RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1929:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1929. Andra kammaren. Nr 22

Onsdagen den 20 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Riksdagsmannen herr Petrus Ödström, som i dag genomgått operation för
bukhinneinflammation, är tills vidare oförmögen att bevista riksdagens sammanträden,
vilket intygas.

Stockholm den 19 mars 1929.

Robert Dahl,

med. dr.

§ 2.

Vidare upplästes en till kammaren inkommen skrivelse, så lydande:

Reykjavik, den 5 februari 1929.
Talmannen i riksdagens andra kammare,

Stockholm.

Högt ärade herre!

Altingets president och talmän har härmed äran inbjuda riksdagens andra
kammare att skicka en representant att med sin närvaro hedra vårt

ALTINGS 1000-ÅRS JUBILEUM,

som blir högtidlighållet senast i juni månad 1930.

Minneshögtidligheterna bli avhållna på [''ingvellir, Altingets forna församlingsplats.
Festligheterna komma att vara i 3 dagar.

Utförligt program föreligger icke ännu, men kommer senare att tillsändas
eder. I övrigt vill varje förfrågan angående festligheterna bliva besvarad.

Vi hoppas att den svenska riksdagens andra kammare vill göra oss den
äran och glädjen att mottaga vår inbjudan.

Med högaktning,

Asg. Asgeirsson, Jön Baldvinsson, Benedikt Sveinsson,

Altingets president. Första kammarens talman. Andra kammarens talman.

Benäget svar torde sändas till Skrifstofa Alpingis, Reykjavik.

Härefter yttrade herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag hemställer,
att kammaren måtte besluta med tacksamhet antaga denna inbjudan, uppdraga
åt herr talmannen att besvara inbjudningsskrivelsen och vidare besluta,
att ett ombud och en suppleant för denne skola utses att å andra kammarens
vägnar representera riksdagen, men att, då jubileumsfesten äger rum först under
nästkommande år, uppskjuta valet av ombud och suppleant till nästa
riksdag.

Denna hemställan bifölls.

Andra kammarens protokoll 1929. Nr 82.

Nr 22.

Onsdagen den 20 mars.

§ 3-

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen av:
herr statsrådet Johansson propositionerna:
nr 196, angående statsbidrag till byggande av nybyggesvägar;
nr 197, angående vissa ändringar i den för skogsskötseln inom lappmarken
m. fl. områden gällande s. k. lappmarkslagen;

nr 198, angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m.;
nr 199, angående ändring i villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag; nr

200, angående vissa pensioner från statens domäners fond;
nr 201, angående vissa pensioner från allmänna indragningsstaten;

_ nr 202, angående beredande av pension från allmänna indragningsstaten åt
vissa änkor efter befattningshavare i statens tjänst;

nr 203, angående överlåtelse till staten av viss fastighet för anordnande
av trädgårdsskola för norra Sverige m. m.;

nr 205, angående beredande av pension från allmänna indragningsstaten åt
lantbruksskolföreståndaren P. Rösiö; och
nr 204, med tillkännagivande, att i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
bebådad framställning om anslag till premielån för byggnadsarbeten
vid lantarbetarsmåbruk icke kommer att föreläggas riksdagen;

herr statsrådet Malmberg propositionerna:

nr 207, angående godkännande av viss överenskommelse mellan kronan och
Umeå stad;

nr 208, angående provisoriska pensioneringsbestämmelser i avseende å vissa
beställningshavare vid marinen; och

nr 209, angående försäljning av en del av lägenheten Rya Nabbe i Göteborg;
samt

herr statsrådet Vult von Steyern propositionen, nr 192, angående pension
å allmänna indragningsstaten åt konsuln i Triest, generalkonsuln C. V. Lexow
och årligt understöd åt f. d. förste vaktmästaren i utrikesdepartementet L. E.
Larsons änka.

Samtliga avlämnade propositioner bordlädes.

§ 4,

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 212, angående anslag till kammarkollegium för budgetåret 1929/1930:
nr 180, angående provisorisk avlöningsförbättring åt lärare vid folk- och
småskolor samt vid högre folkskolor; och

nr 181, angående provisorisk avlöningsförbättring för lärare vid de allmänna
läroverken m. fl.;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 184, med förslag till lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar; och
nr 185, med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens åren 1925, 1926 och 1928 fattade
beslut;

Onsdagen den 20 mars.

Nr ii.

till statsutskottet propositionerna:

nr 206, angående anslag till socialstyrelsen m. m.; och

nr 210, angående anslag till bekämpande av arbetslösheten;

till bankoutskottet propositionen, nr 211, angående pension åt extra ordinarie
kanslibiträdet i statskontoret Anna Scherdin; samt

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 213, angående statsmonopolet å tobakstillverkningen i riket; och

nr 219, angående ändring i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80)
med tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa, i vad angår vissa kemiska
preparat.

§ 5.

Herrar Järtes och Andersons i Linköping på kammarens bord liggande motion,
nr 408, som nu föredrogs, remitterades till statsutskottet.

§ 6.

_ Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets memorial, nr 32, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag till en automobillinje
mellan övertorneå och Pajala blev den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
av kammaren godkänd.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter andra lagutskottets utlåtanden nr 25 och
26 samt andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.

§ 8.

Ordet lämnades härefter till herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Jag hemställer att kammaren måtte besluta, att motionstiden för
samtliga nu remitterade kungl. propositioner, med undantag av propositionen
nr 180, beträffande vilken motsvarande beslut redan blivit fattat, må utsträckas
till det plenum, som inträffar näst efter 20 dagar från propositionernas
avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

Till avgörande företogs första lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts förslag till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 februari 1929 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 99, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om trafikförsäkring å motorfordon;

2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada
i följd av automobiltrafik;

3) lag om ändring i 1 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal; och

4) lag om ändrad lydelse av 4, 5 och 10 §§ lagen den 24 juli 1903 om utländsk
försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket.

Ang. lag om
trafikförsäkring

i motorfordon
m. m.

Nr 22.

Onsdagen den 20 mars.

Antrafik-0m ^ sam^an<^ me<^ denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
försäkring fyra i anledning av propositionen inom riksdagen väckta motioner, nämligen
a motorfordon inom första kammaren:

771. 771.

(Forts.) nr 245 av herr Möller samt
inom andra kammaren:
nr 368 av herr Andersson i Rasjön,
nr 382 av herr Olsson i Golvvasta, och
nr 384 av herrar Andersson i Dunker och Johansson i Bro.

Utskottet hemställde,

. A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag ej kunnat av
riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga vid momentet
fogade förslag till

lag om trafikförsäkring å motorfordon;

lag om ändring i lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för
skada i följd av automobiltrafik;

lag om ändring i 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal;
och

lag om ändrad lydelse av 4, 5 och 10 §§ lagen den 24 juli 1903 (nr 94 s. 61)
om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville skyndsammast möjligt verkställa utredning, huruvida och i vad
mån skyldighet borde stadgas för trafikförsäkringsgivare att ersätta skada, som
genom trafik med motorfordon uppkommit vid rena olyckshändelser, samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda; samt

C) att de i anledning av propositionen väckta motionerna måtte anses besvarade
genom utskottets hemställan under A) och B).

Reservationer hade likväl avgivits

vidkommande utskottets hemställan i dess helhet:

av herrar Norling, Fredrik Julin och Johansson i Brånalt, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med avslag å förevarande proposition, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om förnyad utredning
rörande trafikförsäkringens organisation, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

B) att riksdagen--— — ■— föranleda; och

C) att de-------och B); samt

av herrar Klefbeck och Lindqvist i Halmstad, vilka med instämmande i huvudsak
av herr Olsson i Mellerud förklarat, att de inom utskottet yrkat bifall
i princip till ett av herr Möller i dennes ovanberörda motion framställt förslag
att anordna trafikförsäkringen i riksförsäkringsanstalten enligt det automatiska
systemet, så att alla, som ej tecknat försäkring i enskilda anstalter, skulle
vara automatiskt försäkrade i riksförsäkringsanstalten, men att de, då berörda
yrkande icke biträtts av utskottet, ansett sig böra rösta för yrkandet om bifall
i huvudsak till Kungl. Maj:ts förslag; samt

vidkommande 11 § i förslaget till lag om trafikförsäkring å motorfordon
av herrar Åkerman, Klefbeck och Olsson i Mellerud; och
av herr Lindqvist i Halmstad.

Onsdagen den 20 mars.

Xr 22.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av Ang. lag om
herr Björkman, som yttrade: Herr talman! Jag ber att lå hemställa, a/t .•

detta utlåtande må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det d motorfordon
sätt, att de däri behandlade lagförslagen föredragas vart för sig, förslaget till m.m.
lag om trafikförsäkring å motorfordon, där så erfordras, paragrafvis med pro- (Forts.)
mulgationsstadganden, ingress och rubrik sist, varefter och sedan alla lagförslagen
blivit genomgångna, utskottets hemställan i punkten A föredrages, att
vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna må
omfatta utlåtandet i dess helhet, samt att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån, än sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Mom A).

Det av utskottet framlagda förslaget till lag om trafikförsäkring å motorfordon.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bissmark: Herr talman!

Den proposition, som här föreligger, är i sina grunddrag överensstämmande med
den proposition, som förra gången blev av andra kammaren avslagen. Anledningen
till kammarens avslag förra året var huvudsakligen den, att man önskade
erhålla en utredning angående möjligheten av statens medverkan i fråga
om förevarande försäkring. Man ansåg, att, då man tvingar motorfordonsägare
att försäkra, så måste man ha en starkt betryggande^ kontroll över, att ej oskäliga
premier avfordras dessa bilägare. Och man ansåg, att man under alla omständigheter
måste ha utredning om, huruvida icke lämpligaste formen för kontrollens
utövande vore, att staten själv tillhandahölle försäkring på skäliga villkor,
varigenom då alla, som ville begagna sig av en sådan försäkring, hade tillfälle
att erhålla den hos staten.

Riksförsäkringsanstaltens utlåtande rörande en dylik genom statligt organ
förmedlad försäkring föreligger numera. Riksförsäkringsanstalten har i sitt
utlåtande framlagt fördelarna och nackdelarna av en försäkring genom statens
försorg, och den har icke uttalat någon bestämd mening, huruvida staten borde
gå in för en dylik försäkring. Den har överlämnat åt Kungl. Haj:t och riksdagen
att avgöra, om det finnes skäl att gå in för en försäkring genom statsanstalt.

Emellertid har lagrådet, som granskat förslaget, sammanfattat sitt omdöme om
riksförsäkringsanstaltens yttrande sålunda: »Riksförsäkringsanstalten har

emellertid i sitt utlåtande utvecklat, att på grund av den ifrågavarande försäkringens
särskilda karaktär praktiska svårigheter möta mot anstaltens deltagande
i försäkringen», och har sålunda för sin del haft den uppfattningen, att
de skäl, som riksförsäkringsanstalten anfört mot statlig försäkring, övervägde
de skäl, som tala för en sådan försäkring. Själv har jag haft den uppfattningen
att det är alldeles nödvändigt, att, när man inför en tvångsförsäkring av detta
slag, ha betryggande kontroll över, att ej oskäliga premier debiteras vederbörande,
och de ändringar, som föreslagits i den nuvarande propositionen jämförd
med föregående års, ha också gått ut på att stärka denna kontroll, att göra den
effektiv i allra högsta grad. Då det gällt för mig att taga ställning i frågan,
om man skall anlita en statens försäkringsanstalt eller nöja sig med en av staten
utövad kontroll på annat sätt, har det synts mig, att mycket starka skäl
föreligga för att välja den senare formen. Jag skall be att nagot närmare fa
redogöra för dessa skäl.

Ansvarsförsäkringen är endast en del av de försäkringar, som i allmänhet
tagas i fråga om motorfordon. Utom ansvarsförsäkring åro de vanliga försäk -

Kr 21.

Onsdagen den 20 mars.

Ang. lag om
trafikförsäkring

motorfordoi
m. m.
(Forte.)

ringsformerna brandförsäkring, stöldförsäkring och vagnskadeförsäkring. Premierna
för en enkel ansvarsförsäkring utgöra för närvarande för en vanlig
i trafikbil till exempel 85 kronor, under det fullständig försäkring, omfattande
alla formerna, drager en premie av 285 kronor under samma förutsättningar.
Man ser här alltså, att de bolag, som driva fullständig försäkringsrörelse, ha ett
mycket större fält att slå ut sina kostnader på. En reglering kan vara lika
dyrbar, om den avser att bedöma en skada enligt ansvarighetslagen, som om det
gäller att reglera samtliga skador på en gång. Man skickar dit ett ombud och
gör en värdering. Detta behöves i båda fallen. Det blir ej någon ökad kostnad
för denna särskilda ansvarsförsäkring. Redan detta gör, att de privata företagen
ha ett mycket starkt försprång framför en statsanstalt, som endast arbetar
med den detalj av försäkringen, som utgöres av ansvarsförsäkringen.

Nu har beträffande det sätt, varpå staten skulle gå in, i händelse den skulle
taga hand om försäkringen, riksförsäkringsanstalten alldeles avgjort enligt min
mening ställt sig på den ståndpunkten, att något monopol icke bör ifrågakomma.
Det skulle vara för allmänheten i högsta grad obekvämt, om den nödgades
taga försäkring på olika håll, ansvarsförsäkring hos staten och de andra
försäkringarna hos enskilda bolag. De regleringar, som i sådana fall skulle
uppkomma, skulle bli så besvärliga och föranleda sä många tvister och rättegångar,
att det skulle bli till stor nackdel för allmänheten. Den enda form.
som riksförsäkringsanstalten synes på allvar velat ifrågasätta, är den, som herr
Möller i första kammaren upptagit, nämligen att riksförsäkringsanstalten
skulle taga hand om alla de motorfordon, som icke vore försäkrade i enskilt
bolag. Man har då räknat med, att de enskilda bolagen skulle få behålla ungefär
de försäkringar de för närvarande ha. Det säges i utredningen här, att
dessa bilar äro i regel försäkrade icke blott för ansvar mot tredje man utan
även för vagnskada, stöld och brand. Följaktligen talar allt för, att dessa försäkringar
skulle få bibehållas av de enskilda bolagen. Men sedan har riksförsäkringsanstalten
utgått från, att de återstående bilarna skulle till större delen
bli försäkrade i riksförsäkringsanstalten. Detta antagande förefaller mig
i hög grad optimistiskt. Vad ha vi för anledning att antaga, att de enskilda
bolagen, när det kommer en lag till stånd, som förelägger bilägare att försäkra
sina fordon, icke skulle hålla sig framme och plocka till sig dessa bilar?
Man har nämligen, från riksförsäkringsanstaltens sida tänkt sig, att riksförsäkringsanstalten
icke skulle ha någon som helst anskaffningsagentur, utan
den skulle nöja sig med vad som blir kvar. Alltså lämnar anstalten fältet öppet
för de enskilda agenterna att verka. Det är denna fördel för riksförsäkringsanstalten,
att den icke har anskaffningsagentur, som skulle motivera, att
anstaltens kostnader bli mindre. Nu tror jag för min del icke, att riksförsäkringsanstaltens
kostnader komme att bli mindre, trots att den icke har anskaffningsagentur,
därför att den stora fördelen för de enskilda bolagen a 11
röra sig på ett större område gör, att de under alla förhållanden komma att
kunna sätta premierna lika med statens. Konkurrensen kommer att tvinga
dem att göra det. Uppstår därigenom förlust, måste de efter rent affärsmässigt
bedömande lägga den på de övriga försäkringarna. De kunna ej undvika
denna försäkringsform och tvingas att följa staten. Å andra sidan äro riksförsäkringsanstaltens
kostnadsberäkningar för statens del baserade på ett antal
av 80,000 bilar. Man räknar med 200,000 bilar, varav 120,000 äro försäkrade.
De övriga skulle försäkras i riksförsäkringsanstalten. Hur är det
tänkbart, att anstalten skall fa dessa 80,000 bilar? Jag tror, att försäkringsagenter
i allmänhet äro ganska svåra att stå emot, när de gå på och göra försäkringar,
men ännu mera oemotståndliga bil de, när det gäller en försäkring,
som vederbörande äro tvungna att taga. De komma att utveckla hela sin vältalighet
för att bevisa, att försäkringen bör tagas i det bolag de representera.

Onsdagen den 20 mars.

Nr ±>.

Och det blir sannerligen ej svårt att övertyga om, att vederbörande ej bör an- An^b''"
lita staten, ty jag tror, att t, ex. ett sådant argument kommer att ha en mycket
stark verkan, som att staten aldrig kan reglera så fort och liberalt som det ^ motorfonl■
enskilda bolaget. Det ligger en stor fond av sanning däri, ty staten kan icke, m. m.
när det gäller regleringar, uppträda på samma sätt som ett enskilt bolag. Och (Forts,
dessutom göra vissa omständigheter, att staten vid själva regleringarna blir
handikappad på ett mycket olycksdigert sätt. Jag ber att få anföra ett exempel.
De enskilda bolagen ha en överenskommelse, att när en kollision inträffar,
där t. ex. båda vagnarna eller en av dem skadas, och båda vagnarna äro
försäkrade för vagnskada, göres ingen utredning mellan bolagen, hur denna
skada skall betalas, utan de ta hela skadan för de båda vagnarna och sia ut
hälften på var. Det kan staten ej göra. Den måste ha en utredning om vem
som är vållande till skadan, och ett beslut måste grundas på eu omfattande insamling
av material för detta ändamål. Detta gör, att statens regleringar
komma att bli mycket dyrbarare än de enskilda bolagens, och det kommer att
för allmänheten verka irriterande, att det blir så långa dröjsmål med skadornas
reglerande, som måste följa av dylika utredningar. I stället för att nksforsäkringsanstalten
skulle få dessa 80,000 motorfordon, som den räknat med, föreställer
jag mig, att den konkurrens, som den blir utsatt för från de enskilda
bolagens sida, kommer att bli så stark, att man kan befara, att denna försäkringsstock
kommer att gå ner till nästan hur låg gräns som helst. Det är
möjligt, att det kan bli en restslump, som staten får, och denna slump, som
man får, blir ej av det bästa. Det har klagats från försäkringsbolagen över
detta lagförslag, att de därigenom skulle bli tvungna att taga emot försäkringar
av vilken bilägare som helst, även om de visste att han var vårdsiös och
alltså försäkringen medförde särskilt stor risk för bolagen. Naturligtvis komma
de icke att inrikta sin verksamhet på sådana försäkringar; de komma att
lämnas obeaktade och hamna hos staten. Och staten får sådana, som icke
kunna betala premierna och vilkas försäkringar därför upphört hos bolagen.

Men jag hemställer hos herrarna, om det är någon lyckad försäkringsstock,
som på så sätt kommer att hamna hos riksförsäkringsanstalten?

På grund av dessa skäl kan man befara, att de kostnadsberäkningar, som
riksförsäkringsanstalten gjort, komma att visa sig vila på mycket lösan sand,
och att riksförsäkringsanstaltens verksamhet kommer att med de premier som
fastställts gå med betydande förlust. Men då får man fråga, vad har staten,
då det gäller kontroll, för slagkraft mot de enskilda bolagen, när det
visar sig, att de egna premierna icke täcka de egna utgifterna? Staten förlorar
sin auktoritet på det sättet. Hur skall staten kunna säga till de enskilda
bolagen, att de skola hålla de fastställda premierna, när. det visar sig,
att staten icke kan själv driva verksamheten med samma premier? Jag tror,
att det för staten blir ett mycket riskabelt experiment, kanske till slut ett
sorgebarn, som kan vålla oreda och bringa förvirring på alla håll.

Enligt min mening bör man således icke gå in för detta, och vill jag i detta
sammanhang påpeka en annan sak, som framhållits av en reservant i riksiörsäkringsanstalten,
vilken avstyrkt riksförsäkringsanstaltens deltagande i försäkringen.
Han framhåller den konflikt som kan uppkomma emellan statens
intresse av att beivra förseelser emot trafiksäkerheten och den statliga försäkringsanstaltens
intresse såsom representant för de försäkrade motorfordonens
ägare. Man kan -— jag skall blott taga ett exempel — tänka sig å ena
sidan, att en åklagare yrkar ansvar på en chaufför för vårdslös körning, och å
andra sidan att riksförsäkringsanstaltens ombud säger, att vederbörande icke
gjort sig skyldig till vållande och på grund härav frias från skadeersättning.

Detta är naturligtvis en ganska prekär situation. Denne reservant har helt
och hållet avstyrkt för sin del riksförsäkringsanstaltens deltagande, och detta

Nr 22. 8

Onsdagen den 20 mars.

Ang. lag om är ett av hans skäl emot. Jag kan icke undcrlata att säga, att jag för min
trafik: de| anser> att detta skäl förtj''änar beaktande i högsta grad, och även utskottet

i ZtMon °e!V''n tlel reservanterna ha betonat anmärkningens betydelse.

m.m. kJm man sålunda icke vill gå in för statlig försäkring, är det av vikt att ut(Forts.
) p.va kontroll. Jag ber att fa fästa uppmärksamheten på att i den kungl. propositionen
ha träffats mycket ingående bestämmelser i den vägen. Det är bestämmelser
om att de enskilda försäkringsgivarna icke få beräkna högre premier.
än som motsvarar omkostnaderna plus utbetalda skador och dessutom skälig
vinst. I propositionen har närmare utförts, att man har ansett, att konkurienskostnader
icke böra iä medräknas och icke onödiga anskaffningskostnader.
Det skall vara skarp kontroll över att kostnaderna hållas inom
skälig ram.

Jag tror icke att de bestämmelser, som träffats beträffande kontrollen, ha
olivit föremal för kritik, utan tvärtom har man från alla håll haft den uppiat
f.n.lagen> att.d? fylla de krav, som man kan ställa på dem. Men jag ber att
a uPPmarksamheten Pa att det finnes en annan väg att utöva kontroll
och det är genom ömsesidighetsbolagen. Vi ha 8—9 ömsesidighetsbolag, som
torsakra, bilar för små delägare, och det är genom lagen öppnad en möjlighet
att bilda aylika ömsesidighetsbolag.

. synes icke av reservationen emot utskottets förslag, men jag tror icke
jag tar fel, da jag säger, att bakom vissa ledamöters i lagutskottet ståndpunktsagande
ligger nog en stark känsla av att de icke vilja ha någon försäkring
alls. De anse den utgöra en onödig beskattning, särskilt på lantmännen. De
an vanda, säger man, små bilar så sällan, och de köra så försiktigt, att hela
denna försäkring förefaller dem onödig. Nu är det emellertid så, att även den
i°rs,!.ktlga®te,bilkorare kan komma i det läge, att han blir skadeståndsskyldig,
darlor _ att bevisningsreglerna enligt vår ansvarighetslag äro sådana, att han
maste icke blott vara försiktig utan han måste även styrka, att lian varit försiktig,
och det är ibland ganska besvärligt att genomföra en sådan bevisning,
dag tror, att en iörsiktig person, som äger en bil, bör taga på sig utgiften att
torsakra den Den invändningen synes mig icke viird alltför mycket beaktande.
Men det linnes hos dessa lantmän, som ha bilar, som de använda i mycket
ringa utstraoknmg, en känsla av att de premier, som avfordras dem, äro för
noga; men de ha ju den utvägen att bilda ömsesidighetsbolag. Och med den
organisationstörmaga, som utmärker våra lantmän, kommer det enligt min me wVi

5 r» 1 i 3 ,.?e\om iagen genomföres, innan vi ha sådana ömsesidig etsbolag

för deras räkning. De kunna t. ex. bestämma, att anslutning får
ske endast av hemmansägare. Och möjligen kunna de också bestämma, att
er och en skall sta en självrisk på ett mindre belopp av f. ex. 1,000 kronor,
tlar man bildat en ömsesidighetsförening, där man tar självrisk för ett mindre
belopp kan man forsakra sig mot de stora skadorna för ett ganska billigt
belopp Jag hyser icke tvekan om att, om lagen antages, få vi se en utveckling
sadan som jag här angivit.

tn?«irr taIraai\! Jag |laf nu utvecklat huvudgrunderna för bifall till den

för min dei*att det vore kogst beklagligt,
om fragan skulle falk ytterligare en gång. Jag är icke siiker på att alla de

ten !''bamklS°lni h+ar 111 statsanstalt, skulle stå fast på den ståndpunkInstal
Taf bf forelage en kungl. proposition, som ginge in för en stats;
"f3 tJn)J g ha,r d?n uppfattningen, som jag sagt, att det ligger bakom nå f^måforite?»1^0^-

m+0t+h-e a -akeiV Avan 0111 har J kammaren skulle finnas
en majoritet * dag för statsingripande pa detta område, är jag icke säker om

föreläs bv^tn”rltf+k°l“f!eriatn frnaS den da9’ då en ProPosifion med ett lagmaren
a tf ^LV''Statrd”nft skuIile llgga på bordet- JaS vädjar alltså till kammaren
att. soka losa fragan i dag. Ett uppskov kan medföra, att en massa

Onsdagen den 20 mars.

Nr 22.

människor icke få ersättning för dem vållad skada. Det oefterrättlighetstiilstånd,
som nu så länge rått, bör ej ytterligare få fortfara.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman, mina herrar! Jag har icke begärt
ordet här i dag för att taga upp någon polemik mot herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet, även om jag i den fråga, som nu föreligger, har på
vissa punkter en mot honom avvikande uppfattning. Jag har tillåtit ^mig begära
ordet, då jag är en av reservanterna i frågan, och jag vill med några ord
motivera det ståndpunktstagande jag kommer att göra, när det gäller att senare
i dag vid votering taga ställning till det lagförslag som föreligger.

Jag vill först erinra om att 1916 års riksdag antog en lag, en lag, som avsåg
ansvarighet för skada till följd av trafik med motorfordon. Jag vill erinra om
att redan vid lagens antagande hade man klart för sig, att icke denna^lag ensam
komme att vara tillräcklig för att skydda vid de skador, som uppstå till följd
av automobiltrafiken. Allt eftersom åren gingo, visade det sig också, att av dem,
som körde bilar, var det många, som råkade ut för olyckor och blevo _ ådömda
skadeersättning till skadelidande personer, men som icke hade ekonomisk möjlighet
att komma ut med den skadeersättning, som de hade att utgöra.. I huru
hög grad, i hur många fall eller till huru stora belopp, som de skadelidande
kommit att bli i avsaknad av skadestånd, som de bort få, bär icke varit möjligt
att få reda på, men man har anledning tro, att de, som icke kommit i åtnjutande
av dem tilldömda skadestånd, äro icke så få utan ganska många. Den uppfattningen
får man litet var, då man läser i tidningar om bilolyckor och skadeersättningar.
Man får den uppfattningen, att det är många, som icke få ut
de skadeersättningar, som de enligt 1916 års lag eljest skulle ha rätt att få.

I riksdagen framkommo år 1925 flera motioner, både i första kammaren och
i andra kammaren, där man påtalade dessa förhållanden och där man föreslog,
att riksdagen skulle vidtaga åtgärder på det sättet, att envar bilägare skulle
vara skyldig att taga försäkring, som skyddade de skadelidande i sådana fall.
om vilka jag förut talat. En enig riksdag tog upp vad dessa motionärer hade
anfört, och det kom en riksdagsskrivelse till stånd. I anledning av denna riksdagsskrivelse
1925 hade riksdagen att under fjolåret behandla ett lagförslag,
som avsåg att reglera dessa förhållanden, ett lagförslag, som enligt vad herr
justitieministern nyss sade, till sina grundvalar skulle vara ungefär lika med
det, som nu föreligger. Detta lagförslag blev avstyrkt av första lagutskottet.
Det blev sedan bifallet av första kammaren. Första kammaren tog nämligen
en reservation, som var bifogad utskottets utlåtande, då däremot andra kammaren
biföll utskottets hemställan och gick på avslag på den då föreliggande propositionen.

Då man nu frågar sig vad orsaken kunde vara till att det lagförslag, som
förelåg i fjol, blev av andra kammaren avslaget, så torde man kunna säga, att
döma av utskottets utlåtande och av den debatt, som fördes i kammaren, att
det var särskilt tvenne punkter, som voro sådana, att kammaren icke ansåg sig
kunna taga förslaget sådant som det förelåg. Det ena skälet var, att de rena
olycksfallen föllo i det dåvarande lagförslaget utanför liksom i dagens förslag.
Även med trafikförsäkringens antagande skulle icke skadestånd komma att utga
vid rena olycksfall. Det var särskilt en talare på norrlandsbänken, som kraftigt
underströk önskvärdheten, ja behovet av att de rena olycksfallen skulle
falla under lagens bestämmelser. Det andra skälet för att andra kammaren
gick på avslag var, ja det egentliga huvudskälet därför var, att det i regeringens
förslag icke tillräckligt beaktats en del av det, som 1925 års riksdag hade
ansett, att man borde beakta vid utarbetandet av en proposition i ämnet.

I den riksdagsskrivelse, som avläts 1925, hade det framhållits i fråga om de
rent organisatoriska förhållandena, afl det var åtskilligt, som talade för att för -

Ang. lag om
trafikförsäkring

motorfordon
m. m.

F orts.)

Nr 22.

Onsdagen den 20 mars.

AntraHk-0"'' säkringsverksamheten anförtroddes åt de privata försäkringsföretagen och de
försäkring m,''d dessa likställda ömsesidiga försäkringsbolagen. Men så hade utskottet sagt.
motorfordon att utredningen borde även taga under övervägande huruvida en sådan försäkra-
ra. ringsverksamhet, varom det bär vore fråga, lämpligen kunde bedrivas av riks(Forts.
) försäkringsanstalten. Det var detta övervägande, som man ansåg — och det
med rätta -— icke hava skett inom justitiedepartementet, där man haft att taga
ställning till denna fråga. _ Någon utredning i fråga om riksförsäkringsanstaltens
medverkan vid försäkringen förelåg icke, och detta var, som jag sagt, huvudskälet
till att förslaget föll under fjolåret. Den utredning, som riksdagen hade
begärt 1925, och vilken andra kammaren också underströk vid fjolårets riksdag,
har nu kommit att verkställas under förra året, och den nuvarande justitieministern
har haft denna utredning framför sig, när han hade att taga ställning
till framläggande av en proposition för årets riksdag. Av de olika tänkbara
sätten för att staten skulle komma att medverka vid lämnande av försäkringar,
har det varit särskilt ett system, som statsrådet haft att pröva, och det var
systemet med automatisk försäkring i riksförsäkringsanstalten i sådana fall,
där försäkring icke tecknats i enskild försäkringsanstalt. Men när herr statsrådet
haft att pröva denna fråga, har han såväl i propositionen som här i dag
givit uttryck åt den uppfattningen, att han icke tror, att det åtminstone för
närvarande skulle vara lyckligt att staten medverkade såsom försäkringsgivare,
och han har i stället sökt tillmötesgå de önskningar och de krav, som varit resta,
på det sättet, att han sökt få en skärpning av kontrollen, en skärpning mot
vad som förelåg i fjolårets proposition. Genom denna skärpning av kontrollen,
sådan den blivit anordnad, bär herr statsrådet ansett, att man kunde undvika, att
staten komme att medverka såsom försäkringsgivare. Herr Möller har i första
kammaren väckt en motion, i vilken han yrkar på att staten skulle medverka
såsom försäkringsgivare, och han har då tagit upp systemet med en automatisk
försäkring i riksförsäkringsanstalten. Utskottsmajoriteten har icke velat vara
med om denna herr Möllers motion, utan utskottet har på ungefär samma skäl
och med ungefärligen herr justitieministerns motivering avvisat tanken på att
staten skulle medverka på sätt, som herr Möller föreslagit. Jag bär för min
personliga del ett livligt intresse av att få staten medintresserad såsom försäkringsgivare.
Jag vill icke säga. att jag blivit övertygad om att det rent automatiska
systemet är det enda eller det allra bästa, men det har varit det enda
för tillfället tänkbara att kunna realisera; och inom utskottet har jag tillsammans
med några kamrater talat för herr Möllers motion. Vi ha talat för att
den i.princip borde bifallas. Vi lyckades icke få utskottsmajoriteten med oss om
att till riksförsäkringsanstalten remittera för dess yttrande ett förslag till de
förändringar i lagtexten, _ som skulle betingas av ett bifall i princip till herr
Möllers motion. Då ha vi skrivit i den reservation, som finnes bifogad utlåtandet,
att vi komma att i kamrarna, när ärendet där föredrages, yrka på att ärendet
återremitteras till lagutskottet. Nu har första kammaren för sin del redan
avgjort frågan, och ett yrkande om återremiss, som där ställdes, blev avslaget.
Jag kan naturligtvis icke i dag ställa ett yrkande om återremiss, då därmed
ingenting skulle vinnas, ty även om, vilket icke är tänkbart, andra kammaren
skulle gå med på denna återremiss, skulle utskottet endast ha att uppmana
andra kammaren att fatta beslut.

Jag har ansett och anser fortfarande, att när staten här genom en lagstiftning
tvingar en viss grupp av medborgare — nämligen de, som iiro ägare till
motorfordon — att försäkra mot de skador, som det här är fråga om, borde det
väl vara både sakligt och rent principiellt riktigt, att staten samtidigt ginge
in för att bli försäkringsgivare och på det sättet sörjde för, att icke andra omkostnader
än de, som voro absolut nödvändiga, komme att åvila motorfordonens
ägare. Säga vad man säga vill — det är omöjligt att kunna bevisa någonting

Onsdagen den ''.20 mars.

1 1 >''r 22.

_men jag för min del har åtminstone den uppfattningen, att en större sannolikhet
föreligger för att motorfordonsägarnas intressen skola bli bättre tillgodosedda
i en statsanstalt än vad de skulle bli i en enskild anstalt. d

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har i dag talat om alla
de svårigheter, som skulle uppstå, om det bleve en statsanstalt. Ja, jag tror
även jag, att en del svårigheter skulle uppstå, och jag tror icke, att det är svartmålningar
allt vad herr justitieministern sagt, även om jag tror, att han ser väl
mörkt på denna sak. Tydligt är emellertid, att om staten ginge in såsom försäkringsgivare,
finge man lov att se till och sörja för, att riksförsäkrmgsanstalten
icke finge arbeta under ämbetsmannaliknande former, utan att den finge
arbeta mera fritt, så att den skulle kunna bli mera jämställd i vissa avseenden
med de enskilda anstalterna. Vad de enskilda försäkringsbolagen alltid måste
räkna med är, att utöver de nödiga omkostnaderna måste försäkringsbolagen
också se till, att de lämna vinst åt sina aktieägare. Även om man icke kan säga
detta i fråga om de ömsesidiga försäkringsbolagen, får man icke blunda för,
vad det ändå har för betydelse, låt vara icke så mycket för premiesättningen,
men på annat sätt, ifall man här skulle gå in för och se till att de, som sitta i
styrelsen, i ledningen för ett ömsesidigt företag, skulle få en sådan ersättning,
att den oberoende av vinsten i väsentligt hög grad överstege de löner, som staten
betalar sina verk och betalar till riksförsäkringsanstalten.

Jag var som hastigast inne i första kammaren i går, när denna fråga behandlades.
Och då hörde jag, att en talare efter det att han — fastän mycket kraftigare
än jag — kritiserat det kungl. förslaget, sade ungefär som så, att frågan
ligger nu så till, att man har att välja på att i år taga ett mindre gott förslag
eller vänta till nästa år och då fa ett bättre förslag. När jag haft att taga ställning
till denna fråga, måste jag säga, att jag icke kunnat se lika ljust på framtiden,
som denne talare gjorde, när han fällde detta yttrande. Låge saken sa
enkelt till att man hade att välja mellan att i år taga det förslag, som föreligger
och som är mindre gott, såsom det sades, och få ett bättre förslag till nästa
år. skulle jag för min del icke tveka ett ögonblick för att tala för och även sedan
rösta för rent avslag på Kungl. Ma,j;.ts förslag eller utskottets förslag. Men
jag anser icke, att frågan ligger så till, och därför kan jag icke för min del i
dag tala för avslag och icke heller rösta för avslag, trots att jag erkänner och
är medveten om de stora brister, som finnas i förslaget, särskilt detta, att staten
icke skulle komma att bli med såsom försäkringsgivare. Jag befarar nämligen,
att, om frågan faller i år, faller den icke endast till nästa ar, utan den faller
flera år framåt, och det är den faran, om den är berättigad eller icke, \ et jag
icke, och det är denna min uppfattning om faran i att få frågan uppskjuten pa
lång tid framåt, som gjort, att jag icke nu kan tala för eller rösta för rent
avslag.

Vi ha sagt i vår reservation, att ett avslag på det nu föreliggande iorslaget
skulle komma att medföra allvarliga olägenheter. Jag vill icke göra här i dag
såsom en talare gjorde under fjolårets riksdag, när denna fråga förelåg, när
han talade om nödvändigheten av att riksdagen antog det förslag, som då förelåg.
Han sökte nämligen visa på en massa olyckor och huru illa det vore ställt,
när så många icke kunde få ersättning på grund av de skador, som de lidit genom
motorfordonstrafiken. Det skall jag icke göra. . Jag vill blott säga, att
jag vet, att för varje år som går utan att denna lag finns, riskerar man att en
del människor bli blottställda, och detta icke blott i ekonomiskt avseende, just
på grund av att man icke har denna lag. Jag vet väl, att i första kammaren
i går, när denna fråga behandlades, var det flertalet av den kammarens ledamöter,
tillhörande samma parti som jag, vilka röstade för det avslagsyrkande,
som var framställt i den kammaren. Men frågan ligger i dag till, såvitt jag
kan se, på ett annat sätt än den låg till när första kammaren i går behandlade

Ang. lag om
traf livförsäkring

; motorford"''
m. m.

[ Korts.

Nr 22.

Onsdagen ilen 20 mars.

A,f ^n. När första, kammaren i går hade att taga ställning till det avslagsyrkande,

försäkring som Xar ^ram_stLl!It, hade den att taga ställning till den reservation, som her rn

otorfordon rar Norling, Julin, Fredrik, och Johansson i Brånalt framlämnat. Det avslagsm.
m. yrkande, som gjordes, och vilket de röstade på, avsåg sålunda en riksdagsskri Forts.

velse, i vilken riksdagsskrivelse man begärde att till nästa år få fram ett nytt

förslag i denna fråga på sätt, som reservanterna gjort hemställan om. Man
kunde också ha anledning tro, när det talades och röstades för detta förslag,

att andra kammaren skulle komma att, om nu första kammaren ginge på den

linjen, taga denna reservation och det sålunda skulle vara möjligt att få en riksdagsskrivelse
till stånd. Det förefanns sålunda utsikt att få en riksdagsskrivelse
till stånd, och läget var sålunda då rätt väsentligt ett annat. Men
nu ligger det så till, att om andra kammaren i dag går för avslag, så blir det
ingen riksdagsskrivelse, utan det blir rent bord. Det blir ingenting gjort ifrån
riksdagens sida. Nu kan det sägas — jag skulle tro, att det kommer att sägas
av dem, som komma att tala för avslag — att ingen regering väl ändå kan uraktlåta,
om andra kammaren nu går på avslag, att taga hänsyn till innebörden
i ett andra kammarens avslagsbeslut och även till betydelsen av den stora minoritet,
som fanns i första kammaren. Jag vet icke, i huru hög grad en regering
anser sig böra taga hänsyn till ett uttalande, som tagit sig uttryck på
detta sätt. Men jag tycker, att det väl ändå i viss mån bör vara beroende på
vad frågan gäller och huru det i övrigt ligger till. För min del vågar jag icke
tro, efter det ståndpunktstagande, som den nuvarande justitieministern tillkännagivit
till frågan om statens medverkan såsom försäkringsgivare, att han
skulle, om han sitter kvar ett annat år, kunna kasta om och komma med en proposition,
i vilken staten är upptagen såsom försäkringsgivare. Det vill förefalla
mig, att han allt för mycket last fast sin åsikt både i den skrivna propositionen
och i det uttalande, som han i dag haft.

Allt detta gör, att jag för min del sålunda icke kan se så ljust på denna fråga,
som reservanterna, herr Norling m. fl„ gjort. Jag tror sålunda, att ett avslag
i dag mnebä_r ett avslag för lång tid framåt, och det är detta som gjort, att jag
för min del icke vill taga det ansvar, som kan följa av att gå in för ett avslag.

Med dessa ord, herr talman, tror jag mig hava i någon mån, om även bristfälligt,
motiverat, varför jag i dag icke kommer att rösta för avslag på propositionen.
Jag kommer att rösta för densamma med de ändringar, som vi upptagit
i ett par detaljreservationer.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! I utskottets utlåtande på sidan
16 har jag fäst mig vid några rader, som lyda så: »Huru många motorfordon,
som för närvarande äro oförsäkrade, torde icke kunna exakt uppgivas, men deras
antal lär kunna uppskattas till omkring 40 procent av alla registrerade motorfordon
eller i runt tal över 70,000. Fn stor del av dessa oförsäkrade fordon
torde ägas av personer, som icke äro solventa för gäldande av större skadeståndsbelopp.
För närvarande händer det därför säkerligen ej sällan, att personer
i följd av motortrafiken tillskyndas skador utan att de därför erhålla ekonomisk
gottgörelse.» Det finns emellertid varken i propositionen eller i utlåtandet
nagon som helst statistik eller redogörelse för huru många olyckor som
skett och åstadkommits genom de oförsäkrade fordonen och huru många av
dessa, som icke blivit ersatta. Man vet icke, om det förekommit 10 eller 100
eller 1,000 fall, utan man gör ett antagande, att det förekommit olyckor, och sedan
bygger man på detta antagande hela denna lagstiftning, som har så ingripande
betydelse för stora grupper av vårt folk. Nu vill jag för min del icke
med detta hava sagt, att jag är motståndare till en obligatorisk försäkring överhuvud,
men i princip kan jag icke vara med om eu försäkring, sådan den här är
utformad. Jag vill i varje fall från början säga ifrån, att jag kan för min del

Onsdagen den 20 mars.

13 >''r —•

vara med om eu obligatorisk försäkring, om den blir lagd på sådant sätt, att A,''S- % *"•
den skapar större rättvisa beträffande premierna än vad nu synes vara fallet, försäkring
Det var just på grund av den i propositionen föreslagna anordningen beträffande ö motorford r
premierna och en del övriga bestämmelser, som jag ansåg mig böra motionera m.m.
om avslag på den kungl. propositionen. _ _ (Korts.

Rörande premiernas storlek har man ju inga andra siffror att hålla sig till
än de, som finnas angivna såväl i propositionen som i utskottets utlåtande. Beträffande
de i privat ägo varande personbilarna har man där räknat med en
premie av 85 kronor. Jag kan givetvis icke uttala mig om huruvida denna
premie är för hög eller icke. Då man emellertid ser uppgifterna i propositionen
om beloppet av inbetalda premier och utbetalade skadeersättningar för den frivilliga
försäkringen under åren 1918—1926, kan man dock känna sig tveksam
om huruvida de premier, som man nu vill fastslå, äro rimliga och väl avvägda.

Under åren 1918—1926 har till den frivilliga försäkringen inbetalats omkring
24 miljoner kronor i premier. Under samma tid har det i skadeersättningar utbetalats
något över 12 miljoner kronor. Alltså har till förvaltningskostnader
och överskott gått nära 12 miljoner kronor eller 49 procent av de inbetalda premierna.
Varken i propositionen eller i utskottets utlåtande har man, såvitt jag
kunnat finna, uttalat sig, om detta kan anses skäligt eller ej.

Det är emellertid icke så mycket den sidan av saken, som jag fäst mig vid,
utan det är, att enligt förslaget premierna skola vara lika stora oberoende av
hur mycket vederbörande använder sin bil. 85 kronor skall den betala i premie,
som kör låt oss säga 3,000 mil om året, och 85 kronor skall också den småbonde
eller lägenhetsägare eller trädgårdsmästare betala, som kör kanske 200 eller
300 mil om året. Det är detta förhållande, att alla skola betala lika mycket,
som jag för min del icke anser vara skäligt. Det torde väl icke kunna motsägas,
att risken står åtminstone i ett visst förhållande till hur mycket bilen användes
och hur många mil man kör. Det kan då enligt mitt förmenande icke
vara riktigt att pålägga alla, som ha bilar, lika hög premie oberoende av hur
mj''cket de köra, oberoende av om de köra ett ringa antal mil, kanske kuska litet
omkring i sin hemsocken eller i närmaste grannskapet, eller om de köra ett
par, tre tusen mil om året. Detta anser jag för min del vara det, som är orättvist
och orättfärdigt i det föreliggande förslaget.

Under de senaste åren har en hel del av vad jag skulle vilja kalla för landsbygdens
småfolk köpt bilar. De ha icke kunnat köpa några stora och dyrbara
lyxbilar. utan de ha fått köpa begagnade enkla bilar, för vilka de ha betalat
kanske 300, 400 eller 500 kronor. De ha icke råd att hålla sig med andra fordon,
men för deras behov ha dessa varit tillfyllest. Dessa enkla bi]ar bereda
dem dock en möjlighet att få en smula med av den moderna tidens bekvämligheter.
komfort och trevnad eller vad man nu vill kalla det. Förr, när en bonde
eller trädgårdsmästare skuke åka in till staden för att där sälja sina produkter,
och han, som ofta är fallet, har 3 eller 4 mil till avsättningsorten, måste han gc
sig upp klockan 1 eller 2 på natten för att göra den långa resan in till staden
efter häst. Nu, sedan han fått sin Ula enkla »Fordkärra», kan han åka klockan
6 eller 7 på morgonen och ändå komma fram i rätt tid.

Det är detta och andra liknande förhållanden som göra, att jag anser, att
man bör icke i alltför hög grad försvåra för dessa människor att kunna hålla sig
med en bil. För folket ute i de avlägsna byarna och gårdarna har det en ofantligt
stor betydelse, att de med sin bil lätt kunna komma in ti1! närmaste samhälle
och komma i förbindelse med andra. De kunna frakta sin mjölk och sina
andra produkter i dessa små bilar, och det göra de också i mycket stor utsträckning.

Så snart de emellertid fått en egen bil. så kommer detta kanske för mången
underliga något, som heter staten, och som de icke veta sig ha haft någon berö -

\r 2 2.

Onsdagen den 20 mars.

Ang. lag om ring med annat än för skolväsendet, exercisen och debetsedlarna, och säger, att
lörsäkrin nu ska^ ^u betala minst 75 kronor i bilskatt bara för att du har en bil. Ja, det
motorfordon ^al'' man Ju kunnat första, när man vet, att dessa pengar skola användas till
m. m. vägförbättringar och vägunderhåll, men nu vill man att staten återigen skall
(Forts.) komma och säga sitt »Du skall!» Du skall betala ytterligare 85 kronor om året
för att du har bil. Det skall användas till olycksfallsförsäkring. Ja, visst kan
olyckan inträffa även för den lille bonden ute i obygden. Det kan ske, men risken
är dock ofantligt mycket mindre ute på de folktomma vägarna än vad den
är i städer ocli liknande samhällen. Denna nya avgift eller skatt, vill jag kalla
det, vill man nu lägga icke i förhållande till riskerna, icke i förhållande till
nyttan, icke på grund av förmåga att bära skatten, utan man vill lägga den
efter en orättfärdig och orättvis grund, som jag vill säga ofta kommer alt
gynna rika på sämre lottades bekostnad.

Herr justitieministern fällde nyss ett uttalande, som jag tror väckte åtminstone
de flesta jordbrukares förvåning. Han sade något om att jordbrukarna
hade så lätt att organisera sig, att de skulle kunna bilda ett eget försäkringsbolag,
där han då menade att de skulle kunna få billigare premier. Det tycks
mig, att det uttalandet visar, att herr justitieministern icke så synnerligen mycket
känner till jordbrukarna och deras förmåga att organisera sig. Det är ju
just det stora felet med oss jordbrukare, att så många av oss icke förstå vad
allt vi skulle kunna vinna genom att organisera oss. Jag tror sålunda knappast,
att vi genom att försöka skapa ett nytt försäkringsbolag skulle kunna vinna
någon rättelse i detta fall.

Hur, kanske någon frågar, skulle man då lägga försäkringspremierna? Hur
skail man lägga dem, så att det blir rättvist, om man vill vara med om en obligatorisk
försäkring? För min del anser jag, att premierna böra läggas på bensin
och ringar. Det skulle helt säkert kunna ordnas med en avgift på just förbrukningen
av dessa saker, vilken avgift skulle användas till betalning av de försäkringspremier,
som skulle behövas. På det sättet skulle avgifterna komma i
ett rättvist förhållande till riskerna, ty riskerna stå onekligen i en viss proportion
till hur mycket bilarna användas, till det antal mil man kör. Jag är alldeles
övertygad om att en utredning härom skulle visa, att det vore möjligt
att ordna saken på det sättet. Den skulle också kunna visa, att det vore möjligt
att på den vägen betala premierna, även om man, som här är föreslaget, skulle
ha ett enskilt försäkringsmonopol likaväl som med ett statsmonopol eller om
man hade vad jag skulle vilja kalla för ett blandat system.

Bleve sedan de gällande straffbestämmelserna för skada, vållad genom överdådig
framfart, genom hänsynslöshet och ovarsamhet skärpta, skulle med säkerhet
premierna kunna nedbringas rätt avsevärt. Nu är det ofta så, att en person,
som har fullt försäkrat på alla sätt, kör hur hänsynslöst och hur vårdslöst som
helst, och händer det en olycka, slipper han ifrån i vanliga fall med några
hundra kronor i böter. Man borde ha sådana bestämmelser, att man icke släppte
en vårdslös och hänsynslös förare med böter, utan han skulle utan vidare sättas
in. Då tror jag, att premierna för olycksfallsförsäkringen skulle kunna rätt
avsevärt förbilligas.

Det var emellertid också ett annat skäl, som gjorde, att jag för min del ansåg
mig böra yrka avslag på regeringens proposition. Propositionen förutsätter nämligen,
att alla bilägare skola med eller mot sin vilja kastas i armarna på de
enskilda bolagen. Här i denna kammare har det ju predikats oändligt myckel:
mot de enskilda bolagen och mot bolag och bolagsvälde överhuvud taget. '' Här
tycks man emellertid icke dra sig för att utan betänkande kasta en stor grupp av
svenska folket i armarna just på bolagen och på vad mera är, ett enskilt monopol.
Senast i lördags hörde man ju här från åtskilliga håll, hur man ville slå
vakt om fattiga arrendatorer i deras kamp mot de enskilda bolagen. Då gällde

Onsdagen den 20 mars. 15

det skogs- och jordägande bolag. Man fick också belägg för hur vissa bolag
icke dragit sig för att bryta lagen, när de trodde detta vara med deras fördel
förenligt. Nu tror jag icke, att dessa skogs- och jordägande bolag äro några (!
sämre bolag än försäkringsbolagen, och ingen vill väl påstå, att försäkringsbolagen
äro några välgörenhetsinrättningar. Deras vinster och utdelningar tala ju
ett åtskilligt annat språk.

Man har här framhållit, att det skulle bli en sådan utmärkt kontroll över de
enskilda bolagen, att det icke skulle innebära någon risk för bilägarna att få
betala för mycket. Med förlov sagt tror jag icke så förfärligt mycket på rnöjlig-heten
för denna kontroll att göra sig gällande emot ett enskilt försäkringsmonopol,
som det här utan tvivel skulle komma att bliva. Man kan vara ganska
övertygad om att det skulle nog finna utvägar att klå bilägarna på största
möjliga premier.

Jag har med detta sökt motivera, varför jag har undertecknat en motion om
avslag på den kungl. propositionen. Jag vill därför nu yrka bifall till den av
herr Norling in. fl. avgivna reservationen. Jag får dock säga, att jag icke är
beredd att helt och fullt underskriva den motivering, som givits för denna reservation,
men jag anser mig i alla fall böra yrka bifall till densamma.

Om det skulle gå så, att andra kammaren skulle fatta beslut i enlighet med
det yrkande, som är gjort i denna reservation, vill jag uttala den förhoppningen,
att när det, som väl sannolikt är, blir ytterligare utredning om den obligatoriska
försäkringen, även de synpunkter, som jag här tillåtit mig andraga beträffande
premiernas erläggande på ett mera rättvist sätt liksom också beträffande önskemålet,
att vi icke skola kastas i armarna uteslutande på de enskilda bolagen,
därvid måtte bliva beaktade.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag skall efter allt, som sagts i denna
sak, söka fatta mig ganska kort. Inom utskottet har det icke funnits några
delade meningar om nödvändigheten av den föreslagna trafikförsäkringen. De
delade meningarna hava först kommit till synes, när det har gällt formerna för
denna försäkring. Redan föregående år uttalade utskottet i sitt avslagsyrkande
vissa bestämda meningar om huru dessa former borde se ut. Jag vill i detta
ögonblick icke dölja, att propositionen i år i viss män har varit en besvikelse,
när det har gällt tillgodoseendet av det väsentliga av de synpunkter, som funnos
i utskottets motivering föregående år.

För min del har jag anslutit mig till den reservation, som har avgivits av
herrar Klefbeck och Lindqvist i Halmstad. Jag har dock tillkännagivit, att
jag endast anslutit mig till denna reservation i huvudsak, och jag kommer senare
att angiva, vari jag skiljer mig från densamma.

Det synes mig fullständigt klart, att när riksdagen går in för en försäkringsplikt,
bör det också vara dess oavvisliga skyldighet att se till att de former,
under vilka försäkringsplikten skall fullgöras, äro de gynnsammast möjliga.
Man frågar sig, vad anledningen har varit till att man icke har sökt lösa frågan
efter andra linjer än dem, som propositionen dragit upp. För min enskilda del
vill jag säga, att ett riksförsäkringsanstaltens monopol utan tvivel är den linje,
som har den mest bärande synpunkten för sig. Om man vill granska denna
synpunkt fördomsfritt, måste man förstå vilken oerhörd styrka det ligger i, att
det väldiga försäkringsbestånd, som det här är fråga om, kan samlas i riksförsäkringsanstaltens
hand. Försäkringstagarna ha intresse av att få så låga
premier som möjligt. De skadeståndsberättigade ha intresse av att få skadorna
reglerade så humant som möjligt. Ur dessa synpunkter ligger det mig närmast

Nr 22.

Ang. lag om
trafikförsäkring

motorfordon
m. m.

'' Forts.)

Nr ±>.

Onsdagen den 20 mars.

A''taHk °m att tänka pä en monoP°lanstalt, som skullo få särskilt stora möjligheter att tillförsäkring
godose dessa intressen. När jag emellertid i utskottet har anslutit mig till den
motorfordon Möllerska linjen, d. v. s. riksförsäkringsanstaltens automatiska inkopplande i
m. m. systemet, har jag gjort detta därför, att den lösning som ligger mig närmast,
(Port.-.'' monopoltanken, icke synes mig ha möjlighet att i nuvarande stund vinna riksdagens
bifall.

Den automatiska linjen innebär,_ att alla, som ej tagit försäkring på annat
sätt, skola automatiskt försäkras i riksförsäkringsanstalten. Det synes mig,
att även denna riksförsäkringsanstaltens medverkan skulle hava möjligheter att
utöva ett hälsosamt inflytande, när det gäller såväl premiesättningen som regleringen
av skadorna. Jag vill visa på de faror, som lura under den linje, som
regeringen här bjuder oss att biträda. Om vi se på de siffror, som propositionen
här anger, skola vi finna, vilken onormalt stor del av premierna som går till
rena förvaltningskostnader. Det har gjorts ett sammandrag över perioden 1918

1926. Här visar det sig, att för regleringen av försäkringsfallen åtgå 51
procent av premierna. För förvaltningskostnaderna — märk väl enbart förvaltningskostnaderna
— uppslukas 42 procent av premieinkomsterna. Det finnes
ett senare sammandrag för år 1927. Här äro siffrorna något gynnsammare.
Men förvaltningskostnaderna stiga ändock till 37 procent av premieinkomsterna.
Man må säga, att inför dessa siffror är man synnerligen betänksam, när det
gäller att biträda den linje, som regeringen här har rekommenderat riksdagen.

Om man, ser, vad riksförsäkringsanstalten skulle kunna bjuda i detta fall, så
visar det sig, att de sammanlagda förvaltningskostnaderna under förutsättning
av monopol skulle belöpa sig till 1,000,000 kronor, d. v. s. i runt tal 10 procent.
Det är en svindlande skillnad mellan dessa siffror. Ser man på, vad den automatiska
linjen skulle draga för kostnader, visar det sig, att den drar obetydligt
över 500,000 kronor. Helt naturligt komma förvaltningskostnaderna under monopolsystem
att kunna nedbringas lägre än med den automatiska linjen, även
om man kan räkna med, att efter den obligatoriska försäkringens genomförande
även de enskilda bolagen, kunna sänka premierna. Om man också kan räkna
med, att detta i nagon man kommer att bliva fallet, äro dock förvaltningskostnaderna
en så orimligt stor post här, att man har anledning att ställa sig
synnerligen betänksam.

Det är framför allt anskaffningskostnaderna hos de privata försäkringsanstalterna,
som äro av den art, att man bär synnerligen svårt att tänka sig en
sadan lösning av denna fråga.

■Nu har visserligen regeringen tänkt sig, att man skulle med ett kontrollsystem
genom statens organ kontrollera dessa olika poster och tillse, att de olika
försäkringsanstalterna icke obehörigen uppskörtade försäkringstagarna. Jag
vill dock säga, att hur fulländat detta kontrollsystem än torde bli, så skulle det
vara, synes det mig, att underskatta intelligensen hos handhavarna av de privata
försäkringsföretagen, om man trodde, att man med detta system verkligen skulle
kunna, hålla tummen på ögat på desamma. Jag tror icke ett ögonblick, att det
är möjligt för denna kontrollapparat att verkligt effektivt övervaka dessa anstalternas
handhavande av sin rörelse.

När justitieministern för en stund sedan anförde lagrådets uttalande angående
denna sak, synes det mig, som om detta justitieministerns yttrande icke fullt
täckte verkligheten. Lagrådet framhåller bl. a. följande:

säger „sig självt att, därest statsmakterna vilja, sasom med förslaget avses
införa tvång till försäkring i ett visst hänseende, de även böra sörja för
att den börda, som härigenom ålägges de enskilda, blir så litet betungande som
möjligt och särskilt att kostnaderna för försäkringen hållas inom skäliga gränser.
» Oeh^så heter det vidare: »För vinnande av detta mål ligger nära till

hands att låta försäkringen helt eller delvis omhänderhavas av en statsanstalt.»

Onsdagen den 20 mars.

Nr 22.

Sedan kommer lagrådet in på de anmärkningar, som riksförsäkringsanstalten Ang. lag om
själv har gjort, och efter att hava gått igenom dessa anmärkningar intager lag- f tra-!lc''
rådet den ståndpunkten att det icke motsätter sig propositionens förslag om att å motorfordon
överlåta åt uteslutande privata försäkringsbolag att handhava försäkringen. Det in.
är icke någon rekommendation i och för sig. »Man motsätter sig icke» förslaget, i Forts.;

enär man icke anser sig kunna häva vissa anmärkningar mot en annan ordning.

Det var en annan sak, som justitieministern anförde som ett av huvudskälen,
nämligen svårigheten för riksförsäkringsanstalten att ordna skaderegleringar.

Närmast gällde detta de s. k. kollisionsöverenskommelserna. Justitieministern
redogjorde för huru kollisionsöverenskommelser träffats mellan olika försäkringsbolag
och hur de fungera. Nu säger man, att riksförsäkringsanstalten kan
icke inlåta sig på någonting sådant. Detta stämmer icke med de uppgifter, som
vi erhållit i utskottet genom utskottets ordförande från chefen för riksförsäkringsanstalten.
Ty denne säger, att han icke ser något hinder för att även riksförsäkringsanstalten
kan träffa kollisionsöverenskommelser. Därmed synes mig
det väsentliga av den anmärkningen vara ur världen.

Jag har, som nämnts, tidigare anslutit mig till herrar Lindqvists i Halmstad
och Klefbecks reservation, vari man utgår från ett återremissyrkande, som man
ämnade ställa i kammaren. Sedan frågan har avgjorts i första kammaren, finns
det ju icke längre någon möjlighet att få detta ärende återförvisat till utskottet
och få detta automatiska system ånyo prövat. Jag har därför från mina utgångspunkter
ingen annan möjlighet än att gå på avslag på Kungl. Maj ds proposition.

Jag gör det så mycket hellre, som jag i detta system ser ett överlämnande av
en oerhört viktig folkets angelägenhet till ett privatmonopol, jag skulle nästan
vilja säga till en privattrust. Jag vet, att bland landsbygdsrepresentanterna.
även dem, som deltagit i utskottet och icke direkt gått emot Kungl. Maj ds proposition,
har det varit en ganska stor kyla gentemot detta Kungl. Maj ds förslag.

Jag skulle tro, att i det läge, vari frågan för närvarande befinner sig, även den,
som inser vikten av genomförandet av en trafikförsäkring, ser det minst onda
ligga i ett uppskov på ett år och alltså från dessa utgångspunkter ansluter sig
till ett avslagsyrkande.

Herr förste vice talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Norling
m. fl. avgivna reservationen, däri det hemställes om avslag å Kungl. Maj ds
proposition och om en skrivelse med begäran om förnyad utredning i ärendet.

Herr Lundstedt: Herr förste vice talman! Detta lagförslag vilar på förutsättningen,
att skadeståndet har till rättslig uppgift, till social funktion att
överflytta, skadan från den skadelidande till den, som vållat skadan. Denna
förutsättning synes också vara tämligen allmänt antagen inom rättslitteraturen.
Så till vida får jag säga, att detta lagförslag har den härskande rättsvetenskapen
så gott som helt och hållet bakom sig. Icke desto mindre torde
salcen förhålla sig på ett annat sätt, än man här utgår ifrån. Det torde kunna
visas, att denna uppfattning om skadeståndet såsom en fördel för den skadade
ur lagstiftningens synpunkt bör väga mycket litet i jämförelse med skadeståndets
karaktär att utgöra ett men, ett ant för skadevåilaren. D. v. s. skadeståndets
funktion att överflytta skadan från den skadelidande till skadevåilaren är
mycket underordnad i. jämförelse med skadeståndets funktion att förekomma
skadebringande handlingar, skadeståndets funktion att verka prevenerande.

Det är uppenbart, att det måste vara av utomordentligt mycket större betydelse
ott förebygga onda händelser än att, när de inträffat, lappa på de uppkomna
skadorna.

Att man så allmänt förbiser detta, sammanhänger med, att man ensidigt
fäster sig vid blott det, som man enkelt och lättfattligt ser för ögonen. Man fäster

Andra kammarens protokoll 1929. Nr 22. 2

Nr 22.

Onsdagen den 20 mars.

Ang. lag om §ig ensidigt vid de relativt enstaka fall, då skadegörelse har skett. Men man
l''tra~irl glömmer bort den oändligt stora mängden av fall, då skadegörelse kunnat ske
å motorfordon mel1 icke skett av den anledning, att man har haft en skadeståndsrätt, m. a. o.
m. m. av den anledning att den handlande vetat, att han — om han icke handlade
(Forts.) med försiktighet — komme att, i form av skadeståndstvång, drabbas av stundom
nästan oberäkneliga ekonomiska förluster. Det allmänna medvetandet om
skadeståndsrätten, d. v. s. det allmänna medvetandet om, att en skadegörare
gör en ekonomisk förlust, fullt motsvarande all den skada, som sker i följd av
även den ringaste vårdslöshet, det allmänna medvetandet härom innebär givetvis
en betydande press på handlingssätten, och man känner sig därigenom
ständigt manad att iakttaga försiktighet. Jag tror också, att det kan sägas,
att man i vårt lands jurisprudens, liksom kanske också i den nordiska jurisprudensen
över huvud, under de senare åren börjat mer och mer medgiva, att
skadeståndets huvudsakliga rättsliga funktion just är att utgöra en nu antydd
drivfjäder på handlingssätten till nödig aktsamhet, och att dess funktion
att utjämna skadan är en fullständigt underordnad sak. Se nu på bilolyckorna.
Där är det ofta fråga om skada till liv eller lem. Sådan skada äro irreparabel.
Vad kan här jämföras med att förebygga de olyckliga händelserna?

Låt oss antaga, att skadeståndet vore borta. Jag kommer sedan till den saken,
att vi redan hava rättslig möjlighet att genom frivillig försäkring eliminera
bort skadeståndet. Men gör en jämförelse mellan de två situationerna, dels att
det är möjligt att genom försäkring lyfta bort ansvaret och ansvarskänslan,
och dels, att ett sådant förfarande är uteslutet. I senare fallet måste med logisk
nödvändighet de skadebringande händelserna i högst avsevärd grad reduceras.

Jag kunde gå närmare in på saken, men jag vill icke besvära kammarens
ärade ledamöter med något längre anförande i ämnet. Jag vill dock i korthet
nämna, att den andra sidan av skadeståndet, att överflytta skadan från den
skadelidande till den skadevållande, har blott sekundär betydelse. Jag vill
också säga, att denna sekundära betydelse icke har något att skaffa med önskvärdheten
i och för sig att överflytta den ekonomiska skadan från den skadelidande
till skadevållaren. Det finnes intet samhälleligt intresse i och för sig
av, att man överflyttar skador. Sådant är fullständigt improduktivt. Jag kan
taga ett exempel. Det är uppenbart, att samhället icke kan hava intresse av
att sätta en fattig skadegörare och hans familj på bar backe för att ersätta en
miljonärs förlust på, låt oss säga, 10,000 kronor. Likväl måste, oberoende av
alla jämförelser mellan parternas olika ekonomiska förhållanden, en regel hävdas,
enligt vilken också den fattige skadegöraren får betala skadestånd. Om
icke den regeln gällde, skulle oregelmässigheter uppstå. Allt medvetande om
skadeståndstvångets regelmässiga inträdande skulle upphöra, och därmed skulle
också skadeståndets nyssberörda högviktiga funktion försvinna.

I korthet blir därför situationen följande. Den allmänna trygghetskänslan
i samhället kräver ovillkorligen till förebyggande av skadegörelser, att dessa,
åtminstone om vårdslöshet kan utredas, regelmässigt åtföljas av skadeståndstvång.
Medvetandet härom nedbringar skadegörelserna till ett minimum. Men
det är givet, att det regelmässiga skadeståndstvånget icke i varje enskilt fall
har effekt, d. v. s. verkar återhållande, utan att skada, trots skadeståndets
preventiva funktion, likväl i enstaka undantagsfall inträder. Det är uppenbart,
att den allmänna känsla av trygghet mot skadegörelser, som uppstår genom
medvetandet, att skadegörelse i allmänhet icke sker, det är uppenbart, säger
jag, att denna allmänna trygghetskänsla ökas genom medvetandet, att den skavde
får ersättningsanspråk mot skadevållaren i de undantagsfall, då skadegörelse
trots allt inträffat. Detta är också anledningen till, att den ekonomiska
pressen pa den handlande till iakttagande av försiktighet icke blir ett

Onsdagen den 20 mars.

19 » 22.

belopp att utgå till statskassan utan formas så, att det blir ett skadestånd till
den skadade.

Det, som jag nu sagt, torde giva vid handen, av hur utomordentligt underordnad
betydelse skadeståndet, sett som fördel för den skadade, är i jämförelse
med skadeståndet, sett som något menligt för skadevållaren. Av detta kan
man också förstå, att jag för min del måste hava svårt att gå med på en lag,
vars princip — till och med på ett av de mera viktiga skadeståndsområdena -—
rent av är att ifrån skadeståndsrätten utesluta skadeståndets socialt avgjort
mest betydande funktion.

Mot vad jag här anfört kan jag vänta mig en mängd invändningar. Jag
kan förutse åtskilliga av dem. Men det skulle taga alltför lång tid att här
parera dem. Och i enlighet med mitt löfte att icke över hövan besvära kammarens
ärade ledamöter skall jag icke taga upp dem, med undantag av en enda
invändning, som jag förut helt kortfattat berört. Den invändningen ligger
synnerligen nära till hands. Man vill mot mig åberopa den nu gällande rätten,
enligt vilken man rättsligen både kan och plägar genom försäkring befria sig
från sin skadeståndsrisk i avseende å motorfordonstrafik. Denna invändning
tror jag icke på något sätt är ägnad att slå ned vad jag velat hävda. Ty enligt
de synpunkter, som jag sökt skissera, är den nuvarande försäkringsmöjligheten,
sådan som den nu faktiskt rättsligen kan utövas, något myttigt,
och en lagändring har länge varit behövlig. Jag är icke alldeles övertygad
därom, men jag tror dock, att det skall vara möjligt att på förevarande skadeståndsområde
åstadkomma en kompromiss, så att de skadades intressen varda
tryggade, utan att man därför behöver på det sätt, som sker i det föreliggande
förslaget, offra den väsentliga, den preventiva sidan av skadeståndets
funktion. Ett sådant kompromissförslag har jag icke på denna korta tid varit
i stand att för egen del utarbeta. Det är förvisso icke åstadkommet i en handvändning.
Jag tror tvärtom, att fackmännen behöva en ganska ingående undersökning
i ämnet.

Om jag emellertid till sist nu också skulle se bort ifrån de synpunkter, som
jag här velat antyda, och ställa mig på lagförslagets utgångspunkt i avseende
å skadeståndets funktion, får jag likväl säga, att de synpunkter, som på åtskilliga
hall framförts, både av herr Lindqvist i Halmstad och av andra talare,
synas mig förtjänta av ett avgjort företräde framför utskottsmajoritetens
ståndpunkt.

Det är sålunda, herr förste vice talman, av olika grunder, som jag ber att få
yrka rent avslag å det föreliggande förslaget.

Herr Björkman: Herr talman! Den förre ärade talaren införde ett så att
säga nytt moment i trafikförsäkringsfrågan, då han kom in på skadeståndets
principiella natur. Han påpekade därvidlag som den åsikt, till vilken han såsom
en rättsvetenskapens tjänare kommit, att det vore den risken med denna
lag, att det skulle bliva en avtrubbning av ansvarskänslan. Det var ju det, som
var det bärande i vad han sade.

Han sade även, att han väntade invändningar, och den främsta invändningen,
att utskottet •— med hela den tankegång, som ligger bakom utskottet och som
gjort sig gällande alltifrån det att man började skriva i saken, hos Kungl. Maj:t,
lagrådet och allt framåt — ställt sig på den gällande rättens ståndpunkt. Ja,
det är i stort sett vad man i detta fall endast behöver säga! Ty skulle man försöka
våga gå in på en diskussion i avseende å skadeståndet och allt, som ligger
där bakom, med den ärade talaren, så vore detta både för en enkel jurist svårt
och för kammaren icke njutbart att höra på. Jag ber därför emellertid att få
buga mig, jag säger icke för den föreläsning men för de idéer, som vi fingo höra

Ang. lag om
trafikförsäkring

i motorfordon
m. m.
(Forts.)

Nr 22.

Onsdagen den 20 mars.

Am}. Ing om framförda på så intresseväckande sätt. Men jag vill dock stryka under, att som
försäkring ^rågan ligger Jå vi säkerligen lov att ställa oss på den gällande rätten.
å motorfordon Det ar Ju sa< att här har man funnit, att vi äro inne på en sociallagstiftning,
m. m. och då är det en hel del förhållanden, som göra, att man icke ständigt kan följa
(Forts.) stränga principer utan att man mången gång måste söka se först till realiteterna.
Så har skett förr. Ty det är ju icke principriktigt — det är alldeles
säkert — att enligt ansvarighetslagens nuvarande bestämmelser en ägare av en
bil kan bliva skyldig att ansvara för annat än precis vad han själv vållat, eller
såsom det skall bliva enligt denna ansvarighetslag, då det blir en ägare, som
blir ansvarig med personlig betalningsskyldighet, även när en brukare av bilen
är ute och gör ogärningar. Men jag undrar, om ändå inte det avståndstagande
från de av honom uppställda skadeståndsreglerna, som den ärade talaren finner
vi göra oss skyldiga till. är ur social synpunkt mindre vägande än om vi skulle
stå oförstående inför det praktiska livet. Vi äro ju ändå människor och, låt
vara att det principiellt kan förhålla sig så, som det ju låg i den ärade talarens
anförande, nämligen att bättre än att en, som blivit skadad, får ersättning, är
att det i allmänna medvetandet inskärpes sådan aktsamhetskänsla, att skada icke
sker i många fall. där sådan utan dylikt inskärpande kunnat inträffa, så tror
jag ändå, att vi måste taga hänsyn till hurudan människonaturen är och då blir
ej huvudsaken att genom obligatorisk försäkring ansvarskänslan kan avtrubbas
på sätt som den föregående talaren gjorde gällande utan att den som oförskyllt
lider skada får sin rätt. Och för övrigt! Försäkrade äro ju för närvarande en
massa automobiler, men man kan inte säga, att det i allmänhet råder någon stor
vårdslöshet endast därför, att vederbörande ha sina automobiler försäkrade.
Vårdslösheten bör ju väl även stäckas, då det straffhot, som förefinnes, dock är
tämligen starkt. Man kan ju tillgripa indragning av körkort och dylikt. Vad
jag nu andragit är kanske i en principdebatt endast småsaker, men det är ändock
realiteter, på vilka vi få ställa oss.

I övrigt har skiil här givits för de meningar, som fått sitt uttryck i utskottsmajoriteten
och reservationerna. Det ingående inledningsanförande, som herr
statsrådet höll och det första anförande, som hölls av någon från utskottet,
herr Lindqvist i Halmstad, ha så fullkomligt lagt upp allt, varom här rör sig.
att jag icke länge skall upptaga tiden. En sak anser jag emellertid hava trätt
något i bakgrunden, och den måste komma fram ändå mera, nämligen frågan om
brhovet av denna lagstiftning. Det måste framhållas att riksdagen från början,
då den gick in för en skrivelse till Kungl. Maj:t, dock strukit under oförtydbart.
att det är absolut nödvändigt att vi få en lagstiftning i detta fall. Det
är ju inte här endast den. som blir skadad därigenom att bilarna förorsaka olyckor,
utan även den person, som skall ansvara för olyckan, som det här gäller att
skydda. Ibland dessa är det ett stort antal, som inte ha sina bilar försäkrade.
Vi behöva naturligtvis inte säga, att det är hela antalet bilägare, som har det
svagt ekonomiskt, och för vilka en bilolycka kan bli fullkomligt ekonomiskt
nedbrytande, men för många kan så ske.

Detta senare har sagts ifrån så starkt i debatten i denna fråga vid 1928 års
riksdag och säkerligen erinra sig många den dåvarande justitieministerns påpekande
om, vad som i bilolyeksväg hände mellan den första och den sjätte maj
det året, och varom stockholmstidningarna förmälde. Det är sådant som upprepas
ideligen och som gör att det måste vara kolossalt bärande skäl för att
man nu skall kunna säga nej till denna sociala lagstiftning. Sedan kan man
naturligtvis diskutera, huruvida staten skall inkopplas vidare än vad som skett
i den paragraf, som bereder staten möjlighet att komma in. Dock, det är ett
stort ansvar att binda den frågan såsom avgörande för hela den obligatoriska
försiikringen. Jag vill även påpeka, att det är ganska viktigt, att när man inför
en sådan n5rhet som denna tvångsförsäkring i lagen, man inte försöker göra

Onsdagen den 20 mars. 21

detta emot dem, som det gäller, utan snarare med desamma, och då ha vi alla
dessa motorintressentgrupper, som förklara, att de äro synnerligen nöjda med
de nuvarande försäkringsgivarna, de enskilda bolagen. Vi ha i propositionen t
1928 uttalanden av kungl. automobilklubben och tjuguåtta särskilda automobilklubbar
samt övriga motorintresserade. Det var en hel del, som särskilt påpekade,
att de för sin del hade funnit, att de rönt den allra bästa behandling
från de enskilda bolagen och att det var ett utmärkt sätt på vilket skaderegleringarna
skedde genom dem.

Så vill jag också peka på huru det är i den utländska lagstiftning som finnes.
Vi känna bara till, huru det är i de skandinaviska länderna och i Schweiz samt
att i England en sådan lagstiftning föreslagits. Då är att understryka, att i
dessa länder man ej fått in staten på något sätt utan att bilägaren skall ha antingen
en ansvarighets- eller en garantiförsäkring och får visa, att han fått
denna ansvarighets- eller garantiförsäkring ordnad genom enskild inrättning.
Så är det i Norge, Danmark, Finland och i de kantoner i Schweiz, där en tvångsförsäkring
anordnats, och så är det enligt det lagförslag som framlagts i England
— jag kan inte säga hur det gått med den billen, men kanske det även där
är slutligen ordnat på detta sätt.

Ja, utöver vad jag beträffande statsanstalten nu sagt om vad de särskilt intresserade
kretsarna anse och hur det är ordnat i lagstiftningen i övriga länder,
vill jag hänvisa till särskilt herr statsrådets anförande och vad som kan läsas
ut ur riksförsäkringsanstaltens vägande av skälen för och emot. men jag anser
mig ej behöva gå vidare in på detta nu.

Jag kan emellertid inte underlåta, då det särskilt anmärktes här att staten
nödvändigt skulle inryckas i dessa förhållanden för att vederbörande icke skulle
»kastas i armarna på de enskilda bolagen» att säga, att jag nödgas protestera
mot det sätt, varpå en talare — jag tror inte många av kammarens ledamöter
lyssnade på honom, men jag antecknade ordalagen — uttryckte sig, då han talade
om, att man må göra vilka restriktioner som helst i avseende å bolagen,
så kunna bolagen likväl alltid finna utvägar att klå bilägarna. Och vidare hade
hans misstroende mot bolagen stärkts, då han under lördagens debatter fått
exempel på hurusom bolag »bryta lag». Det är ett sätt att tala, som vi inte
äro vana vid här i kammaren. Och de bolag, försäkringsbolagen, som kommo
med dessa lojala erbjudanden och visade upp sina handlingar, de äro icke förtjänta
av att behandlas på detta sätt bara för att man därmed skall försöka få
fram en konstlad stämning gent emot den försäkring, som det nu är fråga om.

Jag kanske får anledning att senare återkomma i detta ärende, men för närvarande
ber jag endast att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken Wellin instämde häruti.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag skall be att med några ord
få angiva de skäl, som gjort, att jag kunnat ansluta mig^till utskottsmajoriteten.

Huvudinvändningen mot propositionen går ju ut därpå, att när staten ålägger
allmänheten en trafikförsäkring, är det statens skyldighet att se till, att det för
de försäkringspliktiga sker under så gynnsamma former som möjligt. Såsom
lämpligt organ för denna försäkring manar man därför fram riksforsäkringsanstalten.
Jag måste uppriktigt säga, att jag bär aldrig tänkt mig, att riksförsäkringsanstalten,
som inrättades för sitt speciella uppdrag, nämligen att reglera
den svenska olycksfallsförsäkringslagen, därjämte skulle erhålla ett så_ viktigt
plus som trafikförsäkringen. Då jag sätter stort värde på riksförsäkringsanstalten
för dess särskilda uppgift, vill jag inte, att den skall belastas med
automobilförsäkringen, för att nu inte säga olycksfallsförsäkring _ i allmänhet,
ty därpå gick ju i viss mån herr Möllers motion ut. Riksförsäkringsanstalten

Ang. lag om
trafikförsäkring

i motorfordon
m. m.
(Forts.)

Nr 22.

Onsdagen den 20 mars.

Ang. lag om själv tycks dela — åtminstone läser jag ut det mellan raderna — min uppfattförsäkring
ning härutinnan. Riksförsäkringsanstalten vill själv inte ge sin anslutning till
motorfordon tanken på att^taga hand om trafikförsäkringen. En reservant i riksförsäkringsm.
m. anstalten avrådde bestämt, majoriteten talade svävande, och vi ha all anledning
(Forts.) tro, att riksförsäkringsanstalten med stor tillfredsställelse ser, att riksdagen säger
nej till uppslaget att ålägga densamma även trafikförsäkring. Det kan enligt
min uppfattning inte vara något statsintresse att till riksförsäkringsanstalten
överflytta trafikförsäkringen. Det är ett humant intresse emot dem, som
äro skyldiga att taga försäkring, att se till att detta sker under så gynnsamma former
som möjligt, och det är inte riktigt, herr Olsson i Mellerud, att säga, att
propositionen bortser ifrån regleringen av premiesättningen. Jag tror, att alla,
som komma att drabbas av denna lag. måste känna sig tillfredsställda,

_Vad ha vi då för anledning att antaga, att riksförsäkringsanstalten är det institut,
som skall vara förmånligast för försäkringstagarna. Vi ha rätt att tro
— därom är jag ense med reservanterna —- att premierna bli billigare i riksförsäkringsanstalten
men därom veta vi dock intet bestämt. Direktörslönerna tror
jag inte spela den minsta roll i fråga om premiesättningen. Men andra kostnader,
anskaffningsprovision m. in. torde bortfalla för en statsanstalt, varigenom
någon obetydlig sänkning av premierna skulle inträffa. Den lilla sänkning, som
möjligen skulle kunna uppkomma, kan emellertid inte bliva avgörande för försäkringstagarnas
ekonomi. Därför sätter jag för min del inte så stort värde på
en premiesänkning som på möjligheten att kunna få en skadereglering snabbt
ordnad. Jag är, mina herrar, litet erfaren, emedan jag på grund av min verksamhet
nödgas köra bil nästan hela året om med undantag av de månader, då jag
sitter här, och jag vet, att när en skada inträffar för en bilägare, som inte bär
stark ekonomi, spelar det en icke oväsentlig roll, att skadan snarast möjligt
kan regleras, och det kan av helt naturliga skäl icke riksförsäkringsanstalten
eller någon annan statsinstitution göra. Alla, som vilja ha en skada reglerad,
skulle da vara nödsakade att först invänta häradsrättens eller rådhusrättens
lättegångsutredning, huruvida den eller den orsakat skadan. Jag kan inte se det
såsom ett statsintresse och ej heller är det något intresse för dem, som äro nödsakade
att taga försäkring, att riksförsäkringsanstalten kopplas in i denna fråga.

Men är det verkligen de försäkringspliktigas intresse man bevakar, när man
vill fälla denna lagstiftning? Sextio procent av motorfordonsägarna ha sina fordon
försäkrade. De utgöra de ordentliga motorförarna, och de ha i regel icke
ekonomi att stå för den risk, som uppkommer vid en olyckshändelse eller vid ett
missöde. Jag tillhör dem. Jag får åtaga mig en kostnad för att skydda tredje
man, som är rätt väsentlig.^ Nu är ju jag, för att nu tala litet vulgärt, i händerna
på de enskilda bolagen. Någon statskontroll rörande premierna kommer inte alls
i fråga. Med de sextio procenten ordentliga bilägarna ha herrarna inte minsta
medlidande. Det får kosta dem huru mycket som helst. Det är bra, att de tagit
försäkring, men något medlidande ha ni inte. Men varför ha då herrarna sådant
medlidande med de fyrtio procenten? Jag tror, att jag inte felbedömer saken,
om jag påstår, att de fyrtio procent, som inte ha sina fordon försäkrade, till
stor del bestå av förmögna människor, som kunna stå skadeståndsrisker utan att
försäkra. De utgöra ingen fara för allmänheten. Men en icke oväsentlig del
av dessa fyrtio procent utgöres också av vårdslösa och ekonomiskt svaga människor.
Mot dessa personer få även vi bilägare försäkra oss. Det är icke nog
med att ^vi få försäkra oss mot den skada, v.i åsamka tredje man, utan vi
få också ålägga oss en premie för att skydda oss mot oförsäkrade automobiler.
Därför har man rätt att vädja till lagstiftningen och säga: se litet på våra intressen
också, vi som dock utgöra majoriteten bland fordonsägarna och för vilka
denna lag blir av högsta värde.

Jag är för övrigt inte så på det klara med, hur det i herr Möllers motion för -

Onsdagen den 20 mars.

23 >’r “•

håller sig beträffande medlidandet med de försäkringspliktiga. Jag \ar m>e- traiikket
smärtsamt berörd av att icke kunna stödja herr Möllers motion, men jag försäkring
kunde icke göra det när jag till exempel såg, att han, i samma andetag som han & motorfordon
vill förbilliga kostnaden för de försäkringspliktiga, föreslår att alla bilägare m.m.

skola åläggas att betala premier för alla olycksfall. Om en vårdslös Person (Forts.)

springer på en automobil och blir skadad utan att föraren har nagon skuld därtill,
skall likväl föraren enligt motionen vara skyldig att betala en sa hog premie,
att han även skall skydda alla trafikanter efter vägarna. Det är således

inte''ett intresse för bilägarna, som motionären söker att bevara.

Här har lagutskottet tagit sikte på allmänhetens intresse, och om man nu inte
vill ha medlidande med de sextio procenten ordentliga bilägare, så bör man val
ha förpliktelser mot allmänheten och inte slå omkull denna lagstiftning. Jag
reser mycket regelbundet i tre av Norrlands län och ser, vilken oerhörd fara
allmänheten är utsatt för — inte precis för att jag reser utan för att också
många andra resa — och jag måste säga mig, att jag inte förstår, hur allmänheten
har kunnat tolerera, att denna motorfordonstrafik har fått utvecklas sa
oerhört utan att några skyddsåtgärder mot allmänheten vidtagits. Jag talar ju
visserligen i eget intresse, när jag vill ha försäkringen genomförd därför att det
skulle minska mina egna utgifter för den bil, jag nödgas föra, men å andra sidan
anser jag mig ha skyldighet att även tala litet å deras vägnar, som icke äxo
motorförare, men ändå äro utsatta för motorfordonens framfart i landet. Allmänheten
har rätt att kräva en lagstiftning sådan som den nu föreslagna, och
jag tror inte man riktigt satt sig in i frågan, när man för ep liten detalj vill
fälla förslaget och därigenom för flera år framåt upprätthålla detta osakerhetstillstånd
för allmänheten. Jag har ingen anledning att tro, att de enskilda
bolagen med den kontroll, som nu uppstår, kunna skörta upp försäkringstagarna.
Jag tror, att anskaffningskostnaderna komma att nedbringas, och direktörslönen
tror jag inte spelar någon roll. Därest vi bifalla utskottets hemställan,
ha vi därmed undanröjt det nu radande osäkerhetstillstandet. Om regeringen
lyssnar till lagutskottets uttalande, att koncession inte bör lämnas för
längre tid än fem år, kan man ju genom en lagstiftning få fram mera effektivt
skydd för allmänheten därest så erfordras.

Jag har biträtt utskottets skrivelseförslag, van begäres utredning om försäkring
även för olycksfall. Jag har inte gjort det därför att jag anser, att en
automobilägare bär'' skyldighet att betala olycksfallsförsäkringspremier för alla
de medborgaTe, som färdas på gator och vägar, utan jag har biträtt skrivelseförslaget
uteslutande för att därmed vinna majoritet i utskottet för denna trafikförsäkringslags
genomförande. Jag förmodar, att om kammarens ledamöter
verkligen vilja sätta sig in i, vilken allvarlig och stor fråga detta är för allmänheten,
så finns det ingen, som vill taga på sitt ansvar att fälla denna lagstiftning,
och det är därför, herr talman, jag ber att fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! I likhet med den siste ärade talaren
vill jag deklarera min beredvillighet att nu gå in för en lag om försäkring
mot skada genom automobiltrafik i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag,
som här föreligger. Jag har så mycket mindre anledning att ställa mig
på en annan ståndpunkt som jag var med bland dem, som togo initiativet till
riksdagens första framställning i förevarande hänseende. Emellertid hade vi,
då vi den gången väckte motionen i fragan, den uppfattningen, att därest en
obligatorisk trafikförsäkring infördes, skulle premiesatserna för de försäkrade
fordonen kunna sättas lägre än vad fallet varit vid den frivilliga försäknngsverksamheten.
Av de uppgifter, som under utredningen lämnats från försäkringsbolagens
tarifförening, synes emellertid framgå, att sa inte skulle bil

Nr 22.

Onsdagen den 20 mars.

AlUtr^ik°m fallet. Försäkrmgsbolagou lära ha för avsikt att i fortsättningen, åtminstone
försäkring trils ^vidare, tiilainpa ungeiär samma premiesatser som hittills. Det är något
motorfordon förvånande, då man betänker, att till försäkringsstocken skulle komma att anm■
m- slutas icke mindre än omkrinc SO OOD nvt) ■frirrlrvn r»r» li A r»f ---„ i

(Forts.)

. , 7 .. : . >

slutas icke mindre an omkring 80,000 nya fordon, och det är så mycket mera
iörvanande som det är alldeles självklart, att bland dessa nu oförsäkrade fordon
lärer imnas de ur försäknngssynpunkt bästa riskerna. Jag tror icke det
ar riktigt, som den föregående iirade talaren sade, att det var de ordentliga och
de iattiga lordonsägarna, som hava sina fordon försäkrade. Jag tror snarare
det ar pa det sättet, att de ordentliga draga sig i det längsta för att påtaga
sig kostnaden lor försäkringen och resonera som så: jag sköter mig alltid iag

jag, att den uppfattningen icke kan
som äro de biista riskerna för

behöver ingen försäkring. Därför tror
jävas, att det är de nu oförsäkrade fordonen
försäkringsbolagen.

Man har alltså haft anledning förmoda, att om obligatorisk försäkring infördes
skulle detta löranleda bolagen att erbjuda eu sänkning av premiesatserna.
ha har icke skett, och det är huvudsakligen det förhållandet, som uppkallat
mig i dag att gora några påpekanden. Det är självklart, att fordonsagarna
och sarskiit de som hittills icke frivilligt tagit försäkring mycket ogärna
lklada sig nagra kostnader utöver dem, som kunna anses absolut oundgängliga
och man bär rätt att ifrån de lagstiftande myndigheternas sida kräva eu
alldeles utomordentligt stor uppmärksamhet i det hänseendet. I den proposition
som nu föreligger bär också föreslagils vissa kontrollåtgärder från det
allmannas sida bestående bl. a. i möjlighet för Kungl. Maj:t att i sista hand
ingripa och reglera premiesatserna. Det framgår av den statistik om automobilforsakringsverksamheten,
sadan den hittills bedrivits av tariffbolagen som
nnngSHatilld915 ^?ropo*ltlonen- ^ premieintäkterna för en viss period hava

hke ä„,t +-l2l4 milj.°nor. V''°To Un,der de» att u^iftema för skaderegleringar
icke stigit till mer an cirka 12 miljoner kronor. Således hava premieinkomsterna
med endast hälften använts till reglering av försäkringsfall. Den återstående
premieintäkten har använts till förvaltningskostnader och vinst och
or clen som icke bär narmare kännedom om försäkringsvärldens ekonomi ter
det sig fullständigt obegripligt, att en så hög premieintäkt skall behövas att
icke mer an hälften av beloppet tages i anspråk för det ändamål vartill försäkringen
ar avsedd.

Nu ges emellertid enligt propositionen Kungl. Maj:t befogenhet att ingripa
reglerande pa premiesättningen, eventuellt att återkalla tillstånd att driva förtfn-WS+i°re
iDf ?®,SZldaye möjligheter till konkurrens därigenom, att rätghet
att meddela trafikförsäkring skall kunna meddelas eventuellt uppkomna
nya sammanslutningar. För mm del tror jag icke så särskilt mvcket på det
forsta regulativet Jag tror, att det skulle bliva ytterligt svårt för Kungl.

aj.t att, emot ett enhälligt påstående från försäkringsbolagens tarif fö rening,
komma med nagra kraftiga försök till premiereglering. Jag tror då mycket
T™. ,P/\ de''handra. regulativet, konkurrensen. Det förhåller sig sannolikt på
det sattet, att man just där har att vänta det starkaste inflytandet på den framtida
prenuesattnmgen. Då är det naturligtvis också av vikt. att konkurrensmöjligheterna
okas i största utsträckning. Såvitt jag förstår är emellertid värdet
av förslaget i det hänseendet något begränsat, ty i § 6, där bestämmelserna
angaende tillstand för anstalt att bedriva trafikförsäkring finnas angivna heter
det, att »försäknngsanstalt, som erhållit sådant tillstånd, är pliktig att på
egaran meddela trafikförsäkring», d. v. s. det åligger försäkringsanstalten
att vara öppen, vem som helst skall hava rättighet att få en försäkring men
sa kommer i nasta^sats ett undantag. Det heter där, att »utan hinder av vad
salunda stadgas må dock i anstalts bolagsordning kunna föreskrivas, att endast
de, som tillhöra en viss yrkesgrupp, eller äro bosatta inom visst''område,

Onsdagen den 20 mars.

> r 22.

skola erhålla försäkring hos anstalten». Däruti ligger, såvitt jag förstår,
den meningen, att särskilda yrkessammanslutningar, exempelvis trafikbilägarnas
riksförbund och med dem jämställda, skulle kunna bilda försäkringsbolag; å
och vidare innebär det, att man för vissa län eller andra områden skulle kunna
bilda dylika föreningar i ungefärlig överensstämmelse med vad fallet är inom
brandförsäkringsvärlden. Så långt är ju allt gott och väl. Men om man går
till propositionens motiv, skall man finna, att departementschefen i motiveringen
på sid. 19 gjort ett uttalande, som sträcker sig väsentligt längre, och
det är den bristande överensstämmelsen mellan lagtexten och motiveringen i
förevarande avseende, som föranleder mig att begära ett förtydligande från
vederbörligt håll. Det står i mellersta stycket på sid. 19: »Det kan emellertid
tänkas, att bilägare, tillhörande en viss yrkesgrupp eller eljest förenade i intressegemenskap
av ett eller annat slag, tilltro sig att med hänsyn till personlig
kännedom om varandra kunna vinna särskilt låg försäkringskostnad
genom att förena sig om bildande av ett endast för dem avsett försäkringsbolag.»

I lagtexten finnes emellertid icke nämnd den kategori, som jag anser här
har den största betydelsen, de som äro förenade i viss intressegemenskap. Jag
kan icke tänka mig, att ordalydelsen av paragrafen gör det möjligt vare sig
för kungliga automobilklubben eller svenska motorklubben eller motorförarnas
helnykterhetsförbund eller vilken annan sammanslutning som helst, som icke
är speciellt yrkesbetonad utan mera ideellt lagd, att bilda en dylik sluten forsäkringsanstalt.
Det finns visserligen den möjligheten, att vederbörande bilda
en öppen försäkringsanstalt, men då har man gått miste om den väsentliga
fördelen med att göra en försäkringsanstalt sluten, den nämligen att kunna
sovra klientelet. Det är ju beklagligt, att denna sak icke uppmärksammats
tidigare vare sig av mig eller av någon annan, så att motion kunnat väckas i
ämnet. Nu ser jag mig icke i stånd att framställa något yrkande, annars
skulle jag gärna se, att samma ord som återfinnas i motiveringen skulle intagits
i lagtexten, d. v. s. icke endast »viss yrkesgrupp eller de som äro bosatta
inom visst område», utan även de som äro »förenade i intressegemenskap av
ett eller annat slag». Hade den satsen återfunnits i £ C> skulle .lag i ^förevarande
hänseende icke haft någon anmärkning att göra. Då hade det stått möjlighet
öppen för alla sammanslutningar inom motorvärlden att^bilda egna försäkringsorgan,
vilket jag tror är av mycket stort värde. I f råga om den^ nu behandlade
försäkringsformen lärer det ej finnas några möjligheter att differentiera
riskerna och premiesatserna. I nästan varje annan försäkringsform finnes
en mer eller mindre långt driven differentiering av riskerna, t, ex. inom
brandförsäkringsväsendet, där stor hänsyn tages till en fastighets läge i förhållande
till eldfarlig inrättning, det byggnadsmaterial som använts, takbetäckning
o. dyl. Premierna sättas där högre eller lägre allt efter olika brandrisker
i varje fall. Samma är förhållandet med olycksfallsförsäkringsverksamheten.
Har jag ett- yrke, som enligt statistiken visar sig vara förenat med
större olycksrisker, får jag betala en högre premie, har jag däremot ett
som har mindre risker, så kommer jag undan med lägre premiebelopp. Här
däremot har icke något försök till differentiering gjorts, och det år väl fråga
om det egentligen kan göras. Då har man endast den andra vägen att gå, nämligen
att tillskapa slutna anstalter, där vederbörande intressenter kunna sovra
klientelet, kunna skaffa sig visshet om att endast så att säga bättre risker
komma att inneslutas i försäkringen. Jag skulle som sagt vara mycket tillfredsställd,
därest en ändring i antytt syfte kan göras eller därest en förklaring
kan lämnas från statsrådsbänken. att den formulering som föreligger i
förslaget öppnar möjlighet i det hänseende som jag tillåtit mig beröra.

I detta sammanhang vill jag påtala ett annat förhållande, som har en viss
betydelse i fråga om möjligheten att bilda nya försäkringsanstalter. Det ar

Ang. lag om
trafikförsäkring

, motorfordon
m. m.

(Ko ris.)

Nr 22.

Onsdagen den 20 mars.

Ang. lag om en känd sak och det har av utskottet också uppmärksammats, att de bolag, som
försäkrinq hitti.lls bedrivit försäkringsverksamhet, i regel lämnat försäkring på viss längmotorfordon
tld> vanligtvis _ fem år, varvid premiesättningen reglerats nedåt, så att ju
m. m. längre tid försäkringen omfattat, ju billigare premier har kunnat lämnas. Des(Forts.
) sa försäkringar äro i regel ouppsägbara från försäkringstagarens sida; så tillvida
att om denne vill komma ifrån försäkringen är han skyldig att betala viss
skadeersättning till bolaget i förhållande till de återstående premierna. Vad
jag ville komma till är, att om det nu är så, att 60 eller 70 % av landets fordonsägare
genom försäkringsavtal för längre tid, många för 5 år framåt, äro
bundna vid ett till tarifföreningen anslutet bolag, så äro möjligheterna att
efter denna lags ikraftträdande bilda nya försäkringsorgan synnerligen beskurna,
då en stor del av försäkringsstocken icke kan lösgöras utan allt fortfarande
kommer att ligga kvar hos tariffbolagen. Jag skulle även i detta hänseendet
vilja hava besked från något håll, från chefen för justitiedepartementet
eller utskottet, huruvida det kan antagas, att ikraftträdandet av denna lag gör
det möjligt att uppsäga tidigare slutna försäkringsavtal. Det förefaller, som
om en sådan möjlighet borde finnas, därför att den försäkringsform, som ligger
innesluten i den nu behandlade lagen, delvis är av annan och något vidare art
än den som de enskilda bolagen hittills bedrivit. Det måste således, såvitt jag
förstår, ske någon transaktion mellan försäkringstagarna och bolagen, innan hittills
meddelade frivilliga försäkringar erhålla den räckvidd, som lagen avser.
Under sådana förhållanden anser jag det också vara fullkomligt på sin plats,
att försäkringstagare äger uppsägningsrätt gent emot bolaget. Då jag icke
förut kunnat, få något besked, huru därmed förhåller sig, vore jag tacksam
för en auktoritativ upplysning härutinnan.

Jag har som sagt redan deklarerat, att jag kommer att rösta för det föreliggande
lagförslaget, helst givetvis med hänsyn tagen till de önskemål som jag
här framställt. Däremot ser jag mig nödsakad yrka avslag på utskottets hemställan
under punkt B. Den föregående ärade talaren antydde, att han gått
med på utskottets förslag i den punkten endast för att vinna majoritet för lagförslaget
i dess helhet, och man kan därav draga den slutsatsen, att det pa
något håll ställts som villkor för antagandet av denna lag, att samtidigt skulle
beslutas en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om ny utredning angående
ännu vidsträcktare försäkringsplikt. För min del vill jag icke under några
förhållanden vara med om, att automobilägama skola åläggas att betala försäkringspremier
mot olyckor även i sådana fall, då dessa olyckor icke vållats
av automobilägama eller förarna, utan som uppstått på annat sätt. Såvitt jag
förstår kan det icke vara lämpligt att på en viss grupp inom samhället lägga
kostnaden för sådan försäkring, som närmast har med den allmänna olycksfallsförsäkringen
att skaffa.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
under punkterna A och C, men avslag på dess hemställan under punkten B.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! När jag begärde ordet, var det
huvudsakligen för att yttra mig om den s. k. principiella sidan av denna försäkrings
ordnande. Sedan har emellertid under debatten förekommit några
inlägg, som föranleda mig att göra ett par påpekanden.

Jag har fått det bestämda intrycket, att anhängarna av ett positivt beslut
här i dag iiro i färd med att försöka driva upp en stämning, där man icke.
längre skall riskera, att den betänksamhet. som måste anmäla sig inför vad
som här föreslås, tager ut sin rätt. Särskilt fick jag av herr Hedlunds tal ett
mycket starkt intryck av att när man känner sakskälen vara svaga, går man

Nr ii.

Onsdagen den 20 mars.

över till att vädja till känslorna. Herr Hedlund framställde i själva verket
läget så, som om man här hade att välja mellan en försäkring, som skyddar
allmänheten och som tar vederbörlig hänsyn till bilägarna, eller mga atgar-d
der alls i detta avseende. Men saken ligger icke till på det sättet. Alla aro
vi här ense om. att vi vilja vidtaga åtgärder. Alla äro vi ense om, att vi vilja
införa en försäkringsplikt. Det är bara fråga om tidpunkten. Dessutom ar
det för en del av oss här i kammaren viktigt icke bara att få en försäkring,
utan att när vi vidtaga åtgärder vi få den bästa försäkring som är möjlig.
Det ligger alltså icke till på det sättet, att man här har att välja mellan att
ge skydd åt allmänheten, ett trängande skydd, och taga vederbörlig hänsyn
till de hyggliga bilägarna eller icke, utan hela frågan är. om vi bora pa ett
år uppskjuta detta för att nästa ar pa bättre sätt ordna saken. _

I det sammanhanget vill jag också säga ett par ord med anledning av vad
herr Lindqvist i Halmstad yttrade. Han förklarade för sin del. att lian hade
mycket starka betänkligheter mot den lösning, som föreslagits av utskottet,
men han betraktade läget så, att om det icke blev beslut i år, sa skot man
frågan på obegränsad tid. Han hade också ett enligt mitt förmenande mycket
märkvärdigt resonemang om det förändrade läge som inträtt jämtört med
det läge, vari första kammaren hade att besluta. Han sade nämligen, att genom
första kammarens beslut har skrivelseförslaget förfallit^ och om man avslår
i år, vet man icke, när saken på nytt kan tagas upp.^ Det är väl ändock
på det sättet, att alldeles oavsett om regeringen formellt får en skrivelse Iran
riksdagen eller icke, så vilar det på regeringen en bestämd skyldighet att
taga hänsyn till meningarna i riksdagen. Det bör för regeringen vara sa
mycket lättare att göra detta, som den ju själv har visat sig intresserad av
att bringa denna fråga till sin lösning. Genom att andra kammaren här i dag
följer den Norlingska reservationen ger den till känna, att den önskar liksom
regeringen en lösning, men att den önskar att vid denna lösning man tar hänsyn
till vissa synpunkter, som hava framförts i den s. k. Möllerska motionen,
som visst icke är någon personlig eller enskild motion, utan som tillkommit
på beslut av det socialdemokratiska förtroenderådet. Fattar andra kammaren
detta beslut, så hava vi fått fastslaget, att den folkvalda kammaren tva ar i
följd har givit till känna sin bestämda mening, att man bor ordna denna försäkring
med hänsynstagande till kravet på möjlighet för riksförsäknngsanstalten
att också upptaga bilförsäkring. Första kammaren har visserligen
biträtt utskottsförslaget, men jag vill påpeka, att det icke behövts mer an
en omkastning av fem röster i första kammaren för att den skulle ställt sig
på samma linje som jag här förordar, att andra kammaren skall stalla sig
på. Det föreligger sålunda vid sidan av en eventuell majoritet i andra kammaren
en mycket stark minoritet i första kammaren, och jag skulle verkligen
vilja fråga, om regeringen skulle i ett sådant läge finna sig handla i den
anda av samförstånd med riksdagen, som den säger vilja handla i. därest den
underläte att till nästa år åter framlägga nytt förslag? Jag har sa mycket
svårare att tänka mig, att regeringen skulle förfara pa det betarade sattet,
som här faktiskt föreligger ett ganska typiskt exempel pa huru man i politiken
borde kunna, i stället för att bita sig fast vid en särskild standpunkt,
taga hänsyn till även andra meningar och se till att genom ett beslut ia de
skilda meningarna på ett rimligt sätt representerade. o

Regeringen avvisar ju förresten icke principiellt tanken pa en sta t sanstalt.
I det föreliggande förslaget står det tvärtom uttryckligen i & G: «i rat livförsäkring
må, förutom a|v anstalt, som inrättats av staten» etc. Dän ligger
ett principiellt erkännande både av det riktiga i att staten här har sin hand
med och därav att det kan bliva nödvändigt för staten att här inskrida. Under
sådana förhållanden förstår jag icke riktigt, varför man skall blasa upp

Ang. lag om
trafikförsäkring

motorfordon
in. m.
(Forts.)

Nr 22.

Onsdagen den 20 mars.

An?rdhk-°m (lunna fraga o0111 Privatanstafc eller om ett blandat system till en så stor och
försäkring avgörande fråga. Vad är det som begäres från dem som yrka på att riksförmotorfordon
säkrmgsanstalten skall vara med? Det är icke alls att riksförsäkringsanstalm.
m. ten ensam skall i detta fall taga försäkringar, vad som kräves är att staten
Oorts.) 1 det ogonblick den alägger en viss grupp en försäkringsplikt också skall erbjuda
denna grupp möjlighet att, därest den så önskar, taga försäkring i en
statsanstalt. Det är ingenting som hindrar, att om den försäkringspliktige föredrar
att taga försäkring hos de privata, han gör det, men han har också den
möjlighet som ligger i att om riksförsäkringsanstalten engageras hos en statsanstalt
fullgöra den plikt, som staten genom lagstiftningen har ålagt honom.

År det da lämpligt att lägga ett sådant uppdrag hos riksförsäkringsanstalten.
Jag vill fästa uppmärksamheten på, att herr justitieministern och hans
sekundär pa jämtlandsbänken argumentera från två nästan motsatta ståndpunkter,
nar det gäller riksförsäkringsanstalten. Herr statsrådet gick emot
tanken, därför att han egentligen icke trodde, att de försäkringspliktiga skulle
vilja anlita riksförsäkringsanstalten, att den alltså skulle få litet och för litet
och kanske ingenting att göra, även om man öppnade den möjligheten. Herr
Hedlund var väldigt orolig för, att riksförsäkringsanstalten skulle bliva överlastad
med arbete för denna försäkring och därför icke kunde så som han
önskade fylla små andra uppgifter. Jag gör detta påpekande bara för att
visa, att det ibland icke är så noga med argumentationens innehåll, bara man
kommer till ett visst slut. Om man ser till vad riksförsäkringsanstalten själv
sagt, sa har den visserligen talat om de svårigheter, som här kunna yppa sig,
men den har på intet sätt avstyrkt. Och om jag skulle läsa riksförsäkringsanstaltens
utlåtande efter det intryck, det faktiskt gjort på mig, så är det
egenthgen det, att riksförsäkringsanstalten icke kan anföra några verkliga
skål, varför den icke skulle medverka i denna försäkring. Dess egentliga skäl
är bekvämlighetsskäl; den önskar icke ökat besvär. Men jag måste säga att
vi lia .icke nagon anledning, när vi gå att ordna en angelägenhet, att taga hänsyn
tiU sadana synpunkter. Om det nu också skulle vara på det sättet att
riksförsäkringsanstalten enligt herr statsrådets mening icke fick någonting
egentligen att göra, vad olycka hade då skett genom att möjligheten fanns?
fJet ar ju icke här fråga om att inrätta en ny anstalt, det är icke förslag om
att i riksförsäkringsanstalten genomföra en ny organisation med en massa
nya tjänstemän.^ Om det icke blir några försäkringstagare hos riksförsäkringsanstalten,
så vållar denna anordning icke anstalten någon egentlig möda
och icke heller staten någon utgift. Men vad vi hava vunnit är, att vi därigenom
skapat den bästa garanti för att premierna hållas nere, att det från statens
sida övas effektivast möjliga tryck på dem, som gc försäkringar, att taga
vederbörlig hänsyn till herr Hedlund och andra, som köra omkring i bil på
den svenska landsbygden och även i våra städer.

Jag kan alltså icke förstå annat, än att det vore mycket lätt, om det fanns
god vilja, att förena de båda ståndpunkterna här. Vi opponera icke emot att
överlämna saken åt de privata anstalterna, men vi vilja ha en utvidgning, som
regeringen själv kan tänka sig bliva nödvändig men icke just i detta ögon“1C*
V1.n. i°r°rda för riksdagen. Varför öppna tvist i ett sådant ögonblick?
Varför icke just i ett sådant ögonblick taga hänsyn till de starka kraven från
andra kammarens majoritet och ordna saken på förnuftigt sätt med hänsyn
tagen till alla berättigade intressen? Det är därför att jag tror på möjligheten
att vinna en sådan lösning som jag nu förordar, att man från andra
kammarens sida ansluter sig till herr Norlings m. fl. reservation. Och jag
gör det med den bestämda meningen, att regeringen efter en sådan opinionsyttring
från andra kammarens sida icke kan underlåta att nästa år framlägga

Onsdagen den 20 mars.

N i* 22.

förslag till lösning av denna fråga på ett bättre sätt, än det nuvarande förslaget
innebär.

Jag tillstyrker alltså herr Norlings reservation.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Bissmark: Herr talman!

Bär har till regeringen ställts en förfrågan, huruvida vi skulle vara villiga att
till ett nästföljande år framlägga förslag, grundat på en statsanstalts ingripande
i försäkringen. Jag kan naturligtvis icke här svara på denna fråga,
men jag vill säga, att de skäl, som här åberopats av den föregående ärade talaren
för att regeringen skulle visa riksdagen och särskilt andra kammaren
tillmötesgående genom att framlägga ett nytt förslag, grundat på ett statens
deltagande i försäkringen, äro icke alldeles övertygande för mig. Även om
det i denna kammare verkligen skulle finnas majoritet för ett avslag nu, är
jag nämligen icke så övertygad om att det finns en majoritet för att staten
skall ingripa. Jag är tvärtom övertygad om att en stor grupp av de ledamöter
av kammaren, som komma att rösta nej här i dag, för sin del äro mycket
litet intresserade av en statens anstalt och hellre skulle se en annan lösning av
frågan. Det är själva saken de ej vilja; det har tydligt framgått av den
förda diskussionen, och det har även framgått av de motioner, som väckts i
frågan. Jag vill alltså lämna frågan öppen.

Men när jag nu vill något gå in på herr Hanssons anförande, så förvånar
det mig, att han icke på något sätt berörde den kritik, som jag riktade emot
förslaget om riksförsäkringsanstalten såsom deltagande i försäkringen. Min
ståndpunkt var ju den, att just genom att riksförsäkringsanstalten tar försäkringar
och risken att misslyckas — och enligt min mening kommer den att
misslyckas på ett grundligt sätt — kommer man att skada statens auktoritet,
när det gäller att taga itu med de enskilda försäkringsorganisationerna. . En
riksförsäkringsansI alt, som visar sig icke kunna lämna premier till lika billigt
pris som de enskilda utan måste taga högre premier för att täcka sina omkostnader.
vad har den för auktoritet att komma till de enskilda bolagen och
säga: var goda och sätt ned edra premier! Det vore en orimlig situation. Det
är detta, som varit för mig avgörande.

Nu säger herr Hansson, att om det icke finns någonting för riksförsäkringsanstalten
att göra, har riksförsäkringsanstalten inga kostnader. Jo, herr talman,
det är ju så, att riksförsäkringsanstalten har en hel massa kostnader ändå.
Det måste föras ett fullständigt register över alla motorfordon, det måste
från Konungens befallningshavande skickas in anmälningar om alla försäkringar,
som måste antecknas, och över huvud kan man icke undvara en organisation,
som tar hand om dessa ärenden. Den måste vara på vakt gent emot
allt, som kan inträffa. Alltid kommer det att inträffa, att premier icke betalas
i enskilda bolag och försäkringarna därför kastas över på riksförsäkringsanstalten.
Vidare lär icke riksförsäkringsanstalten kunna undgå att anställa
ombud i orterna för de fall av skador, som förekomma. Jag går icke så långt,
att jag förutsätter, att riksförsäkringsanstalten icke skulle få några försäkringar
alls. Då medger jag, att man möjligen skulle kunna tänka på att få
kostnaderna nedbragta till ett minimum.

Vidare har jag i det föregående uppehållit mig något vid själva regleringen
och framhöll då, att det är i högsta grad betänkligt att låta riksförsäkringsanstalten
gå in på detta område. Där kommer staten — det nämner icke
herr Hansson något om — att företräda olika intressen. Den ena handen vet
icke, vad den andra gör. Åklagaren säger »vållande» och yrkar straff, och
riksförsäkringsanstaltens ombud har intresse av att yrka frikännande. Jag
tycker icke, det kan vara lämpligt. Och är icke dessa principiella betänkligheter
sådana att man tvekar om att framlägga ett förslag om statens ingri -

Ang. lag om
trafikförsäkring

motorfordon

77?. 77?.

(Forts.)

Nr 22.

Onsdagen den 20 mars.

A7raHk°ln pande? Det ar väl ändå ickc> när det gäller en fråga som denna, att bara
fikHälring Täkna ut, om förslaget kan gå igenom, utan man måste göra klart för sig,
å motorfordon vilka principiella betänkligheter, man har i en fråga, och rätta sitt beslut därm.
m. efter.

(Forts.) Här har i det föregående gjorts en del erinringar emot förslaget. Det gäller
särskilt innehållet i § G, som en annan talare gjort en anmärkning emot. I
förra årets regeringsproposition fanns där tvång för varje försäkringsbolag
att taga emot vilka försäkringstagare som helst. Det fick icke säga nej till
en enda försäkringstagare. Detta berodde naturligtvis därpå, att man ville
vara helt på det klara med att, när man pålade bilägaren skyldighet att försäkra,
så fick icke försäkringsbolaget säga nej. Detta tvång inskränkte sig
icke endast till aktiebolag utan gällde även alla ömsesidighetsbolag. Även
alla ömsesidighetsbolag voro alltså enligt detta förslag tvungna att taga emot
vem som helst, även om bolagens stadgar innehöllo, att de huvudsakligen voro
avsedda för vissa grupper^ medborgare. Nu har härvidlag gjorts en ganska
betydande uppmjukning pa det sättet, att dessa enskilda ömsesidighetsbolag
kunna begränsa sin verksamhet till vissa yrkesgrupper. De äro alltså icke
skyldiga att taga emot andra försäkringstagare. Nu medger jag villigt, att
det finns en liten inadvertens i propositionen. Det talas nämligen på sidan
19 om »yrkesgrupp eller annan intressegemenskap», och detta har icke kommit
till uttryck i den kungliga propositionen. På den punkten skulle jag för min
del icke ha någonting att erinra emot en liten uppmjukning, antingen nu eller
vid en kommande riksdag.

Vidare frågades det, huruvida äldre avtal, som voro slutna på längre tid,
kunde få uppsägas, genom att villkor därom togos in i koncessionsvillkoren
för försäkringsbolagen. Den frågan får jag säga, att jag icke är beredd att
svara på. Det förefaller nämligen som en rättslig fråga, som det icke kan
vara lämpligt, att man här uttalar sig om.

Herr talman! Jag har för ögonblicket intet vidare att tillägga.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag uppkallas av herr Björkmans replik på
mitt lilla anförande. Jag hör till dem, som icke anse, att man i onödan skall
munhuggas och replikera och duplikera. Men herr Björkmans anförande innehöll
en missuppfattning ■— angående innebörden i vad jag ville föra fram —
av sådan beskaffenhet, att jag icke önskar, att kammaren skall gå till avgörande
av denna sak under en sådan missuppfattning av vad jag velat hävda.

Det förefaller mig rent av, som om den ärade talaren icke kritiserade min
ståndpunkt utan i stället en upp- och nedvändning av denna. Han sade gentemot
mig, att det här icke gällde att alltför strängt följa några principer utan
att se till realiteter; det vore viktigare att beakta de sociala intressena än de
rättsvetenskapliga teorierna, hur intressanta dessa än kunna vara. Men vad
är det, jag vill? Jag vill just slå ned de gängse rättsvetenskapliga principerna,
de principer, som man i förslaget tillämpat. Och jag vill detta just därför, att
man i dessa principer förbiser de sociala realiteterna. Det är de sociala realiteterna
jag vill taga fasta på. Jag vädjar till kammaren att avgöra, huruvida
det, jag förde fram, verkligen utgör några ofruktbara idéer, som icke taga
sikte på vad som har praktisk betydelse. Saken ligger helt enkelt så, att jag vill
förekomma, att man här i en lagstiftande församling skulle medverka till att
bilisterna finge så att säga schackra bort ansvarskänslan, och därmed medverka
till bilterrorismen. Situationen är ju faktiskt den — det är visserligen en
fråga om psykologisk erfarenhet; saken ligger icke direkt för ögonen, så att
man så att säga kan plocka upp den från golvet — att människorna äro sål
funtade, att, om det icke finns någon press av ett eller annat slag på handlingssätten,
de icke handla med nödig försiktighet. Detta gäller överallt, på

Onsdagen den 20 mars. -''1

olika områden av mänskligt handlande. Den eggelse till försiktighet i handlingssätten,
som här kommer i fråga, utgöres — utom av straff hot et samt intresset
för eget liv och egendom — just av skadestånds risken. Av skäl, som jag
här icke kan gå in på, måste alltid straffet reserveras för ett relativt mycket
begränsat område. Vad nu skadeståndet vid skada genom biltrafik angår, ha
särskilt stränga regler utbildats med hänsyn till den fara för andra, som sadan
trafik innebär, och till önskvärdheten av att bilisterna drivas till iakttagande av
den yttersta noggrannhet i sina handlingar. Man har gått så långt på detta
område, att folk får betala skador oberoende av om de verkligen handlat försumligt.
Varför? Jo, om man skulle vara fri från skadeståndstvång, när man
icke handlat försumligt, så skulle man ha vissa chanser att, även när man faktiskt
handlat försumligt, kunna krångla sig. från skadeståndet, alldenstund
bevisning för försumlighet icke kunnat förebringas. Därigenom skulle skadeståndstvånget
icke få den karaktär av regelmässighet, som just pa ett sådant
område som detta är av nöden. På förevarande område, där hela verksamheten
rent av betecknas som farlig, är det nödvändigt att anordna en så effektiv
press som möjligt på handlingssätten. Och effektiviteten av skadeståndstvånget
sammanhänger med det allmänna medvetandet om dess egenskap, att
regelmässigt följa på de skadebringande handlingarna. År det nu att icke
beakta realiteter, då jag säger, att man här är i. färd med att — i strid med
skadeståndsrättens grund och historiska utveckling —helt enkelt lyfta bort
en väsentlig del av den press, som är ägnad att driva bilisterna till nödig aktsamhet,
den del nämligen som hittills legat i skadeståndstvånget låt vara
att effekten av detta redan, tack vare juridiskt misstag, försvagats genom de
möjligheter, som hittills funnits, att genom frivillig försäkring välta ansvarskänslan
ifrån sig? . _ _

Den ärade talaren trodde icke, att bilisterna i allmänhet handlade vårdslöst,
därför att de tagit ansvarsförsäkring. Jag säger icke, att de alltid handla
direkt vårdslöst, men att de ofta handla mindre försiktigt och icke med den
nödiga yttersta försiktighet, som är av den allra största vikt i denna verksamhet.
Det behövs endast, att denna försiktighet genom försäkringen minskas
på var hundrade bil, för att olyckliga konsekvenser mycket märkbart skola
framträda, ökas försiktigheten, minskas olyckorna i proportion härtill. Här
kan man visserligen icke göra några exakta kalkyler; det torde, dock räcka
med psykologisk erfarenhet. Ingen, som verkligen sätter sig in i saken, kan
bestrida, att, om här pressas ordentligt, bli människor mera. försiktiga., och
ökad försiktighet leder till minskad bilterrorism. Nu frågar jag: vad är viktigast,
att trycka ned bilterrorismen och icke ha fullständig^ garanti lör att
ersättning verkligen kan utfås i de relativt ytterst få _ fall, då annan skadats,
eller att stimulera bilterrorismen och öka de skadebringande händelserna och
såsom kompensation härför ha garanti för att den skadade kan få ut ersättningsbeloppet?
För övrigt upprepar jag från mitt förra anförande, att
det inte finns något socialt intresse i och för sig, att den skadade
får betalt. Samhället har icke något direkt intresse av att skadegöraren
blir av med pengar och att den skadade får pengar. Den friktion,
som med sådan »överflyttning» kan uppstå, är i och för sig icke nyttig utan
skadlig. Det är vidare fullständigt falskt, att det skulle finnas något absolut
rättfärdighetsanspråk på ersättning för den. som lidit skada. Det kan stundom
te sig lika rättfärdigt, att den skadade själv får bära skadan, och det
t. o. m. fastän icke han utan skadegöraren handlat försumligt. Skadeståndet
har ingen annan funktion än att vara ett led i skadeståndsrättens uppehållande.
Så ligger saken till. Alltså, även om man måste betala beloppet
till statskassan eller till fattigvården i stället för till den skadade, skulle en
lika god eggelse till försiktighet åstadkommas. Men, märk väl, genom att den -

Nr 2 -2.

Ang. lag om
trafikförsäkring

motorfordon
in. in.
i Fort*.,

Nr 22.

Onsdagen den 20 mars.

Antr^Wc-°m nr ekojlomiska press just formas till ett skadestånd, ett belopp att, beräknat
försäkring .r skadan, utgå till den skadade, vinner man två saker på en gång. Ty
motorfordon därigenom ökas den genom skadeståndets preventiva funktion alstrade allm.
m. manna trygghetskänslan. Människorna hava ju nu medvetandet icke blott om

(Forts.) att skadegörelser på deras intressen nedbringas till ett minimum utan jämväl

om att, när i undantagsfall skadegörelse skett, de få ett ersättningsanspråk.
Men naturligtvis vilar trygghetskänslan framförallt på den förra synpunkten,
på. skadeståndets preventiva funktion. Det är mot bakgrunden av det samhälleliga
behovet av en allmän trygghetskänsla i avseende å andras handlingar,
som man har att bedöma skadeståndsrätten. Allt ekonomiskt liv i samhället är
beroende av denna trygghetskänsla.. Utan denna ingen rörelsefrihet; hela samhället
skulle tvingas in i stagnation. Det är den synpunkten, som ligger
bakom. Det kan här förnuftigtvis icke vara fråga om någon isolerad hänsyn
till de. enskilda skadorna. Ginge man på den linjen, så vore f. ö. de viktigaste
intressena liv och lem, och dem kan man ju aldrig verkligen få reparerade.
Därför är här särskilt i avseende å sådana intressen, intet viktigare
än att se till, att de icke spolieras genom bilterrorismen. Och det är detta
och dylikt, som jag vill. Nu vädjar jag till kammaren och frågar, om det är
opraktiska synpunkter, jag kommer med, och ofruktbara teorier, som jag här
sökt föra fram.

Allt detta vare nu icke sagt såsom någon förebråelse eller ovänlighet mot den
ärade, talaren, herr Björkman, vars replik var synnerligen välvilligt hållen.
Men jag vill från början gardera mig mot detta, att så snart jag yttrar mig,
betraktas det som en föreläsning eller liknande utanför det praktiska livet. Så
var det.även, när jag hållit mitt s. k. jungfrutal. Jag hade knappt hunnit
yttra mig i denna kammare, förrän en ärad talare ansåg sig böra göra ett inpass
om skriftens ord angående »för mycken lärdom», alltför svårsmält för
kammarens ledamöter. En annan ärad talare hade dock vänligheten häremot
erinra, att det likväl kanske vore bättre att vara något för mycket än för
litet vetande.

Herr Björkman tilläde, att det finns icke särdeles bärande skäl för att säga
nej till denna sociala lagstiftning. Visserligen icke, säger jag, om lagen verkligen
är en .social lag i god mening. Och det är ju detta vi här arbeta på,
var och en. i sin stad. . Vi, som tala emot antagande av lagen, vi mena, att
lagen i befintligt skick icke är en god social lag. Jag tror — och det tro jämväl
andra, som talat emot förslaget — att vi ytterligare behövt taga oss en
tids funderande, innan lagen kan bli så utformad, att den just tillfredsställer
de sociala kraven. Eftersom jag icke har samma ståndpunkt som herr Hansson
och andra, som.talat emot förslaget, utan jag har särskilda grunder, kan jag
icke instämma i dessa herrars yrkanden, utan vidhåller mitt yrkande på rent
avslag. Men jag vill upprepa, att jag tror —■ jag vågar icke säga, att jag är

övertygad, ty det kan vid närmare undersökning lätt komma bakslag _ men

jag tror, det ar möjligt, att man här kan na fram till en acceptabel kompromiss
mellan de olika synpunkterna. Jag vill nu icke ens antyda, huru jag
för mm ringa del tänkt mig saken,, ty jag har icke ännu tillräckligt ingående
åt alla håll prövat läget. Det rör sig om så allvarliga och svåra frågor. Men
jag tror som sagt, att en kompromiss är möjlig.

Och i hopp om att det nästa år skall kunna framläggas ett i allo mera tillfredsställande
förslag yrkar jag här avslag på utskottets förslag.

Herr Edberg: Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill för det första
ineddela, att jag icke själv har egen bil, så att jag talar icke i egen sak. Jag
är heller icke emot själva försäkringen. Men det är så, att jag kan icke

Onsdagen den 20 mars.

33 Sr 22.

biträda den kungliga propositionen av skäl, som bland annat här framhållits
av en del talare före mig, varför jag icke skall upprepa dessa.

Anledningen varför jag begärde ordet var, att herr Hedlund i Östersund (
bland annat sade, att han trodde, »att de, som skulle komma att falla under
försäkringslagen, kunde känna sig belåtna. Jag själv kör bil största delen
av året litet varstans i mitt distrikt, och jag har därunder konstaterat, att
det finns en hel del personer, som riskera att bli skadade då och då.» Jag
skulle vilja säga, att i och med detta har herr Hedlund själv förklarat, varför
jag och andra icke kunna vara med på den kungliga propositionen. Ty
det är väl i alla fall skillnad på den som kör mycket utefter vägarna. Han
riskerar naturligtvis mycket mer att fördärva folk än den, som t. ex. kanske
kör en gång i veckan. Herr Hedlund måste väl ändå erkänna, att det är en
massa människor uppe i Norrland, bolagsarrendatorer, hemmansägare och lägenhetsägare,
som måste färdas med bil längs vägarna. År det icke så, att
vi lämna anslag till bygdevägar, och dessa bygdevägar äro ju sådana, att
man kan färdas med mindre bilar på dem. Det är, som av herr Andersson
i Dunker framhållits, icke alltid lyxbilar man far med, men det är så att
man tager sig ändå fram med dessa. Dessa arrendatorer m. fl. ge sig på
morgonen i väg till ett brukssamhälle, stationssamhälle eller en stad och
leverera sin mjölk och kunna sedan fara hem och fullgöra sina dagsverken.
Skola de begagna hästskjuts blir följden, att de komma hem långt fram på
dagen, men genom att man har bil går det fortare. Kan det vara rim och
reson, att en sådan person skall betala lika mycket i skatt som herr Hedlund
m. fl., som kör hela året utefter vägarna. Jag är icke emot en försäkringslag
angående motorfordon, men den skall vara sådan, att den verkar
praktiskt, och man får icke lagstifta, så att man förfelar verkan med densamma.

Jag tror icke alls det skulle vara skadligt, om en del bilar i vårt land skulle
försvinna, men jag tror på samma gång det skulle kännas hårt, om man
stiftade en lag sådan, att dessa arrendatorer in. fl. skulle tvingas lämna sina
bilar och återgå till hästskjuts. Jag förstår att för herr Hedlund gör det
icke så mycket, om han betalar denna skatt på 85 kronor, ty det är väl med
honom som en gammal man hemma, som gick med träben. När en hund en
gang bet honom i benet, vände han sig om och sade: »Det rör mig icke.»
Ungefär så är det väl med herr Hedlund också. Han får väl sin skatt och
resekostnadsersättning, det är ju svenska staten som betalar dessa omkostnader.
Men om dessa arrendatorer m. fl. skulle drabbas av ytterligare kostnader är det
klart, att de måste lägga dessa på mjölken så att den finge betalas med högre
pris, eller också skrota ner sina bilar. Skall man komma till en rättvis beskattning
i denna fråga, får man nog enligt mitt förmenande lägga skatten
på bensinen, så att den, som kör en, två eller tre gånger i veckan, får betala
mindre än den, som kör hela dygnet om.

Om andra kammaren avslår den kungl. propositionen, tror jag icke att därmed
skett, nagon rikslycka, snarare tvärtom, ty frågan kommer då under
ny utredning och upp ett annat år. Kommer den icke upp ifrån Kungl. Maj :t,
så tror jag att den är så pass ventilerad, att enskilda motionärer i riksdagen
komma med förslag. Ty det finnes i alla fall fullständig enighet eller
åtminstone i det närmaste enighet om att vi skola ha en försäkring. Men,
som sagt, den bör vara lagd på andra grunder än vad här är fallet.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till herr Norlings med fleras
reservation.

Herr Olsson i Rarnsta: Herr talman! Inför detta spörsmål gör man sig

gärna den frågan: är det nödvändigt och önskvärt, att man inför en lag om

Andra kammarens ■protokoll 1929. Nr 22. 3

Ang. lag om
trafikförsäkring

. motorfordon

m. 77i.

(Forts.)

Nr 22. 34

Onsdagen den 20 mars.

Ang. lag om trafikförsäkring? När automobilerna här började införas i ökad omfattning.
föreährin an^°S riksdagen redan år 1916 en lag angående ansvarighet för skada i följd
å motorfordon a7 automobiltrafik, och den skada denna trafik åstadkommit har varit i stänm.
m. digt stigande i och med automobilernas stigande antal i landet. Och det
(Forts.) har uppkommit en hel massa olycksfall, som äro av ganska ömmande natur,
där icke de skadade ha haft möjlighet att få ut någon skadeersättning,
på grund av att det icke varit någon försäkring eller funnits någonting
att taga.

_ Riksdagen har upprepade gånger intresserat sig för frågan. Vid 1925 års
riksdag väcktes icke mindre än fyra motioner gående ut på en skrivelse till
Kungl. Maj :t med begäran om utredning om införande av eu sådan automobilförsäkring.
Kungl. Maj:t har sedan behandlat ärendet, och frågan utreddes
först inom justitiedepartementet och kommunikationsdepartementet. Sedan
tillsatte regeringen 1927 i oktober en kommitté, bestående av två försäkringsdirektörer
och en revisionssekreterare, som fingo i uppdrag att utreda frågan.
De inkommo sedan till regeringen med sitt betänkande angående lag om trafikförsäkring,
varom proposition framlades för förra årets riksdag. Propositionens
öde är för kammaren bekant. Första lagutskottet, som behandlade propositionen,
gick på avslag. Man resonerade som så, att man icke hade undersökt
och utrett, huruvida icke staten möjligen borde ingripa och giva försäkringen,
d. v. s. om icke riksförsäkringsanstalten skulle inträda i försäkningsrörelsen
som obligatorisk försäkringsanstalt. Det var den saken, som man
vj^e„ utredd, särskilt med tanke på, att man skulle få premiesättningen
så låg som möjligt för försäkringstagarna.

Utskottsmajoriteten talade också om olycksfall, som icke inbegrepos i lagen,
s. k. casus, och ville även behandla den frågan. Det fanns även reservanter
i utskottet, som yrkade bifall till Kungl. Maj:ts proposition. Reservanternas
förslag segrade i första kammaren, medan andra kammaren följde utskottsmajoritetens
förslag och avslog propositionen. Emellertid har den nu sittande
regeringen utrett frågan. Ärendet har varit remitterat till riksförsäkringsanstalten,
och riksförsäkringsanstalten har i ett ämbetsutlåtande dryftat
möjligheten för riksförsäkringsanstalten att meddela en sådan försäkring, dels
den s. k. monopolförsäkringen, där riksförsäkringsanstalten skulle ha monopol
denna försäkringsform, dels den försäkring, där riksförsäkringsanstalten
skulle uppträda som konkurrerande part med frivilliga försäkringsbolag, och
dels det fall, där det skulle bliva en automatisk försäkring i riksföisäkringsanstalten,
d. v. s. alla, som icke hade sina bilar försäkrade i enskilt bolag,
skulle automatiskt vara försäkrade i riksförsäkringsanstalten.

Om man läser igenom riksförsäkringsanstaltens promemoria, bifogad årets
proposition, finner man, att när det gäller monopol, så avstyrkes detta, och
vad majoriteten där säger, understrykes på det kraftigaste av byråchefen von.
bchultzenheiin, sorn absolut uttalar sig för ett avstyrkande. Vad beträffar
möjligheten för riksförsäkringsanstalten att uppträda som konkurrerande
part med andra^ bolag, framhåller anstalten, att det nog icke skulle bliva så
i mP'' -ay då skulle riksförsäkringsanstalten få använda sig av samma anskattmngssystem,
som enskilda försäkringsbolag nu ha för att kunna skaffa
försäkringar, och då kunde man nog icke nedbringa premierna avsevärt. Vad
ater beträtlar den automatiska försäkringen i riksförsäkringsanstalten, så ansag
vederbörande, att den möjligen skulle kunna leda till, att de minst bärkraitiga
bilägarna skulle taga försäkring där. Alla, som underläte att taga
orsakrmg hos ett enskilt försäkringsbolag, dem skulle riksförsäkringen få.
Ucfi da skulle därav följa, att den kontroll å premiesättningen, som riksförsaknngsanstalten
skull.; kunna åstadkomma, kanske t, o. m. skulle leda till
att anstaltens premiesättning skulle ligga så till, att den motiverade en högre

Onsdagen den 20 mars. .35

premiesättning för de enskilda bolagens vidkommande, än de eljest skulle anses
med skäl kunna fastställa.

När det för mig gällt att taga ställning till denna fråga om försäkringen,
har jag på frågan, om det är nödvändigt att få en obligatorisk trafikförsäkring,
icke kunnat svara annat, än att det är nödvändigt. Inför alla de
olycksfall, som hända här i landet, och inför den omständigheten, att redan
60 % av bilägarna ha bilarna försäkrade, är det väl absolut ofrånkomligt, att
vi här i landet gå in för en obligatorisk trafikförsäkring.

Nu kanske någon frågar: huru ha då grannländerna det ställt i detta fall?
I förra årets proposition talas om detta. I fjolårets proposition berättas, att det
i Danmark finnes obligatorisk trafikförsäkring enligt lag, och i Norge finnes
den allmänna lagen vi här ha om reglering av skada i anledning av automobiltrafik,
men i den lagen heter det, att de, som sätta en garanti på 20,000 kronor,
äro skyddade och ha därigenom sin försäkring tagen. I Finland finnes det denna
lag, som vi här ha om reglering av skada i anledning av automobiltrafik.

Jag får lov att säga, att jag icke har fått något förtroende till den uppfattningen,
att riksförsäkringen, om den ryckes in i denna försäkringsrörelse, skulle
kunna åstadkomma billigare premiesättning. Jag skulle kunna ge det medgivandet,
att om vi införde monopolförsäkring i landet, skulle det kanske finnas
en möjlighet att bringa ner premiesättningen, men att riksförsäkringsanstalten
skulle taga en sådan monopolförsäkring, är väl uteslutet på grund av invändningarna
i dess promemoria just på denna punkt. Det har för resten herr justitieministern
omnämnt i sitt anförande. Det gäller denna kollisionsöverenskommelse
med enskilda bolag och denna reglering av skadorna, som skulle göra
arbetet svårt för riksförsäkringsanstalten och möjligen leda till •— som anstalten
också säger — att det skulle uppstå ett misstroende mot riksförsäkringsanstaltens
sätt att reglera även de uppgifter, som den nu har att reglera, nämligen
olycksfallsförsäkringen. Det är nödvändigt, att anstalten får det största möjliga
förtroende hos allmänheten just för sitt sätt att handhava den allmänna
olycksfallsförsäkringen. Detta skulle äventyras, om man ålade anstalten denna
försäkring.

När jag väger alla skäl för och emot inryckande av förevarande försäkring i
anstaltens rörelse, måste jag säga, att jag tror försiktigheten nu bjuder oss att
gå fram på den linje, som Kungl. Maj:t anvisat i propositionen, där det dock
finnes möjlighet för Kungl. Maj:t att öva en kontroll över premiesättningen.

Bl. a. sade ju riksdagen förra året, att bestämmelserna angående kontrollen
på premiesättningen skulle inflyta i en särskild kungl. kungörelse, men utskottet
sade i år, att det ville ha detta inarbetat i själva lagtexten. Här skall nu
Kungl. Maj:t upprätta en tablå för premiesättningen i olika riskklasser, och vid
koncessions beviljande skola bolagen komma in med redogörelse, huru de tänka
ha premiesättningen ordnad och huru de tänka ha riskklasserna fördelade. Skulle
de sedan missköta sig, kan Kungl. Maj:t ligga över dem och hota att taga
ifrån dem koncessionen. För varje år skola statistiska uppgifter lämnas från
försäkringsinspektionen, som skall följa dessa försäkringsanstalters premiesättning
och deras sätt att arbeta ganska noga. Och jag förmodar också, att försäkringsinspektionen
i alla frågor, när det gäller förhållandet mellan olika försäkringsbolag,
kommer att rådfrågas av Kungl. Maj :t och avgiva yttrande.

Jag får säga, att med alla dessa garantier, som äro inarbetade i själva lagen,
är det väl icke så stor risk för att vi skulle få premierna så höga, att vederbörande
skulle skörda orimliga vinster på oss. Vi ha dessa möjligheter i 6 §, där
vissa grupper både inom viss ort eller tillhörande viss yrkesgrupp skola kunna
bilda s. k. slutna försäkringsföreningar. Det har framställts en anmärkning
mot bestämmelsen i 6 §, som herr justitieministern talade om — den anmärkningen
framställdes av herr Andersson i Rasjön — att enligt ordalagen i denna

Nr 22.

Ang. lag om
trafikförsäkring

i motorfordon
in. m.
(Forts.)

Nr 22. 36

Onsdagen den 20 mars.

Äng. lag om § skulle man kunna tänka sig, att motorförarnas helnykterhet sförbund eller
försäkring kungl- automobilklubben icke skulle kunna bilda en sådan förening. Jag har,
motorfordon efter samråd med justitieministern och lagbyråchefen i justitiedepartementet
m. m. övertygat mig om, att om man här framställer yrkande på att i 6 § efter ordet

(Forts.) »yrkesgrupp» tilläggas orden »eller intressegrupp», det förefinnes möjlighet

för motorförarnas helnykterhetsförbund och dessa andra sammanslutningar att
bilda slutna försäkringsföreningar. Jag kommer alltså vid denna paragraf att
framställa ett dylikt yrkande.

Ja, herr talman, jag kan icke finna annat än att efter så många års arbete,
sedan riksdagen skrev 1925, det vore oförsvarligt av riksdagen att nu återigen
avslå den kungl. propositionen med den motivering, som reservanterna framföra.
De ha ju icke egentligen satt sig emot saken. Enigheten är ju inom alla läger
fullkomlig därom, att trafikförsäkringen är någonting, som måste införas. Det
är endast för frågan, om vi skola rycka in riksförsäkringsanstalten i försäkringen,
som reservanterna vilja ha uppskov på ett år. Efter allt som riksförsäkringsanstalten
sagt på denna punkt, och allt, som även herr justitieministern
framfört i detta avseende, tror jag, att det vore oförsvarligt att nu återigen
stjälpa förslaget, särskilt med tanke på alla dessa olyckor, som ideligen hända
och alla dessa bilar — 40 % — som icke äro försäkrade. Utskottet har i sitt
betänkande bifallit ett skrivelseförslag, vad beträffar dessa s. k. rena olycksfall.
Yi hade en motion, som vi behandlade i utskottet i samband med den kungl.
propositionen, en motion av herr Möller i första kammaren, i vilken han yrkade
på en sådan ändring i den föreslagna lagtexten, att rena olycksfall skulle ryckas
in. Det var dock givet, att inom utskottet kunde vi icke enbart på grund
av en motion vara färdiga att införa detta i lagtexten. Det hade visserligen
gjorts en undersökning inom justitiedepartementet om möjligheterna att rycka
in motionärens förslag, men vi konuno till den slutsatsen, att här gällde det dock
en helt ny princip, det gällde att ålägga bilägarna ansvar för en skada, som de
ej ha varit vållande till. Yi ville därför, att det skulle undersökas, vilka möjligheter
det fanns att få en försäkring för dylika olycksfall, fast vi i första
hand tänkte på olycksfall i den begränsade omfattningen, alltså icke i de fall,
där olycksfallet sker, då man åker i bilen, då alltså människorna, som sitta i bilen,
äro utsatta för skada. Jag tror, att de herrar i andra kammaren, som nu
eventuellt skola haja till för denna skrivelse — jag har hört, att herr Andersson
i Rasjön framställt avslagsyrkande — kunna vara lugna, ty vi ha icke givit direktiv
för eu utredning på så sätt att vi absolut stänga vägen för en undersökning,
om icke staten här skulle kunna inträda som den skyddande, så att
dessa olycksfall, när det gäller tredje man, skulle kunna vara täckta. Den utvägen
synes stå öppen, och inom utskottet fanns det några bland majoriteten,
som hade precis samma synpunkt, som herr Andersson i Rasjön gjorde sig till
tolk för. Men på grund av det sätt att upplägga frågan, som framträdde i skrivelseförslaget,
gingo dessa med på att vi skulle undersöka den saken.

Ja, herr talman, efter vad jag sagt, är det naturligt, att jag för min del önskar,
att det blir något resultat vid årets riksdag, och tillåter jag mig därför
att yrka bifall till förslaget. Jag skall sedan, när vi komma till § 6, framställa
det säryrkande, som jag här nyss talade om.

Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talman! Jag skall icke
bliva mångordig i denna debatt, ty bär äro ju av chefen för justitiedepartementet
alla de skäl framförda, som enligt hans och regeringens uppfattning tala för ett
bifall till föreliggande kungl. proposition, men jag vill emellertid säga några ord
och särskilt fästa mig vid vad som talades om att riksförsäkringsanstalten skulle
bliva en försäkringsgivare på detta område.

Här fälldes nyss ett yttrande. Jag tror det var herr Hansson på stockholms -

Onsdagen den 20 mars.

37 Nr 22.

bänken, som hade ett anförande, i vilket han uttryckte sig så, att riksförsäkringsanstalten
väl icke vore så angelägen om att få de ökade besvär, som skulle
följa med denna nya försäkring. Jag har själv, herr talman, varit chef för ett
ämbetsverk, och jag har väl reda på, både från den tiden och från andra tider,
då jag varit statsråd, huru ämbetsverken se på denna sak. Och jag har rakt
motsatt uppfattning mot herr Hansson. Ämbetsverken och deras chefer underkasta
sig i allmänhet gärna ökat besvär, om de kunna få sitt ämbetsverk utökat
med nya verksamhetsgrenar. Jag har en sådan. bestämd uppfattning härom,
att jag icke tror den skall kunna jävas av någon. Ämbetsverken försöka att växa
och bliva stora och lägga under sig så många olika verksamhetsgrenar som
möjligt. Det är en genomgående tendens, och jag tror ingalunda att en chef
för riksförsäkringsanstalten skulle ha uttalat sig såsom här skett i förevarande
fall, om han icke ansett sig ha verkligt goda skäl för att icke blanda in riksförsäkringsanstalten
i detta. Om man för övrigt hyser något tvivel om, i vilken
riktning detta utlåtande går, måste jag säga, att jag aldrig, när jag läste riksförsäkringsanstaltens
yttrande, kunnat komma i tvivelsmål om, att det var avstyrkande.
Och belägg för att jag uppfattat yttrandet riktigt, har jag fått i det
sätt, varpå lagrådet refererat detta riksförsäkringsanstaltens yttrande. Ty om
kammarens ledamöter läsa vad lagrådet sagt, ligger saken klar för var och en.

Icke heller är det berättigat att säga, att riksförsäkringsanstalten icke haft tillräcklig
tid att göra utredningen och komma med sitt utlåtande. Ty riksförsäkringsanstalten
har haft alldeles tillräcklig tid under den tid, inom vilken remissen
skulle avlämnas, för att avgiva det yttrande, som den också avgivit. Det
yttrandet är i själva verket sådant, att riksförsäkringsanstalten helst ser, att den
icke blir inblandad i detta.

Nu, herr talman, menar jag, liksom jag menade i fjol, när jag yttrade mig i
denna fråga, att det är dock ett mycket stort intresse för alla, som hava med
detta att göra, att en sådan försäkring som den ifrågavarande verkligen kommer
till stånd. Det är intet intresse att skjuta upp den utan tvärtom ett mycket
stort intresse att låta den komma till stånd så fort som möjligt, därför att
varje dag, som går i detta fall, känner man avsaknaden av denna försäkringsform
starkare och starkare. Det är i bilägarnas stora och positiva intresse, att den
kommer till stånd så fort som möjligt. Detta är väl också en ganska allmän uppfattning
här i denna kammare och över huvud i riksdagen.

Har man den meningen och har man, som justitieministern i den föreliggande
propositionen gjort, sökt taga hänsyn till vad som här förekom i riksdagen i fjol,
lär man väl ändå icke kunna säga annat än att Kungl. Maj:t gått fram med tillbörlig
hänsyn till vad riksdagen tidigare uttalat. Och när man från herr Hansson
i Stockholm talar om samförstånd och säger, att om man nu avslår detta,
kommer Kungl. Maj:t till nästa år med ett nytt förslag och då kan man vinna
det samförstånd, som han hänvisade till, så kan man nog med samma skäl säga:
varför icke taga samförståndslinjen i år och taga den på den väg, som regeringen
i den kungl. propositionen anvisat? Det ena är samförstånd lika mycket som
det andra. Men vinsten av, att det åstadkommes samförstånd i år, är påfallande
och påtaglig, därför att man vinner att få saken genomförd så fort som möjligt.

Nu har här den siste ärade talaren yttrat några ord om 6 §. Det var egentligen
det, som föranledde mig att begära ordet. När man läser den kungl. propositionen
i fjol och jämför den med den kungl. propositionen i år, så står det
i fjolårets proposition, att försäkringsanstalt, som erhållit sådant tillstånd, är
förpliktad att på begäran medgiva trafikförsäkring. Med andra ord, en försäkringsanstalt
av vad slag det vara må, det må vara ett bolag eller en annan anstalt,
var enligt propositionen i fjol skyldig att lämna försäkring åt vem det vara
månde, som kom och begärde en sådan. Nu är det ju uppenbart, att den kungl.

Ang. Jag om
trafikförsäkring

i motorfordon
m. in.
(Forts.)

Nr 22. 38

Onsdagen den 20 mars.

Antrafik-0™ l,r9P0S>1i°nf;n i år i detta hänseende gjort en uppmjukning, då den kungl. propoförsäkring
sitionen till de nyss anförda ordalagen i fjolårets proposition gör tillägget: »Utan
å motorfordon hinder av vad sålunda stadgas må dock i anstalts bolagsordning kunna förem.
m. skrivas, att endast de, som tillhöra viss yrkesgrupp eller äro bosatta inom visst

(Forts.) område, skola erhålla försäkring hos anstalten.» Alltså, där är sålunda det

viktiga undantaget gjort, att bolagets skyldighet att mottaga försäkring kan
begränsas till viss yrkesgrupp eller till å viss ort bosatta personer. Nu förmenar
den siste ärade talaren, att detta icke är tillräckligt utan att ett sådant medgivande
också skulle omfatta vissa intressegrupper. Jag förstår, att han därvidlag
tänkt på en eller annan särskild intressegrupp. Jag skulle vilja säga, att det
ju är möjligt, att den uppfattning, som den siste ärade talaren har, är riktig.
Det är emellertid också möjligt, att den icke bara leder till önskvärda resultat.
Ty man kan tänka sig ideella sammanslutningar för automobilförsäkring, ideella
sammanslutningar, som kunna genom ett införande av ett sådant tillägg till paragrafen
begränsa sig till försäkring av endast bilar av mera förstklassigt slag
o. s. v. Detta skulle möjligen kunna återverka på premierna för dem, som hava
bilar, som icke tillhörde den kategorien. Men jag för min del vill förklara, att
jag, efter samtal med justitieministern, icke har något emot, om man, som herr
Olsson i Ramsta nu föreslog, i 6 § införde utöver »viss yrkesgrupp» tillägget
»eller viss intressegrupp». Jag tror icke, att det är någon stor fara i att göra
det, och jag tror, att riksdagens andra kammare lugnt skulle kunna göra det.
Jag vill därför redan nu förklara, att därest det yrkande, som herr Olsson i
Ramsta förklarade sig skola ställa på G §, kommer att göras, kommer det, herr
talman, icke att möta något motstånd från regeringens sida. Man har då i alla
fall vunnit den stora saken, att denna viktiga angelägenhet kommer till ett avgörande
vid årets riksdag.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Justitieministern förebrådde mig,
att jag i mitt förra anförande icke gått in på en granskning av de skäl, som han
anförde mot ett engagerande av riksförsäkringsanstalten i denna sak. Det låter
litet oartigt att säga det, men min uppfattning är verkligen den, att det
icke gavs några skäl. Det var en rad förmodanden av justitieministern. Han
trodde eller ansåg, att det kunde bliva så eller så. Men det är alldeles uppenbart,
att här kan man icke säga någonting bestämt. Och man kommer knappast
till ett resultat genom att stå och disputera varandras tro och förmodanden.
Hur svag argumentationen i själva verket är, bevisas biist av att man nödgas
tillgripa den skrämseltaktik, som ligger i att framhålla, att, om riksförsäkringsanstalten
kommer med, så skulle man kunna få högre premier. Jag erinrar
ännu en gång om. de siffror, som förut nämnts under debatten. På en sida i
den kungl. propositionen förekomma uppgifter för år 1927 om premieinkomsterna
och förvaltningskostnaderna samt skadeersättningarna. Det befinnes, att
premieinkomsterna iiro 7.200.000 kronor. Därav gå 2,700,000 kronor åt till
förvaltningskostnader. D. v. s. av hela premieintäkten hava 37 procent gått
åt till förvaltningskostnader. Om ni ser på den bilaga från riksförsäkringsanstalten,
som fogats vid utlåtandet och återfinnes på sid. 45 i propositionen,
finna vi av de summor, som där angivas, att av 24.000.000 kronor i premieinkomster
hava i förvaltningskostnader åtgått 10,000,000 kronor eller 42 procent.

Tror justitieministern, att med dessa marginaler riksförsäkringsanstalten
skulle sättas i ett sådant läge, att den icke skulle kunna hålla lägre premier
än de privata bolagen? Jag har litet svårt att tänka det. Justitieministern
har till stöd för sitt påstående ingenting annat än sin egen uppfattning.

När justitieministern dessutom replikerar, att han icke är övertygad om, att
det i andra kammaren finnes majoritet för ett system, där man använder både
de privata försäkringsbolagen och riksförsäkringsanstalten, äro vi återigen in -

Onsdagen den 20 mars.

39 Nr 22.

no på förmodandenas område. Men om andra kammaren ganska uttryckligt
säger ifrån vad den önskar, kanske justitieministern kan bliva övertygad. Och
det skulle ske genom bifall till reservationen. d

Jag konstaterar med glädje, att både justitieministern och statsministern
yttrat sig på sådant sätt, att jag har anledning att antaga, att dessa representanter
för regeringen mena, att därest andra kammaren skulle komma
att fatta ett beslut om uppskov, betyder det icke, att regeringen lägger saken
på hyllan utan att det kan förväntas ett förslag mycket snart igen från
regeringen.

Herr Lindman replikerade, att om man skall söka samförstånd, kan man lika
gärna göra det på regeringens linje som på en annan. Men, Ers excellens, detta
är ingen samförståndslinje. Här hava herrarna fått allt sitt men icke velat
göra någon eftergift åt våra berättigade synpunkter.

(Hans excellens herr statsministern Lindman inföll här: Kan bli.)

Kan bli. Men varför då göra en dålig lösning, som man sedan får göra om?
Varför icke göra det ordentligt på en gång? Herr Lindman är en praktisk
man. Men jag har aldrig funnit, att praktiska män först göra en dålig sak för
att sedan söka göra den bättre. Om vi hava möjlighet att lösa frågan nästa
år i samförstånd, varför då envisas med att nu driva igenom en lösning, som
icke kan vara god? Statsministerns yttrande har bara stärkt mig i den uppfattningen,
att det är klokt att biträda reservationen. Och nästa år kommer
så herr Lindman — naturligtvis herr Lindman — med en verklig samförståndslinje.

(Hans excellens herr statsministern Lindman inföll här ånyo: Eller herr
Hansson.)

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Bissmark: Herr talman''.

Herr Hansson i Stockholm förebrådde mig, att jag rört mig med förmodanden i
min kritik av den motsatta ståndpunkten. Men jag far säga. att om jag skulle
hava uppgivit mig komma med faktisk vetskap om hur utvecklingen skulle
bliva, tror jag, att herr Hansson haft större anledning att kritisera mig. Ty
därom kan ingen hava vetskap, utan vi måste nöja oss med sannolikhetsberäkningar.

Det är nu fjärde gången under diskussionen som det radats upp dessa siffror
över de kostnader, som utgå, och där det visar sig, att 1927 gingo 37 procent
av försäkringspremierna till omkostnader. Men dessa 37 procent hava till
största delen använts till kostnader för själva skaderegleringarna. Det dyrbaraste
i förvaltningen är dessa skaderegleringar, som riksförsäkringsanstalten
beräknar ganska lågt. Det ger mig anledning att tro, att riksförsäkringsanstaltens
beräkningar äro löst fotade. Det vore orimligt, om det vore så stor
skillnad mellan statlig och enskild verksamhet. Var har statlig verksamhet
eljest visat sig billigare än enskild?

Jag skall nämna en annan siffra. Riksförsäkringsanstalten finnes redan
och driver rörelse. Dess förvaltningskostnader gå till 30 procent av premierna.
Det är icke stor skillnad mellan 30 procent och 37 procent. Lägg vidare märke
till vad som framhållits från bolagens sida, att deras omkostnader i viss man
drivits i höjden genom att de propagerat för denna försäkring, som spritt sig
år efter år. Det är givet, att förvaltningskostnaderna sjunka i och med att
affären utvecklas och blir mindre beroende av propaganda och anskaffningsverksamhet.

Jag framhöll i mitt förra anförande, att det icke är möjligt att låta de
kostnader, som nu utgå för de enskilda försäkringsföretagen, alltjämt ligga
till grund för beräkning av premierna, utan att det är nödvändigt att få ned
de höga anskaffningskostnaderna. De utgöra för närvarande 35 procent av

Ang. lagom
trafikförsäkring

motorfordon
m. m.
(Förta.)

Nr 22.

Onsdagen den 20 mars.

Antrc!wc.0m pre?njen föl‘det första året av en femårsförsäkring, alltså sju procent för hela
försäkring ffno^e.n‘ sådant belopp är onödigt att betala vid en tvångsförsäkring.

å motorfordon ^ir besväret betydligt underlättat, ty där gäller det bara att övertala vem,
m. derbörande om att försäkra i ett visst företag. Än så länge gäller det ju ock (Forts.

) sa att förmå vederbörande att överhuvud taga en försäkring. Det är detta,

som gör en så väsentlig skillnad.

För övrigt underlät herr Hansson i Stockholm helt och hållet att ingå på
vad jag i ram lilla replik mot honom sade om det berättigade att i sådana här
samförståndsfrågor taga hänsyn till principiella skäl — jag för min del
har den uppfattningen, att man maste göra det. Det är dock ofattbart, hur
herr Hansson kunde åtminstone av mitt uttalande utläsa något halvt löfte om
proposition till nästa riksdag, byggd på en linje, som jag principiellt ogillar.
Jag förklarade, att jag icke ville svara på den frågan i dag. Något annat har
jag icke sagt. Skulle man möjligen vilja uttolka mitt anförande på samma sätt
som t. ex. riksförsäkringsanstaltens utlåtande, som icke heller lämnat direkt
svar, få herrarna göra det på eget ansvar.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Då jag om några ögonblick
kommer att rösta på avslagslinjen, ber jag att med några ord få motivera
anledningen därtill. Jag delar uppfattningen, att en lagstiftning i
den riktning, som är angiven i utskottets betänkande, är av behovet påkallad.
Men en dylik lagstiftning måste vara tillfredsställande, och det synes mig,
att^ förslaget icke är. Det är alltid eu rätt allvarlig sak att införa på nu
ifrågavarande område en tvångslagstiftning. I synnerhet som denna lagstiftning
enligt de uppgifter, jag fått men tyvärr icke kan garantera såsom riktiga,
skulle belasta automobiltrafiken med premier, uppgående till mellan 15
och 20 miljoner kronor, synes frågan vara än mera allvarlig. Genomför man
en dylik lagstiftning, måste man se till, att försäkringstagarna icke belastas
med större premier än nödigt är. Detta kan enligt min mening endast ske,
därest tillfälle finnes för försäkringstagarna att få försäkring i någon statsanstalt.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har här förklarat, att
regeringen kan kontrollera de enskilda bolagen, så att dessa enskilda bolag
skulle kunna erbjuda samma fördel som en statsanstalt. Men vi veta ju, att
de stora bolagen bilda truster. Jag tror, att redan en överenskommelse mellan
de stora försäkringsbolagen kommit till stånd. De hava gemensamma tariffer.
Men när man känner trusternas makt i allmänhet, betvivlar jag, att
regeringen skulle kunna öva den kontroll och utöva det inflytande på bolagen,
som vore nödvändigt. Redan nu har man icke vidare god erfarenhet, åtminstone
på vår landsbygd, då det gäller dessa försäkringsbolags tillvägagående,
ty de driva upp premierna synnerligen högt. Det är endast genom de ömsesidiga
bolagen, som någon konkurrens uppstått och som försäkringen på detta
område kan ske pa tillfredsställande sätt. Jag tror, att lagstiftningen bör omläggas
i nu angivna riktning.

Härtill kommer en annan sak, och det är, att premierna enligt lagen skulle
utgå synnerligen ojämnt. Yi, som bo på landsbygden, veta, att alla dessa
småhandlande och mindre lantbrukare hava bilar, som de åka med en och annan
gång. Men den, som kan använda sin bil under året på en distans av 2,000—

3,000 mil, kommer icke att betala högre premier än den, som använder sin bil
för åkning ett par hundra mil. Det blir en ojämnhet, som åstadkommer orättvisa.
Härvidlag tror jag, att man måste omlägga lagen.

Herr talman! Med dessa korta ord ber jag att få motivera min anslutning
till avslagsyrkandet eller bifall till herr Norlings m. fl. reservation, till vilken
jag yrkar bifall.

Onsdagen den 20 mars.

Nr 22.

Herr Björkman: Herr talman! Det vore rätt intressant för en jurist att inlåta
sig i ett ytterligare ordbyte med herr Lundstedt, men jag tror, att kammaren
hellre ser, att vi göra det enskilt. Jag vill emellertid^ icke, att den,
siste ärade talarens ord bli oemotsagda. Jag ville närmast påpeka, att det
visserligen visat sig svårt att få någon långt gående uppdelning av de olika
bilarna utan att det måste vara ett jämförelsevis generellt premiesättande.
Men jag får dock erinra om vad som finnes upptaget i den kungl. propositionen
förra året. Där heter det bland annat på sid. 33: »Slutligen kan påpekas,
att en aktsam bilägare kan bereda sig möjlighet att efter ett eller
flera skadefria år erhålla större eller mindre nedsättning av premien. Den
premiens rättvisa avpassning efter riskens beskaffenhet, som de privata anstalterna
sålunda eftersträva, torde näppeligen för närvarande kunna uppnås
vid en officiell premiereglering; man måste nöja sig med medeltalssiffror, orättvisa
mot ett större eller mindre antal försäkringstagare.» Med den starka
kontroll, som staten kommer att utöva genom försäkringsinspektionen över
premiesättningen, kommer det säkerligen bli möjligt att, sedan man fått pre—
mietariffer uppgjorda efter vissa formulär, under utvecklingens lopp få det
önskemål uppfyllt, som den förre ärade talaren gjorde till sitt. Den som verkligen
vill saken, kan här utgå ifrån att dessa svårigheter så småningom skola
bliva praktiskt lösta. Och varför? Jo till en början därför att det måste
bli ett nödtvång för försäkringsbolagen att rätta sig efter allmänhetens krav,
som i annat fall skulle bli så starka, att bolagen komme att få vika undan för
en statsanstalt. Och vidare kan man vara säker på att försäkringsinspektionen,
såsom denna fråga nu blivit blött och stött, kommer att strängt ha
ögonen på försäkringsbolagen.

Och så till sist få vi väl betänka det stora ansvar, som vi ådraga oss, om
vi år för år undanskjuta lösningen av föreliggande fråga. Jag vill icke försöka
skapa någon skräckstämning men jag vill säga, att den som läst tidningarna
i dag kan i alla händelser söka bilda sig en uppfattning, om vad
det betyder, därest oförsäkrade gå på vägarna och oförsäkrade sitta i bilarna.
Man måste här enligt min mening göra en kraftansträngning att åstadkomma
rättelse i det hänseendet. Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! När man genomför

en ny lagstiftning och i all synnerhet en tvångslagstiftning sådan som denna.,
har man icke rätt att — såsom den siste ärade talaren gjorde — nöja sig med
förhoppningar om att lagen framdeles kommer att tillämpas på rätt sätt. Det
uttalades ju från hans sida förhoppningar om att försäkringsbolagen komme
att handla på ett för de försäkrade fördelaktigt sätt. Vi ha icke någon god
erfarenhet från de stora bolagens sida i det fallet. När staten pålägger en
tvångslagstiftning, måste man se till, att man icke lägger densamma i händerna
på enskilda bolag, som jag betvivlar att staten kan tillräckligt kontrollera.

Herr Lithander: Herr talman! Det är gentemot den siste ärade talarens
utsago på en punkt, som jag skall bo att få yttra mig. Herr förste vice talmannen
nämnde, att vi icke ha någon god erfarenhet från de stora försäkringsbolagens
sida. Jag vill inlägga min protest mot detta uttalande. Jag
tror tvärtom att vi ha en mycket god erfarenhet.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Ja, sådant kan bero
på olika personliga uppfattningar! Herr Lithander och jag ha olika erfarenheter
i detta fall. Jag håller på min uppfattning och tror den är riktig. Det
är möjligt att bolagen behandla den ene på ett sätt, den andre på ett annat —

Ang. lag om
trafik^
försäkring
motorfordon

771. 77?.

(Forts.)

Nr 22. 42

Onsdagen den 20 mars.

Ang, lag om och att herr Lithander blivit honnett behandlad. Men detta betyder icke att
ffrtäfoing ^et ej kan finnas f°S för klagomål på åtskilliga håll.

m. m. överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav proposi(Forts.
) tioner på l:o) godkännande av förevarande paragraf, 2.-o) bifall till det förslag,
som innefattades i mom. A.) av den utav herr Norling m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) avslag å lagförslaget i dess
helhet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förstnämnda propositionen. Votering begärdes likväl av
herr Hansson i Stockholm, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka därvid
den under 2 ro) angivna nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och
godkänd samt anslagen:

Hen, som vill, att kammaren godkänner 1 § i första lagutskottets förevarande
förslag till lag om trafikförsäkring å motorfordon, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det förslag, som innefattas i mom. A)
av den utav herr Norling m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet. Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda om omröstningens resultat, vadan namnupprop verkställdes.
Därvid avgåvos 103 ja och 83 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt förevarande paragraf enligt utskottets förslag.

2-5 §§.

Godkändes.

6 §■

Utskottet hade föreslagit, att paragrafen skulle lyda sålunda:

ro • • o 6 §.

Trafikförsäkring må, förutom av anstalt, som inrättats av staten, meddelas
endast av försäknngsanstalt, som därtill erhållit Konungens tillstånd.

x örsäknngsanstalt, som erhållit sådant tillstånd, är pliktig att på begäran
meddela trafikförsäkring. Utan hinder av vad sålunda stadgas må dock i anstalts
bolagsordning kunna föreskrivas, att endast de, som tillhöra viss yrkesgrupp
eller äro bosatta inom visst område, skola erhålla försäkring hos anstalten.

Angående meddelad försäkring skall utfärdas bevis enligt formulär, som
Konungen fastställer.

Paragrafen föredrogs. Därefter anförde:

Herr Olsson i Kamsta: Herr talman! Jag skall be att i anslutning till vad
jag förut yttrat under debatten ställa det yrkandet, att i 6 § andra stycket

Onsdagen den 20 mars.

43 Nr

må efter orden: »Som tillhöra viss yrkesgrupp» inryckas orden: »eller intressegrupp».

Herr Björkman: Herr talman! Jag skall be att få instämma i den siste
talarens anförande och yrkande. Jag hoppas att yrkandet skall finna anklang
hos såväl dem, som varit med .om frågans behandling i utskottet, som även
bland kammarledamöterna i övrigt.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av paragrafen enligt utskottets förslag, dels ock på godkännande av paragrafen
med den ändring däri, som under överläggningen föreslagits av herr Olsson
i Ramsta; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda
proposition.

7—10 §§.

Godkändes.

För 11 § hade Ivungl. Maj:t föreslagit denna lydelse:

11 §-

Försäkringsgivarens ansvarighet skall för varje händelse, som medför skada,
täcka skadestånd om tillhopa etthundratjugu tusen kronor i anledning av personskada
med begränsning till tjugu tusen kronor för varje skadad eller dödad
person samt om tillhopa tio tusen kronor i anledning av skada å egendom.

I fråga om motorfordon, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten,
äger Konungen föreskriva högre försäkringsbelopp, dock med bibehållande av
begränsningen för varje skadad eller dödad person.

Utskottets förslag till paragrafens avfattning skilde sig från Kungl. Maj ds
endast däri, att det i Kungl. Maj ds förslag angivna skadeståndsbeloppet om
tillhopa etthundratjugutusen kronor i anledning av personskada i utskottets förslag
sänkts till sextiotusen kronor.

Herr Åkerman m. fl. hade uti sin ovanberörda reservation yrkat bifall till
Kungl. Maj ds förslag oförändrat.

Vidare hade herr Lindqvist i Halmstad i sin reservation förklarat sig anse,
att paragrafens första stycke borde erhålla följande lydelse:

»Försäkringsgivarens ansvarighet skall för varje händelse, som medför skada,
täcka skadestånd om tillhopa etthundratjugu tusen kronor i anledning av personskada
med begränsning till trettiofem tusen kronor för varje skadad eller
dödad person samt om tillhopa tio tusen kronor i anledning av skada å egendom.
»

Sedan paragrafen föredragits, yttrade:

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Jag ber endast att ett ögonblick
få fästa kammarens uppmärksamhet på den paragraf, som nu här är föredragen.

Därvid har föreslagits en försämring av den kungl. propositionen. Vi äro
några reservanter, vilka ansett att denna försämring icke borde komma till
stånd, utan ansett, att Kungl. Maj ds förslag borde bifallas. Jag för min personliga
del vill gå ännu ett steg längre än vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Det förhåller sig så, att i fjol, när lagutskottet skrev om denna sak. ansåg
utskottet, att beloppet 60,000 kronor, om vilket det här var fråga, var för

Ang. lag om
trafikförsäkring

motorfordon
in. m.
(Forts.)

Bir 22.

Onsdagen den 20 mars.

Ang. lag om lagt, och att man borde sc till om man inte kunde slippa någon begränsning
försäkring ÅT ^.ror, Ja.g v^ss^. var utskottet utlät sig. Nu bär justitieministern sökt
å motorfordon c*e önskningar till mötes, som voro tillgodosedda i fjolårets första lagutm.
m. skotts utlåtande, och föreslagit, att det skulle heta: »Försäkringsgivarens an(Forts.
) svårighet skall för varje händelse, som medför skada, täcka skadestånd om
tillhopa etthundratjugutusen kronor i anledning av personskada» o. s. v. Utskottet
har nu, utan att ange så vitt jag kan finna någon särskilt stark motivering
härför, gjort en ändring av det förslaget. Den höjning av ansvarighetssumman,
varom här är fråga, lär i fråga om premierna betyda mycket,
litet. Att sänka från 120,000 till 60,000 kronor kan sålunda alls icke motiveras
med att man fruktar för höga premier, utan det vore närmast för att
tillmötesgå en.motionärs önskan som man här föreslagit denna sänkning, vilken
jag för min del finner obefogad.

Vidare har jag reserverat mig för och vill ha en höjning av det belopp, som
det här gäller i fråga om personskada för varje dödad person eller för den,
som kan fa livränta. Här har herr Möller i sin motion föreslagit att siffran

20.000 skulle utbytas emot 35,000; här är sålunda en väsentlig höjning föreslagen,
som kommer — det vill jag icke sticka under stol med — att medföra
en höjning av premierna pa helt annat sätt än vad i första fallet gäller
höjningen från 60,000 till 120,000 kronor.

Men trots jag vet, att sa är fallet, och trots jag icke tvivlar på att ringa
eller inga utsikter finnas att få riksdagen att gå med på en höjning till

35.000 kronor, finner jag denna höjning så berättigad, att jag velat i en reservation
yrka bifall till densamma. Ty nu är det så, vilket också framhölls av
flera talare under fjolårets debatt, att därest man har ett så lågt belopp som

20.000 kronor, så ger icke detta högre livränta än mellan 1,100 och 1,200
kronor, om det är en 25-åring, som skall ha livräntan; och det är ett belopp,
som jag tror alla måste erkänna^ är för lågt och alltför lågt. För att det nu
åtminstone skulle kunna vara några, som vore villiga att fasthålla vid detta
högre belopp, har jag, ehuru jag villigt erkänner, att ingen utsikt finnes att
få det igenom, likväl velat ge till känna denna min uppfattning i en reservation.

Jag skall nöja mig med detta, herr talman, och endast tillägga, att det
finnes icke stora rent sakliga skäl att göra en försämring i Kungl. Maj:ts
förslag pa denna punkt, utan det bör bifallas. Aven om första kammaren tagit
utskottets förslag, finnes det möjligheter att få en sammanjämkning på
denna punkt, om andra kammaren skulle bifalla reservationen.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till min reservation; och detta yrkande
gäller sålunda icke endast, att de 60,000 ändras till 120,000 utan betyder
också, att de 20,000 höjas till 35,000 kronor. Jag förmodar, att herr talmannen
^kommer att framställa denna fråga här i två olika propositioner, så
att vi få taga ställning till varje sak för sig.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till min vid utskottsutlåtandet fogade
reservation.

Herr Björkman: Herr talman! Det torde väl vara så, att de belopp, som
här är fråga om, äro ganska svåra att slutgiltigt bestämma. Nu få lämplighetshänsyn
göra sig gällande. Men genom så småningom samlad statistik på
de vanligaste bilskadefallen kan man komma fram till siffror, som kunna giva
en säkrare grundval för bedömandet. Därför finner jag, att man åtminstone
kan giva herr Lindqvist den förhoppningen, att denna siffra är en siffra, som
icke för all framtid blir bestandande utan säkerligen kan komma att underkastas
förnyad prövning.

Onsdagen den 20 mars.

>''r 2-2.

Nu gäller det först, huruvida beloppen 60,000 eller 120,000 kr. skola vara de
belopp, som en bil på grund av en särskild olyckshändelse skall stå i ansvar för.
Förra året kom regeringen med 60,000 och i år med 120,000 kr. De sakkunniga
ha särskilt betonat, att man får icke göra denna försäkring för dyr och icke oskäligt
betunga försäkringstagarna; därför blev det först föreslaget 60,000; och
visserligen kommer genom en förhöjning till årets av Kungl. Maj:t föreslagna

120.000 kr. försäkringspremierna att höjas endast obetydligt, men det blir ändå
något. Och om man i denna del gör en jämförelse med de länder, som ha obligatorisk
försäkring, så märker man, att redan den slutliga ansvarssumman enligt
första lagutskottets förslag — 60,000 — dock är betydligt högre än i utländska
stater såsom Norge, Finland och Danmark.

Vi komma sedan till det belopp på 20,000 kr., som herr Lindqvist ansåg skulle
höjas till 35,000, i det han sade, att 20,000 var så litet, därför att man därigenom
erhöll en livränta för en 25-åring endast på 1,100—1,200 kr.; ja exakt
är den 1,142 kr. Men även om man i detta avseende gör jämförelse med de utländska
länder, som ha tvångsförsäkring, så ser man att även här utlandet går
lägre. I Finland exempelvis, där årliga livräntan uppgår till högst 4,000 mark
på person, vilket enligt gällande kurs gör mellan 500 ä 600 kr., då i Sverige en
ligt förslaget skadeståndsbeloppet skulle räcka till en livränta på 1,142 kr. Det
förefaller sålunda vara ett rätt avsevärt belopp, vilket här skulle erhållas av
den som blir utsatt för en automobilskada. Jag kan icke underlåta att särskilt
stryka under, vilket herr Lindqvist själv gjorde, att med höjningen av skadeståndsbeloppet
till 35,000 kronor blir det icke någon liten höjning av försäkringspremierna,
utan den kommer att gå upp till 20 ä 25 procent av premierna,
om man stannar vid utskottets 20,000 kronor.

Jag ber därför att, såsom ärendet nu ligger och under förhoppning att framdeles
få en statistik, enligt vilken man kan bedöma om dessa siffror böra bli
slutgiltigt gällande eller om de behöva jämkas, få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Blott några ord. Jag måste

säga, att det är en besynnerlig motivering, som utskottets ärade vice ordförande
anfört till stöd för att andra kammaren nu skulle intaga en annan ståndpunkt
än i fjol på föreliggande punkt. Skälet skulle vara det, att man i andra länder
har det ännu mycket sämre. Detta är ett ohållbart argument. Om kammarens
ärade ledamöter läsa på sidan 20 i utskottsutlåtandet, skola ni finna, hur
svaga grunder utskottet har för sin ståndpunkt. Jag tycker för min del, att
när en regering sökt tillmötesgå en uppfattning, som uttalats i riksdagen, bör
icke riksdagen utan några skäl gå ifrån densamma.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Med anledning av att det^möjligen
skulle kunna uppstå vissa svårigheter med en propositionsordning, sådan herr
Lindqvist i Halmstad tänkt sig, skall jag tillåta mig yrka bifall till den kungl.
propositionen i fråga om § 11. Detta innebär, att jag ansluter mig till det
högre beloppet å 120,000 kronor men icke till den ökning, som herr Lindqvist
ifrågasatt från 20,000 till 35,000 kronor. Jag yrkar alltså bifall till Kungl.
Maj:ts förslag på denna punkt oförändrat.

Herr Lindqvist i Halmstad: Det meddelas nu från herr talmannen, att det
skulle bli svårt att få en propositionsordning sådan jag tänkt mig. Under sådana
förhållanden och då jag som sagt har mycket små utsikter att vinna bifall
för förslaget om en höjning från 20,000 till 35,000 kronor, skall jag nöja
mig med att instämma i det yrkande, som framställts av herr Olsson i Mellerud
och som går ut på bifall till Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt.

Ang. Jag om
trafikförsäkring

i motorfordon
in. m.
(Forts.)

Sr 22. 46

Onsdagen den 20 mars.

Anslag om Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
försäkring godkännande av förevarande paragraf enligt utskottets förslag, dels ock
motorfordon Pa godkännande av paragrafen i dess av Kungl. Maj:t föreslagna lydelse; och
m. m. förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
(Forts.) för den senare propositionen. Herr Andersson i Ras.jön begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren godkänner 11 § i förevarande förslag till lag
om trafikförsäkring a motorfordon i dess av Kungl. Maj:t föreslagna lydelse,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda paragraf i den av första lagutskottet
föreslagna lydelsen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen,
vadan kammaren godkänt paragrafen enligt utskottets förslag.

Återstående delar av lagförslaget.

Godkändes.

Övriga under mom. A) upptagna lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i mom. A) förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslagen.

Härpå föredrogs mom. B). Därvid anförde:

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! I anslutning till vad jag tidigare
under principdebatten anfört skall jag be att få yrka avslag på utskottets hemställan
under denna punkt.

Herr Björkman: Herr talman! Utan någon vidare motivering skall jag be
att fa yrka bifall till utskottets hemställan i denna del. Denna hemställan är
grundad på de verkligt ingående överläggningar, som vi haft i ärendet inom utskottet.
Jag försäkrar, att det icke är något annat än en objektiv utredning,
som här avses, och herr Andersson i Rasjön kan vara lugn för att det icke finns
någon, som vill driva annat än en rent saklig politik härvidlag.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner på de under
överläggningen framställda yrkandena biföll kammaren utskottets hemställan
i förevarande moment.

Mom. C.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Eöredrogos vart för sig:

första lagutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj:ts pro -

Onsdagen den 20 mars.

Sr 2i

position med förslag till förordning om ändring i förordningen den 15 juni 1923
om motorfordon, dels ock i ämnet väckta motioner; och

jordbruksutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående inlösen av enskilda tillhöriga laxfisken i Mörrumsån jämte en
i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 11.

Å föredragningslistan var vidare uppfört andra lagutskottets utlåtande,
nr 18, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning rörande
expropriation av mark för förbättring av ofullständiga jordbruk m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen:

nr 186 i första kammaren av herr Lindhagen och nr 316 i andra kammaren
av herr Wiklund i Byske m. fl., vari yrkats, att riksdagen beträffande förbättring
av ofullständiga jordbruk samt förekommande av sådana jordbruk
ville hos Kungl. Maj:t begära

1) förslag till ändamålets vinnande genom en effektiv rättsordning, tryggad
genom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt: och

2) verkställande av en, såvitt möjligt, oväldig undersökning, i vad mån
nya ofullständiga eller alldeles missbildade jordbruk utstyckades under sken
av laga förrättning; samt

nr 276 i andra kammaren av herrar Andersson i Tungelsta och Johansson
i Uppmälby, vari föreslagits, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag till lag, som möjliggjorde att från större
egendomar expropriera odlingsbar mark för utökning av ofullständiga jordbruk.

Utskottets hemställan innefattade, att samtliga i ovanberörda motioner gjorda
yrkanden icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga om
expropriation
av mark för
förbättring av
ofullständiga
jordbruk m.m.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer

av herrar Lindhagen, Berglund, Norman, Johansson i Sollefteå och Pettersson
i Hällbacken, vilka tillstyrkt bifall till motionernas olika yrkanden; samt
av herr Olov son i Västerås, som ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag
till lag, som möjliggjorde att från större egendomar expropriera odlingsbar
mark för utökning av ofullständiga jordbruk.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Andra lagutskottet har i sin
motivering till yrkandet om avslag på de här väckta motionerna anfört bland
annat, att frågan om åtgärder för utveckling av ofullständiga jordbruk är en
angelägenhet av stor vikt samt att detta är allmänt erkänt. Utskottet konstaterar
vidare, att antalet jordbrukslägenheter, som kunna betecknas såsom ofullständiga,
är synnerligen stort. Jag skulle i det hänseendet kunna hänvisa till
flera utredningar, som gjorts beträffande denna sak, bland annat till jordkommissionens
bekanta utredningar, där det visas, att antalet ofullständiga jordbruk
här i landet utgör nästan hälften av samtliga brukningsdelar.

Efter dessa uttalanden från utskottets sida kunde man ju ha förväntat, att
utskottet också skulle vara villigt att medverka till åtgärder, som vore ägnade
att tillgodose ett allmänt erkänt behov. Utskottet avvisar emellertid de väck -

Nr 22. 48

Onsdagen den 20 mars.

/ fråga om ta motionerna om rätt att expropriera mark för utökning av ofullständiga jord*Zvmarkför
^ru^’ mecl hänvisning bland annat till de nya riktlinjer beträffande egnaliemsförbättring
^av vaksamhetens bedrivande, som godkändes av riksdagen förra året. Utskottet
ofullständiga hänvisar till, att det genom dessa ändrade bestämmelser blivit möjligt för injordbruk
m.m. nehavare av ofullständiga jordbruk att erhålla egnahemslån för inköp av s. k.

(Forts.) tillskottsjord i och för utökning av de egna småbruken. Utskottet tycks emellertid
därvid förbise, att denna förmån kan bli till gagn endast i den mån, som
det också beredes dessa mindre jordbrukare möjlighet att intill eller i närheten
av sina småbruk på rimliga villkor erhålla den jord, som de ytterligare behöva.

I den motion, som väckts av undertecknad och herr Johansson i Uppmälby,
ha vi begränsat kravet på expropriationsrätt till att gälla rätt för innehavare
av ofullständiga jordbruk att från större egendomar expropriera odlingsbar
mark för utökning av sina lägenheter. Då det tidigare här i kammaren, senast
härom dagen, varit tal om rätt till expropriation i större omfattning bland
annat till nybildning av jordbruk, framhölls det av dem, som voro motståndare
till dessa krav, att det icke lanns något behov av en dylik lagstiftning, enär
det fanns tillgång till jord i öppna marknaden i tillräcklig utsträckning. Jag
tror icke, att detta skäl kan anföras gentemot den expropriationsrätt, som vi
här begära. Det är ju på det sättet, att dessa småbruk i regel äro belägna i
utkanterna av byarna och intill de större gårdarnas utmarker. Jag skall icke
upptaga kammarens tid med att tala om varför det är på det sättet, det är
tillräckligt att konstatera faktum. Detta gör emellertid, att dessa lägenheter
ofta gränsa, till odlingsmark, som tillhör större egendomar. Erfarenheten
har nu visat, att innehavarna av dessa större jordbruk i regeln äro synnerligen
obenägna att på rimliga villkor avyttra jord till småbrukarna. Om man
då är av den uppfattningen, att det är ett viktigt samhällsintresse att dessa
ofullständiga jordbruk utökas, då borde man väl också kunna gå med på vad
vi här föreslagit.

Nu finnes det emellertid enligt min uppfattning en alldeles särskild omständighet,
som gör, att denna sak är aktuell just nu, och det är, att de flesta av
dessa mindre^ jordbrukare äro beroende av förvärvsarbete vid sidan av sitt
jordbruk. På grund av den allmänna arbetsbrist, som är rådande icke minst
pa landsbygden, har möjlighet att erhålla tillfälligt arbete blivit i hög grad
begränsad, och i vissa fall är möjligheten att erhålla sådant arbete alldeles
utesluten. En mindre jordbrukare är då fullständigt urståndsatt att erhålla
någon tillfällig förtjänst, men dessa människor tillhöra ju den sortens folk,
som inte i tid och otid klaga sin nöd offentligt, utan de arbeta och försöka draga
sig fram så gott de kunna.

. AU det finnes en verklig vilja bland landets småbrukare att genom utökning
av sin jordareal skaffa sig en bättre ställning, därom vittna ju de mycket
talrika ansökningar om odlingsbidrag, som influtit under det gångna året till
hushållningssällskapen. Det är emellertid endast ett litet fåtal av landets
många mindre jordbrukare, som själva ha någon jord, som är odlingsbar, och
de äro därför hänvisade till att skaffa sig sådan.

Genom, de odlingsbidrag, som statsmakterna ha beslutat skola utgå för nyodling,
bidrag, som i vissa fall kunna uppgå till omkring hälften av den beräknade
kostnaden, har det ju möjliggjorts för de mindre jordbrukarna att under
tider av arbetslöshet och av brist på arbete hemma på sitt jordbruk kunna
småningom utöka sin areal ganska väsentligt och under tiden erhålla så mycket,
att de kunna leva. Jag anser, att denna omständighet är av den största
betydelse härvidlag. Det är dock. nödvändigt, att man också bereder de små
jordbrukarna möjlighet att utnyttja de förmåner, som statsmakterna här ha
gått in för att de skulle få. Jag anser för min del, att det endast är en konsekvens
av det beslut, som fattades vid förra årets riksdag, då det som nyss

Onsdagen den 20 mars.

49 >''r 22.

nämndes beslutades att giva dessa småbrukare möjlighet att erhålla tillläggslån
vid förvärv av s. k. tillskottsjord, att riksdagen nu går in för att bereda
dessa mindre jordbrukare möjlighet att också erhålla jord att odla.

Nu har ju riksdagen vid upprepade tillfällen uttalat, att en expropriation
är berättigad, då det gäller ett allmänt samhällsintresse. Jag ber att få erinra
om vad riksdagen uttalade vid 1924 års riksdag på förslag av andra lagutskottet,
då det gällde samma sak som nu. Riksdagen uttalade då bland annat,
att »det är en i vår rätt redan fastslagen grundsats, att den enskilde jordägaren
bör vara skyldig att mot ersättning avstå sin jord, när denna erfordras
för att tillgodose ett viktigt allmänt intresse».

Jag vågar bestämt påstå, att det här gäller ett verkligt samhällsintresse,
och jag kan icke förstå annat, än att de av riksdagens borgerliga ledamöter,
som bruka påstå, att de ivra för att åstadkomma bättre utkomstmöjligheter
och tryggare förhållanden för landets jordbrukare och enkannerligen småbrukarna,
borde ha all anledning att biträda det förslag vi här framställt.

I den reservation, som avgivits av herr Olovson i Västerås och bifogats
detta utskottsutlåtande, har reservanten yrkat bifall till det förslag, som vi
framställt i vår motion, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna
reservation.

I fråga om
expropriation
av mark för
förbättring av
ofullständiga
jordbruk m.m.

(Forts.)

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den av herr Olovson i Västerås avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

12.

Vid härpå skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande, nr 19, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående en effektiv
rättsordning för anskaffande av tomtmark till bostäder och andra skäliga behov,
tryggad genom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt,
yttrade :

Herr Magnusson i Kalmar: Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den
av herr Thorberg m. fl. avgivna reservationen.

1 fråga om
en effektiv
rättsordning
för

anskaffande
av tomtmark
till bostäder
in. m.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Sedarn överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner pa de därunder förekomna yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 13.

Till behandling upptogs andra lagutskottets utlåtande, nr 20, i anledning 4
av väckt motion om retroaktiv tillämpning av gällande arrendelagar. retroaktiv

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 200,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Herou m. fl. föreslagit, att arrendelagar.
riksdagen ville besluta, att nu gällande arrendelagar måtte tillämpas retroaktivt
tor arrendeavtal, ingångna före och gällande den 1 januari 1928.

Andra kammarens protokoll 1929. Nr 22. a

Nr 22. 50

Onsdagen den 20 mars.

■Ang. Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdareirocikttv
gens åtgärd föranleda.
ttuampmng av

arrendelagar. Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

(Forts.) av herr Lindhagen, vilken yrkat, att riksdagen med anledning av ovanberörda
motion ville hos Kungl. Ma,j:t begära övervägande av bestämmelser om
retroaktiv verkan av de sociala, år 1927 antagna arrendelagsbestämmelserna
ävensom framläggande för riksdagen av det förslag, vartill övervägandet kunde
föranleda; samt

av herrar Johansson i Sollefteå och Pettersson i Hällbacken.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Herou: Herr talman! Då vi, som tillhöra den kommunistiska gruppen,
väckt en motion om retroaktiv tillämpning av arrendelagarna, ha vi gjort
det av den anledningen att bolagen i Bergslagen, i Värmland och annorstädes
uppträtt oerhört hänsynslöst mot arrendatorerna. Inte nog med att arbetsförtjänsten
har pressats ned, man har också höjt arrendebeloppen alldeles otroligt.
Man har varit nog utmanande att för den jord, som arrendatorerna genom
sitt slit och släp givit ökat värde, begära 100 procents förhöjning i arrendebeloppen,
i många fall betydligt mer än 100 procents förhöjning. Till den
kommunistiska riksdagsgruppen ha från olika delar av landet inrapporterats
dylika fall. Så har man t. ex. för ett torp, för vilket tidigare betingats en
arrendeavgäld av 205 kronor per år, för år 1928 begärt 367 kronor. I ett
annat fall har en höjning av arrendesumman skett från 169 kronor till 317
kronor. För ett torp med nästan obeboelig bostad och i övrigt av synnerligen
dålig beskaffenhet har bolaget pressat upp arrendesumman från 65 kronor till
207 kronor. En arrendator från Hällefors skriver till oss att i 62 fall en förhöjning
i arrendebeloppen skett med 100 procent, att försäljningar ha vidtagits,
inga kontrakt påtecknats men att bolaget ändå av intjänad avlöning innehållit
arrendeavgäld i enlighet med av dem (bolaget) dikterade villkor. En annan arrendator
förtäljer att Hällefors arrendatorer gått med på en förhöjning i arrendeavgifterna
med 25 procent. Bolaget håller dock fortfarande på att en
förhöjning av över 100 procent skall fastställas.

Jag vill vidare påminna om den konferens med värmlandsarrendatorerna, som
hölls i Karlstad den 8 december 1928. På denna konferens lämnades rapporter
från t. ex. Uddeholm. Representanten från den trakten yttrade, att bolaget
som villkor för fortsatt arrende ställer krav på att arrendatorerna skola tillsammans
med bolaget ingå till Konungens befallningshavande med ansökan om
dispens rörande arrendetidens längd. Vi veta ju att den nuvarande arrendelagen
giver möjlighet till dispens i detta fall och bolagen begagna nu denna möjlighet
att med hot om avflyttning, med hot om förhöjning av arrendet eller med
hot om att avstänga arrendatorerna från arbetstillfällen förmå dem att underskriva
dylika ansökningar om dispens.

En annan arrendator på denna konferens påtalade andra missförhållanden.
Han sade, att man såväl i Edsvalla som i Rottneros undantagit ängsmark från
den arrenderade arealen, förmodligen i avsikt att därmed komma under minimiarealen
av 4 hektar inrösningsjord. I interpellationsdebatten i fjol, rörande
den av kamrat Spångberg framställda interpellationen om förföljelserna mot
värmlandsarrendatorerna, påtalades bl. a. från socialdemokratiskt håll den tendensen
från bolagens sida att på detta sätt genom att antingen i kontrakten eller
på annat sätt minska arealen komma under den minimiareal, som är stipulerad
för att arrendeförhållandet skall regleras av arrendelagen. Man kräv -

Onsdagen den 20 mars.

51 Xr ii.

de då från olika politiska partiers sida att sådana åtgärder borde vidtagas att Ang.

arrendatorernas intressen skyddades. tillämvninåav

En arrendator på omnämnda konferens lämnar en tröstlös bild av läget för
den grupp, som det här är fråga om. Han sade: »jag måste skriva på, eljest arrend-dagar.
blir jag ställd på bar backe. Vägrar jag att skriva under komma tio andra att (forts.)
göra det». Därmed, herr talman, är jag inne på ett förhållande, som jag tidigare
påtalat här i kammaren, nämligen det förhållandet att det på grund av
den allmänna arbetslösheten gives möjlighet för bolagen såsom jordägare att
pressa arrendatorerna till orimligare arrendevillkor, än som skulle kunnat ske
därest det på öppna arbetsmarknaden funnes möjligheter för dessa befolkningsgrupper
att få någon arbetsanställning. Bolagen pressa arrendatorerna med
hot om avflyttning, vilket för arrendatorerna skulle betyda arbetslöshet, fattigvården
eller, som det sades här om kvällen från socialdemokratiskt håll, i vissa
fall Svartsjö.

Det har till oss också inskickats exempel på sådana skrivelser av diktatoriskt
innehåll från bolagens sida, innehållande villkor, som egentligen äro av
samma innebörd, som parollen »avflytta eller betala, pengar eller livet», och
de arrendatorer, som fäst vår uppmärksamhet på denna sak, säga också om
denna skrivelse, att fräckare bolagsövervåld får man väl söka efter. Men så
stå ju också arbetarnas hänsynslösaste fiender bakom.

Nu har välvilliga reformatorer kämpat för och genomfört förbättringar i arrendelagstiftningen.
Bland annat har ju norrlandslagens utsträckande till
Värmland och vissa delar av Bergslagen hälsats med tillfredsställelse. Lagstiftningen
till skydd för arrendatorerna sättes dock ur spelet av jordägarna,
såsom jag nyss har visat. Medan ledamöterna av riksdagens borgerliga partier
tala om, att det bär först bör undersökas, huruvida det finnes jord i den öppna
marknaden, och om man icke genom frivilliga avtal kan ställa jord till förfogande,
genomföra bolagen tvångsförsäljningar av sadan art att arrendatorerna
måste vara motståndare därtill. Från den jord, som i många fall tidigare direkt
stulits från bondeklassen, drivas nu arrendatorerna, därför att det nu uppstått
sådana ekonomiska förhållanden, att det är fördelaktigt för bolagen att verkställa
försäljningar av jord. Att detta är olyckligt för jordens brukare, det
bekymrar sig icke de borgerliga i utskottet om, åtminstone icke sa mj eket att
de vilja göra något för att motarbeta denna utveckling. Jag påminner ånyo
om interpellationen i denna fråga vid fjolarets riksdag, där man från alla partier.
undantagandes högern, betonade, att man hade stark känsla för att arrendatorerna
bör skyddas mot den utveckling på detta område, som vi redan
då kunde påvisa. Vidare vill jag påminna om hurusom bondeförbundets davarande
ledare i ett, anförande betygade, att, därest man icke kom till rätta med
dessa missförhållanden, man borde yrka på kraftiga åtgärder från riksdagens
sida. På den konferens i Karlstad, som jag förut har nämnt om, yttrade en
arrendator, för övrigt en mycket känd socialdemokrat. att felet till stor del
ligger däri att arrendelagen icke har retroaktiv tillämpning. Då vi i år ställt
detta krav om retroaktiv tillämpning, av arrendelagen har icke ens riksdagens
socialdemokrater gått in för denna linje. Det är ju ganska betecknande lör
läget att, under det att man på andra punkter kräver revision t, ex. när det
gäller optionsrätten, som vi för all del också krävt, och som är av stor vikt,
men som alls icke skulle reda upp de missförhållanden, varom det nu är tal,
så vill man icke gå så långt, att man vill instämma i de krav, vi väckt om
retroaktiv tillämpning av arrendelagen. Det är bland socialdemokraterna endast
herr Lindhagen, som fortfarande med någon nämnvärd styrka gar in lör
det kravet.

Herr talman, jag anser att, därest man vill hjälpa de jordägaregrupper, som
det hiir är fråga om, det kräves åtgärder i den riktning, som vi här ha föreslå -

Nr 22. 52

Onsdagen den 20 mars.

Mg. git. Jag yrkar därför, att riksdagen ville besluta dels att vad som innefattas
tillämpning av \ ^ kap. i lagen om nyttjanderätt till fast egendom dels att vad som innefattas
gällande i lagen om arrende i Norrland och vissa delar av Svealand måtte tillämpas
arrendelagar, retroaktivt för arrendeavtal ingångna före och gällande den 1 januari 1928.

(Forts.)

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall med hänsyn till kammarens
tid icke offra många ord på denna sak. Det borde väl för litet var vara
tämligen klart, att man icke bör eller rimligen kan giva en lagstiftning av den
art, som det här är fråga om, nämligen arrendelagstiftningen, retroaktiv verkan,
och ännu mindre bör väl detta kunna ske genom ett beslut, som fattas
senare än i samband med själva beslutet om arrendelagens förändring. Det
förefaller mig att dessa skäl äro så starka och klara, att man icke borde stå
särdeles tveksam på den punkten. Därtill kommer att det nog torde bli svårt
för herrar förslagsställare att — om man fattade ett sådant oformligt beslut
■— närmare utreda hur detta skulle tillämpas i verkligheten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till det av herr Herou under överläggningen framställda yrkandet; och förkarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Herr Spångberg begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
det av herr Herou under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 14.

Slutligen föredrogos vart för sig andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande en
effektiv rättsordning för lapparnas jordbruks- och bostadsfråga m. in., tryggad
genom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt;

nr 22, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen den 4 juli
1910 om sjukkassor; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 20 mars.

§ 15.

Herr talmannen gav härefter ordet till herr förste vice talmannen, som yttrade:
Herr talman! Jag hemställer, att kammaren måtte besluta att motionstiden
för samtliga de i dag avlämnade kungl. propositionerna måtte utsträckas
att gälla till det plenum, som inträffar näst efter 20 dagar efter det de avlämnades.

Denna hemställan bifölls.

§ 16.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 76, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående efterskänkande av

visst nybyggnadsbelopp; . . . .

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angaende viss ändring i
grunderna för statsbidrag till inredande av nya vårdplatser för vuxna vid centralsanatoriet
i Hällnäs; och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utläggande av vissa
statsgruvefält inom Norrbottens län; samt

från jordbruksutskottet:

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen av enskilda
tillhöriga laxfisken i Mörrumsån; och .

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frigivande till
allmänt begagnande av fisket vid vissa kronan tillhöriga stränder, holmar och
skär vid västkusten.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna under
riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet;

nr 33, i anledning av väckt motion om omedelbar och fullständig svensk avrustning
; och

nr 34, i anledning av vissa motioner om förnyad utredning rörande försvarsväsendet
m. m.;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
väckt motion, II: 98, om viss ändring i övergångsbestämmelserna till^ kungörelsen
angående boställsordning för lärarpersonalen vid folk- och småskolor;
samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av
motion angående fortsatt eller annan lämplig anställning för vissa telegrambärare
vid telegrafverkets stationer i Stockholm, Göteborg och Malmö.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.8 e. m.

In fidem
Ver Cronvall.

N* 2i.

Nr 22. 54

Fredagen. den 22 mars.

Fredagen den 22 mars.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 15 och den 16 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner
och skrivelse; och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 196, angående statsbidrag till byggande av nybyggesvägar;
nr 197, angående vissa ändringar i den för skogsskötseln inom lappmarken
m. fl. områden gällande s. k. lappmarkslagen;

nr 198, angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m.; och
nr 199, angående ändring i villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag; till

bankoutskottet propositionerna:

nr 200, angående vissa pensioner från statens domäners fond;
nr 201, angående vissa pensioner från allmänna indragningsstaten; och
nr 202, angående beredande av pension från allmänna indragningsstaten åt
vissa änkor efter befattningshavare i statens tjänst;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 203, angående överlåtelse till staten
av viss fastighet för anordnande av trädgårdsskola för norra Sverige m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 205, angående beredande av pension från
allmänna indragningsstaten åt lantbruksskolföreståndaren P. Rösiö;

till jordbruksutskottet skrivelsen, nr 204, med tillkännagivande, att i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln bebådad framställning om anslag
till premielån för byggnadsarbeten vid lantarbetarsmåbruk icke kommer att
föreläggas riksdagen;

till statsutskottet propositionen, nr 207, angående godkännande av viss överenskommelse
mellan kronan och Umeå stad;

till bankoutskottet propositionen, nr 208, angående provisoriska pensioneringsbestämmelser
i avseende å vissa beställningshavare vid marinen ;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 209, angående försäljning av en del
av lägenheten Rya Nabbe i Göteborg; samt
till bankoutskottet propositionen, nr 192, angående pension å allmänna indragningsstaten
åt konsuln i Triest, generalkonsuln C. V. Lexow och årligt understöd
åt f. d. förste vaktmästaren i utrikesdepartementet L. E. Larsons änka.

§ 3.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 4, 33 och
34, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5 samt andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.

Fredagen den 22 mars.

55 Nr 22.

§ 4.

Herr statsrådet Bissmark avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 216, med förslag till lag om ändrad lydelse av 91 § i lagen den 22 juni 1911
om ekonomiska föreningar och lag om ändrad lydelse av 55 § i lagen den 13 maj
1921 om ackordsförhandling utan konkurs;

nr 217, angående lån till främjande av bostadsproduktionen;
nr 218, angående anslag till statens byggnadsbyrå;
nr 220, angående anslag till hospitalsbyggnader;
nr 224, angående vissa åtgärder för bekämpande av potatiskräfta;
nr 225, angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar;

nr 228, angående beredande av pension från allmänna indragningsstaten åt
f. d. amanuensen i lantmäteristyrelsen, f. d. majoren E. L. Löwenberg;

nr 221, angående godkännande av viss överenskommelse mellan kronan och
Jönköpings stad;

nr 222, angående försäljning av vissa kronan tillhöriga fastigheter i Göteborg
m. m.;

nr 214, med förslag till förordning om Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar, m. m.;

nr 215, med förslag till lag om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) m. m.;

nr 223, angående medel för uppförande av en nybyggnad för mynt- och justeringsverkets
behov m. m.;

nr 226, med förslag till lag om skiljemän och lag om ändrad lydelse av 46 §
utsökningslagen; och

nr 227, med förslag till lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Nämnda propositioner bordlädes.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för sergeanten
vid Norrbottens regemente P. S. V. N. Bergman från viss ersättningsskyldighet; nr

83, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av viss
överenskommelse mellan kronan och Falu stad;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av viss
överenskommelse mellan kronan och Växjö stad; och

nr 85, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna för kapitalökning
i avseende å post- och telegrafverken samt statens järnvägar och statens
vattenfallsverk; samt

från andra lagutskottet:

nr 88, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen den 4 juli
1910 om sjukkassor; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

§ 6.

Herr talmannen gav därpå ordet till herr Petersson i Broaryd, som yttade:
Herr talman! Jag ber att få hemställa, att tiden för avlämnande av motion i

Kr Si. 56

Fredagen den 22 mars.

anledning av de kungl. propositioner, som avlämnats denna dag, måtte utsträckas
till det plenum, som infaller näst efter tjugonde dagen från propositionernas
avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 1, angående reglering för budgetåret 1929/1930 av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden; och

nr 23, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst in. fl.
jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör jordbruksärenden; samt

andra kammarens ^ tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, med anledning
av väckt motion angående vissa synpunkter att övervägas vid fastställandet av
ny taxa för transporter å statens järnvägar.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 7.15 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Måndagen den 25 mars.

Nr 22.

Måndagen den 25 mars.

Kl. 3 e. m.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna dödsbevis:

Härmed intygas, att herr Petrus Ödström avlidit samt att dödsorsaken, enligt
min uppfattning, varit den nedan angivna.

Enligt vad jag själv känner eller genom trovärdiga personer erfarit, inträffade
dödsfallet å Sophiahemmet den 23/3 1929 kl. 9 f. m., och var den avlidnes
ålder 60 år; civilstånd: gift; samhällsställning: godsägare; bostad: Askers
församling, Hammar gård.

Huvuddödsorsak: bukhinneinflammation; bidragande dödsorsaker: blodpropp
i h. lungan.

Sthlm den 25. 3. 1929.

Robert Dahl,

med. dr.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren att jämlikt § 28 riksdagsordningen
till Konungen ingå med anmälan om den inom kammaren uppkomna
ledigheten; och blev ett i sådant avseende på förhand uppsatt skrivelseförslag,
som upplästes, av kammaren godkänt.

§ 2.

Herr Engberg uppläste och överlämnade en till riksdagen ställd, av tryckt
exemplar av de vid interparlamentariska unionens konferens i Berlin den 23—28
augusti 1928 antagna resolutionerna åtföljd skrivelse av följande lydelse:

Till riksdagen.

I enlighet med bestämmelserna i stadgarna för Interparlamentariska Unionen,
att varje nationell grupp av nämnda union skall till vederbörande statsmakters
kännedom bringa de beslut av den interparlamentariska konferensen, som äro
av allmänt intresse, får styrelsen för Riksdagens Interparlamentariska Grupp
härmed vördsamt överlämna ett exemplar av de vid tjugufemte interparlamentaiiska
konferensen i Berlin den 23—28 augusti 1928 fattade resolutionerna.

Stockholm den 20 mars 1929.

Styrelsen för Riksdagens Interparlamentariska Grupp.

Eric Hallin,

ordförande.

Om förmälda skrivelse och resolutioner lädes till handlingarna.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.4 e. m.

In fidem
Per Cronrall.

Andra hammarens protokoll 1929. Nr 22.