RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1930:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1930. Första kammaren. Nr 26.

Lördagen den 26 april f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 17 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av närslutna läkarintyg får jag härmed vördsammast anhålla
örn ledighet från riksdagsarbetet tills vidare.

Multrå den 25 april 1930.

L. Tjällgren.

Att riksdagsman O. L. Tjällgren på grund av tarmlidande tillsvidare är
oförmögen deltaga i riksdagsarbetet intygas härmed på heder och samvete.

Stockholm den 14 april 1930.

Karl Emil Widlundy

leg. läk.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn vågrätt
m. m.;

nr 168, i anledning av väckt motion angående ordnande av vissa lagfarts- och
äganderättsförhållanden beträffande fast egendom; samt

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av vissa särskilda bestämmelser örn rätt domstol i mål angående
tjänstefel av postförvaltare, postiljon eller postförare.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande konstitutionsutskottets
memorial nr 26, angående fullbordad granskning av de i statsrådet förda protokoll.

Utskottets tillkännagivande att anledning icke förekommit att mot någon
ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

Kades till handlingarna.

Första kammarens protokoll 1930. Nr 26.

Nr 26.

Lördagen den 20 april f. m.

Ang. konstitutionsutskottets
rätt
att utbekomma
departementshandlingar.

Utskottets jämlikt § 107 regeringsformen gjorda anmälan av vissa ärenden.

Innan utskottet övergått till ifrågavarande ärenden, hade utskottet framställt
vissa erinringar i anledning av de skäl, som föredragande departementschefen,
ministern för utrikes ärendena Trygger anfört till statsrådsprotokollet den
7 februari 1930 till stöd för sin hemställan, att Kungl. Maj :t icke måtte lämna
bifall till en av utskottet gjord framställning örn utbekommande av handlingarna
angående konversationer mellan Sverige och Danmark i anledning av frågan
örn detta senare lands avrustning, och hade utskottet i sådant avseende, efter
hänvisning till sitt memorial nr 21 vid 1925 års riksdag, yttrat bland annat:

»Utskottet, som alltfort vidhåller sin i samma memorial vid 1925 års riksdag
uttalade principiella uppfattning rörande utskottets rätt att utbekomma alla
slags departementshandlingar, även sådana av ministeriel! natur, anser sig dock,
med hänsyn till de erinringar, som i kamrarna vid samma riksdag framställdes
emot utskottets memorial, böra göra det förtydligande tillägg, att ett avslag å
framställningar från utskottet rörande utbekommande av ministeriella handlingar,
som icke höra till visst protokoll, kan anses lagligen grundat, så vida
dessa handlingar avse frågor av likartad natur med de frågor, varöver föras
särskilda protokoll, och vilkas utlämnande må efter utrikesnämndens hörande
vägras, samt Kungl. Maj:t, innan utlämnandet av dylika handlingar vägras,
berett utrikesnämnden tillfälle yttra sig i ärendet. På detta sätt vinnes i huvudsak
den garanti, som kan vara behövlig, utan att sådana konstitutionella betänkligheter
uppkomma som fallet blir, därest tryckfrihetsförordningens bestämmelser
i § 2 mom. 4 andra stycket alltjämt skulle utan erinran få åberopas som
stöd för Kungl. Maj:ts avslag. Utskottet finner det angeläget, att den utveckling
på den konstitutionella kontrollens och granskningens område, som sedan
långt tillbaka fortgått väsentligen genom praxis utan grundlagsändringar, icke
avbrytes utan i stället får vidare utbildas.»

Härom anförde nu

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trygger: Herr talman,
mina herrar! Utskottet har gjort en erinran mot de skäl, som jag anfört till
statsrådsprotokollet den 7 februari 1930 till stöd för min hemställan, att Kungl.
Majit icke måtte bifalla utskottets begäran att utfå vissa ministeriella handlingar.
Trots det att riksdagens andra kammare ogillat en av utskottet vid
1925 års riksdag gjord anmälan mot dåvarande utrikesministern Undén för ett
liknande förfarande, vidhåller utskottet sin tolkning av tryckfrihetsförordningens
stadgande i ämnet.

Liksom jag vid 1925 års riksdag uttalade mitt gillande till alla delar av dåvarande
utrikesministerns sätt att tolka grundlagen, håller jag fortfarande fast
vid, att jag i ärendet rätteligen förfarit. Det s. k. förtydligande tillägg, som
utskottet nu tillåtit sig göra i detta ämne, innebär ett försök till en för framtiden
gällande förklaring av grundlagen, som står i uppenbar strid med föreskriften
i § 83 regeringsformen.

Utskottet uttalar vidare, att det finner angeläget, att den utveckling på den
konstitutionella kontrollens och granskningens område, som sedan långt tillbaka
fortgått väsentligen genom praxis utan grundlagsändringar, icke avbrytes
utan i stället får vidare utbildas. Det förefaller minst sagt egendomligt, att
utskottet i detta sammanhang anser sig kunna göra ett dylikt uttalande, då
utskottet varken i praxis eller inom riksdagen fått stöd för sin godtyckliga lagtolkning.

Herr Reuterskiöld: Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

har här erinrat om, att utskottet 1925 gjorde en anmärkning mot dåvarande
utrikesministern — ja, jag tror, att anmärkningen gällde två utrikesministrar

Lördagen den 20 april f. m.

3 Nr 26.

— för en liknande motivering för vägran att utlämna vissa ministeriella handlingar,
och han har erinrat om, att andra kammaren då lade denna anmärkning
med ogillande till handlingarna.

Jag tror, att hans excellens står på min ståndpunkt i frågan om lämpligheten
och riktigheten av, att en kammare lägger konstitutionsutskottets anmärkningar
till handlingarna med gillande eller ogillande. Jag har alltid ansett,
att detta är något, som första kammaren borde undvika, därför att det
icke står i god överensstämmelse med vår författning. Vår författning ger
nämligen icke kamrarna någon som helst befogenhet i detta avseende, utan befogenheten
att göra anmärkning tillkommer utskottet. Den befogenhet, som
tillkommer kamrarna, är att med anledning av denna anmärkning antingen
lägga den till handlingarna eller att avlåta en skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran örn entledigande av statsråd.

Det är alldeles klart, att konstitutionsutskottet, som har skyldighet att bevaka
konstitutionella förhållanden och grundlagen, icke kan i nämnda omständighet
finna någon anledning att frångå sin synnerligen välgrundade uppfattning.
Men utskottet är inte en sådan där benhård jurist, som kör huvudet i väggen
och inte tar någon som helst hänsyn till utveckling och förhållanden, utan när
utskottet finner, att en allmän mening gör sig gällande med avseende på själva
sakfrågan, nämligen möjligheten att förvägra utskottet att få vissa ministeriella
handlingar till sig utlämnade, söker utskottet naturligtvis en väg, på vilken
man skulle kunna utjämna den motsättning, som har uppstått mellan utskottet
å ena sidan och de skilda regeringarna å den andra sidan.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena har från sin synpunkt
funnit skäligt att beteckna vad utskottet i sin ingresserinran framställer som
en grundlagsförklaring. Det är nu ett lika fullkomligt misstag som den uppfattningen,
att ett gillande eller ogillande av en utskottsanmärkning skulle
förändra grundlagens bestämmelser örn utskottets ställning. En grundlagsförklaring
skulle icke kunna komma till stånd på den väg, som man här gått
fram på, och det vet utskottet lika väl som hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena.

Men utskottet vet något annat, som jag tror, att också hans excellens vet,
nämligen att var författning utvecklats och utvecklas icke allenast genom skriven
lag utan genom konstitutionell praxis. Var ha vi i vår grundlag bestämmelserna
örn statsrådsberedningen? Var ha vi i vår grundlag bestämmelserna
örn den mycket invecklade budgeträtt, som har utvecklat sig, delvis i strid mot
grundlagsbestämmelserna? Vi lia dem i en fast konstitutionell praxis, och det
dr utskottets grundlagsenliga plikt att vaka över bevarandet av denna såsom
av annan praxis lika väl som över grundlagens iakttagande.

Vad utskottet denna gång har velat var därför icke strid utan fred. Det var
ett försök att finna en väg, där praxis skulle kunna vidare utvecklas på ett sätt,
som stämde överens med utskottets uppfattning, utan att man komme i strid
med de invändingar, som gjordes vid 1925 års riksdag. Utskottet vidhåller i
princip sin uppfattning örn, hur grundlagen i detta fall bör tolkas med hänsyn
till de förändrade förhållanden, som inträtt, sedan den skrevs. Då grundlagen
skrevs, var förhållandet det. att de ministeriella handlingarna överhuvud taget
liksom statsrådsprotokoll eller ministeriella protokoll icke utlämnades till utskottet
annat än i vissa uppgivna fall, då utskottet begärde att få dem. Då
var det en självklar sak, att inga andra handlingar skulle kunna utlämnas till
utskottet. Men när de ministeriella målen avskaffades och de ministeriella
protokollen förvandlades till statsrådsprotokoll, följde därmed, att alla handlingar.
som hörde till dessa statsrådsprotokoll, också skulle komma till utskottet.
_ Därom finnes heller icke någon meningsskiljaktighet mellan kammaren, regeringen
och utskottet.

Äng. konstitutionsutskottets
rätt
att utbekomma
departementshandlingar.

(Forts.)

Nr «i. 4

Lördagen deri 2& april f. m.

Äng. leon- Men med denna utveckling följde också, som hans excellens väl känner, den
stituiums- konsekvensen, att det i vissa fall finnes handlingar, ehuru det icke finnes
aM^utbebornma något protokoll. När det gäller andra handlingar än ministeriel!», är det en
departe- obestridd och numera alltid tillämpad praxis, att utskottet får ut dem. Varmentshand-
för? Jo, därför att utskottet också har skyldighet att undersöka, huruvida
Ungar. vederbörande statsråd underlåtit något sitt åliggande att föredraga en sak i konsort».
) sejj_ j)e{- kan jcke framgå av protokollen, huruvida handlingarna äro i sådant
skick, att detta kunnat ske. Utskottet har rätt att få sådana handlingar och
får dem alltid, när det begär dem. Men då det gäller utrikesärendena, finnes
här det undantaget, att när särskilt protokoll är fört, kan icke detta särskilda
protokoll lämnas till utskottet annat än på begäran, och utlämnandet kan vägras,
sedan Kungl. Majit hört utrikesnämnden. För handlingar, vilka höra till
protokoll av denna art, gäller naturligtvis samma regel. Men hur skall det
förfaras med de handlingar, som icke höra till vare sig de allmänna statsrådsprotokollen
eller de särskilda utrikesprotokollen? Efter utskottets principiella
uppfattning har utskottet rätt att utfå dem. Men mot denna uppfattning är
det, som 1925 års andra kammare har reagerat, och utskottet vill ej förneka,
att det kan finnas skäl för en vägran att utlämna dem. Men utskottet kan
omöjligen finna, att skälet är att söka i tryckfrihetsförordningens bestämmelser,
vilka icke gälla för utskottet utan för enskilda svenska medborgare.

Hans excellens ministern för utrikes ärendena känner lika väl som jag, att i
ett lagrum i samma tryckfrihetsförordning, av långt senare datum än 1809,
gjordes, när man där insatte en bestämmelse, att vissa militära handlingar
skulle kunna hemligstämplas och icke få utlämnas, det uttryckliga förbehållet:
utskottets rätt dock oförkränkt. När detta förbehåll insattes, ansåg det utskott,
som förordade själva grundlagsändringen, det vara obehövligt med förbehållet,
därför att detta vöre självklart, men på grund av vissa erinringar i kamrarna
örn, att man aldrig kunde vara nog försiktig, sattes detta förbehåll in. Att ett
sådant förbehåll icke insattes 1809 i fråga om ministeriella handlingar, som dä
överhuvud icke voro tillgängliga för utskottet, är alldeles självklart. Men örn
man, såsom är riktigt, icke skall tolka grundlagen efter deras mening, som lagen
gjorde — och detta ligger i stadgandet, att den skall tolkas efter ordalydelsen,
d. v. s. objektivt och ej subjektivt — utan efter sitt eget inre sammanhang, är
detta sammanhang klart efter det nämnda förbehållets inskjutning i grundlagen.
Åberopandet av tryckfrihetsförordningen kan även av detta skäl icke avse
utskottet och kan icke gälla för detta men väl för enskilda svenska medborgare.

Under sådana förhållanden har utskottet sökt finna en väg, där man genom
ömsesidigt tillmötesgående, från Kungl. Maj ris sida och från utskottets sida,
skulle kunna övervinna den motsats, som eljest kommer att fortsätta och ligga
hindrande i vägen även för framtiden. Den vägen synes mig vara mycket enkel.
Den är anvisad av grundlagen själv, då det gäller de särskilda protokollen. Det
är den vägen, att Kungl. Maj ri före en vägran sätter utrikesnämnden i tillfälle
att yttra sig, såsom det redan gäller i fråga örn de särskilda protokollen. Varför
skulle detta icke kunna gillia även för dessa handlingar, som icke höra till
protokoll? Kungl. Majit har sin fullkomliga frihet att vägra, och utskottet
erkänner i nu föreliggande fall, att det kunnat finnas skäl för vägran, men
utskottet kan icke godkänna det skäl härför, som ligger i blotta åberopandet av
tryckfrihetsförordningen. Kungl. Maj ris nuvarande regering har icke velat
taga den utsträckta handen — det är uppenbart. Utskottet kan då icke annat
göra än konstatera faktum.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trygger: Herr talman!
För min del har jag aldrig bestritt, att utskottet, örn det anser det lämpligt,
på grundlagsväg kan försöka få fram en ändring i den av herr Reuterskiöld

Lördagen den 26 april f. m.

5 Nr 26.

angivna riktningen. Det enda jag sagt är, att den nu gällande grundlagen
icke berättigar till en mening sådan som den, som är uttalad av konstitutionsutskottet.

Vad beträffar själva saken, om det vore lämpligt att göra en ändring, instämmer
jag för min del helt och hållet i vad utrikesminister Undén yttrade
här 1925. Han sade: »Ifall konstitutionsutskottet hade ovillkorlig rätt att
utfå alla handlingar rörande utrikesfrågor, innebure detta, att hela den diplomatiska
korrespondensen stöde till utskottets förfogande. Ingen handling,
hur förtroliga uttalanden den än innehölle, skulle kunna förvägras utskottet,
detta oaktat utskottet enligt grundlagen ej är bundet av tystnadsplikt, såsom
utrikesnämnden är. Följden av ett alltmer utsträckt bruk att infordra dylika
handlingar bleve ovillkorligen indiskretioner med därav följande svårigheter
för utrikesledningen. Å ena sidan skulle snart nog den uppfattningen bli allmän
i främmande länder, att förtroliga uttalanden eller meddelanden till Sveriges
representanter ej kunna göras utan risk att de bragtes till allmännare
kännedom. Å andra sidan skulle våra diplomatiska tjänstemän, för att i möjligaste
mån trygga sig mot bekantgörande av deras förtroliga meddelanden,
lämna dessa i form av privata brev i stället för i officiella skrivelser. Likaså
skulle sannolikt utrikesministrarna nogsamt akta sig för att låta anteckningar
örn muntliga samtal med främmande diplomater ingå i de vanliga dossiererna,
och i stället upprätta ett slags privatarkiv för dylika handlingar.»

Jag instämmer i vartenda ord, som här är uttalat av förutvarande utrikesministern
Undén.

Äng. konstitutionsutskottets
rätt
att utbekomma
departementshandlingar.

(Fort».)

Herr Mellén: Herr talman, mina herrar! Av förbiseende har mitt namn

kommit att icke upptagas i förteckningen över reservanterna under ingressen
till utskottets memorial och den däruti gjorda erinran gentemot hans excellens
utrikesministern. Inom utskottet talade och röstade jag emellertid mot denna
ingress, jag reserverade mig mot beslutet om erinran, och jag har även deltagit
i utarbetandet av den vid memorialet fogade reservationen. Jag har velat
kungöra detta inför kammaren och till protokollet; förmodligen beror det
på mitt eget förbiseende, att mitt namn icke upptagits.

Jag gillar ingalunda den grundlagstolkning, som majoriteten inom utskottet
gjort i fråga örn konstitutionsutskottets rätt att utfå handlingar för granskning.
Med all respekt för utskottets ärade ordförandes beläsenhet och kunnighet
samt framför allt med erkännande av hans stora överlägsenhet gentemot
mig i hithörande ämnen, vågar jag dock hysa en helt annan uppfattning
än han i fråga örn innebörden av § 105 regeringsformen och § 2 mom. 4
i tryckfrihetsförordningen. Jag anser de gjorda erinringarna mot hans excellens
utrikesministern vara fullkomligt obefogade, och jag finner, att han med
full grundlagsenlig rätt tillstyrkt Kungl. Maj:t att icke utlämna de handlingar,
som möjligen kunna finnas rörande hans konversationer med Danmarks
utrikesminister i fråga örn detta lands avrustning.

Frågan örn utskottets rätt att utbekomma ministeriella handlingar har tidigare
varit före. Vid 1925 års riksdag framställde nämligen konstitutionsutskottet
en anmärkning mot utrikesministrarna Marks von, Wurtemberg och
Undén, som gick ut på, att utskottet hade obegränsad rätt att utbekomma alla
ministeriella handlingar, oberoende av om dessa vore anknutna till ett statsrådsprotokoll
eller icke. Mot utskottets anmälan reserverade sig vad beträffar
två av de i anmälan nämnda ärendena sju och vad beträffar det tredje
ärendet åtta ledamöter. Inom båda kamrarna blev utskottets anmärkning
föremål för synnerligen skarp kritik, och i andra kammaren beslöts att med
ogillande lägga anmärkningen till handlingarna. Vägran att utlämna dylika

Nr 26. 6

Lördagen den 26 april f. ra

Ang. konstitutionsutskottets
rätt
att utbekomma
departementshandlingar.

(Forts.)

ministeriella handlingar har förekommit även senare, nämligen år 1928, men
konstitutionsutskottet gjorde då ingen anmärkning.

Den ståndpunkt, som efter allt att döma var förhärskande inom riksdagen
år 1925, nämligen att utskottet icke äger rätt att utbekomma hemliga ministeriella
handlingar, som icke äro anknutna till något statsrådsprotokoll, har inom
den vetenskapliga litteraturen, såvitt jag kunnat finna, allmänt hävdats. Professor
Reuterskiöld tyckes stå tämligen ensam i fråga örn sin uppfattning av
utskottets granskningsrätt. I regel har man hållit före, att utskottet överhuvud
icke äger rätt att ovillkorligen utbekomma hemliga handlingar och i
varje fall, att sådan rätt icke finnes beträffande s. k. fristående handlingar.

I regeringsformens § 105 stadgas intet om rätt för utskottet att utbekomma
handlingar; här talas endast om utskottets rätt att utfå statsrådsprotokoll. Vid
sådant förhållande och då ingen annan bestämmelse i grundlagen meddelar
någon som helst rätt för utskottet att utfå handlingar, synes det givet, att
utskottets rätt i princip är begränsad av tryckfrihetsförordningens bestämmelser.
Endast då vissa handlingar äro av den art, att de belysa ett protokollfört
beslut, alltså kunna betraktas som till statsrådsprotokoll anslutna handlingar,
är utskottets rätt att utfå desamma ovillkorlig.

Nu gör utskottets majoritet i sin anmälan gällande, »att ett avslag å framställningar
från utskottet rörande utbekommande av ministeriella handlingar,
som icke höra till visst protokoll, kan anses lagligen grundat, såvida dessa handlingar
avse frågor av likartad natur nied de frågor, varöver föras särskilda
protokoll och vilkas utlämnande må efter utrikesnämndens hörande vägras, samt
Kungl. Maj:t, innan utlämnandet av dylika handlingar vägras, berett utrikesnämnden
tillfälle att yttra sig i ärendet». Detta utskottets påstående saknar
varje stöd i grundlagen och måste karaktäriseras såsom fullkomligt godtyckligt.
I regeringsformens § 105 stadgas, att särskilda protokoll av i §,-9 regeringsformen
angiven art endast kunna ilskas i vad angår visst av utskottet angivet
mål och att örn sådant protokoll äskas, dess överlämnande, efter utrikesnämndens
hörande, kan vägras, örn med hänsyn till rikets säkerhet eller andra
av förhållandet till främmande makt betingade, synnerligen viktiga skäl hinder
möter för protokollets överlämnande. Här är alltså fråga om protokoll, icke
örn handlingar. Då Kungl. Majit till och med i berörda fall kan vägra utlämnande
av protokoll, synes det mig klart, att skyldighet att överlämna handlingar
av ifrågavarande art helt saknas.

Jag sade, att utskottets ärade ordförande synes stå tämligen ensam i fråga
örn sin uppfattning, då han kategoriskt gör gällande, att konstitutionsutskottet
äger rätt att utfå alla slags handlingar. Enligt vad jag inhämtat var såväl
professor Svedelius som professor Rydin, liksom senare moderna rättslärda på
området, av den bestämda uppfattningen, att ministeriella handlingar såsom
fallande under undantagsbestämmelsen i § 2 mom. 4 i tryckfrihetsförordningen
icke behövde utlämnas till konstitutionsutskottet för granskning. Svedelius
yttrar på ett ställe, att grundlagen ansett det vådligt att giva konstitutionsutskottet
full frihet att genomgranska den utrikes politiken. Professor Undén,
som ju själv är expert på ifrågavarande område, yttrade i debatten 1925 i andra
kammaren, att de statsrättsliga författare, som uttalat sig angående ifrågavarande
grundlagsstadganden, samt och synnerligen, såvitt han kunnat finna, stöde
på den ståndpunkt, som utskottet då och nu utdömt såsom grundlagsstridig.
Professor Undén ansåg därför utskottets ståndpunkt oriktig, trots att utskottets
statsrättslärde expert gick i god för den. Utskottets statsrättslärde expert var
1925 som nu professor Reuterskiöld.

Vid samma 1925 års riksdag sade båda kamrarna tydligt ifrån, att utskottet
jämlikt § 2 mom. 4 i tryckfrihetsförordningen icke ägde rätt att för granskning
utfå ministeriella handlingar, som icke äro anknutna till något statsrådsproto -

Lördagen den 26 april f. m.

7 Nr 2(5.

koll. Det är då rätt egendomligt, att utskottet nu igen gör anmälan däremot, Äng. konatt
hans excellens utrikesministern åberopat nämnda stadgande såsom. stöd för
sin hemställan till Kungl. Maj :t, att ifrågavarande hemliga diplomatiska kor- att
respondens icke måtte utlämnas. Ännu besynnerligare av utskottet synes det departemig
vara. att efter riksdagens uttalande 1925 tala om en praxis, som icke bör mentshandavbrytas
utan vidare utbildas. Redan 1916 års konstitutionsutskott uttryckte ''Bsror‘

bestämt, att bela den diplomatiska korrespondensen jämlikt § 2 mom. 4 i tryck- 0rt8''

frihetsförordningen vore undantagen konstitutionsutskottets granskningsrätt.

Och under debatten 1925 upplystes det, att under de närmast föregående cirka
tjugu åren fristående ministeriella handlingar på begäran utlämnats till konstitutionsutskottet
högst fyra eller sex gånger, och detta ibland med protest
från departementschefen, men, sades det, tidigare hade utskottet aldrig begärt
och ej heller utfått andra handlingar än sådana, som hörde till visst statsrådsprotokoll.
Sedermera har, som jag nämnt, Kungl. Majit vägrat att utlämna
fristående handlingar såväl 1925 som 1928. Kan man då tala örn en förefintlig
praxis, som bör vidare utbildas i den riktning, som konstitutionsutskottets majoritet
har tänkt sig? Nej!

Majoriteten inom utskottet gör gällande, nu liksom 1925, att bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningens § 2 mom. 4 icke skulle vara tillämpliga på en begäran
från utskottets sida utan endast på en enskild persons anhållan att utfå
handlingar. I fråga örn räckvidden av tryckfrihetsförordningens ifrågavarande
stadgande må sägas, att bestämmelserna däri måste anses tillämpliga på envar
och således även på konstitutionsutskottet, så länge och i den mån bestämmelsernas
giltighet icke begränsas av annat grundlagsbud. Något sådant bud finnes
ej.

Det är naturligtvis alldeles riktigt, såsom dåvarande utrikesminister Undén
yttrade vid 1925 års riksdag, att utskottet för fullgörande av sin granskningsplikt
har de befogenheter, som grundlagen uttryckligen tillkänner utskottet men
inga andra, även örn utskottet skulle finna sådana önskvärda. År 1925 gjorde
herr Reuterskiöld gällande, att enda möjligheten att undandraga fristående,
till statsrådsprotokoll ej anknutna utrikes handlingar från konstitutionsutskottets
granskning vore att upprätta sådant särskilt protokoll, som omförmäles i
§ 9 regeringsformen, och till detta protokoll anknyta handlingarna. I år uttala
herr Reuterskiöld och utskottets flertal som sin mening, att Kungl. Majit kan
vägra Mtlämnandet av dylika handlingar, även om de ej höra till dylikt särskilt
protokoll, nämligen om handlingarna avse frågor av likartad natur med
de frågor, varöver särskilda protokoll föras, samt Kungl. Majit, innan utlämnandet
av dylika handlingar vägras, berett utrikesnämnden tillfälle att yttra
sig i ärendet. Var i all världen står detta i grundlagarna? Grundlagarna skola
ju tillämpas efter sin ordalydelse och få enligt deras egen bestämmelse icke
förtydligas annorlunda än genom grundlagsändring. Utskottet säger sig i år
göra ett förtydligande tillägg till utskottets år 1925 deklarerade ståndpunkt.

I själva verket gör utskottet sig skyldig till en ny, fullkomligt godtycklig och
fristående tolkning av grundlagen. Tolkningen är en utväxt, som saknar allt
stöd i grundlagen. Vilken ståndpunkt till frågan komma månne herr Reuterskiöld
och utskottet att intaga vid en kommande riksdag?

Om det av utskottets flertal föreslagna, på fri hand tecknade grundlagsbudet
skulle tillämpas och efterlevas, vem skulle då, frågar jag — Kungl. Majit eller
utskottet — avgöra, när en fråga är av likartad natur med de frågor, varöver
särskilda protokoll föras? Och vem skulle, frågar jag vidare, i vår tid, då på
vänsterhåll snart ingenting örn inte till äventyrs befintligheten av vår egen
krigsmakt förmenas vara en fara för vårt lands trygghet, avgöra, när rikets
säkerhet kräver, att viss handling hemlighålles? Jag tror, att ur alla och allas
synpunkter är bäst, att vi följa de raka linjer, som grundlagen fastslagit för kon -

Nr 26. g

Lördagen den 26 april f. m.

i7ufk0n'' stitutionsutskottets granskningsrätt. Hur långt denna granskningsrätt sträeuttkottäTräu
ker si2> därom gjerde riksdagen ett tydligt uttalande vid 1925 års riksdag.
att utbekomma

departe- Herr Reuterskiöld: Hans excellens kerr ministern för utrikes ärendena

mBUn^'' uppl.äste nyss ett yttrande från år 1925 av dåvarande utrikesministern Undén

(Forts ) ock inställide till alla delar i varje punkt och bokstav däri. För min del tillåter
jag mig göra precis detsamma. Men vad som förvånade mig var, att hans
excellens här tog upp denna sak, som utskottet inte alls har berört och överhuvud
taget inte alls gjort till någon som helst tvistefråga. Vi erkänna fullkomligt
riktigheten av denna uppfattning. Vi erkänna fullkomligt behovet
av att ministeriella handlingar hållas hemliga, när Kungl. Majit prövar rikets
säkerhet det fordra. På den punkten föreligger ingen meningsskiljaktighet.
Det är inte det, att vi inte ha fått ut handlingarna rörande dessa konversationer,
som vi här ha klagat över — ja, det var väl av misstag, som den siste
ärade talaren sade, att vi gjort en anmälan; vi ha inte gjort någon anmälan
alls. Det är en ingresserinran och inte någon anmärkning, som på detta vis
överlämnas till kamrarna.

Om vi sålunda stå på samma sakliga ståndpunkt, skulle det kanske kunna
vara lättare att komma överens också i fråga örn den formella sidan av saken.
Vad tvisten rör sig örn är inte alls själva saken, utan det är den form, i vilken
Kungl. Majit under konstitutionell garanti för riksdagen skall kunna besluta
en vägran att utlämna dylika handlingar. Vilken form skall då väljas?
Hans excellens har visat hän på möjligheten av en grundlagsändring. Hans
excellens vet säkerligen mycket bättre än den siste ärade talaren, att vår konstitutionella
rätt utvecklats inte bara genom grundlagen, och kanske allra
minst genom grundlagsändringar, utan även och främst genom en konstitutionell
praxis. Om så är fallet, skulle man inte då kunna på grundval av denna
praxis verkligen komma till ett samförstånd? Den siste ärade talaren talade
örn en praxis, som inte fanns. Det var alltså ett slag i luften. Han talade inte
örn den praxis, örn vilken utskottet talar, utan om en annan praxis; den praxis,
varom utskottet talat, är obestridd: att handlingar, som finnas i departementen
— bortsett t. v. från utrikesdepartementet — utlämnas till utskottet oavsett
örn de höra till ett statsrådsprotokoll eller inte. Denna praxis är fullkomligt
fast. När utskottet gjorde sin bekanta anmälan mot chefen för justitiedepartementet
angående den s. k. soldatinstruktionen, var det på grilind av
handlingar, som aldrig hade varit före i statsrådet utan som tillhörde departementschefens
handläggning i egenskap av departementschef. Men denna anmärkning
framställdes av utskottet med begagnande just av sådana handlingar,
som utan minsta tvekan på begäran ställdes till utskottets förfogande. Det
är denna praxis, som är konstitutionell. Det är utvecklingen av denna praxis
till att omfatta även de ministeriella handlingarna, som utskottet har hegart.
Men utskottet förstår och erkänner, att här föreligger en skillnad mellan handlingar
tillhörande andra departement och handlingar tillhörande utrikesdepartementet.
Utskottet böjer sig i varje fall för Kungl. Majits beslut att vägra
utlämnande av sådana handlingar, men vad utskottet ville vinna vore — jag
upprepar detta än en gång — en konstitutionell garanti för att grunden för
vägran vöre hänsynen till rikets säkerhet och inte den formella grund, som
ligger i hänvisningen till tryckfrihetsförordningens bestämmelser angående
svensk mans rätt att utfå handlingar. Att utskottet är en svensk man, kunde
jag aldrig tänka mig, att den siste ärade talaren trodde. Att det är en svensk
institution var jag övertygad örn att han visste — att det var en svensk grundlagsenlig
institution och ett organ för riksdagen, det trodde jag också, att han
visste. Men att utskottet skulle vara en svensk medborgare, det har ingen
människa påstått, och för övrigt inte heller den siste talaren. Men tryckfri -

Lördagen den 26 april f. ru.

9 Nr 26.

hetsförordningen gäller för svenska medborgare och inga andra: det är klart
och tydligt uttalat i grundlagen själv.

Vad det här gäller är alltså frågan: skall man gå fram på grundlagändringens
väg för att få den konstitutionella garantien? Det är en mycket ömtålig
väg. då hela granskningsrätten i övrigt vilar på praxis. Hans excellens
har inte heller tillstyrkt det. Han har visat därpå såsom på en väg, vilken
leder in absurdum, men absolut inte såsom på en väg, vilken bör väljas. Finns
det någon annan väg? Den siste ärade talaren sade, att jag år 1925 hade såsom
den enda möjligheten hänvisat till att taga de ifrågavarande handlingarna
till ett särskilt protokoll. Ja, man kan läsa en sak på åtskilliga sätt och på
åtskilliga besynnerliga sätt också. Det var visst inte den enda utvägen, utan
det var en utväg, som anvisades, men på grund av de erinringar mot denna
utväg, som dåvarande utrikesministern framställde, kan man väl säga, att denna
väg har sina besvärligheter och inte i alla fall leder till målet. Den väg,
som utskottet nu har visat på, är heller inte alls den enda vägen, men det är
den som står mest i överensstämmelse med den konstitutionella praxis, vilken
har utbildat sig i fråga om andra handlingar och protokoll. Under sådana
förhållanden är det, som utskottet hade tänkt och trott och hoppats, att hans
excellens herr ministern för utrikes ärendena skulle, sedan han konstaterat
full överensstämmelse mellan utskottet och sig i själva sakfrågan, vara med
på att genom praxis skapa en ny ordning på det utrikespolitiska området i full
överensstämmelse med den som principiellt råder i fråga om alla andra departements
verksamhetsområden och på så sätt avveckla den konflikt, som har
uppstått.

Varför vill utskottet då inte ha bara detta åberopande av tryckfrihetsförordningen?
Därför, eders excellens, att bakom detta åberopande av tryckfrihetsförordningen
ligger det administrativa godtycket, men bakom vägran efter
utrikesnämndens hörande ligger den fasta konstitutionella förvissningen, att
det varit rikets säkerhet och intet annat, som dikterat avslaget.

Äng. konstitutionsutskottets
rätt
att utbekomma
departementshandlingar.

(Forts.)

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr von Geijer: Herr talman! Det tillkännagivande, som herr talmannen
nu gjorde, visar ju, att vi ha en lång arbetsdag framför oss, jag skall försöka
fatta mig kort i mitt bidrag till diskussionen. Jag har emellertid redan 1925,
då frågan sist var aktuell och en vidlyftig debatt här fördes, tillfälle att taga
ställning till frågan. Denna omständighet ger mig anledning att här meddela,
att vad jag då yttrade fortfarande fullständigt överensstämmer med min mening.
Jag skulle kunna sammanfatta denna min mening så, att utskottet beträffande
infordrande av sådana handlingar, varom här är fråga bär de befogenheter, som
grundlagen uttryckligen tillerkänner utskottet, men icke mer. Att 1925 års
anmärkning var ett försök att i grundlagen tolka in, att utskottet skulle ha en
vidsträcktare rätt än som formellt står där, lider intet tvivel. Detsamma är
förhållandet med den ingressdeklaration, som här föreligger. Den är ett försök
att få in en ökad befogenhet för konstitutionsutskottet att infordra handlingar.
Dessa synpunkter äro emellertid redan så pass tydligt belysta av hans excellens
herr utrikesministern och även av den föregående talaren för reservanternas
ståndpunkt, att jag därvidlag icke skall uppehålla mig vidare.

Hans excellens talade örn vissa konsekvenser av utskottets ståndpunkt; den
dåvarande utrikesministern Undén nämnde år 1925 jämväl andra konsekvenser.
Det var med anledning därav, att samma talare, som nu fört utskottets talan,
då åberopade ett skäl, som i dag har återkommit, nämligen att det är konstitutionsutskottets
skyldighet att även följa med ett statsråds underlåtenhetssynder.

Nr 20. 10

Lördagen den 26- april f. m.

Ang. konstitutionsutskottets
rätt
att utbekomma
departementshandlingar.

(Forts.)

Beträffande denna sak yttrade utrikesminister Undén: »För fullgörande av
denna granskning har konstitutionsutskottet behov av att studera även handlingar,
som ej tillhöra något i konselj beslutat och alltså protokollfört ärende.»
Härefter fortsätter utrikesminister Undén: »Denna bevisföring är ganska överraskande
för att komma från det grundlagsvårdande utskottet. Den omständigheten
att utskottet äger granska regeringens underlåtenhetssynder anses innebära,
att utskottet har till sitt förfogande vilka som helst medel för att komma
sådana förseelser på spåren. Konstitutionsutskottet har tydligen inte kunnat
lida den tanken, att det skulle finnas någon lucka i granskningssystemet, att
utskottet skulle sakna möjligheter att rannsaka allt som en regering gjort eller
avsett att göra eller underlåtit att göra. Med utskottets sätt att argumentera
borde det te sig lika lätt att fortsätta och säga att, eftersom icke heller tillgången
till alla handlingar giver utskottet alla de medel, som det behöver för
att fullgöra sin granskningsplikt, så kan utskottet även tillgripa andra för ändamålet
erforderliga medel, exempelvis inkalla statsråden till muntligt förhör
under edsplikt.» Detta är en annan konsekvens av utskottets ståndpunkt.

Utskottets ärade ordförande sade, att det härvidlag icke var meningen att
åstadkomma en autentisk grundlagstolkning utan meningen var, såvitt jag fattade
honom rätt — jag hade lite svårt att följa med — att man så småningom
skulle befästa den praxis, som hitintills hade varit övlig. Den ärade ordföranden
framhöll således, att man hittills nästan utan undantag hade fått ut alla
handlingar. Men därvidlag är det väl ändå att beakta, att de ifrågavarande till
de allmänna protokollen hörande handlingarna oftast äro offentliga handlingar.
Beträffande de ministeriella handlingarna torde det väl vara omöjligt att säga,
att en praxis föreligger. Det är sant, att utrikesministrarna beredvilligt hava
gått utskottet till mötes, då utskottet har begärt att få handlingar till sig överlämnade,
men detta kan väl inte anses vara någon praxis, ty även örn utrikesministern
fyra gånger har medgivit utlämnande av handlingar, finns det inte?
hinder för honom att den femte gången neka. Hans excellens herr utrikesministern
framhöll också, att detta, hur man än vill se saken, är ett försök att
autentiskt tolka grundlagen. Denna åsikt biträder jag till alla delar.

Det kan kanske vara av intresse att se vad doktrinen lär på detta område.
Det är ett uttalande av den ärade utskottsordföranden själv, som jag härvidlag
vill åberopa. Han säger i sin grundlagskommentar, som ju får anses vara modern,
under § 83 regeringsformen angående autentisk förklaring följande: »Enkla
uttalanden i en motivering eller dylikt av Riksdagen ang. grundlagarnas
rätta tolkning, utan att något särskilt fall föreligger, som skall avgöras, äro
icke grundlagsenliga, då Riksdagen saknar teoretisk tolkningsrätt och en autentisk
lagförklaring icke kan givas i annan form än R. F. § 83 stadgar.» Jag
vädjar till vem som helst, som vill granska dessa uttalanden, sedan protokollen
föreligga tryckta, örn man inte måste komma till den slutsatsen, att detta herr
Reuterskiölds eget yttrande står i strid med vad han i dag har sagt. Det är
något nytt, som har tillkommit, sedan han skrev sina egna kommentarer.

Vi få inte blunda för denna fråga, som har stora principiella konsekvenser
och en viktig politisk innebörd. Att här vilja införa något nytt förefaller mig
vara olämpligt.

Utskottsordföranden sade vidare, att meningen här nu var att underhålla den
goda praxis, som han menade föreligga. Örn man ser på samma kommentar till
grundlagarna, som jag nyss åberopade — jag skall inte citera mer därur —
framgår därav, att han anser, att man genom praxis kan åstadkomma en sedvanerätt
bredvid grundlagarna. Det är just detta, som förefaller mig ligga
bakom utskottets uttalande, att man genom en praxis, som inte påtalas, vill
skapa en sedvanerätt. Men då komma just de konsekvenser att bli för handen,
som hans excellens herr utrikesministern och herr Mellén för en stund sedan

Lördagen den 26 april f. m.

11 Nr 26.

framhöllo. Jag anser därför, att det är nödvändigt att i tid reagera mot en
dylik tolkning av grundlagen, vilken kan innebära ganska betänkliga konsekvenser.

Herr Lindhagen: Jag brukar oftast behandla den dag, då dechargedebatten
äger rum, såsom min hemdag. Det har jag gjort, sedan jag kom in i riksdagen,
ty jag har funnit, att den på ett utmanande sätt från allas vår sida —
icke i allt, men till stor del — utnyttjas för att svälja våra egna kameler och
sila andras myggor. Detta uttryck har jag begagnat redan tidigare i andra
kammaren. Av självbevarelsedrift vill jag inte bli indragen även i detta spel,
då jag själv syndar tillräckligt i detta avseende vid utvecklingen av de sakfrågor,
som på ett anspråkslösare sätt komma på riksdagens bord, nämligen
genom motioner och enstaka regeringspropositioner.

Emellertid har jag måst gå hit i dag, därför att fallet Hurmevaara står på
dagordningen, och beträffande denna fråga är jag ju interpellant. Jag har
emellertid då icke kunnat undgå att begära ordet även i den nu föreliggande
punkten med anledning av att utskottets ordförande sade, att hela utskottet är
enigt med den nuvarande regeringen i fråga örn hemlighållande av ministeriella
handlingar. Jag är då oenig med både utskottet och den nuvarande regeringen,
och det var det jag ville framhålla.

Saken är nämligen enligt min erfarenhet den, att hemlighållandet av handlingar,
som kallas för ministeriella, har i utrikesdepartementet lett till ett
oerhört missbruk. Man har en stämpel, på vilken det med röd stil och med
stora bokstäver står »Hemlig». Den hänger så lätt i vederbörandes händer,
så att, såsom det förefaller, den stämpeln blir påtryckt rikligt i de mest obehöriga
fall. Allting hotar på det sättet att bli hemligt i utrikesdepartementet.
Till och med diariet är delvis hemligt. Åtminstone var det det för några
år sedan, då jag försökte forska i detsamma.

Det är inte riktigt, herr talman. De ministeriella handlingarna och förhållandet
mellan folken äro icke så hemlighetsfulla, att det går an att fortsätta
på denna väg. Detta är bara en av de metode/, som bidraga till att
skapa misstroende mellan folken. Korten på bordet — det måste bli framtidsprogrammet
för all regeringskonst och inte minst — jag skulle nästan vilja
säga allra mest — inom de internationella förhållandena.

Man vet aldrig, hur det tillämpas, när ett departement sitter inne med befogenhet
till ett sådant administrativt godtycke, med en sådan där stämpel
i sin hand. Men det finns vissa tillfälligheter, som göra, att man kan få en
inblick i förhållandena. Det händer nämligen, att de hemliga handlingarna
förirra sig i akter, som lyda under justitiedepartementet. En gång var det
just en sådan där politisk flykting, som inte ens själv fick taga del av handlingarna.
Han fick inte höras örn någonting. Jag fick inte heller se på handlingarna
i utrikesdepartementet. Men då inträffade det, att mannen också
hade begärt svensk medborgarrätt, vilken fråga tillhör justitiedepartementet.
När jag kom dit och fick tillgång till akten, låg i denna akt den hemliga utrikespolitiska
akten. Med en begärlighet, som jag sällan, herr talman, har
känt vid slukande av handlingar, började jag läsa den hemliga akten. Ett
större ofog — skulle jag nästan vilja säga på ett oparlamentariskt språk •—
än att beteckna vad som där fanns för hemligt, kan man inte tänka sig. Även
i akten örn Hurmevaara i justitiedepartementet fanns en hemligstämplad handling,
som slunkit in från utrikesdepartementet •— en handling, som det inte
fanns ett spår till anledning att hemligstämpla.

Jag har för flera år sedan, herr talman, väckt en motion i riksdagen örn
grundlagsändringar just i syfte att stävja detta hemlighetsraseri till gagn
för en sund statskonst mellan folken. Med anledning av denna ofantliga erng -

ot »<7. konstitutionsutskottets
rätt
att utbekomma
departementshandlingar.

(Forts.)

Nr 26.

Äng. konstitutionsutskottets
rätt
att utbekomma
departementshandlingar.

(Forts.)

12 Lördagen den 26 april f. m.

het mellan konstitutionsutskottet och regeringen örn att man i sak skall upprätthålla
det nuvarande tillståndet blir jag trots riksdagens stora arbetsbörda
tvungen att örn några dagar väcka en interpellation med förfrågan, vart denna
riksdagsskrivelse tagit vägen.

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Herr Reuterskiöld åberopade

nyss till stöd för den s. k. praxis, som han uppger förefinnas med avseende
å utlämnande till konstitutionsutskottet av handlingar, fristående från statsrådsprotokollen,
vad som förekom, då utskottet framställde anmärkning för
uteblivet åtal i fråga om en från kommunistiskt håll utgiven s. k. soldatinstruktion.
Jag har här konstitutionsutskottets memorial från detta tillfälle.
Det börjar så här: »År 1925 utkom från tryckeriaktiebolaget Frams tryc keri

i Stockholm en skrift benämnd ''Armén och flottan. Soldatinstruktion.
1925 års upplaga’. Denna skrift innehåller uppmaningar till brott och försök
att förleda till ohörsamhet emot lag och laga myndighet.» Konstitutionsutskottet
anmärkte mot dåvarande justitieministern, att han icke anställt åtal
för utgivande av denna skrift. Anmärkningen var grundad uteslutande på
den utgivna skriften och det allmänt kända förhållandet, att något åtal icke
hade följt. Om man ser på förteckningen över infordrade handligar, som
förekommer i början å utskottets memorial, finns där icke omnämnt, att några
handlingar i detta ärende hade infordrats från Kungl. Maj:t, och jag har mig
icke heller bekant, att några sådana handlingar överlämnats. Uppgiften, att
någon sådan praxis, som åsyftas, skulle ha förekommit förut, är icke riktig.
Däremot är herr Melléns framställning i ärendet fullkomligt just.

Herr Vennerström: Herr talman! Jag ber i likhet med utskottets ordförande
att få uttala ett beklagande över att hans excellens herr utrikesministern
inte har fattat utskottets framsträckta hand. Jag vet inte, hur det går med de
(ivriga frågorna i dechargebetänkandet, örn det kommer att stå hård strid om
dom, men i varje fall är det visst, att i denna fråga ha vi från utskottets sida
inte velat riva upp någon strid utan i sället begrava den gamla stridsyxan.
Det har varit en spänning mellan å ena sidan utrikesministrarna — inte bara
den nuvarande utan även de föregående — som med hänsyn till ömtåliga förhållanden
icke ha velat utlämna till utskottet vilka papper som helst, och å
andra sidan utskottet, som har velat och ansett sig skyldigt att begagna sin
kontroll- och granskningsrätt även i de fall, då handlingar icke äro knutna till
ett visst statsrådsprotokoll. Nu ha vi velat från vår sida avveckla historien,
och jag tror, att det hade varit till gagn både för regeringen och för kommande
utrikesministrar liksom även för riksdagen att få denna spänning så långt
som möjligt är ur världen.

Till herr Lindhagen, som nu är frånvarande, ber jag att få säga det lugnande
ordet, att vi inom utskottet inte ha velat gå in för att alla hemliga handlingar
skola vara hemliga. Vi ha ju rätt att få vilka handlingar som helst och
vi begagna samvetsgrant även denna rätt att infordra handlingar. Jag har föT
min del sett åtskilliga tusental av sådana där rödstämplade farliga handlingar,
och jag tror inte att 0.01 procent varit av den karaktär, att det varit någonting
hemligt i dem. Jag tror, att herr Lindhagen har fullkomligt rätt i det
fallet. Men gäller det utrikespolitiska förhållanden, kan det ju ändå finnas
personliga dokument, personliga skrivelser och dylikt, av rätt ömtålig natur.
Herr Lindhagen skriver för närvarande sina långa och säkerligen mycket intressanta
memoarer, men jag är viss om att herr Lindhagen inte vill framlämna
alla sina personliga handlingar utan vidare sovring till allmänhetens
beskådande. Det gör, att en viss diskretion onekligen är av behovet påkallad,
och vi ha även från utskottets sida ansett oss böra medge detta här men på

Lördagen den 26'' april f. ra.

13 Nr 26.

samma gång förbehålla oss rätten att titta i handlingarna, när detta kan vara Äng. konav
värde. Vi ha gått den vägen, att vi ha velat få en betäckning genom utri- stitutionskesnämnden
för utrikesministerns vägran att utlämna handlingar. Får man utbekomma
utrikesnämndens garanti för att handlingarna icke på något sätt äro farliga att depanteutlämna,
borde såväl en kommande utrikesminister som även riksdagen själv mentshandvara
överens örn att vår lösning inte bara är formellt korrekt utan på samma Ungar.
gång även ur rent praktiska synpunkter klok. Jag tror, att vi inom detta ut- (Forti.)
skott ha anledning att se även på de praktiska synpunkterna och inte bara på
de strikt formella.

Ur denna synpunkt, herr talman, vill jag, liksom jag sade i början av mitt
anförande, instämma med herr Reuterskiöld däri, att det onekligen är beklagansvärt,
att den nuvarande regeringen inte här har velat fatta den utsträckta
handen, men vi få väl förmoda, att tilläventyrs någon kommande regering är
villig att i samförståndets namn med riksdagen gå in på den praktiska linje,
som vi här från utskottets sida ha velat lägga fram och följa.

Herr wSundberg: Herr talman! Jag har visserligen icke deltagit i detta

ärendes behandling i utskottet, men sedan ingressanteckningen lades fram, har
jag ju gjort några- privata spekulationer över vad den egentligen ansetts innebära.
Jag har då frågat mig, vad meningen varit med den och har därvid
kommit till två uttydningar.

Den ena skulle vara den, att utskottet endast avser att teckna sig till minnes
den uppfattning rörande tillämpningen av § 105 regeringsformen, om utskottet
anser vara den riktiga. Men i så fall borde väl anteckningen skett
i utskottets eget protokoll och icke i dechargememorialet.

I den av utskottets ärade ordförande gjorda kommentaren till 38 § rikdagsordningen
står det bland annat följande: »Understundom förekommer, att utskottet
av utrikespolitiska eller andra likvärdiga hänsyn icke vill framställa
formlig anmärkning men likväl icke utan vidare godkänna rådslagen: i detta
fall brukar utskottet till sitt eget protokoll göra anteckning därom, att utskottet,
som funnit det eller det rådslaget anmärkningsvärt, likväl av angivna
skäl låtit vid anteckningen bero.»

Den andra uttydningen är, antingen att utskottet velat bringa frågan örn
tolkningen av 105 § regeringsformen inför riksdagen för behandling och eventuellt
fattande av beslut eller också att tolkningen skulle genom att lämnas
oanmärkt få ett visst vitsord för framtiden. I de bägge sistnämnda fallen
kan jag icke finna annat, än att anteckningen eller ingressen innefattar en
formlig framställning örn en grundlagsförklaring. En dylik grundlagsförklaring
är emellertid, såsom hans excellens herr utrikesministern framhöll, enligt
§ 83 regeringsformen icke tillåten. Jag har därför den uppfattningen,
att den gjorda erinringen eller anteckningen — vad man nu må kalla den för —
står i strid mot grundlagen.

Ru torde det kanske invändas, att utskottets uttalande icke innebär en
grundlagsförklaring utan en tolkning av grundlagen i ett visst rättsfall, något
som är tillåtet för konstitutionsutskottet. Konstitutionsutskottets uttalande
beträffande förekommande rättsfall torde ju vara att jämställa med
ett domstolsutslag, som gäller blott det speciella rättsfallet, men som kan skapa
prejudikat för liknande fall i framtiden. Men här föreligger ej något rättsfall,
enär anmälan mot departementschefen icke gjorts. Örn anmälan gjorts
mot departementschefen, därför att han underlåtit höra utrikesnämnden, innan
han vägrade utlämna handlingarna, skulle ett ingående på tolkningen av
§ 105 regeringsformen kunnat ifrågakomma. Men i den form, som denna
ingressanteckning nu har fått, anser jag, att den icke är överensstämmande
med grundlagen, och jag har i detta mitt anförande velat tillkännagiva detta.

Nr 26. 14

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. konstitutionsutskottets
rätt
att utbekomma
departementshandlingar.

(Forts.)

Ang. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.

Herr Hellberg: Herr talman! Endast några få ord! Jag begärde ordet

för att markera vad frågan enligt min uppfattning gäller. Het är här varken
fråga örn någon grundlagsöverträdelse, grundlagsförklaring eller grundlagstolkning
av något slag. Frågan är helt enkelt den, huruvida en redan fastslagen
konstitutionell praxis — ty även en sådan är bestämmande för riksdagens
åtgöranden — skall vidare utveeklas eller ej.

Det synes mig, att en sådan utveckling, på det område det här gäller, är
helt naturlig och av förhållandena betingad. Det är nämligen uppenbart, att
riksdagens inflytande på utrikesärendena under senare tid'' avsevärt ökats, särskilt
efter inrättandet av utrikesnämnden, som fungerar hela året runt. Då
är det också ganska naturligt, att konstitutionsutskottet vid utövningen av
sin granskning går in även på sådana ärenden, om vilka här är fråga.

Då hans excellens herr ministern för utrikes ärendena här läste upp en lång
spökmålning — jag kan gärna kalla den så — som uppdragits av en föregående
utrikesminister om vilka farliga konsekvenser detta skulle medföra,
var det fullkomligt ett slag i luften, därför att utskottet uttryckligen sagt,
att regeringen äger rätt att vägra utlämna handlingar av här ifrågavarande
slag. Uskottet begär endast, att utrikesnämnden dessförinnan skall höras, så
att man kan få något slags garanti för regeringens sätt att tillåta eller vägra.

Om vi äro överens örn, att det sålunda endast och allenast gäller en utveckling
av redan inledd praxis, ha vi att taga ställning till den frågan: Skola vi
förhindra eller befrämja denna utveckling? Det är nu uppenbarligen regeringens
mening, att denna praxis bör hindras, och alla andra talare, som uppträtt
på dess sida, hava också varit av den meningen. Jag tror, att det är
olyckligt, och jag skulle nästan vilja säga meningslöst att söka förhindra
denna utveckling. Även örn den nuvarande regeringen sätter sig däremot
och eventuellt även någon kommande regering, tror jag i alla fall, att den
praxis utskottet förordat kommer att bryta sig fram, därför att den är av behovet
påkallad. Det är i det avseendet betecknande, att utskottet vidhåller
precis samma ståndpunkt som det intog för fem år sedan. Kommer ett nytt
fall före, är det också min bestämda övertygelse, att det inom konstitutionsutskottet
kommer att bli majoritet för precis samma uppfattning. Jag tror,
att man spjärnar emot udden.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet till en början gjort en erinran med anledning av
att, enligt vad utskottet konstaterat, i ett stort antal ärenden, av vilka åtskilliga
synts vara av jämförelsevis viktig beskaffenhet, beslut fattats i s. k. liten konselj,
d. v. s. i närvaro av endast tre statsråd jämte föredraganden. Utskottet
hade sedermera redogjort för en av utskottet verkställd undersökning, i vad mån
statsrådets ledamöter efter sitt inträde i statsrådet innehaft poster inom enskilda
företag, och hade utskottet förklarat sig finna de förhållanden, som vid berörda
undersökning framkommit, vara anmärkningsvärda.

Då enligt utskottets mening statsråden måste anses vara solidariskt ansvariga
i här ifrågavarande avseenden, hade utskottet på i punkten anförda skäl hos
riksdagen gjort anmälan enligt § 107 regeringsformen mot statsministern Lindman,
ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden Lubeck, Beskow,
Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson och
Dahl samt förutvarande statsrådet Wohlin.

Vid förevarande punkt hade reservation avgivits av, utom annan, herrar
Sundberg, Stenberg, Mellén, Gustafson i Kasenberg, Pehrsson i Göteborg,
Laurén och Holmström, som dels, efter en redogörelse för förut tillämpad praxis

Lördagen den 26 april f. m.

15 Nr 26.

beträffande ärendens avgörande i s. k. liten konselj, uttalat, att det syntes märkligt,
att en erinran från konstitutionsutskottet först nu gjordes, då tydligen även
mycket viktigare ärenden tidigare avgjorts i »liten konselj», dels ock på anförda
skäl förklarat sig anse, att utskottet saknat fog för sin anmärkning beträffande
statsrådens enskilda uppdrag.

Herr Sundberg: Herr talman! Örn man betraktar utskottsmemorialet så som

ett helt, så får en opartisk granskare det totalintrycket, att man knappast
kan uppfatta någon anmärkning såsom en verklig anklagelse mot regeringsmedlemmarna
utan endast som ett slags observandum, d. v. s. påpekande av
förhållanden, som äro diskutabla. Större innebörd torde man näppeligen kunna
tillmäta någon av de framställda anmärkningarna.

Men örn konstitutionsutskottet vid sin granskning av statsrådsprotokollen
påträffar åtgärder eller förhallanden, beträffande vilka man kan anföra goda
skäl både för och emot, d. v. s. äro omstridda, så synes anmälan enligt § 107
regeringsformen icke böra tillgripas för slitande av tvisten oni, vilken uppfattning
är riktigast, annat än i sällsynta undantagsfall. Såsom sådana undantagsfall
bör räknas fall, då på grund av en regeringsåtgärd, oaktat den
haft skäl för sig, i mera flagrant grad uppkommit en skadlig inverkan tor det

allmänna. . „ . ,

Ett annat förhållande, som även faller i ögonen vid genomgåendet av memorialet
i dess helhet, är, att utskottet icke blott i punkten! utan även i liera
andra punkter anmärkt på åtgärder eller underlåtenheter från regeringens sida,
som stå i full överensstämmelse med dittills av andra regeringar följd och av
riksdagen utan anmärkning lämnad praxis. Vad den nu .förevarande. punkten
beträffar, synes utskottets anmärkning hava tillkommit i ren okunnighet om
rådande praxis. Men i de andra nu berörda punkterna har man vant medveten
örn praxis. I dessa sista fall tycker jag, att de, som funnit ett brytande
av gängse praxis å ifrågavarande områden böra äga rum, bort göra sm mening
gällande i annan ordning än via konstitutionsutskottet. .

Jag yttrade nyss, att man fick det totalintrycket att de gjorda anmarkningama
knappast kunde betraktas annat än som ett slags observanda. Emellertid
har man beträffande en av dessa anmärkningar, nämligen den som innefattas
i den nu förevarande punkten, från början inom utskottet betecknat
densamma såsom den betydelsefullaste och allvarligaste av samtliga framställda
anmärkningar. Då den beslöts inom utskottet, yttrades det, att en sa allvarlig
anmälan icke hade förekommit sedan mycket länge — jag tror man
nämnde femton år.

Emellertid har denna fråga, allt eftersom dagarna gatt reducerats tili mycket
små proportioner. Utskottsmajoriteten har fått en betydande del av pressen
emot sig — icke blott högerpressen utan även en stor mängd tidningar av
annan kulör t. o. m. socialdemokratiska. Man har varit ense om, att det icke
skulle vara lyckligt eller praktiskt genomförbart att tolka grundlagens bokstav
såsom ett förbud för regeringens medlemmar att inneha ekonomiska engagemang.
Det har påpekats, att bolagsformen icke vöre avgörande. Intressentskap
kunde förekomma även i andra former. Från utskottets sida synes
man ha velat göra gällande, att allan rättfärdighet skulle vara uppfylld helt
enkelt genom utträde ur styrelserna. Man har häremot påpekat, att detta
icke vöre någon vinst. Tvärtom skulle en sådan fordran innebära en uppmuntran
att anlita bulvaner i stället; och samtidigt skulle för statsradsledamoten
den formella jävsanledningen bortfalla. Bättre vore det väl da, att
statsrådsledamoten står kvar som ledamot, ehuru utan tjänstgöring, samt förklarar
sig jävig, om något företagets intresse kommer under Kungl. Maurts
prövning. Man har framhållit, att den omsorg örn statsförvaltningens renha -

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.

(Forts.)

Nr 26.

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. vissa
staisrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Forte.)

righet, som utskottet så starkt betonar, icke verkade övertygande, och att de
grundlagsbestämmelser, som åberopats av utskottet, förskriva sig från en tid,
då det varit ett ämbete att vara statsråd. Nu skiftar det innehavare med en
kalejdoskopisk snabbhet, som fullt motsvarar den nya tidens rastlösa id.

Slutligen har det framhållits, att en tillämpning av utskottets synpunkter
skulle i fråga örn statsrådsämbetena diskvalificera alla dugliga, kloka och erfarna
personer inom olika områden av näringslivet, vilka givetvis lia ekonomiska
privatintressen av olika slag vare sig såsom bolagsmän eller enskilt. Kretsen
av de medborgare, bland vilka statsrådet skulle kunna rekryteras, bleve
på ett sådant sätt alltför trång och komme att omfatta huvudsakligast ämbetsoch
tjänstemän samt yrkespolitiker, som ofta äro beroende av reträttplatser.
Till och med tidningen »Ny tid» har deklarerat, att det bör räcka, örn statsråden
under regeringstiden avhålla sig från tjänstgöring i styrelser för bolag
och banker. I fråga örn det reella oberoendet, förmågan att sätta de allmänna
intressena framför de privatekonomiska, så betyder karaktär och personlighet
mer än styrelseuppdrag och aktieinnehav. Till sist vöre det den goda moralen,
man får lita till; den betydde mer än föreskrifter.

Detta är en liten axplockning ur pressen, ur tidningar av olika färg. Reservanterna
hava alltså fått ett synnerligen gott stöd för sin uppfattning i
den allmänna opinionen. Jag ber att få åberopa den vid punkten fogade reservationen,
och jag vill tillägga, att förteckningen över de uppdrag i bolag,
som innehafts av förutvarande ministrar, sedermera har blivit kompletterad.
Det föreligger sålunda en mycket fullständig förteckning, som går tillbaka och
följer förhållandena ända från år 1905 till nuvarande tid. Det skulle emellertid
vara alltför tröttsamt att uppläsa denna promemoria, och jag skall därför
avstå därifrån.

Men jag skall be att få erinra om, att en passus i reservationen så att säga
hänger i luften. I reservationen står, att utskottet yttrat, att, såvitt utskottet
har sig bekant, »den principen förut alltid tillämpats, att ledamöter av statsrådet
vid tillträde av sitt ämbete avvecklat alla förbindelser med enskilda företag
av här angiven art». I utskottets memorial, på sätt det slutjusterats
den 7 april, förekommer också ungefärligen detta yttrande. Men vid det sammanträde,
den 12 april, som blev utsatt för avlämnandet av reservationerna,
vörö, utan att reservanterna därom blivit vederbörligen underrättade, orden
»alltid förut» utbytta mot ordet »plägat», varigenom utskottsmemorialet fått
ett sakligt annat innehåll än det förut hade. Att denna ändring gjordes beror
därpå, att utskottsmajoriteten efter slut justeringen kommit underfund med.
att det under föregående regeringar icke så sällan förekommit, att regeringsledamöter
bibehållit ledamotskap av bolagsstyrelser.

Det kan möjligen invändas, att det varit en ganska enkel sak för reservanterna
att vid sammanträdet den 12 april ändra reservationen i överensstämmelse
med utskottsmemorialet i dess ändrade lydelse. Ja, det var nog ingen lätt sak,
ty reservanterna hade ej tillfälle att vara närvarande då. För min del fick
jag underrättelse örn dessa ändringar genom tidningarna på måndagen, och
sammanträdet hölls på lördagen. Emellertid kan det nog ha sin stora betydelse,
att reservationen fick bibehålla sin ursprungliga lydelse, ty därigenom
framkommer otvivelaktigt en allvarlig erinran till utskottet örn vikten för utskottet
att, innan det fattar ett så viktigt beslut som en anmärkning enligt
§ 107, göra sig väl underrättad örn alla på saken inverkande omständigheter,
vilket uppenbarligen icke här skett. Därest utskottet före fattandet av anmärkningsbeslutet
tagit reda på, uti vilken utsträckning regeringsmedlemmar
tidigare behållit uppdrag i bolagsstyrelser, kan det mycket väl tänkas, att
beslut om anmälan i detta fall icke kommit till stånd.

Utskottets underlåtenhet att behörigen informera sig på detta område är

Lördagen den 2& april f. m.

Nr 26.

så mycket märkligare, som man kan säga, att en godkänd sedvänja på området
föreligger. Denna sedvanerätt är gammal och har förut påpekats i och
lämnats utan anmärkning av riksdagen. Jag syftar nu på det tillfälle, då
gentemot dåvarande finansminister Thorsson påtalades, att han förordnat två
statsråd till ledamöter i styrelsen för Aktiebolaget Tobaksmonopolet. Herr
Thorsson underströk sedvänjan i detta avseende och förklarade sig uttryckligen
icke kunna erkänna, att däri läge något brott mot grundlagens bud samt
att tidigare sådant allmänt kunnat tillåtas, liiksdagen hade häremot icke något
att erinra. Det skall icke lyckas att bryta udden av detta påpekande genom
att erinra, att detta uppdrag gavs av Kungl. Majit och avsåg ett halvstatligt
företag. Just detta, att uppdraget var av beskaffenhet att skola kontrolleras
av Kungl. Majit, är en särskild anledning, att det ej bort innehavas
av regeringsledamot. Det är synnerligen märkligt, att inte ens detta förhållande,
detta stadfästande av konstitutionell sedvänja, blivit uppmärksammat
och omnämnt av utskottet. Det är ju rent av ett förhållande, som är anmärkningsvärt
i statsrättsligt hänseende.

Ja, herr talman, jag skall inte längre upptaga tiden utan ber endast att få
understryka reservanternas mening, att anledning till anmärkning i denna
punkt icke föreligger, varför jag hemställer, att punkten måtte läggas till
handlingarna.

Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talman! Under nu

föreliggande punkt har konstitutionsutskottet gjort anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot statsrådets samtliga ledamöter såsom solidariskt ansvariga
i de avseenden, varom fråga är. Vilka äro då dessa avseenden och för vad
utkräves konstitutionellt ansvar? I vilka rådslag örn allmänna mått och steg,
såsom det heter i nämnda paragraf, har regeringen åsidosatt rikets sannskyldiga
nytta? Eller varutinnan ha dess ledamöter samfällt brustit i oväld, nit
och skicklighet och drift vid statsrådsämbetets utövande? Ja, därom —■ liksom
om så mycket annat — aktar utskottet icke nödigt lämna säker upplysning.
Jag skall emellertid punkt för punkt upptaga till skärskådande de allmänna
uttalanden, utskottet i motiveringen gjort, på det att kammarens ärade
ledamöter ma själva bliva i tillfälle att bedöma, pa vilken losan sand anmärkningen
fotats.

Under sommaren 1929 hava vissa beslut, som synts utskottet vara av jämförelsevis
viktig beskaffenhet, utom huvudstaden fattas i s. k. liten konselj, d. v. s.
Konungen i närvaro allenast av fyra statsråd. Såsom sådana viktiga beslut
nämner utskottet vissa kungörelser örn postbehandling m. m. vid krig eller
krigsfara, föreskrifter till förebyggande av kräftpestens spridning, ändring i
rikets indelning i lantmäteridistrikt, fortsatt utförselförbud å smidbart järnskrot
ävensom instruktion för de svenska ombuden vid Nationernas förbunds
tionde ordinarie årsmöte. Detta förfarande — menar utskottet — skulle icke
stå i god överensstämmelse med § 8 regeringsformen, som stadgar, att statsrådets
samtliga ledamöter, där de ej äga laga förfall, skola övervara alla mål av
synnerlig vikt och omfattning. Sådana, stadgas det vidare, äro nya allmänna
författningars vidtagande eller ändrande, nya allmänna inrättningar med flera
av dylik beskaffenhet. Såsom envar vet, skall regeringen, då Konungen
reser bort, föras av s. k. tillförordnad regering, bestående av fyra statsråd.
Jämte dessa bör alltid ytterligare ett eller annat statsråd finnas till hands i
huvudstaden för att kunna inkallas i händelse av förfall. De viktigare ärendena
pläga emellertid enligt instruktionen för de tillförordnade regeringarna
vara förbehållna Konungens avgörande, och därvid äro minst fyra statsråd
när\ arande. Dessa statsråd måste vara andra än de, som hemma föra regeFörsta
hammarens protokoll 1930. Nr 26. 2

Äng. vissa
statsrådsledamöter8

enskilda
uppdrag.
(Korts.)

Nr 2G.

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. vissa
statsrädsledamöters

enskilda
uppdrag.

(Forts.)

ringen. Det finnes då icke så stor möjlighet till ett större antal statsråds
deltagande i den lilla konseljen. Reservanterna hava ock med klara fakta
påvisat, att regeringen i detta avseende endast följt hävdvunnen praxis samt
att sådan konselj under den gångna sommaren hållits, i varje fall icke i större
utsträckning och cj heller rörande viktigare ärenden än under föregående
regeringar. Snarare tvärtom. Också synes här föreligga allenast en anmälan
utan anmärkning, något för grundlagen visserligen okänt, i det att utskottet
i motiveringen inskränkt sig till att göra en erinran till astadkomnmnde av
ändring för framtiden i följd praxis. Men ej ens i denna form tror jag, att
kammaren skall vilja följa utskottet. Förfaringssättet träder icke några viktigare
intressen för nära, och utskottets ståndpunkt skulle i tillämpningen
medföra betydande svårigheter för ett rationellt ordnande av regeringsarbetet
under sommaren, helst denna ståndpunkt innebär, att samtliga statsråd,
som ej lia förfall, måste deltaga i dessa konseljer å annan ort.

Större vikt synes utskottet tillmäta ett annat förhållande, som väl säges
hava uppmärksammats under granskningen av statsrådsprotokollen men som,
såvitt jag förstår, i det läge saken befinner sig, icke borde höra samman med
dechargefrågan. Jag syftar på de av utskottet såsom anmärkningsvärda betecknade
förhållanden, att flertalet av statsrådets ledamöter efter sin utnämning
till statsråd skulle ha beklätt och fortfarande bekläda ledande ställning
inom enskilda företag samt att vissa ledamöter av statsrådet såsom styrelseledamöter
i skilda bolag efter inträdet i statsrådet underskrivit dessa bolags
styrelseberättelser.

Varuti består då det anmärkningsvärda i dessa förhållanden? Jo. sager
utskottet, dylika statsrådens förbindelser med enskilda företag synas ej kunna
anses förenliga med de principer, som lett till utformandet av bestämmelsen
i § 34 regeringsformen, att ledamot av statsrådet icke må tillika annat
ämbete utöva. Och i annat sammanhang heter det: »Tidigare har, såvitt ut skottet

är bekant, den principen plägat tillämpas, att de män, som inträda i
statsrådet, härvid omedelbart avveckla alla förbindelser med enskilda företag
av här angiven art.» I sanning en svag grund att stå på, då det gäller att
mot en regering framställa anmärkning enligt § 107 regeringsformen. Det
göres icke gällande, att det anmärkta förhållandet står i strid med något stadgande
i grundlagarna, som ju dock skola tolkas efter sin ordalydelse, eller ens
något grundlagsbuds otvetydiga syfte; det allenast synes utskottet, att förhållandet
icke är förenligt med principerna för ett åberopat grundlagsstadgande.
Ej heller påstås det, ..att dessa principer hittills obrottsligt följts; de
ha endast plägat tillämpas. Än mindre har utskottet kunnat eller ens försökt
påvisa, att i de råd, som givits Konungen, något som helst privatintresse
gjort sig gällande eller att någons nit och drift påverkats av de enskilda, uppdragen
till förfång för statsrådsämbetet. Ja, utskottet riktar anmärkningen
till och nied mot de statsråd, som inga uppdrag haft. Men det kunde uppenbarligen
icke gå för mindre än ett »solidariskt» ansvar, alldeles som gällde
det utkrävande av skadestånd en för alla och alla för en.. Men är anmärkningen
redan svagt timrad på de av utskottet givna premisserna, faller den
platt till marken, då dessa förutsättningar — såsom hur är fallet — totalt
brista. I närvarande stund vet envar av kammarens ledamöter, att utskottets
uppgift örn vad hittills plägat iakttagas icke håller streck. Och, såsom jag
nu skall uppvisa, är detsamma förhållandet med utskottets uttalande örn de
principer som skulle ligga till grund för § 34 regeringsformen. Att likväl för
den brist på noggrannhet, som utmärker memorialet i dessa hänseenden, rikta,
ett klander mot utskottsmajoritetens samtliga ledamöter vore måhända ej
befogat.

Grundlagarna känna i denna fråga icke något annat bud än det av utskottet

Lördagen den 26 april f. m.

Nr 26.

åberopade. § 34 regeringsformen, att statsråd icke må tillika annat ämbete
utöva, ej heller några inkomster därav uppbära. Bestämmelser i denna riktning
funnos redan i 1809 års regeringsform. Enligt denna regeringsform fick statsråds-
eller justitierådsämbete icke av någon tillika med andra civila ämbeten
beklädas. Blev t. ex. en landshövding statsråd, fick han således avgå som
landshövding. Men hade en person, som blev statsråd, ett militärt ämbete, behövde
han icke lämna detta. I nu nämnda bestämmelser skedde sedermera en
ändring, och initiativet därtill togs av den riksdag, 1840—41 års, som konstitutionsutskottet
i sitt utlåtande omnämner. Då denna ändring är mycket belysande
för stadgandets innebörd och dess principer, är jag nödgad besvära kammaren
med en liten redogörelse härför. Jag måste också uppehålla mig vid
ändringen, på det att envar av kammarens ärade ledamöter skall själv kunna
bedöma värdet av det citat från 1840—41 års konstitutionsutskott, som står att
läsa på sidan 5 nedtill i det utlåtande, som vi nu behandla. Ändringen hade
sitt ursprung i två motioner. Den ena av dessa motioner var föranledd av det
bruk, som insmugit sig, att en person förordnats att upprätthålla ett högre ämbete,
medan han var statsråd; han bekläddes icke med ämbetet, han blev endast
t. f. innehavare av ämbetet. I motionen yrkades nu förbud mot att statsråd förordnades
att förrätta annat civilt ämbete. Den andra motionen gick ut på att
statsråd ej heller skulle få innehava eller förvalta något militärt ämbete. Konstitutionsutskottet
tillstyrkte båda motionerna samt anförde — i motsats till
årets konstitutionsutskott citerar jag nu fullständigt ■—• »Vad Konungens rådgivare
angår, inser konstitutionsutskottet icke, med vad större skäl de skola
kunna, jämte deras rådgivarbefattningar, bekläda ett militärt än ett civilt
ämbete. Det ena torde vara av lika stor vikt som det andra; för bägge kan det
vara lika menligt, att de en längre tid bestridas av ämbetsmän, förordnade tills
vidare. Och då Konungens rådgivare, såsom sådana, innehava befattningar,
vilka, för att skötas så som sig bör, ovillkorligen fordra uteslutande åt dem
ägnad tid, aldrig vilande omsorger, oväld och oberoende av alla enskilda intressen,
finner utskottet, att statens bästa skulle åsidosättas, örn en eller flera av
Konungens råd förordnades att andra ämbeten tillika förrätta.»

Vad utskottet 1840 ville, var alltså att förhindra, att ett statsråd samtidigt
innehade eller skötte ett annat ämbete, och detta vare sig det var civilt eller
militärt. Detta var av omtanke lika mycket om det andra ämbetet som om statsrådsämbetet.
Men icke låg den tanken bakom, att ett satsråd icke skulle få ha
någon enskild syssla, något för den tiden icke ovanligt. Icke med ett ord antydes
något sådant. Detta hindrar emellertid icke årets konstitutionsutskott
att ur sitt sammanhang bryta ut den sats, som utskottet citerar på sid. 5 nedtill,
och därav erhåller läsaren en helt annan uppfattning än 1840 års utskott avsett.
Det är mig ofattbart, hur den, som närmast bär ansvaret för avfattningen av
detta det grundlagsvårdande utskottets betänkande, kunnat vara med örn ett
sådant lösryckande.

För att återgå till behandlingen av motionerna 1840—41, så följde icke riksdagen
konstitutionsutskottet i allo, utan i ett viktigt avseende skedde en uppmjukning
av då gällande förbud mot att bekläda annat ämbete. Det förmenades
nämligen vara nödvändigt att bereda ämbetsmannavärlden samma möjligheter
att vid avgång ur statsrådet hava en ställning att falla tillbaka på, som annars
skulle tillkomma allenast de förmögnare klasserna. Sålunda yttrade en ledamot
av ridderskapet och adeln i ett för stämningen belysande anförande: »Jag är viss
därom, att mången redlig och duglig men medellös man skall neka att mottaga sådant
på en gång ansvarsfullt och föga lockande uppdrag, såvida honom ej lämnas
utväg att kunna återgå till sin förra befattning. Örn detta icke överväges och
tages i beräkning, blir därav en given följd, att rådgivarekallet antingen kommer
att bliva några rika adliga eller ofrälse familjers egendom eller ock falla

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

Nr 26.

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

i händerna på lycksökare, som mera avse egen fåfängas ögonblickliga tillfredsställande
än landets väl och belåtenhet.»

Det blev övervägt och beslutat i enlighet med denne talares yrkande. Statsråd
medgavs att inneha men ej att utöva annat ämbete. Men samtidigt skrevs
in i grundlagen, att han ej fick uppbära några inkomster av detta ämbete. Dessa
skulle ograverade tillkomma ställföreträdaren. Kan innebörden av ett lagbud
framstå klarare? Kunna principerna, som lett till utformande av § 34
regeringsformen, innebära annat än vad däri utsäges? Men vill man däri inlägga
något mera och till nuvarande tid överflytta den tankegång, som 1840—41
gav form åt grundlagsbudet, så skulle man snarast komma till ett resultat, rakt
motsatt det av utskottet åsyftade.

Den fortsatta utvecklingen visar ock oförtydbart, att det i § 34 regeringsformen
innehållna förbudet icke ansågs omfatta enskilda tjänster eller uppdrag.
Såsom bekant avsåg och avser ännu nämnda grundlagsbud även justitieråd,
vilka emellertid finge varken innehava eller utöva annat ämbete. Vid
1873 års riksdag väcktes motion i syfte att genom civil lag utsträcka förbudet
för justitieråd, vilka därefter komme att utnämnas, till att innehava eller
mottaga »annan allmän eller enskild avlönad befattning eller uppdrag» —- redan
detta ett nog så talande bevis för att förbudet i regeringsformen icke hade
denna omfattning. Och i sitt avstyrkande, av riksdagen godkända utlåtande
framhöll lagutskottet, att motionärens yrkande, i vad avsåge innehav av enskilda
uppdrag, förutsatte lagstiftningens inblandning i rent privata förhållanden
— en inblandning som alltid vore vådlig och i förevarande fall måste
anses särskilt obefogad. I klara, otvetydiga ord har således riksdagen — så
långt ifrån att giva sin anslutning till de principer, som nu förmenas ligga
till grund för § 34 regeringsformen — tvärtemot avvisat ett förslag i anslutning
till desamma såsom en olämplig åtgärd. Väl ha sedermera, såväl för
justitieråd som andra ämbets- och tjänstemän, i samband med löneregleringar
uppställts vissa villkor för åtnjutande av beslutad högre lön, men ännu har icke
statsrådsämbetet därav berörts i någon som helst form eller på något sätt.
Och då så sent som vid 1919 års riksdag reservationsvis framfördes en anmärkning
mot statsrådet Thorsson för det på hans föredragning tvenne statsrådskolleger
utsetts till avlönade funktioner i Aktiebolaget Tobaksmonopolets styrelse
såsom representanter för det allmänna, framhöll Thorsson vid debatten i
andra kammaren, att det långt före den regeringens tillkomst tillämpats, att
personer, som varit ledamöter i bolag och andra inrättningar, fått stanna kvar
där även sedan de ingått i regeringen, samt att den omständigheten, att ifrågavarande
statsråd såsom ledamöter i tobaksmonopolets styrelse vore det allmännas
representanter, icke utgjorde något skäl att för dem göra undantag från det
som tidigare allmänt ansetts klarna tillåtas. I samma riktning uttalade sig
konstitutionsutskottets dåvarande ordförande Viktor Larsson.

Jag skall emellertid icke vidare trötta kammarens ärade ledamöter med § 34
regeringsformen. Klart står, att nämnda paragraf i svensk förvaltningspraxis
aldrig uppfattats eller kunnat uppfattas så. som årets konstitutionsutskott
gjort, att ej heller den långa raden av framstående grundlagstolkare däri inlagt
den mening, utskottet synes vilja förfäkta, ja, att icke ens konstitutionsutskottets
uppslagsrike ordförande i sitt brett lagda verk »Sveriges Grundlagar»
gått längre än att under »ämbete» inbegripa »därmed likställt uppdrag».
I Statsvetenskaplig Tidskrift för år 1929 uttalar han sig närmare i samma
ämne. Det heter däri: Ämbete i § 34 regeringsformen innefattar ej blott både militära
och civila ämbeten, utan också alla kyrkliga ämbeten ävensom »alla andra
korporativa ämbeten eller självstyrande korporationers organbefattningar». Vad
därmed skall förstås är ju icke gott att säga för en vanlig dödlig. Att döma
av utskottsordförandens tyckta föreläsningar i statsrätt menar han emellertid

Lördagen den 26 april f. m.

21 Nr 26.

därmed icke — har det sagts mig •— ledamotskap i bolagsstyrelser eller liknande.
Men även om han skulle vilja med »ämbete» likställa sådana uppdrag,
kan intet avseende fästas därvid, då en dylik uttolkning ostridigt vederlägges
av stadgandets tillkomsthistoria och vad därefter förekommit.

Är således den innebörd konstitutionsutskottet givit åt § 34 regeringsformen
en ren konstruktion, är det ingalunda bättre beställt med den lämnade uppgiften,
att »den principen plägat tillämpas, att de män, som inträda i statsrådet,
härvid omedelbart avveckla alla förbindelser med enskilda företag av här angiven
art». Detta är ett påstående, som är fullkomligt oriktigt och som endast
kan hava sin grund däri, att anmärkarna icke ens bemödat sig att undersöka
förhållandena sådana de verkligen varit. Reservanterna hava påpekat, att
statsråd i flera föregående regeringar innehaft liknande uppdrag, och den förteckningen
skulle kunna väsentligt utökas. För egen del vill jag endast tilllägga
— och det anser jag mig kunna göra med gott samvete — att under de
sammanlagt sex år alltifrån 1905 jag själv vid skilda tillfällen tidigare tillhört
statsrådet jag städse ansett mig kunna bibehålla vissa enskilda uppdrag.
Oell icke har jag någonsin förr uppburit någon förebråelse därför, än mindre
någon konsti tutionsutskottsanmärkning.

I en punkt är jag emellertid fullt ense med konstitutionsutskottet, nämligen
därom, att ett statsråd överhuvud icke bör »med sitt statsrådsämbete förena
andra åligganden, som ej stå väl samman med utövningen av detta ämbete».
Den satsen är självklar och behöver ej stå i grundlagen. Den följer av den
allmänna ämbetsmannaplikten att ej genom utförande av enskilda sysslor försumma
ämbetsgärningen eller i ämbetsutövningen låta sig ledas av andra hänsyn
än sådana, som betingas av det allmännas bästa. Men i denna del har utskottet
icke påstått än mindre visat, att jag eller mina statsrådskamrater på
minsta sätt eller vis skulle ha brustit vid statsrådsämbetets utövande. Och
nmd gott samvete tro vi oss kunna försäkra, att vi handlat efter bästa förstånd
och samvete. Självfallet bör ett statsråd icke taga befattning med något uppdrag,
som ensamt för sig eller i förening med andra kan verka hinderligt för
tjänsten. Granskar man närmare den av utskottet upprättade förteckningen
över enskilda uppdrag och gör ett överslag över den sammanlagda tid, som kan
hava tagits i anspråk för fullgörande av de uppdrag, som verkligen utövats, så
är jag övertygad, att envar, som icke är bunden av någon förutfattad mening,
skall ge mig rätt uti, att statsrådsämbetet icke kunnat därav eftersättas. Inom
parentes vill jag här för egen del anmärka, att jag icke varit ordförande i Iggesund
samt att jag ej underskrivit Skandias styrelseberättelse för år 1928, på
sätt i utlåtandet något lättsinnigt uppgives i strid mot de faktiska uppgifter,
som längre fram i utskottsutlåtandet lämnas. Men ett uppdrag kan vidare
vara av den ömtåliga beskaffenhet, att ett statsråd bör lämna det eller i allt
fall icke bör utöva det under sin statsrådstid. Här är man inne på ett vanskligt
område, och det ligger i sakens natur, att olika meningar kunna råda härutinnan.
I fråga örn ett uppdrag kan man säga sig, att de tänkbara komplikationer,
som möjligen kunna inträffa, kunna alldeles lämnas därhän, beträffande
ett annett däremot icke. Ett uppdrag kan utåt te sig såsom mindre lämpligt
att bibehålla, även om eljest i sak icke skulle vara något att däremot erinra
o. s. v. Någon allmän regel låter sig här icke uppställas. Ingen har påstått,
att den nuvarande regeringens medlemmar i detta stycke brustit i skyldig hänsyn
till statsrådsämbetet, och vill man se till realiteten och döma förutsättningslöst,
så tror jag ej heller, att någon med fog skall kunna förebrå oss något i
detta hänseende.

Då utskottet säger, att jäv anmälts i ett stort antal fall och att det i. viss
utsträckning berott därpå, att vederbörande innehaft ledande ställning inom
enskilda företag, kan man möjligen därav bibringas den uppfattningen, att jäv

Äng. vissa
slatsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.

(Forts.)

Nr 26.

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.

(Korts.)

av den anledningen förekommit icke så sällan. Jag vill då nämna, att enligt
den inom utskottet uppgjorda förteckningen över jäv under år 1929 sådana icke
förekommit av nu nämnd anledning mera än inalles i 14 ärenden — säger 14
stycken — frånsett en grupp likformiga ärenden, 18 stycken, örn tillstånd att
framdraga elektriska kraftledningar, vari en och samma statsrådsmedlem varit
jävig. I sanning en blygsam siffra för tolv regeringsmedlemmar, då ärendenas
antal för samma år överstigit 23,000.

Av vad jag nu anfört lärer envar inse det ohållbara i den a.v konstitutionsutskottet
intagna ståndpunkten att, såsom utskottet säger, i de avseenden, varom
här är fråga, framställa anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen.

Jag lämnar härmed dechargefrågan för att något beröra spörsmålet, huruvida
och på vad sätt frågan örn statsråds rätt att inneha enskilda uppdrag i
lagstiftningsväg lämpligen må kunna regleras. Redan en hastig blick på
riksdagens sedan långliga tider oavlåtliga uppmärksamhet på frågan om statstjänstemannens
i allmänhet rätt att vid sidan av statstjänsten bedriva annan
verksamhet visar, vilket invecklat och grannlaga spörsmål denna fråga är. Jag
ber att få hänvisa intresserade till det innehållsrika och instruktiva betänkande
i ämnet, som särskilt tillkallade sakkunniga år 1928 avgivit. Jag tillåter
mig här endast erinra, hurusom vid tillkallandet av de sakkunniga finansministern
i den då sittande frisinnade regeringen framhöll, å ena sidan att
det syntes ovedersägligt, att statstjänstemännens innehav av bisysslor kunde
väcka allvarliga betänkligheter ur statsnyttans synpunkt, men å andra sidan,
att det icke kunde förnekas, att ett sysslande under fritid med uppgifter utom
tjänsten även kunde medföra vissa direkta och indirekta fördelar för staten,
samt att en avvägning av dessa intressen mot varandra uppenbarligen vore
ett invecklat problem, vilket icke vore möjligt att schablonmässigt lösa; det
tarvade en ingående prövning, som sannolikt skulle visa nödvändigheten att
uppställa skilda regler för olika tjänster och för olika slag av verksamhet
utanför tjänsten. Hur riktigt detta uttalande var, ådagalägges av utredningen
på ett slående och övertygande sätt. För egen del ta utredningsmännen, bland
dem denna kammares ärade talman och herr Viktor Larsson i andra kammaren,
avstånd från varje tanke att stadga generellt förbud mot innehav av enskilda
uppdrag. De stanna vid att allenast föreslå jämkningar i de sedan
inemot hundra år förefintliga, till innehållet vid olika tider växlande bestämmelserna
i ämnet. Enligt dessa bestämmelser skall det i allmänhet liksom hittills
bero på prövning i varje särskilt fall, huruvida med tjänsten må förenas
enskilt uppdrag, och prövningen skall ankomma på Kungl. Majit eller
lägre myndighet. Dessa reglerande föreskrifter gälla och lia alltid gällt allenast
ordinarie befattningshavare, men utredningsmännen föreslå, att det Ingés
under omprövning, huruvida icke bestämmelserna böra utsträckas till att
avse även vissa grupper av icke-ordinarie tjänstemän.

Är det sålunda, herr talman, vanskligt att giva regler på detta område
redan för tjänstemännen i allmänhet, hur ömtåligt och vittutseende skall då
icke spörsmålet te sig, då det gäller medlemmar av statsrådet, helst en regerings
livstid synes bliva allt kortare och kortare. I sin iver iir konstitutionsutskottet
straxt. färdigt med att vid sidan av grundlagen fastslå icke blott
ett förbud mot innehav av enskilda uppdrag utan örn möjligt ett krav på »oberoende
av alla enskilda intressen». Jag endast frågar: Finns det överhuvud
någon i det moderna samhällslivet verksam människa, som står så fri? Kan
den, som inträder i statsrådet, verkligen göra sig kvitt alla enskilda intressen?
Är det ens möjligt att genomföra och upprätthålla det av utskottet
såsom den naturligaste sak i världen framställda kravet, att statsråden i denna
sin egenskap skola »stå helt, såväl faktiskt som formellt, obundna gentemot
privata företag»? Menar utskottet således, icke blott att ett statsråd måste

Lördagen den 2G april f. m.

23 Nr 26.

formellt avstå från skötseln av sin egendom eller avsäga sig ett ledamotskap i
en bolagsstyrelse, utan jämväl att han måste avhända sig sin egendom—såvitt
jag förstår det enda sättet för att kunna jämväl faktiskt vara obunden av
det privata företaget? Ett statsråd, som innehar en jordegendom, ett järnbruk.
en handelsrörelse, ett tidningsföretag eller som är ägare av aktier i ett
sådant eller annat företag, skulle alitsa vara skyldig att göra sig fri fran
denna egendom, och detta icke blott formellt utan jämväl faktiskt. Det äx ju
absurt.. Nu är det möjligt och väl också troligt, att utskottet endast åsyftar,
att förbudet skulle avse styrelseledamotskap i bolag eller liknande. Men man
frågar sig då. varför innehav av egendom under bolagsform skall ställas^ i
en särklass. Varför skulle en person kunna utan anmärkning vara^statsråd
och sköta sin jordegendom eller sin affär, blott den icke vore ställd^på aktier.
Jag har svårt att se den bakomliggande reella grunden för en sådan skillnad,
men jämväl med en sådan begränsning skulle man utestänga från vårt
politiska liv personer, som inriktat sig på praktiska ting, .samt i stor utsträckning
förbehålla statsrådskapet, förutom åt ämbetsmän, åt yrkespolitici, som
under mellantiderna mellan statsrådsuppdragen skulle för sin utkomst vara
hänvisade att leva på statsuppdrag. Jag tror, att de flesta skola vara ense
med mig. att det offentliga livet, särskilt i vår tid, har behov av det praktiska
livets män, att det helt enkelt icke kan undvara dem.

För min del ser jag icke, huru man skall kunna utan åsidosättande av
andra och betydelsefullare intressen — på detta område giva reglerande föreskrifter,
som enligt sin natur måste bli mer eller mindre schablonmässiga. Vad
sorn har tillämpning'' å det ena tallet, passar icke å det andra o. s. v. Jag skall
taga. ett par exempel från min egen verksamhet. o

I Strömbacka Bruks aktiebolag hav jag varit verksam i över 40 år. Bruket
sysslar uteslutande med skogs- och jordbruk samt något med järn tillverkning
för export. Några affärer med staten har det icke. Här har jag lärt skogsskötsel
och jordbruk och inhämtat det mesta av vad jag känner örn dessa viktiga
näringsgrenar i vårt land. En avsägelse av styrelseledamotskapet under
statsrådstiden vore meningslös, ty det vore mig omöjligt att avkoppla mitt intresse
för dessa skogars och detta jordbruks rationella skötsel. Ett »faktiskt»
avvecklande av alla. förbindelser med detta företag vore av samma skäl uteslutet.
Skulle jag sålunda icke få tala med skogschefen örn dessa skogars vård,
varåt jag under fyra decennier ägnat sadant intresse, eller med lantbruksinspektoren
örn jordbruket och ladugårdarna, som varit min ögonsten? En avsägelse
skulle helt. visst icke vara till gagn för någon.

I Aktiebolaget Iggesunds bruk började jag min verksamhet 1889. Bruket
sysslar liksom det nyssnämnda med skogs- och jordbruk samt järntillverkning,
men därjämte tillverkas såggods och pappersmassa för export. Varför skulle
jag icke under statsrådstiden få kvarstå i denna styrelse? Företaget är icke
i någon mån beroende av någon storfinans, och jag tror, att varenda hälsinge
både i och utom riksdagen skall kunna vitsorda, att det är ett välskött, sunt
och välordnat företag.

Allt som allt, för min del kan jag ej tänka mig, att kammaren skall vilja
vara med om en anmärkning, som vilar på så svaga grunder, som här. är
fallet. Men vidare tror jag, att en för alla parter tillfredsställande lösning
av den grannlaga fråga, som avhandlas i betänkandet, icke kan grunda sig på
annat än förtroende och öppenhet, förtroende för innehavaren av statsrådsämbetet,
att han skall veta sin plikt att icke inneha eller utöva något uppdrag,
som i någon mån hindrar honom att med nit och oväld fullgöra sitt viktiga-
och ansvarsfulla ämbete, och öppenhet, på det att den det vederbör ma
kunna utöva den särskilda kontroll, som ma finnas pakallad.

Äng. vissa
statsrådsledamölers

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

Nr 26. 24

LördageD den 26 april f. m.

Ang. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Hans excellens herr statsministern har
ungefär i den ordning och den form, som jag tänkt, sökt bemöta utskottets anmärkning.
Jag skall här icke försöka följa honom precis i den utveckling av
synpunkterna, som han givit, av det enkla skälet, att han har en mera retrospektiv
synpunkt, under det att min synpunkt liksom utskottets mera riktar
sig framåt.

. Först och främst ber jag att få konstatera, att hans excellens herr statsministern
och utskottet äro fullkomligt ense på en punkt, den nämligen, att denna
anmärkning icke på något sätt sammanhänger med frågan örn nit och skicklighet
och drift i utövningen av ämbetet eller iakttagande av rikets sannskyldiga
nytta i hållna rådslag. Den saken är lämnad helt och hållet åt sidan —
det är för övrigt uppenbart, att när statsrådets ledamöter av jäv äro förhindrade
att deltaga i frågor, som röra bolag, vilka de representera, kan överhuvud
taget heller ingenting sådant inträffa.

När hans excellens därefter gick in på frågan örn stor eller liten konseljs
användning, höll han sig väsentligen till förhållandena örn sommaren och dess
ljuvliga ferier med tillförordnad regering och de konseljer, som då hållas hos
Konungen i vissa ^viktigare fall utanför rikets huvudstad. Men utskottet har
icke tänkt bara pa sommarens ljuvlighet utan fastmera på vinterns vedermödor
och på den tid av året, då stor konselj verkligen kan hållas. När utskottet
emellertid berört frågan om stor eller liten konselj, har det skett i motiveringen.
Hans excellens tillät sig undra, huruvida det var fullkomligt rikgöra
en anmälan sadan som denna utan att göra en anmärkning. Jag
vill i anledning därav endast erinra om, att, om jag icke minns alldeles fel,
gjorde 1867 års konstitutionsutskott, d. v. s. det första efter det nya riksdagsskickets
införande, uteslutande anmälningar utan anmärkning. Men det är
nu icke detta exempel, som utskottet har följt, utan när utskottet har talat örn
liten och stor konselj, har det varit som ett moment i motiveringen för den anmärkning,
som utskottet verkligen framställt. Detta moment i motiveringen
innebär då ingenting annat än ett påpekande av, att anledningen till den undersökning,
som utskottet gjort, och den anmärkning, till vilken utskottet kommit,
Ilar varit de tillfällen,^ då jäv blivit anförda. I samband därmed har man
naturligtvis gått in på frågan, örn ärendena ha föredragits i stor eller liten
konselj och örn detta kunnat sammanhänga med sådana spörsmål. När man
konstaterat, att det i stort sett icke varit fallet, har man i alla händelser funnit,
att den uppdelning av ärendena på stor och liten konselj, som ägt rum, icke
blott inom denna regering, utan även inom föregående regeringar, och''fullt
normalt i många fall, tenderat till en utveckling, som utskottet måste säga sig
icke fullt överensstämmer med den karakteristik av frågor, som skola föredragas
i stor konselj, vilken finns i grundlagen.

Då nu utskottet hyser den uppfattningen, att konstitutionell praxis är lika
viktig som skriven grundlag, är det uppenbart, att om utskottet i några fall
finnér en tendens vara för handen till en utveckling i en efter utskottets uppfattning
felaktig riktning, är det utskottets skyldighet att påpeka detta förhällande
för riksdagen. Det har skett i detta sammanhang, även örn nu utskottet
därvid icke fäster någon större vikt, såsom också framgår av det sammanhang,
i vilket det ställts, och den formulering, som det fått.

Jag går då över till den huvudfråga, som här föreligger. Därvid kan man
säga, att det göres emot utskottets framställning både formella och reella anmärkningar.
Jag tillåter mig först upptaga till granskning de formella anmärkningarna
— de reella äro naturligtvis de väsentligare, och jag skall därför
taga dem efteråt; jag tror det är den riktigare gången.

Den formella anmärkning, som man först riktat — och även hans excellens
en passant emot utskottet är, a.tt utskottet icke verkställt någon ingående

Lördagen den 26 april f. m.

25 Nr 26.

undersökning av de förhållanden, som utskottet berör, då utskottet talar om
att ett visst förfarande har plägat tillämpas. Hans excellens menar uppenbarligen
och det har varit innebörden i den formella anmärkning, som här
gjorts mot utskottet — att utskottet hade bort företaga en sådan särskild undersökning
av praxis. Jag vet ju icke, men jag är övertygad om att hans
excellens väl känner, hur arbetet sedan gammalt går till i konstitutionsutskottet
vid dechargebehandlingen. Denna behandling tillgår så, vilket meddelas
till tjänst för den, som icke känner det. att en anmärkningsanledning framställes
av en utskottets ledamot. Denne begär in alla de handlingar, som han
behöver. Utskottet infordrar deni därefter och får dem, med de undantag,
som vi veta rörande utrikespolitiska handlingar. När sedermera vederbörande
ledamot har berett ärendet — det är ledamotens sak att själv bereda ärendet
och icke kansliets — föredrar han detsamma i utskottets plenum, och därvid
ger han en redogörelse för vad de handlingar, som inkommit, innehålla, och de
synpunkter, han vill göra gällande. Därvid uppstår en överläggning, och det
är då givet och en normal företeelse i utskottet, att åtminstone av de ledamöter
av utskottet, som tillhöra regeringspartiet, någon sätter in sin kraft och
sitt intresse på att framhålla de synpunkter, som kunna tala emot en anmärkning.
Detta är både naturligt och självklart. Örn då denna opposition begär
m nya handlingar, vilket mycket ofta förekommer, beviljas detta alltid från
utskottets. sida. Utskottet träder in såsom den, vilken begär handlingarna,
men det finns ingen majoritet eller minoritet inom utskottet vid denna tid, utan
det är en gemensam undersökning som verkställes. Så bordlägges ärendet, och
skall i varje fall bordläggas. Därefter får det icke upptagas till behandling,
förrän det blivit upptaget på en viss dags föredragningslista, och denna utskickas
till samtliga ledamöter. Naturligtvis sker den dagen en ny föredragning.
Då äger också en ingående debatt rum, och man har möjlighet att ånyo
bordlägga ärendet, örn nya handlingar infordras. Men det är givetvis oppositionens
sak att gentemot den, som gjort framställning om anmärkning, här
lägga fram det material, som kan belysa invändningssynpunkterna.

Örn jag lägger den sålunda angivna gången till grund för den anmärkning,
som här framställts från utskottets sida, behöver jag ju icke gå in på frågan
örn, vem som inom utskottet framlagt anmärkningsanledningen. Det torde i
detta sammanhang vara fullkomligt likgiltigt. Denna anmärkningsanledning
framlades den 6 mars innevarande år, och då skedde en rätt så lång föredragning.
Den föranledde sedermera omedelbart upprättandet av en promemoria,
vilken innehöll de uppgifter, som föredragningen givit vid handen. Denna
promemoria är tillgänglig i utskottet. Till denna promemoria var bifogad en
förteckning, som nu finnes som bilaga till utskottets betänkande. Från tiden
6 mars till 4 april, då frågan avgjordes i utskottet, voro dessa handlingar således
för alla tillgängliga, och under hela denna tid gjordes varken från regeringspartiets
sida eller från annan ledamot i utskottet någon som helst antydan
till erinran emot den synpunkt, som framträtt inom utskottet och hävdats av
elen, som framställde anmärkningen — inom parentes kan jag nämna, att det
icke var ordföranden; underben korta tid jag beklätt ordförandeskapet har
jag undvikit att framställa någon anmärkning. När sålunda den uppfattning
rörande praxis, som av anmärkningsframställaren hävdats, framfördes inom
utskottet, gjordes icke ens från regeringspartiets medlemmars sida någon som
helst erinran.. Sedan anmärkningen var beslutad fredagen den 4 april, skulle
betänkandet justeras på måndagseftermiddagen den 7 april. Icke hedler då
gjordes någon sådan erinran. Det var en preliminär justering, och den slutliga
justeringen av betänkandet skulle ske tisdagen den 8. Sedan denna hade
skett, framställdes fran en ledamot av utskottet, tillhörande regeringspartiets
sida, en begäran att få in genom patent- och registreringsverket handlingar

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

Nr 26.

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

rörande samtliga regeringar under tiden från år 1911 och den Staaffska ministären.
Jag förklarade naturligtvis såsom ordförande, att det var en högst
ovanlig framställning, som skapade en högst egendomlig situation, att komma
med begäran örn upplysningar, sedan beslutet var fattat. Det kunde dock naturligtvis
icke falla vare sig ordföranden eller utskottet in att förvägra detta,
men det var naturligtvis i utskottets namn, som det skulle göras, och det betonades
uttryckligen från flera ledamöters sida, att utskottet skulle ha dessa
handlingar. Beslutet var då fattat och justerat. Att något behov av nya
upplysningar uppstått först i det ögonblicket är rätt egendomligt, men jag
konstaterar, att det var ett faktum, att vad som skedde gällde för utskottets
samtliga ledamöter.

Då kom denna förteckning å tidigare regeringar in — för närvarande Ilar
jag den här i min hand, liksom hans excellens nyss hade den i sin eller åtminstone
antydde det —, och den kom m successivt pa det sättet, att reservanterna
genom ett ombud, som de hade inom utskottet, själv icke reservant, fingo in
de uppgifter, som voro särskilt önskvärda för deras räkning, fran patent- och
registreringsverket, varefter patent- och registreringsverket lämnade de övriga
upplysningarna efteråt, utan att reservanterna kunnat tillgodogöra sig dem,
då reservationstiden utgick på lördagen. Alla de upplysningar, sorn de ansett
för sig särskilt behövliga-, hade av dem själva inhämtats och erhållits fran
patent- och registreringsverket, men de övriga naturligtvis icke.

Det var ett urval, som då skedde, och jag är något förvånad över att urvalet
skett på det sätt som är fallet, och icke på ett annat. Men jag kommer till

den frågan strax. .

Jag vågar således säga, att när utskottet gjorde sm anmärkning, var det
en enhällig mening inom utskottet, att här förelåge en i stort sett obruten
praxis, så långt utskottet hände, och detta står också uttryckligen i betänkandet
från begynnelsen utsagt.

Nu vill hans excellens göra gällande, att utskottet skulle lia ingått pa en
undersökning om huruvida denna praxis var blott ett antagande hos utskottet
eller örn den hade stöd i patent- och registreringsverkets handlingar. Det är
naturligtvis så hans excellens menar. Ja, det är ju ganska uppenbart, att örn
man skulle gå till en granskning av tidigare regeringars förhållanden, så hade
detta varit naturligt. Men när man går ut ifrån, dels att utskottet nu för första
gången fått kunskap och insikt och kännedom om. att^ ett dylikt förhållande
förelåg, dels att tidigare regeringars förhållande icke får efteråt granskas, då
hade utskottet såsom sådant icke någon anledning att göra det. Nu föreligger
emellertid den här utredningen i efterhand, och vad jag därom vill säga är, att
denna utredning efter min mening — jag hörde, att hans excellens hade en annan
uppfattning, och reservanterna ha det också — i stort sett bekräftar riktigheten
av utskottets uttalade uppfathlin g.

När reservanterna ha tagit upp vissa fall — och jag kommer nu till den andra
formella invändningen, nämligen, att praxis icke är sådan som av utskottet uppgivas
■— där föregående regeringars ledamöter bibehållit uppdrag inom styrelser,
är det först och främst anmärkningsvärt, att reservanterna taga med även
suppleantskap. För det andra är det anmärkningsvärt, att de icke ha riktat sin
uppmärksamhet på de möjliga fall, då ett utträde har skett. Örn det förelegat
utträde, angives ju detta, men det är i allmänhet sa, att det har skett senare,
eller också har utträde varit obehövligt av andra^ grunder. Emellertid är väl
huvudsaken med avseende på den tid, som här avsågs, eller tiden fran^l911, att
konstatera i vilken utsträckning ett utträde har skett eller icke. Går jag då
till denna förteckning, finner jag med avseende på den Staaffska ministären
1911—1914, att statsminister Staaff icke hade något uppdrag, utrikesminister
Ehrensvärd hade heller intet uppdrag, jordbruksminister Peterson i Påboda var

Lördagen den 26 april f. m.

27 Jfr 26.

styrelseledamot i Tidningen Kalmars aktiebolag — det var ju minst lika intimt
förbundet med honom som Strömbacka med hans excellens herr statsministern
men av annan art —, civilminister Schotte tillhörde Wermlands enskilda banks
styrelse, men han utträdde 1912; regeringen satt åren 1911—1914. Ecklesiastikministern
hade intet uppdrag, försvarsministern intet, finansminister Adelswärd
var styrelsesuppleant i ett bolag, något som jag icke räknar med, han var
dessutom styrelseledamot i Östergötlands äggförsäljningsaktiebolag, men utträdde
1912. Han tillhörde styrelsen för aktiebolaget Åtvidabergs förenade industrier,
med vilket han ju var mycket nära förbunden, och ur denna styrelse
utträdde han icke. Statsråden Petrén, Stenström och Larsson hade inga uppdrag,
och justitieminister Sandström var styrelseledamot i ett bolag, där han
registrerats som styrelseledamot 1914, d. v. s. då han utgått ur regeringen. Jag
kan med andra ord säga, att i denna regering skedde utträde i sådana fall, där
styrelseledamotskap av betydelse förelegat, med undantag för ett par enkla fall.
Men ett utträde ägde rum, där det var av någon större vikt och betydelse.

I den Hammarskjöldska ministären 1914—1917 visade det sig, att statsminister
Hammarskjöld utträdde ur styrelsen för Stockholms enskilda bank.
Utrikesminister K. A. Wallenberg utträdde ur styrelsen för Stockholms enskilda
bank, utträdde ur styrelsen för Hofors aktiebolag, utträdde ur styrelsen för
aktiebolaget Providentia, utträdde ur styrelsen för aktiebolaget Svenska östasiatiska
kompaniet, utträdde ur styrelsen för aktiebolaget The South African
Trading Company och utträdde ur styrelsen för aktiebolaget Göteborgs ris- och
valskvarn. Men det visar sig. att båda excellenserna kvarstodo i vissa smärre
företag, som icke hade någon större betydelse. När det gällde sådana uppdrag,
som man kunde lia ögonen på och uppmärksamheten på, och som voro av större
intresse, skedde emellertid utträde. Gå vi vidare i samma ministär, finna vi,
att justitieminister Hasselrot tjänstgjort som styrelseledamot i aktiebolaget
Tidan, samt att han kvarstod i styrelserna för vissa bolag, nämligen Jönköpings
och Vulcans tändsticksfabriksaktiebolag och Katrinefors aktiebolag. Statsrådet
von Sydow var kvar i styrelsen för Mertainens gruvaktiebolag, statsrådet Vennersten
var kvar i styrelsen för ett familjebolag, och vidare i ett par andra mindre betydande
företag, men han utträdde ur styrelsen för The Swedish Trading Company.
Statsrådet Beck-Friis utträdde ur styrelsen för Rimbo tomtaktiebolag,
utträdde ur styrelsen för Kinda kanals aktiebolag, var kvar i styrelsen för östra
centralbanans järnvägsaktiebolag och Åtvidaberg—Bjärka-Säby järnvägs aktiebolag.
Även statsrådet Dan Broström ehuru sent utträdde ur styrelsen för
A. B. Göteborgs ris- och valskvarn, utträdde ur styrelsen för ångfartygsaktiebolaget
Tirfing, utträdde ur styrelsen för ångbåtsaktiebolaget Ferm, utträdde
ur styrelsen för Svenska Amerika Mexicolinjen, utträdde ur styrelsen för
Svenska turbinfabriksaktiebolaget Ljungström, utträdde ur styrelsen för aktiebolaget
Svenska Nordafrikanska kompaniet, utträdde ur styrelsen för Holzapfels
svenska färgaktiebolag, utträdde ur styrelsen för rederiaktiebolaget SverigeNordamerika,
utträdde ur styrelsen för aktiebolaget Broströms linjeagentur,
utträdde ur styrelsen för rederiaktiebolaget Navigatör, utträdde ur styrelsen för
aktiebolaget Eriksbergs verkstads flytdockor, utträdde ur styrelsen för Eriksbergs
mekaniska verkstads aktiebolag och utträdde ur styrelsen för aktiebolaget
Skolskepp.

De övriga statsråden innehade inga styrelseuppdrag.

Av ledamöterna i den Edénska ministären 1917—1920 hade statsministern
intet dylikt uppdrag. Utrikesminister Hellner utträdde ur styrelsen för Stockholms
enskilda bank, utträdde ur styrelsen för Nordiska kompaniet, kvarstod i
styrelsen för Orrefors bruks aktiebolag och Eds cellulosafabriksaktiebolag,
utträdde ur styrelsen för aktiebolaget Nordiska kompaniets verkstäder, utträdde
ur styrelsen för Storviks sulfitaktiebolag, utträdde ur styrelsen för Kopparbergs

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

Nr 26.

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

och Hofors sågverksaktiebolag och utträdde ur styrelsen för The Siwedish
Trading Company. Jordbruksminister Peterson stod kvar i styrelsen för Kalmar
tryckeriaktiebolag. Civilminister Schotte utträdde ur styrelsen för aktiebolaget
Ekonomieldning, dock först ett par år efter det han inträtt i regeringen,
men medan han ännu var kvar i statsrådet. Statsrådet Petrén hade intet dylikt
uppdrag. Civilminister Holmquist stod kvar i styrelsen för Orsa—Härjeådalens
järnvägsaktiebolag och Hosjö—Lingheds järnvägsaktiebolag. Försvarsminister
Nilson stor kvar i styrelsen för aktiebolaget Kristinehamns praktiska
skola. Justitieminister Löfgren var styrelseledamot i rederiaktiebolaget Polstjernan.
Ecklesiastikminister Rydén utträdde ur styrelsen för aktiebolaget
Framtidens bokförlag. Sjöminister Palmstierna var styrelsesuppleant i aktiebolaget
svenska Tobaksmonopolet, en sak, som jag sedermera skall återkomma
till. De övriga regeringsledamöterna hade inga dylika uppdrag.

I den första Brantingska ministären var utrikesminister Palmstierna fortfarande
styrelsesuppleant i Tobaksmonopolet. Försvarsministern Per Albin Hansson
var styrelseledamot i bokförlagsaktiebolaget Tiden, men utträdde 1915 och
återinträdde 1920. Ministären satt från den 10/3 1920 till den27/io samma år.
Civilminister Svensson var kvar i styrelsen för fastighetsaktiebolaget Skandia
i Eskilstuna och Eskilstuna teateraktiebolag, där han var utsedd till styrelseledamot
av stadsfullmäktige. De övriga statsrådsledamöterna hade inga dylika
uppdrag.

Gå vi sedan till ministären De Geer, som satt från hösten 1920 till hösten 1921,
finna vi att där förekomma rätt så många uppdrag, men just inga utträden. Det
finns dock ett och annat. Sålunda utträdde statsrådet Murray ur styrelsen för
Mertainens gruvaktiebolag, och statsrådet Tamm utträdde år 1921 ur styrelsen
för aktiebolaget Svensk-engelska oceankompaniet och aktiebolaget Finnboda
varv. Fem av statsrådets ledamöter hade inga styrelseuppdrag.

I den andra Brantingska ministären 1921—1923 utträdde handelsminister
Svensson ur styrelsen för aktiebolaget Smålägenheter i Eskilstuna. Några
ledamöter sutto kvar i vissa styrelser. I styrelsen för bokförlagsaktiebolaget
Tiden kvarstodo sålunda både stats- och utrikesminister Branting och försvarsminister
Per Albin Hansson. Kommunikationsminister Örne tillhörde styrelsen
för försäkringsanstalten Folkets förlagsaktiebolag, men utträdde 1922.

Jag nämner här, att beträffande den Swartz-Lindmanska ministären lia vi
inga motsvarande uppgifter. Det var ju en mellantidsregering under en kort
tid -— jag höll på att säga sommartid •— och det finns ju ingen anledning att vid
sådant förhållande fordra avveckling under sommaren eller särskilt fästa sig
vid densamma.

Den Bryggerska ministären företer återigen ett bibehållande av styrelseuppdragen
i stor utsträckning. Dock utträdde statsrådet Lubeck ur styrelsen för
aktiebolaget Hereditas. Emellertid hade icke regeringsmedlemmarna styrelseuppdrag
i samma utsträckning som för närvarande är fallet.

I den Ekmanska ministären hade ministern för utrikesärendena Löfgren fem
styrelseuppdrag, vilka emellertid sammanhängde med uppdrag ifrån Kreditkassan
och intaga en alldeles säregen ställning. Yad de övriga regeringsledamöterna
beträffa, äro de ju berörda i reservanternas yttrande.

Det förefaller mig under sådana förhållanden, som om man kan konstatera,
att utträde tiar varit en normal företeelse inom alla icke högerregeringar, därest
det legat någon vikt vid utträdet. Det har också varit den allmänna uppfattningen
inom utskottet, oberoende av dessa sakliga uppgifter. Men hur har en
sådan uppfattning kommit till stånd? Jag vågar tro. att den kom till stånd genom
det steg, som 1914 togs av dåvarande statsminister Hammarskjöld. Det
bröt, skulle man kunna säga, på ett eklatant sätt med en praxis, som tidigare,
ehuru ej omedelbart förut varit på väg att utveckla sig. Utskottet har trott, att

Lördagen den 2ö april f. m.

29 Nr 26.

den praxis, som 1914 begynte, sedermera har fortsatt, och utskottet har varken
under den Tryggerska regeringens tid eller under den Swartz-Lindmanska regeringens
tid funnit anledning att gå in på en närmare undersökning. Jag har
haft äran tillhöra konstitutionsutskottet sedan 1921 med undantag av 1929.
Jag har under den tiden, som nog litet var vet, varit en mycket intresserad ledamot.
Jag har gått igenom protokollen och varit mycket intresserad av att få
reda på åtskilligt, både av handlingar och förhållanden. Men jag har under
denna tid aldrig funnit någon anledning av protokollen att göra en undersökning,
huruvida bolagsuppdrag innehades eller icke.

När vi kommo till 1930 års granskning och den, som då gjorde en sådan
granskning genom protokollen, fann jävsanledningar gång på gång -— det
finns jävsanledningar, som hans excellens påpekade, på 6 ä 8 sidor •—• då började
man undra. En närmare undersökning visade, som också hans excellens
mycket riktigt påpekade, att dessa jävsanledningar voro av normal natur i de
allra flesta fall, och jag vitsordar till alla delar hans excellens uppgifter angående
dessa jävsförhållanden. Men i motsats till hans excellens finner jag
den omständigheten, att det icke är ett större antal fall inte alls vara någonting,
som förringar saken. Den omständigheten, att det funnes ett eller två sådana
fall, skulle enligt mitt förmenande vara alldeles tillräcklig. Men då säger man
och kanske inte alldeles utan skäl: »Är det då alldeles riktigt, naturligt och

lämpligt, att en person skenbart går ifrån uppdraget, men i alla fall har kvar
sina intressen, och sålunda får deltaga i ärendenas behandling? Är det inte
bättre, att han öppet sitter kvar och jävar sig?» Mina herrar! Efter min
uppfattning och jag tror, att jag uttalar utskottets uppfattning, är det en
felsyn. Jag har redan sagt, att vi ha ingen anledning från utskottets sida
att tänka eller tro eller någon som helst grund för ett antagande, att rikets
sannskyldiga nytta i rådslagen blivit åsidosatt eller att icke statsråden med
nit och skicklighet skött sitt ämbete, men man kan inte principiellt undgå den
tanken, att en ledamot av statsrådet, som har ett sådant uppdrag och är jävad
— alltså icke deltagit — i alla händelser genom denna sin ställning har en
möjlighet att utan ansvar till protokollet påverka förhållandenas utveckling.
Det ligger i den mänskliga naturen, och det kan man inte komma ifrån. Jag
tror, att det är riktigare och redigare att taga det ansvaret till protokollet än
att stå där såsom jävad.

Jag måste således säga, att enligt min mening har den undersökning, som
genom reservanternas hemställan till utskottet i efterhand blivit verkställd,
i stort sett bekräftat riktigheten av den uppfattning angående praxis sedan
1914, sorn utskottet har uttalat. Men även om så inte skulle vara fallet, undrar
jag. örn man inte här måste tillämpa den gamla domarregeln, att »ingen kan
hjälpa sin sak därmed, att han säger många vara, som så göra som han gjort
haver, efter det finnes vara emot lagen», ifall man nu kan säga, att det är mot
lagen. Ja, jag kommer till den frågan alldeles strax.

Så säger den förste talaren — det sade icke hans excellens, men jag ber örn
ursäkt, örn jag i detta fall tager den förste talaren med — låt vara i en mellanmening
— och det har även sagts av reservanterna, att den praxis, som de
anse föreligga men som jag anser icke vara styrkt annat än som undantag,
har utskottet godkänt, därför att etet har lämnat den oanmärkt. Yad som
vinner decharge, är det, som man granskar ur protokollen, men här är det inte
fråga örn protokollens granskning med hänsyn till rådslagen, utan här är det
fråga örn någonting annat. Det är fråga örn förutsättningarna för statsrådsämbetets
innehavande. Den omständigheten, att utskottet inte under dessa föregående
år vare sig efter den De Geerska regeringen eller efter den Tryggerska
regeringen eller den Swartz-Lindmanska regeringen gjorde några erinringar, betyder
inte, att utskottet har godkänt denna praxis. En sådan tolkning av de

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

Nr 26. 30

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.

(Forts.)

ärade reservanterna är fullständigt omöjlig. Det betyder endast, att utskottet
inte har haft sin uppmärksamhet riktad på det och inte ur protokollen fått
anledning att rikta sin uppmärksamhet därpå. Första gången utskottet har
fått detta är, såvitt jag kan döma, för den tid, som jag tillhört utskottet nu i
år. Det är då utskottets plikt att draga fram en sådan fråga för riksdagen. Att
frågan har fått proportioner, som utskottet inte hade tänkt sig, är inte utskottets
fel. Jag har ju hört, att man trott, att utskottet eller åtminstone en del
av utskottet haft vissa konstitutionella planer, men det vågar jag med bestämdhet
säga från utskottsmajoritetens sida, att så har inte varit fallet, och
detta så mycket mindre, som hans excellens nog själv vet, att en kabinettskris
sällan uppstår annat än då en regering gör en fråga till en kabinettsfråga. Hittills
har emellertid riksdagen aldrig erfarit, att hans excellens för den nuvarande
regeringen har gjort kabinettsfråga av andra frågor än sådana, där hans
excellens vetat sig ha majoritet — såsom i fråga örn tyska traktaten. Det
fanns sålunda inte den ringaste anledning att antaga, att hans excellens skulle
göra kabinettsfråga av denna ur utskottets synpunkt ganska betydelsefulla
men ur allmän partipolitisk synpunkt absolut icke betydelsefulla fråga.

Jag ber örn ursäkt, att jag här tager tiden i anspråk, men jag nödgas göra
det på utskottets vägnar. Jag går då över till de reella invändningarna.
Därvidlag uppehöll sig hans excellens först och främst vid uttrycket »ämbete»
och innebörden av detta. Det var mycket intressant att följa hans excellens i
framställningen, men det var ett par punkter, som jag inte kunde undgå att
fästa mig vid, ehuru hans excellens mera lätt snuddade vid dem eller hoppade
över dem. Den ena var den där erinran örn att ändringen vid 1840—1841 års
riksdag avsåg, att man skulle förhindra ett förordnande av statsråd på vissa
ämbetsposter. Ja, eders excellens framhöll ju mycket riktigt grunden, men
det var ett litet ord, som jag saknade i redogörelsen. Man ville förhindra, att
grundlagen skulle kringgås genom ett sådant förordnande. Det var alltså i
själva verket ett steg i den utveckling, som innebär, att man ville mer och mer
säkerställa stat sr ådsplat serna emot den sammanblandning med andra platser,
som praxis börjat emot grundlagen åstadkomma. Örn man ser utvecklingen ur
den synpunkten, kanske eders excellens också kan förstå, varför utskottet har
citerat, som det gjort. Utskottet ser icke retrospektivt utan framåt.
Utskottet har fäst sig vid de punkter i 1840—41 års utskottsbetänkande
som ha betydelse för utvecklingens fortgång, men icke vid
den historiska grunden till att man då gjorde en sådan ändring. Hans excellens
menade, att den ändring, som då gjordes, snarare skulle tala för att man
i denna tid skulle bibehålla möjligheten att bevara sådana här sysslor. Låt
mig då komma in på frågan örn betydelsen av ordet »ämbete». Jag är fullkomligt
ense här med hans excellens i fråga om redogörelsen för civila och
militära ämbeten och deras betydelse och vad därmed sammanhänger, men den
punkt jag saknade, var den punkt, som avsåg frågan: varför skulle man nu
kunna här jämställa uppdrag såsom styrelseledamot i bolag med ämbete? Det
kan väl inte vara därför, att det är ämbete? Det har utskottet uttryckligen
sagt ifrån. Jag skulle ju kunna citera så betydande högermän som hovrättsrådet
K. J. Ekman, med vilken år 1019 instämde riksarkivarien Sam Clason,
herrar Bellinder, von Mentzer, greve Alexander Hamilton, Norman, Kahlström
samt till och med herr Arne Forssell, vilka voro ledamöter i konstitutionsutskottet
vid 1919 års riksdag. Jag tror, att hans excellens berörde 1919 års fall,
åtminstone gjorde den förste ärade talaren det. Detta fall var ju det, att konstitutionsutskottet
1919 gjorde en anmärkning mot utrikesminister Hellner och
statsrådet Palmstierna därför, att de deltagit i den konselj, där de hade förordnats
såsom ledamot och suppleant i Tobaksmonopolets styrelse. Högerreservanterna,
de förut nämnda högermännen, ville göra anmärkning mot föredra -

Lördagen den 26 april f. m.

31 Nr 26.

gande statsrådet Thorsson tillika därför att lian hade förordnat dessa statsråd till
ledamot och suppleant i Tobaksmonopolets styrelse. Vanför gjorde de det?
Jo, de åberopade 34 § och vad där stadgas. De säga: »Även örn skilda me ningar

kunna råda angående omfånget av det i paragrafen begagnade uttrycket
''ämbete’ och dess tillämpning i nu förevarande fall, synes likväl den grund»
-— detta ord »grund» är kursiverat i texten — »varpå denna paragraf vilar,
giva fullt stöd för en anmärkning mot att ledamöter av statsrådet utsetts att
fungera såsom innehavare av ett offentligt avlönat uppdrag, där statens intressen
äro i fråga.» Sedan utveckla de vidare, att det »kan befaras, att vid eventuella
konflikter mellan bolaget och staten de i bolagets styrelse insatta statsråden
näppeligen kunna med tillbörligt eftertryck tillvarataga bägge parternas
intressen», o. s. v. Jag fäster mig här icke vid, att anmärkningen är riktad
mot det statliga eller halvstatliga monopolföretaget. Det är uppenbarligen
denna punkt, som reservanterna fäst sig vid, men vad som jag bar intresse att
rikta uppmärksamheten på, är motiveringen för denna ståndpunkt. Den är
inte, att det är ett ämbete utan att samma grund, på vilken förbud mot innehav
av ämbete vilar, skall tillämpas även på detta fall. Nu delar jag inte
reservanternas uppfattning i detta stycke. Jag delar den inte på det sättet,
att jag anser den principiella, icke historiska grund, som de mena här föreligga,
räcker till för det, som här av dem påyrkats. Jag tror tvärtom, att man
måste i fråga örn statliga och halvstatliga monopolföretag ställa sig på en
annan ståndpunkt än de gjort och således ställa sig på den ståndpunkt, som
utskottet då intog, liksom utskottet även i år lämnat alla dessa statliga och
halvstatliga monopolföretag utanför räkningen. Det jag emellertid fäster mig
vid, är, att de anse en analogisk tillämpning möjlig. Man kan söka grunden
för grundlagens stadgande och med stöd av denna grund göra ett yrkande.
Vad är det, som konstitutionsutskottet gör i år annat än att det söker grunden
för bestämmelsen i 34 § och med stöd av denna grund gör anmärkning.
Jag vet inte, örn konstitutionsutskottet i år har lyckats, så att säga, finna den
rätta grunden för tolkningen, men jag tror, att åtminstone är det inte långt
ifrån. Vad är då den principiella grunden? Ja, grunden, eders excellens, är,
att vår grundlag har velat hålla isär det ansvar, som är förenat med ett visst
ämbete, från det ansvar, som är förenat med statsrådsämbete. Ansvaret för
ett ämbete med den självständiga ställning, som våra förvaltningsmyndigheter
ha, kan understundom komma i kollision med det ansvar, som åligger en Konungens
rådgivare. Förvaltningsmyndigheterna lika väl som domarna skola
döma efter bästa förstånd och samvete och handla efter sina givna instruktioner
och direktiv, men inte efter regeringens direktiv. Det kan vara annorlunda
i fråga örn förtroendeämbeten, men när det gäller statsrådsansvar, då
är det fråga örn ansvaret för rikets intresse i det hela, och just därför, att det
är rikets intresse i det hela, som är grunden för ansvaret, är det, som jag anser
det vara möjligt, att en statsrådsledomot jämväl skulle kunna förordnas till
medlem i ett statligt eller halvstatligt monopolföretags styrelse, där det gäller
att bevaka statens intressen i det hela. Eders excellens’ egen regering har
också själv förordnat statsrådet Bissmark att vara Konungens ombud i riksgäldskontoret;
det skedde i en konselj som bestod av 4 regeringsledamöter, av
vilka statsrådet Bissmark själv var en. Det är fullkomligt riktigt och icke
något att erinra mot, att han bevakar det allmännas intresse i den mån, som
riksgäldskontoret vill samråda med honom, ty det är det allmänna, det statliga
intresset, han representerar i varje fall.

Örn jag säger, att den principiella grunden är, att man vill hålla dessa ansvarsförhållanden
skilda, då frågar jag mig: Är det inte samma grund, som

kan tillämpas, då det gäller bolagsstyrelser? Jag kommer därmed in på den
andra invändningen, som eders excellens gjorde och som också kommit fram från

Ang. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.

(Forts.)

Nr 26. 32

Lördagen den 26 april f. m.

Ang'' åds*1 reservan^erna- Den kan uttryckas kanske enklast så, att man förstår inte, hur
ledamöters det kan vara möjhgt att göra en sådan personlighetsklyvning, att den ena
enskilda halvan av personen är fri från alla privata intressen och den andra är full
uppdrag, därav. Jag är fullkomligt ense med eders, excellens, att en sådan personlig(Forts.
) hetsklyvning icke är möjlig. Man kan inte frigöra sig från sina allmänna
intressen, från sina privata intressen, från sina ekonomiska intressen. Det är
i en ekonomiskt betonad tid som vår fullkomligt omöjligt. I den punkten konstaterar
jag full samstämmighet mellan eders excellens och utskottet. Men
vad är det utskottet säger och menar? Jo, det är icke, att man skall frigöra
sig. Där har eders excellens tolkat utskottet mycket väl och mycket rätt.
Yad utskottet menar, har utskottet klart och tydligt uttryckt, när det talar
orri ansvaret. I de fall, då man fått ett styrelseuppdrag genom bolagsmäns
val och för detta uppbär ett arvode, som är förenat med detta styrelseuppdrag,
medför detta juridiskt och moraliskt ett ansvar för det bolagets verksamhet.
Det ansvaret kan man göra sig kvitt, endast örn man lämnar uppdraget. Det
är ansvaret inför den juridiska person, som bolaget betecknar, som det här
är fråga örn. Det ansvaret är lika litet efter utskottets mening förenligt med
statsrådsansvar, som ansvaret för en ämb et smanna g Örning utanför statsrådsämbetet.
I ena fallet är det ett statsintresse, som representeras av ''ämbetsmannen,
men det är ändå icke förenligt. I det andra fallet är det ett privat
subjekts intresse; det är kanske i ett ekonomiskt viktigt, betydelsefullt och
mäktigt bolags tjänst, som den står, som fått styrelseuppdraget, och eders
excellens är säkert med mig fullkomligt ense därom, att det ansvar, som åligger
vederbörande styrelseledamot i förhållande till uppdragsgivaren ■—- bolaget
i detta fall — får han inte heller i sin statsrådsgärning svika. Det är
naturligt, och det sker icke, örn han jävar sig, men jag säger, som jag nyss
sade. att jäv borde icke få förekomma. Ansvaret för vad statens intresse
kräver borde komma till synes i statsrådsgärningen. Örn man tager det
ur den synpunkt, som utskottet här anlagt, nämligen ansvarets synpunkt,
då har man också fått en gräns. Att utskottet icke dragit en sådan
gräns, kommer sig helt naturligt därav, att utskottet endast haft för ögonen
föreliggande fall. Utskottet har icke ingått i en undersökning av vad som
tidigare förekommit. Det har icke avsett att giva några riktlinjer för framtiden
annat än negativt. Där ett sådant ansvar föreligger, där anser utskottet
det vara oförenligt med statsrådsposten, och där är det. som utskottet har
velat sätta in sitt, finger för att örn möjligt hindra en utveckling, som enligt
utskottets mening leder till tråkiga resultat i längden.

Då säger hans excellens, och det har sagts också från många andra håll
här: »Då stänger man ute det praktiska livets män, då blir det yrkespolitici

och ämbetsmän, som skola göra statsrådens gärning.» ''Ligger det icke en liten
överdrift i detta? Det praktiska livets män kanske dock funnos både i de frisinnade
och socialdemokratiska regeringarna? Det praktiska livets män finnas
kanske inte bara bland bolagsmän eller inom högerregeringens led. Och
är det inte i själva verket så beträffande det praktiska livets män, i den mån
de äro ledare av stora företag — jag tänker t. ex. på en världsbekant koncern
här i Sverige — att det knappast kan sägas vara ett statsintresse, att chefen
för en sådan koncern blir statsråd eller statsminister och att han till och med
skulle kunna bli det. örn han bara avstod från ledarskapet för koncernen. Jag
tror, att de ekonomiska motsättningarna, de ekonomiska förhållandena äro sådana,
att det vore ganska illa för statslivet, örn det praktiska livets män i
sådan ställning komme till dessa befattningar, men detta utesluter ju icke, att
det finns andra praktiska livets män. Det behöver ju inte bara vara de stora
bolagens funktionärer eller ledare, som äro det praktiska livets män, och under
sådana omständigheter bevisar man för mycket, när man säger, att det

Lördagen den 2& april {. m.

Nr 26.

praktiska livets män uteslutas, örn man går elen linje, som utskottet anvisar.
ljur ansvaret kan skära sig, där bör ett statsråd icke inneha, bibehålla och
utöva ett sådant Ilar uppdrag såsom styrelseledamot.

Jag undrar för övrigt, huruvida det inte förhåller sig så, att statsrådsämbetet
är av den krävande art och omfattande natur, att det egentligen kräver sin
man helt oell hållet. Kan man egentligen vara med örn att intresset och hjärtat
skall delas? Jag tror, att det är större anledning att låta ämbetet helt
taga sin man i anspråk. Men då säger man, och det sade visst den förste
ärade talaren: »Det går med kalejdoskopisk hastighet att byta statsråd nu

för tiden. Regeringarna sitta inte så länge.» Ja, därför har utskottet inte
heller sagt något annat än att man omedelbart avvecklar sådana uppdrag. I
uttrycket »avvecklar» ligger också, att det kan taga sin tid. Det är nödvändigt,
men man vill åtminstone hävda att, i den mån en regering får någon
livslängd — och jag tycker ändock, att den nu sittande regeringen har en rätt
aktningsvärd livslängd i vår tid med kalejdoskopiskt växlande regeringar —
man bör ha anledning att tänka på saken.

Jag tillåter mig också till sist konstatera, att i sådan utsträckning som den
nuvarande regeringen har, enligt vad de handlingar visa, som vi haft tillgängliga,
icke någon föregående regering bibehållit uppdrag i enskilda bolags styrelser.
Jag finner därför, herr talman, att utskottet haft grundade skäl för
den anmärkning, som det framställt med hänsyn till den grund, på vilken § 34
regeringsformen principiellt är byggd, den grund, som man har att söka, när
man letar efter grundlagens anda.

Nu säges det, att man skall tolka grundlagen efter ordalydelsen eller, som
det egentligen heter, tillämpa den efter ordalydelsen. Men vad betyder det? Jag
kommer tillbaka till det ännu en gång. Det betyder, att man skall tolka lagen,
när den behöver tolkas, efter sitt eget sammanhang, efter sitt eget logiska
sammanhang, sådant som det föreligger i den tid, som är gällande för de förhållanden.
som finnas, men icke efter deras mening, som lagen gjorde. Det är
den innebörd, som tolkningsregeln har, och tillämpar man den, då, mina herrar.
tror jag. att utskottet har en stark och säker grund för sin uppfattning,
att det är emot lagen, det som här har skett.

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.

(Forts.)

Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talman! Med anled ning

av konstitutionsutskottets ärade ordförandes anförande skall jag be att
få yttra några ord. Jag behöver inte säga så mycket, ty såvitt jag förstår var
hans anförande mera lagt såsom ett försvar emot vad jag anfört i mitt yttrande,
och i stora delar tycktes han vara fullkomligt ense med mig. Sålunda förefaller
det mig, som örn konstitutionsutskottet, när allt kommer till kritan, delade
i det hela taget den uppfattning, som jag givit uttryck åt i mitt anförande.
Åtminstone tyckte jag, att herr Reuterskiöld gång på gång sade, att han, på
den ena punkten efter den andra, var fullkomligt ense med den uppfattning,
som jag velat göra gällande.

Emellertid är det vissa saker, som man nu inte kan undgå att uttala sig örn.
särskilt då en så förnämlig man som konstitutionsutskottets ordförande yttrat
sig vid sitt försvar av konstitutionsutskottets memorial.

Herr Reuterskiöld fäste sig först vid vad jag sagt örn de små konseljerna.
Herr Reuterskiöld sade. örn jag uppfattade honom rätt. att det icke endast är
vid sommarkonseljer, sorn det förekommit ett antal av fyra statsråd. Jag vill
då påpeka för herr förste vice talmannen och kammarens ärade ledamöter, att
konstitutionsutskottet självt anför tre konseljer, en den 24 juli 1929, en den 15
augusti 1929 och en den 23 augusti 1929. Utöver dessa sommarkonseljer, säger
nu utskottets ärade ordförande, har det ju förekommit andra konseljer, där

Första kammarens protokoll 1930. Nr 20.

Nr 26.

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. vina
etatsrådskdamåters

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

fyra statsråd varit närvarande. Jag tillåter mig till utskottets ärade ordförande
rikta frågan: När oell vilka? Och när har det förekommit, annat än sommartid,
att man haft småkonseljer, där endast fyra statsråd varit närvarande?
Jag förmodar med hänsyn till den grundlighet, som har utmärkt hela utredningen
av detta ärende, att uppgifterna finnas i den dossier, som ligger på herr
utskottsordförandens bord. Men skulle de inte finnas där, skall jag be att få
upplysa honom om, att frånvarande under annan tid än sommaren ha varit vid
9 konseljer ett statsråd, vid 5 konseljer två statsråd och vid 1 konselj tre statsråd.
Men det kanske finnes andra upplysningar, som herr utskottsordföranden
har. Jag tror, att jag med detta tillräckligt tydligt ådagalagt, att det har
gällt sommarkonseljer, och sådana ha funnits, så länge jag varit med. På den
tiden, piri gamle kung Oscar levde och vistades i Marstrand under somrarna,
var det alltid bruk i den regering jag tillhörde, liksom också i andra, att fyra,
statsråd reste ner dit. Jag kan möjligen tänka mig, att det någon gång var
fem, men jag skulle knappast tro. att det i regel var mer än fyra. Därmed
tror jag den saken kan vara tillräckligt belyst, och det visar, att det inte finns
någon grund för det påstående, som nyss gjordes, att det vintertid förekommit,
att författningar föredragits i sådana småkonseljer.

Sedan lämnade herr utskottsordföranden en lång redogörelse för hur det går
till i konstitutionsutskottet. Det var mycket intressant för mig, ty jag har
aldrig tillhört konstitutionsutskottet. Men inte trodde jag, att det skulle gå
till på det sättet, som herr ordföranden angav, ty örn jag får döma efter vad
han sade, är det helt enkelt så, att utskottet uppdelas i tvenne grupper, de, som
äro regeringens anhängare, och de, som äro motståndare till den. Ja, den uppfattningen
fick man ovillkorligen av ordförandens uttalande. Herr Reuterskiöld
nämnde, att här kommer en ledamot och begär att få in en handling; sedan
kommer handlingen in, och så skall han föredraga den, och så skall man
opponera sig mot den, och sedan blir det kanhända en anmärkning. När en
sådan anmärkning då slutligen har framkommit, så frågar jag mig: Har inte
ändå utskottets ordförande den uppfattningen, att varje ledamot av utskottet
söker göra sina anmärkningar absolut oberoende av huruvida den regering, som
sitter, har den ena eller andra färgen? Så vill jag åtminstone tro, att det borde
gå till i konstitutionsutskottet, men den uppfattningen fick man inte av vad
herr ordföranden anfört.

Herr Reuterskiöld förklarade, att man trodde, att det förelåg en obruten
praxis, när utskottet gjorde sin anmärkning. Då skulle jag vilja säga: hur
kan, herr förste vice talman, en ordförande i konstitutionsutskottet uttala sig''
så? Skall inte han .se efter, huruvida det är riktigt, att en obruten praxis föreligger
eller inte? Och veta inte ledamöterna i konstitutionsutskottet, att det i
detta fall inte förelegat någon praxis? Det är mig alldeles oförklarligt, atl
något sådant kan vara möjligt, att t. ex. sådana saker som de, som just ha förekommit
i utskottet och som vi nyss talade om, nämligen frågan om regeringsmedlemmars
ledamotskap i tobaksmonopolets styrelse, varit okända för utskottets
medlemmar. Det borde åtminstone utskottet vetat om, och det borde givit
utskottet anledning att undersöka, hur det förhöll sig med detta. Nu inträffade
det, att när ordföranden förklarade, att bär förelegat en obruten praxis, så
trodde utskottets ledamöter det. De resonerade som så. att när han, som är en
så vis man och så skicklig på detta område, säger det, då få vi lov att tro det.
Och så brydde sig utskottet inte örn att göra någon undersökning alls, förrän
reservanterna en vacker dag finna, att här måste göras en utredning, hur det
förhållit sig i tidigare fall. De begära en sådan utredning med resultat, som
vi alla veta, att utskottsmajoriteten blir förskräckt: »Här kan komma något
i dagen», tänkte de, »som vi inte ha undersiikt. Vi måste ändra vårt betänkande.
» Så trodde jag åtminstone inte, att det skulle gå till i konstitutions -

Lördagen den 26'' april f. m.

Nr 36.

utskottet, och jag tycker det är rätt beklagligt att av utskottsordföranden höra,
hur det går till i utskottet. Den redogörelsen tyckte jag det egentligen inte
borde vara angenämt för riksdagen att höra.

Sedan tog sig emellertid herr Reuterskiöld för att räkna upp samtliga de
uppdrag, som medlemmar av andra regeringar haft, vilken förteckning han naturligtvis
införskaffat efteråt, sedan det blivit klart, att dylikt förekommit.
Sedan okunnigheten blivit röjd, har man fått lov att skaffa in upplysningar,
och så står herr Reuterskiöld här och regalerar kammaren och oss med att läsa
upp en lång, lång förteckning på uppdrag, som medlemmar av andra regeringar
före oss lia haft, med angivande av data, när vederbörande utträdde ur styrelsen
o. s. v. Herr förste vice talman, det fanns ingen möjlighet för mig att följa
med. Den förteckningen har herr Reuterskiöld nu i sin låda. Den skulle väl
stått i utskottets betänkande, men den kom aldrig in där, ty man trodde, att det
var en obruten praxis, som tillämpats. För min del frånsäger jag mig möjligheten
att bemöta herr Reuterskiöld på denna punkt. Jag vet bara, att jag som
statsrådsledamot själv suttit i bolagsstyrelser vid tidigare tillfällen. Det har
jag sagt, och det vidhåller jag. Oell jag vet, att många andra gjort det. Det
har förekommit länge. När man nu går så långt tillbaka som nittio år i tiden,
varför gör inte utskottet en grundlig utredning även i detta avseende för att,
när den är gjord, för riksdagen lägga fram ett förslag örn ändring av grundlagen
eller örn skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan örn frågans allsidiga
övervägande. Varför skall utskottet falla över den regering, som händelsevis
sitter, bara därför att utskottet nu, som herr Reuterskiöld säger, har kommit
underfund med att det förhållit sig så? För övrigt vill jag säga, att jag tyckte
det var en lång och ståtlig lista herr Reuterskiöld läste upp över de intressen,
som medlemmar av föregående regeringar haft i enskilda företag. Huruvida
man genom att avsäga sig uppdraget att vara ledamot av ett företags styrelse
kan upphöra att intressera sig för företaget, ja, det skall jag be att få överlämna
till den ärade ordföranden i utskottet att avgöra. Örn t. ex. en person, som
har en väldigt stor rederirörelse, blir statsråd och avsäger sig ledamotskapet i
styrelsen för sitt eget bolag, så tror jag inte, att han därför mister sitt intresse
för bolaget. Jag går så långt, att jag säger, att jag tror det är bättre, att han
sitter kvar som ledamot eller ordförande i sitt bolags styrelse, ty då veta alla,
hur det är. Och tror verkligen herr Reuterskiöld, att alla dessa, som han i sin
långa lista läste upp och som avgått och avgått, tror han, att de därmed tappade
allt intresse för de företag, i vilka de suttit? Ja, det var ett undantag, som
herr Reuterskiöld säde, där man inte hade någon anmärkning att göra, därför
att regeringen varit så kort, och det gällde den regering, som han kallade den
Swartz-Lindmanska. Herr förste vice talman, jag bara frågar: är det i det
fallet någon skillnad, örn en regering är kort eller lång? Kan inte jävet komma
första dagen en person sitter som statsråd eller första veckan eller första månaden?
Och för övrigt, hur skulle herr Swartz och jag kunna veta, att vår regering
skulle bli kort? Vi kunde ju trott, att vår regering skulle bli ganska lång.
men det var ju omöjligt för oss att veta. Omständigheterna utvecklade sig så.
Och jag frågar: Hur kan man överhuvud taget, när man skall döma efter
grundlagen, säga, att det är skillnad på en dag eller ett år eller tio år? Det
finns ingen skillnad! Skall det vara, så skall det vara, men då skall det vara
genast.

Herr Reuterskiöld bekräftade mina uppgifter örn jäven och sade, att det antal
jäv jag uppgivit var riktigt. Det var ingenting att anmärka på. Men vad
jag vill veta är: Har det varit någon anmärkning, herr Reuterskiöld, på grund
av vårt jävsförhållande? Har utskottet haft något att anmärka mot något
enda av de statsrådsbeslut. som vi deltagit i och där vi anmält jäv? Har Set
varit för att jag suttit i Huskvarna aktiebolags styrelse, vilken firma fått

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Fort..)

Nr 2(i.

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.

(Forts.)

tillstånd att utföra ett jaktgevär till Tyskland — detta förekommer i en av
jävsanledningarna — eller ett par pistoler till Holland? Har detta varit
något att anmärka på? Vad är det för jävsanmärkning? Kom fram och säg:
»Här har funnits fall, då ni som ledamot i en bolagsstyrelse samtidigt suttit
i en konselj och varit med om att fatta beslut, som varit olämpliga, där er
lämplighet som statsråd kan dragas i tvivelsmål.» Finnes det något enda sådant
fall. så skulle det vara bra, örn man finge höra det-. Jag har gått igenom
de frågor, där vi anmält jäv, och de äroavden beskaffenhet, att jag flir min
del tror, att det inte finns något anmärkningsvärt. Men då säger herr Reuterskiöld,
att man kan påverka andra, d. v. s. han menar, att man kan inverka på
ett beslut, även om man förklarar sig jävig. Jag frågar återigen: När har

det förekommit? Var har det förekommit? T vilket enda beslut kan herr
Reuterskiöld förklara, att något sådant förekommit? Jag vågar påstå, att
herr Reuterskiöld inte kan göra det.

Nu åberopar herr Reuterskiöld den gamla domareregeln, att man inte hjälper
sin sak med att påvisa att andra gjort sammaledes, efter det finnes vara
emot lagen, så tilläde han. »örn man nu kan säga, att det är i strid med lagen».
Får jag fråga: Är det anmärkta förhållandet i strid med lagen eller inte?
Vilket menar herr Reuterskiöld? Efter det anförande, herr Reuterskiöld här
hållit, har åtminstone inte jag fått klart för mig, örn herr Reuterskiöld menade,
att det verkligen står i strid med lagen eller inte. Professor Reuterskiöld förebrådde
mig, att jag förbigått något vid redogörelsen av vad som förekom vid
riksdagen 1840—1841. Ilen förebråelsen hade jag inte väntat från ett håll,
som i detta stycke låtit komma sig så mycket till last. För övrigt saknar den
varje spår av underlag. Och jag vill tillägga, att när man talar örn principer,
så borde herr Reuterskiöld och jag och vi alla kunna; vara överens örn, att då
får man verkligen gå grundligt till väga, och inte, som man gjort här i konstitutionsutskottets
betänkande, bara citera en bit av ett yttrande. Då måste
hela sanningen fram, då måste hela ärendet upp på bordet för att kunna skärskådas
av var och en, som skall bedöma konstitutionsutskottets betänkande.
Herr Reuterskiöld talade örn herr Hellners och friherre Palmstiernas ledamotskap
av tobaksmonopolets styrelse på sin tid och vad reservanterna sagt
därom, men i det fallet får jag säga. att jag bryr mig inte örn, vad reservanterna
sagt. Vad de sade, underkändes av riksdagen, och resultatet blev, att
herr Hellner och friherre Palmstierna sutto kvar i tobaksmonopolets styrelse.
Jag behöver inte gå in på vad reservanterna yttrade. De förenämnda herrarna
sutto kvar i tobaksmonopolets styrelse, och detta försvarades av herrar
Thorsson och Viktor Larsson. Det riktades ingen anmärkning mot dem för
att de sutto kvar i styrelsen, utan anmärkningen riktades, märk väl, mot finansministern,
som placerat dem i styrelsen. Så gick konstitutionsutskottet
till väga på den tiden.

Sedan, herr talman, skulle jag ju kunna gå förbi allt detta, som herr Reuterskiöld
talat örn. att en styrelseledamot har juridiskt och moraliskt ansvar
för hur bolaget skötes, att det kanske är i ett ekonomiskt mäktigt bolags tjänst,
vederbörande står, o. s. v. Det är enligt min mening ingen principiell skillnad
på små och stora bolag, allt ansvar är lika i det fallet. Och örn det inte
är fråga örn bolag, utan örn handelsfirmor eller tidningsföretag eller något i
den stilen, så är väl den, som är ägare, ansvarig han också. Inte behöver firman
nödvändigt lia bolags form för afl han skall vara ansvarig. Frågan örn
ansvaret förändras väl inte i ringaste man. örn det är ett stort eller litet bolag
eller örn det är eli bolag av den eller den sorten eller örn det är ett bolag idler
ett annat företag, vilket det vara månde. Mig synes det som hela detta tal
örn ansvar1 inte hade med denna sak att skaffa.

Lördagen den 2ö april f. m.

37 Sr 2«.

Herr Mellén: Herr talman, milia herrar! Efter hans excellens herr statsminsterns
klarläggande och uttömmande uttalande, vari han fullständigt
fastslagit, att den framkomna anmärkningen är obefogad, är egentligen
intet iner att säga, men det har i tidningarna och speciellt i vänsterpressen
trumpetats så oerhört mycket örn, hur odugliga och dåliga män, vi ha i
den nuvarande regeringen, att jag anser det lämpligt att i kammaren något
försvara våra statsråd.

Innan jag går vidare, skall jag inte glömma att rikta mig mot några uttalanden,
som konstitutionsutskottets ärade ordförande gjorde. Han anförde en
domarregel. Jag vill angående den säga, att den passar inte alls i detta fall,
ty statsråden lia icke handlat mot lagen utan i överensstämmelse med lagen.
Vidare sade han, att när memorialet justerades i utskottet, så gjordes ingen
erinran mot uttrycket att »tidigare har, såvitt utskottet är bekant, den principen
alltid tillämpats, att de män, som inträda i statsrådet, härvid omedelbart
avveckla alla förbindelser med enskilda företag» etc.; hela utskottet trodde,
sade han. att så var förhållandet. Jag vill däremot erinra, att jag tydligt
frågade — jag minns nu inte vem: »Förhåller det sig verkligen så, att alla

statsråd i föregående regeringar avvecklade sina enskilda uppdrag?» Det
svarades »ja» på den frågan. Jag minns, som sagt, inte vem jag frågade,
men det var i varje fall någon av pluraliteten. Jag trodde på den uppgiften,
och när vi gingo hem. resonerade jag för resten med en socialdemokratisk ledamot
och sade, att det var ju rätt genant för oss, högermän, att endast ledamöterna
av den nu sittande högerregeringen behållit sina privata uppdrag.
Det förhåller sig nu ej så. Att vi. som inte gjort anmärkning, för tillfället
togo uppgiften för god, må ursäktas, men de herrar, som gjort anmärkning,
böra komma ihåg, att man får inte döma bara på vad man tror, Det är deras
absoluta skyldighet att undersöka saken, innan de döma och använda ett så
hårt vapen som § 107 regeringsformen. Annars kallas det slarv.

Så var det ännu en sak herr Reuterskiöld sade, nämligen att det i år är första
gången som denna sak kommit under bedömande av riksdagen. Men då
glömmer herr Reuterskiöld det av statsministern påpekade fallet av år 1919,
då en anmärkning mot två statsråd i detta avseende i andra kammaren lades
med ogillande till handlingarna.

Den nu föreliggande anmärkningen är själva slagnumret i årets ovanligt politiskt
betonade dechargebetänkande. Numret har ansetts vara av så stor betydelse.
att det satts främst i memorialet och betecknats med nr 1, ehuru det
ingalunda föredrogs i den ordningen, och enligt glada förljudanden före påsk
i Socialdemokraten, Svenska Morgonbladet och Dagens Nyheter skulle numret
vara av den slagkraft, att det omedelbart skulle fälla regeringen. Utskottet
har nämligen gjort den upptäckten, att flertalet av statsrådets ledamöter efter
sin utnämning till statsråd beklätt och fortfarande bekläda poster av ledande
ställning inom enskilda företag. Detta kan, säger utskottet, icke vara förenligt
med bestämmelsen och andan i 34 § regeringsformen, och därför gör utskottet.
d. v. s. alla de medlemmar, som tillhöra annat politiskt parti än regeringen,
anmälan mot samtliga statsråd och förutvarande statsrådet Wohlin enligt
107 § regeringsformen.

Förutsättningen för tillämpning av denna paragraf är, att statsråden skola
hava åsidosatt rikets sannskyldiga nytta. Socialdemokraterna, liberalerna, de
frisinnade och bondeförbundarna inom utskottet anse alltså — eller ha åtminstone
ansett — att det nuvarande statsrådets ledamöter åsidosatt rikets sannskyldiga
nytta, och detta på grund av de privata uppdrag de haft i enskilda
företag. Är detta ett vederhäftigt tal? Kan man säga, att de nuvarande ledamöterna
i statsrådet åsidosatt rikets sannskyldiga nytta? Nu sade visserligen
konstitutionsutskottets ordförande, och jag vill konstatera, att det även sades

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.

(Fort*.)

Nr 26.

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

vid behandlingen av frågan i utskottet, att det påstås inte, att de gjort detta.
Man vill inte förneka, att de med oväld, nit och skicklighet förvaltat sina ämbeten,
men det gällde en principfråga, och därför måste man göra anmärkning.
Men örn statsråden ej åsidosatt sin skyldighet, då finns det ju ingen grund för
anmärkningen! Då är anmärkningen obefogad, och utskottsmajoriteten bör
icke skriva som den gjort här i memorialet. Den, som läser memorialet, vet inte
vad andemeningen är, utan måste tolka det som det är skrivet.

Såsom ytterligare skäl för anmälan angavs det i det inom utskottet justerade
memorialet, att den principen »alltid» tillämpats, att de män, som inträda i
statsrådet, omedelbart avveckla alla förbindelser med enskilda företag. Utskottets
anmärkning blev på något mystiskt sätt kungjord i pressen, innan våra
reservationer hunnit tryckas och bifogas memorialet. I korus kastade sig då
vänstertidningar av alla slag över regeringen, och de hade ej uttryck starka
nog för att klandra statsråden. Herr Engberg i Socialdemokraten betecknade
deras tillvägagångssätt såsom »otillständigt», och en annan vänstertidning, jag
minns ej vilken, yttrade: »Det har genom årets dechargebetänkande fastställts,
att ministären Lindman på det allvarligaste komprometterat regeringsmakten
och trätt riksdagens grundlagsfästa rättigheter för nära. Detta faktum kan
ingen aldrig så bullrande högervrede trolla bort.»

Emellertid kom ju så småningom även högerreservationen till allmänhetens
kännedom. Genom den fastslogs, att den nu sittande regeringen icke inlett
någon ny princip, ännu mindre någon grundlagsstridig sådan, då dess medlemmar
bibehållit en del enskilda uppdrag. Det var inte svårt att visa, att medlemmar
av olika skiftande regeringar gått till väga på samma sätt, utan att
konstitutionsutskottet och riksdagen anmärkt därpå. Efter det vår reservation
inlämnats i utskottet, har ordalydelsen i memorialet ändrats, utan att vi reservanter
tillsports. I det till kamrarna utdelade, bakom reservanternas rygg
omjusterade memorialet står nu. att den principen »plägat» tillämpas, att de
män, som inträtt i statsrådet, omedelbart avvecklat alla förbindelser med enskilda
företag.

Jag kan inte lämna detta förhållande oanmärkt, att man justerar om ett uttalande,
utan att höra dem, som varit med om detsamma. Det kan vara tillåtet
att ändra en rent formell oformlighet, men detta, att man justerar örn ett så viktigt
dokument som konstitutionsutskottets av utskottet godkända anmärkningsmemorial
just på den punkt, som är den bärande och springande, har jag aldrig
hört talas örn än mindre varit med örn. Inom domarkåren har man alltid ansett,
att något sådant under inga omständigheter får ske. Det kan inte förekomma.
Det är fördömligt och kan vara straffbart. Har domstolen skrivit och avsagt
sin dom, får den inte ändras. Emellertid är den ena som den andra uppgiften
felaktig. Statsråd ha alldeles icke brukat avveckla sina förbindelser med enskilda
företag. Utskottet har helt enkelt icke undersökt saken, innan det satte
sig att döma regeringens ledamöter. Det visar på ett beklagligt sätt, hur
lättvindigt konstitutionsutskottet tagit sin uppgift.

Sedan allmänheten vunnit klarhet härom, har emellertid den glada tonen i
pressen förändrats. Man tiger nu efter påsk eller slätar över de förut gjorda
uttalandena, och en tidning som Dagens Nyheter, som förut gått mycket illa åt
regeringen, skriver nu angående dechargememorialet: »Saken är, allvarligare

sett, ganska sorglig. Den vittnar örn en viss brist på självkritik, en felande
insikt om den konstitutionella granskningens innebörd och begränsning, för att
uttrycka sig milt.»

På spörsmålet, huruvida ett statsråd lämpligen bör inneha enskilda uppdrag
eller ej, skall jag inte ingå. Därom har tillräckligt talats i kammaren i dag och
framför allt i pressen. Blott så mycket vill jag säga, att den paragraf i regeringsformen,
mot vilken konstitutionsutskottet anser, att statsråden förbrutit

Lördagen den 26 april f. m.

39 Nr 20.

sig. inte talar om enskild tjänst. Den förbjuder blott en ledamot av regeringen
att utöva annat statsämbete och att uppbära inkomst därav.

Örn utskottets majoritet satt sig in i saken, innan den tillgrep ett så svårt
vapen som 107 § regeringsformen, skulle den ha funnit, att riksdagen förut
godkänt det förhållande, att statsråd kvarstått i bolagsstyrelser. Såsom hans
excellens herr statsministern påpekat, gjordes vid 1919 års riksdag reservationsvis
anmärkning mot statsrådet Thorsson för att han hemställt örn att statsråden
Hellner och Palmstierna måtte förordnas till ledamöter av styrelsen för
tobaksmonopolet. Den anmärkningen lades, som jag förut sade, med ogillande
till handlingarna.

Det är lätt att se. att politiska spekulationer i år ligga bakom dechargebetänkandet
och att omsorgen om grundlagens vård och upprätthållande inte varit
sä synnerligen stor. Utskottet har såväl i denna punkt som särskilt i en annan
rörande bolags bulvanförhållande låtit ivern att anmärka till den grad leda
utskottets verksamhet, att man kan ifrågasätta, huruvida utskottet äger den
känsla av ansvar, som riksdagens förnämsta utskott bör äga. Det har icke
gått att övertyga allmänheten, att bakom allt klander ligger något verkligt
reellt intresse utan framför allt önskan att till varje pris komma åt regeringen.
Det stora slagnumret har fallit till marken. Såväl socialister som framför allt
liberaler och bondeförbundare ha enligt pressuttalanden tagit avstånd från sina
representanter i konstitutionsutskottet. Skånska Dagbladet frågar med rätta,
hur pass fria de socialistiska regeringarna stått gentemot fackföreningsrörelsen.
och en bondeförbundstidning talar örn det huvudlösa, rent ut sagt ovederhäftiga
angrepp, som Sveriges riksdags konstitutionsutskott ansett med sin värdighet
förenligt att koka ihop. Och slutligen har en liberal tidning, som tidigare
uttryckt sig skarpt mot regeringen, efter påsk haft ett uttalande, som jag
inte kan neka mig nöjet uppläsa. Det målar med så klara och friska och belysande
färger, vilken ställning utskottet intagit, att jag inte bör undanhålla kammaren
detsamma. Tidningen skriver: »Allvarligt talat, tycker man att vänstern
borde hålla sig för god att arrangera konstitutionella upptåg av här ifrågavarande
slag. De verka lätt ödeläggande på den aktning, som folket bör hysa
för sina representanter i parlamentet. Frånsett att det är oförskämt att förutsätta.
att vänstern ute i landet skulle vara till den grad omdömeslös, att den
i en sak som denna skulle ställa sig solidarisk med sina representanter. Det
allvarligaste i denna sak är emellertid vad som förekommit i samband med
justeringen av utskottets utlåtande. Utskottsmajoriteten har hastigt måst helt
enkelt frånträda själva kärnpunkten i den anmärkning, på vilken den haft för
avsikt att söka fälla regeringen! Att den gjort det i tid är emellertid icke dess
egen förtjänst. Det är reservanterna, som räddat utskottsvänstern från en
dunderblamage. — — Genom omskrivningen har utskottsmajoriteten ådagalagt,
hur pass otillförlitligt omdömet är hos vårt grundlagsvårdande utskott.»

Äng. vissa
statsråd sledamöters

enskilda
uppdrag.

(Forte.)

Herr Vennerström: da. herr talman! dag vet icke, om det i denna skingrade
församling är möjligt att erhålla något nämnvärt gehör för utskottets
synpunkter efter statsministerns tvenne åtminstone formellt eller i vad det
gäller temperament mycket starka försvarstal. Emellertid, herr talman, förklarade
statsministern, att vid granskningen i konstitutionsutskottet uppenbarligen
de olika partierna fördelats på tvenne grupperingar, å ena sidan regeringens
anhängare och å andra sidan den oppositionella majoriteten. Jag ber
att med åberopande av sådana vittnesmål, som framkommit från en aktad ledamot
av denna kammare på stockholmsbänken, herr Stendahl, energiskt få bestrida.
att detta uttalande från statsministerns sida är med verkligheten överensstämmande.
Sanningen är, att bakom lejonparten av anmärkningar står en
och annan ledamot av högerpartiet vid sidan av den så kallade regeringsfient -

>r 26. 40

Lördagen den 26 april f. m.

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

liga utskottsmajoriteten. Där står min värderade vän herr Stendahl som
energisk anmärkare och som deltagare i vissa anmärkningar från utskottets
sida. Vi återfinna även vår vän Stendahl bland reservanterna, då det gällt
att reservationsvis framföra anmärkningar. Där finna vi den visserligen icke
av statsministern älskade men likväl högerledamoten Arne Forssell som deltagare
i vissa anmärkningar, och jag tror. att var och en. som följt utskottets
behandling, måste erkännna, att det i början väsentligen var från högerpartiets
egna ledamöter, som de starkaste stötarna sattes in och som de flesta anmärkningarna
framställdes.

_ Sedan ber jag att få åberopa ett annat vittnesbörd, och jag håller mig därvid
till en den högre juridikens representant i denna synnerligen juridiska församling,
nämligen hovrättsrådet Karl Johan Ekman, vars namn återfinnes
under åtskilliga reservationsvis framställda anmärkningar, där han icke ens
med min hjälp kunnat få majoritet för dem. T varje fall står hans namn såsom
ledare för flera reservationsvis framkomna anmärkningar mot regeringen.

Örn jag går vidare, skulle jag kunna tillägga en hel rad av olika anmärkningar,
där den ena eller den andra högerledamoten ansett åtskilligt fog finnas för
anmärkningen i fråga — det kan vara onödigt att nämna några namn. De lia
deklarerat ganska stora sympatier för den eller den anmärkningen, men då det
gällt den slutliga voteringen har lojaliteten tagit överhand över viljan att anmärka,
och man linner, att de vid den sista voteringen icke gått med på de
framställda anmärkningarna i det ena eller andra fallet.

Då man velat beskylla utskottets majoritet för rent av partipolitiska nidingsdåd,
kan jag med det renaste samvete i världen förklara, att så ligger det
sannerligen icke till. Vi ha behandlat frågorna fullständigt sakligt utan hänsyn
till olika partigrupperingar, antingen för eller emot den sittande regeringen.

Sedan ber jag att få uttala min varma sympati för den nu i kammaren icke
närvarande statsministern. Jag får säga, att när han rörde sig på sin egna
hälsingska mark och när han talade om Strömbacka bruk, så som det höves en
gammal brukspatron, som vuxit upp på detta bruk, kände jag en mycket varm
sympati med honom, icke minst därför, att jag nyligen på samma domäner,
som delvis sammanfalla med de Tiggerska intressedomänerna, nämligen Iggesunds
och Hudiksvalls trävaruintressenters, spritt socialismens farliga evangelium
under påskferierna. Jag ber att få uttala min sympati för det varma
temperament och den känsla, som herr statsministern visade. Jag försår mycket
väl, att lian icke vill ens formellt under sitt statsministerskap avskära
sambandet med sitt eget gamla bruk, men jag tror, att statsministern, och jag
tror, att jag i det fallet även kan addera hans excellens utrikesministern, kanske
bör kunna reflektera på, åtminstone taga upp till övervägande en annan
synpunkt rörande det formella förhållandet beträffande ordförandeskap eller
ledamotskap i styrelse, även i sådana för dem själva personligen mycket närstående
företag. Det är så, att dessa företag till icke ringa del äro jordförvärvande
och skogsköpande bolag. För min del skulle jag förmoda att, när
det kommer dokument, handlingar, till den eller den tjänstemannen och deli
eller den ämbetsmannen, som äro underskrivna med så tyngande namn, som
namnen pa landets stats- och utrikesministrar, så spelar dessa namns tillvaro en
betydligt större roll än vad kanhända papperen i och för sig skulle komma
att göra genom det innehåll, som de ha.

Jag ber att fa hemställa till övervägande ännu en liten synpunkt. Man
skojar med Cesars berömda hustru; hon får icke misstänkas, och jag såg, att
en lysande och spirituell penna i Göteborg talade om, att nu kommer man återigen
släpande med den där Cesars hustru, som icke får misstänkas. Han ville
därmed göra gällande, att det är nonsens att föra fram sådana subtila mora -

Lördagen den 26 april f. m.

4 1 Nr 26.

liska synpunkter. Men, eders excellens herr Trygger, jag ber att få hemställa
till övervägande en synpunkt. När man ändå får höra talas örn och till och
nied ser det i skrift med hänvisning till aktiebolagsköp av så kallade bulvanhemman.
beträffande vilka utskottet i ett fall anmärkt, att det är tämligen naturligt,
att en regering, som har så framstående alltjämt fungerande ledamöter
i stora företag handlar på sådant sätt, så undrar jag, örn det är alldeles
nödvändigt att man rent av provocerar fram genom ett även formellt bibehållande
av ledamotskap eller ordförandeskap i styrelser för sådana företag misstankar
ute bland befolkningen, som man i detta fall icke gärna kan komma
ifrån.

Jag ber att få hemställa till övervägande vad jag nyligen hörde från ett par
synnerligen framstående talesmän för norrländska synpunkter. Jag vill inte
säga, att det var riksdagsmän, men det var i varje fall synnerligen framstående
talesmän för övre Norrland. Man sade så här: Det är tämligen naturligt.
att den meningen spritt sig i övre Norrland, att den nu fungerande regeringen
icke vill lösa Seskaröproblemet; den vill lägga ned sågverksindustrien
för att därigenom kunna med grovtimmer tillgodose det mellersta Norrlands
sågverksintressen, som i hög grad äro knutna till Kreugerkoncernen. Där
ha vi för närvarande landets socialminister såsom en av styrelsens ledamöter.
Jag för min del vill uttryckligen förklara, att jag icke tror, att den sakliga
meningen i dessa misstankar är korrekt, det vill jag fritaga regeringens ledamöter
från. Men jag undrar i alla fall, när sådana misstankar kunna komma
fram, om det icke är allvarlig anledning att överväga, om icke det formella
skiljandet från styrelsemandat kan vara en så liten kostnad för vederbörande
själva, men av så stort värde för allmänheten och den allmänna uppfattningen.
att även en formell skilsmässa bör komma till stånd.

Jag erkänner till fullo, att den formella skilsmässan icke innebär ett lösande
av de ekonomiska intressebanden. Jag tror, att man skulle göra sig skyldig
till en ganska farlig naivitet, om man trodde, att en man, som formellt gått
från den eller den styrelsen, därigenom i realiteten skilt sig från de intressen,
som äro kombinerade med det företag, vars styrelse han nyligen tillhört. Jag
kan i varje fall icke göra mig skyldig till en sådan naivitet. Tyngdpunkten
ligger på ett annat håll. Jag vill energiskt understryka vad herr Reuterskiöld
anförde, nämligen att vi icke kunna komma ifrån, att det juridiska ansvaret
genom bibehållandet av ledamotskap i styrelsen för stora företag, såsom banker
och industrikoncerner under kristider, är av ganska betänkligt slag. Såsom
socialdemokrat vill jag göra en anknytning till förra vårens händelser
och lidelsefulla debatter rörande de allmänna sparbankerna. Antag, herr utrikesminister
och herrarna på regeringsbänken, att vi hade haft en fungerande
socialdemokratisk regering, antag att några regeringsledamöter råkat vara
medlemmar av den eller den styrelsen för dessa allmänna sparbanker. De hade
då varit juridiskt ansvariga, de hade handlat på god tro, men de hade haft
juridiskt ansvar. Måste man då icke erkänna att genom deras fall på samma
gång skulle ha ryckts med icke så litet av regeringsmaktens egen auktoritet,
och vad som gäller i den delen, gäller vilken regering som helst, som i alltför
hög grad tar även det juridiska ansvaret genom bibehållande av olika stj^relsemandat.

Jag lämnar detta nu, men då jag ser hans excellens herr utrikesministern
närvarande, vill jag fråga honom, örn icke bibehållandet av styrelsemandat
kan komma att föranleda ett övervägande även från hans sida. Såsom vi alla
veta, växer för närvarande med mycket stor hastighet icke minst i Kreugerkoncernens
tidevarv de nationella företagen ut till internationella företag, och
därigenom kan bibehållandet av styrelsemandat i ett nationellt företag komma
att spela en viss roll även i utrikespolitiskt och internationellt hänseende.

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Korts.)

Kr »i.

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Förfil.)

Jag har fäst mig vid att en sådan man som socialministern enligt föreliggande
handlingar är ledamot av styrelsen för aktiebolaget Kreuger & Toll,
och han är liven ledamot av styrelserna för en del andra närstående företag.
Han har visserligen icke underskrivit styrelseberättelserna, och det håller jag
honom räkning för, men antag, att han nu verkligen skulle fungera som ledamot
av någon av dessa styrelser. Vi måste komma ihåg, att Kreugerkoncernen
driver förhandlingar icke blott med främmande enskilda företag utan med
främmande stater och främmande regeringar, och då ställer jag för min del
den frågan: är det ur utrikespolitisk synpunkt oangripligt att en medlem av
den fungerande regeringen kan komma att som ledamot av en sådan styrelse
uppträda som underhandlare gentemot främmande hinders och i detta fall
nästan samtliga europeiska regeringar? Det kanske icke är någon större fara,
så länge som underhandlingarna gå utan något nämnvärt gnissel, men antag,
att det skär sig mellan koncernen och den eller den främmande regeringen.
Är det verkligen ur utrikespolitisk synpunkt fullständigt oangripligt.
och är det klokt att man i längden bibehåller ett sådant arrangemang?

Jag vill taga ett fall till, och det gäller statsminister Lindman. Han är,
såsom herrarna finna av dokumenten, ledamot i styrelsen för Huskvarna vapenfabrik.
Jag förmodar, att excellensen Lindman med den vapenfabriken
har samma gamla familjära och hälsingska blodsband, som han har i fråga
om Strömbacka bruk. Jag frågar: är det verkligen klokt, att landets egen
statsminister framträder som vapenexportör gentemot utlandet? Nu har han.
såsom han själv berättade med sitt goda humör, visserligen endast exporterat
några revolvrar och ett eller annat skjutgevär till utlandet, och han har därför
hittills åtminstone icke gjort sig skyldig till någon större förbrytelse. Men
det kan bli en mycket förnäm vapenexporterande fabrik. Den kan växa
under hans skickliga ledning, den kan kanske bli ett nytt Bofors. Och då gör
jag mig själv och honom och även herr utrikesministern den lilla frågan: är
det verkligen ur utrikespolitisk synpunkt fullständigt oangripligt, att landets
egen statsminister i detta fall fungerar som vapenexportör till utlandet? Jag
vågar ifrågasätta, örn det är av nämnvärt värde för Sveriges intressen, att
landets egen statsminister i det fallet fungerar som sådan.

Vi kunna gå vidare. Det kan bli krig ännu en gång i världen. Är det då
rimligt att landets egen statsminister fungerar som styrelseledamot och exporterar
vapen till främmande länder, som befinna sig i krig? Jag tror, att
saken icke ligger så enkelt till, som herr statsministern med sitt goda humör
behagade göra gällande. Jag tror, att frågan är långt mera allvarlig, och att
den kräver en mera allvarlig behandling än som denna gång kom den till del
från statsministerns sida.

Det uttalades vidare av statsministern, och det är det stora argumentet:
varifrån skulle man få dugliga regeringsledamöter, och huru skulle det praktiska
livets män kunna tagas i bruk för regeringsbildande, örn man skulle följa
konstitutionsutskottet?

Jo, mina herrar, det är väl ändå så, att såväl landets statsminister som dess
utrikesminister skola kunna finna en rad prejudikat på att man mycket väl
kan få förnämliga och dugande män till och med för excellensämbetena utan
att de bibehålla några styrelsemandat. På den nuvarande utrikesministerplatsen
ha under gångna tider fungerat sådana män som excellensen Branting och
excellensen Undén utan att kombinera denna befattning med styrelsemandat i
olika stora privatföretag. Jag skulle förmoda, att sådana män som herr Branting
och herr Undén icke tillhörde de utrikespolitiska duvungarna; jag tror,
att de fullt ut kunna mäta sig med vilken excellens det vara månde före eller
efter deras tillvaro på utrikesministertaburetten.

Vi kunna gå vidare. Då det gäller utrikesministerämbetet kan man hänvisa

Lördagen den 26 april f. m.

Nr 26.

till ett sådant precedensfall som excellensen Hellner, när lian tillhörde den
liberal-socialistiska regeringen 1917—1920. Yi finna, att excellensen
Hellner ögonblickligen lämnade styrelsen för Enskilda banken, Nordiska
Kompaniet, Nordiska Kompaniets verkstäder, Storviks sulfitfabrik, Kopparberg-Bofors
och Swedish Trading Company. Han gick ögonblickligen ut ur
samtliga dessa företag. Han kunde göra det. ehuru han liksom den nuvarande
utrikesministern kombinerade egenskapen av hög jurist och ledare av
privata företag. Excellensen Hellner kunde göra den åtskillnaden, och jag
tror icke. att vare sig han eller staten förlorade på. att den åtskillnaden verkligen
kom till stånd.

Vad beträffar hans excellens herr statsministern har han icke kunnat skilja
sig från något styrelseuppdrag. Det finnes andra excellenser, även inom högerpartiet,
som ha kunnat göra på annat sätt. Här finnes i denna kammare
närvarande en man, som vi socialdemokrater under gångna tider ha i vissa fall
ganska hårt bekämpat, och jag tror, att man kan säga i många fall för hårt
bekämpat. Men det är en man, som vi alla respektera för hans orubbliga rättrådighet
och hans raka och rätlinjiga karaktär. Huru handlade den excellensen.
det var dåvarande landshövdingen Hammarskjöld? Han gick ögonblickligen
ut ur st5''relsen för Enskilda banken, och han har icke underskrivit någon
styrelseberättelse för de åren för det mejeriföretag, där hans eget näringsintresse
förmodligen varit synnerligen starkt koncentrerat. Jag tror, att, när
ett sådant precedensfall finnes, skulle vi kunna göra en viss åtskillnad mellan
regeringsuppdrag och innehav av styrelsebefattningar i bolag utan att den
svenska statens intressen skulle bli lidande på det. För min del skulle jag vilja
förmoda, att en kommande regering, vilken det vara månde, gagnar den
svenska staten och svenska intressen mera genom att välja den Hammarskjöldska
vägen än genom att välja den Lindmanska vägen. Jag tror att, örn ett
sådant val skulle komma till stånd, konstitutionsutskottets betänkande, låt vara
att man sagt i andra kammaren, att det skjutit över målet, dock icke varit
fullständigt förgäves.

Till sist ber jag att helt och fullt få instämma på en punkt med excellensen
Lindman, nämligen då han talade örn, att man icke kan skapa några fasta regler
för att här trampa upp en rågång mellan regeringsuppdrag och innehav av
styrelseuppdrag i det eller det bolaget. Jag tror, att det är omöjligt att uppdraga
fasta regler, men vi kunna ändå resonera ett ögonblick örn det. Jag vill
först undantaga rena familjeföretag, och jag tänker därvid på den gången, som
herr Bosén satt kvar i sin egen tidning, Västerbottens-Kuriren, eller då herr
Hamrin satt kvar i det företag, som bär namnet aktiebolaget Felix Hamrin &
C :o. I det fallet är det rena familjehistorier, och ett särskiljande är väl av
tämligen liten betydelse. För det andra skulle jag kunna undantaga det fall,
som jag återfinner i handlingarna, att förutvarande civilministern C. E. Svensson
haft uppdrag av sin stad att representera staden i den eller den styrelsen.
I vad det gäller den nuvarande finansministern och den nuvarande justitieministern.
herrar Dahl och Bissmark, ha de haft liknande uppdrag av sina
städer att representera dessa i det eller det företagets styrelse. Vidare tror
jag. att man måste med hänsyn till riksdagens egen hållning år 1919 till
samma kategori även räkna sådana företag som de helstatliga eller halvstatliga
företagen, men sedan man gjort den distinktionen, tror jag, att såväl hans
excellens herr utrikesministern som hans excellens herr statsministern borde
taga under allvarligt övervägande, om icke med en sådan rågång mellan dessa
och de stora ekonomiska intresseföretagen man skulle kunna säga, att konstitutionsutskottet
givit signalen till ett övertänkande av en fråga, som icke är
alldeles värdelös för den ena eller andra kommande regeringens handlingssätt.

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

Nr 2G. 44

Lördagen den 26 april f. m.

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

Herr Winberg:: Herr talman! När man hör de lena och rent av bevekande

ordalag, med vilka man från ut.skottsmajoritetens sida hemställer till den nuvarande
regeringens ledamöter, att genom vidtagande av vissa handlingar förbättra
sin moraliska prestige, skulle man vid ett hastigt bedömande kunna
komma till det resultatet, att den nuvarande regeringen icke har några varmare
vänner än ut skottsmajoriteten. Men en sådan uppfattning skulle komma i
strid med vissa andra saker, som förekommit, och på vilka jag nu icke skall
gå in.

Helt naturligt kan även jag ansluta mig lill utskott smajoritetens ståndpunkt,
att det skulle vara önskvärt att både den nuvarande regeringen och alla regeringar,
sorn komma hädanefter, kunde avkoppla sina privata ekonomiska
intressen och vara fullkomligt objektiva i alla avseenden. Men herrarna få
ursäkta, att jag icke kan komma upp till den moraliska indignation, som andra
kunna göra, när man från utskottets sida kommer och förvånar sig över, att
så aktiva högerpolitiei som excellenserna Lindman och Trygger, för att icke
nämna andra statsråd, förbli högerpolitiei även när de gå in i en regering.
Ty detta vittnar örn alltför stor politisk enfald, oell jag vill aldrig förfalla
till en sådan. Jag vet av erfarenhet, att sådana aktiva personer icke avsäga
sig sina förbindelser med den snöda mammon eller storfinansen, utan de behålla
dessa intressen. Huruvida detta är klandervärt eller berömvärt beror på
personernas läggning, och i det avseendet är jag färdig att dela hans excellens
herr statsministerns uppfattning såtillvida, att jag tror, att det är lika
riktigt och nyttigt att de behålla dessa platser, så att hela världen får se,
att det är en regering, som representerar storfinansen, storkapitalet och bolagsväldet.
Och när man nu så bevekande från vänsterhåll framställer begäran
till regeringen, att dess ledamöter väl kunna avsäga sig dessa befattningar
i styrelser och dylikt — så att man inte behöver komma och säga: de
där representera storfinansen — då vill jag silga, att sådant är bara bluff.
Ty det är alldeles riktigt, som statsministern yttrade, att även örn de formellt
avsäga sig uppdragen, ligger deras själ och hjärta kvar i företaget. Han var
så pass ärlig, att han erkände det. och det håller jag honom räkning för. Del
är således bara ägnat att slå blå dunster i ögonen på allmänheten, om statsråden
formellt avsäga sig uppdragen. Hade utskottet i detta avseende velat
komma med något uttalande av värde, med någon hemställan, som varit av
betydelse, då skulle utskottet ha gått in för att föreslå sådana tillägg eller
ändringar i grundlagarna, att ''len ungefärliga lydelsen av den åberopade paragrafen
blivit den. att statsrådsbefattning inte må uppehållas av person, som
är engagerad i enskilda företag på det eller det sättet. Då hade saken varit
så pass klar åtminstone, att örn denna bestämmelse blivit något så när tydligt
utformad, skulle man inte behövt som statsråd ha personer, vilka tydligen endast
representera ett visst ekonomiskt intresse här i livet, Men att som utskottet
här gör, för det första komma och förvåna sig över, att herrar Lindman
och Trygger och en hel del andra som statsråd uppenbarligen representera
storfinansen utåt, finner jag vara synnerligen malplacerat. Och för det
andra: örn utskottet inte har något annat att föreslå än detta, som jag förmodar
skett i den politiska anständighetens namn. att dessa herrar under sin
statsrådstid formellt skulle avsäga sig uppdragen i bolagsstyrelserna, kommer
en sådan praxis icke att ha den ringaste betydelse enligt min bestämda mening.
Jag skulle för övrigt såsom en konsekvens av vad som här förekommit
vilja säga som min mening, att vi skola inte inbilla oss själva eller försöka
inbilla andra, att man i dessa tider i någon regering kan sätta in någon
person, som är så fullständigt oberoende av varje intresse i ena eller andra
avseendet, att han står utanför eller ovanför vare sig de politiska partierna
eller de ekonomiska intressena. Det är ett försök att inbilla oss själva någel,

Lördagen den 26* april f. m.

Nr 26.

sorn inte alls Ilar med verkligheten att göra. Jag tillät mig att vid remissdebatten
förra året uttala, att den nuvarande regeringen är en stark exponent
för storfinansiella eller storkapitalistiska intressen, och det är väl ungefär
också sanningen. Men då skall man inte komma och förvåna sig över, att
dessa personer handla enligt sina intentioner och i överensstämmelse med de
intressen, de ha att bevaka.

Vad man däremot skulle kunna anmärka på och förvåna sig över, är att
vissa regeringar av vänsterfärg låta sig angeläget vara att förneka, att de på
något sätt företräda vissa intressen eller föra vissa befolkningsgruppers talan,
och därför myntat ut slagordet, att de bildat en »landsregering», som står
över partierna. Det låter vackert och bestickande, när man talar så från regeringshåll,
men vad innebär det i verkligheten? Jo, det innebär, att man
förnekar de intressen man blivit satt att iakttaga, när nian kommit så långt
som i regeringsställning. Men det är anledning för dem, som stå på vänsterkanten,
att lika tydligt markera sin ståndpunkt och inte heller glömma bort,
vilka intressen och befolkningsgrupper ole närmast lia intresse av att hjälpa,
örn de komma upp i regeringsställning, och då åtminstone uppträda lika ärligt
och hederligt, som jag finner, att högern gjort i detta avseende. Det
skulle inte ett ögonblick falla mig in att taga den nuvarande regeringen i försvar;
förresten antager jag, att den betackar sig därför. Men jag anser i alla
fall, att detta skall vara detta. Man skall inte alls fortfarande gå och invagga
sig i sådana illusioner som att här skulle man kunna skapa en regering,
som representerar alla gruppers och alla klassers intressen i lika hög grad.
Låt oss komma ihåg. att den nuvarande regeringen är storindustriens och storkapitalets
regering, och behandla den som sådan, men försök inte omvända den
och göra den »moralisk», utan skaffa en sådan plattform, att den kan köras
iväg och sätt dit en annan regering, örn det finns utsikter till att denna andra
blir bättre än den nuvarande! Men lägg framför allt märke till hur man bör
uppträda på vänsterhåll, då man innehar regeringsmakten, så att det inte blir
så som jag sagt förut, då jag uttalade den meningen, att jag finner det mera
naturligt, att en högerregering driver högerpolitik, än att liknande politik
drives av en regering under vänsterskylt.

Nu skall jag inte inveckla mig i hårddragna tolkningar för att inte säga
hårklyverier rent politiskt sett ur grundlagstolkningssynpunkt, vilket man här
gjort. Jag är inte tillräckligt mycket grundlagskännare för att uttala mig
örn huruvida den omständigheten, att en del av den nuvarande regeringens
ledamöter fortfarande innehar befattningar som styrelsemedlemmar i ekonomiska
företag, kan ge befogad anledning att framställa anmärkning mot deni
enligt regeringsformens 107 §. Det är jag som sagt icke tillräckligt grundlagskunnig
för att jättra mig örn. Men vad jag däremot vill reagera emot är,
att man här kommer och visar ett förvånat ansikte över att något sådant inträffat.
Det är något helt naturligt att så skett, och det är utifrån dessa
naturliga utgångspunkter, som regeringen skall bedömas som sådan. Därför
tror jag, att det är riktigast och nyttigast för alla parter att vara så pass
realistiska att vi taga den utgångspunkten vid frågans bedömande.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr talman! Då mitt handlingssätt från

år 1914 blivit med gillande eller till och med såsom föredömligt anfört i en
del vänstertidningar och till min ytterligare stegrade förvåning även här i
kammaren från vänsterhåll, skall jag tillåta mig börja med några mera personliga
anmärkningar.

Det är fullkomligt riktigt, att jag år 1914 vid mitt tillträde till statsministerämbetet
skyndade att avsäga mig det inom parentes sagt mycket förmånliga
ledamotskapet i Stockholms Enskilda Banks styrelse, detta oaktat

Äng. vissa
statsråds -ledamöters
enskilda
uppdrag.

(Forts.)

Nr 26.

Lördagen den 26 april f. m.

Äng. visna
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Korts.)

varken jag eller någon annan då trodde, att mitt statsministerskap skulle komma
att räcka mera än några få månader. Men att jag så gjorde, berodde icke
på en principiell uppfattning hos mig, att ett statsministerskap eller ett statsrådskap
i allmänhet vore oförenligt med ledamotskap i en bolagsstyrelse, utan
det berodde på den till ytterlighet spända och ömtåliga situationen, örn vilken
jag verkligen inte säger för mycket när jag säger, att den haft få motstycken.
Under sådana förhållanden ansåg jag angeläget, riktigt och nödvändigt
att undvika allt som kunde giva lastarenom rum och försvaga regeringens
ställning, undvika detta så långt ske kunde uteslutande genom personliga
uppoffringar och utan prisgivande av offentliga intressen. Att jag inte
hade den principiella uppfattningen, att statsministerskapet vore oförenligt
med ledamotskap i bolagsstyrelser i allmänhet, framgår bäst därav, att jag''
bibehöll ledamotskapet i styrelserna för två bolag i Uppsala, nämligen mejeribolaget
och spårvägsbolaget, och att jag fann mig däri att en hel del av mina
kolleger åtminstone temporärt bibehöllo vissa ledamotskap i bolagsstyrelser.
Detta om detta för att icke någon, av vad som förekommit, möjligen skall bilda
sig en alltför ljus bild av mig.

Vad sedan själva saken angår, skall jag inte närmare ingå därpå, att det till
en början förefaller en gammaldags jurist något förvånande, att protokollsgranskningen
kunnat giva anledning till ifrågavarande anmärkning. Av protokollen
framgår ju inte direkt något annat än att ifrågavarande statsrådsledamöter
anmält jäv, då frågor rörande deras bolag förekommit i statsrådet,
och detta anmälande av jäv måste väl anses vara en berömlig gärning, inte en
fördömlig gärning.

Sedan har man visserligen ej velat sätta likhetstecken mellan, men dock i
väsentliga avseenden likställa dylika uppdrag och ämbeten. Då skall jag först
fästa upmärksamheten därpå, att även med avseende å ämbeten är det inte
förbjudet att innebära andra ämbeten än statsrådsämbetet under statsrådstiden,
utan endast att utöva dylika ämbeten. Och att det skulle vara strängare
i fråga örn uppdragen än i avseende å ämbeten, därtill kan väl åtminstone inte
vare sig principiellt eller formellt finnas någon grund.

I det sammanhanget vill jag säga, att långt ifrån det som, enligt vad jag
tror, förut är sagt här, finner jag, att det är betänkligare, örn någon under
statsrådstiden innehar eller utövar ställning som statens ombud eller statens
styrelseledamot i till exempel Tobaksmonopolet, därför att det är en ställning,
som betydligt mera, ja, ojämförligt mera närmar sig ämbetsställningen än
exempelvis ledamotskapet i styrelsen för ett bolag vilket som helst. För mig
står det så, att en huvudanledning till ifrågavarande förbud mot förenande av
statsrådsämbete med annat ämbete varit, att man velat undvika det förr ganska
vanliga förvirrande av instansordningen, som uppkom genom att en och
samma person fungerade i olika instanser, och detta har ju tydligen inte någon
som helst tillämpning med avseende å bolagsstyrelser.

Vad sedan ansvaret angår, är det sant, att en styrelseledamot i ett bolag
har ett ansvar gentemot sina uppdragsgivare, det vill säga gentemot sin bolagsstämma,
men kollisionen mellan detta ansvar och hans statsrådsansvar
upphäves ju i den män han inte deltager i sådana ärendens avgöranden, där
bolaget är intresserat, utan då anmäler jäv. Och för övrigt får jag säga, att
med de kvalifikationer, som man får förutsätta hos statsråden, nied det uppsåt
man måste förutsätta hos statsråden, att låta det allmänna intresset gå
före allting annat, är det väl snarare de privata uppdragsgivarna, som kunna
beklaga sig över denna intressekollision än staten, ty örn någon skulle bli lidande
härpå, är det de privata uppdragsgivarna och icke staten.

Vidare har det sagts, att statsråden böra stå fria och undvika jäv. Ack,
mina herrar, detta är i mycket hög grad en illusion! Man kan visserligen ge -

Lördagen den 26 april f. m.

47 Jfr Sfi.

nom avsägelse!'' undvika möjligheten av jäv på det mycket begränsade område
av ärenden, som röra bolag och bolagsdirektioner och även där till större
delen bara skenbart, ifall man är aktieägare eller eljest mera personligt intresserad.
Men hur är det möjligt att frigöra en statsrådsledamot från personliga
intressen i de regeringsärenden, som förehavas? Hur är det möjligt att frigöra
en stor jordägare från privat intresse i frågor, som röra jordlagstiftningen.
till exempel arrendelagstiftningen, eller lagstiftningen om ensittare? Hur
är det möjligt att frigöra en person, som gjort sin karriär inom arbetarrörelsen,
från de intressen, som däri representeras, då fråga är örn arbetarlagstiftning
och dylikt? Hur är det möjligt att frigöra en person från intressen rörande
frågan hur beskattningen kommer att gestalta sig? Det ligger öppet för valman.
att sådant inte är möjligt, men jag skall tillåta mig att citera ett visserligen
ovanligt men synnerligen belysande exempel. När på min statsministertid
värnskatten infördes — vilken var en mycket tung skatt — skulle den enligt
förslaget utmätas efter vederbörandes beskattning för ett visst år. Det
berodde således eller kunde således i ofantligt hög grad bero på, om normalåret
för värnskatten bleve det ena beskattningsåret eller det andra beskattningsåret.
För mitt vidkommande kan jag säga, att valet mellan de olika tänkbara
beskattningsåren kunde innebära ett mångfaldigande för mig av värnskattens
belopp. Riksdagen mildrade nu den föreslagna bestämmelsen genom
att taga ett medeltal för vissa år, men det är nog, att i propositionen framlades
förslag örn att ett visst år skulle ligga till grund för beräkningen; örn
beskattningen ena året är t. ex. tre gånger så stor som det andra, så är valet
av år tydligen synnerligen betydelsefullt för den enskilde värnskattebetalaren.
Och även örn man räknar med ett medeltal för vissa år, blir fastän i något
mindre mån något liknande händelsen. — Ingen människa är väl fri från inflytande
av hur stämpelbeskattningen är beskaffad? Och för att nu lämna
det ekonomiska området, vilket kanske alltför mycket sysselsatt kammarens
ledamöter — ty jag vill inte tro, att kammarens ledamöter äro så materialistiskt
anlagda — så kan man väl fråga: vilken statsrådsledamot är personligen oberoende
av frågan om hur arvslagstiftning och giftermålslagstiftning äro beskaffade.
Dessa ha ju ovillkorligen intresse även för honom. Man kan icke
begära, att en statsrådsledamot vid inträdet i statsrådet skall avlägga något
slags munklöfte och snarast möjligt avveckla även sina familjeförhållanden.

Så har det åberopats, att ledamotskap i bolagsstyrelse hindrar arbetet som
statsråd. Först och främst hindrar det inte arbetet som statsråd annat än i
den mån man arbetar som styrelseledamot. I den mån detta ej är fallet, gör
ledamotskapet varken till eller ifrån. Och för det andra föreligger även
här en illusion, ty det är inte möjligt att vare sig genom grundlagsbud
eller genom utvecklad praxis hindra en statsrådsledamot från
att vara intresserad ledamot exempelvis i en schackklubb, där han förbrukar
mycken intelligens, eller i en vetenskaplig akademi, där han till och med kan
anlitas att hålla ett och annat föredrag. I detta sammanhang får jag säga, att
det hittills inte ansetts vara något, som man drager ifrån ämbetet, när man
håller många och långa offentliga föredrag, även örn själva ämbetssysslan
därigenom skulle få mindre tid till sin disposition. Man kan till och med gå
så långt, att man tänker sig, att konstitutionsutskottet gör anmärkning mot
att en statsrådsledamot notoriskt går på många konserter i stället för att sitta
hemma och arbeta. I detta fall är det alldeles tydligt, att varken grundlagen
eller den fortsatta utvecklingen av grundlagen kan komma till något annat än
den enkla och självklara och riktiga satsen, att ingen skall vara statsrådsledamot,
som icke utövar sitt ledamotskap på ett behörigt sätt. Gör han det, får
man vara nöjd. men att komma med en formell regel, som hindrar honom att
göra det och göra det, då man inte kan hindra honom från att spela schack

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.

(Forts.)

Nr 3(5. 48

Lördagen den 26 april f. m.

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.

(Forts.)

och inte kan hindra honom från att gå på konserter eller ens från att sova
om dagen, därigenom kommer man verkligen ej till något resultat.

Nu har konstitutionsutskottets ärade ordförande anslagit toner, som när
man läst utlåtandet förut, förefalla överraskande lena. Han har nämligen
gång på gång sökt konstatera viss enighet i viktiga ting nied regeringen oell
vidare gång på gång betonat, att utskottet ser inte bakåt, utan utskottet ser
framåt. Men. mina herrar, anmärkningar se bakåt; ser man framåt få uttalandena
en annan form. Då få uttalandena formen av förslag.

Herr Svensson, Carl: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning

av de uppgifter, som lämnats av reservanterna på denna punkt av det föredragna
utlåtandet, och som återfinnas på sid. 89 i betänkandet. Enligt dessa uppgifter
skulle jag ha förenat statsrådsämbetet med vissa uppräknade privata uppdrag.
Dessa uppgifter äro emellertid oriktiga i sak. Jag har vid tillträdet den 10
mars 1920 av statsrådsämbetet avsagt mig uppdragen i de tvenne''bolag i Eskilstuna,
där jag av stadsfullmäktige utsetts att vara ledamot i styrelsen, och jag
har den 20 i samma månad av stadsfullmäktige befriats från dessa uppdrag
och blivit ersatt med andra personer. Att denna förändring i vederbörande bolags
styrelse icke blivit registrerad hos patent- och registeringsverket förrän
lång tid efteråt är inte mitt fel och kan naturligtvis inte läggas mig till last.
Ett uppdrag som styrelseledamot i ett livförsäkringsbolag i Stockholm tiar jag
också dagen efter tillträdet av statsrådsämbetet i oktober 1921 i skrivelse till
styrelsen avsagt mig, och jag har nu förvissat mig örn, att jag vid den närmast
därefter följande bolagsstämman blivit skild från uppdraget, som jag givetvis
inte heller utövat under de månader, som förflutit mellan min avsägelse och
bolagsstämman. Min uppfattning av sakfrågan framgår tydligt av formuleringen
av den sistnämnda avsägelsen till livförsäkringsbolaget, däri jag anförde.
att jag anhöll örn entledigande från uppdraget, »enär jag icke äger förena
detta uppdrag med sin ställning som statsråd».

Jag har velat till protokollet få antecknat denna personliga deklaration.

Herr statsrådet Dahl: Herr talman! De uttalanden, som hans excellens

statsministern vid debattens början gjorde, gälla ju för samtliga statsrådsledamöter,
och jag skall inte upptaga tiden med något personligt försvar. Det är
endast ett pär uttalanden från konstitutionsutskottets ärade ordförande, som
föranlett mig att begära ordet för en kort replik.

Utskottets ordförande kunde inte göra gällande, att 34 § regeringsformen
grive ett formellt stöd för utskottets ståndpunkt, men den anda, som talade ur
denna lagbestämmelse, förmenade lian, skulle ge ett sådant stöd. Det historiska
förloppet vid tillkomsten av den lydelse paragrafen fick och vilken i det väsentliga
gäller fortfarande vederlägger emellertid i och för sig detta påstående. Och
den uppfattning, som man vid tidpunkten för denna grundlagsbestämmelses
tillkomst tycktes hava, iir ägnad att ytterligare bekräfta denna mening. Ar
1844, således samma år som denna grundlagsbestämmelse tillkom, tillkallade
konungen såsom konsultativt statsråd bruksdisponenten Jonas Waern, som var
chef för ett av Sveriges då ytterst få bolag. Denne man, som representerade en
liberal åskådning, bibehöll under hela sin statsrådstid, eller under åren 1844—48.
sin ställning som disponent för Uddeholmsverken. efter uppgift, som jag på
telefon erhållit från Uddeholms arkiv, och som således inte bör vara annat än
riktig. Det var alltså omedelbart efter det denna grundlagsbestämmelse tillkommit.
som en konungens rådgivare av utpräglad liberal läggning fann det
vara fullkomligt förenligt med sin ställning som statsråd att bibehålla detta
enskilda bolagsuppdrag. Det förefaller mig som örn man skulle lia haft både
anledning, intresse och förmåga att rätt förstå andan och innebörden i den då

Lördagen den 26 april f. m.

beslutade grundlagsändringen. Jag är följaktligen inte benägen att ge herr
Reuterskiöld rätt i hans som vanligt mycket positivt framställda påstående angående
denna anda, sådan den vid tillkomsten av stadgandet uppfattades, och
jag vet inte, örn ifrågavarande stadgande fått någon annan anda sedan. — Jo,
säger herr Reuterskiöld, man skall tillämpa grundlagen efter de skiftande tidsomständighetema.
Ja, skall man göra det, så skulle man snarare vara mycket
mera efterlåten i sin tolkning, ty man skall då, herr Reuterskiöld, beakta, att
hela affärslivet fått en helt annan gestalt än det hade på 1840-talet. Affärer,
som då sköttes under enskild regim, skötas nu under bolagsform. Den store
godsägaren och bruksägaren på 1840-talet skulle nu i många fall ha sitt gods
eller sitt bruk ställda på aktier. Men de hade då i själva verket precis samma
ställning till det enskilda företaget som en bolagsdisponent eller styrelseledamot
har till sitt bolag nu. Om jag kastar en blick tillbaka på mina företrädare
i finansministerämbetet, finner jag också, hurusom flertalet av dem, som ha haft
någon enskild verksamhet av betydelse, funnit sig oförhindrade att under ämbetstiden
jämväl bibehålla sina enskilda uppdrag. Jag skall inte trötta kammaren
med att uppräkna alla namn, som jag skulle kunna hänvisa till, men
några få tillåter jag mig att bringa i minnet. Friherre Gripenstedt, en mycket
frisinnad man, bibehöll under sin långa finansministertid förvaltningen av sin
stora egendom Bysta med Brevens bruk. Friherre Gustaf Tamm kvarstod som
styrelseledamot för Österby och Iggesunds bruk under sin statsrådstid utan att
man, såvitt jag funnit, sett något anmärkningsvärt i detta. Friherre von Essen,
som örn jag inte missminner mig var finansminister under 7 år, ägde samtidigt
det stora godset Kavlås och hade tillika kvar disponentskapet för Salstads och
"Vattholma bruk. Finansminister Swartz bibehöll under sin statsrådstid ledningen
av sin stora och vittomfattande tobaksindustri. Angående friherre Adelswärd
behöver jag ingenting nämna, ty i den delen finnas uppgifter i reservationen.
Statsrådet Beskow bibehöll styrelseledamotskap vid de stora Höganäsverken,
medan han var finansminister, och en annan finansminister, som
utskottets ordförande här omförmält, men omförmälde mycket ofullständigt,
vilket gjorde att uppgiften blev fullkomligt missvisande, nämligen finansminister
Tamm. beträffande honom omtalade herr Reuterskiöld ganska utförligt,
ur vilka företag han utträdde, men herr Reuterskiöld talade inte örn, i vilka företags
styrelser han satt kvar, och det var många flera!

Med denna uppräkning har jag endast velat påvisa, att vad som av konstitutionsutskottet
här ansetts föranleda anmärkning, ingalunda är så överraskande
och främmande för svensk rättsuppfattning eller funnits så olämpligt som
utskottet påstår, utan har tillämpats under hela den tid stadgandet varit gällande.

För min del tillbakavisar jag konstitutionsutskottets anmärkning, såsom saknande
varje stöd i grundlag och i praxis ävensom i sak orimlig.

Herr bennerström: Herr talman! Jag ber att få uttala min tacksamhet

till herr landshövding Hammarskjöld, inte så mycket för vad han sade, utan
för den gärning som motiverade hans uttalande här i dag.

Förnuttet sade honom år 1914. att han egentligen inte borde avgå från bolagsuppdragen,
men hans instinkt talade på ett annat sätt. Han sade själv, att
han tyckte, att man inte skulle ge lastarenom rum, och därför, ehuru förnuftet
sade motsatsen, följde han instinkten och avsade sig uppdragen och gav därigenom
ett synnerligen gott exempel, och detta borde, tror jag, även den nuvarande
regeringen åtminstone litet grand kunna överväga. Jag tror, att vad herr Hammarskjöld
i gärning gjorde den gången, visade, att det var den sunda instinkten,
som talade, och vi äro honom alltjämt mycket tacksamma för att han handFörsta
hammarens protokoll 1930. Nr 20.

Äng. vissa
stater lidsle
da mäter.•>
enskilda
uppdra//.
(Forts.)

Jir 2<>.

Lördagen den 2® april f. ra.

Ang. vissa
staisrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

lade på sådant sätt, låt vara, att han nu i eftermiddag i sitt anförande sökt något
retuschera motiven till detsamma.

Lör det andra ber jag att få tacka herr landshövding Hammarskjöld för att
han, ehuru icke socialist, deklarerar sig som en av Sveriges för närvarande
mest förnämliga marxistiska socialister. Man har klandrat den förutvarande
statsministern Rickard Sandler lör att han översatt Karl Marx »gamla förlegade
''Kapitalet’», om jag skall begagna det vanliga borgerliga nationalekonomiska
omdömet därom. Nu finner jag till min stora häpnad, att här har i första
kammaren under dechargedebatten avslöjat sig en synnerligen förnämlig
marxist, som deklarerat, att de ekonomiska intressena äro avgörande för allt
politiskt handlande, avgörande för de politiska partibildningarna och dikterande
de enskilda personernas handlande, såväl regeringsledamöters som jag förmodar
även juridikens talesmäns, och jag förmodar även landshövdingarnas. Jag
ber att få uttala min tacksamhet för denna marxistiska deklaration. Den är
mycket värdefull att lia för närvarande. Jag vill säga, att jag delar den fullständigt
även från andra synpunkter, och det är huvudsakligast med hänsyn
till det ekonomiska och juridiska ansvaret ett statsråd har i sammanhang med
bibehållande av styrelseledamotbefattningar i bolag och allt vad det innebär,
som jag går samma väg som konstitutionsutskottets majoritet.

Sedan sade landshövding Hammarskjöld, att man kan ju inte reglera med
några förbudsregler, man kan inte förbjuda ett statsråd att spela schack, man
kan inte förbjuda ett statsråd att spela eller lyssna till musik. Jag förmodar
att det sista var en personlig beskyllning framför allt mot f. d. excellensen
Rickard Sandler, som är en förnämlig musiker. Det är visserligen sant, att
man inte kan skapa ett sådant förbud, det är alldeles sant, men, herr landshövding
Hammarskjöld, riksdagen har ju gått in för den principen, att man
skall avveckla landshövdingarnas innehav av olika styrelseuppdrag, exempelvis
i den eller den banken, och riksdagen har även varit inne på samma linje, när
det gällt ämbetsmän, så att man på något sätt skulle få fram rågången. Det
är inte frågan örn något strikt förbud utan det är frågan om, att riksdagen skall
trampa upp en rågång mellan vad som är rimligt och vad som bör avkopplas.
Jag riktar då den frågan till landshövding Hammarskjöld: är det mindre^viktigt
att dra upp denna rågång, då det gäller regeringens ledamöter, än då det
gäller landshövdingar eller till och med de mest underordnade tjänstemännen
inom departementen? Jag ställer upp den frågan för mig och för herr Hammarskjöld:
har en regeringsledamot, exempelvis en statsminister eller en utrikesminister,
mindre att göra än en landshövding, har han mindre att göra än
en vanlig ämbetsman? Sedan frågar jag för min del: är det mindre viktigt att
en regeringsledamot, en statsminister, är frigjord från starka ekonomiska förbindelser
än att exempelvis en landshövding är det, eller en enskild underordnad
ämbetsman är det? Jag tror alf alla dessa befinna sig i ungefär samma bat,
och man kan inte rimligtvis gå in för en sådan princip som att förbjuda ämbetsmän,
förbjuda landshövdingar och sedan, när det gäller regeringens egna ledamöter,
gå in för en motsatt mening, öppna slussarna på vid gavel och inte ens i
princip biträda någon sorn helst restriktion. Jag vill inte vara med örn något
förbud, det säger jag klart och bestämt, men å andra sidan anser jag denna fråga
vara av så stor vikt för samhället självt, att jag tror att både den fungerande
regeringens och kanske även kommande regeringars ledamöter borde ta
sig en allvarlig funderare, örn inte en avkoppling kunde ske i varje fall av en
del av styrelseuppdragen. Längre gå inte mina förhoppningar, åtminstone inte
för dagen.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt ordet för att lämna
en upplysning i anslutning till nämnandet av mitt namn i reservationen under

Lördagen den 2ft april f. m.

Nr 20.

denna punkt, dar det står att »statsrådet Örne under sin statsrådstid var ordförade
i Konsumtionsföreningen Stockholms förvaltningsråd. Detta stora företags
verksamhetsberättelser 1922. Tidens tryckeri 1923, utvisar att herr Örne
den 10 mars 1923 såsom ordförande underskrivit förvaltningsrådets berättelse».
Jag skall ta mig friheten att till kammarens protokoll meddela naturen av detta
uppdrag.

Enligt föreningens stadgar, § 18. har förvaltningsrådet till uppgift att öva
uppsikt över styrelsens förvaltning. Sålunda äger icke styrelsen utan rådplägning
med förvaltningsrådet avgöra ärenden av principiell art eller större ekonomisk
betydelse. Förvaltningsrådet äger därjämte utse styrelse för föreningen
med de rättigheter i detta avseende, som stadgas i lag om ekonomiska föreningar.
Paragraf 19 lyder: »Styrelsen, som består av 3 till 5 ledamöter, är föreningens

förvaltande organ.--— Styrelsens ledamöter väljas av förvaltningsrådet

för en tid av 2 år.» Och slutligen heter det i § 20: »Styrelsen bär ansvaret
för affärsskötseln, bokföringen och föreningens ekonomiska verksamhet i övrigt.
» När den regering, som jag tillhörde, tillträdde tjänsten, så ansågs det
som tämligen självklart, att regeringens ledamöter skulle avveckla samtliga sina
styrelseuppdrag. Det uppdrag som bär nämnts var föremål för överläggning,
men det ansågs att med hänsyn till dess särskilda karaktär det inte fanns någon
anledning att avveckla detsamma, i synnerhet som det tar en högst obetydlig
tid och inte är avlönat på annat sätt än att ledamöterna äga åtnjuta fem
kronor per sammanträde, av vilket belopp något sådant som tre kronor eller
3: 50 brukar gå till bilåkning till och från sammanträdet. Jag vill emellertid
meddela, att jag under den tid jag satt i regeringen inte uppbar denna femma
per sammanträde. Sammanträdena brukade äga rum en gång i månaden på en
kvällsstund. Däremot avsade jag mig samtliga styrelseuppdrag, som jag innehade.
således i Kooperativa förbundets styrelse, i försäkringsanstalten Folket
och i försäkringsanstalten Folkets förlagsaktiebolag.

För min del kan jag inte finna, att den fråga som nu är föremål för debatt
kan avgöras från några principiella synpunkter, åtminstone på diskussionens
nuvarande stadium. Det finns exempelvis enligt min mening ingen anledning,
varför en person ^som är styrelseledamot i ett fastighetsbolag skulle avsäga sig
detta uppdrag, då han kan äga samma fastighet utan att behöva frånträda den,
när han inträder i regeringen. Det kan inte heller enligt min mening riktas någon
anmärkning mot en statsrådsledamot, som bibehåller styrelselcdamotskapet
i den tidning, där han hade sin anställning före statsrådstiden och där han ämnar
inträda igen. Örn en statsrådsledamot skulle vara styrelsemedlem i ett litet
bokförlagsaktiebolag, torde inte heller det kunna bil föremål för något avsevärt
klander under annan förutsättning än att uppdraget skulle ta tiden för mycket
i anspråk. Det är emellertid svårt att dra eli gräns för tillåtna och icke tillåtna
uppdrag.^ Avgörandet måste i hög grad bli en ren grannlagenhetsfråga. Man
mäste ovillkorligen fråga sig: är det lämpligt att en regeringsledamot sitter
som styrelsemedlem i en företagsgrupp, som har ett synnerligen stort och avgörande
inflytande på landets hela ekonomiska liv eller som står i särskilt stark
konkurrensställning gentemot andra företag, så att det kan bli fråga om att ta
ståndpunkt mellan olika slag av konkurrerande intressen? Att man anmäler
jäv vid ärendenas avgörande i regeringen förefaller mig inte vara någon riktigt
tillfredsställande lösning i sådana fall som dessa. Det finns vidare några slag
av företag, i vilka^ en regeringsledamot enligt min mening absolut inte bör
sitta, och det är sådana företag, som stå under inspektion av statens, regeringen
underställda ämbetsmän. Det kan inte vara lämpligt, att en regeringsledamot
skall vara föremål för kontroll av bankinspektören i en bank
eller av försäkringsinspektionen i ett försäkringsbolag, och numera kan det
inte heller anses lämpligt, att en regeringsledamot sitter i en sparbanks -

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

Nr 26.

Lördagen den 26 april i. m.

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.

(Korts.)

styrelse, ty den är underställd en statens ämbetsman, som sorterar under regeringen.

Jag vill inte med detta påstå, att de personer, som anses vara lämpliga att
sitta i en regering här i Sverige, skulle begagna sin ställning som regeringsledamöter
till att utöva någon påtryckning på de ämbetsmän, som skola kontrollera
dem i deras egenskap av styrelseledamöter i de nämnda ekonomiska företagen.
Sådana regeringsledamöter lia vi varit förskonade från här i Sverige, och jag
hoppas att vi aldrig skola få några sådana. Men trots detta är det inte en riktigt
behaglig ställning, som uppkommer genom den anordning, som jag här
talat om. Vidare kan det ju sättas starkt ifråga, om en regeringsledamot bör
sitta i ett företag, som har en monopolistisk ställning på sitt särskilda område.
Ett sådant företag kan komma att utöva ett mycket betydande inflytande för
hela allmänhetens räkning genom sina prissättningsbestämmelser och annat, och
jag tycker för min del att en regeringsledamot inte bör sitta i ett sådant företags
styrelse under utövandet av statsrådsämbetet. Örn man således inte kan
uppdra några bestämda gränser, så bör ju i alla fall den vanliga grannlagenheten
säga ungefärligen, hur man skall förfara i de olika fallen. Det kan vara
mycket svårt att definiera ett bestämt fall, fastän, när det föreligger i praktiken,
det inte är så svårt att ta ställning till det. Jag erinrar örn en episod
i Genéve, då det var frågan om att definiera en stormakt och en person svarade
: ja, det kan vara rätt svårt att definiera en elefant, men man känner i alla
fall igen den, örn man möter den. Jag tror att man ganska val kan känna igen
de uppdrag, som en regeringsledamot inte bör inneha jämsides med statsrådsämbetet.
. „ .

Beträffande det föreliggande fallet vill jag självfallet inte inga i någon

specialdiskussion.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för ett par
korta erinringar till några inlägg, som här äro gjorda. Jag hade gjort några
anteckningar under hans excellens herr statsministerns anförande, men jag
tror, att örn hans excellens efteråt vill läsa vad mitt första anförande innehåller,
så får hans excellens svar på samtliga frågor, bortsett från den lilla
sofistik, som utmärkte hans excellens eget yttrande. Jag tror därför att det
skulle vara ganska onödigt att upprepa vad jag sagt, då jag tror att jag har
svarat på frågorna i mitt första anförande.

Vad beträffar chefens för finansdepartementet yttrande, så sökte han återföra
tankarna till det historiska förloppet, när § 34 tillkom. Han åberopade
utnämningen av Jonas Wrem till finansminister, varvid denne samtidigt bibehöll
sitt disponentskap. Han ansåg att man väl då bäst borde känna till andan
i den ändring, som skedde i § 34. Herr statsrådet tilläde, att andan sedan dess
kanske ändrats, och han tilläde detta i en sadan där litet raljerande ton, som
innebar, att han menade att andan var väl bestämd, när ändringen gjordes.
— Ja, det beror väl alldeles på hur man ser saken. En grundlag, som år
efter år ändras i olika punkter, så att maktförhallandena förändras eller förskjutas
i enlighet med tidsutvecklingen, kan inte alltid bibehålla samma anda
i var och en av de paragrafer, som kommo till i enlighet med en uppfattning,
som rådde på den tiden. Herr statsrådet framhöll själv, att det ekonomiska
livet nu har helt andra former än på den tiden, och det är just vad utskottet
har tänkt sig och har beaktat. Men örn sa är fallet, och örn samtidigt grundlagarna
genomgå en hel del förändringar, som ta hänsyn till utvecklingen av
både det politiska och det ekonomiska livet och maktförhållandena mellan
konung och riksdag, så tror jag inte, att detta kan förbli utan verkan även på
de paragrafer, som inte blivit ändrade. Jag skall ta ett särskilt fall. Hur
är det med avseende på vår svenska budgeträtt i denna stund? Kunna vi

Lördagen den 26'' april f. m.

53 Nr 26.

bedöma budgeträtten efter vad 1809 års regeringsform innehåller oell efter
vad 1809 års lagstiftare tänkt sig. Absolut inte. Hela vår budgeträtt är uppbyggd
på praxis, den är uppbyggd genom utvecklingen av praxis, utan att
grundlagen i några väsentliga delar därvidlag har ändrats. Detta har medfört
att åtskilliga av de bestämmelser, som grundlagen har angående budgeträtten,
blivit åsidosatta. Jag kan under sådana förhållanden inte finna
annat än, att när man söker efter grundlagens anda vid en viss tidpunkt, så
måste man se grundlagen, sådan den då hänger samman som ett helt. Örn
detta är fallet, huru skall man då tolka en sådan paragraf som § 34, örn vi
skola hålla oss till paragraftolkning? Jag har sökt betona, att vi inte tillämpat
paragrafen direkt, utan sett efter den anda, som efter grundlagens nuvarande
sammanhang kan anses ligga i densamma. Det är inte någon godtycklig
synpunkt, utan den anda som talar ur grundlagen är den anda, som
framgår ur det totala sammanhang, vari paragrafen står. Örn jag då frågar
mig: Är det verkligen möjligt att säga, att den uppfattning, som fanns 1840
och 1841 och 1844, skall var gällande ännu idag, så tror jag herr statsrådet
själv måste svara, att det är en helt annan anda, som nu finns, och en helt
annan uppfattning i hela vårt politiska liv. Den historiska grunden är icke
den principiella.

Den ärade talare på stockholms- och uppsalalänsbänken, som här hade ordet
med anledning av sin ställning 1914, betonade mycket skarpt, att man inte
kunde frigöra sig från de privata intressena. Det är ju något som jag också
strukit under, och i den punkten förklarar jag mig alldeles ense med hans excellens
statsministern. När den ärade talaren emellertid betonade, att i denna
paragraf talas örn, att man väl får inneha men inte utöva ämbete, så bör
det ju tilläggas, att det också — såsom förut här har framhållits — säges
att man inte heller får uppbära några inkomster av detta ämbete. Den ärade
talaren förbisåg att göra detta lilla tillägg, som grundlagen innehåller, men
det är rätt väsentlig! med hänsyn till tolkningen och frågan om bolagsuppdragen.
Örn man nu fasthåller vid den uppfattningen, att man inte får utöva
ett ämbete eller uppbära någon inkomst därifrån, och man så frågar efter
grunden för denna bestämmelse, så kan man mycket väl — det är alldeles riktigt
— med den ärade talaren säga, att grunden, när denna bestämmelse kom
till. icke oväsentligt sammanhängde med frågan örn instansordningen och vad
därmed hörde ihop. Men sedan dessa förhållanden nu äro förändrade, skall
man då säga, att denna paragraf numera saknar betydelse? Det tror jag
inte man kan göra. Jag tror man måste läsa paragrafen i det sammanhang
den har med moderna ting. När regeringsråden sattes in jämte justitieråden
bland dem, som inte få inneha ämbete och ännu mindre utöva dylikt, så tror
jag, att detta gjordes med tanke på de förhållanden, som då rådde.

Att det enskilda bolaget har större anspråk på ansvarets utkrävande av den
ledamot i bolagsstyrelsen, som tillika är statsråd, än staten kan ha, är ju självklart,
men staten och riket kunna inte alldeles bortse ifrån, att det kan bli
en intressekonflikt. En sådan bör staten själv förebygga genom att säga:
Det låter sig inte göra att förena dessa håda uppdrag med varandra.

Den ärade talaren framhöll också, att det av mig yttrats, att utskottet
såg framåt och icke retrospektivt, men att anmärkningen dock såg tillbaka.
Jag vågar för min del bestrida riktigheten av detta i den mån det faktiskt
blivit mer och mer innebörden av konstitutionsutskottets anmärkningar, som
hänföra sig till nuet, att de visserligen ta sikte på vad som skett under just
det år som gått och de förhållanden, som nu äro, men också att detta sällan
eller aldrig sker med avseende på förhållanden, som inte skulle kunna komma
att upprepas, utan när utskottet gör en anmärkning, är det just för att förebygga
ett upprepande av sådant, som nyligen eller just nyss skett. Det är

Äng. vissa
statsrådsleda?nöters

enskilda
uppdrag.

(Forts.)

Nr 20.

Lördagen den 26 april f. m.

Arty. vissa
statsråds -ledamöters
enskilda
uppdrag.
(Forts.)

detta som jag Ilar avsett; när utskottet gjort denna anmärkning, Ilar det gjort
den med tanke på framtiden. Det skulle kunna uppvisas ofantligt många fall,
då konstitutionsutskottets anmärkningar lia föranlett ändringar med hänsyn
just till det syfte, i vilket de äro framställda, och jag tror att den väsentliga
betydelsen av konstitutionsutskottets anmärkningar i samband med den grundlagsenlig!
utskottet åliggande protokollsgranskningen och dechargebetänkandets
avgivande just består i, att de hindra en osund utveckling och inrikta utvecklingen
i åtskilliga fall och i åtskilliga stycken på banor, som äro lämpligare
än de, vilka man konstaterat nyligen varit för handen. Jag kan därför
med fullt fog säga, att de synpunkter, som den ärade talaren på norrlandsbänken
utvecklat, äro precis de synpunkter, som varit vägledande för utskottet.

Men man får inte glömma, att när utskottets anmärkningar här blivit föremål
för kritik, så har detta skett på två vägar, örn än huvudsakligast på den
ena av dessa. Den väg, som här med förkärlek använts, är så att säga den
formella, frågan om förenligheten med grundlagens bokstav eller grundlagens
anda och dylikt, snarare än den praktiska lämpligheten av det förhållande
som föreligger. När man ser på den senare sidan av saken, så tror jag man
med fullt fog kan säga, att anmärkningen, sedd ur den synpunkt som herr
Vennerström framhöll, är fullt grundad. Den står då endast i det formella
sammanhang med grundlagsbudet och dess anda. att man genom anknytning
därtill formellt blivit i stånd att påvisa det förhållande, som man här velat
påvisa. Med avseende på anmärkningens innebörd synes det mig uppenbart,
att utskottet här som alltid i sina anmärkningar strävat att komma ifrån något,
som varit på väg att utveckla sig i en riktning, som man inte kan gilla.
Och jag frågar mig, huruvida någon egentligen kan bestrida eller vill bestrida,
att den situation i fråga örn förenandet av bolagsstyrelseuppdrag med
statsrådsuppdrag, som föreligger med avseende på den nuvarande regeringen,
är en situation, som vi inte skulle önska se upprepad, och om man inte snarare
måste säga, att vi nått den gräns, där det är skäl, herr talman, att man
vänder örn.

Herr statsrådet Dahl: Herr talman! Örn min samvaro med herr Reuter skiöld

under fem år i konstitutionsutskottet kunde ge utrymme åt någon
förvåning över herr Reuterskiölds grundlagsutläggningar, så skulle jag verkligen
bli förvånad. Men jag har inte blivit det. Herr Reuterskiöld talade i
sitt tidigare anförande örn grundlagens anda. Jag ansåg mig i detta hans
yttrande kunna finna anledning att göra en erinran angående den uppfattning
av grundlagens anda, som i viss mån gjorde sig gällande just vid tillkomsten
av denna grundlagsbestämmelse, och jag kunde ha så mycket större anledning
att påminna örn detta, som herr Reuterskiöld i samma anförande rörde
sig med uttryck sådana som lagens grund och dens mening som lagen gjorde
och så vidare. Men nu finner jag — inte till min förvåning, utan endast såsom
något att konstatera — att herr Reuterskiöld inte menar lagens anda
1844, utan den anda som denna grundlagsbestämmelse i sitt sammanhang med
övriga grundlagsbestämmelser numera har erhållit! Är det då herr Reuterskiöld,
som dekreterar den nuvarande andan i denna grundlagsbestämmelse? Jag vill
visst inte förneka, att grundlagstillämpningen under tidsförhållandenas förändring
också blivit förändrad, och därför har jag också framhållit, att skall över
huvud taget en jämkning i den uppfattning av grundlagens anda ske, som
jag anser vara berättigad på grund av tidsförhållandenas utveckling, så bör
den snarare ske i den riktning, som jag företräder, än i den riktning, som
konstitutionsutskottet här företräder.

Lördagen den 20 april f. ni.

Nr 26.

Herr Möller: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet mindre av

hans excellens herr statsministerns stora inledningsanförande i denna debatt än
av den replik, som herr statsministern fällde på ett senare stadium.

Huruvida konstitutionsutskottet har haft grundlagsenligt fog för sin anmärkning
skall jag lämna därhän. Jag tror inte att det tjänar mycket till
att ge sig in på en grundlagstolkning. Vad som uppenbarligen framkommit
under den debatt, som förts i kammaren, är två diametralt motsatta principiella
uppfattningar i frågan om, hur långt man skall medge, att statsrådsämbetet
får förenas med bland annat styrelseledamotskap och ordförandeskap
i bolagsstyrelser. Ingen människa begär ju, så vitt jag kan förstå — jag vet
inte huruvida konstitutionsutskottet först tänkt begära det — att en person
som inträder i en regering, skall vare sig, som herr statsministern sade, sälja
sm egendom eller avkoppla sina enskilda intressen. Men jag tycker att man
gör uppgiften alldeles för enkel för sig. när man helt enkelt likställer aktieägarskap
i ett företag eller ett bolag med styrelseledamotskap i ett aktiebolag.
Det är väl ändå litet skillnad, örn Konungens rådgivare äro enskilt förmögna
män. som lia sin förmögenhet placerad på visst sätt, eller örn de, såsom herr
statsministern själv, ta ansvaret för fem olika aktiebolagsledningar — jag förutsätter
då, att herr statsministern tjänstgjort i styrelserna, vilket emellertid
inte klart framgått av debatten annat än i fråga örn Strömbacka och Iggesund.
Jag har den bestämda uppfattningen, att man måste ställa det anspråket
på statsrådets ledamöter, att de koppla ifrån sig detta faktiska ansvar
för olika bolags affärer under den tid de sitta i regeringen. Jag förstår inte,
att detta är ett offer, som skulle vara så svårt att göra, att man därigenom
skulle förhindra det praktiska livets män — sådana finnas ju gudskelov även
utanför bolagsstyrelserna — eller ens förhindra personer, tillhörande våra ledande
industrier och vår ledande finans att inträda i regeringen.

Statsrådsledamotskapet är ju inte så långvarigt, och dessa personer ha i regel
den ställningen i de företag, där de ha suttit med förut, att de utan någon
större svårighet, när statsrådsledamotskapet är slut, i regel återbördas till sina
styrelser. Det har nu åberopats sådana exempel som att statsråd ha bibehållit
disponentskap etc. Jag förmodar, att de ärade ledamöterna av den nuvarande
regeringen, som ha åberopat dessa exempel, i varje fall inte vilja göra
det till en normal företeelse, att statsrådet består av bolagsdisponenter i funktion,
men jag erkänner, att när jag hörde herr statsministerns andra anförande,
så tyckte jag, att det nästan låg något av entusiasm i hans försvar för rätten
att t. ex. vara ordförande i en bolagsstyrelse, samtidigt som man är detta lands
statsminister, och det var då, uppriktigt sagt, som jag började reagera, ty man
kan gå för långt, man kan överdriva nitet även i försvaret på denna punkt.
För min del har jag, som jag säger, den alldeles bestämda uppfattningen, att
det inte kan fastställas några regler. Med all säkerhet kan det, som herr statsministern
sade, inte regleras i någon lag. De regler, som kunna uppgöras,
kunna antagligen inte fixeras annat än genom en regerings egen taktkänsla.

Jag har velat ge uttryck åt detta, därför att, som sagt, jag verkligen gjorde
den reflexionen, när herr statsrådet hade sitt egentliga replikanförande, att
det nästan lät. som örn disponenten i bruksaktiebolaget Sverige talade ifrån
statsministerposten, och det tycker jag ändå är något onödigt, uppriktigt sagt.
Man kan vara förtretad på konstitutionsutskottets utredning i denna sak. Jag
tycker, att det finns mycket fog för anmärkningen, att det har slarvats i
konstitutionsutskottet, men man skall inte begagna det åtminstone formella
övertag, som man till en viss grad på den punkten har fått, till att driva sin
egen bevisning för långt. Även om riksdagen kanske inte reagerar så häftigt,
så är jag övertygad örn alt det svenska folkets sunda instinkter på denna punkt
säga. att det inte vill veta av någon alldeles uppenbar hopblandning av stats -

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
uppdrag.
(Forts.)

Nr 26.

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. vissa
stat sråd sI
ed arn oter s
enskilda
uppdrag.
(Forts.)

rådsledamotskap och delaktighet i de stora bolagens af färsledning. Ty enligt
svensk lag är det bolagens styrelser, som ha ansvaret för företagens ledning,
och skulle någonting hända inom företagen, så få de också, om lag skall
gälla, bära ansvaret. Jag bestrider, att ett sådant förhållande ur principiell
synpunkt kan vara lämpligt.

Hans excellens herr statsministern Lindman: Med anledning av herr Möllers
anförande skulle jag egentligen bara behöva åberopa vad jag har sagt.
När herr Möller säger, att jag har talat, som om jag skulle vilja mena, att
Sveriges regering skulle kunna bestå av en samling disponenter för bolag i
funktion som sådana, så är väl det ändå en högst orimlig utläggning av vad
jag har sagt. Jag har uttryckligen uttalat, att man inte får skära alltsammans
över en kam. Jag har förklarat, att det är givet, att när man börjar
undersöka denna sak, skall man finna, att det finns företag, som äro av den
beskaffenhet, att befattningar där inte lämpligen böra förenas med statsrådskap,
och jag har även uttryckligen sagt, att det beror på en prövning, som
måste överlämnas till vars och ens sunda förstånd, vilka bolag som äro av
den kategorien. Jag har ingalunda gått in för den tolkningen, att det här
skulle vara liksom om man riktigt stöde och fröjdades över och gladde sig åt
och säde, att det var önskvärt, att det satt bolagsherrar och disponenter i
Sveriges regering. När och var har jag sagt det? Jag förstår inte, att herr
Möller kunnat få en sådan fullständig missuppfattning av vad jag uttalat. Jag
skulle ur mitt anförande t. ex. kunna påpeka, vad jag sade, att i fråga örn
ett uppdrag kan man säga, att de tänkbara komplikationer, som möjligen kunna
inträffa, kunna alldeles lämnas därhän, men beträffande ett annat däremot
icke. Ett uppdrag kan te sig som mindre lämpligt att bibehålla, även om
eljest egentligen icke skulle vara någonting att däremot erinra o. s. v., men
någon allmän regel låter sig inte uppställas. Jag slutade med att det måste
bero på förtroende och öppenhet, ty vilka regler man än här skulle vilja söka
sig fram till och uppdraga, kommer det ändå aldrig att kunna göras en sådan
regel, som säger, att det ena kan man och det andra inte.

Enär jag är inne därpå, vill jag gentemot några yttranden, som äro fällda,
säga, att jag för min del inte kan tillägna mig den uppfattningen, att man
egentligen gör saken någon stor tjänst med att man avsäger sig ett ledamotskap
för ett bolag, ty som det nyss sades, varför skall man gå bort och sedan
komma igen? Örn jag går in i en regering och avsäger mig styrelseledamotskapet
i ett bolag, ett sådant, som jag anser, att man kan ha kvar, och sitter
i regeringen t. ex. ett år eller något sådant och sedermera återinträder i detta
bolag, är då så särskilt mycket vunnet med avsägelsen? Jag förstår inte den
distinktion, som man gör i detta fall, beträffande att avsäga sig och inte avsäga
sig. Ty skillnaden är i varje fall hårfin, och jag skulle vilja säga, som
jag tror, att herr Winberg säde, att det nästan är bättre att man sitter kvar,
ty då veta åtminstone alla människor, att man gör det. Jag tycker, att öppenheten
kräver det. Men det är klart, att det finns uppdrag, som man icke skall
behålla, och det har jag uttryckligen sagt.

Nu skulle jag egentligen inte gentemot herr Reuterskiöld behöva ingå på
något bemötande, ty herr Reuterskiöld brydde sig inte örn att bemöta mig,
och jag får uppriktigt säga, att vad han yttrade i sitt sista anförande kräver
egentligen intet bemötande, ty det var en hop allmänna talesätt, som det verkligen
var rätt svårt att förstå. Jag kan till exempel inte begripa, att inte
konstitutionsutskottet, då det grävt upp 1840—41 års konstitutionsutskottsbetänkande,
grundligt satt sig in i detta och lagt det till grund för en viss del
av sitt betänkande. Nu talar herr Reuterskiöld om grundlagarnas nuvarande
sammanhang. Vad menar herr Reuterskiöld med »grundlagarnas nuvarande

Lördagen den 26 april f. in.

Nr 26.

sammanhang-» i detta fall? Han säger, att tolkningen beror på andan och utvecklingen
i det stora hela. Men varför säger inte utskottet detta? Varför
tar utskottet just fram 1840—41 års konstitutionsutskott på ett som jag
har visat fullkomligt vilseledande sätt för läsaren av konstitutionsutskottets
betänkande. Det är oriktigt citerat, och de, som läsa det, få en oriktig uppfattning
av vad som därmed'' har menats. Efter min uppfattning hade det
i denna sak för konstitutionsutskottet inte funnits någon annan väg att gå,
som hade varit rimlig och framkomlig, än att framlägga ett förslag eller begära
en utredning örn hur denna fråga skall ordnas, med andra ord att taga
ett initiativ till frågans ordnande, i stället för att göra som utskottet har gjort.

Jag vill till sist säga, att jag är glad åt att de anföranden, som herr Reuterskiöld
hållit, äro av den beskaffenheten, att de ge mig i all huvudsak rätt
i vad jag har sagt. Herr Reuterskiöld® anföranden ha, så vitt jag har kunnat
bedöma, varit av en mycket undfallande beskaffenhet gentemot de erinringar,
som ha gjorts och etet gläder mig, ty det visar ju, att herr Reuterskiöld
inte så starkt vidhåller sin ståndpunkt, som herr Reuterskiöld säkerligen vid
något tillfälle har gjort. Och nog får väl ändå herr Reuterskiöld vara så
vänlig att erkänna, att det för hela saken hade varit vida bättre, om man
hade upptagit den på det sätt, som jag nu har sagt, nämligen framställt förslag
eller hemställt om utredning av hur denna fråga i framtiden skall ordnas.

Herr Möller: Herr talman! Jag gratulerar herr statsministern till att ha
återgått till det skrivna anförandet. Jag tror, att det är mycket klokt, ty där
äro ordalagen nämligen mycket modifierade, jämfört med uttalandena i den
muntliga repliken. Jag sade också uttryckligen, att det var egentligen mot
denna muntliga replik, herr statsministerns andra anförande således, som jag
reagerade. Den där frågan, huruvida det är bättre, att statsråden sitta kvar i
styrelserna eller inte, är en sådan, som man möjligen kan ha delade meningar
om, men min mening är, att det är bättre, örn de avgå. Jag medger mycket
gärna, att det är nonsens att begära, att regeln skall tillämpas alldeles undantagslöst,
men jag anser, att det bör vara regel. Att däremot göra det att man
avgår till undantaget och låta kvarståendet vara regel, det tror jag i varje fall
är mycket olämpligt, och detta väsentligen därför att som sagt det enligt svensk
lag är bolagets styrelse, som har ansvaret för vad där sker.

Jag medger mycket gärna, att med de mycket instabila regeringsförhållandena
i vårt land finns det ett litet extra skäl för att statsråden inte böra lämna
allt möjligt, som de haft för händer förut, då de gå in i en regering. Jag säger,
att jag tror, att det är riktigt. Det är verkligen inte, som herr statsministern
säde, alldeles likgiltigt, om regeringstiden är kort eller lång, utan det har nog
ett visst inflytande på denna sak. När t. ex. de svenska statsmakterna reagerat
mot vissa uppdrag, som landshövdingarna ha, så har det ju väsentligen varit
för att nian ansåg, att det allmänna förtroende, som landshövdingarna rimligen
böra åtnjuta i sina län, icke skulle få begagnas på det sättet, att banker
och bolag satte dem till gallionsfigurer i sin topp och därigenom tillgodogjorde
sina företag detta förtroende, som människorna ha vunnit, alldeles utanför den
där eventuella gärningen inom näringslivet. Vad statsråden beträffar, så tror
jag, att örn det skulle bli en längre tids regering, så bleve den risken mycket
stor, därest man godkände principen, att regeringsledamöterna gärna må sitta
kvar i de där styrelserna, att de lätt skulle förvandlas till liknande gallionsfigurer
i spetsen för det ena eller andra bolaget, som ansåg det förtroende, det
önskade vinna i allmänhet, det anseende, det önskade besitta, betjänt med att
bara ha namnet på vederbörande statsråd kvar i vederbörande bank- eller bolagsstyrelse.
Jag tror för min del, att det ingalunda är betydelselöst, hur man

Äng. vissa
statsrådsledamöters

enskilda
u pipdrag.
(Korts.)

Nr 26.

Lördagen den 26 april f. m.

Äng. vissa
statsråds -ledamöters
enskilda
uppdrag.
(Forts.)

handlar i detta avseende. Det skall vara rent spel, så att allmänheten vet, var
vederbörande statsråd lia sina intressen, säges det. Ja, för all del, jag är inte
alldeles säker på att man får veta det ensamt genom att ha kännedom örn huruvida
de sitta i en eller annan bolagsstyrelse, men jag får å andra sidan säga,
att för det första vet nog allmänheten ändå, även örn inte statsråden sitta kvar
i bolagsstyrelserna, var de ha sina intressen knutna, så att jag tror inte, att
vi behöva ha den där lilla speciella upplysningen i aktiebolagsregistren eller i
handböckerna rörande de svenska aktiebolagen; och för det andra har det sådana
olägenheter med sig med hänsyn till statsrådets ställning i svenskt offentligt
liv, att som sagt efter min bestämda uppfattning nackdelarna vida överväga
den lilla fördelen, att det på det sättet blir s. k. rent spel.

Herr talman! Jag har för övrigt ingenting att tillägga.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Hans excellens herr statsministern

trodde sig kunna konstatera, att jag i mitt egentliga anförande här hade varit
så pass enig med hans excellens och anslagit sådana toner, att hans excellens
kunde draga den slutsatsen, att jag i min egenskap av medlem av majoriteten av
utskottet och utskottets talesman på denna punkt hade åtskilligt dragit mig tillbaka.
Jag tror, att det är en liten missuppfattning från hans excellens’ sida,
och den beror därpå, att hans excellens — liksom oppositionen inom utskottet
på sin tid och liksom oppositionen här i dag från andra än hans excellens -—
inriktat sig på vad vi egentligen inte ha talat om eller sagt. När man håller
långa anföranden örn att man inte kan klyva sin personlighet och inte frigöra sig
från sina privata intressen, så äro vi fullkomligt sams, och det har jag sagt,
men det innebär inte någon reträtt, eftersom utskottet självt har sagt det. Det
är att slå in öppna dörrar. Men vad som utskottet har sagt och vad utskottet
väsentligen betonat är ansvarssynpunkten, och det är den punkten, som oppositionen
inte vill förstå.

Under sådana förhållanden är det ganska naturligt, att hans excellens möjligen
får den uppfattning, han här visat. Jag å min sida har emellertid fått
den uppfattningen, att hans excellens själv under denna debatt icke oväsentligt
skjutit tillbaka sina positioner och numera inte står synnerligen långt ifrån
den ståndpunkt, som t. ex. herr Möller nyss antydde, och därmed är ju åtskilligt
vunnet. Men när hans excellens tillråder utskottet att komma med några
positiva förslag eller förslag örn utredning, så vill jag säga, att i sådana punkter
som den nu ifrågavarande, där det gäller en viss praxis, en viss tillämpning,
en viss kutym, vad skall jag säga, en viss takt att göra det ena och det andra
låta i olika situationer, där jag tror, att det inte är den rätta vägen att komma
med några utredningsförslag eller några positiva förslag, utan där gör man en
sådan anmärkning, som utskottet gjort här, liksom det gjort mångfaldiga gånger,
i förhoppning och förvissning örn att den anmärkningen skall leda till
ändrade och förbättrade förhållanden.

Herr Vennerström: Jag vill liksom herr Reuterskiöld konstatera, att det

var både en helt annan ton och ett helt annat innehåll i herr statsministerns
sista replik än i hans första, skrivna anförande. Han yttrade till slut, att han
fann, att frågan var mycket viktig och allvarlig, och så vitt jag förstod honom
rätt, ansåg han, att en undersökning av problemet egentligen vore ganska befogad,
och han ansåg, att konstitutionsutskottet borde hemställt örn och tagit
initiativet till en liknande undersökning. Jag ber att få tacka för detta herr
statsministerns erkännande, och jag förmodar, att man får tolka det så, att örn
det sedermera kommer ett initiativ, exempelvis motionsvägen, till en liknande
undersökning av detta problem, då skall detta initiativ röna ett varmt instämmande
från herr statsministerns sida. Är detta resultatet av dagens debatt, så

Lördagen den 26 april f. m.

59 Nr 26.

ha de här mångå timmarna inte varit fullkomligt tillspillogivna. Men ha vi Äng. vissa
kommit så långt i samförstånd, herr statsminister, då tycker jag, att eftersom »inrådadenna
fråga egentligen gäller regeringen själv och regeringens egna ledamöter enskilda
— jag tänker då inte bara på denna regering, utan på alla regeringar — så bör uppdrag.
initiativet rimligen komma från regeringen själv. Jag vill alltså uttala den (Forts.''
förhoppningen, att herr statsminister Lindman själv, då han kommer, höll jag
på att säga, mellan skål och vägg med sina kamrater, tar initiativet till en närmare
undersökning av hela detta problem både för sin regerings och även kommande
regeringars vidkommande.

Herr Lindhagen: Jag tillät mig såsom ålderspresident i denna kammare

vid riksdagens öppnande erinra bl. a. örn de juridiska personernas växande
makt och övervälde över de verkliga människorna. De juridiska personerna
utmärka sig, anmärkte jag, genom att de sakna själ och därför också måste
vara verktyg för en mekanisk världsordning. Det är ganska nödvändigt
att i denna tid på olika områden och på skilda sätt fästa samtidens uppmärksamhet
på detta förhållande, och jag tror därför, att konstitutionsutskottet ur
denna synpunkt gjort en god gärning.

Jag skulle bara önskat, att utskottet och dess talesmän hade mera betonat
denna relativa nödvändighet i tiden och inte så mycket i sak instämt med
regeringsförsvaret och sökt bygga sin uppfattning på formella grunder. Det
är kanske så, som statsministern nämner, att örn han behåller sitt medlemskap
i sitt bolags styrelse eller inte, så kommer han i alla fall att ha precis samma
intresse för detsamma. Men det är i alla fall inte detsamma, ty de där stora
koncernerna bli en allt större och större fara för de enskilda individernas frihet.
Genom att ett statsråd alltid markerar sin ståndpunkt och går ut ur
styrelsen, blir han i alla fall mera uppmärksam på sig själv, när konfliktanledningarna
direkt eller indirekt nalkas, än han skulle vara, om han stod
kvar också som formell ledamot av denna själlösa personlighets styrelse.

Herr Rosén: Herr talman! Till de befogade anmärkningar, som riktats

mot reservanternas förteckning, skall jag be att få foga en liten obetydlig sådan.
Det uppgives av dem, att jag hade den 1 juni 1926 underskrivit en styrelseberättelse
för verksamhetsåret 1925, och det är ju sant, men det berodde
kanske närmast på att jag den 1 juni 1926 inte visste, att jag skulle bli statsråd
den 7 juni samma år, men även örn jag hade vetat det, är det sannolikt,
att jag hade skrivit på i alla fall.

Efter härmed slutad överläggning lades den nu föredragna punkten till
handlingarna.

Punkten 2. Ang_ H Hur.

På tillstyrkan av föredragande departementschefen, statsrådet Bissmark, Zvisning
förordnade Kungl. Majit genom beslut den 21 mars 1930, att, jämlikt § 36 i
lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att här i riket vistas, ryske undersåten
Herman Hurmevaara skulle från riket utvisas, och förklarade tillika
det vara honom förbjudet att utan Kungl. Maj :ts tillstånd återvända till riket
vid äventyr, som i § 41 samma lag sades.

Utskottet, som funnit, att, såvitt av tillgängliga handlingar framginge, sådana
omständigheter icke förebragts, att bestämmelserna i förstnämnda lagrum
kunnat anses tillämpliga, hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl
hos riksdagen gjort anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande
departementschefen, statsrådet Bissmark.

Nr 26. 60

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. 77. IIurmevaaras

utvisning.
(Forts.)

Reservationer hade avgivits

1) av herr Reuterskiöld, som med instämmande av herrar Jansson i Edsbäcken
och Persson i Trången anfört:

Då asylrätten icke avser annat eller mera än rätt att icke utvisas i annan
makts intresse, men icke rätt att icke utvisas även när vistelselandet vill besluta
utvisning i sitt eget intresse, kan jag ej finna anledning till anmärkning. Över
huvud är utvisningen enligt lagens § 3G en rent diskretionär åtgärd, för vilken
inga andra normer givits än »rikets säkerhet» eller »statens intresse».

2) av herrar Stendahl, Sundberg, Mellén, Pehrsson i Göteborg, Forssell, Holmström
och Björck i Kristianstad, som på anförda grunder ansett, att anmärkning
mot föredragande departementschefen icke bort framställas.

Herr statsrådet Bissmark: Herr talman! Genom beslut don 21 mars 1930
har Kungl. Maj:t förordnat, att ryske medborgaren Herman Hurmevaara skulle
ur riket utvisas. Vid beslutet åberopades 36 § i gällande lag örn utlännings
rätt att här i riket vistas, vilken paragraf talar om utvisning, då sådant av
hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes påkallat.

Konstitutionsutskottet har nu mot mig framställt anmärkning jämlikt § 107
R. F. för det jag hemställt om denne mans utvisning.

Innan jag ingår på en närmare redogörelse för de förhållanden, som föranlett
utvisningsbeslutet, vill jag nämna något om de allmänna principer, som
enligt min mening böra tillämpas i fråga örn rätt att vistas inom landet för
sådana utlänningar, vilka omfatta och aktivt verka för den tredje internationalens
åsikter. Som bekant är den tredje internationalens mål att med våldsamma
medel omstörta samhällsordningen i de borgerligt eller socialdemokratiskt
styrda länderna i avsikt att där etablera proletärdiktatur. Tydligt är
att dessa länder icke med likgiltighet kunna se att inom deras gränser uppehålla
sig en del utlänningar, vilka hylla dylika revolutionära åsikter och genom
sina åtgöranden giva anledning antaga att de äro beredda att vid lämpligt
tillfälle ingripa i och skärpa de inre sociala konflikterna i syfte att bana
väg för en revolution. Erfarenheten från bl. a. vissa av Östersjöländerna torde
giva tillräckligt stöd för den uppfattningen att närvaron av dylika samhällsfientliga
utländska undersåtar inneburit en fara för uppkomsten av revolutionsförsök
och i allmänhet varit ägnad att förgifta de sociala striderna.

Det innebär endast ett tillgodoseende av samhällshygienens enklaste krav,
att ett land icke lättsinnigt inom sitt område tolererar den tredje internationalens
aktivt verkande utländska bekännare.

Denna regel måste upprätthållas även gent emot dem som fått inkomma i
landet såsom politiska flyktingar. Och något undantag kan ej heller göras
för utlänningar, som under en längre tid uppehållit sig i landet och där blivit
rotfasta. Även beträffande båda dessa kategorier — politiska flyktingar och
personer med lång uppehållstid — måste med allra största stränghet böra
krävas, att de avhålla sig från allt aktivt undermineringsarbete mot den stats
samhällsordning, vars skydd de åtnjuta. Icke heller kan det tillåtas, att de
deltaga i stämplingar mot en annan stats rättsordning och därigenom åstadkomma
fara för det goda förhållandet emellan de båda länderna. Intet land
lär nämligen med jämnmod kunna finna sig i att ett annat land, särskilt ett
grannland, tolererar, att stämplingar där bedrivas mot det förstnämnda landets
säkerhet.

Vad nu angår fallet Hurmevaara torde först böra konstateras, att han under
sin vistelse härstädes varit en ivrig anhängare av den tredje internationalens
revolutionära läror. Han kom hit som en politisk flykting efter att hava tagit
del i det finska upprorsförsöket 1918. Den 2 april 1930 -— sålunda efter ut -

Lördagen den 2fi april £. m.

Cl Nr Sfi.

visningen — avhölls i Auditorium i Stockholm ett protestmöte mot utvisnin- Äng. H. Hurgen.
Därvid höll H. ett anförande, som enligt referat i tidningen »Ny Dag»
för den 3 april avslöts sålunda: »jag var med 1917, då arbetarna i Hälsingfors
jagade bort polisen från rådhuset. Jag manar er kamrater: Gör ni på
samma sätt, men så att arbetarna inte behöver se sig slagna i sin revolutionära
kamp.» Att H. verkligen yttrat sig på angivet sätt, bestyrkes av stenogram,
som genom polisens försorg upptagits över anförandet. Att han under
hela sin härvaro bevarat sin revolutionära glöd torde vara uppenbart för var
och en, som sammanställer dessa båda fakta och tar del av den redogörelse
för hans förhållanden under vistelsen härstädes, som polismyndigheten
framlagt.

Hurmevaara tillhör alltså den kategori av utlänningar av revolutionär läggning,
som — låt vara att anledning saknats att vägra dem att inkomma i landet
— likväl, enligt de principer jag förut framställt, för att få kvarstanna
måste ovägerligen avhålla sig från aktiv verksamhet i tredje internationalens
tjänst genom att söka befordra dess samhällsomstörtande planer. Varje dylik
aktivitet bortrycker förutsättningen för gästfrihetens åtnjutande.

För att på grundvalen av det nu sagda bedöma befogenheten av konstitutionsutskottets
anmärkning torde vara nödvändigt att klargöra arten av Hurmevaaras
politiska verksamhet såväl före som efter hans ankomst till riket.

H. är född år 1886 i Finland och sålunda ursprungligen finsk medborgare.

Efter uppväxtåren försökte han sig först såsom skomakare, men övergick efter
någon tid till muraryrket. Efter inträde i vederbörande fackförening kom han
snart att intaga en ledande ställning inom den finska arbetarrörelsen. 1909
blev han sålunda kassör och året därpå jämväl sekreterare i Nylands läns
socialdemokratiska valdistrikts styrelse, sedermera blev han ledamot av styrelsen
för Helsingfors arbetarkommun och föreståndare för partiets kansli.

Ledamot av Finlands riksdag i oktober 1917 anslöt sig H. vid finska revolutionens
utbrott i januari 1918 till de »röda». Han utsågs då till ordförande
för Nylands läns länskommitté, vilket, enligt H:s uppgift, i sak innebar, att
han erhöll ställning som landshövding över nämnda län. I februari 1918 placerades
han såsom kamrer i folkkommissariatets finansdepartement. Han
medger sig hava deltagit i revolutionsarbetet men ej i de egentliga stridshändelserna.
Vid revolutionens undertryckande flydde han ur Finland och kom
i oktober 1918 till Sverige. Något år senare anlände jämväl hans i Finland
kvarlämnade familj till Sverige.

H. var sålunda vid sin ankomst hit att anse såsom finsk politisk flykting.

Kungl. Hajd förklarade också genom beslut den 22 nov. 1918, att den omständigheten
att H. icke innehade behörigt pass icke skulle utgöra anledning
för polismyndigheten att omedelbart avvisa honom, utan skulle H. få tillsvidare,
intill dess det bleve honom möjligt att återvända till Finland, vistas
i Sverige under iakttagande av överståthållarämbetets eller vederbörande länsstyrelses
ev. föreskrifter. I anledning av detta beslut tilldelades H. uppehållsbok.

Å dylik legitimationshandling vistades han i Sverige till i april 1922, då
han företog en 3 mån. resa till Fjärrkarelen och Ryssland. H. — som de
första tre åren av sin vistelse här i landet haft anställning hos Svenska Ekonomibolaget
— hade nämligen under år 1921 anställts såsom Karelska Autonoma
Sovjetrepublikens avlönade handelsrepresentant i Sverige, en befattning
som han bibehöll till och med år 1925. Vid återkomsten till Sverige i juli
1922 återfick H. sin uppehållsbok, vilken han vid avresan måst lämna ifrån sig.

Under eller omedelbart efter nämnda resa förvärvade emellertid H. tydligen
medborgarskap i Sovjet-Ryssland. Den 2b/s 1922 sökte och erhöll han nämligen
visering å ett för honom den 11 i samma månad av Sovjet-Rysslands härva -

Nr 2t>. 02

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. H. Hurmevaaras

utvisning.
(Forts.)

rande representant utfärdat pass. Sedermera har H. innehaft visering å pass
såsom rysk medborgare, ända till dess den sista viseringen den 28 oktober 1929
återkallades. I och nied att H. blev sovjetrysk medborgare upphörde hans
egenskap av finsk politisk flykting, oell han kunde ej längre i denna egenskap
grunda några anspråk på att få kvarstanna i riket. Det var sålunda endast i
konsekvens härmed, som Kungl. Majit på hemställan av den dåvarande regeringens
utrikesminister enligt beslut den 16 december 1927, enär »H. förvärvat
medborgarrätt i de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union och erhållit
pass, utställt av härvarande sovjetryska beskickning», samt de förutsättningar,
varå Kungl. Majlis förut omnämnda, den 22 november 1918 meddelade tillstånd
för H. att utan pass vistas i riket ej längre vore för handen, återkallade
samma tillstånd.

Sedan Karelska republiken år 1925 indragit sin representation i Sverige
samt bevakandet av dess intressen övertagits av Kyska rådsrepubliken, övergick
H. i ryska handelsdelegationen. Å förteckningen över dennas personal
figurerar han t. o. m. september 1927, då han erhöll anställning — enligt egen
uppgift — såsom arkivarie hos tidningen Folkets Dagblad Politiken, den från
Moskva dirigerade 3:e internationalens dåvarande huvudorgan i Sverige. Denna
befattning lämnade H. den 14 november 1929.

Den omständigheten att H. inträtt i tidningen Folkets Dagblad Politikens
tjänst och därmed i tjänst hos det svenska kommunistpartiet och den tredje
internationalen var i och för sig att betrakta som en olämplig åtgärd av en
främling, som begagnade sig av landets gästfrihet.

I detta sammanhang vill jag, då konstitutionsutskottet anfört, att under den
tid av omkring 12 år, som H. vistats i Sverige, några anmärkningar mot hans
uppförande icke framkommit, påpeka, att enligt vad tredje polisintendenten i
Stockholm för mig uppgivit misstanker hysts att H. deltoge i stämplingar riktade
mot Finlands samhällsskick.

Vid häktandet för utvisning i september 1929 av ryska undersåten Leon
Purman, en av de sistlidne höst här i landet verkande s. k. Ex.R.-delegaterna,
erhöllos kraftiga bevis för de förut hysta misstankarna, att H. långt ifrån att
avhålla sig från politiskt intrigspel, tillhandagick främmande kommunister,
som under falska namn och pass uppehöllo sig här i landet, med råd och dåd
för främjande av deras landsskadliga verksamhet. Av den korrespondens, som
påträffades i ett av Purman bebott rum, inhämtades bl. a. att den finske upprorsledaren
Manner, vilken olovligen insmugit sig i landet, i skrivelse till finska
kommunister begärt, att vissa försändelser, avsedda för Manner, skulle
sändas under His adress.

Med anledning av vad sålunda sist förekommit förordnades den 28 oktober
1929 om indragning av H:s visum. Härefter följde författningsenligt polismyndighetens
föreläggande för H. att lämna landet samt, på grund av hans
uraktlåtenhet att så göra, överståthållarämbetets förpassningsbeslut den 2 december
1929. Genom besvär av H. drogs ärendet därefter under Kungl.
Majits prövning.

Före ärendets vidare behandling i konseljen lät jag — tillmötesgående His
i besvären framställda begäran att erhålla del av de skäl, som föranlett indragandet
av hans vistelsetillstånd — tredje polisintendenten i Stockholm i
en p. m. göra en sammanfattning härav samt över samma p. nr. inhämta H:s
yttrande. Nämnda p. m. innehöll — förutom en redogörelse för innehållet
i den hos Purman beslagtagna korrespondensen i de delar den hade betydelse
för fastslåendet av H :s delaktighet i de mot Finland riktade konspirationerna
— jämväl följande nya upplysningar, nämligen att, enligt vad dånrera vore
känt, år 1924 i Stockholm och i Nacka socken hållits en del kurser för hemliga
finska kommunistledare, att H. omhänderhaft de praktiska arrangeman -

Lördagen den 20 april ''i. m.

63 Nr 26.

gen i anledning av nämnda kurser, att H. den 18 december 1929 fått mottaga An9- H■ Hurbesök
av den samina dag till Stockholm anlände finske kommunistledaren Nillo
Välläri samt att H. — som vid polisförhör uppgivit, att han vore så frammande
för den kommunistiska rörelsen, att han saknade närmare kännedom °r S''

örn den Tredje Internationalen — icke desto mindre den 30 november 1929
deltagit i det samkväm i Folkets hus, som Sveriges kommunistiska partis
Moskvatrogna falang i samband med sitt sagda dag hållna kongressmöte anordnat,
varjämte H. varit medlem av en kommunistisk cell, som omfattade
tjänstemännen hos ryska handelsdelegationen samt åtskilliga finska och svenska
undersåtar. Till stöd för sistnämnda uppgift bilades en fotografi över
sagda cells medlemmar, å vilken fotografi H. igenkännes.

I en senare p. m. överlämnade tredje polisintendenten hos polisen upptagna
utsagor från två namngivna personer, båda förutvarande medlemmar av ryska
handelsdelegationen, av vilka utsagor, sammanställda, framgick att under
åren 1920—1926 vid delegationen funnits en kommunistisk cell, i vilken bland
andra H. varit medlem, att där funnits jämväl en »pionjäravdelning», i vars
möten medlemmarnas barn varit tvungna att deltaga och vid vilka man övat
barnen med byggande av barrikader, ävensom att H. haft intima förbindelser
med de svenska kommunisterna.

Så långt polisintendentens p. m.

I anledning av förstnämnda p. m. infordrades, såsom nämnts, H:s yttrande,
varjämte, efter det Kungl. Majit genom beslut den 7 mars 1930 funnit vad
mot H. andragits vara av beskaffenhet att kunna föranleda hans utvisning,
han vid förhör inför Överståthållarämbetet ingående hördes över båda promemoriernas
innehåll.

H. begagnade därvid den taktiken, att han antingen blankt förnekade vad
som lades honom till last eller lämnade undvikande svar på framställda frågor
eller, då han uppfordrades att svara rakt på sak, förklarade sig icke vilja besvara
den framställda frågan.

Det är vid sådant förhållande icke ägnat att förvåna, att Överståthållarämbetet
i sitt slutliga yttrande i ärendet nödgats förklara, att en fullt klarläggande
utredning angående arten och omfattningen av den verksamhet, som H.
bedrivit och alltjämt bedreve i riket, icke kunnat vinnas, framförallt på grund
av His vid förhöret ådagalagda ovilja att besvara härom framställda frågor.

Av vad i ärendet förekommit och av H:s eget uppträdande under förhöret
hade dock Överståthållarämbetet bibringats en bestämd uppfattning att H:s
uppgift i Sverige bland annat avsåge organiserandet av samarbete mellan svenska
och utländska representanter för meningsriktningar, vilka syftade till att
med våldsamma medel omstörta den bestående samhällsordningen.

Konstitutionsutskottet har i sitt utlåtande förklarat, att det i intet avseende
ådagalagts, att H. i Sverige skulle hava bedrivit en sådan verksamhet, som
kunde vara menlig för landets intressen.

Jag överlämnar åt kammaren att bedöma huruvida detta omdöme är riktigt
grundat.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att Schweiz, asyllandet par preference,
överlämnar åt kantonalmyndigheterna att besluta utvisning på grund
av uppgiftsvägran, oriktiga upplysningar, överträdelse av föreskrifter samt
otillfredsställande bevisning örn att ändamålet med vistelsen är utan anmärkning
eller icke. stridande mot Schweiz’ intressen. Märk väl att där i det gamla
frihetslandet ligger bevisbördan helt och hållet på utlänningen. Konstitutionsutskottet
vill lägga hela bevisbördan på statsmakten och synes därjämte för utvisning
kräva en bevisning av samma styrka, som den domstol brukar godtaga.

Detta synes mig vara en betänklig ståndpunkt. Därest sannolika skäl finnas för
antagande, att en utlänning här i landet bedriver en landsskadlig verksamhet,

Nr -<>. 64

Lördagen den 2© april f. m.

Ang. H. Hur- fordrar statsintresset, att mannen utvisas. Att vår lag skulle intaga en annan
utvisning ståndpunkt kan icke med fog göras gällande.

(Forts) Jag vill särskilt framhålla den omständigheten, att H. vid förhöret inför
Överståthållarämbetet vägrat att besvara den till honom framställda frågan,
huruvida han tagit någon befattning med arrangerandet av de kurser för hemliga
finska kommunistledare, som hållits här i landet år 1924. Jag föreställer
mig, att ingen regering, hur välvillig den än må vara, kan tolerera att en person,
örn vars utvisning i statens intresse är fråga, undandrager sig besvarandet
av ett härför så betydelsefullt spörsmål.

Det Ilar i ärendet gjorts gällande, att starka humanitära skäl talat för en
mindre sträng behandling av H. I anledning härav vill jag erinra därom, att
H., sedan han blivit rs^sk medborgare, trätt i ryska rådsrepublikens tjänst och
upphört att vara politisk flykting. Hans förhållande till det nya hemlandet
synes hava varit det allra bästa, att döma av att han använts i dess tjänst.
Vid sådant förhållande torde de ömmande omständigheter, som kunna tänkas
föreligga med avseende å en politisk flykting, hava upphört att vara för handen
beträffande H.

Herr talman! Härmed tror jag mig lia framlagt tillfredsställande skäl för
den åtgärd, som jag tillrått Kungl. Maj :t att vidtaga.

Herr Vennerström: Herr talman! Jag ber att få börja där herr justitie minister

Bissmark slutade sitt anförande. Han slutade med att i förbigående
nämna de humanitära skäl, som reste sig gentemot herr justitieministerns utvisningsbeslut.
Han gled mycket lätt förbi dem, men jag tror, att det kan
vara skäl att litet närmare belysa de där humanitära skälen. Då bör i det
fallet konstateras, att herr Hurmevaara har varit bosatt i vårt land och här
slagit fast rot under 12 år ungefär. Det är dock inte en så liten tidrymd.
Hans ena flicka är född under denna tid, och hans andra, den äldre flickan,
har gått i svensk skola under den tiden, inom parentes sagt i franska skolan,
och där erhållit mycket höga och vackra betyg. Det är alltså en på svensk
botten rotad familjebildning, som det enligt mitt förmenande fordras mycket
starka skäl för att sönderslita.

Sedan må därjämte erinras, att Hurmevaara från sin ungdomstid, kanske
delvis på grund av materiella missförhållanden, varit jämt och ständigt sjuk.
Han har varit behäftad med en mycket svår ögonsjukdom, han har legat inte
bara i veckor och månader, utan sammanlagt under åratal under läkarbehandling,
delvis på lasarett, och det finns intyg från framstående ögonläkare i
huvudstaden örn att ifall han kommer i dåliga förhållanden, dåliga bostadsförhållanden
och sådant, så kan det befaras, att han kommer att hotas med
fullständig blindhet. Det finns en gammal varbildning med ständiga varinflammationer
i hans ögon. Jag tror, att de där humanitära skälen bör man
även taga hänsyn till, då man går att bedöma detta förhållande.

Sedan ber jag helt att få instämma med herr justitieministern däri, att det
avgörande självfallet inte är humanitära skäl, utan avgörande är hänsynen
till statens intressen och rikets säkerhet. Kan det verkligen avgöras, att en
man begagnar gästfriheten i vårt land till att hota rikets säkerhet eller statens
intressen, anser jag för min del, att humanitära skäl inte böra, även örn
de äro synnerligen starka, få utslagsgivande betydelse gentemot hänsynen
till rikets säkerhet och intressen. I det sammanhanget gjorde herr Bissmark
det uttalandet, att den, som utvisar, är inte skyldig att prestera bevisning,
utan bevisningsskyldigheten tillkommer den åtalade eller den, som skall vara
föremål för utvisningsbeslutet. Ja, jag får lov att säga, att gentemot polismakten
i huvudstaden med dess i många fall sakligt inkorrekta protokoll -—
det finnes en mängd inkorrektheter i protokollen — förefaller det mig vara

Lördagen den 26 april f. m.

65 Nr 2(5.

nästan orimligt, att någon svensk eller här vistande utländsk medborgare, Äng. H. Hurjom
själv skall gentemot polismyndigheterna bevisa, att han är fullständigt memaras
oskyldig, går i land med ett sådant uppdrag. utvisning.

Sedan är det ändå så, herr statsråd, att vårt land är en gammal västerländsk (1''0rtsJ
rättsstat. Vöre det fråga om Sovjetryssland, vöre det sannerligen inte så
noga med bevisningen, men vårt land är ett gammalt västeuropeiskt rättssamhälle.
och därför tror jag, att vi även beträffande utlänningar böra göra det
mesta möjliga för att se till, att rättssäkerheten inte blir kränkt gent emot dem.

Nu sade herr statsrådet vidare, att den tredje internationalen var en mycket
farlig tillställning, som ville genomföra en våldsam omstörtning av samhället,
genomföra revolution och införa proletariatets diktatur. Ja, det är nog ganska
riktigt, att så är förhållandet, men det är en rasande skillnad på att
eventuellt bekänna detta så där mera teoretiskt och att tillämpa det i praktiken.
Och nu frågar jag för min del herr statsrådet: finns det något bevis
för att verkligen Hurmevaara under sin tolvåriga vistelse i Sverige har sökt
ställa till med någon revolution? Har han själv begått något våld eller
gjort något försök att på svensk mark verkligen starta denna proletariatets
diktatur? Det faktum kvarstår ju ändå, att mannen har funnits hela denna
tid i Sverige. Han kom som revolutionär flykting hit från Finland, han
hade, som han själv medger, varit med örn revolutionen och kom hit som kommunistiskt
inficierad. Han har varit här hela tiden, och han har varit samme
man hela denna tid, men han har fått tillstånd av alla svenska regeringar, av
socialistregeringar, av frisinnade regeringar och även av högerreringar —
regeringen Trygger exempelvis — att vara kvar i vårt land utan att på något
sätt bliva föremål för dessa regeringars utvisningsbeslut.

Sedan uppställer sig den frågan, örn det nu har kommit fram något nytt
under hösten 1929, någon ny verklig bevisning eller åtminstone mycket starka
skäl för att mannen då hade blivit av en annan natur och då börjat med dessa
revolutionära stämplingar. som han veterligen inte förut varit med om att
göra. Ja, lien justitieministern hänvisade till den berömda Purmanska kappsäcken.
Jag känner innehållet i den kappsäcken fullständigt lika väl som
herr justitieministern, och jag har gått igenom hela dess väldiga samling av
papper. Jag får säga, att jag blev mycket grundligt besviken, när jag gick
igenom alla de där hemliga handlingarna och fick se vad där egentligen fanns.

Där fanns strängt taget inte någon bevisning alls. En mängd papper var
där, men inte någon verklig bevisning örn, att Hurmevaara hade gjort sig
skyldig till brottsligt förfarande eller till stämplingar inom vårt eget land.

Ja, det har sagts, och det nämnde herr justitieministern, att han har blivit
sedd en dag tillsammans med en finsk kommunist, jag vill minnas, att han
hette Vällärd. Han skulle ha mött honom på morgonen och sedan följt honom
till stationen på kvällen. Då gör jag herr justitieministern den frågan: är
det en brottslig gärning, är det en fara för den svenska säkerheten och landets
intressen, örn en man, som befinner sig i vårt land, följer en finsk kommunist
exempelvis från Skeppsbron på morgonen och ned till stationen på kvällen?

Det finns inte någon bevisning, att denne finske kommunist gjort någon brottslig
gärning i vårt land under den tiden, och det förefaller åtminstone mig
tämligen självklart, att det inte kan vara någon brottslig sak att följa en man,
om vilken det inte föreligger bevis, att han har gjort en brottslig gärning.

Sedan har det nämnts, att Hurmevaara hade skrivit brev till den kände
finske kommunisten Kullerbo Manner. Det finns inte någon bevisning om,
att Hurmevaara skrivit något av brevkoncepten, och det finns inte heller
någon bevisning örn, att något av brevkoncepten varit av någon brottslig karaktär.

Sedan nämnde herr justitieministern för det tredje, att det var så svårt att
Första Icammarens protokoll 1930. Nr 26. 5

Nr 26. 66

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. H. Hurmevaaras

utvisning.

{Korts.)

få sanningen ur honom. Han har vägrat bekänna ett dugg. Ja, det vill jag
erkänna, men skulle detta vara skäl till utvisning, får jag lov att säga, att då
lär nian få utvisa alla finnar i vårt land, ty skall man förhöra finnar med deras
kända inbundna temperament, deras riksbekanta fallenhet för att vara tystlåtna
och tjuriga, lär man få söka taga fram sanningen med korkskruv, och
man lär ändå inte få något svar.

Sedan har nämnts konferensen år 1924, om vilken Hurmevaara inte lämnat
klart besked. Ja, jag får lov att säga, att han erkände öppet och ärligt, att
han där inte har svarat på frågorna, och jag erkänner, att jag inte har någon
sympati för finnar i allmänhet, vare sig av röd eller vit natur. Hen just
denna hans vägran på den punkten att svara ger mig en större respekt för
honom på grund av det läge. som då rådde i Finland vid det tillfället. Herr
justitieministern bör observera, att det pågick just vid det tillfället i Åbo en
process gentemot en rad finska kommunister, där åtskilliga blivit dömda
till åratals straffarbete och fängelse, synnerligen hårda domar, och jag får
verkligen lov att säga, att en vägran i detta läge att nämna exempelvis namn
eller uppgifter, som han eventuellt kände till, och som sedan skulle kunna
begagnas i Finland till att döma andra av hans gamla kamrater till årslånga
fängelsestraff, gör, att för mig blir mannen i detta fall mera sympatisk än
om motsatsen varit fallet.

Sedan vill jag fråga herr justitieministern: finns det någon bevisning örn
eller någon verklig sannolikhet för, att den där konferensen 1924 varit av
för Sveriges säkerhet och intressen farlig natur? Det finns veterligen ingen
sådan. I varje fall kan man ju sex år efter 1924 säga, att ingen bevisning
föreligger, att någon skada verkligen har skett av den konferesen, örn det nu
verkligen har varit en sådan.

Nu kommer jag till det allra sista. Den näst sista argumentationen, som
herr justitieministern förde i fält, nämligen att Hurmevaara inte var finsk
medborgare, utan för närvarande rysk medborgare, är formellt riktig och fullständigt
sann, men då herr justitieministern säger, att Hurmevaara hade stått
i mycket intima förbindelser med Sovjetryssland, alltså med den ryska staten,
ber jag att för min del få nedlägga en mycket bestämd gensaga. Herr justitieministern
talar örn sovjetrepubliken Karelen. Hurmevaara har varit
chargé d’affaires eller handelsdelegat för Sovjetkarelen inom vårt eget land.
Ja, det är alldeles sant, och Sovjetkarelen är onekligen en del av den stora
sovjetryska republiken, men å andra sidan är den verkliga sanningen om
Sovjetkarelen den, att det egentligen är en finsk republik. Det är nämligen
skött av de landsflyktiga kommunistiska finnarna. En sådan man
som chefen Gylling är som bekant finne, en sådan man som Gyllings närmaste
man Usenius, även nämnd i de svenska handlingarna, är en landsflyktig
finsk kommunist. Det är alltså gamla nationella kamrater till Hurmevaara,
det är finnar, som sköta Sovjetkarelen, och det är inte vanliga ryssar, som
göra det.

Örn vi låta realiteterna tala, tror jag alltså, att ur den synpunkten det inte
är riktigt att säga, att Hurmevaara är en ryss, som kommer till sitt fädernesland,
med vilket han har haft intima förbindelser. Detta tal håller inte,
därför att mannen är finne. Hans förbindelser med Sovjetryssland lia gått
via det kommunistiska finska Karelen. Därjämte kan mannen inte ryska,
talar inte ett ord ryska, men kan finska, och har själv aldrig haft något att
göra inom Ryssland. I realiteten är han alltså alltjämt finne, ehuru han formellt
onekligen är medborgare i Sovjetryssland.

Det är dessa synpunkter, jag velat framdraga, herr talman, och jag skall
som sagt, inte vidare begära ordet vid denna timme. Dessa skäl anser jag
för min del föreligga för konstitutionsutskottets anmärkning.

Lördagen den 26 april f. m.

67 Nr 26.

Herr statsrådet Bissmark: Jag vill bara, medan herr Vennerströms yttrande
är färskt, göra några erinringar.

I fråga om bevisningsskyldigheten har jag inte ställt mig på den schweiziska
republikens ståndpunkt och sagt, att den utländske undersåten skall vara
bevisskyldig, men jag Ilar sagt, att den svenska staten bör utvisa en person,
när sannolika skäl tala för, att han driver en landsskadlig verksamhet. Det
är något annorlunda.. Det var de sannolika bevisen, som jag i detta fall ansåg
föreligga, på goda grunder.

Dem har herr Vennerström sökt reducera, men jag skall dock erinra örn, att
handlingar ha påträffats hos en Ex-R-representant i hans rum, varav framgår,
att Manner skrivit till de finska kommunisterna, att de skulle skicka hans post
till Hurmevaara. Manner uppehöll sig då här i landet på falskt pass. Det är
mycket möjligt, att Hurmevaara inte har tagit någon befattning med Manners
brev, men jag får dock säga, att det finns mycket sannolika skäl för att han
har varit en mellanhand mellan Manner och hans kamrater i Finland. Där
föreligger ett mycket graverande indicium, emot Hurmevaara för att han
verkligen har motsvarat det förtroende, som Manner väntade av honom.

Vidare har herr Vennerström sökt bagatellisera de uppgifter, som förekommo,
att Hurmevaara skulle ha organiserat den finska upprorsrörelsen under den
tid, han varit här. Jag vill då säga, att upprepade gånger hos polisen gjorts
anmärkningar mot Hurmevaara i sådant avseende. Han var på sin tid inblandad
i den s. k. förräderiprocessen, som fördes här 1921 mot några finska
undersåtar, vilka avsågo att organisera väpnade garden uppe i Norrland, och
Norge. Där var Hurmevaara inblandad och förhördes, ehuru inga bevis förekommo
mot honom. Detta är saker, som jag inte har velat lägga fram, därför,
att jag själv ansåg att de inte voro av någon betydelse, men när utskottet
trycker så starkt på, att hela hans föregående vistelse här varit så fri från
alla anmärkningar, är det ju tillåtet, att jag säger ifrån, att det inte har varit
så, men jag vill inte säga, att dessa misstankar mot honom skulle ha varit
av någon betydelse för bedömande av utvisningsfrågan. Det har jag inte alls
påstått. Jag åberopade detta endast för att något försvaga konstitutionsutskottets
uttalande örn hans tidigare välförhållande.

Vidare framgår av handlingarna, att den finska polisen lämnat upplysningar
om intriger, som bedrevos mot den finska samhällsordningen. Man har
tillfrågat Hurmevaara härom, men han vägrade att svara. Ja, det kan ju
vara mycket ädelt av honom men svensk myndighet måste fordra, att han svarar.
Han skulle ha kunnat svara utan att förråda sina meningsfränder, men
man skall inte underlåta att svara och säga, att man inte vill yttra sig därom,
ty då ha vi full rätt att säga: Var så god, då får ni finna er i, att vi
anse den finska polisens uppgifter för riktiga. Jag vill inte säga, att man
vid en domstol kan anse, att det är bindande bevis mot en person, att han
svarat så på en fråga, men det ligger honom alltid till last, att han gör ett
sådant uttalande. Det belastar honom, när det gäller att bedöma den samlade
bevisningen. Också i detta fall har det varit av ganska stor vikt och
ganska avgörande, att Hurmevaara undandragit sig att lämna upplysningar i
denna sak.

De ömmande omständigheterna har herr Vennerström mycket starkt framhållit.
Jag har å andra sidan i de principer, som jag angav, att staten borde
följa, när det gällde främlingar av denna sort, som vistas här i landet, sagt,
att man skulle ovägerligen fordra, att de avhölle sig från all aktivitet i riktning
mot omstörtandet av det samhällsskick, vari de befunno sig. Mot den
principen gjorde inte herr Vennerström i och för sig någon erinran, och det
gläder mig, men det är då fråga örn, ifall man, örn man säger, att utlänningarna
ovägerligen skola underkasta sig och vara lojala mot vårt lands sam -

Ang. H. Hurmevaams

utvisning.
(Forts.)

Nr 20. 68

Lördagen den 26 april f. m.

Ang. H. Hur- hällsskick, då på grund av ömmande omständigheter skall tolerera, att de iniMvaaras
trigera mot detta eller något annat lands rättsordning. Örn man säger, att
(lTrtsT man oveterligen skall fordra, att de inte göra det, och sedan på grund av
^ r '' ömmande omständigheter tillåter dem att stanna och göra det, så kan jag
inte vara med örn sådana avtrubbningar av principerna.

Beträffande de ömmande omständigheterna vill jag också säga gentemot
herr Vennerström, att Hurmevaara var dock två år i den ryska handelsdelegationens
tjänst. Han var under tre år i den karelska republikens tjänst, men
övergick sedan till den sovjetryska republikens tjänst. Han hade alltså förbindelser
med den sovjetryska regeringen, och jag har inte kunnat förspörja,
,att han hade någon fruktan för att komma till Ryssland. Han uttalade tvärtom
vid sitt avsked från landet, att han ansåg, att Ryssland var det enda land,
där en arbetare egentligen kunde trivas.

Jag har inte ansett, att jag varit berättigad att i detta fall taga hänsyn
till ömmande omständigheter, när vederbörande har åsidosatt den lojalitet mot
Sverige, som det varit hans skyldighet att iakttaga.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöts
på framställning av herr talmannen att den fortsatta överläggningen i förevarande
fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 157, till Konungen angående upprättande av ett svenskt institut för högspänningsforskning.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln, punkt 14, gjorda framställning om anslag till byggande av enkla
bygdevägar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 14, gjorda framställning angående anslag till nationalmuseets
depositionsavdelnings konstbildande verksamhet jämte två i ämnet väckta
motioner;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 272, gjorda framställning angående anslag till fortsatt utgivande
av »Nusvensk ordbok» m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 162, i anledning av väckta motioner örn anslag till svenska eldbegängelse
föreningen;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till försäkringsinspektionen; nr

164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
viss del av statslån för anläggning av järnvägar från Oskarshamn till Ruda
och från Ruda till Älghult jämte i ämnet väckta motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 241, gjorda framställning angående understöd till obemed
lade och mindre bemedlade elever vid statsunderstödda skolor för husmodersutbildning
jämte fyra i ämnet väckta motioner; samt

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
byggnader för folkskoleväsendet inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbot -

Lördagen den 26i april f. m.

69 Nr 26.

tens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, jämte två i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet
:

nr 31, rörande lag om testamente m. m.;

nr 32, rörande godkännande av en i Genéve den 17 juni 1925 dagtecknad
konvention rörande kontroll av den internationella handeln med vapen, ammunition
och krigsmateriel;

nr 33, rörande viss ändring i lagen örn skogsaccis;
nr 34, rörande tullfri införsel av två telefonkablar;
nr 35, angående fullständigt frigivande av sälfångst med sax;
nr 36, rörande lag om bokföring vid enskild järnväg m. m.;
nr 37, rörande förslag till ändrad lydelse av § 55 riksdagsordningen;
nr 38, rörande förslag till lag om arbetstidens begränsning;
nr 39, rörande förslag till lag örn vissa inskränkningar beträffande tiden för
förläggande av bageri- och konditoriarbete;

nr 40, angående Kungl. Maj:ts proposition nr 71 med anhållan örn riksdagens
yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens
år 1929 fattade beslut;

nr 41, rörande lag örn delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med
mera och därav påkallade lagförslag;

nr 42, rörande lag örn ändrad lydelse av 37 § 5 mom. förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom och lag om ändrad lydelse av 121 §
utsökningslagen;

nr 43, rörande lag örn bostadsrättsföreningar m. m.; samt
nr 44, rörande lag örn fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 angående
förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Vaxholms stad m. m.;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anvisande av
medel för bestridande av viss ersättning till Västerås stad;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp och iordningställande
av beskickningshus i Haag;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående örn- och tillbyggnad
av anatomiska institutionen vid universitetet i Uppsala;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överflyttande av
en parallellavdelning i realskolan vid högre allmänna läroverket å Södermalm
i Stockholm till Katarina realskola därstädes;

nr 116, i anledning Kungl. Majis proposition angående anslag för medikolegala
besiktningar;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbildningskurs
för rättsobducenter;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av medel
till återuppförande av en nedbrunnen gymnastikbyggnad vid statens uppfostringsanstalt
å Bona m. m.;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
till resor för patienter vid vissa anstalter för radiumbehandling jämte en i ämnet
väckt motion;

Nr 26.

Lördagen den 26 april f. m.

nr 120, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till särskild
polisverksamhet för uppdagande av olovlig införsel av spritdrycker m. m. jämte
en i ämnet väckt motion;

nr 121, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till Överståthållarämbetet
; samt

nr 122, i anledning av väckt motion örn viss ersättning till landsfiskalen
Gustaf Bjöörn;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i 1 och 12 §§ lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken; samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 18 § lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning och lag örn ändrad lydelse
av 2 § lagen den 9 oktober 1914 (nr 422) angående förbud i vissa fall mot varors
förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta
varor; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, i anledning av
väckt motion om ändring i förordningen angående forntida minnesmärkens fredande
och bevarande.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.08 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen dea 26 april e. m

71 Nr 26.

Lördagen den 26 .april e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Fortsattes överläggningen rörande punkten 2 i konstitutionsutskottets me- Äng. H. Hurmorial
nr 26, angående fullbordad granskning av de i statsrådet förda pro- rmvaaras

_ _ ''UlVXSTllWj.

tokoll. (Korts.)

Herr Samuelson: Herr talman, mina herrar! Enligt det material, som

polisen förebragt, skulle Herman Hurmevaara vara utvisad från Sverige på
grund av, bland annat, fyra huvudpunkter, som återfinnas i polisens förhörsprotokoll.
återgivet på sid. 8 i det nu förevarande betänkandet.

För det första anklagar man Hurmevaara på grund av att i det material man
funnit i den s. k. Purmanska väskan, skulle ha påträffats ett koncept med
Hurmevaara angiven såsom adressat. Han skulle ha mottagit en tidning, Moskauer
Rundschau, för vidare befordran till Manner. Jag måste rörande
denna punkt säga, att det i och för sig väl icke kan vara något brottsligt-,
även örn man utgår ifrån att det är riktigt, att den, som här går under namnet
»Herkko», är Herman Hurmevaara, att taga emot en utländsk tidskrift,
icke ens örn man är politisk flykting i det här landet. När därtill kommer,
att denna tidning icke är ett kommunistiskt tidningsorgan utan en tidning,
utgiven av en borgerlig f. d. diplomat i Moskva, förefaller det, som örn man
i mycket hög grad bör reducera den anmärkning, som därvidlag riktats emot
Hurmevaara.

För det andra anför man emot Hurmevaara i detta material, att han skulle
ha väntat ett brev, adresserat till »Herkko» för vidare befordran till Manner,
och att man från den svenska polisens sida hos Hälsingfors polischef inhämtat,
att pseudonymen »Anton» skulle vara liktydigt med det finska kommunistiska
partiets centralkommitté i Ryssland eller, som det ordagrant är angivet här i
betänkandet, »kommunistiska Internationalens skandinaviska sekretariat».

När man läser igenom detta material, får man en mycket stark känsla av att
man på den svenska polisens sida i mycket hög grad använt den finska polisen
såsom källa — därpå tyda de finlandanismer, som här och där lysa igenom
i detta material, och därpå tyda också de lämnade uppgifterna, som för övrigt
på många punkter äro oriktiga. Sålunda är det oriktigt, när det talas örn
»kommunistiska Internationalens skandinaviska sekretariat». Jag tror, att
jag känner till detta i någon mån, och jag kan försäkra herrarna,_ att det icke
finns ett sådant sekretariat. I varje fall fanns det icke vid den tidpunkt, som
detta meddelande avser.

Den tredje huvudpunkten skulle vara den, att Hurmevaara sysslat med översättningar
och att han har låtit komma sig det oerhörda brottet till last, att
han översatt material för en facklig delegation vid en kongress. Jag anser,
att icke heller detta kan läggas Hurmevaara till last, ty han har aldrig gjort
någon hemlighet av att han här i landet sysslade med översättningsarbete.

Och polisen torde känna till detta, och han har inte heller hållit hemligt att
han stod finska kamrater till tjänst med översättningar vid fackliga kongresser
och med annat översättningsarbete.

Nr 26.

Ang. H. Hur mevaaras utvisning.

(Forts.''

7 2 Lördagen den 26 april e. m.

Den fjärde huvudanmärkningen är lika dråplig som de tre föregående. Man
beskyller Hurmevaara för att ha haft att göra med en så farlig sak som inköp
av en dupliceringsmaskin eller en maskin för ett tryckeri och att den var
avsedd för Finlands räkning. Jag kan försäkra, att jag i min föregående egenskap
av ledare för ett tryckeri här i Stockholm också haft att göra med Hurmevaara
såsom representant i detta avseende, men det är ju fullt legala saker,
lill och med legala i Finland. Den omständigheten att Hurmevaara varit behjälplig
med sådana saker, kan väl, synes det mig, icke vara anledning till att utvisa
honom.

Men det är icke bara dessa fyra huvudanklagelser, som man riktat emot
Hurmevaara, ehuruviil man från polisens och övriga myndigheters sida ansett,
att detta var det farligaste materialet emot Hurmevaara. Man har senare
också kommit med andra anklagelser. Man anklagar Hurmevaara för att han
mött en finsk kommunist, en synnerligen farlig kommunist, som han ledsagat
till tåget. Jag känner litet grand också till denne farliga kommunist, och jag
kan försäkra eder, att han nog är mycket farlig — det tvivlar jag icke ett ögonblick
på — men denne, Välläri, om vilken polisen tydligen fått den uppfattningen,
att han är en mycket farlig representant för den kommunistiska internationalen,
anklagas av de finska anhängarna av den kommunistiska internationalen
för att vara en renegat, en förrädare emot denna international. Polisen
har emellertid tydligen fått för sig, enligt uppgift från Finland, att denne
skulle vara en mycket farlig anhängare av den kommunistiska internationalen.
Välläri är kommunist, han är fackföreningsmän och han befann sig i Sverige
i lojala ärenden; han var här på genomresa för att deltaga i en facklig kongress
i Oslo, och det kan väl icke rimligtvis läggas Hurmevaara till last, att
han varit denne sin kamrat, en facklig förtroendeman, behjälplig att orientera
sig i Stockholm. Jag ber att få slå fast och protestera emot de underliga metoder,
vilka man anser vara tillåtna. De omnämnas också i detta betänkande,
där det talas örn att man, anmält för regeringen, att man har följt denne Välläri
från det han kom på morgonen med finlandsbåten, följt honom på Skeppsbron
och till och med inregistrerat ett besök, som han gjort i en cigarraffär,
och inregistrerat, att han anropat en bil och farit till Hurmevaaras bostad.
Jag måste säga, att det är verkligen ovärdigt detta »rättssamhälle», som
herr Vennerström litet tidigare i dag talat örn, att man på detta sätt spionerar
ut folk, som icke ha något brottsligare för sig annat än att vara på genomresa
i Stockholm för att besöka en kongress i ett annat land.

Vidare anklagar man Hurmevaara för att han, ehuru han sagt sig icke
känna till den kommunistiska rörelsen något nämnvärt, — vilket han senare
förnekar, att han har sagt — i varje fall har besökt ett festligt samkväm,
anordnat av en kommunistisk organisation här i Stockholm. Jag anser, att
icke heller det kan läggas Hurmevaara till last, att han har besökt ett festligt
samkväm anordnat av en politisk organisation, ty skulle något sådant
kunna vara anklagelsematerial emot alla de flyktingar, som finnas här i landet,
så tror jag nog, att inte så värst många skulle gå fria, och den rätten bör
även. en politisk flykting, som här åtnjuter asylrätt, ha, att han får besöka ett
festligt samkväm, även örn detta är anordnat av en kommunistisk organisation.

Jag skall vidare be att få slå fast, att detta material, som lämnats under
polisutredningen, är oriktigt på åtskilliga punkter, och i det avseendet instämmer
jag med herr Vennerström, som redan tidigare i dag framhållit, att olika
uppgifter i förhörsprotokollen äro av den art, att man sannerligen icke kan
tillmäta dessa uppgifter alltför stor betydelse. Det finns t. ex. en uppgift
om att Hurmevaara redan innan han kom till Sverige, skulle ha tillhört ett
parti i Finland, vilket hade tredje internationalens program och riktlinjer som
grundval. Hurmevaara har häremot invänt, att det i så fall skulle vara Fin -

Lördagen den 26 april e. m.

73 Nr 2G.

lands socialdemokratiska arbetarparti. Jag tror icke, att herr justitieministern
vill gå i god för att polisens uppgift i det avseendet är riktig. Den kommunistiska
internationalen fanns nämligen inte på den tiden, då Hurmevaara
vistades i Finland. Den bildades först efter det att Hurmevaara kom till
Stockholm, och jag förstår då icke, hur han redan i Finland skulle kunna ha
tillhört en organisation, som bildades först sedan han väl var i Sverige. Denna
uppgift är emellertid karakteristisk, ty den är tydligen också lämnad av
den finska polisen. Sådana upplysningar återkomma gång på gång i det
material, som här föreligger.

Jag skall vidare be att få fästa uppmärksamheten på en annan uppgift, som
förefaller synnerligen dubiös. Det anföres — det gäller de förhör, som Hurmevaara
varit underkastad — på sid. 15 följande: »För Hurmevaara framhölls
det egendomliga i att såsom representant för en sovjetrepublik anställdes en
person, som icke vore ansluten till det parti, landets styrelse representerade.»
Jag måste fästa uppmärksamheten speciellt vid detta, därför att det vittnar
om en synnerligen stor okunnighet beträffande de principer, som Sovjetunionen
tillämpat vid sina anställningar. Det är icke alls någonting ovanligt, att man
anställt såsom representanter för Sovjetunionen folk, som icke tillhört det kommunistiska
partiet, nu anföres det emellertid av polisen såsom något synnerligen
egendomligt, att Hurmevaara sagt sig icke tillhöra det kommunistiska
partiet, och man anser, att detta är så egendomligt, att man formligen vill
pocka på Hurmevaara den uppgiften och att han skall erkänna sig ha tillhört
den kommunistiska internationalen på grund av att han varit anställd såsom
representant för den Karelska sovjetrepubliken.

Jag måste verkligen till herr justitieministern ställa den frågan: är det möjligen
på det sättet, att dessa principer, som den stockholmska polisen här sökt
göra gällande för Sovjetunionen, tillämpas även av den Lindmanska regeringen,
så att man bara anställer sådana personer, som tillhöra vårt lands högerparti?
Är det inte på det sättet, förstår jag inte varför det för stockholmspolisen
skall synas som en så naturlig sak, att sovjetmyndigheterna skola tilllämpa
en sådan princip.

Herr justitieministern har i eftermiddag i sitt anförande talat om, att det
var olämpligt av Hurmevaara att mottaga arbete såsom arkivarie på en kommunistisk
tidning. På den punkten kan man vara överens med justitieministern
om att det var ganska olämpligt av Hurmevaara att taga denna anställning,
men det är nu på det sättet för många arbetare, herr statsråd, att det
gäller inte litt välja mellan lämpliga eller olämpliga sysselsättningar, utan de
lia ingenting annat att göra än att taga den sysselsättning, som står dem till
buds och som de kunna få. Hurmevaara befann sig i en sådan situation här,
att han icke kunde få någon annan anställning i Stockholm, och därför var han
nödsakad att taga denna anställning såsom arkivarie på en kommunistisk tidning.
Jag vet, att det var många krafter i rörelse för att skaffa Hurmevaara
en annan anställning i Stockholm. Det lyckades emellertid icke, och det var
först i sista hand som Hurmevaara gick till Folkets Dagblad Politiken, därför
att någon annan utväg inte stod honom till buds. Han hade ju ändå hustru
och två barn att försörja, och då får man kanske många gånger icke endast
tänka på vad som är lämpligt, utan då är man nödsakad att taga den anställning
man kan få, örn den också i och för sig var ganska olämplig för Hurmevaara.

Vidare har justitieministern här i sitt tidigare anförande lagt fram några
skäl utöver vad polisen meddelat, och herr justitieministern kommer nu med
den ganska förbluffande upplysningen, att det, som medverkat till utvisningen
av Hurmevaara, är att Hurmevaara angivits av Manner såsom mottagare
av post, och justitieministern vill förmoda, att Hurmevaara också har för -

Ang. H. Hurmevaaras

utvisning.
(Forts.)

Nr 26. 74

Lördagen den 26 april e. m.

Ang. H. Hurmevaaras

utvisning.
(Forts.)

mediat denna post. Men herr statsrådet var inte så säker på att Hurmevaara
i själva verket haft något att göra med den posten. Jag måste säga, att det
är något underligt, att man på ett sådant indicium kan utvisa en man ur det
här »rättssamhället», som herr justitieministern är en av de främsta representanterna
för. Herr justitieministern var också på det klara med detta, ty
han säde, att han visste icke, huruvida Hurmevaara förmedlat denna post till
Manner, men han antog det. Det var ett indicium, och det var ett av de indicier,
som, bland andra, hade medfört, att Hurmevaara utvisats ur vårt land.
Men örn nu den mannen, som väntade posten, exempelvis skulle ha angivit en
annan adressat, vilken som helst laglydig medborgare; om han varit smart
nog att exempelvis använda sig av herr justitieministerns egen adress för denna
sin korrespondens, inte hade man väl ändå kunnat anklaga herr justitieministern
för vad en annan person låtit komma sig till last. Det är icke bevisat
ens, att Hurmevaara känt till detta, att man angivit hans adress för
denna post, och det återstår att bevisa detta. Det är icke heller allför okänt,
det kan jag försäkra, inom den socialistiska, revolutionära rörelsen, att man
tager sig sådana friheter som att man använder en adress på en kamrat, som
man antar inte har något emot det. Men bortsett ifrån örn det är sant eller
ej, eller örn Humevaara låtit komma sig detta till last eller ej, är det icke ett
tillräckligt skäl för att förfara så som man här gjort med Hurmevaara.

Hela denna historia bottnar säkerligen icke i någonting annat än i de informationer,
som man erhållit från den finska polisen. Jag är tämligen säker
på att man icke här i Sverige betraktar Hurmevaara såsom en farlig samhällsomstörtare,
som en farlig konspiratör. Hade man gjort det, förefaller det,
som örn man haft många tillfällen eller borde ha haft många tillfällen, under
de 12 år Hurmevaara ändå varit bosatt i detta land, att utvisa honom eller
förpassa honom på andra sidan vårt lands gränser. Men det har man inte
gjort, och det synes mig som örn den omständigheten i alla fall vittnar örn att
man icke förrän förra året betraktat Hurmevaara såsom en farlig samhällsomstörtare,
och detta icke beroende på det egna initiativet eller det material,
som våra utomordentligt skickliga Sherlock Holmesar inom stockholmspolisen
lyckats spåra upp, utan fast mer på grund av det material, som lämnats till
densamma från den finska polisen. Och det var tydligen inte förrän i höstas,
som detta material kom vederbörande tillhanda. Jag tror inte, att en sådan
man som Hurmevaara, vilken ju inte — och jag vill säga detta gentemot en
upplysning av justitieministern — visat något vidare intresse för att resa
bort till Sovjetunionen — det kan jag ju intyga från min elvaåriga kännedom
örn Hurmevaara — jag tror icke, säger jag, att den mannen är alltför farlig.
Jag tror heller icke, att man beträffande en man, som kan behöva gå till
Bonniers konversationslexikon för att inhämta upplysningar om den tredje
internationalen och den kommunistiska rörelsen, det svenska samhället behöver
känna sig alltför skräckslaget. Bilden av, å ena sidan, Herman Hurmevaara,
en man som ändå fått vistas i vårt land under elva års tid och under denna
tid stått under ständig polisuppsikt och, å andra sidan, det svenska s. k.
rättssamhället, den bilden är nog ändå något missvisande, och jag undrar,
örn icke proportionerna, som regeringen givit denna historia, i någon mån i
varje fall blivit något missvisande. Jag tror icke, att herrarnas samhälle
kommer att knaka i fogarna därför att Hurmevaara, även om han skulle
någon gång ha gjort så, stått en kamrat, som vistats här, till tjänst genom
att lämna över ett eller annat brev till honom.

Jag skall vidare erinra örn, att man tydligen icke har varit så angelägen,
när det gällt andra politiska flyktingar, som vistats i vårt land och som väl
ändå polisen måste lia haft kännedom örn. Jag erinrar om att general Ludendorff
har vistats här såsom »politisk flykting». Polisen kände till det men

Lördagen den 26 april e. m.

75 Nr 26.

ingrep icke. Fortfarande vistas i vårt land många politiska kontrarevolutionära
flyktingar. Om man började granska dem och örn stockholmspolisen och
den svenska polisen överhuvud taget var lika ivrig att följa och granska deras
åtgöranden, som den visat sig vara, när den bespejade varje steg, den
finske fackföreningsmannen tog i vår stad, så undrar jag, örn man icke skulle
komma till åtskilliga resultat, som äro parallella med det man anser sig ha
kommit till beträffande Hurmevaara, nämligen att det bedrives kontrarevolutionär
verksamhet, kontrarevolutionära stämplingar emot de länder, med vilka
vårt land står på vänskaplig och god fot, exempelvis emot Sovjetunionen.

Jag skulle, herr talman, ha gjort ett yrkande örn att anmärkningen på denna
punkt skulle lia lagts med gillande till handlingarna, men jag har erfarit,
att det icke går för sig. Den parlamentariska traditionen tillåter det icke,
och det kan förresten vara lika så gott, ty jag förmodar, att det icke skulle
ha blivit mer än ett par representanter i denna kammare, som hade velat vara
med örn att rikta en anmärkning mot regeringen på denna punkt.

Jag måste emellertid sluta med att säga, herr talman, att jag anser, att
regeringen, på denna punkt har begått en handling, som ger anledning till
en vida gravare anmärkning än anmärkningen örn alla de mandat, som regeringsledamöter
haft i vissa bolagsstyrelser, och jag anser, att konstitutionsutskottet,
örn det verkligen skulle ha tagit sin sak på allvar, skulle ha granskat
vad som ligger bakom hela fallet Hurmevaara, alltså alla de hemliga
kanaler, som ligga bakom, underrättelseväsendet, informationerna o. s. v., som
man hämtat ur hemliga källor. Jag tror, att man i det avseendet i varje fall
ur det svenska »rättssamhällets» synpunkt gjort en bättre gärning, än när
man här i dag i timtal debatterar sådana saker och ting, som jag för min del
anser vara tämligen självklara, att några av vårt lands främsta kapitalistrepresentanter
sitta i några bolagsstyrelser.

Herr Vennerström: Jag föranledes, herr talman, att begära ordet på grund
av ett uppseendeväckande meddelande från herr justitieministerns sida. Men
då detta delvis sammanhänger med de sista orden i herr Samuelsons yttrande,
ber jag att få ägna honom ett par sekunders uppmärksamhet.

Herr Samuelson anklagar i viss mån det utskott jag tillhör för att det icke
gått till ordentlig granskning av alla de hemliga kanaler, som departementet
och polisen här begagnat sig av. Vi kunna i utskottet icke granska något annat
än de skrivna handlingar, som från vederbörande departement äro till oss överlämnade,
och vi äro fullkomligt stängda från möjligheten att via några slags
Sherlock Holmes-metoder söka uppspåra justitieministerns och eventuellt stockholmspolisens
hemliga kanaler.

Nu kommer jag emellertid till herr justitieministerns meddelande. Då jag
i ett tidigare anförande sagt, att det icke fanns någon anklagelse mot Hurmevaara
under de tidigare skedena av hans vistelse här, d. v. s. under praktiskt
taget ett årtionde, och att man därför icke hade någon anledning att vidtaga
åtgärder emot honom, lämnade herr justitieministern det meddelandet, att det
under denna period fanns mycket grava anmärkningar mot Hurmevaara, och
justitieministern tog dessa grava anmärkningar delvis såsom skäl för och bevisning
för att hans egen utvisningsåtgärd var befogad. För mig kom detta meddelande
synnerligen överraskande. Jag har läst igenom alla handlingar, som
här föreligga, och läst igenom dem synnerligen grundligt men icke kunnat finna
något papper av något som helst slag av detta innehåll i alla de handlingar,
som varit tillgängliga för utskottet. Jag ber därför att få rikta en bestämd
fråga till herr justitieministern: föreligga några skriftliga dokument från polisen
eller något annat håll utöver de skriftliga dokument, som blivit lämnade till
konstitutionsutskottet? Finnes det sådana skrifliga dokument, då anser jag, att

Äng. H. Hurmevaaras

utvisning.
(Forts.)

Nr 2(>.

Äng. H. Hur rnevaaras utvisning.

(Forts.)

76 Lördagen den 26 april e. m.

detta undanhållande av dokumenten är av synnerligen uppseendeväckande natur.
Finnas icke några hemliga dokument, ber jag få rikta en andra fråga till herr
justitieministern: har då herr justitieministern fått sina upplysningar på andra
vägar än dokumentvägen, d. v. s. genom muntliga samtal, eventuellt per telefon
med exempelvis polischefen? Har det varit fallet, och örn sådana upplysningar
lämnats, som påverkat honom att begagna dem såsom fällande bevis och därmed
motivera Hurmevaaras utvisning, ber jag för min del få bestämt protestera mot
att sådana sakliga argument skola kunna begagnas som motiv för en så viktig
åtgärd som en utvisning. Den tredje frågan, jag ber att få rikta till herr justitieministern,
— och det gör jag särskilt med anledning av en uppgift i herr
Lindhagens interpellation, är denna: finnes det några dokument utöver de dokument,
som blivit lämnade till vårt utskott, från den finske polischefen? Herr
Lindhagen har lämnat uppgift örn att det skall finnas några hemliga handlingar.
Det finnes icke i den akt, som kommit till vår behandling, några sådana
hemliga dokument från den finske polischefens sida, och det gör, att jag finner
mig föranlåten att även på den punkten till herr justitieministern rikta en fråga,
som det vore av ett visst värde att även få besvarad.

Herr statsrådet Bissmark: Herr talman! Det finns i den engelska straffprocessen
en princip, som är ganska egendomlig för engelsk rättsåskådning, nämligen
den, att en åklagare aldrig får tala något ont örn den tilltalades föregående.
Han får icke upplysa domstolen örn att den man, som står tilltalad,
förut varit åtalad eller dömd för något brott, utan han får endast uppge de
fakta, som röra det mål, som är före. Men det finnes ett undantag, och det är
ifall den åtalades advokat börjar försvara honom med att skildra honom såsom
en präktig man och därmed vill söka göra antagligt, att han icke har kunnat
begå den handling, varom det är fråga.

Jag bär i detta fall ej velat lägga fram några handlingar mot Hurmevaara,
vilka jag ansett icke hörde till denna sak, utan jag har bett polischefen, att
han skulle lägga fram vad som var att anföra mot honom i detta ärende, och
det har polischefen gjort i en fullständig promemoria, som innefattar allt, som
legat till grund för det beslut, regeringen fattat. Nu har emellertid utskottet
sagt, att det aldrig varit någon anmärkning mot Hurmevaara under de tolv år,
som förflutit. Med anledning av detta konstitutionsutskottets utlåtande har jag
förhört mig hos polisen angående anmärkningar, som förut varit mot honom.
Dessa upplysningar ha alltså icke legat till grund för utvisningsbeslutet, utan
det är upplysningar, som jag inhämtat med anledning av konstitutionsutskottets
goda vitsord örn hans uppförande i landet. Jag sade uttryckligen i förmiddags,
att upplysningarna om Hurmevaaras förhållande förut icke hade inverkat
på utvisningsbeslutet, men att jag däremot meddelade dem nu, när konstitutionsutskottet
antydde, att mannen förut varit utan anmärkning. De handlingar,
som förelegat från finska polisen, örn sådana förelegat, finnas väl hos
polisen. Jag har ej velat göra saken vidlyftigare än den är. Vidare föreligger
det hos utrikesdepartementet en del handlingar, som röra föregående tillfällen,
då det varit fråga örn passvisum, och de upplysningar, som därom kunnat inhämtas,
har jag icke heller ansett höra till detta ärende och har icke lagt dem till
grund för någon åtgärd. De avse ju icke den fråga, som vi nu närmast ha att
göra med.

Med dessa ord tror jag, att jag besvarat herr Vennerströms frågor. Jag
har alltså icke velat åberopa dessa handlingar förut, men jag har inhämtat upplysningar,
sedan konstitutionsutskottet gjort sin erinran om att Hurmevaara
skulle varit fullt klanderfri, ehuruväl jag till en del kände till de anmärkningar,
som gjorts samt Hurmevaaras föregående vistelse.

Lördagen den 26 april e. m.

77 \r

Herr Winberg: Herr talman! När man läser igenom de aktstycken, som Äng. H. Hur återfinnas

i utskottets utlåtande rörande denna punkt, och om man därtill så- mevaaras
som jag något litet känner till denna fråga förut, så står man något tveksam örn utmsn™9-vilkendera som här är mest att beklaga, den person, som nu blivit utvisad ur (*’orts0
landet, eller det statsråd, som verkställt en sådan utvisningsåtgärd. Ty det är
sällan man liiser något aktstycke av officiell natur, som utgör ett så tydligt
bevis för att det emanerat från den politiska barnkammaren, som de aktstycken,
som här anföras i utskottsutlåtandet och som huvudsakligen legat till grund
för denna utvisning. Det är att märka, att en utvisningshandling sådan som
denna innebär icke bara tråkigheter för den utvisade personen, utan i här föreliggande
fall utgör detta utvisningsbeslut, såvitt jag kan fatta det, ett direkt
avsteg från vad som allmänt ansetts ligga i begreppet politiska flyktingars
asylrätt, så att talet örn den politiska asylrätten är i och med detta utvisningsbeslut
egentligen endast en tom fras.

För övrigt skulle jag också vilja tillägga, innan jag går in på att titta närmare
på detta, att jag tycker det skulle vara något genant för det borgerliga
samhällets representanter att verkligen på allvar göra gällande, att det är sä
illa ställt med detta samhälles säkerhet, att dess vara eller icke vara beror på
huruvida en person som Hurmevaara får i fortsättningen vistas här i landet
eller ej. Till och med jag har verkligen bättre tankar örn det nuvarande borgerliga
samhällets möjligheter att hävda sin ställning tills vidare. Men då man
begår sådana uppenbara överdrifter, är det självklart, att då måste saken i och
för sig vara synnerligen sjuk.

Här har det nu påpekats en hel del fullständigt oriktiga framställningar,
som förekomma särskilt i denna inlaga från polisintendenten. Jag skall ej gå
vidare in på den; jag skall bara tillåta mig att såsom ett alldeles särskilt vackert
blomster ur polisens örtagård peka på vad som står angivet på sid. 10 i den
inlaga, som är undertecknad av Eric Hallgren. Det heter där bland annat följande:
»Slutligen får jag vördsamt meddela, att — enligt vad för mig från

trovärdigt håll uppgivits — de i förut omnämnda pionjärklubb deltagande barnen
undervisats del i byggande av barrikader, dels ock i utförande av barrikadstrider,
samt att barnen tillsagts att i sina lekar på skolgårdar och lekplatser till
andra barn sprida de kunskaper av nämnda slag, de i klubben förvärvat.» Ja,
jag måste verkligen beundra polisens fantasi. Det är synd, att personer med så
livlig fantasi icke fått sin verksamhet på ett område, som bättre stämmer överens
med detta deras temperament. Låt oss tänka oss detta i verkligheten! Det
ar några barn — de måste väl ha vistats någonstans inomhus — som ha uppfört
barrikader och lekt barrikadstrider. Det är ju något fruktansvärt, och det
har icke samhället haft reda på förrän nu, då polisintendenten upplyst oss om
vilken fara detta samhälle svävat i! Men man får ursäkta både mig och andra
människor, örn man efter dessa ^blomster tager synnerligen försiktigt alla uppgifter,
som komma från det hållet, ty det hela påminner mer örn kafferepstanteri
än örn uppgifter från officiella personer och institutioner.

Jag måste säga, att det är också i övrigt några punkter, som i detta sammanhang
kunna förtjäna att erinras om. Herr justitieministern framhöll alldeles
särskilt, att det icke kan tillåtas personer, som vistas i landet som politiska
flyktingar, att vara med örn stämplingar mot ett annat land. Ja, mina herrar,
där ha vi just den springande punkten, ty, ser ni, det är icke så synnerligen
mycket frågan örn det svenska samhällets säkerhet, som krävde, att Hurmevaara
skulle utvisas, utan vad som ligger bakom hela denna aktion är just den
finska ockranapolisen. Den, som känner till förhållandena i det avseendet litet
närmare, får den bestämda uppfattningen, att här har icke vederbörande statsråd
närmast haft ögonen att tillvarataga det svenska samhällets legitima intressen,
utan tjänstgjort, såvitt jag kan förstå, såsom den, som utfört vad dea

iNr 2G.

Lördagen den 26 april e. m.

Ang. 11. Hur mevaaras utvisning.

(Forts.)

finska polisen här har krävt, att den svenska polisen skulle utföra. Det aidema
som enligt mitt förmenande är det mest betecknande efter allt tal örn den
»självständighet», man här i landet alltid lägger i dagen.

För övrigt skulle jag vilja komplettera denna bild med något i samma stil
som herr Samuelson framhöll. Man säger, att en person, som vistas här såsom
politisk flykting, får icke deltaga i stämplingar mot ett annat land. Men hur
tillämpar man det i andra fall? Hur många personer vistas icke här, som dag
efter dag i tidningspressen och på annat siitt bekämpa och på alla vis förklena
den ryska Sovjetunionen. Ha vi icke en central i Helsingfors, en i Riga och en
i Paris och överallt, där ryska emigranter genom sina tidningar föra cn direkt
upphetsande kamp mot det landet? Hur var det icke för övrigt i det här landet?
Det fanns en person, som hette Hadjetlaché, som sedan på grund av andra saker
blev mycket beryktad, vilken tillät sig, visserligen kanske icke i eget namn, att
utgiva en tidning på ryska språket, där han ogenerat behandlade en hel del saker
just beträffande Ryssland. Och hur var det icke beträffande general Wrangel,
som tilläts hålla en armé på 25,000 man för att avvakta ett lämpligt tillfälle
att angripa Sovjetunionen? I sådana fall tillåtas gärna stämplingar mot annat
land, men här har man måst konstruera upp det skälet, för att denne man som
det nu är fråga om, skall anses mogen för utvisning, att han skulle ha stämplat
mot Finland.

Så anför justitieministern som en synnerligen graverande omständighet mot
Hurmevaara, att han vägrat besvara en del framställda frågor. Nu råkar jag
veta vad som är den närmaste anledningen — plus att det var den finska polisen,
som krävde åtgärdens vidtagande — till att Hurmevaara utvisades. Det
var nämligen så. att man fått för sig, att en person vid namn Manner vistades
i landet, och stockholmspolisen ville absolut ha reda på denne person. Man ansatte
då Hurmevaara och hans hustru, och genom upprepade inkallningar till
polisen sökte man pressa fram upplysningar angående var denne person vistades,
om vilken man hade den uppfattningen, att han fanns här i staden. Antagligen
kände varken Hurmevaara eller hans hustru, var han vistades, men även örn
de hade gjort det, måste jag säga, att det finnes ingenstädes föreskrivet någon
skyldighet för politiska flyktingar att tillhandagå polisen med utpekande av
personer, som de veta, att polisen vill lägga vantarna på. Det må bli polisens
sak att på andra vägar söka upp dessa, men den skall icke pressa stackars politiska
flyktingar för att använda dem som vapen att komma at sådana personer,
och när det icke lyckas, skall man icke, i likhet med vad justitieministern gjort
i dag, anföra detta som en synnerligen graverande omständighet mot den person,
varom det är fråga. Ett dylikt tillvägagångssätt visar för övrigt fullständigt
innehållslösheten i talet örn den politiska asylrätten.

Ja, det skulle vara en del andra saker att här invända gent emot justitieministerns
uttalanden. Det var rätt intressant att höra honom formulera de krav,
som han ställde på de politiska flyktingarna. Bland de förnämsta kraven var
det, att en sådan fick icke ansluta sig till de principer, varpå Tredje Internationalen
var byggd, vilken predikar, att det skall ske en våldsam omstörtning.
Jag tycker, det var litet ensidigt av justitieministern att i det avseendet röra sig
endast med Tredje Internationalen. Visserligen var det kanske smickrande för
denna institution, att han ansåg, att någon revolutionär rörelse ej kunde förekomma
annat än från det hållet. Men jag hade haft anledning, örn justitieministern
varit närvarande nu, att ställa den frågan till honom: är det tillåtet för
en politisk flykting att hysa revolutionära åsikter och även verka för desamma,
örn dessa åsikter icke precis sammanfalla med dem, som äro grundläggande för
Tredje Internationalen? Märk väl, att en sadan fråga uppställer sig själv,
när man tior justitieministerns framställning av den sats, i vilken han vill angiva
de krav, som man ställer på politiska flyktingar.

Lördagen den 26 april e. m.

79 Nr 20.

Här har redan påpekats en del oriktiga uppgifter, såsom att Hurmevaara Äng. H. Hurredan
i Finland 1917 och vid början av 1918 skulle tillhört det parti, som an- nievaaras
slutit sig till Tredje Internationalens riktlinjer. Det vittnar också om en sprudlande
fantasi hos polisen eller några andra, ty det var ju litet svårt, eftersom or ''
Tredje Internationalen icke bildades förrän 1919, för Hurmevaara att tillhöra
den redan 1917 och 1918, men sådana småsaker är man naturligtvis villig att
överse med, när det är ordningens upprätthållare, som kommer med dem.

Nu är denna sak anmärkningsvärd icke bara ur den synpunkten, att en politisk
flykting utvisas ur landet, utan, såsom jag påpekade, det mest anmärkningsvärda
är, att i och med denna utvisning kan man konstatera, att den politiska
asylrätten är fullkomligt underminerad, då Kungl. Maj :t kan på de mest
lösa och ohållbara uppgifter utvisa en politisk flykting utan att i något avseende
kunna bevisa, att han gjort sig skyldig till sådana förseelser, som egentligen
officiellt anses böra föreligga, för att utvisning skall kunna äga rum. Men
därtill kommer också den andra anmärkningsvärda punkten, att man i och med
detta kan konstatera, att den svenska polisen egentligen endast är ett verktyg i
den finska ockranapolisens tjänst och att den svenska polisens åtgärder
i detta avseende fullt ut gillas och till alla de delar försvaras av
den svenska regeringen. Jag brukar för min del uttala den meningen,
att jag fäster icke så synnerligen stort avseende vid vilket politiskt
parti som för närvarande innehar regeringsmakten, och i regel bruka egentligen
handlingarna vara likadana, vilken politisk färg regeringen än har. Men
i den politiska anständighetens namn måste man — det är åtminstone min bestämda
uppfattning -— säga, att herr justitieministern har genom den åtgärd,
h#n här vidtagit, att på lösa grunder, som icke blivit bevisade, utvisa en person
ur Sverige, begått en handling, varigenom han visat sig synnerligen olämplig
för det kall, han såsom statsråd utövar. Och även örn jag icke har någon anledning
att i övrigt yrka på någon ändring i fråga örn regeringsmakten innehav
här i landet, tror jag det vore av synnerligen stor betydelse, att man åtminstone
finge en garanti för att på den platsen i framtiden sitter en person, som tittar
litet mera på saker och ting, innan han utan vidare svär på vad polisen anser
vara riktigt och vad den framför till honom.

Herr Lindley: Alla människor kunna begå missgrepp, och även justitie ministern

kan givetvis begå ett misstag. Hade jag varit partikollega med honom
och suttit med i konstitutionsutskottet, skulle jag helt och hållet ha anslutit
mig till den anmärkning, som blivit gjord mot justitieministern på
denna punkt. Det är så, att justitieministern, såsom det även framhållits
av andra talare, låtit övertyga sig av stockholmspolisen angående Hurmevaaras
samhällsfarlighet, och dock borde justiteministern på grund av förut
inträffade händelser ha fått klart för sig faran av att följa stockholmspolisen,
därför att den har benägenhet att vilja se spöken på ljusa dagen.

Jag kommer aldrig att glömma en händelse, vilken hänvisar till stockholmspolisens
uppfattning. När jag var på väg till Mexiko på ångfartyget La
Fayette och vi voro mitt ute på Atlanten, fingo vi ett trådlöst telegram,
som talade örn för oss, att polismyndigheten i Stockholm fått klart för sig,
att en revolution stod för dörren. Jag sökte då övertyga de andra passagerarna
örn att det var alldeles omöjligt, och jag påstod bestämt att det icke
fanns någon förståndig människa i Sverige mer än polismästaren i Stockholm,
som trodde på något dylikt. Ingen annan människa i vårt land hade
tagit denna sak på allvar, men polismästaren förde likväl fram detta, liksom
örn det verkligen var en nära förestående händelse, som man icke kunde komma
ifrån. Jag fick stöd av förutvarande mexikanske ministern i Sverige, som

Nr 2<>. 80

Lördagen den 26 april e. m.

Ang. H. Hur- då skulla återvända till Mexiko. Han förklarade också, att lian fått den
memaras uppfattningen om Sverige, att någon sådan fara ej på minsta vis förelåg.

(FortsT Jag ^ar flera tillfällen varit på sammanträden tillsammans med denne
r '' Hurmevaara, då lian var närvarande som tolk. Och mitt intryck av denne

person har varit det, att han var mycket blyg och försagd. Jag kan där för

icke alls få den uppfattningen, att personen i fråga, skulle varit någon
så farlig revolutionär. Tvärtom, vad som förvånade mig var helt enkelt det,
att den mannen kunnat spela någon roll i den finska revolutionen. Det begrep
jag icke, ty det sätt, varpå han uppträdde och talade, gav det intrycket,
att han var en människa, som kröp undan mer än han ville framträda
och spela revolutionär. När saken ligger på det sättet, kan jag ej förstå vad
det skulle tjäna till att göra honom till någon stor hjälte och utvisa honom

såsom en farlig revolutionär och därmed även draga ned landets anseende.

Jag kan ej se, att man gjort landet någon tjänst med detta, utan man har
tvärtom gjort landet skada därigenom, och det måste riktas ett klander mot
justitieministern, därför att han låtit locka sig till en sådan handling, som
icke kan vara till gagn.

Nu säger man slutligen: Men hör bara vad den personen sade, efter det
att han fått utvisningsordern, när han skulle ge sig i väg och uppträdde på
Auditoriemötet! Han yttrade farliga ord örn att hämndens dag skulle komma
över polisen och sådant mera. Ja, hade man någon psykologisk förmåga att
tränga in i andra personers göranden och låtanden, skulle man väl förstå, att
en person, just i det ögonblick han är utvisad, när hätskheten hos honom mest
tränger fram, kan yttra några överord. Även ett kräldjur, som man trampar
på, söker ju sätta sig till motvärn, och även om en person som Hurmevaara,
vid det tillfälle när domen gått i verkställighet, yttrar några hätska ord gentemot
polismyndigheten, skall man ej förvåna sig över den saken och åberopa
det som en omständighet emot honom och säga: Här kan ni se vilken farlig
man det är, som vågar yttra något sådant.

Jag tror säkerligen, att man kan villigt instämma i det allmänna klandret
mot det sätt, på vilket justitieministern i denna fråga handhaft Sveriges angelägenheter.

Herr Lindhagen: Herr talman! dag förstår egentligen inte, varför vi i

denna kammare föra denna långdragna dechargedebatt. Dechargen är ju jämte
anmälan till konstitutionsutskottet i slutet kuvert vårt sätt att framkalla en
dagordning, och örn dechargen skall ha någon betydelse är det väl att åstadkomma
en politisk framryckning.

Detta har förefallit andra kammaren alldeles självklart, och man har därför
där tillåtit sig att yrka ogillande eller gillande av en framställd anmärkning.
Men detta skall inte vara tillåtet här. En sådan ståndpunkt strider
ju för det första mot grundsatsen örn kamrarnas lika behörighet och för det
andra mot god ordning. Jag förmodar, att den kommitté, som på lösa boliner
utan några som helst riktlinjer föreslås av konstitutionsutskottet för att utreda
frågan örn riksdagsarbetets ordnande, kommer att undanröja alla omotiverade
olikheter i de bägge kamrarnas arbetsformer.

Här gäller det i alla fall mera än en form; här är det ett stort innehåll.
Jag har talat med talmannen Vennersten om denna sak. Han sade: »Första
kammaren anser, att man inte kan handla så, som man gör i andra kammaren.
Jag har också studerat uttalanden om grundlagens tolkning på denna
punkt och jag lutar åt att första kammarens uppfattning är riktigare än
andra kammarens.»

Första kammarens uppfattning — vad är det för någonting? Det är väl
vår uppfattning, som sitta här. Jag får förklara, att min etthundrafemtionde -

Lördagen den 26 april e. m.

81 Nr 26.

del av kammaren Ilar en annan uppfattning. Jag Ilar frågat det kvinnligt Äng. H. Hurveka
bär i kammaren, fröken Hesselgren, vad lion ansåg; orimligheter, sva- mevaaras
rade lion. Jag frågade herr Kvarnzelius, han förstod inte, varför det skulle >ll™sn"lvvara
någon skillnad mellan kamrarna. Yern man än kommer till, så säga ( °rts''
de. att de inte alls begripa det — och ändock är det kammarens åsikt.

Herr talman! Jag kommer att i denna punkt yrka, att betänkandet med
gillande lägges till handlingarna, så få vi se vad talmanskapet gör. Jag
gör det av det skälet, att i denna punkt stå vi verkligen inför olika politiska
åskådningssätt. Vi stå inför ett rent, förklarligt, ärligt och begripligt högeråskådningssätt,
och vi stå å andra sidan inför ett klart och tydligt vänsteråskådningssätt.
Jag misstänker, att denna kammares praxis härleder sig
från den tid. då första kammaren var ämbetsmannaregeringarnas landfäste
och därför gärna ville hälla vatten på andra kammarens ministerbrasor. Om
det nu finnes någon ansats till vänsteråskådning ännu kvar såsom en relikt
från det förflutna, skola vi väl giva uttryck därför vid detta tillfälle och
även i denna nya kammare säga ifrån, att vi med gillande lägga denna anmärkning
till handlingarna.

Att det här föreligger två olika politiska åskådningssätt, som förresten
genomgå historien, det erkändes också av justitieministern. Han började med
att framhålla, att det här dock gäller att taga itu med hårdhandskarna mot
en åskådning, som vill med våld omstörta det bestående samhället, och personer,
som omfatta en dylik åskådning, böra helst inte få finnas här i landet,
såvida de inte äro svenska medborgare, då man tyvärr måste behålla dem.

Men kunna vi högermän — tänker man väl på högerhåll — få makten någon
gång, skola vi nog göra rent hus även på det hållet och exportera dem till
någon sådan där helvetesö eller annat ställe, där de småningom multna bort
i tidernas längd.

Herr justitieminister, alla partier äro beredda att nied våld omstörta en författning
som ej passar dem. Det finns ett gammalt romarord, som klargör
hela thosén. Det är: »ubi, bene, ibi patria» — där jag har det bra, där är mitt
fädernesland. Därav följer naturligtvis, att de som inte ha det bra i fäderneslandet
vilja omstörta samhällsordningen, så att de få det bra. Den fascistiska
rörelsen vill också omstörta samhällsordningen, och det dröjer kanske inte
länge, förrän högern är med på den bogen. Då kommer den stackars parlamentarismen
att klämmas mitt emellan sköldarna. När Oscar II inte ville börja
krig med Norge, uppstod här i landet en högerrörelse, som ville avsätta honom
och alltså omstörta författningen för en sådan anledning. När justitieministern
säger, att Hurmevaara vill omstörta författningen, betyder det, att
han vill lia en annan ordning än de som nu sitta vid styret och ha det bra och
därför vilja behålla den nuvarande ordningen. Det är hela saken. Det föreligger
en rent politisk aktion, det är fråga örn en rent politisk åskådning, ett
rent politiskt intresse, och ingenting annat.

Detta fall är bara ett skolexempel, på ett system, som härskar i justitiedepartementet,
särskilt under konservativa regeringar. Jag har framställt en interpellation,
vars första fråga lyder sålunda: »Anser regeringen det vara en
tillbörlig svensk rättsordning, att utländsk flykting, som här åtnjutit långvarig
asylrätt, ja. till och med enligt internationell rättsuppfattning domicilierats,
plötsligt utan att varskos eller underrättas om anledningen förelägges
att inom en vecka lämna riket?»

Den 2 december 1929 fick denna familj, i främsta rummet naturligtvis den
misstänkte politikern, men också hans oskyldiga hustru och ännu oskyldigare
två barn, efter att ha varit här i landet i tolv år och slagit rötter i det svenska
samhället, order att inom åtta dagar lämna riket. Lagen säger inte någon tid,
vill jag minnas, men den säger, att örn Kungl. Maj:t inte behagar ge veder Forsta

kammarens protokoll 1930. Nr 26.

Nr 26.

Ang. II. Ilur merua

rax
Utvisning.

(Forts.)

82 Lördagen den 2G april e. m.

börande uppehållstillstånd vidare, skola de utvisas. Dessa åtta dagar äro naturligtvis
ett barbari. Det är ren medeltid. Det är underligt, att det inte
skall finnas intellektuellt bildat universitetsfolk i justitiedepartementet ens,
som tycker det, utan tycker, att det är alldeles riktigt. Ett sådant
departement är landet inte betjänt med, det vilja vi ha bort, åtminstone på vänstersidan.

Jag hörde i går på stora konserthussalen ett strålande föredrag av fröken
Lind af Hageby, vars slutord hade ungefär följande innehåll: Ni må plåga
djuren, ni må vivisektcra dem och vara obilliga även mot människorna -—
hur som helst, det är endast medkänslan, som upprätthåller någonting i världen
.

Utrikesdepartementet hade alltså återkallat viseringen, och man visste, att
det skulle gå på detta sätt. Hela den nuvarande ministären är ansvarig för
det. På grund av sin högerpolitiska åskådning och sin avsky för en samhällsuppfattning,
som vill beröva dem deras fördelar av de stora trusterna och
dylikt, anse de sig vid den allra minsta anledning, när de kunna få tillfälle
till det, böra utvisa dem, som hysa en sådan samhällsuppfattning. Sedermera
fick emellertid Hurmevaara och hans familj ett rättsbiträde, och det var flera,
som intresserade sig för saken. Det är inte första gången, som man har förelagt
åtta dagar; jag har förut haft ett par delinkventer, som jag räddat från
de åtta dagarna. De hade inte fullt lika lång, men ändock lång vistelse i
Sverige, och de fingo precis samma tid sig förelagd. Det var samma barbari,
så att det är inte värt att tala om fallet Hurmevaara -— jag talar örn barbariet
hos justitie- och utrikesdepartementen och hos polisen. Nå, det var inte så
förfärligt lätt att brådska på detta sätt, utan regeringen tog sig betänketid
från den 2 december 1929 till den 7 mars 1930. Det är dock något mer än
åtta dagar. Man förstod alltså, att man här stod på orättens grund i allra
högsta grad, och därför måste man hitta på något hokus pokus och samla upp
bevis efteråt för att bestyrka det beslut, som man förut fattat.

Jag frågade därför i andra punkten av min interpellation: »Anser regeringen
det vara en tillbörlig svensk rättsordning, att ett sådant barbari söker
rättfärdiga sig genom polisutredningar, som verkställas först efter beslutets
fattande?» Det strider absolut mot svensk rättsåskådning, och det förstår nog
också justitiedepartementet, som här tycks vara talrikt representerat.

I den tredje punkten frågade jag vidare: »Anser regeringen det vara en tillbörlig
svensk rättsordning, att dylika beslut uppbyggas åtminstone delvis på
omständigheter som i utrikesdepartementet ■— enligt en enligt min uppfattning
för övrigt övervägande laglös praxis — hemlighålles för parten, hans
rättsbiträde och den svenska allmänheten?» Det är uttryck för laglösheten i
utrikesdepartementets lösa behandling av frågorna med den där stämpeln med
det röda trycket »Hemlig», som de så lätt slå till med när de få tåg i en
handling •— så förefaller det nästan åtminstone. Det är det administrativa
godtycket. Att man nu skall behöva stå så här alldeles hopplöst och kämpa för
en dylik sak! Annat var det. när det var ämbetsmannaregeringar, mot vilka
andra kammaren ofta stod i livlig opposition. Det stora röda skynket var då
det administrativa godtycket. Det hade då blivit andra bullar av; örn något
sådant här hade förekommit på den tiden, hade det inte gått så lamt till som
det gör nu, då oppositionen nedvoteras av den allmänna rösträttens majoritet.

Slutligen lät man på grund av påtryckningar advokaten se akten, och även
jag har sett den i justitiedepartementet. Där låg då en handling från den
hemliga akten, på vilken det stod »Hemlig» och som hade kommit dit av misstag,
föreställer jag mig. Men så åberopades också någonting, som inte fanns
i akten; det talades nämligen i polisrapporten om »meddelanden från chefen
för detektiva centralpolisen i Helsingfors». Dessa handlingar, kanske också

Lördagen lien 20 april o. ra.

N3 Nr

andra, finnas således, men de äro fortfarande hemliga, och de finnas icke i Äng. B. Rwrakten
i justitiedepartementet. mevauras

Herr Vennerström uppmanade nyss justitieministern att vara god oell svara “J**4**"»*
på den frågan, varför inte dessa handlingar finnas i akten. Härpå svarade (Iorta'')
inte justitieministern. Justitieministern hade nyss klagat över att Hurmevaara
inte svarade på den frågan, huruvida han varit med örn att ekonomiskt möjliggöra
en konferens här mellan finska och svenska kommunister, och därför att
han inte svarade på denna fråga, är han inte något värd utan kan med familj
utvisas. Här svarade inte justitieministern på den fråga, som Vennerström
gjorde. Han vill inte erkänna, att man här uppenbarligen för oss har fördolt
en hemlig handling. Ja, då borde vi också säga på samma sätt: i så fall bör
en sådan justitieminister utvisas från justitiedepartementet. Det har jag ju
inte något personligt intresse av, ty det är en mot personer med svensk medborgarrätt
älskvärd justitieminister, men inte får han handla mot människor
på det här sättet, tycker jag.

Jag kommer nu till detta nervösa hopsamlande av bevis, sedan domen fallit.

Det strider alldeles mot svensk rättegångsordning, herr justitieminister, och
det vet ni mycket väl. Men här föreligger en politisk polisrazzia, ett administrativt
godtycke, som skall spelas ut, och därför samlar man ihop bevisen
efteråt. Enligt lag skall man dömas efter vad som förelåg, när domen fälles,
och ingenting annat. Detta är svensk rättsordning. Så mycket kan jag, ty jag
har varit med i alla rätter och dömt efter den ordningen.

Vad Ilar man emellertid nu efteråt hittat på? Den stora klämmen i denna
utredning är ju t. f. tredje polisintendenten Sandströms utlåtande, där det
står: »En fullt klarläggande utredning angående arten och omfattningen av
den verksamhet, som Hurmevaara bedrivit och alltjämt bedriver här i riket,
har icke kunnat vinnas, framför allt på grund av Hurmevaaras vid förhöret
ådagalagda ovilja att besvara härom framställda frågor.» Det står pluralis,
»framställda frågor», och herr justitieministern använde också uttrycket
»framställda frågor». Men läser man akten, finner man, att det var bara
denna enda fråga, som jag nyss talade om, och ingen annan. Justitieministern
talade för övrigt här i pluralis örn en del andra saker, som inte alls finnas
i denna rapport. Han talade vidare örn att konstitutionsutskottet och
Hurmevaaras juridiska biträde skildrar honom som en utomordentligt präktig
man, och justitieministern hade därför sin plikt likmätigt efteråt måst
skaffa bevis för att han inte var en så präktig man. Ingen har sagt, att han
är någon präktig man. Det är ingen av oss, herr justitieminister. Vi ha allihop
två sidor — den ena är präktig, och den andra är mindre präktig. Ingen
har sagt. att han är någon så präktig man. — Jag återgår nu till detta förtvivlade
letande efter bevis i polisrapporten, och det heter då: ja, men denne
man är ju kommunist, han har världsomstörtande åskådningar! Det ha vi
alla, när det behövs, såsom jag redan tillåtit mig erinra. Redan nu har dock
också socialdemokratien, som herr justitieministern vet, sådana åskådningar.

A i skola ju omskapa hela samhället, vända upp och ned på det totalt och
taga bort alla dessa truster, som regeringen talade så vackert örn i dag, och
göra deras egendom i stort sett till gemensam; en lagom individuell egendom!
skulle ju alltid få finnas, men hela detta stora hopade, samlade trustkapital
skall på något sätt dragas in till samhället. En vacker dag blir det alltså här
en socialdemokratisk revolution, herr justitieminister. Det är ju detta marxismen
vill. och ändock tillåter man även utländska socialdemokrater att här
med polisens tillstånd hålla föredrag örn marxismen och vad därmed äger sammanhang.
^ Socialdemokraterna äro kolossalt farliga, herr justitieminister, åtminstone
i teorien. En vacker dag kommer justitieministern under intrycket
av alla dessa faror att uppträda som fascist och vilja omstörta samhället. Det

Nr 26. 84

Lördagen den 26 april e. in.

Äng. H. Hur- finns inte något annat sätt — våld mot våld på ömse sidor — och därför förmemaras
söka herrarna på de yttersta flyglarna kommunister och fascister å ömse si.
utmsning. isilda s. k. privata beväpningar, som vi pacifister vilja totalt avskaffa

ors- likaväl som det officiella s. k. försvarsväsendet.

Det är rörande att fördjupa sig i polisrapportens grunda vatten: Men han
har ju också på gatan gått i sällskap med en kommunist! En gång har han
varit med, då kommunister i Stockholm hade ställt till med ett nachspiel med
smörgåsbord, föreställer jag mig, och annat sådant. Hu, han har ju samma
åsikter som de!

Han har ju dock åtnjutit asylrätt just därför, att han har dessa samliällsomstörtande
åsikter, och då kunna ni väl förstå, att han inte går och är rädd
för sina meningsfränder och springer örn hörnen och gömmer sig för dem,
utan han tjmker väl, att det är naturligt och trevligt att ibland gå tillsammans
med meningsfränder och äta med dem.

Det var också uppfattningen hos två statsministrar från högern i förmiddags,
nämligen dels Lindman och dels förutvarande statsministern Hammarskjöld.
Båda sade de nämligen, att vi väl borde förstå, att man inte kunde
tvinga någon människa att ej ge uttryck åt sina intressen, var hon än befunne
sig. Där är alltså herr justitieministern i dag på förmiddagen alldeles desavouerad
— liksom också polisintendenten •— av detta sedan historiens morgon
självklara förhållande, som både Lindman oell Hammarskjöld så riktigt återgav
för oss, uppmärksamma lyssnare.

Så betonar justitieministern: Ja, men tänk, Överståthållarämbetet har sagt,
att ehuru ingenting kan bevisas, är Hurmevaara dock rysligt farlig, och
därför skall han utvisas. Överståthållarämbetet —- ja, där lia vi det! Vi ha i
denna stad fullt med s. k. kontor. Det är ofta bara en enda herre, som gör
vad han vill, men han är ett kontor, och då får lian en sådan gränslös auktoritet:
ingen vågar sig på ett kontor. Överståthållarämbetet är i detta fall helt
e nkelt tillförordnade tredje polisintendenten Sandström, på sin tid en av unghögem
i stadsfullmäktige, en karl med stor och stark högkonservativ övertygelse.
Hur kan han komma till annat resultat än lian gjort på grund av sin
personliga övertygelse? Att han kallas för Överståthållarämbetet i all dess
prakt och glans med överståthållaren i spetsen, det gör inte, att han i en sådan
här fråga ett jota avviker från sin övertygelse.

Jag nödgades en gång för länge sedan i början av mitt borgmästarskap i
huvudstadens magistrat betona örn domarna -— alltså även om justitieministern
och mig — att vi i vårt dömande enligt en naturlag i mångt och mycket
ofelbart influeras efter våra intressen. Det blev ett förskräckligt väsen örn
den saken. Men sedan kom man underfund med att det kanske var riktigt,
och då blev jag god vän, mycket god vän med rådmännen, som en vecka tvivlade
på att de hade fått en borgmästare, som hade den riktiga åsikten.

Nu lästes också upp, vad Hurmevaara skulle sagt på ett möte i Auditorium,
sedan han fått sitt definitiva avsked från det svenska samhället, som under
tolv år givit asylrätt åt honom och även åt hans värnlösa familj. De senare
lia visserligen icke blivit utvisade, men var och en förstår, att örn man vill
döda en person och skjuter tvärs igenom en annan, som står i vägen, så dödar
man också den man skjuter igenom. Här visste man, vilka följder utvisningsbeslutet
skulle få för familjen, och det står i lagen, att man vid sådana tillfällen
bör vara försiktig och alldeles särskilt taga hänsyn till långvarig
vistelse här samt till familjeförhållanden.

Här borde samhället väl om någonsin, herr justitieminister, lia handlat efter
en annan grundsats, nämligen att man skall döma efter Guds och Sveriges
lag, således också efter Guds lag, ty det står i domareeden. Vidare lia vi i
domarereglerna lärt oss »in dubio initius», »i tvivelaktiga fall det mildare»,

Lördagen den. 26 april e. m.

85 Nr 26.

och icke, som här genom en forcerad högerpolitik skett, »i tvivelaktiga
det svåraste». Man måste väl ändå försvara den svenska rättsordningen, som
här på detta sätt hotas av partipolitisk hänsyn.

Vid det omtalade tillfället hade Hnrmevaara yttrat några ord, denne blyge
man, som herr Lindley sade, att han var. Jag vet inte alls, hurudan han är,
men jag har verkligen för mångå år sedan hjälpt hit hans hustru och dotter
genom att jag lagade, att de fingo pass och att familjen kunde samlas här.
Jag har därför ett visst personligt intresse av saken även av den anledningen.

Det är alldeles klart, herr justitieminister, att när man fått ett så onådigt
bemötande av det svenska samhället och slutligen bara har att gå ombord
på en ångbåt mot ovissa öden, säger man några bittra ord. Det står en rättens
vårdare och domare och omtalar såsom en försvårande omständighet, som
ett bevis post festum för att en utvisning, som beslutats tre månader tidigare,
varit riktig. Det är inte heller svensk rättsåskådning, ty enligt denna bör
man förstå människornas psykologi, man skall taga vara på sin broder, och
man skall tänka på ordet: »Vad I viljen, att människorna skola göra eder,
det gören I ock deni.»

Det är rörande att se, vad som dominerar i bevisakten och som också åberopats
av justitieministern i dag. Det är en fotografi, där man ser Hurmevaara
vid en supé tillsammans med en del kända svenska kommunister, som
inte kunna utvisas, därför att de äro svenska medborgare. Här har man lyckats
uppsnoka till och med fotografiskt belägg på att han varit med och ätit
tillsammans med personer, som äro hans meningsfränder! Kan man tänka
sig ett sådant påfund, en sådan olaglighet, en sådan naivitet, en sådan brist
på verklig domaranda, som ligger bakom ett dylikt argument!

Ja, herr talman, detta skolexempel har föranlett mig att i interpellationen
fråga, som jag har gjort förut, niir vi skola få en internationell rättsordning,
som reglerar utlänningars vistelse på främmande orter. Det sätt, varpå de
behandlas i Amerika, där det administrativa godtycket är fruktansvärt, och
för övrigt i de flesta länder i världen, är oerhört. Och hur de behandlas här,
se vi nu. Så bär går det till, och så har det gått till många gånger, inte bara
i det bär fallet. Vi böra väl förstå, att örn världen skall gå framåt och vi
skola leva tillsammans, få vi hävda en rättsordning, som också medgiver, att
utlänningar på samma sätt som svenska undersåtar skola ha något värn på
det enda ställe, där de lia slagit rot. Man tillåter oss fariséer och syndare örn
varandra att vara här. och ingen ministär vågar sig på oss, men det skall väl
också finnas en rätt för utlänningarna. Även örn de inte äro helgon eller örn
de rent av. alldeles som vi, ha tvivelaktiga egenskaper vid sidan av de goda
egenskaperna, kunna de väl få vistas på det enda ställe, där de och deras
familj kunna vistas. Det har redan i internationell rätt fastslagits, att en
s. k. domiciliering skall medföra en rättighet, som i det väsentliga är likställd
med rättigheten för det egna landets medborgare att vistas här. Denna
familj, som vistats här så länge, kan verkligen om någon sägas vara domicilierad.
Den hade också egen bostad i ett bostadsföreningshus. Det säges
också i lagen, att ett sådant bostadsförhållande skall påkalla en viss hänsyn.

Ändå förfar man efter regeln »in dubio severius», ty vi ha en högerministär,
och man är rädd för nya samhällsomstörtande åskådningar, ehuru man själv
är färdig att omstörta vilken samhällsordning som helst, som går en emot.
Vi äro alla bröder, herr justitieminister, i fråga örn samhällsomstörtande
åsikter, så det är inte värt att bygga på det argumentet.

Här kunde sägas många andra saker. Jag väntar nu bara på svar en gång
på min interpellation särskilt i vad den avser denna internationella rättsordning,
och jag slutar, herr talman, med att yrka, att kammaren måtte besluta
att med gillande lägga anmärkningen till handlingarna.

fall -t«?- H. Hurmevaaraa

utvisning.
(Forts.)

Nr 26. 8 G

Lördagen den 26 april e. ra.

Ang. II. Hurmevaarax

utvisning.

(Forte.)

Under delta anförande hade herr talmannen infunnit sife och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Stendahl: Herr talman! Mina medreservanter och jag själv känna

inte till något enda land. som tillåter i landet vistande främlingar att lägga sig
i landets inre politiska förhållanden eller på något som helst sätt uppträda
politiskt agitatoriskt emot det i landet bestående samhället, icke heller att de
från det land, där de vistas såsom gäster, vidtaga några som helst icke önskvärda
åtgärder mot ett tredje land, med vilket det land, som hyser dem, står
i vänskapligt förhållande. Det förefaller oss, som örn det icke finnes någon
anledning för att Sverige på dessa punkter skulle intaga en från alla andra
länder avvikande hållning. Tvärtom! Det har — jag tror det var från en
ärad talare på västernorrlandslänsbänken — yttrats, att det icke är bevisat, att
Hurmevaara begått något som helst brott i Sverige, icke heller att han gjort sig
skyldig till någon handling, som kunde skada Sverige. Med anledning av detta
yttrande skall framhållas, att mina medreservanter och jag lia den uppfattningen,
att en utvisning icke är någon slags straffåtgärd. Det är en preventivåtgärd,
och såsom preventivåtgärd bör den, örn det skall vara någon nytta med
densamma, användas, innan någon skada har kunnat ske. Väntar man med
utvisningen, till dess att skadan har skett, använder man preventivmedlet för
sent, och det är just vad enligt vår uppfattning en regering icke har rätt att
göra. .....

Sedan utvisningen blivit beslutad, har Hurmevaara, som justitieministern i
dagens anförande framhöll, vid ett offentligt möte yttrat följande ord: »Jag var
med 1917, då arbetarna i Helsingfors jagade bort polisen från rådhuset. Jag
manar er, kamrater: Gör ni på samma sätt men så, att arbetarna inte behöver
se sig slagna i sin revolutionära kamp.» Det förefaller oss, som örn en dylik
uppmaning knappast lage inom det tillåtnas gräns. Det förefaller oss, som örn
svensk lag icke tilläte några dylika uppmaningar, vilka såvitt jag förstår avse
uppmaning till upplopp eller uppror. Det förefaller mig, som om vi alla kunde
vara sams därom, att när svenska myndigheter tillåtit Hurmevaara att lämna
landet utan att det först inför domstol fått utredas, huruvida ifrågavarande
uttalande var brottsligt eller icke, lia dessa svenska myndigheter förfarit synnerligen
milt och välvilligt emot honom. Uttalandet förefaller mig under alla
förhållanden visa, vad andas barn mannen i fråga var.

Slutligen har Hurmevaara, innan han lämnat landet, i Ny Dag offentliggjort
ett avsked till sina meningsfränder i Sverige. I det näst sista stycket där yttrar
han: »Nu reser jag till Sovjetunionen, de kämpande arbetarnas enda fosterland.
» Det förefaller mig, som örn han satte vår östra granne synnerligen högt
och som örn det enligt hans uppfattning vore något slags paradis på jorden.
Jag unnar honom av fullaste hjärta att länge få njuta av sötman i det paradiset.

Då mina medreservanter och jag lia den uppfattningen, att regeringen i förevarande
fall förfarit synnerligen förståndigt och riktigt, lia vi självfallet icke
kunnat gå med på den av utskottsmajoriteten framställda anmärkningen utan
ha därför, herr talman, reserverat oss.

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Jag begärde ordet, då herr

Lindhagen framställde det yrkandet, att anmärkningen skulle läggas med gillande
till handlingarna. Jag kan icke från mili långa riksdagstid erinra mig,
att något sådant förekommit i första kammaren. Herr Stendahl erinrar — hör
jag — att ett sådant yrkande ej så länge sedan gjorts av herr Westman. Det
är möjligt. Emellertid kan icke ett sådant yrkande gärna grundlagsenligt framställas,
ehuru det ju sker i andra kammaren besynnerligt nog.

Lördagen den 26 april e. m.

87 Nr 26

§ 107 första stycket, som vi här lia att göra med, sönderfaller i två delar. Äng. U. HurDen
första delen handlar örn konstitutionsutskottets befogenhet i fråga om de- mevaaraa
chargen. Den andra delen handlar örn kamrarnas befogenhet i dechargeären- ^rtsT''
den. I första stycket heter det: »Skulle konstitutionsutskottet anmärka, att or
statsrådets ledamöter samfällt eller en eller flera av dem, uti deras rådslag om
allmänna mått och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon
föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbete
utövat, äge då utskottet att sådant tillkännagiva för riksdagen» — detta om
utskottets rätt att framställa anmärkningar; sedan kommer stadgandet örn riksdagens
rätt — »vilken, örn den finner rikets väl det kräva, kan hos Konungen
skriftligen anmäla sin önskan, att han ville ur statsrådet och ifrån ämbetet
skilja den eller dem, emot vilka anmärkning blivit gjord.» Kamrarna tillägges
således i grundlagen befogenhet att besluta en skrivelse till Kungl. Maj :t i anledning
av utskottets anmärkning med anhållan, att vederbörande statsråd
måtte entledigas. Någon annan befogenhet ha icke kamrarna.

Nu yrkas det, att anmärkningen skulle läggas till handlingarna med gillande.
Det är ju en ren motsägelse. Att lägga en anmärkning till handlingarna
betyder ju, att den icke skall föranleda någon åtgärd. Men skall riksdagen besluta
något, skulle det vara en skrivelse till Kungl. Maj:t. Det är endast utskottet,
som har rätt att göra anmärkning.

Man finner detta bekräftat i sista stycket av paragrafen, där det heter: »Allt
vad riksdagen efter granskning godkänt eller lämnat oanmärkt, bör anses hava
vunnit decharge i avseende på det granskade, och ingen ny, till ansvarighet förbindande,
granskning av ny riksdag i samma mål vara tillåten.» Örn nu bägge
kamrarna skulle lägga en anmärkning med gillande till handlingarna, hade ju
bägge kamrarna gjort anmärkning. Då är icke regeringens åtgärd oanmärkt,
som här står. Då skulle decharge icke vara meddelad, utan en ny riksdag
skulle kunna taga upp frågan igen. Professor Reuterskiöld säger också i sin
grundlagsedition på tal om andra kammarens praxis, att det kan ifrågasättas,
huruvida kammaren har befogenhet att uttala ett omdöme, då konstitutionsutskottet
ensamt fått makt att göra anmärkning.

Jag anser således, att grundlagen icke medger rätt till framställande av ett
sådant yrkande som det av herr Lindhagen nu gjorda.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag har begärt ordet i egenskap av

reservant endast för att göra två uttalanden. Det ena är, att jag och mina nredreservanter
anse den tolkning av gällande lagstiftning på området, som utskottet
har givit, icke vara riktigt, och därför kunna vi icke heller ansluta oss till
utskottets anmärkning. Det andra, som jag ville hava uttalat till protokollet,
är. att när utskottet har gjort denna anmärkning, har det skett med lottens tillhjälp.
Det står tio mot tio, och känner man förhistorien, finner man det ju inte
så alldeles säkert, att det under normala förhållanden hade blivit någon anmärkning
alls. Jag tror därför, att det är av vikt att också konstatera, att den anmärkning,
som här från konstitutionsutskottets sida formellt sett gjorts genom
att lotten gynnade de tio, som ville göra anmärkning, icke får tagas till intäkt
för den uppfattningen, att riksdagen eller utskottet för framtiden skulle bindas
av den tolkning, som rotskottet nu har givit.

Så mycket mindre kan jag under sådana förhållanden ansluta mig till det i
och för. sig mot all första kammarens praxis stridande yrkande, som har blivit
framställt om att anmärkningen skall läggas med gillande till handlingarna.
Man må ha vilken uppfattning man vill angående grundlagen och dess riktiga
tolkning i olika fall, så mycket är väl i allt fall säkert, att den praxis, som
obestritt och obruten utvecklat sig inom första kammaren, för första kammarens

Nr 2(J.

Lördagen den 26 april e. m.

Ang. H. Har- del icke bör brytas utan talande skäl. Några sådana talande skäl äro i varje
vtvimint ^:l''^ 1 denna fråga icke anförda.

(Forts”/'' Herr talman! Jag yrkar, att anmärkningen måtte läggas till handlingarna
på vanligt sätt.

Herr Vennerström: Jag ber att få bekräfta den siste talarens meddelande,
att det var lotten, som fällde utslaget mellan de tio, som röstade på vardera
sidan. Men detta är inte något förringande av anmärkningens värde utan snarare
tvärtom. Det var uppenbarligen en högre försyn, som därvid lät lotten
falla till förmån för anmärkningen. Jag är viss om att såväl herr Reuterskiöld
som även regeringen tror på en högre vägledande försyn, och alltså bör detta
vara en fingervisning även för herrarna om att vi, som ha anmärkt, lia anmärkt
med full rättfärdighet.

Den, som föranledde mig att begära ordet, var min värderade vän, herr
Stendahl. Jag gratulerar verkligen vårt svenska samhälle, att det icke har
honom till justitieminister. Det skulle vara synnerligen farligt för den svenska
rättsskipningen, det säger jag till honom, så son och arvtagare han i alla fall
iir till en i många fall förtjänstfull stadsfiskal i huvudstaden. Han säde, att
man kan utvisa varje människa på bara misstankar, att hon i framtiden till
äventyrs kan göra något ofog. Ja, vem skulle inte kunna göra det? Mot vem
skulle inte sådana misstankar kunna riktas? Det skulle icke finnas någon enda
utlänning, som inte med herr Stendahls villkor skulle kunna utvisas i denna
dag. Men jag ber herr Stendahl vara vänlig observera, att det i alla fall i
gällande förordning står, att Konungen skall förordna örn förhör inför Konungens
befallningshavande, när fråga uppkommer rörande utvisning. Man skulle
förhöra en människa, som eventuellt kommer att utvisas, huruvida hon till
äventyrs i framtiden skulle komma att begå några dumheter gent emot svensk
lag! Jag får lov att säga herr Stendahl, att jag icke bekriper, vad sådana
förhör egentligen skulle tjäna till. Jag ber att få uttrycka min stora tacksamhet
för att vi inte ha herr Stendahl utan ha en ändå juridiskt så förståndig
och en så humanitärt lagd man som herr Bissmark till justitieminister, ehuru
jag beklagar, att hans förstånd blivit förmörkat och även hans humanitära sinne
en smula iskylt vid behandlingen av detta ärende.

Herr Stendahl anförde Hurmevaaras bekanta uttalande — den sista glosan,
när hail lämnade svensk mark. Jag förstår inte, hur det som hänt efter utvisningen,
skall kunna tagas till intäkt för utvisningen själv. Utvisningen skall
väl ändå i all rimlighets namn baseras på vad som hände före utvisningsbeslutet,
.och jag förstår inte en sådan juridik, en sådan rättsskipning, som låter
utvisningen motiveras med vad som tilläventyrs hände efter utvisningen i fråga.

Förresten vill jag säga, att jag mycket väl förstår, att en man, som blivit
försatt i samma predikament som Hurmevaara — enligt sin egen mening orättvist
utvisad, illa behandlad av den svenska polisen och sedan sänd till ett land,
som han själv egentligen hade mycket litet med att skaffa -— jag förstår mycket
väl, att den mannen i ett sådant ögonblick kan låta de upprörda känslorna
flamma ut i uttalanden, som kanske formellt inte äro fullt oantastliga. Jag
känner min vän herr Stendahl sedan åratal av umgänge och ganska heta bataljer
inom vårt gemensamma utskott. Det finns inte i denna församling en mera
bolsjevikiskt lagd natur än herr Stendahl. Herr Stendahl är den verkligt gode
högerbolsjeviken, och jag tror, att herrarna på regeringsbänken kunna med mig
intyga, att herr Stendahl har förnämliga bolsjevikiska anlag. Jag är viss om
att herr Stendahl, ifall han varit i Hurmevaaras ställe, sagt detsamma som
Hurmevaara och gjort det mycket mera temperamentsfullt. Jag tror, att herr
Stendahl själv borde vara den siste att använda ett temperamentsfullt ord,
fällt efter utvisningen, som motivering för utvisningen i fråga.

Lördagen den 20 april e. m.

8‘) Nr 26.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag är väsentligen förekommen av herr Äng. H. Hur iVennerström.

Jag berörde ock i mitt förra yttrande, vad man kan säga örn "“t"3™5''
det där sista uttalandet av Hurmevaara, sedan det provisoriska fäderneslandet rp0rtsi''
berövat honom och hans familj deras enda rötter i något lands jord och tagit
ifrån honom hans och hans familjs uppehälle, ryckt hans små flickor från den
svenska skolan, där de ju skött sig hra och hade utmärkta betyg, åtminstone
den äldre, som hade genomgått flera klasser o. s. v. Han ger då ett uttryck
åt sin kommunistiska åskådning, för vilken han ju åtnjutit asylrätt i detta
land, som vi känna till. Herr Stendahl anlägger här en riktigt äkta gammaldags
polisåskådning och säger: »Där ser ni, vilka förskräckliga åsikter den
mannen har. Det var för väl, att vi blevo av med honom.» Ja, det är barbariet
i sin prydno, herr Stendahl! Så skall det låta. Då blir det verkliga rättssamhället
äntligen ett polissamhälle.

Herr Stendahl: Med anledning av herr Vennerströms anförande undrar jag,
om han inte gjorde klokare i att bara svara för sig själv och inte för vad jag
skulle göra i ena och andra fallet. Det tror jag åtminstone, att jag vet bättre
själv. Jag vågar alldeles bestämt påstå och upplysa den ärade talaren om att
när jag av en eller annan anledning vistas i främmande länder, tillåter jag mig
aldrig att uttrycka någon politisk uppfattning om vad som föregår i det landet.

Gjorde jag det, så vore jag enligt min egen uppfattning värd precis vad som
hände Hurmevaara, nämligen att bliva utvisad.

Herr talmannen: Under överläggningen har herr Lindhagen yrkat, att föreliggande
punkt skulle med gillande läggas till handlingarna. Enligt en i
denna kammare hittills obruten praxis har det icke tillåtits att uttala ett omdöme
örn konstitutionsutskottets åtgärd att göra en anmärkning. Talmännen
hava ansett, att denna praxis står i överensstämmelse med grundlagens både
anda och bokstav, och kammaren har vid olika tillfällen givit talmännen rätt.

LTnder åberopande härav nödgas jag förklara, att jag finner mig förhindrad att
framställa proposition på herr Lindhagens yrkande.

Herr Lindhagen: Allting är former i denna kammare på detta område,

och det riktiga lär nu vara att formulera yrkandet så, att frågan skall hänskjutas
till kammarens avgörande. Jag yrkar således, att frågan hänskjutes
till kammarens avgörande.

Herr Winberg: Såvitt jag minnes riktigt, anses i ett läge som detta en

konflikt hava uppstått mellan kammaren och talmannen, därest kammarens
majoritet skulle påfordra den föreslagna propositionens framställande. Vid
sådant förhållande går ärendet automatiskt till konstitutionsutskottet, för att
utskottet som sådant skall godkänna eller underkänna talmannens intagna
ståndpunkt.

Herr Lindhagen: Xej, snälla herr Winberg, så går det inte till. Jag har
själv av talmannen fått den upplysningen, att jag hör yrka på framställande
av proposition på mitt yrkande. Det skall alltså först avgöras, örn proposition
får framställas på mitt yrkande, och sedan komma vi till frågan örn gillande
eller ogillande.

Herr Reuterskiöld: De herrar, som yrka, att anmärkningen skall läggas
med gillande till handlingarna, tyckas inte egentligen riktigt veta, vad de vilja,
annat än att den skall läggas med gillande till handlingarna. Att begära votering
örn något yrkande, som inte är gjort, det förstår jag mig inte på. Talman -

Nr Sfi.

»0

Lördagen den 26 april e. m.

Ang. H. Hurmevaaras

utvisning.
(Forte.)

Ang. underlåtenhet
att i
vissi fall höra
utrikesnämrulen.

nen Ilar vägrat proposition. Frågan är, huruvida kammaren i motsats till talmannen
yrkar proposition, men kammaren har absolut icke tagit ståndpunkt
i den frågan. Jag ber för min del att helt och fullt få instämma med talmannen.

Jag har intet yrkande.

Herr Lindhagen: Jag ber att få erinra örn att det bär förekommit mel ån

en gång, att talmannen vägrat att hänskjuta en motion till ett visst utskott
eller att upptaga ett yrkande till omprövning, och då har kammaren först fått
yttra sig, huruvida proposition på yrkandet skulle få framställas. Det tycker
jag är den riktiga ordningen. Nu går icke detta på grund av att det här icke
finnes någon praxis i kammaren. Därför stå vi allesammans villrådiga. Nu
har jag erbjudit alla möjliga yrkanden utom herr Winbergs, som jag inte kan
vara med örn, ty då veta vi, hur det går.

Herr talmannen tillsporde nu kammaren, huruvida densamma yrkade proposition
på bifall till herr Lindhagens yrkande beträffande utskottets nu ifrågavarande
anmälan; och förklarade herr talmannen sig finna denna proposition
vara med övervägande nej besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som icke yrkar proposition på bifall till herr Lindhagens yrkande beträffande
konstitutionsutskottets i memorial nr 26 jämlikt § 107 regeringsformen
gjorda anmälan i punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

.Vinner Nej, påyrkar kammaren sådan proposition.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befalis därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Sedan överläggningen förklarats slutad, Indes den under behandling varande
punkten till handlingarna.

Punkten 3.

Genom beslut den 25 januari och den 7 februari 1930 hade Kungl. Majit
utsett ombud för Sverige vid en konferens, som på kallelse av Nationernas förbunds
råd skulle sammanträda i Genéve den 17 februari 1930 för överläggningar
rörande en internationell överenskommelse örn s. k. tullfred. Enligt protokoll
över utrikesdepartementsärenden av den 14 februari 1930 beslöt Kungl.
Majit, i enlighet med en av ministern för utrikes ärendena efter gemensam beredning
med chefen för handelsdepartementet gjord hemställan, att fastställa
instruktion för Sveriges ombud vid ifrågavarande konferens. Under konferensens
lopp hade sedermera ytterligare instruktioner från utrikesdepartementet
lämnats ombuden. I detta ärende hade, enligt vad utskottet inhämtat, utrikesnämnden
icke hörts förrän förhandlingarna slutförts.

Lördagen den 20 april c. m.

01 Nr 26.

Utskottet, som funnit synnerligen anmärkningsvärt, att ministern för utrikes Äng. underärendena
icke hemställt örn utrikesnämndens hörande på ett tidigare stadium
av ärendets behandling, hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl °

hos riksdagen gjort anmälan enligt § 107 regeringsformen mot ministern för nämnden.
utrikes ärendena Trygger. (Forts.)

Reservation hade anmälts av. utom andra, herrar Sundberg, Valfrid Eriksson,
Gustafson i Kasenberg. Laurén, Holmström och Björck i Kristianstad,
som arv angivna orsaker ansett, att någon grund för en konstitutionell anmärkning
enligt 107 § regeringsformen icke förelåge.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trygger: Herr talman, mina
herrar! Konstitutionsutskottet har mot mig gjort anmälan enligt § 107 regeringsformen
på grund av det enligt utskottets förmenande felaktiga sätt, varpå jag
handlagt de vid tullkonferensen i Genéve förekommande ärenden. Enligt utskottets
mening skulle jag lia underlåtit att i den omfattning, vartill grundlagens
stadganden bort föranleda, rådpläga med utrikesnämnden. Visserligen
har jag den 4 april 1930, innan frågan örn de vid konferensen uppgjorda förslag
till internationella överenskommelser inför Kungl. Maj :t föredragits till
godkännande och undertecknande, vid sammanträde av utrikesnämnden redogjort
för dessa förslag. Konstitutionsutskottet har emellertid gjort gällande,
att redan instruktionen för Sveriges ombud vid konferensen bort underställas
utrikesnämnden, liksom ock att densamma bort sammankallas under den »notväxling»,
som under konferensens lopp ägt rum mellan utrikesdepartementet
och nämnda ombud.

Innan jag går till ett besvarande av denna anmärkning, må det tillåtas mig
att något gå in på det materiella i själva saken. Därtill torde jag ha så mycket
större anledning, som utskottet genom sitt offentliggörande av de meddelanden,
som växlats mellan mig och vår delegation i Genéve, synes haft för
avsikt att jämväl åstadkomma ett intryck av, att jag vid ärendets handläggning
skulle underlåtit att iakttaga rikets sannskyldiga nytta. Huru obehagligt
berörd jag, som för 44 år sedan var konstitutionsutskottets sekreterare
och 25 år senare dess ordförande, än helt naturligt skulle vara, därest det
skulle visa sig, att utskottets anmärkning mot mitt sätt att tolka grundlagen
vore berättigad, skulle jag dock ha än större anledning till bekymmer, örn jag
i de förhandlingar med främmande makter, för vilka jag odelat bär ansvaret,
icke vetat med erforderlig omsorg och klokhet bevaka mitt lands intressen.

För att kunna bedöma den nu föreliggande frågan måste man gå tillbaka
till den internationella ekonomiska världskonferensen 1927, som kom till stånd
efter initiativ av Nationernas förbund, och vid vilken Sverige var representerat
genom en av regeringen utsedd delegation. Konferensens allmänna program,
sådant det fastslagits av förbundsförsamlingen, var att undersöka alla
framkomliga vägar för åstadkommande av fred i världen, varvid betonades,
att fred på det ekonomiska området i hög grad bidroge till folkets säkerhet.

Man skulle utreda de ekonomiska svårigheter, som hindra uppblomstringen
av det allmänna välståndet, och behovet av att komma till en klar uppfattning
örn de bästa medlen att övervinna dessa svårigheter och förebygga fastigheter.

Konferensens överläggningar utmynnade i åtskilliga rekommendationer,
som gingo ut på utvecklandet av de ekonomiska förbindelserna mellan staterna.

Vad särskilt tullarna anginge, framhölls, att skadliga följder uppstå för produktion
och handel genom de höga och ständigt förändrade tariffer, som tilllämpas
i många länder, att tulltarifferna, ehuru de falla inom de särskilda staternas
suveräna behörighet, icke äro en angelägenhet av enbart nationellt in -

Kr 2C.

Lördagen den 26 april e. in.

Äng. under- _ tresse utan i hög grad inverka på världshandeln i dess helhet, samt att det
låtenhet cili »vore på tiden att siltta en gräns för tullhöjningarna oell att orientera sig i motm>>Sutrikes
^ saU riktning. I nämnda syfte borde staterna skrida till avslutande av liannäiunden,
delsfördrag, innebärande undanröjande eller sänkning av tullmurar, som ut(Forts.
) göra allvarligt hinder för världshandeln, och Nationernas förbund borde uppdraga
åt sin ekonomiska organisation att på grundvalen av de vid konferensen
framlagda principerna undersöka möjligheterna för ytterligare åtgärder från
respektive staters sida i syfte att befrämja en rättvis behandling av handeln.

Dessa och andra av konferensen uttalade grundsatser hava funnit gillande
hos olika svenska regeringar, senast vid avfattandet av instruktionen för Sveriges
ombud vid förbundsförsamlingen 1929. Där heter det: »Sverige har

redan tidigare givit sin anslutning till de av 1927 års ekonomiska världskonferens
framlagda principerna (vilket formligen skedde genom en officiell förklaring
vid förbundsförsamlingens möte hösten 1927) och följer för egen del
en handelspolitik, som i allt väsentligt står i full överensstämmelse med desamma.
Det synes önskvärt, att de svenska ombuden vid årets möte verka
för att förbundets arbete på ifrågavarande område fullföljes i enlighet med
konferensens anvisningar och på sådant sätt, att de i dessa anvisningar angivna
handelspolitiska grundsatserna av de olika staterna verkligen tillämpas
i praktiken.» Sanningen är emellertid, att så icke skett. Detta betonades
ock av åtskilligare talare i 1929 års förbundsförsamlings generaldebatt. För
min del gjorde jag därvid gällande, att ett stort antal europeiska regeringar
hade uttryckligen anslutit sig till den ekonomiska världskonferensens grundsatser
örn undanröjande av hindren för den internationella handeln genom tullmurarnas
sänkande o. s. v., men ett betydligt mindre antal hade försökt omsätta
dessa grundsatser i praktiken. För dessa senare, bland vilka Sverige
hade rätt att räkna sig, vore det mycket svårt att fortsätta på den inslagna
vägen, emedan så många europeiska och utomeuropeiska stater så långt ifrån
följde de av konferensen anbefallda principerna, att de stundom tillämpade
en handelspolitik, som direkt strede mot dem. Tullmurarna vore för närvarande
som helhet högre än vid tiden för den ekonomiska konferensen. En fortsatt
utveckling i denna riktning vore uppenbarligen ägnad att äventyra Nationernas
förbunds verksamhet på det ekonomiska området, ty i längden vore
det omöjligt för ett begränsat antal stater att följa den ekonomiska konferensens
grundsatser, huru upplysta och för hela världen viktiga de än vore, om
de åsidosattes av andra stater.

Under generaldebatten framkastades förslaget om en internationell överenskommelse
örn att icke höja skyddstullarna över deras nuvarande nivå, en
s. k. tullfred eller tullstillestånd. Denna tanke utvecklades närmare av den
brittiske handelsministern Mr. Graham, vilken framställde förslag örn avslutandet
av en dylik tullfred för cn tid av två år. Genom resolution den 23
september 1929 beslöt församlingen att uppmana de stater, som vore därtill
villiga, att deltaga i en preliminär konferens angående tullstillestånd på två
ä tre år samt att uppdraga åt ekonomiska kommittén att utarbeta ett förslag
till dylik konvention att tjäna som grund för diskussionen vid konferensen.
Därest en dylik konvention komme till stånd, skulle under tiden för dess giltighet
arbetet med kraft pågå för genomförandet genom internationella överenskommelser
av 1927 års världskonferens grundsatser.

Det av ekonomiska kommittén till diskussionsämne utarbetade konventionsförsluget,
som lämnade öppen frågan örn dess tillämpning blott på skyddstullar
eller jämväl på fiskaliska tullar, var till synes ganska effektivt, men
det hela blev vacklande på grund av ett i dess nionde artikel stadgat svävande
generellt undantag från kontrahenternas bundenhet under extraordinära och

Lördagen den 26 april e. m.

93 Nr 26.

exceptionella omständigheter, sorn kunde fordra tullförändringar för att möta Äng. undersvåra
kriser, berörande väsentliga sidor av deras ekonomiska liv. Därjämte klenhet att. i
stadgades uttryckligen i art. 11. att kontrahenterna kunde förbehålla sig fri- <mt

het i fråga om tullarna i särskilda, av dem angivna fall. nämnden.

Den konferens, som skulle diskutera nu angivna konventionsförslag, sam- (Forte.)
manträdde i Genéve den 17 februari 1930. Då instruktion för Sveriges ombud
vid konferensen skulle fastställas, var det redan av till utrikesdepartementet
inkomna meddelanden klart, att förslaget skulle mötas av avgörande
invändningar, varför i den av Kungl. Majit fastställda instruktionen ombuden
förklarades icke utan särskilt bemyndigande äga biträda något för Sverige
bindande beslut. Därjämte påpekades i instruktionen, att förutsättningen
för en konvention av ifrågavarande slag måste vara en allmän anslutning
av praktiskt taget alla europeiska, stater. Dör att icke ge någon anledning
till missuppfattning av Sveriges ståndpunkt till hela det stora problemet
bemyndigades ombuden uttryckligen framhålla, att vårt lands anslutning till
de av ekonomiska världskonferensen 1927 framförda önskemålen fortfarande
av oss orubbligt fasthöllos.

Enligt från konferensen ingånget meddelande undansköts också snart, såsom
väntat var, det av ekonomiska kommittén utarbetade förslaget, och ett
franskt, förslag antogs enhälligt såsom diskussionsbas. Enligt detta förslag
uppdelades staterna i två grupper. Den ena stora gruppen skulle omfatta de
stater, som hade genom handelsavtal bundna tullsatser; den andra gruppen,
den ojämförligt mindre, omfattade åter de stater, som i stort sett icke hade
några bundna tullsatser. Så länge konventionen gällde, skulle de förra vara
förhindrade att uppsäga sina med övriga kontrahenter ingångna handelsavtal,
men i den män de vore obundna av sådana, ägde de införa nya eller höja befintliga
tullar (skydds- eller fiskaliska tullar), vilka dock icke finge träda
i kraft förrän 20 dagar efter meddelande till Nationernas förbunds sekretariat.
Därjämte ägde den kontrahent, som funne sina intressen allvarligt berörda
av tullförhöjningen, befogenhet att begära inledandet av förhandlingar,
vilka, örn de ej ledde till ett tillfredsställande resultat, medförde rätt för den,
som ansåg sitt intresse allvarligt trätt för när, att för sin del uppsäga hela
konventionen. Nu angivna bestämmelser angående obundna tullsatser skulle
emellertid enligt förslaget ej tillämpas på vissa produkter, upptagna i konventionen
bifogade listor. Härigenom bleve en stat följaktligen i tillfälle att
förbehålla sig full handlingsfrihet med avseende på vissa varor. Den andra
gruppens stater åter, vilka i tullavseende voro obundna av handelsavtal, skulle
vara förhindrade att under den lid, konventionen gällde, höja eller pålägga
några skyddstullar, men däremot i fråga örn fiskaliska tullar vara likställda
med den förra gruppens stater. Det torde vara uppenbart, att Sverige, som
visat sitt uppriktiga intresse för tanken på ett tullstillestånd, borde ställa
sig välvilligt till det franska uppslaget, under förutsättning att det finge allmän
anslutning. Men lika tydligt är, att vi hade anspråk på att räknas till
första gruppen, samt att vi borde förbehålla oss rätten att höja tullarna å
jordbruksprodukter, en fråga, som redan låg under riksdagens behandling.

Genom att låta oss hänföras till den andra gruppen skulle vi under konventionens
giltighetstid lia strukit ett streck över riksdagens möjlighet att
besluta skyddstullar överhuvud taget; genom underlåtenheten åter att förbehålla
oss vår handlingsfrihet i fråga om jordbrukstullar skulle vi, låt vara
preliminärt, ha bidragit till en konvention, som ett redan för riksdagen framlagt
förslag, därest det antoges, skulle göra i den delen verkningslös. Det
var således min, liksom varje utrikesministers, plikt att giva ombuden anvisning
att handla i enlighet med ovan angivna synpunkter.

Jag skall icke nu upptaga tiden med att redogöra för de meddelanden, som

Nr 26.

Lördagen den 26 april e. m.

Arty. underlåtenhet
att i
visst fall höra
utrikesnämnden
.
(Forts.;

växlades mellan Stockholm och Genéve. Resultatet av förhandlingarna inom
konferensen blev, att det ursprungliga franska förslaget modifierades. De viktigaste
tilläggen voro

1) att vid tulländringar, som ske i kraft av lagar eller tvingande omständigheter,
som fordra deras omedelbara trädande i kraft, befrias en kontrahent
från iakttagandet av föreskrifterna örn underhandlingar med den av
tullen träffade, ägande denne dock rätt att i dylikt fall uppsäga konventionen; 2)

att bestämmelsen om underrättelse örn tullförhöjning etc., där sådan får
äga rum, minst 20 dagar före densammas bringande till verkställighet uppmjukats
till att gälla endast i de fall, då detta är möjligt, men eljest senast
då nämnda tulländring publiceras i och för tillämpning. Även från denna
regel äro undantagna tulländringar, som på, grund av lag skola omedelbart
tillämpas ;

3) att till konventionen icke fogades någon lista på reservationer med avseende
på vissa produkter, ehuru visserligen andra modifikationer medgåvos
vissa stater i protokollet angående konventionen;

4) att konventionen skulle gälla ett år från och med den 1 april 1930 med
förlängning varje gång på sex månader enligt särskilda regler;

5) att konventionen skall rmdertecknas före den 15 april 1930 och ratificeras
före den 1 november 1930. Emellan den 1 och 15 november 1930 skola
de makter, som ratificerat konventionen, sammanträda på kallelse av Nationernas
förbunds generalsekreterare och därvid skall bestämmas tiden för dess
trädande i kraft och vilka stater som måste vara med för att detta ikraftträdande
skall äga rum. Bestämmelse lämnas ock örn villkoren för rätten för
icke-signatärer att biträda konventionen.

Av vad jag nu anfört framgår, att i det konventionsförslag, som slutligen
av konferensen antogs, direkt eller indirekt i stort sett realiserats de fordringar,
som i Sveriges intresse ansågos böra uppställas. Fordran på allmän
anslutning för dess giltighet har fått ett erkännande i bestämmelsen örn sammanträde
av de stater, som ratificerat, för att bestämma, örn och när konventionen
skall träda i kraft. Sveriges rätt att räknas till de s. k. tariffstaterna,
första gruppen, bär erkänts genom det uttryckliga angivandet i protokollet
till konventionen av de stater, däribland icke Sverige, som höra till den andra
gruppen. Beträffande åter förbehållet att obehindrat genomföra jordbrukstullar,
i vilken fråga förslag föreligga vid riksdagen, blev detta visserligen
förkastat, men liksom Frankrike fick sitt förbehåll för jordbrukstullar tillgodosett
genom tilläggsbestämmelsen örn tulländringar i kraft av lag, så torde
man på grund av vår till protokollet gjorda deklaration vara berättigad hoppas,
att bestämmelsen örn befrielse från särskilda underhandlingar vid tullhöjningar
är tillämplig på jordbrukstullar, som med anledning av den kungl,
propositionen kunna av årets riksdag beslutas. Likaledes torde den modifikation,
som det ursprungligen föreslagna stadgandet örn 20 dagars varsel före
en tullförhöjnings trädande i kraft undeTgått i det slutliga förslaget befria
oss från iakttagande av denna notifikationsfrist. Det måste nämligen, synes
det mig, anses nästan otänkbart, att vi skulle kunna uppskjuta verkställigheten
av en beslutad tullförhöjning i 20 dagar på grund av en konvention,
i fråga om vilken det först i november månad blir klart, örn den verkligen
får gällande kraft. På grund av vad jag nu gjort gällande har jag kunnat
tillstyrka Kungl. Majit att underteckna konventionen.

Men frågar man kanske: Varför fasthölls ifrån min sida i det sista fordran
på rätt att i särskild reservation få förbehålla oss vår fulla handlingsfrihet
i fråga om särskilt örn de jordbrukstullar, som kunna komma att antagas
i följd av det för riksdagen framlagda kungliga förslaget? Mitt svar

Lördagen den 20 april e. m.

Sr 2«.

är. att jag ansåg Sverige, som mer än de flesta andra länder sökt realisera
den ekonomiska konferensens grundsatser, vara berättigat att, utan vidare
och oberoende av alla mer eller mindre obestridliga tolkningar av konventionstexten,
införa de jordbrukstullar, som kunde föranledas av ett förslag, som
före konventionen redan framlagts för riksdagen. Detta i likhet med Frankrike,
som på grund av konventionen fortfarande äger tillämpa sin lex Cadenas,
enligt vilken regeringen bemyndigas att, örn så befinnes nödvändigt, utan
uppskov ändra tullarna på spannmål och därav framställda produkter, viner,
nötkreatur och färskt kött, potatis och mejeriprodukter. Skulle emellertid
den av mig fordrade reservationsrätten vid konferensen förkastas, såsom ock
blev fallet, stod ju alltid öppet för oss att till protokollet uttala vårt beklagande
med tillägg, att örn Kungl. Majit i alla fall undertecknade konventionen,
regeringens tullprogram dock komme att fullföljas. En dylik förklaring
är ock, såsom nämnts, avgiven.

Jag är beredd på den invändningen, att jag skulle nied mitt fasthållande vid
nämnda reservation lia kunnat äventyra konventionens tillkomst och ådraga
Sverige ansvaret för ett möjligt strandande av det gjorda försöket att åstadkomma
åtminstone någon vapenvila på tullområdet. Ett stöd för en dylik
mening kanske mången kunde finna i den oroliga stämning, som, att döma av
meddelandena från vår Geneve-delegation, understundom synes lia gjort sig
gällande inom densamma. Till svar härpå vill jag säga, att det är en ovillkorlig
skyldighet för en utrikesminister, som sitter hemma i lugnet, att behålla
huvudet kallt, även när hans ombud vid konferenssammanträden börja känna
det något hett örn öronen. Min långa erfarenhet har lärt mig, att människor
med sunt förnuft icke avstå från något, som de obestridligen anse för sig eftersträvansvärt,
därför att de ej kunna få igenom vad som för deras intressen
kanske varit än bättre. I nu föreliggande fall gällde frågan ett för själva konventionen
betydelselöst medgivande åt ett principiellt riktigt och på den mest
uppenbara billighet stött anspråk. Ansåg man sig ej vilja godkänna detta anspråk,
stod det ju alltid öppet för konferensens övriga deltagare att förkasta
det. Att de skulle springa ifrån en konvention som de eljest vore villiga att
godkänna, är ett antagande, som enligt min mening skulle mot dem utgöra rent
av en mindervärdighetsförklaring. Det resultat, som föreligger, visar, att jag
riktigt bedömt den föreliggande situationen. Att klandra en utrikesminister,
som bidragit till ett resultat, som innebär tillvaratagandet, så långt det varit
möjligt, av hans lands berättigade intressen, torde vara en för Sverige enastående
företeelse, då man inte ens kunnat våga påstå, att hans tillvägagående
skulle ha medfört någon för själva saken skadlig verkan.

Jag vill ingalunda tillerkänna mig någon framstående ställning i fråga örn
arbetet inom Nationernas förbund och de av detsamma anordnade konferenser.
Sveriges övriga representanter hava därvid gjort sig förtjänta örn vårt land i
långt högre grad, än vad som varit möjligt för mig. Men det vågar jag påstå,
att jag aldrig haft anledning ångra, den princip, jag för mitt arbete uppställt,
nämligen att fullt tillgodose förbundets sanna intressen men samtidigt bevaka
Sveriges berättigade krav. Må det tillåtas mig att fästa uppmärksamheten på
en situation, som ger en viss belysning av vad jag menar. Vid förbundsförsamlingen
1922 lyckades jag, efter vad man sagt mig, på ett hänsynsfullt sätt
bidraga till, att förbundets medlemmar verkligen betalade dem åliggande bidrag
till förbundet. Samtidigt kämpade jag en allvarlig strid för att genomdriva,
att Sveriges bidrag till förbundet icke sattes oskäligt högt. I det utskott,
som behandlade denna sak, gingo stridens vågor höga. Situationen var
så mycket ömtåligare, som man icke gärna kunde stanna vid förbundsaktens
bestämmelse, som vilade på en alldeles felaktig grund. Man måste komma till
en överenskommelse, och enhällighet fordrades för en sådan. I känslan av mitt

Äng. underlåtenhet
att i
visst fall höra
utrikesnämnden.

(Forts.)

Nr 26.

Lördagen den 26 april e. m.

Äng. underlåtenhet
att i
visst fall höra
utrikesnämnden.

(Forts.)

lands berättigade anspråk gick jag ända till bristningsgränsen, oell från åtskilliga
makters sida hördes klander över mili omedgörlighet. Till sist gjorde
jag ett partiellt medgivande, och Sveriges andel bestämdes till 10 % under vad
som fordrats, vilket beslut inneburit för vårt land en betydande besparing under
alla dessa år. Denna besparing kan i 1930—1931 års budget beräknas till
över 38,000 kronor. Att jag ej härigenom skadat Sveriges ställning inom Nationernas
förbund, finner jag bestyrkt därav, att jag vid sista förbundsförsamlingen
erbjöds platsen som president i den fjärde kommissionen, sorn behandlar
förbundets ekonomi. Detta av mig högt skattade erbjudande måste jag
dock avböja på grund av min korta vistelse i Genéve.

Herr talman! Jag skulle icke lagt så stor vikt vid att försvara det sätt,
varpå jag lett våra förhandlingar vid tullkonferensen i Genéve, därest jag icke
vore av den uppfattningen, att det för framtiden är av den största betydelse såväl
för oss själva som för uppskattningen i vårt land av Nationernas förbund
och dess verksamhet, att vi liksom övriga makter med kraft hävda vad rätt och
billighet enligt vår mening kräva även för våra intressen. Skola de internationella
överenskommelserna bliva till någon välsignelse, måste vid deras uppgörande
en rättvis avvägning ske mellan staternas olika anspråk. Flathet eljer
parvenyartad vräkighet vid bevakandet av vårt lands intressen skaffar oss
ingalunda något verkligt erkännande från andra stater; lika litet som vi
därigenom själva kunna vinna någon tillfredsställelse.

Jag ber att nu få övergå till själva den av utskottet mot mig gjorda anmälan
enligt § 107 regeringsformen, vilken stödjer sig på min förmenta underlåtenhet
att före slutet av förhandlingarna angående tullfredskonventionen inhämta
utrikesnämndens mening. Utskottet lägger mig till last, att i strid med grundlagen
instruktionen för Sveriges ombud vid konferensen meddelats och en betydelsefull
»notväxling» mellan utrikesdepartementet och dessa ombud vid
konferensen sedermera ägt runi, utan att utrikesnämnden vid något tillfälle
sammankallats för att höras i ilo skilda, synnerligen viktiga spörsmål, som
framträtt i samband med ärendets behandling. Utskottet håller således före,
att när grundlagen föreskriver, att rådplägning med utrikesnämnden bör äga
ruin i alla utrikesärenden av större vikt före Kungl. Maj ris avgörande, skulle
detta innebära, att även under ett ärendes beredning till avgörande utrikesnämnden
borde höras, innan man toge ställning till det ena eller andra i ärendet
innefattade spörsmålet. Vöre detta meningen, har man svårt att fatta
stadgandet i § 54 regeringsformen, att, då ifrågavarande ärenden förekomma
till behandling i utrikesnämnden, alla tillgängliga handlingar och upplysningar
skola meddelas. Än mindre kan man med utskottets tankegång förena vad
som därefter följer i § 54, nämligen: »De beslut Konungen fattar i ärenden,
som varit föremål för rådplägning med nämnden, varde delgivna dess ledamöter
senast vid nästa sammanträde.» Härmed vill jag naturligtvis ej bestrida,
att utrikesnämnden kan inkallas även tidigare, än när detta enligt grundlagen
förklarats senast böra ske. Men vad jag bestämt påstår och vidhåller är,
att grundlagen betraktar detta som medgivna undantagsfall men däremot icke
såsom en stadgad förpliktelse. Jag borde väl lia något vitsord i denna fråga,
då jag varit medlem av den kommitté, som utarbetat stadgandena angående utrikesnämnden,
samt allt sedan 1914 och till den dag, som är, varit ledamot av
hemliga utskottet eller utrikesnämnden mod undantag av några månader efter
mitt frånträdande av statsministersämbetet.

Den tolkning, jag således hävdar med avseende på skyldigheten att sammankalla
utrikesnämnden, har kommit till uttryck även i det av professor C. A.
Reuterskiöld utgivna arbetet »Sveriges grundlagar». Där säger författaren
under § 54 regeringsformen: »Formellt har utrikesnämnden erhållit starka garantier
för en effektiv kontroll över regeringens utrikespolitik, men i verklig -

Lördagen den 26 april e. m.

97 Nr 26.

beten äro dessa betydelselösa, i det att alltid fullständig beredning erfordras av Äng. underärendena,
innan de föredragas i nämnden, men en sådan är i regel ej möjlig utan tåtenhet att i
vissa förhandlingar med främmande makt eller andra åtgärder, som mer eller mss[J^e^öra
mindre ställa nämnden inför fullbordade fakta, ehuru det formella avgörandet, Nämnden.
som skall ske i statsrådet, ej i nämnden, återstår.» Jag behöver ej säga, att (Forts.)
mitt godkännande av detta uttalande endast avser frågan örn tidpunkten för
skyldigheten att sammankalla utrikesnämnden. Man kan kanske ha rätt att
förvåna sig över, att herr Reuterskiöld i egenskap av konstitutionsutskottets
ordföranden kunnat anse sig berättigad att med frångående av sin lärda grundlagskommentar
göra mot mig en anmärkning, som vilar på en uppfattning,
alldeles motsatt den, han själv uttalat. Men vägen mellan Uppsala och Stockholm
kan understundom visa sig farlig. Jag erinrar mig från historien, att
konung Sigismund icke behövde färdas längre än från Uppsala till Stockholm
för att hinna glömma sin kröningsed. Det må då icke framstå såsom
alltför orimligt, att herr Reuterskiöld på vägen från Uppsala till konstitutionsutskottet
tappat bort någon del av sin statsrättsliga lärdom.

Härmed må emellertid vara hur som helst. Säkert är, att trots det att vid
våra konferensförhandlingar den livligaste växling av meddelanden mellan utrikesdepartementet
och Sveriges ombud ägt rum angående särskilda tvivelaktiga
spörsmål i behandlade konventionsutkast, har man dock icke ansett sig böra
tillkalla utrikesnämnden för att höra dess mening angående dessa särskilda
punkter utan ansett utrikesnämndens hörande böra anstå, till dess man inför densamma
kunde framlägga det förslag, vari förhandlingarna slutligen utmynnat.

En underhandling vore omöjlig att till båtnad för landet kunna utföra, om man
i den växling av uppslag och meningsyttringar, som från dag till dag äger
rum, skulle binda sig vid en viss lydelse av den ena eller andra artikeln i ett
konventionsförslag. Vad man kan gå med på i fråga örn en artikel beror väsentligen
på, vilket innehåll, som gives andra artiklar i samma förslag. Skulle
utrikesnämnden tillkallas på detta förberedande stadium skulle nämnden i
själva verket böra hållas samlad under hela den tid, som åtminstone det sista
stadiet av förhandlingarna erfordrar. Detta skulle emellertid innebära, att utrikesnämnden
inginge som en integrerande del i själva den löpande utrikesförvaltningen.

Vad därefter angår konstitutionsutskottets anmärkning, att utrikesnämnden
i förevarande fall icke hörts angående den instruktion, som av Kungl. Maj:t
utfärdats för Sveriges ombud vid konferensen i fråga, så är det långt ifrån
enastående, att utrikesnämnden icke hörts rörande utfärdande av instruktion
för Sveriges ombud vid en internationell konferens, utan detta grundar sig tvärtom
på en praxis, som följts icke minst av de tvenne regeringar, som föregingo
den nuvarande. Det må sålunda nämnas, att beträffande två av de ojämförligt
viktigaste konferenser, som av Nationernas förbund anordnades under nämnda
ministärers regeringstid, d. v. s. hösten 1924—hösten 1928, det icke ansågs
påkallat att redan före konferenserna höra utrikesnämnden.

Vad angår den socialdemokratiska regeringen 1924—1926, torde den avgjort
mest betydelsefulla konferensen under dess tid hava varit den s. k. vapenhandelskonferensen
i Genéve i maj—juni 1925, vid vilken som bekant antogos
de av innevarande års riksdag godkända bägge överenskommelserna örn kontroll
av den internationella handeln med krigsmateriel resp. örn förbud mot användande
i krig av giftiga gaser. Varken frågan om utseende av Sveriges ombud
eller fastställande av dessas instruktion underställdes i detta fall utrikesnämnden,
som däremot sedermera, hösten 1925 och våren 1926, hördes, innan Kungl.

Maj :t fattat beslut örn gaskrigsprotokollets resp. vapenhandelskonventionens
undertecknande för Sveriges del. Gasprotokollet underställdes utrikesnämnden

Första hammarens protokoll 1930. Nr 26.

Nr 26. 98

Lördagen den 26 april e. m.

Ang. underlåtenhet
att i
visst fall höra
utrikesnämnden.

(Forts.)

deri 24 november 1925 och undertecknades den 7 december 1925 i enlighet med
Kungl. Maj :ts beslut den 27 november 1925. Vapenhandelskonventionen underställdes
utrikesnämnden den 12 februari 1926 och undertecknades den 8 mars
1926 i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 19 februari 1926.

Det andra viktiga precedensfallet, vilket närmast berör den frisinnade-liberala
regeringens tid, är den konferens, som av Nationernas förbund på sin tid
sammankallades för åstadkommande av en överenskommelse örn upphävande
av rätten till export- och importförbud. Kallet har så mycket mera, intresse
vid bedömandet av förevarande fråga, som nämnda konferens utgjorde det
första försöket att i praktiken omsätta de vid 1927 års ekonomiska världskonferens
antagna grundsatserna, liksom tullfredskonferensen innebär ett fullföljande
av samma strävanden. Import- och exportförbudskonferensen ägde rum
i oktober—november 1927, och utrikesnämnden hördes icke beträffande utseende
av Sveriges ombud eller dennes instruktion. Ombudet utsågs av Kungl.
Majit den 17 september 1927. Någon formlig instruktion fastställdes icke av
Kungl. Majit; däremot överlämnades till ombudet med skrivelse från utrikesdepartementet
»till ledning vid deltagandet i konferensen» en inom departementet
utarbetad P. M. jämte tillhörande bilagor.

Förevarande fall är emellertid så mycket mer anmärkningsvärt, herr ordförande
i konstitutionsutskottet, som utrikesnämnden icke heller sedermera hördes,
innan Kungl. Majit den 18 november 1927 fattade beslut örn undertecknande
av den konvention, som vid konferensen antogs, något som, såvitt jag
förstår, står i strid med bestämmelsen örn utrikesnämndens hörande i utrikesärenden
av större vikt före deras avgörande.

I enlighet med en bestämmelse i konventionen sammankallades sedermera
en ny konferens i Genéve, i juli 1928, mellan signatärmakterna, varvid bl. a.
frågan om villkoren för konventionens ikraftträdande skulle behandlas. Ombud
vid denna konferens utsågs av Kungl. Majit den 14 juni 1928, likaledes utan
utrikesnämndens hörande. Den vid konferensen utarbetade tilläggsöverenskommelsen,
enligt vilken ratifikationsinstrumenten till den ursprungliga konventionen
skulle deponeras senast den 30 september 1929, undertecknades den
11 juli 1928 av bl. a. Sveriges ombud.

Frågan om ratificering av förevarande konvention underställdes sedermera
riksdagen av den nuvarande regeringen genom proposition nr 158 den 15 februari
1929. Sedan denna bifallits av riksdagen, beslöt Kungl. Majit den 14 juni
1929 ratificera konventionen.

Det må för fullständighetens skull anmärkas, att beträffande vapenhandelskonferensen
och import- och exportförbudskonferensen utrikesnämnden så tillvida
underrättades om resp. frågors läge på ett förberedande stadium, som de
allmänna redogörelser och promemorior rörande förbundets arbete, vilka tid
efter annan tillställts nämndens ledamöter eller vid dess sammanträden föredragits.
bl. a. innehållit översikter över förarbetena till nämnda konferenser.
Även på denna punkt överensstämmer praxis med vad som i nu förevarande
fall skett. Vid det sammanträde med utrikesnämnden, som ägde rum i oktober
1929, föredrogs sålunda av statsministern, som i min frånvaro tjänstgjorde som
utrikesminister, en redogörelse för den senaste förbundsförsamlingen, innefattande
även frågan örn sammankallandet av den s. k. tullfredskonferensen.
Därvid lämnades meddelande örn vad som vid förbundsförsamlingens möte ägt
rum i denna fråga och, efter vad gjorda anteckningar utvisa, uttalades av statsministern,
att Sverige borde skicka ombud till konferensen för att deltaga i
överläggningarna trots de betänkligheter, som läge i Sveriges låga tullar i förhållande
till de flesta andra staters samt de tull förhöjningar, som så mångå stater
vidtagit under senare tider. Därjämte påpekades betydelsen av, att konventionen
finge en allmän tillslutning.

Lördagen den 26 april e. m.

99 Nr 26.

Med vad jag nu anfört anser jag mig ha ådagalagt det grundlösa i utskottets Äng. underanmärkning.
Utskottet har lagt mig till last ett förfarande, som överensstämmer
med grundlagen och som av föregående regeringar praktiserats. Men icke vtm''iJrikee. “
nog härmed. Utskottet har ock vid sin anmärkning utgått ifrån en felaktig nämnden.
förutsättning, nämligen att Sverige skulle vara bundet av vad de svenska om- (Forts.)
buden vid konferensen biträtt eller icke biträtt. I instruktionen fastslogs uttryckligen,
att ombuden icke utan särskilt bemyndigande ägde biträda något
för Sverige bindande beslut. Först sedan ett konventionsförslag kommit till
stånd, bär Kungl. Majit efter utrikesnämndens hörande beslutat underteckna
konventionen, och det är min avsikt att underställa frågan riksdagen till godkännande,
varom förbehåll gjorts vid undertecknandet.

Herr talman! Det är den trettioåttonde riksdagen, vari jag nu deltager. Såvitt
jag erinrar mig, torde näppeligen mot en regeringsledamot hava av konstitutionsutskottet
beslutats en anmärkning mera oberättigad än den, konstitutionsutskottet
tillåtit sig att nu mot mig göra gällande.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! I den förra delen av sitt anförande,

vilken strängt taget inte avsåg den anmärkning, som utskottet gjort, uttalade
hans excellens herr ministern för utrikes ärendena bland annat, att han fann
det vara rätt så egendomligt och enastående för Sverige, att man klandrade en
utrikesminister, för att han lyckats i sina strävanden för rikets bästa •— orden
folio inte alldeles så, men tankegången var ju denna. Jag tillåter mig i anledning
därav framhålla, att utskottet har icke klandrat utrikesministern, för
att han lyckats i det ena eller det andra. Utskottet har överhuvud taget icke
ingått på själva sakfrågan, utan den anmärkning, som utskottet har framställt,
avser uteslutande det förhållandet, att hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena icke velat låta riksdagens ombud deltaga i ansvaret för de förberedande
åtgärder, som här kunde komma i fråga för det resultats uppnående,
som det var fråga örn.

Jag tror, att det överhuvud taget inte behövs något särskilt uttalande i
den fråga, som jag nu skall beröra, men på grund av den i åtskilliga avseenden
rent personliga färg, som hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
gav sitt anförande, tror jag mig äga full rätt att säga, att lika litet utskottet
som någon inom riksdagen anser denna anmärkning vara riktad mot honom
personligen. Han är alltför väl känd inom riksdagen och personligen uppskattad.
för att utskottet skulle på detta sätt vilja framställa en anmärkning, som
rörde honom så att säga rent personligt. Men utskottet kan, även örn det har den
allra största egard för den person, som bekläder utrikesministerns post, icke
underlåta, att när det anser den ställning, som denne utrikesminister och regeringen
böra intaga till riksdagen i en utrikespolitisk fråga, icke vara behörigen
iakttagen, därom göra anmärkning, och detta har utskottet gjort.

Örn jag då går till frågan, huruvida utrikesnämnden i detta fall skulle ha
hörts, som utskottet menar, på ett tidigare stadium än vad som nu skett, har
hans excellens ansett lämpligt och riktigt att åberopa bland annat en framställning,
som är given i min grundlagsedition. Jag är ju alltid tacksam'' för att
hans excellens anknyter till uppfattningar, som jag uttalat. Det händer mycket
ofta, att han har en helt annan och motsatt uppfattning. Han har också citerat
riktigt, även örn inte fullständigt, och kanske inte heller med'' den betoning,
som det hade varit skäl att göra. Han citerade mycket riktigt, att jag
hade sagt., »att en sådan där fullständig beredning i regel inte är möjlig» —-jag tror det hade varit skäl att understryka orden i regel — »utan vissa förhandlingar
med främmande makt eller andra åtgärder, som mer eller mindre
ställa nämnden inför fullbordade fakta, ehuru» etc. Litet längre fram i sam -

Nr-28. 100

Lördagen den 26 april e. m.

visst fall höra
utrikesnämnden.

(Forts.)

Äng. under- ma kommentar säger jag, att »undantagsvis ges dock möjlighet till förhindiMenhet^att
i ran(je av eljest tilltänkta regeringsbeslut, som finnas skadliga».

Nu förhåller det sig så, om jag tillåtes ett ögonblick uppehålla mig vid
denna kommentar, att den konstaterar ett rent faktiskt förhållande med avseende
å möjligheten av grundlagens tillämpning, men aldrig hade jag trott,
att utrikesministern i den nuvarande regeringen skulle så att säga ställa allting
på den yttersta spetsen och begagna, de formella möjligheterna till ett reellt
kringgående av grundlagens tanke, som ligga angivna i nyssnämnda kommentar.
Kommentaren ger vid handen, att den och den vägen är möjlig, utan att
den precis i regel tangerar grundlagens bokstav. Men när jag tillåter mig
säga, att detta är i regel förhållandet och att undantagsvis ett annat kan äga
rum, torde man inte alldeles få förbise, att sådana undantag också i verkligheten
inträffa.

Örn jag då frågar mig, huruvida i det nu förevarande fallet ett sådant undantagsförhållande
äger rum eller icke, så må jag först och främst rikta uppmärksamheten
på vad hans excellens själv i sitt anförande yttrade, då han
betonade, att här förelåg från början ett utarbetat konventionsförslag, som efter
vad man väntade också ganska tidigt blev åsidosatt men ersattes av ett förslag
från den franska regeringens sida. Jag undrar, örn det överhuvud taget
inte är just i sådana fall, då dylika förslag redan föreligga, eller under för;
handlingens lopp väntas framkomma, som det är möjligt att höra utrikesnämnden
och riktigt att höra densamma, i enlighet med grundlagens tanke, med hänsyn
till den instruktion, som skall ges för ombuden. Jag har litet svårt att
förstå, varför inte den fullständiga beredning, som är nödvändig i fråga om
ärenden rörande instruktimers utfärdande, skulle kunna föreligga i en dylik■
situation. Denna fullständiga beredning av ärendet innebär icke, att det skall
vara ärendet, sådant det slutligen framgår efter förhandlingar hit och dit, som
det gäller, utan det är alldeles givet, att den fråga, som i vissa fall uppstår
om instruktionerna till ombuden på en konferens, är en fråga, som för sig måste
beredas. Jag tror inte, att man överhuvud taget kan höra utrikesnämnden angående
personer, som skola vara ombud, men väl har man brukat höra den örn
instruktioner, och alldeles särskilt torde detta ha varit fallet och torde böra
vara fallet under alla omständigheter, därest denna instruktion innebär en
möjlighet till omändring av den politik, som regeringen och Sverige genom
regeringen kommer att föra.

Om man nu ser efter, vad här föreligger i fråga om instruktioner före
och under förhandlingarna, så måste nian ju säga sig, att vilken uppfattning
man än har angående önskvärdheten eller icke önskvärdheten av en ändring i
den svenska tullpolitiken, så var det ett möjligt resultat av förhandlingarna,
att här regeringen kom in på en linje, som icke stämde överens med riksdagsmajoritetens
ståndpunkt, och jag undrar, huruvida det i själva verket icke
hade varit det riktigaste och mest överensstämmande med grundlagens bud att
i detta fall sätta riksdagens ombud i utrikesnämnden i tillfälle att uttala sig
rörande en sådan instruktion. De precedensfall, som utrikesministern åberopade,
äro allihop av den naturen, såvitt jag kan se, att där har icke någon
förändring av den politik, som Sverige slagit in på, angivits, åsyftats eller ägt
rum. Men här förelåg ju en helt annan situation, och då detta är fallet, måste
man betrakta denna fråga såsom en fristående fråga, en fråga som får från regeringens
sida ett avgörande, vilket kan leda till konsekvenser, vilka man icke
då omedelbart från riksdagens sida kan överblicka. Det kan inte hjälpas, att
när det gäller sådana internationella förhandlingar, är den instruktion, som
skall utfärdas, en i och för sig fristående akt, på vars fullbordande riksdagen
kan lia ett anspråk att få inverka.

Konventionsförslageta beskaffenhet, sådant det nu var framlagt, gav också

Lördagen den 26 april e. m.

101 Nr 26.

klar anledning att höra nämnden. Hans excellens har själv betonat, att detta
konventionsförslag gav anledning till åtskillig tvekan och till åtskilliga invändningar.
Det förefaller, som örn just i en dylik situation det hade varit skäligt
att inhämta utrikesnämndens råd.

Jag tror, att härmed är också i huvudsak sagt vad som behöver sägas för att
betona, att utskottet i denna punkt endast velat hävda, att riksdagen icke får
genom en formalistisk tolkning av grundlagen, vilken icke är berättigad, skjutas
åt sidan och ställas inför fullbordade fakta i sådana fall, då detta icke är
alldeles ofrånkomligt och nödvändigt. Utskottet har varit av den uppfattningen.
att så i detta fall icke varit nödvändigt. Det har tvärtom varit möjligt
att undvika, och under sådana förhållanden måste man anse, att en regeringspolitik,
som går ut på eller synes gå ut på att sätta riksdagen åt sidan och
ställa den inför ett mer eller mindre fullbordat faktum, står icke i överensstämmelser
med den bestämmelse i grundlagen, på grund av vilken utrikesnämnden
utövar sin verksamhet. Jag tror därför, att den karakteristik, som
hans excellens gav av utskottets anmärkning, är lika skev som oberättigad.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för att med några korta ord fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som
kanske inte är på alla håll tillräckligt känt eller behjärtat. Det är nämligen
så, att det är skillnad på förhandlingar och förhandlingar och följaktligen också
skillnad på instruktioner för förhandlingar och instruktioner för förhandlingar.
Är det fråga om en förhandling med en enstaka makt, där det gäller
att avgiva, jämka och acceptera anbud, äro instruktionen och ombudets uppträdande
vida mera avgörande, än när det är fråga örn en sådan här konferensförhandling,
där först genom beslut å konferensen egentligen fastställes,
vad det blir fråga örn, och där den enskilda makten endast kan i obetydlig
män inverka på resultatet. Beträffande konferenser och därav härledda konventioner,
som ha sammanhang med Nationernas förbund, har det särskilt
visat sig en tendens att uppskjuta det slutliga avgörandet ända till ratifikalionsstadiet.
Här har ju utrikesnämnden hörts före underskrivandet. Det har
som sagt visat sig en tendens att inom Nationernas förbund uppskjuta det
slutliga avgörandet t. o. m. tills efter undertecknandet av konferensbeslutet.
Av någon slags artighet underteckna de makter, som äro representerade på en
dylik av Nationernas förbund sammankallad konferens, tämligen rubb och
stubb, och man kan finna sådana fall, där det finns 30 ä 40 undertecknare,
men åratal därefter kanske icke mer än fem eller sex ha ratificerat.

En spanjor, som icke är misstänkt för avoghet mot Nationernas förbund
eller de med Nationernas förbund sammanhängande fredssträvandena, då han
nämligen i flera år varit chef för avrustningsavdelningen i Nationernas förbunds
sekretariat, har på tal örn en konvention, jag tror det var gaskrigskonventionen.
yttrat, att den är underskriven av många. Och varför? Jo, säger
han, därför att man underlåter inte gärna att underteckna en konvention, som
har föreslagits av Amerika, och man anser sig också med största trygghet kunna
underteckna, ty Amerika ratificerar sedan icke!

Det är därför, enligt mitt förmenande, vida viktigare, att utrikesnämnden
höres före ratifikationen än på. ett tidigare stadium. I detta fall är den hörd
före undertecknandet, sålunda på ett tidigare stadium än det efter den praxis,
som råder inom de till Nationernas förbund anslutna staterna, strängt taget
skulle vara påkallat för att ge möjlighet att inverka på det slutliga avgörandet,
Vi få väl icke hänge oss åt den storhetsmanien att tro, att på en konferens
av 30, 40 eller 50 makter, våra ombuds instruktioner och hållning i
regel inverka så mycket på det slutliga resultatet, vilket det sedan gäller att
underteckna och ratificera.

Äng. underlåtenhet
att i
visst fall hära
utrikesnämnden.

(Forte.)

Nr 26. 102

Lördagen den 26 april e. m.

Ang. underlåtenhet
ali i
visat fall höra
utrikesnämnden.

(Forts.)

Det är endast dessa faktiska förhållanden jag ansett mig böra fästa uppmärksamheten
på, utan att i övrigt inlåta mig på den föreliggande frågan.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trygger: Herr talman!
Jag skall be att få besvara herr Reuterskiölds yttrande. Jag tackar naturligtvis,
för att han gjorde gällande, att anmärkningen icke gällde mig personligen
på det sättet, att den innebar något misstroende mot min förmåga att
tolka grundlagen, utan att utskottet hade ansett sig tvunget att göra en anmälan,
därför att jag hade åsidosatt utrikesnämnden i ett fall, där detta enligt
dess mening icke bort äga rum.

Herr Reuterskiöld säger, att här föreligger ett undantagsfall. När jag
citerade vad han hade sagt i sin grundlagskommentar, ville han nu gent emot
detta göra gällande, att han i denna sin kommentar reserverat sig för undantagsfall.
Här skulle icke den regeln gälla, som jag trodde att han hade menat
böra gälla. Men, mina herrar, jag förstår det inte! Herr Reuterskiöld är
icke så lätt att begripa! Och jag tror ej, att om man läser vad han har sagt,
någon människa fattar det annorlunda än jag. Han talar nu visserligen örn
en regel, men det är icke så det är lagt —• det är icke ett undantag från den
regeln, som han nu här gör gällande. Det är en särskild situation, som gör,
att man borde enligt honom lia hört utrikesnämnden.

I sin kommentar säger han emellertid, örn herrarna så här sent på natten
vilja följa med vartenda ord: »Formellt har utrikesnämnden erhållit starka
garantier för en effektiv kontroll över regeringens utrikespolitik, men i verkligheten
äro dessa betydelselösa, i det att alltid fullständig beredning erfordras
av ärendena, innan de föredragas i nämnden.» Från denna föreskrift finns ej
av honom angivet något undantag. Men så kommer det: »men en sådan är i
regel ej möjlig». Det där som i regel icke är möjligt men väl i undantagsfall
kan inträffa, det är att ha en fullständig beredning »utan vissa förhandlingar
med främmande makter eller andra åtgärder» etc.

Han säger alltså, att det skall alltid vara en fullständig beredning, men i
regel är det icke möjligt att hava en dylik utan vissa förhandlingar med utländska
makter eller andra förberedande åtgärder, som göra, att det blir en
faktisk bundenhet.

Detta är någonting helt annat än vad han nu gör gällande. Ty vad han nu
säger, det är, att här vore det fråga om en materiell systemförändring i fråga
om tullar. Regeringen hade gått in för ett nytt tullprogram, regeringen toge
på frågan på ett helt annat sätt, än vad tidigare hade skett och på ett annat
sätt, än vad regeringen och dess medlemmar — jag tänker på mig själv närmast
— hade uttalat. Därför skulle man icke tillämpa den formella regeln,
att det må vara tillräckligt att höra utrikesnämnden före avgörandet, utan
man skulle höra den på ett tidigare stadium.

Är det riktigt, sorn herr Reuterskiöld här säger, kommer man lättvindigt
ifrån de prejudikat, som jag nämnde. Då säger man endast, att när den socialdemokratiska
regeringen icke hörde utrikesnämnden förrän strax före avgörandet,
eller när den liberalfrisinnade regeringen icke hörde utrikesnämnden
alls, var det ingenting farligt; det gjorde rakt ingenting, ty då gick man i
själva saken de principiella banor, som redan förut voro klara. Men här
skulle utrikesnämnden lia hörts på ett mycket tidigare stadium, just därför
att det vore fråga örn en ny politik.

Men jag bestrider, att det är fråga om en ny politik. Det är märkvärdigt,
och jag förstår icke — jag ber verkligen örn ursäkt, men jag förstår icke, att
herr Reuterskiöld liksom andra, som här yttrat sig, ej kan inse skillnaden
mellan å ena sidan att försöka driva fram en ny ekonomisk politik och å den
andra att reservera en rätt för Sverige, därest här i riksdagen skulle fattas ett

Lördagen den 26 april e. m.

103 Nr 26.

beslut angående höjda jordbrukstullar. Först och främst påstår jag, att man
kan föra frihandelspolitik i stort sett och ändå i ett nödläge, som vi nu faUh&ra
ha, införa höjda jordbrukstullar. Jag vill icke yttra mig örn det är rätt utrikes.
eller icke, men man kan göra det. Vidare är det icke jag, som i förevarande nämnden.
ärende inaugurerat en sådan politik. Det är ett faktum, och det kan ingen (Forts.''
människa bestrida, att här ligger ett förslag under riksdagens behandling angående
jordbrukstullar. När jag kommer till en tullfredskonferens som den
förevarande, icke kan jag driva fram dessa jordbrukstullar, icke försöket jag
att ändra örn Europas politik till att bli en mera markerad skyddspolitik,
utan det är min skyldighet som utrikesminister, när jag skall vara med örn
att utarbeta ett förslag, som sedan bör underställas Kungl. Majit och riksdagen,
att se till. att om det verkligen blir något beslut örn höjda tullar i
Sverige, skola vi också kunna få samma lättnader, som andra länder för deras
tillämpande ha skaffat sig. Dylika har Frankrike skaffat sig, och vi för vår
del borde på allt sätt arbeta för en bestämmelse om, att regeringen icke bindes
i sin rätt att omedelbart få tillämpa en föreslagen tull på livsförnödenheter,
därest den av riksdagen antages.

Jag har icke gjort någonting annat, än att jag har bevarat riksdagens
handlingsfrihet. Jag har icke i förevarande ärende lagt mig i, hur herrarna
i fråga örn tullarna besluta. Vad jag gjort är vad som varit min ovillkorliga
skyldighet, nämligen att se till, att örn riksdagen och Kungl. Maj :t verkligen
stanna för att införa höjda jordbrukstullar här i Sverige, så skall icke denna
konvention stå i vägen för ett sådant steg. Detta så mycket mindre som våra
förslag varit framlagda för riksdagen redan innan konventionen kommit till
stånd. Det är sålunda fullkomligt felaktigt att tala om, att det här är fråga
om att införa någon ny ekonomisk politik.

Men sedan klandrade herr Reuterskiöld förfaringssättet vid instruktionens
utfärdande. Varför skulle man icke lämpligen höra utrikesnämnden beträffande
instruktionen? Man skulle ha hört nämnden just därför, att det här
gällde en ny ekonomisk politik! Jag vill då tala örn för herr Reuterskiöld,
att när instruktionen utfärdades, förelåg det konventionsförslag, som var upprättat
av den ekonomiska kommittén, och där stod uttryckligen i en artikel,
att man kunde reservera sig med avseende å tullsatserna på vissa varor. Skulle
sålunda den omständigheten, att vi eventuellt ville reservera oss, vara en speciell
anledning att i detta fall höra utrikesnämnden om instruktionen, men
icke i andra fall? Man får väl ändå vara en smula rimlig. Praxis Ilar gått
därhän, att regeringarna icke hört utrikesnämnden angående instruktionerna,
såsom herr Hammarskjöld här uppvisade. Dessa konferenser mellan massor
av stater kallas ju tillsammans, för att man skall kunna diskutera på basis
av ett visst utkast, som är upprättat i en fråga. Då kan man väl inte ha en
specificerad instruktion! Och vad skulle man höra utrikesnämnden om? Det
är ju alldeles omöjligt på detta stadium. Jag undrar, därest^ vi verkligen
hade kommit till utrikesnämnden med denna instruktion, örn någon enda av
dess ledamöter haft någon anmärkning att göra emot förslaget. Omöjligen
skulle de kunnat ha det. Men man kan gå långt i sina påståenden i en dechargedebatt.
I andra kammaren har jag klandrats, därför att jag uttryckligen
satte in i instruktionen, att Sveriges ombud skulle göra klart för alla, att vi
icke tänka gå ifrån grundsatserna i 1927 års världskonferens beslut, utan att
vi tvärtom komma att upprätthålla dem. Jag fick höra den invändningen,
att nämnda uttalande sattes in i instruktionen, för att jag på en bakväg skulle
kunna smussla in en bestämmelse, varigenom det skedde en förändring i fråga
om Sveriges ekonomiska politik, nämligen reservationen för att riksdagens
beslut skulle kunna gå i verkställighet utan alla förhinder!

Det är ju icke svårt, om man har misstagit sig, att erkänna detta —- för

Nr 26.

104

Lördagen den 26 april e. m.

lamhet "ttt ''i mlg lmr det alllrig varit svart att erkänna, om jag funnit att jag misstagit
visst fall höra mig- Men när jag å andra, sidan är övertygad örn, att jag handlat riktigt och
utrikes- att det icke finnes anledning till anmärkning, så håller jag på, att man icke
nämnden, skall låta förmå sig till något medgivande, utan man skall hålla fast vid vad
(Forts.) man anser vaia rätt. Jag har från grundlagens synpunkt handlat rätt i detta
fall. De som anse, att jag handlat orätt eller olämpligt, få handla efter sin
övertygelse. Men jag står där jag står och rubbar icke på någonting av vad
jag sagt.

Herr Vennerström: Herr talman! Jag nödgas såsom ledamot av konstitutionsutskottet
här anmäla en avvikande mening gentemot utskottets värderade
ordförande, herr Reuterskiöld. Han sade sig uttala samtliga anmärkandes
mening, da, han yttrade, att vi icke hade riktat något misstroende gent emot
utrikesministern personligen eller mot hans uppträdande i detta fall. Jag
mäste då för egen del anmäla avvikande mening, och jag tror, att bakom mig
stå i denna deklaration även samtliga ledamöter av mitt eget parti. Vi anse,
att det förfarande, som här har kommit till stånd, är sådant, att vi ha skäl att
tillkännagiva en markerad misstro och säga ifrån, att vi icke önska ett upprepande
i framtiden av vad som här skett, vare sig av den nuvarande elier någon
annan utrikesminister.

Jag har icke hört hela excellensen Tryggers anförande, men det föreföll mig.
som örn innehållet var det, att han ställde sig helt och hållet på reservanternas
ståndpunkt, nämligen att förfarandet är fullständigt korrekt och att med avgörande
i detta fall menas ratifikation samt att man alltså, när utrikesnämnden
hörts före regeringens ställningstagande till ratifikationsspörsmålet, har förfarit
korrekt. Att höra utrikesnämnden före detta avgörande skulle icke vara
av behovet påkallat.

Jag kan icke tillägna mig denna tolkning. Vi lia icke klandrat utrikesministern,
för att hen icke hört utrikesnämnden före sitt ställningstagande till ratifikationen;
vi anse det helt och hållet självklart, att ett sådant hörande bör
komma till stand. Men det finns andra avgöranden. Jag tror man kan säga att
i varje beslut av statsrådet finns ett avgörande. När instruktionens godkännande
var föremål för statsrådsbeslut, var detta ett avgörande i ett så viktigt
utrikespolitiskt ärende, att det hade bort föreläggas utrikesnämnden. Alldeles
på samma sätt, som vi för vår del måste bestämt och energiskt hävda, att utrikesnämnden
skall höras före regeringens ställningstagande till ratifikationen,
hävda vi också, att nämnden bör höras även vid de förberedande förhandlingarna,
när det gäller viktiga avgöranden. Och jag tror. att det var ett viktigt
avgörande, när utrikesministern i detta fall godkände instruktionen.

Herr utrikesministern har här sagt, att det icke gällde att bryta kontinuiteten
i Sveriges föregående^ uppträdande vid de internationella konferenserna. Hade
det verkligen varit på det sättet, skulle jag kunna anse utrikesministerns förfarande
riktigt. Men meningarna äro delade, och synnerligen delade, om denna
sak. Örn herrarna läsa rapporterna från hans excellens eget ombud nere i
Genéve, herr Westman, finner man där upprepade klagomål över, att Sveriges
hållning där nere avviker från de gamla traditionerna och rent av hotade att
hindra möjligheten till en konvention i detta även för Sverige så viktiga ärende.
Jag tror, att när ställningstagandet till instruktionen hade den viktiga karaktären,
att det rent av skulle ha kunnat, för vilket fara förelåg i Genéve, hindra
uppgörandet av en konvention, är det fråga om ett så viktigt avgörande vid
själva instruktionens utfärdande, att det enligt mitt förmenande borde ha hänskjuta
till utrikesnämnden för överläggning, innan statsrådets beslut kom till.

Jag vågar fråga herr utrikesministern, örn han exempelvis .skulle velat tilllämpa
sina teorier om, att enbart konventionens godkännande i ratifikation var

Lördagen den 26 april e. m.

105 Nr 26.

avgörande, även när det gällde den tyska handelstraktaten. Var det icke så,
att före avslutandet av denna traktat hade den svenska utrikesnämnden blivit
tillkallad upprepade gånger för att kunna följa förhandlingarna? Jag tror, att
just detta följande av förhandlingarna redan på det förberedande stadiet är så
viktigt för hela vårt land och dess politik, att ett vidhållande av denna sunda
och naturliga politik är långt hållbarare än den argumentation för att hänföra
det hela bara till ratifikationsmomentet, som herr utrikesministern, såvitt jag
förstår, nu arbetade sig fram till.

Jag skall vid denna sena timme icke gå in något ytterligare på dessa förhandlingar.
Det förefaller mig, som örn andra socialdemokrater med större kompetens
i fråga om de internationella ekonomiska synpunkterna här ämnade utveckla
vår ståndpunkt litet närmare.

Men när herr Trygger slutade sitt i viss mån patetiska anförande, vars patos
man hade lätt att förstå, då saken berör honom i många fall personligen, med
att uttala, att han icke under de gångna 38 åren, örn jag hörde rätt, funnit en
anmärkning så obefogad från konstitutionsutskottets sida, då kan jag icke godkänna
detta påstående. Det finns ingenting oberättigat i denna anmärkning,
tvärtom. Den riksdag, som finnes, har gått in för att genomföra den institution,
som heter utrikesnämnden, för att upprätthålla kontinuiteten i vår svenska
politik, och jag tror, att i vad det gäller kontinuiteten ha vi full anledning att
följa de gamla engelska traditionerna. När vi gått in för dessa linjer och vilja
ha en viss kontroll från riksdagens sida i fråga om regeringens handlingssätt,
är det fullt befogat, att vi reagera, då det förefaller oss åtminstone, som örn ett
avsteg från denna goda tradition här för första gången på allvar i en viktigare
fråga tagits av en svensk utrikesminister.

Jag vill därjämte tillägga, att herr Trygger själv varit med örn att utarbeta
reglementet för utrikesnämnden och att infoga denna utrikesnämnd i den svenska
grundlagen och varit med örn att godkänna, att denna nämnd måtte komma
till för att bibehålla kontakten med riksdagen och även bibehålla kontinuiteten
i vår utrikespolitik. Vår anmärkning är så mycket mer befogad, då herr Trygger
själv varit med örn att uppgöra formerna för denna nya grundlagsparagraf.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag har svårt att i hans excellens herr
utrikesministern känna igen den skarpsinnige och klartänkte man, som jag alltid
förr i honom sett. Jag har icke så lätt att förstå, att det icke är rätt tydligt
uttryckt, när jag säger, att örn än en dylik fullständig beredning icke i regel
är möjlig utan viss förhandling med främmande makter, den dock är det, när det
gäller en instruktion till svenska ombud, ty då äro inga förhandlingar med
främmande makter nödvändiga, för att den skall kunna givas.

För många år sedan gällde det här i landet förhandlingar med Ryssland angående
en rysk handelstraktat; det var icke under en regering, som hade konservativ
signatur, utan en socialdemokratisk. Det är litet svårt att förstå, att
icke utrikesnämnden där borde ha fått ingripa på ett stadium, där den kunde
förhindra, att ett förhastat beslut skulle komma att fattas. Det skedde verkligen.
Och jag tror, att i ett sådant fall, som det här är fråga om, då Sverige
genom sina ombud på en internationell konferens manifesterar en tendens till
att ändra den politik, som landet fört — jag yttrar mig icke om, huruvida ändringen
är befogad, men jag bara konstaterar, att de svenska ombuden manifesterat
möjligheten av en ändring i svensk ekonomisk politik — hade det varit
skäl i att dessförinnan höra utrikesnämnden. I all synnerhet som hans excellens
ministern för utrikes ärendena meddelat, att i den redogörelse, som lämnats
under hans frånvaro till utrikesnämnden, det särskilt betonades, att andra stater
vidtagit åtskilliga starka tullförhöjningar. Där förelåg sålunda, såvitt jag

Äng. underlåtenhet
att i
visst fall höra
utrikesnämnden.

(Forts.)

Nr 26. 106

Lördagen den 26 april e. m.

Ang. underlåtenhet
att i
visst fatt höra
utrikesnämnden.

(Forts.)

får hålla mig till orden, icke något som helst meddelande om. att den svenska
regeringen gick in för att inför utlandet manifestera någon tilltänkt annan politik.
Att det samtidigt lämnats uppgifter örn, att regeringen ansåg svenska
tullförhöjningar önskvärda, är en sak. En annan sak är, huruvida detta skall
eller icke skall manifesteras inför utlandet. Jag yttrar mig icke örn, huruvida
det bör ske eller icke bör ske. Jag ondast säger, att örn det skall ske, bör det
ske i samråd med utrikesnämnden.

De internationella förhållandena, som den ärade talaren på stockholmsuppsalalänsbänken
berörde, må vara precis av den art, som han uttalat, och jag
bestrider det icke på något sätt, även örn jag icke i allo delar hans pessimistiska
syn på de internationella avtalens betydelse och de internationella konventionernas
så att säga slentrianmässiga undertecknande. Men jag kan aldrig medgiva,
att dessa internationella förhållanden, huru faktiska de än må vara, skola
få inverka på vår konstitutionella rätt. Ur vår konstitutionella rättssynpunkt
har utrikesnämnden en ställning, som riksdagen måste för nämnden hävda. Och
när samme ärade talare säger, att tyngdpunkten alltmer förlägges till frågan
om ratifikationen och icke till frågan om undertecknandet, ger jag honom visserligen
fullständigt rätt däri, att innan ratifikationen sker, är det riksdagen,
som skall höras, om det gäller någon viktigare konvention. Men då spelar det
efter min mening ingen roll, örn man först dessförinnan hör utrikesnämnden.
Utrikesnämnden går in i stället för riksdagen, örn man inte har tillfälle att höra
riksdagen i allt och alla frågor. Men att man blott skall höra den strax före
ratifikationen, när konventionsförslaget skall läggas fram för riksdagen, förefaller
mig vara tårta på tårta och att sätta det mindre framför det större och
låta det större, så att säga, bindas av vad det mindre då möjligen har tillstyrkt.
Ur den synpunkten kan jag förstå det, men inte ur någon annan.

Vad sedan beträffar frågan örn ratifikationen och hörandet av utrikesnämnden
före densamma, vill jag säga, att efter vad jag kunnat förstå under den överläggning,
som ägde rum i utskottet och varunder en återklang förnams i det
anförande, som den ärade talaren på norrlandsbänken höll, var det två skilda
synpunkter, som gjorde sig gällande. Den ena kommer till synes, ehuru icke
lika klart som under debatten i utskottet, i reservanternas yttrande, nämpligen
att utrikesnämnden inte behöver höras någonsin förrän strax före ratifikationen.
Hans excellens har icke gått in för denna linje, även örn han tangerat den. Den
andra synpunkten, som den siste ärade talaren berörde, gick in för, att före
varje avgörande, före varje stadium av ett avgörande i en eller annan form skall
utrikesnämnden höras. Jag vågar uttala den meningen, att den ena ståndpunkten
är lika felaktig som den andra i bägge dessa fall. Efter min uppfattning,
utan att jag gör anspråk på att representera något slags sundare förnuft än de
andra, skall hörandet ske. innan det reella avgörandet träffas, och jag tror, att
där delar hans excellens utrikesministern min uppfattning, ehuru vi ha olika
meningar örn, när det reella avgörandet verkligen träffas.

Nu säger hans excellens, att här har inte träffats något reellt avgörande, som
binder Sverige. Ja, den omständigheten, att så icke skett, är icke tillräcklig
för att förklara och försvara, att icke utrikesnämnden, innan de förhandlingar,
som började och som ledde till detta resultat, fick tillfälle att yttra sig örn deli
instruktion, som skulle ges. Att den fick det innehåll, som den nu har fått,
är en sak för sig. En annan sak är, att örn utrikesnämnden hörts, instruktionen
möjligen hade kunnat få ett annat innehåll. Det förefaller mig, som örn ett sådant
hörande av nämnden är möjligt utan att först förhandla med främmande
makter, och då föreligger en sådan situation, sorn jag nyss har berört. Huruvida
i det ena fallet det är mera viktigt eller mindre viktigt än i förhandlingar med
enskilda främmande makter, är en sak, som jag inte har någon anledning att
inlåta mig på. I detta fall däremot förefaller det mig ganska uppenbart, att

Lördagen den 26 april e. m.

107 Nr 26.

när man samtidigt låter i Sveriges namn en sådan här eventuell förändring
manifesteras, är det anledning att fråga sig, om man har riksdagen med sig JaU ^
eller icke. Det är icke tillräckligt att bara reservera för riksdagen att seder- Jriicesmera
yttra sig. Det förefaller mig, som örn anledning förelåge att tillspörja nämnden.
utrikesnämnden och även riksdagen genom den, hur den ställde sig till frågan (Forts.)
örn en sådan reservation.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trygger: Jag får fråga:

Vad är det nu för fel, som har skett? Jag kan icke fatta det. Är det något
fel på konventionen i kraft av mina åtgärder? Är det så, att jag har överskridit
grundlagens bestämmelser, att jag har handlat mot grundlagen? Det
vore roligt att få veta det ena eller det andra.

Herr Reuterskiöld anser det vara ett stort fel, att jag icke hört utrikesnämnden
angående instruktionen. Nu har jag talat örn, att vid föregående tillfällen
har det varit på precis samma sätt. De föregående regeringarna hörde
inte alls nämnden angående instruktioner i mycket viktiga saker, lika viktiga
saker som denna, men jag har dock begått ett fel därför att jag icke gjort det!

Jag vill säga en annan sak. Jag hade kunnat i någon mån förstå argumentationen,
om det förslag, som var tillgängligt, när instruktionen uppsattes,
hade blivit slutligt antaget. Det sköts emellertid åt sidan. Även örn ett fel
i fråga örn det lämpliga förelegat, har det inte inverkat något på själva saken,
eftersom det icke blev det första förslaget som antogs. Örn jag hade hört
utrikesnämnden flera dagar angående konventionsutkastet, hade jag varit lika
klok, när sedan det franska förslaget kom.

Varför denna anmärkning? Jo, säger herr Reuterskiöld alltjämt, därför
att det var fråga örn en ny politik, och det säges också av herr Vennerström,
att det är en ny ekonomisk politik, som jag velat införa. Men det är det, som
jag bestrider, och att det absolut inte kan vara fråga örn att på konferensen
komma med någon ny politik, eftersom i konventionsförslaget ursprungligen
stod en föreskrift örn att en stat skulle kunna komma med reservationer. Det
hänger icke ihop, vad herrarna säga. Hur vilja herrarna, att man skall handla?
Man handlar i överensstämmelse med praxis. Man handlar enligt min
mening i överensstämmelse med grundlagen. Det är ingenting, som kan anmärkas
på själva resultatet. Men örn det nu vore någonting, som skulle vara
något fel på, så vore det detta, att vi i protokollet ha omnämnt, att denna
fråga angående jordbrukstullar är före i riksdagen och att regeringen verkligen
komme att fullfölja dessa förslag örn jordbrukstullar, örn de bli antagna.

Är det något nytt uppslag? Det är ingenting annat än en erinran örn en viss
situation.

Det är egendomligt, att det icke är möjligt för motsidan att fatta, att denna
reservation är icke någon ny politik utan blott en erinran örn att här ligga
förslag för riksdagen angående jordbrukstullar, och att man sålunda har
fäst uppmärksamheten på att dessa förslag skola fullföljas, örn de bifallas.

I den punkten ber man således att få vara obunden precis på samma sätt som
Frankrike, som jag nyss nämnde, med avseende på sina jordbrukstullar har
gjort. Det är allt vad som har skett, och det var, såvitt jag förstår, en ovillkorlig
skyldighet att handla på det sättet.

Herr Löfgren: Herr talman! Det är inte min mening att i denna sena

timme intervenera i den fäktning, som pågått mellan konstitutionsutskottet
och hans excellens utrikesministern.

När jag begär ordet, är det av den anledningen, att hans excellens utrikesministern
anfört, att vid behandlingen av frågan örn upphävande av de s. k.
import- och exportförbuden ifrån den regerings sida, där jag var föredra -

Nr 26.

108

Lördagen den 26 april e. m.

lätenhet att ''i £and.e> hade man gått till väga på precis samma sätt som i det ärende, som vi
visst fall höra n.u diskutera. Jag skall be att få vitsorda, att detta är riktigt, och jag skulle
utrikes- till och med vilja säga, att jag tager gärna på mig att ha om möjligt handlat
nämnden, i ännu friare former gentemot utrikesnämnden än den nuvarande regeringen
(Forts.) — speciellt hans excellens utrikesministern. Men däremot kan jag inte medge.

att hans excellens har rätt däruti, att vårt sätt att förfara ägt rum under
samma förutsättningar, som hans excellens utrikesministerns förfarande i sitt
ärende. Jag vill påstå, att det samråd, som varit erforderligt med utrikesnämnden
rörande det traktatsförslag, som de svenska ombuden voro med örn
att underteckna, har ägt rum. Den konferens, som tillkom i syfte att upphäva
eller mildra restriktionerna i den internationella handeln, kom ju till efter
direktiv av Nationernas förbunds församling, vari Sverige deltagit. I enlighet
med dessa direktiv tillsattes en ekonomisk kommitté eller kommission,
en ganska stor, vidlyftig apparat, som utarbetade grunderna för ett förslagtill
upphävande av import- och exportrestriktionerna. När det arbetet vältaligt
och grunderna således fixerats i ett traktatsförslag, föredrogs ärendet
— på ett preliminärt stadium visserligen — med delgivande av just det
förslag eller åtminstone grunderna i det förslag, som sedermera kom att antagas
av den särskilda konferensen. Dels lämnades då av mig i utrikesnämnden
en allmän* exposé av arbetets gång och dels redogjorde jag för de
mått och steg, som man avsåg att taga för att bringa i verket kommitténs förslag.
Därefter utfärdades instruktioner ■— låt mig gärna medge — på dei
tämligen formlösa sätt, som antyddes av hans excellens utrikesministern och
utan att höra utrikesnämnden. Men denna instruktion innehöll ingenting
annat än att Sveriges ombud skulle ge sin anslutning till det utarbetade förslaget
i sina huvudsakliga bestämmelser. Dessa instruktioner utfördes ocksåoch
efter det beslöt man i konselj, att förslaget skulle undertecknas. Fort
farande utan att höra utrikesnämnden.

Sålunda är det riktigt, att rent formellt den regering, jag tillhört, förfarit
på precis samma sätt eller kanske litet friare än den nuvarande regeringen.
Men såsom jag förstått innebörden av konstitutionsutskottets anmärkning på
denna punkt, så består den däri, att ett viktigt beslut, som innebar en Hemställning
i vår handelspolitik, fattats av regeringen, och att i enlighet därmed
våra ombud i Genéve instruerats utan att utrikesnämnden hörts. Jag föreställer
mig, att ifall tullfredsöverenskommelsen, till vilken ett utkast utarbetats,
också såsom tidigare fått cirkulera mellan utrikesnämnden ledamöter,
och därest förslaget sedan antagits i Genéve även av oss genom att våra
ombud anslutit sig till detsamma, hade ingen anmärkning kommit i fråga.

På själva sakfrågan skall jag icke nu, så sent som vi kommit, vidare ingå,
än genom att sålunda fastslå den realitet, varom jag förmodar utskottets anmärkning
rör sig; denna har föranletts av, att den ursprungliga instruktionen
och de senare detaljinstruktionerna till ombuden lia inneburit en saklig
avvikelse från den politik, som Sverige gått in för i Genéve. Detta var där
emot icke händelsen i det anförda ärendet från den föregående regeringens
tid.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag skall upptaga kammaren endast en

mycket kort stund. Jag anser mig emellertid böra yttra några ord, eftersom
jag är en av reservanterna.

Vi ha ansett, att befogenheten i den gjorda anmärkningen står eller faller
med det sätt, varpå man skall tolka 54 § regeringsformen. Heservantema ha,
som kan ses av reservationen, tolkat lagrummet så, att någon anledning till
anmärkning här inte kan anses förekomma. Vi ha ansett det uppenbart, att
vi inte kunna ge stadgandet i 54 § regeringsformen en sådan vidsträckt tolk -

Lördagen den 26 april e. m.

109 Nr 26.

ning, som utskottet gjort gällande. Med orden »före avgörandet» har uppenbarligen
icke avsetts annat än det slutliga avgörandet och icke en förberedande
åtgärd såsom den ifrågavarande att utfärda en instruktion för ett ombud, som
tillförbundits att icke utan särskilt bemyndigande biträda något för Sverige
bindande beslut, samt att i övrigt, i frågor av större räckvidd, inhämta särskilda
instruktioner. Icke heller kan paragrafens avfattning avse en i sådant
ärende förd notväxling. Örn det skulle vara meningen, att förberedande åtgärder
skulle delgivas utrikesnämnden, innan de vidtagas, skulle ministern
för utrikes ärendena bli ställd inför den mycket svåra uppgiften att avgöra,
i vad mån förberedande ärenden kunna vara av större vikt eller icke. Givetvis
måste detta leda till att utrikesnämnden praktiskt taget skulle få deltaga i
de flesta förberedande åtgärder.

Vi reservanter ha ju sökt, så gott vi kunnat, ''att tolka själva lagens text,
men det är inte utan att reservanterna också ha skaffat sig litet kunskap på
annat håll. Reservanterna lia då även tagit del av utskottets ärade ordförandes
kommentar till denna paragraf i regeringsformen och då fått belägg
för att reservanternas tolkning av paragrafen är riktig. Nu få vi höra, att
tolkningen verkligen är riktig, men här föreligger, säges det, ett undantag.
Så framställdes saken emellertid icke i utskottet, ty där gjorde man gällande,
att örn man inte beträffande de förberedande åtgärderna i allmänhet hörde
utrikesnämnden, bröt man mot 54 § regeringsformen. Jag har nu i afton fått
höra, att det föreligger en praxis på detta område, ity att i liknande fall som
detta har förut något hörande av utrikesnämnden icke ägt rum. Därom fingo
vi icke någon upplysning i utskottet. Man kan väl tycka, att utskottets ordförande,
som är rättslärd på detta område, borde känna till en sådan praxis
och upplyst örn detta i utskottet. Här föreligger i detta fall alldeles precis
samma förhållande som i punkt 1. Här brister det nämligen också åtskilligt
i fråga örn utredningen.

Jag vill hoppas, att den ärade ordföranden icke skall försvara sig på samma
sätt här, som han gjorde i punkt 1, då han skyllde den bristande utredningen
på minoriteten, d. v. s. reservanterna. Det är väl ändå rätt mycket begärt,
att minoriteten skall bära skulden för att majoriteten trampar i klaveret.

Herr Möller: Herr talman! Hans excellens herr utrikesministern har dels
gjort gällande, att han inte har förbrutit sig mot grundlagen därför att han har
före avgörandet, som det heter, rådgjort med utrikesnämnden i fråga örn Sveriges
anslutning till en konvention örn en tullfred av visst utseende och dessutom
har han gjort gällande, att han icke har låtit Sverige intaga en ny handelspolitisk
ståndpunkt.

Det är klart som dagen, att den frågan, huruvida överhuvud taget här föreligger
ett ärende av större vikt, kan man diskutera. Det beror väl väsentligen
på hur man ser på frågan om den internationella handelspolitikens utveckling.
Men örn man har såsom jag den uppfattningen, att frågan om handelspolitikens
internationella utveckling är en fråga, som dels berör alla folks ekonomiska
framåtskridande och dels berör åtminstone till en viss grad världsfredens eget
intresse, måste jag för min del beteckna varje sådan sak, som t. ex. frågan örn
en konvention i en visserligen mycket moderat, men i allt fall på sätt och vis
frihandelsvänlig riktning såsom en fråga av mycket stor vikt. Vad menas nu
med frågan örn att utrikesnämnden har hörts före avgörandet? Ja, efter min
uppfattning är det knappast här fråga om det viktiga avgörandet. För all
del det är naturligtvis mycket viktigt det också, huruvida Sverige skall ansluta
sig till en konvention eller inte, men efter min uppfattning är det emellertid
minst lika viktigt, när det skall avgöras efter vilka linjer Sverige skall
arbeta, då det gäller att medverka till en utformning av en konvention på detta

Äng. underlåtenhet
att i
visst fall höra
utrikesnämnden.

(Forts.)

Nr Sfi. 110

Lördagen den 26 april e. m.

Äng. under- område. Själva riktlinjerna för Sveriges medverkan i det arbetet äro tämligen
låtenhet att x oberoende av olika förslag till konventionstext. Jag menar nämligen, att de
lSStJriL^ira rent principiella riktlinjerna för medverkan äro tämligen oberoende av olika
nämnden, förslag till konventionstext. Örn den principiella riktningen är given och den
(Pörte.) går i frihandelsvänlig riktning, bör det inte vara så förfärligt svårt, för ombuden
därnere att kunna bedöma, huruvida de olika paragraferna i konventionsförslaget
också kunna tänkas komma att verka i den riktning, som Sverige
önskar de skola komma att verka ur internationell synpunkt. Under sådana
förhållanden måste jag ju anse, att just instruktionen till ombuden är av en
mycket betydande vikt i detta ärende. Därför faller allt detta tal örn de förberedande
förhandlingarna med andra makter. Man kan ju visserligen tänka
sig, att Sverige skulle försöka träffa någon överenskommelse med makter med
samma inriktning som Sverige i den saken, men det är i varje fall icke någon
nödvändighet. Aven i sådana fall, där man icke kan prestera någon egentlig
beredning i den meningen, att det skall samlas en massa papper eller att det
skall föras en massa muntliga förhandlingar med andra före avgörandet i ett
viktigt utrikespolitiskt ärende, skall naturligtvis nämnden höras och detta även
om de egentliga betingelserna för något sådant icke ha förelegat.

Örn jag nu bedömer den frågan, huruvida Sverige genom vad som har hänt
vid tullfredskonferensen i Genéve har förändrat sin hållning i handelspolitiskt
avseende, måste jag ju för min del säga — det har jag i varje fall fått ett bestämt
intryck av — att denna hållning är förändrad genom regeringens åtgöranden
och genom instruktionerna till ombuden. Om vi, låt mig säga, för ett
år sedan stått i en liknande situation, är jag övertygad örn, att Sverige skulle
ha tillhört de stater, som gått i spetsen för en konvention med en utpräglad
tendens att underlätta det fria varuutbytet nationerna emellan. Därom finns
för mig icke det ringaste tvivel. Nu ett år senare står Sverige i den situationen,
att man skall göra egna förbehåll. Jag medger, att de kunna anses
påtvungna på grund av den situation, regeringen har skapat här hemma i fråga
om jordbrukstullarna. Men i allt fall — Sverige skulle göra förbehåll. Det
är emellertid klart, att ett land, som självt är nödsakat att, göra förbehåll i sådana
internationella förhandlingar, kan inte med någon vidare kraft i varje
fall företräda en handelspolitik, vars hela syftning skulle vara att underlätta
det fria varuutbytet mellan folken. Så, snart ett land gör förbehåll, veta vi ju
alla, att det bara rullar upp en rad av andra förbehåll. Herr utrikesministern
har flera gånger åberopat Frankrikes exempel. Ja, det är bara det, att jag bär
den uppfattningen i sådana spörsmål som dessa, att Sverige skall här inte
följa Frankrikes exempel. Jag betraktar Frankrikes exempel som ett mycket
dåligt exempel, under det att jag betraktar Englands exempel som ett mycket
gott föredöme för ett land som Sverige.

Detta gör, att jag måste för min del hävda den meningen, att det faktiskt
har skett en förändring i Sveriges hållning nere i Genéve och en förändring,
som jag måste beklaga. Vad som nu gör situationen så mycket allvarligare i
denna sak är ju, att regeringen — det är ingen förebråelse på något sätt, jag
riktar mot regeringen — representerar i alla fall en faktisk minoritet i riksdagen.
Under sådana förhållanden är det efter mitt sätt att, se så mycket angelägnare,
när det gäller representationen utåt gentemot alla andra stater, som
kunna tänkas vilja deltaga i konferenser av denna natur, att i en sådan situation
regeringen upprätthåller den kontakt med riksdagens representanter, vartill
möjlighet har skapats genom utrikesnämnden, och jag tror, att det är riktigt,
örn man på denna punkt vill genomföra en strängare_ grundlagstolkning^ än den
hans excellens herr utrikesministern har gjort sig till tolk för. Förhållandet
mellan en minoritetsregering och riksdagen är ju alltid enligt sakens natur något
ömtåligare än förhållandet mellan en regering, som företräder en faktisk

Lördagen den 26 april e. m.

lil Nr 26.

majoritet i riksdagen och denna riksdag själv. Om ett samråd hade förekom- Äng. undermit
på ett så tillräckligt tidigt stadium — jag menar inte alls, att nämnden Ytenhet att i
skulle sammanträda, såsom herr utrikesministern skrämde med, nästan i per- uirikesmanens
under det konferensen pågick — att utrikesnämnden kunde ha rådfrå- nämnden.
gats, innan instruktionstexten var definitivt fastställd, då anser jag det inga- (Forts.)
lunda uteslutet, att det åtminstone fanns en möjlighet för att regeringen hade
kommit att göra åtminstone sådana förändringar, att det inte hade blivit möjligt
för andra stater att till och med åberopa Sveriges exempel för att själva
kunna få göra förbehåll. Jag vill påpeka, att i handlingarna står det uttryckligen,
att om ett förslag, som gjordes av det svenska ombudet, bifölls, skulle
Tyskland på grund av det förslaget för sin del också göra ett precis likartat
förbehåll.

Det är. såsom jag ser det, i varje fall en onödig och oangenäm situation att
ställa Sverige i efter de traditioner, som vi ha hävdat på de ekonomiska konferenserna
genom vår anslutning till konferensbeslut där etc., och det är allt
detta, som gör, att jag inte kan betrakta denna anmärkning som en sak, vilken
man utan vidare kan glida förbi. Jag vill visst inte med någon styrka hävda,
att riksdagens rätt kanske ur grundlagens synpunkt har trätts för nära. Det
är möjligen ett något för bestämt påstående, men vad jag hävdar det är, att
det är ett olämpligt förfarande att inte ha bland annat på grund av den ömtåliga
situationen talat med utrikesnämnden på ett tidigt stadium och också därför,
att vi säkert i Genéve åtminstone ha väckt det intrycket, att Sverige har
intagit en ny hållning till frågorna örn att vara bland de länder, som vilja i
handling främja frihandelns utveckling i världen.

Herr Hellberg: Herr talman! Eftersom ett par föregående talare av ma joriteten

i utskottet har börjat sina anföranden med en försäkran till herr
utrikesministern, att deras ställning inte tagits i syfte att komma åt honom
personligen på något sätt, så vill jag begagna tillfället att göra mig till den
tredje i deras förbund med en enkel försäkran, som jag knappast inför hans
excellens behövde avgiva, den försäkran att jag för honom hyser den allra
största både egard och sympati, alltifrån den tid, då vi som två ärliga stridskamrater
för snart tjugu år sedan började sammandrabba med varandra. Det
är sålunda, det vågar jag bestämt försäkra, inte någon som helst lust att
komma åt honom personligen, som bestämt mig för att här ansluta mig till
majoriteten.

Det har röjt sig i denna debatt en viss svårighet för de olika sidorna att
förstå varandra, och jag skall i anslutning därtill för min del be att få säga,
att jag i stort sett har svårt att förstå hela debatten. Den har förts i stort
sett på ett plan. som är mig rätt främmande, och jag förmodar, att det beror
på, att jag i detta liksom i andra fall bara är lekman, dilettant. För mig har
saken ställt sig på ett enklare sätt än den tydligen ställt sig för åtskilliga
andra:

För mig har det här gifllt att klargöra, vad grundlagen bestämmer och vad
dess bestämmelser innebära. Paragraf 54 i regeringsformen säger, att rådplägning
med utrikesnämnden bör äga rum i alla utrikesärenden av större
vikt. Då blir den första frågan: Är detta ett ärende av större vikt? Ja,

då vill jag fråga hans excellens: Om inte utrikesnämnden bör höras i ett

sådant ärende som detta, i vilket ärende bör den då höras? Jag minnes från
den korta visit, som jag avlade i utrikesnämnden, att vi där mången gång
sysslade med allehanda mycket betydelselösa saker och saker, som inte kunde
sägas angå Sverige på något närmare sätt. Men här gäller det, såvitt jag kan
förstå, en fråga, som är av mycket stor betydelse. Jag kan i det avseendet
för att inte förlänga debatten helt enkelt inskränka mig till att hänvisa till

Nr 26. 112

Lördagen den 26 april e. m.

Ang. underlåtenhet
att i
visst fall höra
utrikesnämnden.

(Forts.)

vad den närmast föregående talaren sagt. Men då blir frågan, vad det betyder,
när grundlagen stadgar, att utrikesnämnden skall höras före ärendets
avgörande. Aven den saken har den närmast föregående talaren varit inne
på. Det synes som örn man tolkat detta så, att utrikesnämnden endast skall
höras, när ärendet är slutbehandlat. Men det måste val vara uppenbart, att,
om den praxis tillämpas, kommer det mycket lätt och mycket ofta att inträffa,
att utrikesnämnden står inför ett fait accompli. Själva démarchen, själva
insatsen från Sveriges sida i ett utrikespolitiskt ärende är redan gjord, och den
kan naturligtvis få sina konsekvenser. Herr Hammarskjöld erinrade örn —
jag tror att det var han —- att Sveriges insats betyder ofantligt litet. Ja,
detta är tyvärr sant, men det kan betyda något för oss vilken ställning Sverige
intager.

Nu har det här hävdats från utrikesministerns sida, att Sverige hade bara
att fullfölja sin förut förda politik. I det hänseendet hänvisar jag till herr
Möller, som ganska utförligt visat, att det inte var bara att fullfölja den
gamla politiken, utan det var en insats, det förekom avvikelser, som väckte
europeisk uppmärksamhet, och som faktiskt även vid kongressen fick sina
konsekvenser.

Det synes mig vara alldeles klart, att i detta fall borde utrikesnämnden ha
hörts, innan instruktionen utfärdades för Sveriges ombud. Försåvitt jag vet,
är det alltid så, när instruktioner utfärdas för Sveriges ombud i Nationernas
förbunds delegeradeförsamling. Här är så att säga en fortsättning av förbundets
verksamhet. Det är fråga om att söka åstadkomma för freden betryggande
anordningar på det ekonomiska området. Det måste anses vara av
den allra största vikt att få veta vilken hållning landets ombud vid en sådan
konferens komma att intaga.

Nu har av utrikesministern anförts, och det var naturligtvis ett argument,
som från hans ståndpunkt var ganska vägande, att föregående regering handlat
på samma sätt. Jag känner naturligtvis inte de fallen på något sätt i
detalj, men det förefaller mig som örn det förhölle sig så. Men detta inverkar
inte på mig. Det händer oupphörligt i konstitutionsutskottet, att vi plötsligt
få se missförhållanden, som kunnat pågå ganska länge, men som undgått utskottets
uppmärksamhet — det är inte utrustat med något slags allvetenhet.
Och när ett sådant fall föreligger, göres det anmärkning, och så har inträffat
här.

Hans excellens utrikesministern framställer direkt den frågan, om han
handlat mot grundlagen eller inte. Hail har härvidlag åberopat, vad han
själv såsom förberedare av grundlagsbestämmelsen örn utrikesnämnden fann
att avsikten med bestämmelsen var. Ja. visst kan hans vittnesmål ha sin vikt
och sin betydelse. Men det är så att i en förberedande kommitté, där olika
partiriktningar äro företrädda, blir resultatet ofta en sammanjämkning av
de olika meningarna. Det satt i denna kommitté en nära personlig vän och
meningsfrände till mig. Jag är nästan säker på, att han, örn jag frågade honom
i detta fall, huruvida han anser att bestämmelsen i 54 § regeringsformen
skulle vara tillämplig här, obetingat skulle svara ja. Jag kan naturligtvis
inte bevisa detta, då jag inte varit i tillfälle att tala med honom, men jag är
alldeles övertygad därom. På utrikesministerns fråga, örn man anser att lian
handlat mot grundlagen, skulle jag således för min del svara: Ja. Jag kan

inte i den berörda grundlagsbestämmelsen se någon annan innebörd än att den
kräver, att utrikesnämnden skulle hörts i detta fall.

Jag vill också betona, att genom utrikesnämndens tillkomst som ett led i
det demokratiska genombrottet det avsågs att så långt som möjligt sörja för
att även på utrikespolitikens område riksdagen skulle få något inflytande.
Det har många gånger klagats över, att detta inflytande är alltför ringa, och

Lördagen den 26 april e. m.

113 Nr 20.

det har anmärkts, att den förr förekommande seden att någon gång sam- Äng. undermankalla
riksdagen till sluten överläggning i utrikespolitiska frågor alldeles litenhet att i
upphört. Det kanske delvis är till följd av utrikesnämndens tillkomst; närmsst hora
man har riksdagens ombud att rådpläga med, anses det obehövligt att gå till nämnden.
riksdagen. (Forte)

Det har också kommit en mycket stor sekretess i utrikesnämnden — som
dock, efter vad jag förnummit, i andra kammaren nu lyckligtvis håller på
att brytas — och det har gjort, att riksdagen egentligen blivit lika främmande
som förut för de utrikespolitiska ärendena även efter utrikesnämndens tillkomst.
Men örn även i viktiga utrikespolitiska frågor utrikesnämnden skall
hållas utanför alltihop, förefaller det mig att resultatet av det mycket omtalade
demokratiska genombrottet i detta avseende är på väg att alldeles eluderas.

Herr utrikesministern förklarade i slutet av sitt första anförande, att han
under sin långa riksdagsmannabana inte visste sig hava träffat på en anmärkning
så obefogad soln denna. Vittnesmål mot vittnesmål. Jag vill säga, att
under den tid jag varit i riksdagen, har jag åtminstone varit med örn mycket
få anmärkningar, som förefallit mig mera befogade än denna. Detta har också
understrukits genom att medkammaren lagt anmärkningen med gillande
till handlingarna. Mig synes det, att denna fråga är principiellt mycket viktig.
Det gäller nämligen här huruvida riksdagen skall kunna i någon form
utöva det inflytande på utrikespolitiken, som avsågs, när utrikesnämnden inrättades.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trygger: Herr talman!

Endast några få ord. För det första vill jag med anledning av herr Hellbergs
yttrande säga, att jag fullständigt instämmer med honom däri, att detta
ärende är av större vikt. _ I den punkten behöva vi således icke alls tvista,
icke ett ögonblick. Men jag vill säga till min ärade granne på stockholmsbänken:
Vad är det för anmärkning, som man har mot den instruktion, som
Kungl. Maj:t på mitt förslag utfärdat? I den instruktionen står sannerligen
icke en enda punkt i strid med den åsikt, som talaren här gjort gällande.
Däremot är det visserligen sannolikt, i fall herr Möller sedermera
hade lett förhandlingarna, att lian skulle intagit samma ståndpunkt som England,
d. v. s. han skulle gått med den andra gruppen av makter, de som bundo
sig att icke antaga skyddstullar, sa länge konventionen varade. Det vore hans
mening, att han borde arbeta för frihandelssystemet, så långt som det överhuvud
taget vore möjligt. Det är någonting annat, det kunde jag naturligtvis
icke göra. Men däremot återkommer jag till det, som jag sagt hela tiden,
att det finnes ingenting i mitt handlingssätt, som avsett eller verkat på det
sättet, att världen skulle fa intrycket av att Sverige hade övergivit den handelspolitik,
som det alltid fört under det senaste tiotalet år. Jag vill säga,
att jag tydligen icke kan plåna ut ur världen den kungl, propositionen angående
jordbrukstullar: den kände hela världen till. Regeringen kunde väl
icke höra utrikesnämnden innan den lade fram tullpropositionen, för att det
icke skulle bli en felaktig uppfattning i världen av vår ståndpunkt. Tullförslaget
är ett faktum, varifrån vi utgått, och det har gjort, att jag handlat
såsom jag gjort.

Till sist vill jag säga, det må vara lämpligt eller icke. men faktiskt har
det icke varit vanligt., att regeringarna i de viktigaste fall — jag skulle
kunna anföra en massa fall när det är fråga örn sådana här konventioner
mellan ett flertal makter och särskilt i det fall, då det är fråga om att utarbeta
tillsammans något som man skulle komma överens om, hört utrikesnämnden,
förrän det förelegat ett förslag från konferensen, så att utrikes Första

kammarens protokoll 1930. Nr £6. q

Nr 26. 114

Lördagen den 26 april e. m.

Äng. under- nämnden skulle vara i tillfälle att verkligen bedöma hela saken. Jag bär
klenhet att i handlat på det sättet, jag som de andra, och därför förefaller det mig, som
^utrikes0™ om herrarna skulle kunna fatta den synpunkten.
nämnden»

(Forts.) Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, lades den nu föredragna
punkten till handlingarna.

Äng. vissa Punkten 4.

överföring^Mi Kungl. Maj:t hade på hemställan av föredragande departementschefen, statsflygvapnet.
rådet Malmberg, dels genom beslut den 31 maj 1929 funnit gott medgiva, att
värnpliktige N. K. E. B. Järte överfördes till flygvapnet och tilldelades andra
flygkåren såsom befälselev, dels ock genom beslut den 14 juni 1929 funnit
gott medgiva, att värnpliktige G. Wiklund överfördes till flygvapnet och tilldelades
första flygkåren såsom befälselev.

På skäl, som i den nu ifrågavarande punkten angivits, hade utskottet ansett
sig böra beträffande ifrågakomna ärenden hos riksdagen göra anmälan
enligt 107 § regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet
Malmberg.

Reservationer hade avgivits

1) av herr K. J. Ekman, som ansett det i förevarande ärende framställda
anmärkningsyrkandet icke böra bifallas;

2) av herrar Sundberg, Gustafson i Kasenberg, Laurén och Lindmark, som
anfört, bland annat, att enligt deras åsikt anledning icke förelåge till anmärkning
mot föredragande departementschefen.

Herr statsrådet Malmberg: Herr talman! Tyngdpunkten i den nyss upplästa
anmärkningen får väl anses ligga på, att de dj^ra flygutbildningskostnaderna
skulle ha nedlagts på för utbildningen inkompetenta personer. Jag
går därför in på frågan örn kompetensen först.

Enligt 1925 års försvarsbeslut avsågs, att en del flygare skulle utbildas
bland de värnpliktiga och att ur denna kategori även flygvapnets reservfänrikar
skulle rekryteras. Enligt utbildningsdiagrammet skulle sådan utbildning
meddelas »värnpliktiga studenter och övriga lämpliga».

I värnpliktslagen har denna avsikt fått sitt uttryck i stadgandet i § 27: 3, C,
som lyder: »Enligt de närmare bestämmelser, Konungen meddelar, må till
linjetjänst uttagna värnpliktiga, vilka anmäla sig därtill villiga, i nedan angivna
omfattning kvarbliva i tjänstgöring utöver den i mom. 1 föreskrivna
tid, nämligen:

a) vid flygvapnet: värnpliktig, som önskar undergå och anses lämplig för
utbildning till flygare.»

Riksdagen har således endast och allenast uppställt fordran på att en värnpliktig,
som skall utbildas till flygare, skall vara uttagen till linjetjänst, samt
givit Konungen full frihet att därutöver uppställa kompetensprov.

Såsom reservanterna anfört, hava några allmänna, slutliga bestämmelser
angående sådan kompetens ännu icke utfärdats. Av chefen för flygvapnet
uppgjort förslag i ärendet blev redan under min företrädare återremitterat för
viss omarbetning, vilken ännu icke slutförts. Frågan har under tiden ordnats
från fall till fall. Därvid ha till flygutbildning endast uttagits värnpliktiga,
tillhörande gruppen »studenter och likställda». Jag påpekar, att såväl Järte
som Wiklund av inskrivningsmyndigheterna hänförts till denna grupp, och att
således icke heller i detta fall något undantag ägt rum från denna regel.

Lördagen den 2G april e. m.

11 5 Kr 2G.

Kungl. Maj :t har sålunda hittills tillämpat strängare bestämmelser än vad Äng. nissa
försvarsbeslutet med däri ingående värnpliktslag kräver. Utskottets på flera värnpliktigas
ställen återkommande påstående, att gällande kompetenskrav frångåtts, är där- ””flygvapnet*
för obefogat. Det synes ha uppkommit genom att utskottet haft den föreställ- (Forts.) ''
ningen, att Järte och Wiklund erhållit dispens för reservofficersutbildning.

Så är icke förhållandet. De ha endast liksom övriga studenter och likställda
tilldelats flygvapnet såsom befälselever. Utgallringen av dem bland dessa befälselever,
som skola bli reservofficerare, äger rum tidigast först vid slutet av
den vanliga tjänstgöringen efter ungefär l1/» års flygutbildning. Den egentliga
reservofficersutbildningen utgör den sista fjärdedelen av den till ungefär
två år uppgående utbildningstiden. Därest det visar sig, att Järte och Wiklund
även i fortsättningen kunna följa med flygutbildningen, blir sålunda frågan
örn deras eventuella reservofficerskompetens aktuell först nästa år, ifall
ynglingarna då ännu äro kvar i kursen, och som grundval för ett avgörande
har man då den förmåga i såväl praktisk som teoretisk tjänst, som de under sin
pågående flygutbildningskurs visat.

Jag upprepar således, att alla aspiranter till utbildning vid flygvapnet uttagas
såsom befälselever. För denna uttagning har Kungl. Majit fastställt
som riktlinje, att vederbörande skall ha vissa rent fysiska kvalifikationer samt
dessutom äga kännedom örn explosionsmotorer jämte färdighet i verkstadsarbete
av något slag. Vidare föreskrives, att till flygtjänst får uttagning ske
endast på frivillighetens väg. Det är sålunda framför allt den tekniska utbildningen.
som, när man har att välja inom B-klassen, skall ligga till grund
för uttagningen.

Örn jag då granskar dessa tvenne ynglingars meriter ur dessa synpunkter,
hade Järte intyg örn sammanlagt 13 månaders tjänstgöring, bland annat som
flygmekaniker vid Aerotransports flygstation i Stockholm, såsom elev i motorverkstad.
motorprovrum och radioverkstad vid centrala flygverkstaden i Västerås,
såsom hjälpmontör vid avdelningen för bilar, flygmotorer m. m. vid
Thulinverken, varvid han även självständigt fått utföra en del arbeten, och
dessutom har han arbetat vid Scania Vabis med prövning av motorer m. m.
samt på olika avdelningar vid centrala flygverkstaden å Malmen. Från samtliga
fem platser föreligga goda vitsord om intresse, förståelse och anlag för arbetet.
Dessutom företedde han ett intyg från sin gymnastiklärare: »Praktisk
och rådig samt käck och hurtig som han är, är jag fullt övertygad örn hans
lämplighet för tjänstgöring vid flygvapnet.»

Wiklund angav vid inskrivningen sitt yrke till »civilflygare» samt har intyg
om praktisk tjänstgöring ungefär 3 månader vid Wiklunds Maskin- och
Velocipedfabrik, där han huvudsakligen sysslat med bilreparationer, varjämte
han genomgått Aerö Materiel A/B:s civila flygskola och därefter av luftfartsmyndigheten
erhållit internationellt flygcertifikat och avlagt prov för privatförarcertifikat.
Enligt intyg av hans flyglärare har han därvid »visat ett
synnerligen stort intresse och duglighet i fKaplans skötsel och manövrering».

Uttagningen av befälselever verkställdes före 1929 av inskrivningsmyndigheterna.
Under år 1929 verkställdes tilldelningen av Kungl. Majit i avsikt
att lättare ordna så, att till flygvapnet uttoges endast sådana befälselever,
som ville underkasta sig den förlängda tjänstgöringen. Utan dylik förbindelse
överfördes icke någon till flygvapnet. I memorialet uppgives, att Wiklund
icke skulle avgivit sådan förbindelse. Detta beror på misstag. Wiklund har
före tilldelningen avgivit muntlig förbindelse, och denna bekräftades omedelbart
genom en skriftlig förbindelse, som förvarats inom departementet och
av denna anledning icke kommit med i de av inskrivningsmyndigheterna till
utskottet avlevererade handlingarna. Som ett alldeles särskilt vägande skäl
att överföra Järte och Wiklund till flygvapnet vill jag framhålla, att båda

Nr 26. 116

Lördagen den 26 april e. m.

Äng. vissa förklara! sig ämna yrkesmässigt ägna sig åt flygning eller flygindustri. Ur
värnpliktigas flygvapnets synpunkt måste etet vara av största värde att äga tillgång till
f11 dylik personal, som under sin fortsatta yrkesutövning bibehåller och utveek.
Portg) lar sin flygskicklighet, vilken annars mycket snart går förlorad. Kan därför
flygvapnet bland sin reservpersonal påräkna yrkesflygare, synes detta vara
till en bestämd fördel.

Av vad jag redan anfört torde framgå, att jag anser Järte och Wiklund synnerligen
väl fylla de fordringar, som Kungl. Majit och riksdagen uppställt för
uttagning till flygutbildning. Någon annan myndighet har i detta hänseende
icke befogenhet att fastställa några kompetenskrav och har icke heller gjort det.
Utskottet talar örn att chefen för flygvapnet själv uppställt vissa principer, som
han skulle följa vid tillstyrkande av antagning av reservofficerare. Utskottet
framhåller också, att han tillstyrkt överföring av Järte och Wiklund som
befälselever. Utskottet säger i det sammanhanget, att »orsaken härtill är, i
brist på saklig motivering i utlåtandet, för utskottet okänd». Den naturligaste
och närmast till hands liggande orsaken måste väl vara, att chefen för flygvapnet
i likhet med mig ansett, att Jarle och Wiklund voro för flygutbildning
lämpliga och att en tillstyrkan från hans sida var i full överensstämmelse med
de i försvarsbeslutet avsedda principerna för uttagning av flygelever. Att
denna åsikt angående lämplighet varit riktig, bestyrkes även av de upplysningar
jag inhämtat örn hittills vunna utbildningsresult.at. Av de 21 elever, som
voro anmälda till kursen, lia 7 underkänts redan vid läkarbesiktningen samt
ytterligare 4 avgått under utbildningen på grund av bristande förmåga eller
andra orsaker. Bland de kvarvarande 10 befinna sig emellertid både Järte och
Wiklund. Enligt ett meddelande, som jag infordrade den 9 april, ansågos båda
i praktisk flygning vara medelgoda bland'' dessa 10. I de teoretiska ämnen,
vari slutbetyg erhållits, äro de fullt i nivå med övriga elever. 1 övriga teoretiska
ämnen lago de vid uppgifternas avlämnande något under medelnivån, men
båda voro dock fullt godkända i samtliga ämnen.

Jag övergår så till det av konstitutionsutskottet angivna förhållandet, att
en värnpliktig Nyström icke av Kungl. Majit överförts, ehuru han enligt utskottet
i fråga örn kompetens stod betydligt före Järte och Wiklund. Kungl.
Majits beslut angående Nyström fattades den 6 september, beträffande Järte
och Wiklund resp. 31 maj och 14 juni. Enligt utskottet skulle »skäl i varje
fall saknats att så skyndsamt som skett avgöra ansökningar från inkompetenta
sökande. Dessa hade kunnat lämnas oavgjorda till dess det visat sig örn ansökningar
från kompetenta personer skulle inkomma. Då den utbildning vid flygvapnet,
varom här är fråga, icke skulle taga sin början förrän den 3 september
1929, förelåg icke särskild brådska med dessa ärendens avgörande.»

Utskottet har i detta uttalande förbisett, att för praktiskt taget alla andra
befälselever än flygvapnets inryckning till tjänstgöring ägde rum redan den
15 juni och att det måste vara synnerligen önskvärt att få värnpliktsförhållandena
ordnade före denna inryckning. När Nyströms ansökan kom in, hade han
redan vid infanteriet, där han började sin tjänstgöring den 15 juni, fullgjort
nästan 1/a av hela sin värnpliktstjänstgöring. Därtill kommer att vid läkarundersökningen
för inträde vid flygvapnet vanligen en tredjedel bli underkända.
Stor möjlighet förelåg därför, att även Nyström skulle på det sättet kasseras.
Hade så blivit fallet .skulle hans utbildning blivit alldeles värdelös. Sådana
överföringar under pågående utbildning av värnpliktiga bruka därför av Kungl.
Majit företagas endast med mycket starka restriktioner. I detta fall tillkom,
att chefen för generalstaben bestämt avstyrkt framställningen med hänvisning
till, att hela det antal värnpliktiga studenter, som skulle såsom befälselever tilldelas
flygvapnet, redan var fullt.

Ehuru det enligt min åsikt egentligen inte hör hemma i detta sammanhang,

Lördagen den 26 april e. m.

117 Nr 26.

vill jag dock i anledning av utskottets uttalande säga några ord om flygvapnets Äng. vissa
reservofficerare och den kompetens man av dessa bör fordra. Jag måste då
konstatera det otvivelaktigt ganska egendomliga i situationen, att jag mot en flygvapnet.
kompakt utskottsmajoritet av samtliga mellan- och vänsterpartiernas represen- (Porto.)
tanter måste förfäkta den praktiska utbildningens värde vid sidan av den teoretiska.
Utskottet finner sig nämligen böra uppställa så stränga teoretiska
fordringar på reservofficerarnas kompetens vid flygvapnet, att hittills ingen
regering, av vilken politisk färg den vara må, har ansett något sådant erforderligt
ens vid armén, där dock reservofficeren har att taga befäl över ett ofta betydande
antal man, under det att reservofficeren vid flygvapnet ofta blott har
sitt eget flygplan att föra och där således behovet av allmänbildning ingalunda
är på samma sätt framträdande, medan däremot tekniska kunskaper och kännedom
örn motorer ha sitt givna värde. Ser jag på kompetensfordringama vid
armén, så fordras för reservofficersutbildning för underbefäl, som genomgått
arméns underofficersskola, endast realskolexamen. För ynglingar, som utan
någon föregående militärutbildning skola antagas till reservofficersaspiranter,
fordras studentexamen eller därmed jämförlig examen, men Kungl. Majit
har genom en oöverskådlig rad av dispenser tillåtit ynglingar med ofta ganska
begränsad allmänbildning att bli reservofficerare. Vid tider, då behovet känts
särskilt starkt eller då tilloppet varit ringa, såsom under världskriget och åren
1923 och 1924, ha- även vid armén fordringarna på allmänbildning ständigt
varit nere vid endast realskolexamen. Vid flygvapnet råder nu en mycket stor
brist på reservofficerare genom att ett så stort antal aspiranter kasserats av
olika anledningar. Är det då klokt att genom alltför höga teoretiska fordringar
utestänga ynglingar, som efter noggrann prövning visat sig verkligt lämpliga
för befälsbefattning vid flygvapnet?

Konstitutionsutskottet synes, som jag redan förut nämnt, vid framställning
av denna anmärkning ha utgått från ett flertal misstag eller missförstånd såväl
i fråga örn gällande bestämmelser för aftagning av befälselever vid flygvapnet
som även örn innebörden av Kungl. Maj :ts beslut, mot vilket anmärkningen
riktats. Jag anser mig genom det anförda ha visat, att intet avsteg
från några gällande kompetensvillkor ägt- rum, att just genom uttagning av
Järte och Wiklund kravet på strängt urval med hänsyn till behörig användning
av för utbildningen anvisade betydliga anslag ägt rum samt att fullt giltiga
skäl för Kungl. Majits åtgärder i övrigt i de i memorialet angivna besluten
förelegat.

Herr Rosén: Herr talman! Jag skall be att få säga ett par ord. Då icke
någon av utskottets ledamöter fört dess talan, kunde det kanske anses obehövligt,
men för att anmärkningen icke skall kvarstå oemotsagd, även från någon
kammarledamot, skall jag be att få säga ett par ord.

Jag tror, att utskottet gjort sig skyldigt till ett par misstag. För min del
har jag aldrig kunnat tillägna mig den uppfattningen, att studentexamen skulle
vara så särdeles meriterande för en utbildning av det slag, varom här är fråga.
Jag tror, att den praktiska färdigheten har större betydelse än studentexamen
eller någon därmed jämförlig examen, även om Sen skulle vara aldrig så vacker.
Då jag har den uppfattningen är det klart, att jag för min del, örn ärendet
hade förekommit under min statsrådstid, sannolikt hade handlat på samma
sätt som det nuvarande statsrådet gjort, och under sådana förhållanden kan
jag icke finna att anmärkningen är befogad.

Efter härmed slutad överläggning lades förevarande punkt till handlingarna.

Nr 20. 118

Lördagen den 26 april e. m.

Ang. dispositionen
av
anslaget till
anskaffning
av fallskärmar.

Punkten 5.

På tillstyrkan av föredragande departementschefen, statsrådet Malmberg, beslöt
Kungl. Majit den 13 december 1929, att den då återstående delen av anslaget
till anskaffning av fallskärmar skulle disponeras- i enlighet med ett
av flygstyrelsen i V. P. M. den 10 december 1929 framlagt förslag.

I den nu ifrågavarande punkten hade utskottet till en början återgivit de till
nämnda ärende hörande handlingarna, varefter utskottet yttrat:

»Av dessa handlingar synes det utskottet framgå, dels att flygstyrelsen icke,
såsom sig bort, tillhandahållit föredraganden och Kungl. Maj:t allt det material,
som vid tiden för ärendets beredning funnits tillgängligt och som nu, på
utskottets begäran, till utskottet överlämnats, dels ock att föredraganden bort
kunna av det skick, vari ärendet synes ha befunnit sig vid beredningstiden,
finna anledning att infordra de ytterligare handlingar, som i ärendet uppenbarligen
då funnos, ehuru de icke av flygstyrelsen överlämnats. Utskottet,
som i själva sakfrågan icke har möjlighet att hilda sig någon egen uppfattning
rörande de olika typernas inbördes värde och lämplighet, har dock, under
granskningen av de nu för utskottet tillgängliga handlingarna, för sin del
funnit, att Kungl. Maj:ts beslut icke bort fattas utan full kännedom örn samma
handlingar och att förty detta både för vårt flygförsvar och för de enskilda
flygarnas liv och säkerhet synnerligen viktiga ärende icke blivit med
den försiktighet och fullständighet, som varit önsklig, berett, även om skulden
härför endast i viss mån kan läggas å föredraganden. Utskottet, som förutsätter
att Kungl. Majit låter flygstyrelsens förhållande i ärendet närmare undersökas
med hänsyn till nödvändigheten av full konstitutionell säkerhet för
flygärendenas riktiga och uttömmande beredning på samma sätt som andra
ärenden, vilka bero av Kungl. Maj :ts avgörande, har därför icke ansett sig kunna
underlåta att hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot
föredragande departementschefen^ statsrådet Malmberg.»

Reservation hade anförts av. utom annan, herrar Stendahl, Sundberg, Mellén,
Gustafson i Kasenberg, Laurén, Holmström och Björck i Kristanstad, som anfört: »Av

utskottsutlåtandet framgår, att skulden till det anmärkta förhållandet
endast i viss mån kan läggas å föredraganden. Då vi anse, att den utredning,
varpå föredragande departementschefen grundat sitt ställningstagande, utgör
skäligt försvar härför, ha vi icke kunnat biträda den framställda anmärkningen.
»

Herr statsrådet Malmberg: Herr talman! Såsom framgår av utskottets

yttrande avser anmärkningen mot mig närmast, att jag icke berett ärendet med
tillräcklig »försiktighet och fullständighet», såsom orden lyda. Det synes då
vara skäl att rekapitulera något av beredningen av ärendet hos Kungl. Majit.

Salvatorskärmen blev efter långvariga prov under år 1928 antagen såsom
typ för framtida anskaffning^ Den första anskaffningen av ett större antal
skärmar ägde rum redan under min företrädares försvarsministertid. Alla
de krigsflygplan, som tillverkats under senare år, ha fått sina sittrum ordnade
för Salvatorskärmen.

Den 13 september 1929 inkom flygstyrelsen med framställning örn inköp
av en hel del flygmateriel, bl. a. fallskärmar, för medel, anslagna av 1929
års riksdag. Däri föreslogs inköp av bland annat 55 skärmar typ Salvator,
20 av typ Irving och 2 av typ Robur, d. v. s. det är den s. k. Lundholmska
modellen, som omtalas i memorialet.

Lördagen dea 26 april e. m.

119 Nr 26.

Kungl. Majit resolverade den 26 september, att 20 Irving och 2 Robur Äng- disposilingö
anskaffas, men att Kungl. Majit beträffande framställningen angående
Salvator sedermera ville fatta beslut. _ _ anskaffning

Mot anskaffningen av Irvingskärmar, vilka behövdes vid vissa äldre ma- av fall skiner,

har ingen erinran gjorts och torde ej heller med fog kunna göras. Jag skärmar.
fastslår därför, att detta Kungl. Majits behandlingssätt präglades^ av just (Forts'')
den försiktighet i ställningstagande till Salvatorskärmen, som K. U. rekommenderar.

Denna försiktighet var föranledd dels av från olika håll framställda anmärkningar
å Salvatorskärmen, dels även gjorda uttalanden, att vårt flygvapen
skulle få betala Salvatorskärmen för dyrt.

Vid personligt sammanträffande med chefen för flygvapnet meddelade jag
honom dessa motiv samt angav, att jag önskade en utredning angående det
för övningar omedelbart erforderliga antalet fallskärmar samt i vad man detta
måste fyllas med Salvator samt vidare ang. prisfrågan. Vidare påpekade
jag. såsom vid upprepade tillfällen även i fråga om annan flygmateriel, den
stora vikten av, att flygvapnet så långt möjligt ställer sig förstående för samt
uppmuntrar, hjälper och stöder svensk industri, i den man denna kan anses
vara värd hjälp. .

På grund av dessa åtgöranden inkom flygstyrelsen med sin andra skrivelse
i målet, daterad den 19 nov. och återgiven i betänkandet å sid. 35 och 36 och
där bl. a. anföres: »På grund av den stora brist på fallskärmar, sorn fortfa rande

förefinnes vid flygvapnet, får flvgstvrelsen i underdånighet framhålla
vikten av att anskaffning av ytterligare antal fallskärmar snarast måtte
komma till stånd.» Denna skrivelse utmynnade i hemställan örn inköp av 50
Salvatorskärmar m. m.

Vid denna tid började också herr Lundholm att avlägga besök hos mig,
samt ingav vissa skrivelser, återgivna i betänkandet. Med anledning av dessa
olika skrivelser ägde ett flertal muntliga förhandlingar rum med chefen för
flygvapnet, vilka resulterade i den V. P. M., som återgives i betänkandet sid.

41—42 och vari föreslås anskaffning av 45 Salvator och ytterligare 4 Robur.

Samtidigt upprepade chefen för flygvapnet sin i skrivelserna gjorda förklaring
att omedelbar anskaffning av skärmar var nödvändig ur säkerhetssynpunkt,
att antalet i den sista prom. var det absoluta minimum, varunder han
icke kunde gå, samt att han icke ville taga på sig ansvaret att nu anskaffa
någon annan skärm än den noggrant utprovade Salvator och att bakom denna
åsikt stod flygstyrelsen fullkomligt enhällig. Proven med den Lundholmska
fallskärmen skulle fortsättas så snart sig lämpligen göra kunde, men sådana
resultat, att de kunde inverka på den nu oundvikligen nödvändiga anskaffningen,
kunde under inga förhållanden nås.

Fallskärmsf rågan är, såsom utskottet framhåller, av sjmnerlig vikt för
flygförsvaret och de enskilda flygarnas liv och säkerhet. Med hänsyn härtill
synes rimligt att den ansvariga, sakkunniga myndighetens utlåtanden i
denna fråga tillmätas största betydelse. De uttalanden, som en enskild tillverkare
av fallskärmar gör till förmån för sin egen skärmtyp, kunna givetvis
icke få bliva avgörande. Då nu enligt vad jag nyss anfört, flygstyrelsen avgjort
gick in för Salvator samt de anmärkningar ang. priset å denna skärna,
som från visst håll framställts, icke längre syntes ha någon bärkraft och då
flygstyrelsen förklarade ett snabbt anskaffande av skärmar vara för det omedelbara
fredsutbildningsbehovet oundgängligen nödvändigt, befann sig frågan
i ett sådant läge, att jag anser min handläggning därav vara den enda försvarbara.
Brist på försiktighet från min sida kan jag icke anse^ föreligga, utan
jag har på allt sätt gjort vad jag ansett vara möjligt för att få ärendet i största
möjliga grad klarlagt.

Nr 26. 120

Lördagen den 26 april e. m.

Ang. dispositionen
av
anslaget till
anskaffning
av fallskärmar.

(Forts.)

De upplysningar, som innefattas i de från flygstyrelsen till utskottet på
dess begäran överlämnade handlingar, voro i allt väsentligt kända vid ärendets
beredning i departementet .dels genom de framställningar, Lundholm
muntligen och skriftligen gjort i saken, oell dels genom1 upprepade förhandlingar
med flygstyrelsen. Någon anledning att från flygstyrelsen infordra
ytterligare handlingar förefanns icke, enär vid förhandlingarna med Lundholm
och flygstyrelsen klart framgått att därigenom icke skulle vinnas några
vidare upplysningar av beskaffenhet att kunna inverka på ärendets avgörande.

Konstitutionsutskottets anmälan i vad den rör mina åtgärder kan jag därför
icke finna befogad.

Anmärkningens formulering utvisar att konstitutionsutskottet icke gillar
flygstyrelsens sätt att behandla detta ärende. Denna fråga anser jag mig emellertid
icke nu böra taga upp, utan avvaktar vad därutinnan eventuellt kan
komjna att under debatten anföras.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! I den nu föreliggunde frågan är det ju
uppenbart, att utskottet har formulerat sin anmärkning ytterst försiktigt,
och lika uppenbart är det, att — såsom herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
anförde — utskottet väsentligen har funnit att den beredning,
som skett genom flygstyrelsen, knappast kan anses ur konstitutionell synpunkt
giva tillräcklig garanti för, att dess medverkan vid beredningen kan
för framtiden beräknas vara tillfredsställande. Det har för utskottet varit
omöjligt att bilda sig en egen uppfattning, vilket utskottet också har uttalat,
i den föreliggande sakfrågan. Men utskottet har haft för sig tillgängliga dels
de handlingar, som kommit från departementet, och som enligt uppgift förelegat,
när ärendet föredrogs i statsrådet, och dels också en dossier handlingar
från flygstyrelsen, omfattande sådana som, efter vad utskottet kunnat förstå,
icke varit tillgängliga vid föredragningen i statsrådet. Det är icke mindre
än 44 handlingar, och däribland förekommer en skrivelse av den 2 november
1929 från Aerö Materiel A.-B., tre skrivelser av den 21 juni, den 14 oktober
och den 21 oktober 1929 från A.-B. Carl H. Lundholm till flygstyrelsen samt
tvenne skrivelser av den 2 februari och den 26 juni 1929 från flygstyrelsen
till konsul Linus Jonsson, Milano, vilka båda skrivelser sammanställda med
varandra synts utskottet utvisa, att det icke var så helt med den utmärkta
konstruktion av Salvatorskärmarna, då provskärmen avsevärt brast vid
hållfasthetsprovet. Det föreföll utskottet, och det förefaller även mig nu på
grund av departementschefens yttrande, som om den ståndpunkt flygstyrelsen
intagit och herr statsrådet böjt sig för, att någon väsentlig anmärkning
icke kunde göras mot Salvatorskärmen, icke holle streck, då män får ta del av
dessa handlingar.

Denna uppfattning bekräftas ännu mer genom den skrivelse av den 28 december
1929 ■— alltså efter det att Kungl. Maj:ts beslut var fattat — som
samma flygstyrelse enligt dessa handlingar har avskickat till Salvatorfirman
i Italien och där den gör ganska skarpa anmärkningar och direkt uttalar, att
det måste göras ändringar i konstruktionen. Örn ett sådant uttalande kan
göras omedelbart efter Kungl. Maj:ts beslut, så förefaller det utskottet, som
örn det brustit något i beredningen. Men vi ha icke ansett, att detta kan på
annat sätt läggas statsrådet till last, än att det på grund av de handlingar, som,
såvitt vi kunnat se, varit för statsrådet tillgängliga, funnits anledning att ej
nöja sig med muntliga uttalanden, utan verkligen infordra allt det aktmaterial,
som då förelåg hos flygstyrelsen och som efter den undersökning, som av
utskottet gjorts, omfattade 44 handlingar. Vi kunna naturligtvis inte lägga
departementschefen till last, att han ej vid ärendets avgörande hade reda på

Lördagen den 26 april e. m.

121 Nr 26.

vad flygstyrelsen skulle komma att skriva, men då vad i övriga handlingar An9- disposiklart
och tydligt är uttalat och anmärkt borde föranleda misstanke örn den andaae^till
saken, har det för utskottet synts vara nödvändigt ur konstitutionell synpunkt, anskaffning
att flygstyrelsens medverkan till ärendens utredning och konstitutionella be- av fallhandling
under konstitutionellt ansvar blir inriktad på sådant sätt, att full skärmar.
garanti vinnes även med avseende på flygärendenas rätta behandling. (Forts.)

Det är i förhoppning, att departementschefen skall vidtaga sådana åtgärder,
som anmärkningen är gjord, men den är inte, såsom i övrigt mycket ofta
är fallet med utskottets anmärkningar, riktad direkt mot departementschefen
i annan bemärkelse än såsom den, som formellt svarar för ärendenas avgörande.

Herr Åkerberg: Herr talman! Anledningen till att denna sak kiev upp märksammad

var de olyckor, som inträffade med Salvatorskärmar och som
omnämnts i tidningarna i september i fjol och januari i år. Det tillgick så, att
skärmarna utvecklade sig inne i flygmaskinen i båda fallen, och det var nära,
att denna omständighet hade kostat vederbörande flygares liv.

Dagen efter det den andra av dessa olyckor omnämndes i tidningarna, förekom
ett uttalande av flygstyrelsens chef, vari han förklarade, att detta inte alls vore
någon brist, som vidlådde ensamt Salvatorskärmen, utan samma anmärkning
kunde riktas mot Irvingskärmen. Då man nu visste, att dessa båda skärmar
voro de fabrikat, som flygstyrelsen hade omhuldat, frågade man sig: finns det
inte någon tredje eller annan skärm, som erbjuder bättre garanti? Detta var
anledningen till att handlingarna infordrades. Av dessa fick man veta, att det
fanns en svensk skärm, vars tillverkare gjort upprepade framställningar till
flygstyrelsen örn att hans fabrikat måtte prövas, att jämförande prov skulle
anställas mellan denna s. k. Roburskärm och den italienska skärm, vilken flygstyrelsen
framför allt fäst avseende vid. Dessa framställningar ledde emellertid
inte alls till någon verklig effekt. Det är först sedan konstitutionsutskottet
börjat behandla saken, som verkligt ingående prov kommit att verkställas.
Ja. det gjordes verkligen en början i juni månad i fjol, men dessa prov avbrötos
under motivering, att den flygmaskin, som användes för provens verkställande,
behövdes på annat håll, vilket icke hindrade, att endast några dagar därefter
prov kunde anställas just med den italienska skärmen. Resultaten av dessa
bägge prov ha av allt att döma inte varit tillgängliga för regeringen, när den
fattade sitt beslut i konselj, vilken underlåtenhet måste läggas flygstyrelsen
till last. I viss mån kan den också läggas statsrådet till last, eftersom han
borde haft reda på att proven voro verkställda utan att dock ha infordrat protokollen
från dessa. De ha nu varit tillgängliga för utskottet, och av dessa
protokoll framgår tydligt, att de prov, som hunno verkställas med den svenska
skärmen, voro åtminstone relativt tillfredsställande, under det att protokollen
över proven med den italienska skärmen gåvo ett synnerligen dåligt resultat.
Detta hindrade icke flygstyrelsen att strax därefter ingå med framställning
till regeringen, att årets anslag huvudsakligen skulle disponeras för inköp just
av italienska skärmar.

I en kort därpå ingiven skrivelse kritiserade den svenske fabrikanten Lundholm
Salvatorskärmen. Han påpekade just den svaghet, som vidlådde densamma.
nämligen att den brukade utveckla sig inne i maskinen, och hänvisade bland
annat till erfarenheter från Schweiz. Detta var innan olyckorna i Sverige inträffat.
Hans konkurrenssynpunkter som affärsman angå inte oss, men det
framgick i alla fall av den följande utvecklingen, att han inte talade uteslutande
som affärsman, utan på grundval av de erfarenheter han fått vid studiet av
förhållandena i utlandet. Flygstyrelsen har tydligen inte ansett nödvändigt
att inhämta dessa upplysningar från andra länder, vilket den svenska fall -

Nr 26. 122

Lördagen den 26 april e. m.

Ang. dispositionen
av
anslaget till
anskaffning
av fallskärmar.

(Forts.)

skärmsfabrikanten förordade. I annat fall skulle dess hänförelse just för den
italienska skärmen antagligen ha svalnat.

Strax därefter gick flygstyrelsen in med begäran till regeringen att få
inköpa 55 Salvatorskärmar, 20 Irvingskärmar och 2 svenska skärmar att anställa
prov med. Regeringen tog till en början endast de båda senare och ställde
inköpet av Salvatorskärmarna på framtiden. Vad anledningen var till detta
framgår inte tydligt av protokollet, men det kanske var den omständigheten,
att dagen före konseljen det första av dessa olyckstillbud med Salvatorskärmen
meddelats i en tidning här i Stockholm. Kanske också en annan omständighet
spelade in, nämligen denna uppvaktning, som hade ägt rum hos stats- och
försvarsministrarna, varvid statsministern hade lovat den svenska fabrikanten,
att några inköp inte skulle ske, förrän en ingående utredning verkställts rörande
de olika typernas företräden.

Det blev emellertid inte någon utredning och inte heller några nya prov.
Flygstyrelsen kom in med förnyad framställning och bönföll regeringen att
med hänsyn till den stora bristen på fallskärmar göra de nya inköpen. I denna
skrivelse polemiserade flygstyrelsen mot Lundholms framställning beträffande
Salvatorskärmen. Den sade, att den omständigheten, att den italienska skärmen
öppnade sig inne i flygmaskinen, inte vore något speciellt utmärkande för
denna skärm. Den yttrade: »Beträffande Salvator synas åtgärder för eliminerande
av nämnda risk till och med vara lättare att vidtaga än beträffande
andra typer. Sedan flygstyrelsen för ifrågavarande ändamål omkonstruerat
utlösningshandtaget och f. n. underkastar denna nya konstruktion prov, har styrelsen
grundad anledning antaga, att risken för ofrivillig utlösning så långt
möjligt minskats.» Detta yttrade flygstyrelsen någon gång i november, tror
jag. Det är betecknande, att i januari inträffar i alla fall en precis likadan
olyckshändelse, vilket visar, att denna förklaring från styrelsens sida, att
risken vore borteliminerad, inte var riktig. Ytterligare bör i det sammanhanget
understrykas, vad professor Reuterskiöld nyss framhöll, att sedan regeringen
i konselj i december hade bifallit styrelsens förslag om rätt att få inköpa Salvatorskärmar
och styrelsen hos den italienska firman beställt dessa skärmar, så
skedde det i en skrivelse, vari dessa av den svenska fabrikanten påvisade brister,
som flygstyrelsen själv förklarat vara borteliminerade, fortfarande framhållas
såsom ännu befintliga.

I den punkten har flygstyrelsen alltså inte tillhandahållit regeringen tillräckliga
upplysningar, och statsrådet har heller inte ansett lämpligt att infordra
dessa upplysningar före beslutets fattande.

Men det är ännu en synpunkt, som flygstyrelsen och regeringen underlåtit
att ta hänsyn till. I den dossier, som varit tillgänglig i konstitutionsutskottet,
men som tydligen inte funnits i regeringen vid beslutets fattande, finnes det en
skrivelse från A/B Aeromaterial, undertecknad av Hedengren, vari påpekas den
stora betydelsen av att en för flygvapnet så viktig tillverkning är förlagd till
vårt land. Den skrivelsen är ställd till kommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.
Det förefaller som örn det skulle varit tämligen nödvändigt, att
den synpunkten från flygstyrelsens sida framhållits för regeringen, och man
tycker också, att det borde varit naturligt för försvarsministern att höra kommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap, innan avgörande i en så viktig
fråga fattades. Vi leva ju i fred för närvarande, det kan måhända vara likgiltigt,
om vi köpa fallskärmar från Italien eller Amerika, där Irvingskärmen
tillverkas, men det är inte alldeles uteslutet, att vi kunna bli avspärrade. Vi
kunna komma in i ett krigiskt företag med annan makt, och då kommer det naturligtvis
att vara en betydande nackdel för vårt luftvapen, som ju för var dag,
som går, får en allt större betydelse för vår försvarsberedskap, örn det inte finns
en inhemsk tillverkning av fallskärmar. Det är så mycket märkligare, som

Lördagen den 26 april e. m.

123 Nr 2<i.

ifråga om alla andra tillverkningar för flygvapnets räkning just den principen
varit vägledande, att tillverkningen bör vara förlagd inom landet.

Konstitutionsutskottet har naturligtvis inte kunnat ta ställning till de olika
typerna, men utskottet har i alla fall ej kunnat undgå att uppmärksamma den
kallsinnighet, som flygstyrelsen visat det svenska fabrikatet, sedd mot bakgrunden
av det rörande, för att inte säga sjukliga intresse, som visats en utländsk
fallskärm, vilken dock, enligt vad som meddelats av sakkunniga, allt
iner och mer börjat överges i de olika länderna. Man kan säga, att detta är
ingen anmärkning mot regeringen, utan mot flygstyrelsen, och såsom också
framhålles har anmärkningen i främsta rummet framställts i förhoppning att
regeringen i fortsättningen skall hålla ögonen på vad som här försiggår. Jag
vill säga, att i den förhoppningen stå, såvitt jag kunnat uppfatta, utskottets
samtliga ledamöter eniga. Men man kan dock ha anledning att rikta en anmärkning
mot försvarsministern för att han avgjort ärendet utan att skaffa sig
tillgång till det för frågans avgörande betydelsefulla material, som han åtminstone
borde kunnat räkna med vara för handen.

Herr statsrådet Malmberg: Herr talman! Det förefaller som om herr Åkerberg
inte hört mitt närmast föregående anförande. I annat fall skulle sannolikt
en hel del av vad han nyss sade ha fått en annan lydelse. Jag anser mig
emellertid inte nu böra bemöta mer än en sak, nämligen att jag skulle ha lovat
herr Lundholm, att frågan inte skulle avgöras utan noggrann utredning. Jag
lovade att inte köpa flera Salvatorskärmar, än som var för fredsutbildningen
oundgängligen nödvändigt. Jag hade då förhoppningar, att detta antal skulle
kunna begränsas i högre grad än vad sedan blev fallet. Såsom jag i mitt första
anförande framhöll, var det emellertid först efter hård pressning, som chefen
för flygvapnet gick ned till det antal skärmar, som senast köptes, och som
han med en enhällig flygstyrelse bakom sig ansåg vara det minsta antal, som
med snabb leverans genast måste anskaffas för de flygövningar, vilka nu på
våren skulle taga sin början. Jag framhöll i detta sammanhang, att jag både
då och vid upprepade tillfällen tidigare och även senare för flygstyrelsen
med skärpa framhållit nödvändigheten av att så långt möjlighet funnes
hjälpa svensk industri, så att i det fallet är jag även fullt överens med
herr Åkerberg i den mening, om vilken utskottets samtliga ledamöter enat sig.
Men samtidigt är det nog den skillnaden, som herr Åkerberg medgivit, att de
negativa sidorna hos Salvatorskärmen kanske i någon mån äro överdrivna. Det
går inte bara an att läsa i papperen det ena eller det andra, och då flygstyrelsen
såsom ansvarig myndighet ställer frågan så på sin spets, som den i detta
fall gjort, håller jag på, att det är rätt svårt att komma till något annat resultat
än det jag kommit till. Jag upprepar ännu en gång, att det fanns inte
några på frågan i någon nämnvärd mån inverkande handlingar, som vid avgörandet
voro okända, även örn de inte till departementet officiellt införskaffats.
Ty under de tre månaderna mellan den första framställningens avgivande
i september och målets avgörande i december hade ingående muntliga förhandlingar
förts, under vilka både herr Lundholm och flygstyrelsen icke underläto
att framdraga i ljuset något av vad som fanns att anföra.

När nu på våren prov med den Lundholmska skärmen företagits, har det
mycket snart visat sig, att det var nödvändigt vidtaga vissa ändringar å denna
skärm, alltså ett arbete med omkonstruktion av densamma, som kan taga åtskillig
tid. Den Lundholmska skärmen kan alltså inte heller vid tidpunkten för
frågans avgörande anses ha förelegat i så färdigt skick, att den kunnat antagas
för den anskaffning, varom fråga var.

Med vad jag nu yttrat vill jag inte hava i det avseendet försvarat flygstyrelsen,
att den inte skulle kunnat på ett tidigare stadium företaga prov med

Äng. dis-positionen
av
anslaget till
anskaffning
av fallskärmar.

(Forts.)

Nr 26. 124

Lördagen den 26 april e. in.

Ang. dispositionen
av
anslaget till
anskaffning
av fallskärmar.

(Forts.)

Ang. ett åt
regeringsrådet
Rydin
meddelat
uppdrag.

dessa skärmar. Men då frågan kom till Kungl. Majlis avgörande, förelåg inte
någon möjlighet att forcera proven så, att dessa skulle kunnat vara avslutade
vid den tidpunkt, då inköpet av fallskärmar måste ske.

Herr Stendahl: Herr talman! Det är ju tämligen ostridig!, att det vore

en ganska stor fördel, om man i Sverige kunde fabricera de fallskärmar, som
behövas för landets försvarsändamål. Jag delar nog uppfattningen, att
den iver, som från flygstyrelsens sida visats för att åstadkomma ett sådant
resultat, utan skada kunde ha varit väsentligt större. Men då det av handlingarna
alldeles tydligt framgår, att med anledning av statsrådets och chefens
för försvarsdepartementet ingripande ärendet utvecklats på det sätt, att
i stället för det från början föreslagna antalet 75 skärmar man begränsade sig
till det för ögonblicket såsom nödvändiga ansedda antalet av 45, och således
en rätt stor inskränkning skedde i inköpen från utrikes ort, samtidigt som man
anskaffade ett antal svenska skärmar för att både då och sedan med dem
verkställa prov i avsikt att få skärmarna i sådant skick, att större inköp
av svenska skärmar skulle kunna göras, har det förefallit mig och mina medreservanter,
som om under sådana förhållanden från statsrådets och chefen
för försvarsdepartementet sida gjorts allt vad som skäligen i dåvarande situation
kunde begäras, och därför ha vi ansett, att anmärkning icke bort framställas
mot honom. Av denna anledning ha vi, herr talman, reserverat oss.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, Indes den under behandling
varande punkten till handlingarna.

Punkten 6.

I denna punkt hade utskottet bland annat anfört, att utskottet konstaterat
en benägenhet i senare tid hos Kungl. Maj:t att i ökad utsträckning anlita ledamöter
av högsta domstolen och regeringsrätten såsom sakkunniga inom statsdepartement
eller för utförandet av därmed jämställda eller likartade uppdrag,
samt att utskottet, som icke kunde finna detta förhållande stå i god överensstämmelse
vare sig med de principer, som legat till grund för utformningen av
stadgandet i § 34 regeringsformen angående justitieråd och regeringsråd och
av riksdagens i samband med löneregleringar för ledamöterna av högsta domstolen
och regeringsrätten fattade beslut angående dessas rätt att med sina ämbeten
förena annan tjänst eller enskilt uppdrag, eller med syftet i lagen örn
tillfällig ökning av regeringsrådens antal, funnit sig föranlåtet att fästa riksdagens
uppmärksamhet på fem i utlåtandet särskilt angivna fall. Ett av dessa
rörde ett på hemställan av föredragande departementschefen, statsrådet Borell,
den 21 februari 1930 fattat beslut, varigenom Kungl. Majit utsett regeringsrådet
Rydin att vara ordförande i regionplanekommissionen för Stockholm
med omnejd samt fastställt det Rydin för berörda uppdrag tillkommande
arvode till 5,000 kronor för år, att utgå från och med den dag övriga medlemmar
i regionplanekomissionen blivit utsedda.

Utskottet, som ansett sistnämnda fall i synnerlig grad anmärkningsvärt, hade
på i punkten anförda skäl funnit sig böra hos riksdagen göra anmälan enligt
§ 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet Borell.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Sundberg, Stenberg,
Mellén, Gustafson i Kasenberg, Laurén, Holmström och Björck i Kristianstad
av anförda orsaker ansett, att anledning icke förelegat för utskottet att göra
något uttalande i nyss angivna riktning samt att någon anledning till anmärkning
mot statsrådet Borell icke förelåge.

Lördagen den 26 april e. m.

125 Nr 20.

Herr statsrådet Borell: Herr talman, mina herrar! Även i fråga om ju stitieråd

och regeringsråd åberopar konstitutionsutskottet såsom utgångspunkt
för de under punkt 6 gjorda anmärkningarna konstitutionsutskottets vid 1840
—41 års riksdag gjorda uttalande, att justitieråden, med vilka regeringsråden
uti nu ifrågavarande hänseende äro likställda, bekläda befattningar, som »ovillkorligen
fordra uteslutande åt dem ägnad tid». Yad förut i dag anförts i
fråga örn regeringsformens bestämmelse angående statsråd gäller emellertid
jämväl beträffande justitieråd och regeringsråd, örn ock därutöver i samband
med löneregleringar meddelats särskilda föreskrifter. Det skulle ock enligt
min mening vara orimligt och till synnerlig skada för det allmänna, örn de
utmärkta krafter, som rymmas i högsta domstolen och regeringsrätten icke
skulle i särskilda fall få komma till användning utanför ämbetsgöromålen.
Erfarenheten har ock visat, att sådan användning ingalunda verkat menligt
på skötseln av domarvärvet.

Utskottet har också förklarat, att det i och för sig i vissa fall skulle kunna
ifrågakomma att till regeringsråd eller justitieråd på grund av deras tidigare
verksamhet eller andra speciella synpunkter lämnas offentliga uppdrag, för
vilka de ägde särskilda personliga förutsättningar, och utskottet har även erkänt,
att dessa ämbetsmän behöva för sitt ansvarsfulla värvs fullgörande oavbruten
kontakt med det dagliga livet. Utskottet anser det således icke i och
för sig vara konstitutionellt oriktigt, att ledamöterna av högsta domstolen och
regeringsrätten anlitas för offentliga uppdrag, givetvis i vad detta kan ske
med iakttagande av gällande grundlagsbud och övriga därom givna bestämmelser,
men anser sig kunna konstatera en benägenhet i senare tid hos Kungl.
Maj :t att i ökad utsträckning använda nämnda ledamöter för dylika uppgifter.
I sådant hänseende erinrar utskottet örn Nassa särskilda uppdrag, som under
åren 1925—1928 anförtrotts åt justitie- och regeringsråd, samt fäster riksdagens
särskilda uppmärksamhet på fem dylika bemyndigande^ som givits under
den nuvarande regeringens tid, däribland det förordnande för regeringsrådet
Rydin att vara ordförande i regionplanekommissionen för Stockholms
stad med omnejd, som föranlett den nu ifrågavarande mot mig riktade anmärkningen
.

Av utskottets sålunda lämnade redogörelse skulle man kunna bibringas den
uppfattningen att under åren före 1925 åtminstone i väsentligen ringare omfattning
förekommit, att justitieråd och regeringsråd sysslat med uppgifter,
som falla utanför ramen av deras ämbetsgöromål. Så är emellertid ingalunda
förhållandet. Gång efter annan har Kungl. Maj:t anlitat justitieråd och regeringsråd
för skilda uppdrag. Jag skall endast nämna några få exempel, därvid
jag börjar med ett av något äldre datum. Då frågan örn processreform
förra gången var uppe på 1880-talet, insattes ej mindre än tre justitieråd i
förstärkta lagberedningen. Älla tre hade där plats i den viktigaste och mest
arbetstyngda av subkommittéerna. Ingen anmärkning gjordes mig veterlig!
mot detta arrangemang vare sig från konstitutionsutskottet eller från annat
håll. och dock ser man av högsta domstolens protokoll, att nämnda justitieråd
dag efter dag lämnade domarbordet för att deltaga i beredningssammanträden.
Konstitutionsutskottet har omnämnt såsom anmärkningsvärt och icke stående
i god överensstämmelse med de principer, som legat till grund för utformningen
och stadgandet i 34 § regeringsformen angående justitieråd och av riksdagen
i samband med löneregleringar för justitie- och regeringsråd fattade beslut,
att statsrådet Bissmark enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat,
bland andra, justitieråden Alexanderson och Lindhagen att i egenskap av
sakkunniga inom departementet samråda med departementschefen vid fortsatt
behandling av frågan örn rättegångsväsendets ombildning. För fullgörande
av detta uppdrag hava sistnämnda justitieråd icke försummat och komma säker -

Äng. ett åt
regeringsrådet
Rydin
meddelat
uppdrag.

(Fort*.)

Nr 26.

126

Lördagen den 26 april e. m.

Ang. ett åt
regeringsrådet
Rydin
meddelat
uppdrag.

(Forts.)

ligen icke att försumma en enda timme av domstolssessionerna. Det är ägnat
att förvåna att utskottet icke i detta sammanhang funnit sig böra omförmäla
förenämnda särdeles belysande och konstitutionellt klanderfritt lämnade precedensfall.
Då utskottet förklarat sig icke kunna medgiva att andra erfarna
och särskilt lämpliga män ej skulle kunna finnas för att anlitas i stället för
dem, som i de av utskottet anmärkta fallen erhållit uppdrag, må detta vara
sant, men därmed är icke sagt att lika erfarna och lämpliga män stått att finna
i de fall det nu gäller. Vad särskilt arbetet med processreformen beträffar,
lärer man med fog kunna framställa den frågan, vilka konstitutionsutskottet
vill rekommendera till fullgod ersättning för justitieråden Alexanderson
och Lindhagen, om de nu, efter konstitutionsutskottets anmärkning, skulle
betacka sig för att vidare offra sina lediga stunder åt ifrågavarande arbete.
Ytterligare må erinras örn en del andra likaledes utan anmärkning lämnade och
mottagna uppdrag, som synas mig lämpligen bort av konstitutionsutskottet
i nu förevarande sammanhang omnämnas, siirskilt, som åtminstone ett par av
dem äro nära analoga med det uppdrag regeringsrådet Rydin på min föredragning
erhållit. Justitierådet Berglöf biträdde åren 1908 och 1909 vid förandet
av Sveriges talan i Haag angående Grisbådarnetviston. Regeringsrådet
Ernberg utredde på sin tid frågan om särskild instansordning i vissa fall. Justitierådet
von Seth utarbetade förslag till ordnande av jordbrukskassaväsendet.
Justitierådet Borgström innehade uppdrag att undersöka affären angående
Moskvarublerna. I oktober 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt regeringsrådet
Thulin att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utarbetande av förslag
till ändrade bestämmelser rörande klockarinstitutionen. Sedan Kungl.
Majit år 1919 bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla
högst fyra sakkunniga för fortsatt utredning angående klockarinstitutionen,
tillkallade statsrådet Rydén i november 1919 dessa samt anmodade Thulin att
såsom ordförande loda de sakkunnigas förhandlingar. I augusti 1921 erhöll
Thulin Kungl. Majits uppdrag att vara ordförande i patronatsrättsnämnden,
vilket arbete avslutades i december 1925.

År 1918 under den Edénska regeringens tid förordnade Kungl. Majit regeringsrådet
Rydin att vara ordförande hos statens byggnadsbyrå. Detta uppdrag
kvarstår ännu ehuru numera under avveckling.

Den 2 september 1919 utsågs regeringsrådet Rydin jämte vissa andra personer
av chefen för civildepartementet i den Edénska regeringen till delegerad
att med representanter för Stockholms stad förhandla angående såväl det sätt,
varpå Stockholms bangårdsfråga borde tekniskt lösas, som ock angående den
medverkan av Stockholms stad, som därvid måste förutsättas. Betänkande
jämte förslag till avtal mellan staten och Stockholms stad avlämnades i januari
1921. För åvägabringande av vissa jämkningar i nämnda förslag och avtal
uppdrog vederbörande kommunikationsminister år 1922 åt förutvarande delegerade
att vidtaga åtgärder för nya underhandlingar i frågan. T oktober 1921
förordnades Rydin av statsrådet Örne att vara ordförande för delegerade för
underhandling i fråga om förslag till centralbangård i Göteborg.

Åtskilliga andra exempel skulle kunna anföras, men genom den nu lämnade
redogörelsen torde vara tillräckligt ådagalagt att under en lång följd av år
enahanda förfarande som nu påtalats ägt rum och att det således icke kan sä -gas att sådant under de senaste åren och i varje fall icke under den nuvarande
regeringens tid skett i större omfattning än tidigare.

I fråga örn meddelandet av uppdrag av ifrågavarande slag förklarar utskottet
att det icke bör få bero av Kungl. Majits prövning, huruvida i visst fall
olägenheterna av justitie- oell regeringsråds användande i dylika uppdrag vore
övervägande eller icke, än mindre att denna prövning skulle kunna lämnas till
departementscheferna. Tvärt örn finner utskottet det vara självklart, både att

Lördagen den 26 april e. m.

127 Nr 2G.

i dylika lall beslutet bör bero av Kungl. Majit allena och att Kungl. Majit bör
undvika att försätta justitieråd och regeringsråd i det läge, att de måhända anse
sig icke kunna direkt avböja uppdraget. Uttryckssättet är dunkelt och ger
anledning till undran angående innebörden av det sålunda uttalade. Prövningen
av olägenheterna av justitieråds och regeringsråds användande skulle icke
få bero på Kungl. Majits prövning, men dock skulle beslut örn tilldelande av
uppdrag bero på Kungl. Majit allena.

I detta sammanhang anser jag mig böra erinra om att det uppdrag till regeringsrådet
Rydin att vara ordförande i regionplanekommissionen för Stockholm
med omnejd, som föranlett den mot mig riktade anmärkningen, meddelats
av Kungl. Maj :t och icke av departementschef. Innan jag närmare ingår på
denna anmärkning, torde det vara lämpligt att lämna kortfattad redogörelse för
regionplanearbetets innebörd och organisation. Avsikten med regionplanearbetet
är åstadkommandet av en plan för ett huvudtrafiknät för Stockholmstrakten
och förutsätter förutom undersökning av utvecklingsmöjligheterna för de redan
bestående samhälleliga områdena, även undersökning av möjligheterna till uppkomsten
av nya samhällsbildningar och av dessas lämpliga anordning i huvuddrag
i förhållande till varandra såväl som till redan befintliga förorter och
Stockholms stad. Åt den upprättade regionplanen lärer på sätt angives i utlåtande
av Stockholms förorters regionplanedelegerade icke kunna förlänas annan
än huvudsakligen rådgivande verkan. Regionplanen skall utarbetas under
samarbete mellan Stockholms stad och Stockholmsförorterna, vilka för ändamålet
sammansluta sig i ett förbund benämnt »Stockholmsförorternas regionplaneförbund».
Den del av regionplanearbetet, som angår Stockholms stads
område, ombesörjes och bekostas av staden, varemot den del, som angår det
utanför staden liggande förortsområdet, ombesörjes och bekostas av förorternas
regionplaneförbund. Förbundet har en representation benämnd'' »Stockholmsförorternas
regionplaneförbunds ombudsförsamling», som utser ett verkställande
organ »Stockholmsförorternas regionplaneförbunds direktion». Direktionen
utser teknisk chef och dennes biträden samt utövar den närmaste tillsynen över
arbetet beträffande förorterna. För frågor rörande regionplanearbetet, som
beröra såväl Stockholms stad som förorterna, tillsättes en särskild kommission
benämnd »Regionplanekommissionen för Stockholm med omnejd». Denna har
att följa regionplanearbetet i dess helhet och vidtaga de åtgärder och göra de
framställningar, som kommissionen finner nödiga för arbetets snabba och ändamålsenliga
bedrivande bland annat genom att i förekommande fall bereda vederbörande
statsmyndigheter ävensom enskilda tillfälle att med kommissionen
förhandla i regionplanearbetet rörande frågor. Ordföranden utses av Kungl.
Majit, övriga ledamöter äro landshövdingen i Stockholms län eller den, han
i sitt ställe förordnar, samt vissa representanter för Stockholms stad och för
förorterna. Hela regionplanearbetet beräknas taga en tid av tre år, och riksdagen
har som bidrag till kostnaderna beviljat 57,000 kronor, varav för budgetaret
1929—1930 anvisats Va eller 19,000 kronor.

Då jag vid övervägande av frågan örn. förordnande av ordförande i nämnda
kommission kom till den uppfattningen att regeringsrådet Rydin med sin
mångsidiga erfarenhet och erkända skicklighet samt arbetsförmåga skulle vara
särskilt lämpad för uppdraget, gjorde jag förfrågan hos honom, örn hans tid
tillät honom att mottaga detsamma och örn han eljest vore därtill villig. Han
upplyste då att samtliga de uppdrag han innehaft vore slutförda utom uppdraget
att vara ordförande i statens byggnadsbyrå, men att sistnämnda arbete
numera vore ställt på avskrivning, i vilket avseende han hänvisade till att enligt
årets statsverksproposition för ändamålet äskats för instundande budgetår
allenast 1,000,000 kronor i stället för tidigare årligen anslagna betydligt
högre belopp. I anslutning härtill skulle ock det honom såsom ordförande till -

Ang. ett åt
regeringsrådet
Rydin
meddelat
uppdrag.

(Forts.)

Nr 26. 128

Lördagen den 26 april e. m.

Ang. ett åt
regeringsrådet
Rydin
meddelat
uppdrag.

(Forts.)

kommande arvode väsentligen nedsättas. Vid nn angivna förhållande ansåg
han sig oförhindrad och villig att mottaga uppdraget. Om något hans försättande
i sådant läge att han skulle ansett sig icke kunna avböja uppdraget kan
således ej vara tal. Utskottet grundar sin anmärkning mot mig på två särskilda
skäl. Det ena att uppdraget i fråga genom den därmed förenade årsavlöningen
av 5,000 kronor kan anses likvärdigt med fast tjänst och det andra att
uppdraget genom sin egen natur i viss mån är väsentligen likartat med ett förliknings-
och skiljemannauppdrag. Utskottet förmenar således uppenbarligen
att uppdraget skulle vara att hänföra till sådant uppdrag, som enligt riksdagens
beslut år 192G ej må förenas med justitieråds eller regeringsråds ämbete.
Förbudet i fråga avser 1) tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat,
2) uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag, förening
eller inrättning, som driver bank- eller försäkringsrörelse eller vars verksamhet
eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte, 3) dylikt uppdrag i styrelse för
annat verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat
såsom aktiebolag, 4) befattning såsom tjänsteman i verk, bolag, förening
eller inrättning, som ovan sagts, 5) annan tjänstebefattning av vad slag
det vara må, 6) uppdrag såsom skiljeman. Till kategorierna 1—4 Iean uppdraget
uppenbarligen ej hänföras. Skulle utskottet möjligen avse att med sin
beteckning »likvärdig med fast tjänst» hänföra uppdraget under rubriceringen
»annan tjänstebefattning av vad slag det vara må» är en sådan uppfattning ej
hållbar. I sitt ifrågavarande uppdrag är regeringsrådet Rydin närmast att
anse såsom opartisk ordförande i en utredningsdelegation. Ett sådant uppdrag,
avsett allena för vissa år, kan givetvis icke rubriceras såsom »tjänstebefattning».
Det torde vara skäl att jämföra ifrågavarande uppdrag exempelvis
med det åt Rydin år 1918 meddelade uppdraget att vara ordförande i statens
byggnadsbyrå, vilket uppdrag står vida närmare »fast tjänst». Byrån står
upptagen i statskalendern bland andra statens institutioner samt har särskilt
av statsmedel avlönat kansli och egen för byråns räkning förhyrd tjänstelokal.
Detta uppdrag, för vilket arvode är bestämt att utgå med 500 kronor per månad,
har Rydin oanmärkt innehaft även efter tillkomsten av 1926 års bestämmelser.
Beträffande utskottets uttalande, att nu ifrågavarande uppdrag genom
sin egen natur i viss mån är väsentligen likartat med ett förliknings- och skiljemannauppdrag,
är att anmärka, att ifrågavarande uppdrag, vilket såsom förut
nämnts avser åstadkommande genom samarbete mellan intresserade kommuner
av en regionplan, som icke såsom sådan kan på rättslig väg bringas till efterrättelse
gentemot andra intressen utan erhåller huvudsakligen allenast rådgivande
verkan. Det kan alltså uppenbarligen icke i någon mån likställas med
sådant uppdrag såsom skiljeman som enligt 1926 års regler ej må utövas av
justitie- eller regeringsråd. I jämförelse med de ofta väsentligt högre ersättningar,
som utgått för tidigare av mig angivna uppdrag, av vilka vissa säkerligen
icke varit mindre omfattande och tidsödande, torde det nu ifrågavarande
ersättningsbeloppet, som icke bekostas direkt av staten, örn ock staten genom
det beviljade anslaget därtill bidrager, icke vara anmärkningsvärt. Ehuru utskottet
icke direkt påstår, att ifrågavarande uppdrag skulle avse frågor, vilka
kunna uppkomma till prövning inom regeringsrätten, vill jag emellertid säga,
att det icke kan förutsättas att Rydin skulle bliva inom regeringsrätten jävig
i någon från uppdraget härrörande eller därmed sammanhängande under regeringsrättens
prövning dragen fråga.

Genom vad jag nu anfört torde vara ådagalagt ej mindre att meddelandet av
det uppdrag anmärkningen avser icke står i strid vare sig med grundlagens bud
eller eljest meddelande för regeringsråd uti ifrågavarande hänseende givna bestämmelser
eller föreskrifter än ock att under lång följd av år uppdrag av liknande
beskaffenhet oanmärkt anförtrotts åt och utövats av justitieråd och re -

Lördagen den 26 april e. m.

129 Nr 26.

Äng. eif åt
regeringsrådet
Rydin
medddat
uppdrag.

(Forts.)

Herr Thulin: Herr talman! Jag är mycket tacksam för det svar, som herr
statsrådet här lämnat. Såvitt jag av detsamma kan finna, har herr statsrådet
aggravera^ skälen för en anmärkning i förevarande fall genom att jämväl
omnämna herr Eydins innehav av ordförandeskapet i Statens byggnadsbyrå,
vilket konstitutionsutskottet var okunnigt om. Det är ju onekligen ganska
egendomligt, att ett regeringsråd har funnit sig kunna, oaktat de bestämmelser,
som äro gällande för justitieråd och regeringsråd, fortfarande inneha en
sådan befattning som denna i Statens byggnadsbyrå. Denna befattning är,
som statsrådet angav, uppförd på rikets stat och avlönad med fast arvode.
Jag kan mycket val förstå, att då herr Rydin innehaft detta uppdrag statsrådet
har funnit, att han skulle kunna inneha det uppdrag, som det här är
frågan örn.

Jag måste emellertid anmäla en bestämt avvikande mening från den, som
herr statsrådet här företrätt beträffande tolkningen av bestämmelserna för
justitieråd och regeringsråd i avseende å deras löneförmåner. Jag anser nämligen,
att den tolkning som herr statsrådet presterade, var en i väsentligt avseende
formell tolkning av dessa ting. Herr statsrådet gjorde gällande, att de
uppdrag, som herr Rydin innehaft, inte stå i strid med grundlagens bud eller
regeringsrättens bestämmelser. Enligt min mening kan man väl säga, att de
inte stå i formell strid, men de stå otvivelaktigt i reell strid med dessa bestämmelser.

Vad nu särskilt beträffar uppdraget som ordförande i regionplanekommissionen
för Stockholm med omnejd, är det att märka, att de medel, som
stå till denna kommissions förfogande, ha tillkommit genom sammanskott från
staten, landsting och kommuner. Formellt kan det naturligtvis sägas, att det
här inte är fråga örn någon tjänst eller något uppdrag eller vad det nu kan
vara på rikets, riksdagens eller kommuns stat, men det är en förening av
dessa tre institutioner, en i allra högsta grad officiell inrättning, där herr Rydin
tillförordnats som ordförande med ett fast arvode, vilket ju i allmänhet inte
tillkommer ordföranden i sådana här institutioner, av 5,000 kronor per år. Örn
man sedan skall kalla det för lön eller för arvode vill jag lämna därhän. Åtminstone
detta uppdrag har efter mitt förmenande ansetts komma, örn inte i
formell så i reell strid med vad som finnes intaget i dessa lönebestämmelser. Det
kan ifrågasättas — jag tror inte att utskottet gjort det gällande, och åtminstone
har inte jag inom utskottet velat göra det gällande — örn det kommer i strid
med grundlagens bestämmelser, men det måste åtminstone sägas, att det tangerar
vad som är tillåtet enligt grundlagen.

Det var en annan sak, som herr statsrådet upptog, nämligen huruvida regeringsrådet
Rydin genom att erhålla detta ordförandeskap skulle kunna kom Första

kammarens protokoll 1980. Nr 26. 9

geringsråd. Ej heller torde ifrågavarande uppdrag med fog kunna påstås
komma att menligt inverka på vederbörandes arbete i regeringsrätten. Vad nu
sagts äger motsvarande tillämpning beträffande övriga i betänkandet under
denna punkt berörda uppdrag.

Med utskottet är jag emellertid såtillvida ense, att anlitande av justitieråd
eller regeringsråd bör ske med all varsamhet och urskillning. En sådan varsamhet
och urskillning har jag ansett mig hava i förevarande fall iakttagit.
Men det skulle vara att djupt beklaga, ur statsnyttans och det allmännas synpunkter,
därest icke de utmärkta krafter, som finnas inom högsta domstolen
och regeringsrätten, skulle få tagas i anspråk för särskilt maktpåliggande och
ansvarsfyllda värv i den omfattning gällande författningar det medgiva och
vederbörandes arbetstid lämna möjlighet därtill.

Jag kan icke tänka mig att kammaren skall vilja vara med örn en anmärkning
av denna beskaffenhet.

Kr 26. 130

Lördagen den 26 april e. m.

Ang. ett åt
regeringsrådet
Rydin
meddelat
uppdrag.

(Forts.)

ma i konflikt med sin ställning som ledamot i regeringsrätten. Herr statsrådet
gjorde gällande, att någon sådan konflikt inte skulle behöva befaras.
Såvitt jag förstår, kan just en sådan konflikt befaras. Herr statsrådet påstod,
örn jag uppfattade honom rätt, att det inte skulle behöva anmälas jäv
mot regeringsrådet Rydin. Såvitt jag förstår, skulle en sådan jävsanmälan
mycket väl kunna ifrågakomma, eftersom regionplanearbetet, hur rådgivande
det än är, dock är av den beskaffenhet, att det mycket väl kan föranleda
en hel del tvister, vilka komma att föras upp till regeringsrätten. Då kan det
nog bli så, att herr Rydin kan komma i konflikt med den regel, som uppställdes
av en ärad talare på uppsalabänken i förmiddags. Herr Hammarskjöld
anförde nämligen då, att den anordning, som vidtagits i fråga örn, att statsråd
och justitieråd inte skulle få inneha uppdrag, var påkallad av hänsyn
till, att man inte ville skapa en förvirring i instansordningen, så att en och
samma person innehade olika ställning i olika instanser. Här skulle ju detta
just komma att inträffa. Det är en omständighet, som det synes mig att herr
statsrådet, även örn herr statsrådet uppmärksammat den, dock inte tillräckligt
beaktat.

Jag kan inte finna, herr talman, att herr statsrådet på någon punkt har
lyckats tillbakavisa det tyngande i anmärkningen mot herr statsrådet för utnämningen
av regeringsrådet Rydin till ordförande i regionplanekommissionen
för Stockholm med omnejd. Det skulle givetvis vara en hel del att tilllägga,
men det är ju mycket långt skridet på natten, och jag har lovat herr
talmannen att vara så kortfattad som möjligt. Jag skulle till sist bara vilja
uttala den förhoppningen, att i landets högsta domstolar det inte för framtiden!
gör sig gällande en sådan formell tolkning av bestämmelserna, som här
onekligen förevarit.

Herr statsrådet norell: Endast ett par ord. Den föregående ärade talaren
synes vilja medgiva, att det, formellt sett, ej strider mot någon bestämmelse
i grundlagen, att ifrågavarande uppdrag givits åt regeringsrådet Rydin. Han
bär åtminstone inte direkt påstått, att åtgärden står i strid mot vare sig
grundlagen — vilket väl också är uppenbart — eller några andra bestämmelser,
och att det således ej kan sägas, att uppdraget utgör ämbete eller
tjänstebefattning. Frågan reduceras då till, om det i förevarande fall varit
lämpligt eller ej att lämna uppdraget åt regeringsrådet Rydin. Detta hänför
sig vidare till frågan, huruvida regeringsrådet Rydin behöver eftersätta
något av sin tid eller sitt arbete som regeringsråd för att fullgöra detta uppdrag.
Han får för detta uppdrags skull inte en timmes tjänstledighet, samma
antal ärenden kommer att beredas, och någon anmärkning mot hans sätt
att bereda ärendena, i vad de falla på honom, tror jag säkerligen lika litet
kommer att framställas nu som det framställts tidigare, då han ju haft många
och arbetstyngda och ansvarsfyllda uppdrag. Jag kan således inte finna, att
det ur lämplighetssynpunkt varit något hinder att förordna regeringsrådet
Rydin. Tvärtom tror jag att det för sakens skull är synnerligen nyttigt, att
man har till förfogande denna för detta uppdrag osedvanligt kvalificerade
kraft.

Vad jävsfrågan beträffar tror jag nu för min del inte, att det på grund
av denna regionplan kommer att uppstå tvister, som komma till regeringsrätten,
men skulle så vara, så bleve, såvitt jag förstår, regeringsrådet
Rydin lika litet jävig att handlägga en sådan tvist, som ett justitieråd blir,
då det gäller att tillämpa en lag, som han varit med örn att förarbeta. Någon
risk i detta avseende tror jag således inte föreligger. Naturligtvis kan man
i varje fall, då man har med ekonomiska ting att göra, rent teoretiskt konstruera
fram en jävsanledning. Skulle mot förmodan dylik uppkomma, är
det ju emellertid inte värre än att detta ärende får upptagas till handläggning

Lördagen den 26 april e. m.

131 Sr 26.

en dag. då regeringsrådet Sydin inte deltar i arbetet, liksom man får göra, då
lian eller annat regeringsråd av någon annan anledning, släktskap eller av
annan orsak, är jävig i ett visst fall. Men risken för någonting sådant ligger
så långt avlägsen och är så teoretisk och konstruerad, att jag inte ansett detta
kunna var skäl för mig att inte anlita denne, som jag sade, för detta uppdrag
väl kvalificerade kraft, varav han enligt sin egen, och jag är övertygad
örn även enligt sina kamraters uppfattning, inte det minsta hindras i
sitt arbete i regeringsrätten. Utskottet har ju själv medgivit, att det må stå
regeringen fritt att i särskilda fall, då en viss person inom högsta domstolen
eller regeringsrätten är särskilt kvalificerad för ett uppdrag, använda honom
till detta. Ett sådant fall föreligger, menar jag, här. Jag är alldeles ense
med utskottet om, att man bör förfara med största varsamhet, när man anlitar
ett justitieråd eller ett regeringsråd, men i detta fall har enligt min
mening denna varsamhet och försiktighet inte blivit trädd för nära.

Herr Thulin: Jag beklagar, örn jag uttryckt mig så otydligt, att herr statsrådet
fann att jag i mitt anförande reducerat frågan till en lämplighetsfråga.
Jag vill påstå, att det åtminstone inte var avsikten med mitt anförande. Jag
sökte tvärtom visa, att herr statsrådet gjort sig skyldig till en formell tolkning,
medan jag ville hävda en reell tolkning av bestämmelserna. Jag ville gå till
dessa bestämmelsers innebörd, och jag slutade, vill jag minnas, mitt anförande
på sådant sätt, att jag just ville stryka under nödvändigheten av att tillämpa
dessa bestämmelser ur verkligt reella synpunkter.

Herg statsrådet gjorde gällande, att någon tid för regeringsrättsarbetets del
inte skulle komma att eftersättas av regeringsrådet Rydin genom hans förordnande
till ordförande i regionplanekommissionen. Jag får fråga: hur vet herr
statsrådet att inte någon tid kommer att eftersättas? Har herr statsrådet verkligen
undersökt, hur pass omfattande detta arbete kommer att bli? Såvitt jag
kan förstå, kommer detta arbete att i ganska hög grad kräva sin man, så oerhört
omfattande som arbetet är. Jag sitter själv med som ledamot i regionplan -direktionen för Stockholms län, och jag måste säga att, såvitt jag nu kan se,
kommer arbetet att bli högst tyngande.

Till slut berörde herr statsrådet frågan örn jävet. Ja, jag berörde en annan
sida av denna sak, som är mera real, den nämligen att det är olämpligt att en
och samma person innehar olika ställningar i olika instanser. Det var detta som
herr Hammarskjöld i förmiddags påpekade såsom en väsentlig omständighet
vid bedömandet av regeln, att ett statsråd inte skulle få inneha ett ämbete och
utöva ett ämbete samtidigt som han var statsråd, vilket tidigare hade förekommit.
Detta kan man göra gällande även i nu ifrågavarande fall med hänsyn
till omfattningen av det arbete som förestår..

Jag kan inte finna, herr talman, att herr statsrådets senare anförande innebär
en vederläggning av de synpunkter, som jag såsom konstitutionsutskottets talesman
gjort mig till tolk för.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Endast ett par ord. Det är ju egentligen
beklagligt, att herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
skall vara den, som svarar för den anmärkning, som konstitutionsutskottet här
gjort beträffande justitieråd och regeringsråd, då dessa ämbetsmän ju inte sortera
under kommunikationsdepartementet. Men jag kan inte underlåta att i
anledning av herr statsrådets yttrande, som förefaller mig vara representativt
och typiskt för den nuvarande regeringen, konstatera det efter min mening beklagliga
faktum, att när det gäller tillämpningen av grundlagarna, regeringen
balanserar på yttersta kanten av vad som är formellt möjligt, i stället för att,
såsom i detta fall bort ske, beakta den reala synpunkten, hur det kommer att
för den allmänhet och av den allmänhet uppfattas, för vars skull och till vars
tjänst regeringsråd och justitieråd äro till.

Äng. ett åt
regeringsrådet
Rydin
meddelat
uppdrag.

(Forts.)

Kr 26.

132

Lördagen den 26 april e. m.

Ang. eli åt
regeringsrådet
Rydin
meddelat
uppdrag.

(Forts.)

Ang. vissa
av konstitutionsutskottet

infordrade
handlingar.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet med an ledning

av den siste ärade talarens yttrande, att grundlagen här skulle trätts
för nära. Jag tror att den ärade talaren inte observerat, att vad som finns kvar
av grundlagen på detta område är endast ordalydelsen i § 34, som blott handlar
om ämbeten. Alla författningar, som följt efteråt — inte grundlagsförfattningar
utan allmänna författningar — rörande justitieråd, ha blivit upphävda, och
utredning örn detta har verkställts i statsverkspropositionen 1926, andra huvudtiteln,
samt bekräftats av nämnda års riksdags beslut angående löneförbättring
åt dessa ämbetsmän och regeringsråden. Man har vid bedömandet av denna fråga
endast att räkna med dels grundlagsbestämmelsen, som blott stadgar att
justitieråd inte må tillika inneha eller utöva annat ämbete, dels ock de i 1926 års
riksdagsbeslut upptagna detaljerade bestämmelserna, som omfatta alla andra
befattningar än ämbeten och alla uppdrag, som inte må av justitieråd eller regeringsråd
innehas. 1926 års beslut innefattar en uttömmande komplettering av
grundlag sbestämmelsen. Så sent som dessa kompletterande bestämmelser tillkommit,
har man inte någon rätt att på grund av förändrade förhållanden i
dem inlägga någon annan innebörd än vad avfattningen ger anledning till.

Herr Reuterskiöld: Jag skall inte uppta någon debatt med den siste ärado
talaren angående grunderna för tolkning av grundlagen. Där stå vi tydligen
på så diametralt motsatta ståndpunkter, att ett meningsutbyte är meningslöst.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, Indes den nu ifrågavarande
punkten till handlingarna.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att den fortsatta behandlingen av förevarande memorial skulle uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Herr Reuterskiöld erhöll på begäran ordet och yttrade: Med herr talmannens
benägna tillstånd skall jag begagna tillfället att till kammarens protokoll göra
ett konstaterande, som jag inte var i tillfälle att göra då ingresserinringarna här
föredrogos. I anledning av mitt yttrande angående utskottets rätt att infordra
handlingar, i vilket yttrande jag också betonade, att utskottet bland annat infordrat
handlingar rörande soldatinstruktionen, vilka inte tillhört något protokoll,
anförde herr Karl Johan Ekman, att detta var ett misstag, en fullkomligt
felaktig uppgift av mig. I konstitutionsutskottets här föreliggande handlingar
har jag en skrivelse daterad Stockholm den 26 mars 1926 och undertecknad på
utskottets vägnar av K. von Geijer, ställd till herr statsrådet Karl Schlyter
och bland annat innehållande följande: »Härmed får konstitutionsutskottet anhålla,
att herr statsrådet behagade föranstalta örn överlämnande till utskottet
av:

dels samtliga i justitiedepartementet förefintliga handlingar rörande en under
år 1925 utgiven skrift med titeln ''Soldatinstruktion, 1925 års upplaga''.» Dessa
handlingar ha sålunda infordrats från departementet, och det är dessa handlingar,
som legat till grund för utskottets anmärkning i dechargebetänkande!
år 1926.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 1.49 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

301472