk?
För sin del har medicinalstyrelsen bestämt uttalat, att de erfarenheter örn den
fria läkarvården man har ifrån Tyskland och varom skrivits så mycket, »ej
få åberopas såsom skäl mot ett utvidgande av sjukförsäkringen». Medicinalstyrelsen
har i sitt utlåtande betonat, att »en god och för de försäkrade lätt
tillgänglig läkar- och sjukvård bidrager till att sänka sjukförsäkringens kostnader
beträffande sjukpenningen», men på grund av de erfarenheter man har
angående missbruk, då det är fri läkarvård och fria läkemedel, har medicinalstyrelsen
framhållit, att den sjuke bör bekosta en del av såväl läkarvården som
läkemedlen, och i propositionen har ju medicinalstyrelsens förslag på detta område
också blivit följt.

Medicinalstyrelsen har vidare anfört, att man får se till att överförsäkring
förekommes. Som herr statsrådet redan framhållit, är detta i propositionen
beaktat. I 27 § stadgas sålunda, att kassa äger att »för försäkring
till högre sjukpenning än en krona i sina stadgar uppställa sådana särskilda
villkor, som påkallas för ernående av ett skäligt förhållande mellan sjukpenning
samt medlems arbetsinkomst och ekonomiska ställning». Jag vill i detta
sammanhang fästa uppmärksamheten på att enligt förslaget är 6 kronor den
högsta sjukpenning, som får utgå. örn det skall kunna erhållas statsbidrag,

Äng. det
statsunderstödda
sjukkasseväsendet.

(Forts.)

Nr 38. lis

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng. det under det att det tidigare kunde utgå statsbidrag för sjukpenning ända upp
stödda sjuk- ^ 8 kronor. Man har alltså minskat den maximala sjukpenning, som skulle
kasseväsendet, få utgå för att det skall kunna bli statsbidrag.

(Forts.) Vad frågan örn kontroll beträffar, så är det verkligen egendomligt att
få höra, att kontrollen skulle bli mindre än eljest, därest man är tvungen
att gå till läkare. Nu anföres som skäl för en sådan uppfattning, att det
kan finnas läkare, som äro mindre samvetsgranna och som kunna skriva ut
intyg att personer äro sjuka, fastän de icke äro det. Denna fråga har blivit
berörd i propositionen, och därvid framhålles det, att kassan icke nödvändigt
behöver gilla ett läkarbetyg. Kassan har rättighet att anställa en förtroendeläkare.
Utskottet har i sitt yttrande ytterligare strukit under detta. Om det
sålunda skulle inträffa, att det ifrån en viss läkare kommer sjukbetyg under
sådana omständigheter, att det kan misstänkas, att det icke är alldeles riktigt
därmed, kan kassan genom förtroendeläkaren låta granska dessa intyg,
något som vi för övrigt veta redan försiggår, t. ex. i Vänfast, som nyss
nämnts. Redan nu förekommer det alltså, att människor av den typen, som
gärna vilja ha sjukbetyg, söka skaffa sig sådant, men kassorna ha, som sagt,
rättighet att anställa särskild förtroendeläkare.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på att i de länder, från vilka man
har erfarenhet örn de nämnda missförhållandena, icke samma regler äro gällande
som de, vilka nu här äro föreslagna. Där lämna sjukkassorna helt
fri läkarvård, till och med fri specialistvård, men enligt propositionen är det
endast till vanlig läkarvård, till den vård en var praktiserande läkare kan
lämna, som kassorna äro skyldiga att lämna bidrag ■— således icke till specialistvård
— och den sjuke skall själv betala en tredjedel; han får icke helt
fri läkarvård utan skall alltid ha en utgift, ifall han behöver läkarvård. Icke
heller får sjukkassemedlemmen fria läkemedel, utan skall själv bestrida halva
kostnaden för sådana.

^Då det nu emellertid bär framhållits, att uppfattningen bland läkarna
på senare tid skulle ha ändrat sig och det som skäl härför anföres, att det
från läkarföreningar kommit den ena resolutionen efter den andra med opinionsyttring
mot propositionen i fråga, vill jag nämna, att det till utskottet
kommit tre sådana skrivelser ifrån läkarföreningar, örn jag minns Tätt.
Det har här av den siste ärade talaren omnämnts ett flertal opinionsyttringar
från andra läkarföreningar. Jag vet icke, till vem dessa resolutioner insänts,
ty till utskottet synas de icke ha kommit, men det skulle vara intressant
att veta, hur många av medlemmarna i dessa läkarföreningar, som verkligen
känna detaljerna i propositionens förslag och som veta, vari detta skiljer
sig ifrån de regler, som finnas i t. ex. den tyska lagstiftningen. Var och
en förstår nog, att dessa läkare landet runt icke haft tillfälle att närmare
studera riksdagstrycket i frågan. När alltså den siste ärade talaren säger,
att det dock är betydelsefullt med dessa opinionsyttringar, kan jag alls icke
biträda denna uppfattning.

De läkare, som haft anledning att taga närmare kännedom örn det sakkunnigbetänkande,
som legat till grund för propositionen, enär de haft att yttra
sig örn detsamma, lia också visat sig hava en helt annan uppfattning än den,
som tager sig uttryck i alla dessa resolutioner, som på tillskyndan av någon
viss regissör under dessa dagar strömmat in — det är nämligen lätt att
förstå, att de icke kommit av sig själva, utan äro så att säga beställda.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund har redan från början starkt betonat,
hur viktigt det obligatoriska bidraget till läkarvården är. I oktober
år 1926 skrev denna läkarförbundets centralstyrelse till Konungen bland annat:
»För statsbidrag till kassorna bör fordras, att dessa jämte utbetalning
av sjukpenning pr dag även bidraga till de försäkrades sjukvårdskostnader,

Lördagen den 24 maj e. m.

119 Nr 38.

där deras sjukvård ej på annat sätt, exempelvis genom arbetsavtal, är ordnad.
och anser centralstyrelsen denna senare prestation vara sjukförsäkringens
viktigaste uppgift.» Detta motiverades med att »vare sig sjukförsäkringen
göres obligatorisk eller icke, så måste staten se till, att den får valuta för
sina pengar, då den med så betydande belopp skall bidraga till sjukkassornas
omkostnader. Det är ur statens synpunkt viktigt, ja, det viktigaste, att
de sjuka så fort som möjligt bli friska och arbetsföra.»

Och i yttrande över 1926 års sakkunnigbetänkande yrkade centralstyrelsen
för Sveriges läkarförbund i anledning därav, att det föreslogs skyldighet för
kassorna att betala två tredjedelar av den sjukes utgifter för vanlig läkarvård,
att jämväl sjukhusvård borde ersättas samt vidare att det borde lämnas
bidrag till »de sjukas utgifter för vid vården i hemmet oundgängliga läkemedel
och enklare sjukvårdsartiklar»; motiverande detta därmed, att »enbart
ersättning för läkarvård är i hög grad otillfredsställande». Även i det yttrande,
som centralstyrelsen avgav rörande det sista sakkunnigbetänkandet i
frågan, står styrelsen alltjämt på samma ståndpunkt. Av dess nio ledamöter
var det endast två reservanter, som icke ville vara med örn den obligatoriska
ersättningen för sjukvård.

Jag anser mig, eftersom det nu påståtts, att det skulle vara en ändrad
opinion bland läkarna, böra nämna, att jag i dag talat med sekreteraren i
Sveriges läkarförbund och att han för mig därvid förklarade, att de, som
avgivit det nämnda utlåtandet, icke ha ändrat ståndpunkt.

I Danmark har man liksom i Sverige en frivillig sjukförsäkring med statsbidrag,
men där ha sjukkassemedlemmarna rätt till fullt fri läkarvård och även
fri specialistvård. Angående resultatet av sjukkasseverksamheten där yttrar en
läkare uti en artikel i Nordisk Medicinsk Tidskrift — däri han för övrigt
redogör för de strider, som där förekommit mellan läkare och sjukkassor ■—
att när man kastar en blick tillbaka på sjukkassornas utveckling, finner man,
hur den på många sätt varit en faktor av stor betydelse till främjande av
sociala, sanitära och hygieniska förhållanden i landet, och tillägger, att läkarkåren
till stor del har äran härav.

Jag för min del har icke mindre hög tanke örn de svenska läkarna än örn
de danska läkarna, och jag är, herr talman, övertygad örn, att örn nu även denna
kammare godkänner det förslag till förordning för sjukkassor, som här föreslås,
komma vi att i en framtid kunna säga, att detta även i vårt land medfört
så goda resultat som dem vi nu hörde omtalas ifrån Danmark.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Norling: Vid båda de senaste tillfällen, då frågan om det svenska

sjukkasseväsendets omorganisation förelegat inför riksdagen, nämligen åren
1926 och 1927, tillhörde jag den meningsriktning, som inte ansåg sig kunna
biträda de framlagda förslagen. Huvudsakligaste anledningen härtill var
den, att Kungl. Majit vid båda dessa tillfällen, liksom nu, förordat en organisationsform,
som skulle innebära, att en av de båda viktiga grenarna inom
sjukkasserörelsen, nämligen rikssjukkassorna, skulle fullständigt brytas sönder.

Jag menar naturligtvis inte att rikssjukkassorna böra utgöra sitt eget självändamål,
men jag ansåg den gången och jag anser ännu i dag, att rikssjukkassorna
representera sådana sociala värden, att dessa kassor borde bevaras,
när det kan ske utan allvarliga olägenheter för verksamheten överhuvud taget.

Däremot får jag säga, att mina betänkligheter emot de olika förslagen aldrig
någonsin ha bottnat i den uppfattningen, att de ökade ekonomiska bördorna
skulle bli för tunga att bära. Tvärtom har jag varit med örn att motionera
örn ökat statsbidrag till sjukkassorna. I och för sig är det säkerligen både

Äng. det
statsunderstödda
sjukkasseväsendet.

(Forts.)

Nr 88. 120

Lördagen den 24 maj e. m.

^4w<7. ^
statsunderstödda
8 julekasseväsendet.

(Forts.)

rimligt och önskvärt, att statens anslag för detta ändamål ökas, bl. a. därför
att grunderna för det nu utgående anslaget ju fixerades så tidigt som år 1910.
Och sedan dess har ju penningvärdet sjunkit så pass, att man kan säga, att anslaget
nu är mycket lägre än det var vid den tidpunkt, då det först beviljades.

Som kammaren säkerligen erinrar sig, möttes både 1926 och 1927 års förslag
av en bestämd och särdeles kraftig opposition från rikskassehållet. Sedan
år 1927 har ju en ny utredning ägt rum, och det nu föreliggande förslaget
grundar sig ju väsentligen på resultaten av denna utredning. Det märkliga
i den nya situationen är, att de förut oppositionella grupperna inom sjukkasserörelsen
nu tyckas ha fallit till föga och äro beredda att acceptera förslaget.
Denna omsvängning är enligt min övertygelse ganska märklig i betraktande
därav, att utskottet anser sig kunna vitsorda, att detta förslag på sina viktigaste
punkter är ganska likt det som förelåg år 1927. Och när rikskassorna
och representanterna för denna gren av sjukkasseverksamheten 1927 icke kunde
vara med örn det förslag, som då förelåg, så har man litet svårt att förstå
att de nuo kunna vara med örn ett i väsentliga avseenden likartat förslag. Nu
liksom då upptar förslaget systemet med två olika slags kassor. År 1927
kallades de primärkassor och distriktskassör, nu har man i stället valt att
kalla dem lokalkassor och centralkassor, men dessa nya benämningar innebära
knappast någon förändring i sak. Nu liksom för tre år sedan innebär
den föreslagna organisationsformen att sjukkasserörelsen måste underkasta
sig en genomgripande omgestaltning, som kommer att helt och hållet utplåna
åtminstone rikskassorna.

Man kan fråga sig vad det är som har inträffat sedan 1927. eftersom rikskassorna,
eller åtminstone de ledande männen inom denna gren av sjukkasserörelsen,
nu ha låtit sina betänkligheter helt och hållet fara. Antagligen kommer
detta mysterium att förbli olöst, åtminstone tills omorganisationen har
fortskridit så långt, att det blir tid att besätta, de främsta förtroendeposterna
inom de nya centralkassorna.

Vid det förhållande, att den mest rörande enighet nu tycks råda inom sjukkasserörelsen,
skall jag emellertid icke för min ringa del göra några svårigheter,
utan jag är beredd att ge min röst för förslaget. Jag vill emellertid
säga, att jag fortfarande känner mig livligt övertygad örn att frågan skulle
lösts på det bästa och lyckligaste sättet, därest man helt enkelt hade höjt
statsbidraget och latit sjukkassorna bibehålla sin gamla organisationsform,
som erbjöd så många beaktansvärda fördelar. Det är företrädesvis av doktrinära
skäl, som man inte ansett sig kunna gå den vägen, och några bärande
sakskäl för en genomgripande omorganisation Ilar man ju egentligen icke kunnat
åberopa. Det är ganska intressant att läsa de skäl, som utskottet anför,
och man kan inte undgå att göra den reflexionen, att dessa skäl näppeligen äro
ägnade att övertyga någon. Utskottet anför ju bland annat, att »enbart den
omständigheten, att under de senare åren tre olika regeringsförslag framlagts
i ämnet, för övrigt av tre olika regeringar, utgör i detta hänseende ett talande
vittnesbörd».

Jag tycker verkligen ali detta icke är något bevis alls för ilen, som något
känner till historien örn hur den opinion har fabricerats, som har föranlett
framläggandet av alla dessa förslag. Utskottet fortsätter emellertid med att
söka identifiera de olika önskemål, som skulle tillgodoses genom en omorganisation.
Dessa önskemål kunna i korthet sammanfattas sålunda, säger utskottet:
»en mera enhetlig organisation av försäkringen, väsentligt utvidgade
prestationer från försäkringens sida, möjlighet till samarbete med övriga socialförsäkringsgrenar
men på samma gång en rationell avgränsning mot dessa
samt slutligen ökat understöd från statens sida till försäkringen.»

Lördagen den 24 maj e. m.

121 Nr 38.

Vad beträffar den mera enhetliga organisationen är det ju uppenbart, att
den knappast är nödvändig, och vidkommande de övriga av utskottet anförda
önskemålen kan man väl våga påstå, att de skulle mycket väl kunnat tillgodoses
inom den gamla organisationens ram, därest man velat gå den vägen.

Jag har nyss erinrat om den överraskande enighet, som synes råda inom sjukkasserörelsen
inför detta förslag. Men när jag närmare tänker efter är jag
benägen att tro, att det i själva verket har uppnåtts enighet endast så till vida,
att man inte längre vill fortsätta med att spjärna mot udden. Man har ansett
det vara bäst att säga ja och amen, eftersom det ju var uppenbart att de starka
krafter, som till varje pris ville en omorganisation, nog skulle förstå att
förr eller senare göra sin vilja gällande. Innerst inne känna sig nog ännu i
dag många erfarna sjukkassemän övertygade om, att det är en ganska tvivelaktig
affär som man ger sig in på när man biträder detta förslag.

Inder dessa förhållanden är det inte med någon större hänförelse som jag
röstar för förslaget. Men jag anser mig ändå böra göra det, därför att jag tror
att det kan vara på tiden att frågan får en lösning, även om jag måste säga
att denna lösning uppenbarligen inte är den bästa och mest tillfredsställande
lösning, som man skulle kunna tänka sig. Det är ju av värde att det osäkerhetstillstånd,
som sedan många år har rått på sjukkasseväsendets område, nu
äntligen undanröjes. Och just därför är det, herr talman, som jag för min
del kommer att biträda förslaget, ehuru det, som sagt, sker med mycken tvekan
och utan någon som helst hänförelse.

Häri instämde herr Östergren.

Herr Almkvist: Herr talman, mina herrar! Då jag deltagit inom utskottet
i detta ärendes behandling, skall jag be att med några ord få tillkännagiva min
.ståndpunkt. Jag gör det så mycket hellre som jag även varit på ett eller annat
sätt engagerad i behandlingen av sjukkassefrågan, då den varit föremål för
riksdagens prövning vid de närmast två föregående tillfällena: år 1926, då det
då framlagda kungl, förslaget fälldes, men direktiv utarbetades för ett nytt
förslags framläggande, direktiv som jag för min del tillstyrkte, och vilka
kommo att ligga till grund för det förslag, som framlades av den frisinnade
regeringen år 1927. Detta förslag godkändes av denna kammare, men avslogs
med några få röster av andra kammaren, och frågan föll därför.

Det nu föreliggande kungl, förslaget bygger i huvudsak på samma grunder
som 1927 års förslag, men innehåller, enligt vad herr statsrådet framhöll i sitt
anförande och enligt hans åsikt, i organisatoriskt hänseende vissa förbättringar
och jämväl i fråga om prestationernas omfattning en del avvikelser.

Herr statsrådet gjorde emellertid anmärkning på att utskottet vidtagit vissa
ändringar i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget, och bland annat vände
han sig särskilt mot maximeringens borttagande i fråga örn läkarvården och
emot att bestämmelsen om att sjukkassa för den medlem, som av allmänna medel
åtnjuter annan ersättning med ett belopp, som överstiger en krona, icke skall
för sådan person åtnjuta statsbidrag, blivit struken av utskottet. Jag har för
min del biträtt dessa båda ändringar. I fråga om upphävandet av maximeringen
av statsbidragen till läkarvården har jag gjort det på grund av samma
omständigheter, som dikterat min ståndpunkt till frågan örn omfattningen av
lokalkassornas självrisk. Utskottet har föreslagit, att denna skall omfatta
18 dagar i stället för 21 dagar. Jag har funnit hänsynen till de små kassorna
ute i landsorten, och framför allt hänsynen till de små kassorna i den norrländska
landsorten, som ha ytterst svårt att bära de riskmoment, som påläggas
Jern i båda dessa avseenden enligt den kungl, propositionen, kräva denna förbättring.
Herr Ernfors anmärkte också särskilt på att utskottet i nu fö;re -

Äng. det
statsunderstödda
sjukkas
seväsendet.
(Forts.)

Nr 38. 122

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng. det varande fall frångått propositionen. Enligt min uppfattning betyder visserlistöddc^sjuic-
gen denna avvikelse i stort sett icke någon avgörande förändring, men den bekasseväsendet.
tyder dock så pass mycket, att de små kassorna få vida lättare att reda sig
(Forts.) med den risk, som — därest utskottsförslaget bifalles — pålägges dem. Herr
statsrådet nämnde, att om man går in för 21 dagar, medför detta, att ungefär
42.5 procent av liela risken kommer på lokalsjukkassoma. Så är det, och jag
vill tillägga, att örn man gå;r ned till 15 dagar, innebär detta en nedsättning av
risken till 35.1 procent. Med det nu föreslagna dagantalet av 18 kommer riskprocenten
sålunda att ligga någonstans mellan 35 och 42. alltså något över 38.
Och man torde häruti ha en bestämd garanti för att lokalsjukkassorna skola
utöva vederbörlig kontroll med lika stort intresse som om dagtalet sättes till 21.

Den andra avvikelsen är av något mindre betydelse, men det är billighetsskäl
som tala för att även den bestämmelsen i Kungl. Majts förslag tages undan.
Det förhåller sig nämligen på det sättet, att denna bestämmelse kommer att
drabba synnerligen ojämnt och orättvist mot sjukkassemedlemmar i olika samhällen.
Örn t. ex. man tänker på spårvägsmännens i Göteborg sjukkassa,
vars medlemmar äro kommunalt anställda, skulle medlemmarna i denna kassa
icke komma i åtnjutande av statsbidrag, medan däremot medlemmarna av
spårvägsmännens sjukkassa här i Stockholm, där spårvägarna drivas under
bolagsform, icke skulle bli utestängda. Under nuvarande förhållanden uppbära
kassorna för bl. a. spårvägsmännen i Göteborg ett statsbidrag av 25 öre per
dag. Efter de nya bestämmelserna skulle rätten till denna tjugofemöring bortfalla,
men därjämte skulle också möjligheten att erhålla det högre bidrag, som
skulle utgå med 50 öre per dag, undandragas, vilket skulle innebära i jämförelse
med nuvarande förhållanden, att denna sjukkassa skulle gå förlustig
ett bidrag av 5,000 kronor per år, under det att någon förlust av motsvarande
beskaffenhet icke skulle drabba kassan här i Stockholm. Det föreligger alltså
starka billighetsskäl för att utskottets förslag även härutinnan bifalles.

Då jag i övrigt anser att det. nu framlagda förslaget är av den beskaffenheten,
att det i stort sett tillgodoser de berättigade krav på koncentration och på
ökad prestation, som hittills lia framställts, har jag givit detsamma mitt stöd,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Holmgren: Herr talman! .Tåg beklagar att detta viktiga ärende skall
förekomma till behandling vid en så sen timme på natten, att första kammarens
medlemmar äro trötta och inte orka intressera sig för saken. Jag beklagar det
så mycket iner, som ju på sistone en mycket livlig agitation bedrivits inom
riksdagen mot förslaget, en agitation, som säkerligen är helt välmenande, men
enligt min mening icke förnuftig.

Jag skall be att få begränsa mig till några korta anmärkningar ur medicinsk
synpunkt — så mycket kortare som jag väsentligen är förekommen av professor
Petrén. En av de viktigaste anmärkningar, som herr Ernfors i sitt anförande
hade att framställa mot förslaget, var de stora svårigheterna att kontrollera,
att de sjuka verkligen äro sjuka, och han exemplifierade med uppgifter
och statistik, hur mycket bedrägeri som här kan försiggå. Det är alldeles
riktigt, att örn personer vilja utge sig för att vara sjuka, kan det vålla svårigheter
att kontrollera hur det verkligen förhåller sig. I varje fall behövs det
särskilda åtgärder för detta. Men man frågar sig: varför skall detta vara en
anledning till att förkasta det föreliggande förslaget? Ty det förhållandet är
väl lika under alla omständigheter, att. personer, som falskeligen utge sig för
att vara sjuka, måste vålla svårigheter för dem som skola försöka kontrollera
detta. Den enda skillnad, som detta förslag kan åstadkomma beträffande denna
sak, skulle då vara, att sedan den nya organisationen blivit antagen många,
många fler komma att tillhöra sjukkassorna. Men det kan väl ingalunda anfö -

Lördagen den 24 maj e. m.

123 Nr 38.

ras som något argument emot förslaget att det kommer att medföra ökat medlemsantal
i sjukkassorna — det är ju meningen med det hela, och det är väl det
man strävar efter, bland annat.

lian får ju dessutom säga, att enligt förslaget få sjukkassorna, såvitt jag
förstår, ökade möjligheter till kontroll just i det avseende, som herr Ernfors
talat örn, nämligen genom den bestämmelse, som återfinnes i 24 parag.rafen,
där det heter: »Erkänd sjukkassa må såsom villkor för sjukhjälps utbekom mande

föreskriva, att den sjuke skall underkasta sig undersökning, vård och
föreskrift av läkare så ock, där läkare funnit det för sjukdomens lyckliga utgång
eller för sjukdomstids förkortande vara av betydelse, att den sjuke vårdas
å sjukvårdsanstalt, underkasta sig sådan vård.»

Därmed ha kassorna fått en mycket kraftig möjlighet att kontrollera, örn
vederbörande verkligen är sjuk, nämligen att föreskriva att de icke betala ut
någon ersättning, örn inte vederbörande lägger in sig på sjukhus. Och där blir
det nog lätteligen utrett, örn han är sjuk eller inte. Här har således en ökad
kontrollmöjlighet i själva verket uppkommit.

Därefter vände sig herr Ernfors mot något som han ansåg vara onödigt, nämligen
att man infört en bestämmelse örn en sjukvårdande verksamhet, som kassorna
skola utöva. Han framhöll i det avseendet att han tyckte, att kommunerna
verkligen gjort så storartade ansträngningar för sjukvården genom att
upprätta alla våra präktiga sjukvårdsanstalter i landsorten, att det kunde anses
vara. tämligen nog med detta. Skall man nu, menade han, komma med jdterligare
krav?

lien är inte detta ett missförstånd av herr Ernfors? Det är ju här inte alls
fråga örn att uppföra sjukvårdsanstalter, utan det är fråga örn att kassorna
skola bidraga till de kostnader, som den sjuke har, då han vårdas på sjukvårdsanstalt,
och kostnaderna för hans läkarvård. Det är ju en helt annan sak. Detta
krav på att kassorna också skola betala ut sjukhjälp till de sjuka har kommit
från läkarhåll. Man har från läkarhåll gjort gällande att det inte kan vara
rimligt, att staten betalar ut så stora pengar, utan att man verkligen ser till, att
de sjuka få någon behandling, precis som professor Petrén för en stund sedan
sade. Nu är det nämligen så. att en sjuk, som är medlem av en sjukkassa, kan
gå till en läkare och få intyg örn att han är sjuk, varefter han inte visar sig
för någon läkare och än mindre på något sätt åtnjuter någon sjukvård, förrän
det gått så lång tid att han är tvungen att inkomma med ett nytt betyg till
sjukkassan. Sålunda har under hela denna tid icke vidtagits någon som helst
åtgärd för att förkorta sjukdomens förlopp — för att bli bra, med ett ord. Detta
måtte väl vara ett betydande missförhållande, och genom det stadgande, som
här införts, är det slut med detta. Kassan bär nu rättighet att säga, att den
betalar inte ut någonting alls, örn inte vederbörande vänder sig till läkare och
sköter sig, så att han kan bli bra så fort som möjligt.

Detta, anser jag vara en utomordentligt viktig sak i det föreliggande förslaget.
och samma ståndpunkt Ilar intagits av läkarnas centrala ledning, som yttrat
sig i frågan. De ha just framhållit, att. detta är en väsentlig fördel i förslaget.
och det anser jag vara alldeles påtagligt.

Slutligen och för det tredje vände sig herr Ernfors emot förslaget, därför att
antagandet av detsamma bomme att verka demoraliserande på läkarna. Det
skulle då verka demoraliserande, förmodar jag, på det sättet, att läkarna skulle
komma att skriva oriktiga intyg örn att en person är sjuk. Men för de läkare,
som göra sig skyldiga till sådant, finns det tillfälle att demoraliseras redan nu.
Det enda man kan säga om denna sak är, att antalet personer, som begära sjukbetyg,
kommer att ökas, därför att kassamedlemmamas antal ökas, och då kommer
jag återigen till detsamma som jag nyss sade, att man inte som ett skäl mot
förslaget endast kan anföra den omständigheten, att antalet personer, som bli

Äng. dd
statsunderstödda
sjukkasseväsendet.

(Forts.)

Nr 38.

124

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng. det medlemmar i sjukkassorna, stiger. Det är väl inte någon rimlig anmärkning,
sima sjuk- då det ä,r just för att få en ökad anslutning som förslaget tillkommit, bland
kasseväsendet, annat.

(Fora.) Det bär på sista tiden från diverse läkarföreningar kommit in uttalanden, som
herr Ernfors också här läste upp. Värmlands läkarförening har antagit en
resolution, och däri framhölls som dess fordran i fiirsta rummet, att den förändringen
skulle vidtagas i förslaget, att läkarvården bleve en frivillig prestation
för kassorna, således som nu. Men vad de läkare inom läkarkårens centrala
ledning, som fått i uppdrag att yttra sig över detta förslag, framhållit såsom
ytterst viktigt, det är just att stadgandet att läkarvården endast skall vara
en frivillig prestation från kassornas sida ersättes nied en bestämmelse örn
obligatorisk prestation. Det är det allra viktigaste också för läkarna, av de
skäl som jag nyss framhöll. De skrivelser, som inkommit från diverse läkarföreningar,
bära ju alla prägeln av att vara tillkomna i stor hast, att icke vara
synnerligen genomtänkta och icke heller utarbetade av personer, som verkligen
försökt att sätta sig in i denna fråga. Jag har deltagit i detta arbete inom läkarkåren
sedan flera år, och jag vet stämningen hos dem, som satt sig in i och
intresserat sig för ärendet. Den är precis tvärtemot uttalandena från de läkarorganisationer,
som här inkommit i sista stund och i största hast.

På detta papper står det också, att särskilt beaktansvärd är Sveriges yngre
läkarförenings resolution, »då dess medlemmar ju i första hand skulle vinna
avsevärda ekonomiska fördelar av den nya lagens antagande». Och så kommer
då resolutionen, som säger bland annat: »Otvivelaktigt kommer ett antagande

av det framlagda förslaget till sjukförsäkring att icke oväsentligt stödja läkarnas
utkomstmöjligheter, men detta genom honorerande av åtgärder, som delvis
ha föga med reell sjukvård att göra.»

Vad är då detta för åtgärder? Såvitt jag förstår, inte annat än åtgärderna
att skriva sjukbetyg. Dessa åtgärder att skriva sjukbetyg lia föga med reell
sjukvård att göra, säger man, och därför vill man avböja förslaget. Men intyg
skriver man ju redan nu! Det är återigen precis samma sak som jag sagt förut:
örn det blir flera medlemmar i sjukkassorna, komma läkarna att få skriva fler
sjukbetyg till sjukkassorna, men det är väl fortfarande ganska orimligt att
säga, att detta är något artskilt ifrån det nuvarande tillståndet. Det hela blir
att de få mer att göra i detta avseende. Därtill ber jag att få påpeka, eftersom
herr Ernfors här kom in på förhållandena i utlandet, att vad läkarna utrikes,
exempelvis i Tyskland, anmärkt i fråga örn det demoraliserande i sjukkassornas
verksamhet är, att de skapa ett läkarproletariat, att läkarna bli alldeles utsugna
av kassorna — således precis tvärtom mot vad som här påstås. Jag kan
inte finna annat än att detta Sveriges yngre läkarförenings uttalande är ganska
naivt, och det visar att vederbörande inte satt sig in i saken.

Herr talman! Jag kan för min del inte finna annat än att ett förslag sådant
som det föreliggande kommer att. vara till den största välsignelse för den fattigare
befolkningen under sjukdom, och jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Möller: Herr talman! Jag har tagit mig friheten att begära ordet

i denna fråga för att få framföra endast ett par synpunkter. Jag har den
uppfattningen, att det nu föreliggande förslaget i själva verket är den viktigaste
och för Sveriges folk mest betydelsefulla av alla de frågor, som Sveriges
riksdag i år överhuvud taget haft att behandla. Därför måste jag också,
liksom den föregående ärade talaren, beklaga att ärendet måst föredragas
vid denna tid på natten; det vittnar inte särdeles väl om vår riksdags arbetsmetoder.
Men däråt är nu ingenting att göra.

Då den nuvarande regeringens socialminister gick in för att lägga fram ett

Lördagen den 24 maj e. m.

125 Nr 38.

förslag till ny sjukkasseorganisation, hyste jag verkligen i mitt stilla sinne
elen förhoppningen, att denna mycket viktiga fråga skulle kunna lösas i den
nationella samlingens tecken. Jag får uppriktigt säga, att det tillhör det
mera ledsamma som inträffat, att på sista tiden inom det parti, som regeringen
representerar, den omsvängning i meningarna har ägt rum, som man
kunnat konstatera i andra kammaren, och för vilken herr Ernfors är en ganska
energisk talesman i denna kammare. Det skulle nämligen efter min uppfattning
verkligen lia hedrat den svenska riksdagen, örn den hade kunnat fatta ett
något så när enhälligt beslut i denna sak, örn man slutligen hade kunnat åstadkomma
en samling för att lägga grunden till en ordentlig socialförsäkring i
detta land. Ty det är detta som förslaget framför allt innebär.

När jag hörde en av mina partivänner, herr Norling, tala i denna fråga, måste
jag säga, att hans kritik vittnar örn att han icke fattat vad det i själva
verket gäller. Han har inte förstått det centrala i de strävanden, som tagit
sig uttryck i detta försök att bygga upp en ny sjukkasseorganisation. Jag
bara nämner detta i förbigående — tiden medger icke att jag ingår på någon
egentlig argumentation. Men jag vill dock påpeka så mycket som att vi aldrig
kunna få till stånd en något så när välordnad invaliditetsförsäkring i Sverige.
örn vi icke skapa, sjukkassor av den eller ungefär samma typ, som skulle
skapas enligt detta förslag. Den nuvarande invaliditetsförsäkringen är ju
uppenbart undermålig, och vill man inte lösa sjukförsäkringsfrågan, så kommer
man aldrig fram till en välorganiserad invaliditetsförsäkring. — Jag tänker
naturligtvis inte då på invaliditet till följd av olycksfall, utan på invaliditet.
som är orsakad av andra skäl.

Nu är det emellertid ingenting att göra åt, att denna bebådade nationella
samling blivit sprängd. Det får man finna sig i. Men nog tycker jag att
det skulle vara ganska egendomligt, örn riksdagens första kammare, som år
1927 antog ett förslag i princip praktiskt taget likadant beskaffat som det
nuvarande, nu tre år därefter skulle förkasta det på grund av en — det vågar
jag bestämt säga — i det väsentliga mycket ovederhäftig agitation från läkarhåll
— det må vara välmening, som herr Holmgren sade, men den är i varje
fall mycket ovederhäftig. Jag vet icke, och jag vänder mig här uppriktigt
sagt närmast till medlemmarna av högerpartiet, örn man inom detta parti känner
till. att den man som i svensk politik bär huvudansvaret för att till s.jukkassereformen
ha knutits anspråken på att som obligatorisk prestation för
kassorna även kräva läkarvården, är Svenska arbetsgivareföreningens chef,
Hjalmar von Sydow. Jag betraktar det som ett framsteg. Jag har själv år
1926 för riksdagen framlagt ett förslag, som icke upptog detta krav, väsentligen
dock icke på grund av de skäl, som nu anföras däremot och som uppriktigt
sagt bero på en uppjagad fantasi till följd av en mycket ensidig agitation.
byggd på tyskt material, varpå vi inte här ha någon anledning att bygga.
eftersom hela vårt förslag är annorlunda konstruerat än hela den tyska
försäkringen på denna punkt. Det var ett helt annat skäl: man var rädd för
att kassorna, särskilt vad de norrländska kassorna angår, inte skulle kunna
bära upp en obligatorisk läkarvård. Dessa betänkligheter hava fått vika först
och främst på grund av herr Hjalmar von Sydows insatser. Nu användas dessa
betänkligheter av hans partivänner såsom det främsta skälet mot att antaga
denna sjukkassereform — utom möjligen det ekonomiska skälet, vilket
jag ju kan förstå. Jag får uppriktigt säga, att jag är i högsta grad förvånad
över denna omsvängning.

Vad det tyska materialet beträffar, har hela detta material ingen betydelse.
I Tyskland är det visserligen obligatorisk läkarvård i en för en viss folkgrupp
obligatorisk sjukförsäkring, men den obligatoriska läkarvården är kostnadsfri.
I Sverige har man från begynnelsen velat förebygga i varje fall allvarligare

Äng. det
statsunderstödda
sjukkasseväsendet.

(Forts.)

JNr 38. 126

Lördagen den 24 maj e. ni.

Ang. det missbruk av läkarvården just genom att kräva, att sjukkassorna icke skola
swdda^uk bekosta bela läkarvården, utan att de enskilda medlemmarna skola bekosta
kasseväsendet. en b el av densamma. Det har gått igen i alla förslag, som bär varit framförts.
) lagda, och varje människa, som vill knyta ett visst självansvar till dessa ting,
bar accepterat det som en naturlig garanti för att man icke skulle råka ut för
missbruk av samma art som i Tyskland. Därmed vill jag naturligtvis inte
säga, att missbruk bli uteslutna. De, som ställa det kravet på sådana ting
som denna organisation, begära i själva verket, att människorna skola förvandlas
från människor till änglar, och så långt kan jag inte sträcka mina anspråk;
att skapa det fullkomliga idealet är i varje fall uteslutet.

Jag har nu till denna sak velat knyta endast dessa reflexioner. Jag är personligen
övertygad örn att, därest första kammaren nu fattar beslut i samma
riktning som andra kammaren, innebär det, att Sveriges riksdag år 1930 gör
det svenska folket en tjänst större än någon annan som denna riksdag kan
göra vårt folk och större än någon annan, som någon riksdag under de sista
tio åren har gjort Sveriges folk. Det är de ord, med vilka jag skulle vilja
beledsaga det beslut, som jag hoppas, att första kammaren nu kommer att
fatta.

I detta anförande instämde herrar Strömberg, Björck, Wagnsson och Schlyter.

Herr andre vice talmannen: Herr talman, mina herrar! Jag vill visst inte
underskatta denna frågas betydelse, aitan jag inser likaväl som den siste ärade
talaren, att den har en mycket stor betydelse. Men just därför, att frågan har
en stor betydelse, är det så mycket nödvändigare, att vi, innan vi fatta beslut,
verkligen gå till grunden med undersökningen och penetrera frågan. Eljest
synes stämningen här i dag vara den, att sedan riksdagen vid två föregående
tillfällen avslagit de sjukkasseförslag, som varit framlagda, så är det nog så,
att även örn man ser med en viss pessimism på det föreliggande förslaget, man
likväl vill hava detsamma i hamn. Man vill knappast undersöka, om det har
några svagheter, och man synes obenägen att upptaga till granskning den kritik,
som riktats mot detsamma under senaste tiden. Men i det tecknet bör man ej
fatta ett så betydelsefullt beslut. Jag är inte liksom herr Möller alldeles övertygad
örn att man bäst gagnar denna sak genom att nu fatta ett positivt
beslut.

Av de talare, som här yttrat sig i denna fråga, ha de flesta haft betänkligheter
mot förslaget. När jag hörde herr Norling, tyckte jag, det får jag säga,
att premisserna i hans anförande ledde nästan direkt till ett avslag, ehuru han
slutade med att yrka bifall. Och även herr statsrådet kunde ju i sitt orienterande
anförande här inte gå längre än att han sade, att han hoppades, att de
missförhållanden, som man dock har funnit vidlåda sådana här försäkringar
i utlandet, här skulle kunna bortelimineras, och han trodde inte — såsom han
uttryckte sig — att vådan av sådant skulle behöva bli alltför avskräckande.
Men redan detta tyder ju dock på att man inte är så förvissad örn att detta
förslag är fullt tillfredsställande. Förslaget bygger på de nuvarande sjukkasseorganisationerna
och den frivilliga verksamheten likasom ökad anslutning.
Men man har örn detta förslag antages all anledning att fråga sig huruvida
icke den frivilliga verksamheten inom sjukkasseväsendet, som varit till så stort
gagn, kommer att minskas, och örn icke tillslutningen till kassorna kommer
att avstanna. Det ligger en viss fara i att byråkratisera sjukkasseväsendet.
Ej heller böra förringas de kritiska anmärkningar mot förslaget, som ha framställts
av så många läkarföreningar i landet.

Jag skall nu endast beröra några synpunkter och vill då säga, att därigenom

Lördagen den 34 maj e. m.

127 Nr 38.

att man för att komma i åtnjutande av sjukhjälp skall hava läkarintyg, är det
inte så säkert, att det blir större garanti än vad nu är fallet för att icke missbruk
skola förekomma. Jag tror för min del, att missbruken skulle bli större;
sedan man fått läkares hallstämpel på sin sjukdom, har man större rätt att
erhålla sjukhjälp, och i den mån sjukhjälpen blir av större ekonomisk betydelse
— kanske i många fall till och med kommer att överstiga vederbörande
persons arbetsinkomst — ligger det ju en viss fara häri. När jag hörde herr
Ernfors tala örn de kontrolläkare och kontrollnämnder och den organisation,
som skulle vara förenad med ett sådant system eller som man i varje fall i utlandet
har funnit nödigt att införa, frågade jag mig verkligen, örn inte den
kontroll, som de nuvarande kassornas egna medlemmar hava utövat gentemot
varandra, har varit av större effekt och i varje fall inte kostat så mycket. Jag
bär till och med hört att en läkare om detta förslag skulle ha yttrat — med val
värde, det må nu stå för honom själv —, att läkarna, som ha till uppgift göra
sjuka friska, i många fall komme att få göra friska sjuka. Detta är väl ett
för starkt tillspetsat uttryck, men det kan ju ändå ligga något däri.

Ett ytterligare skäl för uppskov med denna fråga är den utredning, som försiggår
inom pensionsförsäkringskommittén. Man bör se till i vad mån man
kan lösa dessa försäkringsfrågor jämsides och samtidigt med varandra, och
man borde därvid undersöka huruvida inte våra nuvarande sjukkassor med något
mindre omfattande av statsmakterna föreskrivna organisationsändringar
skulle kunna tillgodose sjukförsäkringen.

Jag skall nu ej uppehålla mig vid att detta förslag kommer att kräva stora
kostnader i framtiden. Det är ju givet, att en sjukförsäkringsverksamhet, som
skall bli omfattande och effektiv, nog alltid kommer att kosta pengar. Men i
vårt land råda dock något olika förhållanden mot i utlandet. Enligt vad här
är föreslaget skall ju en stor del av den sjukhjälp, som utbetalas, gå till sjukhusvård
och läkarvård. I vissa fall skulle ju hälften av sjukpenningen gå
till vederbörandes anhöriga, i den mån han har försörjningsplikt gentemot sådana.
Men för närvarande ha ju alla medellösa fri sjukvård vid våra sjukvårdsanstalter.
Skulle nu de, som komma att ansluta sig till sjukkassorna,
känna, att de med sin sjukpenning skulle få betala en stor del av denna sjukvård,
tror jag för min del. att det skulle lia till följd, att den frivilliga anslutningen
till sjukkassorna minskades. Sådant bör man i varje fall inte förbise,
i synnerhet örn man tänker sig, att denna sjukförsäkring även i fortsättningen
skall vara byggd på frivillighetens grund.

Jag skall nu i denna sena timme avstå från att ingå på åtskilligt av vad
här kunde vara att säga. Jag vill dock göra det uttalandet, att örn detta förslag
nu inte °skulle bifallas och örn denna kammare i betänksamhetens tecken
ger uttryck åt den önskan, att frågan ytterligare skall utredas, skulle jag inte
kunna se, att frågan därigenom hade förlorat. Under förutsättning att så
skulle bli fallet, vill jag ytterligare understryka vad jag tidigare nämnde, att
man bör undersöka, örn inte de nuvarande sjukkasseorganisationerna med mindre
förändringar än vad här är föreslaget skulle kunna fylla den uppgift, som
man nu vill lägga på desamma, och att man skulle kunna våga anförtro dem
ett större statsbidrag än vad nu utgår.

Jag yrkar alltså, herr talman, avslag å den föredragna paragrafen.

I herr andre vice talmannens yttrande instämde herr Carlsson, Carl.

Herr Tamm: Herr talman! Att det föreligger betänksamhet och en stor
betänksamhet från mångas håll mot att antaga det föreliggande förslaget, och
särskilt då Härmina politiska meningsfränders sida, det förstår jag, men jag
kan inte underlåta att säga, att jag skulle kunna i viss män instämma med

Äng. det
statsunderstödda
sjukkasseväsendet.

(Forts.)

Nr 38. 128

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. det
statsunderstödda
sjukkasseväsendet.

(Forts.'')

herr Miiller däri, att det från mili synpunkt sett skulle ha varit lyckligt, om
man nu kunde ha löst denna fråga i samförståndets tecken.

Jag förstår ju, att det främst är med hänsyn just till de ganska oberäkneliga
ekonomiska konsekvenserna, som motståndet i främsta rummet reser sig. Jag
undrar dock, om kanske inte farhågorna i detta fall äro något överdrivna. Man
har ju målat upp bland annat i reservationen så farliga perspektiv som att, örn
anslutningen till dessa sjukkassor skulle bli så stor som t. ex. i Danmark, skulle
detta kräva en utgift för staten för detta ändamål av icke mindre än 32 miljoner
kronor per år. För att man skall nå därhän kräves dock, att icke mindre
än 3 miljoner personer i detta land skola vara anslutna till sjukkassorna. För
närvarande är det cirka 900,000. År 1910 var det 600,000. Det är alltså på
20 år en ökning av cirka 300,000. Örn man utgår ifrån att ökningen skall bli
successivt ungefär densamma, tror jag inte, att risken är så betydande för att
utgiftsökningarna skulle bli så farligt stora. Redan nu utgives för sjukkassorna
årligen ett belopp av 3,900,000 kronor. Förslaget går ut på att för närvarande
skulle komma att krävas cirka 8.2 miljoner kronor, alltså en ökning
av 4.3 miljoner kronor, och när förslaget i sin helhet bleve genomfört, skulle
krävas ytterligare 2 miljoner kronor, d. v. s. sammanlagt en ökning av i runt
tal 6 miljoner kronor.

Det har också särskilt framhållits, att detta förslag knappast bör antagas,
därför att sjukkassemedlemmarna själva icke skulle vara tillfredsställda med
detsamma. Men vi måste dock komma ihåg att här föreligger till synes en -—
må vara, som herr Norling uttryckte det, delvis kanske nödd och tvungen —
enhetlighet från representanterna för de olika kassorna kring förslaget. Vi
skola komma ihåg, att här finns det för närvarande icke mindre än 7,000 olika
kassor, och det säger sig ju självt, att det vore synnerligen önskvärt och av behovet
påkallat, att en rationalisering komme till stånd och kassornas antal nedbringades,
och därför behöver verkligen en ny organisation upprättas.

Här har ju också talats örn att det särskilt är städerna och kanske industrien,
som få mest nytta av förslagets genomförande. I viss mån blir det nog kanske
så, men efter vad som har uppgivits flir mig skulle även på den rena landsbygden
anslutningen till sjukkassorna vara Hacket livlig i stora delar av vårt
land, särskilt i Östergötland och nere i Skåne.

Vad beträffar herr Ernfors anmärkning, att industrien nog skulle använda
detta tillfälle till att avbörda sig en hel del av sina utgifter — örn jag inte
hörde fel, framhöll han, att detta belopp enligt 1927 års beräkningar uppgick
till icke mindre än 4 miljoner kronor och att beloppet nu nästan skulle fördubblats
— vill jag säga, att man knappast kan utgå ifrån att industriarbetarna
skulle komma att nöja sig med de bestämmelser, som innehållas i detta
förslag, nämligen att de själva skulle få betala en tredjedel av kostnaden för
läkarvården och även få i andra avseenden en hel del minskade förmåner i
jämförelse med vad de nu ha. Jag tror därför, att någon fara i nu berörda
avseende icke föreligger. Industrien får nog alltid betala sin andel.

Det har här framhållits en mängd synpunkter för och emot förslaget, som
från olika håll redan blivit bemötta, och jag vill här icke ingå på dessa, då
tiden är så långt framskriden. Jag vill endast sluta med att säga, att när jag
såsom medlem av detta sammansatta utskott har fått penetrera frågorna och
fått väga fördelar mot nackdelar, har jag måst säga mig, att detta förslag,
sådant det nu föreligger, kan jag för min del med hänsyn till förslagets verkligt
stora och viktiga sociala innebörd inte taga på mitt ansvar att rösta emot.
Jag vill tillägga, att då jag röstar för förslaget, sker det under den förhoppningen,
att om förslaget här antages, de som rösta för detsamma vilja — härvid
hänvisar jag till.vad herr statsrådet nyss har framhållit — biträda Kungl.
Maj:ts förslag i de punkter, i vilka ändringar av utskottet vidtagits. Herr

Lördagen den 24 maj e. m.

129 Bfr 38.

statsrådet Ilar ju Ilar klart och tydligt påvisat, vilka betänkliga konsekvenser
det skulle medföra att genomföra utskottets förslag i dessa punkter. Under
förhoppning, att de ifrågavarande ändringarna godtagas i enlighet med regeringens
framlagda förslag, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herr Kvarnzelius.

Heir Bergman: Herr talman! Även jag skulle i huvudsak kunna inskränka
mig till att instämma i det synnerligen sympatiska anförande, som herr
lamm här har hållit, varj han anslog toner, som påminde örn den bärare av
samma namn som för några decennier sedan i denna kammare lade i dagen,
att en vidsynt uppfattning i fråga örn sociala reformer kunde hysas och uttalas
inom ramen av en konservativ politik.

Anledningen till att jag begärde ordet var annars, att jag önskade framhålla
en synpunkt, som icke bär kommit fram under diskussionen, men som jag
dock anser vara ganska viktig. Det göres ju i vårt land mycket, och det kommer.
sorn jag hoppas, i framtiden att göras ännu mer för att främja sjukvården.
Vad som emellertid är ännu viktigare än sjukvård är hälsovård — ordet
taget i deli "vidsträcktaste bemärkelse, d. v. s. att det vidtages sådana åtgärder
inom samhället, att folkhälsan i det stora hela främjas och att sjukdomarnas
orsaker i möjligaste mån undanröjas. Nu skola inte herrarna tro, att jag här
tanker komma in på någon så kallad käpphäst, utan detta är nu i allmänhet
talat. Det gäller inte bara den speciella folkhygieniska fråga, som man kanske
vantar att jag skall nämna. Det är icke min mening. Jag ville endast i detta
sammanhang framhålla, att det möjligen kan ifrågasättas, om det inte borde
företagas utredning örn .möjligheten att införa ett slags premiesystem i samband
med den sociala sjukförsäkringen, ett system, som möjliggjorde för de
sjunka ssemedlemmar, som icke toge sjukkassornas hjälp i anspråk, därför att
de aro tuska, att efter vissa år få någon förmån för detta sitt förhållande.
Dangenom skulle man stimulera människor till att försöka hålla sig friska och
darmed kanske även i någon mån bidraga till att avlägsna den fara för simutation.
som, enligt vad man här har gjort gällande, skulle kunna föreligga.

Det var endast för att påpeka denna sak som jag tillät mig begära ordet till
den framtida kraft och verkan det hava kan —• något yrkande kan ju icke nu
göras i sadan riktning, och jag ber för övrigt att få tillstyrka bifall till det
iörelig-gande iörslaget.

Herr Hagman: Herr talman, mina herrar! Då jag tillhört ej blott årets
sjukna sseutskott utan aven sjukkasseutskotten vid 1926 och 1927 års riksdagar.
har jag haft anledning att ganska mycket sysselsätta mig med de ting
varom vi nu tala Förhållandet är, att vid de tillfällen, då denna fråga förut
behandlats, hava dessa spörsmål icke förelegat i sådant skick, att man har kunnat
saF?.’ att ''let förefunmts enighet bland sjukkassefolket självt örn de linjer,
eteria reformerna skulle läggas. Under förra sommarens överläggningar
bland de sakkunniga som då voro tillkallade för frågans behandling, kom man
emellertid etter mycket besvär och mycket arbete fram till enighet örn hur
man skulle erna en annan ordning med avseende å organisationen och prestationerna
morn vart sjukkasseväsen. Örn man nu här i dag skulle fälla det förslag.
sorn bär föreligger, kommer resultatet förvisso att bli, att denna fråga
pa nytt glider ut i försumpningen. När jag hörde herr andre vice talmannen
har yttra, att man borde sätta i gång en ny utredning i syfte att med mindre
anbringar^ i kassornas nuvarande organisation söka ernå ett högre statsbidrag.
mäste jag säga, att man måtte inte veta, varom man talar, ty att åstadFörsta
kammarens protokoll 1930. Nr 38.

Äng. det
Matsunderstödda
sjukkasseväsendet.

(Forts.''''

Jfr 38. 130

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng. det
statsunderstödda
sjukkasseväsendel.

(Korts.)

komma eli lösning av dessa problem genom att vidtaga några mindre ändringar
i sjukkassornas organisation är, såsom var och en vet, som trängt in i dessa
ting, alldeles omöjligt med hänsyn till de svårigheter, som skola bemästras.
Då 1919 års förslag örn obligatorisk sjukförsäkring icke ledde till något resultat,
har sjukkassefolket så småningom levt sig in i den tankegången, att
man borde försöka att med bibehållande av en frivillig försäkring åstadkomma
ett resultat. Ser sjukkassefolket nu, sedan tre olika försök här blivit gjorda,
att det icke ens denna gång är möjligt att komma till ett resultat på denna
väg, kommer förvisso nytt krav att uppställas pa den obligatoriska försäkringens
genomförande, och da komma de herrar, som i dag tänka rösta för avslag,
ur askan i elden, ty det blir en mycket värre historia, bade i fråga örn
organisation och kostnader, att genomföra en sådan i vårt land.

Såsom saken nu ligger, anser jag det lör min del meningslöst att gå in på
några detaljer. Men jag vill pa det bestämdaste uttala den förhoppningen, att
vi här måtte kunna åstadkomma ett positivt resultat, så att denna fråga kan
bringas ur världen. Den lösning, vartill förslag bär föreligger, är^ så väl genomtänkt,
att de invändningar, som här anförts, måste betraktas såsom bagateller
i jämförelse med fördelarna av att komma till ett resultat, och jag hoppas
därför, att det skall lyckas oss att uppnå ett sådant.

Jag tillåter mig, herr talman, att hemställa örn bifall till den föredragna
paragrafen.

Herr Fehr: Herr talman! Ingenting kunde förvisso vara angenämare än

att i dag kunna medverka till en slutgiltig lösning av vår sj’ukförsäkringsfråga.
Visserligen äro ju i vårt land möjligheterna till sjukvård för mindre
bemedlade kanske bättre än i de flesta andra länder — vår provinsialläkarinstitution
t. ex. torde väl vara i sitt slag ganska ensamstående — men i
alla fall finns det brister, som behövde avhjälpas. Nu är det ju emellertid
en gammal regel, att ju mera man ömmar för social lagstiftning och sociala
framsteg, dess starkare är plikten att i förväg- med kalla ögon granska,
örn i det föreliggande förslaget kan finnas någonting, som kan vara ägnat
att leda denna verksamhet in på ett felaktigt spår. Och det är där, som
jag nödgas anmäla, att jag har funnit de anmärkningar, som äro framställda
mot förslaget, så pass vägande, att jag i dag inte vågar medverka till
dess genomförande.

Jag tänker då på, att det inte finns någon som helst relation mellan arbetsinkomst
— alltså inkomst, när man inte är sjuk — och sjukersättning. Jag
tänker också på den relativt outredda frågan örn statens kostnader. Jag vill
dock öppet bekänna, att vöre jag övertygad om° alf förslaget i övrigt ar val
fotat, skulle den ekonomiska frågan för mig stå i bakgrunden. ^

Men jag tänker kanske framför allt på en av de grundläggande frågorna,
nämligen den: ger förslaget nödig garanti för att de medel, som av kassorna
och av staten komma att satsas, också verkligen komma de behövande
till godo och icke dem, som i verkligheten icke behöva hjälpen. Det är där,
sorn jag fruktar, att herr statsrådet har något för mycket bagatelliserat de
utländska verkningarna och de erinringar, som från svenska läkare äro framställda.
. ...

Enligt det föreliggande förslaget är ju var och en berättigad tilt ersättning,
örn han enligt läkares utsago har behov av sjuk- eller läkarvård. Läkaren
äger lian fritt välja. Det finnes icke i förslaget någon regulator, varigenom
sjukkassan skulle kunna fa den av den ersättningssökande utsedde
läkarens utsago granskad av en förtroendeläkare. Departementschefen och
utskottet lia liksom 1927 års förslag och utskott anvisat den utvägen, att
kassan kan vägra betala och i händelse av process i rättegången styrka, att

Lördagen den 24 maj e. in

131 Nr 38.

det åberopade intyget är oriktigt. Jag vågar fråga: är det stora utsikter
för en sjukkassa att i en rättegång ett halvt år efter den förste intygsgivarens
undersökning bevisa, att intygsgivaren — förtroendeläkarens kollega —
då dömde felaktigt? Jag kan inte se, att sjukkassorna få i sin hand något
tillfredsställande medel att hindra de risker, som här ligga så svindlande
nära. Hur lätt är det inte för en person, som inte är sjuk men som har
behov av en tids vila, att söka sjukhjälp, och hur frestande är det inte för
en hygglig människa att också ge det behövliga intyget, även örn han därmed
skulle något litet kanske tumma på sitt samvete. Jag fruktar, att örn
detta förslag nu skulle genomföras, kan den tid komma, då både läkare och
försäkringstagare skulle med lika fog kunna lia anledning att säga: »Herre,
inled oss icke i frestelse.»

Det har talats örn en läkaragitation, som i sista stund skulle hava högljutt
gjort sina önskemål gällande. Genom en ren tillfällighet har jag litet grand
råkat få se denna högljudda och forcerade opposition inifrån, och jag kan
intyga, att där finnes ett varmt intresse och detta intresse gäller enbart de
sjuka och det allmänna. Det borde ju dock vara ett gott alibi för dessa läkare,
att de tala emot sina egna ekonomiska intressen och mot de rika utkomstmöjligheter.
som förslaget skulle ge dem alla. Jag vågar också tro, att dessa
läkare ute i landsorten, som visserligen icke äga våra framstående stockholmsläkares
specialutbildning och specialskicklighet, dock kunna förtjäna att väl
så mycket beaktas som de framstående läkare, som här i dag ha yttrat sig.
Det hänger ju nämligen här på den psykologiska blicken på de intygssökande,
och just de framstående egenskaper, som utmärka aftonens båda medicinska
talare, göra ju, att de icke kunna ha tid att sysselsätta sig med sådana triviala
poliklinikfall som dessa intyg.

När jag därför, herr talman, nödgas ansluta mig till reservationen, sker det
i den förvissningen, att frågan därigenom icke, som herr Hagman befarade,
kommer ut i försumpning, utan i det ärliga och allvarliga hoppet, att frågan
därigenom skall komma på rätt bog, så att man inte skall riskera att köra
in genom en port. där man skall finna, att man kommit på fel väg.

I detta anförande instämde herr Johansson, Augnst, och herr Pålsson.

Greve Lagerbjelke: Herr talman! När herr statsrådet och chefen för so cialdepartementet

i dag höll sitt inledningsanförande, omförmälde han bland
annat, att det väsentligen hade anförts två skäl emot antagandet av nu föreliggande
lagförslag. Det ena var lagens sammanhang med andra sociala
lagar, som borde genomföras samtidigt med denna försäkring. Det andra skälet
var de betänkliga statsfinansiella svårigheter, som kunde uppkomma genom
lagens antagande.

Förvisso anser jag för min del dessa båda skäl vägande, men för mig står
såsom den största betänkligheten emot lagens antagande något, som statsrådet
icke i detta sammanhang anförde, nämligen den här otvivelaktigt föreliggande
risken för depravation såväl av vårt svenska folk som av vår svenska läkarkår.
Jag tänker visserligen som herr statsrådet högt både örn vårt svenska
folks ärlighet och likaså örn vår läkarkårs oegennytta. Men jag måste fråga
mig: kail man lita på att denna motståndskraft, när det är fråga om att till
egen vinning skaffa sig fördelar på det allmännas bekostnad, skall vara
så stor, att man icke här har att befara samma följder som i andra länder,
där man har lagar av väsentligen samma beskaffenhet som det nu föreliggande
lagförslaget efter utskottets jämkningar i den kungl, propositionen?
Det är dock ett känt förhållande, att man i Tyskland allmänt klagat över
en sådan depravation, som har hotat att sprida smitta bland hela folket så -

Äng. det
statsunderstödda
sjulckasseväsendet.

(Forts.)

Hr 38. 132

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. det
statsunderstödda
sjukkasseväsendet.

(Forts.)

viii som bland dess läkarkår oell där åstadkommit moraliskt ont i mer än
ett avseende. Även örn man på grand av vårt svenska folks och vår svenska
läkarkårs moraliska ståndpunkt och oegennytta kan vänta, att följderna möjligen
här icke skulle bliva så svåra som i Tyskland och på andra håll, anser
jag dock risken i av mig omförmält avseende vara så stor, att jag icke, herr talman,
kan annat än yrka avslag på det nu föreliggande förslaget.

Herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Vad som under debatten hittills
framkommit har, vågar jag säga, icke innehållit några nya synpunkter, som
jag kan lia anledning att upptaga till ytterligare bemötande, då jag redan
från början ansåg mig böra lägga mitt anförande så att jag upptog de invändningar,
som ifrån skilda håll hade framkommit, och som ju under frågans
föregående behandling lia haft så rikliga tillfällen att göra sig hörda. Det var
därför nied en viss förvåning, som jag nu hörde greve Lagerbjelke yttra, att
jag upptagit till bemötande tvenne huvudinvändningar men däremot icke den,
som han nu anförde, nämligen risken för depravation av vårt svenska folk och
vår svenska läkarekår, ifall förslaget genomfördes.

Tydligen har icke greve Lagerbjelke haft tillfälle att åhöra hela mitt anförande,
ty jag vågar säga, att detta var en punkt, som jag med alldeles särskilt
intresse uppehöll mig vid, då jag framhöll, att jag själv under den tid jag haft
att verka i mitt departement haft många tillfällen att uppmärksamma just den
risk med socialförsäkring överhuvud taget, som greve Lagerbjelke nu pekade
på, men att jag efter ett grundligt övervägande — och jag vågar påstå, att jag
allvarligt sökt arbeta mig in i denna fråga — likväl kommit till den uppfattningen,
att jag vågat taga på mig ansvaret för att den av greve Lagerbjelke
omförmälda risken icke skulle överskrida några äventyrliga gränser. Risken
finnes självfallet alltid. Människorna äro icke änglar! Att missbruk alltid
kunna förekomma, är självklart. Frågan är som sagt endast, örn de komma
att bliva så betydande, att man måste stanna tvekande inför dem. Jag kan icke
finna, att man från något håll vågar göra det påståendet, att den rimliga gränsen
i förevarande fall behöver överskridas.

Alla, som här göra invändningar mot det föreliggande förslaget, glömma
liksom nu senast greve Lagerbjelke att tala örn, att detta förslag är uppbyggt
på helt andra grunder än den tyska sjukförsäkringen. Även en av förslagets
ivrigaste motståndare, som med starkt intresse ägnat sig åt att verka för upplysning
i denna fråga efter sina synpunkter — en framstående läkare bland
mina vänner — har likväl måst erkänna, att detta förslag ju icke överensstämmer
med den tyska lagen, men han slutar med att han ändå inte kan tro, att
man ens med de åtgärder, som vi här föreslagit, skulle kunna övervinna de
risker, som äro förbundna med en sådan försäkring. Jag är för min del övertygad
om att man med de föreslagna kontrollåtgärderna av skilda slag och,
som jag sagt, främst genom den omständigheten, att de sjuka själva få lämna
så väsentliga bidrag, skall kunna känna nödig trygghet. Jag tar självfallet
till hjälp i min argumentering, att jag räknar med låt mig säga genomsnittligt
en högre .standard på det svenska folket och än mer en hög standard på vår
svenska läkarekår. Jag räknar också med den inre kontroll inom vår läkarekår,
som denna har tillfälle att utöva genom sina sammanslutningar.

Det har talats mycket örn kontrolläkare och har redan erinrats av någon
talare, att möjligheten att använda sådana kontrolläkare i misstänkta fall icke
är sjukkassorna betagen. De kunna, i den mån de finna behov därav, införa
sådana. Jag hoppas, att det skall visa sig behövligt i ett så litet antal fall som
möjligt.

Oppositionen har ju emellertid, som jag väntat, inriktat sig på tvenne huvudpunkter,
frånsett den av greve Lagerbjelke senast berörda. Man har sagt,

Lördagen den 24 maj e. m.

133 Nr 38.

att sjukförsäkringen borde organiseras i samband med övriga försäkringsgrenar.
Men det har, såvitt jag kan finna, icke framkommit någon synpunkt, som
kunnat ändra den uppfattningen, att sjukförsäkringen, lagd i botten på den
sociala försäkringsapparaten, icke kan utgöra något hinder för den tillbyggnad,
som man sedan kan hava råd och möjlighet att åstadkomma.

Vad vidare angår själva sjukförsäkringens egen organisation, har det här
från någon sida anförts, att man ju skulle kunna bygga på den nuvarande
organisationen. Jag tror. att det var herr andre vice talmannen, som hade den
synpunkten, att nian borde undersöka, örn man inte kunde bibehålla den nuvarande
organisationen i huvudsak och öka på statsbidraget till den. Detsamma
yttra också reservanterna. Jag vill för min del säga, att jag icke skulle
kunna förorda en sådan åtgärd, örn jag skulle utöva något inflytande på den
saken. Med kännedom om den villervalla, som väl för närvarande måste sägas
råda inom vår sjukkasseorganisation, tror jag inte, att någon skulle vilja taga
på sig ansvaret för att här lägga den till grund för ökade statsbidrag.

Sedan kommer man emellertid till den andra invändningen, nämligen de
höga kostnaderna. Somliga synas tro, att den föreslagna organisationen icke
skall vara så tilldragande, att den kommer att hålla sjukkassemedlemmarna
kvar, utan att sjukkassorna komma att avfolkas för att i nästa drag säga, att
kostnaderna komma att växa upp i taket. Dessa två argument låta ju icke
rimligtvis förena sig med varandra.

J ad emellertid angår risken för de höga kostnaderna, som skulle kunna växa
till tiotals miljoner, tror jag, att man med tämligen stort lugn kan se på den
saken. Så fort kommer det ändå inte att gå. Det finnes så många omständigheter,
som här tala för att utvecklingen, även örn den kommer att gå framåt,
dock inte kommer att gå i så raskt tempo, att man hastigt skall bliva ställd
inför en så kraftig ökning av utgifterna, som man här sökt utmåla.

Jag skall inte gå in på några vidare detaljer. Till herr Fehr skall jag endast
be att på en punkt få säga, att när han anser det som ett fel, att icke sjukersättningen
här är ställd i relation till arbetsinkomsten, tror jag, att hans farhågor
därvidlag icke äro värda så mycket beaktande, då ju statsbidragen och understöden
icke äro så stora. Statsbidragen äro så avgränsade, att de icke skola
utgå, i händelse sjukpenningen överstiger sex kronor. I det stora flertalet fall
kommer den att vara mindre. Det kommer följaktligen icke att vara så värst
lockande.

_ Ja. herr talman, jag skall inte längre söka övertyga någon i denna fråga.
Kammarens ledamöter komma att efter den prövning de nu och förut haft tillfälle
att ägna saken döma var och en efter sin mening. För min del har jag
som sagt efter moget övervägande kommit till den ståndpunkten, att man skulle
åstadkomma något för landet lyckligt, örn man ginge på det förslag, som
Kungl. Maj:t har framlagt, och ingenting har här förekommit, som har förmått
mig att ändra denna uppfattning. Jag är fast övertygad örn att medel som
kunna offras för socialförsäkringsändamål icke kunna användas bättre än till
att nu söka lägga en fastare grund för vår sjukförsäkring än den vi för närvarande
hava att bygga på.

Herr Löfgren: Herr talman! Jag är ledsen att här behöva komma i motsättning
till ett pär av mina meningsfränder, som i afton uttryckt sin mening
i föreliggande fråga. Men det faller av sig självt, att jag som varit med örn
att utarbeta och framlägga det förslag, som vi ofta hava talat örn i afton, nämligen
den proposition, som framlades för riksdagen 1927, icke gärna kan ställa
mig på den ståndpunkten, att det förslag, som nu föreligger och som i sina
grunder är detsamma, bör av riksdagen förkastas.

Det har förut påmints örn det ogynnsamma öde, som drabbat det förslag,

Äng. del
statsunderstödda
sjukkasseväsendet.
i

(Forte.)

Nr 38. 134

Iförda gen den 24 maj e. m.

Ang. det
statsunderstödda
sjukhasseväsendet.

(Förta.)

sorn vi nu debattera. När den regering, jag tillhörde, år 1927 framlade sitt
förslag, trodde vi oss hava icke hara riksdagens öra utan även dess stämma,
då vi följt de direktiv, som uppdragits av en tidigare riksdag. Det hjälpte
icke. Som bekant var det egentligen den omständigheten, att rikss.jukkassefolket
icke hade kunnat ena sig med de lokala kassornas representanter, som
gjorde, att frågan då föll. Jag vill i förbigående erinra örn att representanter
för denna oenighet inom de kretsar, som berördes av frågan, också funnos inom
det socialdemokratiska partiet. Särskilt min vän herr Hagman, som för en
liten stund sedan så varmt talade för förslaget, hörde då till dem som fällde
det i andra kammaren.

Nu har man emellertid kommit till enighet inom sjukkassefolket, och då
frågar jag mig, huruvida det kan vara så svåra invändningar att göra emot regeringens
förslag, att vi nu icke skulle kunna komma till ett praktiskt resultat.
Vi få ju ändå komma ihåg, att denna fråga räknats till deni, som hava
fallit inom vad nian kan kalla det neutrala arbetsomådet, där skilda partier
hava mötts flir att söka komma till en lösning utan att partipolitiska skiljaktigheter
försvårat en sådan. Det synes 111ig vara synnerligen olyckligt, om en
sådan fråga icke nu skulle få en positiv lösning. De gjorda invändningarna
kunna ju inte uttydas på annat sätt än som de obotfärdigas förhinder, ifall
de gång efter annan skola anses tillräckligt starka för att fälla hela frågan.

Jag underskattar visst icke de invändningar, som lia gjorts särskilt från de
praktiserande läkarnas sida. Tvärtom sätter jag ett betydligt större värde på
dem än sorn framlyst ur en del anföranden här även ifrån regeringsbänken.
Men jag vill endast säga, att dessa invändningar komma väl sent. Man måste
ju ändå fordra, att de intresserade på det hållet, som så länge haft tillfälle
att sätta sig in i det förslag, sorn vi behandla, tidigare borde lia kommit med
sina anmärkningar. Hur vägande de än må vara, höra de till deni, vilkas vikt
och betydelse man så Ilar i sista stund kanske ändå har litet svårt att bedöma.

Kärnpunkten i de invändningar, som hava gjorts, har ju gällt kombinationen
mellan å ena sidan den obligatoriska sjukvården oell å andra sidan det fria
läkarvalet. Det är obestridligt, att den obligatoriska sjukvården har sina fördelar,
såsom här påpekats, men det kan icke förnekas, att rätten för den sjuke
att fritt välja läkare med denna kombination kan giva anledning till missbruk.
Så snart nian inför obligatorisk sjukvård, framträder läkaren, eller bör
han framträda, snarast som en förtroendeman för sjukkassan, särskilt som den
ju har att röra sig med offentliga medel, med bidrag av vilka ersättning
lämnas till till den sjuke och vård utövas. Man skulle sålunda närmast
tänka sig. att man för att få åtnjuta sjukvård skulle vara skyldig
att vända sig till en av kassan anvisad läkare. Nu har man emellertid
gått in för den motsatta principen. Därmed vore förenligt, att användning
av den »kontrolläkare», som nian talat om, skulle bliva regel, så att det för
rätten att åtnjuta ersättning skulle behövas intyg av en läkare, vilken vore så
att säga legitimerad av kassan, även örn den sjuke sedan hade rätt att vårdas
av eller att konsultera vilken läkare man ville. Men en sådan anordning komme
måhända att kosta för mycket pengar och medföra för mycken omgång,
och nian får därför bestämma sig för det ena eller andra. Under flera år lia vi
icke tänkt på att lägga förslaget på annan bog än att den sjuke skulle fritt få
välja läkare och att nian på grund av att samma princip följts även nu skulle
förkasta förslaget, vore enligt min mening ändå att gå litet för långt i försiktighet.

Jag vill som herr Norling säga, afl det nuvarande osäkerhetstillståndet är
sådant, att man Ilar de största skäl att söka komma ut ur detsamma. Jag vill
också citera ett yttrande av en annan talare — jag tror, att det var herr Hag -

Lördagen den 24 maj e. m.

135 Nr 38.

man — som sade, att vi något så när veta vad vi få med detta förslag och kunna det

överblicka de olägenheter det kan medföra. Men örn det faller, veta vi icke, ?*“*?*“*’’''
örn vi icke i framtiden bliva underkastade en obligatorisk försäkring, som kasseväsendet.
åsamkar oss mycket större kostnader, än som skulle följa av det här förelig- (forts.) *''
gande förslaget.

Jag hoppas sålunda, att de praktiserande läkare, som med allt skäl ömma
örn sin kårs anseende och för dess medlemmars renlevnad, också skola veta att
utöva en viss kontroll över sina kolleger och att denna kontroll inifrån, som herr
statsrådet berörde, även den skall vara en god garanti emot missbruk. Jag
håller också med statsrådet därom, att själva förslaget innefattar en del
dylika garantier. Särskilt får jag därvidlag hänvisa till de speciella anordningar
och bestämmelser, som den kungl, propositionen i motsats till utskottsförslaget
innehåller. För min del får jag därför, herr talman, förklara, att
jag kommer att giva min röst åt förslaget, men att jag bestämt anser, att med
avseende på de skiljaktigheter, som finnas mellan utskottets förslag och den
kungl, propositionen, organisationen bör genomföras i enlighet med den kungl,
propositionens innehåll.

Herr Holmgren: Herr talman! Eftersom herr Fehr vände sig mot mig,

skall jag be att i korthet som svar på hans anmärkning få säga. att de som
icke äro sjuka icke i nämnvärt större utsträckning än nu komma att vända sig
till läkare, örn detta förslag genomföres. Jag kan inte sesätt det ger den
ringaste anledning därtill.

Greve Lagerbjelke: Herr talman! Med anledning av socialministerns bemötande
av mitt yttrande, vill jag till en början säga, att jag verkligen åhörde
hans anförande. Jag vill gärna medgiva, att han i senare delen därav ingick
på den av mig berörda frågan, men jag tror, att det justerade protokollet kommer
att utvisa, att när socialministern började sitt anförande, yttrade han bokstavligen,
att mot förslaget två huvudskäl hava anförts. Det var de av mig
åberopade, dels organisationens sammanhang med-andra frågor och dels de finansiella
frågorna. Sedermera yttrade han sig om den av mig berörda frågan,
men det må vara mig förlåtet, örn jag med hänsyn till den plats i efterhand,
som han skänkte den frågan, drog den slutsatsen, att han ansåg den hava en
tämligen underordnad betydelse i jämförelse med de av honom anförda huvudskälen.

Herr Ernfors: Herr talman! Bara ett par ord. Jag skall inte ingå i någon
polemik med herr Holmgren, som egentligen vände sig mot sina meningsfränder.
Men herr Petrén fällde ett yttrande, som jag inte kan låta stå oemotsagt.
Det gällde de läkareuttalanden, som jag här har uppläst. Han frånkände
dem kanske icke all betydelse, men det var icke långt därifrån, och han
nämnde något om att de skulle vara beställda. Jag får försäkra, att jag
aldrig har beställt några. Jag har fått detta material från tidningarna. Delvis
har det för övrigt kommit utskottet tillhanda, och därifrån har jag också
hämtat en del.

Jag får säga, att jag har större förtroende för våra läkare än att jag så vill
bagatellisera deras uppfattning. Om inte min bänkkamrat har samma förtroende
för sina kolleger, beror det kanhända på att vi här varit i olika ställning.
Han har varit läkare, men jag har varit patient och haft fullt förtroende
till vad läkarna sagt.

Herr Petrén: dag har aldrig på något sätt antytt, att herr Ernfors skulle
beställt de resolutioner, som strömmat in. Men det är väl alldeles klart, att

Ifr 38. 136

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. det
statsunderstödda
sjuki:asseväsendtt.

(Fort».)

det från något håll tagits initiativ till dessa resolutioner, när de under loppet av
några få dagar kommit in från olika delar av landet.

.Vad jag yttrat är, att jag icke kan tillskriva innehållet i dessa resolutioner
så stor betydelse, då det är uppenbart, att det stora flertalet av medlemmarna
i vederbörande läkareföreningar icke haft tillfälle taga del av innehållet i den
kungl, propositionen, vilken ju, som herr statsrådet här framhållit, innehåller
helt andra regler än de på detta område i Tyskland gällande.

Till sist vill jag framhålla, att det inte är någon enhällig läkareuppfattning,
som de givit uttryck åt, vilka bedrivit agitationen i denna fråga, även personligen
inom riksdagshusets murar, ty som jag nämnde, står fortfarande flertalet
av medlemmarna i centralstyrelsen för svenska läkareförbundet, vilka haft
anledning att närmare sätta sig in i denna fråga, på samma ståndpunkt som
förut och äro alltså för den kungl, propositionen.

Jag har med anledning av herr Ernfors'' yttrande velat fastslå detta.

Herr Fehr: Vi ha i alla fall avancerat en bit. Herr statsrådet sade i sitt
inledningsanförande örn läkaropinionen egentligen bara det, att de ansvariga
läkarmyndigheterna äro alldeles ense i att tillstyrka förslaget. Nu ha vi dock
fått klart, att det stora flertalet läkare i landet — tjugu föreningar av tjuguåtta
— äro av motsatt mening.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av den
under behandling varande paragrafen samt vidare på avslag därå; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande,
sig finna denna proposition vara nied övervägande ja besvarad.

Herr Ernfors begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § av sammansatta stats- och andra lagutskottets i utlåtande
nr G framställda förslag till förordning örn erkända sjukkassor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Ja — 55;

Nej -— 56.

Med anledning av omröstningens utgång föredrogos nu i ett sammanhang

Övriga delar av utskottets förordnings förslag.

Herr andre vice talmannen: Jag hemställer örn avslag på dessa paragrafer.

Efter härmed slutad överläggning avslogos ifrågavarande delar av förordningsförslaget.

Lördagen den 24 maj e. m.

137 Nr 38.

Utskottets hemställan i punkten B.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten A.

Utskottets ''förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni
1912 (nr 184) örn understödsföreningar.

Avslogs på yrkande av herr andre vice talmannen.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten C.

Såsom förut angivits hade utskottet i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och inrättningar,
underavdelningen sjukförsäkring, höja det ordinarie förslagsanslaget till
sjukkasseväsendets befrämjande, nu 3,500,000 kronor, med 170,000 kronor till

3,670,000 kronor.

Herr Ernfors: Herr talman! Jag hemställer, att ifrågavarande punkt

godkännes med det tillägget, att anslaget må utgå efter nu gällande grunder.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt med det tillägg, att för anslagets användning skulle gälla
oförändrade grunder.

Punkten D.

På yrkande av herr andre vice talmannen avslogs utskottets hemställan.

Punkten E.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten F.

Kammaren beslöt, att de i anledning av förevarande proposition nr 154 väckta
motionerna I: 267 samt II: 417, 443, 444, 489. 490, 491 och 492 skulle anses
besvarade genom kammarens föregående beslut.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 7,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 160 med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal.

I en den 28 februari 1930 dagtecknad proposition, nr 160, vilken hänvisats
till lagutskott samt efter överenskommelse mellan andra lagutskottet och statsutskottet
behandlats av sammansatt utskott, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.

Det i propositionen nr 160 framlagda författningsförslaget sammanhängde
med de i Kungl. Maj :ts proposition nr 154 innefattade förslagen rörande reformering
av det statsunderstödda sjukkasseväsendet.

t tskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet hemställt, att förevarande
proposition nr 160 måtte av riksdagen bifallas.

Första kammarens protokoll 1930. Nr 38.

Äng. det
statsunderstödda
sjukkasseväsendet.

(Forts.)

Ang. viss
ändring i
lagen om
försäkringsavtal.

Nr 38.

138

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. viss
ändring i
lagen örn
försäkring»-avtal.
(Forts.)

Herr andre vice talmannen: Jag hemställer, att kammaren måtte avslå

utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder annat yrkande ej förekommit, än att vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt skulle avslås.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på avslag därå; och förklarades den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Majda proposition med förslag till lag om
kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta motioner; och
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
församlingsstyrelse m. m. ävensom i ämnet väckta motioner; samt

statsutskottets utlåtande, nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen angående vissa i samband med 1927 års skolreform stående frågor
m. m. jämte åtskilliga i ämnet väckta motioner.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 2.19 på natten.

In fidem
Gr. H. Berggren.

Måndagen den 26 maj.

139 **. -

Måndagen den 26 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10.30 f. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 20 innevarande månad.

Föredrogos. men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 30—32.

.Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 160, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga örn anslag för tillfälliga hjälpåtgärder för
lindrande av nöd m. m. bland befolkningen i Norrbottens län, godkändes den
i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 171—177, bevillningsutskottets betänkanden nr 35 och 36
samt bankoutskottets utlåtanden nr 53 och 54.

Vid föredragning av bankoutskottets memorial nr 55, angående ersättningåt
biträde, anlitat av bankoutskottet vid handläggning av visst ärende, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran jordbruksutskottets
utlåtanden nr 89—92 samt första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 10 och 11.

På framställning av herr andre vice talmannen beslöts att konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 30—32 skulle uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan till kammarens sammanträde onsdagen
den 28 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets memorial nr 3, angående ersättning
åt utskottets sekreterare m. m.; samt

särskilda utskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa åtgärder till
det svenska jordbrukets stödjande jämte i ämnet väckta motioner;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder för
mejerihanteringens och smörexportens befrämjande jämte i ämnet väckta motioner; -

Nr 38.

140 Måndagen den .26 maj.

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för befrämjande
av jordbrukets kreditkasserörelse jämte i ämnet väckt motion; och
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 131 angående anslag till
befrämjande av lantmännens andelsrörelse jämte i ämnet väckt motion.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, yarefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.45 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

301860