RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1930:15

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1930. Första kammaren. Nr 15.

Lördagen den 8 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Malmberg avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 177, angående
godkännande av viss överenskommelse mellan kronan och Lunds stad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 176, angående upplåtelse av vissa områden å Kungl. Djurgården till
Stockholm—Rimbo jämvägsaktiebolag och till Stockholms stad; samt

nr 178, angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholm—Rimbo
jämvägsaktiebolag samt kronan och Stockholms stad rörande marköverlåtelser
m. m.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12.

Föredrogos bankoutskottets memorial:

nr 22, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln gjorda framställning angående ändrad ordning
för prövningen av vissa ärenden om understöd åt efterlevande efter i statens
tjänst anställda personer jämte en i ämnet väckt motion.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

nr 23, med överlämnande av redaktionskommitténs för utgivande av ett historiskt
och statsvetenskapligt arbete örn den svenska riksdagen berättelse över
kommitténs verksamhet under år 1929.

Kades till handlingarna. _

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtande nr 14 samt första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 2.

Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för den
inhemska sockerbetsodlingens uppehållande jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 7 februari 1930 dagtecknad proposition, nr 82, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen besluta, att för socker, hänförligt till tulltaxenummer
120 i den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316) foFörsta
hammarens protokoll 1930. Nr 15. 1

Ang.

åtgärder för
sockerbetodlingens

uppehållande.

Nr 15. 2

Lördagen den 8 mars.

Äng.

åtgärder för
eockerbetodlingens

uppehållande.
(Forts.)

gade tulltaxa, skulle under tiden från och med den 11 mars 1930 till och med
den 28 februari 1931 eller den tidigare dag i februari 1931, Kungl. Majit bestämde,
tullen utgå med 13 kronor för 100 kilogram samt att bestämmelse
härom skulle såsom en anmärkning till nämnda tulltaxenummer intagas i tulltaxan.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft följande
tio inom riksdagen väckta motioner, vilka här nedan angivas med återgivande
av de utav vederbörande motionärer gjorda yrkanden.

Motioner väckta inom första kammaren:

av herrar Elof Andersson och Leander (1:236), däri hemställts, att riksdagen
måtte för budgetåret 1930/1931 under nionde huvudtiteln anvisa ett extra
förslagsanslag av 3,800,000 kronor att användas för sockerbetsodlingens säkerställande
under år 1930 i huvudsaklig överensstämmelse med de i sockersakkunnigas
utredning å sid. *11 och *12 angivna grunder;

av desamma (I: 237), däri hemställts, att riksdagen ville avslå det i propositionen
nr 82 framställda förslaget örn höjning av tullen å socker;

av herr Löfvander m. fl. (1:238), däri hemställts, att riksdagen måtte vidtaga
den ändring av Kungl. Maj:ts proposition nr 82, att ett minimipris av 2
kronor 50 öre per 100 kilogram sextonprocentiga sockerbetor av staten garanterades
odlarna för hela den kontraktsenligt, odlade arealen, samt att riksdagen
för detta ändamål måtte anvisa ett förslagsanslag å 4,100,000 kronor;

av herr Pålsson (1:244), däri hemställts, att riksdagen ville bemyndiga
Kungl. Majit att lämna sockerfabriksaktiebolagen tillstånd att tullfritt införa
råsocker till sådan myckenhet, dock högst sammanlagt 60,000 ton, som
erfordrades för att i enlighet med de i sockersakkunnigas betänkande å sid.
*13 och *14 härför angivna grunder åstadkomma där avsedd förbättring i sockerbetspriset
för 1930 års odling; samt

av herr Björnsson (1:247), däri hemställts, att riksdagen i anledning av
Kungl. Majlis proposition nr 82 måtte besluta i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn utredning angående möjligheten för den svenska sockerindustrien
att genom koncentration och omläggning av fabrikationsmetod nedbringa sina
tillverkningskostnader samt angående den jämkning beträffande nu gällande
tullsatser, som härför kunde vara erforderlig.

Motioner väckta inom andra kammaren:

av herr Jeppsson m. fl. (II: 393), lika lydande med motionen i första kammaren
nr 236;

av desamma (11:394), lika lydande med motionen i första kammaren nr
237;

av herr Sköld m. fl. (11:395), däri hemställts, att riksdagen ville under
riksstatens nionde huvudtitel anvisa till understödjande under år 1930 av viss
sockerbetsodling i riket och att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i motiveringen till motionen anförts ett extra förslagsanslag av 3,000,000
kronor;

av herr Heiding m. fl. (11:396), lika lydande med motionen i första kammaren
nr 238; samt

av herr Herou m. fl. (11:402), däri hemställts, att riksdagen måtte besluta
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Av motionerna hade 1:237, 1:244, 1:247, 11:394 och 11:402 för behandling
hänvisats till bevillningsutskottet; de övriga motionerna (I: 236, I: 238,
11:393, 11:395, 11:396) hade hänvisats till jordbruksutskottet.

Lördagen den 8'' mars.

3 Nr 15.

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet och jordbruksutskottet
hade ifrågavarande proposition och förenämnda motioner hänskjutits till behandling
i sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I) att riksdagen måtte — med avslag å Kungl. Maj :ts proposition nr 82 och
med anledning av motionerna I: 236, I: 238, II: 393, II: 395 och II: 396 — för
budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra förslagsanslag av 3,800,000 kronor att användas
för utlämnande, i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet föreslagna
grunder, av visst tillägg till priset för 1930 års sockerbetsodling;

II) att motionerna I: 237, II: 394 och II: 402 måtte anses besvarade genom
vad utskottet hemställt under I;

III) att motionen 1: 244 måtte, i den mån den ej kunde anses besvarad genom
utskottets hemställan under I, icke föranleda någon riksdagens åtgärd,
samt

IY) att motionen 1:247 ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits av, utom andra,

1) herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Jönsson i Slätåker och Gabrielsson,
friherre Lagerfelt, herr Lithander och herr Pettersson i Bjälbo, vilka på anförda
skäl hemställt, att riksdagen ville, med avslag å de i ämnet väckta motionerna,
bifalla Kungl. Haj:ts proposition nr 82 med den ändring dock, att den
däri föreslagna höjningen av sockertullen skulle träda i kraft från och med
dag i mars 1930, som Kungl. Majit bestämde;

2) herrar Månsson i Furuvik, ''Åström och Eriksson i Ljusdal, vilka hemställt,
att riksdagen måtte

1) avslå såväl Kungl. Maj:ts proposition nr 82 som även de i motionerna
1:236, 1:238. 11:393, 11:395 och 11:396 väckta förslagen örn uppförande
av anslag å riksstaten för sockerbetsodlingens uppehållande samt

2) förklara, att motionerna I: 237, I: 244, I: 247, II: 394 och II: 402, i den
mån de ej vore besvarade i punkten 1, icke föranledde någon riksdagens åtgärd.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Det synnerligen betryckta
läge, i vilket jordbruket överallt i världen och ej minst i vårt land
för närvarande befinner sig, ger ju anledning till en hel del omsorger för att
kunna hålla denna näring flytande. Dessa omsorger ha ju kommit till uttryck
på många håll i världen, och vi få väl också hoppas, att statsmakterna här i
vårt land icke skola kunna bortse ifrån, att extra ordinarie åtgärder äro nödvändiga
under de förhållanden, som för närvarande råda. Detta års riksdag
lärer sålunda utan tvivel få karaktären av en jordbruksriksdag, i det att de
dominerande frågorna torde —- åtminstone i viss utsträckning -— få anses vara
jordbruksfrågor.

Den speciella fråga, som nu är på dagordningen, gäller ju sockerbetsodlingen.
Vi erinra oss då, att vi under föregående år ungefär vid denna tid hade detta
spörsmål uppe, men resultatet blev ju då negativt. Nu har resultatet av förra
riksdagens beslut för det gångna odlingsåret blivit en. betydligt inskränkt odling
och i viss mån nedlagda fabriker, varjämte de råsockerfabriker, som vari);
i gång, ha fått nöja sig med betydligt avkortade kampanjer.

Det är ju alldeles självklart, att dessa förhållanden givit betydligt mindre
möjligheter till arbetsutkomster på en mängd områden. Att odlingen ändock

Äng.

åtgärder för
sockerbetodlingens

uppehållande.
(Forts.)

Nr 15. 4

Lördagen den 8 mars.

Äng. fått någorlunda stor omfattning och någorlunda gott resultat, torde ju bero
åtgärder för därpå, att de flerårskontrakt, som finnas emellan sockerbetsodlarna och sockersockerbet-
fabrikerna, inte kunna i sin helhet slopas utan måste på grund av sin karaktär
wpmhållaZde * viss utsträckning upprätthållas. Då kan det ju också hända, att odlingen
(Forts.) '' frots det ^ga priset i någon mån överstigit den tvångsodling, som kontrakten
innebära; men det är inte så lätt för jordbrukarna att i en hast lägga örn sin
växtföljd. För övrigt äro ju förhållandena ekonomiskt sett på andra odlingsområden
inte stort bättre. Naturligtvis hade betodlarna hoppats, att prisläget
under året skulle kunna undergå förändringar till det bättre och sålunda priserna
bli något fördelaktigare än de i verkligheten blevo. Därtill kommer ju,
att årets väderlek var gynnsam. Örn ett ordentligt prisläge hade kunnat upprätthållas
i lämplig omfattning, hade ju resultatet varit någorlunda tillfredsställande.

Det allmänna läget för jordbruket här i vårt land försämras dag från dag.
Man får rapporter från den ena dagen till den andra örn ideliga försämringar.
I den allmänna diskussion, som vi haft redan under remissdebatten, har det
ju hänvisats till, att jordbruket skulle övergå till animal produktion. När vi
antogo den nya tyska handelstraktaten, fingo vi emellertid en bestämd känsla
av, vilka svårigheter det skulle möta, örn vi inriktade oss på en ensidig animalisk
produktion och försökte få avsättning för denna i andra länder. Den enda
produktion, som för närvarande lönar sig och som står på en någorlunda rimlig
nivå, är ju fläskproduktionen, men det är ju inte en alltför stor procent
jordbrukare, som äro rustade för och inriktade på att ägna sig åt denna produktion.
Örn de inrikta sig på denna produktion för framtiden, vet man ju inte,
örn priserna komma att hålla sig. Efter alla ekonomiska lagar torde ju följden
av en alltför ensidigt inriktad animalisk produktion komma att bliva den, att
prisläget också blir försämrat. Jag tillåter mig att i detta sammanhang säga,
att enbart under den sista veckan hava smörpriserna ytterligare fallit med 9 ä
10 öre, och smöret befinner sig nu på den låga prisnivån av 2 kronor 40. öre
per kg. Detta innebär ett mjölkpris i de vanliga andelsmejerierna av cirka
9 öre. Så mycket jordbrukare torde denna kammarens ledamöter vara, att de
förstå, att det är ett synnerligen prekärt och bekymmersamt läge.

Vi äro väl dock överens örn, att jordbruket för vårt land har sitt stora existensberättigande
och att det inte går an att lämna de ekonomiska förhållandena
vind för våg. De säkerhetsförhållanden för riket, som bestå däri, att vi
inom landet hava en produktion, som i huvudsak täcker konsumtionsbehovet,
torde väl var och en kunna vara med örn. Vi torde ju alla erinra oss.den stora
vikt och betydelse, som detta medfört och möjligen kan komma att få i en framtid.
Enligt min uppfattning torde det ju vara riktigast, klokast och säkrast,
att man försöker lägga jordbruksproduktionen på det sättet, att man i första
hand tillgodoser den inhemska konsumtionen, och örn vi vilja se frågan ur
social synpunkt, torde väl ingen vilja förneka, att ej minst för ett land som
vårt det har sin utomordentligt stora betydelse, att vi ha en jordbrukarbefolkning,
som kan existera under något så när drägliga förhållanden.

Örn man nu måste lia sina omsorger örn alla slag av odlingar, torde väl ingen
förneka, att sockerbetsodlingen är en av dem, som är kanske mest lönande.
Genom sockerbetsodlingen utvinner man ju de största skördarna ur jorden, och
den ger det mesta arbetet och torde för övrigt för andra näringar vara en betydande
tillgång i omsättningen på olika områden. Inte.minst^har den ju en
utomordentligt stor betydelse för en hel del järnvägar, av vilka många äro byggda,
kanske enbart just för sockerbetsodlingens främjande.

Örn man känner till frågans läge i riksdagen, har man ju den uppfattningen,
att riksdagens majoritet åtminstone är för ett stödjande av betodlingen, åtminstone
i viss utsträckning. Men när man kommer till sättet för detta stödjande

Lördagen den 8 mars.

5 Nr 15.

brister enigheten. Det var ju därpå frågan föll föregående år. Man frågar sig,
huruvida detta också skall bli anledningen till ett negativt resultat vid denna
riksdag.

Att den linje, som utskottsmajoriteten gått in för, är ägnad att ingiva synnerligen
stora betänkligheter, behöver man icke vara tveksam om. En anledning
att gå denna väg skulle ju vara den, att man anser, att endast tillfällig
hjälp är erforderlig och att man sålunda skulle på det sättet kunna hålla odlingen
uppe en kortare tidsperiod. Men även det förslag, som Kungl. Majit
framlagt örn tullförhöjning, innebär ju ingenting bindande för framtiden. Om
det skulle bli riksdagens beslut, måste ju riksdagen taga ställning till dessa
spörsmål även vid en kommande riksdag, i fall så befinnes vara nödvändigt.
Och det skälet, att konsumenterna skulle belastas med ett stegrat sockerpris,
kan väl inte anses vara bärande. Anledningen till det prekära läget är ju,
såsom vi alla veta, de abnormt låga sockerpris, som råda på grund av realisation
av tillblivna överflödiga lager på världsmarknaden. Man kan tvärtom
säga, att på grund av det läge, som för närvarande råder, åtnjuta konsumenterna
en direkt subvention.

Det kan ju kanske vara onödigt att erinra om anledningarna till, att vi för
närvarande hava denna överproduktion, men vi hava själva delvis skulden
härtill. Anledningen är ju att söka ända från kristidens dagar, då^hela Europa
och inte minst vårt land i stor utsträckning måste inrikta sig på spannmålsproduktion,
som ansågs vara mest nödvändig. I detta läge ökades ju produktionen
av socker i de tropiska länderna, som sedan behållit denna ökade produktion
och nu försöka få avsättning för sitt överskott, vilket naturligtvis försvåras,
sedan Europa återgått tili en normal sockerbetsodling.

Jag tillåter mig uttala den förhoppningen, att det resultat, vartill riksdagen
i år kommer, icke måtte bli negativt. Jordbrukets läge är sådant, att någonting
måste absolut göras, örn icke det är statsmakternas mening, att jordbruket
inom landet skall läggas om, så att man skall övergå från ett relativt intensivt
till ett extensivt jordbruk. Det kan ju hända, att jordbrukarna så_ småningom
bliva tvingade till att följa en sådan anvisning, men de böra i alla
fall ha samma rätt som andra näringsidkare att få tid på sig att göra denna
omläggning. Det har ju under dessa efterkrigsår vidtagits en mängd välfärdsåtgärder
i olika former för andra näringar och för de arbetare, som haft sin
förtjänst av dessa näringar. Man har på allt sätt försökt mildra dessa omstörtningar
på det ekonomiska området, och jordbruket kan sannerligen ha rättighet
att hava någon fordran på statsmakterna härutinnan, så att inte de omläggningar,
som kunna vara nödvändiga, måtte ske för hastigt. För min del skulle
jag finna, att det vore synnerligen olyckligt, om utvecklingen skulle gå i den
riktningen, att vårt jordbruk komme att befinna sig i det nödläget, att det
så småningom måste förminskas och gå tillbaka. Jag tror, att det på lång
sikt räknat skulle för vårt land bliva en olycklig utveckling.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till det förslag, som innefattas i
Kungl. Maj ris proposition och i den av mig m. fl. avgivna, vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Åström: Herr talman! Den nu föreliggande frågan var vid fjolårets
riksdag föremål för en så grundlig genomdebattering, att det knappast
torde vara möjligt att utvinna några nya synpunkter på densamma. När jag
trots detta dristat mig begära ordet, beror detta på, att jag jämte två andra
ledamöter inom utskottet undertecknat en reservation, vari yrkas avslag å såväl
Kungl. Majis proposition som utskottets hemställan. Till detta yrkande
finns icke fogad någon motivering, och detta är anledningen till, att jag skall

Äng.

åtgärder för
sockerbetodlingens

uppehållande.
(Forte.)

Nr 15. 6

Lördagen den 8 mars.

Ang.

åtgärder för
sockerbeiodlingens

uppehållande.

(Forts.)

be att få helt kort anföra några av de synpunkter, som för mig varit avgörande,
då det gällt att intaga slutlig ståndpunkt till frågan.

Om det gäller att välja mellan tull- och subventionslinjerna, vill jag från början
erkänna, att jag absolut föredrar den sistnämnda. Den har otvivelaktigt
en del fördelar. Den höjer sålunda inte priset för konsumenterna. Även örn utskottets
ärade ordförande alldeles nyss åberopade, att denna prisförhöjning
icke skulle kunna spela någon roll för konsumenternas vidkommande, spelar
den kanske en ganska stor roll för sockerhanteringen i dess helhet. Det har under
det senaste året varit krisförhållanden på den internationella sockermarknaden.
Detta har uppmärksammats även av en sådan institution som Nationernas
förbunds ekonomiska kommitté. Den har företagit vissa utredningar örn, vilka
åtgärder som i detta fall borde vidtagas. Man har gjort undersökningar om
möjligheterna för inskränkning av produktionen genom särskilda överenskommelser
i form av den bekanta Brysselkonventionen. Men man har därvid kommit
till den uppfattningen, att utsikterna att på den vägen komma till något
resultat varit synnerligen små. Den enda framkomliga utvägen var enligt kommitténs
uppfattning en avsevärt stegrad konsumtion. Man har också från kommitténs
sida sökt animera de olika staterna att genom sänkning av acciser och
särskilda skatter på sockerhanteringen få fram denna stegring av konsumtionen.
Det visar sig ju också, att man på den vägen har uppnått åtskilliga resultat.
I den kungl, propositionen förebådas en viss ljusning på sockermarknadens
område, och denna beror, säger man, framför allt därpå, att man kan peka på
en under de sista åren avsevärt stegrad konsumtion, samtidigt som produktionen
stannat vid ungefär den förutvarande nivån. På det sättet har åstadkommits
en avsevärd sänkning av inneliggande lager, så att de inte längre kunna
utöva samma press på det allmänna marknadsläget, som förut varit fallet.

Erfarenheterna från vårt eget lands utveckling understryka riktigheten av
kommitténs uppfattning på detta område. År 1913 företogo vi det första allvarliga
försöket till en sänkning av vår sockerbeskattning. Denna sänkning
har sedan successivt fortsatt, tills fjolårets riksdag borttog den sista resten av
den direkta sockerskatten. Vår genomsnittskonsumtion av socker per invånare
här i landet utgjorde år 1913 omkring 27 kg. Den utgjorde år 1928 omkring
40 kg., vilket sålunda innebär en ökning under dessa 15 år av omkring
40 procent. Det är ju självklart, att man inte kan tillskriva hela denna ökning
eller ens den största delen därav endast borttagandet av dessa olika skattesatser,
men att detta har medverkat till en stimulering av konsumtionen är otvivelaktigt.

Örn man nu genom användandet av tullinjen åstadkommer en prisförhöjning
på socker, kommer detta rent psykologiskt i bästa fall att verka stillastående
på den nuvarande konsumtionsnivån eller i värsta fall att förminska konsumtionen.
I båda fallen blir det till skada för hela sockerhanteringen.

Subventionslinjen har också utom detta den fördelen, att den lägger de ekonomiska
bördorna på de mest bärkraftigas axlar och även ger garantier för, att
de belopp, som här avses komma en hantering till godo i form av understöd,
också verkligen göra detta. Tullinjen innebär inte någon sådan garanti. En
av riksdagens mera framstående experter på handels- och affärslivets områden
gjorde i fjolårets debatt gällande, att om tullinjen skulle bli genomförd, skulle
detta komma att medföra, att minst en halv miljon av tullmedlen skulle komma
att hamna i spekulanternas fickor i stället för att gå till sockerhanteringen.
Utom detta har också subventionslinjen den stora fördelen, att man i statsbudgeten
kan avläsa och konstatera, vad den i själva verket kostar, något som
man sällan kommer sig för med, då det gäller en tull.

Örn man på detta sätt är överens örn, att subventionslinjen är att föredraga
framför tullinjen, är detta i varje fall inte avgörande, då det gäller att taga

Lördagen den 8 mars.

7 Nr 15.

ställning till, om denna näringsgren överhuvud taget skall ha något ytterit- _ Äng.
gare understöd. Det gäller då att få ett något så när klart svar på frågan: kan
det anses, att en näringsgren, som redan nu från det allmännas sida åtnjuter odlingens
så stort understöd, att det utgör ungefär tre fjärdedelar av hela det pris, soc- uppehållande.
kerbolaget betalar för råvaran, inte redan har fått tillräckligt understöd av det (Forts.)
allmänna? Det förefaller åtminstone mig, att det skulle vara svårt att göra
gällande, att så ej skulle vara fallet. Man kan ju också framställa frågan: har
betodlingen i vårt land så mycket sämre förutsättningar än i andra länder, att
det behövs sådana särskilt kraftiga åtgärder från det allmännas sida? Fjolårets
högerreservanter besvarade i motiveringen till sin reservation den. frågan
med ett bestämt nej. Med statistiska siffror visade man, att utvinningsprocenten
av betor per hektar i vårt land var bland det högsta, som något land
kunde uppvisa, och man drog den slutsatsen, att örn överhuvud taget något av
de europeiska länderna har förutsättningar för denna odling, är det just vårt
land. Inte heller i detta avseende framkom således några starka skäl för en
stegring av understöden.

Men, säger man från betodlarnas sida. betodlingen kan på grund av de nuvarande
synnerligen onormala förhållandena inte bära sig. Den inte bara inte
ger någon vinst, utan den ger t. o. m. för en del förluster. Ja, detta kan naturligtvis
vara riktigt, framför allt för de större betodlarna, men är det inte någonting,
som vilken näringsgren som helst får finna sig i vid. vissa tillfällen
och under särskilda omständigheter? Detta är inte något speciellt undantagsförhållande
för denna näringsgren.

Man säger nu, att det är inte bara fråga om sockerindustrien, sockerbolaget
och betodlarna, ty sockerbolaget kan möjligen klara sig mycket bra genom att
koncentrera sig på raffinaderierna och genom införskaffande av råsocker få
det nödvändiga råmaterialet, och betodlarna kunna lägga örn sin odling till någonting
annat. Det är således inte för betodlarnas skull och inte heller för industriens,
som det här är en plikt för samhället att träda emellan, utan det gäller
här — och detta underströks också av utskottets ärade ordförande — en
alldeles speciellt social fråga, och för att särskilt poängtera detta hade jordbruksministern
vid utarbetandet av fjolårets proposition haft förberedande beredning
inte bara med finansministern utan också med socialministern. Vid
utarbetandet av årets proposition har man avstått från medverkan från den senares
sida. Man säger, att den arbetskraft, som sysselsättes i denna industri,
bör man framför allt vara mån örn. Vid åtskilliga tillfällen ha vi ju hört ungefär
samma tal framföras, då det gällt andra industrier.

Vid den utredning, som företogs av socialstyrelsen för några år sedan örn
arbetstillgången, då det gällde den svenska betodlingen, konstaterade man
först och främst, att det stora flertalet dylika arbetare, som hade anställning
som säsongarbetare, hade arbete under ungefär 30 dagar på året. Det är. således
en ganska liten del av året, som man verkligen har arbetsanställning.

Det skulle lia varit synnerligen intressant att i den kungl, propositionen lia
fått en redogörelse för verkningarna av 1926 års så gott som fullständiga inställande
av betodlingen. Denna utredning saknas, men vad vi framför allt
kunna vara på det klara med, det är att följderna av ett avslagsbeslut i dag,
då det gäller understöd till sockerhanteringen, kunna icke under några förhållanden
bli mera svårartade än de blevo 1929 efter det då fattade beslutet. Man
beräknar, att under 1929 minskades sockerbetsarealen med 30 procent, och man
befinner sig nu nere i 70 procent av den ursprungligen tecknade arealen. En
hel del av den arbetskraft, som under 1929 inte kunde erhålla^ anställning,^ har
helt naturligt sökt och väl också i de flesta fall lyckats att på andra områden
skaffa sig kompensation för de förlorade arbetstillfällen, som fjolårets beslut
åstadkom. Kommerskollegium varnar också i sitt utlåtande för att nu ut -

Nr 15. 8

Lördagen den 8 mars.

Äng. sträcka sockerbetsodlingen utöver den areal, som brukades 1929, ty, säger
^läckerhet* kommerskollegium, därmed skulle man endast åstadkomma, att man droge tillodlingens
kaka en del av dessa arbetskrafter till betodlingen ifrån de anställningar, som
uppehållande, de nu lyckats förskaffa sig, för att kanske sedan örn något eller några år, då
(Forts.) man p.å allvar kommer underfund med, att denna utväg icke kan uppehålla en
betodling i vårt land, återigen ställa dem utan arbetsanställning.

För några år sedan, då det på allvar var fråga örn skydd för en annan hantering
— det gällde då vår järnhantering — förde man också fram arbetarson
och arbetslösheten som de stora skälen för, att man där skulle företaga
någon skyddsåtgärd. Det gällde då en stor arbetarkår, som hade hela sin utkomst
från denna industri, en arbetarkår, som generation efter generation vuxit
fram vid de gamla järnbruken och som undan för undan utvecklats till en allt
högre yrkesskicklighet, en yrkesskicklighet, som gjorde, att det var synnerligen
önskvärt, att dessa arbetare kunde bevaras kvar i industriens tjänst. Nu efteråt
torde de flesta medge, att vi gjorde rätt den gången, då vi ej gåvo efter för
de många bevekande skäl, som framfördes för dessa tullar, men det länder
också denna arbetarkår till stor heder, att den aldrig ett ögonblick krävde av
sina representanter, att dessa skulle offra sina principer för att tillmötesgå en
enskild kårs önskningar.

Till sist skulle jag vilja framställa några små frågor till de högt ärade anhängarna
av subventionslinjen. Äro herrarna på allvar beredda att taga alla
de konsekvenser, som denna linje kan komma att medföra? Det föreligger vid
denna riksdag dels förslag örn höjd tull på socker, dels ett helt komplex av förslag
örn höjda spannmålstullar. Örn man, då det gäller innehavarna av en
procent av landets jord och därtill den bästa, svarar, att tullhöjning få ni inte.
men.ni skola få ett motsvarande belopp direkt från statskassan, kan man då
rimligen svara innehavarna av den övriga delen av landets jord på något annat
sätt, i all synnerhet som en stor del av dessa torde ha betydligt större svårigheter
att dragas med, än vad fallet är med dem, som det här är fråga örn?

. Eller en annan fråga: Örn det är riktigare att låta den föreslagna tullhöjningen
av 3 öre gå ut i form av subvention för att därigenom låta de ekonomiskt
bärkraftiga få bära denna börda, något som jag för min del inte alls
vill bestrida, då är det väl ännu riktigare att låta hela understödet till sockerhanteringen
utgå efter samma principer, således även den nuvarande tioörestullen.
Jag hoppas livligt, att de av mina ärade partivänner, som äro anhängare
av subventionslinjen, äro villiga att vara med om en sådan reform redan
nästa riksdag, men jag är tyvärr rädd för, att dess bundsförvanter av i
dag, särskilt bondeförbundarna, inte äro intresserade av en på detta sätt utsträckt
tillämpning av denna så geniala princip.

Herr talman! En enda gång har jag under tiden, sedan jag kom till bevillningsutskottet,
och jag tror det var under mitt första år därstädes, lurats med
på eu tullförhöjning. Jag.skulle kunna skylla på ungdom och oerfarenhet på
området, och den tullförhöjningen har jag sedan i många former fått äta upp
av bland andra bevillningsutskottets ärade ordförande, allra senast för i dag
fjorton dagar sedan, då det var fråga örn lyxbeskattningen. Det finns ingenting,
som jag varit med om att göra-, som jag ångrar så mycket som mitt ståndpunktstagande
den gången. Tullförhöjningen skulle då, som det så vackert
hette, hjälpa en näring att uppehålla livet. Ja. efteråt ha vi varit i tillfälle att
konstatera, att den. hjälpte varken näringen eller dess arbetare. Jag vill inte
vara med örn ett liknande resultat på detta område, och därför, herr talman,
ber jag att få yrka avslag på såväl Kungl. Maj:ts proposition som utskottets
hemställan och bifall till den av herr Fabian Månsson m. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde herr Wahlmark och herr Svensson, Carl.

Lördagen den 9 mars.

9 Nr 15.

Herr statsrådet Johansson: Herr talman! Då frågan om stöd åt den sven- _ Äng.
ska betodlingen oell vad därmed sammanhänger nu på nytt föreligger till av- a^^bJt°r
görande, torde denna angelägenhet vara så länge och utförligt behandlad, att 8^du^gens
knappast något nytt kan vara att tillföra diskussionen. Jag kan därför fatta u-ppehållande.
mig tämligen kort men känner likvisst inför frågans djupa allvar ett behov (Forts.)
att ånyo stryka under de synpunkter, som jag för min del finner värda ett
särskilt beaktande.

Det sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande är åtföljt av
en socialdemokratisk reservation, i vilken utan motivering yrkas rent avslag
ifråga om en stödaktion av det ena eller andra slaget. Jag vill icke här alls
beröra de synpunkter, som enligt mitt förmenande skulle vara att beakta, för
den händelse att sannolika skäl funnos för att antaga, att betodlingen i landet
i längden hade att räkna med en övermäktig konkurrens. Nu kan jag icke
finna något stöd för ett sådant antagande. I detta avseende framhålla de sakkunniga,
»att även örn det nuvarande läget ej kunde ge anledning till den spådomen,
att svårigheterna komme att övervinnas under närmaste året, hade dock
en ljusning inträtt i läget på världsmarknaden. Det vore uppenbart, att därmed
även utsikterna för vår inhemska betodling och den därpå grundade sockerindustrien
att bestå i konkurrensen förbättrats.»

I de bilagor, som åtfölja den kungl, propositionen, belysas utförligt de menliga
följder, som en ytterligare inskränkt eller helt inställd betodling skulle
medföra. Jag skall icke trötta kammarens ledamöter med att föredraga ur
detta rikliga material. Jag skall endast tillåta mig några citat, som genom sin
ursprunglighet äro ägnade att på ett förträffligt sätt understryka siffrornas
många fakta,

Vi veta, att de direkta och indirekta inkomsterna genom betskötsehi äro
av stor betydelse för de vuxna söner och döttrar, vilka ofta äro kvar i hemmet
för att sköta det lilla jordbruket mot ringa eller ingen kontant ersättning.
Betskötseln lämnar också ofta den enda arbetsinkomsten åt sådana
personer, vilka på grund av ålder eller nedsatt arbetsförmåga ej kunna utföra
regelmässigt eller tyngre arbete. Men härtill kommer det stöd, betskötseln
lämnar mängden av säsongarbetare, särskilt emedan arbetet i så hög
grad kan utföras av hustru och barn. Sålunda skriver en arbetarhustru som
svar å av de sakkunnigas expert utsänt frågeformulär: »Min man är tegelbruksarbetare,
men det är mest säsongarbete, varför vi varit tvungna att ta
betor till hjälp, så att vi kunnat reda oss själva och sluppit ligga kommunen
till last.» Ett annat sådant uttalande, vilket återfinnes i propositionens
bilagor, lyder: »Skall sockerbetsodlingen läggas ned och den enda
brödbiten tagas från lantarbetaren, så återstår intet annat än att fara landsvägen
och tigga.» Jag vill till detta endast lägga en erinran örn, att antalet
personer, som betodlingen här i landet, bedriven i normal omfattning,
giver sysselsättning åt, utgör icke mindre än c:a 60,000.

Vad betorna betyda för de större eller mindre jordbruk, som kunna ägna
sig åt odlingen, behöver väl här knappast ånyo understrykas. Trots de fördelar,
som odlingen genom sin natur bereder brukaren genom möjligheterna
till en god växtföljd och vad därmed sammanhänger, ha vi bevittnat, hurusom
betodlarna i allmänhet begagnat sig av sin kontraktsenliga rättighet att
inskränka odlingen intill 50 % av den ursprungligen kontrakterade. Det meddelas
nu vidare, att betodlare, representerande över 6,000 hektars odling,
söka att bli helt befriade från sina kontrakt, och det har redan förekommit
fall, där betodlare mot utgivande av särskild ersättning överlåtit sin odlingsplikt
till annan. Jag har här i min hand talande vittnesbörd örn den pessimism,
som på goda grunder griper omkring sig bland odlarna. Så skriver
en betodlare till mig — en man som jag personligen känner som en mycket

Nr 15. 10

Lördagen den 8 mars.

Äng. samvetsgrann och vederhäftig man — att han i fjol utom annat erhöll 50
atsockerbet*r kronor per tunnland för att övertaga en grannes kontrakterade betodling.

odlingens Detta visade sig emellertid så förlustbringande, att han i år icke kan överujipehållande.
taga den erbjudna odlingen ens för 75 kronors ersättning per tunnland, då
(Forts.) läget är sådant, att det skulle vara bra mycket förmånligare att låta jorden
ligga i träda. Då man vet, att arrendet för jorden vida understiger, vad
denne betodlare får betala för att bli fri från sitt kontrakt, förstår man, att
det härskar pessimism bland jordbrukarna i dessa trakter. Mig synes det
också, som örn icke några delade meningar skulle kunna finnas örn, att våra
jordbrukare och bland dem icke minst betodlarna ha det svårt. Visserligen
vet jag tyvärr alltför väl, att den ifrågasatta hjälpen åt jordbruket i dess
betryck av vissa både enskilda personer och tidningsorgan förklarats vara
obehövlig, men utan att nu fördjupa mig i denna sak ber jag att få nämna
ett enda citat, hämtat ur den ledande artikeln i Socialdemokraten för några
få månader sedan, undertecknad med redaktör Arthur Engbergs kända signatur,
där det bl. a. heter: »Jordbrukarna lia det obestridligt mycket bekymmersamt.
Därom äro alla vettiga medborgare ense.» Mig synes det, som örn
sådana bestämda uttalanden ofrånkomligt måste leda till helt annat ställningstagande
än det, som senare blivit det utmärkande på samma håll.

Betodlingens inskränkande har av allt att döma i sin mån redan utövat
ett menligt inflytande på den inhemska redan så svårt betryckta spannmålsmarknaden.
Även de sakkunniga framhålla, att en omläggning av växtodlingen
i extensiv riktning med därav med all sannolikhet följande ökad animalisk
produktion skulle, alldeles oavsett de betydande kapitalutlägg, sorn
fordras därför, medföra att det svenska jordbruket för avsättning av sina
produkter i allt större utsträckning komme att trängas på en alltid osäker och
av allt flera säljare uppsökt exportmarknad. Under sådana förhållanden finner
jag det självklart, att betodlingen bör givas det kraftigast möjliga stöd.
Det gäller dock endast att nu besluta för ett år framåt, under vilken tid
troligen nya erfarenheter bli gjorda. De sakkunniga, som Kungl. Majit tillsatt,
äro alltjämt i verksamhet och ha till uppgift att oavbrutet följa händelserna
och söka sig fram till ett fixerande av läget med beräkningar, ställda
på längsta möjliga sikt. Denna stödaktion är alltså endast ett led i strävandet
att på bästa sätt uppamma och vidmakthålla denna del av svenskt
näringsliv. Och den inhemska betodling, som det här gäller att stödja, skjuter
ingalunda över målet. Även i händelse av en inhemsk betodling i full
utsträckning, såsom den gestaltat sig under de goda åren, blir en råsockerimport
av c:a 70,000 ton erforderlig.

Vad beträffar de ekonomiska verkningarna av ytterligare inskränkning eller
helt nedläggande av betodlingen, lia de sakkunniga i fråga örn järnvägarna
konstaterat, att ett flertal sådana därigenom skulle möta finansiella svårigheter.
Den av de sakkunniga anlitade experten har uttalat, att i åtskilliga,
kanske de flesta fallen, skulle resultatet bli kapitalförlust för staten som långivare
samt för kommuner och andra som borgenstecknare. I en del fall
torde det gå så långt, att, sedan alla kapitalförpliktelser avskrivits, icke ens
driftkostnaderna kunna täckas, och ehuru järnvägens nedläggande i allmänhet
icke skulle kunna ske utan stor skada för orten, vore det under sådana
förhållanden givetvis synnerligen ovisst, örn järnvägsrörelsen skulle kunna upprättshållas
förmedelst direkt subvention i en eller annan form.

Betodlingens betydelse för vår handelsbalans kan av lättförklarliga orsaker
endast angivas försöksvis och i stora drag. Så långt den av de sakkunniga
för ändamålet anlitade experten kunnat siffermässigt beräkna den, skulle genom
råsockerproduktionens upphörande handelsbalansen försämras med ungefär
28 miljoner kronor. Han har kommit till det slutresultatet, att den för -

Lördagen den 8 mars.

11 Nr 15.

utsatta omläggningen av jordbruket efter betodlingens nedläggande skulle
minska denna försämring i handelsbalansen med 13 miljoner eller till en nettoförsämring
på 15 miljoner kronor.

Man har gentemot den kungl, propositionens förslag örn en tullhöjning med
3 kronor per hundra kg., eller från nuvarande 10 till 13 kronor, påstått att
detta skulle innebära ett sådant fördyrande av ett av våra viktigaste näringsmedel,
att det skulle bereda konsumenterna verklig ekonomisk tunga. Jag
kan icke dela en sådan uppfattning. Sockerkonsumtionen i landet, som före
kriget stigit till något mer än 27 kg. per invånare, utgjorde 1928 närmare
40 kg., och jag har nyligen i en översikt över det svenska folkets hushållsuppgifter
sett den beräkningen, att ett svenskt »medelhushåll» kunde antagas
förbruka 100 kg. örn året. Merutgiften för ett sådant hushåll skulle
alltså enligt den kungl, propositionen bli 3 kronor per år, och vi ha då att.
taga i ytterligare betraktande, att det svenska priskurantpriset å standardmärket
socker inklusive sockerskatten 1913 var icke mindre än 54.4 öre per
kg., medan det i denna dag endast är 31 öre. Vi veta ju också alla, att prisindex,
och detta icke minst då det gäller livsmedel på senare tid, tecknar
sig som en brant fallande kurva. Var finns — frestas man verkligen fråga
— gränsen för kravet på ett billigt sockerpris? Vi ha nu nått ned till ett
pris, som trots penningvärdets fall är det absolut lägsta åtminstone under
de senaste tjugu åren och långt under förkrigsnivån. Jag kan också försäkra,
att jag under samtal örn dessa förhållanden med personer med mycket begränsade
inkomster fått klart för mig, att denna fråga örn hushållens sockerutgifter
icke av gemene man tillmätes den betydelse, som annars ofta nog tilllägges
densamma.

Överallt i världen söker man också bereda den inhemska betodlingen och
sockerindustrien skydd. Det är visserligen mestadels länder, som på ett hårdhäntare
sätt än vårt eget fått lära sig förstå betydelsen av möjligheterna
till självförsörjning i onda tider, men det synes mig, som om denna syn på
tingen är fullt riktig och på ett vägande sätt stöder argumenten för skydd
även åt svensk odling och industri. Tider kunna komma, då även vi bli i
största behov av att kunna på ett drägligt sätt livnära oss själva, och en
nedlagd betodling och sockerindustri kan icke stampas ur marken, när man
behöver den.

De senast tillkallade sakkunniga i ämnet ha som bekant utformat trenne
linjer för en stödaktion. De ha därmed icke uttalat sig för någon av dem
särskilt, men de ha icke heller gjort något uttalande mot den ena eller andra.
Man har nu klandrat regeringen och mig, för att vi liksom i den kungl, propositionen
förra året följt tullinjen. Örn man liksom jag, vilket jag nu sökt
motivera, har den uppfattning, att tullinjen här är att föredraga, bör det
väl få anses berättigat att även framföra denna sin mening. Det förefaller
mig också, som örn all erfarenhet pekar i samma riktning, överallt, där
man skyndat att bringa den inhemska odlingen hjälp, har det skett tullvägen.
Sådana tullhöjningar ha genomförts i de allra flesta länder, och på
samma gång äro dessa tullsatser ofta dubbelt, ja ända till 3- och 4-dubbelt
högre än våra egna. Den vilja till fri handel, som så ofta kommer till orda
i nationernas rådslag, tycks icke på annat håll än här hemma i Sverige ingiva
betänkligheter mot att välja tullvägen. Självfallet är att dessa tullskyddsåtgärder
runt omkring i världen automatiskt medföra, enligt det minsta
motståndets lag, att våra svagt skyddade gränser bli särskilt utsatta för produktionsöverskottets
anfall.

Jag finner det också rättvist att sockerkonsumentema få bidraga till att
täcka de förluster, som genom de onormala förhållandena drabba producenterna.
Yi veta alla, att en väsentlig orsak till det nuvarande låga socker -

Ang.

åtgärder för
sockerbetodlingens

uppehållande.
(Forts.)

Nr 15. 12

Lördagen deli 3 mars.

Äng. priset är deri dumpingpolitik, som tillämpas av Tjeckoslovakien, som är Eu^sockerbet”
roPas största sockerexportör. Jag befann mig åtminstone vid fjolårets beodlingens
handling av denna fråga även i sällskap med bondeförbundsreservanterna i det
uppehållande, dåvarande sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet, herrar Tjällgren
(Forts.) och Olsson i Golfvasta, som i fråga örn förslagen att genom statssubvention
uppehålla betodlingen anförde, att en sådan åtgärd syntes dem icke vara ägnad
att i någon som helst mån motverka osund utländsk konkurrens. »Såvitt
vi ha oss bekant», yttrade de vidare, »har heller intet land, som funnit
sig i nuvarande situation böra stödja sin sockerbetsodling, mött denna utländska
konkurrens med annat än tullåtgärder, vilket förefaller egendomligt,
i fall statssubventionen verkligen vore ett effektivt medel för uppnående av
här åsyftade mål. Vi hysa även farhågor, att ett accepterande av subventionssystemet
kunde få ekonomiskt svåröverskådliga konsekvenser för vårt
land.» Det förefaller verkligen mig också som om de tungt vägande principiella
betänkligheterna mot subventionslinjen alltjämt kvarstå orubbade.
Högerreservanterna vid årets utskottsbehandling understryka också det betänkliga
i att välja understödet i form av direkt statsanslag, då det måste
medföra svåröverskådliga och icke tilltalande verkningar, därest detta system
skulle i stället för tullskyddssystemet tillgripas som medel att i mån av behov
stödja vårt näringsliv. När vi i detta sammanhang åter komma i beröring
med frågan örn den prisfördyring, som tullinjen vållar konsumenterna,
vill jag också erinra örn, att dessa redan blivit kraftigt gynnade, då de bevisligen
erhålla sitt socker till ett pris, som icke motsvarar den normala framställningskostnaden.
Och jag vill även påpeka, att den sockerkonsumtion per
individ eller hushåll, som statistiken meddelar oss, även innefattar den säkert
betydande och alltjämt stegrade förbrukningen av socker i form av njutningsmedel
av olika slag, vilka icke kunna rubriceras som egentliga näringsmedel.

Av de motionärer, som i år framträtt i frågan, har herr Sköld m. fl.
yrkat på en successiv avskrivning av den svenska betodlingen och därpå grundade
industrier. Man har därigenom velat, att staten skulle ingripa för
att mildra övergången fram till ett fullständigt nedläggande, och pekar på,
att en fortsatt inskränkning i hastigt tempo måste komma att leda till ett
utbrett nödläge. Den ärade motionärens tankegång är givetvis rakt motsatt
min egen. Jag för min del önskar att stödja näringarna för beredandet av
största möjliga utkomst för det största möjliga flertal och för att säkerställa
produktionen av viktiga konsumtionsvaror inom landet, medan den av
herr Sköld valda vägen måste leda till minskade arbetstillfällen och ett bestående
svårt ekonomiskt betryck icke minst för den mängd arbetare, vilka
grundat hela sin ekonomiska existens på tillvaron av en inhemsk sockerindustri
och kommit hela samhällen att växa upp i skydd även av det stöd
staten lämnar egnahemsrörelsen. Jag behöver icke ånyo erinra örn vad betodlingens
och sockerindustrins nedläggande skulle betyda för dessa och tiotusentals
andra, antingen de räknat sina inkomster från sockernäringen som
en permanent eller mera tillfällig inkomstkälla. Jag tvivlar nämligen på
möjligheten av att på denna korta tidrymd av sex år, som motionären räknar
med, kunna bereda någon avsevärd del av alla dessa inkomsttagare verklig
ersättning.

Inför det mig anförtrodda uppdraget att särskilt vårda mig örn jordbrukets
angelägenheter, men även dessförinnan, har jag haft rikligt med tillfällen
att med djupt beklagande konstatera de svårigheter, som möta här i
landet, ela det gäller att vinna statsmakternas stöd åt ett illa trängt jordbruk.
Jag har på sistone haft tillfälle att taga del av en hel del rapporter,
i vilka jag sett, hur jordbrukets angelägenheter vid motsvarande behandling
i främmande länders parlament föranleda snabba och effektiva beslut utan

Lördagen den 8'' mars.

13 Nr 15.

dessa långa utredningar, som vi här pläga bli så betungade med. Därute _ Äng.
i de andra länderna behövs det ofta endast ett kort konstaterande av faktum
för genomförandet av det önskade beslutet, och jordbrukets angelägenheter s^lingens
behandlas och avgöras tydligen över de politiska dagsstriderna. Det gäller uppehållande.
i den fråga, som vi nu behandla, ett utomordentligt viktigt lantmannaintresse, (Forts.)
men dock icke endast detta utan även en social fråga av största betydelse
och närmast berörande, som jag tidigare nämnt, icke mindre än c:a 60,000
människor.

I anslutning till vad jag sålunda uttalat vill jag vädja till kammaren att
vid avgörandet ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Björnsson: Herr talman! Man kan uppenbarligen i år vara något
mera tveksam att förorda en extraordinär statshjälp för betodlingens upprätthållande,
än man var i fjol. Resultatet av frågans riksdagsbehandling i fjol
blev ju negativt, men icke dess mindre ha vi haft en betodling, som omfattat
cirka 70 procent av vad man brukar kalla normal odling. Man har ej heller
från de områden, som äro direkt intresserade av betodlingen, hört talas örn, att
resultatet blev en katastrof av det slag, som då från olika håll utmålades såsom
en nödvändig konsekvens av ett negativt beslut. Men ser man efter i det
visserligen preliminära utredningsmaterial, som förelagts årets riksdag^ finner
man, att det i de trakter, där betodlingen hör hemma, har inträtt något,
som för dessa orters befolkning helt säkert mycket nära liknar en katastrof.

T byråchefen Nyströms statistiska utredning framlägges resultatet av en undersökning
angående arbetstillfällena bl. a. på egendomarna kring fyra råsockerfabriker.
Örn jag bara fäster mig vid de säsongarbetare, som haft sysselsättning
under höstarbetet med betornas upptagning, har antalet sådana på
ifrågavarande gårdar minskats från 4,835 till 3,119 d. v. s. med ungefär en
tredjedel. Konsekvensen har således blivit en arbetslöshet, som uppenbarligen
är stor. Jag nämner detta endast som ett exempel. Men liknande gäller
givetvis för allt vad betskötare heter. Man kan också konstatera, att arbetslöshet
har inträtt även vid kampanjarbetet vid sockerfabrikerna. Naturligtvis
ha följderna likaledes gjort sig kännbara för dem, som haft sysselsättning
med transportarbete och dylikt.

Men det är en annan konsekvens, som är minst lika betänklig. De arbetare,
som fortfarande lia fått sysselsättning, lia sett sin inkomst minskas högst väsentligt.
Under det att en man på säsongarbete, alltså en lejd betskötare, 1928
förtjänade i medeltal 230 kronor, förtjänade lian 1929 170 kronor. Det är en
reduktion med ungefär 25 procent. Ser jag på vad en man och en kvinna gemensamt
kunde förtjäna förut, var det c:a 400 kronor, medan det 1929 var
300 kronor. Det är 100 kronors minskning på ett år. Örn vi jämföra detta
med t. ex. ett riksdagsarvode, förefaller det ju vara en helt betydelselös bagatell.
men i det fall. då säsongarbetet endast ger 400 kronor för mannens och
hustruns arbete, är naturligtvis 100 kronors minskad inkomst en högst betydande
inkomstminskning. .

Nu kan man, som herr Åström säga, att riksdagsvänstern under krisen efter
världskriget konsekvent sagt nej till statsunderstöd och att resultatet av denna
politik varit gott. Man kan tvivelsutan pa goda grunder .säga, att denna
konsekventa politik från vänsterns sida är en av de viktigaste orsakerna
till, att vårt land tidigare än de flesta andra fått sitt ekonomiska liv ordnat
och’ återställt. Men jag vill erinra örn, att det har inträffat åtskilliga förändringar
sedan dess. Vid fredskrisens inbrott stod ju hela Sveriges näringsliv,
jordbruket lika väl som industrien, inför svårigheter, som för många medförde
ruin. överhuvud taget var landets hela ekonomiska motståndskraft bruten.

Det var en katastrof, som gick ut över praktiskt taget alla samhällsklasser

Nr 15. 14

Lördagen den 8'' mars.

Äng. med undantag möjligen för statens och kommunernas tjänare, städernas fastigå\Nockeröd*
^le^säSare och dylika. Vidare såg det statsfinansiellt ytterst hotfullt ut. Man
odlingens s*°d inför en tid av sinande statsinkomster. Nu är läget på dessa båda punkuppehållande.
ter väsentligen förändrat. Vårt näringsliv som helhet betraktat ger en avkast(Forts.
) liing, som är så betydande, att den aldrig har varit större i historisk tid. Den
är visserligen oerhört ojämnt fördelad, men folkhushållet som sådant har en
mycket god avkastning. Vidare är vårt statsfinansiella läge otvivelaktigt mycket
sunt. Därom vittnar, att vi år efter år lia kunnat sänka inkomst- och förmögenhetsskatten
till ett belopp, som måste stämplas som mycket drägligt i
jämförelse med de skatter man har på andra håll i världen.

Om nu vissa befolkningsgrupper ha att dragas nied oerhört stora ekonomiska
bekymmer, under det att andra icke veta, vad bekymmer vilja säga, förhåller
det sig utan tvivel så, att bekymmer, där de finnas, kännas mycket tyngre,
när de jämföras med deras levnadsvillkor, som inga bekymmer hava. Det
är en obestridlig sanning, som en ledamot av andra kammaren har formulerat
på det sättet, att fattigdomen kännes mindre hård, örn den delas lika av alla.

När de ekonomiska förhållandena äro sådana, finner jag det vara samhällets
skyldighet att, om det finnes någon möjlighet, bispringa dem av sina medlemmar,
som hava särskilda ekonomiska svårigheter. Den omständigheten, att
man icke kan hjälpa alla, får naturligtvis icke hindra en att lämna den hjälp
man kan lämna. Jag kan mycket väl förstå herr Åström, då han erinrar om
de svårigheter, som järnindustriens folk haft att utstå utan egentlig hjälp. Men
det förhåller sig dock litet annorlunda med järnindustrien än med sockerindustrien.
Järnindustrien utgör grunden för många andra grenar av vårt näringsliv.
Det är således utomordentligt mycket svårare att där bringa hjälp,
men jag kan försäkra herr Åström, att örn det hade funnits någon möjlighet för
mig, skulle jag med stor glädje ha röstat för sådana statsåtgärder, som hade
bringat järnidustriens arbetare hjälp över nödläget. Det är efter min uppfattning
den hårdhjärtade arbetslöshetspolitik, som förts i detta land, som herr
Åström bör klandra, icke dem, som nu i ett annat läge vilja hjälpa arbetare,
vilka sitta kanske lika illa nu som järnindustriens folk tidigare.

I detta samband vill jag söka besvara ett par av de frågor, som herr Åström
framställde. En fråga var av ungefär detta innehåll: örn man nu vill hjälpa
sockernäringens folk, är man då också beredd att taga konsekvenserna i fråga
örn jordbruksnäringens folk i allmänhet inför de svårigheter, som jordbruksnäringen
påståtts hava? På den frågan vill jag svara, att jag för min del icke
är övertygad örn, att jordbruksnäringens svårigheter i allmänhet äro så stora
som svårigheterna för denna koncentrerade näring äro. Jag tror icke, att prisfallet
på spannmål är procentuellt tillnärmelsevis så stort som prisfallet på
socker. Vidare vill jag svara, att även örn jag kommer att rösta emot alla förslag
till tullförhöjningar, kan jag icke för det fall, att jordbruksnäringens svårigheter
till beskaffenhet och omfattning bliva ordentligt konstaterade, motsätta
mig stödaktioner av det slag, som här föreslås för sockernäringen.

För det andra gjorde herr Åström ungefär följande fråga: om man nu icke
vill vara med örn att giva ett som behövligt ansett stöd åt sockernäringen i
form av 3 öres tullförhöjning, är man då beredd att nästa riksdag yrka på att
taga bort även det nuvarande tullskyddet av 10 öre? Därpå vill jag svara med
den hänvisning — vilken herr Åström i egenskap av ledamot i bevillningsutskottet
ofta varit med om att underteckna — till den pågående tullutredningen.
Då en näring en gång har anpassat sig efter en tull, skulle det ju
vara ytterst obetänksamt, och jag är säker örn att herr Åström icke själv skulle
vilja rekommendera den åtgärden, att helt plötsligt av rent principiella skäl
taga bort tullen. Man får där vara beredd på en avveckling under hänsynstagande
till de svårigheter, som äro förknippade med varje avveckling.

Lördagen den 8 mars.

15 Nr 15.

När herr Åström sedan slutade sitt anförande med en liten syndabekännelse _ Äng.
om, att han en gång i ungdomlig oerfarenhet hade röstat för höjd glastull och
att denna visat sig misslyckad, kan jag till en början säga, att jag icke röstade odlingens
för den höjda glastullen. Men det är inte för att på något sätt förhäva mig, uppehållande.
som jag talar därom, utan jag vill endast erinra om, att det den gången var (Forts.)
fråga örn en tullförhöjning, som än i denna dag kvarstår. Denna gång är det
fråga örn ett tillfälligt statsunderstöd, och det är efter min mening härvidlag
en principiellt så djupgående skillnad, att man icke kan draga några konsekvenser
från det ena fallet till det andra.

Örn vår sockernäring vore dömd att gå under och det icke funnes några som
helst utsikter för den att ånyo komma i gång utan extra stöd, skulle man emellertid
uppenbarligen lika fullt vara mycket tveksam om att giva ett sådant understöd,
som utskottsmajoriteten här har förordat. Jag vågar naturligtvis
icke profetera på detta område, men jag vill erinra om, att en av de experter,
som de sockersakkunniga har anlitat, herr Sylwan, Malmö handelskammares
sekreterare, konstaterar, att sista skördeåret är det första sedan 1922—1923,
som uppvisat ett direkt produktionsunderskott. Det innebär ju, att man nu
börjar äta på det lager, som finnes, och det är väl troligen förefintligheten av
detta stora världslager, som framför allt är orsaken till det för närvarande
rådande låga sockerpriset. Man kan visserligen icke göra gällande, att världsmarknadens
sockerpris för närvarande är ett dumpingpris i den meningen, att
det skulle vara lägre än produktionskostnaden på alla ställen i världen. Det
lär vara konstaterat, att Javas sockerindustri arbetar med god räntabilitet till
nu rådande pris. Men därmed är icke sagt, att det blir Javas billiga produktionskostnader,
som i en framtid komma att bestämma sockerpriset. På Java
produceras för närvarande ungefär en tiondel av hela den kvantitet socker,
som förbrukas. Örn man nu tänker sig, att det icke funnes något lager och
man följaktligen behöver ytterligare en. nio gånger så stor produktion som den
Java kan åstadkomma i närvarande stund för att täcka världsbehovet av
socker, äro sannolikt icke ägarna av den holländsk-javanska sockerindustrien
så dumma, att de sälja sitt socker till det lägsta pris, som de överhuvud taget
kunna med vinst göra. Jag antar, att de följa all annan köpmannametod att
taga så mycket betalt, som de kunna. Ja, det intygar herr Enhörning. Om
man för att täcka världsbehovet av socker överhuvud taget behöver tillgripa
betodling, kommer således naturligtvis det pris betsockret representerar att
bliva bestämmande för världsmarknadspriset.

Det finnes dessutom ett annat glädjande symtom för dem, som vilja se optimistiskt
på denna fråga. Det är, att världskonsumtionen, måhända till stor
del på grund av det nu rådande låga sockerpriset, är stadd i ständig och snabb
stegring. De siffror, som finnas, torde giva vid handen, att stegringen är ungefär
4 procent per år. Då man nu vet, att ännu ungefär en tredjedel av det
socker, som förbrukas i världen, fås av sockerbetor, huvudsakligen i Europa
och till någon del i Förenta staterna, är det ingalunda osannolikt, att man örn
en tid kan få se ett helt annat pris på världsmarknaden än det nu rådande.

Men därmed är naturligtvis icke sagt, att Sveriges betsockerindustri har
utsikter att konkurrera. Jag tror dock, att man kan säga, att örn en hetsockerindustri
överhuvud är möjlig i Europa, bör den vara möjlig även i vissa delar
av Sverige. Emellertid föreligga tvivelsutan så stora variationer i de naturliga
förutsättningarna för betodlingen, att man måste göra klart för sig, örn
det kan vara skäl att överhuvud taget lämna något som helst understöd för
bedrivande av betodling på åtskilliga av de trakter, där sådan nu förekommer.

Herr Clemedtson och jag hade i fjol en liten diskurs örn förutsättningarna för
betodling i Blekinge. Han ville göra gällande, att de vore nästan lika goda
som i Skåne. I den utredning, som de sockersakkunniga nu ha lämnat, finns

Nr 15. 16

Lördagen den 8 mars.

Äng. det några intressanta uppgifter om betskördens avkastning i rent socker, ut°Sockerbitryckt
i så och så många ton per hektar. Det beräknas, att man nere i Skytts
odlingens °°h Oxie härad, som anses ha de gynnsammaste förutsättningarna, per hektar
uppehållande, betmark får fram 5.7 ton socker eller 57 säckar örn 100 kg. var, under det man
(Forts.) i Blekinge får bara 43.5 säckar örn 100 kg. Den procentuella skillnaden är
alltså högst betydande. Det är uppenbart, att just hektarskördens storlek mer
än mycket annat är avgörande för betsockrets framställningskostnader. I detta
avseende kan jag erinra örn några siffror, som herr Nanneson fått fram ur
bokslut. Han har för ett antal egendomar, visserligen för år 1921—1922,
beräknat ett medelpris per deciton betor, som han betecknat med 100, d. v. s.
han antar, att det kostar i medeltal 100 enheter att framställa en deciton betor.
På de tio bästa jordbruken kostade det emellertid då icke mer än 85 mot 122
på de tio sämsta. Det är således en skillnad av icke mindre än 37 procent
i fråga örn framställningspriset för en deciton betor. Under sådana förhållanden
förefaller det mig, som om det ligger mycken vikt på, att herr statsrådet
och ^chefen för jordbruksdepartementet ser till, att den undersökning, som nu
pågår, tager sikte på just denna omständighet. Detta har också i motiveringen
för utskottsmajoritetens förslag understrukits.

Ja, herr talman, jag kan ännu icke finna, att läget för närvarande, så långt
man kan bedöma det, är så hopplöst, att man bör skriva betodlingens dödsdom
redan nu. Å andra sidan kan jag naturligtvis lika litet påstå motsatsen, men
vilket som än må vara fallet, vare sig de svårigheter, som sockernäringen nu
har, innebära början till slutet eller äro av övergående beskaffenhet, förefaller
det mig, som om man med hänsyn till vårt lands ekonomiska resurser i stort
sett med gott samvete kan vara med örn en tillfällig stödaktion, såframt man
kan giva denna stödaktion en sådan form, att den icke prejudicera^ Herr
Åströms exempel med den misslyckade glastullen, som vi ännu ha att dragas
med, visar ju, hur seg en tullförhöjning är, då man vill få bort den, och det
kunde anföras andra, ännu mycket mera drastiska exempel därpå.

Herr Åström har för övrigt redan gjort undan arbetet att kritisera tullinjen.
Jag vill bara erinra om, att tullinjen skulle belasta sockerkonsumenterna med
i runt tal 6 miljoner kronor. Till att börja med blir där en liten post spillvatten.
På dessa 6 miljoner skola grosshandlarna ha en uppbördsprovision av
4 procent, vilket utgör icke mindre än 240,000 kronor. Jag antar, att Sveriges
sockergrosshandlare icke ha något emot att dela ett sådant belopp som 240,000
kronor, men det är i alla fall icke stödaktionens syfte att hjälpa dem. Vidare
har man beräknat, att ungefär en miljon av de sex, som tullen skulle kosta
sockerkonsumenterna, skulle hamna i deras fickor, som bedriva spekulationsaffärer
i prisväxlingarna på grund av en tillfällig prisförhöjning. Detta är
nu ett par praktiska olägenheter, som vid sidan av den principiellt viktigare,
nämligen svårigheten att få bort en tull, sedan man en gång infört den, äro av
synnerligen stor betydelse.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet pekade på, att all erfarenhet
från andra länder gav vid handen, att man borde välja tullinjen. Jag
vet inte riktigt, vilka länder han syftade på. De tullförhöjningar, som helt
nyligen företagits på olika håll i de högprotektionistiska europeiska staterna, ha
vi inte sett någon verkan av. Verkan kan möjligen bliva densamma som verkan
för vårt land har blivit av en efter min mening förvänd tull- och skattepolitik.
Vår sockerindustri är efter min mening orimligt fördelad, för mycket spridd
och till följd härav, — i varje fall huvudsakligen, — överkapitaliserad, vilket
ju ingalunda är detsamma, som att det nu skulle finnas något nämnvärt vatten
kvar i sockerbolagets kapital. Örn man vill jämföra Sverige, icke med de
högprotektionistiska länderna och framför allt icke med den erfarenhet, som
måhända kan inhämtas örn något tiotal år av deras nuvarande tullpolitik, utan

Lördagen den 8 mars.

17 Nr 15.

i stället med de frihandelsländer, som finnas, kan man taga Danmark och Holland.
I Danmark har man ett tullskydd, som faktiskt är 4.3 öre per kg., även
örn det i de sakkunnigas utredning under litet försåtlig form figurerar som
10 öre. I detta land har man en betodling av ungefär samma utsträckning som
den vi ha i Sverige. Han hav ett stort sockerbolag och ett eller två mindre
företag i branschen. Det större sockerbolaget där är fullt jämförbart med vårt.
Hedan vårt stora sockerbolag har 135 miljoner i aktiekapital, har det danska
22 ‘/a miljoner. Hedan vårt stora sockerbolag har ett tjugutal råsockerfabriker
eller saftstationer, har det danska bolaget sex eller sju, alltså tredjedelen. Hen
i Danmark har man icke med konst uppammat en sockerindustri på andra ställen
än där en sådan industri har naturliga förutsättningar. Det har visserligen
nu gjorts försök att i Danmark få fram ökat statsskydd för sockernäringen,
men icke minst jordbrukarna i landet ha bestämt motsatt sig en sådan åtgärd.
Vi ha vidare ett land som Holland, där man rakt inte hav någon tull och där
man, såvitt jag kan döma av de handlingar jag haft till förfogande, har en
mycket stabil sockerindustri trots frånvaron av tull. Under sådana förhållanden
har jag blivit övertygad örn, att i länder, där tullskyddet har varit lågt
eliev intet, hav sockerindustrien visat sig äga en vida större motståndskraft än
i högprotektionistiska länder. Om man nu tillhör ett land, som i tullavseende
står så där litet mitt emellan de verkliga frihandelsländerna och de högprotektionistiska,
lär man också kunna konstatera, att motståndskraften hos vår sockernäring
ligger ungefär mitt emellan. Jag tycker, att det skulle vara i hög
grad oklokt, om man nu försökte att minska denna motståndskraft genom att
slå in på en annan väg än den vi i stort sett ha följt, och att man således överhuvud
taget icke bör vara med om några tullförhöjningar, även om man icke
kräver omedelbara tullsänkningar.

Herr talman! Det jag nu hav anfört torde visa, att jag i slutvoteringen kommer
att rösta för utskottsmajoritetens förslag, vilket jag förordar till bifall.

Herr Johansson, Johan Peter: Herr talman! Sedan nu herr Björnsson
lämnat en så utförlig redogörelse för utskottsmajoritetens förslag, kan jag angiva
min ställning i mycket korta ordalag, ty jag står ju på samma linje som
han.

Jag hav vid detta ärendes behandling i utskottet fäst mig vid den oklarhet,
som ännu råder i denna fråga trots alla de många irtredningar, som vi ha haft.
Av den föreliggande utredningen framgår det icke, hurudan ställningen på
världsmarknaden är för den närmaste framtiden, och man får heller ingen
antydan, som gör det möjligt att bedöma, huruvida det finnes någon utsikt
att genom att rationalisera industrien här hemma hos oss förbilliga sockertillverkningen.
Vad man under alla omständigheter synes böra gå ut ifrån är, att
sockernäringen aldrig kommer att kunna stå på egna ben i detta land och
reda sig utan statshjälp. Förr eller senare måste ju då den frågan tränga sig
fram, vilket som kan vara klokare för staten: att avveckla en näring, som
icke bär sig, eller att hålla den vid liv genom understöd till vilket pris som
helst.

Utskottets ärade ordförande och även jordbruksministern betonade, att sockernäringen
har en ofantligt stor betydelse för landet i sin helhet. Den må ha
den betydelse den har, men för att angiva några mått på de dimensioner sockerfrågan
i verkligheten har, kan jag nämna, att icke fullt 1 procent av Sveriges
åkerjord nu användes för betodling. Värdet av Sveriges hela skörd uppgår
till omkring 1,200 miljoner kronor, varav betskörden omfattar 27 miljoner,
eller 2V« procent. Herr jordbruksministern nämnde också att sockerfrågan
har stor betydelse för vår handelsbalans. Om jag har kommit över riktiga siff Första

hammarens ■protokoll 1930. Nr 15. 2

Ang.

åtgärder för
socker bet -odlingens
uppehållande

(Forti*.)

Nr 15. 13

Lördagen den 8 mars.

Äng. ror ingår sockret i hela vår ekonomiska omsättning med endast en halv proåtgarder
för cent. Man kan således icke säga, eller man gör sig i varje fall skyldig till
odlingens en överdrift, örn man säger, att Sveriges ekonomiska väl och ve hänger på socuppehållande.
kerfrågan. Den är tvärtom i själva verket en tämligen liten fråga.

(Ports.) Jag har icke heller kunnat förstå, att det skulle vara ett förnuftigt sätt att
använda den bästa hundradelen av Sveriges jord på sådant sätt, att man av
folkhushållet måste kräva ut 18 miljoner kronor i tull och dessutom nära 4
miljoner kronor i understöd, bara för att det över huvud taget skall bära sig
att bruka denna hundradel. Hur skall det då kunna bära sig att bruka de
andra nittionio hundradelarna, som bestå av sämre jord, som sakna understöd
och som få bidraga till att skatta åt den bäst lottade hundradelen?

Det har här samt i den reservation, som avgivits till stöd för Kungl. Majlis
förslag, starkt framhållits betydelsen av den sociala sidan av denna fråga.
Det är ju också alldeles klart, att om några tiotusental arbetare bli arbetslösa,
är detta ett samhällsont, som man får försöka avvärja. Men arbetslöshet förekommer
inte bara i Skåne. Den förekommer överallt i vårt land, och den förekommer
i stor utsträckning och i än mer elakartade former i Norrland exempelvis,
där det ena sågverket efter det andra nedlägges och stora skaror av arbetare
bli utan sysselsättning. De ha icke ens möjlighet, såsom fallet är med
betarbetarna där nere, att falla tillbaka på ett eget hem, där de kunna ha
någon sysselsättning. De stora striderna i norrlandsskogarna äro till väsentlig
del en kamp örn arbetstillfällena. Det är en strid örn rätten att få arbete -—
där finns tre gånger så mycket folk än som behövs för skogs- och flottningsarbetet.
Skall man nu släppa till nära fyra miljoner kronor för att lindra arbetslösheten
och den nöd, som därav följer, bör man givetvis placera dem på den
plats, där de bäst behövas, och det är knappast i Skåne.

Herr talman! Med de synpunkter jag har på denna fråga skulle jag måhända
egentligen ha kommit fram till samma slutsats som herr Åström och yrka avslag.
Men nu föreligger här icke något förslag att hjälpa arbetarna i Norrland,
och jag är dessutom icke fullt övertygad om, att icke sockernäringen genom
en lämplig rationalisering av driften och under möjligen inträdande bättre
konjunkturer kan komma att stå på egna ben med en rimlig tull, avpassad i
förhållande till övriga tullar. Jag har velat se tiden an och därför anslutit
mig till utskottsmajoriteten. Vissa tecken tyda ju också på, att vi gå mot bättre
konjunkturer, ty det är fastslaget, att produktionsökningen har avstannat, medan
konsumtionsökningen alltjämt fortgår, och detta bör lia till följd en bättre
balans mellan tillgång och efterfrågan, vilket i sin ordning bör ha till följd
bättre och stabilare priser. Dessutom måste man ju säga, såsom herr jordbruksministern
också mycket riktigt anmärkte, att betodlingens upprätthållande
är ägnat att i någon mån lätta trycket över jordbruket.

Vidare vill jag också säga gent emot herr Åström, som här yrkade rent avslag,
att de avtal, som nu binda betodlarna, lia tillkommit under medverkan
av första statsmakten, och det kan väl ifrågasättas, huruvida staten har alldeles
fria händer att i denna fråga handla som den vill utan att taga någon
hänsyn till dessa avtal. Först då dessa avtal nästa år utgå, anser jag för min
del, att staten kan upptaga denna fråga utan att känna sig bunden av vad som
tidigare förekommit.

Beträffande slutligen sättet att finansiera det ifrågasatta understödet kan jag
inte förstå, att det kan vara rättvist att ordna det så, att den, som har de
flesta munnarna att mätta, skall betala den största och drygaste andelen
av understödet. Rättvisare är det väl att ordna så. att den som har den största
ekonomiska bärkraften också får kännas vid det största bidraget. Sockertullen
här i landet är för övrigt redan nu mycket hög. mer än dubbelt så hög
som i Danmark. Det finns, såvitt jag vet, ingen enda näring i detta land.

Lördagen den 81 mars.

19 Sr 15.

som åtnjuter så högt tullskydd som sockernäringen. Sockret kostar nu i Hamburg
20 öre per kilogram och i svensk hamn 21 öre. Lägger man en tull av
tretton öre på denna vara kommer man upp till ett tullskydd, som ligger mellan
60 och 70 procent av varans värde. Jag anser också, att den direkta understödslinjen
har företräde framför tallinjen, emedan den alldeles avkopplar de
spekulationsmoment, som alltid följa med ändringar i tullsatser, och dessutom
garanterar den ju betodlarna under alla omständigheter ett visst bestämt pris.

På grund härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Kristensson: Herr talman! Då jag deltagit i utskottets arbete och där
yrkat avslag på Kungl. Maj:ts proposition och de motioner, vari subventionering
av sockerindustrien i en eller annan form påkallats, men var förhindrad
att deltaga, då det definitiva beslutet fattades, vill jag med några
korta ord redogöra för de skäl, som dikterat mitt ståndpunktstagande i år.
Jag kan verkligen fatta mig kort, ty efter den synnerligen uttömmande debatt,
som ägde rum förra året, och då enligt mitt förmenande situationen
i år i stort sett är ensartad med föregående års, är det egentligen synnerligen
litet nytt, som man här kan komma med. Örn det föreligger någon skillnad,
så består den, efter mitt sätt att se på frågan, endast däri, att skälen
för avslag såväl på Kungl. Maj :ts proposition som på utskottets förslag
nu förefalla vara än starkare. Kungl. Majit har begagnat den mellanliggande
tiden för att införskaffa ytterligare upplysningar och informationer rörande
sockerfrågans läge, och jag kan icke neka till, att åtskilliga av de nya fakta,
som lämnats i årets proposition, äro synnerligen värdefulla, då det gäller ett
ståndpunktstagande till dc föreliggande förslagen.

I detta hänseende intar den av doktor Arrhenius verkställda utredningen säkerligen
första rummet. Jag förmodar, att kammarens ledamöter ingående
studerat detta aktstycke. Det synes vara otvetydigt, att de, som tvivlade
på det svenska sockrets möjlighet att uthärda i konkurrensen med rörsockret,
fått sina tvivel ytterligare stärkta genom den rad av upplysningar, som
lämnats angående rörsockrets segertåg över världen alltsedan förkrigstiden.
Jag vill blott erinra därom, att oaktat man kommit upp till samma storlek
av produktionen av betsocker nu som före krigets utbrott, tillfredsställer i alla
fall rörsockerproduktionen tre fjärdedelar av hela världens konsumtion. Hedan
detta faktum är belysande för frågans läge. Men vi få vidare i denna
utredning veta, att man på Java faktiskt kan producera socker med vinst
även till dagens priser. Vi få följa resultaten av den rationaliseringsprocess,
som där pågått och alltjämt pågår, vi få taga del av de storartade resultat,
man på rent vetenskaplig väg har nått, då man kommit till 30 procents ökning
av produktionen bara genom utexperimenterandet av en ny sockerplanta.
Och man arbetar allt fortfarande vidare på detta område. Jag skall icke
trötta med några vidlyftigare uppräkningar, jag bara erinrar därom, att man
med framgång arbetar på att få dubbel skörd på samma tid på vilken man
förut fick en skörd. Man har talen 18—12—9; under det man förut fick
en skörd på 18 månader, har man pressat ned denna tid till 12, och man
arbetar för att komma ned till 9. Då har man två skördar i stället för en
på samma tid! Vilken betydelse detta har både för prisnivån och produktionen,
förstår var och en.

Vi få vidare veta, att man med stor sannolikhet kan räkna med, att det
andra stora producentlandet, Kuba, snart kommer att följa Javas exempel.

Äng.

åtgärder för
socTcerbetodlingens

uppehållande.
(Ports.)

Nr 15. 20

Lördagen den 8 mars.

Äng. Om de politiska förhållandena där bli ordnade är det antagligt, att amerimsockerbeT
danskt kapital insättes och genomför samma rationaliseringsprocess och man
odlingens där ^ar samma möjligheter att sedan slunga socker ut på världsmarknaden
uppehållande, till de billiga priser, som Java nu kan göra. Och förhållandet är detsamma
(Pörte.) även på andra platser i världen, där rörsockret har stora möjligheter att tränga
fram.

Man känner, då nian läser detta, dystra aningar beträffande den svenska
sockerbetans möjlighet att uthärda i denna konkurrens. Och kan den det icke —
ja, då stå vi inför tvenne alternativ: antingen att den tillfälliga hjälpen,
vare sig den nu lämnas efter Kungl. Maj:ts eller utskottets linje, ingalunda
blir tillfällig, utan måste bli permanent, eller också att sockerproduktionen
i vårt land måste upphöra. Men ett upprätthållande av produktionen inom
landet på sådana villkor, som här äro föreslagna, kan jag för min del icke
finna vara förenligt med sunda ekonomiska principer, och i den mån en sådan
ekonomisk politik vinner allmän utbredning, betyder den, att landet i
sin helhet kommer att bli allt fattigare. Ty vi kunna icke utan bakslag belasta
de näringar, som förmå hävda sig i den internationella konkurrensen,
med uppehållande av de näringar, som icke ekonomiskt bära sig.

Det är ur denna synpunkt, herr talman, som jag finner det ytterligt betänkligt
att biträda utskottets förslag, och att jag icke ett ögonblick vill
reflektera på Kungl. Maj:ts tullförslag, därom torde jag tillräckligt ha uttalat
mig till kammarens protokoll föregående år.

Rent allmänt-ekonomiskt sett är det naturligtvis en stor fördel för landet,
om våra importartiklar sjunka i pris, medan våra exportartiklar om möjligt
bibehålla sin prisnivå eller kanske rentav öka densamma — så var ju för övrigt
fallet under större delen av föregående år. Sockret är en stor närings- och
samtidigt en relativt oskyldig njutningsartikel. Örn man nu genom vetenskapens
och teknikens framsteg kan producera denna vara till billigare pris, har
ju därigenom mänskligheten i sin helhet erhållit en motsvarande förmån. Frågan
blir då, örn man genom konstlade åtgärder skall hindra det svenska folket
från möjligheten att komma i åtnjutande av denna förmån. Oupphörligt inträffar
det under utvecklingens gång, att än den ena varan och än den andra
genom förbättrade produktionsmetoder framställes till billigare priser. De
länder, som vägra sina bebyggare att få del av utvecklingens framsteg i berörda
hänseende, binda ris åt sin egen rygg.

I detta större sammanhang måste vår inhemska sockerkris ses, och vi få
inte glömma, att staten redan lämnar ett högt årligt understöd åt sockerbetodlingen.
Utan att från något håll, såvitt jag vet, ha blivit emotsagd anförde
jag föregående år, att det nuvarande tullskyddet bekostar allt ackordsarbete
på betfälten, allt annat arbete för jordens bearbetning, körslor m. m..
och ändå blir det mer än miljonen över för själva sockerindustrien och de
arbetslöner, som denna kräver. Mot denna bakgrund måste det argument skådas,
som vill göra denna fråga till en ren arbetslöshetsfråga. Då staten
redan lämnar så stort understöd, som nyss nämnts, och vartill vi väl knappast
ha många motstycken, huru skall det då kunna ekonomiskt försvaras,
att statsmakterna för att skydda denna näring taga ännu ett steg? Och
kan man ändå icke med ett visst fog av berättigande göra den frågan, hur
det är möjligt, att man i Danmark producerar socker, då man där har ett
betydligt lägre tullskydd än här i landet.

Herr talman! Då vi fortfarande icke veta, huruvida den svenska sockerodlingen
och sockerindustrien skall kunna rationaliseras i tillräcklig grad,
sett ur rent statsekonomiska synpunkter, och ett bifall till utskottets förslag
näppeligen kan undgå att fördröja den nödiga utvecklingen i sådant hänseende,
synes det, som örn det vore bäst för alla parter, om riksdagen icke

Lördagen den 8 mars.

21 Nr 15.

heller i år ginge in för en så föga genomtänkt stödaktion som den nu föreslagna
subventioneringen. Blir det så, att den inhemska näringen måste avvecklas,
då, herr talman, torde denna kammare säkerligen få mer än ett tillfälle
att taga under övervägande, vad som bör och kan göras för de samhällen,
som blivit mest nödlidande. Men detta blir en annan och senare fråga. De
positiva förslag, som i dag föreligga, äro icke utarbetade ifrån denna utgångspunkt,
och jag tror icke, att de i längden äro ägnade att på bästa sättet
hjälpa det folk, som lever och livnär sig i betodlingsdistrikten.

Då jag, i olikhet med den föregående ärade talaren, icke kan inse annat,
än att riksdagen har fullkomligt fria händer vid beslutets fattande, ber jag
med dessa korta ord få yrka bifall till den reservation, som är avgiven av herr
Månsson i Furuvik m. fl.

Herr audre vice talmannen: Herr talman! Arårt lands ekonomiska liv har
under de senaste årtiondena i stort sett gått stadigt framåt. Även jordbruket,
landets modernäring, har under statens hägn och skydd utvecklats och intensifierats.
Visserligen har det därunder, såsom nu, för jordbruket varit ekonomiska
nedgångsperioder, men trots allt har det i olika avseenden förbättrats.
Staten har därvid frikostigt bidragit med stora summor för egnahemsrörelse
och kolonisation, vilket sett från rent ekonomisk synpunkt icke alltid skulle
kunnat förordas, liksom även genom skolor, hushållningssällskap m. m.
främjat yrkesutbildning, ekonomisk samverkan och fackkunskap för att göra
jordbrukarna skickade att bestå i den ekonomiska kampen. Och jag är förvissad
om, att även jordbrukarna, vad som än säges i motsatt riktning, gjort sitt
bästa för att hålla näringen uppe, även om det kanske icke alltid lyckats, så
som skulle varit önskvärt när det gällt det gemensamma arbetet, d. v. s. kooperationen.
Under denna period, som jag nu omnämnt, har även vår nuvarande
sockerproduktion, sockerbetsodlingen och sockerfabrikerna uppbyggts, vilket
skett med stöd av tullskydd m. m. Härunder har likväl sockret så småningom
kunnat förbilligas och sockerbetsodlingen så ökas, att den i det närmaste
kunnat tillgodose behovet. Jag vill hoppas, att denna utveckling ännu icke
avstannat och att vi icke nått kulmen i detta avseende. För några årtionden sedan
betalade sockerbruken för ett hundra kg. sockerbetor endast 4 1/2 gånger
priset för ett kg. socker, medan det nuvarande betpriset är 6 1/2 gånger sockerpriset,
och den tid torde icke vara så avlägsen, då de kunna betala åtskilligt
mera. För min del tror jag. att vår sockerproduktion icke ännu är dömd till undergång.
Den, som tagit del av den kungl, propositionen och av de bilagor, som
åtfölja densamma, som jag för min del anser mycket värdefulla, skall rörande
utredningen örn sockeraktiebolagen finna, att deras driftkostnader och ekonomiska
ställning är sådan, att de i framtiden torde kunna betala något högre pris
för betorna än vad som nu göres.

Jag nämnde, att priset på socker sjunkit avsevärt, och detta har skett under
en tid. då det ej varit någon nämnvärd tillbakagång i det allmänna prisläget,
i förhållande till vad sockret sjunkit. Sockret kostade förra året, läste jag i en
tidning 56—58 öre i minuthandeln i Stockholm, medan det i dag endast kostar
45—46 öre, alltså lägre pris än före kriget.

Man kan nu fråga sig: vad har inträffat, som bör föranleda till, att vi skola
nedlägga sockerbetsodlingen och sockerfabrikationen? Jag har med intresse
tagit del av det, som skrivits och sagts i detta hänseende, och även av det, som
sagts här i dag, men jag har icke blivit övertygad om, och ej heller har det bevisats,
att sådana förhållanden nu inträffat, som motivera ett nedläggande av
sockerbetsodlingen. Det som inträffat är, i stort sett, att mycket mäktiga kapitalistiska
intressen tagit hand örn rörsockerodlingen på Kuba och Java jämte
åtskilliga andra transoceana länder, och dessa, som hava tillgång till billig

Arty.

åtgärder för
soclcerbetodlingens

uppehållande.
(Fort* )

Nr 15. 22

Lördageu den 8 mars.

Ang.

åtgärder för
sockerbetodlingens

tippehäUarule

(Fort».)

arbetskraft, liava ökat produktionen och trycka nu vår marknad, varjämte vi
äro utsatta för s. k. dumping från Tjeckoslovakien.

Jag vill nu något uppehålla mig vid det, som herr Kristensson sade, näm.
ligen att rörsockerodlingen nått en sådan utveckling, att det vore sannolikt, att
betsockerodlingen icke kunde bestå jämsides med den i framtiden. Herr Kristensson
underlät dock att upplysa örn, att en arbetare därute icke har mer än 90 cent
örn dagen i avlöning, och detta gäller fasta arbetare, kampanjarbetare, under
det att transport- och jordbruksarbetare icke ha mer än 40 till 60 cent örn
dagen. Detta motsvarar enligt vad som upplyses i propositionen cirka 130 till
150 gulden örn året, och då en gulden i svenskt mynt f. n. utgör omkring en
krona och 50 öre, så synes dessa arbetare ej lia någon hög ersättning för sitt
arbete. Då jag tagit del av doktor Arrhenius utredning, har jag uppmärksammat,
att man icke ens i dessa transoceana länder plockar sockret som en mogen
frukt från trädet, utan där nedlägges verkligen ett intensivt/arbete för att kunna
få största möjliga skördar. Man tyckes därvid icke sky några kostnader.

Med hänsyn till vad som i dessa länder göres kan man fråga: vill verkligen
icke vårt folk försörja sig självt, besitter det icke tillräcklig livsduglighet för
att även i framtiden frambringa de produkter, som behövas och den svenska
jorden kan giva?

Utom rörsockerproduktionen, som trycker marknaden, äro vi i vårt land
utsatta för dumping från Tjeckoslovakien, där man subventionerar exporten
och där man även har billigare arbetskraft än vi ha i vårt land. När de skånska
betodlarna för några år sedan använde slovaker såsom arbetare å betfälten,
så rönte detta motstånd framför allt från de svenska arbetarnas sida.

Med allt vad sorn anförts synes mig icke sådana förhållanden hava inträtt,
att man bör neka sockerbetsodlingen det stöd, den behöver för att uppehållas.
Man får ej heller, som herr Kristensson gjorde, räkna hela tullskyddet betodlingen
till godo, ty det är endast 7 öre pr kg., som kan räknas dit. De övriga
3 örena äro industriskydd, som industrien kommer i åtnjutande av för importerat
råsocker, även de år det icke varit någon större sockerbetsodling här i
landet.

Ytterligare får jag säga, att det förvånar mig, att man nu under en tid, då
jordbruket bedrives under tryckta förhållanden, yrkar på, att betodlingen skall
lämnas vind för våg. Ty herrarna inse nog litet var, att i den mån vi kunna
uppehålla betodlingen, lättas trycket på den övriga produktionen inom jordbruket.
Man lättar därigenom trycket på spannmålsodlingen och även på åtskillig
annan produktion inom jordbruket.

Och dessutom skulle nog, örn betodlingen nu nedlägges, detta komma att
medföra ytterligare prissänkning för de inom jordbruket anställda arbetarna
eller de inom jordbruket tillfälligt arbetande arbetarna. Ty redan den minskning
av betodlingen, som förra året vidtogs, medförde en sänkning i ackordpriset
för betornas skötsel med 25 kronor per hektar. Och även örn herrarna nu
icke vilja taga hänsyn därtill, så är det i alla fall så, att betodlingens nedläggande
i sista hand går ut över arbetarna och härvid de redan nu ej för högt
avlönade jordbruksarbetarna.

För övrigt är det klart, att en inskränkning i eller nedläggning av denna
drift i sin mån skulle komma att bidraga till, att levnadsstandarden komme att
sänkas. Det är åtminstone vissa arbetargrupper i vårt land, som leva på en
högre standard än arbetarna i andra länder. Örn nu levnadsstandarden skulle
sänkas för de stora grupper av arbetare, vilka äro sysselsatta inom sockerindustrien,
så borde följden därav bliva, att levnadsstandarden skulle sänkas även
för övriga arbetargrupper och särskilt för de högst avlönade arbetargrupperna,
ty man kan fråga sig, varför den skulle uppehållas.

Herr Äström frågade — han framställde för övrigt åtskilliga frågor — var -

Lördagen den 8 mars. 23

för vi skola uppehålla sockerbetsodlingen med i huvudsak konstlade medel.
Största delen av sockerbetsodlingen uppehölles, sade han, genom det skydd, som
staten giver. Men herr Åström tager icke i betraktande, att även andra näringar
åtnjuta skydd. Man kan icke därför säga, att skyddet helt och hållet kommer
betproduktionen till godo, utan det är i sin mån även en^följd av det skydd,
som andra näringar åtnjuta och varigenom jordbrukarna måste köpa sina produkter
åtskilligt fördyrade. Jag behöver emellertid icke uppehålla mig härvid
eller vid sockerbetsodlingens betydelse i övrigt, ty utskottets ärade ordförande,
landshövding Nilsson, motiverade i sitt första anförande här i dag dessa
synpunkter, och jag kan därför lämna dem åsido.

" Jag vill nu övergå till det, som utskottet föreslår. Det har blivit nämnt, särskilt.
av herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, att bondeförbundets
representanter förra året gillade tullskyddslinjen. Ja, principiellt
stå vi fortfarande på samma ståndpunkt, i det vi anse, att sockerpriset för närvarande
är så lågt, att konsumenterna skäligen ej kunna anföra klagomål över
att de få betala vad det kostar att frambringa. Vi anse, att den principiellt
riktiga vägen fortfarande är tullskyddslinjen, men man hjälper icke betodlingen
med, att man bara håller på principer, utan man måste även se till realiteter.
Vi lyckades icke förra året få något ökat tullskydd, ja vi lyckades icke
ens att få någon subvention. Det är klart, att ett tillfälligt tullskydd, som
dock är avsett att räcka 10 och en halv månader, även örn man anser, att det
principiellt är riktigt, dock kommer att bli behäftat med åtskilliga olägenheter
både formella och reella. Man kan då fråga: gagnar man icke jordbruket och
sockerbetsodlingen mera, om man söker uppnå ett verkligt resultat?

Går jag till utskottets utlåtande och ser efter, vad Kungl. Maj :ts proposition
giver åt betodlarna i förhållande till vissa prislägen å socker och vad utskottets
förslag giver, som i huvudsak ansluter sig till de motioner, som väckts i denna
kammare av herr Löfvander m. fl. och i andra kammaren av herr Heiding m. fl.,
så finner jag följande. Viel ett sockerpris av 31 öre per kilogram giver Kungl.
Maj:ts förslag 2 kronor 32.4 öre per 100 kilogram betor, under det att utskottets
förslag giver 2 kronor 45 öre för samma kvantitet betor. Går jag sedan
något högre i prisskalan, så blir det vid ett sockerpris av 32 öre enligt Kungl.
Majrts förslag 2 kronor 35 öre och enligt utskottets förslag 2 kronor 45 öre
per 100 kilogram betor. Man får gå upp till ett sockerpris av 35 öre per kilogram
för att nå ett jämviktsläge med avseende å betpriset. Med det nuvarande
sockerpriset komma därför betodlarna att bättre gagnas, örn riksdagen nu bifaller
vad utskottet här har föreslagit.

Nu kunna visserligen förfäktarna av Kungl. Majrts förslag måhända uttala
den förhoppningen, att sockerpriset skall komma att stiga. Ja, men därom har
man ingen vetskap eller kännedom, utan man får hålla sig till det, som närmast
föreligger. Såsom även i vissa motioner berörts, har utskottets förslag
också den fördelen, att det giver ett jämnt pris för samtliga odlade betor, och
det är därför förmånligare än den uppdelning, som tidigare föreslagits. Detta
är ytterligare ett skäl att taga i betraktande.

Nu ha visserligen en del tidningar, i en något hög ton, anklagat bondeförbundets
representanter för, att de skulle ha gjort en så kallad kovändning. Ja,
man får väl taga detta med jämnmod, och skulle även åtskilliga andra här i
dag. som förut ställt sig på Kungl. Maj :ts sida, i den slutliga voteringen göra
en liknande kovändning, så hoppas jag, att, örn de därför klandras, de jämväl
skola taga den saken med jämnmod och att de skola göra det efter moget övervägande
och för att därigenom stödja och gagna betodlingen.

Herr talman! Även om Kungl. Maj:ts förslag rent principiellt sett skulle
vara att föredraga, så anser jag mig dock under nuvarande förhållanden böra
stödja det förslag, som utskottet bär framlagt.

Nr 15.

Äng.

åtgärder för
socker bet -odlingens
uppehållande.
(Forts.)

Sr 15. 24

Lördagen den 8 mars.

åtgärder tor Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varsockerbet
efter ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr förste vice
odlingens talmannen.
uppehållande.

(Forts.)

Herr Andersson, Elof: Herr talman! Det har ju redan förut ordats så
mycket i denna fråga, att det kunde synas vara tillräckligt, men jag skall
likväl med några ord upptaga frågan till skärskådande.

Jag tror mig kunna konstatera, att det stora flertalet av kammarens ärade
ledamöter har den uppfattningen, att den svenska sockerbetsodlingen befinner
sig i ett mycket bekymmersamt läge. Därom torde man väl kunna säga, att det
stora flertalet är ense.

Anledningen till detta bekymmersamma läge är ju, att sockerproduktionen
ute i världen blivit för stor under de närmast föregående åren, och att därigenom
priset på socker sjunkit så, att sockerbetsodlingen numera icke är lönande.

Det är icke endast i vårt land, som sockerbetsodlingen lider betryck. Vi veta
alla, att detta gäller sockerbetsodlingen överhuvud taget, till och med i ett
sadant land som Tjeckoslovakien, som ofta framhålles som ett betproducerande
land, betydligt framom oss och med större utsikter än vårt land har att kunna
odla sockerbetor.

Jag har här i min hand ett urklipp ur en tidning av gårdagen, vari omtalas,
att man för närvarande i Tyskland söker uppnå en överenskommelse med sockerbetsodlarna,
och efter allt att döma komma förhandlingarna också att leda
till ett resultat. Av samma tidningsurklipp framgår att i Tjeckoslovakien har
stats subventionen åt sockerindustrien förnyats. I dessa länder har man således
samma fråga uppe som den, som vi här diskutera.

Vi sågo också i gårdagstidningarna, att vårt närmaste grannland söderut,
Danmark, också fatt en sockerfråga att dragas med, och den danska riksdagen
kommer otvivelaktigt att förr eller senare fatta ståndpunkt till den frågan.

Det är således icke endast i vårt land, som svårigheter yppat sig, och det är
i och för sig en tröst, kan man säga, att så är förhållandet. Man skulle annars
lätt kunna få den uppfattningen, att den svenska jorden icke skulle lämpa
sig för sockerbetsodling. Herr Björnsson har i sitt anförande framhållit, att han
för sin del anser, att den bästa jorden i Skåne är fullt jämbördig med jorden
i övriga europeiska länder, då det gäller att odla sockerbetor, och för min del
vill jag. instämma i, vad herr Björnsson i det avseendet yttrat.

Då vi sålunda äro överens om, att sockerbetsodlingen lider betryck icke endast
här i landet utan i hela Europa, kan man göra sig den frågan: finnes det
någon utsikt till förbättring i detta förhållande? Ja, den frågan torde vara
mycket svår att besvara.

De sockersakkunniga lia visserligen konstaterat, att det för närvarande finnes
vissa tecken, som tyda pa, att produktionen kommer att något minskas
och att konsumtionen ökas och att således det stora sockeröverskottet så småningom
kommer att försvinna. Men man vet icke, vad det nya skördeåret kommer
att bära i sitt sköte, man vet icke huru stor världsskörden kommer att bli.
Det, som vi här kunna säga, blir sålunda egentligen endast spådomar.

Även om vi icke kunna giva ett bestämt svar på den frågan, så är det dock
en annan fråga, som jag kommer att uppställa, på vilken ett bestämt svar bör
kunna givas. Jag skulle vilja fråga så här: bör den svenska sockerbetsodlingen
för närvarande komma i åtnjutande av statsmakternas stöd? På denna fråga
vill jag obetingat svara ja. Varför? Den förnämsta orsaken till denna min
ståndpunkt ha utskottets ärade ordförande och efter honom herr Björnsson så
utförligt utvecklat och jag vill instämma i vad som härvidlag redan blivit
sagt. Jag åsyftar nämligen den sociala sidan av saken, möjligheten till arbete

Lördagen den 8 mars. 25

för alla dem, som för sitt uppehälle äro beroende av arbetet med sockerbetorna
och arbetet vid sockerbruken.

Men det är icke bara den sociala sidan av saken som man böra taga i betraktande,
utan även de nationalekonomiska synpunkterna och hänsynen till
jordbruket som sådant spela här in. I år har det i verkligheten tillkommit ett
nytt moment, som förra året icke, åtminstone icke med samma styrka som i år,
kunde anföras i diskussionen. Det är jordbruksnäringens i allmänhet iråkade
nödläge. Detta förhållande har ju i så hög grad gjort sig gällande, att åtskilliga
förslag till avhjälpande av jordbrukets svårigheter, såväl avgivna av Kungl.
Majk som väckta inom riksdagen, ligga på riksdagens bord och vänta på att
bli behandlade. Ett särskilt utskott är som bekant tillsatt för behandling av
alla dessa förslag. Det är således något nytt., som tillkommit; en stödaktion
för jordbruket ifrågasattes, och det skulle väl vara märkvärdigt, örn vi skulle
börja denna aktion med att säga blankt nej i fråga örn understöd åt sockerbetsodlingen,
som dock i varje fall utgör ett viktigt led framför allt i det sydsvenska
jordbruket. Den allmänna jordbrukskrisen är sålunda ett skäl, som jag
anser mig kunna anföra för att nu stödja den svenska sockerbetsodlingen.

En annan sak är, örn vi sedan skola fortsätta på den inslagna vägen. Det
blir en kommande riksdag förbehållet att fatta beslut om den saken. Varje
dag må ha sin egen plåga, såsom det heter.

Det är ganska stora värden, som tillspillogivas, örn sockerbetsodlingen här
i landet skulle nedläggas, och för min del kan jag icke taga på mitt ansvar
att medverka till, att denna odling kommer att upphöra.

Frågan är då, vad man skall göra för att upphjälpa odlingen. Det föreligger
då åtskilliga förslag, höll jag på att säga, i varje fall är det två olika huvudvägar,
som rekommenderas. Först är det Kungl. Maj:ts proposition, som
innebär böjning av tullsatserna, och sedan är det subventionslinjen, som åtskilliga
motionärer framfört. Jag har tillåtit mig att väcka en dylik motion, och
jag har i den sökt klargöra, varför jag för min del har ansett, att subventionslinjen
är att föredraga framför tullinjen. Jag har, som sagt, gjort detta i
min motion, och jag skall därför icke trötta kammaren med att nu göra närmare
reda för min ståndpunkt i denna fråga. Jag anser i likhet med vad herr
Björnsson gjorde i sitt anförande, att den linje, som vi lämpligen böra gå in
för, då det gäller en stödaktion åt sockerbetsnäringen, är subventionslinjen.
Denna linje har även det goda med sig, att den, så vitt man kan bedöma, lyckats
samla det största antalet av kammarens för en stödaktion intresserade ledamöter.
Detta är i och för sig en tillgång att räkna med, då kammaren nu snart
går till votering. Jag för min del vill rekommendera kammarens ledamöter
att biträda utskottets förslag, till vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Jag har här i min hand statistiska centralbyråns
preliminära redovisning för årsväxten 1929. Där läses det på sid. 8:
»Beträffande sockerbetsarealen år 1929 är centralbyrån icke i stånd att lämna
exakta uppgifter. Tidigare har centralbyrån från de båda sockerbolagen erhållit
uppgifter bl. a. örn betarealen och dess fördelning på olika län, vilka uppgifter
angåvo den odlade eller skördade arealen. Sådana uppgifter ha också
inkommit för år 1929 från Mellersta Sveriges Sockerfabriks-A.B., varemot
Svenska Sockerfabriks-AB., som bedriver den ojämförligt största avverkningen
av betor, endast ansett sig kunna lämna uppgifter örn den kontraherade
arealen.» På grund av detta måste statistiska centralbyrån nöja sig med kalkyler.
byggda på vissa förutsättningar, som ge ett ungefärligt resultat av
29.000 bär.

För min del finner jag underlåtenheten att lämna uppgifter ytterst egendomlig.
Vi ha här att göra med en näring, som åtnjuter ett stort antal miljoner

Nr 15.
Ang.

åtgärder för
sockerbetodlingens

uppehållande.
(Forts.)

Sr 15.

20

Lördagen den S mars.

. Äng. i tullsubvention oell som helt oell hållet är beroende på denna subvention —
kurbit som är en fattighusnäring skulle jag vilja säga — och så vägrar den att tala
odlingens om va<f staten begär att få veta för att kunna bedöma läget på detta örn rådi''.
uppehållande. Jag anser, att detta vore alldeles tillräckligt för att draga in hela tullunder(Lorts.
) stödet åt sockerbolagen, d. v. s. skillnaden mellan råsocker- och raffinadtullen.

resp. 7 och 10 öre. Åtminstone anser jag det, tills en fullt tillfredsställande
förklaring lämnats. Jag misstänker emellertid starkt, att bakom denna vägran
ligger, inte sockerbolagets styrelse, utan styrelsen för en annan organisation,
nämligen betodlarnas, som inte har funnit det opportunt, att riktiga siffror
nu komma fram. Till betodlarföreningen och dess verksamhet skall jag återkomma
litet senare liksom också till frågan örn sockerbolagen. Dessförinnan
skall jag emellertid något granska vissa yttranden, som ha framkommit här
under debatten.

Det sammansatta utskottets ärade ordförande yttrade i sitt anförande från
denna plats i dag, att det ekonomiska livet inte kan lämnas vind för väg. Det
måste understödjas av staten. Ja, jag förstår inte riktigt hela den grundåskådning,
på vilken ett sådant yttrande vilar. Enligt mili mening är staten en sammanslutning
av individerna för att ordna en del nödvändiga gemensamma angelägenheter.
men det är väl på det viset, att grunden för statens och samhällets
ekonomi i det hela val i all rimlighets namn måste vara den ekonomiska verksamheten.
Det är väl inte på det viset, att den ekonomiska verksamheten är
ett slags funktion, som skall upprätthållas av staten, ett självändamål, som man
skall ha, därför att det finns vissa mystiska anledningar därtill, som inte kunna
närmare uttryckas på förnuftigt sätt? Det kan inte hjälpas, att understöd
från det allmännas sida, när det gäller ekonomisk verksamhet, är en åtgärd, som
är ägnad att i hög grad skada det gemensamma intresset i stället för att gagna
det. Det kan ^ju tyckas egendomligt, att jag med min partiåskådning skall
behöva säga något sådant till utskottets ärade ordförande, som står på den
rakt motsatta kanten, men jag ber att få försäkra herrarna, att om herrarna ha
trott, att socialismen skulle bestå däri, att staten skall underhålla allting i stället
för att människornas ekonomiska verksamhet skall upprätthålla allting,
då äro ni inne på ett fullständigt felaktigt spår.

Utskottets ärade ordförande framhöll vidare, att enligt hans uppfattning
konsumenterna för närvarande åtnjuta en subvention i form av billigt pris på
socker. Ja, det måste jag också säga, att det är en uppläggning av problemet,
som jag rakt inte begriper. För närvarande äro de artificiella gödningsmedlen
och fodermedlen synnerligen billiga, långt billigare än de varit de närmast föregående
åren. Är det en subvention åt jordbruket, att så förhåller sig? Men
lat oss godkänna påståendet, att det är en subvention! Örn då priset stiger
utöver det gängse, då är väl staten också skyldig att ingripa och betala skillnaden?
_ Örn sockerpriset på grund av en naturkatastrof på Cuba eller på grund
av bolsjevisering av det cubanska samhället skulle fullständigt upphöra, så
att sockerpriset ginge upp i 70 till 80 öre per kilogram, skulle då staten betala
skillnaden mellan detta pris och förkrigspriset till konsumenterna? Det
är ju fullständigt orimligt att anlägga sådana synpunkter. Jag såg i en tidning
häromdagen, att man påstod — örn jag inte läste alltför orätt i brådskan

— att även örn man pålägger en havretull av 4 kr. per 100 kg., så åtnjuta norrlänningarna
i alla fall en subvention för sin näring av högst betydande belopp.
Jag måste verkligen uttala min beundran över hur den mänskliga intelligensen

— eller kanske man bör säga frånvaron av mänsklig intelligens — ibland kan
verka. Det är väl på det viset, att prisrörelsen måste ses i sin helhet, och att
samhällets livsmöjligheter i hög grad äro betingade av hur prisnivån på den
ena eller andra varan ligger till, inte bara från synpunkten av respektive varas
produktion, utan lika mycket från den synpunkten, att varje vara ju ytterst är

Lördagen den 8 mars

27 Nr 15.

en råvara för annan produktion, något som gäller även de rena konsumtions- Äng.

• • i i åtgärder föv

artiKlama. . sockerbet Nu

framhöll också utskottets ärade ordförande, att jordbruket kan tvingas odlingens
till vissa omläggningar av driften, därest inte staten beviljar subvention och uppehållande.
tullunderstöd av olika slag. Ja, men det är väl just vad som bör ske! När (Forts.)
priset ändras, så bör väl en omläggning inträffa, om det visar sig vara fördelaktigt
att gå till en sådan omläggning? »Jordbruket», säger utskottets ordförande,
»har också rätt till något understöd, då andra näringar Ira fått så
stort understöd.» Ja, så vitt jag vet, ha de som tänka lika med mig här. i
denna kammare och åtskilliga dessutom på det allra starkaste motsatt sig
ökade skyddsåtgärder och ökade offentliga bidrag åt andra näringar, under
det att utskottets ärade ordförande, så vitt jag vet, utan undantag i varje fall
har röstat för de framkomna propositionerna om sådana ökningar. Men jag
vill säga det, att man ju inte får jämföra anslag för sociala syften med anslag
till direkt företagarverksamhet. Under den stora krisen 1920—1923 hade jag
besök av åtminstone två eller tre industriidkare, som föreslogo, att staten skulle
anslå medel — en tyckte hundra miljoner, en annan tvåhundra och en tredje
var uppe i trehundra miljoner — som understöd till industrien för att den skulle
vara så vänlig och fortsätta att producera. Det hade varit en fullt motsvarande
åtgärd till den, som här föreslås, men dylika projekt tror jag aldrig ens
kommo fram offentligt. De kunde inte vinna genklang i det offentliga livet på
grund av sin uppenbara oförnuftighet. Nu är det just det man föreslår här, att
man skall ge direkt subvention till en näringsgren för att den skall fortsätta
att drivas, ehuru den icke är ekonomiskt bärig, och det uttalas också i utskottets
utlåtande, att man bör betala vissa arbetslöner. Jag ber herrarna tänka
på vad det skulle bli för konsekvenser, örn man fullföljer den tanken. Skall
varje industri, som går dåligt här i landet, ha statsunderstöd för att kunna
Iralia uppe arbetslönen? Det ser naturligtvis mycket bra ut från den enskilda
arbetarens synpunkt, som har för liten inkomst, men jag fruktar, att till slut
behövde vi nog upptäcka en mycket stor guldgruva i Sverige, under det att
andra länders guldgruvor utsinade, för att vi skulle kunna fullfölja en sådan
politik. Det är på detta område som över allt eljest, att arbetskraften får lov
att förskjutas till andra områden, örn det förutvarande ej kan lämna sysselsättning,
och därest inte denna förskjutning kan äga rum utan tråkiga anpassningsfenomen
för den enskilde, far staten träda emellan och hjälpa den enskilde under
själva övergångstiden. Det är den politiken, som är förd beträffande industrien,
och ingenting annat. o

Jag går nu över till att yttra någonting angående vad herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet anförde. Ett av hans argument gick ut på,
att järnvägarna i betodlingsdistrikten skulle göra förlust, därest betodlingen
minskades. Detta kommer att drabba staten, menade herr statsrådet, därför
att staten har lånat pengar till dessa järnvägar, och utan tillräckliga betfrakter
kunna järnvägarna inte betala ränta på sina lån. Men, mina herrar, är detta
inte ett av de mest underbara resonemang man kan tänka sig? Staten skall
således bidraga till en verksamhet, som eljest inte kan bära sig, för att denna
verksamhet skall vara snäll och betala frakter till järnvägarna, för att järnvägarna
skola kunna betala ränta till staten. Är det inte då lika gott, att
staten tar sin ränteförlust omedelbart, så slipper man en massa överföringar
och bokföringsåtgärder alldeles i onödan? Det ekonomiska resultatet blir ju
exakt detsamma, under förutsättning dock att hela denna procedur över subvention
eller tullunderstöd kunde gå utan friktion och utan förluster, vilket
den ju faktiskt inte gör.

Sedan kom herr statsrådet in på handelsbalansen och yttrade, att den säkerligen
skulle försämras med 28 miljoner, därest inte de nu föreslagna statsåt -

?ir 15. 28 Lördagen den 8 mars.

garderna skulle genomföras. Ja, jag vill fråga herr statsrådet: tror herr statsatoria
rådet. yerkliSen> att de produktiva krafterna skulle ligga alldeles oanvända.
odlingens om V1 in.te odlade^ fullt så mycket betor? Jag kan försäkra herr statsrådet, att
uppehållande, försämringen i vår handelsbalans kommer att bli oändligt mycket större än 28
(Forts.) miljoner, om herr statsrådets egna projekt till understödjande av jordbruksnäringen
bli genomförda. Därigenom komma nämligen livsmöjligheterna för
en stor del av industrien i det övriga Sverige att i hög grad försämras, och en
mängd företag bli tvungna att läggas ned. Herr statsrådet anförde en del rörande
vädjanden och uttalanden från enskilda sockerbetsarbetare. Ja, jag förstår
fullständigt de synpunkter, som dessa personer anlägga på saken. Men
herr statsrådet är inte alls bekymrad för hur det skall gå med de fattiga skogskörarna
i Norrland, när hans havretull kommer till — om den nu gör det. Jag
tror, att om vi fortsätta att belasta den i exportnäringarna sysselsatta befolkningen
med den ena subventionen och tullen efter den andra, så kommer det
nog att behöva skrivas betydligt mera hjärtslitande vädjanden från andra håll
ute i landet.

.Herr statsrådet yttrade vidare, att bara den svenska sockerhanteringen nu
blir skyddad under en kort övergångsperiod från övermäktig utländsk konkurrens,
så kommer den åter att kunna stå på egna fötter — endast med hjälp
av de tio örena i tull, förmodar jag han menade. Men om jag har läst handlingarna
rätt, så inhämtas av dem, att sockerodlingen på Cuba ännu är att
betrakta som en ren rovdrift. Den är ytterst extensiv och litet utvecklad. Örn
man överflyttar metoderna från Java till Cuba och använder samma goda stammar
av .sockerrör där, som man börjat begagna i det förra landet, så vill det förefalla
mig, som om sockernäringen där skulle bli i hög grad lönande även med
nuvarande sockerpris.

Slutligen yttrade herr statsrådet, att betodlingen i Sverige ger inkomst åt
60,000 människor. Herr andre vice talmannen anförde här, att lönen för dem,
som arbeta i sockerhanteringen i de tropiska länderna vore synnerligen låg.
Men om herr andre vice talmannen behagar dela hela bruttoinkomsten för betförsäljningen
mellan de 60,000 människor, som herr statsrådet naturligtvis ur
säkraste källa uppgav vara sysselsatta inom sockerindustrien, så skall han
finna, att det torde bli något sådant som omkring 400 kronor per individ —
jag har inte hunnit räkna ut det exakt. Men då skola därifrån avgå ränta på
jorden och ersättning för produktionsmedel av olika slag, så att inkomsten kommer
nog ner i ungefär 30—40 öre per dag, antar jag, för var och en av alla
dessa i sockerhanteringen sysselsatta personer. Jag tycker, att detta sista
exempel visar, att man ändå får bestämma sig för att sätta någon gräns för
sina fantasier, när man skildrar denna industri.

Nå vad skall nu göras? Ja, finnes ingenting annat att göra, så bör sockerhanteringen
avvecklas. Vi kunna inte fortsätta att här betala en summa, motsvarande
hela råvarukostnaden, för att upprätthålla denna näring. Det blir
alldeles för dyrbart. Man har talat om rationalisering, och på det har svarats,
att man kan inte komma väsentligt längre i vad det gäller odlingen och knap
past längre i vad det gäller råsocker- oell raffinadtillverkningen. Man har
redan gått så långt som möjligt. Ja, jag måste säga, att jag tror inte riktigt
på det där. Jag tror, att man visserligen kommit så långt i fråga om själva de
tekniska odlingsmetoderna, som man kan nå, men man har ingalunda utnyttjat
den. rationalisering, sorn består i en ekonomiskt fullt riktig lokalisering av betodlingen.
Är det inte så, att betodlingen under gynnsammare förhållanden
på prismarknaden spred sig över ett stort område och att alla jordbrukare inom
detta område, som ville odla betor, anslöto sig till betodlareföreningen, som
hade att verkställa fördelningen mellan de olika jordarna? När det nu inträ -

Lördagen den 8 mars.

29 Nr 15.

der behov av en reduktion, så är det väl också på det viset, att de, som ligga _ Äng.
så att säga i det lämpliga odlingsområdets utkanter, fortsätta att haka sig
fast vid betodlingen i väntan på att det skall inträda ett omslag eller att riks- odlingens
dagens hjärta skall vekna. Örn betodlareföreningen upplöstes, så skulle man uppehållande.
på de bästa platserna och på dem, som ligga närmast bruken, odla betor intill (Forts.;
den ur jordbrukaresynpunkt möjliga och lämpliga gränsen, och man skulle
nedlägga odlingen, där det bleve dyrare frakter och andra svårigheter. Då
skulle man ju visserligen råka ut för att järnvägarna inte finge så stora inkomster,
men det tycker jag är en underordnad synpunkt i detta fall. När kapitalet
inte längre är nödvändigt, blir det värdelöst, det kan man inte hjälpa.

Så är det inom alla andra näringar. Detta är bara ett projekt, som jag framkastar.
Jag är emellertid säker på, att vid rätt att sluta fria kontrakt skulle
en omlagring av betodlingen komma att äga rum, som i hög grad skulle förbilliga
produktionen och göra, att man möjligen även med nuvarande låga priser
skulle få det att gå ihop, ifall man räknar med de stora indirekta fördelar
för jordbruket, som anföras varje gång man diskuterar frågan.

Men det finns en annan punkt, där man med större säkerhet kan ge sig in
på diskussion, och det gäller den ekonomiska organisationen av betavverkningen
och raffineringen. En känd affärsman har fäst min uppmärksamhet på
några omständigheter på detta område, som han också givit mig rättighet att
framföra i debatten här i dag. Det stora sockerbolagets aktier stå för närvarande
i 53 å 54 kronor. Pari är, som herrarna veta, 100 kronor. Nu har
emellertid detta bolag lätt realisabla tillgångar, bl. a. mycket stora bankkonton.

Om bolaget skulle ta den faktiska aktiekursen till utgångspunkt — mer kunna
ju aktiernas innehavare inte fordra att få, aktierna äro helt enkelt värda så mycket
—• och så på varje aktie delar ut låt oss säga 35 kronor — det kan bolaget
göra utan någon större svårighet — så skulle man få ned aktiekapitalet till 20 %
av det nuvarande. Örn vi då gå ut ifrån, att man är så eftergiven mot kraven från
betodlarnas sida, att man bibehåller den nuvarande raffinadtullen på 10 öre, så
bör man med ett sådant aktiekapital i bolaget kunna åstadkomma full förräntning,
även örn man höjer den rena sockertullen med uppemot 2 öre. Men då skulle
ju jordbrukarna vara hjälpta. Innehavarna av aktier i sockerbolaget hade fått ut
sitt i en engångsavgift och i form av en aktie, varav det ginge fem på en gammal,
d. v. s. den gamla aktiens värde vore 20 kr., och om då kraven på vinst nedsattes
till ungefär en femtedel av den hittillsvarande, skulle dessa aktier ge full förräntning,
och följaktligen skulle bolaget klara sig. Ingenting kunde finnas att
invända mot en sådan anordning. Vare sig vi nu gå in för tullhöjning eller
subvention, förhindrar man en sådan förnuftig omläggning och rekonstruktion
av sockerindustrien i landet, ty herrarna kunna vara fullkomligt säkra på, att
örn det inte genom någon egendomlig händelse ute i världen har inträffat stora
förändringar i sockerproduktionen före 1931, så kommer ställningen nästa år
att vara precis likadan, som nu, ja, den kommer att vara mycket värre, ty alldeles
säkert kommer, såvida man inte av taktiska skäl håller en mycket hård
hand över fördelningen av betarealerna, dessa att icke oväsentligt utökas, sedan
subventionen är beviljad. Och då står man där. Då äro de nu avkopplade
arbetarna åter inkopplade, och med så mycket större skäl kan man kräva
ny subvention eller en tullhöjning, som ju i realiteten från sockerbetsodlarnas
och sockerbolagens synpunkt kan vara detsamma.

Jag kan inte med bästa vilja komma till annat resultat, än att vi på detta
område ur landets och framför allt ur konsekvensernas synpunkt göra bäst i
att avslå de framkomna förslagen, såväl regeringens som motionärernas. Jag
ber därför att få ansluta mig till herr Månssons m. fl. reservation, till vilken
jag yrkar bifall.

Nr 15. 30

Lördagen den 8 mars.

Äng. Herr Winberg: Herr talman! Jag hade ju tillfälle att vid behandlingen
''llsockerbit" av denna fråga förra året ange min principiella ståndpunkt till densamma, och
odlingens därför behöver jag i dag inte närmare uppehålla mig därvid. Emellertid är
uppehållande, ställningen i denna fråga i dag något annorlunda än vad den var för ett år sefart».
) dan, och detta i två avseenden. Yi veta, att det förra året var på det sättet.

att betodlarna slogo ifrån sig med båda händerna och förklarade: Vi kunna inte
ta emot något fattigunderstöd i form av subvention; vi vilja ha högre tull, och
få vi inte vad vi ha begärt, så vilja vi inte ha någonting! Då behöver staten
inte befatta sig med frågan.

I dag tycks ställningen inte vara alldeles densamma. Så vitt jag förstår
och har hört, kommer man inte att säga nej till en subvention i dag, och det
är ju också ganska begripligt. Men det är också något olika i dag i ett annat
avseende. Jag tror, att jag förra året var ganska ensam, då jag deklarerade
som min bestämda uppfattning, att utvecklingen i världen i fråga örn sockerproduktionen
nu har gått dithän, att en sockerproduktion i vårt land är dömd
att misslj^ckas, därest inte staten framdeles i all oändlighet lämnar samma
kraftiga ekonomiska understöd som den hittills gjort. Jag kom då till den
slutsatsen, att en dylik, på konstlad väg uppehållen produktion är något, som
svenska staten inte borde slå sig på, utan man borde på allvar ta itu med frågan
om en avveckling av hela vår sockerproduktion, och sedan kunde man möjligen
överlägga örn de åtgärder, som därav kunde föranledas, särskilt för att
i någon mån säkerställa sig mot de förvecklingar, som kunde uppstå i fråga
örn den internationella samfärdseln. Jag har ingen anledning att i år ändra
något på den ståndpunkt, sorn jag deklarerade förra året, tvärtom torde utvecklingen
ha visat, att detta väl till sist blir den enda riktiga väg, vi ha att gå.

Utskottets ärade ordförande såväl som jordbruksministern och några andra
ha i dag behagat framhålla, att jordbrukets ställning för närvarande är synnerligen
bekymmersam. Jag skulle vilja påpeka lämpligheten av att skilja
på dessa båda saker, ty jordbrukets ställning i allmänhet är ju något, som vi
komma att diskutera längre fram. Det kan tänkas, att riksdagen icke är
villig att gå på de vägar, som hittills ansetts vara de enda saliggörande när det
gällt att stödja jordbruket, men det kan hända, att riksdagen är villig att i
annan form ge jordbruket ett tillfälligt handtag för att hjälpa det i det betryckta
läge, som — det skall jag också erkänna — är ett faktum, men därav
följer visst inte, att riksdagen har någon som helst anledning att ge ytterligare
stöd åt en sådan näring som sockerbetsodlingen eller sockerindustrien, ty det
är dock två helt skilda saker. Staten kan gå in för att ge ett tillfälligt understöd
åt en industri, för det första sedan det är utrönt, att alla åtgärder ha vidtagits
för att sätta denna industri i ett fullt modernt och tidsenligt skick, eller
med andra ord att alla åtgärder ha vidtagis för att nedbringa produktionskostnaderna,
och för det andra när man blivit överens örn, att denna industri
är för landet så viktig, att den under alla förhållanden måste upprätthållas.
När dessa båda betingelser föreligga, kan jag mycket väl tänka mig, att staten
kan gå in för en mer eller mindre tillfällig hjälp åt en industri i ett sådant
läge. Men ingen av dessa betingelser föreligger i dag i fråga örn vårt lands
sockerindustri, absolut inte. För det första är det inte alls klarlagt, huruvida
det inte kan vidtagas många åtgärder för att nedbringa produktionskostnaderna,
göra produktionen mera enhetlig och framförallt lätta den överkapitalisering,
som denna industri för närvarande lider av, och för det andra är det
inte alls klarlagt, att det är någon sund politik eller något att förorda, att i
längden envisas att upprätthålla denna produktion, samtidigt mod att utvecklingen
ute i världen går sådana nya vägar, att det visar sig bli allt mer och
mer dyrbart att ståta med upprätthållandet av en inhemsk sockerproduktion
i vårt land. Det är ur dessa synpunkter, som jag anser det skadligt att längre

Lördagen den 8 mars.

31 Nr 15.

fortgå på denna väg utan att närmare undersöka vad man ändå till sist måste
komma till beträffande behandlingen av frågan örn sockerproduktionen här
i vårt land.

Jag behöver naturligtvis inte här erinra örn, att jag är en bestämd, principiell
motståndare till tullsystemet såsom sådant, men alldeles särskilt, då det gäller
att ännu mer höja en tull för att upprätthålla en produktionsgren, som jag
anser redan vara dömd att avvecklas. Det viktigaste är väl då att ta hand
örn denna avveckling, så att den sker under betryggande former och inte blir
utsatt för alltför hastiga kastningar. Jag skall därför inte längre uppehålla
mig vid själva tullsystemet som sådant såsom form för hjälp åt denna industri,
utan jag skall i stället övergå till att något skärskåda den andra metod, som
här föreslagits. Det var i en inte minst för riksdagens vänster, för att använda
herr Björnssons uttryckssätt, ganska olycklig stund, synes det mig, som
man vid förra riksdagen kastade fram förslag örn ett alldeles nytt sätt att
hjälpa denna betryckta sockerindustri. Det var naturligtvis i avsaknad av
något annat positivt förslag och då man inte tycktes anse det klokt att i längden
ställa sig direkt negativ till frågan, som någon mer eller mindre ljus hjärna
kastade fram denna subventionsidé; man gjorde det kanske också i tanke, att
den inte skulle komma att anammas på grund av det motstånd, den mötte, inte
minst från betodlarna. Nu synes man emellertid i dag vara färdig att acceptera
den, och det skulle således faktiskt bli ett beslut i den riktningen. Jag
skall därför tillåta mig att något litet stanna vid denna fråga.

Vid hastigt påseende misstänker man nästan några särskilda avsikter bakom
förslaget. Det har under senare tiden inom de s. k. vänsterpartierna här i
landet mycket utförligt debatterats och beklagats, att man inte kunnat tillskapa
något verkligt starkt regeringsunderlag. Jag vet inte, huruvida detta
närmande på subventionslinjen i denna fråga skall utgöra första steget till
skapande av en ny plattform för vänstersamverkan här i vårt land, men örn
så är fallet, måste jag säga mig, att en farligare grund kan knappast läggas
för en sådan samverkan än den väg man här beträtt. Jag skulle särskilt med
några ord vilja vända mig mot, vad man i detta sammanhang skulle vilja kalla
de »söta» socialdemokraterna, det vill säga de socialdemokrater, som särskilt
engagerat sig för subventionslinjen för att på konstlad väg fortfarande söka
upprätthålla en sockerproduktion här i landet. Gentemot vad till exempel herr
Aström tidigare anfört yttrade herr Björnsson, som var dessa herrars talesman,
att det varit riksdagsvänsterns konsekventa motstånd mot varje åtgärd
att i form av subvention på konstlad väg upprätthålla näringar, som gjort, att
vårt land kunnat ordna sin ekonomi betydligt tidigare efter världskriget än
man lyckats med i en hel del andra länder. Jag må säga, att efter en sådan
deklaration verkar det något egendomligt att komma till den slutsatsen, att
vi nu skola överge den konsekventa politik, vi hittills fört och som enligt
vad herr Björnsson själv medgav haft så lyckliga följder. Herrarna få ursäkta,
att jag inte kan finna så värst mycket logik i detta resonemang. Vidare
förklarade herr Björnsson, att örn man inte kunde hjälpa alla, så kunde
man åtminstone hjälpa en del. Det kan jag naturligtvis också vara med om,
ty det är inte sagt, att man alltid kan vidta åtgärder, som äro gagneliga för
hela landets befolkning. Men nog förefaller det ganska egendomligt, att det
är innehavarna av landets bästa jord, den del av den svenska jorden, som är
mest bördig, att det är detta fåtal, som först och främst skall kräva statens
inskridande med hjälp i form av subvention. De övriga få komma efteråt —
ifall vi kunna hjälpa dem, så skola vi göra det, annars få de bli utan. Även
där måste jag säga, att jag begriper inte logiken. Nog måtte det väl finnas
både jordbrukare och andra människor här i vårt land, som äro tio gånger
mer i behov av att staten räcker en hjälpande hand, än de, som i många år -

Ang.

åtgärder för
socker bet -odlingens
uppehållande.
(Forts.)

Nr 15. 32

norängen den 8 mars.

Äng. Bonden innehaft den bästa och bördigaste jorden. Såvitt jag förstår, är det

åtgärder för att ställa sälten på huvudet, då man säger: »Det är dessa som vi framför allt
odlingens maste ä®na var omvårdnad och hjälpa.» Såsom motiv för sin ståndpunkt, att
uppehållande, betodlarna borde hjälpas, anförde herr Björnsson vidare, att svårigheterna för
(Forts.) jordbruket för närvarande inte äro så stora som svårigheterna för betodlingen
och sockerindustrien. Det finner jag också vara ett synnerligen vågat påstående.
Ty när som bekant havrepriset i dag är 9 öre per kilogram, förefaller
mig detta vara ett tillräckligt bevis för att, om någon del av jordbruksnäringen
har anledning att klaga, så finns det minst lika stor anledning därtill för de
jordbrukare, sorn producera havre som det finns för betodlarna och sockerfabrikanterna.
Även i detta avseende måste jag absolut vidhålla, att herr
Björnsson har en något underlig logik, när han här skall motivera sitt och en
hel del av sina partivänners ställningstagande.

Det var likadant, när den folkfrisinnade ledamoten herr Johansson hade
ordet. Av hela hans anförande framgick, att örn han varit konsekvent, skulle
han absolut lia kommit fram till ett avslagsyrkande, inte bara på Kungl. Maj:ts
proposition utan också på utskottets förslag, ty han serverade en synnerligen
amper kritik just mot hela subventionslinjen för att i alla fall till sist av någon
outgrundlig anledning komma fram till ett yrkande örn bifall till utskottsförslaget.
Även jag måste i likhet med herr Åström fråga dem, som förorda utskottsförslaget,
om de äro beredda att ta de konsekvenser, som detta medför.
Jag underkänner absolut herr Björnssons påstående, att det är de, som äro
engagerade i sockerproduktionen, som nu befinna sig i det allra värsta nödläget
i vårt land, och jag påstår, att det beträffande det övriga jordbruket finns väl
så starka skäl att kräva ingripande från statens sida. Örn man för den del
av Sveriges jord, där nian odlar sockerbetor, räknar inte bara med de 18 miljoner
i tull, som näringen redan nu har, utan också med den direkta subventionen
av 4 miljoner kronor, så blir det i verkligheten ett understöd på omkring 22
miljoner kronor. Örn man skulle ta konsekvenserna och tillämpa samma beräkningsgrund
för understöd åt det övriga jordbruket, skulle det i realiteten betyda
omkring två och en halv miljard örn året. Men inte nog med det, utan
man finge väl säga, att de, som råkat få den dåliga jorden, borde ha en högre
subvention än de, som lyckats lägga under sig den fetaste jorden i Skåne och
södra Sverige, och det skulle då behövas bortåt tre miljarder för att kunna ge
jordbruket i dess helhet samma understöd som nu betodlarna skulle få. Jag
kan inte förstå, hur man med dessa konsekvenser för ögonen kan vara färdig
att inlåta sig på den här föreslagna linjen.

Herr Åström förklarade, att i valet mellan tullinjen och subventionslinjen
föredrog han obetingat den senare. Ja, det är självfallet, att vid hastigt påseende
och ur rent pricipiell synpunkt är tullinjen mera motbjudande. Men
jag måste säga, att den nu framförda subventionslinjen till sina verkningar och
konsekvenser är betydligt farligare än tullinjen. Majoritetens av svenska folket
ställning till tullproblemet är ganska grundmurad, och i den punkten lär
väl varken herr Björnsson eller någon annan kunna omvända denna majoritet.
Däremot är det mycket farligare, örn man från det hållet kastar fram en ny
linje, som man sedermera naturligtvis söker demokratisera och popularisera på
samma sätt som man gjort med till exempel militärväsendet. Just därför att
förslaget kommer från detta håll och som motförslag till ett annat projekt,
som man är tämligen överens örn, att man under inga omständigheter kan gå med
på, just därför är denna väg mycket farligare. Under sådana förhållanden
synes det mig, som om åtminstone de, som icke kunna vara med örn att på
konstlad väg hålla uppe en industri, vilken ändå, såvitt jag förstår, är dömd
att avvecklas och ersättas med något annat, heller inte borde slå in på denna
linje. Man säger visserligen, att det är fråga om en rent tillfällig hjälp. Nej,

Lördagen den 8 mars.

33 Nr 15.

det är inte bara en tillfällig hjälp. Jag är fullt ense med socialstyrelsen därom,
att det till och med är litet ansvarslöst, när det nu i alla fall börjat ske
en viss avveckling genom att arealen sjunkit till 70 procent av vad den var
tidigare, att kasta sig på att öka upp odlingen igen och dra dit arbetare för
att det kanske om ett par, tre år skall visa sig, att det blott var en tillfällig
fluktuation och att arbetarna i fortsättningen inte kunna få sin utkomst i
denna näring. Det är en åtgärd från riksdagens sida, som inte är nödvändig
med hänsyn till de jordbrukares ställning det här gäller, och inte kommer att
ha några goda verkningar för de arbetare, man talar örn. Det är i alla fall
visat, att arbetarna i denna näring bara ha sysselsättning 30 dagar årligen och
det är självklart, att ingen arbetare kan uppehålla sig genom att arbeta 30
dagar örn året utan det blir bara en rent tillfällig arbetsförtjänst.

Det låter vackert, när man här drar in det sociala momentet som något särskilt
avgörande — fast det ligger väl något annat bakom — men jag skulle
verkligen vilja säga, att det vore synnerligen glädjande, örn man vid andra tillfällen
kunde spåra samma sociala ansvarskänsla gentemot det arbetande folket.
Man har tidigare pekat på förhållandena i Norrbotten och det skulle vara intressant
att höra de riksdagsmäns mening, som voro i tillfälle att deltaga i
riksdagsresan i Norrbotten. Det sägs, att många av dem gräto, när de lämnade
Seskarön. Det är väl sådana där tillfälliga känslostämningar, som jag
förmodar inte räcka så länge, men örn något är kvar av den stämningen, så
tror jag det skulle finnas betydligt större skäl att låta den utlösa sig i några
positiva åtgärder för de tusentals arbetare i Norrbotten, som år efter år få
genomlida den fattigdom, som präglar livet där uppe. Jag tror inte man kan
komma och säga, att sockerbetsodlingen är det område, där arbetarna ha det
allra värst.

Herr andre vice talmannen gjorde gällande i sitt bemötande av herr Kristensson,
att denne icke anfört skälen, varför sockerproduktionen ställde
sig så billig nere på Java och i andra trakter, och framhöll därvid, att arbetarna
där nere ha en avlöning av 90 cents örn dagen. Ja, det är alldeles riktigt.
Men herr andre vice talmannen uraktlät att läsa upp den not i den kungl,
propositionen, som lämnar upplysning örn, att denna avlöning anses vara en
ganska god sådan, och att ifrågavarande arbetares levnadsstandard anses vara
fullt jämförlig med Västerlandets arbetares. Men utan att uppehålla mig vid
de olika prisförhållandena i de olika delarna av världen, skulle jag ett ögonblick
vilja erinra herr andre vice talmannen om, att hundratals, för att inte
säga tusentals skogsarbetare uppe i nordliga Sverige f. n. med nöd och näppe
förtjäna 3: 50—3: 75 örn dagen, vilket är ungefär detsamma som arbetarna på
Java förtjäna, och då givetvis levnadskostnaderna äro betydligt högre för dessa
skogsarbetare än för arbetarna på Java, följer därav, att de svenska, skogsarbetarna
leva på en betydligt lägre levnadsstandard än arbetarna på Java.
I allmänhet anser man ju, att Västerlandets arbetare befinna sig på en högre
levnadsstandard, men man bör inte tala för mycket därom och i varje fall inte
generalisera, ty för närvarande är tillståndet i detta avseende ingalunda så
förstklassigt, som man gärna vill göra gällande.

Jag har således, herr talman, ingen anledning att i något avseende ändra
min ståndpunkt i denna fråga från förra året. Jag anser tvärtom, att utvecklingen
givit mig fullkomligt rätt, därför att i dag är jag inte så ensam om den
tanken, att man här måste på allvar slå in på en avveckling av denna industri.
Nu har det från flera talare framhållits, att vi komma dithän i alla fall, men
då skulle det ha varit begripligt, örn utskottet kommit fram till ett förslag örn
hjälp i någon form under en viss kortare tid, under förutsättning att man som
utgångspunkt hade, att en avveckling av denna industri skulle ske inom en
viss angiven tidsrymd. Hade detta bestämt sagts ifrån, sa kunde man ha reso Första

hammarens protokoll 1930. Nr 15. 3

Äng.

åtgärder för
socker betodlingens

uppehållande.
(Forts.)

Nr 15. 34

Lördagen den 8 mars.

Äng. nerat om ett statsunderstöd under avvecklingsperioden, om inte annat så för
«**/» att hjälpa arbetarna över till andra verksamhetsområden. Det finns emeller‘odlingenx
tid intet sådant uttalande i utskottsutlåtandet. Man har inte ens kunnat gå
uppehållande, med på det krav, som framförts motionsvis, att arbetarna skulle ha en viss avförts.
) löning garanterad, därest staten nu skulle ingripa. Man bara uttalar en vac ker

förmodan, att betodlarna skola betala högre lön, örn staten går in för
subvention, men någon som helst garanti i detta avseende bar man inte. Jag
finner det alltså vara lika farligt att i detta läge och beträffande denna industri
slå in på en alldeles ny väg i form av subvention som att gå på den
gamla i form av tullhöjning. Den nya vägen är farligare, därför att den kommer
att fresta till större avfall än tullinjen skulle göra bland de s. k. vänsterpartierna.
Ur dessa synpunkter, herr talman, är det självklart, att jag för
min del inte kan inta en annan ståndpunkt än att yrka avslag på såväl den

kungl, propositionen som utskottets utlåtande och således förena mig med den

reservation, som är avgiven av herr Månsson och vilken helt sammanfaller med
det yrkande, som framförts i motion av den kommunistiska gruppen.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Man kan befara, att
de, som sitta som åhörare av riksdagsdebatterna, inte minst i dag, lätt få den
uppfattningen, att denna representation är tillkommen, för att vi skola försöka
förgöra både oss själva och landet. Men vi äro väl här av en helt motsatt anledning,
och jag vill säga, att örn inte våra beslut vore förnuftigare än våra
uttalanden, så skulle det vara ganska illa ställt med resultatet av vårt arbete
här. Jag vill också hoppas, att beslutet i dag skall mera gå i förnuftets tecken
än många av de uttalanden, som här gjorts.

Jag har begärt ordet för att i någon mån försöka bemöta och rätta till vissa
uttalanden, som gjorts. Herr Åström ställde en direkt fråga, huruvida man
kunde utgå ifrån, att detta årets odling, örn intet beslut skulle komma till
stånd med anledning av de föreliggande förslagen utan det skulle bli rent avslag,
skulle kunna väntas få samma omfattning som föregående års. Jag tror
man får räkna med, att detta ingalunda kan bli förhållandet. Vi veta ju, att
prisläget blivit ytterligare försämrat, och även om betodlarna sökte hålla sin
odling uppe föregående år i förhoppning, att prisläget skulle förbättras, är
det tydligt, att de i längden inte kunna bygga sin hantering och sin odling enbart
på ljusa förhoppningar. Jag tror, att det stöd, som är ifrågasatt, är synnerligen
behövligt och absolut erforderligt, örn det skall finnas någon utsikt
till, att odlingen skall hållas uppe i önskvärd omfattning.

Det gjordes vidare jämförelser med andra näringar, bland annat järnhanteringen,
och det påstods, att denna inte fått åtnjuta någon omsorg eller något
understöd från statsmakternas sida. Detta är ju inte riktigt överensstämmande
med verkliga förhållandet, ty riksdagen har ju fattat beslut om en för järnhanteringen
mycket viktig sak, nämligen exportförbud på järnskrot. Det låter
ju, som örn det inte skulle vara så förfärligt mycket, men det är för järnhanteringen
av utomordentligt stort värde.

Vidare har det sagts, att vi sagt nej till förslag örn statsunderstöd och statsåtgärder
för att reglera de ekonomiska förhållandena. Detta är ju ingalunda
överensstämmande med verkligheten. Jag har vid tidigare tillfällen, inte minst
under denna riksdag, haft anledning att erinra särskilt herr Örne örn, att alla
statsåtgärder via Kreditkassan ha ju vidtagits i syfte att avväga och reglera
förhållandena, så att det inte skulle bli alltför hastiga omkastningar och förskjutningar
på det ekonomiska området, och jag tror, att ingen vill ha dem
ogjorda, även örn de medfört högst avsevärda ekonomiska uppoffringar. Det
är ju direkta utlägg och man kan ju kalla dem subvention eller vad man vill,
men i varje fall har det varit åtgärder, som medfört högst betydande krav på

Lördagen den 8 mars.

35

Nr 15.

statskassan. Inte heller kunna vi ju komma ifrån, att alla de dyrtidstillägg, . Andsom
utbetalats till statstjänare, väl måste betraktas som ett slags reglering un- ^sockerba^
der ekonomiska förhållanden, som krävt en sådan. Jag behöver inte heller er- odlingens
inra om de stora anslag, som gått till arbetslöshetsunderstöd och som naturligt- uppehållande.
vis skulle blivit avsevärt mycket större, ifall man inte gjort något för att före- (Forts.)
bygga arbetslösheten.

Jag skulle också kunna erinra herr Åström örn en näring, som han kanske
ingalunda är främmande för. Jag undrar, hur det vore ställt för denna näring,
tobaksnäringen, örn den i dessa tider fått leva under absolut frihandel. Vi
veta ju, att den härliga planta, som utgör den näringens råmaterial, produceras
i samma tropiska länder som sockerröret, och örn det här i landet rått alldeles
fria importförhållanden, så undrar jag, örn inte konkurrensen inom tobaksnäringen
kommit att bli högst besvärande. Tack vare att monopol genomförts, har
man emellertid ingen känning härav. Men om man, i händelse monopol ej funnits,
skulle ha undersökt de ekonomiska förhållandena på detta område, så
kanske det hade förelegat behov av att vidtaga några åtgärder även där.

Från olika håll ha här anmärkningar framställts mot det höga tullskydd, som
sockerbetsodlingen och sockernäringen åtnjuta. Men när vi tala om och söka
bedöma detta tullskydd, få vi inte förglömma, att såväl sockerbetsodlingen som
sockernäringen i övrigt i detta land tillkommit med beräkning, att den skulle
tullskyddas. Det skydd, sockernäringen för närvarande åtnjuter, har också avvägts
med hänsyn till att den skall äga möjlighet att existera här i landet. Under
dessa förutsättningar har den uppammats, och premier ha givits från statsmakternas
sida, för att odlingen skulle få så stor utsträckning som möjligt, så
att vårt land örn möjligt skulle kunna bli självförsörjande även på detta område.
Då man talar örn dessa förhållanden, får man inte bortse från den saken,
utan vad frågan här gäller är att bereda näringen det extra tullskydd, som för
närvarande är nödvändigt. Angående tullskyddet i övrigt, som vi skulle kunna
beteckna såsom det normala tullskyddet för samtliga näringar, har ju riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit anhållit om noggrann undersökning. Denna
undersökning pågår redan inom 1928 års tullkommitté. Därvid komma naturligtvis.
såsom jag förmodar, sockemäringen och betodlingen att bli föremål för
samma grundliga undersökning som landets övriga näringar komma att bli underkastade.

I anledning av den erinring, som herr Örne framställde, då han yttrade, att
från det stora sockerbolagets sida uppgifter inte skulle ha meddelats angående
den verkliga areal, därå betodling ägt rum, vill jag säga, att uppgifter ha givits
örn den kontrakterade odlingsarealen, och dessa uppgifter ha icke undanhållits
de officiella handlingarna. Men det har måhända funnits särskild anledning
att inte uppge den andra arealen. Prisläget var ju sådant, att odlingen
gick med förlust, och det visste odlarna föregående år. Det var omöjligt för
dem att få debet och kredit att gå ihop. Jag förmodar, att under sådana förhållanden
betodlarnas beslut blev, att odlingen inte borde utsträckas utöver
den areal, som gällande kontrakt föreskrev. Betodlarföreningen har väl då också
velat, att dessa överenskommelser och beslut skulle respekteras, detta kanske
efter högt föredöme från andra sammanslutningar. Sockerbolaget, som för att
kontrollera arealen, låtit uppmäta denna, har därvid förmodligen funnit, att
den verkliga arealen inte alltid stämde med den uppgivna; och då skulle förmodligen
betodlarna i de fall, då sådan bristande överensstämmelse förekommit
i fråga örn arealuppgiftema, måhända fått uppbära klander från andra betodlare
för att de varit osolidariska — heter det inte så, herr Örne? Såvitt jag
kan förstå, har bolaget då inte velat bidraga till, att dess vänner betodlarna
skulle på grund av dessa deras uppgifter utsättas för klander. Alla jordbrukare
äro ju inte så säkra i fältmätning, att den i verkligheten odlade arealen

Nr 15.

30

Lördagen den 8 mars.

Äng. alltid stämt med deri kontrakterade. För resten, om nu den odlade arealen
åtgärder /ör giulio i någon ringa mån ha överstigit den kontrakterade, så har väl därmed inte
säkerhet- n^g0n öksolycka inträffat på något sätt. Vi ha ,ju behov av sockret, så att jag
uppehållande, tror inte man behöver blåsa upp denna sak till så stora dimensioner.

(Forts.) Herr Örne fällde vidare här ett uttryck, som det förvånar mig, att en så välbalanserad,
klok och förståndig karl, som han annars är, kunde lansera. Han
kallade denna näring för »fattighusnäring». Jag behöver inte upprepa, vad
jag nyss sade, eller under vilka förutsättningar denna näring uppammats. Hade
herr Örne haft anledning att för några år tillbaka närmare taga reda på denna
närings betydelse för vårt land, så förmodar jag, att uttrycket kanske blivit ett
annat. Herr Örne vet lika väl som jag huru många hundra miljoner svenska
folket förtjänade under krisåren, därför att vi då hade en inhemsk sockerbetsodling,
en inhemsk sockernäring. Det bör inte alls bortglömmas, att läget förut
varit ett annat än vad det är för dagen. Vidare vet jag ju, att herr Örne har
den uppfattningen, att vårt land hör gå. före, då det gäller uppdragande och tilllämpning
av handelspolitiska linjer, och att vi böra försöka följa de riktlinjer
i frihandelsvänlig riktning, som uppdragas, när nationalekonomer av olika slag
sammanträffa och diskutera förhållandena. Detta kunde man möjligen fordra,
att vi skulle göra, örn dessa riktlinjer också följdes av andra nationer. Men
det är för oss alla bekant, och ingen torde kunna jäva, att handelspolitiken nästan
över allt, kan man säga, drives efter helt andra riktlinjer än frihandelsvänliga.
Varje land försöker kringgärda sig med tullar och med skyddsåtgärder
av olika slag, och att ett litet land som vårt med ett så jämförelsevis litet
jordbruk som vårt ensamt skulle kunna stå emot importtrycket utifrån och utan
att äga någon sorts regulator reda sig själv under sådana förhållandena, det är
för mycket begärt. Jag kan för visso förstå den politik, som herr Örne håller
på och att det kanhända under visa förhållanden är riktigt, att den föres av oss
här i landet, vill jag icke förneka. Vi böra i allt fall lia uppmärksamheten fästad
härpå. Men örn vi skola föra en sådan tullpolitik, då måste vi också fordra,
att vi få göra det i jämnbredd med andra stater och inte tvingas att tillämpa
denna politik, så att våra tullmurar bliva alldeles raserade, ty det gäller i alla
fall att skydda oss för osund konkurrens och för dumpingpolitik från andra
länder.

Herr Winberg antydde, att det kunde finnas anledning till större klagomål
på andra jordbrukets områden. Men det tycker jag väl inte borde lia undgått
herr Winberg, att det både finns anledning till sådana klagomål, och att de
också med styrka framföras. Jag endast beklagar, att de inte hava framförts
med den styrka, att herr Winberg fått reda på dem. Det torde väl inte dröja så
länge, innan vi få åtskilliga andra frågor på riksdagens bord, som alla utgöra
led i den begärda hjälpen åt jordbruket. Då få vi se, örn herr Winberg är vänligare
stämd mot jordbrukarna, än han varit i dag.

Han frågade också, örn de, som varit med på riksdagsresan till Norrland,
inte fått intryck av, att det behöver göras åtskilligt för att upphjälpa förhållandena
i Norrland. Jo, för visso! Jag hade visserligen inte förmånen att få vara
med på denna riksdagsresa, men jag har varit i Norrland vid flera tillfällen, och
jag hade särskild anledning att besöka Norrland föregående sommar på grund
av mig anförtrott uppdrag att vara ordförande i 1928 års skogsvårdskommitté.
De intryck, som vi erhöllo vid denna resa, hava utmynnat i ett kommittéförslag,
som nu"ligger till grund för en Kungl. Maj:ts proposition, i vilken man är inställd
på betydande statsutgifter för att få upp skogskulturen på en helt annan
nivå än den för närvarande intager och försöka nyttiggöra ali mark, där
skogen inte befinner sig i ett tillfredsställande tillstånd. Dessa åtgärder gälla
visserligen icke enbart Norrland, men det är klart, att Norrland bör få god hjälp
av vad som sålunda föreslås. I övrigt kan man peka på en mångfald stödåt -

Lördagen den 8 mars.

37 Nr 15.

Äng.

åtgärder för
läckerhetodlingens

uppehållande.
(Forte.)

Herr Eriksson, Carl: Storleken av den statshjälp, som redan nu lämnats

för att möjliggöra sockerbetsodlingen i landet, är ju sådan, att man blir mer
än betänksam, då det här föreligger förslag att ytterligare bevilja medel för
samma ändamål.

Av utskottets utlåtande framgår, att konsumenterna redan nu få betala inemot
25 miljoner kronor för att möjliggöra betodlingen. Jag håller med herr
Winberg örn, att alla skäl föreligga att göra klart för sig, vart det kommer att
bära hän, örn man skall fortsätta på de inslagna vägarna.

Då man går att taga ställning till denna fråga, kommer man osökt till den
reflexionen: Hur skulle en enskild hushållare förfara i en situation som denna?
Jag förmodar, att när han komme under fund med, att han kunde köpa den
vara, han producerade, till sådant pris, att den arbetsprestation, som erfordrats
för varans frambringande, utgjorde marginalen, så komme han säkert att
sluta producera den varan. Jag är övertygad örn att kammarens ledamöter anse,
att denne enskilde hushållare handlar riktigt, örn han så gör, och man
fråga sig då: om detta är riktigt, varför skulle inte en sådan grundsats också
vara riktig för det stora hushållet, Sveriges rike? Ja, den enda förklaring man
kan lämna på att det inte är så, skulle vara den inställning, som sockerproduktionen
fått i vårt land, den mentalitet, som den förstått att skapa omkring sig,
och som gör, att man beträffande denna näring använder en helt annan synvinkel
än den, som man anlägger på andra ekonomiska problem. Jag är övertygad
örn, att skulle andra näringars talesmän, med lika och kanske större
rätt än denna närings, ställa anspråk på statskassan, skulle säkert en kel del av
de herrar, som i dag komma att rösta för subventionen, ställa sig mycket
betänksamma. Jag är också övertygad om, att man vid närmare eftertanke
skulle säga sig, att det är oklokt att fortsätta att på det sättet understödja
den ena produktionsgrenen efter den andra.

I utskottets utlåtande har det framskymtat — och detta har berörts här i
dag under debatten — att det skulle vara en mycket stor fördel, örn riksdagen
ginge in för denna subvention, därför att det skulle på det sättet kunna beredas
arbetstillfällen för en hel mängd människor, vilka äro sysselsatta på betfälten
och inom sockerindustrien under betkampanjen. Man måste då först konstatera
det avsteg, som därmed är taget från den arbetslöshetspolitik, vilken
tidigare tillämpats här i landet. Men man bör öven komma ihåg, att mellan
den arbetslöse och det hjälpande samhället befinna sig i detta fall betodlarna
och två sockerbruksaktiebolag. Av dessa känner man åtminstone de senare
inte längre än till tänderna. Men man har tydligen gått in för en rätt säregen
arbetslöshetspolitik, då man här talar örn, att det är nödvändigt att lämna
detta anslag för att hjälpa och skaffa arbetstillfällen i betdistrikten.

Örn man från de utgångspunkter, som jag tillåtit mig antyda, går in på
och granskar utskottets utlåtande, observerar man genast ett sakförhållande.
Tidigare under debatten har mig veterligen endast, ett uppslag givits, som innebär
ett försök att komma ifrån det nuvarande tillståndet, och det är den
motion, som väckts i andra kammaren av herr Edvin Sköld. De synpunkter,
som i den motionen anföras, och som ställa i utsikt, att man inom viss tidsperiod
skulle kunna ställa denna statshjälp på avskrivning, de synpunkterna
har man mycket samvetsgrant utmönstrat ur utskottets utlåtande. Men man

gärder, som redan vidtagits för denna landsända, så att jag hoppas, att norrlänningarna
inte skola vara alltför ovänligt stämda mot de provinser, där sockerbetsodlingen
nu befinner sig i en mycket betryckt ställning.

Jag vill sluta med att vädja till första kammaren, att kammaren måtte beakta
det svåra läge, vari sockernäringen befinner sig, och därför stödja det förslag,
till vilket jag tidigare tillåtit mig att yrka bifall.

Nr lo. 38

Lördagen den 8 mars.

Äng- observerar i stället något annat. Om kammarens ledamöter läsa bestämmelserna
sockerbit* '' fjerde punkten av departementschefens särskilda detaljregler, mot vilka utodlingms
skottsmajoriteten icke gör någon invändning, påträffar man där rena motsatsen
uppehållande, till de synpunkter, som herr Sköld velat få fram. Man ställer där i utsikt, ja
(Forts.) man nästan gör sig angelägen örn att sammankoppla statshjälpen med så stor
betareal som möjligt. Med andra ord: utskottets flertal tyckes ha den uppfattningen,
att det gäller att draga in så stor betareal som möjligt till erhållande
av denna statshjälp för att i kommande tider därmed kunna motivera nödvändigheten
av betodlingens bibehållande.

En annan omständighet, som man också observerar i utskottets utlåtande, är
utskottets ställningstagande till den Björnssonska motionen. Herr Björnsson har
föreslagit skrivelse till Kungl. Majit, vari förordas åtgärder, som skulle kunna
möjliggöra en rationalisering av sockerindustrien. Härpå svarar utskottet
med att tala örn, att de sockersakkunniga allt fortfarande hålla på med sitt
arbete, och att de direktiv, som äro givna åt dessa sockersakkunniga, innefatta
möjlighet för dem att även till bedömande och beaktande upptaga de synpunkter,
som herr Björnsson anfört i sin motion. Jag får nu säga för min del, att
det är en rätt säregen tågordning, som de sakkunniga följt vid sin utredning.
(Herr Enhörning: Ja, men det är socker i botten!) Ja, det är socker i botten,
men det förefaller, som örn vederbörande först borde ha verkställt utredning örn
de betingelser, som sockerindustrien har för att rationaliseras. Ty örn en
omläggning hade kunnat möjliggöras, så hade statshjälpen kunnat undvaras.
I stället har sakkunnigas arbete gått på helt andra linjer, och först sedermera
komma de, i händelse de beakta de synpunkter, som äro anförda i den Björnssonska
motionen, att gå in på ett bedömande av soekerproduktionens egna möjligheter
till rationalisering. Och tidpunkten när de sockersakkunniga komma
med sitt utlåtande i denna del, är något, som ingen av oss känner. Ja, med
tanke på utredningar i allmänhet och på den tid, som det måste taga särskilt
för en utredning av denna art, då det gäller att tränga in i ett enskilt företags
betingelser, tänker jag, att utredningen blir rätt så svår att slutföra. Jag
tror heller icke, att resultatet kommer att bli så storartat.

Vad jag, herr förste vice talman, här yttrat, avser givetvis både min ställning
till Kungl. Majlis förslag och det av utskottets flertal dikterade utlåtandet.
Skulle jag bli ställd inför valet mellan de bägga ståndpunkterna, kommer
jag givetvis att föredra den utdebitering, som utskottets flertal föreslår i
form av statshjälp. Men till dess, herr förste vice talman, ber jag att få yrka
bifall till de reservanters förslag, som hemställt om avslag såväl å Kungl.
Maj:ts förslag som å det förslag, utskottets flertal framlagt.

Herr Lindgren: Herr förste vice talman! Det är omöjligt för mig att förstå,
att socialdemokraterna, vilka ju anse sig i främsta rummet representera
de svenska arbetarna, i stort sett kunna enas om ett förslag, som, därest det av
riksdagen antages, måste medföra, antingen att den svenska betodlingen måste
nedläggas med därav följande konsekvenser i form av arbetslöshet och svåra
lidanden flir flera tiotusental svenska arbetare, eller ock att samma arbetare
mäste upptaga en tröstlös konkurrens mot å ena sidan en hänsynslös dumping
från Tjeckoslovakien, där arbetarna för övrigt ha en vida lägre levnadsstandard
än hos oss, och å andra sidan mot negrer, som på grund av klimatiska
och andra förhållanden knappast behöva kläder eller bostäder, i varje fall endast
mycket primitiva sådana, och vilkas levnadsbehov tillfredsställas huvudsakligen
nied billigt ris och trädens frukter, som en givmild natur och ett tropiskt
klimat skänka deni. Någon animalisk föda torde sällan ifrågakomma
för dessa arbetare.

Herr Åström var nyss inne på frågan örn möjligheten för de europeiska län -

Lördagen deli 8 mars.

39 Nr 15.

Jerna att med framgång odla sockerbetor, och hail uttalade därvid den me- Äng.
ningen, att Sverige i det hänseendet hade den största möjligheten, i varje fall
större möjlighet än övriga europeiska länder. Men, herr Aström, varför inte odlingens
tillägga, att i dessa andra europeiska länder har man i alla fall gått in för att uppehållande.
stödja betodlingen genom höjda tullar och varför inte tillika upplysa om, att (Forts.)
levnadsstandarden för arbetarna bär i Sverige är vida högre än arbetarnas
levnadsstandard i övriga Europa?

Nu har ju herr Björnsson anslutit sig till utskottsmajoritetens förslag, men
jag får säga, att jag har lika svårt som han i början tycktes ha att förstå detta
förslag till lösning av det föreliggande problemet. Att det till sina verkningar
och till sina konsekvenser är äventyrligt och farligt kan jag däremot begripa,
och detta har också på det mest övertygande sätt ådagalagts här under diskussionen,
under överläggningar man och man emellan och i pressen.

Blir man nu slutligen ställd i valet mellan två onda ting, väljer man naturligtvis
det, som man efter samvetsgrann omprövning finner vara minst skadligt.
Jag’ saknar emellertid i detta ögonblick anledning att avgiva någon
deklaration örn, vilket av det två nämnda förslagen, som jag finner till sina
konsekvenser vara för landet skadligast och äventyrligast. I andra länder, där
man har rikare ekonomiska resurser än svenska staten disponerar över, tillgriper
man tullar och icke statssubvention som vapen i handelskrig, då det gäller
att skydda det egna landets näringsidkare och arbetare och deras levnadsstandard
mot konkurrens och dumping av varor framställda med. utländsk arbetskraft
med dess mera primitiva behov. Jag tror inte, att vi här ha råd att
handla annorlunda. Vi få inte glömma, att vi även utan att ge oss in pa statssubventioners
äventyrliga och för statens finanser farliga väg icke äro i tillfälle
att till fullo kunna tillgodose alla rättmätiga sociala och kulturella krav
på statshjälp som framställas.

Herr förste vice talman! I det sunda förnuftets namn och i de manga tiotusentalen
svenska arbetares, som äro beroende av svensk sockerproduktion,
välförstådda intresse anhåller jag att få yrka avslag å såväl utskottets hemställan
som den av herr Åström m. fl. avgivna reservationen samt bifall till den
avr herr Johan Niisson i Kristianstad m. fl. avgivna, vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr Gabrielsson: Då jag representerar en landsända, som egentligen inte
har något intresse av att införa högre tull på socker men jag ändock varit
med örn att i det sammansatta utskottet reservera mig till förmån för en mindre
höjning av sockertullen, har jag ansett mig böra nied några ord klargöra skälen
till mitt ståndpunktstagande i detta avseende.

Jag betraktar inte denna fråga såsom avseende ett understöd till sockerbetsodlingen,
till skåningarna, såsom man populärt säger, utan jag ser den som en
angelägenhet från statsmakternas sida att uppehålla en näring, då man inte
vet eller kan överskåda, vilka konsekvenser det skulle medföra, därest den
nedlades. Det är därför jag såsom norrlänning och som konsument av socker-—-icke som producent — anser, att det är statsmakternas skyldighet att upprätthålla
denna näring. Jag anser också, att det lämpligaste sättet härvidlag är
det, som hittills begagnats när vi velat skydda oss mot utländsk konkurrens,
nämligen att åsätta varan en lämpligt avvägd tull. Nu förstår jag så val, att
frihandlarna, som inte alls vilja höra talas örn någon tull, inte.ha velat gå med
på förslaget härom, utan i stället hava gått på en annan linje. Men jag för
min del anser — och många talare här i dag hava framhållit detsamma att
man inte kan överskåda konsekvenserna av.det understöd, som sålunda föreslagits.
Emellertid har inom utskottet majoritet erhållits för detta förslag.

Örn man då skulle vara konsekvent, borde man naturligtvis, såsom här också

Jfr 15. 40

Lördagen den 8 mars.

åtgärder för yttrats> föreslå borttagande av den övriga tullen på socker. Vi ha ju redan
sockerbet- nu en skyddstull på 10 öre för kilogram, men den har ansetts otillräcklig, och
odlingens därför bär Kungl. Maj :t, vilket jag också finner vara det mest naturliga och
uppehållande, riktiga, föreslagit en lämplig tullhöjning för att man därigenom skulle kunna
(Forts.) skydda sockerbetsodlingen för framtiden. Jag tror för min del icke, att vi i
fortsättningen genom utdebitering på skattemedel kunna understödja sockerbetsodlingen,
då konkurrensen är så svår som den är, utan jag tror säkert, att
örn vi inte skola göra så som åtskilliga anse lämpligt, nämligen helt nedlägga
sockerbetsodlingen, hade det varit det enda riktiga och förnuftiga att gå med
på förslaget om höjning av tullen. Jag tror, att den, som vill resonera praktiskt
och förståndigt, skall medgiva detta. Jag har varit i tillfälle att tala
med mångå från mina trakter, och jag är säker på, att de inte skola med något
större missmod, se, örn de få betala 3 öre mera per kilo för sockret, som nu
står i så lågt pris, att man aldrig kunnat ana, att vi skulle kunna få socker till
det priset. Skulle priset nu ökas med 3 öre, kan säkert ingen ha något att
rimligen invända häremot. Men däremot tror jag, att det skulle väcka mycket
stor ovilja i våra norrländska bygder, örn man med flera miljoner — jag vet
inte hur manga miljoner det kan bil, ty jag vet inte hur stor konkurrens vi
få, och hur sockerpriset kommer att ställa sig i framtiden, ty om sockerpriset
blir ännu billigare, så komma vi kanske upp till en subvention av G miljoner
kronor skulle understödja de skånska betodlarna. En sådan åtgärd kommer
att betraktas med mycken ovilja. Örn vi däremot följa de principer, vi
hittills tillämpat, då man velat stödja en näring, nämligen att nian naturligast
och bäst skyddar den genom en lämpligt avvägd tull, då är jag säker
på, att en sådan åtgärd bland mina meningsfränder och valmän uppe i Norrland
och även av folket i allmänhet i våra norrländska bygder inte kommer
att missuppfattas, ty de komma säkerligen att känna mycket större ovilja,
om riksdagen i dag med frångående av tullinjen beslutar subvention.

Det jvar vidare några uttalanden av generaldirektör Örne, som jag inte kan
underlåta att i viss mån inlägga min gensaga mot. Han säger, såsom ju utskottets
ordförande också konstaterat nyss, att denna näring åtnjutit många
miljoner i subvention och numera kan understödet betraktas som en fattighussubvention.
Herr Örne är ju alltid konsekvent, och såsom han ser saken, förstår
jag, att han måste gå emot ett beslut örn tullförhöjning. Men att säga, att
denna subvention är en fattighussubvention, då det gäller understöd åt en näring,
som är sa viktig för vårt land som sockernäringen är, tycker jag dock är
att säga för mycket. Han säger också, att understödet från det allmänna kommer
i alla händelser att verka farligt och hämmande för utvecklingen för den
enskilde individen. Ja, det kan man ju säga. Men örn man från länder med
mycket gynnsammare produktionsmöjligheter blir utsatt för så svår konkurrens
som vi blivit här i landet, att det är omöjligt för den svenska sockernäringen
att existera, då måste det allmänna ingripa för att på lämpligt sätt skydda
just den näringen. Och det är vad jag för min del anser vara behövligt i detta
avseende.

Sedan citerade herr Örne en tidning, som ville påstå, att örn vi skulle höja
havretullen, skulle norrlandsbönderna också få subvention. Även jag har läst den
tidningens uttalande, och jag blev ganska förvånad däröver. Men örn man därjämte
läst de tidningars.uttalanden, som försökt bemöta detta, finner jag, att
det nämnda påståendet, inte var fullständigt oriktigt, därför att, såsom nyss
sagts från denna plats i dag, havren nu kostar 9 öre för kilogram, medan den i
fjol i våra trakter kostade 17 öre.

Om vi då öka den med 4 öre, är den likväl billigare än vad den var förra året.
Salunda finns det något berättigande i detta resonemang, men jag kan inte
underlåta att säga, att tidningarna och statistiken ga till väga på ungefär sam -

Lördagen den 8 mars.

41

Nr 15.

ma sätt: då de skola bevisa någonting, så taga de det, som är mest lämpligt för ^

bevisföringen. Den tidning, som här nämndes, citerade en annan tidning — en säkerhetnorrlandstidning,
vilken har gjort gällande — för att inbilla sin läsekrets hur odlingens
skadligt det skulle vara att höja havretullen med 4 öre — att det skulle bli en uppehållande.
merutgift för bönderna i Västerbottens län ensamt med 2,000,000 kronor. Jag (Forte.)
har roat mig med att undersöka förhållandet något, och det visar sig, att för att
det skulle bli en merutgift av denna storlek genom en tullförhöjning av 4 öre,
så skulle bönderna i Västerbotten köpa havre för 8,000,000 kronor örn året. _ Örn
man ser efter, finner man, att hela den beskattningsbara inkomsten från jordbruket
i Västerbotten plus från kronoparkerna utgör drygt 17,000,000 kronor.

Detta skulle betyda, att örn det där omtalade påståendet vore riktigt — och det
gjordes för resten av en vederhäftig tidning, den anses åtminstone vederhäftig
— köpte bönderna i Västerbotten havre åt hästarna för nära halva sin inkomst.

Så långt kan jag inte tro, att man skulle kunna ge sig till att slösa, men i varje
fall drogs detta resonemang upp i tidningen för att bevisa, huru vansinnigt det
kungl, förslaget om havretull var.

Vidare har det sagts, att man skall försöka koncentrera odlingen av sockerbetor
till de mest sydligt belägna trakterna i Skåne, som äro mest gynnsamma
härför, och det kan kanske hava ett visst berättigande, men jag vill säga, att
under de resor, jag har varit i tillfälle att företaga i statens egnahemsstyrelse,
har jag också haft möjlighet att konstatera, huru värdefullt det varit för de
minsta jordbrukarna, våra egnahemslåntagare, att hava dessa små sockerbetsodlingar.
Och man hör oftast, när man resonerar med dem, hur de skola kunna
klara sina annuiteter och räntor, hurusom de säga, att de skola betala dessa,
när de skördat sockerbetorna. Det är synnerligen värdefullt för dem att ha
en sådan tillgång. På Gotland i synnerhet tror jag, att dessa småbrukare ha
mycket stor nytta av sin sockerbetsodling, och det är därför, som jag för min
del anser, att det inte skulle vara välbetänkt att företaga en sådan koncentration.
Och fastän det kan finnas vissa trakter, där jordmånen är sämre, så tror
jag, att genom att vederbörande sköta arbetet själva på sina småbruk, kan det
kanske vara lika lönande att fortsätta där, som det är på storbruk, där driften
skall skötas med lejd arbetskraft.

Vidare talade herr Winberg örn att under den riksdagsresa, som gjordes i
Norrland, och framför allt under den del därav, då man var i nordligaste Norrbotten,
så var det mycket bekymmersamt att se, hur stor arbetslöshet där rådde.

Ja, det har egentligen knappast något samband med frågan om stöd åt sockerbetsodlingen,
och jag vill säga, att vi ha oftast stora anspråk på statskassan,
då det gäller anslag till Norrland, men jag tror inte, att vi gynna möjligheten
att få dessa anslag genom att konsekvent sätta oss på tvären, när det gäller
anslag till sydligare trakter. Jag ser saken så, att de önskemål, som jordbrukarna
i Norrland kunna framställa, äro ännu mera berättigade, men jag vill
därför inte säga absolut nej, när det gäller en viktig sak för sydligare landsändar.
Och örn vi nu skola lägga ned sockerbetsodlingen på grund av den stora
konkurrensen utifrån, så kan det hända, att när det har gått några år och vi
ha lagt ner vår sockerbetsodling, kommer priset att höjas rätt avsevärt; vi få
kanske betala tillbaka flera gånger, vad vi under mellanåren inbesparat, och
ångra, att vi inte understött en så pass viktig näring som sockerbetsodlingen.

Herr talman! Då jag har den uppfattningen, att det kungl, förslaget i detta
avseende är mest förståndigt och riktigt, ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som herr Johan Nilsson m. fl. avgivit.

Herr Vennerström: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Johansson
i Östersund, talesman för samma norrlänningar som undertecknad, här hade
ordet. Jag ber att få instämma i herr Johanssons hela argumentering, i alla

Nr 15. 42

Lördagen deli 8 mars.

Äng. premisserna, men jag ber att få taga avstånd från det yrkande, till vilket herr

Sockerbi™ Jhansson kom. Jag satt, höll jag på att säga, på halvspänn eller helspänn

odlingens för instämma i herr Johanssons argumentering, som utefter hela linjen
uppehållande, löpte fram till avslag såväl i fråga örn tull som även i fråga örn subvention,
(Forts.) men då herr Johansson slutade med att yrka bifall till subventionen och därigenom
förkastade alla sina premisser och sitt föregående logiska resonemang,
så fann jag mig tvungen som talesman för samma Norrland att anhålla örn
ordet för att yrka rent avslag på såväl tanken på tull som även tanken på
subvention.

Jag har under förhandlingarna här i dag sysslat med en del matematiska beräkningar.
Jag gick i början av debatten till en av mina värderade partivänner,
en av våra främsta jordbrukare, herr Linders på skånebänken — jag kan
• nämna namnet — och frågade honom örn uppgifter rörande dels några typiska

betodlarkommuner i Skåne, alltså rena betodlarkommuner, dels några blandningskommuner,
där det förekom både betodling och fabriksnäring. Han
nämnde då av de förra följande fyra kommuner: Vällinge, Stora Harrie, Tygelsjö
och Kyrkheddinge. Av blandningstypen nämnde han följande fyra:
Kävlinge, Hököpinge, Stora Köpinge och Svedala.

Jag hörde herr statsrådet och chefen flir jordbruksdepartementet med värme
tala örn och lämna en del faktiska uppgifter rörande det svåra nödläget inom
vår typiska betodlarprovins, den provins, till vilken de nyssnämnda kommunerna
höra. Jag skulle, herr talman, med samma värme och kanske med litet
större trohet gentemot sanningen kunna tala örn nödläget i den del av vårt
land, som jag själv har det nöjet att i riksdagens första kammare föra talan
för. Jag har därför tagit mig friheten att göra en jämförelse mellan det ekonomiska
läget å ena sidan för kommunerna i betodlarprovinsen Skåne, å andra
sidan för Norrland. Jag finner för den första gruppen av kommuner följande:
i Vällinge har man en kommunalskattebörda på 5 kronor, i Stora Harrie 6 kronor
50 öre, i Tygelsjö 5 kronor 5 öre och slutligen i Kyrkheddinge 5 kronor 40 öre.
Det blir alltså en genomsnittlig kommunalskattebörda av ungefär 5 kronor
50 öre. Går jag till den andra gruppen, de blandade kommunerna, finner jag
för Kävlinge en kommunalskatt av 3 kronor 70 öre, Hököpinge 5 kronor 50
öre, Stora Köpinge 5 kronor 10 öre och Svedala 6 kronor 30 öre, alltså en genomsnittlig
kommunalskattebörda på en liten smula över 5 kronor. Jag vill
tillägga, att samtliga uppgifter gälla 1929.

Sedan går jag till mitt eget, herr Gabrielssons och även herr Johanssons i
Östersund Norrland, och jag finner för Västernorrlands län — jag får ett par
tingslag liggande väster örn Sollefteå, alltså väster örn min egen bygd ■— en
genomsnittlig kommunalskattebörda av 10 kronor. Sedan tar jag ett tingslag
ifrån herr Johanssons Jämtland, nämligen Hammerdals tingslag. Där har
man en kommunal skattebörda av minst 9 kronor, högst 14 kronor 30 öre
d. v. s. en genomsnittlig summa av 11 ä 12 kronor per bevillningskrona. Därefter
tar jag herr Gabrielssons Västerbotten och stannar för Skellefteå tingslag,
där minimiskattebördan är 10 kronor och maximiskatten 13 kronor 50
öre. Den genomsnittliga är alltså ungefär 11 kronor 75 öre.

Man har talat örn arbetslösheten, och man har talat om fattigdomen i
Skåne. Herrarna förstå, att jag som talesman för Norrland icke kan underlåta
att även där draga mina bestämda paralleller. Beträffande fattigvårdsbördan
finner jag, vad gäller de nyssnämnda skånska kommunerna, att det
antal kommunens medborgare, som tynga fattigvården, för den första gruppen
av kommuner, de typiska betodlarkommunerna, utgör ungefär 2 procent av
kommunernas hela befolkning, och vad gäller den andra, den blandade typen,
utgöra de 2 procent eller något mera av samtliga kommunens inbyggare.
Sedan går jag återigen till Norrland, och där finner jag för Västernorrlands

Lördagen den 8 mars.

43 Kr 15.

län. för de nyssnämnda kommunerna från mitt eget län, att ungefär 8 procent Äng.
av kommunernas medborgare falla fattigvården till last. Går jag till herr
Johanssons i Östersund Jämtlands län, falla 7.5 procent fattigvården till last, odlingens
och går jag till herr Gabrielssons Västerbottens län, falla ungefär 8 procent uppehållande.
av kommunernas inbyggare den kommunala fattigvården till last. (Forts.)

Herrarna förstå, att med allt erkännande åt det varma talet från statsrådet
och från en sådan böndernas talesman som andre vice talmannen örn det stora
nödläget och den fruktansvärda ekonomiska pressen i de betodlande provinserna,
måste vi, som föra talan för det Sverige som har den karga jorden ■— långt
kargare än den i södra Sverige — säga oss, att en sådan politik, som slänger
miljon efter miljon, tiotals miljoner efter tiotals, ut på den näringen, den
kunna vi inte tänka på.

Den värderade talesmannen från Örebro län, herr Lindgren i Örebro, satte
denna fråga i samband med hela arbetslöshetsproblemet, och han vädjade med
en viss ironi till socialdemokraterna och sade, att vi rent av skulle svika arbetarna,
örn vi inte ginge in för de nu äskade anslagen, vare sig i form av tull
eller i form av subvention. Jag ber att få erinra herr Lindgren i örebro örn
att även i detta fall kunna vi norrlänningar peka på en annan näring som
kämpar med samma internationellt dåliga konjunktur, som kämpar med dumpingpolitik,
visserligen inte från negrerna, som herr Lindgren i örebro talade
om, men dock med dumpingpolitik. Jag erinrar örn den norrländska sågverkshanteringen,
som är utsatt för synnerligen dåliga internationella konjunkturer,
och där en dumpingpolitik från det stora, väldiga Sovjetrysslands sida
spelar samma förödande roll som exempelvis dumpingpolitiken till äventyrs
gör gentemot vissa alster av den svenska jordbrukshanteringen. Min gamle
värderade vän herr Enhörning, där nere, kan bevittna, att vad jag i detta fall
säger är fullt korrekt. Och gå vi sedan till denna dumpingpolitiks inverkan i
fråga örn de norrländska och alltså även de enhörningska arbetarna, ter den
sig på ungefär följande sätt.

Jag gick under debatten ned i biblioteket, jag tog fram Sociala Meddelanden
och jag stannade för den 31 december 1929. Jag fann i arbetslöshetsrapporterna
beträffande sågverksarbetareförbundet, som ju omfattar denna arbetargruppering,
vid det tillfället inte mindre än 57.9 procent arbetslösa, d. v. s.

11.240 av 24,611. Mer än hälften av hela denna närings arbetare befann sig
sålunda vid det tillfället utan tillgång till arbete. Jag vill fråga min värderade
vän från örebro, som nu går in för tullen eller subventionen med hänsyn
till arbetslöshetspolitiken för den skånska betodlingen: Vad vill herr Lindgren
i örebro göra för sågverkshanteringen? Han kan väl inte till äventyrs vilja genomföra
någon tull, det går ju inte. Vill han i det fallet gå in för en subvention,
som lämnar till de norrländska bolagen så mycket penningar, att det
motsvarar ungefär 4/5 av hela det råvaruvärde, som de norrländska, enhörningska
bolagen betala till dem, som ha de norrländska skogarna att sälja till bolagen?
Jag såg, att herr Lindgren i Örebro ruskade på huvudet, jag får väl
tolka denna huvudskakning som ett nej. Jag instämmer helt och fullt, jag betraktar
en sådan politik som rena, rama ekonomiska galenskapen, men är det
så i fråga om denna näringsgren, vill jag för min del hävda, att det inte heller
ekonomiskt är sunt förnuft att gå den vägen, då det rör den skånska betodlingen.

Herr Lindgren i örebro vädjade till det sunda förnuftet: »i det sunda förnuftets
namn» yrkade han bifall — jag hörde inte, om det var till tullen eller
subventionen, men det kan spela tämligen liten roll. I det sunda förnuftets
namn, i den sunda, praktiska ekonomiens namn anhåller jag, herr talman, att
få yrka avslag såväl på tullen som även på subventionen, och jag vill därjämte
tillägga, att den argumentering, jag framfört, kommer jag sedan under riks -

Nr 15.

44

Lördagen den 8 mars.

åtgärder för ^a?e? även att ha sorn motivering, då jag kommer att för min del bestämt säga
säkerhet- neJ till varje sådan ekonomisk politik rörande jordbruket i allmänhet, som med
odlingens hjälp av tullar, av inmalningstvång och dylikt söker gå samma vägar som man
uppehållande. nu vill vandra i fråga örn den skånska betodlingen.

(Forts.)

Herr Henriksson: Herr talman! Om man studerar den kungl, propositionen,
får man, även om man inte har någon föregående praktisk erfarenhet
på området, en ganska god inblick i betodlingens betydelse för stora delar av
vårt land. Det står också i den kungl, propositionen, att det är jämnt hundra
år sedan man här i landet började resonera örn sockerbetsodling. Det är 92 år
sedan det första betsockret blev tillverkat här. Man kan vara förvissad örn
att det under alla dessa år varit ganska många hjärnor och klyftiga hjärnor,
som arbetat på denna närings förkovran, för att vi skulle nå, dit vi nu kommit.
Jag tror inte, att det varit något lätt arbete. Statsmakterna ha ocksågivit
ett betydande stöd, för att dessa män skulle nå fram till det mål, som
de arbetat för. I dag 100 år efter begynnandet av den svenska sockerbetsodlingen,
står det i en av de avgivna motionerna, att vi skola försöka avveckla
denna näring, på sex år om det kan gå. Ja, jag tror, att det kan gå på sex år,
örn dessa herrar, sorn stå bakom den tankegången, få tillräckligt med medhjälpare
för att fullgöra sitt värv, ty det behövs i regel inte några klyftiga
personer för att rasera någonting, men väl för att bygga upp det. Jag betvivlar
således inte ett dugg, att det kan gå för sig. Örn det däremot kan gå
för sig. utan protester till och med från socialdemokratiska partikamrater, det
vågar jag nästan tvivla på. Örn man läser den kungl, propositionen, så finner
man, att där är tydligt sagt av personer, som arbeta på betfälten, och av
arbetare i fabrikerna, att örn betodlingen skulle avstanna i Skåne, bli de utan
både det ena och det andra. De ha till och med sagt, att det har varit omöjligt
för dem att reda sig, detta till följd av det lilla minus, som redan nu
uppstått i inkomsten till följd av minskad betodling.

Jag skall inte gå in på alla detaljer, som man kunde ha anledning att syssla
med, jag skall bara säga ett par ord till de herrar, som här gjort gällande,
att det är det feta Skånes lantbrukare, som få hela det stöd, som staten här
lämnar. Jag undrar, hur ni ha läst handlingarna i denna sak; jag har inte
kunnat finna något sådant. En liten titt i propositionen visar tydligt, att
Skånes betodlare de senaste åren inte erhållit ett enda öre av staten, utan snarare
bidragit kanske med några miljoner till att upprätthålla hela detta stora
maskineri, som befolkningen för med sig. I varje fall kan man med utgångspunkt
från priset för 100 kg. betor ur den kungl, propositionen utläsa, vad
som givits ut från det ena och det andra häradet — det står uttryckligen i propositionen
— vad varje härad fått satsa för att hjälpa alla dessa olika arbetare.
Man får fram detta genom att jämföra inkomsterna med utgifterna. Ty
allt går ut på att hjälpa arbetarna, såsom jag redan sagt, betskötama, arbetarna
vid sockerfabrikerna, järnvägarna o. s. v. Skall man taga bort betodlingen,
så tror jag, att det går sämst för arbetarna, som verkligen med de
sista årens resultat ha tillgodogjort sig det skydd, som förefinnes, möjligen
med det undantaget, att sockerfabrikerna ha erhållit för mycket på sin andel.
Det skall jag låta herrarna själva räkna ut. I varje fall vill jag säga, att jag
tror det, och att det är detta, som är anledningen till att sockerfabrikerna
inte. velat släppa oss fria från de eländiga femårskontrakt, som vi ha gett
oss in på.

Örn jag övergår till vad det här verkligen gäller, tull eller subvention, får
jag säga herrarna, att jag är mest böjd för tullen. Jag anser att denna skulle
vara bättre, även örn den utginge efter en glidande skala och bara nödtorftigt
överskrede gränsen för det minsta möjliga för betodlare och betarbetare.

Lördagen den 8 mars.

45 Nr 15.

Det vore ändå bättre än dessa årligen återkommande besvärligheter, som be- Äng.
sluten här innebära. Jag är inte stämd för tullen, därför att den skulle ge
betodlmgen ett enda öre mer, men jag är det, därför att man da. skulle na odlingens
en tryggare ställning för såväl betodlarna som betskötarna. Herrarna, tro uppehållande.
kanske, att det är tids nog att börja ordna för betodlingen i nästa vecka, ifall (Forts.)
nu riksdagens beslut blir sådant, att någon betodling^ skall äga rum. Så är
emellertid inte förhållandet, åtminstone inte, örn en sadan skall ordnas rationellt.
Då får man redan föregående höst börja på därmed. Då skall man
lägga ut all elen ladugårdsgödsel, som finnes, och plöja ned den, för att ha
allting ordentligt förberett, så att man åtminstone vid normal väderlek skall
kunna nå någorlunda gott resultat av betodlingen. Och örn man har gjort
detta, och det av den ena eller den andra anledningen blir så, att betodlingen
helt och hållet eller till hälften kommer att inställas, så medför det en direkt
förlust, inte blott med hänsyn till det arbete och de kostnader, som dessa förberedelser
förorsaka, utan på de bästa jordarna kan det mycket väl hända
och inträffar i regel, att den sädesgröda, som där odlas, blir till hälften förstörd
på grund av för hög växtkraft. Det är säkerligen också detta, mina
herrar, som har medfört, att betodlingen blev litet större än vad som var beräknat
i fjol, ty till följd av de föregående, före riksdagsbeslutet redan vidtagna
arbetena, var man tvungen att taga en förlust, vilket håll den än skulle

XVUlli-11 lo, IX .

Tullen har också sitt berättigande, därför att vi enligt tull- och traktatkommittén
årligen skänka bort eller få betala cirka 36,000,000 kronor för
mycket till industrien och dess arbetare. Detta far lantbruket offra, enligt
vad uträkningarna visa. Örn då denna lilla tullhöjning verkställes, så tycker
jag verkligen, att det skulle synas fördelaktigt för herrarna på industrisidan
att få »avkvitta» detta lilla belopp örn cirka 4,000,000 kronor, ty när tullkommittén
en gång blir färdig, uppstår den fragan: kunna industrien och
dess arbetare ordna det så, att det uppstår jämställdhet, d. v. s. att alla. dessa
36.000.000 bli »nedkvittade»? Jag tror det inte! Då hade det väl varit fördelaktigt
att göra denna lilla avbetalning redan nu.

När vi under föregående år ungefär vid samma tid som nu hade sockerdebatt
i denna kammare, så kom en andrakammarledamot fram till mig, en
ledamot, som hade sin bostad norr örn Skånes gränser, och han sade: »Det är
bäst. att vi gräva ett stort dike mellan Skåne och den övriga delen av landet,
så få ni stanna där nere och sköta er själva — vi vilja inte ha med er att
göra.» Han sade det mycket skämtsamt, men örn det också hade sagts från
talarstolen i denna kammare med fullt allvar vid ett sadant tillfälle som i
dag, så skulle jag verkligen inte ha blivit förvånad, och jag skulle ha tagit
det med jämnmod. Och örn det yttrandet hade fällts sa tidigt som före kriget,
så hade det inneburit en stor förmån: då hade vi i Skåne nu haft så gott
örn penningar, att vi mycket väl kunde ha tagit förlusten själva och latit.er
få billigt socker i hela landet. Men nu blir det annorlunda till följd av inträffade
omständigheter, som jag inte behöver nämna. Det blev inga penningar
i Skåne, och därför finns det många tusen lantbrukare, som vid detta, tillfälle
inte ha råd att betala ett enda öre mer, för att ni skola få äta billigt
socker. Man måste i stället se till att fa åtminstone sa pass mycket att det
går jämnt ihop. Deras egna pretentioner få anstå så länge.

Örn dessa herrar, som ha yrkat avslag, därmed menat, att vi skulle odla
betor till de dåliga priser, som nu råda, så skiille jag verkligen, vilja offra
mycket av mitt riksdagsarvode, örn jag kunde få herrarna att bli betodlare i
det feta Skåne. Jag tror säkert, att om ni inte ha någon, direktörslön eller
något bankkonto, som är bra att hjälpa med, så skulle ni ej bli gamla där.
Ni skulle snart komma därifrån utan kläder på kroppen, som det heter pa

Nr 15. 46

Lördagen den 8 mars.

Äng. skånska. Om avslagsyrkandet däremot hade kommit från verkliga arbetar“Jrferijr
representanter från något av de betodlande distrikten, så skulle jag ej tvekat
odlingens en minut att rösta med dem, ty märk väl, mina herrar, om ni taga eder ett
uppehållande, studium av den kungl, propositionen, så få ni klart för er, att även med det

(Forts.) föreslagna priset blir det ej mycket att tjäna och ännu mindre för en riks dagsman,

som ej själv har tillfälle att ordna sin betodling, men det kan hjälpa
dem, som arbeta 12—14 timmar örn dagen, det kan hjälpa alla de många tusenden,
som här behöva tjäna en slant. Jag kan därför ej gå på ett avslagsyrkande
för dessa människors skull, ty frågan är dock i hela sin vidd en arbe tarfråga.

Det kommer man aldrig ifrån. Ni må räkna aldrig så mycket så
går det till arbetare, endera i sockerfabrikerna eller i gödningsfabrikerna elier
vid järnvägarna eller annorstädes.

Jag far såga, att betodlingen är för Skåne lika nödvändig som skogarna
för Norrland, och örn Norrland bleve berövat, sina skogar och Skåne sin betodling,
så kunna ni gärna giva bort jorden för ingenting. Jag vill tillägga,
att örn den kungl, propositionen inte hade varit så dålig, som den är, så skulle
jag lia röstat för den, men da den redan för dagen är 17 öre sämre än det här
föreliggande förslaget, och då därtill kommer att icke ens detta pris garanteras,
så förstå alla här närvarande, att jag måste för den skull yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Åström: Herr talman! Endast ett par korta repliker, som jag finner
mig föranlåten att giva utskottets högt värderade ordförande. Han har tydligen
missuppfattat mitt uttalande, då han påstod, att jag skulle ha sökt göra
gällande, att järnhanteringen ej alls hade fått något understöd. Jag sade i mitt
anförande, att riksdagen hade icke velat gå med på den tullförhöjning, som
föreslagits för järnhanteringen. Jag har nämligen en erfarenhet redan en gång
förut, örn att järnskrotet börjar spöka, då det gäller vårt lands järnhantering
och dess förutsättningar. Då utskottets ärade ordförande dessutom uttryckte
sina funderingar örn hur det skulle vara för den hanteringen här i landet, som
jag kan anses ha några små förbindelser med, nämligen tobakshanteringen, örn
den skulle kunna existera utan understöd, ifall den ej vore monopoliserad, så
vill jag säga, att jag kan mycket väl förstå, varför herr ordföranden har dessa
bekymmer, ty det enda råmaterial, som denna näringsgren använder sig av,
taget här i landet, det produceras ju i Skåne, och eftersom förhållandena där
nere tyckas vara sådana, att man ovillkorligen måste ha ett mycket starkt understöd
från statens sida för att överhuvud taget kunna producera något, så
går herr ordföranden ut från den förutsättningen, att då måste det också ha
varit förhållandet på detta område. Nu är det så, att tobakshanteringen alldeles
säkert har rett sig utan understöd, även om den ej varit monopoliserad,
därför att det lilla råmaterial, som tages här inifrån landet, är av en så ofantligt
liten betydelse för hanteringen, att dess tillvaro eller icke tillvaro spelar
ungefär jämnt ingen roll. Men däremot skulle det antagligen ha sett litet sämre
ut i den svenska statskassan och varit litet tråkigare för finansministern att för
närvarande kunna få budgeten att gå ihop, om ej den hanteringen hade varit
monopoliserad.

Herr Sandler: Jag anser mig ej böra införa i debatten någon ny synpunkt
i dess sista stund. Jag har begärt ordet i anledning av de intressanta upplysningar,
som lämnades av utskottets ärade ordförande på en punkt, där han borde
kunnat tala med stor sakkunskap. Det var nämligen då herr Nilsson i Skottlandshus
lämnade kammaren upplysning örn vad man kunde förmoda vara anledningen
till det förut exceptionella förhållandet, att stora sockerbolaget denna
gång inte har velat lämna det officiella organet på området några uppgifter

Lördagen den S mars.

47

Nr 15.

om den odlade betarealen. Herr Nilsson i Skottlandshus sade först, att bolaget M
nog ej hade vägrat. — Vi skola ej tvista om själva ordens valör. Örn jag å; sockerb^_
ämbetets vägnar av herr Nilsson i Skottlandshus blir ombedd örn en upplys- odlingens
ning och jag säger: »Den uppgiften meddelar jag ej» eller: »Den anser jag uppehållande.

mig ej kunna meddela», och herr Nilsson i Skottlandshus sedan uttrycker sig (Forts.)
så. att jag har vägrat att lämna upplysningen, så kan man ju säga, att det är
onödigt hårt att uttrycka sig så, men saken är ju densamma. För övrigt vill

jag erinra om, att herr Örne i det anförande, som föranledde herr Nilssons i

Skottlandshus replik, fullkomligt korrekt återgav vad som står i den tryckta
publikationen från statistiska centralbyrån, nämligen att stora sockerbolaget
icke har ansett sig kunna lämna uppgifter annat än örn den kontrakterade
arealen. Det förhåller sig, mina herrar, sålunda naturligtvis ej så, att stora
sockerbolaget har lämnat någon oriktig uppgift. Stora sockerbolaget har svarat
ämbetsverket på en fråga, som inte var framställd, och som saknade intresse
i det här sammanhanget. ‘Om man frågar efter den faktiskt odlade arealen
och det svaras hur mycket som är kontrakterat, då är det ju ej svar på frågan.

Vid en förnyad hänvändelse erhölls sedan det beskedet, att bolaget ej ansåg
sig kunna meddela de äskade upplysningarna. Som jag förut har påpekat, är

det första gången, som det har hänt. Att det ej kan ha hänt utan någon sär skild

anledning är ju för var och en uppenbart. Herr Nilsson i Skottlandshus
säde, att man ju ej skall blåsa upp en sådan här sak, örn en uppgift blivit litet
grand oriktig — »i någon ringa mån», som jag antecknade ifrån herr Nilssons
i Skottlandshus anförande. Man skall väl ej fästa så stort avseende vid^det.

»I någon ringa mån» sade han. Ja, kan man verkligen anse, att det är i någon
ringa mån, då det gäller en marginal av cirka 4,000 hektar, drygt 15 procent
av den kontrakterade arealen? örn jag går till utskottets betänkande och ser
vad det har räknat med för förutsättningar för subvention och kalkylerar fram
vad de där fyra hektaren med 1929 års betskydd skulle betyda, så finner jag,
att de fyra hektaren representera ett belopp av 250,000 hektar för staten, örn
det gällde ett vanligt statsutskottsärende och det gällde att bedöma saken på
grundval av vissa upplysningar örn faktiska förhållanden, skulle herr Nilsson i
Skottlandshus då säga, att det vore en felaktighet »i någon ringa män», örn det
kunde föranleda till, att statsutgiften bleve 250,000 kronor större eller mindre?

För min del tycker jag inte man skall bagatellisera den där saken. Det intressantaste
i de upplysningarna är nog, att man fick konstatera, att här synes ha
förelegat ett samförstånd mellan stora sockerbolaget och betodlarorganisationen
i det avseendet att det vore olämpligt eller olägligt, eller hur man vill uttrycka
sig. att för den här gången lämna staten korrekta och fullständiga uppgifter
angående den odlade arealen av betor. Det ser ut, mina herrar, som om man nu
skulle vilja betrakta det som en affärshemlighet, som icke angår andra än sockerbolaget
och betodlarna, hur stor den faktiska arealen är, som är odlad med
betor. Men, mina herrar, vill man ha det så betraktat, så skall man ej komma
till statsverket och begära vare sig tull från bolagets sida eller subvention från
betodlarnas sida. Det kan ju hända, att uti den välsinnade pressen, som söker
att lägga allting till rätta så långt det överhuvud taget låter sig göra, även
detta skall betraktas som en liten bagatell, som man så fort som möjligt skall
komma över. Jag kan för min del inte se saken så. Om här föreligger samförstånd
mellan ett bolag, som för sin verksamhet är beroende av ett visst tullunderstöd,
och en betodlarorganisation, som önskar få subvention i en eller annan
form av statsverket, samförstånd örn att undanhålla statsverket uppgifter
örn de faktiska förhållandena på detta område, de förhållanden som måste läggas
till grund för statsmaktens bedömande av frågan, då kan jag ej betrakta
det såsom någon bagatell, som man skall glida över. Det synes mig i stället
tyda på, att läget är sådant, att man på ettdera hållet eller på bäggedera hållen

Nr 15. 48

Lördagen den 8 mars.

Äng. anser det vara lämpligt och lägligt att smussla med de faktiska förhållandena.
åisockerbetÖr är m*g ett Olerum på, att saken inte precis tål att läggas fram sådan
Mingens den faktiskt är. Jag skulle vilja uttrycka den förhoppningen, att stora sockeruppehållande.
bolaget, då det gäller framtiden, inte på det sätt, som tyckes ha skett i år, ville
(Forts.) solidarisera sig med betodlarorganisationen, så att statsverket icke kan erhålla
uppgifter om faktiska förhållanden.

Jag skall i sakfrågan, som jag sade, inte föra in någon ny synpunkt. Vad
det här gäller praktiskt taget är ju frågan örn det skall komma att beviljas
subvention eller icke. Regeringsförslaget är ju, som hela kammaren vet, redan
fallet under bordet. Jag ser, att regeringsbänken åter är besatt. Det föreföll
nästan som regeringslösheten skulle komma att demonstreras i denna debatts
sista timme, och det är ju enbart angenämt att få konstatera, att så ej blev förhållandet.
Eljest hade man väl kunnat tro, att regeringen känt ett behov att
inom sig överväga, huruvida regeringens enskilda ledamöter uti den slutliga
voteringen borde rösta för eller rösta emot den subvention, som själva regeringen
i fjol på principiella grunder underkände. För min del finner jag sakskälen
uppenbart förstärkta i år till förmån för avslagslinjen, och jag ber för min del,
herr talman, att få förena mig i det framställda avslagsyrkandet.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Utskottets ärade ordförande frågade,
om jag ansåg, att det skulle innebära någon stor olycka, därest man hade
odlat mera betor än på den kontrakterade arealen, och han antydde i mycket
försiktiga ordalag, att anledningen varför man ej skulle lia velat lämna den
korrekta upplysningen örn hur det förhöll sig med betarealen läge däri, att
man hade odlat mer betor än man åtagit sig, och att betodlareföreningen
skulle komma att utöva repressalier för solidaritetsbrott mot dem, som
förfarit på detta sätt. Jag ber att få säga herrarna, att om man odlar
iner betor än vad man är skyldig till, då tager man sig ju alldeles frivilligt an
stora uppoffringar, och herr Henriksson framhöll här, att skåningarna ha åtagit
sig sådana på sista tiden, när det gällt att försörja Sveriges folk med socker.
Det är ju synnerligen vänligt att de gjort det, men för vanligt ekonomiskt
förstånd vill det ju snarast förefalla, som om man hade föreställt sig, att en
litet ökad areal skulle vara förmånlig även utan det förskott, som riksdagen
icke ville vara med om föregående år.

Så sade herr Gabrielsson en del saker, som jag ej skall inlåta mig närmare
på för att ej uppta tiden, men jag vill dock påpeka, att örn genomsnittsförbrukningen
av socker nu är 40 kg. för invånare, vartill den f. n. har uppskattats,
och genomsnittsförbrakningen i Västerbottens län är lika stor som i den övriga
delen av Sverige, så betyder ju detta, att med nuvarande tull blir sockret 4
kronor dyrare per individ än det vore, örn tullen icke existerade. Och med bifall
till regeringens förslag örn tre öres ökning av tullen komme därtill ytterligare
1 krona 20 öre för individ, d. v. s. varje västerbottning skulle ge ut 5
kronor 20 öre i subvention åt sockerbetsodlingen. Det gör ju i runt tal en miljon
för Västerbottens län. När så den deklarerade inkomsten därstädes, som jag
nu hört, belöper sig till 8 miljoner kronor för jordbruket, så måste jag säga, att
herr Gabrielsson är väldigt frikostig å västerbottningarnas vägnar. Jaså —
det var 17 miljoner han uppgav som upptaxerad inkomst för hela länet. Det
är i alla fall en ganska stor del av totalinkomsten, som han avstår ifrån.

Jag kom nyss i hettan att använda ordet »fattighusnäring». Jag erkänner,
att det var ett brutalt ord. Fattighus, det var fordom namnet på ett ställe, där
man på samhällets bekostnad underhöll personer, som voro oförmögna att själva
försörja sig. Men ordet råkade ju i vanrykte och utbyttes mot det humanare
ordet »ålderdomshem». Jag skall be att få ändra mitt uttryck till »ålderdomshemsnäring».

Lördagen den S mars.

49 Nr 15.

Herr Rosén: Då det möjligen på grund av herr Gabrielsson yttrande skulle _ Äng.
kunna antagas, att det rådde en allmän önskan i de nordligaste länen, att denna “^“rder/ör
ytterligare hjälp åt Sydsveriges jordbruk skall utgå, så anser jag mig böra till Jungens
protokollet anteckna en avvikande mening. Jag behöver ej göra någon lång uppehållande.
utredning örn skälen till detta, ty de ha på ett mycket utförligt och förträffligt (Forts.)
sätt klarlagts av herr Johan Peter Johansson och även av herr Vennerström.

Jag skall endast därtill foga ett par ord. Det har starkt understrukits här, att
det är en arbetarfråga det gäller. Särskilt herr Henriksson var inne på det.

Det har också åberopats från jordbruksministerns sida åtskilliga uttalanden
örn just denna arbetarfråga. Det finnes emellertid i propositionen i en bilaga
ett uttalande, som jag tycker vittnar ej så värst förmånligt örn den synpunkten.

Det står där i en kort sammanfattning, medan uttalandena från andra sidan
breda ut sig på ett par sidor, följande: »Visserligen finnes det uppgiftsläm nare,

som bittert klaga över betackordens allmänna nedsättning under år 1929
och ifrågasätta, örn det kan vara affär att för sådan betalning förstöra kläder
och riskera hälsan i leråkrarna.» Det förefaller sålunda, som örn belåtenheten
från arbetarnas sida i varje fall ej skulle vara allmän. Rör övrigt tror jag, att
denna form av arbetslöshetshjälp är den dyraste, som vi kunna använda. Beträffande
den jämförelse, som har gjorts mellan Norrland och Skåne, tror jag,
att jag vågar uttala, att det lämpar sig något bättre med skogsodling för den
delen av landet än vad betodlingen lämpar sig för Skåne. Den är i varje fall
mycket mera inkomstbringande för landet än vad betodlingen är. Herr Henrikssons
redogörelse för de skånska betodlarnas förtvivlade ställning och allt
deras arbete med att hålla denna rörelse uppe tycker jag borde ha utmynnat i
ett yrkande om avslag på alltsammans för att de skulle komma ur eländet,
men förvånande nog uteblev detta.

Det finnes i bilagorna till propositionen sid. *83 ett uttalande, som jag ej
kan underlåta att citera. Det heter där: »Det bördiga Skåne med dess synnerligen
tjänliga klimat är i alla avseenden vår förnämsta jordbruksbygd, och
övriga landsdelar kunna icke, huru stor omsorg än må ägnas jordbruket, mäta
sig med detta landskap.» Detta säges i sockerpropositionen. Nu är det ju så,
att det är 1 procent av denna utomordentligt goda jord, som skall premieras
med i runt tal 22 miljoner kronor. Örn vi föreställa oss, att även de andra 99
procenten skulle understödjas i lika stor utsträckning som den bästa jorden, så
tror jag, att det skulle överstiga landets förmåga. Det skulle komma att
överstiga 2,000 miljoner kronor örn året, och det gå vi kanske ej i
land med. Jag tror det vore förnuftigare, om man läte denna odling
avvecklas och i stället använde dessa 22 miljoner till understöd åt hela landets
jordbruk. Då kunde man vinna något av bestående värde. Men det vinner
man ej genom denna gödning av den skånska jorden med miljon efter miljon.
Jag ber, herr talman, att få förena mig med dem, som yrkat avslag både
på propositionen och på utskottets hemställan.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Jag skall be att få rätta till vad herr
Rosén sade, att jag hade yttrat. Jag skulle ha yttrat, att det i Västerbotten
var en allmän önskan örn att få högre tull. Jag har ju bara sagt, att örn vi
få välja mellan subvention och tull, så välja vi tull, som är det naturligaste,
och som vi tidigare haft för samma ändamål. Och sedan tilläde jag, att vi
behöva stora understöd till Norrland och ej minst uppe i vårt län och de nordligaste
norrlandslänen i allmänhet. Genom att jämt gå emot, när det är fråga
örn understöd för de sydligare länens berättigade krav för sina jordbruk, tror
jag ej vi få hjälp när det gäller krav, som vi framställa från Norrland.

Forsla hammarens protokoll 19SO. Nr 15.

4

Nr 15. 50 Lördagen den S mars.

Äng- ... Herr Asplund: När herr Gabrielsson nu upprepade sin förklaring, att norrUmckerbet--
känningarna hellre skulle se en höjd tull än en subvention, så skall jag be att
odlingens få inlägga en gensaga mot detta. Jag är alldeles övertygad örn, att en höjd
uppehållande, tull och ett höjt sockerpris komma att väcka ond blod uppe i Norrland. Där(Fort».
) emot tror jag att örn folket får klarlagt för sig att subventionen icke belastar
konsumenterna, så se de mycket hellre, att den indirekta skatt, som redan påvilar
de svenska konsumenterna genom den nuvarande tullen, såsom här föreslås,
till sitt ungefär halva belopp användes för att direkt hjälpa betodlare.

Jag tror icke, att den stora massan komme att ha den minsta tvekan inför
den saken och i stället önska, att hälften av denna tullinkomst skall bibehållas
för att möjliggöra en minskning av den nuvarande direkta beskattningen,
som endast skulle bliva märkbar för de stora inkomsttagarna men som dessa
mycket väl kunna bära. Jag kommer för min: del att sluta mig till dem, som
rösta för subvention, och jag anser, att kostnaden för denna med allt fog kan
räknas bliva täckt genom tullinkomster, som betalas av vederbörande konsumenter
och ingalunda såsom från alla håll och kanter påstås kan anses belasta
de s. k. skattebetalarnas debetsedlar. Tullen är ju avsedd att bereda skydd för
vederbörande näring. Men jag betvivlar ingalunda, att de allra argaste tullvännernas
heta kärlek till densamma beror allra mest på det förhållandet, att
de stora tullinkomsterna befria dem från en stor del av den direkta skatt som
de eljest skulle få betala och detta i högre grad ju mindre tullen förmår fullgöra
sitt egentliga syfte att göra landet självförsörjande.

Herr Rosén: Herr Gabrielssons erinran gentemot mig kan ej bero på annat
än att jag uttryckt mig mycket illa. Jag hade emellertid avsett att säga,
att herr Gabrielssons inlägg, örn det finge stå oemotsagt, möjligen kunde tolkas
som örn det i de nordligaste länen rådde en mera allmän önskan om tull
eller subvention åt betodlingen.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet förekommit följande
yrkanden: l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle bifalla den av herr Johan Nilsson i Kristianstad m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle godkänna herr Månssons
i Furuvik m. fl. vid utlåtandet anförda reservation.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen propositioner jämlikt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad begärde votering, i anledning varav herr
förste vice talmannen upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med
hemställan, huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen; och förklarade herr förste vice talmannen sig
finna de härå avgivna svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga bifall till herr Johan Nilssons i
Kristianstad m. fl. reservation.

Herr Möller m. fl. äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 antager bifall till den av herr

Lördagen den 8 mars.

51 Sr 15.

Johan Nilsson i Kristianstad m.
röstar

Den, det ej vill, röstar

fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
Ja;

Nej;

Äng.

åtgärder för
soclcerbetodlingens

uppehållande.
(Forte.)

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits godkännande
av herr Månssons i Furuvik m. fl. reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först
de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr förste
vice talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för nej-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Johan, i Kristianstad begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 74.

I följd härav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Månsson i Furuvik m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes
omröstningen, enligt av herr Julin, Teodor, jämte 19 av kammarens
övriga ledamöter före voteringspropositionens godkännande framställd begäran,
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 44.

Vid omröstningen röstades

ja av herr andre vice talmannen, herrar Trygger, Lindley, von Sydow, greve
Lagerbjelke, herrar Reuterskiöld, Teodor Julin, Borell, Johan Larsson, Sederholm,
von Stockenström, Tamm, Oscar Olsson, Westman, Carl Gustaf Hammarskjöld,
Albert Bergström, friherre Lagerfelt, herrar Karl Gustafsson,
Oscar Ericson, Ekman, Pauli, Abrahamsson, greve Spens, herrar Martin Svensson,
Johan Bernhard Johansson, Larsén, Bissmark, Thorén, Johan August
Larsson, Boberg, Wijkström, Bodin, Roos, Johan Nilsson i Kristianstad,
Östergren, Dahl, Clemedtson, Linder, Elof Andersson, Leander, Kropp, Forssberg,
Henriksson, Olof Olsson, von Geijer, Johan Nilsson i Malmö, Pålsson,
Linders, Jönsson, Rydén, Öhman, Berling, Löfvander, Widell, Sundberg, Isak
Svensson, Björnsson, Bengtsson, Johan Johansson, Pettersson, Lundell, Edward
Larson, Torsten Ström, Fritiof Gustafson, Ernst Svenson, August Johansson,
Bergman, Valfrid Eriksson, Fredrik Julin, Åkerberg, Lindgren,

Nr 15.

52

Lördagen den 81 mars.

A^- Gottfrid Karlsson, Kvarnzelius, Bjurström, Norling, Carl Carlsson, Per Anasockerbet™
gersson, Walles, Enhörning, Johan Peter Johansson, Henrik Andersson, Bergodlingens
qvist, Almkvist, Jonsson, Asplund, Stenberg och Hansén; samt

uppehållande. av }ierrar Klefbeck, Thorberg, Stendahl, Forssell, Hagman, Löfgren,

or '' Fredrik Ström, Samuelson, Möller, Wahlmark, Hjalmar Hammarskjöld, Fehr,
Emil Johanson, Carl Svensson, Akerman, Bärg, Kobb, Björck, Norman, Thulin,
Thelin, Wagnsson, Boman, Gustav Hansson, Nordborg, Kristensson, Hallin,
Mellén, Sandegård, Nylander, Schlyter, Sandén, Hellberg, Örne, fröken
Hesselgren, herrar Dalberg, Åström, Sandler, Carl Eriksson, Frändén, Österström,
Vennerström, Hosén och Winberg.

Herrar Erik Anderson, Lindblad, Ernfors, Granath, Lindhagen och Gabrielsson
förklarade sig avstå från att rösta.

Herr statsrådet Dahl avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 142, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) m. m.; samt

nr 180, angående godkännande av viss överenskommelse mellan kronan och
Vaxholms stad m. m.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 10, i anledning
av väckt motion örn frihet från stämpelavgift vid lagfart å fång enligt
ensittarlagen, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Örn

upphävande
av tullen ä
tryckpapper

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 11, i anledning av väckt
motion örn upphävande av tullen å tryckpapper, konsttryckpapper och planschverk.

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 90, hade herr Fredrik Ström hemställt, att riksdagen måtte besluta att upphäva
tullen å alla slag av tryckpapper, konsttryckpapper och planschtryck.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 1:90 av herr Fredrik Ström, om upphävande av tullen å
tryckpapper, konsttryckpapper och planschtryck, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Utskottet har motiverat sin framställning
örn avslag närmast med hänvisning till att utredningen från 1928
års tullkommitté ännu ej föreligger, och uttalar en förväntan, att denna kommitté
måtte ägna den fråga, som jag motionsvis fört fram, sin uppmärksamhet.
Då man under sådana förhållanden torde kunna förvänta, att frågan blir ingående
behandlad, har jag, herr talman, för tillfället intet yrkande att göra.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 12, i anledning
av väckt motion örn befogenhet för Konungens befallningshavande att
medgiva utskänkning av vin å vissa turisthotell, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Lördagen- den 8 mars.

53 Nr 15.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 13, i anledning av väckt °£mnde
motion om möjliggörande av tillverkning till avsalu inom landet av porter med av
18 procent inbryggningsstyrka (klass III). mot till I

en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, försfiijning av
nr 232. hade herr Lithander hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta exportporter.
sådana ändringar i gällande maltdrycksförordningar och rusdrycksförsäljningsförordning.
att porter med 18 procent inbryggningsstyrka (klass III) finge
tillverkas till avsalu inom landet och i försäljningshänseende jämställas med
utländskt vin.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motion II: 232 av herr Lithander, om möjliggörande
av tillverkning till avsalu inom landet av porter med 18 procent inbryggningsstyrka
(klass lil), icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av, utom andra, herrar Bergman, K. Oscar Ericson
i Oberga, Leander och Ljunggren, vilka ansett, att utskottets motivering bort
hava den ändrade lydelse, reservationen visade.

Herr Bergman: Med avseende på detta betänkande vill jag endast förklara,
varför jag jämte några andra av utskottets medlemmar ansett mig böra avgiva
en reservation med avseende på motiveringen. Vi komma icke till något annat
yrkande än det vartill utskottsmajoriteten kommer, men äro ej fullt tillfredsställda
med motiveringen.

I den motivering, som utskottet givit för sitt avslagsyrkande, säger man
ifrån, att man ej tager någon ställning till själva frågan, och man motiverar
detta med att det nu pågår en utredning angående revision av rusdryckslagstiftningen,
och man vill ej taga ställning till denna fråga, förrän den utredningen
är klar. Denna utredning omfattar emellertid ej frågan om maltdryckerna.
utan endast vad den nuvarande lagstiftningen menar med rusdrycker,
d. v. s. praktiskt taget spirituosa och vin. Under sådana förhållanden förefaller
det oss mindre lämpligt att hänvisa till en sådan utredning, varigenom man
nästan kan tyckas ge en vink åt den kommitté, som sitter, att på ett eller annat
sätt taga upp denna fråga också och därigenom ytterligare förlänga det
arbete, som vi väl alla önska så snart som möjligt se resultatet av. Det är det
ena skälet, varför vi ej kunnat helt instämma i utskottets motivering.

Det andra skälet är det, att när riksdagen 1923 beslöt sig för att höja procenten
i det s. k. pilsnerdrickat, förenades ju detta beslut med en bestämmelse,
att man ej skulle tillåta försäljning inom riket av vad som kallas klass 3 inom
maltdryckernas grupp. Den principen har ju en mycket stor majoritet inom
riksdagen enat sig om, och något verkligt, allmännare känt behov av ändring
i detta förhållande ha vi oss icke bekant, att det föreligger i landet. Vi anse
således, att man helt enkelt kunnat avstyrka denna motion med hänvisning till
de principer, som riksdagen redan förut med stor majoritet har antagit med
avseende på maltdrycker av högre alkoholhalt än den för klass 2 medgivna.

Därför ha vi ansett, att motiveringen bort ha en något annan lydelse, t. ex.
sådan som den vi föreslagit och som herrarna kunna läsa i den vid utskottsbetänkandet
fogade reservationen. Jag skall emellertid ej framställa något
yrkande. Saken har ju icke någon större betydelse, då, som jag förmodar, i
alla fall den framlagda motionen torde bli enhälligt avslagen och sålunda icke
föranleda ens någon skrivelse till Kungl. Majit. Vi ha blott velat ge uttryck
åt vår syn på saken, så att man ej framdeles må kunna åberopa även oss till
stöd för någon önskan att få frågan örn klass 3:s frigivande gjord till föremål
för en enligt vår mening fullkomligt obehövlig utredning.

I detta anförande instämde herr Leander.

Nr 15. 54

Lördagen den 8 mars.

Herr Bärs: Herr talman! Det var ett yttrande av herr Bergman, som
av förbudet föranledde mig att begära ordet.

mot till- jag fattade herr Bergmans yttrande så, att han fått den uppfattningen om
verkning och utskottets motivering för sin hemställan i denna fråga, att det skulle tillkomexportporterV
ma tlen arbetande rusdrycksrevisionen att jämväl taga upp spörsmålet om malt(Forts.
) ’ dryckernas försäljning av bolagen. Det är ju ingalunda meningen här, utan
varför utskottet säger på det sättet är därför, att det är spritbolagsorganisationen,
som det ju^även är meningen att denna revision skall se på, och, då motionen
bygger på den omständigheten, att bolagen skulle ha denna försäljning
om hand, har det ansetts icke vara skäl i att ens diskutera detta spörsmål, förrän
man vet, vad de nya förslagen om bolagsorganisationen kunna innebära.

Det är fullständigt felaktigt, örn man tror, att detta avser att giva något
uppdrag åt revisionen att taga hand om här föreliggande spörsmål. Bevillningsutskottet
säger ju också, att det anser, att det icke är lämpligt att taga
ståndpunkt till frågan, förrän det framtida ordnandet av detaljhandeln kommer
att bliva klarlagt.

Jag vill därutöver säga, att det i sak icke råder någon meningsskiljaktighet
mellan mig och herr Bergman, men när det ifrån annat håll inom utskottet ansetts
olämpligt att överhuvud taget sakdiskutera detta spörsmål, utan ansetts,
att man helt enkelt skulle avslå motionen, har jag icke haft något inneboende
behov^av att nu taga upp en sakdiskussion, utan ansett att man gärna kan göra
sakfrågans upptagande beroende på framtiden och, om den då skulle framföras,
vet jag nog taga den ståndpunkt, som jag anser vara den riktiga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande betänkandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 14, i anledning
av Kungl. Majda proposition med förslag till förordning örn ändrad
lydelse av 126 § 1 och 2 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928,
bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Herr förste vice talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens
talman finge tillkännagiva, att gemensamma omröstningar komme att anställas
vid kamrarnas sammanträden onsdagen den 12 innevarande månad.

Då alla ärenden på föredragningslistan redan blivit behandlade, medgav kammaren,
pa framställning av herr förste vice talmannen, att de anslag, som utfärdats
till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

. Efter föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner hänvisades
av dessa nr 142 till bevillningsutskottet och nr 177 till statsutskottet,
varemot propositionen nr 180 nu på begäran bordlädes.

Herr Östergren avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 267,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa
delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar m. m.

Motionen hänvisades, såvitt angick förslaget till förordning örn erkända sjukkassor,
till behandling av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Lördagen den 8 mars.

55 Nr lo.

Avgåves och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda motioner:
nr 268. av herr Frändén och herr Anderson, Erik, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn kommunalstyrelse på landet m. m.;

nr 269, av herr Larsson, Johan August, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag örn kommunalstyrelse på landet m. m.; samt
nr 270, av herr Larsson, Johan August, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag örn församlingsstyrelse m. m.

Avgåvos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 271, av herr Björnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till bidrag till resor för patienter vid vissa anstalter för radiumbehandling;
samt

nr 272, av herrar Jonsson och Hansén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet inom Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter.

Avgåvos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner:

nr 273, av herr Lindley, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till motorfordonsförordning; nr

274, av herr Bjurström m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till
motorfordonsförordning; samt

nr 275, av herr Frändén, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till lag örn
vågrätt. __

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till delar av riksdagsbeslutet: nr

1, ingress;
nr 2, slutmening;

nr 3, rörande utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesnämnden;
nr 4, rörande godkännande av ett mellan Sverige och Tyska Riket slutet
tilläggsavtal nr 2 till handels- och sjöfartstraktaten den 14 maj 1926;
nr 5, rörande lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen;
nr 6, rörande lag örn ändrad lydelse av 8 § 3 mom. lagen den 17 oktober
1900 örn straffregister;

nr 7, angående godkännande av ett i Genéve den 14 september 1929 dagtecknat
protokoll rörande revision av stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen; nr

8, angående godkännande av ett i Genéve den 14 september 1929 dagtecknat
protokoll rörande Amerikas Förenta Staters anslutning till signaturprotokollet
angående stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen;

nr 9, angående godkännande av ett i Genéve den 17 juni 1925 dagtecknat protokoll
rörande förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga eller liknande
gaser m. m.;

nr 10. rörande verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning;
nr 11, rörande verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
;

nr 12, rörande verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning; nr

13, rörande ändrad lydelse av 13 och 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank; nr

14, rörande val av riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare;

Nr 15. 56

Lördagen den 8 mars.

nr 15, rörande val av riksdagens militieombudsman och hans efterträdare;
nr 16, rörande lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 6 mars
1899 om handräckning åt utländsk domstol;

nr 17, rörande lag örn handräckning vid svensk domstol åt vissa internationella
organ; samt

nr 18, rörande lag angående ändring i lagen den 22 juni 1911 örn vissa aktiebolag,
som driva lånerörelse.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 13, i anledning av väckt motion angående sådana ändringar i grundlagarna,
att den samhällsomstörtande propagandan må kunna stävjas eller åtminstone
försvåras;

nr 14, med förslag till ändrad lydelse av § 55 riksdagsordningen; och

nr 15, med förslag till ändrad lydelse av § 60 riksdagsordningen;

andra lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning
rörande blindhetsersättning; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 17, angående reglering av vissa utgifter för kapitalökning för budgetåret
1930/1931 i vad angår jordbruksärenden.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.33 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 11 mars.

57 Nr 15.

Tisdagen den 11 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.

Herr statsrådet Bahl avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 187, med förslag till lag örn förbud mot plockning av lingon före viss dag;
nr 188, med förslag till lag örn tjurbesiktningstvång;
nr 189, angående åtgärder för utrotande av nötbromsen m. m.;
nr 190, angående rätt för skogstaxatorn B. Påhlson att uppbära avlöning
enligt viss löneklass m. m.;

nr 195, angående utövandet av statens tobaksmonopol; samt
nr 196, med förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 14
juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker, m. m.

Justerades protokollen för den 5 och den 7 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 63. i anledning av vissa utav Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställningar m. m.; samt

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Malmö stad.

Anmäldes och godkändes sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 65, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder för den inhemska sockerbetsodlingens
uppehållande jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
180, angående godkännande av viss överenskommelse mellan kronan och Vaxholms
stad m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial nr 13—15, andra lagutskottets utlåtande
nr 13 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 2 och 17.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner blevo
propositionerna nr 187, 188, 195 och 196 på begäran bordlagda, varemot propositionerna
nr 189 och 190 nu hänvisades till jordbruksutskottet.

5

Första kammarens protokoll 1930. Nr 15.

Nr 15. 58

Tisdagen den 11 mars.

Avgåvos och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda motioner:
nr 276, av herr Westman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn kommunalstyrelse på landet m. m.;

nr 277, av herr Westman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn församlingsstyrelse m. m.;

nr 278, av herr Stendahl, om undersökning av praxis vid tillämpningen av
kommunallagarnas bestämmelser angående kvalificerad majoritet för beviljande
av anslag till nytt ändamål eller behov;

nr 279, av herr Stendahl, om avskaffande av valkretsindelning vid kommunala
val;

nr 280, av herr Stendahl, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till lag örn
församlingsstyrelse i Stockholm; samt

nr 281, av herr Stendahl, angående det proportionella valsättets användning
vid kommunala val.

Avgåvos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 282, av herr Lindhagen, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa ändringar beträffande personalorganisationen för statens vattenfallsverk
m. m.; och

nr 283, av herr Petrén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till hospitalsbyggnader.___

Herr Clemedtson väckte en motion, nr 284, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 1
juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m.

Denna motion blev på begäran bordlagd.

Herr Asplund avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 285, i
anledning av Kungl. Ma.j:ts förslag rörande pension åt lappfogden Johan Olof
Holms änka och minderåriga barn.

Denna motion hänvisades till bankoutskottet.

Herr Gabrielsson väckte en motion, nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder till det svenska jordbrukets stödjande.

Denna motion blev på begäran bordlagd.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande nr 6, angående regleringen
för budgetåret 1930/1931 av utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande
anslagen till kommunikationsdepartementet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.44 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

300962